1878. Andra Kammaren. N:o 21 (Riksdagens protokoll 1878:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

" C

1878. Andra Kammaren. N:o 21.

Onsdagen flen 1H Mars 1878.

Kl. il f. m.

§ I Justerades

de i Kammarens sammanträden den 5 och 6 innevarande
månad förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utsbottets utlåtande N:o 10;

Lag-Utskottets utlåtande N:o 18;

Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 4
(i samlingen N:o 15);

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 5
(i samlingen N:o 16); samt

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden Nås
4 och 5 (i samlingen N:is 17 och 18).

§ 3.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 4 (i samlingen N:o 14), öfver väckt motion om underdånig
skrifvelse dels angående lag om skyldighet för sökande
vid underdomstolarne att aflemna styrkt afskrift af ingifven handling,
dels ock rörande ändringar i Kongl. kungörelsen om stämpelpappersafgiften
och expeditionstaxan m. m.

Uti berörda, af Herr S. Löwenhielm afgifna motion (N:o 104)
var föreslaget:

“att Riksdagen måtte besluta aflåtande till Kongl. Maj:t af
underdånig skrifvelse, innefattande anhållan att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och till en blifvande Riksdag afgifva nådigt förslag
till lag om skyldighet för sökande vid underdomstolarne att i
vissa fall aflemna styrkt afskrift af ingifven handling, och om

Andra Kammarens Prof- 1878. N:o 21. 1

Angående
expeditioner
vid underdomstolarne

vi. vt.

Jf:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

Angående sådan ändring i gällande lag om skyldighet för kärande och sö*
nämnder- kande att lösa utdrag af underdomstols protokoll jemte i följd
domstolarne deraf nödig ändring i Kong!, kungörelsen om stämpelpappersafm.
m, giften och expeditionstaxan, att rättssökandes kostnad för expe (Forts.

) ditionslösen i vissa fall minskas, nu förekommande mångskrifveri
vid underdomstolarne inskränkes och en skyndsammare expedition
af protokoll och utslag befordras."

Och hade Utskottet, beträffande samma motion, hemstäit:

att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Rörande detta ärende anförde motionären

Herr Löwenhielm: Då majoriteten inom Utskottet icke

ansett den af mig föreslagna, nu i fråga varande motionen böra
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och jag icke heller kan
förmoda, att något större antal af Kammarens ledamöter nu är
benäget att åt densamma egna någon egentlig uppmärksamhet,
skall jag icke vid detta tillfälle blifva vidlyftig'' i mitt försvar för
densamma, utan inskränker mig till att åberopa hvad jag dels i
sjelfva motionen dels i den Utskottets betänkande vidfogade, af
mig afgifna reservationen anfört. — Jag kan dock icke underlåta
att anmärka, att det af mig nu framstälda förslaget om åläggande
för sökande vid underdomstolarne att i vissa fäll aflemna styrkt
afskrift af till rätten ingifna handlingar, icke är någon nyhet.
Denna skyldighet har redan förut i vissa fall egt rum till exempel
vid bouppteckningar, som alltid skola till rätten ingifvas i två
exemplar och hvaraf sökanden är berättigad att återfå det ena
med påskrift om att det blifvit inför rätten behörigen uppvisadt,
utan att han derom är skyldig att lösa särskild! protokollsutdrag.
För min del kan jag icke finna annat, än att ett dylikt förfaringssätt
skulle kunna föreskrifvas äfven i fråga om köp af lös egendom,
förnyande eller dödande af inteckning samt bevakande af
testamente. Äfven i dessa fall skulle sökanden vara fullt belåten,
om han erhölie en handling, försedd med påskrift af vederbörande
om hvad vid rätten sig tilldragit och de åtgärder som af densamma
blifvit vidtagna. Äfven i många andra mål och ärenden
kan det icke vara för part eller sökande nödvändigt att lösa protokoll.
Att nu gällande stadganden, som ålägga kärande eller sökande
vid underdomstolarne att lösa fullständiga protokoll i alla
mål och ärenden, föranleda ett onödigt mångskrifveri, lär väl icke
kunna bestridas. En inskränkning i detta mångskrifveri skulle
för dessa rättssökande icke blott medföra en minskning uti deras
utgifter för protokollens lösning, utan äfven medföra den fördel,
att de förr, än nu kan vara förhållandet, kunde utbekomma de
expeditioner, hvaraf de vore i behof.

Utskottet anmärker emot min motion, att de rättssökande icke
alltid skulle vara belåtna med att icke utfå fullständiga protokoll.
För min del kan jag icke fatta, att en sådan omständighet bör

Ji:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

föranleda dertill, att de rättsökande skola vara pligtige att i alla Angående
mål lösa fullständiga protokoll. Deremot medgifver jag villigt,
att, såsom Utskottet också anmärkt, emot antagandet af min mo- ^omstolame
tion möter den svårighet, som förefinnes deri, att inkomsterna för m. m.
expeditionshafvandena, särdeles städernas, komme att betydligt (Forts.)
förminskas. Men då de rättssökande i vårt land icke äro betungade
med några stora utgifter, utan tvärtom, föreställer jag mig,
att nämnda olägenhet skulle kunna afhjelpas derigenom, att lösen
för en eller annan expedition höjdes. Den af Utskottet åberopade
omständighet, att vi snart hafva att förvänta en ny rättegångsordning,
finner jag icke böra inverka på Kammarens beslut i
denna sak, då det här är fråga om en partiel förändring, som icke
behöfver komma att stå i strid med den nya rättegångsordning,
som framdeles möjligen blir Riksdagen förelagd, och förslaget
derom väl icke är att motse på ännu åtskilliga år. Jag tillåter
mig emellertid att gent emot Utskottet åberopa åtskilligt, som
återfinnes uti förslaget till stadga angående allmänna underdomstolarne
å landet m. m. Uti detta förslag, som år 1868 afgafs
af för ändamålet tillsatte komiterade, bland hvilka funnos
Riksdagens nuvarande Justitieombudsman, ordföranden i denna
Riksdags Lag-Utskott och en medlem af den Nya lagberedningen,
heter det: “sökande i lagfarts- eller inteckningsmål befrias från
skyldigheten att lösa underrätts protokoll, innefattande beslut om
meddelande af första uppbudet å lagfaren fäst egendom, eller om
fastställelse eller, der inteckningshandlingen företes, dödande eller
förändring af inteckning i sådan egendom". I motiveringen till
detta förslag yttra komiterade, att grunden till detta stadgande
är dels den, att det synts komiterade såsom ett onödigt slöseri
med arbetskrafter att utskrifva protokoll uti ifrågavarande ärenden,
enär allt besked, som erfordras, innefattas i det å handlingen
tecknade bevis, och dels den, att det med den korta expeditionstid,
som är åt domarne å landet anslagen, blir ytterst svårt, om
icke stundom omöjligt, att medhinna all den utskrift, som, utan
den föreslagna befrielsen, skalle vara nödig. I afseende å nödvändigheten
att medgifva underdomarne någon minskning uti deras
nu alltför stora expeditionsbestyr yttra samma komiterade,
ibland annat: “Den, som allvarligt besinnar, hvilken oberäknelig

stor vigt ligger derå, att lagskipningen i första instansen icke
nedsjunker till en formalistisk slentrian, hvilket förr eller senare
måste blifva följden, derest domaren så nedtynges af göromål,
att han saknar tid, ej blott för forskningar och studier, utan äfven
för tvistefrågornas grundliga pröfning, — den måste visserligen
äfven inse, att något måste göras, för att lätta den arbetsbörda,
som redan är lagd och än vidare kommer att läggas å
landtdomstolarnes ordförande.11 Detta skrefs år 1868. Sedan dess
hafva de nya lagfarts- och inteckningsböckerna b.lifvit införda och
underdomarnes göromål derigenom i väsentlig mån förökade.

Denna omständighet torde äfven vara ett skäl, som förtjenar att
tagas i betraktande vid pröfningen af denna fråga, men Utskottet
diar det oaktadt ansett sig icke böra fästa något afseende dervid.

Onsdagen den 13 Mars.

Jag hemställer om bifall till min motion.

Herr Jan Magnusson instämde med Herr Löwenhielm.

Herr Helander: Jag ber motionären, och hvarje annan,
vara öfvertygade derom, att den omständigheten att jag såsom
utskottsledamot deltagit i _ beslut om att afstyrka bifall till en
motion, ingalunda skall hindra mig från att omfatta en annan
mening, om skäl, som dertill kunna föranleda, efteråt blifva kända.
Det är visserligen hvarje utsbottsledamots skyldighet att noga
öfvertänka saken innan han fattar sitt beslut; men erfarenheten
visar ju mycket ofta, att förut okända skäl efteråt meddelas, på
hvilka afseende måste fästas, om man icke uppenbarligen föredrager
egen mening framför rätt och billighet. Nu är det visserligen en
möjlighet att motionären kan hafva rätt deruti, att väsentlig olägenhet
icke uppkommer af föreslagna stadgandet, att i vissa fall
sökande skulle få aflemna styrkt afskrift af handling i stället för
sjelfva originalhandlingen; men som jag ej är tillräckligt hemmastadd
i dylika ämnen önskade jag gerna att mera erfarne härom
ville yttra sig. Jag hade den föreställning, att det väl understundom
kunde hända att afskriften icke vore fullt rigtig, i hvithet
fall domaren kunde, naturligtvis alldeles ofrivilligt, förledas
att gorå origtig anteckning.

Emellertid qvarstå ändå några betänkligheter, hvilkas betydelse
man måste bedöma gent emot de fördelar bifall till motionen
skulle medföra. Så till exempel måste expeditionslösen höjas
för expeditionshafvandena i städerna, hvarjemte väl ock är antagligt
att domare på landet skulle få minskning i inkomster, hvaraf
skulle följa framställningar om att bereda dessa tjensteman ersättning.
Äfvenledes nödvändiggöres i vissa delar förhöjning af
stämpelpappersafgiften, så vida statsverket ej skall förlora på
förändringen, men hvarigenom denna icke torde komma att för
rättssökande medföra afsevärd ekonomisk fördel. Dertill kommer
ytterligare att man, på sätt utlåtandet antyder, torde hafva att
förvänta förslag till ny rättegångsordning, hvilket väl med all
säkerhet kommer att innefatta alla de lindringar för såväl domare
som rättssökande, som befinnas möjliga, då saken ock kommer
att af mycket kompetenta personer bedömas. Ehuruväl visserligen
icke alltid är skäl att uppskjuta en partiel reform derföre
att man har att vänta en grundligare, tror jag likväl att
uppskof här kan vara på sin plats, dels emedan, efter hvad man
sagt mig, sådant förslag som nyss nämndes, snart kommer att i
nya lagberedningen påbörjas, derest det ej allaredan skett, och
dels emedan det synes icke kunna vara så särdeles brådskande
med att få.förändringarne vidtagna, i händelse de verkligen skulle
vara lämpliga.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Jöns Persson: Val säger motionären, att han med
sin motion afsett att åstadkomma någon minskning i det besvär

N:o 21.

Angående
expeditioner
vid underdomstolarne m.

(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 1:5 Mars. 5

och det mångskrifveri, som för närvarande förekommer vid våra Angående
underdomstolar, men för min del tror jag tvärtom, att ett bifall ^f^undertill
motionen skulle komma att ge anledning till mycket trassel i äomstolame
häradsrätternas arkiv, särskildt hvad beträffar inteckningsärendena. m. m.
Jag föreställer mig nemligen, att, om ett intecknadt kontrakt på (Forts.)
ett eller annat sätt förkommer, så kan en afskrift, som inlemnas
af en rättssökande, icke tillerkännas samma vitsord, som de af
domaren sjelf i inteckningsböckerna gjorda anteckningar. Hvad
åter beträffar instämda mål, så är det nödvändigt för både kärande
och svarande part att i dem lösa protokollen, för såvidt
de vilja ordentligt följa med målets gång. Äfven har motionären
satt i fråga en förhöjning af stämpelpappersafgiften och expeditionslösen,
men icke heller detta förslag kan jag bifalla, då derigenom
såväl kärande som svarande part skulle tillskyndas betydligt
ökade kostnader. Visserligen skulle ännu många skäl kunna
anföras mot motionen, men då jag förmodar, att flertalet af Kammarens
ledamöter redan af egen erfarenhet val känna till denna
sak, inskränker jag mig till det redan sagda och yrkar bifall till
Utskottets hemställan.

Herr Cl a ir fel t: Utom den omständighet, som redan blifvit

påpekad, att, om hvad motionären här föreslagit vunne Kammarens
och Riksdagens bifall, den del af städernas tjensteman, som
aflönas af städerna sjelfva och hvilka hafva en väsentlig del af
sina inkomster just i expeditionslösen, skulle komma att lida en
icke obetydlig minskning i dessa sina inkomster, och det sålunda
blefve nödvändigt att derför bereda dem någon ersättning af
statsmedel — hvithet ju alltid innebure en oegentlighet — vågar
jag för min del betvifla, att någon sådan större skyndsamhet i
expeditionen, som motionären åsyftat, skulle genom ett bifall till
hans förslag kunna vinnas. Härtill kommer, att, om, såsom jag
förmodar det vara motionärens mening, protokoll öfver lagfartsoch
inteckningärenden fortfarande skola föras, rättssökande i dylika
ärenden i allt fall måste låta sina eganderättshandlingar, som
för dem mången gång kunna vara af lika mycken vigt som inteckningshandlingar
och köpebref, förblifva hos domaren qvarliggande
lika länge som nu. Såsom Utskottets ordförande redan påpekat, kan
det komma att inträffa, att en afskrift är origtig, då ju motionären
icke föreslagit, att afskrifterna skola bestyrkas af vederbörande
tjensteman, till exempel notarius publicus i stad eller kronofogden
på landet, och detta kan vålla, att origtigheter i ett protokoll
insmyga sig utan domarens förskyllan. Då slutligen det äfven
kan hända, att dessa afskrifter, hvilka såsom bilagor skola inhäftas
i protokollet, genom en bokbindares vårdslöshet kunna
förkomma samt det icke ligger inom omöjlighetens gräns, att i
domsagor, der den ordinarie domhafvanden ofta åtnjuter ledighet
och än den ene och än den andre bland unga jurister förordnas
att bestrida embetet, en sådan endast för en tingstur förordnad
domare, kan, om motionärens förslag blefve lag, underlåta att
uppsätta de så kallade småprotokollen, hvarigenom stor oreda

Ji:o 21.

Onsdagen den 18 Mars.

Angående skulle vållas och de rättssökande sannolikt tillskyndas vida större
f/tfXtTolägenhet, än som motsvaras af den besparing i lösen motionären
domstolar^ synes vilja bereda dem.

m. m. På dessa skäl kan jag icke biträda det föreliggande försla (Forts.

) get, utan yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Häruti förenade sig Herr Torpadie.

Herr Königsfeldt: Lika med motionären skulle jag vara
böjd för att. åstadkomma någon minskning af landtdomarnes göromål.
Men jag tror icke, att det förslag, som af honom blifvit i
sådant afseende framstäldt, skulle, om det bifölles, komma att
leda till önskvärdt resultat.

Motionären anför bland andra skäl för sitt förslag, att lagfarts-
och inteckningssökande skulle enligt detsamma hastigare
återfå .sina ansökningshandlingar. Jag kan icke inse, huru sådant
är möjligt. På en enda rättegångsdag kunna ju i flere domsagor
inlemnas till häradsrätterna ända till 250 dylika ansökningsärenden.
Att domaren då icke kan, under det rättegångsdagarne
pågå, .expediera dessa ärenden, torde hvar och en lätt inse. Förhandlingarne
räcka vanligen från tidigt på morgonen till klockan
8 och senare på qvällen. Antingen skulle sålunda domarne efter
rättegångsdagarnes slut qvarligga någon tid vid tingsstället för
afslutandet af dessa expeditionsgöromål — och dermed torde de
rättssökande icke vara synnerligen betjente — eller ock skulle
rättegångsförhandlingarne hvarje dag inskränkas till förmiddagarne,
på det domaren måtte kunna använda eftermiddagarne till
ifrågavarande expeditionsgöromål. Men följden häraf blefve, att
antalet rättegångsdagar under de lagtima tingen ökades och att
den redan förut temligen betungande nämndemansbefattningen
gjordes ännu besvärligare.

Härtill kommer, att den nya inteckningslagen föreskrifver,
att afskrift af fastighetsboken skall tecknas å det för sökande i
inteckningsärende utfärdade protokolisutdraget. Skälet till detta
stadgande är, att sökanden derigenom skall sjelf kontrollera, att
anteckningen i fastighetsboken öfverensstämmer med protokollet.
Sådant omöjliggöres naturligtvis genom motionärens förslag, enligt
hvilket protokoll i dylikt ärende icke skulle komma att till
sökanden expedieras. Han skulle visserligen kunna jemföra anteckningen
ur fastighetsboken, hvilken anteckning skulle särskildt
utfärdas, med det bevis, som åtecknas inteckningshandlingen. Men
då inteckningshandlingen genast återställes och derefter ofta
hunnit belånas, innan afskriften af fastighetsboken expedieras,
kommer den rättssökande icke heller i tillfälle att anställa en
sådan jemförelse.

Och hvad beträffar, den delen af förslaget, att kärandepart
icke skulle vara. skyldig att lösa hela protokollet utan endast
viss, af honom sjelf uppgifven del deraf, synes mig sådant vara
rent af overkställbart. Jag kan icke tänka mig möjligheten för
en domare att under handläggning af 2 ä 300 tvistemål föra sär -

Onsdagen den 13 Mars.

jN:o 21.

skilda anteckningar öfver de delar af domboken, som kärandeparterna
förklara sig vilja lösa. Åtminstone, är ett misstag härutinnan
lätt begånget. Och den. som dertill gör sig skyldig,
drabbas icke förty af drygt ansvar.

Det kunde vara mycket att ytterligare anmärka emot den
föreliggande motionen. Men jag skall inskränka, mig till hvad jag
redan anfört samt på grund deraf yrka bifall till Utskottets afstyrkande
förslag.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, och Herr
Talmannen framställt propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets utlåtande K:o 4.
i anledning af väckt motion om ändring i § 17 af Riksdagsordningen.

§ 5.

Till afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 31, med
anledning af väckta motioner angående undersökning och förslag
till åstadkommande af nytt och tillfyllestgörande utlopp för Mälarens
vatten.

I två särskilda motioner, den ena afgifven inom Första Kam - Ang. undermaren
af Herrar C. R. P. von Stockenström, C. E. Carlsson, P. O. *£££J£
Reutersvärd och E. J. Mallmin (motionen N:o 31) och den andra mande af
inom Andra Kammaren af Herrar J. F. Fredricson och Gustaf Carls- nytt utlopp
son (motionen N:o 109) hade föreslagits, ej mindre att. Riksdagen/»'''' miaren»
måtte besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med an- ia
hållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning samt
för nästa Riksdag framlägga förslag till åstadkommande af nytt
och tillfyllestgörande utlopp för Mälarens vatten, än äfven att
10,000 kronor måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition för bekostande
af nämnda undersökning och förslag.

Utskottet hade, i anledning af dessa motioner, på anförda
skäl hemstält:

att samma motioner ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan, lemnades ordet på
begäran till

Herr E. G. Boström, som anförde: Herr Grefve och Talman!

Mine Herrar! Den nu ifrågavarande motionen är ett korollarium
till det beslut, som af Riksdagen förlidet år fattades om ett anslag

S:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

1 öLZn<förn -tvk millioTner kronor till sänkning af sjöarne Hjelmaren och
åstadkom- yyismaren. Jag tillåten mig erinra derom, att denna sänkning
mande af skulle ta ske, så att vattenståndet vid slussen i Stockholm ej
.lutt''Mopp skulle öfverstiga, vissa årstider 15,5 och vissa årstider 16,5 fot
JV atten.:nS^^V medel vattenståndet är 14,7 fot. Det är klart, att

(Forts. ) detta förhållande icke kan af strandegarne betraktas annat än
med en viss uppmärksamhet; ty erfarenheten — senast från sistlidet
år — har visat, att öfversvämning af Mälaren lätt kan uppkomma
äfven utan detta extra tillskott från Hjelmaren. Som likväl
hvar och en vet, har Mälarens utlopp mer och mer minskats •
och det är vid sådant förhållande väl sent att väcka förslag om
förökning af detsamma då en öfversvämning redan är för handen.
Det synes mig således, som om motionärernes förslag väl vore
val dt att bifallas. Härför talar ännu ett skäl, som motionären
icke anfört, nemligen den vigt, som detta utlopp genom Hammarby
och Järla. sjöarne skulle hafva för Stockholms stad. Utskottet
har för sin del ansett motionärernes framställning förtjena uppiiSaiTT
ekuru Utskottet icke velat till densamma tillstyrka
Difall. Utskottet har vidare ansett någon anhållan i detta afseende
fram Riksdagens sida icke vara behöflig och i följd deraf icke
heller lämplig, enär Kong], Maj:t, om han dertill finner skäl, äfven
utan framställning från Riksdagen, lärer, på anhållan afsina Befallningshafvande,
hushållningssällskap eller andra vederbörande
myndigheter eller ock enskilda personer förordna om den ifrågasafta
undersökningens verkställande genom vederbörande embetsmyndighet.
Hvad först beträffar Konungens .Befallningshafvande,
tiUater jag mig erinra derom, att, då Kong], Maj:t befalde Sina
Befallningshafvande i Stockholms. Upsala, Westerås och Nyköpings
_ län att höra Mälarens strandbefolkning rörande Hjeimaresänkningsfrågan,
yrkade dessa strandägare, att icke något större
tillflöde till Mälaren skulle beredas, förr än utloppet från Mälaren
jemväl blifvit ökadt. Detta uttalande ansågo samtliga Konungens
Befallningshafvande i de olika länen vara förtjent af det största
beaktande och framhöllo i ett utlåtande år 1875 lämpligheten af
att vattenståndet i Mälaren, oafsedt denna tillökning från Hjelmaren,
reglerades. Konungens Befallningshafvande hafva således
redan framhållit önskvärdheten af den åtgärd, motionärerne hafva
töreslagit; men Kongl. Maj:t har dervid icke fäst något afseende.
Kan man vid sådant förhållande antaga, att Kongl. Maj:t skall
fästa mera afseende vid de framställningar i denna fråga, som
kunna komma från hushållningssällskapen eller enskilda personer?
Uvilka de “öfrige vederbörande myndigheter1 äro, som skulle
komma att yttra sig i denna fråga, bär Utskottet icke antydt;
men det lärer väl icke kunna menas någon annan än Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen. Men denna styrelse har ju enständigt
förklarat, att Hjelmarens sänkning icke kan komma att utöfva
någon inverkan på vattenhöjden i Mälaren, och det är sålunda
otänkbart, att en dylik framställning skulle kunna väntas från
nämnda myndighet.

Utskottet har för sitt afstyrkande haft ännu ett skal, eller att

Onsdagen den 13 Mars.

>:o 21.

det för ändamålets vinnande erforderliga beloppet antages skola Ang. under knnna

på enskild väg åstadkommas. Deri kan Utskottet visser ligen

till en del kafva rätt, men jag ber härvidlag få erinra, att mande af

Kronan sjelf besitter mycket stora domäner vid Mälarens strän- nytt utlopp

der, i synnerhet i Westman land, hvilka domäner således beröras för Målarens

af denna fråga, men hvilka i nyssnämnda fall icke skulle komma

att bidraga till det ifrågakomna ändamålet. Härtill kommer, att, r s''''

sedan staten beviljat anslag till Hjelmarens sänkning, staten iklädt

sig en moralisk förpligtelse att tillse, det Mälarens strandägare

genom samma företag icke lida någon skada.

På de skäl, jag nu haft äran anföra, hemställer jag om afslag
å Stats-Utskottets utlåtande och bifall till motionärernes förslag.

Herr Fredricson: I likhet med hvad förhållandet i allmän het

plägar vara, får väl äfven jag hålla ett så kaliadt liktal öfver
min motion. Det förefaller mig då först och främst besynnerligt,
att, då Utskottet i sin motivering börjar med att yttra sig på
följande sätt: “ehuru Utskottet finner det af motionärerne afsedda
syfte förtjena uppmärksamhet''*, Utskottet det oaktadt i den följande
raden af sitt utlåtande förklarar sig “icke kunna tillstyrka
Riksdagen att bifalla det i motionerna gjorda yrkande," och icke
heller anser någon Riksdagens anhållan i förevarande afseende
vara behöflig. Jo, mine Herrar, en sådan åtgärd är behöflig. För
den, som något känner till trakterna utefter Mälarestränderna och
vet, hvilka förluster under sistförfluten år drabbat enskilda strandägare
deromkring, måste behofvet af en sådan åtgärd vara fullkomligt
klart. Så t. ex. har jag mig bekant en person, hvars
förlust genom öfversvämning af synerätten uppskattades till icke
mindre än 32,000 kronor; för en annan, som hade en mindre egendom,
värderades skadan af synerätten till 18,000 kronor. Dessa
förluster drabba nu endast två personer; till huru stort belopp
skola de då icke uppgå för alla, som hafva sin jord liggande utefter
hela sträckan af Mälarens stränder — helt visst till flera
millioner! Jag tror således, att det är alldeles nödvändigt, att
ett större aflopp beredes från Mälaren.

Utskottet säger vidare att en dylik anhållan från Riksdagens
sida i följd deraf icke heller skulle vara lämplig. Utskottet plägar
just icke vara så kinkigt att bevilja anslag, då fråga är om att
aftappa småsjöar; jag missunnar visserligen icke dem denna välvilja,
men här nekar Utskottet att lemna något bidrag till skydd
för redan fruktbara och torrlagda marker. Jag yrkar derföre
afslag å Utskottets förslag och bifall till motionerna.

Herr Ljunggren: I afseende på den föreliggande frågan

ber jag att till en början få nämna att, enligt hvad jag tror mig
med mycken säkerhet veta, ärendet inom kort, oberoende af det
föreliggande skrifvelseförslaget torde blifva föremål för Kong].

Maj:ts pröfning.

Mot den föreslagna undersökningen har jag ingenting att invända,
helst densamma möjligen kunde leda till sakens förtyd -

N:o 21.

Ang. undersökning
för
åstadkommande
af
nytt utlopp
för Mälarem
mitten.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars.

•ligande. Men om Kammaren bifaller detta skrifvelseförslag, vill
jag fästa uppmärksamheten på nödvändigheten af att äfven undersöka,
huruvida icke jemväl sunden vid Qvicksund och Staket
borde utvidgas. Ty efter utvidgande af endast Mälarens utlopp
vid Stockholm, utan att samtidigt de båda omnämnda sunden äfven
grundligt blefve upprensade, skulle vid lågt vattenstånd i Saltsjön
inträffa det förhållande, att all segelfart genom Qvicksund
och Stäbs-sundet omöjliggjordes. Mälarebassinen mellan Stockholm
och de båda sunden skulle nämligen då fortare sjunka än
hvad blefve händelsen bortom dessa sund. Härigenom skulle
strömmen i dessa meromnämnda sund ökas så starkt, att segelfarten
genom dem gjordes omöjlig.

Emellertid har lag intet särskild! yrkande att framställa.

Herr Linder: Jag ber att få instämma med dem, som yrkat
afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionärernes förslag.
Både rättvisa och billighet tala derför. Det är nemligen en känd
sak, att Stockholms stad sedan några år tillbaka lidit af en lusta
att fylla igen vikar och täppa utlopp till Mälaren, hvarigenom en
betydlig förträngning af afloppsareorna uppkommit. Detta åter
har gjort, att Mälarens vatten vid flod betydligt stigit och dervid
öfversvämmat den invid stränderna lågt belägna marken till icke
ringa nackdel för egarne och innehafvarne af den derintill belägna
jorden. Nu är förhållandet äfven det, att jemväl Riksdagen lemnat
bidrag till ökande af vattenståndet i Mälaren i så måtto, som
Riksdagens sistlidne år fattade beslut om beviljande af statsanslag
åt strandegare vid Hjelmaren och Qvismaren för dessa sjöars
sänkning afser åstadkommande af bredare och djupare aflopp till
Mälaren. Och enligt fullt sakkunnig persons utsago skall genom
denna åtgärd Mälarens vattenyta vid vissa tillfällen komma att
betydligt höjas. När nu, såsom jag redan tagit mig friheten att
nämna, Riksdagen medelst frikostiga bidrag medverkat till att
höja Mälarens vatten till skada för dertill angränsande trakter,
så synes mig å andra sidan all rimlighet tala för, att Riksdagen
nu visade benägenhet för att hjelpa de personer, som häraf lida
förlust, till erhållande åtminstone af en undersökning, huruvida
det vore möjligt att få vattenståndet något lägre genom åstadkommande
af ett nytt och tillfyllesgörande utlopp för Mälarens vatten.
Det har derföre förvånat mig, att Stats-Utskottet icke vid närmare
betraktande af saken velat tillstyrka motionerna, och detta
så mycket mer som Utskottet i sin motivering “finner det afmotionärerne
afsedda syfte förtjena uppmärksamhet".

För min del yrkar jag, såsom jag redan nämnt, afslag å Utskottets
hemställan och bifall till motionärernes förslag.

Herr Gustaf Jonsson: Utskottet har visst icke förbisett
det berättigade uti motionärernes önskningar; men Utskottet har
emellertid ansett, att det af dem åsyftade målet kunnat vinnas på
annan väg nemligen på initiativ af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
hushållningssällskap eller andra vederbörande myndig -

S:o 21.

Onsdagen den 18 Mars.

heter. Och om en dylik framställning inkommer till Kongl. Maj:t, AHj>-wnde!”
så lärer han nog icke underlåta att förordna, det genom Styrelsens sf™l/ko^_
för allmänna väg- och vattenbyggnader försorg undersökning om mande af
förhållandet åstadkommes, samt, om klagomålen befinnas grundade, >lytt utlopp
vidtaga för deras afhjelpande erforderliga åtgärder. Af sådan för Mätaren*
anledning har Utskottet icke heller ansett det begärda anslaget (i.Uji-rs.)
af 10,000 kronor för bekostande af undersökning m. m. nu erforderligt;
enär ett anslag för dylika ändamål är af Riksdagen beviljadt
och stäldt till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande,
nemligen expensmedel.

För min del anser jag det ännu vara för tidigt yttra något
omdöme, att den beslutna sänkningen af sjöarne Hjelmaren och
Qvismaren skall föranleda Mälarestränderna en större öfversvämning,
utan i den mån den kommer att verkställas, kan det möjligen
bidraga till ökande af motionärernes öfverklagade förhållande.

Jag tror således, att Utskottet på ganska goda skäl afstyrkt
bifall till motionerna och jag anhåller derföre att Kammaren matte
godkänna detta Utskottets förslag.

Herr Rubenson: Jag vill visst icke bestrida, att, på sätt
den förste talaren anfört, skäl förefinnas att med anledning af
beslutet om Hjelmarens och Qvismarens sänkning vidtaga åtminstone
förberedande åtgärder för att åstadkomma ett ökadt utlopp
för Mälarens vatten med anledning af det tillflöde, som möjligen
kan blifva en följd af denna sänkning. Deremot kan jag icke
föreställa mig vare sig att, såsom motionärerne ansett, detta ökade
aflopp lämpligen beredes genom att vid Hammarby sjö öppna
en ny väg för vattnet. Icke heller kan jag medgifva, att, på
sätt den förste talaren antydde, det för närvarande eller ens på
lång tid kan anses ligga i Stockholms stads intresse, att pa den
vägen få det öfverflödiga Mälare-vattnet ut i Saltsjön; ty just
på den plats, der detta nya utlopp skulle åstadkommas, egen
staden ett etablissement, som kostat mer än tre .millioner krono]'',
nemligen stadens vattenledning, och dessa penningar skulle vara
till eu god del bortkastade, om ett nytt utlopp för Mälaren öppnades
på denna plats. Deremot anser jag, att detta ökade utlopp
bör åstadkommas genom en ytterligare betydlig utvidgning åt
den norra strömgrenen. Beredande af ett förbättradt utlopp vid
denna punkt är en angelägenhet, i hvilken Mälaredalens och
Stockholms stads intressen enligt mitt förmenande sammanfalla,
och jag antager, att Stockholms stad icke skall befinnas ovillig
att i sin mån bidraga till kostnaden för en dylik åtgärd, isynnerhet
som staden under vissa vilkor förbundit sig till ett sådant
deltagande. . .....

Af hvad jag sålunda redan anfört, följer, att jag icke för mm
del kan understödja motionärernes hemställan utan önskar bifall
till betänkandet. .

Med anledning af yttranden, som under diskussionen blifvit
från tvenne håll, nemligen af Herrar Fredricson och Linder,

N:o 21.

Onsdagen deri 13 Mars.

''töknilia åfsi- ^ ja de,roP3'' att Mälarens utlopp blifvit genom för Stockholms
åstadkom- ®tads rakning på senare åren verkstälda arbeten betydligt förmå»^
af trängdt, anser jag mig derjemte såsom representant för Stockholm
nytt utlopp skyldig att med några ord vederlägga detta påstående, hvilket
f°r Vatten6™'' f r, ett heit ocil hållet löst tal och ingalunda grundadt på några
Verte j utan endast på ett allmänt föreställningssätt. Emot denna

iöreställning ber jag att få åberopa några yttranden af en fullt
sakkunnig person, som bäst bör kunna bedöma förhållandet, nemiigen
Stockholms stads nuvarande byggnadschef. Anledningen
''irj dennes uttalande i trägen är en af Grefve E. Sparre och eu
annan strandägare vid Mälaren till Kongl. Maj:t inlemnad hemstall
an angående vidtagande af åtgärder för beredande af vidgadt
aflopp för. Mälarens flodvatten. Denna hemställan har af Kong],
Maj:t remitterats till Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,
som i sin ordning öfverlemnat handlingarne till Öfverståthållare-embetet
i Stockholm, med begäran att stadens drätselnämnd
måtte inkomma med yttrande i frågan, hvarefter drätselnämnden
alagt byggnadschefen att härom afgifva tjenstememorial.
Ur detta i dessa dagar afgifna memorial, hvilket är allt för långt
att här ordagrant uppläsa, anhåller jag emellertid att få anföra
några data. Byggnadschefen upplyser deruti till en början, att,
enligt en ar 1778 med stor noggrannhet uppgjord karta, som
fullständigt visade anordningarne i såväl Norr- som Söderström
vid denna tid, Mälarens utloppsarea vid 16,33 fots vattenstånd
öfver nuvarande slusströskel var sammanlagt 2,119 qvadrat-fot,
den nuvarande sammanlagda utloppsarean vid samma vattenstånd
är 2,356 qvadrat-fot. Häraf framgår således, att sedan år 1773
Mälarens utloppsarea blifvit ökad med 237 qvadrat-fot. Med anledning
åt detta resultat af jemförelsen yttrar byggnadschefen
följande: “Häraf visar sig, att, oaktadt, å planritningar kan synas,
som om på flera ställen stora inkräktningar af utloppen egt rum,
dessa blifvit genom upprensningar och fördjupningar till sektionsareorna
ökade, och då vidare tages i betraktande, att vid slutet
af förra århundradet vattnets fria lopp hindrades af flera pålbryggor
och vattenverk, hvilka samtliga blifvit borttagna, finner
man, att under det sista århundradet utloppen blifvit så reglerade,
att Mälarens öfversvämningar hädanefter torde komma att snarare
minskas än ökas.“

Sedermera framhåller byggnadschefen några särskilda fakta
med hänsyn till de arbeten staden vidtagit vid Mälarens utlopp
och hvilka arbeten flera gånger förut liksom äfven nu åberopats
såsom bevis, derpå, att staden minskat dessa utlopp. Så t. ex.
yttrar han sig först om slussbyggnaden och anför dervid, hurusom
man genom detta arbete visserligen tillstängde eu sektionsarea
af 544 qvadrat-fot, men att denna förlust mer än ersattes, bland
annat derigenom, att södra grenen af Norrström upprensades.
Genom de vidtagna åtgärderna skaffades eu ny sektionsarea af
6u2 qvadrat-fot, .hvadan denna area genom siussbyggnaden, i
stället för att minskas, ökades med 88 qvadrat-fot. Man kan

Jf:o 21.

Onsdagen deri IS Mars. IS

således icke åberopa denna byggnad såsom skal för att Stockholms
stad minskat Mälarens utlopp.

Vidare visar byggnadschefen, att icke heller, såsom man
påstått, vid ombyggnad af stödjemuren mot Strömgatan någon
inkräktning på Mälarens aflopp gjorts. Ty visserligen blef af.;
särskilda skäl — nemligen för att icke skada de närmast intill
belägna husen — stödjemuren utflyttad 4 fot, men denna minskning
i utloppet ersattes dels genom upprensning i strömmen och
dels genom borttagande af den midt för Drottninggatans mynning
15 fot i strömmen utspringande trappan.

Hvad åter angår brobyggnaden emellan Riddarhusgränden och
Tegelbacken, hvilket arbete jemväl framhållits såsom förorsakande
minskning i Mälarens aflopp, så ber jag att få meddela hvad
byggnadschefen härom yttrar. Han säger, att vid en sektion,
tagen vid östra sidan af bron vid lägsta vattenstånd totala arean
utgör 7,930,2 qvadrat-fot, då sammanlagda arean af norra och
södra grenen vid samma vattenstånd endast utgör 1,427 qvadratfot;
och han tillägger derefter: “Något hinder för vattnets fria
lopp kan således ej här uppstå, hvilket ock visade sig vid förlidet
års vårflod, då ej något nämnbart fäll kunde förmärkas vid
denna bro, oaktadt de ställningspålar, som för brons uppsättande
voro nedsatta, förminskade sektionsarean mellan bropelarnek

Efter att hafva åberopat det faktum, att Mälarens medelvattenyta
under årens lopp allt mera nedgått, omnämner byggnadschefen
slutligen i sitt utlåtande ett förhållande, som är ganska
märkligt och särskildt för denna frågas bedömande af största
vigt. Han upplyser nemligen om det förhållande, att, som Mälarens
höga flöden icke ofta utan med många års mellanrum återkomma,
det inträffar, att strandegarne emellan dessa stora flöden utvidga
sina odlingar allt närmare sjön, glömmande det sista flödet, och
att således, då ett stort flöde åter egen rum, det träffar icke
gamla odlingar utan dessa nytillkomna. Att man för dessa genom
flödena orsakade stora förlusterna gerna skyller på andras åtgöranden,
är en vanlig och mensklig sak, men icke tror jag derföre
att dessa beskyllningar äro rättvisa; utan verkliga förhållandet
är, att strandegarne hafva ingen annan än sig sjelfva att skylla,
helt enkelt derföre att de utsträckt sina odlingar så långt, att
dessa måste blifva utsatta för flödena, sådana de sedan äldre tider
tillbaka egt rum.

För öfrigt ber jag att få i likhet med en föregående talare
fästa uppmäksamheten derpå, att denna fråga icke är så enkel
och lätt löst, som man kanske föreställer sig. Det finnes nemligen
andra berättigade intressen än strandegarnes, som måste
medtagas i beräkningen. Det finnes t. ex. sjöfartens intresse.
Det går icke an, att helt enkelt vidga Mälarens utlopp, ty derigenom
blefve strömmen tidtals på några ställen i Mälaren så
ökad, att sjöfarten blefve omöjlig. Det är också derföre byggnadschefen
slutar sitt utlåtande med förslag om utvidgande af Norrströms
norra gren och vidtagande af sådana åtgärder, som tjena
till att minska fiodvattenhöjden, utan att lågvattenytan derigenom

Ang. undersökning
för
åstadkommande
af
nytt utlopp
rör Mälarens
vatten.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

Ang? under- sänkes, på det ett sådant hinder för sjöfarten och andra olägensokning
för }ieter icjje må uppstå.

mande af korn ]ag tomt sagt, kan jag icke för närvarande, sådan fragan
nytt utlopp nu föreligger, annat än yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

för Målarens

(Forts) Friherre Nordenfalk: Jag vill icke förlänga diskussionen

'' or " i en fråga, som jag tror icke för närvarande kunna föras till något
resultat, men jag anser mig dock skyldig att vitsorda, att äfven
bland Mälarens strandegare inom. Södermanland den åsigten är
allmän, att en reglering af vattenståndet i Mälaren är absolut nödvändig,
detta oafsedt frågan, om Hjelmarens och Qvismarens sänkning
kan föranleda några olägenheter för Mälarens strandegare.
Det synes mig klart, att, då förändringar i afseende på utloppet
egt rum, är blott den omständigheten, att vattnet dervid i sitt aflopp
förhindrats, tillräcklig att förklara det de höga vattenstånden
allt oftare och oftare återkomma.

Jag ber dessutom få tillägga, att enligt min åsigt staten, staden
och strandegarne, hvilka alla tre äro intresserade af att en
reglering sker, borde alla tre dertill bidraga.

Jag gör nu intet yrkande, men för den händelse det blifver
votering, kommer jag att rösta för motionen. Jag tror emellertid
icke, att denna fråga kan fälla, hvilken utgång den nu må få.

Herr E. Gr. .Boström: Herr Rubenson tyckes hafva uppfattat
saken så, som skulle motionen vara ett anfall mot Stockholms
stad. För mm del hai jag icke kunnat uppfatta densamma annat
än som en önskan af strandegarne i Mälare-dalen att få en
för dem vigtig fråga utredd. Herr Rubenson har med siffror styrkt,
att Mälarens utlopp icke under 100 år minskats. Jag förutsätter
nemligen, att byggnadschefens siffror äro rigtiga. Vi veta dock
alla, att Mälarens utlopp minskats på bredden, om det ock ökats
på djupet. Man kan dock sätta i fråga, om en minskning i bredden
alltid motsvaras af en lika tillökning på djupet. Om jag t. ex.
har en kanal, som är nio fot bred och en fot djup, och en annan,
som är tre fot bred och tre fot djup, så är ju sektionsarean i
båda fallen lika, men jag tror erfarenheten visar, att vattnet afrinner
fortare genom det förra än genom det senare afloppet.

Det synes mig icke från Herr Rubensons ståndpunkt sedt vara
något skal att motsätta sig saken, ty frågan är af intresse såväl
för Stockholms stad som öfrige strandegare vid Mälaren.

Herr Rubenson sade vidare, att Mälarens strandegare hafva
odlat för långt ut, och att detta skulle vara orsaken till, att deras
odlade egor öfversvämmades, och att de fingo finna sig deri. Om
de odlat och torrlagt jord, hafva de icke gjort annat än alla
andra jordegare göra, och på denna grund kan väl deras anspråk
på vattenreglering ej anses oberättigad.

Herr Rubenson yttrade slutligen, att det väl finnes andra
intressen än landtbrukets att här beakta, såsom t. ex. sjöfartens.
Jag har aldrig satt i fråga, att saken endast skulle ses från jordbrukarnes
synpunkt. Mig veterligen har ej heller ifrågasatts, att

Onsdagen den 13 Mars.

N:o 21.

saken skulle ses från en så inskränkt synpunkt, utan skall natur- A<m- underligen
afse sjöfartens så väl som jordbrukets intressen, och icke
allenast sjöfarten i nedra delen af Mälaren utan äfven ofvanför m<mdf”af
Qvicksund och Staket. — Jag vågar vidhålla mitt yrkande om nytt utlopp
afslag. för Mälarens

ratten.

Herr Fredrieson: Jag ber endast att få tillägga ett par (FortsJ

ord till hvad jag förut yttrat. Jag vill icke nu bestrida rigtigheten
af de utaf Herr Rubenson uppgifna siffror, men alla, som
känna till förhållandena, veta att utloppet af Mälaren på senare
tiden förminskats, och att de öfversvämningar, som häraf föranledts,
årligen tillskynda strandegarne stora skador. Detta torde
icke heller kunna försvaras, derföre att, på sätt Herr Rubenson
nämnde, strandegarne på senare tider utsträckt sina odlingar närmare
stranden, ty i det fallet hafva Mälarens strandägare icke
gjort annat än andra strandegare göra. Till förekommande af
dessa vårflöden finnes intet annat medel än utvidgandet af utloppet;
och jag fortsätter alltså mitt yrkande om afslag å Utskottets
hemställan och bifall till vår motion.

Herr Hörnfel dt: Jag skall icke inlåta mig i någon tvist

derom, huruvida Mälarens vatten gjort någon skada på intill detsamma
liggande egor, emedan jag icke känner till förhållandet,
men hvad jag känner till är, att sådan denna fråga nu förelegat
Stats-Utskottet och Riksdagen, skulle det varit ganska svårt att
lemna sitt bifall till motionärernes förslag. Jag föreställer mig,
att, då till Kong!. Maj:ts disposition äro stälda medel för att göra
sådana undersökningar, som den hvarom här är fråga, man kan
ingå till Kongl. Maj:t och begära en sådan undersökning som motionärerne
föreslagit. Jag ber att få fästa Herrarnes uppmärksamhet
derpå, att en sådan undersökning verkstälts redan förut
utan att leda till något önskligt resultat, och jag skulle förundra
mig mycket, om, derest Riksdagen nu ansloge medel till en ny undersökning,
man då komtne till ett bättre resultat, än när en sådan
undersökning företogs på föranstaltande af enskilda personer.

Herr domprosten Linder sökte äfven att göra oss uppmärksamma
derpå, att Riksdagen bidragit till att vattenståndet i Mälaren
skulle ökas, derigenom att Riksdagen beviljat anslag till
Hjelmarens och Qvismarens sänkning, Men detta anslag utgår.
om jag minnes rätt, icke förr än år 1879 och jag vet icke, om
några gräfningar ännu äro vidtagna, så att Mälarens vatten derigenom
kunnat stiga, och jag vet icke heller om Riksdagen i detta
fall skulle stå i större förbindelse än eu enskild person. Ty om
en enskild person lemnat ett lån till en vattenaftappning och
skada uppstod på den enes eller andres egor, vet jag icke om man
hade någon juridisk grund att vända sig med ersättningsyrkande
till den, som gifvit lånet, och staten lär väl icke stå i större förbindelse
än den enskilde. Såsom frågan nu står, tror jag, att
Riksdagen bör lemna bifall till Utskottets förslag, hviiket iag
äfven yrkar.

>:o 21.

It!

Onsdagei; deri 13 Mars.

stiftning för i He''''r HeJander: I den händelse att man inom Kammaren
åstadkom- skui''e hafva fästat någon vigt vid den uppgift, som nyss lemnades
■mande af derom, att i följd af Hjelmarens sänkning, vattenståndet i Mälaren
nytt utlopp kommer att höjas, så anser jag mig böra uttala min åsigt derom,
■for att Då-g0t dylikt icke är att befara. Endast undertiden afsjelfva

(Forts.) sänkningsarbetet skulle sådant kunna inträffa, derest man icke
iakttager nödiga försigtighetsmått, men som jag icke kan förutsätta
en dylik underlåtenhet, sa kan jag icke heller medgifva, att
Hjelmaresänkningen blir menlig för strandegarne kring Mälaren.
Härom har jag under diskussionen om statsanslag för reglering
af Hjelmarens vattenhöjd under sistlidne riksdag mig närmare
yttrat, hvarföre jag nu ej finner lämpligt att utförligare inlåta
mig deruppå. Det må jag dock tillägga, att, som vid Hjelmarens
utlopp en regleringsdam skulle anbringas under ständig tillsyn, så
är, enligt min mening, all anledning förhanden till det antagande,
att Mälarens strandegare, efter det Hjelmaresänkningen blifvit
fullbordad, mindre än tillförene skola få anledning till klagomål
öfver högt vattenstånd, för så vidt det från Hjelmaren tillflödande
vattnet dertill varit vållande. Att Riksdagen, till följd deraf att
allmänt understöd blifvit lemnadt för Hjelmarens sänkning, nu
skulle hafva någon förpligtelse att mellankomma, för att söka
minska vattenmängden i Mälaren, det kan jag således ej erkänna.
Det brukar vara vanligt vid sjösänkningsföretag, att strandegarne,
b vilka hafva fördel af sänkningen, föranstalta och bekosta "erforderlig
undersökning om möjligheten af och sättet för sänkningens
utförande; och jag kan alltså ej finna att annorlunda här bör vara
förhållandet. En annan sak är det, om företaget sedermera befinnes
medföra ett stort allmänt gagn, men antagligen icke kan
komma till stånd förmedelst strandegarnes egna krafter, utan att
staten träder emellan. Må man då försöka om Riksdagen kan
och vill för ändamålet göra någon uppoffring. På frågans närvarande
ståndpunkt kan jag ej finna att Riksdagen har med saken
att skaffa, hvarföre jag påyrkar bifall till Stats-Utskottets
utlåtande.

I detta yttrande instämde Herr C. F. Toll.

Öfverläggningen förklarades slutad. I öfverensstämmelse med
de.yrkanden, som blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag
derå och bifall i stället till motionärernes förslag; och fann
Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra meningen. Votering blef emellertid begärd och företogs
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition: -

“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet
N:o 31 röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

hemstält i utlåtandet

Onsdagen den 18 Mars.

N'':o 21.

Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit ifrågavarande motionerna."

Röstsedlarne sammanräknades och visade 121 ja mot 19 nej;
hvadan Utskottets hemställan bifallits.

§ 6.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13, i anledning af Om ändring
väckt motion om ändring af 12 kap. 2 § samt 17 kap. 3 § Rättegångsbalken.
_ 12 Up. 2Säck

Uti nämnda motion, hvilken afgifvits inom Andra Kammaren n kap. 3 $.
af Herr P. Näsman och hvari Herr P. Engman instämt (motionen
N:o 126), var ett så lydande förslag framlagdt: “att Riksdagen
måtte för sin de! besluta den ändring uti 12 kap. 2 § Rättegångsbalken,
att part, som förfallolöst uteblifver från underrätt,
skall derför dömas till böter från 10 till 50 kronor, samt att vittne,
som likaledes förfallolöst uteblifver från underrätt, må med ändring
af 17 kap. 3 § Rättegångsbalken dömas till böter från 5 till
25 kronor.»

Utskottet hade tillstyrkt:

att den ifrågavarande motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt anteckning å utlåtandet, hade reservationer mot detsamma
inom Utskottet anmälts dels af Herr Ribbing och dels
af Herr Torpadie; gällande den sistnämndes reservation endast
den af Utskottet använda motivering.

Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade

Herr Näsman: Oaktadt jag vid det förhållande, att Lagutskottet
nästan enhälligt afstyrkt bifall till min föreliggande
motion, icke kan hafva stor förhoppning att nu vinna någon framgång
åt mitt förslag, anhåller jag likväl att få yttra några ord.

Jag anser då först, att de motiv Utskottet anför för sitt afstyrkande
af motionen, ej stå i full konseqvens till hvarandra, när
Utskottet säger å sidan 1 af sitt utlåtande följande: “Visserligen
måste medgifvas, att lagens ifrågavarande bötesbestämmelser i
allmänhet icke äro nog verksamma att förmå tredskande eller försumliga
parter och vittnen att hörsamma rättens kallelser, men
de i sådant hänseende stadgade bötesbelopp stå i ett afmätt förhållande
till dem, som i Rättegångsbalkens öfriga delar äro utsatta,
och kunna följaktligen icke höjas utan den konseqvens, som
af lagstiftaren oundgängligen fordras", eller det vill med andra ord
s*äga, att Utskottet ej anser någon paragraf utaf Rättegångsbalken
kunna ändras, utan genom en omarbetning eller revision af
densamma i sin helhet.

Andra Kammarens Prat. 1878. N:o 21.

N:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

Om ändring Jag ber då om ursäkt, för det jag vågar hysa en motsatt
„åtgän det ärade Lag-Utskottet. Mig synes, som att det skulle
12 kap. 2 § och**™. S1& g°ra> eller vore lika verkstälibart att kunna företaga
17 kap. 3 §. partiella förändringar i denna balk, när det anses och erkännes
(Forts.) vara af behofvet påkalladt, som det kan försiggå i hvilken annan
del som helst af den allmänna lagen i öfrigt.

Men deremot på sidan 2 af betänkandet anser Utskottet slutligen
som nästan allt vore väl bestäldt i det fallet, när det säger:
“på kärande parts uteblifvande medför den påföljd, att stämningen
förfaller och svaranden njuter ersättning för sin inställelse;
synes bötesansvaret för sådan part icke böra höjas. Hvad angår
svarande parter, hvilkas tredska och försumlighet företrädesvis behöfva
motverkas, torde böra uppmärksammas, att tvistemål, der sådant
ske kan, må utan hinder af svarandens uteblifvande afgöras på
de skäl käranden företer, hvarigenom svaranden har en kraftig
anmaning att till bevakande af sin rätt sig inställa.''4 Ja. mine
Herrar, Utskottets resonnement tror jag ej heller i den delen
håller streck. Det hörer väl mera till undantagen, att en part ej
infinner sig i ett mål, deruti han är kärande. Lika sällsynt, om
ej mera, tror jag det är, att eu svarande part kan dömmas ohörd
med undantag möjligen i skuldfordringsmål på en klar och löpande
förbindelse. Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra samt
dessutom med åberopande af de motiv jag i min motion anfört,
tager jag mig friheten att yrka utslag å Lag-Utskottets betänkande
och bifall till motionen.

Herr Torpadie: Den långa tid, som förflutit, sedan den af 1686
års lagkomité utarbetade, vanligen s. k. 1734 års lag började
tillämpas, har naturligtvis medfört, att i följd af det ständigt fallande
penningevärdet åtskilliga, att icke säga alla de böter, som
ännu i dag i denna lag qvarstå, äro för låga; och att detta förhållande
mången gång är hinderligt, faller alldeles af sig sjelft.
Det är således alls icke att förvåna sig öfver, att de ärade motionärerne
sökt erhålla ändring uti ifrågavarande två §§; och allra
minst kan jag förvåna mig deröfver, som jag redan vid 1876 års
riksdag, då en likartad motion framlades i Kammaren, tog mig
dristigheten att uttala den åsigten, att den föreslagna förändringen
kunde och borde genomföras. Jag hade då icke deltagit i
Lag-Utskottets förhandlingar och talade fördenskull i frågan temligen
oförberedt; men sedan jag denna gång öfvervarit dess behandling
i Utskottet, skall jag bedja att få egna densamma eu
grundligare skärskådning.

Man har om 1734 års lag yttrat — och som jag tror med all
rätt — att den i afseende å inre harmoni och konseqvens är ett
mönster för lagar och dessa egenskaper skall denall tid bibehålla,
oaktadt densamma i många andra hänseenden numera är antiqverad.
Lag-Utskottet har i detta betänkande visat, huru synnerligen
svårt, att icke säga omöjligt, det är att rubba eller ändra de
i Rättegångsbalken i en eller annan paragraf stadgade böter, utan
att derigenom på samma gång rubba konseqvensen. Utskottet har

1!)

Ji:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

anfört några exempel på, hvarthän det skulle leda om 2 §12 kap. <>m_ ändring
och 3 § 17 kap. Rättegångsbalken komme att undergå förändring \ *CiLu
på sätt motionärerne yrkat. Man skulle derigenom få högre böter 12 2 § Poh

t. ex. för vittne, som uteblifver vid underrätt, än för den, som n kap. ;t §.
försummar att inställa sig vid hofrätt, för hvilken senare för- (Forts.)
summelse är stadgadt böter af fem daler, som skulle qvarstå.

Man bör icke heller förbise, att stadgandet derom, att svarande
part, som uteblifver från rådstufvurätt i skriftlig rättegång skall
bota endast fyra daler, icke står i rimligt förhållande till de bötesbelopp,
som motionärerne påyrkat för part, som förfallolöst uteblifver
i de fall, hvarom 12 kap. 2 § Rättegångsbalken handlar.

Härtill skulle måhända ytterligare kunna läggas något, som kunde
visa, huru svårt det är att gå motionärernes önskan till mötes.

I 15 kap. 15 § Rättegångsbalken stadgas, att den part, som
i stället för att genom laga fullmäktig låtit till underrätt inskicka
dess skrifter, härtill använder öfvermage, tjenstedräng eller annan
otjenlig person, skall i underrätt bota 5 daler, d. v. s. 2 kronor
50 öre. Så länge detta lagrum oförändradt qvarstår, så torde lätt
inses, att det korrektiv, som motionären afsett att vinna genom
den ifrågasatta förändringen i 12 kap. 2 § Rättegångsbalken, blir
temligen illusoriskt, då ju en part sålunda i alla fall kan uteblifva
från tinget och slippa från saken mot ringa böter genom
att ditskicka ett otjenligt ombud. Detta har gjort, att jag ansett
mig böra deltaga i'' det slut, hvartill Utskottet kommit, ehuru jag
för min del icke kunnat gilla sista delen af Utskottets motivering,
der Utskottet anser, att ett korrektiv i det syfte motionären önskar
redan är till finnandes i det stadgande, att tvistemål, der sådant
ske kan, må utan hinder af svarandens uteblifvande afgöras på de
skäl käranden företer. Jag vidhåller i detta afseende den åsigt
jag förut vid 1876 års riksdag i denna Kammare uttalade, den
nemligen att i tillämpningen af detta lagrum utbildat sig en så
bestämd praxis, från Ystad till Haparanda, att jag icke anser det
kunna vara verksamt i andra mål än s. k. tredskomål, der svarandens
närvaro icke är nödvändig.

Eu af mig högt aktad ledamot från Första Kammaren af Lagutskottet
har reserverat sig mot utlåtandet och anser, så vidt jag
fattat honom rätt, att Utskottet kunde hafva käft fog att, på grund
af den föreliggande motionen ingå i en fullständig granskning af
alla dermed i sammanhang stående §§ i Rättegångsbalken. För
min del anser jag dock — och jag tror mig i detta fall uttala en
åsigt, som temligen allmänt delas inom Utskottet — att det vore
att gå väl långt, att på grund af den nu föreliggande motionen
företaga ett så vidlyftigt arbete.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till det föredragna
utlåtandet.

Herr Thomasson: Jag skulle icke hafva begärt ordet, så
vida jag vetat, att Lag-Utskottets vice ordförande redan anmält
sig för att försvara .Lag-Utskottets betänkande. Jag skall derföre
fatta mig mycket kort. De skäl, som föranledt mig att bi -

S;o 21.

Onsdagen den ] 3 Mars.

0"yindri",, tråda Utskottets hemställan äro hufvudsakligen dels att; den af Herr
t/dnasbalkens ^äsman föreslagna förändringen efter min tanke icke skulle visa
12 köp. 3 § nrh pg synnerligen verksam för åsyftade ändamålet, och dels att det
17 Mp. 3 §. inre förhållande, den proportion, som för närvarande finnes mellan
{lorts.) bötesbeloppen i Rättegångsbalken, genom förändringen kornme att
rubbas på ett sätt, som måste leda till orimligheter. Lag-Utskottets
vice ordförande har i detta fall anfört några exempel, till
hvilka jag ber att få lägga ytterligare ett eller par. Enligt motionärens
förslag skulle en uteblifven part kunna få bota ända till
50 och ett vittne ända. till 2t> kronor. Men om en domare sjelf
uteblir från tinget och detta således får ligga nere, så är han icke
underkastad högre böter än 15 kronor, för att icke tala om borgmästare
och nämndemän, hvilka för uteblifvande från rådhus eller
ting icke behöfva bota mera än 1 krona 50 öre; och uteblir en
rådman, så anses denna förseelse kunna godtgöras med 1 krona.
Jag behöfver icke vidare påpeka det orimliga förhållandet mellan
dessa bötesbelopp och de af motionären föreslagna.

Jag nämnde, att jag icke heller trodde att förändringen skulle •
verka pa det sätt motionären äfvensom herr Engman förestält
jjS- Det är ^gifvet, att fördelen för en part, som af tredska afhåller
sig från tinget, oftast är så stor, att han icke för att
undgå äfven det högsta nu föreslagna bötesbelopp skall låta förmå
sig till inställelse; och enahanda är förhållandet med vittnena,
hvilka ju af en intresserad part gerna ersättas för de böter dem
åläggas för uteblifvande från tinget.

Men jag hyser äfven en annan betänklighet mot det föreliggande
förslaget, den nemligen att motionären föreslagit latitudinär
straffbestämmelse. Latitudsystemet torde väl dock icke vara
lämpligt i andra fall, än der förmildrande eller försvårande omständigheter
föreligga till pröfning af domaren. Men då en part
eller ett° vittne uteblir från tinget, så är domaren alldeles i saknad
af sådana omständigheter; han kan icke veta anledningen till
deras uteblifvande och är sålunda i afseende på bestämmandet af
bötesbeloppet hänvisad till det nakna sakförhållandet.

Af dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets afstyrkande
hemställan.

Herr Engman: För alla dem, som ega någon kännedom om,
huru det går till vid våra underrätter, torde det vara klart, att
den lagförändring, motionären i detta fall föreslagit, hör till det
nödvändigaste och nyttigaste, man i den vägen kan föreslå. Det
ytterst sällsynt, att part infinner sig vid första rättegångstilliället.
Man vet, att böterna för uteblifvande ej äro högre än 2
kronor. Har man da en liten resa att göra för att hinna till tingsstället,
om det också ej är mera än en mil, så struntar man i de
2 kronorna, och blir hemma. Men i händelse man riskerade ett
större belopp t. ex. 15 kronor i böter, kunde vederbörande möjförmås
att ordentligare infinna sig. Derigenom skulle ofta
årslånga dröjsmål i rättegångsväg undvikas. Eu förändring i bo -

Onsdagen den 13 Mars.

N:« 21.

tesbestämmelserna för uteblifvande är således högligen afbehofvet o* &«?*»!>
påkallad iiaitr Då

jag förra gången, eller vid 1876 års riksdag, väckte förslag ''''[limp. 2 nock
i samma syfte, invände Lag-Utskottet, att ny Rättegångsordning n itap. h g.
vore under "utarbetande i Lagberedningen och att vi skulle vänta, (Forts.)
tilldess förslaget derom blefve färdigt. Ja — skola vi vänta till
dess, då få vi vänta i denne kungens och ännu en kungs regeringstid
och kanske icke ändå få någon ny Rättegångsordning. Jag
hoppas, att denna Kammare inser vigten af den lagförändring,
jag föreslagit, så mycket hellre som Kammaren 1876 afslog LagUtskottets
afstyrkande hemställan, i anledning af min då väckta
motion i samma ämne, med 98 röster mot 40. Jag vågar hoppas,
att Herrarne ej ändrat åsigt sedan dess och, ehuru bifall till motionen
i denna Kammare ej skulle verka annorlunda än såsom en
opinionsyttring, emedan Medkammaren redan godkänt LagUtskottets
hemställan, så yrkar jag likväl afslag å betänkandet
och bifall till min motion, just för att åstadkomma en opinionsyttring
från denna Kammare.

Herr Berg: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Då

den siste talarens motion vid 1876 års riksdag förevar, tog jag
mig friheten att, i anledning deraf att Lag-Utskottet såsom motiv
för sin hemställan, att motionen måtte afslås åberopat, att förslag
till ny rättegångsordning var under utarbetande af Nya lagberedningen
samt att vid sådant förhållande det ej syntes Utskottet
lämpligt att göra den väckta frågan till föremål för särskild lagstiftningsåtgärd,
påpeka, det en sådan omständighet icke borde
utgöra hinder för de partiella ändringar i nu gällande rättegångsbalk,
hvilka kunde anses af behofvet påkallade. Jag var nemligen
då och är fortfarande förvissad, att ett så vidtomfattande
arbete, som uppgörandet af en helt och hållet ny rättegångsordning,
icke kan med bästa vilja af lagberedningen medhinnas inom
någon kort tid och jag befarar äfven, att, när en gång ett sådant
förslag blir framlagdt, det ytterligare skall åtgå en ganska lång
tid, innan alla de olika meningar, hvilka i fråga om lämpligaste
rättegångssättet kunna uppstå, hinna att sammanjemkas och lagförslaget
slutligen blir antaget. Jag vill således nu liksom då
högtidligen förklara, det den omständigheten, att förslag till ny
rättegångsordning är att framdeles förvänta, ej bör i någon mån
anses såsom hinder för vidtagandet af partiella ändringar i den
nu gällande. Men det oaktadt kan jag icke instämma i motionärens
föreliggande förslag. Lag-Utskottet har i betänkandet tydligen
tillkännagifvit, att motionen i oförändradt skick icke gerna
kan antagas''. Kör min del medgifver jag, att bötesbestämmelserna
i de af motionären påpekade fall för närvarande äro synnerligen
låga, men af sådan anledning kan man icke gerna vidtaga förhöjning
i böterna endast för parters och vittnens uteblifvande vid
underrätt, under det böterna lemnas oförändrade för uteblifvande
vid öfverrätt. Det kan ej vara ändamålsenligt att i lag stadga,
det vittnes uteblifvande från underrätt skall beläggas med böter

N:o 21. 22 Onsdagen den 13 Mars.

Om ändring från 5 till 25 kronor, under det enahanda förseelse vid öfverrätt endast
af ^ straffas med 5 daler, eller 2 kronor 50 öre i böter. Jag tror sån
kap. 2 /och ledes, att, om en förändring i det af motionären afsedda syfte
o hap. .? §. skulle vidtagas, åtgärden borde blifva något mera omfattande och
(Forts.) ej inskränkas till de två fall, som motionären framhållit.

Vidare torde det icke vara lämpligt att stadga latitud i bötesbestämmelsen
för uteblifvande vid underrätt, då sådan ej finnes
i öfverrätt eller att i allmänhet använda latitudsystemet i fråga
om parts eller vittnens uteblifvande. Förra gången, denna fråga
förekom i Kammaren, tog jag mig derjemte friheten uttala min
åsigt, att en långa förhöjning i bötesbeloppen i sjelfva verket utgör
ett ganska litet korrektiv mot uteblifvande. För att, såvidt
möjligt, tvinga parter och vittnen att iakttaga inställelse fordras
helt andra bestämmelser. Hvad angår part, torde den verksammaste
åtgärden bestå deri, att målet pröfvas utan afseende på
svarandens uteblifvande och att dom afkunnas utan att parten
höres. Med afseende på vittnes uteblifvande kunde stadgas, att
han bör dömas att ersätta den kostnad och skada hans uteblifvande
vållat. Men att vidtaga ändringar i sådan rigtning, kan naturligtvis
icke nu ifrågakomma.

Då Första Kammaren redan godkänt Lag-Utskottets betänkande,
så att en återremiss ej kan till något tjena, synes således
ingenting annat nu kunna göras i denna Kammare med anledning
af den väckta motionen än att bifalla Utskottets förslag, hvarom
jag framställer yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framstälde propositioner
såväl på bifall till Utskottets förslag, som på yrkandet
att, med utslag å nämnda förslag, motionärens framställning måtte
bifallas; och som den förra af dessa propositioner besvarades med
öfvervägande ja, hade alltså Utskottets hemställan blifvit af Kammaren
bifallen.

Om ändring Föredrogs

"J .??, kaf’- 4 s väckt motion
Batteri ann»- } ]]
hallen. o a Hven.

Lag-Utskottets utlåtande N:o 14, i
om förändrad lydelse af 17 kap. 4

anledning af
Rättegångs -

Herr L. Torpadie hade i sin motion N:o 67 för sagda lagrum
föreslagit följande förändrade lydelse:

“År något vittne fjerran, eller kan det för annan laga orsak
ej komma till den domstol, der det nämdt och godkändt är; då
skall i tvistemål och de brottmål, der genom laga ombudsman
svaras må, vittnet, i begge parternas eller deras ombudsmäns närvaro,
höras inför närmaste rätt, der det vistas, i staden eller å
landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt; varde då
hemma afhördt“.

Onsdagen den 13 Mats.

N:o 2

Utskottet

att berörda motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

I anledning af denna hemställan yttrade

Herr Torpadie, hvilken inom Utskottet reserverat sig mot
samma hemställan: Jag skulle icke hafva öppnat mina läppar till
den sedvanliga parentationen öfver en förolyckad motion, derest
jag kunnat öfverensstämma med Utskottet i den motivering, som
ligger till grund för dess afstyrkande. Hade Utskottet nöjt sig
med att säga, såsom det gjort i början, att Utskottet “hvarken af
det sålunda till ändring förordade eller något annat allmänna lagens
stadgande finner hinder möta att äfven uti mindre brottmål,
der det pröfvas lämpligt, låta vittnesförhör hållas vid annan domstol,
än den, der målet är anhängigt“, skulle jag hafva varit fullt
belåten, ty jag hade dermed till en stor del vunnit hvad jag med
min motion’ åsyftat. Men då Utskottet synes liksom ångra sig
och, oaktadt det i början medgifvit att lagparagrafen i fråga enligt
dess nuvarande ordalydelse eger allmän giltighet, för såväl brottmål
som civilmål, straxt derefter förklarar, att “en dylik åtgärd",
eller vittnens hörande vid annan domstol än der målet är anhängig!,
synes “endast undantagsvis böra vidtagas", så kan jag icke
underlåta att påpeka, hurusom, enligt min uppfattning åtminstone,
lagstadgandet är ganska tydligt deri, att vittne, derest det bor
fjerran eller för annan laga orsak ej kan komma till den domstol
“der det nämndt och godkändt är“, skall vid annan domstol höras.
Och detta måtte väl då gälla i alla mål? Således synes mellan
mig och Utskottet ingen synnerlig divergens råda. Jag har i mitt
förslag endast uttalat en önskan, att detta lagstadgande måtte
göras så tydligt, att ingen villrådighet i tillämpningen må kunna
ega rum.

Utskottet har ansett något hinder icke i lagstadgandet förefinnas
för en sådan tillämpning. I sjelfva verket hafva sålunda
Utskottet och jag kommit till samma slutsats, fastän på olika vägar.
Utskottet bär tänkt på parterna, jag på de långväga vittnena.

Emellertid då Första Kammaren redan bifallit Utskottets betänkande
och jag, som sagdt, ändå anser mig hafva vunnit något,
så skall jag icke drista mig att yrka bifall till min motion, utan
inskränker mig till hvad jag nu yttrat.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs och biföllos Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 15, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse åt
25 kap. 9 § Rättegångsbalken; och

Om ändring
af 17 kap. 4 §
Rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 5 kap. 1 §
Strafflagen.

§ 9.

Om ändring
af 14 hap. 12 §
Strafflagen.

Förekom till behandling Lag-Utskottets utlåtande N:o 17, i
anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 14 kap. 12 §
Strafflagen.

Uti berörda motion (N:o 71) hade ledamoten af Andra Kammaren,
Herr Anders Nilsson framlagt ett så lydande förslag:

“att Riksdagen måtte besluta, det 12 § i 14 kap. Strafflagen
skall få denna lydelse:

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf''
kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i
10 § sägs, eller med. knif eller lifsfarligt vapen tillfogar annan blodförlust,
straffes högst med straffarbete i två år“.

Och hade Utskottet, beträffande samma motion, hemstält:

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Anders Nilsson, som yttrade: Då Utskottet afslagit
min motion och icke någon af Utskottets ledamöter deremot reserverat
sig, kunde det väl synas, som om det vore bäst för mig
såsom nybörjare att låta mig dermed nöjas. Jag kan dock icke
underlåta att framhålla min tanke om, huru det vid behandlingen
af min motion inom Utskottet tillgått. Utskottet tyckes hafva
ansett, att denne nybörjare väckt motion allenast för att visa,
det han varit med på riksdagen. Inom Utskottet har min motion
blifvit så framstäld, som om den lagförändring, jag åsyftade, skulle
hafva till följd, att hvarje uppsåtligen med knif eller annat lifsfarligt
vapen åstadkommen rispa, som medfört ingen annan skada
än någon ringa blodsförlust, kunde komma att bestraffas med
straffarbete i 2 år. Detta har gjort, att Utskottet blifvit förskräckt
för att förorda bifall till min motion. Jag kan ej heller
underlåta att framhålla det besynnerliga i denna Utskottets motivering.
Det synes som om Utskottet förglömt, att i nya strafflagen
finnes stort rum i afseende å straffmåtten, så att en domare
icke behöfver vid det minsta brottet taga i betraktande det högsta
straffmåttet. Vi hafva ju i strafflagen t. ex. bötesbelopp från och
med 5 kronor till 200 kronor eller straffarbete från och med 2
månader till 6 år o. s. v. Jag tror icke, att det kan vara så
illa bestäldt med våra domare, att någon af dem skulle vara så
vriden, att han för den minsta förbrytelse skulle ådöma det högsta
straffmåttet. Skulle någon efter Utskottets mening för en liten

Onsdagen den 13 Mars. 25 NlO 21.

rispa ådömas 2 års straffarbete, kommer han väl då ock, ömkan Om ändring
gifvit en person 10 rispor, att för hvarje af dessa rispor dömas
till straffarbete i 2 år, eller således tillsammans i 20 år. Men (Fort.s.)
detta är ju alldeles orimligt, då nya strafflagen i allmänhet icke
tillåter straffarbetets ådömande på längre tid än 10 år.

Utskottet synes äfven fått en särskild advokatorisk upplysning
eller, kanske rättare, förmörkelse. _ Utskottet säger nemligen, att
den, som mot annan rest lifsfarligt vapen, icke skulle kunna,
fastan ringare, dock icke blodförlust medförande, skada skedde,
ådömas strängare ansvar än straffarbete i.6 månader, under det
att den, som tillfogat en annan endast en liten rispa, skulle kunna
erhålla straffarbete i 2 år. Jag tror dock icke, att någon sådan
lagtillämpning kan komma i fråga. Men är det icke större
obillighet uti strafflagen sådan den nu måste tillämpas? Tänkoin
oss ett exempel. En person svänger och hugger omkring sig med
en knif. Han är derigenom ju ganska farlig. Jag vågar knappast
närma mig honom och stilla hans vildsinthet. Jag söker likväl
stilla karlen och kommer dervid att tillfoga honom en liten rispa,
hvarå kan uppkomma ett ärr, hvilket då kunde kallas kroppslyte
och bestraffas med 2, kanske flera års fängelse; deremot om den
vildsinte i raseri tappar blodet af en menniska och endast lemnar
några droppar qvar, som äro behöfliga för bibehållande af ljfvet,
så kommer detta våld att betraktas såsom ringare eller ingen
skada och straffas med endast en eller några månader.

Emellertid kan jag icke finna annat, än att min motion förtjena!’
allt möjligt afseende. Det kan icke vara rätt, att en våldsam
person kan få umgälla sitt brott med så ringa straff, som nya
strafflagen för sådant fall nu stadgar.

Jag skulle gerna önska en återremis, men med kännedom om
det konstiga sätt, hvarpå Lag-Utskottet behandlar de dit hänvisade
motioner, vågar jag icke göra något yrkande härom. Jag yrkar
derföre afslag å Utskottets hemställan och bifall till min motion,
med den förändring att framför ordet: “blodförlust11 inskjutes ordet:

“större11, så att det skulle heta: “eller med knif eller lifsfarligt
vapen tillfogar annan större blodförlust."

Min motion afser icke någon kostnad eller något anslag, utan
åsyftar endast att åstadkomma större skydd för landets invånare.

Jag hoppas derför, att Kammarens ledamöter, med afslag å Utskottets
framställning, behagade bifalla min motion med den af
mig deri nu gjorda förändring.

Herr Thomasson: I händelse motionärens här i fråga varande
förslag bifölles, skulle obestridligen den med synnerlig
omsorg uppgjorda skala, enligt hvilken i vår gällande strafflag
brott äro belagda med större eller mindre straff i mån af deras
svårare eller ringare beskaffenhet, blifva på ett rätt betänkligt
sätt rubbad. Då skulle, trots allt hvad motionären deremot invändt,
den, som uppsåtligen rispade en annan i fingret, så att
några droppar blod framsipprade, kunna ådömas ända till 2 års
straffarbete, under det den, som t. ex. med en bösskolf tilldelade

Andra Kammarens Vrot. 1878. N:o 21. 3

Sto 21.

Om ändrin
af 14 kap. 12
Strafflaqen.
I Forts.)

Onsdagen den 13 Mars.

9 någon_ ett slag i hufvudet, så att lian dignade sanslös till jorden,
® men ej deraf finge blodvite, utan endast en bulnad i hufvudet —
hvilket är lätt tänkbart under antagande att den anfallne bure en
tjock, skyddande hufvudbonad — ej kunde dömas till mera än 6
månaders straffarbete. Likaledes skulle den, som stueke någon
med en syl i arm eller ben, så att det blödde, utsätta sig för lika
hårdt straff, som om han i vredesmod droge en sabel och med
denne tilldelade någon ett hugg t. ex. i ansigte!, hvaraf den sårade
finge ärr eller lyte för hela sin lifstid. Jag är öfvertygad, att
den ärade motionären efter nu meddelade upplysningar om de
orimligheter, hvartill till hans förslag skulle leda, är villig att låta
detsamma falla — det var förmodligen för att tillkännagifva detta
som han nu åter begärde ordet — om han också i enlighet med
vedertagen sed ansett sig böra med några lofprisande ord beledsaga
förslaget till den sista hvilan. - Jag yrkar bifall till Utskottets
afstyrkande hemställan.

Herr Anders Nilsson: Nej, jag vill icke, att motionen
skall falla — tvärtom! Den föregående talaren har framhållit
samma skäl, som Utskottet för sitt afstyrkande anfört, eller att
den minsta rispa enligt mitt förslag skulle kunna hafva till påföljd
ända till två års straffarbete. Så tror jag dock icke, att någon
domare skulle döma, ty vi böra ej glömma, att strafflagen innehåller
ett begrepp, som alltid bör komma i betraktande, och det
är: “förmildrande och försvårande omständigheter".

Emellertid tror jag fortfarande, att det vore ganska nyttigt,
om något gjordes för att stäfja våldsamheter och jag kan försäkra,
att både folklynne och tidsande kräfva ett tillägg till strafflagen
i det syfte jag föreslagit. Man ser ju, huru det tillgår vid
marknader och andra folksamlingar, huru skojare der ofta slåss
och blöda, förvissade att de för blodvite numera icke fällas till
ansvar. Det behöfdes ganska väl en liten lagparagraf mot sådana
der blodsutgjutelser för att, tror jag, medföra ganska goda
följder.

Det har flera gånger egt rum slagsmål, dervid åstadkommits
blodförlust och detta — det känner jag nogsamt — kan blifva
straffadt. med allenast böter. Jag har i många år varit närvarande
vid. domstolar, der man handlagt sådana mål och erinrar
mig^ särskild! en ransakning, der det ådagalades, att våldet hade
begåtts på det sätt, att brottslingen rusade på en person och högg
honom med en knif samt drog honom ur vagnen. Den sårade led
betydlig blodförlust, men kom sig dock för efter någon tid. Som
det var ljusa dagen, då våldet skedde, så eftersattes brottslingen och
blef snart gripen. Af läkarebetyget inhemtades, att misshandeln
väl varit svår, men, hette det, den medförde ingen fara för hans
framtida helsa. Domstolen tillämpade följaktligen, jemlikt 13 §,
det straff, som är stadgadt för det fäll att ringare eller ingen
skada följt, ehuru den sårade hade haft stor blodförlust. Många
undrade också på, huru brottslingen kunde slippa undan med så
lindrigt straff, som sex månaders straffarbete, ändock detta var

3:o 21.

Onsdagen den 13 Mars.

det högsta lagen förmådde, och man sade allmänt: “är det möjligt
att vi hafva sådana lagar, att icke högre straff skall följa på
sådant brott." Men nu var det att märka i detta fall, att det var
en bonde, som blifvit sårad och icke en högre, person, ty i sistnämnda
fall lärer väl läkarebetyget hafva blifvit så uppstäldt, att
skadan blifvit ansedd mera farlig. Af dessa skäl anser jag, att
lagen bör ställas så, att densamma skyddar alla fredliga samhällsmedlemmar
på lika sätt, och derföre får jag vördsamt yrka bifall
till min motion, sådan den nu blifvit af mig förändrad.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, framstälde
Herr Talmannen propositioner enligt de yrkanden som förekommit;
och biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ io.

Herr Ahe Andersson anmälde en motion, afseende förändrad
lydelse af 9 § Riksdagsordningen.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 155, begärdes
på bordet.

§ 11.

Anmäldes och bordlädes följande från Lag-Utskottet inkomna
Utlåtanden:

N:o 19, i anledning af gjord framställning om ändring i 46
§ af Kongl. legostadgan den 28 November 1833;

N:o 20, i anledning af väckta förslag om tillägg till gällande
föreskrifter om aktiebolag; och

N:o 21, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning
beträffande förlust af medborgerligt förtroende.

På derom af Herr vice Talmannen framstäldt förslag, beslöt
Kammaren, att dessa nu för första gången bordlagda Utlåtanden
skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras
framför de ärenden, som redan blifvit två gånger inför Kammaren
föredragna.

§ 12.

Ledighet från Riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Ivar Månsson under 14 dagar från och med den 16 Mars
“ Sven Magnusson “ 13 “ “ “ 17 “

“ Ola Månsson “ 12 “ “ “ 18 “

" C. L. H. Rundgren “ 7 “ “ “ 18 “

Om ändring
af 14 kap. 12 4
Strafflagen.
(Forts.)

Sb» 21.

28 Onsdagen den 13 Mars.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde
fattade beslut.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1 e. m.

In fidem
Gustaf We8tdahl.

Stockholm, tryckt hos A. B. Kormans Boktryckeri-Aktiebolag, 1878.