1878. Första Kammaren. N:o 42 (Riksdagens protokoll 1878:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1878. Första Kammaren. N:o 42.

Onsdagen den 15 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 2 protokollsutdrag för sistlidne dag och protokollet
för den 6 i denna månad f. m.

Herr Statsrådet Friherre von Otter framträdde och öfverlemnade
till Herr Talmannen Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af ett kreditiv att i händelse af behof användas till
neutralitetens upprätthållande.

Herr Talmannen emottog den Kongl. propositionen med förklarande,
att Kammaren skulle egna densamma grundlagsenlig
behandling; hvarefter propositionen föredrogs och hänvisades till
Stats-Utskottet.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 57, 2:dra punkten
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

heta omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 2:o.)

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda nådiga framställning, till fartygsmateriel beviljar
2,100,000 kronor samt deraf anvisar 500,000 kronor, att såsom
extra anslag för år 1879 utgå, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts berörda nådiga framställning
icke vunnit Riksdagens bifall.

Första Kammarens Prof. 1878. N:o 42.

Jt:o 42..

Onsdagen den 15 Maj, f. invid
omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—70.

Nej—46.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag N:o 214, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 4b Ja
och 143 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade roster befunnits
utgöra 116 Ja och 189 Nej; hvadan beslut a frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Nej-propositionens

innehåll.

Anstäldes, jemlik! 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 58, lista punkten,
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

2:dra omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 58, punkt. Po.)

Ren, som vill bifalla Kongl. Majits nådiga framställning delom,
att för Intendenten vid Glöteborgs utredningsförrad, t. d.
Öfverstelöjtnanten Johan Fredrik Flach må å Allmänna Indragningsstaten
uppföras pension af 1,800 kronor, att från och med
månaden näst efter den, i hvilken han från intendentsbefattningen
blifver entledigad, under hans återstående lifstid utgå, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har den ifrågavarande pensionen blifvit till nedsatt
belopp af 1,050 kronor utaf Riksdagen beviljad.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—89.

Nei—27.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 215, som upplästes och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 59 Ja och 130
Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 148 Ja och 157 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af

M:o 42.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Nej-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-TJtskottet i dess memorial N:o 58, 2:dra punkten,
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition.’

3:dje omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 58, punkt. 2:o.)

Den, som vill bevilja den för Regementskommissarien, Majoren
Carl Johan Schildt äskade årliga pension till belopp af 1,400
kronor, att från och med månaden näst efter den, i hvilken han
blifver från regementskommissariebefattningen entledigad, under
hans återstående lifstid från Allmänna lndragningsstaten utgå,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har den ifrågavarande pensionen blifvit till nedsatt
belopp af 800 kronor utaf Riksdagen beviljad.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: -

Ja—90.

Nej-25.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag N:o 216, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 66 Ja
och 122 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 156 Ja och 147 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 58, 3:dje punkten,
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

4:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 58, punkt. 3:o.)

Den, som vill bevilja den för Regementsläkaren m. m. J. M.

N:o 42.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Lemchens enka, Johanna Lovisa Lemeken, född Söderström, äskade
pension af 400 kronor årligen, att af henne tillträdas med innevarande
års början, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda nådiga framställning
icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja-103.

Nej—12.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 217, som upplästes och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 90 Ja och 99
Nej samt att båda Kamrarnes sammanstämmande röster befunnits
utgöra 198 Ja och 111 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 58, 4:de punkten,
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

5:te omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 58, punkt. 4:o.)

Den,..som vill bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning derom,
att Öfveringeniören vid Rikets Generallandtmäterikontor Erik
Gustaf Liunggren må blifva å Allmänna Indragningsstaten Överflyttad
med rätt att derå från början af år 1879 uppbära sm nuvarande
lön med dyrtidstillägg 3,600 kronor årligen; dock att,
derest han blifver befordrad till annan tjenst å rikets stat, han
skall vara pligtig att i allo frånträda aflöningen på indragningsstat,
om denna understiger eller är lika med den nya lönen, samt
att å den förra vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den
öfverstiger berörda nya lön, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 5 Jf;o 42.

Vinner Nej, är Kongl. Mai:ts förevarande nådiga framställning
på det sätt äf Riksdagen bifallen, att Öfveringeniören Liunggren
blifvit å Allmänna Indragningsstaten Överflyttad med rätt att
derå från början af år 1879 uppbära sin nuvarande lön 3,000 kronor
årligen; dock att, derest han varder befordrad till annan tjenst
å rikets stat, han skall vara pligtig att i allo frånträda lönen på
indragningsstat, om denna understiger eller är lika med den nya
lönen, samt att å den förra vidkännas motsvarande afdrag, i den
mån den öfverstiger berörda nya lön.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—85.

Nej-31;

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
.förlopp ett protokollsutdrag N:o 218, som upplästes, och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 44 Ja och 143
Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 129 Ja och 174 Nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-IJtskottet i dess memorial N:o 58, 5:te punkten,
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

6:te omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 58, punkt. 5:o.)

Den, som vill, att Riksdagen åt extra Provincialläkaren A.
F. Lindfors1 enka, Lovisa Carolina Lindfors, född Sandelin, och
hennes oförsörjda dotter Maria Lovisa beviljar en årlig pension
af 400 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har förslaget om beviljande af berörda pension
icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: -

Ja—102.
Nej—11.

N:o 42,

Onsdagen den 15 Maj, f. in.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 219, som upplästes, och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 105 Ja och
78 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 207 Ja och 89 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af
Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfvei
följande af Stats-Utskottet i Andra punkten af dess memorial N:o
59 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

7:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 59, punkt. 2:o.)

Den, som vill godkänna följande aflöningsstater:

för landssekreterare och landskamrerare:

i Malmöhus, Elfsborgs, Östergötlands, Skaraborgs, Göteborgs och
Bohus, Kalmar, Kristianstads och Wermlands län:

Tjenstgörings- ,

Lön. penningar. Summa.

vid tillträdet ............................................ 4,400. 3,000. 7,400.

med ålderstillägg efter fem år ............... 5,000. 8,000. 8,''000.

i Jönköpings, Kronobergs, Stockholms, Kopparbergs, Örebro,
Gefleborgs, Wester-Norrlands och Södermanlands län:

Tjenstgörings Lön.

^penningar. Summa,

vid tillträdet .......................................... 4,400. 2,500. 6,900.

med ålderstillägg efter fem år ............... 5,000. 2,500. 7,000.

i Blekinge, Hallands, Westmanlands, Upsala, Westerbottens,
Norrbottens, Jemtlands och Gotlands län:

vid tillträdet ............................

med ålderstillägg efter fem år

Tjenstgörings Lön.

penningar. Summa.

4,400. 2,000. 6,400.

5,000. 2,000. 7,000.

röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen godkänt följande aflöningsstater:

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 7

för landssekreterare och landsJcamrerare:

i Malmöhus, Elfsborgs, Östergötlands, Skaiaborgs, Göteborgs och
Bohus, Kalmar, Kristianstads och Wermlands län:

Tjenstgörings LÖn.

penningar. Summa.

vid tillträdet ............................................. 4,400. 2,500. 6,900.

med ålderstillägg efter fem år ............... 5,000. 2,500. 7,500.

i Jönköpings, Kronobergs, Stockholms, Kopparbergs, Örebro,
Gefleborgs, Wester-Norrlands och Södermanlands län:

Tjenstgörings Lön.

penningar. Summa.

vid tillträdet ....,....................................... 4,400. 2,000. 6,400.

med ålderstillägg efter fem år .............. 5,000. 2,000. 7,000.

i Blekinge, Hallands, Westmanlands, Upsala, Westerbottens,
Norrbottens, Jemtlands och Gotlands län:

Tjenstgörings Lön.

penningar. Summa.

vid tillträdet ............................................. 4,400. 1,500. 5,900.

med ålderstillägg efter fem år ............... 5,000. 1,500. 6,500.

Vid omröstningens slut befunnös rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—80;

Nej — 36.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 220, som upplästes och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 56 Ja och
132 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 136 Ja och 168 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af
Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Nej-propositionens
innehåll.

Anstäldes jemlik! 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i tredje punkten af dess memorial
N:o 59 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition: -

8:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 59, punkt. 3:o)
Den, som vill godkänna följande aflöningsstat:

K;o 4

N:o 42.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

för kronofogde:

	Tjenstgörings-	Expens-
	Lön. penningar.	medel.	Summa''.
vid tillträdet ............................	..... 3,000. 1,000.	300.	4,300
med ålderstillägg efter 10 år röstar Den, det ej vill, röstar	... 3,500. 1,000. Ja; Nej;	300.	4,800.

Vinner Nej, har Riksdagen godkänt följande aflöningsstat:

för kronofogde:

Tjenstgörings- Expansion.
penningar. medel. Summa.

vid tillträdet ................................. 2,500. 1,000. 300. 3,800.

med ålderstillägg efter tio år ... 3,000. 1,000. 300. 4,300.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—85;

Nej—31.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag N:o 221, som upplästes, och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 70 Ja
och 118 nej samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 155 Ja och 149 Nej; hvadan beslut i fråganblifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Ja-propositionens
innehåll.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 14 i denna månad
bordlagda memorial N:o 02, angående aflöningen för Justitie-ombudsmannen
och de vid hans expedition anstälde tjensteman och vaktmästare.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets nedannämnda, den 14 i denna månad bordlagda
utlåtanden och memorial, nemligen N:o 63, med anledning af ej
mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående beviljande af
låneunderstöd för fullbordande af bergslagernas jernvägsaktiebolags
jernvägsanläggning än ock väckta motioner angående dels
inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, dels underdånig
anhållan om förordnande af en komité med uppdrag att utreda,

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 9 JJ;o 42»

huruvida det må vara för staten fördelaktigt att förvärfva de
med statsjerubanesystemet i förbindelse stående enskilda jernvägar,
dels ock anvisande af 30 millioner kronor till inköp af
enskilda jernvägar;

= N:o 64, i anledning af erhållen återremiss å Stats-Utskottets
utlåtande N:o 45, angående afsöndring af jord från sergeantbostället
Bergane N:o 1 och öfverstebostället Kastellgården; samt

N:o 65, i anledning af väckt motion om inställande af alla
åtgärder för den nya bergslagsräntans påförande.

Föredrogs och godkändes Bevillnings-Utskottets den 14 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 11, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i en punkt af Bevillnings-Utskottets
betänkande N:o 9, angående stämpelpappersafgiften.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Särskilda Utskottets den 14 i denna månad bordlagda memorial
N:o. 3, angående aflöning åt Utskottets tjensteman och vaktbetjening.

Efter föredragning af Andra Kammarens den 14 i denna
månad bordlagda protokollsutdrag N:o 208, med delgifvande af
Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 31, om underdånig skrifvelse angående förvärfvande till statsdomän
af egendomen Hammarby; beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende för vidare utredning till sitt Tillfälliga Utskott
N:o 2,

Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till
sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats- Förbättrad
Utskottets den 10 och 11 i denna månad bordlagda utlåtande vfn^°nermg>
N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning angå-^’.
ende förbättrad pensionering för landtmäteristaten.

Mom. litt. a.

Bifölls.

Mom. litt. b.

N:o 42.

Onsdagen den 15 Maj, f. in.

Förbättrad

pensionering

för landtmä teristaten.

(Forts.)

Herr Statsrådet Thyselius: Då Stats-Utskottet icke funnit
skäl att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition om förbättrad
pensionering för kommissionslandtmätare, vare sig med
hänsyn till den tid, då pensionsrätten skulle inträda, eller med afseende
på det belopp, hvartill den, enligt Kong!. Maj:ts förslagskulle
förhöjas, så anhåller jag att få yttra några ord i anledning
af de motiv'', som Utskottet anfört för sitt afstyrkande.

Utskottet säger först, att det synes, som “kommissionslandtmätarne
knappast kunna anses i egentlig mening vara i statens
tjenst, då de hvarken af staten åtnjuta någon aflöning eller, när
de ej efter enskildt aftal med jordägare åtaga sig förrättningar,
hafva i och för sin befattning några särskilda åligganden". Det
förhåller sig visserligen så, att kommissionslandtmätare sakna lön;
men detta utgör ingalunda något bevis derpå, att de icke äro i
statens tjenst. För att kunna intagas på landtmäteristaten erfordras
att hafva aflagt vissa examina, och de befordringar, som der
skola ega rum, för att landtmätare må med laga verkan kunna
företaga förrättningar, kunna icke meddelas annat än i stadgad
ordning. Dessutom få landtmätarne ganska väl vidkännas, att
de äro statens tjensteman och det i flera hänseenden. De äro
stälda under allvarlig kontroll af flere statens tjensteman och
myndigheter, af Konungens Befallningshafvande, af landtmäteristyrelsen
och af domaren. Dessutom förekommer, att de_ icke
kunna anses såsom fria yrkesmän, då för alla deras förrättningar
bestämda taxor äro faststälda, vid hvilka de skola hålla sig.
Ytterligare åtnjuter staten den förmån af landtmätares anställande,
att desse hafva skyldighet att aflemna renoverade exemplar af
kartor vid de förrättningar, soin de verkställa. Dessa kartor
skola ingifvas till Generallandtmäterikontoret, och detta egen i
följd häraf, utan att någon uppoffring å statens sida egt rum, eu
kartesamling till ett värde af flera millioner kronor. Dessa kartor
äro icke blott till gagn för jordegare, hvilka af dem kunna
hemta upplysningar, utan de utgöra äfven ett underlag^ för de
topografiska och ekonomiska karteverken, hvilket staten i annat
fall varit nödgad att med stora omkostnader förskaffa sig.

Hvad angår, att det skulle bero på enskilda aftal med jordegare,
om landtmätarne skola få sig anförtrodda tjensteförrättningar
eller ej, så är detta icke heller fullt öfverensstämmande med
verkliga förhållandet. Sådana aftal kunna grundlägga att de få
verkställa en förrättning, hvaraf tredje mans rätt icke är beroende;
men är förhållandet motsatt, såsom vid skiften och annat, så fordras
dertill icke blott att den, som söker förrättningens verkställande,
begär att få en bestämd landtmätare, utan äfven att de,
hvilkas rätt kan vara i fråga, deröfver höras, och det beror på
Konungens Befallningshafvande att meddela förordnande eller icke.

Vidare förekommer i betänkandet följande yttrande: “Å an dra

sidan är bestämmandet af kommissionslandtmätarnes antal
öfverlemnadt åt länsstyrelsernas pröfning, enär, enligt gällande
landtmäteriinstruktion, kommissionslandtmätare, hvilka, efter anmälan
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utaf landtmäteristy -

Onsdagen den 15 Maj, f. in.'' N:o 42.

relsen hos Kongl. Maj:t till sina befattningar föreslås, skola an- förbättrad
ställas i länen till så stort antal, som behofvet fordrar11. Jag ber Pensioni''rin!i
att härvid få anmärka, att icke blott kommissionslandtmätarne^,
och förste landtmätarne, utan äfven vice kommissionslandtmätarne. (Forts )
kunna, med full laga verkan företaga och afsluta laga skiften och andra
förrättningar, samt att således ett större antal vice kommissionslandtmätare
minskar behofvet af de ordinarie tjenstemännen. För öfrigt
är det icke på Konungens Befallningshafvande det beror, huruvida
landtmätare skola utnämnas eller icke. Konungens Befallningshafvande
egen väl att derom gorå anmälan, hvilken sedan af landtmäteristyrelseu
till Kongl. Maj:t ingifves; men den dagliga erfarenheten
visar, att ett stort antal af de landtmätare, sömhål Konungens
Befallningshafvande anmälas för att utnämnas till kommissionslandtmätare,
icke vinna sådan befordran. Enligt gällande
stadgande kan en vice kommissionslandtmätafe efter två års
tjenstgöring anmälas till erhållande af fullmakt såsom kommissionslandtmätare,
men Kongl. Maj:t har under de senare åren
icke bifallit sådant för den, hvilken kortare tid än fem år varit
vice kommissionslandtmätare.

Utskottet. säger vidare: “Då inom flera provinser arbetena

med laga skiften torde vara i det närmaste afslutade, har det
förefallit anmärkningsvärd!, att kommissionslandtmätarnes antal
det oaktadt under de sista 25 åren ökats. Enligt erhållen upplysning
utgjorde nemligen år 1853 deras antal 190, men uppgår
nu till 262“. Det förhåller sig så; men det är att märka, att af
dessa 262 landtmätare äro icke mindre än 46 anstälde såsom afvittrings-
och storskifteslandtmätare och såsom sådane, efter tiiiryggalugd
bestämd tjenstetid och uppnådd lefnadsålder, berättigade
att erhålla pension till belopp af icke blott 1,600 kronor, utan
2,000 kronor. Afräknas nu desse 46 kommissionslandtmätare,
som tjenstgöra i annan egenskap, ifrån antalet 262, återstå 216;
men det är vidare att märka, att under nyss nämnda tid har antalet
af vice kommissionslandtmätare nedgått från 189 till 69, eller
med 120 personer. Ser man nu efter, huru det förhåller sig med
antalet af kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare
under åren 1853—1877, så finner man, att antalet af landtmätare
nedgått med mer än 100. Det är nämndt, att landtmätarnes
antal är obestämdt, och så måste förhållandet vara; men vid
beräkningen af den tjenstetid, som för en kommissionslandtmätare
erfordras för erhållande af pension, fästes afseende icke blott på
den tid, han tjenstgjort såsom kommissionslandtmätare, utan äfven
på hans tjenstetid såsom vice kommissionslandtmätare, och
detta med allt skäl, enär tjenstgöringen är densamma och enda
skunaden är den, att vice kommissionslandtmätaren icke får hafva
medhjelpare. När så är förhållandet, betyder det i afseende på
pensionsrätter intet,. om han längre eller kortare tid qyarstått
såsom vice kommissionslandtmätare innan han till kommissionslandtmätare
varder utnämnd.

Alla.de
lagda. Det är nemligen ådagalagdt, att kommissionslandtmätarne

N:o 42.

Förbättrad

pensionering

för landtmä

teristaten.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

icke blott äro statens tjensteman, utan äfven att de hafva att förrätta
befattningar, som äro af stor vigt för det allmänna.

Jag bär dock att i detta hänseende erkänna,, att ett tillägg
kan vara att göra till Kongl. Maj:ts proposition, och det tillägget
är af Herr Nordenfelt föreslaget. Det kan nemligen, såsom reservanten
anmärkt, inträffa, att till följd af den särskilda beskaffenheten
af landtmätarnes tjenstgöring en sådan möjligen undandrager
sig landtmäterigöromålen och egnar sin tid åt annan sysselsättning,
och vid sådant förhållande höra pensipnsvilkoren så
bestämmas, att endast verklig tjenstgöring berättigar till erhållande
af pension. Att få upplysningar i nu omnämnda afseende
möter ingen svårighet, emedan uti Landtmäterikontoret föres noggrann
räkning öfver hvarje förrättning, som en landtmätare har
sig anförtrodd, och der kan regeringen alltså erhålla kännedom
om hans verksamhet.

Då nu desse landtmätare, i motsats mot andra tjensteman,
äro utan lön och deras vigtiga_ förrättningar utöfvas utan någon
utgift från statens sida, är det icke då billigt att, när de uppnått
en hög ålder, då helsa och krafter äro medtagna af deras ansträngande
förrättningar och de i följd deraf icke vidare kunna med
desamma fortsätta, samt då de, såsom i allmänhet är förhållandet,
icke kunnat under sin kraftigare ålder lägga tillsammans något för
ålderdomen, — är det icke då billigt, att under sådana förhållanden
staten träder emellan och tillförsäkrar dem någon högre pension,
än den som nu är bestämd?

Jag hemställer till följd häraf, att Kammaren ville såsom
sitt beslut antaga den af Herr Nordenfelt afgifna reservation,
hvilken fullkomligt öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts proposition
utom i det hänseendet, att såsom ett ytterligare vilkor för
åtnjutande af pension skulle stadgas, att kommissionslandtmätaren
skall pröfvas hafva, så vidt på honom berott, under 25 års tid
varit verksam såsom landtmäteritjensteman eller i annan statens
tjenst.

Grefve af Ugglas: Jag vill förbigå den af Utskottet berörda
frågan, huruvida kommissionslandtmätarne skola anses såsom statens
tjensteman eller icke, och jag gör detta så mycket hellre,
som detta icke utgjorde den egentliga grunden för det beslut, Utskottet
fattat, utan beslutet härrörde hufvudsakligen deraf, att
man icke ansåg rätt att belasta staten med ett pensionsbelopp,
som, då antalet pensionstagare vore obestämdt, icke kunde närmare
fixeras. Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
har framstält en beräkning öfver antalet af landtmätare förr och
nu för att vederlägga, hvad Utskottet i det afseendet anfört. Jag
saknar likväl deruti en uppgift, nemligen angående det antal landtmätare,
som år 1853 användes vid afvittringarne. Dessutom framstår
alltid det förhållande, att år 1853 pågingo de laga skiftena
som bäst, under det att de numera äro i de flesta provinser afskräde.
Det är gifvet, att det antal kommissionslandtmätare,
som nu under sådana förhållanden behöfves, icke kan uppgå till

Onsdagen den 15 Maj, f. m, 13 Jf:o 42.

det antal, som för åtskilliga år sedan eller 1853 erfordrades. Nå- Förbättrad
gon beräkning i afseende härå. bar Herr Departementschefen icke pensionering
afgifvit. Men jag får för min del förklara, att, efter hvad mig-^T la,nfmä''
synes, står det förhållande, som nu eger rum, icke i öfverens- (Forts?''
stämmelse med hvad det på grund af verkliga behofvet borde
vara. Jag tror således icke, att det kan vara för staten fördelaktigt
att hafva ett så stort antal landtmätare, och ehuru, enligt
hvad Herr Departementschefen yttrat, till kommissionslandtmätare
icke utnämnas andra än de, som i fem år varit i tjenst såsom
vice kommissionslandtmätare, torde antalet ändock betydligt öfverstiga
hvad som nu finnes vara behöfligt. Detta innebär en
obestämdhet, som jag tror borde vara undanröjd, innan bifall lemnas
till den Kong! propositionen. Hvarken för staten eller för
samhället eller för landtmätarne sjelfve kan jag finna, att det kan
vara nyttigt att uppmuntra personer att i ökadt antal ingå på
landtmäterivägen, och detta måste dock blifva händelsen, om man
för deras ålderdom försäkrar dem om en viss inkomst, oberoende
af om denna blifvit genom någon större verksamhet påkallad eller
icke. År nemligen min uppfattning rigtig, att det finnes flere
landtmätare än som behöfvas, så är det gifvet, ait det finnes
många, hvilka, äfven om de vilja vara verksamme, icke kunna
erhålla sysselsättning, och i detta afseende har jag beträffande
Herr Nordenfelts reservation att göra anmärkning emot, att landtmätare,
endast om lian, “så vidt det på honom berott", förrättat
sin tjenst, skulle erhålla pension, och att endast den, som undandragit
sig tjenstegöromålen, skulle vara dertill oberättigad. På
grund af det ökade antal kommissionslandtmätare — ett antal
som är större än behofvet kräfver — beror det nemligen ofta icke
på landtmätarne sjelfve, om de kunna erhålla sysselsättning eller
icke. -f

Det är dessa förhållanden som gjort, att jag slutit mig till
det förslag, som af Utskottet blifvit framstå!dt,'' hvarå jag nu får
anhålla om proposition på bifall.

Herr Widmark: Då Herr Civilministern så utförligt yttrat
sig i ämnet, skulle för mig icke återstå annat än att instämma
i hans yttrande. Jag gör det äfven, men vill dock tillägga
några ord.

Här är i Utskottets betänkande sagdt, att kommissionslandtmätare,
_ enär de ej efter enskildt aftal med jordägare åtaga
sig förrättningar, icke hafva i och för sin befattning några särskilda
åligganden. Detta är icke en sanning. Gällande instruktion
förbinder landtmätaren att verkställa de order han får. Han
eger icke dertill svara ja eller nej. Han kan genom böter och förelägganden
tillförbindas att fullgöra sin skyldighet mot taxa, som
är bestämd i lag. En viss sanning ligger dock i det nämnda
uttalandet af Utskottet, men det blir blott på eu sida. Skiftesstadgan
och dertill hörande författningar gifva sökanden rättighet
att föreslå den landtmätare, han vill hafva, och gifvet är, att i
praktiken faller det sig så, att landtmätaren tillfrågas och att

N:o 42.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Förbättrad

pensionering

för landtull!-

teristaten.

! Forts.)

jordegaren ingalunda vill tvinga sig till en landtmätare. Sålunda
kan denne å ena sidan blifva fri från en förrättning, men frihet
att skaffa sig sysselsättning, den • är just genom denna åtgärd
förhindrad. Den åldrige med tung fot och hand och med försvagadt
öga kan icke arbeta med samma energi och kraft som en
yngre. Valet af förrättningsman faller sålunda på den yngre
och raskare. Den frihet, landtmätaren i detta fall har, kan visserligen
vara en slags frihet att komma från arbete, men är han
arbetslysten eller behöf.ver han för sitt uppehälle skaffa sig
sysselsättning, så egen ett motsatt förhållande rum. Jag klandrar
icke denna j or degarens valfrihet, ty den är till skiftesverkets
fromma och till jordegarens båtnad.

Ända från 1840 till senaste tid hafva de, som haft denna
angelägenhet om hand, aktat nödigt tillse, att tillräckligt antal
landtmätare funnits; äfven detta till skiftesverkets fromma. Jag
tror således icke, att det är skäl att, för att möjligen bespara
pensioner, åtminstone i de delar af riket, der skiftena ännu icke
äro fullbordade, göra inskränkning i landtmätarnes antal, så att
desse, sig till fromma, kunna draga ut på tiden och derigenom
öka skiftesomkostnaderna; utan fördelaktigt måste vara, att skiftet
raskt fortgår. På senare tiden har likväl ett annat förhållande
mot förr inträffat i fråga om landtmätericorpsens rekrytering.
Nu rekryteras icke denna corps så som förut. 1849 antogos icke
mindre än ett hundra elever. Nu är medium för året sexton ä
sjutton, men flertalet slutar utan att hafva tagit landtmäteriexamen,
så att då i början af 1850-talet examinandi i nämnda
examen voro ungefär 40 stycken, på senare tiden inträffat, att
ingen examinand funnits, eller blott 3 å 4. Således är klart, att
antalet landtmätare minskas af sig sjelft, ty ingen kan väl föreställa
sig, att någon vill egna sig åt landtmäteriet, aflägga de
prof, som erfordras och tjena under de år, som äro nödvändiga
för att vinna befordran, för att vara utan sysselsättning under
verksamhetsåren och vid uppnående af pensionsåldern vinna en
pension af 1,600 kronor. Jag föreställer mig, att en ung man
under sådana förhållanden, i stället för att blifva landtmätare,
väljer annan bättre och lämpligare sysselsättning. Det är just
landtmäteriets särskilda beskaffenhet, det inquietanta, som ligger i
sjelfva handläggningen af förrättningarne, det obehag, som är
förenadt med rättegångsväsendet dervid, och risken att för ett
enkelt räknefel få årslångt lönlöst arbete som gör, att landtmätarne
tröttna och begagna den utväg, jag nyss nämnde, att
vigilera sig fria från förrättningar och egna sig åt annat. Då
detta är en sanning, måste jag gilla den reservation, som af Herr
Nordenfelt blifvit framstäld och vill ingalunda godkänna, att,
derföre att åtskilliga tröttna på halfva vägen, de,, som hålla ut
till sena ålderns dag, icke skola få den ersättning, som dem bör
tillkomma, helst det kanske icke är beroende på dem att de under
sista tiden af deras verksamhet icke hafva så mycket att göra
som de skulle vilja. Jag anser derföre, i motsats mot talaren
på stockholmsbänken, att denna ofrivilliga sysslolöshet äfven

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 15

måste, på sätt Herr Nordenfelt föreslagit, få räknas dem till godo,
da dét just kan vara genom deras egna föregående ansträngningar
som en senare sysslolöshet uppkommer.

Emellertid heter det i betänkandet, att all ledning saknas
för bedömande af de kostnader, som skulle föranledas af förhöjning
i pensionerna för dessa tjensteman. Jag tror, att, om till
en början pensionärernas antal skulle blifva stort, det icke kan
fortsättas länge, enär den klass, som skall rekrytera kommissionslandtmatarne,
är i starkt nedgående. År 1853 utgjorde, såsom
Herr Civilministern upplyste, vice kommissionslandmätarnes antal
189 och nu blott 69. Att Kongl. Maj:t icke likgiltigt befordrat
till kommissionslandtmätare, kan man sluta deraf, att bland dessa
69 vice kommissionslandtmätare flere finnes så beskaffade att man
pa förhand kan se, att de icke kunna befordras. 17 stycken äro
nemligen öfver 50 år, deribland flera 60-åringar. Emellertid har
man, i afseende på bedömandet af kostnaden för landtmätarnes
pensionering, en faktor, _ som är betecknande, eller att det vid
jemförelse med andra tjensteman verkligen visar sig, att landtmätarens
yrke är helsopröfvande. Så t. ex. af 117 kronofogdar
hafva 20 pension. Precist samma siffra gäller i fråga om häradssknfvarne.
Deremot hafva af öfver 200 kommissionslandtmätare
icke nere än 25 pension. Af 24 förste landtmätare finnes blott
en pensionerad.

,På Srund af hvad JRg anfört anhåller jag om bifall till Herr
in ordenfelts reservation.

Herr .Wennerberg: Det mesta af hvad jag kommer att anföra
kan icke blifva annat än en summarisk repetition af det som
Chefen för Civil-departementet yttrat. Jag ber dock att få göra
en sådan och tillägga något litet.

Hela motiveringen i Utskottets utlåtande kan jag icke finna
vara öfverbevisande eller ledande till det slut, hvartill Utskottet
kommit, Visserligen aro kommissionslandtmätarne statens tjensteman,
om de också icke uppbära någon lön, ty enligt den förnyade
nådiga instruktionen för landtmätare af den 6 Augusti
i nv kafva, de sig ålagdt att för statens räkning verkställa åtskilliga
förrättningar. En sådan ganska betungande, som de
måste fullgöra utan all ersättning; är renoveringen af upprättade
kartor och handlingar. Man skulle kunna säga, att detta icke
vore_ så synnerligen vigtigt, och dock är det just på dessa kommissionslandtmätarnes
renovationer, indika ingå till Generallandtmätenkontoret,
som hela vårt ekonomiska, topografiska och geologiska
karte verk är bygdt, och som utgöra ett arkiv af det
största värde. Jag medgifver, att, om ock detta är så värdefullt,

derföre icke är skäl att också anse sjelfva arbetet lika maktpåliggande;
men det är det, ty landtmätarne hafva juridiskt ansvar,
och det måste för dem vara ganska oroande att tänka sig
för ett fel kunna riskera den ringa timliga välfärd, som de mödosamt
kunnat förvärfva.

Det är fullt sant, att de laga skiftena på senare tider be -

'' Ji:o 42.

Förbättrad,
pensionering
för landtmäteristaten.

(Forts.)

K:o 42.

Förbättrad

pensionering

för la/ndtmä teristaten.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

tydligt aftagit och att man derföre kan hafva skäl till förundran
öfver, att landtmätarnes antal likväl så starkt vuxit; men en beräkning
är redan gjord af Chefen för Civil-départementet, som
fullt besvarar det spörsmålet. Dessutom bör man komma ihåg,
att det icke är blott laga skiften, som utgöra förrättningar för
dem, utan att deruti äfven ingå s. k. “andra landtmäterigöromål“,
som äro af stor vigt för det allmänna. Hvad Kronobergs län
angår, hafva på senare tiden laga skiften blott varit 11 årligen,
undei; det “andra landtmäterigöromål“ i medeltal uppgått till 96.

Det allmänna kan i alla fall icke undvara en större trupp af
af skicklige landtmätare, och att tillökningen i deras antal nu i
jemförelse med hvad det var 1853 skulle vara så obegriplig, kan
jag icke heller gå in på; ty äfven om den beräkning, som Herr
Civilministern fram stält, icke lägges till grund för bedömande af
detta förhållande, förklaras denna tillökning af det större intresse
för dessa deras förrättningar, som måste hafva instält sig i samma
mån, som det svenska jordbruket gått framåt.

Vill man jemföra kommissionslandtmätarne med närstälda
personer, som redan fått pension, så finnas i detta hänseende
inga lämpligare än de i norra länen anstälde afvittringslandtmätarne.
De hafva 2,000 kronor i pension. Äfven med en annan
corps kan jemförelse ske, nemligen landtbruksingeniörerne, som
fått pension af 3,000 kronor, oaktadt deras förrättningar mest
äro beroende på enskilde personers åtgöranden och de icke äro
underkastade det stränga juridiska ansvar som kommissionslandtmätarne.

Det nämndes nyss af en statsutskottsledamot, att detta vore
eu farlig väg att beträda, enär möjligen pensionen skulle göra,
att flere personer än som behöfdes ingingo på denna bana. Ett
sådant antagande har icke erfarenheten att stödja sig på, och jag
tror icke, att i allmänhet någon, i synnerhet då fråga är om en
så underordnad tjenst som denna, låter sig in på en sådan bana
af lockelse till en osäker pension, som först finge uppbäras vid
60 års ålder, efter ett strängt och helsobrytande arbete. Det har
af samme utskottsledamot blifvit anmärkt mot Herr Nordenfelts
reservation, att deri förekomma orden: “så vidt på honom berott“.
Jag tror icke, att dessa ord innebära stor fara. ^ Så vidt det på
kommisssionslandtmätaren beror, har han ännu på de flesta ställen
full tjenstgöring. Man vänder sig nemligen till de dugligaste,
och för dem, som icke blifva använda, finnes en klausul i reservationen,
som gör, att staten icke lemnar pension till dem. _ För
öfrigt och på de skål, som af Herr Civilministern äro utförligare
framlagda, yrkar jag afslag å Utskottets betänkande och bifall
till Herr Nordenfelts reservation.

Grefve af Ugglas: Jag är egentligen uppkallad af den ta lare,

som frågade, huruvida val någon skulle kunna inbilla sig,
att en person skulle vilja egna sig åt landtmäteri, genomgå derför
erforderlig examen och förspilla tiden utan sysselsättning under
större del af sina kraftigaste lefnadsår. Jag får säga, att jag

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

N:o 42.

tror, att en person väl kan lockas att använda några år för att Förbättrad
genomgå den examen, som för landtmätare är behöflig, samt att Pensionering
några år tjenstgöra för att derigenom försäkra sig om en pension
af 1600 kronor vid 60 års ålder. Det har äfven af den siste ta- (Forts!)*''
laren nämnts, att han ej ansåge, att det gerna kunde vara möjligt,
att en sådan pension skulle vara lockande, men om verkliga förhållandet
är, såsom det åtminstone i några län bestämdt är, att
flere landtmätare nu inträda än som, tillsammans med de förutvarande,
kunna få full sysselsättning, då de hafva en pension af
900 kronor i perspektiv, så tror jag att en fördubbling af pensionens
belopp kunde göra verkan. Dertill får jag säga en sak.

Det står visserligen i reservantens förslag “så vidt på honom berott",
men detta kan tydas på två sätt. Det ena är att verkligen
för många landtmätare skulle finnas, för att hvarje skall kunna
få full sysselsättning, äfven om han vill hafva. Det andra är att
personer som ingå såsom landtmätare så begå, att de icke blifva
kallade att utföra en mängd skiften och andra förrättningar derför
att de äro långsammare i handläggningen. Jag vet, att det
funnits landtmätare, som haft ganska stor annan verksamhet, än
som skulle vara landmätare betrodd, och ingalunda varit intresserade
att genom flit och raskt arbete blifva kallade af enskilda
personer till förrättningar och derigenom dragas från någon annan
verksamhet, på hvilken de skördat ganska betydliga inkomster.

Det är sådana förhållanden, som kunna uppstå genom det tillägg,

Herr Nordenfelt föreslagit. Jag har redan förut framhållit, att
jag icke anser det gagneligt hvarken för staten eller för landtmätarne
sjelfva, att ett större antal än behöfligt är lockas in på
landtmätarebanan. Min uppfattning af saken är, att sedan de svåraste
landtmäteriarbeten nu i de flesta provinser äro undangjorda,
det icke kan vara behof af så många landtmätare som finnas,
hvilket äfven tyckes vara deras mening, som yrka bifall till reservationen,
tv hvarför skulle man annars använda uttrycket “så
vidt på honom berott". Funnes ej flere landtmätare än behofvet
kräfde, så vore ju ingen annan än den, som genom sjuklighet
kommit i sådan ställning att han icke haft fullt arbete, förtjent
af pension. Jag vet derför icke om ej de, som yrka bifall till
reservationen, inom sig sjelfva hysa den öfvertygelse, att antalet
landtmätare är för stort.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Widmark: Med. anledning af den siste talarens ytt rande

får jag förklara, att just detta förbehåll “så vidt på honom
berott" är ett korrektiv för att icke en person som ej arbetat
skall få pension, och att det kan vara nödigt att nu införa ett
sådant förbehåll, härleder sig icke hufvudsakligen deraf att man
väntat att det skall blifva för många landtmätare hädanefter, utan
deraf att på åtskilliga ställen finnas för många, så att de icke
alla hafva full sysselsättning. Emellertid är detta ett förhållande
som reglerar sig sjelf, hvilket man kan se deraf, att i Malmöhus
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 42. 2

N:o 42.

Förbättrad
pensionering
för landtmäteristaten.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

län ei finnas fler än 3 vice kommissionslandtmätare, i Blekinge
endast två samt i Södermanlands, Kristianstads ock Göteborgs

län icke en enda. , , . ,, ,,

Då lag förra gången både ordet, glömde jag att yttra mig i

afseende å den framhållna sannolikheten för en höjning af statsverkets
utgifter för landtmätares pensionering. Jag tror, att genom
antagande af Herr Nordenfelts reservation antalet pensionstagare
skulle minskas, ty nu lemnas ju en pension af 900 kronor åt alla,
blott de nått den föreskrifna åldern. Således om de, som varit
sysslolösa, ej skulle få pension, så skulle det kunna hända att
antalet pensionstagare så minskades, att slutsumman ej blefve
större, ehuru pensionernas belopp för hvar och en höjdes. Deriemte
är ett annat förhållande att beakta. Nu ar beslutadt, a_tt
förste landtmätarne skola få 2,500 kronors pension och blir da
den föreskrift (kvarstående att kommissionslandtmatarne erhålla
endast 900 kronors pension, så blir efter all sannolikhet föl]den
af det orättvisa i pensionernas så olika belopp, att mer an hittills
förste landtmätarne tillsättas efter anciennitet. _ Bland dem uppstår
således en raskare afgång, och deras pensionering skulle da
förorsaka en högre statsutgift, än om kommissionslandtmatarne
finge den ifrågasatta pensionen. Jag tror derför att pensionssumman
till landtmäteristaten skulle snarare minskas än okas
genom antagande af det förbehåll, som föreslås i reservationen.

Jag fortsätter mitt redan gjorda yrkande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till det förevarande momentet och dels att Kammaren, med utslag
derå skulle bifalla Herr Nordenfelts mot Utskottets hemställan
afgifna reservation, i hvad den anginge kommissionslandtmätares
pensionering; framstäldes propositioner på dessa yrkanden och
besvarades med många ja och nej iblandning, hvarujipa, och efter
det propositionen på bifall till momentet anyo blifvit gjoid och
på enahanda sätt besvarad, Herr Talmannen förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.

"Votering begärdes, till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

“Den, som bifaller mom. b i Stats-Utskottets utlåtande N:o
56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets hemställan och bifaller
den af Herr Nordenfelt afgifna, vid utlåtandet fogade reservation
i hvad den afser kommissionslandtmätares pensionering.1''

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Ji:o 42.

Omröstningen företogs,
hafva utfallit sålunda:

och vid dess slut befunnos

Ja—43.
Nej—45.

rösterna Förbättrad
pensionering
för lajidtmäteristaten.

(Forts.)

Mom. litt. c.

Grefve af Ugglas: I denna punkt har jag icke kunnat dela
Utskottets mening. Det må vara huru man vill att vilja ställa
andre landtmätare nära kommissionslandtmätare, finner jag en
icke så obetydlig skilnad dem emellan. Och dertill kommer att
jag icke anser det staten värdigt, att, då andre landtmätaretjensterna
beslutats skola indragas, staten ej låter de få, endast
6, återstående andre landtmätarne, af hvilka den äldste är 72 år
och den yngste 58 år, erhålla en pension, någorlunda motsvarande
hvad som borde sådana tjensteman tillkomma. Jag anhåller derför
att Kammaren måtte bevilja detta ringa antal tjensteman den
pension, som Kongl. Maj:t begärt. Utgiften derför blir icke stor.

Herr Statsrådet Thyselius: Sedan Grefve af Ugglas begärt
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, anhåller jag blott att
med honom få instämma.

Grefve Lagerberg: Jag är äfven reservant i denna fråga
och ber att få instämma i det yttrande, Grefve af Ugglas afgifvit.
Jag tager för gifvet att efter den utgång, sista voteringen erhöll,
Kammaren ej gerna kan undgå att bifalla. Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, och Herr Talmannen
yttrat, att under densamma endast hade yrkats afslag å
det förevarande momentet samt bifall till Kongl. Maj:ts motsvarande
framställning, gjordes först proposition på bifall till momentet,
hvarvid svarades många nej, jemte några ja, och sedermera
proposition på afslag derå samt bifall till hvad Kongl. Maj:t
i förevarande hänseende föreslagit, då svaren utföllo med många
ja jemte några nej, och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 10 och 11 i
denna månad bordlagda memorial N:o 60, med förslag till åtskilliga
stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet för Riksgäldskontoret.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag- Lag stiftUtskottets
den 10 och 11 i denna månad bordlagda utlåtande mngxåtgär
N:o 39, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder tfrJ- sy/te
i syfte att förekomma skogsbrist. att förebära -

ma skogsbrist.

N:o 42.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skogsbrist.

(Forts.)

l:sta punkten.

Herr von G-egerfelt: Vid granskning af Lag-Utskottets förevarande
utlåtande torde första intrycket deraf vara en viss förvåning
öfver de många reservationer, som medfölja utlåtandet,
ock det stora antal af Utskottets ledamöter, som derjemte anmält
att de icke i beslutets fattande deltagit. Men om icke dessa reservationer
funnes och icke dessa anmälanden, skulle må hända förvåningen
vara ännu större öfver den starka omkastning i meningar
som gjort sig gällande sedan 1874. Kammaren behagade påminna
sig, att Kongl. Maj:t då aflat en proposition om antagande
af en lag i syfte att ålägga afverkare att vidtaga åtgärder för att
befordra skogens återväxt. För handläggning af denna Kongl.
proposition jemte åtskilliga enskilda motioner tillsattes ett särskilt
Utskott, som afgaf betänkande. Detta betänkande blef i
hufvudsakliga delar af Andra Kammaren bifallet, hvaremot denna
Kammare biföll ett af åtskilliga reservanter uppgjordt förslag till
lag. Begge lagförslagen likasom Kongl. Maj:ts proposition sammanstämde
deri, att den som afverkade skog skulle också vara
skyldig att sörja för dess återväxt. Under den långa diskussion
som föreföll var knappt någon meningsskiljaktighet derom. De skiljaktiga
meningarne rörde nemligen påföljden för underlåtenheten
att ställa sig lagens föreskrifter i detta hänseende till efterrättelse,
och denna påföljd var olika i den Kongl. propositionen, Utskottets
förslag och reservanternes förslag. Nu har en motionär, sedan
frågan hvilat, 4 år, återupptagit den och framkommit med förslag
till ett fjerde sätt att förmå afverkare att fullgöra sina skyldigheter
med afseende å återväxt. När frågan förekom i Utskottet,
företog sig Utskottet att söka sammanjemka de särskilda meningar,
som under öfverläggningarne vid 1874 års riksdag gjorde
sig gällande, att uppfatta det rationellaste deri och således utarbeta
ett lagförslag. Resultatet af detta arbete blef det lagförslag,
som jag i min reservation upptagit med några obetydliga förändringar.
Vid ärendets slutliga behandling i Utskottet lyckades
emellertid förslaget icke att vinna pluralitet för sig, och vid detta
förhållande har jag ansett mig böra upptaga detsamma och dertill
vördsamt yrka bifall.

Såsom skäl för afslag har Utskottet anfört, bland annat, att
då vid 1874 års riksdag Kamrarne stannade i skiljaktiga beslut
och någon sammanjemkning af meningarne då ej kunde ske, det
icke skulle vara lämpligt att nu framkomma med ett sammanjemkningsförslag.
Det skälet torde endast behöfva åberopas för att
i och med detsamma anses vederlagdt. Hvad för öfrigt åberopas
af Utskottet är det vanliga skälet, att man vill motsätta sig hvarje
ingrepp i den enskilda eganderätten i fråga om skogsafverkning,
och jag lemnar det skälet i sitt värde. Men de åsigter, Utskottet
nu rrttaiat, delades icke af 1874 års Riksdag, och det torde vara
lämpligt att Kammaren och Riksdagen nu yttra sig, huruvida
meningarne ändrat sig.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

21 N:o 42.

. JaS far .nu vördsamt yrka bifall till det lagförslag, som vid Lagstiftin
rPSPrvflnnn är rnn-orlf .

“““ ja6 luö-c ueuaiiia såsom annat an en ny konstitutionel teori
Jag tron, att hvarje fråga skall behandlas efter de förhållanden
under hvilka den vid hvarje särskild riksdag förekommer. Enh£t
mitf förmenande kunde Utskottet icke af något vara pligtigt
att försöka åstadkomma ett sammanjemkningsförslag af en förfluten
Riksdags Kamrars olika meningar. Utskottet hade, efter min
tanke, att taga förslaget, sådant det är vid denna riksdag väckt,
i betraktande och efter förtjenst behandla det samma. Men det
skalet, att redan på förhand ett slags bifall till den väckta motionen
skulle vara alldeles nödvändigt derför att åstadkommandet
af en sammanjemkning vant för Utskottet en pligt, kan jag icke
„ aa oefogadt, utan anser jag att man bör ställa frågan på sin
råtta, ståndpunkt samt här granska och bedöma förslagen i och
för sig, så väl Utskottets som reservantens.

Om jag då ställer mig på detta plan. synas mig de skäl, som
Utskottet anfört på sidorna 6 och 7, så talande för det slut, hvartill
Utskottet. kommit, att jag icke kan neka mig nöjet att åtminstone
påminna Kammaren om deras innehåll genom att uppläsa
något af hvad Utskottet anfört. Utskottet säger: “utan yttersta
nödtvång bör staten icke ingripa i den enskildes hushållning
med sm egendom. Skogens bästa skydd är dess insedda värde11.
Helt och hållet instämmer jag i denna tankegång och skulle lifligt
önska att samma öfvertygelse gjorde sig gällande här, så att
man sluppe dessa oupphörligt återkommande förslag till inskränkningar
i eganderätten. Utskottet säger vidare: “fåfängt skalllagstiftnmgen,
utan att kunna vädja till det enskilda intresset, söka
medelst lagbud förekomma skogens missvård.“ På sidan 7 yttrar
Utskottet. “Vid stadgandet af förordningens obligatoriska giltigll1e.
t,.fijr.hela, riket synes allt för ]iten hänsyn vara tagen till de så
skiljaktiga förhållanden, sonm olika trakter af vårt vidsträckta land
äro radande .. Detta skäl ma väl af enhvar erkännas såsom ensamt
i och för sig afgörande. Huru vill man åstadkomma en skogsiagstiftnmg,
som kan passa pa samma gång för rikets norra orter,
der nittionio hundradedelar af landet äro bevuxna med skog, och
de mera skogfättiga trakterna i rikets mellersta och södra delar.
Reservanten yttrar till stöd för sitt förslag: “Lagstiftarens rätt
att inskränka enskilda egares frihet att efter godtfinnande förfoga
öfver sm skog, när deras egen omtanke visat sig otillräcklig att
betrygga framtidens behof, är numera hemligen allmänt inom rättsvetenskapen
erkänd och i främmande länders lagstifning begagnad.

Det var då väl. att ordet “temligen11 står der, ty annars hade
påståendet, efter mitt förmenande, varit väl djerft, men då ordet
hemligen står der framför “allmänt11, så menas må hända dermed

... Hm- von Krepiner: Det påstående, som af den siste talaren
biifvit anfördt, att det skulle ålegat Utskottet att företaga en
sammaniemknmar af de olika manina- Q T‘n a xrir? 1 Q7/1 ___

ningsåtgcirder
i syfte
att för ekorn''

der i

N:o 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skogsbi-
ist.

(Forts.)

Onsdagen den .15 Maj, f. m.

t. ex. Tyskland, der, såsom vi under föregående diskussioner i frågan
fått veta, stränga skogslagar gälla och nästan i alla stater
ålägganden finnas för den enskilde med afseende å skogens skotande.
Men mångfaldiga gånger har också blifvit förklarad!, att
förhållandena der äro helt olika med våra. Inom de tyska smastaterna
upptager skogsarealen kanske 3 ä 4 tiondedelar åt landets
areal, och af skogsareal tillhör må hända blott eu tiondedel en Skll<Jagerhemställer,

om det icke är en himmelsvid skilnad att
lagstifta för sådana länder, der skogen till stor del är försvunnen
och största delen af den skog, som återstår, tillhör staten, samt
den som är i enskildes ego, fatt qvarstå endast derför, att marken
der den växer är särdeles lämplig till skogsväxt och deremot
icke gerna kan användas till något annat. Under sadana forhållanden
synes det mig visserligen att det vore onodigt äfven i
sådana länder att lagstifta om skogen, men sådana åtgärder kunna
dock der försvaras. Huru olika är icke förhållandet i vart land,
der skog upptager en så stor del af landets yta! I skogsstyrelsens
berättelse för detta år får man upplysning om att af hela
landets areal icke mindre än 75 procent utgöres af skog. Han
man i ett sådant land finna lämpligt att börja tala om, såsom
reservanterne i första punkten gjort, att till sKogsbord skall bibehållas
den egentliga skogsmarken? Hvem skall afgöra hvad =som
är egentlig skogsmark? Jag betvifla!’ till och med, att manga
större egendomsegare skulle vara i stånd att precis saga, hvilken
del af den skogbevuxna delen af deras egendom, som bordp såsom
egentlig skogsmark för alltid bibehållas, och så mycket mindre är
detta möjligt i ett helt land.

Det stöd, som vid föregående riksdagar blifvio anfordt for
statens befogenhet att ingripa i den enskildes rätt öfver sin skog,
och det enda principiella skäl, som skulle kunna^tala derför, om
detta skäl vore rigtigt, är att den enskilde väl må vara orubbad
i sin egande- och dispositionsrätt öfver sin egendom, sa länge detta
angår endast honom sjelf, men deremot skyldig att underkasta
sig vissa inskränkningar, då han genom sina förioganden kan
skada andra. Och man har då sagt, att detta skulle vaxa förhållandet,
om skogen nedhögges, emedan klimatet i landet derigenom
skulle betydligt försämras. Denna den enda hallbara positioneji
i striden mot den enskildes rätt öfver sm skog har dock
nu blifvit öfvergifven och, som jag tror, med fog. Jag vill blott
påminna om, att kort före frågans behandling i fjol hade den ledamot
i Andra Kammaren, Herr Axell, som nu väckt denna motion,
låtit i eu af de större tidningarne, “Dagligt Allehanda*, införa en
artikel som på det mest fullständiga sätt och med stöd åt alla
möjliga vetenskapliga auktoriteter visade, att allt det der talet om
klimatets försämring genom skogens uthuggande är alldeles ogrundad!.
Jag har denna artikel med mig, men vill_icke besvära ined
dess fullständiga uppläsande. De resultat, hvartill författaren deri
kommer, äro emellertid, l:o med afseende å påståendet, att nederbörden
skulle minskas, att, enligt vetenskapliga auktoriteters intyg i de

Onsdagen den 15 Maj, f. in.

N:o 42.

länder, såsom Frankrike, England m. fl., der skogen är till största
delen uthuggen, regnmängden tilltagit. Vidare och med afseende
å påståendet att skogens bibehållande skulle vara fördelaktigt
för jordtemperaturen, visar han med intyg, grundade på observationer
för 30 till 40 år, att skogen sänker jordtemperaturen under
våren med 28 procent och under sommaren med 24 procent
och att luftens medeltemperatur på ställen, der skogen blifvit uthuggen,
långt ifrån att försämras, stigit med 8 å 10 procent.

Och slutligen beträffande påståendet att skogen skulle lemna
skydd mot vindar visar författaren, att det är endast på ett ytterst
kort afstånd från träden, som de lemna detta skydd, nemligen
inom 10 ä 11 gånger trädets höjd eller inom en r.ayon af
omkring 300 alnar. Jag har velat påminna om denna artikel derför
att den synes mig vara så särdeles sakrik och så fullständigt
undanrödja påståendet att skogens förminskande skulle vara ett
ingrepp i andras rätt och således motivera en befogenhet för
staten att inskränka den enskildes rätt öfver sin skog.

Om jag härefter öfvergårtill sjelfva lagförslaget, har jag redan
tagit mig friheten påpeka, kvilka svårigheter som möta redan i
första paragrafen med afseende på bestämmandet af hvad som
bör betraktas och bibehållas såsom skogsmark. I samma paragraf
möter ännu eu svårighet genom tillägget: “der den ej odlas till
åker eller äng, användes till nödig beteshage44 etc. eller, såsom en
reservant föreslagit: “afstängel till nödig beteshage44. Det är då
ett högst eget sätt att befrämja skogsväxten att förvandla skogen
till beteshage, d. v. s. utöda den så att endast några toppade
björkar och dylikt stå qvar och till på köpet konsumera de återstående
skogsprodukterna till stängsel deromkring. I den provins,
jag mest känner till, nemligen Södermanland, är vanliga förhållandet,
att liagmarlten är fullt ut lika stor och på de flesta ställen
till och med större än den egentliga skogsmarken, men der pågår
en för skogskulturen mycket helsosam rörelse, bestående deri, att
man, inseende det oegentliga i det anförda förhållandet, i allmänhet
börjar lägga ut hagmarken till skog, men om man genom
detta förfarande, genom bortrifvande af gärdesgårdarne utsätter
sig för att, så att säga, blifva stöld under polisuppsigt, skall helt
naturligt denna helsosamma rörelse i rigtning af skogsmarkens
ökande, skogskapitalets förbättrande, snart nog hämmas. Hela
denna lag är i sjelfva verket ingenting annat än en bearbetning
af Gotlandslagen, och det är en offentlig hemlighet, att denna lag
var rigtad mot ett enskildt handelshus, som bedref skogsafverkning.
Man har också mycket rigtigt genom denna lag lyckats, få
detta handelshus att inställa sin utverkning och taga bort sina
sågar, och så klagar man i år öfver att exporten af virke fallit
med 20,000,000 kronor. Jag vill fråga, om detta, är konseqvent!

Jag kunde hafva mycket att tillägga, men vill nu endast påpeka
det ytterst stora obehag, som för den enskilde måste uppstå
genom ett stadgande sådant som det i 3 paragrafen, hvilken lyder:

“För utöfvande af uppsigt öfver denna författnings efterlefnad
skall vederbörande landsting för den tid och till det antal, lands -

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skogsöre.

(Forts.)

K:o 42. 24 Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Lagstift- tinget bestämmer, välja tillsyningsman, hvilka hafva till åliggande
ning sia gaatt, när föreskrift i författningen eller beslut, som med tillämpder
i syfte n{ng deraf är gifvet, öfverträdes eller icke behörigen iakttages,
^mtisltogs-'' derom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan.“
brist. Jag tycker, att det nära på är ovärdigt att ställa den en (Forts.

) skilde under en sådan kontroll, att betrakta en skogsegare snart
sagdt såsom en brottsling och ställa en person utom de lagliga
förhållandena derför att han råkar hafva en del af sin egendom
i skog! Jag röstar af fullaste öfvertygelse och i den tro, att jag
derigenom gagnar skogsskötseln, för bifall till Utskottets hemställan,
och jag ber, att de, som icke kunna instämma i de teoretiska
åsigter, jag nu framlagt mot all lagstiftning för skogen, åtminstone
måtte erkänna, att det nu framlagda förslaget icke kan
gagna skogskulturen i landet och på sådan grund lika med mig
antaga Utskottets afstyrkande förslag.

Herr Adelsköld: Jag är till största delen förekommen af
den förste talaren, som uppträdt i denna fråga och refererat innehållet
af Kongl. Maj:ts proposition år 1874, rörande lag om skogens
återväxt, Särskilda Utskottets deröfver afgifna tillstyrkande
utlåtande och Riksdagens i anledning deraf fattade beslut. Henne
talare anförde äfven, att under diskussionen öfver denna fråga
här i Kammaren icke någon meningsskiljaktighet förspordes med
afseende på nödvändigheten af en förbättrad skogslagstiftning,
och att åsigterna voro delade allenast i fråga om sättet eller
grunderna för en sådan lag. Utskottets betänkande inkom likasom
nu till Riksdagen i dess sista timme, och Kamrarne fattade,
såsom Herrarne erinra sig, olika beslut angående några detaljer
i frågan, som derföre förföll. Men denna Kammares samtlige ledamöter,
som yttrade sig i frågan, med undantag af en, Friherre
Cederström, talade för behofvet af lagstiftning till skogarnes skyddande
äfven här i Sverige.

Innan jag går vidare, ber jag att få säga några ord med anledning
af den siste talarens anförande. Det skulle blifva allt för
vidlyftigt och dessutom onödigt att följa hela hans långa anförande,
helst som de skäl han anfört mot skogens skyddande vederläggas
dagligen af erfarenheten, men några delar deraf äro af beskaffenhet
att icke böra lemnas alldeles obesvarade. Han sade,
att 75 procent af hela vårt lands areal utgöres af skog och att
en lag till skogens skyddande mot förstörelse derföre skulle vara
öfverflödig, då landet egen så mycket af denna Gfuds gåfva, att
brist derpå aldrig kan uppstå. Men, mine Herrar! då skogslagskomitén,
hushållningssällskapen, de stora landtbruksmötena och
landtbruksakademien, eller just de auktoriteter, hvilkas omdöme
borde gälla i frågan, framhållit och bevisat, att årliga skogsafverkningen
i landet är större än tillväxten, är det ju temligen
klart, att det måste gå med skogskapitalet, huru stort eller litet
det må vara, som med hvarje annat kapital att, om man tager
deraf mer än afkastningen eller räntan, skall det efter hand minskas
och förr eller senare förintas.

Onsdagen den 15 Maj, f. in.

N:o 42,

Vidare yttrade han, att den föreslagna lagen skulle utgöra
ett mycket svårt ingrepp i den enskildes eganderätt. För min
del kan jag icke medgifva att detta skulle blifva förhållandet.
Förslaget tillerkänner hvar och en rätt att handskas med sin skog
huru han behagar, att hugga ned allt eller låta det stå qvar, han
är blott skyldig att sörja för skogens återväxt, och deri kan jag
ej se något synnerligen stort ingrepp i eganderätten, ty detta
måste vara till jordegarens fördel, ty i annat fall vore det väl
ingen, som befattade sig med någon åtgärd för skogens återväxt,
såsom nu är händelsen å alla välskötta egendomar, der egaren
tänker på framtiden och sina efterkommandes väl.

Samme talare anförde en af motionären i frågan under sistlidet
år författad tidningsartikel, deri motionären ville visa, att
allting är väl bestäldt och att icke någon skogslagstiftning skulle
behöfvas samt att alla de olyckor, som vetenskapen och erfarenheten
visat blifva skogssköflingens följder, skulle vara gripna ur
luften. Detta eger sin fullkomliga rigtighet, och jag har sjelf läst
och tillvaratagit denna tidningsartikel, men deraf sluter jag endast,
att, då motionären, med sådana åsigter för ett år sedan, nu framlagt
ett förslag till lagstiftning mot skogens utrotande, Herr Axell
som är en helt ung man, med det förflutna året blifvit klokare.
Den ärade talaren trodde också, att handelsbalansen skulle
kunna betäckas genom skogsafverkning i stor skala; och jag
föreställer mig äfven, att denna så kallade balans eller synbarliga
skilnad mellan export och import skulle ställa sig ytterst fördelaktigt
för ett antal år, om man derunder högge ned all landets
skog, men jag tviflar på att detta vore till fördel i längden för det
allmänna, ty då man vet, att exporten af virke i närvarande
stund inbringar omkring 100 millioner kronor, tror jag, att det
ligger stor vigt uppå att tillse, att vi äfven i framtiden kunna
påräkna denna inkomst; ty skulle hela skogskapitalet uttagas på
en gång, som jag fattade den ärade talarens mening, så tror jag
att man sedan finge svårt att få en ständigt växande budget att
gå ihop.

Enligt hvad jag trott mig finna är det nu framlagda lagförslaget
behäftadt med åtskilliga brister.

Först och främst räknar jag såsom en brist, att i detsamma
icke alls talas om skydd mot skogens förhärjande. Det finnes
ingenting deri, som hindrar de förderfliga spekulationsköpen af
skogsafverkning på längre eller kortare tid, hvarefter köpmannen med
sin vinst på fickan reser all verldens väg och lemnar marken åt
sitt öde. I Danmark och på flera andra ställen är stadgadt, att,
om en sbogsegendom köpes, får afverkning af skogen under vissa
år derefter (i Danmark 10 år) icke ske i större skala än som är
med dess bestånd förenligt. Genom ett sådant stadgande förekommas
till stor del de skogsköp för skogens afverkning och förhärjande,
hvarom jag talat, och då man vet, att här i landet bedrifvas
sådana affärer icke allenast af landets egna innebyggare
utan äfven i stor skala af utländingar, som icke hafva annat intresse
än den största möjliga vinst för ögonblicket, så tror jag

.Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skogsbrist.

(Forts.)

N:o 42.

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förebomma
sltogsirist.

(Forts.)

att ett liknande stadgande för Sverige som i Danmark icke skulle
vara olämpligt. Äfven torde det med de ordalag, som i förslaget
begagnas, blifva svårt att bestämma hvad som menas med “skedd
utverkning11, när, som oftast sker, så kallad blädning begagnas,
det vill säga skogen icke kalhugges, utan endast större eller
mindre träd fällas, så att alltid en del qvarstår. I Norrland t. ex.
tager man i allmänhet endast de stora träden, som äro användbara
till sågblockar och bjelkar, ehuru i vissa trakter, der den
grofva skogen uthuggits, äfven sparrhygge pågår i oroväckande
skala; i andra delar af landet fällas träd af mindre dimensioner
allt efter som exportkostnaden minskas, så att vid vestra kusten,
der afståndet till utlandet är kortast, och således transportkostnaden
lägst, hugges pitprops och allt som kan förvandlas i penningar,
hvarvid endast de skadade och odugliga träden och förkrympta
buskar lemnas qvar.

Vid blädning, äfven den allra skarpaste, qvarstår således
alltid en del träd och buskar, och med den föreslagna redaktionen
kunde fråga uppstå om lagen just i det fall då den strängast
borde tillämpas, eller vid skarp blädning, är tillämplig.

Det är dessutom en annan omständighet, som jag förut sökt
framhålla, då jag yttrat mig i skogsfrågor.

Jag tror nemligen att det blir mycket svårt att stifta en
gemensam skogslag för hela riket, som blefve passande och tilllämplig
under alla förhållanden, och att man derföre borde stifta
om icke särskilda provinslagar åtminstone zonlagar för olika delar
af landet. Jag vill emellertid nu lemna detta derhän och har endast
velat framhålla några omständigheter, som jag ansett böra uppmärksammas
då en skogslag skall stiftas för Sverige. Då emellertid förhållandet
är, att vi nu icke hafva någon skogslag alls, och då nuvarande
oefterrättlighetstillstånd icke i längden kan fortfara _—ty
det skulle ställa oss allt för långt efter andra civiliserade nationer
— kommer jag, som anser att någon lag är bättre än ingen, att
gifva min röst för det nu framlagda förslaget till skogslag. _ Hvilket
förslag, motionärens eller reservanternas, som här bifalles,
fäster jag mig icke så mycket vid, ty jag anser skilnaden icke
vara så stor, att icke hvilketfcsom helst af dessa kan antagas.
Jag tycker emellertid nästan mera om motionärens förslag än
reservanternas, derföre att första punkten i det senare förslaget,
som lyder: “lemnas ej fröträd, ungskog eller växande plantor
qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan. vinnas erforderlig
återväxt; vare jordens egare skyldig att derom draga försorg",
måhända är allt för obestämdt formulerad, så att det måhända
blir kinkigt nog att med denna lydelse i. många fall bestämma
när jordegaren skall kunna tvingas att draga försorg om skogens
återväxt. Jag hoppas, att den ärade ordföranden i Lag-Utskottet,
som ännu en gång begärt ordet, skall vid sitt nästa uppträdande
lemna upplysning härom.

Såsom förut anförts var år 1874 skilnaden i Kamrarnes beslut
ej af någon synnerlig betydenhet. Båda Kamrarne erkände med
Kongl. Maj:t statens rätt och pligt att, till afvärjande af vådorna

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

N :o 42.

af skogens . förstörande, ingripa ! den enskildes disposition och Lagstiftskötsel
af sin skog, och enda skilnaden var att Andra Kammaren n™ff>iåtgäri
enlighet med Kongl. Maj:ts proposition beslutade, att Kongl. Mai:ts d/,rJ- sy/te
Befallningshafvande, om jordegare som afverkat sin skog ick&L skoZbrZ.
etter tvenne gånger ålagdt vite besörjde om dess återväxt, skulle (Forts,
ega att på jordegarens bekostnad verkställa återbesående eller
plantering.

Första Kammarens beslut åter innehöll, att Konungens Befallningshafvande
vid nyssnämnda förhållanden endast skulle ega
att meddela förnyade och förhöjda viten.

Af detta synes att skilnaden mellan besluten icke är så synnerligt
stor, hvadan det förefaller mig något underligt att Lagutskottet
kunnat såsom skäl mot motionen anföra, att då vid 1874
års riksdag Kamrarne icke kunnat förena sig i ett beslut, Utskottet
saknat anledning att nu försöka en sådan sammanjemkning,
och jag finner detta så mycket besynnerligare, som jag icke kan
inse, att den misslyckade sammanjemkningen af Kamrarnes beslut
vid 1874 års riksdag har det ringaste sammanhang med Herr
Axells motion om en skogslag vid 1878 års riksdag. Såsom Herrarne
veta har visserligen Kamrarnes sammansättning icke obetydligt
förändrats sedan 1874, i det flera nya ledamöter inkommit
i ^ denna Kammare liksom i Andra Kammaren. Vid sådant förhållande
är det ju möjligt att det försök till sammanjemkning,
som ligger i Herr Axells motion, kunnat lyckas, om Utskottet varit
vid mindre negativt lynne, och för mig åtminstone är det obegripligt
huru Utskottet kunnat på förhand så säkert veta, att en
sammanjemkning var omöjlig på den grund att detta misslyckades
i allra sista slutet af 1874 års riksdag.

Kör min enskilda del tror jag att det ärade Utskottet lika
litet kunde veta detta som vindflöjeln vet hvaråt han kommer att
peka i morgon. Lag-Utskottet har vidare sagt, att grundade (!)
skäl för ef un nits för Lag-Utskottets underlåtenhet härutinnan äfvensom
framhållit att “skogens bästa skydd vore dess insedda värde11. Detta
är “en talemaade11 som vi väl känna till, trosartikeln för alla som
hylla “laisser aller11 principen och som tänka “aprés nous la déluge“.
Vidare säger Utskottet att genom den ifrågasatta lagen
skogsförödelsen icke skulle förekommas, utan endast när den väl
egt rum föranleda till skyldighet att sörja för återväxt. Ja, är det
ej detta det ifrågavarande lagförslaget afser? Det ärade Utskottet
synes, icke rätt hafva fattat hvarom fråga är — man vill ju
icke ingripa i den enskildes dispositionsrätt öfver sin egendom,
eller hindra, honom att handskas med sin skog så väl eller illa han
anser lämpligt och för sig fördelaktigt, utan endast med lagens hjelp
söka. förmå honom sörja för återväxten — det är ju detta som,
så vidt jag kunnat fatta, åsyftas i så väl motionärens som reservanternas
förslag.

Jemför man Lag-Utskottets åsigter nu med dess yttrande vid
1877 års. riksdag hvilket jag icke kan neka mig nöjet att uppläsa,
såsom till alla delar öfverensstämmande med mina åsigter i frågan,
så visar sig att den gamla satsen ingenting lärt och ingenting

N:o 42.

Onsdagen den 16 Maj f. rn.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skogsbrist
(Forts.)

glömt, endast till hälften ban tillämpas på ärade Utskottet. Det
var då visserligen endast fråga om den s. b. Norrbotten slagen,
men Utskottet uttalade i allmänna ordalag, “att så väl regeringen
.som representationen erkänt statens rätt och pligt att, till afvärjande
af vådorna utaf en allmännare skogsbrist, föreskrifva sådana
inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver skogen, att
dennas framtida bestånd ban betryggas, likasom att, vid tillämpning
häraf, den grundsats gjort sig gällande, att skogslagstift -ningen icke kan blifva för hela landet gemensam, utan, med hänsyn
till skiljaktiga förhållanden, måste för särskilda orter blifva
mer eller mindre olika". 1 motsats till den först anförda satsen
visar detta den fortfarande tillämpligheten af det gamla ordspråket,
“tempora mutantur et nos mutamur in illis“. Under de föregående
diskussioner som egt rum i denna Kammare rörande en
förbättrad skogslagstiftning, hafva anförts åtskilliga exempel från
utlandet. Jag vill nu icke upprepa dem, utan endast framhålla
att det mig veterligt endast är undantagsvis som lagen för skogens
skyddande, eller dess återväxt, saknas i andra civiliserade
stater emedan man funnit detta vara det enda sättet att förekomma
skogens utrotande, ty ju högre priset på trävaror stiger, ju
mera kommunikationerna förbättras och ju lättare det derigenom
blifver att förvandla skogskapitalet i penningar, desto mer gör
skogsegaren detta utan afseende på framtiden, och härpå må ingen
undra, då man känner att skogskapitalet på rot tillväxer i värde
med 1 å -2 procent om året, men förvandladt i penningar med 5 å
6 procent, eller mera, beroende på huru penningarne skötas. Jag
anser alltså, såsom jag förut framhållit, att enda sättet att förekomma
bortslösandet af det oskattbara arf som vi emottagit af
våra. förfäder, med berättigande att förvalta och njuta afkastning
af, men ej vanvårda, är här, liksom i utlandet, en skogslag, som
hindrar förstörandet af hvad som bör betraktas icke såsom enskild
tillhörighet utan det allmännas och efterkommandes, enär
vårt lands beboelighet derpå är beroende.

Motståndare till en sådan skogslagstiftning hafva äfven anfört
att man bör betrakta skogsjorden såsom åker eller annan
bärande mark, emedan den liksom de senare lemnar afkastning och
att egaren nog sörjer för återväxten om han inser att skogen på
det sättet gifver honom värdefulla skördar. Det är dock en betydlig
skilnad mellan skogsjord och åkerjord. Den senare lemnar
nemligen en skörd om året, under det att skogsjorden afkastar
endast en mogen sådan på ett helt sekel, hvadan det således ligger
mycket närmare till hands att söka uppdrifva åkerjordens produktion
än skogens, som, om den skördas, gifver ny skörd icke i vår,
utan först i våra barns och barnbarns tid. Dessutom borde denna
fråga betraktas icke blott ur den synpunkt att endast penningevärdet
skulle vara skogens skydd, utan fastmer med hänsyn till det
landets väl, som vi älska framför alla andra på jorden, och man
bör komma noga ihåg, att: “Skog kring elfvastrand Ej blott ger

dyrbar timmerlast Men kläder ett fosterland" — och att: Mark

N:o 42.

Onsdagen den 15 Haj, f. m.

högstift- Gotlandslagen har sina brister, det måste jag erkänna, men den
ningsåtgär- par dock öfvervägande förtjenster. De brister, som hittills visat
att" för ekorn- sig- bestå hufvudsakligen deri att man icke kan ålägga en person,
MAjiW.rf.som
(Folts.) att då man kommer underfund med att en skogsegare är i beråd
att sköfla sin skog, kan man icke hastigt nog träda emellan, derföre
att författningen bestämmer, att man först skall höra skogsegaren
och inhemta hans förklaring och sedermera skicka en jägeritjensteman
att besigtiga skogen, innan förbud får meddelas. Finge
man i stället straxt skicka jägeribetjeningen, så snart det vore
kändt att en skogssköfling företoges, så kunde ett förbud meddelas
ad interim och sedermera skogsegaren höras; och då vunnes mycket,
som efter nuvarande förhållanden förloras.

Det kan måhända vara för Kammaren af något intresse att
erfara något om de verkningar Gotlandslagen synts medföra inom
detta län. Den började tillämpas år 1860 och har således varit i
verksamhet nära 18 år och då den började sin verksamhet var
det icke, såsom en föregående talare nämnde, mot en ensam handlande
som den var rigtad, utan det var emot många, som hade
ångsågar på ön och inköpte stora skogssträckor för att nedhugga
dem. Så snart en del skogsegare, med tillämpning af den nya
lagen, hade fått förbud på sina skogar till följd af öfverafverkning,
så visade sig genast verkningarne deruti, att så småningom minskades
ångsågarnes antal till mindre än hälften. Förut hadeskogsegarne
oförnuftigt ingått på kontrakter, utan att bestämma dimensionerna
på det virke köparen Ilek hugga, men i följd af de förbud,
som utkommit, hafva de blifvit försigtigare och hafva i sina
senare kontrakt bestämt, att träd under vissa dimensioner icke
finge ingå i kontraktet och vidare att ett visst antal fröträd skulle
lemnas på tunnlandet inom de trakter der den så kallade äldre
skogen försåldes. Dessa äro verkningarne af Gotlandslagen, och
de kunde vara lika goda, hvarhelst man hade en sådan lag. Ännu
då jag började min verksamhet på Gotland, kunde man få se vid
landthamnarne stora berg af lådribbor uppstaplade och det var
ungskogen, som på detta sätt förstördes. Numera ser man sällan
eller aldrig någon sådan syn vid dessa landtbamnar just tillföljd
af den nya lagen.

Under femårsperioden 1871—1875 hafva 56 mål rörande skogssköfling
varit anmälda hos länsstyrelsen. Af dessa 56 mål. hafva
48 blifvit anmälda af kronobetjeningen, sedan dessa fått cirkulär
från länsstyrelsen, att de skola öfvervaka, att skogslagen hålles
vid makt, och endast 8 af kommunalnämnden; och det kan mycket
tydligt skönjas, att af dessa 8 mål, som kommunalnämnden afgifva,
har uti flera grunden till angifvelsen icke varit lagens upprätthållande
utan enskild hämnd. Uti 35 af dessa 56 mål har
länsstyrelsen under dessa 5 år meddelat förbud. Dessa förbud
hafva meddelat viten på minst 300 och högst 500 kronor, beroende
af storleken och beskaffenheten af skogarne och den våda, som
läge i öfverafverkningen. I de 21 återstående målen, som icke
föranledt förbud, har det visserligen visats, att skogarne varit
sköflade, men denna sköfling hade inträffat förrän författningen

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

som härjas med sorglöst sinn’ Ej blott är eu mager hemmanslott
Men en flik af fosterjord11.

Grefve Horn; För vårt land är det väl erkändt vara af den,
största vigt, att en förnuftig hushållning handhafves med de enskilda
skogarne Denna princip har gjort sig gällande redan i
manga_ ar och nar blifvit antagen af båda statsmakterna, hvilket
bast visar sig af de i landet redan befintliga lagar, som gälla för
vissa orter. Således behöfver jag icke härutinnan vidare orda för
att vederlägga den näst siste talaren, som var af motsatt åsigt.
Man kan visserligen tänka sig, att man kunde förekomma skogs.
nst i någon man genom att ändra vissa lagar, som nu finnas
inom landet och som äro så beskaffade till sitt innehåll, att de
mke i sa oväsentlig män bidragit till skogssköfliugen. Dff hör
skiftesstadgan med afseende på skogsli^der och isynnerhet vår
nu gällande stangselförfattnmg. Men det är icke nog att vinna
andamalet genom ändring i dessa författningar, utan vi måste
e. er mm uppfattning vidtaga andra kraftiga åtgärder för målets
vinnande; och andra finnas icke än att gå i spåren efter åtskilliga
utländska stater och sålunda få en så förnuftig skogslag, som
vi kunna komma öfverens om. ö ö''

De lagar vi nu hafva för speciella delar af landet äro Gotlandslagen
och No rr bottens lag e n. Dessa gå i olika retning- Gotiandsiagen,
kan man säga, hämmar icke någon förnuftig skogshushållning,
som deremot Norrbottenslagen i viss mån gör Gotlandslagen
meddelar endast förbud att öfverafverka, men hindrar
icke skogsegaren att på ett förnuftigt sätt göra sig skogen till
nytta, men Norrbottenslagen åter försvårar skogsskötseln i ganska
väsentlig man, isynnerhet för den mindre skogsegaren. Det
ar visserligen sant, att det är medgifvet, enligt Norrbottenslagen,
att anlita en skogstjensteman, som meddelar yttrande, huruvida
ungskog far huggas under vissa dimensioner; men det kunna de
störa skogsegarne begagna sig af, emedan anlitandet af eu skogstjensteman
för dem icke blir så kostsamt, hvaremot det för en
mindre skogsegare icke är så litet känbart att bekosta två resor
för skogstjenstemannen, först för att besigtiga skogen och sedan för
att afstämpla hvarje träd, som skall blifva föremål för utverkning
Gotlamdslagen fordrar icke någon annan kontroll än en okulär besigtning
för att bedöma om det är för mycket afverkadt eller icke då
deremot Norrbottenslagen fordrar eu mycket svår och dyrbar kon wl’

Saf|dyrbaj ftfc det ,k,an vara fråga om icke just dessa kostnader
betaga den fördel, som af lagen skulle kunna vinnas. Gotlandsla°-en
inverkar icke menligt på skogsafverkningen i andra orter, men detta
gor Norrbottenslagen, emedan, efter mitt förmenande, om industrien
icke kan taga sitt behof i Norrbotten, så söker den att få detta
behof fyldt pa andra ställen. Gotlandslagen har icke detta fel
med sig, emedan, om icke öfverafverkning sker, så finnes icke
något hinder för att fålla ungskog. Vidare har Gotlandslagen
framfor Norrbottenslagen den stora fördelen, att Gotlandslagen
afser all skog, då deremot Norrbottenslagen endast afser barrskog.

Jbo 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomna.
skogsbrist.

(Ports.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 3]

skulle tillämpas, och vid det förhållandet ansåg länsstyrelsen förbud
mot dessa icke kunna meddelas. Några af dessa mål voro
ock af den beskaffenhet, att afverkningen egt rum å sådan mark
som uppenbarligen var egnad mera för åker och äng än för skogsuf,
5 och af den anledningen ogillades angifvelserna i de målfn

bJes Sffen°hebfUdr)’ S°m ]Jnsst^r,else“ meddelat, hafva varit af olika
beskaffenhet Da man har sett, att en skog redan blifvit så öfver afveikad,

att knappast mera än till husbehof fans för hemmans föraaefsaluarmedSSttr-eIrt

e®" ^gärden att meddela förbud

u r ’ rättighet enligt författning att begagna skogen till
husbehof och pa andra ställen åter, der det till exempel befunnits

seJat el eimTtmSefai''e’ hrd® ,sk°g På 2 ä 3 stälFen, tade raW
»si1 f ^nnnstone ofverafverkat skog på 20 å 30 tunnland
hai sadant förbud meddelats, att på öfriga ställen af hemmanets

iemLs^ava^Däd^nf fi“Se l-be 1 .anuan mån än att det skulle
iemnas qval träd af vissa dimensioner såsom af 2 fots omkrets

fff? ° ™arken ,ocl1 dessutom ett visst antal fröträd på visst
afstånd flan hvarandra och af vissa dimensioner.

Denna lag har icke gjort ondt och kan ingenstädes göra ondt
ty den tvingar befolkningen endast att på ett klokt sätf hushålla
med sina skogar och den hindrar icke folket från att fritt eller
åtminstone förnuftigt fritt, hushålla med skogarne. Det kan må
hända vara af eu viss betydelse att få veta, huruvida de besXt ISSmS

aTi varit ^ora inom

Janet. Vi veta, att i alla de mal, der skogsegaren blir dömd eller

oi bud meddelas, skall han betala besigtningskostnaden, men då

han icke blir dömd eller angifvelsen ogillas, skall landstinget be tala

denna kostnad 1 detta afseende skall jag be att få upplysa,

öre År 187? ?i°Si d® de®s7a >sittnmgar landstinget 268 krono? 68
ore, ar 1872 21 kronor 67 ore, år 1873 149 kronor 66 öre, år 1874
125 kionor 45 ore, ar 1875 306 kronor 83 öre, tillsammans 867
kronor 29 ore på 5 år, eller i medeltal 173 kronor 45 öre per år

så''god sak6 tjCkeS Vara nåS°n dryg "tgift för landstinget ^för en

Jag återkommer nu till det förslag, som föreligger Riksdagen

dei eH°fn-m5'' f H7aid sJalfva He.rr AxelIs motion beträffar, saknar
den ett vigtigt stadgande, nemligen ett förbud för öfverafverkning
h vilket, enligt deri erfarenhet Gotlandslagen gifvit, bör finnas i
en sådan lag. Vidare har han stält påföljden för uraktlåten återP
äntring hufvudsakligen på det förhållande att skogsegaren skulle
vara skylda att lemna den skog, han icke åter piaffera!, tillkom!
munen efter expropriationsgrund, det vill säga mot ersättning efter
expropriationsgrund. Jag hemställer till Kammarens ledamöter
om någon tror att det ofta skulle inträffa, att en kommun skulle
. ?ia d l under dylika omständigheter expropriera en

sådan skogslapp för att göra en skogsplantering. För min del
tror jag det icke och jag anser derföre icke, att detta förslag är
.mphgt. Deremot ar det förslag, som reservanterna aflemnat
och som ar ungefär detsamma, som innefattades i Kongl Mai ds
proposition till 1874 års Riksdag, enligt min åsigt, ett mycket gJdt

N:o 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skogsöre.

(Forts.)

>:o 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
sltogshrist.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

förslag i dess väsentliga delar, och hvad som gläder mig mycket,
till följd af den erfarenhet jag vunnit, är att det helt och halhet
sluter sig till de principer som Gotlandslagen innehåller. Men
detta förslag är bättre i så fall, att det innefattar äfven återplanteringsskyldighet
för den som afverkar sin skog. Detta reservanternas
förslag undanrödjer äfven en af mig mot. Gotlandslagen
anmärkt brist, i det att 4:de § nämner om berättigande för Konungens
Befallningshafvande att, der det af omständigheterna pakallas,
genom särskildt beslut ställa skog tills vidare under förbud,
innan slutligt beslut rörande afverkningsmålet fattas. Detta förslag
har likvisst ett väsentligt fei. Gotlandslagen talar om att
skog skall bevaras endast på mark, som är till skogsbo™ tjenlig,
men nämner ingenting om beteshage. Reservanternas förslag deremot
innefattar i första § nödig beteshage under samma kategori
som åker och äng, eller med andra ord att i afseende pa den skog,
som står på nödig beteshage, är lagen icke tillämplig. Jag skulle
helst hafva sett att dessa ord “användes till nodig beteshage bortginge.
men jag är rädd, att det möjligen skulle kunna föranleda
att reservanternes förslag derigenom skulle falla, sa att jag vill
inskränka mig till en annan mindre anmärkning och det ar den
att få utbyta ordet “användes11 mot ordet “afstänges i enlighet
med några reservanters förslag. Här står: ‘användes mark till
nödio- beteshage11 etc. Det kan ju sägas om hvilken utmark som
helst" att den kan användas till nödig beteshage och om dessa
ordalag skulle bibehållas, vet jag sannerligen icke pa, hvad slags
mark författningen vore tillämplig. _ Deremot vore det något strängare
och något tydligare, om man i stället satte ordet afstanges

till nödig beteshage.11 ........

Lika med den siste talaren och oaktadt jag, pa satt jag papekat,
finner brister i förslaget, vill jag hellre hafva en lag med
ringa brister än ingen lag, och derföre anhaller jag att Kammaren
ville med utslag å Utskottets betänkande i denna del bifalla reservanternas
förslag först i 1 § med den förändring att ordet
“användes11 utbytes mot ordet “afstänges11. Vinner denna mm
framställning bifall i Kammaren, så kommer jag att begära att
de öfriga paragraferna i reservanternas förslag sedermera matte
bifallas.

Herr von Gegerfelt: Den förste talaren som näst efter mig
hade ordet yttrade, att jag framkommit med eu ny konstitutionel
teori, då jag ansåg att vid redaktionen af denna lag afseende borde

fästas vid 1874 års åsigter. Jag ber att få. säga att jag icke kommit
till någon teori alls, utan behandlar frågan sa praktiskt som
möjligt. Jag understödde nemligen förslaget, emedan jag anslag
att lagstiftningen bör gå i den rigtningen och förmodade att det
kunde antagas till följd af de åsigter som Kammarens ledamöter
uttalade år 1874. Det är helt enkelt detta, som den arade talaren
kallar för en ny konstitutionel teori. Samme talare har äfven
sagt att det finnes så många skilda förhållanden inom landet, att
en och samma lag icke kan passa för hela landet. Det är jus

Onsdagen den 15 Maj, f. ro. 33

detta som det förevarande förslaget har fäst afseende vid och derför
gjort lagens antagande beroende på landstingens framställningar
till Kong]. Maj:t. Jemväl har denne talare åberopat såsom
skäl för sina åsigter, att enligt officiella berättelser 75 procent af
landets yta är beväxt med skog och att det således finnes tillräcklig
skog. Det är nog sant, om den vore jemn! fördelad öfver
hela landet, men jag tror att i södra delarna af landet det icke
är _ så godt derom att det icke är af stor vigt att tillse att planteringar
ske. Samme talare har ansett svårigheter möta att bestämma
hvad som skulle anses vara den egentliga skogsmarken.
Detta har jag icke hört, och hvilken skogstjensteman som helst
bör väl kunna säga hvad som skall anses såsom sådan mark. Att
den enskilde genom en så beskaffad lagstiftning skulle sättas under
en tryckande polisuppsigt kan jag heller icke finna, ty ställer
han sig lagar och författningar till efterrättelse, så undgår han en
dylik uppsigt, hvaremot hvarje menniska, som icke vill efterlefva
bestående lagar, måste underkasta sig att vara föremål för en noggrannare
tillsyn, och jag kan för ingen del instämma med den ledamot
af bondeståndet som en gång yttrade, att kronobetjeningen
icke vore till någon nytta utan blott till hinder.

Den andre talaren i ordningen, som skänkte förslaget välvilligt
bifall, framstälde dock några anmärkningar, som han särskild!
uppmanade mig att besvara. Han nämnde först, att den ifrågavarande
lagen icke innehölle något direkt stadgande mot förödelse
af skog eller till förekommande af skogsköp. Hvad det förra beträffar,
är motion derom icke väckt, och då lagstiftningen valt den
princip att ålägga sbogsegaren att sörja för skogens återväxt, har
den derigenom ansett sig kunna undvika det förhatliga i att inskränka
hans dispositionsrätt till skogen. Enligt det framlagda
förslaget eger han sådan rätt mot skyldighet för honom att tillse,
att annan skog kommer i stället. Denne talare, Herr Adelsköld,
yttrade sig äfven angående svårigheten att bestämma, när egaren
kan tvingas att vidtaga härför erforderliga åtgärder. Det är något
som beror på Konungens Befallningshafvande, och landshöfdingen
i Gotlands län, som nyss yttrade sig, visade att någon
svårighet härutinnan icke alls förefinnes.

Hvad slutligen angår Grefve Horns anmärkningar rörande uttrycket
“nödig beteshage11, vill jag erinra att detta tillägg gjordes
vid 1874 års riksdag för att det icke skulle medföra så stora svårigheter
som eljest, och då jag för min del ansett att de anmärkningar,
som i detta afseende blifvit framstälda, böra så vidt möjligt
är tillgodoses, har jag funnit mig icke kunna stryka detta
stadgande. Hvad åter angår den bestämmelsen att beteshage
skulle afstängas, möter det förhållande, att all lagstiftning går i
den rigtning att i skogsegarens intresse minska stängselskyldigheten,
och det vore temligen eget att i en skogslag stadga en ny
skyldighet att hägna icke mot andras kreatur utan mot sin egen
rätt att afverka skogen. För öfrigt anser jag att lagförslaget
kommit i en egen ställning derigenom att det framlagts i form af
en reservation och således icke kunnat paragrafvis behandlas, så Första

Kammarens Prof. 1878. N:o 42. 3

N:o 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
sltogshrist.

(Forts.)

N;o 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
sliogsbrist
(Forts.)

34 Onsdagen den 15 Maj, f. m.

som eljest plägar ske i Lag-Utskottet, och denna oegentlighet kan
icke lrjelpas på annat sätt än genom att återremittera detsamma
till Utskottet, med yrkande att det måtte framkomma såsom ett
''Lag-Utskottets förslag. Men då detta ieke kan ske vid denna
''riksdag vidhåller jag mitt yrkande om bifall till reservationen,
dervid jag tillika fäster uppmärksamheten på att detta yrkande
afser lagförslaget i dess helhet, icke, såsom Grefve Horn framstälde
sitt yrkande, endast 1 §.

Friherre Åkerhielm: Sedan Kammaren hört Lag-Utskottets

ordförande i sitt första anförande redogöra för den reservation han
mot Utskottets hemställan afgifvit och i sitt senare anförande bemöta
de skäl, som mot hvad han här först yttrat blifvit framstälda.
torde Kammaren benäget tillåta en af Utskottets ledamöter, som
icke antecknat sig såsom reservant mot Utskottets, förslag och icke
heller aktat nödigt angifva att han icke deltagit i den slutliga
behandlingen af ärendet, att här få i någon män söka gorå gällande
de skäl, som, vid den ståndpunkt, på hvilken frågan bennner
sig, synas tala för att Riksdagen med någon varsamhet ma
behandla eu fråga af den beskaffenhet som den som finnes i reservationen
särskildt omförmäld. Redan den omständighet att, på sätt
Herr von Gegerfelt här har erinrat,, den form af reservation, det
af honom framlagda förslag har, icke gör det rätt lämpligt att
diskutera hvarje paragraf i detta förslag, gifver anledning till en lätt
förklarlig önskan att, då Riksdagen redan är så långt framskriden,
man hellre måtte, såvidt icke en synnerlig fara står för dörren,
med lugn se tiden an och hellre söka fa fram.ett värdefullt förslag
till näst sammanträdande Riksdag än att nu i en hastig vändning
med afslag å Utskottets betänkande genast antaga en icke paragrafvis
diskuterad reservation.

I öfverensstämmelse härmed bär. äfven Herr von Gegerfelt
rigtigt förutsatt att eu återremiss till Utskottet måhända vore
hvad som borde yrkas, och yrkas en sådan, återremiss skall jag
icke hafva något annat deremot än att vi i dag skrifva den 15
Maj, hvarjemte jag skulle, vilja tillägga, att jag icke tror, det taran
för, att den enskilde skulle nu så synnerligen misshushålla med
sin skogsegendom, kan vara så stor, att ett af reservanter framlagdt
lagförslag nu måste i en klump antagas. Det förefaller mig sa
stridande mot Första Kammarens vana att så göra, att j ag hoppas4
det Kammaren icke skall ogilla den mening, som hellre vill se
tiden an. De nuvarande konjunkturerna äro icke såaaua att
enskild vinningslystnad kan mana till någon synnerlig skogsatverkning,
utan förhållandena äro tvärtom sådana, . att en hvar
måste se sig väl för, innan han nedlägger något, kapital på såogshandtering,
hvadan jag anser, att tidpunkten icke är sådan, att
den bör ingifva någon oro. Men hvad som särskildt belyser frågans
nuvarande ställning och det svåra i den lösning deraf, som
man sökt åstadkomma, bär äfven af Lag-Utskottets ordförande i
någon mån blifvit berördt, då han förmodade att Kammarens ledamöter
hufvudsakligen fäst sig vid, huru splittrade meningarna i

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

U;o 42.

frågan varit inom Lag-Utskottet. Herr von Gegerfelt beklagar på
sPma gång, att ett sådant förhållande skulle inträffa år 1878
då enigheten varit så stor vid 1874 års riksdag. Jag kan icke
dela denna hans uppfattning, enär jag tror att oenigheten vid
innevarande riksdag är densamma som år 1874 förekom. Då förelåg
eu af Kongl. llaj:t utarbetadt förslag, ett af Utskottets majoritet,
som betydligt skilde sig derifrån, och ett af dess minoritet, som
icke oväsentligen afvek från de båda förra förslagen. Den ena
Kammaren biföll förslaget från Utskottets majoritet, hvaremot
Medkammaren, denna Kammare, antog reservanternas förslag. Visserligen
har en talare, Herr Adelsköld, här yttrat, att skilnaden
mellan dessa Kamrarnes beslut var högst obetydlig, och jag skall
icke tvista om hans uttryck, utan vill blott såsom min mening
framhålla, att då den ena Kammaren ansåg att uraktlåtenheten
att efterlefva lagen borde straffas endast med vite, men den andra
Kammaren hyllade den åsigt, att ett fridlysningsförbud vore nödvändigt,
. och att Konungens Befallningshafvande skulle ega rätt
att förbjuda den enskilde skogsegaren att såsom hittills bruka sin
jord, tycker lag, att skilnaden var betydlig, hvilken uppfattning
äfven delades af 1874 års Särskilda Utskott, som förklarade, att
en sammanjämkning mellan så stridande beslut icke vore möjlig;
och denna åsigt gillades äfven af 1874 års Riksdag, då den godLände
Utskottets betänkande. Skiljaktighet mellan meningarna i
denna fråga är alltså icke ny, utan uppkom så snart det Kongl.
förslaget började att granskas. Det ligger också i sakens natur
att i ett land med den stora utsträckning i norr och söder, som
Sverige _ eger, hos representanterna skola göra sig gällande helt
olika åsigter om behöfligketen af skydd uti ifrågavarande afseende
och angående det sätt hvarpå lagstiftningen skall kunna ingripa i
och för värnandet af det allmännas rätt. Så kommer nog äfven
framdeles att städse blifva förhållandet hos oss, och jag betviflar
derför, att det^ blir så särdeles lätt att finna en sammanjemkning
mellan de skilda meningar i frågan, hvilka tillförene brutit sig
mot hvarandra. 1 alla händelser kan jag icke gå in på att det
kan vara skäl att nu på rak arm taga ett af reservanter framlagdt
förslag, godkänna det i sin helhet och derigenom anse sig hafva
löst frågan och hafva funnit den hittills så svåra sammanjemkningen,
för såvidt icke en bestämd fara står för dörren, men detta
tror jag icke någon kan påstå för närvarande vara förhållandet,
utan synes mig tvärt om, såsom jag förut framhållit, omständigheterna
vara sådana att vi med lugn kunna se tiden an, under det
vi. erkänna det arbete, som blifvit nedlagdt på försöket att lagstifta
i ärendet, och öfverlemna åt näst sammanträdande Riksdag
att, då den finner lämpligt, åter taga frågan om hand.

Vid det särskilda förhållande att jag just nu i en hviskning
biifAt upplyst om att Andra Kammaren redan lärer hafva afgjort
frågan och att dess utgång således vid denna riksdag torde vara
gifven, anser jag grannlagenheten bjuda mig att icke längre uppehålla
Kammarens tid och får derför inskränka mig till att yrka

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att förekomma
skog sbrist.
(Forts.)

N:o 42.

Lagstiftningsåtgärder
i syfte
att, förekomma
skogsirist.

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

bifall till det afslag å Herr Axells motion, hvarom Utskottet i
första punkten hemstält. *

Den vidare öfverläggningen uppsköts, och Kammaren åtskildes
kl. 3 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1878.