1877. Ändra Kammaren. W:o 51 (Riksdagens protokoll 1877:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877. Ändra Kammaren. W:o 51.

låndagen den 30 April.

KL 7 e. a.

§ 1.

Fortsattes, under Herr vice Talmannens ledning, föredragningen af Angående
Särskilda Utskottets för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition förslag ull
med förslag till utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga utsöhungslag.
författningar utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 2), i anledning af <Forts->
samma nådiga proposition.

§ 117. som närmast i ordningen förekom, äfvensom § 118.

Godkändes.

§ 119 hade följande lydelse:

“Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt,
annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre
förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i
118 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: finnes
ej full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas, huru
medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens
fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran,
hvarför utmätning ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen
å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å
fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna
införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der
infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men
utmätningsförr ättar en ej är behörig att sådant sammanträde hälla,
insände han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet

Andra Kammarens Prat. 1877. N:& Öl. 1

N:o 51.

Måadagen don 30 April, e. m.

Angående öfver utmätningen och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogförslag
till flen som (ierefter vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt. “
ntsöfcmngslay,

(Forts.)

Rörande denna § anförde

Herr Carl Anders Larsson: Jag kan icke rätt förstå stadgandet
i denna §. Det ser nemligen ut, som om meningen dermed skulle
vara, att, då utmätning hos en person skett,'' alla de, som hos honom
ega fordringar, skulle få anmäla sig hos vederbörande, och få med af
det utmätta godset. Men är meningen verkligen sådan, och gäldenären
således, så snart utmätning för en fordran hos honom skett, skall vara
skyldig att på en gång godtgöra alla sina fordringsegare — hvilket
sannolikt högst få gäldenärer förmå — då blir utmätning efter denna
lag detsamma som konkurs. Jag undrar, om detta kan vara meningen;
men af orden: “så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning
ej skett“, tyckes framgå, att äfven innehafvaren af en sådan fordran
skulle vid utmätning få med af det utmätta godset, men efter min
åsigt bör denne, för hvars fordran utmätning icke skett, icke hafva
med köpeskillingen för det utmätta godset att skaffa, utan bör den
delas mellan de fordringsegare, för hvilkas fordringar utmätningen
blifvit gjord. Är åter den senare åsigten den som i paragrafen afses, är
jag nöjd med den, men är det så, att alla fordringsegare, utan afseende
på om utmätning för deras fordringar skett eller icke, skola på eu
gång få anmäla sig och erhålla liqvid, så fruktar jag, att stadgandet
kommer att medföra ett rigtigt strypsystem, hvarmed man skall kunna
taga lifvet af hvilken gäldenär som helst.

Herr Berg: Den anmärkning, Herr Carl Anders Larsson mot nu
föredragna §:n framstält, kan med mera skäl rigtäs mot den nu gällande
lagen i ämnet; och det är just med afseende å det af honom anmärkta
förhållandet, som nu ifrågavarande stadgande blifvit föreslaget. I
17 kap. Handelsbalken, som bestämmer borgenärers inbördes förmånsrätt
till gäldbunden egendom, stadgas tillika att de der bestämda
grunder skola gälla äfven när konkurs icke eger rum. Till följd
häraf hafva olika meningar uppstått huru vida, sedan en borgenär
vunnit utmätning, andra förmånsrättsegande fordringsegare må, utan
att sjelfva hafva fått utmätning, kunna göra anspråk på betalning ur
den utmätta egendomen. Denna fråga är i nu föreliggande förslag,
så vidt jag kan förstå, på ett tillfredsställande sätt löst. Enligt detsamma
fordras, för att kunna göra anspråk på utdelning ur utmätt
lösegendom, att man sjelf deri skall hafva för sin fordran vunnit utmätning
eller ock ega pant- eller detentionsrätt. Det i 119 § föreskrifna
delningsförfarande kommer således ej i fråga i andra fall än då, såsom
det der heter, lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt,
men annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre
förmånsrätt, än utmätningen medför, eller sådant yrkande, som i 11S §
sägs, blifvit inom föreskrifven tid framstäldt, och denna 118 § handlar
endast om det fall att borgenär, som, då lös egendom för annans fordran
utmätes, har panträtt i egendomen, utan att hafva den i handom,

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

eller ock eger rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen
qvar, på sådan grund gör anspråk på betalning ur det utmätta.
Endast i dessa två fall, nemligen då antingen samma egendom blifvit
utmätt för två borgenärer, af hvilka den ene påstår sig ega förmånsrätt
framför den andre, eller ock någon säger sig ega panträtt i eller
detentionsrätt till det utmätta, får således uppehåll med köpeskillingsliqviden
ske. En husvärd, som har rätt att, till säkerhet för utbekommande
af hyran, qvarhålla hyresgästens gods, kan således, när
utmätning deraf sker, komma och göra sina anspråk gällande. Men
någon annan än den, som har utmätning eller sakrätt, har icke någon
talan vid utmätningen, äfven om han eljest har förmånsrätt. Hittills
har emellertid, såsom jag ofvan antydt, i denna sak rådt olika åsigter,
och det har stundom händt, att tjenstehjon eller andra, som haft
tyst förmånsrätt, kommit och velat hindra en utmätning, under förmenande
att de hade bättre rätt än den som vunnit utmätningen,
men enligt förslaget får något afseende å dylika anspråk ej fästas. Detta
framgår tydligen af nu ifrågavarande §, särdeles om den jemföres
med föregående stadganden. Sedan nemligen i 71 § bestämmelse
meddelats angående de borgenärer, som hafva panträtt i utmätt gods
eller rätt att detsamma till säkerhet för sin fordran qvarhålla, heter
det vidare i 72 §: “Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 §
sägs, sig ega förmånsrätt till betalning ur gäldenär egendom, väre
det ej hinder för egendomens utmätande för annan gäld*. Man har
sålunda nu just velat lösa den fråga, som många gånger varit föremål
för tvister, nemligen huru vida någon, som icke har sakrätt i,
men annan förmånsrätt till gäldenärs lösa egendom, må kunna hindra
densammas utmätning för annan gäld; och då det svar man gifvit
på denna fråga synes mig lämpligt och ändamålsenligt, yrkar jag
bifall till Utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Kammaren godkände paragrafen.

§§ 120—127.

Blefvo jemväl hvar efter annan godkända.

Dernäst skedde, i enlighet med hvad Kammaren! förut beslutit,
föredragning af

§ 105, lydande sålunda:

“Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap.
2 § Jordabalken, för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst
eller annan förmån, som åt någon upplåtits att af egendomen utgå;
varde egendomen till försäljning utropad med förbehåll om rättighetens
bestånd. Finnes härvid att någon, som eger bättre rätt, ej
kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall,
derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva,
eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens

Angående

förslag till

utsökning slag.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående
förslag till
utsökning
(Forts.)

innehafvare till auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas å nyo,
utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre,
galle sista försäljningen; i annat fall stånds vid den första fast.

Vid beräkningen huru vida den först bjudna köpeskillingen förslår
åt dem, som ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127,
128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran upptagas till det
belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, å hvilken enligt 121 §
sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.“

Beträffande denna §, vid hvilken reservationer voro anmälda dels
af Herr Berg, med hvilken Herrar W. Stråle och Friherre Wrede
instämt, och dels af Grefve Horn, yttrade

Herr Berg: Denna paragraf har af Första Kammaren blifvit
återremitterad och ehuru det skäl, som i Första Kammaren föranledt
återremissen, icke torde vara fullt tillämpligt här, då 103 § blifvit
af Andra Kammaren bifallen, så tror jag likväl, att till följd af den
återremiss af 104 §, som denna Kammare beslutit, det äfven är skäl
att återremittera denna 105 §, emedan innehållet i paragrafens senare
del till äfventyrs torde få uppflyttas till 104 §,. i händelse den återremiss
af denna paragraf, Kammaren beslutit, skulle föranleda åsyftad
ändring. Jag vågar derföre hemställa, att Kammaren måtte återremittera
jemväl den nu föredragna paragrafen för att tagas under
ompröfning i sammanhang med föregående till Utskottet återremitterade
paragraf.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef paragrafen
till Utskottet återförvisad.

Femte kapitlets öfverskrift föredrogs derefter och godkändes.

Vidare förekom till afgörande § 128, för hvilken Utskottet föreslagit
denna lydelse:

“Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning
influtit, erhålla betalning för fordran, som icke är förfallen och derå
ränta ej skall gäldas före förfallodagen, varde vid fördelningen fordringen
beräknad till det belopp, som, efter en räntefot af fem för
hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen. Skall
utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är
till kapitalet bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad
till sitt kapitalvärde å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen
af lifräntas kapitalvärde skall ske med användande af den dödlighets-
och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande myndighet
sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft, och skola enahanda
grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som,
då rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen
gått förlorad, bör, efter ty särskilt stadgadt är, till rättig -

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

hetens innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes är till beloppet
lagligen bestämdt/*

Efter paragrafens uppläsning begärdes ordet af

Herr Carl Anders Larsson, som yttrade: Denna paragraf
tror jag nästan är overkställbar, hvarföre jag yrkar afslag.

Herr Berg: Jag anhåller endast att få upplysa, att denna paragraf
i sjelfva verket endast är en afskrift af hvad som redan finnes
i nu gällande lag, nemligen den år 1875 antagna. I händelse den
nu föreslagna utsökningslagen kommer att afslås, skulle således i allt
fall nu ifrågavarande stadgande komma att qvarstå, ehuru uti en
annan lag.

Herr Carl Anders Larsson: Det är då så mycket större skäl
att förkasta denna paragraf. Ty hvarföre här inrymma ett stadgande,
som vi redan förut hafva i en annan lag?

Herr Berg: Derföre att den lag, vi fingo år 1875, utfärdades
med tydligt tillkännagifvande, att den skulle hafva sin plats i den
blifvande nya utsökningslagen, måste således, om den nu icke intages
i denna utsökningslag, blifva nödvändigt att, till förekommande af
missförstånd, utfärda en särskild lag, som förklarar, att 1875 års lag
ännu är gällande.

Sedan Herr Carl Anders Larsson tillkännagifvit, att han afstod
från sitt yrkande om afslag, förklarades öfverläggningen slutad; och
blef derefter den förevarande paragrafen af Kammaren godkänd.

§§ 129—13S.

Godkändes.

§ 139 var så lydande:

“Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag,
än i 140 § sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två
månader, sedan kronofogde emottaga de handlingar som i 54 eller
56 § nämnas, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar
emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför utmätning bort
ske, der han ej visar, att borgenär lemnat gäldenär anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som
utmätningsmannen ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör
det, vid äfventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas
i den dagbok, som skall af utmätningsmannen hållas. “

Sedan föredragning skett af denna §, anförde

Angående
förslag till
utsökningslag.
(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. ro.

Angående
förslag till
tsökningslag.
(Forts.)

Herr Lundberg: I denna § stadgas, att utmätning skall

vara förrättad och försäljning af lösegendomen verkstäld inom en
månad sedan stadsfogde emottaga dom eller utslag och fordringsbevis
i hufvudskrift. Men då 40 § af denna lag bestämmer, att försäljning
af utmätt egendom icke får ega rum, innan utslaget vunnit laga
kraft, och då, enligt 179 §, tiden för öfverklagande af öfverexekutors
utslag i de begge nordligaste länen är bestämd till 45 dagar
efter utslagets meddelande, torde deraf följa, att hvad som stadgas i
den nu föredragna paragrafen icke kan ega tillämpning på ett sådant
fall, helst den omständigheten, att ett utslag icke vunnit laga kraft,
ej lärer kunna anses som ett sådant inträffadt hinder, som enligt
paragrafen bör af stadsfogde genast antecknas i den dagbok, hvilken
af honom skall hållas. Stadgandet torde dock kunna tilläggas en
annan betydelse, när fråga är om utslag med kortare besvärstid än
eu månad, då man möjligen kunde anse, att det vore stadsfogdes
skyldighet att utlysa auktion, i afvaktan att före densamma diariibevis
företeddes vare sig af gäldenären derom, att han öfverklagat
utslaget, eller af fordringsegaren, att klagan icke blifvit förd. För
sådant fall vore det väl eu möjlighet att försäljningen på den stadgade
tiden kunde bringas till stånd; och det hade derföre varit ömkligt,
om denna § blifvit så uppstäld, att man deraf kunnat bestämdare
finna, hvad skyldighet och betalnings- eller ersättningsansvarighet
kunde utmätningsman åligga. Men det lärer väl vara förgäfves
hoppas, att någon redaktionsförändring nu skulle kunna ifrågakomma,
till undanrödjande af den olika uppfattning eller det missförstånd,
hvartill denna paragraf kan gifva anledning.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 140 och 141.

Blefvo äfvenledes godkända.

Denna § innehöll följande stadgande:

“Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen
så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma,
att egendomens försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å
landet öfver fyra månader och i stad öfver tre månader från mottagandet
af de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar.1*

Efter det paragrafen blifvit uppläst, lemnades ordet på begäran
till

Herr Treffenberg, som yttrade: I 139 § finner man det ansvar,
som utmätningsman är underkastad, om han underlåter att inom der
stadgad tid verkställa utmätning och, så vidt lösegendom är utmätt, äfven

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

försälja densamma. Deremot har jag förgäfves i detta författningsförslag
sökt uppleta något rum, som bestämmer ansvar för utmätningsman,
i händelse han, då fast egendom är utmätt, underlåter att försälja
densamma inom den tid redovisning för ärendet enligt lag skall
afiemnas.

Då jag förmodar, att detta icke är någon lucka i författningen,
utan att Utskottet nog vetat hvad det gjort, då det i 142 § icke bestämt
något ansvar för den underlåtenhet jag nämnt, skulle jag önska,
att någon af Utskottets ledamöter och helst dess Herr Ordförande
villo nu afgifva en förklaring huru Utskottet tänkt sig detta förhållande;
huru vida Utskottet ansett, att i detta fall •—i händelse nemligen
utmätningsman underlåter att fullgöra sin skyldighet i afseende
å försäljning af utmätt fast egendom — utmätningsmannen skall ansvara
endast såsom för tjenstefel i allmänhet eller om han icke jemväl
bör hafva skyldighet att ersätta det, hvarför utmätning sökt är,
såsom 1835 års författning förmår och hittills blifvit tillämpad.

Det är endast för att få i detta hänseende en autentisk förklaring
öfver lagstiftarens mening, som jag ansett mig böra framställa
denna anmärkning.

Herr Berg: Med anledning af den ärade talarens yttrande, an som

icke tilltror mig att kunna afgifva någon autentisk
förklaring, likväl att få meddela den upplysning, som synes mig framgå
af förslagets ordalydelse och sakens egen beskaffenhet.

I 139 § säges, att, derest ej utmätning blifvit verkstäld och, der
lösegendom af annat slag än i 140 § sägs, tagits i mät, försäljning
deraf skett inom viss föreskrifven tid, soaré fogden sjelf för det belopp
hvarför utmätning bort ske, derest ej vissa uppgifna förhållanden
förekomma. Det behöfves sålunda icke någon vidare utredning; hans
ansvar är tydligt endast derigenom att tiden är förbi.

I den nu förevarande § heter det: “har utmätning af fast egendom
skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder,
hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej må genom
hans vållande fördröjas å landet öfver 4 månader och i stad öfver 3
månader från mottagandet af de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar".
—• Der bestämmes icke någon sådan påföljd, som i 139 § sägs. Det
framgår sålunda efter min uppfattning häraf tydligt, att försummelsen
här bör bedömas såsom ett begånget tjenstefel, och är detta tjenstefel
af beskaffenhet, att det föranleder ansvar och ersättningsskyldighet, så
skall naturligtvis sådan påföljd tillämpas, men det medför icke ovilkorligen
den påföljd, att betala borgenärens fordran, såsom i 139 §
för det der afsedda fäll stadgas.

Herr Treffenberg: Jag vill icke för tillfället inlåta mig på en
undersökning, huru vida den förklaring, som afgifvits af ordföranden i
det Särskilda Utskottet, är nöjaktig. Jag vill endast för Kammaren
konstatera, att, i den händelse denna § skulle antagas, en förändring
verkligen sker i nu gällande lag. Ty Kongl. förordningen den 21
Mars 1835 stadgar i 3 mom.: “är fast egendom utmätt, då skall, med

Angående

förslag till

utsökning slag.

(Forts.)

U:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående

förslag till

utsökning slag,

(Forts.)

iakttagande deraf att första auktionen, om egendomen å landet ligger,
minst två månader före auktionsförrättningen, men, om den är i stad
belägen, minst en månad förut, på redan stadgadt sätt, kungöres, och
att i öfrigt förfares enligt första och andra punkten i Kongl. förordningen
den 18 December 1823, det åligga vederbörande underexekutorer
att foga nödiga anstalter till försäljningen, så skyndsamt, att,
der mer än en auktion blifver af nöden, äfven den andra auktionen
må kunna försiggå, inom sex månader å landet, samt 4 månader i
stad, räknade från det domen eller utslaget till kronofogden eller
magistraten, i omförmälde ändamål, aflemnas; och besörje de, att hvad
af köpeskillingen borgenär tillkommer, hålles honom tillhanda, sist
14 dagar efter köpeskillingens förfallotid, hvilken ej, utan vederbörandes
samtycke, må utställas längre fram än en månad efter försäljningsdagen.
“

Sedermera stadgas i 4 mom.: “Försummar magistrat eller kronofogde
något af hvad nu föreskrifvet är (d. v. s. bland annat,
tiden för försäljningen) och kan ej visa, att borgenär lemnat anstånd
med betalningen, eller att, oaktadt vidtagna lagliga åtgärder till utmätning
och försäljning samt köpeskillingens indrifvande, sådana hinder
dervid mött, som af magistraten eller kronofogden ej förekommas
kunnat, svare då för det, hvarföre utmätning sökt är.“

Häraf är således alldeles tydligt, att, enligt nu gällande stadgande^
kommer kronofogde eller magistrat, som försummat att inom den
bestämda tiden försälja utmätt fäst egendom, att svara för det, som
är utmätt. Blir deremot det nya lagförslaget antaget, kommer kronofogden,
derest han sölar med försäljningen af utmätt fast egendom,
att ansvara endast såsom för tjenstefel i allmänhet, d. v. s. med böter,
utan att i tydliga ordalag är stadgadt, att han äfven skall svara för
det, hvarför utmätning sökt är eller det belopp, hvarå utslaget lyder.

Jag fäster mig icke nu vid huru vida det kan anses med billighet
förenligt, att lagens bestämmelser blifva något mildare i detta fall,
men säkert är, att lagen nu är strängare. Det kan man icke undgå
att inse och erkänna.

Herr Jöns Pehrsson: Jag har svårt att förstå Herr Treffenbergs
anmärkning, att man icke skulle kunna göra någon förändring,
derföre att bestående lag skulle derigenom upphäfvas. Jag tror att,
om förslaget till utsökningslag blir antaget, derigenom i många fall
nu gällande lag ändras. Således kan jag icke finna, att det af Herr
Treffenberg anförda skälet har någon betydelse.

Inom Utskottet har jag ansett, att den i denna § bestämda tid,
inom hvilken utmätt egendom skall försäljas, vore något för lång och
icke medförde all den skyndsamhet, som vore önskvärd, men jag
gjorde likväl icke inom Utskottet något påstående. Jag hoppas, att
Kammaren bifaller §.

Herr Treffenberg: Jag skall be att få yttra några ord till
för att göra för Herr Jöns Pehrsson tydligt, hvarom här är fråga.
Enligt nu gällande lag skall kronofogde, i händelse han underlåter

Måndagen den 30 April, „

N:o 51.

icke blott att i mät taga, utan äfven att försälja st egendom inom
den i lag stadgade tiden, svara för det, hvarför utmätning ar sökt,
d. v. s. han får betala till fordringsegaren utslagets innehåll. Men
om detta lagförslag blir antaget, kan kronofogden, om han blott verkställer
utmätningen inom den bestämda tiden, söla med försäljningen
huru länge som helst, utan att blifva underkastad någon annan påföljd
än att få bota.

För min del anser jag, att 1835 års författning är något för
sträng, och jag tror, att det icke alls är obilligt, om någon mildring
sker. Men jag anser endast, att Kammaren bör veta hvad Kammaren
gör, då den bifaller denna §.

Herr Bergius: Den fråga, som Herr Treffenberg nu väckt, har,
så vidt jag kan erinra mig, icke varit föremål för öfverläggning inom
Utskottet. Men det synes mig, att, om man genomläser §§ 139 och
142, man bör komma till samma slutsats som Herr Berg. I det i §
139 upptagna fall skall fogden svara för det belopp, hvarför utmätning
bort ske, men enligt 142 § skall han endast ansvara för den
skada, som genom försummelsen uppkommit. Jag anser för min del
äfven, att man i afseende å den försummelse, som omförmäles i 142
g, icke gerna bör ålägga en kronofogde ersättningsskyldighet i vidsträcktare
mån än för den uppkomna skadan.

Inom Utskottet anmärkte man, att den ersättningsskyldighet, som
139 § bestämde, vore för sträng, då den innebure skyldighet för fogden
att betala hela det belopp, hvarför utmätning bort ske, jemväl
för det fall att full tillgång hos gäldenären brustit. Men jag tror, att
denna strängare ersättningsskyldighet låter sig försvaras dermed, att
det ofta skulle blifva svårt för fordringsegaren att styrka den skada,
som uppstår genom sådan försummelse, hvarom 139 § handlar.

Deremot tror jag att giltiga skäl saknas för att ålägga den, som
felar mot bestämmelserna i 142 §, så sträng ersättningsskyldighet,
som 139 § bestämmer. Jag anhåller derföre om bifall till 142 §,
sådan den lyder i Utskottets förslag.

Herr Berg: Jag ber endast att i anledning af Herr Treffenbergs

yttrande få fästa uppmärksamheten derpå, att i allmänhet är det ansvar,
som drabbar en tjensteman, hvilken gjort sig skyldig till fel i
tjensten, icke endast inskränkt till böter, utan tjenstefelet kan äfven
dessutom föranleda till ersättningsskyldighet. Har han genom sitt
tjenstefel åstadkommit någon skada, så har han också alltid, för så
vidt jag vet, blilvit dömd att ersätta densamma. Skilnaden mellan
dessa två §§ — den 139 och den 142 — ligger deruti, att i den förra
§ är frågan redan afgjord så till vida att, om tiden för utmätningsiörrättningens
verkställande är förbi, så får fogden sjelf ansvara för
fordringsbeloppet, hvaremot i den §, hvarom nu är fråga, det fordras
en ytterligare utredning, som visar, att genom tjenstefelet någon
skada verkligen uppstått. Har nemligen tjenstefel blifvit begånget,
ligger det i sakens natur, att fogden får ersätta den derigenom uppkomna
skadan.

Angående

förslag till

utsökningslag.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående

förslag till

uts ökningslag.

(Forts.)

Då i frågor sådana som denna ansvaret kan komma att drabba
andra än dem, som förrättat utmätningen, har man ansett, att man
icke borde sträcka ansvaret längre än till ersättande af den lidna
förlusten. Äfven i Kongl. förordningen] den 21 Mars 1885 göres skilnad
mellan de fall, då utmätning ej skett inom föreskrifven tid och då
dröjsmål med försäljning af fast egendom inträffat, ehuru påföljden
är densamma för båda fallen.

I det ena fallet heter det: “Å landet skall kronofogde, inom
tre månader från den dag, då dom eller utslag, hvarå utmätning följa
bör, till honom aflemnas, ej allenast hafva fullgjort sin skyldighet
medelst utmätning, utan ock, då lös egendom, soin bör säljas, är i
mät tagen, hafva verkstält försäljningen deraf samt af försäljningssumman,
så långt den förslår, borgenärs fordran betala, derest borgenär
om utbekommande af betalningen sig anmäler “. Der är således
klart, att, så snart den bestämda tiden är förbi, är betalningsskyldigheten
för utmätningsförrättaren inne, och någon vidare bevisning behöfves
icke. I fråga åter om fast egendom, som blifvit utmätt,
heter det: “Är fast egendom utmätt, då skall, med iakttagande deraf

att första auktionen, om egendomen å landet ligger, minst två månader
före auktionsförrättningen, men, om den är i stad belägen, minst en
månad förut, på redan stadgadt sätt, kungöres och att i öfrigt förfares
enligt första och andra punkten i Kongl. förordningen den 18 December
1823, det åligga vederbörande underexekutorer att foga nödiga
anstalter till försäljningen så skyndsamt att, der mer än en auktion
blifver af nöden, äfven den andra auktionen må kunna försiggå, inom
sex månader å landet samt fyra månader i stad, räknade från det
domen eller utslaget till kronofogden eller magistraten i omförmälda
ändamål aflemnas; och besörje de, att hvad af köpeskillingen borgenär
tillkommer, hålles honom tillhanda, sist 14 dagar efter köpeskillingens
förfallotid, hvilken ej, utan vederbörandes samtycke, må utställas
längre fram än en månad efter försäljningsdagen.“

Här är således icke någon viss tid bestämd, efter hvars förlopp
borgenären kan komma och säga: “nu är tiden ute; gif mig mina
penningar “, utan han skall visa, att någon åt de uppräknade omständigheterna
blifvit af utmätningsförrättaren försummad, innan denne
kan åläggas ansvar eller ersättning. Och i detta fäll, då utmätning behörigen
skett inom föreskrifven tid, men fogden möjligen låtit i afseende å
den utmätta fastighetens försäljning någon försummelse komma sig till
last, synes fogden icke skäligen böra, till och med om någon skada
genom hans försummelse bevisligen icke uppstått, förpligtas till personligt
ansvar för borgenärens hela fordran, utan endast kunna åläggas
att ersätta den förlust, som genom hans förvållande tillskyndats borgenären.

Herr Carl Anders Larsson: I denna punkt måste jag gifva
Herr Trefienberg rätt, ty ingen af oss har tänkt på, att vi genom
denna § skulle upphäfva Kongl. förordningen den 21 Mars år 1835
och att, då fogden eller exekutorn i stad icke inom bestämd tid redovisar,
så blir han sjelf ändå icke skyldig att betala skulden. Månne

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 5i.

det icke just är sålunda man gjort, att de exekutiva målen aldrig
taga slut. Genom bifall till § i dess nuvarande skick skulle man
ställa så till, att en exekutor fick afbörda sig sådana embetsfel med
några få kronor i böter och sålunda skulle man kunna få exekutionsmålen
utdragna och balanserade år efter år. Jag yrkar derföre, att
§ måtte återremitteras, på det att Utskottet måtte uttryckligen sätta
ut, att icke fogden nu mera än förut enligt 1885 års förordning jkan
undandraga sig ersättningsskyldighet.

Angående

förslag till

utsökning slag.

(Forts.)

Herr Treffenberg: Jag får säga, att jag icke blifvit öfverty gad

af det anförande ordföranden i Särskilda Utskottet nyss haft i
fråga om obehöfligheten af att man borde närmare förklara lagförslagets
mening. Här är nemligen alldeles oförtydbart uttaladt uti 1885
års Kongl. förordning, att, ehvad slcada sker eller icke, är kronofogde
eller magistratsperson skyldig att tillhandahålla fordringsegaren beloppet,
i händelse han såsom utmätningsförrättare icke iakttagit hvad
honom i och för utmätningen och försäljningen ålegat.

Jag får bekänna, att det förekommer mig vara rätt kinkigt ätt
alltid bedöma, huru vida någon skada uppkommit eller icke genom utmätningsförrättares
uraktlåtenhet att inom stadgad tid vidtaga försäljningsåtgärder.
Detta är i många fall alldeles omöjligt att bedöma.
Fordringsegaren sjelf vet naturligtvis alltid bäst, hvilken skada, som *
genom dröjsmålet uppkommit, men för domaren är det icke alltid så
lätt att utreda detta.

Jag kommer tillbaka till hvad jag förut yttrat, nemligen att jag
anser 1885 års förordning vara alldeles för sträng. Jag tycker det
kan vara tillräckligt strängt ansvar, om en sådan försumlig utmätningsman
straffas med böter, men ålägges ersättningsskyldighet endast
i det fall, att genom försummelsen skada uppstått.

Jag önskar likväl att, då man skrifver en ny lag, bör den göras
så tydlig att något tvifvel om lagens mening icke kan uppstå, och det
är endast detta jag med min anmärkning åsyftat.

Herr Uhr: En talare, Herr Treffenberg, har mot denna § gjort

en anmärkning och uttryckt den önskan, att vi borde göra klart för
oss hvad vi borde göra, men det oaktadt har han icke sjelf framstält
något yrkande.

Af en af Utskottets ledamöter har jag sedermera hört, att denna
paragraf, på hvilken Herr Treffenberg nu fäst uppmärksamheten, inom
Utskottet icke varit föremål för diskussion, men då det är Utskotten,
som i allmänhet hafva att utreda frågorna, innan de för Kamrarne
framläggas, anser jag det vara bättre att återförvisa punkten till Utskottet,
så att vi må kunna veta, huru vida vi böra bifalla eller afstå
densamma, i stället för att här längre diskutera den. Jag yrkar derföre
återremiss.

Herr Berg: Mig förefaller det, som om de föregående talarnes
betänkligheter härleda sig ifrån någon missuppfattning af den fråga,
som nu föreligger. I 139 § stadgas, att, om utmätningsman under -

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående

förslag till

utsökninqslaa.

(Forts.)

låter att göra utmätning eller försälja utmätt lös egendom inom den
i lagen bestämda tid, så är han, utan vidare, ovilkorligen skyldig att
betala hela det belopp, hvarför utmätning bort ske. Endast derföre
att han icke gjort utmätning i rätt tid eller, om endast lös egendom
blifvit utmätt, densamma försålt, så får han betala borgenären, äfven
om han kan bevisa, att gäldenären icke haft någon egendom eller, att
den utmätta egendomen icke kunnat svara emot den skuld, för hvilken
den blifvit tagen i mät.

Här är likväl en annan fråga. Här har utmätningsmannen gjort
utmätning inom bestämd tid; det har dervid blifvit utrönt att ingen
lös egendom fans att tillgå, utan endast fast egendom, men det kan
möjligen ligga utmätningsmannen till last att han dröjt någon tid
med försäljningen af den utmätta fästa egendomen. Nu är frågan:
Skall han på grund häraf vara pligtig att betala sjelfva skulden eller
blott att ersätta den skada, som må hafva uppkommit derigenom
att försäljningen skett för sent? Enligt förslaget skulle det senare
blifva följden. Utmätningsmannen komme ej att ovilkorligen vidkännas
betalningsskyldighet för hela borgenärens fordran, utan blott ersättning
för den skada han åsamkat borgenären, ty det är ju faktiskt
utredt, att denne, äfven om han fått vänta något på betalningen,
likväl icke gått miste om något af det, som ur egendomen kunnat
utfås. Häraf betingas den skilnad i ansvarsskyldigheten, som eget*
rum i detta fall, emot hvad i 139 § stadgas. Underlåter utmätningsmannen
helt och hållet att inom föreskrifven tid göra utmätning,
kan borgenären derigenom gå förlustig af all betalning, och tages lös
egendom i mät, bör genom dennas försäljning inom viss kortare tid
full liqvid för borgenärens fordran kunna påräknas. Efter den stadgade
tidens utgång måste fogden således betala fordringen, äfven om
han skulle kunna visa, att gäldenären icke hade något att betala med,
och att således, äfven om utmätning inom bestämd tid skett, borgenären
ej kunnat utfå sin fordran.

Har utmätningsmannen deremot gjort utmätning inom stadgad
tid och dervid endast fast egendom kunnat tagas i mät, så har ju
ingen annan skada skett borgenären, än att han, i stället för fyra
månader, möjligen i fem månader eller något längre fått vänta på
liqvid. Skall derföre utmätningsmannen vara skyldig att betala hela
den fordran, hvarför utmätning skett, äfven om det befinnes, att egendomen
icke lemnar full tillgång till skuldens gäldande? och kan
borgenären hafva något giltigt anspråk på ersättning för annat än
den skada, som honom verkligen tillfogats? Och då, såsom jag förut
erinrat, en utmätningsman, lika väl som hvarje annan tjensteman, enligt
allmän lag, är för begånget tjenstefel underkastad ej allenast
straff, utan äfven skyldighet att ersätta uppkommen skada, måtte
väl lagen hafva stadgat allt, hvad som i förevarande afseende lämpligt
och skäligt är. Det må väl vara, att den nu gällande 1835 års
förordning går ännu längre, men om den der stadgade påföljd finnes
vara för sträng, icke är det skäl att längre bibehålla den, och enligt
min åsigt innefattar det en otillbörlig stränghet, om en utmätningsman,
som inom bestämd tid gjort utmätning, skall endast derföre

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

att han dröjt några veckor med försäljning af en fastighet, utan afseende
derå om skada derigenom skett eller ej, vara skyldig att betala
hela den skuld, för hvilken utmätning skett. Jag hemställer, om det
kan vara Herrarnes mening att nu vilja gifva en sådan utsträckning
åt detta ansvarsstadgande, att kronofogden, derföre att han möjligen
försummat att låta uppläsa en kungörelse i någon kyrka och derföre
måst uppskjuta auktionen, skall betala hela fordringsbeloppet? Jag
är öfvertygad att åtminstone den ärade ledamot af Kammaren, som
först framstälde anmärkning mot denna paragraf, icke önskar, att en
sådan tillämpning skall ega rum, och jag hoppas att äfven Kammaren
må dela denna åsigt.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Anders Larsson: Oaktadt allt hvad Herr Presidenten
Berg nu anfört, kan jag dock icke underlåta att hålla med Herr Treffenberg.
Det står, så vidt jag kan se, här i paragrafen icke ett enda
ord om, att utmätningsmannen skall ersätta den skada som kan uppstå,
och ändock är det ju för honom mycket lättare att fullgöra sina
skyldigheter nu, då han icke behöfver hålla mer än en auktion.

Det skulle enligt Herr Bergs yttrande kunna hända, att försäljningen
fördröjdes, derigenom att en kungörelse icke blifvit uppläst
i eu kyrka. Detta förefaller mig underligt, då vi likväl beslutat en
paragraf'', som säger, att sådant icke utgör hinder för försäljning.

Men det kan af det nu föreslagna stadgandet inträffa, att fordringsegaren
drabbas af en förlust, som är lika stor som hela hans fordran.
Om man nemligen tänker sig in i saken, skall man lätt kunna finna
rigtigheten häraf. Om nemligen en fordringsegare sjelf har en utmätning
på sig och får rubb och stubb af sin egendom utmätt och försåld,
derföre att han icke förrän efteråt får de penningar, som
han skulle hafva för sin fordran, så gör ju denna fordringsegare
genom dröjsmålet med försäljningen lika stor förlust som hela beloppet
af den fordran, hvilken utmätningsmannen dröjt med att indrifva,
och det finnes verkligen intet sätt att ens i penningar uppskatta
den skada och förlust, som han derigenom lidit. Men för ett dylikt
fäll lemnar den här föreslagna lagen den sålunda förorättade ingen
godtgörelse, om lagen skulle förändras, såsom Herr Berg yrkar och
Utskottet föreslagit, derhän, att det .fogdarne nu åliggande betalningsansvar
förminskas, och för dem gälle således hädanefter blott den
allmänna ansvarsbestämmelsen för uppsåtligt vållande af skada, som
finnes införd i strafflagen, men då man nu skall få en ny utsökningslag,
der det heter, att alla stadganden rörande denna sak äro på ett
ställe upptagna och sammanförda, och man således borde kunna lita
på, att man går fri, om man uppfyller denna lag, tror jag, att en
äterremiss af paragrafen är behöflig, på det att man må få i densamma
klart och tydligt uttryckt, att kronofogde i det hänseende,
som här är i fråga, är fri från den betalningsskyldighet, hvilken
honom för närvarande åligger.

Angående

förslag till

utsökninuslaq,

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående

förslag till

utsöhningslag.

(Ports.)

Herr Berg: Jag är ledsen att den föregående talaren af mitt
förra anförande trott sig hafva anledning antaga det jag vore ond;
så är emellertid icke förhållandet, men det må ursäktas, om i en sak,
der man tror sig hafva rätt, man någon gång söker varmt försvara
sin åsigt. Att vara varm är dock långt ifrån att vara ond. Jag
respekterar alltid andras öfvertygelse, men anser mig äfven hafva anspråk
på att ej blifva misstänkt för att vilja genomdrifva min annorledes
än med de skäl, som för densamma af mig anföras. I mitt
förra yttrande fäste jag uppmärksamhet på skilnaden deremellan,
om ersättningsskyldigheten för en utmätningsman bestämmes efter beloppet
af den fordran, för hvilken utmätning skett, eller efter den
skada, som genom hans försummelse uppstått; och i min tanke är
denna skilnad ganska väsentlig. I ena fallet, det som afses i 139 §,
kan mycket val hända att alldeles icke någon skada genom ett dröjsmål
uppstått, men endast derför, att utmätning icke inom föreskrifven
tid verkstälts, får utmätningsman betala fordringsegaren. hela det belopp,
hvarför utmätning var sökt, ändå att han kan visa att, äfven
om utmätning i laga tid skett, någon tillgång till gäldens betäckande
icke funnits. Der är det således ej skadan som utmätningsmannen
får ersätta, utan han får på sätt och vis ikläda sig borgensausvåpighet
för fordringen. I de fäll åter som afses i den nu föredragna
142 §, eller då det gäller dröjsmål med försäljning af utmätt fastighet,
der bär utmätning inom föreskrifven tid egt rum, det bär sålunda
blifvit konstateradt, hvilka tillgångar funnos till gäldande af skulden,
och i och med detsamma i hvad män fordringsegaren kunde hafva
att påräkna betalning. Om utmätningsmannen derefter dröjer något
med försäljningen af den utmätta egendomen och till äfventyra genom
detta dröjsmål någon skada uppkommer, måste han vill ej såsom i
förra fallet betala hela fordringen, men ersätta den skada, som han
genom sin försummelse vållat, efter de grunder som i allmänna lagen
stadgas. Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej i utsökningslagen
ansetts nödig, ty man kan väl ej begära att i hvarje särskild lag skall
föreskrifvas hvad som följer af sig sjelf, eller att, om eu tjensteman
begår ett brott eller en försummelse, skall han vara skyldig att ersätta
den derigenom uppkomna skada. Derom stadgas i 6 kap. 1 §
strafflagen, der det heter: “skada som någon genom brott annan tillfogar
skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skedde med uppsåt
eller af vållande". Denna allmänna regel gäller äfven för tjensteman.
Om således en tjensteman genom någon sin försummelse, som i 25
kapitlet strafflagen kallas brott, ehvad den må halva tillkommit af
uppsåt eller vållande, åstadkommit skada, så är han skyldig ersätta
denna skada, och detta gäller äfven för det fall, hvarom i nu föredragna
142 § talas.

I fråga åter om det särskilda fäll som afses i 139 § är det icke
nog med att han får ersätta skadan, ty det kan hända att ingen
skada uppstått, men han får i alla händelser betala fordringsegaren
det belopp, hvarför utmätning blifvit sökt. Detta är skilnaden.

Genom en återremiss anser jag derföre icke annat skulle vinnas, än
att paragrafen finge ett tillägg af innehåll att, i händelse af underlåten -

Måndagen den §0 April, e. m.

N:o 51.

tet att inom föreskrifVen tid verkställa försäljningen, åligger utmätningsman
att ersätta den derigenom uppkomna skada efter ty i allmänna
lagen stadgas.

Då jag emellertid anser olämpligt att i en speciallag införa ett
dylikt stadgande, tillåter jag mig hemställa om bifall till den föredragna
§.

Herr Bergius: Om Kammaren på grund af den diskussion, som
nu egt rum, återremitterade förevarande paragraf, tror jag, att Utskottet
skulle blifva tveksamt om hvad det borde göra. Det torde derföre
vara nödvändigt, att Kammaren, om den beslutar sig för en återremiss,
på samma gång uttalar hvad den åsyftar dermed. Är meningen den,
att för de förseelser, som i denna paragraf omförmälas, lika vidsträckt
ersättningsskyldighet skall stadgas, som för förseelser enligt 189 §,
då kan ea återremiss hafva skäl för sig, men eljest icke. Den talare,
som först yttrade sig, nemligen Herr Treffenberg, vet lika väl som
jag, att om en embets- eller tjensteman begår någon felaktighet, för
hvilken han ådömes ansvar, han äfven, på sätt den näst föregående
talaren utvecklade, dömes skyldig att ersätta den skada, som genom
hans origtiga förfarande kan hafva uppstått. Om nu denna 142 §
stode alldeles enstaka och 139 § icke funnes till, så vore det ju alldeles
gifvet, att, om utmätningsmannen gjorde sig skyldig till en sådan
försummelse, som i 142 § omförmäles, han icke blott vore underkastad
ansvar derför, utan äfven skyldig att ersätta den skada, som
genom hans försummelse uppkommit. Skall derföre en återremiss ske,
måste det vara i syfte att för förseelser mot denna paragraf stadgas
samma ersättningspåföljd, som för förseelser mot 139 §. På de skäl, som
en annan talare förut närmare utvecklat, anser jag emellertid den i
sist nämnda paragraf stadgade påföljd vara alltför sträng för att ide
fall, hvarom 142 § handlar, böra kunna tillämpas, och på grund häraf
får jag fortfarande påyrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Magnus Andersson: Så vida icke Kammaren fruktar för,
att arbete kommer att saknas under den återstående delen af riksdagen,
kan jag icke finna något skäl, hvarföre återremiss af denna
paragraf skall ega rum. Såsom suppleant i det Utskott, hvilket haft
sig uppdraget att behandla detta lagförslag, och der närvarande hela
tiden, kan jag intyga, att icke något förhastadt beslut fattats inom
Utskottet. Herr Uhr yttrade visserligen, det han trodde, att förevaarande
paragraf icke blifvit nog pröfvad af Utskottets ledamöter, och att
derföre en återremiss af densamma icke kunde skada. Detta påstående
måste jag likväl bestrida och på samma gång vill jag nämna, att, då
Utskottet icke fann sig kunna sätta något bättre i stället för hvad
i den Kongl. propositionen blifvit föreslaget, Utskottet ansåg sig böra
godkänna detsamma. Så var äfven förhållandet med denna paragraf,
och jag får derföre på det allvarligaste hemställa, att Kammaren godkänner
densamma. Ty med en återremiss vore ingenting vunnet, då
något bättre icke kan sättas i stället.

Angående

förslag till

utsökningslag,

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående

förslag till

utsökningsl aq.

(Forts.)

Herr Treffenberg: Jag skall endast bedja att få tillägga, att,
efter den förklaring den ärade ordföranden i Utskottet nu senast afgift,
eller att utmätningsmannen i det ena fallet skall ansvara för
fordringens hela belopp och i det andra endast för den skada, som
genom hans försummelse kan hafva uppkommit, jag är fullkomligt
nöjd med denna förklaring. Det är för öfrigt så långt ifrån, att någon
meningsskiljaktighet i denna fråga förefinnes emellan mig och Utskottets
ordförande, att jag tvärtom i sak står på alldeles samma ståndpunkt
som han. Hvad jag emellertid velat framhålla, är det, att, om nu
gällande bestämmelser skulle tillämpas på det fall, som uti förevarande
paragraf afses, påföljden blefve helt annan och strängare än som här
blifvit föreslaget. För min del anser jag denna förändring vara fullkomligt
billig. Något särskildt yrkande har jag icke heller ämnat
göra, utan har endast velat, att frågan skulle ställas på det klara,
och efter de upplysningar, som jag nu erhållit, är jag som sagdt, fullkomligt
nöjd.

Öfverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits så väl på
bifall som återremiss, blef den förevarande paragrafen af Kammaren
godkänd.

§§ 143 och 144 äfvensom sjette kapitlets öfverskrift samt §§
145—152 föredrogos hvar för sig och godkändes.

För § 153 var följande lydelse föreslagen:

•‘Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att
efterlemna känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon,
som häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt,
afviker från orten, utan att borgenären har säkerhet i qvarlemnadt
gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa från orten,
innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för
längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären
återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt under den tid
förbudet gäller. “

Rörande detta förslag anförde

Herr Philipsson: Gällande lag stadgar uti 8 kap. 11 § Utsökningsbalken:
“Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost,
hushyra, skeppslega, eller annat slikt; kåfve borgenär våld att behålla
gods hans till sin säkerhet. Räcker ej godset till, då må Konungens
Befallningshafvande förbjuda honom, att resa från orten, innan han
sin borgenär förnöjt häfver, eller, der jäf i saken är, fullmäktig och
borgen för sig stält: lyder han det ej; gånge derom, som i 1 kap. 9
§ sagdt är.“ Och sistnämnda lagrum lyder sålunda: “Konungens Befallningshafvandes
bud i embetets ärender bör hvar och en lyda: och
ege han makt, der han skäl finner, att lägga vite före, eller låta den,
som tredskas, till sig hemta, eller förbjuda att resa från orten. Reser
han ändå bort; värde hemtad åter, och böte tjugu daler. I dessa och

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

dylika fall, räcke den ene Konungens Befallningshafvande den andre
handen: gör han det ej;,stånde derföre till ansvar/4 Herrarne torde
häraf finna, att det på den tiden icke var så farligt att bryta emot
ett reseförbud, ty straffet var då endast 20 dalers böter. Uti 5 § af
Kongl. förordningen angående förändrade stadganden rörande bysättning
den 10 Juni 1841 bestämdes åter: -Nu söker borgenär förbud å
gäldenär att resa ur stad eller från den ort, der han vistas, innan lian
å borgenärs lagsökning svarat eller rätt för sig gjort; är anledning
att befara det gäldenär viker undan, eller pröfvar Konungens Befallningshafvande
nödigt, att han muntligen höras skall, då må slikt förbud
ej vägras. Reser gäldenär ändock bort, varde återhemtad och,
der borgenär det äskar, bysatt. “ Men en ny förordning, angående
förändrade föreskrifter i fråga om bysättning utkom sedermera den
1 Maj 1868, i öfverensstämmelse hvarmed bysättning skulle få ega
rum i det fall, att gäldenär vid utmätning saknade full tillgång till
gälds betalning och icke med ed styrkte, det han icke egde annan
tillgång. Och vidare heter det i samma Kongl. förordning: -Ej må,
utom i de fall, hvilka i 22 och 29 §§ konkurslagen nämnde äro.
gäldenär bysättas i annan ordning än nu sagd är eller hållas längre
tid än sex veckor i bysättningshäkte/1 Så vidt jag kan finna, har
genom detta stadgande 5 § i 1841 års förordning blifvit upphäfd;
men icke desto mindre föreslås nu i den föredragna paragrafen en återgång
till denna samma 1841 års förordning. Jag kan för min del icke
finna ett sådant förslag välgrundad! Det är icke förenadt med någon
synnerlig svårighet att få ett reseförbud utverkadt. Ofta kan det
meddelas af en ung tjensteman och må hända icke alltid med behörig
urskilning och varsamhet. Och vidare måste jag fästa uppmärksamheten
på, att, då i den förut gällande lagstiftningen man emot öfverträdelse
af reseförbud endast begagnade sig af bysättning, så har man
i den nya lagen, sedan bysättningstvånget blifvit afskaffadt, gått mycket
längre, i det att man nemligen föreslår, att gäldenär, som bryter emot
reseförbud, skall insättas i häkte. Och detta förefaller mig vara högst
betänkligt. “Ej må den, som för gäld bysättes, i nesligt fängelse
hållas", stadgas i utsökningsbalkens 8 kap. § 13, och uppdrages
derigenom eu bestämd skilnad emellan bysättningshäkte och vanligt
häkte. Denna skilnad är deremot icke iakttagen i det föreliggande
förslaget. Vid föregående riksdagar har varit fråga om att utsträcka
förordningens om nya strafflagens införande stadganden om häktning
derhän, att de kunde tillämpas älven på en del fridsbrott; men vi veta
alla, hvilket stort motstånd förslagen i sådant syfte rönt. Bör då icke
med ännu större skäl ett sådant förslag röna motstånd, hvarigenom
en gäldenär, som icke gör sig skyldig till annan förseelse än öfverträdelse
af reseförbud, skulle kunna inmanas i allmänt eller, som nu
gällande lag kallar det, “nesligt* häkte.

Det är i den nu föredragna paragrafen första gången, som föreskriften
om häktning förekommer i förslaget till den nya lagen, och
jag bär derföre ar.sett mig skyldig att här uttala min invändning deremot.
Allra minst har jag kunnat lemna oanmärkt, att man uti
denna paragraf gått tillbaka till en författning, som nu under nio års

Andra Kammarens Prot. IS77. AT:o 51. 2

Angående

förslag till

lits ökning sia g,

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående
förslag till
ntsökningslag.
(Forts.)

tid vant upphäfd. Jag anhåller om återremiss af paragrafen, på det
att de af mig framstälda anmärkningar måtte komma under Utskottets
pröfning.

Herr Berg: Jag vill alldeles icke ingå i något bemötande af den
förre talarens uppgifter om hvad nu gällande lag uti ifrågavarande
hänseende innehåller. Jag ber endast, att Herrarne täcktes taga i
öfvervägande hvad det nu framlagda förslaget stadgar. Ingen af oss
lärer väl vara främmande för de senare tidernas sorgliga erfarenhet
derutinnan, att personer, som häfta i skuld, begifva sig af till främmande
land utan att betala sina skulder i det land, hvilket de sålunda
lemna. Derigenom har det gamla reseförbudet fått en helt annan
betydelse än det förut hade. Det finnes ju för den, som icke erhållit
ett utslag, hvilket kan verkställas på den, som är på väg att emigrera
och må hända redan köpt sig biljett till öfverfarten, ingen annan möjlighet
för utsigten att för sin fordran blifva godtgjord än att erhålla ett reseförbud.
Om nu detta förbud skulle kunna öfverträdas utan annan påföljd
än den i 1 kap. 9 § Utsökningsbalken stadgade, eller 20 dalers böter,
hvilken påföljd naturligen icke kan ådömas någon annan än den, som
finnes qvar i landet, skulle ju hela stadgandet om rättighet att erhålla
förbud för en gäldenär att resa utrikes vara af ingen eller ganska
ringa betydelse. Vill man vinna något i detta afseende, måste man väl
gifva öfverexekutor makt att verkligen kunna hindra gäldenären fråu
att resa. Kan man enligt lag förbjuda honom att lemna riket, men
han det oaktadt reser och således visar att han åsidosätter lagens
bud, skall väl lagen bereda möjlighet att göra sig åtlydd genom att
sätta den trotsande på ett ställe, derifrån han icke vidare kan afvika.
Ty om jag också hemtar honom åter — hvilket icke kan ske utan
betydligt besvär och stora kostnader — och får honom dömd att betala
20 daler, men han sedermera åter kan begifva sig af, ser jag
icke, hvartill stadgandet om reseförbud egentligen skall tjena. Dä
öfverexekutor säger till någon: “du får icke resa11, bör väl denne senare,
om han det oaktadt begifver sig bort, kunna sättas inom lås och bom,
för att urståndssättas att vidare trotsa lagens bud. Ehuru således det
nu föreslagna stadgandet må hända icke öfverensstämmer med nu gällande
lag, vill jag dock påstå, att det öfverehsstämmer med hvad nuvarande
behof kräfver och yrkar på denna grund bifall till paragrafen.

Herr Philipsson: Utskottets ärade ordförande har med mycken
värma försvarat den föredragna paragrafen och dervid påpekat förhållandet
med personer, som bryta emot reseförbud genom att begifva
sig till utrikes ort. Jag ber att härvid få erinra, att med afseende å
sådana lärer väl stadgandet icke få någon allmännare tillämpning, ty
har en person trots reseförbud begifvit sig till Amerika, så lärer han
väl icke blifva återhemtad. Men paragrafen talar nu icke allenast
om utrikes resa, utan äfven om sådana fall, der någon, “som häftar
i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt1*, afviher från
orten. Följaktligen kan detta lagens bud tillämpas på personer som
resa inom riket. I den hittills gällande utsökningsbalken stadgas, att

Måndagen den 30 April, e. m. 19

“den person ej må för gäld bysättas eller qvarhållas, som gods i riket
eger, deraf han gälda och rätt göra kan.“ Men sådant har man icke
i det nya lagförslaget frågat efter.

Den ärade ordföranden förklarade äfven, det han icke ville bestrida,
att den föredragna paragrafen utgör en förändring af hittills i ämnet
gällande lag. Jag tror dock icke, att reseförbudet är af sådan'' betydelse,
att man angående detsamma behöfver ändra gällande lag och
allra minst att man dervid bort skärpa hittills gällande föreskrifter till
den grad, som här skett. Likasom lagen i fråga om bysättningstvånget
innehaller bestämmelser, såsom till exempel om bysättningens verkställande
på borgenärens bekostnad, hvilka innebära en bestämd skilnad
emellan bysättningsfängelse och fängelse på grund af brott, så tror
jag, att man äfven i förevarande fåll borde kunna påfinna något annat
stadgande, i liknande syfte. Här heter det nu i förslaget, att gäldenären
skall inmanas i häkte icke ovilkorligt på grund af lagens bud,
utan endast vilkorligt “der borgenär det äskar.“ Kan det vara lämpligt
att låta verkställandet af en häktningsåtgärd vara beroende af
borgenärs godtfinnande!

Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.

Herr Magnus Andersson: Det torde väl vara alldeles klart, att
den §, som här föreligger, icke är skrifven för ärligt folk, och att man
således icke behöfver frukta för, att den kommer att skada någon,
som handlar rätt, utan att meningen är att förhindra menniskor, som
icke vilja vara ärliga mot sina kreditorer, från att lemna landet. I
närvarande tid, då vi se, huruledes det ena bedrägeriet följer på det
andra och huru den ene efter den andre reser utrikes samt lemnar
sina oordnade handlingar och intrasslade affärer efter sig, vet jag icke,
hvartill det skall tjena att lägga hyende under lasten på sådant folk’
För min del kan jag icke finna något skäl dertill, utan yrkar paragrafens
godkännande.

, Härmed var öfverläggningen slutad. Propositioner gåfvos enligt
de gjorda yrkandena, hvarefter paragrafen af Kammaren godkändes.

§§ 154—159.

Blefvo jemväl godkända.

§ 160 var så lydande:

“Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall
göras skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå
svara blifvit vederparten lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan,
att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege han att den äskade åtgärden
bevilja tills vidare, och intill dess annorledes förordnadt varder, dock
icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.“

N:o 51.

Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)

N:o 5).

Måndagen den 30 April, e. in.

Angående,
förslag till
utsökning slag,
(Forts.)

Beträffande denna § yttrade

Herr Treffenberg: Jag skall blott anhålla att få å nyo ställa
en fråga till Utskottets här närvarande förnämste representant, eller
dess ordförande. I den gamla lagkomité^ och lagberedningensförslag
till utsökningsbalk meddelas under 2 kapitlet bestämmelser om
behandlingen af utsökningsmål och klagan öfver utmätningsmäns åtgärder,
och derefter ansågo desse gamle lagfarne män nödigt tillägga
en paragraf, den 17:de, af följande lydelse: "Vill man, i andra fall,
än nu sagde äro, söka handräckning hos Konungens Befallningshafvande;
äge ock sitt ärende muntligen eller skriftligen föreställa; och der
någon öfver det ärende höras skall, förordne Konungens Befallningshafvande,
huru det ske må.“

Nu är, som vi veta, förhållandet det, att Konungens Befallningshafvande
hittills lemnat handräckning i eu mängd andra fall, än de
i utsökningsbalken uttryckligt uppräknade. Detta har skett med stöd
af denna jas consuetudinarium, som har sin grund i de stadganden,
som förekomma dels i 1 kap. § 1 af nu gällande utsökningsbalk och

dels i 5 kap:s sista § af samma balk. På förra stäliet heter det:

-Konungens Befallningshafvande skall alla utsökningsmål med flit och
omsorg sköta och ingen rik eller fattig i sin rätt uppehålla eller hjelplös
lemna.“ Nu är visserligen min tro, att lagstiftaren här icue afsett
andra mål än rena utsökningsmål och velat ålägga Konungens Befallningshafvande
att sköta dessa mål med flit och omsorg och ingen
hjelplös lemna, likasom det ock är min tro beträffande stadgandet i

11 § af 5 kap. samma balk, som lyder: “Är annat, som fullgöras bör;

må Konungens Befallningshafvande, genom vite, eller häkte, hålla den
dertill, som tredskas, allt som saken dr till1*, att har icke är fråga
om “annatän de fall, då domstolen ålagt någon person, juridisk
eller enskild, att fullgöra något, och att, om denne person tredskas,
Konungens Befallningshafvande då har makt att hålla honom dertill
genom vite eller häkte. Men på denna basis har under tidernas lopp
utbildat sig den praxis, att Konungens Befallningshafvande till stor
fromma för dem det vederbort lemnat handräckning till likt och olikt.
Hvar och en, som varit i tillfälle att taga kännedom om de diarier,
som hos Konungens Befallningshafvande föras, har också sett de oändligt
mångskiftande ärenden, i hvilka handräckning lemnats. Ofta är
förhållandet det, att den, som sökes, lemnar obestridt det påstående,
som göres, och då anser Konungens Befallningshafvande sig böra lemna
handräckning. Ofta åter, då vederparten bestridt ansökningen fastän
på ogiltiga grunder, har Konungens Befallningshafvande ändå och i
de fall, då lagen varit klar, lemnat handräckning, hvilken åtgärd dock,
i händelse den öfverklagats, ofta blifvit upphäfd. När nu i den föredragna
paragrafen står: “Ansökning om qvarstad, förbud eller annan
handräckning skall göras skriftligen'', så vore det min mening att fa
veta, huru vida med orden “annan handräckning" ej menas annat,
än någon af de särskilda arter af handräckning, hvilka förut blifvit i
kapitlet omnämnda. Det är efter min uppfattning af mycken vigt
att få denna saken på det klara, så att man må veta om samma för -

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

hållande får fortgå, som hittills egt rum. Jag för min del anser det
vara alldeles nödvändigt att till detta kapitel göra ett tillägg af ungefär
samma lydelse, som den omnämnda § har i den gamla lagkomité^ och
gamla lagberedningens förslag eller sålunda: “vill man i andra fall1'' etc.

Jag inskränker mig för närvarande till en anhållan om att få
upplysning i det afseende jag omnämnt. I händelse denna upplysning
icke lemnas, skall jag anhålla om ordet å nyo, för att i sådant fall
yrka återremiss i det syfte, att få paragrafen ändrad i den rigtning,
jag nu antydt.

Herr Berg: Eftersom jag blifvit interpellerad, skall jag anhålla
att få yttra några ord till Utskottets försvar, men får på samma
gång bekänna, att detta försvar grundat sig på min enskilda uppfattning,
samt att, enligt denna, jag lägger mycken vigt dervid, att
Konungens Befallningshafvandes liksom andra embetsmäns myndighet
varder behörigen begränsad. En sådan bestämmelse, som den
ärade interpellanten synes åsyfta, enligt hvilken allt, hvad som begäres
hos Konungens Befallningshafvande, skall Konungens Befallningshafvande
äfven vara berättigad att bevilja, anser jag för min del vara
allt för vidt omfattande. Jag tror derföre det vara nödvändigt, att
lagen uppdrager eu viss gräns, inom hvilken Konungens Befallningshafvandes
''myndighet närmare bestämmes. Nu eger Konungens Befallningshafvande
att meddela handräckning i olika rigtningar, nemligen
dels såsom öfverexekutor i utsökningsmål och dels såsom polismyndighet.
Genom nu förevarande lag kan naturligen icke göras någon inskränkning
i den myndighet, Konungens Befallningshafvande i det
senare hänseendet utöfvar, men i afseende på handhafvandet af civila
utsökningsmål måste jag bekänna, att jag anser såsom ett önskningsmål,
att gränsen för Konungens Befallningshafvandes eller öfverexekutors
myndighet noga bestämmes. Att nu åter upptaga ett stadgande, sådant
som den förre talaren föreslog, utan någon närmare begränsning
befarar jag skulle leda derhän, att Konungens Befallningshafvande
deraf kunde taga sig anledning att meddela handräckning angående
snart sagdt, hvad som helst och i vida mer utsträckt omfattning än
med detta stadgande varit afsedt, men följden häraf skulle sannolikt
blifva, hvad hittills icke sällan egt rum, att mången handräckning,
som af Konungens Befallningshafvande blifvit beviljad, komme, om
den samma öfverklagas, att af högre myndighet blifva undanröjd eller
ändrad.

Kan den ärade talaren uppge några andra fall, än de i detta
kapitel omnämnda, i afseende å h vilka Konungens Befallningshafvande
må ega rätt att med handräckningsåtgärder ingripa, så skall jag icke
motsätta mig en återremiss i det af honom angifna syfte. Men att
göra makten så obegränsad, att Konungens Befallningshafvande kan
upptaga till pröfning hvilket ärende som helst, är något, som jag icke
kan gilla.

Herr Treffenberg: Då äfven jag i min ordning blifvit interpellerad
att uppgifva något fall, utöfver de i förslaget förutsedda, för hvit

Angående

förslag till

u''söJcninqslaq.

(Forts.)

N:o 51,

Måndagen den 40 April, e. m.

Angående
förslag till
utså lemnaslaq.

(Forts.)

ket det vore nödvändigt att kafva bestämdt i lagen att och huru Konungens
..Befallningshafvande finge lemna sökt handräckning, så skall jag
anhålla att få hänvisa t. ex. till 12 kap. 1 § Handelsbalken, hvarest
förekommer den gamla bestämmelsen om inlagsfä: “lägger man in hos
annan i förvar guld, silfver, penningar eller annat löst gods; lägge in
med vittnen eller tage bref derå11; så lyder lagens bestämmelse i detta
fäll. Det är, såsom vi veta, sällan som man förfar på detta omständliga
sätt. Det händer ofta, att en person, som står i begrepp att
företaga en resa, lemnar i förvar hos sin granne någon sin tillhörighet,
qvickt eller dödt; han tar icke vittnen med sig och fordrar icke
heller qvitto. När han sedan kommer hem och vill ha sitt gods åter,
kan det hända, att grannen vägrar utlemna det. Egaren går då till
Konungens Befallningshafvande och säger: “så och så är det; N. N.
har under min bortovaro haft min häst i förvar, men vägrar nu att
utlemna den, och jag anhåller derföre att genom Konungens Befallningshafvande
komma i besittning af min egendom. “ Nu kan man
tänka sig två fall, antingen att N. N. uteblir med svar, och då skulle
egentligen Konungens Befallningshafvande, om han ville vara vigtig
formalist, icke taga upp frågan till pröfning, emedan det icke tillkommer
Konungens Befallningshafvande att med den samma taga befattning,
eller ock kommer N. N. med svar och erkänner rigtigheten af
det af sökandet uppgifna förhållandet, men invänder, att han icke
törs återlemna hästen, emedan hans hustru icke vill det. Enligt den
nu föreliggande lagen, sådan som Herr Berg vill tolka densamma, så
skulle i detta fall Konungens Befallningshafvande hänvisa sökanden
att vid vederbörlig domstol utföra sin talan. Konungens Befallningshafvande
kunde icke lemna handräckning, fastän det är alldeles solklart,
att sökanden hade rätt. Är detta rim och reson, mine Herrar?
Skulle detta icke leda till en slags civil lynchlagskipning å la Kalifornien?
Mine Herrar, jag tror, att klokhet och förnuft bjuda oss att se
till att lagen skrifves så, att den vid tillämpningen icke kan tolkas så,
att orimligheter uppstå.

Jag vill äfven anföra ett annat exempel, hemtadt från den tid
jag var landssekreterare i Vesterås län. Det var nemligen i eu landsförsamling
en kyrkvärd, som hade det felet, att han råkade taga sig
något för mycket till bästa och af denna anledning blef afsatt. Han
hade emellertid nyckeln till kyrkkistan i sitt förvar, och denna nyckel
ville han icke på några vilkor lemna ifrån sig. Vederbörande kyrkostyrelse
ingick derföre till Konungens Befallningshafvande med begäran
om handräckning för nyckelns utbekommande. Den afsatte kyrkvärden,
som hördes, förklarade, att han öfverklagat det beslut, genom hvilket
han blifvit afsatt, emedan detta hvilade på olaglig grund, och att han
derföre ville behålla nyckeln, tills i saken blifvit slutligen dömdt. Hvad
skulle Konungens Befallningshafvande under sådant förhållande göra?
Naturligtvis förordna om kyrkokista^ uppbrytande genom kronobetjeningens
försorg. Men enligt den nu föreslagna lagen och Herr Bergs
mening hade det icke gått för sig att förordna om kistans uppbrytande,
utan hade Konungens Befallningshafvande måst hänvisa kyrkostyrelsen
att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra sin talan! Det

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

lärer nemligen icke hjelpa att åberopa sig på landshöfdingeinstruktionen
ty enligt den äro, endast i den ordning författningar och särskilda.
reglementen närmare utstaka, vederbörande kommunala och
kyrkliga myndigheter och tjensteman skyldiga Konungens Befallningshafvande
hörsamhet och lydnad, och det är på goda grunder, som
lagen sålunda inskränker Konungens Befallningshafvandes befogenhet.
Ett tredje exempel. Det förekommer dagligen en hel mängd omsättningar
_ mom de kommunala myndigheterna; den ene afgår från sin
befattning, och den andre tillråder. Den afgående vill icke lemna räkenskaperna
och öfriga papper ifrån sig, och den, tillträdande kan dem
förutan ingenting göra, och det kommunala maskineriet håller rent af
på att afstanna. Hvad säga Herrarne då, om den tillträdande kommer
till Konungens Befallningshafvande och begär att få handräckning
för att få ut alla dessa böcker och papper? Om det nu icke gifves ett
stadgande, ^ som berättigar länsstyrelsen att lemna handräckning, så
måste ju Konungens Befallningshafvande hänvisa vederbörande till domstol,
och hvilket spektakel det skall blifva, inser lätt hvar och en.

Sedan jag hört Herr Ordföranden i det Särskilda Utskottet uttryckligen
förklara, att meningen vore, att i inga andra fall, än de förut
i kapitlet särskildt nämnda, Konungens Befallningshafvande skulle ega
att bevilja handräckning, tror jag, att det är alldeles nödvändigt att
vi taga in den §, jag nämnt, ur gamla lagberedningens förslag. Genom
intagande åt ett sådant stadgande kan väl befaras, att Konungens
Befallningshafvande någon gång skola ingripa i domareembetet,
men detta får genom praxis småningom rättas, och efter hand skall
en stadgad praxis uppkomma, hvilken hädanefter som hittills skall lända
till stor fromma för samhället.

Jag får således anhålla, att § återremitteras i afsigt att få ett
tillägg i den syftning jag föreslagit deri infördt; eller hellre, att en
ny § intages af det innehåll, jag förut nämnt.

Herr Berg: Jag ber endast att få erinra om hvad jag nyss sade.
Jag kan icke frångå min åsigt om det olämpliga deri att genom ett
så generelt stadgande, som det den föregående talaren föreslagit, i
Konungens Befallningshafvandes och öfverexekutors hand lägga en
makt och myndighet, som kan utsträckas, snart sagdt, hur långt som
helst. Jag tog mig också friheten att fästa uppmärksamheten derpå,
att en utsökningslag icke har att bestämma allt, hvad Konungens Befallningshafvande
har att göra. Man skulle lätt kunna utöfver de af
den föregående ärade talaren anförda exempel upprepa några flera, der
Konungens Befallningshafvande genast behöfva ingripa utan att hans
befogenhet dertill finnes i utsökningslagen antydd. Om t. ex. en person
kommer till Konungens Befallningshafvande och klagar att man har
hos honom föröfvat stöld eller mot honom begått annat brott, må väl
Konungens Befallningshafvande vara befogad''att ingripa, men icke är det
i utsökningslagen han skall hemta ledning för sitt förfarande, och lika
litet torde det tillhöra denna lag att meddela bestämmelser för det fa’1,
då någon anmäler att en sak, som blifvit hos annan deponerad, af denne
förskingrats. Finnes åter saken qvar hos den, som uppgifvits hafva

Angående

förslag till

v.tsökninqslaq.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående
förslag till
utsöknirigslag.
(Forts.)

mottagit den, men denne vägrar att utgifva det deponerade, är förhållandet
annorlunda. Till förekommande af sakens förskingring är då
Konungens Befallningshafvande, enligt utsökningslagen5 befogad att bevilja
qvarstad, men är tvist om eganderätten, lärer icke Konungens
Befallningshafvande vara rätta myndigheten att denna tvist pröfva.

På sätt jag förut nämnt skall jag icke motsätta mig eu återremiss
af § för att lägga ännu några §§ till denna, enligt Kammarens mening,
redan nog långa lag, om jag blott får höra att några verkliga
utsökningsmål, hvartill de af Herr Treffenberg uppgifva ej torde kunna
hänföras, må hafva blifvit förbigångna. Jag vågar icke bestrida, att
ju en rik fantasi kan upptänka några sådana fall, och då har jag icke
emot att inrymma äfven dem i lagen, men så länge man blott sägen
“är det något annat som begäres, då skall Konungens Befallningshafvande
upptaga äfven det“, så vill jag icke förorda ett stadgande i
sådan syftning och gifva Konungens Befallningshafvande en så vidsträckt
myndighet, att han skall kunna göra nästan hvad som helst. Jag anser
således för närvarande, att eu återremiss icke kan gagna till någonting.

Herr Treffenberg: Detta är första gången, som jag icke igenkänner
Herr Berg i det svar, han gifvit. Han har talat om “tillgrepp"
och sagt, att det icke är skäl, att Konungens Befallningshafvande får
ingripa dömande i brottmål. De exempel, jag framstälde, voro icke af
brottmåls natur. Jag hade till en granne lemnat min häst till förvar.
Han hade således kommit i besittning af min egendom icke genom
“tillgrepp", utan på fullt rättsgiltig grund. Han hade den i besittning;
och nu vill jag hafva den åter, men då säger grannen — för
att tala med Grefve Sparre — "stopp", utan att uppgifva någon
giltig grund derför. Det är för detta och dylika fäll, jag anser
nyttigt, att Konungens Befallningshafvande hade makt att genast lemna
handräckning och återställa godset till rätte egareu. Enligt Herr
Bergs åsigt, måste deremot den tredskande stämmas till domstol, der
han kunde uteblifva det ena rättegångstillfäliet efter det andra och
plikta första gången 2 kronor och sedan viten af 5, 10 kronor etc.,
men under tiden innehafva och begagna hästen. Otaliga andra, lika
enkla fall kunna anföras, då den grymmaste orättvisa skulle uppstå
genom att länsstyrelsen vore frånkäud rättigheten att sätta egaren i
besittning af sin egendom eller eljest lemna nödig handräckning.

Herr Berg nämnde, att det vore vådligt att tillåta Konungens
Befallningshafvande “att göra allt hvad de vilja". Ja, detta vore en
synnerligen farlig makt, i synnerhet för Konungens Befallningshafvande
sjelfva, och en makt, som jag på det högsta vill undanbedja mig.
Men det finnes något, som reglerar detta förhållande, och detta något
är hvad man kallar sundt förnuft. Det var denna makt äfven 1734
års lag tillerkände domaren genom bestämmelsen att det tilläts honom
att döma efter “landssed, som ej har oskäl med sig“. Det behöfdes
icke alltid skrifveri lag, utan der sådan ej fans, var landssed en giltig
rättsgrund. Om detta nu föreliggande lagförslag går igenom, utan att
någon bestämmelse göres i det syfte, jag omnämnt, skulle jag dock,

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

upprigtigt taladt, icke hysa någon fruktan för följderna, ty, mine
Herrar, verkligheten är så kraftig, att den tar ut sin rätt, vi må
skrifva lagar, huru orimliga som helst. Jag är öfvertygad om, att
lagen nog skall komma att tillämpas såsom allt hittills skett, lika visst
som att efter antagande af 1734 års lag uti 150 år följts den enligt
Herr Bergs mening olagliga praxis, att för fordringsanspråk, som icke
varit grundade på skriftliga fordringsbevis, exekution beviljats, då
gäldenären underlåtit att sig förklara. Men det vore dock väl att
veta, att man hade en skrifven bokstaf att i detta fall åberopa. Jag
skall bedja Kammaren att allvarligt öfverväga min begäran om återremiss
i sådant syfte. Kammaren vet allt för väl, livilka män som
sutto i lagkomitén och den gamla lagberedningen, och att desse män
icke kunde misstänkas för att vilja obehörigen utsträcka de administrativa
myndigheternas befogenhet. Och dock framlade de förslag i det
syfte, jag nu förordat, ett förslag, som ock står i full öfverensstämmelse
med de dråpliga orden i 1 kap. 1 § Utsökningsbalken: “Konungens
Befallningshafvande skall alla utsökningsmål med flit ocli omsorg
sköta och ingen rik eller fattig i siu rätt uppehålla, eller hjelplös
lemna". Det är, som hörde man här bibeln tala.

Herr Berg: Det torde icke vara skäl att längre uppehålla
Kammarens tid med diskuterande af förevarande §. Efter den föregående
talarens senaste yttrande torde Herrarne hafva klart för sig,
hvad frågan gäller. Jag kan icke med samma värme och kraft som
han försvara min åsigt, men jag skall likväl bedja att för densamma
få andraga några skäl.

Det exempel, talaren anförde, nemligen att en person till eu annan
lemnat sin egendom i förvar, men denne senare vägrar att utlemna
godset, tror jag icke vara i förslaget uteglömdt. I 145 § säges nemligen:
“äskar man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och
hvartill man bättre rätt påstår; bar sökanden företett sannolika skäl
för sin talan och pröfvar öfverexekutor det fara är att gäldenären
understicker eller förstör godset; varde då qvarstad beviljad". Häraf
synes alltså, att Konungens Befallningshafvande äfven för det ofvan
nämnda fallet är berättigad att lemna handräckning. I eu annan §,
den 157:de, heter det: “Har man egenmäktigt pantat något till sig
eller skilt annan från det han innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt;
ege öfverexekutor att genast besittningen eller annat förhållande, som
rubbadt är, återställa''1. Äfven häraf torde framgå, att de af talaren
omnämnda fall icke äro i lagen uteglömda. Jag har icke det ringaste
mot eu återremiss, om blott den ärade talaren vill uppgifva några
andra närmare bestämda föreskrifter rörande Konungens Befalluingshafvaudes
befogenhet än den generella, han här föreslagit; men vidhaller
att det skulle vara förenadt med större våda, än man tror,
att åt Konuugens Befallningshafvande lemna en så godtycklig myndighet,
som den, hvartill nämnda generella bestämmelse kunde föranleda;
åtminstone vill jag icke tillstyrka något sådant. Jag har nu icke
vidare att anföra, och om Kammaren återremitterar paragrafen, skall
jag ej underlåta att efter samtal med min gode vän, den förut nämnde

Angående

förslag till

u!s ökning sl ag,

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 Arpil, e. m.

Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forte.)

talaren, söka få honom att närmare förklara hvad han egentligen
åsyftar. Då jag emellertid af hvad han hittills anfört icke funnit
någon ledning för mitt omdöme i detta fall, måste jag för närvarande
yrka bifall till § oförändrad.

Herr Treffenberg: Då ingen efter mig tagit ordet för att förena
sig i mitt yrkande om §:ns återförvisande till Utskottet, anhåller jag,
att Kammaren behagade under en särskild §, i sammanhang med den
förevarande, för sin del besluta följande stadgande: “vill man i andra
fall, än nu sagda äro, söka handräckning hos Konungens Befallningshafvande;
ege ock sitt ärende muntligen eller skriftligen föreställa;
och der någon öfver det ärende höras skalf förordne Befallning
skaf v anden, huru det ske måu.

Ofverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen gaf propositioner,
enligt de meningar som förekommit, så väl på bifall till Utskottets
förslag i oförändradt skick som ock på bifall till samma förslag
med det af Herr Treffenberg yrkade tillägg; och fann Herr vice
Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
meningen. Votering begärdes, i anledning hvaraf en så lydande omröstningsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:

“Den, som godkänner § 160 i Särskilda Utskottets förslag till
utsökningslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren godkänt paragrafen med det af Herr
Treffenberg föreslagna tillägg.11

Omröstningen företogs och utföll med 67 ja mot 39 nej; hvadan
Kammaren besluta enligt japropositionen.

§§ 161—178 samt Sjunde, Åttonde och Nionde kapitlens öfverskrifter
föredrogos derpå, hvar i den ordning, som förut blifvit beslutad,
och godkändes.

§ 179, som dernäst till behandling förekom, hade följande lydelse:

“Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i
fråga om fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af
öfverexekutor såld, eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast
egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär
till Hofrätten i mål från Norrbottens och Vesterbottens län före

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

Uoclcan tolf å fyratiofemte dagen, i mål från Jemtlands, Westernorrlands
och Gotlands län före klockan tolf å tretionde dagen och i mål
från öfriga delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den
dag, då utslaget muntligen afkunnades eller, om det blifvit efter anslag
meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare
tid, som nu är sagd, räknad från auktionsdagen*.

Efter uppläsning af detta förslag, mot hvilket reservation inom
Utskottet afgifvits af Herr Jöns Pehr sson, anförde

Herr Bergius: Efter hvad jag inhemtat, har denna paragraf
blifvit af Första Kammaren återremitterad till Utskottet, emedan bestämmelserna
om tiden för besvärs inlemnande ansågos i viss grad
sammanhänga och bero af de nya bestämmelser, afseende lättnad för
rättsökande genom medgifvande att med posten få tillsända öfverexekutor
handlingar, hvilka möjligen ännu kunna uppå förslag af
Utskottet antagas. Af detta skäl, som jag finner fullt befogadt, anhåller
jag vördsamt om återremiss å den föreslagna paragrafen.

Herr Jöns Pehr sson: Sedan jag förnummit att denna paragraf
blifvit af Medkammaren återförvisad, instämmer jag uti det yrkande
derom, Herr Bergius framstält och uttalar för öfrigt såsom min åsigt,
att den beviljade besvärstiden för aflägsnare delar af landet är för
kort. Jag skall dock icke nu upptaga tiden med denna sak, utan
försöka att inom Utskottet utveckla mina åsigter härutinnan.

Herr Königsfeldt: För min del instämmer jag med dem, som
yrkat återremiss, och fäster uppmärksamheten på att besvärstiden för
mål från Kopparbergs och Yermlands län enligt mitt förmenande bör
bestämmas till 30 dagar, liksom den är föreslagen för de norrländska
länen och Gotland.

I detta yttrande förenade sig Herrar ÖDofsén, Sahlström och Ekman.

Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen blef återförvisad
till Utskottet.

§§ ISO—192 samt Tionde kapitlets öfverskrift och slutligen hela
lagförslagets öfverskrift.

Godkändes.

Derefter företogs till pröfning och afgörande det af Utskottet i
punkten 2 framlagda förslag till “Förordning om nya Utsökningslagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skölp.

§§ 1-7-

Angående

förslag till

utsökning slag.

(Forts.)

Godkändes.

N:o 5i.

Måndagen den SO April, e. m.

Angående
förelag till
utsökning slag.
(Forts.)

§ 8 innehöll följande stadgande:

“Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär
åläggas eller införsel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af
förut meddeladt beslut gäldenären i bysättningshäkte hållas. Förut
meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft".

Rörande ''denna § yttrade

Herr Philipsson: Het är mot sista punkten af denna §, som
jag ber få göra en anmärkning. Hen lyder: “Förut meddelad införsel
upphöre, då nya lagen träder i kraft". Eljest är det väl en allmän
regel att civillag icke eger retroaktiv verkan. Nu är otvifvelaktigt
förhållandet, att mången för närvarande har införsel i annans
lön. Ackord i konkurser hafva kommit till stånd med vilkor att
ackordet skall betalas genom införsel i gäldenärens lön, och äfven i
många andra fall har införsel uti en ganska stor utsträckning blifvit
medgifven. Att nu på en gång draga ett streck öfver alla dessa
lagligen förvärfvade rättigheter synes mig icke välbetänkt, hvarföre
jag hemställer att sista punkten i denna § må utgå.

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre He Geer: Om den
sista punkten i denna § skulle uteslutas, så synes mig att samma
grund också kunde åberopas för uteslutning af den näst föregående
punkten, eller den att gäldenär ej må på grund af förut meddeladt
beslut i bysättningshäkte hållas. Ett uteslutande af denna punkt tror
jag likväl att ingen skulle vilja tillstyrka, och det synes mig att båda
dessa stadganden, som gälla till gäldenärens fördel, böra bibehållas.

Jag hemställer om bifall till paragrafen.

Herr Ola Andersson: Jag skall icke tillåta mig att göra något
yrkande, men vill endast till protokollet nedlägga min protest deremot, att
man genom den tillbakaverkande kraft, man gifvit lagen i detta fall,
upphäfver lagligen förvärfvade rättigheter.

Herr Berg: I fall en meddelad införsel verkligen innefattar någon
lagstadgad förmånsrätt, skulle äfven jag hysa betänkligheter mot införande
i promulgationslagen af anmärkta stadgande. Men införsel
medför icke någon ovilkorlig förmånsrätt vid uppkommande tvister
om bättre rätt borgenär emellan. 17 kap. Handelsbalken, som handlar
om förmånsrätter, innehåller nemligen icke något stadgande, som
medger förmånsrätt för fordran, derför införsel beviljats, framför någon
annan fordran. Hen omständigheten att ett embetsverk åtagit sig att
undan för undan utbetala en viss andel af eu gäldenärs lön till någon
af hans borgenärer grundlägger således icke någon rätt för denne
att, åtminstone vid konkurs, ensam få göra sig lönen till godo.

På dessa skäl anser jag mig kunna yrka bifall till §:n.

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

Herr Philipsson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derå,
att det förefinnes en väsentlig skilnad i afseende å bestämmelsen om
att en gäldenär, som sitter i bysättningshäkte, icke skall der längre
qvarhållas, sedan bysättningstvånget blifvit afskaffadt, och detta nu
ifrågakomna stadgande, som rör tredje mans rätt. Denna rätt grundar
sig på 7 kap. 2 § Utsökningsbalken, der det föreskrifves: “Häfver
den, som för gäld sökes, ej annat att gälda med än årlig lön, eller
viss förläning, gånge ej mer, än hälften deraf, hvarje år i betalning11.
Det är denna §, som, jemte särskilda sedermera utfärdade författningar,
blifvit lagd till grund för de införselbeslut, hvilka hittills blifvit
meddelade. Om också i konkurser, vid tvister om bättre rätt borgenärer
emellan, införsel icke ansetts böra medföra förmånsrätt, så är
dock visst och sant, att i vederbörlig ordning beviljad införsel i flera
fall så tillämpats, att en borgenär, som vunnit denna förmån, varit
tryggad dervid och fått lyfta det belopp, hvarå han erhållit införseln.

Att nu på en gång upphäfva detta, anser jag, för min del, icke
vara rigtigt, såsom innefattande en afvikelse från den allmänna principen
att en ny lag icke bör medföra retroaktiv verkan å förut, under
skyddet af ett rättsinstitut, uppkomna förhållanden.

Herr Bergius: I likhet med hvad en föregående talare yttrat,
anser äfven jag, att införsel icke medför någon förmånsrätt, och att
en äldre införsel följaktligen icke har bättre rätt än en senare meddelad.

Skulle nu, såsom man här yrkat, sista punkten af denna § utgå,
skulle följden blifva den, att, då enligt nya lagen någon införsel icke
vidare får beviljas, den som erhållit införsel på grund af Utsökningsbalkens
stadgande, skulle komma att få bättre rätt, än han förut egde.

Jag yrkar bifall till den föredragna §:n.

Ofverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits, i enlighet
med de yrkanden som blifvit gjorda, godkände Kammaren den
förevarande paragrafen oförändrad.

§§ 9-18.

Blefvo äfvenledes godkända.

§ 19, som derefter föredrogs, var så lydande:

“Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla
följande förändrade lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträdas
skall i följande fall, nemligen:

1 då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren
och anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå
borgenärers kraf;

2 då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända
egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3 då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i

Angående

förslag till

uisölcninqsla.q.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående

förslag till

utsökningslag.

(Forts.)

86 § Utsökningslagen sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången
fullgöra;

4 då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig
eller undanskaffar sina tillgångar.

20 §. Är gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för
öfverträdande af reseförbud, insatt i häkte, då offentlig stämning å
hans borgenärer utfärdas; varde derutur lösgifven, sedan han bouppteckningen
med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse hvad i 19
§ sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva
iakttagit hvad honom efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte
hållas till dess han sådant åliggande fullgjort: uteblifver han, då han
efter kallelse sig inställa borde; varde genast hemtad: afviker han
från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans närvaro
der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för
ändamålet nödig pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte
drabbe i dessa fäll konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer att gäldenär i häkte förvara,
eller att tredskande gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle
det Rättens ombudsman hos Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten
eller domaren, ändå han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss
dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens rigtighet med ed fästa.
Å landet må sådan ed afiäggas inför domaren, der ej ting snart
infäller.

Är gäldenär häktad eller aflägset boende; då må Rätten eller
domaren tillåta honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerne, deras gode män
eller syssloman, de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter,
som af dem äskas: tredskas han; ege rätten eller domaren,
på framställning af Rättens ombudsman, honom förelägga, att det fullgöra
vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den
der ej afslutats genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmärs, vare
gäldenär ej pligtig att för fordran, som blifvit i konkursen godkänd,
eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen
sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det
gäldenären undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare,
uppenbart, att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för
boets utredning och konkurssakens behandling; då skall Rättens ombudsman,
med företeende af gode männens eller sysslomännens derom
afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten
förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest
ej inom tretio dagar borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga
medel för konkurssakens fortsättning äro att tillgå. Meddelas sådant
beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om gäldenärs skyldighet
att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma verkan,
som om saken fortgått.

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga
stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten
eller domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål
förskjutet blifvit. “

Efter uppläsning häraf yttrade

Herr Bergius: I tredje momentet af ifrågavarande 2 paragraf
af konkurslagen stadgas: “då gäldenär, hvilken det varit förelagd t att
gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, underlåtit att inom
föreskrifven tid edgången fullgöra1'', skall han vara skyldig afträda
sin egendom till konkurs. Detta stadgande står således i samband med
86 § Utsökningslagen,_ hvilken blifvit till Utskottet återremitterad,
och detta föranleder mig att jemväl å denna punkt begära återremiss.

Derjemte har jag hört, att 126 § blifvit af Första Kammaren
återremitterad, och vid sådant förhållande tillåter jag mig hemställa,
att så väl 2 § 3 mom. som 126 § måtte varda till Utskottet
återremitterade.

Herr Philipsson: Då 153 § i förslaget till Utsökningslagen föredrogs,
uttalade jag den åsigt, som jag fortfarande vidhåller, att det
vore betänkligt att i lagen införa bestämmelsen om att hälcte skall
tillämpas såsom en påföljd i civila mål, utan att en skilnad införes
mellan detta slags häkte och häkte i brottmål. Jag fullföljer jemväl
denna mening i afseende på alla de §§ i konkurslagen, i hvilka enligt
den o föreslagna nya lydelsen bysättningstvång skall utbytas mot
häkte. Åtminstone hade, enligt mitt förmenande, i den nya lagen
bort inflyta ett stadgande, sådant som 1868 års Utsökningskomité
upptagit i 5 kap. 14 § af dess förslag till utsökningslag, så lydande:
“Då någon i häkte föres efter 13 § eller 2 kap. 17 §, må
han ej föras eller förvaras tillsammans med den som för brott häktad
är, ej heller må något fängsel å honom läggas, der han ej med våld
sätter sig upp emot bevakningen. Lag samma vare då någon: i utsökningsmål
hemtas." Då emellertid min åsigt vid 158 § icke vann
understöd, så kan jag naturligtvis icke med detta yttrande åsyfta att
vinna någon ändring i den nu föredragna paragrafen, utan vill blott
hafva min mening i protokollet antecknad.

Herr Berg: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr Bergius
och instämmer i hans yrkande.

I afseende på Herr Philipssons anmärkning ber jag få erinra, att
häkte redan förekommer såsom tvångsmedel i konkurs och äfven torde
kunna i rättegångsmål såsom vite tillämpas, hvarför det äfven lärer
kunna för nu ifrågavarande fall bibehållas.

Öfverläggningen förklarades slutad. I öfverensstämmelse med det
yrkande, som Herr Bergius framstält, beslöt Kammaren till Utskottet
återförvisa dess förslag till förändrad lydelse af § 2 mom. 3 och §

Angående
förslag till
utsökningslag
(Forts.)

N:0 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående
förslag till
utsökninqslag.
(Forts.)

126 i Konkurslagen, men godkände den förevarande paragrafens innehåll
i öfriga delar.

§§ 20-22.

Godkändes.

För § 23 hade Utskottet föreslagit denna lydelse:

-Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils,
Magistraten eller någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af
öfverexekutor och stadsfogde skolat sättas till utmätningsman, sådan
anordning icke lämpligen kan bringas till stånd samtidigt dermed att
lagen träder i kraft; då må med anordningens genomförande anstå,
efter ty Konungen förordnar; och skall, under den tid anståndet fortfar,
Konungens Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl
för staden och utmätningsmannens befattning, under enahanda ansvarighet
som åligger stadsfogde, utöfvas af Magistraten; dervid följande
särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe
sätta annan, som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och
galle i ty fall för Magistrat hvad i 8 § nya lagen för kronofogde
stadgas.

2. Det i 7 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning,
som af Magistraten sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman mä
af öfverexekutor dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens
utöfning skiljas, skall ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot
af Magistrat vid domstol tilltalad, ege domstolen att om hans afhållande
från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill äro.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad
af Magistraten; och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om
skyldighet för utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla
och handlingar till honom insända, ej ega tillämpning å Magistrat. “

Efter föredragning af detta förslag, anförde

Herr Lundberg: Ehuru denna § lärer blifva af ringa betydelse eller
vinna föga tillämpning, enär i högst få städer eller må hända knappt någon
stad ifrågavarande anordning i afseende å öfverexekutor och stadsfogde
lämpligen torde kunna bringas till stånd samtidigt dermed, att
utsökningslagen träder i kraft, anhåller jag likväl få anmärka, att
paragrafens innehåll, enligt min åsigt, alldeles icke öfverensstämmer
med rigtig uppfattning af magistratens ställning.

Liksom Konungens Befallningshafvande, fastän i 3 kap. 3 § Utsökningsbalken
sägs, att “dröjer Befallningshafvande utan skälig orsak

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

att stalla domen i fullbordan, svare för all skada som deraf tima kan
icke skolat sjelf verkställa en dom, tiar det icke ålegat magistraten
eller ^ borgmästare och råd sjelfve eller annorledes än genom andre
fullgöra utmätning, liksom magistraten icke käft eller egen skyldighet
eller ens rättighet att, oaktadt åliggande ansvarighet derför, verkställa
kronouppböiden, utan sådant bort och bör af underlydande tjensteman
förrättas i enlighet med nyare och äldre författningar, såsom dels de
före ar 1862 utfärdade bevillningsförordningar, som inneköllo föreskrifter
rörande uppbörden, hvilken skulle af stadens kronouppbördsman
i närvaro af en magistratsperson verkställas, dels ock särskild!
Kong!, brefvet den 2 Maj 1690, hvarigenom förordnades, att “magistraten
skulle åligga igenom deras uppbördsman att låta infordra mantalspenningar11
och att “sammaledes skulle med städernas boskapspenningar
blifva förhållet, så att Borgmästare och Råd i städerne förpligtades
att tillhålla veaerbörande uppbördsman icke allenast tidigt medlen att
infordra utan ock dem i rättan tid uti landtränteri klarera och betala
; och föics enligt faststäldt formulär landtränteriets räkning med
icke magistraten utan stadskassören eller stadens uppbördsman. Uti
stadslagen åt år 1618 omtalas väl rådmän och kämnärer såsom uppbördsman,
men i anmärkning till den år 1730 utgifva upplagan deraf
förklaras, att då mera ingen rådman såsom sådan hade befattning
med. uppbörden, utan den förrättades af stadskassören. Hvad angår
utmätning, skulle den enligt stadslagen verkställas alldeles icke af
magistraten eller rådman utan genom dertill särskild! utsedde personer
eller, stads- eller exekutionsbetjenter. Det bär således från uråldrig
tnl icke och säkerligen aldrig tillhört magistraten att sjelf förrätta
utmätning; och skulle väl emot Kougl. förordningen den 30 November
18oo angående godtgörelse för utmätningsförrättningar finnas uppenbart
stridande, om borgmästare och råd någonstädes instälde sig till
verkställande af utmätning. Det lärer följaktligen vara icke blott
oegentligt utan påtagligen origtigt att förklara utmätningsmannabefattning
i någon stad kunna eller skola af magistraten utöfvas, liksom väl icke
bort inskränkas magistratens rättighet att efter godtfinnande utse
underexekutor eller “utmätningsman i sitt ställe11 eller under sig, eller
magistraten i. afseende å denne åläggas vidsträcktare ansvarighet än
magistraten förut haft för sin underexekutors åtgöranden.

I öfverensstämmelse härmed anser jag att, hvad beträffar denna
paragrafs särskilda bestämmelser, den första, eller 1 mom., icke
borde, såsom föreslagits,., innehålla något om Konungens Befallningshafvandes
godkännande, särdeles som dylikt väl åtminstone icke rimligen
kan påfordras, om ifrågavarande uppdrag lemnades åt eu rådman eller,
i likhet med hvad nog nu i rikets större och mindre städer vanligen
rörande utmätning förhålles, åt en särskild tjensteman, som under benämning
ai stadsfogde eller stadsexekutor redan blifvit antagen och uppbär
bestämd lön. Uti detta 1 mom. borde derföre liksom uti inledningen
till paragrafen vidtagas väsentlig förändring; och hvad angår 2
inom. synes detsamma, såsom grundadt på origtig förutsättning, böra
alldeles utgå. Äfven 3 mom. torde, så till vida som, oaktadt

Ändra Kammarens Prof. 1877. N:o Öl. q

Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den SO April, e. m.

Angående

förslag till

utsökningslag.

(Forts.)

derigenom gjorda undantag från hvad stadgas'' i 10 paragrafen af
utsökningslagen, Konungens Befallningshafvande på grund deraf skulle
ega utöfva någon domaremyndighet, i afseende å magistrat böra desto
hellre ogillas, som sådant, utom den större tillämpligheten härå af de
skäl jag förut anfört mot godkännande af nämnda paragraf, väl måste
vara oförenligt med magistratspersonernas egenskap af domare, till
följd hvaraf magistraten i fråga om ansvar för hvarje em betsförbrytelse
jemväl beträffande exekutionsåtgärder lyder under öfverrätt.

Om något ändamål kunnat vinnas med denna paragrafs återremitterande
till Utskottet, skulle jag derom anhållit, men då den redan
af Första Kammaren bifallits, och jag, såsom jag vid början af
mitt anförande nämnde, anser den i tillämpningen blifva af ringa betydelse,
afstår jag från framställande af något yrkande efter att, på
sätt nu skett, hafva uttalat min åsigt i frågan.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände paragrafen.

Förordningsförslagets öfverskrift blef äfven godkänd.

Slutligen föredrogs punkten 3, deruti Utskottet hemstält:

att Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående stämningsmän
måtte af Riksdagen godkännas.

Berörda nådiga förslag var så lydande:

“Förordning angående stämningsmän.

1 §•

Å landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män
att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut,
så ock verkställa delgifning, som i utsökningsmål förekommer. Dessa
stämningsmän gånge inför Rätten ed, att de redligen och utan försumlighet
skola de delgifningsärenden uträtta, som dem uppdragna
varda.

2 §•

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsman
utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

3 §•

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
i Rättegångsbalken om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgifningen
blifvit så verkstäld, som intyget innehåller.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879.“

Måndagen den 30 April, e. m.

N:o 51.

I anledning af Utskottets ifrågavarande hemställan, yttrade

Herr Jöns Pehrsson: Inom Utskottet var jag icke med om
detta lagförslag, åtminstone icke i det skick det nu föreligger. Efter
de upplysningar jag inom Utskottet inkemtade anser jag det nemligen
icke komma att leda till något egentligt resultat. Skulle det nemligen
blifva så, att domaren skulle ega att ålägga hvem han behagar att
vara stämningsmål tror jag att man på intet vilkor borde antaga ett
sådant förslag. Inom Utskottet försäkrade man emellertid, att något
sådant icke vore meningen, utan att det skulle vara beroende på hvars
och ens fria vilja att åtaga sig en sådan befattning eller icke, men
jag tror icke att det då kommer att blifva någon som vill åtaga sig det;
och då författningen sålunda icke kommer att leda till det afsedda
ändamålet och icke har något samband med de öfriga förslag Utskottet
framlagt, utan är fristående för sig, anser jag det varaÖbäst
att nu afstå denna lagen.

Jag har icke i Utskottet reserverat mig mot förslaget, emedan
jag icke anser hela saken vara så synnerligen vigtig; men jag har ansett
mig bär höra uttala min åsigt ”i frågan. Det enda, man med detta
förslag vill vinna, vore att dessa stämningsmän skulle ega laga vitsord,
så ^ att eu svarandepart då icke längre skulle kunna komma med
den invändningen, att han icke fatt del af en lagsökning eller en stämning;
men jag tror att samma ändamål kan vinnas äfven genom andra
trovärdiga personer, som betjena allmänheten. Jag framstälde äfven
inom Utskottet det förslaget, att ifrågavarande uppdrag kunde öfverlemnas
åt fjerdingsmännen; och den tanken vill jag nu äfven framställa
för Kammaren, om den skulle anses förtjena något afseende.

Jag yrkar emellertid utslag å den nu föredragna punkten.

Hen Beigius: I motsats till den föregående talaren anser ja"
denna förordning vara af stor vigt. Med anledning deraf att flere af
Kammarens ledamöter enskildt yttrat tvifvelsmål .huru förordningen
bör tolkas, tillåter jag mig nämna, att meningen icke är att man skall
vala tvungen att för stämningars delgifvande anlita dessa stämningsmän,
utan endast att, om de anlitas, de hafva det vitsord, som oraförmäles
i 3 §, der det stadgas, att "intyg af två stämningsmän, emot
hvilka ej föiekommer jäf, som i Rättegångsbalken om vittnen sägs,
galle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstad, som intyget
innehållerFör några år tillbaka, då lagsökningsmålens antal var
betydligt, var det högst vanligt att den, som lagsöktes, underlät att
förklara sig, men i stället besvärade sig i hofrätt, der han helt enkelt
förnekade att hafva fått del af lagsökningen, oaktadt den verkligen
blifvit honom delgifven. Detta hade till följd att hofrätten i allmänhet
antingen förklarade målet tvistigt eller återförvisade det till Konungens
Befallningshafvande. Man lyckades sålunda att draga ut på tiden
med afgörande af de mest klara fordringsanspråk. Till förekommande
af dylika olägenheter för fordringsegare anser jag denna förordning
med allt skäl böra antagas. Något hinder lärer ej heller i min tanke

Angående
förslag till
utsökning slag*
(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 30 April, e. m.

Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)

mota för att få personer att åtaga sig dessa befattningar. Jag yrkar
bifall till Utskottets förslag.

Herr Berg: Jag är helt och hållet förekommen af den föregående
talaren. Jag kunde således helt enkelt instämma med honom, men
jag vill dock ännu en gång betona olägenheterna af att vi sakna en
sådan lag, som den hvilken här blifvit föreslagen. Såsom bekant,
fordras vid många tillfällen enligt gällande lag att man skall ingifva
bevis att stämning eller lagsökning blifvit deigifven. Någon annan
utväg härför finnes icke, än att man tager intyg af två personer att
delgifningen egt rum, och, då någon invändning icke göres deremot,
godkännes detta intyg. Men när målet sedan kommer till högre
rätt, inträffar ej sällan att den stämde eller lagsökte nekar att han
fått del af stämningen eller lagsökningen, och de två personernas intyg
blir utan betydelse, såsom icke med ed styrkt. Hofrätten utställer
då målet till kommunikation, och för att den, som ifrån början
anhängiggjort målet, skall få sin talan pröfvad, måste han låta anställa
vittnesförhör med de två personer, som intygat delgifningen, och först
sedan denna på sådant sätt blifvit styrkt, kan öfverrätten ingå i pröfning
af saken. All denna tidsutdrägt skulle kunna undvikas, om det
funnes personer, hvilkas vitsord vore att anse såsom fullt bevis, derest
icke motsatsen ådagalades, och då detta kan ernås genom antagandet
af föreliggande förslag, hvilket för öfrig! icke är något påfund af nya
lagberedningen utan redan af .föregående lagkomitéer blifvit framlagdt,
får jag yrka bifall till detsamma.

Herr Jöns Pehr sson: Jag skall visst icke hålla strängt på mitt
yrkande om afslag å denna förordning, men jag vill ännu en gång fästa
uppmärksamheten uppå, att det torde blifva rätt svårt att finna några
personer, som på frivillighetens väg komma att åtaga sig ifrågavarande
befattning. Det, som med förslaget egentligen åsyftas, vinnes således
icke, och jag skulle gerna se, om det kunde uppnås på något annat
sätt. Då jag emellertid icke kan inse, huru detta skall låta sig göra,
så vill jag, som sagdt, icke hålla strängt på mitt yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits så väl
på bifall som afslag, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 64, i anledning af Kong!. Maj:ts
nådiga proposition angående beviljande af ett låneunderstöd för sänkning
af sjöarne Hjelmaren och Qvismaren; samt

Lag-Utskottets utlåtande N:o 32, i anledning af väckt förslag om
ändring i 32 § af Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862.

Måndagen den 30 April, e. m.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 3.

På framställning af Herr vice Talmannen beslöts, att Bevillningsutskottets
memorial Nås 11 och 12, innehållande förslag till voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deruti Kamrarne fattat stridiga
beslut, skulle i Kammarens nästa sammanträde till behandling förekomma
framför de öfriga ännu oafgjorda ärenden, som redan blifvit
två gånger bordlagda.

§ 4.

Herr Hans Larsson i Flästa erhöll, på derom anmäld begäran,
ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar från och med denna
dag, i anledning af sjukdomsfall inom hans familj.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. V4 11 e. m.

In fidem

Gustaf Westdahl.

An dr

Kammarens Prot. 1877. N.

Öl.