1880. Första Kammaren. N:o 42 (Riksdagens protokoll 1880:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1880. Första Kammaren. N:o 42.

Måndagen den 10 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 9 och protokollet för
den 1 Maj.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
nedannämnda, den 9 Maj bordlagda ärenden, nemligen Bevillningsutskottets
Betänkande N:o 19, Lag-Utskottets Utlåtanden Nas
46, 47, 48, 49, 50 och 51 samt Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 19.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 8 och 9 Maj
bordlagda Utlåtande N:o 57, angående bevillningsärendet rörande
Leufsta fideikommiss.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtskottets
den 8 och 9 Maj bordlagda Utlåtande N:o 19, i fråga
om ändringar uti gällande reglemente för Riksbankens styrelse
och förvaltning.

lista punkten.

Bifölls.

2:dra punkten.

Herr Ekman, Johan Jakob: Jag vill så till vida gifva så
väl Bankofullmäktige som Utskottet rätt då de yttrat, såsom på
sid. 3 i föreliggande betänkande inhemtas, att beloppet af den
metalliska kassan naturligtvis icke kan för alla förhållanden gea
Kammarens Prof. 1880. N:o 42. 1

Bestämmande
af ett minimum
fSr
Riksbankens
gnidkassa.

7f:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Bestämmande
af ett minimum
för
Riksbankens
auldkassa.
(Forts.)

nom föreskrifters meddelande bestämmas utan måste detta i regel
öfverlemnas åt bankstyrelsens omtänksamhet, klokhet och förutseende,
och jag vill sålunda gerna medgifva, att det förslag, som
innefattas i Herr Wallenbergs motion, icke är ovilkorligen behöflig^
men då uppstår den frågan, hvad det skall tjena till att bestämma
något belopp alls för den metalliska kassan och om man
icke då lika gerna kan öfverlemna åt fullmäktige att endast tillse,
att de alltid hafva tillräckligt guld inne för den sedelinlösning,
som kan påkallas. Såsom Kammaren har sig bekant och såsom
Utskottet i betänkandet upplyst, var det ända till nästlidna års
riksdag stadgadt, att den metalliska kassan skulle utgöras af minst
10 millioner kronor, men i sammanhang med beslutet om indragning
af de enskilda bankernas sedlar, blef siffran förhöjd till 15
millioner. Nu vill jag icke försöka utreda, huruvida 15 millioner
är just den rätta siffran, men jag tror att man kan vara ense om
att hvad som är bestämdt att utgöra den metalliska kassan måste
vara af beskaffenhet att det motsvarar det ändamål, som afses
med denna kassa. Detta är dock, enligt mitt förmenande, icke
förhållandet. Enligt bankrapporten för den sista Mars i år bestod
densamma, så vidt den utgjordes af silfver, af 3,304,122 kronor
utaf det gamla silfvermyntet och 2,403,719 kronor utaf det nya.
I afseende å detta gamla silfvermynt beder jag att få anmärka,
att en del af detta anses böra Qvarligga i banken till så stort belopp,
som kan antagas vara behöflig! för inlösen af på silfver utstaka
sedlar, så vida någon innehafvare af sådana skulle fordra
att få desamma med detta mynt inlösta, och beloppet af dessa
sedlar utgör, enligt Utskottets uppgift, två och en half million
kronor. För öfrigt hålles detta silfver i Riksbanken i afsigt att
kunna tillhandagå myntverket, då det deraf kan komma i behof,
för prägling af skiljemynt. Det torde således vara klart, att af
detta silfvermynt kan icke påräknas någon tillgång för inlösen af
bankens sedlar, allra minst någon hastig sådan. Längre ned på
sidan säger Utskottet beträffande det i metalliska kassan ingående
silfver skiljemyntet, att, om det blifvit pregladt i Sveriges myntverk,
detsamma är ett af svenska staten utgifvet myntrepresentativ,
för hvars inlösen efter pregelvärdet med rikets mynt svenska
staten ansvarar, och att, om det är norskt eller danskt, kan Riksbanken
för detsamma i Kristiania eller Köpenhamn när som helst
tillbyta sig mot pregelvärdet svarande, i riket gällande guldmynt.
Detta är fullkomligt riktigt, men jag känner ingen förordning, som
angifver, huru man för detta svenska skiljemynt skall erhålla guld,
om icke Kongl. förordningen den 31 December 1875, som stadga!''
att man är berättigad att uti ränterierna derför erhålla guld; men
hvar man vet, att i ränterierna icke finnes något guld, och jag
ser icke något medel, hvarigenom dessa skulle kunna erhålla ^sådant,
annorlunda än genom anvisning på Statskontoret, som då af
de på folioräkning insatta medlen hos Riksbanken uttoge guldet.
Riksbanken åter finge sålunda i liqvid för skiljemyntet sitt^ eget
guld och derigenom blefve ingen tillgång. Det återstår då det
danska och norska skiljemyntet, om hvilket Utskottet yttrat sig

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Jf:o 42.

såsom jag nämnt. Utskottets uttalande är fullt sant, men då Beståmmandet_
är. antagligt, att ungefär lika mycket svenskt skiljemynt är de af ett mispri
dt i Norge och Danmark som danskt och norskt i Sverige, så {är

skulle följden endast blifva, att Norge och Danmark skickade till- JuldkassT.’
baka lika mycket svenskt skiljemynt för att derför erhålla guld, ''(Forts.)
som vi skickade dit norskt eller danskt, och derigenom bereddes
alltså icke heller någon tillgång på guld. Jag tror således, att
man måste inse, att det är nödvändigare att minimibeloppet af
guldkassan fixeras än att man fixerar det sammanslagna beloppet
af guld och silfver. Jag vill dock icke nu yrka bifall till den
reservation, som jag och några andra ledamöter af Utskottet afgift,
och detta af två skäl. Det ena är att jag icke vill föranleda
en gemensam votering vid denna tid af Riksdagen och det
andra, att jag föreställer mig, att man nästa riksdag kan göra
något bättre än att fixera minsta beloppet af guld, nemligen att
helt och hållet borttaga silfret från metalliska kassan. Man har
alltid ansett, att silfret borde bibehållas i metalliska kassan endast
så länge som Riksbanken innehade betydande belopp af detta
myntslag och att stadgandet derom således skulle vara ett öfvergångsstadgande.
Nu hafva vi kommit på den punkt, att af det
gamla silfret ej särdeles mycket återstår, hvarjemte en betydligare
_ pregling af skiljemynt möjligtvis kommer att i år företagas,
hvarigenom silfverkassan ytterligare minskas i mån som detta
sprides i landet.

Jag gör således intet yrkande.

Herr Wallenberg: Det må ursäktas en om det förefaller svårt
att följa med riksdagsärendenas behandling nu för tiden. Ett betänkande
af den betydenhet som detta, utdelades under sista timman
af Kammarens sammanträde i Lördags, det bordlädes för
andra gången i går, Söndag, och i dag på förmiddagen, då jag
trodde, att det skulle endast bli fråga om “inteckning i jernväg",
så förekommer bankobetänkandet till afgörande. Icke är jag oförberedd
på saken, men jag betviflar att andra tagit reda på den
så, som den förtjena!’.

Det är en stor anomali att allt sedan man gått öfver till
guldmyntfot räkna till “metalliska kassan", på hvilken man vill
stödja bankens sedelutgifningsrätt, äfven silfver skilj emyn t; låt vara
att man satt ned det till 90 procent af pregelvärdet, men det är
icke värdt 80 procent ock således är nedsättningen för liten. I
Finlands bank må äfven silfver till högst en femtedel emot guldet
ingå i metalliska kassan, men silfret beräknas då till fakturavärdet
eller det pris till hvilket silfver i plants kan köpas och
säljas då uppgiften lemnas. Man tillåter sig icke i Finland att,
såsom här, upptaga silfverskiljemyntet uti metalliska kassan.

Hvad som icke är rimligt är, att enligt reglementet, såsom
det af Utskottet föreslagits, guldkassan kan sjunka ända till en
ren obetydlighet. Jag hänvisar Herrar ledamöter af Banko-Utskottet
till hvad som är stadgadt i reglementet för Finlands bank.

N:o 42.

Bestämmande
af ett minimum
för
Riksbankens
guldkassa.
(Korts.)

Måndagen den 10 Maj, f. in.

Uti reglementet för Finlands bank § 7 läses följande: “Såsom
metallisk kassa anses och beräknas:

l:o finskt guldmynt;

2:o guld, som är af banken eller för dess räkning aflemnadt
till myntverket för att utmyntas;

3:o ryskt och utländskt guldmynt;

4:o omyntadt guld.

Tillsvidare må såsom metallisk kassa anses äfven silfver i
plants, dock ej till högre belopp än en femtedel af kassan".

Sedan man i Finland gått öfver till guldmyntfot, har man
ordentligt erkänt, att guldkassan icke får sjunka under sexton
millioner mark, utan att åtgärder vidtagas för dess återställande
till minst sagda belopp. Här hafva vi höjt siffran från 10 till 15
millioner kronor, slantar och allt inberäknadt, men det finnes intet
som hindrar guldkassan nedgå till en million och derunder.
Jag skall nu bedja att få lemna Herr Talmannen ett bevis på att
jag ej är oförberedd och detta utgöres af uppgifter på Riksbankens
hufvudkontors kassa af “lagligen i riket gällande guldmynt
och guld" vid slutet af hvarje månad under förlidet år:

Utdrag af Riksbankens officiela månadsuppgifter.

Vid hufvudkontoret fanns:

1878 Dec. 31

1879 Jan. 31
„ Febr. 28
„ Mars 31
„ April 30
„ Maj 31
„ Juni 30
„ Juli 31
„ Aug. 30
„ Sept. 30
„ Okt. 31
„ Nov. 29
,, Dec. 31

Lagligen i
riket gällande
guldmynt.

Annan guldtillgång.

Samma.

__—i

2,712,680!
2,862,510 i
3,032,720!
2,585,540''
2,359,640
1,325,060
1,798,960
1,805,970
1.680,330
931,760
1,311,620
1,282,440
2,252,700

1,276,602

2,052,289

1,325,430

1,325,126

1,320,844

1,320,505

2,206.390

2,205^808

2,204,626

2,205,207

5,336.162

5,335,715

5,483,160

3,989,282

4,914,799

4,358,150

3,910,666

3,680,484

2,645,565

4,005,350

4,011.778

3,884,956

3,136,967

6,647,782

6,618,155

7,735,860

Af denna öfversigt, som angår endast hvad som af guldkassan
finnes i hufvudkontoret, framgår, bland annat, att den sista
September egde Riksbanken i sitt hufvudkontor blott 931,760 kr.
af “lagligen i riket gällande guldmynt", och det var efter vanligt
menniskoförstånd alldeles för litet. Jag vet visserligen att det
icke kan falla någon enda af de flera bankinrättningar, som lätteligen
förfoga öfver mer än en million af riksbanksedlar, in att
af kitslighet presentera dem på eu gång, men jag vill icke att det
skall kunna sägas om Riksbanken, att den kunnat behöfva eu enda

Måndagen den 10 Maj, f. m.

N:o 42.

dag uppskjuta att med lagligen i riket gällande guldmynt infria Be&täirmansina
egna banksedlar, och när man tänker på saken i dess helhet, de af ett m%-så måste en hvar inse, att det är alls icke för mycket att, då
man har bestämt den metalliska kassan till en minimisiffra af guldkana.
femton millioner kronor, i hvilket jag ej föreslagit ändring, man (Forts.)
också bestämmer att minst 10 millioner kronor skola finnas i guld,
inberäknadt hvad som finnes i afdelningskontoren. Det vore ej
för mycket, om fullmäktige genom reglementet finge sig ålagdt att
vidtaga åtgärder till guldkassans förstärkande då den sjunker under
tio millioner kronor och något annat har jag icke föreslagit i
min motion; men Utskottets förfarande i denna sak är så fullkomligt
öfverensstämmande med dess förfaringssätt i öfrigt, så att
bankoreglementet kunde mycket väl förenklas till en enda paragraf,
som innehölle, att fullmäktige kunde handla i alla afseenden
efter godtfinnande. Jag gör nu intet jakande men kan icke underlåta
att freda mitt samvete genom att på detta rum omförmäla
ett förhållande, som jag anser i hög grad oegentligt och beaktansvärdt.
Då Riksdagen allena har det dryga ansvaret för Riksbanken,
så torde Riksdagen böra se till att en bestämmelse finnes
om, att Riksbankens metalliska kassa åtminstone till större delen
ovilkorligen skall utgöras af guld.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

3:dje—8:de punkterna.

• Biföllos.

Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 8 och 9 Maj
bordlagda Memorial N:o 20, angående instruktion för nästa Riksdags
Banko-Utskott.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 8 och 9 Maj bordlagda FörordningsUtlåtande
N:o 44, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga förslag om
proposition med förslag till förordning innefattande särskilda före- ™''ch

skrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så utmätning af
ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, samt till jernväg m.m.
förordning om förändrad lydelse af 16 § i förordningen den 16
Juni 1875 angående inteckning i fast egendom, än ock särskilda
i dessa ämnen väckta motioner.

Härvid anmälde sig och yttrade:

Herr Lagerstråle: I afseende å föredragningssättet får jag
vördsamt anhålla, att enahanda tilivägagående måtte iakttagas
som vid behandlingen af andra större lagförslag följts, nemligen

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordnings- att lagtexten först paragrafvis behandlas, derefter rubriken till
lagfart °in- författning611 och slutligen ingressen.

teckning ock ^ -i tt o • j • i »n i i

utmätning af sedan Kammaren, uppå gjord proposition, till denna nem jernväg

m. m. ställan lemna! bifall, föredrogs
(Forts.)

det i Utlåtandets l:sta punkt framlagda förordnings förslag.

1 §■

Herr Forssell, Otto Herman: Utaf det betänkande, som
Högsta Domstolen i denna fråga afgifvit, finner man, att här åsyftas
att införa en ny fiktion ibland våra rättsgrundsatser. Det
åsyftas att bereda fordringsegare panträtt i lös egendom utan att
han har den i sin hand. Detta är ett våld på de grundsatser,
som uttalas i vår lagstiftning och äfven återfinnas i alla andra
andra länders lagstiftningar. Om ett sådant våld skall vara berättigad!,
så är det naturligt att dertill måste finnas många och
stora tvingande skäl. Det kan vara berättigadt, men skälen måste
vara vigtiga och maktpåliggande. Den första omsorgen för en
lagstiftare blir derför att tillse, huruvida det verkligen finnes något
sådant skäl, huruvida något stort behof har uppstått inom samhället
af sådan beskaffenhet, att det måste afhjelpas och tillika af sådan beskaffenhet,
att det icke kan afhjelpas på annat sätt. Med andra ord:
hvad är orsaken att detta lagförslag blifvit väckt och framlagdt?

I början af denna riksdag yttrade en talare från Stockholmsbänken
med hänsyftning just på förevarande lagstiftningsförslag,
att det vore orimligt att aktiebolag finnas, hvilkas aktieegare icke
ega ett öre uti bolagets egendom, men likvisst uppträda och utöfva
alla en egares rättigheter, under det att på samma gång de
så kallade fördringsegaime i detta aktiebolag, hvilka ensamma ega
allt hvad aktiebolaget hetes ega, icke hafva det ringaste ätt säga.
Ja, mine Herrar, denna anmärkning är fullkomligt riktig. Det
är ett abnormt och onaturligt förhållande, som ju förr desto hellre
måste afskaffas. Hvarifrån detta onda kommit, har jag redan en
gång förut haft tillfälle att påpeka. Detta abnorma förhållande
har tillkommit icke af naturliga orsaker, på sätt både enskilde
motionärer och äfven denna Kong!, proposition synas antyda,
utan på en konstlad och onaturlig väg. Det har nemligen tillkommit
på det sätt, att aktiebolags-institutet blifvit så tillämpadt,
att personer, som förenat sig till bolag, uppgifvit sig vara sinnade
att åvägabringa och sätta i verket en industri med medel, som
veterligen varit otillräckliga, och fastän man vetat, att dessa
varit otillräckliga, har den, som handhaft bolagsinstitutet, det
oaktadt oktrojera! sådana bolag med offentlig rätt för honom
att få utfärda så kallade skuldförbindelser för att derigenom
förleda andra personer att fullborda företaget, medan han sjelf
är egare. Följden har blifvit den, såsom vi alla känna, att
här i Sverige finnes en stor massa tryckta och graverade obligationer,
utfärdade icke blott af jernvägsaktiebolag, utan äfven af
andra bolag, hvilkas värde rent af, såsom man säger, sväfvar i

7 N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

luften och om hvilka man kan säga — åtminstone om en stor del Förordningsaf
dem — att de icke äro värdepapper utan papperslump. ^ lagfart °Z Vill

man nu till en början se efter, af hvilken beskaffenhet teckning och
dessa af aktiebolag utfärdade handlingar äro, så finner man strax, utmätning af
att de icke äro skuldebref, de hafva icke naturen och beskaffen- jernväg m. m.
heten af skuldebref utan äro blott en invisning af bolaget på dess ( ortä,:)
egendom, ty här finnes icke någon gäldenär. Bolaget är icke
skyldigt att betala en enda skilling och kan icke lagsökas. Således
äro dessa papper under form af skuldebref i sjelfva verket
blott en invisning på bolagets egendom, de äro till sin natur och
beskaffenhet intet annat än just eu inteckning och behöfva derför
icke intecknas. Följaktligen äor sjelfva inteckningspåskriften på
dem onödig och ändamålslös. Återstår då den andra frågan eller
den, huruvida den ena invisningen bör hafva förmånsrätt framför
eller vara mera berättigad till betalning än den andra. Låtom
oss se till, huru det härmed förhåller sig. För att jernvägen skall
kunna fullgöra sin skyldighet, d. v. s. trafikera gods och personer
fordras vagnar, syllar och skenor, men dertill fordras lika oundgängligt
rullande materiel, olja, bomullstrassel och bränsle. Icke
kan man väl säga, att de penningar, som utgifvas och upplånas
för att bestrida den ena eller den andra af dessa utgifter, har
större -vigt och betydelse för driften af jernvägen? Om den ene
lånar penningar, som det heter, för att bygga banvall eller broar
eller för att inköpa slipers eller räls, så är väl denna fordran icke
mera vigtig, helig och betydelsefull än den fordran, som uppkommit
derigenom, att man försträckt bolaget stenkol, utan dessa
begge fordringar äro till sin moraliska rätt fullkomligt likstälda.

Det är således inför sunda förnuftet oriktigt, om man vill gifva
den ena eller den andra företräde, och lagförslaget är derföre icke
heller från sådan synpunkt berättigadt eller af behof påkailadt.

Jag öfvergår nu från den teoretiska till den praktiska sidan
af saken. Man säger, att dessa skuldförbindelser för närvarande
icke äro säljbara eller att, om de äro säljbara, dock ingen vågar
köpa dem; men om de deremot blefve försedda med inteckningspåskrift,
så skulle de fä ett stadigare och bättre värde. Ja, mine
Herrar, detta låter vackert till en början, men medgifver man
först lagfart och sedan inteckningsrätt i en jernväg, så följer deraf,
att intet af dessa bolag, hvilkas egendom blifvit intecknad och
det naturligtvis öfver kroppåsen, sedermera kan få eu enda stenkoisbit
eller olja eller bomullstrassel eller en enda jernvägsvagn
utan att lemna inteckningssäkerhet åt dem, som skola försträcka
dem det, eller utan att, i händelse bolaget behöfver låna penningar,
lemna inteckningssäkerhet åt dem, som skola försträcka bolaget
penningar. Följden blir den, att, om inteckningslagen bifalles,
så måste ett dylikt aktiebolag, såvida det vill fortsätta sin
rörelse, passa på att under det första halfåret sjelf mot skriftliga
förbindelser taga inteckning i jernvägen för egen räkning och
stoppa dessa papper i sin låda för att hafva till hands och derigenom
kunna bestrida rörelsen. Men derigenom blir värdet af
bolagets äldre förbindelser försämradt. Nu skulle man måhända

SäO 42» 8 Måndagen den 10 Maj. f. m.

Förordning»- föreställa sig, att det icke vore någon möjlighet att söka bot för
lagfart,°in- ^.e^a onda, hvars tillvaro jag erkänner. För mig är det emellerteckning
och tid uppenbart, att det finnes ett mycket enkelt och lätt sätt att
utmätning af bota det, och det är att förvandla alla dessa jernvägsobligationer,
jernväg m. m. s°m nu finnas, till eganderättsbevis och detta kan ske helt enkelt
, or s.; genom ett litet tillägg till 51 § i nu gällande konkurslag. Dertill
behöfves hvarken lagfart eller inteckning utan blott ett enkelt
tillägg till nämnda paragraf, gående derpå ut, att, om ett jernvägsbolag
gör konkurs, så skall, såsom också här är föreslaget, jernvägen
säljas_ i sin helhet, och, derest flertalet af bolagsmännen
besluta att inköpa jernvägen för fordringsegarnes räkning, skall
en hvar fordringsegare vara skyldig att under form af aktier taga
betalning för sina fordringar i konkursen. Då kunna de köpa in
jernvägen till hvad pris som helst, och dermed vore hela saken
utredd. Vi befriades från hela denna massa af obligationer och
finge dem förvandlade till eganderättsbevis. Det blefve nya bolag
och de gamla fordringsegarne inträdde deri såsom delegare, med
ett ord: alla de olägenheter, som här blifvit öfverklagade och
som blifvit åberopade till stöd för denna lags införande, blefve
genom detta enkla stadgande undanröjda. Under sådana förhållanden
kan jag icke förstå, huru det kan vare möjligt, att man
vill i vår lagstiftning införa en sådan lag, som strider mot de
allmänna grundsatserna för vår hittills följda lagstiftning. Jag
vill nu emellertid icke längre upptaga Kammarens tid och vill
icke heller för närvarande ingå i någon kritisk undersökning af
ordalydelsen i 1 §, men så mycket vill jag säga, att jag i formelt
och till _ och med i rent språkligt hänseende har ganska många
anmärkningar att göra mot den föreliggande lagen. Till en början
inskränker jag mig emellertid till att yrka afslag på lagen i
sin helhet.

Herr Lothigius: Efter åtskilliga fruktlösa försök vid föregående
riksdagar att åstadkomma en lagstiftning angående säkerhet
i enskilda jernvägar framhöll 1878 års Riksdag i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den störa nödvändigheten af ett skyndsamt ordnande
af panträttsförhållandena beträffande enskilda jernvägar
och till 1879 års Riksdag aflat Kongl. Maj:t proposition med förslag
till lag angående inteckning i jernväg, hvilket förslag blef af
Lag-Utskottet tillstyrkt och af denna Kammare antaget, men föll
efter votering i Andra Kammaren. De stadganden i detta lagförslag,
hvilka afsågo att bestämma i hvad skick jernväg och
eganderättsförhållandena till jern vägsfastighet skulle vara ordnade,
innan jernvägen skulle kunna blifva föremål för inteckning
och. pantsättning, gingo ut derpå, att det skulle vara ådagalagdt,
dels att all jord, som afståtts, blifvit till vederbörande jordegare
betald och dels att denna jord icke vidare häftade för inteckning,
som vore meddelad i det hemman, hvarifrån jorden blifvit afsöndrad.
Enligt nu föreliggande Kongl. förslag är väl föreskrifvet i
afseende å betalning afjorden, att expropriationsstämning skall
hafva ågått och borgen för jordersättningen vara stäld, hvarige -

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

nom jordegaren må anses vara betryggad för att utfå sin betal- förordning»*
ning, ''men i det skick förslaget nu från Lag-Utskottet föreligger, «

gäller detta dock endast i fråga om de jernvägar, som hädan- ilning och
efter komma att anläggas. 1 fråga om de jernvägar, som redan utmätning af
nu finnas, har Lag-Utskottet nemligen tillagt ett öfvergångsstad- jernväg m.m.
gande, enligt hvilket det endast behöfver ådagaläggas, att jern- (J!0Tts'';
vägsbolaget är i faktisk besittning af den jord, det innehar, och
att bevis företes att jorden, som skall vara kartlagd, är för jernvägsdriften
erforderlig. Let finnes således icke något stadgande
derom att jernvägsegaren skall hafva betalt jorden och icke heller
något derom, att förmånsrätt för ogulden lösesumma eger rum.

Detta öfvergångsstadgande skulle blifva gällande för alla de jernvägar,
som ännu under nuvarande år kunna komma att öppnas
för allmän trafik, och med kännedom derom, att expropriation för
jernväg och uppgörelse med jordegarne icke plägar afslutas förr
än jernvägarne äro färdiga, lärer det otvifvelaktigt kunna komma
att inträffa, att jordegare hafva fordringar för lösen vid den tid,
då den nya lagen blir tillämplig. Återstår att tillse, hvad säkerhet
jordegare kan hafva för sin löseskiliingsfordran. I afseende
härå yttrar Lag-Utskottet: “Rättigheten att utbekomma löse skillingen

anser Utskottet kunna, oberoende af ej mindre den lagfart,
som af jernvägens egare må hafva under tiden vunnits, än
af de inteckningar, som i jernvägen beviljats, göras gällande emot
en hvar, som af denna jords inrymmande i jernvägsområdet vill
hemta gagn1*. Således lika val mot jernvägsegaren sjelf som
mot dem, hvilka få inteckning i jernvägen. Med stöd endast af
expropriationslagen tror jag att detta resonemang vore riktigt,
ty expropriationslagen innehåller att jorden icke får tagas i besittning
förr än den är betald och att, om någon sätter sig i besittning
deraf förr än detta skett, jordegaren kan påkalla ny expropriation.
Denna jordegarens rätt beror dock derpå, att han
fortfarande är egare till jorden, som enligt 2 § af Kongl. Maj:ts
nu föreliggande förslag, som innehåller, att ingen må framställa
anspråk på någon del af den mark, som till jernvägen hör, annorlunda
än såsom anspråk på lösen eller ersättning derför enligt
expropriationslagen, är den jordegarens rätt att för sin jord taga
betalning framför andra, hvilken hans eganderätt grundlagt, upphäfd.
Och då lagen icke innehåller något stadgande derom att
ogulden köpeskilling, äfven om den intecknas i jernväg, eger bättre
rätt än andra inteckningar, så synes _ mig icke Lag-Utskottets uppfattning
derom, att ersättning för jord skulle utan afseende på
beviljad inteckning utgå framför andra fordringar hos jernvägsegaren
vara riktig, och jag får emot Lag-Utskottets åsigt i detta
afseende åberopa föredragande Departements-chefens yttrande till
statsrådsprotokollet, pag. 6, der det heter:

“Egare af jord, för hvilken expropriationsersättning bestämmes
först efter jernvägens fullbordan, erhåller i utbyte mot sin sakrätt
allenast en fordringsrätt hos jernvägens egare. Såsom inom Högsta
Domstolen erinrats, stadgar det tyska lagförslaget med afseende
härpå en ny förmånsrätt. 30 § af nämnda förslag innehåller nem -

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

förordnings- ligen, att ersättningsfordringar af ifrågavarande slag skola vid
infart "in Jernvägens exekutiva försäljning utgå ur jernvägens inkomster ock
teckning Tc/i köpeskillingen framför alla andra jernvägsskulder. Ett sådant
utmätning ^/stadgande synes val kafva billigketsskäl för sig, men å en annan
jernväg m. m. sida införes derigenom en tyst förmånsrätt, som kar det menliga
(Forts.) inflytande på säkerketen för den i jernvägarne intecknade skulden,
att denna i befälningsrätt kan få stå tillbaka för oguldna expropriationsfordringar
till betydliga belopp. Då dessutom egare af
jord, som till jernväg användes, kafva vida lättare än innehafvare
af inteckning för fordran att under jernvägens anläggning göra
sin rätt gällande och sålunda må i viss mån skylla sig sjelfva,
om de få sin sakrätt utbytt mot oprioriterad fordringsrätt, så kar
jag ansett det tyska förslaget icke böra i denna del följas.“

Enligt Herr Departements-ckefens åsigt, i hvilken jag till
fullo instämmer, skulle efter antagande af den nu föreslagna lagen
således för dessa jordegare ingen förmånsrätt framför andra
fordringsägare finnas. Hvad inteckningarne i jern vägsparcellerna
beträffar, så qvarstå de enligt 9 § såsom inteckningar ijernvägen
för det ersättningsbelopp, hvartill parcellerna blifvit eller kunna
varda uppskattade. Dessa inteckningar qvarstå i jordparcellerna
så länge de förnyas vid domstol, der jorden ligger, ock således
komma att i jernvägen finnas dels inteckningar, beviljade af domstolen
i den ort, der jorden ligger, och dels inteckningar, beviljade
af den domstol, som är forum för jernvägen i lagfarts- ock
inteckningsärenden. Fördelen af att på förhand undanrödja alla
gamla inteckningar ock sakrätter i jern vägsjorden synes mig påtaglig.
Det besvär detta kan vålla jernvägsegaren må visserligen
vara rätt stort, men om kan undgår det nu, då lagen skall träda
i kraft, kommer besväret så mycket värre åter då jernvägen en
gång säljes, vare sig frivilligt eller exekutivt, ty då blir det alldeles
nödvändigt att för uppgörande af köpeskillingsliqvid, hvarvid
köparen måste njuta afdrag för alla i jernvägen gällande inteckningar,
införskaffa gravationsbevis angående alla jordparceller, som
ingå i jernvägen, för att tillse huruvida några inteckningar finnas
gällande och en utlakning blir nödig angående de belopp af de
gamla inteckningarna i dessa parceller, kvilka skola utgå framför
de intecknade jern vägslånen. Detta besvär blir fullt ut lika stort
som att på förhand ombesörja dödande af de gamla inteckningarne
jordparcellerna.

I fråga om lagfart å jernväg vill jag endast hålla mig till det
alternativa förslag till stadganden derom, som motionären i bilagan
Ditt. B nu framlagt ock göra en kort jemförelse mellan dessa
ock Kongl. Maj:ts proposition. Enligt motionärens alternativa
förslag skulle lagfarts åtgärden börja vid den domstol, der jorden
ligger. Nu är det väl tydligt att för domstol i orten skall det
vara vida lättare att handlägga ett lagfartsärende rörande der
belägen jord än för en domstol, som är alldeles främmande för
ortens förhållanden, och hvilken ej eger tillgång till lagfarts- eller
fastighetsböcker. Sedan domstolen i orten beviljat lagfarten ock
ur sina fastighetsböcker affört parcellerna, skulle det tillkomma

Måndagen den 10 Maj, £. m.

N:o 42.

jernvägens specialdomstol att inskrifva jern vägen, såsom en hel -Förordning»-het, den der sedermera kunde blifva föremål för inteckning. iZfart 7n Enligt

Kongl. Maj:ts förslag sökes lagfarten vid specialdom- teckning och
stolen, det vill säga, endera af Rådstufvurätterna i Stockholm, utmätning af
Jönköping eller Christianstad, och derest alla handlingar befinnas jernväg m. m.
riktiga, meddelas lagfart och sedan utfärdas protokollsutdrag till (Fort3-)
domstolarne i orterna, på det att anteckning om jordparcellerna,
såsom tillhörande jernvägs område, må kunna verkställas i de lagfartsböcker,
som der föras. Om nu, såsom lätt kan hända, antingen
genom misskrifning i åtkomsthandlingarna, genom något förbiseende
vid uppgörandet af den karta, som skall åtfölja lagfartsansökningen,
eller annorledes, något misstag i afseende på namn,
nummer eller annan beteckning af hemman eller lägenhet egt rum,
kan detta icke blifva rättadt vid specialdomstolen, som icke har
fastighetsböcker att jemföra med, utan då ett fel förelupit, inkommer
detta i fastighetsböckerna vid domstolarne i orten och qvarstår
der för all framtid.

Under antagande att de nu föreslagna stadgande!! om lagfart
skulle bereda jernvägsegare möjlighet att erhålla lagfart å jernvägen
så tidigt, att densamma skulle kunna intecknas, så snart
lånebehof för egaren inträder, har det ansetts öfverflödigt att i
Kongl. Majtts nu föreliggande förslag upptaga föreskrifter, motsvarande
dem som i sistlidne års förslag förekomma om provisorisk
förmånsrätt för lån, upptagna under byggnadstiden, men erfarenheten
har visat, att ett noggrant bestämmande af jernvägs område
kan ega rum först i mån af arbetets fortgång och följaktligen
befinnes jernväg sällan i sådant skick att lagfart derå kan meddelas
och inteckning deri fastställas förr, än jern vägen är i det närmaste
färdig. En större jernväg, t. ex._ Stora Bergslagsbanan,
trafikeras å vissa sträckor under åratal, innan andra sträckor af
samma väg ännu äro definitivt utstakade. De skäl, som sistlidne
år anfördes för stadgande om provisorisk förmånsrätt, synas således
fortfarande qvarstå.

I fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, hvilket ämne
vid sista riksdagen ej var föremål för behandling, men nu genom
Kongl. Maj:ts och motionärernas förslag dragits under Riksdagens
pröfning, föreslås af Kongl. Maj:t, att med utdelning skall förfaras
på samma sätt som i andra konkurser, hvarjemte Kongl. Maj:ts
förslag medgifver borgenärerna rätt att för konkursboets räkning
förvalta jernvägen under en tid af högst fem år. Om ändamålet
med denna förvaltning skall vinnas, kvilket väl vore att jernvägen
under förbättrade konjunkturer och genom ökad trafik skulle kunna
fullgöra sina förbindelser till borgenärerna och i lyckligaste fall,
äfven bereda bolagsmännen någon förmån, så synes det vara nödigt
att några afvikelse!’ göras från de allmänna reglerna om utdelning
i konkurs. En vanlig konkurs har till uppgift att så skyndsamt
som möjligt realisera boets egendom och fördela de influtna
medlen mellan borgenärerna efter den rätt, hvarje borgenär har.

Här är deremot ej fråga om att realisera något af jernvägsbolagets
kapitalegendom, jernvägen med allt hvad dertill hör bibehåiles i

S:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordnings- fullt samma skick som förut, ingenting får realiseras; här är icke
{affart "in- ^§''a om att utdela något annat än den afkastning jernvägen lemtechning
och nar< Det synes vara billigt att afkastningen under förvaltningsutmätning
a/ tiden användes på samma sätt som om konkurs ej inträffat. De,
jernväg m m. som hafva panträtt i jernvägen, hafva denna rätt lika väl oför(Torts.
) minskad; kunna de då med skål pretendera, att jernvägens hela
afkastning skall användas till afbetalning å deras fordringar, oafsedt
om dessa äro förfallna eller icke? Enligt motionärernas förslag
skulle under förvaltningstiden den afkastning, som jernvägen
lemnar, användas i främsta rummet att betala ränta och förfallen
amortering till dem, som innehafva första prioriteten; blefve det
sedan något öfverskott, skulle det användas till ränta och amortering
å fordringar, som dernäst innehade förmånsrätt, och så vidare.
Genom ett sådant sätt att använda jernvägens afkastning
möjliggöres att under förbättrade förhållanden kunna fullgöra de
för jernvägslånen faststälda amorteringsplanerna och bereda hvar
och en den största möjliga fördel af förvaltningen. Det är väl
alldeles gifvet att, om till följd af inträffad konkurs hela inkomsten
af en jernväg, som har flera serier obligationer och hittills
kunnat betala ränta och amortering på t. ex. de två första serierna,
men ej på de öfriga, kommer att användas till betalning af
forsta seriens obligationer, utan afseende på om de äro till betalning
förfallna eller icke, men innehafvarne af andra seriens obligationer
få ingenting. Dessa .senare obligationer komma att falla
högst betydligt i värde; och om icke innehafvarne af dessa och
af de ännu sämre berättigade obligationerna utgöra majoritet inom
konkursförvaltningen, så att de kunna besluta jernvägens försäljning,
så kunna de, som innehafva första seriens obligationer
genom att besluta förvaltning under fem år för borgenärernas
räkning, vålla de sämre berättigade obligationsinnebafvarne förlust.
I afseende på konkursförvaltningen innehåller i öfrig! Kongl.
Maj:ts förslag ett stadgande, som är. afvikande från den allmänna
konkurslagen. Enligt denna ega borgenärerna, om alla vid sammanträde
närvarande äfvensom gäldenären äro ense, att besluta
uppskof med realisationen af boets tillgångar, så länge dem behagar;
_ men enligt Kongl. Maj:ts förslag kan jernvägens försäljning
ej_ uppskjutas längre än fem år. Efter den tidens utgång
måste jernvägen ovilkorligen säljas, och, äfven om alla vid sammanträde
närvarande borgenärer skulle vara med gäldenären ense
om att ej sälja jernvägen, får ett sådant beslut icke fattas. Ifråga
om förvaltningen under konkurstiden föreslogs i det Kongl. förslag,
som remitterades till Högsta domstolen, att förvaltningen, det vill
säga den, som omfattade sjelfva jernvägens drift, under hela konkurstiden
skulle ombesörjas af personer, utsedda af offentlig myndighet,
vid sidan af de vanlige gode männen och sysslomännen;
men i det för -Riksdagen framlagda förslaget har detta blifvit så
ändradt, att förvaltningen skulle besörjas före inställelsedagen
uteslutande af personer, utsedda af domstolen, men efter inställelsedagen
uteslutande af sysslomännen. Motionärerne åter föreslå —
dels på den grund att det allmänna har intresse af att förvalt -

Måndagen den XO Maj, f. m.

N:o 42.

ningen väl och ordentligt skötes icke blott före inställelsedagen, Förordningsutan
äfven och naturligtvis ännu mer under den derefter inträ- °™''t.

dande långa förvaltningstiden, dels ock på grund deraf att en mängd teckning och
obligationsinnehafvare icke kunna antagas sjelfva vid alla samman- utmätning af
träden bevaka sina intressen — att en af offentlig myndighet utseddi^m^ m, m.
person skall såsom god man och syssloman under hela tiden del- (Forts'')
taga i förvaltningen.

I afseende på forum för lagfart och inteckning af jernväg
föreslogs sistlidne år att Kongl. Maj:t skulle på ansökan af jernvägens
egare förordna om forum för hvarje särskild jernväg, inen
i det nu föreliggande Kongl. förslaget är bestämdt att rådstufvurätterna
i Stockholm, Jönköping och Kristianstad skola, hvar för
sitt område, som lyder under de särskilda hofrätterna, vara
forxxm för dylika ärenden. Betänkligheterna mot att öfverlemna
åt Kongl. Maj:t att för hvarje jernväg bestämma forum synas väl
icke kunna vara större än de, som kunna anföras mot nu gällande
bestämmelser om forum för aktiebolag, som för hvartenda sådant
i bolagsordningen särskildt förordnas af Kongl. Maj:t; men olägenheten
att lägga alla rikets enskilda jernvägar under endast tre
domstolar är uppenbar, enär dessa rådstufvurätter, i synnerhet
under de första åren, då alla nu färdiga enskilda jernvägar skola
nästan samtidigt lagfaras, varda med dylika ärenden oskäligt betungade,
helst särskildt vid lagfartsärendenas behandling pröfningen
af de hundratals fång, som på en gång förekommer, måste
för en domstol, som saknar kännedom om ortens förhållanden och
ej eger tillgång till fastighets- och lagfartsbocker, blifva synnerligen
besvärlig.

Beträffande inteckningsförnyelse, borttogs all sådan i sistlidna
års förslag, men här har sådant skett endast i fråga om inteckningar
för tryckta eller graverade obligationer. Vidkommande
handskrift^ förbindelser medgifver jag, att det icke betyder så
mycket, om stadgandet om förnyelse af inteckning för dem qvarstå!''
eller ej. Men jag har betänklighet mot att härvidlag i fråga
om skyldigheten att förnya inteckningar göra skilnad mellan obligationer
och andra förbindelser, emedan, om jernvägsbolaget låter
trycka skuldsedlar, hvartill det har full rätt, och jemväl trycker
obligationer samt utfärdar dessa tryckta skuldsedlar och obligationer,
det kan vara ganska kinkigt att afgöra, om dessa papper
äro att anse såsom obligationer eller vanliga skuldsedlar, och att
för sådant fall, att inteckningsförnyelse försummats, bestämma,
huruvida inteekningsrätten derigenom förfallit eller icke.

I fråga om ställningen mellan de fordringsegare hos jernvägsbolaget,
som vid den tid lagen träder i kraft innehafva fordringar
och hvilka, sedan den nya lagen tillkommit, skulle hafva rätt att
söka inteckning i jernvägen, innehåller det Kongl. förslaget endast
den regel, att de näfva sins emellan lika rätt på grund af inteckningen,
men med det tillägg, att särskildt aftal, som dem emellan
kan vara gjordt om förmånsrätt, skall ega bestånd. 1 sak synes
mig detta vara temligen lika med det förslag som sistlidne år
afgafs; men genom det förslaget reglerades alldeles tydligt och

N :o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordning t- bestämdt, huru förhållandena mellan dessa borgenärer, som på
lagfart In- Srun(l åt’ enskilt aftal sig emellan kunde hafva olika förmånsrätt
teckning Zh i jernvägen, skulle vid uppgörande af utdelningsförslag bestämmas.
utmätning af I detta Kongl. förslag saknas åtskilliga bestämmelser, som
jernväg m. m. ansågos nödiga i sistlidna års förslag. En af dem var förbud mot
(Fort?.) ackord. i jernvägsbolags konkurs. Som bekant, utgör fråga om
ackord föremål för pröfning af endast de oprioriterade borgenärerna.
Alla, som hafva inteckning för obligationer, hafva således icke
något att säga i fråga om ackord; men finnas andra fordringsegare,
som icke hafva inteckning, kunna de efter samråd med gäldenären
besluta ackord. Detta föranleder, att den afträdda egendomen
återställes till gäldenären och konkursen afbrytes. Men detta
förhållande, kan man invända, eger rum äfven i fråga om inteckningar
i annan egendom. Der förekommer likväl den omständigheten,
att inteckningshafvaren kan alldeles oberoende af konkursen
försälja panten och ur den taga ut sin fordran. Här åter finnes
bestämdt förbud för inteckningshafvaren att försälja panten, således
står han fullständigt rättslös gent emot några oprioriterade
borgenärer, som besluta ackord. Vidare ansågs nödigt i förra
förslaget intaga föreskrift derom, att den, som har inteckning i
jernväg — han är ju lika med alla andra inteckningshafvare berättigad
att få ut sin fordran ur panten utan att bevaka, men ock,
likasom alla andra inteckningshafvare, utesluten från att deltaga
i borgenärernas beslut, om han icke bevakat sin fordran i konkursen
— skulle, så vida han företedde sin inteckningshandling,
vara berättigad till talan å borgenärssammanträden utan bevakning.
En sådan föreskrift finnes icke här. Således, den som vill bevara
sin rätt att deltaga i borgenärernas beslut, han måste bevaka sin
fordran. När nu många tusentals obligationer äro utsläppta bland
allmänheten, måste alla dessa obligationer lemnas in till domstolen
såsom bevakningshandlingar. Dessa stora luntor komma då att
medföra så betydande praktiska olägenheter, att endast af det
skälet en föreskrift af det nämnda innehållet synes nödvändig.
Vidare bestämdes i det förra förslaget att hvad som är stadgadt
om borgenärsed icke skulle vara tillämpligt på den, som har inteckning
i jernväg. Detta föranleddes deraf, att man önskade, att
under förvaltningstiden jernvägsobligationerna fortfarande skulle
blifva löpande bland allmänheten, fiar man åter stadgandet om
borgenärsed här tillämpligt, så blir i samma stund som konkursen
börjat det omöjligt att öfverlåta obligationerna, emedan, om någon
fordrar att den, som efter konkursens början fått på sig öfverlåten
en obligation, skulle aflägga borgenärsed, i hvilket fall denne skulle
med ed betyga att han i god tro innehade obligationen före konkursens
början, han icke kan gå en sådan ed och då blifver af
med sin rätt. Ett stadgande derom, att borgenärsed icke kan åläggas
innehafvare af obligation, synes alltså erforderligt, dock med
den modifikation, att en sådan obligation icke finge utan borgenärseds
afläggande användas till qvittning i konkursen.

För mig, som lifligt önskar, att en lagstiftning i detta ämne
må komma till stånd, och fullkomligt instämmer med 1878 års

Måndagen den 10 Maj, f. m.

\:o 42.

Riksdag i fråga om nödvändigheten deraf, återstår, sedan Riks - Förordningsdagen
nu så långt framskridit, att en återremiss i syfte att få de f°r*la9 nm
utaf motionärerna framlagda förslag utaf Utskottet behandlade icke teckning mh
kan komma i fråga, ingenting annat än att uttala den förhoppning, ''utmätning af
att detta förslag nu måtte afslås och att till nästa riksdag må få, jernväg m. m.
förväntas en Kongl. proposition, hufvudsakligen öfverensstämmande t*1 orts.)
med motionärernas förslag, men med de modifikationer deri, som
finnas antydda i ett yttrande till statsrådsprotokollet pag. 22 och
följande. Skulle till nästa Riksdag inkomma en Kong], proposition
i ämnet och Riksdagen då finna sig kunna antaga densamma oförändrad,
så behöfver ett afslag på den nu föreslagna lagen icke
föranleda mer än sex månaders uppskof med antagandet af en
jernvägsinteckningslag. Enligt Lag-Utskottets förslag skulle denna
iag icke blifva gällande förr än den 1 Januari 1881. Antager nästa
Riksdag oförändrad en Kong!, proposition till sådan lag, kunde den,
likasom Kongl. Maj:t i nuvarande proposition föreslagit att denna
lag skulle blifva gällande den 1 Juli 1880, få träda i kraft den
1 Juli 1881. Skulle deremot Riksdagen göra ändring i en blifvande
Kongl. proposition, blefve uppskofvet ej längre än ett år. Olägenheterna
af ett sådant uppskof synas mig vara vida mindre än de
svårigheter i tillämpningen, som skulle blifva en följd af denna
lags antagande i befintligt skick. Ku vid slutet af riksdagen, då
jag ej längre kan fullfölja det yrkande, jag, såsom min reservation
vid Lag-Utskottets betänkande utvisar, inom Utskottet framstält
om bifall till motionerna, återstår för mig intet annat än att yrka
afslag på den nu föredragna paragrafen.

Herr "Wallenberg: Den förste ärade talaren framstälde den
frågan, huruvida det förefunnes “ett verkligt behof att få en lag
angående inteckning i jernväg". Det är besynnerligt, att en sådan
fråga ännu kan göras af eu person, som är ledamot i denna
Kammare, men den enda tänkbara förklaringsgrunden dertill skulle
då vara den, att han icke tagit kännedom om de fyrfaldiga uttalanden,
som i detta ämne här förut egt rum. Jag anhåller att
få nämna, att i många kretsar anser man denna lag vara det
vigtigaste lagstiftningsverk, som för närvarande är på båda statsmakternas
åtgärd beroende; och att så är torde tydligt framgå
för hvar och en, som ser till jernvägsindustriens ställning. -— Jag
skall be att såsom ett bevis för nödvändigheten af en lagstiftning,
som ordnar dessa rättsförhållanden, få för Herr Talmannen påpeka
ett exempel, som ligger i så öppen dag och är så kändt af alla, men
tillika så tydligt visar orimligheten af den nuvarande osäkerheten,
att det kan vara förtjent af att här omförmälas. Bergslagernas
jernvägsaktiebolag har ett lån af staten på fem millioner kronor,
och tillika har det ett obligationslån på tretiosex millioner kronor.

Såsom bekant har bolaget varit nödsakadt att begära uppskof
med betalningen af sina kuponger till detta tretiosex millioners
lån. Ett sådant uppskof beviljades täcke, och saken fick gå sin
gilla gång. Men för statens fem millioner betalas ändock räntan
årligen, alldeles som om intet hade händt. Om nu en enda

N:o 42.

it;

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordningsförslag
om
lagfart, inteckning
och
utmätning a_f
jernväg m. m.

(Forte.)

obligationsinnehafvare skulle finna detta orimligt och kasta bolaget
i konkurs, derföre att han icke har någon säkerhet för sin fordran,
och derföre att en annan fordringsägare regelmessigt får sin ränta,
■men icke han sin, och målet skulle komma att behandlas af
konkursdomstolen, så skulle staten, som nu tagit sig en företrädesrätt,
som icke tillkommer honom, ovilkorligen få nöja sig med att
komma i samma ställning som alla de andra fordringsegarne.
Sådant är det förhållande, som nu kan uppkomma, så länge allt
är så lösligt som möjligt, och det derföre att bolaget icke kunnat
gifva dessa obligationsinnehafvare någon real säkerhet.

Det är godt och väl, att den ärade talaren “varnar mot att
bilda för många jernvägsbolag“; men dessa varningar skulle hafva
varit mycket lämpligare, om han behagat komma fram med dem
för tjugu år sedan, då han intog en framstående ställning närmast
dåvarande finansministern. Han var då i tillfälle attf fästa uppmärksamheten
på det vanskliga i jernvägsobligationslån. Men då
var det ingen enda af herrar jurister, som sade ett ord om den
saken; utan allmänheten insöfdes i den föreställningen, att dessa
obligationslån innefattade en verklig säkerhet, hvilket alldeles icke
var händelsen.

En talare har här sagt, att, “om jern vägsbolagen finge inteckna
sin egendom för obligationslån, skulle bolagen förlora sin
kredit och icke kunna köpa så mycket som olja, talg och blånor,
utan att lemna inteckning äfven för dessa materialier". Det är
en besynnerlig uppfattning och tyckes utvisa, att talaren icke har
riktigt reda på hvad kredit vill säga. Den jordegare, som har en
ordnad amorteringsskuld, för hvilken han lemnat säkerhet genom
inteckning i sin fasta egendom inom halfva dess värde, månne
icke han kan påräkna all den kredit han behöfver för drifvandet
af sin näring? Jo, utan tvifvel, och vida mera än om han hade
utsläppt en massa flytande skuldsedlar, under det hans egendom
icke vore intecknad; ty då hade man mycket mindre säkerhet för
att han icke kunde komma att inställa sina betalningar. Jag har
icke hört, att man af det bolag, hvilket, såsom bekant, nu kämpar
med de största svårigheter, begärt någon säkerhet för materiel,
som erfordras för sjelfva driften af jernvägen. Jag kan till och
med underrätta Herr Talman derom, att det finnes jernvägsbolag j
ganska klena ekonomiska förhållanden, som hafva fått vagnar på
det sätt, att räkningen å vagnarne blifvit stälda på amortering,
och eganderätten till dem har icke öfverlåtits åt jernvägsbolaget
förrän i den mån de blifvit betalda genom under flera år utsträckta
afbetalningar. Jag tror således, att denna invändning bör vid
närmare begrundande anses kunna förfalla. — Den ärade talaren
framstälde ett förslag, hvilket, om jag rätt förstod honom,_ gick
derpå ut, att jernvägsbolagen, i stället för vanliga obligationer,
skulle utfärda så kallade préférence-aktier. Detta vore visserligen
ett sätt; men dermed skulle man också bevisa, att man, såsom
vanligt här i landet, äfven i detta fall vore benägen att gå från
den ena ytterligheten till den andra. Den ytterlighet, till hvilken
man hittills gjort sig skyldig, har varit, att man grundat jern -

Måndagen den 10 Maj, t m.

N:o 42.

vägsbolag på aktiekapital af endast 20 procent af den förutsatta Förordning sanläggningskostnaden,
och stundom på ännu mindre. Nu skulle fSrtla9 '' "
man deremot komma derhän, att man icke skulle hafva någon %

upplåning alls, utan alltsammans skulle konverteras i aktier! utmätning «>
Häremot möter dock, som jag tror, bland annat den betänklig- jernväg m. m.
heten, att Kongl. Maj:t sannolikt icke skulle godkänna en sådan CForts.)
ändring i redan existerande bolagsordningar, så vidt någon enda
bolagsman motsatte sig densamma,

1 Första Kammaren bifölls förliden riksdag det förslag, som
då i detta ämne var framlagdt, och ehuru förslaget icke innefattade
något, som afhjelpte rådande olägenheter i afseende på
redan befintliga jernvägsbolag, utan egentligen endast afsåg sådana
jern vägsanläggningar, som skulle komma att framdeles anläggas,
så visade dock Första Kammaren genom detta sitt beslut, att
antaga ett mindre lämpligt lagförslag, att den hade sinne och
känsla för, att åtminstone våra efterkommande icke skulle råka i
sådan bekymmersam ställning som den, mot hvilken den nuvarande
generationen i brist på erforderlig lagstiftning haft att kämpa. Men
det nuvarande förslaget har betydligt större praktisk användbarhet
än det förra, emedan det kan tillämpas på de förhållanden, som
redan äro för handen; och 330 svenska mil jernvägar äro icke eu
sådan obetydlighet, att man bör låta det bero från den ena riksdagen
till den andra, utan att något i frågan vidgöres.

Om förslagets juridiska detaljer vill jag icke tillåta mig att
yttra mig, utan öfverlemnar detta åt de lagfarne ledamöterna af
Kammaren; men då det, som sagdt, till sina hufvudgrunder är af
vida större praktisk, användbarhet än förlidet års, och då Första
Kammaren ansåg sig kunna godkänna äfven det, torde det väl
vara ännu mycket mera skäl att antaga det nu föreliggande. Det
behöfver icke sägas, att man ju alltid måste särskilt lagstifta
för sådana förhållanden, som hafva inträffat, sedan det stora lagstiftningsarbetet
redan var fullbordadt. Så är det med jernvägarne,
telegrafen och många andra saker. Någon lagstiftning öfver hithörande
förhållanden har naturligtvis icke kunnat tillkomma, förrän
dessa förhållanden faktiskt framträdt. Det behöfver icke heller
sägas, att jernvägarne äro en alltför storartad industri för att
kunna förbises, och få gå vind för våg, såsom man hittills låtit
dem gorå, och det sedan begge statsmakterna gjort allt i verlden
för att, måhända med större hast än nyttigt varit, framkalla och
utveckla densamma. Det går icke an att låta allt bero och uppskjuta
lagstiftningsfrågan från den ena riksdagen till den andra.

För dem, som lefva i det praktiska lifvet, ställer det sig äfven
timligen egendomligt att se en så vigtig lag som denna förekomma
till behandling först i riksdagens sista timma, och ännu egendomligare
förefaller detta, då man tänker på den tid och det
arbete, som Lag-Utskottet förut nedlagt på en vexellag, som ingen
här i jandet påyrkat, enär den hittills gällande varit ganska
ändamålsenlig och icke påkallade någon ändring. Med denna lag
sysselsatte man sig i Lag-Utskottet länge, och i Kamrarne antogs
den i klump, emedan Riksdagens beslutanderätt var kringskuren
Första Kamma,rens Prat. 1880. N:o 42. 2

N:o 42.

Förordningsförslag
om
lagfart, wtedaning
och
utmätning af
jernväg m. m.
(Forts.)

X8 Måndagen den 10 Maj, f. m.

af konsiderationer. Men en lag om inteckning i jervväg skjuter
man upp till sista stunden, så att, om man i några punkter skulle
behöfva en återremiss, är det för tidens knapphet omöjligt, om
man vill hafva frågan löst vid denna riksdag. För min del anser
jag det vara af allra största vigt, äfven om detta lagförslag nu
icke skulle af Andra Kammaren antagas, att i alla händelser
Första Kammaren icke frånträder sin förut så tydligt uttalade
åsigt, att ett behof i detta afseende verkligen förefinnes och måste
afhjelpas, och det skulle vara i hög grad nedslående, om Första
Kammaren lade äfven detta betänkande i papperskorgen. Jag
anhåller om bifall till den föredragna paragrafen och hela LagUtskottets
förslag till Lag angående inteckning i jernväg.

Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till
sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Herr Tornerkjelm: Jag får i första rummet tacka Lagutskottet
för det vackra och mödosamma arbete, som Utskottet
här framlagt. Utskottets lagförslag innebär onekligen för vår nn
gällande lagstiftning en högst väsentlig förbättring, sådan som
vi i så hög grad behöfva för ordnandet af våra jern vägsförhållanden.
Första Kammaren har redan förut två gånger antagit
förslag i denna rigtning, förslag som på långt när icke varit så
fullständiga eller så betryggande för eganderätten till jernvägarne
liksom äfven för fordringsegarnes rätt. Den förste talaren började
med att säga, att inteckning i lösören vore ett slags tillbakagång
i lagstiftningen. Det är besynnerligt att höra ett sådant
påstående, då vi veta, att alla civiliserade länder hafva särskild
lagstiftning rörande inteckning i lösören, hvilket vi deremot sakna.
Ändamålet med denna lag är ju också att i viss mån afhjelpa
denna olägenhet. Samme talare påstod vidare, att det vore onödigt
att lagstifta om inteckning och lagfart i jernväg. Den ärade
talaren lefver inom sitt embetsverk, och jag är öfvertygad om,
att han verkar mycket inom detsamma; men hvad beträffar hans
kännedom om förhållandena på landet, så synes verkligen ett sådant
yttrande vittna om, att den icke sträcker sig synnerligen
längre än till hvad han betraktat från sin villa på Djurgårdens
strand. Någon verkligen praktisk kännedom om dessa förhållanden
måste åtminstone jag betvifla att han eger, då han kunnat
förneka det allmänna behof af en lagstiftning i detta ämne, som
nu allt mera och mera gjort sig gällande.

Det föreliggande lagförslaget kan delas i tre delar, först den
som handlar om eganderätten till de gamla jernvägarne, för det
andra om huru förhållas skall vid anläggning, af nya jernvägar,
och för det tredje om inteckning och huru i händelse af brist
konkurs skall behandlas.

Först ber jag att få uppehålla mig något vid den första delen
angående redan byggda jernvägar. Det är första gången vi i
detta ämne fått ett verkligen praktiskt förslag, hvarigenom man
kan hoppas, att någon reda bringas i dessa förhållanden, som äro

Måndagen den 10 Maj, f. m.

5:o 42.

så nödvändiga att få på det klara. I detta hänseende har troli- Förordningsgen
Lag-Utskottet föreslagit det enda möjliga, som kan göra slut {^riiar9. om
på eganderättstrasslet i fråga om enskilda jernvägar. Då jern- åkning och
vägar byggas, skall jorden exproprieras och läggas på karta afutmätning af
landtmätare, hvarjemte åtskilliga andra i lag stadgade åtgärder.?''''™''™-/ m. m.
skola iakttagas. De gamla jernvägarna hafva naturligtvis full- (Forts-)
gjort dessa prestanda; de hafva konstaterat sin eganderätt, de
innehafva och bruka sin jord. I svensk rätt är den grundsatsen
gällande, att den, som innehar en egendom, vare sig lös eller fast,
han har rättighet att fortfarande behålla den, tills någon kommer
och visar sig hafva bättre rätt. Denna princip är i Lag-Utskottets
förslag fullt tillämpad. Utskottet säger i fråga om de nuvarande
jernvägsbolagen, som besitta jorden, att de hafva konstaterat sin
lagliga rätt och således kunna få fasta å sin jord. Häremot
hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda. Så har man sagt,
att det möjligen kunde inträffa, att någon icke fått betaldt för
sin jord, och att han derigenom skulle blifva afsvuren från sin
rätt. Men om denna person under alla de år, som jernvägen varit
under byggnad, icke tillkännagifvit, att han har någon fordran
hos jernvägen, så lär det väl vara hans eget fel. För öfrigt lär
det väl icke blifva honom obekant, då jernvägen lemnar in sina
handlingar till någon af de här föreslagna special-domstolarne,
för att få lagfart på sin jord, och då står honom naturligtvis fortfarande
öppet att vid domstolen göra sin rätt gällande. Kan han
då bevisa, att han icke fått betaldt, blifver jernvägen naturligtvis
ålagd att betala. Häraf kan således icke uppstå någon inskränkning
i tredje mans rätt. Men när man skall bryta en ny bana,
fordras naturligtvis också nya former, och så är förhållandet äfven
här. Vill nu Kammaren icke godkänna sjelfva hufvudprincipen
rörande de gamla jernvägarnes ställning, så kunna icke heller
deras eganderättsförhållanden blifva uppgjorda, och vi komma då
ej ifrån det trassel, som hittills varit vanligt, att jernvägarne med
Kong!. Maj:ts tillstånd utfärda obligationer, i hvilka det heter,
att de hafva säkerhet i jernvägen, hvilket de dock icke hafva.

Genom att antaga det föreliggande förslaget skulle vi deremot
komma ifrån ett officiel bedrägeri, som i ganska hög grad skadat
våra kreditförhållanden både inom och utom landet.

Jag öfvergår nu till den andra delen af lagen, om huru förhållas
skall då nya jernvägar byggas. De här af Lag-Utskottet
föreslagna stadgandena äro öfverensstämmande med hvad Kongl.

Maj:t i sin proposition föreslagit. Man har här att iakttaga de
former, som i allmänhet behöfvas för att bevisa eganderätt till
jord. Det är naturligtvis ganska lätt att nu göra det; men då
man först började att bygga jernvägar i vårt land, både man
ingen särskild lagstiftning i ämnet, och man iakttog icke alla juridiska
former. För de nya jernvägar, som numera komma att
byggas, innehåller detta lagförslag efter min uppfattning fullt tillräckliga
juridiska föreskrifter. De invändningar, som blifvit gjorda
mot förslaget, torde icke gälla några verkliga praktiska svårigheter.
Hvad beträffar den siste talarens anmärkning, att forsla -

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordningsförslag
om
lagfart, inteckning
och
utmätning af
jernväg m. m.

(Forts.)

gets antagande skulle medföra mycket besvär för special-domstolarne,
så är det naturligtvis gifvet, att, då dessa domstolar få sig
ålagdt att upptaga målen rörande dessa nya förhållanden, skola
deras göromål ökas; men jag kan dock icke medgifva, att det
kan anses såsom något egentligt inkast mot ett lagförslag, att
dess antagande skulle i någon mån öka besväret för en domstol.
Samme talare sade sig föredraga, att Kongl.Haj:t förordnade särskilda
domstolar för hvarje särskild jernväg. Derigenom skulle dock
med all säkerhet mycket större trassel åstadkommas. Enligt det
föreliggande förslaget är hela landet indeladt i tre kretsar med
en specialdomstol för hvarje, hvilka hvar för sig skulle ega att
upptaga de eganderättsmål, som röra de under dem lydande jernvägar.
För min del tycker jag, att detta anordnande är ganska
praktiskt och att frågan derigenom blifvit på bästa sätt löst.
När en jernväg nu fått lagfart på sin egendom, har jag således
rätt att få inteckning i densamma. Det är då ganska gifvet, att,
när jernvägame hafva utgifvit särskilda serier af obligationer,
dessa obligationer skola erhålla säkerhet i den ordning, de utkommit.
Att de få behålla denna ordning, är fullt rättvist. I
jemförelse med nuvarande förhållanden innebär detta en ofantlig
förbättring, isynnerhet för svaga jernvägar, som icke veta, om de
stå eller falla. Nu kan en enskild fordringsegare, som vill hafva ut
sin fordran, göra sig betald genom att lägga beslag på eu del af
den rörliga materielen. Då stannar naturligtvis hela jernvägen.
Skall då ett nytt bolag bildas för att upptaga trafiken, måste
detta naturligtvis sätta upp ny materiel. Den nya lagen deremot
lägger hinder i vägen för ett dylikt förfarande. Enligt denna får
icke någon särskild del af jernvägens egendom brytas ut, ingenting
får särskildt utmätas, utan det hela skall följas åt, och häruti
ligger naturligtvis en stor fördel både för solida och för svagare
jernvägar. Den näst siste talaren fäste sig vid de allehanda svårigheter,
som skulle uppstå vid inträdande af konkurs. Det är
naturligt, att vid ett sådant tillfälle alltid svårigheter skola uppstå.
Genom detta lagförslag har man dock just afsett att förhindra,
att en jernväg med dess tillhörigheter skall kunna brådstörtadt
försäljas; utan är det föreskrifvet, att, om borgenär vid
konkurs yrkar uppskof med försäljningen, kan det bestämmas en
tid af ända till fem år, under hvilken jernvägen skall administreras,
och genom detta stadgande torde väl åtminstone en god del
af de befarade svårigheterna vara förekommen. Vidare gjorde han
några anmärkningar mot sättet att fördela inkomsterna af en i
konkurs försatt jernväg. Jag kan icke finna det föreslagna sättet
på minsta vis orättvist; ty i första rummet skall naturligtvis banan
underhållas, för det andra skall trafiken upprätthållas, och hvad
som efter bestridande af härtill nödiga utgifter blir öfrigt, skall
utdelas åt kreditorerna efter vanliga grunder för konkurs. Jag
kan ej inse, huru någon annan ordning härvidlag kunde följas,
och det torde således ej vara någon anledning att fästa sig vid
den gjorda anmärkningen. Vidare yttrade samme talare något
om, att, då jernvägarne hade rättighet att utgifva tryckta förbin -

Måndagen den 10 Maj, f. m.

S:o 42.

delser, skulle det uppstå svårighet att skilja dessa från obligatio- Förordningsnorna.
Dessa båda slags skuldförbindelser äro dock både till förslå// om
innehåll och form så olika, att de böra med ganska stor lätthet “j,

kunna skiljas från hvarandra. Obligationerna äro löpande, och utmätning af
det kunna visserligen reverserna också vara. Men de förra se jernväg m. m.
helt annorlunda ut och löpa på ett helt annat sätt, så att något (Forts.)
misstag i den vägen icke gerna kan uppstå. Den siste talaren
yttrade, att vid konkurser skulle vidare den svårigheten uppstå,
att, om man komme med dylika obligationer i sin hand, kunde
man icke aflägga ed på att man lagligen innehade dem. Men om
man skulle så ordagrant tolka denna regel, så undrar jag just,
om ej samma svårighet skulle uppstå vid konkurser i allmänhet,
då man skall besvära sina fordringar. Om jag till exempel ärfver
en fordran efter en anförvandt, och gäldenären sedan gör konkurs,
så besvär jag min fordran med godt samvete, då jag ju innehar
den på god tro. Af samma orsak kan jag ej inse, att det möter
något hinder för att besvära en obligation, som jag tillhandlat
mig på god tro, äfven om konkurs redan skulle hafva inträffat.

Man har nu slutligen sagt, att vi borde förkasta denna lag,
på det Kongl. Maj:t till nästa Riksdag skulle kunna inkomma med
ett nytt lagförslag. Detta har jag nu hört hvartenda år, som
denna lag varit före, och jag får verkligen säga, med all möjlig
aktning för den nuvarande Justitieministern, att det torde vara svårt
att framlägga ett lagförslag, som icke herrar jurister skola kalfatra
och göra sina anmärkningar emot, och det tager sin rundliga
tid, innan de fått slut derpå. Jag vågar verkligen uttala
den förhoppningen, att Första Kammaren måtte, med åsidosättande
af alla juridiska hårklyfverier, som kunna framställas så
väl mot denna lag, som mot alla andra lagar, som kommit och
som skola komma, lemna sitt bifall åt densamma. Första Kammaren
har redan förut antagit lagförslag rörande inteckning i
jernväg, som varit byggda på mycket sämre grunder än denna,
emedan Kammaren varit öfvertygad om nödvändigheten att bringa
ordning i dessa tryckande och oordnade rättsförhållanden. Kammaren
bör betänka, att en stor del af vår nationalförmögenhet
är nedlagd i våra jernvägar; och det är alldeles nödvändigt att
ändtligen något blir gjordt för att stadga eganderättsförhållandena
till denna nationalegendom. Jag hemställer derför, att Kammaren
hellre ville lyssna till hvad rätt och billigt kan vara, än till sådana
små juridiska anmärkningar och betänkligheter. Det är
naturligt, att herrar jurister med sina höga juridiska kunskaper
skola tycka det vara roligt att visa, huruledes man kan göra anmärkningar
mot alla nya lagförslag, och det kan nog vara ganska
intressant att höra derpå. Men jag får saga, att, sedan jag hört
dem och vägt dessa förhållanden, finner jag nödvändigheten och
rätten bjuda, att det föreliggande lagförslaget antages. Jag röstar
derföre för bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Lagerstråle: Först ber jag att få bemöta en anmärkning,
som blifvit af en talare gjord derför, att detta lagförslag så

X;o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordnings- sent till Kamrarnes behandling inkommit. Kongl. Maj:ts proposiom
tion i förevarande ämne remitterades till Lag-Utskottet den 16
teckning och Mars, sedan alla andra till Utskottets behandling hörande Kongl.
utmcitninQ of propositioner dit hänvisats långt förut. Den nu ifrågavarande projerncäg
m. m. positionen handlades inom Utskottet, så snart de förut dit aflem(Forts.
) na(je propositionerna bragts till slut, och har sedan den 2 April
der förekommit till behandling snart sagdt hvarje dag. Utskottets
betänkande i ämnet har icke kunnat tidigare än nu skett till Kamrarne
inkomma, såvida det icke skulle tagits före i annan ordning,
än som genom remissen blifvit Utskottet anvisad.

En talare, som tillika är medlem af Utskottet och der deltagit
i detta ärendes behandling, har ingått i den fullständigaste kritik
af denna lag. Jag erkänner för min del, att det af särskilda komiterade
utarbetade förslag, som vid nästlidna riksdag utgjorde föremål
för pröfning i många stycken är vida fullständigare än man kan säga
att förevarande lagförslag är; men då det förra förslagetickelyckades
att vid föregående riksdag vinna begge Kamrarnes bifall, utan,
efter att hafva antagits i denna Kammare temligen utan någon
genomgående granskning, föll i Andra Kammaren, har det synts
Utskottet vara fullt skäl att öfverväga, om icke större fördel vore
att vinna genom tillstyrkande af det förevarande förslaget, då det
i sig innefattar vida större enkelhet än det förra och efter Utskottets
förmenande icke åsidosätter tryggandet af de rättigheter, som
i en så beskaffad lag böra tillgodoses. Jag vill i främsta rummet
anhålla att få bemöta anmärkningen derom, att eganderätten genom
bestämmelserna i detta förslag icke skulle vara vederbörligen tillgodosedd.
Då man framkommit dermed, föreställer jag mig att
man anser, att eganderätten i fråga, eller eganderätten till den
jord, som blifvit till jernvägen använd, vore i närvarande stund.
bättre tillgodosedd, än som genom förslaget afses. För att klargöra
förhållandet, sådant det nu är, måste jag redogöra för några
af de allmänna grunderna i gällande expropriationsförfattningar.
Då fråga väckes om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, skall på förhand uppgifvas jordens läge, omfattning och allt
hvad dertill hör. Sedermera skall anskaffas fullständig plan för
det tillämnade företaget med kostnadsförslag, affattning på karta
af all den jord eller byggnad, hvars afstående anses behöfligt,
bestyrkt förteckning på sådan fastighets egare eller innehafvare,
uppgift på de överenskommelser, som blifvit träffade, eller de
hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, hvilka för
ärendets bedömande kunna erfordras. Så inlemnas ansökan jemte
dessa handlingar till Kong]. Maj:t för att få pröfvadt, huru vida
denna jord må få lösas. Men hur har det tillgått och hur tillgår
det med expropriationer för jernvägar? Det är en sanning, att
nyssnämnda föreskrift, som återfinnes i Kongl. Kungörelsen den
27 November 1845, icke blifvit följd, utan den vanliga form, under
hvilken Kongl. Maj:t medgifvit rätt till expropriation, har varit,
att de, som velat anlägga en jernväg, hafva inkommit med en
plan öfver jernvägens sträckning och en ytlig antydan om de
hemman, öfver hvilka jernvägen skall läggas, och sedan har den

Måndagen den 10 Maj, £. m.

N:o 42.

planen blifvit faststäld hufvudsakligen med afseende på banans
lutningar och krökningar, hvarjemte Kongl. Maj:t lemna! tillställa lag^art^ in.
att expropriera den för jernvägen erforderliga jorden, ra samma teckning och
gång planen faststälts, har Kongl. Maj:t i allmänhet också med -»matning af
gifvit rättighet att från den på kartan uppdragna limen kunna.?*'' »yutan
särskild hemställan till Kongl. Maj:t utlägga jernvägen pa
divergerande linie af 2,000 fot, olika vid olika jernvägar. Endast
undantagsvis, lag vågar säga nästan aldrig, liar jern vägens sträckning
varit fullt bestämd, innan den blifvit byggd, utan man har
först byggt jernvägen och sedermera hållit expropriationsförrattning.
En följd deraf har varit, att mången jordägare ej vetat åt,
då hans jord tagits till jern vägens grund, utan törst efteråt tätt,
åtminstone med full visshet, kännedom derom, att sa och sa stor
del lagts till jernvägen. Jag medgifver villigt, att detta icke ar
det önskligaste förhållandet, men det är det faktiska förhållandet
och det förhållande, som för närvarande eger rum; och jag vilt da
fråga, huru, om vi icke alls tänka på en ny lag, i närvarande
stund skulle tillgå, om en jordegare . gör anspråk pa att återbekomma
den jord, som han icke frivilligt afträda utan som kanske
utan hans vetskap intagits till jernvägen. Jag’vagar pasta, att
han nu icke skulle komma längre än att få ersättning för denna
jord; ty då jernvägsegarne framhålla d.en af Kongl. Maj:t meddefade
resolutionen på rättighet att anlägga jernvägen och visa pa kar a
hvar den marken ligger, tviflar jag på att någon domstol i vart
land skulle ålägga jernvägens egare att bryta upp jernvägen och
återställa jorden till förre egaren. Ingenting annat har blifvit
sagdt i den nya lagen; och jag vågar påstå, att eganderätten derigenom
icke blifvit mera kränkt, än den för närvarande. ar. Det
är ju gifvet att, om man icke frivilligt öfver!åter den jord, förnär
i fråga, vare sig före eller efter anläggningen, qvarstar alltid,
jordegarens rätt att få lösen enligt expropriationsförfattningen u -satt för jorden. Det är anmärkt, att lian efter den föreslagna
lagen icke skulle hafva qvar någon eganderätt, derför att 2 § sager.

“Ej heller må den, som förmenar sig hafva egande-, pant- eller
nyttjanderätt till någon del af den mark, som till jernväg hör,
göra sådan rätt gällande annorlunda än såsom anspråk pa los®11
eller ersättning enligt Förordningen den 14 April 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof." Detta är precis
detsamma, som han kan göra nu; icke ett jota längre kommer den
forne egaren till marken mot jernvägens egare i närvarande stund.

Då kan jag icke se, att hans anspråk äro sämre.tillgodosedda efter
denna paragraf än i nu gällande lag. Det är icke bär sagdt, pa
hvad sätt han skall utfå ersättning, om det skall ske pa sätt
expropriationsförfattningen bestämmer, d. v. s. när han påyrkar,
att värde skall åsättas jorden. Så vidt Utskottet förstått gällande
expropriationsförfattning rätt, är han fullt befogad att påkalla
denna ersättning och utkräfva den af en hvar som begagnar jernvägen.
Hans rätt är heligare än den inteckningshafvares rätt, som
sedermera blifvit lagd derpå. Det är icke någon tyst förmånsrätt,
utan eu rätt, som expropriationslagen tillägger honom i utbyte

X:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

m0t ^en,j°rd» fråntagits honom, och jag tror icke att någon
lagfart, in- svensk domstol skall hindra honom att göra den rätten gällande.
teckning och har Dumt anmärkt, att den bestämmelsen, att ärenden

utmätning «/angående lagfart af jernväg skulle handläggas af tre domstolar
■''"SK nemligen rådstufvurätterna i de städer, der hofrätterna äro förlagda,
skulle vara sämre än motsvarande bestämmelse i det förra
förslaget, att sadana ärenden skulle tillkomma den rådstufvurätts
handläggning, som Konungen för hvarje jernväg förordnade. Man
må dock härvid taga i betraktande, att frågor om lagfart och inteckning
i jernväg icke. kunna sättas fullt i paritet med frågor om
lagfart och inteckning i ett visst hemman j ty de förra röra en angelägenhet,
som är alldeles oberoende af kamerala förhållanden
eller dem, som legat till grunda för upprättandet af fastighetsböckerna.
. Jag kan med fullt fog påstå, att jern vägsdomstolar,
man kan ju så kalla dem, kunna vara de och de rådstufvurätterna
eller de.och de häradsrätterna. De få icke sammanblandas med
de vanliga domstolarna, ty deras bestyr äro helt andra än de
vanliga domstolsåtgärderna.

Vid granskningen inom Högsta Domstolen af det förra förslaget
uttalade två ledamöter derstädes den åsigt, att det vore
lämpligare, än att Kong!. Maj:t i hvarje särskilt fall förordade
en viss rådstufvurätt att vara forum för dessa ärendens
behandling, att de skulle upptagas och pröfvas af Stockholms
Jxädstuivurätt. Här är nu en modifikation af nämnda förfarande
töresiagen. Hvad som då afsags var, att en bestämd praxis
skulle utbilda sig på ett enda ställe med afsende å behandlingen
ai jernvägars lagfarts- och inteckningsärenden. Här har
man valt de tre Rådstufvurätter, som äro belägna i samma städer
som Hofrätterna, och jag kan för min del icke finna något
irrationelt deruti. Sant är, att dessa tre domstolar få åtskilligt
.bestyr; men i allmänhet anser man icke, att bestyren med lagfartsoch
inteckningsärenden eller de, som höra till de s. k. småprotoKollen,
äro synnerligen betungande, derför att den lösen, som utgår
för dem, innebär en godtgörelse, som i allmänhet fullt motsvarar
bestyret. Så är äfven här underförstådt, att en särskild
lösen skulle innebära godtgörelse, svarande mot det ökade besväret,
och Utskottet har äfven hemstält, att i den underdåniga skrifvelse^
^som skulle till Kongl. Maj:s aflåtas, uppmärksamheten måtte
iästas å behofvet af särskilda bestämmelser i detta afseende dels
beträffande någon reduktion i lösen för dessa inteckningsbevis, som
i^omme att i tusental utgå, dels ock för utdrag ur lagfartsböckerna.
Äfven vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har Departementschefen
antydt, att sadana bestämmelser kunde vara erforderliga.
I afseende å sjelfva förfarandet vid lagfart har det anmärkts,
att om lagfarten sker inom den ort, der de jordstycken
äro belägna,, som blifvit inlagda under jernvägen, skulle större reda
Kunna uppnäs vid deras antecknande i och afförande ur lagfartsböckerna,
än om ärendena behandlades af en domstol, som icke
uande den ifrågavarande orten. Vi må härvid icke förbise, att,
när lagfart vid någon af de tre domstolarne sökes, skall, enligt

Måndagen den 10 Maj, f. m.

N:o 42.

Utskottets förslag, ingifvas en karta öfver jernvägens område till Förordningsalla
dess delar, jemte intyg af Styrelsen för Allmänna Väg- och fdrslan om
Vattenbyggnader, att det område, som å kartan utmärkes såsom teckning %och
hörande till jernvägen, blifvit till jernvägen utlagdt. Derigenom utmätning af
är ju i möjligaste mån sörjdt för att. innan lagfart vid någon af jernväg m.m.
de tre domstolarne egen ram, det finnes handlingar, som utvisa, (Forts.)
till hvilket domsområde de särskilda jordparcellerna höra, och genom
Utskottets tillägg är förutsatt, att landtmätare skola hålla
sammanträden inom orterna för att få dessa förhållanden fullständigt
utredda. Om det då uppstår någon otydlighet, så möter ju
ingen svårighet att bevilja lagfart; men svårighet uppstår, säger
man, då de särskilda protokollsutdragen från den domstol, som
beviljat lagfarten, remitterats till domstolarne i orterna. Jag ber
att få anmärka att, om, oaktadt man sökt åvägabringa fullständighet,
det ändå skulle befinnas, att man icke återfunne det hemman
eller den hemmansdel, från hvilken afsöndringen skett, såharman
ju samma utväg att vinna utredning, som man skulle haft, derest
ansökningen första gången blifvit vid någon af dessa domstolar
anhängiggjord. Det är sant, att man i förra fallet kan ålägga
sökanden att föranstalta om utredningen; men icke saknas heller
i senare fallet utvägar, att, vare sig genom inhämtande af upplysningar
inom orten eller genom påkallande af biträde från den
speciella domstolen, som behandlat ärendet, få detsamma utredt.

Mot förslaget bär vidare blifvit anmärkt, att den lösa egendom,
som tillhör jernvägen, såsom rullande materiel, förråd och
inventarier, blifvit under panträtten inbegripen. Det medgifves,
att, med hänsyn till den juridiska teorien, detta är origtigt; men
skilnaden i effekt är väl icke synnerligen stor mellan den förmånsrätt,
som det äldre förslaget innehöll, och den panträtt, som här
blifvit tillstyrkt. Den förmånsrätt, som förut föreslogs, gälde ju
icke, om egendomen icke fans qvar, och på samma sätt är panträtten
intet värd, om icke egendomen finnes qvar; men finnes den qvar
i båda fallen, så lärer den väl vara till fromma för inteckningshafvaren,
vare sig hans rättighet kallas för pant- eller förmånsrätt.

Det är en oegentlighet, men eu oegentlighet, som, enligt hvad
Kongl. Maj:ts förslag upplyser, blifvit accepterad af den tyska
lagstiftningen i detta ämne.

Man har ock anmärkt, att det nya förslaget icke beredde jernvägens
egare samma förmån, som det gamla lemnade honom, eller
att redan under byggnadstiden kunna pantsätta den blifvande jernvägen
eller lemna förmånsrätt i densamma. För min del får jag
erkänna, att jag icke skulle vilja medgifva en sådan rätt; ty från det
allmännas sida kan det icke vara gagneligt, att en under byggnad
varande jernväg får pantsättas till fromma för den ene eller andre
fordringsegaren, och innan jernvägen är färdig, ligger det i det
allmännas intresse, att icke sådan prioritetsrätt lemnas en fordringsägare,
att derigenom den halffärdiga jernvägen lemnas vind
för våg. Då är det bättre, att den enskilda krediten får understödja
företaget och att så stora tillskott ske, att icke pantsättning
behöfves förr än jernvägen är färdig.

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordnings- Mot förslaget att, i händelse af konkurs, utdelning skulle ske
förslag om ^jj] (jenl) som hafva den första förmånsrätten, har anmärkts, att
teckning ''ock döt vore billigare, om jernvägen förvaltades under konkurstiden,
utmätning af och. de årliga räntorna utbetalades till så många obligationsinnejernväg
m. m. häfvare, som funnes, samt att de, som hade en senare förmåns(Forts.
) rätt, skulle blifva kränkte genom ett dylikt stadgande. Det är
dock gifvet, att, om, såsom här är ifrågasatt, det skall tillgå såsom
vid konkurs i allmänhet, de, som hafva förfallna fordringar (och
dessa blifva förfallna genom konkursen), skola få utdelning så
långt som tillgångarne räcka, men att i och med detsamma minskas
det kapital, som ligger och hindrar de yngre inteckningshafvarne
att få ut sin rätt. Om jag under tre eller fyra år af den behållna
inkomsten betalar icke (flott ränta på de äldre lånen, utan äfven
10, 15 eller 20 procent på kapitalet, så försvinner ju detta och de
yngre lånen tränga ned i en bättre förmånsrätt, än de förut hade.
Sant är, att under dessa år saknas den årliga annuiteten; men
jag föreställer mig att, om en jernväg kommer på den punkt,
att den afträdes till konkurs, är det icke sannolikt, att alla
obligationsinnehafvarne få sin utdelning på kupongerna oafkortad.
Faran skulle ligga deri, att de icke skulle underkasta sig
en så lång förval tningstid som fem år, utan genast bringa egendomen
till försäljning. Men jag föreställer mig, att man i detta
fall likasom i andra skall hafva förmåga att kalkylera, och tror
icke att man skulle välja den utvägen att sälja till hvad pris som
helst framför att afstå från af betalningar och derigenom i stället
få bättre prioritetsrätt. Att utsträcka konkurstillståndet till längre
tid än fem år kan väl icke vara skäl att söka åvägabringa.

Äfven har man anmärkt, att vid konkursens början sättes hela
jernvägen under en förvaltning, som icke är af borgenärerna sjelfve
utsedd, under det deremot efter inställelsedagen sysslomännen besluta
om förvaltningen. Men orsaken härtill är väl att söka i den
omständigheten, att vid första sammanträdet kunna icke de vidt
och bredt kringspridda fordringsegarne vara tillstädes så, att de
kunna anses behöriga att utse gode män, och derför har man i det
allmännas och i fordringsegarnes intresse föreslagit, att domaren
skulle förordna eu eller flere förvaltare af jernvägen. Sedermera,
när inställelsedagen inträffat, ega fordringsegarne sjelfve utse
syssloman; men dervid stadgas likväl att, om de vanvårda jernvägen,
eger Statens Jernvägsstyrelse hos domstolen påkalla jernvägens
försäljning. Detta är således en kontroll från det allmännas
sida, som man bibehåller för tiden efter inställelsedagen.

Vidare har man anmärkt, att från inteckningsförnyelse blifvit
befriade endast obligationer, men icke öfriga af jernvägen utfärdade
förbindelser samt att svårighet skulle uppstå att gorå skilnad
mellan de olika slagen af fordringsbevis. Det är en sanning, att
någon definition på obligationer ännu icke är utgifven, men i allmänna
medvetandet är väl begreppet deraf temligen klart och
sannolikt lärer i tvifvelaktiga fall den, som innehar det mera ovanliga
fordringsbeviset af en tryckt skuldsedel, icke betrakta detta
såsom en obligation, utan hellre förnya inteckningen. Fråga är,

Måndagen den 10 Maj, f. m. 27 N:0 42.

om det skulle vara större vinst att efterskänka den i lagen gifna Förordning.1-föreskriften om förnyelse för alla fordringar utan undantag. De °™.

som icke utgöras af obligationer, äro vanligen skrifta förbindelser, telning och
och hvarför skulle de vara befriade från inteckningsförnyelse? utmätning af
Man har velat göra undantaget så inskränkt som möjligt. jernväg m. m.

Ytterligare har man sagt, att det vore en brist hos det före- (Fort3-)
varande lagförslaget, att der icke stadgades, att ackord vore förbjudet
i ett jernvägsbolags konkurs, och man har befarat, att de
oprioriterade fordringsegarne skulle genom afsittande af ackord
fästa jernvägen i dess förre egares disposition till nackdel för de
inteckningsegare, som hellre ville hafva den försåld. Jag kan icke
neka, att''det vore en egendomlig komposition, om desse, som finge
ackord, icke skulle vinna annat, än att jernvägen återginge till de
förre egarnes disposition, och så inträffade konkurs och så skulle
det gå fram och tillbaka. Dessa inteckningsegare, ehuru de icke
hafva rätt att uppträda på konkurssammanträdet, hafva ju qvar
den rätt, som allmänna lagen medgifver dem i egenskap af inteckningsegare.
Denna rätt qvarstår ju alltid utan afseende derpå,
om sjelfva ackordsförfarandet genom de oprioriterade borgenärerna
skulle leda till nyss nämnda resultat. För närvarande ber jag
endast att, under åberopande af hvad jag nu anfört, få hemställa,
att den nu föredragna punkten måtte af Kammaren godkännas.

Herr vice Talmannen: Då jag vid sista riksdagen bidrog

till det beslut i denna fråga, som Kammaren då fattade, visade
äfven jag, att jag hade intresse för frågans lösning och detta intresse
har visserligen icke blifvit minskadt utan tvärtom ökadt
derigenom, att sedermera uppstått fråga om att i sammanhang
med en lagstiftning om inteckning i jernväg äfven antaga lagstiftning
om förändradt konkurs förfärande för jernvägsbolag. Men
lika litet i denna fråga som i någon annan kan jag instämma i
den åsigten, att man skall taga allt, som bjudes, för godt, endast
och allenast för att få en lösning af frågan; utan ju vigtigare
frågan är, desto angelägnare är det att tillse, att den lösning,
statsmakterna gifva densamma, blifver god. Och skulle det äfven,
såsom en talare yttrade, hafva inträffat, att vi antagit lagar, som
hvilat på mycket sämre grund än denna, så är detta icke något
skäl att, med fullt medvetande om att den grund, hvarpå lagen
hvilar, icke är god, antaga densamma. Jag kan för öfrigt icke
underlåta att uttala den åsigt, att man utomordentligt öfverdrifver
betydelsen af denna lag för de redan nu färdiga och befintliga
jernvägarne. — Efter min uppfattning har den sin största betydelse
såsom ett framtida ordnande för de jernvägar, som hädanefter
uppkomma, och jag ser å denna min uppfattning ett bevis i det
yttrande, som afgafs från stockholmsbänken. Deri framstäldes
nemligen exempel på en jernväg, som i främsta rummet har ett
statslån på fem millioner kronor och ett privat lån på något
öfver tretio millioner kronor. Talaren på stockholmsbänken yttrade,
att bär får staten betaldt för sin annuitet, men de privata
få icke betaldt och, om jernvägen gör konkurs, har staten ingen

Wto 42.

Måndagen den 10 Mai, f. m.

t denna
åt dem,

teckning ‘och som förut icke hafva sådan, utan i det afseendet åtminstone är
utmätning ff/förra årets förslag och det nu förevarande fullt öfverensstämmande,
jernväg m. m. att, om en laglig förmånsrätt redan nu är gällande, befästes den
(Forts.) genom inteckning; men finnes den icke, så uppkommer den icke
genom denna lag. — Således antingen har staten, såsom jag tror
vara förhållandet, redan nu förmånsrätt för sina fem millioner
eller kommer staten, äfven om denna lag antages, att blifva denna
rätt förutan. Något så makalöst som att genom den nya lagen
skulle stiftas förmånsrätt för redan befintliga fordringar, lärer väl
icke kunna komma i fråga och icke lärer från Kongl. Maj:t vara
att förvänta någon framställning derom, utan lärer väl förhållandet
blifva just sådant, som en framstående ledamot af Andra
Kammaren yttrade förra året eller att fordringsegarne få utbyta
en oprioriterad likställighet mot en prioriterad.

Samme talare yttrade äfven, att han icke hört talas om, att
den, som hade en ordnad amorteringsskuld, icke hade kredit, fastän
han hade sin skuld intecknad. Men om han icke betalar ränta på
sin intecknade skuld, så lärer hans kredit blifva dålig, och det är
beklagligtvis händelsen med åtskilliga af våra jernvägar, att de
icke kunna betala sina räntor.

Ett eget misstag begick också denne talare, då han sade, att
förra årets förslag afsåg jernvägar, som framdeles komme att
anläggas. Det förslaget lika väl som detta afsåg jernvägar, som
äro färdiga och öppnade för trafik, lika väl som jernvägar, hvilka
framdeles skola anläggas; men skilnaden är, att förra årets förslag
såsom nödfallsåtgärd medgaf ediktalstämning för de redan färdiga
jernvägarne, då de skulle styrka sin eganderätt, under det att
Kongl. Maj:ts nu framlagda proposition förutsätter antingen styrkande
af eganderätten eller ock stämning på expropriation och
borgen för expropriationskostnaderna, — ett åliggande som säkerligen
skulle för många jernvägar blifva ganska kinkigt.

Mina betänkligheter i afseende å det föreliggande förslaget
hafva redan blifvit utvecklade af Herr Lothigius och jag skulle
alltså kunna inskränka mig till att instämma med honom; men då
Lag-Utskottets ärade ordförande försvarat särskildt den del af
frågan, som enligt min uppfattning är den minst tillfredsställande
uti det Kongl. förslaget, kan jag icke underlåta att derom yttra
några ord. Han erinrade derom, att en jernväg sällan har sitt
område bestämdt och ännu mindre expropriationerna klara, innan
jernvägen är i det närmaste färdig. •— Det är just detta förhållande,
som gör det nödvändigt för hvarje jernväg att under byggnadstiden
förskaffa sig penningar. Kunde man tänka sig, att expropriationerna
vore fullt genomförda omedelbart efter företagets
påbörjande och att lagfart alltså kunde då erhållas, så kunde man
ock tänka sig, att jernvägsbolaget hade egna medel till dermed
förenade kostnader; men just derför, att bolaget ofta icke har
saken så ordnad, är det nödvändigt att bolaget kan skaffa sig
penningar och kredit, innan jernvägen blir färdig. Ty att säga

Förordnings- förmånsrätt. Jag ber få fästa uppmärksamheten på, al
förslag om visserligen icke åsyftar att gifva någon förmånsrätt

Måndagen den 10 Maj, f. m.

K so 42.

att jernvägsbolaget skall kafva egna medel till dess jernvägen Förordning?,-blir i det närmaste färdig, är ju i sjelfva verket omöjligt, likasom
det efter min uppfattning vore oklokt att gifva ett jernvägsbolag t^itninq o.-■/>
det rådet att icke skaffa sig pengar redan från början af företaget utmätning "af
utan att dröja dermed, till dess de egna medlen tagit slut. Annor- jernväg m. m.
lunda kan efter mitt förmenande ett jernvägsbolag hädanefter icke (Forts.)
komma att gå tillväga än att, sedan aktieteckningen är fullbordad
och bolaget kommit till stånd och erhållit Kongl. medgifvande att
expropriera mark till jernvägen, detsamma går i författning om
anskaffande af de medel utöfver det egna kapitalet, som för företaget
äro erforderliga. — Enligt min tanke skulle det vara oförsigtigt
att börja detta med en tillgång af t. ex. 50 procent af de
medel, som erfordras; och icke lärer man kunna föreställa sig, att
någon penningeiörältning skall gå in på att om ett, två eller tre
år lemna lån som afhandlas nu, utan den fordrar att inom kortare
tid efter det om lånet öfverenskommits, få utbetala de medel, som
blifvit beviljade, och derför tillgår det ock så, att inbetalningarna
på de tecknade aktierna och på de beviljade lånen löpa jemte
hvarandra. Det är den omständigheten, som gör det alldeles
oeftergifligt att medgifva en provisorisk förmånsrätt, och jag hemtar
så mycket mera stöd för denna min åsigt deraf, att just den
omständigheten, att det icke fans någon möjlighet att erhålla
säkerhet i jernvägen under byggnadstiden, af affärsmän i denna
frågas äldre stadier åberopats emot eu lagstiftning, som, byggd
uteslutande på inteckning, fordrade att eganderätten skulle vara
klar, och det föremål finnas till, i hvilket inteckning skulle beviljas.

Den andra efter min uppfattning vigtigaste omständigheten i
lagen är frågan om konkursförfarandet och den skilnad, som förefinnes
mellan det förslag, jag tillåtit mig upptaga i min motion, och
det förslag, som innefattas i den Kongl. propositionen, nemligen
beträffande utdelning under konkursen. Efter min uppfattning är
det föga öfverensstämmande med rigtiga rättsgrundsatser att, om
man gifver en enkel majoritet rättighet att besluta fem års uppskof
med försäljningen af jernvägens egendom, bibehålla den nuvarande
konkursbestämmelsen, att genom konkursen äro alla fordringar
förfallna och att följaktligen prioriterade fordringar få uttagas i
den mån tillgångar dertill finnas, utan afseende derpå att de aftal,
som ligga till grund för lånen, medgifva en successiv afbetalning.

Det är väl sant, såsom Lag-Utskottets ordförande yttrat, att det
förmånsrättsegande kapitalet minskas genom afbetalningar under
konkursen; men lika visst är, att det för mången fordringsegare
icke är någon småsak att under de fem år, under hvilka förvaltningen
räcker, icke erhålla ett öre i ränta, under det de i annan
händelse efter den grund, som i komiterades förslag är framstäld,
skulle erhålla så stor andel af sin ränta, som tillgångarne medgåfve.
Att, der flere prioriterade fordringsegare finnas, de som
hafva sämre rätt icke skulle erhålla någon utdelning under de
fem åren, kan väl anses vara fullt säkert och torde dessutom
kunna bevisas af det exempel, som talaren på stockholmsbänken
anförde om en bana med fem millioner kronors statslån och privat

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. va.

Förordnings- lån på tretio millioner kronor; ty antagligt är väl icke, att, då
i°rfa£ °in- dessa ^em millioner skola till fullo betalas under administrationstecknlnq
o,s/t tiden, något blir öfver för andre fordringsägare.
utmätning af För min del vågar jag hoppas, att Första Kammaren icke
jernväg m. m. frånträder sin åskådning vid förra riksdagen utan afslår det före(Forts.
) liggande förslaget och alltså börjar med att afslå den paragraf, som
nu är föredragen. Jag beklagar, att den sena timme, i hvilken
ärendet inkommit till Riksdagen tvingar mig till ett sådant yrkande;
men då talmanskonferensen i går hörde Utskottens ordförande
för att erfara, om dagen för riksdagens afsilande kunde
bestämmas, så vore det icke lämpligt att i en så vidlyftig fråga
som denna nu yrka återremiss.

Herr Olsson, Peter: Af lätt begripliga skäl hvarken kan
eller bör jag inlåta mig i diskussion angående den juridiska delen
af denna fråga, men jag kan dock icke underlåta att uttala min
förvåning deröfver, att nästan alltid då inom Kammaren någon
eller några juridiska .frågor förekomma till öfverläggning, det
faller sig nästan omöjligt för juristerna att blifva ense om dessa
lagförslag och således komma till ett lyckligt resultat. Häri vill
jag väl icke se någon olägenhet, ehuru man vid sådant förhållande
ofta kan blifva tveksam i afseende på den ena eller den andra
uppfattningen och tydningen af de olika lagparagraferna. Måhända
är detta ett bevis på att i våra riksdagar dessa juridiska
frågor behandlas med en sådan noggrannhet, en sådan insigt och
omsorg, att vi till följd deraf hafva en mycket bättre lagstiftning
än andra länder. Men om förhållandet är ungefär detsamma vid
frågor om sjelfva lagskipningen, blir man ännu mera tveksam och
frågar sig, huru man skall kunna få samstämmighet i sådana för
ett lands utveckling vigtiga angelägenheter; och det måste erkännas,
att den nu föreliggande frågan är en sådan, för vårt land högst
vigtig angelägenhet. Men nu hafva olikheterna icke blott bestått
deri, att man icke kunnat blifva ense om de olika paragraferna,
utan den förste talaren yttrade till och med, att behofvet af eu
sådan lagstiftning som denna icke för närvarande förefinnes. Han
ville visa detta genom att påstå, att, om ett jernvägsbolag råkade
i konkurstillstånd, behöfdes blott den enkla åtgärden, att man
bildade ett nytt bolag, som tillöste sig obligationerna och i det
gamla bolagets ställe utgåfve aktier. Första frågan blefve dock,
såsom talaren på stockholmsbänken anmärkte, om Kongl. Maj:t
sanktionerade ett sådant bolag. Den andra och vigtigare frågan
åter är den: kan man skaffa ett tillräckligt stort aktiekapital?
Kan man med skäl förutsätta att ett nytt bolag skulle kunna
bildas för inköp t. ex. af en sådan bana som bergslagsbanan och
på det sättet åstadkomma en förenkling af hela denna sak? Gäller
det nu om stora bolag, tror jag, att de flesta jernvägsbolags tillgångar
äro i förhållande till deras storlek så små, att man icke
på sådant sätt kan åstadkomma en förändring af våra jernvägsförhållanden.
Men talaren yttrade tillika, att det skulle försvaga
ett bolags kredit om man lemnade inteckning till vissa fordrings -

Måndagen den 10 Maj, f. m. 31 Ji:0 42.

egare utan att kunna lemna till alla, ja att till följd af ett sådant Förordningsförfarande
bolaget skulle blifva ur stånd att köpa, såsom han
uttryckte sig, en smula stenkol, talg eller olja. Jag ber att i teckning och
afseende härå få till fullo instämma med talaren på stockholms- utmätning af
bänken, och skulle det tillåtas mig att uttala något omdöme i jernväg m. m.
fråga om affärer, i fråga om huru man lämpligast må kunna er- (Forts'')
hålla den kredit, man behöfver, skulle jag vilja säga, att så långt
från att ett sådant förhållande skulle försvaga ett bolags kredit,
det fastmera skulle stärka den. Men icke nog härmed utan just
genom intecknandet beredes ju möjlighet att få det kapital, man
behöfver äfven för att köpa stenkol och olja. Det skulle kunna
inträffa, om en lag sådan som den föreslagna funnes, att ett bolag
finge just det kapital, bolaget behöfde både för sjelfva jernvägens
anläggning och sin rörelse, så att det synes mig omöjligt sätta
sig in i den tankegång, som kan gifva sådana tydningar och förutsätta
sådana orimligheter, som de af talaren för oss framstälda.

Det nämndes vidare, att, om denna lag nu förkastades, det
icke skulle behöfvas mer än sex månader för att få en annan i
stället. Mine Herrar! Då man går ut från sådana förutsättningar,
som först och främst att Kongl. Maj:t skulle komma med en ny
proposition af den beskaffenhet, att, efter all villervalla och oreda,
som hittils rådt i denna fråga, man skulle kunna enas om densamma,
och sedermera att de stridiga åsigter, som hittils funnits
mellan juristerna, med ens skulle försvinna och man skulle antaga
denna lag utan ändringar, återremisser och modifikationer, och på
dessa förutsättningar vill grunda påståendet, att man genom ett
afslag nu endast skulle förlora sex månader, så kan det på fullt
allvar sättas i fråga, huruvida man verkligen vill hafva en lagstiftning
i ämnet.

Äfven nämndes, att jordegarnes rätt icke skulle vara väl
tillgodosedd, så att de icke hade säkerhet erhålla betalning för
sin jord. I det afseendet ber jag få nämna, att, efter hvad jag
tror, de fleste jernvägsbolag opåkallad! fullgöra sina åligganden
vis å vis betalningen af jorden och att derjemte i expropriationslagen
af år 1866 föreskrifves, att hvarje jernvägsbolag genom sin
styrelse eller på annat sätt skall innan jorden får tagas i besittning
hos Konungens Befallningshafvande ställa den säkerhet, som
erfordras på det att jordegarne må få sin liqvid. Jag tror således,
att den farhåga, man i det hänseendet må hysa, är alldeles öfverflödig,
såsom ock erfarenhet visar att bolagen derutinnan alltid
fullgöra sin skyldighet.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid och vill blott
härmed hafva sagt, att jag önskar, det denna fråga måtte blifva
löst, och att jag tror, att den bör lösas, äfven om icke alla olika
åsigter dervid skulle blifva tillfredsstälda, och att den bör lösas
ju förr desto heldre, så att icke en dyrbar tid går förlorad och
de redan ganska mycket intrasslade förhållandena, blifva ännu
mera intrasslade. Min öfvertygelse är nemligen att ju längre man
uppskjuter denna sak, desto aflägsnare kommer man från det mål,
som skulle medföra en lösning af frågan.

It:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordnings- Hvad den juridiska delen af frågan beträffar, vill jag icke
infart 7n- vidröra densamma. Jag vill blott med afseende å hvad Herr
teckning och vice Talmannen sist yttrade om att det skulle hafva sig mycket
utmätning af svårt, Hall ej eu jernväg redan innan den blifvit färdig skulle
jernväg m. m. kunna intecknas, säga min tro, att det icke är af stor betydelse
(Forts.) hvad i det afseende! i den ena eller andra rigtningen kommer att
beslutas; ty då ett bolag åtager sig att bygga en jernväg, för
detta ändamål skaffar sig nödigt aktiekapital och för öfrigt har
en styrelse, som eger någorlunda god kredit, tror jag, att denna
styrelse, om så påfordras, kan upplåna de medel, som äro nödvändiga
för jernvägens fullbordan, då man blott vet, att, sedan
jernvägen blifvit färdig, man kan erhålla inteckningssäkerhet för
de lån, som lemnats. Jag tror således Kammaren gjorde rätt i
att antaga det förslag, som nu föreligger, för att, äfven om det
ej vid denna riksdag kan blifva lag, åtminstone till nästa riksdag
få ett förslag, som, om icke alldeles lika med det Kammaren antog
vid förra riksdagen, dock befinner sig någorlunda i öfverensstämmelse
med detsamma. På sådant sätt kommer man målet
åtminstone något närmare än man skulle göra genom ett rent
afslag. — Jag yrkar bifall till första paragrafen.

Herr Forssell: Jag ber att med några ord få besvara hvad
åtskilliga talare haft att anmärka vid mitt förra yttrande. Jag
hemstälde, huruvida icke alla de olägenheter, som kunna uppkomma
derigenom att nybildade bolag skuldsätta sig, skulle kunna
undgås genom iakttagande af större varsamhet vid fastställandet
af bolagsordningar, och deraf tog sig eu ärad talare på stockholmsbänken
anledning fästa min uppmärksamhet på, att i så fall felet
för öfverklagade förhållanden till en del hvilade på mig, eftersom
jag för omkring tjugu år sedan varit expeditionschef i finansdepartementet.
Jag ber i min ordning få erinra honom om att
alla dylika frågor rörande aktiebolag — med undantag af bankaktiebolag
— handläggas inom Civildepartementet och att expeditionschefen
i Finansdepartementet följaktligen icke har något att
dermed skaffa. För öfrigt beviljades under de tre år, jag innehade
nämnde befattning, blott eu bolagsordning för en bank och
detta, fruktar jag, skedde mot expeditionschefens bestridande.

Sedermera har mot mitt påstående, att jernvägsbolagen, då
all deras egendom blifvit intecknad, skulle se sin kredit förstörd,
blifvit anmärkt, att de befinna sig i samma förhållande som den
jordegare, hvilken har hela sin egendom intecknad, men med tillhjelp
af sin personliga kredit får penningar till sitt företag. Denna
invändning torde dock bero på ett missförstånd. Jag gaf uttryckligen
tillkänna, att aktiebolagens s. k. förbindelser icke äro några
förbindelser, då bolagen ju icke hafva någon personlig ansvarighet
och således icke heller kunna ega någon personlig kredit, utan
dessa s. b. förbindelser äro endast och allenast invisningar på
bolagets egendom och dess afkastning. Något intecknande af dem
i bolagets egendom behöfves således icke, ty till sin natur äro
de redan inteckningar och ingenting annat.

Måndagen den 10 Maj, f. in.

N'':o 42.

En annan talare har haft att anmärka mot mitt yttrande, att Förordning!-de olägenheter, som nu förefinnas med redan befintliga bolag, lättast förslaS om
skulle kunna afhjelpas genom ett tillägg till 51 § Konkurslagen i syfte
att fordringsegarne i konkursen skulle vara berättigade att för kon-utmätning0af
kursmassans räkning inköpa hela bolagets egendom i ett klubbslag,jernväg m. m.
och derefter pligtige att för sina fordringar taga utdelning i form (Korta.)
af aktiebref i det sålunda nybildade bolaget. Härvid anmärkte
han, att det vore svårt få ett sådant aktiebolag till stånd; men
sjelfve borgenärerne blifva ju aktieegare utan att några nya tillskott
beköfvas. Det är sant, att det blir ett tvunget bolag; men
sedan de väl fått sina aktiebref, kunna de realisera dem till det
pris de gälla. Några bekymmer om huru det nya bolaget skulle
famna bildas behöfvas således icke, och skulle Kongl. Maj:t besluta
ett sådant tillägg till 51 § Konkurslagen, är väl naturligt
att Kongl. Maj:t icke skulle neka de nya bolagen oktroj. Då
tiden är långt framskriden, vill jag icke vidare upptaga Herrarnes
tid, utan upprepar endast mitt yrkande om afslag, och sådant
desto hellre, som lagförslaget är på en gång både onödigt, skadligt
och oförnuftigt.

Herr Carleson: Det torde vara många af Kammarens ledamöter,
hvilka likasom en talare på skånebänken äro så angelägna
om den föreslagna lagen, att de uti invändningar mot densamma
vilja se endast juridiskt hårklyfveri. Mig förefaller emellertid,
som om ifvern för förslaget borde något minskas vid betraktande
af huru det kommit till stånd. Det till Högsta Domstolens pröfning
lemnade utkastet var af den beskaffenhet, att Högsta Domstolens
pluralitet alldeles afstyrkte framläggandet för Riksdagen
af en Kong!, proposition, som hvilade på de grunder, som i detta
utkast blifvit tillämpade. I anledning deraf omarbetadt, dervid
en del af de i Högsta Domstolen anmärkta bristerna rättades,
andra icke, befans förslaget, när det i sitt förändrade skick förekom
inför Kongl. Maj:t i Statsrådet, vara så föga tillfredsställande, att
Hans Excellens Herr Statsministern, understödd af de fleste bland
Statsrådets medlemmar, förklarade, att han ansåg det förslag till
lag om inteckning i jernväg och i sammanhang dermed erforderliga
författningar, hvarom Kongl. Maj:t till sistlidna Riksdag aflat
nådig proposition, innehålla stadganden i ämnet, som voro för
rättssäkerheten mera fullständigt betryggande än motsvarande stadganden
i det senast anmälda förslag; och att den komité, på
hvars förslag nämnda proposition hufvudsakligen var grundad,
hade, i fortsättning af sitt uppdrag, jemväl aflemnat förslag till
förordning om vissa jernvägsaktiebolags konkurs, hvilket förslag,
så vidt Hans Excellens varit i tillfälle att granska det, syntes
honom hafva bort läggas till grund för lagstiftningen i denna del.

I det af två justitieråd förstärkta Statsrådet fäns utom föredraganden
sjelf ingen, som gillade det föredragna förslagets innehåll,
och den nuvarande Chefen för Justitiedepartementet förklarade på
många anförda skäl, att han ansåg sig icke kunna tillstyrka att
förslaget för Riksdagen framlades. Sedan detta likväl skett har

Första Kammarens Prof. 1880. N:o 42. 3

N:0 42. 34 Måndagen den 10 Maj, f. m.

Förordnings- Qet blifvit af Lag-Utskottet i åtskilliga delar ändradt, kanhända
förslag om j visga delar förbättradt, men det oaktadt hafva två af Utskottets
teckning och lagkunnige ledamöter, hvaraf den ene i dag här i Kammaren närutmätning
«/mare utvecklat sin vid betänkandet fogade reservation, mot förslaget
jernväg m. in. framstäf sådana anmärkningar, att om de verkligen äro grun(Forts.
) dåde— hvilket en hvar af Kammarens ledamöter måste vara skyldig
att öfvertänka — det skulle vara icke blott orätt, utan efter
mitt förmenande en ren dårskap att antaga Utskottets förslag.

Jag skall icke försöka bevisa, att 2 § i förslaget, i synnerhet
om den sammanställes med 23 §, leder till kränkning af enskild
rätt och att bestämmelserna om inteckning ställa deraf beroende
sakrätter, särdeles nyttjande- och servitutsrätter, på en mycket
osäker grund, icke heller vill jag söka visa, att man i bestämmelserna
om förvaltningen af i konkurs försatt. jernvägsbolags
egendom mindre sett på enskildes rätt än på det intresse, allmänheten
kan hafva af trafikens uppehållande i det längsta. Det
vore gagnlöst att tala derom vid detta tillfälle, helst under senare
år Riksdagens majoritet visat sig hylla den mening, att enskildes
rätt visserligen bör iakttagas, men att öfver densamma står den
allmänna nyttan, fattad i betydelsen af ungefär detsamma som
flertalets ekonomiska fördel. Men huru varm för den allmänna
nyttan man må vara, bör man dock hysa någon betänklighet mot
förslaget, i fäll man icke kan bestrida att det för att ordna de
nya rättsförhållanden, som uppkommit genom jernvägsanläggningarne,
uppställer regler, Indika icke kunna blifva på lika sätt
tillämpade och således måste föranleda osäkerhet i lagskipning^,
som intrassla sakrätterna i fast egendom och bringa oreda i fastighetsböckerna,
och som, med anspråk att fastställa det framtida
förfarandet vid jernvägsbolags konkurs, inrätta detta så, att man,
i stället att, så vidt sig göra låter, bevara, kommer att hålla ner
värdet på jernvägarnes obligationer. Kör bevisandet att sådant
skulle inträffa till följd af detta förslag fordras ej att vara omständlig.

Det stadgande i 1 §, hvarigenom en del af jernvägsbolagens
lösa egendom förklaras vara adpertinens till den fasta, kommer
ofelbart att blifva tillämpligt, i fall någon vill hafva utmätning å
jernvägsbolags egendom, utan att vidröra hvad som anses utgöra
del af jernvägen. Utmätning sökes å t. ex. några fartygslaster
stenkol, jern eller annat, som af bolaget inköpts — måhända i
anseende till fördelaktiga konjunkturer och mindre för jern vägens
drift än för att med vinst återförsäljas. Då uppstår tvist om hvad
deraf skall betraktas såsom adpertinens till den fästa egendomen
eller får anses såsom lös egendom, och tvisten skall slitas efter
de obestämda och sväfvande regler, som finnas uppstäda i förslagets
I §; är det väl att vänta att vid afgörandet skall råda
likstämmighet mellan domstolarne? Att åt § 1 icke egnats minst
omsorg, är emellertid synbart. — Enligt förslaget skall icke af de
allmänna ortdomstolarne, förr än specialdomstolen meddelat sin
lagfart, den jord, som kommer under jernvägen blifva i de vederbörliga
fastigketsböckerna antecknad och afföra, utan rådstufva -

35 N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, f. m.

rätterna i Stockholm, Jönköping och Kristianstad skola meddela Förordning!-lagfart åjernvägarne i deras helhet och de särskilda jordparcellerna f0arf^[
sedermera på grund af rapporter från dessa tre rådstufvurätter teckning loch
afföras i ortdomstolarnes fastighetsböcker. Månne någon, som utmätning af
egen kännedom om landtmäteriförrättningar och beskaffenheten,;''®”™^ m.
af de fel, som till och med vid så. vigtiga förrättningar som (Forta)
laga skiften begås, tror det vara möjligt annat, än att vid lagfarandet
af jernvägarne och vid aiförandet af den till dem använda
jord, som redan uppgår till tusentals tunnland, en mängd
misstag skola komma att ega rum, och att i de orter, som äro
genomskurna af jernvägar, fastighetsböckerna måste inom kort
blifva mycket felaktiga? Och skola icke rättelser af felen komma
att höra till undantag, då säkerligen en mängd jordegare förblifva
i okunnighet om huruledes jern vägsparceller från deras fastigheter
blifvit afbörda och huruledes anteckningarne i fastighetsböckerna
verkstälts? Hvad åter angår det framtida konkursförfarandet, vill
förslaget att, i händelse ett jernvägsbolag försättes i konkurs, skola
allmänna konkurslagens föreskrifter fortfarande lända till efterrättelse
i afseende å obligationsinnehafvares skyldighet att lika
som andra borgenärer bevaka sina fordringar, och beediga dem
samt vara underkastade tvångsackord. Kan det finnas många af
Eder, mine Herrar, som betvifla att i konkurstillstånd försatta
jernvägsbolags obligationer under sådana förhållanden skola, om
ej alldeles förlora sitt värde, åtminstone nedtryckas till det lägsta
möjliga värdet?

Het förekommer mig som om förslaget är att anse mera såsom
ett utkast än såsom ett förslag till lag, ett utkast som tarfvar
ytterligare utläggning och omarbetning, och jag skulle nästan
vilja påstå att första raden i första paragrafen innefattar ett slående
bevis derpå. Men dermed må vara huru som helst; jag skall
nu endast mot en föregående talare erinra, att då af jurister framställas
anmärkningar mot de lagförslag, som härstädes förekomma,
är det sannolikt att anmärkningarne härflyta mindre från önskan
att visa spetsfundighet eller framställa hårklyfverier, än från önskan
att lagen i tillämpningen må befinnas så god som möjligt,
ty olägenheterna af en bristfällig lag träffa otvifvelaktigt vida
hårdare den stora allmänheten än juristerna. För min del instämmer
jag i hvad Herrar Lothigius och Torpadie anfört i sin reservation,
desto hellre som jag icke hört någon tillfredsställande
vederläggning af hvad de mot lagen andragit, och på grund jemväl
af hvad jag nu anfört förenar jag mig med dem som yrka
afslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande paragrafen, dels afslag derå, framstäldes propositioner
på dessa yrkanden och besvarades, den första med talrika
ja, blandade med nej, och den senare med talrika nej blandade
med ja; hvarefter proposition på bifall till paragrafen å nyo
gjordes; och sedan dervid svarats talrika ja, blandade med nej,

J¥:0 42.

Måndagen den 10 Maj, e. m.

Förordnings- förklarade Herr Talmannen denna proposition vara med öfver for

slag om vägande i a besvarad.
lagfart, in- ° 0

teckning och

utmätning af Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
jernväg m. m. anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 1 § i det af Lag-Utskottet uti första punkten
af dess Utlåtande N:o 44 framlagda förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås paragrafen.

Omröstningen företogs och vid dess slut tuuinnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—61.

Nej—25.

Den vidare föredragningen af Utlåtandet uppsköts till eftermiddagens
sammanträde och Kammaren åtskildes kl. 2 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Måndagen den 10 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å f. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till
Riksdagens underdåniga skrivelser:

N:o 44, angående anmälan om folkskolelärares afgång från
sin befattning; och

N:o 45, angående förändrad röstberäkning vid val af folkskolelärare
;

Måndagen den 10 Maj, e. na.

37 N:o 42.

dels ock till paragrafer i Riksdagsbeslutet:

N:o 7, angående äktenskaps afsilande i visst fall inför borgerlig
myndighet;

N:o 8, angående postbevillningen;

N:o 9, angående förändrad lydelse af 15 § i förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871;

N:o 10, angående ändring i 67 § Konkurslagen;

N:o 11, angående indrifvande af resterande bidrag från delegare
i brandstodsinrättning å landet;

N:o 12, angående förändrad lydelse af sista punkten i 1 § af
24 kapitlet Byggningabalken; samt

N:o 18, angående ny vexellag m. m.

Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
Utskottets i lista punkten framlagda för ordnings för slag.

2 §.

Förordningsförslag
om
lagfart, inteckning
och
utmätning af
jernväg m. m.

(Forts.)

Bifölls.

3 §.

Herr Forssell, Otto Herman: Det är icke min mening att
framställa något yrkande, ty lagens öde är redan afgjordt.. Jag
vill blott fästa uppmärksamheten derpå att denna lag är till sin
uppställning så illa skrifven, att det verkligen är ledsamt, att en
sådan produkt kommit ut i 19:de seklet. Den har ett språk som
icke brukas i lagstil. Så heter det t. ex.: »Ärenden angående lagfart
af jernväg upptagas och pröfvas af Stockholms Bådstufvuräth
etc. 1 den hittills begagnade lagstilen skulle detta heta: »lagfart
å fång till jernväg sökes vid Stockholms etc.» Vidare heter det:
»då jernvägen till större delen af sin sträckning ligger inom domsagor
under Svea Hofrätt etc.“ Detta borde heta: »då jernväg till
större del af sin sträckning lyder under Svea Ilofrätts domvärjo».
Andra momentet af denna paragraf lyder så: »Hafva, sedan jernväg
blifvit vid någon af förenämnda Bådstufvur ätter lagfaren, förändrade
förhållanden inträdt, lyder jernvägen ändock fortfarande
under den Bådstuf vur ätt, der lagfarten skedde. Detta moment borde
enligt vår lagstil haft följande lydelse: »Har, sedan jernväg vid
någon af förenämnda Bådstufvurätter lagfarits, annat förhållande
inträdt, lyder jernvägen ändock fortfarande under den rätt, der lagfart
skeft.''1 Samma anmärkningar, som jag, hvad språket beträffar.
gjort vid denna paragraf, kunua göras vid hvarenda paragraf

N:o 42.

Mådagen den 10 Maj, e. m.

Förordnings-\ lagen. J ag hav med dessa ord blott velat fästa uppmärksammar^
°Vl- ^e^en lul huru den lag är beskaffad, som af Kammaren antagits.

lagfart, inteckning
cell
utmätning af

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.

jernväg in. in.

(Forts.) 4:de-20:de §§.

Biföllos.

21 §.

Grefve Mörner, Oscar: I denna paragraf förekommer något,
hvarifrån lagen i öfrigt lyckligtvis är fri, och det torde derföre
vara skäl att äfven få bort detta ur denna paragraf. Om man
granskar det ursprungliga förslaget ingick deri ett bemödande att
inmänga staten genom dess jernvägsstyrelse i dessa enskilda jernvägar.
Deri har af Lag-Utskottet i ett par paragrafer en förändring
gjorts, i det att sammanblandningen emellan de enskilda jernvägarne
och statens jernvägsstyrelse borttagits, hvilket äfven vunnit
Kammarens godkännande. Emellertid komma vi nu till § 21
och der finner man, att i afseende på de enskilda banorna, som
icke äro något statsbestyr och som icke hafva något med statens
ekonomi att göra, skall likvisst statens jernvägsstyrelse i vissa
händelser utöfva tillsyn öfver en enskild jernvägs förvaltning nemligen,
om jernvägens eller dess tillhörigheters behöriga underhåll
åsidosattes eller trafiken ej vederbörligen midmakthålles. Det är
ungefär detsamma, som om, i fall till exempel en stor bomullsfabrik
skulle upphöra, Komme±ouollegium skulle ega att ingripa
för att tillse, att fabriken hålles i rörelse. För hvarje sak bör
man låta gälla att detta är detta, och att således äfven enskilda
jern vägar äro enskilda jernvägar.

Det har här blifvit framhållet på förmiddagen, att staten har
måhända i allt för stor mån befrämjat de enskilda jernvägarne.
Vi veta, huru man kommit in till Riksdagen med begäran om hjelp
för enskilda jernvägar och huru staten gått dessa önskningar till
mötes, och till råga på allt säger man då, att dessa enskilda jernvägar
äro på sätt och vis eu statens angelägenhet. Hvad blir
följden, om man fortgår på detta sätt? Jo den, som man här
från många håll mer eller mindre söker genomdrifva, eller att
staten skall dels inköpa enskilda jernvägar eller dels bevilja medel
för att inlösa deras skulder eller åtminstone garanti för räntornas
behöriga erläggande. Ja, allt detta har skett! Då torde försigtigheten
bjuda, att man icke nu vidtager en åtgärd, som verkligen
skulle gifva stöd åt sådana anspråk och kan berättiga till det påståendet,
att staten har någon ansvarighet för de enskilda jernvägarne.
Dessutom är det väl besynnerligt, att då borgenärerne,
hvilka saken egentligen angår, beslutat ett uppskof med jernvägs
försäljning, statens jernvägsstyrelse skall kunna säga: denna sak
bestämmen I icke, utan banan skall säljas. Äfven från denna synpunkt
förefaller mig stadgandet i denna paragraf orimligt. Detta

Måndagen den 10 Maj, e. m.

39 N:o 42.

kan dock hjelpas med ringa besvär utan någon återremiss, nemli- Förordningsgen
genom att utesluta några ord, Jag vill derföre föreslå, att {ors}^t
paragrafen måtte erhålla denna lydelse: “har uppskof med jernvägs
försäljning blifvit beslutet, på sätt i 20 g sägs, och varder, utmätning af
i brist på medel eller af annan orsak'', jern vägens eller dess till-m.m.
hörigheters behöriga underhåll åsidosatt, ege konkursdomaren förordna,
att jernvägen, utan hinder af uppskofsbeslutet, skall säljas.
på sätt i 51 § Konkurslagen är stadgadt."

Herr Lagerstråle: Den ärade talare, som nyss hade ordet,

ansåg, att det här förekommande uttrycket, att beslut om jernväg»
försäljning skulle kunna af konkursdomaren fattas på talan af
statens jern vägsstyrelse, kunde innefatta ett inmängande af staten
i de enskilda jernvägarnes förvaltning och att en inlösen af dem
kunde komma i fråga. Det är uppenbart, att hvad bär är stadgadt,
afser endast, att en offentlig myndighet skall ega befogenhet
att framställa yrkande om jernvägens försäljning, när det visar
sig, att konkursförvaltningen sä illa vårdar sig om trafikens underhållande,
att fara är, att svårigheter och olyckor deraf kunna
uppstå. Icke kan häraf herntas anledning att jemföra en jernväg
med ett bomullsspinneri och den talan, som skulle utöfvas af statens
jernvägsstyrelse med den som i ett sådant fall enligt talarens
åsigt skulle utöfvas af Kommerskollegium, för att få bomullsspinneriet
i gång. Det !agbud, som berättigar enskilda jernvägar
att fä expropriera mark, innebär väl ett fullt tydligt utmärkande
deraf, att, på samma gång de grundlägga en enskild industri, de
tillika äro eu allmän farväg. Vore de icke det, kunde de icke få
rättighet att expropriera enskild persons jord. Men då är det väl
skäl i, att det allmänna tillser, att icke denna allmänna farväg
blir utan behof lernnad utan underhåll och att trafiken icke inställes.
Stadgandet afser ju endast, att den under konkursförvaltning
stående jernvägen skall få försäljas till ett annat bolag, som kan
hålla trafiken vid makt. Icke får man låta en annan allmän farväg
så förfalla, att icke trafik der kan ega rum. Konungens Befallningshafvande
håller noga hand deröfver. Här har tagits statens
jernvägsstyrelse, såsom den myndighet, hvilken lättare än någon
annan torde kunna öfvervaka de enskilda jernvägarne, hvilka
till en stor del stå i förbindelse med statens egna jernvägar och
i allt fall hafva så många anknytningspunkter med järnvägsstyrelsen,
att det är för denna myndighet lättare att ega kännedom
om de fall der försummelser ega ruin. Icke kan man i detta stadgande
spåra något tagande på hand, att staten skulle sedermera
inlösa en sådan jernväg eller understödja densamma! För mig är
det ofattligt, att man kan se så stora spöken på ljusa dagen, som den
ärade talaren finner i dessa ord. Om det stode någon annan offentlig
myndighet, kunde det visserligen ersätta den myndighet, som
är förslagen, men att alldeles utesluta det allmänna härifrån, tror
jag icke är alt tillråda, och den fara, som den ärade talaren motser
i fråga om statens inblandning i de enskilda jernvägarne, kan
väl icke undanrödjas genom att man utelsluter dessa ord. Finnes

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, e. m.

Förordning»- denna fara för hand, kommer den väl att fortfara, äfven om jag
''utfart °in borttagen dessa ord. Jag får säga, att det är knappast fattlig^
teckning och huru man kan gifva så stor betydelse åt dessa ord. Jag anhåller
utmätning af om bifall till Utskottets förslag.

jernväg m. m.

(Korts.) Grefve Mörner: Min motståndare har åtminstone icke sparat

på stora ord. Han sade, bland annat, att jag ser spöken midt
på ljusa dagen. Derpå skulle jag kunna svara, att om man är
blind, ser man ingenting alls. Hvad det angår, att det icke skulle
vara någon fara, om statens jern vägsstyrelse finge inblanda sig i
de enskilda jernvägarnes förvaltning, så är det min öfvertygelse,
att för hvarje steg vi taga, hvarigenom staten inblandas med de
enskilda jernvägarne, så gifva vi ett stöd åt påståendet, att dessa
jernvägar af staten understödda, äfven äro ett statsbestyr. För
mig är det lika ofattligt, att man icke uppfattar saken på det
sättet, som det var för den ärade talaren att uppfatta min mening;
vi fatta saken hvar på sitt sätt, så godt vi kunna, och
längre kunna vi icke komma.

Hvad åter det beträffar att staten skulle tillse, att trafiken
uppehölles på ett för den allmänna säkerheten betryggande sätt,
så kan detta ske på administrativ väg; och ingen lärer bättre än
talaren sjelf veta, att Regeringen i detta afseende eger utfärda
förordningar. T. ex. stadganden rörande ångbåtars besigtning
hvarje vår m. m. som rör ångbåtstrafiken; jag trotsar någon att
kunna visa den lag, der det står något derom föreskrifvet, utan
dessa föreskrifter har Kongl. Maj:t i administrativ väg utfärdadt.
Således vore det icke något hinder att göra detsamma i detta fall.

Beträffande derefter hvad som yttrades angående expropriation,
att staten skall tillse, att expropriationen rigtigt begagnas,
så har staten dermed intet att göra, ty sedan expropriationen en
gång skett och löseskillingen blifvit betald, så tillhör marken den,
som exproprierat densamma. Kan den värde talaren uppvisa något
lagbud, hvarigenom t. ex. den kommunikationsled, som kallas
Göta kanal, är stöld under någon speciel tillsyn af staten?
Nei! Riksgäldskontoret har dermed något att skaffa, men det är
endast på grund af lemnade lån, hvaremot något statens embetsverk
icke har med uppsigten öfver denna kanal att bestyra.

Jag upprepar, att hvarje steg är farligt, som för oss in på
den banan, att man gifver stöd åt påståendet att staten genom
lån och bidrag uppmuntrat de enskilda jernvägarne så att dessa
böra blifva ett statsbestyr. Jag vågar tro att tiden är inne att
man iakttager all försigtighet i detta hänseende. Jag har nu
skyddat mitt samvete, så godt jag kan, och Kammaren må nu bestämma
utgången.

Herr Olsson, Peter: Den ärade talare, som sist hade ordet,
kan jag icke förstå, då han säger, att staten icke skulle inblanda
sig i de enskilda jernvägarne; ty här i denna paragraf är
det icke fråga om staten, utan om Trafikstyrelsen och det måtte
väl icke vara detsamma som staten. Det gäller här blott den sa -

Måndagen den 10 Maj, e. m.

N:o 42.

ken, att den trafik, som bedrifves af enskilda jernvägar, sker på Förordning»-ett sätt, som öfverensstämmer med föreskrifterna . i de lemnade in concessionerna

och så, att icke lif och egendom derigenom äfven-teckning och
tyras. Att man i denna fråga skulle kunna se en inblandning af utmätning af
staten i de enskilda jernvägarne eller en anledning till inköp a.fjern™0 m.m.
enskilda jernvägar, kan jag icke förstå, ty då kunde man med lika C1 orts.)
mycket skäl påstå, att, derföre att staten utöfvar kontroll öfver
andra industriella företag, i afseende å hvilka föreskrifter i hvad
som rör helsovård eller andra hänseenden lemnats, staten skulle
vara skyldig att inköpa dessa. Man skulle på det sättet komma
till de orimligaste slutsatser och jag tror icke att den ärade talaren
tänker, att hans yrkande skall vinna framgång vid detta
tillfälle. Jag ber att få instämma i Herr Lagerstråles yrkande.

Herr Lothigius: Lika med Utskottets ordförande finner jag
det lämpligt, att under förvaltuingstiden jernvägsbolaget står under
någon offentlig kontroll, och jag vill derföre anhålla om paragrafens
antagande i hufvudsak. Jag skulle endast önska en
förändring i redaktionen, ty här förekommer något, som kan sägas
utgöra en illustration till det omdöme angående redaktionen
af lagen, som nyligen fäldes af en talare på vestmanlandsbänken.

Det heter här, att kontrollen skall utöfvas af något, som kallas
statens jern vägsstyrelse. Yi hafva en styrelse för statens jernvägsbyggnader
och en för statens jern vägstrafik, men någon som
heter statens jernvägsstyreise finnes icke. Jag skulle önska, att
det vore bestämdt, hvilken styrelse det är, som skall utöfva denna
kontroll; men då det icke nu kan komma i fråga att yrka återremiss
och jag icke vill begära utslag af paragrafen, så gör -jag
icke något yrkande.

Herr Lagerstråle: Det kan visserligen sägas, att någon
otydlighet kan finnas, hvilken af de två styrelserna, Trafikstyrelsen
eller Byggnadsstyrelsen, skall utöfva i frågavarande tillsyn,
men jag föreställer mig, att det icke finnes någon svårighet för
Kong!. Haj:t att, om tvekan uppstår, afgöra denna fråga för den
tid, som kan återstå, under hvilken båda styrelserna ännu finnas.

Jag tror således icke, att någon svårighet skulle uppstå om paragrafen
antoges.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen/ att under densamma hade yrkats dels bifall till den
förevarande paragrafen oförändrad och dels af Grefve Mörner, att
densamma skulle antagas med följande förändrade lydelse:. “Har
uppskof med jernvägs försäljning blifvit beslutet, på sätt.i 20 §
säges, och varder i brist på medel eller af annan orsak, jernvägens
eller dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt, ege
konkursdomaren förordna, att jernvägen, utan hinder afuppskofsbeslutet,
skall säljas, på sätt i 51 § Konkurslagen är stadgadt".

Härefter framstäldes propositioner på dessa yrkanden och be Första

Kammarens Prof. 1880. N:o 42. 4

N:o 42.

Måndagen den 10 Maj, e. m.

svarades, den första med många ja jemte några nej och den senare
med många nej jemte några ja; hvarefter proposition på bifall
till paragrafen oförändrad ånyo gjordes, och sedan dertill
svarats många ja jemte några nej, förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.

22, 23 och 24 §§.

Biföllos.

2.5 §.

Herr Lagerstråle: Jag anhåller endast att få rätta ett tryckfel,
som förefinnes på 3:dje raden i denna paragraf. Der hänvisas
till “1 mom.“, men hänvisningen bör vara till “24 §“. Felet
har tillkommit derigenom att hvad som i Kongl. Maj:ts proposition
stod infördt under flera mom. af 24 §, biifvit i Utskottets
förslag deladt på flera paragrafer.

Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls med
den rättelse, att orden “enligt 1 mom.“ utbyttes emot orden “enligt
24 §“.

26 och 27 §§, det slutliga stadgandet samt för ordnings för slagets
rubrik och ingress.

Biföllos.

2:dra—5:te punkterna.

Biföllos.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 8 och 9 Maj
bordlagda Utlåtande N:o 45, i anledning af väckta motioner om
stadgande af förmånsrätt för frakt, som förvaltning af jernväg i
följd af samtrafik uppburit för annan jernvägs räkning.

Anmäldes och bordlädes följande ärenden:

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 20, i anledning af Riksdagens
beslut om införande af en inregistreringsafgift å hvetemjöl,
gryn, alla slag, samt bönor;

samma Utskotts betänkande N:o 21, angående beräkningen af
tull-, post-, stämpelpappers-, bränvinsbrännings- och hvitbetssockertillverkningsmedlen; samt

Lag-Utskottets Utlåtanden:

Måndagen den 10 Maj, e. m.

N:o 52, i anledning af väckt förslag till ändring i 17 g af
förordningen om bommunalstyrelse för landet den 21 Mars
1862; och

N:o 53, i anledning af väckta förslag om tillägg till 63 § af
förordningen om kommunalstyrelse på landet och 62 § af förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862;

hvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle uppföras främst
på föredragningslistan för nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 8 e. m.

In fidem
0. Brakel.