1879. Andra Kammaren. M:o 15 (Riksdagens protokoll 1879:15)

RIKSDAGEN SPROTOKOLL

1879. Andra Kammaren. M:o 15.

Måndagen den 3 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Lag-Utskottets utlåtanden N:is 7, 8 och 9;

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 5 (i
samlingen N:o 8); samt

Stats-Utskottets utlåtande N:o 12.

§ 2.

Fortsattes den i Kammarens senaste sammanträde började öfverläggningen
rörande § 17 i det förslag till förordning angående förbrytelse
af prest och om laga domstol i sådana mål, hvaröfver Lagutskottet
yttrat sig i punkten 2 af sitt utlåtande N:o 4.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr Hedin, som yttrade: På de i föregående plenum af eu

talare på bohuslänsbänken anförda skäl mot den nu föredragna §,
hvars bestämmelser jag finner i hög grad drakoniska, anhåller jag om
bifall till det af Herr Jöns Rundbäck framstälda ändringsförslag.

Herr Wieselgren: Jag har i fråga om detta lagförslag samma
åsigter, som jag haft vid det föregående, och har derför ansett mig
skyldig helt objektivt bedöma det. För de hittills föredragna paragraferna
har jag röstat ja, emedan jag ansett dem vara antagliga;
men jag skall icke tveka att rösta nej för den, jag anser vara oantaglig.
Till denna — den 18 — hafva vi emellertid ännu icke kommit,
och i afseende å den nu ifrågavarande 17 paragraf vill jag, i
stället för att anklaga, tvärtom försvara det Kongl. förslaget. Jag
ber derför få anmärka, att Herr Jöns Rundbäcks yrkande grundar sig
på ett missförstånd af den föredragna § och ett förbiseende af den

Andra Kammarens Prot. 1879. Nx> 15. 1

Om förbrytelse
af prest och
laga domstol
i sådana mål.

(Forte.)

i:® 15.

Måndagen den 3 Mars, f. in.

Om förbrytelse.

tf prest och

laga domstol

i sådana m-’f.

(Fort*.)

belysning deraf, som innehålles i Högsta Domstolens anmärkning vid
granskningen af 21 § af kyrkolagskomiténs förslag. I detta förslag
fans verkligen stadgadt ett undantag af samma beskaffenhet, som det
Herr Rundbäck föreslagit. Der stod nemligen: “dock att bostad

eller till tjensten hörande boställe må honom under tiden förunnas1-.
Detta ansåg dock majoriteten af Högsta Domstolens ledamöter böra
utgå, såsom dels alldeles öfverflödigt och dels föranledande till den
föreställningen, att presten skulle under den tid han vore från ernbetet
skild, äfven om den vore aldrig så kort, lemna från sig sitt boställe.
Justitierådet Svedelius yttrade om samma sak följande: “enär
boställe enligt lag ej må annorlunda än efter åtnjuten fardag afträdas,
bör här intagna stadgandet om rätt till bostad under suspensionstiden,
såsom öfverflödigt och vilseledande, ur förslaget utgå,11

På grund af samma skäl måste jag för min del yrka bifall till
nu förevarande paragraf.

Herr Hammarskjöld: Till hvad den siste talaren yttrat vill

jag endast tillägga, att de ord, i 17 § af förslaget, mot hvilka anmärkningar
blifvit rigtade, återfinnas i 2 kap. 16 § 2 mom. af allmänna
strafflagen, der det heter, att “mistning af embete på viss tid
medför, under den tid, förlust af de rättigheter eller förmåner, som
med embetet följa11, utan att några sådana undantag, som här blifvit
yrkade, ansetts erforderliga. Jag yrkar derför bifall till förslaget.

Herr Jöns Rundbäck: Ja, det eget- väl sin läglighet, att Högsta
Domstolen, på sätt den ärade talaren på göteborgsbänken nyss uppläst
för Kammaren, utlåtit sig i fråga om nu föredragna §. Men just
detta synes mig vara ett skäl för berättigandet af den anmärkning,
jag framstält, att Högsta Domstolen yttrat att stadgandet lätteligen
kan förstås så som jag fattat det, och att kyrkolagskomitén, för tydlighets
vinnande i detta hänseende, insatt ungefär samma ord, som jag
föreslagit skulle tilläggas.

Beträffande Herr Hammarskjölds anmärkning, att strafflagens uttryckssätt
är alldeles lilcartadt med ordalagen i denna §, så vill jag
fästa uppmärksamheten på, att förhållandena gestalta sig annorlunda
i fråga om tjenstemän, som hafva boställe, och sådana, som icke hafva
det; annorlunda med dem, som hafva boställsvåning och dem som
hafva jordbrak.

Det är väl sant, att bredvid lagen en förklaring kan åstadkommas,
eller att man bör kunna underförstå hvad i detta afseende är
det rätta, men för dem, som äro mindre hemmastadde i de juridiska
finterna och efter orden tyda lagen i enlighet med hvad som står
deri skrifvet, torde ett förtydligande icke vara ovälkommet.

Jag kan icke förstå annat, än att förlust af löneförmåner äfven
skall innebära förlust af boställsförmån, ty på många ställen utgör
bostället ju prestens största inkomst. För öfrigt är att märka, att
ordet fardag äfven har två olika betydelser, och jag hemställer till
herrarne, om icke detta till och med kan föranleda dertill, att eu
prest, som begått en sådan förseelse, att urbota bestraffning derå

Måndagen den 3 Mars, f. m.

N:o 15.

följer, skulle under eu aldrig så lång fängelsetid vara berättigad att
innehafva sitt boställe, ehuru detta är hans hufvudsakliga inkomst.
Brottslingen kan sitta på fästning och vara dömd för brott, som angå
land och rike, eller vara anklagad för de svåraste brott strafflagen
känner, men det oaktadt njuta frukten af sitt boställe under icke
blott tjensteåret utan ock fardagsåret.

Jag kan icke se annat, än att om icke presten afstår från förmånen
att åtnjuta fardagsår, upphäfves derigenom den allmänna föreskriften,
att mistning af embetet på viss tid medför förlust af de rättigheter
och förmåner, som med embetet följa; och tillämpas åter
denna föreskrift, går ju lagen om fardagsår om intet. För min del
kan jag icke hysa samma goda tanke om denna lag som om lagen
om fardagsår med afseende å dess tydlighet, men äfven om lagen om
fardag skulle tillämpas, skulle man kunna tänka sig den tolkning af
lagen, att prest skulle afstå från de förmåner, han i embetet åtnjuter,
under den tid han är suspenderad, förutom boställe, hvilket han icke
skulle lemna förr än fardagsår är ute.

hör min del anser jag det vara ganska nödvändigt, att bestämmelser
i detta hänseende inflyta i lagen, och såväl för den stora allmänheten
som för konsistorierna sjelfva, kunde de af mig föreslagna
oi ds inflyttande i lagen lemna en ganska god ledning vid tillämpningen;
och då jag sålunda anser, att antagandet af mitt förslag åtminstone
icke kan lända till någon skada, yrkar jag fortfarande bifall
till samma förslag.

Herr Berg: Professor Hammarskjöld har redan antydt, att ifrågavarande
stadgande, som afser det fall, då presten för embetsfel dömes
till mistning af embete, är i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad
allmänna strafflagen för andra embetsman i likartad t fäll stadgar.

Då det nu icke lär kunna bestridas, att äfven andra embetsman
än prester hafva boställen och fria bostäder, skulle det lätteligen
gifva anledning till en missledande uppfattning, på sätt också Högsta
Domstolen anmärkt, om uti den kyrkliga författningen, i fråga om
prester, specielt undantag gjordes rörande bostäder och boställen,
ly om an lag stadgar absolut mistning af löneförmåner, och en annan
mistning deraf »med undantag af boställe», får man lätt den föreställningen,
att båda lagarne hafva olika betydelse. Då det väl nu icke
är meningen, att prest, som ådömes mistning af embetet på viss tid,
skall underkastas andra eller olika påföljder än dem som drabba
andia embetsman, hvilka efter strafflagen ådömas nämnda påföljd,
synes det mig nödigt, att uttrycken uti dessa båda lagar också stämma
öfverens.

På de nu anförda grunderna kan jag icke tillstyrka, att ordalagen
i den föredragna paragrafen förändras, utan yrkar bifall till
förslaget.

,^fen l^undgren: Fn ändring i denna eller andra paragrafer
innebär naturligtvis, att hela lagen kommer att förfalla. Den som
önskar detta, måste alltså helt naturligt yrka en ändring; och att

Om förbrylla

af prest\ och

lapa domstol

sådana mål.

(Forte.)

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse döma af de beklagliga förhållanden, som natten till förliden söndag
lla’domstol i yPPade si»> synes det verkligen från visst håll vara meningen.

Sådana mål. * Man framkallade nemligen då oupphörliga voteringar, i förhoppning
(Forts.) att slutligen lyckas åtminstone vid någon paragraf. Nu, då Kammarens
ledamöter äro talrikare församlade, torde sådant försök icke
komma att lyckas. Det ådagalades nemligen förliden lördag — något,
som jag anser mig böra nämna för dem, som då icke voro närvarande
— att införandet utaf de närmare bestämmelser, hvilka i denna lag
förefinnas, är af högsta behof påkalladt, just på det att det må blifva
klart och otvetydigt, hvilka mål tillhöra domkapitlens domsrätt. Då
man i afseende å den förevarande paragrafen torde kunna säga, att
några särskilda intressen icke förefinnas, hvilka kunna lägga sig emot
dess bestämmelser, så föreställer jag mig, att de, som hafva yrkat en
ändring i denna paragraf, icke böra göra svårigheter vid att afstå
från sina yrkanden, enär ju, såsom jag nyss nämnde, genom en förändring
här hela lagen faller.

Hvad är det nu egentligen, som väcker betänkligheter vid det
föredragna momentet? Det är frågan om dispositionen af boställena
vid de tillfällen, dä ordinarie prestman varder suspenderad. Men nu
finnes detta vidrördt redan i Kongl. Maj:ts skrifvelse till kyrkomötet,
hvaraf man finner att Högsta Domstolen vidtagit en förändring i hvad
kyrkolagskomitén föreslagit rörande boställena.

Då nu vid diskussionen i lördags från visst håll lades en synnerlig
vigt på allt, hvad Högsta Domstolen uttalat i strid mot kyrkolagskomitén,
så borde det väl också på samma håll ega någon betydelse,
när Högsta Domstolen vidtagit en ändring, som ansetts vara
behöflig. När Högsta Domstolen föreslagit och Kongl. Maj:t bifallit
borttagandet af bestämmelsen, att suspenderad prestman skall åtnjuta
bostad å bostället, och detta skett ur den synpunkten, att lagen icke
bör innehålla detaljbestämmelser, som möjligen kunna föranleda missförstånd,
huru vilja då de, som icke låta sig härmed nöja, hafva
paragrafen skrifven?

Klart är, att mistning af embetet på viss tid måste innebära ej
blott obehörighet att utöfva embetet, utan äfven förlust af de rättigheter
och förmåner, hvilka med embetet äro förenade. Man säger att
detta skulle möta praktiska svårigheter. Men månne man kan begära
att en lag, som likt den föreliggande afser att vara en förordning
angående förbrytelse af prest och. om laga domstol i sådana mål,
skall ingå i alla detaljer med hänsyn till möjligen uppkommande
svårigheter vid tillämpningen! För öfrigt torde ingå svårigheter i
detta fall förefinnas. År det fråga om prest med ordinarie lägenhet,
som således är försedd med boställe, så måste han, i händelse han
sjelf sköter detsamma och ej har det utarrenderadt, afstå från förmånen
att uppbära inkomsterna af bostället under den tid, han är
försatt ur tjenstgöring, men deraf följer ingalunda att han skall drifvas
från bostället. Det torde nemligen icke finnas något domkapitel
i Sveriges rike, som ej skulle finna den enkla utväg, att under den
tid, presten är suspenderad, betrakta honom som arrendator af bostället.
Det vore ju grymt att drifva honom derifrån, och derföre läte

Mådagen den 3 Mars, f. m.

N:o 15.

man honom säkerligen arrendera bostället. Då blef det alltså arrendesumman,
ban gick i mistning af, men sin bostad finge ban oqvald
behålla.

Slutligen vill jag bedja herrarne taga i öfvervägande, huruvida
det verkligen kan vara skäl att vid denna fullt rättvisa paragraf begagna
tillfället att söka omintetgöra hela lagen genom att begära
ändring deri.

För min del anhåller jag om bifall till paragrafen, sådan den
lyder i förslaget.

Herr E. G. Boström: Den föregående talaren började med att

beklaga den mängd voteringar, som försiggingo i lördags afton. Jag
instämmer och beklagar i synnerhet, att resultatet icke blef ett annat.
Nu, då ledamöterne äro mera talrikt samlade, hoppas jag att voteringarne
komma att utfalla annorlunda. Till ledning för de ledamöter*
hvilka ej voro tillstädes i lördags, upplyste talaren, att många
skäl för behofvet af den nu föredragna lagen då blefvo framlagda.
Huru befogade dessa skäl voro, lemnar jag åt hvars och ens egen upplattiiing
att bedöma, men å andra sidan framhölls äfven kraftigt, att
eil lagstiftning sådan som denna innebär ett tillbakagående till de
privilegierade specialdomstolar, hvilka man i allmänhet söker att undvika;
att den domsrätt, som nu tillhör Hofrätten, skulle i första instansen
förläggas till domkapitlen, som bestå af icke lagfarne ledamöter,
och att, då dessutom fråga är å bane att omorganisera domkapitlen,
det ej vore skäl dit förlägga denna domsrätt, innan man fått
se, huru denna institution framdeles skulle taga sig ut.

Med afseende å det nu föredragna momentet delar jag de betänkligheter,
som af andra talare redan blifvit framhållna. Särskilt
iår jag fästa uppmärksamheten på att om, såsom af åtskillige jurister
blifvit sagdt, förmånen af boställets innehafvande ej kan fråntagas
prester, förhållandet möjligen kan blifva annat, om bostället är utarrenderadt,
och att sålunda på denna omständighet kan bero, om
presten får under den tid, han är suspenderad, njuta afkastning af
sitt boställe eller ej.

Jag förenar mig med dem som yrkat afslag å punkten.

Öfverläggningen förklarades slutad. Efter upptagande af de meningar,
som derunder förekommit, gaf Herr Talmannen, i enlighet med
dem, propositioner dels på bifall till Utskottets förslag, dels på afslag
derå, dels ock på det yrkande Herr Jöns Rundbäck framstält; och
iann Herr Talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef emellertid begärd samt företogs,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller 17 § i det förslag till förordning, angående
förbrytelse af prest och om laga domstol i dessa mål, som Kongl.

Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.

(Forts.)

Maj:t framstält och Lag-Utskottet i 2:dra punkten af utlåtandet N:o 4
tillstyrkt, röstar

4a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit samma §.

Omröstningen utföll med 94 ja mot 80 nej; hvadan den ifrågavarande
paragrafen blifvit af Kammaren godkänd.

Derpå föredrogs det föreliggande förordningsförslagets

18 §, så lydande :

“1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, 4 inom. 2, 5, 7, 8, 9,10

eller 11 sägs, skall domkapitel ransaka och döma. Är det förbrytelse,

som i § 5, 7 eller 8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika
annat brott, hvarå straff enligt allmän strafflag bör följa, och som
kan åtalas af annan än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen
ej döma, innan särskildt om det brott af verldslig rätt blifvit
slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i
fall, som i § 18 eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för

brott, hvarå straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrko lag

hänförlig författning bör följa, men som ej är att anse såsom
embetsbrott, skall upptagas vid verldslig rätt.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i
§ 12 sägs, skall ådömas af samma domstol, som ådömer det straff,
med hvilket embetets förlust bör följa. “

Körande denna paragraf anförde

Herr Key: Oaktadt den utgång, som den nyss hållna voteringen

fått, vågar jag dock uppträda och yrka afslag på denna §. Jag tror
nemligen, att här just är rätta stället att begära omröstning, här är
rätta stället att göra motstånd.

I den 18 § säges i 1 mom: “Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3,
4 mom. 2, 5, 7, 8, 9, 10 eller 11 sägs, skall domkapitel ransaka och
döma. “

Om jag då går tillbaka och ser efter, i hvilka fall domkapitel
skall särskildt ransaka och döma, så finner jag exempelvis 4 § 2 mom.,
der det heter; Har prest, för vinnande af befordran till presterlig tjenst,
ingått i aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt.
Lag samma vare, der prest eljest, på annat sätt än i mom. 1 sägs,

Måndagen den 3 Mars, f. m.

N:o 15,

gifvit eller utfäst vedergällning i ändamål att varda till presterlig
tjenst befordrad. Det är mig alldeles omöjligt att fatta, hvarföre icke
verldslig domstol skulle vara lika behörig och lika kompetent som
domkapitlet att döma i dylika fall, och jag tror man skall få svårt
att bevisa motsatsen. Men ännu mindre kan jag tillstyrka, att domkapitlen
skola ransaka och döma i det fall, som i 10 § omförmäles.
Den lyder så: “Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så
öfverlastad, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen
kan märkas, att han är drucken; varde afsätta

Man kan då väl icke antaga, mine herrar, om en prest är drucken,
att han är det på något särskildt eller annat sätt än den öfriga
svaga menskligheten, och dessutom, hvem vill icke på det högsta protestera
mot den uppfattningen, att domkapitlets andliga domstol skulle
ega en större specialkunskap och erfarenhet i dylika saker än en
verldslig domstol?

Från hvilken synpunkt jag ser denna paragraf, kan jag icke finna
något skäl, hvarföre en undantagslagstiftning här skall ega rum. För
min del är jag icke vän till undantagslagar i allmänhet, har aldrig
varit det till krigsdomstolar och kan icke förstå hvarföre, då landets
högsta domstol kan afdöma militära förbrytelser med adjunktion af
militära ledamöter, presterskapet icke skulle kunna anses fullt ut lika
tillgodsedt, om de af dess ledamöter till äfventyrs begångna förseelser
olefve afdömda af verldslig domstol med adjunktion af prester.

På dessa kortfattade, men för mig tillfyllestgörande skäl anhåller
jag om afslag.

Herr Lyttkens: Mot den förevarande strafflagen har jag för
min del hufvudsakligen icke något annat att anmärka än i afseende
å den nu föredragna paragrafen, som lägger nästan all domsrätt i
konsistoriernas händer. Om konsistorierna vant till sin organisation
ändrade, om vi visste huru de skulle blifva sammansatta och organiserade,
så hade vi haft en fast hållpunkt i denna fråga. Men vi veta
alla, att konsistorierna äro under omorganisation, och ingen känner
huru denna kommer att ske. Vid sådant förhållande anser jag för
min del det vara orätt att lägga en sådan domsrätt i konsistoriernas
händer. Men äfven om vi skulle tänka oss att någon omändring af
konsistorierna icke koinrne att ega rum, är det likväl, enligt min åsigt,
för församlingen, för den fria forskningen, ja måhända ock för religionen
farligt att förlägga hos konsistorierna domsrätten angående den
rena läran och hvad dertill hörer. Om i den svenska statskyrkan
alla vore fullt eniga i religionssaker, om det funnes en rent ortodox
tro, om icke inom sjelfva statskyrkan sådana skiljaktigheter ega rum,
att det finnes konsistorier, som tillåta sig gifva beröm i stället för
varning, när domstolar dertill dömt, så skulle man kunna antaga den
föreslagna domsrätten såsom lämplig. Men såsom förhållandena nu
äro beskaffade, skulle kanske hos domkapitlen inom olika stift olika
åsigter göra sig gällande angående den rena läran, och jag fruktar,
att, om konsistorierna skulle få döma, all fri forskning skulle upphöra,
att det lätt skulle kunna hända, att en prest sådan som komminister

Om förbrytelse

af prest ock

laga domstol

i sådana mit.

(Forte.)

*» 15.

Måndagen den 3 Mars, f< m.

Om förbrytelse Ignell skulle mista sin tjenst och brännmärkas såsom icke hörande
"!Tdomstol <*en rena kristna läran, och att det knappast''vore möjligt att ett

il,Mana mål. sädant arbete, som hans förträffliga verk: "Menskligt utvecklingens
(Forts.) historia14, blefve skrifvet af en prest.

Af alla dessa skäl, och då jag dessutom anser att specialdomstolar
så litet som möjligt böra finnas, yrkar jag afslag å denna paragraf,
såsom varande af beskaffenhet att den verkligen bör afslås. Jag skulle
visserligen kunna inskränka mig till att yrka ändring äfven i en annan
punkt, men jag tror att det icke skulle löna till något, då hela lagförslaget
nog faller ändå.

Herr Wieselgren: Man har vid början af diskussionen till försvar
för lagen anfört, att den är nödvändig för att klargöra de särskilda
domstolarnes kompetens. Till detta skäl har man vidare lagt
ett argumentum in hominem, om jag så får kalla det, i det att man
förklarat sig hoppas på förslagets antagande, enär, så som orden
folio, det i fråga om denna lag icke borde finnas några särskilda intressen
att få den bragt på fall. För min del måste jag på det starkaste
opponera mig emot den anklagelse, som ligger i dessa ord. Jag
åtminstone vet mig icke i mitt votum öfver det föregående lagförslaget
hafva låtit leda mig af något “särskilt intressejag har endast
uttalat min ärliga öfvertygelse om hvad jag ansett rätt och känner
mig derföre ömtålig för en sådan tillvitelse. Visserligen må jag erkänna,
att jag söker tjena ett intresse, men det är rättens; och jag
finner mig så pligtig dertill, att jag icke ens vid bedömandet af föreliggande
lagförslag ansett mig böra underlåta det, ehuru jag derigenom
lupit fara att komma i strid med kyrkomötet.

I afseende å den 18 §, hvilken jag, i förbigående sagd t, beklagar
icke hafva blifvit först föredragen, emedan vi, efter hvad jag tror,
derigenom skulle hafva kunnat undvika de ledsamma voteringar, som
vid åtskilliga föregående §§ egt rum, måste jag rösta för afslag. 1
denna paragraf står nemligen en princip på spel, då nemligen frågan
här gäller att fastlåsa det erkändt olämpliga förhållandet i vissa
delar af vår lagskipning, att en administrativ myndighet göres til!
judiciel; det gäller här att för framtiden befästa ett consistorium
ecclesiasticum såsom brottmålsdomstol.

Om vi vidare se på de specialdomstolar, som äro de mest vanliga
i vårt land, nemligen krigsdomstolarne, och på deras sammansättning,
finna vi dock, att bland deras ledamöter alltid åtminstone eu är lagfaren,
juridiskt bildad. Meu i dessa domstolar, de konsistoriella, finnes
deremot i regeln icke någon enda. Det kan visserligen hända, att
kapitlet kan vara försedt med en konsistorienotarie, som är juridiskt
bildad; men detta är dock icke vanligt och behöfver alldeles icke
vara förhållandet. Uti dessa domstolar utgöras nu ledamöterne af
mycket aktningsvärda, ja, mången gång rigtigt vördnadsvärda personer,
dem jag i andra afseeuden vill sätta mycket högt. Men jag frågar:
innebär det, att hafva utmärkt sig i kyrkans eller skolans tjenst, någon
den minsta säkerhet för besittning af sådana egenskaper, hvilka
göra en person lämplig såsom domare? Jag kan icke medgifva det.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

N:o 15.

Med bästa vilja i verlden kali jag icke erkänna presten eller skolläraren
såsom i allmänhet motsvarande de förutsättningar, kvilka jag anser
alldeles oundgängliga i fråga om personer, åt hvilka man skall
anförtro ett domarekall.

Många gånger har jag dessutom kommit i erfarenhet af att allmänheten
misstror specialdomstolen och gerna befarar att dess domslut
icke äro grundade på fullkomlig oveld och rättvisa. Sjelf har
jag flera år tillhört en domstol, som under den tiden fält många utslag
angående personer tillhörande krigsmakten: jag tror icke att desse
personer skulle hafva blifvit vare sig strängare eller mildare dömda
af de militära domstolarne — men då de senares domslut nästan alltid
blifva föremål för klander och misstänkta för veld, har detta
deremot, mig veterligen, aldrig inträffat i fråga om de civila rätternas
utslag, och detta, efter mitt förmenande, helt enkelt derför, att man
med hänsyn till dem saknar alla de anknytningspunkter för sina misstankar,
som specialdomstolen så lätt kan erbjuda just i fråga om de
dömandes fullkomliga oveld i uppfattningen af de anklagade och deras
gerningar.

Jag vill nu icke just bestämdt påstå, att detta måste inträffa äfven
i fråga om de konsistoriella domstolarne; men jag vågar säga, att
folkets uppfattning af äfven detta slags specialdomstolar lutar åt det
håll, jag nyss sagt. För icke synnerligt många dagar sedan hörde
jag af en aktad man den åsigten uttalas, att, vid tvister emellan presterskap
och församling, det af domkapitlen meddelade utslaget vanligen
lyder så som slutmeningen af presterskapets förklaring.

Sjelf eger jag icke tillräcklig sakkännedom för att vilja yttra
mig om, huruvida så verkligen kan vara förhållandet. Men redan
den omständigheten, att en aktad person kan hysa en dylik åsigt, betyder
mycket för mig, och torde utvisa att det icke kan vara klokt
att såsom domstol fastslå en för sådan lagskipning anskrifven myndighet.

Om jag vid betraktande af det föreliggande förslaget särskildt
fäster mig vid de förbrytelser, som enligt 18 § skulle öfverlemnas till
konsistoriernas afdömande, har jag icke något emot att de i 1, 2
och 3 §§ upptagna fall finge afdömas af konsistorierna. Detta dock
icke derför, att jag anser dessas ledamöter i allmänhet besitta de teologiska
insigter, som skulle sätta företrädesvis dem i tillfälle att döma
i dylika mål, utan emedan jag, åtminstone bos en af dem, nemligen hos
ordföranden, kan förutsätta eu sådan kunskap. Endast af detta skäl
anser jag domkapitlen vara att i dylika mål föredraga framför andra
domstolar, då jag nemligen i dessa öfriga icke kan fordra att någon
ledamot eger de teologiska insigter, som för sådana frågors bedömande
erfordras.

Helt annat är förhållandet med de fall, som vidröras i 4 paragrafen,
der det heter: “har prest, för vinnande af befordran till presterlig
tjenst, ingått i aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten14 etc.
Jag kan nemligen icke inse annat, än att under detta stadgande kunna
falla mål, hvilkas utredande och objektiva bedömande måste kräfva
rätt omfattande juridiska insigter och eu ganska utvecklad finkänsla
för rättsprincipens användande i det praktiska fallet. Jag tror oss

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol

i sådana mål.

(Forts.)

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol

i sådana mål.

(Forts.)

verkligen sakna anledning förutsätta sådana anspråks vederbörliga
tillgodoseende af de aktade medlemmar af konsistorierna, åt hvilka
§ anförtror afdömandet af sådana mål. Ty, jag upprepar det: man
kan vara eu utmärkt församlingsherde och en särdeles duglig skollärare,
men på samma gång en dålig jurist; och ingenting försäkrar mig om,
att det mest prisvärda arbete i skolans eller kyrkans tjenst är i stånd
att meddela just sådana insigter och en sådan utbildning, som erfordras
för att af presten eller skolmannen göra eu skicklig domare.

Hvad åter beträffar de mål, som omförmälas i § 5, skulle jag
möjligen kunnat medgifva att desamma borde tillhöra domkapitlens
afgörande, såvida icke här i lördags blifvit från statsrådsbänkeu
yttradt, att de i denna § förekommande orden: “inblandar han i predikan
eller kristendomsundervisning hvad otillständigt är“, skulle vara
att använda då fråga uppstår om att döma prest, som i predikan ingått
i klander öfver handhafvande! af statens angelägenheter. Om
konflikt uppstår emellan staten och statskyrkans tjenare, så anser jag
att domsrätt i sådana mål måtte tillkomma den borgerliga, icke den
kyrkliga myndigheten. Då man emellertid efter förberörda förklaring
kan vänta,. att denna § skall komma att tillämpas äfven der det gäller
så beskaffade fall, måste jag anse det vara betänkligt att utan ändring
af ifrågavarande § öfverlemna alla deruti nämnda mål till domkapitlens
afgörande.

Vidare heter det i § 7: “Begår prest uppsåtligen på annat sätt,
än förut är sagd!, förbrytelse i sitt embete, för egen fördel, eller för
att annan gynna eller skada, eller eljest till kränkning af allmän eller
enskild rätt eller säkerhet11 etc. Äfven sådana mål skola således af
icke lagfarne personer inom ett domkapitel afgöras, ehuru väl förbrytelser
af detta slag, enligt mitt förmenande, kunna vara af den mest
svårlösta beskaffenhet. Om den åttonde § gäller samma anmärkning.
Nionde § deremot anser jag mera röra disciplinära förhållanden, och
mot att med afseende å dem vidblifva förslaget hyser jag mindre betänklighet.

En ärad talare före mig har redan påpekat § 10, der det heter:
“finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att
af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas,
att han är drucken11 etc. Sådana mål skola jemväl, enligt förslaget,
afdömas af domkapitlen, hvilka derigenom på visst sätt komma att
ingripa i de åligganden, som i de större städerna äro öfverlemnade åt
poliskamrarne. Nu skulle man visserligen kunna säga, att sjelfva
ransakningsproceduren i enligt med Kongl. brefvet den 7 December
1787 är öfverlåten åt domstolen i orten. Jag vet icke om meningen
är, att detta skulle vara fallet äfven efter lagförslagets antagande.
Jag vet nemligen icke om inledningen till detta lagförslag, der det
heter: “med upphäfvande af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar
innehålla angående straff’ för förbrytelse af prest och om
laga domstol i sådana måV'' etc., skall tydas så, att de i nyssnämnda
Kongl. bref förekommande stadganden skola vara upphäfda eller icke.
Skulle det vara fallet att de icke äro upphäfda, så förfaller naturligtvis
den anmärkning jag nyss tog mig friheten att göra.

Måndagen den .‘> Mars, f. in

N:o 15.

Dock — jag bör be om förlåtelse att jag icke förr uppmärksammat
att i § 18 stadgas, det domkapitlen i der uppgifna mål skola
både ransaka och döma. Således skall det väl vara klart, att äfven
vitnesförhören måste ega rum inför domkapitlen. Om icke så vore
fallet, skulle ordalydelsen gifva skäl till mycket tvifvel om hvad lagen
rätteligen menat med det der ordet “ransaka.“

Jag önskade för min del, att första momentet af nu förevarande
§ måtte erhålla denna lydelse: Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, 9
eller 11 sägs, skall domkapitel ransaka och döma etc., samt att §§
4—8 och 10 inrymdes under bestämmelsen i 3:dje momentet; men jag
skall åtminstone icke ännu framställa något yrkande om ändring i
detta syfte. Jag vill i stället se tiden an, så att, om något ändringsvrkande
från annat håll framlägges, jag må kunna se till om jag möjligen
skulle kunna förena mig derom, för att få undvika uppställandet
af för många yrkanden.

Jag vill slutligen tillkännagifva att, fastän jag till fullo inser att,
äfven om blott eu ändring vidtages, denna lag skall fälla — och fastän
jag erkänner att de nuvarande förhållandena äro mycket beklagliga,
enär frågan om domkapitlens kompetens onekligen är mycket invecklad,
så kan jag dock icke frångå min öfvertygelse, att jag illa skulle
motsvara min skyldighet såsom riksdagsman, om jag, för att icke sätta
i fara kyrkomötets beslut, frånginge det votum, som mitt samvete
säger vara rätt och rigtigt.

Herr Hedlund: Då jag nu går att uttala mig mot antagande af
den föredragna 18 § i det föreliggande förslaget, så ber jag att till
eu början få, icke blott å egna utan äfven å andras vägnar, uttryckligen
förklara, att det lifliga motstånd, som från derå håll yppat sig
mot förslagen såväl till presterliga befordringslagar som till den sä
kallade strafflagen för prester, på intet sätt afser den nuvarande regeringen.
Yi veta nemligen nogsamt, att de af Kongl. Maj:t för kyrkomötet
framlagda förslag till lagar i dessa ämnen gingo i annan anda
än de nu föreliggande, hvarföre ock många af dem som nu uppträda
såsom motståndsmän gerna skulle lemnat sin röst till Kongl. Maj:ts
ursprungliga förslag. Men kyrkomötet vidtog i dessa förslag ändringar
just i de delar, som nu äro föremål för så stor meningsskiljaktighet;
och det är att beklaga, att den nyligen afgångne ecklesiastikministern
visade så stor undfallenhet för kyrkomötet, att han tillät lagförslagen
derifrån återkomma i det skick de nu föreligga. Derigenom har det
skett, att vi nu befinna oss här i sjelfva verket icke såsom en lagstiftande
församling, utan endast såsom en samtyckande. Detta sakernas
läge är, efter hvad jag tror mig kunna med fog påstå, af stor
betydelse för stiftandet af kyrkolag icke blott i det fall, som nu föreligger,
utan äfven för framtiden. Eu talare här bakom mig har äfven
gifvit stöd åt denna uppfattning, då han erinrade, att den minsta
ändring, som af Kammaren i förslaget vidtages, måste bringa hela
förslaget att falla. Jag tillåter mig fråga: är det verkligen en lagstiftande
myndighet ‘vi utöfva, då vi befinna oss i ett dylikt läge, eller
är det icke snarare så, att vi endast hafva att säga blott ja eller nej,

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol

i sädana mål.

(Forts.)

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse antingen bifalla eller inlägga vårt veto mot kyrkomötets beslut, det
i{Tdomlioi vil1 säga §entemot kyrkomötet intaga just den ställning, som, enligt
i aå darrnål. min uppfattning, grundlagen tillerkänner kyrkomötet men visst icke
(Forte.) Riksdagen. Det finnes dessutom de inom Riksdagen, som så mycket
mindre vilja gå in på ett slikt ombyte af roller, som de trott sig finna,
att senast förflutna kyrkomöte icke visat synnerlig benägenhet att gå
framåt i den retning, som ensam kan tillfredsställa nutidens kraf, den
rigtning nemligen att, långt ifrån att vilja tillägga presterskapet någon
mera utsträckt rätt gent emot församlingarne, fäst hellre bereda församlingen
rätt att sjelf utse sin — jag säger icke själasörjare, ty det
är ett ord som jag icke anser lämpligt, utan lärare. Gent emot de
många yttringar i reaktionär anda, som vid kyrkomötet visade sig, är
det ju ganska förklarligt, att vi, som deruti se eu ändring icke till
ett bättre, utan till ett sämre, nu äfven sätta oss till motvärn jemväl
i mindre vigtiga punkter, der vi under andra förhållanden till
äfventyra ansett oss kunna gifva vika. Detta sakernas läge har äfven
blifvit fullkomligt rigtigt uttryckt af en föregående talare, då han
yttrade, att meningen verkligen är att förkasta hela lagförslaget, och
att man för vinnande af detta ändamål utvalt en och annan vigtigare
paragraf, i fråga om hvilken man kunde hoppas vinna majoritet för
ett afslag. På detta sätt vill man söka återföra lagstiftningen på
detta område in på den rätta stråten.

Hvad nu särskild t angår den 18 §, så afser den, såsom förut blifvit
nämndt, bestämmandet af det forum, inför hvilket prest skall svara
för förseelser i embetet. Sedan vi i 1 § föreskrifvit, att pimsten skall
såsom- ledning för sin bekännelse omfatta Augsburgiska bekännelsen,
och Upsala mötes beslut äfvensom nya testamentet och icke blott
profeterna utan äfven de historiska böckerna i gamla testamentet,
och sedan vi vidare i 5 § bestämt att den prest, som gör någon afvikelse
från handboken, gör sig skyldig till bestraffning, och detta
fastän vid kyrkomötet af kyrkans mest framstående män påvisades, att
vår nu gällande handbok är behäftad med svåra bristfälligheter —
sedan vi beslutat om allt detta, säger jag, så stå vi nu inför åtgörandet
af frågan om hvem som skall döma den prest, som bryter mot
den ena eller andra paragrafens föreskrifter. I förbigående vill jag
nämna, att den ärade representanten för Karlstad gjorde sig skyldig
till en svår missuppfattning af mina ord, då han påstod att jag icke
ville unna statskyrkan att, likasom frikyrkorna, hafva en bestämd bekännelse,
kring hvilken dess medlemmar kunna sluta sig. Fast hellre
framgick af mitt yttrande, att jag ville betona nödvändigheten jemväl
för statskyrkan af att ega eu dylik bestämd bekännelse. Men derjemte
vågade jag tillägga, att statskyrkan, der församlingen utgöres,
icke af de kristna som samla sig kring samma tro, hopp och bekännelse,
utan af de personer som äro samlade inom ett visst territorium,
just derföre att hon hvilar på en sådan basis, borde låta det vara för
sig angeläget att i afseende på bekännelsen medgifva något större
latitud än frikyrkorna göra, då de alltid i mer eller mindre grad antaga
karakteren af sektkyrkor. Genom att lemna ett sådant större
utrymme i fråga om bekännelsen, kunde det blifva möjligt för stats -

Måndagen den 3 Mars. f. m.

N:o 15.

kyrkan att i sitt sköte qvarhålla mången, som eljest måste se sig nödsakad
att derifrån utgå. Jag tilläde dessutom, att jag hade trott det
vara både önskligt och nödigt för statskyrkan att i afseende på bekännelsen
lemna något större utrymme för den vetenskapliga forskningens
i senare tider vunna resultat, särdeles då sådant kanske kunnat
ske genom tillägg af en enda rad i 1 §. Utan ett sådant medgifvande
kommer statskyrkan — hvilken äfven jag tillhör och för hvilken jag
sålunda äfven är berättigad att föra talan, fastän jag öppet erkänner
att jag tillhör denna kyrka, utan att i allt omfatta hennes bekännelse
— att utestänga hvarje möjlighet för dess bekännare att omfatta forskningens
resultat icke ens då de blifvit allmänt kända och erkända,
och denna kyrka ställer sig på samma ståndpunkt, som den romerskkatolska
kyrkan, hvilken ännu strängt fasthåller vid satser, hvilkas
ohållbarhet längesedan af vetenskapen blifvit ådagalagd. Det kan då
äfven inträffa, att hos den bildade prestmannen, som icke kan tillsluta
sina ögon, öron och sitt förnuft för dessa sanningar, om han äfven
dertill hålles aldrig så strängt, en svår strid uppstår mellan öfvertygelsen
och den af kyrkan ålagda bekännelsen, en strid, i hvilken det
kan hända och har händt, att samvetet blir den lidande parten.

När så kyrkan ytterligare binder detta samvete genom straff och
specialfora, händer det att lärareembetena komma att beklädas af
män, som icke tro på sina egna ord, och deri ser jag vida större fara
för kyrkan sjelf, än om hon medgåfve större bekännelsefrihet.

Emellertid inträffar nu, att unga och äfven äldre prestman, vare
sig af oförmåga att beherska sin inre känsla för sanningen eller af
oförsigtighet, förråda eu s. k. villfarelse i fråga om en och annan berättelse
i gamla testamentet, t. ex. i afseende å skapelsehistorien,
verldens ålder eller dylikt, och då frågas: hvem skall döma dem derför?
Svaret härpå är gifvet i denna 18 §. Jag vill tillägga att jag,
i någon afvikelse från åtskilliga föregående talares mening, gerna skulle
se, att dessa prestman, som sålunda förgått sig, finge stå inför en faderlig
myndighet, som kunde beakta deras samvetsbetänkligheter och
döma dem med hofsamhet och mildhet. Men bilda nu verkligen våra
domkapitel sådana myndigheter, när det är fråga om lärosatserna?
Jag tror att vi kunna visa åtskilliga exempel på motsatsen, och förutom
den olägenhet i öfrigt, som består deruti att domkapitlen äro
administrativa, men icke juridiska myndigheter, möter här äfven en
annan vigtig omständighet, och den är förmanskapet. Vi veta att det
mer än eu gång händt, att prester kommit i kollision med sina förmän,
felet må nu vara den enes eller den andres. Visst är emellertid,
att lydnaden för förmannen står lör presten såsom eu vigtig pligt,
och om denna lydnad icke varit tillräcklig, kan det hända att prestmannen
kommer i en annan ställning till sin domare, än den han
eljest skulle hafva intagit. Ju mera makt man derföre samlar hos
denna öfverordnade myndighet, vare sig såsom disciplinär eller dömande,
dess lättare är det för den underordnade presten att råka i
frestelse att söka “stå väl4'' hos sin förman. Jag vill gerna att hvarje
underordnad står i ett godt förhållande till sina förmän, men det finnes
ett sätt att komma deri, som jag önskar icke skola anlitas, och

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forte.)

U: o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse

af prest ock

lapa domstol

i sådana mål.

(Fort».)

det är genom hvad man kallar lycksökeri. Den ärade talaren, på
karlstadsbänken har varmt betonat faran uti att presfcen uteslutande
skall kunna väljas af församlingen, emedan han derigenom så lätt
kunde föranledas att fika efter folkets gunst, den s. k. aura populärt,,
och det har framhållits att häri läge en stor våda i synnerhet för
den yngre prestmannen. För min del tror jag att gunst, sökt äfven
på andra vägar, kan vara icke mindre farlig. Jag tror sålunda, att
Jiofgunsten visat sig vara för vår kyrka en ganska farlig sak, äfven
då dertill, såsom vi af historien känna, måst läggas kontanta penningar
för att pastoratet skulle kunna fås. Jag tror att bislcojosgunst
är icke mindre betänklig, i synnerhet för de unga presterna.
Här har exempelvis visat sig det egendomliga fenomen, att hela det
yngre presterskapet uti ett visst stift troget omfattade en särskild
rigtning af kyrkans lära, som biskopen händelsevis hyliar. Det måtte
åtminstone hafva varit en förunderlig andans makt, som denne biskop
utöfvar öfver stiftets presterskap, då han kunnat få det att i allt omfatta
den af honom hyllade rigtningen. Det förefaller som om möjligen
eu viss önskan att “stå väl“ skulle hafva haft något att göra
med detta biskopliga inflytande. På tal om folkgunst vill jag dessutom
i förbigående anföra, att det inom landet finnes församlingar,
och dessa kanske hörande till de största, som hafva oinskränkt rätt
att, med lika rösträtt, byggd på den bredaste basis, icke blott kalla,
utan äfven välja sina lärare, något som från visst håll anförts såsom
en högst betänklig sak. Men huru mycket skäl man haft för att
hysa dylika betänkligheter, kan synas deraf, att en sådan församling
till lärare kallat och utsett män, sådana som en Hummel, en Thomander,
eu Wieselgren m. fl. Detta har jag velat endast i förbigående
påpeka.

Jag har vågat häntyda på faran uti att göra konsistorium till
domare uti så grannlaga frågor, som den jag nu nämnt. Likväl vill
jag medgifva att i frågor, som röra den kyrkliga bekännelsen, det
icke är utan sina svårigheter att ställa dem under andra myndigheter.
Möjligen vore det, på sätt en föregående talare ansåg, lämpligt att
pröfningen af dylika frågor öfverlätes till de verldsliga domstolarne,
som då finge förstärkas med en eller annan presterlig ledamot. Men
hvad som förefaller mig i högsta grad vådligt är att göra konsistorierna
till domstolar i fråga om mål af rent verldslig natur, såsom
t. ex. vid det åberopade fallet, att en prest sökt vinna befordran genom
att inlåta sig i aftal om blifvande löneförmåner. Att domkapitlet
skall döma uti saker af dylik beskaffenhet, synes icke rätt öfverensstämma
med en af våra bekännelseskrifter, kanske den vigtigaste
af dem, som blifvit omnämnda i första paragrafen af detta förslag,
nemligen Augsburgiska bekännelsen. I denna frisinnade bekännelse,
30m det varit mig en glädje att studera, och som det vore önskligt
att den vore mera känd, än den är såväl af lärarne som af församlingarne,
heter det bland annat i fråga om biskoparnes domsrätt: “och
tillkommer biskoparne såsom biskopar, det är, såsom dem, hvilka fått
befallning att predika evangelium och utdela sakramenten, ingen annan
domsrätt efter gudomlig lag och enligt evangelium än att förlåta synder.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

N:o 15.

förkasta all lära som strider emot evangelium, och att med bannlys- Om fsrbryteh
ning straffa andra uppenbara synder utan yttre våld endast med ®/ Prest och
Guds ord.“ Här formuleras också i denna bekännelse ganska noga la9a domMol
ett åtskiljande mellan det verldsliga och andliga regementet. Och jag '' *(Forts7a
befarar då att, såsom paragrafen nu blifvit uppstäld, man icke skall ^
komma att handla efter bekännelsens ord och anda, utan snarare
tvärtom.

På dessa skäl och det som förut blifvit af flere talare framhållet,
att nemligen vi här befinna oss i ett falskt läge, i det vi i denna fråga
stå icke såsom en lagstiftande församling utan snarare såsom en samtyckande,
yrkar jag afslag å Utskottets förslag.

Herr Rundgren: En föregående talare har behagat fästa sig
vid mitt yttrande, att några särskilda intressen icke borde föranleda
till yrkande om afslag å den föredragna paragrafen. Han förklarade
med ett visst vemod, att han beklagade dessa mina ord, och fritog
sig sjelf från att hafva några intressen i denna fråga. Det syntes
dock under gången af hans anförande, att han verkligen hade ett intresse
i frågan, det stora intresset nemligen, att icke åt domkapitlen
måtte öfverlemnas den domsrätt, som här är föreslagen. Att föröfrigt
särskilda intressen icke äro alldeles främmande vid behandlingen af
detta lagförslag, har den näst föregående talaren tydligt ådagalagt.

Hans intresse har nemligen varit att åt den svenska kyrkans presterskap
förvärfva en större frihet vid behandling af den kyrkliga bekännelsen,
än som detta lagförslag tillbjuder detsamma. Således hoppas
jag, att den ärade talaren från Göteborg behagar ursäkta mig, att jag
vågade tala om, att intressen kunna göra sig gällande vid behandlingen
af denna lag i öfrigt, särdeles som ännu ett tredje intresse här blifvit
uttaladt, nemligen att Kyrkomötet måtte hädanefter komma att intaga
den rätta ställningen i fråga om behandlingen af de kyrkliga lagarne.

Och man har ju, vid betonandet af detta intresse, gått så långt, att
man velat finna det rent af stridande mot grundlagen att Kongl.

Maj:t, först efter att hafva inliemtat kyrkomötets samtycke till det
föreliggande lagförslaget, framlagt detsamma för Riksdagen. Enligt
min uppfattning vore det särdeles olyckligt, om Riksdagen skulle vilja
ställa sig i sådant förhållande till kyrkomötet, att Riksdagen icke tillerkände
kyrkomötets medlemmar, hvilka ju äro valda uteslutande med
afseende på de angelägenheter, som röra kyrkan; rättigheten att afgifva
ett råd i frågan. Ty såsom något annat än ett råd kan det
väl icke anses, då kyrkomötet yttrar sig öfver ett lagförslag, eftersom
detta kyrkomötets yttrande icke eger någon gällande kraft, förrän
detsamma blifvit af Konung och Riksdag godkändt. Jag beklagar
högeligen, om inom Riksdagen den åsigt skulle göra sig gällande, att
det är Riksdagen, som bäst förstår de kyrkliga angelägenheterna och
som i första rummet skall besluta, och att kyrkomötet endast har att
sedermera antingen tiga och samtycka eller ock förkasta Riksdagens
beslut. När^ den nya riksdagsordningen antogs, afgafs den försäkran
från deras sida, hvilka ville utdrifva presteståndet ur representationen,
att detsamma skulle i kyrkliga frågor hädanefter komma att erhålla

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

en mycket större betydelse än förut, derigenom att en sjelfständig
delegation under namn af kyrkomöte kornine att bildas. I öfrigt kan
jag alldeles icke finna, att vid den föregående behandlingen af detta
lagförslag Riksdagens rätt blifvit i någon måtto för nära trädd. Man
säger visserligen, att Riksdagen befinner sig i eu ofördelaktig ställning
i fråga om det föreliggande lagförslaget, då den icke kan göra
annat än antingen oförändradt godkänna eller ock förkasta detsamma.

Men månne det icke är bättre att veta huru långt kyrkomötet
vill gå och att pröfva, huruvida det ligger något framåtskridande i
det, som kyrkomötet har uttalat, iiu att Riksdagen i lag uttalar sig
på ett sätt, som kyrkomötet sedermera icke kan gilla. Jag hoppas
derföre, att pluraliteten inom denna Kammare icke låter sitt omdöme
vilseledas af någon obenägenhet mot kyrkomötets ställning i frågan.

Hvad beträffar den nu föreliggande punkten, har det blifvit anmärkt,
att om domkapitlen redan vore ombildade och man sålunda
kände deras organisation, vore det lättare att åt dem öfverlemna den
domsrätt, som här afses. Men månne det icke snarare kan sägas vara
en fördel, vid den framtida behandlingen af frågan om domkapitlens
omorganisation, att veta hvilka ärenden de hafva att behandla, och
att således med hänsyn dertill kunna göra ombildningen?

Den andra anmärkning af vigt, som gjorts mot förslaget är, att
i domkapitlet enligt de nuvarande stadgarne, icke behöfver finnas någon
jurist. Man har trott detta argument vara så starkt, att man
blott behöfde anföra det för att nedslå alla motskäl. Jag vill då
fråga: hvad är det i detta förslag till förordning angående förbrytelse
af prest och om laga domstol i sådana mål, som i sjelfva verket erfordrar
någon speciel juridisk kunskap? Om man går igenom detta
förslag, paragraf efter paragraf, vågar jag påstå, att mai) äfven utan
den ringaste juridiska insigt skall kunna rätt tolka och tillämpa detsamma.
Men, för öfrigt, äfven om det icke finnes någon jurist i ett
domkapitel, månne icke åtminstone någon eller några af de män,
hvilka sitta i kapitlet, kunna anses ega förmåga att taga kännedom
om Sveriges lag? Här i denna Kammare, liksom inom Riksdagen i
allmänhet, finnas ju många, som anse sig kunna bedöma juridiska frågor,
oaktadt de icke äro jurister; hvadan invändningen från deras
sida torde sakna all betydelse. Dessutom bör man icke förbise den
vigtiga omständigheten, som sammanhänger med anmärkningen att i
domkapitlet icke finnes någon jurist. Det heter nemligen i den Kongl.
skrifvelsen, att kyrkan genom sina egna organ bör i första instansen
utöfva kyrkotukt mot sina prester. Således, i hela sitt resonnement
mot den andliga myndigheten såsom dömande rätt, förgäter man helt
och hållet, att domkapilet endast dömer i första instansen. Blir det
således nödvändigt att ett mål bedömes ur högre juridisk synpunkt,
så är ju stadgadt, att målen äro dels underställningsmål och dels sådana
mål, der besvär kunna anföras och der målen således dragas
just under en högre juridisk myndighet.

Detta är nu ena sidan af saken; den andra sidan är den, att
hela detta förslag måste anses afse, att kyrkan skall öfva kyrkotukt
öfver sina underlydande. De allra flesta ärenden, som här förekom -

Måndagen den 3 Mars. f. in.

N:d (5.

ma, äro, efter min fullkomligaste öfvertygelse, af den beskaffenhet, att
man måste erkänna, att en domare på landet, vare sig denne är ordinarie
domare eller, såsom inom många domsagor ofta inträffar, en
ung tillförordnad, svårligen kan med tillräcklig sakkännedom pröfva
dem. Eller är det väl herrarnes mening att säga, att juristerne äro
bättre i tillfälle att bedöma de angelägenheter, hvilka i denna författning
förekomma, än just den myndighet inom stiftet, hvilken har till
sin kallelse att vårda specielt andliga och kyrkliga angelägenheter och
öfva tillsyn öfver underlydande^ sätt att uppfatta sina åligganden?
Måste icke denna myndighet hafva större förmåga att bedöma dylika
saker, än de, som se desamma endast från deras rent juridiska sida?
Den siste talaren uppläste någonting ur den Augsburgiska bekännelsen,
som skulle tala emot biskopars och domkapitels domsrätt. Märkvärdigt
är huru bekännelsetrogen han är, så snart det finnes i bekännelsen
någonting, som kan synas göra någon, om än aldrig så
ringa, inskränkning i biskoparnes och domkapitlens rättigheter; men
då det i Öfrigt gäller att hålla sig till bekännelsen och till och med
åtskilliga af Gamla Testamentets skrifter, så är han icke så noga.
Men äfven om man tager fästa på hvad han citerade ur den Augsburgiska
bekännelsen, så åsyftade detta hufvudsakligen att skilja emellan
andligt och verldsligt .regemente. Men är det verkligen hans mening,
att hvad som i detta förslag förekommer, hör till det verldsligt regementet?
Eller kan man icke snarare säga att, då staten och kyrkan
vilja öfverlemna åt den högsta andliga myndigheten inom stiftet bedömandet
och bestraffandet af hvad som en prest kan hafva försummat
i ena eller andra hänseendet vid utöfvandet af sitt embete, detta
just hörer till det andliga regementets område, och att således bekännelsen
beträffande sådana angelägenheter, som de här i frågavarande
icke vill lemna dem till juridisk myndighets bepröfvande?

Ser man på innehållet af 4:de §, så ligger någon sanning i det
yttrandet, att här omförmälda fall kunna af en juridisk domstol mycket
väl bedömas. Derföre heter det ock i l:a mom. af samma § “dömes
såsom i allmän strafflag sägs“. Hvad åter beträffar de förbrytelser,
som i 2 mom. omförmälas, har man velat öfverlemna dom deri åt
domkapitlet, då det i allmänhet väcker inom församlingen djupt beklagande,
om någon prest blir förvunnen till sådan förbrytelse, som
nyss omförmäldes, och man velat så vidt möjligt draga saken undan
den offentliga behandlingen. Eller kan det verkligen vara skäl, att
ity fall draga fram presten inför rätten, att der ransakas af eu
måhända ung domare och inför en stor tingsmenighet? Månne det då
icke vore bättre, att detta förhållande blir så litet som möjligt känd?
genom att saken lägges under domkapitlets pröfning?

Likaledes torde detta få gälla beträffande förbrytelser enligt 10 §.
När en ärad talare med sin vanliga skämtsamhet hemstälde, huruvida
kyrkolagskomiténs mening med förslaget att åt domkapitlet öfverlemna
domsrätten i fall, der prest befunnits i embetsutöfning vara af starka
drycker öfverlastad, skulle vara den, att i sådant hänseende hos domkapitlet
kunde förutsättas någon större specialkännedom, så skulle
man kunna rigta detta skämt mot talaren sjelf och säga att, då han

Andra Kammarens Prof. 1$19. N:o 15.

Om förbrytelse

a f prest och

laga domstol i

säd an a mål.

(Forts.)

N:o 15.

Måndagen den .3 Mars, f. m.

Om förbrytelse eger så stor specialkännedom i så inånga andra saker, man kunde
to/h i vara trest''a<^ a,J tillerkänna honom speciella insigter jemväl i detta
hådancTmäi.1 hänseende. Enligt mitt förmenande är orsaken, hvarföre man velat
(Forts.) öfverlemna domsrätten i dylika mål åt domkapitlet, den, att man icke
ansett lämpligt, att presten som ju i en annan afsigt skall träda fram
för menigheten, måste för förbrytelser af förevarande beskaffenhet,,
skyldra inför en stor tingsmenighet.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, då, som jag antager,
andra talare efter mig skola uppträda till försvar för den föreslagna
paragrafen, till hvilken jag för min del yrkar bifall.

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Greer: Man har
under diskussionen om detta lagförslag med mycken taktisk skicklighet
framkallat till hjelp mot detsammas antagande Kammarens sympatier
och antipatier i afseende å en mängd ämnen, som icke höra
till detta nu föredragna förslag; och man har på sådant sätt sökt att
deraf göra en ofantligt stor fråga, ehuru densamma i sjelfva verket
icke har en sådan egenskap. Bland de anmärkningar, som blifvit gjorda
inom ämnet, torde den förnämsta vara obenägenheten att hänskjuta
frågor i allmänhet och särskildt rörande presters förbrytelser till specialdomstolar.
Det har likväl blifvit upplyst, att här icke är frågaom
att dit hänskjuta ett större antal frågor, än dem, som redan höra
dit, utan tvärtom att göra inskränkningar i detta hänseende. Om nu
Kammaren, sedan den bifallit föregående §§ i detta förslag, skulle
derifrån utesluta stadgandet om forum för sådana förbrytelser, hvilka
hufvudsakligen omförmälas i § 18, och om detta Kammarens beslut
blefve lag, hvad blefve då följden deraf? Jo den, att de i denna lag
omförmälda frågor skulle, jemlikt de redan uti 1787 års författning
gifna bestämmelser, komma att fortfarande, såsom hittills, höra under
domkapitlets behandling. Ty alla de frågor, som afse mistning af embete
för viss tid eller varning, höra dit, och i de föregående §§ äro
inga andra straff stadgade. Dessutom skulle under domkapitlets handläggning
falla åtskilliga mål, som enligt 18 § 3 mom. i nu föreliggande
lagförslag skulle komma att derifrån undantagas samt dragas
under allmän domstols pröfning.

Man har såsom stöd för sina yrkanden om afslag åberopat förhållandet
med krigsrätterna och Kammarens flera gånger uttalade åsigter
om indragning af dessa special-domstolar; men, så vidt jag vet,
har Kammaren icke yrkat indragning af krigsrätterna, utan blott att
andra instansen för dem skulle blifva icke krigshofrätten utan hofrätt.
Men så är just förhållandet med afseende å presterliga förbrytelser,
angående hvilka talan fullföljes från domkapitel till vederbörande
hofrätt och derifrån till Högsta Domstolen. Det är dessutom
icke fallet ensamt med prester och krigsmän, att de för fel i tjensten
dömas af särskild domstol, utan gäller i detta afseende ett generel
stadgande för alla embetsman. I 10 kap. 26 § af Rättegångsbalken
heter det: “De mål — — som någons embete och tjenst, högre eller
ringare, och fel deri röra, pröfves och dömes af dem, som Konungen
vård och inseende deröfver betrott häfver, efter ty, som i särskilda

Måndagen den 3 Mars, f. m.

N:o 15.

stadgar derom sägs.» Derföre har också i instruktionerna för de flesta
embetsverk intagits bestämmelser afvikande från allmän lag angående
det forum, hvarest de af dessa verks embets- eller tjensteman begångna
förbrytelser skola handläggas; och Riksdagen sjelf har, äfven
efter representationsförändringens genomförande, begärt att i sina ansvarighetslagar
för fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontor^, få
intagna bestämmelser om särskilt forum för beifrande af fel, som
blifvit af der anstälde tjensteman begångna.

Eu talare på göteborgsbänken har funnit ett nästan tvingande
-''käi för att här afslå detta lagförslag, i det att Riksdagens rätt och
värdighet skulle vara för nära trädd, så att Riksdagen i denna fråga
förvandlats från en lagstiftande myndighet till en blott samtyckande
makt. Grundlagen i 87 § Regeringsformen innehåller, att om Konungen
gör framställning om eu lagfråga, blifver den icke lag utan
Riksdagens samtycke. Jag hemställer om Riksdagen och denna Kammare
är i någon annan ställning till denna fråga, än den skulle vara,
om Kong!. Maj:t framlagt förslaget utan att först hafva hört kyrkomötet.
Riksdagen hade icke haft annat att göra än att samtycka till
eller afslå Kougl. Maj:ts förslag, och ändring i en enda punkt hade
gjort, att Kougl. Maj:ts proposition fallit. Så är ock förhållandet nu.
Ingenting hindrar Riksdagen såsom lagstiftande makt, att i det ena
som i det andra fallet framställa ett motförslag, och frågan om kyrkomötet
har initiativ är i. och för sig sjelf icke i detta afseende af
någon betydelse.

Slutligen måste jag förklara, att jag icke anser mig vara talaren
på göteborgsbänken någon tack skyldig, derför att han velat skjuta
hela skulden för ifrågavarande förslags framläggande af Kong!. Maj:t
på eu afgången departementschef, då Kong! Maj:ts nådiga proposition
i ämnet är af mig kontrasignerad.

Herr Ilammarskiöld: Herr Talman, Mine Herrar! Det torde
tillåtas mig att, då åtskilligt missförstånd i denna fråga synes mig ega
rum, meddela, hvad jag kan känna om de grundsatser, enligt hvilka
detta förslag är upprättadt. Enligt nuvarande förhållanden är gränsen
mellan domkapitlens och de allmänna domstolarnes domsrätt öfver
presterliga embetsförseelser bestämd med afseende på beskaffenheten
af det straff, som på gerningen följer. Är straffet varning, mistning
af embete på viss tid eller afsättning, så är domkapitlet domstol,
är straffet ett annat, är det allmän domstol, som dömer. Om man
nu genomgår de embetsförbrytelser, en prest kan begå, och hvilka
straff som derpå kunna följa, finner man, att en efter bemälde grund
verkstäld begränsning af domkapitlens och de allmänna domstolarnes
domsrätt är mycket inkonseqvent, vare sig man ser på beskaffenheten
af förbrytelsen eller på den lag, hvarefter densamma skall bedömas.
En sådan begränsning har man trott vara olämplig. Nu föreliggande
förslag har utgått från en annan grundsats. Domkapitlen skola icke
hafva att döma efter allmän strafflag utan endast efter kyrkolag. Deremot
skola de allmänna domstolar^ döma efter allmän strafflag och
annan borgerlig lag, men förskonas från att taga befattning med kyrko -

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

N:« 15.

Måndagen den 3 Mars. f. ni.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana, mål.

(Forts.)

lagen. Jag torde också icke blifva jäfvad af någon jurist — och jäg
räknar mig sjelf till detta skrå — om jag säger, att jurister i allmänhet
äro föga kunniga i kyrkolag. Med anledning af denna grundsats
har man omsorgsfullt undvikit att i det nu framlagda förslaget
upptaga någon presterlig embetsförbrytelse, som kunde straffas efter
allmänna strafflagen, men man har deremot i detta lagförslag låtit
inflyta alla sådana presterliga embetsförbrytelser, hvarom allmänna,
strafflagen ingenting har att säga. På tillämpningen af denna regel
lemna just de af en föregående talare anmärkta paragrafer goda exempel.
Se förslagets 4 §. Allmänna strafflagen stadgar straff för den,
som köper eller säljer röst vid val till offentligt värf. Detta straff är
tillämpligt äfven på prester. Derför har man i 4 § 1 mom. i afseende
å detta brott hänvisat till allmänna strafflagen. Derföre har man
ock i 18 §:s 1 mom. förbigått 4 §:s 1 mom. Öfver detta brott, äfven
då det begås af en prest, har således domkapitlet ingen domsrätt, ty
brottet bedömes efter allmän strafflag. Andra momentet i 4 § handlar
deremot om gerningar, hvarom allmänna strafflagen ingenting säger.
Derföre var det behöfiigt att i detta förslag utsätta straff för
dem, och då de således skulle bestraffas efter kyrkolag, borde domkapitlet
vara rätt domstol.

Vidare har man gjort eu anmärkning mot 10 §. Det skulle vara
oegentlig!, att en prest, som i sin embetsutöfning är af starka drycker
så öfverlastad, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
tydligen kan märkas, att han är drucken, skulle dömas af domkapitlet.
Man menar, att häri skulle ligga ett ingrepp i poliskammarens
befogenhet. Den domsrätt öfver fylleriförseelser, som kan tillkomma
poliskammare, är emellertid en domsrätt efter 18 kap. 15 § Strafflagen,
som säger: »Öfverlasta!'' sig någon af starka drycker så. att
af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas
kan, det han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd å väg,
gata eller annat allmänt ställe, straffas. ett''. Denna paragraf är tillämplig
äfven på prest såsom på alla andra menniskor, och gör sig prest
skyldig till straff efter detta lagrum, upptages brottet af allmän domstol
eller poliskammare, der sådan finnes. I 10 § är fråga om något
helt annat, nemligen att prest är öfverlastad i sin embetsutöfning.
Den allmänna strafflagen har ingen uttrycklig straffbestämmelse för
det fall, att embets- eller tjensteman är öfverlastad under embetsutöfning.
Skulle en prest blifva straffad för det han är drucken vid utöfningen
af sitt embete, kunde han således icke blifva det efter allmän
strafflag, som ej talar derom. Derför har man här stadgat straff
för en sådan förseelse. Och det är väl icke Kammarens mening, att
en sådan gerning skulle vara ostraffad, hvilket hon skulle blifva, om
vi endast hålla oss till allmänna strafflagen. Skälet, hvarför dessa
båda paragrafer blifvit upptagna, är således icke, såsom en ärad talare
från Karlstad uppgaf, att man varit rädd för, att presternas dåliga
gerningar skulle blifva allmänt kända. Nej, skälet är, att allmänna
strafflagen icke omtalar straff för dessa gerningar, och att det
derföre var nödigt att i denna lag för gerningarne upptaga straff,
alldenstund gerningarne det förtjenade. Och efter den grundsats, hvar -

Måndagen den 3 Mars, f. in.

N:o 15.

ifrån man utgått, att straff efter kyrkolag borde ådömas af domkapi- Omförbrytdse
tel, måste domkapitlen blifva rätt domstol för gerningarnes bedömande. i

Jag tror dessutom, att med den offentlighet, som hos oss eger rum, sddana mdl_
och med den fria press, vi hafva, det icke skall vara någon fara, att (Forts.)
icke gerningarne skola blifva tillräckligt utbasunade, så att presten
får schavottera så mycket han förtjenar.

De skäl jag sålunda särskild! påpekat för intagande af 4 och 10 §§
hafva ock varit genomgående bestämmande för hvad i lagförslaget
skulle intagas eller icke. Högsta Domstolen hade derföre icke någon
invändning mot den princip, hvarpå lagförslaget är grundad!, utan
ansåg, att verkligen på denna väg reda och ordning skulle vinnas.

Enligt hvad man finner af Högsta Domstolens första utlåtande öfver
förslaget, var det endast en ledamot som hyste skiljaktig åsigt i denna
fråga.

Det har vidare talats om, att enligt detta förslag skulle domkapitlens
domsrätt utvidgas. Hans Excellens Herr Statsministern har
redan upplyst oss, att så icke skulle blifva förhållandet. Visserligen
finnes det gerningar, som för närvarande bedömas af de allmänna
domstolarne, men enligt förslaget skulle komma att bedömas af domkapitlen.
Så är t. ex. fallet med egentliga religion sförbrytelser, afseende
å hvilka man dock temligen allmänt synes erkänna domkapitlens
sakkunskap vara större än de allmänna underrätternas. Men deremot
finnas gerningar, som för närvarande bedömas af domkapitlen, men
hädanefter skulle komma under allmän domstol, nemligen sådana förbrytelser,
som endast medföra varning, mistning af embete på viss tid
eller afsättning, och som finnas bestraffade i strafflagen eller annan lag
än det nu föreliggande förslaget.

Vidare är det icke fallet, såsom eu talare förutsatte, att den nu
gällande bestämmelsen derom att vittnesförhör, der sådana blifva behöfliga,
skola hållas inför allmän domstol, genom förslaget blifver upphäfd
och att sålunda dessa vittnesförhör efter förslagets antagande skulle
komma att hållas inför domkapitlet. Den föreliggande lagen är icke
en lag om rättegångsordningen i domkapitlen, utan bestämmelserna i
detta fäll komma att qvarstå som hittills. Bestämmelsen att vittnesförhör
skola hållas inför allmän underrätt i orten kommer således att,
om lagen antages, det oaktadt oförändradt bibehållas.

Det har också blifvit sagdt, att man borde utslå paragrafem derföre
att den utgått från kyrkomötet. Hvad denna § beträffar, har
den emellertid icke utgått från kyrkomötet, utan Kongl. Maj:t har
framlagt förslaget dertill i den lydelse, paragrafen nu har. Förslaget
har af kyrkomötet lemnats utan anmärkning, och har således
kyrkomötet ingen del i paragrafens innevarande redaktion.

Vidare -— säger man — borde förslaget afslås derföre att det
strider mot Augsburgiska bekännelsen. Jag vill dervid, till hvad af en
annan talare blifvit sagdt, erinra, att hvad i Augsburgiska bekännelsen
talas om biskoparnes domsrätt var rigtadt mot den domsrätt öfver
sedliga förbrytelser — såsom procenteri, mened och mycket sådant — hvilken
i katolska kyrkan var tillagd biskoparne. Det var detta man i
Augsburgiska bekännelsen ville hafva bort. Också torde det vara den

N ;0 (5. 22 Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse laude talare, som yttrade sig härom, väl bekant, att redan under reformal
^/''domstol '' titmstidehvarfvet inrättades konsistorier bestående af både prestman och
Ii?''dan/l/i '' lekman, hvilka dömde bland annat öfver presters embetsförseelser;

(Forts,) '' och ingen menniska har mig veterligen påstått, att detta stod i strid
med Augsburgiska bekännelsen.

Vidare har man sagt, att det skulle vara farligt att låta domkapitlen
döma i dessa mål, enär deras ledamöter kunde misstänkas vara
partiska, och syntes talaren mena att partiskheten särskild! skulle bestå
deruti, att otillbörlig stränghet skulle visats prestman, som följt med
vetenskapens nyare resultat och låtit sitt lärosätt deraf taga intryck.
Jag vill häremot erinra, att domkapitlen bestå till större delen af lekmän,
och sådana lekmän, hvilka måste anses hafva följt med sin tids
bildning, och att det således icke gerna kan vara någon fara, att förseelser
i afseende å läran komma att bedömas af personer som sakna
vetenskapliga insigter. Lektorerne, som väl vanligen äro filosofie
doktorer, utgöra nemligen majoriteten i rikets samtliga konsistorier
med undantag af dem i universitetsstäderna och Stockholm, hvilka
trenne konsistoriers medlemmar emellertid väl äfven äro i den ställning,
att de ega kunskap om den nyare vetenskapens resultat.

Äfven har påpekats faran af att domkapitlets ledamöter, som äro
presternes förmän, skulle döma öfver sina underlydande. Jag ber att
få erinra, att sådant är mycket vanligt inom vår embetsmannakorps.
Hofrätterna döma öfver höradshöfdingarne, som äro underordnade hofrätterna;
men aldrig har jag hört någon ifrågasätta, likasom jag för -modar att ingen ifrågasätter, det hofrätterna skulle vara olämpliga
att döma öfver förseelser af häradshöfdingar, derför att dessa stå
under hofrätternas förmanskap. För min del har jag svårt att inse
betydelsen af detta argument.

Jag förenar mig således med dem, som yrkat bifall till Utskottets
förslag.

Herr Hedin. Herr Talman! Då jag med full visshet och säkerhet
vet med mig, att jag aldrig med vett och vilja förvränger någon

annans yttrande, då jag lika visst vet att jag, om jag någon gång
gör mig skyldig till missförstånd och blifver upplyst derom, är villig att
genast bedja om tillgift för det begångna felet, skulle jag visserligen

kunnat anse mig berättigad att rigta några klagomål mot en talare,

som under lördagens debatt behagade lägga i min mun ord, som aldrig
kommit och aldrig skola komma öfver mina läppar, så mycket hellre
som de skulle strida mot min åsigt och min öfvertygelse. Jag hade
nästan förväntat att lian, upplyst härom, skulle återkalla sin beskyllning,
men han har icke funnit det lämpligt, och då jag lyckligtvis har
ganska lätt för att glömma oförrätter, skall jag icke uppehålla mig
dervid, isynnerhet som jag i dag fått en oförväntad anledning'' till tacksamhet
mot den ärade talaren, representanten för Karlstad, derför att
han tydligt uttalat något, som jag visserligen förmodat, men hvithet
man på vissa håll säkerligen helst skulle vilja hafva omsorgsfullt fördold!.
Den ärade talaren har nemligen sagt, att kyrkomötet bör i kyrkliga
frågor hafva initiativet, och han har yrkat detta såsom det principielt

Måndagea des 3 Mars, £. m.

N:o 15.

rigtiga. Häri har icke sagt att det kan vara ursäktligt att man — mot
hvad jag anser vara grundlagens tydliga mening — har för en gång
lemnat initiativet åt kyrkomötet. Han har icke heller förklarat detta förfarande
såsom orsakadt af önskan att vinna tid. Han har med ett ord
ej försvarat denna åtgärd med praktiska skäl, som kunna urskulda den,
utan rent af såsom principielt rätt framhållit, att kyrkomötet skall
behandla kyrkolagstiftningsåtgärder i första hand, och Riksdagen således,
såsom den ärade talaren på göteborgsbänken framhöll, sättas i
nödvändighet att blifva kyrkomötets jaherre. Med icke mindre tydlighet
har den ärade Karlstadsrepresentanten uttalat sig om en annan
ömtålig punkt, då han till besvarande framstälde denna fråga: är det
skäl att draga fram presten inför en stor tings-menighet, är det icke
bättre att behandlingen af hans förbrytelse varder så litet veterlig
som möjligt. Der hafva vi den verkliga meningen, öppet i dagen lagd,
och jag är talaren högst tacksam derför.

Jag skall icke försöka efterforska hvad han åsyftade med sitt
yttrande, att inga särskilda intressen borde kunna finnas som stälde
hinder i vägen för antagandet af nu förevarande lagförslag, helst som
det synes mig nog att mot förslaget kan åberopas ett allmänt intresse.
Detta allmänna intresse heter den moderna samhällsordningens
behof af likhet inför lagen, hvilken ej låter förena sig med
dessa privilegierade domstolar af icke lagfarne och, derest kyrkolagskomiténs
förslag till ombildning af domkapitlen komme att genomföras,
till en del afsättlige ledamöter.

Det är visst att domkapitlens nuvarande sammansättning får anses
utdömd; ingen menniska lär med visshet kunna säga hurudan deras
sammansättning framdeles kan komma att blifva, men om jag får
antaga att den blir sådan som komiterade föreslagit, skall domsrätt i
sådana frågor, som i denna lag finnas omtalade, läggas i händerna på
domare, som af Kong!. Maj:t dertill förordnas. Ty intet finnes i komiterades
lagförslag som antyder, att de afKongl. Maj:t särskildt tillsatta
domkapitelsledamöterne skulle hafva något mer än ett förordnande
som kan gifvas i dag och återtagas i morgon. Jag hemställer till benäget
öfvervägande, hvilken grad af sjelfständighet vid domsrättens
utöfning bör tilltros dessa tillförordnade prester gent emot stiftets chef,
ordföranden i denna domstol, der de skulle kallas att vara nämndemän.

Denna lag — har förut jag sagt — företer åtskilliga luckor. Det
förefaller mig eget att, då man vill reformera eu viss del af lagstiftningen,
man icke sträfva!’ att fylla sådana luckor, som länge varit
kända, erkända och öfverkiagade. För 25 år sedan yttrade en man,
för hvilken jag är öfvertygad att vi samtlige böja oss med vördnad,
såsom för eu af de kunnigaste män, en af de varmaste fosterlandsvänner
som hedrat vår representation, nemligen August von Hartmansdorff,
att, om en prest för fel i lära eller lefverne åtalas inför domkapitlet,
finnes ingen i lag bestämd åklagare. Då jag ej litat på mina
anspråkslösa undersökningar, bär jag, genom att rådfråga personer, i
denna sak kunnigare än jag, sökt vinna visshet, huruvida den lucka,
som von Hartmansdorff påpekat, sedermera blifvit fyld.; men jag har
icke varit i stånd att komma till annan öfvertygelse, än att förhållan -

Om förbrytelse

of prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

M:o 15.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

24 Måndagen den 3 Mars, f. bo.

det ännu i dag är detsamma som det var, då han på anförda sätt
yttrade sig vid 1858''—1854 årens riksdag. Många företeelser, och
deribland en från de senaste veckorna, synas mig ådalägga, att det
vore mycket önskvärd!, att denna lucka blefve fyld. Jag tvifla!’, att
det kan vara för de så mycket omtalade kyrkliga intressena förmånligt,
att ett sådant angifvaresystem får florera, som nu är fallet. Jag.
tvifla!'' också, att det kan vara förenligt med dessa intressen, att domkapitlet
skall fungera på en gång såsom åklagare eller — ty det ordet
passar snarare — angifvare och såsom domare.

En annan lucka i lagstiftningen förefaller mig vara den att, såvidt
jag, som är olagfaren, kunnat utröna, det icke i vår svenska
lagstiftning finnes någon bestämmelse, som visar, hvar forum skulle
vara för åtal å domkapitelsledamot, som gjort sig skyldig till orätt
dom. Jag tviflar väl icke på, att man genom en slutledning ex analogi
kan förmena sig finna ett sådant forum; men ett analogislut har
ej i vårt samhällsskick samma betydelse som en lagparagraf. Skall
nu måhända i en sak af nyssnämnda beskaffenhet strafflöshet få
blifva följden af bristen på ett lagstadgande om laga forum?

Mig synes sålunda, som om vinsten af detta lagförslag endast skulle
blifva den att gifva ett mera vidgadt utrymme och vidsträcktare
makt åt en myndighet, som längesedan erkänts sjelf behöfva bringas
under den kontroll, som en laglig ansvarsskyldighet medför; jag ber
att i detta hänseende äfven få citera den utmärkte man, jag nyss
nämnde. Antages nu föreliggande lag, torde den dag icke vara aflägsen,
då Sverige får anledning beklaga, att von Hartmansdorfis af
Riksdagen godkända åsigt, till följd af Kongl. Maj:ts undfallenhet för
domkapitlens motstånd, icke lyckades göra sig gällande, då han nemligen
föreslog inrättandet af en central öfverstyrelse för åstadkommande
af större kontroll öfver de kyrkliga myndigheterna, hvilka nu äro
något så när oansvariga. Jag vill icke besvära med citat af von
Hartmansdorfis betraktelser i denna sak, de återfinnas i hans motioner
vid 1858—1854 årens riksdag. Hans förslag hade såsom bekant
den effekt, att Riksdagen i skrifvelse den 3 November 1854, i den af
Hartmansdorff förordade rigtning, uttalade önskligheten af att en
centralmyndighet för kyrkliga ärenden måtte inrättas “för vinnande
af nödig enhet samt tillsyn och kontroll. “ Det lär icke hafva fallit
ur minnet, hvilket motstånd mot detta förslag reste sig från de kyrkliga
myndigheternas sida under herrar biskopars ledning; men om
någon i detta afseende skulle vilja friska upp sitt minne, ber jag att
få hänvisa honom till det i Svensk Kyrkotidning införda utlåtandet
af domkapitlet i Lund, ett utlåtande utan allt tvifvel dikteradt af
samma två män, som dikterat den senaste kyrkolagskomiténs förslag.

Den ärade representanten för Karlstad har uttalat den åsigt,
att Riksdagen icke bör anse sig vara den, som just har förstånd
att bedöma kyrkliga angelägenheter. Jag ber honom dock hafva
godheten erinra sig, att de kyrkliga angelägenheterna äro i vårt
land på så många punkter sammanblandade med dem, som man
med ett oegentligt uttryck benämner de verldsliga, men hvilka jag vill
kalla de borgerliga, att Riksdagen väl torde få anses vara i sin goda

Måndagen den 3 Mars, f. in.

N:0 15.

rätt, om den ej släpper ur sin hand befogenheten att uppdraga gränsen
mellan kyrklig och borgerlig lag; och derom är nu fråga, i ty
att detta förslag afser utvidgning af kyrkolagsområdet.

Hvad beträffar samma talares yttrande i anledning af de anmärkningar
man gjort mot förevarande förslag ur den synpunkt att, som hans
ord folio, i de “nuvarande" domkapitlen icke finnas några jurister, så
ber jag honom komma ihåg, att samma anmärkning drabbar äfven den
tilltänkta organisationen af domkapitlen. Enligt kyrkolagskomiténs
eget förslag skulle icke heller komma att ingå något juridiskt element
i domkapitlens sammansättning; jag förmodar, att sluta af Herr Statsministerns
och Chefens för Justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet,
att det antagligen är regeringens mening, att stycke
efter stycke partielt genomföra hela det stora kyrkolagsförslaget.

Samme talare har äfven bedt oss ej förgäta hvad jag för min
del icke tror att någon glömt, nemligen att konsistorierna endast äro
första instans och att det således finnes möjlighet att ett mål derifrån
kan komma under en högre lagfaren myndighets pröfning. Om
detta skall ega någon betydelse, kan det endast vara i händelse det
utgör försatsen till en eftersats af följande innehåll: vi kunna gerna
undvara lagfarenhet i alla första instanser. Ty i annat fall återstår
för talaren att bevisa hvarföre det behöfs lagfarenhet i rådstufvurätter
och häradsrätter, men ej i konsistorierna.

Jag anhåller slutligen att i min ringhet få inlägga en vördsam
insaga mot hvad för eu stund sedan anfördes af Herr Statsministern.
Hans Excellens behagade yttra att man, för att taga i anspråk i viss
rigtning Kammarens dels sympatier, dels antipatier vid behandlingen af
den nu föreliggande frågan, bär omrört saker, kvilka icke med densamma
stå i närmare eller kanske icke i något sammanhang. Härvid
ber jag dock att få anmärka, för det första, att det nu framlagda lagförslaget
endast utgör en mindre utbruten del af ett större helt, som
i min tanke röjer eu viss genomgående princip, hvilken jag för min
del ej tvekat att beteckna med namnet hierarkisk, samt för det andra
att, för såvidt jag rätt fattat Herr Statsministerns eget resonnement i
statsrådsprotokollet, meningen alltid varit att bit för bit genomföra
hvad kyrkolagskomitén föreslagit.

Hans Excellens bar också yttrat att genom detta lagförslag icke
några flera frågor blifvit förlagda til! specialdomstol än för närvarande
är fallet. Jag ber om ursäkt att jag i detta afseende fortfarande
är af samma mening som jag uttalade i Lördags. I händelse
— och detta sker genom denna lag — religionsmål förflyttas från
hofrätt till konsistorium, så måste detta innebära en utvidgning af
den konsistoriella domsrätten, så vidt icke det svenska språkets ord
plötsligen mig ovetande fått en annan betydelse än de hittills egt.

Slutligen har Hans Excellens behagat yttra att det ej är något
ovanligt, utan tvärtom något generel! inom vårt samhällsskick, att
embetsman icke äro underkastade åtal inför underdomstol för embetsförseelser.

Det är val bekant att en mängd embetsman svara för begångna
förbrytelser inför hofrätten, men det kan val icke falla någon in att

Om förbrytelse

S af prest och

laga domstol

sådana mai.

(Forts.)

N:o 15.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

26 Måndagen den 3 Mars, f. in.

beteckna hofrätterna såsom annat än allmänna domstolar; och för
öfrigt — hvad som för mig är af största vigt — består hofrätt af
lagfarne män.

Jag anhåller, Herr Talman, om afslag å den föredragna paragrafen.

Herr Torpadie: Om, Herr Vice Talman, den nu föredragna
paragrafen stode enstaka och förelädes till pröfning, skulle jag utan
tvifvel ej våga framkomma med det yrkande, jag nu gör, nemligen
att densamma måtte varda af Kammaren godkänd. Men jagvågar
göra detta yrkande just derföre att- denna paragraf sammanhänger
med hela lagförslaget så nära, att om en paragraf faller, hela
förslaget måste falla.

Jag vill ingalunda bestrida vigten af åtskilliga mot paragrafen
framstälda anmärkningar, men dessa synas mig ändå ej vara af så
stor betydelse, att jag för deras skull vill afstå paragrafen. Jag ser
i det föreliggande lagförslaget en kodifiering af åtskilliga äldre stadgande^
Indika sinsemellan måhända ej alltid haft det bästa sammanhang.
Yrkandet på bifall är emellertid redan förut framstäldt,
och jag skulle ej vågat trotsa följderna af en nyss öfverstånden sjukdom
för att taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk några ögonblick,
om jag ej blifvit särskildt uppkallad af ett yttrande af vännen
Lyttkens, som antog att denna paragraf, om den godkännes, skulle
innebära ett band på den fria forskningen. Jag är den förste att
medgifva all rätt åt den fria forskningen. Jag är sjelf en fri man
och har forskat fritt, men står här såsom ett exempel på att detta
dock kan leda till annat resultat. Jag skyr icke alls att bekänna
att resultatet för mig varit att jag med bästa öfvertygelse och värme
omfattat den evangeliskt-lutherska kyrkans läror i alla stycken. Men
då jag säger detta, vill jag ej förgäta en tanke, uttalad af en framstående
tysk teolog, som säger att vi, som stå på denna ståndpunkt,
icke få döma våra bröder hårdt, hvilka icke dela vår öfvertygelse.
Den fria forskningen har sin rätt, men öfver den står dock en rätt,
som måste sättas högre på det religiösa området, och det är församlingens
rätt. Äfven jag är församlingsmedlem och tror mig kunna
tala å församlingens vägnar.

Det är icke individen, som förändrar kyrkans lära, det är kyrkan
sjelf, som gör det, och för mig är kyrkan både presten och församlingen
samt framförallt församlingsmedlemmarne, ty de äro flere
än presterne. Skulle man alltså våga antaga, att eu prest, som i
följd af sina forskningar har kommit till en annan lära än kyrkan,
blott och bart med den fria forskningens rätt skulle ega befogade
anspråk på att få framlägga resultaten deraf på prediksstolen ? Jag
tror att man i sådant fall skulle råka i ganska besynnerliga förhållanden.
Tänkom oss en församling med Henne präster, hvilka alla
vilja begagna sin rätt att lägga fram resultaten af sina studier. Församlingen
skulle måhända i ottesången få åhöra en förkastelsedom
öfver barndopet och i högmessa!! och aftonsången få ett föredrag af

Måndagen den 3 Mars, f. .v.

N:o 15.

en annan och en tredje som öfvergått till något annat dissentersamfund.

Huru går det val då med församlingens rätt? Blefve den måhända
icke kränkt? Det måste — jag bekänner det — vara ytterst
svårt för pimsten att komma i ett sådant predikament, men jag kan
icke se att icke samma svårigheter förefinnas för hvar och en som
tillhör ett visst samfund, hvilket verkar efter bestämda regler till något
visst ändamål. Hvad fördrar man då i andra dylika fall af eu
sådan person? Jo, att han träder tillbaka.

För öfrig! och hvad angår svenska kyrkans rätt, så tror jag mig
icke skola af mången blifva emotsagd, då jag påstår, att det stora
flertalet ännu anser evangelisk-lutherska kyrkan såsom ett gyllene
bälte kring gamla Svea, som ännu ser de klara strålarne från alla de
diamanter, som smycka detta bälte, och. som aldrig förgäter, att det
är denna kyrka, i hvars tro våra fäder dött och vi alla uppvuxit och
som särskild! för oss, som äro gamla, är så mycket dyrbarare, som
det är samma kyrka, till hvars sakrament vi fört våra barn.

Jag tager mig friheten yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Carl It vars son: Jag har med tystnad åhört den diskussion.
som mellan de föregående talarne förts rörande lagstiftningen
uti föreliggande fråga, och jag skulle äfven nu så gjort, derest icke
eu af kyrkans högste målsmän afgifvit ett yttrande i ämnet, som torde
böra tillbakavisas. Det yttrande jag ämnade med några få ord bemöta
är nemligen det, att det icke vore lämpligt, att en prest inför
tingsmenigheten stäldes till ansvar för de em betsförbrytelser, häri
kunnat begå. Denna del af hans yttrande är emellertid på ett kraftigt
sätt redan af ett par talare tillbakavisad, hvarföre jag i afseende
på den kan inskränka mig till åberopande af hvad de sagt. Ett och
annat af hvad samme kyrkans målsman i öfrig! sagt, kan väl förtjena
några ord, äfven det; men jag skall återkomma dertill om eu stund.
Eu annan mans yttrande torde förtjena större uppmärksamhet, och
jag vall först egna några ord åt det. Sedan jag begärde ordet har
nemligen Hans Excellens Herr Statsministern yttrat sig, och hans
yttrande kan gifva anledning att särskildt med afseende derå nämna
några ord. Jag tillstår då, att jag icke rätt vet, huru jag skall förstå
detta hans yttrande. Jag har nemligen ingen anledning förmoda att
Hans Excellens vill göra frågan till eu politisk fråga. Ty på lagstiftningens
område anser jag det ej vara lämpligt att röra sig i den högre
politiken; sådant må ske, då i fråga om ett eller annat anslag olika
meningar uppstått emellan regeringen och representationen, och då
må gerna någon undfallenhet ega rum, på det att icke konflikter må
uppkomma mellan de båda statsmakterna. Men då det gäller lagstiftning,
kan jag, som sagdt, icke finna detta lämpligt, och det
vore olyckligt om man gåfve sig in på den vanan att i slika frågor
icke hvar och'' en skulle ega att förfäkta sin särskilda mening. Skulle
det åter möjligen vara fråga om att med anledning häraf ställa till
eu politisk konflikt, då uppstå naturligtvis större betänkligheter, men
jag anser likväl dessa betänkligheter icke böra vika för hvars och ens

Om förbrytelse
eif prest och
loya domstol i
sådana mål.
(Forts.)

H:o 15.

Måndagen den o Mars, f. ic.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

mening. Jag kan visserligen rinna, att den man, som stod i spetsen
för regeringen, då representationsreformen genomfördes och som varit
den egentlige upphofsmannen till kyrkomötesförordningen, kan hysa
vissa betänkligheter vid att gå långt gent emot hvad kyrkomötet uttalat
såsom sin åsigt, och att, då han från många håll fått uppbära
mycket klander, han derföre kan anse sig berättigad att hålla igen.
Men att icke äfven andra skola få hysa sin mening, kan jag ej gå in
på, och min åsigt är, att det ej går an att allt för mycket hålla igen.
Då frågan här väl egentligen gäller, hvilken domsrätt domkapitlena
skulle ega utöfva, så kan man säga att detta i väsentlig mån sammanhänger
med de politiska förändringar, som inträdde i och med
den nya riksdagsordningens införande.

Förut hade lödder skåpet och adeln sin domsrätt egentligen i hofrätten;
men detta har till större delen upphört, så att numera nästan
ingenting deraf återstår, utan adelsmännen få åtnöja sig med att dömas
af allmänna domstolar, de som andra. Hvad som rörer deras egna
angelägenheter, såsom eu särskild klass betraktade, behandlas af en
särskild församling, adelsmötet, men i fråga om domsrätten gäller för
dem numera detsamma som för andra medborgare.

livad presterne angår, så medgifver jag visserligen, att deras
makt och rättigheter blifvit mycket inskränkta genom kommunallagarna,
ehuru detta skedde före representationsförändringen. Syftet
med kommunallagarne var enligt mitt förmenande dels ätt uppfostra
folket till sjelfstyrelse, till att sjelft sköta sina angelägenheter inom
kommunen, och dels att presten, som ditintills haft det mesta att säga
inom församlingen, skulle befrias från de kommunala bestyren och
således få minskning i en del af hans makt och myndighet. Jag tror
att detta varit välgörande för samhället; och det kommer utan tvifvel
att framdeles visa sig ändå mera välgörande. Det är vidare tydligt,
att, då presterskapet, såsom sådant, blef uteslutet från representationen,
det förlorade än mera makt; men den makt man åt detsamma
bibehållit är ännu för stor, ty det har icke allenast fått sig förbehållen
de kyrkliga ärendenas behandling på allmänt kyrkomöte, utan har
äfven qvar sin egen domstol.

Nu har den ärade talaren från Karlstad behagat säga, att han
icke tror att Riksdagen förstår de kyrkliga angelägenheterna så väl
som kyrkomötet. Det är visst möjligt att så är i afseende på den
högre teologien, men angående en mängd andra ärenden, som röra
kyrkolagstiftningen, tror jag, man kan våga det påståendet, att de
samma skulle blifva mera ensidigt behandlade, derest kyrkomötet
ensamt handlade dem, än då Riksdagen beslutar i ämnet. Ty i Riksdagen
rinnas personer från alla klasser, hvilket torde få anses mycket
godt, då fråga är om att afgöra sådana ärenden, som egentligen äro
att hänföra till kyrkolagstiftningen, med uteslutande af den högre
teologien. I dessa frågar vågar jag påstå, att Riksdagen, på det hela
råget, har bättre insigt, än kyrkomötet, derföre, som sagdt, att Riksdagen
är sammansatt af personer från skilda samhällsklasser, som
måste antagas medföra en mera mångsidig kännedom än kyrkomötet
om behofven inom kyrkolagstiftningens område, då dessa hufvudsak -

Måndagen den 8 Mars, f. so..

N:o 15.

ligen röra församiiugarne. Det är sant, att den, som utgår från principen,
att presten icke är till för församligens skull, utan tvärtom, han
kommer till ett annat resultat, än de som hysa en motsatt åsigt. Men
svårligen lärer man numera kunna på allvar hysa en sådan åsigt. Ty
det finnes numera ingen politisk ställning, som förlänar presterskap^
samma kraft och inflytande i samhället, som det förr hade; och då
så är, måste man väl anse att presten är till för församlingen och
icke denna för presten. Vid sådant förhållande fäller det väl af sig
sjelft, att folket, representationen i sin helhet, från församlingens synpunkt
är mest lämpligt att stifta lagar som egentligen röra församlingarne
sjelfva.

Jag tror således, att hvad den ärade ledamoten yttrade i detta
hänseende icke är hållbart.

Hvad nu beträffar den föreliggande frågan särskildt, så får jag
tillstå, att jag väl kan finna att genom förslagets antagande man
skulle stå ungefär på samma ståndpunkt som förr och att således
ingenting skulle förloras genom dess antagande. Men då så lång tid
förflutit sedan representationsförändringens genomförande, så kan jag
icke neka till, att det är för mig motbjudande att antaga ett förslag,
så litet eller intet reformerande som detta. Man hade naturligtvis
förestält sig, åtminstone har jag gjort det, att sedan representationsförändringen
väl blifvit genomförd, man skulle så småningom börja att
genomföra reformer i flere rigtningar, men det har gått sakta, jag tror
allt för sakta. Jag kan, som jag nyss sade, förstå, att man kan vilja
hålla igen, om man tycker sig märka att det går allt för fort — men
jag får säga, att man också kan hålla igen så länge, att det går för
sakta, och missnöjet dermed blir icke mindre. Jag erkänner villigt
svårigheten af att träffa medelvägen här likasom vid alla andra tillfällen,
men det är nödvändigt att försöka dermed äfven på reformernas
område.

I afseende å domstolsväsendet tror jag, att den principen bör
tillämpas så mycket som möjligt, att, likasom genom representationsförändringen
nationen börjat sammansmälta och allt mer och mer skall,
som jag hoppas, sammansmälta till ett folk, det äfven är önskligt att

alla inom ett visst område, utan afseende å hvad klass de tillhöra,

dömas vid samma domstol för förseelser, begångna inom detta område.
Konseqvensen af det ena leder till det andra, och jag tror, att en
reform i denna rigtning bör genomföras ju för desto hellre. Jag hör
icke till dem, som önska, att man skall gå alltför fort, ty då inträder

lätt en reaktion, men att stå stilla går icke heller an. I tidens anda

ligger visserligen något reaktionärt; men låtom oss akta oss derför,
ty ett tillbakagående framkallar ofta ett ålit för plötsligt framåtskridande.
som i sin ordning kan framkalla oro i samhället, och detta
är icke heller bra. Eu lugn utveckling och ett sansadt framåtskridande
i vissa rigtningar är det enda, som på längden bekommer samhället
väl. Eftersträfva vi det målet, så upphinna vi det också. Om
också jag och flera med mig, som nu äro gamla, icke kunna hålla
i länge och våra främsta män icke våga taga något stort steg på
den banan, så kommer väl ändå icke att finnas brist på yngre män,

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

^8:o 15.

Måndagen den •-> Mars, f. ro.

Om förbrytelse

af prest och

laga domstol i

sådana mål.

(Forts.)

hvilka kunna med mera kraft taga det steget. Jag föreställer mig
att så kommer att ske, äfven om det skulle dröja några år. Men
det är olyckligt, om vi icke snart börja att tänka på nödiga reformer.
Man har visserligen sagt, att Riksdagen icke ifrågasatt någon förändring
i domstolsväsendet rörande de särskilda inrättningarne, såsom
domkapitlen och krigsdomstolarna, och detta må vara sant; men enskilda
röster hafva dock ganska allvarsamt låtit höra sig inom representationen
i dessa hänseenden. Att dessa röster trängt sig till regeringen,
derom är jag förvissad, och jag antager att regeringen mera lyssnat
till dem, om hon icke från andra håll blifvit tillbakahållen. Kyrkomötet
har, såsom man sett, varit en återhållande makt. Man kan
icke neka dertill; och jag befarar att, om kyrkomötet håller i på samma
sätt som hittills, det icke är annat att göra än att vidtaga en grundlagsförändring,
så att man blir kyrkomötet qvitt. På det kyrkliga
området är det nödigt att gifva akt på tidens kraf. Om man ock
antager, att en frikyrka är teoretisk rigtig, så vill jag icke påstå att
den är för ett samhälle den mest passande, ty det är önskligt att
hafva en statskyrka. Men för att en statskyrka skall befinna sig val,
måste den hafva utrymme, så att de flesta inom den kunna trifvas
och finna sig väl. Då kunna tvister undvikas, men icke undvikas de
genom att hålla allt för mycket igen; tidsandan krafvel'' att man äfven
på detta område går framåt och varsamt följer med.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan endast tilllägga,
att den föreliggande paragrafen icke tilltalar mig, enär den ej
går*i den rigtning, att jag anser den värd att antagas. För min del
måste jag således rösta mot densamma.

Herr Key: Jag ber om Kammarens öfverseende för det att jag
ännu en gång tager till ordet i denna fråga; men jag kan icke afhålla
mig derifrån till följd af åtskilliga yttranden, hvilka blifvit fälda
under debatten här i dag och som äro af eu ganska märklig beskaffenhet.

Hans Excellens Statsministern började sitt anförande dermed, att
motståndare till det förevarande lagförslaget utvecklat “en stor taktisk
skicklighet för att af en liten sak göra eu stor11. Jag beklagar,
att Hans Excellens uppfattning är sådan, att ämnet för den meningsskiljaktighet.
som här kommit till tals, skulle vara eu liten sak. kör
mig är det icke ringa, detta spörsmål om presten skall vara ^en samhällsmedlem,
som alla andra, eller om han alltjemt skall stå qvar i
sin medeltidsställning, äfven då man går att, stifta nya lagar.

Hans Excellens har äfven behagat säga, att hvad som nu klandras
redan förut är stadgadt. Låt så vara, men detta är, i fråga om
det nya, icke en förtjenst utan en brist. Ja, man kan och man
måste måhända finna sig i gamla missförhållanden, så länge dessa
bestå; men, när fråga blir om att stifta något nytt, så hvarken kan
eller bör man införa och inympa dessa missförhållanden i de nya
lagar, hvilkas ändamål och berättigande just måste vara att utesluta
det föråldrade samt ersätta detta med tidsenligare samhällsformer.

N:o 15.

MånöageB den 3 Mars. f. m.

Vidare beklaga!'' jag, att här vid sidan af änraet, ja ganska långt
derifrån framhållits något, som med den sak hvarom nu är fråga icke
har direkt att skaffa, nemligen frågan om vår tro och bekännelse.
Det är att gå både för djupt i och för långt ifrån ämnet. Detta är
mycket enklare än så, men det är tillräckligt stort. Det är fråga om
Riksdagens och Kyrkomötets inbördes maktställning; det är fråga om
huruvida det senare skall vara dominerande öfver den terra och öfver församlingarne
eller icke, det är frågan om presterskapet skall fortfarande
utgöra ett privilegieradt undantag i lagstiftningsväg eller icke, huruvida
presterskapet skall fullständigt ingå uti och utgöra eu del åt" det moderna
samhället eller fortfarande i viss mån stå qvar såsom en medeltidsinstitution.
Detta är frågan.

Jag är den ärade talaren på karlstadsbänken tacksam, hvilken rent
ut och helt öppet med en, om jag så få säga, ärlig advokatyr sagt
ifrån hvad han vill. Han talade om att en prest icke bör dragas
fram inför en stor tingsmenighet, och ansåg att detta skulle uppväcka
förargelse. Detta uttryck har visserligen redan blifvi: af derå föregående
talare bemött, men äfven jag ber att få upptaga detta märkliga
yttrande. Jag medgifver att det skulle väcka en stor förargelse om
en prest komme fram inför eu tingsmenighet, men månne väl detta
är mera förargelseväckande än om han inför en ännu större församlings
menighet och vid ett ännu högtidligare tillfälle gör sig skyldig till ett
sådant beteende, hvarom 10 § talar, der det heter: -‘linnes prest i
embetsutöfning åt starka drycker så öfverlastad, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas, att han är drucken;
varde afsats.

Ett ordspråk lyder: de mortuis nil nisi bene — ■ om de döda ej
annat än godt. Jag kan dock det oaktadt icke underlåta att bär
anföra ett exempel från det förflutna, till hvilket jag sjelf varit åsyna
vittne. Det fans en pastorsadjunkt — han är länge sedan afliden —
en mycket begåfvad man, men som tyvärr var djupt nedsänkt i dryckenskapslasten.
Efter husförhörens slut brukade han uppträda såsom
pajazzo och spela polskor för den församlade menigheten, och han
lärer dervid hafva utvecklat en stor fingerfärdighet i att, när det blifvit
riktigt lifvadt, spela fiol på ryggen. Detta hans beteende anmäldes
hos domkapitlet, men utan påföljd. Slutligen dog församlingens kyrkoherde.
Vid hans begrafning, som dock icke verkstäldes af adjunkten,
utan af eu annan prestman, hvilken blifvit derom anmodad, var adjunkten
så öfverlastad, att han under hela ceremonien med de löjligaste
åtbörder måste luta sig mot kyrkomuren för att hålla sig uppe, till
ett stort spektakel för den församlade menigheten. Då blef han ånyo
anmäld hos domkapitlet och tick ändtligen — hvad tro herrarne —
jo några månaders suspension.

Jag vågar påstå att bibehållandet af undantagsdomstolar för
presterne icke är till presterskapets eget gagn utan tvärtom till dess
skada. Om en prest begår en förseelse, låt kyrkan icke hafva mera
förskoning med honom än den allmänna lagen har det med alla andra:
om han begår ett fel, låt församlingen veta af straffet. I så mycket
större ära och heder kommer den aktningsvärde pimsten att hållas.

Om förbrytelse

af prest och

lapa domstol i

sådana mål.

(Forts.)

N:« 15.

Måndagen den 3 Mars, f. in.

Om förbrytelse

af prest och,

laga domstol

i sådana mål.

(Forts.)

Jag nämnde förra gången jag hade ordet att på samma sätt,
som i Högsta Domstolen två militära ledamöter adjungeras för militärer
rörande mål, kunde två prestman adjungeras i de civila domstolarne
och att för de särskilda undantagsförhållanden, rörande presterna,
som möjligen finnas. dessa skulle då vara behörigen tillgodosedda.
Jag har icke sedan dess hört något som kunnat rubba min öfvertygelse
i detta hänseende.

Deri ärade talaren på karlstadsbänken invände visserligen, att jag
både skämtat, då jag yttrat att domkapitlen icke vore företrädesvis
kompetenta att döma i dryckenskapsmål. Ville den ärade talaren
verkligen hellre, att jag hade påstått att de vore det? Jag kan försäkra
honom att, om det än må hafva legat något skämt i detta mitt
yttrande, så låg det äfven deri ett ganska djupt allvar.

Slutligen har talaren på kalmarbänken, min ärade vän här bredvid,
slagit in på ett loftal om den svenska kyrkan och kallat henne
"ett gyllene bälte besatt med diamanter och fästadt omkring Sveas
midja11. Jag lemnar osagdt huruvida detta bälte verkligen är allt
igenom ett gyllene eller om det blott är delvis förgyldt; men hvad
jag med visshet vet — för att taga äfven jag en bild — det är att
det linnés ett träd, som aldrig vissnar, aldrig murknar, aldrig brytes
under århundradenas stormar, detta är korsets träd. Men det oaktadt,
eller rättare just derför, vill jag icke vara med om att tälja spånor
ur detta träd för att deraf snickra domarebord åt domkapitlen.

Herr Wieseigren: Magra yttranden under den pågående diskussionen
hafva tvungit mig att åter begära ordet.

En talare på Upsalabänken har, om jag förstått honom rätt,
sagt, att lagstiftningen borde eftersträfva den ståndpunkt, att verldslig
domstol hade att döma efter strafflagen och kyrklig domstol efter
kyrkolagen, äfvensom att verldslig domstol alldeles icke borde ha att
döma efter kyrkolag. Detta yttrande förefaller mig något oklart; ty
åtminstone i öfverklagade eller möjligen underställningsmål måste väl
verldslig rätt, dit hofrätt ju hörer, vid sina domslut taga i betraktande
och grunda sig på kyrkolagens stadganden. För öfrigt förefaller
mig hela påståendet nästan obegripligt, ty så länge kyrkolagen
är såsom allmän lag gällande, måste väl äfven verldslig domstol, då
så behöfves. vara skyldig att beakta densamma.

Samme talare påpekade vidare, att strafflagens IS Kap. 15 §
icke kunde tillämpas emot prest annat än då han visade sig drucken
å allmän plats, hvadan någon kollision mellan borgerlig och kyrklig
domstol på grund af stadgaudena i §§ 10 och 18 icke skulle kunna
uppstå. Om det är så, att en presterlig embetsförrättnmg icke skall
kunna ega rum å ‘-allmänt ställe11, samt att, om än så vore. presten
dervid dock aldrig kan vara drucken, innebära talarens ord visserligen
eu sanning; men då han tycktes vilja förorda det föreliggande
förslaget, särskilt derför, att med detsammas antagande skulle utfyllas
den lucka, som med afseende å strafflagens 18:15 nu förefunnes
i fråga om bestraffande af prests fylleriförseelser, torde det tillåtas
mig erinra Kammaren, det redan nu lagbestämraelselser finnas, .på

Måndagen den 3 Mars, f. m. 33

giuncl af hvilka prest kau dömas för sådana förseelser, äfven om de
icke begåtts å “väg, gata eller annat allmänt ställe/'' Förordningen
den 16 November 1841 innehåller nemligen uti 2 paragrafen alla
nödiga bestämmelser för dylika fall. Detta framgår ju äfven af ingressen
till nu förevarande förslag, der det ju heter: “med upphäfvande
af hvad----förordningen om fylleri och dryckenskap

den 16 November 1841 innehåller, angående ansvar för prest" etc.
Då således redan nu tillräckliga bestämmelser för prests ansvar i
förevarande hänseende finnas, torde ingenting särskildt i detta stycke
vinnas genom antagande af det nu föreliggande förslaget.

Slutligen anmärkte den ärade talaren i anledning af mina tvifvel,
huruvida meningen vore, att vittnesmålen vid de i 18 § 1 mom!
uppräknade förbrytelser skulle afiäggas inför verldslig rätt eller inför
domkapitlen, att de vore alldeles obefogade, ity att här vore fråga
endast om straff lags-bestämmelser. Så är emellertid icke händelsen;
ty bestämmelserna i 18 § tillhöra den processuella rättens område.
Filer anser verkligen den ärade talaren en föreskrift för viss
myndighet att “ransaka och döma", eller ett stadganden om laga
forum vara att betrakta såsom strafflagsbestämmelser?

Fn talare på karlstadsbänken har framdragit lämpligheten af
att först bestämma domkapitlens kompetens och sedermera deras sammansättning.
Derifrån ledde han sig till nödvändigheten af att antaga
det föreliggande förslaget. Eu sådan bevisföring lär väl svårligen
godkännas. Om förslaget är godt, kan jag visserligen gå in på slutledningen;
är det deremot otillfredsställande, så lärer väl icke den
omständigheten, att kompetensen genom detsamma blifvit bestämd,
innebära tillräcklig anledning för Kammaren att antaga det.

Jag skall icke upptaga tiden med att gendrifva andra försvarsförsök
för förslaget. Icke heller skall jag, såsoih jag förut haft för afsigt,
framställa ett ändringsförslag, hvarigenom åtskilliga §§ från första
momentet skulle flyttas ned i det tredje, utan nöjer jag mig med att
instämma med dem, som yrkat afslag å paragrafen.

Herr Rundgren: Det kan icke nekas, att diskussionen öfver denna
§ pågått så länge, att man kan önska snart komma till slut dermed.
Men då i de närmast föregånde yttrandena representanten för Karlstad
ofta blifvit interpellerad, torde det för mig vara en pligt att
upptaga till besvarande något af hvad sålunda yttrats.

Den talare på stockholmsbänken som sist yttrade sig, antydde att
jag under diskussionen förliden lördagsafton skulle hafva gjort mig
skyldig till att lägga i hans mun ord, hvilka han icke hade yttrat.
För de ledamöter af Kammaren, som då icke voro närvarande, torde
jag få lemna den upplysningen, att vid föredragning af § 1 af förslaget,
hvilken § handlar om straff för prest, som affaller från den rena
evangeliska läran, uppträdde denne ärade talare med ett mycket vidlyftigt^
yttrande, hvaraf största delen, såsom rigtad emot kyrkolagskomiten,
icke hörde till saken. lian ogillade den inskränkning,
predikofriheten, enligt denna § skulle lida, men förklarade tillika
såsom en brist i lagen, att der saknades hvarje hinder för en prest

Andra Kammarens Prof. 1819. N:o 15. q

N:o 15.

Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse att tala mot främmande trosbekännare. Med anledning deraf yttaf
prest och. ra(je jag, förundrade mig att han hyste eu sådan ömhet mot

“sådancTmål * de främmande trosbekäunarne, under det att han mot bekännare af
(Forts.) '' den egna läran icke hade så mycket uppmärksamhet, att han ville
gilla en §, som förbjöde en prest i kyrkan att affalla från dess bekännelse.
Om nu detta var origtigt å min sida, d. v. s. om den
ärade talaren icke hade bestämdt talat om hvad som står i 1 §, så
innebar likväl hans yttrande om votering vid den första paragrafen
att han ogillade densamma, och hade jag således full rätt att säga
att han icke ville att man skulle tala mot främmande trosbekännare,
men deremot gerna lemnade frihet att tala mot sin egen bekännelse.

Den närmast föregående talaren, och äfven andra, hafva upptagit
mitt yttrande, att man icke gerna borde önska att presten blefve
kallad inför eu domstol att höras inför en tingsmenighet, och deraf
ledt sig till det resultat, att man genom denna författning ville gifva
åt presten en privilegierad ställning. Mitt yttrande i Dåga om att
icke draga fram presten inför tingsmenigheten måste dock naturligtvis
gälla endast i de fall, d. v. s. förbrytelser i embetet, då denna
lag talar om domkapitlets domsrätt. Jag har dermed icke afsett att
presten skulle vara befriad från att dragas fram för allmän domstol
om han begår brott, som ur allmänna lagens synpunkt är straffbart,
utan yttrandet afsåg endast sådana frågor, der enligt denna lag domkapitlet
har att utöfva tukt mot prester; i sådana anser jag det lämpligt
att presten icke dragés fram för verldslig domstol, utan att saken
afgöres i domkapitlet.

Talaren på stockholmsbänken yttrade äfven, att man icke borde
antaga det föreliggande förslaget derföre, att derigenom skulle presten
komma att dömas af domkapitlets afsättliga ledamöter; tilläggande
talaren, att enligt kyrkolagskomiténs förslag en del af domkapitlets
ledamöter skola utses genom val och sålunda vara afsättliga. Detta
är i sanning ett ganska egendomlig bevisföring. Jag hade förestält
mig, att man bör bedöma frågan efter nu förefintliga förhållanden,
och så vidt jag har mig bekant, sitter för närvarande i domkapitlen
icke någon enda ledamot, som kan utan efter laga ransakning och
dom afsättas. Och hvad som i en framtid kan blifva stadgadt i det
hänseendet lär väl bero af Riksdagen, utan hvars bifall ju nu mera
icke någon förändring äfven i denna gren af lagstiftningen kan genomföras.
Den ärade talaren citerade äfven i frågan ett yttrande af
Aug. von Hartmansdorff. Om detta citerande gäller alldeles detsamma
som i fråga om en annan värd talares från Göteborg citerande af
Augsburgiska bekännelsen. Utan tvifvel vill den ene lika litet erkänna
Augsburgiska bekännelsen, som den andre vill erkänna von Hartmansdorff
såsom i allmänhet giltiga auktoriteter; men om dessa auktoriteter
i någon särskild mindre vigtig punkt lyckas stämma öfverens
med de värde talarnes åsigter, då dragas de strax fram. Jag lemnar
således derhän, om slikt sätt att argumentera är att skatta synnerligt
högt.

Herr Carl Ifvarsson begagnade tillfället att vid behandligen af
denna enkla och på det hela i sjelfva verket icke så särdeles betydelse -

Måndagen den 3 Mars, f. m. 35 NlO 15.

fulla fråga uttala sig om åtskilliga vigtiga politiska och sociala ämnen. Om förbrytelse
Deri vill jag nu icke följa honom, då jag anser att man gör klokast
i att hålla sig till den fråga som föreligger till afgörande, och icke tådana mål
göra den större än den i sig sjelf är. Men han fälde under sitt an- (Fort».)
förande tvenne uttalanden, a.f hvilka det ena gladde mig, medan det
andra gjorde ett motsatt intryck. A ena sidan yttrade han nemligen,
att kyrkomötet icke kan hafva så synnerligen stor betydelse, enär
deri vore inrymda hufvudsakligen klerikala element eller eljest sådana,
som icke kände församlingarnes behof. Detta gladde mig icke,
emedan det icke var sant. Men hvad jag deremot fann mycket glädjande
var det uttalande han i sammanhang dermed både, att Riksdagen,
som vore sammansatt af representanter af olika samhällsIclasscT,
derigenom vore mera kompetent att bedöma allmänna angelägenheter
och äfven de kyrkliga. Ja, den föreställningen har äfven jag och de
med mig liktänkande alltid haft, att Riksdagen i sig innesluter representanter
af de olika klasserna inom samhället, och att derföre de
olika klassernas representanter böra tillerkännas större betydelse vid
afgörandet af förekommande frågor. Men förhåller det sig i sjelfva
verket så? Är det verkligen förhållandet, att man lemnar representanter
af alla samhällsklasser tillträde till Riksdagens Utskott, som hafva
till sill uppgift den förberedande behandlingen af ärendena ? Eller är
det icke snarare så, att man anser all deras erfarenhet, deras sakkunskap
och deras insigter der helt och hållet öfverflödiga? Och har
icke den representant, som nyss näst före mig hade ordet, en gång
uttryckligen förklarat, att det är endast han och de med honom liktänkande,
som representera svenska folket, och att alla andra alls
icke känna dess behof och önskningar. Det vore i sanning glädjande,
om Herr Ifvarsson numera kommit på andra tankar och således anser,
att Riksdagens och särskilt Andra Kammarens stora betydelse ligger
just deri, att de olika samhällsklasserna der hafva tillfälle att samråda
om och göra sina åsigter gällande vid afgörandet af allmänna
angelägenheter i män af de skål som för dem anföras. För min del
har jag aldrig tvekat att bjuda skäl för de åsigter jag hyser.

Samme talare yttrade vidare, att det icke kan vara skäl att antaga
ett förslag, som är så litet reformerande, som det nu föreliggande.
Det är möjligt, att detta förslag är mycket litet reformerande,
inen då kan jag icke heller förstå, hvarför det skall stöta på så starkt
motstånd. För öfrigt, hvarefter skall väl betydelsen af en reform
bedömas? Om man är ense om att i ett visst förhållande, till exempel,
såsom nu, i fråga om domkapitlens och de öfriga dömande myndigheternas
domsrätt, råder oklarhet, dunkelhet och osäkerhet, månne
det då icke är en bättre och större reform att undanrödja denna oklarhet
och dunkelhet, än att förklara att, emedan dessa specialdomstolar
för kyrkotuktsförhållanden med afseende å presterskapet bibehållas,
man icke vill antaga förslaget och således kastar å sido de fördelar,
som kunde vinnas genom att erhålla klarhet i saken.

Den ärade ledamoten på hallandsbänken hotade med att, om
kyrkomötet icke visade sig mera reformerande än hitintills, det icke
torde finnas någon annan utväg än att på grundlagsförändringens väg

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. in.

!“Se fri fräu detsamma. Ja, det var just eu af de stora betänk lag^a

domstol i som ur kyrkans synpunkt uttalades icke blott af mig, utan

sådana mål. af många andra, då representationsförändringen var å bane, att den
(lorta.) trygghet, som lemnades henne för närmaste vården om hennes angelägenheter,
genom dennas öfverflyttande från presteståndet på kyrkomötet
var otillräcklig. Huru den af talaren antydda grundlagsförändringen
skall låta sig verkställa, kan jag emellertid icke inse, och
förmodligen icke han heller. Det är nemligen tydligt, att då uti den
nuvarande Riksdagen äfven främmande trosbekännare kunna få intrade,
Riksdagen icke kan vara lämpligt forum för stiftande af kyrkans
lagar. Och detta var ju också ett ibland motiven för kyrkomötets
bildande. Då så är förhållandet, huru skall det gå till för Riksdagen
att gorå sig fri från kyrkomötet? Om en delegation från kyrkans
sida måste finnas, hvilken har att yttra sig i kyrkliga frågor och som
eger makt att. i sådana afgifva sitt veto, skulle det verkligen vara
lyckligt, vare sig för staten eller kyrkan, att kyrkomötet betoges sina
nuvarande rättigheter ? För min del tror jag det icke.

Samme. talare upptog slutligen ett yttrande af mig i fråga om
de presterliga befordringslagarne och rättigheten att kalla fjerde
profpredikant,, i hvilket jag till pröfning upptog Utskottets ord, att
presten är till för församlingen skull och icke församlingen för
prestens. Detta mitt yttrande anfördes af den ärade talaren i den
meningen, att jag helt naket skulle hafva sagt, att presten icke är
till för församlingens skull. Jag ber derföre att få hänvisa till min
förra utveckling i detta hänseende, och vill nu endast erinra derom,
att jag sade att presten är till för församlingarnes skull, och förklarade1
detta sålunda, att han — om man nu skall tala om att någon är till
för en annans skull •— icke är till för en enskild församlings skull,
utan för kyrkans, det vill säga för hela komplexen af församlingarne
mom kyrkan, samt tilläde, att det följaktligen icke kan vara rigtigt
att de strömningar, vare sig i deri ena eller andra rigtningen, som
göra sig gällande inom en speciel församling, äro de bestämmande,
utan att det är kyrkan, kyrkans lära och kyrkans organisation, som
skola utgöra normen för den enskilde. Deri ligger ock den stora åtskilnaden
mellan församlingarne inom kyrkan och de fria församlingarne.
I de senare är presten uteslutande till för den enskilda församlingens
skull; och i samma ögonblick han icke lärer, hvad församlingen
vill att han skall lära, varder han derifrån skild. Men så förhåller
det sig icke med presten inom den svenska evangeliska kyrkan.

Härmed tror jag mig hafva upptagit till besvarande det hufvudsakliga
af hvad som å den motsatta sidan anförts. Vid sådant förhållande
och då jag . .icke vill, såsom den ärade representanten från
« ljust, sluta mitt anförande på ett poetiskt sätt, inskränker jag mig
till att helt enkelt och prosaiskt yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Lytt ken s: Jag begärde ordet egentligen i anledning af
ett yttrande af den ärade representanten från Kalmar, hvilken på ett
mycket förvrängdt sätt återgå! mitt förra anförande. Jag vill icke
tro, att han gjorde detta med afsigt, ty dertill har jag för hög tanke

Måndagen den 3 Mars, f. m.

om hans karakter, utan jag antager mycket gerna, att felet ligger
hos mig, i det jag måhända uttryckt mig något otydligt. Han pås!»d»
.]’ag tycktes gilla, att vi antoge förslaget, som skulle hafva

till följd att opåtaldt skulle få passera sådant, som att under en
gudstjenst den ene predikanten under ottesången uppträdde och talade
emot döpelsens sakrament och eu annan under högmessan talade emot
någon af våra andra fundamentalbekännelser och så vidare. Det kan
aldrig vara min mening, att sådant borde få passera opåtaldt; utan
det är för att få dessa brott bedömda af vederbörande domstol, nemligen
Hofrätterna, som jag ifrar för alslag å det föreliggande förslaget.
I vår tid gå många och starka strömningar genom vår statskyrka:
och detta gäller icke blott det lägre presterskapet utan äfven stiftsstyrelserna,
som anse schartaunismen för den enda saliggörande tron
andra åter, som hylla den så kallade ny-evangeliska läran, och åter
andra, som fasthålla vid den så kallade rena ortodoxa lutherska läran.
Om nu ett konsistorium skulle bedöma, huruvida i ett särskildt fall
någon schism vore för handen, så skulle säkert ingen ung prestman
anses rättrogen, som icke tillhörde den afdelning inom kyrkan, till
hvilken hans konsistorium hyllade sig. I)et är just af farhåga att
konsistorium i sådana fall kan låta mer eller mindre hänföra sig af
sm egen öfvertygelse, som jag icke vill lägga en dylik frågas afgörande
i dess hand, utan yrkar på att denna domsrätt fortfarande
likasom hitintills må tillhöra rikets Hofrätter. Här äro åberopade
åtskilliga auktoriteter af olika bekännelser till bevis derpå, att det
kan finnas olika religiösa åsigter inom sjelfva kyrkan; jag får åberopa
ännu en auktoritet, nemligen Herr Biskop Rundgren, hvilken i ett anförande
inom denna Kammare i anledning af väckt motion angående
prestens rätt att bannlysa hvar och en församlingsledamot, som han
ansåg icke vara liktänkande med sig, yttrade, -‘att det vore statskyrkans
största prydnad, att den kunde inom sig hysa så många olika
tankande och vara för dem liksom en moder för sina barn11. Just
med anledning häraf och till följd af svårigheten att uppdraga gränserna
tor den fria forskningen, är det som jag vill hafva ett lämoligt
forum bestämdt. Men aldrig har det varit min mening att det borde
vara presto! tillåtet att predika Indika och huru villfarande läror som
neist Och det vore beklagligt om Utskottets förslag är så svagt, att
dess försvarare behöfva tillvita sina motståndare dylika åsigter, då de
dertill icke hafva gifvit någon anledning.

Jag yrkar fortfarande afslag å paragrafen.

... Herr Hedlund: Med anledning af några ord från en af mig

högt vördad talares på regeringsbänken läppar, beder jag få nämna
et jag ingalunda velat frikalla chefen för Justitiedepartementet från
det ansvar, som drabbar honom med hänsyn till hans del i det nu
föreliggande lagförslaget. Jag har endast velat uttala att det undseende,
som vid det senaste kyrkomötet visades eu mängd högkyrkliga

påståenden, när inför detta möte icke från regeringsbänken gafs ___

så vidt jag kunnat uppdaga — någon sådan varning, som bär blifvit
otta upprepad, nemligen om faran för lagstiftningens uppskjutande, i

M:o 15.

Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)

N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse händelse det framlagda förslaget af kyrkomötet icke i alla delar biaf
prest och fglles — (detta undseende) komme den ledamot af regeringen till last,
TådanTmdi.* som vid mötet förde regeringens talan. Att sedermera chefen för
(Forts.) Justitiedepartementet i sin nitälskan för att åstadkomma åtminstone
någon rättelse i de rådande missförhållandena föredrog att adoptera
kyrkomötets ändringar framför lagstiftningens uppskjutande, finner jag
lätt förklarligt och har alltså ej kunnat räkna honom eller den närvarande
regeringen i dess helhet detta till klander. Men har jag häri
misstagit mig, så är detta misstag lätt rättadt; och jag skall då ej
underlåta att göra mig den oväntade tillrättavisningen till godo. Dock
skulle jag gerna vilja få i detta afseende från chelen för Justitiedepartementet
skilja Hans Exellens Herr Statsministern, men skulle jag äfven
häri begå ett misstag, så måste jag väl, ehuru ej utan missmod, göra
mig äfven en möjlig rättelse i det fallet till godo.

Herr Carl Ifvarsson: Jag beklagar, att jag icke var inne i

Kammaren, då Herr Rundgren började sitt senaste anförande, och att
jag följaktligen icke är i tillfälle att upptaga till besvarande alla hans
anmärkningar mot mitt förra yttrande. Jag kom dock tillräckligt
tidigt för att höra, att han sade sig icke hafva reda på, samt trodde
mig icke heller veta, huru man skulle bära sig åt för att afskaffa
kyrkomötet, i händelse sådant skulle behöfvas. Och jag får med anledning
deraf upplysa honom, att blott Kongl. Maj:t och Riksdagen
blifva derom ense, låter den saken sig ganska lätt göra utan kyrkomötets
hörande, Jag har icke sagt, att jag önskar att kyrkomötet
skall sköta sig så dåligt, att en sådan åtgärd blifver nödvändig. Men
i händelse det förblifver så konservativt, att dess verksamhet länder
staten till men, så kan det blifva nödvändigt att afskaffa detsamma.
Och jag befarar att det en vacker dag går derhän.

Herr Torpadie: Jag är Herr Lyttkens särdeles tacksam derför,

att han sade sig ej vilja påstå, det jag med afsigt förvridit hans yttrande
— och jag hoppas mig ej behöfva försäkra honom att, om,
såsom det vill synas, jag missförstått honom, sådant skett fullkomligt
ofrivilligt — men jag skulle varit honom ännu tacksammare om lian,
å sin sida, icke lagt ord i min mun, dem jag icke vet mig hafva uttalat.
Jag gör visserligen icke anspråk på att vara någon skarp

tänkare, ej eller någon stor jurist, men så redigt kan jag dock tänka

och så mycket känner jag af “jura“, att jag ej gerna kunnat påstå,

att ett utslag å den föredragna paragrafen skulle framkalla de betänkliga
missförhållanden, jag omnämnde. Jag anknöt endast till Herr
Lyttkens’ yttrande om den fria forskningens rätt några allmänna
reflexioner, belysta af ett exempel. Att på något sätt antasta Herr
Lyttkens har aldrig kunnat falla mig in, dertill hyser jag för honom
allt för upprigtig högaktning äfvensom allt för varm vänskap.

Herr Sjöberg: Herr Talman! Jag anhåller om benägen till gift

för, att jag vid detta tillfälle, då öfver läggningen synes vara nära
sitt slut, tagit mig friheten begära ordet. Jag anser mig likväl med

Måndagen den 8 Mars, f. in.

N:o 15.

anledning af ett och annat, som förekommit under denna öfverläggning,
böra göra en och annan liten erinran till den kraft och verkan
den hafva kan, måhända äfven som ett slags reservation på förhand.

Under diskussionen förliden lördag, äfvensom i dag, har man med
ett visst eftertryck sökt framhålla vigten af de fördelar, som skulle
vinnas genom antagande af såväl detta förslag som det föregående,
hvars öde då afgjordes, och att således icke genom afsteg å en enda
del af förslaget äfventyra, att det hela ginge om intet. Visserligen
är äfven jag benägen att icke underskatta ett sådant betraktelsesätt,
men jag anser det likväl icke vara af den öfvervägande betydenhet,
att alla anmärkningar, som kunna göras mot förslaget måste på denna
grund gifva vika. Man har litet emellan under öfverläggningen i
detta vigtiga ärende hört, att man icke kan komma längre; kyrkomötet
har gått så långt i eftergifter det kunnat; man får icke äfventyra
att för en obegränsad framtid stå på samma punkt, utan man
måste gifva efter, helt enkelt derföre, att kyrkomötet icke gifvit efter
och så vidare. Ett sådant sätt att se saken torde dock innebära en
viss våda, så mycket mera som vi böra besinna, att vi nu stå färdige
att taga de första fjäten på en ny lagstiftningsväg eller, med andra
ord, att börja det arbete, hvarutur skall framgå resultatet af Konungens,
Riksdagens och kyrkomötets gemensamma åtgärder och beslut.
Kan man med fog begära, att vi redan nu skola gifva ett sådant
exempel af undergifvenhet, för att icke detta sedermera skall för all
framtid åberopas som prejudikat, i samma mån den kyrkliga lagstiftningen
i någon rigtning skall föras framåt. Det förefaller mig vara
väl mycket begärdt, men kan dock i viss mån vara berättigadt, då
det gäller mera formella frågor, som icke beröra någon princip. Men
detta kan väl icke sägas här vara fallet. Den nu föreliggande frågan
synes mig beröra en ganska vigtig princip, och denna princip har också
af flere föregående talare blifvit framhållen.

Jag har efter måttet af min förmåga sökt verka derhän, att den
så kallade administrativa domsrätten måtte öfverflyttas till de allmänna
domstolarne; men det har icke lyckats, oaktadt det åtminstone
inom denna Kammare icke saknats brist på sympatier för en sådan
reform. Denna brist har deremot funnits på andra håll, der man
likväl understundom med en viss styrka framhållit den svåra börda,
som handläggandet af dessa mål medför.

Jag anser således, att principen af särskild domsrätt och särskilda
domstolar icke bör ytterligare befästas genom antagandet af detta
förslag.

Dessutom, mine herrar, qvarstår för mig eu ganska stor betänklighet
emot förslaget i ett annat afseende. Jag anser nemligen frågan
om särskilda ansvarsbestämningar för prestera förbrytelser vara i sakens
närvarande skick för tidigt väckt; ty den eget- ett obestridligt
samband med frågan om ordnandet af rättegångssättet vid domkapitlen,
hvilken fråga åter ännu står på dagordningen. Innan denna senare
reform hunnit komma till stånd, synes det mig vara synnerligen
betänkligt att ingå på detta förslag. Deri ligger, mine herrar, en

Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forta.)

N:0 15.

Måndagen deri 3 Mars, f. m.

Om förbrytelse af de orsaker, som göra att jag vid eu blifvande omröstning, derest
af prest och en sådan i frågakommer, ämnar med min röst följa deras mening,
sådana mål som lcke godkänna det föreliggande förslagen
(Forts.)

Herr Thomasson: Jag vill icke förlänga diskussionen; men då
jag, i likhet med Lag-Utskottets öfrige ledamöter inom denna Kammare,
tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition oförändrad, utan att flere än eu
af dem uppträdt till försvar för Utskottets betänkande emot de anmärkningar,
som blifvit under diskussionen framstälda, och man möjligen
deraf skulle kunna draga den slutsats, att de öfrige öfvergifvit
sin ståndpunkt i frågan, så har jag ansett det vara min pligt att
gifva till känna, att, åtminstone hvad mig beträffar, så icke är förhållandet.

Jag skall icke vidare vid denna framskridna timme inlåta mig
på något ytterligare försvar för förslaget, men ber blott att få taga
fasta på ett uttryck af en talare på hallandsbänken, herr Carl Ifvarsson,
hvars ord väger så tungt i denna Kammare. Han anmärkte
hufvudsakligen mot förslaget, att det icke innefattar något synnerligt
stort framsteg, men medgaf dock att något steg framåt var taget, och
delade således icke åtskilliga andra motståndares påstående, att förslaget
gick i en reaktionär rigtning. Förslaget ger sig emellertid icke
ut för att vara reformerande — jag ber att derpå få fästa uppmärksamhet
— utan har endast till syfte att bringa reda i det kaos, som
för närvarande förefinnes i fråga om domkapitlens domsrätt; det uppdrager
gränsen för denna domsrätt gent emot de verldsliga domstolarne.
Det lägger denna gräns på en fast och tydlig princip, den
principen att domkapitlet tillerkännes domsrätt öfver sådana af
prest begångna förbrytelser, som störa kyrkans ordning, men att deremot
sådana af prest begångna förbrytelser, hvilka mera äro rigtade
mot statens rättsordning, höra under verldslig domstol.

Då sålunda det föreliggande förslaget fyller sin uppgift, anhåller
jag att få förena mig med dem, som till detsamma yrkat bifall.

Häruti instämde Herr Smedberg.

Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden,
som blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner såväl på
godkännande af förevarande paragraf som äfven på densammas förkastande;
och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen. Votering begärdes, i anledning hvaraf
en omrostningsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades och
anslogs :

Den, som bifaller 18 § i det af Kongl. Maj:t framstälda och af
Lag-Utskottet i 2:dra punkten af utlåtandet N:o 4 tillstyrkta förslag
till förordning, angående förbrytelse af prest och om laga domstol i
sådana mål, röstar

Måndagen den 3 Mars, f. la.

N;o 15.

Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Viuner nej, har Kammaren afslagit omförmälda §.

Voteringen försiggick samt visade 69 Ja mot 109 Nej; varande
alltså beslut tattadt i enlighet med nej-propositionen.

§§ 19 och 20.

Godkändes.

Efter föredragning af förordningsförslagets rubrik och ingress,
yttrade 3

Herr Wieselgren; Jag ber att få yrka afslag på den föredragna
ingressen.

Vidare anfördes ej. Enligt Herr Wieselgrens yrkande, afslog
Kammaren nu ifrågavarande delar af förordningsförslaget.

Beträffande slutligen det af Kongl. Majrt framlagda förslag till
förordning angående tillägg till 25 kap. strafflagen, hvars antagande
Utskottet jemväl i förevarande punkt tillstyrkt, anförde

Herr Thomasson: Jag skall med anledning af den utgång omröstningen
om det senast föredragna lagförslaget erhöll, tillåta mig att
yrka afslag på detta förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef förordningsforslaget
i sin helhet förkastadt.

Punkten 3 uti Lag-Utskottets omförmälda, under föredragning
varande utlåtande N:o 4. '' 05

Bifölls.

§ 3.

horedrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 6), angående ändring af Kongl.
Maj:ts förnyade resereglemente af den 10 November 1865.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. in.

In fidem
11. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 15.