1877, Andra Kammaren. N:o 36 (Riksdagens protokoll 1877:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877, Andra Kammaren. N:o 36.

Lördagen den 14 April.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträdet.

§ I Föredrogs

Lag-Utskottets utlåtande n:o 17, i anledning af väckt Qm ändring i
motion angående ändring i gällande stadganden om stämningars ut-gällande stadställande
till första rättegångsdagen af ting eller sammanträde samt ganden angårättsökandes
skyldighet att då iakttaga inställelse. ende stämnm Flerr

Sven Andersson hade i sin motion, n:o 100, föreslagit, »det
^Riksdagen ville för sin del besluta, att 11 kap. 1 § Rättegångsbalken
måtte genom följande tillägg samt med uteslutande af sista
raden erhålla följande förändrade lydelse:

Stämningar kunna ej annorledes än på första rättegångsdagen
ställas, dock, om ting eller tingssammanträde kommer att pågå längre
än en dag, vare domare skyldig att till vederbörande stämningsutgifvare
lemna förteckning på de till hvarje dag utstälda mål så
tidigt, att kärande och svarande part måtte minst två dagar före
tingets början der kunna erhålla underrättelse om hvilken dag deras
mål vid rätten till behandling förekommer.»

Rörande denna motion hade Utskottet hemstält:

att densamma måtte af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

I anledning af hvad sålunda blifvit hemstäldt, yttrade Herr
Löwenhielm: Herr Grefve och Talman, mine Herrar! De olägen heter,

som motionären påpekat, synas mig vara af den beskaffenhet,
att det väl kunde lönat mödan att söka afhjelpa dem. Enligt nu
gällande lag ega parter och vittnen icke att undfå underrättelse om
dagen, då till häradsting instämda mål komma att handkiggas, förr
än på första rättegångsdagen af det ting, då målen skola till behandling
förekomma. Den tid, då häradstinget icke upptog mera än en
dag, förorsakade detta ingen olägenhet, men sedan målens antal
vuxit och tingen i många orter räcka icke blott en hel vecka, utan
under stundom en eller annan dag derutöfver, är förhållandet helt
annorlunda, och då parter, som infinna sig första rättegångsdagen

tf:o 86.

Lördagen den 14 April, e. m.

Om ändring
gällande stadganden
angående
stämningar.

(Forts.)

i mötas af underrättelse att deras mål icke förekomma förr än å fjerde,.

'' femte eller sjette dagen, orsakas dem ofta stor kostnad och mycken
'' olägenhet, som kunnat undvikas, om dagen för målets hanläggning
varit förut bestämd. Den ersättning för inställelse vid häradsrätternas
sammanträden, som måste tillerkännas parter och vittnen, blir
äfven onödigtvis fördyrad till följd deraf att de måste antingen återvända
till hemmet och åter göra en resa till tinget eller också stanna
vid tingsstället, till dess att målet uppropas. Den tid, gudstjenst
förrättades vid hvarje häradsting, voro dessa olägenheter icke så påfallande,
som nu. Gudstjensten upptog då vanligen hela förmiddagen,
och på eftermiddagen handlades i allmänhet endast allmänna mål,
hvilka till första rättogångsdagen blifvit särskildt utsatta, jemte intecknings-,
lagfarts- och andra dylika ärenden. Parter behöfde då
icke ovilkorligen iaktaga inställelse på första rättegångsdagen, personligen
eller genom ombud, som var beredt att i målet fora talan,
utan så väl parter som vittnen kunde genom budskickning, för så
vidt de cj voro allt för aflägset boende, underrätta sig om dagen.
''Numera hålles gudstjenst endast vid häradsrätternas första ting eller
sammanträde för året, och på öfriga ting och sammanträden bölja
till följd deraf förhandlingarne redan kl. 9 på morgonen. Detta gör
att häradsrätten medhinner att på första dagen handlägga äfven en
del af de instämda målen, och parter och vittnen kunna till följd
deraf icke underlåta att vid dessa ting och sammanträden infinna
sig på första dagen, för så vidt de icke vilja underkasta sig laga
påföljd för uteblifvande. Jag tror visserligen icke att de anmärkta
olägenheterna skulle lämpligast afhjelpas på det sätt,, som motionären
föreslagit, men håller föresatt de skulle i väsentlig mån försvinna,
derest domaren vore ålagdt att, då han sjelf utfärdar stämning, å
densamma göra anteckning om dagen, då målet skall förekomma,
eller, derest parter eller vittnen anmäla sig hos honom med stämning,
som utfärdats af annan person, på stämningen teckna bevis
om dagen. Det ringa besvär, som detta skulle förorsaka domaren,
tror jag icke att, någon domare skulle vilja undandraga sig, och, så
vidt jag kan inse, skulle ingen annan olägenhet häraf uppkomma,
än att, då domaren icke förr än å första rättegångsdagen kan veta,
hvilka af de instämda målen blifva före tingets början förlikta, förhandlingarne
vid häradstingen en och annan gång komme att upptaga
några dagar mera, än som oundgängligen kunde vara nödvändigt.

Man kan må hända invända, att domaren skulle kunna gå parter
och vittnen till hända på detta sätt, utan att sådant behöfde vara i
lag föreskrifvet. Men jag vill i det afseendet anmärka, att om domaren
icke sjelf skall hålla tinget, han icke torde kunna, utan
att sådant är i lag föreskrifvet, bestämma ordningen för målens föredragning,
och den tillförordnade domare, som komme att hålla tinget,
kunde ej anses bunden af den ordinarie domhafvandens föreskrifter
i detta afseende.

Då Första Kammaren redan bifallit föreliggande betänkande, har
jag icke något påstående att framställa, utan har jag endast velat
till protokollet göra den anmärkningen, att jag anser de af motio -

lördagen den 14 April, e. m.

Nio 36.

niren påpekade olägenheter afsevårda och åt beskaffenhet att höra Om ändring i
afhjelpas. • gällande stad ()anden

angå Herr

Billström:. Ehuru jag gerna medgifver att Lag-Utskot- ende stfnin~
tet må hända icke för närvarande kunnat framlägga förslag i det (Forts.)
syfte, motionären velat, så beklagar jag dock att lians motion blifvit
af Utskottet afstyrkt, ty den har verkligen mycket skäl för sio’.

För hal la n det åt sådant i många delar af landet, och icke minst i den
ort jag tillhör, att en del rättsökande hafva ända till fyra mil till
tingsstaden. Efter erhållen stämning, i synnerhet i nya mål, der
parterna medföra vittnen, måste man naturligtvis punktligt efterkomma
kallelsen och kosta pa sig eu rosa af fyra mil till tingsstaden
och stundom der stanna liera dagar, till dess målet förekommer.

Idet kan da hända,. att vittnena icke erhålla någon ersättning för
denna kostnad och vistelsen vid tingsstaden, emedan parterna ganska
ofta äro ur stånd att betala.

Jag. vill ej framställa något yrkande, endast uttala min tanke,
att motionen synes mig hafva mycket fog för sig, hvarföre jao- tillönskar
motionären bättre lycka nästa gång.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande n:o 18, i anledning af väckt
motion om ändring i 30 kap. 5 och 6 §§ Rättegångsbalken?

Lti Herr L. Torpaclies inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o
69, var föreslaget, »aet Riksdagen ville för sin del besluta, att ofvanberörda
tvenne §§ i 30 kap. Rättegångsbalken skola erhålla en i
så måtto förändrad lydelse, att det deri förekommande stadgande om
i Hofrätt tappande parts skyldighet att, der han vill Konungen deremot
söka, ställa borgen för sig sjelf eller träda i fängelse till sakens
slut, måtte utgå samt ersättas med en bestämmelse derom, att »part,
som är så fattig, att han ej kan ställa borgen för det som dömdt är
eller för kostnad och skada, skall sin fattigdom styrka med domstolens
eller domarens vittnesbörd eller, om det ej kan ske, med intyoderom
af vederbörande kronobetjent eller pastor i den församling
der parten bor och har sitt hemvist».

Om ändring i
§§ o och 6 af
dO kap. Rättegångsbalken.
,

Utskottet hade, i anledning af detta förslag, anfört:

»Uppenbart är, att det af motionären åsyftade stadgandet är
mindre lämpligt; och lärer detsamma, om någonsin tillämpadt, likväl
numera icke någonstädes komma till användning.

Enahanda är likväl förhållandet med åtkilliga andra uti ofvan
intagna paiagrafer meddelade bestämmelser, hvilka såsom föråldrade
kommit ur bruk och som, om ifrågavarande stadgande förändrades,
jemväl torde böra underkastas revision.

id flen omarbetning af Rättegångsbalken, som inom kort lärer
förestå inom Lagberedningen, blifver tillfälle att i ett sammanhang

K:o 63.

Lördagen den 14 April, e. m.

Om ändring i
§§ 5 och 6 aj
30 kap. Rättegångsbalken.

(Forts.)

pröfva, hvilka bland den äldre lagens vilkor för fullföljande af talan
mot Hofrätts dom böra bibehållas eller med andra ersättas; och att
vid sådant förhållande ifrågavarande enstaka bestämmelse nu skulle
göras till föremål för särskild lagstiftningsåtgärd, kan Utskottet icke
tillstyrka; hemställande Utskottet alltså,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas».

Efter uppläsning af Utskottets hemställan, yttrade motionären

Herr Torpadie, hvilken inom Utskottet reserverat sig mot det
förevarande utlåtandet: Herr Grefve och Talman, mine Herrar! Jag

ber eder vara öfvertygade om att, derest Lag-Utskottet framkommit
med ett mera motiv er adt afstyrkande af den motion, hvarmed jag
fallit Riksdagen besvärlig, så skulle jag icke håfva uppträdt emot
denna Utskottets hemställan utan, i ''likhet med hvad inom Första
Kammaren skett, låtit densamma genast med klubbslag fästas. Men
då med min motion icke åsyftats något annat än att få bort ur vår
Rättegångsbalk ett lagstadgande, som jag anser vara i hög grad barbariskt,
kan jag ej gifva med mig utan att först yttra några ord.
Jag hade från början trott att Utskottet kunnat begagna något annat
predikat angående det af mig i motionen åsyftade stadgandet än
uttrycket »mindre lämpligt». För min del kan jag icke förstå, huru
det kan vara lämpligt att bibehålla ett lagbud, som säger, att en
person, som i Hofrätten förlorat ett civilt mål och vill söka ändring
hos lvongl. Maj:t, men är så fattig att han icke kan utgifva hvad
dömdt är och icke heller kan ställa borgen derför eller för sig sjelf,
skall hafva förlorat fatalierna, så vida han icke träder i fängelse till
sakens slut. Ja, jag går så långt att jag påstår, att det var en
glömska, ett förbiseende att ej borttaga detta lagbud på samma gång
som man. borttog föreskrifterna angående bysättning, då ju med det
uti nu ifrågavarande lagparagrafer omförmälda fängelse icke menas
något annat än bysättningshäkte.

Vidare har Utskottet sagt, att uti ifrågavarande §§ funnos åtskilliga
andra bestämmelser meddelade, som voro antiqverade och
derföre, om ifrågavarande stadgande förändrades, jemväl torde höra
underkastas revision. Jag skulle vara mycket tacksam mot det ärade
Utskottet, om jag finge upplysning om, hvilka dessa bestämmelser
äro, men härom gifver betänkandet ingen antydan.

Det må vara sant, att tillämpning af det stadgande, hvars borttagande
jag med min motion afse», i praktiken sällan kommer i fråga.
Men derför kan jag ej medgifva att det icke skulle vara af praktisk
vigt att borttaga ifrågavarande och hvarje annan dylik lagbestämmelse,
som står qvar från äldre, mindre kultiverade tider. Och så
länge detta stadgande står qvar och såsom gällande kan tillämpas,
befarar jag att det kan hända, och det skulle högeligen smärta mig
om så inträffade, att, med den uppmärksamhet, hvarmed pressen följer
tilldragelserna i det offentliga lifvet i vårt land, ett sådant, fall
blefve bekantgjordt i utlandet. Häraf skulle naturligtvis följden
blifva, att de många mer eller mindre förvridna omdömen om vårt

Lördagen den 14 April, e. m.

land, som vi fa låsa i utländska tidningar, skulle blifva ytterligare
ökade, och denna gång ej utan skäl.

Ej heller kan jag inse, hvarföre vi ej kunna borttaga detta enstaka
stående stadgande, derför att vi vänta oss en ny rättegångssak.
Derå hafva vi väntat länge, och torde vi få vänta ännu många
år, innan denna vår förväntan blir en verklighet. Jag kan ej inse att
man handlar klokt, om man undanskjuter en mindre reform derför
att man väntar en större. Eller, för att taga ett exempel, vore det
förnuftigt al en skeppare, som är tvungen att utöfva sitt yrke, men
hai ett gammalt och dåligt fartyg, med hvilket han måste företaga
den ena resan efter den andra, att icke vidtaga några nödiga reparationer
å detta fartyg, på hvilket han seglar, af det skälet, att lian
hav ett nytt fartyg på stapeln. Jag tror det icke.

På grund al hvad Jag nu halt äran yttra, tager jag mig friheten
hemställa, att Andra Kammaren ville, med ogillande af Lag-Utskottets
motivering, biträda det slut, till hvilket Utskottet kommit.

Häruti förenade sig Herrar Jöns Pehr sson och Svensén.

Herr Thomas son: Det har ingen nekat, Lag-Utskottet allra

minst, att i fråga varande bestämmelse är antiqverad; men, då en
fullständig revision af rättegångsordningen står för dörren — vi veta
nemligen att, enligt den af Kongl. Maj:t för Nya Lagberedningen
faststälda instruktion, detta ämne kommer att behandlas omedelbart
efter_ det som för närvarande der utgör föremål för handläggning,
nemligen vattenrätten — har Lag-Utskottet trott, att det icke vore
skäl att ur Rättegångs-ordningen utgallra ett stadgande derföre att det
är föråldradt, då man låter en mängd andra sådana qvarstå. Jag
skall tillåta mig fästa uppmärksamheten på att just i samma kapitel,
hvari de i fråga varande §§ förekomma finnas flera lagbestämmelser
som äro ännu mera otidsenliga och orimliga. Så till exempel heter
det i 19:de §: »Brottmål, grofvare eller mindre, hafva ej någon lof

under Konungen draga; utan han gitter visa, antingen att han ej är
fulleligen deri hörd, eller att han till svårare straff är fäld, än lag
säger. Brister han deri; varde derför särskildt straffad, efter ty, som
hans klagan varit: och gånge sedan det straff öfver honom, som han
al Hofrätten är dömd till,» och i 20 § förekommer följande bestämmelse:
»Kommer någon hos Konungen med sådan klagan in att

Hofrätten vrångvisligen dömt, eller att rätten är honom nekad vorden;
varde han först varnad för den fara dervid är. Afstår han ej
dermed, och gitter ej sin talan fulltyga, utan gillar Konungen Hofrättens
utslag; varde lian då tillika dömd till det straff, som närmast
är till dödsstraffet».

Nu är lika säkert, att det af motionären klandrade stadgandet aldrig
kommer att tillämpas, som att ingen blir särskildt straffad för det
han hos Konungen klagar i brottmål och ej vinner ändring, eller
att aldrig någonsin en person blifvit eller kan blifva dömd till lifstid
straffarbete, derföre att han klagat hos Konungen öfver ett Hofrättens
utslag, hvarigenom han blifvit dömd till exempel till 5 kronors
böter, men ej gittat sin talan fulltyga; då det enda skälet hvar -

N:o 36.

Om ändring i
§§ 5 och 6 of
SO leap. Rätteqånqsbalken.

(Forts.)

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Om ändring i före i fråga varande lagbestämmelse nu borde borttagas, eller att

§§ 5 och öcf/^gjj ]jUn(je medföra vådliga praktiska följder, sålunda icke förefin30
kap. Rät- - - ~ * - - - - '' -

tegångsbalken.

nes — stadgandet är fullkomligt betydelselöst — så torde Lag -

utskottet käft giltig,
nen; och anhåller jag fördenskull,
måtte af Kammaren godkännas.

anledning att icke tillstyrka bifall till motio -

att

Lag-Utskottets

hemställan

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ 3.

Om afskaf an- Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande K:o 19, i anledning af väckt

de af hutför- motion om upphäfvande af gällande bestämmelser angående hushor''
förhörs hållande.

Uti berörda, inom Andra Kammaren väckta motion, X:o 98,
hade Herr ,/. M. Svensson, under förmälan att husförhören skulle
vara bland de inrättningar i vårt land, hvilka väl förr i tiden uppfylt
ett vigtigt ändamål, men numera blifvit öfverflödiga, föreslagit,
»det Riksdagen måtte för sin del besluta, att stadgandet om
husförhörs hållande skall till all kraft och verkan upphöra.»

Utskottet hade hemstält:

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt anteckning å utlåtandet, voro reservationer mot detsamma
inom Utskottet anmälda dels af Herr von Gegerfelt, med hvilken
Herr Thomasson instämt, och dels af Herr Anders Persson.

Efter föredragning af Utskottets hemställan Yttrade

Herr J. M. Svensson: Ehuru Lag-Utskottet afstyrkt min

motion, kan jag dock icke annat än vidhålla min åsigt om husförhörens
obehöflighet, Jag tror för det första, att folkskolorna numera
tillräckligt uppfylla det ändamål, hvartill husförhören varit afsedda,
och för det andra är det min tanke, att presten har mycket
annat och vigtigare att göra än att resa omkring i socknen och hålla
förhör och föredrag.

Lag-Utskottet har sagt, att husförhören äro nödiga för insamlande
af åtskilliga uppgifter till ledning vid mantalsskrifningarne;
men det får jag förklara, att åtminstone i min hemort sker icke
detta vid husförhören utan å andra särskildt dertill utlysta tider, så
att, hvad beträffar de befarade rubbningarne i bestående förhållanden
på det borgerliga området, så tror jag man kan vara fullkomligt
lugn.

Jag anser onödigt att upptaga tiden med ett upprepande af de
skäl jag i min motion anfört för den önskade reformen, utan inskränker
micr till att anhålla om afslag å Utskottets hemställan och
bifall till min motion.

Lördagen den 14 April, e. m. 7 UtO 36.

Herr Sv en sén: Jag ber att få instämma i motionen, ty de Om afshaffan s.

k. husförhören hafva redan för länge sedan öfverlefvat sin tid, de «/ fmföråtminstone
i landsorten. Man säger väl, att de äro nödvändiga för m‘“S''s
förberedande af mantalsskrifningarne, men åtminstone i den ort jag °r s''
tillhör är äfven detta borta, emedan husförhören hållas under sommaren,
hvarföre det är nödigt att längre inemot mantalsskrifningen
insamla de nödiga uppgifterna, och för öfrigt får jag säga att, enligt
min tanke, folkskoleväsendet fullkomligt ersätter hvad man med
de gamla husförhören åsyftat. Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan
och bifall till motionärens förslå»''.

Herr Jöns Rundbäck: Utan att vilja förneka att husförhören
på sin tid verkat mycket gagneligt till folkupplysningens befrämjande
och att de på vissa orter ännu kunna göra riet, tror jag mig dock
känna, att de ingalunda numera äro af den betydelse som förr, och
då katekesförhören, enligt mitt förmenande, äro alltför många inom
vårt land, om man nemligen noggrant vill efterlefva kyrkolagens
och öfriga befintliga föreskrifter, så vill jag för min del sluta mig
till motionärens förslag.

Mina Herrar! Vi hafva enligt kyrkolagen följande katekesförhör
•— och den prest, som vill efterlefva kyrkolagens bud, måste
hålla dem.

Enligt Kongl. Resolution den 14 September 1731 skall presten
på landsbygden hålla katekesförhör efter predikan, och enligt 2 kap.

9 § kyrkolagen skall han hålla sådant förhör äfven före predikan.

I städerna skall presten enligt sistnämnda lagstadgande undervisa i
katekesen i ottesången vid pass en half timma. Ingen får trolofva
sig, som icke kan Luthers katekes. Man skall noga pröfvas och
lörhöras i katekesen, om man skall uttaga lysning till äktenskap.

Ingen får inflytta i eller utflytta ur en församling utan att undergå
förhör i katekesen. Den ena veckan skall han läsa för den ena
presten för att kunna erhålla utflyttningsbetyg, och den andra veckan
måste han läsa för en annan prest, för att få inflytta i en församling.
Mången kan tro, att detta är en sak, som icke kan betyda
så mycket, men jag försäkrar, att, om presten verkligen vill fullgöra
allt, det kan betyda ganska mycket. Jag känner personer, som af
■en eller annan anledning icke kunnat infinna sig hos presten, innan
de flyttat ut ur församlingen, utan nödgats sedan resa tillbaka 20 ä
30 mil, för att hos presten läsa i katekesen, ty han har icke velat
lemna ifrån sig utflyttningsbevis, förrän han hållit med dem katekesförhör.
Vidare förekomma sådana förhör vid kyrko- och biskopsvisitationer.
Men det är sällan sådana inträffa. Slutligen komma
dessa husförhör, som hållas i församlingen hvarje år, dock icke på
-sätt kyrkolagen föreskrifver, utan rotevis.

Uu säger Utskottet, att grunden för husförhören är urgammal.

Men, såvidt jag känner, kan man icke spåra något stadgande om
dem förr än i 1686 års kyrkolag.

I anledning af motionärens påstående, att vid husförhören äfven
äldre personer examineras, säger Utskottet, att kyrkolagen dertill
icke gifver någon anledning. Men Utskottet har i sådant fall illa

N:o 36. 8 Lördagen den 14 April, e. m.

Om afskaf av,- läst kyrkolagen, ty i Kongl. stadgan den 20 Mars 1735 heter detr
de af husför- »y^ förhören böra, likmätigt the härom redan utgångne Kongl.
***■ Förordningar, sig infinna Föräldrar, Husbönder och Matmödrar, med
°r B'' allt sitt Husfolk, vare sig Barn, Kiöp-svenner, Gesäller och Tiänstehion,
af hvad namn och vilkor the vara mage». Och jag vet speciel^
att mångenstädes hvar och eu, som bevistar husförhören, får
5 läsa i katekesen, den gamla såväl som den unga. Likasom i
några fall, att personer, som ej infunnit sig vid förhören, blifvit
nekade begå nattvarden innan de läst för presten.

Vidare säger Utskottet, att öfver det icke obetydliga besvär,
som husförhören förorsaka presterskap^, någon klagan från dess
sida icke försports. Det tror jag icke heller. Men vill man låsa.,
det betänkande, som 1846 års kyrkolagskomité afgifvit, kan man
deraf se, att de flesta konsistorier uttalat de största betänkligheter
mot dessa förhör, och professor Bergfalk, som var ledamot af komitén
har ansett, att de borde alldeles försvinna.

Beträffande den omständigheten, att vid husförhören skola aflemnas
åtskilliga uppgifter till ledning vid mantalsskrifningarne, får
jag säga, att jag vet "flora orter, der särskilda sammanträden i sockenstugor
eller skolhus några dagar före mantalsskrifningarne ega
rum och dervid dylika uppgifter samlas. Detta är ock alldeles nödvändigt
i stora församlingar. Således utgör nämnda omständighet
icke något skäl för husförhörens bibehållande, ty. de nödiga anteckningarne
kunna mycket väl ske vid sådana särskilda sammanträden.
Att vissa officiella handlingar kallas »husförhörsböcker» och »husförhörslängder»
utgör icke heller något skäl för bibehållande af dessa
förhör.

Äfven har Utskottet erinrat derom, att ett af särskilda komiterade
år 1872 afgifvet förslag till ny kyrkolag vore på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende, och hvilket förmodligen kommer att framläggas
till antagande af nästa kyrkomöte. Utskottet har derföre ansett det
icke vara lämpligt att nu vidtaga någon partiel förändring i kyrkolagen.
Men, såvidt jag tagit kännedom om detta förslag, har jag
funnit, att de flesta af de af mig omtalade förhör blifvit bibehållna.
Men jag anser, att en sådan mångsidig och mångartad katekesläsning
icke kan vara gagnelig, ty vore den det, så skulle icke så
många villfarelser i religiösa frågor existera, som vi i dag under
diskussionen i ett annat ämne hört omtalas.

Sedermera skola vi eftersinna, hvarför husförhören numera utan
olägenhet kunna tagas bort. Likaså nödvändiga och nyttiga som
de förut på sin tid varit, likaså öfverflödiga anser jag dem nu vara,
ty presterne kunna numera på många sätt och vid många tillfällen
utom vid husförhören sammanträffa med sina åhörare.

Vi hafva numera dessutom folkskolorna, der alla barn skola gå
från 7 till 15 års ålder och som intet barn i hela Sveriges rike far
försumma att besöka ordentligt, innan det får gå till nattvarden
och hvilka gjort att husförhören numera mistat sin förra betydelse''
att lära folk läsa innantill.

Vidare hafva vi nattvardsskolorna, hvilka på den tid, då kyrkolagen
skrefs, voro utan all betydelse. Jag minnes ännu den tid,

Lördagen den 14 April, e. m.

X:o 36.

då de, som konfirmerades, vanligen endast voro tre eller sex gånger Om
dessförinnan hos presten, hvaremot läsbarnen nu vanligen få gå i de
nattvardsskolan hela året om och i många församlingar till och med
i två år, då de första året endast äro åhörare och först året efter
anmälas till konfirmation. Med en sådan grundlig undervisning uti
kristendomens hufvudstycken, som nu meddelas, anser jag, att vi
böra kunna slippa vara skolpojkar hela lifvet igenom.

Jag vet icke om I, mine Herrar, plagen gå på husförhör och
veten huru der går till, men det kan jag försäkra eder, att författningen,
att presten skall taga fram den ena efter den andra, utan
afseende på person, äfven mångenstädes tillämpas.

Jag har icke sagt något ondt om husförhören i och för sig,
utan har endast antydt huru de faktiska förhållandena äro och att
husförhören, sedan man numera inskränkt katekesläsningen i afsigt,
ej äro behöfliga.

Riksdagen har nemligen genom sin påtryckning lyckats få bort
utanläsningen af stora katekesen. Sedan kyrkomötet flitigt arbetat
på en ny katekes, torde ock i sammanhang dermed det äfven vara
rätta tiden att inskränka dessa katekesförhör, som numera icke tjena

till något.

Pa grund af hvad jag nu tagit mig friheten att andraga och,
då jag icke finner, att Lag-Utskottet gifvit några giltiga skäl för
sitt afstyrkande af husförhörens borttagande, förenar jag mig med
motionären, och jag gör detta så mycket hellre, som jag anser att
Riksdagen i denna fråga bör uttala sin åsigt, innan kyrkomötet
sammanträder.

Man skall icke heller tro, att Högsta Domstolen skall gorå någon
inskränkning uti katekesförhören, ty dess granskning af den
nya kyrkolag vi snart hafva att emotse, kommer icke att sträcka
sig längre än till det rent formella.

Herr Jonas Peter Xiisson: Sedan Rundbäck så grundligt

redogjort för sina betänkligheter mot Utskottets förslag, hvilka jag
delar, har jag icke något vidare att tillägga, utan instämmer med
honom och yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Ivar Månsson: Beträffande dessa husförhörs hållande,

hvarom nu är fråga, hyser jag samma åsigt som flere föregående
talare, nemligen att de numera äro hvarken behöfliga eller tidsenliga.

Enligt min tanke beror det dock uteslutande på församlingarne
sjelfva, om de vilja hafva dem qvar eller ej, ty om kyrkolagen eller
de för husförhören gällande författningarne strängt tillämpas, tror
jag att presterne sjelfva snart skola ledsna vid att hålla husförhör.

Det inträffade i den församling, jag tillhör, att presten behagade
kommendera hop eu stor bys folkmängd på ett litet ställe,
der de måste packa sig tillsammans på ett ganska obehagligt sätt i
en liten trång stuga och detta, ehuru man begärt att förhöret skulle
hållas antingen i skolhuset eller på någon annan lämplig lokal.

af skaf an-''
af husförhör.

(Forts.)

o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

afskaffan
af husförhör.

(Forts.)

Klagomål liäröfver anmäldes sedermera hos Kongl. Maj:t, som
gaf de klagande rätt och förklarade, att presten vid förhörs hållande
icke hade rättighet att tillkalla flere personer än de till huset eller
gården hörande, det vill säga med andra ord, att presten vid husförhören
skulle gå från gård till gård. Tillämpas detta stadgande,
tror jag icke att presterne skola vara så måna om att hålla husförhör,
sjnnerligast icke i orter, der gårdarne ligga långt från hvarandra;
åtminstone hafva husförhören hos oss numera märkbart aftaga.

På grund af den erfarenhet jag har, tror jag sålunda att, om
församlingarne blott vilja tillämpa de stadganden som finnas, förhören
alltmer och mer skola aftyna och försvinna. Det är således
efter min tanke icke nödvändigt att bifalla motionärens förslag.

Herr Rundgren: Utan tvifvel skulle det hos det stora fler talet

af landets invånare väcka mindre angenäma känslor, om Andra
Kammaren skulle uttala såsom sin mening att husförhören böra borttagas.
Ja, det skulle säkerligen väcka missnöje, tv det förhåller sig
nog inom andra delar af landet så som inom det område, der jag
lefver, nemligen i Wermland och Dalsland. Der hållas dessa husförhör
i kär hågkomst hos folket, så att de af detsamma allmänt
och talrikt besökas. Till de upplysningar, som vid prestmöten sökans
och erhållas, hörer äfven den, huruvida husförhören flitigt bevistas;
och vid förlidet års prestmöte hette det från alla församlingar i dessa
vidsträckta bygder, att husförhören öfverallt talrikt samt med välvilja
och kärlek besökas. Jag torde således hafva goda skäl för det antagande,
att en opinion från Andra Kammaren i motsatt syfte skulle
åtminstone väcka förundran i den delen af landet.

Den anmärkning, som blifvit gjord mot dessa husförhör, att de
skulle inskränka sig till blotta katekesförhör, torde väl böra anses
mera såsom följd af eu gammal tradition från gamla tider än ett uttalande,
giundadt på nu bestående förhållanden. Likasom det var en
tid, då kristendomsundervisningen i folkskolorna egentligen icke var
något annat än eu katekesutanläsning, så var äfven tillförene förhållandet
vid husförhören. Men om man ock måste erkänna, att brister
kunna finnas i afseende på undervisningen i folkskolan, så böra
vi dock erkänna, att en stor förändring till det bättre numera inträdt.
Sammaledes ock med husförhören, om hvilka man icke vidare kan
säga att de äro allenast katekesförhör. Tvärtom har det visat sig i
Carlstads stift en må hända alltför stor benägenhet att förvandla
husförhören till ett slags andaktsöfningar, der presten är den ende
talaren. Utan tvifvel ligger dock den rätta uppfattningen af saken
i att gå medelvägen mellan dessa båda sätt att hålla husförhören.
Afsigten med husförhören kan icke vara någon annan än den, att
presten, som söndag efter söndag har skyldighet att förkunna ordet
för sin församling, skall hafva tillfälle ställa sig i vexelverkan med
församlingens medlemmar. Vi kommo ju på förmiddagen öfverens
derom att det är genom lära och undervisning, som man skall försöka
att motverka de villomeningar, som kunna uppkomma i församlingen.
Det är då klart, att ett af de verksammaste medlen här -

Lördagen den 14 April, e. m.

Nio 36.

till bör vara just det tillfälle, som lagen föreskrifver för presten att Om
komma i närmare beröring med församlingen. Vi hafva ock vidde
denna riksdag beslutat att inrätta s. k. fortsättningsskolor, d. v. s.
folkskolor för barn, Indika slutat i den egentliga folkskolan. Vi
kunna ju betrakta husförhören såsom ett slags fortsättningsskolor,
fastän undervisningen sker derstädes på ett annat sätt. Utan tvifvel
är mycket af det religiösa lifvet, som linnes hos det svenska folket,
mer eller mindre en frukt af den religionsundervisning, som är afsedd
att vinnas med husförhören.

För öfrigt vill jag icke yttra mig vidare i frågan, utan endast
tillägga, att jag anser Lag-Utskottet hafva på ett synnerligen tillfredsställande
sätt anfört de skäl, som föranledt detsamma att icke
tillstyrka afskaflandet af dessa vigtiga husförhör. Jag yrkar bifall
till Lag-Utskottets hemställan.

Herr Lind: Ehuru föreliggande motion, angående husförhörens
upphörande, nästan af alla lcdamöterne i Lag-Utskottet från denna
Kammare blifvit afstyrkt och ehuru jag väl har kännedom om huru
svårt det skulle vara att få ett beslut fättadt i enlighet med motionen
och emot Utskottet, så kan jag likväl icke underlåta att begagna
tillfället att uttrycka min åsigt, dels om motionen dels om
den motivering Lag-Utskottet, hvars insigt i lagfrågor ingen och
allra minst jag vågar bestrida, har lemnat. Utskottet har likväl
en ännu större förtjenst, om man så får kalla den. Med berömvärdt
nit söker den att qväfva hvarje yttring i den ringaste frisinnade
rigtning, som låter märka sig inom lagstiftningen, och må hända det
då i sin ädla ifver att qväfva, enligt min åsigt, goda förslag, i sina
motiveringar begagnar vapen, som icke höra till de allra skarpaste
och bästa. I sin motivering, om man ens med detta namn kan kalla
den lilla utredning, som Utskottet bestått motionären, framhåller
Utskottet, såsom ett synnerligt vigtigt skäl för husförhörens bibehållande,
att de äro urgamla. Skulle det således vara ett skål,
så måtte det väl vara för motionärens sak och icke’för husförhörens
bibehållande.

»hivad förmultnadt är skall ramla», säger Tegnér, fastän jag har
hört af en bekant, att det hade han skrifvit innan han blef biskop.
Hade han skrifvit en sådan vers sedan han blef biskop, så hade det
varit ändå märkvärdigare, men derom vet jag intet. Ett vet jag
dock, att, om Lag-Utskottet skulle slå sig på att skrifva vers -— hvilket
jag visst icke betvifla!'' att det kan —- så skulle den komma att
lyda så: »hvad urgammalt är skall bestå». Men jag, som icke är så
der poetisk, fruktar att det gamla ruttnar om det för fortfara för
länge. Utskottets kärlek för det urgamla kan jag icke gilla såsom
skäl för att afstå motionen.

Det nästa skälet tyckes mig vara ännu sämre. Utskottet betvifla»,
att allmänna meningen är för en sådan åtgärd. Jag frågar
det ärade Utskottet: har det blifvit tillsatt för att döma öfver saker,
sådana de verkligen äro, eller har det blott att rätta sig efter hvad
det förmodar vara den allmänna meningen? Jag kan åtminstone
försäkra Utskottet, att hos en större del af befolkningen inom den

afskaffa1)!
af husför
hör.
(Forts.)

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Om afshaffan- valkrets jag tillhör, ega husförhören alldeles inga sympatier, utan
de af husfor- tvärtom. Det samma tiar jag hört från många håll. Den andliga
(Forts) uppbyggelse husförhören gifva uppväges icke af de stora olägenheter,
som dessa matmöten, som jag snarare vill kalla dem, ty nog är
kroppens spis der den förnämsta, medföra.

Nog skulle väl pastor också kunna lära känna sina församlingsbor,
utan att resa omkring så der en gång om året, och om pastor vill
resa omkring i sitt pastorat, för att lära känna folket, så försäkrar
jag att han är mera välkommen vid andra tillfällen, än då han infinner
sig för att hålla husförhör. Utskottet påstår, att examinerandet
af äldre personer icke föranledes af något lagstadgande och likväl
säger Utskottet att 1686 års kyrkolag 24 kap. 22 § innehåller, »att
pimsten skall undervisa de gamla om de frågor han vill dem i kyrkan
föreställa», så att det skälet var just icke dräpande från Utskottets
sida.

Så kommer Utskottet med det skäl, att presterskapet icke klagat.
När har man någonsin hört en klass klaga öfver ett arbete,
som i deras händer lägger en så stor makt. Åtminstone icke presterna.
Lägger man härtill de feta kalasen, så tror jag icke att
någon förnuftig menniska förundrar sig öfver att presterna icke
klagat. Skulle förhören upphöra, så mistade ju presterne en del af
sitt inflytande och de goda husförhörsmiddagarne.

Hvad husförhörsboken beträffar, så kan den ju lika väl ersättas
af något annat, t. ex. anteckningar, som göras vid pågående mantalsskrifning.
Jag vill visst icke påstå, att detta sätt vore det enda,
men så mycket tror jag mig dock våga påstå, att så vigtiga äro väl
icke husförhören för den borgerliga ordningen, att de icke kunna
ersättas.

Slutligen säger Utskottet, att vi skola vänta på den nya kyrkolagen;
ja nog lära vi då få vänta, och det kanske länge nog, men
om äfven i lagstiftningen skall — såsom Utskottets åsigt synes vara
— anses gälla det gamla ordspråket »att den väntar icke för länge
som väntar på något godt», då erkänner jag, att jag icke rätt förmår
uppfatta lagstiftningens ändamål. För min del hade jag eljest
trott, att man borde antaga hvad som vore rätt, utan att behöfva
vänta på något annat. Föreligga skäl för husförhörens upphäfvande,
då anser jag den omständigheten, att vi möjligen i en aflägsen framtid
kunna hafva att förvänta ett förslag, som går i annan rigtning,
icke böra tillerkännas någon afgörande betydelse.

Till sist ber jag att få säga, att jag icke tror, att dessa husförhör
äro till någon synnerlig nytta. Der läser folket endast genom
katekesen och rabblar upp eu utanlexa för presten, som också längtar
att det måtte bli slut så fort som möjligt. Har menniskan en sann
gudsfruktan, så behöfver hon icke förhöras, och har hon den icke,
så lär hon nog icke blifva något bättre af att offentligen förhöras. Men
deremot lägga dessa husförhör i händerna på presten en makt, som
jag icke kan gilla; gamla, redbara personer måste der låta sig förhöras,
och mången gång få de stå såsom skolgossar inför unga pojkar,
som nyss fått kappan. Det är icke så särdeles många år sedan
det inträffade, att en hemmansegare i en församling, icke särdeles

N:o 86.

Lördagen den 14 April, e. m.

aflägsen från den jag tillhör, hade en son som nödvändigt ville läsa*?»»
till prest, och föräldrarne gåfvo honom medel, så att han fick studera,cle
och han blef verkligen prest. Han blef snart adjunkt i församlingen,
der föräldrarne ännu bodde; och vid ett husförhör kallade han fram
sina föräldrar för att förhöra dem, men fick då af sin far det upp- ''
byggeliga svaret: »åh, vet hut, pojke, det är jag som lärt dig

läsa».

Jag tror dessutom att svenska folket numera kan få anses ha
nått myndighetsålder i detta hänseende och kunde slippa från det
obehag, som det alltid ligger i tvånget att stå under prestens förmynderskap,
hvilket är det tyngsta af alla. Jag anser att det skulle
vara denna Kammare värdigt att icke vidare fästa sig vid LagUtskottets
utnötta skäl, utan nu afslå det föreliggande betänkandet
och bifalla motionärens förslag; hvarom jag nu tar mig friheten
framställa yrkande.

Herr Gustaf Jonsson: Nog kan man tala om olika erfaren het

i afseende på nyttan af dessa husförhör, men för min del tror
jag, att det beror mest på huru de af presterskapet skötas. Åtminstone
är min erfarenhet den, att der presterkapet med andlig lifaktighet
och allvar fullgör sin pligt, så hafva dessa husförhör
haft mycket bättre och kraftigare verkan än mången predikan. Presten
kommer der i mycket innerligare beröring med sin församling
än då han står på predikstolen. Han kan vid ett husförhör
till besvarande framställa sådana grundfrågor, att han får en rätt kännedom
om sina församlingsbors kristendomskunskap, och en del af
församlingsborna i sin ordning kunna äfven vid dessa tillfällen få
upplysningar, som de eljest icke brytt sig om att förskaffa sig, tv
vid förhöret är dock ett tillfälle att genom frågor och svar befrämja
förståndsupplysning för en sann kristendomskunskap, förenad med en
stadgad bekännelsetrohet af religionens sanningar.

Jag tror icke att man har rätt att så lösligt behandla en inrättning,
som hos vårt folk än står i så högt anseende, ty för min del
är jag fullt öfvertygad, att en stor del af svenska folket anser dessa
husförhör ännu väl uppfylla sitt ursprungliga goda ändamål och icke
önskar att vi skola afskaffa denna gamla institution, som jag och
många med mig anse vara mycket maktpåliggande i religiöst hänseende,
för så vidt vederbörande presterskap med nit och allvar fullgör
sin pligt; om den är högkyrklig är en sak som jag nu inte
fäster mig vid, utan tror att den derför icke bör vara förkastlig. Man
gör derföre, enligt min tanke, mycket orätt uti att på det sätt som
här skett skymfa en institution, som våra förfäder varit så högeligen
intresserade för och satt så mycket värde på.

Jag vill åtminstone för min del icke vara med om något sådant
som motionären föreslagit, utan yrkar bifall till Utskottets afstyrkande
förslag.

Häruti instämde Herrar Åke Andersson, Pehr Nilsson i Vittjerf,
Lasse Jönsson och Pehr Larsson.

af skaffare
af husförhör.

(Forts.)

N:o 86.

Lördagen den 14 April. e. m.

Om afskaffande
af
husförhör.
(Forts.)

Herr Anders Persson: Eftersom jag antecknat mig såsom

reservant emot Utskottets beslut i denna fråga, skall jag be att få
angifva mina skäl dertill. Det är icke så mycket nu gällande lags
stadganden i fråga, som kommit mig att hysa en från Utskottets
afvikande åsigt, som icke dess mera de motiv, hvilka Utskottet
anfört för sitt afstyrkande af motionärens förslag. Utskottet synes
betrakta husförhören såsom i det närmaste oumbärliga. För min del
tror jag att den tid funnits, då husförhören varit både nyttiga och
verkligen välgörande, men att denna tid numera är förbi. Åtminstone
hafva de i den trakt, der jag är hemma, på de senare tiderna hvarken
varit bevistade af annat än ett fåtal af församlingens medlemmar,
ej heller omfattade med det intresse, som förut kommit dem

till del. Utskottet säger, att kyrkolagen icke gifver någon anled ning

till att något examinerande, hvad äldre personer angår, skulle
förekomma vid husförhören. Detta kan jag icke fatta annat än såsom
en inkonseqvens af Utskottet, då Utskottet kort förut anfört

22 § i 24 kap. af Kyrkolagen, der det, ibland annat, heter: »Vid

sådana tillfällen» — cl. v. s. vid husförhören — »skall han (kyrkoherden)
ock undervisa the gamla om the frågor, han vill them i
kyrkan föreställa, på thet the mage vara beredde på tjenlige svar
och föregå ungdomen med goda exempel.» Att de skola vara beredde
på tjenliga svar utvisar väl att något examinerande skall ske,
ty eljest vet jag icke hvad med detta stadgande åsyftas. För
öfrigt har folkskolebildningen på de senare åren uppnått en sådan
utveckling, att endast af detta skäl den vid husförhören förekommande
examineringen torde vara alldeles obehöflig. Hvad som emellertid
utgjort hufvudsakliga skälet till att jag reserverat mig emot
Utskottets beslut är det, att jag anser att Kammaren, om den bifaller
Utskottets hemställan med den motivering, som föreligger,
derigenom, om jag så får säga, gifver på hand att, enligt dess åsigt,
husförhören äro oumbärliga. Efter kyrkolagskomiténs förslag skulle
kyrkoherden årligen kalla församlingens medlemmar, fördelade i
rotar eller läslag, för att med dem hålla förhör öfver deras kristendomskunskap.
Då detta förslag en gång förekommer till afgörande,
fruktar jag att, om Kammaren nu förklarar sig anse husförhören
oumbärliga, detta blir en anledning för regeringen att fordra det
Kammaren, i konseqvens med denna sin uttalade åsigt, skall antaga
detta förslag, enligt hvilket det icke är tillräckligt, att kyrkoherden,
på sätt nu är stadgadt, har rätt att besöka sina församlingsmedlemmar
i husen för att utröna deras kristendomskunskap, utan han äfven
kan sammankalla dem rotvis och underkasta dem en slags examen.
Något sådant kan jag för min del icke vara med om, och det är för
att om möjligt förekomma detsamma, som jag nu anser att Kammaren
icke bör bifalla Utskottets betänkande, på det att den dermed
icke må anses hafva på förhand på sätt och vis lemnat sitt
godkännande åt hvad kyrkolagskomitén i nämnda hänseende föreslagit.
Jag yrkar således att Kammaren måtte afslå Utskottets hemställan
och såsom en opinionsyttring i ämnet lemna sitt bifall till
motionärens förslag.

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås: I den trakt jag tillhör

har jag aldrig hört några klagomål öfver dessa husförhör; och för
min del är jag öfvertygad om, att de äro både lämpliga och nödvändiga.
Så länge man derföre icke har något annat att sätta i stället
— och det torde icke blifva lätt att komma fram med något som
är bättre — så lära vi väl få behålla husförhören, ty husförhören
hafva intet ondt gjort, utan tvärt om verkat mycket fördelaktigt
i sedlighetens intresse; och det umgänge, som församlingslärarne
komma i tillfälle att hafva med folket vid husförhören,
verkar förtroende för lärarne. På denna grund yrkar jag bifall till
Utskottets förslag.

Grefve Sparre: Det högljudda bifall, som nyss kom ledamoten
från Norra Möre och Stranda till del, var, synes mig, ett tillräckligt
tydligt svar på den kria, hopskrifven i någon vrå af fäderneslandet,
vi för en stund sedan hörde uppläsas. Deri talades om frisinnade
tänkesätt; men då dessa gå ut på att håna våra religiösa institutioner,
synas de mig alldeles icke vara på sin plats; och det var derföre
med särdeles stor glädje och stolthet, som jag hörde det bifall,
hvarmed Herr Gustaf Jonssons anförande helsades, och det tydliga
ogillande af Herr Linds anförande, Kammaren genom detta sitt bifall
gaf till känna. Om på något ställe husförhören skulle hafva förlorat
sitt anseende, beklagar jag det. Dertill kunna skälen vara
ganska många; till äfventyra har presterskapet icke uppfylt sitt
kall såsom sig bort; till äfventyra kunna andra orsaker dertill bidraga.
Men om institutionen är urgammal, finner jag deri icke någon anledning
att säga, det husförhören derföre skola borttagas. Det tillfälle
till beröring i smärre kretsar mellan själasörjaren och församlingens
medlemmar, som derigenom lemnas, kan jag icke finna böra
verka annat än välgörande.

Yi hafva på förmiddagen talat om de sekteriska rörelser, som
för närvarande pågå inom vårt land; vi hafva talat om den frihet,
som sedan någon tid i motsats mot det gamla tvånget i religiöst
hänseende gjort sig gällande i vårt fädernesland. Yi kunna vara
stolta deröfver. Ur denna frihet och denna fria forskning måste
sanningen framträda. Men vilja vi en sådan fri forskning, böra vi
å andra sidan so till, att religionens och ordets tjenare komma i tillfälle
att så ofta som möjligt sätta sig i beröring med folket. Och
de tillfällen som dertill lemnas genom husförhören böra vi minst
borttaga uti en tidpunkt, sådan som denna, då religiösa rörelser
onekligen pågå inom församlingarnes lägre regioner. Om den värde
representanten från Bohuslän, som här uppräknade en mängd tillfällen
då förhör hållas i katekesen, ville väcka motion om borttagande
af åtskilliga af dessa tillfällen, skall jag för min del icke
hafva något deremot. Men detta kommer förmodligen att ske i
sammanhang med den omarbetning af kyrkolagstiftningen, som nu
pågår. Nu är det endast fråga om huru vida man skall förkasta dessa
i lag påbjudna sammankomster emellan församlingens kyrkoherde
och dess medlemmar. Jag för min del är icke benägen dertill. Inom
det län, jag tillhör och om hvars förhållanden jag eger noggrann

Om afskaffande
af
husförhör..
(Forts.)

26. 16 Onsdagen den 14 April, e. m.

Om afskaf- kännedom, har jag alldeles icke försport något missnöje med dessa
/ande af gammanträden, utan tvärt om, i allmänhet åtminstone, belåtenhet.
^ofrtsT'' Jag icke in^ta mig i något närmare besvarande af de pi or

B'' kanta yttranden, som här blifvit i frågan afgifna. Jag anser tillfället
dertill mindre väl valdt, helst som jag tror att Utskottet godt
kan stå till svars med hvad det sagt. Och jag ber Herrarne än
en gång genomläsa det kyrkolagens bud, som här i betänkandet står
citeradt, för att finna om detta gifver kyrkoherdarne någon egentlig
anledning att examinera de äldre inom församlingarne. Jag tror
sålunda att betänkandet kan, sådant det är, godkännas; och jag anhåller
derföre om bifall till detsamma.

Herr Håkansson förenade sig med Grefve Sparre.

Herr Lvth: Jag har begärt ordet egentligen för att få pro testera

mot de missbruk af husförhören, som jag hört innästlat sig. i
åtskilliga delar af landet. En sådan protest är redan gjord af min
ärade vän till venster och den siste talaren, hvarföre jag således
skulle kunna helt och hållet afstå från ordet. Jag vill endast tillägga,
att missbruket af en god sak upphäfver icke dess nytta, och hvad
beträffar förhållandet i detta afseende på den ort, jag representerar,
äro åsigterna om husförhören i allmänhet helt annorlunda, än hvad händelsen
lärer vara i Bohuslän. På min ort medföra dessa sammankomster
mycken uppbyggelse och tillfälle för pastor i församlingen
att erhålla kännedom om sina åhörares kunskaper i religiösa ämnen.
Jag tror derföre icke att de böra helt och hållet borttagas, ehuru
jag gerna skulle önska en förändring uti den i ämnet nu gällande
lagstiftningen, i synnerhet i den rigtning, som den nya kyrkolagskomitén
föreslagit, nemligen att husförhören, i stället för att hållas
i husen, skulle hållas i skolsalarne. Detta är emellertid en sak, som
först vid kyrkomötet bör utgöra föremål för öfverläggning. För
närvarande har jag ingen annan önskan än bifall till Utskottets
ganska välbetänkta utlåtande.

Herr Johan Erik Johansson: Jag har begärt ordet endast

för att instämma med Herr Lyth och gifva till känna, att jag icke
haft samma sorgliga erfarenhet om husförhören som Herr Lind. Om
också husförhören numera, sedan vi erhållit folskolor, icke skulle
vara lika nödvändiga som fordom, så kan jag likväl icke vara med
om att helt och hållet borttaga dem, då jag tror, att de befordra
allt godt, som dermed är afsedt; och jag anhåller för den skull om
bifall till Utskottets förslag.

I detta yttrande instämde Herrar Liss Olof Larsson och Bäckström.

Herr Torpadie: Som jag af ett tillfälligt illamående var för hindrad

att närvara i Lag-Utskottet, då ifrågavarande betänkande
justerades, kom jag icke i tillfälle att, såsom jag hade ernat, i en
reservation uttrycka min mening. Den hade i korthet kommit att

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36r*

lyda så, att då de ursprungliga stadgandena om husförhör framkallat
åtskilliga kamerala författningar, i hvilka alla dessa husförhör förutsättas,
anser jag det vara alldeles omöjligt att utan ändring i dessa
författningar borttaga husförhören. Ensamt på denna grund hade
jag velat afstyrka den ifrågavarande motionen. Skulle jag inlåta
mig på bedömande af sjelfva saken, komme jag tvifvelsutan till
samma resultat som de, hvilka fortfarande vilja bibehålla dessa husförhör,
sedan det visat sig ej mindre af den diskussion, som i frågan
fördes inom Lag-Utskottet, än äfven af den öfverläggning, som nu
inom Kammaren egt rum, att husförhören visserligen på många
ställen urartat, men på många andra åter ännu äro af icke ringa
betydelse. Under sådana förhållanden tror jag icke det vara att
handla klokt, om man borttoge något, som säkert i många landsändar
är, såsom Herr Gustaf Jonsson yttrade, ett kärt arf från fäderna.
Huru jag således än ser saken, kan jag icke komma till annat
slut än det, hvari Lag-Utskottet stannat, och till hvilket jag äfven
påyrkar bifall.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det Herr Talmannen
gifvit propositionen å de yrkanden, som förekommit, blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.

§ 4.

Förekom till behandling Bevillnings-Utskottets betänkande N:o
10, angående tullbevillningen.

Sedan Kongl. Maj:t, som genom nådigt heslut den 29 September
1876 åt särskilde komiterade uppdragit att verkställa revision
af nu gällande tulltaxa, genom nådig remiss den 24 November
samma år anbefalt bemälde komiterade att, så snart sig göra läte,
afgifva förslag till de förändringar af grunderna för tullbehandling
af och tullsatserna å artikeln papper, som komitén kunde anse vara
af omständigheterna påkallade; samt komitén med föranledande häraf
inkommit med underdånigt förslag till förändrad lydelse af så väl
rubriken »Papper» som vissa andra bestämmelser i nuvarande tulltaxa,
hvilka enligt komiténs åsigt borde samtidigt med stadgandena
angående papper undergå förändring, så, och efter det jemväl af
femte svenska publicistmötet utsedde delegerade till Kongl. Maj:t
ingifvit underdånig framställning angående ändring i gällande tullbestämmelser
för åtskilliga slag af papper, hade Kongl. Maj:t till
Eiksdagen öfverlemnat nådig proposition (N:o 37) angående förändring
i tullsatserna å papper med flera ämnen.

I anledning af berörda nådiga proposition hade Utskottet hemstält
i

Punkten 1.

att rubriken »Papper» måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Om afskaffande
af
husförhör.
(Forts.)

Angående
tull å papper.

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 36.

%:o 86.

Angående tull
å papper.
(Forts.)

18 Lördagen den 14 April, e. m.

»Papper:

kardus-, makulatur- ock annat groft, till skrifning, ritning eller

tryckning ej tj enligt, samt poler- eller smergel- ............... fritt.

förgyldt, försilfradt eller annorlunda än i massan
färgadt, äfvensom papper i förening med bomulls-
eller linneväfnad....................................... 1 skalp. 6 öre.

alla andra slag, derunder inbegripet linieradt

papper.................................................................... 1 skålp. 3 öre.»

Sedan föredragning skett af denna hemställan, mot hvilken Herr
./. F. Fredricson inom Utskottet reserverat sig,
anförde

Ilerr Werner Ericson: Då jag nu fått crdet, ber jag att i

förbigående få vidröra ett ämne utom föredragningslistan. Jag har
icke justerat uppfattningen till protokollet af mitt yttrande vid remissen
af den Kong! statsverkspropositionen, emedan jag af ett tillfälligt
vistande utom hufvudstaden icke dertill fick tillfälle. Nu är
förhållandet emellertid det, att jag har valet emellan att antingen
helt och hållet omskrifva mina anföranden eller ock låta i protokollet
för min räkning qvarstå en hop besynnerligheter i anledning deraf
att jag, efter hvad det uppgifvits, lärer tala på samma gång så lågmäldt
och så hastigt, att mina yttranden icke annat än fragmentariskt
kunna af protokollsförandena uppfattas. Jag får derföre tillkännagifva,
att jag ej hädanefter ämnar justera uppfattningen till protokollet
af något mitt yttrande, och har jag till detta tillkännagifvande
så mycket större skäl, som jag icke befinner mig i sådan ställning,
att jag, i likhet med en högt aktad talare inom Kammaren, kan för
hvarje gång särskildt besvära Kammaren med tillkännagifvandet, att
»den skriftliga uppfattningen af detta mitt yttrande kommer icke att
af mig justeras».

Efter denna anmärkning öfvergår jag genast till saken och anhåller,
att Kammaren en liten stund behagade skänka sin uppmärksamhet
åt den föreliggande frågan. Skulle jag komma att blifva något
lång och nödgas ingå i specialiteter samt således ej komma
att blifva så intressant, så hoppas jag om öfverseende derför, då det
gäller en fråga, som i allmänhet plägar ådraga sig representanternes
uppmärksamhet och med hvars behandling Första Kammaren under
hela förmiddagen varit sysselsatt. Jag skall försöka att al komiterades
utlåtande och chefens för Finansdepartementet anförande till
statsrådsprotokollet utdraga hvad som erfordras för att framställa
saken så redigt, att äfven den, som icke har speciel kännedom
om denna industri, kan klart och tydligt uppfatta hvarom frågan
rör sig.

Komitén börjar i sin argumentation mot bibehållande af den
tull, som nu'' finnes på papper, med att anföra några hufvudgrundsatser,
som i national-ekonomiska frågor irtgöra, om jag så får säga,
olikheten emellan frihandel och protektionismen. Komitén börjar
nemligen med dessa två hufvudgrundsatser, att hvad en person tillverkar
icke bör understödjas af afgifter af andra, d. v. s. utgöra föremål
för förbrukarens beskattande.

Is ro 38.

Lördagen den 14 April, e. m

Vidare säger komitén, att erfarenheten i detta afseende visat,
så väl i allmänhet som specielt i afseende på denna industri, att borttagande
eller nedsättning af tullen icke för industrien medfört någon
skada, utan tvärtom. Jag vill nu icke inlåta mig på att diskutera
frågan om företrädet emellan frihandel och protektionism. Jag
har alltid erkänt mig vara frihandlare, och det är jag också, oaktadt
jag är delegare i pappersbruk och såsom sådan vet att dessa
icke bära sig, utan att bruksdelegarne i stället derpå förlora
mycket penningar. Hafven I, mine Herrar, således smak för att
borttaga tullen på papper, så gören det, men afskaffen då också på
samma gång alla öfriga tullar.

.1874 års Bevillnings-Utskott framhöll, huru som artikeln papper,
såsom en nödighetsvara ej blott för alla grenar af näringslifvet utan
ock för, snart sagdt, hvarje enskild, borde, så vidt ske kunde, från
tullbeskattning befrias. Denna åsigt bär komitén sedermera framhållit
såsom en af sina hufvudgrundsatser. Ja, det är klart, att
man bör afskaffa tullen å papper, för så vidt den inhemska tillverkningen
deraf, vare sig i qvantitativt eller qvalitativt hänseende, icke
är tillräckligt. I sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrade Herr
Finansministern, att han vill understödja en industri, hvilken, såsom
förhållandet vore med tryckeri-industrien, vore af så stor vigt och
betydelse för folket, i följd hvaraf den allmänna bildningen ock
fordrade, att vederbörande så mycket som möjligt underlättade allt
som för kunskapers spridande vore erforderligt. Af detta skäl har
Herr Finansministern tillstyrkt Kongl. Maj:t att föreslå Riksdagen
att antaga den förändring i tullsatserna å papper, hvarom den Kongl.
propositionen närmare omförmäler. Vigten af detta Herr Finansministerns
hufvudargument är emellertid, så synes det mig åtminstone,
alldeles förfelad genom den föreslagna åtgärden att höja tullen på
tryckpapper från den nu varande, eller 2 öre per skålpund, till 3 öre
per skålpund. Ty det är alldeles uppenbart, att den mängd af tryckta
skrifter, som nu till mycket låga pris sprids i landet, skall fördyras
i den mån tullen å tryckpapperet ökas. Detta argument duger
således icke.

Såsom ett ytterligare skäl för nedsättningen af tullen på papper
anföra komiterade på sidan 18 följande: »att, oaktadt den betydliga
nedsättning af införseltullen å olika slag papper, som i sammanhang
med handelstraktaten med Frankrike vidtogs, den svenska papperstillverkningen,
så till myckenhet som värde, sedermera varit i ständig
och stark tillväxt, likasom att utförseln allt jemt stigit och öfverstigit
införseln, ehuru denna senare i synnerhet under de sista åren
1873—1875 betydligen tilltagit.» Så är dock icke förhållandet. Och
förra gången frågan förevar, d. v. s. då tullen å tryckpapper nedsattes
från 4 till 2 öre, tillät jag mig göra anmärkningar i anledning
af hvad Bevillnings-Utskottets ordförande härom yttrat och hvad
som i tidningsartiklar förekommit, att detta hade med saken ingenting
att göra.

Allt papper som exporteras tillverkas förnämligast vid Rosendals
pappersbruk — jag talar här icke om sådana bruk som skicka
ut endast några centner papper — och det är s. k groft papper.

Angående tull
å papper.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, c. m.

X:o 36.

Angående tull Skrifpapper, postpapper och finare tryckpapper måste deremot imå
papper, porteras. Härom säga komiterade följande: »Af jemförelsen emel(Lorts.
) jan ^en inhemska tillverkningen samt in- och utförseln framgår vidare
såsom synnerligen beaktansvärda omständigheter, att pappersförbrukningen
inom landet jemväl befunnit sig i stark tillväxt och
att den inhemska tillverkningen i allmänhet minst tillfredsstält behofvet
af sådana pappersslag, för hvilka högsta tullskyddet varit
medgifvet.»

En stor export är således icke något bevis på, att tullnedsättning
bidrager till industriens utveckling.

Vidare har man såsom skäl för nedsättningen af tullen på papper
framhållit den omständigheten, att genom den deraf uppkommande
konkurrensen skulle tillverkarne tvingas att följa med sin tid
och skaffa sig bättre maskiner och dylikt, derigenom industrien skulle
förkofras. Den åsigten kan nog vara rigtig i och för sig, men
den är dock icke tillämplig i detta fall, ty de svenska pappersbruken
stå på samma höjd, som de utländska, och äro i vissa fall till
och med bättre än dessa. Våra pappersbruk äro också med särdeles
stor omsorg anlagda, vi hafva nya goda maskiner, och vi hafva i afseende
på tillverkningssättet tillgodogjort oss de nyaste förbättringar
och metoder, och jag vågar således påstå, att vi tillverka lika god
vara som utländingen, hvadan detta skäl kan kallas förfallet. Hvad
beträffar påståendet att i synnerhet den inhemska tillverkningen af
bättre tryckpapper samt skrif- och postpapper icke borde utsättas för
konkurrens, utan tvärtom så mycket som möjligt skyddas genom införseltull
och detta af det skäl, att denna tillverkning icke tillfredsstält
landets behof af sådana pappersslag som de ofvan nämnda, ber
jag att‘ få upprepa hvad jag förut sagt, nemligen att våra fabriker
kunna såväl qvalitativt som qvantitativt fylla behofvet, men att det
är en annan omständighet, som gör, att det icke blifvit på denna
väg tillgodosedt. Dessa slag af papper kunna nemligen icke med
fördel tillverkas inom landet, ty om någon af våra fabrikanter skulle
slå sig på att tillverka sådana dyrare papperssorter och för sådant ändamål
förse sig med dertill erforderliga maskiner, hvilka äro mycket
dyra, så skulle han på 24 timmar kunna tillverka så mycket papper,
att detta strömmade öfver hela den svenska pappersmarknaden, och
fabrikanten skulle således blifva i förlägenhet om hvar han skulle afyttra
tillverkningen för den öfriga tiden af året.

Med dessa anmärkningar mot de urgrunder, som komiterade
anfört till försvar för sitt utlåtande, har jag velat göra klart för
Herrarne, att dessa urgrunder icke äro här tillämpliga, då nu endast
är fråga om, huru vida man i nedsättning af tullen å i frågavarande
artikel skall gå längre eller kortare väg. Detta skall nu
uteslutande bedömas, och allt det andra är derföre tomt prat.

Såsom ett bevis på det förmånliga inflytande, konkurrensen med
utlandet haft på vår papperstillverkning, säga komiterade: »Den

svenska papperstillverkningen har härigenom mer och mer inslagit
på en väg, som erbjuder den en stor marknad i utlandet, der man
ock visat sig kunna utan allt skydd uppträda i täflan.» Under
diskussionen i denna Kammare har vid flera tillfällen förekotnmit ett

N:o 36.

'' Lördagen den 14 April, e. m.

uttryck, hvilket jag tager mig friheten att använda med anledning Angående tull
af komiterades ofvan intagna påstående. Det lyder sålunda: »Hur å papper.

vet han det»? Det är visserligen sant, att det i allmänhet är aktie- (Forts-)

bolag, som ega pappersfabriker, och att det kan vara svårt att få
reda på huru deras affärer stå, och att man derföre kan förmoda att
de äro göda. Jag är dock sjelf delegare i ett pappersbruk, borde

derföre hafva reda på förhållandet, och jag kan försäkra Herrarne,

att det icke för närvarande är förmånligt att drifva papperstillverkning.
Här i Sverige gå pappersbruken med förlust, och i England
och Tyskland är förhållandet det samma. Nu vill man, att pappersbruken
skola öka sin tillverkning och drifva den våldsamt. Huru

många, som skola stupa på kuppen och huru många bli qvar, det få

vi se’n se.

Sedan komiterade nu redogjort för papperstillverkningens ställning
i landet och deraf kommit till den slutsatsen, att en nedsättning
i tullen på papper vore lämplig, göra komiterade en utredning
öfver förhållandet mellan tillverknings- och försäljningspriset å denna
artikel, kid denna komiterades utredning vill jag uppehålla mig
en stund, emedan jag finner den samma vara synnerligen egendomlig.
Om man vill göra en jemförelse mellan tillverknings- och försäljningsvärdet
på en industriel artikel, så är anledningen dertill
naturligtvis den, att man vill se efter, om tillverkningen bär sig,
och detta anser jag hafva legat till grund för komiterades utredning,
ty något skäl hafva väl komiterade haft för den samma, och jag har
icke upptäckt något annat. På sidan 17 i betänkandet säga komiterade:
»I afseende å tillverkningskostnaden för papper vid de sven ska

pappersbruken •— råmaterialet icke i denna kostnad inbegripet —-tillåter sig komitén att meddela följande uppgifter;» Detta är det
enda, som förekommer om råmaterialet i komiterades utredning; jo,
det är sant, på ett annat ställe säga komiterade om ett ej särskildt
omnämndt pappersbruk, att det i tillverkningskostnaden måtte hafva
inbegripet äfven råmaterialet, eftersom de uppgifna försäljningsprisen
obetydligt öfverstego tillverkningskostnaden. Nu vill jag göra
den anmärkningen, hvad är det för tillverkningsvärde man talar om ?

Jo säga herrar komiterade: •— — — —- — .— — — _

Jag vet ej något annat tillverkningsvärde, än det som man erhåller
vid noggrant efterseende af hvad tillverkningen kostar. Visserligen
skiljer man räkenskaperna mellan anläggningskostnad, afskrifning i
maskinerier, räntor, löner och dylikt. Allt detta hör dock till tillverkningskostnad.

Uti den Iiongl. propositionen säger Herr Finansministern, att
den till 6 öre per skålpund uppgående differensen i tullsatsen mellan
bättre och sämre papper skulle utgöra 40 % tillverkningsvärdet.
Stå nu dessa 6 öro i värde i förhållande till det papper jag
köper, och de nemligen således icke blifvit satta i förhållande till
något som är gripet ur luften, så måste en del deraf vara uttryck
af tillverkningskostnaden. Om 6 öre är lika med 40 % af tillverkningskostnaden,
då måste tillverkningsvärdet af det usla papper, vi
hafva i våra tidningar, vara 24 öre, för bokpapper 40 till 50 öre och

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull för
d papper,
(Forts.)

finare papperssorter 1 krona, och

ningskostnaden
bruket år 1874
1875 ll,6i öre,
vid det fjerde
nog kan man
ningsvärde, då

om så är, torde Herr Finansministerns
och komiterades beräkning vara gripen ur luften.

I afseende å tillverkningskostnaden för papper vid de svenska
pappersbruken lemnar komitén de uppgifter, att tillverkningskostnaden
omfattar vid ett af dessa bruk så väl arbetslöner, förvaltning,
sex procent afskrifning å maskinerier, underhåll af byggnader, bränsle,
assurans, utskylder m. m. som ock räntor å kostnaderna för
brukets anläggning, men deremot icke räntor å förlagskapital; vid ett
annat arbetslöner, förvaltning, reparationer, bränsle, smörj ämnen,
assuranser, utskylder, jemte räntor å förlagskapital; vid ett tredje aflöningar,
bränsle, oljor, utensilier (remmar, filtar, messingsdukar etc.),
och vid ett fjerde afiöningar, bränsle, oljor, slitning för verken samt
dukar, filtar, och remmar in. m., samt att i följd häraf medeltillverkför
ett skålpund papper skulle uppgått vid första
till 14,89 och år 1875 till 14,26 öre, vid det andra år
vid det tredje år 1874 11,7 och år 1875 12 öro samt
för År 1874 till 9,5 öre och år 1875 till 10,75. Ja,
på detta sätt i räkenskaperna lätt finna ett tillverkman
icke tager råmaterialet med i kostnadsberäkningen.
På grund af förestående utredning säger emellertid komitén,
att »då medelvärdet å de ifrågavarande olika pappersslagcn torde
kunna antagas till högst 50 öre och tillverkningskostnaden för samma
slag i medeltal till högst 15 öre skålpundet, skulle en gemensam
tullsats af o öre skålpundet utgöra fullt 6 procent å det förra och
icke mindre än 20 procent af den senare.» Här ser man således
ändamålet med komiténs uträkningar af medeltillverkningsvärdet och
dess hopsummering af kostnader, som den icke känner. Jag är sjelf
så stor delegare i pappersbruk som någon, men jag påstår bestämdt,
att man icke på något större pappersbruk i hela verlden för närvarande
förtjenar något, utan tvärtom gör stora, kolossala förluster.

Efter denna utredning, och på grund af hvad så väl i komiténs
utlåtande som i statsrådsprotokollet anförts, har man kommit till det
resultat, att då genom cn nedsättning i papperspriset papperet göres
för allmänheten lättare åtkomligt och derigenom åter tryckerialstrens
spridning underlättas och det allmänna vetandets intressen befrämjas,
man vid förändringar i afseende å tullen för papper bör söka i det
hela åstadkomma en nedsättning i tullsatserna. Förhållandet är emellertid,
att åtskilliga oegentligheter i tulltaxan sedan länge funnits,
men att dessa oegentligheter hufvudsakligen på senare tider, då tullmyndigheterna
å olika platser börjat på olika sätt tillämpa denna taxa,
på ett svårare sätt framträda Sedan tullsatserna för olika slag af
papper blifvit bestämda till 8 och 2 öre i stället för resp. 8 och 4
öre, som förut varit gällande, har nemligen lusten till underslef i fråga
om, huru vida ett pappersslag skall hänföras till skrif- eller tryckpapper,
blifvit större. I forna tider var i detta hänseende stadgadt
det kännetecken, att tryckpapper skulle vara olimmadt och skrifpapper
limmadt, men för omkring 10 år sedan borttogs detta enda kännetecken.
Såsom förhållandet nu är, kan det hända, att då papper,
som användes till tryckpapper, kan vara limmadt, men en del bättre
skrifpapper deremot olimmadt, tryckpapperet kan åsättas den högre

Lördagen den 14 April, e. m.

23 >T;o 86.

tullsatsen, under det att det bättre skrifpapperet, derföre att det icke Angående tull
är limmadt, undgår att beläggas med den högre tullsatsen. Jag a papper.
tror dock icke att i detta förhållande ligger någon fara, emedan det ( or
förra slaget af papper är så dyrbart, att det högst ringa i tryckerierna
användes, och om åter skrif- eller postpapper af förut nämnda
slag skulle komma att draga den lägre tullen, detta vore i det närmaste
att betrakta som bedrägeri. Skulle dessutom pappersbruken
sälja det tryckpapper de tillverka i sådan form, att det komme att
gälla för skrifpapper, vore det så uselt, att det icke skulle duga till
sådant ändamål. För min del är jag emellertid af den åsigten, att
ingen svårighet förefinnes att skilja emellan skrif- och tryckpapper.

Man har visserligen sagt att, för att skilja mellan limmadt och olimmadt
papper, man endast har att taga hänsyn till om papperet slår
igenom för väta eller icke, en bestämmelse, som är för vederbörande
mycket användbar. Nu är emellertid förhållandet, att det för tullkammarföreståndaren
är ganska möjligt att bestämma om ett papper
är lämpligt att skrifva på, ehuruväl det är för honom betydligt beqvämare
att åberopa den nyss nämnda skilnadsbcstämmelsen. Ur
-en sådan beqvämlighets hänsyn lärer dock ej frågan få betraktas.

Sist berörda bestämmelse är dessutom icke hållbar, enär man kan suga
så länge på ett limmadt papper, att vätan slår igenom, ett förhållande
som vitsordas af de utaf Herr Gernandt i hans bekanta besvärsmål
företedda pappersprof. Jag har vid en pappersinspektion
sjelf erfarit, att så är förhållandet, och hörde vid det tillfället jemväl
tullinspektören säga, att det af honom använda skrifpapperet äfven
slög igenom för väta, hvilket jag nu icke kan hjelpa.

Summan af hvad jag velat säga är emellertid, att vår pappersindustri
är i den sämsta, i stället för, som man sagt, den mest
blomstrande belägenhet, och att det icke är nödvändigt att upphäfva
de nu gällande bestämmelserna, utan att de närvarande svårigheterna
vid tillämpningen kunna genom ett cirkulär från Tullstyrelsen undanrödjas.
Den norska tulltaxan innehåller i detta fäll både enkla
och lämpliga bestämmelser: papperet indelas i två slag, allt efter
som det är lämpligt att trycka eller skrifva på. Vidare är klart,
att man icke bör besluta sig att upphäfva en tull utan att taga i betraktande
samtliga på denna fråga inverkande förhållanden. Skulle
man taga hänsyn till det för pappersindustrien fördelaktigaste, skulle
man för skyddet af post- och skrifpapper samt bättre tryckpapper
gorå tullsatsen ungefär dubbelt så hög, som den nu är, hvaremot
det vore likgiltigt, hvilken tullsats bestämdes för sämre papper, enär
detta hufvudsakligen exporteras, Vill man icke vidtaga en sådan
förändring, bör man dock icke i en för pappersindustrien så tryckt
tidpunkt som den närvarande ytterligare nedsätta tullsatserna under
-det belopp, hvartill de för ej längre än två år sedan bestämdes. För
min enskilda del skulle jag dock icke hafva något mot att man
borttoge så väl denna som alla andra tullar, och jag bär derföre icke
något yrkande att framställa.

Chefen för Kongl. Finansdepartementet, Herr Statsrådet Forssell:
Jag har med nöje åhört den siste ärade talarens framställ ning,

särdeles med hänsyn till hans bekännelse af orubbliga frihan -

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull delsgrundsatser, hyilka dock ledt honom till det för tullskyddets
å papper, upprätthållande nyttiga, men för frihandelns utveckling menliga yr(Forts.
) kandet, att nedsättning icke får medgifvas annorledes, än af alla
tullsatser på en gång. Jag behöfver emellertid lika litet som han
inlåta mig å någon allmän utveckling af grundsatserna rörande frihandel
eller tullskydd, allra helst som jag lika litet i Utskottets betänkande
som i mitt eget yttrande till statsrådsprotokollet kan upptäcka
något försök att ingå på dessa allmänna frågor.

Det yttrande, den siste ärade talaren tillskref mig, i fråga om
behofvet af en nedsättning i tullen å tryckt papper, lyder nemligen,,
rigtigt citeradt, sålunda: »Om å ena sidan Riksdagens syfte att åt

boktryckeriindustrien och för den allmänna upplysningens främjande
bevilja lindring i tullsatsen för det till bok- och tidningstryck afsedda
papper varit obestridligt och förtjenat allt afseende, har dock
å andra sidan icke kunnat förbises, att Riksdagen lika säkert hittills
icke haft för afsigt att minska tullskyddet för det papper, som till
bok- och tidningstryck allmänneligen icke användes» etc. Således
är det icke jag, som der väckt frågan om främjande af boktryckeriindustrien
eller af tryckpapperskonsumtionen.

Jag anhåller att, innan jag öfvergår till sjelfva frågan, få till
besvarande upptaga en anmärkning, som mycket vidlyftigt utfördes
af den siste talaren, och som rigtades dels mot tullkomitén, dels,,
ehuru i mindre män, emot chefen för Finansdepartementet. Talaren
uttryckte sin förvåning deröfver, att man vid tal om »tillverkningsvärdet»
icke deri inbegripit värdet af rå-materialet. Han förundrade
sig öfver, att tullkomitén kommit till ett medeltillverkningsvärde
för papper af 15 öre för skålpundet, på hvilken grund komitén
sagt, att en tullsats af tre öre skulle motsvara 20 procent af
tillverkningsvärdet, och att jag yttrat, att 6 öre motsvarade 140 procent
af tillverkningsvärdet. Jag kan må hända lugna honom och
stilla hans förvåning och den förvåning, han möjligen väckt i Kammaren,
med att erinra om, att tullkomitén här talat som alla tullkomitéer
pläga tala. När man har till uppgift att uträkna tullsatsernas
förhållande till den skyddade varans tillverkningsvärde, måste
man naturligtvis afse det skydd, tullsatserna skola gifva för det
arbete, som nedlägges vid tillverkningen.

Då man t. ex. i Frankrike talar om skydd för stångjernsindustrien,
är det alldeles icke fråga om tullskyddsprocentens förhållande
till värdet af det tillverkade stångjernsstycket, utan om dess
förhållande till den kostnad, som nedlägges på tackjernet för att
förvandla detsamma till stångjern. Det är denna tillverkningskostnad
som tillhör stångjernssmidet, för hvilket just tullskyddet är afsedt.
En sådan beräkning af tillverkningsvärdet, hvarvid man fråndragcr
råmaterialets värde, återfinner den ärade talaren, om han vill
göra sig mödan att söka derefter, i 1863 års tullkomités betänkande,,
der den blifvit konseqvent iakttagen, och för öfrigt i alla engelska,
fransyska, tyska och danska komitéarbeten rörande dessa frågor.

Den ärade talaren förklarade, att han till en början ville, med
ledning af Kongl. Maj:ts proposition och tullkomiténs framställning,
gifva en kortfattad utredping af nu föreliggande fråga, gående ut

Lördagen den 14 April, e. m.

X:o 30.

på att visa, hurusom förslaget afsåge en förhöjning af tullsatsen å
tryckpapper, samt att en sådan förhöjning vore ur frihandelns synpunkt
alldeles oberättigad. Kammaren må emellertid icke misstycka,
att jag icke kan finna mig tillfredsstäld med den utredninghan
lemnade, och att jag just till följd af den ärade talarens framställning
finner mig nödsakad att något vidlyftigare, än eljest torde
behöfts, lemna mitt bidrag till den muntliga utredningen af ämnet.

Saken förhåller sig nemligen sålunda. Vid 1874 års riksdag
beviljades en nedsättning i tullen på tryckpapper, från 4 öre till
2 öre. Denna nedsättning gafs, såsom af Utskottets utlåtande, af
Kiksdagens förhandlingar och af Kammarens protokoll tydligen
framgår, i akt och mening att derigenom befrämja upplysningens
intresse. Man tänkte sig, att, då tryckpapper är det papper, hvarpå
tidningar och böcker tryckas, samt eu nedsättning i tullen på detta
papper skulle minska kostnaden för frambringandet af tryckalster,
genom hvilka. den allmänna upplysningen främjades, nedsättningen
skulle vara nyttig för den allmänna upplysningen. Jag vågar dock
säga, att Riksdagen den gången icke fullkomligt utredt den sak,
hvarom fråga var. Den hade mottagit en varning af de sakkunnige
män, som blifvit hörde i frågan och hvilka för Utskottet uttryckt
den öfvertygelsen, att villrådighet om betydelsen af orden »tryckpapper»
och »skrifpapper» ovilkorligen skulle blifva följden af en
så stor nedsättning af tullen endast å tryckpapper utan vidare bestämning
af detta begrepp. Sanningen af detta påstående framträdde
nästan omedelbart vid tulltaxans första tillämpning. Det blcf
nemligen då ganska förmånligt för herrar boktryckare att införa för
tryckerierna afsedt papper från utlandet, men då de med sin vara
kommo till tullhusen, förklarades densamma af tullmyndigheterna
icke vara tryckpapper utan »papper andra slag». Myndigheterna
tillämpade härvid en regel, som från de äldre tulltaxornas tid varit
gällande vid tullbehandlingen, nemligen att tryckpapper är olimmadt
papper, på hvilket skrifbläck slår igenom och hvarpå således ej kan
skrifvas. Häröfver fördes klagan hos Kongl. Maj:t, som tog alla å
frågan inverkande omständigheter under pröfning. Tullmyndigheterna,
som deröfver hördes, förklarade, att berörda skilnad mellan
tryckpapper och »papper andra slag» är den enda, som vid tullbehandling
är möjlig att iakttaga; att hvarje annan skilnad är flytande
eller sådan, att den icke lemnar någon objektiv grund för
varans bedömande och tullsatsens åsättande; att papperets format,
yttre utseende, appretur, den känsla, det gifver vid beröring, icke
kunna föranleda till annat än subjektiva omdömen och att, om den
grundsatsen skulle tillämpas, att tryckpapper vore sådant papper,
som af importörerne afsetts för tryck, härigenom skulle lemnas ett
alltför stort spelrum åt godtycket. Häri måste Kongl. Maj:t gifva
tullmyndigheterna samt öfriga i frågan hörda myndigheter rätt. Det
vigtigaste vid tullbehandling är, att alla importörer vederfares samma
rätt. Om man lemnar rum åt en skilnad, som icke är bestämd,
som kan tolkas på olika sätt vid olika tullkammare, kan det inträffa,
att den ene importören vid eu tullkammare får betala 8 öre i tull
för samma slags vara, som en annan å en annan ort importerar för

Angående tull’
å papper.
(Forts.)

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull 2 öre. Intet förhållande anses af importörerne vara för industrien
a papper- så betungande som detta. Hvad således här i främsta rummet må''
or s'''' ste afses, var säkerhet vid tullbehandlingen, objektiva bestämmelser
för olika slag af papper.

Vill man icke skänka tullstyrelsen och föreståndaren för teknologiska
institutet vitsord i detta afseende gent emot den talare som
nyss förklarade, att det var ofantligt lätt att, utan hänsyn till papperets
limning skilja mellan tryck- och skrifpapper, så borde man
dock gifva något vitsord åt den i andra länder samlade erfarenhet.
Denna linnes uttryckt i tulltaxorna, hvaraf visar sig att i alla länder,
med undantag af Portugal och Norge, tryck- och skrifpapper
antingen måste upptagas under en gemensam rubrik eller ock skiljas
på det sätt, att med tryckpapper menas olimmadt, med skrifpapper
deremot limmadt papper. Då nu Kongl. Maj:t hade ansett
att en sådan objektiv grund för dessa båda slag af papper måste
finnas, så återstod naturligtvis endast att säga: antingen skall det
papper, som är limmadt och på hvilket man således kan skrifva, behandlas
som skrifpapper, hvaremot såsom tryckpapper skall anses
sådant, på hvilket man icke kan skrifva; eller också skall man bestämma
att tryckpapper är allt sådant papper, hvaruppå man kan
trycka. Men nu måste Kongl. Maj:t taga i betraktande icke blott
att Riksdagen velat bereda boktryckerierna och den allmänhet som
konsumerar dess alster en förmån, utan äfven att Riksdagen bibehållit
tullsatsen vid 8 öre för denna grupp, som ovilkorligen till
största delen består af skrifpapper. Hade denna senare grundsats
antagits af Kongl. Maj:t, så hade denna grupp, »papper andra slag»
af sig sjelf ur tulltaxan försvunnit, och vi hade utan vidare fått
bort tullen på skrifpapper; ty på allt skrifpapper kan tryckas. Vi
hade i sådant fall icke längre behöft afhandla frågan, om pappersbrukens
skyddstull. Denna utväg hade visserligen vant . ganska beqväm
för genomdrifvandet af frihandelns grundsats, men, efter min
uppfattning, hvarken nödvändig eller ens fullt befogad. Det syntes
bättre att, under afvaktan på ett annat beslut af Riksdagen, tills
vidare bibehålla den häfavunna skilnaden mellan skruf- och tryckpapper,
ehuru jag mycket väl kunde inse, att tillämpningen skulle
komma att under tiden särdeles hårdt drabba den industri, som Riksdagen
i ett välvilligt ögonblick trott sig böra underlätta. j

Herr Ii. Schultz: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Då
denna fråga är af vida större betydelse för vårt land, än hvad den
för många kan synas vara, så må det tillåtas mig att uttala min
åsigt i densamma. Det framgår af den utredning, som denna fråga
om tullen på papper fått, att det förslag, Bevillnings-Utskottet framlagt,
hvilar på Kongl. Maj:ts proposition, och denna åter på tullkomitens
betänkande. På sidan 31 uti nämnda komites afgifna
underdåniga utlåtande läses följande: »Komitén, som jemväl i detta
ämne erhållit nödiga upplysningar af sakkunnige, går nu att gifva
till känna, för Indika artiklar komitén sålunda ansett sig böra ifrågasätta
tullfrihet; tillåtande sig komitén emellertid härvid att i under -

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36.

(fånighet erinra, huru som, då i fråga varande artiklar jemväl i mer
eller mindre betydande mån utgöra beredningsämnen eller utensilier
för andra näringar än pappersfabrikationen, komitén tänkt sig att
dessa artiklars befriande från tull, jemte det derigenom lättnader
blefve den inhemska papperstillverkningen beredda, tillika skulle
innefatta ett förberedande steg till de tullneds ältning ar, komitén tvifvelsutan
framdeles kommer att föreslå i afseende å åtskilliga varor, med
hvilkas tillverkande andra näringar sysselsätta sig.''»

Man har således här förutskickat en underrättelse om, att denna
»pappersfråga» endast är en förelöpare till blifvande tullnedsättningar,
hvilka förberedas till en kommande riksdag. Som jag icke liksom
den föregående talaren räknar mig till de s. k. frihandlarne,
utan tillhör det motsatta lägret och således är protektionist, så skall
jag från min ståndpunkt försöka att försvara min uppfattning, att
det är högeligen obilligt och mycket vådligt att nu söka än ytterligare
tillämpa frihandelns grundsatser i vårt land. Men innan jag
behandlar denna fråga, eller den om tullsystemet i allmänhet, ber
jag att få fästa Kammarens uppmärksamhet på följande framställning.

Man har såsom bevis för att tiden nu skulle vara inne att väsentligen
nedsätta tullen på artikeln papper åberopat den omständigheten,
att sedan franska handelstraktaten blot gällande papperstillverkningen
inom landet betydligt stigit. Detta förhållande vill
jag visserligen icke för min del förneka, hvad angår nemligen tillverkningen
inom riket af de grof va och billigare papperssorterna, hvilkas
råämnen hufvudsakligen bestå af trämassa och halm in. in., hvaremot
förhållandet är alldeles motsatt beträffande de finare pappersslagen,
eller att dessa tillverkningar i senare åren betydligen minskats samtidigt
med en högst ansenligt ökad införsel af dessa artiklar. Det
förhåller sig nemligen så, att man här i landet för några år sedan
angreps nära nog af en feber att anlägga stora pappersmassefabriker
och drömde om att man på dem skulle kunna grundlägga stora fortyner.
Det rådde goda konjunkturer den tiden och var derföre
ganska lätt att få erforderliga kapital till dylika anläggningar. Men
hvad resultatet af denna nya industri blifvit veta säkerligen Herrarne
allesammans. Detta resultat har blifvit och är fortfarande mer
än dåligt. Nu vill man påstå, att till följd deraf att pappersindustrien
utvidgats så mycket, denna industri skulle vara så blomstrande,
och att man vid sådant förhållande kunde taga bort tullskyddet.
Men don fabrikation, hvarom jag nyss talat, eller den som afser
tillverkning af gröfre och billigare papperssorter, har egentligen ej
behof af något skydd, emedan sådana papperssorter tillverkas och
säljas billigare här än i utlandet. Det skulle derföre blifva de finare
papperssorterna, hvilka skulle drabbas af den tullnedsättning, hvarom
nu fråga är, och då denna tillverkning är stadd i utveckling, till
följd deraf — såsom jag nyss nämnde — att fabrikationen af trämassa
icke visat sig vinstgifvande och man derföre ansett nödvändigt
att öfvergå till fabrikation af papper, så har man införskrifvit
dyrbara maskiner för att söka åstadkomma äfven bättre papperssorter,
både skrif- och postpapper och andra dyrbarare sorter. Vid
sådant förhållande hemställer jag, om tiden nu kan vara lämplig för

Angående tull
å papper.
(Forts.)

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull den ifrågasätta ändringen, synnerligen som i utlandet konjunkturerna
0(FortsT'' *''Ör PaPPer är0 högst bedröfliga. Den föregående talaren har nyss
( or s''’ bekräftat detta förhållande. Den ena fabriken efter den andra så
väl i Tyskland som England har nödgats stoppa.

Då nu detta förslag angående tullbehandling af papper — såsom
jag nyss sade ■— blott skulle vara en förelöpare till kommande
stora tullnedsättningar och man liksom velat känna sig för, huru vida
representationen kunde vara böjd att i ännu större utsträckning, än
som hittills skett, beträda frihandelns bana, så kan jag icke annat
än för min del uttala en varning att göra detta. Det har ty värr
redan visat sig många tecken, som antyda att dåliga tider förestå
äfven i vårt land, och det kunde då vara godt att hos oss funnes
utvägar för arbetarne att bereda sig arbetsförtjenster och nödig utkomst,
så att icke förhållandet hos oss blefve detsamma, som det nu
är på många ställen i utlandet, särdeles i Tyskland, der hundratusentals
arbetare gå sysslolösa, utan möjlighet att genom egen
arbetsförtjenst lifnära sig och familj, emedan det råder så stor brist
på arbetstillfälle.

Yi hafva från statsrådsbänken hört sägas, att den beräkning i
procent, som den föreslagna tullen skulle göra, i ena fallet är 6
procent och i andra fallet 20 procent. Man har dervid utgått från
den grundsatsen, att endast taga arbetskostnaden i beräkning, men
icke råvaran. Man kan göra så, om man har att tillgå råvaran inom
landet till samma pris som i andra länder, men skall jemväl råvaran
införas, så ställer sig saken annorlunda. Då bör man också taga
råvaran med i beräkning.

Så väl i tullkomiténs utlåtande som i Kongl. Maj:ts proposition
och Bevillnings-Utskottcts betänkande är mycket bjert framhållet
svårigheten att tullbehandla papper efter två olika tullsatser.

Hvad nu denna fråga beträffar, så ingafs till Bevillningsutskottet
vid 1874 års riksdag en af åtskillige personer, såsom ombud
för svenska bokförläggareföreningen, undertecknad skrift, deri de
tillkännagåfvo sin åsigt i ämnet och föreslogo, att tullfrihet måtte
medgifvas för ej mindre diverse ämnen, som begagnas vid boktryckerierna
m. m., än äfven för papper, alla slag, med undantag af
kardus- med flere sorters groft papper samt tapet- och linieradt
papper. Tullen å tryckpapper var då 4 öre per skålpund, men blef vid
nämnde riksdag till följd af denna påtryckning nedsatt till 2 öre
per skålpund. Då man nu åter satt i fråga att nedsätta tullen jemväl
på papper andra slag, så vinner den gamla sanningen sin
tillämpning att, då man börjat få smak på en sak, man vill ha allt
mer och mer, det retar aptiten — och* derföre har man nu kommit
fram med det i min tanke högst orimliga förslaget att nedsätta
tullen på »papper alla andra slag» från 8 till 3 öre per skålpund.

Märkvärdigt är i sanning, att i samma uttalande, der å svenska
bokförläggareföreningens vägnar föreslås tullfrihet för både tryckoeh
alla andra slag finare papper, utom linieradt, förordas bibehållande
af tullen å kardus-, makulatur-, poler- och smergelpapper till
1 öre, å tapetpapper till 4 öre och å linieradt papper till 8 öre —
och detta uttalande är undertecknadt af Hans Forssell m. fl. — Ja

Lördagen den 14 April, e. m.

]ST:o 36.

1874, då passade det sig för industrien i vårt land att på hemställan Angående tull
af personer som voro disponenter för boktryckerier eller sysselsatte a papper.
sig med större bokförläggareföretag, föreslå 8 öres tull för linieradt ^ or S''J
papper, men nu — 1877 — linne! man det rätt och billigt att föreslå
en nedsättning till 3 öre. Jag vet verkligen icke hvad skäl man
nu funnit talande för en sådan åtgärd; för min del har jag icke
kunnat finna några sådana, utan anser att denna artikel: linieradt
papper utan allt tvifvel bör såsom hittills draga en vida högre tull
än 3 öre.

Vidare förekommer i samma framställning 1874 af ofvan nämnde
boktryckare m. m. sid. 24 det uttalande, att materielen för den inhemska
näringsfliten måste vara fri från tullafgifter, om den skall
kunna med framgång täfla med utlandets industri, således att alla
för papperstillverkningen erforderliga råvaror och utensilier böra
vara tullfria. Så yttrade sig dessa herrar 1874. I Kongl. Maj:ts
proposition den 2 sistlidne Mars förekommer dock, att Herr Chefen
för Finansdepartementet föreslår att tullen å stärkelse skall vara 3
öre och å lim likaledes 3 öre samt äfven att åtskilliga andra för
pappersfabrikationen erforderliga saker skola med tull beläggas. Äfven
i detta afseende står verkställande direktörens i centraltryckeriet
Hans Forssells åsigt 1874 i strid med Herr Statsrådets och Chefens
för Finansdepartementet åsigt 1877. Jag kan icke annat än högeligen
förundra mig öfver så olika uppfattningar öfver en så i min
tanke vigtig sak. Det är må hända någon skilnad att bära ansvaret
för vigtiga förändringar och att påyrka lättnader och reformer under
andra förhållanden.

Jag skall be att få något litet uppehålla mig vid den mycket
framhållna svårigheten att behandla papper efter två olika tullsatser.

Ända till 1874, då i en hastig vändning tullsatsen för tryckpapper
nedsattes från 4 till 2 öre, hörde man i allmänhet icke omtalas några
svårigheter vid tullbehandlingen af papper; åtminstone har jag icke
i officiella handlingar kunnat upptäcka några klagomål öfver sådana
svårigheter. Men från den tid, då man bereddes den fördelen att
få tullen nedsatt till hälften, från denna tid datera sig svårigheterna!

Detta är så mycket märkvärdigare, som ännu i dag i många länder
papper tullbehandlas efter flera olika grunder, och särskildt i vårt
grannland Norge, der tryckpapper är tullfritt, under det alla andra
bättre papperssorter draga en tull af nära 5,7 öre. Häraf skulle man
kunna draga den slutsatsen, att de mera dyrbara papperssorterna
skulle undgå att vidkännas stadgade tullafgifter. Men jag tror för
min del icke så tillgår. Jag tror, att man vid tullbehandlingen vet
att skilja mellan de olika papperssorterna, så att staten får hvad
honom tillkommer. I Tyskland och Österrike förekomma säkerligen
ej heller några svårigheter i detta hänseende. Åtminstone hålles
fortfarande i dessa länder högre tull på »papper af bättre sorter».

Detta bevisar, att man hos oss icke haft tillräcklig sakkunskap
vid uppgörandet af tulltaxerubrikerna för artikeln papper, ty icke
vill man väl påstå, att ofvan nämnda länder skulle bibehålla sådana
tullsatser, som äro omöjliga att tillämpa.

Skulle nu, såsom Bevillnings-Utskottet föreslagit, tullen å så väl

N:o 86.

Lördagen den 14 April e. m.

Angående tull tryckpapper som »papper andra slag» blifva satt till 3 öre, och
å papper. s]jUqe \ konseqvens dermed råvaran och åtskilliga utensilier för
<or s’ papperstillverkningen blifva tullfria, så skulle derigenom en högst
väsentlig statsinkomst gå förlorad. Man har beräknat, att efter ett
medeltal för de fem åren 1871—1875 minskningen i tullinkomst
skulle utgöra 122,951 kronor. Men jag ber att få upplysa derom,,
att importen af artiklarne visitkort, brefkuvert, stärkelse och klorkalk
under de senare åren stigit högst betydligt. Specielt har införseln
af artikeln stärkelse under åren 1874 och 1875 stigit mera
än dubbelt mot år 1861, och efter eu beräkning af importen för år
1875, som uppgifvits vara 1,889,931 skålpund, skulle, då tullsatsen
nu är 6 öre pr skålpund, en minskning i tullinkomst blott å denna artikel
uppstå till belopp af 113,395 kronor 86 öre. Det uppgifna
medelvärdet af minskade tullinkomster, om förslaget antages, är nog
rigtigt med ledning af importförhållandena under de fem åren 1871—-1875, men minskningen blir betydligt större, om man tager hänsyn
till den ökade införseln under åren 1874 och 1875. Skulle man nu,
såsom Utskottets förslag, Kongl. Maj:ts proposition och tullkomiténs
betänkande innehålla, beträda frihandelsbanan i den rigtning, att man
gör tullnedsättningar från 8 till 3 öre eller öfver 60 procent, och
skulle man vid en kommande riksdag vänta tullförändringar i samma
anda, så kunna Herrarne val göra sig en föreställning om, hvilken
minskning i tullinkomster statsverket derigenom skulle lida. Tidpunkten
för eu sådan minskning är sannerligen icke väl vald, då
vi veta hvilka stora fordringar ställas på statsverket så i ena som
i andra fallet. Man fordrar afskrifning af grundskatterna och indelningsverket;
försvarsverket krafvel- stora utgifter, och skall man
då samtidigt afbörda sig stora tullinkomster? Jag tror, att vi många
gånger böra betänka oss, innan vi beträda en sådan bana, och anser
dessutom, att derföre att genom franska handelstraktaten stora tullnedsättningar
egt rum, vi icke äro berättigade att fortgå i samma
rigtning, ty vårt land befinner sig sannerligen icke i den ställning,
vare sig i finansielt eller industrielt, hänseende att vi kunna göra det.

Jag skall för närvarande inskränka mig till hvad jag nu anfört
och yrka rent afslag å Utskottets hemställan.

Herr vice Talmannen Wijk: Jag skall ställa mig till efter rättelse

den uppmaning, som den talaren, hvilken först hade ordet,
gjort, att man icke skall inlåta sig på den stora principfrågan om
skydd eller frihandel, utan hålla sig till det speciella fall, som nu
föreligger till afgörande. Detta fall rörande papperstullen är uteslutande
en konseqvens af det beslut, som 1874 års Riksdag fattade
i ämnet. Papperstullen har varit oförändrad allt ifrån franska handelstraktaten
ända till sagde riksdag, då, på skäl, som af Bevillnings-Utskottet
utvecklades och Riksdagen godkände, Riksdagen, för
att i sin mån underlätta och uppmuntra det litterära arbetet och
tryckeriernas verksamhet, nedsatte tullen å ett af deras vigtigaste
materialier, eller tryckpapper. När Riksdagen fattade detta beslut,
är det icke tu tal om att andan af detsamma var, att tullen å allt
tryckpapper skulle nedsättas till 2 öre per skålpund, liksom att tullen

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36.

å papper, andra slag, fortfarande skulle bibehållas vid 8 öre per skålpund.
Men vid tillämpningen häraf har resultatet blifvit det, att
blott en ringa del tryckpapper kom i åtnjutande af tullnedsättningen,
och en stor del deraf, genom den tydning, som Generaltullstyrelsen
enligt min åsigt fullt rigtigt, gifvit åt tulltaxans bestämmelser, uteslöts
derifrån.

Riksdagen hade 1874, efter min uppfattning, liksom Bevillningsutskottet
icke fullt klart för sig den förändring i tryckpapperet, som
egt rum efter det de sista bestämmelserna i afseende å tullsatserna
tillkommit, utan trodde ännu på möjligheten af att skilja mellan
tryckpapper och »papper, andra slag». Papperet var också för 10 ä
20 år sedan hufvudsakligen olimmadt när det användes till tryckning
och limmadt endast då det begagnades för skrifning och andra ändamål.
Men till följd af de surrogat för lump, som på senare åren
kommit i användning, har det numera blifvit nödvändigt att limma
nästan allt papper för att kunna sammanhålla de ingredienser, som
deri ingå, och följden har blifvit, att tryckpapper till sin natur icke
vidare kan skiljas från skrifpapper. Den förre talaren yrkade afslag
å Utskottets betänkande bland annat af det skal, att han ansåg ett
sådant särskiljande kunna göras. Jag erkänner att jag vid behandlingen
af frågan inom tullkomitén i det längsta höll på en sådan
åsigt och vågade hysa förhoppning att det skulle kunna ske, emedan
jag förutsåg att hvarje försök att sammanslå alla papperssorter under
en gemensam tullsats skulle leda derhän, att Riksdagen åtminstone
delvis återtoge det vid 1874 års riksdag till tryckeriernas och
derigenom indirekt till det litterära arbetets fromma gifna löftet om
lindring i beskattningen å tryckpapper. Jag vidhöll, som sagdt,
denna åsigt i det allra längsta, men måste slutligen böja mig för de
bevis, som framlades af personer, hvilkas omdöme i fråga om tekniska
förhållanden jag icke kunde annat än tillmäta den största vigt.
Det fans inom komitén en ledamot, föreståndaren för teknologiska
institutet, till hvars utlåtande, som bekant, pläga remitteras tvistefrågor
i tekniskt hänseende för bestämmande af tullsatser, och han
förklarade, att ett sådant särskiljande mellan tryckpapper och »papper,
andra slag» icke läte sig på vetenskaplig väg göra, hvad som äfven
framgår af hans vid komiténs betänkande fogade reservation. En
annan ledamot af komitén, som äfven reserverat sig, har uttalat den
åsigten, som af den siste talaren framhållits, att ett sådant särskiljande
borde kunna ske. Han har dock icke vågat påstå det med bestämdhet,
utan säger endast, att det »antagligen» kan ske, och jag har i
dag vid diskussionen i Första Kammaren hört honom frångå denna
åsigt och förena sig med dem som anse ett sådant särskiljande vara
omöjligt.

Under sådana förhållanden återstod ingenting annat än att sammanföra
tryckpapper med »papper, andra slag» till en gemensam tullsats,
ehuru tullen å tryckpapper derigenom i sjelfva verket skulle blifva
högre. Hvarje gemensam tullsats som öfversteg 4 öre möttes af den
omöjligheten i tillämpningen att, enligt franska handelstraktaten,
hvilken visserligen redan gått till ända, men blifvit på viss tid prolongerad,
det gäller att tull å tryckpapper icke får öfverstiga 4 öre.

Angående tull
å -papper.
(Forts.)

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull Satte man den nu till 4 öre, så mötte den omständigheten, att i och
å papper. me<} detsamma 1874 års Riksdags beslut förfölle; Riksdagen hade
(Forts.) ^ återtagit hvad den en gång lofvat. Hufvudsakligen till följd af
denna strid mellan pappersfabrikernas anspråk på skydd, å ena sidan,
och tryckeriernas anspråk på uppfyllande af Riksdagens löfte, å den
andra, kom man i denna som i många andra stridiga frågor till en
kompromiss, som slutade med en jemkning af denna tullsats till 3
öre. Hvad nu dessa 3 öre beträffar, så påstås från deras sida, som
önska skydd för skrifpapperet, att denna tullsats är allt för låg. Jag
vill icke bestrida att en nedsättning från 8 till 3 öre på dessa papperssorter
synes mycket stor, men jag tror att den i sjelfva verket
är fullt berättigad, då ju fabrikanterne af dessa papperssorter under
de 12 ä 13 år, som traktaten varit i kraft, fått sitta i orubbadt bo
och åtnjuta detta skydd för sin tillverkning. Denna tid är nu utlupen
och det är derföre endast ett billigt anspråk att konsumenterne,
den stora allmänheten, nu må erhålla lindring i den skattskyldighet,
hvari den under dessa 12 åren häftat till fabrikanterne.

Tager jag närmare i skärskådande den föreslagna tullen af 3
öre, så visar det sig att, enligt de af komiterade uppgjorda beräkningarne,
medelvärdet å de i fråga varande olika pappersslagen utgör
högst 50 öre och tillverkningskostnaden för samma slag högst
15 öre per skålpund. Här har gjorts grava anmärkningar mot Utskottets
tillvägagående att på detta sätt skilja mellan varuvärde och
tillverkningsvärde. Hvad varuvärdet beträffar, så kan väl detta endast
tagas i betraktande då fråga är om finanstullar, hvilka till hela deras
belopp komma statskassan till godo, och om papperet kunde till
sådana hänföras, utgjorde denna tullsats af 3 öre redan ungefär 6
procent å medelvärdet af de olika pappersslagen.

Om man deremot åt den inhemska pappersfabrikationen skall
söka att bereda skydd, kan väl detta icke gerna läggas på annat än
det arbete, som vid papperstillverkningen nedlägges. Sjelfva råvaran
för detta fabrikat, vare sig den utgöres af lump eller trämassa,
är tullfri och finnes dessutom i tillräcklig myckenhet inom landet,
åtminstone hvad den senare beträffar.

Det arbete, som nedlägges på detta fabrikat, beräknas efter de
uppgifter, som lemnats komitén från tvenne af de största pappersbruken
i riket, i medeltal till ungefär 15 öre skålpundet.

Detta är värdet af det nationella arbete, som nedlägges å tillverkandet
af papperet, och dessa 3 öre, som, enligt Utskottets förslag,
skulle utgöra tullen för de ifrågavarande olika slagen af papper,
kan då beräknas till omkring 20 procent af tillverkningskostnaden;
och denna siffra är, tror jag, från hvilken sida man än ser saken,
ett mer än tillräckligt tullskydd för detta arbete.

Med mera fog kan å andra sidan anmärkas, att vid denna kompromiss
äfven tryckerierna få göra uppoffringar, så till vida som Riksdagen
icke kan till fullo infria det löfte, den år 1874 afgaf, men å
andra sidan bör man också taga i betraktande att denna ökniug i
tullsatsen af 1 öre pr skålpund medför den fördel, att den hindrar
all olikhet i tullbehandlingen, så att man kan vara öfvertygad om
att icke den ena importören kan för sin vara komma i åtnjutande

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36.

af lägre tull än den andre, hvarförutan dessa tryckerier utöfver tryckpapperet
kunna få sitt behof af andra för dem nödiga papperssorter
till 5 öre lägre pris från utlandet än förut och erhålla sålunda en
billig godtgörelse för förhöjningen af 1 öre i tullen i tryckpapperet.

Man har här vidare gjort den anmärkningen, att denna nedsättning
i tullen till 3 öre skulle medföra en betydlig förminskning i
statsinkomster.

Uti den vid komiténs betänkande fogade tabell visar komitén
på uppgifna skäl, att denna minskning i tullinkomst varierar emellan
22,912 och 57,280 kr. allteftersom tullsatsen beräknats till 6 öre eller
3 öre pr skålpund. Mellan dessa båda faller det belopp af minskning
i inkomster staten gör genom antagande af Utskottets förslag.

Denna uppoffring minskas genom den förhöjning, som för tryckpapperet
blifvit föreslagen och som uppgår till omkring 10,000 kr.
årligen. En så obetydlig nedsättning i vår budget, der tullen ensam
uppgår till öfver 20 millioner, spelar i sanning icke någon stor roll,
och dessutom ber jag att få ytterligare tillägga att den uppoffring,
staten sålunda gör, mer än tillräckligt balanceras af den stora fördel
landet i sin helhet vinner genom förminskning i den skatt, som af
papperskonsumenterne i följd af gällande tullsatser erlägges, icke till
staten utan till fabrikanterne.

Under sådana förhållanden får jag för min del hemställa, att
Riksdagen ville lemna denna gemensamma tullsats af 3 öre pr skålpund,
som blifvit föreslagen af både tullkomitén, Kongl. Maj:t och
Bevillnings-Utskottet, utan anmärkning, då jag tror att detta är den
medelväg som bäst löser den svåra tvistefråga, som på senare tid
så ofta förekommit, och yrkar jag således bifall till nu föredragna
punkt af betänkandet.

Herr Fredricson: Jag är icke någon pappersfabrikant och har
icke särdeles reda på pappersindustrien, men nog förefaller det mi»
besynnerligt, att vi hvarenda. år skola hålla på med förändringar i
tullagstiftningen. Om vi på detta sätt årligen plocka på tullförfattningen,
blir det väl till slut ingenting qvar.

För min del kan jag aldrig tro att det är rätt att, som Utskottet
föreslagit, nedsätta tullsatsen för de ifrågavarande slagen af papper,
ty jag anser att man framför allt bör skydda den inhemska indu*
strien och vrkar derför afslag å Utskottets förslag i denna fråga.

Herr Gumaelius: Herr Talman! Det var för mig och förmod ligen

för många i denna Kammare en obehaglig öfverraskning att
höra från statsrådsbänken försvar för, en åsigt, som strider emot
tullfrihetens sträfvanden oeh som vill med skyddstull belägga en
sådan nödvändighetsvara, som den, hvarom nu är fråga. Vi erinrades
just af Herr Finansministerns anförande derom att, då Riksdagen
år 1874 beslöt, att tullen å den sort papper som egentligen
är af någon vigt här, nemligen tryckpapper, skulle nedsättas från
4 öre till 2 öre skålpundet, detta väl berodde derpå, att tidningar
och böcker, på den tiden åtminstone, ansågos nyttiga för den all Andra

Kammarens Prof. 1877. N:o 36. 3

Angående tull
å papper.
(Forts.)

N:o 36.

.34

Lördagen den 14 April, e. m.

det erinrades också om att Riksdagen på
skall hafva utredt den sak, hvarom fråga
visste att tillräckligt skilja emellan tryckpapper
och annat papper. För min del tror jag icke att man behöfver
hysa synnerligen stor tveksamhet om hvad som menas med
tryckpapper. Yi yrkesmän, jag räknar mig dit och äfven räknar
jag Herr Finansministern, innan han blef finansminister, till dem,
ty, såsom protektionismens härvarande tillkännagifne representant
från Norrköping erinrade, har nuvarande Herr Finansministern sjelf
såsom yrkesman deltagit i en framställning om tullnedsättning å
tryckpapper före 1874 års riksdag; vi yrkesmän (säger jag) behöfva
icke vara synnerligen tveksamma om hvad som menas med tryckpapper.
Det är kändt och erkändt öfver hela verlden; och hvad
Sverige beträffar, så inskränker jag undantaget i detta fall till Tullstyrelsen
och Finansdepartementet samt möjligen också till en eller
annan »sakkunnig», som vederbörande finna lämpligt att tillfråga i
sådana ämnen; men om vederbörande frågat män, Indika äro vane
att handtera tryckpapper, torde tveksamheten icke hafva blifvit så
stor. Det har också af den förste talaren, med en öppenhet, för
hvilken man måste hålla honom räkning, det har af honom, den
store papperstillverkaren, förklarats, att det icke är synnerligen svårt
att skilja emellan tryckpapper och andra sorters papper samt att det
vore ganska visst att papperstillverkare och boktryckare icke hafva
svårt att skilja mellan dessa begge sorter; men skickar man saken
till vetenskapsmän och anhåller om deras utlåtande, så händer det
att de slå sig på hårklyfverier, och då kan det inträffa att man får ett
sådant svar som Generaltullstyrelsen, i strid mot sakens natur och
dittills följda grundsatser, lyckats att få i den fråga som föranledt
den framställning, som nu är under behandling.

Det har erinrats från protektionismens representant härstädes,
Herr Schultz från Norrköping, att om nedsättning i papperstullen
från 4 till 2 öre skedde på framställning af, bland andra, en yrkesidkare,
som numera är finansminister, så var det för visso icke då
hans afsigt, att detta skulle leda till en höjning i tullen så snart
efter, som nu har varit fallet.

Medan jag sysselsätter mig med detta anförande från norrköpingsbänken,
ber jag att i Herrarnes minne få återföra ett annat yttrande
af samme talare. Det var när han fäste uppmärksamheten på att it
Norge tryckpapper är tullfritt, ett medgifvande, som är egendomligt
nog att höra i ett anförande, som gick i den rigtning, att vi nu i
Sverige borde höja tullsatscn å en nödvändighetsvara sådan som
papper.

Den förste ärade talaren, papperstillverkarnes representant i
Kammaren, erkände med den öppenhet, som man är van att finna
hos honom, att det vore önskligt att alla tullar upphäfdes, men
skulle det vara tull på papper, så tyckte han det vara bäst att bestämma
tullen så, att det vore något bevändt med densamma.

Han erinrade också om att man hade sammanfört i denna punkt»
hvarom vi nu egentligen tala, frågan om tull å tryckpapper med
frågan om tull å skrifpapper och postpapper; en stor fråga och en

Angående männa upplysningen. Men
tull å papper, (}en ^iden icke tillräckligt :
(Forts.) var och att Riksdagen icke

•Lördagen den 14 April, e. m.

Jf:o 36.

obetydlig fråga. lian talade om att här vore fråga jemväl om groft Angående
papper som exporterades i betydliga qvantiteter, etthundra tusentals tul1 å PaPPeroch
milliontals skålpund, och hvilka icke hade det minsta med frågan (Forts.)
om importtull, att göra. Han erinrade om att det derföre vanför
några obetydliga qvantiteter af fina papperssorter, för hvilka den
importtull, hvarom fråga nu är, vore af någon vigt. Han sade också,
att vi kunna i landet tillverka äfven skrif- och postpapper lika väl
som utländingen, kanske blott en liten smula dyrare; jag tror det
var så, som orden folio.

Det är således fråga om att sätta de pappersbruk, som tillverka
en obetydlighet af skrifpapper eller postpapper, i tillfälle att tillverka
en smula dyrare eller ännu en liten smula dyrare än utländingen
och att för deras skull hafva tullsatser på denna nödvändighetsvara
samt komma i tillfälle att sätta en öfverdrifvet hög tull
pa detta grafva, i stor skala tillverkade tryckpapper, om hvilket han,
papperstillverkaren i stor skala, sade, att detta papper visst icke
behöfde något tullskydd. Och han talade härvid för ett af de största
pappersbruk i landet, det af många af våra stora papperskonsumenter
begagnade Vargöns pappersbruk. Det mesta, om icke allt, af detta
pappersbruks tillverkning är limmadt; det finnes också upptaget
under en hel mängd olika tidningsnamn i den skrift om rigtig tullbehandling
af papper, hvilken här utdelats; det är ett papper^ som
i andra länder ^skulle ansetts såsom tryckpapper, men som Tullstyrelsen
och Ivongl. Maj:t i Sverige under senaste tid, icke förut,
nådigst ansett vara skrif- eller postpapper.

Denna fråga har i dag förevarit till behandling äfven i Första
Kammaren. Sedan Bevillnings-Utskottet beslutat föreslå Riksdagen
att nu återtaga den af 1874 års Riksdag beviljade nedsättning i tullen
för tryckpapper, som är den vigtigastc af de nu ifrågavarande
artiklarne, och tvärtom höja denna tull, så att den, som då bestämdes
till 2 öre, nu åter skulle i sammanhang med några andra småsaker
höjas till tre öre, så har Första Kammaren nu för sin del beslutit
att höja tullen å denna förnödenhetsvara, denna ■— om jag så får
säga — bildningens häfstång till 4 öre, d. v. s. det högsta belopp
som franska handels traktaten medgifver. Under sådana förhållanden,
och då jag tillåter mig att i detta Första Kammarens beslut se ett
uttryck af den obenägenhet emot det offentliga ordet, som på senare
tider allt mor och mer börjat göra sig gällande i vårt land, så
tillåter jag mig hemställa, att andra Kammaren måtte förklara sig
icke vilja biträda ett beslut, hvarigenom tullen å tryckpapper skulle
höjas; men att då. det visat sig att vår Tullstyrelse, lika som de
öfver- och underordnade myndigheter, med hvilka nämnda styrelse
i dessa saker har att rådföra sig, hafva så svårt att skilja mellan
de olika sorter af papper, som i detta förslag blifvit sammanförda
under en enda rubrik, tullsatsen å samtliga sålunda sammanförda
slag af papper måtte sättas till 2 öre; och tillåter jag mig derföre
hos Herr Talmannen anhålla om proposition på bifall till punkten,
sådan den af Utskottet föreslagits, med den skilnad, att den efter
de båda sista raderna utförda tullsatsen: »1 skålpund 3 öre,» ändras
till »1 skålpund 2 öre.»

>T:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående
tull å papper.
(Forte.)

Herr Werner Ericsson:

Herr Herslow: Då jag finner en man, som från början för klarat

sig vara en afgjord anhängare af frihandeln, i den föreliggande
frågan komma till samma konklusion, som en föregående
talare, hvilken förklarade sig vara afgjord protektionist, förefaller
det mig något underligt, att så motsatta åsigter kunna på detta sätt
löpa tillsammans till eu. Den förste talaren tyckte icke om den
konklusion, hvartill Utskottet kommit, och på grund deraf kunde
han icke heller rigtigt förlika sig med motiveringen, då denna skulle
stämma med handelns allmänna principer. Den andre talaren hade
icke ett så stort intresse, men tyckte icke heller om motiveringen
och derföre yrkade han afslag. Han såg uti detta betänkande hvad
komma skulle, då deremot jag i detsamma ser förstlingen af tullkomiténs
verksamhet, hvilken är af den beskaffenhet, att jag icke
kan ogilla densamma utan snarare så mycket som möjligt söka omhulda
den. Efter denna förklaring hoppas jag, att jag åtminstone
icke misstankes för att vara frihandlare af den obestämda art, som
älskar i princip, men afskyr i konseqvenserna. På grund af dessa
principer vill jag icke yrka på bifall till tullbestämmelser, som i
sjelfva verket innebära en förhöjning i tullen på det allra största
qvantum af tryckpapper, som i Sverige användes; 9/]fl, kanske 99/IOO
af det svenska trycket tillhör obestridligen groft tryckpapper, för
hvilket vi således i sjelfva verket höjt tullen från 2 till 3 öre. Men
jag anser, att vi här kommit öfver den punkt, då detta har någon
praktisk betydelse; ty, såsom Herrarne säkert veta och, såsom en
målsman för en större pappersfabrik redan yttrat, hafva vi kommit
öfver den ståndpunkt, der importtullen spelar någon roll. Derhän
har frihandelsprincipen blifvit genomförd, att det gör detsamma om
denna tull sättes till 2 eller 20 öre; ty den marknad Sverige erbjuder
i detta afseende är för denna affär mycket för liten; den
söker sin marknad öfver hela verlden. Således är denna importtull
endast en konstlad skatt.

I sjelfva verket är dock den nu föreslagna taxan en tullnedsättning,
ehuru icke i den tull, som vi litet hvar mest erlägga, men
för importörerne uppkommer härigenom en ganska märkbar vinst.
Man må säga hvad man vill derom, att det hufvudsakligen är groft
papper, som vi importera; det allra mesta är tvärt om fint eller
medelfint. Af det simplaste papperet kan icke något med fördel
införas i Sverige; det enda land, som i denna tillverkning förut
täflat med oss, har varit Belgien, som nu jemväl afstått derifrån.

Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet framhöll
uti sitt anförande svårigheten att absolut kunna skilja mellan tryckoch
skrifpapper. Det får jag likväl säga, att absolut omöjligt är det
icke, ehuru det kan vara rätt svårt, till och med för män af facket,
att i alla fäll med visshet afgöra till hvilketdera af dessa båda slag
en papperssort hör. År det nu så, är det orimligt att fordra, det
tulltjenstemännen på hvarje station skola i hvarje fall kunna med
säkerhet afgöra en sak, som, efter hvad vi veta, är så svår att bedöma:
hvilken varukännedom erfordrades icke för tulltjenstemännen,

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36.

om man skulle ställa samma fordringar på dem i hvarje branche.
Yi komme då att få sända dem till en särskild handelsakademi,
der de utan tvifvel skulle behöfva vistas rätt många år, innan de
erhölle de nödiga insigterna för en fullständig varukännedom. Det
torde icke vara värdt att låta en så fin skilnad som den emellan
tryck- och skrifpapper nödvändiggöra så stora uppoffringar, helst då
det gäller en så flyktig och hastig behandling af varor, som vid
tullbehandlingen. Jag gillar derföre i princip det steg JJtskottet
tagit, att sammanslå dessa båda papperssorter till en. Äfven jag
skulle kunna anföra siffror till belysning af frågan, men jag föreställer
.mig, att Herrarne redan fått nog af sådana från båda sidorna.
För min del accepterar jag det förslag, som tullkomitén, Kongl.
Maj:t och Bevillnings-Utskottet afgifvit, emedan det är ett steg,
som lofvar godt för det blifvande resultatet af komiténs verksamhet.
Jag kommer aldrig att ansluta mig till de åsigter, som här från
vissa håll uttalats, åsigter, hvilka. jag knappt trodde mig skola möta
i 1877 års Kamrar, oaktadt de reaktionära vindkast i den nationalekonomiska
politiken, som på senare tiden bemärkts. Men så länge
vi fortfara att göra allt för att underlätta förbindelsen med främmande
länder, så länge vi göra allt för att öfvervinna de naturliga
hinder, som skilja oss från våra grannar samt hindra oss att mottaga
deras produkter och till dem sända våra, kan jag icke kalla
detta annat än att nedrifva naturliga hinder och uppbygga konstlade,
för att försvåra utbytet af de produkter, som för hvarje land
äro de naturliga; och jag vill icke vara med om en verksamhet,
som i sjelfva verket måste anses onaturlig, då den behöfver ett
skydd, hvarigenom den förorsakar tusentals konsumenter ett betydligt
fördyrande af deras nödvändigaste behof. Ur principiel synpunkt
ännu mera än för den praktiska betydelsens skull, anhåller
jag om bifall till Bevillnings-Utskottets förslag.

Herr .Grefve Sparre: Jag föreställer mig, att vid detta till fälle

väl. icke egentligen är fråga om frihandelsprincipernas konseqventa
tillämpning; ty det är väl icke blott på denna enda artikel
eller de få som förekomma i detta betänkande, en dylik tillämpning
skall, ega rum. Yi torde väl böra vänta dermed till dess tullkomiténs
betänkande i sin helhet inkommer, då vi tydligare kunna se
hvad som i saken är att åtgöra. Den fråga, som nu föreligger, afser
väl egentligen huru vida de klagomål öfver tulltaxan beträffande
papper, som nu anföras, föranleda och nödvändiggöra en förändring
i tulltaxebestämmelserna, och om de föreslagna bestämmelserna äro
bättre än de nu. gällande. Man har klagat öfver att det skulle vara
så svårt att skilja mellan tryckpapper och skrifpapper. Detta kan
jag. för min del icke begripa, ty om jag tager penna och bläck och
skifver några ord på papperet, ser jag väl temligen lätt om det är
skrifpapper —- då stöper icke bläcket igenom — eller icke. Kan jag
på detta sätt icke skilja emellan dessa båda slag af papper, fruktar
jag, att de tulltaxebestämmelser, som Utskottet här föreslagit, icke äro
stort bättre,, då det heter: »kardus-, makulatur- och annat groft, till
skrifning, ritning eller tryckning ej Renligt» papper. Kan nu en

Angående
tull d papper.
(Forts.)

R:o 36.

Lördagen den 11 April, e. m.

Angående tull tulltjensteman icke skilja mellan huru vida papperet är lämpligt till
å papper. skrifning, fruktår jag, att de skola få lika svårt att bedöma om papor
8''^ peret är rigtigt tjenligt att trycka på, eller om det icke skall hän föras

till makulatur. Resultatet af ett sådant stadgande skulle blifva,
hvad en ledamot af tullkomitén också anmärkt, att man skulle försöka
rubricera tryckpapper under makulatur, emedan sådant slags papper
är tullfritt; och detta kan väl icke vara meningen. Jag kan således
icke föreställa mig, att de föreslagna bestämmelserna äro lyckligare
än de gamla; ty, hvad angår Herr Finansministerns erinran om att
man bör söka objektiva grunder för bestämmandet af skilnaden emellan
det ena och det andra slaget af papper, måste jag bekänna att
jag finner sådana grunder lika litet i de nu föreslagna bestämmelserna
som i de förut gällande, enär bestämmande af skilnaden mellan
nämnda slags papper fortfarande som hittills skulle bero på tulltjenstemännens
subjektiva omdöme.

Herr Finansministern upplyste nyss, att den förbättring i detta
afseende, vi trodde oss åstadkomma 1874, i verkligheten visat sig
såsom en försämring. Och med denna erfarenhet för ögonen synes
det mig vara nödigt att vi vakta oss för att göra en ny s. 1c. förbättring,
som sannolikt äfven skulle blifva en försämring, ity att man
beröfvade tullverket all inkomst och fabrikanterne allt skydd, om tryckpapper
komme att införas under rubriken makulatur. På det sättet är
jag icke frihandlare, att jag vill borttaga allt skydd för våra egna fabriker
och tillika beröfva staten all inkomst af tullen. Jag vill icke
heller gå allt för hastigt till väga i fråga om revision af vår tulltaxa.

Den beräkning man uti tullkomiténs betänkande gjort öfver den
minskning i tullinkomsterna, som skulle uppkomma genom den föreslagna
nedsättningen i tullen å papper, visar att denna minskning
der beräknats uppgå till omkring 133,000 kronor, och då man, förutsatt
att de tullnedsättningar, som här ytterligare föreslagits, af Riksdagen
accepteras, kan beräkna en nedsättning af tullinkomsterna i sin
helhet till åtminstone 200,000 kronor, så måste man erkänna att dessa
eftergifter äro ganska betydliga, och jag för min del finner ej något
särskildt skäl dertill. Medgifvas måste också, att den närvarande
tidpunkten är ej synnerligen lämplig för att göra förändringar i afseende
å tullen. Vi veta ju, att hela handelsverlden för närvarande
befinner sig uti en tryckt ställning, hvilken omständighet gör att
fabrikerna stå eller arbeta under dåliga konjunkturer och tvingas att
sälja sina produkter å tout prix, om jag så må säga. Det kan under
sådana förhållanden icke vara lämpligt att öppna vår marknad för alla
dessa utländska fabrikanter, som till hvad pris som helst måste sälja.

Då jag således ej finner den ifrågasatta förbättringen vara någon
förbättring och jag för öfrigt anser att man gerna kan vänta med
denna reform, till dess tullagsstiftningen i dess helhet kommer att
omarbetas, vid hvilket tillfälle tiden är inne att tillämpa frihandelssystemet
i sin helhet, om man så anser lämpligt, samt då jag slutligen
icke anser den närvarande tidpunkten vara lämplig för vidtagande
af en förbättring, hvarigenom vår nu tryckta marknad skulle
blifva ännu mera öfverhopad, så finner jag skäligt att tillstyrka afslag
å Utskottets hemställan.

Lördagen den 14 "April, e. in.

X:o 36.

a papper.
(Forts.)

Herr Hedin: Herr Talman! Då Herr Finansministern under Angående tull

debattens början både ordet, påpekade ban, att följden af ett afslag
å Kongl. propositionen och Bevillnings-Utskottets förslag skulle blifva
en återgång från en af Riksdagen redan intagen ståndpunkt. Naturligtvis
är detta alldeles rigtigt, för så vidt man utgår från den förutsättningen
att vederbörande tullmyndigheter fortfarande skola missförstå
Riksdagens mening. Herr Finansministern anmärkte vidare
att en sådan återgång ej skulle väl öfverensstämma med den konseqvens
i beslut, som bör ligga Kammaren om bjertat. Ja, äfven detta
är alldeles rigtigt. Men jag får erinra Kammarens Herrar ledamöter
derom, att ett bifall till Utskottets föreliggande förslag också innebär
en återgång från en af Riksdagen redan intagen ståndpunkt,
nemligen 1874 års beslut, och att ett sådant bifall följaktligen kommer
att vittna om en stor brist på följdrigtighet i Kammarens beslut,
något som naturligtvis icke kan vara med Kammarens önskan
öfverensstämmande. Det lärer nemligen väl icke kunna bestridas,
att 1874 års Riksdag verkligen menade något, då den nedsatte tullen
å en del papper till det belopp, uti hvilket Kongl. Maj:t nu föreslagit
en förhöjning. Denna frågas historia är i sjelfva verket en
egendomlig historia. Och hvad jag i detta afseende mest fäst mig
vid, det är, att ett Riksdagens beslut i en bevillningsfråga har, genom
det sätt på hvilket detta beslut blifvit tillämpad! af vederbörande
tullmyndigheter och derigenom att denna tillämpning blifvit af
Kongl. Maj:t hägnad, att säger jag, ett Riksdagens beslut i en bevillningsfråga
blifvit af Kongl. Maj:t på administrativ väg i flera fall
faktiskt tillintetgjordt. Detta är det mest egendomliga i denna tullhistoria.

Jag intresserar mig visserligen lifligt för att våra tryckerier
måtte komma i åtnjutande af godt tryckpapper till billigt pris, men
vill dock icke dermed hafva påstått, att icke tryckerierna och äfven
litteraturen kunna reda sig, äfven om tullen derå blir ett eller annat
öre högre. Men detta är icke hufvudsaken för mig i denna fråga,
utan det förhållandet, att ett Riksdagens tullbeskattningsbeslut itillämpningen
blifver förvandladt till noll och intet värde, liar främst fäst
min uppmärksamhet. Då tiden är långt framskriden, inskränker jag
mig till några få och korta anmärkningar i afseende å frågan i öfrigt.
Då, mig veterligen, ingen klagat öfver de inhemska pappersbrukens
bristande förmåga att bereda tillgång på skrifpapper, och
då man icke försport någon klagan öfver den inhemska varans dyrhet,
ej heller — mig veterligen — något yrkande på nedsättning
af tullen å skrifpapper, så har resultatet blifvit det, att man, för att
utjemna eller liksom öfverskyla det missförhållande, hvartill vederbörandes
tillämpning af 1874 års Riksdags beslut är orsaken, vill låta den
inhemska skrifpappers-fabrikationen få bota för vederbörandes missgrepp
genom ett minskadt tullskydd, som ingen påyrkat. Jag kan ej
annat än finna det vara ett på en gång hårdt och oformligt förfarande
att, under nu varande förhållanden, skrida till en nedsättning af skrifpapperstullen,
då en sådan icke visat sig vara för Sveriges konsumerande
allmänhet särdeles behöflig; ty i sådant fall hade väl ett
minskadt tullskydd påyrkats. När så ej skett, så kan man säga, att

K:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull
å papper.
(Forts.)

de som i vårt land tillverka skrifpapper utan någon sin förskyllan
blifva lidande.

Hvad angår de omtalade praktiska svårigheterna, så förefalla
de mig vara rent af uppfunna sedan 1874 års Riksdag fattade beslut
om nedsättning i tullen å utländskt tryckpapper. Det har visserligen
blifvit yttradt af den representant för Göteborg, som nyss hade
ordet från vice talmans-platsen, att 1874 års Riksdag icke hade rätt
tydligt och klart för sig hvad det då fattade beslutet innebar samt
att Riksdagen saknade kännedom om den stora hvälfning, som försiggått
inom pappersindustrien. Jag ber dock få erinra, att hvälfningen
icke börjat först under de sist förflutna åren, utan att den
redan långt före 1874, innan Riksdagen fattade beslutet om nedsättning
i tullen å tryckpapper, var i full gång.

Det har blifvit yttradt under denna debatt, såsom ock för resten
många gånger förut, att det icke låter sig göra att taga varans användbarhet
och ändamål till ledning vid bestämmandet af skilnaden
mellan olika papperssorter. Jag tillåter mig härvid att anmärka, att
jag kan vederlägga detta påstående med Kongl. Maj:ts egen proposition
och Utskottets förslag i frågan, der det nemligen i just den punkt,
med hvilken vi nu sysselsätta oss, föreslås en rubrik af följande lydelse
: »kardus- eller annat lika groft och till skrifning, ritning eller
tryckning ej tjenligt.j> Der har således Kongl. Maj:t sjelf och vidare
Utskottet tagit ändamålet och det allmänna omdömet om ändamål
och användbarhet till ledning för att bestämma hvad med en viss
papperssort kan förstås. Om detta är rigtigt, om det går för sig här
— och naturligtvis måste det vara Kongl. Maj:ts och Utskottets
åsigt — så kan man ju icke å priori påstå, att om man efter varans ändamål
och tjenlighet vill uppdraga en skilnad mellan tryck- och
skrifpapper, detta skulle leda till olösligt trassel. Representanten från
Göteborg framhöll omöjligheten af att på vetenskaplig väg uppdraga
en sådan skilnad; men jag ber att få erinra, att vi lyckligtvis icke
hafva behof af en vetenskaplig definition i detta fall, mer än i de
många andra, der man dessförutan reder sig med tulltaxans tillämpning.
Vore det nödigt att skilja varuklasser med vetenskapliga definitioner,
så skulle i sanning vår tulltaxa stå sig slätt inför ett sådant
anspråk; ännu har ingen svensk tulltaxa motsvarat det. Men
lagen har dragit försorg om att afhjelpa de svårigheter, som brist
på tydlighet i klassifikationen kan föranleda; gällande författning
hänvisar ju till sakkunnige män — ej blott vetenskapsmän, utan ock
industriidkare och köpmän — och med sakkunnige män i detta fall
menas väl pappersfabrikanter, boktryckare, pappershandlare o. s. v.

I sammanhang dermed ber jag få påpeka, då man åberopat den
stora sakkunskap — tullkomiténs med fleres — som varit att tillgå
vid förberedandet af det förslag, som nu föreligger, jag visserligen
gerna kan medgifva, att tullkomitén i andra hänseenden må vara
synnerligen imposant, men att, hvad pappersfrågan särskildt angår,
pappersfabrikanterne och pappershandlarne besitta större sakkunskap
än hela den ärade komitén tillsammans. Här har blifvit nämd!,
att innan Utskottet föreslog och Riksdagen 1874 fattade sitt beslut,
hade på förhand den spådomen eller varningen kommit Utskottet

Lördagen den 14 April, e, m.

N:o 36.

till hända, att af detta beslut skulle följa en sammanblandning af Angående tull
skrif- och tryckpapperet. Om en sådan varning bars fram till Ut- å PaPPerBkottet,
som formulerade det beslut, hvilket sedan blef Riksdagens, (FortsJ
och om Utskottet i alla fall vidhöll sin mening, så utgör detta den
bästa vederläggningen af det påstående, som nyss uttalades, att Riksdagen,
som beslöt i enlighet med Utskottets förslag, icke skulle vetat,
hvad det beslut, den fattade, i sjelfva verket innebar. Det förefaller
mig, som om denna varning hade tillkommit för att bevisa, att
profetians gåfva icke är utslocknad i vår tid. Ty se — förutsägelsen
slog in. »Praktiska svårigheter» uppstodo vid tillämpningen af
1874 års beslut, sedan detta fattats i strid med den gifna varningen.

Hvarför hade de ej uppkommit förut. Alla de faktiska anledningarne
till dessa förmenta svårigheter funnos före 1874, men då hörde man
aldrig talas om, att tillämpningen af skiljaktig tull för tryck- och
skrifpapper var vansklig eller omöjlig.

Jag skall för närvarande inskränka mig till att yrka bibehållande
af de närvarande bestämmelserna och således afslag på Kongl.

Maj:ts och Utskottets förslag.

Friherre Koskull instämde med Herr Hedin.

Herr Statsrådet Forssell: Chefen för Finansdepartementet har här
blifvit angripen från två olika håll. Boktryckeriindustriens målsmän
hafva tadlat honom derför att han tillstyrkt gillande af vissa Tullstyrelsens
utslag, hvarigenom sådant papper, hvarå kunnat skrifvas, förklarats
böra draga tull af 8 öre per skålpund och således behandlas som papper,

»andra slag»; papperstillverkarne och skyddstullsystemets målsmän hafva
tadlat honom, derför att han tillstyrkt aflåtande af nådig proposition
om nedsättning i tullsatsen för skrifpapper och dess sammanförande
med tryckpapper under en gemensam tullsats. Jag betviflar icke,
att, om boktryckeriindustriens målsmän uti i fråga varande ärende
fått såsom ensamt sakkunnige råda Kongl. Maj:t, de skulle hafva
tillstyrkt en förklaring att allt papper, hvarå kan tryckas, finge draga
tull af endast 2 öre, och att de skulle haft att anföra åtskilliga beaktansvärda
skäl för ett sådant beslut; för boktryckeriindustrien
skulle det helt visst hafva medfört en stor förmån. I min ställning
har jag dock — på sätt jag förut antydt och nu upprepar — ansett
mig böra taga hänsyn till åtskilligt annat än blott den ena sidan af
Riksdagens år 1874 fattade beslut; ty lika säkert det är, att Riksdagen
dermed afsåg en uppmuntran för boktryckeriindustrien, lika
säkert är att Riksdagen då icke hade för afsigt att minska det tullskydd
för skrifpapper, som ligger i tullsatsen för »papper, andra slag».

Och visst är, att, om Kong!. Maj:t i denna rigtning fattat beslut
pappersfabrikanterne skulle ansett det som det grymmaste våldförande
af Riksdagens beslut. Den siste ärade talaren hade i sin hand
tryckpapper af den sort, som i riksdagshandlingarne förekommer, och
frågade, huruvida någon trodde det vara omöjligt att skilja detsamma
från skrifpapper. Nej visserligen icke: detta slag af tryckpapper är
obestridligen att hänföra till tullsatsen 2 öre; men om jag här hade

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull tillgängliga några af de papperssorter, som varit föremål för tvist
å papper. Qgp understälda Tullstyrelsens och Kongl. Maj:ts pröfning, skulle helt
(Forts.) vis st icke någon af de närvarande kunna bestämdt angifva dess beskaffenhet
af skrif- eller tryckpapper, och det här afgörande är, att
om det papperet, på hvilket man mycket väl kunde nedskrifva det
prydligaste protokoll, hade tullbehandlats som tryckpapper, endast
derför att importören ämnade trycka derå, så hade sedan intet slags
skrif- eller postpapper kunnat tullbehandlas såsom »papper andra
slag», utan måst förtullas efter 2 öres sats. Konseqvensen kunde
således blifva den, att tullsatsen å 8 öre försvunne. Nu har emellertid
förekommit, att äfven den skilnad, som hittills iakttagits mellan
skrif- och tryckpapper, är vansklig och svår att uppehålla, och
den enda utvägen att förekomma förvecklingar vid tullbehandlingen
är derför att sammanföra vanligt papper af alla slag under en tullsats.

Lika viss jag är om rigtigheten af att sammanföra dessa båda
tullsatser till en gemensam, lika säkert är ock att jag, då jag tänkte
på upprätthållande af Riksdagens sjelfbestämningsrätt i tullfrågor,
med fullt förtroende litade på Riksdagens benägenhet att hjelpa och
rätta de missförhållanden, som uppstå genom dessa något otydliga
tullsatsbestämmelser. Det är sant att det olimmade tryckpapperet
härigenom erhåller en tullförhöjning af ett öre, men månne icke
denna förhöjning från den allmänna konsumtionens synpunkt uppväges
af den nedsättning, som föreslagits för skrif- och postpapper,
hvilket ock af allmänheten i stor mängd begagnas. De, som vid 1874
års riksdag uttalade sig för nedsättning i tullen för tryckpapper,
ville också nedsättning i skrifpapperstullen, ehuru den senare nedsättningen
då icke beviljades. Jag vågar också uttala den förmodan,
att denna Kammare, som väl bör anses i främsta rummet representera
konsumenternes intressen, och hvars hela karakter gör den mer
och mer till en målsman för den fria handeln och det fria varubytet,
skall godkänna hvad som måste anses vara ett framsteg i denna
rigtning, och den omständigheten, att Första Kammaren fattat ett
beslut, som icke går fullt så långt i denna rigtning, synes mig icke
böra inverka på Andra Kammarens beslut.

Herr Nils Larsson: Jag skall lofva att då tiden är långt
framskriden yttra mig kort, ehuru det för mången kunde synas, att
jag, såsom ledamot i tullkomitén, vid ett sådant tillfälle som detta
borde något omständligare förklara den grund, hvarefter nämnda
komité handlat. Här hafva af en talare på stockholmsbänken mycket
klandrats de åtgärder, som i afseende på åtskilliga förekommande
förtullningsärenden af Generaltullstyrelsen och ännu mer af Kongl.
Maj:t vidtagits. Nämnde talare yttrade, att samma orsak till tvister
i fråga om hvad papper som borde hänföras till skrifpapper och
tryckpapper förefans redan före den tiden, då tullen på tryckpapper
nedsattes från fyra till två öre. Men märkvärdigtvis, yttrade
talaren, hade man icke förut hört talas om några tvister, utan dessa
tvister hade tillkommit senare. Jag vill fästa uppmärksamheten på,
att det var en naturlig sak att tvisterna uppkommit senare, då differensen
mellan tullen för skrifpapper, som 1874 bibehölls vid den

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 36.

siffra den förut varit, och tullen å tryckpapper blef bestämd större
än förut och således innebar så mycket större frestelse att få den
importerade varan förtullad efter den lägre tullsatsen, äfven om varan
vore af beskaffenhet att den bort draga den tullsats, som var bestämd
för skrifpapper. Deri ligger, synes det mig, den enkla förklaringsgrunden
öfver den omständigheten, att tvisterna uppstått
sedan, tvister, som man icke hört synnerligen omtalas förut.

Att vederbörande vid behandlingen af frågan gått fullt samvetsgrant
till väga, föreställer jag mig, att hvar och en kan blifva öfvertygad
om, som gör sig besvär att genomläsa den framställning af
saken, som tullkomitén, hvilken efter nådig remiss haft att utlåta
sig i dessa tvistemål, afgifvit i början af det betänkande rörande
papperstullen, som särskildt blifvit bland Kamrarnes ledamöter utdeladt.
Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den saken, utan i
följd af den kännedom, jag i komitén fått, säga, att jag är fullt öfvertygad
om, att icke någon fullt tydlig gräns kan uppdragas mellan
tryck- och skrifpapper. Det skulle må hända kunna tänkas, att
genom någon förändring i redaktionen på den ena eller andra rubriken,
det läte sig göra att få saken hjelpligen klarerad, om man
hade blott en enda tullplats, der saker skulle tullbehandlas, och samma
personer således komine att tullbehandla alla inkommande papperspartier.
Men vi hafva i Sverige en mängd långt från hvarandra belägna
tullplatser, som skötas af särskilda personer, och det är då
icke gerna tänkbart att, derest man fortfarande bibehölle den stora
skilnaden mellan tullsatserna, man med säkerhet kunde räkna på att
tullbehandlingen blefve lika och rigtig på alla tullplatser. Det är dock
för vederbörande importörer af väsentlig vigt att alla behandlas lika;
ty om den ene skulle lyckas att få sin import lägre beskattad än
den andre, så skulle den senare derpå blifva lidande, emedan han,
som får betala dyrare afgifter för sina varor, icke kan konkurrera
med den förre. Det synes sålunda, som om en sammanslagning af
de ifrågavarande pappersslagen under en gemensam tullsats skulle
vara det mål, till hvilket man borde sträfva. Då blir frågan den:
hvilken siffra i afseende å tullsatsen bör antagas såsom gemensam
för båda ? "V id bedömandet af den frågan inom tullkomitén stod man
så att säga mellan två eldar. Man hade att taga i betraktande å
ena sidan det tullskydd, som pappersfabrikationen i vårt land kunde
anses behöfva,] och å andra sidan de anspråk på lindring i afgifter,
som rimligtvis kunde framställas från pappersförbrukarnes sida, i
synnerhet deras, som sysselsätta sig med litterär verksamhet, nemligen
författare, förläggare, tidningsutgifvare och boktryckare.

I fråga om behofvet af skydd för den inhemska papperstillverkningen
torde vi nu böra vara ense om att, hvad tryckpapper beträffar,
de svenska pappersfabrikerna icke äro i behof af något tullskydd,
emedan, såsom också under denna diskussion blifvit upplyst
af en af dessa fabrikanter, de numera utföra högst betydligt af sina
fabrikat till utlandet. När de sålunda kunna i utlandet täfla med
den utländska tillverkningen, så kunna de väl ock inom landet täfla
med utländingar, då i allt fall, enligt förslaget, här skulle erläggas
tull för utländskt tryckpapper. Återstår då den frågan, huru vida

Angående tull
å papper.
(Forts.)

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående tull tullskydd till något högre belopp kan vara nödvändigt för skrifpapper.
oc}} postpapper. Hittills har för dessa papperssorter funnits ett gan(
01B'''' ska betydligt tullskydd, nemligen 8 öre pr skålpund. Det oaktadt
har det visat sig, att denna tillverkning inom landet under åtminstone
de 10 senaste åren snarare gått tillbaka än framåt. Tullskyddet
har icke kunnat upphjelpa denna fabrikation inom Sverige,
och det torde således icke vara något hopp om att ett fortfarande
lika högt skydd på dessa tillverkningar skulle hädanefter mer än
hittills kunna underhjelpa dem. Men tillverkningen af skrif- och
postpapper är ganska obetydlig i förhållande till hela papperstillverkningen
inom landet. Tillverkningen af skrifpapper utgör nemligen
icke mer än 10 procent, och af postpapper allenast -/a procent
af hela pappersfabrikationen inom landet. Det vill således synas
som om denna tillverkning icke skulle för fabrikanterne inom landet
spela någon synnerligen stor roll. Det är för öfrigt lätt, såsom mig
synes, för de fabriker, som ännu tillverka skrif- och postpapper, att
öfvergå till sådana papperssorter som bära sig bättre, om det nemligen
icke skulle bära sig lika bra att tillverka skrif- och postpapper.
Jag föreställer mig att den hufvudsakligaste orsaken, hvarföre icke
alla svenska pappersfabrikanter finna sin räkning uti att tillverka
skrif- och postpapper, ligger deruti, att konsumtionen af dessa
papperssorter i Sverige icke är så stor, att fabrikationen kan drifvas
i tillräckligt stor skala för att varan skall kunna frambringas till
sådant pris, att täflan på detta område skall blifva möjlig i lika
grad som i fråga om tillverkning af tryckpapper. I allt fall har,
såsom Kammarens ledamöter finna af betänkandet, Kongl. Magt i
öfverensstämmelse med komiterades förslag fästat tillbörligt afseende
vid våra inhemska fabrikers behof af något tullskydd, då nu blifvit
framstäldt ett förslag, hvilket, derest det bifalles, leder derhän, att
eu förhöjning åstadkommes i den hittills varande tullen på tryckpapper,
en förhöjning hvarom man under andra omständigheter visst
icke skulle hafva kommit att tänka på att väcka förslag. Man har
å andra sidan att se på det rättmätiga kraf, som från det litterära
arbetets sida kan framställas, om icke på tullfrihet eller någon lindring
i tullen å papper, så åtminstone på att en förhöjning af tullsatserna
icke måtte bestämmas för en för dess verksamhet så nödvändig
vara som papper, hvilket i afseende på detta arbete är att
anse för detsamma, som råvaran för andra industrigrenar. I allmänhet
hafva vi hittills medgifvit, att råvaran borde vara tullfri för underlättande
och upphjelpande af det inhemska arbetet så mycket
som, vid fråga om tullagstiftning, är möjligt. Författare, som i allmänhet
åtminstone inom vårt land icke hafva någon synnerligt lysande
ställning, äro i alla fall i väsentlig mån beroende af den skatteafgift,
som lägges på papper, enär alstren af deras verksamhet måste
för att fruktbargöras kräfva en icke obetydlig mängd af denna vara.
Men de hafva icke något skydd för sina alster. De hafva visserligen
eganderättsskydd såsom enhvar annan; men de hafva icke och
kunna icke hafva, till följd af arbetets natur, kommit i åtnjutande af
något slags tullskydd mot främmande medtäflare; och om det skulle
falla en författare in att försöka få något sådant skydd stadgadt,

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 30.

(Fort3.)

som skulle tindra utländska författares arbeten att blifva bos oss Angående tull
kända, så föreställer jag mig, att Herrarne litet hvar, till och med d P°PPerprotektionisterne,
skulle vara färdiga att draga på munnen, ehuru
Herrarne icke tycka det vara orimligt, att papper, som författaren
behöfver för utöfvande af sin verksamhet, belägges med en tullsats,
som skall utgöra ett skydd för pappersfabrikanten.

Det torde också få medgifvas, att boktryckerierna väl behöfva
att få den lindring, som kan dem beredas genom så låga tullsatser
å tryckpapper, som det är möjligt för oss att, utan åsidosättande af
andra intressen, bestämma. 1874 års Kiksdag betraktade också saken
sålunda, ty vid nämnde riksdag nedsattes tullsatsen å tryckpapper
från 4 öre, som den förut var, till 2 öre. Denna tullsats
skulle likväl nu genom antagande af det föreliggande förslaget höjas
till 3 öre, eller med 50 procent; men man har ansett, att denna
förhöjning kunde i någon mån mot vägas af en nedsättning i tullsatsen
å annat papper, som boktryckaren också i mer eller mindre
mån behöfver använda, och att man således kundo gå in på, att
tryckpapper drabbades af en liten förhöjning.

Hvad nu beträffar den minskning i statsinkomsterna, som skulle
blifva en följd af antagandet af Kongl. Maj:ts, utaf Bevillningsutskottet
understödda förslag, så skall jag bedja att få fästa uppmärksamheten
på, att man icke får fästa allt för mycket afseende vid
en sådan minskning, då man tillika måste komma i håg, att den icke
kan ske, utan att en skattelindring för svenska folket i allmänhet
på samma gång uppstår. Vore det åter så, att denna tullafgift
komme från andra håll än oss sjelfva, borde man väl akta sig för
att minska en dylik inkomst, men då så icke är förhållandet, tror
jag icke, att hvad här yttrats om minskningen i statsinkomsterna
förtjenar särdeles mycket afseende, helst statsverket i alla fall, såsom
vi veta, har tillräckliga inkomster. För att betänka nödiga
utgifter behöfver statsverket icke mera, och vi lära väl icke sjelfva
vara måna om att skatta mera, än som för fyllande af statens behof
erfordras.

Jag inskränker mig till att, på grund af hvad jag nu anfört,
yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Ii. Schultz: Blott ett par ord. Herr vice Talmannen yttrade
att den minskning, som genom papperstullens nedsättning skulle ega
rum och som han beräknade utgöra omkring 50,000 kronor, i sjelfva
verket betyder ganska litet, då tullintraderna i öfrigt äro så stora. Men
till denna minskning i tullinkomster måste ovilkorligen, enligt min
uppfattning, läggas den minskning, som blir en följd af tullfrihet å
råvaran, ty sättes tullen på fabrikatet till endast 3 öre per skålpund,
så bör också tullen på råvaran, eller de för papperstillverkningen
nödiga beredningsämnen och utensilier, helt och hållet borttagas, och
derigenom blir minskningen i tullinkomsterna betydligt större, än
hvartill Herr vice Talmannen beräknade densamma.

Den siste ärade talaren på jemtlandsbänken sade, att statsinkomsterna
nu äro så betydliga, att de till fullo betäcka statens
utgifter. Detta är visserligen förhållandet för närvarande, men vi

X:o 30.

lördagen den 14 April, e. m.

(Forts.)

Angående tull höra akta oss för att bygga på den förhoppningen, att statsinkomå
papper, g-ferna ständigt skola förblifva hvad de nu äro — motsvarande utgifterna.
Det är nemligen icke inånga år sedan tullinkomsterna voro
endast hälften emot nu, och något hvar bland oss hafva upplefvat
år, då tullinkomsterna varit mindre än en tredjedel af den höga
summa, hvartill de för närvarande uppgå. Det torde alltså fordra
mycken betänksamhet om man vill bygga på dessa beräkningar.
Staten har stora, gifna utgifter, hvilka sannerligen icke så lätt kunna
nedsättas eller indragas.

Samme ärade talare omnämnde äfven att, oaktadt den tull, som
till skydd för papper, »andra slag», stadgats, pappersfabrikationen i
vårt land likväl icke går framåt. Jag bestrider rigtigheten af denna
uppgift. Förhållandet är tvärtom, att denna fabrikation nu börjar
gå framåt. Just under de senaste åren ha gjorts stora ansträngningar
för att föra denna speciella industrigren framåt, och det vore
verkligen mer än hardt för dem, hvilka nedlagt betydliga kapital
på dyra maskiner och byggnader, i hopp att kunna framdeles åstadkomma
en på samma gång god och billig vara, att nu med ens se
frukterna af arbetet helt och hållet tillintetgjorda. Den värde talarens
sakkännedom i denna fråga kan jag derföre för min del icke
sätta särdeles högt.

Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets hemställan.

Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke uppehålla tiden längre än

jag brukar göra, utan som vanligt helt kort angifva min ställning
till frågan. Jag kan då inskränka mig till ett enkelt instämmande
med grefve Sparre. Aldrig hafva vi två i någon fråga varit så
öfverens som just i denna. En talare, som är ledamot i tullkomitén,
har påstått att den inhemska fabrikationen af papper kan fullgöra
hvad behofvet fördrar. Jag vill härvid anmärka, att om så är
förhållandet, så kan ju icke någon import af tryckpapper komma i fråga,
och då kan det ju göra detsamma om tullen är hög eller låg på
denna artikel. Men mera maktpåliggande synes mig vara, att Kammaren
icke nu godkänner denna punkt, om förhållandet verkligen
skulle vara, hvad som synes framskymta af ordalagen uti tullkomiténs
utlåtande, nemligen en förpost till ett blifvande väldigt komitébetänkande
om stora, allmänna tullnedsättningar. Då vore det mycket
klokare att föreslå indragning af General-tullstyrelsen och hela
tullpersonalen.

Jag finner det jemväl opraktiskt att lemna karduspapper och
makulatur fria från tull. Man vet att några pappersfabriker hufvudsakligen
tillverka makulatur af halm. Skulle nu denna artikel lemnas
fri till införsel, vore det enligt mitt förmenande mycket oklokt.
Emellertid hoppas jag att Kammaren icke accepterar detta tullbetänkande,
ty ett mera opraktiskt förslag har jag aldrig sett utgå från
Bevillnings-Utskottet. Min anmärkning härutinnan gäller icke blott
denna punkt, utan äfven några af de följande, specielt den om tullen
på stärkelse. För min del yrkar jag derföre rent afslag och tror ej
att i ett sådant beslut skulle ligga någon våda. Jag tror tvärtom
att Kammaren gör rättvisa derutinnan att det slags papper, nemligen

Lördagen den 14 April, e. m.

K:o 36.

tryckpapper, som är afsedt att draga låg tull, kan införas i landet för
den bestämda tullen.

Om den tvist, som i frågan uppstått, tillåter jag mig icke fälla
något omdöme, men jag vågar tänka, att personer, hvilka förtjenat
hundratusentals kronor på en mycket omtyckt tidskrift, hvilken
finnes snart sagdt i hvarje familj, icke äro nöjda ändå, utan af vinstbegär
blifvit föranledda att försöka utverka så stor nedsättning, att
de kunna förtjena ännu mera än förut. Jag upprepar att jag vill
undvika att fälla omdömen, men har den åsigten för mig sjelf, att
General-tullstyrelsen och Kongl. Maj:t i det fallet varit lika opartiska
som i andra fall.

Jag yrkar afslag.

Herr Gumaffius: Herr Talman! Den ärade talare, som nyss
hade ordet, yttrade, att tryckpapper icke importeras och att man
derför gerna kan höja tullen på dylikt papper; förut under öfverläggningens
gång har äfven yttrats, att papperstillverkningen inom
vårt land är så stor, att den högre tull på tryckpapper, man vill
åstadkomma, i sjelfva verket ingenting betyder, emedan sådant papper
icke importeras. Men hvarför då utan behof höja tullen? För
öfrigt böra dessa påståenden icke tagas efter ordet. Det hade kunnat
hända, att om tullen å tryckpapper varit lägre och om 1874 års
Eiksdags beslut blifvit en sanning, så att detsamma af Generaltullstyrelsen
icke tillämpats såsom en fördubblad, i stället för en halfverad
tull, man möjligen hede begynt importera tryckpapper, icke
för att få det billigare, men för att få det bättre.

Det är ett faktum, att Sveriges kommissarie vid utställningen
i Philadelphia föranstaltat om en stor samling svenska tidningar för
att framläggas vid utställningen, men att han nödgats afstå derifrån,
enär vårt papper var så uselt, att det icke kunde framläggas utan
att nedsätta vårt land. Papperet der borta, som kostade ungefär lika
mycket som vårt, möjligen någon procent mera, är mycket bättre,
vackrare och hållfastare, så att det skulle alldeles skämma ut vårt
tidningspapper. Det skulle kunna hända, att om man satte och
tillämpade tullen så att, utan alltför stor uppoffring från tidningsutgifvarne
och dem som trycka böcker och skrifter för don stora
allmänheten, det läte sig göra att importera sådant papper »till benäget
påseende», en väl behöflig lyftning af vår papperstillverkning
kunde åstadkommas, och jag tror mig icke göra något orätt, då jag
återgifver hvad jag hört sägas, att en stor papperstillverkare i vårt
land utsändt personer till andra länder och till och med öfver hafvet
för att studera huru papper tillverkas och se till huru vida icke vi
skulle kunna åstadkomma ett hyggligare tryckpapper i vårt land.

En högtärad talare på venersborgsbänken, som nyss haft tillfälle
att höra ett instämmande från ett håll, der han icke ofta förut
fått höra några instämmanden, har påstått, att det mycket lätt låter
sig göra att urskilja tryckpapper från skrifpapper. Såsom stor tryckpapperstillverkare,
äfven han, bör hans ord i den frågan något väga
mot den tolkning af tryckpappersbegreppet, som General-tullstyrelsen,
använder.

Angående
tull d papper_
(Forts.)

H:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Angående Herr Finansministern har yttrat, att, om tryckeriernas målsmän

tull d papper. pa(}e fått råda Ivongl. Maj:t, de utan tvifvel tillrådt Kongl. Maj:t
(Ports.) at(. gätta en tup af 2 och icke 3 öre å tryckpapper. Ja, icke kan
man väl begära att tryckeriernas målsmän, som äro den stora allmänhetens
målsmän och till följd deraf våra kommittenters, skulle tillråda
Kongl. Maj:t att föreslå Riksdagen en höjning i tullen på en
sådan förnödenhetsvara i odlingens tjenst. Hellre kunde man då
antaga, att desse, om de tillfrågats —• men man tillfrågar icke sådana
rådgifvare — skulle hafva rådt Kongl. Maj:t att fästa afseende vid
hvad för några år sedan, innan reaktionen i vårt land hunnit så
långt som nu, från ett håll, som då egde klang i detta afseende,
yttrades och föreslogs, nemligen att göra tryckpapper tullfritt. Det
torde icke kunna anses synnerligen onaturligt.

Herr Finansministern ansåg, att den lilla höjningen i tullen å
tryckpapper med 50 procent motverkas af den sänkning i tullen,
som å andra papperssorter föreslås. Men vi hafva hört en aktad
ledamot i Bevillnings-Utskottet säga, att de finare papperssorter,
som ifrågakommit till införsel, skulle hafva utgjort en ren obetydlighet,
derest icke General-tullstyrelsen förklarat att tryckpapper
vore skrifpapper.

Herr Finansministern yttrade nyss, att det förslag, Kongl. Maj:t
framlagt, vore ett gifvet steg framåt. Jag vågar tro det vara rena
motsatsen. Ku är det väl, att man icke sätter någon tull på makulatur.
Det återstår således för dem, som trycka böcker i stora massor
och dertill vilja använda bättre tryckpapper, att låta trycka dessa
utrikes och sedermera införa dem i landet såsom makulatur. Detta
är redan nu visst icke oförsökt. Kan man lyckas genomföra, att
tullen på tryckpapper blir orimligt hög, så lärer nog detta sätt
oftare försökas. För min del anser jag det vara bättre att svenska
böcker tryckas i Sverige än att genom så beskaffade tullbestämmelser
tvinga förläggarne att på detta sätt tillvägagå. Och en talare har
med siffror ådagalagt, huru liten summa genom förhöjningen i tullsatsen
i sjelfva verket tillflyter statsverket.

Jag sluter med att säga, att jag vid valet mellan två onda ting
föredrager ett rent afslag, ty jag vill icke taga såsom godhet hvad
som är ett tillbakasättande af den rätt, som två statsmakter en gång
förut erkänt. Hellre än att höja tullen å en sådan förnödenhetsvara
som tryckpapper med 50 procent, såsom Bevillnings-Utskottet föreslagit,
må då General-tullstyrelsen tills vidare någon tid fortsätta att
fördubbla den af Riksdagen bestämda tullen å ett papper, som är tryckpapper,
ehuru styrelsen kallar det för skrifpapper. Jag framhärdar
i det yrkande, jag för en stund sedan gjort, men kan detta icke
vinna bifall eller komma under en slutlig votering, röstar jag för
rent afslag. Hellre öppet spel, än ett sådant som i denna fråga
drifves.

Herr Flerslow: Jag har endast velat säga några få ord för

att berigtiga en föregående talares yttrande att jag skulle hafva sagt,
det intet tryckpapper infördes i landet. Detta har jag icke sagt.

För öfrigt vill jag icke såsom den föregående talaren, oaktadt

Lördagen den 14 April, e. m.

N:o 3Ö.

lag begriper hans formella grunder, begagna detta papper såsom en Angående
slags politisk konstitutionel fråga mot Herr Finansministern eller tu l£J^er
fortsätta en diskussion, som snart skulle förorsaka tomma bänkar
utan inskränker mig till att helt enkelt yrka bifall till Utskottets
förslag.

Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de meningar,
som under densamma förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick,
dels på bifall till samma hemställan med den förändring, som Herr
Gumselius föreslagit, dels ock på afslag; och fann Herr Talmannen
den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering blof begärd, i anledning hvaraf Herr Talmannen, för bestämmande
af kontraproposition, å nyo upptog de öfriga yrkandena,
af hvilka det, som afsåg bifall till Utskottets förslag oförändradt, nu
förklarades hafva flertalets röster för sig. Men äfven angående kontrapropositionen
äskades votering, hvadan först uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Don, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager yrkandet
om bifall till Utskottets hemställan, röstar

•Ta;

Den, det cj vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af Herr Gumselius framstälda yrkandet.

Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, utföll
med 113 Ja mot 28 Nej, följd hvaraf propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:

Den, som afslår hvad Bevillnings-Utskottct hemstält i första
punkten af utlåtandet N:o 10, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

I den senare voteringen afgåfvos 112 Ja mot 33 Nej: varande
således Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

Sedan utgången af omröstningen för Kammaren tillkännagifvits,
anmälde Herr Jöns Rundbäck sin reservation mot det nu fattade
beslutet.

Andra Kammarens Prot. 1877. N:o Hö.

N:o 36.

Lördagen den 14 April, e. m.

Som tiden långt framskridit, uppsköts den vidare föredragningen
af Bevillnings-Tfskottets föreliggande betänkande till ett blifvande
sammanträde.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

N:o 6 (i samlingen N:o 26), i anledning af erhållen återremiss
af utlåtandet N:o 2, rörande Herr Ola Månssons motion om upphörande
af enskilda bankers rätt att utgifva sedlar å fem kronors
valör;

N:o 7 (i samlingen N:o 27), med anledning af Herr A. P. Linds
motion N:o 115, angående underdånig skrifvelse om indragning af
biskops-, landshöfdinge- och presidentsembetena; och

N:o 8 (i samlingen Nio 28), med anledning af Herr C. F. Tolls
motion N:o 42, angående underdånig skrifvelse rörande ersättning
åt regementsskrifvare, i händelse Kong!, skrifvelsen den 21 Maj 1875
ovilkorligen kommer att tillämpas; samt

Stats-Utskottets memorial:

N:o 53, angående aflöningen för Justitieombudsmannen och de
vid hans expedition anstälde tjensteman;

N:o 54, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o
46, angående väckt motion om anslag åt färjemannen vid Fårösunds
hamn; och

Nio 55, i anledning af erhållen återremiss å Stats-Utskottets
utlåtande N:o 42, angående beviljande af statsbidrag till förbättrande
af hamnen vid Oskarshamn.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag;
åtskildes kl. 3/4 12 på natten.

hvarefter Kammarens ledamöter
In lidem

Gustaf Westdahl.

Stockholm, K. L. Beckman, 18''