1878. Andra Kammaren. N:o 25 (Riksdagens protokoll 1878:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1878. Andra Kammaren. N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars 18T8.

Klockan 7 e. m.

§ I Föredrogos

och bordlädes för andra gången Stats-Utskottets memorial
N:o 32 och utlåtande N:o 33.

§ 2.

Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 34, med förslag till
voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
uti åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens Fjerde hufvudtitel.

Den i punkten 1 föreslagna voteriugspropositionen godkändes.

Punkten 2:

Lades till handlingarne.

Punkterna 3—7:

De förslag till voteringspropositioner, som Utskottet i dessa punkter
framlagt, blefvo, hvart efter annat, af Kammaren godkända.

§ 3.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 35, med
förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens Sjette hufvudtitel.

Punkten 1:

Kammaren godkände den föreslagna voteriugspropositionen.

Punkten 2:

Utskottets hemställan bifölls.

Andra Kammarens Prof. 1878, N:o 25. 1

K:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring
a/ § 2 i Bovillningsstadgan.

Punkt en 3:

Det i denna punkt framstälda förslag till voteringsproposition
godkändes.

Punkten 4:

Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Punkten 5:

Den föreslagna voteringspropositionen blef af Kammaren godkänd.

§ 4.

Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 36, i anledning afKamrarnes
skiljaktiga beslut i frågor rörande riksstatens Sjunde hufvudtitel;
och blef dervid den i punkten 1 föreslagna voteringsproposition
godkänd samt punkten 2 lagd till handlingarne.

§ 5.

Föredrogs och bordlädes ånyo Lag-Utskottets utlåtande N:o 23.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 6,
i anledning af väckt motion om ändring i 27, 32, 33, 34, 37 och 55
§§ Riksdagsordningen.

§ ?•

Förekom till behandling Bevillnings-Utskottets betänkande N o
6, i anledning af väckta förslag rörande ändringar i gällande bevillningsstadga.

Punkten 1:

Bifölls.

Punkten 2:

I afseende å § 2 af bevillningsstadgan hade Herr P. O. Hörnfeldt
i sin inom Andra Kammaren afgifha motion, N:o 70, föreslagit
sådan förändring, att uti nämnda paragraf stadgad fastighetsbevillning
skulle komma att utgöras jemväl utaf innehafvarne af de skogsområden
i de norra länen, livilka blifvit för privilegierad stockfångst
upplåtna, samt fördenskull hemstält, att momentet a i paragrafen
måtte erhålla denna förändrade lydelse:

“För kronohemman och kronolägenheter, livilka besittas med

N:o 25.

1''orsdagen den 21 Mars.

åborätt, samt för de skogsområden, hvithet hlifvit för privilegierad Om ändring
stockfångst upplåtna. “ af § 2 i Be villnings Utskottet

hade, i anledning af ifrågavarande motion, tillstyrkt: (Kofta.)

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af Utskottets hemställan anförde

Herr Hörnfeldt: Till en början ber jag att lä hembära Ut skottet

min tacksamhet, icke allenast för den utredning Utskottet egnat
min motion, utan äfven för en del af den motivering Utskottet
begagnat. Jag säger en del, ty med eu annan del af motiveringen
är jag icke belåten, och denna senare del lyder på följande sätt:
“Med afseende på den rätt, hvarmed sågverksegarne sålunda för
närvarande innehafva ifrågavarande stockfångstområden, har motionärens
förslag synts Utskottet hafva skäl för sig, och Utskottet skulle
icke tvekat att tillstyrka bifall till detsamma, derest icke Riksdagen,
med anledning af väckt motion angående upprättande af hushållningsplan
för de privilegierade stockfångstskogarne, uti till Kongl.
Maja den 19 Maj 1875 afbiten underdånig skrifvelse anhållit, att
Kongl. Maj:t, der de för vissa sågverk meddelade privilegier å stockfångst
från kronans skogar finnas ostridiga, täcktes vidtaga åtgärder
för träffande af aftal med privilegii-innehafvarne angående afstående
från privilegierna mot rättighet att under full eganderätt erhålla den
skogsmark, som vid företagen undersökning befinnes kunna i värde
motsvara privilegii-innehafvarens rätt till stockfångst från kronans
skogar, samt, der sådant aftal ej kan åvägabringas, låta på statens
bekostnad upprätta ordentlig hushållningsplan för hvarje mot skogsränta
utbrutet stockfångstområde; hvarefter, sedan privilegii-innehafvaren
derifrån erhållit det antal träd, hvartill lian må vara berättigad,
hvad derutöfver kan med skogens framtida bestånd afverkas
bör för statens räkning försäljas; i anledning af hvilken underdåniga
skrifvelse Kongl. Maj:t, enligt hvad justitieombudsmannen i sin senast
afgifna embetsberättelse upplyst, anbefallt Kammarkollegium
att, efter det ej mindre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens,
Vesterbottens och Vesternorrlands län samt vederbörande
stockfångstprivilegii-infiehafvare blifvit hörda, än äfven Skogsstyrelsen
afgifvit yttrande, med underdånigt utlåtande inkomma.

Af denna motivering framgår uppenbart, att Utskottet tvekat
lemna bifall till min motion hufvudsakligen af den anledningen, att
Utskottet trodde, att den af Riksdagen aflåtna skrifvelsen skulle stå
i något omedelbart sammanhang med den af mig väckta motion. Så
är dock icke förhållandet. Hade detta varit händelsen, att jag på
det ena eller andra sättet tänkt få dessa stockfångstprivilegier beskattade,
skulle jag icke undandragit mig att i motiveringen till min
motion omtala åtskilliga egendomliga fall. Jag skulle icke underlåtit
att nämna, att i norra Ångermanland finnes ett sågverk, som
har en privilegierad stockfångst af 879 träd, och för hvilken stockfångsten
under pågående afvittring bestämts så, att privilegii-egaren

?J:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring med fri dispositions skulle få eu skogsareal af 42,452 tunnland dugaf
§ 2 i Be-lig skog utom 17,855 tunnland impediment^- o. d. eller tillsammans
miinmgs- 60,307 tunnland, för att deraf kunna få dessa 879 träd och detta mot
S(Förän en a%^''* staten af 240 kronor 72 öre årligen.

Det skulle vara intressant och i mitt tycke ett ingalunda otacksamt
ämne att meddela åtskilliga upplysningar om, lindrigast sagdt,
det egendomliga sätt, som begagnades vid afvittringen åt kronans
marker, när det bestämdes, hvilken mark som skulle öfverlemnas till
dessa privilegierade egare till stockfångst. Men enär denna fråga
efter mitt omdöme icke bör hit, skall jag lemna detta grannlaga
ämne oberördt. Jag kan kanske i en framtid komma i tillfälle att
nämna något härom. Min afsigt har endast varit såsom äfven af
motiveringen i min motion framgår, att stockfångstegarne skulle betala
bevillning för rättighet till slåtter och mulbete inom stocldångstområdet
der de fått detta privilegium. Jag tror icke, att deri skulle
ligga någon orättvisa, åtminstone är jag fullt förvissad om, att man
icke såsom Utskottet sagt, behöfver stanna i tveksamhet om min
motion på den grund, att Riksdagen aflåtit eu skrifvelse till Kong!.
Maj:t angående uppdragande af en gräns mellan den rätt privilegiiegarne
kunna ega till de stora stockfångstskogarne och den rätt staten
dertill kan hafva. Detta kan omöjligen utöfva något inflytande
på frågan om läggande af bevillning på privilegii-egarne för
de betesmarker och slåtterlägenheter som å stockfångstområdena finnas.
Dessutom ber jag få fästa Kammarens uppmärksamhet på, att,
då för några hundra år sedan privilegierna meddelades, skedde detta
dels på den grund att man ville uppmuntra sågverksindustrien, hvilken
då icke vunnit den omfattning som nu, dels derför att man ville
tillförsäkra sågverksegarne att för framtiden kunna med visshet påräkna
ett visst antal träd till deras sågverk. Någon annan anledning
fans icke dertill, och allra minst kan man häri finna en anledning
till att privilegii-innehafvarne skulle ega fri disposition i afseende
på slåtterlägenheterna och betesmarkerna, hvilka lemnade betydligt
större inkomster till sågverksegaren än stockfångsten.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, emedan det förefaller
mig, som om detta ärende är af den klara och tydliga beskaffenhet,
att det bör kunna vinna Kammarens bifall, så mycket mer
som jag tycker mig finna af Utskottets motivering, att för ett sådant
bifall icke möter något annat hinder än den omförmälda skrifvelsen;
och då jag icke tror, att man derför bör uppehålla det förslag jagväckt,
tager jag mig friheten att just på de skäl Utskottet anfört
och en del af den motivering, detsamma begagnat, yrka bifall till
min motion och afslag å Utskottets hemställan.

Häruti instämde Herr Pehr Nilsson i Wittjerf.

Herr vice Talmannen Wijk: Den utredning, Utskottet i denna
fråga lemnat i sitt betänkande, synes mig så fullständig, att jag icke
vidare skall ingå på någon sådan. Dess värde har också blifvit af
motionären erkäudt, så mycket mer som Utskottet i princip kommit
till samma resultat som han, nemligen att innehafvarne af dessa pri -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

vilegieiade stockfångstskogar, för den fördelen de hafva af mulbete Om ändring
och höslåtter, borde erlägga fastighetsbevillning till staten. Det är af §2 i Beta
ganska stor fördel — hvilket äfven den föregående talaren omnämnde,
— för dessa sågverk att genom privilegier hafva fått sig (Fo ''
tillförsäkrad rättighet till timmerfångst å stockfångstskogarne, men
härför kunna de icke underkastas någon vidare beskattning, än den,
som ligger i den, de privilegierade stockfångstskogarne åsätta skogsräntan.
Deremot äro förmånerna af höslåtter och mulbete icke beskattade,
och något skäl för att detta icke skulle ske förefinnes ej.

Utskottet har kommit till detta resultat i full öfverensstämmelse med
de åsigter motionären framstält. Det är endast vid tillämpningen
af hvad Utskottet ansett i princip rigtigt, som Utskottet skilt sig
från motionären. Utskottet bär nemligen icke ansett det vara skäl
att nu vidtaga en förändring i Bevillningsförordningen i det af motionären
angifna syfte, då Riksdagen år 1875 ingått till Kongl. Maj:t
med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes söka uppgöra med privilegiiinnehafvarne
angående afstående från privilegierna mot att de under
full eganderätt erhålla så stor areal skogsmark, som kunde anses i
värde motsvara privilegii-innehafvarnes rätt till skogsfångst från
kronans skogar. 1 stället för de vidsträckta rymder, som nu äro till
privilegii-innehafvarne upplåtne, skulle de sålunda komma att erhålla
endast en mindre areal men denna med full dispositionsrätt. Om,
såsom det är att hoppas, denna Riksdagens uttalade önskan kommer
att leda till något resultat, synes det vara klart, att det skatteobjekt,
som skulle åläggas den nu föreslagna beskattningen, komme att till
stor del försvinna, och ersättas af mindre arealer, som med full eganderätt
besuttes, och således komme att på vanligt sätt taxeras och
åsättas fastighetsbevillning.

Men, skulle man kunna invända, då man medger att saken är i
princip rigtig, hvarföre vill man icke då tillämpa den utan afvakta
eu förändring, som man icke vet när den skall inträffa? Jag ber att
få med anledning häraf såsom ytterligare skäl till motionens afstyrkande
tillägga, att det finnes skatteobjekt, som lemna så ringa afkastning,
att, huru rättvis deras beskattning än må vara, densamma
icke motsvarar de dermed förenade omkostnader och besvär. Jag
vågar påstå, att så är förhållandet med dessa för privilegier och
stockfångst upplåtna områden, trots dessa områdens storlek, och jag
ber att i det afseendet få framlägga några siffror, hemtade från
Skogskomiténs betänkande den 21 December 18r0 jemfördt med förberedande
skattejemkningskomiténs betänkande af den 20 Oktober
1876. 1 de tre norrländska länen, hvarom här är fråga, nemligen

Norrbotten, Vesterbotten och Vesternorrland, utgöra, enligt Skogskomiténs
uppgifter, de för privilegierad stockfängst upplåtna områdena
i hvad afser Norrbotten en areal af 138,218 tunnland, under det
hela arealen af Norrbottens frälse-, skatte- och kronohemman jemte
boställen och skattlagda nybyggen enligt samma Komités uppgift
uppgår till icke mindre än 4,322,470 tunnland. Dessa 4,322,470
tunnland erlade år 1875 i bevillning till staten en summa af 258
kronor; och dessa områden för privilegierad skogsfångst, hvilka områden
hvarken äro bättre eller sämre än den öfriga skogsmarken

Nso 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring i länet men icke, såsom öfriga hemmanens areal innehåller odlad
C,2.* jord, skulle i proportion med den för den öfriga arealen utgående
Madam. bevillning> komma att åsättas en sådan åt 8 kronor 25 öre. I Ve(Forts.
) sterbottens län utgöra dessa till privilegierad stockfångst upplåtna

områden 41,152 tunnland, under det arealen af länets frälse-, skatteoch
kronohemman jemte boställen och skattlagda nybyggen uppgår
till 4,542,072 tunnland. Då nu de senare till staten skatta 81 kronor,
skulle de förre enligt samma proportion komma att skatta endast
75 öre. I Vesternorrlands utgör de ifrågavarande områdenas areal
68,761 tunnland och arealen af länets frälse-, krono- och skattehemman
jemte boställen och skattlagda nybyggen 4,668,891 tunnland.
Då från de senare utgår i fastighetsbevillnmg 384 kronor, skulle de
törra omradena i förhållande härtill erlägga 5 kronor 75 öre. Nu
kan man säga, att dessa för privilegierad skogsfångst upplåtna skogsmarker^
för närvarande äro större än de 1870 voro. Jag känner icke
detta förhållande, men tror att möjligen så är; ty skogskomitén
säger i sitt omnämnda betänkande, att, oaktadt detta är arealen för
ögonblicket, det är anledning antaga, att så stor skogsmark erfordras
för att tillfredsställa sågverksegarnes samtlige privilegier på stockfangst,
att arealen kan uppgå till 450,934 tunnland. Om man nu
antar att en så stor areal är å kronans odisponerade skogar för
detta ändamål afsatt eller att, om så ej skett, det kommer att ske,
ställer jag upp kalkylen så, att då inom samtliga desse tre län sammanlagda
arealen af frälse-, skatte- och kronohemman samt boställen
och skattlagda nybyggen uppgår till 13,533,433 tunnland och dessa
äro påförde eu fastighetsbevillnmg af 723 kronor skulle de nämnde
450,924 tunnlanden, eller allt hvad samtlige sågverksegarne hafva att
påräkna för sina privilegier å stockfångst, efter sann pro rata beräkning
erhålla en fastighetsbevillnmg af 24 kronor. Nu frågas, är det
skäl att för vinnande af ett sådant belopp kronan skall vidtaga sådana
åtgärder, som här äro i fråga? Då beloppet är så litet, synes
det mig tvärtom mera skäl att vänta till dess en definitiv reglering
af dessa privilegier, på sätt Riksdagen önskat, en gång kommer till
stånd. Jag hemställer på sådana grunder om bifall till Utskottets
förslag.

Herr C. A. Ivarsson: Det är icke så mycket för att åtkomma

de 24 kronorna, hvartill ifrågavarande bevillning efter närvarande
förhållanden skulle belöpa sig, utan snarare för möjligheten att i en
framtid få innehafvarne af dessa skogsområden i samma kategori
som andra fattigt)etsegare, som jag för min del vill biträda motionärens
förslag flitter de kalkyler, hvilka af Herr vice Talmannen
blifvit för oss framstälda, kan man lätt förklara det ofta hörda påståendet,
att Sverges jord är lågt beskattad; och ehuru jag från min
ort icke har någon erfarenhet deraf, kan man dock icke säga annat
ån, att detta påstående är rigtigt, då det är fråga om Norrland. Och
då vi dessutom hörde för några dagar sedan af en norrländing uppgifvas,
att från ett^ norrländskt hemman, taxeradt till 16,000 kronor,
årligen säljes hö för 120,000 kronor — mine herrar det är sanning,
ty det star att läsa i Kammarens protokoll — så undrar jag, om icke

7 N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

ögonen skola öppnas äfven på norrländingarne, så att de vilja be- Om ändring
reda möjlighet för upptaxering af deras skogsegendomar på samma»/ §2 * Besätt
som i Sverges öfriga delar redan egt rum, hvarvid det skulle
vara särdeles nyttigt, om äfven alla dessa stora skogar, hvarom Herr (Fortg ''
Hörnfeldt nyss talat, komrno med. Jag känner sannerligen icke mera
igen Bevillnings-Utskottet. Både vid denna och ett par föregående
Riksdagar har dess sträfvan varit endast att försöka förhindra alla
förslag, hvarigenom afsetts att bereda kronan inkomster; det bar satt
sig emot förslaget icke endast i denna punkt utan äfven i alla följande
punkter i betänkandet. Jag kan icke förstå meningen dermed,
ty det vore väl åtminstone bra för staten att få veta, att det
finnes sådana lägenheter, hvilka framdeles kunde beskattas.

Jag vill derföre af själ och hjerta instämma med motionären, ty
jag tror icke någon kan hysa billigare och rättvisare anspråk än
dem, han i denna motion uppgifvit. Jag kan icke heller föreställa
mig, att frågan bör uppskjutas, derför att Kong! Maj:t förut erhållit
en skrifvelse från Riksdagen med anhållan om uppgörande af nya
aftal med privilegii-innehafvarne af stockfångstskogarne; ty vi torde
litet hvar lifligt minnas resultatet, då ett sådant aftal skulle träffas
med innehafvare af Dyka svafvelbruk i Nerike, i afsigt att befria
derunder lydande bönder för hofveriskyldigbet i afseende på försäljning
af skog: staten fick betala 83,000 kronor i skadestånd.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Hörnfeldt: I anledning af Herr vice Talmannens an märkningar

derom, att denna statsinkomst skulle vara så obetydlig,
att man, från den synpunkten sedt, icke hade skäl att bifalla motionen,
skall jag bedja att få nämna, att, äfven om han verkligen trott
sig kunna genom de sifferuppgifter, han lemnade, öfvertyga någon
derom, att bevillningen skulle blifva så liten, som han förestälde sig,
den omständigheten i alla fall icke utgör något skäl för att uppskjuta
dess åläggande; ty, äfven om den är aldrig så liten, är den
blott rättvis, bör man icke motsätta sig den.

Herr vice Talmannen nämnde vidare, att man borde vänta med
påförandet af den ifrågasatta bevillningen, till dess skattejemkningen
i sin helhet försiggått. Jag tror dock, att vi, om vi skulle rätta
oss efter detta råd, skulle få vänta allt för länge, en förmodan, som
vinner stöd deraf, att, oaktadt den omförmälda skrifvelsen i ämnet
till Kongl. Maja afläts redan den 19 Maj 1875, vi ännu icke, år
1878, derpå erhållit något egentligt svar. Jag tror icke, att, man
kan beskylla vederbörande embetsverk för att hafva försenat frågans
afgörande. Med god vilja hade likväl svar nu bort vara erhållet
på en af Riksdagen för så lång tid sedan aflåten skrifvelse.

Efter min uppfattning äro således de af Herr vice Talmannen
anförda skäl för ett uppskof med frågans afgörande icke så bindande,
att man icke derför kan lemna sitt bifall till mitt förslag.

Herr Bäckström: Jag vill helt och hållet instämma med Herr
Hörnfeldt i så väl hans förra som hans senare yttrande. Jag tror
nemligen för min del, att det icke är skäl att uppskjuta afgörandet

N:o 25. 8 Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring af denna bevillningsfråga, tills man erhållit en utredning i anledning

af §2 i Be- af den af Riksdagen till Kong! Maj:t i ämnet förut aflåtna skrifvelstadgan
SCI1''’ 111 C(1 en sådan utredning kan det draga om i många år.

(Forts)" Ar det så att sågverksegarne anse sig böra gifva oss det rådet
att tills vidare uppskjuta med den föreslagna bevillningens åsättande,
så får jag säga att, för den händelse genom bifall till motionen den
nya bevillningen skulle befinnas för stor i förhållande till sågverksegarnes
krafter att utgöra densamma, så har dermed icke något värre
händt än att följande års taxeringskomité får ånyo nedsätta den alltför
hög befunna bevillningen. Jag tror att det vore så mycket större
skäl att bifalla motionärens förslag, då man vet att de skogsområden
hvarom här är fråga liro af ofantligt stor utsträckning samt att sågverksegarne
icke betala mer än 10 öre per stock.

Jag får derföre med utslag å Utskottets hemställan yrka bifall
till motionärens förslag.

Herr Lyttkens: De upplysningar, som nyss meddelades af
Herr vice Talmannen, äro sfi beaktansvärda och i ögonen fallande,
att jag tror det vore skäl att å dem fästa synnerlig uppmärksamhet.
Åt hans anförande framgick bland annat att alla de tre norrländska
länen, Norrbottens, Vesterbottens och Vesternorrlands erlägga en
ganska ringa fastighetsbevillning. När man nu vet hvilka ofantliga
inkomster som i dessa län inflyta af skogsrörelsen, sä är det i sanning
förvånande att bevillningen derstädes är så låg. Det finnes en
förklaringsgrund för det af skattejemkningskomitén påvisade förhållande,
att bevillningen för landsbygden i allmänhet är så obetydlig i
jemförelse med den bevillning som utgöres af städerna. En bland anledmngarne
härtill torde sökas deri att eu mängd sågverksbolag, hvilka
hafva sitt säte i städerna, inköpa dels stora skogsarealer dels många
års afverkningsrätt å ännu större sådana och betaladem på en gång;
men hela denna summa kommer icke att tagas med i beräkning vid
taxeringens bestämmande, helst om bolaget ställer så till att köpesumman
för skogen eller afverkningen erlägges först efter det pröfningskomitén
för året fullgjort sina funktioner, till följd hvaraf enligt
hittills gällande bevillningsförordning dessa summor, som icke
kunna taxeras för det löpande året, icke heller kunna för det följande
taxeras. Sjelfva kapitalet kan såsom sådant i de flesta fall
ej heller sedermera taxeras, emedan jordbrukaren som sålt sin skog
vanligen anmäler, att han icke längre eger den för skogens försäljning
bekomna summan, utan att denna redan gått åt till ett eller annat
ändamål, vanligen att betala hans skulder. Inkomsten af sjelfva
skogsafverkniugen, det vill säga afkastning^ af landtegendomen deremot,
som gifver eu så betydlig vinst, taxeras på sågverksbolaget,
som vanligen har sitt säte i städerna. Jag kan anföra exempel på
ett sådant bolag, som inköpte skog och afverkningsrätt å sådan till
ett värde af mer än en million kronor och deraf hemtade stor afkastning;
sjelfva sågen låg på landsbygden, der bolaget taxerades blott
för fastighetsvärde af sågen och för den afkastning som motsvarade
såglönen, hvaremot den öfriga revenuen af skogarne taxerades på
bolaget i staden. Men äfven enskilda personer, såsom köpmän i stä -

Torsdagen den 21 Mars.

tf:o 25.

derna, hvilka inköpt skogstrakter, taxeras i städerna för icke allenast Om ändring
den vinst de draga af handeln med trävaror utan äfven för den af-«/ § % * Bekastning
som sjeltva skogen genom ned huggningen iemnar, ehuru be- Stadgan
vinning af denna inkomst egentligen borde påföras efter samma gran- s “ f ’
der som för åkerbruket, enär denna afkastning är successiv och åter- ^ 01 s''
kommande år efter år och alltså bör beräknas vid fastighetens värdering
samt alltså höja hemmanets taxeringsvärde. Detta torde kanske
utgöra en förklaringsgrund, hvarföre bevillningen på landsbygden
stundom är så låg, så att t. ex. i norra delen af landet ett helt
län, såsom vi nyss hörde, betalar så ringa i bevillning och att fastigheterna
der äro så lågt taxerade i jemförelse emot fastigheterna i
södra Sverge, som erlägga så betydligt större bevillning. Orsaken
till detta rop om den låga bevillningen på landet och den alltför höga
i städerna ligger till en del deruti, att en stor del af den bevillning,
som egentligen borde uttaxeras såsom fastighetsbevillning på landet,
påföres bolag och enskilde i städerna. Men detta är ett missförhållande,
som icke är helt och hållet beroende på nuvarande lagstiftning,
utan på en oriktig tillämpning af gällande bevillningsförordning. Jagtror
derföre, att det vore skäl att kronans ombud, som i detta fall
hafva rättighet och skyldighet att bevaka kronans rätt, finge en påminnelse
om att i detta afseende fullgöra hvad på dem ankommer,
så att bevillningen komme att utgå i lika och jemn fördelning öfver
hela landet.

Detta är äfven i ett annat afseende anmärkningsvärd^ nemligen,
till följd af det samband som finnes emellan komunalbeskattningen och
taxering i och för kronoskatt. Genom det förhållande jag påpekat
uppstår den orättvisan, att de kommuner, der dessa stora skogsafverkningar
pågå, få en tunga af den mängd fattighjon, som alltid uppstår
ibland den lösa befolkning som dermed sysselsättes, under det
att städerna erhålla kommunalskatterna från den vinst, som uppstår
genom den öfver hela landet pågående stora skogshuggningen. Föröfrigt
då den sak, hvarom frågan nu rör sig, är ringa och obetydlig,
och sjelfva frågan om påförning af taxeringsvärde å fastighet, icke
allenast i förhållande till hvad jordbruket betingar utan äfven för
hvad skogen gifver, nu icke föreligger, sä vill jag icke göra något
yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i öfverensstämmelse med de meningar som förekommit, dels på bifall
till Utskottets hemställan och dels på yrkandet att, med afsteg
å nämnda hemställan, motionärens förslag måtte bifallas; och förklarade
Herr Talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen. Votering blef begärd och företogs enligt
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad läevillnings-Utskottet hemstält i 2:dra
punkten af utlålandet K:o 6, röstar

Ja,

N:o 25.

Om ändring
af § S mom.

J i Becillningsstadgan.

10 TorscUgen den 21 Mars.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Herr Hörnfeldts ifrågavarande motion.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 45 ja mot 84 nej; i
följd hvaraf Kammaren beslutit enligt nej propositionen.

Punkterna 3 och 4:

Biföllos.

I punkten 5 hade Utskottet utlåtit sig öfver Herr II. Hagermans
motion N:o 96, hvaruti föreslagits; att Riksdagen för sin del ville
besluta, att § 8 mom. 1 uti nuvarande Bevillningsstadga skulle erhålla
följande lydelse:

"Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke ram,
när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster icke öfverstiga
åtta hundra kronor. Öfverstiga de icke två tusen femhundra kronor,
äro. sjuhundra kronor af inkomsten från kapital eller arbete fria från
bevillning11;

men att, om detta förslag, hvilket motionären ansett vara det
mest rättvisa, icke skulle anses antagligt, till följd af befarad allt
för stor minskning i statsinkomst, momentet, med bibehållande af
törsta punkten i motionärens ofvanberörda förslag oförändrad, måtte
i den andra erhålla denna lydelse: ‘Öfverstiga de icke två tusen
femhundra kronor, äro femhundra kronor af inkomsten från kapital
eller arbete fria från bevillning®.

Och hade Utskottet hemstält:

att berörda motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.

I anledning af denna hemställan yttrade

Herr H agerman: Jag anser mig skyldig att till besvarande
upptaga några af de anmärkningar, Bevillnings-Utskottet gjort mot
mitt förslag, på det att Utskottet icke måtte tro, det jag ej menat
allvar, då jag väckt min ifrågavarande motion. Den, om jag så
får uttrycka mig, belåtenhet, som man kan läsa mellan raderna i
Utskottets motivering, der det ser ut som om Utskottet trott sig hafva
rigtat ett så kraftigt dråpslag åt mig, att jag icke i brådkastet skall
komma fram med någon ytterligare motion i den vägen — denna
belåtenhet skall Utskottet icke länge få glädja sig åt, i det jag
nemligen tager mig friheten upplysa Utskottet, att detsamma fullkomligt
misstagit sig, om det verkligen haft nyss antydda föreställning.
Den fråga, hvarom jag motionerat, är en fråga som förr eller
senare, eller rättare sagdt snart nog, måste få en tillfredsställande
och efter billighetens kraf motsvarande lösning.

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Jag säde, att Utskottet tyckes tro sig hafva rigtat ett dråpslag Om ändring
mot mig, då det använder den; gamla termen, att, om den af mig»/ § 8
föreslagna förändringen i det beskattningsbara minimum komme till ninqsstadaan.
stånd, skulle utaf de, på grund af bevillning efter.II art. lör kapital (Forts.)
och arbete, i kommunalangelägenhetcr röstberättigade 207,759 personer,
icke mindre än 144,324, eller nära två tredjedelar, beröfvas
sin rösträttighet. Detta är således egentliga klämmen: att så många
skulle förlora sin rösträttighet. Men Utskottet tyckes icke ens hafva
tänkt på, att hvad som beröfva!'' en mängd personer deras rösträttighet,
är just oförmågan eller rättare omöjligheten att kunna betala
sina utskylder. Utskottets resonnement leder således till alldeles
motsatt resultat mot hvad jag åsyftar, ty det skulle åtminstone
ligga inom möjlighetens område, att, om mitt förslag bifölles, dessa
personer kunde komma i åtnjutande af den fördel, som Utskottet
påstår blefve dem beröfvad.

Dessutom har Utskottet lika väl nu som förut erkänt behofvet
af en förändring och ansett att det nuvarande förhållandet är obilligt,
men icke gjort sig ringaste möda att undersöka, huruvida verkliga
skäl äro för handen att vidtaga den af mig ifrågasatta förändring
i nu gällande bevillningsförordning. Jag vill på samma gång
här erinra om hvad 1876 års Bevillnings-Utskott yttrade om saken.

Om jag icke allt för mycket missminner mig, bestod Utskottet då
af nära nog samma ledamöter som nu. 1876 års Bevillnings-Utskott
yttrade följande: “Den tid torde dock måhända ej vara aflägsen,
då af andra i det föregående af detta betänkande antydda anledningar
en genomgripande förändring i bevillningsstadgan kommer att
företagas; och då lärer den visserligen ej obetydande frågan om förhöjning
af den beskattningsbara inkomstens minimum säkerligen
komma under omsorgsfullt öfvervägande.“ Detta yttrades 1876, i
anledning deraf att en af denna Kammares ledamöter, Herr Ola Andersson,
då motionerat i ungefär samma syftning som jag nu, oakttadt
han fordrade mindre. Utskottet erkände då villigt behofvet af
förändring, men fann sig ej då, lika litet som sedermera, föranledt
att på något sätt söka lösa frågan. Herr C. A. Larsson sade nyss
att han icke känner igen Bevillnings-Utskottet längre. För min del
känner jag mycket väl igen Utskottet uti föreliggande betänkande,
ty der står att läsa precist detsamma, som man alltid fått höra förut
från Utskottet, då man ifrågasatt af behofvet påkallade förändringar
i bevillningsförordningen.

Då Utskottet ej velat fästa afseende vid min ringa personlighet
och mitt förslag, skall jag åberopa en auktoritet, hvars sanningsenlighet
jag tror neppeligen Utskottet kan med skäl förneka, nemligen
Öfverstäthåljare-embetet i Stockholm, som .uti sitt yttrande i anledning
af skattejemkningskomiténs förslag till ny bevillningsförordning,
bland annat, yttrar följande: “I § 14 mom. 1 a och mom. 2
hafva intagits de i nu gällande bevillningsstadga förekommande bestämmelserna,
att från utgörandet af inkomstbevillning befrias skattskyldig,
hvilkens sammanräknade alla årsinkomster, deri inbegripna
äfven" hustruns, understiga fyra hundra kronor, samt att skattskyldig,
hvars sammanräknade alla årsinkomster, deri äfven inbegripna

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring hustruns, icke öfverstiga 1,800 kronor, skall vid bevillning» utgöaf
§ 8 mom. rande tillgodonjuta befrielse för 300 kronor af den uppskattade

i i Seoiil- inkomsten af kapital och arbete. Äfven om den af komiterade i
mn?Foiu)a”''’ “allmän motivering11 å pag. 44 af det underdåniga betänkandet ut01
s'' talade förmodan, att nu gällande bestämmelser i fråga om det belopp,
som kan anses för de nödvändiga lefnadsbehofvens uppfyllande erfordras,
på åtskilliga ställen å landsbygden till äfventyr» ännu ega
stöd af verkligheten, må vara vigtig; så är det dock visst, att en i
Stockholm bosatt person, hvilken, till fyllande af allenast en arbetskarls
mera tarfligt lefnadsbehof, endast har att förfoga öfver en årsinkomst
af 400 kronor, icke kan — äfven om han icke har hustru
och barn att försörja — betala någon inkomstbevinning.-

“Detta har haft till följd, dels att den härstädes påförda bevillningen
för uppskattad inkomst, understigande 600 kronor för en
hvar skattskyldig, endast till en jemförelsevis ringa del till statsverket
influtit, emedan större delen måst, på grund af bristande tillgång
till skattens erläggande, afskrifvas, dels ock att kufvudstadens
beskattningskomitéer, med kännedom om det nu anförda förhållandet,
funnit sig böra, der sådant kunnat ske, beräkna inkomsten för
ett mycket stort antal skattskyldig^ till lägre belopp, än det, hvartill
inkomsten i verkligheten måste antagas uppgå, utan att rättelse
härutinnan kunnat af vederbörande krono-ombud åstadkommas. Att
bibehålla ett lagstadgande sedan sådana förändrade förhållanden inträda
att detsamma, till följd åt dess obillighet och emedan de förutsättningar,
hvarpå det ursprungligen grundats, icke vidare ega giltighet,
ej i regeln kan tillämpas, torde icke vara välbetänkt, enär
sådant hos -dem, som hafva att tillämpa lagen, alstrar ett godtycke,
hvithet lätteligen sträcker sig mycket längre, än till frågan endast
om ifrågavarande stadgande. Dessutom måste ett dylikt stadgande
medföra eu orättvisa emot dem, som icke kunna undgå dess tillämpning
i all dess stränghet, likasom detsamma i det afseende,
hvarom nu är fråga, torde stå i strid emot den, som det vill synas
af komiterade biträdda, grundsatsen, att en skatt bör lämpas efter
förmågan att utgöra densamma." Jag tror, att det är tillräckligt talande
skål för min motion att åberopa hvad i detta hänseende blifva
yttradt af denna aktade auktoritet — eu auktoritet, som har sig
välbekant detta bedröfliga förhållande, som existerar hufvudsakligen
inom de större städerna. Det är alldeles rigtigt sagdt att, om en
mängd skattskyldige undandraga sig att betala sina skatter, detta
medför att de öfriga, som äro i den ställning att de betala sina,
drabbas än hårdare af beskattningen. Jag skulle kunna uppgifva en
massa lägre tjensteman, Indika, ehuru deras löneinkomster äro så
knappt tilltagna att de icke utan de största bekymmer kunna draga
sig fram, likväl måste betala efter denna orimliga beräkning sina
skatter. Så t. ex. måste de, hvilka icke hafva högre inkomster än
800 eller 1,000 kronor, hvilken summa för den, som bor i Stockholm,
icke ens kan vara tillräcklig till bestridande af lefnadskostnaderna,
dock betala 33 å 50 kronor. Kan (jet vara rimligt att utkräfva
så stora skatter af dem, som ega så knappa inkomster?

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars,

Jag hav blott velat framställa dessa omständigheter såsom skäl Om ändring
för min motion, och jag försäkrar Herrarne att, om Utskottet trött af § & mom.,
sig gräft eu graf, deri min motion skulle kunna för en längre tid Jingsstadgan.
nedmyllas, Utskottet häri misstagit sig. ^ ^ _ (Forts.)

Jag tänker icke besvära med något yrkande, då jag förmodar,
att jag icke kommer att röna något understöd, och jag skall lika
litet besvära Kammaren med att deltaga i en likprocession. Såsom
jag nämnt, har jag endast velat uttala mina tankar i sjelfva frågan,
och, då Bevillnings-Utskottets aktade ordförande synes vara beredd
att upptaga mina anmärkningar till besvarande, vill jag afstå
och gerna öfverlemna ordet till honom, för att, som jag hoppas,
komma i tilliälle att få höra några bättre skäl för anslag å min
motion, än de som Utskottet förut aflemna!.

Friherre A. H. Fock: Oaktadt den föregående talaren ej
framstält något yrkande, hyser jag allt för mycket aktning för honom
både såsom kamrat i Kammaren och kamrat på stockholmsbänken
för att icke, så godt jag förmår, i vissa delar söka besvara hans anmärkningar.
Jag skall dock dermed icke länge upptaga Kammarens tid.

Motionären har mot Elevillnings-Utskottet framkastat stränga ord.

För att bedöma, huruvida Utskottet verkligen gjort sig deraf förtjent,
torde emellertid vara tillräckligt att hänvisa till betänkandets innehåll.
Utskottet säger i motiveringen till sin hemställan: ,,Rigtigheten
af påståendet att, då grunden för ifrågavarande stadgande är den,
att ett minimum åt lefnadskostnad bör från skatt fritagas, detta minimum
bör med ett minskadt penningevärde och ett stegradt varuvärde
förhöjas, har Utskottet nu lika litet som vid de flere föregående
riksdagar, då liknande frågor med denna förevarit, kunnat bestrida.“

Det fordras verkligen motionärens förmåga att läsa mellan raderna,
för att här finna något som kunde gifva anledning till de skarpa
förebråelser mot Utskottet, som motionären nyss utslungat.

Hvad som afhållit Utskottet från att tillstyrka bifall till motionen
har, såsom äfven är uttaladt, varit det högst väsentliga inflytande
den föreslagna förändringen skulle kommit att utöfva på den
kommunala beskattningen och den deraf beroende kommunala rösträtten.
Utskottet har trott att med nutidens sträfvanden till utsträckning
af de medborgerliga rättigheterna det icke vore fullt lämpligt
att vidtaga den af motionären påyrkade åtgärden, hvars resultat
skulle komma att gå i en alldeles motsatt rigtning, så mycket mera
som ingen af alla dem, hvilkas rösträtt i kommunala ärenden genom
bifall till motionen skulle komma att upphäfvas, nu är röstberättigad
vid val till denna Kammare och sålunda ej heller har någon som
här för hans talan. Jag vet mycket väl, och jag uttalar det här
öppet, att motionären med sitt förslag ej åsyftat att, såsom af förslaget
skulle blifva en följd, beröfva nära två tredjedelar af kommunernas
nu röstberättigade medlemmar deras rösträtt — något dylikt
har aldrig ingått i hans tankegång — jag känner honom tillräckligt
väl för att veta, att han icke skulle vilja beröfva någon en hans
medborgerliga rätt; men resultatet af den förändring motionären
föreslagit skulle dock hafva blifvit ett sådant.

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring Motionären har såsom skäl för sin framställning åberopat den
«■/ § 8 mom omständigheten, att till följd af penningens minskade värde den från
bevillning- nu fritagna inkomst af kapital och arbete, hvilken erfordras
(Forts) för fyllande af de nödvändiga lefnadsbehofven inom en tarflig familj,
numera vore alltför låg. Men hur ofantligt svårt är det icke att i
detta hänseende uppställa någon bestämd, allmängiltig regel; ty hvad
som är tillräckligt för den ene till lifvets oundgängliga uppehälle är
det visserligen icke för den andre. Man säger, att genom den skattefria
inkomstens förhöjning från 400 till 800 kronor beskattningen
skulle komma att träffa endast dem som hade råd att betala. Men
så är i flera fall icke förhållandet Mången med endast 400 kronor
i årlig inkomst kan hafva och har i verkligheten lättare att uppehålla
sig än den som har 800 kronors inkomst; detta beror på den
skattskyldiges ställning i öfrigt, och detta åter på helt andra omständigheter
än det större eller mindre beloppet.af hans inkomst.

Motionären uppläste ett utlåtande af Öfverståthållare-embetet i
Stockholm, der omöjligheten att i hufvudstaden lefva på 400 kronors
årlig inkomst framhålles. Att så är förhållandet, visste vi väl litet
hvar dessförinnan; men beskattningslagstiftningen afser ju icke att
gälla blott för Stockholm och Göteborg eller andra större städer, der
kostnaderna för lifvets uppehälle äro jemförelsevis stora, utan den
afser hela svenska folket; och det finnes ännu många orter i vårt
land der en person med tarfliga lefnadsvanor och små behof kan
draga sig fram på 400 kronor om året och med den inkomsten göra
rätt för sig både hvad angår staten och kommunen. För desse är
det derföre också af vigt att icke beröfvas rättigheten att deltaga i
de kommunala ärendenas afgörande. Den åter, som icke kan betala
sina utskylder till staten och kommunen, blir ju för öfrigt befriad
derifrån.

Motionären yttrade vidare, att skatterna borde lämpas efter förmågan
att betala dem. Detta skulle vara ett af de allra vackraste
problem att lösa, endast man hade någon säker slagruta, hvarmed
man kunde taga reda på nämnda förmåga. Problemet har emellertid
allt hittills förblifvit olöst, trots sträfvanden i den vägen af vetenskapsmän
och statsmän från alla folk.

Slutligen uttryckte motionären sin öfvertygelse, att frågan icke
skall falla, utan komma igen ända till dess den blifver löst. Ja,
detta tror äfven jag. Men är det val skäl att vidtaga en så genomgripande
förändring — ty förändringen är genomgripande, detta
framgår af Utskottets betänkande — vid en tidpunkt, då allmänt
klander uttalas mot bevillningsförordningen i dess helhet, och då
man öfverallt önskar sjelfva grunderna för bevillningen ändrade. Tidpunkten
för en sådan ändring som den nu ifrågavarande kan vid
sådant förhållande omöjligen vara inne.

Utskottet har icke synnerligen fäst sig vid den minskning i
'' statens inkomster, som skulle blifva en följd af motionärens förslag,
men Utskottet har icke heller lemnat den sidan af saken helt och
hållet å sido. Utskottet har icke, såsom en talare vid behandlingen
af en föregående punkt i detta betänkande yttrat, hvarken i denna
punkt eller i någon annan “gjort allt för att minska statens inkom.

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

stel1''1; utan bär tvärtom hvad angår den förra punkten sökt göra Om ändring
motsatsen, och så äfven till någon del i denna. «/ f s mom Med

fullt erkännande af det välvilliga i motionärens förslag, nöd- 7 1 Bev‘u''
gas jag sålunda på anförda skäl för närvarande yrka bifall Utskot- r^8fa”’
tets hemställan om anslag å motionen.

Herr Jöns Rundbäck: Den siste ärade talaren, ordföranden i
Bevillnings Utskottet, bär antydt att ifrågavarande 144,324 personer
icke hafva någon talan i denna Kammare. Ja, det är verkligen så
förhållandet. De hafva det icke, och just derföre anser jag, att Herr
Hagerman har rätt i sitt påstående, att de, som icke ega fulla politiska
rättigheter, böra vara befriade från utgörande af bevillning
och skatter. Vår representationsförordning hvilar i hvartenda stycke
ytterst på bevillningsförordningen. Den förra stadgar nemligen ett
streck för rätten att ega fulla politiska rättigheter, och detta streck
bestämmes i förhållande till bevillnings utgörande enligt bevillningsförordningen.
Det är således min fullkomliga öfvertygelse att man
skall antingen befria dessa 144,324 personer från skyldigheten att
utgöra skatt eller ock tillerkänna dem fulla politiska rättigheter.

Denna dualism, som vi följt, duger icke längre. Säkert är, att den,
som betalar 4 eller 5 kronor i bevillning, drabbas i förhållande till
sina inkomster lika mycket af beskattningen, som en annan, som
i förhållande till sina betalar 40, 50 eller 1,000 kronor; och ingen,
som icke förbrutit sig mot samhället, bör afhållas från att utöfva
fulla politiska rättigheter. Men vill man afhålla dessa personer derifrån,
så bör man icke heller, såsom jag nämnt, upptaga af dem en
under sådana förhållanden, efter mitt förmenande, orättvis skatt.

Det är endast detta förhållande, jag velat påpeka. Godkänna Herrarne
nu Bevillnings-Utskottets förslag, så tror jag, att, då vi komma
till Konstitutions-Utskottets betänkande angående utsträckt rösträtt
vid riksdagsmannaval, Herrarne ock böra bifalla förslaget om den
utsträckta rösträtten.

Det är nemligen alldeles gifvet att, om jag skattar, jag också
bör hafva alla medborgerliga rättigheter, som dermed äro förenade,
men att jag deremot icke kan göra anspråk på några sådana, om
jag befrias från skatter. Den kommunala representation, som dessa
144,324 personer utötva, är till den grad obetydlig, att jag vågar
påstå, att de gerna skulle afstå från densamma, om de befriades
från skatterna, och fullkomligt säkert är också att, utom må hända i
vissa större städer, kan icke eu handfull sådana uträtta något mot
ofta nog en enda röstegare. Det är egentligen endast för att fästa
uppmärksamheten på detta missförhållande som jag begärt ordet.

Jag vill icke yrka bifall till motionärens förslag, ty det kan jag
mycket väl inse icke lönar mödan, men jag hoppas dock att i framtiden
en förändring i detta hänseende skall ega rum. Då man
blifvit lyckliggjord med ny värnpligt och det en gång kommer att
gälla blodiga slagfält, då lärer man icke neka de djupa lederna att
vara med, utan der åtminstone lära de nog få utöfva sin rösträtt
lika väl som öfriga samhällsmedlemmar.

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring Herr Magerman: Jag kunde nu gerna afstå från ordet, sedan
af § ® m°™- Herr Jöns Rundbäck så kraftigt biträdt mig i att vederlägga den
ninas städa an aktade ordföranden i Bevillnings-Utskottet Herr Baron Fock, att
jag icke kunnat göra det bättre. Det är endast ett par ord i Herr
Baronens anförande, som jag ytterligare vill till besvarande upptaga.

Åt hans yttrande framgår, att han tänker, att en person kan
lefva på snart sagdt huru litet som helst. Detta är dock eu konst,
som jag skulle vara särdeles tacksam att af honom få lära mig.
Man sade nemligen _ att det icke betyder något huru mycket en
person har i årlig inkomst, ty man kan alltid betala skatten, vare
sig man har 400, 800, 1,000, eller 4,000 kronor i årlig inkomst. Hans
tankegång var ungefärligen den, att inkomsten alls icke inverkar på
förmågan att kunna betala skatterna, ty detta beror på någonting
helt annat. Jag hemställer till den aktade talaren, huruvida han
icke skulle vilja taga tillbaka något af nämnda sitt påstående, ty
jag tror icke det alldeles håller streck. Säkert är att, om jag har
800 kronor i årlig inkomst, har jag åtminstone någon möjlighet att
lifnära mig och äfven betala mina utskylder, i fall de ställas något
så när i proportion derefter, under det att jag med 400 kronor i
årlig inkomst väl torde få ganska svårt att draga mig fram. Jag
medgifver att han i ett fall i sin motivering haft så till vida rätt,
nemligen deri, att förhållandena gestalta sig något olika på olika
ställen i landet. Jag tänker derför nu icke göra något yrkande på
bifall till min motion, ty den får väl framkomma vid ett annat tillfälle
i en eller annan form.

t Den ärade ordföranden sade vidare, att han kände mig för väl,
för att tro att jag skulle vilja beröfva någon den kommunala rösträtten,
och deri har han fullkomligt rätt, men just derföre att jag
vill att de skola hafva möjlighet qvar att utöfva sin rösträtt, önskar
jag att de skola kunna uppfylla vilkoret derför, nemligen att betala
sina skatter, hvilket de nu icke kunna. Det är endast detta jag nu
velat påpeka.

Efter det öfverläggningen förklarats slutad, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

Punkten 6:

Om ändring
af § 9 i Be
villningsstadgan.

Gällande Bevillningsstadgas 9 § lyder sålunda:

“Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

“bank-, jernvägs- och kanalbolag, der bolagets rörelse drifves,
vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid
större och mindre stationer1*;

‘ annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å en eller flere
orter, drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der
bolaget har sin styrelse11;

“fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare,
der fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast
idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flera

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras inom om ändring
den församling, der de äro mantalsskrifne“; af § 9 i Be “egare

af fartyg —---hemort11; vulnings “utrikes

boende pensionstagare —---utbetalas"; stadgan.

“hvar och en annan skattskyldig der lian är mantalsskrifva®. (1<0rts'')

Uti denna paragraf både inom Andra Kammaren förslag till
ändringar blifvit framstälda dels af Herr Aug. Pettersson, som i
motion N:o 12 föreslagit: “att i Bevillningsförordningens 9 § andra
punkten ordet “hufvudsakligen® måtte utgå, samt att i tredje punkten
ordet “förnämligast11 uteslutes11, och dels af Herr Anders Aug. Andersson,
som i motion N:o 47 yrkat: “att Riksdagen ville besluta,
det 3 momentet i § 9 af nu gällande Bevillningsstadga måtte erhålla
följande lydelse: Eabriksegare. handlande samt annan yrkes- och
näringsidkare, der fabriken är belägen eller handeln, yrket eller näringen
idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flere
församlingar, för den handelsrörelse de derstädes idka, taxeras inom
den församling, der de äro mantalsskrifna".

Utskottet, som i förevarande punkt yttrat sig öfver berörda
motioner, både på anförda skäl hemstält:

a) att Herr Aug. Petterssons förenämnda förslag måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende; och

b) att Herr Anders Aug. Anderssons förslag icke heller måtte
af Riksdagen bifallas.

Sedan först uppläsning skett åt Utskottets hemställan i mom. a,
yttrade

Herr Lundberg: Jag hemställer vördsamt, om icke begge punkterna
i detta moment kunde på eu gång få föredragas, för att i ett
sammanhang behandlas.

Kammaren biföll Herr Lundbergs sålunda gjorda framställning,
i följd hvaraf mom. b nu jemväl föredrogs; och lemnades ordet derefter
till

Herr And. Aug. Andersson, som anförde: Efter att nu för
tredje gången röna det mest hårdnackade motstånd från Bevillningsutskottets
sida, i fråga om en obetydlig men rättvis ändring i nu
gällande Bevillningsförordning, är det med icke ringa tvekan jag
inomodenna Kammare vågar än£en gång taga mitt förslag i försvar.

Återförande i Kammarens minne, hurusom majoriteten inom densamma
vid begge de senare riksdagarne skänkt nämnda förslag sitt
bifall, och hurusom motståndsrösterna vid de gemensamma voteringarne
blifvit allt färre, vågar jag till bemötande upptaga några af
de skäl Utskottet hemtat ur ett Kong!. Kammarrättens utlåtande öfver
ett komitébetänkande:

Det första skälet, att Bevillningsförordningen icke skulle vara
till för att reglera kommunalskatterna, haltar åtminstone på ena sidan;
ty med gällande kommunallagar är det svårt att göra den ena institutionen
skiljaktig från den andra. — Andra skälet, att förekomma
Andra Kammarens Prof.. 1878. N:o 25. 2

;0 25.

Om ändring
af § 9 i Sevillningsstadgan.

(Forts.)

18 Torsdagen den 21 Mars.

godtycke vid Bevillningsförordningens tillämpning och undanrödja
anledningar till tvister häller icke streck; ty motionen är just ämnad
att åstadkomma en sådan verkan, men icke att tillskapa den. Det
skäl, att kommunen skulle skörda en stor vinst på en derinom utöfvad
rörelse, är nog i vissa delar riktigt; men att kommunen skulle vara
befriad från ökad fattigvårdstunga till följd af den vid rörelsen anstälda
personal har jag icke åt den åberopade förordningen kunnat
inhemta, ty skyldigheten att underhålla egna arbetare så länge avtalet
räcker åligger alla samhällets klasser.

Det är vanligen af den anledning att arbetsaftalet upphört och
arbetskraften är bruten, som personer tillfalla fattigvården, och då
torde kommunen blifva nödsakad under ålderdomen försörja den utfattige
arbetare, som hans fordne arbetsgivare utträlat. Huru det
skall vara möjligt för en taxeringsmyndighet i till exempel Stockholm
eller Göteborg att “långt bättre" kunna bedöma rörelseresultat i Norrland
eller Skåne, är för den oinvigde minst sagdt tvifvelaktigt. Om
detta påstående vore fullt rigtigt, skulle man ju icke behöfva några
taxeringsmyndigheter inom de tusentals kommuner inom landsbygden
med dess många småstäder? De af Kammarrätten anförda exemplen
äro ock af en egendomlig beskaffenhet.

Det första — som visar att en minuthandlare, som inom en stad
förtjenade 5,000 kronor i nettovinst, men inom två andra städer förlorade
6,000 kronor på enahanda rörelse, icke borde skatta för något,
enär han i sjelfva verket förlorat 1,000 kronor om året — leder till
den påföljd att, såvida man vill erkänna allas likhet inför lagen,
den jordbruksidkare som vid en egendom i den ena kommunen bär
en nettoinkomst af 5,000 kronor, men inom eu annan kommun har
egendom som lemnar förlust 6,000 kronor, och således i verkligheten
förlorar lika belopp som köpmannen, rätteligen borde vara skattefri,
ehuru han i sjelfva verket får betala sin bevillning äfven under de
år hans förlust är ännu större.

Exemplet N:o 2 är nästan lika med N:o 1 och leder till samma
resultat. Exemplet tre om spanmål och 4 om fårskinn äro icke
långt afvikande från de förra.

Beträffande femte och sjette punkterna uti Kammarrättens utlåtande,
så träffa dessa måhända komiterades förslag, men hafva
icke något inflytande på motionerna i fråga; ty desse äska icke särskild
beskattning'' på flottning, timmerbommar eller dammar, ännu
mindre på väfstolar, färgerier, presserier eller upplagsmagasin, utan
motionen afser att beskatta den enskilde på alldeles enahanda sätt
som bolagen, af det skäl att man icke kan finna någon rimlig
grund till skiljaktighet dem emellan. I anledning häraf och då man
icke försport någon olägenhet, ännu mindre omöjlighet att beskatta
bolag för dess rörelse inom hvarje kommun der det idkar sin verk
samhet, så vågar jag vördsamt hemställa att Andra Kammaren, i
öfverensstämmelse med sina förut fattade beslut, ville skänka sitt
bifall till motionen.

Herr Lundberg: Till stöd för sitt afstyrkande af ifrågavarande
motioner har Bevillnings-Utskottet endast åberopat och anfört hvad
Kammarrätten yttrat i anledning af förberedande skattejemknings -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

komiténs förslag uti ifrågavarande hänseende. Detta Kammarrättens Om ändring
yttrande omtalar uppköp af spanmål, fårskinn, skogstrakter samt in- «/ § ®} Be~
samling af timmer inom bommar och dammar. Dervid tyckes hafva
förbisetts, att någon beskattningsbar inkomst icke kan uppkomma \

genom blott inköp och samlande i förråd af ämnen, som utgöra föremål
för handel eller fabriksrörelse, utan inkomst deraf rimligtvis kan
ega rum först när och på platser, der försäljning eller utskeppning
af varorna sker eller, hvad fabriksrörelse beträffar, varorna undergått
den förädling, som med fabriksrörelsen är afsedd. Genom sådana,
enligt mitt förmenande, origtiga framställningar och mer eller mindre
rimliga förutsättningar, och under tal om godtycke och svårigheter
som icke kunna undvikas vid tillämpningen af hvarje bevillningsförfattning,
har man ansett sig kunna bevisa orimligheten eller olämpligheten
af hvad förberedande skattejemkningskomitén i detta hänseende
föreslagit eller af den princip, som, mot hvad Kammarrätten
synes antaga, är, såsom jag vågar påstå, redan eller ännu hufvudsakligen
gällande i 9 § af Bevillningsförordningen och beträffande
äfven handel på åtminstone åtskilliga orter fortfarande tillämpas, eller
att hvar och en å särskilda ställen påföres bevillning för den rörelse,
ban å hvardera stället idkar. Denna § stadgar ju tydligt, hvad angår
bolag, att bevillning påföres, der dess rörelse hufvudsakligen, å
en eller flera orter, drifves, och der föreskrifves jemväl att fabriksegare
taxeras, der fabriken är belägen, och skall följaktligen, om
flera fabriker af en person eges, ske beskattning på de särskilda
ställen, der hvarje fabrik finnes. Uti äldre författningar var en sådan
grundsats om påförande af bevillning å särskilda ställen tydligare
och bestämdare uttryckt. Bevillningsförordningarne af 1855 och
1858 stadgade, att “borgare skulle för sin person skattskrifvas i den
stad, der han var borgare, och jemväl der taxeras till bevillning för
den näring, som han der idkade, men för rörelse, som af honom å
annan ort drifves, skulle bevillning derstädes påföras och utgöras".

Genom Bevillningsstadgan af år 1861 liksom 1864 bestämdes uti
9 §: “Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres: bolag,
der bolagets rörelse förnämligast drifves, eller, i fall sådan bestämd
ort icke förefinnes, der bolaget har sin styrelse; fäbriksegare, handlande
eller annan näringsidkare, der fabriken är belägen, eller handeln,
yrket eller näringen idkas; dock skola handlande i Stockholm
för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras inom den församling,
der de äro mantalsskrifne. Sålunda förekom hvarken “hufvudsakligen"
eller “förnämligast11 uti ifrågavarande moment. Men vid
1866 års riksdag föreslog Bevillnings-Utskottet, att 9 § skulle erhålla
följande lydelse: “Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
bankbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvud-,
afdelnings- eller kommissionskontor; annat bolag, der bolagets rörelse
hufvudsakligen, å en eller flere orter, drifves, eller, i fall sådana bestämda
orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse; fabriksegare,
handlande samt annan yrkes- och näringsidkare, der fabriken
är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast idkas;
dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flera församlingar,
för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras inom den försam -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring ting, der de äro mantalsskrifne. Med anledning af detta förslag yttaf
§ 9 i. Be- rade inom Borgareståndet herr Widell: “Det förefaller mig besynmllnings-
nerligt, att Utskottet gifvit en så förändrad lydelse åt 3:dje momenstadgan.
^et j denna 9 §. Det synes mig icke stå väl tillsammans med den
(i orts.) utgjjottet föreslagna och af högtärade ståndet nyss gillade princip
i fråga om bankbolags taxering. Det nu gällande stadgandet att
påföra fabriksegare, handlande eller annan näringsidkare bevillning
har alltid blifvit tolkadt så, att de på hvarje ort, hvarest de drifvit
stadig rörelse, äfven taxerats derför. Så har t. ex. den, som haft
fabrik i A, men sågverksrörelse i B och C, på alla dessa tre ställen
påförts bevillning Då man nu ansett att en bank bör taxeras
på hvarje ort, hvarest den har afdelningskontor, och då, enligt hvad
här blifvit upplyst, bolag, som drifvit rörelse på flera ställen, blifvit
på alla dessa pålörd bevillning, synes det mig orimligt att icke låta
samma princip gälla äfven för den enskilde handlanden eller industriidkaren.
Nu gällande stadgande härom lyder: bevillning för inkomst
af kapital eller arbete påföres fabriksegare, handlande eller annan
näringsidkare, der fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller
näringen idkas. Nu har Utskottet inflickat ordet “förnämligast41 och
sagt, “der handeln, yrket eller näringen förnämligast idkas44, under
det Utskottet deremot uteslutit detta ord i fråga om bolag, Det måtte
ligga — som det heter — en hund begrafven härunder, och jag säger:
“cave canem44. Följden af Utskottets förslag skulle blifva, att
om en person hade försäljningsbod i A och han der dref sin hufvudsakliga
rörelse, men han äfven i B och C idkade någon mindre,
dock stadig rörelse, han icke skulle på dessa senare ställen kunna
påföras bevillning och således der äfven undandraga sig utskylderna
till kommunen. Jag tror det derföre vara bättre, om man bibehåller
det gamla stadgandet. Då det i Utskottets motiv icke finnes något
nämndt om orsaken hvarföre detta moments lydelse blifvit förändrad,
skulle det vara intressant, om någon af Utskottets medlemmar ville
meddela upplysning derom.44 Medicinalrådet Wistrand, som tillhörde
Bevillnings-Utskottet, anförde härefter: “Emot Bevillnings-Utskottets
ifrågavarande förslag har man hufvudsakligen anmärkt, att i 3:dje
momentet blifvit inskjutet ordet “förnämligast" och att i 2:dra momentet
ordet “bolag" blifvit använda utan att närmare blifvit bestämdt
hvad slags bolag dermed menades.

Hvad den första anmärkningen beträffar, så har ordet “förnämligast"
blifvit tillagd! för att förekomma, att hvarje, äfven den obetydligaste
rörelse af en handlande eller näringsidkare utom den kommun
eller det taxeringsdistrikt, der han är mantalsskrifven och bosatt
samt hufvuksakligen drifver sin rörelse, skulle kunna äfven inom
det eller de andra taxeringsdistrikten särskild! beskattas, ett förhållande
hvilket till exempel kan gälla en praktiserande läkare, då han
utsträckt sin praktik till andra kommuner eller taxeringsdistrikt,
än der han är bosatt och har sin hufvudsakliga verksamhet. Detta
har utgjort anledningen till ordalydelsen uti Utskottets förslag, men
om och i hvad mån derigenom skall kunna utträttas hvad man dermed
har åsyftat, derför hvarken kan eller vill jag ställa något horoskop.
“

21 N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

I enlighet med den jemväl af mig-, som vid samma riksdag Om ändring
var ledamot af Borgareståndet, yttrade åsigt om följden af förslagets «/ §s i Beantagande,
blef detsamma såsom missledande ogilladt af Borgareståndet
Inom de öfriga riksstånden deremot lärer man icke fäst någon ,portg ^
uppmärksamhet vid ordet “förnämligast11, hvarmed icke åsyftades någon
egentlig förändring; och till följd häraf erhöll 9 § ifrågavarande
lydelse. Att meningen icke var, att det omnämnda, i 3 momentet
införda, ordet skulle erhålla den betydelse, som man velat gifva det,
synes både utaf de samtidigt i ‘Ådra momentet tillagda orden: uå en
eller derå orter“ och af fortsättningen åt 3:dje momentet, der det stadgas,
att handlande i de städer, som innefatta dera församlingar, skola
för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras i den församling,
der de äro mantalsskrifne, hvaraf ju måste följa, att de särskildt
skulle vara underkastade taxering för den rörelse, som af dem möjligen
drefs i eu annan stad; och vore val orimligt, att den grundsats
för påförande af bevillning, som dnnes stadgad i fråga om fabriker
och bolag äfvensom handlande i större städer, Icke skulle gälla angående
handlande i allmänhet.

Hvad beträffar de exempel, som i Utskottets betänkande eller
Kammarrättens yttrande anförts, i afseende å handel, lärer väl sällan,
om någonsin, inträffa, att, i fäll en person drifver samma slag-s handel
på särskilda ställen och dervid iakttager enahanda hushållning,
skulle uppkomma så skiljaktiga resultat som i förenämnda yttrande
omförmälts, till ådagaläggande af förmenta svårigheter. Men, om vid
det af en person inom särskilda kommuner idkades handel, något
dylikt skulle blifva förhållandet, får man väl antaga att hans bokföring
vore så beskaffad, att förlust på ett ställe afskrefves från den
vinst han i öfrigt på sin handelsrörelse gjort, så att rättvisa, i afseende
å beskattningen, komme att iakttagas. Om åter, såsom oftare
torde inträffa, genom en och samma persons förlag drifves handel å
flera ställen på det sätt, att, jemte förlagsgifvaren, olika personer på
hvarje ställe äro intresserade i rörelsen, lärer väl uppenbarligen dylik
handel icke kunna anses såsom delar af en rörelse och måste ju
ovilkorligen ega rum särskild beskattning på hvarje ställe, der handeln
drifves. Med kommunalförfattningarnes grund och mening samt
rättvisa och billighet i beskattningsafseende lärer ostridigt öfverensstämma,
att för rörelse, som af en person idkas på olika ställen, bör
särskildt på hvarje ort påföras bevillning. För min del skulle jag
visserligen helst hafva sett, att uti ifrågavarande moment af 9 § införts
någon närmare bestämmelse eller sådant förtydligande, som
skattejemknings-komitén föreslagit, men då man inom Utskottet icke
velat derom göra någon hemställan, kan jag för närvarande icke annat
än förena mig i Herr Anders August Anderssons yrkande.

Friherre A. H. Fock: Jag vågar för min del betvifla att det
gamla Borgareståndet, om det kunde uppträda och uttala sig i denna
fråga, nu skulle ogilla Utskottets betänkande i den föredragna punkten.
Men derom är nu icke fråga, utan vill jag endast söka att i
korthet bemöta några af de mot Utskottet framstälda anmärkningar,
dervid jag dock befarar, att lika hårdnackadt, som Bevillnings-Ut -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om. ändring skottet enligt motionärens åsigt lär vara, lika hårdnackad skall äfven
af § 9 i Be- Kammaren befinnas vara i det slut, hvartill den kommer. Utskottet
villmngs- pai.; såsom af betänkandet kan inhemtas, i sitt bemötande af motio1(FortsT
nerDa snart sagdt uteslutande hänfört sig till ett af Kammarrätten
01 s'' i ämnet afgifvet yttrande, och Utskottet har trott sig dertill ega fullt
fog, då ju bemälda myndighet väl får anses vara mer än andra sakkunnig
i denna fråga. Jag skulle derföre vara den ärade motionären och dem
som med honom instämma synnerligen tack skyldig, om de något kraftigare,
än hittills skett, ville söka gendrifva Kammarrättens för dess
åsigt anförda skäl. Tv Herrarne få ursäkta, men jag anser icke
dessa skäl gendrifha dermed att man helt löst uppgifver, att de af
Kammarrätten åberopade exempel äro “otillämpliga® eller “sällan
förekommande11. Att de icke äro så alldeles otillämpliga, torde väl
bäst framgå deraf, att ett af de utaf Kammarrätten anförda exemplen,
nemligen det om en spanmålshandlande, som genom sina agenter
uppköper spannmål på flera orter, äfven blifvit åberopadt just af
den ene af motionärerne, som nyss så skarpt klandrat Utskottet.
Hvad åter beträffar påståendet att dylika fall sällan förekomma, lär
väl giltigheten af ett sådant påstående vara beroende deraf, huruvida
det kan sägas sällan inträffa, att en och samma person, som drifver
rörelse på flere orter, på några af dessa gör förlust och på andra
vinst; allmänna erfarenheten torde dock visa att sådant är ganska
vanligt. Samme ärade motionär gjorde äfven den anmärkning, att
exemplet med en handels- eller industrirörelse, som bedrifves på
olika orter och löper på ett ställe med vinst men på de andra med
förlust, så att slutresultatet blefve förlust, lika väl kunde tillämpas
på en person, som hade jordegendomar inom flera taxeringsdistrikt,
af hvilka egendomar eu gåfve vinst men de öfriga förlust. Ja, denna
anmärkning skulle vara fullt befogad, om äfven i det senare fallet
det vore egendomens afkastning som vore föremål för beskattning;
men då det i ena fallet är fråga om fastighetsbevillning, men i det
andra om inkomstbevillning, tror jag jemförelsen icke vara fullt rigtig.
Här har äfven åberopats 1861 års bevillningsstadga och erinrats
att 9 § der hade den lydelse som man nu vill deråt gifva; der funnos
nemligen icke de nu så misshagliga orden “förnämligast11 och
“hufvudsakligen11. Ja, detta är mycket sant, men det får väl anses
icke ha varit utan allt skäl som dessa ord i § insatts; och jag föreställer
mig nästan, att skälet dertill varit just de svårigheter, som
mött för §:s tillämpning med den lydelse den förut hade; och då
bör väl icke den omständigheten, att paragrafen för ett tjugutal af
år sedan hade en annan lydelse, för oss utgöra tillräcklig anledning
att nu dit återgå.

Att det går för sig att tillämpa motsvarande stadgande vid bolagsinstitutioner
— jag ber Herrarne märka, dock icke vid alla, utan
blott vid jernvägs-, bank- och kanalbolag — beror derpå, att dessa
bolags styrelser äro i en § af bevillningsförordningen särskildt ålagda
att inkomma med uppgifter rörande bolagets vinst på hvart och ett
af bolagets särskilda kontor eller stationer. Detta åliggande eger
icke rum i fråga om enskilda personer och yrken, och vi kunna väl
icke nu vilja åter införa detsamma. Att det skall vara lättare att

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

bedöma rörelseresultatet uppe i Norrland än i Stockholm eller Göte- Om ändring
borg, der affärens hufvudkontor är beläget, det torde vara tvifvel-^e''
artigt, för en sådan rörelse, som här är i fråga. Jag ber om ursäkt stadg^n_
om jag tager ett af dessa misshagliga exempel: en stor spanmalshandlande
gör genom särskilda filialer på olika orter, inom Östergötland,
Vestergötland, Skåne in. fl. orter, inköp af betydliga partier
spån mål. Hela affären Sedes från hufvudkontoret, det ma vara i
Stockholm eller Göteborg. Den inköpta spanmålen föres .slutligen
till skeppningsorten, en del skeppas ut, en annan del säljes. och
konsumeras inom landet. Huru vilja Herrarne väl tro, att taxeringskomitéerna
inom hvar och en af dessa isolerade kommuner, der spanmålen
blifvit delvis uppköpt, skola kunna bedöma resultatet af
affären. Spanmålen säljes till en del inom landet, till en del i utlandet;
skall resultatet af affären någonstädes kunna bedömas, torde det väl
vara på det ställe der rörelsens trådar löpa tillsammans, der en persons
hela affärsverksamhet följes. Och hvad denna senare affärsverksamhet
beträffar, är det icke någon så stor hemlighet å den ort, der affären i
stort drifves, hvad resultat densamma gifven kunde man icke bilda
sig något omdöme derom, skulle mången annan affärsverksamhet
betydligt förlamas. En handlande i Stockholm eller Göteborg har
åtskilliga filialer i småstäderna eller på landsbygden. Jag antager
att på den ort, der filialhandel eger rum, man mycket väl kan bedöma
omfattningen af hans omsättning derstädes; men hvad deremot
derstädes icke kan bedömas är de affärer han gjort i ölrigt för att
anskaffa varorna, deras inköpspris, med ett ord hela den stora rörelse,
hvarå vinsten på hvarje särskild filial blifver ytterst svår att beräkna.

Hvilka oerhörda svårigheter skola nu icke uppstå, om en person skall
taxeras på alla dessa skilda ställen. Om han blir missnöjd, skall
han anföra besvär mot taxeringen, mot de särskilda pröfningskomitécrna,
möjligen inom olika län, och slutligen hos Kammarrätten.

Dessa besvär och trakasserier fruktar jag skulle blifva så störa, att
Riksdagen snart skulle komma att ångra den åtgärd, som kan blifva
vidtagen i denna rigtning. Den sist ärade talaren sade, om jag
fattade honom rätt, i fråga om dessa handlande, som hafva filialer,
att hvarje sådan filial egentligen är att betrakta såsom en särskild
affär, som särskild! för sig skulle beskattas — jag ber om förlåtelse
i fäll jag origtigt uppfattat hans mening. Han skulle således vara
att anse såsom om han vore, icke en handlande, utan 5, 6 olika
sådane, och då skulle den enes förlust alldeles icke få ersättas af
den andres vinst, utan den behållning, som uppstår på a, b och c,
taxeras, hvaremot orterna d och e, som gått med förlust, blifva fria
från skatt. Härigenom skulle han således komma att taxeras högre
än om han fått draga förlusten från behållningen. Detta förutsätter
åter att hela affären skall skötas så, att resultatet af densamma på hvart
och ett af de särskilda ställena blifver bestämdt för sig. År det då den
ärade talarens mening, att filialhandeln skall krediteras för allt hvad
der säljes och debiteras för allt ''hvad densamma erhåller från hufvudkontoret,
samt skilnaden blifva bruttoinkomsten, från hvilken ^naturligen
då omkostnaderna, åtminstone på filialen, skola dragas? Men
skall affären blifva fri från alla kostnader, som drabba hufvudkon -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring toret? Jag tror icke att sådant kan vara billigt. Vill man nn em el

afvilllil?-C~lerh<l gå dem!a ,va8'' “ är man. då äfven beredd att utsträcka konsestadgan.
^enseraa och lata egaren, i tall omständigheterna dertill föranleda,
(Forts.) Vld ett,.ellei: a™at åt filialkontoren afstå tillgångarne till gäldenärernas
förnöjande; och detta på det sätt, att de filialer, som gjort
betydliga förluster, skola fa göra cession, utan att de andre, som

hak v“st,’ deraf skola hafva någon känning? Jag tror likväl icke
att detta kan vara meningen.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar med
att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr C. A Larsson: Jag tvifla!- visst icke på, att denna
Kammare nu liksom vid de två sista riksdagarne skall bifalla den
... . Andersson föreslagna, nyttiga och nödiga förändring i BeMllningsstadgan;
men da Utskottets ordförande sökt bortresonnera
äfja de skal, som legat till grund för hans motion, så torde det vara
angefaget att i någon mån bemöta honom.

Herr Ordföranden nämnde bland annat, att nu gällande stadgande
i § 9 Bevillmngsstadgan om påförande af bevillning för bolag
de,- bolagets rörelse drifis, gälde endast bank-, jernväg!- och kana
bolag. Mom 2 i nämnde § stadgar emellertid, att bevillning skall
Påföra» annat bolag (än de i mom. 1 omtalade bank-, jernväg!- och
kanalbolagen) der bolagets rörelse hufvudsakligen, å en eller flere
orter drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas der
bolaget har sm styrelse. “ Stadgandet om orten för bevillningens
påförande galler således alla bankbolag; bevillningen skall erläggas
åt dem i de särskilda kommuner, der rörelsen drifves. Att så sker
ligger äfven i sjelfva begreppet bolag. Ty hvad är ett bolag? En
association af tva eller flere personer, som genom frivillig öfverens °

^ eJ"rbUfdlt Slg,att *°5 sa elIer så niycket penningar bedrifva
en viss affär t. ex. skogsafverknmg, spanmålshandel o. s. v., och
latit i vederbörande domstols inteckningsprotokoll intaga det dem

Pnö! ;mfUF-aa ada k0lrakt1 Föf ett bolag» existens fordras således
endast tva individer. Men kan det väl vid sådant förhållande förefinnas
en så himmelsvid skilnad mellan dessa två personers rättigheter
och skyldigheter, hvilka kalla sig tillsammans bolag, och eu
“ person, som kanske har tio gånger större rörelsekapital och
... t gånger större affarer — att, under det denne senare skall för
orelsen i dess helhet skatta i den kommun der han är mautalsskrifven,
bolaget skall paföras bevillning i förhållande till rörelsen
sar*kllda 01''terna. Jag för min del kan åtminstone icke finna
S vkl nad - iVi a pa rättvis grnnd- Skulle man rätta sig efter

ochd«nSTarra ten Sage,ri so™ ,Iagt orden i 111 unnen på Utskottet
och sekt gorå denna enkla och klara fråga så invecklad som möjligt,
sa skulle man visserligen kunna tro att den föreslagna förän maSen

Tk,lgheje? SH1.e Vara nastau omöj% att tillämpa. Kamdn“er
det. 0bdllSt-o att ei1 person, som drifver en rörelse

skull; I a ''; rSt Pa odet ena och förlust På det andra, ej
skulJe fa draga åt forlusten tran vinsten och slippa med bevillning

foi ofverskottet, om sådant uppstår. Jag deremot kan icke inse rätt’

Torsdagen den 21 Mars. 25

visan häraf. Om rörelsen på ett ställe gått med vinst, bör behållningen
äfven der beskattas, fastän på annat ställe uppstått förlust;
men ej böra vinst och förlust få qvittas, och således den skattskyldige
möjligen gå helt och hållet fri från all skatt. Sådan förmån
tillkommer ej bolag; och hvarföre skall den då tillkomma den enskilde,
som, efter hvad jag redan visat, ofta kan drifva vida större
affärer än bolaget. Den enskilde bör i detta hänseende ej åtnjuta
större förmåner än bolaget; båda böra af samma grund beskattas
efter samma princip. Kammarrättens exempel om köp af spanmål på
en ort och utskeppning på en annan, utan att säljaren vet på hvilka
spanmålssäckar han vunnit eller förlorat, bevisar ingenting; taxeringsmyndigheten
i den ort, der spanmålen uppköpts och magasinerats,
afgör, på grund af hans kända inkomst på affären, huru högt han
för densamma skall beskattas. Men icke bör han slippa ifrån all
skatt derföre att det icke kan afgöras, på hvilka partier af varan
han gjort förlust eller vinst. Bolaget har ej dylika privilegier, den
enskilde som drifver affärer på olika ställen bör derföre ej heller
rättvisligen göra anspråk derpå. Hvad slutligen angår Kammarrättens
fårskinnsexempel, så är detta mera narraktigt än bevisande;
det vederlägger sig sjelf.

Jag hoppas, som nämndt, att Kammaren nu, liksom i fjol och
året förut, skall bifalla Herr Aug. Anderssons motion. Herr Aug.
Peterssons förslag vill jag deremot icke hålla på, då det dels ej ätsa
omfattande som Herr Aug. Anderssons, dels ej vunnit något understöd
i Kammaren. Jag anhåller således för min del om bifall till
Herr Aug. Anderssons motion.

Herr Granlund: Jag kan för min del visserligen icke neka
till, att äfven jag fruktar att det nu föreliggande förslaget, om det blefve
lag, möjligen till en början vid tillämpningen skulle framkalla många
beskattningstvister mellan kommunerna; men det oaktadt kan jag
icke medgifva det vara rätt att, såsom nu sker, en person skall
kunna drifva huru storartade affärer som helst inom huru många
kommuner som helst, utan att för rörelsen skatta på mer än ett
enda ställe, och detta kanske just det, der rörelsen är relativt minst,
ehuru sjelfva hufvudkontoret der är beläget.

Jag har särdeles fästat mig vid förhållandet med en affärsman
inom en af de städer, hvilka jag har den äran att representera,
nemligen Vadstena. Der drifves af en person, som har sin bostad
här i Stockholm, en större spanmålshandel; han eger och disponerar
derstädes storartade magasin och torkria, och i och för rörelsen erfordras
ej obetydligt arbetsfolk in. m. Men för denna hans filialafdelning
är han icke inom kommunen beskattad. Så är förhållandet
utmed kanallinie!!. På flera ställen drifver samma firma större affärer,
men är endast beskattad i Stockholm.

Om nu det arbetsfolk, som gagnas vid dessa filialafdelningar och
som måhända ofta ditflyttat i och för den affären, skulle genom vexlande
konjunkturförhållanden blifva utan arbete och falla kommunen
till last, så bidrager icke ej heller här firman till kommunens fattigvård.

N:o 25.

Om ändring
af § 9 i Bevillningsstadgan.

(Forts.)

Nso 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring _ Kammarrätter! säger, “att Bevillningslagen har till hufvudsakaf,
fn9-1 Se''^^ ändamål att bereda statsverket inkomst genom en för de skatt*
stadgan. ^y^ige rättvis och jemlik beskattning, men ej att reglera kommu(Furis.
)'' nalbeskattningen“. Ja, men bevillningen ligger ju till grund för
kommunalbeskattningen, och då är det icke mer än rättvist, att sådan
e affärsmän, hvilka hafva, så att säga, en fast affär i eu kommun,
också erlägga behörig skatt derför till samma kommun, fastän icke
firmans chef derstädes är skattskrifven. Visserligen måste de personer,
som sköta affären och likasom andra äro derstädes skrifne, betala
skatt; men oftast äro icke ens desse skattskyldige till den kommun
der rörelsen hufvudsakligast bedrifves, ehuru hufvudkontoret är
beläget å annat ställe.

Jag kan icke tänka mig-, att så ofantligt stora svårigheter böra
törefinnas i och för beviilningstaxeringen härutinnan, för att kunna
bedöma den förtjenst, som en person, hvilken drifver affärer på
olika ställen, kan på hvarje ställe af sin rörelse ega. Jag vet icke
hvad som nu mera ligger till grund för bevillningsberedningens förslag
eller taxeringskomiterades åtgärd vid alla andra taxeringar annat,
än att på grund af omfattningen af den rörelse en person bedrifver,
konjunkturer, prisförhållanden o. d. antaga ett visst belopp,
såsom hans inkomst, och för detta beskatta honom. Då det är tydligt,
att detta bör gälla hvilken affärsman som helst — ty det lärer val
höra till sällsyntheterna, att en sådan person medelst sina böcker
visat sin affärsställning — sä tror jag för min del icke att tillämpningen
af motionärens framställning skulle blifva så svår som här uttalats.
Att motstånd skulle möta i och för antagandet åt förslaget, är
naturligt, och vi veta alla hviiket motstånd egde rum, då det var
fråga, om att taxera kanalbolag och bankbolag för rörelse på flera
särskilda ställen, men detta har dock gått för sig ganska bra. Den
näst föregående talaren anmärkte, att då sådan läte sig göra beträffande
bolag, så borde samma tillämpning kunna försiggå beträffande
den enskildes affärsverksamhet. Enligt Bevilluingsförordningens nu
gällande föreskrifter få t. ex. tre personer, om de tillsammans i bolag
drifva en affär på åtskilliga ställen, derför skatta på de särskilda
ställena, men om en person drifver en dylik rörelse på olika
ställen, så inträffar icke med honom enahanda förhållande, oaktadt
han på rörelsen använder måhända tjugu gånger större kapital, än
nämnda tre personer till sammans användt. Jag yrkar bifall till
motionärens framställning.

Herr Lundberg: Hvad Utskottets ordförande yttrat i afseende
på filialafdelningar för spanmålshandeln, utmärker, att han origtigt
uppfattat mitt yttrande. Jag anhåller derföre att få erinra, hurusom
jag förklarade min åsigt vara den, att, om en person, hvilken på
särskilda ställen idkade handel, på ett ställe gjorde förlust och på
ett annat vinst, hans bokföring antagligen vore sådan, att ingenting
hindrade, att ju icke förlusten på det ena stället finge afskrifvas från
den vinst, som han på annan plats haft, och att det förhållande, att
eu person på särskilda ställen påföres inkomstbevillning, alldeles icke
home hindra, att rättvisa härutinnan honom vederfores. Stundom

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

torde ock vara svårt, om icke omöjligt, att bestämma på livilket ställe om ändring
handelsrörelsen förnämligast idkats. Härjemte anhåller jag att få k af §9 i Benyo
fästa uppmärksamheten derå att, enligt min uppfattning, bevillningsförordningen,
sådan den är för närvarande, finnes tydlig derut- (g
innan, att en fabriksegare skall beskattas på hvarje ställe, der fabrik
är belägen; och då sågverk författningsenligt äro att hänföra till
fabriksanläggningar, så följer deraf, att sågverksegaren skall beskattas
inom den kommun, der sågverket är beläget.

Herr And Persson: Äfven jag anhåller att få yrka bifall till
motionärens framställning. Då man här åberopat åtskilliga exempel,
ber jag att till dem, som hittills framclragits, ytterligare få lägga ett.

Om t. ex. eu handlande i Landskrona drifver rörelse icke allenast
der, utan jemväl i de öfriga skånska städerna, så frågar jag,
huru skall det blifva möjligt för taxeringskomitén i Landskrona att
beskatta honom för inkomst af den rörelse, som han sålunda idkar
i de öfriga städerna? Sådana exempel kunna i mängd anföras, ty
affärsverksamhet på olika ställen är i våra tider något, mycket vanligt.
Jag tror deremot icke att det skall blifva omöjligt att, till
exempel, med afseende på den rörelse, som en handlande bedrifver
i städerna Helsingborg och Malmö, taxeringskomitéerna derstädes skola
kunna med hänsyn till den der idkade rörelsens omfattning, tullafgifter
o. s. v. bedöma hvad personen i fråga kan förtjena på de särskilda
ställena. I afseende å det exempel Utskottets ordförande framdrog
rörande spanmålshandel på olika ställen, ber jag endast att få erinra,
att det är lika omöjligt för taxeringskomitén i det samhälle eller
den stad, der eu sådan handlande drifver sin hufvudsakliga rörelse
eller har sitt hufvudkontor, att beräkna hans inkomster, som för taxeringskomitéerna
inom de samhällen der filialrörelse bedrifves. Ty
om icke personen sjelf trovärdigt uppgifver sin årsinkomst, så skall
det blifva omöjligt för andra att ens beräkna, till huru stort belopp
den sannolikt uppgått.

Herr Wistelius: Det mål, motionären vill vinna derigenom,
att den, som idkar näring eller utöfvar rörelse inom flere kommuner,
påföres bevillning och belöpande kommunalskatt pa hvarje sadant
ställe, skulle blott leda till tvist och orättvisa, ty svårligen skulle
man kunna bestämma, huru mycket på hvarje ställe vore det råtta,
livilket deremot, då debiteringen sker på ett ställe, lättare låter sig
göra genom uppfattning af hela rörelsens omfång. Huru mången
landtman sysselsätter sig ej nu med uppköp åt landtmannaprodukter,
livilket verkställes dels på landet, dels i staden; huru skall han kunna
på flere ställen rättvist taxeras? En fabrikant tillverkar vagnar Handsorten,
har af dessa upplag i Stockholm och andra städer, säljer möjligen
flere dylika på upplags- än tillverkningsorten! År man säker
på att genom fördelningen staten får sitt, och är det troligt att fabrikanten
sjelf blifver belåten med de påförda utskylderna? Frihet i handel
och vandel, utan allt bönhaseri, är det bästa, och detta vinnes
genom nuvarande stadgandes bibehållande; det ena får jemna ut det

N:o 25. 28 Torsdagen den 21 Mars.

Om ändring andra, och detta länder bäst till allas belåtenhet; jag yrkar bifall till
af § 9 i Be- Utskottets afstyrkande utlåtande.

vilhiings S(Forts!)

• ^C1T A- Larsson; Jag skall bedja att få betyga Herr Wistelius
min tacksamhet för de skäl han anfört, enär dessa varit de bästa,
som man under denna diskussion fått höra; ty hvarken mina
eller motionärens skäl hafva varit så talande som hans. Det vore
nemligen ganska eget, om t. ex. en bonde från landsorten, som toge
sig före att uppköpa spanmål på landsbygden och sedermera dermed
drifva affärsrörelse i hufvudstaden, icke skulle blifva beskattad både
ibeyillnings- och kommunalväg på båda ställena. För öfrigt ber jag
få erinra, att de af Herr vice Talmannen anförda exempel, sådana de
derefter af Herr Lyttkens ytterligare uttalades, rörande de oegentiiga
beskattningsförhållandena inom vissa delar af landet, hänföra sig just
till bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf och att, om nämnda §
blefve ändrad, förhållandena skulle gestalta sig på ett helt annat sätt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf först
proposition på bifall till Utskottets hemställan i mom. a), rörande
Herr Aug. Petterssons motion, och derefter på yrkandet att nämnda
hemställan måtte afslås och i stället motionen bifallas; och förklarade
Herr Talmannen sig anse den förra propositionen hafva blifvit med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf en
omröstningsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades och
anslogs:

Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 6:te
punkten mom. a) af utlåtandet N:o 6

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Herr August Petterssons ifrågavarande motion.

Omröstningen företogs och utföll med 50 ja mot 70 nej; varande
alltså beslut fattadt i enlighet med nej-propositionen.

Derefter gåfvos propositioner å de yrkanden, som förekommit
beträffande mom. b), nemligen dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels på afslag å samma hemställan och bifall i stället till
Herr And. Aug. Anderssons ifrågavarande motion; och som den senare
propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade alltså berörda
motion blifvit af Kammaren bifallen.

, Efter föredragning slutligen af punkten 7, deruti Utskottet för
Riksdagen anmält, att Utskottet framdeles, sedan statsverkets behof

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

blifvit utredda och bevillningssumman bestämd, kornme att göra
den slutliga framställning i förevarande ämne, hvartill förhållandena
kunde föranleda, anförde

Herr vice Talmannen Wijk: Herr Grefve och Talman! Mine
Herrar! I mitt yttrande vid andra punkten af detta betänkande har
jag till min ledsnad funnit, att jag begagnat orätt tabell i förberedande
skattejeinkningskomiténs utlåtande och följaktligen kommit
att lemna eu felaktig uppgift angående den bevillning för jordbruksfastighet,
som år 1875 influtit i de tre nordligaste länen. Men då
denna enda punkt redan blifvit af Kammaren afgjord, har jag icke
tillfälle att nu ingå i någon vidare diskussion öfver densamma, utan ber
endast iä tillkännagifva att vid justeringen af dagens protokoll jag
icke skall underlåta att berigtiga den felaktiga uppgiften.

Den under föredragning varande punkten blef derpå lagd till
handlingarne.

§ 8.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 22, i anledning af väckta
motioner dels om lagstadgande rörande sådane medlemmar af svenska
kyrkan, hvilka icke äro döpte och konfirmerade i enlighet med samma
kyrkas lagar, dels ock om underdånig skrifvelse i ämnet.

Uti särskilda till Lag-Utskottet remitterade motioner, från Första
Kammaren af Herr Frith. Grafström (N:o 7) och från Andra Kammaren
af Herr Erik Westin (N:o 140), hade blifvit yrkadt, uti den
förra, att en lag måtte stiftas, så lydande:

“Den som ej är döpt och ej konfirmerad, på sätt som svenska
kyrkans lagar gilla, må ej deltaga i kyrkostämma eller i prestval
eller i val till elektor för utseende af ombud till kyrkomöte, men
åtnjute för sina borgerliga angelägenheter den fördel, som lagen för
främmande trosbekännare af den 31 Oktober 1873 i §§ 4, 5, 8 innehåll
er

och uti den senare, “att Riksdagen måtte besluta aflåtande till
Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse, innefattande anhållan, att Kongl.
Maj:t ville, med bibehållande af obligatorisk religionsundervisning,
gå i författning om upphäfvande af de lagstadganden, som göra konfirmation
och nattvardsgång till vilkor för äktenskaps ingående och
borgerliga rättigheters åtnjutande®.

Utskottet, som i förevarande utlåtande yttrat sig öfver båda
dessa motioner, hade dels hemstält:

l:o att Herr Westins motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; dels ock, med anledning af hvad Herr Grafström
i sin motion anfört, föreslagit

2:o att Riksdagen måtte för sin del besluta följande

Förordning, angående sådana medlemmar af svenska kyrkan,
hvilka icke på sätt, samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerade
och begått Herrans nattvard:

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
döpte eller
konfirmerade.

N:o 25.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifoit
döpte ock
konfirmerade.

(Forts.)

Torsdagen den 21 Mars.

“Hvad i 4 § af Kong''!, förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 finnes stadgadt derom, att
främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska
kyrkan sig anmält, icke ega deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut, vare äfven tillämpligt på medlemmar af svenska kyrkan,
som icke på sätt, samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerade och
begått Herrans nattvard.

Vill medlem af svenska kyrkan, som icke begått Herrans nattvard,
. ingå äktenskap med annan medlem af samma kyrka, skall det
ske inför borgerlig myndighet på det sätt och i den ordning, som
bestämmes i 4 och 5 §§ af Kongl. förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873.

1 afseende på den borgerliga myndighetens skyldighet att för
anteckning i kyrkobok göra anmälan om de inför densamma afslutade
äktenskap galle i tillämpliga delar hvad i 9 § af sistnämnda
Kongl. förordning föreskrifves“.

Enligt anteckning å utlåtandet voro mot Utskottets förslag i
punkten 2 reservationer inom Utskottet anmälda:

dels af Grefve Mömer;

dels af Herr Samzelius, som för sin del yrkat, att Riksdagen
måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och, efter Kyrkomötets hörande, i ämnet till Riksdagen aflata
nådig proposition till sådana lagstadganden, hvarigenom rättighet
beredes medlem åt svenska kyrkan, som icke, på sätt samma kyrka
godkänner, blifvit konfirmerad och begått Herrans nattvard, att ingå
äktenskap med annan medlem af samma kyrka, utan att behöfva
derutur tråda";

dels ock af Herrar Fröberg, Stråle och Thomasson.

Efter det Utskottets hemställan i punkten 1 blifvit föredragen,
yttrade

Herr Torpadie: Jag anhåller, Ilerr Grefve och Talman, att
Ni hos Kammaren ville göra den hemställan, huruvida icke nu jemväl
andra punkten af Utskottets betänkande kunde föredragas och diskussionen
sålunda få röra sig om båda punkterna på en gång. Under
förhoppning om bifall till denna min hemställan, får jag anhålla att
Herr Grefven och Talmannen sedan åter ville lemna mig ordet för
att jag må få vidare yttra mig i frågan.

Med bifall till Herr Torpadies framställning, beslöt Kammaren,
att utlåtandets båda punkter skulle i ett sammanhang behandlas,
hvadan äfven punkten 2 nu föredrogs; och anförde derpå

Herr Torpadie: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Jag

skyndar att tillkännagifva, innan diskussionen går längre, att vid den
slutliga redaktionen af Utskottets förslag i andra punkten, denna erhållit
en lydelse, hvarigenom ett misstag möjligen skulle kunna uppstå,
derigenom att man skulle vilja tillämpa första momentet i andra

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

punkten på sådana medlemmar af svenska statskyrkan, som ännu Om lagstifticke
uppnått den ålder, att de kunnat konfirmeras eller begå Herrans ang’
lieliga Nattvard. Detta är naturligtvis icke Utskottets mening, men
då en sådan slutsats kunde dragas af de nuvarande ordalagen, får kyrkan, som
jag i likhet med hvad som skett i Medkammaren och efter rådgö- icke Uifrit
ring med öfrige medlemmar inom Utskottet, Indika biträdt betänkan- dsPte oc]l
det, yrka bifall till Lag-Utskottets förslag icke mindre i första utan e‘

äfven i den andra punkten med den ändring dock, att andra mo- ( 01,s'')
mentet i andra punkten får följande lydelse:

“Hvad i 4 § af Kongl. förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 finnes stadgadt derom, att
främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska
kyrkan sig anmält, icke ega deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut, vare äfven tillämpligt på medlemmar af svenska kyrkan,
som, ehuru till myndig ålder komne, icke på sätt, samma kyrka godkänner,
blifvit konfirmerade och begått Herrans Nattvard."

Herr Westin: Herr Talman! Mine Herrar! På samma gång

jag uttrycker min tacksamhet mot Utskottet för det understöd det i
viss mån gifvit min motion, får jag säga, att jag icke i allt kan gilla
det slut, hvartill Utskottet kommit, utan får på grund af de skäl,
som blifvit i Herr Samzelii reservation anförda, yrka afslag på Utskottets
hemställan och bifall till nämnda reservation.

Herr Torpadie: Jag skulle icke hafva motsatt mig det af den
siste talaren framstälda yrkande om bifall till Herr Samzelii reservation,
derest icke, åtminstone enligt min uppfattning, i densammas
godkännande skulle ligga en fara. Om jag nemligen icke missförstått
den ärade reservantens mening, går denna derpå ut, att civiläktenskapet
skulle komma att medgifvas eu hvar, som deraf ville sig
begagna, utan att derför blifva obligatoriskt för alla, efter min uppfattning
det sämsta slag af civiläktenskap. Lag-Utskottets förslag
har deremot, efter min tanke, ett stort företräde framför reservationen
deri, att, jemte det skydd, som lemnas kyrkans bekännelsetrogna
medlemmar, tillfälle att ingå civiläktenskap lemnas alla dem, som,
ehuru afvikande från kyrkans lära, likvisst icke ur kyrkan utgått.

Den ärade reservanten har sagt, att detta skulle vara att låta dem
köpa den naturliga rättigheten att ingå äktenskap. Jag ber att få på
det bestämdaste bestrida en sådan slutföljd af Utskottets förslag.

Det finnes ingalunda ett sådant kausalsammanhang mellan första och
andra momentet i Utskottets förslag i andra punkten. I första momentet
talar Utskottet om alla de myndige medlemmar af svenska
kyrkan, som icke vilja låta konfirmera sig, och bestämmer påföljden
häraf. Någon påföljd måste väl detta hafva, ehuru af kyrklig art;
några påföljder af annan art böra deremot efter min tanke icke ifrågakomma.
Härefter säger Utskottet i andra momentet af samma punkt:

“Vill medlem af svenska kyrkan, som icke begått Herrans Nattvard,
ingå äktenskap med annan medlem af samma kyrka, skall det ske
inför borgerlig myndighet". Här är det således icke kyrkan, som
ger sin välsignelse åt äktenskapet, och man kan ju således icke heller

Nso 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstift•
ning ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blijvit
döpte och
konfirmerade.

(Forts.)

-saga att rättigheten att ingå ett sådant äktenskap blifvit köpt från
kyrkan.

Hade man i stället föreslagit eu lag som gånge derpå ut, att den
som icke ville låta konfirmera sig eller begå Herrans Nattvard, skulle
det oaktadt få ingå äktenskap som finge beseglas med kyrkans välsignelse,
men med den påföljd, som omförmäles i §:ns 1 mom., då
hade nämnda beskyllning måhända varit befogad. Nu är icke detta
fallet.

Det har också blifvit sagdt — icke af reservanterne, men af någon
annan — att det vore en abnorm lag, som vi i detta fall skulle
få. Jag medgifver villigt och gerna detta; men jag hemställer till
Herr Talmannen, om icke, då förhållandena äro abnorma, lagstiftningen
också måste blifva det. Man kan icke längre blunda för det
faktum, att det finnes ett mycket stort antal dissenters, som blott i
legalt hänsende tillhöra svenska kyrkan. Bland dessa ingås nu många
äktenskap, som icke af lagen anses giltiga. Inom dessa äktenskap
födas barn som växa till. Enligt min föreställning ligger det verkligen
mycket stor fara uti att icke genom lagstiftningen söka bereda
dessa dissenters de förmåner, som man ändå i längden icke kan beröfva
dem, till exempel rättighet till äktenskaps ingående med mera.

Man har äfven anmärkt, att någon egentlig fara icke vore förhand,
om ock Utskottets förslag förkastades; men,.mine Herrar, är
det då först sedan faran är inne, som man bör stifta lag mot densamma?
Jag tror tvärtom, att förståndigt folk söker att bereda sig
på och förekomma en hotande fara genom en ändamålsenlig lagstiftning.

Fastän nu denna fråga genom Första Kammarens afslag å Utskottets
hemställan i punkten 2 redan förfallit för denna riksdag,
upprepar jag dock mitt yrkande om bifall till samma punkt, sådan
jag nyss formulerade densamma. Jag anser det nemligen af stor
vigt att denna Kammare genom ett sådant beslut ville afgifva en
opinionsyttring i en fråga, hvilken — jag dristar säga det, fullt öfvertygad
om att derigenom hafva uttalat icke en fras, utan en verklighet
— tillhör antalet af dem som icke kunna fälla.

Herr Thomas son: Jag anser att den betänksamhet och varsamhet,
som i fråga om all lagstiftning bör iakttagas, är i främsta
rummet af nöden då det gäller kyrkliga förhållanden. Med denna
uppfattning har jag icke dristat att utan närmare, grundlig utredning
med min röst bidraga till en i det bestående så djupt ingripande
förändring som den nu föreslagna, hvarföre jag reserverat mig mot
Utskottets förslag i andra punkten. Utom det att jag icke förmår
beräkna de verkningar som den af Utskottet formulerade lagen skulle
i kyrkligt och sedligt hänseende kunna åstadkomma, är det mig ur
rent principal synpunkt motbjudande att ingå på ett förslag som
hyilar på en kompromiss, ett ackord mellan svenska kyrkan och
sådana dess medlemmar, som icke i allo vilja godkänna dess läror.
Jag ber Utskottets vice ordförande om ursäkt att jag karakteriserar
Utskottets förslag, om icke såsom ett köp, åtminstone såsom en kompromiss.
Den svenska kyrkan skulle nemligen, enligt förslaget, säga:

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

jag- fordrar visserligen af mina bekännare dop, konfirmation och
nattvardsgång; men jag efterskänker denna fordran för sådana af
mina bekännare som icke vilja ingå på den, mot det att de, å sin
sida, afstå från rättigheten att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut. År nu läran om dopet och nattvarden, såsom
Herr Grafström sjelf kallar den, en af svenska kyrkans fundamentallagar,
så kan kyrkan, synes mig, icke göra en sådan eftergift för
huru högt pris som helst, utan att förneka sig sjelf. År åter dopet
och nattvarden för svenska kyrkan såsom sådan något oväsentligt,
så torde icke kyrkan för en sådan eftergift, om den då kan så kallas,
hafva rätt att fordra vederlag. Är en och hvar lika god medlem af
svenska kyrkan, vare sig han är konfirmerad eller icke, så böra ock
kyrkans alla medlemmar hafva lika rätt att deltaga i vården af kyrkan
och dess angelägenheter, och detta så mycket hellre som de
alla hafva lika skyldighet att deltaga i utgifterna för kyrkliga ändamål.

Men om jag af dessa skäl icke kunnat biträda Utskottets förslag
skulle jag deremot kunnat möjligen hafva varit med om en sådan
skrifvelse som den af reservanten, herr Samzelius förordade — ehuru
jag icke kan gilla hans motivering, — dock endast under förutsättning-,
att under den diskussion jag förväntar, giltiga skäl komma att
gifvas för behofvet och ändamålsenligheten af en lagstiftning i det af
motionären angifva syftet.

Då emellertid frågan redan fallit för denna riksdag genom Första
Kammarens beslut, så inskränker jag mig till att för närvarande
yrka afslag å Utskottets förslag i andra punkten.

Om lag stiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan som
icke blifva
döpte och
konfinner a de.

(Forte.)

Herr Linder: Utskottet har här hemstält, att de medlemmar

af svenska kyrkan, som icke vilja foga sig i kyrkans ordning så
att de låta konfirmera sig och begå H. H. nattvard, af det skäl, som
kändt är, att de omfatta från kyrkans läror afvikande religionsåsigter,
måtte, oaktadt de icke vilja ur kyrkan utträda, likväl i så måtto
anses såsom kyrkans medlemmar, att de få stå qvar deri, men icke
deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut, äfvensom att,
beträffande sådana personer med nämnda qvalifikationer, Indika vilja
ingå äktenskap, de må få göra det inför borgerlig myndighet på det
sätt och i den ordning, som bestämmes i 4 och 5 §§ af Kong!. Förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 Oktober 1873. Jag kan icke neka, att den bestämmelse,
som Utskottet i lista mom. af 2:dra punkten föreslagit, förefaller som
ett slags straff eller böter för en sådan tredskande medlem af svenska
församlingen, hvarom här är fråga; och jag anser det icke vara fullt
förenligt med kyrkans värdighet, att hon skulle tillåta sig att på
detta sätt bestraffa sina låt också vara ohörsamma och olydiga barn,
enär verkan af en sådan bestraffning utan tvifvel skulle i dessa personers
sinnen verka till förbittring men icke förbättring. Jag menar
sålunda, att den utväg, Utskottet här anlitat, icke skall leda till det
afsedda ändamålet; den skall icke bidraga till att hos ifrågavarande
Andra Kammarens Prot. 1878- N:o 25.

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit.
döpte ock
konfirmerade.

(Forts.)

församlingsmedlemmar ingifva den föreställning, att kyrkan härigenom
velat visa dem någon tolerans utan tvärtom.

Hvad vidare beträffar mom. 2 af denna punkt, hvari föreslås,
att ifrågavarande församlings medlemmar, derest de vilja ingå äktenskap,
skulle få göra det inför borgerlig myndighet på det sätt och
i den ordning, som för dissenters nu är föreskrifvet, så, om vi anlita
denna utväg, hafva vi dermed i den svenska evangeliskt-lutherska
kyrkan infört civiläktenskapet, fastän vi gjort det på indirekt väg.
Såsom Kammarens ledamöter torde erinra sig, förelåg till behandling
vid en föregående riksdag af denna valperiod ett förslag om införande
i den svenska lutherska kyrkan åt civiläktenskapet; men Kammaren
afvisade då med mycken bestämdhet detta förslag; och jag
förmodar för den skull, att Kammaren icke nu kommit till eu motsatt
åsigt, den att införandet af civiläktenskapet är vare sig nyttigt
eller nödvändigt; lika som jag också förmodar, att när svenska kyrkans
egna representanter komma att taga denna fråga i öfvervägande, de
icke heller för sin del skola vilja ingå på något sådant. Särskild^
om jag icke alldeles misstager mig, vill jag erinra mig, att Lag-Utskottets
nuvarande vice ordförande med mycken beslutsamhet motsatte sig det
förslag, som förra gången väcktes om införande af civiläktenskapet
i vår kyrka. För öfrigt, äfven om man anser, att förslaget i detta
2:dra moment skulle vara lämpligt att upphöja till lag för den svenska
lutherska kyrkan, är att märka, att denna lagbestämmelse lider af
den svagheten, att hon träffar icke på långt när alla dem, som deraf
borde träffas. Ty här finnas nominel tillhörande lutherska kyrkan
åtskilliga personer, på hvilka stadgandet om de icke döpte, icke
konfirmerade och dem, som icke gått till H IL nattvard, ingalunda
vore tillämpligt; det finnes nemligen äfven sådana som äro döpte och
konfirmerade samt gått till IT. II. nattvard, men sedermera affalla
och omfattat sekteriska läror och på den grund blifvit föremål för
kyrkotukt inom de lokala församlingarna, d. v. s. sådana personer,
hvilka inför kyrkorådet hafva erkänt sig omfatta andra läror än
dem, som tillhöra den evangeliskt-lutherska kyrkan och derför blifvit
varnade och dermed stälde under den kyrkotukt, som lagen i sådant
hänseende anvisar. Vilja desse sistnämnde ingå äktenskap, kunna
de det efter Utskottets förslag icke. Ett äktenskap, som skall beneficeras
af kyrkan, måste vägras dem, emedan de icke äro inbegripna
i detta andra moment. Jag (inner .sålunda för min de!, att andra punkten,
sådan den nu föreligger, är otjenlig och icke ledande till det
ändamål, som utan tvifvel af motionären och måhända äfven af Utskottet
varit dermed afsedt. Staten har opåtaldt förklarat en äktenskaplig
förbindelse mellan hemliga dissenters för civilt giltig, men
kan icke tvinga kyrkan att för dess del med kyrklig vigsel bekräfta
en sådan förbindelse. Då nu härtill kommer, att frågan vid denna
riksdag fallit genom det beslut, Första Kammaren fattat, föreställer
jag mig, att i det skäligen otillfredsställande skick, hvari förslaget
nu befinner sig, denna Kammare skall finna en ytterligare anledning
till att nu icke skänka detsamma sitt bifall utan biträda det yrkande
som blifvit framstäldt om utslag å alltsammans.

Torsdagen den 21 Mars.

35 N:o 25.

Herr Torpadie: Jag anhåller om benägen ursäkt derföre, att Om lag stiftjag
åter dristar mig taga till ordet. Men jag är dertill uppkallad af ning ang.
nugra yttranden af den siste ärado talaren. Han sade, att de åt- medlemmar
gärder, som omförmälas i 1 mom. 2 punkten af det föreliggande be- °/ svenska
tänkandet, snarare äro egnade att framkalla förbittring, än förbättring. ZiTbiifrit
Jag kan emellertid icke inse, att fullt skäl förefinnes för ett sådant döpte och
påstående Ty hvarje straff framkallar icke ovilkorlig^ förbittring konfirmerade.
och jag ser icke, att det nu ifrågasatta straffet skulle åstadkomma (Forts->
denna verkan mer än andra, i synnerhet som det i och för sig icke
kan betraktas såsom ett straff, utan endast är en kyrkotukt, som
kyrkan vill använda mot sådana dess medlemmar, hvilka, ehuru de
affallit från hennes tro och bek ännelse, likväl icke vilja träda ut ur
henne. Mot mig rigtade samme talare dessutom en förebråelse derför
att jag biträdt detta lagförslag, under det jag likväl vid 1876 års
riksdag motsatte mig ett förslag i samma retning. Jag bestrider
icke, att f jag, med den :värme som stod mig till buds, talade mot
det . da framstälda förslaget; men jag försäkrar att, om en likadan
motion nu förelåge till behandling, jag lika lifligt som då skulle uppträda
deremot. Ty da var det helt kort och godt fråga om att införa
civiläktenskap mellan hvem helst, som ville begagna sig deraf,
hvaremot jag nu icke tillstyrkt annat, än utvidgande af den rättighet
att inga civiläktenskap, som redan nu finnes för personer som utträdt
ur kyrkan, äfven till sadana personer, som i sjelfva verket befinna
sig i samma ställning, med undantag endast deraf, att de icke lagligen
äro^ från kyrkan skilda. För min del kan jag icke finna någonting
vådligt härutinnan, och yrkar således fortfarande bifall till det
föreliggande förslaget, med den åt mig förut i detsamma föreslagna
ändring.

Herr Key: Om det i allmänhet är en regel att man vid alla
reformers genomförande måste veta att begränsa sina sträfvanden,
sa är det också visst att man vid hvarje reformarbete omedvetet får
vidkännas en viss begränsning af tidsförhållandena. En tid sysselsätter
sig mest med materiella reformer, en annan mera med rena
kultursträfvanden. Det kan måhända med skäl förevitas den nya
representationen att allt för mycket hafva sysselsatt sig med arbete
i det materiellas tjenst. Men anställer man eu efterräkning, så tror
jag dock, att äfven de andliga reformerna icke blifvit alltför mycket
förbisedda, åtminstone hafva icke så få blifvit förberedda, och jag
tror att åtminstone den Andra Kammaren icke i detta hänseende
skall behöfva stå sig så illa.

Gifva vi emellertid akt på huru det gått till särskildt med kyrkliga
reformer och .deras bringande till verkställighet i vårt land, så
år den vanliga vägen, att först väckes derom motion i någon af
Kamrarne, denna motion, ifall motionären icke tröttnar utan'' häller
ut, afstyrkes år från ar af Lag-Utskottet; härunder minskas reformens.
omfattning alltjemt i hopp att slutligen vinna nåd, vändes ut
och in, upp och ned, granskas och förändras. Slutligen efter alla
dessa om och men tillstyrker möjligen Lag-Utskottet motionen; den
bifalles i den Andra Kammaren, men afslås alltjemt i den Första och

N:o 25.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
dopte och
konfirmerade.

(Forts.)

Torsdagen den 21 Mars.

är således ändå fallen, då frågan för att blifva Riksdagens beslut
erfordrar begge Kamrarnes bifall. Skulle nu det sällsynta inträffa,
att en så beskaffad lagreform ändtligeu antages af begge Kamrarna,
så har den likväl efteråt kyrkomötets svåra skärseld att långsamt
genomgå. Och som nämnda möte sammanträder endast hvart 5:te
år, så torde Herfarae finna, att icke ens den mest betänksamme behöfvel-
frukta för några brådstörtade reformer på detta område.

Det nu ifrågavarande alltför inskränkta förslaget tillfredsställer
mig ingalunda; men jag anser det dock bättre än intet. Det gäller
nemligen här, att inom det religiösa området råda bot på ett missförhållande,
som försätter i en mycket skef ställning eu klass af svenska
kyrkans medlemmar, hvilken redan vuxit ut till ett betydligt och
beaktansvärdt antal — jag menar baptisterne. Nu — derom är jag
öfvertyga^ — komma åtskillige talare, som efter mig begärt ordet,
och fråga: hvarföre kunna då icke baptisterne träda ut ur statskyrkan
och bilda dissenterförsamlingar och såsom sådana komma i åtnjutande
af de rättigheter som dissenterlagen tillerkänner dem?
Härpå svarar jag: dessa olika troende kunna icke af samvetsskäl
ställa sig under dissenterlagens skydd, de kunna icke gå ut ur den
svenska statskyrkan, förrän dissenterlagen blifvit väsentligen förändrad.

Låtom oss nu se efter, huru stort antalet är åt dessa baptister,
som fortfarande tvingas att tillhöra den svenska kyrkan. Enligt fullt
tillförlitliga statistiska uppgifter i detta afseende, utgjorde antalet
baptister vid 1877 års början icke mindre än 11,645. 1 de söndags skolor,

som i sammanhang med baptistförsamlingarna äro upprättade,
undervisades under året 17,383 barn och af dessa 1,724 i baptisternes
egna skolor. Under år 1876 ingingos bland baptisterne 23 äktenskap
utan presterlig vigsel, och vid årets slut voro odöpta 2,520 barn,
icke konfirmerade 651. Bland baptisterna i Sverige hade under sistnämnde
år för egna och välgörande ändamål insamlats den betydande
summan af 108,935 kronor.

Ytterligare kan jag med afseende å dessa så kallade äktenskap,
genom »offentligt aftal» hvilka »aftal» naturligtvis icke erkännas såsom
lagliga äktenskap, meddela att dessa som år 1870 voro 93, blott
6 år senare eller 1876 hade stigit till 247! Tänker man sig bort i
tiden till det kyrkomöte, som om 5 år sammanträder, (icke det kyrkomöte,
som i år skall försiggå) — huru många nya dylika äktenskap
skola ej under tiden blitva ingångna, och huru många af lagen såsom
äkta ej erkända barn framfödda!

Jag tror verkligen att denna fråga förtjena!- allvarligt beaktande
och att det är sant hvad den nästföregående talaren sade: denna
fråga är eu ibland dem, hvilka icke kunna falla.

Under ståndsriksdagarnes senaste period hade utbildat sig ett
verkligt missbruk, en storartad humbug, med så kallade »kulturfrågor».
Följden blef att ej blott popularitetsjägarne utan sjelfva de störa
frågorna råkade i misskredit. Sedermera har tidsamdan gått i en
annan rigtning till strid mot qvarvarande teodala förhållandet, till
kamp för likhet ej blott i politiska utan äfven i medborgerliga rättigheter
och skyldigheter. Kulturfrågorna hafva legat nere. Men dessa
frågor äro af oförgänglig art,, de äro af den beskaffenheten att de

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

viåste komma tillbaka på dagordningen tills de med växande styrka Om lagstiftframkallat
alltjemt ädlare, mera rent menskliga lagformer. niry) an3-

Mine Herrar! ett blifvande konservativt kyrkomöte bör icke fä
tillfälle att åberopa sig på att en fråga sådan som den föreliggande kyrkan, som
fallit i Riksdagens båda Kamrar. Derigenom skulle det göras särdeles icke blifva
beqvämt för kyrkomötet att helt och hållet motsätta sig all reform i d9l>tc och
den syftning, här är å bane. Jag anser derföre att något bör i denna ^onfirmerade.
sak åt oss atgoras. . v

Ehuru jag som sagdt ej är fullt nöjd med Lag-Utskottets förslag,
vill jag dock på nu angifna skäl med min röst biträda detsamma,
likvisst med den af Lag-Utskottets vice ordförande föreslagna förändring.

Herr Lyth: Herr vice Talman! Mine Herrar! För att icke onödigtvis
förlänga diskussionen anhåller jag att få instämma med reservanten
Herr Thomasson och med Herr Linder. Medan jag har
ordet vill jag dock tillägga några anmärkningar i anledning af den
näst föregående ärade talarens yttrande. Han sade att tiden nu snart
vore inne att försöka få fram de religiösa frågorna; och jag medgifver
att han i viss mån kan hafva rätt, ehuru jag icke vill gå in på
att ingenting under sista decenniet blifvit gjordt för deras lösning.
Kyrkomötet har ej sparat sina bemödanden i det hänseendet, hvarpå
beVis föreligga uti åtskilliga nya, ganska göda och nyttiga bestämmelser.
Men beträffande herr Grafströms föreliggande motion vågar
jag i motsats till den ärade talaren för min del tro, att tiden icke
är inne att stifta en sådan lag, som han önskat och Utskottet föreslagit.
Jag har nemligen ej förnummit, att någonstädes i vårt land
opinionsyttringar egt rum i den rigtningen att den, som ej blifvit
konfirmerad eller begått Herranso heliga nattvard, borde hindras från
att deltaga i kyrkostämma. Åtminstone har jag i den trakt, der
jag är boende, ej erfarit något, som påkallar ett sådant stadgande.

Personer, hvilka ega mot statskyrkans bekännelse och ordning stridande
åsigter, eller sådana, som ,ej blifvit konfirmerade, besöka
i allmänhet icke kyrkostämman. Ännu mindre visa de benägenhet
att derstädes göra sina åsigter gällande. Vid sådant förhållande
förefinnes ju icke något behof att lagstadga i ämnet. Jag är deremot
öfvertygad att, om en lagbestämmelse af den beskaffenhet, Lagutskottet
bär föreslagit, skulle utfärdas, dessa personer skulle känna
sig förorättade och blifva missnöjda. Så snart eu person ej definitivt
gått ur kyrkan, bör kyrkan för honom vara en kärleksfull moder,
som så länge som möjligt bör söka qvarhålla honom, men ej genom
onödiga lagbestämmelser skjuta honom ifrån sig. Dessutom innebär
Lag-Utskottets förslag den oegentligheten, att icke konfirmerade personer
likväl skulle få deltaga i prestval och val till elektorer för utseende
af ombud vid kyrkomöte, ehuru de ej finge deltaga i kyrkostämma.
De skulle sålunda bibehållas vid den vigtigare förmånen
att få deltaga i flera vigtiga val, men hindras från att i öfrigt bevista
kyrkostämma. Sådant tyckes ej väl stå tillsammans.

På nu anförda skäl anser jag det första momentet af det föreslagna
stadgandet för närvarande olämpligt och obehöflig!.

N:o 25.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
döpte och
konfirmerade.

(Forts.)

Torsdagen den 21 Mars.

Hvad deremot beträffar tindra momentet eller civiläktenskapets
utsträckning till sådana medlemmar af kyrkan, Indika ej blifvit döpta,
konfirmerade och begått Herrans heliga nattvard, så skulle jag visserligen
önska att någonting i den rigtningen kunde göras. Sålunda
anser jag att det så kallade nattvardstvånget för rättighet att ingå
äktenskap borde borttagas. Deremot synes det mig att likasom staten
numera fordrar ett minimum åt kunskaper hos sina medlemmar
— så borde äfven kyrkan hafva rätt att pröfva huruvida de af hennes
medlemmar, som vilja ikläda sig en familjefaders eller moders
ansvarsfulla kall, äfven äro i besittning af de härför nödiga religiösa
insigter och kunskaper. Men då denna fråga ännu ej torde vara fullkomligt
utredd, och jag befarar att, om Utskottets förslag blefve godkändt
och ett lagstadgande i enlighet dermed utfärdadt, sådant skulle
föranleda till ett alltför allmänt bruk af civiläktenskap i vårt land,
något som jag ej kan gilla och hvartill jag för min del ej heller vill
bidraga, så kan jag icke heller gilla denna senare del af förslaget;
utan yrkar således afslag å Lag-Utskottets föreliggande utlåtande i
dess helhet.

Herr Brodén: Herr vice Talman: Mine Herrar! Hvad man än
må säga om Herr Grafströms motioner, så väl den vid förliden riksdag
väckta, som den nu föreliggande, angående den kyrkliga behandlingen
_ af dem, som, ehuru stående inom kyrkan, likväl icke vilja
foga sig efter hennes ordningsstadgar beträffande dop, konfirmation
och nattvardsgång — en förtjenst, ett lofvärdt syfte hafva dock dessa
motioner, nemligen att vilja bibehålla vår svensk-lutherska kyrka
vid hennes egendomliga karakter, att genom oskadliggörande af
hvarjehanda inom henne befintliga, mer eller mindre främmande
element förekomma hennes affall från sig sjelf eller sammanblandning
med andra trossamfund. Herr Grafström vill att vår lutherska kyrka
skall motsvara sitt begrepp och sitt namn, lian vill att detta skall
vara detta; och deri instämma vi utan tvifvel alla. I sjelfva principen
torde således Kammaren icke hafva något att mot motionären
invända.^ Men då fråga blir, huru denna princip skall tillämpas,
huru målet skall vinnas, då — såsom nästan alltid — i liknande
fall skilja sig meningarne.

Herr Grafströms motion vid förra riksdagen innehöll, som bekant,
ett förslag till hvarjehanda åtgärder beträffande de i kyrkligt hänseende
traskande. Förslaget vann icke Riksdagens bifall; det ansågs
nemligen vara och var utan tvifvel allt för radikalt, det innebar en
oevangelisk hårdhet. Den ärade motionären har nu betydligt modifierat
samma framställning och säkerligen härigenom äfven lyckats vinna
pluralitetens af Lag-Utskottet förord för det väsentligaste af sitt
förslag. Det oaktadt har, som man vet, Utskottets betänkande i
Första Kammaren fallit. Hvad dess öde blir i denna Kammare, kan
jag icke förutse; men jag för min del kan icke bifalla det, utan
måste åtminstone i en punkt yrka afslag derå.

Af Utskottets motivering framgår att Utskottet icke tagit hänsyn
till för handen varande faktiska förhållanden eller åtminstone icke anfört
några sådana såsom grund för det slut, hvartill Utskottet kommit.

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

Det heter: “Att de medlemmar af svenska kyrkan, hvilka bekänna om Ugstiftläror,
i väsentliga delar stridande mot dem, hon omfattar, och på ning ang.
grund häraf vägra att underkasta sig hennes lagar och föreskrifter,
icke må deltaga i vården om hennes angelägenheter, finner Utskottet kyrlkan, som
vara icke allenast öfverensstämmande med kyrkans fördel utan äfven icke tufvit
betingadt af hennes oafvisliga rätt.*1 Bär är en princip uttalad, mot döpte och
hvilken i dess abstrakta allmännelighet icke mycket torde vara att konfirmerade.
invända, men som dock med största försigtighet måste tillämpas. (Forts’)
Man kunde nemligen, såsom den siste ärade talaren äfven gjort,
fråga, om tiden för nya lagstadganden i förevarande hänseende ännu
är inne. Det är mig visserligen icke obekant att på åtskilliga ställen,
särdeles inom de större städerna, icke få personer finnas, som undandraga
sig dop och konfirmation, men likväl vilja anses tillhöra kyrkan,
utöfva kyrkliga rättigheter och åtnjuta kyrkliga förmåner; men på
landsbygden är detta förhållande i allmänhet temligen sällsynt. Då
så är och om det dessutom förhåller sig så, som den nästföregående
ärade talaren anfört, att de personer i landsförsamlingarne, som icke
finna sig i kyrkans ordning, icke heller vilja göra sin röst gällande
i kyrkostämma, så är det föreslagna stadgandet om förlusten af denna
rätt enligt min åsigt öfverflödigt.

Utskottet säger vidare:

“Utskottet instämmer desto hellre i Herr Grafströms förslag, att
rösträtt vid kyrkostämma icke må sådana medlemmar medgifvas,
som en dylik rätt enligt 4 § i Kong!, förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 är frånkänd icke
allenast främmande religionsbekännare, utan ock dem, som till utträde
ur svenska kyrkan sig anmält. “ Jag tror likväl, att en skilnad, och
den ganska betydlig, måste göras mellan dem som antingen aldrig
tillhört svenska kyrkan eller ock ur henne utträdt och dem som
ännu i henne qvarstå. De senare, de i kyrkan qvarstående, måste
anses ännu intaga en afvaktande ställning, hvilken ju möjliggör, ja
kan låta hoppas deras fulla anslutning till statskyrkan, under det
de som utträdt ur kyrkan, just derföre att de tillhöra ett annat
trossamfund, i religiöst afseende stå under ett främmande inflytande,
hvilket inflytande äfven måste göra dem sjelfva mer och mer främmande
för luthersk bekännelse och luthersk kyrkoordning. De böra
således icke likställas dessa tvenne klasser.

Utskottet gör dock detta, och yttrar, troget sin motivering, i
klämmen: “På grund häraf får Utskottet dels hemställa l:o — — —
dels ock, med anledning af hvad Herr Grafström i sin motion anfört,
föreslå, 2:o att Riksdagen måtte för sin del besluta följande:

----Hvad i 4 § af Kong!, förordningen om kyrkostämma,

samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 finnes stadgadt derom
att främmande religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska
kyrkan sig anmält, icke ega deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut, vare äfven tillämpligt på medlemmar af svenska kyrkan,
som icke, på sätt samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerade och
begått Herrans nattvard.11

I likhet med flera föregående talare kan jag här icke instämma,
bland annat derför, att de klagomål, som på många orter försports,

N:o 25. 40 Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstift- öfver det så kallade konfinnationstvånget — jag tillåter mig att bening
ang. gagna detta ord, ehuru det kanske är något oegentligt- utan tvifvel
^svenska s^n^e geil0m ett sådant lagstadgande som det bär ifrågasatta på ett
kyrhan^ttm betänkligt sätt underhållas, och missnöjet med statskyrkan förblifva
icke biifvit oförminskadt, om icke stegras. Utskottet bär visserligen i ett senare
döpte och moment velat undanrödja ett besvärande binder för de okonfirmerade,
konfirmerade,. nemligen hindret att ingå ett lagligt äktenskap; men deremot bar
(Forts.) utskottet i nu behandlade moment velat ålägga dem en inskränkning,
som för dem blir lika svår att bära och i sig sjelf torde vara lika vådlig.
Det lättsinne och det skrymteri vid konfirmations undergående, hvaröfver
man på många orter hör klagas, skulle utan tvifvel komma att
oförminskadt fortfara, om uteblifven konfirmation skulle medföra
förlust af rätten att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut.
Det vore att införa ett nytt slags konfirmationstvång, icke bättre än
det nu varande, ty säkerligen skulle mången, trots all den tvekan och
alla de samvetsbetänkligheter, han kunde hysa mot att låta konfirmera
sig, hellre underkasta sig detta än förlora den i fråga varande rätten.

Hvad beträffar det följande momentet i Utskottets förslag, får
jag säga, att jag, i likhet med flera andra talare, som deröfver yttrat
sig, står den delen af förslaget mycket närmare. Jag har visserligen
vid 1876 års riksdag bestämdt uttalat mig mot civiläktenskapet till
den utsträckning, hvari det då föreslogs; men det var den gången,
såsom Lag-Utskottets vice ordförande nyss nämnde, fråga icke om att
utvidga möjligheten att ingå lagligt äktenskap för dem, som icke
egde rätt att ingå ett kyrkligt, utan om att göra civiläktenskapet
tillåtligt för alla svenska kyrkans medlemmar utan åtskilnad.

Det då framlagda förslaget var således af vida större omfång än
det nu i fråga varande.

Jag skulle visserligen vara benägen att instämma i den reservation,
som Herr Samzelius afgifvit; men då jag är öfvertygad om
att vår regering, utan någon påminnelse från Riksdagen, skall, när
tiden är inne oeh om hon finner så behöflig!, taga initiativet i denna
fråga, så vill jag icke heller göra något yrkande om bifall till denna
reservation, utan inskränker mig till att yrka afsteg å Utskottets
betänkande äfven i detta moment.

Herr O. B. Olsson: Ehuru jag icke heller för min del är fullkomligt
nöjd med Utskottets utlåtande, för såvidt Utskottet deri föreslagit
en inskränkning i en medborgerlig fri- och rättighet nemligen
i rätten att föra. talan å kyrkostämma, vill jag dock bifalla Utskottets
förslag. Jag hade önskat, att Utskottet gått något längre än
det gjort, men ett gammalt ordspråk säger: bättre något än intet.

Herr Key har nyss upplyst dels huru många baptister finnas
här i landet, dels ock huru många äktenskap bland dem ingås på
ett sätt, som vår teg icke erkänner. Det är, mine Herrar, ganska
betänkligt att så tillgår. Här i landet finnas nu en stor mängd barn,
som tillkommit under äktenskap som lagen icke erkänner och hvilka
i lagligt hänseende måste betraktas såsom oäkta i afseende å rätten
att taga arf. Jag för min del är fullt öfvertygad, att ett sådant
tillstånd icke kan länge fortfara. Då dessa barn i sinom tid måste

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

utgå från föräldrahuset utan rätt att taga arf efter sin fader, och i Om lagstiftstället
aflägsnare arfvingar framkomma med arfsanspråk och utdrifva n%ng ang.
modren jemte barnen ur boet, då, om icke förr, måste en reform i svetta
denna del af lagstiftningen vidtagas. Och jag. vill hoppas, att den som

tid icke är för långt aflägsen, då denna förändring sker; tv man må icke blifvit
besinna att den nya lagen, när den kommer till stånd, icke torde döpte och
tilläggas någon retroaktiv verkan, hvadan alltid olägenheter komma onjinncras t.
att vidlåda dem, hvilkas äktenskap blifvit ingångna före lagens trä- (''01ts'')
dande i verkställighet. Det är derföre min lifligt önskan att denna
förändring må ske så fort som möjligt.

Man har här i Kammaren, om icke just direkt sagt, dock gjort
anspelningar på att de statskyrkans medlemmar, som antingen icke
blifvit döpta, eller, om de blifvit det, sedermera icke låtit konfirmera
sig, hade frihet att utträda ur statskyrkan och bilda egna församlingar.
Detta är godt och väl, men man ma derjemte'' besinna hviska
vilkor som dermed äro förenade. Utträdet ur kyrkan kommer alltid
att för dem medföra stora utgifter. En sådan församling skall nemligen
aflöna sin egen församlingslärare och skollärare samt skaffa sig
församlingshus, grafplats med mera''dylikt. Då man nu vet att församlingens
medlemmar ofta äro vidt spridda, så kan man lätt föreställa
sig hvilka olägenheter och kostnader bildandet af egen församling,
skall för dem medföra. Att icke många sådana församlingar hafva
bildat sig är vid sådant förhållande icke underligt; detta skulle hafva
ådragit församlingarnes medlemmar alltför stora kostnader.

Här har af ett, par kyrkans män blifvit förordadt, att man skulle
hålla på den svenska evangeliskt lutherska kyrkan och skydda hennes
intressen. Just detsamma vill jag också, men till att lemna kyrkan
behörigt skydd hör enligt min åsigt just att gorå nödvändiga
reformer i tid, innan det blir för sent, och sålunda lemna olika tänkande
i religiöst hänseende medborgerliga rättigheter. Min tanke
är att äktenskapet icke har någon religiös natur, utan är endast
en verldslig institution, som icke kan betraktas från religiös synpunkt.

Jag vill till stöd för denna åsigt åberopa en kyrkofäder, hvilken
jag hoppas att ingen skall jäfva, nemligen Luther, hvilken rittryckt
just denna åsigt. Derjemte skulle det vara mig kärt om någon af
här närvarande kyrkans tjenare vill säga mig hvar det i Nya testamentet
står, att Kristus eller hans Apostlar befattade sig med äktenskap,
nemligen andras, utan då deraf blifvit en samvetssak såsom i
lista..Korinth. 7 kap. 12 vers.

Ända till dess jag kan blifva öfvertygad om att den heliga skrift
eller nya testamentet innehåller något i denna sak, som jag nu icke
vet, vägar jag bestrida att äktenskapet är af religiös natur och således
icke nödvändigt behöfver kyrkans välsignelse utan är en rent
borgerlig handling.

Jag vill nu "meddela hvad Luther säger om äktenskapet och
hänvisar i det hänseendet till eu år 1530 af honom utgifven skrift.

Han uttalar sig der på ett klart och bestämdt sätt mot att kyrkoherdar
eller predikanter vilja befatta sig med andras äktenskap,
emedan dessa angelägenheter höra under verdslig öfverhet; “ty“,
säger han, »det kan icke förnekas att äktenskapet är en utvärtes

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars,

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
döpte och
konfirmerade.

(Kurts.)

verldslig- ting, såsom kläder och mat, hus och hem, och sålunda lyder
under verldslig öfverhet''1. Luther har såldes betraktat äktenskapet
ur en helt annan synpunkt än vår nuvarandes kyrkas män göra.
Jag hoppas ock att ingen skall jäfva dessa hans ord. Hvar och en
som läser denna hans år 1530 utgifna skrift skall der återfinna både
de af mig citerade orden och andra, som lika tydligt uttala hans
mening om äktenskapet.

För att icke längre uppehålla Kammarens tid vill jag nu yrka
bifall till Utskottets förslag. Jag skulle visserligen hafva önskat, såsom
jag redan en gång förut sagt, att Lag-Utskottet gått mera radikalt
tillväga och icke hafva, gjort det förbehållet att personer, som
vilja begagna sig af rättigheten att ingå civilt äktenskap, skulle derigenom
förlora någon af sina medborgerliga rättigheter.

Herr Johan Jönsson instämde med Herr O. B. Olsson.

Herr Linder: Jag anhåller endast att få anföra ett par ord
med anledning af ett yttrande, som nyss fäldes af Herr vice OrdfÖranden
i Lag-Utskottet. Han sade nemligen för att försvara Utskottets
förslag i 2:dra punktens första moment, att hvad Utskottet der
föreslagit skulle innebära en åtgärd af kyrkotukt mot dem, hvilka i
så måtto äro tredskande församlingsmedlemmar, att de icke vilja
underkasta sig kyrkans ordning och lagar i åtskilliga stycken. För
min del håller jag emellertid före, att den tiden nu måste anses vara
förbi, då man öfvade kyrkotukt med plikt och böter. Ty att lemna
bestämdt skattebidrag till vidmakthållande af kyrkans och församlingens
stat, hvilket hvarje medlem af församlingen är skyldig att
göra,. men det oaktadt gå miste om de rättigheter, som med denna
skyldighet äro förenade, hvad är väl detta enligt ännu gällande ordning
annat än att pålägga yttre bötesansvar? Det är åtminstone
icke hvad kyrkan sjelf menar med kyrkotukt; ty den är af eu helt
annan och mera kärleksfull art. Följaktligen tror jag icke, att det försvaret
för Utskottets förslag vid närmare besinnande bör vidhållas.

Rörande 2:dra mom. af denna 2:dra punkt nämnde samme ärade
talare, att han visserligen år 1876 uttalat sig emot civiläktenskapets
införande i den svenska lutherska kyrkan, men att han det oaktadt
nu vore villig att finna sig deri. Detta förekommer mig vara nära
nog detsamma som att motsätta sig ett öppet införande af civiläktenskapet,
men låta det passera då det sker på smygvägar.

Jag skall härefter bedja att få referera mig till ett uttalande af
en kammarledamot på kalmarbänken. Han yttrade nemligen, att
förslaget visserligen vore felaktigt i många stycken, men att det ändå
borde antagas. Då det gäller att stifta lagar för kyrkan, tror jagdock
för min de], att man bör iakttaga den g-rannlagenheten mot den
kyrka, hvars lagstiftare man är, att man åtminstone icke öppet gifver
tillkänna att man vill genomdrifva eu lag, som man sjelf anser
vara i det hela oduglig. Vill man åter begagna tillrället för att afgifva
en opinionsyttring i frågan, så ligger denna opinionsyttring i
de åsigter, som under diskussionen uttalats, men ingalunda uti antagandet
af en såsom oduglig erkänd lag.

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Hvad beträffar ''de yttranden, som tåldes åt den ärade talare, Om lagstifthvilken
näst före mig hade ordet, anser jag det nu vara hvarken ni»!> anntid
eller ställe att inlåta ring uti något samtal med honom om Nya
Testamentets betydelse. Så mycket kan jag likväl säga honom, att jiyr]tan^ som
Nya Testamentet hvarken haft eller har den betydelsen att vara en icke blifvit
lagbok. För öfrigt vill jag endast erinra, att det ställe hos Aposte- döpte och
len Paulus, han citerat, ingalunda berör den fråga som här till be- konfirmerade.
handling föreligger. (tons.)

Jag torde sålunda böra yrka afslag å Utskottets betänkande.

Herr Lind: Jag får bedja Kammaren om ursäkt derför, att
jag med mina obetydliga insigter i frågan och med min ringa förmåga
dristar att upptaga Kammarens tid några ögonblick; men jag
har ansett mig icke kunna undgå att gifva min åsigt om saken tillkänna.

Först och främst måste jag uttala min förundran deröfver, att
de medlemmar af det ärade presterskapet, hvilka hafva säte och
stämma i denna Kammare, hvarje gång en sådan fråga som denna
kommit å bane alltid så ifrigt satt sig emot den föreslagna reformen.

Frågan står, enligt min åsigt, i allra närmaste sammanhang med det
så kallade nattvardstvånget. Hafva dessa äi''ade Herrar då icke fästat
ens den ringaste uppmärksamhet vid alla de petitioner, som
till regeringen inkommit från tusentals af landets medborgare, eller
tro de måhända att alla dessa petitionärer varit vanärade och dåliga
menniskor. Jag åtminstone tror icke att någon kan påstå något sådant;
tvärtom, petitionärerne äro säkerligen lika hederliga som någon
af oss.

Påståendet att lutherska kyrkans bekännare genom nya dissenterlagen
erhållit frihet att från kyrkan utträda, håller icke heller
streck. Skyldigheten att låta konfirmera sig qvarstår. Men går någon
ovärdig till nattvarden, hvad säga väl presterne derom? Jo,
då har han begått en synd, som icke kan honom förlåtas; då är
han fördömd för tid och evighet. Men kan väl detta stå i öfverensstämmelse
med ett strängt fasthållande vid dessa förmer, konfirmation
och nattvardsgång, det vill jag fråga. För min del kan jag
icke finna annat än att konfirmationen och nattvardsgången äro ett
samvetstvång af den beskaffenhet, att, om genom felaktiga författningar
personer tvingas dertill, jag rigtigt ryser då jag tänker
derpå.

Här har redan så mycket blifvit taladt i denna fråga både af
Herrar Key, Torpadie och Ola Boson Olsson, att jag icke behöfver
derom vidare yttra mig, utan kan inskränka mig till att instämma
med dem.

Helst skulle jag för min del önskat bifall till Herr Westins
motion genom antagande af Herr Samzelii reservation. Men då man
äfven synes mig komma ett steg framåt genom att antaga Lag-Utskottets
förslag i andra punkten och jag önskar att hvad deri blifvit
hemstäldt måtte komma till Regeringens och nästa Kyrkomötes
kännedom, hemställer jag att Andra Kammaren oberoende af Första
Kammarens beslut måtte bifalla Utskottets förslag.

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstift- Herr Wistelius: Med skäl kan man fråga, om det kan vara

ning ang. klokt att motsätta sig en förändring i den rigtning Utskottet före 1‘f^rZ''su

* an^ra punkten af detta betänkande. Ty hvarthän skall det

kyrkan, som väl taga vägen, om man fortgår på samma sätt som hittills. Dis icke

bli.felt, senternes antal är redan nu stort och ökas år efter år; men ändock

döpte och vill man förmena dera att, om de icke vilja afstå från sin tro, ingå
konfirmerade, äktenskap på borgerlig väg. Fortfar man dermed, så ökas allt mera
(tom;.) ;mtalet af dessa i moraliskt hänseende fördömliga förbindelser, som

kallas konkubinat, och sålunda äfven de oäkta barnens mängd. Vårt
presterskap vinnlägger sig med välvilligt intresse om att förmå
föräldrar, som hafva barn tillsammans utan att hafva med hvarandra
ingått äktenskap, att genom äktenskap legalisera sina utom äktenskapet
födda barn. Skall man väl då förneka dessa många laglydiga
svenska medborgare, som af samvetsbetänkligheter äro förhindrade
att låta konfirmera sig, ingå inför lagen giltiga äktenskap, och på
detta sätt tvinga dem att lefva i konkubinat? Mig förefaller det
riktigt hemskt, att alla barn, som födas af dylika förbindelser, skola
betraktas såsom oäkta och således blifva arflösa-, om icke testamente
finnes. Lagstiftaren kan icke stå till svars inför sitt samvete för
något sådant. Vår äldsta kristna kyrka, den romersk-katolska, tillåter
dock sina bekännare att ingå civiläktenskap. Skola då icke äfven
vi kunna gå så långt i tolerans, att vi låta dem, som vilja förena
sig med äktenskapets band, få sin vilja uppfyld utan att derigenom
något intrång göres på deras samvetsfrihet? Den, som kommit i
närmare beröring med dessa dissenters, nödgas utan tvifvel medgifva,
att de i allmänhet äro de mest laglydige och ordentliga medborgare,
som icke tillåta sig någon som helst kränkning af andras
rättigheter. Hvarföre skola de då så hardt behandlas, derföre att de
icke kunna till alla delar omfatta vår kyrkas läror? De tro. på
Kristus, de tro på Skriften; men de nästan utstötas ur samhället
endast derför, att de icke kunna gilla kyrkans dogmer. Detta måste
hos dem föda ett agg, som aldrig kan blifva annat än till skada för
samhället. För min del får jag på det varmaste förorda att någonting
göres för att rätta detta missförhållande. Jag kan dock icke helt
och hållet vara med om Utskottets förslag, åtminstone icke uti det
första momentet, som utestänger dem, Indika icke blifVit konfirmerade
eller begått Herrans nattvard, från rättigheter, som eljest tillkomma
svenska medborgare. Jag befarar nemligen icke, att de skola missbruka
dessa rättigheter; jag är tvärtom öfvertygad om, att de skola
begagna dem på det mest samvetsgranna sätt Då emellertid, efter
den utgång frågan fatt i Första Kammaren, någon lösning af densamma
denna gång icke är att hoppas, anser jag mig icke behöfva
vidare orda i detta ämne, utan hemställer, på det att åtminstone eu
opinionsyttring måtte uttalas, att Kammaren ville bifalla Utskottets
förslag.

Häruti förenade sig Herrar Ragerman och Axett.

Herr Hjelm: Skulle jag här fråga min subjektiva känsla, så
skulle jag afgifva min voteringssedel emot Utskottets förslag. Men

N:o 25.

1''orsdagen den 21 Mara.

då jag tager i betraktande hvad som av nyttigt och nödvändigt för om lagstiftvårt
tolk, måste jag se bort derifrån, och i detta finner jag att här ning ang.
föreligger ett oafvisligt behof af en sådan förändrad lagstiftning, som
tillåter de många i vårt land, hvilka icke kunna i allo bekänna sig hyrrla
till statskyrkans läror, eller den kunna gilla och sig inom densamma uifvit
låta konfirmera, att fä ingå lagligt äktenskap. döpte och

Betecknande är, att en af vår kyrkas mera framstående tjenare Konfirmerade.
väckt den motion, som ligger till grund för detta Utskottets förslag,
och väckt den i samma syftning för andra gången samt att Lagutskottet
tillstyrkt densamma, hvilket ock antyder, att ett. oafvisligt
behof förefinnes. Lag-Utskottet brukar minsann icke, om jag så får
saga, för brådt skena åstad med att tillstyrka reformer och icke
heller vår statskyrkas mer framstående män.

När jag betänker, huru svenska kyrkans tjenare uppträdde, då
denna fråga för ett par år sedan var föremål för Kammarens behandling,
och i hvad rigtniug ett par medlemmar af samma kyrka
denna afton uttalat sig, tränger sig ovilkorligen på mig tanken om
det bekanta yttrandet af fluss när han stod på bålet, om den gås,
som då stektes och den svan, som komma skulle, den de icke skulle
kunna bränna. I längden lyckas det icke heller nu att halla tillbaka
den lagreform, som här är I fråga. Förr eller senare bryter den sig
fram. Sorgligt är det i sanning, att personer, som äro intagna af
kärlek till hvarandra och sålunda inlör Gud i sjelfva verket knutit
äktenskapets band samman, skola vara hindrade af verldslig lag att
bilda af lagen erkändt äktenskap, utan sådant som lagen icke erkänner
och som icke kan gifva de barn, hvilka födas i detta äktenskap,
samma rättigheter som tillkomma andra barn, födda inom
af lagen erkändt äktenskap. Jag skall be att bland många exempel
fä omtala ett enda hvad följden deraf kan blifva. Det våren
ung förmögen bonde i öfre Norrland, som väl bekände sig till
Luthers lära, men som icke ville erkänna vår svenska statskyrka
och af den icke var konfirmerad. Han ville gifta sig med eu fattig
flicka, men såsom okonfirmerad kunde han icke få lysning och vigsel;
och derföre läto kontrahenterna i ortens tidning annonsera att de toge
hvarandra till äkta makar samt välsignades af, enligt separatisternas
bruk, sin antagna religionslärare och af anhöriga och vänner. Sedan
lefde de några år tillsammans, många barn föddes; men när så
mannen oförmodadt och hastigt afled, fäns icke något testamente
eller iakttagande af lagens föreskrift om trolofning, utan hans lagliga
arfvingar togo allt hvad han lemnat efter sig, och den arma qvinuan
med sina fem å sex barn fick gå från gård och egendom, från alltsammans,
och dertill kom den allmänna opinionen af statskyrkans
bekännare, som tadlade henne såsom hafvande många oäkta barn.

Detta var ett exempel; många dylika torde finnas på hvart det närvarande
förhållandet häruti kan föra. Kan det väl då och när man
af en annan talare, Herr Key, hört att det finnes tusentals personer
som befinna sig i liknande omständigheter, kan väl då, säger jag,
vårt samvete tillåta oss att låta ett sådant förhållande fortfarande
ega bestånd. Nej; åtminstone vill icke jag för min del det och med

N:o 25.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifoit
döpte och
konfirmerade.

(Forts.)

Torsdagen den 21 Mars.

iti i ii löst icke bidraga dertill, men derföre vill jag icke ha civiläktenskap
obligatoriskt för statskyrkans bekännare.

Hvad beträffar förslaget, om att de som i hufvudsak bekänna
lutherska läran men i öfrigt i ett eller annat afseende skilja sig
från kyrkan icke böra få deltaga i kyrkostämma, så får jag förklara
att jag för min del finner detta förslag vara ganska lämpligt. Ty
att de som icke vilja erkänna vår kyrka och förlika sig med dess
ordning skola detta oaktadt få rösta i kyrkostämma, kanske till och
med vara ledamöter i kyrkoråd och skolråd och sålunda besluta i
kyrkans och skolans angelägenheter, det kan väl icke anses vara i
sin ordning.

Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, utan slutar med att
förorda Utskottets förslag, med af vice ordföranden i Lag-Utskottet
gjord ändring; och vågar jag uttala den förhoppning att, ehuru saken
genom Första Kammarens beslut redan fallit, Andra Kammaren dock
matte uttala en opinionsyttring, -sä att det snart sammanträdande
kyrkomötet icke måtte, om denna fråga der kommer på tal, kunna
åberopa hela Riksdagens åsigt för ett ytterligare undanskjutande af
frågan. Tillika ber jag att få uttala min djupa tacksamhet till de
ledamöter af Lag-Utskottet, som bidragit till framläggandet af detta
förslag.

Herr Nils Pettersson: Dä jag deltagit i Utskottets beslut,
utan att deremot anmäla reservation, anser jag mig vara skyldig tillkännagifva
att jag dermed på intet sätt afsett att åstadkomma söndring''
inom svenska kyrkan och lika litet att på smygvägar införa
civiläktenskapet. Jag tror icke att åt Utskottets förslag, om det läses
rätt, kan gifvas en sådan tolkning; och icke heller anser jag att
det i tillämpningen skall kunna leda till något dylikt. Äfven är jag
fullkomligt öfvertygad, att de aktade medlemmar af presterskapet,
som här uppträdt mot bifall till Utskottets förslag, val hafva sig bekant,
^att det icke är den religiösa vigseln i och för sig som afskräcker
så många från att ingå äktenskap på det sätt vår lag föreskrifver,
utan att de tvärtom med mycken tillfredsställelse skulle i sådant
afseende anlita presterskapet, om icke andra betänkligheter derifrån
afhölle dem. Om det vore möjligt att undvika sådana stadgande!!,
som här ifrågasattes, skulle ingen se sådant hellre än jag, ty jag
kan icke neka till att det för mig synes mycket sorgligt, att vår svenska
kyrka, som hittills under århundraden bibehållit sig enig, nu
skall vara utsatt för sådana slitningar. Hos hvilken felet ligger, om
hos kyrkan eller hos dissenters, skall jag låta vara osagdt; men ett
faktum är att en splittring inträffat, och det är hög tid att lagstiftningen
tar saken om hand. Det är redan af flere föregående talare
visadt, att många tusende personer för närvarande stå utan skydd
och hägn uti ifrågavarande afseende; de ingå äktenskap på ett sätt
som staten och kyrkan icke erkänna såsom lagligt, och de barn, som
i dessa äktenskap framfödas, åtnjuta icke äkta barns rättigheter, och
få sålunda lida för gerningar, i Indika de icke kunna hafva någon
skuld. Vore det möjligt att Riksdagen genom ett utslag å hvad Utskottet
nu ifrågasatt kunde till kyrkan återvinna dessa tusentals af -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

fållingar, då behöfde vi icke vidare tala om hvad som i denna sak Om lagstift vore

att göra; men något sådant lär väl icke vara att hoppas. För ^

min del anser jag det derföre nödvändigt att af staten något göres i f^ka
denna angelägna sak. kyrkan, som

Man har klandrat Utskottets förslag derom att de dissenters, om icke mfrit

h vilka här är fråga, icke skulle ega att deltaga i kyrkostämma. °c\

Med anledning deraf her jag att fä upplysa, att man inom Utskottet on- a<
ansåg det vara i sin ordning att dessa dissenters erhölle en påmin- 01

nelse — icke något straff eller dylikt utan som sagdt endast en

liten påminnelse om att de separerat sig från kyrkan, och icke vidare
vore dess rätta medlemmar. Derföre tillkom detta stadgande
om deras utestängande från kyrkostämman.

En ganska allvarsam anmärkning, som gjorts mot förslaget, är
den erinran, att dessa dissenters i allt fall ju skola lä deltaga i prestval
Jag erkänner att om någon motion till förändring äfven derutinnan
nu förelegat, skulle jag gerna lemnat min röst dertill; ty naturligt
är att de icke heller böra få deltaga i prestval. Emellertid är
det min åsigt, att ehuru, i följd af Första Kammarens redan fattade
beslut, något i sak icke vid denna riksdag kan vinnas, Andra
Kammaren dock bör, för att uttala en opinion, nu bifalla Utskottets
förslag, dock med den af Uttkottets vice ordförande föreslagna
förändring.

Herr Ad ler er eu tz: Jag ber att i största korthet få uttala min
önskan om framgång åt de åsigter, som föranledt Utskottet att söka
bereda möjlighet för de svenska kyrkans medlemmar, hvilka icke
blifvit konfirmerade eller begått Herrans nattvard, att detta oaktadt
få ingå äktenskap under en form, som af den borgerliga lagen godkännes.
Deremot hyser jag icke sympatier för Utskottets förslag, att
dessa kyrkans medlemmar skola beröfvas rättighet att deltaga i öfverläggningar
och beslut vid kyrkostämma, helst dessa öfverläggningar
och beslut afse skolans äfvensom kyrkans yttre angelägenheter,
men deremot icke egentligen beröra sjelfva församlingslifvet. Då
jag icke kan gilla denna bestämmelse, kan jag således icke heller
skänka min röst för bifall till förslaget i dess helhet. För ett sådant
bifall synas mig äfven ganska väsentliga formella betänkligheter
möta. Särdeles anmärkningsvärd! förefaller mig redan det förhållandet,
att man uppgör en särskild författning angående de ifrågavarande
svenska kyrkans medlemmar, oaktadt man icke har om
dem att säga något mera, än att de icke få deltaga i kyrkostämmas
förhandlingar och att de få ingå äktenskap med andra svenska kyrkans
medlemmar. Det först nämnda stadgandet är dessutom af den
art, att det borde intagas i kyrkostämmoförordningen och hafva sin
plats uteslutande der. Rubriken till författningen är också sådan,
att den synes mig alldeles omöjlig'' att antaga. Denna rubrik innebär
nemligen att i författningen skall talas äfven om våra ännu icke
till mogen ålder komna barn. Den lyder så: “Förordning angående
sådana medlemmar af svenska kyrkan, hvilka icke på sätt, samma
kyrka godkänner, blifvit konfirmerade och begått Herrans nattvard."
Då mellertid barnen icke kunna anses vara innefattade i denna för -

N:o 2a.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
ieke blifvit
döpte och
konfirmerade.

(Forts.)

Torsdagen den 21 Mars.

fattnings bestämmelser, behöfves äfven i rubriken samma tillägg, som
Lag-Utskottets vice Ordförande ansåg behöflig i den s. k. 2 punkten
eller egentligen sjelfva första punkten i författningen. Samma tillägg
är vidare äfven behöfiigt i fråga om ingående af äktenskap, nemliligen
att författningen afser endast sådana personer, som äro till mogen
ålder komna. I sistnämnde punkt förekommer tillika ett annat
uttryck, som synes mig underligt: “med annan medlem af samma
kyrka11. Meningen måtte väl vara, att rättigheten skall lemnas att
ingå äktenskap äfven med medlemmar af andra kyrkosamfund; men
Lag-Utskottet har förmodligen ansett en sådan rättighet redan förefinnas,
hvilket jag dock anser vara tvifvelaktigt. Om för närvarande
en person, hvilken icke är konfirmerad och begått Herrans nattvard,
skulle inför kronofogden anmäla sig att vilja ingå äktenskap med
eu qvinna, tillhörande t. ex. reformerta trosbekännelsen, fruktar jag
att kronofogden icke skulle vilja låna sig till denna förrättning.

Eesultatet af hvad jag yttrat skulle jag vilja sammanfatta deri,
att jag, utan att godkänna motiveringen i Herr Samzelii reservation,
dock vill tillstyrka densamma med någon liten förändring. Jag vill
således föreslå,

att, med utslag å motionerna, Riksdagen måtte uti underdånig
skrifvelse anhålla, det Kong! Maj:t täcktes låta utarbeta och, efter
Kyrkomötets hörande, i ämnet till Riksdagen aflåta nådig proposition
till sådana lagstadganden, hvarigenom rättighet beredes medlem af
svenska kyrkan, som, oaktadt till mogen ålder kommen, icke, på sätt
samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerad och begått Herrans
nattvard, att ingå äktenskap.

Herr Anders Ohlson förenade sig mod Herr Adlercreutz.

Herr Liss Olof Larsson: Det kan måhända synas onödigt

att upptaga Kammarens tid, då frågan, vid det förhållandet att Första
Kammaren afslagit Utskottets betänkande, i allt fäll för i år är död;
men då här blifvit fråga om att uttala eu opinionsyttring för att såmedelst
utöfva tryck på det blifvande kyrkomötet, kan jag icke underlåta
att äfven för min del uttala min åsigt i ämnet. Jag ämnar
likväl icke bemöta Herr O. B. Olsson, som vädjade till kyrkans tjenare
-- jag har visserligen varit kyrkovärd, men det är så länge sedan,
att jag deraf icke kan känna mig manad dertill. Men jag ber
att få erinra derom, att då man vid 1873 års riksdag diskuterade
frågan om en ny dissekering, gjordes mot densamma åtskilliga anmärkningar.
Jag yttrade äfven under diskussionen, det jag för min
del var öfvertygad om att, i händelse vi bifölle allt hvad som då
begärdes, man inom mycket kort tid skulle komma och begära ännu
mycket större rättigheter; men man svarade då, att om vi gånge in
på Utskottets förslag, så vore allan rättfärdighet uppfyld, och man
kunde sedermera säga nej till ytterligare fordringar i detta hänseende,
emedan alla anspråk derefter vore oberättigade. Särdeles lång
tid har sedan dess icke förflutit; och vi se hvilka fordringar på frihet
i kyrkligt hänseende som nu uppställas. Man har visserligen sagt,
att då man beredt alla tillfälle att utgå ur statskyrkan, allt dermed

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

vore väl bestäldt; men man vill icke begagna sig af denna rättighet. Om lag stiftOch
hvarför? Jo, derföre att man icke vill hafva något sorts band ning''ang.
på sig, man tycker, att det är bättre att stå qvar i statskyrkan, men niediemmar
slita alla band som der finnas ålagda. ’ kfrimn^stm

I Utskottets betänkande förekommer en, enligt min uppfattning, iehe.m/m
särdeles märkvärdig åsigt, nemligen den, att svenska kyrkan skulle dspte aller
bestå af två slags olika medlemmar, nemligen eu del som skulle ,Mnfirmerade.
begå Herrans nattvard och eu del, som icke skulle begå nattvarden, (Forts-)
men det oaktadt skulle vara svenska kyrkans medlemmar. Herrans
nattvard är likväl ett så vigtig! moment i vår kyrkas bekännelse,
att man åtminstone icke i lag borde stadga att man kan tillhöra
svenska kyrkan, utan att bekänna dess läror. Jag vill till stöd härför
icke gå så långt tillbaka som till Luther; jag bär att åberopa
en annan auktoritet af färskare datum. Jag hav nemligen i min
hand Lag-Utskottets betänkande i frågan vid 1876 års riksdag. Del
är således icke så gammalt, att icke något hvar af oss borde känna
till detsamma, ehuru det ser ut som om flertalet skulle hafva glömt
det. Då förelåg en motion i samma riktning- som den nu ifrågavarande.
Sedan Utskottet i detta betänkande förklarat att man genom
1873 års förordning uppfyllt all rättfärdighet mot främmande trossamfund
inom landet, heter det:

“Hvad åter angår svenska kyrkans egna bekännare, torde föreslagna
förändringen för närvarande icke vara påkallad, vare sig af
något verkligt behof eller af någon allmännare önskan, utan skulle
fäst hellre sannolikt å den stora allmänhetens sida mötas med ovilja,
och att vidtaga förändringar för att tillmötesgå det fåtal bland svenska
kyrkans bekännare, som möjligtvis, men visserligen icke med fog,
kunde vilja undandraga sig den i gällande lag föreskrifna kyrkliga
besegling af äktenskapsförbundet, dertill förefinnes, enligt Utskottets
åsigt, icke nöjaktiga skål. Ännu mindre lära de, hvilka val hysa
från evangelisk-lutherska kyrkan afvikande meningar, men ändock
i densamma qvarstå och sålunda lagligen måste anses tillhöra benne,
ega berättigade anspråk att yrka upphäfvande af de kyrkliga förmer
och bruk. som denna kyrka för sina bekännare uppstältU

Detta betänkande skrefs 1876; och mot detsamma finnes ingen
enda reservant inom det dåvarande Lag-Utskottet, i hvars sammansättning
sedan dess icke någon större förändring skeft, än att de fleste
ledamöter, som för ett par år sedan skrefvo detta, ännu hafva sin
plats i Lag-Utskottet. Nu vågar jag vädja till dessa ledamöter,
hvilka märkvärdiga förhållanden inträffat på ett par års tid, som kunnat
orsaka en sådan omkastning i åsigter.

Jag skulle för egen del hafva att yttra åtskilligt mera i detta
ämne, men det finnes vid 1876 års riksdag några ord af en ledamot
i denna Kammare så väl sagda, att jag ber att få uppläsa dem såsom
mina egna — icke derföre att jag vill klandra den, som uttalade
dessa åsigter, då han ju sedermera kan hafva kommit till eu annan
åsigt än då — och hvilka ord, såsom jag minnes,
bravorop i denna Kammare. Den person jag härmed åsyftar yttrade
då: “Jag vill antaga, att det möjligen kan ligga något hinder derför

Andra Kammarens Prat. 1878, N:o 25. 4

JJ:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke Jjlif cit
döpte eller
konfirmerade.

(Forts.)

i vår dissekering, men i så fall torde rätta vägen vara att se till att
denna dissenterlag blir ändrad, att vägen för utträde ur statskyrkan
göres bredare. Jag vill dock icke säga att jag för min del anser
det vara bt höfligt; men det är svårt för den, som i likhet, med mig
har djupt rotfästade religiösa åsigter, att sätta sig in i andras; dock
torde en mera olycklig utväg svårligen kunna påhittas, än då man,
derföre fatt i vårt land finnes ett eller annat tusentals personer, som
frånträdt kyrkans tro men icke''vilja skilja sig från kyrkan, föreslår
att hela raden af kyrkans bekännelsetrogne medlemmar skall för
nämda fåtals skull ändra sina lagar och institutioner. En sådan begäran
måste anses såöra allt annat än blygsam.u

Vidare säger han: “Jag vill likaledes erinra Kammarens leda möter

fderom, att så långt tideböckerna gå tillbaka och till hvilket
folk vifän vända osslfinna vi äktenskapet betraktad! såsom varande
åt hufvudsakligen religiös natur.“ Slutligen tillägger samme talare:
“Sedan nära tusen år har äktenskap i Sverige ingåtts genom kyrklig
vigsel; sedan nära tio sekler tillbaka har den svenske mannen
emottagit sin brud inför kyrkans tjenare. För min del är jag nog
gammaldags att anse detta såsom ett dyrbart arf från ädla läder,
hvilket jag icke tanklöst bör kasta ifrån mig. Liksom svensken
alltid gjort, så sätter äfven jag den fria, ädla, högsinta svenska qvinnan
mycket högt och jag anser denna uppfattning vara någonting,
som man bör akta sig för att i ringaste män störa. Låtom oss sålunda
lära våra barn hvad vi hafva lärt af våra fäder: eller att anse

hustrun för husets dyrbaraste skatt och vaktorn ess att förblanda
henne med de skatter, som indrifvas af kronofogdar och magistrater.“
Det var Lag-Utskottets nuvarande vice Ordförande, som år 1876
uttalade dessa ord, i hvilka jag af hjerta! instämmer.

Jag yrkar afslag å Utskottets betänkande.

Med Herr Liss Olof Larsson instämde Herrar Anders Svensson
i Lösen och Håkansson.

Herr Key: Blott några få ord!

Jag har blifvit uppkallad af den ärade talaren på Westeråsbänken,
som gjorde mig den förebråelsen, att jag skulle hafva sagt, att
ehuru jag ansåg Lag-Utskottets föreliggande förslag vara odugligt,
jag likväl tillstyrkte det; och han fann detta förmenta yttrande af
mig icke vara “grannlaga mot kyrkan". Jag yttrade aldrig att Lagutskottets
förslag var odugligt, utan endast att, ehuru detsamma icke
tillfredsstälde mig fullkomligt, jag likväl ansåg det vara skäl att biträda
det med den förändring, Lag-Utskottets vice Ordförande föreslaget.
Detta är en väsendtlig skilnad, ålen jag ber å andra sidan
att få. fråga, om det verkligen kan anses grannlaga mot kyrkan, att
man hyser det misstroende till dess egen inneboende lifskraft, att
man icke kan nog ängsligt omgärda, kyrkan med verldsliga lagar
och skrankor? Jag vill fråga om det är fullt grannlaga mot den
kyrka, till hvilken man bekänner sig, att man icke tycker sig nog
mycket kunna binda andras trosöfvertygelse vid sin egen; om det är

Torsdagen den 21 Mars.

Öl

grannlaga mot kyrkan att underordna desses rätt sin egen maktställning
och sålunda tala, jag hade så när sagdt, i egen sak i

Jag vill vidare fråga den ärade talaren, huruvida man verkligen
lar kyrkan med att envist motsätta sig hvarje reform, huru be -

tjenar kyrkan med att envist motsätta sig hvarje
rättigad den mer och mer må blifva? Jag frågar, om man gör kyrkan
en tjenst genom att alltjemt bygga på dessa konstgjorda för''
tmningar, till dess att floden blir sa stark, att den bryter sina
sl _
sidi

goda ..... .........., — - —

bargörande bättre, tvärtom skall blifva en öfversvämning att be
klaga.

N:o 25.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
döpte eller
konfirmerade.
(Forts.)

Herr Friherre Nordenfalk: Trogen min vana att icke otta
besvära Kammaren, helst uti en i råga som redan är afgjord, hade
jag visst icke begärt ordet i nu föredragna punkt, om icke under
''diskussionen fälts yttranden, som jag anser det vara min pligt att
upptaga till bemötande.

En talare på Westeråsbänken yttrade, att man icke öppet utan
på smygvägar ville införa civiläktenskapet. Detta yttrande var visserligen
hufvudsakligen rigtadt mot Lag-Utskottets vice ordförande;
men då han i fråga om Utskottets hemställan uti 2:dra punkten,
hvilken detta yttrande berörde, i likhet med Utskottets pluralitet
tillstyrkt motionärens förslag, måste äfven alla de som jemte honom
bildat denna pluralitet anse yttrandet rigtadt emot sig. Jag tror derföre
att jag kan anses vara berättigad att i det protokoll,; till hvilken
en sådan beskyllning som den här ofvan anmärkta bliiVit uttalad, få
nnn protest deremot antecknad. Det bör ej kunna anses att desom
föreslagit ett tydligt lagstadgande, begagnat smygvägar.

Hvad beträffar ifrågavarande punkt, har jag med någon tvekan
biträdt Utskottets förslag, och detta emedan jag icke var fullt nöjd
med l;sta momentets ordalydelse. Jag gat emellertid i Utskottet
med mig, da pluraliteten der ansåg den begränsning, som här blifvit
föreslagen, vara behöflig och lämplig.

Jag tror att de anmärkningar i formelt hänseende, som Herr
Adlercreutz framstälde mot förslaget, möjligen skulle utgöra eu giltig
anledning till återremiss, derest icke frågan genom Första Kammarens
beslut redan fallit. I frågans nuvarande skick, då en återremiss
ej tjenar till något, vill jag förena mig med dem som yrkat
bifall till Utskottets förslag, med den af Utskottets vice Ordförande
deruti föreslagna förändring.

Herr Torpadie: Blott några få ord!

Jag har blifvit uppkallad af samma anledning, som den siste talaren,
nemligen den svåra beskyllning som en talare på Westeråsbänken
riktade emot mig, då han påstod, att jag ville på smygvägar
införa civiläktenskapet, oaktadt jag, såsom eu talare på Dalabänken
genom att uppläsa mitt anförande rörande sagda ämne vid
1876 års riksdag visade, då talade emot civiläktenskapets införande.
Jag vet icke, Herr Talman, huruvida den rättvisligen kan beskyllas

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstift- för att på smygvägar vilja införa civiläktenskapet inom svenska
ning ang., kyrkan, som dristat vara med om att tillstyrka en författning åt det
''af svenska 60D? <-''[C11> hvilken nu föreligger till Kammarens afgörande. Lät
kyrkan, som vfra> mine Herrar, att man enligt lag måste anse desse dissenters
icke blifvit såsom tillhörande svenska kyrkan; men man kan likväl icke gorå
döpte eller detta annat än blott och bart enligt lag. Ty äro val dessa baptister,
evnjirmcrade. metodister och hvad de heta alla dessa dissenters, som hafva sina
(r uiis.) egna gudstjenstlnis, hålla sin särskilda gudstjenst och hafva sina
egna prester, äro väl de, säger jag, om man frånser sakens legala
sida,, ännu att anse såsom tillhörande svenska kyrkan? Jag tror
det icke. På denna grund och då jag såsom kristen icke kan anse
dem för lutherske kristne är det som jag kunnat deltaga i detta
betänkande. Jag bär äfven, så vidt jag kan förstå, räddat härvid
den ståndpunkt, jag 1876 intog uti denna fråga, dermed att jag
strängt håller på lista momentet. Jag har nemligen dermed tydligen
gitvit tillkänna, att jag betraktar dessa personer, för hvilka författningen
är föreslagen att gälla, på helt annat sätt, än jag betraktar
svenska kyrkans bekännelsetrogna medlemmar. Och det var just
derföre att det år 1876 åt en motionär framlagda lagförslag, ehuru
motiveringen visserligen, jag medger det, vidrörde baptisterne, skulle,
om det blifvit lag, kommit att gälla äfven för vår kyrkas bekännelsetrogna
medlemmar, som jag motsatte mig sagda lagförslag.

Det ma vara sant att, på sätt Herr Adlercreutz anmärkte, föreliggande
förslag har sina formella brister, det vill jag icke bestrida.
Men hvad jag deremot vägar bestrida, det är påståendet, att förslaget
icke skulle vara ärligt menadt. Vi hafva velat bereda dessa
qvasibaptister och öfriga dissenters, hvilka hos oss tilltaga i antal år
ifrån ar, rättigheten att ingå äktenskap; och jag bär åtminstone genom
detta förslag för min del velat undanskjuta den tidpunkt, då
civiläktenskapet skulle komma att blifva obligatoriskt äfven för svenska
kyrkans bekännelsetrogne medlemmar. Möjligen har jag misstagit
mig, men jag har åtminstone menat ärligt. ''

Herr Jöns Rundbäck: Efter mitt förmenande finnes det knappt
någon i samhället mera ingripande angelägenhet, än den som berör
vilkoren för menniskoslägtets fortvara. Grundlagen angående äktenskapet
var den första lag som blef skrifven, och den har icke blifvit
rubbad, och trots alla försök har det bud icke blifvit vederlagdt, som
sägei att det icke är godt. lör mannen att vara allena. Äktenskapet
bär emellertid många sidor, som förtjena att tagas i betraktande,
men då här företrädesvis blifvit framhållen blott en sida af saken
nemligen den, att alla äktenskap utan kyrklig vigsel skulle medföra
arflöshet för barn, som utom dylika äktenskap atlas, så torde derom
vara skal yttra några ord. Man bär i detta afseende yttrat sig om
det förskräckliga i svenska lagens bestämmelser beträffande denna
flaga Men, mine Herrar, jag skall lata svenska lagen tala. Den säger
i 8 § af b kap. Giftermåls-Balken följande: “Nu gifva fästehjon hvarannan
gåfvor i reda penningar eller lösören, för äktenskaps skull; dör
sedan fästeqvinna förrän vigsel akommer; gifve då fasteman till den
dödes föräldrar, eller arfvingar allt igen, hvad han fatt, och tage äter

Torsdagen den 21 Mars.

>:o 25.

hvad han gifvit häfver. Dör fästeman från fästeqvinna; tage hon om lagstiftsina
gåfvor åter, och behålle hvad henne gifvet var i lösören." Vi- ning ang.
dåre säger 9 §: “Häfdar man sin fästeqvinna; då är det ett Slitenskap.
som skall fullkomnas med vigsel, ehvad trolothingen är med
eller utan vilkor, ändå att samma vilkor ej fullgjorda äro. _ Undan- icke bUfeit
drager han sig vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja; varde döpte eller
hon dä förklarad för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo konfirmerade.
hans, som i 10 kap. i denna Balk sägs. Gör hon det, vare lag (Foils)
samma." Komma så bestämmelserna i 8 kap. Arfda Hälben, der det
heter i § 1; "Aflar man barn i lönskaläge, och tager sedan qvinnan
till äkta, eller henne äktenskap tillsäger, men endera dör, förr än
vigsel åkommer; då tage barnet arf, som barn af laggift säng",
samt i § 2: “Samma lag vare, der fästeman häfdar sin fästeqvinna;
eller der man lägrar mö eller enka, under äktenskaps löfte, och after
barn med henne.® Således äro de barn, som under sådana förhållanden
födas, enligt svensk lag arfsberättigade. Således var detta påstående,
så vidt som det var allvarligt menadt, icke lagligen grundadt;
ty, mine herrar, arfsrätten har blifvit af den svenska lagen
häfdad och detta med rätta. Härskildt vill jag fästa Herr Ola Bosson
Olssons uppmärksamhet derpå, att det står i Nya Testamentet, att
mannen skall blifva när sin hustru, och att, trots den katolska kyrkans
förbud för presterskap^ att gifta sig, det dock visat sig att
kardinal efterlemna! arfvingar, som just i dessa dagar tvista om hans
qvarlåtenskap.

Då hr Key sade, att hr Linder handlade ogrannlaga genom ätt
tala i egen sak, så kan jag icke förstå, huru hr Key kan tala så;
jag tycker just, att det tillhör hvar och en att tala för den sak, om
hvars läglighet han är lifligt öfvertygad, men måhända är det något
för Herr Key betecknande, att han icke plägar tala i egen sak.

Emellertid anser jag, att Herr Linder icke gjort sig förtjent af det
yttrande, som hr Key angående honom tillät sig. Hvad sjelfva saken
beträffar, så ber jag att fä instämma med Herr Ådlercreutz,
hvilken enligt min åsigt stält frågan på dess rätta ståndpunkt, ty,
under nu varande tid och under nuvarande brytningsperiod anser
jag den behandling, som han sökt gifva åt frågan, vara den enda
möjliga och rigtiga. För öfrig! är denna fråga af stor vigt och bör
lösas tidsenligt samt i den tid, hvari vi nu lefva. Det må visserligen
vara möjligt, att den samma kan två år härefter komma under ny
lösning; men, mine Herrar, det förhåller sig med denna fråga, som
med många andra, nemligen att den avancerar, och det tillkommer
just oss i vår egenskap af representanter för svenska folket att i
hvarje särskild! fall pröfva hvad hvarje fråga för stunden krafvel-,

Herr Uhr: Jag skulle visserligen kunna afstå från ordet, men
jag har icke vägat göra det, emedan jag då måhända skulle få uppbära
beskyllning för att byta om åsigter. Vid sådant förhållande
och då jag varit motionär i enahanda rigtning, som den motion hvilken
här utgör föremål för Kammarens behandling, vill jag gifva för
Kammaren tillkänna, att jag alldeles icke bytt om åsigter. Emellertid
kan jag icke underlåta att påpeka hvad som vid 1873 års riks -

Jf:o 25.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
döpte eller
konfirmerade.
(Forts.)

Torsdagen den 21 Mars.

(lag, vid behandlingen af en utaf mig väckt motion, inträffade, nemligen
att jag icke tick svar på den af mig då framstälda frågan,
huru de barn skulle anses som blifvit födda af föräldrar, hvilka ehuru
baptister likväl icke skilj t sig från statskyrkan. Enligt min åsigt
kunna de barn, som icke blifvit döpte, icke anses såsom medlemmar
af den svenska statskyrkan. Nu säges i 3 § 3 mom. i dissenterlagen
att för dem, som icke tillhöra den svenska statskyrkan och ej
heller ^något annat i lagen tillåtet religionssamfund, civiläktenskapet
är tillåtet, och att om de barn, som deraf födas varda döpta, så
skulle i fråga varande moment vara på dem tillämpligt. När frågan
var före yttrade en talare, att det vore klart, att dessa personer icke
tillhörde den svenska statskyrkan och att således motionen vore
öfverflödig, enär de finge gifta sig, hvaremot eu annan talare sade,
att de tillhörde statskyrkan och således icke finge ingå äktenskap.
Nu stå vi der igen; frågan är fallen.

Jag bär endast begärt ordet för att saga, att jag fortfarande
står fast vid hvad jag förut sagt, och att jag helst skulle se, att
Kammaren biträdde Herr Adlercreutz förslag.''

Herr Strömberg: Herr Talman! Jag är tveksam hvarmed jag

skall börja mitt yttrande i denna så högst vigtiga och angelägna sak.
Jien då den torda diskussionen dertill gifvit mig anledning och ord
häi'' blifvit tablå om obehörigheten för oss pre,sfer »att tala i egen sala)
nödgas jag fråga om det kan vara meningen att vi skola nedlägga,
var talan i detta ärende, eller om vi »brista i grannlagenhet», derest
vi försöka värna om svenska kyrkan och det heligaste svenska folket
eger, denna kyrkas religiösa grund. Dock — jag bär icke begärt
ordet för att uttala några bittra genmälen; kärare vore mig att
i denna sena aftonstund få säga några fridens.

Jag kan mycket väl förstå deras motiv, som sympatisera med
dem, som af samvetsbetänkligheter finna sig hindrade att med kyrklig
vigsel helga sina förbindelser; ja, jag är viss, att denna deras
medkänsla är ädel och upphöjd; — men, hvad jag icke kan för mig
förklara, det är att representanter för svenska folket — detta folk
med sin djupt rotade religiösa åskådning — här kunna uppträda och
uttala den åsigten, att de anse äktenskapet icke vara annat än en
verldslig institution, icke . annat än en borgerlig öfverenskommelse,
som i intet hänseende är i behof af den kyrkliga välsignelsen, ja att
de anse, att älven efter Guds heliga ord eu sådan välsignelse icke
är nödig eller der betingad. Då emellertid sådana ord här blifvit
ladda, anser jag det icke blott såsom min rätt, utan som eu oafvislig
pligt, att yttra några ord i denna fråga. Jag vill då erinra, hurusom
den Heliga Skrift ända från början, — hvad vi ock nyss hört
anföras — och allt igenom, visar oss heigden af äktenskapet. Sjelfva
instiftelseordet lyder: »Gud välsignade dem». Och af Nya testamentet,
finner man huru Kristus sjelf, såsom son, helgade föräldrabandet,
huru han såsom umgängesvän uppträdde i hus, der äktenskap ingicks
och stod i '' helgd, samt huru lian tog barnen, som mödrarne räckte
honom, i sin famn och välsignade dem. Om än således icke med

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

direkta ord, har han dock genom hela sin personliga närvaro och Om lagstiftsitt
deltagande i familjelifvets sorger och fröjder helgat äktenskapet, ning ang.
Men nn säger man, att den välsignelse, som Gild sjelf uttalat och ">edlemmar
hvarmed i ett årtusende vårt folk helgat de äktenskapliga förbindel- kyrkaT^som
serna, är föråldrad och att icke annat än en borgerlig akt erfordras biljett
för äktenskaps ingående. Och detta vill man stöda både på Guds döpte eller
ord och vår kyrkofader Luthers uttalanden! Hvad angår det citat af konfirmerade.
Luther, en talare här anfört, ber jag att få erinra, att Luther, öfver- (Fortsd
hopad som han var med förfrågningar i äktenskapsmål, i den åberopade
skriften »om éilctenskapet» väl talar derom såsom om en borgerlig
institution, men förnämligast i den meningen att familjefadern
i sitt hus bör vara målsman för familjen och inför den verldsligt
myndigheten för densamma ansvara. Att Luther skulle förklarat, att
han betraktade äktenskapet icke annat än som ett borgerligt kontrakt,
tror jag således icke kan vara rigtigt, desto mindre som det
finnes mångfaldiga andra ställen i Luthers rika skriftsamling, t. ex.
hans Huspostilla, der han tillägger äktenskapet en helt annan och
heligare betydelse.

Då det emellertid nu lider mot den tid på dagen, då vi alla önska
att våra förhandlingar skola sluta, vill jag icke uppehålla Kammaren
med något vidlyftigt tal i detta ämne, utan blott tillägga, att
jag ansluter mig till det af Herr Adlercreutz framstälda förslaget om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, önskande, att då det snart sammanträdande
kyrkomötet — jemte konungen landets högsta kyrkliga
myndighet — tager frågan om hand, den lösning hon vinner, må
blifva god och välsignelsebringande.

Herr O. B. Olsson: Då jag förra gången hade ordet, sade jag,

att jag icke i Nya testamentet funnit något ställe, der Kristus eller
apostlarne skulle hafva befattat sig med andras äktenskap, undantagandes
när deraf har blifvit en samvetssak, såsom i Pauli första
bref till Corinterna, 7 kap. 12 versen. Detta mitt yttrande
i afseende på det åberopade bibelstället, har af en ärad talare från
Vesterås blifvit påstått icke hafva något sammanhang eller handla om
den sak hvarom nu vore fråga. Att detta hans påstående icke är
rigtigt vill jag med bibeln i hand bevisa i det jag tager mig friheten
uppläsa det åberopade stället af den Heliga Skrift, hvilket lyder
sålunda: »Till de andra säger jag, icke Herren: Om så är, att eu
broder häfver en otrogen hustru, och hon häfver vilja till att bo med
honom; skilje då han icke henne ifrån sig.»

Emellertid tror jag mig hafva i detta hänseende fullständigt bevisat
att jag hade rätt och talaren från Vesterås orätt.

Här har vidare af Herr Jons Rundbäck blifvit yttradt, att i bibeln
står, att en man skall blifva när sin hustru. Detta bestrider jag
icke; men jag skulle vilja bo, att Herr Rundbäck eller någon annan
ville visa mig ett ställe i bibeln, der det står, att Kristus eller apostkirne
sagt att äktenskapet vore en religiös institution.

Den näst föregående talaren Domprosten Strömberg, har visserligen
medgifvit rigtigheten af mina af Luther citerade ord; men derjemte
sagt att Luther på andra ställen talat och skri!vit mycket vac -

N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

Om lagstiftning
ang.
medlemmar
af svenska
kyrkan, som
icke blifvit
döpte eller
konfirmerade.

(Forts.)

kert om äktenskapet; detta senare vill jag långt ifrån bestrida; men
att Luther hade en bestämd åsigt derom att icke kyrkans tjenare
borde befatta sig med ändras äktenskap, såsom vigsel in. in. dylikt,
derom har han i sin skrift om äktenskapet af år 1530 nog tydligt
uttalt sig och ur hvilken skrift jag tar mig friheten uppläsa något
litet.

»Sådana saker skrifver Luther, vålla mig mycken plåga. Jag
slår ifrån mig af alla krafter, ropar och skriker, att man skall lemna

sådana saker åt den verldsligt öfverheten och såsom Kristus säger
(Matth. 8), låta de döde begrafva sina döde, de må nu, i Guds namn,
göra det rätt eller orätt». Ytterligare säger han: »Det kan ju ingen
förneka att äktenskapet är eu utvärtes, verldslig ting, såsom kläder
och mat, hus och gård, lydande under verldslig öfverhet; hvilket ock
så många kejserliga förordningar, som deröfver blifvit utfärdade, nogsamt
bevisa. Icke heller finner jag något exempel i Nya testamentet,
att Kristus eller apostlarne skulle hafva befattat sig med sådana
saker, undantagandes när deraf har blifvit en samvetssak, såsom S:t
Paulus (1 Kor. 7: 12 v.)». Vidare tillägger han: ''»Derföre vill jag platt
intet hafva att skaffa med sådana saker och heder, att en och hvar ville
förskona mig derför . . . Jag ryser ock för påfvens exempel, som först
har blandat sig i denna lek och rifvit "till sig sådana verldsliga mål,
ända till dess han blifvit idel verldsherre öfver kejsare och konungar.
Sammalunda rädes jag bär för att hunden skulle kunna på skinnlappen
lära sig att äta läder, och att vi på god tro skulle blifva förförde,
så att vi slutligen återigen folie från evangelium på idel verldsliga
ärenden. Ty derest vi begynna blifva domare i äktenskap smal, då hav
slridshjulet gripit oss i ärmen och skall rycka oss med, sä att vi måste
döma öfver straffet. Skola vi döma öfver straffet, så måste vi ock
döma öfver lif och gods; då hafva vi kommit ned under hjulet och
drunkna i verldsliga ärendens vatten. Nu vet ju, Gudi lof, hela verlden
väl, med hvad flit och möda jag arbetat och ännu arbetar derpå,
att dessa tvenne embeten eller regementen, det andliga och det verldsliga,
måtte åtskiljas och lösas ifrån hvarandra, samt hvart och ett
undervisas och tillhållas att sköta sin gerning, hvilka påfvedömet har
så saminanmängt och hopkrångla^ att intetdera har förblifvit vid sin
magt eller kraft eller rätt, och att ingen kan åter igen slita dem ifrån
hvarandra. Derför ryser jag och vill med Guds hjelp taga mig till
vara derför och förblifva vid mitt embete, som ofvanföre år sagdt."

Luther tillägger åtskilligt annat, som jag icke skall besvära Kammaren
med att uppläsa. Häraf synes emellertid tydligen hvad Luther
yttrat i dessa saker och hvad hans tanke varit. Men när vi åberopa,
att vi bekänna oss till Lutherska läran böra vi taga reda på hvad
denna lära innehåller samt ställa oss densamma till efterrättelse.

Herr Hjelm: Blott några få ord, och dessa uteslutande med
afseende på Herr Jöns Rundbäcks nyss hållna föreläsning i lagen
och tydning af densamma, hvilket senare, så föreföll det mig, var
likartad med en viss personlighets tolkning af bibeln. Jag ber derföre
få fästa Herr Rundbäcks uppmärksamhet på att deri af honom
upplösta 9 § af 3 kap. Giftermåls-balken afser fästeqvinna eller

Torsdagen den 21 Mars.

N:o 25.

sådan som är trolofvad i den ordning lag stadgar; men jag vill Om lagstiftäfven
lästa hans uppmärksamhet på, att i de aflägsna orterna och i ninc anssynnerhet
i de djupa skogsbygderna folket icke vet något af en ZflTenT
sådan laglig trolofning och derom är ju icke något att säga, ty äfven kyrkan, som
ibland de bildade uti den stora verlden förekomma högst sällan icke blifvit
sådana förlofningar. I {ifrigt om en stackars qvinna, sådan jag om- d°Pte eller
nämnde då jag förra gången hade ordet, skulle vid ett så beskaffadt Unfirmeradedödsfall
ha några juridiska rättigheter, så, huru skall hon lä dem
skyddade gent emot mäktiga arfsliungriga slägtingar till den aflidne?

Hon är okunnig. Har kanske hört talas om tinget, men vet intet
om Giltermåls-balk eller annan lag; hon bor isoleradt djupt in i
en skogsbygd, nedtryckt af sorg och saknad samt hopplöshet för
framtiden; dertill utan hjelpare. Såsom baptist eller separatist bär
hon icke heller sockenpresten att gå till och få råd. Bon har ingen.
Psalmboken är hennes enda tröstegrund. Hon är sålunda i en helt
annan ställning än den värde talaren på bohusbänken här i Kammaren,
med Giftermåls-balken i sin hand.

Herr Brodén: Jag anhåller endast att med anledning af hvad
jag under diskussionen förnummit, få återkalla mitt yrkande om afsteg
å betänkandet i hvad äktenskapsfrågan angår och förena mig
med Herr Adlercreutz i det af honom framstälda yrkandet.

Herr Westin: Äfven jag ber att få återkalla mitt yrkande om
bifall till Herr Samzelii reservation och förena mig med Herr Adlercreutz.

Herr Sven Andersson: Också jag anhåller att få instämma
med Herr Adlercreutz.

Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Herr Talmannen
gaf propositionen å de yrkanden som blifvit framstälda; och biföll
Kammaren Utskottets hemställan i punkten 1 samt beslöt, med afsteg
å hvad Utskottet i punkten 2 föreslagit och med bifall till det förslag,

Herr Adlercreutz under öfverläggningen framstält,

_ att .Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och, efter kyrkomötets hörande, i ämnet
till Riksdagen aflåta nådig proposition till sådana lagstadganden,
hvarigenom rättighet beredes medlem af svenska kyrkan, som, oaktadt
till mogen ålder kommen, icke, på sätt samma kyrka godkänner,
blifvit konfirmerad och begått Herrans nattvard, att ingå äktenskap.

§ 9.

Herr vice Talmannen Vi jk begärde ordet och Yttrade: Jag
tager mig friheten hemställa, att Stats-Utskottets nu andra gången
bordlagda utlåtande, N:o 33, om anslag till fortsättande af statens
jern vägsbyggnader, måtte fä uppföras främst på föredragningslistan
för nästkommande Lördag.

Hvad Herr vice Talmannen sålunda föreslagit, blef af Kammaren
bifallet.

Andra Kammarens Prof. 1878■ N:o 25.

Torsdagen den 21 Mars.

§ 10.

Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Axel Bergström hos Herr
Talmannen anmält, att den ledighet från riksdagsgöromålen under
den 22 och 23 innevarande månad, som i gårdagssammanträdet blifvit
Herr Bergström beviljad, icke komme att åt'' honom begagnas.

§ Il Herr

Johan Johansson i Bergsäng och Friherre A. Gederström
erhöllo, på begäran, ledighet från riksdagsgöromålen, den lörre under
6 dagar från och med morgondagen och den senare under 3 dagar
från och med den 26 i denna månad.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag
ledamöter kl. V2 12 på natten.

och åtskildes derefter Kammarens

In fidem
Gustaf Westdahl.

Stoekholm, Associations-Boktryckeriet, 1878.