1878. Första Kammaren. N:o 44

ProtokollRiksdagens protokoll 1878:44

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1878. Första Kammaren. N:o 44.

Fredagen den 17 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Upplästes ock godkändes förslag till Kammarens underdåniga skrifvelse
om de ledigheter inom Kammaren, som innan nästa lagtima riksdag
skola genom val fyllas.

Justerades 4 protokollsutdrag för den 15 i denna månad.

Upplästes för justering protokollet för den 7 i denna månad f. m.
och e. m.; hvarefter anmälde sig och yttrade

Herr Wallenberg: Vid den långt framskridna tiden tisdagen
den 7 uti innevarande månad, då, såsom protokollet utvisar, Kammaren
efter två dagars öfverläggning om en enda punkt icke kunde åtskiljas
förrän kl. 10,4 5 e. m., fälde en ärad talare ett yttrande, som jag då
hvarken kunde eller borde upptaga tiden med att vederlägga, men som
jag likväl icke kunnat lemna ovederlagdt. Det var Herr von Kock,
kvdken — såsom jag gerna antager, af öfverilning — anklagade mig
för att hafva yttrat missnöje med nu gällande bevillningsstadga samt
förklarade att detta vore en förfärlig otacksamhet och mera dylikt,
som väl en gång kommer att synas af protokollet, när han hunnit
justera sitt yttrande. Då jag emellertid icke yttrat ett enda ord af
klander mot bevillningsförordningen, kan jag icke underlåta att härå
lasta Herr Talmannens uppmärksamhet, och om Herr Talmannen behagar,
är jag beredd att uppläsa mina af Kammarens kontrollnotarier
vidimerade yttranden och såmedelst visa, att jag icke fält det yttrande,
som af Herr von Kock blifvit mig tillvitadt. För korthetens
skull har jag emellertid af sagde kontrollnotarier förskaffat mig ett intyg
af följande lydelse:

»Att Herr Wallenberg under öfverläggningarna om Särskilda Utskottets
betänkande N:o 1 första punkten litt. a) den 6:te och 7:de
innevarande Maj månad endast yttrade sig två gånger, och att uti

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 44.

1

JJ:0 44. 2 • Fredagen den 17 Maj, f. m.

dessa hans yttranden icke förekommer något klander mot gällande
bevillningsstadga, det intygas på begäran. Stockholm den 17 Maj 1878..

E. W. Dahlgren. A. L. van der Hagen.

Kammarens kontrollnotarier».

I sjelfva saken vill jag blott vördsamt anhålla att, då Herr von
Kocb inför Kammaren gjort en antydan om, att enskilda bankinrättningar
skulle slippa undan med en otroligt lindrig beskattning, få
nämna några siffror ur Stockholms enskilda banks senast likviderade
skattsedel för år 1876, enligt hvilken banken bär i skatt erlagt 46,223
kronor 20 öre, under det lottegarne uppburit 250,000 kronor. Häraf
synes att skatten i förhållande till utdelningen motsvarat 181/, procent,
och då för samma år af alla dem, som uppburit löneförmåner af banken,
blifvit erlagdt öfver 14,000 kronor i skatter, bar således under ett
enda år bankverksamheten, utöfvad genom Stockholms enskilda bank,
blifvit beskattad med en utgift af öfver 60,000 kronor.

Detta till Herr von Kochs upplysning. Då för öfrigt han nu synes
hafva öfvergifvit sina förra åsigter och fått en annan uppfattning af
bankväsendet, såsom skatteinbringande, kan jag nämna att han varit
lottegare i Stockholms enskilda bank från år 1856 till år 1874 och
revisor dersammastädes från år 1857 till 1870, hvadan det således är
från år 1874 han fått sitt nya åskådningssätt.

Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte få tagas till dagens,
protokoll.

Proposition på protokollets godkännande blef härefter framstäld och
med ja besvarad.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 15 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 66, i anledning af väckta motioner angående beviljande af dels
anslag för undersökning af lämpligaste sträckningen för en jernväg;
mellan Bottniska viken förbi Gellivare malmfält till norska gränsen och
dels anslag för byggnad af en jernväg mellan Hudiksvall—borssa jernvägs
vestra slutpunkt Näsviken vid sjön Södra Dellen och Svegs kyrka,
i Herjeådalen; och

N:o 67, i anledning af väckta motioner om försäljning af vissa
kronan tillhöriga hemman och lägenheter.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet LagUtskottets
den 15 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 41, i anledning af väckt motion om antagande af en författning
angående utredning af gäldbunden köpmans bo medelst s. k.
administration; och

N:o 42, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse rörande
förändrade grunder för kommunalbeskattningen.

Fredagen den 17 Maj, f. m.

3 N:o 44.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 14 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 63, med
anledning af ej mindre Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående beviljande
af låneunderstöd för fullbordande af Bergslagernas jern vägsaktiebolags
jernvägsanläggning, än ock väckta motioner angående dels
inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, dels underdånig anhållan
om förordnande af en komité med uppdrag att utreda, huruvida det
må vara för staten fördelaktigt att förvärfva de med statsjernbanesystemet
i förbindelse stående enskilda jernvägar, dels ock anvisande af
30 millioner kronor till inköp af enskilda jernvägar.

l:sta punkten. , „ ,

1 Låneunderstöd

Friherre Klinckowström: Då jag tyckes vara snart sagdt ensamdZdta^Zn
om den mening, som jag har rörande detta låneunderstöd, ber jag att s- h- stora
med några få ord få framställa densamma. Denna fråga är så gammal be^sla9satt
redan vid den tid, för 12 år sedan, då jag satt i Stats-Utskottet’ ''

började en agitation för denna jernvägsbyggnad, och de få ledamöter
i denna Kammare, som äro qvar från den tiden och deltogo i detta
Utskotts förhandlingar, torde påminna sig, att redan då uppspikades
planscher rörande denna jernvägsbyggnad rundt kring väggarne i StatsUtskottet,
för att fresta Utskottet att då bevilja låneunderstöd åt densamma.
Men vi lyckades då att afböja detta företag och för den
gången strandade detsamma. Sedermera har det kommit igen och
med mera lycka, emedan det erhöll låneunderstöd af de 10 millioner,
som ^Riksdagen beviljade för enskilda jernvägar; och bolaget, som formerades
1871 eller 1872, erhöll 5 millioner i låneunderstöd. Men
detta låneunderstöd var uttryckligen bestämdt för den del af banan,
som sammanbinder Ludvika med Kil på vestra stambanan; och Kong!

Maj:t förklarade, att för detta låneunderstöd, som utgjorde, vill jag
minnas, två tredjedelar af hela anläggningskostnaden för denna handel
af Störa Bergslagsbanan, skulle staten såsom säkerhet hafva pantförskrifven
hela denna jernbandel och dessutom banan mellan Ludvika
och Falun, således hela banan mellan Falun och Kil med tillhörande
byggnader och materiel. Den större delen af Stora Bergslagsbanan är
således, efter min uppfattning, rättsenligen pantförskrifven såsom säkerhet
för det låneunderstöd af 5 millioner, som då lemnades. Att nu
ånyo understödja denna samma bana med ett nytt betydligt lån synes
mig vara ganska obetänkt. Jag tror, att sjelfva detta jernvägsföretag
icke är rätt väl grundadt och beräknadt, om man afser den inkomst,
som jernvägen kommer att gifva. Det är visserligen sant, att, när den
anlades, så kunde man må hända hoppas större inkomst af densamma,
men numera, om man kastar en blick på kartan, tror jag man skall
finna, att de stora fraktförtjenster, som banan beräknades erhålla
från norra delen af densamma, från Falun och trakterna deromkring,
komma till en stor del att slå fel, till följd af den närmare transportväg
dessa tunga varor hafva med Gefle-Dala jernväg utåt Östersjön.

Hvad den andra delen af banan beträffar, eller omkring Ludvika
och de större gruffält, som i denna trakt ligga längs banan, tror jag,
att äfven der dessa tunga produkter komma att söka sig väg på de

N:o 44. 4

Fredagen den 17 Maj, f. m.

LåneunderstödiQxiivébgiXY'' som snart blifva färdiga, när banan mellan Borlänge ocb
för fullbor- Krylbo öppnas för allmän trafik, och då kommer troligtvis en del af
dande af den deJ frakter, som Bergslagsbanan påräknat skulle gå till Göteborg, att
"bergad söka sig väg till Stockholm och till Östersjön.
banan. Beträffande den tredje delen af banan, som nu skulle erhålla under (Forts.

) stöd genom de begärda 6 millionerna, eller banan mellan Kil ocb

Mellerud _ ty jag tror, att banan emellan Trollhättan och Mellerud,

der norska banan tillstöter, är öppnad eller skall med första öppnas —
så går denna bana helt nära Yenerns vestra strand; och jag tviflar på,
att denna bana med sina jemförelsevis högre fraktpris i förhållande
till dem, som kunna begäras från Karlstad öfver Yenern till Trollhättan,
kan konkurrera med dessa lägre fraktpris till sjös.

Att nu uppmuntra denna del af banan, som man tills dato minst
arbetat på, genom att bevilja den ett 6 millioners lån, tror jag vore att
uppmuntra ett ganska dåligt företag i finansielt hänseende; och jag är
så mycket mera emot att lemna min röst till detta låns beviljande,
som jag anser, att, om också arbetet på jernvägen måste, till följd af
att staten icke vill bevilja lånet, nedläggas och upphöra, så är denna
olycka icke särdeles att beklaga. Må hända äro aktieegarne att lyckönska
derför, ty har denna bana någon framtid, så kan den mycket
väl bestå genom de bandelar, som äro färdiga, norrut mellan Falun
och Kil och söderut från Mellerud öfver Trollhättan till Göteborg; och
det skäl man angifvit för lånets beviljande, att annars den sa kallade
norska Dalslandsbanau komme att »hänga i luften», kan ju icke längre
ega sin vigtighet, när bergslagsbanan från Mellerud, der norska banan
tillstöter, är nära nog färdig ända till Göteborg.

Jag tror äfven, att det sätt, hvarpå Utskottet föreslagit att detta
bidrag af staten skulle ske, icke heller är att rekommendera. Det
vore nemligen att inköpa af bolagets obligationer till det höga värdet
af 90 procent för 6,753,600 kronor, hvilket sålunda reduceradt skulle
utgöra eu summa af 6,078,240 kronor, som staten skulle lemna bolaget
för dessa obligationer. Jag tror, att dessa obligationer, såsom hypotek
för ett så beskaffadt understöd, icke äro så mycket värda, som Utskottet
föreslagit att staten skulle inköpa dem för; och i det oreglerade eller
för att säga, såsom en ärad talare på stockholmsbänken uttryckte sig,
oefterrättliga rättstillstånd, hvari befinna sig förhållandena mellan fordringsegare
och egare af jernvägar här i Sverige och hvilket rättstillstånd
icke blifvit ordnadt på ett tillfredsställande sätt, oaktadt denna
fråga är ytterst vigtig, på sätt nämnde talare äfven med mycket skäl
framhållit, tror jag icke, att staten bör gå in i en uti rättsligt hänseende
oordnad affär, genom att uppköpa de ifrågavarande obligationerna.

På alla dessa skäl, och när vi dessutom veta, att för att reglera
staten i år vi må hända måste låna upp penningar till förekommande
af så kallad statsbrist, och när vi för öfrigt känna, att de utgifter, som
Riksdagen redan nu beviljat och de utgifter, som enligt föregående
Riksdagars beslut skola utgöras för år 1879 i och för jernvägar och
dithörande frågor, belöpa sig till en summa af nära 11 millioner, så
tror jag, att detta är en tillräckligt rund summa att låna upp, utan
att vi derföre behöfva eller böra öka denna lånesumma genom att ånyo

5 N:o 44.

Fredagen den 17 Maj, f. m.

uppköpa dessa erbjudna obligationer för 6 millioner kronor under ^Låneunderstöd
förhållanden jag nyss haft äran antyda. På dessa i korthet framlagda för fullborskäl
får jag vördsamt anhålla om afslag på den ifrågavarande punkten/0"*

bergslags Herr

Ekman, Johan Jakob: Jag kunde hafva tvekat att yttra mig banan.
i en fråga, som är af så stor vigt icke blott för det samhälle jag tillhör, (Forts.)
utan äfven för mig sjelf, om icke alla Utskottets ledamöter, med undantag
af en enda, som yrkat rent afslag på framställningen, förordat bifall till
densamma, ehuru under olika form. I reservanterues hemställan vill jag
för min del se en välvilja mot det stora företaget och icke en afsigt
att derigenom omöjliggöra detsamma, men då jag måste anse de vilkor,
som desse reservanter uppstält, liktydiga med ett afslag, har jag velat
begagna detta tillfälle för att söka ådagalägga att detta verkligen är
förhållandet. Dessa reservanter hafva nemligen föreslagit, att det ifrågasatta
bidraget skulle erhållas mot den säkerhet, bestående af kommuners,
landstings eller andras ingångna ansvarighet, hvilken Kong! Maj:t
pröfvat och godkänt. Med landsting och kommuner kan begripligtvis
icke förstås några andra än de landsting, som tillhöra de län, hvarigenom
banan löpen, jemte Göteborgs stad. Huruvida något landsting
skulle vara benäget att ingå en sådan ansvarighet kan jag icke veta,
men jag har all anledning att föreställa mig, det dessa landsting icke
skola finnas dertill benägna. Jag ser det redan i den omständighet,
att den reservant, hvilken yrkat rent afslag, tillhör provinsen Dalarne,
af hvars landsting man väl skulle kunna påräkna bidrag om af något,
oeh jag antager fördenskull, att han för sin del är öfvertygad om, att
detta landsting icke skulle bevilja någon garanti, och på sådan grund
ansett sig handla ärligast, då han afgifvit en dylik reservation. Lika
litet tror jag de öfriga landstingen skola finnas benägna till en sådan
ansvarighet, och jag vet icke heller efter hvad grund eller enligt hvilken
beräkning ansvarighetsbeloppen skulle utgöras. Det återstår således
Göteborgs stad, från hvilken man förmodar sig kunna få en dylik
ansvarighet. Jag ber då att till en början få anföra, att, ehuru jag
hört denna bana benämnas en »göteborgsbana», jag likväl anser det
vara ett stort misstag, att åt en bana, som löper genom en sträcka af
45 mil, berör flera provinser och kan få tillflöde från aflägset varande
trakter, gifves namn af en lokalbana. Jag vill icke dermed hafva sagt,
att banan icke är af stor vigt för Göteborg — detta har jag redan i
mina första ord antydt — men jag vill blott framhålla, att''denna jernväg
icke så uteslutande främjar Göteborgs intresse, att den ifrågasatta
garantien kan eller bör derifrån väntas. Förhållandet är, att af de
aktier, som tillhöra serien A, eller de, som icke löpa med ränta förrän
efter 1880, då alla aktier blifva likstälda, har Göteborgs stad tecknat
för 3,000,000 af 5,431,800 kronor, och af aktierna under serien B, för
hvilka ränta skulle komma att erläggas till och med år 1880 och hvithet
belopp i sin helhet utgör 8,749,200 kronor, hafva enskilde inom
Göteborg tecknat för icke mindre än 6,715,700 kronor, hvadan Göteborgs
samhälle inalles tecknat aktier för icke mindre än 9,715,700 kronor
utaf ett samfäldt aktiebelopp af 14,181,000 kronor och alltså intresserat
sig för mer än af hela aktiebeloppet. Men icke nog härmed;
inom Göteborgs stad hvila antagligen äfven obligationer tillhörande

N:o 44. 6

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Låneunderstöd^lg enskilda personer, dels dervarande banker för ett ungefär lika stort
för fullbor- belopp eller närmare 10 millioner kronor. Man torde således kunna
sfora" saga, att Göteborgs samhälle intresserat sig med minst 20 millioner för
*bergslag,s- ett företag, som med aktiekapital, obligationer och beviljadt statslån är
banan, beräknadt att kosta omkring 55 millioner kronor. Under sådana för korts.

) hållanden och då det icke är antagligt, att några af de landsting, man
eljest skulle kunna sätta i fråga, ingå i någon ansvarighet för det föreslagna
lånebeloppet, lär man väl kunna taga för gifvet, att man icke
heller inom Göteborgs stad skall kunna erhålla någon ansvarighet i
den form, som af reservanterne här föreslagits. Men äfven om en sådan
ansvarighet skulle kunna åstadkommas, återstår dock alltid, huruvida
Kong! Maj:t behagar medgifva kommunerna rätt att ingå densamma.
Detta är en sak som naturligtvis är mig obekant, och jag
tviflan, att ens någon af regeringens medlemmar vill på förhand afgifva
något utlåtande i denna fråga, men för min del hyser jag åtminstone
mycket tvifvel om, att en sådan ansvarighet skulle af Kongl: Maj:t sanktioneras.

Här har äfven blifvit föreslagen ansvarighet af »andra» än landsting
och kommuner. Jag kan icke svara på, huruvida dessa »andra»
skulle vilja lemna någon ansvarighet, förrän jag vet hvilka »andra» som
dermed menas. För min del kan jag icke förstå, att det kan finnas
några andra, som kunde vilja lemna en dylik ansvarighet, hvadan alltså
denna del af frågan torde kunna lemnas alldeles å sido. Men om jag
också nu vill gå så långt, att jag antager att alla dessa betänkligheter
i afseende å erhållandet af ansvarigheten skulle kunna häfvas och Kongl.
Maj:ts sanktion vinnas samt frågan sålunda kunna ordnas på det sätt
reservanterne föreslagit, inses dock lätt, att detta ordnande icke kan
ega rum på ganska länge. Landstingen sammanträda nemligen först i
September månad, och sedan fordras vidare någon tid innan Kongl.
Maj:ts sanktion erhålles, och under tiden skulle naturligtvis arbetet
hafva måst inställas. Jag tror mig kunna säga, att denna fråga, eller
om inställande af arbetet, helt och hållet beror på den utgång lånefrågan
får vid riksdagen. Skulle det begärda lånet afslås eller skulle
det bifallas endast i den form reservanterne föreslagit, kommer arbetet
tvifvelsutan att genast afstanna. Att ett sådant afstannande skulle medföra
högst betydliga förluster ligger i så öppen dag, att meningarne
derom icke kunna vara delade. Blifver deremot banan hjelpt, är det
naturligt, att denna hjelp, om den kommer snart, är dubbel hjelp, och
att derigenom icke blott bolagets ställning blir helt annorlunda, än om
hjelpen kommer om ett år eller om några månader härefter, utan äfven
att en dylik fördelaktigare ställning för bolaget måste medföra en fördelaktigare
ställning jemväl för den, som kommer att öfvertaga bolagets
obligationer. Man torde icke heller böra förbise de olägenheter, som
komme att uppstå genom afskedandet af den arbetsstyrka, som nu är
vid banan anstäld, och hvilken, enligt de upplysningar jag erhållit, nu
uppgår till omkring 2,200 personer. Om dessa arbetare genast skulle
blifva arbetslöse, kan detta icke förfela att utöfva en ganska menlig
inverkan på åtskilliga förhållanden, och man bör icke heller förbise de
olägenheter och den missräkning, som skulle uppstå för dem, som under
förutsättning att banan skulle blifva färdig, företagit sig anläggande af

Fredagen den 17 Maj, f. m.

7 N:o 44.

Dalslandsbanan, deribland allmänheten i Norge, som beräknat att tra-Låneunderstöd
fikera denna bana i förening med Bergslagsbanan. för fulibor Jag

vill blott ytterligare tillägga, att, då jag tror, att den ovilja, ^ £ a{tof.ean
som sistnämnda bana rönt i Dalarne, till någon del är att tillskrifva bergslagsbolagets
oförmåga att för närvarande anlägga den bana emellan Dom- banan.
narfvet och Insjön, hvarå bolaget har koncession, det visserligen icke är (Forts.)
bolagets mening att för framtiden undandraga sig detta åliggande, men
hitintills har det varit omöjligt, och skulle det sökta understödet icke
erhållas, kommer tvifvelsutan denna bana icke att blifva verkstäld,
hvaremot, om det erhålles, densamma sannolikt kommer att genom bolaget
eller genom dess medverkan utföras.

Jag ber således att få för min del tillstyrka bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Jöns Pehrsson: Det skall icke falla mig in att såsom eu
föregående talare yrka afslag på Utskottets betänkande, men å andra
.sidan tror jag icke, att Kammaren bör bifalla Utskottets förslag, men
väl det. af Medkammarens reservanter afgifna förslag. Jag sluter till
detta deraf, att vi måste vara betänkta på att ställa antaglig säkerhet
för hvad vi begära, och om detta bolag icke skulle vilja eller kunna
fullgöra detta, kan väl något starkare bevis icke finnas för att dessa
obligationer ej hafva något värde. Jag skall icke vara mångordig i
denna fråga, eller göra någon slutsats, huruvida dessa obligationer
hafva eller kunna få något värde, men det har uppenbarats, att detta
företag varit en oförsigtig affär, stöld på lyx, och jag vill endast tilllägga
att, sedan ett bankkonsortium öfvertog de 29 millionerna till
denna banbyggnad, så har derigenom uppstått en stor svårighet i affärslifvet,
emedan våra kapital för hårdt anlitades på en gång. Emellertid
har den siste talaren antydt, att det skulle vara omöjligt att
ställa den säkerhet, som af reservanterne i Andra Kammaren fordrats,
men jag tror icke, att detta är omöjligt, ty såsom denna bana kallas
för en göteborgsbana, hvilket visar sig deraf, att Göteborg framkallat
företaget genom det af staden tecknade stora antal aktier och genom
att den intresserade sig för banan och öfvertog ett stort belopp af
obligationer, så tror jag också, att Göteborg är nog mägtigt att ensamt
ställa denna garanti, om det är med dess fördel förenligt, ja, till
och med endast några magnater i staden skulle vara i stånd härtill.

För min del vill jag yrka bifall till reservanternes förslag, och jag
tror att, om det blir votering mellan Utskottets och reservanternes
förslag, så skulle afslag få favör, hvilket jag icke vill vara med om.

Jag har icke något yrkande att framställa i detta hänseende, men jag
är icke blind för ställningen och tror, att jag skulle vilja vara med
om att upptaga ett mycket större lån än dessa 6 millioner, må hända
ända till 30 millioner, om man vill taga dessa millioner så, att de endast
utlemnas till dem, som kunna ställa fullgod säkerhet, men att
vilja kasta all denna förlust på staten, tror jag icke vara värdigt någon
ledamot i Riksdagen, huru stora enskilda fördelar han än skulle
deraf ega. Deremot, om det icke vore så sent på riksdagen, skulle
jag hafva kunnat yrka på, att så väl denna punkt, som den efterföljande,
skulle återremitteras till Utskottet för att derigenom kunna få ett för -

N:o 44. 8

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Låmunderstödsl&g om ett lån på 30 millioner att lemnas till hypoteksbanken och
för fullbor- anc][ra banker, som kunna lemna fullgod säkerhet för lånets återbetaT
i. stom laude- Vi få nemligen icke förglömma, mine Herrar, att vi icke stå
bergslags- inför våra egna intressen, utan för hela landets skatteintresse och att.
banan, vi således icke få kasta in på en bana, som leder till skada för den

(Forts.) skattdragande allmänheten.

Jag yrkar afslag å Utskottets nu föredragna punkt och bifall till
det förslag, som reservanterne från Andra Kammaren framstält, och
som är betänkandet vidfogadt.

Herr Rydqvist: Den fråga, som nu afhandlas i betänkandets
första punkt, är tvifvelsutan af ganska stor betydelse, och skulle jag
följa mitt hjertas ingifvelse, skulle jag obetingadt yrka bifall till hvad
Utskottet föreslagit. Men här är det förståndet som måste tala och
icke hjertat. Ser jag nu denna fråga helt enkelt sådan som hon är
och betraktar hennes historiska uppkomst, så finner jag, att i början
af år 1872 bildades ett bolag för anläggning af en jernväg, 45 svenska,
mil i längd och med en kalkylerad kostnad af 55 millioner kronor.
Jag erkänner uppriktigt, att när jag fick kännedom om detta förslag,
så gjorde det på mig samma intryck, som om en bomb slagit ned.
Jernvägar af 45 svenska mils längd finnas ytterst få i hela Europa,
äfven i de länder, som äro kända såsom särdeles folkrika och kapitalstarka;
förslaget var således ingen småsak och ej heller var det någon
småsak att anskaffa 55 millioner i vårt land. Jag för min del och
många med mig, som reflekterade öfver detta bolag, förklarade, att
om man ock ville skänka oss huru många aktier som helst, så skulle
vi betacka oss derför. Det var tydligt, att hela detta storartade företag,
att draga eu jernväg från Göteborg till Falun, icke kunde vara
annat än en yttring af det begär, som allt mer och mer tyckes taga
öfverhand i vårt land, nemligen att vilja visa verlden, att vi äro ett
magnifikt land med ofantliga resurser. Det var, såsom sagdt, ett
magnifikt företag, men det var naturligtvis bolagets ensak. Då förespeglades
nemligen alldeles icke behofvet af något slags understöd från
statens sida. I sjelfva verket måste vi också, om vi vilja vara upprigtiga,
erkänna, att detta jern vägsföretag icke kan ses från mer än
en synpunkt, nemligen från dessa utmärkta affärsmäns, som stält sig
i spetsen derför. Göteborg skulle nemligen draga till sig hela exporten
och importen från den stora del af landet, som genomskars af
jernvägen; det var således en handelsspekulation i stort. Men huru
gick det nu med bolaget? Det fick sin sanktion af Kongl. Maj:t i
Januari 1872, uti hvilken sanktion bland annat ingick, att bolaget
skulle hafva rättighet att utsläppa obligationer till högst tre gånger
bolagets inbetalda aktiekapital. Men det räckte icke längre än till
årets slut, så inkom bolaget till Kongl. Maj:t med anmälan, att bolaget
var ur stånd att utan försträckning af staten utföra banbyggnaden;.
och derpå undfick det af de medel, som Kongl. Maj:t då hade till sitt
förfogande, ett lån af 5 millioner kronor. Det är ju helt märkligt, att
före årets slut förklarade sig bolaget urståndsatt att fullborda bandelen
Ludvika—Kil. Hvad hade då efter mitt förmenande bort göras?
Jag medgifver dock att jag är så litet älskare af skuldsättning i stort

9 N:o 44.

Fredagen den 17 Maj, f. in.

och synnerligen af skuldsättning i utlandet, att min åsigt s a n 11 ol i kt Låneunderstöd
icke delas af många. — Jag förklarar emellertid högtidligt att, då bo- får fullborlaget
redan första året kom till den erfarenheten, att det icke kunde
fullborda den nämnda bandelen utan 5 millioners understöd, så.borde ,bergslag-*
bolaget hafva insett huru lättsinnigt företaget blifvit ingånget och tagit banan.
den förlust det gjort 1872 samt nedlagt företaget. Sä skedde emeller- (Forts.)
tid icke. Utan under tiden fortgick inbetalningen på aktierna, och
dessutom hafva utsläppts obligationer efter en kurs af 90 procent till
ett belopp af 29 millioner kronor, hvilka naturligtvis placerats utom
landet. Derjemte förbehöll sig bolaget obligationer å 7 millioner kronor
för egen räkning, hvilket väl skedde af spekulation att sedan kunna
sälja dem ännu fördelaktigare. Nu kommer bolaget in och säger, att
det omöjligt kan fullgöra den del af banan, som återstår. I den ställning,
som bolaget nu är, är det kanske billigt, att staten träder emellan
med ett så här beskaffadt lån, men försigtigheten fordrar, att man
icke gör en större uppoffring derför än som i sjelfva verket är nödig,
och från Falun till Kil är denna bana efter min tanke alldeles icke
nödvändig, emedan det ifrån Falun finnes kommunikation åt annat
håll. År det så, att vederbörande bolag och öfrige intresserade i denna
fråga verkligen anse, att denna bana skall kunna bära sig, så må de
få utföra den sjelf, men i afseende härå hafva hittills stora misstag
egt ram i kalkylerna. Sådana misstag finnas också här i detta utskottsbetänkande,
i det att man för bestämmandet af värdet på jernvägen
inbillat sig, att det skall blifva eu särdeles stor godstrafik derå,
och för öfrigt har man icke betraktat mer än driftkostnaden och räntan
på skulden, men det kommer en annan faktor, som icke är blott
en småsak, och som hittills aldrig tagits i betraktande, och det är
banans och materielens underhållskostnad. År det nu likväl så, att
detta bolag och de personer och samhällen, som så särskild! intressera
sig för denna jernvägs fullbordande, fortfarande hafva den åsigt,
att banan för framtiden skall kunna bära alla dessa utgifter, då måste
de naturligtvis sjelfva hafva den öfvertygelsen, att deras obligationer
hafva ett verkligt värde åtminstone af 90 procent på beloppet,'' och då
är det för mig efter nuvarande förhållanden ofattligt, hvarför de icke
skulle kunna på den europeiska eller utländska marknaden pantförskrifva,
om icke försälja dessa obligationer, då penningar i utlandet
ännu icke förräntas till mera än högst 4 procent, men jag befarar
högeligen, att vederbörande, som redan hafva köpt af dessa obligationer,
anse, att de icke hafva så stort värde, som man föreställer sig,
och derför draga de sig tillbaka. Nu vill man, att staten skall alternativt
antingen lemna lån mot pant af dessa obligationer eller inköpa
af dem. Det är något ganska eget, att man ifrågasätter, att staten
skall köpa värdepapper, som i närvarande ögonblick icke hafva något
värde och om hvilka ingen nu kan säga, att de förr eller senare skola
få något värde, ännu mindre att de skulle få ett värde motsvarande
inköpspriset. Hade bolaget inskränkt sig till att göra jernvägen från
Göteborg till Kil, det vill säga till den punkt, der jernvägen träffar
statsbanan, så är jag öfvertygad om, att denna bana skulle hafva bunt
sig ganska väl, men man ville upp till Falun för att derifrån draga
skogs- och jerneffekter till Göteborg, och det är derpå som bolaget

N:o 44. 10

Fredagen den 17 Maj, f. m.

iöneundersiödgtupat. Efter min tanke bär bolaget således sjelf försatt sig i den

för fullhor- ställning,
dande af den
s. k. stora
bergslags •
banan.

(Forts.)

JAUV^J. mall nvnaxv ~------- --- ------ - <_>

Ullig, bvaruti det nu är, nemligen att icke kunna fullborda banan.
Fastän jag är eu hatare af detta skuldsättningssystem i stort, vill
jag dock icke beröfva bolaget möjligheten att fullborda sin jernvägsbyggnad,
men jag fäster dervid det vilkor, att bolaget skall sätta säkerhet
för hvad det får. Jag anser det vara för mycket, då staten
redan vågat 5 millioner på detta företag, att staten nu skulle ytterligare
våga 6 millioner, eller således tillsammans 11 millioner. Det
tyckes mig vara för mycket för ett företag, som tillkommit helt enkelt
på spekulation, och derför kan jag icke anse annat än att de skäl äro
fullgoda, som af Herrar Carl Ifvarsson m. 11. reservanter framställa uti
deras reservation, deruti de föreslagit, att bolaget skulle få ett lan pa
6,078,240 kronor, om det skaffade sådan säkerhet derför, som af Kongl.
Maj:t kunde godkännas.

Jag yrkar derför bifall till denna reservation.

Herr Rylander: Jag kan icke neka till, att detta bolag kan vara
fullt berättigad! att erhålla understöd af staten, men härvid uppstår
nu en särskild fråga med anledning deraf, att detta bolag icke bar
den vanliga säkerheten att lemna, som staten brukat fordra, då den
gifvit förskott eller försträckningar åt jern vägsbolag, nemligen den första
panten i jernvägen. Denna finnes icke nu, och då säger man, att staten
skulle köpa obligationer. Jag kan dock icke finna, att dessa obligationer
hafva den säkerhet för staten, som staten i dylika affärer förut
fordrat, men för att icke göra det omöjligt för bolaget att fortsätta,
om det kan skaffa den säkerhet, som Kongl. Maj:t kan fordra, så vill
jag förena mig med dem, som vilja bifalla det af reservanterne från
Andra Kammaren framställa förslag.

Herr Wsern: Jag bar mycket hesitera!, om det vore skäl att
yttra mera i denna fråga, men några af de sista talarne hafva framstält
frågans utgångspunkt så skeft, att jag anser det alldeles nödvändigt
att deremot göra en anmärkning. Det bar blifvit sagd! och mycket
utveckladt, att bär skulle nu vara i fråga ett uteslutande göteborgsintresse,
och det är med anledning deraf, som jag tillåter mig
att påminna derom, att denna banas uppkomst bärleder sig från Bergslagen,
och att det var på uppdrag derifrån som några ingeniörer uppgjorde
ett förslag, huru en bana skulle kunna byggas från Bergslagen
till Vesterhafvet. De valde en punkt vid Bohuslänska kusten, som
bette Krossekärr, och de bemödade sig att få i stånd ett bolag för anläggning
af eu bana dit från Falun, och det var först när en lyckad
utgång af dessa försök visat sig alldeles omöjlig, som de män, bvilka
tagit företaget om band, beslöto sig för att resa till Göteborg, för att
tillse om ej företaget med förändrad slutpunkt dit skulle kunna åvägabringas.
Det var först då Göteborg blef intresseradt i företaget, och
aktieteckning der gjordes, för att möjliggöra detsamma. Huru är det
då möjligt att, såsom en talare från Elfsborgs län, såga, att utgångspunkten
för detta företag var i Göteborg. Det var för en linie från
Falun till Kil och derifrån till Vesterhafvet som bebofvet af en bana
ursprungligen bos industriidkare i det inre af landet gjorde sig gällande,

Fredagen den 17 Maj, f. m.

11 N:o 44.

och. det var först när man kommit till beslut om förändring i nedr^Låneunderstöd
delen af denna sträckning som göteborgarne kommo med och gjorde f°r fwUbo1"
hvad de kunde för afhjelpande af detta i andra landsorter uppkomna dasndj° "f0daen
behof. bergslag*-

Den andra punkten, med afseende hvarå jag anser nödigt att säga banan.
några ord, gäller den stränghet, hvarmed man fordrar att garantier (Forts.)
skola ställas. Staten har lemnat lån till många jernvägar utan att
ifrågasätta några garantier, och då vi här äro samlade för att afgöra
en fråga, som uppkommit i följd deraf, att de enskilde användt allt för
stora krafter på jernvägsbyggnader, så hemställer jag, om det kan vara
skäl att ytterligare försvåra deras ställning och att, då staten vill lemna
något bidrag, göra det på ett sätt, som medför ännu flera svårigheter.

Jag vill icke, att staten skall bereda några större lättnader för dessa
lånesökande än för andra, men jag vill heller icke, att, då staten finner
förhållandena påkalla hjelp, staten skall uppställa svårare vilkor än förut
i dylika fall blifvit föreskrifna, och derigenom synas lemna eu hjelp,
som i verkligheten aldrig kommer att utgå. Jag tillstyrker bifall till
Utskottets förslag.

Herr Ekman, Carl: Den ställning, jag intagit såsom ordförande
i Stats-Utskottet vid behandlingen af denna fråga, gör att jag anser
mig böra yttra några få ord med anledning af de anmärkningar, som
mot denna punkt blifvit framstälda. Jag lofvar att fatta mig ganska
kort, då åtskilliga tecken synas mig antyda, att Kammarens ledamöter
redan egnat denna fråga en sådan granskning, att den diskussion, som
här föres, icke kan inverka på beslutet och derför endast afser att
bemöta åtskilliga framställningar, som blifvit gjorda och som äro af
beskaffenhet att icke böra lemnas obesvarade. Jag skall, i likhet med
en föregående talare, låta känslan helt och hållet undertryckas af hvad
förståndet och klokheten böra bjuda.

Man har yttrat, att denna jernväg skulle vara tillkommen endast
på skryt och för att visa, att vi kunde åstadkomma storverk. Jag
anhåller, att de, som uttala en sådan mening om det företag, hvarom
nu är fråga, behagade kasta en uppmärksam blick på den karta, som
medföljer Stats-Utskottets nu föredragna betänkande. Jag vågar då
tro, att den oveldige granskaren måste erkänna, att en betydande industriel
verksamhet och vigtiga näringar ovilkorligen påkalla denna
jemvägsförbindelse, som ett enskildt bolag har företagit sig att söka
åstadkomma såsom en förbindelse emellan Gefle—Falu-banan och landets
vestra kust. Jag föreställer mig äfven, att icke mera än hvad
jag nu yttrat i detta afseende skall behöfvas för att vederlägga origtigheten
af de uppgifter, som den förste talaren lemnade oss. Han talade
om att detta jernvägsföretag icke skulle hafva att påräkna någon synnerlig
trafik, emedan Gefle—Falu-banan skulle draga trafiken österut.

Jag ber få erinra derom att den bana, som han fruktade skulle i väsentlig
mån taga trafiken från denna bana, redan fans när anläggningen
af Stora Bergslagsbanan beslutades, och likväl icke afskräckte från
företaget. Vidare lemnade den ärade talaren åtskilliga uppgifter om
andra jernvägar, dels befintliga och dels sådana, som snart skulle blifva
fullbordade, hvilka skulle i väsentlig mån draga trafiken från den nu

N:0 44. 12

Fredagen den 17 Maj, f. in.

MraewMderswdifrågavarande jernvägen. Det hade varit önskvärdt, att den ärade taför
fulibor- ]aren skaffat sig något närmare kännedom om det verkliga förhållandansd\
störa det med dessa jernvägar. Den ena, som han trodde vara färdig, har
bergslags- för några dagar sedan blifvit påbörjad och den andra jernvägen, hvilbanan.
ken utöfvar ett icke oväsentligt inflytande på det landstingsområde,
(Forts.) hvars representant talaren är, skulle icke komma i beröring med Stora
bergslagsbanan, derest denna från Falun endast blefve fortsatt till Kil,
emedan det är en ganska lång sträcka från Kil till den punkt, der den
så kallade Dalslandsbanan är beräknad att träffa Stora bergslagsbanan.
Jag skulle våga tro, att, om den ärade talaren före sitt val till ledamot
af Kammaren ådagalagt, att han icke egde bättre kännedom om förhållandena
i det landstingsområde han representerar, det kunde hafva
uppstått tvekan hos valmännen om lämpligheten att välja honom.

Jag tillåter mig icke att draga i tvifvel, att detta företag, innan
det beslöts, varit underkastadt en noggrann pröfning af de sakkunnige
män, som verkade för bolagets bildande, och således är det min uppfattning,
i strid mot hvad af andre talare har blifvit uttryckt, att en
gång fullbordad denna jernväg skall ega att påräkna en ganska god
trafik, och jag hoppas att, äfven om icke aktieegarne skulle komma
att under första tiden erhålla utdelning på det af dem insatta aktiekapital,
företaget likväl skall visa sig mäktigt att betala annuiteterna
på de upptagna lånen. Har man nu den uppfattning, för hvilken jag
försökt att bjuda skäl, att den ifrågavarande jernvägen skall komma
att utöfva ett mäktigt inflytande på landets näringar och industriella
förhållanden, så må det väl äfven vara ett statens intresse att den
kommer till stånd. Det fans en tid, då det ansågs att staten borde
till de enskilda jernvägar som byggdes, utan någon återbetalningsskyldighet
från bolagets sida, lemna bidrag, motsvarande 25 procent af det
till jern vägsanläggningar använda kapital. Hvad är här nu fråga om?
Jo! att, utöfver hvad bolaget redan fått såsom lån, lemna ytterligare
sex millioner och således inalles elfva millioner, och detta mot, efter
min uppfattning, fullkomlig säkerhet för staten att få den lemnade försträckningen
efter amorteringsplanen återbetald: men äfven om det
skulle finnas någon risk, så vågar jag hemställa om det icke, då det
rör så vigtiga sanitärdsintressen, som här äro i fråga, skulle vara skäl
att staten köpte densamma. Jag tror det, och den synpunkt, hvarifrån
frågan, af mig betraktas, föranleder mig således att yrka, att det af
Kongl. Maj:t begärda understödet måtte blifva beviljadt. Jag har dock
icke kunnat tillstyrka det i den form, som i den Kongl. propositionen
blifvit framstäld, och detta af det skäl, att åtskilliga betänkligheter
blifvit uttalade deremot, att eu af ett bolag utfärdad förbindelse med
pant af obligationer, utfärdade af samma bolag, möjligen icke skulle
kunna under vissa förhållanden anses innebära full eller nöjaktig säkerhet.
När då, efter min uppfattning, obligationerna i och för sig innebära
en fullkomligt tillräcklig säkerhet, synes det mig vara att föredraga
att staten öfvertager dessa obligationer med full eganderätt, och
det så mycket hellre, som genom denna åtgärd den effektiva räntan,
som staten eger uppbära, uppgår till större belopp än hvad Kongl.
Maja föreslagit, i det att den blir 55/s procent i stället för 5V2 procent,
såsom den blefve enligt Kongl. Maj:ts förslag. När statens sista upp -

Fredagen den 17 Maj, f. m. 13 44,

lärling icke har kostat mer än 41/2 procent, så lemnar detta således Låneunderstöd
mera än en procent högre inkomst för staten, mot hvad staten vid den för Mlb°r~
sista upplåningen ingått uppå att betala, och på samma gång som man da$n''d£ “{ dm
således genom denna försträckning lemnar det enskilda bolaget en för- "bergsiag™
del, synes det mig vara en nöjaktig ränta, som kommer staten till godo. banan.

Mot den framställning som innefattas i reservanternes förslag, att (Forts.)
icke taga obligationer såsom säkerhet, utan att i stället begära borgen,
ber jag endast att få till Kammaren hemställa, huruvida det skulle
vara lämpligt och konseqvent att, då denna Kammare vid föregående
tillfällen rätt mycket klandrat, att åtskilliga kommuner, som frivilligt
erbjudit sådan garanti, hafva fått rättighet att ikläda sig den för industriella
företag, Kammaren nu skulle af kommunerna fordra, att de,
både större och mindre, skulle indragas i borgensförbindelser. Under
förhoppning, att en sådan åsigt icke kan delas i denna Kammare,
anser jag mig icke behöfva säga mera i afseende å det förslag, som
af reservanterne blifvit framstäldt, utan slutar med att hos Kammaren
anhålla, det Kammaren täcktes bifalla hvad Stats-Utskottet i den nu
föredragna punkten har hemstäit.

Herr Jöns Pehr sson: I likhet med den siste talaren tror jag
icke, att någon kan här inverka på en annans öfvertygelse, det har jag
redan förut yttrat, men ju flere man hör tala i denna fråga, desto
mera öfvertygad blifver man, att man icke kan bifalla Utskottets förslag,
med mindre man hyser den föreställningen, att det icke är så
noga, huru man gör med statens medel, ty den erfarenheten, nemligen
att personer finnas, som hysa en sådan föreställning, har redan blifvit
bekräftad vid många tillfällen och den blifver väl bekräftad också i dag.

En talare uppträdde här nyss, som väl känner till göteborgsförhållanden,
och han yttrade helt upprigtigt att, sedan de största ansträngningar
blifvit gjorda för att få medel till en bergslagsbana uppe
i bergslagen och man icke hade lyckats deri, så vände man sig till
Göteborg, och der fick man det stora understöd, som var af nöden.

Jag frågar då, om det icke är på Göteborgs initiativ, som denna
bana tillkommit, och jag vågar också påstå, att framtiden kommer att
visa det, men mig förefaller det, som om Göteborg i detta fall hade
missräknat sig. \ i hafva sett, huru våra bröder norrmännen haft spekulationer
för att få åtskilliga produkter att draga sig öfver till deras
sida, och jag tror också, att det är ett faktum att många produkter
måste söka hamn så fort som möjligt för att kunna bära sig, ty huru
billig än frakten på jernvägarne är, så äro dock sjökommunikationerna
ändå billigare. Det är sant, att jernvägsförbindelse finnes mellan
Trollhättan och Göteborg, men så pass lokaliserad är jag dock, då jag
flera gånger gjort resor på de orterna, att jag vet att den trafik, som
der kan uppstå, skall blifva ganska lätt räknad.

Emellertid vill man låta förstå, att det icke är så noga, huru man
placerar statens medel, det gör så litet, blott man kan hjelpa enskilde;
men skulle man slå in på den vägen, så tror jag, att det skulle kunna
finnas icke blott ett utan tusentals fall, der man borde hjelpa. Jag
tror således icke, att man någonsin bör hylla den satsen, att man
skall bispringa enskilde personer eller bolag, som för de begärda för -

N:o 44. 14

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Läneunderstöc
för fullbordande
af den
s. k. stora
bergslagsbanan.

(Forts.)

!sträckningarne icke kunna ställa nöjaktig säkerhet. Man har tält om,
att staten förut lemnat lån till jernvägar utan att fordra säkerhet, men
det torde dock vara en väsentlig skilnad, om man har hela jernvägen
färdig och har förmånsrätt i den för statens räkning, hvilket jag icke
tror, att man kan hafva i detta fall.

Huru man än vill se saken, så blifver dock resultatet, att, om man
bifaller Utskottets förslag utan de vilkor, som reservanterne i Andra
Kammaren dervid fästat, så gör man det derför, att man icke har för
afsigt att skydda staten, utan blott att befordra enskilda intressen.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Då Stats-Utskottets Herr Ordförande
i sitt yttrande nämnde den skiljaktighet, som af betänkandet i
ämnet synes förefinnas mellan detsamma och det förslag, som Kongl.
Maj:t har afgifvit, men som likväl endast gäller den form, hvarunder
bidrag till ifrågavarande jernvägsföretag skulle lemnas, anser jag mig
pligtig att förklara att, ehuru väl de betänkligheter, som inom Statsutskottet
gjort sig gällande mot den af Kongl. Maj:t föreslagna formen
för låneunderstödets beviljande, icke af mig kunna uppfattas såsom
giltiga, då denna form är lika med den, som i många andra affärsföretag
begagnas, och är densamma som förut af staten blifvit använd
vid understöd af jernvägsanläggningar, så möter det likväl icke heller
något hinder att antaga den af Utskottet föreslagna och af styrelsen
för jern vägsaktiebolaget sjelf ifrågasatta formen för understöd eller rent
köp af de ifrågavarande obligationerna, hvilket jag af chefen för Civildepartementet
är bemyndigad att förklara, och att han för sin del sålunda
äfven är villig att tillstyrka detta sätt för bidragets utgående.

Emellertid, då jag har ordet, anser jag mig böra tillägga ett par
ord för att bemöta de inkast, som af flere talare blifvit gjorda i afseende
på sjelfva saken. Kan det vara rätt att rubricera en bana af
den utsträckning, att den, genona den förbindelse den eger med en
annan privatbana, sammanbinder Östersjön med Vesterhafvet, kan det
vara g-ätt, frågar jag, att kalla den banan för en lokalbana för Göteborgs
stad? Den är af den omfattning, att den kan jemföras med en
del stambanor inom landet, som på statens bekostnad blifvit utförda,
och det understöd, som här är i fråga, är i alla fall vida mindre än
det understöd, som blifvit lemnadt åt åtskilliga andra privatbanor, som
bringats till stånd, men som icke kunnat bringas till stånd på annat
sätt än genom ett sådant bidrag. Är det då med billighet förenligt
att de landsorter, som långt före detta hafva fått stora fördelar sig
beredda genom att privatbanor, understödda af staten till två tredjedelar
med lån, i deras orter kommit till stånd, här skulle vilja motsätta
sig att ett understöd beviljas för en jernbana af den omfattning
som den nu ifrågavarande? Och när ett understöd på goda skäl anses
böra lemnas, så bör det väl också lemnas på det sätt, att det
verkligen medför någon hjelp; men att fästa sådana vilkor vid detsamma,
att den erbjudna hjelpen svårligen skulle kunna accepteras
eller, om den accepterades, svårligen skulle kunna leda till det gagn,
som dermed varit afsedt, det synes mig vara en form, som Riksdagen
icke bör slå in på.

IS N:o 44.

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Man säger, att banans anläggning blifver ett företag, som icke er-Låneunderstöd
bjuder tillbörlig trygghet och säkerhet, men man får dervid icke för- f°r fullborglömma
hvad det egentligen är, som inverkar hämmande på trafikensf aftod™
utveckling: det är, på denna bana må hända i högre grad än på nå- ''bergslågsgon
annan, den tryckta ställning, hvari åtskilliga af våra förnämsta banan.
näringsgrenar för närvarande befinna sig. (Forts.)

Så mycket bör man dock kunna bygga äfven på framtida förhoppningar,
att icke ensamt det tillstånd af förstämning och nedtryckthet,
som närvarande tidpunkt åt dessa näringar har beredt, skall antagas
under någon längre tid komma att fortfara; och hvem är då bättre i
tillfälle att lemna en hjelp, som må hända icke under den närmaste tiden
kan återgäldas, men som dock i framtiden skall blifva ersatt, än
staten, som innehar det största förlaget och som på ett godt och lämpligt
sätt bör använda detta på ett företag, sådant som detta, som länder
till allmänt gagn och till landets heder.

Herr Nordenfelt: Jag skall fatta mig mycket kort och vill
lemna den upplysningen, att ännu 13 mil af denna jernväg återstå att
fullborda.

För att göra den ene representanten från Elfsborgs län kunnigare
i länets geografi vill jag nämna, att det som återstår utgöres af 39/10
mil söderut från Mellerud, den punkt der Bergslagsbanan skulle anknytas
af Dalslandsbanan, till Öxnered å ena sidan och å andra sidan
9''/io bill Kil vid stambanan, så att Dalslandsbanan verkligen skulle
med afseende på föreningen med Bergslagsbanan komma att hänga i
luften, liksom hans anförande gjorde i åtskilliga delar, så vida den
senare banan icke blefve fullbordad.

Den andre representanten från Elfsborgs län skulle jag vilja hänvisa
till Trafikstyrelsens berättelse, der det finnes åtskilligt, som för
honom kunde vara nyttigt att taga reda på och hvarest han skulle
finna åtskilliga millioner redovisade till underhåll af bana och byggnader
m. m. dylikt. Vidare vill jag, mot det skäl som anförts, att, om
banan icke kan ställa säkerhet, så måtte den icke i sig sjelf innebära,
någon säkerhet, endast fråga de talare, som yttrat detta, om de skulle
kunna ställa säkerhet för 6 millioner, låt vara för särdeles goda företag.
Det är företagets Storhet, som gör, att denna säkerhet icke kan
lemnas; och om man besinnar, att staten skulle få 1V10 procent högre
ränta för sina penningar af jernvägen, än hvad staten för dem skulle
betala, så erbjudes denna högre ränta, för att motsvara risken.

Dessutom bör man erinra sig, att alla banor utan undantag, som
börjat med att vara dåliga i afseende på den afkastning de gifvit, i
tidernas längd blifvit ganska goda.

Emellertid torde jag icke behöfva säga mera, utan yrkar bifall till
Utskottets hemställan.

Herr Wallenberg: Man har här talat om tilldragelserna år 1872
och år 1873. Om det vore fråga om att nu gifva råd, angående hvad
man då • borde hafva gjort, för att undvika åtskilliga jern vägsbolags
sedermera iråkade ställning, så beder jag få begagna tillfället att påminna
om det råd, jag gifvit vid alla de tillfällen, då fråga här före -

N:o 44. 16

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Låneunderstöd\iomm\i om enskilda jernvägsaktiebolag, och det bar helt enkelt varit
för fullbor- Riksdagen aldrig borde bevilja något låneunderstöd för byggandet af
“ fjT enskild jernväg, sd vida aktiebolaget var grundadt på mindre eget tillskjutet
bergslags- aktiekapital, än hvad som motsvarade halfva kostnaden för jernvägens anbanan.
läggande jemte tillräcklig rörlig materiel. Hade man iakttagit denna
(Forts.) enkla regel, så hade derigenom blifvit förebygda många olyckor och
stora förluster för oskyldiga menniskor. Val invändes deremot, att, om
man icke ville låna till jernvägsaktiebolag, som endast egde en tredjedel
eller en fjerdedel af det erforderliga kapitalet, så kunde icke alla
dessa jernvägar genast hafva kommit till stånd, och det var då så
fasligt brådtom att utföra eller åtminstone påbörja nya jernvägsanläggniugar
i alla orter, utan att bekymra sig om genom hvilka medel de
skulle kunna betala ränta och amortering på de stora skuldsummorna.
Men det är icke nu värdt att upprepa råd, som borde hafva blifvit
följda för åtskilliga år sedan, utan det är bättre taga frågan i betraktande
sådan den nu föreligger.

Bergslagernas jernvägsaktiebolag har utgifvit ett obligationslån,
stort tretiosex millioner kronor. Aktiebolagets eget tillskjutna kapital
utgör något mer än fjorton millioner kronor. Uti jernvägsbyggnaden
med hvad dertill hörer äro redan nedlagda omkring tretioåtta millioner
kronor. Af obligationslånet äro fem sjettedelar öfvertagna af enskilda
bolag och personer. Nu afeer regeringens framställning, att staten
skall öfvertaga den återstående sjettedelen af berörda obligationslån.
Det är här icke fråga om något anslag, utan om ett lån, för hvilket
staten, genom att öfvertaga dessa obligationer, får fullt lika god
säkerhet med den, som staten erhållit för sina låneförsträckningar under
annan form till åtskilliga jernvägsaktiebolag. För den betydande
bansträckan från Kil i Vermland ända till Göteborg har det ifrågavarande
jernvägsbolaget icke erhållit något låneunderstöd, och i hela
landet har ingen så lång bansträcka blifvit ifrågasatt att byggas utan
allt låneunderstöd af staten.

Hvad är det nu som händt? Jo, att det största enskilda jernvägsaktiebolag
i landet öfverskattat allmänhetens förmåga att köpa obligationer
eller ock bedömt denna förmåga efter företeelserna åren 1873
och 1874. Detta är hvad man kan förebrå bolaget, ty en hvar kunde
förstå, att eu så lysande konjunktur för nästan alla svenska produkters
afsättlighet, som under de uppgifna åren, icke gerna kunde fortfara,
hvaremot den tryckta ställning, jerntillverkningen iråkat, ej kunde
af någon förutses, huru vis man än förklarar sig sjelf efteråt. Och
det var genom vidsträckta bruksdistrikt, som denna jernbana skulle
löpa och förbinda dem med vår förnämsta export vid Nordsjön.

Vill nu icke Riksdagen räcka eu hjelpsam hand, så afetannar det
största jernvägsföretag i landet, ofullbordadt af brist på några millioner
kronor. Men då ingen jernväg, bitvis färdig, gerna kan gifva en
mot ränta på anläggningskostnaden svarande afkastning, så kommer
det att inträffa, att ränteliqviderna på bolagets obligationer måste uppskjutas.
Dessa papper innehafvas af tusentals menniskor inom och
utom landet, och jag kan icke förutse och vågar icke antyda de förskräckliga
följderna af en så beskaffad betalningsinställelse. Man har
anledning frukta, att svenska affärskrediten i utlandet deraf skulle taga

Fredagen den 17 Maj, f. m. 17 Jf:0 44

skada, och jag befarar att sjelfva statskrediten icke skulle blifva obe-Låneunderstöd
rörd af eu sådan händelse. Om således icke hjelpsambeten får gälla fär full,JOrsåsom
motiv för det bifallande beslut som jag hoppas Riksdagen kom- dand,e af den
mer att stanna uti, så bör klokheten bjuda att icke afslå den nu före- VLC?
liggande Kongl. propositionen om eu låneförsträckning af sex millioner banan.
kronor åt Bergslagernas jernvägsaktiebolag på alldeles samma vilkor (Forts.)
som ifrågavarande bolag erhållit af enskilda för ett belopp af tjugonio
millioner kronor. .

Om det i dag vore blott den 17 April i stället för den 17 Maj,
skulle jag icke underlåta att visa Herr Talmannen det orimliga uti motiveringen
och det slut, hvartill reservanterne kommit i sin tillstyrkan,
att Riksdagen skulle fordra »borgensförbindelse af landsting, kommuner
och enskilda för den låneförsträckning, staten kunde komma att
meddela Bergslagernas jernvägsaktiebolag.» Jag ber då blott att få
anställa eu liten jemförelse. Jag bar också lånat ut penningar i mina
dar. Jag tänker mig till exempel att en industriidkare kommer till
banken och säger att han på ett gagnande industriföretag nedlagt sitt
kapital och att, ehuru detta ej var obetydligt, han ej lyckades fullborda
anläggningen, så att den kan gifva afkastning. Han tillägger
må bända: var derför så god och hjelp mig, här bar Ni till säkerhet
förlagsinteckning på allt hvad jag eger och häri

Skulle jag väl då svara denne industriidkare: Ja, jag vill gerna
hjelpa eder, men ga först och sök reda på något landsting, någon
kommun eller några enskilda personer, åtminstone någon millionär,
som går i borgen för eder, så skall ni erhålla det sökta lånet! Sådant
ungefär är reservanternes förslag, och ingen som erhåller ett dylikt
besked skall betrakta det annorledes än som ett förtäckt afslag.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Jöns Pehrsson: Jag ber om ursäkt att jag ännu eu gång
besvärar Kammaren, men jag skall blott säga några ord mot den siste
ärade talaren på stockholmsbänken. Han yttrade, att icke någon risk
skulle kunna uppstå för staten, men vi få komma i håg, att 30 millioner
redan» upptagits .såsom lån, och jag tror icke, att dessa 6 millioner
skola få företräde att betalas framfor de andra 30 millionerna,
och jag ser derför icke hvari den säkerhet ligger, som erbjudes oss.

Jag tror också, att samme talares jemförelse om industriidkaren
icke här passar i stycke, ty det skulle kunna hända, att den person
han vändt sig till fordrade, att han äfven skulle skaffa annan säkerhet,
..emedan han. icke ansåge den säkerhet, som erbjudits honom, vara
tillräcklig.. Då ingen af Andra Kammarens ledamöter här kunnat få
förklara sin reservation, har jag ansett mig pligtig att söka göra det,
och jag yrkar för min del bifall till denna reservation.

Herr Mannerskantz: Jag vill blott säga ett par ord med anledning
af hvad den siste talaren yttrade.

Efter min uppfattning är förhållandet med alla de jernvägsanläggningar,
som blifvit gjorda, att det icke är enskilde, vare sig enskilde
personer eller bolag eller städer eller hvilka helst det må vara, som
hafva den stora och fruktbara fördelen deraf, utan det är staten sjelf,

Första Kammarens Prof. 1878. N:0 44.

2

N:o 44.

Jjåneunderstöi
för fullbordande
af den
s. k. stora
bergslagsbanan.

(Ports.)

18 Fredagen den 17 Maj, f. m.

liv af den jernväg, som är gjord, huru det än må hafva gått med det
bolag, som byggt den, af den finnes dock alltid den behållningen qvar,
att en kommunikationsanstalt af stort värde är anlagd, och den har
staten i all framtid eu stor fördel af. Alldeles samma förhållande
måste det vara med den jernväg, som här är i fråga, nemligen att det
är i statens intresse och måste lända till dess obestridliga fördel, att
denna halffärdiga bana blifver fullbordad, emedan den då i all framtid
kommer att finnas qvar, till gagn för den allmänna trafiken. Jag
vill vid detta tillfälle säga min mening om hela den operation, som
här är i fråga, jag kan dervid innefatta så väl denna punkts innehåll
som det, som förekommer i 2:dra punkten: att nemligen hvad som
här är i fråga endast. kan hafva berättigande ur den synpunkten, att
vi på en kort tid hafva nedlagt ett för stort kapital på jernvägsanläggningar
i förhållande till de krafter landet sjelft hatt att disponera
öfver, men vi måste väl medgifva, att detta nedläggande af kapital
har ledt till en ofantligt stor förstärkning af samhällets krafter och
att den utveckling, vårt land vunnit, icke skulle hafva kunnat ske, så
vida icke dessa stora anläggningar gjorts. Det är derför otvifvelaktigt
samhället, som dragit den största frukten af hvad som gjorts; och om
det då befinnes, att en för stor del af landets kapital blifvit tagen i
anspråk, och om staten kan skaffa förlag af kapital utifrån, hvarigenom
samhällets medlemmar blifva i tillfälle att fortfara med sina arbeten
på samma sätt som förut, så kan det väl icke annat än ligga i statens
intresse att så förfara.

Således bifaller jag denna punkt icke derför, att jag har något
slags sympati för den bana, som nu särskildt är i fråga, icke heller
derför, att jag anser mig böra hjelpa ett stadssamhälle, utan derför,
att jag tror det vara nyttigt för hela samhället att man vid en sådan
tidpunkt som denna och för ett så stort företag som detta tager statens
kredit till hjelp för att skaffa de medel, som de enskilde icke
sjelfva förmå att skaffa; det är på den grunden, som jag yrkar bifall
till den ifrågavarande punkten.

Sedan öfverläggningeu härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den
förevarande punkten, dels afslag derå och antagande af den utaf Herr
Carl Ifvarsson m. fl. emot punkten afgifna reservation, och dels slutligen
afslag å merberörda punkt; framstälde Herr Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades talrika och starka ja,
blandade med nej, och sedermera propositioner på de två öfriga yrkandena,
hvilka båda propositioner besvarades med talrika och starka
nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det proposition på bifall till
punkten ånyo blifvit gjord samt med talrika och starka ja, blandade
med nej, besvarad, Herr Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Med anledning häraf hemstälde Herr Talmannen, huruvida Kammaren
till kontraproposition vid voteringen ville antaga afslag å punk -

Tredagen den 17 Maj, f. m. 19 ^

tGn, och då dervid svarades talrika ja, blandade med nej, förklarade
Herr Talmannen sig hafva funnit ja öfvervägande. för fullbor dande

af den

Som votering om kontrapropositionens innehåll äskades, uppsattes, bergJaqsjusterades
och anslogs en så lydande voteringsproposition: banan.

(Forts.)

Den, som vill, att, vid blifvande votering om bifall till lista punkten
i Stats-Utskottets utlåtande N:o 63, kontrapropositionen skall innehålla
afslag å samma punkt, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages såsom kontraproposition vid voteringen afslag
å punkten och bifall till den af Herr Carl Ifvarsson m. fl. emot samma
punkt afgifna reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 74.

Nej — 36.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition för
hufvudvoteringen:

Den, som bifaller lista punkten i Stats-Utskottets utlåtande N:o
63, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

Vid denna omröstnings utgång hade rösterna utfallit sålunda:

Ja — 78.
Nej — 32.

2:dra punkten. lnUp

of enskilda

Herr Hammarhjelm: Då ingen af de ledamöter uti Utskottet,
som reserverat sig vid denna punkt, uppträder, nödgas jag göra det,
och anhåller, att den reservation, som af dem blifvit afgifven, måtte
varda af Första Kammaren bifallen. De skäl, som föranledt mig att
väcka den i fråga varande motionen, hafva blifvit i samma motion
framlagda och grunda sig hufvudsakligen derpå, att en stor del af landets
rörelsekapital blifvit nedlagdt i jernvägar. För att nu åter bringa
detta fastlåsta rörelsekapital åter i den allmänna rörelsen tror jag icke
någon annan eller bättre utväg kan tänkas, än att staten inlöser åtskilliga
enskilda jernvägar, förutsatt att det sker på sådant sätt, att
statens fördel dervid iakttages och inga andra jernvägar inlösas än
sådana, som äro af gagn för staten att erhålla. Detta är det hufvud -

N:0 44. 20

Inköp

af enskilda
jernväg av.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

sakliga skäl, som föranledt mig att väcka den ifrågavarande motionen,,
ock då åtskilliga reservanter häri instämt, yrkar jag bifall till reservanternes
förslag.

Herr MontgomeryCederhielm: Då jag i denna vigtiga fråga
kör till majoriteten i Stats-Utskottet, skall jag bedja, att med några
ord få angifva anledningen till detta.

Mitt första skäl att icke ingå på motionärens förslag är, att i frågan
saknas hvarje uttalande af regeringen. Om man omfattar Herr
Hammarhjelms motion, det vill säga, att staten skulle inköpa enskilda
jernvägar, så hemställer jag till livar och en, om det kan vara lämpligt,
om det kan vara det minsta öfverensstämmande med den betänksamhet
och den lugna öfverläggning, som bör råda hos riksförsamlingen,
att ingå på ett så storartadt förslag på grund af en enskild motionärs
framställning — denna må nu vara huru förtjenstfull som helst.
Om man åter omfattar reservanternes åsigt, hvilken är ett nytt förslag,
som icke innehålles i Herr Hammarhjelms motion, att det hör upptagas
ett lån på tretio millioner kronor för att sedermera utlånas till
inköp af enskilda jernvägars obligationer, så synes det mig också alldeles
nödvändigt, att man får på något sätt veta regeringens åsigt i
frågan. Det är ganska tydligt af betänkandet och den motivering, som
åtföljt reservanternes förslag, att i detta förslag icke är så mycket
fråga om understöd för jernvägar, utan att reservanternes förslag egentligen
uppkommit i betraktande af den brydsamma finansiella ställningen
i landet, mot hvilken de anse, att några åtgärder höra vidtagas. Då
detta tydligen är den åsigt, hvarifrån de utgå, så tror jag äfven, att
det vore nödvändigt få höra, huru regeringen anser, att ställningen
verkligen är, och hvad dess mening i detta fall är; och då vi här hafva
den förmånen att nu bland oss se Herr Chefen för Finans-departementet,
är jag förvissad om, att Kammaren skulle med största tacksamhet
och'' uppmärksamhet mottaga ett yttrande af honom i denna
rigtning. Jag vill i korthet säga, att jag i Stats-Utskottet omfattat den
åsigt, att, om regeringen ansett den finansiella ställningen verkligen
vara brydsam, så hade regeringen nog framkommit med något förslag
för att afhjelpa densamma; men, som regeringen icke framkommit med
något förslag i den vägen, måste jag, intill dess ett sådant förslag afgifvits,
anse, att regeringen icke anser ställningen brydsam eller kräfvande
någon mellankomst från statens sida.

Det andra skälet, hvarför jag varit med om afslag å motionärens
och reservanternes förslag, är, att det onda, som här är i fråga att
borttaga, är ett öfvergående ondt. Det är en kris. Vi hafva upplefvat
sådana åren 1857 och 1867, och vi hafva nu 1877 års kris. Det
är, som sagdt, ett öfvergående ondt i sig sjelf, men reservanterne hafva
föreslagit att afhjelpa denna kris med ett läkemedel, hvars verkan —
och enligt min åsigt ganska olyckliga verkan —■ kommer att räcka
många år och öfver denna generations lifstid; ty är det fråga om att
inköpa obligationer, så räcker den kanske 30 till 40 år. Reservanterne
hafva föreslagit denna väg, men dervid måste vi betänka icke blott det
oegentliga deri att borttaga ett öfvergående ondt med ett läkemedel,
hvars verkan kommer att räcka länge, utan att äfven detta är en hjelp

21 N:o 44.

Fredagen den IT Maj, f. m.

hvars verkningar icke äro begränsade till hvad reservanterne omnämntty
det ligger i sakens natur, att dessa tretio millioner kronor icke
kunna räcka till allt hvad som härmed skulle hjelpas. I motiveringen
till reservanternes förslag är omnämndt, att de enskilda jernvägarne
1 denna stund kosta 192 millioner kronor. Om jag antager, att deras
skuld utgor hälften af detta belopp, det vill säga omkring 100 millioner
kronor, så är det tydligt, att de komma att trängas om dessa
tretio millioner, och för mig är det klart, att dessa på intet vis kunna
racka till att afhjelpa hela denna skuldsumma af allra minst 100
millioner kronor, hvarmed dessa enskilda jernvägar utan tvifvel i denna
stund laborera. Det må sägas, att, då jag uppgifver detta tal, jag icke
har någon så bestämd grund för detsamma, men jag har dock efter
samtal med personer, som böra känna till förhållandena, funnit, att
den åt mig nu uppgiga siffran åtminstone icke är för hög, utan snarare
för låg. Vi gifva oss således här in på en väg, som. är alldeles
ny. Det ar visserligen för närvarande en jemförelsevis ringa början
men som kan leda. till ganska svåra följder.

Slutligen har jag varit emot förslaget af det skäl, att i detsamma
finnas sådana , fel i detaljen, att jag anser, att det äfven derför icke
borde komma i fråga att antagas. Reservanterne vilja nemligen i punkten
a, att dessa tretio millioner kronor skola ställas till Kongl. Makts
förfogande att enligt Kongl. Maj:ts beslut och efter hörande af fullmägtige
i Riksgäldskontor^! från detta kontor utbetalas för att användas
till öfvertagande af obligationer; »hörande», tillägga reservanterne,
»vid sådant öfvertagande priset bestämmas med fästadt afseende å banornas
påråkneliga trafikinkomst eller å den ökning af statsbanornas
traiikmkomst, som kan af ett ifrågakommande öfvertagande, till följd
af dervid fastade särskilda vilkor, blifva en följd; så att staten må för
sill utgift i berörda hänseende blifva genom en motsvarande, påräknehg
inkomst betäckt.». Här fordras således, att det skall beräknas eller
på något sätt uppgöras, hvad som blifver dessa banors »påräkneliga
trafik]nkomst», och att den, som eger att bestämma öfver lånen —
det vill säga Kongl. Maj:t efter hörande af Riksgäldskontorets fullmagtige
.— skall ingå i en noggrann pröfning för att se till, att icke
staten gör eu dålig affär. Kan man begära något sådant af regeringen
ellei förära, att den skall kunna ingå i en sådan pröfning af dessa
olika obligationers värde? Jag tror, att man härigenom ålägger regeringen
en börda, som den har svart eller nära på omöjligt, enligt min
uppfattning åtminstone, att kunna bära.

Dessa hafva i korthet varit de skäl, som vållat, att jag tillstyrkt
utslag å. den ifrågavarande motionen, och jag skall icke längre upptaga
tiden, förvissad, att jag under diskussionen får höra skäl och upplysningar,
som skola vara af värde, och för hvilka jag visst icke skall
vara otillgänglig, men får säga, att de skäl, som jag Hitintills hört,
icke kunnat rubba mig i min öfvertygelse, att för närvarande StatsU.
tskottets betänkande i den nu föredragna punkten hör af Kammaren
bifallas.

Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till sammanträdets
fortsättning kl. 7 e. m.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

IS'':o 44. 22

Inköp

af enskilda
jernvägav.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. in.

Grefve af Ugglas: Då jag såsom, ledamot af Stats-Utskottet reserverat
mig mot åtskilliga delar af föreliggande betänkande, bar jag
ansett det vara min skyldighet att med några ord inför Kammaren
redogöra för min ställning till den vigtiga fråga, som nu är under
öfverläggning. Då vid början af denna riksdag motion väcktes dels
om inköp för statens räkning af en särskild bana, dels om att ställa
till Kongl. Maj:ts disposition ett större penningebelopp för att efter
Kongl. Maj:ts pröfning användas till inköp af sådana enskilda banor,
som dertill kunde finnas lämpliga, var jag en bestämd motståndare till
dessa förslag, icke derför att jag underkände den svåra ställning, i
hvilken åtskilliga jernvägsbolag befunno sig, utan derför att jag ansåg,
att då vi här hade att föra statens talan och bevaka dess intresse,
och statens intresse i förevarande ämne egentligen endast kunde vara,
att trafiken i landet behörigen tillgodoseddes, men vore oberoende af
huruvida denna trafik sköttes af de ursprungliga bolagen eller af andra,
som öfvertagit deras banor, vi på dessa grunder icke kunde hafva rättighet
att inveckla staten i så stora och vidtutseende företag. Om en
betryckt ställning finge anses såsom ett tillräckligt motiv för att begära
statens ingripande, då skulle säkerligen många andra industriella
bolag med lika rätt kunna framträda med samma begäran, och jag
fruktar att, om staten sålunda skulle öfvertaga och såsom statsbanor
behandla eu betydlig del af de enskilda jemvägarne, skulle det i framtiden
blifva ganska svårt att tillbakavisa liknande anspråk, som säkerligen
med lika stort berättigande skulle framställas dels från andra
enskilda banor, dels från kommuner och orter, som ville på statens
bekostnad blifva försedda med lättare trafik. Jag måste likväl erkänna,
att jag sedan dess i åtskilligt förändrat min uppfattning af förevarande
fråga. Det har nemligen för mig framstått allt mera och mera klart,
att det nuvarande tillståndet med hänsyn till trafikens rätta skötande
är förbundet med åtskilliga olägenheter. Den brist på sammanhang,
med hvilken de enskilda banorna nu handhafvas, den fullkomliga frihet
de ega att inom vissa inskränkta gränser hvar för sig ordna och
ställa, måste ovilkorligen åstadkomma en ganska svår ställning för
transitotrafiken, då denna, som måste begagna sig af åtskilliga dels
enskilda, dels statens banor, blifver betungad med de höga afgifter, som
äro satta för trafiken på de förutnämnda banorna, och icke kan tillgodogöra
sig den billigare taxa, som för längre vägar på statens banor
tillämpas. Af detta förhållande följer såsom ett gifvet resultat, hvilket
äfven i närvarande stund ganska tydligt framstått, att denna transitotrafik
under för afsättningen ogynsamma tidpunkter, då varuprisen
falla, icke kan med fördel bestå, och härutaf följer åter, att de enskilda
banorna under sådana omständigheter måste sjunka till blotta lokalbanor,
till stor skada icke endast för den större rörelsen i allmänhet, utan jemväl
förde enskilda banornas rentabilitet och slutligen äfven för statens banor,
hvilka, om transitotrafiken å desamma minskas, komma att gå miste om
en del af sin beräknade inkomst. Det förefaller mig derför nödvändigt,
att eu sansad och ordnande hand gör sig gällande icke blott öfver
statens banor, utan äfven till eu viss grad öfver de enskilda. Statsutskottet
har omnämnt några sådana utvägar för .att bringa dessa
banor mera och mera under statens hand, hvilka utvägar skulle bestå

Fredagen den 17 Maj, f. m.

23 N:o 44.

dels i inköp af obligationer, hvarvid staten naturligtvis skulle förbehålla
sig åtskilliga rättigheter i afseende på trafiktaxorna m. ru. vid
de banor, hvilkas fordringsegare staten sålunda blef, dels inköp af en
del enskilda banor. Det finnes dock ett annat sätt, som efter min
uppfattning skulle verka vida fördelaktigare, åtminstone på vissa trakter
och vissa komplex af banor; det vore att staten till trafikerande
öfvertoge sådana enskilda jernvägar, som dertill syntes lämpliga. Vilkoret
härför skulle naturligtvis blifva det, att staten, som äfven borde
öfvertaga den till banorna hörande materielen, dels betalade en viss
bestämd afgift till de enskilda bolagen, dels äfven lemnade eu viss andel
af den möjligen uppkommande vinsten. Detta sätt att ordna förhållandena
har på många ställen i utlandet begagnats; och det vill
förefalla mig, som det vore vida gynsammare för staten, och äfven
för de enskilda bolagen skulle på flera ställen kunna med fördel tillämpas.

På grund af hvad jag nu anfört skulle jag i närvarande stund
vara böjd för att inskränka mig till det förslaget, att Riksdagen måtte
ingå till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t ville taga saken
om hand, enär jag anser det alldeles otänkbart, att representationen
med de många stridiga intressen, som finnas inom densamma, skulle
kunna på lämpligt sätt ordna denna angelägenhet, medan deremot
Kongl. Maj:t med den sakkännedom, som står till hans förfogande, och
den opartiskhet, som man hos honom har rättighet att vänta, skulle
kunna allt efter de på olika håll sig företeende olika omständigheter
och behof framlägga förslag, huru dessa förhållanden bäst och lämpligast
skulle kunna ordnas. Det finnes dock en annan på frågan inverkande
omständighet, som tvungit mig — motvilligt, jag medgifver det
— att till en del frångå denna tanke, en omständighet, som visserligen
i väsentlig mån uppstått till följd af jernvägsbyggnaderna, men
som sträcker sina verkningar långt utöfver dessa jernvägars intresse.
Jag menar, som Herrarne inse, den allmänna ekonomiska ställningen
i landet i närvarande stund, som till en del åstadkommits genom den
i hela Europa nu rådande stagnationen i rörelsen, den allmänna bristen
på köpare och de låga pris, som bjudas för varorna, men som
äfven särskildt hos oss förorsakats deraf att så stora penningebelopp
blifvit fastlåsta i de enskilda jernvägarne, medan de derför utfärdade
obligationerna, som icke kunna realiseras, ligga och tynga i våra penningeinrättningar.
Jag anser ännu icke de gränser vara på långt när
uppnådda, vid hvilka detta ekonomiska betryck skulle finna sitt slut;
ty detta år blifver sannolikt ännu ofördelaktigare än de föregående.
Det är således efter min uppfattning, om man vill förekomma ganska
stora olyckor, beroende deraf att icke tillgängliga rörelsekapital finnas,
för vår industri alldeles nödvändigt att söka åstadkomma lättnad i
penningerörelsen; och jag kan för min del icke finna någon annan utväg
dertill än att man söker frigöra något betydligare belopp af de
stora summor, som i närvarande stund såsom oförytterliga obligationer
ligga fastlåsta i våra penningeinrättningar, på det dessa institutioner
måtte i vidsträcktare mån än nu är fallet kunna komma den allmänna
rörelsen till hjelp och lemna nödigt förlagskapital. På grund häraf
förenar jag mig om de yrkanden, som innehållas i mom. a) och c) af
reservanternes förslag. Deremot har jag icke kunnat instämma i mom.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 24

Fredagen den 17 Maj, f. m.

inköp |)) af samma förslag, och detta af det skäl, att, då jag önskar öfveraf
enskilda jcmna frågans ordnande åt Kongl. Maj:t, jag icke velat mer än nödigt
jernvagai. genom n§,gra pä förhand faststälda principer binda Kongl. Maj:ts åt''
°r s'' göranden i denna del. Jag önskar, att det måtte göras, som för ögonblicket
behöfver göras, men icke att Riksdagen i sina uttalanden inför
Kongl. Maj:t går längre än hvad som för upphjelpande af ställningen
i landet i närvarande stund är behörigt. Jag yrkar derför bifall till
mom. a) och c) i reservanternes förslag, och härtill får jag lägga, att
jag äfven önskar bifall till Herr Hedins motion, dock i något modifierad
form. Herr Hedins förslag lyder: »att Riksdagen ville anhålla, det
Kongl. Maj:ts täcktes, så skyndsamt ske kunde, låta genom sakkunnige
män verkställa en så väl ekonomisk som teknisk utredning, om, i hvilken
utsträckning och på hvilka vilkor det kunde anses för staten fördelaktigt
att förvärfva med statsbanorna i samband stående enskilda
jernvägar, samt vidtaga de åtgärder, hvartill eu sådan utredning kunde
föranleda, samt att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
de för ändamålet nödiga medel». Jag skulle vilja ur detta förslag utesluta
orden: »samt vidtaga de åtgärder, hvartill en sådan utredning
kunde föranleda», derför att, om Riksdagens beslut skulle blifva i enlighet
med hvad reservanterne under mom. a) föreslagit, och således
ett så stort belopp som 30 millioner ställas till Kongl. Maj:ts disposition,
den nyss upplästa meningen möjligen kunde så tolkas, att Kongl.
Maj:t skulle kunna, utöfver hvad i nämnda mom. a) säges, vidtaga åtgärder,
hvartill berörda utredning kunde föranleda. Jag anser, att
skrifvelsen ej bör innehålla mera än en begäran att Kongl. Maj:t må,
i den mån Kongl. Maj:t anser nödigt, begagna sin makt att lätta penningerörelsen
och sedermera, sedan frågan i dess helhet af Kongl.
Maj:t skyndsamligen granskats, till Riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Icke heller anser jag det för nödvändigt att intaga hvad Herr
Hedin omnämnt i afseende på nödiga penningeanslag, som för denna
utredning skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition, emedan jag önskar,
att frågan icke onödigtvis måtte invecklas och Kongl. Maj:t väl
torde kunna verkställa utredningen med de medel Kongl. Maj:t har till
sitt förfogande. Jag anhåller således om proposition på bifall till reservanternes
förslag i mom. a) och c) samt till Herr Hedins motion,
med den modifikation, som jag nu omnämnt.

Herr Torner hjelm: Att penningeställningen i landet för närvarande
är särdeles betryckt, lärer väl af ingen kunna bestridas. Det
bevisas af den rådande svårigheten och nästan omöjligheten att få
papper placerade, det bevisas af det starka tilloppet för att uttaga
penningar i sparbankerna och bankerna, i hvilket förhållande man har
en verklig värdemätare på penningetillgången i landet. För att framhålla
sannolikheten af att eu stor penningekris nu kan vara i antågande,
tror jag således icke, att jag behöfver spilla många ord; det
torde vara kändt för alla, som stå i någon beröring med den allmänna
rörelsen. Man säger, att denna kris är framkallad genom lättsinne.
Jag tror dock icke, att så är förhållandet. Den började i de större
europeiska länderna och fortsatte der i tre år, innan den nådde hit,
ett förhållande, som berodde på att Sveriges ekonomiska ställning var

Fredagen den 17 Maj, f. m. 25

så god, att den i det längsta stod emot. Vidare har denna kris icke
kommit plötsligt, utan i sammanhang med ett aftynande industrielt lif
hvilket gör, att den icke kan på en gång häfvas. I Danmark började
krisen något förr än hos oss, och den är der ännu icke i tillbakagång.
Man har der vidtagit åtskilliga mått och steg för att lätta ställningen;
sålunda har bland annat riksbanken fått bemyndigande att utsläppa
större rörelsekapital än vanligt. Med ett ord, man har der sökt utvägar
för att afhjelpa krisen, så vidt möjligt var. Hvad Sverige vidkommer,
torde väl de flesta vara öfverens derom, att orsaken, hvarför
vi icke längre kunnat stå emot, ligger deri att de besparingar, som
landet under en längre följd af år haft på sin produktion, blifvit i allt
för stor skala nedlagda i företag, som lofvade att blifva fruktbärande
och ännu i denna stund hafva utsigt att en gång blifva det, nemligen
de enskilda jernvägarne; man kan nemligen icke förneka, att landet
byggt mera jernväg^ än dess krafter tillåtit, i förhoppning att den
göda. tiden skulle fortsätta. Dessa förhoppningar hafva slagit fel så
till vida, som den allmänna rörelsen blef lidande deraf, att de kapital,
som lemnats jernvägarne mot full säkerhet och för närvarande ligga i
bankerna, nu icke kunna lösgöras; och icke blott hos bankerna, utan
äfven hos enskilde finnes en god del af dessa af jernvägsbolagen utfärdade
obligationer. Man bör nu icke föreställa sig, att, om staten
besluter sig för att inlösa sådana säkra obligationer, äfven de, som
finnas i enskilda händer, skola tillbjudas staten; ty de enskilde hafva
fullgod ränta på sina penningar och vilja icke släppa dem. Äfven
bankerna hafva fullgod ränta för sina obligationer, men de hindras af
dem från att understödja den allmänna rörelsen, och derför skulle de
ej hafva något emot att blifva befriade derifrån; de skulle då kunna
lemna ut det derigenom frigjorda kapitalet mot inteckningar och andra
räntebärande papper. Landet i sin helhet skulle således få nytta deraf.
Staten kan naturligtvis icke upplåna penningar för att direkt hjelpa
Per eller Pål, utan staten bör söka placera dem så, att, på samma
gång den har full säkerhet derför, de tillika inverka lättande på rörelsen
och derigenom indirekt på hvarje individ. Jag tror, att enda sättet
att har gå tdl väga är att upptaga ett större lån, t, ex. på 30 millioner,
såsom föreslaget blifvit. Jag antager, att detta med den kredit,
som Sverige har i utlandet, nu bör kunna upptagas till högst fem procent.
Det är ju bär icke fråga om något lån, som skall användas till
något vidtutseende företag, icke eu gång till att rangera dåliga affärer,
utan helt enkelt ett lån för att dermed konvertera utgifna jernvägsobligationer.
Yi böra således få detta lån till fem procent, och regeringen.
har da att begagna det till inköp af fullgoda obligationer till
det pris de äro värda, obligationer, som blifvit utgifna mot fullgod pant
och som visat sig kunna till fullo förränta sig. Om då staten på sitt lån
gifver 5 procent, men dessa obligationer gifva 51/, eller 6 procent, så
har staten ju fördel deraf. Vidare äro dessa obligationer inlösta af
bankerna till 90 procent, och bankerna lemna dem med största nöje
åt staten till samma pris; detta biff således eu ytterligare vinst för
staten. Da det sålunda för hvar och en, som känner den allmänna
rörelsen, torde vara tydligt att staten, utan att göra någon förlust derpå,
kan taga upp ett lån för att lätta denna rörelse, så lär det väl icke

N:o 44.

Inköp

if enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 26

Inköp

<if ''enskilda
jernvågar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

med skäl kunna nekas, att det är statens skyldighet att här träda
emellan. Eu talare, som i Stats-Utskottet röstat emot detta förslag,
nemligen Herr Moutgomery Cederhielm, yttrade, att han eljest icke
hade något att invända deremot, men att han ansåg att, om man till
Kong! Maj:t skulle Öfverlemna denna angelägenhet, det vore att lägga
för mycken hörda på Kong! Maj:ts skuldror. Det synes mig som detta
vore att hysa allt för ringa förtroende för regeringen. Jag är för min
del öfvertygad, att regeringen, lika samvetsgrant som tvenne gånger
förut, då den fått det förtroendet att utdela 10 millioner kronor till
enskilda jernvägsföretag, äfven nu skall pröfva kvilka papper med de
anskaffade medlen lämpligen höra uppköpas, så att icke någon förlust
för staten uppstår. Detta skäl tror jag således icke vara att fästa sig
vid, utan hör man i detta afseende hysa fullt förtroende för regeringen.
Stats-Utskottet har tillstyrkt afslag å motionerna, men reservanterne
hafva i inom. a) föreslagit just hvad jag här yrkat, eller att staten
borde upptaga ett lån och utlemna det mot obligationer, och jag får
således för min del anhålla om bifall till mom. a) i reservanternes förslag.
Hvad åter mom. b) vidkommer, tror jag lika med den föregående
talaren, att det är ekonomiskt rigtigt, om vi i en framtid kunna inlösa
alla de enskilda banor, som stå i sammanhang med statens och hafva
samma spårvidd. Jag är öfvertygad om att administrationskostnaderna
derigenom skulle blifva mindre, att man skulle vinna mera redighet
och slutligen att man skulle blifva af med denna olämpliga strid mellan
de särskilda jernvägarnes olika taxor. Men i detta ögonblick torde
denna fråga icke vara tillräckligt utredd, och det är ej antagligt, att
Riksdagen nu skulle vara färdig att fatta ett afgörande beslut i eu så
vigtig fråga. Jag tror derför, att eu undersökning och utredning af
hithörande förhållanden måste ske; och jag förenar mig derför i Herr
Hedins motion med den inskränkning, som Grefve Ugglas föreslagit.
Yi kunna då till nästa riksdag vänta en på föregående sorgfällig^ utredning
grundad framställning i detta ämne, hvilket Riksdagen då finge
taga i noggrann pröfning. Detta är för öfrigt en sak, som man redan
i andra länder gjort. I Frankrike har staten inlöst största delen af
de enskilda banorna; i Preussen ansåg man, både af ekonomiska och
militära hänsyn, nödvändigt att staten blef egare deraf, men frågan
har der väckt motstånd, icke derför , att man ej ansåg saken i sig sjelf
rigtig, utan af åtskilliga ekonomiska och politiska skäl. Dessa skäl
tror jag dock icke äro gällande hos oss, utan den dag torde snart
komma, då staten med fördel kan öfvertaga de enskilda banorna.
Jernvägsstyrelsen har, efter hvad jag hört, yttrat att, om den saken
klokt utfördes, vore det den bästa affär staten kunde göra. Men då
denna fråga kommit så sent före vid denna riksdag, tror jag som sagdt,
att det nu icke är skäl att söka vinna någon ändring i detta hänseende,
hvarför jag förenar mig med Grefve Ugglas härutinnan. För öfrigt tror
jag, att det skulle möta åtskilliga svårigheter att, såsom reservanterne
föreslagit, nu börja med att inlösa några få banor; det skulle lätt uppstå
stridigheter om kvilka som först borde inlösas. Jag tror icke heller,
att denna Kammare och bestämdt icke Medkammaren skulle ga in på
detta förslag. Genom inlösen af obligationer kan deremot hjelpen mera
jemnt fördelas, och den allmänna rörelsen vinner lättnad deraf. Att

Fredagen den 17 Maj, f. m.

27 N:o 44.

den säkerhet, staten skulle få för sina penningar, är fullt betryggande,
har jag redan sökt visa, och sedt från denna synpunkt tror jag att
största delen af de här närvarande icke kunna hafva något emot att
gå in på förslaget. Det invändes, att af dessa obligationer dock icke
alla äro säkra. Ja, det är nog sant; men en långifvare har ju alltid
rättighet att sjelf pröfva säkerheten; man kan visserligen taga fel, men
den säkerhet, som här erbjudes, är dock så stor som man gerna kan
få vid tillfällen, då lån gifves. Och om icke ett sådant steg nu tages,
så anser jag mig skyldig att såsom min öfvertygelse uttala, att vi få
upplefva en penningekris, som redan nu är i starkt tilltagande, men
i sådant fall ännu visst icke uppnått sin största höjd. Yi jordbrukare
stå oss naturligtvis något längre än den öfriga industrien; men våra
stora bergsbruk, våra sågverk med flera äro redan nu i en tryckt ställning,
derför att deras produkter, deras jern och trävaror, för närvarande
icke äro säljbara; och det kan snart bli värre! Hvad tänker man
då taga sig till? Det är godt och väl, att vi hafva tillgångar, att det
icke är brist på värdefulla produkter; men de kunna icke realiseras,
och man kan svälta ihjel i öknen med guld i händen, om man
icke får mat. Under sådana förhållanden bör val staten träda
emellan, synnerligen då det kan ske utan uppoffring och på sådant
sätt, att staten gagnar alla grenar af den allmänna rörelsen. Jag tror
icke att detta är för mycket begärdt af Riksdagen, och jag tror, att
stämningen i landet är så till förmån för denna sak, att det skulle
ganska mycket klandras, om Riksdagen icke gjorde något derför. Jag
yrkar således bifall till reservanternes förslag i mom. a) och bifall till
Herr Hedins motion med den modifikation, som Grefve af Ugglas föreslagit.

Herr Reuters k iöl d, Adam: Då yrkande om bifall till min
motion att staten måtte inköpa Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg icke
finnes intaget i någon af reservationerna, får jag vördsamt anhålla att
denna min motion måtte särskildt föredragas.

Herr von Möller: Yi hafva i dag den 17 Maj, och det är högligen
att beklaga, att vi nu skola förehafva ett betänkande af den vigt,
som det nu ifrågavarande. Det vore icke af så stor vigt, om här endast
vore fråga om att för 30 millioner inköpa antingen jernvägsobligationer
eller sjelfva jernvägarne, ty, för att göra jernvägsegarne eller
obligationsinnehafvarne en tjenst, anser jag icke, att vi behöfde vara så
särdeles oroliga; men detta förslag är framkommet, icke för dessa jernvägars
skull, utan af andra grunder. Det har redan af en annan talare
nämnts, att förslaget träder beslöjadt fram och döljer ett annat syfte.
Det döljer syftet att åstadkomma ett rörelsekapital, som nu saknas.
Många hafva antydt och vi hafva hört flere omtala »den betryckta
finansiella ställningen». Jag är öfvertygad, att den verkligen finnes,
och jag hade önskat, att man offentligen framlagt några uppgifter
derom. Jag skall lemna en, men jag ber om ursäkt, i händelse jag i
sifferuppgiften skulle fela. Jag har nemligen hört, att låneansökningar
på nära tjugo millioner för närvarande skulle ligga inne i hypoteksbanken.
Är detta förhållandet, så visar det tillräckligt, att eu verkligt
betryckt penningeställning råder i landet. Jag vet från orter, der folk

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 28

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

kommit i händerna på ockrare — jag ber om ursäkt för uttrycket;
diskontörer, det låter kanske bättre — att låntagare der få betala tio
procent. Detta visar också, att ställningen är betryckt. Det hade då
varit önskligt, att Riksdagen varit i tillfälle vidtaga någon åtgärd, som
verkligen kunde afhjelpa denna betryckta ställning i landet, men det
sätt, som nu blifvit föreslaget, anser jag icke lämpligt.

Man har velat åt Kongl. Maj:t öfverlemna eu summa af 30 millioner
till inköp af jernvägsobligationer och af jernvägar. Huru långt
räcka dessa 30 miliioner? Ingalunda till att göra alla dessa inköp eller
till att lemna den erforderliga hjelpen. Det skulle blifva allenast några
få, som skulle få sina obligationer inlösta, sina jernvägar inköpta. Regeringen
vill man sätta såsom den der skall slita tvisten. Den skulle
säga: under vilkor, att priset blifver billigt och banan är lämplig, sker
köpet. Det vore efter min uppfattning ganska svårt till och med för
den enskilde diskontören, om han, öfverhopad af många sökande med
lika säkerhet, skulle rättvisligen välja mellan dessa. Han finge då
antaga ett lottningssystem; och det vore icke rätt att sätta regeringen
i en sådan ställning.

Yi veta, att privatbankerna äro innehafvare utaf stora belopp af
dessa jernvägsobligationer. Vi veta, att äfven andra i landet innehafva
sådana obligationer. Men är det derför vi skola köpa upp obligationer?
Hade vi kunnat finna upp ett annat medel att hjelpa, ett medel att
skaffa penningar, på det att betrycket icke måtte blifva allt för svårt,
skulle det hafva varit lyckligt; ty ställningen lofvar ej att, i närmaste
tid, förbättras; staten har stora annuiteter att betala, hvartill de blifvande
statsinkomsterna kanske icke komma att räcka, och den får då
sjelf låna för att betala sina annuiteter. Handelsbalansen, vållad af
ökad import och bristande export, kommer att verka derhän, att »betrycket»
ej blifver lättadt. Yi hafva här Finansministern närvarande,
och ehuru, såsom den förste talaren sade, regeringen icke ansett det
finansiella betrycket i landet vara så stort, att den funnit sig skyldig
framkomma med något förslag i anledning deraf, så skulle det dock
vara lugnande för denna Kammare, om vi finge höra Finansministern
yttra sig så väl i detta afseende, som specielt om regeringens ställning
till det föreliggande förslaget, nemligen om regeringen skulle, såsom frågan
nu föreligger, vilja åtaga sig ett så ansvarsfullt och så''obehagligt uppdrag,
som det att dela ut den lilla skärfvel! mellan de många behöfvande.

Jag vill icke trötta Kammaren vidare, men hvad vår Finansminister
kommer att yttra blir bestämmande för mig, huruvida jag
skall ännu eu gång yttra mig i frågan, samt huruvida jag skall rösta
för eller emot.

Herr Statsrådet Forssell: Jag är så mycket mera villig och beredd
att tillmötesgå åtskillige talares här uttalade önskan att få höra
regeringens åsigt i den förevarande frågan, som jag efter moget öfvervägande
af det förslag, reservanterne framlagt, sjelf funnit mig manad
att derom yttra några ord för den händelse proposition å detsamma
skulle i Kammaren begäras.

Reservanterne hafva i sin motivering utgått från två väsentligen
olika synpunkter: dels från hänsynen till den ekonomiska ställningen,

29 K:o 44.

Fredagen den IT Maj, f. m.

sådan den närmast från den större industriens och. den allmänna penningeomsättningens
ståndpunkt sig företer; dels från omsorgen om stambanenätets
utveckling och den allmänna samfärdselns intressen.

I förra hänseendet hafva de framhållit, hurusom landets nuvarande
ekonomiska ställning väsentligen berodde derå, att vi under
de senare åren i jern vägsbyggnader och andra industriella företag nedlagt
ett kapital, som landet antagligen icke haft till sitt förfogande,
huru i följd deraf brist på rörelsekapital uppstått, och huru uppgiften
nu borde vara att genom statens mellankomst frigöra det bundna kapitalet
till näringarnes, den allmänna rörelsens och jordbrukets fromma.

Denna förklaring öfver den ekonomiska ställningen är otvifvelaktigt
rigtig; men jag vill dock för min del något mer än reservanterne betona,
att den tillika beror å de för ögonblicket mindre gynsamma konjunkturer,
som inträffat för åtskilliga af våra näringar, en svårighet,
som icke kan genom någon statens lånetransaktion undanrödjas, och
för hvilken ingen med fog kan göra staten ansvarig. Emellertid kan
i hvarje fall det slut, till hvilket reservanterne härutinnan kommit,
icke anses så obestridligt, att man bör obesedt antaga detsamma.

Den uppgift, reservanterne förelagt Riksdagen, är väsentligen likartad
med det spörsmål, som i det dagliga lifvet stundom framställer
sig för de stora affärsinstitutens ledare, då det frågas: »bör den eller
den enskilde affärsmannens af ekonomisk öfveransträngning vållade förlägenhet
tills vidare afhjelpas genom beredande af ny kredit, genom
anskaffande af rörelsekapital till frigörelse af hans bundna kapital,
eller bör den lemnas att på egen hand naturligt utveckla sig till ett
mer eller mindre lyckligt slut?» Om detta spörsmål gent öfver den.
enskilde affärsmannen, hvars ställning dock vitsordas af böcker, är
svårt att besvara för bankiren, hvars omdöme dock ledes af en aldrig
svikande sjelfbevarelsedrift, så måste det, gent öfver den allmänna rörelsen,
hvars ställning svårligen kan med tillräcklig noggranhet intygas,
vara^ ännu svårare att lösa för statsmakterna, hvilkas varaktiga
och verkliga intresse så lätt kan förvexlas med den allmänna rörelsens
mera tillfälliga kraf.

Statens sjelfbevarelsedrift har dock härutinnan en af sina målsmän
uti chefen för Finans-departementet, och han kan derför svårligen
undgå att fästa uppmärksamheten på den större eller mindre inverkan,
beslut af denna art kunna utöfva å statsverkets ställning, skulle
han ock åt andre lemna att pröfva frågan om deras betydelse för landets
ekonomiska utveckling i öfrigt.

Jag lemnar också för närvarande alldeles osagdt, huruvida vårt
land verkligen i detta ögonblick är i oundgängligt behof af det i fråga
satta rörelsekapitalet å 30,000,000 kronor. Regeringen har hittills icke
funnit tillräcklig anledning att förutsätta ett oafvisligt sådant behof:
men Riksdagens ledamöter kunna må hända hvar i sin stad hafva varit
i tillfälle att derom bättre stadga sin öfvertygelse äfvensom derom,
huruvida behofvet icke kan afhjelpas på annat sätt, än genom statens
mellankomst. Jag lemnar likaledes å sido det vanskliga spörsmålet,
huruvida indragandet i hast af ett så stort kapital lika så visst skulle
bidraga till vår ekonomiska utvecklings varaktiga sundhet, som det för
ögonblicket kunde bereda en känbar lättnad åt den allmänna rörelsen.

Inköp

of enskilda
jernvägor.
(Forts.)

N:o 44. 30

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Jag faster mig nu uteslutande vid det hufvudändamål, för livilket det
i fråga varande kapitalet skulle användas, ty deri ligger, efter min
åsigt, det för statsverket vigtigaste momentet i reservanternes förslag.
Jag kommer dermed att beröra hvad reservanterne anfört rörande statsbanesystemets
utvidgning och tillgodoseendet af den allmänna samfärdselns
intresse.

Reservanterne hafva till stöd för sitt yrkande på ett ställe sammanfört
alla de skäl, som det ena i ett, det andra i ett annat land
föranledt staten, att öfvertaga en eller annan enskild jernväg eller jernvägskomplex,
men derutöfver ock åtskilliga grunder och skäl, hvilka,
åtminstone efter hvad jag har mig bekant, ännu ingen stat vågat på
allvar godkänna eller tillämpa. Det skulle föra mig för långt, att nu
ingå i pröfning af frågor, om hvilka uti flera af Europas länder för närvarande
pågår ett lifligt meningsutbyte. Det må vara nog med den anmärkningen,
att intet enda af reservanternes argument får anses vara obestridligt
eller i detta meningsutbyte lemnats obestridd Hufvudsaken
är, att reservanternes hela bevisföring uppenbarligen leder till den
slutsats, att svenska staten bör i sin hand samla hela komplexen af
landets jernvägar, för att sålunda tillgodose näringarnes och orternas
behof af på en gång billig och beqväm trafik. Och då ett beslut, sådant
som det föreslagna, om det kommer till verkställighet, väl bör
utföras i öfverensstämmelse med de grundsatser och afsigter, hvarur
det framgått, vågar jag förespå, att förslagets antagande skulle lätt och
snart föra oss till det resultat, som reservanterne förordat. Redan
denna utsigt måste framkalla betänkligheter ur statsverkets synpunkt.
Ingen lärer väl, med kännedom om det finansiella resultatet af vår
statsjernvägsindustri, kunna förneka, att hela det nuvarande jern vägsnätets
inlösen och trafikering genom staten skulle medföra betydliga
uppoffringar för statsverket, och här, om någonsin, torde man derför
vara berättigad att inlägga eu allvarlig varning mot statens inledande
i obegränsade och oberäkneliga utgifter.

Härtill kommer vidare, att reservanterne, hvilka hafvä haft till
mål så väl den ekonomiska ställningens lättande som stambanesystemets
utvidgande, förordat icke blott inköp af jernvägar för samfärdselns befordrande,
utan äfven inköp af jernvägsobligationer för det bundna kapitalets
frigörande. Såvida dermed måste afses, att obligationsinnehafvarne
skola af staten erhålla ett rörligt kapital i utbyte mot det kapital,
som de bundit i jernvägsobligationer, och som ingen annan kan
eller vill åt dem frigöra, kan jag icke inse, huru staten skulle kunna
lösa eu sådan uppgift utan att ådraga sig uppoffringar, hvilka skola
sträcka sig öfver en liderymd, som är oberäknelig, och •—• så vida reservanterne
skola ernå sitt syfte, att fördelen må komma så många
slag af obligationer som möjligt till godo — äfven till ett belopp, som
är oberäkneligt. Klart är nemligen, att om inköpet af jernvägsobligationer
skall afse att förbereda inköp af jernvägarne, måste den förra
upphandlingen i samma mån som den omfattar flera slag af obligationer
äfven innebära och förbereda inköp af flere jernvägar. Deraf framgår
åter den slutsats, att siffran tretio millioner icke är annat än den
första i en tills vidare obegränsad och obestämbar serie af millioner.

Det är denna brist på beräknelighet och begränsning, som är eg -

Fredagen den 17 Maj, f, m.

31 N:o 44.

nåd att väcka farhågor för den lösning af frågan, som reservanterne inköp
föreslagit. Huru ensidigt det än, efter reservanternes åsigt, må vara af enskilda
att nu förstärka landets rörelsekapital, skulle en sådan förmån, efter Jernvdsarmin
åsigt, blifva för dyrköpt, om den vunnes genom att öppna''dam- (Forts-)
marne för anspråk på statsverket, Indika till sin natur äro obegränsade,
och att utan tillräcklig utredning godkänna finans-politiska grundsatser,
bvilka, konseqvent genomförda, skulle inom kort leda vår utveckling
— den ekonomiska och kanske äfven den politiska — in på
okända banor, och i icke oväsentlig grad förändra karakteren af vår
budget. Jag kan derför så mycket mindre tillstyrka den föreslagna
åtgärden, som jag föreställer mig, att det nyssnämnda ändamålet af
rörelsekapitalets förstärkning kan, om också icke i så stor omfattning,

S0mo bär är ifrågasatt, vinnas genom andra medel, bvilka icke äro
af så vidtutseende beskaffenhet. Om nemligen Riksdagen bifaller Kongl.

Maj:ts framställning rörande de frågor, som inverka på Riksgäldskontor*^
upplåning, om dertill Riksdagen under en eller annan form kan
besluta sig för att nu på eu gång upplåna det belopp, som erfordras
för fullbordande af den redan beslutade norra stambanedelen, så torde
redan detta år ett kapital af åtminstone 14 millioner kronor kunna,
i riket indragas och derigenom Riksgäldskontor^ befrias från nödvändigheten
att ur rörelsen allt för fort indraga de penningar, som det
inom landet placerat.

För öfrigt, om Riksdagen anser sig behöfva derutöfver betrygga
rörelsen mot svårigheter, som under nuvarande, äfven politiskt oberäkneliga
förhållanden, möjligen kunde uppstå, torde den kunna göra det
på ett enklare sätt genom att utvidga och förstärka den makt och
myndighet, som Riksbanken redan eger att, vare sig genom anlitande
af utländsk kredit eller genom försäljning af sitt inköpta obligationsförråd,
vid möjligen inträffande behof komma den allmänna rörelsen
till hjelp.

Jag vill för min del visserligen icke bestrida, att sådana omständigheter
framdeles kunna förekomma, som må göra det till en nödvändighet
för staten att på ett eller annat sätt ingripa till upprättbållande
af trafik på vissa enskilda jernvägar; jag vill icke neka, att
det för staten kan finnas ett omedelbart intresse vid att förvärfva en
eller annan enskild jernväg, som bildar utfartsväg för eller förbindelselänk
uti stamhållesystemet; eller att staten någon gång kan finna sig
skyldig att tillvarataga samfärdselns intressen i orter, der den enskilda
företagsamheten efter stora ansträngningar visat sig icke kunna fylla
åtagna uppgifter, och både reservanternes förslag sålunda afsett en
eller annan uppgifven jernväg till inköp för ett måttligt begränsad!
pemnngebelopp, då både må bända mina betänkligheter icke varit så
störa.; men i det förslag, som nu föreligger, finner jag icke sådan utredning,
som i vissa uppgiga fall ådagalägger tillvaron af behof, inför
bvilka äfven principiella betänkligheter kunna bringas att gifva vika;
men deremot en stor rikedom på sådana allmänna grundsatser, bvilka
till sin grund äro obevisade, till sipa följder vidtutseende, och bvilka
jag derför hoppas att denna Kammare icke skall godkänna.

Många ledamöter yttrade härtill bifall.

INjo 44. 32

Inköp

47/ enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Herr Adelsköld: Efter Herr Statsrådet och Chefens för Finansdepartementet
så i form som sak fulländade anförande borde egentligen
enhvar, som hyser lika tanke med honom angående reservanternes
af denna Kammare förslag, nedlägga sin röst för att icke störa intrycket
af hans anförande, men jag kan dock icke underlåta att yttra
några ord om följderna af nämnda förslags antagande. Det är omöjligt
att icke beklaga, att Stats-Utskottet framkommit med ett så vigtigt
betänkande som detta i riksdagens sista timme. Jag antager emellertid
att Utskottet dertill haft giltiga skäl och att förnämsta anledningen
måste vara att tankarne varit mycket delade inom Stats-Utskottets
ledamöter, hvilket äfven framgår af de många reservationerna. Om
det. förslag, som här föreligger, varit i öfverensstämmelse med Herr
Hammarhjelms motion, så hade det varit mindre att säga om saken,
ty om denna motion hafva Kammarens ledamöter under hela riksdagens
lopp kunnat taga kännedom, men då ett splitter nytt projekt oförmodadt
framkastats, hvars godkännande skulle kunna hafva på förhand
oberäkneliga följder, så är det svårare att derom bilda sig ett omdöme.
Men äfven af eu ytterligare orsak är det att beklaga, att Utskottet så
sent framlagt sitt betänkande, ty om, såsom Utskottet säger, »lämpliga
åtgärder ju förr desto hellre böra vidtagas» på det att de enskilda
jernvägsbolagens betryck må kunna lindras, så hade det varit så mycket
vigtigare att frågan framträdt tidigare, på det att Riksdagen, om
den velat bifalla förslaget, redan kunnat indraga erbjudet lån, hvilket
numera icke torde stå till buds.

Herr Hammarhjelm har i sin motion föreslagit, att Riksdagen skulle
till Kongl. Maj:ts disposition ställa ett belopp af 30 millioner kronor,
för att användas till inköp för statens räkning af sådana enskilda jernvägar,
hvilka Kongl. Maj:t pröfvade vara för staten fördelaktiga att ega
och trafikera. Mot detta förslag har jag i princip icke just något synnerligt
att erinra. Herrar reservanter hafva emellertid ansett sig böra
ändra detta förslag så till vida, att Herr Hammarhjelms motion måtte
på det siitt bifallas, att Riksdagen ställer till Kongl. Maj:ts disposition
30 millioner kronor, för att användas i första rummet till inköp af enskilda
jernvägars obligationer och i andra, om Kongl. Maj:t i något
särskilt fall finner sådant lämpligt, till inköp äfven af enskilda jernvägar,
och hafva slutligen i 3:dje punkten, så vidt jag kan finna utom
gränserna af motionen, föreslagit, att Riksdagen skulle anhålla det Kongl.
Maj:t täcktes icke lemna koncession för framtida jernvägsanläggningars
utförande, så vida icke sökandena visade, att de förfogade öfver ett kapital,
som vore fullt tillräckligt för anläggningens utförande.

Hvad första punkten beträffar, så känner hvar och en^ att, med
undantag af aktieegarne i Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, äro aktieegarne
i öfriga jernvägsbolag icke skyldiga till någon utbetalning utöfver
det tecknade aktiebeloppet, och att innehafvare af de skuldförbindelser
eller s. k. obligationer, bolagen erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd
utgifva, icke — så vida ej särskild förbindelse af aktieegare eller bolagets
styrelse lemnats — hafva annan säkerhet för sina fordringar än
sjelfva jernvägen. Obligationsinnehafvarne ega således, enligt gällande
lag, endast rätt till jernvägens nettoafkastning, och skulle denna ej räcka
till ränta och amortering af obligationsskulden, så kunna innehafvarne

Fredagen den 17 Maj, f. m. 33

eif obligationerna, likasom andra fordringsegare, utsöka sin fordran och.
tvinga bolaget göra konkurs, hvarvid det i banan nedlagda aktiekapitalet
utgör tillgången.

Att således — såsom reservanterne föreslagit — låta staten inlösa
ett i_ betryck stadt jernvägsbolags obligationer eller delar deraf, vore,
så vidt jag förstår, icke att hjelpa bolaget, utan utom bolaget stående
innehafvare af obligationer från förlust, hvilket icke ens blefve händelsen
om de föreslagna vilkoren vunne Riksdagens bifall. Och för staten
kunde det ej heller vara till fördel att på sig öfverflytta eu osäker fordran,
såsom dessa obligationer (under nuvarande lagstiftning, som lemnar
alla fordringsegare lika rätt i tillgångarne) alltid måste blifva, då
intet hindrar bolagen att upptaga extra lån. Reservanterne hafva visserligen
tänkt sig att, »genom öfverenskomna nya stadganden eller särskilda
bestämmelser staten, för de obligationer som öfvertoges, skulle
förvärfva sig en rätt till inflytande öfver bolagets förvaltning, som de
andra obligationsinnehafvarne icke ega», men då ett sådant arrangement
vore ett ingrepp i öfriga obligationsinnehafvares rätt och icke berodde
på bolaget, som dessutom ej hade gagn af att obligationer flyttades
från en hand till eu annan, så tviflar jag på, att öfriga obligationsinnehavare
skulle lemna staten en högre rätt än de sjelfva ega,
hvarigenom värdet af deras obligationer nedsattes; min tro är således’
att staten, såsom obligationsinnehafvare, skulle endast kunna erhålla
inflytande på jernvägens förvaltning derigenom att bolaget gjorde konkurs,
då staten jemte öfrige fordringsegare finge öfvertaga affären; men
att staten pa detta sätt skulle förvärfva inflytande på bolagets förvaltning
kan väl ej hafva varit reservanternes mening. Flera intressanta
exempel äro anförda från utlandet, huru der tillgått då fråga uppstått
att för statens räkning inlösa enskilda jern vägar; och så vidt jag häraf
kunnat finna, har man aldrig börjat med att köpa obligationer, utan
regeringame hafva, såsom t. ex. i Frankrike, ackorderat med bolagen
— ej med obligationsinnehafvarne — gjort upp vilkorliga köp, och
sedan dessa af representationen godkänts, afslutat köpet. För öfvertagandet
af bolagets skulder, såsom Hallsberg-Mjölby-banan erbjudit,
både staten erhållit jernvägen på köpet, hvaremot, om reservanternes
förslag godkändes, staten visserligen skulle tillösa sig obligationerna, d. v. s.
skulderna, men ej få jernvägen utan endast de svårigheter med bolaget,
som blefve en följd af en sådan affär. Skulle de vilkor som föreslagits
för sådana obligationsköp godkännas, så tror jag att ingen affär
kommer till stånd; åtminstone torde Kongl. Maj:ts regering komma i
mycket ssort bryderi när det blefve fråga om att beräkna huru mycket
obligationerna, i enlighet med dessa vilkor, voro värda. På dessa skäl
yrkar jag afslag å denna punkt i reservanternes förslag.

Enligt Herr Hammarhjelms motion, som reservanterne i andra rummet
adopterat, skulle det öfverlemnas till Kongl. Maj:t att utan förlust
för staten inköpa sådana enskilda jernvägar, som ansåges lämpliga att
förvärfva. Jag ber emellertid få fästa uppmärksamheten på några svårigheter
som skulle möta detta sätt att bispringa de enskilda jernvägarne.
_ Det finnes en jernväg, hvilken framför andra torde blifva föremal
för ett sadant köp, nemligen Hallsberg—Motala—Mjölby-banan,
hvilken bolaget erbjudit staten, emot att staten öfvertager skulderna.

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 44. 3

N:o 44.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 34

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Nu veta vi alla, att denna jernväg går med årlig förlust af 16 å 20
procent, som aktieegarne få betala. Skulle nu staten öfvertaga den för
obligationsskulden och erhålla hela aktiekapitalet till skänks, så gjorde
staten ändå förlust, emedan staten finge öfvertaga äfven den årliga
ränteliqviden af 15 å 20 procent på det af bolaget skänkta beloppet.
Om staten således på öfvertagandet af Hallsberg —Mjölby-banan icke
skulle göra någon förlust, så fordrades att obligationsinnehafvarne afstode
från dessa 16 å 20 procent eller, med andra ord, nedsatte värdet
på obligationerna i proportion, hvilket de efter all anledning icke skulle
göra, då de nu, enligt bolagsordningen, äro garanterade full ränta på.
sina fordringar. Jag föreställer mig derför, att antagandet af reservanternes
förslag i punkt B med deruti föreskrifna vilkor icke skulle
kunna leda till köp af Motala-banan och icke heller någon annan enskild
jernväg, som kunde komma i fråga att inlösas. Jag vill emellertid
för ingen del motsätta mig att staten inköper Hallsberg—Mjölbybanan
eller sådana enskilda jernvägar, som af en eller annan anledning
kunna anses höra ingå i stambanenätet; men jag vill icke, att
denna fråga skall afgöras nu utan vidare utredning, som man säger,.
»på rak arm», utan att saken liksom i Frankrike först göres till föremål
för underhandlingar mellan Kongl. Maj:t och de enskilda bolagen.

Hvad vidare beträffar punkten c) i reservanternes förslag hade jag
visserligen icke väntat, att få höra så prohibitistiska åsigter på allvar
uttalas af så framstående män som de fyra reservanterne af denna
Kammare. På samma gång man deruti, mellan raderna, läser ett klandervotum
emot Kongl. Maj:t för de jernvägskoncessioner som redan utfärdats,
hvilket jag finner obefogadt (tv man må val ej skylla på regeringen,
att enskilda jernvägsbolag misstagit sig i sina trafikberäkningar,,
och att byggnadskostnaderna blifvit högre än som beräknats genom
oväntad stegring i arbets- och material-pris, hvarigenom de nu råkat
i bryderi), så innebär godkännandet af den föreslagna skrifvelsen ett
band på Kongl. Maj:ts och Riksdagens handlingsfrihet i framtiden, hvilket
icke kan vara nyttigt och rigtigt, och då en skrifvelse i detta syfte
måste anses ogrannlaga mot Kongl. Maj:t, yrkar jag afslag på denna punkt.

Chefen för Finans-departementet har i sitt anförande inlagt en
varning att inleda staten i de obegränsade och oberäkneliga utgifter,,
som sannolikt skulle uppkomma genom antagande åt reservanternes
förslag om inköp af de enskilda jernvägsbolagens obligationer. Jag
skall icke vidare derom yttra mig, då jag till alla delar hyser samma
åsigter, utan har endast derpå velat fästa uppmärksamhet.

En ärad talare på hallandsbänken sade, att han hade sig bekant,
att det för närvarande låg inne i hypoteksföreningarne låneansökningar
på 28 millioner kronor. Skulle godkända säkerhetshandlingar finnas
inne för det beloppet, eller 13 millioner, som det hviskas här bredvid,
så är det ju mycket lätt för hypoteksbanken att upptaga ett lån och
på detta naturliga sätt indraga penningar i landet.

En annan ärad talare midt emot på uplandsbänken beklagade den
frihet, de enskilda banorna hafva att sköta sin trafik. För min del
anser jag detta tvärtom såsom en fördel både för dem och det allmänna,
men vill erinra om att de gränser, inom hvilka en sådan frihet
egen rum, äro temligen trånga, ty Kongl. Maj:t kontrollerar bygg -

Fredagen den 17 Maj, f. m. 35 Jf;o 44.

naden, fastställer trafiktaxor, trafik- och tjenstereglementen samt öfver- inlöp
vakar banans och materielens underhåll, trafiken o. s. v. Det enda af enskilda
jernvägsbolagen egentligen hafva frihet att göra, är att så godt de kunna jmw“s“r''
ordna sm ekonomi och sätta ned sin trafiktaxa under hvad Kongl. (Forts'')
Maj:t bestämt, om de finna sådant fördelaktigt, och deröfver bör val
ingen beklaga sig, allra minst den trafikerande allmänheten. Den nämnde
talaren har emellertid med anledning af den förmodade olägenheten af
den frihet de enskilda banorna åtnjuta, ansett, att det vore för staten
en stor vinst att öfvertaga alla sådana banor eller, om detta icke kunde
ske, åtminstone trafikera dem. Som bekant trafikerar staten ett par
jernvägar, tillhörande enskilda bolag, men med den erfarenhet, som der
vunnits och hvarom vidare kan läsas i statsrevisionsberättelsen, tror
jag staten icke skulle spinna silke genom öfvertagandet af trafiken på
de öfriga enskilda jernvägarne.

Den förste ärade talaren, som yttrade sig i denna fråga, ansåg
rigtigast att Kongl. Maj:t, om Kongl. Maj:t funne lämpligt, framstälde
proposition till Riksdagen i en så vigtig fråga som denna, och deri instämmer
jag till alla delar.

Jag förutser, att detta riksmöte framdeles i häfderna kommer att
kallas den stora experimentalriksdagen. De mest vådliga experiment
med försvarsväsendet hafva föreslagits men lyckligtvis afslagits, och nu
vill man göra ett nytt försök i »la haute finance». Jag tror emellertid,
. att vi göra klokast uti att lika litet göra hittills icke försökta experiment
i finanssaker som i försvarsfrågan, och jag vågar derför vördsamt
hemställa till Kammaren, i betraktande af att den föreliggande
frågan är till alla sina konseqvenser fullkomligt outredd, hvilket äfven
framhållits i den utmärkt skickligt skrifna motiveringen och tillfälle
icke gifves att för utredning återremittera ärendet till Utskottet och
att allvarsamma betänkligheter blifvit från statsrådsbänken framstälda
mot reservanternes förslag, samt att Kongl. Maj:t slutligen icke lärer
underlåta att göra framställning till Riksdagen om verksamt understöd
åt de enskilda jernvägarne i en eller annan form, för den händelse
Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt och af behofVet påkalladt —
om det icke är rigtigast att under närvarande förhållanden godkänna
Utskottets förslag.

Herr Jöns Pehr s son: Det skulle må hända varit klokast, att icke
begära ordet i denna fråga, då sådant, till följd af uttalanden, som
från ett par håll skett, torde vara öfverflödigt, men jag kan icke underlåta
att säga några ord. Eget nog är jag i hufvudsaken af samma
åsigt, som talaren på hallandsbänken, hvilket aldrig förr inträffat, men
jag vill underrätta talaren på skånebänken, att jag icke kan vara med
om att bifalla detta reservanternes förslag i den form, det framkommit.

Jag har förut sagt, att jag icke är blind för den svårighet, som råder
i de ekonomiska förhållandena inom landet, och, om det tjenade till
något, skulle jag vilja framställa en kort historik öfver orsakerna till
detta tillstånd, hvari vi litet hvar hafva del. Jag föreställer mig att
Herrame väl minnas, huru man under det nya statsskicket äflats om
att uppbringa allting och från den högsta tronen ända ned till kyrkovaktaren
sträfvat efter att få högre aflöning än som erfordras. För

Nso 44. 36

Inköp

af enskilda
jernväqar.
(Ports.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

några dagar sedan hade man 50,000 kronor att gifva bort åt kronofogdarne,
fastän jag är öfvertygad om, att man fått lika bra kronofogdar,
om hvar och eu haft 500 kronor mindre. Detta är ett förhållande,
som efter min öfvertygelse inverkar på att vi nu få lefva på
framtiden och hoppas på bättre tider. Den tid torde dock ännu icke
vara kommen, då vår finansiella ställning kommit derhän, att man behöfver
förtvifla; åtminstone må det tillåtas mig att icke släppa modet
så snart. Jag tror icke, att faran är så stor. Jag tror tvärtom, att intet
olyckligare finnes än att hafva eu sådan uppsjö på penningar, som varit
förhållandet några år.

En annan orsak till det ekonomiska betrycket lär väl vara den
politiska ställningen i vissa delar af Europa. A i minnas en het strid,
som gälde Frankrikes politiska tillvaro, hvaraf den finansiella ställningen
lidit. Slutligen erinra vi oss, att våra skördar under de fem sista
åren varit, om icke dåliga, dock mindre goda. Alla sådana förhållanden
måste verka till återgång. Det beror blott på, om man har mod
att se tiden an och icke förtvifla!’ förrän nöden dertill föranleder. Det
är sant, att svårighet förefins att få rörelsekapital. Jag kan icke dölja,
att reservanternes förslag skulle leda till att det blefve bättre tillgång
på rörelsekapital, men de, som skulle få detta kapital, vore de enskilda
bankerna, och vi veta, att de icke äro rädda för att taga hög ränta.
Det vore ett sätt att få penningar, men icke det bästa. Skulle man
vilja gå den väg, som jag för min del anser vara den enda möjliga,
att hålla tillbaka och spara, då man otvifvelaktigt gått för fort förut,
skulle jag för en gång vilja vara med om att lindra det betryck, som
uppstått genom detta för hastiga fortgående, genom att upptaga ett
utländskt lån, men jag vill icke göra det på det sätt, att staten skulle
träda emellan och öfvertaga dessa obligationer, som här äro i fråga.

Emellertid skulle jag hafva velat vara med om att återremittera
denna punkt, men då den första punkten i betänkandet redan är bifallen
och man icke har utsigt att från Utskottet få något annat förslag,
samt det har blifvit sagdt, att det i princip icke skulle gå an att
fatta annat beslut än såsom reservanterne föreslagit eller ock afsiå
deras förslag, sluter jag mig till det senare. Jag hade visserligen tänkt,
att det skulle ligga inom möjlighetens område, att Riksdagen afslagit
motionerna, men bemyndigat riksgäldskontoret att upptaga lån, som
till allmänheten utlemnades, hufvudsakligen af riksbanken men äfven
af andra banker mot full säkerhet. Det vore att lindra den påstådda
bristen på rörelsekapital. Hittills har jag varit nog lycklig att få låna,
då jag begärt det, men jag vill icke påstå, att det icke kan inträffa
att sådant blir omöjligt äfven för mig. Såsom saken nu står har jag
icke annat att göra än att yrka bifall till Utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Innan jag uttalar min mening i denna
punkt anser jag mig skyldig att till Hem Finansministern frambära
min vördsamma tacksamhet för det sakrika anförande, han haft rörande
denna fråga, och jag tror, att mången inom denna Kammare delar
denna min åsigt. Det var ett ord i sinom tid, eu varning i stormen,
som Kammaren borde väl taga vara på.

Hvad denna fråga i sig sjelf beträffar, så är den mindre till sina

Fredagen den 17 Maj, f. m.

37 Jf:o 44.

nuvarande dimensioner än till sina följder af en djup och ingripande
vigt för fäderneslandet och synnerligen för dess finansiella förhållanden;
ty oaktadt det icke nu är fråga om mer än 30 millioners statslån för
inköp af dåliga obligationer och dåliga jernvägar, som tillhöra enskilda
bolag, så ligger bakom denna fråga en fråga om 200 millioners utgift
för samma ändamål. Det vore ju en orättvisa mot öfriga enskilda
jernvägsbolag, som önskade afyttra sina jernvägar, att neka dem samma
hjelp och understöd, som nu skulle komma i fråga för några få sådana,
och om vi antaga, att staten endast behöfde gifva fem procent
ränta på dessa penningar, så blir det en årlig ränteutgift på tio
millioner, under det de enskilda jernvägarne icke inbringa större räntereveny
än i medeltal 2V2 procent, hvilket man finner af trafikstyrelsens
berättelse för år 1876. Staten skulle således i sin totalitet härigenom
kunna ådragas eu årlig utgift af fem millioner kronor. Jag
tror, att när man ser frågan så i dess helhet, måste litet hvar rygga
tillbaka för att inlåta sig på en sådan ödesdiger bana. Jag skulle
kunna inskränka mig till att yrka afslag å reservanternes förslag på
den grund, som äfven af åtskillige föregående talare blifvit framstäld,
nemligen att detta förslag icke framkommit från regeringen, så att regeringen
kunnat pröfva detsamma och uttala sin åsigt rörande en så
vigtig fråga. Det är ju klart, att regeringen är den enda myndigheten,
som bör stå öfver och som, jag är öfvertygad derom, står öfver partierna
och de enskilda intressena, således den enda myndighet, som kan
sakrikt och opartiskt bedöma dessa stora frågor och lemna ett rätt
omdöme till ledning för Riksdagen. Detta har nu icke skett, enskilda
motionärer hafva direkte vändt sig till Riksdagen med dessa betydliga
frågor, och Riksdagen har upptagit dem till behandling, i stället för
att, när en fattig pensionär vänder sig till Riksdagen utan att förut
hafva insändt sin begäran till regeringen, densamma nästan alltid blir
konseqvent afslagen till följd af formella skäl. Dessa frågor äro mycket
vigtigare och, enligt mitt förmenande, hade det varit oundgängligen
nödvändigt, att de förut blifvit underkastade Kongl. Maj:ts opartiska
pröfning.

Man säger, att dessa jern vägsföretag icke kunna bära sig utan
understöd. Det är illa för de herrar, som stält sig i spetsen för sådana
företag utan att hafva beräknat företagets beskaffenhet och den möjlighet
till vinst, som det skulle kunna lemna. Jag tror dock icke, att ståten
har någon skyldighet i fråga om dessa industriella företag, mer än beträffande
alla andra, att biträda med hjelp. Man säger under andra
förhållanden, att den näring, som icke är naturlig, bär sig icke och
bör falla. Att på konstladt sätt söka hålla en sådan näring vid skenlif,
är icke statens pligt, det veta Herrarne nog. Det är eu argumentation,
som blifvit använd i andra frågor. Hvarför staten i dessa frågor
skulle mera inträda, kan jag icke finna.

Eu ledamot af denna Kammare har visserligen under diskussionens
lopp begärt, att den af honom gjorda motionen rörande Hallsberg—
Motala—Mjölby-banan skulle särskild! behandlas, men då han med
denna anhållan kommit för sent, anser jag, att äfven den frågan här
bör behandlas, emedan den innefattas i den punkt, som nu föreligger.
Denna bana vill försälja hela sin tillhörighet åt staten mot betalande

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 38

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

af den obligationsskuld, hvari bolaget häftar. Hela summan skulle utgöra
fem millioner, men vi veta alla på grund af trafikstyrelsens senaste
berättelse, att nettorevenyen utgjorde 1874 endast l$j, procent,
1875 lT7g4n procent och 187(5 2^ procent. Då frågas, hvarför bolaget
vill sälja banan till staten för en summa, som utgör mer än dubbelt
mot den nettovinst, det har af densamma, kapitaliserad efter fem procent.
Jag kan icke förmoda, att bolaget skall vara i så stort trångmål,
då den begär mer än nettovinstens kapitalbelopp.

Man har under loppet af denna frågas behandling i Kammaren
framstält, att det rätta ändamålet med det ifrågasatta statslånet icke
skulle vara att inköpa de enskilda jernvägarne eller inlösa deras obligationer,
utan att dermed understödja det penningebetryck i allmänna
näringarna, som existerar i landet. Det kan väl vara möjligt, att detta
betryck framstår i vissa större penningeinrättningar, som för stora
summor inköpt dessa bolags obligationer och nu hafva dem i sina
portföljer fastlåsta utan att kunna blifva af med dem, ens för det låga
belopp, hvartill de inköpt dem; men då vi veta, att dessa penningeinrättningar
under samma tid gifvit utdelningar af från 10 och ända
till öfver 25 procent årligen, synes det billigt, att äfven de nu få draga
följderna af sin obetänksamhet och behålla dessa mindre värdefulla
papper i sina portföljer till dess förhållandena kunna göra dem mera
gifvande än hvad de nu äro.

Man har ordat om nöden i landet. Deremot tala åtskilliga officiella
upplysningar. Om vi betrakta sparbankerna och de insättningar,
som egt rum på deposition eller på upp- och afskrifningsräkning, så
finna vi, att dessa besparingar, utgörande enskilda personers tillgodohafvaude,
dock i denna stund äro högst betydliga och hafva ökats år
efter år i icke ringa mån.

Man har sagt, att landtbruket vore i behof af penningar och att
beviset derpå vore, att i Allmänna Hypoteksbanken låneansökningar
af enskilda personer innelåge för, som jag hört uppgifvas, omkring 14
millioner, men att banken saknade penningar dertill. Det är sant,
men å andra sidan tyckes det vara märkligt, att banken likväl icke
försöker sälja sina obligationer med mera ränterabatt än hvad nu sker.
Jag köper icke så sällan obligationer i Allmänna Hypoteksbanken
och vet derför, att banken icke sänkt sina obligationer med mer än
tre procent under pari. Om nöden är så stor, som man påstår, hvarför
icke ytterligare sälja dessa goda papper, som i allmänhet hafva
god kredit; hvarför icke sänka försäljningsräntan ? Då tror jag, att
åtminstone i den inrättningen icke skulle fattas medel att lindra nöden
bland landtbrukets kikare.

Om verkligen eu allmän nöd inträffar i landet, så är otvifvelaktigt,
att den gifver sig till känna på ett märkbarare sätt än nu är fallet.
Vi minnas litet hvar, hurusom för ungefär tjugo år tillbaka en penningeförlägenhet
inträffade i landet och att man då fick Riksdagens
bistånd för att minska densamma. Men huru gick- man då till väga?
Jo, det anlände talrika petitioner till regeringen. Regeringen undersökte
genom sina underordnade myndigheter förhållandet och inlemnade
derpå en sakrik proposition till Riksdagen, som beslöt upptaga
ett lån för att lindra nöden. Nu tror jag icke man kan uppvisa nå -

Fredagen den 17 Maj, f. m.

39 N:o 44.

got sådant. Jag tror derför, att den nöd, man velat se i landet, är
mera tillverkad än verklig. Ett ytterligare bevis derpå är, att det icke
är många dagar sedan vi fingo bär mottaga af Bevillnings-Utskottet
en blomstermålning på guldgrund rörande det ekonomiska tillståndet.
Huru förlika dessa omständigheter med det allmänna ropet på nöd?
Det är derför jag tror, att jag har rätt att säga, att den allmänna
nöden icke herskar annat än i enskilda penningeinrättningar, som icke
kunna utgifva vidare lån åt enskilda lånesökande på grund deraf, att
de icke kunna sälja sina värdepapper. Jag anser derför, att det icke
vore att rätt väl motsvara det förtroende, landet lemnat sina representanter,
att på grund af sådana tillfälliga förlägenheter söka lån i
utlandet under en främmande slöja, föregifvande att det vore för jernvägarna,
när det i verkligheten icke är så.

Jag tror mig på grund af hvad jag nu i största korthet anfört
hafva mer än tillräckligt skäl att yrka bifall till Utskottets förslag i
den ifrågavarande punkten.

Inköp

af enskilda
jernväg ar.
(Fort9.)

Herr Ekman, Carl: Jag hade under alla förhållanden ämnat
taga till ordet vid den nu föredragna punkten för att yrka bifall till
den reservation, som jag jemte andre Utskottets ledamöter afgifvit,
men jag har fått en ökad anledning att göra det efter det anförande,
till formen högst fulländad^ som från statsrådsbänken blifvit afgifvet,
men mot hvars innehåll jag måste rigta mig för att fritaga mig från
allt ansvar för de följder, som kunna uppkomma på grund af ett beslut
af Kammaren, fattadt med afseende till de åsigter, som i detta
anförande yttrats.

Det är påkostande att nödgas uppträda gent emot den regering
som jag haft den lyckan att vid många tillfallen kunna samverka med,
men de stora intressen som genom Kammarens beslut i föreliggande
fråga efter min uppfattning kunde riskeras, bjuda mig att, med frånseende
från hvad jag eljest i följd af min ställning skulle hafva önskat,
säga min mening öppet och oförtäckt. Den ärade regeringsledamot,
mot hvilken jag vänder mig, har stält i främsta rummet den ekonomiska
frågan och uti det andra rummet samfärdselns intresse och har
gjort detta på grund af det utlåtande, som föreligger. Jag beklagar,
att i Utskottets betänkande den ekonomiska frågan har fått den främre
platsen i motiven, i fall någon deraf anser sig berättigad till det antagande,
att det skulle vara hufvudsakligen ur sådan synpunkt som
Utskottet bedömt de afgifua motionerna. De motioner, öfver hvilka
Utskottet haft att afgifva yttrande, afse i främsta rummet frågan, huruvida
det kan vara önskvärdt och i så fall på hvad sätt det skulle
kunna verkställas att staten öfvertoge derå enskilda jernvägar eller
komme i en sådan ställning, att staten på deras trafikförhållanden
kunde utöfva ett större inflytande än som nu är händelsen. Denna
fråga är således den hufvudsakliga, och det är endast i följd af dess
sammanhang med den ekonomiska ställningen i landet som Utskottet
ansett sig böra, för åstadkommande af en fullständig utredning, yttra
något äfven i denna del.

Jag ber nu att till en början få hålla mig vid frågan i hvad mån
det kan vara eu skyldighet för staten att söka utöfva ökadt inflytande

N:o 44. 40

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Inköp

af enskilda
jernvägar,
(Forts.)

på den samfärdsel inom landet, som besörjes genom jernvägarne, och
jag tillåter mig då att få erinra derom, att det aldrig af representationen
har förnekats, att icke det är ett statens intresse att sörja för
samfärdseln medelst jernvägar, att staten för detta ändamål gjort stora,
uppoffringar och sökt att bereda lättnader för många af de bolag,
som bildats för anläggande af enskilda jernvägar. Till en början skedde
detta derigenom, att staten lemnade lån på billiga vilkor, och det ligger
temligen i sakens natur, att de bolag, som först bildades för att
med understöd af lån af statsmedel anlägga jernvägar, byggde dessa,
jernvägar i de delar af landet, der den nya kommunikationsanstalten
var af behofvet mest påkallad. Der var det äfven lättast att uppbringa
de största aktiekapitalen, och ehuru vi sett, att åtskilliga af de
jernvägar, som på sådant sätt först kommo till stånd, genom enskilda,
bolags åtgöranden, likväl haft att kämpa, under de första åren af sin
tillvaro, mot åtskilliga ekonomiska svårigheter, tyckes lyckligtvis den
tidpunkt nu vara kommen, då alla farhågor för dessa bolags bestånd
böra vara försvunna. Men i samma mån som de rikare delarne af
landet fingo det mäktiga vilkor för utveckling uppfyldt, som ligger i
jernvägarne, blef det en ökad anledning för alla de öfriga delarne af
landet, som, innan de erhållit dessa lättnader i kommunikationer, funno
sig urståndsätta att täfla med de af naturen lyckligare lottade delarne
af landet, att äfven skaffa sig detta medel för industriens och näringarnes
utveckling. Att det för de sist tillkomna bolagen således icke
skulle blifva lika lätt att uppbringa ett aktiekapital, som stod i samma,
förhållande till de lånta medlen som händelsen var med de först tillkomna
bolagen, ligger äfven i sakernas natur. Emellertid har man —
och jag kan i detta hänseende icke annat än erkänna, att jag gjort
mig skyldig till ett misstag, då jag under föregående riksdagar trott,
att det ej vore så farligt att understödja de sist tillkomna enskilda
bolagen som jag nu funnit det vara —• gifvit de enskilda bolagen koncessioner
utan att begära några garantier hvarken i afseende å tillräckligt
kapital för jernvägsbyggnadens utförande eller för framtida
uppehållandet af trafiken. Försedda med sådana koncessioner hafva
enskilde eller bolag sökt att på hvad sätt de kunnat uppbringa erforderliga
medel för jernvägars byggande, och så hafva företagen satts i
gång utan att alltid hvila på säker grund. Jag tror, att flertalet
aktieegare har från början varit beredt på att aktiekapitalet kunde vara
förloradt, men aktieegarne hafva hoppats, att om jernvägarne väl funnes,
så skulle de väl lemna åtminstone så pass stor inkomst, att den
försloge till betalning af annuiteterna på de upplånta penningarne, och
att det i värsta fall skulle blifva obligationsinnehafvarnes omsorg att
sörja för att trafiken uppehölles. Kunde man hängifva sig åt förhoppningen
att det skulle komma att så gå, vore det må hända icke så
farligt med samfärdseln, som nu besörjes genom en del enskilda jernvägsbolag,
men när det icke finnes något åliggande för obligationsinnehafvarne
att sörja för trafikens uppehållande, då en gång ett bolag ser
sig urståndsatt att betala annuiteterna på de upplånta medlen, hvad
kan då inträffa? Jo, att ett sådant bolag gör konkurs och att obligationsinnehafvarne
icke genast äro beredda att öfvertaga trafiken på
jernvägen, i synnerhet som bolaget för annan dess skuld pantsatt sin

Fredagen den 17 Maj, f. m. 41 Jf<o 44,

materiel. Det skulle icke förvåna mig, om innehafvare af ett sådant inköp
bolags obligationer, angelägna att åt dessa bereda så högt värde som “/ enskilda
möjligt, sökte att af innehafvande af de industriella anläggningar och iernvä9arnäringar,
som måste betjena sig af samma jernväg, framtvinga ett i (Forts-)
form af tillskott lemnadt understöd åt jernvägen, hvarigenom obligationskapitalet
icke ginge förloradt, och om innehafvarne af obligationerna,
för vinnande af detta mål, under obestämd tid skulle låta inställa
trafiken, hvad inträffade då? Jo, att verkningarne af en jernvägskris,
ett inställande af jernvägstrafiken komme att sträcka sig så
vida omkring till landets industri och näringar, att, jag vågar påstå,
ingen kan beräkna följderna deraf. Att under sådana förhållanden,
då regeringen har lenmat, utan någon anmärkning från den andra
statsmaktens sida, koncessioner till jernvägars byggande utan någon
garanti för jern vägstrafikens uppehållande, det måste vara en skyldighet
för staten att, så vidt ske kan, söka förekomma de menliga följderna
af eu sådan händelse, det vågar jag påstå. Hade icke detta
varit af statsmakterna förut erkändt, så lärer väl ej heller det kraftiga
understöd åt enskilda jernvägsbolag blifvit lemnadt'' som åtskilliga sådana
redan erhållit.

Men äfven ett annat skäl finnes hvarför statens eget intresse krafvel''
att något göres, och det skälet ligger deri, att genom inträffande
af sådana förlägenheter, som jag nu talat om, minskas icke blott den
inkomst, som staten bör låta det vara sig angeläget att kunna påräkna
utaf industrien och näringarne och som under normala förhållanden
är att derifrån beräkna, utan äfven i betänklig mån den inkomst
för statens stambanor minskas, som genom enskilda jernvägar
tillföres stambanorna. Jag vagar således tro, att icke blott ur synpunkten
af landets allmänna välbefinnande, utan också ur synpunkten af
hvad statens eget intresse fordrar, då det måste vara önskvärdt att
icke statens inkomster allt för mycket sjunka, det är att önska, att
staten träder emellan, der sådana olyckor kunna vara att befara, som
jag nu sökt skildra.

Dä gäller det, efter min uppfattning, att närmast tillse, huruvida
detta kan af staten göras utan att staten behöfver att derpå lida någon
förlust. Enligt mitt förmenande kan det ske, och bästa beviset
derför ligger just i de siffror, som Utskottet anfört och som visa, huruledes
landets förmögenhet under de senaste 20 åren tillväxt. Ty såsom
en tillväxt i landets förmögenhet måste anses de belopp, som af
landets egna tillgångar blifvit fastade i de jernvägsanläggningar, som
finnas, sä väl statens som de enskilda. Jernvägarne hafva kraft ett
kapital af, i rundt tal, 360 millioner. För att åstadkomma detta kapital
har staten upplånat intill slutet af år 1877 ett belopp af endast 180
millioner, och deraf inom landet 233/4 millioner, motsvarande ungefär
det belopp, hvarmed staten i låneväg understödt de enskilda jernväga,
rne. Men under samma tid har genom allmänna hypoteksbanken
blifvit upptagna lan, dels i utlandet 86 millioner och dels inom landet
84 millioner. Hela_ upplåningen för staten och hypoteksbanken, utom
och inom landet, stiger sålunda till ett belopp af 350 millioner, hvartill
ytterligare torde böra läggas, då man vill göra sig reda för landets
skuldsättning i sill helhet, det belopp af 34 millioner, eller något mera,

]ST:o 44 42

Inköp

af enskilda
jernväg ar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

som den 31 Mars innevarande år representerade bankernas skuld till
utlandet. Det slutliga beloppet af landets skuldsättning utom och inom
landet under de sista 20 åren är således 384 millioner. Men om vi
se till hvad landet under samma tid besparat, utom det kapital som
ligger fåstadt i jernvägar, finna vi, att de belopp, som bos våra banker
och kreditinrättningar voro den 31 sistlidne Mars innestående på deposition,
utgöra 193 millioner, och enligt eu uppgift, som vi för några
dagar sedan fingo i ett Bevillnings-Utskottets betänkande, var vid 1875
års slut i sparbankerna innestående ett belopp af 134 millioner. Dessa
besparingar" jemte de 360 millioner som ligga i jernvägarne, minskadt
med den utländska upplåningen, måste ju hafva uppkommit under de
sista 20 åren såsom eu besparing inom landet och vara de medel, som
vi haft att röra oss med för landets utveckling. Yi finna då att^hela
upplåningen med endast 57 millioner öfverstiger beloppet af de på deposition
och i sparbankerna innestående penningar. Tager man vidare
i betraktande den tillväxt i förmögenhet, som uppkommit genom nya
industriella anläggningar och genom förbättringar i vårt jordbruk under
samma tid som dessa jernvägsanläggningar pågått, så — en hvar naturligtvis
fritt att bilda sig en uppfattning om huru stort det kapitalet
kan vara — tror jag, att man icke misstager sig mycket om man säger,
att detta kapital är två gånger detsamma som är nedlagdt på
jernvägarne. Jag tror således, att vi icke behöfva betrakta landets
ställning såsom bekymmersam. Tvärtom är det min fulla öfvertygelse
att de, som frukta att den hittills skedda upplåningen skulle hafva
försatt landet i någon svårighet, väsentligen misstaga sig. Men det är
icke att undra på, att en tillfällig förlägenhet någon gång kan uppstå,
och det skulle mycket mera förvånat mig, om icke en sådan förlägenhet
inträffat efter ett år sådant som det förra, då landet erhöll en så_ dålig
skörd, att man nära nog kan kalla den missväxt, och då vidare, i följd
af vissa yttre förhållanden, våra väsentligaste exportartiklar, jern och
trä, dels äro svårsålda och dels betinga väsentligt lägre pris än under
föregående år. Men om ställningen verkligen är sådan, som jag sökt
skildra den och som jag tror den vara, nemligen att vi utan någon
fara kunna genom upptagande af ett lån bota det onda, det vill säga
hjelpa den närvarande förlägenheten genom att göra ledigt eu del af
det kapital, som genom allt för stor spekulation i jern vägsföretag under
de föregående åren blifvit på längre tid fåstadt, så tror jag, att det
är en klok åtgärd, eu åtgärd som af staten kan utan våda vidtagas
och som bär vidtagas. Det ar, efter min uppfattning, ett fullt legitimt
sätt att staten i den allmänna samfärdselns intresse och för att bevara
sina egna inkomster, verkställer en upplåning för att för samma
ändamål, som hittills ofta skett, understödja enskilda jernvägsföretag.
Ingen långifvare har någonsin ifrågasatt, att statens kredit skulle kunna
lida derpå, att man lånar för att lägga ned penningarne i så produktiva
företag som jernvägarne, och jag för min del är fullt öfvertygad,
att om man lånar för detta ändamål, såsom reservanterne föreslagit —
och jag bestrider att lånet upptages för något annat ändamål — kan
det icke i någon mån skada statens kredit.

Sedan jag nu sökt framställa huru, efter min uppfattning, staten
kan och bör här mellanträda, återstår att visa, huru denna hjelp bör

Fredagen den 17 Maj, f. m. 43

lenmas. Att det är af vigt, att staten mellankommer utan långt dröjsmål,
ligger i hvad jag redan yttrat, då jag framhållit, att svårigheterna,
som kunna uppkomma för jernvägarne och för staten, väsentligen äro
att tillskrifva den dåliga skörden under föregående år och de för närvarande
ogynsamma förhållandena för vår export. Att då, på sätt en
motionär föreslagit, tillsätta en komité för att utreda hvilka af de enskilda
jernvägarne i främsta rummet höra inlösas, det skulle medtaga
allt för lång tid, och derför har det varit för Utskottet angeläget att
tillse, huruvida icke det inflytande på den enskilda jernvägstrafiken,
som reservanterne önskat att staten måtte komma att utöfva, skulle
kunna vinnas på annat sätt.

Vådorna för jernvägstrafiken ligga, såsom jag haft äran angifva,
efter mm uppfattning just deri, att det kan blifva ett uppehåll mellan
det att ett jernvägsbolag ser sig nödsakadt att inställa sina betalningar
och innan trafiken åter kan blifva upptagen. Eu sådan våda kan, enligt
mitt förmenande, bäst och lättast förekommas just derigenom, att
staten, såsom innehafvare af obligationer i ett sådant bolag, kan vid en
sådan tidpunkt utöfva ett mäktigt inflytande på bolagets förhållanden.
Det är derför som jag trott, att ändamålet skulle kunna vinnas derigenom,
att staten köpte obligationer, hvilka icke kunde för staten medföra
någon förlust, i sådana bolag, der staten eger ett särskildt intresse
att bolaget uppehälles och att, om bolaget i följd af ogynsamma förhallanden
behöfver inställa sina betalningar, bolagets egendom icke
öfverlåtes till dess kreditorer. Jag anhåller, att de af Kammarens ledamöter,
nvilka hysa betänkligheter i afseende å det af reservanterne
föreslagna eftertagande af obligationer, behagade fästa särskild uppmärksamhet
vid hvad jag nu framhållit; ty, efter min uppfattning, bör
detta i väsentlig mån vara egnadt att skingra deras farhågor, som tro,
att bakom dessa 30 millioner skulle ligga inköp af de återstående 60
millioner i jernvägsobligationer, hvilka för närvarande torde finnas i
landet, dels på bankernas och dels på allmänhetens händer. Af ett
bifall till hvad reservanterne föreslagit följer alldeles icke, att staten
skulle behöfva öfvertaga alla dessa obligationer. En del af jernvägsbolagens
obligationer äro för öfrigt så goda och bolagens tillstånd sådant,
att det alldeles icke kommer i fråga, att dess obligationer skulle
behöfva köpas. Då jag nu talar om goda obligationer, menar jag dermed
icke, att staten skulle träda emellan och köpa endast de dåliga
eller köpa till ett sådant. pris, att staten skulle göra förlust. Reservanterne
hafva önskat, att i hvarje särskildt fall en noggrann utredning
skall försiggå, och att något köp af obligationer icke skulle ske vid
andra tillfällen än der det kunde finnas något särskildt intresse för
staten att det bolag, hvars obligationer köptes, kunde hållas uppe eller
der köpet af obligationer kunde vara en förberedande åtgärd för ett
framdeles såsom önskvärd! ansedt köp af jernvägen.

Herr Chefen för Finansdepartementet yttrade, att i fall Riksdagen
beslöte. sig för att bifalla Kongl. Maj:ts proposition och Riksdagen vidare
ville på en gång upptaga det lån, som fordras för norrländska
jernvägens fortsättande, så skulle alla de ledamöter af Riksdagen kunna
blifva tillfredsstälda, som anse, att med afseende på den närvarande
ekonomiska ställningen det vore önskvärd!, att en upplåning sker. Jag

N:o 44.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 44

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. ra.

bär icke tillåtit mig att betrakta frågan ur denna synpunkt, utan jag
bar sökt att hålla mig till hvad samfärdseln genom jernvägarne bjuder,
och jag bar önskat, .att landets ekonomiska ställning endast på det
sättet skulle få eu lättnad, som blefve eu naturlig följd af de åtgärder,
bvilka man anser det vara klokt och berättigadt att i samfärdselns
intresse vidtaga. Men med anledning af den utaf Herr Cbefen för Finansdepartementet
framhållna fråga ber jag att få upplysa Kammaren
derom, att genom en sådan upplåning, som den af honom bär omnämnda,
skulle man icke kunna räkna sig till ett större belopp än
omkring 12,800,000 kronor. Det af Kongl. Maj:t beräknade lånebehofvet
är upptaget till 5,800,000 kronor; men efter den utgång, som frågan
om det föreslagna kreditivet på Riksgäldskontoret för jernvägens materialförråd
fått, och då jag antager, att Riksdagen icke vill frånträda
sitt beslut i fråga om sättet för medels anskaffande till Hjelmarens
sänkning, samt då vidare det anslag af 800,000 kronor till jernvägsmateriel,
bvilket äfven skulle upplånas, blifvit nedsatt med 200,000
kronor, återstår, äfven om hvad Kongl. Maj:t begärt till Stora Bergslagsbanan
blir af Riksdagen beviljadt, icke något af Kongl. Maj:t beräknadt
lånebehof större än 3,700,000 kronor. Lägges nu härtill den
ena million, som Riksdagen beslutat skola under detta år utgå för
norrländska stambanan och för hvilken eu ökad upplåning torde kunna
ske, emedan det förekommer i Kongl. Maj:ts proposition, att den norrländska
jernvägen skulle komma att med en million öfverstiga den
hittills beräknade kostnaden, och tager man vidare i beräkning de

600.000 kronor, som för jernvägsanläggningen till Värtan skola utgå
under år 1880, så kommer man till ett sammanräknadt lånebehof af

4.200.000 kronor. Dertill bör ytterligare läggas den upplåning, som
förr eller senare måste ske till betäckande af åtskilliga anvisningar,
som Riksdagen gjort på Riksgäldskontoret utan att lemna fullmäktige
i Riksgäldskontoret uppdrag att derför verkställa någon upplåning,
och denna upplåning går till ett sammanräknadt belopp af 8,590,000
kronor. Men på det viset kommer man ändock icke till eu upplåning
af mer än 12,890,000 kronor. Huruvida det nu kan vara lämpligt att
under närvarande tider komma och bjuda ett utländskt lån på 12 eller
13 millioner — inom landet lärer det icke kunna upptagas — och förmodligen
då såsom en ny emission på 1875 års lån, det vill jag låta
vara osagdt. Mig förefaller en sådan åtgärd icke särdeles önskvärd.

Vidkommande slutligen hvad Herr Cbefen för Finansdepartementet
yttrat derom, att Riksdagen, om den ville afhjelpa den ekonomiska
förlägenheten, kunde lemna eu vidsträcktare fullmakt åt styrelsen för
Riksbanken att i händelse af behof upptaga ett lån för att dermed
understödja industrien, får jag beklaga, att sådana ord blifvit yttrade.
Jag tror'' icke, att ställningen är sådan, att vi behöfva vidtaga några
dylika åtgärder. Det behöfdes år 1857, men jag hoppas, att ställningen
inom landet nu icke är sådan, att en dylik åtgärd skulle vara behöflig.
Det vore det sätt af alla, genom bvilket svenska staten mest skulle
skada sin kredit.

Herr Talman! Jag anhåller om proposition på bifall till den af
mig med flere utskottsledamöter anförda reservation.

45 3V:o 44.

Fredagen den 17 Maj, f. in.

Herr Reutersvärd: Jag ber att till en början få komplimentera
Herr Hammarhjelm för det stora förutseende, lian visade för 4 månader
sedan, då han afgaf den motion, som nu föreligger till behandling.
Redan då var visserligen den tryckta penningeställningen eller krisen
här i landet ganska känbar, men dock icke så, att icke affärerna någorlunda
gingo; det fans åtminstone någon efterfrågan, någon möjlighet
för den^ större industrien att afyttra sina produkter, men, så vidt
jag har mig bekant, har på den sista tiden all efterfrågan upphört,
och jag vågar påstå, att för hvarje dag, som får gå på detta sätt, lider
vår industri i alla dess grenar eu stor förlust. Ännu hafva verkningarna
icke trängt ned, men de skola göra det, om kraftiga åtgärder
icke i tid vidtagas, och min öfvertygelse är, att följderna kunna blifva
så svåra, att nästa Riksdag icke kan afhjelpa dem ens med 30,000,000
kronor. Herrarne må icke tro, att detta mitt och flera andras yttrande
förestafvas endast af eget intresse. Det är visserligen sant att det är
den större affärsverksamheten, tillverkarne af våra bästa exportartiklar,
som nu må hända mest sitta emellan, men vi hafva icke till vana att
i oträngdt mål framlägga våra bekymmer hvarken till Riksdagen eller
Regeringen. Jag har sjelf upplefva! 3 eller 4 ganska genomgående
kriser, men man har icke derunder afhört någon klagan vare sig från
bruksegarne eller de större industriidkarne. Men jag vågar påstå, att
nu är förhållandet sådant, att man icke kan stå till svars med att
icke åtminstone uttala sina åsigter i saken. Det må vara, att, såsom
jag hoppas, hela denna Kammare är i den lyckliga ställning, att en
kris, om än aldrig så genomgående, icke skall medföra någon nöd för
oss, och hvarken jag eller någon annan har påstått, att någon nöd
finnes i landet, ty dermed menar man väl, att hela folket befinner sig
i det tillstånd, att de sakna bröd för dagen, men den tidpunkt, då sådant
kan inträffa, är må hända icke så långt aflägsen. Låt den ena
industrigrenen efter den andra tyna bort och lemna sina hundra, ja
tusentals arbetare utan sysselsättning och inkomst, och jag frågar, om
icke nöden då kan anses stå för dörren. Jag skulle hafva velat till
alla delar instämma i reservanternes förslag, om de hade sammanfört
de tre särskilda motionerna, Herrar Hammarhjelms, Reuterskiölds och
Dicksons, i en enda punkt eller rättare ett moment, men jag har till
min ledsnad sett, att reservanternes förslag sönderfaller i tre moment,
och äfven med eu viss ledsnad hört eu ledamot af Stats-Utskottet yrka
på, att man skulle afslå just det moment, som egentligen kan sägas
utgöra svar på motionerna. Ty mom. A innehåller icke svar på någon
af dessa motioner, men mom. B är deremot ett sådant svar, ehuru der
icke omtalas någon viss jernväg, emedan man velat lemna åt regeringen
att efter pröfning inlösa så beskaffade jernvägar, som kunna med
fördel ingå i statens stambanesystem. Motionären om inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby
jernväg har visserligen begärt, att denna fråga
skulle särskild^ komma under pröfning, men lika med Friherre Klinckowström
anser jag, att då hela andra punkten med dess 3 moment
är föredragen och svaret på Herr Reuterskiölds motion ligger i mom.
B, särskild proposition angående hvar och en af Herrar Reuterskiölds
och Dicksons motioner icke kan framställas. Emellertid, medan jag
talar om denna jernväg, ber jag att få uttrycka den förhoppning, att

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 44. 46

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Riksdagen visserligen främst ville bifalla hvad Utskottet i det kela föreslagit,
men äfven lägga särskild vigt på och uttrycka såsom sin mening,
att Hallsberg—Motala—Mjölby-banan bör af staten inlösas, och
detta derför att den, såsom vid flera tillfällen förut blifvit anmärkt,
står i ett alldeles exceptionelt förhållande. Den är 9V3 mil lång och

har icke erhållit det ringaste vare sig statsanslag eller lån, utan är

byggd dels med tillskjutna kapital och dels med upplånta medel. Banan
har beklagligtvis äfven kommit i den säregna ställning, att dess

egare är en sorts solidariskt bolag, som gör det till den grad svårt för

kommunen och enskilde, som hafva med banan att skaffa, att man icke
kan se någon lösning på svårigheterna. Jag har nyligen läst i en tidning
från denna ort, att man i en persons konkurs ämnade bevaka
5,000,000 kronor, på den grund att han stod solidariskt med i detta
bolag. Hvartill skall det leda, om i hvarje konkurs, hvarje sterbhus
sådana anspråk göras? Fastän här kan sägas vara ett lokalt intresse
i fråga, anser jag dock just på grund af de förhållanden, jag nu vidrört,
det vara statens skyldighet att så fort som möjligt träda emellan.

Jag vill derjemte påpeka, att hela denna jernväg är byggd med den
aldra största soliditet. Med undantag af några skålpunds vigt på skenorna
är samma material användt som på statens jernvägar, och en del
är till och med belagd med stålrails. Alla byggnader äro uppförda
med samma omsorg som de på statens jernvägar. Och nu är man
villig att sälja banan för ett pris af ungefär 60 procent af hvad statens
banor kosta. Denna jernväg skulle — det är min fulla öfvertygelse —
i statens hand lemna ett särdeles godt ekonomiskt resultat, hvaremot
det är helt naturligt att den nu icke kan bära sig, derför att bolaget,
i saknad af medel, har de största svårigheter att uppehålla trafiken.
Till bolagsstämman har framställning gjorts om tillskjutande af medel
för att köpa lokomotiv och vagnar, men förgäfves! Dessutom måste
bolaget ställa sin trafik och sina taxor så, att staten förlorar derpå,
och i sjelfva verket förhåller det sig så, att staten konkurrerar med
denna jernväg och den med staten. Nar nu dertill lägges, att denna
jernväg bildar genaste vägen för mellersta och södra Sverige till Karlsborgs
fästning, kan den äfven ur militärisk synpunkt vara af stor vigt,
och jag tror ej att ett bifall till förevarande framställning skulle innebära''
något farligt prejudikat, ty ingen vill ju fråntaga Riksdagen och
regeringen pröfningsrätt af hvarje dylik fråga. Ett uppskof med hjelp
skulle må hända vara mer än bolaget kunde bära, och hvad blir följden,
om bolaget icke kan honorera sina annuiteter? Jo, att jernvägen
måste på ett eller annat sätt realiseras. Staten har sagt, att den icke
vill köpa jernvägen; något enskildt svenskt bolag skulle förmodligen
icke kunna göra det, utan ett utländskt bolag blefve egare af banan.
Jag frågar: vore det ej olyckligt om eu jernväg med detta läge komme
i ett utländskt bolags händer?

I afseende på de beräkningar, som angående denna jernväg blifvit
gjorda, ber jag att få säga några ord.

Herr Adelsköld yttrade, att om staten köpte denna jernväg, skulle
staten årligen få betala 20 procent, eller det tillskott, som aktieegarne
under sista året olyckligtvis måst betala. Men man måste taga i betraktande,
att med dessa 20 procent förhåller det sig så, att en del

Fredagen den 17 Maj, f. m.

47

af aktieegarne redan voro i den ställning, att de ej kunde fullgöra sin
betalningsskyldighet, hvarför de öfriga nödgats betala så mycket mer
och derjemte ingå i dessa 20 procent äfven annuiteter.

Friherre Klinckowström gjorde också en sorts värdering på denna
jernväg, nemligen efter den ränta den nu gifver. Ja, då tror jag att
det vore klokast af aktieegarne att helt simpelt rifva upp hela jernvägen,
ty dess kapitalvärde kunde knappast blifva mindre då efter Friherre
Klinckowströms sätt att beräkna. Och i fråga om de jernvägar
som icke gifva någon ränta alls, utan kräfva tillskott, skulle staten

hända hafva betåldt för att öfvertaga dem? Säga hvad man vill
sa är dock sant att, jernvägar må vara anlagda med mer eller mindre
klokhet, så komma de dock förr eller senare till heders för landet.

I nästan alla dylika frågor, som hittills förekommit, har jag voterat
nej, men i denna fråga anser jag det vara statens skyldighet att
träda emellan, då den kan göra det utan förlust. Ty det är skilnad
för staten och för den enskilde att i dessa tider låna penningar; den
enskdde kan ju få betala ända till 10 procent och staten kanske 41/,,.
Blott denna skilnad i ränta besparar landet ett kapital, som väl upp''-väger olägenheten af att staten upplägger ett lån på 30,000,000 kronor.
Jag vågar också påstå, att, lede jordbruksnäringen i denna stund
samma betryck som de andra näringarna, skulle sinnesstämningen för
denna fråga vara helt annan inom Riksdagen. Men nu tror man, att
det är ett fåtal som lider, och anser att det derför icke betyder så
mycket.

Jag skall icke tillåta mig att ingå i något bedömande af det yttrande,
som här blifvit fäldt från statsrådsbänken, men kan endast förklara
det derigenom, att, såsom jag förut nämnde, de industrigrenar,
som lida mest af den nuvarande ställningen, icke hafva för vana att i
otrangdt mål klaga sin nöd: men det är dock icke blott en och annan
enskild, utan landets bästa industrigrenar, som nu lida betryck, hvithet
jag hoppas andra talare skola vitsorda.

Slutligen, och då jag föreställer mig, att särskild proposition icke
kan .ramställas pa Herrar Dicksons och Reuterskiölds motioner, tager
jag mig friheten hos Herr Talmannen anhålla om proposition på följande
förslag:

Att Herrar Hammarhjelms, Reuterskiölds och Dicksons motioner
må på det sätt bifallas, att Riksdagen ställer till Kongl. Maj:ts förfogande
ett belopp af trettio millioner kronor, att användas dels till inköp
for statens räkning i främsta rummet af Hallsberg-Motala—Mjölby
jernväg tdl ett pris af högst 590,000 kronor per mil, äfvensom af andra
redan fullbordade enskilda jernvägar, hvilka antingen sammanbinda
stambanor sins emellan eller i öfrigt äro med statsbanor förenade
samt befinnas för ändamålsenligt ordnande af jernvägstrafiken
på stambanorna lämpligen böra för statens räkning förvärfvas och
kunna till skäligt pris erhållas, dels ock, i den mån sådant pröfvas
med statens fördel förenligt, till eftertagande af obligationer, utfärdade
för anläggning af redan fullbordade enskilda banor eller bandelar af
ofvan omförmälda beskaffenhet.

Jf:o 44.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Eorts.)

N:o 44. 48

Inköp

af enskilda
jernväg av.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. in.

Grefve Hamilton: Då jag begärt ordet i denna vigtiga fråga,
skall jag undvika att tala om den finansiella ställningen vidare än att
jag, såsom ledamot af styrelsen för allmänna hypoteksbauken, anser
mig böra nämna, att de låneansökningar, som från hypoteksföreningarna
inkommit och icke kunnat af kypoteksbankens styrelse beviljas,
uppgå till ungefär hälften af hvad som här blifvit uppgifvet. Att jag i
år icke yttrar mig i den finansiella frågan har sin grund deri, att de
motioner, som nu af Riksdagen behandlas, icke angå den finansiella
frågan, icke i ringaste mån beröra den och således icke från Riksdagens
sida ur den synpunkten fordra något svar, och för det andra
derför, att jag anser * eu öfverläggning om denna icke af motionerna
framkallade fråga vara mer skadlig än gagnelig, helst man lätt förstår
att, då en Konungens rådgifvare yttrar sig i eu sådan fråga, han i
sjelfva verket icke kan säga allt hvad han vet, och att så var förhållandet
i dag, tager jag för alldeles afgjordt.

Då jag således håller mig endast till motionerna och Utskottets
deröfver afgifna utlåtande, sä har någon betänklighet vid den första
punkten hos mig uppstått deraf, att den besvarar något, hvarpå motionärerne
icke begärt svar, att jag således kan draga i tvifvel huruvida
denna punkt blifvit från reservanterne vederbörligt framstäld. Men
denna fråga öfverlemnar jag uteslutande åt Herr Talmannens pröfning
och skall, under antagande, att proposition på första momentet verkligen
kan framställas, derom säga några ord.

Att jernvägsanläggningar och trafikens underhållande på jernvägarne
är något mer än ett enskildt intresse och verkligen af stor
allmän vigt, det har så många gånger från Riksdagens sida blifvit erkändt,
att vi icke behöfva derom tala. Man har också i ganska vidsträckt
skala sökt att åstadkomma dessa jernvägsanläggningar dels
derigenom, att staten för sin egen räkning byggt jernvägar, dels ock
derigenom, att staten med lån eller med direkt anslag understöd! jernvägar,
som af enskilda blifvit anlagda. Men om detta varit berättigad!
ur statens egen synpunkt och icke blott för att hjelpa de enskilde,
kan jag icke se att det kan vara mindre berättigad! att understödja
jernvägar, som deraf äro i behof, dels genom att inlösa af enskilde
anlagda jernvägar och dels genom att inköpa deras obligationer sedan
jernvägarne redan äro färdiga, emedan det kan hända, att ett bolag
lyckats utföra sitt arbete med till en del uppslita medel, men icke
kunnat afsätta sina obligationer, utan nödgats taga temporära lån,
hvilka i en tid, då penningar antingen äro dyra eller alldeles icke
kunna fås, uppsägas och sålunda må hända tvinga bolaget att upphöra
med sin verksamhet, sedan jernvägen redan kommit i gång och gjort
den nytta och framkallat den industri, som dermed varit afsedd. Sjelfva
den metod, som reservanterne föreslagit, anser jag således icke vara
stridande mot den grundsats, som förut inom Riksdagen gjort sig gällande.
Den skulle blifvit origtig endast i det fall, att den framkallade
alldeles oberättigade anspråk eller att staten för att hjelpa dessa ^enskilda
bolag måste göra uppoffringar, större än hvad saken var vard.
I detta fall lemnar reservanternes förslag efter min mening något öfrigt
att önska, emedan der förekommer ett uttryck, hvars betydelse
jag icke rätt förstår, men som kanske är så elastiskt, att det skulle

49 N:o 44.

Fredagen den 17 Maj, f. m.

kunna framkalla tvifvel huru goda de obligationer skola vara, som inköp
staten skulle inköpa. Det står nemligen: af enskilda

»börande vid sådant öfvertagande priset bestämmas med fästadt ie™vå9arafseende
å banornas påräkneliga trafikinkomst eller å den ökning af <-Iorts-''
statsbanornas trafikinkomst, som kan af ett ifrågakommande öfvertagande
till följd af dervid fastade särskilda vilkor blifva en följd».

Man kan väl möjligen hoppas på eu ökad trafikinkomst genom anläggning
af jernvägar, som ansluta sig till statsbanorna, men att det skulle
uppstå en relativt högre trafikinkomst för staten derigenom, att den
besörjde en trafik, som eljest skulle besörjas af enskilde, kan jag icke
förstå, lika litet som de »särskilda vilkoren» äro för mig något så klart,
att jag kan derpå grunda något bifall till förslaget. Skulle denna
punkt bifallas, anser jag att den borde lyda helt enkelt:; »börande vid
sådant öfvertagande priset bestämmas med fästadt afseende å banornas
hittills häfda trafikinkomst».

Då funnes en beräkningsgrund för obligationernas värde och då
kunde man icke befara, att allt för mycket obligationer skulle till staten
hembjudas och kunna af staten på detta vilkor inköpas.

En annan anmärkning, som jag har mot reservanternes förslag,
är att beloppet af 30,000,000 kronor väl kan vara rigtigt, men att
reservanterne icke för Riksdagen i någon måtto tillkännagifvit huru de
kommit till detta belopp. Det vore önskvärdt att af någon af reservanterne
derom erhålla upplysning. Men under antagande, att detta
belopp 30,000,000 från deras ståndpunkt vore rigtigt, ville jag i alla
händelser nedsätta beloppet för att hafva 5,000,000 reserverade för
punkten B, då nemligen reservanterne förutsatt, att dessa 30,000,000
skulle vara tillräckliga både för punkterna A och B och jag för ingen
del vill utsträcka den utgift, som på punkten B kan belöpa, till mer
än de 5,000,000, hvilka skulle högst fordras för inlösen af Hallsberg—

Motala—Mjölby-banan. Att jag särskildt fäster mig vid denna bana,
är icke af något specielt intresse, eller derför att jag icke anser att det
kan finnas andra banor, som staten med skäl kan inlösa. En sådan
bana vill jag i förbigående nämna att jag anser Köping—Hult-banan
vara, om hvars inköp Kongl. Maj:t en gång afgifvit proposition, hvilken
beklagligen afslogs. En annan sådan bana är Sundsvall—Torpshammarbanan,
hvilken jag anser vara af den beskaffenhet, att staten framdeles
kan hafva fördel af att ega den. Men derom är nu icke fråga, och jagvill
i alla händelser förbehålla Riksdagen full handlingsfrihet med afseende
på de framställningar, som i sådant hänseende kunna komma
att göras. För närvarande är icke någon sådan framställning gjord
och jag kan således icke taga dessa ämnen i vidare betraktande. Deremot
är frågan om inlösen af Hallsberg—Motala— Mjölby-banan genom
en motion framstäld, och jag tror, att om staten någonsin icke blott
kan hafva fördel af men pligt att inlösa en bana, är det just denna.

Fördelen skulle bestå i banans läge, hvilket gör, att jag tror det vore
af stor vigt för staten att trafikera den med samma materiel som statens
öfriga banor och att staten icke genom denna banas tillvaro föranledes
att rubba de taxor, som i allmänhet på statens jernvägar äro
gällande. Såsom frågan nu står, då staten täflar med Hallsberg—
Mjölby-banan, försvårar det möjligheterna af vinst för båda banorna,

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 44.

4

N:o 44. 50

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, f. m.

verkar till förminskning af statens inkomster och verkar förstörande
för den enskilda banan.. Denna bana är också af den beskaffenhet, att
dess möjliga köp af utländingar, till följd af att banan råkade i konkurstillstånd,
skulle efter mitt förmenande vara en ganska betänklig
händelse för staten. Att midt i landet hafva eu bana, som sammanbinder
vigtiga delar af stambanorna, i utländingars händer vill jag icke,
att vi skola äfventyra. Detta således i afseende på statens fördel att
köpa banan. Men jag anser, att staten också har någon pligt att göra
det. Jag vill icke ingå i något bedömande, huruvida det ur juridisk
synpunkt må vara ett större eller mindre fel att i bolagsordningen
stadga, att i detta aktiebolag hvarje ledamot skulle vara skyldig att,
oberoende af särskild! ingångna förbindelser, pro rata med de Övriga
bidraga till de ökade utgifter, hvartill egandet af aktier kunde föranleda.
Är det ett fel, så var det i första hand visserligen regeringens,
som medgaf sanktion åt denna bolagsordning, men också Riksdagens,
som icke anmärkt ett sådant förfarande från regeringens sida, utan
efter verkstäld granskning af statsrådsprotokollen gifvit Konungens
rådgifvare decharge; och Riksdagen har derigenom iklädt sig samma
ansvar, som under andra förhållanden bort hvila på regeringen. Till
följd af det omnämnda förfarandet — det må nu hafva varit mer eller
mindre rigtigt — uppstå emellertid sådana omständigheter, att personer
omedvetet riskera allt hvad de ega och hafva; och när man redan
ser, hvilka svårigheter uppkommit för utredning af sterbhus efter personer,
som varit egare af sådana aktier, och då man vet, att personer
i ganska god ekonomisk ställning hotas med ruin derför att de kunna
kräfvas för all den brist, som uppstår för detta bolag hvarje år, så är
detta, enligt min uppfattning, en sådan samhällsolägenhet, som jag tror
att Riksdagen har skäl att undanrödja, åtminstone så vidt det kan
ske utan någon uppoffring från statens sida. Den andra punkten anser
jag således endast böra innehålla ett bifall till den af Herrar A. Reuterskiöld
och Dickson väckta motion, men afslag å hvad i öfrigt om inköp
af enskilda banor blifvit föreslaget. Jag tror att med dessa båda förändringar
har Utskottets förslag icke erhållit en utsträckning, som för
framtiden innebär något vådligt prejudikat, men uppfyller en billig och
naturlig önskan, utan att staten skulle betungas med en framtida utgift,
som icke motsvarades af de fördelar, staten derigenom skulle vinna.

I afseende på denna andra punkt torde naturligtvis dess redaktion
vara beroende af den redaktion den första punkten kan. få; och
det vore således önskvärd!, om Kammaren nu kunde särskilt besluta
öfver den första punkten och särskild! öfver den andra, det vill säga
först besvara Herr Hammarhjelms motion och sedermera Herrar Dicksons
och Reuterskiölds. Men skulle Herr Talmannen anse, att de båda
punkterna böra på en gång föredragas, måste man naturligtvis vara
beredd på en sådan redaktion af den andra punkten, att den kan användas
för hvilket fall som helst. Jag har derför tänkt, att denna
punkt skulle kunna erhålla följande lydelse: »att ett belopp af fem
millioner kronor ställes till Kong! Maj:ts förfogande, för att, om Kong!
Maj:t finner sådant lämpligt, användas till inköp af Hallsberg—Motala—
Mjölby jernväg; börande priset bestämmas så, att staten å det för jernvägens
inköpande använda kapital kan påräkna nöjaktig ränta». Jag

Fredagen den 17 Maj, f. m.

51 Jf:o 44.

liar formulerat detta så, på det att Kongl. Maj:t må kunna taga i betraktande
icke blott den inkomst, som direkt af Motalavägen skulle
kunna erhållas, utan äfven den ökade inkomst, staten skulle kunna få
af dess egna jernvägar, om de icke hade den enskilda banan till medtäflare.
I ett sammanhang blir således mitt förslag, att Kammaren
behagade bifalla den första punkten, med förändring af siffran från
30 till 25 millioner och med uteslutande af de ord jag redan anmärkt,
och den andra punkten i enlighet med det redaktionsförslag jag nyss
uppläst.

Herr Reuterskiöld, A.: Redan för fem år sedan, då jag ännu
var aktieegare i Hallsberg—Motala—Mjölby jernvägsaktiebolag, hvarifrån
jag likväl snart afgick, då jag icke kunde göra mina åsigter
hos de maktegande inom bolaget gällande, väckte jag förslag om att
denna bana borde af bolaget hembjudas till staten, enär jag ansåg,
att den egentligen från början bort vara en statens bana. Banan var
då ännu icke fullt färdig och mitt förslag gick ut på, att bolaget skulle
hembjuda banan till staten mot vilkor, att få sina kostnader ersatta;
och med det anseende denna bana då hade, tror jag, att det icke
skulle hafva ansetts för någon dålig affär för staten. Icke heller var
detta förslag något tomt hugskott af mig, ty innan jag kom fram med
mitt förslag, hade jag derom rådgjort med personer, fullt kompetente
att bedöma saken, så väl inom trafikstyrelsen som regeringen; och
dessa ansågo lika med mig, att det för staten och trafikeringen af
dess banor skulle vara af en väsentlig fördel, om denna bana kunde
för en billig köpeskilling komma till statens disposition. Detta förslag
framlades vid bolagsstämma, men de maktegande ville icke godkänna
detsamma, enär de, likasom många andra, ansågo affären vara så utmärkt,
att de icke ville afstå banan. Med några få ord torde jag få
anföra mina skäl, hvarför jag då ansåg och fortfarande anser, att denna
jernbana bör tillhöra staten.

Blott en blick på kartan visar, att denna bana bör tillhöra staten.
Den sammanbinder 2 för att icke säga 3 stambanor med hvarandra,
nemligen östra och vestra samt Hallsberg—Örebro-banorna. För
öfrigt är den af samma spårvidd, som statsbanorna, och skenornas
tyngd är ungefär densamma. Den uppfyller, hvad soliditeten beträffar,
alla de för statens banor föreskrifna vilkor. Stationshusen äro, med
undantag af ett, uppförda af sten, de banan tillhöriga broar äro af
jern, deribland 2 betydliga öfver Motala ström och Göta kanal. Således
äro i dessa hänseenden de fordringar staten ställer på sina banor
helt och hållet uppföda, men det gick icke för sig att få denna bana
till statsegendom, då bolaget afslog min framställning derom, och detta
har sedermera visat sig vara olyckligt, då bolaget fått lägga ned mycket
penningar, utan att få någon ersättning, utan tvärtom fått öka utgifterna,
ett år med ända till 20 procent.

Jag återkommer nu till de skäl, hvarför jag anser banan böra
vara en statens egendom. Den sammanbinder, såsom sagdt, tre banor
och den förkortar afståndet från Norge och Vermland till de södra
orterna med 1 å 2 mil och förkortar afståndet från det norr om Hallsberg
liggande landet med omkring 7 mil öfver Falköping samt omkring

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:0 44. 52

Fredagen den 17 Maj, f. m.

Inköp

af enskilda
jernvägar.
(Forts.)

9 mil öfver Katrineholm. I strategiskt afseende är denna bana af
högsta vigt, såsom liggande inne i landet, 8 mil från hafskusten och
skyddad för hvarje öfverrumpling; dertill berör den vid Motala ett af
våra vigtigaste vattendrag, Vettern, midt för vår största fästning, Karlsborg,
skär Göta kanal och underlättar transporten af trupper, krigsmateriel
och förnödenheter.

I afseende på den finansiella sidan af saken kan jag meddela
följande upplysningar. Banans anläggningskostnad har vid 1876 års
slut uppgått till 6,517,355 kronor, och i detta belopp äro äfven inberäknade
räntorna under byggnadstiden, hvilka icke upptagas vid statens
jernvägsbyggnader. Kostnaden för dessa senare uppgick, detta
oaktadt, vid 1876 års slut till 1,064,825 kronor 44 öre per mil. Banans
rörliga materiel utgöres af 8 lokomotiv, deraf dock endast 6 för
närvarande användas, emedan de 2 öfriga anses olämpliga, men de lära
dock genom en icke så särdeles dyrbar reparation kunna förändras till
ändamålsenligare konstruktion; vidare 15 personvagnar, 3 bagagevagnar
med uppvärmningsapparater, 154 godsvagnar, tillverkade vid dåvarande
Södertelge fabrik. Hela rörliga materielen är bokförd till ett pris af
808,904 kronor 15 öre.

Banans inkomster hafva enligt trafikstyrelsens underdåniga berättelser
utgjorts af:

År 1874, passagerare.....

» 1876 »

» 1874, gods

* 1876 » ..............

» 1874. kreatur
» 1876 »

» 1874, bruttoinkomst
» 1876 »

» 1874, netto
» 1876 »

87,608 personer.
125,231 >

1,204,897 centner.
1,896,089 »

3,461 stycken.
11,794 »

281,470: 90.
399,829: 98.
117,271: 06.
171,342: 26.

Häraf synes att banans verksamhet under dessa tre år förökats med
omkring 50 procent. Det sista året var naturligtvis sämre, såsom på
alla andra banor, men det är all anledning att tro, att den bör vidare
kunna utveckla sig och lemna ett nöjaktigt resultat.

Banan har mycket dåligt rykte derför att aktieegarne fått göra
oupphörliga tillskott, men det är icke underligt, då de förutom räntorna
betala 2 procents amortering. För öfrigt visar en jemförelse
med andra enskilda banor, att af trafikerade 35 enskilda banor, 18
lemnat större och 15 lägre inkomst. På samma sätt ställa sig omkostnaderna:
20 hafva högre, 14 lägre utgiftsprocent. Sjelfva aktiekapitalet
var för litet, blott 21 procent af anläggningskostnaden, hvilket
härledde sig från för lågt beräknadt pris för byggandet. Men bolaget
hade vändt sig till en den tiden högt ansedd ingeniör, och det
befans likväl sedermera, att kostnaderna, sådana de voro uptagna i
hans förslag, ökades med 50 procent. Det sorgliga ligger deri, att en
hop enskilda och kommuner, som så godt som mot sin vilja blifvit indragna
i bolaget, måste betala så höga utskylder, att till exempel en
tjensteman vid Göta kanal, enligt hvad han för mig uppgifvit, fått be -

Fredagen den 17 Maj, f. m. 53 Jf:0 44,

tala hela sitt första qvartal, utom 28 kronor, i utskylder. Detta kan inköp
icke fortfara utan att det skall blifva allt för känbart för dem. Skulle af ensJciläa
det, med de bolagsreglor, som nu äro, blifva svårighet att af en del iernvä9araktietecknare
få in bidrag, så blifva de återstående helt och hållet (Foi''ts-)
ruinerade. Det vore derför mycket lyckligt, om Riksdagen hehjertåde
dessa ömmande omständigheter och godkände den af mig väckta motion,
så att staten finge inköpa banan. Inköpspriset skulle utgöra omkring
5,000,000 kronor. År 1876 visade banan en nettobehållning af
171,342 kronor 26 öre eller 3Y2 procent af nyssnämnda summa. Antagligen
skulle banan i statens hand gifva betydligt förökad rörelse
och inkomst. Man måste nu vara underkastad en täflan med staten
och i det fallet kommer den svagare till korta.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt anhålla,
att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets betänkande, bifalla
min motion eller »att Riksdagen måtte för sin del besluta om
inköp. af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg med dertill hörande rörlig
materiel, reparationsverkstad, materialier och fordringar till ett pris
minst. motsvarande bolagets skulder och förbindelser, deribland icke
inbegripna aktieegares fordringar för inbetaldt aktiekapital och derutöfver,
i enlighet med bolagets reglemente, gjorda tillskott, dock ej öfverstigande
kronor 590,000 för mil, samt öfverlemna till Kongl. Maj:t att
med jernvägsbolaget derom afhandla och öfverenskomma.»

Som tiden nu var långt framskriden och 10 ledamöter anmält
sig för att vidare yttrande i frågan afgifva, uppsköts öfverläggningen
till eftermiddagens sammanträde, och åtskildes Kammaren''kl. >/44 e. m.

In fidem

O. Brakel.

Första Kammarens Prot. 1878.

N:o 44.

5