1877. Andra Kammaren. N:o 43

ProtokollRiksdagens protokoll 1877:43

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877. Andra Kammaren. N:o 43.

Lördagen den 21 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades de i Kammarens sammanträden den 14 innevarande
månad förda protokoll.

§ 2.

Fortsattes öfverläggningen rörande punkterna 2, 3, 4 och 3 i Angående försärskilda
Utskottets för behandling af förslaget till värnpligtslao- svarsväsendets
m. m. utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga pro- ordnandepositioner
N:is 15 och 16 samt de delar af Dess nådiga proposition
K.o 1, som dermed stälts i förbindelse, äfvensom i anledning af de
inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner i samma elfer dermed
sammanhängande ämnen; och lemnades ordet till

(Ports.

Herr J. Fr. Carlsson, som anförde: Herr vice Talman! Miue

Herrar ! Då nu nära ett dygn förflutit sedan jag begärde ordet,

torde jag göra Kammaren den bästa tjensten med att afstå. Jag
begärde ordet hufvudsakligen derföre, att jag icke förut varit i till!
allo att inför Kammaren tillkännagifva min åsigt i denna fråga.
Jag skall vid sådant förhållande afstå från att vidare än i största
korthet angifva min ståndpunkt.

Så vidt jag kunnat uppfatta denna frågas behandling så val vid
föregående riksdagar som under diskussionen i går, så tror jag alla
äro ense derom, att vårt försvar behöfver stärkas. När man är så
ense i hufvudsak, förefaller det högst besynnerligt, att man icke
kärn komma till något resultat. Da framställer sig sjelfmant den

frågan: hvad är orsaken härtill? Mine Herrar! man behöfver icke

söka länge efter svaret på denna fråga. Orsaken ligger helt enkelt
deri, att man icke vill godkänna den efter mitt omdöme rigtiga
Principen om likställighet mellan alla svenska medborgare, och föreliggande
betänkande är ett tydligt bevis derpå, att man icke väll
slå in på eu sådan väg.

Här har blifvit sagdt, att flen, som icke vill bifalla Utskottets
förslag, vill ingenting. Men, mine Herrar, med hvad skäl kan man
fiamkomma med ett sadant påstående? Vi hörde i går min ärade
granne till höger, Herr Key, upplysa om, huru bördorna af det förandra
Kammarens Prof. 1877. N:o 43. 1

S:o 43. 2

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- svar, vi ega, äro fördelade ilandet. Icke nog med att olittetj
svarsväsendets detta hänseende råder mellan stad och landsbygd, utan stol skilnad
ordnande. förefinnes äfven mellan olika landsbygder. Och härtill kommer a
(Forts.) inom en och gamma ort eu del af jorden blifvit palagd denna
börda under det en annan del derifrån är befriad. Om man nu
fordrar, att en rättvis fördelning al bordorua mellan svenska medborgare
skall iakttagas, är då detta för mycket fordradt? Jag tror
det icke. och förrän man vill ingå på denna grundsats, tror jag det
vara fåfängt att söka åstadkomma ett starkt försvar, ly, om det
äfven skulle lyckas å ett visst håll att genomdrifva en lag om vart
försvar med bibehållande af dessa orättvisa grunder, skulle det försvaret
vara starkt, om genom detta en viss samhällsklass, en del åt
Sveriges jordegande befolkning komme att undertryckas i sm ratt i
Jao- tror det icke. Jag tror tvärtom, att styrkan af ett ioisvai 1igo-er
i den sanna fosterlandskärleken och deri vinnes icke genom att
undertrycka eu viss klass. Jag skall icke längre upptaga Kammarens
tid, utan får jag yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall
till Herr Keys skrifvelseförslag.

Herr Peyron: Nog vet jag, att den ärade representanten från
Östergötland, som i går på förmiddagen uttalade sig sa kraftfullt,,
jemte många andra, kanske med honom liktänkande i denna Kammare,
skola säga för sig sjelfva, såvida de icke uttala det högthvad
den der säger, bry vi oss icke om, ty han bär icke vant me
tillräckligt länge. Jag inser visserligen delvis det berättigade i en
sådan tankegång från dessa Herrars ståndpunkt och jag skall ta a
det såsom en allvarlig varning för att icke yttra ett enda ord i sak.

Då emellertid den fråga, som nu föreligger, ar den vigtigaste
som förekommit och antagligen skall förekomma under min riksdagsmannaverksamhet,
och jag icke förut vant itinfaHe att uttala
mina åsigter deri, anser jag det vara mm skyldighet att icke låta
vare sig samtid eller efterverld sakna kännedom om till hvilket
läger jag slöt mig den.21 April 1877, da vart alskade fosterlands
framtida sjelfständigkets vara eller icke vara behandlades inom An
Kammaren. Många talare hafva i går förklarat, att de icke voio
tillfredsstälda med Kong!. Maj:ts förslag, att de icke voro ti fredsstälda
med Utskottets förslag och att de icke heller voro tillfredsstälda
med något annat af de förslag, som forelage till behandling.
För min del måste jag säga, att det bland dessa^förslag, som me
tilltalat mig, är det Kongl. förslaget, men mina asigter derom torde
vara för denna Kammare fullkomligt likgiltiga. Da emellertid, såsom
för mig synes, det nu hufvudsakligast föreligger att fatta ett
beslut, om man vill höra antingen till dem, som nu vilja gorå något,
eller till dem, som genom frågans uppskjutande till en oviss
framtid icke vilja göra något, och jag hörer till dem, som vilja gorå
något, men detta något, efter mitt förmenande, icke kan vinnas pa
annat sätt än att ansluta sig till Utskottets förslag, sa ber jag, att

Lördagen den 21 April, f. m. 3

för min ringa del få yrka bifall till detta förslag, i den förtröstan,
att på det blad af fäderneslandets historia, vi i dag nedskrifva, alltid
kommer att läsas eu gryning till vårt fosterlands framtida lycka
och sjelfständighet.

Herr Sundin: Jag skall icke onödigt länge upptaga Kammarens
tid. då jag nu i största korthet kommer att redogöra för de
skäl, på hvilka jag byggt valet af mitt votum i den föreliggande frågan.

Jag har, såsom Herrarne behagade erinra sig, icke tillförene
varit i tillfälle att deltaga i de öfverläggningar, som inom representationen
egt rum rörande denna för vårt land högst vigtiga fråga:
försvarsväsendets ordnande. Jag har således icke heller varit med
om att underteckna några skrifvelse!- till Kongl. Maj:t, hvarigenom
en önskan blifvit uttryckt, att ordnandet af detta försvar skulle ställas
på den ena eller den andra grundvalen, och jag står derföre i
detta ögonblick på en friare ståndpunkt än större delen af eder,
mine Herrar!

Jag har då vid besvarandet af den nu föreliggande frågan för
mig uppstält en annan. Denna fråga lyder så: hvad resultat vinnes
genom att antaga det ena eller det andra af de nu föreliggande
förslagen? Jag har besvarat denna fråga för mig sjelf på detta sätt:
Genom att antaga det af Herr Key framlagda skrifvelseförslaget
undanskjutes den stora frågan om försvarsväsendets ordnande i dess
helhet minst ett år och sannolikt en vida längre tid framåt; genom
antagande af detta skrifvelseförslag undanskjuter jag äfven den partiella
förbättring af vårt försvarsväsende, som af alla erkännes vara
nödvändig. Genom antagande af Försvars-Utskottets förslag undanskjuter
jag också frågan om försvarsväsendets totala, ombildning,
men jag undanskjuter icke frågan om den partiella förbättringen af
försvarsväsendet.

Jag har vidare för mig uppstält följande fråga: i hvilka afseenden
äro meningarna icke delade i försvarsfrågan? Jo, meningarna
äro icke delade derom, att vårt försvarsväsende måste förbättras.
Yår armés nummerstyrka är för liten, den måste förhöjas. Man är
ense derom, att på frivillighetens väg det icke låter sig göra att
höja nummerstyrkan af vår armé till hvad behofvet kräfver. Man
är således ense derom, att den värnpligtiga styrka vår armé eger i
beväringen måste genom värnpligtens utsträckning ökas så, att genom
densamma nummerstyrkan af vår armé kan uppbringas till
hvad den behöfver vara.

Man är vidare ense derom, att den öfning, som nu medgifves
åt vår beväring, är alltför ringa, för att denna beväring skall med
hopp om framgång kunna skickas mot våra fiender. Man är vidare
ense derom, att nödvändigheten kräfver att ordna denna beväringsinstitution
så, att en mobilisering af vår armé i krig är möjlig att
skyndsamt verkställa. Man är slutligen ense derom, att billigheten
kräfver att bereda lättnad i rust- och rotehållarnes bördor.

N:o 43.

Angående för svarsväsendets ordnande.

(Forts.)

N:o 43. 4

Lördagen flen 21 April, f. m.

Angående för- Del mån Öl* ense Om alla dessa Saker ; Så Ocll då, Så vidt )Ug

svarsväsendets bedöma frågan, Utskottets föreliggande betänkande gör det möj ordnande.

att ^yig och till en ganska hög grad afhjelpa dessa olägen (Forts.

) keter, om Indika man i allmänhet är ense att de måste afhjelpas,
har ]ag icke tvekat att med mm röst biträda detta Utskottets
betänkande.

Man har sagt, och detta med skäl, att svenska folket åtager
sig derigenom störa bördor. Det är eu stor sanning; dessa bördor
drabba oss, men de drabba i ännu högre grad våra efterkommande,
våra söner, som vi ställa i ledet. Ja, jag har också eu son, men
jag ställer honom gerna i ledet. Man har här gifvit löften om
offervillighet. Nåväl, jag vill också gifva det löftet, att jag skall
söka dana denne min sons sinne så, att han aldrig skall känna sig
förödmjukad öfver att stå i ledet bredvid den simplaste svenske man;
att han skall hafva sin ära uti, att i tapperhet och hängifvenhet
o-å så långt som den ringaste svenske man och att han skall känna
sig stolt öfver att stå i ledet vid sidan af den tappraste, äfven om
denne är klädd i trasor.

Herr Danielsson: Att denna fråga, som i och för sig sjelf

är så stor, skulle framkalla en mängd vackra yttranden, anslående
på fosterlandskänslan, har jag naturligtvis väntat mig, men att åt
denna diskussion från ett visst hall skulle gifvas, sa att säga, en
ensidig rigtning var verkligen något mera än jag trodde. Jag frågor
eder, mine Herrar: hvad tvista vi egentligen om? Tvista vi om
viljan att försvara vårt land? Nej, derom tvista vi icke.

Eu talare här midt öfver sade i går, att Utskottet varit enigt
om, att tillstyrka ökade öfningar för beväringen, men om den saken
voro ju äfven reservanterna ense, så det är icke heller detta vi
tvista om.

Det är om sjelfva den princip, som ligger till grund för den
nya arméorganisationens kostnader vi äro oeniga, det vill säga om den
(/rund, hvarefter förmögenheten skall deltaga i de ökade kostnaderna
landets försvar kräfver.

Detta hafva vi tvistat om i Utskottet och detta tvista vi äfven
nu om här i Kammaren, men alldeles icke om, huruvida vi verkligen
vilja försvara vårt land eller icke.

Man har förebrått denna Kammares majoritet, att den icke vore
konseqvent, derföre att den icke nu vill antaga Regeringens förslag
till ny arméorganisation, oaktadt den sjelf begärt det.

Jag går tillbaka till år 1SG7, då Riksdagen första gången i
denna fråga albit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, och hvarpå Regeringen
svarade med 1871 ars armeförslag, hvilket dock pa intet sätt
utgjorde något svar på 1867 års skrifvelse.

År 1873 skref Riksdagen å nyo till Kongl. Maj:t i samma ämne,
och svaret blef 1875 års förslag, hvilket icke heller var något svar
på 1873 års framställning, utan något helt olika.

Lördagen den 21 April, f. m.

5 N:o 43.

annan stält sig'' emellan Angående för svarsväsendets ordnande.

(Forts.)

ö ~ “...... “

På så sätt har denna fråga gång efter „1&

Regeringen och Riksdagen och så är äfven förhållandet i år.

Man har här för Utskottets förslag åberopat en auktoritet inom
Utskottet, hvars namn man icke vågat nämna. Jag skall icke heller
våga detta, men då man börjat att åberopa denna person såsom
en auktoritet, skola vi se, huru han förhållit sig i frågan. År 1871
var han med om hvad Kongl. Maj:t föreslog, såväl vid lagtima som
urtima Riksdagen, men detta hindrade honom icke att äfven biträda
Riksdagens år 1873 beslutade skrifvelse, oaktadt denna till sina hufvudgrunder
är betydligt olika med det förslag, Regeringen 1871
framlade. Slutligen biträdde samme man äfven år 1875 Regeringens
förslag, oaktadt detta på intet sätt utgjorde något svar på 1873 års
skrifvelse. Jag frågar eder, mine Herrar, kan en person, som uppför
sig så, anses såsom en auktoritet?

Denna Kammare har gått säkert och orubbligt fram på den
jemna stig, hvarifrån den förelagt sig att icke afvika, nemligen att
aflyfta ojemna bördor och på samma gång ådagalägga, att den verkligen
vill försvara sitt land.

Då frågan gäller så att säga två så stora principer — personlighets-
och förmögenhetsprincipen, det vill säga den principen, att
hvarje man som det förmår skall i försvaret än ytterligare deltaga,
och den grund, efter hvilken vi skola deltaga i kostnaden för landets
försvar, så frågar jag, hvilket af de båda partierna inom Kammaren
är mest fosterländskt ..och hvilketdera är det, som vill undanskjuta
frågans afgörande? År det vi eller I, mine Herrar, som, då
det endast är fråga om penningar, icke viljen bidraga i den mån
vår förmögenhet det tillåter?

Man har under denna frågas behandling i Utskottet hört så
mycket beräkningar och det har varit ett sådant nagelfarande med
siffror, att man ovilkorligen måste förundra sig öfver, att dessa herrar,
som äro så fosterländskt sinnade, ändock knussla så mycket då
det gäller en så stor sak.

Att komma till något resultat i frågan är alldeles omöjligt,
så länge dessa herrar icke" vilja lyssna till den röst, som rättvist
fordrar utjemkningar af gamla, orättvisa bördor, och detta förundrar
mig så mycket mera, som just den åsigten var erkänd och klart
framhållen i den ofta nämnda skrifvelsen till Kongl. Maj:t år 1873
och hvilken så att säga bör vara en grundlag i våra sträfvanden
för lösningen af denna fråga.

Här yttrades i går af en talare här framför mig, att inom Utskottet
den ena dagen med god aptit förtärts, hvad man den andra
dagen qväljes vid. Jag skulle hafva önskat, att åtminstone icke han
kommit med ett sådant yttrande, ty den som kan — förlåt jag tager
bilden ■— likt flaggan här ute på stången vifta åt hvilket håll
vinden blåser, han bör icke gifva sådana antydningar.

Man har här äfven påstått, att vi landtmannapartister genom
vårt skrifvelseförslag skulle begära en afskrifning af den enda armé

N:o 43. C

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- vi ega. Jag frågar eder, mine Herrar, hvem af oss har begärt nå sv

ar sv ds end ets sådant?

ordnande. ° y- }1;lfva ‘tvärtom både önskat och sagt, att vi vilja bibehålla

(Forts.) c|en a]jtiva styrka, vi nu ega, vid samma numerär som förut, och vi

hafva dessutom tillkännagifvit, att vi vilja gå ännu längre, då vi
göra våra egna söner värnpligtige. Kan det då vara rigtigt att
säga, att det är vi, som vilja afskrifva armén? Nej, mine Herrar,
ett sådant påstående är origtigt.

Vidare har eu talare i denna Kammare yttrat, att, om vi hade
en lag, som berättigade till en allmän folkomröstning, skulle frågan
få eu helt annan utgång än landtmannapartiet tror; men jag är
fullt förvissad derom, att den ärade talare, som yttrade detta, grundligt
misstager sig, om han tror något sådant.

Skulle vi anställa en sådan allmän folkomröstning, är jag fullkomligt
öfvertygad, att den skulle utfalla ungefär på samma sätt,
som den omröstning, som skedde, innan den stora och vigtiga representationsfrågan
löstes, ty då skedde verkligen en sådan omröstning.
De personer den folkomröstningen gälde hade visserligen
makten i sina händer, men de hade icke folkets fulla förtroende och
de måste då vika för den allmänna opinionen. Äfven om makten
här mot vår vilja skulle fälla utslaget, tror jag dock, att flertalet
af svenska folket skulle stå på vår sida, om det tillätes dem att
uttala sina öskningar.

För min del får jag tillstå, att jag, såsom äfven synes af min
reservation, varit af annan åsigt än den, hvartill Utskottet kommit,
endast i tvenne punkter; men då dessa punkter äro så väsentligen
olika mot Utskottets förslag, är det alldeles klart, att jag icke kan
biträda detsamma. Då man vill förvandla rust- och rotehållarnes
ursprungliga skyldighet att hålla soldat till skyldigheten att hålla
befäl •— ty här är egentligen fråga att bibringa soldaten de kunskaper
att han kan befordras till korporal eller vice korporal — och
att således den soldat, som förr var rust- och rotehållarens man i ledet,
nu skall blifva både hans man och hans befäl, så har jag ansett
rättvist att den ökade börda som häraf uppstår icke bör läggas på
rust- och rotehållare!! utan på staten i sin helhet, ty det är icke
rimligt att begära, att rust- och rotehållarne skola göra så stora
uppoffringar på fäderneslandets altare, under det andra vida förmögnare
samhällsklasser med lätthet gå detta altare förbi, utan
att göra några nämnvärda offer derpå. Det skulle för mig vara
i högsta grad smärtsamt, om denna fråga finge en sådan utgång,
att det stora flertalet af landets invånare kunde med skäl vända
sig mot oss med det hemska ropet då faran hotar: »Vi hafva ingenting
att förlora!» Måtte vi icke handla så att vi på något sätt
bidraga att frammana dessa hjertskriande ord. I kunnen väl icke
tänka, mine Herrar, att vi så skola förtrycka vår modernäring jordbruket,
att detta icke kan hålla jemna steg i framåtskridande med
industrien. För min del hyser jag den öfvertygelsen, att det icke

Lördagen den 21 April, f. m. 7

kan finnas någon blomstrande stad utan en blomstrande landsbygd,
ty huru det än är, så måste ändå landet alltid utgöra städernas förnämsta
näringskälla. Yi böra väl då icke lägga sådana bördor
på jordbrukarne, att de, som plöja fälten, beså och skörda dem, icke
kunna göra det på samma gång med vinst för sig sjelfva som för
samhället, ty då är hela samhället redan underkufvadt.

Det är, emedan jag hyser sådana åsigter och känslor, jag beder
Herrarne vid behandlingen af denna fråga tänka på, att det äfven
här gäller en penningfråga, och att vi således blifva i tillfälle få se,
hvilka som här äro mest fosterlandsälskande.

Om I verkligen älsken edert fädernesland så högt, som I sägen,
mine Herrar, så bevisen detta genom att icke alltför mycket spara
på styfvern, då det gäller en så stor sak och då äfven rättvisan det
kräfver. Jag har nu hört så mycket ordas såväl inom Utskottet som
i Kammaren om de så kallade lindringar, som rust- och rotehållare
genom Utskottets förslag skulle erhålla, men för mig är det alldeles
tydligt och klart, att desamma i stället för lindringar tvärtom, såsom
jag redan antydt, utgöra en förökad börda, och jag tror, att
det skall vara omöjligt för Herrarne att bevisa något annat.

Man har här vidare sagt, att det skulle vara omöjligt för Kongl.
Maj:t att framkomma med något annat arméförslag, emedan meningarna
derom äro så delade.

För min del vågar jag deremot påstå, att, om Kongl. Maj:t
med ifver och kraft vill hafva frågan löst, så äro icke meningarna
så delade, att man icke kan klart och tydligt se, hvart man vill
komma med försvarsorganisationen. Det oaktadt har här oupphörligt
tryckts endast på landtmannapartiets åsigter, men alldeles icke
på den andra sidans. Tro Herrarne, att det är på sådant sätt, man
löser stora och vigtiga frågor, så bedragen I eder, ty vid sådana
tillfällen som detta bör man taga hänsyn till frågan i sin helhet
och icke till några parti-intressen.

Jag skulle lifligt önska, att frågan blefve löst redan vid denna
riksdag, och som jag, efter hvad Herrarne sett, vid Utskottets betänkande
fogat en särskild mening, är det helt naturligt, att jag
ingenting högre skulle önska, än att densamma blefve bifallen.
Jag är visserligen öfvertygad, att densamma är stödd på fasta och
rättvisa grunder; men då jag icke fått något understöd för densamma
och det är alldeles gifvet, att jag icke kan biträda Utskottets förslag,
hvaremot jag reserverat mig, måste jag i valet mellan Utskottets
och Herr Keys skrifvelseförslag sluta mig till det senare. Jag
gör detta så mycket hellre, som det deruti endast är fråga om att
uppskjuta sakens afgörande några få månader till nästa riksdag.
Jag har med all kraft framhållit, att i detta förslag skulle inflyta
orden »till nästa riksdag» på det att hvar och en må klart se, att
vi icke vilja för längre tid undanskjuta frågan. Yi vilja nog hafva
frågan i sin helhet löst så snart som möjligt, men det är Herrarne
som icke vilja det, och derföre söka Herrarne att, på samma sätt

N:o 43,

Angående för svar

sväsendets

ordnande.

(Forts.)

N:o 43. 8

Lördagen den 21 .April, f. in.

Angående för- som Utskottet gjort, endast ytterligare trassla in denna fråga för att
svarsväsendets sedan få behålla detta trassel, utan att göra något för att utreda

ordnande. detgamma_

(Forts.)

Jag hemställer emellertid, huruvida det kan vara klokt att så
gå till väga i en stor fråga, att vi ännu längre skola få behålla
detta stora och splittrande tvistefrö på dagordningen.

Skulle regeringen nu vilja lyssna till den åsigt, som af mig och
andra här förfäktats, tror jag det skulle vara ganska lätt för regeringen
att till nästa Riksdag aflåta ett nytt arméförslag. Materialierna
dertill äro ju redan färdiga. Yärnpligtslagen har ju så många
gånger redan af Utskott nagelfarits och öfningslagen är ju äfven så
färdigskrifven, att endast några ord och siffror deri behöfva ändras;
med ett ord — allt är ju nu så i ordning, att icke några synnerligen
svåra förarbeten återstå, och då bör det väl icke vara förenad!;
med några synnerliga svårigheter för regeringen att om några månader
framlägga ett nytt förslag och dertill foga de vilkor som i
herr Keys förslag äro upptagna.

Här uppträdde i går bland andra en talare, som, efter hvad vi
alla veta, har en stor förmåga att lägga sina ord; men han besitter
äfven en lika stor förmåga att framställa hvilket förslag som helst

så som skulle det hänga i luften; han lägger sina ord så att de med
glans skjuta i luften och han kan äfven med mycken lätthet utveckla
fanor som fladdra i luften. I detta fall skulle jag dock vilja hemställa
till den ärade talaren om det icke vore bäst att hålla sig på
fäst mark, ty jag tror att för lösningen af denna stora fråga föga
vinnes genom att söka anslå känslor som alls icke höra hit; detta
innebär endast ett sidosprång från den egentliga frågan. Här gäller
det icke att utveckla några fanor eller skjuta några kulor i luften,
här gäller frågan endast pengar. Vi stå icke här, som en talare i
går yttrade, och tigga några almosor. Jag skulle aldrig höja min
röst, om frågan gälde endast mitt eget intresse; men, mine Herrar,
bär gäller frågan ett stort allmänt intresse, det gäller den modernäring
som utgör vårt samhälles kärna, och då den står på spel,
då måste man uttala sin mening. Derföre om Herrarne också lyckas
få öfningslagen antagen, så vill jag ändock rösta mot de föreslagna
lindringarne; jag vill icke taga emot dessa så kallade lindringar, ty
kunna vi bära den ena delen af bördan, så hoppas jag vi ock skola
förmå bära den andra delen. Men om det blir något lyckligare för
vårt land om Herrarne få sin vilja fram, det få vi väl se.

Jag kunde väl ännu hafva åtskilligt att orda i denna fråga,
men då redan så många talare yttrat sig och många ännu återstå,
som begärt ordet, torde det vara öfverflödigt att jag längre upptager
tiden. Innan jag slutar vill jag dock nämna att jag fick i går
emottaga ett förslag som utgjorde en omarbetning af det förslag
jag i min reservation framställa men jag vill äfven tillkännagifva
att jag aldrig sett detta förslag förr än det i går framlades på min
pulpet. Naturligtvis skulle jag icke hafva något emot att under -

Lördagen den 21 April, f. m.

9 N:o 43.

stödja detta förslag, då det, som sagdt, innehåller hufvudsakligen Angående fördetsamma
som mitt förslag och kanske till och med i åtskilliga svarsväsendeu
afseenden är bättre, men dä jag icke hört någon annan än förslags- ordnandeställare]!,
Herr Hseggström, förorda detsamma, och det väl icke lär (Forts-)
vara han och jag ensamma som hafva att afgöra denna fråga, utan
detta tillkommer Kammarens majoritet, så tror jag icke att det kan
leda till något resultat. Detta har jag velat säga för att låta Herrarne
veta att jag icke haft något finger med i det förslaget. Jagskall
icke tillåta mig att framställa något yrkande om bifall till
min reservation och icke heller på bifall till Herr Haeggströms förslag;
men deremot vågar jag hos herr Talmannen anhålla, att då
diskussionen förklarats slutad, herr Talmannen måtte framställa särskilda
propositioner på hvartdera af de tre momenten A, B och C
af punkten 2:o, på det vi, för den händelse mom. A af Kammaren
bifalles, må komma i tillfälle att rösta emot de i mom. B föreslagna
lindringarne. Stunden är allvarlig och dagen har sin djupa betydelse;
historien skall en dag döma mellan oss och eder. Jag vågar icke
gå denna dom. i förväg men jag tillåter mig uttala den fasta förtröstan
att denna dorn icke skall jäfva vår rättvisa sak. Jag slutar
nu med att om Herrarne vilja fullfölja sina afsigter och skulle vinna
sin stråfvan, så ställer jag till er samma uppmaning som af en nuvarande
ledamot af Kammaren för ett par år sedan stäldes till majoriteten
inom Kammaren: »gagnar det staten, så slå till.»

Herr Lyth: Till en början ber jag att få förklara, det jag
icke ämnar göra något försök att gendrifva alla de många olika
åsigter och påståenden, som under diskussionen framstälts af de talare
som förut uppträdt; ty detta tror jag skulle vara lönlös möda.

Blott ett påstående af den näst föregående talaren vill jag tillåta
mig att bemöta. Han sade nemligen, icke eu utan flera gånger,
att bär gäller frågan endast pengar, detta var hans egna ord; det
är icke många minuter sedan han yttrade dem, så att Herrarne torde
sjelfva ännu hafva dem i minnet. Nej, mine Herrar, det är icke
endast pengar det här gäller; det gäller något vida mera, det gäller
nemligen ett älskadt fosterlands tidsenliga och betryggande försvar.
För min del åtminstone sätter jag detta i första rummet, och
pengarne först i det andra; och jag är fullkomligt viss derom, att
min uppfattning härutinnan är den rätta. På samma gång vill iaodock
äfven nämna, att jag star pa samma ståndpunkt som landtman
apartiet derutinnan, att jag anser billigheten fordra att någon
lättnad beredes hemmansegarne i rustningsbesväret och grundskatterna;
jag skulle vara den förste att gå in på att från jorden
helt och hållet aflyfta dessa onera, blott jag på samma gång erhåller
full garanti derom, att ett för vårt land betryggande och tidsenligt
försvar blir af Riksdagen godkändt och medgifvet.

Sedan jag förutskickat denna anmärkning, ber jag att nu få öppet
förklara, det jag kommer att rösta för Utskottets förslag, men

N:o 43. 10

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- på samma gång ber jag att få tillägga, det jag icke gör detta med
svarsvasendets „iadt hjerta. Jag måste nemligen tillstå, att detta förslag icke in ordnande.

° i .. o ,r i , po o . i j

nebar någon egentlig lösning åt den stora Iragan om vart lands
i. or s.; försvar; men jag anser detta val vara det bästa, som under för handen
varande förhållanden kan göras, i fråga om denna med afseende
på vårt fäderneslands framtida sjelfständighet och trygghet allra
vigtigaste angelägenhet. Såsom förklaringsgrund till hvad jag nu
yttrat torde jag blott böra erinra Herrarne om något, som åtminstone
för de flesta är förut bekant, nemligen att jag är en varm och
upprigtig vän af den allmänna värnpligten. Jag vet väl att detta
ord icke har någon rätt god klang inom denna Kammare; men
detta förhållande, huru sorgligt det än förefaller mig och huru gerna
jag än önskade att det vore annorlunda, kan dock icke ändra min
fasta och som jag hoppas orubbliga öfvertygelse i detta afseende. Det
bör derföre icke förundra någon, att jag för min del anser den dag,
då det af Kongl. Maj:t till 1875 års Riksdag framlagda härordningsförslag
föll genom att Riksdagen förklarade att den icke kunde godkänna
värnpligtens idé i den utsträckning Kongl. Maj:t då föreslagit,
för en för fäderneslandet olycklig dag, och jag fruktar storligen
att Andra Kammaren då begick ett felsteg, hvilket jag hoppas att
den icke måtte allt för dyrt få ångra. En talare, hvars ord väger
mycket tungt inom denna Kammare och hvars insigter och fosterlandskärlek
jag vet att till fullo uppskatta, yttrade i går mycket
rigtigt, att föreliggande fråga ytterst gäller huru stor tunga man
anser sig kunna pålägga de värnpligtige. Deri ger jag honom fullkomligt
rätt; men då han på samma gång påstod, att på landsbygden
det skulle råda stor motvilja mot den allmänna värnpligten,
så kan han väl må hända äfven derutinnan hafva till en del rätt,
han må t. ex. hafva rätt hvad beträffar Halland, men han har icke
rätt hvad beträffar Gotland. Jag känner väl till förhållandena på
Gotland; der hafva vi redan länge haft allmän värnpligt införd
och vi äro öfvertygade derom, att det icke vore så farligt att utsträcka
den till och med något längre än i Utskottets förslag ifrågasatts.
I min hemort har man lifliga sympatier för denna allmänna
värnpligt, och just i dag på morgonen har jag derifrån mottagit
bref, der man, under uttalande af varma välönskningar för framgången
af Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag, derföre att detta
är det enda som med utsigt om framgång för närvarande kan göras,
dock säger sig hellre hafva sett att en långt större utsträckning af
allmänna värnpligten nu kunnat blifva antagen. Dessutom, mine
Herrar, vågar jag påstå, att äfven om eu sådan allmän opinion
skulle finnas i landet mot den allmänna värnpligten, så böra vi visserligen
beakta den, men vi böra derföre icke låta oss ledas af densamma,
ty är det en sanning, som ej lätteligen lär kunna bestridas,
att allmänna värnpligten är den enda grund, hvarpå vi kunna bygga
ett tidsenligt och tryggande försvar för vårt land, så vågar jag påstå
att det tillkommer oss, mine Herrar, att hvar och en i sin stad

Lördagen den 21 April, f. m.

11 N:o 43.

och på sin ort söka strida och kämpa emot en sådan opinion, der Angående forden
finnes, på samma sätt som, enligt sagan, Thor med sina bockar warsväsendets
gjorde emot jättarne; ty den enda rätta lösningen af den stora frå- or nan egall
är införandet af allmän värnpligt och borttagandet af det onus, ^ or''3''
som för landets försvar för närvarande tynger på jorden.

Sedan jag nu tillkännagifvit min ställning till denna fråga
öfvergår jag till att visa, hvarför jag icke anser mig kunna godkänna
det af Herr Key framlagda skrifvelseförslaget. Jag tänker
mig nemligen, om detta skrifvelseförslag här godkännes, 3:ne fall
möjliga att inträffa. Det första är det, att detta skrifvelseförslag icke
kommer att leda till något resultat, och detta lär väl vara det troligaste.
Då Första Kammaren redan med betydlig röstöfvervigt antagit
Utskottets förslag, torde det väl vara föga anledning antaga,
det Kongl. Maj:t allenast på grund af ett uttalande från majoriteten
i denna Kammare — en majoritet, som dessutom icke torde
komma att blifva så särdeles stor — skulle finna skäl att utarbeta
och för Riksdagen framlägga ett nytt förslag. Den andra möjligheten
är åter, att Kongl. Maj:t verkligen skulle för nästa eller en
kommande Riksdag framlägga ett nytt, på denna skrifvelse grundad!
förslag. Hvad tro Herrarne väl då skulle blifva följden; jo, att vi
finge ännu en gång börja om detta sisyphusarbete, som oupphörligen
misslyckas och blir resultatlöst hvarje gång då man tycker sig
stå nära uppnåendet af det efterlängtade målet. Det tredje tänkbara
fallet åter vore, att resultatet af denna skrifvelse blefve ett förslag,
som vunne båda Kamrarnes godkännande. Ja, då hade vi visserligen
fått hvad vi sjelfva begärt, nemligen eu värfvad stamtrupp om
36,000 man, men detta är något som jag aldrig kan gå in på, då
det ju vore raka motsatsen mot hvad jag nyss uttalat såsom min
åsigt, eller att värnpligten är den enda rätta grunden för ett betryggande
försvar. Jag kan nemligen aldrig gå in på att vi nu
skulle besluta att skaffa oss en ny stamtrupp, och den sämre än den
vi nu hafva, då jag af skäl jag förut uttalat icke vill hafva någon
stam alls mer än befälsstam. Tydligt är, om annars det är sant
hvad man många gånger hört uttalas i denna Kammare, att stamtruppen,
om någon sådan skall finnas,''helst bör vara indel t, och jagmedger
att det har vissa stora fördelar med sig att soldaten har
hus och hem, hustru och barn, ty derigenom blir han mera sedlig,
mera pligttrogen och fosterländsk; tydligt är, säger jag, att denna
fördel icke kan vinnas med en värfvad trupp, den må nu kaserneras
vare sig i städerna eller på landsbygden. Således för mig är det
omöjligt att någonsin rösta för införandet af värfvad stamtrupp, och
detta icke så mycket af penningskäl, som mera derföre, att jag icke
tror vårt fosterlands försvar med eu sådan stamtrupp kunna blifva
tryggadt. Då jag sålunda icke kan gå in på detta skrifvelseförslag,
måste jag sluta mig till dem som rösta för Utskottets förslag.

Jag vinner der åtminstone, dels att tiden för värnpligtiges vapenöfningar
utsträckes något längre, än nu är fallet, hvilket för mig

N:o 43. 12

Lördagen den 21 April, f. in.

ordnande.
(Forts )

ingående för- är liufvudsaken, dels ock att lindringar i rustnings- ock roteringsswarsvasendets
bördorna komma att lernnas; ocli detta är äfven af vigt. Men i
främsta rummet sätter jag fäderneslandets försvar och först i andra
rummet — penningefrågor.

Här kunde mycket vara att säga om gårdagens diskussion rörande
denna sak. Man utkastade i går under diskussionens hetta
månget ord, egnadt mera att förbittra än att upplysa och öfvertyga.
Så fick man höra uttryck som detta, »jag bryr mig icke om
hvad den eller den ledamoten yttrade»; man fick äfven höra hotelser
utslungas. Och en tredje talare ifrågasatte till och med en
kamrats i Kammaren heder och sedlighet. Jäg ber att härmed få
förklara, att jag för min del ej vill vara med om ett sådant sätt
att diskutera stora fosterländska frågor — nej, mine Herrar, sådant
»bryr jag mig alls icke om» — utan önskade det långt borta härifrån
— och ville helst att glömskans slöja för alltid kastas der -

öfver.

Våra åsigter må vara olika — må vi blott i ett vara eniga,
och starka, i kärleken för det älskade fosterlandets sanna bästa —
om ock medlen för vinnandet af detta mål synas oss ej de samma.
Jag har sagt min mening — på allmänna värnpligtens grund
— endast på denna tror jag att vi med säkerhet kunna bygga vårt
försvar — dock ännu en annan och eu bättre grund vet jag —
och om den hoppas jag att vi skola blifva eniga ■— här vet jag,
att jag skall vinna ert bifall, då jag i detta vigtiga och skickelsedigra
ögonblick vänder mig till den grunden — och i eget och alla
edra namn —• säger ur djupet af mitt hjerta: »Gud bevare vårt
fädernesland.»

Herr Lyttkens: I det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget och
det dervid fogade anförande till statsrådsprotokollet är tydligt uttalad!,
hvarthän detta förslag syftar, nemligen att det skulle vara
första steget till eu härordning i öfverensstämmelse med 1875 års
förslag. Utskottet har deremot icke tydligt sagt hvarthän det vill
föra oss, utan ätnöjt sig med eu mindre, tillfällig förbättring.
Jag tror att detta är ett fel hos Utskottet, att, då i Kongl. Maj:ts
förslag ett antagande af 1875 års härordningsförslag blindt ifrågasatt,
Utskottet icke yttrat sig om hvarthän, efter Utskottets mening,
dess förslag skulle i framtiden leda oss. Jag vill icke klandra någon
härför. Enligt det förslag, som nu från Utskottet framlagts,
är här nu blott fråga om att taga ett steg på den bana, som sedan
skulle bestämmas och fullföljas, samt att detta steg skulle, enligt
de tydliga uttalanden man nu fått höra, vara af beskaffenhet
att icke utgöra hinder för att sedermera antaga vare sig 1875 års
förslag, eller det förslag, som med den af Herr Key framlagda skrifvelsen
åsyftas, eller hvilket annat förslag som framdeles kan komma att godkännas.
För min del är jag villig att taga ett sådant första steg och
låta våra efterträdare här bestämma i hvad rigtning och när nästa

Lördagen flen 21 April, f. m.

13 N:o 43.

steg skall tagas. Jag instämmer med den föregående ärade talaren, Angående förän
afskrifvande af indelningsverket och grundskatterna bör ega rum svars^sendets
ior att en gång kunna ta slut pa denna strid, ty jag tror icke
att värdet af dem är så stort, att det uppväger de olägenheter, som °r s''

striden framkallar, helst som jag tror att vi jordbrukare få vår fulla
och dryga del af de nya bördorna.

Då emellertid, såsom jag nämnde, jag är villig att nu taga ett
första steg, så har jag dervid sökt sätta mig noga in uti så väl
Utskottets förslag som de deremot afgifna reservationer, för att sålunda
bilda mig en åsigt om hvad som i detta fall kunde vara
lämpligast. Uti frågor af sådan vigt som den nu föreliggande kan s,.£

man efter min tanke icke gå nog försigtigt till väga och man bör
noga tillse, att man icke obetingadt tager något allt för stort steg,
innan och utan att förut ega visshet hvarthän det leder. Efter moget
öfvervägande af alla dessa omständigheter har jag för min del kommit
till den uppfattningen, att Herr Bruhns reservation innehåller det
antagligaste förslaget, enär man der finner ett redigt och klart system
för afskrifningens verkställande. Dessutom är uti detta förslag en
kortare beväringstid tilltagen, med hvilken den stora massan af folket
lättare skulle kunna förlika sig. Det kan icke vara lämpligt
att taga steget i sådan rigtning allt för stort och ännu mindre
lämpligt att med ens taga steget fullt ut, ty derigenom skulle lätt
hos den klass af folket, som icke deltager i lagstiftningen, men som
drabbas af den genomförda förändringens ökade bördor, alstras ovilja
mot den klass, som ensamt lagstiftar, och sådant vore icke nyttigt.

Jag har dock ett att anmärka mot Herr Bruhns förslag, och det är
att de eftergifter, som deri föreslås, skulle lemnas blott i form af
lindringar och icke såsom afskrifningar. Jag ville att deri skulle
vara bestämdt uttaladt, att dessa eftergifter vore början till afskrifningar.

Då jag emellertid för denna mening icke kan påräkna annat
än en ringa minoritet, så behöfver jag icke angående densamma
länge upptaga tiden. Jag har blott velat uttala min uppfattning
i ämnet och för Kammaren tillkännagifva, att jag hör till dem,
som redan nu vilja taga ett steg framåt till frågans slutliga lösning.

Detta hindrar ju icke, efter hvad här nämnts, de Herrar, som
vilja taga nästa steg, att gå i den rigtning, skrifvelsen angifver,
i fall den då vinner bifall, endast detta första steg tages försigtigt. Jagbegär
derföre den ändring uti Herr Bruhns förslag, att 2:dra punkten
uti detsamma måtte erhålla denna lydelse: att som början till
afskrifning rust- och rotehållare må, till lättnader i rustnings- och
roteringsbördan, af statsmedel erhålla: etc. Derigenom hafva vi
nemligen tydligen uttalat, att vi vilja en afskrifning af detta, och
vi hafva häruti bestämt en viss procent.

Herr Grefve Björnstjerna uttalade i går temligen tydligt, att
med dessa utsträckta öfningar skulle följa stora kostnader för in -

N:o 43. 14

Lördagen den 21 April, f. m,

(Forts.)

Angående för- delta arméns öfningar, hvilka kostnader skulle till stor del ensamt
svarsvasendets drabba rust- och roteliållarne. Skulle det då visa sig att dessa öfningar
bhtva sa stora, att denna ioreslagna procent ar tor ringa,
är det ju en lätt sak att ändra denna siffra till 15 eller 20 procent;
för min del skall jag icke vara mot någondera. Må hända,
skulle jag sjelf nu hafva framstält ett yrkande i detta afseende,
men som jag vet, att det icke nu skulle leda till målet och blott
tjena till att förlänga diskussionen, så anhåller jag endast om proposition
på den af mig framstälda förändring uti Herr Bruhns förslag,
till hvilket jag i öfrigt yrkar bifall.

Herr Dickson: Då redan 40 talare i frågan yttrat sig, och
ganska många med stor sakkännedom och stor talang, torde för den
41:ste icke mycket återstå att säga i saken. Jag föreställer mig
äfven, att diskussionen kommer att antaga karakteren af en öppen
votering, och att jag i detta fall kommer att rösta för Utskottets
förslag, ber jag härmed få tillkännagifva, under anhållan derjemte
att äfven få yttra några ord.

Sedan jag i går middag begärde ordet i denna Kammare, har
denna fråga verkligen inträdt uti ett helt annat skede än det, i
hvilket densamma i går befann sig. Då kunde vi verkligen här
diskutera det af den förste talaren framlagda förslaget till skrifvelse.
Ganska många hafva — och som mig synes med mycket skäl —
förklarat en sådan skrifvelse vara ett värdelöst papper, men i denna
stund är det ännu mera värdelöst, ty det kan icke leda till något,
utan det, hvarom vi nu hafva att diskutera och att rösta, är antingen
bifall till Kong!. Majt:s eller Utskottets förslag eller och rent
utslag. Och då det nu gäller att få något positivt afgjordt för landets
försvar, låt också vara — hvad detta är — blott ett fjät framåt
i sådan rigtning, vill jag för min del vid detta tillfälle icke påtaga
mig det ansvaret att vilja motverka något, som kan påskynda eller
befordra lösningen af denna fråga. Jag kan dock icke underlåta att
nu till närmare skärskådande upptaga åtminstone ett par af de ganska
många märkliga yttranden, jag under gårdagens lopp hörde fällas.

Den förste talaren — den, som framlade detta förslag till skrifvelse
— yttrade om densamma, att den vore frukten af en kompromiss
inom landtmannapartiet. Mine herrar! Vi hafva här inom
Riksdagen en alltför sorglig erfarenhet af hvad en kompromiss vill
säga och hvartill eu sådan leder. Det är dessutom, mine Herrar,
lätt för två parter att åstadkomma en kompromiss, som sker på
bekostnad af den tredje parten, hvilken ej har ett enda ord med i
laget. En sådan kompromiss kan lätt uppgöras, men då man kommer
till utförandet, visar den sig fullkomligt värdelös. Samme talare
yttrade vidare, att, om detta förslag vore icke allenast landtmannapartiet
ense, utan talaren hade äfven det svenska folket bakom
sig. Om den ärade talaren hade sagt, att han hade de svenska
rust- och rotehållarne bakom sig, skulle deruti kuunat ligga åtmin -

Lördagen den 21 April, f. in.

15 N:o 43.

större någon sanning. Men äfven då hade hans yttrande icke fullkomligt
hållit streck, ty just bland Sveriges rust- och rotehållare
och synnerligast bland dem, som draga mesta bördan och skulle
vinna mest på dessa lindringar, finnas ganska många, som icke gilla
hvad som i denna skrifvelse blifvit framstäldt. I detta fall behöfver
jag endast åberopa de 91) i Första Kammaren, som underkänt
en sådan skrifvelse, och jag skulle väl tro, att dessa 99 representera
flera nummer af rust- och rotehållet än denna Kammare. Denna
sats håller således icke streck. Men, påstår den ärade talaren, att
folket står bakom honom, vågar jag i allo jäfva detta påstående.
Jag tror icke, att folket står bakom denna skrifvelse och vill hafva
denna fråga ytterligare undanskjuten. Hvad folket af representationen
fordrar, är, att den skall göra något positivt, drifva saken
framåt och icke låta den stå på den otillfredsställande ståndpunkt,
hvarest den nu i så inånga år stått. Det är detta folket väntar, och
det är i detta afsende vi representanter hafva att så mycket som
möjligt gå dess önskningar till mötes.

Mine Herrar! Det har under gårdagens diskussion antydts, att
Utskottets förslag vore klandervärd! derutinnan, att man genom antagandet
af detsamma skulle likasom fastläsa indelningsverket. Ty
värr delar jag icke denna åsigt, utan tror, att densamma innebär
ett misstag. Jag för min del fruktar högeligen, att indelningsverkets
dagar äro räknade, såsom Herr Key ganska riktigt anmärkte,
då Riksdagen på regeringens framställning öfverlemnade arméns boställen
till statsverket. Herr Key yttrade då, att der slogs den
första spiken i indelningsverkets likkista; och jag tror, att han hade
rätt. För hvarje steg vi gå framåt med ökade öfningar för beväringen,
på samma gång, liksom nu är föreslaget, inträder en afskrifning
i indelningsverkets tunga, och på detta sätt mriste det gå
framåt till dess upphörande. Jag vill dock vid detta tillfälle åberopa
mig på ett yttrande af Herr Krigsministern uti hans anförande
till statsrådsprotokollet såsom stöd för att jag för min del önskar,
på sätt Utskottet föreslagit, att hvad som skall göras, bör göras på
grundvalen af det bestående. Herr Krigsministern yttrade nemligen
att, ehuru regeringens yttersta syfte varit att genomföra den allmänna
värnpligtsprincipen, var det dock icke regeringens mening
eller önskan att nedhugga det gamla trädet, under hvilket vi så
länge funnit skydd, innan det nya vuxit upp och visat sig kraftigt
och moget. Ja, mine Herrar, om man skall flytta till ett nytt hus,
så bör man derför icke rifva ned det man bebor, innan man fått
det nya färdigt!

Man har äfven klandrat regeringen för dess åtgöranden i denna
fråga. Men jag frågar Herrarne: kan någon regering hafva funnits
eller finnas, som på ett mer eftergifvande sätt gått representationens
önskningar till mötes? Så snart de, ofta på rigtigt pythiska orakelsvar
uppstälda skrifvelserna inkommit till regeringen, har hon sökt
leta sig fram till Riksdagens önskan. Hvad har följden häraf blifvit?

Angående försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

N:o 43. 16

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående försvar
sväsendets
ordnande,
(Forts.)

Jo, när regeringen inkommit med sitt förslag, så har det blifvit förkastadt.
Regeringen har framlagt ett annat förslag, men äfven det
har fått dela samma öde som det förra. Nu har regeringen tagit
fasta på den enda, punkt, som är gemensam för alla åsigter i frågan,
det vill säga ökade öfningar för beväringen; ty antingen jag
vill bygga försvaret på allmän värnpligt eller indelningsverket eller
värfvad stam, så ingå deruti ökade öfningar för beväringen. Regeringen
har tagit fasta på detta; och hvilken åsigt man än har,
måste man medgifva, att detta är första steget till vidare utveckling
af vårt försvarsväsende. Då så är förhållandet, hade man val
all sannolikhet för, att ett sådant förslag icke skulle röna motstånd.

En talare på dalabänken, Herr Diss Olof Larsson, fälde ett yttrande,
som, för så vidt jag uppfattade honom rätt, föreföll mig
ganska märkligt. Han sade nemligen, att uti det genom Herr Key
framlagda skrifvelseförslaget yttrade landtmannapartiet sitt sista ord
i denna fråga. Jag vill dock hoppas, att så icke är fallet, utan att
det sista ordet ännu icke blifvit sagdt. Men skulle detta, beklagligtvis,
vara fallet, då må jag verkligen påstå, att landtmannapartiet
i och med detsamma brutit stafven öfver sig såsom politiskt parti.
Ty det parti, som kan ställa sina egna exklusiva åsigter i jemnhöjd
med hvad hela landet fordrar, det kan icke uppfatta sin ställning
såsom politiskt parti.

Den talare, som först hade ordet i denna fråga, Herr Key, har
sagt, att skrifvelseförslaget har landets opinion för sig. I närvarande
stund och i betraktande af den utgång, frågan fått i Första
Kammaren, samt då man måste antaga, att hela Riksdagen, icke
blott majoriteten i dess ena Kammare, utan båda Kamrarne, representerar
svenska folket, så tror jag deremot, att Utskottets förslag
har landets bestämda majoritet för sig, för så vidt nemligen Riksdagen
representerar landet. Ty om man till de 99 ledamöterne af
Första Kammaren, som biträdt Utskottets förslag, lägger alla de
ledamöter af denna Kammare — jag vågar nu icke säga huru stor
siffran kan vara — som jemväl komma att rösta för Utskottets förslag,
så blir, derom är jag öfvertygad, denna Kammares majoritet
en verklig minoritet inom Riksdagen. Och då, mine Herrar, representerar
Utskottets förslag den allmänna opinionen i landet, så vida
man nemligen kan säga, att denna har sitt uttryck genom Riksdagen.

Mine Herrar, vid afgörandet af denna fråga hvital’ utan tvifvel
på hvar och en af oss ett ganska drygt ansvar. Här är frågan:
skall jag undanskjuta denna sak till en obestämd framtid, eller skall
jag nu antaga något, som kan anses såsom en positiv åtgärd och
lemna- åt Riksdagen att längre fram, sedan opinionen i landet stadgat
sig, bestämma grunderna för vårt försvar? Ja, här gäller det
att antingen göra något eller ock gifva ett bleklagdt nej till svar
på landets i detta afseende uttalade önskningar.

Jag vill icke dela ansvaret för den senare åtgärden; och derföre
vill jag till protokollet hafva uttaladt, att, äfven om denna skulle

Lärdagen den 21 April, f. m.

17 N:o 43.

vidtagas, så är jag dock fri från ansvar, tv jag vill icke med min Angående förröst
medverka till något sådant. Yi hörde i går en talare på norr- svarsväsendets
landsbänken, tillika ledamot af detta Särskilda Utskott, uttala ord, ordnandesom
ganska sannolikt, att jag så må säga, slogo hufvudet på spiken, !ForU-)
då han frikallade sig från ett dylikt ansvar, under förklaring att
han i denna vigtiga fråga icke ville vara ledd af något parti, utan
blott af landets grundlagar. Faller frågan, blir det landtmannapartiet,
som får uppbära skulden för, om vi komma att befinna oss
på denna tröstlösa ståndpunkt. Jag hoppas och anser dock, att,
huru än åsigterna må vexla och huru än dessa åsigter vid det slutliga
åtgörande! må gestalta sig, så måste dock ökande af beväringsöfningarna
föregå såsom ett första steg. Hvarföre då icke taga
detta steg? Hvem kan veta, huru landets öden komma att gestalta
sig? Jag har alltid hoppats, att försvaret skulle kunna grundas på
indelningsverket, men jag ser, att indelningsverkets dagar äro räknade.
Om vi således skola öfvergå till något annat nytt system,
så ser jag i sanning icke. huru eu tillfredsställande lösning skulle
kunna vinnas på annat sätt, än genom införandet af allmän värnpligt.
Ty, mine Herrar, den värfvade armén medförer elände öfver
vårt land och jag vill för min del icke vara med om att bygga
vårt försvar på eu sådan armé, bestående af 86,000 man, ej heller
vill jag att våra söner skola sättas in i dess leder. Jag ber Herrarne
i denna stund noga betänka, att här gäller att få någonting
afgjordt åt saken, och i det syftet innehåller Utskottets förslag sådana
bestämmelser, som hvar och en, hvilka åsigter han i öfrigt än
må hafva, gerna kan gå in på.

Jag refererar mig slutligen till ett yttrande af Herr Danielsson,
hvilken skall hafva påstått, att tvisten icke gälde eu principfråga,
icke gälde vårt fosterlands försvar, utan reducerade sig till endast
en penningefråga. Jag vill icke sätta tro till, att något dylikt kunnat
här yttras, men vore detta förhållandet, då skulle jag icke kunna
undertrycka det uttalandet, att detta vore högst beklagansvärd!; ty
det måste väl för hvar och eu vara mest påkostande att höra, att
en fråga sådan som denna — eller frågan om den rättighet vårt
land eger att få ett försvar, och frågan om utöfvande! af denna den
heligaste rättighet — skall vara beroende på köpslagan, på eu lumpen
penningesumma. Men jag tror och hoppas, att dylika yttranden,
om de blifvit fålda, icke skola vinna gehör bland denna Kammares
fosterländskt sinnade ledamöter.

Jag tager mig således friheten att tillstyrka bifall till Utskottets
förslag.

Hans Excellens Statsministern Herr Friherre De Ge er: Jag

skall icke med ett långt anförande missbruka min rättighet att erhålla
ordet framför så månge andre talare, som förut anmält sig,
men jag känner mig manad att inlägga ännu några ord i denna
fråga.

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 43. 2

N:o 43. 18 Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- När Herr Key i början af gårdagens sammanträde framlade sitt

svarsvasendets förslag till skrifvelse, så framgick såväl af hans yttrande dervid som
ordnande. je instämmanden, som åtföljde detsamma, att en fast öfverens(Forts.
) kommelse inom landtmannapartiet var träffad angående detta skrifvelseförslag.
Det vore vid sådant förhållande förmätet af mig att
ens ifrågasätta en rubbning af eu sådan öfverenskommelse, så framt
icke frågan sedan dess kommit i en helt annan ställning, än den
var, när denna öfverenskommelse träffades; och just den omständigheten,
som jag med glädje bevittnat, att detta förslag utgått från
en upprigtig och varm önskan att kunna på ett tillfredsställande
sätt ordna vårt försvar, denna omständighet, säger jag, måste föranleda
dertill, att hvar och en af landtmannapartiets medlemmar
skall å nyo taga i öfvervägande, huruvida det af honom åsyftade
ändamålet fortfarande skulle kunna vinnas genom antagande af detta
skrifvelseförslag, sedan Första Kammaren vägrat att derpå ingå och
således en sådan skrifvelse under denna riksdag icke längre kan
komma till stånd eller få någon påföljd. Jag skulle icke hafva yttrat
mig härom, om jag icke trodde mig ega något anspråk på att
få anses såsom en vän af den del af svenska folket, som närmast
representeras af landtmannapartiet. Jag har efter min förmåga arbetat
för ett tillmötesgående af många bland de önskningar, som
ligga egarne af Sveriges skattejord mest om hjertat. Med omsorgen
om det helas väl kan icke vara förenligt att hastigt ombilda
gamla och djupt inrotade institutioner, som utgöra hinder för vinnande
af det mål man åsyftar. Men utsigten synes för närvarande
vara ganska god för den jemna och icke alltför långsamma fortgången
mot ett sådant mål, så framt icke någonting inträffar, som
gör ett störande afbrott i den eniga samverkan mellan Regeringen
och Riksdagens båda Kamrar, hvilken utgör ett oeftergiflig! vilkor
för framgången i dessa bemödanden. I fråga om byggnadsskyldigheten
till vissa allmänna hus, såsom skolhus och kyrka, har nyligen,
enligt sammanstämmande beslut af Riksdagen och Regeringen, blifvit
utfärdad en förordning, som afser utjemnandet af denna börda.
I fråga om skjuts- och väghållningsskyldigheten har Regeringen med
stöd af Riksdagens beslut vidtagit förberedande åtgärder att utjemna
äfven detta onus. På Riksdagens bord ligger för närvarande eu
framställning från. Regeringen om en början till afskrifning af grundskatterna,
och i afseende på indelningsverket har Regeringen framlagt
ett förslag om lindringar för rust- och rotehållarne i deras besvär.
Dessa lindringar har Första Kammaren genom sitt beslut i
går mer än fördubblat, och jag kan försäkra Herrarne, att många
af denna Kammares ledamöter hafva haft ganska svåra strider att
utkämpa inom sig sjelfva, innan de kunnat förmå sig att nu ingå
på dessa lindringar. Emellertid beror det på denna Kammares beslut,
om staten af de kostnader, som nu drabba rust- och rotehållarne,
skall åtaga sig mer än en million kronor årligen. Kan det
vara i landtmannapartiets sanna intresse att afstå äfven detta an -

Lördagen den 21 April, f. in.

19 N:o 43.

bud och, hvad värre är, derigenom fullständigt bryta den enighet i Angående fsrförsvarsfrågan,
som hittills någorlunda egt rum emellan Kamrarne svarsvasendets
efter 1873 års skrifvelse? o i duande.

Det är min öfvertygelse, att ett välvilligt bifall af landtmanna- ^ 01 s''''
partiet till det förslag, som nu föreligger, skulle vara af en omätlig
vigt icke allenast för framgången af landtmannapartiets särskilda
sträfvanden utan ock för den framtida lösningen af försvarsfrågan
i sin helhet samt hela landets lugna och lyckliga utveckling.

Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman, Mine Herrar! En vis
regel säger att det är lämpligare att tiga än illa tala, och till att tala
väl har jag aldrig fått förmåga eller haft nog lärdom, och det är
obestridligt att, sedan Hans Excellens Herr Statsministern, som kan
få ordet, när han behagar, yttrat sig, mitt ord derefter icke lär
gälla mycket. Hans Excellens yttrade, att han, så länge han
kunnat, och så mycket han kunnat, arbetat för att tillmötesgå
landtmannapartiets intressen. Jag erkänner detta, men när han
synts tillmöteskomma, har då detta tillmötesgående skett genom
initiativ från regeringen eller efter en lång sträfvan af landtmannapartiet
att få reformen? Denna fråga lärer icke kunna besvaras på
annat sätt, än att det icke skett genom regeringens initiativ.

Hvad beträffar den nu föreliggande frågan, vill jag börja med
att uppläsa hvad som står i Utskottets motiv. Jag har redan
förut vid ett enskildt sammanträde yttrat, att något Utskott svårligen
kunnat vara upprigtigare än detta särskilda Utskott i
vissa delar af motiveringen varit. Utskottet säger: »Man får dessutom
icke förbise att ökade öfningar för de värnpligtige erfordra
längre årlig tjenstgöring af de indelta trupperna och att ökade
kraf på dessas krigsduglighet, hvilka kraf varda så mycket större,
ju mindre indelta härens mansstyrka blifver i förhållande till det
reservmanskap (beväringen), som han i farans stund skall sammanhålla
och leda, komma att medföra stegrad kostnad för de indelta
truppernas anskaffning och underhåll.»

Här säger Utskottet i sina motiv uttryckligen, att den här
föreslagna summan icke är en ersättning derför, att rust- och rotehållarne
åtagit sig den föreslagna ökade beväringsöfningen, utan
derför, att den indelta stam, man måste hålla, blifver så mycket
kostsammare än som är föreslaget, och för att styrka denna sats
fortsätter Utskottet längre ned: »Då nu till följd häraf vakanta
rotar och rusthåll icke ansetts böra komma i åtnjutande af denna
hjelp, har detta skett derför, att Utskottet ansett dessa icke genom
den ökade öfningen få ökad kostnad.» Det visar sig således tydligen
af dessa motiv, att de föreslagna lindringarne ingalunda tillkommit
såsom godtgörelse för de ökade beväringsöfningarne, utan
derför att indelta armén komrne att efter värnpligtens utsträckning
tagas mera i anspråk och kostnaderna för de indelta truppernas
underhåll och anskaffning i följd häraf ökas. Jag skall emellertid

N:o 43. 20

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- icke längre uppehålla mig vid detta förhållande, som synes mig

svarsvasendets vara alldeles klart och tydligt.

°fp"T yttrade ^ början af mitt anförande, att det är bättre att

or s'' tiga än illa tala. Jag har också aldrig lärt mig att tala val, men

jag har lärt mig att tala sanning. Om denna sanning understundom
kommer osminkad fram, så sker dock sådant aldrig af
illvilja, utan i känslan af min oafvisliga pligt. En andans och
fridens man, som nyss hade ordet, har velat påbörda mig att
hafva under förliden gårdag fält otillbörliga uttryck. Må hända
var ett och annat af mina uttryck något skarpt och så tillvida
obehörigt, som det förhållande jag omnämnde redan förut varför
hvar och en kändt. Jag tillät mig nemligen erinra, huru förhållandena
inom landet skulle gestalta sig, om Andra Kammaren
skulle blifva i denna fråga besegrad, och bad Herrarne betänka,
hvad som kunde komma att hända. När jag åter efter min uppfattning
talat sanning, skulle jag önska, att mina motståndare äfven
villo vara upprigtiga och öppet säga hvart de syfta. Svaret skulle
då troligen blifva, att deras innersta tanke är denna: »Vi skola
ingenting efterskänka af grundskatterna eller indelningsverket,
utan dem skola vi behålla.» Detta vore att säga rena sanningen i
stället för att som nu söka kringgå oss med detta förslag.

Det är uppenbart att genom antagande af det framlagda skrifvelseförslaget
den väg är anvisad, på hvilken indelta armén kan
upphöra. Våra motståndare säga, att detta bör ske genom antagande
af allmänna värnpligten, men jag frågar då, om man på
någon mera praktisk väg kan komma till detta mål än genom
skrifvelseförslaget, d. v. s. upprättande af en aflönad stam och utsträckta
beväringsöfningar. Det är en käpphäst, som våra motståndare
allt jemt begagna, nemligen att denna stam blir farlig,
derföre att den är värfvad. Men jag ber Herrarne ihågkomma, att
ombildningen skulle ske endast småningom under loppet af 15 till
20 år och att således denna värfvade stam komme.att under denna
tid bestå till största delen under längre tid af den nuvarande stammen.
Ja, mine Herrar, låtom oss hålla oss vid sanningen och tala
Öppet. Jag föreställer mig och hoppas, att Kammaren icke skall
lata blända sig af hvad förste mannen i regeringen nyss yttrat, då.
efter hvad jag nyss påpekat, de reformer, han omtalat, ''icke skett
på initiativ af regeringen, utan först efter mödosamma ansträngningar
från landtmannapartiets sida.

En talare här midt emot, Herr Casparsson, citerade i går afton
eu liten del af landtmannapartiets första program. Han uppläste
nemligen derur första punkten, enligt hvilken den nya arméorganisationen
skulle byggas på värnpligtens grundval. Äfven i detta
skrifvelseförslag begäres eu armé på värnpligtens grundval. Ty
icke är väl indelningsverket det kufvudsakliga försvaret, utan det
blir de värnpligtige, då vi begära 90 dagars beväringsöfningar och
eu aflönad stam. Blir icke detta, om man vill hålla sig till san -

Lördagen den 21 April, f. m. 21

ningen, eu armé byggd till största delen på värnpligtens grundval?
Dessutom ville samme talare icke läsa nästa punkt i samma program,
som talar om eu jemn are och rättvisare beskattning. Detta glömde
lian, men jag hoppas, att ingen af landtmannapartiet skall glömma
det vid detta tillfälle.

Man har här vidare yttrat, att fosterlandets sjelfständighet och
väl kräfde, att redan nu något åtgjordes åt försvarsväsendet. Detta
yttrande liar jag ståndigt, allt sedan jag blef riksdagsman, hört vid
likartade tillfällen uttalas. Men hvad förlora vi i detta fäll? Någon
sade under förliden gårdag, att, äfven om detta skrifvelseförslag ej
blef ve Riksdagens beslut, kunde dock regeringen i år sammankalla
urtima Riksdag och för denna framlägga ett efter skrifvelseförslagets
grunder utarbetad! förslag, och att de, som nu påyrka skrifvelseförslagets
antagande, skulle förena sig om ett sådant arméförslag.
Men då kanske våra motståndare sade nej, och den talare finge
rått, som hår yttrat, att frågan egentligen är en penningefråga.
Det vore emellertid att önska, att regeringen framlägger förslaget
snart, ty regeringen Unge då se hvar hon har sina rätte medhjelpare.
Det är min öfvertygelse, att ingen af dem, som rösta
för ifrågavarande skrifvelseförslag, skulle, om de de då vore närvarande,
rösta mot ett på sådana grunder utarbetad! arméförslag.

.lag skall nu bedja att få något litet nagelfara med dem, som
pasta, att, i fall man antager Utskottets förslag, indelningsverket
skulle komma att upphöra. Jag tviflar icke på att detta skulle
ske med antagande af chefens för generalstaben öfvergångsförslag,
som jag icke rot om det är af regeringen accepterad!, men sådant
skulle da ske pa ett våldsamt sätt. Enligt detta förslag skulle den
indelta armén oafkortad! qvarstå i G skeden, och vid utgången af
sista skedet skulle samtlige soldat er ne på en gång sättas på pensionsstat.
Men vore det icke ett våld att föreskrifva, att en soldat,
som har eu lön af 150—200 kronor, skulle sålunda helt hastigt
mista denna lön och endast erhålla ett litet underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa.

Detta är den innersta meningen. Jag har sagt, att jag icke
känner, om den blifvit af regeringen accepterad, men åtminstone
har krigsministern i_ sitt anförande till statsrådsprotokollet vid föredragningen
inför Kongl. Maj: t af denna proposition yttrat något,
som man maste anse gälla detta. Jag vill icke ordagrant uppläsa
detta yttrande, da det står i statsrådsprotokollet och således der är
tillgänglig! för den, som vill taga reda derpå. Jag vill nu blott
nämna, att innehållet deraf är, att det gamla skall qvarstå orubbadt,
tills uran fatt något nytt färdigt att sätta i stället. Men kan
man pa det sättet komma ifrån det gamla, så framt man icke vill
utöfva ett vald både mot de stackars knektarne —• och det är
man färdig till och mot rust- och rotehållarne? Jag tror nog,
att så kommer att ske. men jag tviflar på, att det kommer att
medföra någon nytta för landet. Kunna Herrarne uppgifva något

N:o 43.

Angående försvar
sväsendets
ordnande.

(Forts.)

N:o 43. 22

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- annat praktiskt sätt för öfvergången från det gamla till det nya,
svartväsendets sorQ :-ir bättre än värf förslag, vore önskvärdt. De, som förklarade
ordnande. vffja afskaffa indelningsverket, men ej angifva något sätt och

(Forts.) pkyrka bifall till Utskottets förslag, begå efter mitt förmenande
en inkonseqvens, som ej kan med sanningens vapen försvaras.

En talare, som i går afton hade ordet, men som jag nu icke
ser här närvarande, Friherre Leijonhufvud, förklarade, att Kongl.
Maj:t för närvarande hade rättighet att öfva beväringen, huru länge
han behagade, om han blott kunde få nödiga medel dertill. Om
det icke för Kongl. Maj:t finnes något annat hinder för en utsträckt
beväringsöfning, än nödiga penningar, tror jag han icke behöfver
vara tveksam att påbjuda eu sådan ökad öfning, ty penningar får
Kongl. Maj:t — såsom vi sett — i de gemensamma voteringarne
huru mycket som helst. Men jag vill fästa talarens uppmärksamhet
på innehållet i Expeditions-Utskottets vid 1858 års riksdag underdåniga
skrifvelse N:o 174, i hvilken uttryckligen stadgas, att beväringens
öfningar finge utsträckas från förutvarande 12 till 30 dagar.
Det är denna Riksdagens skrifvelse, som ännu är gällande, och den,
som kan visa, att Riksdagen gått in på någonting annat, kan bevisa
mera än, hvarför han kan finna stöd i riksdagshandlingarne. Den
författning Friherre Leijonhufvud i går afton åberopade till stöd
för sin åsigt om Konungens rätt i afseende på tiden för beväringens
öfvande, innehåller ingenting om hur lång tid dessa öfningar skola
räcka, utan blott att Konungen under fredstid eger inkalla tvenne
klasser af beväringen. Riksdagen har emellertid, såsom jag förut
visat, föreskrifvit, att beväringens öfningstid skulle utsträckas till
30 dagar, och ännu har det icke i vårt land kommit så långt med
rättskränkningar, att Kongl. Maj:t velat försöka öfverskrida denna tid.

Detta var hvad jag nu ville saga. Jag ber slutligen Herrarne
vara öfvertygade om, att, så länge jag har äran och pligten att
vara här, det icke skall lyckas någon med huru fagra föreställningar
som helst att locka mig från hvad jag anser vara det rätta. Jagbad
i går dem, som anse våra påståenden vara orättvisa, att säga
oss det reht ut. Yi skulle i så fall få veta, att vi icke hafva
någonting att vänta, och vi skulle då icke heller mottaga den
ringaste lindring i våra besvär, ty, oaktadt jag har del i manga
soldater, sätter jag icke det ringaste värde på den lilla styfver, som
nu erbjudes. Jag uppmanar ännu en gång Kammarens ledamöter
att icke låta förleda sig hvarken från ena eller andra sidan, hvilket
nu är så mycket nödvändigare, som Första Kammaren bifallit Utskottets
förslag, utan hitom oss vara på vår vakt och sålunda visa
den stora allmänheten i landet, att vi icke låtit förleda oss af några
skenfagra förespeglingar i detta fall.

Herr Fosser: Då mer än 40 talare före mig yttrat sig i
denna fråga och 40 ännu återstå, anser jag det vara min skyldighet
att fatta mig så kort som möjligt.

Lördagen den 21 April, f. m.

23 N:o 43.

Jag ber emellertid få förklara, att jag i den stundande vote- Angående förringen
kommer att rösta för bifall till Utskottets förslag, icke sva™j™™£ett
derföre, att jag ju icke hyst och ännu hyser åtskilliga ganska vig- (Foi.tä\ ’
tiga betänkligheter mot Utskottets förslag, utan emedan jag icke
ser någon möjlighet för att hvarken vid denna riksdag eller vid
den närmast stundande vinna den minsta tillökning i våra försvarskrafter,
om frågan nu ytterligare undanskjutes, allra minst sedan
Första Kammaren numera fattat sitt beslut deri. Dessa omständigheter
hafva bestämt mig för att bifalla Utskottets förslag.

Man har yttrat farhågor för att, för den händelse Utskottets
förslag antoges, frågan om indelningsverkets och grundskatternas
afskaffande derigenom skulle för en längre framtid undanskjutas.

Jag tror icke, att denna uppfattning är vigtig; ty jag tror, att
den stam vi nu hafva, och på hvilken vi söka att ytterligare
bygga genom att utsträcka beväringsinstitutionen, är af beskaffenhet,
att antingen måste den väsentligen förändras, förbättras och föryngras,
eller också måste den afskaffas och eu annan stam sättas
i stället, som kan uppbära försvaret. Jag tror, att vår krigsstyrelse
och den upplysta meningen i landet ovilkorligen fordra frågans
slutliga lösning snart nog, men detta hindrar icke att vi nu kunna
och böra taga ett litet steg i den rigtningen, ett steg, som under
alla förhållanden blifver nödvändigt, och som vi icke kunna undgå
att taga. Efter mitt förmenande tala alla skäl för, att detta steg
bör tagas nu.

De stora frågor, som man befarat skulle undanskjutas, om Utskottets
förslag nu antoges, äro enligt min tanke af den beskaffenhet,
att de icke kunna undanskjutas. Jag tror nemligen, att dessa
frågor vunnit ett sådant insteg och eu sådan utveckling i den allmänna
meningen i landet, att de ovilkorligen måste snart lösas,
för hvilken uppfattning jag hemtar stöd af de åsigter, som i fråga
härom gjort sig gällande både i samhällets djup och på samhällets
höjder, i pressen och i broschyrlitteraturen och i allmänhet på de
områden, der politiska frågor behandlas och diskuteras. Dessa frågor
hafva trängt in i representationen och der vunnit erkännande i
1873 års skrifvelse, till hvilken jag sluter mig, ja de hafva trängt
in i rådskammaren och berört sjelfva tronen. Allt detta synes
tyda på, att nämnda frågor snart äro mogna för sin slutliga lösning,
och om så är förhållandet, såsom det efter mitt förmenande
för visso är, så skall det lilla steg, som komme att tagas genom
bifall till Utskottets förslag, ingalunda förhindra eller försena deras
afgörande eller fastlåsa indelningsverket, utan alldeles tvärtom.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Jag fruktar högeligen att under denna
dag skola de, hvilka nu påstå och hittills hafva påstått, att Andra
Kammaren icke vill göra någonting till försvarsväsendets ordnande,
få vitsord för sig. Jag har dock efter moget öfvervägande och be -

N:o 43. 24

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- grundande af denna stora ocli vigtig» fråga kommit till den öfversvarsyasendets
tygelsen, att en sådan mening torde komma på skam och att frågan
omsider skall la sm lösning.

1 Då jag nu går att något närmare betrakta de förslag som här

föreligga, ber jag få angifva de skäl, på grund af hvilka jag icke
kunnat biträda hvarken Kongl. Maj:ts eller Utskottets och ännu
mindre Herr K c vs skrifvelseförslag. Jag kan icke biträda Kongl.
Maj:ts förslag, icke af den anledning, såsom många hafva påstått,
att regeringen deruti icke tillräckligt gått Riksdagens i 1873 års
skrifvelse uttalade önskningar till mötes; ty framlade icke regeringen
just på grund af denna skrifvelse 1875 års förslag, som är bygd t
på värnpligtens breda bas? Var icke detta förslag i all sin storhet
i öfverensstämmelse med 1873 års skrifvelse? Det gick till och med
ännu längre. Emellertid afslogs det af Riksdagen, och äfven jag
var med om detta afslag — jag erkänner det. Har icke regeringen i
år, fastän i något mindre utsträckning, förklarat sig villig att bevilja
lindringar åt rust- och rotehållarne? Utom dessa lindringar,
hvilka jag anser otillräckliga, har regeringen äfven föreslagit 15
procents afskrifning af grundskatterna, hvarjemte regeringen har
uttalat ett ord, som från det hållet hittills icke blifvit uttaladt och
för hvilket jag är Kongl. Maj:t och dess regering särdeles tacksam.
Genom denna förklaring från regeringens sida att ränta, och tionde
öro skatter, ej skulder, har den strid, som i detta afseende pågått i
snart sagdt århundraden, blifvit afgjord. Jag håller derföre regeringen
räkning för denna öppna förklaring; men jag kan dock icke ingå
på Kongl. Maj:ts förslag, derföre att jag, och såsom jag förmodar
många med mig, deruti tro oss se framskymta i bakgrunden 1875
års härordningsförslag. Ett annat skäl, hvarföre jag icke kan biträda
samma förslag, är att genom detsamma, och oaktadt deruti
föreslagna lindringar, indelningsverket med alla dess ovissa besvär
kommer att för en obestämd framtid qvarstå.

Hvad åter Utskottets förslag beträffar, så innehåller det större
lindringar än Kongl. Maj:ts förslag, det erkänner jag; men det har
dock samma grundfel, som jag nyss nämnde om Kongl. Maj:ts förslag,
nemligen att det bibehåller indelningsverket med alla dess
ovissa besvär; och att dessa icke blifva mindre, i händelse Utskottes
förslag bifailes, är naturligt. Men på samma gång jag alltså icke
kan rösta för Utskottets förslag, måste jag äfven förklara, att jag
lika litet kan skänka mitt bifall till Herr Keys skrifvelseförslag, ty
detta sist nämnda innehåller — man må för öfrig t säga derom hvad
man vill •— ingenting. Der förekommer nemligen hvarken huru stor
eller af hvilken beskaffenhet stammen skall vara. Det heter visserligen,
att stammen skall anskaffas på frivillighetens väg och mot ersättning,
men huru förfäras skall, om ingen anmäler sig att vilja
blifva soldat, derom nämner skrifvelseförslaget icke ett ord. Att,
såsom Herr C. A. Larsson föreslagit, låta en utskrifningsnämnd bestämma,
hvilka som skola uttagas till soldater, vill jag för min del

Lördagen den 21 April, f. in.

25 N:o 43.

icke vara med om att besluta, emedan detta sätt att utse soldater Angående förär
till ocli med sämre än lottningssystemet. Jag hemställer till svarsväsendets
Herrar landtman, hvad de skulle tycka om att utväljas att sitta i en or,l’iandesådan
nämnd. Detta kunde icke nekas. I en socken skulle t. ex. (Forte,)
uttagas 10, 12, 20 ynglingar. På hvilka skall valet fallaV Till
hvilken af grannens söner skall man säga: dn skall blifva soldat. För
min del skulle jag ej vilja åtaga mig detta kall. Aldrig, aldrig!

Vidare innehåller skrifvelseförslaget med afseende å öfningstiden,
att de värnpligtige skola öfvas 90 (lagar och att denna ökning skall
inträda under loppet af 15 år. Skall detta maximum af öfningstid
börja första eller sista året eller portioneras ut på det svenska folket
litet då och litet då? För min del tror jag, att en sådan uts
fräckt öfningstid är för hög. Jag har förut yttrat mig mot denna
utsträckning och jag tror, att de talare hafva rätt, som säga, att
man i landet hyser fruktan för en så vidsträckt öfningstid. Jag
säger, att denna bestämmelse om 90 dagars öfningstid årligen under
loppet af 15 år icke bör antagas, bland annat derföre, att vi icke
höra binda våra efterträdare under eu så lång tid som 15 år. Må
de sjelfve taga den öfningstid, de anse vara lämplig och nödig, men
vi skola inskränka oss att bestämma öfningstiden för närmaste åren,
det må nu blifva Herr Bruhns eller Utskottets förslag. Detta om
denna punkt af skrifvelseförslaget, som jag vågar påstå aldrig skulle
kunna realiseras.

Man har antydt, att Herr Keys skrifvelseförslag skulle hafva
samlat 10, 20 röster inom Första Kammaren. Nej, dessa röster afgafvos
vid voteringen lör något helt annat, tv under diskussionen
derstädes hade man ändrat orden »högst 90 dagar» till »minst 90
dagar». Vill Andra Kammaren följa med på den vägen? Jag vill
det ej. Hade emellertid skrifvelseförslaget varit affattadt i positiv
form; hade det sagt, att sa beskaffad till sammansättning och storlek
skall stammen vara, så stor öfning skall inträda t. ex. nästa
ar, då skulle jag möjligen gått in på detsamma, äfven om det kan
anses såsom en produkt af skilda meningar. Men nu kan jag det
icke, emedan denna produkt af skilda meningar, enligt mitt förmenande,
icke i längden eger den frändskap, att de i afgörandets
stund kunna sammanhållas. I händelse Herrarne i öfrigt skulle vara
benägne att tro, det samma skrifvelseförslag, om det af Kammaren
godkändes, skulle kunna leda till något godt resultat, så — oafsedt
det beslut, Första Kammaren fattat — erinrar jag om hvad i går
från statsrådsbänken yttrades af Hans Excellens Statsministern. Han
trodde ej, att skrifvelseförslaget, om det blir här godkändt, skulle
under den närmaste framtiden kunna vinna framgång och sade, att,
om denna Kammare fattar ett sådant beslut, indelningsverket blir
fastlåst för en längre tid, ty regeringen kan i detta fall ingenting
gorå i närmaste framtiden. Då jag för min del alls icke vill fastlåsa
indelningsverket, kan jag således icke på grund af detta uttalande
se annat än att vi fä till svidare behålla detsamma sådant det

N:o 43. ''26

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående /ör-är, vare sig med eller utan förlängda öfningar, ty då eu man, för
marsväsendets hvilken jag hyser den största aktning och det mest oinskränkta föror
nan e. ^roen{jei sagt, att en sådan underdånig skrifvelse innebär ett fast ^

or s''^ läsande under längre tid af indelningsverket, så måste jag tro den

saken och följaktligen kan jag ej bifalla förslaget om en dylik skrifvelse.
Men, frågar man, huru vill då jag lösa frågan? Finnes väl
någon annan utväg? Jo, jag tror mig hafva funnit en sådan uti
Herr Danielssons reservation med de modifikationer och tillägg, som
Herr Hseggström i går föreslog. Jag ser i detta förslag ett sätt att
lösa frågan, hvilket tillmötesgår oss, som vilja småningom upphäfva
''indelningsverket. Då detta förslag icke förut blifvit belyst, men
torde förtjena det, skall jag anhålla att närmare få undersöka detsamma.
Först och främst föreslå reservanten och Herr Hseggström,
i likhet med Utskottet, att 50 kronor såsom hjelp vid legan skola

tilldelas roten hvarje gång rekryt uppsattes. Vidare föreslår för slagsställaren,

att »rusthåll, som effektivt rusta och hvilkas rustningsunderstöd
ej uppgå till 200 kronor, erhålla från och med 1879 till
remonteringshjelp och hästens underhåll ett årligt bidrag af staten,
motsvarande en tredjedel af skilnaden emellan rustningsunderstödet
och omnämnda summa samt vidare, i den män räntan och kronotionden
eller det nuvarande rustningsunderstödet afskrifves, ett tillskott,
motsvarande det belopp, hvarmed sagda understöd genom afskrifningen
minskas». Och vilja Herrarne se, hvilket belopp detta
gör och huru stor lindringen är, skall jag lemna följande upplysningar:
vid Lifregementets husar- och dragoncorpser samt Smålands husarregemente
erhölle visserligen alla de nummer, som derstädes för närvarande
hafva rustuingsunderstöd uppgående till 200 kronor och derutöfver,
intet tillskott; men alla nummer med lägre understöd, kvilka
i första rummet väl borde hjelpas, erhölle deremot tillskott och alla,
vid så väl dessa som vid de afsutna kavalleriregementena, finge dock
ersättning i mån som räntan och tionden eller rustningshjelpen afskrifves.
Vid Skånska husarregementet uppgår rustningsunderstödet
till 40 kronor och vid Skånska dragonregementet till 35 kronor.
Vid det först nämnda fattas alltså, om man antager kostnaderna för
remontering och hästens underhåll till 200 kronor, 160 kronor och
vid det sist nämnda 165 kronor. Till fyllande af denna brist skulle
staten enligt detta förslag bidraga med en tredjedel, eller vid husarregementet
med kronor 53: 33 och vid dragonregementet med kronor
55. Statens bidrag endast till dessa begge regementen å 1,000
nummer hvardera skulle således uppgå till kronor 108,330. Lägges
härtill lindring i beklädnadsersättningen, beväringspersedlarne in. m.,
som kan beräknas för ett beridet rusthåll till kronor 56 och för ett
afsutet till kronor 44, så erhåller hvarje nummer vid Skånska husarregementet
kronor 109: 33 och Skånska dragonregementet kronor
111, hvartill, enligt mom. B litt. e i Herr Danielssons förslag, kommer
bidrag till en tredjedel af karlens underhåll, hvilket, om det
uppskattas till 150 kronor, ytterligare lemnar 50 kronor afskrift

Lördagen den 21 April, f. m.

27 3V:o 43.

ning, hvadan hvart och ett af förberörda regementen nu genast Angående /årskulle
erhålla 160 kronors afskrifning per nummer i medeltal, hvilken
afskrifning, beräknad efter 3 procent pr år, således skulle mot- (-Fort9)''
svara minst tolf års afskrifning.

Emellertid anser jag, att man flor antaga denna summa. Här
föreligger, bland andra, en af nästan alla representanter från Skåne
afgifven motion, deri föreslås, att, »derest Riksdagen skulle antaga
Kongl. Maj:ts proposition om 62 dagars öfningstid för värnpligtige
samt hvad i öfrigt till försvarets ordnande kan vara af nöden och
under förutsättning af lika grunder för bevillning af all fastighet,

Riksdagen, i sammanhag med detta beslut i försvarsfrågan, må besluta
eu afskrifning af 33-J- procent å indelningsverket». I denna
deras önskan vill jag gå dem till mötes, och då just samma önskan
är uttalad i Herr Haeggströms förslag, så anser jag, att nämnda
representanter böra kunna för tillfället vara belåtna dermed.

Men förutom denna lindring, som sålunda ifrågasattes i detta
förslag, innehåller detsamma en punkt, som jag anser vara den vigtigaste
deri, nemligen att det fixerar indelningsverkets tunga för så
väl rust- som rotehållare. Till stöd för ett dylikt fixerande af rustoch
roteringsbördan har jag tillfälle att åberopa en person, som
måste anses såsom auktoritet i detta ämne, nemligen en reservant
bland utskottsledamöterne från Första Kammaren, som säger, att
»eu fullständig reglering, afseende rust- och roteringsbördans fixerande
samt de ovissa besvärens upphörande, är det enda medlet att
åt frågan om lindringarne, der sådana böra ifrågakomma, gifva en
önskvärd utgång». Häraf synes, att äfven i Första Kammaren håg
finnes att gå rust- och rotehållares förnämsta önskan till mötes, och
detta i vidsträcktare män än Utskottet. Skulle således indelningsverkets
bördor fixeras, och eu så stor afskrifning som 33-J procent
medgifvas, så tror jag, att för närvarande anspråken i detta hänseende
böra vara tillfredsstälda.

Vidare angifves i Herr Danielssons modifierade förslag sättet för
denna afskrifnings verkställande och tiden derför, hvilken af Herr
Efeggström ganska välbetänkt blifvit framflyttad från år 1870 till
år 1880, på det innevarande Riksdag icke måtte behöfva sysselsätta
sig med beräkning af de för denna lindring behöfliga anslag, utan
att dermed kunde uppskjutas till nästa riksdag.

Ej heller torde de, hvilka önska indelningsverkets bibehållande
så till vida, att de vilja hafva en bofast stam, blifva missnöjda med
detta förslag, då ju, enligt detsamma, det skulle blifva beroende på
aftal mellan rust- och rotehållare med karlen vid hans antagande,
huru vida den af roten utgående aflöning må kunna förvandlas i jord
af motsvarande afkastning, spanmål eller andra fördelar.

Hvad beträffar de vakanta numren, så skulle, enligt förslaget,
samma lindringar medgifvas dem, som de effektivt roterade. Denna
betydande lindring torde lemna ett ytterligare skäl för förslagets
antagande.

N:o 43. 28

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

För öfrigt livilar ofta nämnda förslag på två, enligt mitt förmenande,
rigtiga grundsatser, af Indika den ena är hvarje persons
skyldighet att i försvaret deltaga. Den andra grundsatsen är, att
försvarets materiella del grundas på bidrag efter förmögenheten.
Dessa begge grundsatser äro, så vidt möjligt är, i detta förslag tillgodosedda.
Förslaget tillåter en vidare utveckling vare sig å ena eller
andra hållet, likasom det underlättar eu afskrifning af de återstående
onera, som blifva fixerade. Det lemnar slutligen — och jag ber
särskild! att få fästa Herrarnes uppmärksamhet derå — tillfälle för
Utskottet att åstadkomma en sammanjemkning mellan Kamrarnes
beslut. Skulle deremot skrifvelseförslaget bifallas, kan någon sammanjemkning
icke ske. Genom en sammanjemkning af det utaf
mig förordade förslaget med Utskottets förslag skulle Riksdagen
kunna komma till något resultat i frågan, kvilket vore någonting
högst önskvärd!, om ock icke för det yttre försvarets skull, likväl

1 afseende å den inre fredens befästande, men, enligt min åsigt, i
begge dessa hänseenden.

På grund af hvad jag tagit mig friheten andraga, yrkar jagbifall
till Herr Danielssons reservation med de förändringar och tilllägg
deri, som Herr Haeggström föreslagit, på samma gång jag anhåller,
att först proposition måtte framställas särskild! å punkten

2 Å och sedan särskildt å punkten 2 B mot hvilken uppstälts
ofta berörda reservation med deri gjorda modifikationer.

Herr Pehr Larsson instämde med Herr Jöns Rundbäck.

Herr Jonas J onasson i Gullaboås: Jag hade icke ämnat begära
ordet sedan jag instämt i Herr vice ordförandens i Statsutskottet
anförande; ty han har med så tydliga bevis bekräftat sanningen
i det af honom afgifna och uttalade anförande, att den, som.
icke vill lyssna till sådana på sak uttalade argument, han tager
hvarken skäl eller bevis.

Men så väl från stockholms- som upsalabänken hafva uttalats
sådana inkonseqvenser, att man icke kan låta dem stå obesvarade.

Det har sålunda sagts, att städer och säteriegare samt deras
vederlikar äro befriade från allt deltagande i roteringskostnad på
grund af deras kontrakt och privilegier. Detta har aldrig förnekats.
Men så säger Herr Professor Rydin, att majoriteten här söker undanflykter
från värnpligten i knektekontrakten.

Ja, månne icke rust- och rotehållarnes knektekontrakt äro lika
säkra som städernas och säteriegarnes ? Jo, lika rätt som städerna
på grund af sina privilegier hafva att undslippa deltagandet i kostnaden
för rust- och rotehållet, lika rätt hafva rust- och rotehållare
till befrielse från utskrifning på grund af sina kontrakt. Jag skall
visa hvad det står skrifvet i knektekontrakten. Det heter så här:
»Allt förty gifves dem deremot, uppå Kongl. Maj:ts vägnar härmed
den fullkomliga försäkring, att, så länge på deras (rotehållarnes) sida

Lördagen den 21 April, f. m.

29 N:o 43.

intet fel förspörjes, det som utlofvadt är, att efterkomma, de, deras Angående förbön
och folk, Indika till gårdarnes kultur och bruk, samt till er-svars»äsendeu
sättande af manskapets afgång nödvändigt kunna behöfvas, för ut- or^nandeskrifningar
och alla dervid hängande besvär ehvad namn de helst (Forts-''
hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och
tillkommande tider vara alldeles qvitta och befriade».

Häraf synes, att så länge rust- och rotehållare uppfylla sina
åligganden, de skola vara fria från utskrifningar.

Hafva nu rust- och rotehållarne fått bibehålla dessa sina rättigheter?
Nej! år 1812 blefvo de af de tre stånden tvingade att
släppa till sina söner och vidare på 1850-talet tvungos de att utsträcka
öfningstiden till dubbelt.

Sä hafva städer och säteriegare hushållat med det fattiga folket
i landet.

Då nu landets representanter icke genast uro färdiga att låta
tvinga på sig samma orättvisa, då säger man: de vilja ingenting,
de vilja icke hafva något försvar. Sådana och dylika beskyllningar
utslungas utan hänsyn.

Men hvad vilja vara motståndare? De vilja hafva försvar —
men pa hvad vilkor? Jo, på de fattigas bekostnad; sjelfva vilja de,
som det heter, icke röra dervid med ett finger.

Nu är det ungefär eu fjerdedel af landets egendom, som håller
voteringen, och för att lätta denna börda erbjudes eu lindring af
femton kronor till båtsmanshållet! Sedan, säger man, är det ingenting
att hålla båtsman, det är en småsak för rotehållare^ det är
ingenting att skrika om! Men då man begär att staten skall
öfvertaga stamtruppen, så att alla må deltaga i kostnaderna för
försvaret, da svaras det: detta skall blifva sä oerhördt dyrt, att det
vore omöjligt för landet att bära eu sådan börda; den skulle uppgå
till 6 å° 8 millioner årligen! Men da en fjerdedel af landets egendom
* arhundraden har dragit denna börda, då kan det med skal
frågas: skulle ej hela landet lättare kunna bära denna börda? Eller
kan man väl tänka sig eu större inkonseqvens sin denna, huru kan
jål en sådan orättvisa inför landet någonsin försvaras? Här synes
ju klart^ och tydligt, att det är just våra motståndare, som icke vilja
hafva något försvar utan pa de andras bekostnad. På den vägen
torde ^ det blifva svårt att få denna fråga på ett tillfredsställande
sätt löst. Skall det ske nu som förr med tvång, sä betvifla!'' jag
att det kali blifva till fördel för vårt land. Nej, mine Herrar! Yi
behöfva ^alla försvar och vi äro alla skyldiga att i farans stund
värna vårt fädernesland. Låtom oss derföre bortlägga alla egna
beräkningar, sammanjemka vara stridiga meningar och med förenade
krafter i mån af förmåga bidraga till landets försvar! Då
kunna vi få ett tidsenligt och starkt försvar.

I föthoppning härå yrkar jag bifall till det af Herr vice ordföranden
i Stats-Utskottet väckta skrifvelseförslag.

>'':o 43. 30

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- Herr Ad 1 er spår r e: En fråga, stor cell vigtig som den före svarsväsendets

yarande, lemna!- rum för olika åsigter allt efter den synpunkt, från
ordnande, hvilken c}en företrädesvis betraktas. Skiljaktiga meningar hafva.

(Forts.) uucler denna diskussion uttalats, och derom vore icke annat än

godt att säga, om det blott vore sä, att »vi alla verkligen ville göra
någon eftergift för alla» och förena oss om ett gemensamt beslut,
som kunde föra oss åtminstone ett litet steg framåt närmare det
mål, vi alla vilja ernå, hvilket ju är ett för vårt fädernesland betryggande
försvar. Men mycket illa vore det, om hela denna langa
diskussion icke skulle kunna leda till annat resultat, än att vi återigen
beslutade att ingenting göra. Tv att aflåta en underdånig
skrifvelse sådan som den, hvilken af den ärade ledamoten från Södra
Tjust framlagts ä egna och andras vägnar, synes mig icke vara
något annat än att ingenting gorå. Jag har en hög tanke om de
insigter och den omdömesförmåga, som finnas inom Kongl. Maj:ts
regering, men jag tror för visso, att den nu föreslagna skrifvelse!!,
om med den sammanställes hvad som förut yttrats från samma håll,
icke kan af regeringen begripas; åtminstone kan skrifvelse!! icke
blifva någon hållfast grund för att derå bygga ett härordningsförslag.
Man åberopar 1873 års skrifvelse. Man bär förklarat sig vidhålla
den. Men den är, så vidt jag kan se, numera betydelselös._ Mm
afsigt är icke att förnärma någon, men jag måste påpeka sanningen,
sådan den synes för mig. Mine Herrar! Här föreligger icke allenast
eu penning ef råg a. Här är icke allenast fråga om, huru kostnaderna
för försvaret skola fördelas pa de olika samhällsklasserna. Det äi
nog en vigtig fråga. Men hufvudfrågan måste väl vara, huru vi
skola kunna förstärka vårt försvar. Utaf 1873 års skrifvelse qvarstår
icke något annat såsom fast och olortydbart, än att indelningsverket
och grundskatterna böra afskrifvas; men hvad som för öfrigt
i samma skrifvelse yttrades rörande ordnandet af vårt försvar kar
sedermera blifvit så bortblandadt, att den i sig sjelf sväfvande och
oklara skrifvelsen för närvarande är alldeles omöjlig att förstå. Uti
denna skrifvelse förklarar man, att försvaret bör bestå af stam och
värnpligtige; att den indelta soldaten icke kan anses såsom en lämplig
stam för våra värnpligtige, och att den nya stammen bör tagas
ur de värnpligtig er hd, i främsta rummet genom frivillige, betalade
af staten. Sedermera har man från samma håll yttrat, att man icke
vill hafva några värfvade soldater. Ja, mine Herrar! man har begagnat
så starka uttryck, som att eu värfvad armé »blir icke en
folkets här, utan en kunglig armé», »icke eu försvarsarmé, utan ett
slags pretorianskt garde», och man har ytterligare förklarat, att lottning
är »förhatlig och orättvis» och att man icke ens vill se ordet
lottning uti det nya härordningsförslaget. Men i den nu framlagda
skrifvelsen föreslår man dock en stor värfvad armé. Det måste väl
medgifvas, att en armé, rekryterad af staten och bestående af soldater,
som frivilligt tagit tjenst emot betalning af staten, är eu
värfvad armé. Och när det äfven torde vara en allmän åsigt att

Lördagen den 21 April, f. m. 31

den värfvade soldaten, åtminstone i sedligt hänseende, står långt tillhaka
för den indelta, måste man icke då äfven vänta sig att få köra,
att den värfvade soldaten är långt mindre lämplig såsom stamsoldat
ock ledare för våra värnpligtige än den indelta. Då man således
förklarat, att värfning icke godkännes ock följaktligen soldater, erkänna
på frivilligketens väg och betalda af staten, må kända icke
heller kunna anses klifva antagliga, och då man vidare icke tillåter
att något sådant tvång som lottning må ega rum, så frågas, huru
det skall kunna vara möjligt för regeringen att ur eu sådan sammanblandning
af tankar, för att icke säga tankeförbistring, utleta
någonting fast ock hållbart för att derpå bygga ett härordningsförslag?
Jag tvekar icke att oförbehållsamt uttala, att de Herrar, som
uppsatt detta så väl som 1873 års förslag till underdånig skrifvelse,
icke hafva något annat klart för sig, än att indelningsverket ock
grundskatterna skola bortskaffas. Äfven vill jag lika öppet erkänna,
att jag tror det de ärligt vilja kafva ett för fäderneslandet betryggande
försvar, men att deras idéer om huru detta försvar skall ordnas
måste anses såsom lösa hugskott eller •— för att fortsätta den
bild en ärad talare på ölandsbänken nyss begagnade — såsom blotta
luftfenomen på det politiska firmamentet. Härpå är också icke att
undra, ty frågan om ordnandet af vårt försvar är ett mycket svårlöst
problem. Men, då så är förhållandet, hvilket icke kan förnekas,
bör man icke så positivt förkasta alla förslag, som uppgöras af sakkunniga
personer, allra minst ett så billigt förslag som det, hvarom
nu är fråga.

Det borde icke för någon i denna Kammare vara obekant, att
ganska stor missbelåtenhet råder inom snart sagdt hvarje samhällsklass
mot vårt nya statsskick derföre att under dess tioåriga tillvaro
ingenting väsentligt blifvit gjordt för vårt erkändt otillfredsställande
försvar. Betydliga anslag hafva visserligen beviljats och förbättringar
i vissa detaljer vidtagits, men vår mer än 200-åriga härordning
qvarstår lika otillfredsställande, som den leinnades oss af den gamla
representationen. Detta är en märklig företeelse, som onekligen berättigar
till missbelåtenhet och klander. Eu härordning, likasom
alla andra menskliga inrättningar, måste tid efter annan, för att
motsvara sin bestämmelse, ändras och omarbetas enligt tidens braf.
Våra närmaste grannar och andra stater med dem hafva icke blott
i stora ord utan i handling erkänt denna sanning. Der har man
i följd åt senare årens krigserfarenhet redan öfvergifvit den gamla
härordningen med sina legda trupper, tagna ur de lägsta samhällslagren,
och i stället infört en härordning, der det är hvarje mans
skyldighet att förena medborgarens pligter med soldatens. '' Om vi
under detta allmänna reformarbete i andra länder stå med armarne
i kors och göra ingenting, så blir följden, att inom landet uppstår
missmod och misstro, man undergräfver den ädlaste och bästa delen
af nationalkarakteren och slutligen framkallar ett svaghetstillstånd,
som kan blifva en alltför stor frestelse till våld utifrån.

N:o 43.

Angående för svarsväsendets: ordnande.

(Forts.)

N:o 43.

Angående för jS

varsväsendets

ordnande.

(Forts.)

32 Lördagen den 21 April, f. in.

Under denna debatt hafva många yttranden blifvit uttalade,
som borde besvaras, men jag vill icke förlänga den redan allt för
långa diskussionen. Vid ett yttrande af den ärade ledamoten från
Södra Tjust vill jag dock fästa uppmärksamheten. Han sade nemligen,
att, om det skulle lyckas oss att nu få antaget ett förslag om
32 dagars tillökning i beväringens exercis, så kunde vi vara förvissade,
att längre skulle vi icke kunna komma, åtminstone icke till
90 dagar, på de närmaste femton åren. Ingenting är omöjligt, men
jag betviflar, att han eller någon annan härom kan säga något med
visshet. Jag ber att få anföra ett faktum. Vid 1809 års riksdag
framlade Kongl. Magt en nådig proposition om bildande af en
nationalbeväring. Denna proposition väckte ett så oerhördt motstånd
inom det annars så lojala bondeståndet, att det ville icke ens
mottaga propositionen, det vägrade att remittera densamma till Utskott
och ville sålunda förhindra dess grundlagsenliga behandling.
Någon utredning, sade ståndet, behöfva vi icke, ty vi vilja bestämdt
icke antaga något sådant som en nationalbeväring. Detta var naturligtvis
ett groft grundlagsvidrigt handlingssätt, och ståndet måste
också sedan skicka eu deputation till Kongl. Maj:t och göra afbön.
Denna deputation anhöll på samma gång, att Kongl. Maj:t måtte i
nåder göra afseende på ståndets stora ovilja mot saken och återtaga
sin proposition. Detta skedde också. Men vid 1812 års riksdag
återkom samma Kongl. proposition och blef då af samma riksstånd
enhälligt,funder högljudda och upprepade: Jo» antagen. Har sådant
händt förr, så kan det äfven hända hädanefter. Den ärade
representanten från Södra Tjust skall säkerligen härvid invända, att
det var konung Carl Johans personlighet, som härvid gjorde sig gällande.
Visserligen var Carl Johan älskad, och förtroendet till hans
karakter och militära insigter bland hela folket stort, men detta var
dock icke allt. Det vaknade förnuftet och den väckta fosterlandskänslan
togo också ut sin rätt.

Lika med flere föregående talare, vill jag förklara, att jag icke
anser något af de föreliggande förslagen vara fullt tillfredsställande,
men jag anser dock att, sedan vi nu i så många år stått och stampat
och trampat, utan att komma det minsta lilla fjät framåt, så
vill jag af detta skäl gifva min röst åt ett af dessa förslag. Helst
skulle jag vilja hafva röstat för Kongl. Maj:ts förslag, men då detsamma
icke har någon utsigt för sig, så vill jag gifva min röst för
Utskottets förslag. Detta förslag bör icke anses fastspika indelningsverket,
det innebär icke heller något brott emot knektekontrakten,
så vida de föreslagna lindringarne godkännas och stadfästas, men det
för oss åtminstone ett litet steg närmare det mål, hvartill jag med
så många andra sträfvat, nemligen en härordning, grundad på allmän
värnpligt, hvilken, af regering och folk rätt uppfattad, kan och
bör blifva den kraftigaste och bästa. Jag befarar dock att, såsom
opinionen nu är bearbetad, dessa lindringar skola blifva en anledning
till allt jemt ökade anspråk, som skola föranleda till nya kompro -

Lördagen den 21 April, f. m.

33 Jf:o 43.

misser och gemensamma voteringar, medförande mer ondt än godt. Angående fö,
Icke desto mindre kommer jag af förut anförda skal att rösta för sv''"sväsendet
bifall till Utskottets förslag. ordnande.

(Forts.)

Häruti förenade sig Herrar JBrodén och Friherre O. Fock.

Herr Per Nilsson i Wittjerf: Jag har ansett det vara min

skyldighet att angifva min ståndpunkt i frågan och detta har varit
anledningen hvarför jag begärt ordet. Lika med Herr Gumselius
måste jag beklaga att vi skola vara tvungne att öfverlägga och besluta
om en stor del af våra bröder, som icke här hafva någon rätt
att yttra sig. Men det kan nu icke för tillfället hjelpas. Hvad
åter sjelfva frågan beträffar, så måste jag tillkännagifva att jag står
på den punkt, att jag hvarken kan instämma i Regeringens eller
Utskottets förslag, utan är tvungen att, ehuru det icke synes hafva
någon framgång, förena mig med Herr Key, och får fördenskull
yrka bifall till hans förslag om eu skrifvelse.

Herr Clairfelt: En ärad talare på östgötabänken, hvilkens

yttranden ofta åhöras med stor uppmärksamhet, yttrade i går här
i Kammaren att en brochyr, som blifvit till riksdagsmännen utdelad,
var den bästa, som han erhållit under sin långa riksdagsmannatid.
Uti detta beröm vill jag instämma med honom. Han uppläste
äfven några yttranden i denna brochyr, och jag vill taga mig
samma frihet. Då frågan om en ny härorganisation för tio år tillbaka
eller år 1867 förevar till behandling inom denna Kammare,
yttrades några tänkvärda ord af en man, hvars stämma för längesedan
tystnat i grafven, men hvars ord alltid åhördes med uppmärksamhet
inom denna Kammare, en man, hvilken af såväl fiender
som vänner erkändes för sin tids största parlamentariska förmåga,
nemligen friherre Gripenstedt. När man då, likasom nu, bekämpade
Kong!. Maj:ts förslag under förmenande att rust- och rotehållarnes
intressen icke vore nog tillgodosedda i detsamma, yttrade han: »Med
sorgbundet sinne och med en känsla af dystra aningar har jag under
detta vigtiga ärendes fortgående behandling funnit, att bär ej
sällan visat sig ett. efter mitt begrepp, allt för stort begär att i
främsta sammet tänka, ''på sina egna intressen och att, än på det
ena, än på det andra sättet, söka undandraga sig de uppoffringar
och besvär, som alltid måste vara förbundna med ett ordnadt försvarsverk,
utan att man nog allvarligt besinnar, huruvida detta är
förenligt med fäderneslandets väl». Dessa ord hafva runnit mig i
fanken vid åhörandet af denna diskussion och det motstånd, som Utskottets
förslag rönt, hufvudsakligen derför att rust- och rotehållarnes
intressen icke i detsamma blifvit nog tillgodosedda. Gerna vill jag
vara med om att lätta dessa bördor, men mig synes det som om en
icke obetydlig lindring uti dem redan genom detta förslag skulle
Andra, Kammarens Prof. 1877. N:o 43. 3

N:0 43. 34

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- vinnas. Att emot det beväringsöfningarne utsträckas ytterligare 32
svarsväsendets fiaa-ar, gifva eu lindring i bördorna af 22V, procent, tyckes mig
"k““vara en rätt god ersättning för de uppoffringar man underkastar
^ orts^ sig. Förut, då det var fråga om att utsträcka öfningstiden till 90

dagar, ansåg man att en afskrifning af bördorna med 3 31/3 procent
skulle vara nog. Nu deremot, då man icke ifrågasatt större utsträckning
uti tiden för beväringens öfningar än två tredjedelar af
dessa 90 dagar, har man erbjudit en lindring i bördorna af icke
mindre än 221/i procent. Då jag hör till dem inom Kammaren,
som vilja att något nu göres för vårt lands försvar och att icke
frågan härom ytterligare blir undanskjuten, och jag icke kan hoppas
att Herr Hseggströms förslag skall erhålla Kammarens bifall, är
det för mig intet annat val än att biträda Utskottets förslag. I
likhet med många andra talare medgifver jag att detta förslag icke
fullt tilltalar mig och att uti detsamma finnas bestämmelser och,
isynnerhet uti motiveringen, yttranden, som jap; icke skulle önska
att påträffa uti ett väl uppstäldt härordningsförslag. Men deremot
tror jag icke att ett antagande af detta förslag ovilkorligen skulle
fastlåsa indelningsverket, och min öfvertygelse är att, om vi bygga.
på den grund som uti förslaget är lagd, vi mer och mer skola närma
oss det mål, hvartill vi alla sträfva, nemligen indelningsverkets aflyftande
och beredande af lättnad uti vissa jordegares besvär. Det
af Herr Key framlagda och af så många biträdda skrifvelseförslaget
kan ju numera, äfven om det här skulle lyckas få pluraliteten för
sig, icke leda till något annat resultat än ett uppskjutande af frågan
till en aflägsen och oviss framtid, då det ju redan ohjelpligt
fallit i Första Kammaren. Jag instämmer fullkomligt med dem, som
finna detta förslag i många afseenden otillfredsställande, och mig
förefaller det, som om man på detsamma skulle kunna tillämpa
samma yttrande, som Herr Casparssori så träffande använde om 1873
års skrifvelse, nemligen att det kunde liknas vid en råttfälla, uti
hvilken statsmakterna skulle fastna, om det vunne Riksdagens bifall.
En talare på ölandsbänken, som mot sina motståndare icke alltid
begagnar sådana ord, som vore att önska, slungade mot mig och de
med mig i denna fråga liktänkande den beskyllning, att vi ville att
trasslet skulle räcka nu och länge. Nej, Herr Danielsson, de af
Herrarne, som vilja antaga Herr Keys skrifvelseförslag, hvilken icke
kan blifva Riksdagens beslut, dessa äro de, som vilja att trasslet
skall räcka länge, då de på detta sätt för lång tid uppskjuta frågans
afgörande. För min del vill jag icke tillhöra deras antal, som skola
bära ansvaret derför, och, ehuru, som jag förut sagt, Utskottets förslag
icke särdeles tilltalar mig, skall jag dock rösta för bifall till
detsamma.

Herr Lundegård: Efter en så långvarig diskussion hade jag
kanske icke bort yttra mig. Men det gifves frågor af sådan vigt
och betydelse, att man, innan de till. slutligt afgörande företagas,

Lördagen den 21 April, f. m. 35

kan af sill pligt känna sig manad att öppet och ärligt uttala sina
åsigter och tillkännagifva den ståndpunkt, som man i frågan intager.
Eu sådan vigtig och betydelsefull fråga är just denna om
ordnandet af vårt fosterlands försvar. Jag förmår visserligen icke
bedöma, huru och på hvad sätt vårt försvarsväsende bäst och
billigast bör ordnas. Men hvad jag förmår inse, är att vårt försvarsväsende,
sådant det för närvarande befinner sig, är så bristfälligt,
att man med glädje och tacksamhet måste antaga hvarje förbättring,
som kan astadkommas. En sådan förbättring synes mig
ligga uti Utskottets förslag. Jag kan visserligen icke påpeka vare
sig bristerna eller förtjensterna i detsamma, men jag anser det dock
fora oss ett steg framåt på förbättringens väg, och jag tror, att,
om detta förslag antages, Riksdagen derigenom åtminstone visar,
att deu vill hafva ett bättre försvar och att den gjort något derför.
Då denna fråga länge, ja, beklagligtvis allt för länge stått på dagordningen
utan att hafva kunnat få en tillfredsställande lösning,
så vågar jag för min del sannerligen icke förena mig med dem,
som genom beslutandet af eu underdånig skrifvelse till Kongl. Makt
ännu längre vilja undanskjuta frågans afgörande, och det så mycket
mindre, som jag en lång följd af år sjelf sett och erfarit, huru nödvändigt
det är att så fort som möjligt få en förbättring i vår härorganisation,
och om än det förslag, som Utskottet framlagt, icke
kan vara i allo tillfredsställande, så anser jag dock, att det är af
sådan beskaffenhet, att en förbättring i vårt försvarsväsende genom
detsamma verkligen kan åstadkommas, och att hvar och en, som af
hjertat önskar vårt dyra och kära fosterland ett säkert försvar, bör
vara glad öfver att ett sådant förslag framkommit. Jag kan nogsamt
förstå, att vid afgörandet af en så vigtig fråga, som denna,
mycken tvekan kan uppstå om det beslut man skall fatta, och lika
litet som jag vill döma öfver de olika åsigter, som här blifvit uttalade,
lika litet vill jag på något sätt betvifla, att det är fosterlandskärleken
som dikterar hvar mans beslut i denna fråga. Men
jag vill ock hafva gifvit tillkänna att det är samma fosterlandskärlek
och ingenting annat, som manar mig att biträda Utskottets förslag,
då det är det för närvarande mest antagliga. Jag skulle helst hafva
bifallit Kongl. Maj:ts förslag, men då detta icke synes hafva någon
utsigt till framgång, finner jag det lämpligast att förena mig om
det af Utskottet framlagda, så mycket hellre, som jag hört att
Kongl. Maj:t äfven lärer komma att acceptera detsamma. Jag vill
icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar med det tillkännagifvande,
att jag vid den slutliga omröstningen kommer att rösta
för Utskottets förslag.

Herr Granlund: Då jag allt sedan år 1870 tillhört denna
Kammare och således deltagit i behandlingen af de flere förslagrörande
ordnandet af vårt försvarsväsende, som sedan denna tid framkommit,
så anser jag det för min pligt att tillkännagifva min stånd -

N:o 43.

Angående försvar
sväsendets
ordnande.
(Forts.)

N:o 43. 3G

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- punkt i frågan. Jag tillhörde dem, som vid 1871 års Riksdag fram svarsväsendets

|a^e sammanjemkningsförslag, som grundade sig på ett af Kong!.
ordnande. ^å fram]agdt förslag, att med bibehållande af indelta armén

(Forts.) g»gom stamtrupp ordna försvarsväsendet. Betydliga lindringar erbjödos
rust- och rotehållarne, men förslaget föll det oaktadt. Jag
tillhörde deremot icke dem, som vid 1878 års Riksdag sammankopplade
härordningsfrågan med frågan om grundskatternas afskaffande
i den så mycket åberopade skrifvelsen, emedan jag ansåg att dessa
frågor borde särskildt hvar för sig behandlas. Kom så 1875 års
förslag, som var grundad! på en utsträckt värnpligt. Jag kunde
icke gilla detta förslag, hufvudsakligen af det skäl, att jag icke
trodde att svenska folket skulle vilja mottaga ett förslag af så djupt
ingripande betydelse, som detta. Men, mine Herrar, här föreligger
ett förslag som är mera tilltalande; här synes man hafva sammanjemka!
alla de olika åsigterna. Här har man icke uttalat sig för
den allmänna värnpligtens grundsats eller att derpå helt och hållet
bygga vårt försvar. Här har man endast föreslagit en nödvändig
ökning i tiden för beväringens öfningar, samt en värnpligtslag, nödvändig
för åstadkommandet af ordning i mobiliseringen. Här har
man föreslagit att såsom stamtrupp bibehålla vår indelta armé, och
donna, armé vågar jag försäkra har flera vänner ibland folket, än
man tror. Den indelte soldaten är eu god medborgare och en pligttrogen
arbetare, för hvilken man har aktning och förtroende. Hvad
tror man att följden skulle blifva om vi skaffade oss eu värfvad
stamtrupp på 30- å 36,000 man, såsom Herr Iieys skrifvelseförslag
antyder. Icke tror jag att den skulle blifva något godt föredöme
för våra ynglingar. Man har fruktat för kasernlifvet, men månne
det icke skulle blifva ännu värre, om vi i landet finge eu stor mängd
lösa personer — utan fäst bostad, värfvade från olika orter — månne
man med större förtroende skulle vilja sätta sina söner i ledet bland
desse än den indelte soldaten. Och månne icke bland denna värfvade
stamtrupp en stor del skulle förorsaka kommunerna förökade
fattigvårdsutgifter. Man har här yttrat, att bakom det framlagda
skrifvelseförslaget står det svenska folket. Nej, mine Herrar, jag
tror vi pruta litet på det påståendet. Jag är öfvertygad om att
svenska folket verkligen vill göra något vidare för sitt lands försvar
än skrifvelsen antyder. En stor del af detta folk består af de samhällsklasser
som icke äro jordbrukare och af hvilba man dock fordrar
de största uppoffringarna, nemligen de personliga jemte förökade
ekonomiska. Ty, säga hvad man vill, de personliga uppoffringarne
äro dock de största, och i likhet med flere föregående talare tror
jag, att, om vi vädjade till detta folk, huruvida det ville åtaga sig
dessa personliga uppoffringar, hvarom Utskottets förslag handlar, vi
icke skulle till svar få ett bleklagd! nej, utan jag är fullt förvissad
att svaret skulle jäfva det påståendet, att Herr Kevs skrifvelseförslag
bär svenska folket bakom sig.

Hviika fördelar skulle då denna skrifvelse bibringa detta svenska

Lördagen den 21 April, f. ra. 37

folk? Jo, att det möjligen skulle kafva för sig en öfningstid på 90
dagar i stället för 62. Men indelningsverket och grundskatterna
skulle derför bort och det förra utbytas mot en värfvad stamtrupp
hvars oerhörda kostnad man icke ens kan beräkna. Jag frågar då:
hvad skulle om detta de djupa lederna säga, hvilka, såsom eu talare
anmärkt, här vid lag icke hafva någon röst, men hvilka skulle relativt
få draga den största bördan, icke allenast den personliga utan
äfven en förhöjning i den ekonomiska; ty denna börda kommer naturligen
att ökas i samma proportion som grundskatterna och indelningsverket
afskrifvas. Jag är icke emot en afskrifning af dessa,
såsom man påstår, orättvisa skatter, men det skall ske på ett sätt,
som icke allt för mycket nedtrycker de öfriga samhällsklasserna;
och jag kan icke i detta förslag, som Utskottet framlagt, finna annat
än att här är föreslagen en lindring för rote- och rusthållare
mer än dubbelt så stor som den Kongl. Maj:t föreslagit. Således
ett tillmötesgående äfven i detta hänseende.

Man har sagt, att man genom antagandet af detta förslagskulle
vilja qväfva det svenska jordbruket och nedtrycka jordbrukaren.
Men blifver denna klass verkligen nedtryckt? Fordrar man
större personliga skyldigheter af denna samhällsklass än af andra?
Fordrar man väl större personliga uppoffringar af den förmögne
hemmansegaren än af den fattigaste torpare för hans egor eller den
mest obemedlade industriarbetare, när man bestämmer att hvarje
svensk man är skyldig att underkasta sig en förökad öfning såsom
värnpligtig? Qväfver man jordbruket mer än andra näringar derigenom
att ynglingarne få öfva sig litet mera än nu i vapnens bruk
och excercis? Jag tror att jordbruket icke deraf skall lida mera än
industrien, ty inom jordbruket är det betydligt lättare att få lega
arbetare som kunna gagna, men inom verkstäderna kan det fälla sig
svårt nog, ofta omöjligt att erhålla dugliga arbetarei de olika yrkena.

Under den tid jag deltagit i det politiska lifvet har jag intresserat
mig för att i denna fråga erhålla kännedom om åsigterna
inom landet; och vid den ganska myckna beröring jag haft med
olika samhällsklasser, tror jag mig hafva funnit att de icke äro sådana,
åtminstone icke i allmänhet, som man här velat framhålla,
då man yrkat bifall till skrifvelseförslaget, utan jag är öfvertygad
om att af de flere förslag till vårt försvars ordnande, som förut
framkommit, detta är det mest tilltalande och mest mottagliga, och
det är derföre som jag af själ och hjerta röstar för bifall till Utskottets
förslag.

Herr Sjö: Uti en så vigtig fråga, som den föreliggande, är det
icke utan skäl som jag har begärt ordet, och anser mig, synnerligast
såsom medlem af denna Kammare, skyldig att tillkännagifva min
åsigt i densamma. Då Hans Excellens Herr Statsministern förordade
såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag och yttrade, att enligt
sakkunniga personers omdöme båda två skulle vara lika goda, torde

N:o 43.

Angående för svar

sväsendets

ordnande.

(Forts.)

Sko 43. 33

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- det tillåtas mig att Härom säga några ord, äfvensom om de skrifsvarsvasendets
veiser) som detta ämne från Riksdagen blifvit till regeringen af°(Forte
) l^tna. Den af 1875 års Riksdag uttalade önskan att erhålla ett föror
s'' svar, bygd t på stam och beväring, har icke af regeringen villfarits,
efter som Kongl. Maj:t vid innevarande riksdag framlagt ett förslag
till försvarets ordnande, bygdt på allmän värnpligt, som enligt statsrådsprotokollet,
bifogadt här föreliggande arméförslag, är föreslagen
att utsträckas från 18 till 40 år. Värnpligtig skall vara skyldig att
tjenstgöra sex år i linien och sex år i landtvärnet och skulle ömingen
och tjenstgöringen i kaserner utgöras.

Detta mitt antagande har jag hemtat från nämnda statsrådsprotokoll,
hvaraf framgår, att meningen med detta förslag, i händelse
det skulle antagas, är kasernering af allmogens söner. Ja,
mine Herrar, skola våra ynglingar utbildas till soldater i kaserner,
är det min fulla öfvertygelse, att de derstädes blifva i såväl moraliskt
som kroppsligt afseende förstörda. Vi hafva redan nästan dagliga
exempel på den demoralisation, som råder inom vår nuvarande
kasernbefolkning. Vi behöfva endast gå ut på gatorna i närheten
af kasernerna för att vinna erfarenhet härutinnan. 1878 års Riksdag
aflat eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ett härordningsförslag
och i sammanhang dermed äfven grundskatternas
och indelningsverkets afskrifning. 1875 års Riksdag afslog ett förslag,
som då af regeringen framlades, af skäl att det var bygdt på
allmän värnpligt. Oaktadt Riksdagen på så salt gifvit tillkänna
dels att den för antagandet af ett nytt härordningsförslag med utsträckt
öfningstid vill hafva såväl grundskatterna som indelningsverket
afskrifna, dels att den vill hafva ett försvar bygdt på stam
och beväring, har regeringen icke ansett nödigt att taga denna
Riksdagens uttalade önskan i öfvervägande.

Detta är i sanning nedslående för Riksdagen. Man kan icke
annat än med missmod läsa den Kongl. propositionen angående
Fjerde hufvudtiteln, då man deri icke kan upptäcka någon annan
ersättning till den jordbrukande befolkningen för dessa föreslagna
nya och stora åtaganden än dessa 10 procents lindring å värdet af
indelningsverket, under det man på ett annat ställe i det Kongl.
förslaget .finner att Kongl. Maj: t gjort framställning om höjandet
af bevillningen å jordbruksfastighet, eu förhöjning, som säkerligen
kommer att till fullo uppväga hvad man på det andra hållet velat
nedsätta, allt nog sådana lindringar ej värda att rosa eller tacka för.
Min öfvertygelse är emellertid den, att om representationen antager
ett sådant förslag, som det af regeringen nu framlagda, så skulle
den derigenom bereda landet den största skada. Ty säga hvad man
vill, så är det dock visst, att de kostnader, som häraf blefve eu
följd såväl för uppförandet af kasernbyggnader som andra ändamål,
i förening med de dagsverken som för vårt försvar komme att uppoffras,
blefve så betungende, att landet icke förmådde bära dessa bördor.
Vi måste se till att de skattdragande, som skola lemna dessa bidrag

Lördagen den 21 April, f. in.

39 N:o 43.

med icke blott sina egodelar utan äfven med sina egna söner icke Angående förhäfva
allt för hardt tryckta; ty om så sker, så kan det gå med vårt »**r*va*sndttt
land på samma sätt som med Tyskland, hvarest just till följd af (•port9<)''
de tryckande bördorna i och för landets försvar flera millioner men- °r 9''
niskor emigrerat. Jag läste för någon tid sedan i en tidning en
uppgift att under loppet af de två senare åren emellan två och tre
millioner menniskor derifrån utvandrat. Skulle vi här få införd allmän
värnpligt i sådan utsträckning, som Kongl. Maj:ts förslag här
gifver för handen, så befarar jag högeligen att vi icke skulle få
många att stanna qvar för att deltaga i vårt lands försvar och näringar.
Här har talats om att andra stater för närvarande stå rustade
ända till tänderna. Ja, det är icke underligt, ty de måste
uppställa större försvarskrafter, då de icke såsom vi är o omgifna af
skyddande gränser. Varf land, som är kringflutet af haf på alla
sidor, skulle nästan vara oåtkomligt för en fiende, om vi blott tillräckligt
vinnläde oss om att stärka vårt kustförsvar och vår flotta.

Och finge vi blott ett tillräckligt starkt kustförsvar, så tror jag att
vårt försvar till lands icke behöfver vara starkare än det för närvarande
är. Vare härmed nog sagdt om Kongl. Maj:ts förslag.

Hyad åter angår Utskottets förslag, så gillar jag deras åsigt derom
att vi böra hafva stam och beväring, men så talas der om åtskilliga
lindringar till jordbruket för här föreslagna åtaganden. Der
heter det, att hvarje gång rekryt insättes i nummer vid såväl rustoeh
rote- som båtsmanshållet, lemnar staten ett bidrag af 50 kronor;
att rusthållsnummer, hvilkas rustningsunderstöd icke uppgår till 200
kronor, erhålla, hvarje gång ny remont insättes, af staten ett bidrag
.af 150 kronor; att hvarje rotenummer, som verkligen håller karl,
erhåller ett årligt bidrag till soldatens aflöning och bostad med 20
kronor under åren 1878 och 1879 samt BO kronor för hvarje följande
år; samt att hvarje nummer af båtsmanshållet, som verkligen
håller båtsman, erhåller ett årligt bidrag till båtsmannens aflöning,
att från och med år 1879 utgå med 15 kronor årligen. Jag vädjar
till eder, mine Herrar, om dessa belopp verkligen blifva några lindringar,
då man tager i betraktande att, om Utskottets förslag antages,
öfningarna blifva både mera långvariga och kostsamma och
man derigenom får uppoffra icke allenast dessa belopp utan helt
säkert ännu mycket mer. Mine Herrar! Det förslag, som här är
framlagdt, är af sådan beskaffenhet att det icke kan antagas, så
framt man vill vara rättvis, ty det är bygdt på den principen att
jordbruket fortfarande skall bestrida landets försvar. Om sådant
obestridligen icke kan vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
så frågar jag: hvarför skall detta förhållande fortfara? År
det månne klokt att undertrycka denna jordbrukande befolkning
ända derhän att den nästan ensam skall försvara både stad och
land? Om en fiende intränger i vårt land. hvarest anställer han
största förödelsen, i stad eller på landsbygd? Jag vågar påstå att
det sker i städerna, ty der är den mesta rörliga egendomen samlad. ,

N:o 48. 40

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- Fienden kan visserligen skada landtmannens hus och egodelar, men,
'' trånande U s^som en talare förut anmärkt, det vigtigaste af allt, eganderätten
(Forts) till jorden, kan han icke rubba. När så är förhållandet, så kan åtminstone
icke jag för min del ingå på andra än rättvisa förslag, affattade
i det syfte att rustnings- och roteringsbördorna jemte grundskatterna
aflyftas från jordbruket, att staten öfvertager vårt försvarsverk
och att hvar och en dertill skattar till staten enligt 2:a och
3:e artikeln i bevillningsförordningen. För öfrigt får jag säga, att
under nuvarande förhållanden anser jag att vi icke behöfva af fruktan
för vår politiska sjelfständighet^ förlorande förvandla hela vårt
folk till en enda stående härmassa, ty så framt vi icke inblanda oss
i andra länders politiska förvecklingar, så skola helt säkert såväl
Sverige som Norge fortfarande i stillhet och lugn få sköta sina fredliga
värf. Alltså hoppas jag, att denna Kammare skall uttala sitt
veto mot antagandet af en allmän värnpligt vare sig i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts eller med Utskottets förslag. Ingen må
här säga, att jag icke i allo vill hafva något försvar och således
äfven önskar bort det, som vi redan hafva. Jo, mine Herrar, den
fädernegård jag bebor och det fädernesland jag tillhör äro mig kära,
jag vill hafva ett försvar, men så beskaffad!, att det kan kallas ett
rättvist försvar, hvars bördor bäras lika jemnt och dragas lika jemnt
af alla samhällsklasser, i förhållande till förmögenheten eller efter
andra rättvisa grunder. Jag vill vidare att vårt hufvudsakliga försvar
skall rigtas på att skydda våra kuster och sålunda förhindra
fienden att landsätta sina trupper på vår egen mark, samt derigenom
slippa den sorgliga synen att se densamma härjas af rofgiriga fiender,
se våra byar och städer brända, våra qvinnor skändas samt se
åldrige familjefäder och barn gråtande fly undan för fienden.

Jag slutar mitt anförande med att. under åberopande af nu angifna
skäl, yrka, att Kammaren ville, med afslag å såväl Kongl.
Maj:ts som Utskottets förslag, bifalla det af Herr Key framstälda
skrifvelseförslag.

Herr Anders Svensson: Om detta Utskottets arbete må

jag säga, att min förhoppning hvarken blifvit alldeles sviken eller
alldeles uppfödd. Den har icke blifvit alldeles sviken i så måtto
att Utskottet, enligt min uppfattning, ur den Kongl. propositionen
bortplockat allt, som pekar på den rena värnpligtsinstitutionen, ty
jag är lifligt öfvertygad om, att svenska folket, derest icke oförutsedda
händelser inträffa, icke på mycket lång tid skall antaga denna
institution. Jag är lifligt öfvertygad härom, och denna min öfvertygelse
stöder jag på Generallöjtnanten Grefve Björnstjernas yttrande
uti denna fråga vid 1875 års riksdag, då han förklarade, att å den
öfningstid, som af Kongl. Maj:t dä fordrades för de värnpligtiges
utbildning, icke någon dag kunde afprutas utan att man äfventyrade
institutionens fasthet. Dessa äro bestämda ord, som jag håller Herr
Grefven räkning för, emedan de böra göra klart för oss alla hvart

Lördagen den 21 April, f. m.

41 N:o 43.

värnpligtsinstitutionen kommer att leda. Utskottet har äfven gjort Angående fsrklart
för oss, huru vi under den närmaste framtiden böra ordna svar^äsendets
vårt försvar, då Utskottet, afvikande från nyssberörda skefva åsigt, ordnandei
detta afseende hänvisat till den gamla grunden, nemligen stam ®’orts)
och beväring. Ja Utskottet har till och med respekterat den gamla
benämningen till den grad att Utskottet öfver allt utbytt ordet landtvärn
mot beväring.

Men i afseende å stammens ordnande kan jag icke gilla Utskottets
uppfattning. De uti den Kongl. propositionen föreslagna
lindringar i rust- och rotehållsbesväret har Utskottet visserligen till
en del förökat. Men enligt min uppfattning blifva dessa så kallade
lindringar icke några verkliga lindringar, för så vidt man vill stärka
försvaret genom att utveckla stamtruppen till något bättre än den
nu är, utan endast en ersättning ungefär motsvarande hvad man
ytterligare fordrar af stammen. Således kan jag icke gilla Utskottets
uppfattning härutinnan.

Hvad härefter beträffar Herr Keys förslag, så kan jag olyckligtvis
icke heller gilla detta, och hvarför det? torde man fråga.

Jo, derför att jag icke ser att vi på denna väg kunna komma till
något resultat, efter som Första Kammaren, visserligen icke oväntadt,
redan med stor majoritet bifallit Utskottets förslag, och det vid
sådant förhållande icke är tänkbart att någon Riksdagens skrifvelse
i frågan nu kan komma till stånd, och jag vill fråga hvar och eu
som biträder skrifvelseförslaget, om det är någon utsigt till att Första
Kammaren, derest denna Kammare beslutar skrifvelsens aflåtande,
under den närmaste framtiden skall frånträda sitt beslut och förena
sig med oss. Jag tror det åtminstone icke. Af detta skäl är jag
icke heller böjd för att antaga Herr Keys förslag.

Det enda förslag, som för närvarande synes mig leda till målet,
och uti hviiket man icke heller fordrar så mycket som uti Herr
Keys, det är Herr Danielssons, sådant detsamma blifvit formuleradt
af Herr Hseggström. Detta förslag skulle jag vilja biträda. Men
jag måste dock bekänna, att jag i detta hänseende står såsom de
der intet hopp hafva; ty det lifliga instämmande, hvarmed Herr
Keys förslag helsades, har gjort det klart för mig att Kammarens
majoritet anser att man på denna väg skall kunna nå målet.

Jag skulle således helst biträda Herr Danielssons reservation,
formulerad på ofvan uppgifna sätt, men då det icke synes vara någon
utsigt till att denna skall komma under omröstning, anser jag
det icke löna mödan att längre hålla på detta förslag.

Jag står derföre uti en obehaglig ställning, då jag nu endast
har att välja emellan Utskottets och Herr Keys förslag. Men utaf
två onda ting väljer man naturligtvis det minst onda, och derföre
får jag väl gå in på det af Herr Key framlagda skrifvelseförslaget;
ty Utskottets förslag tillfredsställer mig ingalunda, emedan, såsom
jag redan sagt, de föreslagna lindringarne icke äro några verkliga
lindringar. För min del är jag en vän af skatteutjemningar, och

N:o 43. 42

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- jag är äfven öfvertygad om att motsidan i detta fall skall gå oss
svorsvusendets mötes; men huru hastigt den vill gå, derom är frågan.

Det kommer således att blifva med vidriga känslor, som jag
'' lägger min voteringssedel i urnan, då jag icke kan fullt gilla det
förslag, för hvilket jag efter all sannolikhet nödgas att rösta.

Emellertid yrkar jag för närvarande bifall till Herr Danielssons
reservation, sådan den blifvit formulerad af Herr Hseggström.

Herr Bågen hot in: Då denna stora och vigtiga fråga nu föreligger
till behandling, anser jag äfven mig böra uttala min ställning
till densamma, utan att hysa någon förhoppning derom att
kunna rubba någons förut fattade öfvertygelse, men för att visa åt
hvilket håll mitt votum kommer att gå.

Under eu följd af år har jag med synnerligt intresse omfattat
frågan om förstärkandet af vårt försvar, som så länge stått på dagordningen.
Då jag förliden riksdag hitkom och erfor de lifliga
känslor, hvarmed denna fråga syntes mig omfattas, så hyste jaggoda
förhoppningar om att vi åtminstone vid denna riksdag skulle
komma att taga ett allvarligt steg för denna frågas bringande närrnare
sin lösning. Anländ hit för att deltaga i innevarande riksdags
förhandlingar, kan jag icke neka till att det var med blandade
känslor, som jag läste Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna nådiga
proposition i denna fråga, emedan jag tyckte att bra litet hade blifvit
åtgjordt för frågans utveckling. Emellertid har jag, efter att
hafva samspråkat med åtskilliga ledamöter, funnit, att min enskilda
mening var ovigtig1, men deremot det af regeringen framlagda förslag
betingadt af eu rigtig uppfattning af förhållandena. Jag blef
nemligen öfvertygad derom att det visst icke skulle hafva lyckats
något förslag, som haft till mål ett fullständigt ordnande af vårt
försvar, att här vinna erkännande; och jag trodde då att det af
Kongl. Maj:t föreslagna steg skulle hafva utsigt till framgång. Utskottets
behandling af denna fråga, hvilken jag i alla delar gillar,
synes mig vara förtjent af allt erkännande. Jag kommer för min
del att rösta för Utskottets förslag. Det skäl som härvid varit för
mig bestämmande är det, att Utskottets förslag tyckes kunna förena
alla de olika meningarne i fråga om en slutlig organisation till
enighet derom, att man bör taga det föreslagna steget såsom ledande
till målets vinnande. Ty alla äro vi och måste vara öfverens om
att värnpligtige måste blifva hufvudsakliga styrkan af landtförsvarstrupperna,
ehuruväl tankarne kunna vara väsentligen delade derom,
huruvida alla värnpligtige skola öfvas lika lång tid, eller om man
skall söka att, genom att bibehålla stammen bredvid dessa, åstadkomma
en väsentlig minskning i de värnpligtiges öfningar. Om
det således är vår önskan och mening att vårt försvar skall grundas
till hufvudsaklig del på värnpligt. så måste vi vara ense om att
öfningstid af sextio två dagar är mindre, än hvad den måste vara,
äfven med bibehållande af en fulltalig stam.

Lördagen den 21 April, f. m.

43 Jf:o 43.

Jag lian således icke annat än vördsamt instämma med dem, Angående fördom
yrkat bifall till det förslag, Utskottet framlagt i afseende på svarsväsendets
värnpligtige och tiden för deras öfningar, likasom jag också för min ordnandedel
vill hafva uttalat den åsigt att de lindringar, som bär erbju- fForts0
dits, äro grundade på rättvisa och billighet. Mot dessa lindringar
har jag nu hört anföras ganska många invändningar, dels derföre
att de icke skulle vara i öfverensstämmelse med 1873 års skrifvelse,
dels emedan de, enligt åtskillig^ ledamöters uppfattning,
skulle vara af allt för ringa betydelse och dels derföre att de skulle
med motvilja mottagas af åtskilliga utaf våra konimittenter. Hvad
nu till eu början beträffar 1873 års skrifvelse, förefaller det mig
alldeles gifvet, att då i denna skrifvelse upptages beslut om rusthålls-,
roterings- och båtsmanshålls-skyldigheternas afskrifning, sådant dock
kan ifrågakomma först sedan vi biff vit ense om eu ny tidsenlig
härordning. Först derefter är på grund af 1873 års skrifvelse en
afskrifning berättigad. Skulle vi deremot nn helt hastigt besluta
en afskrifning, titan att hafva gjort oss reda för hvilken härorganisation
vi komme att antaga, kunde ju deraf uppstå den följd, att
då det t. ex. enligt min och flere andras uppfattning vore lämpligt
att bibehålla för infanteriet stamsoldater med torp, sådant i nämnda
fall ej läte sig gorå. För öfrig! synes det mig vara klart, att
äfven om båda Kamrarne beslutade en sådan afskrifning, kunde
densamma icke af Kongl. Maj:t sanktioneras, innan Riksdagen antagit
ett tidsenligt och betryggande försvarssystem. Detta i afseende’
å kombinationen med 1873 års skrifvelse.

Vidkommande åtskillige ledamöters uppfattning, att de ifrågasatta
lindringarne skulle vara allt för små och ingenting med dem
vinnas, så får jag säga, att jag anser detta påstående högst märkvärdigt,
särdeles hvad rusthållet beträffar, då detta, utom den remonteringshjelp
af 150 kronor, smil skulle utbetalas hvarje gång
remont insattes i nummer, komme att erhålla fördelar, som komme
att motsvara omkring 60 kronor årligen, och derigenom rusthåilarne
erhölle lättnader i skyldigheten att anskaffa och vårda manskapets
beklädnad och utredning m. in. Mig synes detta allt vara
en synbarligen rik ersättning. Hvad angår rotehållet, har Utskottet
föreslagit en lönehjelp åt hvarje effektivt rekryteradt nummer af
roterade fotfolket med 20 kronor för år 1878 och 1879 samt från och
med 1880 till 30 kronor. Dessa lindringar äro, enligt min uppfattning,
icke små. Jemför jag huru förhållandet skulle blifva uti
Nerike, hvarest jag är rotehållare, så lemna vi nu vanligen i årliga
soldatlönen bland annat 2 tunnor råg, och dessa skulle nu blifva
betalda med dessa föreslagna 30 kronor. Vidare betala skåfrotarne i lega
75 kronor för nummer och häraf komme vi att erhålla 50 kronor
i bidrag, så att återstoden komme att blifva endast 25 kronor.

Jag kan således icke inse annat än att dessa lindringar vore af en
verkligt stor betydelse.

Jag kommer nu till den tredje invändningen, eller afl våra

N:o 43. 44

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående fur- koimnittenter, som hoppats på genomförande af 1873 års skrifvelse,
svarsvasendets skulle känna sig missnöjde med antagande af detta förslag. Jag
u( '' tror dock, att, sedan vi inkommit vid Riksdagen, vi icke represén ''

or s’; tera en viss orts utan allas intressen. Jag är sjelf och har länge
varit jordbrukare och är såsom sådan rotehållare, samt har tillsynen
öfver andras både rust- och rothåll, och har alltså noggrann
kännedom om de svårigheter som äro med indelningsverket förenade;
men jag vet också, att, oaktadt mången anser sig representera
uteslutande rust- och rothållarnes intressen, det dock inom
våra kommitténtskap finnes många jordegare som icke hafva samma
intresse som rust- och rothållarne i afseende å de ifrågasatta lindringarne.

Vidare hafva vi i våra kommittentskap en hel del andra medborgare,
som dels betala utskylder till staten, dels ock icke
göra det. Äfven deras rätt skola vi tillgodose.

Då icke en fullständig organisationsplan kan uppställas, kan
jag icke se annat, än att vi böra vara till freds med de lindringar,
som nu äro föreslagna, och om vi antaga det framlagda förslaget,
för det oss väl ett steg framåt. Det har talats så mycket i denna
fråga, att jag icke vill upprepa hvad andra sagt förut, utan jag
slutar med att anhålla, att Kammaren måtte förena sig i Utskottets
förslag, till hvilket jag får anhålla om bifall.

Herr Carl I. Bengtsson: Om jag icke kan instämma i

Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag, vill jag åtminstone icke instämma
i det klander, som blifvit rigtadt mot Utskottet, ty det
är onekligen eu kinkig fråga att lösa, och jag beklagar att Utskottet
icke kommit till samma resultat som Herrar Lasse Jönsson
eller Danielsson, ty då hade det samlat flera krafter omkring sig.
I afseende på de föreslagna lindringarne är jag mycket oviss, om
det i verkligheten är någa lindringar, ty det är väl bekant, att de
utsträckta garnisonstjenstgöringarne, som den indelta armén på
de senare åren fått underkasta sig, hafva verkat derhän, att lönen för
den indelte soldaten oupphörligen måst förhöjas, hvartill kommer att det
ovisshetstillstånd, som vidlåder indelningsverket, vållat mycket obehag,
nemligen, att man knappast vet någon gräns för utgifterna.

Jag är icke förtjust öfver det framlagda skrifvelseförslaget,
som för mig icke är tillfredsställande, men vid det förhållande som
nu är, tror jag, att jag nödgas instämma i detsamma. Om Herr
Lasse Jönssons förslag varit Utskottets, eller nu så kraftigt blifvit
understöd! att hopp om dess framgång förefunnits, hade jag ovilkorligt
slutit mig dertill, och om det kommer under omröstning,
så voterar jag derför.

Vore skattebördorna mera rättvist fördelade, vore det säkert
lättare att lösa denna vigtiga fråga.

Lördagen den 21 April, f. m.

45 N:o 43.

Herr Jonas Andersson: Herr Talman, mine Herrar! Jag Angående fsrliade
icke tänkt att begära ordet i denna fråga, om ej det af Herr svarsvasendets
Key framlagda förslag, i hvilket jag instämmer, blifvit till den °''dnand^
grad klandradt och deri inlagts motiv, som icke finnas der an- ^ or ä''’
gifna, men deremot uteslutits, hvad som verkligen står att läsa.

Jag anser mig pligtig, derföre att jag instämt i detta skrifvelseförslag,
att något söka förtydliga detsamma, hvilket visserligen icke
egentligen borde behöfvas, antingen man vill tolka denna skrifvelse
efter ordalydelsen eller efter andemeningen. Jag vill derföre nu
tillkännagifva de motiv, som föranledt mig att deltaga i detta
skrifvelseförslag. Vore det nu så, som en stor del, och jag kan
nästan säga största delen af dem, som tala för Utskottets förslag,
påstå, att det innebure en lösning af denna invecklade fråga, så
skulle jag vara den förste att biträda detsamma, men jag vill söka
visa, att det icke innebär en lösning, och det uttala äfven de fleste,
som gilla förslaget, att det blott är det första steget till en ökad
beväringsöfning. Det andra steget och det tredje steget skall snart
komma, men hvar slutet är, veta vi icke. Påståendet, att det är
en lösning af frågan, förefaller mig som eu högst besynnerlig åsigt.

Jag vill förutskicka den åsigt jag sjelf har. Hvarken regeringen
eller Utskottet förtjena!- något egentligt klander, ty båda hafva
säkerligen handlat efter bästa öfvertygelse och Utskottet efter bästa
förmåga. Såsom frågan stod var det att förutse, att Utskottet icke
kunde komma till annat resultat än det gjort; men för att komma
till någon utredning af innehållet af den föreslagna skrifvelsen, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på, att denna skrifvelse fullständigt
grundar sig på 1878 års Riksdags skrifvelse. Jag vill
lägga tonvigt på, att denna skrifvelse icke var en produkt af denna
Kammares utan af båda Kamrarnes sammanstämmande beslut. Det
skrifvelseförslag, som nu är framlagdt, grundar sig fullständigt på
denna Riksdagens skrifvelse. Hvad åsyftar denna skrifvelse? Otvifvelaktigt
åsyftar den att på samma gång förbättra vårt försvarsverk
och göra ett slut på de tvister, som vid denna frågas behandling
ständigt återkomma inom Riksdagen, samt att komma
till ett resultat i frågan, der hvars och ens olika mening och hvarje
klass kan vara öfverens, åtminstone så vidt de afse vårt försvarsverk.
Men för att kunna komma derhän, att eu sådan öfverensstämmelse
i åsigter och beslut skall blifva en verklighet, får man
icke sluta ögonen till för de faktiska förhållanden, som verkligen
äro för handen. Dessa faktiska förhållanden äro bland andra, att,
å ena sidan, eu klass har ett onus att bära, en skyldighet att fullgöra,
hvilken måste fullgöras, ehuru den inskränkts till hvad de
s. k. knektekontrakten innehålla. Denna klass har likväl velat förklara,
att, så vida detta onus på rimliga vilkor komrae att aflyfta,
den, i samma mån aflyftningen skedde, och. en annan stam i st. f.
den närvarande anskaffades, också i samma mån vore villig att bereda
landet ett fullständigt försvar. A andra sidan åter anser man,

N:o 43. 46

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- att indelningsverket bör bibehållas. Denna sida vill ingå på en utsvnrsraseiHhtr
vidgning af beväriugsöfningarne, hvilken skulle leda derhän att
( e‘ göra vårt försvar fullt betryggande, men den vill icke medgifva
or s''; den ringaste lättnad i de onera, som länge hvilat på en enda
näringsgren. Dessa båda mot hvarandra stridande åsigter kunna
icke gerna förlikas genom lemnande af ett godtyckligt understöd
för de rust- och roteringsskyldige, hvilket understöd, som är tillfälligt,
väl kunde vara hjelplig!, om man bestämt det jemförlig!
med den föreslagna utvidgningen, hvilket dock icke är förhållandet,
då alla förklarat, att 62 dagars öfning endast är första steget, och
denna öfning således icke är tillfyllestgörande, hvilket jag icke heller
tror.

Men för att få ett fullständigt försvar, är det nödvändigt, att
man, enligt 1873 år skrifvelse och deri uttalade åsigter, ingår på
en successiv afskrifning af de onera, som nu verkligen utgöra skiljepunkten
mellan de båda stridiga åsigterna. Man säger visserligen,
att man icke kan kasta bort indelningsverket förr, än man fått en
lika god institution i stället. Det har aldrig blifvit ifrågasatt, att
så skulle ske, men det som blifvit ifrågasatt, och hvilket tydligen
uttalas såväl i 1873 års skrifvelse, som i det skrifvelseförslag, som
nu blifvit framlagdt, det är att borttagandet af det gamla och införandet
af det nya skulle gå i jemnbredd med hvartannat, på det
att det icke skulle behöfva misstänkas, hvarken att den ena sidan
ville vinna eu fördel på den andra sidans bekostnad, ej heller, å
den andra sidan, att man icke skulle vilja, i samma mån afskrifningen
skedde, gifva någonting lika godt och ännu bättre i stället.

Detta är det verkliga innehållet af det skrifvelseförslag, hvari
jag instämt. Jag hemställer nu, hvilket förslag som snarast leder
till en lösning af frågan, antingen det förslag, som Utskottet framlagt
eller det skrifvelseförslag, hvari jag instämt. Jag tror för
min del, att det senare förslaget innehåller en verklig lösning, och
en lösning, som ovilkorligen efter alla menskliga beräkningar skulle
blifva verkstäld långt förr, än eu lösning kan åstadkommas på det
understödssystem, man nu tyckes vilja slå in på. i synnerhet som
i detta skrifvelseförslag är inlagd en uttrycklig önskan, att regeringen
skall till nästa riksdag inkomma med ett förslag, som är
bygd! dels på de grunder, som detta förslag innehåller, och dels på
det förslag, som Kamrarne år 1873 gemensamt beslutat. Detta förslag
har också regeringen i viss och hufvudsaklig mån accepterat,
hvilket synes dels af 1875 års Kongl. förslag och dels af de åtgärder
Kongl. Maj:t låtit företaga för att bereda frågans lösning just
på de grunder, som Riksdagen år 1873 i sin då aflåtna skrifvelse
uttalat. Denna utredning bär blifvit verskstäld, och den har visat,
att eu lösning af frågan är möjlig i alla delar i afseende på så väl
försvarsverket som grundskatterna, utan att någon af folkklasserna
derigenom belastades mera, än hvad hittills egt rum.

Det har blifvit en utredning som är nöjaktig och byggd på

Lördagen den 21 April, f. rn.

47 N:o 43.

fullgod grund, den har ock på sätt och vis blifvit accepterad Angående forKongl.
Maj:ts regering. När nu förhållandet är så, att detta »»»rsväsmdetJ
skrifvelseförslag uteslutande stöder sig på ett af Riksdagen redan ordnandeförut
fattadt beslut, ett beslut som äfven regeringen förut har gil- (Forts,)
lat till dess hufvudgrunder, men hvilket samma regering nu i viss
män förklarat sig vilja frångå, så kan detta väl förklaras deraf,
att ännu så mot hvarandra stridande åsigter existera angående
lämpligaste sättet att åvägabringa ett betryggande försvar. Häraf
förklaras äfven, hvarföre regeringen numera öfvergått från den
princip, som hon i detta afseende förut gillat, och kastat sig in på
understödssystemet, för att försöka om Riksdagen på den vägen
möjligen kunde komma öfverens. Men jag försäkrar att på denna
väg ingen fullständig lösning kan komma till stånd. Tvärtom anser
jag att vi på detta sätt oupphörligt komma att fortsätta våra
tvister angående hvarje steg, som afser att öka beväringsöfningarne
utöfver den af Utskottet föreslagna tiden 62 dagar. Den gamla
striden skall sålunda uppblossa på nytt, till förfång både för riksförsamlingen
och den sämja och samdrägt, som är så nyttig och
bör råda så väl mellan Riksdagens båda Kamrar och samhällets
olika klasser som mellan Riksdagen och regeringen. Det är till
detta mål som herr Keys skrifvelseförslag syftar, det är detta mål
som jag hoppas skola kunna realiseras redan nästa riksdag. Men
dertill fordras eftergifter och uppoffringar. Men från både''ena och
andra hållet förevitar man hvarandra brist på offervillighet för det
stora målets vinnande. Om nu de, som icke tyngas åt rust- och
rotehallets bördor, verkligen vilja få ett betryggande försvar, hvarföre
vilja de då icke ingå på de uppoffringar, som erfordras för
åstadkommande af en småningom skeende afskrifning till sådan utsträckning
att den icke blir särdeles känbar eller åstadkommer någon
större rubbning i nu bestående förhållanden.

Jag har nu framlagt mina motiv för den åsigt jag hyser i
denna fråga, och förklarat hvarföre jag instämmer i herr Keys förslag.
Jag hvser äfven den förhoppning att regeringen — ehuru
frågan om skrifvelseförslaget redan genom Första Kammarens beslut
är fallen denna gång — på grund af de principer, som redan
äro al Riksdagen fastställa och innehållas i detta skrifvelseförslag,
skall till en kommande riksdag aflåta ett nytt förslag, bygd! på
de grunder som Riksdagen och på visst sätt äfven regeringen sjelf
förut accepterat.

Med uttalande af den opinion, att det af Herr Key framlagda
skrifvelseförslag är den enda rätta vägen, som så snart som möjligt
leder till en lycklig och verklig lösning af den mycket omtvistade
frågan, anhåller jag om bifall till detta’ skrifvelseförslag.

Herr Samuel Johnsson: Jag har begärt ordet för att tillkännagifva
min ståndpunkt i denna fråga, ehuru jag medgifver att
detta nästan kan synas öfverflödigt, då jag antager att Kammaren

N:o 43. 48

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- redan förut känner mina åsigter i

svarsväsendets mJg

Jag skall icke tillåta

ordnande.

(Forts.)

detta fall.

att kriticera hvarken Utskottets ledamöter eller regeringen,
såsom vi nu fått höra från flera håll, till och med från reservanternes
sida; ty jag respekterar och är tacksam mot alla dem, som
ärligt och efter bästa förstånd försökt att så godt sig göra låter
lösa denna fråga. Hvad jag deremot skulle kunna hafva anledning
att klandra är det resultat, hvartill Utskottet kommit, ty det är
nästan det sämsta som varit möjligt. Detta förefaller så mycket
mer underligt som regeringen i sin proposition lemnat Utskottet
så rikt material att bearbeta, att man hade haft anledning hoppas att
Utskottet, med begagnande af detta, skulle, derest det varit enigt,
hafva kunnat så att säga framföda ett bättre foster än det nu föreliggande
förslaget. Af de förtjenstfulla reservationer, som blifvit
mot betänkandet afgifna, är den af Herr C. A. Larsson framställa
af den beskaffenhet att jag skulle kunna sluta mig till densamma,
derest den hade någon förhoppning att kring sig förena Kammarens
majoritet. Då emellertid detta icke torde vara. möjligt, och då det
af Herr Key i går förmiddag framstälda skrifvelseförslag i det
närmaste öfverensstämmer med denna reservation, så kommer jag
att med min röst understödja detta skrifvelseförslag.

Medan jag har ordet, ber jag att få erinra om ett yttrande
af eu talare från stockholmsbänken. Han sade nemligen, att om
ett upprop gjordes till svenska folket att uttala sin åsigt om försvarsfrågan,
så skulle alla rösta för Utskottets förslag. Hur stort
förtroende och hur hög aktning jag än har för den man, som
yttrade detta, måste jag dock helt och hållet bestrida hans påstående.
Jag har sjelf från min hemort fått stark påtryckning
att icke biträda detta förslag. Folket vill visserligen ha eu lösning
af frågan, men på eu rättvis grund. Och komme den ärade
talaren till min ort och gjorde ett sådant spörsmål, så tror jag, att
befolkningen snarare skulle rösta för »Föreningen värnpligtens
vänners» program, hvilken förenings ordförande talaren är, än för
Utskottets förslag. Jag skulle önska, att han toge kännedom om
förhållandena vid åtskilliga rusthåll, så skulle han få se först och
främst huru häråt tryckta rusthållarne är o och sedan hvilka trakasserier
de ofta hafva med befälet, ehuru jag beträffande de senare ingalunda
vill påstå att rätten alltid ligger på rusthållarnes sida. Jag skulle
kunna åberopa många exempel i detta fall, men vill icke göra det,
då här icke torde vara rätta platsen derför. Endast vill jag nämna,
att då ett rusthåll är till salu, det vanligtvis är mycket svårt att
finna köpare till hästen.

Eu af Utskottets ledamöter sade i går, att hvad Utskottet
yttrat angående utsträckt öfningstid för den indelta armén icke
egde någon betydelse, emedan denna mening genom ett misstag
influtit i betänkandet. Eu sådan förklaring förekommer mig minst
sagdt besynnerlig. Nu har emellertid en annan aktad ledamot af
Utskottet å sin sida förklarat, att hvad som är skrifvet, det är

49 N:o 43.

Lördagen den 21 April, f. in.

skrifvet, och jag är honom tacksam derför likasom för hans er -Angående /erkännande,
att det föreliggande förslaget icke afser några lindringar svars»dsendets
för rust- och rotehållare, hvilket det heller icke o-ör. ° & ordnande.

Skulle Utskottets förslag segra, så fruktar jag att vår rättvise (Fort9'')
och samvetsgranne Konung komme i en svår ställning, då det
blefve fråga om att lemna sin sanktion derå.

Jag upprepar mitt yrkande om bifall till det af Herr Kev
framlagda skrifvelseförslaget.

Herr Helander: Sedan jag under gårdagen blef antecknad för
yttrandes afgifvande har diskussionen blifvit sfi långvarig och uttömmande,
att det synes mig som om något vidare knappast kunde
vara att i hufvudfrågan anföra. Jag skall derföre ock desto hellre
undvika att vidlyftigare i densamma ingå, som jag, om jag ej missräknat
nng, torde vara den 56:te talaren i ordningen, som ''hittills
uppträda vid hvilket förhållande det synes mig vara på tiden att
man fattar sig .kort. Emot den talare, som nyss yttrade sia- från
talareplatsen, nödgas jag dock framställa någon ‘ erinran. ° Han
yttrande att motivet för det framlagda skrifvelseförslaget skulle hafva
olif vit misstydt eller misskändt, och att, om Utskottets försko- o-0dkändes,
.detta skulle leda till längre uppskof med denna vlgtka
fragas lösning, än om man antoge skrifvelseförslaget. Hvad” den
förra saken angår, bör jag nämna, att jag för egen del visserligen
gerna vill tro, att de som omfatta skrifvelseförslaget äfven hafva
allvar med detsamma och åsyfta lösning af frågan; men ingen må
undra deröfver om inom eller utom Riksdagen skulle finnas en motsatt
uppfattning, emedan det ju är tydligt att, då hvad skrifvelsemrslagei
innehåller icke tillåter sainmanjemkning med något annat
■föreliggande förslag, samma skrifvelseförslag således till sm verkan
nödvändigt kommer att innefatta detsamma som rent afslag på alltsammans,
lor den händelse att begge Kamrarne icke godkänna det
förslaget. Då nu ett sådant godkännande väl svårligen kunde förväntas
af Första Kammaren, låg det nära till hands att antaga,
att cte som förenat sig om skrifvelseförslaget nu icke åsyftade frågaus
lyckliga lösning. Hurudana än motiven i verkligheten äro,
sa ar det dock nu fullkomligt visst, sedan Första Kammaren o-0dkfiint
Utskottets förslag, att bifall till skrifvelseförslaget medför
fragans fall äfven för denna gång. Vid sådant förhållande är det
väl oek, i motsats till hvad den nyss nämnde representanten från
talareplatsen antog, säkert, att bifall till skrifvelseförslaget, hvarigenom
Riksdagen nu icke uttalar sig för något sätt att lösa frågan,
kommer att till eu oviss framtid samma fråga undanskjuta.

Oaktadt jag finner billighet tala för att, med försvarsverkets utsträckning
på sätt Kong!. Maj:t och Utskottet föreslagit, någon lindring
beredes rust- och rotehållare, anser jag likväl att den tillöknino- °
forsvarskralt, som genom antagandet af någotdera af dessa förskoskulle
uppkomma, blefve allt för ringa i förhållande till nu föreAndra
Kammarens Prof. 1877. 27:o 43. a

N:o 43. 50

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående fur- slakna lindringar för rust- och rotehållet. Jag skulle derföre helst

svarsväsendets önskat bifall till Kongl. Maj:ts förslag oförändradt; men då ingen
ordnande. utgjgt finnes för framgång åt samma förslag, och då jag anser för(Forts
) svarsverkets tillstånd för det närvarande för rikets säkerhet vara

rent af vådligt, vill jag rösta för bifall till Utskottets förslag.

Herr Stråle: Likasom föregående talare skall jag icke vara så
ogrannlaga, att jag tillåter mig upprepa alla de skäl, hvilka nu här
på andra dagen blifvit anförda för bifall till Utskottets förslag, så
mycket mindre som jag icke kan åberopa egenskapen af vare sig
militär eller landtbrukare, äfven om en lycklig tillfällighet vid
valurnan gifvit mig en ganska krigisk omgifning, hvilken äfven
smittat mig. Men det lärer icke kunna förnekas att det är representantens
första pligt att i en fråga sådan som denna offentligen angifva
sin ståndpunkt till densamma. Jag tillåter mig icke, som sagdt,
att ingå i någon undersökning af skälen vare sig för eller emot
Utskottets förslag. Det har redan så många tillkännagifvit att de
icke känna sig fullt tillfredsstälda med detta förslag, att jag kan
med dem instämma, och vill endast tillägga att, enligt mitt förmenande,
bland de brister, af hvilka förslaget lider, den största
synes mig vara just den, att förslaget tillfredsställer ingen, vare sig
i militäriskt, politiskt eller ekonomiskt afseende. Jag tror äfven
att det både varit lyckligt för frågans lösning, om ett förslag nu
kunnat framläggas i den rigtningen, att landets invånare blifvit mera
lika beskattade än förhållandet är för närvarande. Förslagets största
fördel åter är den, att vi få öfvergå från intet till något och att vi
ändtligen blifva i tillfälle att uttaga det första svaga steget, huru
litet det än må vara. Möjligen kommer vårt land ej att under den
närmaste framtiden deltaga i en strid mellan folkracer, sådan äfven
vår tid bevittnat och som för icke länge sedan förhärjade det sköna
Frankrike. Det är också möjligt att vi blifva oberörda af det krig,
som under religionens mask just nu upplågar i östern. Men hvem
svarar för att vi icke här hemma kunna uppsökas af kriget, att
icke landets stigande välmåga, att icke den njutningslystnad, som
följer, och den veklighet, som går i spåren af välmågan, skall locka
någon rofgirig granne att under den nu brukliga humana benämningen
»annektering» försöka ett anfall mot vårt land och var frihet.
Hvem bland oss vill stå till svars om genom vårt förvållande,
likasom under den stora ofredens tid landet dervid blott eger till sitt
försvar eu ringa och illa väpnad hop, äfven om denna skara med lif
och mod går sin egen och kanske äfven fosterlandets undergång till
mötes. Hvem bland oss vill stå till svars om genom vårt förvållande
vårt fosterland framdeles, såsom i början af århundradet, skulle gripas
af den förtviflan, som fann sitt uttryck hos var störste skald i detta
århundrade. För min del anser jag, att jag skulle sta ganska illa
till svars för det medborgerliga förtroende, som beredt mig tillfälle
att i dag tala från denna plats, om jag ett enda ögonblick tvekade

Lördagen den 21 April, f. in.

Öl >T:o 43.

att lemna min voteringssedel för bifall till Utskottets förslag och Angående förännu
sämre till svars inför mig sjelf, om jag tvekade att offentligen sv‘"•sväsendets
uttala denna min åsigt. ordnande.

Jag har velat begagna detta tillfälle att tillkännagifva min (F°rts-)
åsigt härutinnan och afslutar mitt korta anförande med yrkande
om bifall till Utskottets förslag.

Herr Lind: Innan jag hade den äran att blifva medlem af

denna Kammare, hyste jag helt andra tankar beträffande nödvändigheten
af en nations uppoffringar för sitt lands försvar än nu.

Jag hade nemligen med glädje förnummit, att i vissa främmande
länder uppstått föreningar, som önskade afväpning, och jag närde
den förhoppningen, att denna idé skulle vinna insteg äfven inom
vårt land, på det att man dädanefter icke måtte behöfva spilla tid,
penningar och möda på dessa härordningar med alla deras mordmaskinerier.
Men sedan jag någon tid närvarit vid riksdagen, kom
jag underfund med, att det icke var något hopp att få dylik förening
införd här inom Riksdagen. Likväl måste jag erkänna, att
jag med en inre tillfredsställelse förnummit, det från ett och annat
håll af vårt land försports dylika föreningars uppkomst, hvilka jag
vill önska all framgång och lycka. Tänkom oss, om vårt lands
regering och folk ville besluta en allmän afväpning, hvilket vackert
föredöme ett sådant steg skulle blifva för Europas öfriga länder och
folk. Ack! om så hände, skulle mången med mig sjunga halleluja!!!

Det kan väl synas förmätet af mig att upptaga Kammarens
tid, då jag redan under loppet af gårdagen gaf tillkänna, att jag
instämde i det af Herr Key framlagda förslaget, och jag sedermera
äfven instämt med Herr Liss Olof Larsson från Dalarne i hans anförande.
Jag kan dock icke undgå att nämna, att jag vid denna
riksdags början hyste en åsigt, som jag till en del uttryckte i min
då väckta motion, angående förberedande militära öfningar i folkskolorna.
Jag hade då den inre föreställningen — ehuru jag icke
vagade framställa fullständigt förslag i sådan rigtning — att om
våra skolgossar i skolorna inhemtade de första handgreppen i vapens
handtering och sedermera till 18 å 19 års ålder under någon
kort tid öfvades inom socknarne samt derefter vid inom kommunerna
inrättade skjutbanor tidtals öfvade sig i målskjutning, den nödiga
färdigheten i vapens handtering på sådant sätt lättast skulle kunna
vinnas. Jag hade den tanken inom mig, att sedermera hvarje svensk
yngling vid 21 eller 22 år skulle kunna inkallas till en öfning af
större omfång, för att äfven vinna kännedom om fältöfningarne och
det större militära lifvet i allmänhet.

Jag har här med ledsnad hört åtskilliga yttranden. Jag hörde
någon säga: vi skola passa oss nu, så att de göra något innan det
blir för sent. Ja, deri vill jag visserligen gerna instämma, men
denne samme talare sade vidare: jorden är fast, derföre skall den
bära den största tungan. Kan detta — jag frågar Eder, mine Her -

N:o 43. 52

Lördagen den 21 April, f. m.

ordnande.

(Forts.)

Angående för- rar •— vara rätt och billigt? Yi skola komma ihåg huru Carl XI
svarsväsendets gjc]j till våga, när han skapade indelningsverket. Han höll möten
med invånarne i nästan alla landets delar, hörde deras tankar och
resonnerade med dem öfver saken. Jordbruket var den tiden den
enda näring, som nära nog fans att tillgå, för att påbörda densamma
tryckande onera, och sådana ha vi fått; skall derför aldrig
någon rättvis fördelning ske i våra skatteförhållanden, äfven med
afseende på landets försvar. Nej, svarar man, för jorden är fast.
Månne detta kan vara förenligt med att sprida trefnad i landet, att
så der handskas med modernäringen. Jag tror att, om regeringen
ville utsända kunnige personer att samtala om saken med landets
inbyggare, enkannerligen rust- och rotehållarne och deras arbetare,
hvilka utgöra den stora massan af befolkningen, en helt annan ställning
skulle göra sig gällande både inom Regeringen och Riksdagen,
än den, som nu förefinnes. Här tvistas år efter år, utan att man
kommer till något resultat — och hvarföre? Jo, derför, att de
enskilda intressena stå i vägen. Adla försäkra, att de icke tala i
eget intresse, utan i fäderneslandets. Vore det så, då skulle ock
representanterne från land och stad mötas — mötas på halfva vägen,
om jag så må säga •— och, jag frugal*: har icke det sa mycket
utskrikna landtmannapartiet gjort mycket i det fallet?

Det har varit så mycket ordadt i denna fråga, att jag med min
ringa förmåga icke tilltror mig kunna lemna något bidrag till dess
lösning på annat sätt, än att jag håller fast vid Herr Keys förslag.
Dock vill jag ännu besvara ett och annat yttrande, som här blifvit
under diskussionen fäldt.

Herr Grefve Björnstjerna upprörde minnena från 1809. Ja,
mine Herrar, 1809 års minnen lefva måhända qvar i menige mans
både hjerna och hjerta! Och dessa minnen äro af rätt sorglig art,
emedan hvarje ädelt svenskt hjerta blöder, när man ihågkommer
1809 års landtvärnsmän och deras öde.

Herr Adlersparre uttryckte också, att 1809 års bondestånd
satte sig emot remitterande af beväringslagen, men att de sedan
ångrade sig och bådo Konungen om ursäkt genom en deputation.
Men, mine Herrar, hvarifrån kom denna deputation? Jag vill visst
icke kasta några skuggor öfver män, som för länge sedan hvila i
grafven. Men vi veta nog alla, att det var bondeståndets talman
och sekreterare jemte några deras goda vänner, som gingo upp till
Kongl. Maj:t och bådo om nådig ursäkt.

Hvad angår 1812 års beväringslag, så är det väl eu sanning,
att, enligt officiela handlingar, denna lag icke rönt motstånd. Men
enskilda författare gifva oss den upplysning, att ett ofantligt stort
motstånd mot lagen yppade sig inom bondeståndet. Detta stånd
protesterade vid enskilda öfverläggningar mot lagen, men icke desto
mindre måste ståndet gifva vika för öfvermakten och, enär tre stånd
redan hade i sinnet att ingå på Kongl. Maj:ts förslag, äfven för sin
del antaga detsamma.

Lördagen den 21 April, f. in.

53 N:o 48.

ordnande.

(Forts.)

Herr Sundin sade i dag, att han skulle så dana sin son, att Angående fördenne
skulle känna sig stolt öfver att stå i ledet bredvid den sim- narsväsendeu
plaste mannen. Jag frågar den ärade amiralen, om icke det går an
att säga, att den simple mannen kan vara en lika god fosterlandsvän
som hans sou. Herr Sundins yttrande påminner mig om ett
samtal vid 1812 års riksdag mellan en rust- eller rotehållare och
en högt uppsatt general. Då den senare sade, att någon skilnad
mellan deras söner icke skulle finnas enligt beväringslagen, svarade
rust- eller rotehållare!!: »skilnaden mellan din son och min son blir
den, att din sons käpp kommer att dansa öfver min sons rygg».

Jag beklagar, att den nu föreliggande frågan fått en sådan utgång
i Första Kammaren, som den der erhållit, och, då jag tror, att
det finnes män från Första Kammaren, som nu sitta på denna Kammares
läktare såsom åhörare, så får jag säga, att jag visserligen
icke har den äran att vara med dem bekant, men att jag djupt beklagar,
om de deltagit i det beslut, som Första Kammaren fattat.

Jag frågar de Herrar, som utgjort majoriteten inom Första Kammaren,
om de gjort sig förtrogna med menige man och allmogen.

Hade de gjort sig förtrogna med den allmoge, på hvilken försvarstungan
hvilar, så hade de säkerligen icke fattat ett sådant beslut,
som de nu gjort. Det är min fulla öfvertygelse.

Jag skall äfven be att få uttala min ledsnad om, derest vi
skulle komma att segra i denna fråga och lyckas få Herr Keys förslag
genomdrifvet, regeringen icke skulle fästa något afseende å
detta förslag. Det skulle vara mycket beklagligt både för regeringens
och folkets skull. Försvarsfrågan är en mycket allvarsam sak,
och om vi skola få vårt försvar ordnadt på något lämpligt sätt,
måste stads- och landtrepresentanterna vara något tillmötesgående.

Skola vi hafva en härordning, måste den icke vara mera tryckande
för landtbefolkningen än för öfriga samhällsklasser, ty det kunde
annars lätt hända, att landtbefolkningen förlorade fosterlandskärleken.
Och huru stå Herrarne då? Jo, då stå Herrarne enstaka.

Förlorar landtbefolkningen sin fosterlandskärlek, så beklagar jag i
sanning vårt land.

Jag yrkar bifall till Herr Keys förslag.

Herr Ask er: Vi stå i dessa dagar såsom folkets representan ter

inför åtgörande! af en fråga, som väl måste anses vara en af de
vigtigaste, som kan på svensk riksdag förekomma. Frågan har länge
varit föremål för behandling och under denna långvariga öfverläggning
har man mer än väl fått tillfälle att höra omtalas de skilda
öden, som hon varit underkastad. Det gäller nu att pröfva huruvida
tiden kan vara inne att öfvergå från ord till handling. Första
Kammaren har lemnat oss svaret på denna fråga. Det stora flertalet
der har, med frånträdande af skiljaktiga åsigter, räckt hvarandra
handen för att komma till ett beslut, hvithet, om det än icke

N:o 48. 54

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- afslutar frågan, likvisst måste anses vara ett steg framåt till fråsvarsväsendets
gans slutliga lösning.

ordnande. ]\/[an fiar i denna Kammare sökt på alla möjliga sätt öfvertyga

(Forts.) ogg om gagneligheten af att antaga ett tiar framlagdt skrifvelseförslag,
hvilket skulle åter upplifva 1873 års riksdags skrifvelse.
Detta skrifvelseförslag tiar redan varit föremål för hvarjehanda betraktelser
och jag skall icke länge upptaga tiden dermed. Jag kan
likväl icke återhålla den tanken, att det på mig och mången inom
Kammaren gjort ett eget intryck. Jag ser deri både stora och små
ord, men de små orden tillintetgöra de stora. Jag ser deri löften
och förhoppningar, men nästan på hvarje råd ser jag äfven något
så obestämdt och lösligt, att jag nästan icke vet hvad jag läser.
Det förefaller mig till och med, som om jag deri saknade det manliga,
bestämda svenska språk, som borde talas på svensk riksdag.

Men, äfven om skrifvelsen skulle vara affattad på ett sätt, som
i vissa delar kunde vara tillfredsställande för den allmänna meningen,
så tillåter jag mig dock hemställa till Kammaren, hvartill det
nu skulle gagna att godkänna en så beskaffad skrifvelse. Dermed
skulle vinnas ingenting. Vid jemförelse med Första Kammarens
beslut, skulle i alla fall ett bifall till hvilket skrifvelseförslag som
helst icke innebära något annat än ett utslag eller undanskjutande
af den vigtiga frågan. Skulle landtmannapartiet genom sin öfvervigt
i Kammaren vilja bidraga till ett sådant resultat, då Riksdagen
likväl nu skulle kunna taga det första steget till utveckling af vårt
försvar till betryggande af vår sjelfständighet, till hägn om vårt
fosterland.

Frågan är i sig sjelf, liksom hvarje annan stor samhällsfråga,
af sådan beskaffenhet, att den icke bör lättvindigt behandlas. Under
mer än tre decennier har jag haft tillfälle att dels personligen och
dels på afstånd, efter måttet af min uppfattningsgåfva, följa de allmänna
ärendenas gång i mitt fosterland, och jag har dervid kommit
till den erfarenhet, att en så stor, omfattande och betydelsefull
samhällsfråga, som denna, icke kan med ens lösas. Hon fordrar
ovilkorligen sin tid, och man måste, om man vill vinna målet, gå
steg för steg mot detsamma. Om vi kasta en blick tillbaka på
skatteförenklingsfrågan eller representationsreformen, dessa två stora
frågor, så finna vi huru många förberedande åtgärder och beslut
måste fattas och vidtagas, hvilka mötande hinder måste undanrödjas,
innan man i dessa frågor kunde komma till något afgörande
resultat, och det är först nyligen, som skatteförenklingsfrågan nalkades
sin bestämmelse, derigenom att räntan förvandlades till en fix
summa i penningar.

Genom 1873 års skrifvelse sammanknöt Riksdagen icke mindre
än tre stora frågor med hvarandra: härordningsfrågan samt frågorna
om indelningsverkets och grundskatternas afskaffande. Tro Herrarne
verkligen att det är möjligt att finna en regering, som är i stånd
att framlägga ett antagligt förslag i dessa tre frågor på eu gång,

Lördagen den 21 April, f. m.

or. N:o 43.

ordnande.
(Forts.)

och. att det finnes eu Riksdag, som vågar på en gång iösa dem ? Angående förhör
min del betvifla! jag detta, emedan hvarje stor fråga måste er-svarsväsendets
hålla sin särskilda behandling, om den skall kunna vinna en god
och ändamålsenlig lösning, hvaraf följer att hvarje sak för sig fordrar
sin omsorg och sin pröfning. Två stora organisationsfrågor,
som djupt ingripa i statens inre lif, höra icke, enligt min uppfattning,
sammanknytas eller göras beroende af frågan om vårt nationalförsvar,
som är vilkoret för rikets bestånd.

Om jag, efter dessa i allmänhet förutskickade åsigter, öfvergår
till Utskottets förslag och vill förklara för mig dess betydelse, så
erkänner jag, att jag befinner mig i en viss förlägenhet, då jag hör
den ene talaren säga, att Utskottets förslag går ut på att bibehålla
indelningsverket och den andre, att Utskottets förslag är blott en
förklädd framställning af Kong!. Maj:ts proposition, hvilken man
icke vill bifalla. Hvilken åsigt är väl den rätta? Deri ligger just,
enligt mitt omdöme, en förtjenst hos U tskottet, att båda dessa mot
hvarandra stående åsigter kunnat framhållas, enär denna omständighet
utgör ett bevis för rigtigheten af den uppfattning, att Utskottets
förslag, om det godkännes, lemnar representationen fritt att
välja den väg, man vill beträda för att vinna målet, hvartill vi alla
sträfva, det, som säkrast betryggar vårt fosterland. Man har vissersig
vid vissa i betänkandets motivering förekommande
Utskottet talar med välvilja om indelningsverket; men
icke förtänkas Utskottet eller hvem det vara må att
eu sådan tanke, alldenstund indelningsverket väl förtjena! ett
bättre öde än att begrafvas och nedmyllas medan det ännu

ligen fästat
uttryck, der
det må väl
hysa
vida

lefver. Emellertid innefattar sjelfva framställningen och slutet af
Utskottets betänkande, det vill säga den mening, om hvilken vi skola
besluta, hvarken något vilkor om indelningsverkets bibehållande eller
något förbehåll om utsträckt värnpligt i detta ords egentliga omfattning.
Förslaget kan således antagas och godkännas, till hvilkendera
meningen man än bekänner sig. Det är något att bygga på,
något att börja med och på denna grund kan man sedan arbeta på
det sätt regering och riksdag pröfva bäst vara.

Under öfverläggningen har jag i sanning mycket förvånat mig
öfver dessa, såsom mig synes, högst anmärkningsvärda, yttranden,
enligt hvilka man förklarar de föreslagna lindringarne icke vara af

ringaste betydelse i förhållande till den utsträckta börda, som genom
förslaget skulle påläggas rust- och rotehållare. Dessa lindringar uppgå
dock samtliga i värde till mera än en million kronor. Om man
beräknar indelningsverkets börda till omkring 41/2 millioner kronor
och derifrån afdrager minst en million, så återstår blott B1/, millioner
kronor. Detta är ju icke en så obetydlig eftergift på en gång,
att den borde alldeles förkastas. Om jag icke misstager mig, är
äfven från statsrådsbänken yttradt, att detta förslag vore att anse
som en början till skattejemkning och att det öfriga kunde småningom
vinnas.

N:o 43.

Angående för svarsväsendets ordnande.

(Forts.)

56 Lördagen den 21 April. f. m.

Eu talare yttrade några ord om stadsrepresentanternas obenägenhet
att gå landtraannapartiets önskningar till mötes. Detta synes
mig dock vara en orättvis och oförtjent beskyllning. Jag kan
likväl icke taga detta yttrande åt mig, emedan jag vågar hoppas,
att det icke skall finnas en enda ledamot i Kammaren, som misstänker
mig för att vilja tillråda ett beslut, som icke vore enligt
min öfvertygelse både till fosterlandets och till folkets gemensamma
bästa. Jag kan visserligen misstaga mig i saken, men icke i min
afsigt att söka främja rättvisa och billighet.

Men hvad blir följden, om Kammaren låter frågan vid denna
riksdag förfalla? Jo, frågans lösning undanskjutes, men indelningsverket
qvarstår utan några lindringar. Kan detta vara klokt ? All
framgång ligger i att börja och sedan i att fortsätta hvad man börjat.

Det förefaller mig såsom ett egendomligt järtecken, ja, nästan
såsom en betydelsefull varning, att, medan vi här öfverlägga, eller,
om man så vill, tvista om några dagars utsträckta öfningar för
våra värnpligtige, så veta vi icke huru många dagar eller timmar
det kan dröja, innan två stora stater börja ett vidtutseende krig
med hvarandra. Man kan visserligen säga, att det är ett aflägset
krig, att det rör oss icke, att vi äro skyddade bakom våra klippor,
vårt land är så aflägse beläget, vi äro ett fredsälskande folk; oss
vill ingen något ondt. Men, mine Herrar! så uppfattas likväl icke
denna fråga, när man ser sig om i de utländska tidningarne för dagen.
Redan har en panik inträdt på mer än eu af Europas börser.
Redan börja makterna på allvar sina rustningar, ehuru de hoppas
att blifva oberörda åt kriget. Med anledning af dessa tilldragelser
tillåter jag mig påminna om följande ord af ett bland Sveriges bortgångna
snillen, biskop Agardh:

»Hvarje krig mellan de stora staterna kan tillika blifva ett
europeiskt. De skola indraga deruti de öfriga mindre, de skola söka
tvinga dessa dertill och, sedan de gjort det, skola de vid den följande
stora fredskongressen införlifva dem med sina stater och skicka
dem ett protokollsutdrag derpå».

Jag hoppas innerligt, att en sådan händelse aldrig må kunna,
ifrågakomma för det gamla Sverige, än mindre för de förenade rikena.
Dock böra vi icke förgäta såsom ett varningstecken, att vi
lefva i de diplomatiska protokollsutdragens tid.

»Må Skandinavien», säger vidare Agardh, »bygga sin sjelfständighet
derpå, att det kan försvara sig sjelft. Först då skall det
blifva vigtigt för Europa, dess förbund eftersträfvas, dess neutralitet
hållas helig».

Mine Herrar! Utskottet har till förstärkning af vårt sjelfförsvar
anvisat oss en god väg, icke en skiljoväg!

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr Talman! Derest vår grundlag medgåfve ett
sådant tillvägagående, som det vi nyligen haft tillfälle bevittna i vårt

Lördagen den 21 April, f. m.

57 N:o 48.

grannlands Andra Kammare, synes det mig troligt att vi i detta Angående förögonblick
skulle befinna oss ett godt stycke längre fram på vår före- svarsväsendets
dragningslista. Kan hända vore det också en fördel, om man hade ordnandegrundlagsenlig
rätt att afklippa all vidare diskussion, då, såsom i <''Fort9'')

detta fall, beslutet å ena sidan i sjelfva verket är fattadt på förhand.
När i går den talare, som öppnade debatten i denna fråga,
uttalade eu kort och kraftig förkastelsedom öfver såväl Kongl. Majts
som Utskottets förslag och i stället påyrkade antagandet af ett i
ett skrifvelseförslag insvept nej, tycktes mig som hörde jag genom
hans anförande klinga ordet »utslutning». Det har sedermera under
diskussionens fortgång bekräftat sig, att, som jag nyss sade, beslutet
å ena sidan i sjelfva verket var fattadt redan på förhand. Jag
skall icke uttala något klander öfver ett sådant tillvägagående, men
jag tillåter mig att uttrycka mitt beklagande deröfver. Jag tror
mig kunna, efter hvad jag sjelf känner med mig, sluta till känslorna
hos dem som i denna sak stå på samma sida som jag, och tror mig
derföre kunna försäkra, att vi komrno hit till denna debatt med
den upprigtigaste, den ärligaste afsigt att visa tillmötesgående, om
man nemligen velat göra oss den äran att framlägga något positivt
ändringsförslag. För min del åtminstone skulle jag icke hyst någon
tvekan vid att gå in på en ganska betydlig utsträckning af
lindringarne åt rust- och rotehållare; och jag vet att mången af de
med mig i hufvudsaken liktänkande delar denna min åsigt. Den
ärade representanten från Öland, om hvilken jag har den öfvertygelsen
att äfven han önskar eu lösning af denna fråga, hade således
icke rätt att säga att det vore vårt fel om icke försvarsfrågan
vid denna riksdag blefve löst, och han gjorde oss orätt, då han anklagade
oss för att icke vilja göra några eftergifter. Jag vågar
utan fruktan såga, att historien skall döma på hvilkendera sidan
man under det sistlörflutna årtiondet visat största benägenheten för
eftergifter.

Den ärade representanten för södra Tjust, hvilken uttalade eu
kort förkastelsedom öfver samtliga de förslag, på basis hvaraf en
förberedelse till lösning af försvarsfrågan nu skulle kunnat åstadkommas,
motiverade lilja kort sitt skrifvelseförslag. Jag skall emellertid
be att från representanten för södra Tjust år 1877 få vädja
till representanten för södra Tjust år 1875. Den 19 Maj sistnämnde
år yttrade nämnde representant i denna Kammare: »Men skulle
Kongl. Maj:t, i fall alldeles olikartade beslut fattas eller allt nu
blefve afslaget, icke vidare framlägga något förslag, så skulle detta
verkligen icke förvåna mig». Samma ärade representant uppräknade
i sitt anförande i går åtskilliga, som jag förmodar han ansåg, onda
ting, vid hvilka han förmenade man nu skulle hafva börjat tröttna.

Han sade att man vore trött på alla dessa olika Kongl. propositioner
och utskottsbetänkanden, man vore trött på kammardebatternas
mängd och längd. Han glömde dock i sin uppräkning
tn sak, vid hvilken man äfven börjat tröttna, och vid hvilken han

Andra Kammarens Prat. 1877. N:o 43. 5

N:o 48. 58

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för- sjelf efter hvad det vill synas, redan för två år sedan var på god

svarsväsendets väg att blifva trött. I fortsättningen af det yttrande hvaraf jagordnande.
ny°g Uppiäste en del, lider det nemligen: »jag skulle alldeles icke
(Forts.) un(jra öfver, om Kongl. Maj:t tröttnade och såge tiden an, till dess
Riksdagen visar sig veta hvad den sjelf vill». Jag står nu på samma
ståndpunkt som han intog för två år sedan. Jag för min del har
nu tröttnat på dessa upprepade nej, som söka nödtorftigt skyla sin
nakenhet i eu skrifvelse; jag skall aldrig afgifva min röst för en
sådan skrifvelse, den må nu vara formulerad såsom den hvilken
i går framlades eller på något annat sätt; nej aldrig, aldrig!
man har visserligen sökt öfvertyga oss om att en sådan skrifvelse
icke skulle innebära det samma som ett afslag, men, för att nu
icke vädja till erfarenheten från de sista tio aren, ber jag att fa
påpeka åtskilliga upplysande uttalanden som under diskussionen i
går förekommo. Eu ärad talare här i min närhet yttrade bland
annat, att det »är icke meningen att denna skrifvelse skall vara härordningsförslaget».
!Nej, naturligtvis har icke något sadant varit
meningen, helt enkelt derföre att det vore omöjligt, otänkbart.
Men om denna skrifvelse, mot förmodan, skulle af Kongl. Maj:t finnas
lämplig att antagas såsom utgångspunkt för ett nytt förslag i
ämnet, om dess sväfvande grunder skola af en ny komité bearbetas
och till sina konseqvenser utvecklas, hvem vågar väl då påstå

— jag tviflan visst icke på upprigtigheten af de löften och försäkringar
som nu afgifvits, men jag tillåter mig dock fråga — hvem
vågar väl svara för att vi ej då skola få se träda fram i dagen åtskilliga
meningsskiljaktigheter, som nu lyckats förena sig och dölja
sig blott under frasernas hölje. En annan talare fälde äfven ett
yttrande som är i lika hög grad upplysande. Denne talare motsatte
sig att man nu skulle uttaga det i hans tanke öfverdådigt
stora steg i afseende å öfningstiden, som af Kongl. Maj:t och Utskottet
föreslagits, samt tilläde att det vore långt mindre farligt

— jag ber att få nämna det jag citerar ordagrant — det vore långt
mindre farligt att antaga Herr Keys förslag om 90 dagars öfningstid.
Detta förord för ett förslag, som talar om 90 dagars öfning,
yttrades af eu talare, som motsatte sig öfningstidens utsträckning
till 02 dagar, emedan detta senare vore ett allt för stort steg, egnadt
att väcka ett vådligt missnöje: jag öfverlemnar åt Kammarens
ärade ledamöter att sjelfve bilda sig eu uppfattning af den mening
med skrifvelseförslaget som sålunda kom i dagen från en åt dem
som förklarat sig vilja understödja samma förslag!

Jag tillåter mig att anhålla om bifall till Utskottets förslag,
icke derför att jag beundrar detta förslag; nej, långt derifrån. Jagkan
icke fördölja för mig att Utskottet i icke oväsentliga punkter
försämrat Kongl. Maj:ts förslag. Icke heller kan jag med gladt
hjerta biträda ett utskottsbetänkande med sådana motiv som det
nu föreliggande. Jag väll nu icke tala om, att Utskottet i ett ögonblick,
då det skulle varit (hiskligt att vi alla fått förblifva på nen -

Lördagen den 21 April, f. m. 59

träl mark, likväl funnit lämpligt att i starka ordalag uttala sig
mot en värnpligts-härordning såsom framtidsmål. Men något hvaremot
jag icke kan underlåta att nedlägga min protest är Utskottets
yttrande att det skulle vara af nöden att vidtaga särskilda åtgärder
för att mildra intryclret af »lagens noggranna tillämpning». Har
det då verkligen gått så långt i vårt land? Är det verkligen så
illa bestäldt med svensk samhällsordning och aktning för lag att
man liar anledning befara att eu lag, som af Kongl. Maj:t° och
Riksdag i grundlagsenlig ordning beslutats, skall, om" den noggrant
tillämpas, väcka ett sådant missnöje att, följderna deraf icke låta sig
förutses? Har det kommit så långt? Skola vi till den grad böja oss
för de vexlande uttalandena från några folkmöten, eller kanske från
skränet af »afväpningsvännerna» i hertigdömet Skåne? Nej, vare det
långt ifrån mig att erkänna något sådant. Mitt ogillande gäller
icke den särskilda åtgärden Utskottet i nämnda syfte föreslagit, tv
den kan åt annat skäl vara berättigad; men jag bar ansett mig
böra nedlägga miu protest mot det anförda motivet.

Detta är för öfrig!, icke det enda ställe i Utskottets betänkande,
der man hänvisar till hvad man kallat den allmänna meningen i
landet, och äfven under diskussionen har jag hört samma allmänna
mening varnande åberopas af mer än eu talare. Ja, en ärad reservant
inom Utskottet bär låtit oss veta att det skulle väcka stor oro
och bekymmer i landet, om man nu utsträckte beväringens öfningstid
till 62 dagar, och en annan bar sagt, att det icke kan vara
klokt att nu på eu gång taga ett så stort steg, att man borde fästa
afseende vid folkets uppfattning o. s. v. Först och främst ber jag
att fa erinra, att det synes mig ganska vanskligt att utröna hvad
som i denna fråga är den s. k. allmänna meningen. Jag antager,
att Riksdagen sjelf gör anspråk på att vara det säkraste, mest tillförlitliga
uttrycket för denna allmänna mening. Om så är, må man
då besinna huruledes, endast under loppet af de tio sista åren, 1867
års Riksdag uttalat sig för grundsatsen om stam och beväring —
stammen bestående af befäl och trupp — men deremot 1873 års
Riksdags skrifvelse, om man blott vill läsa den och tolka den i dess
sammanhang, otvetydigt uttalat sig för eu ren värnpligtsarmé med
blott befälskadrer, ty uttrycket kadersoldater, som för »Ifrigt förekommer
endast i motiven, men icke i sjelfva den sammanfattade slutmeningen,
kan icke, enligt hvad skrifvelsens ord om det sannolika antalet
a.f de blifvande kadrerna tydligen visar, afse något annat än en reservtillgang
å underbefäl. Må man vidare ihågkomma, att 1867 års
Riksdag uttalat sig för bibehållande af indelningsverket, men 1873
års Riksdag mot detsamma, att Riksdagen år 1875 splittrade sig i
två läger, det ena för allmän värnpligt, det andra för eu liärorganisation.
bygd på grundvalen af stam och beväring, samt slutligen
att nu 1877 års försvarsutskott kraftigt afvärjt och reserverat
sig mot hvarje tanke på en ren värnpligtsbärordniug. Om man besinnar
allt detta, må väl med skäl kunna frågas, hvar den kunskaps -

N:o 43.

Angående för svarsväsendeU ordnande.

(Forts.)

K:o 43. 60

Lördagen den 21 April, f. in.

Angående för- källa linnés, ur hvilken man kan hemta en tillförlitlig kännedom
Marsväsendets om ))(jen allmänna meningen» i denna fråga. Kan man icke till—
ordnande. äfventyrg pä c]enna allmänna mening, för så vidt Riksdagens skif(Forts.
) j,an(je uttalanden och beslut skola anses utgöra ett uttryck deraf,
snarare tillämpa folkvisans ord: »ditt sinne vill jag likna vid en
blåsande vind, som far hela verlden omkring».

För öfrigt, äfven om den allmänna meningen, hvilken så mycket
åberopas och som man här framhåller emot oss liksom ett hot,
då vi gå att uppfylla vår pligt såsom folkrepresentanter, äfven om,
säger jag, denna allmänna mening funnes till lika säkert, som jag
för min del tror att den icke finnes till, så ber jag att få erinra
om, att det är folkrepresentantens pligt att gå i spetsen för den
allmänna meningen, att leda densamma i stället för att låta sig
ledas, hvilket sistnämnda — såsom historien på månget sitt blad visar
— icke betyder annat än låta sig af folkmeningen tyranniseras.
Det öfverensstämmer för öfrigt hvarken med svenskt lynne eller med
svensk grundlag att mottaga några imperativa mandat, minst af den
nyckfullaste af alla herskare, den allmänna opinionen. Annorlunda
än de, som nu .hota med den allmänna opinionen, tänkte för omkring
sjutio år tillbaka, vid det nya statsskickets gryning, eu Anders
Danielsson och hans meningsfränder. Under den ursinniga — jag
kan icke använda ett lindrigare uttryck — uppståndelse, som egde
rum inom Bondeståndet vid 1823 års riksdag med anledning af
representantens för Norrbotten, Johan Jakob Rutbergs motion om
värnpligtens utsträckning och indelningsverkets upphäfvande yttrade
Anders Danielsson bland annat följande: »Lifligt påminner jag mig

den strid, som vid 1809 och 1810 årens riksdag fördes inom detta
hedervärda stånd, då fråga om konskriptionen förekom. Jag var
då en af de förste, som talade för densamma, och ibland de 30 ledamöter
som hos regeringen anmälde vårt beslut att för våra hemmavarande
deltaga i detta ädla nationalförsvar. Med hvilken ovilja
ansågos vi icke af mängden: den gick så långt, att vi måste begära
regeringens beskydd för våra personer, och Indika uppträden följde
icke sedermera i landsorterna? Förslaget gick likväl slutligen igenom,
och hvem klandrar numera vårt förhållande? Tvärtom rättfärdigas
omsorgen, den vi använde: den var då förenad med vada
och bekymmer. Nu åter erkänner hvarje redlig svensk, att i nationalbeväringen
ligger vår styrka och det säkraste medel till upprätthållande
af svenska namnets ära.» Se der en rätt folkrepresentant
i mitt sinne!

Genom det beslut, som Andra Kammaren nu går att fatta, skall
Kammaren besvara den frågan: Hafva vi sedan år 1867 gått framåt
eller hafva vi skridit tillbaka i afseende på intresset för vårt fosterlands
försvar, i afseende på villighet att derför underkasta oss nödiga
uppoffringar? Jag hoppas att svaret härpå skall utfalla tillfredsställande;
men ännu i denna stund kan den frågan tveksamt
framställas. 1867 års Riksdags Särskilda Utskott, som uttalade sig

Lördagen den 21 April, f. m.

Cl N:o in.

för gu beväringsöfnmg af sextio dagar, förklarade denna tid vara Angående fördet
minimum under hvilket man icke kunde komma, det minimum svarsväsendets
vid hvilket man endast under den förutsättning kunde stanna, att orinaniten
del af krigsbildningen undangjordes före inträdet i den egentliga CForta-)
värnpligtsåldern. Det Särskilda Utskottet erinrade derom att öfningarne
för vår armé, om man sammanräknade stammens längre och
beväringens kortare öfningar, skulle i det hela komma att så när
motsvara den schweitziska arméns öfningar, hvilken armé •— säger
Utskottet ■— såsom bekant är den minst öfvade i Europa. Jag ber
att få nämna att sedan dess har genom den nya armélagen af år
1874 den schweitziska arméns öfningstid blifvit betydligt utsträckt.

Den åsigt, som uttalades af 1867 års Särskilda Utskott vidhölls uti
krigsministerns förslag 1869; och i förslaget af 1871, då man af
praktiska skäl hade funnit sig böra låta de så kallade förberedande
öfningarne före beväringsåldern bortfalla, föreslogs åttiotvå dagars
öfning. Andra Kammarens majoritet vid 1875 års riksdag uttalade
sig för nittio dagar.

O O

Nu har Kongl. Maj:t begärt endast. 62 dagars öfningstid, och
detta har Utskottet tillstyrkt, men deremot har det mött motstånd
af reservanter, af Indika en vill medgifva •— jag tänker för en längre
tid — endast 45 dagar och en annan 42 dagar från år 1880; och
man har i åtskilliga anföranden betecknat såsom icke öfverensstämmande
med nödig varsamhet, om man nu skulle taga ett så förfärligt
stort steg som det, hvilket år 1867 betecknades såsom, om
uttrycket tillätes mig, det minsta tänkbara minimum. På samma
gång kan man få höra — det är första gången sådana ord träffa
mina öron — sådana uttalanden som detta: »det är mig motbjudande»
—• märk väl, jag citerar ordagrant — »det är mig motbjudande
hvarje gång man skall göra uppoffringar för landets försvar!»

Jag säger derföre, att ännu i denna stund är denna fråga berättigad:
hafva vi sedan år 1867 gått framåt, eller hafva vi skridit tillbaka?

Svaret derpå ligger i det beslut Kammaren nu kommer att fatta.

Den nästföregående högt ärade talaren har antydt ett samband
emellan representationsreformen och härordningsfrågan. Det är icke
första gången man har nämnt dessa på eu gång såsom med hvarandra
förbundna och beslägtade. Om emellan dem finnes eu inre
frändskap •— och för min del är jag derom öfvertygad, ty de hafva
framsprungit ur samma moderna politiska idé — synes det mig
numera också gifvet, att dessa två frågors yttre förlopp skall komma
att förete en märklig likhet. Man bemödade sig länge att med ens
omdana vårt gamla representationsskick — dessa bemödanden gå,
såsom vi veta, tillbaka ända till 1809 års grundlagsstiftande Riksdag
— men det ena efter det andra af dessa genomgripande förslag
föll, och man beslöt sig slutligen för att genom partiela reformer på
samma gång förbättra det bestående och bereda väg för det nya,
som skulle komma i stället, så att man slutligen kom derhän, att
det De Geetiska förslaget kunde, såsom i sig sammanfattande resul Andra

Kammarens Prof. 1877. N:o 43. 6

N:o 43.

Angående för svar

sv ds end et s

ordnande.

(Forts.)

62 Lördagen den 21 April, f. m.

taten af en hel lång utveckling, vinna seger. Det är den väg,
sona är företecknad äfven för härordningsfrågan; det finnes nu
ingen annan väg än de partiela reformernas. Man har äfven här
försökt att omskapa allt på en gång, och äfven här började de försöken
för lång tid tillbaka. Baltzar Bogislaus von Plåtens förslag
år 1809 om en nationalarmering syftade mycket längre än man
sedan kom i och med den allmänna beväringen. Redan år 1823
yrkades indelningsverkets upphäfvande. Vi hafva i senare tider sett
fullständiga ombildningsförslag, år 1869, 1871 och 1875; de hafva
alla delat så många stora representationsförslags öde. Nu stå vi åter
vid de partiela reformernas väg; den skall, efter min öfvertygelse,
föra oss, om än långsamt, till målet. Det är derföre som jag yrkar
bifall till Utskottets förslag; och jag slutar med uttalande af den
önskan, att vi icke längre måtte inför verlden uppföra skådespelet
af ett litet folk med söndrade sinnen.

Som ytterligare många ledamöter anmält sig vilja tala, angående
den förevarande frågan, uppsköts den vidare öfverläggningen
till det sammanträde, som, enligt utfärdadt anslag, komme att hållas
kl. 7 e. m.; och åtskildes nu Kammarens ledamöter klockan
744 e. m.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1877.