1877. Andra Kammaren. N:o 8 (Riksdagens protokoll 1877:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877. Andra Kammaren. N:o 8.

Fredagen den 16 Februari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Stats-Utskottets utlåtanden Näs 10—12; samt

Lag-Utskottets utlåtanden Nås 4—7.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga skrifvelse med öfverlemnande af förteckningar öfver de för
statsverkets räkning utarrenderade egendomar; samt

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 8, i anledning af väckta motioner om ändring af 2 kap. 2 §
strafflagen; och

N:o 9, i anledning af väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen.

§ 3.

Herr A. P. Danielsson erhöll, på derom anmäld begäran, ledighet
från riksdagsgöromålen under 4 dagar från och med morgondagen.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. !/4 3 e. m.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 8.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om förhöjning
af arfvodet för
Riksgäldsfullmåktige.

Lördagen dcu 17 Februari.

Kl. ''/, 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 10 i denna månad.

§ 2.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 10, angående Riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit sedan början af
1876 års riksdag.

I punkten 1 hade Utskottet, beträffande af Riksdagens senast församlade
revisorer gjord framställning om förhöjning af arfvodet för
fullmäktige i Riksgäldskontoret, hemstält:

att berörda framställning ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Mot detta förslag va*, enligt anteckning å utlåtandet, reservation
inom Utskottet afgifven af Herrar Carl Ifvarsson, P. O. Hörnfeldt,
Jöns Rundbäck, O. B. Olsson, Jan Andersson, Jonas Andersson och
Sven Nilsson i Efveröd.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde

Herr Adl er sparre: Jag ber att få yttra några ord med anledning
af detta Stats-Utskottets betänkande. Det synes otvetydigt, att
majoriteten inom Utskottet icke varit belåten med senaste statsrevision,
med dess arbete, yrkanden och framställningar. Det finnes
snart sagdt icke ett enda ord i revisorernes berättelse, som blifvit af
Stats-Utskottet godkändt; icke någon af revisorernes framställningar
har synts Utskottet vara rigtig. Detta bevisar visserligen något, men
det bevisar alldeles icke, åtminstone att döma efter hvad af Utskottet
blifvit anfördt, att majoriteten inom Utskottet haft rätt och revisorerne
orätt.

Hvad den nu förevarande punkten beträffar, så tror jag att ingen,
som med oveld läser revisorernes framställning, kan säga, att
revisorernes yttrande i detta afseende saknar skäl. Jag anser, att de
framfört ganska goda skäl för sin åsigt. Det var uteslutande med
hänseende till de fullmäktige i Riksgäldskontoret, som hafva sina hem
i aflägsna landsorter, och hvilka till följd af detta sitt uppdrag måste
större delen af året vistas i hufvudstaden, långt bort från sina hem,
som revisorerne ansågo, att de nuvarande arfvodena voro alltför knappa.

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

Detta syntes revisorerne så mycket mer påfallande vid jemförelse
mellan berörda arfvoden och dem, som tilldelas Riksdagens fullmäktige
i Riksbanken. Jag anser väl, att den föredragna punkten
icke är af någon större vigt, men jag har ändock icke velat underlåta
att med några få ord yttra, att jag, för min del, fortfarande
anser, att revisorernes framställning icke varit utan befogenhet. Jag
vill, såsom jag sade, medgifva, att hvarken den nu föredragna eller
efterföljande punkter i detta utlåtande förtjena någon större tidspillan.
Men jag vill tillägga, att om samma majoritet kommer att
regera i Utskottet, när berättelsen om revisionen af statsverket kommer
under pröfning, så förtjena^ Utskottets utlåtande ett grundligare
nagelfarande, än jag nu anser nödigt. Jag har blott velat göra denna
förklaring, och har intet yrkande att framställa.

Herr Stråle: Det må väl vara sant, som den siste värde talaren
nyss yttrade, att nu föreliggande fråga, i och för sig betraktad,
icke eger någon större betydelse, och för den händelse att Utskottets
förslag blifvit utan diskussion bifallet, skulle jag icke i denna fråga
hafva tagit Kammarens tid i anspråk, men då icke allenast en ledamot
af statsrevisionen, utan sjelfva ordföranden nyss, jag hade så när
sagt, beklagat sig öfver majoriteten i Utskottet och öfver det afstyrkande,
som Utskottet gjort vid denna punkt, tillåter jag mig att till
de skäl, Stats-Utskottet anfört, äfven i formelt hänseende lägga ännu
ett, som, efter min uppfattning, bort af Utskottet anföras, emedan det,
är för frågans afgörande så bestämmande, att åtminstone jag för min
del anser detsamma såsom tillräckligt skäl till afslag å framställningen.
Jag syftar nemligen derpå, att, åtminstone för så vidt jag uppfattat
saken och så som jag läst instruktionen, revisorerne här vid
lag öfverskridit sin befogenhet och gått utöfver den instruktion, som
blifvit för dem af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststäld.

Då jag kan antaga att åtskilliga af Kammarens ledamöter icke
så noga studerat denna instruktion, tillåter jag mig att för Kammaren
derur uppläsa följande paragraf, nemligen den fjerde, som lyder sålunda
: “Med undantag af här nedan omförmälda arfvoden och ersättningar“
— detta gäller nu de arfvoden och ersättningar revisorerne
ega disponera i och för aflönandet af de tjensteman som biträdt vid
revisionen •— må Revisorerne icke ingå i något slags disposition af
Riksgäldskon tor ets medel, under hvilken titel eller till hvad behof det
vara må; ej heller ega Revisorerne att på annat sätt, än i § 2 stadgadt
är, befatta sig med befordringar eller löne- och pensionsfrågor.“
Andra paragrafen åter innehåller revisorernes åligganden, och denna
paragraf utvisar oförtydbart, att de löue- eller pensionsfrågor, hvarmed
de ega taga befattning, äro om någon af kontorets tjenstemän beklagar
sig öfver fullmäktiges åtgärder i fråga om löners eller pensioners
beviljande. Jag vill nu icke besvära Kammaren med att läsa upp
hela andra paragrafen, då det för en och hvar, som med oförvilladt
omdöme genomläser instruktionen, måste oförtydbart framgå, att revisorerne
här vid lag gått för långt, och jag tviflar på att ens det
finaste hårklyfveri derur skall kunna draga den slutsats eller förmå

Om förhöjning
af arfvodet för
Riksgälds fullmäktige.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om förhöjning uppleta något, som berättigar revisorerne att föreslå någon sådan
af arfvodet för förhöjning, som nu är i fråga för fullmäktige i Riksgäldskontoret.
fit" Man må gerna säga, att denna fråga saknar all betydelse, och detta

(Forta.) kan nog äfven så vara, synnerligast vid det förhållande att Stats utskottet

redan afstyrkt förslaget, och då efter all anledning dess öde
inom båda Kamrarne kommer att blifva enahanda som i Utskottet,
men det är en gammal regel som säger, att det endast är det första

steget som kostar, och man kan ju ganska väl tänka sig att dylika

förslag äfven framdeles komma att dyka upp, och då skulle man kunna
säga att en dylik fråga förut förevarit, utan att Riksdagen då haft
något emot att revisorernes instruktion på dylikt sätt blef öfverträdd.
Jag vill nu icke upptaga tiden med att ingå i någon granskning af
de förmenta skäl, statsrevisorerne anfört för sitt förslag, lika litet som
jag vill ingå i någon ompröfning af de skäl till afslag Utskottet framdragit,
men då frågau nu en gång blifvit bragt på tal, har jag tillåtit
mig säga några ord för att få i Kammarens protokoll förvarad min
åsigt, att revisorerne genom detta förslag öfverskridit sin befogenhet.
Jag ber dessutom att i sjelfva saken få tillägga endast ett par ord.

Den siste ärade talaren tycktes såsom skäl att bifalla den föreslagna
åtgärden hafva velat anföra den omständigheten att, om någon
af fullmäktige vore aflägset boende någonstädes i landsorten, så skulle
det för denne blifva allt för dyrbart att med den nu varande obetydliga
lönen bo i Stockholm. Jag tillåter mig att i det hänseendet
svara honom, att det ingenstädes står föreskrifvet, att fullmäktige
skola bo på landet och att, om någon aflägse från hufvudstaden
boende vill och kan åtnjuta det förtroendet att vara Riksdagens fullmäktig,
är det också alldeles gifvet, att han får åtnöja sig med
den derför en gång för alla bestämda aflöningen. Dessutom finnas
tre bland fullmäktige, som hafva högre löner än de öfrige, i det en
har 3,300, en G,400 och den tredje 4,000 kronor årligen, och det är
alldeles gifvet, att, om nu denne på landet boende fullmäktige, på ren
svenska sagdt, duger något till, kan han ju få något af de högre
lönebeloppen, utan att man för sådant ändamål behöfver tillgripa
medel, hvartill man icke är berättigad; och alldeles icke tror jag att
man, derföre att det kan vara beqvämt för en eller annan person på
landet att sitta som bisittare i Riksgäldskontoret, kan ega någon rättighet
att träda bestämmelserna i en faststäld instruktion för nära.
Jag har tillåtit mig att göra denna anmärkning i afseende å formen
och tror att det skulle vara mycket illa, om den väg, man nu velat
inslå, skulle blifva ytterligare beträdd.

Den siste ärade talaren yttrade i afseende å statsrevisorernes
berättelse om statsverkets förvaltning den farhåga, att Stats-Utskottet
skulle expediera denna på samma sätt, som varit händelsen med deras
berättelse om Riksgäldskontorets förvaltning. Jag fruktar för att vi
der skola finna icke blott samma formella origtighet, som af mig nu
anmärkts, nemligen att revisorerne oförtydbart öfverträdt instruktionen,
utan till och med att de der trädt sjelfva grundlagen för nära. Grundlagen
innehåller nemligen förbud för att annorlunda än i stadgad ordning
ingå i granskning eller klander af Kongl. Maj:ts beslut, men det
oaktadt finnas i sistnämnda revisionsberättelse åtminstone två fall,

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

der reyisorerne inlåtit sig s sådant klander, och när vi komma dit’
skall jag icke underlåta att derå fästa uppmärksamhet.

Herr Philipssou: Då jag i denna fråga uti materiel! afseende
är alldeles ense med Stats-Utskottets majoritet, skulle det val kunna
anses obehöfiigt att jag nu yttrade mig, särdeles som jag till statsrevisorernes
protokoll uttalat min särskilda mening derom, att någon
framställning om förhöjning af de till fullmäktige i Riksgäldskontor
nu utgående arfvodeu icke bort af revisorerne göras. På sätt samma
protokoll utvisar hade jag också förbehållit mig rätt att vid revisionsberättelsens
underskrifvande bifoga min reservation, men då jag icke
ansåg saken vara så särdeles vigtig, och någon annan reservation icke
anmäldes, ville jag icke störa den enhällighet, som vid revisionsberättelsens
afgifvande denna gång gjorde sig gällande. Helt annorlunda
skulle förhållandet hafva biff vit, om jag hade delat den uppfattning
som af den nästföregående talaren här framstälts, att nemligen statsrevisorerne
genom sin ifrågavarande framställning öfverskridit gränserna
för sin befogenhet. Men i detta hänseende anser jag att åt de
af honom åberopade 2 och 4 §§ af instruktionen för Riksdagens revisorer
bör gifvas en helt annan tolkning, än som af den ärade talaren
ifrågasatts. Jag säger “ifrågasatts11, ty han har sjelf sagt sig icke
vilja besvära Kammaren med att närmare utveckla skälen för sin uppfattning.
Då han nu helt enkelt yttrat, att “enligt hans åsigt11 revisorerne
öfverskridit sin befogenhet, utan att till stöd för denna sin
åsigt anföra något vidare skäl, kan det icke heller för mig vara behörigt
att andraga några bevis för min motsatta uppfattning, men
om och när den ärade talaren kan komma att närmare utveckla sin
åsigt, så lofvar jag att icke blifva honom svaret skyldig. För närvarande
vill jag derför endast yttra, att Stats-Utskottets åtgärd att
taga revisorernes framställning under ompröfning synes mig utvisa,
att Utskottet icke ansett revisorerne genom samma framställning hafva
förfarit obehörigt, ty i annat fall hade framställningen helt säkert
blifvit på annat sätt afspisad.

Som jag redan förut anmärkt, så är det visst mycket lätt att
påstå att någon öfverskridit sin befogenhet, men då man tillika säger
sig “för att icke upptaga Kammarens tid“ vilja underlåta att vidare
utveckla sitt påstående, så gestaltar sig detta något besynnerligt.

Jag åberopar hvad jag nyss yttrade rörande den materiella delen
af frågan och inskränker mig nu endast till att protestera emot den
föregående talarens förmenande, att en oformlighet skulle blifvit af
revisorerne begången.

Herr Adler sparre: Jag är helt och hållet förekommen af den
näst föregående talaren, som till fullo sagt hvad som erfordras för att
bemöta Herr Stråles påstående. Hvad beträffar sistnämnde talares
yttrande, att revisorerne jemväl i sitt uttalande om hvad vid granskningen
af statsverkets tillstånd förekommit skulle hafva öfverskridit
sin befogenhet, så skall jag, när frågan härom förekommer, lugna den
ärade talaren äfvensom hvar och eu som blifvit uppskrämd af den

Om förhöjning
af arfv odet för
Riksgälds/ullmäktige.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om förhöjning
af arfvödet för
Ribsg äldsfullmäktige.

(Forts.)

svärta målning, han uppdragit öfver revisorernes tillvägagåeude. För
närvarande må denna sak få hvila.

Herr Rydin: Med anledning af den diskussion, som här upp stått

i afseende på hvilket beslut Kammaren i förevarande fråga kan
komma att fatta, och huruvida ett beslut, som innehölle annat än bifall
till hvad Utskottet tillstyrkt, skulle vara stridande mot grundlagen,
får jag för min del förklara, att jag visserligen icke vill gå
fullt så långt som Herr Stråle och påstå, att statsrevisorerne icke
skulle egt rätt att göra eu sådan framställning, som den nu föreliggande,
ty enligt 2 § mom. a i deras instruktion ega revisorerne att
granska Riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning samt att derom
afgifva yttrande till Riksdagen, och förhållandet är verkligen att revisorerne
vid granskningen af riksgäldsverkets förvaltning hafva större
magt att väcka förslag och till Riksdagen göra framställningar, än
hvad de hafva i fråga om statsverkets förvaltning, der de icke ega framkomma
med andra förslag, än som med sjelfva granskningen stå i
direkt och omedelbart sammanhang; men jag tror likväl att i detta
fall Kammaren icke har annat att göra än att bifalla Utskottets förslag,
och detta af det skäl, att hvarken Stats-Utskottet eller någon
enskild motionär framkommit med förslag i det syfte, revisorernes framställning
afser. Revisorerne äro nemligen väl berättigade att uttrycka
sin tanke i den ena eller andra frågan, men för att samma fråga
skall kunna blifva föremål för öfverläggning och beslut inom Kamrarne,
erfordras att antingen Stats-Utskottet med begagnande af sitt
initiativ eller någon Riksdagens ledamot med begagnande af sin motionsrätt
i laga ordning upptagit frågan och gjort den till föremål för
någon dess framställning.

Herr Carl Ifvarsson: I visst hänseende delar jag den näst

föregående talarens mening, nemligen så till vida som äfven jag anser
att Kammaren nu icke kan fatta något bestämdt beslut om förhöjning
uti ifrågavarande arfvoden, då icke någon motionär och icke
heller Stats-Utskottet derom väckt förslag. Deremot kan jag icke
dela den ärade talarens åsigt derutinnan, att Kammaren icke skulle
kunna i frågan stanna vid annat beslut än att godkänna Utskottets
utlåtande. För min del anser jag nemligen Kammaren vara oförhindrad
att återremittera ärendet till Stats-Utskottet och dervid äfven, om
så anses lämpligt, uttala såsom sin åsigt, att revisorerne haft goda skäl
för sin framställning. Man har ofta hört denna Kammare, eller åtminstone
dess majoritet, få uppbära beskyllning för att utan urskilning
vilja pruta ner anslag, men då jag för min del anser en sådan
beskyllning vara oförtjent, så hoppas jag ock att Kammaren genom
sitt beslut i denna fråga skall visa sig ega urskilningsförmåga äfven
i fråga om anslag.

Jag kan icke neka, att jag finner revisorerne hafva haft goda
skäl för sin framställning om någon förhöjning i fullmäktiges arfvoden,
och litet hvar bör väl lätt kunna inse att ett arfvode af 1,600 kronor
är alltför obetydligt, då man tager i betraktande de vigtiga aren -

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

den dessa fullmäktige hafva att handlägga. Det är redan flera år sedan
arfvodet höjdes för fullmäktige i Riksbanken, och af dem har nu ingen
lägre arfvode än 4,000 kronor. Kan man då anse att 1,600 kronor
skola kunna vara tillräckliga för fullmäktige i Riksgäldskontoret? Jag
tror att ingen med skäl kan påstå något sådant, och det är derföre
jag nu gör den vördsamma hemställan, att Kammaren ville återremittera
ärendet till Stats-Utskottet, något hvartill jag, som jag förut
sagt, anser Kammaren vara fullkomligt oförhindrad.

Herr Peter Olsson: Jag tillåter mig nämna att just den om ständighet,

att revisorerne icke framlagt något bestämdt förslag i fråga
om förhöjning i fullmäktiges aflöning, var orsaken till att man på
afdelningen, när frågan der förevar till behandling, icke ansåg sig
kunna framkomma med något förslag om en sådan förhöjning. I
likhet med hvad förut blifvit yttradt, anser icke heller jag, att revisorerne
genom sin ifrågavarande framställning öfverskridit sin befogenhet,
och jag är af samma tanke, som Herr Carl Ifvarsson, deruti
att fullmäktige i Riksgäldskontoret äro väl förtjente af en större aflöning
än den, som för närvarande till dem utgår, och detta utan
afseende på om de äro bosatte i Stockholm eller på landet, hvilken
senare omständighet jag anser icke böra eller kunna medtagas i beräkning
vid bestämmandet af lönebeloppet.

Egentliga orsaken hvarföre jag begärde ordet var emellertid Herr
Carl Ifvarssons yrkande om frågans återremitterande till Utskottet.
För min del tror jag icke att en sådan återremiss skulle gagna till
något; ty vid frågans behandling inom Utskottet var majoriteten af
den åsigt att, då intet definitivt förslag om förhöjning i fullmäktiges
arfvode förelåg, Utskottet ej heller borde afgifva något förslag derom.
Om nu man får antaga att majoritetens åsigt är oförändrad, följer
deraf att Utskottet, äfven om frågan återremitteras, vidhåller sitt en
gång fattade beslut, och frågan kommer således att stå på samma
punkt som förut. En återremiss torde dessutom vara öfverflödig af
det skäl, att frågan ju vid en kommande riksdag kan upptagas.
Motion om densamma kan då väckas, och den bör då, efter att hafva
erhållit en fullt formenlig behandling, kunna få en sådan lösning, som
Riksdagen finner lämpligt. På grund häraf yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Det har vid föregå ende

riksdagar ofta inträffat, att Riksdagen tillvitats att vilja allt för
mycket höja lönerna för sina tjenstemän i Riksbanken och Riksgäldskontoret,
men deremot vara alltför nidsk mot statens tjenstemän.
Det oaktadt vill det nu synas som om man, i fråga om just ett af
dessa Riksdagens egna verk, vore af den åsigt, att de inom detta verk
utgående arfvoden borde ytterligare höjas. För min del är jag icke
af denna åsigt; ty ännu icke har det visat sig att de platser, hvarom
fråga nu är, varit svåra att besätta, och det torde icke vara många
exempel på att de, som erhållit Riksdagens förtroende att mottaga
en sådan plats, afsagt sig detsamma af det skäl att lönen varit för

Om förhöjning
eif arfvodet för
Riksgäl dsfullmäkfige.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om förhöjning
af arfvodet för
Riksgäld^ullmäktige.

(Fort».)

obetydlig, utan har det alltid varit god tillgång på personer, dugliga
och villiga att sköta dessa platser. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill endast med några få ord bemöta
Herr Peter Olssons anförande. Han yttrade, att, då majoriteten
inom Stats-Utskottet ansett sig icke böra till Riksdagen framkomma
med något förslag om förhöjning i arfvodet för fullmäktige i Riksgäldskontoret,
det tjenade till intet att återremittera frågan, emedan
majoriteten inom Utskottet antagligen komme att vidblifva sin åsigt.
Jag vet väl att eu återremiss af frågan från endast denna Kammare
icke skulle föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd, men för den
händelse att begge Kamrarne återremitterade frågan, torde dess öde väl
icke komma att helt och hållet bero på majoriteten inom Utskottet,
enär i sådant fall Utskottet finge, efter inhemtad kännedom om de
åsigter, som af majoriteten inom Kamrarne uttalats, ställa sig dessa
åsigter till efterrättelse. Hvad betydelse en återremiss kan få, beror
på huru Kamrarne besluta i frågan, och det är klart att, om Kamrarne
handla sjelfständigt för sig och stanna i olika beslut, man måste
låta sig nöja sig dermed.

Herr Per Nilsson yttrade, att det hittills icke saknats tillgång på
personer, skickliga att bekläda de platser, hvarom nu är fråga. Jag
medgifver, att så varit förhållandet, men det torde vara för sent att
höja arfvodet, när en gång tillgång på sådana personer icke finnes,
och detta kan inträffa förr än man tror. Man finge då nöja sig med
dem, som erbjöde sig, och detta komme kanske att lända landet till
långt större skada än man tror, hvarför det äfven är skäl att i tid
gifva akt på förhållandet.

För öfrigt kan jag icke inse, hvarföre fullmäktige i Riksgäldskontoret
endast skola erhålla arfvoden till belopp föga större, än vaktmästarelöner,
ett förhållande, som efter min uppfattning är både
skadligt och origtigt, och jag tror knappt att man varit så njugg mot
någon af statens tjensteman, som mot desse fullmäktige. Icke ens
de lägre af statens tjenstemän hafva så ringa lön som 1,600 kronor,
långt mindre de som innehafva befattningar, motsvarande dem, som
fullmäktige i Riksgäldskontor bekläda. Ett sådant tillvägagående
kan icke vara annat än skadligt, och jag tror således att hvad Herr
Per Nilsson i frågan anförde icke förtjena!’ afseende. Jag yrkar fortfarande
på frågans återremitterande till Utskottet.

Herr Stråle: Jag erkänner att jag, då jag förra gången hade
ordet, mycket väl visste med mig, att mitt yttrande skulle kunna föranleda
en diskussion, och jag nämnde då, att jag icke skulle hafva
tagit till orda, om icke en ärad statsrevisor betygat sitt missnöje med
den utgång detta revisorernas, jag hade nästan sagt, påhitt fått. Jag
tillåter mig nu, då ett slags diskussion uppstått, att mot den ärade
talaren på göteborgsbänken få anföra, att det må vara sant, att
jag, då jag senast hade ordet, tillät mig en mycket ofullständig bevisning
i sjelfva frågan, men min bevisning var dock så till vida full -

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

ständig, att jag åberopade instruktionen för revisorerne; och på samma
gång jag villigt erkänner, att man kan tolka denna olika, får jag dock
säga att min tolkning af densamma låg mycket nära till hands, då
det derstädes heter, att revisorerne icke ega att på annat sätt än i
2 § stadgadt är befatta sig med befordringar eller löne- och pensionsfrågor.
Jag hemställer till Herrarne, huruvida icke detta revisorernes
förslag må anses vara en sådan lönefråga, som icke finnes i
2 och icke heller i 7 § af instruktionen för Riksdagens revisorer.
Man må således kalla min bevisning ofullständig, så var den dock
större och mera fullständig än den ärade talarens på göteborgsbänken;
ty hvad han anförde veu- ingen bevisning, utan han endast protesterade.
Detta må vara hans rätt, men en så skicklig jurist som
den ärade representanten borde veta, att protestera icke är detsamma
som att bevisa. Öfver honom torde jag således i detta afseende ännu
hafva öfvertaget.

Samme ärade talare stack sig under en mycket stor auktoritet —
och jag erkänner att det för oss alla är en sådan — nemligen Statsutskottet,
och yttrade, att då Stats-Utskottet i sin vishet icke funnit
att revisorerne gått instruktionen för nära, så skulle vi andra vanliga
dödliga kunna lugna oss. Men jag skulle vilja till StatsUtskottet
ställa den samvetsfrågan, huruvida vederbörande ledamöter
inom detsamma tänkt på instruktionen för revisorerne vid granskningen
af deras berättelse om Riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning.
Man skulle ju kunna tänka sig att Stats-Utskottet, öfverhopadt
som det är med andra, vigtigare göromål, såsom stora penningefrågor
m. m., man skulle ju, säger jag, kunna tänka sig, att dess ledamöter
icke läst instruktionen för revisorerne.

En annan talare här bakom mig gjorde åtminstone ett försök
till motbevisning, ty han gaf åt instruktionen en annan tolkning än
jag, och yttrade att, då det enligt punkten a i 2 § af densamma
åligger revisorerne att granska Riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning,
revisorerne haft både rätt och pligt att till Stats-Utskottet
göra eu framställning sådan som den förevarande. Men emot den
såsom jurist och lagtolkare högt ärade auktoriteten tillåter jag mig
anmärka, att här icke är fråga om Riksgäldskontorets tillstånd, utan
om riksgäldsfullmäktiges tillstånd, och det är något helt annat.

En ärad talare, hvars ord väger tungt i vågskålen i denna som
i andra frågor, har sagt, att det är för sent att höja arfvodet, då
man ser att lämpliga personer för beklädandet af dessa platser saknas.
Hvad betyder detta, om icke att de nuvarande fullmäktige äro
för klena; vi kunna icke få dugliga fullmäktige för 1,000 kronor om
året, och derför är tiden nu inne att höja deras aflöning.

Vidare hafva åtskilliga jemförelser här vid lag blifvit gjorda; man
har nemligen sagt, att det icke finnes några tjensteman, som äro så
klent aflönade som riksgäldsfullmäktige. Vi hafva af Stats-Utskottets
betänkande sett, att en fullmäktig åtnjuter i lön 3,200 kronor, två
deputerade den ene 4,800 och den andre 2,400 kronor samt de öfrige
fullmäktige 1,600 kronor hvardera. Men, mine Herrar, StatsUtskottet
har sjelf sagt, att fullmäktige icke behöfva offra hela sin tid

Om förhöjning
af arfvodet för
Riks g äldsfullmäktige,

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om förhöjning på sitt uppdrag; det står ingenstädes föreskrifvet, att de behöfva från
afarfvodetfor janc[sorten resa hit upp och här utan sysselsättning uppehålla sig
''mäktige/'' sex dagar för att möjligen på den sjunde öfvervara ett sammanträde.

(Forts.) Fullmäktige sammanträda nemligen i vanliga fall en timme i veckan;

man kan således icke jemföra fullmäktiges verksamhet med andra
embeten och tjenster, ty under det fullmäktiges sammanträden utgöra
40 å 50 om året, måste en vanlig tjensteman under vanliga förhållanden
offra hela sin tid åt utöfvandet af den befattning, för hvilken
lian åtnjuter sin lön. De fullmäktige, som kunna anses verkligen så
att säga styra och sköta Riksgäldskontoret, äro deremot ostridigt aflönade
på ett sätt, som kan sägas fullt motsvara deras arbete. Att
begära att de tre nämndemännen eller bisittarne skola komma i åtnjutande
af förhöjda arfvoden för att gå och slå dank, synes mig
vara för långt gånget. I sjelfva saken är jag för närvarande, och
intilldess det visat sig att de närvarande fullmäktige icke utan förhöjning
af sina löner kunna fullgöra sina skyldigheter, af samma åsigt
som Stats-Utskottet och tror, i likhet med den ärade upsalarepresentanten,
att. då någon motion i förevarande afseende icke blifvit vackt,
vi nu icke kunna göra annat än bifalla Utskottets betänkande sådant
det föreligger.

Herr Ola Andersson i Nordanå: Jag skall endast yttra några
få ord med anledning af den anmärkning, man rigtat emot revisorernes
behörighet att framkomma med nu föreliggande framställning. Jag tror
nemligen, att denna deras behörighet icke bör onödigtvis inskränkas. Ett
sådant förfärande kan icke lända det allmänna till nytta. Och att till
den grad inskränka densamma, som den ärade talaren på stockholmsbänken
vid tolkningen af den för revisorerne gällande instruktionen
sökt göra, skulle jag vilja kalla för “hårklyfveri. “

I 4 § af denna instruktion heter det: “Med undantag af här
nedan omförmälda arfvoden och ersättningar, må revisorerne icke ingå
i något slags disposition af Riksgäldskontorets medel, under hvilken
titel eller till hvad behof det vara må.“ Då nu uttrycket “ingå i
disposition af medel11 är liktydigt med att utanordna medel, och någon
sådan åtgärd icke i förevarande fall vidtagits, så torde det vara tydligt,
att revisorerne icke i detta hänseende öfverskridit sin befogenhet.
Vidare heter det i samma paragraf: “ej heller ega revisorerne att på
annat sätt, än i 2 § stadgadt är, befatta sig med befordringar eller
löne- och pensionsfrågor.“ Jag tror, att den tydning Herr Stråle velat
gifva detta stadgande beror på en sammanblandning af två helt skilda
saker, nemligen löner och arfvoden, något som vi här i Riksdagen vant
oss vid att skilja åt. Och endast detta visar, att hans tolkning är
beroende på ett misstag.

Uti sitt sista anförande yttrade samme talare, att om det nu
verkligen vore nödvändigt att höja arfvodet för fullmäktige i Riksgäldskontoret,
änskönt någon svårighet att besätta dessa platser ännu
icke visat sig, så skulle detta, efter hans förmenande, ovedersägligen
innebära, att alla de nuvarande riksgäldsfullmäktige vore odugliga för
sina befattningar. Är. denna sats rigtig, då är det också en sanning
att hvarje begäran om dyrtidstillägg till statens embets- och tjenste -

ljördagen den 17 Februari.

N:o 8.

män, så länge tillgång på sökande till samma embeten och tjenster Om förtöjning
förefinnes, måste bevisa nuvarande innehafvarnes olämplighet eller
oduglighet; men vi lära väl komma öfverens om, att denna slutsats ej 1
i någotdera fallet är rigtig. (Forts.)

För öfrig! instämmer jag med Herr Rydin, att då ingen motion,
blifvit väckt och icke heller någon framställning i saken skett från
Stats-Utskottet, kan Kammaren icke grundlagsenligt besluta en tillökning
i fullmäktiges arfvoden. För en återremiss till Utskottet finnes
deremot efter min åsigt intet hinder i grundlagen.

Herr Jöns Rundbäck: För min del kommer jag hvarken att

yrka återremiss eller afslag å eller bifall till den nu föredragna
punkten.

Jag vill och skall icke heller till besvarande upptaga de anmärkningar,
som blifvit här gjorda om statsrevisorernes behörighet att upptaga
denna fråga; ty denna del af frågan har här, särskildt af siste
talaren, blifvit, på sätt jag finner, rätt besvarad; och att StatsUtskottet
icke heller ansett detta utgöra något hinder för detsamma
att upptaga frågan, framgåräaf betänkandet; ehuru Utskottet ej på
grund af följande ansett sig nu böra framkomma i ämnet. Utskottet
säger nemligen: “Vid sådant förhållande och med fästadt afseende

jemväl derå att något bestämdt förslag, af beskaffenhet att påkalla
beslut, ej blifvit väckt och till afgörande föreligger, hemställer Utskottet*
etc. Utskottet har nemligen utan tvifvel på grund af 39
§ Riksdagsordningen både behörighet och skyldighet att tillse Riksgäldskoutorets
styrelse och förvaltning. Och vid hvarje riksdag, som
jag bevistat, har äfven Stats-Utskottet verkstält en dylik granskning
samt för Riksdagen framlagt förslag till reglemente för nämnda embetsverk.
Alla löneförhöjningar och löneregleringar inom detsamma hafva
jemväl skett på initiativ af antingen Stats-Utskottet eller fullmäktige
sjelfva. Då t. ex. vid 1867 års riksdag fullmäktiges arfvode höjdes
från ett tusen till ett tusen sex hundra kronor, så skedde detta icke
på derom gjord framställning af enskild motionär, utan på förslag, som
af Stats-Utskottet framlades. Om således Herrar revisorer saknat behörighet
att bringa ifrågavarande löneförhöjning på tal, så hade i alla
fall Stats-Utskottet varit i sin fulla rätt, om det derom gjort framställning
till Riksdagen. Och vare nu sig Herrarne afslå eller bifalla
den föreliggande punkten, så hindrar detta icke Stats-Utskottet att i
sammanhang med granskningen af Riksgäld skontorets reglemente å nyo
gorå framställning i ämnet. Stats-Utskottet säger, att då revisorerne
icke angifvit något bestämdt belopp för den ifrågasatta löneförhöjningen,
så är det icke möjligt att bestämma hvad i sådant afseende må vara erforderligt.
Herrarne torde sjelfva finna att detta är detsamma som att— att
använda ett talesätt — “taga sak på bak.“ Huru är det nemligen
möjligt för revisorerne att under den korta tid, som de äro tillsammans
och som strängt anlitas af andra och vigtigare frågor, medhinna att
uppgöra lönestater för embetsverk. Stats-Utskottet deremot, som kan
från vederbörande infordra alla nödiga handlingar och upplysningar —
för detsamma vore uppgörandet af ett dylikt förslag icke förenadt

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om förhöjning
af arfvodetför
Rikig äldsfuttmaktigt.

(Forts.)

med några nämnvärda svårigheter. Men, såsom jag redan nämnt, är
detta icke ännu för sent under denna riksdag, och derför vill jag för
närvarande icke framställa något yrkande.

Herr K. J. Berg: Jag har icke begärt ordet för att inlåta mig i
frågan huruvida en förhöjning af fullmäktiges arfvoden må anses behöflig
eller icke, ej heller för att ingå i något bedömande af revisorernes befogenhet
att i sin berättelse vidröra denna fråga. Jag tror nemligen,
att ingendera af dessa frågor bör hafva inflytande på det beslut, som
Kammaren nu har att fatta. Det är nemligen ett obestridligt faktum,
att icke inom motionstiden af enskild motionär något förslag blifvit
väckt om förhöjning af fullmäktiges arfvoden och att icke heller Statsutskottet
i sitt föreliggande betänkande gjort framställning i sådant
syfte. Att under sådana förhållanden Kammaren skulle kunna fatta
beslut om eu arfvodesförhöjning, som icke grundar sig på i behörig
ordning framkommet förslag, lärer väl icke gerna kunna komma i fråga.
Och att återremittera betänkandet för att förmå Stats-Utskottet att
väcka förslag i ämnet, synes mig vara något så stridande mot all form,
att jag på det högsta måste motsätta mig det. Jag tror således att,
då ingen fråga i ämnet blifvit i laga ordning väckt, Kammaren icke
kan komma till annat beslut än att bifalla Stats-Utskottets hemställan,
att någon åtgärd i detta hänseende icke må vidtagas.

Herr Philipsson: Jag har begärt ordet å nyo endast för att
replikera den ärade talaren på stockholmsbänken med anledning af
det utfall han i sitt anförande gjorde mot mig personligen. Att ingå
i vederläggning af hvad han i sak yttrade, anser jag nemligen öfverflödigt,
då hvarken den ärade talaren från Upsala, eller de öfrige
talare, som yttrat sig i denna fråga, förenat sig med den ärade talaren
på stockholmsbänken, samt härtill kommer att dennes uppfattning
blifvit af en talare på skånebänken fullkomligt vederlagd. Mycket
skulle visserligen kunna vara att tillägga med anledning af Herr Stråles
senare anförande i sak, men, som sagdt är, jag anser detta öfverflödigt.

Hvad jag yttrade, då jag första gången hade ordet, innebar hufvudsakligen
en anmärkning mot den ärade talaren för det han till
stöd för sin anklagelse mot revisorerne, att de i förevarande afseende
öfverskridit gränserna för sin befogenhet, icke framkom med vidare
bevisning, än att han uppläste 4 § af den för revisorerne gällande instruktion,
samt derpå hänvisade Kammaren till den i samma § åberopade
2 §, utan att ens uppläsa sist nämnda §, under förebärande att
detta skulle för mycket upptaga Kammarens tid. Jag tror nemligen,
att, då man anklagar någon, denna må nu vara hvilken som helst,
man ej bör undandraga sig att styrka anklagelsen derföre, att sådant
skulle erfordra “för mycken tid“.

Den ärade talaren förmenade jemväl, att jag, såsom jurist, borde
hafva reda på, att jag vore skyldig att i egenskap af anklagad ingå
i svaromål. Häremot vill jag endast erinra, att jag i min egenskap
af jurist känner noga till innehållet af 17 kap. 33 § Rättegångsbalken,
som stadgar, bland annat, att “käranden åligger sitt käromål

Lördagen den 17 Februari. 13

lagligen bevisa, eller vare svaranden fri.''-1 Och då den ärade talaren
ju sjelf är jurist, trodde jag att han genast skulle inse, det anledningen
till, att jag icke ingick i bemötande af hans påstående, vore att
söka just deruti att käromålet vore obestyrkt.

Något vidare har jag ej att tillägga.

Herr O. B. Olsson: Då icke flere än en talare bestridt befogenheten
af statsrevisorernes anmärkning under denna punkt äfvensom
Stats-Utskottets rättighet att föreslå högre aflöning för Riksgäldskontorets
fullmäktige, vill jag å andra sidan bestrida den af en
talare på stockholmsbänken förfäktade åsigt, enligt hvilken det skulle
vara alldeles obefogadt att, då Stats-Utskottet icke framstält något
förslag i denna del, fatta beslut om frågans återremitterande. Jag
är af en alldeles motsatt mening, och tror att, derest Kammaren anser
fullmäktige vara allt för knappt aflönade, Kammaren ock är i sin
fulla rätt, att, änskönt Utskottet icke för dem föreslagit någon löneförhöjning,
återremittera frågan till Utskottet, och är det denna åter
remiss, som jag för min del tager mig friheten påyrka.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden, som
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner så väl på bifall till Utskottets
förslag som ock på återremiss deraf; och fann Herr Talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Som votering emellertid begärdes, blef en omröstningsproposition af
följande lydelse uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punkten
af utlåtandet N:o 10.

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat punkten.

Voteringen företogs och utföll med 111 ja mot 49 nej, i följd
hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

Punkten 4.

Riksdagens revisorer, hvilka ansett att för beredande af det ökade
utrymme, som befunnits vara för riksdagsbiblioteket behöflig!, den åt
bibliotekarien nu upplåtna boställslägenheten, såsom för ändamålet mest

N:o 8.

Om förhöjning
af arfvodet för
Riks g äldsfullmäktige.

(Forts.)

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande lämplig, borde användas, hade, enär det synts dem fördelaktigt för
af skadi ut- Riksdagen att bibliotekarien fortfarande förblefve boende i riksdagsRiksdageris
huset, uti sin berättelse om granskningen af Riksgäldskontorets tillbibiiote/c.
stånd och förvaltning uttalat den mening att, då ingen annan pas(Forts.
) sande lägenhet till bostad åt bibliotekarien inom nämnda hus torde
finnas att tillgå än den, som vore upplåten åt vice värden; då denne
enligt tjenstgöringsordningens 45 § åliggande göromål icke syntes vara
af större eller vidsträcktare beskaffenhet, än att de kunde fullgöras
af den, som innehade bibliotekariebefattningen, och då slutligen de
egenskaper, som för berörda göromåls bestridande erfordrades, måste
förutsättas vara till finnande hos den, som vore bibliotekarie, så borde
vice värdskapet. för Riksdagens hus förenas med bibliotekariebefattningen,
hvarigenom, för beredande af ökadt utrymme för biblioteket,
hvarken någon ny bostad behöfde inredas eller någon hyresersättning
ifrågakomma.

Utskottet, som i förevarande punkt utlåtit sig öfver så väl revisorernes
ifrågavarande framställning som jemväl den af Herr Christen
Assarsson inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 62, i hvilken
Herrar A. Andersson från Göteborgs och Bohus län samt P. Engman
instämt, och deruti föreslagits, att bibliotekarie- och vice värds-befattningarne
i riksdagshuset måtte sammanslås och förenas i en persons
hand, att denne finge till bostad begagna den af nuvarande vice värden
innehafvande våning i Riksdagens hus, samt att de af bibliotekarien
nu begagnade rum måtte användas till bibliotekets utvidgning,
hade, under förmälan, att fullmäktige i Riksgäldskontoret, redan innan
revisorerne gjorde sin ofvan omförmälda framställning, fattat beslut i
berörda, till deras afgörande öfverlemnade fråga samt dervid förordnat,
att den i våningen under biblioteket belägna, åt en vaktmästare
upplåtna lägenhet, som vore från bibliotekslokalen skild endast medelst
en kort trappa, skulle från den 1 nästkommande April användas till
utvidgning af lokalen för Riksdagens bibliotek i den mån sådant erfordrades,
på anförda skäl hemstält:

att revisorernes framställning samt Herrar Christen Assarssons,
A. Anderssons och P. Engmans motion ej för närvarande måtte till
någon vidare åtgärd föranleda.

I anledning af denna hemställan, mot hvilken Herrar Liss Olof
Larsson, Jöns Rundt) äck, Jonas Andersson och Sven Nilsson i Efveröcl
inom Utskottet reserverat sig, anförde

Herr Christen Assarsson: Då jag tog mig friheten att i förevarande
fråga väcka motion, skedde detta med anledning af riksgäldsfullmäktiges
beslut att förlägga en del af Riksdagens bibliotek nere i
bottenvåningen, der, enligt min åsigt, böckerna skulle komma att lida
af fuktighet och dam m. m. Deremot anser jag att, i fall, på sätt
jag i min motion föreslagit, bibliotekariens nuvarande boställsrum upplätos
för bibliotekets behof, så skulle derigenom dess utrymme blifva
mera beqvämt, ändamålsenligt och tillräckligt, än om förändringen
skedde i enlighet med fullmäktiges förslag. Äfven anser jag, att de

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

två befattningar, hvarom här är fråga, mycket väl kunna förenas till
en, helst alltid en, om än ringa, besparing deraf blefve en följd.

Då, enligt hvad en representant på stockholmsbänken yttrat, statsrevisorerne
icke skulle ega rättighet att framkomma med förslag, likartade
med nu ifrågavarande, hade det enligt hans åsigt varit bäst,
om ingen sådan framställning från revisorerne egt rum, men då nu
jemväl motion blifvit i frågan väckt, torde detta inkast hafva förlorat
all betydelse.

Jag vill emellertid ej längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker
mig till att yrka bifall till min ifrågavarande motion.

Herr Aug. Pettersson: För min del får jag tillkännagifva,
att jag icke kommer att med min röst biträda det slut, hvartill
Utskottet kommit, utan deremot anser den framställning, som blifvit
af statsrevisorerne gjord och hvilken Herrar Christen Assarsson,
A. Andersson och P. Engman i sin motion upptagit, innefatta ett mycket
klokt, godt och praktiskt förslag. Jag kan nemligen icke finna
annat än att det vore stort skäl och särdeles välbetänkt att till en
befattning sammanslå två — vice värdens och bibliotekariens — då
genom en sådan anordning vunnes ökadt utrymme för biblioteket, i
det att för detsamma kunde användas de rum, som nu begagnas af
bibliotekarien, hvilken åter kunde inflytta i de rum som nu bebos af
vice värden. Visserligen har Utskottet yttrat, att ökadt utrymme för
biblioteket kan beredas jemväl genom användande af en lägenhet i
jordvåningen under den nuvarande bibliotekslokalen, men jag tror icke
att denna lägenhet är för ändamålet lämplig, då den dels icke är fuktfri
och dels, såsom belägen icke i samma våning som det nu varande
biblioteket, utan en trappa ner, illa lämpar sig för förvarande af
biblioteket. Dessutom skulle härigenom en gammal vaktmästare, hvilken
för närvarande är sjuk, sättas på bar backe.

Jag får sålunda tillkännagifva, att jag för min del på nu anförda
skäl yrkar afslag å Utskottets hemställan i denna punkt och
bifall till hvad Herr Christen Assarsson i sin ofvanberörda motion
föreslagit.

Herr Carl Anders Larsson: Då jag i revisorernes berättelse
läste om den nu ifrågasatta reformen, tänkte jag, att detta åtminstone
vore en så enkel och lättfattlig fråga, att den skulle kunna utan
svårighet genomdrifvas. Frågan gick nemligen ut på att i en hand
sammanslå två tjenstebefattningar af egenskap ätt ganska väl kunna
med hvarandra förenas. Dermed skulle man ock vinna möjlighet att
få ökadt utrymme för biblioteket, som nu förvaras i en ganska trång
lokal, äfvensom att få en anständig boning för bibliotekarien, som då
jemväl skulle blifva vice värd. Kom så dertill Herrar Christen Assarssons,
A. Anderssons och P. Engmans motion, hvilken gick ut på detsamma,
som revisorerne förut enhälligt tillstyrkt — jag ber nemligen
att här få erinra, hurusom både de af Första och Andra Kammaren
utsedda revisorerne utan reservation föreslagit föreningen af de två nu
ifrågavarande tjenstebefattningarne. Af Utskottets betänkande har jag

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Fort».)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande ock funnit, att orsaken till dess afstyrkande af nämnda förslag egento/
ekadt ut- pgen är att söka i någon slags hänsyn dertill, att fullmäktige redan
f&r rangerat saken. fär erkänna att, på sätt Herr Christen Assarsson
bibliotek!* säger, detta är en händelse, som ser ut som en tanke, ty då reviso(Forts.
)'' rerne den 15 Oktober sistlidna år afslutade sin verksamhet, hade fullmäktige
efter lång betänketid den 12 i samma månad framkommit
med formuleradt förslag i berörda hänseende, som gick ut på en ej
så ringa besparing. Fullmäktige föreslogo nemligen att lör beredande
af ökadt utrymme för biblioteket låta anordna lokal i en under biblioteket
belägen, åt eu vaktmästare upplåten lägenhet, h vilket deremot
icke beköfdes, om man finge använda den lämpligare, som finnes, nemligen
den åt bibliotekarien nu upplåtna lokalen. Jag förstår ej hvarföre
man så strängt håller på detta förslag, enligt hvilket tio främmande
länders riksdagstryck skulle komma att förvaras i en underjordisk
håla. Jag undrar just, huru det skulle taga sig ut, om dessa
länders härvarande diplomater skulle vilja se något al sitt hemlands
riksdagsbeslut, men vid besök i biblioteket fukt och mögel slogo dem
i näsan. Jag tror, att det skulle anses såsom en chikan för hela
landet, om riksdagsbiblioteket så behandlades, och jag vill icke tro,
att fullmäktiges beslut kommer att sättas i verkställighet.

Det är af dessa skäl och då det tydligen framgår, att fullmäktige
med sitt ofvannämnda beslut afsett att hellre förekomma än förekommas,
som jag anser det icke vara af behofvet påkalladt att så strängt
hålla på detta beslut, helst ännu ingen verkställighetsåtgärd derå följt;
hvadan jag alltså yrkar bifall till hvad Herrar Assarsson, A. Andersson
och P. Engman i sin motion och revisorerne i sin berättelse föreslagit.

Herr Stråle: Jag har tillåtit mig begära ordet endast för att,
då ingen ännu yrkat bifall till Stats-Utskottets förslag, framställa ett
sådant yrkande, och jag kan det så mycket hellre, som det synes mig
att man genom en åtgärd, motsatt den af Stats-Utskottet föreslagna,
lätt kan komma in på afvägar, på hvilka jag icke ser något slut.
Stats-Utskottet sjelf har ansett förslaget för en underordnad förvaltningsfråga,
och det synes mig väl långt gånget att upptaga Riksdagens
tid med eu sådan. Jag tror att all möjlig rättvisa måste anses tillgodosedd,
då sju fullmäktige pröfvat frågan, och tjugufyra ledamöter
i Stats-Utskottet granskat densamma, och har man icke så stort förtroende
till fullmäktige i Riksgäldskontor, att de sjelfve kunna få
ordna eu sådan småsak, så vet jag i sanning icke hvad man skall med
dem att göra. Vi lemna åt dem att handhafva millioner, och vi
skulle icke anförtro dem att undersöka, om det är möjligt att gorå
en förändring sådan som denna. Jag tror, att man kan använda tiden
nyttigare än att vidare behandla denna fråga.

Eu talare på skåne-bänken har på sätt och vis interpellerat, om
det skulle vara rätt att afslå motionärens framställning. Jag vill
dertill endast svara, att lika mycket, som han har rätt att väcka en
motion, har Stats-Utskottet rätt att tillstyrka att å densamma icke
fästes något afseende. Samme talare yttrade, att genom bibliotekets

Lördagen den IT Februari.

N.o 8.

förflyttande till dessa hålor, såsom eu annan talare kallade dessa rum,
skulle böckerna förderfvas af fukt och mögel. Det är väl icke möjligt,
att fullmäktige skulle så illa bevaka det allmänna bästa att förhållandet
blefve sådant. Talaren på östgöta-bänken hade så stor omtanke
om de utländske diplomaterne, att han ansåg det vara en
chikan för dem, om Riksdagen skulle tillåta eu sådan omflyttning af
de utländska riksdagshandlingarne som fullmäktige föreslagit. Det är
fägnande att han hyser en sådan omtanke för utländingar, men för
min del anser jag att vi böra hysa lika stor omtanke för våra egna
fullmäktige och han glömde, att det för dem skulle vara minst lika
stor chikan, om vi göra någon ändring uti deras i frågan fattade
beslut.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr P. Nilsson i Käglan: Jag får förklara, att jag skulle

kunna inskränka mig till att åberopa Herr Larssons yttrande och instämma
i hans åsigt. Ty då jag först kom till riksdagen gjorde sig
den meningen gällande, att indragning af embeten borde göras till
regel. Här är nu en sådan fråga å bane, och revisorerne hafva påvisat,
att det här skulle kunna låta sig göra att sammanslå bibliotekariebefattningen
och vicevärdskapet. I Stats-Utskottets utlåtande
heter det, att Utskottet ej kunde underlåta att erinra derom, att afgörandet
af denna fråga måste vara i hög grad beroende derpå, att
en person, lämplig att bekläda dessa båda, sins emellan ganska olikartade
befattningar, kunde vara att tillgå. Det förefaller mig besynnerligt,
om bibliotekarien icke skulle vara så qvalificerad, att han äfven
skulle kunna förestå vice-värdskapsbefattningen. Jag tror, att, då han
är bibliotekarie, han äfven kan vara vice värd, och då två embeten
kunna sammanslås till ett, tror jag att det äfven bör ske, och jag
kommer derför att rösta för Herrar Assarssons, Anderssons och Engmans
förslag.

Herr Peter Olsson:

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Den siste ärade talaren behagade
fästa Kammarens uppmärksamhet på ett stycke af den motivering
Utskottet här anfört som skäl för sin hemställan, och för min
del skulle jag kanhända kunnat vara nöjd med det förslag, som nu
föreligger, om icke Utskottet i öfrigt uti sin motivering begagnat uttryck,
som helt och hållet tillintetgöra den del af motiveringen, hvarpå
han hänvisade, så väl som den af Utskottet sistlidne år i denna fråga
uttalade mening. Frågan är efter min uppfattning icke obetydlig;
den berör Riksdagen så nära, att jag tror det vara skäl, att Riksdagen
uttalar sig bestämdt i densamma. Den har varit föremål för behandling
under sistlidet års riksdag; och det är med fästadt afseende
på denna behandling som jag tror, att fullmäktige nu icke handlat i
öfverensstämmelse med de åsigter, som förut till dem uttalats i denna
fråga. Fullmäktige hade nemligen i skrifvelse till Stats-Utskottet den

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 8. 2

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

27 April nästlidet år hemstält, för beredande af ökadt utrymme åt Riksdagens
bibliotek, om framställning till Riksdagen derom, att mot det
föreståndaren för biblioteket till fullmäktiges disposition afträdde de
för närvarande åt honom upplåtna, till biblioteket angränsande rum,
samt afstode från den honom tillerkända rätt till fri vedbrand, honom
måtte beviijas en hyres- och vedbrandsersättning af 750 kronor, för
år räknadt. På denna hemställan svarade Stats-Utskottet i skrifvelse
den 12 Maj 1870: “att enär samtliga de i riksdagshuset befintliga
lägenheter, för så vidt de ej vore för Riksdagens eget behof bestämda,
stode under fullmäktiges disposition, vore fullmäktige således i tillfälle
att bereda biblioteksföreståndaren annan bostad i ersättning för den
åt honom för närvarande upplåtna, äfven om en sådan åtgärd skulle
föranleda utgående af det motsvarande belopp, som i Riksgäldskontorets
reglemente och atlöningsstat funnes för mistad bostad vederbörande
tillerkändt“. I detta Stats-Utskottets svar ligger en bestämd
åsigt uttalad derom, att bibliotekarien skulle beredas andra boställsrum
i Riksdagens hus än dem, han för närvarande innehade, och att
desse skulle användas för beredande af ökadt utrymme åt biblioteket.
Men i stället hafva fullmäktige med anledning af Stats-Utskottets
skrifvelse anvisat för bibliotekets utvidgning den källarvåning, som befinnes
under nuvarande bibliotekslokalen. Utskottet har emellertid
nu, med godkännande af fullmäktiges åtgärd i berörda afseende, försökt
bortresormera den åsigt, det sistlidet år uttalade, genom följande
strof, som förekommer på ett annat ställe i utlåtandet, nemligen
“genom fullmäktiges ofvannämnda beslut har det ökade utrymme, som
kan för riksdagsbiblioteket erfordras, blifvit biblioteket beredt, på ett
sätt, som, så vidt Utskottet kan finna, icke är förenadt med någon
olägenhet och som står i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den
utväg till frågans lösning, hvartill Utskottet med sin ofvan omförmälda
skrifvelse den 12 Maj 1876 afsåg att hänvisa fullmäktige*1. Jag hemställer,
huruvida den tolkning, som Stats-Utskottet nu behagat gifva
sin förra året till fullmäktige afiåtna skrifvelse, är rigtig; jag tror
tvärtom, att den är fullkomligt origtig; och Utskottet har således
efter min uppfattning icke varit lyckligt i utfinnandet af skäl för den
framställning i frågan, det nu afgifvit.

För min del tror jag i likhet med föregående talare, att det icke
kan vara Riksdagens mening, eller fördelaktigt för Riksdagen, att
riksgäldsfullmäktige anvisa för utvidgning af Riksdagens bibliotek en
lägenhet af den beskaffenhet som nu skett. Det kan nemligen icke
bestridas, att den föreslagna lägenheten befinner sig i en jordvåning;
och jag tror icke att det kan vara särdeles angenämt för dem af
Riksdagens ledamöter, hvilka för att, såsom sig vederbör, kunna uppfylla
sitt riksdagsmannakall, önska i riksdagsbiblioteket studera de
handlingar, som der finnas, att blifva hänvisade till en underjordisk
källarvåning, som kanhända i vissa afseenden torde vara ganska obehaglig.
Visserligen kan härvid anmärkas, att riksdagsmännen under
sina studier af riksdagshandlingar i biblioteket, kunna vistas i någon
annan lägenhet än denna jordvåning; men det ligger dock i sakens
natur att man gerna på ort och ställe, der en urkund finnes, vill

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

studera densamma, utan att för detta ändamål nödgas uppsöka annan
lokal.

På samma gång jag alltså finner denna fråga vara af ganska stor
vigt för Riksdagen, förefaller det mig högst besynnerligt, om icke,
derest riksgäldsfullmäktige verkligen skulle låta verkställa nyssnämnda
utvidgning af bibliotekslokalen i enlighet med det beslut de derom
redan fattat, Riksdagen för sin del så fort som möjligt och vid första
lägliga tillfälle skulle begagna sig af sin rätt att mot en dylik åtgärd
inlägga en kraftig protest. Ett sådant tillfälle föreligger nu, och jag
kan derföre för min del icke underlåta att på det högsta protestera
mot riksgäldsfullmäktiges beslut att bereda ökadt utrymme för riksdagsbiblioteket
genom upplåtande för detta ändamål af en underjordisk
källarvåning.

Hvad åter beträffar frågan om att sammanslå biblioteksföreståndareocb
vice-värdsbefattningarne i Riksdagens bus till eu tjenst, så förefaller
det mig som om icke det ringaste binder för en sådan anordning
borde kunna möta. Det synes mig nemligen vara klart, att dessa
båda befattningar kunna skötas samtidigt af hvilkendera som helst af
de båda tjensteman, som för närvarande innehafva hvar sin af de
båda anställningarne. Något hinder för riksgäldsfullmäktige att när
som helst vidtaga den af motionärerne föreslagna åtgärd torde således
icke förefinnas.

Man har velat göra denna fråga till en personlig fråga, och äfven
Stats-Utskottet har så gjort, då det här talat om personliga förhållanden.
Under den tid jag såsom statsrevisor hade äran deltaga i statsrevisionsarbetet,
och då jemväl denna fråga var på tal, har jag aldrig funnit
att dylika personliga förhållanden inblandades vid dess behandling;
så mycket mer besynnerligt måste det nu förefalla mig, att StatsUtskottet
funnit det en sådan inblandning kunnat ega rum. Om något
personligt vid behandlingen af denna fråga förefinnes, enligt Utskottets
uppgift, ligger det åtminstone nära tillhands att tro, det Utskottet
menar, att riksgäldsfullmäktige af konsideration för dem, som för
närvarande innehafva ifrågavarande lägenheter, skulle vilja förorda
användandet af den beryktade underjordiska våningen till utvidgning
af riksdagsbiblioteket, att derigenom bereda tillfälle för berörda personer
att bo qvar i de af dem innehafvande lägenheterna. För min
del har jag dock svårt att tro på dylika konsiderationer vid denna
frågas bedömande. Såsom jag redan nämnt, kan jag icke uppskatta
denna fråga såsom underordnad utan tvärtom såsom ganska vigtig,
icke blott för erhållande af en fullt lämplig och beqväm bibliotekslokal
utan ock för riksdagsmännen sjelfva, hvilka jag icke vill att de
skola skickas ned i en underjordisk källarvåning för att studera bibliotekets
samlingar. Härtill kommer äfven den icke obetydliga kostnad,
som måste nedläggas på denna lokal för att göra den i någon mån
användbar till bibliotek; ehuru jag för min del är öfvertygad om, att
man inom ganska kort tid skall finna att denna utvidgning, derest
den kommer till stånd, icke skall lända till ringaste nytta, alldenstund
böckerna i denna jordvåning inom kort skola förstöras af fukt, då

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagen»
bibliotek.
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

man otvifvelaktigt måste skyndsamt anskaffa en annan lokal för boksamlingen.

Då sålunda genom sammanslagning och förening i en persons
hand af bibliotekarie- och vice-värdsbefattningarna i riksdagshuset,
hvaremot intet hinder förefinnes, en betydlig besparing skulle beredas
statsverket, och då vidare derigenom den boställsvåning, som nu innehafves
af bibliotekarien och är särdeles lämplig till bibliotek, icke
vidare blefve behöflig för den person, som komme att ensam sköta
båda ofvan nämnda befattningar, utan i stället kunde användas för
bibliotekets utvidgning, och då vidare den våning, som nu innehafves
af vicevärden, är större än behofvet kräfver, och plats der skulle kunna
beredas för något tillfälligt eller särskildt Utskotts arbeten, hvarigenom
äfven vunnes den fördel, att icke vidare ett särskildt Utskott, såsom
för närvarande är fallet, behöfde för sina arbeten flytta till utom
Riksdagens hus liggande lokal, så anhåller jag på dessa skäl att, med
afslag å Utskottets hemställan, motionärernes förslag måtte bifallas.

Häruti instämde Herr Svensén.

Herr Jonas Andersson i Häckenäs: Ehuru eu talare på stockholmsbänken
har ansett denna fråga alltför underordnad att sysselsätta
Riksdagen, tager jag mig dock friheten att, enär jag inom Statsutskottet
reserverat mig mot dess förslag, nu yttra några ord.

Om här endast vore fråga om de större eller mindre utgifter,
som stode i sammanhang med denna fråga, så skulle jag vilja medgifva
att frågan vore af jemförelsevis mindre vigt; men för min del
fäster jag det största afseende vid frågan om placering af Riksdagens
bibliotek. Detta bibliotek är alltför dyrbart att, såsom Riksgäldsfullmäktige
föreslagit, blifva splittradt på liera håll, som ju blefve fallet
om eu del af detsamma placerades i våningen under den nu varande
bibliotekslokalen. Litet hvar hafva vi erfarenhet af huru vigtigt det
mången gång är att hafva en lätt och beqväm tillgång till biblioteket,
något som man dock ej kan tänka sig blifva förhållandet efter riksgäldsfullmäktiges
förslag till anordning af detsamma. Och då det nu
är fråga om att vidtaga en nödig utvidgning af biblioteket samt att
för detta ändamål använda de rum, som för närvarande bebos af
bibliotekarien, då man icke behöfde praktisera sig utför en trappa för
att erhålla hvad man sökte, så förefaller mig verkligen fullmäktiges
nu framlagda förslag ganska märkvärdigt.

Jag har stort förtroende till våra riksgäldsfullmäktige. Men detta
hindrar ej, att man kan hysa olika åsigter med dem, i synnerhet då
det gäller en fråga, som i främsta rummet rörer Riksdagen sjelf. Ty
vi hafva rätt att fordra det vårt bibliotek blir så beqvämt och ändamålsenligt
anordnadt som möjligt.

Hvad jag i synnerhet anser olämpligt är att, såsom här blifvit
ifrågasatt, inflytta de utländska handlingarne i en underjordisk våning.
Lika med min länskamrat tycker jag en dylik anordning skulle te sig
ganska besynnerligt, oafsedt att studerandet af dessa handlingar ju

Lördagen den 17 Februari,

N:o 8.

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

Herr Hseggström: Hufvudsakligen förekommen af Herrar Stråle
och P. Olsson, skulle jag hafva föga att tillägga, om man icke här
framhållit, att en besparing skulle uppstå, om man antoge statsrevisorernes
förslag att sammanslå de här ifrågavarande tvenne befattningarne
till en. Man har äfven klandrat fullmäktige för den af dem
beslutade inflyttningen utaf en del bibliotekshandlingar i den förut
omnämnda till vaktmästarebostad upplåtna lokalen, hvilken man här
betecknat såsom en riktig håla af fukt och mögel. I denna håla bor
likväl för närvarande en vaktmästarefamilj, och om jag icke missminner
mig alltför mycket, så hafva en eller par af denna Kammares egna
ledamöter hyrt bostad i denna håla. Med fukten derstädes torde derföre
ej vara så alldeles farligt, som man velat påskina. För öfrigt
är det gifvet, att någon inflyttning af böcker dit icke kommer i fråga
förrän lokalen blifvit behörigen reparerad och fukten utdrifven derifrån,
så att rummen blifva varma och för ändamålet passande.

Här har talats om kostnaderna för en sådan inredning. Men
tron I då, mine Herrar! att böckernas flyttning till bibliotekariens bostad
kan ega rum utan föregående inredning? Nej, så väl här som
der hafva vi nödiga kostnader att bestrida.

Det är en annan sak, hvarpå jag ber att få fästa Kammarens
uppmärksamhet och som i väsentlig grad utöfvat sitt inflytande på
riksgäldsfullmäktiges framställning. Sammanslår man nemligen de begge
befattningarne till en, så är det klart att någonderas innehafvare, antingen
bibliotekarien eller vice värden, måste afträda från sin. Då
nu emellertid begge desse tjensteman, hvilket ju icke heller bestrides
af statsrevisorerne, oklanderligt skött sina befattningar, hur skulle
riksgäldsfullmäktige kunna beröfva vare sig den ene eller den andre
hans tjenst? Skulle då den ene af dem vräkas ut på gatan eller skulle
han beredas motsvarande ersättning för hvad han förlorat? Det senare
anser åtminstone jag blifva en gifven följd, och den besparing man
här förespeglat sig af sammanslagningen blefve då betydligt reducerad.
Jag är fullkomligt öfvertygad, att riksgäldsfullmäktige dela Statsutskottets
åsigt om fördelen af de begge befattningarnes sammanslående
till en; men deremot anse fullmäktige tidpunkten derför nu
icke vara lämplig, just för den godtgörelse man blefve nödgad tilldela
den af de begge tjenstemännen, som förlorade sin syssla.

Man har sagt, att man gjort sig räkning på, att fullmäktige skulle
vilja göra indragningar och besparingar och gifvit en antydan om, att

mången gång kan vara af intresse jemväl för Riksdagens egna ledamöter.

Riksdagens revisorer äro ju också våra förtroendemän och jag
kan icke se annat, än att vi böra kunna fästa lika mycket afseende
på deras åsigt som på riksgäldsfullmäktiges. Och då jag för min del
finner de förstnämndes förslag i ämnet vara både öfverensstämmande
med det enklaste förstånd och mera ändamålsenligt, mindre kostsamt
och i alla afseenden bättre än riksgäldsfullmäktiges, så anser jag att
åtminstone denna Kammare hör biträda revisorernes nu af särskilda
motionärer upptagna framställning, till hvilken jag sålunda yrkar bifall.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande
af blindt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

i denna sak fullmäktige icke gått till våga med tillbörlig sparsamhet.
För min del finner jag en dylik antydan alldeles oberättigad. För
några år sedan hade Riksgäldskontoret 17 tjensteman; nu blott 8
tjensteman. En ganska vacker indragning har således egt rum, och
fullmäktige hafva derigenom på ett särdeles tydligt sätt visat sin
sträfvan efter förenkling och besparing.

Hvad nu beträffar denna mycket omordade förändring, så afser
den endast att åt riksdagsbiblioteket bereda ett ökadt utrymme, motsvarande
det närmaste bchofvet. Vore här fråga om behofvet af ökadt
utrymme för någon längre tid, skulle det ej vara tillräckligt att använda
de rum, som af fullmäktige föreslagits, lika litet som de rum,
bibliotekarien nu bebor. Här gäller blott att för närmaste framtiden
bereda rum för den tillökning i biblioteket, som kan ega rum. Fullmäktiges
förslag utgår från denna synpunkt. Det har flera gånger
varit taladt om ett nytt representanthus, och frågan derom kan ej för
närvarande anses hafva fallit. Är det under sådant förhållande skäl
att göra dyrbara inredningar och stora förändringar med lokalerna uti
gamla riksdagshuset?

Men jag skall icke vidare upptaga tiden. Jag har endast velat
framhålla, att här blott är fråga om en provisorisk tillökning af bibliotekslokalen
och att fullmäktiges förslag afser att på enklaste och billigaste
sätt åstadkomma denna tillökning.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Gustaf Jonsson: Denna fråga framstår för mig som en

ganska liten fråga. Jag får dock bekänna att jag i början vid frågans
behandling inom Utskottets afdelning hyste benägenhet för att ingå
på den föreslagna föreningen af vicevärdskapet och bibliotekariebefattningen,
men sedermera insåg jag, att det finnes skäl, som tala för
att Riksdagen i frågan fattar ett annat beslut. Af Stats-Utskottets
betänkande framgår, att Utskottet icke vill blanda sig i dylika förvaltningsåtgärder,
tillhörande riksgäldsfullmäktiges verksamhetsområde.
När Riksdagen åt dessa förtroendemän uppdrager vården om millioner,
så bör Riksdagen icke vidtaga mot deras uttalande stridande åtgärder
i en liten förvaltningsfråga. Fullmäktige hafva redan gått i
författning om att skaffa biblioteket nödig utvidgning, och jag för min
del finner deras åtgärd hafva undanröjt det öfverklagade missförhållandet.

Vidare och med anledning af hvad som yttrats med hänsyn
till personliga förhållanden och dylikt vågar jag tillägga, att jag för min
del inom Stats-Utskottet deltagit i ärendets behandling utan ringaste
afseende på personliga skäl. Jag har begrundat sjelfva saken och
funnit en sammanslagning af de båda platserna önskvärd. Men jag
anser att denna sammanslagning bör verkställas, då sådant lämpligast
låter sig göra, och derom äro fullmäktige i Riksgäldskontoret närmast
i tillfälle att döma.

Motionärens förslag äfvensom revisorernes framställning gå ut på
att vid en blifvande sammanslagning af befattningarne åt bibliotekarien
upplåta den boställsvåning, vice värden för närvarande innehar.

Lördageu den 17 Februari.

N:o 8.

Hvarföre just den lokalen? Såsom af Stats-Utskottets motivering synes,
kan i händelse bibliotekarien antages jemväl i egenskap af vice
värd för Riksdagshuset, sådant beslutas, utan att bemälda våning bestämmes
såsom en del af ersättningen för sistnämnda uppdrag. Rättast
är väl att, om våningen blir ledig, densamma ställes till Riksdagens
disposition. Bibliotekarien kan möjligen på annat sätt beredas
bostad. Jag är således icke fullkomligt ense med motionären om
sättet, ehuru jag gillar förslaget om sammanslagningen.

På grund af hvad jag anfört och med åberopande af det yttrande,
en af fullmäktige i Riksgäldskontoret nyss inför Kammaren afgaf,
samt på skäl, Herr Petter Olsson förut framstält, yrkar jag bifall till
Stats-Utskottets förslag.

Herr Liss Olof Larsson: Sedan långt mer blifvit taladt i

denna sak än hvad den förtjenar, kunde jag gerna hafva afstått från
ordet, om icke Herr Haeggström fält ett yttrande, mot hvilket jag
anser mig böra protestera, Han sade, att om vice värden eller bibliotekarien
hos Riksdagen afträder sin befattning, Riksdagen skulle
vara skyldig att gifva ersättning för mistad boställsförmån. För min
del hyser jag icke samma åsigt. Det var vid föregående riksdag, som
lönerna för Riksgäldskontorets tjenstemän reglerades. Så vidt jag vet
medgafs dervid icke åt kamreraren rätt till boställsvåning, ej heller
har jag mig bekant, att uti det protokollsutdrag, på grund af hvilket
vice värden och bibliotekarien innehafva sina befattningar hos Riksdagen,
står föreskrifvet, att bemälde tjenstemän skulle vara berättigade
till ersättning för mistad boställsförmån, i händelse deras uppdrag
skulle upphöra. Jag måste således protestera mot den åsigt af
saken, som Herr Haeggström uttalat.

Medan jag har ordet, vill jag äfven påpeka en annan omständighet,
som icke ännu blifvit framhållen. Jag gör detta, ehuru jag på
intet vis vill understödja den mening, som anser lämpligt att söka
upprifva ett af fullmäktige nyss, och i behörig ordning, fattadt beslut.
I händelse det behöfiiga ökade utrymmet för Riksdagens bibliotek beredes
på sätt riksgäldsfullmäktige föreslagit, så, befarar jag att Riksdagen
nödgas anställa tvänne bibliotekarier i stället för en, som hittills
varit tillräcklig.

Det förefaller mig nemligen så, som om en bibliotekarie icke gerna
kan: sköta ett bibliotek, hvilket är beläget i två särskilda våningar,
ty det kan ju hända att det kommer folk i begge våningarne samtidigt,
och man kan då icke begära att bibliotekarien skall vara på båda
ställena på en gång och icke heller att den ena besökande skall sitta
och vänta på den andra.

Jag upprepar emellertid hvad jag förut sagt i Utskottet, att jag
icke yrkar på någonting annat än det slut hvartill Utskottet
nu kommit, men jag har det oaktadt, såsom synes af betänkandet,
reserverat mig, och anledningen dertill är Utskottets motivering, som
jag icke vill underskrifva. Man har alltför ensidigt framhållit att
fullmäktige äro Riksdagens förtroendemän, — som de väl också äro, •—
men derunder bortglömt, att revisorerne också äro Riksdagens förtroende -

Om beredande
af Gladt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.

(F orts.)

tö’0 8. 24 Lördagen den 17 Februari.

Om beredande män. Man borde icke stält sig så uteslutande på den ena partens
af öka åt ut- g^a gifv^ denna rätt på den andras bekostnad. Nu tror jag, att
Riksdagens Utskottet kunnat gå eu medelväg och så motiverat sitt förslag att en
bibliotek, diskussion undvikits, som ej kan annat än leda till obehag å ömse sidor,
(Forts.) under det att intet verkligt resultat vinnes.

I Utskottets betänkande, sid. 11 säges:

‘•Ej heller bör Utskottet lemna oanmärkt, att af den ifrågasatta
föreningen i en persons hand af omförmälda befattningar ingalunda
såsom ovilkorlig slutsats följer att, såsom i Herr Christen Assarssons
med fleres motion föresloges, den af nuvarande vice värden i riksdagshuset
innehafvande lägenhet skulle upplåtas åt den person, som komme
att bestrida begge befattningar ne. “

Der säger Utskottet, att det varit Herr Christen Assarssons m. fl.
motion, som föranledt detta, oaktadt de 12 revisorerne föreslagit alldeles
detsamma som motionärerne. Vidare, — icke nog med att Utskottet
sagt, att revisorerne icke kunna få rätt i deras hemställan om befattningarnes
sammanslående, utan Utskottet säger jemväl att, äfven om
befattningarne förenades, deraf icke skulle följa att den af nu varande vice
värden innehafvande lägenhet skulle upplåtas åt den person, som komme
att bestrida begge befattningarne. Jag tror, att Utskottet icke bort
hafva framkommit med ett sådant resonnement, ty då Utskottet sagt
att det icke funnit skäl att bifalla vare sig revisorernes eller rnotionärernes
framställningar, så hade det kunnat bespara sig att säga
hvad följden skulle blifva om dessa framställningar en gång bifölles.

Det är sålunda, såsom jag redan antydt, mot motiveringen, som
jag reserverat mig och det är för att tillkännagifva detta som jag
begärt ordet. Eljest har jag ej någon anmärkning att göra mot Utskottets
betänkande, utan yrkar bifall.

Herr Uhr: Det börjar blifva sig temligen likt här i Kammaren.

Ibland kunna vigtiga frågor gå igenom lätt och ledigt utan någon
diskussion — ibland utspinner sig en hiskeligt vidlyftig diskussion
om snart sagdt ingenting.

En talare på stockholmsbänken — för att icke säga Herr Stråle —
har sagt, att man kan använda tiden bättre än att byta ord om en
sådan småsak som denna. Eu af hans antagonister sade: öppnar du
munnen en gång till, så skall jag ej bli dig svaret skyldig ! Det der
må nu vara — men jag håller med Herr Stråle, att man kan använda
tiden bättre än att diskutera om ingenting.

Herr Stråle yttrade vidare, att Utskottet måhända icke gjort sig
mödan att läsa instruktionen för revisorerne, jag säger att det ser nästan
ut som om motionärerne icke skulle läst klämmen i Utskottets betänkande,
ty der står tydligen att revisorernes och motionärernes framställning
ej för närvarande må till någon vidare åtgärd föranleda.
Utskottet har ju således medgifvit, att något bör göras, men att för
närvarande tiden icke är inne att genomföra den föreslagna reformen.

Herr Häggström säger, att endera af tjenstemännen skulle komma på
bar backe om båda tjensterna sammansloges och att staten då måste
betala denna ersättning. Häremot invänder Herr Liss Olof Larsson, att
det icke förefinnes någon som helst skyldighet till utgifvande af eu slik

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

ersättning. Ja, det kan väl vara sant, men, mine Herrar'', huru mången
gång har man ej sett att sådana afdankade tjenstemän af “gunst
och nåd“ och under hvarjehanda förevändningar, såsom bostadsbrist,
skulder etc. kommit i åtnjutande af godtgörelse, hvartill de ej lagligen
varit berättigade? och så komme det väl också att gå tiar

Emellertid tycker jag, som sagdt, att vi böra bespara oss en alltför
långrandig diskussion i denna mindre högvigtiga angelägenhet och
att motionärerne gerna kunna vara nöjda med Utskottets hemställan,
som ju innefattar ett afstyrkande endast för det närvarande.

Herr C. A. Larsson: En talare på stockholmsbänken, med
hvilken den siste talaren på visst sätt instämt, har påstått att denna
fråga är alltför underordnad för att Kammaren skulle så länge som
skett sysselsätta sig dermed. Men den är dock icke så underordnad,
som vid första påseende tyckes. JDet har alltid i denna Kammare
framhållits såsom en principfråga att man bör förenkla embetsverken
och indraga onödiga tjenster. Här är nu fråga om ett exempel, som
Andra Kammaren skall statuera, till bevis på att den har allvar med
hvad den i nämnda afseende så ofta uttalat och, om Riksdagen verkligen
vill hafva några reformer i fråga om embetsverken, så måste
Riksdagen först och främst sopa rent för egen dörr. Yi hörde af
Herr Hmggström, att åtta tjenstemän redan blifvit slopade inom
Riksgäldskontoret, och ändå gå ärendena lika bra. Slopa vi nu en
till, så blir antalet nio, och jag är öfvertygad om att begge de ifrågavarande
befattningarne kunna skötas lika bra af en enda som för
närvarande af två. Vidare har Herr Stråle åberopat de sju fullmäktige
såsom en stor tyngd i vågskålen, men han förbisåg de tolf revi sorerne,

som väga åtminstone lika mycket som fullmäktige. Herr
Stråle har sjelf under ståndsriksdagarnes tid deltagit i 1862 års revision,
och jag undrar om han icke skulle hafva opponerat sig, ifall
någon talare velat säga att revisorerne vägde intet mot fullmäktige,
För min del tror jag att revisorerne, synnerligast när de äro eniga om

sitt beslut, hafva lika mycket att säga som Herrar fullmäktige i

Riksgäldskontoret, och det desto hellre i förevarande fall som det synes
ligga en hund begrafven under detta beslut, som fullmäktige
fattat först sedan dej fått reda på hvad revisorerne beslutat. Fullmäktiges
beslut fattades den 12 Oktober, men justerades icke förrän
den 19 Oktober och redan den 15 i samma månad fingo de mottaga
revisorernes beslut. Fullmäktige hade följaktligen haft god tid till
att besinna sig, ifall de hyst den ringaste aktning för Herrar revisorer.
Jag tror det icke vara skäl till att uppmuntra öfversitteri och
säga att revisorernes åsigt icke väger något, i synnerhet då frågan
gäller en så enkel och lätt genomförd reform som denna. Det skulle
vara en chikan för Herrar fullmäktige, om beslutet upphäfdes, men
det skulle icke vara någon chikan för Herrar revisorer att säga att
de pratat i nattmössan och att deras resonnement icke väger något i
jemförelse med fullmäktiges. För min del anser jag att detta resonnement
icke håller streck. Dessutom lade Herr Stråle i vågskålen
hela Stats-Utskottet med dess 24 ledamöter. Han räknade icke bort

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliot ek.
(Förta.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande de 4 ledamöter, som reserverat sig, vid hvilket förhållande det icke
r mm^för återstår mera än 20 ledamöter, som fattat beslutet,

''^Riksdagens Herr Olsson från. Helsingborg hade mycket att säga och påstod,
bibliotek, att denna fråga utgjorde en förvaltningsfråga, deri Riksdagen icke
(Fort».) egde att fatta beslut. Huru skulle då Riksdagen kunnat besluta att
borttaga de åtta tjenstemännen, som numera stå på indragningsstat,
utan att protest deremot inlagts? Han påstod också att det skulle
vara ett misstroendevotum mot fullmäktige, om deras beslut upphäfdes,
men han tänker icke på att, om Stats-Utskottets förslag ginge
igenom, detta skulle innefatta ett misstroendevotum mot revisorerne.
Jag tror att, när han nästa gång kommer att deltaga i statsrevisionen,
han tillmäter revisorerne lika mycken vigt som fullmäktige, och
jag gratulerar honom, om han fattar förnuftigare beslut än senaste
revisorer gjort.

Herr Hseggström påstod och betonade, att icke någon besparing
skulle uppstå genom den af motionären föreslagna åtgärden. Jag vill
icke heller säga att besparingen i detta fall blir så ofantligt stor,
men någon besparing måste dock kunna beräknas uppkomma, äfven
vid en jemförelse med den af fullmäktige vidtagna åtgärden, ty man
måste besinna att den vaktmästare, som skulle uppsägas från sin bostadslägenhet,
skulle tilldelas hyres- och vedbrandsersättning, hvilken
kan beräknas till minst 200 kronor årligen, att lägenheten bör undergå
ändamålsenlig inredning samt förses med nödiga inventarier,
att värmeledning skall anbringas i trappan, och denna förses med
mattor m. m.; och, om man nu kommer i håg den tid, då eu viss person
skulle för riksdagshusets behof köpa mattor och betalade 700 kronor
för eu matta till ett enda rum, så kan man deraf finna att verkställighet
af fullmäktiges beslut kan blifva ganska kostsam. Jag
vill visserligen icke tro, att några 700 kronors mattor nu komma i
fråga, ty den tid är förbi, då denna vissa person regerade icke blott
fullmäktige utan äfven Stats-Utskottet och hela Riksdagen, i afseende
å utgifter för riksdagshuset. Vidare fastade Herr Hseggström särskild
uppmärksamhet derå, att det finnes personer i denna Kammare,
som hafva bostad i denna lokal, och att den derföre icke kan vara
så dålig. Jag vill deremot erinra att jag har mig bekant, att
den är så fuktig att den vaktmästare, som bor der, just i följd af
lokalens osundhet blifvit en krympling; och, om Herr Hseggström af
personlig erfarenhet har sig bekant lokalens beskaffenhet så bevisar
den omständigheten, att han är så härdad att han stått bi, alldeles
icke, att lokalen är så präktig, som han påstått.

Herr G. Jonsson hade något litet att säga och förenade sig med
åtskilliga andra, men hvad han sagt torde icke behöfva särskild vederläggning.

Allt nog, jag har icke hört någon framkomma med ett förslag,
som är så ändamålsenligt och så billigt som revisorernes. Enligt
detta förslag får man en präktig bibliotekslokal i en enda våning och
dertill lokal för bibliotekarien utan särskild kostnad, ty den, som nu
bor i samma lokal, har endast ett tillfälligt uppdrag att vara vice

Lördagen den 17 Februari.

No 8.

värd och kan derföre icke ega några anspråk på ersättning, ifall han
mister detta uppdrag.

Hvad beträffar de anförda skälen, att det skulle vara svårt att
finna en person, som med erforderliga egenskaper för biblioteksföreståndare-befattningen
förenade lämplighet att vara vice värd, så får
jag fästa uppmärksamhet på hans åligganden enligt tjenstgöringsordningens
45 §. Der stadgas: “Den bland Riksgäldskontorets tjensteman,
som utöfvar tillsynen och vården om Riksdagens hus med der
befintliga inventarier och derför åtnjuter fri bostad och ved, enligt
Fullmäktiges särskilda beslut, bör noga iakttaga de utaf fullmäktige
meddelade föreskrifter i afseende på husets jemte dertill hörande
egendoms- och inventariepersedlars vidmakthållande eller förbättrande.K
Detta kan icke vara omöjligare för bibliotekarien att göra, ty han
har vida dyrbarare föremål att vårda än stolar och bord i riksdagshuset.

Dessutom skall denne vice värd “föra en fullständig förteckning
öfver berörda inventarier, för hvilka han står i redovisningsskyldighet.
1'' Detta är ett nytt stadgande som tillkommit på grund af revisorernes
framställning.

Förut visste man alldeles icke hvilka inventarier som för Riksdagshusets
räkning inköpts och der förvarades, utan sedan man köpt
en matta som enligt uppgift kostat 700 kronor, kunde vid närmare
efterforskning befinnas att man kanske hade en matta som knappast
var värd mera än 7 kronor. Det fans sålunda ingen kontroll öfver
förvaltningen af Riksdagens tilikörigheter, utan det var en framställning
från revisorerne, som framtvingade den föreskrift att i hvarje rum skulle
finnas en inventarieförteckning samt att en inventarielista skulle föras,
upptagande för hvarje sak priset, och tiden när den inköptes, äfvensom
fullständig redovisning för de använda medlen aflemnas. Allt detta
kan enligt min åsigt icke blifva svårare för en bibliothekarie än för
en kamererare i Riksgäldskontoret att sköta, helst då man har anledning
antaga att den förre har mera godt om tid mellan riksdagarne
än den senare. Vidare kan jag icke förmoda att det fordras
några särskilda kunskaper eller egenskaper för att sköta befattningen
såsom vice värd i riksdagshuset och då den föreslagna anordningen
skulle medföra minskning i tjenstemannapersonalen, utan att några
utgifter skulle deraf föranledas, så kan jag icke annat än fortfarande
yrka att den af motionärerne gjorda framställning måtte af Kammaren
bifallas.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner, i enlighet med de yrkanden som derunder blifvit gjorda,
dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag derå samt
bifall i stället till motionärernes förslag. Den förra af dessa propositioner
ansåg Herr Talmannen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad;
men som votering begärdes, skedde uppsättning, justering och
anslag af en så lydande voteringsproposition:

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

N*.o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om beredande
af ökadt utrymme
för
Riksdagens
bibliotek.
(Forts.)

Ang. bevillning
för fideikommisset

Leufsta.

I)en, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 4:de punkten
af utlåtandet N:o 10

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Mej;

Vinner Mej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit den af Herr Christen Assarsson med flere i ämnet väckta
motion.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 69 ja mot 94
nej, och hade Kammaren således besluta i öfverensstämmelse med
nejpropositionen.

Efter föredragning dernäst af punkten 5, deruti Utskottet till
svar å Herr C. A. Larssons inom Andra Kammaren afgifna motion,
N:o 59, angående bevillning för fideikommissegendomen Leufsta, meddelat
fullmäktiges i Riksgälskontoret af Utskottet infordrade yttrande
öfver samma motion, anförde:

Herr Carl Anders Larsson: Jag vill visst icke yrka att någon
förändring skall ske i Utskottets hemställan, emedan vid nu upplysta
förhållanden någon sådan ändring icke torde vara af behofvet påkallad.
Hvad som gifvit mig anledning att väcka motion var att, sedan
Riksdagen beslutit att fullmäktige i Riksgäldskontor^ skulle hos
de embets- eller tjenstemän, hvilka genom sin försummelse att icke i
tid indrifva den bevillning, hvarom här är fråga, varit orsaken till att
staten vållats en förlust, uppgående till omkring 60 å 70,000 kronor,
utsöka ersättning för denna förlust, så hade jag för mig att en af
nämnde tjenstemän, nemligen förre ombudsmannen, hvilken sedan flera
år haft afsked och icke handlagt detta ärende sedan 1867, skulle,
om han icke blefve kräfd inom detta års utgång eller före den dag,
då tio år förflutit sedan ärendet af honom handlagts, gå fri från ersättningskyldighet
på den grund att krafvet skulle vara preskriberadt
och att i följd häraf antingen andre tjenstemän drabbas af större ersättningsskyldighet
än de eljest varit förbundne till eller ock staten
vidkännas förlusten. Då jag emellertid funnit att fullmäktige anse,
att sådana åtgärder icke äro behöfliga för att bevara krafvet emot
preskription samt att Statskontoret har skyldighet att. lemna fullmäktige
underrättelse om när frågan blifvit afgjord, hvarefter fullmäktige
ämna anställa den utsökning hos vederbörande, hvartill anledning förefinnes,
så synes mig som om all försigtighet blifvit iakttagen, hvarföre
jag vid sådant förhållande finner mig icke böra göra något yrkande.

Lördagen den 17 Februari,

N:o 8,

Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingar^.

Punkten 6.

Utskottet hade, i anledning af Biksdagens revisorers framställning
rörande en ytterligare ökad amortering af Gefle-Dala jernvägsaktiebolags
skuld till staten, i denna punkt hemstält:

“att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i ompröfning, huruvida skäl må förefinnas att — med
begagnande af den i 6 § af kontraktet mellan staten och Gefle-Dala
jernvägsaktiebolag Kong! Maj:t förbehållna rätt att, då den årliga
behållningen öfverstiger åtta procent å aktieegarnes tillskott, bestämma
med huru stort belopp den stadgade amorteringen å statslånet bör
ökas — föreskrifva en i förhållande till den öfver nämnda procenttal
uppgående behållningen ytterligare ökad årlig amortering af sagda
lån.“

Mot hvad sålunda blifvit föreslaget voro reservationer inom Utskottet
anmälda:

dels af Herrar C. Ekman, Grefve C. Beck-Friis, L. M. Nordenfelt,
F. Hederstjerna och Grefve L. af Ugglas, som ansett revisorernes
ifrågavarande framställning icke böra till någon åtgärd föranleda; och

dels af Herr Jöns Pundbäck, med hvilken Herrar O. B. Olsson,
J. Andersson, J. E. Johansson samt Sven Nilsson instämt, och
som för sin del yrkat:

“att Riksdagen måtte åt fullmäktige i Riksgäldskontoret uppdraga
vidtagande af alla de åtgärder, som kontraktsenligt erfordras för att
bereda åt staten en ökad amortering af det till Gefle-Dala jernvägsaktiebolag
lemnade lån å ursprungligt belopp 2,400,000 kronor.“

Sedan Utskottets hemställan blifvit inför Kammaren uppläst,
yttrade:

Herr Asker: Herr Talman! Mine Herrar! Sjelfva inledningen
till den nu föredragna punkten synes mig vara den intressantare delen
i hufvudstycket, icke blott derföre att den åberopar ett historiskt
faktum utan äfven och isynnerhet derföre, att den antyder en parlamentarisk
förhoppning. Jag har mig icke med säkerhet bekant,
huru länge denna fråga stått på dagordningen, hvarom meddelas felande:
“Den af flera föregående års statsrevisorer behandlade fråga,

huruvida ofvan nämnda bolag (Gefle-Dala jernvägsaktiebolag) kontraktsenligt
har skyldighet att underkasta sig en ökad amortering af sin
skuld till staten, har äfven utgjort föremål för 1876 års statsrevisorers
begrundande. “ Detta iir det historiska faktum. Och så heter
det vidare: “Statsrevisorerne hafva dervid stannat uti samma åsigt,

som tillförene inom revisionen gjort sig gällande.“ Detta skulle vara
den parlamentariska förhoppningen, så framt denna fråga äfven un -

Ang. GefleDala
jernsågsaktie-bolag.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Ang. GejleDala
jernvägsalctie-bolag.

(Fort*.)

der kommande riksdagar torde få behålla sin plats på dagordningen
och sålunda på ett oförklarligt sätt bidraga till det parlamentariska
lifvets utveckling,

Man skulle nästan kunna likna detta ständigt återkommande
ärende vid vissa slags krukväxter hvilka sällan blomstra, men i anledning
af hvilkas tillvaro man i alla fall gläder sig åt grönskan.

För min del har jag icke någon särskild framställning eller något
yrkande att göra. Här tinnes visserligen på sidan 15 i Utskottets
betänkande en strof, som är tryckt med spärrad stil och der det
talas om önskvärdheten af en förkortning af den återstående amorteringstiden
“såvidt i enlighet med gällande aftal ske humle" och
dervid skulle väl kunna anställas hvarjehanda betraktelser, men jag
vill icke nu derpå inlåta mig eller på något sätt vidare upptaga
Kammarens tid, som kan bättre användas, utan öfverlemnar med tillförsigt
frågans pröfning till Kammarens eget godtfinnande.

Herr Talmannen aflägsnade sig nu, och Herr vice Talmannen öfvertog
ledningen åt Kammarens förhandlingar samt lemnade ordet, på
begäran, till

Herr Jöns Kundbäck: Såsom Herrarne torde finna har jag

i fråga om denna punkt reserverat mig mot Utskottets beslut. I sak
har jag samma uppfattning som Utskottet, men skiljer mig från detsamma
i formelt hänseende, hvilket äfven synes af min vid Utskottets
betänkande fogade reservation. Jag är nemligen af den åsigt att
det bättre anstår fullmäktige i Riksgäldskontor än Riksdagen att
till Kongl. Maj:t aflåta en sådan skrifvelse, som är i fråga, och jag
finner det vara så mycket mera skäl dertill, som till fullmäktiges
disposition stå alla de handlingar m. m., af hvilka kunna inhemtas
de upplysningar, som erfordras vid skrifvelsens affattande.

Det är icke obekant att denna fråga under loppet af sex år varit
föremål för uppmärksamhet såväl från revisorernes som Statsutskottets
och Riksdagens sida. Denna Kammare har gång på gång
bifallit revisorernes hemställan om åtgärders vidtagande uti ifrågavarande
hänseende, och Stats-Utskottet har åtminstone några gånger
tillstyrkt densamma, men i Första Kammaren har den alltid blifvit
afslagen, ehuru sista gången med mycket ringa majoritet.

Nu synes det mig som om senaste årets revisorer betraktat
frågan från en något annorlunda synpunkt än föregående revisorer
och äfven uttalat lämpligheten af att öfverlemna frågan till Riksgäldsfullmäktige,
för att genom dem, enligt den skyldighet, som dem åligger,
få de påminnelser till vederbörande framstälda som kunna vara
af nöden. Man kunde då invända, att om fullmäktige hafva denna
skyldighet, behofves ej något särskilt uppdrag lemnas dem af Riksdagen
att fullgöra sin skyldighet. Det torde dock vara lätt att finna
att fullmäktige hittills icke kunnat göra något åt saken, så länge
Riksdagen sjelf tagit frågan om hand, och troligt är att fullmäktige
ej heller tills vidare bekymra sig derom. Att fullmäktige emellertid
hafva nämnda skyldighet framgår af föreskrifterna i 68 § af gällande

Lördagen den 17 Februari 3}

reglemente för Riksgäldskontoret, der det heter: “Då de bolag som för
jernvägsanläggnin gars utförande från Riksgäldskontoret utbekommit
beviljade låneunderstöd, uti sina med Kong], Maj:t och Kronan afslutade
kontrakt _ medgifva staten att genom ombud, som Kong! Maj:t
utser, deltaga i de årliga revisionerna af bolagens förvaltning och räkenskaper,
samt berättelserna om dessa revisioner skola till Kongl.
Civildepartementet insändas, böra fullmäktige efter erhållen del af
dessa berättelser taga under öfvervägande, huruvida några åtgärder
erfordras för bevarande af Riksgäldskontorets rätt och säkerhet för
de uppgiga lånens fortsatta liqviderande.- Här är naturligtvis icke
fråga om säkerheten utan om rättigheten att fordra amorteringens
ökande. Nu invänder man icke desto mindre att det endast tillkommer
Kongl. Maj:t att afgöra frågan härom. Ja, visserligen. Men att
Riksdagen eller, såsom jag föreslagit, fullmäktige inkomma till Kongl.
Maj:t och uttala* sin mening, hindrar väi icke att Kongl. Maj:t afgör
frågan på sätt om honmed afseende å billighet och rättvisa lämpligt
synes. För att visa att så tillvägagått förut, behöfver jag blott erinra
om att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen år 1869 till Kongl.
Maj:t uti denna fråga afgaf ett utlåtande, der Styrelsen uttalade såsom
sin åsigt att en förhöjning af amorteringsbeloppet borde ega rum.
Äfven i en annan fråga kan jag framdraga ett likartadt exempel, nemhgen
hurusom fullmäktige helt nyligen, då de funnit att KarlskronaWexiö
jernvägs-aktiebolag icke förvaltade sin reservfond såsom det
borde, derom gjorde påminnelse. För min del anser jag allt tala för
att Riksdagen, i stället för att direkt till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse
i frågan, uppdrager detta åt fullmäktige i Riksgäldskontoret, och
min lifiigaste önskan är att frågan nu ändtligen måtte få sin lösning.
Tiden derför tyckes nu vara inne, helst som Kongl. Maj:t helt snart
kommer att företaga en ny pröfning af trafiktaxan. Förut har man
invän dt att med frågans afgörande borde anstå till dess tiden vore
inne för en sådan pröfning. Denna tid är nu kommen, och låta vi
den gå förbi, utan att något göres åt saken, framkommer man säkerligen
med den invändningen att det är för sent och att man bör
vänta till dess en ny pröfning af trafiktaxan eger rum. Till detta
skäl, hvarföre ett beslut nu bör fattas i frågan, kommer äfven det,
a,tt den länge nog stått på dagordningen för att böra bringas till sin
lösning. Såsom jag förut nämnt, hafva statsrevisorerne i 6 år nästan
enhälligt uttalat den åsigt att en förhöjning i amorteringsbeloppet
bör ega rum, och det vore derföre icke för mycket, om vi nu fattade
ett afgörande beslut, Kongl. Maj:t må sedan dervid fästa det afseende,
honom för godt synes.

Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid med utredningen
af en sak, som redan förut blifvit tillräckligt afhandlad. Jag vill
blott uttala den tanken, att genom antagandet af mitt förslag finnes
större sannolikhet för att frågan denna gång blir afgjord. Ty om,
såsom är att förmoda, Första Kammaren fattar det beslut, att någon
åtgärd icke bör af revisorernes hemställan föranledas, blir följden den
att, i händelse Utskottets förslag antages, frågan för denna gång faller,
hvaremot ett beslut, fattadt i öfverensstämmelse med min reservation,

N:o 8

Ang. GefleDala
jernvägsaktiebolag,
,
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Ang. GefleDala^fimvägs (Forts.

)

kunde föranleda dertill att, som Kamrarne stannat i olika beslut, frågan,
såsom rörande riksgäldsverket, blir föremål för gemensam votering
och dymedelst har utsigt att bringas till lösning. Jag yrkar bifall
till min reservation.

Herr Phiiipsson: Enär jag inom statsrevisionen deltagit i utredningen
af förevarande fråga, torde det tillåtas mig att förklara,
att då den förste ärade talaren, hvilken intog den särskilda talarestolen
inom Kammaren, karakteriserade revisorernes yttrande i denna sak
såsom innebärande dels en historisk berättelse och dels en parlamentarisk
förhoppning, så uttalade han dermed hvad som verkligen utgjort
föremålet för revisorernes bemödande, fastän i en helt annan
mening, än som den ärade talaren velat antyda. Hvad den historiska
berättelsen angår, så står den att läsa i revisorernes framställning,
och i denna del är jag öfvertygad att icke någon vill.jäfva rigtigheten
af den värde talarens uppfattning. Men den parlamentariska förhoppningen
deremot afsåg något helt annat än livad han sökt göra troligt,
eller att man skulle önskat att denna fråga år från år komine att
qvarstå på dagordningen. Nej, alldeles motsatsen var hvad man
hoppades, nemligen att frågan ändtligen skulle kunna vid innevarande
riksdag vinna sin lösning. Jag tror också att man med skal kan
säga, att denna revisorernes förhoppning blifvit på det allra fullständigaste
sätt förverkligad genom det af Stats-Utskottet nu afgifna utlåtande,
ty för första gången har det nu inträffat att Utskottets samtlige
ledamöter befinnas vara ense derom att en ytterligare förhöjning
af amorteringen vore “öfverensstämmande ej blott med billighet utan
ock med innehållet af de i kontraktet meddelade stadganden.“ Att
sålunda en tillökning i afbetalningarue bör ega rum å det lån GefieDala
jernvägsbolag af staten erhållit, derom äro som sagd t alla ense,
och den meningsskiljaktighet, som yppat sig, afser endast de medel,
som lämpligast kunna och böra vidtagas för att nå detta af alla eftersträfvade
mål. I detta afseende hafva reservanterne från denna Kammare,
lika med Utskottets majoritet, uttalat sig för aflåtande!; af en
underdånig skrifvelse i ämnet, ehuru de skilja sig från majoriteten i
fråga om sättet för en dylik skrifvelses åvägabringande, så till vida som
reservanterne vilja att denna skrifvelse bör gå genom fullmäktige i
Riksgäldskontoret i stället för, såsom i Utskottets utlåtande blifvit
föreslaget, från Riksdagen direkt. Lämpligheten af det utaf reservanterne
föreslagna sätt hade nyss blifvit af den nästföregående talaren ådagalagd:
och efter mitt förmenande är just detta satt det, hvarpå frågan
bäst kan vinna sin lösning och få ett önskvärdt slut, äfven om båda Kamrarne
stanna vid olika beslut. Första Kammaren har sitt plenum först
klockan 2, så vi kunna icke ännu veta hvad beslut i saken der kan
komma att fattas, men om denna Kammare nu skulle bifalla Utskottets
förslag och Första Kammaren sedan vidhålla sin förut uttalade åsigt
att intet bör från Riksdagens sida i saken tillgöras, har frågan äfven
för denna riksdag fallit. Emellertid kan jag icke underlåta att framhålla,
att det synes, som skulle reservanterne från Första Kammaren,

Lördagen den i 7 F«bruari.

N:o 8.

hvilka tillstyrkt, att Revisorernes framställning icke må till någon åt- -‘W-.
gärd föranleda, genom sin motivering hafva ännu skarpare än både
"Utskottets majoritet och reservanterne från denna Kammare pointerat, (?ortJ ■,
att något bör åt saken göras. I den motivering, som ligger till grund
för deras framställning, heter det nemligen att Kongl. Maj:t “icke
lärer underlåta att, på grund af kontraktets 6:te § tillse det statens
rätt och fördel varder behörigen iakttagen.“ Att på detta sätt
utlåta sig om hvad Kongl. Maj:t lärer eller icke lärer göra, anser jagför
min del vara väl strängt, och enligt mitt förmenande bör på den
framställning, som erfordras, icke ens läggas så mycken vigt, att man
låter den utgå från Riksdagen omedelbarligen, utan synes det vara
mera lämpligt öfverlemna till fullmäktige i Riksgäldskontoret att vidtaga
de i sådant afseende erforderliga åtgärder. Jag är ense med
den föregående talaren derom, att dessa fullmäktige otvifvelaktigt varit
berättigade att “proprio motu“ eller på eget bevåg taga saken om
hand; men det länder till deras fullkomliga rättfärdigande att de underlåtit
det, då, efter hvad den historiska utredningen visar, Riksdagen
sjelf år efter år sysselsatt sig med saken, ehuru densamma till följd af
Kamrarnes olika beslut, alltid förfallit. Att under sådana förhållanden
fullmäktige i Riksgäldskontoret skolat af sig sjelfva upptaga frågan,
är mer än man har rätt att vänta, ja, mera än hvad som varit formligt:
ty då principalerne icke velat göra något, lära ombuden icke
kunnat handla annorlunda. De vidare tillgöranden, som här vid lag
kunnat ifrågakomma, falla dessutom jemväl inom riksgäldsfullmäktiges
befattning; ty, om Kongl. Maj:t föreskrifver en ökad afbetalning på
ifrågavarande lån, så kan Gefie-Dala jernvägsbolag icke på grund af
ett sådant beslut exekutivt tvingas att. mot sitt bestridande, fullgöra
en dylik betalningsskyldighet, då nemligen Kongl. Maj:ts föreskrift i
detta afseende icke kan innefatta annat än hvad den ene kontrahenten
anser kontraktsenligt, utan måste bolaget då genom fullmäktige instämmas
till domstol. Emellertid måste ju denna åtgärd föregås
utaf en behandling af frågan hos Kongl. Maj:t, hvarigenom han
beslutar om en ökad afbetalning för bolaget, hvarförutan en rättegång
icke kan entameras.

Då jag inom revisionen med bestämdhet uttalat den åsigt, att
kontraktet vilkorligen ålägger bolaget att år från år underkasta sig
en till siffran bestämd afbetalning utöfver deri ursprungligen bestämda,
så vågar jag vid detta tillfälle närmare utveckla, huru enligt min tanke
denna ökade afbetalning bör ega rum. Att låta den ske på samma
sätt som hittills, genom att öka annuiteten, som från början utgjorde
3 procent och sedermera höjdes år 1868 till 4 och 1872 till 6 procent,
tror jag icke låter sig göra mot bolagets bestridande. Ty vid dessa
föregående tillfällen skedde förhöjningen i annuiteten icke på grund
af kontraktets stadgande i 6:te §, utan på grund af bolagets eget
erbjudande. Och detta framgår så mycket tydligare, då man härjemte
erinrar sig att år 1868 den tidpunkt ännu icke inträdt då eu
dylik förhöjning på grund af kontraktet kunde ifrågasättas; ty då
hade ännu icke utdelningen uppgått till det i kontraktet bestämda

Andra Kammarens Prot, 1877. N:o 8. 3

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Any. GefleDala
jernvägsaJctiebolag.

(Forte.)

beloppet af 8 procent af aktiekapitalet utan allenast till 7 procent
deraf. Och icke heller sedermera skulle någon ökad amortering genom
förhöjning af annuiteten hafva kunnat åvägabringas, om icke bolaget
härtill lemnat sitt samtycke.

För att nu bolaget skall kunna tillförbindas att underkasta sig
den i kontraktets 6:te § omnämnda förhöjning af amorteringen, erfordras
att annuiteten först återföres till 3 procent, såsom kontraktet
föreskrifver, vidare att den årliga behållningen derutöfver uppgår till
6 procent af det tillskjutna aktiekapitalet, vidare att ett belopp blifvit
efter Kongl. Maj:ts bepröfvande afsatt för jernvägens förbättring samt
slutligen att aktieegarne ytterligare erhålla 2 procent å sina tillskott.
Först sedan alla dessa förutsättningar år från år inträffat, kan Kongl.
Maj:t hvarje gång anbefalla bolaget en till siffgan bestämd ökad amortering;
och skulle då bolaget vägra att underkasta sig denna liqvid,
så vågar jag, trots ovissheten i fråga om utgången åt rättstvisten, uttala
den mening, att domstolarne icke skola tveka att ålägga bolaget
en dylik betalningsskyldighet.

Jag har önskat att få denna åsigt antecknad i protokollet; tydå
jag deltagit uti den ifrågavarande utredningen, hvilken af bolagets
direktion i dess afgifna utlåtande förklarats utgå från en “alldeles ny
synpunkt''*, så har jag ansett mig pligtig att här söka motivera min
uppfattning i ämnet. Med en ärad representant från Stockholms stad,
hvilken under förliden riksdag yttrade sig i denna fråga, är jag nemligen
så till vida ense, att jag lika med honom anser att, om Kongl.
Maj:t vill tillämpa kontraktet, kan med stöd af detsamma någon vidare
ökning i annuiteten icke komma i fråga. Men deremot kan jag
icke instämma med honom deruti, att kontraktet skulle lägga hinder i
vägen för hvarje vidare förhöjning i amorteringen. Förhöjningarne
af annuiteten äro visserligen åtgärder, hvilkas upprepande, såsom jag
tror, icke kan emot bolagets bestridande ega rum, då ett sådant sätt
att amortera icke åsyftats i kontraktet, men hade kontraktet afsett
ett dylikt amorteringssätt, då vill jag ingalunda förneka rigtigheten
af den ärade talarens uppfattning att annuitetstillökningen icke bort
mera än en gång ifrågakomma. Då emellertid, enligt hvad jag tror
mig hafva ådagalagt, detta åskådningssätt saknar stöd uti kontraktspunktens
lydelse, så förfaller naturligtvis den derpå grundade åsigt.

Slutligen förenar jag mig med herr Jöns Rundbäck i yrkandet att
Kammaren måtte fatta beslut i enlighet med hans och hans medreservanters
förslag.

Öfverläggningen var slutad. Under densamma hade yrkats endast
att Kammaren måtte bifalla det förslag som Herr Jöns Rundbäck i
sin vid utlåtandet fogade reservation framstält. Herr vice Talmannen
gaf emellertid först proposition på bifall till Utskottets hemställan och
derefter på nyssnämnda yrkande, samt förklarade sig anse den förra
af dessa propositioner hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja.
Votering begärdes och företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

Den, som bifaller tirad Stats-Utskottet hemstält i 6:te punkten af
Utlåtandet. N:o 10 röstar

Ja;

Ang. GejleDala
jernvägs
aktiebolag.
(Fort*.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, tiar Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit den af Herr Jöns Kundbäck med flere afgifna, vid denna punkt
fogade reservation.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 42 ja mot 118 nej;
varande alltså Kammarens beslut fattadt i enlighet med nejpropositionen.

Sedan Herr Talmannen nu återkommit, föredrogs

Punkten 7,

som bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarne.

Punkterna 9 och 10.

Biföllos.

Punkten 11.

Lades till handlingarne.

Punkten 12.

Bifölls.

§ 3.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 11, i anledning
af väckt förslag om eftergift af kronans rätt till dana-arf efter
ogifta Margareta Sandberg.

§ 4.

Förekom till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 12, angående
beräkningen af statsverkets inkomster.

N:o 8.

Lör bageri den 17 Jebruari.

Punkten 1.

Bifölls.

I punkten 2 hade Utskottet hemstält:

att statsverkets ordinarie inkomster under nästkommande statsreglingsperiod
måtte beräknas på sätt, som följer:

Ränta............................

Tionde............................

Arrendemedel........................

Bergverkstionde.......................

Mantalspenningar.....................

Bötesmedel ..................- • ......

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål........

Tillfälliga rotevakansafgifter...............

Yakansafgifter af nyroterad jord.............

Rotevakansafgifter af utsockne frälsehemman i Halland

Yakansafgifter af bergslag................

Trosspassevolansafgift...................

Båtsmansvakansafgift...................

Båtsmansbeklädnadsmedel.................

Kontrollstämpelmedel....................

Fyr- och båkmedel.....................

Telegrafmedel........................

Jernvägstrafikmedel....................

Skogsmedel........................

Extra uppbörd..................... • ■

Tillsammans kronor

4,037,000: —
1,648,000: —
2,500,000:
10,000: —
620,000: —
250,000: —
345,000: —
76,000: —
110,000: —
20,000: —
20,000: —
26,000: —
75,000: —
43,000: —
20,000: —
1,000,000: —
1,400,000: —
17,350,000:
1,000,000: -250,000: —
30,800,000: —-

Efter uppläsning af ingressen till denna hemställan anförde

Herr Key: Jag tager mig friheten föreslå en redaktionsförändring
vid den nu föredragna punkten.

Som Herrarne behagade finna, hemställer Utskottet “att statsverkets
ordinarie inkomster under nästkommande statregleringsperiod
måtte beräknas på sätt, som följer: Ränta etc.

Å föregående sidan 4 har Utskottet funnit sig böra anmärka
att i afseende å inkomsttitlarne ranta och tionde “till dess behandling
finnas öfverlemnade ej mindre än tvenne Kongl. förslag angående
dels indragning till statsverket af, i Sala bergslags så kallade konststats
medel ingående, 3,524 kronor 41 öre, dels ock medgifvande af
ett afdrag å den kronan behållna räntan af frälse-, skatte- och kronohemman
och lägenheter, än äfven ett inom Andra Kammaren (i
motion N:o 118) framstäldt yrkande om afskrifning af alla grundskatter:*
äfvensom att jemväl “rörande bergverkstionden och båtsmansbeJclädnadsmedlen“
föreligga till framtida utredning och afgörande

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

tvenne Kongl. Maj:ts propositioner, den ena (N:o 10) innehållande
förslag, att förstnämnda skatt måtte, med undantag allenast för Höganäs
stenkolsverk och Sala silfververk, upphäfvas, samt den andra
(N:o 16) “rörande eftergift till rust- och rotehållare af den ersättning,
de för anskaffning och underhåll genom kronans försorg af kappsäckar
och småpersedlar hittills utgjort;11 I förra hänseendet säger Utskottet:
“varande naturligtvis beräkningen af förenämnda inkomsttitlar beroende
af de beslut, som Riksdagen kan komma att, i anledning af de
nämnda Kongl. förslagen och omförmälda motion, fatta*. Längre ned
på samma sida yttrar Utskottet beträffande de Kongl. propositionerna
angående bergverkstionden och båtsmansbeklädnadsmedlen, att Utskottet,
“som ansett afgifvandet af detta utlåtande icke böra i och för
afgörande af berörda frågor uppskjutas, för närvarande beräknat i
fråga varande inkomster till de af Kongl. Maj:t föreslagna belopp."

Vid sådant förhållande tror jag, att det vore lämpligare om ingressen
till punkten erhölle följande lydelse: “att beroende af de beslut,
som Riksdagen kan komma att fatta i afseende på räntan, tionden,
bergverkstionden och båtsmansbeklädnadsmedlen, statsverkets ordinarie
inkomster under nästkommande statsregleringsperiod måtte beräknas
på sätt, som följer: Ränta o. s. v.K

Ett lika lydande förslag kommer, efter hvad jag tror, äfven att
väckas inom Första Kammaren.

Jag anhåller vördsamt om proposition på det af mig nu framstälda
förslaget.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll
Herr Keys yrkande och hade således beslutit, att den ifrågavarande
ingressen skulle erhålla följande förändrade lydelse:

"att beroende af de beslut, som Riksdagen kan komma att fatta
i afseende på räntan, tionden, bergverkstionden och båtsmansbeklädnadsmedlen,
statsverkets ordinarie inkomster under nästkommande
»tatsregleringsperiod måtte beräknas på sätt som följ er:“

De i punkten upptagna inkomstposterna föredrogos derefter hvar
för sig: och blef Utskottets beräkning i afseende å dem alla af Kammaren
godkänd.

Punkten 8.

Bifölls.

Återstoden af utlåtandet lades till handlingarna.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 4, i anledning af väckta
motioner, dels om ändring af 20 kap. 18 § Strafflagen, dels om tilllägg
till 5 kap. 3 § samma lag, dels ock angående inrättande af särskilda
fängelser för minderåriga straffångar.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motioner var föreslaget:

af Herr 1 AsHöf (motionen N:o 16): “att Riksdagen för sill del
bifaller den förändring i 18 § af 20 kap. Strafflagen, att den hänvisning
om förlust af medborgerligt förtroende för brott enligt 1 § af
samma kapitel, hvilken i samma 18 § är föreskrifven, uteslutes/

och af Herr H. L. By din (motionen N:o 18), dels att till 3 § i
5 kap. Strafflagen, som innehåller: “Begär den brott, som fylt femton,
men ej aderton år, då skall dödsstraff eller straffarbete på lifstid till
sådant arbete från och med sex till och med tio år nedsättas1'', måtte
fogas ett så lydande tillägg: “Dömes brottsling af den ålder, nu säges,
till straff, som i allmänhet medför förlust af medborgerligt förtroende,
då skall han ej till sådan påföljd dömas, vare dock oskicklig att,
intill dess den ådömda strafftiden utlupen är, vittnesmål aflägga";
och dels att en underdånig skrifvelse angående inrättande af särskilda
fängelser för minderåriga straffångar, som ej fylt aderton år, måtte
till Kongl. Maj:t aflåtas.

Utskottets hemställan i punkten 1, att Herr Äsklöfs ifrågavarande
motion måtte afslås, blef af Kammaren bifallen.

Sedan derefter föredragning skett af punkten 2, hvaruti Utskottet
hemstält, att Herr Rydins förslag om tillägg till 5 kap. 3 § Strafflagen
ej måtte vinna Riksdagens bifall, begärdes ordet af

Herr Rydin, som yttrade: Herr Talman! Mine Herrar! Den
motion jag väckt afser dels upphäfvande af straffpåföljden, medborgerligt
förtroendes förlust för unga förbrytare, dels inrättande af särskilda
fängelser för minderåriga straffångar som ej fylt 18 år men icke begått
förbrytelser, som medföra straffets undergående vid Nya varfvet i
Göteborg. Motionen är framkallad af de nuvarande beklagliga förhållandena
beträffande vården af dylika fångar, hvilken är af sådan
beskaffenhet, att derpå bör fästas särskild uppmärksamhet.

Hvad först angår straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende,
så finnes i intet främmande lands lagar bestämdt, att en person,
som icke är kriminelt myndig, skall ådömas ett sådant straff. I
Tyskland t. ex. är det förbjudet att ådöma personer yngre än 18 år
förlust af medborgerligt förtroende.

Lag-Utskottet har tagit den af mig föreslagna förändringen i
öfvervägande men afstyrkt all ändring i nu gällande stadganden i
ifrågavarande hänseende. De skäl härför, som af Utskottet anförts,
äro först och främst det, att den ändring i lagstiftningen nyligen
blifvit vidtagen, att förlust af medborgerligt förtroende kan ådömas
på endast ett år, och att således straffpåföljden icke behöfver blifva
så känbar för brottslingen. Nu är emellertid att märka att den omständigheten,
att straffpåföljden inträder just i det ögonblick då förbrytaren
kommer ut ur fängelset i samhällslifvet, verkar, kanske afgörande,
för hela hans framtid. Om han är dömd till ett, tre eller
fem års förlust af medborgerligt förtroende kan vara detsamma; han

Lördagen den It Februari. 39

är i alla fall stämplad såsom en oförbätterlig person, med hvilken
ingen vill hafva något att göra. Denna åt Utskottet åberopade förändring
i lagen är således icke något skäl för motionens afstyrkande.

Det heter vidare i Utskottets motivering att man bör tillgodose
arbetsgifvarne, ty om icke arbetarne blifva ådömda ett sådant straff,
skulle arbetsgifvarne blifva utsatta för stora olägenheter, då de ej
visste med hvem de finge att göra, utan i sina hem och i sitt arbete
nödgades emottaga personer, som nyss begått vanfrejdande brott, utan
att ens någon tid hafva visat prof på förbättring. År t. ex. en stöld
begången under synnerligen förmildrande omständigheter, torde, säger
Utskottet, i de bestå fall inga svårigheter möta för den, som dertill
gjort sig skyldig, att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst, äfven om
han på någon kortare tid är dömd medborgerligt förtroende förlustig.
Nu frågas: skall man på detta sätt stifta lagar endast för arbetsgifvarnes
beqvämlighet, så att de endast på grund deraf att en arbetare
vid unga år begått ett vanfrejdande brott kunna afvisa honom utan
att pröfva hans duglighet. Kan det väl vara rimligt och billigt att
om en person på förhand säga: han är förlustig medborgerligt förtroende,
och derför vill jag icke hafva honom i mitt arbete. Månne
icke rättvisan i stället fordrar, att detta omdöme fälles först efter
noggran pröfning i hvarje särskild! fall? Äfven detta skäl torde således
sakna all vigt.

Utskottet säger vidare, att det är högst olämpligt "att medgifva
eu från fängelset nyss utkommen, för stöld straffad brottsling alla
medborgerliga rättigheter“. Nu vet dock hvar och en att en minderårig
person, såsom sådan, icke får deltaga i t. ex. riksdagsmannaval
eller kommunala angelägenheter, hvaremot genom nedsättning af tiden
för förlust af medborgerligt förtroende till ett år för den minderårige
brottslingen, i allmänhet inträder behörighet att vid myndiga år förvärfva
de rättigheter han såsom förlustig medborgerligt förtroende ej
eger utöfva. Den förlust af rätt att deltaga i val, hvars fortvaro
Utskottet med skäl anser böra under någon tid finnas för eu förbrytare,
som begått vanfrejdande brott, förefinnes således icke, ty har
någon före 18 år begått sådant brott, har i allmänhet förlusten af
medborgerligt förtroende upphört då han blir myndig. Denna straffpåföljd
har således kunnat verka förhindrande för hans återupprättande,
och afgörande för hela hans framtid, utan att han vid myndiga
år blifvit utestängd från utöfning af någon politisk rättighet. De nu
anförda skäl anföras visserligen mot Herr Asklöfs motion, men då
Utskottet i sitt yttrande öfver min motion till dem hänvisat, har jag
upptagit dem till besvarande.

Utskottet säger sig vidare böra påpeka, att “äfven om öfvervägande
skäl skulle anses tala för en förändring i den syftning
motionen (Herr Asklöfs motion) angifver, bifall till det framstälda
förslaget likväl icke torde böra ifrågakomma i den ringa utsträckning,
som det erhållit." Herr Asklöfs motion är således af så ringa utsträckning,
att derför icke skäl finnes att bifalla hans förslag. Då
fråga deremot blir om min motion, som under vissa behjertansvärda
förhållanden föreslår undantag från den allmänna bestämmelsen, men

N:o 3.

Ang. förlust
eif medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

N:o 8.

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåring
a brottslingar.

(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

ett undantag i hela dess utsträckning, säger Utskottet, att livad som
af Utskottet anförts om första resan stöld vid Herr Asklöfs motion
‘•måste gälla i ännu högre grad, då fråga är äfven om de allra gröfsta
förbrytelser. “ Hvad som är ett argument mot Herr Asklöfs motion,
emedan han gjort för litet, anföres således för afslag af min motion,
emedan jag varit konseqventare än Herr Asklöf.

Slutligen säger Utskottet: “oanmärkt bör ej heller lemnas det
mindre lämpliga, att i Strafflagen införa ett till rättegångsordningen
så uppenbart hörande stadgande, som det om behörighet att aflägga
vittnesmål1''. Jag vill nämna, hvarför jag begagnat just detta uttryck.
Förslaget är nemligen lika lydande med det vid 1873 års riksdag af
Lag-Utskottet framlagda, hvilket af Andra Kammaren antogs, men af
Första Kammaren utan anförda skäl förkastades, endast emedan det
stod i sammanhang med andra af Kammaren redan afslagna punkter;
ty då dessa senare fallit, kunde naturligtvis icke heller den nu ifrågavarande
antagas. Hvad beträffar skälet till Utskottets ofvannämnda
anmärkning om det mindre lämpliga att i Strafflagen införa ett till
rättegångsordningen så uppenbart hörande stadgande, tyckes Lagutskottet
hafva förbisett att i Strafflagen redan finnas bestämmelser,
som lika mycket höra till rättegångsordningen, t. ex. den att fullmäktig,
som svikligen går sin hufvudman* vederpart till banda, skall
dömas ovärdig att vidare föra andras talan. Denna bestämmelse hör
till rättegångsordningen lika väl som det af mig föreslagna tillägget till
5 kap. 3 § Strafflagen. Men hvarför kan då icke i Strafflagen finnas
äfven denna bestämmelse, att en person, af ifrågavarande ålder, som
begått förbrytelse, hvarpå i allmänhet följer straff, som medför förlust
af medborgerligt förtroende, icke bör få afgifva vittnesmål?

De motiv, Lag-Utskottet anfört, synas således icke grunda det
slut, hvartill Utskottet kommit. Äfven måste man medgifva, att, huru
man än betraktar förhållandena, det icke kan anses annorlunda ån
såsom eu grymhet af staten att förklara en ung pojke om 15 ä 18
års ålder, sedan han lemnat fängelset, förlustig medborgerligt förtroende,
och derigenom utstöta honom från hvarje hem, dit lian vänder
sig för att erhålla arbete. Lag-Utskottet har under innevarande riksdag
tillstyrkt en motion, åsyftande att förekomma grymhet mot djur:
men jag frågar, om icke med afseende å ett förfarande, som innebär
uppenbar grymhet mot menniskor, det jemväl hade varit anledning
att litet mera taga föreliggande fråga i betraktande och fästa afseende
å de skal, som tala för att borttaga några af hindren för en ung
förbrytares sträfvan till förbättring och sålunda rädda honom åt
samhället. Frågan är ej ovigtig, då man besinnar, att antalet strafffångar
i åldern 15—20 år under senare åren uppgått till ett antal af
500, hvilka, om frågan blir på detta sätt behandlad, kunna blifva och
äro, på sätt Justitieombudsmannen i en sin berättelse yttrat, att betrakta
såsom fiender till samhället. Jag frågar, om det ej vid sådant
förhållande vore skäl att vidtaga någon åtgärd för dessa förbrytares
förbättring.

Jag yrkar åt erremiss af Lag-Utskottets föreliggande utlåtande.

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

Grefve Sparre: Utskottet har ganska noga öfvervägt de skal, Ang. förlust
»om den ärade motionären anfört, men, under medgifvande af det g.”3'';
behjertausvärda deri, likväl icke ansett sig kunna tillstyrka förslaget. yö''r mt-n(jer.
Den recension af Utskottets betänkande, den ärade motionären nu ånga brottsgjort,
anser jag väl icke till mycket gagna; om också de skäl, som lingar.

deri anförts för första punkten, icke fullt passar för den andra, så (Forts.)

talar saken för sig sjelf — men oanmärkt bör dock icke lemnas, hvad
Utskottet i dessa motiv sagt, “att, der ett brott är begånget underförmildrande
omständigheter, torde i de flesta fall inga svårigheter
möta för den, som dertill gjort sig skyldig, att i sin hemort erhålla
arbetsförtjenst, äfven om han på någon kortare tid är dömd medborgerligt
förtroende förlustig.* Detta torde motionären medgifva
passar företrädesvis på dessa unga förbrytare, som litet hvar tycker
synd om och hvarför man ock i många orter redan anordnat välgörenhetsinstitutioner,
som taga hand om sådana förbrytare — föredömen,
som jag hoppas, skola i alla orter vinna efterföljd, ty utan
tvifvel är detta en af de vigtigaste och största samhällsfrågor. Men
en annan sak blir att helt och hållet borttaga denna straffpåföljd för
alla unga förbrytare. I allmänhet hyser Utskottet den uppfattningen,
att man med mycken varsamhet bör företaga ändringar i en nyligen
antagen lag, då principerna der måste konseqvent tillämpas, men denna
konseqvens skulle lida af, att man derur utbryter en del och således
rubbar sammanhanget i det hela. Lika behjertansvärdt det kan vara,
att en ung förbrytare, som begått mindre grafva brott, icke beröfvas
medborgerligt förtroende, lika obefogad! synes det å andra sidan vara,
att, om han begått ett gröfre brott — och beklagligen se vi icke sällan
exempel uppå brott af sådana personer, som förråda en list och ondska,
som öfverstiger ens förväntningar — lagstiftaren skulle vara nog vekhjertad
att eftergifva en påföljd, som lagen stadgar för sådana brott
i allmänhet. Eller skulle man vilja, att, om eu sådan förbrytare, hvilken
kanske nyligen första gången begått H. H. Nattvard, beginge mened
eller ett groft bedrägeri eller förfalskning eller ett med grymhet förenad!
rån, denne förbrytare skulle genast efter utstående af sitt straff
inträda i utöfning af alla medborgerliga rättigheter? Skulle icke tvärtom
förlusten af dessa rättigheter i ett sådant fall vara väl behöflig,
isynnerhet om samhället dervid fullgör sin pligt att genom väl inrättade
anstalter draga försorg om den fallne? Icke genom slapp eftergift,
utan genom stränghet, förenad med försök att handleda dessa unga
brottslingar, skall man lyckas förbättra dem. Jag tror således, att
Utskottet haft ganska giltiga skäl att afstyrka motionen, äfven om
man måste medgifva, att den ärade motionärens yttrande derom, att
allt hvad Utskottet sagt i första delen af sitt utlåtande icke är fullt
tillämpligt å den andra, måste anses i visst afseende rigtigt.

Hvad angår den af motionären uppdragna jemförelse mellan denna
fråga och grymhet mot djur, så — jag ber om förlåtelse — kan jag
icke finna annat, än att denna liknelse är mer än tillåtlig! haltande:
att utöfva grymhet mot ett djur, som intet ondt gjort, och att straffa
en förbrytare, deremellan är skilnad som mellan natt och dag. Jag
kan icke begripa, huru man af Utskottets olika förfarande i dessa

N:o 8.

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

42 Lördagen den 17 Februari.

båda hänseenden kunnat draga någon konklusion. Frågan är helt
enkelt denna: Är förlust af medborgerligt förtroende någon lämplig
straffpåföljd? Vill man borttaga denna straffpåföljd i allmänhet, —
och jag bekänner, att jag, vid fråga i Utskottet om Herr Asklöfs
motion, var ganska benägen att i det afseende! gå ännu ett steg längre,
så att, der mildrande omständigheter vore för handen, domstolen skulle
kunna eftergifva denna straffpåföljd, — så, må vara. Men ingalunda
vill jag tillstyrka borttagandet af den bestämmelsen, att eu ung förbrytare
med ovanlig brottslighet i viljan skall kunna ådöma? denna
straffpåföljd, då han deraf gjort sig förtjent. Jag är, i egenskap af
landshöfding öfver ett stort län, der jag har tillsyn öfver fängelser
med många fångar, mer än mången annan i tillfälle att känna det
behj er tans värda i sträfvandet att upprätta de fallne. Och jag har
äfven i min ringa mån och efter min ringa förmåga i det afseende!
gjort allt, hvad jag kunnat. Men lagen vill jag hålla i helgd. Så
länge förlust af medborgerligt förtroende qvarstår i lagen såsom straffpåföljd,
bör den drabba äfven den unge förbrytaren, om han deraf
gjort sig förtjent. Samhället bör likväl genom ändamålsenliga föreningar
alltid söka förbättra den unge förbrytaren. Bildas sådana föreningar,
och draga vi sålunda försorg om, alt förbrytaren vid utträdet
ur häktet på lämpligt sätt placeras, då har samhället naturligtvis
också gjort, hvad det bör göra i afseende på den unge förbrytarens
förbättring. Men icke bör samhället eftergifva straffet! Lagen bör
vara sträng, men rättvis, och sedan straffet blifvit uttjent, mild.

Jag tillåter mig vördsamt yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Ehrenborg: Jag hade väntat, att i det svar, som af LagUtskottets
ärade ordförande afgafs till motionären, skulle förekommit
ännu ett argument utöfver dem, jag fick höra. Jag har för min del
den största sympati för hufvudrigtningen, i hvilken motionärens förslag
går, och jag har gladt mig åt, att straffbestämmelsen rörande
ådömande af förlust af medborgerligt förtroende för icke länge sedan
blifvit sålunda ändrad, att en sådan straffpåföljd numera kan ådörnas för
blott ett år. Men jag skiljer mig från den högt ärade motionären deri,
att jag, i följd af min erfarenhet från särskilda landsbygder under
en längre tidsföljd, anser, att den ifrågasatta grymheten, nemligen att
straffpåföljden, förlust af medborgerligt förtroende, skall qvarstå i lagen
och tillämpas äfven på förbrytare mellan femton och aderton år, hvilken
han förmenar ligga hos lagstiftaren, hos lagen, icke är befintlig
från statens sida, utan i den opinion, som finnes hos allmänheten och
som — denna straffpåföljd må nu vara upptagen i förbrytarens betyg
eller icke — verkar derhän, att ingen gerna vill mottaga den
unge brottslingen i sin tjenst. Det är denna opinion, som, efter min
uppfattning, i första rummet bör öfvervinnas; och, sedan den öfvervunnits,
då, men icke förr, synes mig vara skäl för, att staten i detta
hänseende går längre, än den hittills gjort. Få vi ett progressivt
fängelsesystem, få vi litet mera af uppfostran i fängelserna för den
unge brottslingen — ett förhållande, som för närvarande eger rum
vid endast ett fängelse inom landet, nemligen vid Nya Varfvef i Göte -

Lördagen den 1< Februari. 43

borg — och få vi mera utsträckta föreningar, som taga sig an de
unga förbrytarne och bereda dem tjenst, så skall detta ofelbart verka
äfven på den enskilde derhän, att hans starka fördom mot den bestraffade
förbrytaren öfvervinnes och han blifver, villig att taga honom
i sin tjenst. Men ännu, det kan jag försäkra, är denna opinion, åtminstone
i min ort, så kompakt, att nästan ingen der vill taga eu
person, som stämplats med ett sådant straff, i sin tjenst, och att man,
ifall Herr Eydins förslag vunne framgång, och straffpåföljden således
icke funnes intagen i den unge förbrytarens betyg, skulle anse sig
hafva blifvit derutinnan narrad af lagstiftaren. Det är således, efter
min åsigt, i omvänd ordning man bör söka vinna det goda syftemålet
i Herr Eydins förslag; man bör nemligen först söka förändra den allmänna
opinionen och förmå allmänheten att med välvilja omfatta den
unge brottslingen, innan lagstiftaren i detta hänseende kan gå längre
än den redan gjort. På dessa skäl kan jag ej finna annat än att
Lag-Utskottet rätt förfarit vid behandlingen af detta vigtiga ärende.

Herr Eydin: Jag vill endast med ett par ord bemöta de invändningar
mot mitt förslag, som här blifvit gjorda.

Lag-Utskottets ärade ordförande förklarade, att man skulle hålla,
lagen i helgd. I min motion finnes ingenting, som strider mot denna
grundsats; men hvarje lag, som behöfver ändras och förbättras, måste
undergå förändring; och sedan den ändrats på grundlagsenligt sätt,
är det ju klart, att den blifvit gällande lag.

Vidare ber jag att få fästa Herrarnes uppmärksamhet derpå, att
det är skilnad mellan grymhet och stränghet. Jag anser det vara
grymt, då man icke gör något under strafftiden för att möjliggöra
ynglingens återupptagande i samhället, utan han sitter sin tid i fängelset
och när han lemnar det endast rnedfår sitt betyg, intyg om förlust
af medborgerligt förtroende, hvilket, såsom Herr Ehrenborg skildrade,
hindrar honom att mottagas i något hem. Ty huru förhåller
det sig med hans bestraffning? Jo, i vanligaste fall så, att man af
medömkan med den brottslige är så klemig, att man dömer honom
till det lägsta möjliga straff; och sedan han sålunda suttit i cell några
månader träder han åter ut i verlden utan den ringaste håg till ett
bättre lif. Det är just denna orättvisa och disproportion, som ligga
deruti att straffet är för klemigt, men påföljden för grym, som böra
borttagas. Om Utskottet hade på något sätt föreslagit ändring i
straffbestämmelserna för förbrytelser, som medföra förlust af medborgerligt
förtroende, och först derefter talat om upphäfvandet af sjelfva
straffpåföljden, eller förlust af medborgerligt förtroende, så skulle jag
anse, att Utskottet både motiverat sitt betänkande; men såsom betänkandet
nu föreligger, innehåller detsamma icke något motiv för att
låta eu så vigtig fråga som den nu förevarande fälla. Min motion visar,
huru en ung förbrytare, som fylt femton men ej aderton år, icke kan
mottagas i någon af de förbättringsanstalter, som hos oss finnas och
äro inrättade för unga brottslingar, så vida han icke har begått så svår
förbrytelse, att han derför dömes till längre tid än två års straffarbete.
Att vid sådant förhållande, då det visat sig att denna stråfi -

ol) 8.

Ang. förlust
af medborgerlig
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

bestämmelse om förlust af medborgerligt förtroende icke kan lända
dessa unga förbrytare till förbättring eller egentlig tukt, ändock bibehålla
densamma, fastän den hindrar medmenniskor att taga hand om
dem, anser jag vara origtigt och grymt.

Häruti förenade sig Herrar Granlund och Lasse Jönsson.

Herr Philip sson: Jag är mycket ledsen öfver att jag i dag
befinner mig i den obehagliga belägenheten att nödgas liera gånger
taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag har gjort detta alltför
mycket i ett föregående ärende, och jag måste kanske äfven nu
göra så. Saken är emellertid den, att jag under nästlidet år varit
statsrevisor och att jag nu är ledamot af Lag-Utskottet, och jag ber
derföre att få yttra några ord. Jag skulle emellertid icke hafva ansett
mig behöfva uppträda, om icke Kammaren genom det bifall, hvarmed
den förste talarens anförande helsades, hade antydt att den ogillade
Lag-Utskottets förfaringssätt i denna fråga.

Jag ifrån så mycket för alla reformer i lagstiftningen, som gå i
human retning, att det var med mycken ledsnad som jag inom Utskottet
såg mig nödsakad att med min röst bidraga till Utskottets
hemställan om utslag å de nu föreliggande motionerna. Förhållandet
rar, att inom Utskottet först företogs till behandling Herr Asklöfs
motion. Denne motionär hade inskränkt sitt yrkande derhän, att lagens
stadgande om förlust af medborgerligt förtroende för brott, hvarom
20 kap. 1 § Strafflagen handlar, måtte upphäfvas. För bifall till
denna motion talade jag inom Utskottet på det sätt, att jag ansåg att
man kunde borttaga bestämmelsen om förlust af medborgerligt förtroende
för det fall, att domstolen ådömt den brottslige endast två
månaders straffarbete. Ehuru lagen stadgar förlust af medborgerligt
förtroende för all stöld, så kunde härvid dock göras den inskränkning,
att, om domaren ansåge stölden hafva varit af så ringa beskaffenhet,
eller begången under så förmildrande omständigheter, att endast
två månaders fängelse derför ådömdes, förlust af medborgerligt
förtroende borde uteblifva. Härom voterades inom Utskottet, af hvars
ledamöter 7 röstade för och 8 mot förslaget. Jag reserverade mig
icke mot detta Utskottets beslut, emedan jag trodde att det af mig
åsyftade målet vid en annan riksdag kunde vinnas på ett måhända
lämpligare sätt, nemligen derigenom att man såsom straff för första
resan stöld stadgade alternativt fängelse eller straffarbete, samt derefter,
i likhet med hvad i flera andra kapitel af Strafflagen eger rum,
bestämde, att, då någon gjort sig förfallen till straffarbete, påföljden
af förlust af medborgerligt förtroende bör honom ådömas. Sådant
vore rationel och konseqvent. Saken föll emellertid, som sagdt, i
Utskottet, och har jemväl Kammaren, som utan diskussion bifallit Utikottets
hemställan, i anledning af Herr Asklöfs motion, afslagit densamma
och följaktligen icke ens velat godkänna, att nu stadgad påföljd
af förlust af medborgerligt förtroende finge upphäfvas för ett
•nstaka brott äfven under förmildrande omständigheter. Att vid sådant
förhållande man nu skulle, i enlighet med hvad motionären ifrågasatt,

Lördagen den 17 Februari. 45

stadga, att förlust af medborgerligt förtroende alltid skulle uteblifva
i följd af viss ålder hos brottslingen, vore mycket svårare, i synnerhet
derföre att åldersbestämmelser i allmänhet äro ganska kinkiga
bestämmelser i en lag. Att föreskrifva sådana med afseende å vissa
strafipåföljder, såsom här den om förlust af medborgerligt förtroende
— hvilket ofta af den brottslige betraktas såsom svårare än sjelfva
straffet — tror jag vore högst betänkligt. Kunde man besluta sig
för att ur strafflagen helt och hållet borttaga bestämmelsen om förlust
af medborgerligt förtroende, hvilken nu förefinnes, så skulle jag
utan tvekan med min röst understödja en dylik lagförändring, ty förlust
af medborgerligt förtroende synes mig vara eu olämplig straffpåföljd.
Men å andra sidan anser jag att, så länge denna straffpåföljd
i öfrigt qvarstå!'' orubbad, man icke, utan att begå eu farlig inkonseqvens,
kan biträda den åsigt, hvarpå motionärens förslag grundar sig.
nemligen att åldern ovilkorligen skall vara afgörande för dess ådömande
eller icke-ådömande. Det kan ju inträffa att, då två personer
gemensamt begå brott, den ene brottslingen är t. ex. 18, den
andre 19 år. För den senare tala mycket mildrande omständigheter,
under det den adertonårige begått brottet under försvårande omständigheter.
På grund af latitudbestämmelserna i lagen dömes följaktligen
den adertonårige till hårdare straff, under det den nittonårige
till följd af mildrande omständigheter ådömes ett lindrigare straff.
Om nu brottet är t. ex. falskt vittnesbörd, kommer såsom påföljd till
straffet förlust af medborgerligt förtroende för alltid. Vid sådant förhållande
hemställer jag — mine Herrar — huruvida det skulle vara
med rättvisa öfverensstämmande, att den adertonårige brottslingen,
som gjort sig förtjent af hårdt straff och blifvit dömd till längre
straffarbete, helt och hållet befrias från straffets påföljd, under det
den nittonårige, som till följd af förmildrande omständigheter sluppit
med kortare straffarbete, dömes förlustig medborgerligt förtroende för
hela sin framtid. Sådant kan icke öfverensstämma med den konseqvens
i lagstiftningen, som städse bör bibehållas och som skulle rubbas,
om man godkände herr Rydins ur humanistisk synpunkt särdeles
förtjenstfulla, men ur lagstiftnings synpunkt oantagliga förslag.

Beträffande herr Rydins anmärkning derom, att uti strafflagen
redan finnes ett processuelt stadgande, som icke hör dit utan till
Rättegångsbalken, så medgifver jag visserligen att detta skäl för utslag
å motionen icke behöft af Utskottet åberopas. Jag vill dock hafva
erinrat, att hvad som stadgas i 22 kap. 14 § strafflagen om förlust
af rättighet att föra andras talan står i sammanhang just med det
brott, som der omnämnes, nemligen oredlighet af ett rättegångsombud.
Förlusten af rättigheten att vittna kan deremot blifva en följd icke
endast af ett visst brott, utan af flere, till art och grad mycket olika.

Utskottet har på det lifligaste understöd! den del af motionen,
som afser inrättande af särskilda fängelser för minderåriga straffångar,
hvilka ej fy It aderton år. Men Utskottet har icke ansett sig kunna
för närvarande tillstyrka någon åtgärd i saken, emedan Fångvårdsstyrelsens
utlåtande derom ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit, ehuru
det inom kort lärer vara att förvänta. Utskottet säger att “på sam -

N:o 3.

Ang. förlust
af medborge*''-ligt förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

N:o 8.

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

46 Lördagen den 17 Februari.

ma gång det erkänner vigten och behofvet af de ifrågasatta bestämmelserna,
" Utskottet likväl ej af nyssnämnda anledning vill föreslå
någon Riksdagens åtgärd i saken; och detta Utskottets yttrande torde
väl böra betraktas såsom ett lifligt understöd åt denna del af motionen,
ett understöd, hvaraf densamma också synes mig vara väl förtjent.

Vill man nu bifalla det framstälda yrkandet om återremiss, så
har jag visserligen ingenting att invända deremot. Men jag tror, att,
äfven om Första Kammaren återremitterar ärendet, Lag-Utskottet likväl
icke kan blifva i tillfälle att föreslå en så vidsträckt reform i
den kriminella lagstiftningen, som skulle blifva en följd, om man ur
lagen uteslöte förlusten af medborgerligt förtroende för brottslingar åt
en viss ålder. Må man förmildra lagen och inskränka de fall, då
sagda straff skall tillämpas, eller ännu bättre, helt och hållet borttaga
detsamma. Eu dylik reform skulle jag anse vara möjlig. Men
en reform, sådan den nu af hr Iiydin är föreslagen, anser jag icke
vara utförbar och, äfven om den lyckades tillvinna sig Riksdagens
understöd, skulle helt visst högsta domstolen deremot framställa så
afsevärda anmärkningar, att den icke erhölle Kongl. Maj:ts sanktion.

Således, med erkännande ännu en gång af det beaktansvärda
utur humanitetens synpunkt af hr Rydins förslag, anser jag det likväl,
betraktadt från den praktiska lagstiftningens ståndpunkt, vara
outförbart.

Öfverläggningen afbröts nu af anledning, som nästföljande § visar.

§ 6.

Herr Statsrådet m. in. C. J. Thyselius aflemnade nedannämnda
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

l:o med förslag till förordning rörande ändring i gällande bestämmelser
om skyldighet att bygga och underhålla tiondelada;

2:o angående upprättande af en krigshögskola i Stockholm;

3:o angående afsöndring af jord från Furirsbostället vid Yestgöta
regemente Wedurn Näregården i Skaraborgs län för Wedums annexförsamlings
behof;

4:o angående rätt till pension från allmänna indragningsstaten för
slotts- och garnisonsläkaren å Carlstens fästning Doktor Anton Julius
Hörlin;

5:o om anvisande af medel för Sveriges deltagande i 1878 års
verldsutställning i Paris;

6:o angående beviljande af ett låneunderstöd för sänkning af
sjöar ne Hjelmaren och Qvismaren;

7:o angående beviljande af understöd utaf allmänna medel dels
åt aflidne Öfverdirektörs-Assistenten F. G. Anreps fyra oförsörjda
minderåriga barn, dels ock åt aflidne lokomotivföraren A. Th. Andersons
enka Maria Anderson samt hennes två minderåriga barn; och

8:o angående fyllnadspension för Generaldirektören m. m. C. 0.
Troilius vid afskedstagande.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Herr Talmannen mottog dessa Kongl. propositioner under förklaring
att Kammaren skulle åt desamma lemna grundlagsenlig behandling.

§ 7.

Fortsattes öfverlaggningen angående punkten 2 i Lag-Utskottets
utlåtande N:o 4, i anledning af väckta motioner, dels om ändring af
2() kap. 18 § Strafflagen, dels om tillägg till 5 kap. 3 § samma lag,
dels ock angående inrättande af särskilda fängelser för minderåriga
straffångar.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr Magerman, som anförde: Jag afstår från ordet och inskränker
mig till att i allo instämma i hvad hr Rydin nyss yttrat.

Grefve Sparre: Jag är i allo förekommen af Herr Philipsson och
vill derföre inskränka mig till det uttalande, att, om det skulle lyckas
Herr Rydin eller någon annan att åstadkomma den förändring i allmänna
. meningen, att brott icke böra bestraffas med förlust af medborgerligt
förtroende, lagstiftningen nog skall göra allmänna meningen
sällskap. Men så länge ännu den allmänna meningen fordrar detta
straff, måste jag anse det vara ganska betänkligt att vidtaga eu reform,
sådan som den Herr Rydin i denna syftning föreslagit, eller att
för brottslingar af viss ålder straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende skulle borttagas.

Herr Lyth: Jag skulle gerna afstå från ordet, emedan hvad jag

har att säga redan blifvit långt bättre uttaladt af min ärade vän
på göteborgsbänken. Jag vill dock begagna tillfället att få omnämna,
det jag inom Lag-Utskottet visserligen var af den åsigt, att åtminstone
hr Asklöfs motion skulle kunna i hufvudsakliga delar godkännas.
feom han dock sjelf genom sin tystnad nyss förklarat sig afstå
från sitt förslag, vill jag nu icke heller framställa något yrkande rörande
detsamma.

Min åsigt är emellertid, att statens ändamål med straffet ingalunda
är att brännmärka eller vanära den som fallit, utan att om
möjligt återföra honom på det godas väg. Jag hoppas derföre också,
att hr Asplöf måtte till nästinstundande Riksdag återkomma med sin
motion, något modifierad i den rigtning hr Philipsson angifvit, då
jag är öfvertygad att den skall vinna framgång.

Hvad angår hr Rydins motion i ämnet, så, ehuru med fullt erkännande
af det vackra och välmenande i dess syfte, kan jag icke
godkänna densamma, hufvudsakligen af det skäl, att ett bifall till hans
förslag skulle hafva till följd att ynglingar mellan 15 och 18 års ålder,
som begått mened, skulle genast efter utståndet straff få vittna.
Jag har nemligen svårt att tänka mig, att den brottslige skulle under
strafftiden hinna blifva så till det bättre förändrad i sitt sinne, att
han kunde anses värdig att genast efter strafftidens slut utöfva ett

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

N:o 8.

Ang. förlust
af medborgerligt
förtroende
för minderåriga
brottslingar.

(Forts.)

4g Lördagen den 17 F«bruari.

så vigtigt medborgerligt förtroende. Och så mycket mindre anser jag
Herr Rydins motion böra bifallas, då Kammaren afslagit hr Åsidofs enligt
min tanke långt mera berättigade och billiga förslag.

Herr Torpadie: Lika med herr Pbilipsson tillhörde jag inom

Lag-Utskottet den icke obetydliga minoritet, som önskade tillstyrka

en förändring i Strafflagen uti den af Herr Asklöf angifna rigtmng, ehuru
iag ryggade tillbaka för fulla konseqvensen deraf. Lika med Hen P 1-lipsson skulle jag äfven hafva velat att någonting hade åtgjorts i anledning
af den förra delen af hr Rydins motion. Men jag vågade
icke framkomma med någon framställning i detta syfte al samma skal,
som Herr Philipsson uttalat. Dock ber jag att till dessa skal iå lagga

ytterligare ett par. _

Yi veta att, om en yngling, som icke fylt lemton år, för närvarande
tilltalas lör brott, så blir han i allmänhet strafflös, bom domare
har jag dock gjort den så väl för mig som for hvarje menniskovän
smärtsamma erfarenheten, att dylika unga brottslingar, som
icke anses böra straffas, många gånger återkomma inför domstolen,
men icke förbättrade, utan snarare än mera förhärdade. Jag anser
det derför ganska vågadt att endast lägga den tilltalades ålder till
grund för straffbestämmelsen. På samma gång ber jag äfven att något
skarpare få accentuera hvad Herr Lyth framhållit såsom eu tar ig
följd af ett bifall till Herr Rydins förslag, nemligen att menedare skulle
tillåtas att aflägga vittnesmål. Äfven jag måste derföre motsätta mig
detta förslag, åtminstone i den form det för närvarande bil vit Iramlagdt.
Ännu stadgas det nemligen i Rättegångsbalken 1 ( kap. <

“Ej må den vitna, som menedare4'' etc. Omöjligt är således att vidtaga
en lagförändring i Herr Rydins syfte, utan att också förändra nyssnärnda
stadgande. Och att åter bidraga till en sådan förändring, det
vågar jag icke, så länge det stadgande qvarstå!'' i processrätten, att
‘‘två vitnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma41. _

På nu anförda skäl måste jag således tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gal Herr Talmannen pi expositioner,
enligt de yrkanden som förekommit, dels på bifall och dels
på återremiss samt fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra meningen. Votering blef likväl begärd, i ^anledning
hvaraf en omröstningsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades
och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i 2:a punkten ai
utlåtandet N:o 4, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Kej, har Kammaren till Utskottet återförvisat punkten.

Lördagen den 17 Februari.

N:o S.

Omröstningen försiggick och utföll med 97 ja mot 38 nej; hvadan
Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

I punkten 3 hade Utskottet föreslagit:

att Herr Rydins ofvanberörda motion, så vidt den afsåga flätande
af en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inrättande af
särskilda fängelser för minderåriga straffångar, som ej fylt aderton
år, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I anledning af denna hemställan yttrade:

Herr Rydin: I afseende å denna punkt är jag Utskottet tacksam
derför att Utskottet instämt med mig uti att erkänna vigten
och behofvet af de af mig ifrågasatta bestämmelserna. Men Utskottet
bär ansett, att Riksdagen icke bör till Kongl. Maj:t ingå med någon
skrifvelse i ämnet. Jag vill derför blott nämna anledningen till den
af mig gjorda framställningen.

Den af Utskottet åberopade, af Riksdagen år 1873 till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelseen är af så omfattande beskaffenhet,
att vi kan hända ännu få vänta flera år på Kongl. Maj:ts svar derpå.
Vi hafva ju redan nu väntat i flera år, eller från 1873 till 1877,
och ännu har icke något förslag i ämnet från Fångvårdsstyrelsen
till Kongl. Maj:t inkommit. Då dessutom, när ett sådant förslag en gång
kommer, detta kommer att afse en omfattande förändring och reorganisation
af hela fängelseväsendet och införande af det s. k. progressiva
fängelsesystemet, så blir det en så stor fråga, att den lilla fråga,
hvarom jag gjort förslag, derigenom alldeles undantränges.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derå, att man i andra
länder ända sedan år 1850 varit i verksamhet för att inrätta och
anordna fängelserna så, att en särskild behandling i afseende å unga
förbrytare må ega rum. För närvarande finnes hos oss icke något
så beskaftadt fängelse; minderåriga förbrytare blifva hos oss icke
föremål för någon särskild behandling, derest de icke begått så svår
förbrytelse, att den medfört straffarbete öfver två år, och således kunna
mottagas i fängelset vid nya varfvet vid Göteborg. Hafva de deremot
förölvat en mindre svår förbrytelse, intagas de i vanligt fängelse och
blifva icke föremål för någon särskild ändamålsenlig behandling, utan
få sitta der och plocka dref eller klistra tändsticksdosor. Presten besöker
dem visserligen en gång i veckan eller möjligen oftare, men
för öfrigt frågar ingen efter dem. I andra länder deremot har man,
såsom jag redan antydt, tagit särskild hänsyn till dessa unga förbrytare.
Så i Frankrike, der sedan 1850 finnes särskild lagstiftning för
unga förbrytare. I England äro anordnade särskilda förbättringsanstalter
för dem. I Tyskland finnas bestämmelser i lagstiftningen om vissa
anordningar i fängelserna för unga förbrytare. I Danmark äro ganska
vigtiga anstalter i detta hänseende vidtagna. I Norge saknas icke
heller enskilda bestämmelser i afseende å unga förbrytares behandling.
Dem ådömdt straffarbete kan förvandlas till fängelse, och brottslingarne
sålunda komma i åtnjutande af undervisning och ändamålsenli Andra

Kammarens Prot. 1877. N:o 8. 4

Ang. särskilda
fängelser för
mindor&rige.

N:o 8.

jLördagen den 17 Februari.

Ang. särskilda gare behandling under strafftiden. Likaledes har man i Finland tagit
f&ngeUer för särskild hänsyn till minderåriga förbrytare. Men här i Sverige intet.
”“(rott”)6 -Då frågas: När denna angelägenhet varit å bane i de särskilda europeiska
länderna allt sedan 1850-talet, kan man stillatigande åse att här
i Sverige ingenting i saken blifvit gjordt annat än i enskild väg?
Och de enskilda anstalter, som blifvit vidtagna af den till Oscar den I:s
och hans gemåls minne stiftade “Oscar-Josefina Föreningen*'', äro af
den beskaffenhet, att personer öfver 15 år icke der mottagas till någon
slags förbättring. Vidare finnas i våra straffängelser icke några
särskilda anordningar för dessa unga förbrytares handledning. Till
följd häraf och på grund af nödvändigheten utaf en så beskaffad särskild
behandling vidkommande dessa unga förbrytare, har jag ansett
en särskild skrifvelse i ämnet af bebofv et påkallad. Jag är visserligen
rädd för att det redan begärda och länge väntade förslaget, när det
en gång kommer, skall få så omfattande dimensioner, att må hända
i tiotal af år denna visserligen mindre, men dock vigtiga fråga blir
undanskjuten, nemligen frågan om de unga förbrytarnes förbättring:
att de i fängelserna uppfostras i tukt och arbete, att förståndet utvecklas,
viljan renas — allt mål som ej kunna vinnas, så länge det
nuvarande fängelsesystemet, med sin brutaliserande inverkan på fångare,
qvarstå!* oförändradt.

Jag yrkar ingenting.

Grefve Sparre. Det är otvifvelaktigt mycket behjertansvärdt
hvad den ärade motionären här föreslagit; och detta har Utskottet ju
också erkänt. Men att Utskottet icke nu kunnat på fri hand uppgöra
förslag till allt hvad som fordras för genomdrifvaudet af alla dessa
vackra saker säger sig sjelf. Frågan om fängelseväsendets ordnande
ligger ju för öfrigt hos Fångvårdsstyrelsen, och der bör väl först och
främst förslag äfven i denna maktpåliggande angelägenhet, unga förbrytares
ändamålsenliga behandling, utarbetas. Något sådant förslag
föreligger emellertid icke ännu. Utskottet har derföre för närvarande
ingenting kunnat i saken åtgöra.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i 37 § af Kongl. förordningen den 23 Maj 1862
om kommunalstyrelse i Stockholm; och

N:o 6, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl. förordningen
den 13 September 1864 angående ränta vid försträckning
på viss kort tid.

§ Ö.

Till behandling förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 7, i anledning
af väckta motioner om ändring i gällande stadganden angående

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

. skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

I öfverensstämmelse med hvad motionärerne, Herr Christoffer Olsson
(motionen N:o 33 i Första Kammaren) och Herrar Ivar Månsson,
O. B- Olsson, Ber Nilsson i Kulhult, Aug. Peterson, Ber Nilsson
i Espö, Lars Månsson, O. Nilsson, Sven Andersson, Ola Andersson,
J. É. Billström, A. B. Lind och Christen Assar sson (motionen N:o 33
i Andra Kammaren) sammanstämmande föreslagit, hade Utskottet
hemstält:

att Riksdagen måtte för sin del besluta en förordning angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus
och häradsfängelse, så lydande:

Med ändring af hvad 26 kap. 4 § Byggninga-balken och särskilda
författningar stadga angående skyldighet att deltaga i byggandet af
tingshus och häradsfängelse, förordnas härigenom, att i kostnaden
för uppförande och underhåll af sådan byggnad skola alla de, hvilka
inom häradet erlägga kommnnalutskylder, deltaga efter den grund,
som för utgörande af dessa utskylder finnes stadgad.

Beträffande detta förslag, mot hvilken reservation var anmäld af
Grefve Mörner, anförde

Herr Adlercreutz: I nu föredragna betänkande har Lag-Utskottet
åberopat och återgifvit sitt yttrande i samma fråga vid förliden riksdag.
Då detta utlåtande vid riksdagen förekom till afgörande, blef det
af Andra Kammaren utan diskussion bifallet, men i Första Kammaren,
sedan en enda ledamot yttrat sig, utan votering afslaget. Huruvida
uteblifvandet af afl diskussion i denna Kammare berodde derpå att
ingen hade något att anmärka mot förslaget eller att man icke gaf
sig tid att diskutera frågan, enär Riksdagen med stora steg nalkades
sitt slut, lemnar jag derhän. Jag är dock böjd för att antaga den
senare förklaringsgrunden, desto hellre som med afseende redan å
sakens formella sida anledning till meningsutbyte icke torde hafva saknats.
Man hade nemligen kunnat ifrågasätta, huruvida det vore lämpligt
att ur 26 kap. 4 § Byggninga-balken utbryta hvad som angår
grunden för deltagandet i byggande af tingshus och häradsfängelse
och derom stifta en särskild lag, under det man lät paragrafen i
öfrigt qvarstå oförändrad och följaktligen i början lyda så “Tingsbyggning
skall hvart härad bygga “, oaktadt efter tillkomsten af Kongl. förordningen
den 17 Maj 1872 man väl torde få säga, att allmänna regeln
numera är att tingshus och häradsfängelse skola finnas icke i hvarje
härad, utan i hvarje tingslag, som utgör ett särskildt domsområde,
vare sig detta består af ett eller flera härad. Häraf har ock följt,
att i lagförslaget måst bibehållas ordet “häradet11 i stället för att det
rätteligen bort heta “ tingslaget “. Man skulle äfven hafva kunnat
fästa sig vid att den 6 § af samma kapitel, som handlar om deltagande
i byggande af såväl kyrka som tingshus och häradsfängelse,
fått bibehålla denna sin lydelse: — “Varda härads- eller socknemän
bådade till denna allmänna byggnad och blifver någon borta, böte för
drängedagsverke en daler och för ökedagsverke dubbelt. Kommer

Om skyldigheten
att deltaga
i byggnad af
tingshus och
häradsfängelse.

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Ont skyldigheten
mtt deltaga
i byggnad af
tingshus ock
käradsfängelse.

(Forte.)

byggnad genom någor» tredsko att stanna; böte tre daler och fylle
ändå dagsverket" — oaktadt paragrafen med denna lydelse tydligen
anvisar ett sätt för utgörande af bidrag till sådana byggnader, som leka
väl passa ihop med den grund derför! som nu föreslagits, nemligen
den kommunala beskattningsgrunden, hvilken ju äfven i sig innefattar
inkomst af arbete.

Jag vill nu emellertid vända mig till eu annan sida åt saken.

Sedan Lag-Utskottet afgaf sitt förra betänkande i detta ämne
har från trycket utgifvits och till Riksdagens ledamöter utdelats, äfvensom
förmodligen i hela landet blifvit spridt ett underdånigt utlåtande
af den s. k förberedande skattejemkniugskomitén. I detta underdåniga
betänkande framdragas åtskilliga förhållanden, som äro egnade att
väcka berättigade tvifvel huruvida den beskattning, som består uti bevillning,
är rättvist fördelad på de skattskyldige. Och hvarje tvifvel
i det hänseendet måste i ännu högre grad träffa den på bevillningen
hvilande kommunala beskattningen, om hvars utsträckta tillämpning det
i detta betänkande just är fråga.

Efter hvilka grunder bevillning och kommunalskatter för närvarande
utgöras, torde jag här icke behöfva omnämna. Jag är fullt förvissad
att hvarje ledamot af Kammaren har reda derpå. Det syne*
mig i fråga härom nästan obestridligt att, på sätt i skattejemkningskomiténs
utlåtande framhållits, inkomst af kapital i beskattningshänseende
har ett högre värde än inkomst af arbete. Det förra slaget åt
inkomst har till sin natur en egenskap af beständighet och fortvara,
som det senare saknar. I förra fallet flyter inkomstkällan oafbrutet
ochjemnt ända till dess och äfven sedan egaren upphört att af densamma,
kunna njuta, under det å andra sidan när arbetet ligger till grund
för inkomsten, då lifsarbetet slutat, äfven källan för inkomsten är helt
och hållet utsinad. Mig vill synas, som om inkomst af kapital hade
så mycket högre värde än inkomst af arbete, som skilnaden mellan
den årliga räntan och den högre lifstidsränta, som kapitalisten genom
kapitalets afhändande skulle kunna bereda sig, men att inkomsten af
kapital dessutom hade det företräde, att det icke såsom inkomst af
arbete är utsatt för tillfälliga afbrott till följd af sjukdom eller arbetslöshet
o. s. v. och att det bereder sin innehafvare tillfälle att nyttja
tid och krafter efter eget godtfinnande, under det att den, som från
arbete hemtar sin inkomst, måste egna sin tid och sina krafter just
åt förvärfvandet af den inkomst, för hvilken beskattningen utgår. Den
gynsamma ställning, som således tillkommer inkomst åt kapital i allmänhet,
tillkommer densamma i ännu högre grad, då kapitalet öfvergått
till formen af fast egendom. Man kan nemligen säga, att inkomst
af fast egendom ur beskattningssynpunkt intager en förmånligare ställning
framför inkomst af rörligt kapital, deri att grundkapitalet åtnjuter
större säkerhet mot förskingring af främmande personer, hvartill
kommer, att den fasta egendomen har benägenhet att stiga i värde,
under det penningevärdet tenderar att falla. Särskildt är detta senare
händelsen med jordegendomar. Dessa stiga i värde ej blott genom
jordbruksnäringens allmänna förkofran, utan ock i mån af kapitalet*
och folkmängdens förökande.

Lördagen den 17 Februari.

N:o 8.

Hvad särskildt angår den beskattning, som har till ändamål att Om tkgMigiuåstadkomma
något, som skall för en längre tid ega varaktighet, såsom *?" att delta9*
händelsen är med de byggnader hvarom nu är fråga, nemligen tings- 0“£

hus och häradstangelse, så har egaren till eu inom området belägen härad^unfastighet
så till vida en betydlig förmån framför dem, som skatta för
kapital och arbete, som egaren till fastigheten drager nytta af hvad (Forts.)

genom beskattningen åstadkommits, så länge detta finnes qvar, under
det att ett sådant utsträckt tillgodonjutande icke kau med säkerhet påräknas
för det rörliga kapitalet och endast ytterst sällan tillgodokommer
den, som från arbete hemtar den inkomst, hvarför han i beskattningen
deltager.

Då sålunda den, som möjligen med uttömmande af sista återstoden
af sitt kapital i arbetskraft, vare sig att denna egentligen förefunnits
i hufvud eller armar, förvärfvat sig eu beskattningsbar inkomst,
måste för nämnda inkomst vidkännas en lika stor beskattning som
den, hvilken har ett kapital, som år för år gifver samma ränta, utan
att egarens arbetskraft tages i anspråk eller som den, hvilken har eu
egendom, som kanhända år för år’ gifver ökade skördar, så synes
mig den tvekan fullt berättigad, huruvida den nuvarande beskattningen
verkligen hvilar på en billig och rättvis grund.

Eu annan omständighet är härvid också att taga i betraktande,
den nemligen, att det i hvarje kommun på landet tinnes ett visst kapital
och ett visst arbete, som icke deltaga i beskattningen och som
följaktligen ej heller skulle blifva underkastade nu ifrågavarande afgifter.
Kapitalet är det, som eu jordbrukare, vare sig han brukar
sin egen jord eller arrenderar annans egendom, begagnar såsom inventarier
eller såsom handkassa för löpande utgifter. Arbetet är det,
som hau personligen använder vid skötseln af denna jord. Följden
häraf är, att om en person med ett betydligt kapital till sin disposition
arrenderar en egendom och genom sin rikliga kapitaltillgång samt
sina insigter i egendomens skötsel uppdrifver . densammas afkastning
till betydligt högre belopp, än det arrende, som skall af honom utgifvas,
så har han för sin person deraf eu stor inkomst, men träffas icke
af någon beskattning å densamma, under det deremot hans tjenstehjon,

»om kanske hafva blott en ringa lön för sitt arbete ,och sådane allmänna
löntagare, som t. ex. folkskolelärare, få erlägga för sitt arbete eu
ganska känbar beskattning. Äfven detta synes mig vara eu skuggsida
i vårt nuvarande beskattningssystem. Vill man härvid i afseende på
afgifterna till staten invända att jorden får bära åtskilliga andra skatter,
tå vill jag icke för tillfället inlåta mig i strid härom. Det vissa är
dock att dessa andra skatter äro begränsade till förhållandet mellan
den skattskyldige och staten och sakna all motsvarighet vid beskattningen
inom kommunen, hvarest den beskattade inkomsten af kapital
och arbete utan all ersättningglider af den skattefrihet, som- här blifrit
af mig omnämnd.

Nu vore ju möjligt att den ojemnhet, som ligger i grunden för
beskattningen, kunde blifva utplånad genom det sätt hvarpå gällande
bestämmelser tillämpas. I detta afseende ber jag att få hänvisa till
siffror ur ofvaunämnda, skattejemkningskomiténs underdåniga betän -

N:o 8.

Lördagen den 17 Februari.

Om skyldighet kande, aom är afgifvet af personer, hvilkas omdöme och förmåga att
ten att deltaga gruppera siffror icke sakna erkännande inom Riksdagen.

1 b’dS9nad aJ j detta betänkande antages att den jordbrukande befolkningen
*Täradsfänutgör 71 procent af hela landets befolkning, men att nämnda befolkg»ise.
ning deltager i bevillningen med allenast 17 procent af hela landets

(iorts.) bevillning. (Jag utelemna! härvid bråktal.) Den öfriga befolkningen

å landet uppgår till 15 procent af hela landets befolkning och deltager
i bevillningen med 26 procent, hvaraf de 24 procent belöpa på inkomst
af kapital och arbete. Tager man till ögonsigte den kommunala
beskattningen, så måste man, enligt gällande bestämmelser i afseende
på fyrktals-sättningen, fördubbla den på jordbruket belöpande bevillning,
och då finner man att jordbruksbeskattningen förhåller sig till
den öfriga beskattningen på landet såsom 34 till 26 eller, om man
med den förra jernför beskattningen å kapital och arbete, såsom 34
till 24. Då i denna siffra 34 ingår värdet af hela den svenska i enskild
ego varande jorden och jemväl, om plats derför skulle finnas af
det i jordbruksrörelsen använda kapital och arbete, så synes för mig,
och jag förmodar äfven för mången annan, den siffran förvånande liten.

Granskar man särskilt jordegendomens taxering, så finner man af
nämnda betänkande, såsom jemväl redan förut under denna riksdag
blifvit ant.ydt, att från år 1862 (ill år 1875 taxeringsvärdet å jordbruksfastigheten
fallit från 1,793,000,000 till 1,747,000,000, således
med 46,000,000, och detta under en tid, då, efter hvad samma komiterade
upplysa, den odlade eller åkerarealen icke obetydligt ökats, då
kreatursstocken stigit ofantligt, då, efter hvad vi alla veta, jordbruksnäringen
i allmänhet betydligt höjt sig och prisen på jordens egna
alster ännu mera.

Alla dessa siffror äro egnade att visa att, om det finnes ojemnlieter
uti beskattningens grunder, hafva dessa endast blifvit större under
dessa grunders tillämpning. Vid sådant förhållande bär det förefallit
mig mycket tvifvelaktigt, om det just nu vore lämplig tid att vidtaga
eu förändring i den retning, Lag-Utskottet föreslagit, och mina betänkligheter
emot eu dylik åtgärd hafva varit så mycket större, som
de personer, från hvilka beskattningen skulle öfverflyttas, äro just
sådane, som för sitt på jordbruksrörelsen använda rörliga kapital
och arbete äro från allt deltagande i kommunens utskylder befriade.
Mig synes det önskligt, att antingen de tvifvel, jag nu framhållit och
hvilka säkerligen delas af många inom vårt land, först blifva genom
en klar utredning af förhållandet undanröjda, om de befinnas ogrundade,
eller ock att eu förändring i den kommunala beskattningen egen
rum. Hafva i denna beskattning blifvit inrymda de i jordbruksnäringen
använda kapital och arbete, och hafva för öfrigt de jemkningar skeft,
som af omständigheterna kunna påkallas och medgifvas, då först är
tiden inne att genomföra den nu åsyftade förändringen, ty villigt medgifver
jag, att den nu ifrågavarande beskattningen bör hvila på eu bredare
bas, än den för närvarande gör. Jag är också fullt förvissad
att de ledamöter af Kammaren, som väckt den föreliggande motionen,
ingalunda vilja medverka till något, som i sig kan innebära eu orättvisa,
eller eris något allmännare så anses. Deremot är det sannolikt

Lördagen den IT Februari.

N:o 8.

att motivet till deras förslag varit att åstadkomma en önskvärd förenkling
och följdrigtighet i de stadgande^ som röra det inbördes förhållandet
statsborgare emellan. Vinnandet af ett sådant mål erkänner
jag vara mycket önskvärdt. Jag är ock villig att efter min förmåga
deltaga i hvarje arbete, som har till syfte att undanrödja de oegentligheter,
som vi fått i arf efter våra förfäder. Men må vi ock se till
att vi, i vår ordning, icke genom vårt arbete lemna i arf åt våra efterkommande
oegentlig!ieter, som kanske blifva större än dem vi nu söka
afhjelpa. Härvid vill jag erinra hurusom Kongl. Maj:t nyligen, i enlighet
med Riksdagens förslag, utfärdat en författning rörande kyrkobyggnadsskyldigheten,
hvilande på helt andra grunder, än dem, på
hvilka föreliggande förslag är bygd*. För icke längesedan tillsattes
äfven af Kongl. Maj:tj en komité för att afgifva förslag om ändring
i grunderna för vägbyggnadsskyldighetens utgörande. Komitén skulle
dock, i enlighet med af Riksdagen sjelf derom uttalad önskan, fota
sitt förslag på grunder vidt skilda från dem, som framhållas uti nu
ifrågavarande betänkande. Jag lägger dock mindre vigt å detta ‘nu
påpekade förhållande än ä hvad jag förut anfört, dervid jag efter min
uppfattning ur rättvisans synpunkt sökt föra arbetets talan gent emot
den samlade förmögenheten, den må finnas i form af rörligt kapital
eller fast egendom.

Jag hemställer om afslag å Utskottets förslag.

Herr Axel Bergström instämde i Herr Adlercreutz’ anförande.

Ilerr Rydin: Herr Talman! Mine herrar. Jag är till stor del

förekommen af den föregående talaren och vill nu till hvad lian anfört
endast lägga ytterligare några ord för att visa, huru som Utskottets
förslag, om det blefve lag, skulle medföra eu stor orättvisa,
En omständighet som dervid äfven bör tagas i beräkning är att för
den lästa egendomen, i likhet med hvad nu är fallet i fråga om fyrktalssättningen,
bör gälla en annan beräkningsgrund för detta onus
än för den lösa. Fastighetens innehafvare har nemligen helt annat och
varaktigare intresse i frågan än den, som. blott för er, kortare tid
der vistas; ty, på sätt en talare i Första Kammaren, vid frågans behandling
der under förra Riksdagen, rigtigt anmärkte, “den fasta
egendomen står qvar på sin plats beständigt, under det att löntagaren
och kapitalisten flytta från den ena orten till den andra, och
man skulle väl kunna tänka sig att de, om Utskottets förslag blefve
lag, kunde få lyckan att under en kortare tid vara med om att bygga
tingshus och häradsfängelse på fyra eller fem olika ställen." Sålunda
fordrar billigheten att, om de medlemmar af kommunen, som icke äro
fastighet,segare, skola åläggas deltaga i omkostnaderna för tingshus och
häradsfängelse, de skattebidrag, som på dem för sådant ändamål utdebiteras,
åtminstone icke uttagas till hela sitt belopp på en gång
utan fördelas på flera år.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på hurusom inom
olika kommuner olika grunder följas vid bestämmande af taxeringsvärdet
å fäst egendom. Det finnes t. ex. kommuner, der man tagit till regel

Om skyldigheten
att deltaga
i byggnad of
tingshus och
häradsfungelst.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen dea 17 Februari.

Cm skyldigheten
att deltaga
i byggnad af
tingshus och
haradsfängeU*.

(fort*.)

att sätta taxeringsvärdets, om jag så får säga, absoluta belopp mjcket
lågt, hvadan de särskilda egendomarne, äfven om de i förhållande till
hvarandra utgöra kommunalutskylderna lika, få ett mycket lågt taxeringsvärde.
Så hörde jag en gång en person omtala att en hans egendom,
som förut varit taxeringsvärderad till 45,000 kronor, året efter det han
fått eu jernväg dragen tätt förbi sina husknutar, blifvit taxeringsvärderad
till endast 36,000 kronor; och på fråga huru det kunde vara
möjligt att egendomen skulle få mindre värde derföre att en jernväg
ginge fram i dess närhet, sade han sig icke heller sjelf kunna förklara
förhållandet på annat sätt, än att hans egendom värderats i förhållande
till de andra egendomarnes inom kommunen antagna värde, och att
detta senare värde satts mycket lågt. Men då kan der straxt bredvid
finnas en annan kommun, der man i stället såsom norm för taxeringsrärderingen
tagit eu egendom, som stått i mycket högt värde och der
i följd deraf samtliga egendomarne fått sig åsatte mycket höga taxeringsvärden.
På detta sätt kan det inträffa att af tvenne egendomar,
tom i sig sjelfva äro lika goda, men belägna i olika socknar, den ena
drager ett taxeringsvärde som är kanske ända till dubbelt så högt
som den andras, och då så är förhållandet, inses lätt att ett antagande
af Utskottets förslag skulle leda till en uppenbar orättvisa. Slutligen
bör man äfven taga i betraktande att denna fråga, som visserligen i
sig sjelf kan kallas liten, då den gäller utgifter, som i alla händelser
icke böra kunna blifva så särdeles blodiga, likväl står i sammanhang
med åtskilliga andra frågor som nu stå på dagordningen, såsom om
en förändrad indelning af tingslagen, häradsrätternas omorganisation
och mera dylikt, och väl kan det med skäl sättas i fråga, huruvida denna
angelägenhet icke skulle vinna den mest ändamålsenliga lösning, om
ifrågavarande byggnadsskyldighet öfvertages af staten, eller, om detta
icke anses lämpligt, de särskilda häradena inom hvarje län eller
landstingsområde förenade sig om gemensamt tingshus och häradsfängelse.

Så som saken emellertid nu står, och då det tydligen visat sig
att Lag-Utskottet icke tagit kännedom om de invändningar, som mot
enahanda- förslag vid förra riksdagen framstäldes af den utaf mig
förut åberopade talaren inom Första Kammaren —- ty om Utskottet
det hade gjort skulle väl något enda ord hafva i detta dess utlåtande
förekommit till bemötande af hans argumenter — så anser jag det
vara af vigt att frågan varder till Utskottet återremitterad.

Herr Rundgren: Herr Talman! Anledningen hvarföre denna vigtiga
fråga, då den vid förra riksdagen förekom till behandling inom
denna Kammare, icke framkallade någon diskussion, var utan tvifvel
den samma, som föranledde Första Kammaren att besluta rent afslag
i stället för att återremittera ärendet till Utskottet, nemligen att Utskottets
utlåtande först den 12 Maj förekom till behandling och att, då
Riksdagen var så långt framskriden, man ansåg sig icke kunna återlemna
ärendet till Utskottet. Om emellertid nu första Kammaren,
såsom man väl kan taga för temligen gifvet, står fast vid sin förut
uttalade åsigt i frågan och sålunda antingen beslutar afslag å hvad

Lördagen den 17 Februari.

N:« 8.

Utskottet tillstyrkt eller — h vilket kanske är troligare — återremitterar
ärendet till Utskottet, så skulle, om denna Kammare nu bifaller Utskottets
förslag, följden blifva att frågan å nyo komme att äfven för denna
riksdag undanskjutas. För min del vill jag derföre gerna förena mig
i det yrkande om återremiss, som redan blifvit framstäldt.

Den förste ärade talaren har till fullo ådagalagt, att man icke
kan säga sig hafva träflat en rättvis fördelning, då man vill lösa
frågan på ett så enkelt sätt, som Lag-Utskottet nu föreslagit. Det är
naturligtvis mycket lätt att helt enkelt förklara, att alla de utgifter,
gom förut hvilat på jorden, nu skola fördelas på kommunens samtlige
medlemmar efter samma grund som öfriga kommuualutskylder. Jag
tror likväl, att något hvar af ledamöterna af denna Kammare skall
vara villig erkänna, att i många fäll en dylik likställighet skulle leda
till eu annan orättvisa, kanske fullt ut lika stor som den man nu
säger ligga deruti att åtskilliga utskylder hvila uteslutande på jorden.
I åtskilliga församlingar af det stift jag tillhör, och i synnerhet i de
nordliga delarne deraf och under missväxtår, har det visat sig i afseende
på fattigvårdstungan att för åtskilliga af presterskapet den blifvit så
tryckande, att de ingalunda kunna sägas vara likstälda med utan
tvärtom äro deraf mera betungade än öfrige samhällsmedlemmar; och
på samma sätt skulle det blifva med utgifterna för tingshus och
häradsfängelse, om dessa utgifter skulle fördelas efter den grund som
Utskottet föreslagit. Det ärade Lag-Utskottet har förklarat sig icke
finna skäl, hvarföre preste- och klockarebol skulle uti ifrågavarande
hänseende åtnjuta en förmån, som icke tillkomma andra boställsinnehafvare.
Det. är nu icke min mening att förfäkta presterskapets och
klockarenas rätt, men nog torde man kunna finna att skälet, hvarför
innebafvarne af preste- och klockarebol åtnjutit omnämnda förmån,
legat deri, att, då kommunen bestridt deras aflöning, man icke velat
med ena handen fråntaga dem, hvad som gifvits med den andra.
Genom den förändring, som nu af Utskottet blifvit föreslagen, skulle
emellertid dessa personer komma att i dubbelt mått drabbas deraf.
Från deltagande uti ifrågavarande utgifter äro de nemligen för närvarande
befriade dels för sin jord och dels, i olikhet med andra medlemmar
inom kommunen, efter bevillning. Blefve nu Utskottets förslag
antaget, komma de att efter begge dessa grunder få bidraga till nämnda
utgifter och sålunda få dubbel beskattning. Jag nämner nu ingalunda
detta för att yrka att de skola särskildt alldeles befrias derifrån,
utan endast för att visa, att Utskottet temligen lätt och ledigt behandlat
denna fråga, och säkert är, att om Utskottets förslag blir lag,
det på ett högst väsentligt sätt kommer att trycka dem, som tillförene
varit från ifrågavarande tunga alldeles befriade.

Då man förut vid riksdagen försökt att i afseende på andra
onera, hvilka tillförene hvilat uteslutande på jordbruket, göra vissa
jemkningar, så att å ena sidan tungan blir allmännare, men å andra
sidan icke alltför hårdt lägges på dem, som förut varit helt och hållet
befriade derifrån, anser jag det angeläget, att denna fråga å nyo tagen
i betraktande af Lag-Utskottet, och yrkar derföre, såsom jag förut
nämnt, återremiss.

Om skyldighetm
alt deltaga
i byggnad af
tingshus och
här adsfdugtigt.

(Fort#.)

N:o 8.

Lördagen den IT Februari.

Om skyldighe- Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Denna fråga har

ttn att deltaga 8tått på dagordningen under en mängd af riksdagar, ja nästan alltHngshmoch
sedan lg09 års grundlag blef antagen.

härads fan- Hvad frågan i sitt ursprungliga skick vidkommer, är det ju helt

gthe. naturligt att då 1734 års lag stiftades byggnads- och underhållsskyl(Foru.
) digheteu af tingshus och häradsfängelser ålades endast kronohemman
eller med dem jern förliga hemman. Det kunde icke heller då annorlunda
vara, enär all säteri- och frälsejord såsom insockne frälse egdes uteslutande
åt Ridderskapet och Adeln; det var ju en gifven följd att,
då de hade sitt forum endast i Hofrätten, de icke hade så mycket
med häradsrätterna att göra. Presterna, som hade sig anslagna
hemman, hade då uteslutande sitt forum vid konsistorierna, och således
ansågos äfven de kunna vara befriade från detta onus; detta
hörde til! de gamla privilegierna. Men efter 1809 års grundlagsförändring
blefvo dessa privilegier rubbade och rubbades tid efter annan
allt mera i sitt ursprungliga skick. Tager man nu tillika i betraktande,
att under äldre tider byggnads- och underhållsskyldigheten af
dessa tingshus och häradshäkten icke kunde läggas på något armat
än hemman, emedan då icke fans den ofantliga mängd fabriker i
nästan alla domsagor som nu, så skulle äfven dessa befrias från deltagande
i denna byggnadsskyldighet.

Betraktar man deremot frågan i sin helhet och från närvarande
tids synpunkt, så undrar jag om icke alla samhällsmedlemmar inom
en domsaga äro lika mycket i behof af att lagen rätt tillämpas och
att de hafva tillfälle att söka sin rätt, den ene såväl som deri andre.
Att nu fortfarande efter en sådan följd af år vilja påyrka att uteslutande
dessa gamla kronohemman och med dem jemförlig jord skulle
draga denna börda, synes mig derföre vara en orimlighet, som gränsar
till det otroliga. Den förste talaren gjorde en jemförelse mellan
inkomsterna af kapital och inkomsterna af jordegendomar. Men han
borde äfven hafva gjort någon beräkning af inkomsterna af alla de
egendomar, som nu icke deltaga i denna skyldighet enligt byggnadslagen,
sådan den nu är. I sådant fall skulle skilnaden icke blifvit så
stor; jag tror att det då skulle hafva visat sig, att de, som nu äro
fria från denna underhållsskyldighet, äro vida flere än de, som deltaga.
i densamma. Man kan således icke annat än finna det af beliofvet
påkalladt att en ändring här vid lag sker. Och på hvilken annan
grund skulle man kunna få eu ny lag fotad än på våra kommunallagar?
Der finnes ju ett stadgande, att en större fyrk åligger jordbruksfastighet
än andra beskattningsföremål. Således finnes ju också
der en lindring som till sina följder är rättvis, hvilket gör att trycket
icke blir så hårdt. Hvad nu vidkommer detta onus, är det ju icke
så vidlyftigt, att skatten till följd deraf skall kunna blifva så tung
eller tryckande för dem,- som komma att deltaga deri, då alla inom
domsagan få bidraga dertill, i stället för att, såsom nu, bördan hvilar
endast på eu viss klass af jordegendomar. Jag undrar för Girigt
om icke just den utvidgade fabriksrörelsen och deri ökade kapitalbildningen
gjort hehofvet af rymligare|tingshus mera känbart nu än förr.

Jag har hört den anmärkningen framkastas, att den föreslagna

Lördagen de* 17 Februari. 59

förändringen skulle hårdt drabba de tjensteman, som flytta från en
ort till eu annan, enär de derigenom skulle nödsakas att såväl å afflyttningsorten
som få den nya trakten för deras tjenstgöring deltaga
uti ifrågavarande byggnadsbesvär. Denna anmärkning kan åtminstone
icke afse de tjensteman som tillhöra det presterliga området. Men låt
vara att den beträffande eu del andra tjensteman kan i viss mån vara
berättigad, så bör dock å andra sidan erinras, att numera nästan öfverallt,
hvarest uppförande af tingshus eller häradsfängelser ifrågakommer,
begagnar man sig af den utvägen att upptaga ett byggnadslån,
som sedermera på eu följd af år amorteras. Under sådana förhållanden
bör byggnadshesväret för dentia senare klass af tjensteman
icke blifva så synnerligen tryckande.

Det har väckts fråga om att återremittera detta betänkande. Ja!
så skedde för några riksdagar sedan, då samma fråga förelåg till behandling.
Då återremitterades ett liknande betänkande, på det man
under tiden måtte få se, hvilket beslut Första Kammaren skulle komma
att i saken fatta. Och då beslöt denna Kammare att staten skulle
öfvertaga hela denna byggnadsskyldighet. Men skulle frågan nu få en
dylik utgång, så fruktar jag verkligen att de tjensteman, hvilkas deltagande
i byggnadshesväret, sådant detsamma enligt föreliggande förslag
fördelats, man hittills ansett såsom obilligt, skulle i ännu högre
grad blifva häraf betungade. Och utom det att eu dylik öfverflyttning
af byggnadshesväret på staten skulle mångenstädes leda till trakasserier
och förvecklingar, bör man icke heller förbise, att om staten
skulle på en gång öfvertaga detta onus och derigenom blifva egare af
alla tingshus och häradsfängelser, så måste staten först inlösa alla
nuvarande dylika byggnader, en åtgärd, som skulle för staten medföra
ganska störa kostnader. Yi veta nemligen att under senare tider hafva
på många ställen uppförts ståtliga och dyrbara tingshus och häradsfängelser.
Att nu besluta att staten skulle inlösa dessa vore att
onödigtvis ådraga staten ökade kostnader och besvär. Deremot synes
mig icke någon annan och mera. rättvis grund för fördelandet af ifrågavarande
byggnadsskyldighet kunna uppställas, än som skett just uti
Lag-Utskottets föreliggande förslag, till hvilket jag derför nu vill yrka
bifall.

Grefve Sparre: Det är, såsom den förste talaren anmärkte,

alldeles obestridligt att de upplysningar, som i denna fråga blifvit af
skattejemkningskomitéen meddelade, ifra af ganska stort intresse och
tydligt ådagalägga, att bevill ningen å jordbruksfastighet i allmänhet
är för låg. Men den saken hör nu egentligen icke hit. Så länge den
grund, efter hvilken bevillningstaxeringeu å fast egendom sker, består,
så bör samma grund för utskylderna till kommunen af samma egendom
bibehållas. Frågar man nu åter om den grund, enligt hvilken
för närvarande skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af
tingshus och häradsfängelser är fördelad, kan anses billig och rättvis,
så måste medgifvas, att så icke är förhåll landet. Man har i denna
fråga haft olika åsigter. Man har ansett att skyldigheten att uppföra
och underhålla byggnader afsedda för rättvisans handhafvande

N:o 8.

0 tn skyldigheten
att deltaga

1 byggnad af
tingshus och
här adsfängelse.

(Forts.)

N:o 8.

Lin-dagen den 17 Februari.

Om skyldighe- borde öfvertagas af staten, och i motsats härtill har man tänkt sig
ten att deltaga samma skyldighet borde öfverflyttas på kommunerna. Men att
‘J^sbis och fleBna samma skyldighet skulle hvila på en enda klass af samhällshärudsfim-
medlemmar, har man allmänt betraktat såsom en orättvisa. För att
yih*. nu undanrödja denna orättvisa har man sålunda intet annat val, än
(»ort».) att, såvida man icke vill öfverflytta byggnadsbesväret på staten, låta
detsamma öfvertagas af kommunerna och inom dem fördelas efter
samma grund, som för kommunalutskyldernas utgående finnes stadgad.

Alldeles obemärkt bör emellertid icke lemnas hvad den förste
ärade talaren anmärkte angående den nedsättning af taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, som under senare tider flerestädes i vårt land
egt rum.

Orsaken härtill torde till en början vara att söka deri, att vid
de första bevillningstaxeringarne tog man i allmänhet till grund för
uppskattningen de värden, efter hvilka fastigheten senast gått i köp.
Kort derefter under 1860-talet inträffade flera svåra år, under hvilka
mycken klagan inom landet förspordes, och sistlidet hade till följd att
fastighetsvärdet något nedsattes. Men med detta år inträffade åter
en ny tre-års-period, för hvilken fastighetsvärdena undergå granskning,
och jag har mig bekant att såväl inom det län, hvilket jag tillhör
såsom landshöfding, som inom det län, hvarest jag är egare af
jordbruksfastighet, hafva taxeringsvärdena blifvit ganska betydligt
höjda. Om, på sätt en talare anmärkte, oegentligheter i afseende å
taxeringen förekomma, i ty att fastigheter på eu ort taxeras efter
olika grunder än på eu annan, så är detta ett missförhållande, som
bör afhjelpas genom pröfningskomitéerna. Den pröfningskomité, som
ej gör anmärkning emot felaktig taxering, låter sig komma mycket
till last. Jag kan ej heller föreställa mig att pröfningskomitéerna
i allmänhet så o lättsinnigt sköta sitt uppdrag, att de ej rätta

dylika felaktigheter. Åtminstone inom det län jag tillhör är man

ganska noga vid granskningen af taxeringen, samt, om denna finnes
på ett eller annat ställe origtig, göres jemkning deruti.

Emot påståendet, att den nuvarande fästighetsbevillningen vore
för låg, kan man å andra sidan erinra, att jordbruksfastigheter bäst
af allt lämpar sig till hypotek, hvarför de ock i allmänhet äro betydligt
inteckuade. Vid sådant förhållande tror jag, att man icke bör

fästa för mycket afseende vid den omständigheten att det belopp,
hvarmed bevillningen af jordbruksfastigheterna utgår, är nog lågt.
Men nog härom.

Jag återkommer nu till frågan, huruvida den grund, enligt hvilken
ifrågavarande besvär nu utgöres, är rättvis eller bör ändras. Att
den är orättvis har ingen förnekat. Då den således borde ändras,
hade Utskottet icke någon annan utväg än att öfverflytta detta besvär,
»om nu ålåge eu enda samhällsklass, antingen på staten eller på
kommunens samtlige skattskyldige medlemmar. Men då vid denna riksdag
något yrkande icke blifvit gjordt derom, att ifrågavarande besvär,
skulle blifva ett statsbestyr, samt ett förut framstäidt dylikt yrkande
icke vunnit Riksdagens bifall, hade Utskottet, såsom det ock i betänkandet
framhållit, ej annan utväg än att göra ifrågavarande besvär

Lördagen den 17 Februari.

Öl

N:o 8.

till ett kommunalt åliggande, att utgöras efter den grund, som för 0m
utgörande af kominunalutskylder finnes stadgad. För min del kan te.nb aU
jag ej heller inse, att de felaktigheter vid bevillningstaxeringarne, tingshus o<J
som, enligt hvad en ärad talare nyss uppgifvit, skulle hafva blifvit haradsfonbegångna,
skulle utgöra tillräcklig anledning att vägra en åtgärd som atlet.
onekligen är af rättvisa påkallad. (Fort*^

11 ad beträffar den af en ärad talare anförda omständigheten att
vid sistlidne riksdag följdes en annan grund vid bestämmande af ändring
af hvad 26 kap. 1 § byggningabalken och särskilda författningar
innehålla angående skyldigheten att deltaga i kyrkobyggnad med hvad
dertill hörer — hvilket Riksdagens beslut jemväl af Kongl. Magt godkändes
och hvarom författning redan utfärdats — så är förhållandet att i
lagparagrafen, sådan den först löd, gjordes skilnad emellan byggningsvirke,
körslor och annan kostnad å ena samt dagsverken å andra
sidan. De tre första skyldigheterna utgjordes efter mantal, dagsverkena
deremot efter matlag. Man ville ej göra rubbningen allt för
stor och lade derföre fortfarande den hufvudsakliga tungan på fastigheten,
dock ej, såsom förut efter hemmantalet, utan efter taxeringsvärdet,
d. v. s. efter samma grund som är för kommunalutskylder bestämd.

Då jag ej kan anse någon annan utväg för utgörande af detta
onus möjlig, än att göra det till ett kommunalt besvär, så vida man
ej vill göra det till en statens skyldighet, samt en åtérremiss till Utskottet
ej skulle tjena till något, då man ej kan begära att Utskottet
skall framkomma med några splitter nya grunder härför, yrkar
jag således bifall till betänkandet.

Herr Samuel Johnson: Då den ärade ordföranden i Lag utskottet

redan yttrat sig i detta ämne, i hvilket jag haft för afsigt
att meddela några upplysningar i hvad detsamma rörde taxeringsförhållandena,
så har jag numera ingenting annat att tillägga, än att
jag instämmer med honom och endast ber att med några ord få taga
Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Vid bestämmandet af taxeringsvärdena
har man på somliga ställen lagt hemmanens sista inköpspris
till grund, under det att man å andra orter höjt taxeringsvärdena
ganska betydligt för att derigenom erhålla större hypotekslån. På
detta sätt har taxeringen inom de särskilda orterna utfallit ganska
ojemnt. En följd häraf blef också, att år 1869, efter föregående årets
missväxt, inom mitt kommittentskap t. ex. inom en enda kommun 7
större eller mindre hemmansdelar kommo att öfverlemnas till hypoteksföreningarne
för halfva taxeringsvärdet. Dylika fall förekommo inom
nästan alla kommunerna i kommittentskapet, med undantag endast af
— om jag minnes rätt — eu enda, der blott en hemmansdel behöfde
afstås. Att under sådana förhållanden taxeringsvärdena något nedgingo
var mindre underligt. I min hembygd hafva de på senare åren något
ökats, dock endast i den mån sådant ansetts kunna ske. Man har
under den senaste tiden kanske äfven, genom att gå mera modereradt
till väga, bättre än såsom förut skedde lyckats träffa hemmanens

N:o 8.

Lördagen den ,7 Februari.

Om skyldigheten
att deltaga
i byggnad af
tingshus och
häradsfängelse.

(Forts.)

lätta värde. Och skulle något i den vägen ännu vara öfrigt att önska,
så lärer sådant utan svårighet kunna \ framtiden afhjelpas.

Jag förenar mig med dem, som yrkat bifall till Lag-Utskottets
hemställan, och ber att få instämma i Herr Grefve Sparres senaste
yttrande.

Herr Nils Pettersson i Pumtorp: Om, på sätt flere föregående
talare yttrat, Utskottets föreliggande förslag skulle hvila på
orättvis grund, så borde man väl också söka att utfinna någon annan
grund för bestämmande af ifrågavarande byggnadsskyldighet, som kunde
leda till ett mera tillfredsställande resultat, än det, hvartill Utskottet
kommit. Jag vill dock hemställa till Herrarne, om icke en dylik förklaring
är liktydig med de obotfärdigas förhinder, och om icke vi
skulle komma att få vänta både länge och väl, som det heter, innan
vi finge eu lag i förevarande ämne, som i alla afseenden tillgodosåge
allas berättigade intressen. Då, som vi veta, fullkomlig rättvisa icke
lärer stå till finnandes i menskligheten, måste man åtminstone söka
afhjelpa de största orättvisorna. Då så är och då de faktiska förhållanden,
som legat till grund för befrielse för åtskillige innehafvare åt
viss jord från i fråga varande byggnadsskyldighet, numera bortfallit,
samt ingen väl lärer kunna med fog bestrida att ju icke alla skattskyldige,
kapitalisten lika väl som handtverkare^ tjenstemannen, så väl
som tjenaren, hafva lika väl som den egentlige jordbrukaren intresse af
rättvisans behöriga handhafvande, så tror jag verkligen att tungan af
ifrågavarande besvär icke kan fördelas efter annan och lämpligare
grund, än den som för utgörande af kommunalutskylder finnes stadgad.
Om härigenom någon orättvisa skulle komma att drabba en och annan
tjensteman, som till äfventyrs till följd af förflyttning till annan tjeustgöringsort
skulle nödgas deltaga i byggande af tingshus och häradsfängelse
på flera håll, så lärer väl sådant få räknas till undantagsförhållanden,
som, när de inträffa, på ett eller annat sätt kunna afhjelpas.
Å andra sidan kan man deremot äfven ganska väl tänka sig,
att tjenstemannen genom flyttning till eu annan ort kan undgå att
deltaga i i fråga varande kostnader.

Under sådana förhållanden och derest icke afsigten är att nu,
såsom förut, undanskjuta frågans lösning, tager jag mig friheten hemställa
till Herrarne, om icke tillräckligt talande skäl förefinnas för
uttagandet af nu ifrågasatta lilla steg till orättvisornas utjemnande.

Jag skulle visserligen kunna hafva åtskilligt att tillägga, men vill,
i anseende till den långt framskridna tiden, icke vidare taga Kammarens
tid i anspråk, utan förenar mig med de talare, som yrkat bifall
till Utskottets hemställan.

Herr O. B. Olsson: Den ärade talare, som först yttrade sig
i denna fråga, lade särskild vigt deruppå att det kapital, som nedlades
på en jordbruksegendom, hade större värde än det genom arbete
förvärfvade. Jag vill dock dervid erinra, att det mången gång kan
inträffa, att den som innehar äfven den största egendom, i sjelfva
verket icke representerar denna egendoms taxeringsvärde, enär egendomen
kan vara graverad med inteckningar, eller ock egaren måst

Lördagen den j 7 Februari. gä NlO 8.

ikläda sig skulder i och för egendomens förvärfvande. Dessutom torde Om skyidightdet
tillåtas mig att erinra den värde talaren derom, att vid utgörande ten att deltasa
af kommunalutskylder för inkomst af kapital och arbete skall för hvarje \hW''Jnad a(
fyrk beräknas eu afgift af 10 öre, under det att denna afgift för UrTdl/Zjordbruksfastighet
beräknas endast till 4 öre, således mer än hälften galst.
iägre. (Fort».)

Den ärade talaren på upsalabänkeu yttrade att eu tjensteman
möjligen skulle komma att lida derigenom att, sedan han först på en
ort fått bidraga till ifrågavarande byggnader, halt derefter, vid förflyttning
till en annan ort. skulle komma att drabbas af kostnader i

och för der pågående byggnader och reparationer. I detta afseende

vill jag, i likhet med den näst föregående talaren, påpeka det förhållande,
att tjenstemannen just genom en dylik förflyttning skulle
kunna undgå hvarje sådan kostnad. Jemförer man det ena med det
andra, skall man således, så vidt jag förstår, nödgas erkänna, att man
icke kan komma rättvisan närmare, än som nu skett.

Samma ärade talare yrkade äfven ärendets remitterande till Lagutskottet,
på det Utskottet skulle komma i tillfälle att taga närmare
reda på diskussionen i ämnet i Första Kammaren förliden riksdag.

För min del tror jag att icke mycket skulle vara att vinna derpå.

Som vi veta biel vid sistlidne riksdag denna fråga ej heller föremål

för mycken diskussion i Första Kammaren, endast eu talare yttrade
sig i densamma. Vid sådant förhållande, och då jag tror att Lagutskottet
redan tagit kännedom om nämnde talares yttrande, lärer
eu återremiss icke tjena till något.

Jag yrkar således bifall till Utskottets hemställan.

Häruti förenade sig Herr Anders Ohlson.

Herr Magnus Andersson: Oaktadt jag är eu bland dem som
till följd åt naturen åt den jord, jag besitter, är fri från skyldigheten
att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse, kan jag ej anse
annat än att ett onus, som väckt så mycket ond blod och måste så
göra, då det trycker ojemnt och orättvist, bör på annat sätt ordnas.

Jag vill derföre hembära Utskottet min tacksamhet derför, att det
tagit steget fullt ut, så att, hvilken utgången än må blifva, Utskottet
gjort hvad på det ankommit. Att vänta till den tid, då detta onus
skulle drabba alla med full jemnhet och rättvisa, vore att uppskjuta
frågan till en alltför aflägsen framtid. Då det nu föreslagna otvifvelaktigt
är bättre än det närvarande, yrkar jag således för min del
bifall till Utskottets betänkande.

Herr Carl Ericson: Obestridligen äro nu ifrågavarande onera
en hårdt tryckande orättvisa. Men Lag-Utskottets förslag synes mig
å andra sidan icke heller fullt rättvist, såsom flere talare redan påpekat.
Utskottets ordförande påstår visserligen, att det icke linnes
något annat sätt att lösa denna fråga, än att antingen göra dessa
onera till en statsutgift eller till en kommunalutgift. Men andra sätt
finnas tvifvels utan också, såsom t. ex. att lägga utgiften på alla fastig -

N:o 8.

64,

Lördage» dan 17 Fetera»*!.

Om akyldighr- heter, ej blott, såsom nu, på endast jordbruksfastigheterna. För mia
tm att deltaga (}ei önskar jag frågans lösning ju förr dess hellre och yrkar derför
''tiryÅui oek äterremiss af betänkandet Yisserligen vet jag ännu ej, om frågan
häradt/än- varit före i Första Kammaren; men om så icke är förhållandet, och
geist. om vi dessförinnan hafva återremitterat den, kan kanske Första Kammaren
göra detsamma. Frågan skulle således då möjligen få sin lösning
redan detta år. På denna grund yrkar jag, såsom jag redan
nämnt, återremiss.

öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits enligt
de yrkanden, som derunder blifvit framstälda, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

§ io.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 13; och

Lag-Utskottets utlåtanden Näs 8 och 9.

5 li Till

bordläggning anmäldes dels Kongl. Maj:ts under § 6 här ofvan
omförmälda propositioner till Riksdagen och dels följande inkomna
ärenden:

Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 19, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjette
hufvudtitel; och

N:o 23, i anledning af väckt motion om beviljande af ett årligt
anslag för utgifning af en tidning, representerande regeringens åsigter
och önskningar;

Lag-Utskottets utlåtande N:o 10, i anledning af väckta motioner
om ändring i gällande bestämmelser i fråga om skyldighet att hålla
damlucka öppen;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 1, (i
samlingen N:o 1) angående Herr N. J. Boströms motion rörande underdånig
skrifvelse om en afgift för rättigheten att idka jagt å matnyttigt
villebråd;

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

N:o 1 (i samlingen N:o 2), i anledning af väckt förslag om aflåtande
af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ändring af
Kongl. förordningen den 15 februari 1855 angående behandling af
frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhällen i ett
af de förenade rikena Sverige eller Norge lemnas nödlidande personer
från det andra riket; samt

N:o 2 (i samlingen N:o 3), i anledning af motion om ändring af
Kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, i hvad
den rörer bestämmelsen om hemortsrätt.

Lördagen den 17 Februari.

N;o 8.

På hemställan af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att Statsutskottets
ofvanberörda utlåtande N:o 19 skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som denna dag
blifvit för andra gången bordlagda.

§ 12-

Herr Liss Olof Larsson afgaf en motion, om underdånig skrifvelse
angående upphäfvande af Kongl. resolutionen den 16 Mars 1739,
rörande skyldighet för egare af qvarnar, som mala för tulltägt, att
hålla våg i qvarnen; och blef denna motion, som erhöll ordningsnummern
136, på begäran bordlagd.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Anders Larsson
i Lund under 6 dagar från denna dag.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 4 e. m.

In ridem

Crustaf Westdahl.

Andra. Kummarens Prat. 1871. N:o 8.