1881. Andra Kammaren. M:o 10 (Riksdagens protokoll 1881:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1881. Andra Kammaren. M:o 10.

Fredagen den 18 Februari.

Kl. 1j2 3 e. m.

§ I Föredrogos

de i Kammarens senaste sammanträde bordlagda motioner;
och hänvisades:

Herr Anders Perssons motion, N:o 165, till Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 4; ö

Ilerr Petter Perssons i Störa Isie motion, N:o 166, till Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 1; samt

Herr A. P. Linds motioner, N:is 167 och 168, till Konstitutionsutskottet.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 3, 5, 6 och 7;

Banko-Utskottets Memorial N:o 2; och

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1
G samlingen N:o 3).

§ 3.

till bordläggning anmäldes följande denna dag inkomna ärenden:

Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 4, angående Kiksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af 1880 års riksdag;

N:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel; och

__ N:0 14, i anledning af Riksdagens år 1880 församlade Revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1878; 6

Banko-Utskottets Memorial N:o 3, i fråga om användandet af
Riksbankens vinst för 1880; samt

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 10.

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning om tjuguårig häfd jemte andra dermed sammanhängande
författningar; och

N:o 4, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans hemställan
om ändring i eller tillägg till förordningen den 16 Juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. m.

In fklem

II. A. Kolmodin.

Lördagen den 19 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 12 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets Utlåtanden Nås 4, 8 och 14;

Banko-Utskottets Memorial N:o 3; samt
Lag-Utskottets Utlåtanden Nås 3 och 4.

§ 3.

Angående Till afgörande förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2, i anled förordning

ning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande af en författom
Offentlig- ning angående offentlighet vid underdomstolarne.
het vidunder- Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att antaga följande:

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

“Förordning om offentlighet vid underdomstölarne.

Vid allmän Underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål
der förehafvas, i hvilka poliskammare utöfvar domsrätt, skall rättegång
hållas offentligen; och vare förty, så länge det kan ske utan
trängsel för dem, som till Rätten höra eller hafva med sakerna att
skaffa, ej någon förment att vara inne, medan Rätten sitter, der ej
öfverläggning till beslut skall inom lyckta dörrar hållas, eller Rätten
finner förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten
stötande, i hvilka händelser åhörarne skola på ordförandens tillsägelse
afträda.

Hvar som rättegång åhöra vill skall skicka sig tyst och anständigt.
Gör någon annorlunda, må han från rummet afvisas.

Den,, som i Rätten förer ordet, ege till ordningens bibehållande
gifva nödiga föreskrifter. Hvad han i ty fall förordnar gånge genast
i verkställighet.

Genom hvad här blifvit stadgadt göres icke någon ändring i 21
och 22 §§ 17 Kap. Rättegångsbalken.“

Utskottet hade hemstält:

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition måtte af Riksdagen
bifallas.

Vid utlåtandet voro reservationer fogade

dels af Herr Lagerstråle, med hvilken Grefve Mörner, Friherre
Hamilton och Herr H. A. Widmarlc instämt, och som ansett den
Kongl. propositionen böra afslås;

dels af Iierr Lothigius, med hvilken Herr Thomasson förenat sig,
och som, med instämmande i Utskottets hemställan, förordat en förändrad
motivering för densamma;

dels ock af Herr Magnus Jonsson, som för sin del funnit lagförslagets
tredje mom. hafva bort lyda sålunda:

“Rätten ege till ordningens bibehållande gifva nödiga föreskrifter.
Hvad Rätten i ty fall förordnar gånge genast i verkställighet.''*

Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde

Herr Senell: Lika väl som hvar och en annan är jag en vän af
offentlighet vid underrätternas förhandlingar, dock icke af det skälet,
som, efter hvad jag är säker om, för många är det hufvudsakliga,
eller att man af offentligheten skulle vinna den fördelen att kunna
öfver förhandlingarne erhålla referat i ämnen, som af en stor del
af den tidningsläsande allmänheten med begärlighet omfattas. En
sådan fördel anser jag för min del vara af mer än tvifvelaktigt värde,
och till bevis derpå vill jag anföra ett exempel. Jag har med egna
öron hört en skånsk bondson, som mördat sin fader, sin moder och
en broder, omtala, huru som han af ett tidningsreferat lärt sig sättet
huru han skulle begå dessa brott för att undvika dödsstraffet och
kunna erhålla nåd. Denna villrådighet hos brottslingen, grundad på

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

4 Lördagen den 19 Februari.

rädsla för eget lif, både måhända afhållit honom från brottets begående,
om icke detta referat funnits.

Jag finner andra och vigtigare skäl tala för offentlighet vid underdomstolarnes
förhandlingar, och ett sådant är, att offentligheten utgör
en kontroll på domaremaktens utöfning och bereder den genom öfvergrepp
deri lidande tillfälle att anskaffa bevisning. Men denna offentlighet
synes mig vara tillräckligt lagstadgad, ty, lör att ej åberopa
det på administrativ väg utfärdade Kongl. cirkuläret den 28 Mars 1835,
som påbjudit vidmakthållandet af den urgamla seden af offentlighet
vid underrätterna, så har denna i urminnes tider iakttagits vid våra
domstolar, och har härigenom erhållit en sådan karakter af lag, att
något missgrepp i detta fall svårligen kan redan nu blifva strafflöst.
Dessutom förekommer det mig, som om denna offentlighet är en förutsättning
i nu gällande Rättegångsbalk, hvilket otvetydigt visar sig
deraf, att 17 kap. medgifver två undantag derifrån; och jag föreställer
mig också att ingen domare i Sverige finnes, som ej medgifver att
offentlighet vid underdomstolarne redan nu lagligen förefinnes. Man
skulle möjligen derimot vilja invända att denna uppoffring ej hyses
af den domare, som genom sin handläggning af det bekanta Tolångamålet
gifvit första anledningen till detta lagförslag. Derom anser jag
dock ännu vara alltför tidigt att döma. Mig synes det antagligt, att
han till sitt försvar kommer att åberopa, i fall han ej redan gjort det,
just de undantag från rättegångs offentlighet, som förefinnas i det nya
lagförslaget vid tillfälle, då trängsel hindrar eller målen äro för anständigheten
och sedligheten stötande. Den ifrågavarande domaren
fungerar nemligen i eu liten och trång domsal, och man hade lagt den
åtalade folkskoleläraren till last jemväl att hafva uttalat sig på ett rått
och smutsigt sätt rörande vissa delar af den religionslära, hvari han
var satt att meddela undervisning.

Någon ny lagstiftning i detta ämne anser jag följaktligen icke
vara af något trängande behof på kallad utan i sammanhang med en total
omarbetning af Rättegångsbalken. Men, säger man, det kunde vara nyttigt
att denna offentlighet blefve noga och fullständigt bestämd i lagen.
Ja, jag nekar icke att det vore fördelaktigt, om eljest något sådant
kan åstadkommas; åtminstone synes det mig icke hafva skett genom
det föreliggande lagförslaget. Detta upptager, med förklaring att någon
ändring icke göres i 21 och 22 §§ af 17 kap. Rättegångsbalken,
två nya undantag. Det ena är att åhörarne skola på rättens tillsägelse
afträda, då trängsel uppstår för dem, som till rätten höra
eller hafva med sakerna att skaffa. Denna bestämning är dock enligt
min tanke icke fullständig, ty trängsel kan äfven uppstå på annat
sätt och skall, den må nu uppkomma hur som helst, alltid vara skadlig
och ohelsosam. Också yttrar eu af Högsta Domstolens ledamöter
i detta afseende, att, om förslaget blir antaget till lag, det, “utan att
de, som till rätten höra eller med sakerna hafva att skaffa, lida af
trängsel, skall vara domstolen tillåtet att förmena åhörarne att sammanpacka
sig till en för dem sjelfva farlig trängsel och till ett antal,
att icke ens luften varder för de närvarande tillräcklig.“

Jag tror dessutom att man kan tänka sig ännu ett fall. Tings -

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

salarne i vårt land äro nemligen på många ställen så små och trånga
att, om antalet af dem som till rätten höra eller hafva med sakerna
att skaffa vid något tillfälle är synnerligt stort, det kan inträffa att
trängsel uppstår, äfven om endast dessa personer äro inne i tingssalen.
Skulle det icke då vara lämpligt att tillåta domstolen tillsäga dem
att afträda, som fått sina mål utsatta till handläggning senare på
dagen, till dess handläggningen af de öfriga försiggått?

För min del tror jag icke att ändamålet, som rätteligen åsyftas med
offentlighet, skulle förfelas, om tillåtelse att inskränka offentligheten utsträcktes
äfven till dessa två sistnämnda fall, ja, till hvarje fall, då
trängsel uppstår. Kan det vid sådant förhållande verkligen vara klokt
att antaga ett lagförslag, som för domstolen utesluter möjligheten att,
utan att handla lagstridigt, i vissa fall vidtaga de åtgärder, som vore
de lämpligaste och till ingen skada ledande? För min del tror jag
icke man härpå kan svara annat än nej! Det andra undantagsfallet,
då rättighet att aflägsna åhörarne tillåtits, är det att till handläggning
förekomma mål, som stöta anständigheten och sedligheten. Detta
undantag är dock i sina ordalag så allmänt, att det verkligen icke
synes innehålla någon bestämning af offentlighetsbegreppet, då man
vet huru delade meningarne i detta fall kunna vara, och undantagsstadgandet
skall till följd deraf knappt erhålla någon praktisk betydelse.
Jag vill i det hänseendet såsom exempel åberopa den del
af det så kallade Tolånga-målet, som jag nyss omtalade.

Slutligen vill jag påpeka en småsak vid sjelfva redaktionen.

Ehuru det icke finnes uttryckligen sagd!, förefaller det mig dock,
som om denna författning vore afsedd att tillämpas och gälla vid alla
rättens sammanträden. Nu är det icke gifvet att rätten alltid sammanträder
inom hus; understundom hållas sammanträden äfven ute å
marken, och för sådant fall synas mig de i förslaget förekommande
orden: vara inne, medan rätten sitter, icke vara lämpliga, utan böra
utbytas mot mera passande, t. ex. “närvara vid rättens sammanträde11
eller något dylikt. Med dessa anmärkningar tror jag mig hafva ådagalagt,
att förslaget icke är så uttömmande som det borde vara för
att kunna antagas; och jag anser dessutom det vara hardt nära en
omöjlighet att åstadkomma en definition af offentlighetsbegreppet,
hvilken vore hvarken för vid eller för trång, om den nemligen under
någon längre tid skulle förblifva rigtig, ty väl skulle man kunna
skrifva en lag, som upptoge bestämningar för alla de fall, som nu
kunde upptänkas, men omständigheter och förhållanden vexla och förvandlas
i våra dagar så hastigt och snabbt, att nya fall snart skulle
uppstå, för hvilka lagen icke funnes passande. Det torde derför vara
bäst att afstå från alla försök i den inslagna rigtningen och, om man
ändtligen vill stifta ny lag, åtminstone åtnöjas med att uttala eu allmän
grundsats, samt hysa det förtroende till åtalande och dömande
myndigheter, att hvarje missgrepp till inskränkande af offentligheten,
som kan uppstå, också skall blifva både beifradt och bestraffadt.

På grund af hvad jag nu sagt borde jag väl följdrigtigast i likhet
med de fyra reservanterna yrka afslag å den föreslagna lagförändringen,
men då jag väl kan föreställa mig att flertalet i Andra

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

Kammaren kommer att rösta för antagande af en lag i ämnet, yrkar
jag återremiss till Lag-Utskottet i ändamål att Utskottet måtte formulera
och framlägga ett nytt förslag, som utan vidare bestämningar
endast proklamerar principen af offentlighet vid underdomstolarne.

Herr Magnus Jonsson: Då jag icke kunnat i allo gilla det
slut, hvartill Utskottet kommit, har jag låtit anteckna mig såsom
reservant emot detsamma. Jag får derföre till en början tillkännagifva,
att jag till alla delar instämmer i den af Herr Lothigius samt
Utskottets vice ordförande afgifna reservation hvad motiveringen beträffar,
ehuru jag icke kunnat gilla den så kallade ‘‘klämmen“. Jag
finner nemligen af Kongl. Maj:ts proposition, att Kongl. Maj:t sjelf
erkänner att svenska folket har urgammal häfd på att det skall vara
offentlighet vid underdomstolarne. Vidare har i den Kongl. propositionen
åberopats Kongl. Maj:ts cirkulärbref'' af den 28 Mars 1835. Af
dessa skäl är det som jag vill draga den slutsatsen, att denna offentlighet
i första rummet grundar sig på allmän sed och för det andra
är öfverensstämmande med Konungens uttalade vilja, som genom
nämnda cirkulär är tillkännagifven. Om jag dermed jemför domarereglerna,
så innehålla dessa först i 8 momentet: “En god och beskedlig
domare är bättre än en god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten.
Der en ond och orättvis domare är, der hjelper god lag
intet, ty han vränger och gör dem orätt efter sitt sinne11, och för det
andra i 17 momentet: “Det Konung med skäl vill, det skall räknas
för lag, och det som menige man samtycka.‘‘ Nu hemställer jag huruvida
Konungen icke vill att det skall vara offentlighet vid underdomstolarne
och om icke menige mans samtycke dertill är vunnet. Således
tyckes det redan nu vara en god lag härom. Men då jag har
uttalat detta, vill jag på samma gång säga att, som man saknar lag
i ifrågavarande hänseende för poliskamrarne i städerna, jag har ansett
det vara nyttigt att antaga det af regeringen framlagda förslag,
ty i annat fall är det icke fullt klart att vid poliskamrarne i alla
städer offentlighet skall ega rum. Jag vill dock härvid medgifva, att
vid Stockholms poliskammare det alltid varit brukligt att förhandlingarne
varit offentliga. När nu så är, att man redan har en gällande
lag i dessa frågor, så synes det mig åtminstone, som om tredje momentet
i Kongl. Maj:ts förslag, hvilket också är af Utskottet tillstyrkt,
icke lämpar sig rätt väl med det häfdvunna bruket och Kongl. Maj:ts
cirkulär. Jag tror att om man fäster sig vid förhållandena, sådana
de nu äro, man skall finna att det bör vara rätten, som bör afgöra
sådana ordningsmål. Jag finner äfven ett stöd för denna åsigt i det
yttrande, som af Justitierådet Carleson afgifvits vid behandlingen af
Kongl. Maj:ts proposition, uti hvilket yttrande det heter: “underrätternas
disciplinärmyndighet öfverfiyttas till en del på domstolens ordförande,
som erhåller eu i lag erkänd beslutanderätt, skild från domstolens.
“ En sådan beslutanderätt har vederbörande ordförande icke
nu, men genom antagande af denna lag skulle det blifva han ensam,
som skulle meddela ordningsföreskrifter i detta hänseende. Detta är
likväl något som jag icke tror vara praktiskt. Derföre är det också

Lördagen den 19 Februari,

N:o 10.

som jag icke kunnat vara med om att tillstyrka antagandet af denna
lag oförändrad, utan vågar jag nu hemställa om proposition å min
reservation, som Herrarne finna bifogad detta betänkande och som
jag fördenskull icke torde behöfva uppläsa.

Herr Thomasson: Såsom Herrarne finna utaf den af Herr
Lothigius afgifna reservation, i hvilken jag instämt, är äfven jag af
den mening, att det urgamla bruket af offentlighet vid underdomstolarne
genom Kongl. brefvet af år 1835 fått kraft af lag. Detta har
dock icke för mig varit tillräcklig anledning att, då nu ett förslag,
enhälligt påkalladt af den allmänna meningen, blifvit framlagdt till en
lag, stiftad i den ordning en sådan lag bör tillkomma, nemligen af
Konung och Riksdag gemensamt, förkasta ett sådant förslag, och
detta så mycket mindre som, om den sålunda föreslagna lagen kommer
till stånd, den praktiska fördelen vinnes, att derigenom kommer
att lemnas bestämd föreskrift om offentlighet vid polisdomstolar, som
nu icke förefinnes vid andra poliskammare än den i Stockholm.

De anmärkningar, som af en talare på kristianstadsbänken blifvit
rigtade mot förslaget, äro hufvudsakligen desamma, som inom Högsta
Domstolen framstälts, och hafva af Herr Justitieministern blifvit fullständigt
bemötta i hans anförande till statsrådsprotokollet. Jag skall
således icke för närvarande inlåta mig på att bemöta dessa anmärkningar.
Den som granskar förslaget skall finna att detsamma, långt
ifrån att inskränka domstolens befogenhet i förevarande fall, tvärtom
utvidgar densamma.

Hvad angår den af eu reservant, Herr Magnus Jonsson, påyrkade
förändring, att rätten i stället för ordföranden skulle tillerkännas befogenhet
att afgöra disciplinära frågor, så vill jag väl medgifva att sådant
ur rent teoretisk synpunkt kunde vara i sin ordning, men jag
kan ej se annat, än att detsamma skulle vara ur praktisk synpunkt’
högst olämpligt. Om t. ex en person uppträder vid domstolen och
ställer till bråk eller väcker annan förargelse, så skulle det väl icke
vara klokt att ålägga ordföranden att hålla öfverläggning med rättens
bisittare, rådmän eller nämndemän derom, huruvida denna person skall
utvisas. Skall en sådan åtgärd hafva någon kraft med sig, bör väl
rättens ordförande hafva makt att genast vidtaga densamma. Det
bör för öfrigt icke i allt fall vara någon svårighet för ordföranden
att i detta fall göra sin åsigt gällande. Ingen lärer väl nemligen
kunna frånkänna ordföranden rättigheten att visa ut allmänheten, och
sålunda äfven fridstöraren, för att hålla öfverläggning.

För närvarande vill jag inskränka mig till att anföra detta och
anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Det är visserligen sant, att man inom Lag-Utskottet har gjort
åtskilliga anmärkningar mot redaktionen af sjelfva lagen, men dessa
anmärkningar hafva icke varit af större vigt, och Utskottet har icke
velat genom att föreslå obetydliga förändringar sätta hela förslaget
på spel.

Jag yrkar på dessa skäl bifall till Utskottets förslag.

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
förordning
om offentlighet
vidunderdomstolarne.

(Forts.)

8 Lördagen den 19 Februari.

Herr Gasslander: Om jag i likhet med den siste värde tala ren

ansåg att det icke funnes någon befogad erinring att framställa
mot nu föreliggande lagförslag, skulle jag instämma i den motivering
hans reservation innehåller, men emedan jag för min del emot förslaget
hyser en betänklighet, som synes mig vara af ganska stor betydelse,
och då denna betänklighet icke förut under den föregående
behandlingen af förslaget blifvit påpekad, tager jag mig friheten att
nu inför Kammaren redogöra för densamma. Den gäller den inskränkning
i afseende å offentligheten vid poliskammare, som detta förslag
innehåller. Det står nemligen i den föreslagna lagen, att vid poliskammare
skall rättegång hållas offentligen, då sådana mål der förekomma,
i hvilka poliskammare utöfvar domsrätt. Enligt vanlig lagtolkning
innebär detta, att rättegång må hållas hemlig inför poliskammare,
då der förekomma mål, i hvilka poliskammaren icke utöfvar
domsrätt.

För min del vill jag icke vara med om, att uti lag sålunda, om
ock endast indirekt, uttalas att förhör i brottmål får hållas inom
slutna dörrar.

Nu är det visserligen sant, att uti instruktionerna för poliskamrarne
i Göteborg, Karlskrona, Norrköping och Eskilstuna är föreskrifvet,
att poliskammaren icke eger att befatta sig med egentliga lagbrott,
men straxt derefter säges det dock, att de ega att anställa förhör
med brottslingar. Skulle man nu med afseende å polisförfattningar
använda samma tolkningsmetod, som är stadgad med afseende å
grundlagen, nemligen att de skola tolkas efter ordalydelsen, så skulle
poliskamrarne icke få hålla förhör i brottmål, eftersom någon icke kan
sägas vara brottslig, förr än han blifvit inför laga domstol om sin
brottslighet öfvertygad. Men meningen är naturligtvis, att den, som
är misstänkt för brott, kan inkallas till förhör i poliskammaren.

Hvad beträffar instruktionen för polismästaren i Stockholm, synes
man hafva varit mera nogräknad vid dess affattande. Ty i densamma
säges uttryckligen, att polismästaren icke eger att befatta sig med
hvad till domareembetet hörer, och dertill hörer att anställa ransakning
uti såväl ringare som svårare brottmål. Men uti instruktionen
för polismästaren i Stockholm står äfven, att, om hos honom angifves
eller af polisen anmäles något brott, han eger att, om omständigheterna
dertill föranleda, förordna antingen om ny utredning eller att
förhör skall hållas. Jag tror ock att det vid poliskamrarne är en
temligen allmän praxis att verkställa ganska omfattande förhör i.
brottmål.

Nu kan man säga att det kan vara fråga huruvida meningen
är att poliskammare, som på administrativ väg tillkommit, må anställa
ransakning rörande brott, hvarom vid domstol enligt lag bör både
ransakas och dömas. På denna fråga vill jag icke nu inlåta mig, utan
bedömer jag saken helt och hållet efter de bestående förhållandena.
För närvarande ega sådana ransakningar rum. För min del har jag
icke med mitt yttrande afsett att uttala något klander emot poliskamrarne.
Tvärtom tror jag icke att det för närvarande finnes skäl
att emot dem göra någon anmärkning. Men då det är fråga om att

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

stifta lag för offentlighet vid rättegångar, så tror jag det icke vara
lämpligt att formulera den på sådant sätt, att den indirekt eller medelbart
tillåter poliskammare att hålla hemliga förhör i brottmål.
Denna fråga är ingalunda ny; det är icke jag som först framkommit
med den, ty den var föremål för'' behandling senast vid 1840 års
riksdag. Då väcktes på riddarhuset eu motion om offentlighet vid
poliskamrarnes förhandlingar, och denna offentlighet skulle omfatta
alla slags ransakningar, icke blott sådana, der poliskamrarne hade
domsrätt, utan äfven sådana, der de saknade sådan. Motionen afstyrktes
af Lag-Utskottet i hvad den angick mål, der poliskamrarne icke
utöfvade domsrätt, men tillstyrktes i öfrigt. Då ärendet sedermera
behandlades på riddarhuset, återförvisades Utskottets betänkande i
syfte att få berörda inskränkning undanröjd. Men de tre öfriga stånden
hade redan antagit Utskottets förslag, och derför förföll förslaget
om offentlighet inför poliskammare utan inskränkning.

Det skål, som Lag-Utskottet anförde mot införande af offentlighet
uti poliskamrarne vid förhör uti brottmål, var att det icke syntes
lämpligt att lemna den tilltalade tillfälle att kunna följa ransakningens
gång och dymedelst göra det för honom möjligt att undanrödja
sådana bevis, som kunde vara behöfiiga för hans fällande. Men detta
skäl synes mig bevisa alldeles för mycket. Ty det bevisar att offentlighet
vid ransakningar i allmänhet icke borde ega rum. Det är visserligen
icke alltid gifvet, att den, som är tilltalad för ett brott, är
den skyldige. Han kan vara oskyldigt misstänkt, och den verkligt
skyldige kan ju under tiden gå fri. När det nu stadgas att ransakningen
vid underrätten skall ske offentligt, så skulle man ju kunna
säga alldeles detsamma, som Utskottet anförde rörande offentlighet
vid förhör i poliskamrarne, nemligen att den brottslige är i tillfälle
att undanrödja de för hans fällande nödiga bevisen, då han sålunda
får veta hvad som förekommer. Jag har under min tjenstemannatid
sysselsatt mig med förhör i brottmål och kan icke förstå att det,
under förutsättning att parter och vittnen äro vid den sinnesbeskaffenhet,
att de kunna offentligen förhöras, skulle vara af någon fördel
för målets utredning, att förhöret hölles hemligt. Ty då det är i lag
förbjudet att anställa pinligt förhör, kan jag icke se att man det ringaste
kan komma närmare sakens utredning genom att förhöret hålles
hemligt, än om det sker offentligt. Det är härvid icke nog med
den säkerhet, som den tilltalade kan fördra; det gäller här äfven
säkerheten för poliskammaren. Ty om förhöret hålles hemligt, lemnas
derigenom rum för allehanda misstankar och rykten, hvilka icke
kunna vederläggas, och det torde näppeligen finnas något för det allmänna
rättstillståndet så farligt, som om domarens oveld genom allmänt
spridda rykten sättes i tvifvel.

För min del skulle jag derföre vilja föreslå, att orden “när sådane
mål der förehafvas, i hvilka poliskammare utöfvar domsrätt*1 ur
förslaget utgå. Nu är jag visserligen icke fullt säker på, huruvida,
då motion i sådan syftning icke föreligger, den ändring i Kongl. proposition,
som jag ifrågasatt, kan vidtagas; men då äfven af andra

Angående
förordning
om offentlighet
vidunäerdomstolarne.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

skäl en återremiss blifvit påyrkad, är det naturligt att äfven jag biträder
detta yi-kande.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet Herr Statsrådet von
Steyern: Då jag icke varit närvarande i Kammaren från diskussionens
början, har jag icke varit i tillfälle att höra alla de anmärkningar,
som mot den förevarande Kongl. propositionen till äfventyrs blifvit
framstälda; men jag antager emellertid, att bland dem förekommit
äfven den, som redan finnes uttalad i en vid Utskottets betänkande
fogad reservation, eller att den Kongl. propositionen under
närvarande omständigheter skulle varit obehöflig. Jag ber derföre
att i korthet få redogöra för de skäl, som föranledt förslagets framläggande.

Det första af dessa skäl är, att den lagstiftning, som nu finnes
angående offentlighet vid domstolar och som innehålles i Kongl. cirkuläret
den 28 Mars 1835, tillkommit på administrativ väg och sålunda
icke har karakteren af allmän lag, ehuru ett dylikt stadgande
eljest ansetts vara af den vigt, att det influtit i de flesta andra länders
rättegångslagar. Vidare har 1835 års cirkulär icke tillämpning
på poliskamrarne, då de fungera såsom domstolar, ehuru de mål, som
der då handläggas, äro af enahanda beskaffenhet som domstolsmålen,
och deras handläggning sålunda af samma skäl som de senare bör
vara underkastad offentlighet. Slutligen är 1835 års cirkulär i hög
grad ofullständigt och otydligt, så att bestämmandet, huruvida i tvifvelaktiga
fall offentlighet bör ega rum eller ej beror, så godt som
uteslutande af domarens egen uppfattning, och om denna uppfattning
någon gång leder dertill, att dörrarne till domsalen stängas, i fall då
den allmänna meningen med skäl kan fordra offentlighet, föreställer
jag mig, att det skall blifva ganska svårt för en öfverrätt att för en
dylik åtgärd ådöma vederbörande ansvar, derest icke åtgärden vittnar
om uppenbart oförstånd.

Dessa äro de hufvudsakliga skäl, som föranledt mig tillstyrka
Kongl. Maj:t att godkänna det förslag i ämnet, som redan af min
företrädare i embetet blifvit förberedt och på hans föredragning remitterats
till Högsta Domstolen. Jag har icke ansett, att man med
dess framläggande borde dröja, tills den nu påbörjade allmänna revisionen
af hela vårt rättegångsväsen hunnit genomföras. Ingen kan
ännu förutse, när en ny rättegångsordning hos oss kan komma till
stånd, och jag skall derföre icke vilja i afvaktan derpå tillstyrka uppskof
med någon nyttig och ändamålsenlig åtgärd, som icke med den
stora frågan står i oupplösligt samband.

Jag öfvergår nu till besvarande af två särskilda anmärkningar,
som jag här hört framställas mot förslaget och af hvilka den första
uttalats af en ledamot af Utskottet.

Från den allmänna regeln, att domstolsförhandlingarne skola vara
offentliga, hafva af Kongl. Maj:t föreslagits två undantag, det ena då
mål förekomma, som finnas vara för anständigheten och sedligheten
stötande, och det andra då ordningen af någon tillstädesvarande störes.
I förra fallet skulle afgörandet tillkomma domstolen, men i det

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

senare domaren, och är det mot denna skenbara inkonseqvens, som Angående
den ifrågavarande anmärkningen rigtats. Det är dock en ganska förordning
väsentlig skilnad emellan dessa båda fall. I det förra fallet, eller vid /°ia vidunderbehandlingen
af mål, som äro för sedligheten och anständigheten stö- domstolarne.
tande, skola alla åhörare afträda, och rättegången föres hemligt. Detta (Forts.)
har man ansett vara en åtgärd af den vigt, att beslutanderätten härom
bör tillkomma domstolen. I det senare fallet åter är det endast
den, som gjort sig skyldig till ordningens störande, som utvisas; de
öfriga, som förhållit sig fredligt och stilla, stanna fortfarande i domsalen
och förhandlingarne fortgå i deras närvaro, lika offentligt som
förut. Här är således fråga om en vida mindre rätt, och man har
derföre ansett sig kunna öfverlemna dess utöfning åt rättens ordförande,
helst det mången gång är nödigt, att den som uppehåller ordningen
kan ögonblickligt ingripa; säkerligen skulle domstolens anseende
lida icke obetydligt, om en fridstörare icke skulle kunna utan
föregående öfverläggning mellan rättens ledamöter ur domsalen utvisas.

Hvad slutligen beträffar anmärkningen derom, att i förslaget saknas
bestämmelse om att förhandlingar vid poliskamrarne, äfven då
dessa icke utöfva domsrätt, böra vara offentliga, så tillåter jag mig
endast erinra, att denna författning, i den ordning den nu är föreslagen
att antagas, endast kan afse domstolarne. I fråga åter om förfarandet
vid poliskamrarne, der de icke utöfva domsrätt, ankommer
det på Kongl. Maj:t att i administrativ väg derom förordna, hvilket
sker särskildt för hvarje poliskammare vid utfärdandet af dess instruktion.
Något hinder för bestämmande, att äfven deras förhandlingar
skola vara offentliga, så vidt detta eljest finnes lämpligt, beredes sålunda
alldeles icke genom antagande af det nu föreliggande förslaget.

Herr Hedin: Herr Talman! Af de fierfaldiga anmärkningar, som
mot det föreliggande förslaget blifvit framstälda, hafva de flesta synts
mig vara af den beskaffenhet, att det skulle vara det öfverflödigaste
af alla tänkbara öfverloppsverk att på deras besvarande spilla ens
ett enda ord. Andra åter skulle väl kunna tillerkännas en viss betydelse,
men egentligen är det dock endast en, som har någon väsentlig
vigt, och det är den, som framstäldes af representanten för Karlskrona.
Jag tillerkänuer denna anmärkning en väsentlig vigt, likvisst
icke egentligen såsom någon direkt anmärkning mot det föreliggande
förslaget, utan såsom ett uttalande af en högst vigtig princip, som är
att taga vara på.

Jag har sjelf gjort mig samma anmärkning. Men jag har lätt
tröstat inig öfver den och det på följande grund. Det verksamhetsområde,
inom hvilket poliskamrarne operera, är nemligen af den beskaffenhet,
att de mångfaldiga gånger ingripa i medborgarnes vigtigaste
och heligaste rättsförhållanden, och det kan derföre, synes det
mig, icke dröja länge, innan man blir ense om att från området för
konungens ekonomiska eller administrativa lagstiftningsmakt till den
allmänna lagen öfverflytta lagstiftandet för poliskamrarne, åtminstone
till dess väsentligare del.

Detta återstår att genomföra; och under tiden kan åtminstone

N:o 10,

Lördagen den 19 Februari.

Angående icke någon skada ske genom bibehållandet af det utaf representanten
förordning från Karlskrona påpekade undantag från den regel om offentlighet,
het vidunder- som fianes uppstäld uti föreliggande lagförslag, till hvilket jag nu
domstolame. anhåller om bilall.

(Forts.)

Herr Berg: Jag vill visserligen icke motsätta mig, att stadganden
i den med föreliggande förslag afsedda syftning må blifva i allmän
lag anförda; allraminst vill jag det på det skäl, som af åtskilliga
reservanter inom Utskottet mot förslaget anförts, eller att frågan om
utarbetande af ny rättegångsordning för närvarande vore föremål för
Nya Lagberedningens behandling, ty, på sätt Herr Chefen för Justitiedepartementet
redan erinrat, lärer man icke med någon sannolikhet
kunna bedöma, när ett så vidt omfattande förslag som det nyssberörda
kan komma till sådan fullbordan, att en ny rättegångsordning föreligger
till antagande. Om således, hvilket jag icke vill bestrida, det
kan anses ändamålsenligt att nu i lagen införa en förut blott allmänt
antagen grundsats om offentlighet vid underdomstolarne, så tror jag,
att man icke bör dröja dermed i afvaktan på en fullständig omarbetning
af rättegångsordningen. Men jag kan icke för mig dölja, att
en författning i den föreslagna syftningen är mycket svår att uppgöra
så, att man icke stöter på svårigheter i andra rigtningar. De modifikationer,
den allmänna regeln om offentlighet fordrar, äro nemligen
beroende af så många och så skiftande förhållanden, att ett noga aktgifvande
på dem alla måste blifva ytterst svårt, under det ett förbiseende
af någon bland dem lätt kan framkalla förvecklingar. Och då
man nu ifrågasatt återremiss, har jag derföre icke velat underlåta att
göra några anmärkningar emot vissa delar af förslaget, som vid genomläsandet
föreföllo mig kunna föranleda sådana framtida konflikter.
Det heter:

“Vid allmän Underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål
der förehafvas, i hvilka poliskammare utöfvar domsrätt, skall rättegång
hållas offentligen; och vare förty, så länge det kan ske utan
trängsel för dem, som till rätten höra eller hafva med sakerna att
skaffa, ej någon förment att vara inne, medan rätten sitter, der ej
öfverläggning till beslut skall inom lyckta dörrar hållas.*

Dervid vill jag först stanna. Här förutsättes såsom vilkor för
åhörarnes utvisande, att öfverläggning till beslut skall inom lyckta
dörrar hållas; men lika litet som hittills i lagen omtalats, att offentlighet
vid underdomstolarne skall ega rum, lika litet omtalas der, att
öfverläggning till beslut skall ske inom lyckta dörrar. När man nu
förklarar, att ingen må förvägras att vara inne, medan rätten sitter,
“der ej öfverläggning till beslut skall inom lyckta dörrar hållas så
uppstår naturligen den frågan: när skall detta senare ske? Förmodligen
vill man svara, att det får bero på rättens pröfning. Försigtigheten
bjuder dock, synes mig, att sådant blifver i förslaget bestämdt
uttaladt. Då icke någon sådan bestämmelse finnes, kan man
nemligen tänka sig att, då allmänheten vid något tillfälle blir utvisad,
emedan rätten vill inom lyckta dörrar öfverlägga till beslut, någon
kan säga: jag är*icke skyldig att gå ut, ty här fördrar icke lagen att

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

öfverläggningen skatt hållas inom lyckta dörrar, och endast i sådant
fall är jag pligtig att aflägsna mig. Denna anledning till anmärkning
tror jag skulle hafva varit undanröjd, om man utstrukit orden
inom lyckta dörrar, hvilka ord kunna ingifva den föreställningen, att
vissa öfverläggningar till beslut skola ega rum offentligt och andra
inom lyckta dörrar, men när emellertid det ena eller andra skall iakttagas,
det vet man icke.

Det är äfven en annan sak, som hos mig framkallat vissa betänkligheter
mot förslagets antagande. I 17 kap. 22 § Rättegångsbalken
är domaren medgifvet, att, om han finner att ett vittne, som skall höras,
blir konfunderadt af den ena eller andra partens närvaro, låta
parten afträda, medan vittnet höres. Alldeles enahanda förfarande
har emellertid ofta ansetts nödigt att tillämpa, då i brottmål två eller
flere personer äro tilltalade och någon eller några af dem synas af
de öfriges närvaro besvärade vid afgifvandet af sin berättelse. Då har
nemligen brukats, att man förhört honom icke i åhörarnes, men i öfrige
tilltalades frånvaro. Huruvida likväl, i fall föreliggande förslag
antages, den ena parten kan förvägras att “vara inne", under det en
annan höres, förefaller tveksamt, enär enligt detsamma ingen må förmenas
vara inne, medan rätten sitter, så länge det kan ske utan
trängsel för dem, som till rätten höra eller hafva med saken att
skaffa; och den part, som visas ut, skulle ju med skäl kunna vägra att
åtlyda befallningen, enär till stöd derför ej kunnat åberopas något af
de i lagen uppgillra fall, då utvisande finge ega rum. I afseende å
redaktionen har jag äfven en erinran att göra, hvarvid jag dock ej
fäster synnerlig vigt. Det heter nemligen, att i de uppgifna händelserna
åhörarne skola på rättens tillsägelse afträda, men att äfven
parterne kunna utvisas, då rätten öiVerlägger till beslut, torde vara
uppenbart. Jag skulle icke hafva yttrat dessa betänkligheter, om icke
fråga blifvit väckt om återremiss, men för den händelse, såsom jag
antager, sådan kommer att ske, har jag ansett lämpligt att antyda
desamma. Då jag emellertid fått ordet, ber jag äfven få yttra något
beträffande de anmärkningar, som framstälts mot förslaget i så måtto,
att der saknades bestämmelse om, att poliskammares förhandlingar skola
vara offentliga, äfven då de icke utöfva domsrätt. Härpå har redan
af Herr Chefen för Justitiedepartementet svarats, att, då vår allmänna
lag för närvarande icke innehåller något angående den verksamhet
för upptäckande af brott, som ofta måste föregå åtals anställande,
hade ej heller i fråga om polismaktens förfarande dervid, utan endast
för de fall, då poliskammare fungerar såsom domstol, föreskrifter kunnat
i förevarande förslag intagas. På sätt en talare antydt kan emellertid
ifrågasättas, om ej äfven polisens nämnda föregående verksamhet
borde genom allmän lag ordnas, och tilläfventyrs torde också med
all sannolikhet kunna antagas, att en blifvande rättegångslag ej kommer
att förbise denna i andra länders lagstiftningar så mycket och så
utförligt behandlade så kallade förundersökning. Men, såsom sagdt
är, derom finnes för närvarande ingenting taladt i vår rättegångsordning,
hvilket förutsätter, att det är domaren som ransakar. En dylik
föregående undersökning är dock i många fall nödvändig, innan målet

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

kan göras till föremål för domstols behandling. När man väl vet, att
ett brott blifvit, begånget, men ännu icke fått reda på gerningsman.
nen, måste nemligen statsmaktens organ sättas i verksamhet, för att
införskaffa upplysningar om brottet och uppspåra den brottslige. Detta
tillgår hos oss vanligen så, att vederbörande åklagare begifver sig till
det ställe, der brottet blifvit begånget, och söker der inhemta nödiga
underrättelser; och i vissa städer, der befolkningen är tätare, hållas
förberedande förhör inför poliskammare. Att, såsom en talare yrkat,
äfven i afseende å dessa förhör föreskrifva offentlighet, tror jag desto
mindre lämpligt, som derigenom det med förhören afsedda ändamål
mången gång skulle väsentligen förfelas. Då nemligen förhören gå ut
på att upptäcka den brottslige, kan det ofta vara af vigt, att denne
ej erhåller underrättelse om hvad vid förhören förekommit och sålunda
sättes i tillfälle att undanrödja de bevis, som eljest möjligen skolat
kunna bringas i dagen. Men, på sätt förut är nämndt, kan frågan
derom ej hafva något inflytande på nu förevarande förslag, som endast
afser offentlighet vid domstolar och poliskammare, när dessa fungera
såsom domstolar.

För min del vill jag icke framställa något yrkande, utan har,
som sagdt, endast velat fästa uppmärksamhet på de betänkligheter,
som jag funnit vid förslagets genomläsande, på det att, om återremiss
sker, Utskottet derå må fästa vederbörligt afseende.

Herr Gasslander: Jag vill endast tillägga, att, då jag fram stälde

min betänklighet mot detta förslag, jag ingalunda hade förbisett,
att poliskammaren är en administrativ inrättning, om än praxis
gått i den rigtningen, att under polismaktens domsrätt hänskjutas
jemväl mindre lagbrott.

Det är, såsom den siste talaren yttrade, visserligen i allmänhet
icke praxis, att förberedande undersökningar om grafva brott ega
rum vid våra domstolar, utan att någon är för brottet tilltalad. Dock
förekommer ett fall i lagen, som tillägger domstolen samma makt,
som polismyndigheten, nemligen i 4 kap. 1 § Rättegångsbalken, der
det heter: “Nu kommer allmänt rykte upp om groft brott och finnes
der skälig misstanke till; både ock häradshöfding särskildt ting, ändå
att ingen derå kärerf‘; der förutsattes, att, ehuru man icke vet, af
hvilken brottet blifvit begånget, ransakning derom tillkommer domstol
och sålunda skall vara offentlig; men i orter, der poliskammare finnes,
medgifver lagförslaget, atf dylika ransakningar af densamma verkställas
inom lyckta dörrar.

Herr Ekenman: Jag ber att få bemöta reservanten, talaren på
norrlandsbänken, hvilken yttrade att genom föreliggande förslag skulle
något nytt inkomma i lagstiftningen. Deremot vill jag för min del
protestera, dock icke derför att i allmänhet något nytt, om det på
samma gång vore något godt, skulle vara förkastligt. Det är nemligen
enligt en gammal sedvänja tillagdt domaren att utöfva denna
myndighet, som här är i fråga, och det synes mig godt, när nyttiga
sedvänjor, hvilka i folkmedvetandet, så att säga, fått betydelse af lag,

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

få i allmänna lagen inflyta. Jag tror ock att om denna disciplinära
myndighet öfverflyttades till rätten i dess helhet, såsom reservanten
föreslår, sådant skulle medföra så stora praktiska olägenheter, på sätt
redan Lag-Utskottets vice ordförande visat, att hela lagförslaget möjligen
i följd häraf blefve oantagligt.

I sammanhang härmed tillåter jag mig uttrycka den förhoppning
att, när nu detta förslag, så allmänt äskadt, blifvit af regeringen
framlagdt med en skyndsamhet, som synes förtjent af erkännande,
Riksdagen icke må, i följd af mindre, formella betänkligheter, förkasta
detsamma, utan antaga det i oförändradt skick, hvilket jag tager mig
friheten påyrka.

Herr Hedlund: I anledning af de utaf den förste talaren i

ämnet yttrade betänkligheter rörande offentlighet vid domstolar, särskilt
i fråga om tidningsreferat, anhåller jag att få med några ord
belysa eu fråga, som kanske icke är tillräckligt beaktad af många
bland Kammarens ledamöter. Jag gör detta på grund af min erfarenhet
såsom trettioårig publicist.

Man talar mycket om offentlighetens kontroll på domaremakten,
och utan tvifvel utöfvar denna offentlighet ett stort inflytande, icke
derför att den ena eller andra tidningen yttrar sig härom, utan derför
helt enkelt att domaremaktens utöfvande blir offentligt. Man förblandar
så ofta tidningarnes omdömen i ena eller andra ämnet med sjelfva
offentligheten. Jag har sökt klargöra denna skilnad mera än en gång,
utan att den dock blifvit af alla rätt uppfattad. Det ligger något i
detta offentliga ord som, alldeles oberoende af det enskilda tidningsbladet,
eger sin stora betydelse, och det är, att handlingen i fråga
hommer i dagen. Och vill man analysera, hvari denna betydelse
ligger, får man bästa förklaringen häraf, om man tänker sig motsatsen,
eller att offentlighet saknas. Det är nemligen en egendomlighet,
att det som sker ondt vill alltid dölja sig, under det att hvad som
sker godt aldrig skyr och understundom söker offentlighet. Deri ligger
ock förklaringen af tidningarnes betydelse såsom offentlighetens målsmän.
Det är utan tvifvel af denna orsak som äfven hvarje utöfvare
af allmänt värf måste se sig väl före, att han icke till offentligheten
lemnar handlingar, som han ej kan väl svara för, och att å andra
sidan den, som sitter inom lyckta dörrar, kanske icke är så nogräknad
på hvarje ord och gerning. Sådant gäller äfven den samvetsgranne
domaren, och erinran härom bör således icke anses kränkande
för någons heder.

Men det är en annan betydelse hos offentligheten inför domstol,
som gäller icke domaren, utan parterna. Här är mycket ofog, som
bedrifves i verlden, hvilket står på den ståndpunkten, att det fruktar
offentligheten, och hit hör just en del af hvad som tillhör handläggning
af poliskammare såsom ordningens öfvervakare. Jag skall anföra
ett exempel. Här klagades i hufvudstaden för en tid sedan mycket
öfver ofta förekommande brott mot qvinnofriden, men när namnen å
de herrar, som sålunda våldfört sig, infördes i tidningarne, hade detta
den underbara verkan, att, såsom man sagt mig, detta gemena och

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående låga ofog från den stunden mycket minskades. Hvad icke poliskammaförordning
ren kunnat med böter åstadkomma, det åstadkom sålunda offentlighetvidunder-
^eten eller namnens utsättande i tidningarna. Också vet hvarje tiddomstolarne.
uingsredaktör, att när någon person, som har något anseende att förCForts.
) lora, så förgått sig, att han derför fått i poliskammaren betala böter
och i anledning häraf måste blygas inför sina bekanta och verlden i
allmänhet, är han i största oro för att förseelsen skall i tidningarne
omtalas, hvarför han också är mycket angelägen om att få tidningarne
att tiga. Jag har sjelf mer än eu gång sett sådana fall, och
särskildt erinrar jag mig, hurusom vid ett tillfälle en våldsam sälle fick,
för att vinna denna tystnad, bjuda den förorättade, en obetydlig man,
på en festlig middag och vid densamma göra afbön. Det var den
gången vilkoret för att tidningen skulle tiga; jag ansåg nemligen icke
tillräckliga skäl finnas för att genom namnets utsättande i tidningen
brännmärka en person för en handling, som kanske i pojkaktigt öfverdåd
begåtts.

Det förekommer alltså fall i ofvannämnda afseenden, då offentlighet
vid polisdomstolar eger stark kraft att upprätthålla ordning
och afvärja oordningar. Om således icke något annat vunnes med den
nu föreslagna lagen, än hvad som innehålles i den lilla mellanmeningen:
“så ock vid-poliskammare, när sådana mål der förehafvas, i hvilka
poliskammare utöfvar domsrätt''4, vore redan detta i min tanke tillt
räckligt för lagens godkännande; må ock vara att förslaget i formelt
hänseende är behäftad! med brister, hvarom jag icke skall tillåta mig
att döma. Utan tvifvel vore det rätt att, såsom talaren på karlskronabänken
föreslog, utesluta orden: “när sådana mål der förehafvas, i
hvilka poliskammare utöfvar domsrätt4'', men efter den förklaring, som
från statsrådsbänken afgifvits, att stadgandena härom vore beroende
på administrativ åtgärd, hoppas jag att regeringen skall behjerta offentlighetens
betydelse i ena som i andra fallet och således på administrativ
väg vidtaga åtgärder i detta hänseende just i ordningsmaktens
eget intresse. Då jag hyser detta hopp, vill jag således endast uttala
min tacksägelse till talaren, för det han fäst uppmärksamhet på denna
vigtiga omständighet, under förhoppning att vår aktade regering belg
ertar densamma. Jag förenar mig alltså med dem, som yrkat bifall
till Lag-Utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Just derför att den mellanmening, på hvilken
representanten från Karlskrona fäst uppmärksamhet, beror på administrativa
åtgärder, måste man finna skäl till anmärkning i formelt
hänseende mot det föreliggande lagförslaget. Det står nemligen der:
“så ock vid poliskammare, när sådana mål der förehafvas, i hvilka
poliskammare utöfvar domsrätt44. Det vill sig nemligen nu icke bättre,
än att poliskammare utöfvar domsrätt i ett stort antal mål af för
den personliga friheten icke ringa betydelse, nemligen i fråga om
försvarslöse. Men om man tror, att meningen med lagförslagets nyss
anförda ord är att rättegången i poliskammare i fråga om dessa försvarslöse
i och med denna lag är gjord offentlig, så bedrager mai
sig; ty, som nyss är sagdt från statsrådsbänken, den rättegångens

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

offentlighet beror på administrativa åtgärder, men icke på Konungs
•och Riksdags gemensamma lagstiftningsrätt. Jag kan således icke
annat finna, än att, då ordalagen i författningen säga mera än hvad
man med dem vill hafva sagdt, de måste anses lida af en tvetydighet,
hvilken visserligen kan förklaras, men derföre icke är att försvara.

För min del tror jag icke, att denna författning har någon så
storartad betydelse, som man på åtskilliga håll velat gifva den. Jag
tror, att förhållandena skola blifva hädanefter som hittills, och att
således offentlighetens vedertagna bruk kommer att temligen ostördt
fortfara. Men då man tyckes hysa eu olika uppfattning härom och
anser att först genom den nya lagen skulle gifvas en betryggande
säkerhet för offentlighet vid underdomstolarne, vill jag, med den tilltro
jag hyser till den svenska domarecorpsen, att den icke genom begagnande
af förslagets tvetydigheter skall bringa nämnda förhoppningar på
skam, rösta bifall till förslaget.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen gifvit
propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 2), angående förslag om ändring
af 1 § i folkskolestadgan.

§ 5.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 3, angående
beräkningen af statsverkets inkomster.

Punkten 1:

Utskottet, som ej funnit skäligt att i fråga om de ordinarie inkomsterna
frångå de beräkningar, Kongl. Maj:t antagit, hade i förevarande
punkt hemstält:

att statsverkets ordinarie inkomster under nästkommande statsregleringsperiod
måtte på följande sätt beräknas, nemligen:

Ränta......................................

Tionde ...................................

Arrendemedel .............................

Bergverkstionde ...........................

Mantalspenningar...........................

Bötesmedel................................

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål ...

Tillfälliga rotevakansafgifter ...............

Yakansafgifter af nyroterad jord............

kronor 4,360,000	—
„ 1.645,000	—
„ 2,900,000	—
,, 10.000	—
„ 640,000	—
„ 260,000	—
„ 340,000	—
„ 76,000	—
„ 115,000	—
kronor 10,346,000	—

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 10.

Angående
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

Angående
beräkningen
af statsverkets
inkomster.

Lördagen den 19 Eebruari.

N:o 10.

Angående
beräkningen
af statsverkets

inkomster.
(Forts.)

Transport kronor 10,346,000:
Rotevakansafgifter af utsockne frälsehemman i

Halland ............

Vakansafgifter af bergslag
Trosspassevolansafgift

Båtsmansvakansafgift......

Båtsmansbeklädnadsmedel

Kontrollstämpelmedel

Fyr- och båkmedel ......

Telegrafmedel ............

Jernvägstxmfikmedel ......

Skogsmedel...............

Extra uppbörd .........

......... „ 20,000: —

........... 20,000: —

......... „ 26,000: —

........ „ 65,000: —

......... „ 60,000: —

. ... „ 18.000: —

........ 1,100,000: —

1,330.000: —

....... 5,000,000: —

......... „ 1,000,000: —

......... „ 305,000: —

Summa kronor 19,290,000: —

Enligt anteckning å utlåtandet hade Herr L. Nordenfelt inom
Utskottet anmält reservation mot berörda hemställan, under yrkande
_ på anförda grunder — att jernvägstrafikmedlen måtte uti inkomstberäkningen
upptagas till 5,500,000 kronor i stället för föreslagna
5,000,000 kronor, och alltså de ordinarie inkomsternas beräknade summa
förökas med 500,000 kronor.

Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Gasparsson, som anförde: Hå den Kongl. propositionen
om statsverkets tillstånd och behof remitterades till Stats-Utskottet,
tog jag mig friheten framställa några anmärkningar mot det enligt
mitt förmenande allt för låga belopp, hvartill jernvägstrafikmedlen
blifvit beräknade. Jag ansåg nemligen, att desamma kunde höjas med
en half million kronor och att man på så sätt skulle kunna undgå
den föreslagna tilläggsbevillningen. Jag ansåg mig dock icke kunna
bestämdt förorda eu sådan åtgärd, emedan jag trodde att tilläggsbevillningen
skulle kunna undvikas äfven genom att nedsätta utgifterna
under femte hufvudtiteln. Men efter statsverkspropositionens behandling
i Stats-Utskottet har detta hopp förbleknat, och jag håller alls
icke osannolikt, efter den behandling frågan der undergått, att anslaget
till pansarfartyget kommer att beviljas. Under sådana förhållanden
vore det enligt min tanke af vigt att tillse, huruvida icke
jernvägstrafikmedlen skulle kunna beräknas eu half million högre än
Kongl. Maj:t föreslagit och Stats-Utskottet förordat. En af Utskottets
ledamöter, Herr Nordenfelt, har afgifvit en reservation i denna syftning,
som jag anser särdeles behjertansvärd och i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de åtsigter jag förut uttalat.

Jag skall nu först be att få framställa några anmärkningar emot
sjelfva metoden att beräkna jernvägstrafikmedlen. De hafva beräknats
efter de tre närmast föregående årens medelafkastning. Att på så
sätt taga medelafkastningen under blott tre år må vara mycket användbart,
när det är fråga om siffror, som icke vexla, och så är förhållandet
med nästan alla andra statsverkets ordinarie inkomster.

Lördagen den 19 Februari. ig

Men jernvägstrafikmedlen äro af en helt annan beskaffenhet. Af
eu redogörelse, som blifvit utdelad i Kammaren, öfver de sista fem
årens trafikinkomster, se vi huru dessa vexlat, så att skilnaden å nettobehållmngen
per banmil uppgått från det ena året till det andra
anda till tio millioner kronor. Det är derför helt naturligt, att det
skall lemna vilseledande resultat att beräkna ifrågavarande inkomster
efter medelafkastningen under blott tre år. Af dessa trenne år hafva
for öfrigt, såsom reservanten också påpekat, 1878 och 1879 varit för
statens järnvägstrafik de ogynsammaste under de sista tolf åren, och
1880 ett blott medelgodt år. Beräknar man deremot medelafkastningen
för fem år, till exempel 1876—1880, så blir resultatet helt annat.
Medeltalet af trafikinkomsterna under dessa år utgör 32 800 kronor
per banmil, eller för 181 mil 5,930,000 kronor per banmil. Ännu
gynsammare. resultat erhålles, om man beräknar medelafkastningen
för de tio sista åren, hvilken utgör 37,100 kronor per banmil, eller
efter samma beräkningsgrund 6,700,000 kronor. År 1873 lemnade
jernvägstrafiken en inkomst af 25,800 kronor per banmil, 1879 26 800
1830 35,800 och 1816 ända till 42,900 kronor. Hur man sålunda
än ställer beräkningen, kan den icke utfalla ofördelaktigare än just
genom att taga de tre sista årens medelafkastning såsom utgångspunkt.
° 6

Vidare har reservanten likasom äfven Kongl. Maj:t i sin proposition
framhållit, hurusom de under arbete varande 26 milen af stambanan
genom Norrland, af hvilka 21 mil blifva färdiga för trafik under
innevarande år, icke tagits med i räkningen. Men naturligtvis måste
man antaga, att de komma att lemna någon inkomst. I motsatt fall
skulle det vara en så nedslående förutsättning, att jag icke vill draga
konseqvenserna deraf. Det är visserligen sant, att bandelen BollnäsStorvik
under år 1S79 gått med förlust, men deremot har den 18 mil
långa banan mellan Torpshammar och Östersund under år 1880 lemnat
en behållning af 11,327 kronor pr banmil. Och jag anser det
alldeles uppenbart, att äfven de bandelar, som under åren 1881 och
1882 komma att öppnas, skola lemna någon inkomst; men jag vill
emellertid lemna dem ur räkningen.

, Af jernvägstrafikstyrelsens berättelse finna vi, att af 1880 års
trafikinkomster 6,200,000 kronor äro inbetalade till Statskontoret. Men
detta utgör icke hela nettovinsten, ty dessutom har materiel- och kassaförlaget
ökats med tilllsammans 265,000 kronor. Nettobehållningen
af 1880 års jernvägstrafik utgjorde således nära O-J millioner kronor.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att det är det minsta
vådligt att beräkna inkomsterna under år 1882 till åtminstone 51
milhoner i enlighet med Herr Nordenfelts förslag. Han har dessutom
i sm reservation i 7 punkter framlagt så klara skäl för sitt yrkande
att jäg icke tvekar att anhålla om bifall till detsamma.

Att bei likna inkomsterna till lägre belopp än de uppenbarligen
komma att inbringa, må kunna försvaras, då man icke behöfver öka
beskattningen, men att tillvägagå på detta sätt endast för nöjet att få
besluta eu tilläggsbevillning, det vill jag för min del icke vara med
om. Jag yrkar bifall till den af Herr Nordenfelt afgifna reservationen.

N:o !0.

Angående
beräkningen
af statsverkets

inkomster.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
beräkningen
af statsverkets

inkomster.
(Forts.)

Lördagen den 19 Februari.

Herr O. B. Olsson: Med allt förtroende till reservanten, hvilken

är jernvägsbyggare, men dock icke är den, som leder trafiken, och
med all aktning för den siste talarens uppgifter, vågar jag likväl betvifla,
att man bör fästa så synnerligen stort afseende vid de siffror,
som här uppstälts. Jag tror det är mera skäl att fästa sig vid hvad
trafikstyrelsen, äfvensom Kongl. Maj:t och Stats-Utskottet i denna fråga
yttrat. Till dessa myndigheter bör man väl hysa något förtroende.
Trafikstyrelsen har ansett att ifrågavarande inkomster böra beräknas
till endast 5,000,000, och under sådana förhållanden skulle jag åtminstone
anse det vara vådligt att afvika ifrån dess beräkningar och siffror.
Stats-Utskottets samtlige ledamöter med undantag af en hafva
också varit af samma mening.

Såväl reservanten som den siste talaren hafva menat, att trafikinkomsterna
för nästa år sannolikt komma att betydligt ökas till följd
af de 26 mil nya bandelar, som komma att öppnas för trafik under
innevarande eller nästa år. Det är visserligen sant, att 26 mil är en
lång sträcka, men för min del betviflar jag, att denna sträcka skall
komma att gifva några väsentliga inkomster. Om den blott kan betacka
driftkostnaderna, får man anse det för ett godt resultat, men
hvad som är och blifver faktiskt, det är att till denna långa bansträcka
måste anskaffas en betydlig materiel, samt att till inköp häraf
måste tagas medel från trafikinkomsterna, och detta har äfven trafikstyrelsen
tagit med i beräkningen vid sitt yttrande i frågan.

Att trafikinkomsterna under de senare åren varit temligen stora
är väl sant, men det har också varit särdeles gynsamma förhallanden
som medverkat härtill. En omständighet bland andra torde vara, att
under de sista årens vintrar obetydligt med snö fallit och några synnerliga
kostnader således icke erfordrats för undanskaffande af snömassorna;
men få vi lefva ett eller ett par år till, få vi nog också
veta hvad de snöhinder, som nyligen inträffat, hafva kostat staten och
särskildt jernvägstrafiken. Jag för min del antager, att kostnaderna
komma att uppgå till åtskilliga hundratusen kronor, och om dylika
snöhinder ofta inträffa, skall detta i icke oväsentlig män minska behållningen
på trafiken. På de skäl jag nu anfört vågar jag yrka bifall
till Stats-Utskottets förslag.

Herr Hedlund: Jag har endast begärt ordet för att yttra något
om dessa medeltalsberäkningar. ..

Det är otvifvelaktigt att, när man skall för kommande är, närmare
eller fjärmare, fastställa en summa på vare sig utgifternas eller
inkomsternas område, har man dervid ingen annan ledning än att
taga hänsyn till förhållandena under föregående år, för att af dem
utfinna ett medeltal. Vid dessa medeltalsberäkningar har man likväl
nästan alltid förbisett en vigtig omständighet, och det är, att det dervid
är fråga icke blott om ett utan om tvenne medeltal. Det ena ar
det medeltal, som uppkommer, då man räknar med de föreliggande
talen under de föregående åren. Det andra medeltalet är det, som uttrycker
det framskridande eller det tillbakagående, som skett under
tidernas lopp. Denne andre faktor bör man, enligt mitt förmenande,

Lördagen den 19 Februari.

N:o Oä.

äfven taga med i räkningen. Om jag till exempel har en affär, som
går utför, får jag se till det medeltal, som uttrycker detta nedåtgående;
har jag återigen en affär, som går uppåt, bör jag uträkna det medeltal,
som uttrycker detta uppåtgående, för så vidt jag vill bilda mig en någorlunda
tillförlitlig föreställning rörande framtiden. Jag ber att få exemplifiera
detta med de siffror, som här föreligga. Har nettoinkomsten af våra
jernvägar per banmil varit år 1878 25,885 kronor, 1879 26,838 kronor
och år 1880 35,830 kronor, så utgör medeltalet af dessa siffror omkring

30.000 kronor. Ser man återigen förhållandena från eu annan synpunkt,
skall man finna att framåtgåendet varit omkring 13 procent årligen.

Här borde alltså, om den omnämnda principen är rigtig, medeltalet
30,000 ökas med 13 procent, när man vill beräkna resultatet
för 1881 och ytterligare med 13 procent, när det gäller 1882. Följden
af att detta beräkningssätt aldrig blifvit iakttaget visar sig bland annat
hos våra tullinkomster, emedan dessa beräknats endast efter medelförhållandena
under näst föregående år. Under de sista tio åren hafva
också våra tullinkomster med icke mindre än sammanlagdt nära 54,000,000
i verkligheten öfverstigit det belopp, hvartill de beräknats, och intet
år har öfverskottet understigit 1 million, äfven när ett dåligt år inträffat.
Ett år (1874) utgjorde det nära tretton millioner.

Detta är väl icke en finanskalkyl, som kan anses vara rigtig.
Felet ligger väl deri, att man vid beräkningen icke äfven tager medeltalet
för inkomsternas stigning eller minskning.

Korollarium af mitt anförande är, att jag anser, att inkomsterna
af jernvägstrafiken för den tidrymd här är i fråga kommer att öfverstiga
icke blott det belopp, hvartill de beräknats i Kongl. Maj:ts proposition
och i Stats-Utskottets utlåtande, utan ock beräkningen i Herr
Nordenfelts reservation.

Herr Granlund: Jemte det jag åberopar de af Herr Casparsson
anförda skäl för förhöjningen i beräkning af trafikinkomsterna,
vill jag ock fästa Kammarens uppmärksamhet på ett förhållande, som
icke synes hafva tagits i betraktande af någon af de auktoriteter, som
yttrat sig i ämnet, nemligen att vi sedan den 1 Januari detta år hafva
en ny jernvägstrafiktaxa tillämpad. Genom denna taxa hafva frakterna i
många fall blifvit förhöjda, ja i vissa fäll ganska betydligt, hvilket
man redan hört från många håll. Den nya förhöjda trafiktaxan måtte
väl föranleda och dermed afsågs väl också ökade inkomster? Äfven
persontrafiktaxan har i tredje klassen höjts med 10, ja jag tror 11 å
12 procent emot förut gällande taxa. Då man ser i trafikstyrelsens
berättelse för 1879, finner man att persontrafiken under nämnda år inbringade
5,157,532 kronor, samt att af denna summa utgjorde 2,831,953
kronor afgift för tredje klass passagerare. För dessa passagerare kan
antagas minst 1 procent förhöjning, enär afgiften höjts med 5 öre
pr mil. Om man antager ett lika antal af denna klass passagerare
som 1879, skulle ensamt detta höja sjelfva nettobebållningen med nära

300.000 kronor — ty driftkostnaderna kunna icke blifva högre, derföre
att inkomsterna för persontrafiken genom en förhöjning i taxan
blifva större — och under den förutsättningen nemligen att våra jern -

Ångående
beräkningen,
af statsverkets

inkomster.
(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
beräkningen
af statsverkets
inkomster.

(Forts.)

vägai*- hädanefter komma att trafikeras lika mycket som förut, böra
väl följa förökade inkomster genom stegrade frakter och passagerareafgifter
till det belopp 500,000, hvarom här är fråga.

Man klagar redan ganska allmänt i landet öfver denna förhöjning
åt trafiktaxan, och mig förefaller det besynnerligt, att denna förhöjning
icke af vederbörande blifvit beaktad vid uppgörande af förslag
till inkomsterna från jernvägstrafiken — så vida man icke vill förutsätta
att den förhöjda taxan skall minska trafiken — och då jag
icke kan hysa en sådan åsigt, får jag på de skäl jag anfört yrka bifall
till reservationen.

Herr Key: Det har kommit till min kännedom, att i Första Kammaren
nu föreliggande fråga blifvit afgjord på det sätt, att den af
reservanten yrkade tillökning af 500,000 kronor i beräkningen af
jernvägstrafikmedlen blifvit der bifallen med 9 rösters pluralitet. Då
således reservantens framställning der vunnit bifall, och de af reservanten
anförda skäl äfven i denna Kammare åberopats såsom motiv till
förhöjning i beräkningen af trafikmedlen, som är den enda post, på
hvilken hittills under diskussionen förhöjning blifvit ifrågasatt, så torde
det tillåtas mig att något litet sysselsätta mig med reservantens förslag.

I den första af de punkter, som reservanten anfört till stöd för
sitt yrkande, uppgifver han att nettobehållningen af statens jernvägstrafik
under år 1880 öfverstigit 0,400,000 kronor, hvaraf 6,200,000
kronor blifvit inbetalade till Statskontoret. Jag tror mig icke träda
grannlagenheten för nära, då jag här omnämner att trafikstyrelsen
genom denna inleverering till Statskontoret torde hafva tagit sig så
nära som möjligt och kanske till och med något för nära med afseende
på öfriga förhållanden, som varit att beakta, och att alltså detta belopp
af 6,200,000 kronor, som åberopats till stöd för förhöjningen, i
detta afseende icke kan ega det bevisningsvärde, som reservanten
sjelf gifvit detsamma och hvilket efter honom upprepats.

1 andra punkten vill reservanten söka bevisa att de tre år, hvilkas
trafikresultat ingår i den medeltalsberäkning, som ligger till grund
för Kongl. Maj:ts proposition, varit för statens jern vägstrafik de
ofördelaktigaste och varit undantagsår, hvadan en beräkning, grundad
på dessa särdeles ofördelaktiga år, icke vore med full opartiskhet och
klokhet förenlig. Jag skall då be att med några ord få beröra dessa
ofördelaktiga år. Det är väl sant, såsom reservanten anfört, att
åren 1878 och 1879 voro ovanligt dåliga år med afseende å jernvägstrafikinkomsterna,
men det tredje året, som äfven legat till grund för
Kongl. Maj:ts beräkningar, året 1877, var deremot ett ganska fördelaktigt
år; men dermed tiger reservanten. Det är väl sant att åren
1878, 1879 och 1880 lemnade en nettobehållning per banmil af 1878
— 25,885 kronor, 1879 — 26,888 kronor och 1880 — 35,830 kronor;
det är väl sant att bruttoinkomsten år 1879 icke utgjorde mer än
87,149 kronor och 1878 — 95,424 kronor, allt per banmil, under det
att densamma år 1876 utgjorde 115,661 kronor och 1877 109,486
kronor, men huru ställer sig bruttoinkomsten år 1880? Jo, så att
densamma näst efter år 1879 är den minsta af alla de andra åren

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

■sedan 1873 eller endast 90,803 kronor och 90 öre per banmil. Om Angående
jag sålunda undantager det näst föregående året, har bruttoinkomsten ^er^Ji^£en
1880 vant den allra minsta af alla föregående år. Jag vågar så- ''sjn_

lunda tro att man i dessa siffror icke har något så alldeles säkert Uomstér.
stöd för sina beräkningar om en blifvande tillväxt i inkomsterna. (Forts.)

Jag ber vidare att få följa reservanten i hans optimistiska förmodan
i sista punkten af hans reservation, der han säger: “att å
andra sidan icke någon särskild anledning lärer förefinnas att antaga,
att konjunkturerna för statens jernvägstrafik skulle blifva väsentligen
sämre under år 1882, än de varit under år 1880“. Jag ber med
.afseende härå få bemärka, att det gifves eu faktor, som i högst betydlig
mån inverkar på frågan om de inkomster, man har att beräkna
af statens jernvägstrafik, och denna faktor är klimatförhållandena.

Alla känna vi väl till den vinter, som för närvarande för herskarspiran,
och jag tror icke, att jag gör mig skyldig till någon origtig
uppgift, då jag försäkrar, att hvarje sådan vecka som dessa näst
föregående kostar emellan femtio och sextio tusen kronor i ökade
trafikkostnader. Låtom oss äfven nästa år få en dylik vinter, och vi
skola se, att de af klimatförhållandena, af snö och is, förorsakade
omkostnaderna skola springa upp till den halfva million kronor, som
Herr 1, Nordenfel t nu vill lägga till den af Utskottet beräknade inkomstsumman.

Innan jag slutar med yrkande om bifall till Stats-Utskottets
hemställan, vill jag endast ytterligare påpeka, att de herrar i Första
.Kammaren, som påyrkat denna förhöjning af 500,000 kronor, helt
Öppet såsom skäl härför uttalat, att de sålunda hoppats få bort
ett godt stycke af den ifrågasatta tilläggsbevillningen. Detta har
vant det egentliga kardinalskälet, som legat bakom yrkandet på denna
förhöjning med 500,000 kronor, reservanten ifrågasatt. Då jag emellertid
för min del förmodar, att frågan om tilläggsbevillningen är eu
särskild sak för sig, och då jag gerna vill låta detta vara detta, det
vill säga låta Kongl. Maj:ts beräkningar och Stats-Utskottets beräkningar
få gälla i och för sig, utan något sidoafseende å tilläggsbevillningen,
anhåller jag om bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan.

Friherre Leijonhufvud: Jag vill äfven låta “detta vara detta14
och vill här icke tala om tilläggsbevillningen; ehuru jag i allt fall
kommer att rösta emot den. Men på de af Herrar Hedlund och Casparsson
anförda skäl yrkar jag bifall till den föreslagna förhöjningen i
beräkningen af trafikinkomsterna. Jag anser nemligen, helt och hållet
oberoende af tilläggsbevillningen, att vi hafva fullt skäl att lägga denna
halfva million kronor till hvad Utskottet beräknat. Det af Första
Kammaren såsom fullgoclt härutinnan erkända skäl har tilltalat äfven
mig. Jag ber särskild! att få framhålla vigten af Herr Hedlunds anmärkning,
att det blir en väsentlig skilnad i trafikinkomsternas medelsiffra,
om beräkningen sker efter en nedgående eller en uppåtgående
serie. Sker beräkningen i en uppåtgående serie, blir den medelsiffra,
som bör beräknas, större; sker den i en nedgående serie åter, blir
medelsiffran mindre. Under år 1880 har visat sig en ökning i trafik -

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
beräkningen
eif statsverkets
inkomster.

(Forts.)

inkomsterna, och då vi sålunda böra göra våra beräkningar i en uppåtgående
serie, blir den af Utskottet beräknade siffran för låg. Såsom
reservanten säger i sista punkten, att någon särskild anledning icke
lär förefinnas att antaga, det konjunkturerna för statens jern vägstrafik
skola blifva väsentligt sämre under år 1882 än under år 1880, kan
icke heller jag se någon anledning, hvarföre just nu ett omslag i
sådant afseende vore att befara. Vi se ju tvärtom huru för närvarande
de allra flesta svenska jernvägar, på högst få undantag när,
gifva oupphörligen ökade trafikinkomster.

Stats-Utskottets ärade ordförande har yttrat, att trafikstyrelsen
tagit sig så nära som möjligt vid sin inbetalning till Statskontoret.
Kigtigheten af denna uppgift vill jag visserligen icke bestrida, men
det är å andra sidan att bemärka, att det är en betydlig skilnad
emellan 25 och 36. Det utgör eu tillökning af 40 procent. Med
tagen hänsyn till denna tillökning kan man säkert, utan att taga sig för
nära, beräkna trafikinkomsterna 500,000 kronor högre än Utskottet gjort.

Jag kommer sålunda att rösta för den ifrågasatta högre beräkningen
af denna inkomsttitel,Aåsom enligt min öfvertygelse fullt berättigad.

Herr Casparsson: Stats-Utskottets ärade ordförande företog sig
att punktvis genomgå den af Herr Nordenfelt afgifna reservation, men
medhann blott tre punkter, nemligen 1, 2 och 7. Han yttrade dervid
med afseende på den lista punkten i reservationen, att det väl vore
sant, att trafikstyrelsen till Statskontoret inlevererat 6,200,000 kronor,
men att trafikstyrelsen härvid tagit sig “mycket nära“, ja, till och
med “allt för nära". Huru härmed förhåller sig känner jag väl icke
sä noga, men efter hvad jag inhemtat af de officiella uppgifter, som
utdelats inom Kammaren, har, såsom jag äfven nyss antydde, trafikstyrelsen
ökat sitt kassaförlag med 244,000 kronor och till nya inventarier
användt 21,000 kronor. Att kassaförlaget kunnat i så betydlig
mån ökas, tyckes väl icke utmärka, att trafikstyrelsen vid sin
inleverering tagit sig “allt för nära1''.

Stats-Utskottets ordförande har villigt medgifvit, att nettoinkomsten
under åren 1878 och 1879 stälde sig synnerligen ofördelaktigt,
men han söker på samma gång göra troligt, att bruttoinkomsten för
år 1880 äfven skulle hafva gestaltat sig mycket ofördelaktigt. Men
det är ju icke, såsom man af hans anmärkning kunde föreställa sig,,
bruttoinkomsten, som ingår i beräkningarne, utan just nettoinkomsten..
Han talade vidare om de möjliga väderleksförhållandena 1882. I det
fallet vill jag icke inlåta mig på gissningar, ty jag tror att hvarken
den värde talaren eller jag har reda på den saken, men han uppgaf
att hvarje veckas yrväder kostat 50 å 60 tusen kronor. Jag skall då
för att fullfölja hans uppgift antaga, att vi få sammanlagdt 4 veckors
yrväder, hvilket väl måtte vara rundligt tilltaget. Hela utgiften belöper
sig då till 200,000 å 240,000 kronor. Äfven om förhållandena skulle
ställa sig så ofördelaktigt, är man således i alla fall berättigad att,
med ledning af den erfarenhet vi haft, höja inkomstberäkningen till

Lördagen den 19 Februari.

N:o [0.

det af reservanten föreslagna beloppet, ty de Överskjutande medlen
räcka ändå till att betacka kostnaderna för yrväder.

En ledamot af inkomstafdelningen sade att jag tagit med i beräkningen
de bandelar, som skola för trafik upplåtas innevarande år
och 1882. Nej, det bar jag icke, ty jag sade att jag ej vill beräkna
inkomster från desamma, men att jag ansåge det otvifvelaktigt det
sådana inkomster komme att inflyta. Efter medeltalsberäkning för 5
eller 10 år får man ändå upp trafikinkomsten till den siffra, jag
angaf.

Stats-Utskottets ärade ordförande antydde, att Första Kammarens
motiv för inkomstberäkningens höjande vore att söka i bemödandet
att slippa från tilläggsbevillningen. Jag får bekänna att detta också
är mitt motiv. Jag vill gerna komma ifrån tilläggsbevillningen och
anser det kunna lättast ske genom att höja inkomstberäkningen med
7j million. Jag skulle ej vilja förorda eu sådan åtgärd, om jag ej
vore fullkomligt öfvertygad om, att inkomsten af jernvägstrafiken på
fullt giltiga skäl kan beräknas en 1|2 million högre än hvad som är
föreslaget, och vid sådant förhållande anser jag motivet fullkomligt
hållbart.

Jag fortfar med mitt yrkande om bifall till Herr Nordenfelts
reservation.

Herr Key: Icke heller jag vill uppträda med förutsägelser om
huru vintern skall blifva år 1882, men jag erinrar om den erfarenhet
vi för närvarande hafva och vi kunna ju tänka oss möjligheten att
förhållandet blir detsamma det år, hvars inkomster vi nu skola beräkna.

Den ärade talaren på uplandsbänken förklarade sig icke vilja
uppträda som spåman, men glömde omedelbart derpå sin föresats, då
han antog och godkände allenast fyra veckors yrväder, och att detta
skulle förorsaka en utgift af blott 200,000 kronor. Icke heller jag
vill uppträda som spåman och i motsats till honom gå ända derhän
att förutsätta, att yrvädret skall räcka i sexton veckor, eller ända
till riksdagens slut, men nog kan man tänka sig att vintern och yrvädret
fortfar mer än fyra veckor. Däcker en sträng vinter i åtta
veckor, så blir utgiften ungefär hvad reservanten beräknat i tillökning
af inkomster.

Brutto och netto ställa sig icke alltid i samma proportion. 1878
var bruttoinkomsten 95,474 och netto 25,885; 1880 deremot var
bruttoinkomsten 90,803 och nettoinkomsten 35,830. Detta är beroende
först och främst på huru utgifterna för driftkostnaden ställa sig
och vidare på äfven en sak, som ingen af oss kan beräkna på förhand,
nemligen konjunkturerna med afseende å Sveriges stora afsättningsartiklar.
Skulle vi ytterligare gå till mötes dåliga konjunkturer
för trä och jern, så göra vi klokast uti att beräkna endast hvad
som under sådana förhållanden verkligen kan fås in, och i allmänhet
tror jag att staten gör klokt uti att liksom den förståndige privatmannen
icke beräkna inkomsten för högt, utan hålla sig till de belopp,
hvilka sannolikt skola inflyta som inkomst och utgå som utgift.

Angående
beräkningen
af statsverkets
inkomster.

(Forts.)

N:o IG.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
beräkningen
af statsverkets
inkomster.

(Forts.)

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse: Jag skall

icke inlåta mig på någon vederläggning af de skäl, som reservanten
andragit för sitt yrkande, helt enkelt derför, att här ju icke är fråga
om någon absolut rigtig summa, som skall framläggas, utan endast
om en sannolikhetsberäkning, och i en sådan kan man komma till ''
nära nog hvilket resultat man vill, förutsatt nemligen att man grundar
den på vissa bestämda antaganden. Då till exempel reservanten
yttrar, att det är en erfarenhet inom jern vägstrafiken, att trafikmedlen
i regeln icke sjunka, skulle det, om han på den grunden yrkat,
att summan måtte höjas till hvad som under förra året blifvit till
Statskontoret inlevereradt eller 6,200,000 kronor, vara omöjligt att
bevisa origtigheten i ett sådant yrkande. Kongl. Maj:t har uti förevarande
fall utgått ifrån den uppfattning, att man vid beräkningen
af statsverkets inkomster bör antaga dem så, att de icke må visa sig
vara för högt beräknade; ty en för hög beräkning medför det obehaget,
att eu följande statsreglering kommer att kännas vid en brist.
En för låg beräkning åter — om eu sådan skulle inträffa — medför
för statsverket alldeles inga olägenheter; ty statsverket tillgodokommer
i alla händelser allt hvad som inflyter, och öfverskott, som uppstå,
äro synnerligen välkomna för den statsregleringsperiod, till hvars behofs
fyllande de komma att bidraga.

Vid bedömandet af specielt den nu föreliggande frågan har Kongl.
Maj:t icke kunnat fästa sig vid några andra grunder än de af jernvägstrafikstyrelsen
framstälda, enär dessa enligt mitt förmenande varit
fullt antagliga. Jern vägsstyr elsen har härvidlag gått tillväga på sätt
brukligt är vid beräkningen af andra jemförliga statsinkomster, i det
den nemligen beräknat medeltalet af de tre senaste årens behållna
inkomster; dervid visserligen förekommer — hvad som jemväl blifvit
erinradt — att af dessa tre år de två varit mindre fördelaktiga, men
det tredje åter — och detta är något, som från andra sidan icke
blifvit fullt tillräckligt accentueradt — har varit ett af de fördelaktigaste
som förekommit. Ått uti förevarande fall lika, som i många
andra, der det gäller att beräkna statens inkomster, använda treårsberäkningen,
synes mig ifrån jernvägsstyrelsens sida hafva varit fullt
berättigad!. Vid en sådan beräkning har jern vägsstyrelsen kommit
till en behållen inkomst för år 1882 af 5,275,800 kronor, men säger
likväl, att styrelsen anser sig icke nu böra beräkna behållningen högre
än till jemna 5,000,000 kronor af anledning, att nya bandelar komma
att öppnas under åren 1881 och 1882, och att redan derigenom en
betydlig förökning af jernvägarnes förrådsmateriel blifver af nöden.
Ty Herrarne hafva sig bekant att, när en jernbana öfverlemnas från
byggnadsstyrelsen till trafikstyrelsen, är banan i sjelfva verket aldrig
fullbordad, utan det återstår en hel del efterarbeten, som skola fullgöras
med trafikmedel, utom en mängd anordningar, som byggnadsstyrelsen
icke ansett sig böra vidtaga. Härtill kommer ytterligare
ett meddelande från jernvägsstyrelsen, nemligen att de äldre förråden
för jernvägarne hafva under åren 1877, 1878 och 1S79 blifvit mycket
medtagna och att de således böra förstärkas.

Jag håller sålunda före, att man torde böra medgifva, att ifråga -

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

varande grunder för beräkningen härutinnan varit ganska antagliga,
äfven de; och Kamrarne böra icke gent emot Kongl. Maj:t hysa det
anspråk, att Kongl. Maj:t skulle med jernvägsstyrelsens af Statskontoret
godkända uppgifter verkställa någon kontraräkning, som kunnat
föranleda en annan framställning till Riksdagen än den, som härvidlag
blifvit gjord.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna del.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i enlighet med de meningar som förekommit, dels på bifall
till Utskottets hemställan oförändrad, dels ock på bifall till samma
hemställan med den förändring deri, som Herr Nordenfelt uti sin i
ämnet afgifna reservation föreslagit; och fann Herr Talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef emellertid begärd samt företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd, så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemstält
i lista punkten af dess Utlåtande N:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren, med godkännande i öfrigt af Utskottets
berörda hemställan, antagit det förslag till förändring i fråga
om beräkningen af jernvägstrafikmedlen, som af Herr Nordenfelt uti
hans vid utlåtandet fogade reservation framstälts.

Omröstningen visade 109 Ja mot 72 Nej; hvadan Kammaren besluta
i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Punkten 2:

Bifölls.

Utskottets derefter afgifna yttrande angående de extra ordinarie
inkomsterna:

Lades till handlingarne.

Punkten 3:

Bifölls.

Utskottets slutliga yttrande angående samtliga för nästa;* statsregleringsperiod
disponibla tillgångar:

Lades till handlingarne.

Angående
beräkningen
af statsverkets
inkomster.

(Forts.)

N;o 10.

Lördagen den 19 Eebruari.

Angående
beräkningen
af statsverkets
inkomster.

(Forts.)

Angående
delning 0af
Södra Ångermanlands

domsaga.

I fråga om den vid utlåtandet fogade tabell anfördes af

Herr Casparsson: I den tabell, som finnes vidfogad Statsutskottets
förevarande utlåtande, förekommer eu kolumn, hvilkens
rubrik lyder så: “Kongl. Maj:ts beräkning för år 1882“. I denna
kolumn är summan af de föreslagna bevillningarne upptagen till

58,950,000 kronor. Men i det betänkande, som vi nyss i detalj genomgått
och bifallit, är å sid. 3 och 5 summan af samma bevillningar
upptagen till 55,550,000 kronor; således förefinnes det en skilnad
mellan den uppgifna summan i tabellen och betänkandet till belopp
af 1,600,000 kronor. Ser man efter anledningen härtill, så skall man
finna, att Stats-Utskottet i tabellen uteglömt tilläggsbevillningen och
der endast upptagit den allmänna bevillningen till belopp af 400,000
kronor. Nu är det för alla såväl inom som utom Riksdagen väl bekant,
att Kongl. Maj:t beräknat en tilläggsbevillning på 1,600,000
kronor, hvilket synes af Kongl. propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof, sid. 3., der Kongl. Maj:t beräknat allmän bevillning
med särskild tilläggsbevillning till ett belopp af 5,600,000 kronor.
Stats-Utskottet har emellertid glömt bort tilläggsbevillningen,
som jag antager skett af en händelse, men i så fall är det “en händelse
som ser ut som en tanke**. Jag vågar derföre interpellera höglofliga
Stats-Utskottet, huruvida det ligger någon tanke härunder,
eller om felet tillkommit fullkomligt tanklöst, anhållande, om det senare
skulle vara fallet, att den ifrågavarande uppgiften i tabellen
måtte blifva rättad i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, der bevillningen
är beräknad till 5,600,000 kronor.

Vidare yttrades icke. Kammaren beslöt lägga den ifrågavarande
tabellen till handlingarne, efter vidtagande af den rättelse i densamma,
att, på sätt Herr Casparsson yrkat, den uti kolumnerna med rubrik:
“Kongl. Maj:ts beräkning för år 1882“ samt “på framtida beslut beroende**,
såsom allmän bevillning upptagna siffran 4,000,000, i öfverensstämmelse
med hvad uti utlåtandet i sådant afseende angifvits,
ändrades till 5,600,000.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens Första hufvudtitel.

§ 7.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 6/’angående regleringen
af utgifterna under riksstatens Andra hufvudtitel.

Uti punkten 1 hade Utskottet hemstält:

att, i enlighet med derom af Kongl. Maj:t gjord framställning,
för genomförande af delning utaf Södra Ångermanlands domsaga i
tre nya domsagor, anslaget till Svea Hofrätt med derunder lydande
justitiestat måtte med 10,700 kronor höjas.

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

I anledning af denna hemställan anförde Angående

delning ^af

Herr Jöns Rundbäck: Vid remissen af den Ivongl propositio- germanlanås
nen rörande denna fråga tog jag mig friheten framställa några tvif- domsaga.
velsmål om befogenheten och behofvet af att dela berörda domsaga i (Forts.)
tre nya domsagor, uttalande såsom min mening, att det vore till fyllest,
om den delades i två. Det var emellertid anledning för mig att framhålla
alla de skäl, som kunde tala för en dylik åsigt. Af denna anledning
samt för att än vidare skaffa mig visshet derom, huruvida min mening
vore rigtig, har jag egnat något mera uppmärksamhet åt frågan
och dervid blifvit ytterligare styrkt i min mening, att domsagans delning
i två är fullkomligt tillräckligt för behofvet.

Såsom skäl för sitt förslag anför Kongl. Maj:t egentligen tre omständigheter:
domsagans stora areal, dess betydliga folkmängd och
myckenheten mål, som der förekomma till handläggning. Hvad arealen
beträffar, så är det väl sant, att den är af ganska stor omfattning.

Södra Ångermanlands domsaga innehåller nemligen icke mindre än
91 qvadratmil. Men en sådan areal i och för sig är icke något ovanligt
uppe i Norrland, i synnerhet i dess mera obebyggda trakter, och
efter arealen får man i alla händelser väl icke indela en domsaga.

Om man nu anställer en jemförelse med arealen af andra län
och domsagor i Norrland, hvilket ju är en ganska naturlig jemförelsegrund,
så befinnes det att Yesternorrlands län har fyra domsagor,

Medelpads vestra och östra samt Ångermanlands norra och södra
med en ytvidd af 191 qvadratmil, hvilket lemnar 48 qvadratmil för
hvarje domsaga. Går jag nu öfver till Stora Kopparbergs län, så
hafva vi der fem domsagor med en areal af 257 qvadratmil eller, fördelade
på domsagorna, en qvadratyta af 51 mil pr domsaga, således
mera än Yesternorrlands län har äfven före den föreslagna delningen.

Gå vi så öfver till södra Dalarne, som är vida folkrikare, ehuru
till sin areal mindre än det öfriga af Dalarne, hvars ytinnehåll jag
icke kunnat få bestämdt reda på, så äro dess domsagor likväl betydligt
mycket större än Ångermanlands södra domsaga skulle blifva, äfven
om den endast delades i tvenne. Inom Vest erbottens län hafva
vi tre domsagor på tillhopa 470 qvadratmil eller 159 qvadratmil påhvarje
domsaga, och i Jemtland och Herjeådalen 4 domsagor om 410 qvadratmil
eller, fördelade på de särskilda domsagorna, 102 qvadratmil
på hvarje.

I Gestrikland och Helsingland, der vi komma till mera bebodda
bygder, utgör arealen af alla fyra domsagorna tillhopa 157 qvadratmil,
eller 39 qvadratmil pr domsaga.

Skulle man nu lägga ytinnehållet till grund och bifalla Kongl.

Maj:ts nu ifrågavarande proposition i detta fäll, skulle hvardera domsagan
endast belöpa sig till 30 qvadratmil och således i afseende på
arealinnehållet komma i ett så gynsamt förhållande, att knappast någon
domsaga i hela Norrland dermed skulle kunna jemföras.

Hvad jag nu andragit måste väl bevisa, att arealen icke kan
vara någon lämplig grund för domsagornas fördelning. Om arealen

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

cUlning% bestämdes som grund för delningen i detta fall, så kunde man med
Södra Ån- skål fordra detsamma i Dalarne och annorstädes, och skulle man gå
germanlands till våga på så sätt i Jemtland och Vesterbotten, borde man få 10

domsaga.

Forts.)

domsagor i Jemtland och 15 i Vesterbotten. Utsträckte man än
vidare denna beräkningsgrund till hela landet, skulle man få dubbla
antalet domsagor mot hvad som för närvarande finnes. Detta i afseende
å arealen.

Beträffande folkmängden upplyser Kong!. Maj ds nådiga proposition f
att densamma enligt senaste officiella uppgifter utgjorde 52,485 personer,
hvilket antal skulle fördelas på tre domsagor. Kunde denna folkmängd
nu delas lika mellan alla tre domsagorna, skulle det blifva omkring

17,000 på hvarje. Detta lärer dock icke kunna låta sig göra, utan skall
det i en blifva endast 12,000 invånare, hvilket i så fall torde blifva
den minsta domsaga i vårt land. Vi hafva redan nu flera domsagor,
som hafva större folkmängd än södra Ångermanlands för närvarande
eger. Hela den folkmängd i vårt land, som lyder under landsrätt, utgjorde
år 1878 enligt det officiella meddelande om rättsväsendet, som
senast afgifvits, 3,862,000. Skulle detta antal lika fördelas på landets
109 domsagor, så blefve det i genomsnitt omkring 35,000 invånare på
hvarje domsaga. Här i Ångermanland skulle vi likväl efter det Kong!,
förslaget få en domsaga med endast 17,000 å 16,000 invånare. Tro
Herrarne verkligen att det kan blifva till fördel för landet, om man
i stället för 109 domsagor med 16,000 å 17,000 invånare i hvarje
skulle inrätta 218 sådana, hvarigenom omkostnaderna för rättskipningen
skulle behöfva höjas med 654,000 kronor. Då man väl lärer få
anse att den ena personen är lika berättigad till snabb rättskipning
som den andra, synes mig vara alldeles otvifvelaktigt att, om man
tager folkmängden till grund vid delning af domsagor, skulle hvad
jag nyss påpekade snart inträffa, derest icke Riksdagen sätter p derför.
Så länge häradshöfdingarnes löner ännu icke voro reglerade och bestämda,
fans i dem en makt som satte sig emot domsagornas sönderdelande,
men numera är det endast Riksdagen, som kan stämma i
den strömmen. För min del vill jag visst icke bestrida nödvändigheten
af att dela södra Ångermanlands domsaga, men jag är fullt
förvissad, att om den delas i två, är det alldeles tillräckligt. Folkmängden
i hvardera domsagan skulle ändå icke stiga till mera än

26,000, ett antal, som med 9,000 understiger medeltalet för rikets
öfriga domsagor. Ser man på målens antal, så är det väl sant att i
denna domsaga, sådan den nu är, målens antal är större än i närliggande
domsagor; och man kan väl derföre säga, att domsagan är alltför
stor och att den behöfver delas, men skilnaden är dock icke så
stor, att den utgör en tillräcklig anledning att dela domsagan i Denne.
Ty om vi se efter i de statistiska uppgifterna rörande målens antal i
södra Ångermanlands domsaga, så finna vi att derstädes under år
1878 blifvit anhängiggjorda 1,112 tvistemål och 832 brottmål. Gå
vi deremot till nästa domsaga, nemligen den, som utgöres af Torps
m. fl. tingslag i Medelpad, så finna vi att derstädes under samma år
handlagts allenast 707 tvistemål och 484 brottmål. I Nätra m. fi. tingslags
domsaga hafva blifvit anhängiggjorda 527 tvistemål och 390 brottmål.

Lördagen den 19 Februari.

Fördelar jag nu det först nämnda antalet tviste- och brottmål på två
domsagor, så ställer det sig lika fördelaktigt för dessa domsagor som
för de flesta andra i riket. Det blir icke flera mål på hvarje domsaga,
än en häradshöfding kan handlägga med biträde af en person. Att
en häradshöfding behöfver åtminstone ett biträde är väl en så vanlig
sak, att jag knappast tror det finnes någon häradshöfding, som saknar
biträde. I den domsaga jag tillhör, hvilken dock är en liten nätt
domsaga, belägen i en folkrik trakt, har domaren alltid behöft två
juridiskt bildade biträden. Sålunda kan oaf denna omständighet intet
skäl anföras för en fördelning af södra Ångermanlands domsaga i tre
delar. Det skulle blifva alltför mycket siffror, om jag skulle fullfölja
jemförelsen in på antalet lagfarter, inteckningar och förmynderskapsärenden.
Proportionen blir i alla fall den, att det icke blir förmänga
sådana ärenden på hvarje domsaga, äfven om södra Ångermanlands
domsaga delas i blott två delar.

På grund af hvad jag sålunda andragit vågar jag påstå och anse
såsom bevisadt, att hvarken domsagans areal eller folkmängdsförhållandena
eller målens antal kunna anses vara af beskaffenhet att man
skall vara tvungen att smula sönder domsagan på det nu föreslagna
sättet. Det vore att börja på en ny reglering af domsagorna, hvars
slut icke är lätt att se, och jag vågar tro att, om domsagan blir delad
i tvenne, så blir det blott tre tingslag i hvarje domsaga, hvilket ju
icke är mycket. Så många tingslag finnas nemligen i den domsaga
jag tillhör, och i trakten hafva domsagorna vanligen tre eller fyra tingslag,
och ändock har domaren hunnit mycket väl med sina göromål, och
allmänheten har alltid varit belåten.

Vidare får jag fästa uppmärksamheten på att flera af de kommuner,
som i ärendet blifvit hörda, hafva ansett det vara nog att
få två domsagor, och då det på den ena sidan i den Kongl. propositionen
står, att man behöfver dela ett område i två tingslag, derföre
att det är så svårt att komma öfver Ångermanelfven, och det på ett annat
ställe står, att det vore lämpligt att sammanslå de båda folkrika
strändernas områden till ett tingslag, ty elfven är en god kommunikationsförbindelse,
så kan man ju inse att sådana skäl icke väga mycket
i vågskålen.

På grund af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra osåsom
skäl för den åsigt, som jag från början förfäktat, att södra Ångermanlands
domsaga bör delas i allenast två domsagor, ber jag Kammaren
vara öfvertygad, att man genom en sådan delning icke behöfver
befara, att man går öfver gränserna för det rätta och billiga. Jag
tager mig derföre friheten föreslå Kammaren, att Kammaren måtte fatta
ett sådant beslut, och jag försäkrar att jag vid framställande af detta förslag
fäst tillräckligt afseende vid de rättsökandes beqvämlighet och
lagskipningens behof. Det kan väl icke blifva värre i dessa domsagor
än på andra ställen under för öfrigt lika förhållanden. Det synes
väl af de statistiska uppgifterna, att invånarne i dessa trakter äro
mycket processlystna, och då är det väl skäl att de få hafva något
besvär för sina rättegångar.

N:o iO.

Angående
delning af
Södra Ångermanlands

domsaga.
(Forts.)

N:0 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
delning 0af
Södra Ångermanlands

domsaga.
(Forts.)

Jag hemställer alltså, att Andra Kammaren, med afslag å såväl
Utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts proposition, ville för sin del
besluta:

att södra Ångermanlands domsaga måtte delas i tvenne domsagor
och för detta ändamål bevilja dels 4,500 kronor till lön och
dels 1,500 kronor till tjenstgöringspenningar åt ytterligare en ordinarie
domare i sagda domsaga, på samma gång Kammaren öfverlemnar åt
Kongl. Maj:t att närmare bestämma området för hvarje domsaga,
tingslagens och tingsterminernas antal m. m. som till domsagoregleringen
hörer.

Jag har i sådant fall hemstält, och det torde väl vara alldeles
rigtigt, att Riksdagen må till Kongl. Maj:ts afgörande i administrativ
väg hänskjuta de närmare bestämmelser rörande tingslagsindelningen,
som af bifall till mitt förslag kunna blifva en följd, ty vi se att det
nu föreliggande förslaget är uppgjordt för en fördelning i tre domsagor,
och om det nu blir allenast två, så måste en jemkning naturligtvis
ega rum. Detta kan Kongl. Maj:t på administrativ väg reglera
på bästa vis till folkets beqvämlighet och rättvisans fromma.

Mine Herrar, jag yrkar bifall till det af mig nu framlagda
förslag.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet Herr Statsrådet von
Steyern: Jag skall anhålla att få meddela några mycket få statistiska
uppgifter, som möjligen kunna vara egnade att i någon mån
motväga det intryck, Kammaren antagligen erhållit af den siste talarens
anförande.

Jag vill då i främsta rummet fästa mig vid målens antal, en
omständighet, som jag för min del anser vara den vigtigaste faktorn
vid reglering af domsagor. Man finner då att antalet afgjorda,
civila och kriminella mål inom södra Ångermanlands domsaga utgjorde
i medeltal under åren 1869—1878 836, d. v. s. nära 160 mera än
det antal af 677 mål, som år 1878 ansågs vara en tillräcklig anledning
att dela Jemtlands två domsagor i fyra. Då Medelpads domsaga
samma år delades i två, var sammanlagda antalet af mål i den
odelade domsagan blott 394 eller ej fullt 50 mera än i den största
af de tre, i hvilka södra Ångermanlands domsaga enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle delas. Ser jag på medeltalet afgjorda tviste- och brottmål
i de nya domsagor, som på senare tider uppstått genom styckning
af äldre, så finner jag, att Korrbottens-domsagorna intaga främsta
rummet med 294 mål för hvarje ny domsaga. Sedan kommer i
ordningen södra Ångermanlands domsaga, derest den delas på det af
Kongl. Maj:t föreslagna sätt, med 280 mål, sålunda endast 14 mindre
på hvarje ny domsaga. Dernäst hafva vi norra och södra Åsbo domsaga
med 255, Medelpads samt Färs och Frosta hvardera med 197,
Jemtlands med 170 och Kungadömets med 153. Här hafva sålunda
nya domsagor bildats, der målens antal utgör föga mer än hälften
af hvad som skulle komma att belöpa på hvar och en af Ångermanlands-domsagorna,
i händelse Kongl. Maj:ts förslag bifalles; och med
undantag af Norrbottens-domsagorna har ingen af de under senare

Lördagen den 19 Februari,

Sto 10.

åren genomförda delningar af domsagor vant i afseende på målens Angående
antal så väl motiverad som den nu ifrågasatta. delning af

Jag öfvergår till folkmängdsförhållandena, der dock jemförelsen aermcmlands
icke lämpligen kan utsträckas längre än till norrlandsdomsagorna, då 9 domsaga. *
endast i dessa trakter förhållandena i öfrigt äro någorlunda likartade. (Forte.) ’
Jag finner då, att folkmängden i de nya ångermanlandsdomsagorna—-om Kongl. Maj:ts proposition bifalles — skulle blifva respektive 16,300,

16,200 och 19,800. Det var nemligen en origtig uppgift, som lemnades
af den föregående talaren, att folkmängden i en af de nya
domsagorna skulle komma att utgöra endast 12,000. Så skulle visserligen
blifvit förhållandet enligt Kongl. Majrts Befallningshafvandes
förslag, men efter de af Kongl. Maj:t sedermera vidtagna ändringar
deri, skulle folkmängden i den minst folkrika domsagan, som jag nyss
nämnde, utgöra 16,200. Gå vi sedan till de öfriga norrlandsdomsagorna,
så befinnes folkmängden der — med utelemnande af hundratalen
— utgöra, i de fyra jemtlandsdomsagorna respektive 20,000,

20.000, 19,000 och 14,000, i Medelpads två domsagor respektive 23,000
och 24,000 samt i norrbottensdomsagorna 21,000, 19,000, 18,000 och

17.000. Äfven i afseende på folkmängden står således den nu föreslagna
regleringen i allmänhet ingalunda efter sina föregångare.

Hvad slutligen arealen beträffar, så är det tydligt att, om man,
såsom den siste talaren gjorde, i jemförelsen intager domsagor, som
innesluta stora lappmarksdistrikt, arealen skall blifva högst betydlig;
vidkommande åter de vidsträckta domsagorna i Dalarne, så är
det intet tvifvel om, att förslag om deras delning icke skola dröja att
låta sig afköra.

Det enda skäl, som ur handlingarne kan uppletas för den ifrågavarande
domsagans delning i endast två domsagor, har mycket rigtigt
blifvit af den siste talaren anfördt. Det består deri, att ombuden
för tre af domsagans socknar inför häradsrätten förklarat sig anse
en sådan delning vara tillräcklig. Men då det icke ens uppgifvits,
att dessa ombud anfört några synnerligen talande skäl för sin åsigt,
inskränker jag mig till att häremot erinra, att domsagan består af
31 socknar och att ombuden för samtliga öfriga tjuguåtta ifrigt
tillstyrkt en tredelning.

Jag hemställer om bifall till Kongl. Majfts proposition.

Herr E. P. Jonsson: Herr Talman! Sedan Herr Justitieministern
nu vederlagt Herr Rundbäcks anförande mot Stats-Utskottets
hemställan, kunde jag helt och hållet afstå från ordet, men vill
dock, såsom tillhörande den domsaga, om hvars delning det är fråga,
lemna ett par upplysningar.

Under en lång följd af år har domsagan måst skötas af tvenne
domare, hvar för sig arbetande inom sin krets, men icke ens deras
krafter hafva varit tillräckliga, utan hafva tid efter annan andra personer,
vice häradshöfdingar, måst förordnas att vara dem behjelpliga
att förrätta ting inom en del tingslag inom domsagan och i öfrigt
biträdt vid domareernbetets utöfning. Häruti finner jag det mest
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 10. 3

''i: q 10.

Angående

delning oaf

Södra Ångermanlands

domsaga.
(Forts.)

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

Lördagen den 19 Februari.

talande skäl för domsagans delning i trenne domsagor, hvarför jag ock
yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits så
väl på bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag derå och
bifall i stället till det förslag, Herr Jöns Rundbäck framstält, förklarade
Herr Talmannen sig anse den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef då begärd, i följd hvaraf en
så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i första punkten
af Utlåtandet N:o 6,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets berörda
hemställan, antagit det af Herr Jöns Rundbäck under öfverläggningen
i ämnet framstälda yrkande.

Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 99 ja mot
51 nej; varande alltså Utskottets hemställan bifallen.

Punkten 2.

Mom. a) och b).

Biföllos.

I mom. c hade Utskottet yttrat sig öfver Herr M. Bubensons
inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 63, deruti föreslagits, att
sådana förslagsanslag, som visat sig i någon nämnvärdare mån otillräckliga,
måtte, sedan Stats-Utskottet med ledning af senaste årens
erfarenhet afgifvit förslag dertill, höjas så, att de kunde beräknas
blifva tillräckliga för sina ändamål; eller ock att Riksdagen måtte
hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj: t vid aflåtandet
af nästa statsverksproposition behagade med ledning af senast förflutna
årens erfarenhet föreslå förslagsanslagen till sådana belopp, att
de kunde beräknas blifva tillräckliga för sina ändamål; och hade Utskottet,
beträffande denna motion, hemstält:

att densamma ej måtte till någon särskild Riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning af ifrågavarande moment, lemnades ordet, på.
begäran, till

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

Herr Rubenson, som yttrade: Det påstås en gång hafva inträffat
med en person, som hade en tvist vid underrätt, att han,
efter att inför rätten hafva afhört det utslag, som öfver honom fäldes,
mycket belåten och nöjd gick hem, ty han trodde sig hafva
vunnit processen, men då han vid domslösen fick ut papperen och
vid lugn besinning genomläste utslaget, fann han, att han hade tappat.
Han hade vunnit vid rätten, men tappat i papperen.

Ungefär i samma belägenhet befinner jag mig i denna stund.
Stats-Utskottet har på det amplaste sätt erkänt rigtigheten af den
sats jag i min motion uppstält, eller att förslagsanslagen böra bestämmas
så, att de kunna beräknas blifva tillräckliga för sina ändamål.
Utskottet har till och med sagt, att rigtigheten af denna sats ej torde
kunna jäfvas. Vidare har Utskottet bland sina domsskäl uppstält en
regel, hvarom jag sedermera skall yttra mig, men när det kommer
till bevisningen, huruvida den regeln är tillämplig på förhållandena i
detta speciella fall, framgår att så icke är förhållandet. Derefter
har Utskottet i en hastig vändning ändrat åsigt och slutar i följd
deraf med afkunnandet af en dödsdom, som visserligen är otydligt affattad
och mången kanske icke anser innebära något sådant, men
som jag i min egenskap af motionär måste anse såsom en verklig
dödsdom, och det är mig således angeläget att, så vidt på mig beror,
söka förekomma exekutionen, hvarföre jag ber att få yttra några ord
inför Kammaren.

Sedan Stats-Utskottet gifvit sitt erkännande åt syftemålet med
min motion, förklarar Utskottet, att det städse låtit sig angeläget
vara att handla i samma syfte. Derefter talar Utskottet om de stora
svårigheter, som möta att uppgöra en tillfredsställande beräkning af
förslagsanslagen. I det hänseendet gifver jag Utskottet rätt, ty det är
icke lätt att beräkna dessa anslag så, att beräkningen i verkligheten
slår in. Men vid behandlingen af en annan under samma punkt i
betänkandet förekommande motion har Utskottet uppstält eu sats,
som det vill tillämpa endast för bestämda anslag, men som jag för
min del anser gälla äfven förslagsanslagen, den nemligen att anslagen
skola beräknas så, att de under vanliga förhållanden alltid äro tillräckliga.
Och som jag utgår just från den satsen, tror jag, att med
iakttagande häraf saken lätt nog skulle kunna reda sig. Efter att
hafva talat om svårigheterna kommer Utskottet till den af mig härofvan
redan antydda satsen, då det säger, att man i allmänhet ej
torde kunna göra anspråk på att komma verkliga förhållandet närmare,
än att sannolikhet finnes, det den å ett anslag uppkommande
brist skall motvägas af behållningen å ett anna.t anslag. Rigtigheten
häraf vill jag först och främst bestrida. Jag påstår nemligen att,
äfven om statsregleringen är upprättad på det viset, att vid slutliqviden
förslagsanslagens besparingar och brister å samtliga hufvudtitlar
taga ut hvarandra, så att i allmänhet besparing å ett anslag motväges
af bristen å ett annat, deraf icke följer, att de rätta summorna
äro upptagna i statsregleringen, ty storleken af ett förslagsanslag bör
bedömas efter den erfarenhet, man om samma anslag har från föregående
års statsreglering, och icke efter andra anslags tillräcklighet.

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

N.o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förslag om
höjning af
■vissa förslagsanslag.

(Forts.)

Om man beräknar, på det sätt som Utskottet gjort, det vill säga tager
skilnaden mellan besparingar och brister å de särskilda hufvudtitlarnes
förslagsanslag, såsom ett helt betraktadt, så gifves icke någon
säkerhet derför, att samma förhållande skall fortfara, enär den förra
jemnvigten kan bero på en rent tillfällig omständighet, som ingenting
har att göra med den tid, för hvilken anslaget skall bestämmas. Men
äfven om jag låter mig nöja med denna Utskottets framställning, så
frågas: har Utskottet mäktat bevisa, att föregående statsregleringar
varit så uppstälda, att bristerna å vissa förslagsanslag motvägts af
behållningen å de andra? Det är visserligen icke fullt klart, huru
Utskottet velat föra detta bevis, men af de siffror, Utskottet uppstält på
sidan 8 i betänkandet, i förening med det dunkla uttryck, som derefter
på samma sida förekommer, sluter jag mig till, att Utskottet
menat, att då vid en vidräkning bristerna å förslagsanslagen under
perioden 1875—79 visat ett ständigt fallande, det nu mera vore obehöfiigt
vidtaga någon särskild åtgärd i den af mig angifna syftningen,
eftersom man icke vidare behöfde befara någon brist å förslagsanslagen,
om man betraktade dem såsom en enhet. Jag kan dock icke
tro, att detta bevis kan godkännas redan af det skäl, att vidräkningen
slutar med en nettobrist å 1879 års förslagsanslag af icke mindre
än 1,876,474 kronor.

Nu skall jag bedja att i min ordning få göra en vidräkning. Kammaren
torde af hvad som vid föregående tillfällen och senast i dag tilldragit
sig inhemtat, hvilken betydande roll jernvägstrafikmedlen spela
vid riksstatens uppgörande. I detta fall, eller i fråga om förslagsanslagen,
spela dessa medel en lika stor, om icke vida större roll. Jag
skall vid den vidräkning, jag ämnar göra, gå något längre än Statsutskottet
och genomgå perioden 1874—80. Ser man då efter hvad
förslagsanslagen visa för eu slutlig brist, så finner jag, om jag följer
samma metod, som Utskottet följt, att denna brist utgjorde:

år 1874 .......................................... 6,018,700 kronor,

„ 1875 ............... 5,090,450 „

„ 1876 ......................................... 5,322,650

„ 1877 .......................................... 4,416,590 „

„ 1878 .......................................... 3,036,540 „

„ 1879 .......................................... 1,876,470 „ _

och år 1880, enligt de upplysningar Hans Excellens Herr Statsministern
lemnat till statsrådsprotokollet, 1,620,000 kronor i rundt tal. Detta
är ju ett ganska vackert och temligen jemnt fallande, och Utskottet
skulle derför till äfventyrs kunna få rätt i sitt antagande, att detta
förhållande skall fortfara. Men nu komma dessa förargliga jernvägstrafikmedel
och rubba detta antagande. Dessa medel uppgingo nemligen
år 1874 till 4,456,200 kronor, år 1875 till 3,559,560 kronor,
år 1876 till 3,214,610 kronor, år 1877 till 1,660,330 kronor, år 1878
sjönko de ned till den låga siffran af endast 154,670 kronor, åren
1879 och 1880 finnas de icke mer, emedan de åren en förändrad
uppställning egde rum, derigenom att man tog nettoinkomsten af dessa
medel i stället för bruttoinkomsten och bruttoutgiften. Drager man

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

nu de särskilda årens trafikmedel från bristerna å förslagsanslagen,
så visa sig följande nettobrister:

år 1874 1,562,500 kronor,

„ 1875 1,530,890

„ 1876 2,108,040

„ 1877 2,756,260

„ 1878 2,881,870

„ 1879 1,876,470 „ och

„ 1880 .................................... 1,620,000

Det visar sig således alldeles ovedersägligt, att bär förefinnes en konstant
brist i förslagsanslagens beräkning, en brist, som icke något år understiger
1,500,000 kronor, men ett år uppgår ända till 2,880,000 kronor
i rundt tal. Man kan således ingalunda bär tala om ett ständigt
fallande, utan snarare om ett stigande af bristen.

Nu, frågas, huru ter sig förhållandet, när jag går till ett och
annat af de mera betydande anslagen? och det är, såsom jag tagit
mig friheten angifva, efter min åsigt det enda rätta att icke taga
anslagen i klump, utan granska hvart och ett särskildt. Se vi då till
en början å två förslagsanslag, som genomgå de flesta hufvudtitlarne,
eller anslagen till “skrifmaterialier, expenser, ved m. m.“ samt till
“rese- och traktamentskostnader“, så finner man å det förra af dessa
anslag brister, som utgjort år 1874: 96,960 kronor, år 1875: 104,750
kronor, år 1876: 151,860 kronor, år 1877: 120,890 kronor, år 1878:
140,480 kronor och 1879: 138,950 kronor. Således äfven här ett
temligen stadigt stigande, oaktadt mindre förhöjningar i anslaget under
åren egt rum. Bristen är icke något af dessa år under 50 procent
af anslagsbeloppet, men under ett år uppgår den ända till 78 procent.
Beträffande det senare anslaget, så visar det följande brister, nemligen
år 1874: 50,100 kronor, år 1875: 61,150 kronor, år 1876: 64,500
kronor, år 1877: 85,930 kronor, år 1878: 107,930 kronor och år
1879: 64,680 kronor. Yi finna således äfven här en betydlig brist,
som icke något år understiger 50,000 kronor, men ett år belöper sig
till öfver 107,000 kronor och i procenttal utgör minst 37,5 och högst
70,3 af anslagsbeloppet.

Om jag vidare går till rese- och traktamentsanslagets fördelning
å de särskilda titlarne, så har det visat sig vid femte hufvudtiteln, att
bristen intet år understigit 44 procent, men 2 år öfverstigit 100 procent,
nemligen 1878 150 procent och 1879 öfver 160 procent. Sjunde
hufvudtiteln angifver ett ännu sämre resultat, enär der intet år funnits,
då ej bristen varit större än sjelfva anslaget. 1879 uppgick bristen
till 132 procent och 1878 steg den ända till 504 procent af anslagsbeloppet.
Ungefär samma förhållande är med åttonde hufvudtiteln. Under
ett år har bristen der visserligen varit blott ''/4 del af anslagsbeloppet,
men 2 år har den uppgått till öfver 200 procent och ett år
stigit ända till 386 procent.

Så kommer jag till ett anslag, som spelat en ganska stor roll
vid de senaste riksdagarne, nemligen det till beväringsmanskapets
vapenöfningar, hvarom jag i ett annat sammanhang vill sedermera
något närmare tala. Här vill jag blott nämna, att bristen å detta

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag
.

(Forts.) ‘

N:o 10.

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslags
anslag.
(Forts.)

38 Lördagen den 19 Februari.

anslag vexlat mellan 137,000, hvartill den under 1874 uppgick, och

577,000 kronor, hvartill den under år 1876 stigit, samt att år 1879
qvarstod en brist af 325,000 kronor. I förhållande till anslagsbeloppet
har bristen utgjort 1874 22 procent och 1876 öfver 88 procent och
detta på ett så stort och vigtigt anslag.

Härefter komma vi in på sjunde hufvudtiteln, der de rikaste anledningarne
till betraktelser förefinnas. Ett anslag der, i och för sig
icke synnerligen betydligt, är det till stämpelpappersomkostnader,
hvilka till en del äro beroende på uppbördsprocenten af försäljning
af stämpelpapper, hvaraf följer att ju större inkomsten af stämpelpappersförsäljningen
är, desto större bör anslaget till stämpelpappersomkostnader
vara.

Detta anslag har, oaktadt stämpelpappersinkomsten år 1874 beräknades
till 1,350,000 kronor och i denna stund, med temligenjemnt
stigande, beräknas till 3,000,000 kronor, likväl bibehållits ända till
år 1880 till ett belopp af 164,000 kronor. Först för år 1880 höjde
man detsamma, men icke till mer än 224,000 kronor, och således betydligt
under det belopp, som, enligt hvad de föregående åren gifvit
vid handen, för ändamålet varit behöfiigt. Der finnes nemligen så
hög bristprocent, att den för det sista året, 1879, uppgick ända till
nära 75 procent.

Vidare vill jag nämna tolagsersättningen. Äfven i afseende derå
har Riksdagen mycket syndat; och ändå är det der vida lättare att
bestämma, huru stort anslaget för ifrågavarande ändamål bör vara,
då, såsom bekant, den ersättning, städerna hafva för mistad tolag,
går ut med ett fixeradt belopp och derutöfver en viss bestämd procent
af det belopp, hvarmed tullinkomsterna öfverskjuta medelinkomsten
under de år, hvilka närmast föregingo tolagsersättningens bestämmande
och tolagens borttagande, men i vissa fall, om tullinkomsterna icke
skulle öfverskjuta, utan gå under nämnde medelinkomst, med afdrag
af eu vexlande procent af medelinkomsten. Jag föreställer mig dock,
att denna senare tillämpning endast undantagsvis förekommer, dä
knappast någon handelsstad torde finnas, der tullinkomsterna äro
mindre nu än på den tid, då regleringen skedde. Att bestämma storleken
af detta anslag är således i det närmaste endast en räknefråga.
Likväl finner man, att det under åren 1874—1878 varit upptaget till
ett belopp af 1,040,000 kronor, medan ersättningen under samma tid
varit vida högre och under ett år ända till 1,756,000 kronor. Det
höjdes sedermera till 1,400,000 kronor, visserligen en för liten förhöjning,
för att man skulle komma till det verkliga beloppet; men
jag medgifver dock, att man här tagit ett betydligt större steg än
på andra håll. Bristen hade nemligen, innan höjningen skedde, vexlat
mellan 40 och nära 70 procent; nu har man fått ned den till 10
procent. Men om detta anslag får stå oförändradt lika länge som det
förra anslaget och samma höjning af beräkningen af tullinkomster
iakttages som under föregående år, så lär nog bristen åter snart
uppgå till den procent, som jag förut visat.

Så kommer jag till ett annat dylikt anslag på sjunde liufvudtiteln,
nemligen observations- och uppbördsprocenten. Det är ett

N:o 19.

Lördagen den 19 Februari.

jemförelsevis litet anslag, och derom vore derför icke så mycket att
tala, såvida icke det äfven företedde det egendomliga förhållandet,
att under intet af åren 1874—1879 bristen gått under 100 procent; ,,
ja, ett år gick den ända till 255 procent.

Ett annat anslag af samma beskaffenhet är restitutionsanslaget.
Det står vid det, jag skulle nästan vilja säga fast ömkliga beloppet
af 25,000 kronor, men utgiften har dock under de ifrågavarande
åren, med undantag af 1874, då anslaget räckte till, icke gått under

40.000 kronor, och 1879 uppgick den till 105,000 kronor. Kammaren
har varit i tillfälle att i statsverkspropositionen inhemta, att det dock
kali blifva fråga om millioner på det anslaget. Att under sådana förhållanden
bibehålla ett anslag vid ett belopp af 25,000 kronor, det
förefaller mig nästan löjligt.

Slutligen her jag, för att icke förbigå åttonde hufvudtiteln, tå
nämna, att äfven der finnas anslag, nemligen till folkundervisningen
diverse sammanslagna anslag'', hvilka, om man undantager året 1874,
då bristen var 6 procent, icke något år visat en brist, som understigit
15 procent, men väl uppgått till 20. Och detta är icke några
småsaker, ty bristen å dessa anslag uppgick år 1879 till 422,000
kronor, de två föregående åren (1877, 1878) till öfver 300,000 kronor
och de tvenne dem närmast föregående åren (1875, 1876) till öfver

200.000 kronor.

Jag tror mig med de siffror, jag nu framlagt för Kammaren,
hafva visat, att det sjelfberöm, som Utskottet framkommit med, är
allt utom förtjent. Utskottet säger nemligen, “att Utskottet städse
låtit sig angeläget vara att tillse, i hvad mån förslagsanslagen vore
för sina särskilda ändamål tillräckliga och, i händelse höjning synts
behöflig, derom framstält förslag.“ När Utskottet begagnat uttrycket:
“framstält förslag“, bör meningen väl hafva varit att säga, att Utskottet,
på grund af den initiativrätt, Utskottet kan hafva, sjelfmant
kommit fram med förslag om höjning i förslagsanslagen. Jag beklagar,
att tiden för mig varit så knappt afmätt, att jag icke kunnat
göra några fullständiga undersökningar i det afseendet; men så mycket
har jag hunnit undersöka och så pass stor erfarenhet har jag om
förhållandena under den tid, jag varit med, att jag vet, att man skall
söka med ljus och lykta för att kunna finna en enda gång, då Utskottet
sjelfmant kommit fram med förslag om höjning i förslagsanslagen.
Jag har för min del åtminstone icke hittat mer än ett enda
fall, och det var då Kongl. Maj:t, under en viss förutsättning, förklarat,
att ett förslagsanslag icke behöfde ökas. Utskottet deremot
undanröjde den förutsättning, som låg till grund för Ivongl. Maj.ts
framställning, och på grund deraf tillstyrkte Utskottet, att förhöjning
i anslaget skulle ega rum. Men det är också den enda gång, jag hittills
kunnat upptäcka, då Utskottet sjelfmant framstält förslag om förhöjning
i ett förslagsanslag. Intressant vore derföre att få höra af
någon af Stats-Utskottets ledamöter, på hvilka vigtiga. anslag de baserat
detta sitt ofvannämnda sjelfberöm. Emellertid, för att gifva en
liten illustration till Utskottets förfarande i detta hänseende, vill jag

Angående
förslag om
höjning af
■issa förslagsanslag.

(Forts.)

N:c 10.

Lördagen deri 19 Februari,

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

erinra Kammaren om hvad som passerade år 1879, då verkligen några
förslagsanslag, och icke så få, höjdes till något så när skäliga belopp..

Om jag då börjar med fjerde hufvudtiteln, så finnes der ett anslag
till ved och ljus vid fästningar och garnisonsorter, i hvilket Kongl.
Maj:t på. grund af vunnen erfarenhet föreslog en höjning från 46,400
kronor till 66,400 kronor. Stats-Utskottet förklarade emellertid, att,,
oaktadt det förefunnes en betydlig brist i detta anslag, man dock
borde hoppas på prisfall å de ifrågavarande förnödenheterna och afstyrkte
derföre anslaget. Och efter Utskottets önskan gick det, ty
det går alltid så som de höge gudar vilja. På samma hufvudtitel
förekommer ett annat anslag till skrifmaterialier och expenser. Kongl.
Maj:t föreslog deri en höjning från 8,770 kronor till 15,000 kronor..
Stats-Utskottet afstyrkte dertill bifall på samma grund och med samma
resultat.

Så kommer jag till det förut omtalade anslaget till beväringens
vapenöfning. I afseende på detta anslag anmärker Utskottet, att det
under åren 1875 — 1878 öfverskridits med belopp, vexlande mellan
320,309 kronor och 577,600 kronor; men det oaktadt, säger Utskottet,
vann Kongl. Maj:ts förslag om förhöjning icke Riksdagens bifall.
Det föreföll mig vara ett rätt egendomligt sätt att uttrycka sig, hvarföre
jag tog reda på handlingarne; och det befans då, att det förhöll
sig så, som jag från början misstänkt, nemligen att det var på
grund af Stats-Utskottets eget afstyrkande som Riksdagen förklarade,
att den icke biföll detta Kongl. Maj:ts ganska förståndiga förslag.
Sjelfberömmet har således i detta fall förvandlats till en nog stor
blygsamhet. Jag bör kanske äfven här erinra om, att Kongl. Maj:t
vid samma riksdag begärde, att det under två föregående riksdagar
beviljade extra anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’
vapenöfningar skulle bibehållas, men icke ens detta medgafs.

Jag fortsätter nu min lilla revy med 1879 års Stats-Utskott.
Jag kommer då till femte hufvudtiteln och anslaget till ålderstillägg.
Kongl. Maj:t föreslog deri en förhöjning från 25,000 kronor till 33,000
kronor. Stats-Utskottet tillstyrkte densamma, och således skedde förhöjningen,
men icke på Stats-Utskottets förslag, utan på Kongl. Maj:ts.
Kongl. Maj:t föreslog vidare, att det af mig förut omtalade anslaget
till skrifmaterialier och expenser på denna titel skulle höjas från
35,600 kronor till 69,860 kronor, d. v. s. med 34,260 kronor. Utskottet
ansåg äfven, att en höjning borde ega rum, men inskränktedensamma
till 10,000 kronor.

På sjunde hufvudtiteln föreslog Kongl. Maj:t, att anslaget till
stämpelkostnaden skulle höjas från 164,000 kronor till 224,000 kronor,
hvilket af Stats-Utskottet tillstyrktes, således äfven här Kongl. Maj:ts
initiativ. På samma sätt förhåller det sig med kostnaderna för kontroll
å tillverkningsafgifter, hvilket anslag på Kongl. Maj:ts förslag höjdes
från 400,000 kronor till 500,000 kronor, likaså med ålderstilläggen,
hvilka höjdes från 14,000 till 20,000 kronor samt anslaget till skrifmaterialier
och expenser, som höjdes med ett obetydligt belopp.

Slutligen blef på åttonde hufvudtiteln i lönetillskottet åt lärare
vid folkskolor och småskolor på Kongl. Maj:ts initiativ beslutad en

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

förhöjning från 2,000,000 kronor till 2,260,000 kronor, hvarjemte
ålderstilläggen äfven på Kongl. Maj:ts initiativ höjdes från 33,000 till

51,000 kronor.

Tillägger jag nu en af de vigtigaste an slagsförhöjningar, som under
senaste tider egt rum, nemligen till mathållningen vid garnisonsregementena,
hvilket anslag vid 1875 års riksdag på Kongl. Maj:ts
initiativ, men icke på Stats-Utskottets, höjdes från 800,000 kronor
till 1,087,000 kronor, så tror jag att ganska litet återstår af verklig
anledning för Utskottet att påstå, att det handlat efter de principer
som det sjelft uppgifva vara de rigtiga.

Det är mig ingalunda obekant, att anledningen, hvarför man så
ogerna vill höja förslagsanslagen, är en dunkel föreställning derom,
att det sparas mera, då man har mindre penningar att röra sig med''
Det är en slags misstro, som ligger i denna benägenhet att hålla förslagsanslagen
låga.

Jag vill lika litet här som i min motion undersöka, huruvida ett
sådant misstroende, äfven om det under föregående tid varit förklarligt,
nu står väl tillsammans med situationen. Men jag vill bestämdt
påstå, att det snarare ligger slöseri än hushållning i ett sådant system.
Jag hör nemligen icke till dem, som neka att bevilja ett anslag,
när tillgångar finnas och ändamålet är nyttigt, men jag anser
det vara god hushållning att icke bevilja anslag till något, som kan
undvaras, vid sådana tillfällen, då man ej bestämdt vet, att tillgångar
finnas. Och om man på den lösa förhoppningen, att en brist i
ett anslag skall motvägas af öfverskott på ett annat, anslår medel till
något ändamål, hvartill anslag eljest icke skulle beviljats, så gifver
ett sådant system, enligt min åsigt, anledning till misshushållning.
Det är hufvudskälet, hvarför jag för min del ifrar för att en annan
metod, än den som hittills följts, måtte införas i detta hänseende.

Jag skall nu med några ord beröra det sätt, hvarpå Stats-Utskottet
behandlat min motion. Såsom bekant innefattar den förslag till
höjande af förslagsanslagen under samtliga hufvudtitlarne. Jag vände
mig till Stats-Utskottets goda vilja och föreslog, “att sådana förslagsanslag,
som visat sig i någon nämnvärd mån otillräckliga, måtte, sedan
Stats-Utskottet med ledning af de senaste årens erfarenhet afgifva
förslag dertill, höjas så, att de kunna beräknas blifva tillräckliga
för sina ändamål.» Denna form valde jag naturligtvis af det skäl, att
jag icke ville framkomma med något bestämdt förslag, då jag icke
hade tillräckliga data att stödja mig på. Hade jag inskränkt mig
till vissa anslag, så hade jag lätt kunnat få bakslag på grund af förhållanden,
som varit Utskottet, men icke mig bekanta; och för att
undvika detta, vädjade jag till Stats-Utskottets goda vilja. Den har
trutit, och derom är icke mycket att säga. Så mycket vågar jag
dock påstå, att det icke rigtigt passar ihop att säga, att Stats-Utskottet
vid behandlingen af de särskilda hufvudtitlarne vill pröfva, huruvida
jag haft skäl för mitt yrkande, och på samma gång på förhand
hemställa, att min motion icke måtte till någon särskild Riksdagens
åtgärd föranleda. Men icke nog härmed. Stats-Utskottet tyckes hafva
glömt bort den senare delen af min motion, oaktadt den finnes i ut -

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

låtandet behörigen refererad och, efter ruin uppfattning, var den hufvudsakligaste.
Jag tänkte mig nemligen möjligheten deraf, att Statsutskottet
icke ville eller kunde ingå i pröfning för hvarje särskildt
fall och hemstälde derför, att i sådant fall Riksdagen skulle i skrifvelse
till Kongl. Maj:t begära en revision af förslagsanslagen vid uppgörande
af nästa statsreglering. Denna del af motionen har Statsutskottet
icke med ett enda ord berört i sin motivering, utan tagit
den i sammanhang med det öfriga och föreslagit, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Ett sådant sätt att
behandla min motion kan jag icke låta mig nöja med. En motionär
får ofta utsätta sig för att hans motion blir dödad, men lönmördad
vill han icke gerna hafva den. Så är också fallet med mig. Jag
får derför till den kraft och verkan det hafva kan söka hindra en
sådan exekution och anhåller för den skull hos Herr Talmannen om
proposition derå, att Kammaren med godkännande af Utskottets hemställan,
för så vidt angår nästa års statsreglerings förslagsanslag å
andra hufvudtiteln, visar ärendet åter till Utskottet för nytt yttrandes
afgifvande i de öfriga delar, motionen afser.

Hvad åter särskildt angår den nu föredragna andra hufvudtiteln
och der förekommande förslagsanslag, vill jag medgifva, att Statsutskottet
måhända saknat skäl att i afseende å dem föreslå förändringar,
oaktadt äfven der finnas förslagsanslag, som betydligt öfverskridits.

Herr Key: Som Herrarne alla torde hafva läst hvad Stats-Utskottet
anfört i detta sitt betänkande — och Utskottet har gjort det
ganska utförligt — vill jag inskränka mig till att i största korthet
besvara motionärens långa anförande.

Jag hade verkligen förestält mig, att den ärade motionären skulle
funnit sig belåten med hvad Utskottet yttrat, då Utskottet vid hans
förslag fäst allt afseende, men jag finner tyvärr, att Utskottet icke
lyckats göra honom i lag. 1 andra sidan finner jag det något anmärkningsvärdt,
att den ärade motionären, som följt detta ärende
med så mycken uppmärksamhet, icke haft ett ord att förmäla om de
stora brister, som funnos i förslagsanslagen åren 1875 — 1878, utan
först nu, då dessa brister betydligt minskats och förhållandena sålunda
arta sig att blifva bättre, börjar “rifva regn*1 i denna fråga. _

Det förvånar mig ännu mer, att den ärade talaren, som gör
anspråk på att hafva noga satt sig in i ämnet, icke haft ett ord till
klander angående det förslagsanslag, hvarpå de största ojemnheterna
förefinnas, nemligen restitutionsauslaget. På detta var bristen år 1879
80,275 kronor, men af statsverkspropositionen för sjunde hufvudtiteln
pag. 17 finner man, att beloppet af restitutioner år 1880 vuxit till

2.380.000 kronor. Här, om någonsin, var väl anledning för handen
att tala om origtigheten vid beräkningen af förslagsanslagen, deras
öfverskridande samt missproportionen mellan den för ändamålet anslagna
summan och verkliga förhållandet. Men det är med detta
förslagsanslag som med så många andra, att man kan höja det med

80.000 kronor eller med lika mycket, som bristen var år 1879, och
det skulle vara för mycket, och man skulle kunna höja det med den

Lördagen den 19 Februari.

No 10.

brist, som förefans 1880 eller 2,380,000 kronor, och det skulle vara
för litet. Denna olikhet är beroende af tillfälliga omständigheter, och
att rätta förslagsanslagen efter dessa tillfälliga omständigheter vore
kanske för mycket begärdt.

Den ärade talaren beklagade sig vidare öfver att Stats-Utskottet
hemstält, att Herr Rubensons motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, och således — enligt talarens förmenande — på
förhand afskurit möjligheten att göra några ändringar med hänsyn
till förslagsanslagens belopp under de följande hufvudtitlarne. Jag
ber få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att detta talarens
påstående icke är korrekt. Stats-Utskottet har skrifvit på följande
sätt:

Höjning af förslagsanslag inom andra hufvudtiteln synes alltså för
närvarande ej böra ifrågasättas, lika litet som i öfrigt inom statsregleringen
någon allmännare höjning af dylika anslag kan anses företrädesvis
vid denna riksdag af förhållandena påkallad; och Utskottet, som
framdeles vid handläggning af de följande hufvudtitlarne kommer i
tillfälle att undersöka, huruvida der höjning af ett eller annat förslagsanslag
må kunna anses nödig och lämplig, samt lätteligen kan bereda
sig tillgång till de för en sådan pröfning erforderliga upplysningar,
hvilka för närvarande kunna erhållas, anser sig alltså endast kunna
hemställa, att Herr Rubensons förevarande motion ej må till någon
särskild Riksdagens åtgärd föranleda.

Det är denna hemställan Stats-Utskottet gjort, att motionen icke
må till någon särskild Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet har
derigenom icke frånsagt sig rättigheten eller velat undandraga sig
skyldigheten att, om det anser på de följande hufvudtitlarne anledning
dertill förefinnas, då göra sådana förändringar i beräkningen af
der förekommande förslagsanslag, som i Herr Rubensons motion föreslås.
Under sådana förhållanden vill jag endast sluta mitt anförande
med motionärens egna ord. Han sade nemligen, att “det sjelfberöm
Utskottet här gifvit sig är allt annat än väl förtjent*1; jag tillåter mig
att vända tillbaka och tillämpa detta uttryck på motionären sjelf.

Herr Sven Nilsson: Det visar sig af den diskussion här förts,
huru svårt det är att uppgöra rigtigt noggranna beräkningar, och
isynnerhet huru svårt det är för ett utskott att göra vissa ledamöter
till lags i det fallet. Yi hade för en stund sedan en liflig diskussion
om beräkningen af statsinkomsterna, och det förnämsta skäl, jag
då hörde, för att man skulle höja beräkningen af dem, var, att man
derigenom skulle undgå tilläggsbevillning. Nu vill en annan talare
derjemte, att man skall höja förslagsanslagen, hvarigenom utgifterna
komme att beräknas högre, men detta vore då icke ett sätt att få bort
tilläggsbevillningen, ty det skulle leda till raka motsatsen.

I afseende på Herr Rubensons förslag har han frågat, om vi verkligen
hafva bevisat, att bristerna i förslagsanslagen skola komma att
betäckas genom öfverskott, uppkomna på sådana anslag. Vi hafva
visserligen icke kunnat fullständigt bevisa detta på annat sätt än som

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslaqanslaq.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

finnes anfördt i Stats-Utskottets betänkande, men vi hafva der bevisat,
att på de senaste åren hafva bristerna i förslagsanslagen minskats från
5,090,446 kronor 17 öre, hvartill de år 1875 uppgingo, till 1,876,474
kronor, som de utgjorde år 1879, och jag vill särskild! fästa den ärade
motionärens uppmärksamhet uppå, att han i sin motion föreslagit, att
förslagsanslagen i allmänhet skola höjas, der de med ledning af föregående
årens erfarenhet visat sig vara otillräckliga. Om man läser
hans förslag, skall man finna, att han deri säger: “att sådana förslagsanslag,
som visat sig i någon nämnvärdare grad otillräckliga, måtte,
sedan Stats-Utskottet med ledning af senaste årens erfarenhet afgifvit
förslag dertill» o. s. v. Det är alltså med ledning af närmast föregående
års beräkningar, som han vill lägga grunden till det resultat,
hvartill Stats-Utskottet borde komma, och det är just med ledning af
dessa föregående års beräkningar, som Stats-Utskottet visat, att bristen
i förslagsanslagen minskats med något mera än 3,200,000 kronor.
Jag tror således, att Stats-Utskottet på den utredning, som förefinnes
i betänkandet, haft goda skäl för den framställning det gjort, samt
bevisat hvad som behof! bevisas, då det tillstyrker afslag å Herr Rubensons
motion, som i så allmänna ordalag blifvit öfverlemnad till
Utskottet. Annat hade förhållandet varit, om Herr Rubenson i likhet
med andra motionärer fäst sig vid vissa särskilda anslag, i hvilket
fall han skulle haft mera skäl till de anmärkningar, han nu gjort
mot Utskottet. Det har emellertid varit en ganska intressant utredning
af hithörande förhållanden, som motionären i dag lemnat i Kammaren,
och jag beklagar blott, att han ej gjort sig besvär dermed förut,
innan han öfverlemnade frågan till Stats-Utskottet i det outredda skick,
hvari den befans, då den dit hänvisades. Det hade naturligtvis varit
till någon nytta, om en sådan utredning åtföljt motionen till Utskottet;
den skulle måhända då kunnat vara till någon ledning för Utskottet,
men Utskottet har dock icke derför lemnat denna utredning åsido,
hvilket synes af betänkandet. Motionären har vidare sagt, att Utskottet
gifvit sig ett sjelfberöm, då det f örklarar, att det “städse låtit sig angeläget
vara“ att granska dessa anslag och, i händelse höjning synts behöflig, derom
framställa förslag. Jag ber i detta afseende få upplysa den ärade motionären,
att Stats-Utskottet för hvarje år uppgör en sådan sammanfattning
af förslagsanslagens ställning, som den jag här har i min hand,
hvarigenom man kan få en lätt öfversigt öfver såväl behållningarne
som bristerna i hvarje sådant anslag. Af denna utredning visar sig,
att visserligen några anslag betydligt öfverskridits, men att deremot
å andra anslag finnes behållning till icke obetydliga belopp, och faktiskt
är dock, att i allmänhet hafva förslagsanslagen mindre öfverskridits
nu än för 5 år sedan. Utskottet torde således i detta afseende
ej hafva sagt något för mycket, då det endast uttalat hvad som i
verkligheten egt rum.

Stats-Utskottet har dessutom haft en giltig anledning att komma
till det resultat, hvartill Utskottet kommit, just deri, att Riksdagen
förut icke varit särdeles böjd för att höja förslagsanslagen, och jag
vill särskilt fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att i Kongl.
Maj:ts proposition till 1879 års Riksdag föreslogs höjning af ett af de

Lördagen den 19 Februari.

N:o SO.

förslagsanslag, som mest öfverskridits under de senare åren, men oak- Angående
tadt bristen i detta förslagsanslag då var mycket större än för när- försteg om
varande, ville icke Riksdagen då bifalla Kongl. Maj:ts framställning höinpd tf
att böja detta anslag, som under de föregående åren derförut be- ***inslag
tydligt mer än nu öfverskridits. Jag tror derför att man mycket väl (Forts.)

ännu någon tid åtminstone kan låta anstå med böjningen af förslagsanslagen,
förvissad som jag är, att det skall komma att visa sig, att
bristen i förslagsanslagen ytterligare i betydlig mån sjunkit under det
föregående året och att anledning förefinnes till förhoppning, att förhållandet
i detta hänseende skall ställa sig lika gynsamt under innevarande
år. . Det finnes således i min tanke inga särskilda omständigheter,
som för närvarande föranleda en ökning af förslagsanslagen, såsom
också framgår af den utredning Stats-Utskottet här gjort.

Motionären har slutligen sagt, att Stats-Utskottet bortglömt den
sista delen af hans motion. Detta är en origtig beskyllning emot Utskottet,
ty. detta har Utskottet icke gjort, men då Utskottet ansett
att motionärens förslag icke förtjenade något afseende, så är det helt
naturligt, att resultatet blifvit sådant som det nu är. Den utredning
om förslagsanslagen i allmänhet, som Utskottet verkstält, har gifvit
anledning till, att Utskottet icke kunnat fästa sig ens vid motionärens
alternativt väckta förslag. Hvad beträffar det klander, som motionären
rigtat mot Utskottet, derför att det vid andra hufvudtiteln afstyrkt
hans motion, så att han ej skulle få öppen talan vid förslagsanslagen
på de öfriga hufvudtitlarne, så trodde jag för min del, att vi dermed
skulle hafva gjort motionären en tjenst, då jag håller före, att det
icke vore honom särdeles angenämt, om Utskottet vid hvarje särskild
hufvudtitel hemstält om afslag på hans motion. Dessutom är det väl
också bättre att frågan afgöres på en gång för undvikande af öfverflödiga
öfverläggningar i Kammaren, och derför har Utskottet redan
vid denna hufvudtitel afstyrkt motionen, ehuru Utskottet vid alla
hufvudtitlarnes behandling har förslagsanslagen till föremål för pröfning.

Jag tror således för min de!, att motionären för närvarande bör
vara nöjd med Stats-Utskottets hemställan, hvartill jag nu anhåller
om bifall.

Friherre Leijonhufvud: Det kan till en viss grad vara med
förslagsanslagen på samma sätt, som Herr Finansministern sade om
inkomstberäkningen, nemligen att den icke var fullkomligt rigtig, utan
endast approximativ, men deraf följer dock icke, att man kan försvara
hvilka siffror som helst, utan att kalkylen stöder sig på goda
grunder. .Då ett anslag under en längre tid öfverskridits, måste man
val deraf draga den slutsatsen, att anslaget är för litet och således
bör höjas, hvilket motionären också här yrkat. Då vi nu icke hafva
vår hand med i Stats-Utskottet, utan endast hafva rätt att i dithörande
ämnen motionera, anser jag således att äfven motionären varit
i sin fulla rätt, då han väckt denna motion angående en onekligen
sak. Jag tror att det vore bra såväl för statsverket som för
hela riket, om vid hvarje statsreglering beräkningen af förslagsanslagen
tillämpades så samvetsgrant och noggrant som möjligt, så att man

N:o iO.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

en gång kunde upphöra med denna kompensation af fel — på ena
hållet för stort anslag och på det andra för litet, — utan söka smyga
sig efter de verkliga utgifterna så noggrant som möjligt. Jag kan derför
icke annat än gilla det af motionären framstälda förslaget. Jag medgifver
villigt, att man i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverket
finner samma fel begånget i afseende på förslagsanslagen, men skälet
dertill är väl, att våra finansministrar våndats ganska mycket, huru
de skola få statsregleringen att gå ihop, och under sådana förhållanden
är det klart, att de söka jemka på de anslag, som låta sig jemka.
Följden häraf blir i alla händelser, att tablån visar sig mer eller mindre
felaktig och icke så litet vilseledande. Jag tror derför, att vi
böra bemöda oss om att få bort dessa fel och att få förslagsanslagen
så mycket som möjligt öfverensstämmande med de verkliga utgifterna,
hvarför jag instämmer i motionärens yttrande, men något särskildt
yrkande gör jag icke.

Herr Eu benson: Så väl Stats-Utskottets ordförande som den
af dess ledamöter, hvilken hittills i denna fråga haft ordet, hafva såsom
ett bevis emot mig velat åberopa, att bristen på förslagsanslagen
skulle, enligt hvad Utskottet visat, ständigt nedgått. Jag tror mig
dock hafva med ovederläggliga siffror styrkt, att, om man ser saken
rätt, något sådant nedgående icke egt rum, utan att man kommer till
ett dylikt nedåtgående endast genom att ej taga bort sådana siffror,
som i framtiden icke hafva någon betydelse, nemligen jernvägstrafikkostnaderna,
hvilka hädanefter äro uteslutna ur utgiftsstaten. Gestalta
sig förhållandena i afseende på jernvägstrafikmedlen vare sig bättre
eller sämre än den faststälda staten upptager, kommer sådant. att
visa sig på inkomstsidan, men icke på utgiftssidan och således icke
heller på förslagsanslagen.

Vidare har Utskottets ärade ordförande frågat, hvarför jag icke
förut väckt denna motion — hvarför jag nu först kommit på den idén
att “rifva regn''1. Jag är en menniskovänlig man och skulle gerna
önskat Stats-Utskottet och dess ordförande att ständigt få lefva i solsken
och vackert väder. Kanhända har detta ock varit anledningen,
hvarför jag icke förut framkommit med denna min motion. Men jag
tycker nu, att man börjar gå något för långt vid förslagsanslagens
bestämmande, och derför har jag också nödgats att. “rifva regn**.

Såsom jag i min motion äfven uppgifva, har jag också haft en
alldeles särskild anledning härtill, nemligen ett yttrande af Herr Statsministern
till statsrådsprotokollet. Statsministern uttalar der tydligt,
att en vidräkning bör ega rum med förslagsanslagen, men säger uttryckligen
att han icke velat föreslå Kongl. Maj:t en sådan åtgärd,
emedan det förut visat sig, att Riksdagen icke velat vara med derom.
Då sålunda den ena statsmakten ansett en vidräkning böra ske och
förklarat att det enda, som afhölle den från att framkomma med förslag
i sådan retning, vore Riksdagens visade motvilja deremot och
då icke heller Stats-Utskottet hittills brukat vidtaga någon åtgärd i
detta afseende, har jag ansett min pligt såsom riksdagsman fordra att
under en sådan sakernas ställning väcka det förevarande förslaget..

Herr Sven Nilsson har velat låta förstå, att jag bakom detta mitt för -

Lördagen den 19 Februari. 47 NlO 10.

slag dolde någon baktanke. Häremot vill jag endast förklara, att Angående
jag aldrig någonsin i hvad jag företager mig brukar gömma någon förslag om
baktanke. Jag har klart och tydligt angifvit skälen för mitt förslag. u^gaf
Jag borde så mycket mindre kunna misstänkas för baktankar, som, ^ansl^''
efter hvad jag förmodar, Herr Sven Nilsson sjelf anar, att jag inga- (Forts.)
lunda är lifvad för någon tilläggsbevillning. En dylik tilläggsbevillning
må vi underkasta oss, om den efter en rigtig beräkning af våra
utgifter visar sig erforderlig, men jag vill icke veta af någon dylik
bevillning i ändamål att lägga den till statens kapital.

Vidare anmärkte Stats-Utskottets ordförande, att jag icke nämnt
restitutionsanslaget. Denna anmärkning är oberättigad, ty jag har
verkligen omtalat detta anslag. Men i motsats emot honom fäster
jag icke så synnerligen stor vigt dervid. Jag inser nemligen, att särskilt
i afseende på detta anslag förefinnas omständigheter, som äro
svåra att taga i beräkning, och det blir derigenom svårt att bestämma
detta anslag så, att det icke öfverskrides. Men derföre är man icke
lika berättigad att sätta äfven andra anslag lägre, än behofvet påkallar,
såsom anslag till skrifmateriel, beväringens vapenöfningar och
dylikt.

Utskottets ärade ordförande och dess ledamot hafva äfven yttrat,
att, då Utskottet förbehållit sig särskild pröfningsrätt af mitt förslag
vid de olika utgiftspunkterna under följande hufvudtitlar, motionen
icke skulle vara dödad genom ett bifall till här gjorda hemställan.

Jag har redan i viss mån medgifvit, att ett dylikt förfaringssätt kan
i viss mån förklaras, nemligen i den delen af motionen, der jag hemstält
om en allmän revision af förslagsanslagen vid denna riksdag.

Men detta yttrande om den rätt, som Utskottet förbehållit sig, saknar
all tillämplighet på frågan om en underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj:t för en kommande tid. I detta afseende föreställer jag mig, att
Utskottet handlat rigtigare, om Utskottet behandlat denna del af min
motion, sedan Utskottet först genomgått alla hufvudtitlarne. Utskottet
hade då på grund af vunnen erfarenhet kunnat yttra sig om behöfligheten
eller obehöfligheten af en sådan skrifvelse och hade då kunnat
förklara, hvarför Utskottet vare sig ville eller icke ville göra något åt
denna sak. Att blifva så behandlad, anser jag hafva varit min rätt.

Slutligen har Utskottets ledamot låtit förstå, att Utskottet visat
mig eu slags courtoisie, då man tyckte, att det vore synd om mig,
om jag skulle schavottera vid hvarje hufvudtitel särskildt. Jag får
förklara, att genom ett sådant förfaringssätt alldeles icke något obehag
skulle, hafva förorsakats mig, utan tvärtom, emedan jag då hade
kommit i tillfälle att vid hvarje särskild hufvudtitel framdraga de siffror,
som tarfvats. Jag hade då sluppit att nu besvära Kammaren med
så många olika siffror angående alla hufvudtitlarne på eu gång.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Ehuru jag icke vill bestrida,
att motionären haft fog för sin ifrågavarande framställning, synes det
mig dock som om man af den omständigheten, att förslagsanslagen
så ofta öfverskridas, drager en alltför ensidig slutsats, då man med
anledning deraf endast påyrkar att förslagsanslagen böra förhöjas.

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

Det är nemligen en annan slutsats, som man också kan draga
af det förhållande, att dessa anslag öfverskridas — att de möjligen
kunde användas med mera sparsamhet. Det har icke saknats tillfällen,
då Stats-Utskottet i sådant syfte gj°rfc hemställan till Kamrarne och
Riksdagen derom beslutat eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, som verkligen
haft ganska nyttiga påföljder. Ett sådant beslut fattades sistlidne
år, ehuru det då icke gälde förslagsanslagen, utan de höga
driftkostnaderna för jernvägarne; Stats-Utskottet ansåg och yttrade
nemligen då, att allvarliga försök borde göras att bringa ned nämnda
kostnader. Af den tablå, som under diskussionen i dag blifvit ganska
mycket omordad, framgår också, att försöken i antydda riktning lyckats,
och det är icke alldeles osannolikt, att detta skett till följd af
Riksdagens påtryckning.

En talare, motionären, har framhållit, att Stats-Utskottet säkerligen
förestälde sig, att det skulle leda till sparsamhet att beräkna anslagen
till lägre belopp, än de i allmänhet visat sig uppgå till; det
är icke osannolikt, att sådana skäl kunna förefinnas, likasom de också
kunna ega något fog för sig. Jag vill i detta fall nämna anslaget
till fourragering af artilleriets, värfvade kavalleriets och fortifikationstruppernas
hästar. Detta anslag blef på Stats-Utskottets tillstyrkan
år 1877 höjdt från 485,900 kronor till 600,000 kronor; och ehuru
berörda anslag så nyligen som år 1876 lemnade ett öfverskott på
76,923 kronor, öfverskreds det år 1878 med 111,086 kronor. Åtminstone
såg det härvidlag verkligen ut, som om den skedda tillökningen
måhända icke varit så helsosam.

Nu har i den nyss skedda voteringen åtminstone flertalet af denna
Kammare visat, att de icke glömt den helsosamma lärdom, som vi
fått under de senaste riksdagarne, då vi hade den ledsamma verkligheten
att, nemligen för året 1878, icke blott inkomsterna voro högre
beräknade, än hvad de visade sig uppgå till, utan också förslagsanslagen
visade brist, hvilken brist tillsammans uppgick till öfver 3| million. Jag
sade, att man tyckes ej hafva glömt denna lärdom, då man nu visat
sig vilja beräkna inkomsterna något försigtigare. Jag kommer vid
detta tillfälle ihåg ett råd, som sistlidne år gafs af representanten från
Yexiö, då han uppmanade denna Kammare att hädanefter icke glömma
Josefs råd till konung Farao att taga vara på behållningen från de
goda tiderna, ty det kunde måhända komma mindre goda; och om
på ifrågavarande inkomster möjligen skulle uppstå någon behållning,
veta vi alla, att vi väl hafva utvägar att använda sådan; jag behöfver
blott erinra derom, att för stärkande af statsverkets grundfond äro
betydliga medel upplåga. Då jag i fråga om beräkningen af statsverkets
inkomster biträdt Kongl. Maj:ts förslag angående jeruvägstrafikmedlens
belopp, skulle jag helt säkert utsätta mig för den beskyllningen
att sträfva för bibehållandet af tilläggsbevillningen, antingen
den behöfves eller icke, om jag nu vore med om att höja förslagsanslagen,
och jag kan icke heller finna, att synnerligen stora skäl
nu föreligga dertill; åtminstone lär väl ingen vilja påstå, att på den
nu förevarande kufvudtiteln någon tillökning af förslagsanslagen är
behöflig.

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10.

I fråga om den formella behandlingen af Herr Rubensons motion Angående
är jag för min de! icke rätt tillfreds med det sätt, hvarpå Stats- förslag om
< Utskottet behandlat motionen. Jag ansåg nemligen, att densamma verk- höjning af
ligen fordrat svar vid hvarje särskild hufvudtitel, för så vidt, å hvarje ^
hufvudtitel något förslagsanslag är uppfördt. Het skulle kunna hända (Forts.)
att Stats-Utskottet, oaktadt Herr Rubensons förslag nu kan blifva afslaget,
kan föreslå förhöjning i ett eller annat förslagsanslag. Utskottet
har nemligen både rättighet och skyldighet att pröfva hvarje anslag
och statsregleringen i dess helhet. Utskottet kan dervid göra
förslag till ett anslags höjande, om Utskottet dertill finner skäl. Således
är saken icke afklippa

Men i formel! afseende finner jag det något besynnerligt att utslå
hela Herr Rubensons motion, innan vi hunnit pröfva alla de anslag,
motionen berör. Jag anser mig således icke kunna rätt försvara
Utskottets förslag i denna del. Hade motionären uppstält sitt förslag
såsom Friherre Klinckowström och Herr A. P. Lind gjort, nemligen
med särskilda yrkanden vid hvarje särskilt tillfälle, då ändring i något
auslagsbelopp påyrkas, sä hade motionären helt säkert fått åtnjuta
äran att vid hvarje sådant tillfälle fä eu proposition på sin motion ,
eller på eu hemställan derom från Utskottet.

Hvad deremot beträffar, att motionen skulle vara »lönmördad» i
fråga om den begärda skrifvelseu, så tror jag icke att motionären har
rätt. Utskottet har nemligen i sammanhang med utredningen öfver
förslagsan slagen yttrat att »häraf synes Utskottet framgå, att något
särskildt behof åt allmännare höjning i förslagsanslagen f ör närvarande
icke förefinnes.» Då Utskottet nu tillstyrkt, att »Herr Rubensons förevarande
motion ej må till någon särskild Riksdagens åtgärd föranleda»,
så hemställer jag, om Utskottet icke jemväl svarat på motionärens
förslag om skrifvelse i ämnet, och detta åt skäl att Utskottet ej anser
något särskildt behof af allmännare höjning i förslagsanslagen för närvarande
förefinnas, hvaraf'' följer, att Utskottet ej anser lämpligt att
för närvarande besvära Kongl. Maj:t med skrifvelse i ämnet.

Herr Jöns Rundbäck: Föreliggande motion afliandlar ett ganska
vigtig! ämne, och Kammaren torde derför möjligen tillåta mig
yttra några ord, oaktadt tiden är långt framskriden.

Det förvånar mig ingalunda, att Stats-Utskottet uttalat sig mot
förslaget att i allmänhet höja förslagsanslagen, ty uti att icke sätta
dem för högt ligger en fingervisning för vederbörande att iakttaga
sparsamhet. Derföre vill jag visserligen icke att Herr Rubensons
motion i hela dess utsträckning skall vinna bifall, men å aftära sidan
torde ej kunna nekas, att motionären i ämnet framlagt en ganska
god utredning, som det torde vara skäl att taga fasta på till och med
lör Stats-Utskottet. Säkert är att, om vi fortsätta med det gamla
beräkningssättet af förslagsanslag, bristerna uudan för undan skola
sluka öfverskotten och kräfva allt större anvisningar på Riksgäldskontoret,
i stället för att vi borde försöka att få öfverskott till förstärkande
af statsverkets grundfond. Sådan blir emellertid följden,
om vi ej i detta fall något så när träffa det rätta.

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 10.

No 10.

Lördagen den 19 Februari.

Stats-Utskottet har lemnat en definition på de olika slagen af
anslag, och jag finner denna förklaring ganska tillfredsställande.

Utskottet säger nemligen, att reservationsanslagen skola reserveras
till dermed afsedda ändamål och att förslagsanslagen skola användas
i öfverensstämmelse med de grunder, som för användandet äro
faststälda. Något bestämdt lagstadgande i detta ämne kände jag ej
vidare än hvad som står i Regeringsformens 62, 64 och 65 §§.

Nu är det ett faktum, hvarpå jag fäster Kammarens synnerliga
uppmärksamhet, nemligen att det icke är nog med att förslagsanslagen öfverskridas,
utan att mången gång och kanske helt nyligen reservationsanslag
användts till främmande ändamål. När t. ex. från anslaget
till indelta arméns vapenöfningar utanordnas kostnaden för broar, så
kan man ej säga att anslagen användas för det ändamål, hvartill
Riksdagen beviljat medlen. När från anslaget till indelta arméns befälsaflöning
och till värfvade garnisonstruppernas rekrytering m. m.
anordnas summor till inköp af artillerimateriel, så lärer icke heller
denna åtgärd vara förenlig med den uppfattning af anslagens natur,
som Stats-Utskottet uttalat.

Under sådana förhållanden anser jag, att Herr Rubenson har
rätt att fordra, det hans förslag blir pröfvadt äfven vid andra hufvudtitlar
än den nu föredragna, och då han dessutom lemnat en kalkyl,
som kan vara Stats-Utskottet till ledning, så synes det mig billigt,
att Kammaren bifaller hans förslag om återremiss.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen
framstält propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

Mom. d:

Bifölls.

Punkterna 3—5:

Blefvo jemväl bifallna.

§ 8.

Angående Till behandling förekom Stats-Utskottets Utlåtande N:o 7, angå»

utgifterna _ ende regleringen af utgifterna under riksstatens Tredje hufvudtitel.
under Tredje Efter föredrag ning af punkten 7, deruti Utskottet hemstält, att
iufvu ten. pvacj Eongl. Maj:t angående regleringen af ordinarie utgifterna under
tredje hufvudtiteln föreslagit måtte af Riksdagen bifallas, anförde

Herr Hedin: Då Kammaren säkert längtar efter att få åtskiljas,

så vill jag endast bedja om några sekunders uppmärksamhet. StatsUtskottet
säger här sig hafva saknat anledning att understödja den i
Första Kammaren väckta motion, som rör denna afdelning af statsregleringen.
Jag ämnar icke göra något yrkande i motsats mot Utskottets
framställning. Men jag ber att vid detta tillfälle få uttala

Angående
förslag om
höjning af
vissa förslagsanslag.

(Forts.)

Lördagen den 19 Februari. 51

och möjligen en annan gång närmare motivera den åsigt, att motionären
i sjelfva verket icke har så orätt, som han fått hos Statsutskottet.
Det kan icke bestridas, att syftemålet med militärattachébefattningarne
har varit något helt annat än att skapa reträttplatser och
pensioner. Motionären har utan tvifvel riktigt angifvit ändamålet med
denna tjenst, det ändamål, för hvilket ock Riksdagen beviljat nödigt
anslag. Jag syftar här på ett särskildt fall. Jag vet val, att mot
detta särskilda fall kan anföras ett annat, då en militärattaché efter
helt kort tids vistelse på sin i utlandet anvisade plats hemkallades.
Men då ber jag få påpeka, att skälet för denna åtgärd är af den beskaffenhet,
att, om ryktet talar sant, såsom jag har anledning tro,
denna åtgärd ännu mindre kan försvaras.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Punkten 2:

Bifölls.

§ 9.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Memorial N:o 2, angående
verkstäld granskning af Riksbankens tillstånd och förvaltning.

§ io.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 1 (i samlingen N:o 3), angående väckt förslag om skrifvelse till
Kong!. Maj:t med begäran om åtgärders vidtagande för träffande af
aftal med Storbritannien i fråga om utvexling af postanvisningar.

Herr J. Sjöberg hade i sin motion, N:o 158, föreslagit, “att Riksdagen
ville uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att åtgärd måtte
vidtagas till beredande af aftal med Storbritannien om ömsesidig rättighet
till utvexling af postanvisningar, i likhet med hvad eger rum
emellan Sverige och åtskilliga andra länder.“

I anledning af nämnda motion hade Utskottet uti förevarande
utlåtande, på anförda skäl, hemstält:

att samma motion ej måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd
föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Sjöberg, som yttrade: Äfven jag delar Kammarens otålighet
att få åtskiljas; men jag tillåter mig i alla fall att yttra några
ord i anledning af det föreliggande utlåtandet, hvartill jag anser mig
vara skyldig med hänsyn ej blott till sjelfva saken, utan till någon
del äfven mitt eget åtgörande i densamma.

Den fråga, som jag här tagit mig friheten underställa Andra
Kammarens pröfning, är icke alldeles så ovigtig, som man skulle hafva
skäl att sluta till af det tillfälliga Utskottets utlåtande, enär der icke

N;0 10.

Angående
utgifterna
under Tredje
bufvudtiteln.
(Forts.)

Angående
utvexling af
postanvisningar
med
Storbritannien.

N:o 10.

Lördagen den 19 Februari.

Angående eus förekommer det allra ringaste erkännande af motionärens goda
utvexling af Syf^ med hvilket uttryck man icke så sällan plägar skänka någon
går med Stor- tr°st åt en motionär, hvars förslag icke blifvit tillstyrkt eller ansetts
4britannien. icke böra föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida. Jag vill emel(Forts.
) lertid icke klaga deröfver. Endast mot en af Utskottet i början af
dess yttrande gjord erinran, hvari mig lägges till last ett antagande,
som alldeles icke förekommer i min motion, der jag helt enkelt uppgifvit
hvad jag kunnat inhemta af offentliga, för en hvar tillgängliga
handlingar, vill jag anmärka, att den saknar grund.

Nu var mig visserligen icke obekant — och jag har äfven antydt
det i min motion — att underhandlingar blifvit inledda med Storbritannien
om en öfverenskommelse rörande ömsesidig utvexling af
postanvisningar mellan Sverige och nämnda land, men jag har icke i
min motion uppgifvit, hvad jag äfven hade mig bekant, att dessa underhandlingar
icke ledt till något slut af den orsak, att poststyrelsen i
Storbritannien vill för de af postanvisningars utvexlande emellan detta
land och Sverige uppkommande ömsesidiga liqvid er begagna danska
poststyrelsen såsom mellanhand; och att detta skall vara litet nedsättande
för vår nationalitetskänsla, kan väl icke alldeles förnekas,
ehuru, om denna fråga icke på annat sätt kan lösas, det vill synas
mig, att man bör underkasta sig detta vilkor. Då å ena sidan, sålunda
de inledda underhandlingarne ännu icke ledt till något resultat samt,
å andra sidan, jag varit i tillfälle att vinna erfarenhet om de inånga
olägenheter, som följa deraf, att något aftal i ämnet mellan Sverige
och Storbritannien icke kommit till stånd; så bär jag trott det vara
af en viss vigt, till beredande af ett sådant aftal, att ett uttalande
i frågan från Riksdagens sida egde rum.

Emellertid, som jag är van att gå raka vägar, tog jag mig friheten
att meddela vederbörande i poststyrelsen, att jag ämnade göra
ifrågavarande framställning. Hade jag då fått den upplysning, som
Utskottets utlåtande innehåller, eller att underhandlingarne i ämnet
blifvit åter upptagna och att så sent som den 18 nästlidne Januari
svenska poststyrelsen gjort eu förnyad framställning till storbritanniska
poststyrelsen, så skulle jag visserligen icke hafva besvärat Kammaren
och det ärade Utskottet med det lilla bestyr, som uppstått
till följd af min framställning. Men en sådan upplysning tror jag
mig icke hafva erhållit, åtminstone kan jag icke vidkännas det; och
detta är orsaken till, att jag funnit mig icke böra dröja med framställande
af ett förslag i eu fråga, som — jag upprepar det — jag
anser vara af icke ringa vigt.

Jag ber dessutom få tillägga, att jag icke rigtigt väl förstår den
motivering, som Utskottet i slutet af sitt betänkande begagnat, då
Utskottet säger, att en skrifvelse i den föreslagna syftningen från
Riksdagen till Kongl. Maj:t skulle snarare vara till skada än till gagn
för underhandlingarne. För min del föreställer jag mig dock, att
vederbörande i England skulle snarare vara benägna att gå en önskan
från Sveriges sida till mötes, om de visste, att svenska Riksdagen
hyste något intresse för denna sak.

Lördagen den 19 Februari.

N:0 10.

Emellertid, vid nu upplysta förhållande, Herr Talman, och då Angående
vår poststyrelse så sent som den 13 sistlidne Januari förnyat de af- utvexling af
brutna underhandlingarne, skall jag för min ringa del låta bero vid vo^nmsnmdet
förklarande, som Utskottet behagat lemna. Storbritan -

Herr Hedlund: Jag begärde ordet, medan Hans Excellens Utrikesministern
ännu var närvarande i Kammaren. Då han emellertid
nu atlägsnat sig, har jag egentligen icke något att säga. Jag ber
dock få nämna, att jag af praktisk erfarenhet funnit att eu sådan
konvention, som i motionen afses, är af behofvet påkallad. Förhållandet
är nemligen, att svenska tidningar till icke obetydligt antal
läsas i England, och abonnenterna, som skola insända prenumerationsafgiften,
oftast uppgående till blott i/i å 1 pund sterling, skrifva och klaga
öfver att de nödgas inskicka så små belopp och klandra att det icke
finnes en sådan postkonvention med Sverige som med Norge. Det
måste också erkännas, att på detta område af trafiken det verkligen
förefinnes ett trångmål, och jag skulle hafva velat lägga Hans Excellens
Utrikesministern på hjertat att, så fort möjligt är, bedrifva underhandlingarne
om konventionen med Storbritannien till ett godt
slut. Det måste väl icke vara svårare för Sverige än för Norge att
få en sådan konvention till stånd, om icke svårigheterna i detta fall
möjligen kunna bero på någon svenska postverkets hemlighet, som jag
icke förstår.

Jag har icke något yrkande att göra, utan vill endast yttra den
önskan, att de ifrågavarande underhandlingarne med det snaraste
måtte bringas till ett lyckligt slut.

nien.

(Forts.)

Herr Berg: Jag har begärt ordet endast med anledning af den
ärade motionärens yttrande, att Utskottet icke tycktes hafva ansett
motionen vara förtjent af något behjertande, eftersom Utskottet derom
icke uttalat sig i sitt betänkande. Jag ber att i sådant afseende få
gifva till känna, att, om också uppställningen af betänkandet icke skulle
vara så fullständig som motionären önskat, jag kan försäkra honom,
att. såväl jag som, såvidt jag under öfverläggningarne kunnat finna,
öfriga inom Utskottet ansett att det mål, som i motionen afsetts, i
allo vore eftersträfvansvärdt.

Då emellertid det visat sig, att åtgärder i den af motionären
åsyftade rigtning redan vidtagits, har Utskottet icke kunnat föreslå
bifall till motionen.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Femte
liufvudtitel; och

Andra Kammarens Vrot. 1881. N:o 10. 5

Lördagen den 19 Februari.

N:o 10 a), angående regleringen af utgifterna under riksstatens

Sjette hufvudtitel;

Bevillnings-Utskottets Betänkanden:

N:o 1, angående allmänna bevillningen; och
N:o 2 i anledning af väckt förslag om skatt å maltdrycker;
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2,
(i samlingen N:o 4), med anledning af Herr F. T. Borgs motion rörande
religionsundervisningen; samt x, 0

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 2
(i samlingen N:o 5), med anledning af väckt motion om ändring i
170 § i Kongl. Tullstadgan den 2 November 1877.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å den föredragningslista,
som för nästa sammanträde komme att upprättas.

§ 12-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Gr. U. Bergmanson under 8 dagar från och med den 21 Febi.
„ J. Johansson i Bergsäng „ 4 .. « - 22 „

och „ O. F. Appelberg „ 12 „ « ” ”

13 §.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. ''|44 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1881