1877. Första Kammaren. N:o 30

ProtokollRiksdagens protokoll 1877:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877. Första Kammaren. N:o 30.

Onsdagen den 25 April.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 17 dennes, äfvensom förslag till Kammarens
underdåniga skrifvelse med anmälan om den till följd af godsegaren
J. A. Björklunds död inom Kammaren uppkomna ledighet.

Upplästes ett af Herr J. Petersson inlemnadt memorial af följande
lydelse:

Att få vistas frånvarande från Riksdagen under 14 dagars tid, räknadt
från den 30 dennes, anhålles vördsamt.

J. Petersson.

Stockholm den 25 April 1877.

Denna anhållan bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 18 och 21 dennes
bordlagda memorial n:o 52, med förslag till åtskilliga af de stadganden,
hvilka böra införas i det nya reglementet för Riksgäldskontoret.

Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 18 och 21 dennes
bordlagda memorial n:o 12, i fråga om godtgörelse till Byggmästaren
vid Riksbankens pappersbruk, Verkmästaren derstädes F. Bladin för
arbeten och tillsyn vid återuppbyggandet af det så kallade nedre bruket
vid Tumba.

Föredrogs ånyo Särskilda Utskottets för behandling af Kongl. Maj:ts Förslag till
nådiga proposition med förslag till utsökningslag och i sammanhang utsökningslag.
dermed erforderliga författningar den 18 och 21 dennes bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af samma nådiga proposition.

Första Kammarens Prot. 1877. N:o 30.

1

N:o 30. 2

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till
utsöhningslag.
(Forts.)

Härvid anmälde sig och yttrade Herr Stråle: I afseende på föredragningen
af detta betänkande tillåter jag mig vördsamt hemställa,
att Utskottets betänkande må punktvis och de i hvardera punkten
tillstyrkta lagförslag paragrafvis föredragas, med iakttagande:
dels särskildt i fråga om förslaget till utsöhningslag:
att 2, 3 och 4 §§ samtidigt föredragas;

att 24 § ej må till pröfning förekomma förr än 54 § blifvit afgjord
och derefter beslut fattadt om den af Utskottet uteslutna 54 § i
Kongl. Majits förslag kommer att förfalla;

att 38, 34, 35 och 35 §§ på en gång till behandling företagas;
att med afgörandet må anstå:
af 48 § till dess 107 § blifvit genomgången;
af 85 § till dess 94 § blifvit pröfvad; och
af 105 § till dess beslut angående 127 § blifvit fattadt; samt
att hvarje kapitels öfverskrift må föredragas efter det de dertill
hörande paragrafer blifvit behandlade;
dels ock i allmänhet

att först sedan hvartdera lagförslaget blifvit genomgånget, detsammas
titel och derefter Utskottets hemställan om förslagets antagande
må blifva föredragne; samt

att Utskottet, för den händelse lagförslagen eller något af dem
skulle i vissa delar komma att af den ena eller andra Kammaren återförvisas,
må lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i
afseende å de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med eller utan ändring
godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar
i återförvisade delar kunna föranledas.

Till detta förslag lemnade Kammaren, upnå gjord proposition, sitt
bifall.

lista punkten, innehållande Utskottets förslag till utsöhningslag.
1 Kap.

1 §-

Herr Stråle: Som af lagförslaget inhemtas, har Kongl. Maj:t här
såsom en allmän regel föreslagit, att magistraten skall i rikets samtliga
städer vara öfver exekutor; hvaremot i 24 § promulgationslagen Kongl.
Maj:ts förslag och 23 § i Utskottets förslag lemnas en utväg öppen för
de städer, som önska undgå denna anordning, att erhålla Kongl. Maj:ts
medgifvande till att få vidblifva det gamla. På de skäl jag i min reservation
anfört har jag trott, att det vore lämpligare, om man gått
till väga på motsatt sätt, sä att städerna hade kunnat på grund af ansökning
hos Kongl. Maj:t erhålla förordnande för sina magistrater att
vara öfverexekutorer, hvaremot de städer, som icke gjorde någon ansökning,
borde från detta bestyr vara befriade. Ty lika gifvet som det
synes mig vara, att våra större sjöstäder, der icke landshöfdingeresidens
finnes, såsom Norrköping, Sundsvall, Helsingborg, Ystad, Karlshamn
med flere, skulle begagna sig af en sådan rättighet, lika osannolikt

3 N:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. in.

torde det vara, att någon egentlig fördel skulle för åtskilliga af våra Förslag m
småstäder uppkomma deraf, att de mottoge ett sådant uppdrag med ilning slag.
åtföljande kostnader. — Jag anser mig emellertid i det skick lagfor- (Forts.)
slaget nu föreligger icke böra göra något yrkande, utan anhåller att
genom detta mitt anförande till protokollet få hänvisa till den reservation
jag i ämnet afgifvit.

Grefve Horn: Vid det förhållande, att den föregående talaren icke
framstält något yrkande på bifall till sin reservation, har jag icke
mycket att orda om den nu föreliggande paragrafen. Sak samma torde
det i sjelfva verket vara, antingen magistraten enligt regeln är öfverexekutor
eller endast för sådant fall att Iiongl. Maj:t dertill gifver tillstånd.
Då för (ifrigt den föreslagna 24 § i promulgationslagen innehåller,
att anstånd med den nya anordningens genomförande skall ega rum,
der Konungen finner, att i någon stad magistraten lämpligen icke
bör vara öfver exekutor, så torde det väl vara Konungen, som förordnar,
om magistrat i detta hänseende får bibehålla samma ställning som
förut, det vill säga förblifva underexekutor under Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
såsom, öfverexekutor. Det beror således icke på magistraten
ensam att göra ansökning om befrielse från det ifrågavarande
uppdraget, utan det beror, såsom jag har förestält mig saken, på Kongl.

Maj:t att höra staden, huruvida den vill bekosta stadsfogdes anställande
och i öfrigt ordna förhållandena i detta afseende efter den nya utsökningslagen.
Går staden in härpå, då lär väl Kongl. Maj:t förordna dess
magistrat att vara öfverexekutor, i annat fäll icke. — Jag har, hvad
den nu föreliggande paragrafen angår, icke annat att tillägga, än att
Utskottet i densamma tillåtit sig göra en liten förändring; men denna
förändring är af oväsentlig beskaffenhet och afser endast att åstadkomma
ett förtydligande af vissa i lagen förekommande föreskrifter och
uttryck på senare ställen; det utgör nemligen endast en definition på
hvad i denna lag menas med öfver exekutor på landet. Dertill hänföras
nemligen här äfven de städer, som lyda under landsrätt; och det
är för att slippa göra omskrifningar angående dessa städer, som Utskottet
föreslagit denna förändring. Jag får således anhålla om bifall
å den föreliggande paragrafen enligt Utskottets förslag.

Hans Excellens Herr Friherre De Ge er: Jag anhåller endast att
få tillkännagifva, att jag för min del icke har någon anledning att motsätta
mig den ändring eller det förtydligande, som Utskottet här vidtagit
i Kongl. Maj:ts proposition, och får derför, särdeles då icke något
annat yrkande blifvit framstäldt, anhålla, att Utskottets redaktion af
paragrafen måtte godkännas.

Öfverläggningen förklarades slutad och §:n bifölls.

2, 3 och 4 §§ i ett sammanhang.

Biföllos.

N:o 30.

4

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till
utsölcningslag.
(Forts.)

5—11

Biföllos.

Första Kapitlets rubrik.
Godkändes.

Kap. 2.

12 §.

Grefve Horn: Denna paragraf är kanske den vigtigaste af alla i
det föreliggande lagförslaget. Den uppdrager nemligen gränsen för
öfverexekutors befogenhet att pröfva utsökningsmål, och den står i ett
visst sammanhang äfven med § 55, som handlar om utmätning för fordran,
som grundar sig på auktionsprotokoll.

Den nya lagberedningen upptager bland motiven till sitt förslag,
hvarpå det föreliggande är grundadt, att 1734 års utsökningslag icke
medgaf utsökning för andra fordringar än sådana, som grundade sig på
klara förskrifningar eller gode mäns utslag, och att det endast vore
en praxis, som utvecklat sig, att öfverexekutor pröfvade äfven andra
fordringar än dem, som grundade sig på slika fordringsbevis. Särskilda
Utskottet har, enligt hvad man ser af dess motiv, hyllat samma
uppfattning; men jag kan för min del icke biträda den, ty 1734 års
lag säger i l:sta och 2:dra kapitlen af utsökningsbalken ingenting om
beskaffenheten af de fordringar, som af öfverexekutor skola pröfvas,
utan upptager endast regler för förfaringssättet, då gäldenär skall sökas
för en fordran. Väl talar den i 4:de kap. om, huru det skall tillgå,
då man söker gäldenär på grund af klara förskrifningar eller gode
mäns utslag, men detta kapitel gäller endast för utsökning på grund af
slika handlingar ocli förbjuder icke genom något ord, att fordringar,
som uppkommit genom andra förhållanden, få utsökas. Denna åsigt
har också gjort sig gällande hos öfverexekutorerne, ehuruväl det vill
synas, som några af dem i början hyst ett visst dubium om utsökningsbalkens
tillämpning. Redan år 1740 utkom derföre ett Kongl. bref,
som förklarade, att bruksräkningar skulle höra till sådana papper, som
kunde ligga till grund för utsökning; och 1767 emanerade ett Kongl.
cirkulär, deri Kongl. Maj:t föreläde sina Befallningshafvande, att dessa,
så kärt det dem vore att undvika laga ansvar, skulle, för den allmänna
affärsverksamhetens skull, pröfva räkningar i allmänhet. Detta
visar, efter min åsigt, att icke endast praxis utbildat det förhållande,
att fordringar, som grunda sig på annat än klara förskrifningar och
gode mäns utslag, af öfverexekutorer i allmänhet till pröfning upptagas,
utan det visar att öfverexekutorerne göra det till följd af föreskrifterna
i utsökningsbalken. Den äldre lagberedningen och lagkomitén gjorde
icke heller någon skilnad på fordringsbevisens beskaffenhet i afseende
på exekutorernes befogenhet att pröfva fordringar, utan ansågo, att alla
fordringar kunde vara utsökningsbara. Det är väl också helt naturligt,
att i vårt land, der vi icke haft eller hafva permanenta domstolar på

Onsdagen den 25 April, f. m.

5 N:o 30.

landet, i synnerhet mindre fordringar, hvilka ofta icke grunda sig på Förslag till
de tvenne nyssnämnda slagen af fordringsbevis, böra kunna utsökas p^uuöknmgslag.
en lättare väg och på ett mindre dyrbart sätt än genom anlitande af (Forts'')
landtdomstolarne med deras tunga och för rättsökande kostsamma former.
Dessutom är det al'' mycken vigt för affärsverksamheten, att fordringsegare
icke i åratal behöfva vänta på utbekommandet af sina fordringar.
Ligger det månne något ondt deri, att öfverexekutor pröfvar
giltigheten af en fordran, som grundar sig på en handling af annat slag
än de i förevarande paragraf omnämnda? Jag tror det icke. Erfarenheten
har icke visat, att så är förhållandet, utan tvärt om visat, att af
100 utsökningsmål, som gällt fordringar af nämnda beskaffenhet, hafva
80 med lätthet blifvit afgjorda, nemligen på det sättet, att öfverexekutor
endast behöft meddela kommunikationsresolution, efter hvars delfående
gäldenären godvilligt betalat. Jag tror icke, att det blef så enkelt,
om hvarje fordran skulle utsökas genom stämning till häradsrätt. Ett
sådant rättegångssätt skulle blifva bra mycket besvärligare och dyrbarare
och kunde förorsaka obehöfligt dröjsmål med fordringens utbekommande,
då gäldenären ofta vill draga ut på tiden med fordringens
gäldande och vid domstol skulle göra flera försök att krångla, än om
han blifvit sökt hos öfverexekutor. För öfverexekutor åstadkomma också
sådana ärenden ganska ringa besvär, ty, såsom jag nämnt, fordra 80
procent af dessa mål icke vidare handläggning än meddelande af en
kommunikationsresolution; och på de öfriga afgifves endast ett mycket
enkelt utslag på några rader, innehållande antingen bifall till ansökningen
eller förklarande, att målet anses såsom tvistigt. Skall målet
deremot komma till Häradsrätten med dess tunga former, åstadkommes
mycken tidspillan, kostnad och besvär genom det då erforderliga skrifveri,
stämning, delgivning, protokollslösen, meddelande af utslag m. m.

Domarena äro dessutom redan i allmänhet öfverhopade med göromål
i sina ofta stora domsagor; och jag vill påstå, att deras göromål
genom tillägget af de flesta utsökningsärendena skulle blifva, om icke
fördubblade, så åtminstone betydligt större än hittills. Jag skulle gerna
gå in på den föreslagna anordningen, om den kunde leda till den önskvärda
följden, att vi finge mindre domsagor och flera domare; men
derom kunna vi icke hafva mycket hopp. Hade vi dermot permanenta
domstolar på landet, är jag af deri åsigt, att icke ens de fordringsbevis,
på grund af livilka man, enligt 12 §:n, får söka hos öfverexekutor,
borde af honom pröfvas. Om domare på landet hade mindre domsagor
och ständiga sammanträden, ville jag att alla exekutionsmål skulle af dem
handläggas, dock under lättare och mindre dyrbara former än nu.

Dessa mål kunde nemligen af domaren behandlas efter samma procedur,
som för närvarande användes hos öfverexekutorerne.

Inom Utskottet framstälde jag i afseende å anordningen af omförmälda
förhållanden alternativa yrkanden. Det ena framstälde jag vid
behandlingen af 12 §; och det gick ut derpå, att rätt till utsökning
skulle utsträckas äfven till andra fordringar än sådana, som grunda sig
på de i 12 § omförmälda handlingar, således äfven till sådana, som
grunda sig på räkning, auktionsprotokoll m. m. Detta vann icke gehör;
och derför, när vi kommo till 55 §, som medgifver rätt till utmätning
å auktionsfordringar under vilkor, att gäldenär skriftligen eller vid

N:o 30. 6

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag un utmätningstillfället erkänner gälden — ett stadgande, som af flera ututsokmngsiag.
Ondska lagstiftningar är antaget — yrkade jag, att till nämnda para(iorts.
) graf skulle göras ett tillägg, hvarigenom ett sä beskaffadt förfarande
skulle under _ vissa vilkor få ega rum äfven för andra fordringar än
de i paragrafen omförmälda. För mig är det likgiltigt, om rätten att
utsöka fordringar utsträckes genom en särskild förändring i 55 § eller
genom ett tillägg till 12 §; men min öfvertygelse är, att vi i vidsträckt
mån strypa affärsverksamheten, om vi hindra affärsmän från att såsom
hittills utsöka fordringar äfven på grund af räkningar.

Det har framhållits, att, om vi fortfarande tillstadde utsökning på
grund af räkningar, skulle vi derigenom bidraga att gynna konsumtionskrediten.
Jag tror icke, att den skulle minskas mycket genom borttagande
åt nämnda rätt till utsökning. För 9 år sedan vidtogs en
sådan mot konsumtionskrediten rigtad åtgärd genom borttagande af
handelsräkningars vitsord mellan köpmän och enskilde; men det har
icke visat sig att syftemålet vunnits. Vi måste på samma gång äfven
tänka på en annan kredit, som är näringsidkarnes och landtmännens
kredit. De hafva icke alltid till hands penningar för inköp af det råmaterial
eller det utsäde, som de behöfva, utan måste taga det på
kredit, till dess de fått sälja sina produkter. Jag tror icke, att det vore
nyttigt att strypa äfven denna kredit.

Föreliggande lagförslag bibehåller i 55 § rättigheten att på ett
mycket lätt och vigt sätt utsöka auktionsfordringar. Månne dessa äro
värda mera skydd än fordringar på grund af räkning? Månne det icke
köpes lika mycket konsumtionsvaror på kredit på auktionerna som i
handelsbodarna? Jag tror, att så sker; och hvarför bör det icke betalas
kontant lika väl på en auktion som i en handelsbod? Jag ser deri
ingen skilnad; och om man vill uppställa en skilnad, såsom nu är fallet,
så kan man icke undvika fortvaron af de betänkliga förhållanden, som
hafva sin grund deri, att personer inställa sig å auktionerna och handla
der just för kreditens skull.

Jag har, såsom Herrarne märkt, reserverat mig mot 55 §; och jag
har ämnat, när densamma kommer före, yrka på densammas återremitterande
till Utskottet för en redaktionsförändring i den syftning jag
påpekat. Då den föreliggande paragrafen står i nära sammanhang med
den 55 och då det kan vara möjligt, att Utskottet eller Kammaren
hellre vill gå in på ett tillägg till 12 § än en förändring i den 55:te, så
tror jag, att det vore lämpligt, om Kammaren är af den åsigt jag uttalat,
att återremittera äfven den 12 §, på det att Utskottet må hafva
fria händer. Jag vill tillägga, att jag icke är ensam om min nu
uttalade åsigt. Fyra ledamöter af Högsta domstolen hafva nemligen
ansett det vara betänkligt, att under nuvarande förhållanden minska
rätten att utsöka fordringar på sätt det föreliggande förslaget utvisar;
och för att icke vara alltför vidlyftig, vill jag endast hänvisa till Högsta
domstolens yttrande öfver denna paragraf å sidan 104 i den Kongl.
propositionen.

I afseende på lagförslaget i öfrig t finner jag det i de flesta delar
utmärkt; och jag skulle önska framgång åt de flesta af der intagna
stadganden. - Genom detta förslag är ett stort framsteg gjordt för vårt
utsökningsväsende, icke minst med afseende på ordnandet af myndig -

7 N:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. m.

lietema och införandet af raskare verkställighetsåtgärder samt i samman- Förslag till
bang dermed inskränkandet af de numera obehörigt långa fatalietiderna, »^»mgsiag.
hvilken inskränkning innebäres deri, att man icke afvaktar att gäldenären
skall delgifvas utslaget och att klagotiden icke räknas från delgifningsdagen.
Den enda försämring af var nu gällande utsökningslagstiftning,
som jag kunnat upptäcka, är stadgandet i 12 §; men dessutom
finnes i förslaget ett stadgande, som åtminstone icke utgör någon förbättring
och som jag längre fram skall underkasta en granskning.

Herr Wallenberg: Jag ber att få förutskicka den erinringen,
att vid alla de tillfällen, då jag förut varit påkallad att yttra mig i
afseende å exekutionsväsendet, jag alltid hyst den åsigten, att de administrativa
myndigheterna borde handhafva detsamma och att det icke
borde läggas under domstolarne. Jag nämner detta endast för att tydliggöra,
att jag icke, då jag nu röstar för bifall till den föredragna
paragrafen, gör detta i den önskan eller förmodan, att domstolarnes
behörighet i skuldfordringsmål derigenom skulle blifva ökad. Tvärtom
skulle jag beklaga, om så blefve förhållandet; men, som sagdt, jag tror
icke, att man behöfver frukta derför. Hvad jag deremot tror, det är
att de oreglerade fordringarnes antal genom en sådan anordning skulle
förminskas; ty då man icke kan sa lättvindigt som hittills besvära
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på grund af en lös fordran, som icke
är erkänd af gäldenären, lär man väl icke dröja med att få en sådan
fordran förvandlad till ett ordentligt fordringsbevis, som är lämpligt att
anhängiggöra hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Då man under
nuvarande förhållanden dröjer dermed, så är det derför, att man vet,
att man kan gå till denna myndighet med livilka anspråk som helst
och med mera eller mindre sannolikhet att fa ut sin rätt. Sei man
till, huru förhållandena i detta afseende för närvarande äro, hvarpå jag
såsom exempel vill anföra, att, efter hvad i Utskottet blifvit uppgifvet,
under ett år 12,000 utsökningsmål förekommit i ett enda lan, så tycker
jag verkligen det kan vara skäl att se till, huruvida icke åtskilliga tusenden
af dessa mål aldrig hade bort komma under Kongl. Maj:ts Lefallningshafvandes
pröfning. Det är visserligen sant, att de fleste stannat
der, och att vederbörande i vissa fall nöjt sig med en kommunikationsresolution
eller något dylikt. Men jag tycker i alla händelser, att ett
så stort antal mål vittnar om, att man icke alltid har klara och tydliga
fordringar, utan att man löper åstad, antingen man har sannolikhet
för att få ut någonting eller icke. Jag tror för min del, att den råtta
synpunkten i denna fråga är den, att, på samma gång man ökar snabbheten
i de exekutiva myndigheternas behandling af skuldfordringsmål,
man tillika fasthålla- den grundsatsen, att fordringar, som utsökas genom
de administrativa myndigheterna, böra vara erkända af gäldenären.

Den siste talaren har uttalat den förmodan, att den nu ifrågavarande
bestämmelsen skulle afse att minska konsumtionskrediten. För
min del har jag icke tänkt mig något annat ändamål dermed, än att
allmänheten borde vänja sig vid att på hvilka fordringar som helst, de
må vara tillkomna genom konsumtionskredit eller på ^annat sätt, lemna
ordentliga papper. Det kan icke vara till men för någon; och de som
äro gäldbundua kunna icke hafva något deremot. För öfrigt ber jag

N:o 30. 8

Onsdagen den 25 April, f. m

Fardag m att få fästa uppmärksamheten på, att, då Riksdagen upphäft handelsboks
utsokmngsiag. vitsord gent emot enskilde, skulle det vara en stor oegentlighet att i
(i*orts.) iag medgifva, att enskilde personer få hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kräfvas på oaceepterade räkningar, som icke äro något annat
än utdrag ur dessa handelsböcker, hvilkas vitsord man icke längre erkänner.

Jag yrkar bifall till paragrafen sådan den i Utskottets betänkande
förekommer.

Herr Stråle: Den förste talaren har rätteligen hänvisat till Kongl.
Förordningen den 19 April 1740 och Kongl. Cirkuläret den 5 Februari
1767, som verkligen angifva ett sätt att göra räkningar exigibla. Men
han omtalade icke Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, som uttryckligen
förklarar, att räkningar visserligen kunna blifva utmätningsgilda,
äfven om gäldenär icke meddelar något godkännande af räkningen, men
endast med vilkor, att han “ej heller inom sex månader efter deraf
bevisligen erhållen del densamma genom laga rättegång klandrar11; således
en väsentlig förändring eller inskränkning, i de föregående författningarnas
bestämmelser i detta afseende. Sedermera hafva, såsom
den senare talaren anförde, först med Kongl. Förordningen den 6 Oktober
1848 och sedermera genom Kongl. Förordningen den 4 Maj
1855 åtskilliga olika föreskrifter i detta ämne meddelats, och slutligen
har, såsom samma talare påpekade, Kongl. Förordningen den
12 September 1868 alldeles upphäft allt vitsord på grund af bok mot
enskilde och erkänt det endast emellan köpmän. Vill man nu gifva
sig in på att tillåta lagsökningar på grund af räkningar, sä frågar
jag, huruvida öfverexekutor skall upptaga till behandling alla uppgifna
fordringsanspråk, som stödja sig på ett af fordringsegaren underskrifvet
papper eller om man skall skilja mellan de fordringsegare som hafva
skyldighet att föra bok och andra? Möjligen svarar man, att endast
de, som hafva sådan skyldighet, skulle få rättighet att göra utdrag derur
och på grund deraf utsöka sin fordran. I)å skulle således den mindre
landthandlaren få en sådan rättighet; men den större jordbrukaren,
som för sin rörelse har fullständigt kontor och för ordentliga räkenskaper,
huru skulle det gå med utdrag ur hans böcker? Jag fruktar,
att all princip saknades uti ett sådant tillvägagående. — Den första
talaren sade, att det var en allmän praxis hos öfverexekutorerne att
upptaga lagsökning på grund af räkning och bevilja exekution då krafvel
icke bestreds. Jag vet dock bestämdt att så icke tillgår hos åtminstone
några öfverexekutorer och synnerliga olägenheter deraf har
jag icke försport. Ja, jag känner ock bestämdt, att till och med underdomstolar
både på landet och i stad, der man stämmer på grund af
räkning, pläga, om svaranden uteblifver och någon annan bevisning
icke förekommer än det uppgifna fordringsanspråket, förklara sig, jemlikt
12 kap. .! § Rättegångsbalken, icke kunna bifalla stämningen. Huru
skall man då hos öfverexekutorerne kunna föra in ett annat system?
Jag vill visserligen medgifva, att i de orter, der en vidsträcktare tillämpning
af den praxis, som den förste talaren angaf, gjort sig gällande,
åtskilliga svårigheter kunna komma att uppstå vid öfvergången till de
nya stadgandena, Men den stora vigten af det nu föreslagna lagstad -

Onsdagen den 25 April, f. m.

9 N:o 30.

gandet ligger deri, att derigenom ett ordentligare kreditbruk skulle Förslag au
framkallas äfvensom möjligen minskad konsumtionskredit; och om äfven utsöknmgsiag.
åtskilliga olägenheter för de enskilda deraf i början komma att visa (Forts.)
sig, så är fördelen för samhället så öfvervägande, att det icke kan vara
skäl att tillmäta dessa olägenheter någon större betydelse. Jag får
således yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Samzelius: Ehuru jag icke reserverat mig vid denna paragraf
i lagförslaget, vill jag likväl tillkännagifva, att mina åsigter härvid
lag i många hänseenden öfverensstämma med Grefve Horns; och då
denna paragraf står i oskiljaktigt sammanhang med den 55:te paragrafen,
mot hvilken jag reserverat mig, torde det vara på sin plats, att nu
något redogöra för de åsigter, jag rörande dessa paragrafer hyser.

Lika med Grefve Horn tror jag, att antagandet af dessa paragrafer
bör bero på, huruvida någon väsentlig lättnad vid utsökning af fordringar
derigenom kan vinnas; men skulle dessa paragrafer antagas
såsom de nu föreligga, fruktar jag, att de stora framsteg, som i andra
hänseenden skulle göras, komme att motvägas af ett tillbakagående i
dessa båda fall. Jag skiljer mig från Grefve Horn derutinnan, att,
under det han vill öfverlåta åt Konungens Befallningshafvande att såsom
utsökningsdomare pröfva på räkningar grundade fordringsanspråk,
äfven om mot krafvet göres invändning, jag icke vill gå så långt, utan
anser, att, om krafvet bestrides, Konungens Befallningshafvandes åtgärd
dermed bör upphöra. Innan bestridandet egt rum, vet man ju icke,
huruvida fordringsanspråket är klart eller ej, ty handlingens beskaffenhet
afgör icke detta, utan det beror helt och hållet på förklaringen.

Jag kan icke finna minsta våda i att berättiga Konungens Befallningshafvande
att infordra förklaring öfver livilket fordringsanspråk som helst
och att, om vederbörande godkänner krafvet eller icke bestrider detsamma,
ålägga honom att betala, utan all denna omgång som tvånget
att med krafvet vända sig till domstol måste medföra.

Det är bekant, att under de senare åren handeln allt mer och mer
flyttat åt landet; vid jernvägsstationer, i köpingar och intill kyrkor
öppnas den ena saluboden efter flen andra. Köpmännen i städerna
hafva affärer med desse landthandlare och för att hos dem utsöka fordringar,
hvilka icke kunna tillskrifvas konsumtionskrediten, skulle köpmännen
nödgas anlita de tunga domstolsformerna. Häradsrätterna hafva
sällan sammanträden och landthandlaren befinner sig i största lugn.

Då han kräfves för sin skuld erbjuder han sig att betala densamma,
om han erhåller 25 eller 33 procents rabatt; “i motsatt fall", säger
han, “ställer jag mig under lagens skydd11 och det tillgår på så vis,
att han vid första tinget uteblir och pliktar två kronor, vid andra tinget
likaledes uteblir och pliktar möjligen fem kronor och på sådant
sätt drager ut saken. Det kan icke vara med lagstiftningens ändamål
förenligt att så behandla väl förvärfvade rättigheter; ty äfven om man
vill utrota komsumtionskrediten, livilket jag äfven vill göra, måste man
likväl erinra sig att krediten är grundvilkoret för all affärsverksamhet.

Utan kredit kan handel och industri icke existera. En handlandes hela
affär består af en serie utaf fordringar och skulder; kan han icke utfå
sina fordringar, kan han icke heller betala sina skulder. I andra län -

N:o 30. 10

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag m der göres allt för att befordra krediten och ordna den och äfven här
utsoknmgsiag. j gverige har i dessa afseenden gjorts något, men på senare tider synes
(torts.) man nästan vilja återgå. Jag för min del kan icke finna något betänkligt
i att äfven åt andra än på skriftliga fordringsbevis grundade anspråk,
som uppkommit på god tro och icke kunna undvaras, lenanas
det skydd, som ligger i ett snabbare utsökningsväsende.

Man tror, atG komsumtionskrediten skall upphöra, om det blifver
svårt att lagsöka. Jag tror tvärtom, och det har visat sig, att i de''
länder, der utsökningslagarne äro stränga och der man med skyndsamhet
kan utfå sina fordringar, konsumtionskrediten betydligt minskats.
Så har, efter hvad vid behandlingen af detta ärende i det Särskilda
Utskottet blifvit upplyst, varit förhållandet t. ex. i Tyskland, der man
infört det s. k. Mahnförfarandet; och jag kan icke finna, att man bör
anlita de tunga dyrare formerna hos domstolarne, då saken kan afgöras
genom en sä enkel åtgärd som inlemnandet till Konungens Befallningshafvande
af en ansökan i anledning af hvilken Konungens Befallningshafvande
skulle ega meddela åtminstone kommunikations-resolution eller,
hvad jag för min del hellre skulle vilja, vilkorlig betalnings-resolution
såsom hittills skett för auktionsräkningar och hvilket visat sig medföra
god verkan. Blott och bart genom denna enkla åtgärd har i Tyskland
50—90 procent af de mål, i hvilka åtgärden begärts, blifvit afgjorda.
Ar det icke en vinst för samhället att på sådant sätt, så att säga,
skaffa ur verlden denna mängd tvister utan att behöfva anlita domstolarne.
Det tyckes, som om man här skulle vilja föreskrifva de tunga
formerna just för att vid målens afgörande kostnaderna skulle medtaga
största delen af fordringen och följaktligen de, Som hafva fordringar
till mindre belopp, hellre än att besvära sig med att gå till domstolarne
och få vidkännas kostnader, som de kanske icke få ersatta, afstå
från sin rätt. Detta kan omöjligen vara rigtigt, då under den dagliga
samfärdseln sådana obetydliga fordringar i mängd uppstå. Icke väntar
t. ex. en skomakare att lemna de hos honom bestälda stöflarne till dess
han får liqvid och bokhandlare lemna ut massor af böcker utan kontant
betalning; vid årets slut skicka de sina räkningar och hvarför, om gäldenärerne
då icke inkomma med betalning, skola dessa vara nödsakade
att gå till domstolen, då det kunde vara tillräckligt, att de till exekutor
inlemnade en ansökning, på grund hvaraf, derest krafvel icke bestrides,
exekutor egde indrifva betalning, hvarmed hela saken då vore
afgjord.

. Af dessa mina nu uttalade åsigter torde framgå, att jag icke kan
hafva något emot, att nu föredragna paragraf återremitteras för att behandlas
i sammanhang med 55 §, hvadan jag lika med Grefve Horn
anhåller om återremiss.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Jag tror, att det i allmänhet
är erkändt, såsom det ock blifvit af de båda föregående talare,
hvilka motsatt sig denna paragraf, att hela det nu föreliggande lagförslaget
är frukten af ett synnerligen omsorgsfullt arbete och att detsamma
efter den noggranna granskning, det undergått, och de omarbetningar,
som deri blifvit vidtagna, utmärker sig för både fullständighet,
inre sammanhang och en rigtig tillämpning af de grundsatser, på hvilka

Onsdagen deri 25 April, f. m.

11 N:o 30.

det är bygdt. Så mycket vanskligare måste det vid sådant förhållande Förslag till
vara att söka i detsamma inpassa nya grunder; och detta må icke sk e utsökning sia g.
utan att det nya blifvit underkastad! lika omsorgsfull granskning, som, (Forts-i
innan förslaget erhöll sin slutliga affattning, kommit hvarje mot detsamma
framstäld anmärkning eller inkast till del. Den af Grefve Horn
framstälda åsigten afser radikala förändringar i sjelfva grunden, hvarpå
denna lag hvilar. Den är nemligen bygd på åsigten att lagsökningsprocessen
skall vara något annat än den vanliga domstolsprocessen, så
att icke lagsökningsdomaren får handlägga sådana mål, som efter sin
natur höra till domstolarne. Just för kreditens ordnande har man ansett
nödvändigt, att till lagsökningsdomaren hänvisades endast sådana
frågor, som, utan bevisföring med vittnesmål och dylik bevisning kunde
utredas.

1734 års lag var, efter min uppfattning, som jag tror delas af de
flesta, icke, såsom Grefve Horn antagit, gynnande för åsigten, att Konungens
Befallningshafvande egde befatta sig med mål, som hörde till
domstolarne. På sätt en föregående talare visat, har, äfven om man
kunde i de af Grefve Horn citerade författningarne spåra någon benägenhet
att utvidga Konungens Befallningshafvandes befogenhet att verkställa
utmätning äfven för fordran, som icke grundade sig å skriftliga
bevis — hvilket jag dock icke vill medgifva — detta genom senare
författningar helt och hållet förintats. Man torde således för försvaret
af Grefve Horns åsigter blifva reducerad till endast praktiska skäl.

Äfven dessa äro naturligtvis vid lagstiftningen af stor betydelse; men
jag tror icke, att den praktiska vigten här kan vara så stor, som Grefve
Horn påstått. Det är sant, att i följd af den beqvämlighet, Konungens
Befallningshafvande nu beredt fordringsegare, mången icke bryr sig om
att vidtaga annan åtgärd för att få bevis på fordringen än att till
Konungens Befallningshafvande ingifva ansökning om densammas utkräfvande.
Men, äfven om denna beqvämlighet i någon mån förminskas,
torde det icke vara så stor omgång för fordringsegaren att af
låntagaren skaffa sig skriftligt intyg om skulden, och sedan kan han
dermed vända sig till öfverexekutorn. Det är icke troligt, att de låntagare,
som vägra att gifva sådant erkännande åt borgenären, snarare
skulle erkänna skulden hos Konungens Befallningshafvande.

Skulle någon ytterligare lättnad i detta fall anses böra beredas
långifvarne, så att desse icke alltid behöfde vända sig till domstolarne,
vore det mindre teoretiskt origtigt och medförde större lättnad att vidtaga
en sådan förändring vid den 55 §, som af flere reservanter blifvit
ifrågasatt, den nemligen att äfven för andra än vid auktioner genom
inrop af lös egendom tillkomna fordringar utmätning utan lagsökning
skulle få ske, derest skulden inför utmätningsmannen erkändes. Äfven
vidtagandet af en sådan ändring synes mig dock betänklig, ehuru jag
anser den vara att föredraga framför en ändring af 12 §, hvarigenom,
såsom sagdt, skulle upphäfvas skilnaden mellan de olika klasser af
mål, som höra till domstolarne i allmänhet och dem till lagsökningsdomaren.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag

Herr von Koch: Yid den granskning — jag får bekänna något

N:o 30. 12

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till ofullständig — af detta vigtiga lagförslag, jag hunnit verkställa, har
utsoicnmgsiag.jag stannat i den öfvertygelsen, att vi genom dess antagande skulle i
(1’orts.) lagstiftningsväg göra ett stort framsteg, och jag har derför beslutat mig,
att, då jag vid några paragrafer, som jag funnit mindre tydliga och
hvilka efter min uppfattning skulle kunna förbättras, framställer de
anmärkningar, hvartill jag kan anse mig pligtig, i allmänhet göra det
endast såsom ett förklarande till protokollet, icke med yrkande om
någon ändring, för så vidt icke paragrafen återremitteras och den då
ånyo kan komma under öfverläggning i Utskottet. Jag är nemligen
rädd att framställa ändringsförslag, då dessas antagande beror icke blott
på denna Kammares utan äfven å Medkammarens beslut och jag icke
vill bära ansvaret för att, äfven för en ändring som jag må anse vara
en förbättring, hela lagförslaget skulle blifva förkastadt eller åtminstone
uppskjutet.

Vid denna paragraf har jag begärt ordet egentligen för att något
yttra sig öfver ett i densamma förekommande uttryck “bo och hemvist".
Detta uttryck, som återfinnes i 10 kap. 1 § nu gällande Rättegångsbalk,
har, på grund af den osäkerhet om hvad dermed egentligen
förstås, som understundom visat sig vid tydningen af detsamma, i senare
författningar, såsom t. ex. i Bevillningsförordningarne blifvit utbytt
mot ordet “mantalsskrifningsort". Detta ord kan icke misstydas, men
“bo och hemvist", som, utom på andra ställen, äfven nyttjas i kommunalförfattningarne,
har gifvit anledning till en mängd olika förklaringar,
bland annat, öfver personers valrätt och valbarhet. Jag för min
del skulle helst hafva önskat, att, då man nu börjar med första balken
af en ny civillag, man hade valt ett uttryck, som mindre vore utsatt
för misstydningar; och just i utsökningslagen, der man har till mål
att befordra skyndsamhet för de ärenden, som få skyndsamt behandlas,
är det af synnerlig vigt att tvist om t. ex. forum domicilii icke må
uppstå.

Under förutsättning att denna paragraf blifver återremitterad, tillstyrker
jag följaktligen, att Utskottet måtte taga i öfvervägande, om
icke orden “bo och hemvist" må lämpligen kunna utbytas mot något
annat uttryck t. ex. mantalsskrifningsort, som efter den tydning af uttrycket
“bo och hemvist", som vid domstolarne gjort sig gällande, torde
kunna anses dermed analogt. Hos administrativa myndigheter och
Konungens Befallningshafvande hafva dessa ord deremot blifvit tydda
härs och tvärs, just då man skolat yttra sig öfver personers valbarhet
och rätt att välja enligt kommunallagarna. I händelse paragrafen ej
återremitteras, nöjer jag mig med att hafva yttrat detta till protokollet.

Grefve Horn: Jag skall bedja att först få besvara några genmä- *''
len af Hans Excellens Herr Statsministern. Han påstod, att de författningar,
jag i mitt första anförande omordat, nemligen 1740 års förordning
samt 1767 års bref och cirkulär, genom 1798 års förordning blifvit
upphäfda — så åtminstone förstod jag honom; — men efter min åsigt
handlar icke 1798 års förordning om huruvida öfverexekutorerne äro
behörige att till pröfning upptaga den eller den frågan, utan denna
författning innehåller blott stadgandet, att räkningar under vissa förhållanden
äro exigibla, under det deremot Utsökningsbalken och de

13 K:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. m.

tidigare författningarne nämna om, att exekutor skall eu fordran till Förslag till
pröfning upptaga; och deri ligger, efter min åsigt, en stor skilnad, “tsöknmgsing.
Herr Statsministern ansåg i öfrigt, att de af mig föreslagna förändrin- (Fortä->
garne skulle medföra en grundlig omstöpning af denna lags rättsgrundsatser.
Det tror jag icke. Jag vill, såsom synes af min reservation,
icke förändra 12 §; jag vill endast hafva samma förfaringssätt, som
finnes föreskrifvet i 1841 års förordning och återfinnes i denna lags
55 §, utsträckt att gälla äfven för andra fordringsanspråk än dem, som
härleda sig af inrop på auktion. Således omstöper jag ingen rättssats,
ty hvad jag vill hafva stadgadt för åtskilliga fordringar, finnes i 55 §
föreskrifvet för en del af dessa, nemligen auktionsfordringar. Mitt förslag
omstöper i öfrigt icke en enda paragraf i hela lagen; det erfordras
blott några tillägg och förändringar vid 12 eller 55 §.

Det är visserligen sant såsom Herr Statsministern uppgaf, att Konungens
Befallningshafvande icke bör döma i mål, som höra till domstols
handläggning; men Konungens Befallningshafvande hör tillkomma
att taga befattning med fordringar, som icke äro tvistiga, och till sådana
fordringar räknar jag dem, hvars rigtighet gäldenären, sedan öfverexekutor
eller Konungens Befallningshafvande deröfver infordrat hans
förklaring, medgifver eller icke bestrider. Vid sådant förhållande är
det icke någon tvistig sak och bör icke höra till domstols pröfning.

Herr Stråle anmärkte, att det skulle uppstå stor osäkerhet vid bedömandet
af hvilka fordringar efter mitt förslag skulle af öfverexekutor
upptagas. Efter mitt förslag, sådant det återfinnes i min reservation,
är detta mycket enkelt, och jag skall be att i denna del få läsa upp
hvad jag föreslagit. Det lyder: “För fordran, som är till betalning
förfallen och grundar sig ä sådant skriftligt fordringsbevis, hvarom i
12 § sägs, eller ock å räkning öfver borgade varor eller verkstäldt
arbete, eller å protokoll öfver inrop af lös egendom vid offentlig auktion“
etc. Jag tror detta vara temligen enkla uttryck och att någon
tveksamhet, om hvilka räkningar eller protokoll skola få utsökas, icke
torde komma att hos öfverexekutor uppstå, helst jag i en senare punkt
meddelat ytterligare föreskrifter: “Grundas fordringen å räkning eller
auktionsprotokoll, böra dessa handlingar angifva, utom gäldenärens
namn, adress och yrke, äfven tiden och grunden för fordringens uppkomst,
dess belopp samt noggrann förteckning å de varor styckevis,
hvarför utmätning sökes.“

Herr Wallenberg yttrade den åsigt, att domstolarnes göromål genom
lagförslagets antagande icke skulle i någon nämnvärd mån ökas. Jag
undrar om en borgenär hädanefter skall låta sig nöja med att gäldenären,
hvad ofta nog inträffar, icke betalar sin skuld? Det tror jag
knappt, utan borgenären lärer väl utsöka sin fordran och kan han då icke
utsöka den hos öfverexekutorn, måste han ju vända sig till domstolen.

Jag tror icke, att borgenärer i allmänhet äro släpphändta, och jag tror
icke heller, att de skola blifva släpphändtare under sådana förhållanden.

Herr Samzelius måtte visst hafva missförstått min reservation, ty
han påstod, att, enligt min åsigt, öfverexekutor skulle pröfva en ansökan
om utbekommande af fordran på grund af räkning, derest krafvet
bestrides. Det synes oförtydbart af min reservation, att så icke är
förhållandet. Öfverexekutors åtgärd skulle enligt densamma icke blifva

N:o 30. 11

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förstag m annan än den, han nu vidtager, då utmätning sökes på grund af aukutsokmngsiay.
tionsprotokoll. Han skulle endast å ansökningen teckna kommunikations(
or s'' resolution al innehåll, att det åligger utmätningsmannen i orten, att,
derest jäf mot fordringen icke göres, verkställa utsökningen. Deraf
följer, att, sedan öfverexekutor en gång redt ett ärende från sig genom
att meddela kommunikations-resolution, detsamma icke kan komma tillbaka
till honom, utan, derest gäldenären gör jäf mot fordringen, upphör,
såsom i reservationen står, utmätningsmannens befattning dermed.
Det är eu ganska enkel åtgärd, jag föreslår, och jag skulle önska, att
den eller någon annan likartad — det är mig likgiltigt hvilken,
endast jag kommer till det mål, jag eftersträfvar — vunne Riksdagens
bifall.

Herr von Gege rf el t: För min del vågar jag uttala deu åsigten,
att i den föredragna paragrafen är tillämpad, om icke en af de vigtigaste,
dock en af de rigtigaste rättsgrundsatser i hela lagen. Den
gamla regeln, att Konungens Befallningshafvande icke må befatta sig
med, hvad till domareembetet hörer, vill jag icke frångå. Till domaren
hörer att pröfva en fordrans rigtighet; till Konungens Befallningshafvande
att verkställa det beslut, som i sådant hänseende meddelats.
Ett undantag från denna regel — som i sjelfva verket icke är något
undantag — är den exekutionsrätt, som tillkommer Konungens Befallningshafvande
för klara och ovilkorliga skuldsedlar. Konungens Befallningshafvandes
befogenhet i detta hänseende grundar sig derpå, att
sådana skuldsedlar äro i det närmaste att jemföra med ett af domstol
meddeladt utslag. De invändningar, som på grund af kraf mot sådant
skuldebref kunna anföras, äro något annat än de, som kunna anföras
mot anspråk, som icke äro så grundade. För öfrigt synes mig icke
vara rigtigt, att åt en utmätningsman i allmänhet, och allra minst åt
öfverexekutorn, uppdraga befattningen att fråga en part, om han vill
betala och, i den händelse denne svarar nej, upphöra med all vidare
åtgärd. Grefve Horn nämnde, att af erfarenheten visat sig, att icke något
ondt ligger i den häremot stridande paxis. Han har sjelf varit medlem
af en Hofrätt och har säkerligen erfarit, huru många besvär anförts
öfver de af Konungens Befallningshafvande tredskovis meddelade beslut,
der den svarande underlåtit att förklara sig, och Hofrätten, sedan klaganden
der bestridt krafvet, måst förklara målet tvistigt. Hade dessa
fordringar varit grundade på skuldsedlar, skulle det ledt till annat
resultat. Mig har det synts vara det mest förvända rättegångssätt, att,
sedan man fort ett mål genom alla instanser för afgörande huru vida
saken är tvistig och sedan man fått slutligt utslag, derpå börja å nyo
att processa om fordrans rigtighet. Detta skulle i väsentlig mån förekommas
genom den föreslagna inskränkningen af Konungens Befällningshafvandes
exekutionsrätt.

Herr Samzelius yttrade, att landthandlare, då de knifvas för en
skuld, ofta nog saga att de ställa sig under lagens skydd för att få
uppskof, och att af sådan anledning exekutionsrätten med afseende på
dem borde utsträckas. Mig synes behofvet af en sådan utsträckning
vara minst behöflig i detta hänseende, ty fordringar lios dessa landthandlare
egas oftast af de större affärsmännen, hvilka kunna trygga sig

Onsdagen den 25 April, f. m.

15 N:o 30.

genom att taga accepterade vexlar eller räkningar på de af deip ut- Förslag till
borgade varor. utsökning slag.

Beträffande åter Grefve Horns åsigt, att det skulle vara nödvän- (forts.)
digt, att innehållet af räkningen, hvarpå lagsökning sker, skulle vara
fullständigt specificerad, har han ju derigenom frångått den sats han
sjelf förfäktat. Skulle man konseqvent tillämpa denna sats, så behöfver
man endast gå till Konungens Befallningshafvande och säga, att jag
har en fordran af den och den, och om sedan vederparten icke förklarar
sig, skulle det komma till exekution. Detta skulle leda till betänkliga
följder. Hvad det angår, att göromålen vid domstolarne skulle,
genom ett återställande af hvad ursprungligen i lag stadgats, betydligt
ökas, vill jag anmärka, att, äfven om antalet af de vid domstolarne
anhängiga målen komme att ökas, skulle dock göromålen vid domstolarne
dermed icke i nämnvärd mån förökas, ty dessa mål, som här äro
i fråga, äro af den enkla beskaffenhet, att hundratals kunna på en
enda dag afgöras, hvilket också visat sig vid åtskilliga häradsrätter,
der massor af lagsökningsmål förekomma.

Beträffande Herr von Kochs anmärkning, att i stället för uttrycket
“ho och hemvist“ i denna paragraf man bättre kunnat använda “mantals
slcrifningsortu, vill jag erinra, att, om än det förstnämnda uttrycket
i fråga om en persons behörighet att deltaga i val kunnat gifva anledning
till stridiga åsigter, kan det omöjligen göra det på detta ställe,
då alternativt med uttrycket “bo och hemvist" står “eller någon tid sig
uppehåller".

Jag får för min del, under bestridande af yrkandet på återremiss
af denna paragraf, anhålla, att densamma måtte godkännas.

Herr Samzelius: Lika rigtig som den af den föregående talaren
omnämnda och i 1734 års lag förekommande grundsatsen är, att Konungens
Befallningshafvande icke må befatta sig med hvad till domareembetet
hörer, lika rigtig är äfven den satsen, att, der icke tvist uppstår,
behöfs icke någon domare. Man kan icke veta, huru vida ett
fordringsanspråk är tvistigt förr än motparten blifvit deröfver hörd.

Jag har endast velat öfverlemna till Konungens Befallningshafvande
en åtgärd att utröna, huru vida ett fordringsanspråk är tvistigt eller
icke. Blir fordran då tvistig förklarad, vill jag hänskjuta målet till
domstol.

Här har blifvit sagdt, att det icke torde möta några svårigheter
att erhålla accept på räkning för utborgade varor, och att, i händelse
man icke kan få sådan accept, man ej heller kan hoppas få en räkning
godkänd, då på grund af densamma lagsökning sker. Det är likväl
en skilnad mellan dessa båda förhållanden. Jag har talat med en
större affärsman, som eger tre å fyra tusen konti i sina böcker, om
denna sak, och han förklarade, att det mötte de största svårigheter att
få sådan accept. Sattes något sådant i fråga vid inledandet af en affär
lemnade kunden det svaret, att det finnes flera som göra affärer i
samma branche; jag vill icke hafva med eder något vidare att skaffa.

Kommer deremot en gäldenär och sjelf begär uppskof med betalningen,
då kan, i händelse det uppställes såsom ett vilkor, att gäldenären skall
acceptera räkningen för att erhålla uppskof, en accept erhållas. En

N:o 30. 10

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag ull annan sak är, att, då en gäldenär sökes på en rättmätig fordran, lian
utsöhungsiag. i allmänhet icke har kourage att bestrida den. Jag skulle vilja gå
(Forts.) derhän, att Konungens Befallningshafvande skulle ega rätt att utmäta
hvarje fordran, då krafvet icke bestrides. Konungens Befallningshafvande
har hittills förfarit på det sätt, att en gäldenär genom sitt uteblifvande
har ansetts godkänna krafvet. Om detta är rigtigt äro tankarne mycket
delade, ty i Utsökningsbalken stadgas att målet skall pröfvas på de
skäl sökanden företer. Deraf blifver icke en följd, enligt nu gällande
lag, att ett uteblifvande må anses såsom ett godkännande. Om jag
också är tveksam, huru vida det hittills följda föriarandet varit lagligt,
måste jag dock medgifva, att det åstadkommit mycket godt, ty derigenom
hafva gäldenärer tvingats att betala fordringar, då de saknat
anledning att bestrida dem, och på så sätt hafva många tvister skaffats
ur verlden.

Lika med Herr Statsministern har jag trott, att de lättnader, man
kunde åvägabringa i utsökningsväsendet, borde företrädesvis införas
under 55 §. Det är derför jag icke reserverat mig mot denna 12 §,
och då jag hoppas att 55 § måtte blifva återremitterad i syfte att få
dessa ifrågasatta lättnader der införda, hade jag icke trott mig böra
yrka återremiss af denna paragraf; men då dessa båda paragrafer hafva
ett oskiljaktigt sammanhang, och på det Utskottet må komma i tillfälle
att pröfva, huru vida dessa lättnader böra införas under 55 §, som jag
anser rigtigt, eller under 12 §, såsom Grefve Horn ansett, finner jag
mig deraf föranledd att å den nu föredragna 12 § fortfarande yrka
återremiss.

Ilerr Reutersvärd: Vid den noggranna behandling detta lagförslag
erhållit äfven inom Utskottet, der man tre gånger genomgått
detsamma; och efter att hafva vid första läsningen fattat endast provisoriska
beslut, var jag till en början af den åsigt, som Grefve Horn
i sin reservation och nu muntligen förfäktat; men ju mer jag satt mig
in i detta ärende och af den diskussion, som förts inom Utskottet, har
jag blifvit öfvertygad om rigtigheten af hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Det kan vara betänkligt att i lag stadga, att en räkning, som icke
blifvit godkänd, skall vara lagsökningsgild. Såsom en talare nämnde,
vore med ett sådant stadgande icke i de flesta fall vunnen någon besparing
i tid, ty den, som icke vill eller kan betala en så beskaffad
räkning, söker väl, om möjligt, att få den förklarad tvistig och då blifver
målet alltid förvisadt till domstol. I så fall har man icke vunnit
hvarken tid eller besparing i kostnader.

Man har sagt, att, då ett auktionsinrop, som icke grundar sig på
något skriftligt bevis, utan endast på ett auktionsprotokoll, må vara
utmätningsgill, borde deraf följa, att äfven andra fordringar skulle
kunna på det viset utsökas. Skilnaden här är dock, att ett auktionsinrop
sker i flera personers närvaro, och att deröfver föres protokoll,
hvarigenom man kan med lätthet styrka rigtigheten af en sådan
fordran.

En talare har framstält en anmärkning mot uttrycket “bo och
hemvist11, livilket uttryck sedan af en annan ledamot försvarats. För
min del tror jag, att uttrycket här är rigtigt och välbetänkt. Skulle

17 N:o 30-

Onsdagen den 25 April, f. m.

ett annat, såsom “mantalsskrifningsort“, här blifvit användt, tror jag
icke den skyndsamhet, som härmed afsetts, skulle vunnits. När det nu’
deremot står: “bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller", vinner
sökanden fördelen att så fort som möjligt komma till sin rätt, emedan
han kan kräfva gäldenären der, hvarest denne sig uppehåller.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Friherre af Ugglas: Det förefaller mig, som Hans Excellens Herr
Statsministern haft fullkomligt rätt, då han sade, att han befarade
hvarje förändring af den grund, hvarpå lagen är bygd; och att bifalla
Grefve Horns förslag, som skulle medföra en rubbning af den grundval,
på hvilken denna lag, som undergått en sådan noggrann pröfning, är
bygd, förefaller mig icke vara lämpligt. Dessutom förefaller det besynnerligt
att. på sätt Grefve Horns förslag innehåller, vilja tillerkänna
auktionsräkningar och räkningen på varor en större och lättare exekutiv
kraft än andra fordringsbevis. Grefve Horn har ansett, att Konungens
Befallningshafvande endast hade att på ansökningen teckna en
kommunikationsresolution, med befallning för utmätningsmannen, att i
den händelse jäf icke gjordes mot krafvet, utmätning för fordringens
gäldande skulle verkställas. Följden deraf blefve, att Konungens Befallningshafvande
finge rätt att gifva vilkorliga utmätningsresolutioner,
hvarigenom åt sådana räkningar skulle beredas bättre exekutiv kraft
än åt klara och ostridiga skuldfordringsbevis. Detta kan icke vara rätt.
På grund häraf och de af Herr Stråle anförda skäl anhåller jag om
bifall till paragrafen oförändrad, sådan den blifvit föredragen.

Herr von Kocli: De af Herrarne, som hörde mitt förra yttrande,
torde erinra sig. att jag gjorde min anmärkning derför, att detta uttryck,
som här står: “bo och hemvist1''-, fått en plats i den första större
delen af vår nya civillag. Det har blifvit sagdt, att uttrycket på detta
ställe i lagen vore af mindre vigt. Detta är sant, och med den
fyndighet, som alltid utmärker den talare, som yttrade sig mot mitt
anförande i denna del, påpekade han, att efter detta uttryck följer
orden ueller någon tid sig uppehåller“. Mot detta senare uttryck har
jag hvarken velat eller kunnat göra någon anmärkning, utan det är
mot uttrycket “bo och hemvist", hvilket stundom blifvit tyclt, eller
rättare misstydt, så att dermed icke skulle förstås, der en person sig
uppehåller eller är mantalsskrifven, utan t. ex. der han haft en liten
gård i en småstad eller eu mindre gård på landet. En sådan tydning
har detta uttryck fått i kommunallagarne. Om en person, som har
egendomar på liera ställen i riket, skulle kunna lagsökas på hvilket af
dessa ställen som helst, äfven då lian icke der sig uppehölle eller vore
mantalsskrifven, tror jag sådant icke vore lämpligt. Deremot bör det i
förevarande fäll kunna ske, der han sig uppehåller. Har man att välja
emellan der han finnes och der han är mantalsskrifven, bör detta vara
tillräckligt. Som sagdt, uttrycket är här icke af sådan vigt, som då
man kommer till Rättegångsbalken. I den gamla lagberedningen hade
man redigerat detta så, att man här hänvisade till Rättegångsbalkens
första del. Jag vill icke längre uppehålla öfverläggningen och yrkar

Första Kammarens Prot. 1877. N:o 30.

Förslag till
utsökninqslaa,
(Forts.)

2

N:o 30. 18

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till nu ingenting annat, än att, i fall återremiss skulle förekomma, äfven
utsökning slag. denna min anmärkning må tagas af Utskottet i öfvervägande.

(Forts.)

Grefve Horn: Jag vill endast säga ett par ord med anledning af
hvad Friherre af Ugglas yttrat. Han har måhända icke läst min reservation,
då han sade, att den icke afsåg andra fordringar än sådana
som grundade sig på räkningar och auktionsinrop; hvarför jag tillåter
mig att af reservationens innehåll uppläsa följande: “För fordran, som
är till betalning förfallen och grundar sig å sådant skriftligt fordringsbevis,
hvarom i 12 § sägs, eller ock å räkning öfver borgade varor
eller verkstäldt arbete, eller å protokoll öfver inrop af lös egendom vid
offentlig auktion, må utmätning11 etc.; och på det att Kammarens öfriga
ledamöter icke måtte dela hans uppfattning, ber jag få erinra, att alla
fordringar, som grunda sig på handlingar, stå i samma kategori, således
äfven de som enligt § 12 grunda sig på fordringsbevis.

Grefve M örn er, Oscar: Jag har för min del alltid trott, att
lagförslag, framlagda af Ivongl. Maj:t, blifvit utarbetade med all den
omsorg och noggranhet, man kan vänta. Att detta skulle särsMldt
vara förhållandet med denna lag, gläder mig så mycket mer, som jag
måste tillstå, att den knappa tid, som jag haft att taga kännedom om
detta utförliga betänkande icke tillåtit mig att åt förslaget egna den
granskning och uppmärksamhet, som jag hade önskat, icke derför att
jag derigenom trött mig kunna lemna några större upplysningar, men
min pligt som riksdagsman hade bjudit, hvilket ock hade varit mig
kärt, att företaga denna granskning, om tiden tillåtit sådant. Vid denna
paragraf har jag likväl trott mig kunna säga några ord. Att 1734
års utsökningsbalk med dit hörande författningar inskränkt Konungens
Befallningshafvandes åtgärd, till hvad som i denna paragraf blifvit antydt,
har jag icke kunnat finna af lagen och kan icke heller tro, att
det i praxis varit förhållandet. Att någon skada uppkommit genom
den utvidgade rätt, som Konungens Befallningshafvande egt vare sig
genom lag eller sedvänja, har jag för min ringa del ej heller erfarit;
men hvad jag vet bestämdt är, att på landet möter det stora svårigheter
att få skuldsedlar eller andra skriftliga handlingar upprättade.
I)å jag har varit i tillfälle att någon gång biträda personer på landet
med några små lån och försträckningar — obetydliga hafva de väl
varit, men det har kanske derför händt så mycket oftare — har låntagaren
sällan kunnat skrifva, hvarför jag, i trots af lagens bud, vanligen
fått skrifva skuldsedeln sjelf, hvarefter gäldenären ritat dit sitt
namn eller bomärke och sedan hafva några af husfolket fått bevittna
namnteckningen. Hvad värde sådana handlingar hafva i juridiskt afseende,
det inser man nog; men på det sättet hafva vi hjelpt oss fram,
och utan sådana skuldsedlar skulle vi svårligen kunnat reda oss. Det
kommer folk och köper den ena det och den andra det; underhafvande
komma och taga ut hvarjehanda förnödenheter; det vore omöjligt att
vid alla tillfällen förskaffa sig alla dessa skriftliga fordringsbevis, hvarom
här talas. I annat fall skulle folket först fått gå till en bankinrättning
för att skaffa sig penningar och sedan komma ut på landet för att
fullgöra sina liqvider. Detta kunde visserligen vara ett önskningsmål,.

Onsdagen den 25 April, f. m.

19 N:o 30.

men skulle förorsaka alldeles för stora omgångar. Hittills har förhål- Förslag till
landet varit med dessa skuldsedlar att, sedan man lagsökt på grund af aueimmgiiag.
dem och fått kommunikationsresolution, har i de flesta fall saken bru- (Forts-)
kat dermed lyckligen aflöpa. Skulle nu denna paragraf antagas, måste
man stämma gäldenären till tinget, och bodde han dertill i ett annat
härad, måste man fara dit för att få ut stämning och sedan fara till
tinget eller också betala ett dyrt ombud, som skulle bevaka ens rätt.

Att sådant skulle blifva beqvämare för allmänheten, kan jag icke inse.

Att det må hända i teoretiskt afseende är alldeles snörrätt, kan val
vara möjligt, och att det såsom princip vore önskningsmål, lemnar jag
i sitt värde; men lagen är väl mera till för att gagna allmänheten än
för att framställa snörräta principer. Utgången kommer väl att visa,
om jag haft orätt; men jag har mina stora betänkligheter att bifalla
denna paragraf, hvarför jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss
af densamma.

Herr Stråle: Jag lärer icke lyckats öfvertyga Grefve Mörner
hvarken derom, hvad nuvarande lagstiftning, ändrad genom Kongl. förordningen
af den 12 September 1868, innehåller, att handelsbok icke
eger vitsord utom mellan köpmän, ej heller att den praxis, hvilken han
antydt skulle varit lycklig, är olika; ty, såsom jag förut nämnt, känner
jag att sedan 1868 års författning utkom nämnde praxis icke tillämpas
på flera ställen; och jag har icke hört några synnerliga klagomål från
dessa orter — jag kan i detta afseende särskild! nämna Stockholms
län — der sådana räkningar, som de ifrågavarande, icke upptagas af
Konungens Befallningshafvande. Jag har mig ock bekant, att till och
med domare icke efter stämning döma till betalning på grund af eu
dylik räkning, då svaranden uteblifver och annat fordringsbevis icke
finnes. Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att frågan om
och i hvad mån handelsbok har vitsord hörer icke till utsökningslagen
utan till handelslagstiftningen.

Grefve Mörner sade sig hafva varit lycklig nog att fä skuldsedlar
af sina underhafvande för sina fordringar, och då har han ju fordringsbevis
derpå, hvadan allt är väl bestäldt. Jag betvifla!’ icke heller, att
de större jordegarne, med sina mångfaldiga försträckningar åt underhafvande,
skola komma att reda sig lika bra i dylika fall hädanefter,
som hittills. Dessa försträckningar lemnas och gäldas i allmänhet på
god tro; har man misstro mot en eller annan, kan man genom skuldsedel
eller accept skaffa sig lagligt fordringsbevis.

Hvad de större affärsmännens förhållande till detaljhandlandena i
orterna vidkommer, tror jag, att praxis ledt in på en god väg i detta
afseende. Jag medgifver, att det icke alltid låter sig göra att få accept
å en räkning öfver borgade varor af dessa mindre landthandlare; men
genom köpmannaföreningens ombud i orterna, af hvilka dessa vid underlåten
betalning blifva kräfda, göres vanligen affären upp antingen så,
att en accepterad vexel lemnas i liqvid eller ock att uppskof någon tid
med betalningen medgifves emot revers å beloppet. Efter hvad erfarenheten
från många håll visat, har detta i allmänhet gått väl för sig,
och således äro vi i detta afseende inne på vägen till ett rigtigt kreditbruk.
Hvad deremot de enkla räkningarne utan all accept angår, äro

N:o 30. 20

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till de ett origtigt kreditbruk, som verksamt bidrager till konsumtionsutsökningdag.
krediter!, hvarför man just med 1868 års förordning afsåg att inskränka
(Forts.) denna kredit.

Jag anhåller om bifall till denna paragraf.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande paragrafen och dels återremiss deraf; framstälde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till pai’agrafen och då
dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

“Den som bifaller 12 § i Särskilda Utskottets förslag till utsökningslag,
röstar

Ja;

Det det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, återförvisas paragrafen.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja — 57.

Nej — 16.

13 §.

Bifölls.

14 §.

Grefve Horn: Mot denna paragraf har jag i afseende på dess
redaktion reserverat mig. I 14 och 18 §§ är åt öfverexekutor öfverlemnad
pröfningsrätt i samma ärende först då inlagan inlemnas och
sist då ärendet blifvit slutbehandladt. Jag hade trott, att första pröfningen
endast borde afse det förhållande, om inlagan i formelt hänseende
vore af beskaffenhet att böra föranleda vidare åtgärd, det vill
säga, om den vore åtföljd af fordringsbevis såsom i 12 § sägs, men
ordalagen i 14 § gifva utsökningsdomaren rätt att genast pröfva halten
af bevisen för fordringen eller pröfva fordringens kraft. Jag tror icke,
att det är meningen, men ordalagen äro för den tolkningen och då jag
icke tycker att uttrycket är väl valdt, skulle jag vilja hafva en förändring
i redaktionen, som är mycket enkel, nemligen att man hänvisar
till 12 § och i stället för orden “eller finner öfverexekutor den åberopade
handlingen icke innefatta bevis om fordran" insätter orden “eller
finnes handlingen icke vara så beskaffad som i 12 § sägs“. Då blir
det tydligt påpekadt, att öfverexekutor vid den preliminära gransk -

21 N:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. in.

ningen endast eger att pröfva fordringen i formelt hänseende. I och Förslag till
för denna redaktionsförändring yrkar jag att paragrafen måtte åter- bökning slag.
förvisas. (Forts.)

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Det må vara att den
af Grefve Horn föreslagna förändring synes vara temligen oskadlig och
endast innefatta en redaktionsförändring, men af hans motivering till
denna redaktion vill det synas, som han dermed afsåge, att Konungens
Befallningshafvande borde i alla händelser kommunicera eu lagsökningshandling,
äfven om den icke innefattade något bevis om fordran; och
detta sammanhänger i sådant fall med hans åsigt om 12 § och skulle
möjligen kunna bereda ett tillfälle att kringgå den 12 §, ehuru den
redan är bifallen. Af denna anledning och då jag icke finner att paragrafen
kan gifva anledning till den af Grefve Horn omnämnda otydlighet,
anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: För min del finner jag den af Grefve Horn
föreslagna ändringen icke vara någon ändring annat än i ordalagen. I
Utskottets förslag heter det “eller finner öfverexekutor den åberopade
handlingen icke innefatta bevis om fordran11 och Grefve Horn har föreslagit
att dessa ord skulle utbytas emot: “eller finnes handlingen icke
vara så beskaffad som i 12 § sägs11. I denna 12 § säges, att handlingen
skall vara “skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis11.
“Fordringsbevis11 och “bevis om fordran11 äro efter min uppfattning
alldeles detsamma och på grund häraf yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande paragrafen och dels återremiss deraf; framstäldes proposition
på bifall till paragrafen och besvarades med ja.

15, 10 och 17 §§.

Biföllos.

18 §.

Grefve Horn: Äfven rörande denna paragraf är jag af olika
mening med Utskottet, nemligen i fråga om påföljden för gäldenärs
uteblifvande. Detta är en ganska vigtig sak och i nu gällande utsökningslag
är stadgadt, hvad äfven är i förevarande lagförslag föreslaget,
att om gäldenär uteblifver, skall pröfning ega rum på de skäl, som
sökanden företett. Emellertid har på många, ja på de flesta ställen
praxis utvecklat sig så, att när gäldenären uteblifver och då fordringen
grundar sig på någorlunda antaglig handling, har öfverexekutor, då
gäldenären ansetts medgifva krafvet genom sitt stillatigande och uteblifvande,
ålagt gäldenären betalningsskyldighet. Denna praxis tycker
jag för min del icke har oskäl med sig. Flera utländska lagar hafva
antagit den och den engelska lagen är i detta afseende synnerligen

N:o 30. 22

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till sträng. Om t. ex. stämning försittes, så blir den svarande parten dömd
utsöTcmngslag. fä saken och han kan icke ens få ändring i ett sådant beslut, om han
(I1 orts.) Jc]ie kan

visa att formfel blifvit begånget. Hvarför höres gäldenären,
kan man fråga? Jo, för att han skall tvingas att svara ja eller nej,
om han är skyldig eller icke. Vill han nu undandraga sig att svara,
så tycker jag det bör vara rätt att tillämpa den allmänna regeln, att
tystnad är samtycke. Vid detta förhållande och då det i allt fall icke
kan vara vådligt att tillämpa denna regel, när, såsom i denna lag är
stadgadt, återvinningstalan för alla mål är medgifven, så synes det mig
att denna princip har skäl för sig. Det invändes mot denna åsigt, att
vår processordning icke har i tvistemål denna påföljd. Det medgifves;
men olyckligt är, att vi icke skrifva om vår processordning på samma
gång som vår utsökningslag. Hade vi det gjort, skulle jag hafva yrkat
samma påföljd i processordningen, der det vore väl om en sådan påföljd
stadgades. Svaga åtgärder eller påföljder äro icke i min smak, ty de
leda icke till det mål, man vill. På denna grund yrkar jag återremiss
af paragrafen och afser med denna återremiss, att i stället för orden
“värde målet afgjordt på de skäl borgenären företett11 måtte inflyta
orden 11värde sökt utmätning bifallenä

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Det af Grefve Horn vid
denna paragraf ifrågasatta förslag anser jag för min del högst betänkligt,
nemligen att införa denna för vår rättegångsordning alldeles nya
grundsats, att uteblifvande med förklaring är detsamma som erkännande.
Ett sådant stadgande kan i vissa fall vara mindre vådligt i sådana länder,
som hafva ett utbildadt advokatstånd och der all talan utföres af
advokater. Men jag hemställer, hvad följden skulle blifva i vårt land,
då vi veta, huru många menniskor på landet icke hafva någon kännedom
om huru de skola bära sig åt för att författa en förklaring och
insända den till Konungens Befallningshafvande. Det finnes de, som
äro alldeles oförmögna att sjelfva göra det och i en aflägsen ort är det
ofta svårt nog att erhålla nödigt biträde. Der en sådan praxis, som
den af Grefve Horn omnämnda gjort sig gällande i vårt land, är det i
strid mot både lag och billighet. I allt fall synes mig den redaktion,
Grefve Horn föreslagit, vara mindre lyckad, helst den till sin yttersta
konseqvens drifver den grundsats han utvecklat i sin reservation. Han
säger, att om gäldenär uteblifver med förklaring, skall sökt utmätning
bifallas. Domaren skall således icke hafva rätt att se till, huru vida
verkligen den handling, borgenär företett, innefattar skäl att utdöma
det hela. Jag antager t. ex. att utmätning söks på grund af en skuldsedel
och att man söker utbekomma ränta från skuldsedelns utgifningsdag,
men att någon tids ränta är afskrifven, hvilket borgenären icke i
inlagan uppgifvit. Skulle då Konungens Befallningshafvande vara skyldig
att bifalla den sökta utmätningen och således krafvet i hela dess
vidd. Jag kan icke se att ett sådant lagstadgande är lämpligt och
anhåller således om bifall till paragrafen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till

Onsdagen den 25 April, f. m.

23 N:o 30.

den förevarande paragrafen och dels återremiss deraf, framstäldes pro- Förslag till
position på bifall till paragrafen och besvarades med ja. utsoknmgslag.

10—23 §§ och 25—3,2 §§.

Biföllos.

33—36 §§ i ett sammanhang.

Herr Stråle: Under öfverläggningarne inom Utskottet om dessa
paragrafer uttalades allmänt nog den önskan, att man skulle tillse, om
icke några lättnader skulle kunna beredas parterna i lagsökningsfrågor.

Vi hafva ju ganska långa distanser här i landet och icke så lätta kommunikationer
öfverallt. Helst skulle jag hafva önskat, att Utskottet
föreslagit Riksdagen att göra anhållan hos Kongl. Maj:t, att Kongl.

Maj:t måtte tillse om och hvilka lättnader kunde beredas; men man
önskade från många håll, att något bestämdt lagstadgande borde nu
inflyta, särdeles som den förändring skulle genom lagförslaget — i motsats
till hvad för närvarande är lag •— inträda, att öfverexekutorsbeslut
vunne laga kraft viss tid efter dess datum och icke, efter delfåendet.
För att i någon mån gå dessa önskningar till mötes så långt som
jag för min del ansåg det vara möjligt, instämde jag i den åsigten, att
man skulle kunna meddela den föreskriften att öfverexekutor skulle
samtidigt med besluts meddelande låta en avis derom afgå med posten
till den fordringsegare eller gäldenär, som derom gjort anhållan, uppgifvit
sin adress och erlagt den afgift Kongl. Maj:t kunde bestämma
för detta lilla bestyr. Det besvär, som vore förenadt med denna åtgärd,
blefve ju obetydligt, och någon tvist om brefvet vore afsändt eller icke
borde aldrig kunna uppstå, då det vore inskrifvet i Konungens Befallningshafvandes
postbok. Någon större olägenhet för Konungens Befallningshafvande
lärer ej böra uppkomma genom en såden bestämmelse,
men medgifvandet att få fatalierna räknade från utslagets datum är af
stor vigt. Att återgå så långt, som Utskottets pluralitet gjort, deremot
hyser jag de största betänkligheter. Att göra Konungens Befallningshafvande
till ett slags ombud för parterne finner jag icke vara något
lyckligt förslag och jag anser det så mycket mindre behöfligt, som det
i allmänhet finnes att tillgå ombud hos Konungens Befallningshafvande,
till hvilka man kan vända sig. I det län jag tillhör, kungör Konungens
Befallningshafvande, att den och den är villig att åtaga sig ombudsmannaskap
och derigenom har Konungens Befallningshafvande gifvit
ett slags vitsord, att denne person bör kunna anlitas, men icke har
Konungens Befallningshafvande derigenom ådragit sig någon ansvarsskyldighet.
Genom Utskottets förslag skulle åter Konungens Befallningshafvande
blifva ett ansvarigt ombud och detta kunde gifva anledning
till ganska obehagliga tvister. Man väntar t. ex. att få sitt utslag
sig tillsändt från Konungens Befallningshafvande, men man har icke
skickat tillräckligt med penningar; då blir utslaget liggande och fatalierna
kunna lätt gå förlorade. Eller har man sändt mera penningar än
behöfligt är, då uppstår ett öfverskott och sålunda måste räkenskaper
föras med parterne och redovisning lemnas. Jag tror, att om ock någon

ÄTso 30. 24

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag m fördel skulle kunna i vissa fall vinnas genom det utsträckta förslag

uitökningsUg. utskottet framstält, så blefve likväl olägenheterna väsentligen större;
(rorts.) och jag vågar derföre vördsamt anhålla att Kammaren måtte bifalla
det i Herr Bergs reservation intagna förslag, “att, med uteslutande af
den af Utskottet tillagda 36 §, Kongl. Maj:ts förslag i 33, 34, 35 och
36 §§ måtte af Riksdagen godkännas; dock med tillägg vid slutet af
34 § af ett sa lydande stadgande: läte och öfverexehutor a åder rätt elsen
med posten af sändas till part, som för sådant ändamål sin
adress uppgifvit och stadgad afgift erlagt, och med den förändring i
lydelsen af 35 § att orden: anteckning derom tillika införd i den i
34 § omförmälda bok utbytas mot: underrättelse derom meddelad på
sätt i 34 § sägs

Grefve Horn: Såsom vi litet hvar känna, hafva åtskilliga bankinrättningar
och myndigheter rättighet att till Konungens Befallningshafvande
insända sina lagsökningar i promotorialväg, som det heter,
det vill saga med posten och att Konungens Befallningshafvande vidtager
de åtgärder, som erfordras för gäldenärens hörande etc, och sålunda
leder ärendets utredning, hvarigenom Konungens Befallningshafvande
i sjelfva verket blifver en slags ombudsman för dessa myndigheter
och bankinrättningar. I Utskottet sökte man göra gällande, att
äfven enskilda skulle ta samma rätt. I viss mån skulle jag vilja och
ville äfven då tillmötesgå denna åsigt, men icke på något "sätt så att
öfverexekutor skulle för den enskilda parten stå såsom någon slags ombudsman
på ^ samma gång han är exekutionsdomare. Samma olägenheter,
som den förre talaren påpekade, insåg jag äfven, nemligen att
Konungens Befallningshafvande komme att stå i en slags ansvarsskyldighet
såsom ombudsman till den enskilde parten och att öfverexekutor
skulle kunna få ett olidligt besvär med att hålla konto för parter, som
insända förskotter och handlingar. I de större länen blefve detta så
betungande, att jag tror, att en särskild tjensteman behöfde förordnas
dertill. Detta förslag ville jag derföre icke godkänna, men jag ansåg
det icke^ vara någon olägenhet, att parterna skulle få insända sina handlingar
direkte till öfverexekutor och att, om parten begärde att få ombud
för sig förordnadt, hinder icke borde finnas för öfverexekutor att
förordna ombud för parten, i likhet med hvad som sker i utlandet, der
part kan hos domstolen begära och få ombud för sig förordnad. Vidare
anser jag, att öfverexekutor skulle kunna i så måtto tillmötesgå
borgenären, att om denne icke har förtroende till något ombud på orten,
han skulle kunna begära att hufvudskriften af fordringsbeviset hölles
inne hos öfverexekutor och att liqvid skulle ega rum på det viset
att öfverexekutor vid reqvisition af utmätningsman öfversände fordringsbeviset
till utmätningsman och fick liqvid genom denne och, om borgenär
det önskade, öfversände liqviden till utmätningsman i den ort, der
borgenär bodde, för att honom tillhandahållas. Detta förslag vann icke
gehör och jag håller icke så strängt på det, men jag tror likväl att
det skulle medföra stor lättnad för allmänheten och ringa besvär för
öfverexekutor. Jag tänker mig, att för en aflägse boende borgenär, som
icke känner någon person, som han skulle kunna vända sig till, och
som icke håller dessa tidningar, der Konungens Befallningshafvande

Onsdagen den 25 April, f. m.

25 N:o 30.

stundom tillkännagifva, att den och den personen åtager sig indrifnin- Förslag till
gar och har rätt att åtaga sig ombudsmannaskap hos öfverexekutor, utsökningsiag.
för en sådan borgenär är det svårt att veta, till hvem han skall kunna (Forts-)
sända ett dyrbart fordringsbevis och i sådant fall vore det bra att kunna
få sända det med posten till öfverexekutor och sålunda vara säker att
icke fordringsbeviset eller fordran förkommer.

Hvad Herr Stråles särskilda mening och äfven Utskottets förslag
beträffar, så vilja de endast tillmötesgå parten i det afseendet, att en
avis skulle skickas till parten, derom att utslag skulle utfärdas eller
vore utfärdadt. Hvartill skall det tjena att han får en sådan avis?

Parten är ju ändock nödsakad att hålla ombud hos öfverexekutor för
att delgifva lagsökningen m. m„ och då kan väl detta ombud äfven
öfversända avisen eller utslaget till sin hufvudman. Jag kan icke se,
hvartill ett så litet medgifvande skall tjena. Icke länder det parten till
stor nytta och derföre har jag icke velat ingå på förslaget, då derigenom
i allt fall öfverexekutor komme att åtaga sig ett slags ombudsmannaskap,
som jag icke vill godkänna. Jag yrkar helst, att dessa 4
§§ blifva återremitterade för att det må öfverlemnas till Utskottet att
uppgöra nya föreskrifter om berättigande för part att anlita öfverexekutor,
men i annat fall kommer jag att rösta för afslag å §§ 33—36
i Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von (iegerfelt: Vid den föregående § fäste jag uppmärksamheten
på vigten af att skilja mellan hvad till domare- och exsekutiva
makten hörer; här åter är att fästa vigt vid skilnaden mellan verksamheten
för denna senare myndighet och för den enskilda partens ombud^
och denna skilnad synes mig vara i 36 § på ett betänkligt sätt
förbisedd. Att på Konungens Befallningshafvande lägga skyldigheten
att gå den enskilda parten tillhanda och i viss mån bevaka hans talan,
kan nemligen icke vara öfverensstämmande med den oberoende ställning,
en sådan myndighet tillkommer. Men, hvad som värre är, detta
stadgande har ej heller någon praktisk betydelse, enär, enligt Utskottets
förslag, Konungens Befallningshafvandes verksamhet i förevarande
hänseende, är så inskränkt, att den enskilde parten ändock icke kan i
alla fall undgå att hålla sig ett ombud. Det stadgas nemligen i Utskottets
förslag, att: ”Om part det begär och nödig kostnad förskjuter,
skola, ej allenast i de fall att af honom ingifna lag sökning shandling ar
enligt 14 § ej upptagas eller enligt 15 § utställas till förklaring, desamma
jemte derå tecknadt besked till honom genom öfver exekutor s
föranstaltande med posten af sändas, utan ock utslaget i målet på enahanda
sätt till parten af sändas.” Nu finnas i 18—21 §§ särskilda fall
angifna, då Konungens Befallningshafvande meddelar part föreskrifter
och förelägganden och af hvilka det är lika angeläget för parten att erhålla
del, som då utslag meddelas, hvarför ock, om ett stadgande i sådant
syfte komme att införas, det åtminstone borde omfatta allt, för
hvilket en part eljest behöfver ombud.

Då ej någon uppträdt till försvar för denna § i sin helhet, är det
måhända onödigt att framställa anmärkningar mot densamma, men
jag ber dock att få bemärka, att om en åtgärd af förevarande beskaffenhet
skulle vidtagas, det blefve nödvändigt att tillsätta en eller flera

N:o 30. 2 G

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag m särskilda tjensteman för bestridande af de deraf uppkommande göroutsökmngslag.
mål? 0ch vid sådant förhållande synes det vara bättre, att parterna
(Forts.) sjgfva anbta tillgängliga ombud att dem tillhandagå.

Hvad åter angår den af en reservant gjorda framställning, som af
Herr Stråle, ehuru motvilligt, blifvit förordad, synes den mig väl såsom
ett bemedlingsförslag vara antaglig, men likväl icke heller lända till
synnerligt gagn. Ty då äfven i detta fall inträffar, att parten måste
hålla sig ombud, är det väl lämpligare, att detta ombud passar på när
utslaget afkunnas, än att Konungens Befallningshafvande gör det. Hvarje
sådan föreskrift har nemligen det mot sig, att den gifver parten anledning
till vårdslöshet, i det den invaggar honom i en falsk säkerhet att
han icke behöfver något ombud till bevakande af sin talan. Grefve
Horn har åberopat, att enskilda bankinrättningar hafva en sådan förmån.
Jag vill icke inlåta mig i försvar härför, emedan det synes mig,
som om äfven dessa bankinrättningar, såsom andra parter, borde hafva
ombud; men den väsentliga skilnad förefinnes dock härvidlag, att de
förstå beräkna, hvad som skall iakttagas, huru mycket penningar som
skall insändas m. m., livilket menige man icke göra. Ofta skulle det
derför kunna inträffa, att en part, i tanke att han fullgjort hvad som
erfordras, skulle förlora sin sak, exempelvis blott derför att lian icke
insändt tillräckligt med penningar, hvarför jag ock anser hvarje föreskrift
i förevarande hänseende vara att betrakta snarare såsom en fälla
för parten, än såsom ländande till hans nytta. Hvad beträffar Grefve
Horns förslag, att parten skulle ega rättighet att insända sina handlingar
till Konungens Befallningshafvande, som i sådan händelse skulle
förordna ett ombud för parten, så är att märka, att detta väl egentligen
är något, hvarmed det icke tillkommer Konungens Befallningshafvande
att taga befattning, och icke heller är af behofvet påkalladt,
enär det väl bör vara af högsta vigt, att icke blott hos Konungens Befallningshafvande,
utan äfven hos domstolarne ombud finnas för parterna
tillgängliga. Förslag om föreskrift i detta hänseende har vid
föregående riksdagar blifvit väckt, ehuru det ej ledt till något resultat,
och jag för min del skulle vilja förorda att åtgärder härför blefve vidtagna,
så att hvar och en kunde i statskalendern se, till hvilken han
med förtroende kunde hänvända sig. Då det likväl icke nu är fråga
om att inslå på denna väg, får jag yrka afslag på Utskottets ifrågavarande
förslag.

Herr Samzelius: Med tillkomsten af denna § förhåller det sig
ungefär så, som Herr Stråle uppgifvit. Det yppades nemligen inom
Utskottet allvarsamma betänkligheter mot att antaga de efterföljande
§§, hvari stadgades den förändring, att besvärstiden för utslag skulle
räknas efter utgifnings- eller anslagsdagen, i stället för att, såsom bekant
är, den nu löper från delfåendet. Man ansåg nemligen, att parter
alltför ofta skulle tappa bort fatalier, och att det skulle vara för
dyrt att hålla ombud i dessa små mål. Då framkom från dem, som
företrädesvis representerade Konungens Befallningshafvande — jag vill
minnas att det var från Landshöfdingarna Grefve Horn och Stråle samt
Landssekreteraren Holmberg — ett förslag att gå allmänhetens önskningar
till mötes på sätt nu blifvit ifrågasatt, och öfriga ledamöter

27 N:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. m.

inom Utskottet, hvilka hyste betänkligheter mot vidtagande af den andra Förslag till
reformen, som jag ansåg vara ganska vigtig, mottogo med begärlighetutsöknmgslag.
det sålunda gjorda anbudet. Grefve Horn och Herr Stråle hafva nu (Fortä-)
hvar för sig förklarat, att det skulle vara förenadt med svårigheter att
genomföra denna reform. Jag för min del kan icke finna, att dessa
svårigheter äro så stora, att de icke skulle kunna öfvervinnas. Jagvill,
i likhet med Herr von Gegerfelt, icke sammanblanda Konungens
Befallningshafvande såsom öfverexekutor med parternas ombud, och jag
tror icke heller, att detta nödvändigt behöfver ske. Genom en instruktion
kunde ju bestämmas, att en landskanslist skulle erhålla uppdraget
att mottaga handlingar och verkställa de erforderliga skickningarne,
och jag kan icke finna, att Konungens Befallningshafvande derigenom
skulle få något slags ansvar, eller ställas såsom ombud. Om Konungens
Befallningshafvande, såsom en reservant antydt, skulle gifva anvisning
på eu kommissionär skulle de utan tvifvel till en sådan välja
denna landskanslist, hvadan skilnaden således endast blefve den, att
parten skulle vara skyldig att till denne kommissionär gifva en ersättning
— jag har hört omnämnas 50 öre — då han deremot efter detta
förslag skulle slippa denna kostnad. För min del har jag velat framgång
åt detta förslag, och enda sättet, hvarpå detta skulle kunna ske,
vore att antaga paragrafen, sådan Utskottet föreslagit den; ty afslås den nu
inom denna Kammare, kan man vara förvissad om, att Andra Kammaren
kommer att afslå jemväl den paragraf, hvarigenom föreslagits att besvärstiden
skulle räknas från utslagsdagen, och således nuvarande beräkning
ifrån delfående! komma att qvarstå. Då denna senare reform är mycket
vigtig, får jag för min del hemställa, om det vore med klokhet förenadt
att nu afslå denna paragraf. De betänkligheter, som mot densamma
uttalats, äro icke så allvarsamma, som man trott. Det har sagts, att
det skulle kunna''inträffa, att bref icke skulle framkomma med posten.

Om så skedde, blefve det på postens egen risk och kunde ej medföra
något ansvar för Konungens Befallningshafvande. Vidare har befarats
att man i dessa skrifter skulle kunna skrifva hvarjehanda svåra saker,
äfvensom till Konungens Befallningshafvande insända anonyma bref.

Häremot vill jag endast erinra, att sådana anonyma skrifvelse!'' äfven
nu kunna till Konungens Befallningshafvande insändas af illvilliga personer,
fastän de, likasom enskilde i allmänhet nu sakna rätt att brefvexla
med bemälda myndighet.

För min del ber jag, att Kammaren ville väl betänka sig, innan
den afslår paragrafen och anhåller vördsamt om bifall till densamma.

Herr Fröman: Emot nu föredragna 36 § hafva framstälts grundade
anmärkningar, icke allenast i den af Herr Berg afgifna reservation,
utom äfven af de talare, som här förut yttrat sig. Man har, lör
att gifva saken ett bättre utseende, föreslagit den utväg, att, för utförande
af ifrågavarande uppdrag, en hos Konungens Befallningshafvande
anstäld kanslist kunde förordnas. Jag vill dervid först och främst^ erinra,
att det väl icke vore nog med allenast en kanslist, enär tillfälle
borde beredas hvardera parten att erhålla ett ombud; och för sådant
ändamål blefve det alltså nödvändigt att tillsätta två kanslister. Deremot
kan jag icke rätt föreställa mig hurudana tjenstemän dessa kan -

N:o 30. 28

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag m slister skulle blifva, och huruvida de eris kunde betraktas såsom tienu
so mngs ag. stemän, da de i sjelfva verket icke blefve annat än parternas ombud.
or 6■> Den utväg som sålunda blifvit antydd, vore dock bättre, än att göra
Konungens Befallningshafvande till parternas omedelbara ombud, ty derigenom
skulle rättsförhållandena på ett högst betänkligt sätt invecklas.
Om nu dylik tjensteman tillsattes, uppstår naturligen den frågan, huruvida.
de skola aflönas af staten eller erhålla särskildt arfvode af parterne.
Det senare anser jag vara det enda tänkbara, men vid sådant
förhållande, vet jag icke, hvarföre ej det för handen varande behofvet
kan afhjelpas lika väl på det praktiska sätt, man hittills på många
ställen användt, att nemligen Konungens Befallningshafvande kungör
för allmänheten hvilka personer i residensstaden äro villiga att åtaga
sig _ dylika uppdrag och pålitlige att dem utföra, hvarigenom denna angelägenhet
pa det naturligaste sätt kunde ordnas så, att den myndighet,
hvilken afgöranderätten uti de i fråga varande malen tillhör, icke
tillika sättes till parternes enskilda ombud.

Man säger, att något ansvar icke skulle häfta vid Konungens Befallningshafvande,
_ om i det enskilda bestyret någonting försummades
eller origtigt utfördes, då han skulle derom endast “föranstalta11 men
sjelf ej hafva bestyret. Jag föreställer mig deremot, att det i allmänhetens
tanke alltid blefve Konungens Befallningshafvande, som finge
uppbära skulden för alla fel och försummelser, och som derigenom
Lomme i en allt annat än angenäm ställning. På dessa och de andra
skal jag åberopat, tillstyrker jag för min del afslag å § 36. Hvad
åter beträffar den af Herr Berg föreslagna medelväg, kan jag för min
del icke anse densamma vara antaglig eller ens tjena till något. Det
betel, att parterna för att vinna den erbjudna förmonen skola uppgifva
sina adresser och skicka in postporto. Först och främst tror jag, att
en stoi del parter ty här är fråga icke allenast om sökande- utan
äfven om svarandeparter — måhända icke har eller någonsin får reda
pa, att det går för sig, att på den föreslagna vägen få underrättelse
om utslaget; och, äfven om parten erhåller en sådan underrättelse, är
dermed icke mycket vunnet, då han i allt fall måste ombesörja utslagets
utlösande. Härförutan möter den betänkligheten, att sådana underrättelser,
äfven om de ordentligt afsändas, icke alltid framkomma. Det
är väl sagdt, att i så fall Konungens Befallningshafvande skulle vara
utan ansvar derför, när med postboken kunde visas att underrättelserna
blifvit afsända; men jag fruktar att allmänhetens omdöme blifver ett
annat. Huru dermed än ma gå, kan man dock fråga, hvad är under
sådana omständigheter med hela anstalten vunnet? Jag fruktar, att
parten derigenom endast försättes i ett slags säkerhet, hvilken ej är
att lita på, och som kan blifva för honom ganska olycksbringande.
Alltså skall det åligga Konungens Befallningshafvande att meddela sökande
och förklarande i utsökningsmål dylika underrättelser, då bör
det ock föreskrifvas, att underrättelserna skola meddelas genom vederbörande
kronobetjening emot bevis, som till Konungens Befallningshafvande
skola insändas, ty ett annat förfaringssätt tjenar endast till att
invagga parterna i en bedräglig säkerhet. Vid sådant förhållande kan
jag för min del icke heller finna något skäl att ingå på den sålunda
föreslagna medelvägen.

Onsdagen den 25 April, f. m.

29 N:o 30.

Herr Wallenberg: Det är vanligen på det viset, att då det Förslag till
först talas om en sak, så befinnes den omöjlig, men när man funderat utsöknmgsiag.
några år på densamma, finner man den ganska naturlig. Jag bar ett (Forts.)
exempel derpå. För omkring 20 år sedan, då jag först framstälde den
frågan: hvarföre skola de, som hafva att göra med en bank, begagna
ombud; hvarföre icke vända sig direkte till banken både mundtligen
och skriftligen, tyckte man, att det var förskräckligt och outförbart.

Nu är det kommet derhän, att man finner det vara den naturligaste
sak i verlden, och riksbanken har icke tvekat, att på detta sätt upptaga
affärer med hvem som helst. Jag tror, att det kommer att gå
så äfven med denna sak, och om några år finner man det naturligt
att direkte skicka in sina handlingar till öfverexekutorn, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande. Det är en positiv missuppfattning att påstå, att
man derigenom gör öfverexekutorn till ombud för part. Det är icke
fallet, utan frågan är, om man har lof att utan ombud per posto nalkas
öfverexekutorn. Denna fråga är visserligen ny, men det finns bra
många exempel på, att det låter sig göra, och jag har icke hört att,
der så egt rum, deraf* föranledts något bekymmer hvarken för dem,
som begagnat denna utväg, eller för öfverexekutorn sjelf. Såsom Grefve
Horn sade, är det tillåtet för bankerna att i promotorialväg vända sig
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för att få utsökningar i andra
delar af landet än der de hafva sitt hufvudsäte, och denna beqvämlighet
har, såsom jag tror, under dåliga tider, tagits i anspråk ganska
vidsträckt. Under erkännande, att jag varit med om §:n sådan den
är, och med förklarande, att jag icke anser den innefatta någon fara,
vill jag gerna medgifva, att man i en reform sådan som denna bör gå
steg för steg. Jag vill derföre gerna, att man nu kunde nöja sig med
något mindre, men att icke göra något alls, anser jag betänkligt, hvilket
Herr Samzelius närmare utvecklat. På dessa skäl och då jag icke
vill yrka bifall till paragrafen, emedan hopp om framgång derför saknas,
men tror att återremiss vore lämpligt, helst saken ändå kan tåla
att tänka på och det finnes ett diminutivum i det förslag, som blifvit
framstäldt i den vidfogade reservationen eller på den väg, som Grefve
Horn föreslagit, förenar jag mig med honom i yrkandet om återremiss.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Hans Excellens Herr Friherre De Ge er: För min del kan jag
icke annat än dela de betänkligheter, som af flera talare blifvit framstälda
mot den 36 §, och äfven om det vore så, som den siste talaren
antog, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derigenom icke blefve ett
ombud för parterna, så ligger för mig tillräckligt skäl att önska, det
paragrafen icke må blifva i lagen insatt, uti den redovisningsskyldighet,
samt det myckna besvär och möjliga tillvitelser för origtigt förfärande,
som jag fruktar af ett sådant bestyr skulle blifva en följd. Det synes
mig då bättre, att hvar och en, som har en sak att skota, får vidkännas
något besvär och kostnad än att hela bestyret öfverflyttas på en
embetsmyndighet.

Hvad deremot angår den af Herr Berg med flere afgifna reserva -

N:o 30. 3()

Onsdagen den 26 April, f. m.

Förslag till tion kan jag för min del icke finna, att någon stor beqvämlighet och
vtsohmngslag. lättnad derigenom skulle beredas allmänheten, då, såsom Grefve Horn
(Forts.) anmärkt, den rättssökande i alla fall får hålla sig ombud.

Om likväl det är så, som Herr Samzelius sagt, att man i Andra
Kammaren skulle vilja i förbindelse härmed sätta frågan om besvärstidens
räknande från den dag, då utslaget afkunnas eller efter anslag
utfärdas, och att man icke skulle vilja gå in på borttagandet af det
nuvarande sättet med besvärstidens räknande från delgifvandet med
mindre parterne finge underrättelse med posten från lagsökningsdomaren,
när utslag meddelas, och denna betänklighet att antaga nämnda
förslag, som jag i likhet med Herr Samzelius anser för en stor reform,
lika väl undanrödjes genom antagande af Herr Bergs som Utskottets
förslag, vill jag icke motsätta mig eu återremiss, dock under tillkännagifvande,
att jag för min del derigenom icke vill godkänna större förändring
af Kongl. Maj:ts förslag än bifall till Herr Bergs eller något
dermed likartadt.

Herr Samzelius: Äfven med fara att uttrötta Kammaren har
jag åter begärt ordet i denna fråga. Förut under Riksdagens lopp har
jag gjort till regel att icke yttra mig, och jag hoppas derföre, att Kammaren
skall benäget ursäkta, att jag nu tager dess tid något i anspråk.

Herr Frömans förslag synes mig antyda en missuppfattning om
meningen med denna paragraf. Han har sagt, att det skulle vara icke
en utan två landskanslister, hvaraf framgår, att den ene skulle mottaga
skriften af sökanden och den andra af förklaranden och sålunda vara
verkliga ombud. Det är icke meningen. De hafva icke rättighet att
uppträda såsom advokater utan skola blott anteckna skrifterna i diarium
och expediera de i paragrafen omnämnda underrättelser, kommunikationsresolutioner
samt utslag, när nödiga medel dertill insändas.
Hvad som menas med nödiga medel, blir naturligtvis föremål för särskild
föreskrift, som icke kan inrymmas här i utsökningslagen. Det är,
såsom Herrarne veta, antaget bruk vid våra enskilda banker och äfven
vid riksbanken, att enskilde personer kunna direkt vända sig dit förutan
kommissionär. Nu sköta tjenstemännen allt detta utan att deras
egenskap af tjensteman upphör. Herr Fröman antog, att då en landskanslist
påtog sig ifrågavarande befattning, skulle han endast blifva
partens ombud, men så är icke förhållandet. Det hufvudsakliga skälet,
hvarföre jag vill bifall till denna paragraf, är, att den är satt i omedelbart
sammanhang med en följande, huruvida besvärstiden skall räknas
efter utslagets utgifningsdag eller från delfåendet, och framtiden får
visa, hvem som har rätt antingen jag i min förmodan, att Andra Kammaren
kommer att afstå en förändring härutinnan, om man icke går
in på deri förevarande paragrafen, eller andra, som tro, att ett afslag
å denna paragraf icke skulle hafva sådan följd.

Jag beklagar, att den ene efter den andre af Utskottets ledamöter
öfvergått till en annan åsigt. Grefve Horn stod på samma linea, som
jag, då vi inom Utskottet till en början behandlade denna punkt. Äfven
Herr Wallenberg var fullt ense med mig. När han nu yrkat återremiss
och Hans Excellens Herr Friherre De Geer äfven talat för en
sådan, vill jag icke ensam fasthålla vid min åsigt, som under sådana

Onsdagen den 25 April, f. m.

31 N:o 30.

förhållanden icke kan blifva Kammarens beslut. Jag vill derföre icke Förslag till
motsätta mig den återremiss, som af flere talare blifvit begärd, helst utsi>knmgslag.
frågan möjligen kan i Utskottet lösas på annat sätt än nu skett. (Forts.)

Herr Fröman: Med anledning af hvad en talare nyss yttrat,
tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på, att det väl är någon skilnad
mellan en enskild bank och Konungens Befallningshafvande med
afseende på arten af de förhållanden i hvilka de träda till personel’,
som med dem hafva något att bestyra, så att hvad som kan gå för
sig för en enskild penningeinrättning, i ändamål att underlätta lånerörelsen
och tjena kunder, icke passar sig för en embetsmyndighet, som
har att i utsökningsmål, som der anhängiggöras, skilja mellan tvistande
och meddela beslut, emot hvilka talan kan fullföljas instanserna igenom.

Jag tror således, att denna jemförelse alltför mycket haltar för att inverka
på omdömet om denna sak. Hvad åter beträffar den anmärkningen,
att bankerna nu hafva ett slags priviligium på att få skicka
handlingar omedelbart till Konungens Befallningshafvande, så synes mig
detta icke utgöra något skäl för att utsträcka denna rättighet till alla
möjliga sökande, ty i samma mån rättigheten utsträckes, ökas besväret
för Konungens Befallningshafvande; och det är just detta, som utgör
ett af skälen, hvarföre man icke ansett välbetänkt att pålägga bemälda
myndighet detta ytterligare bestyr. Att åter antaga Herr Bergs förslag
för att bereda framgång åt en annan vigtig princip eller den att besvärstiden
skall räknas från utslagsdagen i stället för från delgifningsdagen,
dervid har jag mycken betänklighet, ty det tror jag skulle vara
att erbjuda en allt för ringa ersättning för hvad som skulle förloras,
det vill säga, att jag anser förlusten af den säkerhet, en part eger i
vissheten, att hans klagotid icke begynner löpa förr, än han fått del
af det honom rörande utslaget, icke vara i någon nämnvärd mån ersatt
genom löftet att erhålla underrättelse om dagen då ett dylikt utslag
meddelas, då för detta löftes verkliga uppfyllande icke tillförlitligare
borgen lemnas. Att på dylika vilkor söka skaffa bifall till ändring i
sättet för klagotidens beräkning af dem som vilja bibehålla det nu varande
beräkningssättet, är en transaktion, i hvilken jag ej vill deltaga,
utan yrkar fortfarande afslag å paragrafen. Vid den upplysning, som
lemnats i anledning af mitt yttrande om de två kanslisterna som skulle
behöfva tillsättas, nemligen att meningen vore, det icke mer än en
kanslist borde taga mot skrifter af båda parterna, beder jag att få anmärka,
att jag fruktar, att en sådan anordning icke komme att ingifva
allmänheten fullt förtroende, ty denna skulle helt visst anse en sådan
person för detsamma som en advokat; och en sådan som mottoge uppdrag
och handlingar af båda parterna, komme aldrig att vinna tillit
och anseende.

Jag fortfar att yrka afslag å paragrafen.

Herr von Gegerfelt: Vår lag stadgar temligen strängt ansvar
för den, som går båda parterna till banda i rättegången. Det vore då
egendomligt att i lag stadga, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skulle göra detta. Det har åberopats förhållandet med bankerna, att
den, som har affärer med dem, får direkt vända sig till dem med po -

N:o 30. 32

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till sten. Den siste talaren anmärkte, att det vore en stor skilnad mellan
utsöhmngtiag. bankerna och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Jag går längre än
(Forts.) }ian och säger, att hos dem ett alldeles motsatt förhållande eger rum.
Hos banken är det två parter som göra upp en affär och, när de äro
ense, nalkas hvarandra, då deremot hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
äro två personer med stridiga intressen, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall afgöra. För öfrigt är det icke hufvudsakligen
med afseende på Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes besvär, som jag
motsatt mig denna paragraf; ty det kan kjelpas genom flere tjensteman,
utan dels med afseende på ofullständighetén af de föreslagna föreskrifterna,
dels ock i synnerhet med anledning af den falska förespegling,
som derigenom gifves parterna, att de hafva sin rätt bevakad och iakttagen.
Förra gången, jag hade ordet, yttrade jag, att Herr Bergs förslag
kunde antagas såsom bemedlingsförslag. ’ Då jag nu hört att en
sådan bemedling vore nödvändig för att få igenom ett annat stadgande,
hemställer jag om återremiss och frånträder följaktligen mitt förra yrkande.

Herr Bennich: Då jag hörde åberopas ett förhållande, som på
senare tider inträffat i bankernas ställning till sina kunder och man
förmenade, att endast der skulle eu sådan omedelbar beröring kunna
ega rum med enskilde personer, emedan de hade samma intresse, den
ene åt att få hjelp och den andre att hjelpa, så begärde jag ordet för
att gifva tillkänna, att flere af våra förvaltande verk infört ganska betydliga
lättnader i detta afseende. Detta gäller för allmänheten t. ex.
om jernvägsstyrelsen, poststyrelsen och tullstyrelsen. I sistnämnda verk
får tolk, som anser sig hafva fått betala för mycket i tull eller som
önska undantag från en allmän föreskrift, direkt med posten insända
sina framställningar till styrelsen. Om saken icke är tillräckligt utredd,
låter styrelsen en tjensteman skrifva till parten med upplysning om hvad
som fattas; jag har aldrig hört annat, än att detta förfaringssätt ledt
till'': belåtenhet hos parterna; och detta har ofta galt ganska betydliga
belopp. Jag kan icke se, att det skulle vara något oegentligt uti, att
den person, som behöfde anlita Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, finge
göra det genom posten. Jag får således instämma med dem, som, i
ändamål att få något i den syftning Utskottets förslag innehåller, yrkat
återremiss af paragrafen.

Herr Widmark: Såsom af Utskottsbetänkande! synes, har jag
instämt uti den reservation, som af Herr Berg blifvit vid denna punkt
afgifven, och jag har sålunda icke kunnat gilla den allmänna föreskriften,
att parter skulle ega att direkte vända sig till Konungens Befallningshafvande.
Men med anledning deraf, att uti den nya lagen är
föreslagen en så stor förändring som den, att besvärstiden skall räknas,
icke från utslagets delgifvande utan ifrån den dag, det afkunnas eller
efter anslag meddelas, ligger naturligtvis för parterna, både sökanden
och svaranden, stor vigt på att rätt veta denna dag och då det är
säkert, att parterna hafva största trygghet och tillit till öfverexekutorn
sjelf, yrkar jag äfven i detta afseende bifall till Herr Bergs reservation,
som afser, att genom Konungens Befallningshafvande underrättelse om

Onsdagen den 25 April, f. m.

il 3 N:o 30.

anslaget skall parterna meddelas. På grund häraf förenar jag mig med Förslag tm
dem, som yrkat återremiss, och detta så mycket hellre som detta sätt sökningslag.
att anlita embetsmyndigheter är i visst afseende en tidsfråga, och detta (Forts.)
lilla försök med ett sådant aviserande, som här är föreslaget, måhända
kan vara en början och visa, att det går an att vidare utsträckas. Jag
anhåller om återremiss.

Ilerr Stråle: Då ingen mer än jag yrkat bifall till Herr Bergs
reservation, afstår jag från detta mitt yrkande och her få instämma
med dem, som yrkat återremiss.

Herr Fröman: Här har framstälts ännu en annan liknelse än den
nyss nämnda mellan banken och Konungens Befallningshafvande i dennes
förhållande till parter, som hos honom tvista i skuldfordringsmål, i
det en talare åberopat jernvägsstyrelsen och tullstyrelsen såsom myndigheter,
jemförliga med Konungens Befallningshafvande. Hvad jernvägsstyrelsen
beträffar, kan jag icke förstå, att den i allmänhet har
några transaktioner med personer uti annat än rena affärsförhållanden,
och detsamma gäller väl äfven om tullstyrelsen. Att det i den senare
händer, det personer klaga deröfver, att de blifvit orätt behandlade af
underlydande tjenstemän, och att styrelsen emottager sådana skrifter
omedelbart, bevisar icke hvad talaren åsyftat, ty i dylika fall är man
också berättigad att vända sig till Konungens Befallningshafvande direkt
med sin klagan. Helt annat är förhållandet, då två tvistande parter
vända sig till Konungens Befallningshafvande för att erhålla utslag såsom
i utmätningsmål sker. Den framstälda liknelsen är således här icke
tillämplig eller inverkande på frågans bedömande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grofven
och Talmannen, att i afseende å de förevarande paragraferna hade
yrkats dels af Herr Fröman, att Kammaren, med afslag å den af Utskottet
föreslagna 36 §:n, skulle bifalla 33, 34, 35 och 36 §:ne i Kongl.

Maj:ts proposition, och dels att ifrågavarande fyra paragrafer måtte till
Utskottet återförvisas.

Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till de ifrågavarande paragraferna, hvarvid svarades nej, sedermera
proposition på Herr Frömans ofvan berörda yrkande, då svaren
utföllo ined många nej jemte åtskilliga ja, och slutligen proposition på
återremiss af paragraferna, hvilken proposition besvarades med många
ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Andra Kapitlets öfverskrift.

(lodkändes.

3 Kap.

37—47 och 49—51 §§.

Biföllos.

Första Kammarens Prot. 1877. N:o 30.

3

N:o 30. 34

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till
utsöhningslag
(Forts.)

Härefter anmälde sig och yttrade Grefve Horn: Kongl. Maj:ts för•slag
till utsökningslag har i 54 § blifvit ändradt så, att hela denna
paragraf blifvit af Utskottet utesluten. För min del vill jag, när denna
paragraf blifvit föredragen, yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. För
att få nummerföljden å paragraferna ordnad i likhet med Kongl. Maj:ts
förslag, har Utskottet emellertid delat 52 § i två, nemligen den 52 och
53, men på det att, derest 54 § i Kongl. Maj:ts förslag godkännes,
ändring må kunna ega ruin uti nummerföljden, anhåller jag att 54 §
uti Kongl. Maj:ts förslag må blifva föredragen före den 52 § uti Utskottets.

Herr Stråle: Det är klart, att, om 54 § i Kongl. Maj:ts förslag
skulle inkomma uti lagförslaget, måste en jemkning ske uti paragrafernas
nummerföljd; men Kammaren har redan i afseende å föredragningssättet
beviljat Utskottet rättighet till en sådan sammanjemkning,
så att jag tror, att den siste talarens önskan i detta afseende blir uppfyld,
äfven utan att vi nu behöfva fatta något särskildt beslut.

Grefve Horn: Om Kongl. Maj:ts 54 § blir föredragen nu eller
sedan vi afhandlat Utskottets 54 §, synes mig vara likgiltigt, allenast
det förra förslaget förekommer till afgörande; men jag tycker det länder
till större reda, om föredragningen sker så, som jag föreslagit, emedan
man då kan omedelbart derpå besluta, om 52 och 53 §§ skola blifva
en eller två paragrafer.

Herr von Gegerfelt: Jag får fästa uppmärksamheten på, att
enligt föredragningssättet skulle väl Utskottet vara förbehållet att göra
de ändringar i godkända §§, hvilka kunna föranledas af en återremiss,
men icke de, som kunna bero på en af Kammaren beslutad förändring.
Vid sådant förhållande synes det mig behöfligt att antingen gå till väga
så, som Grefve Horn föreslagit, eller också besluta, att de följande paragraferna
godkännas, men med förbehållen rätt för Kammaren att vidtaga
den ändring i nummerföljden, som kan blifva en följd af Kammarens
beslut i fråga om 54 § i Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan den i anledning af Grefve Horns förslag uppkomna öfverläggning
härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och Talmannen,
att nämnde ledamot hade föreslagit, att Kammaren nu skulle företaga
till pröfning den af Utskottet uteslutna 54 § i Kongl. Maj:ts proposition;
hvaremot Herr von Gegerfelt hemstält, att 52, 53 och 54 §§ i Utskottets
förslag måtte förekomma till behandling, innan frågan om
intagande i förslaget af ett stadgande, motsvarande den 54:de §:n i Kongl.
Maj:ts proposition, gjordes till föremål för Kammarens afgörande, dock
med det förbehåll, att, för den händelse 54 § i Kongl. Maj:ts proposition
antoges, 52 och 53 §:na skulle sammanföras till en paragraf med
nummer 52 och 54:de §:ns nummer ändras till 53.

Härefter framstälde Grefven och Talmannen först proposition på
bifall till det af Grefve Horn väckta förslag, hvarvid svarades många
nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på bifall till Herr

Onsdagen den 25 April, f. in.

35 N:o 30.

von Gegerfelts ofvan berörda hemställan, då svaren utföllo med många Förslag m
ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.utsokningslag.

(Ports.)

52 och, 53 §§.

Biföllos.

Tredje Kapitlets öfverskrift.

Godkändes.

4 Kap.

Bifölls.

Grefve Horn begärde nu ordet och yttrade: Jag anhåller nu, då
54 § uti Kongl. Maj:ts förslag skolat komma i ordningen efter den nu
föredragna, att nämnda paragraf må blifva föredragen.

Härefter föredrogs:

54 § i Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Horn: Såsom jag förut påpekat, har Utskottet borttagit
den nu föredragna paragrafen från Kongl. Maj:ts förslag, och jag har
emot detta beslut reserverat mig. Vi veta, att stadgandet i Kongl. Maj:ts
förslag är hemtadt från utlandet, der uti de flesta länder förekommer
detta sätt att erhålla utmätning, och erfarenheten derstädes har visat,
att det haft godt med sig. För min del kan jag icke inse, hvarför
detta sätt icke skulle äfven i vårt land medföra godt. Det är visserligen
sant, att vi hittills icke haft det sättet, och det förefaller derför
mången besynnerligt, att man vill i vårt land införa något så främmande.
Utskottet medgifver, uti motiveringen till paragrafens uteslutande,
de fördelar, som detta förfaringssätt har med sig, men antager
att i vårt lilla land, som är glest befolkadt, det icke skulle komma till
någon allmän användning. Men den omständigheten, att ett land är
glest befolkadt, kan väl ej vara anledning till att ett såsom godt erkändt
förfaringssätt derför blir dåligt. Vidare säger Utskottet, att vi
icke hafva något utbildadt notariatsväsende, och derför är det svårt att
erhålla så beskaffade urkunder, som här äro ifrågasatta. Men jag ber,
att uti det afseendet få bemöta Utskottets motivering med den anmärkningen,
att vi hafva domare, magistratspersoner, kronofogdar och andra,
hvilka äro behörige att ex officio gifva ett sådant intyg, och om en
part vill underkasta sig de kostnader och besvär, som kunna vara förenade
med att resa till desse personer och få en sådan urkund, som 54
§ föreskrifver, hvarför skall det vara honom förmenadt och hvarför
skall ej vitsord gifvas deråt? Utskottet säger vidare, att det vore stora
vådor underkastadt att godkänna detta förfaringssätt, i det nemligen

N:o 30.

Förslag till
utsökningslag.
(Forts.)

36 Onsdagen den 25 April, f. m.

förfalskningar skulle kunna ega rum. Sådant är visserligen möjligt;
men jag föreställer mig, att, om exekutorn kommer till gäldenären och
presenterar handlingen och gäldenären säger, att den är falsk, så undersöker
väl exekutorn samma handling. För öfrigt torde det icke vara
svårare att förfalska ett vanligt laga kraftvunnet utslag än en sådan
urkund. Uti liera bankinrättningar och i synnerhet uti hypoteksbanker
är redan infördt ett sådant sätt, att skuldsedlar bevitnas af domaren
eller notarius publicus, och uti hypoteksföreningarne mottagas inga
skuldebref, som icke blifvit antingen erkända inför domaren eller annan
myndighet. Vi se således, att bankinrättningarne gerna se, att ett sådant
förfaringssätt följes. Jag kan med ett ord icke finna, att Utskottets
skäl för denna §:s undanrödjande äro öfvertygande och jag yrkar derför
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna del.

Herr Stråle: Under öfverläggningen om denna paragraf i Kongl.
Maj:ts förslag, voro meningarne inom Utskottet i allmänhet alldeles
bestämda emot förslaget. Tre ledamöter hafva i det afseendet reserverat
sig, men alla de öfrige ansågo, att paragrafen borde utgå. Utskottet
har inom sig haft flere större affärsmän och de voro alla af
denna åsigt. De skäl, som tala emot förslaget, äro, enligt mitt omdöme,
så väl afiättade uti motiverna till Utskottets betänkande, att jag anhåller
att här få uppläsa dem.

“Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor
lör löpande, till betalning å viss dag stäklt och inför offentlig myndighet
erkändt skuldebref, hvari gäldenären medgifvit, att utmätning
utan hans hörande må verkställas, är en nyhet, hemtad från utlandet.
Utskottet vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning kan erbjuda
många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatsväsende,
och der således både allmänheten redan är van vid att anlita
offentliga myndigheters biträde för upprättande af urkunder och vidare
dessa myndigheter äro för allmänheten lätt tillgängliga. Men hos oss
saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig anledning att i vårt
land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således för närvarande
ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma till
någon allmännare användning, utan stanna blott på papperet. Medförde
den åter den verkan, att låugifvarne började allmänt att fordra
exigibla skuldebref, skulle detta, åtminstone under nuvarande förhållanlanden,
verka snarare hämmande än gagnande för deri allmänna rörelsen.
Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens bevis om erkännandet
blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas
fåtalighet, ej sä obetydliga. Dessa kostnader och besvär
skulle nu uppstå vid utiärdandet af de flesta skuldebref, fastän det naturligtvis
blott är för ett fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera behöfva
ifrågakomma, och kostnaden och besväret för att bereda eu
strängare exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga vid flertalet
af skuldebrefven. Härtill kommer, att den ytterst stränga exekutiva
kraft, som blifvit åt ifrågavarande skuldebref i lagförslaget tillerkänd,
lätteligen kunde medföra stora vådor för gäldenären och ställa honom
alldeles hjelplös mot bedrägerier. Utmätning skulle, äfven om gäldenären
kunde visa ostridig och förfallen genfordran, likväl öfvergå honom,

Onsdagen den 25 April, f. m.

37 N:o 30.

blott det ej visade sig, att lian vid erkännandet ej varit myndig. Om Förslag till
skuldebrefvet efter erkännandet inför offentlig myndighet blifvit falsk-“<sM''™^aS''-ligen ändradt, skulle således gäldenären svårligen kunna deremot skydda (Forts •)
sig: ty om äfven det förutsattes, att protokoll öfver erkännandet skulle
föras och möjlighet således bereddes gäldenären att genom företeende af
detta protokoll styrka förfalskningen och dymedelst förmodligen hindra
utmätningen, skulle han likväl ej vara skyddad i det lätt inträffande fall,
att han i följd af en tillfällig bortresa ej fått kännedom att utmätning
blifvit sökt och förty saknat tillfälle att vid utmätningen bevaka sin
rätt. Än vådligare blefve det, i händelse hela skuldebrefvet med derå
befintliga anteckningar vore förfalskadt och den, hos hvilken utmätning
skedde, således saknat all anledning att på förhand vidtaga några åtgärder
för att freda sig. Ett annat fäll, då eu gäldenär ock skulle
kunna alldeles oförskyldt underkastas utmätning, vore det, om han åt
ett skuldebref beredt exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma
belånadt, men skuldebrefvet, innan belåning skett, kommitour hans ego
och innehafvaren derefter sökte utmätning hos honom. A en invändning,
att valuta icke bekommits, skulle nemligen utmätningsmannen ej
få fästa afseende. Af dessa skäl —• hvartill ytterligare kan läggas, att,
då icke ens under vårt nuvarande utsökningsväsende någon önskan om
exekutoriska urkunders införande af hörts, behof deraf ännu mindre
torde förefinnas hädanefter, då formerna för skuldebrefs utsökande blifva
i många afseenden förenklade — har Utskottet funnit 54 § böra ur
förslaget utgå.11

Jag vågar på dessa grunder hemställa, att den förevarande paragrafen
icke må blifva af Kammaren antagen.

Herr Samzelius: Då jag låtit anteckna mig såsom reservant emot
Utskottets beslut rörande denna paragraf, är jag skyldig något redogöra
för min åsigt. Jag anser denna paragraf väl icke vara af den
betydenhet att på dess antagande eller förkastande hela lagförslagets
öde nu bör bero, men likväl finner jag den innefatta ett framsteg uti
utsökningsväsendet och ett framsteg, som tillika kan innebära ett frö
till vidare framåtskridande. Om man genomläser nya lagberedningens
förslag med motiv, skall man finna, att uti främmande länder gjorts
början med sådane exigibla urkunder, som här äro omnämnda, och
deras användande har efter hand utsträckts. Jag hoppas, att förhållandet
skulle blifva detsamma i Sverige och att, när man fått erfarenhet
om, att dessa urkunder icke äro så farliga, som Utskottet uti sin motivering
velat låta påskina, man äfven här skulle vilja utsträcka deras
användande. Man har talat om vådorna af möjliga förfalskningar. Men
jag vet icke, hvarför dessa handlingar skulle vara mera utsatta derför
än fordringshandlingar i allmänhet, och dertill kommer, att det vore
lättare att bevisa dessa vara förfalskade än andra handlingar, ty man
har tänkt sig, att protokoll skulle föras, hvari handlingen skulle ordagrant
intagas. Jag förstår icke, hvarför man behöfver upprulla sådana
mörka taflor; ty det kan man göra i fråga om hvilka handlingar som
helst och med större skäl än i fråga om dessa.

Vidare har man sagt, att ett sådant förfaringssätt icke skulle vara
nyttigt uti vård glest befolkade land, emedan vi icke hafva notarier eller

N:o 30.

Förslag till
ut sökning sia g.
(Forts.)

38 Onsdagen den 25 April, f. m.

andra personer, som kunna bestyrka handlingens riktighet. Jag med■
gitVer, att vårt notariatsväsende är mycket ofullständigt. Vi hafva notarii
publici endast i de större städerna och kronofogdar i deras ställe på
landet; men just för att kunna lättare erhålla ett sådant bestyrkande,
som här förutsattes, har jag ansett, att äfven länsmän kunde vara behöriga
att meddela detsamma. 1 det afseendet kan jag åberopa en
auktoritet, nemligen utsökningskomitén, som ansett, att sådant vore
lämpligt. Inom Utskottet har blifvit ifrågasatt att göra länsmän till
utmätningsman och yrkandet derom framstäldes mycket ifrigt från
Andra Kammarens ledamöter. För min del har jag icke trott mig böra
tillmötesgå en sådan åsigt. När man nemligen tänker på de kompetensfordringar,
man ställer på en länsman och hans svaga aflöning, tror
jag icke det är lämpligt att låta honom på egen hand handlägga utsökningsärenden.
Men uti det fall, hvarom nu är fråga, der det icke
behöfves några stora kunskaper utan endast att ådagalägga ett enkelt
sakförhållande, huruvida en viss person har erkänt riktigheten af ett
skuldebref, der tror jag icke det kan hafva några vådor med sig att
utsträcka befogenheten äfven till länsmän, och då skulle man finna
större lätthet af att begagna detta förfaringssätt. Det finnes länder,
hvilka icke äro mycket mera tätt befolkade än Sverige, der man likväl
begagnar sig af ett sådant sätt, och om man nu skulle åberopa den
glest befolkade delen, skulle detta väl egentligen gälla Norrland; ty
Skåne kan icke sägas vara glest befolkadt. Jag kan för min del icke
se, att folkrikheten kan på något sätt inverka på frågan. Om personer
icke komma att begagna sig deraf till eu början, icke är det ett skäl
att afslå lagen. Många andra länder finnas, der man till en början
tvekat att begagna sig af detta sättet, emedan man icke känt till de
fördelar, det bereder, men när man fått reda på dessa, har man varit
ganska nöjd dermed och tagit vara på dem.

Då det icke torde vara klokt att, såsom Grefve Horn yrkat, nu
definitivt antaga Kongl. Maj:ts förslag, enär Andra Kammaren möjligen
kan komma att afslå detsamma, vill jag för min del icke så strängt
hålla derpå utan anser lämpligare att återremittera paragrafen i den
syftning, jag angifvit, så att Utskottet kunde komma i tillfälle taga i
öfvervägande, huruvida icke ett erkännande äfven inför länsman i vittnens
närvaro kunde åt handlingen bereda exigibilitet. Jag anhåller
sålunda om återremiss.

Herr von Gegerfelt: För min del vill jag icke påstå, att synnerligen
starka skäl tala för bifall af denna paragraf, men väl att
deremot de skäl, som blifvit anförda för afslag å densamma, äro synnerligen
svaga. Då man vill underlätta utsökningsprocessen, skulle väl
den bär föreslagna paragrafen obestridligen medföra någon fördel. Ett
sådant förklarande, som här ifrågasattes, är på det hela icke annat än
en af gäldenären på förhand öfver en framtida handräckningsansökan
afgifven förklaring, att han erkänner sin skuld. Om han nu frivilligt
afgifver en sådan förklaring, får man väl förutsätta, att han fått valuta
för skuldsedelns innehåll och icke hade någon genfordran som han
deremot ville qvitta. Att tala om, att landet icke är nog folkrikt för
en sådan institution vågar jag påstå stöter på det löjliga. I Norrland

39 >T:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. m.

kan det möjligen finnas trakter, der det kan möta någon svårighet att Förslag till
finna personer, inför Indika ett sådant förklarande kan ske, men i hela «tioknzng> jg.
landet söder om Dalelfven lärer väl någon svårighet i sådant hän- ('' orts >
seende icke finnas.

Utskottet har vidare anmärkt, att anordningen sannolikt icke skulle
komma till någon allmännare användning och i sådant fall lära val
icke heller olägenheterna af samma anordning blifva stora. I en följande
punkt yttrar Utskottet dock fruktan för en så allmän användning
af detta förfarande, att långifvare i allmänhet skulle fordra exigibla
skuldebref, livilket skulle verka hämmande på den allmänna rörelsen.

Jag får säga, att, om den seden infördes, att hvarje skuldsedel skulle vara
bevittnad af trovärdige personer, skulle sådant medföra en stor vinst
i betraktande af de "på senare tider så ofta förekommande förfalskningarna.

En gäldenär kan omöjligen blifva mer hjelplös, om man kommer
med en sä beskaffad skuldsedel, än om man lagsöker honom på grund
af ett utslag, ty har han en genfordran, kan den tagas i mät lika val
i ena som i andra fallet, och lika väl som en skuldsedel kan vara förfalskad,
kan ett utslag vara det; och att inskränka utslags exekutiva
kraft har väl ingen satt i fråga.

Huru en önskan att erhålla dessa s. k. exekutoriska urkunder skulle
framställas, inser jag verkligen icke, och skulle man icke göra andra
lagförbättringar än sådana, om hvilka en önskan blifvit på förhand uttryckt,
tror jag att man icke skulle komma att göra många sådana.

Emellertid torde det, på sätt Herr Samzelius anmärkt, vara bättre
att återremittera paragrafen än att bifalla den i dess nuvarande skick,
bland annat derför, att, om länsmän skulle anses behörige att bevittna
så beskaffade skuldsedlar, detta står i sammanhang med liera andra
paragrafer.

Jag anhåller om återremiss af denna paragraf.

Herr Wallenberg: Jag får börja med att vidgå, att jag för sex
är sedan uttalade den åsigt, att det vore ensidigt, om sådana “exigibla
papper" infördes hos oss, men att jag numera ansluter mig till Utskottets
åsigt, att de icke äro behöfliga, och jag tror detta på deri
grund att mycket utvecklat sig på dessa sex år, bland annat kreditbruken.
Jag tror, att det skulle vara ganska kinkigt att införa ett
nytt bruk af den beskaffenhet, att det förutsatte en icke obetydlig grad
af misstro till den, som utfärdar en sådan skuldsedel. Det blefve efter
min uppfattning ganska svårt att få folk att utfärda sådana papper, och
jag tror icke, att andra komme att gå in derpå än de, som i öfrigfc
hade mycket svag kredit, och icke skulle det stärka deras kredit, om
de utfärdade sådana förbindelser. Jag tror icke man kan säga, att det
är ett erkändt behof att göra ändring i formen för skuldebref. Jag
tycker, att sådana skrifvas ganska flitigt och betalas ganska ordentligt
och det är ingenting, som i den vägen behöfver stadgas utöfver hvad
som nu gäller. Om man tänker sig att en gäldenär i ett skuldebref
medgifver, icke blott, såsom nu är vanligt, att detsamma får utan hans
vidare hörande intecknas, utan äfven att den intecknade egendomen
må utan hans hörande utmätas, måste man medgifva, att detta är bland

N:o 30. 40

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag m det allra allvarsammaste, man kan tänka sig, och iag tror, att denna
utsvkmngsiag. nyhet icke behöfver tilläggas i betraktande af alla de lättnader i öfrig!,
( orts.) gom nu komma att ske i lagsökningsväsendet och åt hvilka jag önskar
all möjlig framgång.. Paragrafen är för öfrig! alldeles fristående så att,
om den finnes eller icke, inverkar icke på sammanhanget. Genom paragrafens
antagande kan inträffa, att man börjar mycket mer än förr förklara
andra papper vara underkastade tvist derför, att de icke äro så
utomordentligt exekutiva.

På jag icke kan föreställa mig annat än att regeringen intagit
denna paragraf endast för att tillmötesgå en önskan inom affärsverlden,
att bereda lättnad för fordringsegare att få sitt åter med mindre omgång,
och icke derför att paragrafen hvarken från juridisk eller moralisk
. synpunkt är af något trängande behof påkallad, hoppas jag, att
det icke på något vis kan vara regeringen emot att paragrafen uteslutes,
och jag anhåller derför i likhet med Herr Stråle om afslag å § 54
uti den Kongl. propositionen.

Grefve Horn: Jag skall för min del icke motsätta mig en återremiss
af denna paragraf, i synnerhet som det skäl, som Herr Samzelius
uppgaf, att man då skulle kunna inflicka en ytterligare bestämmelse,
som skulle vara en motvigt mot möjliga förfalskningar, nemligen att
protokoll öfver underskriften skulle föras och undertecknas och handlingen
deri ordagrant intagas. I anledning af en talares yttrande, att
detta förfaringssätt skulle medföra så stora kostnader, ber jag att få
anmärka, att dessa kostnader skulle inskränka sig till lösen för beviset,
som enligt nu gällande taxa, efter hvad jag tror, är en krona, och möjligen
kostnaden för resan till den person, som skulle vara berättigad
att utfärda intyget. Den, som lagsöktes, undgick deremot ganska stora
kostnader, ty han sluppe betala lagsökningskostnaden, som icke är någon
obetydlighet.

Herr Wallenberg nämnde, att han för några år sedan var af samma
åsigt som Kongl. Maj:t med afseende å sådana exekutoriska urkunder,
som föreslagits, men att han frångått denna åsigt. Jag kan underrätta
honom, hvarför han frångått denna åsigt. Jo, derför, att de enskilda
bankerna sjelfva numera äro utmätningsman, ty i kapprocksreverserna
taga de medgifvande af gäldenären att panten får säljas under hand
eller på auktion. De äro således i sjelfva verket sjelfva exekutorer och
taga. sig sin rätt, fullt lagligt då gäldenären godkänt det. Det är väl
derför, som Herr Wallenberg frångått sin förra åsigt. Men just det,
som jag nu anfört, bevisar att vi hafva behof af sådana handlingar.

Herr Samzelius: Vid behandlingen af förevarande paragraf inom
Utskottet erinrar jag mig mycket väl, att talaren på stockholmsbänken
uppträdde, mot densamma, och det var till följd af hans ord, som i
afiärslagstiftningen väga mycket tungt, som paragrafen rönte det öde,
som synes i betänkandet. Men, när man erinrade honom, att han såsom
ledamot i utsökningskomitén förordat hvad som här föreslås, tycktes
han knappt erinra sig, att komitén kommit till ett sådant slut.
Emellertid synes det mig vara nästan bättre att vackla på det sätt, att
man återgår till sin förra åsigt, än att nu envist fasthålla en åsigt,

Onsdagen den 25 April, f. m.

41 N:o 30.

som möjligen blifvit i ett obetänksamt ögonblick uttalad. Herr Wallen- Förslag till
berg har alltid varit en varm vän af affärslagstiftningens framgång 0ch utsökmn9sla9-alltid arbetat för lättnader till åstadkommande af punktlighet i liqvider. Horts.)
Nå väl, hvad åsyftar man med dessa föreslagna urkunder? Jo, just
att vinna punktlighet i liqvider, och jag tror derför knappast, att hans
motstånd mot denna paragraf står väl tillsammans med hans handlingssätt
i öfrigt. Han har såsom exempel åberopat, att det skulle vara
förfärligt om man, ■ på samma gång man medgåfve rätt till inteckning
för ett skuldebref, kunde medgifva rätt till den pantförskrifna fastighetens
utmätning och försäljning utan vidare hörande, om betalning
uteblefve. Jag kan då omtala, att i en domsaga i mellersta Sverige
var för tjugo eller tretio år sedan brukligt, att gäldenären i skuldebref
medgaf “laga inteckning och dom“. Sökanden fick då två expeditioner,
en på inteckning och en på dom, hvilken senare lydde så att, om
gäldenären brast i fullgörandet af sina skyldigheter enligt skuldsedeln,
skulle fastigheten gå i mät. Detta förfarande hade till följd den största
punktlighet i alla liqvider inom domsagan, och ingen undandrog
sig att utgifva sådana förskrifningar. Såsom Herr Wallenberg väl känner,
är det vid beviljandet af lån vanligt, att långifvaren bestämmer
vilkoren, såsom den der har magten på sin sida, och, om han föreskrifver
ett sådant vilkor, lärer väl gäldenären underkasta sig det likasom
han nu ofta underkastar sig det vilkor, att vid belåning af hypotek
panten får realiseras under hand eller på auktion. Denna försäljning
kan ju ske på det mest lättvindiga sätt, sedan man medgifvit
denna rätt. Men jag medgifver, att en penningeinstitution icke skulle
kunna tillåta ett sådant tillvägagående och jag tror icke, att banker i
allmänhet begagna sig af detta vilkor på annat sätt än att panten offentligen
försäljes. På grund af hvad jag yttrat och då onekligen denna
paragraf innebär ett frö till vidare utveckling åt det rätta hållet, vidblifver
jag mitt yrkande om återremiss.

Herr Wallenberg: På en direkt fråga är jag naturligtvis skyldig
att gifva ett direkt svar. Jag vill då i anledning af Grefve Horns anförande
fästa uppmärksamheten på, att det är en väsentlig skilnad att,
då jag lånar mot pant, som med detsamma öfverlemnas, medgifva, att
panten får säljas på offentlig auktion — någon försäljning under hand
har jag icke hört talas om hafva blifvit medgifven i förbindelser till
någon bankinrättning — och att i en förskrifning tillåta, att allt hvad
jag eger får utmätas så, att utmätningsförrättaren får gå i mitt hem
och rifva, utan att ens fråga om jag är stadd vid kassa, på kontoret.

Detta senare är en mycket sträng åtgärd, men jag skulle icke motsätta
mig stränga åtgärder, om jag ansåge sådana behöfliga. Jag Hor dock,
att våra kreditbruk äro så framskridna, att dessa åtgärder icke äro
behöfliga. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att förr i verlden
funnos vederhäftighetsbevis vid alla lånehandlingar. Dessa bevis kostade
icke mer än en riksdaler. Nu skulle jag vilja utfästa prmmium, om
någon bland 10,000 lånehandlingar, som jag skulle kunna uppvisa,
kunde hitta ett enda vederhäftighetsbetyg. Menniskorna känna hvarandra
mer nu än förr till följd af den lifligare beröringen och samfärdseln,
och detta gör, att vederhäftighetsbevis icke behöfvas utan till

N:o 30. 42

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till och med kommit så i vanvärde, att, då sådant presenteras, man säger:
utsoknmgsiaj. “jasfg ar jet en sådan, som behöfver vederhäftighetsbetyg", h vilket
(torts.) imiebär detsamma som att donna person icke på något annat sätt kan
komma i åtnjutande af någon slags kredit. På samma sätt skulle det
gå med dessa utmätningspapper: “jaså, är det eu sådan, som behöfver
anlita den utvägen för att skaffa sig penningar; då tror jag att vi
vänta". Jag fäster mig alldeles icke vid vittnesbetyget och kostnaden
för dess anskaffande, ty det är en obetydlighet, men jag tror icke att
användandet af dylika papper skulle blifva ett godt kreditbruk, och,
om jag för sex år sedan hyste en motsatt åsigt — “varmt förfäktat"
den har jag aldrig gjort — bevisar detta blott, att jag likasom många
andra vunnit ökad erfarenhet med tiden. Jag tror, att på många
ställen finnas kreditbruk, som icke äro önskvärda. Så kan jag tala
om, att eu bankinrättning bestämt, att den icke mottager vexlar annat
än, då accepten är bevittnad. Jag anser det rent af förskräckligt att
tala om sådana kreditbruk, ty i vexelaffärer måste man förutsätta, att
man icke har att göra med annat iin honett folk. En annan bankinrättning
har ett kreditbruk, som jag anser vara i hög grad skamligt,
nemligen att taga kapprocksrevers samt att låta borgensmännen i stället
för borgensförbindelse skrifva revers på större belopp än sjelfva hufvudreversen
och sedermera sälja hypoteksreversen och låta mellanhänder
förtjena derpå, hvithet då sker på låntagares och borgesmäns bekostnad.
Detta anser jag skamligt och beklagar, att i de orter, der ett
sådant bruk är antaget, det icke finnes någon organ inom pressen, som
kan blotta förhållandet. Detta är dock allt enskilda försök, men här
är fråga om att antaga en lagbestämmelse i syftning att vi skola
misstro hvarandra så mycket som möjligt. Men, mine Herrar! hvad
innebär krediten? Jo, att man skall misstro hvarandra så litet som
möjligt, och just derför anser jag, att ifrågavarande lagbestämmelse icke
är lämplig. För min egen del kommer jag sannolikt icke att hafva
hvarken nytta eller skada af om paragrafen antages, men jag har velat
angifva de skal, på hvilka jag nu anhåller om afslag å densamma.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Med ifrågavarande paragraf
i den Kongl. propositionen har varit afsedt ett försök att här i
landet införa ett kreditbruk, som visat sig vara af nytta i åtskilliga
andra länder, der kreditbruken i öfrigt äro fullt ut lika mycket utvecklade
som hos oss. För min del kan jag icke se något skäl, hvarför
icke samma stadgande skulle kunna vara af nytta här, men jag tilltror
mig icke att bedöma, i hvad mån man skulle komma att begagna sig
af eu sak som åtminstone i början vore både ny och okänd. För öfrigt
anser jag icke så stor vigt ligga på denna paragraf, emedan den
är helt och hållet fristående och kan utan skada insättas i lagen eller
uteslutas. Jag hade förestält mig, att dess öde skulle vara beroende
af de sympatier, den väckte hos Riksdagen, och vill i det fallet foga
mig efter den åsigt, som vinner de största sympatier. Då emellertid
så få ledamöter yttrat sig i frågan, anser jag mig ännu icke vara öfvertygad
om, hvilken åsigt liar de största sympatierna, och jag skulle
derför helst önska, att Kammaren ville återremittera paragrafen, så att

Onsdagen den 25 April, f. m.

43 N:o 30.

man blefve i tillfälle att se, huru vida sympatierna inom Andra Kam- Förslag till
maren äro starkast för eller emot paragrafen. utsokmngsiag.

1 ° (Forts.)

Herr Stråle: Jag ber att få upplysa, att af Andra Kammarens
ledamöter i Utskottet var det endast ordföranden, hvilken tagit del i
lagberedningens förslag, som yrkade på denna paragrafs antagande.
Skälen för Utskottets hemställan, hvilka jag redan uppläst, vill jag ej
nu upprepa.

En talare på jönköpingsbänken har tyckt, att Utskottets skäl för
afslag äro svaga. Det må bero på tycke och smak. För min del anser
jag det icke vara ett svagt skäl, att man icke vill legalisera sådana
fordringsbevis, på grund hvaraf man kan utmäta en gäldenärs egendom
utan att lian vet af utmätningen. Man har sagt, att långifvaren
bestämmer vilkoren vid försträckning och det är till en viss grad sanning.
För min del antager jag dock att, om denna paragraf blifver lag,
icke någon person, som är mån om sin kredit, skrifver under sådana
skuldsedlar och att de komme att utgifvas endast af personer, som icke
kunna få penningar på annat sätt. En väsentlig skilnad förefinnes ju
mellan en vanlig skuldsedel och en förbindelse af ifrågavarande beskaffenhet.
För den förra blir jag först delgifven lagsökningen och får
någon tid att anskaffa liqvid. För den senare åter kan efter förfallotiden
utmätning genast ske. äfven om jag är frånvarande från hemmet;
och jag betvifla!- att utmätningsmannen, om annan tillgång finnes,
skulle utmäta en verklig genfordran, ty utmätningsmannen lärer svårligen
vara i tillfälle att pröfva, huru vida denna genfordran är klar och
ostridig.

Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.

Herr Wallenberg: Jag är så öfvertygad, att man på allt sätt
bör vara tillmötesgående för att kunna få denna lag igenom, och att,
då yrkande om återremiss nu framstälts, på det att Andra Kammaren
skall få säga sitt ord i saken, jag mycket väl kan gå in på återremiss,
men dermed vill jag alldeles icke hafva sagt, att jag, om Andra Kammaren
antager paragrafen, också skall vid det slutliga afgörandet rösta
för den, ty det är mycket möjligt, att i Andra Kammaren kan göra
sig gällande den åsigt, att det är ett sätt att gå strängare till väga,
och jag tror icke, att åsigterna der i afseende på borgenärs förhållande
till gäldenär äro på något sätt mildare än inom denna krets. Om
Kammaren föredrager återremiss, kan jag således nu frånträda mitt
yrkande på afslag, men jag förklarar tillika bestämdt, att Andra Kammarens
beslut icke kommer att inverka på mitt slutliga votum. Jag tror
verkligen, att vi kunna lika väl som Andra Kammaren bedöma sakförhållanden.

Herr Samzelius: Jag ber att med anledning af Herr Stråles
yttrande få upplysa, att inom Utskottet, förutom ordföranden, som förordade
Kongl. Maj:ts proposition i denna del, en ledamot från Andra
Kammaren instämde med mig. För öfrigt vill jag nämna, att vid frågans
förberedande behandling, då några suppleanter deltogo deri, uttalade
äfven några affärsmän sina sympatier för paragrafen. Om lag -

N:o 30. 44

Onsdagen den 25 April, f. m.

Fotlag till stiftningen i detta ämne skall föras framåt, så bör väl Första Kammauisuknmgslag.
rcn< ocp företrädesvis de som önska befordra en ordnad kredit, gå i
(Forts.) spetsen, ty flertalet af Andra Kammarens ledamöter drifva endast obetydligt
affärer och förstå således ej att rätt bedöma frågan. Jag vidhåller
mitt yrkande.

Iierr von K och: Jag begärde ordet, då jag hörde Herr Statsministern
yttra, att så fä ledamöter uttalat sig i frågan, och med anledning
häraf vill jag förklara, att jag för min del, på de skäl, som af
Utskottet blifvit anförda och här af Herr Wallenberg uttalats, tillhör
dem, som vilja ur lagen utesluta denna paragraf. Jag vill dock ej
motsätta mig återremiss, om Kammaren anser en sådan nödig; men då
paragrafen är alldeles fristående, sker ingen skada, om den afslås.
Särdeles troligt är icke, att den skall vinna stora sympatier inom Andra
Kammaren, då den förordats af endast två ledamöter i Utskottet
från Andra Kammaren, af hvilka den ena slutat med att icke framställa
något yrkande. Som sagdt, tror jag emellertid, att man icke
riskerar något genom bifall till Utskottets förslag om paragrafens uteslutande,
derför jag också kommer att rösta, då frågan återkommer
från Utskottet.

Herr Reutersvärd: Jag ber att få förklara, att jag vid första
behandlingen af denna fråga icke var bland dem, som ville stryka
denna paragraf och jag måste medgifva, att den diskussion, som här
blifvit förd, gjort mig tveksam, hvarför jag instämmer i yrkandet om
återremiss.

Egentligen begärde jag ordet med anledning af den talares anförande,
hvilken sade, att i bankinrättningarne numera icke behöfdes
vederhäftighetsbetyg. Jag tror, att Riksbanken både fördrar och måste
fördra sådant betyg, om också icke den bank, som af talaren förestås,
bryr sig derom. Samme talare fälde ett annat yttrande, som var nog
strängt att framföra utan någon närmare uppgift. Han nämnde, att
en bankinrättning brukade tillåta sig det obehöriga att i stället för
borgen taga löftesmännens revers på högre belopp än hvad kapprocksreversen
innehåller. Då man yttrar något sådant, är man nära nog
skyldig att säga hvilken bank, som tillåtit sig ett sådant förfarande, ty
annars rör beskyllningen alldeles för många banker.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att
frågan, huru vida det i 54 § af Kongl. Maj:ts proposition förekommande
stadgande borde i lagförslaget intagas, måtte till Utskottet återförvisas,
dels ock att Kammaren skulle gilla Utskottets förfarande att från lagförslaget
utesluta ifrågavarande stadgande.

Härefter framstälde Herr Grefven ocli Talmannen proposition å
dessa yrkanden, hvilka propositioner besvarades med många ja och nej
i blandning; hvaruppå och efter det proposition på den ifrågavarande
paragrafens uteslutande förnyats och på enahanda sätt besvarats, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Onsdagen den 25 April, f. m.

45 >:o 30.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs Förslag tui
följande voteringsproposition: utsoknmgsiag.

(Forts.)

“Den, som vill, att 54 § i Kongl. Maj:ts förslag till utsökningslag
icke skall intagas i Särskilda Utskottets ifrågavarande lagförslag, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar Kammaren, att frågan om en sådan paragrafs
införande i Utskottets förslag skall återförvisas.11

Omröstningen företogs och befunnos, vid dess slut, sedan den undantagna
och förseglade voteringssedeln blifvit öppnad, rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 36.

Nej — 35.

3/ §.

Herr Stråle: Mot den nu föredragna paragrafen har jag anmält
min reservation, nemligen för så vidt Utskottet, med ändring af Kongl.
Maj:ts proposition, föreslagit att länsman må vara behörig att utgifva
sådant bevis, hvarom här är fråga. Så vidt jag känner hafva de fäll,
då en gäldenär nekat sitt namn, hittills varit temligen sällsynta. Det
är visserligen icke ovanligt, att en gäldenär i sin förklaring säger, att
han icke minnes, att han underskrifvit fordringshandlingen, men, då
öfverexekutor förelagt honom att på bestämd dag infinna sig för att
förklara om han skrifvit eller icke skrifvit sitt namn, vid äfventyr att
hans uteblifvande icke hindrar målets afgörande, har det, så långt min
erfarenhet sträcker sig, varit temligen sällsynt, att gäldenär nekat sin
hand, och sker sådant förnekande falskeligen, är ansvaret strängt enligt
strafflagen. Jag tror följaktligen, att någon vidt utsträckt föreskrift
om notarial-attest i detta hänseende icke är af verkliga behofvet påkallad.
Emellertid har nu Kongl. Maj:t föreslagit, att, om en gäldenär
nekar sin hand och förskrifning och icke erkänt fordringshandlingen
vid domstol eller inför öfverexekutor, och handlingen icke heller är
försedd med bevis att gäldenären, i tillkalladt vittnes närvaro, inför
kronofogde, stadsfogde eller notarius publieus erkänt handlingen, så
skall målet såsom tvistigt förvisas till domstol. Emot detta förslag
anser jag mig icke böra uppträda; men Utskottet har tillagt, att ett
behörigt erkännande äfven skulle kunna försiggå inför länsman. För
att ett sådant erkännande skall erhålla all den säkerhet som behöfves,
bör naturligtvis deröfver föras protokoll, hvari handlingen ordagrant
införes, så att bestämdt kan utrönas hurudan handlingen var beskaffad
vid erkännandet. Således skulle, enligt Utskottets förslag, sådant protokoll
komma att föras äfven af länsman; men dessa befattningar bestridas
ofta af vikarier, och jag befarar, att protokollen icke alltid
skulle vara tillgängliga, då de erfordrades. I min tanke erbjuda notarii
publici, stadsfogdes och kronofogdes arkiv vida större säkerhet, En

N:o 30. 46

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag m annan fara synes mig ligga deri, att misstag på person kunna inträffa.
utsökningsiag.j)e äldre bland oss torde erinra sig en ganska märklig händelse, som
(Kort8.) inträffade för omkring tjugufem år tillbaka, då, sedan en notarius publicus
i Stockholm genom attest intygat rigtigheten af en persons namnunderskrift,
det sedermera befans, att denna person icke varit den han utgifvit
sig för. Månne icke sådana eljest sällsynta fall mera lätt kunna
komma att inträffa, om vikarierande länsmän, till hvilka man understundom
måste förordna unga och jemförelsevis oerfarna personer, skulle
erhålla uppdrag af ifrågavarande beskaffenhet. Mig synes det således
vara betänkligt att utsträcka förevarande notarialgöromål längre än
Kong!, Maj:t gjort, och jag anhåller derför att Kammaren måtte bifalla
paragrafen i enlighet med Kougl. Majffs proposition.

Herr Reuters värd: I motsats till den siste talaren anhåller jag
om bifall till Utskottets förslag. Om det sista skäl han åberopade gäller
något, eller att en notarius publicus intygat en persons namnteckning,
men denna person befunnits vara en annan än den han uppgifvit
sig vara, så hade väl talaren bort i främsta rummet yrka att orden
“notarius publicus11 skulle utgå ur denna paragraf.

För min del kan jag icke inse, hvarför icke äfven länsmän skulle
vara fullt behöriga att intyga, att den eller den personen är den han
verkligen är. Dessutom äro länsmännen i landsorten mycket mera än
kronofogdarne bekanta med allmogen. Jag tror, att Andra Kammaren
lägger stor vigt på att förevarande paragraf utsträckes till länsmännen.
Man håller derpå hufvudsakligen, emedan man önskar att kunna få ett
sådant intyg, hvarom bär är fråga, utan att behöfva resa en måhända
betydlig väg till kronofogden. Jag kan ej inse, att någon våda kan
uppstå genom Utskottets förslag.

Den siste talaren anförde också, att protokoll måste föras öfver
erkännandet och att svårigheter härvid kunde uppstå, emedan unga och
oerfarna personer ofta förordnades till vice länsmän. Men icke kan jag
föreställa mig, att personer, som erhålla ett så beskaffad! uppdrag, icke
kunna föra ett så enkelt protokoll, som enligt denna paragraf kommer
i fråga. Det skall ju ej innehålla annat, än att den och den personen
erkänt den eller den handlingen. Konungens Befallningshafvande förordnar
väl icke till länsman en person så okunnig, att han ej kan sätta
upp ett sådant protokoll. Jag förnyar min anhållan om bifall till Utskottets
förslag.

Grefve Horn: I några små frågor uti detta lagförslag har jag
ansett mig icke böra skrifva särskilda reservationer, ehuru jag icke till
fullo gillat Utskottets åsigter i dessa frågor, och bland dem är denna
paragraf rörande länsmäns befogenhet i allmänhet att vara en art notam
publici på landet. Val finnas många länsmän, åt hvilka jag skulle
vilja anförtro ett sådant uppdrag, hvarom här är tal, lika väl som åt
andra tjenstemän, hvilka enligt Kongl. Maj:ts proposition skulle få ett
dylikt uppdrag, men många unga och oerfarna tillförordnade länsmän
finnas, och åt dem skulle jag i allmänhet icke våga gifva ett sådant
uppdrag. Man kan icke heller stadga, att ordinarie länsmän skola få
ett sådant uppdrag, ty den besynnerliga omständighet företer sig att

47 h:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. m.

många länsmän icke äro ordinarie, utan endast stälda på tillsvidare- Förslag till
förordnande. Inom Utskottet tänkte jag först, att saken skulle kunna ut^hnngslaS.
hjelpas genom att i paragrafen säga ‘''ordinarie länsman11, men jag gick CForts-)
sedan från denna tanke. Nu anhåller jag att få förena mig uti det af
Herr Stråle framstälda yrkande; men då Utskottets ledamöter från
Andra Kammaren alla, med undantag af Ordföranden, voro ense om
att intaga ordet “länsman11 i paragrafen och då, om Kammaren nu förändrar
paragrafen men Andra Kammaren godkänner Utskottets redaktion,
svårighet torde uppstå att sammanjemka de olika besluten, hemställer
jag, huruvida det icke vore häst att återremittera paragrafen och
låta dess slutliga lydelse bero på Andra Kammarens beslut. Att hela
lagen skulle falla på en sådan småsak skulle jag för ingen del vilja.

Herr von Gegerfelt: För min del har jag icke den ringaste betänklighet
att tillerkänna det vitsord, som här är fråga om, äfven åt
länsmän, till och med om de äro tillförordnade. Vitsordet grundar sig
väl derpå, att tjenstemanna-ansvar åligger den, som skall utfärda ett
dylikt bevis, och i sådant hänseende äro länsmän lika ansvarige som
kronofogdar och stadsfogdar, hvilka senare, åtminstone i de mindre
städerna, knappt stå öfver länsmän hvarken i det ena eller det andra
afseendet.

I öfrigt anhåller jag att få göra en anmärkning mot en af Utskottet
föreslagen ändring i Kongl. Majffs proposition. De uti denna föreslagna
orden “och är ej heller derå tecknadt behörigt bevis11 har Utskottet
ersatt med “eller ock, enligt å handlingen tecknadt behörigt
bevis11. Utskottet motiverar detta med det uttalande “att, om uppenbarligen
synes, att det å fordringshandlingen tecknade bevis är oriktigt,
betalningsskyldighet ej skall gäldenären åläggas11. En sådan förändring
finner jag minst sagdt obehöflig; åtminstone är det ingen förbättring.

Om nemligen det uppenbarligen synes, att beviset å fordringshandlingen
är oriktigt, så kan det väl svårligen kallas behörigt bevis, och Kongl.

Maj:ts proposition förutsätter, att beviset skall vara behörigt. Jag tror
således icke, att den ringaste förändring i sak vinnes genom den af Utskottet
föreslagna reduktion och jag anser, att en så beskaffad ändring
ej hör vidtagas samt yrkar derför bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelse af paragrafens förra del, hvaremot jag icke har något
emot adt, på sätt Utskottet föreslagit, ordet “länsman11 insattes i den
senare delen.

Herr Samzelius: Ehuru jag icke anser den här föreslagna ändringen
vara af någon synnerlig stor vigt och jag för min del icke
inom Utskottet framställt något yrkande derom, så får jag dock nu, då
Utskottet nästan enhälligt antagit densamma och jag icke kan finna,
att den har något oskäl med sig, hemställa, om icke äfven Kammaren
skulle finna lämpligt att bifalla densamma. Man kan nästan förutsätta,
att med de varma sympatier, som Andra Kammarens Utskottsledamöter
uttalat för detta ändringsförslag, det skall åtminstone inom denna
Kammare blifva antaget, och jag hemställer, huruvida det då kan vara
skäl, att Första Kammaren i denna mindre vigtiga fråga fattar ett afvikande
beslut. Länsmännen må nu hafva hvilka qvalifikationer som

N:o 30. 48

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till helst i öfrigt, så bör man väl åtminstone kunna antaga, att de skola
"tsökmngsiag.xavil j sfymci att intyga ett faktiskt förhållande; de behöfva ju dertill
(Forts.) hl0tt ega sanningskärlek, och den egenskapen torde man väl kunna förutsätta
hos hvilken menniska som helst, då han skall afgifva ett intyg
å tjenstens vägnar i tillkalladt vittnes närvaro. Inom Utskottet motsatte
Herr Stråle sig, så vidt jag kan erinra mig, icke att ordinarie
länsman skulle erhålla den här i fråga varande behörigheten; hans betänkligheter
gälde endast de tillförordnade länsmännen. Det synes mig
dock ganska svårt att genomföra eller försvara den satsen, att, då en
länsman blifvit tillförordnad, han icke i sådana här särskilda fall skulle
få hafva samma förtroende som den ordinarie. Då en vikarierande
domare tillförordnas, så är det ju icke sagdt, att han alltid skall vara
lika klyftig som den ordinarie, men han har dock samma funktioner
och ansvar. Jag kan då icke se, hvarför man i fråga om länsmän
skulle hysa ett sådant misstroende mot de tillförordnade. Det har för
öfrigt blifvit anmärkt, att länsmännen numera icke tillsättas med fullmakt,
utan endast på förordnande såsom förhållandet är med alla landtstatstjenstemän.
För min del har jag icke den minsta betänklighet vid
att bifalla Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Två talare i denna Kammare, som tillika
hafva det förtroendet att i olika delar af landet vara Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, hafva mot den i denna paragraf föreslagna förändringen
anfört, att länsmännen äro så opålitliga och att det derför
icke ginge an att i här i fråga varande afseende göra dem vittnesgill
såsom Utskottet föreslagit. Jag tror, att man just häruti borde finna
ett skäl, hvarför det kunde vara lämpligt att vidtaga den föreslagna
förändringen; ty derefter blefve det angeläget att alltid till länsmän
antaga pålitliga personer. Jag ber Kammaren för öfrigt taga i öfvervägande
hvad Herr Samzelius nyss yttrade, nemligen att man i Utskottet
nästan enhälligt önskade, att det föreslagna tillägget skulle göras.
Jag tager för gifvet, att det med stor majoritet kommer att bifallas i
Andra Kammaren, och frågan är verkligen icke af den betydenhet, att
jag kan finna något skäl att återremittera punkten blott för att hålla
den öppen, såsom en talare föreslagit, Jag får för min del anhålla om
bifall till Utskottets förslag.

Herr Bennicli: Jag har också haft något att skaffa med länsmän,
och jag ber att få säga, att jag icke haft den erfarenhet rörande
desse tjenstemän, som här blifvit uttalad af de tvänne landshöfdingar,
som yttrat sig i frågan, eller att de skulle vara mindre pålitlige, åtminstone
icke i den mån, att de icke skulle vara fullt lämplige att
meddela ett så beskaffadt intyg som det här i fråga varande. Att Ut*-skottsledamöterne från Andra Kammaren så enhälligt yrkat, att denna
notariatsrätt måtte utsträckas äfven till länsmännen, det finner jag naturligt,
åtminstone med den erfarenhet jag har från det län jag representerar.
I en stor del af länet hafva invånarne åtminstone 12 till 15
mils afstånd till närmaste kronofogde, och der finnes icke någon annan
tjensteman än länsmannen att vända sig till för att få ett sådant intyg.
Att de skulle resa 12 eller 15 mil för att få en underskrift bestyrkt,

Onsdagen den 25 April, f. m.

49 N:o 30.

det vore att fordra en väl stor uppoffring. Samma förhållande eger
rum i åtskilliga delar af våra aflägsna norra provinser. Jag kan således
icke finna annat, än att detta yrkande om behörighet för länsmän
att meddela ett så beskaffadt intyg som i denna paragraf omförmäles,
har ganska göda skäl för sig, och jag hemställer derför om bifall
till Utskottets förslag.

Herr Stråle: De två senaste talarne hafva påbördat mig och en
annan ledamot af Kammaren, som i detta ämne är af samma åsigt
som jag, ord, hvilka vi icke fält. Jag har icke yttrat ett ord om att
länsmännen skulle vara opålitlige, men väl att vikarierande länsmän
kunna vara unga och jemförelsevis oerfarne, hvilket är något helt annat.
Jag begagnar tillfället att uttala, att enligt min erfarenhet, länsmän
tvärtom allmänneligen äro duglige och redbara. Men man må icke
förbise, att antalet sökande till vikariat för länsmän numera är mycket
mindre än tillförene, och man finner sig ofta i förlägenhet att tiil dessa
vikariat erhålla så erfarne substitut som man skulle önska. Jag
tillåter mig emellertid fortfarande fästa uppmärksamheten på möjligheten
deraf, att det originalprotokoll, hvari förbindelser af ifrågavarande
beskaffenhet böra ordagrant införas, icke finnes att tillgå då det erfordras.
Exempelvis vill jag nämna, att i dessa dagar en person blifvit
förordnad till vikarierande länsman i en ort, som han icke tillhör.
Huru lätt skulle det icke kunna inträffa att, om ett notarialprotokoll
blefve upprättadt, handlingen icke afiemnades vid vikariatets upphörande
eller eljest saknades, då längre eller kortare tid efteråt behof af protokollets
företeende uppstode?

Jag har trott att den föreslagna utsträckningen af notarialuppdraget
kunde undvikas. Den senaste talaren har åter förmenat vissa delar af
ett annat län vara i behof deraf. I sådant fall kan man ju tillämpa
det stadgande som Kammaren redan antagit, nemligen att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande eger inom visst område förordna länsman att i kronofogdes
ställe vara utmätningsman; länsman blir derigenom behörig att
utfärda här ifrågavarande intyg. Jag vill visserligen icke påstå, att det
ligger någon så synnerligen stor vigt på ifrågavarande af Utskottet
gjorda tillägg, och jag ansluter mig derför gerna till det här gjorda
yrkandet om återremiss och afstår från mitt förra yrkande.

Herr von Koch: Jag kan visserligen lätt förstå, att man, i synnerhet
i de norra länen, der distrikten äro vidsträckta, önskar att kunna
få anlita länsmän i stället för kronofogde i de flesta fall. I denna
paragraf är det nu icke fråga om annat än att, då någon nekar sin
hand och förskrifning, målet skall förklaras tvistigt, såvida icke ett bevis
af här jemväl omtalad beskaffenhet finnes derå tecknadt. Att det i
Andra Kammaren, hvars majoritet består af allmogemän, skulle förefinnas
en så ofantligt stark ifver för att sådana skuldfordringsmål icke
måtte blifva tvistiga förklarade, är nog möjligt; jag är icke i tillfälle
att i det afseende! bedöma majoritetens åsigter i Andra Kammaren;
men så vidt jag känner förhållandena, har det icke varit från det
hållet, som man hittills varit mest angelägen att få skuldfordringsmål
hastigt afgjorda. Hvad nu länsmännens ställning beträffar, så tror jag,

Första Kammarens Prot. 1877. N:o 30.

Förslag till
utsökning slag.
(Forts.)

4

N:o 30. 50

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till att man har ganska olika erfarenhet från olika delar af landet. Jag
uisokningsiag.^ förr Varit i tillfälle att taga kännedom äfven om de norra länen:
(r°rh.) oc]1 ilvacj beträffar lättheten att der erhålla länsmän och deras förmögenhetsförhållanden,
sfi torde de i allmänhet vara ganska fördelaktiga.
I de södra länen deremot vet jag, att der förefinnas de allra största
svårigheter att erhålla fullt lämpliga personer både till ordinarie och
vikarierande länsmän. Man är derför ofta tvungen att anlita unga och
alldeles oerfarna personer och till följd deraf sådana, som icke alltid så
väl känna till förhållandena inom orten, att de icke till och med skulle
kunna blifva missledde till att lemna ett oriktigt intyg _ om identiteten
af en person. Jag tror för min del icke att, då det är fråga om en
så pass ömtålig sak som den i denna paragraf omförmälda, det kan
vara skäl att utsträcka behörigheten att meddela sådana bevis längre
än Kongl. Maj:t föreslagit. Jag skulle helst vilja sluta mig till dem,
som önska, att ordet “länsman''1 måtte ur paragrafen uteslutas; men
då, såsom förut blifvit nämndt, denna fråga på intet vis är af sådan
art, att man för dess skull bör på minsta sätt utsätta sig för att icke
komma öfverens med Andra Kammaren, så får jag nu inskränka mig
till att förena mig om yrkandet på återremiss af paragrafen.

Grefve Horn: Jag har begärt ordet endast för att försvara mig
mot Herr Wallenbergs påstående, att jag skulle hafva sagt, det länsmännen
vore opålitlige. Det har jag icke sagt, oaktadt både Herr
Wallenberg och Herr Bennich velat påbörda mig det. I det fallet åtminstone
stämmer icke regeln, att två vittnen äro fullt bevis. Jag har
endast påstått, att det vore vanskligt under vissa förhållanden att uppdraga
ett så vigtigt värf åt unga pojkar på 21 eller 22 år, som man
ofta måste förordna till länsmän, och livilkas pålitlighet man icke alltid
så noga kan känna. Man blir nemligen, såsom en talare här redan
nämnt, ofta tvungen att förordna dem, då man icke har andra att taga
och tjensten väl icke kan stå obesatt.

Herr Samzelius: Såvida jag fattat Grefve Horns och Herr Stråles
yttranden rätt, innebära de icke något tydligt tillkännagifvande, att
tillförordnade länsmän i allmänhet icke äro så pålitliga, att man kunde
våga tillåta dem att meddela sådana bevis, som de ifrågavarande; men
grundtanken i dessa yttranden var väl ett misstroendevotum mot länsmännens
egenskaper." Om man skulle gifva ordinarie länsman den
ifrågavarande rätten men icke låta den utöfvas af hans vikarie, skulle
man med samma skäl kunna anföra detsamma med afseende å kronofogdes
vikarie. Jag har nemligen varit med om att meddela kronofogdeförordnanden
till unge män, hvilkas erfarenhet sannolikt icke varit
synnerligen mycket större än deras, som pläga erhålla länsmansförordnanden.

Jag vill nu berigtiga det yttrandet af Herr Stråle, att eu länsman,
som, till följd deraf att hans distrikt lag aflägse från kronofogdes bostad,
fått i uppdrag att vara utmätningsman, skulle såsom en följd af
detta uppdrag äfven ega rätt att meddela ifrågavarande bevis. Så vidt
jag kan tolka paragrafen, skulle han icke hafva sistnämnda rätt. Den
tillkommer nemligen enligt paragrafens lydelse kronofogde, länsman,.

Onsdagen den 25 April, f. m.

51 N:o 30.

stadsfogde eller notarius publicus, men icke kronofogde, länsman eller Förslag till
stadsfogde i egenskap af utmätningsman. Den omständigheten, att man u^<>hningsiag.
kan förordna en länsman till utmätningsman inom sitt distrikt och så- (Forts-)
ledes gifva honom rättighet att på kronofogdens ansvar verkställa utmätningar,
innebär icke, att man kan gifva honom rätt att meddela
sådana bevis.

Herr Stråle anförde vidare, att det kan inträffa, att en länsman
meddelar ett origtigt intyg, derför att han tager miste på person. Ju
större distriktet är, desto lättare kan det hända. En kronofogde känner
i regeln icke alla invånare i sitt fögderi; länsmannen kan icke heller
känna alla, men dock långt flera än kronofogden och är derför mindre
utsatt för att misstaga sig på person. Den omständigheten, att sådana
misstag kunna ske, synes mig vara ett skäl att göra länsmansdistrikten
mindre, men icke ett skäl att förneka länsman rättighet att utfärda
bevis. Skulle man komma i den sorgliga belägenheten, att man måste
till länsmans vikarie förordna en person, som icke hade sanningskärlek,
då må jag säga, att det vore bra illa stäldt med tjenstemännen. Jag
har sett länsmän, som visst icke varit särdeles skickliga, men åt hvilka
man mycket väl kunnat uppdraga, att intyga sådana förhållanden, som
här äro i fråga. För öfrigt finnes det länsmän, som med rätta åtnjuta
särdeles stort förtroende hos allmänheten — en omständighet, som bestyrkes
deraf, att de utskottsledamöter, som tillhöra Andra Kammaren,
ifrigt påyrkat, att länsmännen skulle ega rätt att till och med vara
utmätningsmål! på eget ansvar.

Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Reutersvärd: Om vi vore inne på den paragraf, som
handlar om att göra länsman till utmätningsman — en paragraf, som
vi först senare komma till — då kunde denna diskussion hafva skäl
för sig; men i den föreliggande paragrafen är det blott fråga om, att
en länsman skall kunna intyga, att den och den personen är den och
den personen, och jag kan icke förstå, att man vill göra så stor affär
af en så liten sak. Man kunde på samma sätt säga, att en revers icke
vore utmätningsgill, om det icke visades, att vittnena hade vissa qvalifikationer.
På en vanlig bevittnad revers får jag utan hänsyn till
vittnespåskrifterna begära utsökning, men jag skall icke hafva rätt att
göra det på en revers, der identiteten är bestyrkt af länsman. Jag
tycker att det är märkvärdigt, att man lägger så mycken vigt på denna
småsak; och då det kan verka hinder för hela lagens antagande, om
man tager bort detta tillägg, anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Stråle: Efter mitt förmenande är det icke jag, utan Herr
Samzelius, som misstagit sig om 4 §:ens mening. Den innehåller nemligen,
att, när länsman eller annan lämplig person blir förordnad att
på eget ansvar vara utmätningsman i kronofogdes ställe, så “galle om
honom hvad i denna lag om kronofogde stadgas11. Således lärer den,
som blifvit förordnad till utmätningsman, hafva samma befogenhet,
som kronofogde äfven i afseende på meddelanden af här omförmälda
intyg.

N:o 30. 52

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till Att sanningskärlek icke skulle finnas hos de unga mandom underutsöhningsiag.
stundom vikariera för länsmän, derom har jag icke yttrat något tvifvel;

(Forts.) men jag }iar yttrat den farhågan, att vikarien, då lian, såsom jag
exempelvis anfört, är främmande för orten, möjligen, ehuru naturligtvis
ouppsåtligen, kan komma att missledas om personers identitet vid fullgörande
af ifrågavarande notarialuppdrag.

Den senaste talaren har förmenat, att frågan om länsmäns ratt att
meddela notarialintyg eller icke skulle sammanhänga med deras vittnesgiltighet;
men det är ju två olika frågor. Länsmans behörighet att
vara vittne kan väl icke bestridas; men något helt annat är, att på
grund af hans skriftliga intyg en lagsökt person, som förnekar sitt
namn under fordringsbeviset, ändock blir underkastad utmätning.

Slutligen tillåter jag mig än en gång förklara, att mitt uppträdande
i denna fråga icke i ringaste mån afsett att uttala missaktning eller
mindre förtroende för vår allmänneligen mycket respektabla länsmanscorps.

Herr W i dm ark: Såsom ett ytterligare stöd för hvad som hlifvit
anfördt i afseende derå, att länsman borde erhålla äfven det uppdraget
att meddela intyg med gällande kraft, vill jag åberopa, att länsman i
ett med det föreliggande likartadt fall är likstäld med kronofogde och
notarius publicus, nemligen i afseende på rätten att protestera vexlare
Det heter nemligen i 7- $ \ exellagen, att protest skall a landet verkställas
“antingen genom kronofogde eller länsman i orten eller genom
notarius publicus eller magistratsperson från närmaste stad11.

Hvad derefter angår den af Utskottet vidtagna redaktionsförändringen,
måtte det väl vara en förbättring, då det i Utskottets förslag tydligen
säges, att 11har icke gäldenären, enligt å handlingen tecknadt behörigt
bevis, erkänt handlingen11, under det Kongl. Maj:ts förslag lyder

sålunda: 11 är derå ej tecknadt behörigt bevis, att han--— erkänt

handlingen11. Jag tycker för min del, att detta innebär ett ganska väsentligt
förtydligande.

På grund af hvad jag haft äran anföra yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande paragrafen, dels återremiss deraf och dels af Herr von
Gegerfelt, att Kammaren skulle antaga den motsvarande paragrafen i
Kongl. Maj:ts proposition, dock med den förändring, att ordet länsman
insattes efter ordet kronofogde; framstäldes propositioner på dessa yrkanden,
af hvilka den första besvarades med många ja jemte några
nej, och de två senare med många nej jemte några ja; hvaruppå och
efter det proposition på bifall till paragrafen förnyats samt med många
ja och några nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Den fortsatta föredragningen af utlåtandet uppsköts till ettermiddagens
sammanträde.

* Onsdagen den 25 April, f. m.

53 Ji:o 30.

Anmäldes och bordlädes Andra Kammarens protokollsutdrag N:o
177, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 26, i anledning af erhållen återremiss af utlåtandet
N:o 16 rörande Herr Ola Månssons motion om upphörande af enskilda
bankers rätt att utgifva sedlar å fem kronors valör.

Kammaren åtskildes kl. 1/2 4 e. m.

In fidem

O. Brakel.

Första Kammarens Protokoll. 1877.

N-.o .10.

5