1877, Första Kammaren. N:o 17 (Riksdagens protokoll 1877:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877, Första Kammaren. N:o 17.

Tisdagen den 27 Mars 1877.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollen för den 20 och 21 dennes.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 21 och 23 dennes bordlagda utlåtande N:o 15, i anledning af väckt
motion om vatten- och brödstraffets afskaffande.

l:sta punkten.

Bifölls.

2:dra punkten.

Herr Stråle: Om man lika med Utskottet vill borttaga vatten och

brödstraffet såsom diciplinstraff, uppstår naturligtvis den frågan,
hvilket annat straff man må kunna sätta i stället för detta emellan
arrests träff och mörk cell. Månne förlängdt enkelt fängelsestraff? Efter
nu gällande grunder motsvaras tre dagars vatten- och brödstraff utaf
mo dagars enkelt fängelsestraff och månne icke, derest detta senare
skulle träda i stället, åtskilliga af soldaterna inom den värfvade armén
skulle finna det ganska fördelaktigt att få utbyta vaktgöringen mot
t. ex. aderton dagars fängelsestraff utan skärpning? Månne befälet å
andra sidan skulle finna sig tillfreds med att under nämnda tid undvara
karlen vid tjenstgöringen? Måhända vill man ersätta det med
ytterligare tillämpning af mörk cell. Men detta är ett allvarsamt bestraffningsmedel,
som endast i svårare fall torde böra användas. Att
åter söka införa ett eller annat straff, som, efter hvad jag tror, ännu
finnes qvar inom utländska arméer, såsom t. ex. att golfvet uti arresten
är så beskaffad!, att det är obehagligt att ligga derpå, eller andra dylika
affliktiva straff, tror jag hvarken Utskottet skulle gå in på eller
väl mottagas af den allmänna opinionen. För min del tror jag, att
vatten- och brödstraffet, det må nu anses mer eller mindre lämpligt,
är det minst affliktiva af de affliktiva straffen, då det är begränsadt
Första Kammarens Prof. 1877. N:o 17. i

Vatten- och
brödstraffets
afskaffande.

yi 2 Tisdagen den 27 Mars.

Vatten- cd till kort tid; och som denna straffart i allt fall ännu qvarstar för
brödstraffets öfri^a medborgare, ser jag intet skäl att ensidigt taga bort den såsom
afskaffande, disciplinstraff, utan tillstyrker afslag å Utskottets hemställan i denna
(5ortS° punkt.

Herr Abelin: För min del kan jag icke biträda Utskottets hemställan
i denna punkt. Hvar och en bör lätteligen kunna inse, att pa
den militära lagstiftningens område och isynnerhet i fråga om disciplinmål,
det är af nöden, att ega hastigt verkande straffmedel och da för
var det angeläget, att, då de affliktiva kroppsstraff^ borttogos ur var
krigslag, i stället sattes snabbt verkande arreststraff, såsom mork arrest
och arest vid vatten och bröd. Beliolvet af dylika straff växel
ytterligare, då, såsom förhållandet är hos oss, trupperna i allmänhet
endast" äro under kortare tider samlade under vapen. Var disciplinstadga
medgift™ icke heller längre arresttid för manskapet an tio
da-ar. Då emellertid flera förseelser icke aro åt den lnidnga ait, att
de kunna med tio dagars enkel arrest försonas, och redan denna utsträckning
af tiden under flera förhållanden är allt för lång, var det
nödvändigt att stadga sådana arreststraff, vid hvilka en eller tva dagais
straff var strängare än tio dagars enkel arrest; och sådan a strängare
straff äro mörk arrest och arrest vid vatten och bröd. Men da det
ansetts och fortfarande anses, och, såsom jag tror, ar konstateradt, att
en del personer icke kunna uthärda mörk arrest, och denna dessutom
icke alltid låter sig tillämpa, anser jag för mm de att arrest vid
vatten- och bröd bör qvarstå jemte detta straff, for att efter omständigheterna
må kunna tillämpas det ena eller andra af dem. Åt dess ^
skal och då jag i ett tillstyrkande till den föreslagna sknfvelsen sei
ett fållande af dess syftning, hemställer jag om utslag a Utskottets
framställning i denna punkt. Jag tillåter mig särskilt nämna, toi
den händelse någon skulle föreställa sig, att detta härdare straff icke
förekommer inom andra arméer, att, för att nämna ett par exempel,
inom norska arméen qvarstå!- det såsom disciplinstraff till större utsträckning
än här, och inom Schweiziska armeen, der högsta graden
disciplinstraff är arrest i 20 dagar, kunna tio dagar åt dessa alaggas
såsom arrest vid vatten och bröd.

Herr "Wii handel-: Då jag delar de åsigter, som den siste tala ren

uttalat, anhåller jag att äfven få till protokollet anmäla denua
min uppfattning. Jag ber få bestrida, hvad Utskottet sager, att ifrågavarande
straff "skulle såsom disciplinstraff vara mindre ändamålsenligt.
Tvärtom, är det efter min uppfattning verkligen ändamålsenligt, i de
att det kan användas hvar som helst, hvilket just är den störa svarivheten
med disciplinstraff i allmänhet, att de nemligen icke kunna
när och hvar som helst användas. Jag ber Herrarne erinra sig, att
mot detta straff svarar mörk arrest; men detta senare kan endast användas
i garnisonsort och på mötesplatserna. .Något strangarc s.tiaft
än enkel arrest måste emellertid finnas. Disciplinstadgan medgift™
visserligen, att vatten- och brödstraff må förvandlas till enkel arrest
men da skall tiden tredubblas och detta är föga ändamålsenligt vid
den indelta armén och under den korta tid, dess möten racka. Dess -

Tisdagen den 27 Mars.

ST:o 17.

utom ti oi jag, detta straff icke ofta förekommer. Enligt gällande disciplinstadga
kan det tillämpas för manskapet såsom 2:draCoch 3:dje (Träde118
bestraffning och för underofficerare såsom 3:dje gradens; men jag
har under hela min tjenstetid aldrig hört omtalas, att en underofficer
eller eu beväringsyngling blifvit detsamma ådömd och äfven för det
indelta manskapet torde det sällan förekomma.

Herr von Ge ger fe It: Vatten- och brödstraffet har redan länge

sedan blifvit såsom särskild straffart ur allmänna strafflagen uteslutet
och man är temligen ense derom, att om än en trängande nöd ännu
fordran dess bibehållande såsom förvandlingsstraff, så är dess afskaffande.
såsom sådant blott en tidsfråga. Härmed synes icke vara förenligt
att bibehålla detsamma såsom särskildt straff för krigsmakten, i synnerhet
sedan äfven inom densamma öfriga afliktiva straff äro afskaffade
Jag av visserligen. öfvertygad derom, att den nu föreslagna skrifvelsen,
om den affates, icae kommer att fa ett gynsamt svar; svårigheterna
föi stiaffets afskaffande äro obestridligen störa och inom armén kanske
anses ännu .större än de äro; men det torde dock vara godt att
få en undersökning i detta hänseende åvägabragt, om icke för annat,
åtminstone för att undgå de ständigt återkommande förslagen i denna
ngtnmg.. Det stöter onekligen den allmänna rättskänslan för hufvudet,
att, då ifrågavarande straff icke kan såsom särskild straffart eu vanlig
brottsling åaömas, det likväl skall qvarstå såsom disciplinstraff för
armén. Man har anmärkt, att intet annat straff skulle kunna sättas
i stället. Utskottet har förestält sig, att i strängare fall kunde anvåndas
möik airest och vid mindre förbrytelser längre tids arrest förenad
med tjenstgöringsskyldighet. I alla händelser har Utskottet ett
stod för sin åsigt i den siste talarens yttrande, att straffet ytterst
sällan verkställes, och vid sådant förhållande kunde det väl vid sådana
sällsynta fäll ersättas med något annat. Emellertid yrkar jag bifall till
Utskottets hemställan under förhoppning att den blifvande undersökningen,
. om den ej leder till vidare resultat, åtminstone skall gorå klart
att i fragan intet vidare under närvarande förhållanden kan åtgöras.

Ilen von K och: Då jag icke fann mer än en enda reservation

emot Utskottets hemställan .i denna punkt, hade jag icke trott, att jag
skulle behöfva yttra^ mig i frågan. Jag bär derför icke beredt mig
derpå. Men . efter sådana uttalanden här nu skett kan jag dock icke
unogå att biträda Utskottets hemställan, dels på grund af det utaf
Utskottets vice ordförande anförda skal, nemligen att det ifrågavarande
straffet icke är i allmänna lagen bibehållet såsom särskild straffart
utan endast såsom förvandlingsstraff, dels ock derför att, enligt de
lagstiftmngsgrundsatser, Indika . jag skall i det längsta försvara, det
icke är rätt att hafva en särskild straffare för den högre och en annan
föi den lägre. Jag tror, att likhet inför lagen är en grundsats,
som man i ett lagbundet samhälle ovilkorligen bör söka stadga. Såvidt
jag kan erinra mig qvarstå!- icke detta straff för det högre befälet
utan endast för soldatesk^ och underbefälet. Då förekommer det mm
isynnerhet vid tanken på, att rättigheten till friköp är borttagen och
vi alla kunna fä sända våra söner att fullgöra deras beväringspligt,

Vatten- ock
brödstraffets
afskaffande.
(Forts.)

>T:o 17.

Vatten- och
brödstraffets
afskaffande.
(Fosrts.)

Tisdagen den 27 Mars.

vara väl strängt, om de skulle såsom disciplinstraff extrajudicialiter adömas
arrest vid vatten- och bröd, hvithet straff sedan gammalt haft och än
har en anstrykning af vanfrejd. Jag tror icke, att den, som är en varm
vän af en längre utsträckt värnepligt, bör hysa betänklighet att ur disa
plinstadgan borttaga en dylik affliktiv straffart. Sådane äro efter hand
afskaffade utan af mig nu kända spår af de förespeglade vadorna i
vårt land. Då dessutom här intygats att ifrågavarande stadganden
mycket sällan tillämpas, torde det icke vara skäl att bibehålla detsamma.
Det har visserligen anförts, att detta straff vore lämpligt att
användas vid tillfällen, der mörk arrest icke kan tillämpas. Detta far
jaa tillstå, att jag icke rätt kan fatta. Ty om man kan sätta in en
person på vatten och bröd, kan man väl äfven sätta in honom i mörk
arrest. Ilar man medel i sin hand att göra sig förvissad om, att ingå
missbruk bedrifvas, då en person skall bestraffas med vatten- och blod,
så kan man väl äfven utfinna medel att göra rummet mörkt. Derför
och med afseende på de förhållanden, under Indika. vi just nu har
lefva, tror jag det icke skulle skada utan gagna att inga till Kong!.
Maj:t med ''eu underdånig skrifvelse i förevarande fråga och tillstyrker
sålunda bifall till Utskottets framställning.

Grefve Mörner, Oscar.: Sedan två af Kammarens ledamöter,

hvilka tillika äro högre militärer, yttrat sig emot Lag-Utskottets förevarande
förslag, hade jag anledning tro, att deras yttranden skulle
vara tillfyllest; men af Buktalare på sm ål andsbänken har.derefter framstälts
några satser, Indika jag funnit något besynnerliga och hvilka
jao- tillåter mig med några ord bemöta. Han yttrade, att da vattenoch
brödstraffet var borttaget för svenske medborgare i allmänhet,
men straffarterna borde vara lika för alla, borde nämnda straff icke
finnas qvar för armén. Detta är godt och väl; men nu förhallei det
sig så, att andra svenska medborgare kunna dömas till straffaibete
och höga böter, och jag vill då fråga, huru dessa straffarter ma kunna
såsom disciplinstraff tillämpas? t ....

Det finnes väl intet sämre än att hafva en armé utan disciplin.
Bättre är dä att upplösa armén, såsom man gjort med några mindre
korpser t. ex. stads militären i Stockholm och Norrköping.

Den omständigheten, att straffet sällan har tillämpats,, anföides
af en general och chef för ett indelt regemente; men jag vill erinra,
att vi hafva äfven värfvade trupper, och utan att underkänna dessa
truppers goda egenskaper, torde kunna sägas, att tillämpningen af
nämnda straff vid dem kommer oftare i fråga. „

Uti den undersökning, som en talare behagade gorå angående .möjligheten
att använda vatten och brödstraff, der man icke kan tillämpa
mörk arrest, anser jag mig icke behöfva närmare ingå. I detta afseende
anser jag mig böra sätta mera tro till deras ord b vilka håna
erfarenhet i ämnet, än till dem, hvilka endast spekulera deii.

Hvad åter angår frågan om värupligten, så föreligger den icke
nu och kan derföre lemnas a sido. Vi hafva emellertid höit, att i
Schvveitz, der medborgarne väl äro lika ömtåliga om sina lättigheter
som i Sverige, kan vatten- och brödstraffet tillämpas inom aimen,
och detta är i enlighet med verkliga förhållandet.

N:o 17.

Tisdagen den 27 Mars. 5

Kon«?eMnWr f£eslaigitSVatti ^,an sMe inga med en skrifvelse till
lii° J''t- +^\hV,arf0r Ska man sätta regeringen i den obeha*-

hga stallning att behöfva emottaga en sådan skrifvelse? Det kan all totÄLT0111

ett erkännande af Riksdagen, att i det hänseendet
toide något hora goras och sa uppstår larm hos en mängd, tvifvelsutan
mycket välmenande men uti dylika frågor måhända mindre skarpsjnta
personel-, att »nu har till och med Riksdagen yttrat si<r» »kan

stånSnHSenn ?1UJa ri\ )>StT Vi ännu ‘lvar denna barbariets
ståndpunkt» och mera dylikt. Jag anser det vara Riksdagens pligt

att icke afsända eu sådan skrifvelse, med hvilken den icke har full
mening och hvarigenom den skulle vältra på regeringen det ansvar
som Riksdagen väl har förmåga att sjelf bära. g ’

i denna’punk/61 anhälIei’ jag °m afslag Pa Lag-Utskottets hemställan

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefivn
laimannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bic
II till den förevarande punkten och dels afslag derå, framstälde Herr
Gifven och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid
svarades mango, nej, blandade med ja, och sedermera proposition

och w''en utföIIo.“ed mänga ja, blandade med nej;

och loiklaiades ja nu hafva varit öfvervägande.

■vr föredrogs Stats-Utskottets den 23 dennes bordlagda utlåtande
hufvudtitein8aende reg Cnngen af utgifterna “der Riksstatens Åttonde

6 Jedam°tel’ begärde detta utlåtande ånyo på bordet; hvarefter
Heir trefven och _ Talmannen hemstälde, huruvida Kammaren, i enIighet
med hvad vid liallet Talmanssammanträde öfverenskommits att
foresk, hehagade besluta, att ifrågavarande utlåtande skulle uppföras
främst bland malen pa föredragningslistan för det sammanträde, som
komme att hallas lördagen den 7 nästkommande April.

Svarades ja.

utlåtaiSen1-088 °Ch b''fÖll°S Stats-Utskottets den 23 dennes bordlagda

, , 42’ i uuLdning af Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af

statsbidiag till förbättrande af hamnen vid Oskarshamn N:o

43 i anledning af väckt motion om anslag för’Rite elfs försättande
1 flottbart skick;

N.o 44, i anledning af väckt motion om uppskof med erläggande
statslån^ ^ am0rtemlg a ett Wiskaåns sjösänkningsbolag beviljadt

o ^''.° “gående dels afskrifning, dels förande inom linien af
nagra i Riksgaldskontorets hufvudbok för närvarande bland tillgångarne
upptagna poster; och ö

Vatten- och
brödstraffets
afskaffande.

N:o 17.

Tisdagen den 27 Mars.

N:o 46, i anledning af väckt motion om anslag åt färjemannen
vid Fårösunds hamn;

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter anyo pa bordet StåtsUtskottets
den 23 dennes bordlagda memorial Nio 47, med förslag till
voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
en punkt af Utskottets utlåtande angående Riksstatens Andra

hufvudtitel.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den 23 dennes bordlagda
memorial Nio 48, med svar å återremiss. och förslag till.voteringsproposition
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut l atskilhga
frågor, rörande anslagen under Riksstatens Femte hufvudtitel, rod
kändes de i lista—4:de punkterna föreslagna voteringsproposition! och
lades den 5:te punkten till liandlingarne.

Föredrogs Stats-Utskottets den 23 dennes bordlagda memorial
N:o 49, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under Riksstatens Sjette hufvudtitel, hvarvid Kammaren
gillade Utskottets i lista punkten afgitna yttrande samt godkände
den i 2:dra punkten föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs Andra Kammarens den 23 dennes bordlagda protokolls
ut dra o- Nio 122, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess tillfälliga
Utskotts utlåtande Nio 20, angående föreslagen underdånig skrifvelse
till Kong!. Maj it rörande inskränkning i nu tillatna tiden foi jagt

af elg.

Herr Stråle: Då efter vanligt bruk frågor af denna art icke

pläga af Kammaren afgöras utan att förut hafva vant remitterade till
Utskott, hemställer jag om icke förevarande ärende bör ofverlemnas till
behandling af Kammarens första Tillfälliga Utskott.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition beslöt
Kammaren hänvisa ifrågavarande ärende för vidare utredning till
sitt Tillfälliga Utskott Nio 1.

Tisdagen den 27 Mars.

N:o 17.

Remiss afl
Andra Kärn -

Föredrogs Andra Kammarens den 23 dennes bordlagda protokollsutdrag
N:o 127, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskottets utlåtande N:o 23, med anledning af Herr A. Adler- ^aldfdet
sparres motion N:o 135 om underdånig skrifvelse angående det nya nya aflöningsaflöningssättet
vid Kongl. flottan. sättet vid

Kongl. flottan.

Herr Stråle: På af mig nyss anförda skäl hemställer jag, att

äfven denna fråga måtte öfverlemnas till behandling af Kammarens
Första Tillfälliga Utskott.

Herr Statsrådet,’ Friherre von Otter: Min afsigt, då jag begär

ordet, är icke att vare sig till- eller afstyrka Kammaren att godkänna
den förevarande motionen, utan jag önskar endast få för Kammaren
visa, att, om motionens syfte är att uttala en förkastelsedom öfver det
nya aflöningssättet för flottan, denna förkastelsedom i ännu högre grad
måste träffa det gamla.

Aflöningsförmånerna vid flottan kunna fördelas under två hufvudrubriker.
A ena sidan de förmåner, hvilka utgå på grund af innehafvande
fullmakt, således ständigt påräkneliga, och å den andra sidan
sådana förmåner, som åtnjutas till följd af kommenderingar och förordnanden
i tjensten. Om nu den på fullmakt grundade aflöningen, enligt
det nya aflöningssättet för flottan, är fördelaktigare än enligt det gamla,
och om de aflöningsförmåner, som utgå till följd af kommenderingar
och tillfälliga förordnanden, efter det nya aflöningssättet jemnare fördelas
å samtlige löntagare än efter det gamla, så måste äfven derutaf
följa, att det nya aflöningssättet är att föredraga framför det gamla.
Jag ber Kammaren om ursäkt, att jag, för att bevisa detta, måste
framdraga några siffror.

Den aflöning, hvartill flottans personal på grund af innehafvande
fullmakt varit berättigad enligt 1876 års stat, utgjorde för år i fast
lön 242,376 kronor 25 öre och i tjenstgöringspenningar en tredjedel
deraf, eller 80,798 kronor 75 öre, summa 323,175 kronor; om man dertill
lägger dyrtidstillägg som för samma år voro beviljade, 29,655 kronor,
utgjorde sammanlagda beloppet af de flottans officerare på grund
af fullmakt tillkommande aflöningsförmånerna enligt gamla aflöningssättet
352,830 kronor.

Enligt det nya aflöningssättet utgöras samma aflöningsförmåner af
fast lön 296,600 kronor och half dagaflöning 70,992 kronor 50 öre,
summa 367,592 kronor 50 öre. Häraf visar sig sålunda, att de fasta
aflöningsförmånerna för flottans officerare medelst den nya staten ökats
med 14,762 kronor 50 öre. Det är visserligen sant, att förbättring
icke tillkommer alla löntagare, alldenstund för tre klasser af dem, nemligen
kommendörkaptener af andra klassen, kaptener af andra klassen och
underlöjtnanter af första klassen, de fasta aflöningsförmånerna blifvit något
minskade, men öfver hufvud taget hafva dessa förmåner ökats med 4*/4
procent; 99 officerare få sina fasta löneförmåner ökade med i medeltal
tio procent och 41 få dem minskade med i medeltal 9 1 4 procent. Härmed
torde jag hafva ådagalagt, att de fasta aflöningsförmånerna i det
hela äro högre enligt det nya aflöningssättet än enligt det gamla.

De på grund af kommenderingar och förordnanden åtnjutna för -

Nio 17.

Tisdagen den 27 Mars.

Remiss af
Andra Kammarens
beslut
rörande det
nya aflöningssättet
vid
Konql. flottan.
(Forts.)

måner utgjordes enligt gammal stat — jag tager nu till grund tjenstgöringen
sådan den var under året från den 1 Oktober 1875 till den 1
October 1876 — af:

arfvoden............................................................ kronor 46,665

beräknadt värde af boställen........................... » _9,800

och. sj(»aflöning ........................................... »_50,834

Summa kronor 107,299

Om den nya staten under samma tid varit gällande, skulle, under
enahanda tjenstgöringsförhållanden dessa förmåner bestått af:

Dagaflöning i land (utöfver den fasta) ... kronor 42,232: 50.
Dagaflöning om bord d:o d:o ... » 33,889: 33.

och inqvarteringsbidrag eller boställe ...... » 35,300: —

Summa kronor 111,421: 83.

eller 4,122 kronor 83 öre mera efter det nya än efter det gamla aflöningssättet.
Förhållandet var emellertid, att enligt den gamla staten
endast med vissa tjenster voro förenade arfvode och boställe och att
således endast den, som erhöll en dylik tjenst, kom i åtnjutande af de
nämnda förmånerna, under det innehafvare af andra tjenstebefattningar
fingo åtnöjas med sill fasta lön. Enligt den nya staten åter får hvar
och en, som inkallas i tjenstgöring, alltid full dagaflöning, hvartill kommer
under tjenstgöring å stationerna inqvarteringsbidrag såsom ersättning för
boställe. Såsom exempel på huru mycket jemnare den på kommendering
beroende aflöningen enligt nya staten faller på löntagarne än enligt den
gamla, må anföras, att under det tjenstgöringsår, från hvilket jag nyss liemtade
mina uppgifter, af 128 officerare 120 på grund af förstnämnda
stat skulle hafva varit berättigade till full dagflöning, då deremot enligt
den senare staten endast 93 officerare egde uppbära arfvode och de
öfriga 27 sålunda icke fingo någon särskild ersättning för tjenstgöring,
som ofta kunde vara lika om icke mera betungande än den som var
förenad med arfvode och boställe. På samma sätt förhåller sig i afseende
på boställena. Under det att nämnda år endast 13 officerare
enligt gamla staten åtnjöto boställen, skulle efter nya staten, utom
dessa 13, ytterligare 48 fått ersättning för att de voro i afsaknad af
boställe. Häraf framgår — synes mig — klart, att ifrågarande på
kommendering och förordnande grundade aflöning genom nya staten
faller jemnare på individerna än hvad förhållandet är efter den gamla
och att följaktligen det nya aflöningssättet är rättvisare än det gamla.
Jag skall dessutom bedja att såsom ytterligare exempel härpå få
nämna, att efter det gamla aflöningssättet utgjorde under oftanämnda
år högsta aflöningen på grund af kommendering, för flaggman 5,400
kronor, men efter det nya uppgår den under enahanda tjenstgöring till
blott 2,295 kronor, utgörande en minskning af 57 procent, och att på
samma sätt minskning kommer att ega rum i högsta aflöningen för
kommendörkaptener af första klassen från 3,364 kronor till 2,018
kronor, eller med 40 procent, och för underlöjtnanter af första klassen
från 1,008 kronor till 701 kronor, eller med 30,5 procent. Fortsätter man
granskningen af den jemförelse emellan huru aflöningsförmånerna utfalla
efter de båda olika aflöningssätten som jag här håller i min
hand, skall man finna liknande förhållande inom hvarje löneklass, att

Tisdagen den 27 Mars.

nemligen en minskning skett i de ifrågavarande på kommendering beroende
högre aflöningsbeloppen, hvilken tillgodokommit dels de fasta
lönerna och dels de löntagare, som icke förut åtnjutit någon särskild
ersättning för sin tjenstgöring.

Man skulle möjligen kunna säga, att något ännu bättre aflöningssätt
både bort kunna astadkommas. Det är möjligt, men jag har uppbjudit
min förmåga utan att finna något, sådant förutsatt naturligtvis
att det bestämda anslaget icke finge öfverskridas. Man kunde visserligen
taga mera af den på kommendering beroende aflöningen och lägga
till den halfva .dagaflöuingen, som kommer att uppbäras af den, liv?!-ken icke är i tjenstgöring, sa att alla finge lika, men jag undrar, om
tjensten skulle vinna derpå, och jag hemställer för öfrigt, huruvida det
kunde anses billigt, att den, som vore fullt upptagen af sin tjenst, icke
skulle hafva större ekonomiska fördelar än den, som för tillfället icke
vore till tjenstgöring inkallad.

Jag anhåller att detta, mitt yttrande, jemte de tabeller och uträkningar
jag här har i min hand och hvarur jag herntat de lemnade
sifferuppgifterna måtte fä åtfölja protokollsutdraget till det Utskott, dit
detsamma kan blifva remitteradt.

Herr TV allenberg: I öfverensstämmelse med hvad förut varit
brukligt i likartade fall, väntade jag att ifrågavarande Andra Kammalens
piotokollsutdrag skulle blifva till något Första Kammarens Tillfälliga
Utskott remitteradt för att deröfver afgifva betänkande, innan
Första Kammaren upptog till pröfning Andra Kammarens beslut om
aflåtande åt underdånig skrifvelse i uppgifvet ändamål.

Vid eu sådan remiss har visserligen eu hvar, och naturligtvis äfven
en chef för ett statsdepartement, rätt att yttra sig och att få sitt yttrande
öfveriemnadt till Utskottet för att derigenom söka öfvertyga detsamma
om hvad som anses bäst att i frågan besluta. Men då chefen
för Sjöförsvars-departementet nu anfört en mängd siffror, så får jaolästa
uppmärksamheteu derpå, att dessa siffror ingenting annat betyda,
än att de visa: att statsutgifterna i och för denna aflöning icke blifvit
mindre genom det nya dagaflöningssättet, än de voro då det förutvarande
aflöningssättet, med fäst lön och tjenstgöringspenningar, tillämpades.
Men om man således med samma eller något större utgift än förut
kommer till ett efter det stora flertalets åsigt mindre tillfredsställande
resultat, så kan ju ändamålsenligheten af den vidtagna förändringen
vara tvifvel underkastad. °

Deri bär nu af Statsrådet medelade upplysningen, att fyratioen sjöofficerare
af hela antalet etthundrafyratio erhållit något mera än ''nio
''procent mindre inkomst efter den nya lönemetoden, rekommenderar jao
trH Utskottets begrundande. Uti eu sådan uppgift lemnad af Herr
Sjöministern ligger åtminstone icke någon styrka i bevisningen för lämpligheten
af det nya aflöningssättet.

Jag skulle helst sett att den nu föreliggande motionen aldrig blifvit
vackt, men när den måste till ompröfning upptagas, så finner Jag den
stå i öfverensstämmelse med den åsigt Första Kammaren redan tydligt
uttalat i frågan om den nya aflöningsmetoden. Såsom Herr Talmannen
behagar erinra sig, förekom i Stats-Utskottets utlåtande N:o 18

jST:o 17.

Remiss afl
Andra Kammarens
beslut
rörande det
nya aflöningssättet
vid
Kongl. flottan.
(Forts.)

X:o 17.

Tisdagen den 27 Mars.

Remiss afl angående Femte hufvudtiteln, eu hemställan under 4:de punkten om
Andra Kam- bifall till Kongl. Maj:ts proposition om utgående af half dagaflomng i
marens beslut vigsa fa]j yid denna Utskottets hemställan var inlagdt följande vilkor:
sZZnsJl- »under uttalande af den förväntan att vidare ändringar eller tillägg uti
sätta vid ifrågavarande aflöningsstater ej må ifrågakomma» Detta förbehåll
Kongl. flottan, skulle val utgöra ett. slags godkännande af detta olycksbringande at(Forts.
) löningssätt och ifall frasen blifvit gillad, skulle aflöningsmetoden anses
vara af statsmakterna för framtiden bekräftad och erkänd såsom den
lämpligaste. Men Första Kammaren förkastade vilkoret, och beslutet
derom fattades utan votering. Första Kammarens åsigt är således
känd, men kommer det oaktadt en ytterligare öfverläggning i denna
fråga att, efter Tillfälliga Utskottets hörande, bär ega rum, sa bör
man låta sig angeläget vara, att man skiljer mellan aflöningsstatens
totalsumma och det nya aflöningssättet.

Understödjande Herr Stråles förslag, att föreliggande protokollsutdrag
måtte remitteras till Första Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1,
anhåller jag vördsamt att detta mitt yttrande måtte få dit åtfölja.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
beslöt Kammaren hänvisa ifrågavarande ärende för vidare utledning
till sitt Tillfälliga Utskott N:o 1; och skulle de i ämnet nu afgifna
yttranden remissen åtfölja.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna memorial
och utlåtande, nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 50, med anledning af erhållen återremiss å Utskottets i memorial
N:o 40 framstälda förslag till voteringsproposition i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Kongl. Majits nadiga. proposition
angående beviljande af statsbidrag för ny tomtregleung i
Strömstad i följd af den staden senast öfvergangna brand;

N:o 51, med anledning af erhållen återremiss å Utskottets i memorial

N:o 41 framstälda förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af statsbidrag för ny tomtreglering i Söderhamn
efter den staden senast öfvergangna brand.

Banko-Utskottet :

X:o 8, i fråga om anslag till en enke- och pupillkassa vid Riksbankens
afdelningskontor och pappersbruk;

X:o 9, i fråga om anslag till eu understödskassa för enkor och
barn vid Riksbankens pappersbruk;

Lördagen den 31 Mars.

N:o 17.

N:o 10, i fråga om inköp af fastighet i Luleå för Riksbankens
dervarande afdelningskontors räkning;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 4, i anledning af väckt motion dels angående ändring af vissa
föreskrifter i Kongl. Maj:ts nådiga stadga om skiftesverket i riket den
9 November 1866 i fråga om skogsliqvider vid laga skiften, dels ock
om förändrade bestämmelser rörande boställshafvares i Kongl. Maj:ts
nådiga kungörelse den 4 Maj 1827 medgifna rätt att uppbära lösen
för boställe vid laga skifte tillerkänd ståndskog m. m.

Kammaren åtskildes kl. 1 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Lördagen den 31 Mars 1877.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

I anseende till Herr Grefven och Talmannens frånvaro fördes ordet
af Herr vice Talmannen.

Justerades 4 protokollsutdrag för den 27 och protokollet för den
23 dennes.

Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse n:o 18, angående stämpelpappersafgiften.

K:o 17.

Lördagen den 31 Mars.

Förslag till
voteringsproposition.

Föredrogs ånyo Stats-TJtskottets den 23 och 27 dennes bordlagda
memorial n:o 47, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande eu punkt af Stats-XJtskottets
utlåtande angående riksstatens Andra hufvudtitel.

Herr Carleson: Vid en granskning af riksdagshandlingarne är
det icke svårt att finna exempel på gemensamma omröstningar, som
förutsätta en mycket extensiv tolkning af 65 § Riksdagsordningen, men
för icke längre sedan än den 2 innevarande månad användes af
denna Kammare en ytterst restriktiv tolkning af samma paragraf för
att afslå en af Stats-Utskottet framstäld och af Andra Kammaren
bifallen voteringsproposition angående ett af Andra Kammaren ensam
beslutadt uppdrag åt Riksgäldskontorets styrelse. Så vida icke tolkningen
af ifrågavarande grundlagsstadgande, hvilket sammanfattar och
förklarar Regeringsformens 69, 70 och 71 §§, skall hemfalla under ett
godtycke, som måste föranleda stora inkonseqvenser och möjligen också
ledsamma förvecklingar mellan Kamrarne, synes det vara nödvändigt,
att Kamrarne antaga och orubbligen vidhålla den regeln, att gemensamma
omröstningar icke få ega rum i andra fall än grundlagen
uttryckligen föreskrifver, hvilken regel framgår såsom korollarium af
den både i 49 § Regeringsformen och 1 § Riksdagsordningen uttalade
grundsatsen, att Kamrarne i alla frågor ega lika behörighet och myndighet.
Betydelsen af de i 65 § Riksdagsordningen använda orden
statsutgifter eller bevillning är sä klart och tydligt gifven, hvad det
förra ordet angår, genom språkbruket, och beträffande det senare genom
hvad Regeringsformen derom stadgar, att någon förklaring i detta afseende
icke behöfves; och hvad vidkommer orden: Riksbankens eller
Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, torde
någon stridighet om deras rätta förstånd sällan kunna förekomma.
Om man i enlighet med grundlagens uttryckliga föreskrift tyder denna
paragraf efter ordalydelsen, är den så tydlig någon lag kan vara. Men
den blir deremot högst otydlig, om man utvidgar ordens egentliga betydelse
och låter till exempel statsutgifter betyda icke blott utgifter,
för statsändamål utan äfven de statsändamål som föranleda utgifter,
icke blott medlet utan ock ändamålet. I förra fallet kan stadgandet
om gemensamma omröstningar tillämpas utan att komma i kollision
med ett annat grundlagsstadgande; men i senare fallet icke, såsom till
exempel då den ena Kammaren bifaller, men den andra afslår någon
med statsutgifter förenad lag efter 87 § Regeringsformen eller en underdånig
önskan eller föreställning enligt 89 §. Skulle alla med frågan
om statsutgift förbundna frågor, hvari Kamrarne stannat i skiljaktiga
beslut, dragas under gemensam omröstning, blefve lätt att till en tom
fras förvandla grundlagens stadgande om de båda Kamrarnes lika berättigande.
Var det, såsom ju antagligt är, omsorg om grundlagens
helgd, som för några veckor sedan föranledde Kammaren att afslå
Stats-Utskottes voteringsproposition om ett af Andra Kammaren fattadt
beslut, så föreställer jag mig, att Kammaren också nu skall vara
angelägen att visa samma omsorg, äfven om dess eget beslut dervid
skulle komma att sitta emellan.

Lördagen den 31 Mars.

N:o 17.

I den nu föreliggande voteringspropositionen innehåller ^‘a-propositionen
två ^ med ordet asamt» förenade satser, och hvardera af dessa
en fråga, på hvilken genom omröstning svar skulle afgifva.?. Stälda
jemte hvarandra, synas dessa frågor eljest icke vara med hvarandra
sammanbundna, men begge hafva, så vidt de varit under Andra Kammarens
pröfning, blifvit af densamma afslagna. Om Första Kammarens
beslut innefattat endast den i senare delen af ja-propositionen ingående
bestämmelsen »att häradshöfding, som hädanefter utnämnes,
skall vara förpligtad att, så snart han fylt 70 år, från sitt embete
afgå» och detta afslagits af Andra Kammaren, så h^de frågan varit
förfallen, och derför att dermed förenats den om att vid 70 års ålder
afgående häradshöfding skall erhålla full pension, kan den väl icke
hafva blifvit föremål för gemensam omröstning. Den ena Kammarens,
af den andra afslagna beslut, att ett regemente eller ett kollegium skall
indragas, är lika kraftlöst ehvad det varit eller icke varit förenadt med
beslutet att vederbörande befattnings innehafvare skulle öfverfiyttas på
indragningsstat eller få någon ersättning, och lika litet kan derom gemensam
omröstning ega rum, som om den ena Kammaren bifallit och
den andra förkastat en allmän lag, förenad med frågan om någon statsutgift.
Det är uppenbart, att, om man anser, att rättigheten att gemensamt
votera om en statsutgift medför rättigheten att votera om det
med utgiften afsedda ändamålet, kan, endast genom att sammanknyta ett
anslag med en fråga, hvarom eljest icke finge voteras, lätteligen dragas
under gemensam omröstning hvilken fråga som helst.

Den, som nu föreligger, är efter mitt begrepp icke af större vigt
än den, hvarom Kammaren genom sitt beslut den 2 Mars nekade att
votera, men den grundsats, hvarpå beror huruvida voteras skall, är en
af de allra vigtigaste för vår statsförfattning, och den kan så felaktigt
tillämpas, att författningen helt och hållet förryckes.

Jag föreställer mig, att man här har att välja emellan att antingen,
i den händelse de båda frågor, som ja-propositionen innehåller,
anses med hvarandra oskiljaktigt förenade, hvilket Kammaren bör hafva
rätt att bedöma, afslå hela voteringspropositionen, eller ock, om de
båda frågorna icke anses oskiljaktigt förenade, utesluta den senare och
votera endast om den förra. Emellertid torde det vara olämpligt att
nu föreslå det ena eller det andra, och i ovisshet om Andra Kammarens
beslut tillåter jag mig att hemställa, att det föredragna ärendet måtte
till Utskottet återremitteras.

Herr von Kock: Då fråga om pensionsrätt åt häradshöfdingarne
förevar till behandling i Kammaren, yttrade jag visserligen mina åsigter
rörande densamma; men jag framstälde icke något yrkande, enär jag
trodde, att man vid denna riksdag helst borde stanna vid afgifvandet
af en opinionsyttring i saken för att derigom för vederbörande departementschef
underlätta framläggandet af en proposition i alldeles enahanda
syftning som innefattas i den af herr Berg väckta motionen.
Jag hade således icke någon anledning att särskilt fästa mig vid
ordalagen i det af herr von Gegerfelt framstälda förslaget, då jag, som
sagdt, icke yrkade bifall dertill. Emellertid blek sistnämnda förslag af
Kammaren gilladt, och då det derigenom gaf anledning till uppställan -

Förslag till
voteringsproposition*

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 31 Mars.

Förslår/ till
voteringsproposition.

(Forts.)

det af den nu föreliggande voteringspropositionen, anser jag mig böra
uttala, huru jag uppfattat detsamma. Jag måste dock medgifva, att
det är något otydligt, och att således den förste talarens yrkande på
återremiss är fullt berättigadt, hvarför jag icke heller vill motsätta mig
detsamma. Men hvad den af honom vidrörda principiella frågan beträffar,
eller huruvida man, då votering skall ske om ett anslag, vid
hvilket ett visst vilkor är fästadt, i sammanhang med sjelfva anslaget
äfven bör votera om vilkoret, så är detta en praxis, som nu sedan 30
eller 40 år tillbaka varit allmänt vedertagen, och man torde väl nu
icke längre vilja bestrida densamma, äfven om så förr skett. Jag tror
icke heller, att det var den förste talarens mening att sätta det i
fråga; om blott sammanhanget mellan de båda punkterna i ja-propositionen
varit klart uttryckt. Om man emellertid ser närmare på innehållet
af desamma, tror jag man måste finna, att sammanhanget dem
emellan är så väsentligt, att de icke gerna kunna skiljas åt, utan
den senare måste uppfattas såsom vilkor för den förra. Den första
punkten innehåller nemligen det föreslagna stadgandet, att häradshöfding
skall erhålla pension efter enahanda grunder som civil embetsoch
tjensteman. Om man nu skulle stanna dervid, så skulle häradshöfdingarne
komma i vida bättre ställning än öfrige tjensteman; ty för
desse har man med rättigheten att erhålla pension förenat skyldigheten
att afgå från tjenstår vid en viss ålder; så är åtminstone efter hvad
jag tror stadgadt i de flesta nya stater. Men en sådan undantagsställning
kan det naturligtvis icke hafva varit meningen att bereda
häradshöfdingarne. Nu fattades detta beslut af Första Kammaren som
det säges på stående fot, och ordalagen blefvo derför icke så väl afväges,
som ensidigt varit och som jag är öfvertygad att den ärade förslagsställaren
under andra förhållanden lätteligen hade kunnat göra. Om
man i stället för ordet »samt», hade insatt orden »dock att» eller »med
vilkor att», tror jag det vi hade undgått hela debatten i dag. Emellertid
har nu, såsom jag hört, förslagsställaren sjelf begärt ordet, och han
torde då komma att uttala, huru hans mening varit i detta afseende.
Jag tror som sagdt, att de båda punkternas innehåll fordrar, att den
senare betraktas såsom vilkor till den förra. Jag tillåter mig icke här
att uttala någon mening om, huruvida icke Riksdagen skulle kunna,
om den finner det i ja-propositionen upptagna beslutet otydligt, förena
sig om att genom dess återremitterande till Utskottet åstadkomma en
förändring i detsamma i syfte att göra det tydligare. Jag tror dock
icke, att det är nödvändigt; utan om den, som uppsatt beslutet, här
uttalar, huru hans mening med detsamma varit, torde man tryggt kunna
tillämpa det så, att den senare punkten anses som ett vilkor till den
förra, Emellertid vill jag icke motsätta mig återremiss, om Kammaren
helst önskar en sådan.

Herr Ekman, Carl: Jag får till en början fullkomligt instämma
med den förste talaren deri, att Kammaren vid godkännandet af en
framlagd voteringsproposition i en fråga, hvarom, enligt grundlagens bud,
bör voteras, måste med noggranhet se till, att icke genom något tillägg
till hufvudfrågan en annan fråga, hvaröfver, enligt 65 paragrafen Riksdags-ordningen,
sådan votering ej får ske, dragés under gemensam om -

Lördagen den 31 Mars.

N:o 17.

röstning. Men jag vågar äfven för min del tro, att det vore lämpligt,
om Kamrarne vid pröfning af ett framstäldt yrkande, hvarå proposition
göres, med noggranhet tillsäge, att icke i ett och samma beslut
två sådana frågor sammanfördes, som egentligen icke egde något samband
med hvarandra, så att det icke måtte komma att åligga Utskottet
att afgöra, huruvida eu fråga, hvaröfver Kammaren fattat ett beslut,
hvilket blifvit af Talmannen med ett klubbslag befästadt, sedermera
bör sönderdelas eller odeladt till gemensam votering för Kamrarne
framläggas. Jag tror, att det ligger stor våda uti, att åt ett Utskott,
hvars åliggande det är att till Kamrarnes pröfning framställa förslag
till voteringspropositioner, inrymma rättighet att, allt efter som åsigterna
inom Utskottet vexla, hos Kamrarne göra hemställan, huruvida
de i fråga om ett af den ena Kammaren fattadt beslut, som med ett
klubbslag blifvit stadfäst, vilja votera öfver detsamma sådant det o förän
dradt föreligger eller sönderdela det i flera. Det förekom visserligen
för några dagar sedan i denna Kammare, att Kammaren återremitterade
två förslag till voteringspropositioner af just denna beskaffenhet,
och jag motsatte mig då icke återremissen, men förklarade, att det
skedde derför, att jag hört, att äfven Andra Kammaren hade beslutat
en sådan, och det blifvit upplyst, att sistnämnda Kammare hade med
flera särskilda klubbslag fattat sitt beslut i samma fråga, som i Första
Kammaren blifvit med endast ett klubbslag afgjord. För att undvika
kollision mellan Kamrarne, ansåg jag mig då icke böra motsätta mig
den yrkade återremissen.

Hvad den nu föreliggande frågan beträffar, hemställer jag, huruvida
det kan vara sannolikt, att de ledamöter af denna Kammare, som
bidragit till Kammarens beslut i frågan, skulle velat göra det, om yrkande
blifvit framstäldt först på den förra delen af punkten och sedan
på den andra. Det är nemligen sannolikt, att Kammarens beslut blifvit
sådant det är just derföre, att dessa båda frågor stå i ganska nära
sammanhang med hvarandra; men genom ett bifall till eu sådan sönderdelning,
som den förste talaren föreslagit, skulle deras mening, som
biträdt Kammarens beslut, just derföre att båda frågorna finge på en
gång afgöras, blifva undertryckt. Jag tror derför, att, om man hyser
sådana farhågor, som den förste talaren vid framställandet af sin anmärkning
uttryckte, man här bör icke vidtaga någon annan åtgärd än att
afstå den föreliggande voteringspropositionen. Det kan måhända taga
sig ganska eget ut, att den Kammare, som utan anmärkning medgifvit,
att proposition framstäldes pa det yrkande, som sedan blef Kammarens
beslut, nu ogillar en på grund deraf uppstäld voteringsproposition
till gemensam omröstning, men jag tror för min del, att detta är bättre
än att, på sätt den förste talaren föreslagit, åt Stats-Utskottet inrymma
rättighet att för Kamrarne framlägga förslag till voteringspropositioner,
som innehålla endast delar af inom Kamrarne fattade beslut. Sådant
bär heller aldrig, skridt jag kan påminna mig, tillförne egt rum, utan
det har alltid varit regel, att Stats-Utskottet i voteringspropositionen
uppstält den ena Kammarens hela beslut emot den andra Kammarens
hela beslut. På detta sätt har Utskottet äfven denna gång förfarit;
och jag tror, pa grund af hvad som hittills af Kammaren godkänts och

Förslag till
voteringsproposition.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 31 Mars.

Förslag till
voteringsproposition.

(Forts.)

vunnit häfd inom Riksdagen, att icke heller någon befogad anmärkning
kan mot ett sådant tillvägagående af Utskottet framställas.

Herr von Gegerfelt: Ehuru jag icke i likhet med en föregående
talare kan tillerkänna den omständigheten, att jag formulerat det förslag,
som sedermera blef Kammarens beslut, en sådan vigt, att min
åsigt i frågan skulle hafva den ringaste betydelse mera än eljest, anser
jag mig dock i nämnda omständighet hafva eu anledning att yttra mig
i föreliggande fråga. Bland de många tvistiga satser, som blifvit uppstälda
angående tillämpningen af stadgandet om gemensamma voteringar,
finnes det en, som väl torde vara alldeles ostridig, nemligen den,
att ingen voteringsproposition kan uppställas annorlunda än att den
innehåller vederbörande Kammares beslut, sådant det blifvit af Kamrarne
fattadt. Af denna min uppfattning följer, att jag hvarken kan
tillmäta Stats-Utskottet rättighet att tolka ett sådant beslut eller ens
medgifva, att Kamrarne sjelfva ega vidtaga eu sådan tolkning_och på
grund deraf göra någon ändring i beslutets ordalydelse. Då nu en
Kammare beslutar en statsutgift med vilkor, att medlen skola användas
på ett visst sätt, eller med något annat förbehåll, skulle det ovilkorligen
vara en stympning och således eu förändring af Kammarens
beslut, om man loge blott den ena delen deraf till föremål för gemensam
omröstning. Också är praxis den och åsigterna ense derom, att
ett vilkor, fogadt vid en anslagsfraga, skall jemte sjelfva anslaget blifva
föremål för gemensam omröstning. Nu uppstår, hvad föreliggande fall
beträffar, den frågan: är den ifrågasatta skyldigheten för häradshöfding
att taga afsked vid 70 års ålder att betrakta såsom ett vilkor för
pensionsrättens beviljande? Jag vågar påstå, att så är förhållandet,
äfven så som beslutet nu är uppstäldt; och jag tror icke, att någon
felaktighet eger rum i afseende på uppställningen, ty om två satser
sammanbindas med ett »samt», betyder det naturligtvis, att dessa båda
satser sta i samband med hvarandra och bilda ett helt, som icke kan
skiljas. Sammanbinder man dem, såsom en talare yttrat, med ett
»dock» eller med ett »med vilkor», så förändras ej derigenom förhållandet,
och i begge fallen är sammanhanget lika tydligt och bestämdt
uttryckt. Om nu den sista punkten i ja-propositionen, som handlar
om häradshöfdingarnes skyldighet att taga afsked, borttages, skulle
häradshöfdingarne in corpore få bättre rätt än föreslaget blifvit och
man sannolikt skulle vilja medgifva dem. De skulle få rättighet till
pension utan deremot svarande skyldighet att afgå vid fylda /O år.
Jag tror icke, att detta kan vara meningen, och icke heller tror jag,
att i ordalagen ligger något, som berättigar ett sådant skiljande mellan
de båda punkterna. Jag skulle för min del helst vilja yrka bifall till
voteringspropositionen, men vill dock icke motsätta mig återremiss, då
möjligen derigenom i ett så granlaga ämne samstämmighet lättare kan
åstadkommas.

Herr Carleson: Den siste talaren yttraue, att af två med ordet
»samt» förenade satser den ena bör anses utgöra ett vilkor för den
andra. Jag tillåter mig erinra honom, att en sådan uppfattning strider
alldeles mot den svenska gramatikens regler. Efter min föreställning

Lördagen den 31 Mars.

NT:o 17.

kan, såsom Kammarens beslut nu är affattadt, den senare delen af Förslag till
ja-propositionen lika litet anses såsom vilkor för den förra, som det voteringhade
varit möjligt att se ett vilkorlighetsförhållande mellan två sådana vroPosi^onsatser
som till exempel dessa: »A skall erhålla pension, och B skall ^ ''

taga afsked vid uppnådda 70 års ålder mot åtnjutande af pension».

Jag vill icke bestrida, att meningen med Kammarens beslut, att häradshöfding,
som hädanefter utnämnes, skall afgå vid 70 års ålder, kunnat
vara att detta skulle gälla endast såsom vilkor för beviljande af pensionsrätter!
för häradshöfding, som efter utgången af innevarande år
erhåller afsked; men jag vägar påstå, att denna mening icke är uttryckt
i Kammarens beslut, sådant det blifvit affattadt, och på anförda
skäl tror jag det är i högsta grad angeläget, att Kammaren omsorgsfullt
ser till, att icke gemensamma voteringar få ega rum i andra fall,
än der de oundvikligen enligt grundlagens bild måste ske. Skulle förhållandet
vara så, att den senare delen af ja-propositionen bör uppfattas
såsom vilkor för den förra, synes mig deraf oundvikligen följa,
att hela voteringspropositionen måste afslås.

Hr Was r n: Jag delar på det högsta de åsigter, som den siste

ärade talaren uttalade i sitt första anförande; men hvad han sista gången
yttrade kan jag deremot icke biträda. Jag tror det vore en af de
farligaste afväga!- vi kunde komma in på, om vi öfverlemnade åt något
Utskott eller åt Kamrarne sjelfva att efter strängt grammatikaliska regler
afgöra, huru vida en del af ett beslut bör anses stå i verkligt sammanhang
med eu annan del af samma beslut eller icke; utan det torde
väl få anses ligga i sakens natur, att det beslut, som blifvit fattadt
med ett klubbslag, också bör betraktas såsom utgörande ett enda beslut.
Grundlagen säger uttryckligen, att, då Kamrarnes stridiga beslut
ej på vederbörligt Utskotts förslag varda sammanjemkade, skola
Kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat. Någon förändring i besluten bör således ej få ske, då de
dragas under gemensam votering, utan skola de vara sådana de förut
af Kamrarne blifvit fattade. Om uti ett af Kamrarne fattadt beslut
i fråga om statsutgifter någonting förekommer, som icke kan räknas
till denna kategori, måste det bero på Kamrarnes egen samvetsgranna
pröfning att afgöra, Jhvilkctdera i hvarje fall är att anse såsom hufvudsak,
och huruvida på grund deraf gemensam votering bör ega rum eller
icke. Att i detta afseende uppställa några allmänna regler, som man
i hvarje fall kan följa—såsom att man endast får votera om medlen
men icke om ändamålet — tror jag icke vara möjligt. För öfrigt är,
efter^ min uppfattning, grundlagens bud i detta ämne icke svårt att
förstå, om man rätt vill läsa detsamma; och derutöfver måste man i
hvarje särskildt fall, som sagd!, lita till Kamrarnes samvetsgrannhet
att pröfva, huru vida gemensam omröstning bör ske eller icke.

Hvad den nu föreliggande frågan beträffa!-, är, efter min uppfattning,
det vilkor, hvarom här är fråga, af den vigt och betydenhet och
närmar sig så mycket karakteren af en lag, att jag måste hylla den
åsigten, att Kammaren gill- rättast, om den förklarar frågan hafva förfallit,
sedan båda Kamrarne om densamma fattat olika beslut. Hvad

Första Kammarens Prot. 1877. N:o 17. 2

N:o 17.

Lördagen den 31 Mars.

Förslag till
voteringsproposition.

(Forts.)

den saken vidkommer, att det är denna Kammare, som fattat ifrågavarande
beslut, kan jag deri icke se något hinder för Kammaren "att
afslå voteringspropositionen; ty detta är en helt annan fråga, och att
i densamma häfda det rätta förfaringssättet, är af stor vigt, äfven om
Kammarens eget beslut dervid skulle komma att lida. Jag anser således,
att Kammaren bör afslå den föreliggande voteringspropositionen.

Herr von Gegerfelt: Sedan, efter hvad nu blifvit upplyst,

Andra Kammaren bifallit den i fråga varande voteringspropositionen,
anhåller jag, att denna Kammare äfven ville bifalla densamma. Då
jag sist hade ordet, sökte jag visa, att det icke gick an att stympa
ett af den ena Kammaren fattadt och med ett klubbslag befästadt
beslut; men ännu mindre anser jag det vara grundlagsenligt att afslå
voteringspropositionen, derför att ett vilkor, sådant som det här i fråga
varande, är fästadt vid samma beslut. Förevarande fråga rör ovilkorligen
en statsutgift för år 1878, och grundlagen stadgar lika ovilkorligen,
att, då Kamrarne fatta stridiga beslut i fråga om statsutgifter,
skall derom gemensamt voteras. Skulle man fästa en sådan betydelse
vid det förhållandet, att ett vilkor är förenadt med anslagets beviljande,
att detsamma borde utgöra skäl för afslag på voteringspropositionen,
skulle deraf följa, att hvarje fråga om anslag, hvari Kamrarne
fattat olika beslut, skulle förfalla, så snart sättet för anslagets användande
jemväl blifvit bestämdt. Jag tror, att detta vore ett mycket
farligt prejudikat, och jag får derför anhålla, att Kammaren ville bifalla
den föreliggande voteringspropositionen.

Herr Carleson: Vid det förhållande, att Andra Kammaren re dan

bifallit voteringspropositionen, lär återremiss till ingenting tjena,
utan Första Kammaren måste omedelbarligen fatta sitt beslut. Nu
synes det, som Kammaren vore benägen att anse den senare delen af
ja-propositionen innefatta ett vilkor vid den förra delen deraf; men då
sådant icke öfverensstämmer med ordalydelsen i beslutet, och detta,
på sätt det blifvit uppstäldt, innefattar till en del någonting, som icke
bör kunna dragas under gemensam votering, får jag, med återkallande
af min begäran om återremiss, för min del yrka afslag å voteringspropositionen.

Herr von K och: Det har något förundrat mig, att den ärade

talaren från göteborgsbänken, som medgaf, att den senare punkten
vore att uppfatta såsom ett vilkor för den förra, dock yrkade afslag
a voteringspropositionen. Att Kamrarne hafva rättighet att fästa
vilkor vid beviljandet af ett anslag, det tror jag också han medgaf,
och jag får då erkänna, att jag icke rigtigt uppfattade skälet, hvarför
han i alla fall ansåg, att voteringspropositionen icke kunde antagas.
Sedan nu upplyst blifvit, att Andra Kammaren gillat i fråga varande
voteringsproposition, ber jag att få instämma i yrkandet, att äfven
denna Kammare måtte bifalla densamma, i synnerhet sedan nu den
ärade förslagsställaren yttrat sin dermed instämmande mening. Han
var visserligen nog blygsam att förklara, att hans uttalande i detta

Lördagen den 31 Mars.

tf: o 17.

afseende icke hade något att betyda; men jag måste dock, så väl derför
att lian formulerat det i fråga varande beslutet som på grund af
hans egenskap såsom embetsman och den ställning han intager inom
Riksdagen, tillerkänna hans uttalande eu ganska stor betydelse, en
åsigt, hvilken jag tror vara delad af de fleste. Jag får således nu för
min del anhålla, att Kammaren ville godkänna den föreliggande voteringspropositionen.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr vice
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels godkännande
af den ifrågavarande voteringspropositionen och dels afslag derå; frarnstäldes
propositioner på dessa yrkanden samt besvarades med blandade
ja och nej; hvaruppå, och efter det proposition på godkännande
af voteringspropositionen å nyo blifvit gjord samt med många så väl ja
som nej, besvarad, Herr vice Talmannen förklarade sig nu funnit ja
öfvervägande.

Herr Carleson begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

«Den, som godkänner den i Stats-Utskottets memorial N:o 47
föreslagna voteringsproposition, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren samma voteringsproposition.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—27.
Nej—22.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den 27 dennes bordlagda
memorial:

N:o 50, med anledning af erhållen återremiss å Utskottets i memorial
N:o 40 framgtälda förslag till voteringsproposition i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående beviljande af statsbidrag för ny tomtreglering i Strömstad
i följd af den staden senast öfvergångna brand; och

_N:° 51, med anledning af erhållen återremiss å Utskottets i memorial
N:o 41 framstälda förslag till voteringsproposition i anledning

Förslag till
voteringsproposition.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 31 Mars.

af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående beviljande af statsbidrag för ny tomtreglering i Söderhamn
efter den staden senast öfvergångna brand; blefvo de i dessa
memorial föreslagna voteringspropositioner af Kammaren godkända.

Anmäldes och bordlädes:

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 9, angående allmänna bevillningen;
äfvensom

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 16, i anledning af väckta motioner dels om ändring i Kongl.
förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, dels ock om upphäfvande af eller ändring i
Kongl. förordningen den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning;

N:o 17, i anledning af väckt motion angående ändring i gällande
stadgande!! om stämningars utställande till första rättegångsdagen af
ting eller sammanträde samt rättssökandes skyldighet att då iakttaga
inställelse;

N:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i 30 Kap. 5 och
6 §§ Rättegångsbalken; och

N:o 19, i anledning af väckt motion om upphäfvande af gällande
bestämmelser angående husförhörs hållande.

Kammaren åtskildes kl. x/d4 e. in.

In lidem
O. Brakel.

Torsdagen den 5 April.

N:o 17.

Torsdagen den 5 April 1877.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades 2 protokollsutdrag för den 31 och protokollet för den
27 sistlidne Mars.

Upplästes ett så lydande läkarebetyg:

Att Herr Kammarherren Fredrik von Strokirch, som lider af kolikplågor,
är urståndsätta att afresa till Stockholm, för att bevista Riksdagen
derstädes, tills vidare under 14 dagar; det varder icke allenast
på aflagd embetsed intygadt, utan äfven med denna min edeliga förpligtelse:
»Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ,» bekräftadt. Jön-^
köping den 4 April 1877.

II. O. Caspersson.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet BankoUtskottets
den 27 sistlidne Mars bordlagda memorial:

N:o 8, i fråga om anslag till eu enke- och pupillkassa vid Riksbankens
afdelningskontor och pappersbruk;

N:o 9, i fråga om anslag till en understödskassa för enkor och
barn vid Riksbankens pappersbruk;

N:o 10, i fråga om inköp af fastighet i Luleå för Riksbankens
der varande afdelningskontors räkning.

N:o 17.

Torsdagen den 5 April.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 27 sistlidne Mars bordlagda utlåtande
N:o 4, i anledning af väckt motion dels angående ändring af vissa
föreskrifter uti Kongl. Maj:ts nådiga stadga om skiftesverket i riket
den 9 November 1866 i fråga om skogsliqvider vid laga skiften, dels
ock om förändrade bestämmelser rörande boställshafvares uti Kongl.
Maj:ts nådiga kungörelse den 4 Maj 1827 medgifna rätt att uppbära
lösen för boställe vid laga skifte frångången ståndskog in. m.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet Bevil
lnings-Utskottets den 31 sistlidne Mars bordlagda betänkande N:o 9,
angående allmänna bevillningen.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet LagUtskottets
den 31 sistlidne Mars bordlagda utlåtande N:o 16, i anledning
af väckta motioner dels om ändring i Kongl. förordningen den 31
Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
dels ock om upphäfvande af eller ändring i Kongl. förordningen
den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets den 31 sistlidne Mars bordlagda
utlåtanden:

N:o 17, i anledning af väckt motion angående ändring i gällande
stadgande!! om stämningars utställande till första rättegångsdagen af
ting eller sammanträde samt rättsökandes skyldighet att då iakttaga
inställelse:

N:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i 30 kap. 5 och
6 §§ Rättegångsbalken; och

N:o 19, i anledning af väckt motion om upphäfvande af gällande
bestämmelser angående husförhörs hållande.

Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10,
angående tullbevillningen; äfvensom

N:o 17.

Torsdagen den 5 April.

Lag-Utskottets utlåtande:

N:0 5 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
an8_aende eganderätt ^till skrift och förordning rörande utsträckt
tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Mai
Ibb7; och

N:o 2i, i anledning af väckt motion om införande i Rättegångsbalken
af ett stadgande angående fatalier bevarande.

Kammaren åtskildes.

In fidem
O. Brakel.