1879. Ändra Kammaren. N:o 8 (Riksdagens protokoll 1879:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1879. Ändra Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 15 Februari,

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.

§ 2.

Företogos val åt dels sex revisorer för deltagande uti innevarande
års granskning af Statsverkets, Riksbankens och Riksgäld skontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning och dels tre suppleanter för
desse revisorer; dervid blefvo utsedde:

till Revisorer:

Riksdagsmannen Herr C. I. Bengtsson,

» » G. A. Larsson,

f. d. Riksdagsmannen N. Larson i Tullus,

» Kaptenen J. Manicell,

Riksdagsmannen Herr A. Persson
och » <> (t. II. Stråle,

med 114 röster hvardera;

samt till Suppleanter:

Riksdagsmannen Herr H. Andersson i Bringåsen med 108 röster,

» » P. Nilsson i Råby ...... » 94 »

och » » N. J. Boström............. » 94 »

Ordningen mellan de två sistnämnde suppleanterne, hvilka erhållit
lika antal röster, bestämdes genom lottning.

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 8.

N:o 8.

Lördagen den 15 Februari,

§ 3.

Vidare företogos val af två revisorer och två suppleanter för
hvardera af Riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö, Luleå
och Visby, för granskning af nämnda kontors förvaltning och räkenskaper
intill 1878 års slut; och utsågos:

Vid afdelningskontoret i Göteborg;

till Revisorer:

f. d. Riksdagsmannen J. E. Billström ........ med 102 röster

och Generalkonsuln S. E. Warbur g.................. » 102 »

samt till Suppleanter:

Kaptenen, Tygförvaltaren V. A. Hedelms........ med 64 röster

och Landstingsmannen D. Magnusson i Flateby ...... » 68 »

Vid afdelningskontoret i Malmö:

till Revisorer:

f. d. Riksdagsmannen Chr. Olsson i Eskilstorp med 81 röster
och Landstingsmannen Lave Olsson i Skepparslöf..... »81 »

samt till Suppleanter:

f. d. Riksdagsmannen N. Nilsson i Stäfvie med 67 röster

och » P. Nilsson i Kulhult ..... »67 »

Vid afdelningskontoret i Luleå:

till Revisorer:

f. d. Riksdagsmannen A. Danielsson i Långnäs ... med 68 röster
och Räntmästaren i Luleå F. Waldenström ......... » 67 »

samt till Suppleanter:

Kyrkvärden P. A. Ölman i Öjeby ............... med 58 röster

och Ingeniören P. A. Brändström i Luleå......... » 51 »

Lördagen den 15 Februari.

Vid afdelningskontoret i Visby:

till Revisorer:

f. d. Riksdagsmannen L. Norrby ............... med 57 röster

och Riksdagsmannen Herr A. P. Danielsson ......... » 55 »

samt till Suppleanter:

f. d. Riksdagsmannen J. E. G. Leijer............ med 42 röster

och Riksdagsmannen Herr P. Larsson ............... » 41 »

Den här ofvan angifva ordning mellan suppleanterne vid afdelningskontoret
i Malmö, hvilka erhållit lika antal röster, blef genom
lottning bestämd.

§ 4.

Skedde föredragning af Herr C. A. Larssons i Kammarens senaste
sammanträde bordlagda motion, N:o 123, angående ändringar
uti Kammarens arbetsordning.

Ordet begärdes af

Herr Cassiander, som yttrade: Herr Talman! Det ämne, som
motionären upptagit, hafva statsrevisorerne anmält i sin till Riksdagen
afgifna berättelse, och både motionären och statsrevisorerne anföra,
att hvarken Riksdagsordningen eller Andra Kammarens arbetsordning
innehålla några föreskrifter, huru det skall förfaras vid beräkningen
af arfvode åt Kammarens ledamöter. För min del hyser jag den
meningen, att den sålunda, påpekade ofullständigheten icke kan afhjelpas
på det sätt motionären föreslagit, men innan jag går att anföra
skälen för denna min åsigt, ber jag att få nämna, att i instruktionen
för fullmäktige i Riksgäldskontor^ omnämnes, att fullmäktige
skola efter Riksdagens beslut utbetala riksdagskostnaderna, hvarjemte
instruktionen innehåller, att fullmäktige skola rätta sig efter hvad
grundlagen i detta hänseende bestämmer.

Kammarledamöternes rätt till arfvode likasom statsverkets skyldighet
att utbetala detta arfvode grundar sig på Riksdagsordningens
föreskrifter, och några beslut, som skulle gå i en annan rigtning än
de föreskrifter, Riksdagsordningen i detta hänseende innehåller, torde
icke denna Kammare vara behörig att fatta. Deremot innehåller
Riksdagsordningen, att Kammaren kan besluta om böter för den ledamot
som förfallolöst uteblifver. Om man nu skulle, såsom motionären
föreslagit, åt deputerade för Kammarens ekonomi uppdraga att granska
reqvisitionerna på arfvoden åt Kammarens ledamöter och, i fall något
tvifvel dervid skulle uppkomma angående rättigheten att utbekomma

N:e S,

Nio 8.

Lördagen den T 5 Februari.

detta arfvode, anmäla sådant hos Kammarens talman, skulle samma
ofullständighet, som nu eger rum, fortfarande förefinnas; ty då stannade
frågan hos talmannen.

För min del beklagar jag, att motionären i sin motion inblandat
beskyllningar mot dem, som hittills hafva haft dessa ärenden om
hand, men jag kan deremot icke klandra motionens syfte. Då jag
emellertid, såsom jag redan sagt, för min del finner, att någon reda i
denna sak icke kan vinnas på det sätt motionären föreslagit, och hans
begäran om ändring i öfriga delar af Kammarens arbetsordning icke
är beledsagad af någon som helst uppgift på i hvilka delar en sådan
ändring är behöflig, yrkar jag, att Kammaren måtte utan vidare afslå
motionen.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag har ett rent motsatt yrkande
mot den siste ärade talarens. Jag för min del skall nemligen aldrig
vara med om att främja något, som jag fruktar med tiden skulle
kunna utveckla sig till ett tyranniskt missbruk: att qväfva motioner
i födseln; och jag yrkar för den skull den ifrågavarande motionens
hänvisande till ett Kammarens Enskilda Utskott.

Jag vill icke på förhand förklara min uppfattning af denna fråga,
som jag hoppas skall blifva utredd af det Utskott, till livilket densamma
kommer att hänvisas, den frågan nemligen, huruvida det är möjligt
för denna Kammare att genom särskilda bestämmelser ensidigt besluta
om nödig kontroll deröfver, att riksdagsarfvode icke obehörigt utbetalas;
utan jag har begärt ordet för att framställa en anmärkning
mot en viss del af motionen. Jag skall nemligen tillåta mig att hemställa
till motionären, huruvida han icke skulle vilja hos Kammaren
göra hemställan om tillåtelse att utesluta ur motionen några der förekommande
uttryck, så lydande: »Häraf kan man noggrant finna, att
så länge skrifstaten ensam får vara den bestämmande öfver ifrågavarande
angelägenhet, så utdelas statens medel af desse herrar efter
.godtfinnande utan afseende vare sig på princip eller konseqvens, eller
med andra ord, den, som lyckas stå väl hos dem, får njuta arfvode,
antingen han kommer till Riksdagen eller icke, hvaremot andra få
vidkännas afdrag, äfven då deras uteblifvande är ofrivilligt.» För den
sakutredning, hvarför jag hoppas att motionen måtte blifva till ett
Utskott hänvisad, lära dessa ord icke vara nödiga; och jag föreslår
deras uteslutande ur motionen, derför att de innehålla en i sak lika
ogrundad som i form sårande anklagelse. Om några oregelbundenheter
i det hänseende, motionären omförmält, verkligen hafva inträffat, så
lärer det vara till Riksdagens fullmäktige i Riksgäldskontoret vi hafva
att vända oss för att få en rättelse, för så vidt nemligen icke samma
oregelbundenheter skulle bero på bristande bestämmelser, hvilket jag
för min del anser högst antagligt. Jag föreställer mig nemligen, att
nu gällande bestämmelser icke äro tillräckliga att tillförsäkra fullmäktige
så tillförlitliga upplysningar, som behöfvas för att verkställa
den pröfning, som skall föregå utanordnandet af från Kammaren
reqvirerade medel.

Men huru härmed än må vara, säkert är att mot dem, som

Lördagen den 15 Februari.

''8 o:N

kunna inbegripas i den »skrifstat», mot hvilken motionären riktat sin
beskyllning, förekommer icke någon anledning till anmärkning; och
vid sådant förhållande borde anmärkningen uteblifvit, så mycket
hellre som dessa, mot hvilka beskyllningen rigtats, icke äro i tillfälle
att försvara sig på det rum anklagelsen blifvit framstäld.

Herr Wieselgren: Jag ber att få instämma med den siste talaren;
han har sagt hvad jag ämnade säga. Särskildt förenar jag
mig med honom i hans hemställan till den värde motionären, om han
icke skulle anse lämpligt att taga tillbaka de ur motionens motivering
citerade orden; de äro oförtjenta och mycket sårande. Jag gör
denna hemställan så mycket hellre, som jag åt förberörda ord påminnes
om förbudet i 52 § Riksdagsordningen: »Ingen må tillåta sig
personligen förolämpande uttryck*. Den vanligaste ridderlighet bör
mana motionären att under detta skydd låta äfven Andra Kammarens
så kallade »skrifstat» vara inbegripen.

Herr C. A. Larsson: Ja, nog vore det beqvämt för skrifstaten,
om de fortfarande i dessa frågor finge utöfva samma välde som hittills;
men dä Herrarne tagit notis om hvad revisionsberättelsen i
detta fall innehåller, skola Herrarne finna, att det icke finnes ett
osant ord i min motion. Jag är så mycket mera säker på, att det
är på Herrarne af skrifstaten felaktigheterna bero, som nyligen vid
eu sammankomst å Stats-Utskottets riksgäldsafdelning I örsta Kammarens
ledamöter ville göra anmärkning deremot, att revisorn hos
Riksgäldsfullmäktige vidtagit en förändring i en af ifrågavarande
listors innehåll; och flere talare yttrade den mening, att det icke
tillkom hvarken fullmäktige eller deras revisor att granska dessa
listor, ty de hade ingenting annat att göra än utbetala penningarne
efter listornas innehåll. Och till bevis på, hur kinkigt det kan vara
med dessa saker, ber jag att få återkalla i minnet hvad som hände
mig sjelf för några år sedan. Till följd af sjukdom kunde jag icke
Utkomma till Riksdagen förr än en månad eller litet mera efter dess
början. Vid arfvodets uttagande, som skedde genom en af mina
kamrater, behagade man för mig afdraga 360 kronor, under det att
en annan ledamot, som varit borta från Riksdagen vida längre än
jag, fick hela sitt arfvode fullt ut. Jag skref då till talmannen om förhållandet,
och talmannen var god och kom hem till mig; men han förklarade
då, att det fans ingen föreskrift, hvarigenom det skedda kunde rättas,
utan att det i detta fäll berodde på dem, som skrifva ut listan. Således
kan jag icke förstå, att jag i min motion sagt något sårande,
så vidt icke rena, klara sanningen är sårande. Ty ingen kan ju bestrida,
att de fakta, som uppgifvas i revisorernes berättelse, egt rum,
och att det således händt, att man gifvit ut 1,200 kronor i arfvode
åt den, som icke någon enda dag instält sig vid Riksdagen. Skall
man låta det fortgå på detta sätt och låta Riksdagens tjensteman
bestämma arfvodena, vore det besynnerligt, ty sådant, som jag nu
nämnt, har icke skett vid en riksdag, utan hela tiden. Vilja Herrarne
icke hafva någon ändring, så icke gör det mig något, ty jag

N:o 8.

Lördagen den 15 Februari

kan ledigt vara af med litet mera eller mindre af arfvodet, men jag
anser det rätt, att åtminstone någon annan utom skrifstaten får ett
ord med i laget, då det blir fråga om att dela ut arfvodena. Om,
på sätt jag föreslagit, deputerade finge genomgå och granska listorna
och, der någon tvekan förekomme, öfverlemna saken till talmannen,
komme väl talmannen att på vanligt sätt derom göra hemställan hos
Kammaren; och jag undrar, om icke detta blefve fullt ut lika bra,
som om herrar skribenter ensamt få afgöra saken.

För öfrigt är jag fullt belåten, om motionen öfverlemnas till ett
Enskildt Utskott, ty hvarför jag föreslagit dess hänvisande till ett
Tillfälligt Utskott var derför, att jag ansåg det skulle förorsaka besvär
att välja ett enskildt. Men vilja Herrarne göra det, är jag dermed
mycket nöjd. Man kan ju då insätta i detta Enskilda Utskott personer,
för hvilka man kan hysa det förtroende, att de skola vidtaga
alla de rättelser i arbetsordningen, som de finna vara nödiga. Att
rättelser icke äro obehötliga, vill jag be Herrarne erkänna; ty för en
hvar som läst revisionsberättelsen, måste det vara klart, att förhållandet,
sådant det nu är, icke är bra.

Herr Linder: Herr Talman! Mine Herrar! Hen motion, som nu
föreligger, innefattar egentligen två eller till och med, om man så vill,
tre ämnen. Det ena är, att eu revision af arbetsordningen måtte
åvägabringas. Men motionären har dervid framställt ett naket yrkande
utan att med ett enda ord angifva den riktning, i hvilken denna
revision skulle gå, och följaktligen lemnat det Utskott, som tilläfventyrs
kan komma att behandla denna fråga, i fullkomlig okunnighet
om hvad genom denna revision skall uträttas, i följd hvaraf det skulle
kunna hända — i fall Irågan om revidering af arbetsordningen remitterades
till ett Utskott, och Utskottet till Kammaren inkomme med utlåtande
— att motionären sedermera förklarade: jag menade visst icke
detta; jag menade något helt annat. När man framställer en begäran
skall man väl säga, hvad man vill. Motionären hade således bort angifva,
i hvad rigtning denna revision skulle gå; ty revision i och för
sig angifver blott en form för ändring af något, som nu är på ett sätt,
men önskas varda på ett annat.

Det andra, som motionen innehåller, är yrkande af ett tillägg till
§ 5 i Kammarens arbetsordning —- ett tillägg, som både uppgifves
och formuleras.

Dessa två ting äro hvarandra bestämdt olika; och Riksdagsordningens
55 § säger: ej må i en skrift flera mål af olika beskaffenhet
sammanföras. Men motionen innehåller ännu något mera, nemligen
de ord, som nyss upplästes beträffande granskning af riksdagsombudens
reseräkningar, och som innehåller en, efter hvad jag kan se, formlig
anklagelse mot dem, hvilka förut omhänderhaft detta bestyr. Jag menar,
att här icke är rätta forum för vare sig anhängiggörandet eller
ens framförandet af en dylik anklagelse. Anser sig motionären hafva
fog för eu sådan anklagelse, bör han väl lämpligen anhängiggöra sin
talan derutinnan i vanlig domstolsväg, ty jag för min del tror icke,
att. Kammaren är behörig att upptaga, pröfva och afgöra ett dylikt

N:o 8.

Lördagen den 15 Februari.

mål. Vill motionären återigen, utan att göra någon ansvarstalan gällande,
blott och bart åstadkomma en ändring i arbetsordningen, kan
det väl ske utan att motivera behofvet deraf med någonting, som i
sjelfva verket synes vara eu anklagelse af kriminel natur, mot hvilken
den anklagade icke kan vid detta forum få tillfälle försvara sig.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att motionen,
i det skick hon nu föreligger, måtte af Kammaren lemnas utan afseende.

Herr C. A. Larsson: Nog kunde det vara bra att gå till väga
på sätt som nästföregående talaren föreslagit; men hans påstående,
att flere mål i motionen inblandats, måste jag bestrida, enär, så vidt
jag kan förstå, förslag till ändringar i arbetsordningen i flere eller
färre delar måste höra till ett och samma mål. Hvarför jag återigen
icke särskilt påpekat de ändringar, jag anser nödiga i några af de
öfriga paragraferna, härleder sig deraf, att jag hyser det förtroende
till det Utskott, som kan komma att behandla motionen, att det sjelft
skall söka utreda huruvida, förutom den af mig särskild! påpekade, i
öfrigt förekomma några tvetydigheter i arbetsordningen.

Men icke vill jag för min del anställa någon kriminalprocess mot
skrifstaten. Hittills har jag visserligen trott, att ingen annan menniska
än skrifstaten hade att göra med arfvodesmedlens behöriga fördelning,
då grundlagen endast säger, att den ledamot af Kammaren,
som icke i rätt tid sig vid Riksdagen inställer, skall vala förlustig
en viss del af arfvodet, men jag ber likväl den siste talaren, att
jag slipper formulera någon anklagelse eller anställa någon process
mot dessa herrar; och skälet, hvarför jag begagnat de anmärkta orden,
var endast för att i dem hafva ett motiv för mitt förslag. Det
torde emellertid vara angeläget att erhålla åtminstone den rättelse,
jag formulerat, mot hvars billighet, så vidt jag kunnat förnimma, ingen
röst höjt sig.

Så vidt jag kunnat förstå, hafva Herrarne hufvudsakhgast tagit
parti för skrifstaten. Men tro Herrarne den verkligen vara så ömtålig,
som här blifvit antaget? Att emellertid på densamma beror
bestämmandet af arfvodesutdelningen, derför hemtar jag ytterligare
stöd af den omständigheten att, såsom jag nyss nämnde, några af Forsta
Kammarens ledamöter i Stats-Utskottet ansågo, att revisorn i
Riksgäldskontoret icke egde klandervotum mot de arfvodeslistor, som
i Kammarens kansli uppgjordes, och att hvarken fullmäktige eller revisorer
egde göra någon anmärkning deremot.

Om emellertid saken ordnades på det sätt, jag tagit mig friheten
föreslå, kunde, för den händelse några tvistigheter i afseende på nämnda
listor skulle uppkomma, väl ingen svårighet möta för Kammaren att
sjelf pröfva dessa tvistigheter och såmedelst skipa rättvisa mot såväl
den ena som den andra, hvarigenom också sådana casus, som i revisionsberättelsen
omförmälas, i framtiden icke behöfde förekomma.

Herr Wieselgren: Då motionären uttryckt tvifvel, eller, rättare
sagdt, förklarat sig viss om, att den så kallade »skrifstaten» »icke vore

fl: o 8.

Lördagen den 15 Februari.

på minsta vis ömtåligs för sådana omdömen som i motionen mot den
rigtats, ber jag att få uttala en fullkomligt motsatt öfvertygelse; ty jag
tror, att hvar och en, som har känsla för sin heder, måste såras al''
sådana tillvitelser, som de, hvilka af talaren på stockholmsbänken nyss
ur motionen upplästes. Jag vill just fråga, huru den person skall
vara beskaffad, som icke vore »ömtålig» för anklagelser af så kränkande
beskaffenhet.

Herr Ola Andersson: Då motionären uppenbarligen sträfvar
att åstadkomma rättelse i ett erkändt missförhållande, hoppas jag att
Kammaren icke nekar frågan den förberedande behandling, som vid
Riksdagen kommer andra motioner till del.

Hvad vidare angår yrkandet, att motionen skulle remitteras till
ett Kammarens enskilda Utskott, har jag, för min del, icke något deremot;
men då jag tror, att icke något stadgande i grundlagen, så vidt
jag kan erinra mig, lägger hinder i vägen för att denna motion behandlas
af ett redan tillsatt tillfälligt Utskott, och då jag äfven erinrar
mig, att vid 1871 års riksdag ett af llerr Ehrenborg framstäldt
förslag om ändringar i Kammarens arbetsordning af denna Kammares
Första Tillfälliga Utskott behandlades, hemställer jag, huruvida icke
äfven nu så kunde ske, nemligen att denna motion hänvisades till ett
af de redan tillsatta tillfälliga Utskotten.

Här har yttrats, att frågan icke angår Kammaren enbart, och
detta är i viss mån sant. För så vidt nemligen ärendet angår utbetalning
af statsmedel eller utser förklaring af några otydliga eller
måhända ofullständiga grundlagsstadganden, är det långt ifrån Kammarens
enskilda affär; men en annan sak är, att söka få bestämdt
hvem som bär öfvervara, utbetalningen af dessa medel, dä i detta hänseende
finnes eu lucka i våra nuvarande stadgande!!. Jag vill erinra
mig, att Riksgäldsfullmäktige besvarat af statsrevisorerne i sådant hänseende
gjorda anmärkningar dermed, att fullmäktige icke erhålla nödigt
material för utöfvande af behörig pröfning i detta afseende; och
att fullmäktige således icke hafva stort annat att göra än att helt
enkelt utanordna de medel, som från Kammarens kansli rekvireras.
Jag tror sålunda att sträfvandet att få rättelse härutinnan kan vara
berättigad^

Hvad som i förevarande fråga föranledt olika meningar, tror jag
mig veta vara den omständighet, att det stadgandet, att ledamot, som
icke i rätt tid infinner sig vid riksdagen, icke skall under tiden erhålla
arfvode, har i praxis så tillämpats, att till ledamot, som haft
förfall, och icke blott styrkt detta, utan derjemte begärt och beviljats
permission, arfvode under permissionstiden utbetalts. Då sådan permission
erhålles utan vilkor kan också med skäl råda tveksamhet om
huruvida arfvode för permissionstiden kan nekas, helst det under sådant
förhållande väl knappast kan kallas att hafva uteblifvit.

Om således härom olika meningar kunna hysas, är jag fullt ense
med talaren på stockholmsbänken derom, att det hade varit önskligt att
motionären icke uttalat ett sådant skarpt klander, som han i sin motion
gjort, mot dem, som med denna sak haft befattning; och jag instämmer ''

Lördagen den 15 Februari.

N:o 8.

häruti så mycket hellre, som jag, och troligen flera, yid sista riksdagen
ogillade ett af samme talare gjordt temligen skarpt anfall mot
en person, som icke heller var i tillfälle att här försvara sig. Det var
vid behandlingen af staten för institutet på Manilla.

I öfrigt äro de af motionären påpekade missförhållandena i fråga
om godtgörelse till Kammarens ledamöter visst icke de enda missförhållanden,
som ega rum. Det kan t. ex. ifrågasättas, huruvida det
är skäligen rättvist, att en del ledamöter erhålla ersättning för vikarier,
under det andra, som kanske hemma till följd af sin ställning
eller yrken in. m. få hålla långt dyrare vikarier, icke bekomma sådan.
Äfven detta förhållande kunde varit skäl att påpeka; så har emellertid
icke skett, och jag betvifla!'' att Utskottet, på grund af förevarande
motion, dermed kan taga befattning; jag har således endast i förbigående
vidrört detta. Vid annat tillfälle kan det kanske vara skäl
att härtill återkomma,

Jag anhåller nu emellertid, att motionen må till ett Tillfälligt Utskott
hänvisas.

Häruti instämde Herr Biesert.

Herr Carl Ifvarsson: Jag tvifiar på, att Herr Ola Andersson
har rätt i att man bör anse denna fråga såsom blott Kammarens enskilda
angelägenhet. Är det nemligen fråga om ändringar i Kammarens
arbetsordning, bör en sådan fråga icke af Tillfälligt Utskott behandlas,
ty ärende som beredes af Tillfälligt Utskott, tillkommer det
båda Kamrarne att besluta öfver. Är det åter ett ärende, som tillhör
båda Kamrarnes handläggning, bör väl icke ifrågakomma att i och
för ett sådant ärende vidtaga någon ändring i arbetsordningen.

Jag har icke läst den föreliggande motionen, men att döma efter
hvad jag sett af föredragningslistan och hört af diskussionen, går motionen
ut på ändring i arbetsordningen, men en sådan ändring kan
naturligtvis icke afse annat än att Kammaren skulle sjelf fatta bestämmelser
om någon slags kontroll öfver utbetalningen af de medel,
hvarom nu är fråga.

Jag tror visserligen att det ginge för sig att i Andra Kammarens
arbetsordning införa ett stadgande derom, att Kammaren bör utse
personer, hvilka skola granska de räkningar m. m., som inkomma, för
att utvisa om de äro rigtiga eller ej samt, i händelse anledning till
anmärkning förekommer, göra hemställan till Kammaren om rättelse.
Men det skulle kunna ifrågasättas, om en Kammares beslut i dylika
frågor är tillfyllestgörande, emedan, då ^statsmedel användas, icke en
Kammare ensam har beslutanderätt. Är denna uppfattning rigtig,
lärer det ej finnas annan utväg än att låta någon tjensteman i
Riksgäldskontoret granska siffrorna, på det att anslagsfrågan må kunna
af Riksdagen afgöras. Derom har motionären ej gjort någon framställning,
såvidt jag kan förstå, och Kammaren kan således ej på
grund af motionen taga frågan derom i öfvervägande. Jag tror derför
att, om man vill åstadkomma kontroll i berörda hänseende, det
vore rättast att tillsätta ett Utskott från Kammarens sida för att få

N:o 8.

Lördagen den 15 Februari.

utrönt, hvilka förändringar eller tillägg i Kammarens arbetsordning
böra vidtagas. Jag önskar för min del, att frågan måtte utredas, och
att hvar och en må vederfaras rättvisa, samt hemställer derför, att
ett enskildt Utskott för frågans handläggning måtte tillsättas.

Härmed var öfverläggningen slutad. Propositioner gåfvos i enlighet
med de yrkanden som förekommit; och beslöt Kammaren att
till ett enskildt Utskott öfverlemna den ifrågavarande motionen.

I sammanhang härmed beslöts, att nämnda enskilda Utskott skulle
bestå af sju ledamöter samt att val af dessa ledamöter skulle anställas
i det sammanträde, som komme att hållas nästkommande Onsdag den
19 i denna månad.

§ 5.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 1, i anledning af verkstäld
granskning af Riksdagens Justitieombudsmans embetsförvaltning.

Utskottet hade i detta utlåtande angående Justitie-ombudsmannens
embetsförvaltning i dess helhet uttalat det omdöme,

att Justitieombudsmannen genom nit, oväld och skicklighet fortfarande
motsvarat Riksdagens förtroende.

Herr Hedlund anförde: Hå Lag-Utskottet i föreliggande utlåtande
uttalar såsom slutomdöme med hänseende till den verkstälda
granskningen af Justitieombudsmannens senast afgifna berättelse, “att
Justitieombudsmannen genom nit, oväld och skicklighet fortfarande
motsvarat Riksdagens förtroende, “ så utgör detta blott ett upprepande
af enahanda omdöme från Lag-Utskottets sida sedan flera år tillbaka,
och utgör, såsom jag hoppas, blott en länk i kedjan af de omdömen,
hvilka framdeles skola komma samme högt aktade embetsman till del.
Icke förty finnas i Justitieombudsmannens förvaltning ett par omständigheter
på hvilka jag velat fästa Kammarens uppmärksamhet, och
hvilka beröra dels ett sakförhållande, dels en synpunkt, hvilkas närmare
betraktande framkallas af Justitieombudsmannens senaste berättelse.
Man kan - skulle jag tro — ega alla de förtjenster, hvilka
här i Lag-Utskottets utlåtande rättvisligen vitsordas hos Justitieombudsmannen,
utan att derföre måhända alltid hafva en ofelbar blick i hvarje
särskildt fall. Jag anhåller att litet närmare få beröra denna fråga.

Här inträder till exempel följande fall. Fn embetsman — vi
kunna kalla honom polismästare i en stad — kallar utan all anledning
till sig en aktad borgare. Denne infinner sig uti embetslokalen.
Det kan vara omtvistadt, huruvida det är rätt att säga “embetsrumniet";
säkert är emellertid, att han instälde sig i polismästarens embetslolcal.
Der bemötes han af polismästaren icke blott med hårda
tillmålen, ja, till och med, med oqvädinsord, utan ännu värre — embetsmannen
bär hand på honom. Mannen aflägsnar sig. Såsom vittne
finnes en af polismästarens egna underlydande.

Detta sakförhållande framstäldes af borgaren för Justitieombudsmannen;
ty till hvem skulle han eljest hafva vändt sig? Hade frågan

Lördagen den 15 Februari.

N:o 8.

gällt någon enskild person, som på sådant sätt förgripit sig mot honom,
hade han kunnat stämma denne inför Rådstufvurätten, men då
frågan icke gälde någon privatman, utan en embetsman, i tjensteutöfning,
så fans ej annat att välja på än en anmälan hos Justitieombudsmannen
eller Justitikansleren; och naturligtvis föredrog man att
vända sig till den förstnämnde. Justitieombudsmannen infordrade förklaring
från den, som begått oförrätten, och denne erkände sig till
viss del skyldig, nemligen till oqvädinsorden, men nekade deremot till
den der knuffen, som just var det farliga i saken. Den förorättade
mannen svarade nu med en hänvisning till vid uppträdet närvarande
personer, hvilka voro att betrakta som vittnen, men Justitieombudsmannen
ansåg sig ej kunna något vidare åt saken gorå, och hvarför?
han är bunden af ett stadgande uti den för honom utfärdade instruktionen,
som säger att, när någon enskild person klagar hos Justitieombudsmannen
öfver domares, embets- och tjenstemäns åtgärder, klagoskriften
skall åtföljas af “fullständiga handlingar och bevis.''1 Men då möter
oss frågan: på hvad sätt skall man kunna styrka en handling annat
än genom vittnen, och hvem skall bringa fram dem om ej just Justitieombudsmannen.
Justitieombudsmannen svarar: “jag kan icke anställa
åtal i en sak på så svaga bevisningsgrund»-; jag kali icke föranstalta
om vittnesmål utan att åtal skett. Åtal förutsätter vittnesmål och
vittnesmål förutsätter åtal." Men denna synpunkt förefaller mig ganska
betänklig. Konseqvenserna kunna nemligen blifva sådana, att en embetsman
finner ett obehörigt skydd just i sin egenskap att vara embetsman.
En polismästare till exempel låter utan ail anledning kalla till
sig en medborgare, hvilken som helst, — jag ser intet hinder för att
det icke kan hända till och med hvem som helst af oss, som nu
äro här församlade. Han kan i poliscorpeens närvaro ej blott groft
oqväda utan äfven handgripligt förfördela samma person, utan någon
påföljd för honom. Ty då den förorättade vänder sig till den myndighet,
hvilken i första rummet eger att åtala, säges det: “framskaffa
först bevis eller åtminstone eu attest från dein, som vid tillfället voro
närvarande. Men sådana bevis lära icke de underordnade frivilligt
framkomma med. Mig förefaller det, som om härvidlag för Justitieombudsmannen
— hvars upprigtiga önskan att beifra hvarje öfverträdelse
af lag och rätt det icke kan falla mig in att i någon mån vilja
underkänna — borde finnas någon möjlighet att låta inkalla vittnen
för att höras inför domstol, utan att sådant med nödvändighet måste
förutsätta åtal, samt att han borde föranstalta åtal först då, när vittnesmålet
gifvit vid handen, att åtal är berättigadt. Jag inser visserligen,
att det äfven kan vara en betänklig sak att på förhand höra
vittnen, och att sådant icke får ske på lösa grunder, utan att man
dessförinnan måste vara moraliskt öfvertygad om att ett fel verkligen
blifvit begånget, och jag ville ingalunda göra mig till en målsman för
den åsigten, att Justitieombudsmannen bör anställa åtal eller föranstalta
om vittnesförhör i tid och otid. Jag har blott velat påpeka,
hvarthän konseqvenserna leda, då den enskilde står alldeles rättslös
gent emot en embetsman i fråga om en oförrätt, vid hvars föröfvande
många vittnen närvarit.

N o 8.

Lördagen den 15 Feiruari.

Detta var m sak.

Vidare är det en sak, som ej är mindre vigtig, och hvilken framgår
af Justitieombudsmannens berättelse. Jag vill anföra ett par fall,
liemtade ur verkligheten. En person — en aktad lagkarl — kommer
till en tidningsredaktion och säger: “har ni icke läst i tidningen om
en godtycklig handling, som nyligen egt ruin från polisens sida?" —
“Nej“; svaras det. — Polisen har gjort sig sjelf till domare i ett mål,
hvari den icke egt döma. Tidningsredaktören skaffar sig, ej utan
svårighet, de fullständiga handlingarna i målet, hvaraf framgår, att
ett lögnaktigt tal förorsakat en mans arresterande och qvarhällande i
häkte tre dagar efter det osanningen blifvit uppdagad. Vidare inträffar
det, att lögnaren, som först omtalat historien och derigenom Pragt
polisen till att vidtaga häktningsåtgärden, blifver gripen och anklagad
“för falsk angifvelse ehuru någon angifvelse aldrig egt rum. Poliskammaren
afdömer sjelf målet och mannen fälles till böter, som i anseende till
bristande tillgångar förvandlas till tio dygns fängelse vid vatten och bröd.
Handlingarne i målet införas sedermera fullständigt i tidningen från första
raden till den sista. Tidningen skickas till Justitieombudsmannen, för
att han må hafva ledning af fullständiga rättegångshandlingar; men
Justitieombudsmannen säger, “jag har intet att skaffa med sådant, som
i tidningar berättelsevis meddelas, äfven när det utgör ett fullständigt
aftryck af handlingar. “ Deruti kan han visserligen hafva rätt, men
irågan är, om hvad som sålunda passerat icke må anses innebära tillräcklig
anledning för honom att infordra originalhandlingarna i målet.
Men dertill finner han sig icke föranlåten. Det var endast den omständigheten,
att i förbindelse härmed stod en fånglista, som föranledde
Justitieombudsmannen att upptaga och beifra lagöfverträdelsen.

Ett annat fall har inträffat. Några värnpligtige, livilka fått den
besynnerliga föreställningen, att de icke böra bära vapen, inkallas för
krigsrätt, men på ett ganska egendomligt sätt, nemligen så, att de
ställas inför fronten af samlad trupp och befallas taga vapen i hand.
Då de vägra, dömas de af krigsrätten till 11, 12, — ja, ända till 13
månaders straffarbete. Nu innehålla krigslagarne, att, om krigsman
begår brott, derför han dömes till (i månaders straffarbete eller eljest
svårare straff, så skall han ur rullorna afföras, en bestämmelse, som
visar, att straffet här afser vanfrejdade brott. Emellertid inkallas åtskilliga
af desse värnpligtige efter undergånget straff ännu en gång
och dömas för andra gången till 11 — 14 månaders straffarbete.
Det uppenbart olagliga förfärandet omtalades uti tidningarne och kom
till Justitieombudsmannens kännedom, men Justitieombudsmannen ansåg
sig icke hafva dermed att skaffa, enär de förorättade icke sjelfve framkommo
med klagan. Justitieombudsmannen grundar detta sitt handlingssätt
derpå att, om målsmannen sjelf icke åstadkommer eller lemnar
sitt biträde till åstadkommande af den bevisning, som är nödig,
vare sig att han derifrån afhålles af feghet, menniskofruktan eller
dylikt, Justitieombudsmannen icke skulle vara skyldig eller befogad
att upptaga saken. Här kan dä lätt det förhållande inträda, att
ganska stora rättskränkningar, lagda inför offentligheten och underkastade
den allmänna rättskänslans förkastelse, qvarstå obeifrade och

Lördagen den 15 Februari.

N;o 8.

obestraffade. Det är visserligen sant, att den enskilde, som icke vill
fora klagan, då lian blifvit utsatt för eu sådan rättskränkning, må
skylla sig sjelf. Men med all aktning för den enskildes rätt, som för
mig iir helig, finnes dock här något annat ännu högre, och det ar
lagarnes efterlefnad, och Justitieombudsmannens uppgift är just att
hafva allmän tillsyn öfver denna efterlefnad. Går jag nemligen till
instruktionen för Justitieombudsmannen — för att icke tala om den
§ i Regeringsformen, som i de allmännaste ordalag omnämner Justitieombudsmannens
skyldigheter — så finner jag att 1 § i instruktionen
ålägger Justitieombudsmannen att hafva en “allmän tillsyn" öfver
lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare, embetsed!
tjensteman etc. Vidare finner jag i § 3 stadgandet: -förmärker11
Justitieombudsmannen, att någon domare, embets- eller tjensteman,
utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet, felat etc. Ingenstädes omtalas
dock att Justitieombudsmannens åtgärd i dessa afseenden skulle
vara beroende af den enskilde målsmannen. Deremot förekommer
längre fram i § 9 att, när någon klagar hos Justitieombudsmannen
öfver domares, embets- och tjenstemäns åtgärder, han skall söka
åvägabringa den bevisning, hvarom jag nyss nämnt. Mig synes således
att öfver Justitieombudsmannens skyldighet att upptaga enskildes
klagomål står hans uppgift, att hafva en allmän tillsyn öfver lagarnes
efterlefnad. Detta har Justitieombudsmannen ock uttalat i sin embetsberättelse
till 1867 års riksdag. 1 denna berättelse har han liksom
definierat denna tillsyn öfver lagarnes efterlefnad, som han har
att utöfva, och han säger, att den skulle handhafvas under hans embetsresor
och genom besök i domstolar och embetsverk så inom som
utom hufvudstaden och derunder anstäld undersökning rörande ärendenas
gång och behandling. Men, säger han vidare, lian kunde icke
resa hela året om, och bristen i den allmänna tillsynen borde icke
ersättas genom anlitande af ett förhatligt spionsystem, utan det finge
bero på den enskilde, som blifvit förnärmad, att uppträda och klaga.
Han reserverar sig mot den uppfattning, att han skulle vara skyldig
att taga meddelanden och klagomål i tidningar^ till grund för sina
embetsåtgärder, och han vill att en tidningsredaktion skall i första
rummet hänvisa den klagande och förorättade att i vederbörlig ordning
vända sig med sin klagan till behörigt forum, för att sjelf der
uppträda..

I sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsrättelse formulerar
Justitieombudsmannen sin skyldighet i omnämnda afseende på
något annat sätt. Efter att först hafva omtalat, att de åtal, som
varit föremål för hans behandling, varit ovanligt få och af ringa betydelse,
säger han: “Om jag nu icke svikit min pligt och försummat
åtala, hvad som skäligen bort åtalas, och om Riksdagens Lag-Utskott
vid granskningen af mina embetsåtgärder icke blundat för en sådan
min pligtförgätenhet, skulle af ofvan anmärkta förhållande den slutsats
kunna dragas, att klagomålen varit flera än de skäliga anledningarna
till klagan. En sådan slutsats vore dock vilseledande, ty
utan tvifvel finnas mera befogade anledningar till klagan, än de som
blifvit framburna. “ Det finnes alltså sådana anledningar, men hvar -

tf» 8.

Lördagen den 15 Februari,

före hafva de icke kommit att utgöra föremål för Justitieombudsmannens
embetsåtgärd? Jo, derför, säger han, att den enskilda personen,
som lidit kränkning i sin rätt, icke sjelf framträdt och sökt åvägabringa
den bevisning, som varit möjlig. Här föreligger således den
förutsättning, att befogade anledningar till klagomål förefunnits, som
icke framkommit, d. v. s. att rättskränkningar egt rum, som icke blifva
föremål för hans beifran, äfven då — det ligger i ordalagen —
de offentligen omtalats i pressen. Nu är det visserligen icke min mening
att Justitieombudsmannen i hvarje fall, då i en tidning förekomma
anmärkningar mot en embetsmans åtgärder, skall mot honom anställa
åtal eller ens af honom begära förklaring, men det förefaller mig att,
när rättegångshandlingar äro fullständigt införda i en tidning och hall
af dem inhemtar kännedom om målets beskaffenhet, han bör deraf
taga sig anledning att infordra originalhand lingar ne från vederbörande.
Detta synes mig vara ett billigt kraf och en sak, som ingår i Justitieombudsmannens
förrättning. Jag vill ytterligare ur Konstitutions-Utskottets
betänkande den 5 Augusti 1809 i fråga om justitieombudsmans-institutionen
uppläsa några ord, som jag anser bestyrka min uppfattning.
Utskottet yttrar der följande:

“Utskottet har, med den grannlagenhet som varit detsamma möjlig,
sökt förekomma en sammanblandning af denna ämbetsmans göromål
med Konungens Justitiä-Cancellers. Dervid hafva så mycket mindre
mött någre betydlige svårigheter, som föremålen för Justitieombudsmannens
embetsbefattniug, utan att skilja honom ifrån laglig åtgärd
vid enskildes klagomål, egentligen synas vara den allmänna tillsynen
öfver lagars, författningars och instructioners efterlefnad af
domare, högre och lägre ämbetsmän, samt anmärkandet och beifrandet
af sådana deras begångna fel, Indika antingen synas härröra från egennytta,
vrångvisa, våld och grof försumlighet, eller bereda en allmän
osäkerhet för medborgares rättigheter.“

Om Justitieombudsmannen nu vid utöfningen af den allmänna
tillsynen öfver lagarnes efterlefnad och i fråga om embets-och tjenstemäns
maktmissbruk får en så god ledning, som genom rättegångshandlingars
fullständiga upptagande af pressen, synes det mig böra
vara för Justitieombudsmannen välkommet att få detta biträde i sitt
djupt ansvarsfulla värf att öfvervaka rättstillståndet i landet.

När alltså Justitieombudsmannen ansett sig böra lemna pressens
meddelanden å sido, då icke enskild målsman sjelf framträder, så ber
jag att mot denna uppfattning, för så vidt den ligger i Justitieombudsmannens
nu åberopade berättelse, som jag har anfört, få inlägga en
gensaga till protokollet, utan att göra något yrkande, endast på det
att icke, genom ett Riksdagens godkännande af eu sådan uppfattning,
eu häfd må vinna inträde, som hos någon annan mindre nitisk embetsman
än den nuvarande Justitieombudsmannen kunde gifva anledning
att blunda för rättskränkningar, der han borde vara vaksam.

Jag upprepar, att jag för min del är förvissad, att det omdöme,
som Lag-Utskottet eguat Justitieombudsmannen icke, är en blott tom
fras, en artighetsbetygelse, utan att detta omdöme är grundadt på. eu
ganska samvetsgrann pröfning af alla de handlingar, som i detta af -

Xibrdagen den 15 Februari,

W.tj g,

seende stått till Utskottets förfogande, och jag lyckönskar Riksdagen
och svenska folket till att ega en Justitieombudsman, om hvilken ett
sådant omdöme kan rättvisligen fällas.

Herr Hedin: Herr Talman! Jemte det jag ber att få instämma i den
siste ärade talarens yttrande beträffande det omdöme Lag-Utskottet uttalat
angående Justitieombudsmannen och hans verksamhet, anhåller jag
af två anledningar att få till detta yttrande anknyta några betraktelser.

I förbigående, i en mellanmening, fälde den ärade talaren det
uttrycket, att det icke skulle tillkojnma den enskilde att åtala en
embets- eller tjensteman för fel i embetet eller tjensten. Denna åsigt
bestrider jag; och jag begagnar så mycket hellre detta tillfälle dertill,
som det efter min tanke har varit till men för justitieombudsmannaembetet
och uppfattningen af detsamma, att en sådan åsigt gjort sig
allmänt gällande. Utöfningen af den enskilda åtalsrätten skulle nemligen
säkert hafva lärt mången af dem, som klaga öfver att justitieombudsmansembetets
innehafvare, efter deras förmenande, icke göra
allt hvad de kunna och böra, att Justitieombudsmannen dock icke är
utrustad med makt att trolla eller att göra underverk.

Jag bestrider, som sagdt, den åsigten att det skulle vara den
enskilde lagligen förmenadt att åtala embets- och tjensteman för fel i
embetet eller tjensten. Jag vet väl att denna åsigt är allmänt spridd
och antagen. Somliga gifva dem en sådan utsträckning, att det icke
i något fall skulle vara den enskilde tillåtet, då han anser sig genom
embetsmans fel eller försummelse förorättad, att sjelf anställa åtal;
andra torde uttala den såsom en allmän regel, från hvilken de medgifva
ett undantag, det nemligen som återfinnes i Rättegångsbalken
10 kap. 27 § der det heter: “Vill någon å landet söka kronofogde,
länsman eller uppbördsman, för det de gjort honom orätt, i hvarjehanda
utmätning, uppbörd, eller med egenvillig pålaga, olikhet i skjuts
och gård11 etc. — så behandlas sådana mål vid allmän underrätt, och
paragrafen synes verkligen vara så afiattad, att den medgifver befogenhet
för den enskilde att genom åtal icke blott söka rättelse i
hvad som skett honom orätt utan äfven derför yrka kriminel! ansvar.

Andra åter — och till deras antal hör jag för min ringa del —
hysa den föreställningen, att den enskilda åtalsrätten mot embets- och
tjensteman icke är så inskränkt, att den skulle vara medgifven blott
i de fall, som omtalas i 10 kap. 27 § Rättegångsbalken. Naturligtvis
har jag ingenting att invända mot den uppfattningen, att grundlagen
derutinnan är klar och tydlig, att enskildt åtal mot Konungens rådgifvare
i och för deras embete icke kan förekomma vid Stockholms Rådstufvurättt.
Icke heller kan jag hafva något att invända mot det
påståendet, att domare äro fritagna från enskild åtalsrätt — men för
öfrigt påstår jag, att enskild åtalsrätt finnes och att en motsatt åsigt
uppstått endast genom eu alldeles origtig tolkning af 1807 års förklaring
angående åtal mot domare.

Detta var den ena anmärkningen, hvartill den ärade talarens
yttrande föranledde mig. Men han har äfven anstalt några betraktelser
öfver ett yttrande, som förekommer i Justitieombudsmannens

Itö 8.

Lördagen den 15 Februari.

senast afgifna berättelse sid. 32. Jag för min del får bekänna att
jag icke är fullt säker om meningen med detta Justitieombudsmannens
yttrande, men då jag är skyldig att taga det strängt efter orden, så
läser jag deri ingenting annat än följande:

Herr Justitieombudsmannen från säger sig icke rätt, icke heller
skyldighet att såsom åklagaremyndighet ingripa äfven i sådana, fall,
der anledning dertill icke blifvit honom gifven genom hos honom gjord
anmälan af den, som anser sig hafva blifvit af eu embets- eller tjensteman
i embetsutöfning förfördelad, men väl framhålles af Justitieombudsmannen
på detta ställe de svårigheter, som skulle möta honom,
om han utan någon sådan anmälan företoge eu undersökning eller
skrede till åtal, derest icke den förorättade målsegaren vide lemna
sitt biträde till sakens utredning eller åstadkommande af bevisning
inför domstol. Att sådana svårigheter skola uppstå och möjligen
understundom blifva rent af oöfvervinneliga kan jag lätt tänka mig.
Jag kan ej heller förbise, att en åklagare i eu så hög ställning som
Justitieombudsmannen icke får obetänkt rusa åstad med ett åtal. Han
har ej blott ett juridiskt ansvar, utan äfven ett moraliskt att tänka
på om han går obetänkt till väga. Men då uppstår den frågan: betraktar
Justitieombudsmannen de omförmälda svårigheter, som skola möta
honom vid utöfvandet af åklagaremakten, der en målsegare icke vill gå
till banda med upplysningar, såsom oöfvervinnerliga ocli såsom förekommande
i alla fall, d. v. s. framträda de för honom såsom liktydiga
med omöjligheter, mot hvilka han icke ens bjuder till att kämpa? Be -svaras denna fråga med ja, så är det tydligt att i praktiken blir resultatet
detsamma, som om Justitieombudsmannen förnekade sig ega
rätt eller skyldighet att ingripa annat än efter skedd anmälan.

Jag tror icke att Justitieombudsmannen uttalat sig så, som om
han hyste en sådan åsigt om de åberopade svårigheterna, ej heller
tror jag att han ständigt iakttager ett sådant förfaringssätt, som af
den åsigten skulle blifva en följd. Men vore det så, då skulle jag
visserligen finna ett sådant förfaringssätt fullt ut lika betänkligt, som
om han hade teoretiskt uttalat den åsigten, att han icke hade hvarken
rättighet eller pligt att ingripa i andra fall, än då formlig anmälan
hos honom skett. Jag tror dock att man ur såväl den nuvarande
ombudsmannens föregående embetsberättelser som äfven ur de berättelser,
som åtskilliga af hans företrädare i em betet afgifvit, kan framdraga
bevis på att en sådan uppfattning af åklaganderätten icke gjort
sig gällande vare sig hos den nuvarande innehafvaren af Justitieombudsmansbefattningen
eller hos någon af hans företrädare.

Emellertid erkänner jag, såsom jag redan vid början af mitt .yttrande
tillkännagaf, att jag icke funnit Justitieombudsmannens åsigt i
detta hänseende på det citerade stället, sid. 32 i hans sist afgifna
embetsberättelse, vara så fullt klart uttryckt, att jag vågar påstå att
jag är fullt säker på rigtigheten af min uppfattning af densamma.

Sedan öfverläggniugen förklarats slutad, blef det förevarande utlåtandet
lagdt till handlingarne.

Lördagen den 16 Februari.

N:0 8.

§ 6.

Ilerr Talmannen hemstälde, under åberopande af derom mellan
Herrar Talmän träffad öfverenskommelse, det Kammaren ville besluta
att i sammanträdet nästa Onsdag den 19 innevarande månad företaga
val af de 24 valmän, Indika, jemte ett lika antal från Första Kammaren,
både att välja Riksdagens Justitieombudsman och hans efterträdare,
äfvensom af sex suppleanter för nämnde valmän; och blef
denna hemställan af Kammaren bifallen.

§ T

Herr Asker yttrade: Jag tillåter mig vördsamt anhålla om Kammarens
benägna bifall dertill, att några mig tillhaudakomna handlingar
rörande ifrågasatt inköp för statens räkning af f. d. Linnéanska egendomen
Hammarby i Upsala län måtte få till Stats-Utskottet öfverlemnas.

Denna framställning bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets utlåtande N:o 3,
angående beräkningen af statsverkets inkomster.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr S. Ljunggren under 4 dagar från och med den 19 Februari,

„ Clir. Christensson „ 8 „ „ ,. 21

„ Fr. Andersson „ 10 ,, „ „ 26

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In fide in

//. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prat. 187(J. JV:n 8.