1879. Första Kammaren. N:o 18 (Riksdagens protokoll 1879:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1879. Första Kammaren. N:o 18.

Fredagen den 14 Mars 1879.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad e. m.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Stats-Utskottets den 12 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
försäljning af kronan tillhöriga, i hufvudstaden belägna
egendomarne N:o 8 i qvarteret Kulberget mindre och N:o B i
qvarteret Päronträdet; samt

N:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an -gående utbyte af länsmansbostället Yistinge N:o 2, a/s mantal, i
Risinge socken emot 7+ mantal af kronoskattehemmanet Ölmetorp
N:o 1 i Skedevids socken af Finspånga läns härad och Östergötlands
län.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 12 i denna månad bordlagda memorial N:o 28, med förslag
till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde
hufvudtitel m. m.

lista punkten.

Den föreslagna voteringsproposition en godkändes.

2lära punkten.

Lades till handlingarne.

3:dje punkten.

De båda voteringspropositionerna godkändes.

Första Kammarens Prof. 1879. N:o 18.

N:o 18.

Fredagen den 14 Mars.

4: de ''punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

5 de—8-.de punkterna.

Alla, de i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner
blefvo af Kammaren godkända.

Vid punktvis skedd föredragning af Stats-Utskottets den 12
i denna månad bordlagda memorial iSbo 24, med yttrande och
förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i frågor rörande Riksgäldskontörets förvaltning, m. m.;
godkände Kammaren de i lista och 2:dra punkterna föreslagna
voteringspropositioner och lade den 3:dje punkten till handlingarne.

Föredrogs Stats-Utskottets den 12 i denna månad bordlagda
memorial N:o 25, med förslag till voteringspropositioner i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti tvenne frågor rörande
utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, hvarvid de
två i detta memorial intagna voteringspropositioner af Kammaren
godkändes.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Bevillnings-Utskottets den 12 i denna månad bordlagda betänkande
N:o 5, angående stämpelpappersafgiften.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Lag-Utskottets den 12 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 13, i anledning af väckt motion om berättigande för förmyndare
att af omyndigs medel i lifränteanstalt insätta inom
visst belopp; och

N:o 14, i anledning af väckta motioner om ändring af 26
kap. 4 § Byggningabalken.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott och Andra
Kammaren inkomna memorial, utlåtande och protokollsutdrag,
nemligen från

Fredagen den 14 Mars.

N:o 18.

Konstitutions- Utskottet:

,N:o 2, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet
torda protokoll;

Stats- Utskottet:

N:o 26, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under nksstatens sjette hufvudtitel;

N:o 27, angående ifrågasatt bemyndigande för Riksgäldskontor
att under år 1879 utbetala viss andel af det för år 1881
anslagna lånebelopp till utförande af Södra Dalarnes iernvägsaktiebolags
jernvägsanläggning;

Andra Kammaren:

me(i delgifvande af Kammarens beslut öfver dess
.. j Jga Utskotts utlåtande N:o 9, om underdånig skrifvelse
rörande upprättande af taxa för provincialläkares godtgörelse vid
sjukbesök; hvarefter Kammaren, uppå Herr Talmannens framställnmg,
beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst bland målen
på, föredragningslistan för nästa sammanträde, äfvensom att
de i dag för andra gången bordlagda utskotts-utlåtanden skulle
sättas nederst å samma lista.

Kammaren åtskildes kl. y2 B e. m.

In fidem
O. Brakel.

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Lördagen den lä Mars 1879.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för sistlidne dag och proto
kollet för den 3 i denna månad.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmäktige uti Riksbanken och Riksgäldskontoret jemte deras
suppleanter; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

med 73 röster,

Friherre Adelsvärd
Herr Asplund
Bennich
Burenstam
Croneborg
de Maré, A.
de Maré, G.
Ekman, J. J.
G-ahn

Hallenborg
Friherre Hamilton
Herr Hammarhjelm
Hederstjerna
Koch, A.
Kockum
Lenning
„ Ljungqvist
Friherre Ränsel
Grefve Sparre
„ Spens
Herr von Strokirch
„ Tornerhjelm
„ Wiikander
Grefve Ehrensvärd

7»

’7

»7

med 72 röster.

samt

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Företogs val af sex suppleanter till Kammarens valmän för
utseende af Riksdagens fullmäktige uti Riksbanken och Riksgäldskontor,
jemte deras suppleanter; och befunnos, efter valförrättningens
slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Wallberg med 57 röster,

„ Lothigius „ 57 „

„ Rappe „ 57 „

„ Tham „ 57 „

„ Gravelius „ 57 „ samt

„ Robson „ 56 röster; sedan ordningen mellan de fem

förstnämnde blifvit genom lottning bestämd.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Konstitutions-Utskottets sistlidne dag bordlagda memorial N:o 2,
angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.

Vid föredragning af Stats-Utskottets sistlidne dag bordlagda
memorial N:o 26, med förslag till voteringspropositioner i anled- *
ning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel; blefvo alla de i
memorialet föreslagna voteringspropositioner af Kammaren godkända.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Stats-Utskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande N:o 27, angående
ifrågasatt bemyndigande för Riksgäldskontoret att under år
1879 utbetala viss andel af det för år 1881 anslagna lånebelopp
till utförande af Södra Dalarnes jernvägsaktiebolags jernvägsanläggning.

Föredrogs Andra Kammarens sistlidne dag bordlagda protokollsutdrag
N:o 99, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess'' Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9, om underdånig skrifvelse
rörande upprättande af taxa för provincialläkares godtgörelse
vid sjukbesök.

Friherre af Ugglas: Jag får vördsamt hemställa, att ifråga varande

protokollsutdrag måtte hänvisas till Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 2.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framstälde Herr
Talmannen proposition derå, att ifrågavarande ärende skulle för

N:ö 18.

Lördagen den 15 Mars.

vidare utredning hänvisas till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o
hvilken proposition med ja besvarades.

Föredrogos å nyo och biföllos Bevillnings-Utskottets den 8
ock 14 i denna månad bordlagda betänkanden":

N:o 8, j anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om förändringar dels i vigtsatserna för postförsändelser i följd af
metersystemets antagande och dels i befordringsafgifterna för tidningar
m. m.; och

N:o 4, i anledning af väckt motion om förbrukningsskatt å
cigarrer och cigaretter.

Förändrad
lagstiftning
om skogseld.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 8 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 10, med anledning af väckt motion om
antagande af en författning om skogseld.

Herr Sundeil: På sätt Kammarens ledamöter kunna af betänkandet
inhemta, har jag emot detsamma anmält reservation
och uppstält ett författningsförslag, hvilket dock är föga annat
än en afskrift af den norrländska skogskomiténs projekt till lag
* ^F1F*" ^enna komit.és lagförslag har jag likväl uteslutit
| 88 derföre, att om vid uppkommen skogseld å kronans egendom
flere eller färre utmärka sig vid dess släckande, Kongl. Maj:t har
sig Öppet lemnadt att, på underdånig framställning af skogsstyrelsen
eller Konungens Befallningshafvande, gifva den belöning
1 PeiJmngaU som Kongl. Maj:t kan finna skälig; och om vid skogseld
å enskild egendom flere eller färre utmärka sig för raskhet
och rådighet, lärer väl belöning härför icke böra gifvas af allmänna
medel. Vidare har jag ur norrländska skogskomiténs försiag
uteslutit § 96, derföre att i 19:2i strafflagen finnes straff
stadgadt för den, som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse vållar eldskada å annans egendom, hvartill
skog måste räknas. Några särskilda lagföreskrifter härom äro
således öfverflödiga. Jag har vidare i allmänhet nedsatt strafflatituderna
samt för öfrigt vidtagit några små förändringar, hvilka
jag icke anser behöfva här särskildt omnämna. Uti ingressen till
min reservation har jag korteligen tillkännagifvit orsaken, hvarföre
jag varit skiljaktig från Utskottet, nemligen: att Byggningabalkens
stadganden i ämnet äro för knapphändiga och en del af
i~em ve? Aldeles antiqverade. Detta är förnämsta orsaken,
hvarföre jag ansett mig böra framkomma med ett särskildt författningsförslag.
Man kan visserligen säga, att i några delar af
nket en sådan lagstiftning icke är behöflig, såsom t. ex. i Östergötland,
der svedjande förmodligen icke heller förekommer, men
man bör väl derföre icke ur allmänna lagen utesluta 14 och 15

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

kapitlen Byggningabalken. Man kan också anmärka, att i de nu
föreslagna stadgandena förekomma bestämmelser af administrativ
art. Jag vill icke förneka rigtigheten af en sådan anmärkning,
men icke bör man val i ett ämne, som erfordrar så få bestämmelser
som detta, hafva en särskild lag, stiftad af Konung och Riksdaggemensamt,
och en lag, tillkommen på grund af Konungens lagstiftningsrätt.

På de skäl, som jag nu korteligen anfört, vagar jag yrka
bifall till min reservation och nu till dess lista paragraf, med
öfverhoppande tills vidare af författningsförslagets öfverskrift.

Förändrad
lagstiftning
om skogseld.
(Forts).

Herr Samzelius: Denna ärade Kammare lärer väl svårligen
vara böjd för att vid detta tillfälle ingå i någon speciel granskning
af reservantens förslag. Detta förslag har icke blifvit fraialagdt
i Lag-Utskottet, så att det der kunnat blifva föremål för
granskning, utan reservanten har först bifogat det sin reservation.
Lag-Utskottet hade således endast att fästa sig vid motionen, och
om man också erkänner behofvet af en förbättrad lagstiftning i
denna fråga, bör man väl icke kunna hysa olika tankar derom,
att ett förslag, som blifvit af den norrländska skogskomitén framstäldt
med afseende å de speciella förhållanden, som gälla i de
norrländska länen, icke vore lämpligt att tagas till fönster vid
en lagstiftning för hela riket. Det råder så olika förhallanden i
Norrbottens län emot t. ex. i Malmöhus län, att föreskrifter, som
kunna vara lämpliga på det ena stället, icke äro det^på det andra.
Detta har äfven skogskomitén insett, hvarföre också dess förslag
i det hänseendet endast afsett de norrländska länen. Skulle man
hafva tänkt sig, att det varit fråga om att få en lämplig lag förkela
riket, så hade det varit rättare att derför lägga till grund
de förslag, som blifvit utarbetade af föregående lagkommissioner
och lagberedningar, men den nu väckta motionen har icke gifvit
anledning till att så behandla frågan. För min del anhåller jag
om bifall till Utskottets utlåtande.

Herr Widmark: Då jag nu går att med några, ord försvara

den motion, jag har framstält, vill jag till en början tillkännagifva,
att jag vid densammas affattande mycket tvekat mellan att
endast framlägga den norrländska skogskomiténs förslag i denna
fråga eller att söka utarbeta ett eget. Helt anspråkslöst stannade
jag vid det förra sättet, emedan jag, som lifligt önskade^ en förändring
i detta afseende, trodde, att jag, byggande på denna
auktoritet, skulle bättre lyckas. Dessutom förestälde jag mig alltid,
att Utskottet skulle i hvilket fall som helst egna framställningen
nödig pröfning och i förslaget vidtaga de förändringar, som kunde
lända till en förbättring. Denna pröfning är också nu yerkstäld,
men har stannat vid en förkastelsedom, grundad derpå, att förslaget
innehåller bestämmelser, som gå nog mycket i detalj och
att detsamma icke skulle vara lämpligt för skogsförhållandena i
mellersta och södra Sverige. Om och huruvida det skulle vara
lämpligt för Norrland, förklarar Utskottet sig icke hafva anledning

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

!mdersöka- och slutligen erkänner dock Utskottet, att de nuvarande
om, skogseld. bestammelsei''na i 15 kap. Byggningabalken icke äro fullt tillfreds(Forts.
) ställande, kör att nu i min mån söka belysa frågan, vill jag
angifva, hvaruti de föreslagna förändringarne i nu gällande bestämmelser
bestå. De afse, förutom några mindre betydande detaljbestämmelser,
hufvudsakligen och väsentligast en förhöjning i det
ansvar, som är stadgadt för öfverträdelse!'' mot lagen. I afseende
å de särskilda bestämmelserna om skogseld skiljer sig detta nya
förslag från allmänna lagens stadganden i Byggningabalken egentligen
icke i några_ väsentliga delar. Det är först 81 §, som innehåller
några hänvisningar om iakttagande af försigtighet när man
upptänder eld i skogen. Men dessa hänvisningar äro här icke
bestämdare angifna, än att åtskilliga sätt att iakttaga försigtighet
exempelvis upptagas, med tillägg dessutom af orden “eller annorledes".
Icke kan jag inse något olämpligt deruti, att sådana
stadganden angående iakttagande af försigtighet med eld äfven
för mellersta och södra Sverige föreskrifvas. Det synes mig
nemligen, som om dessa påbud höra allmänt gälla, då försigtighet
med eld allestädes torde vara behöflig och nödvändig. Sedermera
förekomma i 82 § ingå andra nya föreskrifter än i fråga om
kronobetj eningens och jägeritjenstemännens olika skyldigheter vid
skogseld. Detta är egentligen i denna paragraf den enda förändringen,
som föreslagits, och icke kan det väl vara olämpligt
lön 1r?.e-^ers^a ocb södra^ Sverige, att de olika tjenstemännens olika
skyldigheter hvar för sig begränsas och bestämmas.

k°mmer sedan till 83 §, hvari norrländska skogskomiten
föreslagit stadganden angående belöning för raskhet vid
skogselds släckande och för uppdagande af anledning till skogseld.
Det må väl icke kunna nekas, att sådana stadganden skulle vara
till nytta, men på de skäl, som af en reservant, hvilken i öfrigt
instämt i min motion, redan äro anförda, får jag förklara, att lag
7r^.aJ bifall till denna paragraf. Likaså erkänner jag, att
94 § är öfverflödig, då 21 § i 19 kap. strafflagen derom innehåller
bestämmelser.

^.vad. härefter beträffar de _ förändringar, som skulle hafva
aöljnamsta betydelsen, nemligen de, som förefinnas i 96 och
88>.sa, föreskrifver 96 § ansvarsskyldighet för upptändande af eld
utan iakttagande af varsamhet, ändå att ingen skada sker. Der är
en höjning i straffbestämmelserna föreslagen och latitudsystemet
begagnadt, så att böternas storlek kan lämpas efter beskaffenheten
åt förseelsen. Man måste erkänna, att det är en stor skilnad,
eij regnig höstdag eller en torr och het sommardag
vårdslöst tänder upp eld eller lemnar eld osläckt i skog. Nog
behöjves dervidlag latitudsystemet, men den nu gällande lagen
gör icke någon annan skilnad, än att då man vårdslöst förfar med
i vld starkt väder eller långvarig torka, skall det ligga i

tyebote, d. v. s man skall bota dubbelt. Men sjelfva det egentliga
straffet är här b kronor, och nu har man föreslagit 5—100 kronors
böter. Reservanten har nedsatt maximibeloppet till 50 kronor.
Um ock för mellersta och södra Sverige så stränga bestämmelser

Lördagen den 15 Mars. 9

i detta afseende icke vore lika nödvändiga som för Norrland, så
kan likväl icke, då latitudsystemet är användt, det föreslagna
stadgandet anses olämpligt, när man betänker, att det lägsta
bötesbeloppet är lika både i den nu gällande och den föreslagna
lagen. Och i allmänhet kan det väl icke, om man vill uträtta
något med lagen, vara lämpligt att nu bibehålla samma penningeböter,
som bestämdes för snart 150 år sedan. Sjelfva penningevärdets
fallande tyckes mig vara ett fullt talande skäl för eu
sådan förändring. I öfrigt ber jag att i afseende å denna 96 § få
nämna, att i näst följande betänkande — N:o 11 — är föreslaget,
att samma slags förseelse, eller ovarsamhet med eld utan att skada
deraf följer, skall beläggas med förhöjda böter, då nemligen förseelsen
begås i eller invid hus. Här åter synes en motsatt uppfattning
hafva gjort sig gällande. Jag tycker mig häri spåra den
tanken, att i fråga om ovarsamhet med eld i eller invid hus är
det nödvändigt att hafva stränga bestämmelser, men då det gäller
skog kan sådant vara likgiltigt. Det är ju bara skog, tänker man.
Men då har man verkligen förbisett att en skogseld, såsom ofta
händer i Norrland, kan hafva en utsträckning på liera mil och
åstadkomma vida större skada än som sker derigenom att en eller
annan gård brinner eller att en eller annan by lägges i aska.
Skogens värde torde dock böra beaktas, då man vet att den norrländska
trävaruutskeppningen representerar en summa af nära
100 millioner kronor och att den förstörelse af skogen, som genom
skogseld egen rum, verkar icke allenast för den närmaste tiden
utan hindrar äfven återväxten under en generation.

Uti 97 § är icke något nytt stadgande infördt, utan blott en
förhöjning gjord i ansvaret för att icke infinna sig på kallelse
till skogselds släckning. Nuvarande bötesbeloppet är 2 kronor
50 öre, icke värdet under vissa tider af ett mansdagsverke i Norrland;
och en sådan person, som sålunda icke fullgör sin skyldighet
och blir straffad, bör väl icke få i och med sitt straff, så att säga,
en belöning för att han icke fullgjort sin pligt; ty laglydnaden
kräfver mycket större uppoffringar af honom än dessa böter och
beklagligt är att detta lagstadgande ens någon gång tillämpas,
d. v. s. att någon blir åtalad och dömd, ty det prononcerar och
gör mera bekant lagens vanmakt och kommer till att föranleda
att sådana öfverträdelser ökas. Derför anser jag att alla skäl
tala för en förhöjning i ansvarsbestämmelserna. En sådan förhöjning
kan väl icke vara så nödvändig, när det gäller skogseld,
som uppstått i närheten af bygderna, ty der är uppoffringen att
infinna sig icke stor och intresset för släckningen större. Men i
Norrland på de aflägsnaste trakterna och synnerligast på kronans
stora, vidsträckta öfverloppsmarker, som vanligen ligga i utkanterna
och närmast fjellen, så blir det alldeles omöjligt för vederbörande
att skaffa folk, då det särskilda intresset dervidlag icke
kan göra något. Då nu emellertid latitudsystemet är iakttaget
och lägsta bötesbeloppet är ungefär detsamma som nu gällande
lag bestämmer, så kan jag icke förstå, att detta stadgande kan
vara olämpligt för mellersta och södra Sverige. Jag vill likväl

N:o 18.

Förändrad
lagstiftning
om skogseld.
(Forts.)

N:o 18.

Förändrad
lagstiftning
om skogseld.
(Forts.)

Lördagen den 15 Mars.

och såvidt icke några andra röster höja sig för mitt förslag,
förena mig med Herr Sundeil i yrkandet om bifall till hans reservation,
då jag, såsom jag redan nämnt, frånträdt yrkandet om
bifall till 83 och 94 §§ och då Herr Sundeils förslag i hufvudsak är
detsamma som mitt. Jag yrkar sålunda bifall till Herr Sundells
reservation.

Herr Sundeil: Med anledning af hvad en talare på kristianstadsbänken,
ledamot af Lag-Utskottet, anfört, ber jag att få meddela,
att jag i Utskottet uttryckligen gifvit till känna de åsigter,
jag i frågan hyser, och jemväl hvilka paragrafer af norrländska
skogskomiténs betänkande jag ansåg böra uteslutas. I öfrigt ^vill
jag tillägga, att, efter min uppfattning, författningsförslaget icke
har någon lokalfärg, utan kan det vara tillämpligt i hvilka delar
af riket som helst. Då det likväl kan hända, att Kammarens
ledamöter “draga sig för" att nu antaga ett nytt författningsförslag,
intaget i en reservation; så får jag, med återkallande af
mitt förra yrkande, begära återremiss af betänkandet; och anhåller
jag, att Herr Talmannen ville framställa proposition härå.

Friherre Hamilton: Det lärer icke kunna bestridas, att det
är af stor vigt att våra skogar egnas den vård och omtanke, som
öfverensstämma med det stora värde de ega för enskilda och för
det allmänna. Att skogseldar ofta vållas genom ovarsamhet, som
är ytterst tadelvärd och således krafvel- strängare straffbestämmelser
än de nu gällande, torde också vara sannolikt. Jag bär
dock ansett, att det framlagda förslaget icke på något vis kan
vara tillämpligt för hela riket såsom en gemensam lag, utan jag
har framhållit i Utskottet den åsigt, att man skulle på grund af
de der framstälda satserna utarbeta något förslag, som vore mera
antagligt för hela riket. Denna åsigt lyckades dock icke vinna
majoritet inom Utskottet, och jag nödgades således att lika med
en annan ledamot anmäla reservation mot Utskottets^ beslut.
Hvad Herr Sundells reservation beträffar, så tillfredsställer icke
heller den mig, ty jag anser den innebära en motsägelse, som icke
borde förekomma, men, då jag nu önskar, att något bör i saken
åtgöras, så får jag vördsamt hemställa, att Kammaren ^måtte
återremittera ärendet, på det att Utskottet må blifva i tillfälle att
ännu en gång taga frågan i öfvervägande och att, derest inom
Kammaren nu yttrar sig en åsigt öfverensstämmande med min,
utarbeta ett förslag i den syftning, som jag önskar skall göra sig
gällande.

Herr Samzelius: Det är visserligen sant, att, på sätt den
ärade talaren på dalabänken uppgaf, han vid ärendets behandling
i Utskottet yttrade en skiljaktig åsigt mot den, Utskottets majoritet
hyste, men det är lika sant, att han icke då framlade något
bestämdt förslag till lag. Han har framkommit med ett sådant
förslag först i sin reservation, och förslaget har sålunda icke kunnat
undergå någon granskning i Lag-Utskottet. Men jag hemställer,

Lördagen den 15 Mars.

huruvida det kan vara lämpligt att bygga en lagstiftning i detta
ämne på ett förslag, som är utarbeta^ uteslutande för de fem
p.orra länen och som icke ens är afsedt att gälla för Dalarne.
Äfven efter en återremiss tror jag icke, att detta förslag kan
laggas till grund för en lagstiftning, och Lag-Utskottet kan väl
icke gerna fungera såsom en lagkomité och af hvarje omoget förslag
utarbeta. fullständiga lagbestämmelser i ett ämne, som kräfver så
stor ömsint. Jag tror icke, att tiden medgifver Lag-Utskottet att
i hvarje fråga bilda en lagkommission.

Det har sagts, att förslaget, sådant det af reservanten framlagts,
icke har lokalfärg. Jag vågar dock påstå, att detta är förhallandet.
Vid frågans behandling i Utskottet yppade sig de mest
skiljaktiga åsigter bland ledamöter från olika delar af landet. I
förslaget talas bland annat om budkafle, men i de södra provinserna,
särskildt Skåne, hade folket aldrig hört talas om någonting
sådant. Om der en budkafle ginge ut, skulle man ej veta hvad
den betydde. I förslaget förekommer vidare, att ingen må lemna
skogseld innan hemlof gifves. Det upplystes, att skogseldar finnas
som vara månadtals, och följaktligen skulle man, då man budades
till skogseld, icke veta huru man skulle proviantera sig, och icke
är det så godt att föra med sig matsäck, som räcker hela månader.
Emellertid skulle man, om man lemnade elden, göra sig
förfallen till ansvar. Börjar man att ingå i granskning af hvarje
paragraf, tror jag, att icke en enda tål pröfning.

-För öfrigt är den norrländska skogskomiténs förslag beroende
på åtgärd inom vederbörande departement. Eörslaget är ingifvet
till Kong!. Haj:t, och om Kongl. Maj:t anser behöflig! att särskildt
utbryta frågan om skogseld, så förmodar jag, att Kongl. Maj:t
framkommer med proposition i ämnet, men att nu lägga detta
icke granskade förslag till grund för en lagstiftning för hel a riket,
det vågar jag påstå icke vara lämpligt. Kepresentanterne från
mellersta och södra Sverige förklarade inom Utskottet detta temLgen
enhälligt. Den representant från Örebro län, som nyss hade
ordet, medgaf ju äfven, att detta förslag icke är lämpligt, men då
icke något förslag framkommit, som kan läggas till grund för en
lagstiftning, skulle en återremiss icke tjena till något, hvarföre
jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Widmark: I mitt förra anförande sökte jag visa. att
g;enom antagande af en latitud i straffet, lagen skulle vara tilllämplig
för landet i dess helhet, och jag upprepar än en gång.
att i hufvudsak är egentligen icke något nytt föreslaget mot hvad
som redan gäller, annat än förhöjningen i ansvaret, och således
har väl förslaget alls icke någon lokalfärg. Allra minst lär stadgandet
om budkafle gifva det en sådan färg, ty ett dylikt stadgande
finnes redan i gällande lag. Då emellertid Herr Sundell
återtagit sitt yrkande om bifall till hans förslag, så får likaledes
jag anhålla om återremiss.

Herr von Greger fel t: Då jag icke inom Utskottet deltagit

>:o 18.

Förändrad
lagstiftning
om skogseld.
(Forts.)

X:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Förändrad
lagstiftning
om skogseld,
(Forts.)

i förevarande ärendes behandling, kan jag icke ega kännedom om
de skäl, som föranledt Utskottet att afstyrka ifrågavarande motion
vidare, än de finnas upptagna i betänkandet och framkommit under
den nu förda diskussionen. För min del finner jag deraf, att
Utskottet behandlat motionen rätteligen sådan den blifvit framstäld.
Den afsåg nemligen att ur ett för 10 år sedan afgifvet
komitébetänkande angående skogarne i Norrland urplocka några
paragrafer och deraf bilda en författning för hela riket. Redan
på förhand kan man temligen säkert antaga, att ett sådant lagstiftningssätt
icke är det lämpligaste eller mest praktiska, och
granskar jag motionen, efter de förändringar som representanten
från Dalarne föreslagit och på hvilka motionären ingått, finner
jag skilnaden mellan de nu gällande lagstadgandena och de föreslagna
vara så ytterst ringa, att jag för min del knappt kan märka
dem, utom i fråga om böternas förhöjning. Hvad nu denna förhöjning
beträffar, så är sant, att de för ifrågavarande förseelser
stadgade böter nu betyda mycket mindre än vid lagens antagande,
men det samma gäller i fråga om alla de böter, som stadgas i
1784 års lag och ännu gälla, och således skulle samma skäl, som
tala för en förhöjning i detta fall, finnas för att genomgå hela
lagen och höja böterna. Det är egentligen i två fall, som en förhöjning
nu är yrkad, det ena i fråga om uteblifvande ifrån skogseld
och det andra beträffande vårdslöshet med eld ute å marken,
i det fall att ingen skada sker. Inträffar skada, så är nemligen
9 § 19 kap. strafflagen tillämplig. Hvad nu frågan om uteblifvande
beträffar, så tror jag, att det är af ganska ringa betydelse
om böterna i det hänseendet äro något större eller mindre. Den,
som kommer till skogseld endast för att undgå böter och icke af
intresse att motverka eldens spridning, den gör icke mycket gagn.
Här gäller ordspråket: Den hund, som piskas till skogen, biter
icke många harar. För släckning af skogseld måste, man i första
rummet påräkna det medborgerliga intresset, och jag tror icke,
att många skogseldar skulle blifva lindrigare derigenom, att man
höjde böterna för uteblifvande.

Hvad åter angår vårdslöshet med uppgörande af .eld, så tror
jag icke heller att böternas höjande härvidlag skulle minska skogseldarne.
I alla händelser finner jag icke mera skäl till en förhöjning
här, än i otaliga andra fall.

Skulle nu ärendet blifva återremitteradt, kan jag icke se, att
Utskottet kan göra annat än föreslå de ifrågasatta förhöjningarne,
ty någon annan direkt ändring har icke blifvit yrkad. Finner
Kammaren att en förhöjning i bötesbeloppen bör ega rum, så har
jag icke något emot en återremiss, men då jag icke anser någon
förhöjning behöflig, så måste jag för närvarande anhålla om bifall
till Utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Lag-Utskottets förevarande utlåtande, dels ock återremiss deraf,
framstäldes propositioner på dessa yrkanden samt besvarades

Lördagen den 15 Mars.

N:o 18.

med många ja och nej i blandning; hvarefter proposition på bifall
till Utlåtandet förnyades, och då dervid svarades många så
väl ja som nej, förklarade Herr Talmannen sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, återförvisas utlåtandet.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—26.
Nej—62.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 8 och 12 i denna månad ändring i 24
bordlagda utlåtande N:o 11, i anledning af väckt motion om ä,n-kaPA{:BJ9g''
dring i 24 kap. 1 § Byggningabalken. mngabalken.

Herr von (Jegerfelt: Ehuru, såsom jag nyss yttrade, jag
icke är synnerligen vän af små förändringar i lagen och specielt
förhöjning i böter, vill jag dock bifalla en förändring i den syftning,
ifrågavarande motion angifver, och detta af följande skäl.
Ordningsstadgan för rikets städer stadgar från 5 till och med
100 kronors böter för den, som ovarsamt umgås med eld, dock
endast för det fall, “att icke straff, enligt allmän lag eller särskilda,
i detta hänseende af Kongl. Maj:t meddelade stadganden
följa bör“. Då nu 24 kap. 1 § Byggningabalken för ifrågavarande
förseelse stadgar böter till bestämdt belopp af 5 daler, så
har detta varit ett hinder för domstolarne att med tillämpning af
ordningsstadgan ådöma högre bötesbelopp. Detta missförhållande,
som onekligen är stort, skulle dock i viss grad fortfara om man
antoge den af Utskottet föreslagna förändring, enligt hvilken böterna
skulle höjas till endast 100 daler. Följden skulle blifva,
att på grund af ordningsstadgans af mig omnämnda vilkorliga föreskrift
böterna icke skulle kunna bestämmas till högre belopp än
100 daler eller 50 kronor, ty böterna få ju icke gå utöfver hvad
genom särskildt stadgande, det vill här säga 1 § 24 kap. Byggningabalken,
vore stadgadt. För min del vill jag således yrka
bifall till Utskottets hemställan, dock med den förändring, att, på

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Ändring i 24 sätt en reservant föreslagit, böterna bestämmas till 200 daler. Å

bnp. i § Bygg- detta mitt yrkande anhåller jag hos Herr Talmannen om proponmgabalken.
iti V *

(Forts.)

Herr Samzelius: Anledningen hvarföre Utskottet icke föreslagit
ett så högt bötesbelopp som 200 daler, är hufvudsakligen
den, att motionären sjelf stannat vid 100 dalers böter. I Utskottet
yttrades olika meningar och en stark minoritet var för det
belopp, som Herr von Gegerfelt föreslagit, emedan det derigenom
åstadkommes likhet i lagstiftningen för land och för stad, hvilket
är önskvärdt. Om man å ena sidan kan säga, att faran för ovarsamhet
med eld är mindre på landet, emedan samhällena der icke
äro så stora, så får man å andra sidan medgifva, att byggnadssättet
på landet är sådant, att ovarsamhet med eld der kan vara
farligare än i stad. Så vida icke någon annan mening yppar sig,
så har jag icke något emot, att beloppet höjes till det af den
förre talaren föreslagna.

I fråga om _ denne _ talares uttalade åsigt, att hinder skulle
förefinnas för tillämpning af ordningsstadgans föreskrift om det
högre bötesbeloppet, ber jag att få nämna, att jurister derom hysa
olika mening. Jag har sett en Göta Hofrätts dom, enligt hvilken
sådant hinder skulle finnas, men andra domstolar anse åter, att
Byggningabalkens stadgande om vådeld i by gälla uteslutande
landet och icke kunna tillämpas för stad.

Herr von Gegerfelt: Med anledning af hvad den siste talaren
yttrat, ber jag att få bemärka, att för min del finner jag
icke det ringaste tvifvel om att 24 kap. Byggningabalken, ehuru
det handlar om vådeld i by, dock är tillämpligt äfven för stad;
ty hela balken är väl skrifven med afseende på landet, och såsom
man vet äro de flesta stadgandena hemtade ur landslagen, men
en mängd deraf äro tillämpliga på städerna. Jag anser således,
att de domstolar gjort fullkomligt rätt, som icke tillämpat ordningsstadgans
föreskrift om ett högre bötesbelopp, utan hållit sig
till det i Byggningabalken bestämda beloppet 5 daler.

Herr Svanberg: Redan i Lag-Utskottet har jag tagit mig
friheten uttala såsom min åsigt, att bötesbeloppet borde för ifrågavarande
fall bestämmas lika för land och stad, och jag har gjort
det på grund deraf, att jag tycker, att det är olämpligt, att olika
straffbestämmelser skola gälla för land och stad, synnerligen då
man vet, att de för städerna faststälda bestämmelserna afse icke
blott de inre delarne af staden utan äfven den städerna tillhörande
utmark. Följden af att olika straffbestämmelser finnas, kan
således blifva den t. ex., att en sådan förseelse, som här är i fråga,
kan om den begås på ena sidan om en landsväg straffas med 5
dalers böter, såvida platsen hör till en landskommun, men deremot
om den begås på andra sidan vägen och denna sida hör till
stadsområde, beläggas med 100 kronors böter. Inom Lag-Utskottet
lyckades jag icke vinna majoritet för min åsigt, men det glä -

Lördagen den 15 Mars. 15 \;0 Ig.

der mig, att den här tyckes vara den rådande. Jag förenar mig
således i det af Herr von Gegerfelt framstälda yrkande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen yttrat, att under den samma endast hade yrkats bifall
till Lag-Utskottets förevarande utlåtande, med den förändring, att
det föreslagna bötesbeloppet förhöjdes till 200 daler; framstäldes
först proposition på bifall till utlåtandet oförändradt, hvarvid svarades
nej; och sedermera proposition på bifall till det samma
med ofvan sagda ändring, hvilken proposition med ja besvarades.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 8 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande rättighet till grustägt å
annans skog och utmark.

Herr von K och: Då ingen reservation finnes vid detta betänkande,
har jag icke för afsigt att yrka någon ändring deri, ty det
skulle troligen tjena till intet, men jag vill dock till protokollet
yttra såsom min tanke, att jag anser den ifrågavarande motionen
rigtig, nemligen, att rätten till ersättning för grustägt borde utsträckas
äfven till skog och utmark, isynnerhet som det på många
ställen faller sig mycket svårt att göra skilnad mellan skog och
utmark och hage. Utanför Norrtull finnes t. ex. en sträcka —
en fortsättning af Brunkebergsåsen —■ särdeles väl belägen för
grustägt, och der hafva vi, som hafva egendomar i granskapet, i
många år köpt grus. Jag tror icke, att den platsen kan anses
för hagmark. Äfven i mitt nuvarande granskap i Blekinge finnas
störa sträckor som bestå nästan uteslutande af grus; jernvägen
går derigenom och denna grusmark har ett värde, som mångfaldigt
öfverstiger värdet på hagmarken derinvid.

Jag har blott velat yttra detta och jag tror icke, att den
omständighet att en fråga är föremål för en komités granskning
i allmänhet ovilkorligen bör hindra nya och nödiga små förändringar,
som kunna göras oberoende af komiténs arbete. Jag har
intet yrkande att framställa.

Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.

Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 12 och 14 i denna må- Försäljning
nåd bordlagda utlåtande N:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts nå- af kronan
diga proposition angående försäljning af kronan tillhöriga, i huf- e^ndomår i
vudstaden belägna egendomarne N:o 8 i qyarteret Kulberget min- Stockholm..
dre och N:o 3 i qvarteret Päronträdet.

Friherre af Ugglas: Mot Stats-Utskottets enhälliga afstyr -

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Försäljning
aftvå kronan
tillhöriga
egendomar i
Stockholm..
(Forts.)

kande och då ingen här uppträdt för frågan, lönar det knappt
mödan att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men med
den närmare kännedom, jag eger om denna fråga, ber jag att få
meddela några upplysningar.

Enligt min tanke bör man behandla särskildt frågan om den
ena och den andra af de båda tomterna, som här afses, och jag
ber att till en början få hålla mig till frågan om tomten i qvartett
Kulberget.

Stats-Utskottet yttrar härom, att priset synes vara temligen
lågt beräkna dt, samt att det kan vara skäl att staten behåller
tomten för att kunna använda den antingen för sitt eget behof
eller möjligen för att lemnas i utbyte mot annan för det allmänna
erforderlig plats. I afseende på priset ber jag att få upplysa,
att denna tomt, hvilken är belägen midt inuti ett qvarter, som af
Kongl. Maj:t blifvit regleradt, innehåller i areal 19,215 qvadratfot
och är värderad till 70 öre för qvadratfoten. Nu hafva i allmänhet
och äfven på senare tider, då prisen varit ganska uppdrifna,
tomter i denna aflägsna stadsdel, der ännu icke ordentliga gator
finnas, icke betingat högre utan ungefär samma pris. Litet längre
i söder, der staden är reglerad, hafva tomterna visserligen stigit
till 1 krona eller 1 krona 25 öre för qvadratfoten, men i den
ifrågavarande stadsdelen kan 70 öre för qvadratfoten icke anses
oskäligt lågt Ö fv er in ten dentsemb et et har sedermera värderat den
å tomten varande byggnad till ett belopp, som, för att få upp
summan till 28,000 kronor, erfordrar något öfver 15,000 kronor.
Det hus, som der finnes, är af den beskaffenhet, att det icke har
något värde annat än sjelfva materialierna och af dessa är nästan
endast stenen användbar, ty sjelfva inredningen är i det närmaste
värdelös. Jag tror verkligen icke, att man kan säga, att icke
Kronan skulle göra en ganska god affär, om tomten nu såldes
till det beräknade priset.

Hvad vidare beträffar det andra åberopade skälet eller att
tomten skulle kunna användas för något statens ändamål, får jag
säga, att jag sannerligen icke förstår, huru sådant skulle vara
möjligt. Tomten är trångt belägen midt inuti ett qvarter och för
att staten skulle kunna använda den samma måste staten köpa in
ytterligare tomter för att komma fram till gatan. Vidare är läget
dåligt i alla afseenden och efter all anledning kommer det att
dröja många år, innan någon gata kommer att framdragas der,
och af alla dessa skäl tror jag icke, att staten kan komma att
för något sitt ändamål behöfva denna tomt. Hvad beträffar Utskottets
mening, att tomten borde bibehållas åt Kronan för att
användas vid möjligen ifrågakommande utbyte mot annan Stockholms
stad tillhörig mark, kan jag försäkra, att staden icke har
det allra ringaste intresse att der lägga sig till någon tomt. För
gaturegleringen behöfver icke en enda tum af denna tomt tagas i
anspråk och jag tror alldeles icke, att staden skulle vilja förvärfva
sig tomten för någon byggnads uppförande.

Emellertid säger nu Utskottet, att byggnaden å tomten tills
vidare kunde användas till epidemisjukhus. Jag skulle önskat,

Lördagen den 15 Mars.

Ji:o 18.

att någon af Stats-Utskottets ledamöter hade besökt denna byggnad
och sett huru den är beskaffad; ty den är verkligen sådan,
att jag tror icke att någon menniska annat än i det yttersta nödfall
skulle vilja inlägga en sjuk der, och dessutom, att förlägga
ett epidemisjukhus alldeles i närheten af en stor kasern och vidare
så, att lång och. svår transport från öfriga kaserner skulle erfordras,
det tror jag icke vore på något vis lämpligt. Jag tillåter
mig icke bestämdt påstå, men nog är det min åsigt, att stadens
helsovårdsmyndigheter skulle göra stora svårigheter vid byggnadens
användande till epidemisjukhus.

Huru man än ser denna sak finner jag för min del det vara
klokt att nu begagna tillfället att möjligtvis afyttra denna tomt
för att för den influtna köpeskillingen åstadkomma något verkligen
gagneligt, och jag har således icke den allra minsta tvekan
att understödja Kong! Maj:ts proposition i afseende på denna
tomt.

Något annorlunda ställer sig frågan med afseende på den senare
tomten och jag vill helt öppet säga, att jag tror att kronan
verkligen kan hafva fördel af att behålla den samma för att användas
såsom bytesmedel. Denna tomt är belägen vid Handtverkaregatan,
som, enligt den icke ännu faststälda regleringsplanen,
skall utvidgas med delar af denna tomt, och vid sådant förhållande
kan det ju alltid vara bra att vid en sådan uppgörelse
mellan staten och staden hafva något att lemna i utbyte. Hvad
tomten i finansielt hänseende beträffar, ber jag att få upplysa, att
hela egendomen består af 12,900 qvadratfot jemte några gamla
dåliga hus, hvilka nu lemna staten en hyra af 1,800 kronor, och
det förefaller mig verkligen då, som om det icke vore någon dålig
affär att sälja egendomen för 30,000 kronor. Men, som sagdt, jag
tror ur annan synpunkt att det kan vara skäl att behålla tomten
för att användas såsom bytesmedel, och vågar jag sålunda för
min del hemställa, om icke Kammaren skulle vilja bifalla Kongl.
Maj:ts proposition endast i afseende på tomten i qvarteret Kulberget.

Herr Statsrådet Rosensvärd: Anledningen till Kongl. Maj:ts
förevarande proposition framgår tydligt och klart af motiven dertill.
Det ifrågavarande huset i qvarteret Kulberget, förut ett
gammalt sockerbruk, har visserligen under trängande omständigheter
blifvit användt till kolerasjukhus, men att det icke varit
dertill lämpligt, har erfarenheten visat, och enligt uppgifter från
läkare och från medicinalstyrelsen framgår att vården af de sjuke
derstädes icke kunnat vara särdeles ändamålsenlig. Sedermera
har huset användts till fattigbarack och har nu åter lemnats till
hufvudtiteln. Då man är i fullkomlig saknad af hvarje slags
lägenhet, lämplig till sjukhus i händelse af en epidemi bland stadens
garnison, och ifrågavarande byggnad varit afsedd för sådant
ändamål, ligger det väl nära till hands att man söker realisera
denna olämpliga byggnad för att för de inflytande medlen få åt Första

Kammarens Prof. 1879. N:o 18. 2

Försäljning
aftvå kronan
tillhöriga
egendomar i
Stockholm.
(Forts.)

3 ro 18.

Lördagen den 15 Mars.

Försäljning minstone en början till en samlad fond för anskaffande af ett
af tvåkronan ändamålsenligare epidemisjukhus.

i Hvad den andra tomten beträffar, är den icke i annat afse"Stockholm,
ende fördelaktig för garnisonssjukhuset, än att den lemnar en liten
(Forts.) årlig inkomst. I afseende på sjukvården är den af ingen fördel,
ty den ligger icke så till, att det vore lämpligt att derå uppföra
ett epidemisjukhus.

Alla dessa orsaker hafva gjort, att Kongl. Maj:t ansett, att
man utan någon synnerlig uppoffring kunde, i den mån ett godt
anbud erhölles, realisera dessa båda, för staten, nu nästan öfverflödiga
byggnader och med de sålunda erhållna medlen fylla ett
behof, som förr eller senare måste tillgodoses.

Utskottets föreställning, att staten borde behålla sådana lägenheter
för att i händelse af behof användas såsom bytesmedel, kan
ju hafva skäl för sig, men derigenom blir icke garnisonens behof
af ett epidemisjukhus i någon mån fyldt. Vill åter Riksdagen
lemna penningar för detta ändamål, är det en annan fråga, men
nog var det föreslagna sättet något, som låg nära till hands, nemligen
att realisera för sjukvården redan befintliga men olämpliga
byggnader och för köpeskillingen anskaffa åtminstone det nödvändigaste
för fyllande af ett i afseende på sjukvården kändt behof.

Herr Montgomery Cederhielm: Kongl. Maj:t har ansett nödigt,
att ett sjukhus för epidemiskt sjuke inom Stockholms garnison
blir uppfördt, och efter vederbörandes hörande har befunnits, att
kostnaden för uppförande af två sjukhusbaracker, beräknade att inrymma
160 sjuke, skulle uppgå till 61,000 kronor. För åstadkommande
af den sålunda erforderliga summan har Kongl. Maj:t föreslagit att
ifrågavarande tomter, den ena i qvarteret Kulberget och den andra
i qvarteret Päronträdet, skulle få försäljas. Det uppskattade värdet
af dessa båda tomter utgör 55,800 kronor, eller sålunda i det närmaste
hvad som beräknats skola åtgå för uppförande af den behöfliga
sjukhusbyggnaden, och man bör ihågkomma, att detta endast
är uppskattningsvärdet och att egendomarna möjligen vid
försäljning kunna betinga högre pris. Dessutom har Kongl. Maj:t
ju icke sagt, att försäljningen skulle ske nu genast utan endast
begärt att erhålla fria händer till en sådan försäljning, då tiden
dertill blefve lämplig och man kan ju tänka sig att försäljningssumman
kunde komma att öfverstiga uppskattningsvärdet och måhända
uppgå till de erforderliga 61,000 kronorna eller derutöfver,
med ett ord, att staten skulle kunna erhålla den behöfliga sjukhusbyggnaden
för köpesumman af dessa båda tomter. Detta kunde
nu tyckas vara en ganska god affär, så vida icke dessa tomter vore
på något sätt för staten behöfliga. Men Utskottet har ansett, att
då allt emellanåt fråga uppstår om förvärfvande af tomter för
kronans räkning, det kunde vara godt att hafva dylika att lemna
i utbyte eller att försälja för att köpa på annat håll, och att det
af sådan anledning kunde vara skäl att icke afhända sig dessa
tomter. Tomten i qvarteret Kulberget å Ladugårdslandet har en
ganska stor areal, om jag icke missminner mig, 13,000 q vadratfot,

Lördagen den 15 Mars.

N:o 18.

och den ligger vid Nybrogatan helt nära Carl XV:s port. Man Försäljning
kan ju mycket väl tänka sig, att, då för ett artillerietablissementaftvåkronan
behöfves så ofantligt stor terräng för verkstäder och dylikt, denna eqendZmr i
tomt kan blifva användbar för artilleriets räkning. Stockholm.

Den andra tomten, som är belägen vid Handtverkaregatan å (Forts.)
Kungsholmen, kan man icke beräkna skola blifva användbar för
kronans räkning, men den kan säkerligen med lätthet afyttras.

Om nu Riksdagen emellertid är af Utskottets åsigt, att tomterna
icke böra försäljas, synes deraf följa, att, så vidt man icke kan
förneka beköfligheten af de omtalade sjukhusbarackernas uppförande,
Riksdagen måste anvisa för ändamålet nödiga medel. Jag
kan för min del icke finna att någon skada sker genom ett afslag
å Kongl. Maj:ts proposition, då frågan om epidemisjukhusets behöflighet
ju qvarstår o vederlagd, till följd hvaraf medel dertill
måste i en framtid lemnas.

Hvad angår den i motiveringen förekommande meningen, att
byggnaden å tomten i qvarteret Kulberget i nödfall skulle kunna
användas till sjukhus, opponerade jag mig inom Utskottet deremot,
ty jag får säga, att jag vid besök der funnit huset i det allra
mest bristfälliga skick, så att jag för min del icke tror att det
kan till sjukhus användas. Detta motiv kan jag således icke biträda,
men hufvudskälet qvarstår, nemligen att man vill reservera
dessa ganska stora tomter för Kronans framtida disposition på
sätt, som kan vara med dess fördel förenligt. Jag anhåller således
om bifall till Utskottets förslag.

Grefve Lagerberg: Inom Utskottet har jag yrkat bifall

till Kongl. Maj:ts proposition och detta hufvudsakligen på de nu
af Friherre af Ugglas anförda skäl, kvilka synas mig fullkomligt
talande och borde kunna håfva alla betänkligheter för de af Herrarne,
som ännu föreställa sig att dessa tomter kunna vara behöfliga
för att vid tillfälle lemnas åt staden i utbyte mot andra.

Det är alldeles uppenbart, att, då garnisonssjukhuset disponerar
dessa tomter och det visat sig, att de derå uppförda byggnaderna
äro fullkomligt odugliga för sjukvården, så att de måste stå öde
och endast kosta staten underhåll, kunna de anses som ett fullkomligt
dödt kapital och nästan som bortkastade penningar. Behofvet
af ett epidemisjukhus för garnisonen är oafvisligt och tränger
allt mer och mer på, och då synes det mig vara en klok hushållning
att göra sig af med dessa räntelösa och ofta kostsamma
byggnader och derför skaffa sig penningar till uppförande af det
behöfliga sjukhuset. Detta kostar ju då staten ingenting alls och
medlen blifva på det sättet använda just till det med dem afsedda
ändamålet. Inom Utskottet hörde jag anföras såsom skäl för dess
åsigt, att man icke tyckte om detta hushållningssätt att taga medel
från ett ändamål och använda till ett annat alldeles så, som
i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof föreslogs att af besparingarne å indelta arméns löneanslag
taga medel för anskaffande af fältartilleri. Men för min del får
jag säga, att jag finner detta vara en helt annan fråga. De ifråga -

Ji:o 18.

Försäljning
af två kronan
tillhöriga
egendomar i
Stockholm.
(Forts.)

Lördagen den 15 Mars.

varande byggnaderna äro ju anslagna till sjukhus och dertill kunna
de icke användas; hvarför då icke sälja dem och för penningarna
bygga det sjukhus, man behöfver? Hvarje enskild klok hushållare,
i synnerhet om han har ondt om penningar, skulle otvifvelaktigt
gå så till väga. Hvarföre då icke staten? I sak har jag
ingenting att tillägga. Vill Riksdagen icke bifalla Kongl. Majrts
förslag, är det naturligt att Kongl. Maj:t måste vid en kommande
riksdag äska ett anslag för ifrågavarande ändamål. Att låta
de gamla husen stå qvar i kanske 50, ja — 100 år för att vänta
på tomtutbyte med Stockholms stad, är väl en alldeles bakvänd
hushållning. Alla förhållanden tala för bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, hvarom jag anhåller.

Grefve Sparre: Jag kan fullkomligt instämma med föregående
talare deri, att nuvarande epidemisjukhus för garnisonen ingalunda
är för ändamålet lämpligt, och jag anser det i hög grad önskvärdt, att
detta missförhållande snart blir afhjelpt. Men om jag så långt är ense
med desse talare, kan jag icke gå in på att, för att bereda medel till
sådana sjukhusbaracker, hvartill kostnaderna äro beräknade till
endast 61,000 kronor, man skulle sälja någon af statens tomter
här i Stockholm. Jag tror, att statens behof af tomterna är ganska
stort, och man kan icke i detta ögonblick förutse till hvad de,
möjligen inom kort, kunna behöfvas. De kunna måhända behöfvas
för uppförande af någon för staten nödvändig byggnad; de
kunna behöfvas för att göra utbyte med staden och möjligen äfven
för att efter tillköp af angränsande mark erhålla lämplig plats
för något ändamål. För öfrigt, hvad beträffar tomten i qvarteret
Kulberget, så synes mig, då staden utvidgas åt detta håll, densamma
derigenom få ett helt annat värde än den nu anses hafva.
Vill man bygga sjukhus af ifrågavarande slag, kan man dertill anslå
medel utan att sälja någon af statens egendomar. Jag föreställer
mig, att, huru ondt det är om penningar i statskassan, behöfver
man dock icke, för att bringa upp ett icke större belopp än 61,000
kronor, sälja tomter, som man i framtiden väl kan behöfva.

Jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.

Friherre af Ugglas: Jag kan ej neka till, att de båda statsutskottsledamöternes
yttranden förvånat mig. Kongl. Maj:t har
nu framkommit med förslag att fylla ett behof, som de sjelfva
erkänna såsom oafvisligt, och Kongl. Maj:t har anvisat tillgång
härtill genom försäljning af ifrågavarande fastigheter. Nu vill
Utskottet ej tillstyrka en sådan försäljning, utan påstår, att man
i stället bör anvisa penningar. Men är det skäl att under dessa
tider, då man kan använda penningar som manhar på hyllan, icke
gorå det, utan vända sig till eu ökad beskattning. Det ligger så
mycket motsägelse i utskottsledamöternes yttranden mot hvad vi
förut varit vana att få höra om nödvändigheten att spara. Hvad
nu dessa tomter beträffar, i synnerhet den ena, tror jag mig känna
till förhållandena dermed lika väl som dessa Herrar, och jag är öfvertygad,
att den ena tomten, belägen under ett berg och bredvid

Lördagen den 15 Mars.

N:o 18.

ett kärr, aldrig kan blifva användbar för ett sjukhus, och då för- Försäljning
står jag icke hvarför man, om man skulle få ett godt pris, ej skulle af tvåkronan
sälja den. Möjligen skulle priset på tomten nu blifva temligen eg^domar
högt, emedan ett mycket stort begär att bygga nya hus just i Stockholm,
under detta år nu förefinnes till följd af de goda prisen på mate- (Forts.)
rialier och arbete. Jag tror rent af, att Utskottet vill inleda
Riksdagen i en dålig affär.

Herr Nord eu felt: Behofvet af ett epidemisjukhus kan icke
underkännas, men frågan derom synes alldeles böra skiljas från
den om sättet att anskaffa medel till sjukhuset. Ifrågavarande
tomter har jag, efter undersökning af karta och förhållandena,
funnit kunna för staten i framtiden bättre användas än genom att
nu säljas. Den vid artillerietablissementet belägna kan, så vidt
jag kan se, mycket lätt behöfvas för utvidgande af detta etablissement
t. ex. till uppförande af förråd eller verkstäder. Det å tomten
belägna berget kan småningom sprängas bort och användas
till byggnadssten, som man sålunda kan få utan att särskildt betala
för stenen — kringliggande tomter kunna sannolikt tillköpas
om så behöfves. Visst äro vi fattiga i år, men dock icke så
fattiga, att vi behöfva realisera kronans egendomar.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Montgomery Cederhielm: Med afseende på den anmärkning,
.Friherre af Ugglas framstält, nemligen huruvida det kan
vara skäl att nu anvisa statsmedel för ifrågavarande ändamål,
ber jag få fråga: kan det å andra sidan vara skäl att nu afhända
staten en dess egendom? Båda utvägarne äro för närvarande
svåra; men ett afyttrande af egendom kan säkerligen icke ske
på andra än ofördelaktiga vilkor. Intetdera är emellertid nu nödvändigt,
emedan det synes af Kongl. Majds proposition, att åtgärden
icke är brådskande. Kongl. Majd säger sjelf, att förslaget
afser, att han framdeles må ega fria händer att begagna ett
gynsamt tillfälle för försäljningen, och det har icke heller ifrågasatts
att denna försäljning skall ske nu genast. Således behöfva
icke heller statsmedel nu straxt anvisas utan framdeles vid lämplig
tid. Då dertill kommer, att den för ändamålet erforderliga
summan, 61,000 kronor, är en obetydlighet, tror jag det vara
bättre att anvisa densamma af statsmedel, än att afhända kronan
egendomar, som då de möjligen behöfvas, måhända icke kunna
återbekommas, och anhåller fördenskull om bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag ber blott få yttra några
få ord med anledning af den siste talarens yttrande. Hvarken
Kongl. Maj:t eller Stats-Utskottet lärer kunna förutse, huru brådtom
det kan blifva med anskaffandet af ett epidemisjukhus. Kongl.

Maj:t har icke heller yttrat något derom; utan han har begärt
att få disponera öfver dessa för Kronan onyttiga tomter för att
använda de medel, som för dem kunna inflyta, till anskaffande af

lV:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Försäljning ett nytt sjukhus. Det ligger i sakens natur, att, om Kong!. Maj:t
"ff-mk''°nan anser det ifrågavarande behofvet böra så fort som möjligt fyllas,
egendomar i är Fjerde hufvudtiteln, ehuru kringskuren, icke så dålig, att den
Stockholm, icke kan förskjuta dessa 61,000 kronor med säkerhet att återfå de(Forts.
) samma.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden
nemligen: l:o att utlåtandet måtte bifallas; 2:o ni Friherre af Ugglan.
att Kammaren, med bifall till utlåtandet, för så vidt det rörde
ifrågasatt försäljning af egendomen N:o 3 i qvarteret Päronträdet,
skulle afstå samma utlåtande, i hvad det afsåge försäljning af
egendomen N:o 8 i qvarteret Kulberget mindre, och bifalla hvad
Kong!. Maj:t i sistberörda hänseende föreslagit; samt 3:o att Kammaren,
med afslag å utlåtandet, måtte bifalla Kong!. Maj:ts ifrågavarande
nådiga proposition i dess helhet.

Härefter framstäldes propositioner på dessa yrkanden och besvarades,
den första med många ja, blandade med nej, och de två
senare med många nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det
proposition på bifall till utlåtandet ånyo blifvit gjord samt med
många ja, blandade med nej, besvarad, Herr Talmannen förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

I anledning häraf hemstälde Herr Talmannen, huruvida Kammaren
såsom kontraproposition vid den blifvande voteringen antoge
bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition i dess helhet,
och, då dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade
denna proposition vara med öfvervägande ja besvarad.

Sedan kontrapropositionen sålunda blifvit bestämd, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller’ Stats-Utskottets utlåtande N:o 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Kammaren detta Utlåtande och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda nådiga proposition.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—64.
Nej-29.

Lördagen den 15 Mars.

N:o 18.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 12 och 14
i denna månad bordlagda utlåtande N:o 22, i anledning af Kongl.
Haj hs nådiga proposition angående utbyte af länsmansbostälfet
Vistinge N:o 2, ®/8 mantal, i Risinge socken emot XU mantal af
kronoskattehemmanet Olmetorp N:o 1 i Skedevids socken af Finsponga
läns härad och Östergötlands län.

Herr Talmannen uppstod och aflägsnade sig; och leddes Kammarens
förhandlingar under den återstående delen af sammanträdet
af Herr vice Talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings-Utskottets
den 12 och 14 i denna månad bordlagda Betänkande
N:o 5, angående stämpelpappersafgiften.

Islå, 2:dra och 3:dje punkterna.

Lades till handlingarne.

4-.de

mom. a.

Bifölls.

mom h.

Herr Sundeil: Bevillnings-Utskottets förslag i afsende å stämpel
på bouppteckningar är mycket konstigt. Det är åter ett försök
att i afseende å stämpelbeläggningen åtkomma städerna.
Ett dylikt försök gjordes äfven förra året med framgång, men
jag skulle vilja hoppas, att det nu må misslyckas. Kammarens
ledamöter torde veta, att till bouppteckningar skola begagnas kartor
med dubbel stämpel, hvaraf hälften vidfästes handlingen och
den andra hälften insändes till Hofrätten för den granskning af
stämpelbeläggningen som der eger rum. Protokollet öfver bouppteckningars
inregistrerande är icke längre än tre eller fyra rader.
I marginalen skall, jemte anteckning om paragrafsnummer och
ärendets art, redovisas för stämpelpapperet och då härtill nu åtgår
minst två rader, tvifiar jag på, att mariginalen räcker till,
om Utskottets förslag går igenom. 1 de städer, der sterbhusdelegare
numera få kalla hvem som helst till bouppteckningars förrättande,
har ett sådant stadgande icke kunnat tillkomma utan
uppoffringar af invånarne, hvilka derför måst höja lönerna för
magistratens ledamöter. Det finnes dock städer, der magistraten
gör bouppteckningarne utan ersättning, men bouppteckningspro -

iStämpel å
bouppteckningar.

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Stämpel å
bouppteckningar.

(Ports.)

centen ingår till statskassan; och är der, sedan löneförmånerna
blifvit höjda och förvandlade till fixa, den vidtagna förändringen
till gagn och nytta endast för tjenstemännen.

Beräkningen af stämpelpapper för bouppteckningar tyckes
vara krångligare än behöfligt är.

Bör min del yrkar jag återremiss, på det att Utskottet må
inkomma med ett annat och bättre förslag. Jag vill äfven uttala
det omdöme, att, oaktadt dessa, nästan årligen återkommande
lappningar på stämpelpappersförordningen, den aldrig blifver följdrigtig
förr än åt en komité uppdrages att utarbeta eu ny sådan
författning. Jag vill icke nu framställa något yrkande idenrigtningen;
men jag tror, att från Bevillnings-Utskottet borde inkomma
en sådan hemställan. Äfven om jag nu icke vinner något — Beviilnings-Utskottets
betänkande, angående stämpelpappersafgiften,
behandlas här i Kammaren vanligen mycket rappt — har jag
trott mig böra framställa dessa anmärkningar, och upprepar jag
mitt yrkande om återremiss af den förevarande punkten.

Herr Bennich: Det låter verkligen på det yttrande, som den
siste talaren afgifvit. som om han icke rätt studerat Bevillningsutskottets
förslag i denna punkt; ty om han det gjort, skulle han
hafva funnit, att det icke går ut på att åtkomma städerna, utan
tvärtom uttryckligen fritager bouppteckningar i städerna från en
stämpel, motsvarande den inregistreringsafgift, som städerna till
magistratens aflöning ännu vidkännas, och det går längre, ty det
medgifver, att i de städer, der sådan inregistreringsafgift icke erlägges,
bouppteckningarne ändock skola fritagas från ett inregistreringsafgiften
motsvarande stämpelbelopp, emedan i sådana städer
betalas en bouppteckningsprocent till magistraten, som har förmånen
att förrätta bouppteckningar, eller till stadskassan. Bör båda
dessa fall har Utskottet föreslagit afdrag motsvarande inregistreringsafgiften,
då deremot på landet afgiften utgår till sitt fulla
belopp, emedan någon inregistreringsafgift numera icke förekommer
derstädes. Jag vågar således påstå, att den förevarande
punkten är både klar och tydlig, om man vill studera den, och
fullt rättvis.

Att stämpelpappersförordningen ofta blifvit föremål för lappningar,
isynnerhet på de sednare åren, är icke underligt. Om
den ärade ledamoten från Dalarne följt med, såsom jag vet att
han gör, hvad som förekommer vid riksdagen, så har han funnit
att de senare åren företagits den ena löneregleringen efter den
andra, att dessa, hvad landsstaten och häradshöfdingarne beträffar,
innefatta sportlernas upphörande, samt att vid hvarje sådan
lönereglering föreskrifvits, att dessa sportler, som staten åtagit sig
att betala i fasta löner, skola godtgö.ras genom stämpelpapper. Dessa
anordningar hafva på samma gång påkallat förändringar i stämpelpappersförordningen.
Jag medgifver, att det finnes många berättigade
anmärkningar mot stämpelpappersförordningen och önskligt
vore, om den kunde omarbetas efter ett fullständigt genomfördt
system; men först måste man taga i betraktande de omständig -

Lördagen den 15 Mars. 25

aeter, som föranledt förändringarne och hvilka äro af den beskaflenhet,
att äfven om för t. ex. fyra år sedan en komité uppgjort
ny författning, hade den likväl sedermera måst förändras hvarje
gång Riksdagen vidtagit en ny lönereglering. Vidare måste man
erkänna, att det är ganska svårt att upprätta en fullt rationel
stämpelpappersförordning, enär man icke torde hafva lätt att finna
ratin . för stämpelpappersafgiften, som alltid blifvit temligen godtycklig
och har sin grund i statens behof att äfven på denna väg
tå en inkomst. Men ytterligare torde behöfva erinras, att den
tid icke torde vara aflägsen, då Riksdagen finner sig nödgad att
1 stämpelpappersafgifter uttaga vida större statsinkomst, än som nu
under denna form uppbäres, och när den tiden kommer, blifver nog
anledning ^att åt en komité uppdraga utarbetandet af en ny författning,
så fullständig och så omfattande, att ändamålet, en stor
statsinkomst, dermed kommer att uppnås. Men derför att en såi
°“ar^?tning finnes i perspektiv, är det icke skäl att afslå sådana
detaljförändringar, som äro relativt rättvisa och oförtydbara
vid tillämpningen.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag i förevarande punkt.

grefve Mör ner, Oscar: Då torfattningsförslaget icke är
uppläst^ och möjligen icke blifvit så noga beaktadt, anser jag mig
böra påpeka, att den så kallad ratio, som den siste talaren om*
nämnde, ligger deri, att man vill öka den genom stämpelpappersafgiften
utgående beskattning. Sålunda skulle den nu komma att
utgå lika utan afseende på någon minskning, och då förut funnits
föreskrift om ett maximibelopp af 150 kronor för tilläggsstämpeln,
skulle detta stadgande nu borttagas och tilläggsstämpel kunna
asättas huru högt som helst i förhållande till behållningen i boet.
Det är alltså en ökad beskattning, som Utskottet föreslår. Anser
man nu det vara skäl att antaga denna, då bifaller man Utskottets
förslag; men jag tycker man bör göra klart för sig, att
det är icke annat än detta, hvarom fråga är.

Att en omarbetning af förordningen är nödvändig, deri tror
jag att Herr Sundeil har rätt. Genomläser man det senare momentet
af det nu ifrågavarande stycket, finner man, att äfven i
de bon, der behållningen är ingen, kan, om den aflidne likvisst
innehaft egendomar å skilda ställen, tilläggsstämpel komma att
utgå. Ehuru sammanlagda resultatet utvisar brist, få alltså arfvmgarne
betala för en förmögenhet, som de icke ega. Detta står
dock ledan i^ den förut gällande förordningen och kan icke läggas
Bevillnings-Utskottet till last, förutom i det afseende att de icke
uppmärksammat äfven detta förhållande och tillsett, huruvida
skatten i alla de former, i hvilka den nu förekommer, är lämplig.
■lag hårdför min del intet yrkande att framställa, utan har endast
velat påpeka, att detta är en ny beskattning, som här föreslås;
men hvad jag deremot icke kan gilla är att staten genom en stor
förhöjning i stämpelskatten skulle bereda sig ökade inkomster, ty’’
derföre att en person behöfver gå till rätta eller sköta andra

2i:o 18.

Stämpel

bouppteck

ningar.

(Forts.)

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Stämpel å
bouppteckningar.

(Forts.)

•_>(>

lofliga angelägenheter, bör han väl ej oskäligen beskattas; det aren
af de sämsta skattegrunder man kan påfinna, ty en sådan skatt
drabbar hvarken rättvist eller billigt.

Herr Sundeil: Emot hvad Bevillnings-Utskottets vice ordförande
nämnt, ber jag få anmärka, att jag tror mig hafva satt
mig in i den förevarande frågan, och jag vill derpå endast anföra
ett exempel. För en bouppteckning, der behållningen utgör

30.000 kronor och make lefver efter, är, enligt nu gällande författning,
stämpelpappersafgiften i stad 37 kronor 50 öre; men enligt
Utskottets förslag skulle tillkomma en tilläggsstämpel å 15
kronor, som förut icke funnits. Jag frågar då: hvad hafva städerna
att göra med att häradshöfdingarnes löner blifvit reglerade?
Jag kan icke fatta, att dessa båda frågor stå i något sammanhang
med hvarandra. På denna grund och på de skäl, jag förut
anfört, vidhåller jag mitt yrkande om återremiss.

Herr Bennich: Utan allt tvifvel rigtig är den siste talarens

anmärkning, att städerna icke hafva något att göra med häradshöfdingarnes
lönereglering; och vill man bibehålla tilläggsstämpeln
sådan som den sattes, då den endast var afsedd att surrogera den
fordna inregistreringsafgiften, bör följaktligen en sådan stämpel å
bouppteckningar i städerna icke ifrågakomma. Den historiska
grunden har emellertid det mot sig, att den beskattar de små
bouppteckningarne högt och att, i samma mån bouppteckningens
behållning stiger, beskattningen minskas. Detta är en orättvisa,
som framkallat Herr Åke Anderssons upprepade gånger väckta
motion om införande af samma afgift för samma belopp af behållningen,
ehvad denna är större eller mindre, det vill säga att för
hvarje 100 kronor af behållningen skulle erläggas en lika tilläggsstämpel
af 20 öre, behållningen må uppgå till 1,000, 20,000,100,000
kronor eller än högre belopp. Efter nu gällande stämpelpappersförordning
drager eu bouppteckning, då behållningen uppgår til!

15.000 kronor, 20 öre för hvarje fulla 100 kronor, hvarefter tillägges
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen till och med

30.000 kronor 10 öre, och från 30,000 kronor och allt vidare 5
öre till dess denna tilläggsstämpel uppgår till 150 kronor, då den
icke vidare ökas. Bouppteckningar med 1,000,000 kronors behållning
äro alltså relativt lägre beskattade än sådana der behållningen
uppgår till 10,000 kronor, en orättvisa i beskattningen,
som endast kan förklaras af tilläggsstämpelns historiska uppkomst
och hvilken motionären vill undanrödja. Utskottet har åt denna
hans framställning gifvit sitt erkännande genom att föreslå lika
tilläggsstämpel för hvarje fulla 100 kronor af behållningen, denna
må nu vara större eller mindre, men dervid visat städerna den
rättvisa uppmärksamhet, att från tilläggsstämpeln å bouppteckningar,
ingifna till underdomstol i stad, bevilja afdrag till belopp
motsvarande den förra inregistreringsafgiften. Jag hemställer,
huruvida icke, då man vill hafva en rättvis beskattning, detta är
så rigtigt, som för närvarande är möjligt att åstadkomma.

Lördagen den 15 Mars.

fi:o 18*

Sedan öfver!äggningen härefter förklarats slutad och Herr Stämpel å
vice Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bi- bouPPU(:kfall
till det förevarande momentet dels ock återremiss deraf; fram- (Forts!)
stälde Herr vice Talmannen proposition på bifall till momentet och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

5:te punkten.

Herr Sundeil: Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att
under det hittills, då en handling en gång blifvit karterad,
detta ansetts vara gjordt för alltid, skall, enligt Bevillningsutskottets
nu föreliggande förslag, fideikommissbref karteras vid
hvarje ombyte af fideikommissinnehafvare. Som herrarne säkert erinra
sig, skall hvar och en, som tillträder eller mottager fideikommiss,
till staten erlägga en procent af värdet i bevillning, och
nu skulle ytterligare tillkomma såsom stämpelpappersafgift 60
öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet. Jag hemställer, om
icke dessa beskattningar, sammanlagda, blifva något för höga.

Jag vill emellertid icke framställa något yrkande, utan har, som
sagdt, endast velat fästa uppmärksamheten härpå och på den omständighet
att, enligt Utskottets förslag, fideikommissbref vid hvarje
lagfart skola ånyo förses med stämpelpapper, antagligen till olika
belopp, beroende af egendomens uppskattningsvärde vid tiden för
lagfarten.

Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

6:te—12:te punkterna.

Biföllos.

Föredrogs å ny o och bifölls Lag-Utskottets den 12 och 14 i
denna månad bordlagda Utlåtande N:o 18, i anledning af väckt
motion om berättigande för förmyndare att af omyndigs medel i
lifränteanstalt insätta inom visst belopp.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande La g-Skyldigheten
Utskottets den 12 och 14 i denna månad bordlagda Utlåtande ,att b,J39a
N:o 14, i anledning af väckta motioner om ändring af 26 kap. Tåradsfån4
§ Byggningabalken. gelse.

lista punkten.

Herr von Strokirch: I föreliggande betänkande har Lagutskottet,
med afstyrkande af ett utaf mig väckt förslag, det

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Skyldigheten statsverket skulle öfvertaga skyldigheten att å landet bygga och
att hygga underhålla tingsbyggnader och käradsfängelser, till antagande

tingshus och förorda.t ett af annan motionär framstäldt förslag, enligt hvilket
ha7eisean'' nämnda skyldighet hädanefter skulle åligga alla dem. som inom
(Forts.) tingslaget erlade kommunalutskylder, och kostnaden fördelas efter
dessa utskylders storlek, dock med iakttagande af en särskild graderad
skala för inkomst af kapital och arbete. Af betänkandet
kan man emellertid icke få klart för sig, hvilken beräkningsgrund
iakttagits vid uppgörandet af denna graderingsskala, och synes
mig densamma vara tagen ganska godtyckligt. Mig förefaller,
som hade det varit mera hållbart, om Utskottet föreslagit, att
andra beskattningsföremål än fastigheter skolat uti ifrågavarande
kostnader deltaga allenast för en sjettedel af derå belöpande fyrktal,
tv ett sådant förslag hade åtminstone i viss mån stält egare
af olika slag af fastighet i någorlunda paritet med hvarandra.
Om nemligen jordbruksfastighet och annan fastighet af samma
värde fyrksättes, visar sig skilnaden mellan deras fyrktal vara
en sjettedel och om till fyllande af denna skilnad tages en
sjettedel från det antal fyrkar, fastighetsegaren ar åsatt^ för inkomsten
af den rörelse, som i vanliga fall drifves inom sådan fastighet,
torde antalet fyrkar för de olika slagen af fastighet blifva
detsamma. Jag vill belysa mina ord med ett exempel. Två fastigheter,
en jordbruksfastighet och en qvarn, äro taxerade hvardera
till 5,000 kronor. Jordbruksfastigheten är då påförd 30 fyrkar
och qvarn en 25. Men qvarnegaren är för inkomsten af qvarnrörelsen,
som torde kunna beräknas till sex procent af värdet, påförd
BO fyrkar; och en fjerdedel deraf skulle jemte det qvarnen
åsätta fyrktal et utgöra 32'' 2 fyrkar, således 2V , fyrkar mer än
för jordbruksfastigheten, under det att, genom att för nu ifrågavarande
ändamål beräkna allenast en sjettedel åt det å inkomsterna
af qvarnen belöpande fyrktal, de olika slagen fastighet
skulle få till samma belopp vidkännas enahanda kostnad och följaktligen
blifva stälda i paritet med hvarandra. Att på detta sätt
under vissa förhållanden beräkna allenast en sjettedel åt fyrktalet
kan emellertid med skäl sägas vara lika godtyckligt som att
beräkna en fjerdedel deraf; och min afsigt är icke att förorda
någotdera förfaringssättet, helst jag icke är vän af sådana förändringar,
hvarigenom menighetsbestyr omföras till skatter att
utgå efter de kommunala utskyldernas grund.

Utskottets förslag är enligt min .mening icke rättvis!, enär
deri åsidosattes den privilegierade jordens rätt. Dock, derom vill
jag ej tvista, helst Riksdagen senast förra året lärde sig att kringgå
privilegierna, då de icke på annat sätt kunde åtkommas. Utskottets
förslag kan dessutom, om det antagen, i väsentlig mån motverka
ordnandet af domstolsväsendet på landet. Af detsamma
kan jag icke utröna hvad röstskala skulle användas vid fråga om
uppförandet af nytt tingshus. Skall den i fråga om kommunala
utskylder gällande röstlängden följas eller skall eu ny röstlängd
upprättas, deri det å andra beskattningsföremål än fastighet belöpande
fyrktal nedsättes till en fjerdedel? Förslagets antagande

Lördagen den 15 Mars.

,\'':o 18.

skulle också motverka byggandet af arkiver, som borde vara Skyldigheten
bättre än nu är fallet; ty menigheterna kunna icke nu åläggas att att
bygga efter ett bestämdt system. Under sådana förhållanden kan ******och
jag icke lemna min röst åt Utskottets förslag, men då jag vill
att något skall göras, återkommer jag till den åsigt, att man bör (Forts.)
utgå från den enkla regeln, att hvarje från domstol utgående
expedition bör draga sin egen kostnad.'' Så sker vid hofrätterna
och andra instanser; och jag ser intet skäl, hvarför det icke skall
tillgå på samma sätt vid underdomstolarne å landet. En förhöjd
karta ålägges hvarje derifrån utgående expedition och med de medel,
som sålunda erhållas, bestrider staten kostnaden för tingshusens
byggande och underhåll. Jag har tillåtit mig föreslå denna
förhöjning till 20 öre på hvarje expedition. Jag har gjort det
för att angifva det af mig tänkta sättet för medlens anskaffande
och visa den väg jag önskat att vi skola beträda. Jag har äfven
roat mig med att beräkna, huru mycket med tillämpande af detta
förslag skulle erhållas. År 1876 utgjorde vid underdomstolar å landet
målens antal 182,900, hvaraf 142,000 ansökningsmål och blott

16,000 brottmål. En beskattning af 20 öre på hvarje mål skulle
således hafva inbringat omkring 87,500 kronor. Detta är en liten
summa, men motsvarar antagligen l''/2 procent af värdet å
samtliga tingshus i riket och måste årligen ökas derigenom att
målens antal tillväxer i ett visst förhållande till folkökningen
hvilken för qvinqvenniet 1872—1876 utgjorde (på landet) 3,88 procent!

Till stöd för sitt afstyrkande af min motion åberopar Utskottet,
att erfarenhet i andra fall visat, att det skulle blifva dyrare
om staten öfvertoge byggnadsskyldigheten, än det nu är. Det kan
man ju säga, men det är icke dermed bevisadt, ty staten har aldrig
påtagit sig någon byggnadsskyldighet, som förut ålegat menigheter.
_ Jag föreställer mig, att, om man vill hafva lika beskaffade
tingshus, kostnaderna för deras uppförande blifva ungefär
desamma^ vare sig staten eller häradet bygger. Skilnaden
i bokförmgssättet, ty da staten bygger, föres noggrannt
bok öfver alla utgifter, men då menigheter bVgga, bokföras blott
de kontanta utgifterna, hvaraf följer att staten måste synas bygga
dyrare än menigheterna. Utskottet har äfven såsom skäl''mot
mm motion anfört, att städerna kunde komma att göra anspråk
på att blifva i åtnjutande af samma förmån. Jag får då fästa
uppmärksamheten på, att mitt förslag icke alls berör städerna;
och skulle så blifva att justitieväsendet i städerna öfverginge till
staten, finge städerna äfven afstå från alla de fördelar, de nu hafva
i och för upprätthållandet af sitt justitieväsende. Äfven kunde sägas,
att menigheterna icke skulle vara villige att öfverlemna sina
tingshus till kronan; men då detta uppenbarligen skulle vara en
vinst för dem, kan jag ej föreställa mig att från deras sida något
motstånd skulle möta. Hur jag ser saken, anser jag det vara det
mest ändamålsenliga att staten öfvertager skyldigheten att bygga
och underhålla tingshusen, hvadan jsg äfven på af mig nu anförda
skäl yrkar afslag till Utskottets hemställan och bifall till
mm motion, “det Riksdagen behagade, med upphäfvande afnuva -

S:o 18,

Skyldigheten
att hygga
tingshus och
häradsfängelse.

(Forts.)

Lördagen den 15 Mars.

rande lagbestämmelser angående skyldigheten att bygga och underhålla
tingsbyggnader och häradsfängelser, besluta att sagda
skyldighet måtte, sedan omförmälda byggnader blifvit till staten
öfverlemnade, för framtiden af statsverket öfvertagas.

Herr Samzelius: Af de frågor, Lag-Utskottet haft till uppo-ift
att behandla, har denna utan tvifvel varit en af de mest svårlösta.
Den i Utskottets betänkande anförda historiken deröfver
visar nogsamt, huru svårt det är att uppställa ett förslag, som
kan vara förenligt med de olika åsigter, som inom Kamrarne gjort
sig gällande, och således vinna bada Kamrarnes bitall. Vid Idb»
års riksdag lyckades emellertid Utskottet erhålla Kamrarnes godkännande
af ett förslag till skrifvelse, deruti framhölls att ifrågavarande
åliggande borde efter billiga grunder blifva för medlemmarne
af tingslagen gemensamt. Skrifvelsen biet aldug expedierad,
eljest hade troligen frågan redan varit tost. De förslag, som
sedermera hafva blifvit gjorda hafva alla afvikit från nämnda
grundsats, hvarför ock lösning genom dem icke vunnits. 1 sitt
nu afgifna förslag har Utskottet sökt förverkliga hvad man kunnat
afse med uttrycket “efter billiga grunder gemensamt". Under den
närmast förflutna tiden har man velat lösa frågan på det sätt, att
hvar och en skulle deltaga i förhållande till det antal iyrkar,
hvarför han utgjorde bevillning; men nekas kan ej att det för
dem, som icke hafva stadigvarande intressen inom kommunen och
hvilka hittils varit helt och hållet befriade från detta åliggande,
skulle vara hårdt och obilligt att nödgas deltaga deri *iku me(*
innehafvare af jordbruksfastighet, som tills nu ensamma haft denna

skyldighet^egående talaren påstod, att endast godtycke låg till
grund för Utskottets förslag. Det är ett temligen hårdt uttryck,
tv Utskottet har sökt att efter bästa förmåga utfinna eu grund,
och då Utskottet här velat fastighetsegarne emellan lägga fyratal
ssättningen till grund för deltagande uti ifrågavarande kostnad,
så kan det icke sägas hvila på. någon godtycklighet, tv rycktalssättningen
grundar sig på taxeringsvärdet och detta kan väl olika
kommuner emellan betraktas såsom orättvist, men inom samma
kommun, vare sig det är lågt eller högt, drabbar det den ena
fastigheten såsom den andra. Det åberopade exemplet med en
sjettedel kan jag icke finna någon grund för. Den hittills varande
jordbruksfastigheten, som bekostar tingshus byggande, skulle eftei
fyrktalssättningen komma att deltaga med en sjettedel mera, men
detta kan väl icke sägas vara obilligt, då den förut ensam haft
detta åliggande, och skulle denna fyrktalssättning för jordbruksoeh
annan fastighet vara obillig, så tillhör det naturligen kommunallagstiftningen
att utjemna det.. Hvad åter beträffar förhållandet
mellan fastighetsegare och icke fastighetsegare, så är det
ganska svårt att uppgifva några objektiva skäl, hvarföre man.
med afseende på de senare har bestämt sig för en fjerdedel åt
fyrktalet. Det har varit tal om Ds, Vs, Vg s- v-> men Utskot -

Lördagen den 15 Mars.

N:o 18.

tets majoritet har trott _att en fjerdedel vore det högsta, hvarmed Skyldigheten
men kunde fordra att icke fastighetsegare skulle deltaga i detta att h)9''Ja
åliggande, hvarifrån de förut varit helt och hållet befriade Det tin^hus och
bhr naturligtvis svårare för fastigheter, som hittills helt ochhållet Sf*''
vant befriade från detta åliggande, men då de hafva samma in- (Forts.)
tressen inom samhället som andra fastigheter och de skäl, som
töranledt deras undantagande, numera icke finnas, så synes det
mig vara bäst att man söker jemka sig efter tidsförhållandena
och gorå det så småningom samt icke uppskjuta dermed, så att
man derigenom på en gång framkallar eu brytning. Vi hafva
inom det svenska samhället visat, att vi verkligen äro mäktiga
att gorå förändringar och att lämpa oss efter tidsförhållandena,
i andra länder har man icke tillvägagått på det sättet, och det
bär visat sig vara ytterst skadligt för staten. Jag behöfver icke
i den ärade talarens minne återkalla, huruledes man uti en annan
stat alltid åberopade, att de gamla privilegierna lade hinder
vägenför ordnandet af beskattningen och dermed fortfor så länge,
att påtryckningen till slut likväl blek så stark att man på en
enda natt måste uppoffra allt. Det behöfves icke här i Sverige
derföre att vi lyckligtvis i tid gifva med oss, då vi finna att rättvisan
pakallar det. Jag vill icke här yttra mig om den ärade
talarens, förmälan, att man söker kringgå privilegier; någon
prmlegiefråga är detta icke och jag tror icke att den utgång
skjutsfrågan fick vid förra riksdagen står i strid med några privilegier.
Att det kan kännas hårdt för dem, som förut varit helt
och hållet befriade från detta åliggande, vill jag icke neka och
kanske jag skulle tycka på samma sätt om jag egde frälsejord
men förevarande fråga är icke någon stor sak och man kan icke
neka till att det är orättvist, att en medlem af samhället helt och
naiiet är befriad från detta åliggande, hvaraf samtliga hafva nytta
Um det ock för eu eller annan skulle kännas något påkostande
att, oaktadt han vore innehafvare af en fastighet, som förut varit
helt och hållet befriad, han likväl på en gång ålades kostnader i
detta hänseende, bör sådant icke hindra frågans hårning på eu
billig och moderat grund, ty det kan icke gå i längden såsom det
vant. Vid innevarande års riksdag, då finanserna icke tillåta det,
kan det icke komma i fråga att lösa någon af de vigtigare frågor,
som röra beskattningen, men denna fråga är så obetydlig
och det skulle vara ett vackert drag utaf Riksdagen om den af
billighet och rättvisa skulle vilja bidraga till dess lösning.

Jag vet visserligen, att många inom Medkammaren icke äro
nöjda med denna frågas afgörande på detta sätt, ty de vilja hafva
tull rättvisa, allt eller intet, men äfven inom denna Kammare
finnas manga moderate män, som inse att. när man skall ordna
sekelgamla förhållanden, man bör gifva akt på sakförhållandena
och icke gorå sa stora hopp, och det nuvarande förslaget, sådant
det föreligger, är verkligen grundadt på iakttagande af de bestående
förhallandena, ehuru med erkännande af den grundsats att
n/te,. som äro boende inom häradet eller tingslaget, äro skyldige
att i någon mån bidraga till upprätthållandet af rättvisan.

N:o 18.

Skyldigheten
att hygga
tingshus cell
häradsfänaelse.

(Forts.)

32 Lördagen den 15 Mars.

Här är sagdt, att man skulle kunna välja i denna sak samma
rätt som begagnas i Hofrätterna, der hvar och en får betala hvad
expeditionerna i verkligheten kosta, men, så vidt jag vet, bidraga
icke invånare, i de distrikt, sona lyda under hvarje Hofrätt,
till byggande af lokaler åt dem och icke heller tror jag att hvad
som åtgår till expeditionslösen nu till fullo motsvarar kostnaden
för Hofrätterna. Denna princip tror jag således icke vara rigtig.

Att det måste blifva dyrare om staten träder emellan och
bygger tingshus, tror jag vara alldeles gifvet. Gifvet är och att,
om staten skulle bekosta tingshus’ byggande, städerna äfven hade
billiga anspråk på att staten skulle öfvertaga byggandet af rådstuga
och stadshäkte. Ställer man sig på denna ståndpunkt, tror
jag således icke att i den närmaste framtiden någon lösning åt
frågan kan ega rum. För öfrigt vill jag icke medgifva, att det
är en skyldighet för staten att ataga sig detta, tv da finnes det
ju, efter hvad mig synes, andra saker, som likaväl kunde åläggas
staten, såsom t. ex. presterskapets aflönande, Genom att hylla
denna mening skulle man emellertid kunna vinna ett uppskof med
frågans lösning, och är det icke något annat som man önskar så
vinner man nog sitt mål. Det förslag, som framstälts af några
reservanter, skulle efter min tanke hafva samma följder, ty det
bästa är alltid en fiende till det göda och man nöjer sig ofta icke
med hvad som erbjudes, utan man vill hafva något bättre, äfven
derföre att man vill komma ifrån att göra något medgifvande.

Jag skall icke för närvarande upptaga till bemötande hvad
den föregående talaren hade att anföra emot Utskottets fölning,
utan jag anhåller endast på det varmaste om bifall till samma
förslag.

Herr Tornerhjelm: Denna fråga är icke ny, ty den har
ofta varit föremål för behandling på detta rum, men dervid alltid
framstälts i en viss oskyldig dager. Man har nemligen icke framhållit
djupet af frågan, eller att den afser ett ingrepp i eganderätten.
Den siste talaren sade, att det skulle vara ganska naturligt
att, om han sjelf vore egare af frälsejord, han kanhända
skulle tycka förevarande förslaget vara orimligt,_ men som han nu
icke är det, så är han af annan tanke, och uti detta hans yttrande
kan jag icke se, att något bevis ligger för de satser han
försvarat. Han sade äfven, att det nuvarande förhållandet väcker
ovilja, men jag har i min ort icke funnit någon sådan, utan i
stället funnit ovilja, då man tagit en skyldighet från den ena
och lagt på den ''andra. Man har fästat åtskillig vigt i denna
fråga vid denna Kammares vid 1872 ars riksdag fattade beslut,
Kammarens beslut gick då i den rigtning, att denna fråga icke
skulle afgöras annat än i sammanhang med en reform af vara
domstolar. Jag är också fullt öfvertygad om att förslag i det
afseende är att vänta och utan tvifvel skola vi då få motse en
lösning af denna fråga, som då kommer att i rätt ordning behandlas.

Den siste talaren fruktade att, om staten öfvertoge byggandet

Lördagen den 15 Mars.

N:o 18.

af tingshus, så skulle städerna göra anspråk på att få sina rådhus Skyldigheten
byggda af staten. Det behöfver dock icke vara konseqvensen, ty att
de offentliga byggnaderna på landet stå dock i annat förhållande. Xiradsfåt

Man säger att detta är en obetydlighet, men det innebär ett geni.
ingrepp på äganderättsförhållandena, som Första Kammaren all- (Forts.)
tid tillbakavisat utom en enda gång, nemligen vid förra riksdagen,
då skjutsfrågan afgjordes och då man verkligen gjorde ett intrång
på eganderätten, men detta är dock det enda exemplet i den
vägen. Här har, såsom sagdt, ofta varit förslag å bane om tingshnsbyggnad,
men alltid har Första Kammaren afslagit inkräktningar,
som man velat göra, och jag hoppas, att Kammaren nu
äfven fattar samma beslut och afbidar tiden af en domstolsorganisation
för frågans lösning.

Den ärade talaren sade, att den Andra Kammaren icke vore
nöjd med den reform, som nu föreslagits, och jag tror att denna
Kammare icke heller är det. Då vi således kunna göra den till
nöjes med ett afslag, så hafva vi deruti ett ytterligare skäl dertill.
Jag yrkar alltså afslag å Utskottets hemställan.

Herr von Strokirch: Jag inskränker mig till att yrka afslag
å Utskottets hemställan.

.,.^err „von Koch: 1 denna fråga har jag yttrat mig här åtskilliga
gånger och hufvudsakligast uttryckte jag min åsigt deruti
vid 1872 års riksdag den 20 April. Min afsigt är nu att yrka
återremiss, i synnerhet som detta betänkande är så belastadt med
reservationer_ och amendementer att jag fruktar, att om Utskottet
nu icke får tillfälle att se hvad som är möjligt att genomdrifva i
denna Kammare, _ så riskerar man att nu''icke komma till något
slut, och då få vi denna fråga år från år, likasom förut, tillbaka.

Jag hänvisar till det yttrande, som jag vid nämnda riksdag afgaf
och hvilket återfinnes å sidan 146 i 3:dje bandet af Kammarens
protokoll. Min åsigt har varit allt sedan 1840-talet, då jag såsom
tjensteman i Justitiedepartementet på dåvarande kronprinsens begäran
afgaf en promemoria med ett förslag till Ståts-Utskottet
angående domstolarnes och fängelsernas ordnande, att byggandet
af fängelser är ett siafebestyr, i synnerhet ur den synpunkten, att
så fort en medborgare blifvit beröfvad frihet och häktad, så skall
han vara under för staten ansvarige tjenstemäns uppsigt. Det var
på den tiden ännu mycket mera vigtigt, ty då hade man helt nyss
— till följd af en författning af år 1838* — jag tror den första
dåvarande kronprinsen underskrifvit, detta under konungens bortovaro
erhållit påbud om afgifvande af fånglistor från alla fängelser.
De stora maktmissbruk, som föröfvades i våra fängelser
både gifvit anledning till en vidlyftig pamflett-diskussion, hvaruti
äfven den sedan blifne justitieombudsmannen Theorell på förtjenstfull
t sätt deltog. Den skrift, som Hans Kong], Höghet år 1840
utgaf om straff och straffanstalter, gaf väl egentligen anledning
till att vid samma års riksdag de stora bidrag, 1,300,000 r:dr b:ko,
gåfvos till fängelsebyggnader, deraf, om jag icke missminner mig,

Första Kammarens Prof. 1879. N:o 18. 3

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Skyldigheten 800,000 till statsfängelse!’, 170,000 r:dr deraf ensamt till Stockholms
att hygga städs fängelsebyggnad samt 100,000 r‘.dr b:ko till häradsfängelser.
tingshus och Både st^(jer och landet afsågs således då att det skulle blifva ett
haZhe statsbestvr att bygga fängelser, och jag tror äfven, som nämndt är,
(Fort s.) att ännu så bör vara fallet. Det förslag, som sedermera utgick
från Justitie-departementet under Grefve Posses tid och hvaröfver
alla vederbörande hördes, gick ut på en fullständig omorganisation
af underdomstolarne jemte nya fängelsers uppförande.
Utan kännedom af beslutet angående blifvande omorganisation af
domstolarne, den jag för min del hoppas blifva så litet omstörtande
som möjligt och öfverensstämmande ungefär med de åsigter jag
i den äldre lagberedningen yttrat, tror jag att det är olämpligt
nu bestämma, hvar häradsfängelserna skola ligga. Jag tror derföre
att, hafva vi hjelpt oss fram så länge, så kunna vi äfven nu
litet dröja, då vi hafva bättre hopp än förut att en domstolsorganisation
snart skall beslutas, enär det är kändt, att detta är
nästa mål, som nu står på lagberedningens föredragningslista, vid
början af rättegångsbalken. Att ålägga kommunerna att uppföra
just nu nya fängelser, tror jag icke vara rätt, då man icke vet,
af hvad beskaffenhet fängelserna kunna behöfva blifva och hvar
de skola läggas. Jag har varit af en något annan tanke än åtskilliga
eljest med mig liktänkande, i det att jag alltid ansett fängelsernas
byggande vara ett statsbestyr, men att deremot tingshus
icke äro föremål för statens omsorg, men derpå vill jag nu för tillfället
icke inlåta mig.

År 1872 var denna fråga mycket nära sin lösning. Den talare,
som nyss hade ordet, sade att Första Kammaren da fattat ett
beslut, hvarigenom den antydde, att man ville lagga bördan på
staten. Deruti har han nästan rätt, men icke till fullo, tv förhållandet
var, att vid en återremiss härifrån med anledning af någon
enskild motion uttalades här temligen allmänt den åsigt, att
man i sammanhang med domstolarnes organisation önskade att
Kongl. Maj:t afgaf en proposition om statens öfvertagande af fängelsebyggnad
på landet. I anledning deraf kom Utskottet med
ett alldeles nytt betänkande, som gick i den rigtningen, och för
den åsigten hade förut yttrat sig två Grefvar Mörner, Herr von
Möller, Hans Excellens Friherre De Geer och några andra. Då
detta nya betänkande förekom till behandling upplystes emellertid,
att motionen var sådan, att den knappt medgaf affärdande
af en skrifvelse i den rigtning att staten skulle öfvertaga bestyret,
och vid om saken anstäld votering föll frågan med några få
röster. Sedermera kan jag icke påminna mig, att den frågan åter
varit före förr än den nu väcktes genom Herr von Strokirchs motion.
Jag har derföre vid de senare riksdagarne, då jag misströstat
om understöd och icke någon motion i nämnda rigtning varit
väckt, endast yrkat afslag å de radikala förslag, som kommit
från Lag-Utskottet och hvilka alltid här blifvit förkastade, men
dock nu af en ledamot utaf denna Kammare, Herr Ribbing, och
åtskillige från Andra Kammaren åter framstälts. När man ser
detta och en mängd andra skiljaktigheter, så vill jag, för min de!,

Lördagen den 15 Mars. 35

föreslå en sådan modifikation, som vid 1872 års riksdag föreslogs
af Herr Faxe, då saken den 12 Maj 1872 åter förevar i denna
Kammare, nemligen: “att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kong!. Maj:t, i sammanhang med åtgärderna för underdomstolarnes
förändrade organisation, täcktes taga under öfvervägande,
om och i hvad mån staten bör öfvertaga skyldigheten
att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse samt, efter
erforderlig utredning af frågan, derom till Riksdagen afgifva förslag.
" Het är en så beskaffad skrifvelse, som jag för min del
skulle önska att man kunde komma öfverens om i Utskottet. Här
i Kammaren vill jag blott yrka återremiss, på det att Utskottets
ledamöter från denna Kammare måtte få tillfälle att samråda med
sina kamrater från Andra Kammaren, så att de måtte komma
bättre öfverens, ty såsom det nu är stäldt, tror jag det vara särdeles
svårt att fatta ett beslut, som har hopp om framgång i båda
Kamrarne. För ett uppskof med frågans afgörande finnes nu också
bättre skäl än man i allmänhet för sådant kan uppleta, ty det kan
naturligen hvarken för staten eller kommunen vara skäl att börja
byggnader, då man icke är säker om att vare sig tingshusen eller
fängelserna komma att svara mot den domstolsorganisation, som
vi snart böra hafva att vänta.

Jag yrkar således återremiss.

Friherre von Essen: En föregående talare har ansett, att
denna fråga skulle vara obetydlig, och jag håller med honom derom
i det afseendet, att de kostnader, hvarom det här är fråga, icke
äro så särdeles stora i jemförelse med många andra utgifter, som
ske vare sig af kommunerna eller af staten; men i ett annat afseende
åter anser jag denna fråga vara af ganska stor betydelse,
nemligen med hänsyn dertill, att det ovilkorligen är af yttersta
vigt att kunna få dessa tingshus och häradsfängelser i sådant
skick, att de fullt uppfylla sitt ändamål. Detta tror jag för min
del aldrig kan komma att ske, så länge deras uppbyggande och
underhåll skall bekostas af häradena, som visserligen hafva en
representation, men en representation af den beskaffenhet, att någon
öfverensstämmelse i besluten i det fallet är ytterst svår att
åstadkomma. Man vet också, att tingshusen på de flesta ställen
eller åtminstone i många orter befinna sig i det mest bristfälliga
skick; derpå behöfver man icke anföra några bevis, och likaledes
torde det vara allmänt bekant, att häradsfängelserna på många
ställen äro så miserabla, att man der icke vågar hålla fångar i
‘förvar längre än under ransakningsdagarne, hvarför också stora
kostnader vållas af deras transporterande till säkrare förvaringsort.
Det vigtigaste af allt är emellertid i min tanke frågan om
tingsarkiven, som innehålla så ofantligt många värderika och vigtiga
handlingar. Dessa handlingar ligga nu förvarade i gamla
träruckel, som nästan hota att störta tillsammans, och att dessa
hus icke brinna ned oftare än som sker är verkligen endast
en lycklig slump. Men sker en sådan olycka, så är förlusten
oersättlig.

N:o 18.

Skyldigketen
att bygga
tingshus och
häradsfängelse.

(Forts.)

N:o 18.

Lördagen deri 15 Mars.

Skyldigheten Ännu en sak vill jag fästa uppmärksamheten på, och det är,
a^c det närvarande tillståndet ovilkorligen lägger hinder i vägen
t/iärathfän-1 för sammanslagningen af åtskilliga tingslag, hvilket man lifligt öngeUe.
skår befordra; men detta hinder skulle säkerligen icke undan(Forts.
) rödjas, om man bifölle Utskottets föreliggande förslag. Att emellertid
häradena i allmänhet skulle hafva synnerligen stora fördelar
af att denna reform komme till genomförande, derom är
icke något tvifvel, ty den olägenhet, som denna förändring kunde
komma att medföra, bestående deri, att en del af häradets invånare
finge längre väg till det gemensamma tingsstället, skulle fullt
uppvägas af den fördelen, att det oftare komme att hållas ting.
Dessa omständigheter gifva mig anledning att önska, att Kammaren
icke måtte lemna sitt bifall till det sätt att lösa frågan,
som Utskottet här föreslagit, ty jag tror, att de af mig påpekade
olägenheterna icke skulle blifva afhjelpta derigenom, att kostnaderna
för de ifrågavarande byggnaderna fördelades såsom här
blifvit föreslaget. Jag får också bekänna, att jag icke kan underlåta
att dela den åsigt, som en motionär i frågan har uttryckt,
nemligen att det ligger något godtyckligt i bestämmelsen, att kostnaderna
härför skola utgå efter den grund, som är bestämd för
kommunalutskyldernas utgörande, dock så, att för icke-fastighetsegare
skulle medgifvas en nedsättning till ’/4 af det åsätta fyrktalet.
Om man anser, att sjelfva denna beräkningsgrund eller
fyrktalet innebär något orättvist, så kan naturligen icke Lagutskottet
hafva skulden dertill, men just i stadgandet om
denna fjerdedel ligger det godtyckliga. Man har såsom skäl derför
anfört, att de, som icke äro fastighetsegare skulle betala den
lägre siffran derför, att de icke äro bofasta i den ort, der de en
tid uppehålla sig af en eller annan orsak, och derför icke böra
belastas med dryga afgifter, då de kanske snart lemna den ifrågavarande
orten, men just detta är enligt min tanke ett mycket talande
skäl för att denna skyldighet bör öfvertagas af staten, emedan
ju äfven alla dessa personer, som icke äro bofasta, också
måste underkasta sig svensk lag och hafva behof af tingshus. Om
således staten öfvertoge denna skyldighet, så vore det ju sedan
likgiltigt, om dessa personer komme att det ena året begagna
tingshuset i ett härad, det andra året åter i ett annat, och hvarje
svensk man hade då i detta afseende samma rätt. Det synes mig
derför ligga full rättvisa i denna sak, och det förefaller mig också
som om en ärad ledamotaf Lag-Utskottet genom sitt yttrande just
visat, att Lag-Utskottets resonnement mera skulle vara förenligt
med ett tillstyrkande af det förslaget, att staten måtte öfvertaga*
denna skyldighet.

Denna fråga är för öfrigt ofantligt många gånger diskuterad,
och mycket skulle jag kunna hafva att tillägga, men tiden är så
långt framskriden, att jag icke längre vill uppehålla Kammaren.

Hvad jag nu yttrat innebär endast några korta antydningar
om skälen, hvarföre jag för min del icke kan biträda det förslag,
Lag-Utskottet i denna punkt framstält, utan måste anhålla om afslag
derå.

Lördagen den 16 Mars.

N:o 18.

tieric ^öns Pehrsson: Jag skulle icke kafva begärt ordet Skyldigheten
i dena fråga, om icke en ärad talare på malmöbänken hade så att
lifligt beskärmat sig öfver ett beslut, som fattades förlidet år
jag förmodar kan menade skjutsfrågan. Man gjorde sig då enligt
hans åsigt skyldig till ett verkligt ingrepp i eganderätten, ock nu (Forts.)
vore man, menar. lian,. åter på väg att begå en dylik orättvisa.

Det är häremot jag vill inlägga en gensaga. Jag tror icke, att
man kar rätt ock befogenhet att säga, att Kammaren då begick
någon orättvisa utan tvärtom en mycket stor rättvisa, ock jag
hoppas, att Kammaren. skall fortgå på den vägen, att vi många
gånger skola göra dylik rättvisa, om det också ej går så fort
dermed. Hvad sedan sjelfva saken beträffar, så koppas jag, att
den tid är långt aflägsen, då man vill lägga allt på staten. Jag
tror, att det. är bevisadt, att då man skall taga betaldt af staten,
fragar man icke efter, huru mycket man begär, och det har alltid
visat sig och kommer troligen allt framgent att visa sig, att kostnaderna
i sådant fall blifva betydligt större; måhända kunde de
genom en dylik anordning blifva jemnare fördelade, derom vill
jag icke tvista. Jag tror för öfrigt icke, att det är så illa stäldt
med vara tingshus i allmänhet, ehuruväl de på några enstaka håll
kunna vara mer eller mindre bristfälliga, att man deri bär stort
skal att lägga denna, skyldighet på staten, ty jag tror, att det i
de flesta tingslag finnes så många upplysta män, att de nog
staka sa till, att de ifrågavarande byggnaderna hållas i tillfreds.
f. ande skick. Det är väl bekant, att domhafvandena gerna
vilja hafva sina bostäder så beqvämt belägna som möjligt, och
om derför staten skulle bygga tingshusen, så blefve det kanske
icke sa noga med. om tingshuset komme att ligga lämpligt till
for haradets invånare i allmänhet, blott käradshöfdingenfinge bo
beqvämt. För min del är jag mest böjd för full rättvisa i detta
fall, men jag kan också nöja mig med den mindre rättvisa, som
innefattas i Utskottets förslag, ehuru det visserligen icke finnes
stor utsigt för att frågan skall kunna lösas ens på detta sätt.

Men skulle man vänta, tills en omorganisation af domstolarne blir
genomförd, så fruktar jag, att man får vänta mycket länge på
föreliggande fragas lösning. Jag yrkar derför bifall till Utskottets
förslag.

. , Gre/7e Möi''ner,. Oscar: Jag får öppet bekänna, att jag
icke ratt., vet hvad jag skall yrka i denna fråga, som redan så
många gånger här varit på tal, och jag ber att med några ord
fa förklara anledningen dertill. Under en följd af år har jag
försvarat hvad jag ansett vara rätt, och detta, som jag tror, med
ihärdighet och ett visst bemödande att klargöra min mening och
mina åsigter i denna fråga; men om jag i år uppträder mera oviss
och mera tveksam om, hvilken åsigt jag härutinnan skall förfäkta
sa hårrör detta icke från mig sjelf, icke från någon ombytlighet
och något vacklande i mina åsigter, utan från hållningen hos
denna arade Kammare. Jag hade trott, att tankar och åsigter i
principfrågor skulle förblifva oförändrade, att meningar icke skulle

N:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

tingshus
häradsfängelsc.

(Forts.)

Skyldigheteu vackla såsom ro, men denna Kammare har många gånger — jag
att bygga v4gar öäga det äfven med risk att ådraga mig missnöje och ovilja
°'':k __ vikit från de åsigter, som den en gång såsom sina uttalat, och
lemnat dem i sticket, som velat försvara de samma. Så skedde
år 1876 i frågan om förändrade grunder för skyldigheten att bygga
kyrka, så skedde också i fjol, då Kammaren antog den tolkning
af privilegier och deras bestånd, som finnes uttryckt i det betänkande
angående skjutsfrågan, som. då förelåg, och genom sitt beslut
i frågan godkände både motiven och sjelfva saken. Grenom
detta sist nämnda beslut upphäfdes de friheter, som förut hade
tillkommit en mängd hemman i afseende på skjutsskyldighetens

utgörande. _ , u ,

Då derför den nu föreliggande frågan i ar förekom i utskottet,
frågade jag mig sjelf och jag vill äfven hemställa till herrarne:
hvad skulle jag göra? Blindt vidhålla min gamla mening? Det
kunde jag visserligen göra. Tro att ett förmedlingsförslag skulle
gå igenom? Ja! dertill hade jag all möjlig anledning, ty jag
visste, att jag icke kunde påräkna medhåll^för någon fast och
bestämd mening. Jag visste verkligen icke, på hvilken grund jag
borde ställa mig och fogade mig derför efter tidsandan i så måtto,
att jag skref en reservation, som dock blef något annorlunda
tryckt, än den i verkligheten var skrifven, ty genom misstryckning
har denna reservation fått en annan mening, än jag dermed
ville uttrycka. Jag tänkte som så: jag skall se till hvad vändning
det kan taga, om jag skrifver min reservation dubitativt och
så försökte jag göra det. Min tankegång var denna: vill Kammaren
antaga Lag-Utskottets förslag, så är det icke väidt för
mig att kämpa deremot; vill Kammaren åter förkasta det, sa gör
det detsamma, huru jag må hafva skrifvit. Nu tyckes det, som
om i denna, i och för sig och om mau icke fäster afseende vid
principer, ganska ringa fråga, Kammaren åter skulle vilja vidblifva
sitt beslut och förkasta det förslag, som Lag-Utskottet
framstält, och det borde således vara för mig angenämt; men jag
hemställer, om icke detta blott är en frist och jag ber herrarne
besinna, om icke i den händelse att det ett annat ai ai orsaker,
som jag icke vill efterforska,, skulle gå en annan känsla genom
Kammaren, så att den funne sig böra gifva vika i detta fall, likasom
den gjort i många andra, Utskottets förslag i sådant fall nu
vore godt och förtjenstfull afvägdt. Om man nemligen ser saken
ur den synpunkten, så torde vi denna gång hafva.fått ett förslag,
som icke saknar alla grunder för rättvisa och billighet. Jag vill
icke påstå, att alla dessa icke-fastighetsegare, som ofta. flytta tran
det ena stället till det andra, böra vara helt och hållet fntagna från
skyldigheten att deltaga i kostnaderna för tingshusen, ty de hafva
utan tvifvel lika stort intresse af rättvisans upprätthållande som
fastigketsegarne, men, då de kunna flytta hela landet omki ing,
så torde en modifikation vara lämplig, och då synes mig jag
medgifver att det är godtyckligt det erbjudna beloppet åt U
å deras sida innebära någonting, som gått så långt, som man
rimligen kunnat vänta att man skulle gå, och det kunde derför

3!)

Lördagen den 15 Marg.

N:o 18,

vara skäl att stanna dervid. Hvad den privilegierade jorden och Skyldigheten
säterierna '' angår, så har jag många gånger förut sökt försvara ätt byy,ja
dess rättigheter, och hvad nu särskild beträffar det yttrandet, tjn3shn\,"ch
som Herr Samzelius fält, att innehafvare af säterier, som natur- ytiiT''
ligen hafva, lika stora fördelar af tingshusen som innehafvarne af (Forts,
annan fastighet, derför också borde vara måne om att få betala
lika mycket som de senare, ber jag att få åberopa hvad jag vttrade
i fjol, nemligen att det här icke är fråga om ett nytt samhälle
utan om ett gammalt samhälle med af ålder utpreglade förhailanden
och lättighctcr, och att den, som köpt en egendom och
betalt deri högre med anledning af dess privilegierade natur, också
bör . ta tillgodonjuta dessa fördelar, som han på lagligt sätt förvärfvat,
till dess de blifvit honom på lagligt sätt frånvunna eller

krossade. Det är för öfrigt icke utan att dessa jordegendomar
i vissa fäll äro högre beskattade eller i högre grad bidraga till
kostnaderna för rättvisans uppehållande än andra fastigheter.

Man besinne t. ex. de olika kostnaderna för lagfart och stämpelpapper.
Om-man nu kommer med ansökan om lagfart på en egendom
om 1,200 tunnland säterijord och på en annan egendom med
lika mycket skattejord, så får man betala ett högre belopp för
säteriet än hvad som utgår af skatte]orden.

Således finnes det redan.i detta hänseende ett slags olikhet,
som man borde beakta och icke lärer kunna förneka. Att byggandet
af tingshus och häradsfängelse egentligen borde vara ett
statsbestyr har länge påståtts, och jag har äfven varit af den
f^ften °ch jag hyser den fortfarande; men skall man, på sätt
blifvit föreslaget, vänta till dess en domstols-omorganisation blifvit
fullbordad, så vet jag icke hvad dermed menas. När kan det
blifva f Möjligen då rättegångsbalken blifvit förändrad. Men om
vi beräkna 10 år för lagberedningen, så kan det blifva en affär
pa tillsammans 40 till 50 års tid, innan denna omorganisation af
doinstolarne hunnit blifva, genomförd. Litet hastigare bör man
väl ga till väga i det.bär ifrågavarande afseendet.

o Att låta saken blifva, såsom den nu är, har i och för sig icke
någon fara, ty dessa kostnader äro icke så särdeles betungande.

Att tingshusen i allmänhet äro illa underhållna, kan jag icke gå
in på. Åtminstone, i. min ort underhålla vi tingshusen ganska bra
och jag .skulle vilja för den talare, som framstält den anmärkningen
visa våra tingshus, och jag är öfvertygad, att han skulle
finna dem vara i fullt tillfredsställande skick. Äfven nybyggda
tingshus finnas på en del ställen, som äro ganska vackra och väl
byggda. Hvad häradsarkiven angår, så drud vet hvar de till eu
del finnas, men de kunde möjligen icke blifva bättre förvarade i
de nya husen, än de nu äro. — Nu skulle jag väl komma till
något slut i saken, men det är just deri, som svårigheten ligger.

Att utkasta anmärkningar, det är icke så svårt, men att veta
hvado man vill, det är ibland litet värre.

A .ena sidan har man ett starkt rop på förändring, å den
andra åter obestridliga anspråk att få behålla de rättigheter, som
man lagligen åtnjuter. Att nu besluta en åtterremiss af frågan

N:o 18. 40 Lördagen den 15 Mars. -

Skyldigheten och vilja hafva ett nytt förslag från Utskottet, vill jag fråga, om
att hygga herrarne tro att det‘har någon den ringaste utsigt till framgång.

IZtZät Kommer man med ett sådant förslag, så är det dödt inom några
'' gehe. få dagar, ty om också vi skulle bifalla detsamma, så kommer dock
(Forts.) Medkammaren att afslå det. Antaga vi åter Lag-Utskottets nu
föreliggande förslag, så har Kammaren vikit från de grundsatser,
den förut uttalat. Jag tror derför, att det klokaste är att besluta
sig för rent afslag å Lag-Utskottets förslag och att dervid låta
saken för samma gång bero.

Herr Samzelius: Jag ber om ursäkt att jag åter begärt
ordet i denna fråga. Anledningen hvarför jag gjort det är den,
att flere ledamöter af Lag-Utskottet från denna Kammare hafva
afgifvit reservationer mot Utskottets förslag, och Utskottets ordförande
bär sjelf varit från riksdagen frånvarande, då denna fråga
behandlades i Utskottet. Det hade väl eljest varit i sin ordning,
att Utskottets förslag försvarats af mera framstående krafter
än mina.

Jag vill först vända mig mot den vördade åldringen på blekingebänken.
Han vill, om jag rätt förstått hans mening, att
frågan skall uppskjutas, till dess en ny rättegångsordning blifvit
antagen och vi få bättre ordnade förhållanden i det afseendet;
men ett sådant uppskof står icke väl tillsammans med den ifver,
han förut visat i många andra saker; han hay nemligen velat
komma till ett resultat, medan vi ännu hade glädjen att se honom
deltaga i våra öfverläggningar. Jag betviflar också på det högsta,
att det kan vara lämpligt att uppskjuta lösningen af denna fråga,
till dess ett nytt, förslag till rättegångsordning blifvit utarbetadt
och antaget till lag. Lagberedningen är för närvarande sysselsatt
med vattenrätten; om sedan rättegångsordningen kommer att
företagas, så åtgår, efter hvad en sakkunnig person försäkrat mig,
minst tio år till utarbetande af ett förslag till ny lag i detta afseende,
och då dertill kommer, att man kanske icke kan börja
med detta arbete förr än om ett par år, så kan det hända, att
den vördade åldringen icke mera får tillfälle att med sin varma
fosterlandskärlek förfäkta sina åsigter i den nu föreliggande frågan.
Han har förut flera gånger uppträdt emot de radikala förslag,
som i detta afseende framstälts och velat hafva modifikationer,
i synnerhet till förmån för dem, som icke innehafva fast egendom
och påpekat det orättvisa deri, att lösa personer, om jag så
får uttrycka mig, skulle deltaga i kostnaderna för ifrågavarande
byggnader i lika hög grad som fastighetsegarne. Jag gaf akt på
dessa lians yttranden och jag hade verkligen hoppats att i honom
få en varm försvarare af mitt förslag.

En ärad talare på malmöbänken har yttrat, att jag skulle
hafva sagt, att jag, om jag vore egare af ett säteri, möjligen
skulle hafva andra åsigter i denna fråga. Men så tror jag icke
att mina ord folio, och säkert är, att jag alls icke menat något
sådant. Jag har blott velat uttrycka den tanken, att säteriegarne
möjligen kunna anse det vara hardt att genast nödgas betala lika

Lördagen den 15 Mars. 41 |f;o

mycket som andra fastighetsegare, då de hittills varit helt och Skyld;.,,heten
hållet befriade från deltagande i kostnaderna för de ifrågavarande att h^a
byggnaderna; men ingalunda skulle mina åsigter härutinnan hafva
vant några andra, om jag varit säteriegare, ty mina åsigter be- geni.

stämmas icke af något annat än hvad jag anser vara rätt och för (Forts.)

fäderneslandet nyttigt och gagneligt, och jag är också öfvertygad,
att den ärade talaren följer samma grundsats. Då han sagt. att
detta är en liten fråga, men att man ändå bör se sig för. så vill
jag fästa uppmärksamheten derpå, att redan sådana beslut blifvit
fattade, som till sina följder äro vida farligare än den fråga, som
nu föreligger. Denna fråga är icke stor till sina dimensioner

och den innefattar icke heller några farliga principer, så att Kammaren
derför behöfver rygga tillbaka, men den innebär ett erkännande
af en rättvis grundsats, nemligen den, att alla, som njuta
af rättvisans upprätthållande, äfven dertill böra bidraga. Icke
vill jag, att man härvid skall gå våldsamt till väga, icke är jag
en af'' dem, hviska, såsom skalden säger, vilja “vända södern mot
norden" utan jag har velat framkomma med ett moderat förslag,

— några andra förslag har jag hittills icke med min röst biträdt

— och jag hoppas, att Kammaren, äfven om den afslår förslaget,
skall erkänna, att det är bygdt på moderata grunder. Då man
sagt,_ att det skulle vara en fördel, om förslaget blefve afslaget,
emedan sannolikt Andra Kammaren i alla händelser kommer att
afslå detsamma, så vill jag säga, att jag visserligen icke är någon
barometer för hvad som kommer att beslutas i Medkammaren.
men jag tror icke, att förhållandet skulle blifva sådant, som man
här förutsagt, och jag har också från tillförlitligt håll hört uppgifvas,
att Andra Kammaren kommer att antaga förslaget, om
Första Kammaren gör det, men gör Första Kammaren det icke,
så vidhåller Andra Kammaren sannolikt sina förut uttalade åsigter.

Grefve J. O. Mörner har yttrat, att vi här icke hafva något
nytt samhälle att uppbygga. Ja! det är sant. men derför hafva
vi också, så mycket vi kunnat, gifvit akt på historiska grunder
och förhållanden; men jag anser det vara omöjligt, att undantagsförhållandena
för ett visst slags fastigheter, om hvilka jag föröfrigt
icke vill säga något ondt, i längden kunna fortfara, ty innehafvandet
af dessa fastigheter måste väl äfven innebära en förpligtelse
att också deltaga i kostnaderna för rättvisans upprätthållande.

Emellertid torde jag väl icke kunna förmå någon, som på förhand
bestämt sin åsigt, att öfvergå till en annan mening, och jag
skall derför icke längre uppehålla Kammaren; men jag skulle djupt
beklaga, om Kammaren med ett bleklagdt nej afsloge detta förslagi
jaS skulle beklaga detta icke för min egen skull, ty jag blir
i alla händelser oberörd af frågans utgång, men för Kammarens
skull, ty den allmänna meningen kan då lätt komma att sprida
sig, att man här i denna Kammare icke vill gå in på några förslag
ens. till moderata och billiga reformer. Emellertid har förloppet.
vid några föregående riksdagar visat, att många talare

Första Kammarens Prof. 1879. N:o 18. 4

\:o 18.

Skyldigheten
att hygga
tingshus och
häradsfängelse.

(Forts.)

Lördagen den 15 Mars.

insett och framhållit billigheten af att få rättvisare grunder, för
ifrågavarande skyldigheters utgörande, och jag kan derför icke
helt och hållet öfvergifva hoppet att få Utskottets förslag antaget;
hvarom jag fortfarande anhåller.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
vice Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten, dels afslag derå och dels återremiss
deraf, framstälde Herr vice Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej, blandade med
ja, sedermera proposition på afslag å densamma, då svaren utföllo
med många ja, blandade med nej, och slutligen proposition
på punktens återförvisning, hvilken proposition besvarades med
många nej jemte åtskilliga ja, hvaruppå och efter det proposition
på afslag å punkten å nyo blifvit gjord samt med många ja,
blandade med nej, besvarad, Herr vice Talmannen förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr vice Talmannens framställning,
såsom kontraproposition vid voteringen antagit bifall till punkten,
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som afslår Lsta punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o
14, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—58.

Nej—32.

2:dra punkten.''

Herr von Strokireh: Under diskussionens början tog jag
mig friheten yrka bifall till den af mig af gild a motionen, men
under diskussionens fortgång tyckes den åsigten hafva gjort sig
gällande, att återremiss å Utskottets utlåtande i den syftning min
motion innehåller vore för ändamålet mera gynsam; och om Kammaren
hyser denna åsigt, vill jag biträda deras mening, som yrkat
återremiss.

Herr Samzelius: Denna fråga är helt klar och tarfvar icke
vidare utredning.

Lördagen den 15 Mars. 43 N:0 18.

Alldeles gifvet är, att det inom Utskottet icke kommer att Skyldigheten
tillstyrkas bifall till motionen, ty ingen enda röst höjde sig der
för frågans lösning på det sätt motionären föreslagit. . häradsfän Jag

anhåller derföre om bifall till Utskottets hemställan i gelse.
denna punkt. , (Forts.)

Friherre von Essen: Äfven om man aldrig så mycket hyllar
den åsigt, .motionären framstält, tror jag icke man kan på rak
arm antaga motionärens förslag. Jag tror således, att alla kunna
förena sig om att bifalla hvad Herr von Strokirch nu yrkat, nemligen
återremiss, icke i hopp att Utskottet skulle föreslå en resolution
i frågan, så bestämd som Herr von Strokirch formulerat sin
motion, utan att Utskottet skulle formulera ett skrifvelseförslag
till Kongl. Maj:t, med anhållan, att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen
framlägga förslag i det syfte motionären afsett. Detta ändamål
tror jag ock Herr von Strokirch åsyftat med yrkandet om återremiss,
och jag anhåller få med honom förena mig i detta yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr vice
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten, dels ock återremiss deraf, framstäldes
propositioner på dessa yrkanden och besvarades, den första
med många ja, blandade med nej, och den senare med många
nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det proposition på bifall
till punkten förnyats samt med många ja, blandade med nej,
besvarats, Herr vice Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

Herr von Strokirch begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som bifaller 2:dra
N:o 14, röstar

Den det ej vill, röstar

punkten i Lag-Utskottets utlåtande
Ja;

Nej;

Yinner Nej, återförvisas punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—47.
Nej—23.

Jf:o 18.

Lördagen den 15 Mars.

Anmäldes och bordlädes Banko-Utskottets memorial N:o 7,
med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om understöd åt aflidne Kamreraren J.
G. de Marés dotter, A. H. C. de Maré; hvarefter Kammaren,
uppå Herr vice Talmannens hemställan, beslöt, att detta memorial
skulle uppföras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Upplästes ett från Herr Adlersparre inkommet memorial afföljande
lydelse:

Till Riksdagens Första Kammare.

Hos Kammaren får jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckors tid, räknadt från den 20 dennes.
Stockholm den 15 Mars 1879.

Rudolf Adlersparre.

Denna anhållan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. y2 4 e. ro.

In fidem

O. Brakel.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1879.