1877. Andra Kammaren. M:o 58 (Riksdagens protokoll 1877:58)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1877. Andra Kammaren. M:o 58.

Onsdagen den 0 Maj.

Kl. 7 e. m.

§ I Fortsattes

öfverläggningen rörande det förslag, som Särskilda
Utskottet för behandling af förslaget till värnpligtslag m. m. framstäf
under litt. C uti punkten 21 mom. A af dess utlåtande N:o 3
(i samlingen N:o 5), i anledning af vissa delar af Kong!. Maj:ts nådiga
proposition N:o 1.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr Danielsson, som anförde: Sedan jag begärde ordet, hafva
två af Utskottets ledamöter yttrat sig i frågan, och jag finner mig till
en väsentlig del af dem förekommen. Jag vill dessutom omnämna, att
vi inom Utskottet saknade det kostnadsförslag, som skulle ligga till
grund för de här ifrågavarande byggnaderna. Yi väntade länge på
att erhålla den behöfiiga utredningen, men vi väntade förgäfves, och
derföre hörde vi äfven i dag af Herr Krigsministern, att Utskottet
fatt reda sig på egen hand. Det är derföre som jag och några med
mig icke kunnat instämma i hvad Utskottet tillstyrkt utan ansett oss
böra deremot afgifva vår reservation. Jag tror nemligen, att man
borde något noggrannare hafva reda på de verkliga kostnaderna för
de ifrågavarande byggnaderna, än hvad förhållandet nu är. Uti sitt
anförande till statsrådsprotokollet Bil. N:o 3 a sid. 78 yttrar Herr
Krigsministern, att enligt Arkitekten Kumliens beräkningar och anbud
af byggmästare lärer ett etablissement kunna uppföras för ett belopp
af etc. Kostnaden är sålunda helt och hållet obestämd; och då
vi icke voro i tillfälle att se de siffror, som de åberopade handlingarne
skulle innehålla, var det helt naturligt, att vi tvekade att tillstyrka
det nu föreslagna beloppet. Jag tror väl, att vi för framtiden
ändock icke kunna komma ifrån denna byggnad, utan hvad som i
bästa fall skulle vinnas, vore ett eller annat års uppskof med frågan,
och detta uppskof skulle väl icke innebära något annat, än att Riksdagen
skulle komma i tillfälle att klart se de siffror, till Indika
dessa kostnader komma att uppgå.

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 58.

Om anslag till
nytt kavallerietablissement

vid Stockholm.

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om anslag till

nytt kavalleri etablissement vid

Stockholm.

(Forts.)

Det är med anledning af hvad jag nu i korthet anfört, som jagansett
mig böra reservera mig mot Utskottets beslut, och jag vill derföre,
i likhet med de två reservanter, som före mig haft ordet, yrka
utslag å Utskottets framställning. Jag kan icke tro, att det ligger
någon synnerlig fara uti ett års uppskof med frågan, till dess vi få
en utredning, hvaraf vi nu äro i saknad. Vi hafva visserligen fått
bland oss utdelad en promemoria, hvaruti Utskottets kansli sökt
plocka ihop anslagen, och hvaraf framgår, att kostnaderna skola uppgå
till det ifrågavarande beloppet, 440,000 kronor, men detta är, som
sagdt, endast en promemoria, hopplockad inom Utskottets kansli och
således intet faktum som föreligger från vederbörande.

Grefve Björnstjerna: Hvad först angår den ekonomiska delen

af denna fråga, förefaller det mig alldeles gifvet, att denna byggnad
kan uppföras för det belopp Kongl. Maj:t föreslagit, så mycket säkrare
som ett anbud derå redan är inlemnadt. Då nu Utskottet föreslagit
en betydlig minskning i byggnadernas antal men gjort ett jemförelsevis
litet afdrag å hela den af Kongl. Maj:t för ifrågavarande
ändamål äskade anslagssumma, torde ganska säkert vara, att hvad
Utskottet här förordat kan åstadkommas för de af Utskottet föreslagna
440,000 kronor. Skulle, som antagligt är, något öfverskott
uppstå, är ju deri icke något ondt, det blifver i sådant fall en behållen
vinst för statsverket. Detta hvad penningefrågan angår.

Beträffande nu sjelfva saken, är af den talare, som först yttrade
sig i frågan, anmärkt, att det nuvarande etablissementet vid Drottningholm
icke är så dåligt att det icke ännu under något år skulle kunna
användas. Jag ber härvid att få erinra, att hvad kasernen derstädes
angår, densamma redan år 1862 af vederbörande förklarades icke vidare
förtjena någon reparation. Om Herrarne behaga göra ett besök
derstädes, skall det säkerligen förundra hvar och en, att byggnaden
verkligen kan fortfarande stå uppe. Den är en slags märkvärdighet,
hvars motstycke endast tornet i Pisa kan uppvisa, så snedt
är det hela. Ridhuset är deremot i mycket godt stånd, ett förhållande,
som ingen nekat och äfven jag i mitt i ämnet afgifna yttrande medgifvit.
Hvad åter stallet beträffar kan jag icke förstå, huru en talare
bär bakom mig kunde säga, att jag ansett det vara användbart;
detta har jag sannerligen icke sagt; tvärtom. Det säkra är, att vid
hvarje exercissqvadron ett stort antal hästar sjukna. Som Herrarne
veta, har i år lungröta der utbrutit och hela kommenderingen är så
godt som otjenstbar. Sjukdomar af liknande slag förekomma der år
efter år, hvilket alldeles icke är underligt, då hästarna skola herbergeras
i så dragiga och olämpliga stallar som detta. Det är
sannerligen i så väl statens som rusthållarnes intresse högst angeläget
att detta missförhållande rättas och att sådana åtgärder vidtagas,
hvarigenom liästarne kunna få den omvårdnad de behöfva.

Ett nytt etablissement är således af högsta behofvet påkalladt;
och då Utskottet här icke föreslår annat än ett sådant för exercisoch
befälssqvadronerna kan jag icke förstå, hvarför detta anslag
skall här möta motstånd. Visserligen har Herr Krigsministern visat,

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

att antalet hästar vid exercis- och befälssqvadronen tillsammans är
större än det antal för hvilket Utskottet beräknat utrymme, så att
stallram för omkring 70 hästar kommer att saknas. Detta är illa. Men
då önskvärdt är att det nya paviljongssystemet pröfvas så att dess
större eller mindre användbarhet blifver tydligt ådagalagd, anser jag
särdeles lämpligt att byggnaden äfven, sådan Utskottet föreslagit den.
nu uppföres. Dragonerna få väl under det jemförelsevis korta befälsmötet
insätta en del hästar i ridhuset, eller med andra ord tills vidare
hjelpa sig fram så godt de kunna.

Man har sagt, att det icke vore skäl att uppföra en så dyrbar
byggnad, då den endast under en kortare tid af året komme att begagnas,
enär exercissqvadronen öfvas endast under en del af vintern
och befälsmötet blott pågår under ett par veckor på våren. Den
öfriga delen af året skulle byggnaden komma att stå obegagnad. Jag
behöfver knappast påpeka att detta är ett misstag, enär byggnaden är
afsedd att begagnas af volontärskolan så ofta den ej erfordras för
dragonernas räkning. Herr Bruhn, hvilken framkastade denna anmärkning,
har tillika påstått, att någon särskild skola för kavalleriet
icke behöfdes. Jag ber att få till besvarande upptaga detta inkast.
Då Herr Bruhn är en man, som både gifver och tager skäl, hoppas
jag kunna öfverbevisa honom om hans misstag. För femton eller sexton
år tillbaka ansåg man allmänt, att kavalleriet hade på krigsteatern
spelat ut sin rol. De snabbskjutande gevär, hvilka tillhöra den sista
tidens uppfinningar, hade gjort, att man icke rätt väl kunde använda
detta vapenslag på samma sätt som förut. Men de sista krigen i
Amerika och Frankrike åstadkommo hastigt en förändring i det allmänna
tänkesättet. Man kom till insigt om kavalleriets stora värde,
icke så mycket i den slutna striden på slagfältet — snabbelden
bryter der motståndet fortare och säkrare än det anstormande rytteriet
— men så mycket mera för bevaknings- och förposttjcnsten. Den
satsen har numera öfvergått till ett axiom, att en armé, som icke har
ett raskt och tillräckligt öfvadt kavalleri, befinner sig i en så underlägsen
ställning gent emot en med ett sådant kavalleri försedd fiende,
att fälttågets utgång till stor del härigenom afgöres. En armé, som
icke skaffar sig säker kännedom om fiendens ställning, blifver oupphörligt
öfverrumplad och får aldrig hvila. Så var förhållandet med
den franska i eget land. Men för att kavalleriet skall kunna rätt fullgöra
detta sitt ansvarsfulla uppdrag måste det fördelas i en mängd smärre
afdelningar eller patruller, hvilka aldrig få lemna fienden ur sigte. Ledarn e
af dessa många små afdelningar måste då icke allenast utmärka 9ig
för ovanlig djerfhet och skicklighet, utan äfven besitta en hög grad
af intelligens. De skola till och med, der sådant erfordras, kunna
göra ett utkast öfver fiendens ställning och lemna sådana uppgifter
som förut endast ålegat generalstabens officerare. Kavalleriet har derföre
ett ojemförligt större behof af talrikt och skickligt underbefäl, än
infanteriet. Då dess nuvarande underbefäls antal är alldeles otillräckligt,
måste bristen fyllas genom att bibringa en del af manskapet den
bildning, att de i krigstid kunna användas till patrullförare. Detta
kan lämpligast ske i dertill afsedda skolor. Af sådan orsak är äfven

Om anslag till

nytt kavalleri etablissement vid

Stockholm.

(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om anslag till inrättandet af dylika skolor eu lifsfråga för vapnet, detta så mycket mer
nytt kavalleri- y-(j kavalleri sådant som vårt, så ytterst fåtaligt icke blott vid
vid Stockholm, jemförelse med andra länders, utan äfven i förhållande till egna
(Forts.) trupper af andra vapenslag. Under det att kavalleriet i Ryssland förhåller
sig till arméns öfriga trupper som 1 : 6 i Tyskland som 1: 9, är
det hos oss som 1 : 18. Vi måste då på annat sätt söka afhjelpa
denna olägenhet. Detta åter kan endast ske genom att utbilda det
största möjliga antal af våra ryttare till framstående skicklighet i sitt
vapen. För min del anser jag derför inrättandet af rytterivolontärskolor
en sak af yttersta vigt för vårt försvar och tror, att hvar och
en, som närmare tänker härpå, skall medgifva att denna min åsigt är
rigtig. Jag vågar således hoppas, att Kammaren icke skall motsätta
sig ett anslag som gör det för kavalleriet möjligt att fylla den uppgift
det har, en uppgift som det äfven — jag är säker derpå —■ skall
göra sitt bästa för att fylla.

Jag har här hört invändas — och detta framgår äfven af Utskottets
betänkande — att man tror, det kavalleriet icke skall kunna
erhålla så stort antal volontärer, som af Kongl. Maj:t beräknats.
Denna farhåga anser jag vara alldeles ogrundad. Såsom jag redan
på förmiddagen hade äran upplysa, äro volontärnumren vid rytteriet
för det närvarande i det allra närmaste fylda; 2 eller 3 vakanser finnas.
Någon svårighet att finna lämpliga sökande har heller aldrig förefunnits,
enär det visat sig, att de unga män, som väl genomgått den
nuvarande underbefälsskolan, om de ej hastigt befordrats vid regementet,
med stor lätthet vunnit förmånlig anställning hos enskilda. Eu följd häraf
är visserligen att en stor del af dessa volontärer årligen lemna krigstjensten.
Detta anser jag dock icke vara någon förlust, enär, i händelse armén
skulle mobiliseras och beväringen således inkallas, dessa unge män, som
ännu befinna sig i beväringsåldern, då återkomma till kavalleriet och
lemna detta vapen en ganska värdefull tillökning i styrka, den enda som
det under nuvarande organisation kan få. Ty icke kan man gerna
tänka sig, att kavalleribeväringen, som aldrig får lära att rida, utan
endast under 14 dagars tid spatsera omkring på exercisfältet, kan
vara af någon som helst nytta.

Med kännedom om den lätthet kavalleriets nuvarande volontärer
sålunda hafva att, efter med heder genomgångna skolor, förvärfva sig
god utkomst, tviflan jag icke ett ögonblick att lämpliga sökande till
de nya volontärplatserna skola anmäla sig. Hufvudsaken är blott att
kavalleriet får en god skola sådan som den hvarom här är fråga. Då nu det
föreslagna etablissementet är afsedt att fylla så väl lifregementets dragoncorps’
som rytteriets volontärskolors behof, hoppas jag, att denna Kammare,
i likhet med hvad Första Kammaren redan gjort, biträder Utskottets
förslag.

Häruti instämde Herrar P. N. Bergström och Hedin.

Herr Lasse Jönsson: Det är sant hvad Herr Casparson på
förmiddagen yttrade, nemligen att stämningen inom Utskottet var ytterst
nedtryckt och allvarlig, efter det den stora frågan fallit i denna

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

Kammare. Under en sådan sinnesstämning behandlades denna fråga.
De flesta af ledamöterna från denna Kammare och deribland jag hade
föresatt sig, att så vidt möjligt vore, bifalla de anslagsfrågor, som uti
föreliggande betänkande blifvit behandlade. Men då vi kommo till
denna punkt och sågo, huru lösligt förslaget var uppgjordt samt huru
drygt och luxuöst allt var tilltaget, så kunde vi icke längre hålla
vår föresats, utan måste protestera deremot. Jag är hufvudsakligen
förekommen utaf de af mina utskottskamrater, som här yttrat sig i
denna fråga, i afseende å angifvandet af de skäl, hvarå vi stödde vårt
afstyrkande af bifall till förslaget; och jag skall derföre inskränka
mig till att framställa en kort historik öfver frågans behandling.

Först år 1868 kom en volontärskola på tal, och Kongl. Maj:t föreslog
då, att den skulle förläggas vid Lifgardets till häst etablissement,
“emedan", såsom departementschefen yttrade till statsrådsprotokollet,
“endast vid nämnda regemente kunde utan någon särskild kostnad
för statsverket, hästar öfverlåtas till underbefälsskolan

Ingen protesterade mot denna framställning utom detta regementes
dåvarande chef, den talaren som nyss hade ordet. Herr Grefve
Björnstjerna yttrade nemligen med anledning af ofvanberörda framställning
följande: “att öfverlåtandet af hästar från regementet till underbefälsskolan
skulle menligt inverka på regementets tjenstbarhet, men
hufvudsakligen på det skål, att, såsom eu följd af nämnda öfverlåtelse,
de 100 hästar, som skulle vara på gräsbete och som deraf ansågos
njuta synnerlig fördel, måste, så vida icke rekrytexercisen skulle under
sommaren inställas, komma att från betet indragas". Dessa regementschefens
anmärkningar ogillades och gendrefvos ganska allvarligt af den
dåvarande kavalleri-inspektören, som ansåg, att hästarne, i stället för
att taga skada, skulle må synnerligen väl utaf att indragas från betet,
emedan de der förlora så mycket i hull, att det behöfdes månader
för att de skulle återvinna hull och krafter. Emellertid har underbefälsskolan
varit förlagd vid nämnda etablissement, och jag har icke
hört någon klaga öfver denna åtgärd förr än sistlidne år, då Kongl.
Maj:t begärde anslag till uppförande af ny lokal för denna skola och
detta på samma plats, som nu är föreslagen, nemligen Ekhagen.
Stats-Utskottet afstyrkte enhälligt paviljongsystemets tillämpning, hufvudsakligen
på grund af de ganska skarpa anmärkningar mot detsamma,
som framstälts af Arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Detta
Utskottets afstyrkande godkändes af begge Kamrarne, som förenade
sig om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, der det bland annat hette:
“Vid den granskning, som på sätt ofvan är omförmäldt, Arméförvaltningens
fortifikations-departement egnat de uppgjorda förslagen till kasernbyggnader
enligt paviljongsystemet, hafva åtskilliga ganska väsentliga
anmärkningar blifvit emot samma förslag framstälda såväl i afseende
på sjelfva byggnadernas ändamålsenlighet och beskaffenhet i öfrigt
som i fråga om konstruktörernas beräkningar å kostnaderna för kaserner,
uppförda efter detta system, jemförda med kaserner efter det så
kallade korridorsystemet. Vid sådant förhållande, och innan anledningarna
till de emot paviljongsystemet, sådant det i förevarande fall
blifvit tiliämpadt, af vederbörande myndighet gjorda anmärkningar

Om anslag till

nytt kavalUri etablusement vid

Stockholm.

(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om anslag till

nytt kavalleri etablissement vid

Stockholm.

(Forts.)

blifvit undanröjda, har det synts Riksdagen ej vara skal att ens på
försök uppföra byggnader efter detta system11. Utan afseende å denna
skrifvelse har Kongl. Maj:t nu ånyo föreslagit paviljongsystemets
tillämpning utan att för dess lämplighet anföra annat skäl, än att det
vid en internationel helsovårdsutställning i Bryssel tilldelats högsta
priset. Jag har för min del ingen kännedom, om Sverige varit representeradt
vid denna utställning eller om, i sådant fall, de, som representerat
vårt land, varit bättre förtrogna med dess klimatiska förhållanden
och behof, än Arméförvaltningens fortifikationsdepartement.
Men det tyckes dock, som om nyssnämnda anmärkningar bort hafva
i någon mån blifvit vederlagda, innan regeringen framkommit med ett
förslag, sådant som detta. Ännu en annan, icke mindre anmärkningsvärd
omständighet vill jag påpeka, nemligen den, att, oaktadt Riksdagen
i fjor afslog regeringens begäran om ett anslag af 200,000 kronor
för uppförande af byggnader efter paviljongsystemet, regeringen i år
anhållit om ett anslag af icke mindre än 541,000 kronor för uppförande
af byggnader efter samma system. Detta föreföll både mig
och de öfriga inom Utskottet högst besynnerligt. För min del har
jag också ansett, att med ifrågavarande byggnader bör kunna anstå,
till dess man visat att de anmärkningar, som Arméförvaltningens
fortifikationsdepartement anfört mot paviljongsystemet, varit obefogade.
Ännu flera skäl skulle jag kunna anföra mot bifall till förevarande
punkt, men då de redan förut af andra utskottsledamöter blifvit uttalade,
skall jag inskränka mig till att yrka afslag å punkten.

Herr A. Rundbäck: Då jag, såsom icke reservant emot denna
punkt uti Utskottets betänkande, nu går att försvara densamma, får
jag bekänna, att jag är i viss män förlägen. Jag skulle icke hafva varit
det, i fäll jag, derföre att det här är fråga om att uppföra ett
etablissement för en indelt corps, af Herr Key eller från någon
af hans trosförvandter hade fått uppbära den förebråelsen, att jag
ville fastspika indelningsverket. I sådant fall skulle jag nemligen
hafva varit beredd att obesväradt svara. Men jag är förlägen, derför
att jag både förut och nu, särdeles efter de upplysningar, som Herr
Krigsministern i dag afgifvit, funnit, att den ståndpunkt, som jag skall
försvara, icke ligger fullt så klar, som jag skulle önska. Andra ledamöter
af Utskottet hafva upplyst, hurusom det var omöjligt att inom
Utskottet i detalj få reda på, hvartill kostnaderna för etablissementet
skulle belöpa sig. Det påstods, att eu redogörelse derför funnits inom
Utskottet och en af dess ledamöter sade sig till och med eu gång
hafva sett densamma. Men till slut blef man ense om, att någon
sådan redogörelse sannolikt aldrig funnits inom Utskottet, helst sekreteraren
med qvittenser kunde visa, att han aldrig mottagit någon.
Nu lärer emellertid, efter hvad Herr Krigsministern uppgifvit, ett detaljeradt
kostnadsförslag hafva afiemnats till Utskottet och det således
kunnat blifva möjligt för detsamma att sätta sig fullständigt in i
frågan. Detta har dock, såsom förut blifvit nämndt, icke låtit sig
göra, och Utskottet har derföre i viss mån på höft måst bestämma
den summa, som här är föreslagen. Jag skall emellertid be att få

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

angifva det skäl, som föranledt mig att, oaktadt nämnda omständighet,
biträda Utskottets beslut. Detta skäl var omsorgen för Lifregementets
dragoner. Dessa hafva, som bekant, hittills haft eu exercissqvadron
vid Drottningholm, men redan år 1862 var det för ändamålet
afsedda etablissement så förfallet att Arméförvaltningen förklarade,
att det icke lönade sig att reparera detsamma, utan att en nybyggnad
vore nödvändig. Sedan dess har man begagnat sig af provisoriska
åtgärder och försökt att hålla byggnaderna uppe genom att
sätta stöttor under dem och krampor på väggarna. Men nu hafva
vederbörande förklarat, att det är rent af lifsfarligt att vistas inom
dessa byggnader, enär de när som helst kunna blåsa omkull. Under
sådana förhållanden och då tillika stallarnes utrymme lär vara otillräckligt
samt exercisplatsen hvarken tillräcklig eller lämplig, så anser
jag Kongl. Maj:ts förslag såsom gående ut på att åstadkomma en förbättring
i dessa hänseenden, vara behjertansvärdt och förtjent af bifall.
Kongl. Maj:t säger, att kostnaden härför skulle uppgå till 370,000
kronor. Deri voro inberäknade 40,000 kronor för expropriation af
jord vid Drottningholm. Egaren af denna jord har emellertid derför
begärt 200,000 kronor, och Kongl. Maj:t säger, att under sådana förhållanden
kostnaden sannolikt skulle ytterligare stiga. För min del
anser jag således, att kostnaden för ett etablissement afsedt endast
och allenast för dragonerna, skulle komma att uppgå till minst 400,000
kronor; och då nu Utskottets kostnadsberäkning uppgår till 440,000
kronor, men dermed ock skulle uppfyllas flera andra ändamål än det
förenämnda, anser jag, att dessa andra ändamål blifva rent af på
köpet tillgodosedda, så mycket mera som Kongl. Maj:t under sistlidne
år endast och allenast för underbefälsskolans byggnad begärde ett anslag
af 200,000 kronor.

Dessa skäl hafva föranledt mig att biträda Utskottets förslag
och jag vill icke taga på mitt ansvar, att den nuvarande utdömda
kasernen skall ramla ner öfver truppen. Vill åter Kammaren fatta
ett annat beslut, skall jag deröfver icke sörja, men då får också
Kammaren taga på sitt ansvar, om det gamla huset ramlar.

Emellertid vill jag upplysa derom, att, emedan Utskottet icke
kunde erhålla fullt noggranna kostnadsberäkningar, uppsköts afgörandet
af denna fråga inom Utskottet på åtta dagar, men inom denna
tid bekommos dock icke de upplysningar som hos vederbörande begärdes.
Ed ledamot af Utskottet jemte dess sekreterare uppgjorde
då den kostnadsberäkning, som i Utskottets betänkande är framlagd.
De beräkningar, som uppgjordes af denne ledamot, hvilken varit tjenstgörande
vid dragonerna och således bör ega närmare kännedom om
dessa förhållanden än en lektor kan hafva, stannade vid en summa
af 439,889 kronor, således endast 111 kronor mindre än det af Utskottet
föreslagna belopp 440,000 kronor. Under sådana förhållanden
vågade jag tro sistnämnda summa vara rigtig, men efter de upplysningar,
Chefen för Landtförsvarsdepartementet nu lemnat, finner jag,
att den borde ökas. Jag är alltså något förlägen vid mitt försvar af
nämnda sidra; jag yrkar visserligen bifall till Utskottets förslag, men
skall, som sagdt, icke sörja öfver hvad annat beslut Kammaren beha -

Om anslag till

nytt kavalleri etablissement vid

Stockholm.

(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om anslag till
nytt kavallerietablissement

vid Stockholm.
(Forts.)

gar fatta. Emellertid har jag velat redogöra för de skäl, som bestämt
mig att biträda Utskottets förslag.

Herr Carl Ericson: Jag ber om ursäkt, om jag för några ögonblick
tager Herrarnes uppmärksamhet i anspråk, då jag nemligen tror,
att för denna frågas afgörande behöfves en och annan ytterligare
upplysning, enär frågan synes mig här hafva kommit något på sned.

Frågan har, enligt min åsigt, blifvit af Kongl. Maj:t fullt tillräckligt
utredd. Utskottet erkänner ock det oafvisliga behofvet af nytt
etablissement för lifregementets dragoncorps äfvensom för kavalleriets
volontärskola, men säger deremot, att det icke är alldeles nödvändigt,
att underbefälsskolan erhåller en särskild lokal, utan torde kunna
öfvas som hittills vid något af de värfvade kavalleriregementena. Jag
instämmer med Utskottet i detta dess yttrande, men kan dock icke
gilla det slut, hvartill Utskottet kommit. Uti Kongl. Maj:ts proposition
angående statsverkets tillstånd och behof heter det i fråga om
storleken af de särskilda truppafdelningar, för hvilka ifrågavarande
etablissement är afsedt, att “styrkan under ingen tid af året betydligt
öfverstiger 300 man och lika många hästar.“ I anledning häraf
har Utskottet eller rättare den utskottsledamot, som uppgjort den
märkvärdiga kalkyl, som slutar å ett kostnadsförslag af 440,000 kronor,
antagit, att 300 man vore den styrka, som dragoncorpsen, volontärskolan
och underbefälsskolan gemensamt utgjorde och under denna
förutsättning genom en enkel regula di tri kommit till det antal man,
som borde beräknas, och den kostnadssumma, som erfordrades. Denna
kalkyl är emellertid origtig. Kongl. Maj:t säger, att under ingen tid
af året styrkan bör betydligt öfverstiga 300 man. Men hvad betyder
detta? Jo, att icke mera än 300 man behöfva på en gång i etablissementet
inqvarteras, då nemligen dragonernas öfningar pågå under
månaderna Mars—Juni, men underbefälsskolans börja först i sistnämnde
månad. Jag har här i min hand ett för år 1876 uppgjort inryckningsförslag
för Uplands dragoner, hvars läglighet ingen torde kunna bestrida,
eftersom det är hemtadt från landtförsvars-departementets
kommandoexpedition. Detta förslag slutar å en styrka af 233 man
och 277 hästar. Från dessa 233 man skola emellertid afgå officerarne,
hvilka hafva en särskild byggnad sig anvisad, och underofficerarne,
som hafva sig särskild plats beredd i våningen 1 trappa upp, hvadan
återstår endast 183 man. Kongl. Maj:t har föreslagit dels en paviljong
för officerarne, dels tre paviljonger för manskapet, rymmande
80 man hvardera utom underofficerarne och slutligen två dubbelstallar
rymmande 168 hästar; således rymma dessa manskapspaviljonger tillsammans
240 man. Men, säger man, vi skola der inrymma både
dragonerna och volontärskolan. Dragonerna utgöra 183 man och volontärerna
100 man, men naturligtvis skickar man till sina regementen
så många man kan utaf volontärerne, för att låta dem der bevista
mötena och behåller blott dem, som äro mindre bra. Men äfven om
jag antager, att alla volontärerne behöfde inrymmas, så säger Kongl.
Maj:t, att den sammanlagda styrkan under ingen tid af året betydligt
öfverstiger 300 maD. Men för 240 man finnes stort utrymme i pavil -

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

jongerna, och under den tid af 20 dagar, då dragonerna hafva befäls- Om anslag, till
möte och under hvilken tid den sammanlagda styrkan är störst, vore ny*1 kavalleridet
väl icke så farligt att låta dem bo något trängre, så att man fick vid Stockholm.
rum för 300 man, och jag skulle på det högsta klandrat, om Kongl. (Forts.;

Maj:t för detta behof under 20 dagar begärt ytterligare anslag för
en paviljong. Efter dessa upplysningar tror jag, att frågan är fullt
utredd.

Upplysningsvis vill jag påminna om, att Kongl. Maj:t i fjor gjorde
en hemställan om anslag till en byggnad för underbefälsskolan. Det
gälde då 200,000 kronor och man uppgjorde med eu byggmästare ett
provisoriskt kontrakt, som ännu är gällande, men dessutom var det
fråga om ett etablissement för lifregementets dragoncorps, bestående
af en paviljong för officerarne och två paviljonger för manskapet samt
två dubbeistallar, eller detsamma således som nu med undantag afen
manskapspaviljong, hvilket etablissement antogs kosta 490,000 kronor.

Derför begäres nu 541,000 kronor, då en paviljong för manskapet,
hvilken kostar 51,000 kronor, tillkommit. Redan år 1862 förklarades,
då syn hölls å dragonetablissementet på Drottningholm, att den gamla
kasernen ej förtjenade reparation. Då nu, mine Herrar, Utskottet erkänt
det oafvisliga behofvet af en ny byggnad för lifregementets dragoner
och volontärskolan; då icke ytterligare plats erfordras för underbefälsskolan,
ty Kongl. Maj:t kan förlägga den hvart han vill, i hvilket
fall ingen särskild byggnad derför behöfves; då vidare hvarje blifvande
arméorganisation, den må gå i den ena eller andra rigtningen, kommer
att fordra ett ökadt kasernutrymme; då denna Kammare begärt,
att med det första möjliga ett fullständigt arméorganisationsförslag
skall af regeringen afgifvas och jag för min del anser det högst önskligt,
att denna sistnämnda fråga snart afgöres; samt då slutligen jag
icke hånat detta majoritetens uttalande i försvarsfrågan, utan tror,
att det grundar sig på allvarliga afsigter att bereda vårt fosterland
ett betryggande försvar; anhåller jag på dessa skäl om bifall till Kongl.

Maj:ts förslag, att ett anslag af 541,000 kronor må beviljas till ett
etablissement för lifregementets dragoncorps och kavalleriets volontärskola,
hvaraf för 1878 endast 200,000 kronor erfordras.

Herr Danielsson påstod, att den gjorda kostnadsberäkningen för
ifrågavarande byggnad icke vore rigtig. Jag tror, att jag besvarat
detta påstående. Han erkände dock, att det blott kunde blifva fråga
om ett uppskof på ett år, ty han medgaf att behofvet vore så trängande,
att Riksdagen i allt fall skulle vara nödsakad att snart nog bevilja
det begärda anslaget.

Herr Lasse Jönsson har talat om underbefäls skolan. Han må
ursäkta om det synes som han icke fullt satt sig in i frågan; det är
här icke fråga om någon byggnad till underbefälsskolan, utan om ett
etablissement med erforderligt utrymme för dragonerna och volontärskolan.

En annan talare, Herr Abr. Rundbäck, förklarade att han ej rätt
visste, hur han skulle försvara Utskottets förslag, och han yttrade derjemte
sin farhåga att, då han det gjorde, beskyllas för att vilja ytterligare
fastläsa indelningsverket. Jag skall be honom icke vara orolig i det

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om anslag till

nytt kavalleri etablissement vid

Stockholm.

(Forts.)

hänseendet, ty hela beskaffenheten af detta etablissement i fråga, genom
hvars uppförande utrymme vinnes, är sådan att äfven andra
trupper än indelta kunna der inlogeras.

Första Kammaren har i en hastig vändning på förmiddagen beslutat
bifalla Utskottets och icke Kongl. Maj:ts förslag. Herr A. Kundbäck
antydde, att det var en ledamot af Första Kammaren, hvars
namn jag icke behöfver nämna, men hvilken sjelf varit tjenstgörande
vid dragonerna, som uppgjort detta förslag på 440,000 kronor. Då
han i Första Kammaren blef temligen grundligt vederlagd, blef han
förmodligen vid dåligt humör och hade till och med den oförsyntheten
att framkomma med det yttrandet, att, om hans kalkyl vore
origtig, så vore Kongl. Maj:ts det äfven. Denne ledamots dåliga humör
har sträckt sig ännu längre, ty jag har sett honom i dag här
uti Kammaren springa omkring och uppmana ledamöterna att afslå
denna punkt. Jag tror dock icke, att Herrarne lyssna till några bakblåsare,
då goda skäl här blifvit af Kongl. Maj:t framstälda, då frågan
är utredd samt behofvet erkändt.

Jag anhåller således, såsom jag förut sagt, om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag i denna fråga, och jag hyser den fästa förhoppning att
majoriteten i denna Kammare ej skall underlåta lemna anslag till
ifrågavarande etablissement.

Grefve Björnstjerna: Det förundrar mig verkligen, att Herr
Lasse Jönsson, som suttit i det Särskilda Utskottet, kunnat förblanda
underbefälsskolan med volontärskolan. Hvad jag, som chef för lifgardet
till häst, yttrat om underbefälsskolan har mig veterligen ingenting
att göra med volontärskolan. Jag har i mitt förra yttrande icke
sagt ett enda ord om någon underbefälsskola. Eu sådan skola behöfves
visserligen för indelta rytteriets nuvarande manskap, men icke behöfver
man nu orda derom, ty om Kongl. Maj:t vill förlägga den i
den nya byggnaden, eller vid lifgardet till häst, eller i Skåne, inverkar
detta ingenting på nu under öfverläggning varande fråga. Jag har
endast framhållit volontärskolans och dragonernas behof.

Då Herr Abr. Rundbäck nyss talade om möjligheten af att kasernen
på Drottningholm skulle ramla, hördes några röster antyda, att
det icke var så farligt med den saken. Jag vill då påminna om hvad
som just vid Drottningholm tilldrog sig för några år sedan. Få dagar
innan dragonernas exercissqvadron skulle der inrycka, föll ridhuset omkull,
och att så kan inträffa äfven med kasernen är obestridligt. För
egen del öfvertygad om de här uppgjorda kalkylernas tillförlitlighet,
skulle jag på det högsta beklaga, om en misstro dertill nu skulle
föranleda till denna för kavalleriet så ytterst vigtiga frågas fall. Jag
anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Jöns Pehr sson: Denna fråga är antagligen eu af dem,
som, om de icke bifallas, återkomma; den är kanske till och med af
den beskaffenheten, liksom så många andra, att den återkomme i förstorad
form och blefve ännu dyrare vid ett annat tillfälle. Men äfven
om så är förhållandet, kan jag ändå icke på så lösa grunder och så

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58,

rak ärra, som frågan nu blifvit framlagd, bifalla densamma. Det må
vara sant, att ifråga varande hus vid Drottningholm redan för många
år sedan ansetts icke vara tillräckligt starka eller lämpliga, men det
är icke första gången man fått höra dylika betydelselösa omdömen
om kronans hus. Det har man hört många gånger förut, och jag påminner
mig för tillfället, att husarregementet Konung Carl XY:s hus
vid Helsingborg utdömts för tio år sedan, men ännu stå qvar. Jag
känner väl icke beskaffenheten af dragonernas hus vid Drottningholm;
men det ansvaret man talade om, att Kammaren skulle ådraga sig,
om husen falla ner, tror jag icke man behöfver taga sig för nära.

Såsom förut yttrats, tror äfven jag, att reservanterne från denna
Kammare haft goda skäl för sin reservation. Tillvitelsen att icke
hafva satt sig in i frågan, hvilken den näst siste talaren framkastat,
passar icke att göra Utskottets ledamöter, hvilka icke haft tillgång
till några detaljuppgifter i frågan, oaktadt man i vanliga fall vill se
både kostnadsförslag och ritning till ifrågasatta byggnader, innan anslag
för deras uppförande beviljas. Och det är sannerligen af nöden,
ty, såsom det nogsamt har visat sig, tillskott till byggnader har ändå
efteråt erfordrats. På deri punkt denna fråga nu står, tror jag således
att ett afslag icke är annat än ett uppskof till ett annat år,
då den väl återkommer ännu dyrare, men då det nu begärda anslaget
väl ändå icke i hvilket fall som helst skulle räcka till, anser jag Kammaren
nu kunna saklöst afslå Utskottets hemställan, hvarom jag vördsamt
anhåller.

Herr Key: Jag ber att få lemna mitt erkännande åt de beräkningar,
Herr Carl Ericson gjorde i sitt anförande nyss i denna fråga.
De siffror, han anförde, syntes mig verkligen ganska tänkvärda och
lika med honom tror jag, att frågan sålunda kan anses hafva blifvit
utredd. Men det oaktadt vill jag icke förena mig med hans anförande
i öfrigt, och icke heller i det slut, hvartill han kommit; för mig ställer
sig frågan så, att, om man vill, så kan man i allt fall utan olägenhet
inskränka sig inom mindre gränser, och att derför det mesta, jag
skulle tills vidare kunna gå in på, vore att bifalla Utskottets förslag,
för hvilket jag tycker att också Utskottet gifvit skäl i sin motivering.
Dessutom, om vi antaga Utskottets förslag, slippa vi ju en gemensam
votering och detta är en god sak, det kan icke nekas, särdeles om
den icke är nödvändig utan kan bero på tycke och smak. Vi hafva
hittills vid detta betänkande undgått sådana, och vid den långt framskridna
tiden på Kiksdagen tror jag det vara af vigt att slippa undan
hvarje mera onödig anledning till gemensam omröstning. Att helt
och hållet afslå frågan, anser jag deremot- af samma orsak icke heller
vara skäl till; vi kunna i allt fäll icke slippa ifrån saken längre än

till nästa år, då den nog skall komma igen, ty byggnaden behöfves.

Jag vill således bifalla Utskottets hemställan om anvisande för
ifrågavarande etablissements uppförande af 440,000 kronor; men jag
vill icke vara med om att, på sätt Herr Carl Ericson föreslagit, härtill
anslå 541,000 kronor, ehuru jag villigt erkänner, att den utred ning

af frågan han lemnade var all uppmärksamhet värd.

Om anslag till

nytt kavalleri etablissement vid

Stockholm.

(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om anslag till Herr Brulin: Om herr Carl Ericson med den utredning lian här
nytt kavalleri- förebragt trött sig hafva framkommit med något nytt och bevisande i
-tid Stockholm denna fråga, så ber jag få säga honom, att han betydligt misstagit
(Forts.) sig. Han har nemligen anfört nätt och jemnt detsamma som i Utskottet
redan varit framstäldt, och hvilket således varit för Utskottets
ledamöter fullkomligt bekant. Det återfinnes också till största delen i
bilagan till den Kongl. propositionen, hvari omnämnes att kostnaden för
två stall, tre baracker efter paviljongsystemet och ett officers- eller
stabshus skulle utgöra 541,000 kronor. Inom Utskottet har dock uttalats
den mening, att de borde kunna byggas något billigare. Likaså var
för Utskottet väl bekant, att kontrakt med en byggmästare blifvit
uppgjordt om uppförande af dessa stall och paviljonger. Hvad vi
deremot saknade i Utskottet var kostnadsförslag et till dessa byggnader,
och hvilket förslag skulle ligga till grund för kontraktet med byggmästaren.
Derom har Herr Carl Ericson icke yttrat sig vidare, än
att han försäkrat, att regeriiigens siffror äro fullt rigtiga. Detta åter
är en sak, hvarom jag icke ämnar ingå i vare sig vederläggning eller
bekräftelse, enär hvarken jag eller någon annan af Utskottets ledamöter
hafva sett dessa kostnadsförslag.

Hvad nu sjelfva frågan angår, så tyckes den både af Grefve Björnstjerna
och Herr Krigsministern hafva reducerats derhän, att det endast
är för Lifregementets dragoner som detta etablissement nödvändigt behöfves
samt att volontärskolan skulle få komma med på köpet. Men
på samma sätt kan man ju antaga, att volontärerna äfven skulle kunna
få vara med på köpet i etablissementet på Drottningholm, förutsatt
att detta senare blefve iståndsatt. Det är upplyst, att ridhuset är
nybygdt under de senaste 15—20 åren. Hvad stallarna beträffar,
har Herr Grefve Björnstjerna meddelat, att dessa äro så dåliga, att
de förorsaka sjukdomar och senast lungröta hos de derstädes inrymda
hästarna. Af Kongl. Maj:ts proposition finner jag, att utrymmet är
knappt i dessa stall, ett förhållande som Herr Grefve Björnstjerna deremot
icke påpekat. Att åter den smittosamma sjukdomen lungrötan
skulle hafva förorsakats endast af stallens mindre göda beskaffenhet är så
mycket mindre antagligt, som denna sjukdom under sistlidne vinter varit
temligen allmänt spridd bland hästarne i Stockholm, och trakten deromkring,
hvadan högst sannolikt är, att en mängd hästar varit angripna
af denna sjukdom redan innan de inflyttats i ofvannämnda stall.

Att manskapets baracker vid Drottningholm äro i ett dåligt skick,
är en känd sak, som jag icke någonsin bestridt. Då jag i förmiddags
yttrade mig, råkade jag att missuppfattas af Herr Krigsministern, som
antog, att jag skulle hafva påstått, att Lifregementets dragoner mycket
väl kunde vistas under bar himmel under Mars och April månader.
Så har jag icke kunnat uttrycka mig och sådan har min mening icke
varit, utan jag har endast sagt, att jag antog att manskapet under
nyssnämnda månader kunde reda sig i kaserner, som icke vore så väl
försedda, som de behöfva vara, hvilka äro beräknade att hela året om
bebos. Huruvida det nu, då frågan tycktes hafva reducerats derhän,
att det hufvudsakligen är för Lifregementets dragoner som vi skola
bygga det ifrågavarande etablissementet, kan vara skäl att göra en

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

nybyggnad eller om det möjligen icke kunde vara nog att reparera 0m anslag till
de gamla kasernerna, hvilket senare arbete, såsom jag förmodar, icke nytt k?vailerl~
skall behöfva uppgå till den derför beräknade summan, lemnar jag vfd st^cihoL.
derhän. Det är en sak som Kammaren sjelf får bedöma. För min (Fort*.)
del är jag fortfarande af den åsigt, att etablissementet vid Drottningholm
möjligen kan repareras och göras åtminstone tills vidare användbart
för sitt ändamål.

Då kavalleriets behof af ökadt antal underbefäl, i följd af detta
vapens oförmåga att vid mobilisering utsvälla, måste vara jemförelsevis
mindre än vid infanteriet och då vi hafva två så utmärkta kavalleriregementen
som Lifgardet till häst och Husarregementet Konung Carl
XV i ständig garnison, så tyckes det som om nödigt antal underbefäl
för Kavalleriet skulle kunna utbildas vid dessa regementen.

Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets förslag.

Herr A. Rundbäck: Jag skulle icke ånyo hafva begärt ordet i
denna fråga, om jag icke genom mitt anförande förra gången hade
vållat, att en person, som icke har rätt att i denna Kammare uttala
sig, blifvit föremål för närgångna yttranden härstädes. Derföre må det
tillåtas mig att säga några ord till denna persons försvar, enär jag
anser honom hafva blifvit orättvist angripen. Ifrågavarande person
gjorde sig mycket besvär med att få fram nödiga kostnadsberäkningar
och han visade med officiela handlingar, att ifrågavarande etablissement,
till hvilket vi inom Utskottet tillstyrkt beviljande af anslag, innefattande
ett stabshus, hvilket enligt uppgjord kostnadsberäkning var
upptaget till 183,300 kronor; ett ridhus och tvenne stallar, upptagna
till en kostnad af 167,650 kronor, tvenne manskapspaviljonger till
102,000 kronor samt några mindre hus. Detta var dock endast för
168 hästar. Men som Utskottet antog, att man borde hafva utrymme
för omkring 200 hästar, så kom man genom enkel regula de fri till den
tillökning, som fordrades för de återstående 32 hästarne, som icke
voro upptagna, och sålunda kom man till en kostnadssumma af 439,889
kronor, eller i det allra närmaste till samma belopp, Utskottet föreslagit.
Nu kan visserligen sägas — och det har äfven blifvit sagdt
från så väl statsrådsbänken som från vestgötabänken — att, enligt uppgifter,
som jag sjelf nyss haft tillfälle att se, man gjort en missräkning
i alseende på hästantalet. Detta torde emellertid i någon mån kunna
ursäktas, enär uti det öfvergångsförslag till härordning, som chefen för
generalstaben afgifvit, det heter, att “lifregementets dragoncorps’ befälsmöteskommendering
utgör omkring 117 underbefäl och manskap,
exercissqvadron 85 och förberedande underbefälsskola 13 eller till
samman 215." Nu tänkte man sig väl, att i denna siffra låg hela
befälsmötets hästantal, men man förmodade, att det egentliga befälet
icke förde med sig alla tjenstehästar samt att det kunde vara några
vakanta nummer, och man ansåg sig derföre mycket väl kunna inskränka
antalet stallrum till 200. Nu har emellertid blifvit upplyst
att i siffran 215 öfverbefälets hästar icke. inräknats, och derifrån härleda
sig alltså de anmärkningar som emot Utskottets beräkningar blifvit
gjorda.

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Angående
en återremitterad
§>> i Utsökning
slag eu.

Jag har blott velat nämna detta såsom försvar för en utskottsledamot,
som icke bar tillfälle att i denna Kammare sjelf försvara sig.

Ofverläggningen förklarades slutad. Sedan propositioner gifvits
i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Hvad Utskottet tillstyrkt under Litt d och e i förevarande moment
äfvensom uti mom. B. G., blef jemväl bifallet.

Punkten 22.

Bifölls.

§ 2.

Föredrogs Särskilda Utskottets för behandling af Kong! Maj:ts nådiga
proposition med förslag till utsökningslag och i sammanhang dermed
erforderliga författningar memorial N:o 3 (i samlingen N:o 6), i anledning
af återremiss å vissa delar af första punkten af Utskottets utlåtande
N:o 1.

Uti punkten 1 af förevarande memorial hade Utskottet hemstält:

att Andra Kammaren ville fatta beslut angående § 18 i det af
Utskottet uti dess utlåtande N:o 1 framlagda förslag till utsökningslag,
hvilken paragraf blifvit af Första Kammaren godkänd, men af Andra
Kammaren till Utskottet återförvisad.

I anledning af denna hemställan yttrade

Herr Treffenberg: Jag antager, att ej många af Kammarens
ledamöter minnas skälet, hvarföre denna § återförvisades till Utskottet,
och då detta skedde på yrkande af mig, har jag deraf tagit mig anledning
att nu begära ordet.

Förhållandet var nemligen det, att i 15 § af förslaget till utsökningslag
föreslogs och antogs af denna Kammare det stadgande, att
lagsökning skulle delgifvas gäldenär genom att tillställa honom lagsökningshandlingarne
antingen i hufvudskrift eller besannad afskrift. Men
så förekommer här i 18 §, att, då lagsökningsmål fullföljes, detta skall
ske genom besannad afskrift af lagsökningshandlingarne. Om nu delgifningen
skedde på det sätt, att den besannade afskriften tillstäldes
gäldenären, så skulle i händelse denna 18 § godkändes, sådan dess
lydelse af Utskottet föreslagits, sökanden nödgas taga en ny afskrift
af handlingarne. Jag föreslog derföre, att § skulle få följande lydelse:

“Gifver borgenär in bevis, atUagsökningshandlingarne blifvit gäldenär
så delgifna, som i 15 § sägs, så ock hufvudskrift eller besannad
afskrift af samma handlingar o. s. v.“ Genom denna ändring vunnes
det mål, att sökande icke behöfde underkasta sig besväret att för
målets fullföljande taga ny afskrift af lagsökningshandlingarna. § återremitterades
då; och nu anhåller jag, att Kammaren ville bifalla den
af mig föreslagna redaktionsförändring deraf.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf först Angående
proposition på bifall till den ifrågavarande paragrafen i oförändradt en åten-emitteskick
samt derefter på Herr Treffenbergs yrkande; och som den senare "

propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade Kammaren alltså (Forts.)
godkänt paragrafen med följande förändrade lydelse:

“Gifver borgenär in bevis, att lagsökningshandlingarne blifvit gäldenär
så delgifna, som i 15 § sägs, så ock samma handlingar i hufvudslirift
eller besannad afskrift, och kommer ej gäldenären inom förelagd
tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som varit enligt
16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara
eller sig inställa, förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill. “

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

§ 3.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 72, i anledning
af Kongl. Maj:ts förslag i fråga om Medicinalstyrelsen och dit
hörande stater.

§ 4-

Till behandling förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 73, i an- Angående
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående begrafnings- och Stridande af
öfriga kostnader med anledning af Hennes Maj:t Enkedrottning JosefinaS
dödliga flånfälle. Enkedrottning

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att till betäckande af Sveriges anpart Josefinas bei
berörda kostnader ett belopp af 49,468 kronor 53 öre måtte af gräfning m. m.
Riksdagen varda anvisadt att utgå af den besparing å anslagen under
riksstatens första hufvudtitel för år 1876, som uppstått genom Hennes
Maj:t Enkedrottning Josefinas under nämnda år inträffade död.

Och hade Utskottet på anförda skäl hemstält;

“att Riksdagen måtte Kongl. Maj:ts förevarande nådiga framställning
endast på det sätt bifalla, att till betäckande af Sveriges anpart
i de af Hennes Maj:t Enkedrottning Josefinas dödliga frånfälle föranledda
kostnader, hvilka ansetts böra emellan Sverige och Norge fördelas,
ett belopp af 38,468 kronor 53 öre af Riksdagen anvisas att utgå
af den besparing, som genom Hennes Maj:ts död under år 1876 uppstått
å anslagen under riksstatens första hufvudtitel.“

Efter uppläsning af denna hemställan, mot hvilken Herrar Liss
Olof Larsson, Jöns Rundbäck, Sven Nilsson i Efveröd och J. E.

Billström inom Utskottet reserverat sig, begärdes ordet af

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. in.

Angående Herr Jöns Pehrsson, som anförde: Herr Grefve och Talman! Mine

bestridande af Dörrar! Stats-Utskottet har i någon mån prutat pädetafKongl Maj:t
instnaderna £skacje ansiaget, då Utskottet åtminstone icke velat tillstyrka beviljandet
Enkedrottning af den del utaf anslagsbeloppet, som skulle utgå till Kong! Teatern.
Josefinas be- Det har visat sig, att Kongl. Maj:ts framställning i detta afseende varit
gräfning m. m. öfverdrifven och icke kunnat af Utskottet bifallas. Jag ser vidare af

(Forte.) motiveringen, att det icke måtte hafva varit så särdeles angenämt för

utskottsledamöterna i allmänhet att tillstyrka beviljandet af hela detta
anslag till bestridande af begrafningskostnaderna efter Enkedrottning
Josefina och jag finner äfven, att några ledamöter reserverat sig, ehuru
de icke angifvit, i hvilken rigtning det skett.

Naturligtvis kan det hända och inträffar kanske i detta fall, att

man icke får mycket för, att man här håller långa tal (något som jag

i allmänhet icke är fallen för), men jag vill icke underlåta att fästa
Iierrarnes uppmärksamhet på den ganska vigtiga omständigheten, att
kanske just de, som vilja afslå det nu äskade anslaget, äro de upprigtigaste
vännerna till konungadömet och till följd deraf skulle beklaga, om
så beskaffade anslagsfrågor som denna och några andra, som redan förut
förekommit vid denna riksdag, ofta skulle föreläggas representationen.
Det torde icke vara obekant, huru beskaffad stämningen var i landet
i anledning af Kongl. Maj:ts begäran om ett stort, årligt anslag till
Kronprinsen. Det beslut, hvarigenom Riksdagens båda Kamrar beviljade
berörda anslag, har väckt mera ovilja i landet, än måhända
mången i denna Kammare vill låtsa om, och i händelse Riksdagen beviljar
äfven det anslag, hvarom här är fråga, tror jag man derigenom
skulle handla mycket illa mot konungadömets närmaste vänner. För
min del åtminstone vill jag icke vara med om att förminska den glans
och det anseende, konungahuset hittills åtnjutit. Yi böra besinna, att
det icke längre är som i forntiden, då folket egde blott en ringa reflektionsförmåga
och gaf allt hvad som begärdes. Nu för tiden reflekterar
folket, ty det har hunnit den ståndpunkten af bildning, att det ganska
noga följer behandlingen af landets allmänna angelägenheter och gör
sig reda för, huru förhållandena gestalta sig vid Riksdagen, der man,
så att säga, visat slapphet i många afseenden och beviljat nästan allt
hvad som blifvit begärdt.

Hvad nu beträffar den föreliggande anslagsfrågan, så är det visserligen
lätt att säga, att summan är obetydlig och att saken i det hela
är en småsak, men om jag ser på den specifikation, Utskottet meddelat
i betänkandet, så ger den nog anledning till berättigade anmärkningar.

Men, såsom sagdt, det kan icke vara rätt, att de svenska skattdragande
skola ersätta dessa kostnader. Här förekommer en post å
honorarier och gratifikationer till belopp af öfver 10,000 kronor. Lika
väl, som man för detta ändamål utgifvit 10,000 kronor, har man ju
kunnat utgifva 15,000 kronor eller ännu mera. Äfven finnes en post
å sorgkläder, uppgående till ett belopp af öfver 17,000 kronor. Jag
tror det icke vara godt och nyttigt att ersätta sådana utgifter. Vill
man gifva något, bör det vara til! ersättande af de verkliga begrafningskostnaderna,
men icke till godtgörande af sådana presenter, som

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

nämnda poster upptaga, och k vilka- måhända kommit mången till godo, Angående
som deraf icke gjort sig förtjent, ehuru jag derpå icke vill inlåta mig. ^stridande af

Om man skall vidblifva den gamla plägseden att med statsmedel be strida

begrafningskostnaden för personer, hörande till den Kongl. Enkedrottning
familjen, hvilken plägsed jag dock hoppas snart må försvinna, så böra Josephinas bedessa
kostnader vara verkliga begrafningskostnader och jag har i före- safning m. m.
varande fall kommit till en summa af 13,000 kronor i jemnadt tal. (Forts.)

Jag vill icke vara med om, att denna Andra Kammare skall

biträda Kongl. Maj:ts förslag i dess helhet, men för denna gång
och för att icke göra ett alltför tvärt afbrott, vill jag icke yrka rent
utslag å Utskottets hemställan, utan allenast anhålla, att Utskottets
förslag måtte bifallas med den förändring, att anslagssumman nedsättes
till 13,000 kronor. Man har derigenom godtgjort alla egentliga begrafningskostnader.
Man har till och med betalt militärkostnaden,
ehuru i hufvudstaden finnes ett så stort antal militärer, att icke
några behöft inkallas från landsorten och kufvudstadensj militärer mer
än väl kunnat tjenstgöra vid begrafningen utan särskild ersättning
derför.

Jag skall icke blifva vidlyftigare i denna fråga, ty jag tror, att
det icke tjenar till något. Jag vill blott säga, att vi skola akta oss
för att taga bort en ädelsten i konungakronan genom att obetingadt
bevilja dylika anslag, ty folket börjar att reflektera öfver att man till
sådana ändamål tager dess skattemedel. Jag lägger Herrarne på hjertat
att icke gå utöfver hvad jag nu yrkat. Det rättaste vore visserligen
att afslå alltsammans, men för denna gång kan ju den af mig föreslagna
nedsatta summa beviljas, ty jag är viss på, att en sådan fråga
som denna aldrig mera skall återkomma.

Jag yrkar bifall till min gjorda framställning.

Herr Carl Anders Larsson: Skulle man genom ett bifall till
föreliggande förslag kunna bereda någon glans åt den aflidna eller bevisa
henne någon tacksamhetsgärd, tror jag ingen skulle vilja motsätta
sig detsamma. Men hvad innebär i sjelfva verket ett beviljande
af i frågasatta anslag? Jo, att stryka ut i bouppteckningen kostnadsbeloppet
för begrafningen och deraf bilda ett kapital, som kommer att
tillfalla arfvingarne. Det är således till fromma för arfvingarne, men
icke till någon uppbyggelse för den älskade aflidna, som vi skulle anslå
summan.

För min del vill jag icke ingå på Herr Jöns Pehrssons yrkande,
utan jag anhåller om rent afslag å Utskottets hemställan och önskar,
att det äfven måtte blifva denna Kammares beslut.

Herrar August Petersson och Siesert förenade sig med Herr
Carl Anders Larsson.

Herr Danielsson: Jag måste erkänna, att jag tycker, att denna
framställning går något för långt, och jag vill för min del icke vara
med om att bifalla Utskottets förslag. Jag tror, att den aflidna fur Andra

Kammarens Prot. 1877. N:o 58. 2

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Angående stinnans efterlemnade arfvingar, som skola utgifva ifrågavarande lilla
Ökostnad”™^ belopp, derest Utskottets hemställan icke bifalles, kommer att göra det
mcc''1 glädje och icke med suckan. Jag tycker, att vi böra lemna en
Enkedrottning anvisning till Kong!. Maj:t, att Riksdagen för framtiden vill vara befriad
Josephinas be- från dylika framställningar. Det synes mig som det verkligen vore tid
m'' l3^ sa^a nej ^ sådana anslag.

1 korthet inskränker jag mig till att yrka rent afslag å Utskottets
hemställan. Då jag hört, att den store rikshushållaren på dalabänken
begärt ordet och jag af Utskottets betänkande funnit, att han reserverat
sig mot Utskottets förslag, är jag fullt förvissad om, att han
skall utveckla saken så, att han drager Kammaren med sig, och jag
tviflar icke på att hans yrkande i denna fråga går i samma rigtning
som mitt.

Emellertid, som sagdt är, yrkar jag afslag.

Herr Ter Nilsson i Kulhult instämde i Herr Danielssons yttrande.

Herr Liss Olof Larsson: Jag har, såsom Herrarne se, reserverat
mig mot betänkandet, men icke i det syfte, att jag önskar rent
afslag såsom den siste talaren. Inom Utskottet har detta betänkande
tillkommit på den förseglade sedeln. Det voterades mellan den summan,
som blef Utskottets beslut och ett förslag af Herr Koy, der det
var fråga om att nedsätta summan till 30,000 kronor. Denna nedsättning
skulle nemligen ske genom afdrag af det belopp, som var uppfördt
till Riddarholmskyrkans ordnande. För min del har jag jemväl
reserverat mig, derföre att jag funnit åtskilliga poster upptagne såsom
begrafningskostnad, hvilka jag icke kunnat anse vara i egentlig mening
dit hänförliga och hvilkas uppförande bland begrafningskostnaderna
jag icke kunnat annat än betrakta rent af såsom en missaktning
mot den aflidnas för oss alla så kära minne, då jag till exempel
finner, att personer, som borde satt en ära i att visa denna älskade
furstinnas minne all heder, fått och uppburit betalning för det biträde
de lemnat vid begrafningshögtidligheterna. Här förekommer nemligen
gratifikationer å rätt betydliga belopp till prester både luterska och.
katolska. Jag hade trött att hvilken prest som helst inom landet
skulle härvid lemnat sitt biträde icke blott utan betalning, utan äfven
deri satt en stor ära, men här ser man, som sagdt, att det utbetalts
till desse ganska stora belopp på 500, 700, 800 kronor o. s. v. Så
ser jag, till exempel, att vid katolska kyrkan gifvits betalning till de
prester, som biträdt vid messan, samt för musik och dylikt. Jagtror,
att i alla landets kyrkor firades sorgegudstjenst med anledning
af dödsfallet, men icke satte någon annan kyrka i fråga att få betalt
derför utom just den katolska, dit den älskade furstinnan hörde. Detta
allt förefaller mig oegentligt, ja rent af i högsta måtto klandervärdt.

Vidare finner man, att till sorgkläder utbetalts närmare 20,000
kronor och detta icke allenast till den aflidnas eget hof utan ock
till de öfriga hofven^ mig synes som om dessa senare icke borde
fordra betaldt derföre att de jemväl till det yttre deltog i den allmänna
sorgen, då, så vidt jag vet, hela svenska folket anlade sorgdrägt, utan

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

att det derför ens skulle vilja emottaga betalning. Och att åt personer
tillhörande hofvet samt hofkapellet m. ti. lemnats betydliga gratifikationer
för det de biträdt vid denna högtidlighet o. s. v.

Jag kan icke gilla ett sådant sätt att gå tillväga och jag anser
det, såsom jag nämnt, innebära en missaktning mot minnet af den,
som med rätta hölls så kär, då till och med de som stodo henne så
nära togo betaldt för sitt biträde vid hennes begrafning.

Jag har endast velat uttala denna min åsigt, och hufvudsakligen
iör att få göra det har jag låtit anteckna mig såsom reservant. Då
jag är öfvertygad, att Herr Key här skall framställa samma yrkande
som i Utskottet och motiven dertill, skall jag icke för närvarande
gorå något yrkande, men förbehåller mig öppen rätt dertill, sedan
han yttrat sig. Rent afslag vill jag icke vara med om.

Häruti förenade sig Herr Johan Erik Johansson:

Herr P. Nilsson i Espö: Herr Talman. Jag vill endast gifva
tillkänna, att jag yrkar afslag å Utskottets betänkande.

Grefve Björnstjerna: Jag beklagar djupt att denna diskussionen
här föres på sådant sätt som nu sker. Jag tillåter mig nämna, att
detta betänkande i Första Kammaren endast bordlädes en gång och
vid andra föredragningen bifölls utan ett ords diskussion. I Norge
har en dylik proposition varit före vid stortinget. Icke föll det någon
der in att klandra, att man gifvet en prest några riksdaler mera för
en messa än åt några andra, eller att man utdelat några livrérockar
mera än nödigt var eller dylikt. Representationen fann der, att i eu
så ömtålig sak som denna borde man gifva hvad som begärdes utan
att inlåta sig i strid om smådetaljer, lika nedsättande för representationen
som sårande, för Konungen.

Den talare som inledde denna diskussion, yttrade, att man borde
akta sig för att förminska det anseende konungamakten hittills åtnjutit.

Jag är öfvertygad, att han likasom vi alla hysa vördnad och
kärlek till Konungen, det är endast i sättet att visa dessa känslor
som uppfattningen är olika. För min del delar jag samma åsigt som
omfattas i andra konstitutionela länder t. ex. i England, der man i regenten
ser hela nationens representant och der man just derföre aktar
sig att inlåta sig i en ordstrid sådan som den nu pågående. Både
representationens värdighet och aktning för monarkens person bjuder
detta. Här åter visar man sin kärlek till Konungen genom att sticka
in knappnålen så långt som möjligt in i de mest sårbara nerverna.

Låtom oss icke längre fortsätta på sådant sätt, må vi antingen
afslå betänkandet eller ock bifalla detsamma, men utan vidare diskussion.
Jag röstar för bifall.

Herr Ivar Månsson: Här stå vi nu åter inför en af dessa ömtåliga
frågor, der man icke ens får säga sin tanke, och då jag nu säger
min, så har jag visserligen skäl att befara att af en viss ledamot

Angående
bestridande af
kostnaderna
för H. Maj:t
Enkedrottning
Josephinas begrafning
vi. m.

(Forts.)

Mso 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Angående
bestridande af
kostnaderna
för H. Maj:t
Enkedrottning
Josephinas begrafning
m. m.

(Forts.)

från den provins jag tillhör blifva beskyld för att stå och prata endast
för att sedan skyldra i tidningar^. Men då nu denne ledamot här uppträdt
och endast gjort ett naket yrkande om afslag, så har man måhända
icke så mycket nu att i detta afseende riskera. Härmed
må nu gå huru som helst, men detta skall icke hindra mig att uttala
min mening äfven i denna sak. Man säger att frågan är så ömtålig,
att man icke bör diskutera den. Ja, jag tror just, att det är nödvändigt
att tala om densamma, ty stämningen i landet är sådan i
denna sak, att representationen väl bör låta sin tanke derom blifva
känd, på det landet må få för sig klart, hvad anledning det kan vara,
att bevilja ett sådant anslag som detta.

Hela landet vet, att den aflidna Enkedrottningen var mycket
förmögen och litet hvar känner till att hon egde så stora kapital,
att resultatet i ekonomiskt afseende efter hennes död visade sig särdeles
gynsamt.

Många och stora anslag hafva vid denna riksdag gått ut och
beviljats, deraf eu del icke väckt så liten ovilja hos folket.

Jag är visst icke så svag, att jag böjer mig för folkopinionen,
utan jag grundar mina beslut på hvad jag anser vara det rätta och
vill gerna, såsom folkrepresentant, göra fritt hvad jag för godt finner,
men så snart jag anser, att folkviljan eller den allmänna opinionen
liyser en berättigad mening, rättar jag mig efter densamma. I detta
fall anser jag, att folkopinionen med rätta uttalat sig emot, att vi
skulle nu gifva ytterligare anslag till vårt konungahus och är derföre
fullkomligt af samma mening eller lika tänkande med dem, som yrka
rent afslag å det ifrågavarande anslaget. För min del kan jag icke
på något sätt fatta, hvarföre man i afseende å detta anslag behöfver
knussla eller pruta, ty vare sig man ställer sig på samma siffra som
Jöns Pehrsson föreslagit, 13,000 kronor, eller på den andra af Liss
Olof Larsson föreslagna, föreställer jag .mig, att det icke skall lända
vårt förmögna konungahus till synnerligt gagn.

Herr Liss Olof Larsson var med om att nedsätta anslaget med
de 6,800 kronor, som åtgått till iliddarholmskyrkans ordnande och
inredande, men då han sedan talade om det origtiga i de många
honorarier och gratifikationer, som vid detta tillfälle utdelats och
hvilken anmärkning enligt min tanke var ganska berättigad, kan jag
alldeles icke förstå hvarför han icke äfvenledes yrkat på, att det begärda
anslaget skulle nedsättas med detta belopp. Vidare har man
anfört, att anslaget till sorgkläder vore för stort och äfven detta går
jag in på.

När man går igenom de särskilda utgiftsposterna får jag bekänna
att det synes mig vara alldeles klart, att man icke bör bevilja dem,
men skulle man deremot stanna vid hvad Herr Jöns Pehrsson föreslagit,
finner jag det verkligen icke vara något för konungahuset att
taga emot. Det skulle verkligen väcka bra mycket större ovilja hos
folket, om anslaget beviljades, än penningarne äro värda.

För min del anser jag det vara för konungahusets väl och ro
vida fördelaktigare, om hela anslaget afslås och af detta skäl yrkar
jag rent afslag å hvad Utskottet föreslagit.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

Med Herr Ivar Månsson instämde Herrar Christen Assarsson, J.
M. Svensson och de Jounge.

Herr Sven Andersson: Jag har begärt ordet endast för att
tillkännagifva att jag yrkar rent afslag på det begärda beloppet, enär
jag icke anser att svenska folket kan eller bör hafva någon som helst
skyldighet att betala de sorgkläder, eller gratifikationer m. m., som
Kongl. Maj:t kan finna för godt vid dylika tillfällen vederbörande
meddela, sä mycket mera som många millioner kronor i arf ju kommit
arftagare till del, dem jag således anser sjelfva böra bekosta de utgifter
som för ifrågavarande ändamål böra utgå.

Jag yrkar rent afslag å Utskottets hemställan i den föreliggande
frågan.

Herr Jöns Pehrsson: l)å jag nu hört flera andra talare yrka
rent afslag å Utskottets hemställan, skall jag ändra mitt förra yrkande
derhän, att jag också yrkar rent afslag å hela den begärda
summan. Jag gör detta så mycket hellre som jag vid närmare eftersinnande
finner, att det kanske skulle kunna uppfattas såsom ren
ironi, om man anslår ett så obetydligt belopp som 13,000 kronor till
fördelning mellan tre arfvingar, som äro så förmögne som Enkedrottningens
efterlefvande slägtingar.

Jag yrkar derföre rent afslag och skall för min del gerna se, om
diskussionen härmed afstannar, ty jag anser det vara eu ganska obehaglig
sak att yttra sig om.

Jag hoppas dock att dylika frågor en gång för alla måtte vara
afslagna, så att man icke återigen kommer med någon dylik.

Herr Carl Anders Larsson: Det är med anledning af Herr
Grefve Björnstjernas anspelning på, att man af grannlagenhetsskäl skulle
sticka under stolen med sina tankar, som jag begärde ordet, för att
tillkännagifva, att jag åtminstone icke delar hans mening.

Den ädle Grefven sade vidare, att man stack nålar in i konungamakten,
men jag vill just fråga honom, hvilka de äro, som gifva
dessa styng? — Månne det icke just är de personer, som hindra den
allmänna opinionen att framtränga till tronen och som sålunda missleda
sin konung, att han icke får kännedom om folkets tankar.
Kungen är för öfrigt icke så dum, att han icke begriper, att det är
han och hans medarfvingar, som skulle få godt af att detta anslag
beviljades, utan att det derföre skulle lända den döda Enkedrottningen
till den minsta heder och uppbyggelse.

Jag ber att på det skarpaste få opponera mig mot, att den tendensen
här skulle få ytterligare insteg, att man icke finge säga hvad
man tänker.

Det är fullkomligt sant, såsom äfven redan blifvit påpekadt, att
2/3 af det begärda anslaget skulle stanna inom landet och V3 skulle
gå till Danmark, men då behofvet icke talar för bifall härtill, enär
inga ömmande omständigheter förefinnas, anser jag Andra Kammaren
handlar rättast uti att afstå den begärda summan.

Angående
bestridande af
kostnaderna
för H. Maj:t
Enkedrottning
Josephinas begrafning
in. m.

(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 0 Maj, e. m.

Angående,
bestridande af
kostnader na
för H. M.
Enkedrottning
Josephinas begrafning
m. m .
(Forts.)

Herrar Svensén, Anders Andersson i Intagan Pehr Nilsson i Yifctjerf
och Ola Nilsson instämde med Herr Carl Anders Larsson.

Chefen för Kong!. Finansdepartementet, Herr Statsrådet Forssell:
Sedan Första Kammaren bifallit Utskottets förslag, torde det till intet
tjena att göra någon framställning om bifall till Kong! Maj:ts
proposition i dess helhet. Men då nu här blifvit yrkadt rent afslag
å Kong! Maj:ts framställning och det af så många talare, att man
kan anses hafva fått kännedom nog om meningen i denna Kammare,
hvarigenom ock såsom flere talare synas hafva önskat, den af dem så
kallade allmänna opinionen fått tillfälle att göra sig hörd, så anser jag
mig mot detta yrkande böra göra några erinringar.

Dessa talare hafva stödt sin framställning hufvudsakligen på den
grund, att frågan om detta anslag endast skulle röra sterbhuset efter
den aflidna Enkedrottningen.

För min del vågar jag hafva en annan uppfattning af densamma.
Det är en urgammal sed, att svenska folket bidrager till gäldandet af
kostnaderna för större högtidligheter inom konungaborgen. I de gamla
lagarne fäns redan ett stadgande, att allmogen skulle gifva gärd, när
konungen gifte bort sin son eller gaf honom riddareslag. Den uppfattningen
gjorde sig framgent gällande, i fråga om så väl bröllopssom
begrafningshögtider, så att till dylika tillfällen särskilda gärder
beviljades, och uttogos till dess att med de nya formerna för budgeten
garderna utbyttes mot anslag. Här föreligger en nästan oafbruten
följd af Riksdagsbeslut, hvilka hafva gifvit upphof till en befästad
sedvänja, och Kong!. Maj:t har derför under de senaste årtiondena
den ena gången efter den andra ansett sig kunna anordna kostnaderna
för dylika högtidligheter å förskottstitel, hvarefter äskats Riksdagens
anvisning å medel till förskottets gäldande. Så har skett äfven
denna gång. Det förefaller mig alltså, som om man icke beträdde
den rätta vägen att häruti få en ändring genom att nu afslå Kongl.
Maj:ts förslag om betäckande af detta förskott. Vill Kammaren en
gång för alla bryta med den redan utbildade traditionen, att de stora
kungliga högtiderna betraktas som nationela högtider, hvilkas kostnader
af statsmedel gäldas, kan väl detta dock icke ske genom att neka
beviljandet af ett anslag, å hvilket Kongl. Maj:t med stöd af gammal
häfd redan har anticiperat. Jag föreställer mig väl att det knappt
någonsin skall lyckas att få denna af flere talare förordade princip
godkänd af hela Riksdagen, men om den någon gång skulle göras
gällande, så vore åtminstone sättet för dess uttalande Riksdagen mera
värdigt om det skedde allenast genom frambärandet af önskningar för
framtiden.

Herr Lars Ersson: Jag ber att få instämma med Her Carl Anders
Larsson i hans första yttrande, emedan äfven jag för min del yrkar
rent afslag. Ilerr Finansministern talade nyss om, att fordomtima
begärde Konungarne gärder, då de skulle gifta bort sina söner m. m.,
men dervid torde man böra erinra sig, att förhållandena sedan dess
blifvit mycket förändrade och att framför allt Konungarne numera

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

fått så stora apanager, att de icke behöfva komma till folket och
begära bidrag hvarken till begrafningar eller andra högtidligheter.

Herr Lind: Herrarne må icke förundra sig, om jag, med de
åsigter jag förut uttalat, instämmer med dem, som yrkat rent afslag.

Herr Billström: Då jag nödgats anteckna mig såsom reservant
mot detta af Utskottet framstälda förslag, så var det för att här i
Kammaren tillkännagifva, att jag yrkar rent afslag å Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition.

Herr Ola Månsson: Herr Talman, mine Herrar! Då jag nu
uppträder i denna fråga, ber jag er samtlige vara förvissade om, att
jag icke gör det för anslagssummans storlek, ty då man jemför denna
post med den stora statsbudgeten, finner hvar och en dermed hemmastadd,
hur försvinnande ringa del från den synpunkten sedt detta är.
De flesta talare, som uppträdt i dylik fråga, som den nu föreliggande,
hafva vanligen i sina anföranden omtalat, att ämnet är grannlaga,
ja, mine Herrar, der ligger anledningen till mitt uppträdande, att
ämnet är grannlaga och ömtåligt, icke allenast uppifrån, utan äfven
nedifrån, och det är eu sanning hvad åtskilliga påpekat, att flen stora
allmänheten i vårt land icke kan fatta nyttan eller nödvändigheten af
dylik utgift med skattemedel, och jag får tillägga, att icke ens stora
anslagsfrågor i allmänhet förmå tillvinna sig så stor uppmärksamhet
som denna, och hvarthän riksdagsombudet vänder sig, i sin hemort,
eller utom densamma, finnas få frågor, som ställa på honom så många
frågetecken, hvarföre och hvarföre som denna. Således, efter mitt förmenande,
vore å ömse sidor önskvärdt, att hädanefter slippa ingå i
pröfning af sådana frågor. Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Såsom af betänkandet synes,
har jag också reserverat mig emot detsamma, och vill jag nu endast
tillkännagifva orsaken dertill. Jag hyser i denna fråga samma åsigter
som Herr Finansministern nyss antydde, i afseende på ändamålet
hvarföre anslag till Kongl. begrafningar böra beviljas. Men då jag
af den Kongl. propositionen har funnit, att eu stor del af det begärda
anslaget icke blifvit användt såsom verkliga begrafningskostnader, och
således begäran om anslag dertill icke bort hafva egt rum, hade jag
önskat att Utskottet i sin motivering till betänkandet åtminstone bort
uttala en sådan mening. I likhet med hvad Utskottet föreslagit i afseende
på den del af anslaget, som begärts till ersättning åt Kongl.
teatrarne, skulle jag dock för min del, lika med Diss Olof Larsson,
hafva velat afslå anslagen till sorgkläder, äfvensom till honorarier och
gratifikationer, samt messan i Katolska kyrkan, emedan jag anser
dessa belopp vara af den beskaffenhet, att de icke bort upptagas
bland begrafningskostnaderna. Men då det val ej lärer vara någon
utsigt för framgång al en sådan åsigt inom Riksdagen för närvarande,
har jag trott man bäst skulle gagnat saken, om Utskottet, på sätt i
ett af de uppgifna fallen tillvägagåtts, jemväl i afseende på de andra

Angående
bestridande af
kostnaderna
för Hennes
Maj:t Enkedrottning
Josephmas
begrafning
m. m.

(Förtal

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Angående af mig påpekade, af Kongl. Maj:t begärda beloppen, så förfarit, att
^kostnaderna^man * framtiden kunnat hoppas slippa se dylika poster upptagas
för hennes bland de egentliga kostnaderna vid begäran om anslag af Riksdagen
Maj:t Enke- för Kongl. begrafningar.

drottning José- Jag skulle således helst hafva önskat, att Utskottet gått till väga, i
phnas begraj- afseende på de af mig anmärkta punkterna, på det sätt jag sist anW(FortB.
)"’ Sifrit* och detta är skälet, hvarför jag reserverat mig mot Utskottets
betänkande. Då nu emellertid icke någon sådan motivering vid denna
riksdag är möjlig att åstadkomma, då Första Kammaren redan fattat
beslut i saken, och då man icke nu är i tillfälle skilja de af mig
omnämnda posterna från de öfriga och af återstående beloppet frånräkna
den del, som Norge deraf enligt stadgad fördelning bör bekosta,
har jag icke nu något särskildt yrkande att framställa; men jag har
ansett mig böra till protokollet uttala min åsigt i frågan, och skulle
önska att regeringen ville för framtiden fästa afseende härå, huru än
frågan vid denna riksdag kommer att afgöras.

Herr Johan Jönsson: Denna fråga har legat mig mycket ömt
om hjerta!. Jag vet med säkerhet, att den allmänna opinionen är
emot beviljande af det anslag, hvarom fråga är, men lika säkert vet
jag äfven, att Drottning Josephina var en godhjertad och ädel qvinna,
som verkat mycket godt för svenska folket. Detta oaktadt nödgas
jag dock nu yrka rent afslag å Utskottets hemställan.

Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels bifall till samma hemställan
med nedsättning af beloppet 38,468 kronor 53 öre till 30,000
kronor, dels ock afslag. Efter att hafva framstält propositioner i enlighet
med dessa yrkanden, förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt
förefinnas för den förstnämnda meningen. Votering begärdes,
i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits yrkandet
på afslag, en omröstningsproposition af följande lydelse uppsattes,
justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

Omröstningen försiggick och visade 77 ja mot 88 nej; hvadan
Utskottets hemställan afslagits.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande K:o 74, i anledning
af vackt motion om rätt till lyftning af de till begrafningshjelp
afsedda innehållningar å löner.

§ 6.

Till afgörande företogs Sammansatta Stats- och Bevillningsutskottets
utlåtande N:o 1, i fråga dels om afdrag å kronan behållen
ränta af frälse-, skatte- och kronohemman och lägenheter, dels ock
om grundskatternas afskrifvande.

Uti punlden 1 hade Utskottet yttrat sig öfver Kongl. Maj:ts nådiga
proposition N:o 4, hvilken var af följande lydelse:

“Kongl. Maj:t, som i proposition af denna dag föreslagit Riksdagen
att åt rote- och rusthållare medgifva eu lättnad i rustningsoch
roteringsbesväret, uppgående till tio procent af dess uppskattade
medelvärde, och som anser, att så mycket som motsvarar omkring tio
procent af de kronan behållna grundskatternas hela belopp samtidigt
kan eftergifvas, vill alltså, under förbehåll af Riksdagens bifall till
den likaledes under denna dag afgifna proposition om lika bevillning
för all fast egendom, härmed föreslå:

att från och med år 1878, och så länge den sålunda bestämda
fastighetsbevillningens förhållande till annan bevillning efter andra artikeln
ej varder rubbadt, åt de skattskyldige medgifves ett afdrag af
femton procent å den kronan behållna räntan af frälse-, skatte och
kronohemman och lägenheter: dock så

att afdrag icke må ega rum å ränta, som för hemmansnummer
eller lägenhet ej öfverstiger en krona;
att afdrag icke heller medgifves för
tf) de i jordeboken i särskild kolumn uppförda presternas utlagor;
b) räntor af sådana, sedan år 1809 till enskilde under eganderätt
öfverlåtna egendomar, hvilka före öfverlåtelsen icke innehafts
med stadgad åborätt, nemligen: rekognitionshemman, jagtbackar,
utmarken på Öland, fisken, öfverloppsmarker i de norra länen,
kronoskogar och skogslotter, som enligt Rikets Ständers skrifvelse
den 13 Juni 1818 och Kammarkollegii cirkulär den 14
April 1824 till enskilde försålts eller till vederlag för mulbetesrätt
upplåtits, samt andra egendomar, som jemlikt särskilda
Kongl. bref till enskilde försålts, äfvensom räntor, som äro
åsätta skogsområden, hvilka gifvits i ersättning för privilegierad
stockfångst, eller strömfall och slotterlägenheter, hvilka tills
vidare äro åt enskilde upplåtna;

att bestämmelsen om afdrag icke heller har tillämpning å sådan
ränta, som ännu kan finnas påförd till statsverket indragna och för
dess räkning utarrenderade egendomar, eller å ränta, som boställs -

Om afdrag a
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

innehafvare eller dess rättsinnehafvare kan vara skyldig att under viss
tid till statsverket eller till efterträdaren erlägga; samt

att, der vid afdragets beräkning för kemmansnummer eller lägenhet
uppstår bråk af öre, afdraget må beräknas till närmast högre
öretal. “

Och hade Utskottet, under uttalande af den åsigt, att någon afskrifning
af grundskatterna icke borde ega rum utan i sammanhang
med införande af en för landets försvar betryggande härordning, beträffande
berörda nådiga proposition hemstält:

att densamma icke mätte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af nu omförmälda hemställan, yttrade

Herr Adlercreutz: Lika med det Sammansatta Utskottet, anser
jag, att den förutsättning, hvilken legat till grand för Kongl. Maj:ts
framställning till Riksdagen i förevarande ämne, numera förfallit och
att samma framställning således icke nu bör kunna af Riksdagen bifallas.
Med detta resultat är jag långt ifrån missbelåten, enär, enligt
min tanke, grundskattefrågan, om den får behandlas sjelfständigt för
sig, utan att med andra frågor sammanbindas, kan till det allmännas
båtnad lösas på annat sätt än medelst afskrifning. I sammanhang
med en reglering af grundskatterna, som för mig synes särdeles önskvärd,
anser jag emellertid af högsta vigt att en ändring sker jemväl i
bestämmelserna angående grunderna för bevillningens och kommunalskatternas
utgörande. Jag har skriftligen sammanfattat mina tankar i
detta ämne och dervid tillika uppgjort ett förslag till grunder för eu
reglering af grundskatterna; och då jag önskar, att» dessa mina tankar
måtte få i dagens protokoll inflyta, nödgas jag för eu stund upptaga
Kammarens tid för uppläsande af detta mitt skriftliga anförande:

En för statens ändamål från hvarje jordbruksfastighet utgående
grundskatt synes vara \ en så lämplig och naturlig anordning, att den
icke gerna bör saknas uti ett väl regleradt samhälle. För den, som
eger en del af landets jordområde, detta grundlag för statens tillvaro,
måste allt hvad som rörer samhällets bestånd och förkofran ega en
helt särskild betydelse; och likasom en fastighetsskatt på den i .enskild
ego varande jorden härigenom har sitt berättigande, utgör äfven
en sådan skatt en den säkraste inkomst staten har att påräkna. Långt
ifrån således att en redan införd fastighetsskatt bör borttagas, må
man i stället hafva sig angeläget att tillse, det den får sin rätta och
fulla tillämpning. Sådant förhållandet med grundskatterna är i vårt
land, kan åtminstone nu mera icke med skäl sägas, att någon deraf ''
obilligt tryckes, ty en hvar har vid förvärfvandet af den jord, hvarå
grundskatterna hvila, varit i tillfälle och utan tvifvel äfven begagnat
tillfället att minska köpe- eller bytesvärdet i mån af grundskatternas
storlek. Dock är härvid att anmärka:

l:o att grundskatterna såsom fixerade i ett visst belopp penningar
komma att i framtiden lida en fortgående minskning i betydelse
till följd af det penningens prisfall, som visat sig vara konstant;

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

2:o att de hvila ojemnt på de föremål, som dermed äro besvärade;
samt

3:o att de icke träffa all i enskild ego varande jord.

Den först anmärkta olägenheten synes bäst kunna förekommas
derigenom, att fastighetsskatten sättes i visst förhållande till taxeringsvärdet
å den fastighet, hvarifrån den utgår, hvarigenom jemväl ojemnheten
i skattens fördelning, så vidt möjligt, komme att upphöra. Då
emellertid en bestämmelse i den syftning, att nuvarande grundskatter
i framtiden skulle blifva beroende af taxeringsvärdet ovilkorligen
komme att i längden medföra en förhöjning i skattebördan, vore en
ersättning till jordegarne för deras förlust i detta hänseende billig;
och samma rättsgrund gäller äfven fulleligen för det fall, att jord,
som förut varit från grundskatt befriad, skulle för framtiden sådan
beskattning vidkännas, hvarigenom den tredje anmärkningen, som ofvan
framstälts, vore undanröjd.

I den reglering af grundskatterna, eller ränta och kronotionde,
jag alltså här såsom önskningsmål framställer och i sammanhang hvarmed
ändring i grunderna för utgörande af bevillning och kommunalbeskattning
synes af behofvet påkallad, torde jemväl böra inbegripas
ej mindre den ränta och kronotionde, som icke är kronan behållen,
än ock

de frälseräntor, hvilka åligga hemman och lägenheter af skattefrälsenatur,

den kronotionde, som åtföljer patronaträtt till vissa församlingar
eller eljest med eganderätt af enskilda personer innehafves,

den från hemman i Skåne, Halland och Blekinge utgående kyrkotionden,
samt

rusttjenstbevillningen.

Alla dessa utlagor hafva nemligen med de egentliga grundskatterna
det gemensamt, att de hvila endast på viss jord, hvarförutan
de ifrågavarande frälseräntorna samt kyrkotionden hafva enahanda
grund och uppkomst med nämnda grundskatter och alltså1 torde i
förevarande hänseende böra lika med dem behandlas.

För det sätt, hvarpå, enligt min uppfattning, staten vid denna
reglering bör träda emellan skall nedan redogöras. Först torde en
beräkning böra uppställas öfver dessa samtliga utlagors belopp, hvarvid
sifferuppgifterna, utom hvad rörer kyrkotionden, äro hemtade från
Kammarrådet Andersons betänkande angående sättet och vilkoren för
grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning.

Räntan utgör.............................. Kronor 4,499,585: 32.

hvarifrån dock måste afräknas i räkenskaperna
redovisade, till Ebersteinska
söndagsskolan i Norrköping utgående
räntor, hvilka hafva egenskapen åt

frälseskatteräntor ......... 4,057: 19.

samt vidare hvad som redan
blifvit åtskilliga hemman
eftergifvet såsom ersättning

Transport Kronor 4,057: 19. 4,499,585: 32.

Om afdrag a
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

Transport Kronor
förrninskadt egoområde i
följd af kanal- och väg anläggningar.

....................

äfvensom boställsräntor,
hvilka äro vederbörande
räntegifvare efterskänkta
till förbättring af den aflöning,
hvaraf de i och för
sina tjenstebefattningar äro
i åtnjutande, och som torde,
utan någon förlust för
statsverket eller förändring
i beloppet af afiöningsförmånerna
kunna afskrifvas,
uppgående dessa boställsräntor
till........................

4,057: 19. 4,499,585: 32.

837: 45.

315,912: 28.

320,806: 92.

1,389,249: 98.

hvarefter af räntan återstår..........................................

Frälseräntorna af hemman och lägenheter af skatte frälsenatur

......................................

Kronotionde:!..........................................

hvaraf blifvit hemman och lägenheter
eftergifvet såsom ersättning för minskadt
egoområde genom kanal- och väganlägg ningar

............................. 1,174: 52.

äfvensom boställstionde af
samma skäl som boställsräntorna
torde böra från räknas

med ................... 10,393: 93. -q -gg. ^

hvarefter af kronotionden återstår.................................

Uti förestående ej inräknad kronotionde, som åtföljer
patronaträtt eller under annan enskild egande rätt

innehafves.............................................................

Kyrkotionde^ belopp torde ej öfverstiga .....................

Rusttjenstbevillningen ...................................................

4,178,778: 40.
150,758: 25.

1,377,681: 53.

11,260: 11.
200,000: —
68,658: 33.

Summa Kronor 5,987 136: 62.

Uti räntans förenämnda belopp finnes inräknade de s. k. “presternas
utlagorhvilka, med undantag af en jemförelsevis obetydlig del,
som motsvaras af de förra prestgårdarne åliggande boskapspenningarne,
utgå af presternas inkomster från församlingarne och sålunda på det
hela icke äro att såsom grundskatt anse, i följd hvaraf de torde till hela
sitt belopp 20,306 kronor 76 öre eftergifvas. Emot befrielse från utgörande
af “preste-utlagorna44 hafva åtskilliga kyrkoherdar fått sig
ålagda 9 båtsmansrotar inom Södra Möre härad af Kalmar län, och
lära af samma skäl, som för afskrifning af “presternas utlagor14 äro
anförda dessa rotar böra försvinna samt skyldigheten för dem erlägga
vakansafgifter, belöpande till 90 kronor 26 öre, dermed genast upphöra.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

Efter afdrag för ofvan omförmälda 20,306 kronor 76 öre återstå 0m afdrag å
utaf utlagornas sammanräknade belopp 5,966,829 kronor 86 öre eller
i jemnt tal 6 millioner kronor, hvilket alltså skulle utgöra den egent- skatte- och
liga regleringens föremål. kronohemman.

Taxeringsvärdet å de fastigheter, hvarå ifrågavarande utlagor (Forte.)
hvila jemte de hemman och jordbrukslägenheter, hvilka nu äro
derifrån befriade, ökadt med ett kapital motsvarande efter 5 procent
utlagornas belopp, närmar sig 2 tusen millioner kronor, hvadan utlagorna,
jemt fördelade, skulle på hvarje fastighet hvila med omkring
3 kronor på hvarje tusende af dess värde. Jag har dock trott, att
en så hög fastighetsskatt icke skulle vara behöflig, utan att den skulle
kunna fixeras till endast 2 per mille, helst den sedermera komme att
stiga i den mån fastigheternas taxeringsvärden under tidernas lopp
blefve höjda.

Af omförmälda utlagor uppbär statsverket för närvarande:
behållna räntan ....................................................... 3,188,641: 33.

„ kronotionden . ........................................... 1,354,603: 51.

rusttjenstbevillningen.................................................. 68,658: 33.

c Summa Kronor 4,611,903: 17.

Återstoden, icke fullt 1,400,000 kronor, utgör hvad af den skattskyldige
för en eller annan orsak frinjutes eller till annan än staten
utbetalas.

Att för vinnande af det med regleringen afsedda syftemål uppoffra
hela skilnaden mellan utlagornas nuvarande belopp och den
ifrågasatta nya fastighetsskatten, eller en årlig inkomst af 2 millioner
kronor, vore att tillskynda staten en allt för stor förlust, helst som
regleringens genomförande i allt fall medförer kostnader och uppoffringar
samt tager medel i anspråk. Den ersättning, som till vederbörande
bör utgå för utlagornas förvandling från en i allmänhet fast
till en rörlig afgäld, skulle kunna bestämmas så, att å sammanräknade
beloppet af nuvarande utlagorna på hvarje fastighet efterlätes en
femtedel, dock med vilkor att der genom denna åtgärd beloppet ej
nedsjönke till hvad den nya fastighetsskatten, beräknad efter 1876
års taxeringsvärde, ökadt med ett kapitalbelopp motsvarande efter 5
procent de påhvilande utlagorna, skulle utgöra, fastighetsegaren åligger
att fortfarande utgifva de gamla utlagorna, minskade allenast med
en tiondedel, intill dess han, genom fortsatt liqviderande af den
andra tiondedelen med beräknad ränta på ränta derå efter 5 procent,
amorterat kapitalskilnaden mellan förra utlagorna minskade med en
femtedel samt den nya fastighetsskatten på förenämnda sätt beräknad,
hvarefter endast denna senare, jemlikt derför gällande bestämmelser,
komme att utgöras. I de fall åter, då genom efterlåtande af en
femtedel af de äldre utlagorna återstoden komme att understiga den
nya fastighetsskatten, på förestående sätt beräknad, med ledning af
1876 års taxeringsvärde, borde eu jemlikt ofvan nämnda grunder bestämd
kapitalersättning vederbörande tillgodokomma, såsom ock förhållandet
skulle blifva med all den jord, för hvilken dylika utlagor
hitintills alls icke utgått.

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(T? orts J

Omförmälda ersättningar torde böra utgå hufvudsakligen i statsobligationer
och endast i den mån sådant till följd af summans ojemnhet
fordras, uti kontanta penningar. Obligationerna borde förskrifvas
med 5 procent, halfårsvis förfallande ränta, samt icke vara stälda på
viss förfallotid, utan kunna i mån af tillgångar inköpas eller efter
utlottning inlösas. För den ränta, som vore att erlägga å obligationerna,
åtnjöte staten full valuta i den nyordnade fastighetsskatten,
och då af de äldre utlagorna endast en femtedel eller omkring

1.200.000 kronor afstodes, hvaraf dock ytterligare en del skulle under
någon tid utbetalas, komme — genom ett stadgande derom, att hvad i
fastighetsskatt årligen inflöte utöfver ett visst belopp, till en början

2.500.000 kronor, skulle, sedan derifrån afdragits nödiga utbetalningar
i och för regleringen, således jemväl årliga räntan på utelöpande
obligationer, användas för amorteringen till dess denna vore fullbordad
— medel för densamma icke att saknas. Möjligen skulle dock för
första året ett kreditiv erfordras, enär svårligen läte sig göra, att på
förhand få utredt, huru stor del af ersättningen genast behöfde med
penningar gäldas.

På det att regleringen må vinna den stora omfattning, hvarom
ofvan talats, och hvarigenom den först erhåller sin fulla betydelse,
måste, såsom jemväl redan är antydt, staten träda emellan för den
del af utlagorna, som förut icke till statsverket ingått. Hufvudbestämmelserna
härvid skulle vara, att de fastigheterna nu påhvilande
utlagor skulle, der de icke redan äro i fast penningebeiopp bestämda,,
antingen omsättas enligt föreskrifterna i Kongl. kungörelsen den 11
Maj 1855 och Kongl. förordningen den 23 Juli 1869, eller ock förvandlas
i penningar efter 1876 års medelmarkegångspris för länet,
eller der så nödigt vore, efter gode mäns bestämmande, hvarefter
med utlagornas reglering och utgörande för framtiden af fastighetsskatt
till staten skulle förfäras så som i afseende å andra fastigheter;
samt att statsverket deremot till vederbörande, antingen detta vore
fastighetsegaren sjelf eller annan person, erlade hvad honom från
fastigheten i nu ifrågavarande hänseende förut tillkommit, dervid det
i alla de fäll, då icke prestation derå vore grundad eller särskild!
syftemål med utlagans erläggande på sådant sätt äfventyrades, skulle
stå den fordrande fritt att, derest han inom 10 år sig anmälde, för
sin fordrans liqviderande undfå ett densamma efter 5 procent motsvarande
kapital, och hvarvid, för värdets bestämmande, om sådant
erfordrades, ledning skulle tagas från senast faststälda medelmarkegångspris
för länet samt betalningen erläggas hufvudsakligen i sådana obligationer,
som förut äro nämnda. I fråga om beloppet af den årliga
utbetalning statsverket, i enlighet med förestående, nade att till rusthållarne
vid de skånska kavalleriregementena erlägga, är dock nödigt,
att, enär frinjutna räntan upptagits endast efter kronovärdi, bestämma
ersättningen vid hvarje rusthåll till ett minimum af 200 kronor, deri
dock inbegripet hvad redan förut såsom understöd för ändamålet åtnjutits.

En omständighet, som vid förevarande reglering ej må förbises,
ärjförhållandet med de jordafsöndringar, å hvilka särskild afgäld är

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

bestämd, motsvarande afsöndringens andel i stamhemmanets utskylder.
Lämpligast och enklast torde vara, att upptaga stamhemmanets utlagor
till endast det belopp, hvartill de uppgå efter afdrag för den afgäld,
som är afsöndringen ålagd samt att anse den hvarje afsöndrad
lägenhet påliggande afgäld, såsom utgörande dess nuvarande grundskatt.

Att för statens till allmänt ändamål anslagna eller utarrenderade
egendomar, fastighetsskatt icke bör utgå, faller af sig sjelf; dock att
der arrendator, enligt redan ingånget kontrakt, bär skyldighet att
grundskatt erlägga, den under kontraktstiden skall oförändradt utgöras.
För hemman och lägenheter, som under stadgad åborätt innehafvas,
skulle deremot de nya bestämmelserna om fastighetsskatt
blifva gällande.

Beträffande de kapitalersättningar, som statsverket enligt regleringen
kornme att utbetala, torde böra iakttagas, att egarne till frälseränta
från frälseskattehemman, eller lägenhet, der sådan ränta förefunnes,
är i första rummet berättigad att till räntans aflösning med
kapitalberäkning efter 5 procent, uppbära liqviden samt att derefter,
eller der sådan ränta icke hemmanet eller lägenheten påhvilar, omedelbart
de som inteckning ega hafva rätt till medlens uppbärande, i
likhet med hvad finnes stadgadt angående lösen för jord, som för
allmänt behof afstås.

Af de ofvan ifrågasatta förändringarne lärer böra följa, att bevillningsstadgan,
utom hvad rörer sjelfva bevillningens belopp, eller
åtminstone den del deraf, som afser taxeringen af fastigheter, blifver
hänförd till området för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning;
likasom den nya fastighetsskatten måste ingå bland statsverkets
ordinarie inkomster. I

I afseende å bevillningen till staten torde den böra för fastigheterna
förvandlas till att blifva en inkomstskatt, dervid afdrag får ske enligt
allmänt gällande grunder, således äfven för uppgifna och kända skulder.

Beträffande i Girigt grunderna för denna bevillning må med skäl
yttras förundran deröfver, huru de kunnat fastställas sådana de för närvarande
äro. Inkomst af arbete beskattas fullkomligt lika med inkomst
af kapital, huru väsentligt skiljaktiga än dessa inkomster i beskattnings
hänseende äro. Det kan icke förnuftigtvis påstås, att lika beskattning
bör drabba en vanlig årsränta af kapital och en jemnhög
inkomst, hvilken såsom lifstidsränta vinnes med kapitalets uppoffring,
helst uti denna senare ingår en del af kapitalet och man ej bör
skatta för hvad af egna kapitaltillgångar under året förtäres. Men
hvad är väl inkomst af arbete annat, än en ganska underhaltig lifstidsränta
som ständigt krafvel- ansträngning och omtanka, som ofta helt
och hållet upphör långt innan lifstiden är ute och som visserligen
redan dessförinnan icke sällan är utsatt för afbrott och minskningar?

Vid en jemförelse i beskattnings hänseende mellan inkomst af
rörligt kapital och inkomst af fast egendom, visar sig ock att den
senare är särskilt gynnad. Under antagande att fastigheten afkastar
jemnt 5 procent å dess taxeringsvärde, är inkomsten deraf, hvad be -

Om afdrag a
kronans ränta
af frälse-,
skatte- och
kronohemman.
''Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag a
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

träffar annan fastighet än jordbruksegendom lika beskattad med
inkomst af kapital, enär bevillning påföres sådan fastighet med 5 öre
för hvarje hundra kronor af taxeringsvärdet, eller, hvilket är detsamma
5 öre för hvarje 5 kronors inkomst. Men sällsynt skall det fall vara att
någon nöjer sig med 5 procent ränta å det kapital han nedlägger i
en stadsfastighet, eller annan icke till jordbruk hänförlig fast egendom.
År stadsfastigheten med stenhus bebyggd, fordrar man vanligen, att
den efter afdrag ej blott för alla kostnader till underhåll och förvaltning,
utan äfven för eganderättsbevillning och kommunalskatter, skall gifva
i ren behållning minst 6 procent. För stadsfastighet, bebyggd med
trähus, fordras med afseende å dettas kortare bestånd, ännu högre
afkastning. Då nu taxeringsvärden aldrig sättas högre, men väl lägre,
än de allmänt förekommande försäljningssummorna, så blifver klart, att
inkomsten af de fastigheter, hvarom här är fråga, beskattas lägre än inkomsten
af det utlånade kapitalet, under det att den förra, i anseende
till större säkerhet för grundkapitalet och dettas obestridliga benägenhet
att stiga i värde, tvärtom bör bära en drygare beskattning än
det rörliga i utlåning använda kapitalet. En rättelse häruti bör alltså
verkställas och torde den böra ske sålunda, att, om inkomst af förenämnda
fastigheter beskattas med en 1 procent, så sättes bevillningen
för inkomst af rörliga kapitalet till 0,8 procent.

Ännu anmärkningsvärdare ställer sig förhållandet med bevillningen
å jordbruksfastigheter, hvilken nu utgår med endast 3 öre för hvarje
100 kronor af taxeringsvärdet. Att detta värde icke varit synnerligen
uppdrifvet, framgår tydligen af de sammanställningar, som af clen

s. k. skattejemkningskomitén äro gjorda i dess underdåniga betänkande
och man torde för hela landet i allmänhet kunna antaga att det
knappt öfverstiger hälften af det värde, hvartill det rätteligen borde
uppgå. Väl må vara sant, att af jordbruksfastigheten ej i allmänhet
kan påräknas så stor afkastning i förhållande till dess köpeskilling som

t. ex. af stadsfastigheterna, men utom de för dessa senare omnämnda
förmåner, hvilka i ännu högre grad förefinnas för jordbruksfastigheterna,
förekommer särskildt, att till jordbrukets fromma hittills
tagits och efter all sannolikhet äfven framgent komme att tagas i
anspråk sådana betydliga statsanslag, att de vida öfverstiga den bevillning,
som för närvarande från jordbruksfastigheterna till statsverket
ingår. Denna bevillning utgjorde för år 1875 ett belopp af 534,737
kronor och 71 öre, under det att de ordinarie och extra ordinarie
anslag, som t. ex. vid senaste riksdag beviljats omedelbart till landtbrukets
fromma, uppgått åtminstone till 900,000 kronor.1

Bevillningen för inkomst af jordbruksfastighet torde således
utan all betänklighet kunna sättas lika med den för inkomst af annan
fäst egendom. Sådan bevillning bör dock ifrågakomma för jordbruksfastighet
endast då den innehafves under enskild eganderätt eller
stadgad åborätt med de undantag derjemte, som redan äro i Bevillningsstadgan
medgifna, men deremot icke för några statens fastigheter
eller boställen, utan böra boställshafvare, hvilka af boställe
njuta afkastningen såsom lön för deras tjenstebefattning, till den del,
hvilken ej må betraktas såsom inkomst af något i jordbruksrörelsen

Onsdagen den 9 Maj, &. m.

H:o 58.

användt rörligt kapital, anses såsom inkomst af arbete, hvarom nedan
sägs.

I fråga åter om huru högt bevillningen för inkomst af arbete
bör sättas, då den af rörligt kapital bär bevillning af 0,8 procent, så
saknas icke utväg att genom räknekonstens användning finna lednipg
till frågans lösning. En årlig inkomst af en krona använd med ränta
och ränta på ränta efter 5 procent i 30 år, livilket af mig tages såsom
medeltal af tid för en mans fulla arbetskraft, ger ett kapital af
66 kronor 43 öre. Det kapital, som erfordras för att på lika lång
tid med ränta och ränta på ränta uppnå samma höjd är 15 kronor
38 öre. En krona i inkomst utan kapital har således vid nämnda
tidsbestämning lika värde med ett kapital af 15 kronor 38 öre eller
med andra tal uttryckt, årlig inkomst af 100 kronor utan kapital
ställer sig lika med ett kapital af 1,538 kronor. För detta senare
skattas efter inkomst af 5 procent eller 76 kronor 90 öre endast 0,62
krona, hvilkefc således äfven är den allra högsta bevillning, som för
100 kronor årlig inkomst af arbete bör ifrågakomma, då bevillningen
för inkomst af rörligt kapital utgår med 0,8 procent. Tages nu ytterligare
i betraktande, att den som skattar för inkomst af arbete, måste
på inkomstens förvärfvande använda tid och krafter, som den, hvilken
eger kapitalet, kan nedlägga i sådant, som medför besparing i utgifter,
derför bevillning ej erlägges, äfvensom att inkomsten af arbete lider
af eu större grad osäkerhet, så torde finnas, att inkomsten af arbete
ej blifver för lindrigt beskattad, om bevillningen derför i förhållande till
bevillningen för inkomst af rörligt kapital ställes i proportion af 0,6
till 0,8.

Den största oegentligheten i vårt bevillningsbeskattningssystem
lärer dock vara, att de som idka jordbruk äro för dervid användt
kapital och arbete fullkomligt skattefria så till staten som till kommunen.
Med full visshet torde nämnda kapital kunna upptagas till
minst 400 millioner kronor med eu årlig afkastning efter 5 procent
af 20 millioner kronor. Denna skattefrihet bör ovilkorligen upphöra,
men deremot såsom redan är nämndt, jordbruksidkaren vid bevillnings
åsättande för inkomst af fastighet, rörligt kapital och arbete, lika
med alla andra som skatta för inkomst, njuta afdrag för ränta å de
skulder de kunna hafva; börande såsom regel gälla, att när af samma
person bevillning ifrågakommer för olika beskattning underkastade inkomster
afdrag för ränta å skuld skall ske å inkomsten i främsta
rummet af fastighet, om sådan finnes, sedan af rörligt kapital och
först i män denna ej skulle förslå, af arbete.

En följd af olika bevillnings införande för inkomst af rörligt
kapital och af arbete, är att på ett bestämdare sätt, än i nu gällande
bevillningsstadga, uttryckes, att till kapital skall hänföras det penningebelopp,
likasom värdet af den lösa egendom, som i rörelsen användes,
och hvarå bör beräknas ränta efter 5 procent för år, samt
att följaktligen inkomsten af arbete, som har ett dylikt kapital i användning,
skall anses utgöra blott det öfverskott, som återstår sedan
räntan såsom inkomst af kapitalet fråndragits.

Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 58.

Om afdrag i,
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.,.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

Vidkommande den kommunala beskattningen synes önskligt, att
på densamma kunde utan billighetens förnärmande öfverflyttas alla
de besvär, som fortfarande hvila uteslutande på fast egendom, såsom
kyrkobyggnad, tinghusbyggnad in. m. Äfven vägunderhållet, så framt
ej annat ordnande deraf blifver en följd af den härför nedsatta komiténs
arbeten, torde i så måtte kunna dit ölverföras, att under det
vägarne framgent vore på jordbruksfastigheterna indelade till naturaunderhåll,
det dock skulls på vederbörande embetsmyndighets pröfning
af derom gjord framställning ankomma att bestämma, att viss
del af underhållet, såsom dertill särskild! egnad, skulle genom kontant
betalning ombesörjas och utföras, i hvilket fall de nödiga medlen
dertill borde enligt kommunal beskattningsgrund inom distriktet
utgöras. För detta ändamål fordras dock, att å landet något särskild!
bidrag, motsvarande grundskatten till staten, af jordbruksfastigheterna
erlades, såsom genom åsättande af 1 fyrk för hvarje 200 kronors
taxeringsvärde utöfver de fyrkar, som enligt bevillningen derå belöpa,
och hvarvid undantag ej heller skulle göras för innehafvare af de från
bevillning fria fastigheterna. En dylik afgift bör destomindre anses
obillig, som ostridigt är att i den kommunala beskattningen, synnerligen
med den utsträckning, som åt densamma här ofvan gif vits, ingå
afgifter för åstadkommande af sådant, som är för en längre framtid
beräknadt, och för tillgodonjutande hvaraf, så länge det eger bestånd,
endast jordbruksegendomarne kunna bereda sina egare full säkerhet.
Något likartad! borde äfven i stadssamhällena ega rum. Men då likställighet
der genom särskilda överenskommelser vunnits, torde sådant
icke låta sig göra.

Åf förändringarne i grunderna för bevillningens utgörande skulle
i öfrigt följa, att den nu på landet gällande olikhet i fyrktalssattningen
bör upphöra så att äfven för jordbruksfastighet skulle påföras
en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre o. s. v.

Herr Dickson: I anledning af det anförande, som vi just nu

hört af den föregående talaren, för så vidt man kunde uppfatta det
vid det flyktiga uppläsandet, torde vi möjligen kunna vänta oss ett
uppslag till ordnande såväl af frågan om grundskatterna som af bevillningsförordningen,
och sannolikt skola dessa ärenden vid en kommande
riksdag blifva föremål för en motion och Riksdagens vidare
behandling. Detta i förbigående.

Jag tager mig nu friheten att yttra några ord om det föreliggande
betänkandet. Då jag i Januari månad detta år genomgick
Kongl. Maj:ts nådiga proposition om statsverket, var det med eu synnerlig
fägnad, som jag läste Herr Finansministerns yttrande till statsrådsprotokollet
uti den frågan, som rörde afskrifvande af 15% af
grundräntorna. Jag fann nemligen dervid att allt hvad Herr Finansministern
sade så fullkomligt bestyrkte just min egen åsigt, i synnerhet
då han sade att det myckna talet och starka ropet om det orättvisa
i grundskatterna var fullt obefogad!. Men längre än till premisserna
kunde jag icke följa Herr Finansministern; ty när han kom
till konklusionen måste jag öfvergifva honom. Der säger han nem -

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

ligen att det är oro i landet med anledning deraf att grundskattefrågan
ännu är olöst och att denna oro måste stillas. Han medger att
missnöjet är alldeles obefogadt, och, om så är, bör man icke då upplysa
den person, som hyser detta missnöje, om det orätta deruti och
icke genom en eftergift styrka honom uti hans åsigt att missnöjet är
befogadt.

Jag tror det. Likväl medgifver jag att en proposition i detta
fall, om afskrifning af grundräntorna och på samma gång höjande af
bevillningen för jordbruksfastighet till det för annan fastighet nu
bestämda belopp, kunde i viss mån vara berättigad och betraktas helt
och hållet oberoende af frågan om det berättigade i en sådan afskrifning,
såsom en rent finansiel åtgärd och tillika såsom en förberedande
åtgärd för en väl behöflig förbättring i vår bevillningsförordning.
Frågan blir då om det vederlag, som erbjöds för den förhöjda bevillningen
var billig eller icke. Enligt den beräkning, som finnes intagen
i statsrådsprotokollet, skulle detta vederlag uppgå till omkring 80,000
kronor mer än värdet af den förhöjda bevillningen.

Jag fäster mig icke så mycket vid denna summa, emedan jag
tror att om bevillningstaxeringarne på landet skedde efter fullt rättvis
grund skulle inkomsten af bevillningen efter 5 öre i stället för 8
öre ganska snart uppgå till värdet af detta vederlag eller en afskrifning
af 15 procent af grundräntorna. Och i sådant fäll skulle jag
möjligtvis funnit skäl att tillstyrka bifall till ett förslag om en sådan
afskrifning, oaktadt jag är fullt öfvertygad om att både i juridiskt,
statsékonomisM och socialt hänseende vore grundskatternas borttagande
det största onda som kunde träffa landet: i juridisk mening emedan
det vore ett ingrepp i eganderätten; i nationalekonomiskt hänseende
skulle en sådan åtgärd visserligen vara till fördel för dem, som ega
jorden under den tid afskrifningen för sig går, men icke för dem som
derefter blifva innehafvare deraf: och det blir alltid en ren förlust
för staten att beröfvas en viss årlig inkomst: och slutligen i socialt
hänseende vore denna åtgärd allra vådligast, emedan den enligt min
öfvertygelse skulle på vid gafvel öppna dörren för socialismens läror.

Detta är i korthet min öfvertygelse, hvilken dock icke skulle
hafva förhindrat mig att tillstyrka bifall till ifrågavarande Kongl.
proposition, derest det icke funnes, en annan omständighet, som omöjliggör
detta.

Jag för min del har icke något emot Utskottets afstyrkande af
Kongl. Maj:ts proposition, men jag måste på det högsta ogilla Utskottets
dervid begagnade motivering, deri det heter: “att Utskottet, som
hyser den åsigt, att någon afskrifning af grundskatterna icke bör ega
rum, utan i sammanhang med införande af en för landets försvar betryggande
härordning får, på grund af hvad sålunda förekommit“ etc.
lag tror att 1873 års förslag var en stor dumhet, och vi hafva nu
fått sota derför i tre år, och jag tror, att vi få sota för detsamma
ännu i flera år.

År det nu så illa stäldt, att frågan om vårt försvar skall nedsättas
till ett rent köpslagande? Jag beklagar och fruktar att så
verkligen är förhållandet. Men har man kommit derhän, att landets

Om afdrag å
kronans ränta
af frälseskatte-
och
kronohemman.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. in.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse-,
skatte och
kronohemman.
(Forts.)

försvar skall köpas, hoppas jag, att de, som hafva penningarne i sia
hand för att betala köpet, icke skola lemna beloppet, utan att de få
ett fullt betryggande försvar och icke ett sådant, som vi hitttills hört
talas om. Detta är i korthet mina åsigter, och jag har icke något
emot att tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.

Herrar 11. Schults, Clairfélt och Friherre Lejonhufvud instämde
med Herr Dickson.

Herr Itydin: Herr Talman, mine Herrar! Äfven jag får tillstyrka
bifall till Utskottets förslag. Det är mig likgiltigt om detta
förslag antages med eller utan den motivering Herr Dickson nyss citerat,
nemligen “att någon afskrifning af grundskatterna icke bör
ega rum utan i sammanhang med införande af en för landets försvar
betryggande härordning. “ Jag anser för min del, att det icke linnés
något skäl uti att göra någon afskrifning af grundskatterna förrän ett
betryggande försvar erhållits. Kan man vinna detta resultat, så kan
det vara skäl att göra en uppoffring.

Hvad som föranledt mig att i denna fråga begära ordet är, att
på samma gång jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag, jag tillika
vill nämna att, derest försvarsfrågan gått igenom och man deraf varit
föranledd att bifalla Kongl. Maj:ts förslag till afskrifning af grundskatterna,
jag skulle lojalt bifallit Kongl. Maj:ts förslag, men med
borttagandet af det vilkor, Kongl. Maj:t uppstält, nemligen fastighetsbevillningens
höjande från tre till fem öre, och detta af det skal, att
eu så beskaffad förhöjning af fastighetsbevillningen, som sker utan en
revision af bevillningsförordningen och utan någon plan för det skattesystem,
som kommer i stället, vore högst farlig. Den vore farlig, ty
man inbillade sig derigenom, att, då ropet på rättvisa föranledt grundskatternas
borttagande, genom denna skenbara utjemning allt skulle
stå väl till och de anspråk på rättvisa, som i afseende på bevillningen
framstälts, skulle blifvit tillfredsstälda. Men denna rättvisa skulle
stanna i inbillningen.

Hvar och en vet, att all finans-politik söker komma till det resultatet
att få ett enda skatteslag, nemligen den skatt, som i den
första franska republikens första författning fått sitt uttryck i den
grundsats att hvar och en medborgare skall till staten betala skatt
“selon sa faculté“ — i förhållande till sin förmåga. Denna grundsats
är obestridlig, ocn det är den, man öfverallt söker förverkliga, men
dervid möter man åtskilliga svårigheter. Först och främst dem, som
representanten från Malmö nyss uppvisade, nemligen att då man
skall skatta efter förmågan, det är klart att man måste göra sig
reda för betydelsen af de olika slagen inkomster och den olika
skatteförmåga de förläna. Så är det t. ex. klart att en person, som
har en inkomst på tio år, ej har samma förmåga att betala skatt i
förhållande till denna inkomst, som den, hvilken har en inkomst för
hela lifstiden; att den senare, har mindre förmåga att skatta än den,
som har ett visst kapital att draga ränta af; och att den som eger ett
rörligt kapital, har ringare skatteförmåga än egaren af ett fast kapi -

Onsdagen den 9 Maj, e. m. 37

tal. enär med penningevärdets fallande det rörliga kapitalet sjunker
men det fasta stiger i värde. Detta är saker, som ovilkorligen måste
tagas i betraktande, om man vill införa en rationel inkomstskatt.
Men iakttagandet åt dessa grundsatser är ej det svåraste vid skattens
ordnande. Hvad som gör, att denna skatt i tillämpningen stöter
på oöfvervinneliga svårigheter, det är frågan om huru man skall
kunna säkert bedöma en persons förmåga att skatta. Ty det finnes
ingen annan an just den person som eger den inkomst, hvaraf skatten skall
utgå, som kan göra en fullt rigtig uppskattning. Det beror således
helt och hållet derpå, att hvar och en person ärligt och bestämdt
uppger sin inkomst, för att man skall kunna vinna eu rättvis inkomstskatt,
som står i rigtigt förhållande till den skattandes skatteförmåga.

Men, säger man, obligatorisk sjelfdeklaration eller förpligtelse
för hvarje medborgare, att sjelf uppgifva sina inkomster, duger icke i
praxis, emedan de flesta samhällsmedlemmar skulle lemna origtiga uppgifter,
dels åt moraliska skäl, dels ock till följd af svårighet att kunna
hvilken. stund som helst precist uppgifva sin ekonomiska ställning.
Till följd af den demoralisation, som man befarar af den tvungna sjelfdeklarationen,
har man sökt på hvarjehanda sätt och genom särskild
lag bestämda taxeringsnämnder åstadkomma omförmälda resultat. Men
hvilka resultat dessa nämnder, sådana de äro sammansatta hos oss,
åstadkommit har blifvit visadt i skattejemkningskomiténs betänkande
i hvars afgifvande jag deltagit,

Men det är icke allenast de moraliska skälen, som förhindrat
ett allmännare antagande af sjelfdeklarationsgrundsatsen; jemväl har
dertill bidragit nyss antydda svårighet för alla samhällsmedlemmar
att på pricken beräkna denna inkomst. Den enes näring kan under
vissa år gå med förlust, under andra med hög vinst, den ene kan
räkna brutto, den andre netto-inkomst, ej heller är lätt att skilja de
afdrag vid nettoinkomstsberäkning, som bör hänföras till kapitaltillökning,
eller till driftomkostnad och således är det möjligt för eu
person att, oaktadt han är i god tro, lemna origtiga uppgifter samt
att olika personer, som drifva samma näring, som i sjelfva verket
gifver dem båda lika inkomst, kunna utan att någondera behöfver
anses hafva sveldigt förfarit uppgifva sin nettobehållning olika. Vid
dessa uppgifters lemnande kan sålunda icke, äfven om man antager
att alla ärligt uppgifva sina inkomster, undvikas, att den ena får för
lika inkomst betala mindre skatt än den andra, och då af hvarje “för
mycket" eller "för litet," en medborgare får betala i skatt, följden blir
att den skattande antingen sjelf lider eller ock tillfogar alla andra skattdragande
en orättvisa, så finner hvar och eu, huru, vid öfvergång
till inkomstskatt såsom eu hufvudinkomst för statsverket i
stället för en subsidiärbevillning som den nu är, man måste affatta
lagbestämmelserna så att de någorlunda uppfylla rättvisans fordringar.
Man måste bygga denna skatt på fästa principer så väl vid bestämmandet
al skatteqvoten i förhållande till olika slag af inkomster, som
i afseende på den skattskyldiges förpligtelse att meddela upplysning

N:o 58.

Om afdrag d
kronans ränta
af frälst
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag d
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Fort6.)

om sin. inkomst, samt jemväl i fråga om taxeringssättet och sammansättningen
åt de nämnder som skola verkställa taxeringen.

Det är af dessa skäl som, när man vill öfvergå från ett skattesystem
till ett annat, detta icke är någon så enkel sak, att man endast
behof ver göra en liten förändring i afseende å bevillningsprocenten
för jordbruksfastighet och dermed anse allt väl bestäldt, ty en
sådan ändring har i sj elfva verket ganska liten betydelse.

Af generalsammandragen öfver allmänna bevillningen och deri
innehållna uppgifter om taxeringsvärdet å jorbruksfastigheterna finner
man, att under åren 1863—1876 inkomsten af jordbruksfastigheterna,
om denna beräknas till 3°/0 af taxerinrgvärdet, stigit med 1,967,000
kronor, då under samma tid inkomsten af annan fastighet, beräknad
till 5"/n af taxeringsvärdet, ökats med 14 millioner samt under åren
1804—70 inkomsten af kapital ökats med 3,100,000 ,inkomsten af enskild
tjenst med 17 millioner, inkomsten af offentlig tjenst med
18,500,000, samt inkomsten af näring och rörelse med 85,600,000
kronor. Under sådant förhållande kan med skäl frågas huru det under
denna tid varit bestäldt med taxeringen af jordbruksfastighet, då, såsom
alla erkänna, jordbruket under tiden varit i starkt framåtskridande!
Af rikets samtliga län finnes intet enda, hvari jordbruksfastighetsbevillningen
under åren 1865—1876 ökats med 10,000 kronor; i 6 län
hade bevillningen sistnämnde år icke uppnått det belopp, hvartill
den år 1S63 uppgick, i 8 län uppgick tillökningen icke till 500
kronor, i 6 län höll sig tillökningen omkring 1000 kronor, och i det
län, hvari tillökningen varit störst, eller Malmöhus län, uppgick densamma
till 8000 kronor, medan dock under samma tid tillökningen
af bevillningen för andra beskattningsföremål utgjorde 114,000
kronor.

Det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget om förhöjning af beviliningen
för jordbruksfastighet till enahanda belopp, som påföres annan
fastighet, eller från 3 till 5 öre för hvarje hundra kronor af taxeringsvärdet,
är således ingalunda tillfredsställande för dem, som önska
en rättvis direkt skatt afpassad efter den skattskyldiges skatteförmåga,
om ej genomgripande förändringar vidtagas, för att inkomsten
af jordbruksnäringen må afpassas efter jordbrukarens och jordegarens
skatteförmåga. Ja, om man tager i betraktande bevillningens inverkan
på kommunalskatten och gör sig reda för huru den ifrågasatta ^ändringen
skulle slå sig ut under förutsättning att, på sätt blifvit ifrågasatt,
jordbruksfastigheterna skulle påföras lika fyrktal som hvarje
annat beskattningsföremål, så föranleder den ifråga satta höjningen
ingalunda någon lättnad vid utgörande af den förhöjda bevillning
som grundskatternas eftergifning medför, utan tvärtom ökad tunga
för öfriga samhällsklasser. Af den jemförande komumnala finanssoatistilcen
finner man, jfr. sid. 237, att det belopp, hvarmed kommunalskatten
på landsbygden utgår, belöper sig till 9,800,000 kronor, fördelar
man detta belopp efter förhållandet mellan jordbruksfastighetsbevillningen
å ena sidan och bevillning af annan fastighet samt af inkomst
af kapital och arbete å andra sidan, sä skall man finna, med ledning
af hvad dels kommunalfinans-statistiken upplyser om totalsumman

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

fsid. 237,) och dels skattejemkningskomitébetänkandet Bil. 16 och 17
upplyser om förhållandet mellan landsbygdens jordbruksfastighet och
annan fastighets taxeringsvärde, att med antagande att jordbruksfastigheten
med bevillning af 3 öre på 100 kronor värde ingår med
dubbelfyr i kommunalskatt, jordbruksfastigheten deltager i kommunalskatten,
hvilken är upptagen till 9,758,000, med 5,830,000 kronor,
och andra beskattningsföremål med 3,928,000 kronor, medan med en
bevillning af 5 öre per 100 kronors taxeringsvärde och enkel kommunalfyrk
jordbruksfastigheten skulle deltaga i kommunalskatt med

5.060.000 kronor och annat beskattningsföremål med 4,698,000 kronor,
hvadan kommunalskatten skulle komma att drabba jordbruksfastigheten
med 770,000 kronor lägre belopp än öfriga beskattningsföremål,
Den tillökning som i jordbruksfastighetsbevillning vunnes af

347.000 kronor genom dess ökande från 3 till 5 öre för hvarje
hundra kronor, komme således att motsvaras af en lindring i kommunalskatt,
som öfverstege dubbla beloppet af tillökningen, hvilket
skulle medföra en förhöjning i kommunalskatten af andra beskattningsföremål
än af jordbruksfastighet till ett belopp af 423,000
kronor.

Vill man derföre ändra och utveckla skattesystemet och utbyta
grundskatterna mot andra, så måste man beträda en annan väg, för
så vidt det nemligen icke är meningen att aflyfta alla bördor från
jordbruket och öfverflytta dem på öfriga beskattningsföremål. Som
Herrarne veta, utgör nu bevillningen af jordbruksfastighet omkring

570.000 kronor och af öfriga beskattningsföremål omkring 2,600,000
kronor. Skola nu grundskatterna alldeles försvinna, finna Herrarne
omöjligheten af att låta sig nöja med den nuvarande bevillningsförordningen,
äfven om jordbruksfastighetsbevillningen skulle med 5 öre pr
100 kronor fastighetsvärde höjas till 950,000 kronor. Jordbruksnäringens
idkare, som utgöra öfver hälften af Sverges inbyggare skulle
ändock stanna vid f/j, af bevillningen och vid betalande af 1/s af det
hela belopp, som af andra tillskjutes. Man måste då se till, hvad
erfarenheten har visat hos oss och i andra länder. Det finnes icke
något annat civiliseradt land som har kunnat göra sig af med fastighetsskatt.
Jag väntar att Herrarne härvid skola invända att Norge
är ett sådant land. Der utgår visserligen icke någon fastighetsskatt
till staten, ty der finnas blott indirekta skatter till staten. Men för
en blifvande fastighetsskatt, om staten behöfver en sådan, har Norge
underkastat sig en ganska noggrann taxering af sin jord och satt den
i vissa “skylddaler“, och efter denna taxering utgår en icke ringa del
af de kommunala onera. Vidare utgår efter samma taxering ännu en
annan del af kommunala onera utur förmögenhet, såväl det rörliga
kapitalet som det fasta kapital, hvilket finnes i jordegendomen som
dessutom betalar samma skatt efter “skylddaler“. Slutligen betalas
skatt efter inkomst, der samtliga medborgare deltaga efter inkomst;
men der ingår inkomsten äfven af jordbruksfastigheten, och beräknas
liksom ändra beskattningsföremål oaktadt den derjemte deltager i
kommunala utskylder efter skylddaler och i den andel af kommunalskatt,
som utgår af förmögenhet. Skulle man nu hos oss, utan aktgifvande

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse-,
skatte- och
kronohemman,
(Forts.)

U:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

på förhållanden i andra länder och den betydelse fastigheten såsom
skatteobjekt eger, vilja på vår s. k. Bevillningsförordning och dessbestämmelser
om taxering med den af regeringen föreslagna förändring
bygga vår skattereform, skulle alla bördor komma att hvälfvas fria
jordbruksnäringen och öfver på andra samhällsklasser, ty fastighetsskatten
blefve både i och för sig eu obetydlighet och ännu mera ettmedel
att så vidt sig göra låter, på andra hvälfva kommunalskatterna.
Vill man derföre utveckla det nuvarande skattesystemet, på ett sätt,
som tillgodoser allas rätt, så kan man icke komma ifrån att antaga eu
särskild fastighetsskatt — man må för öfrigt, på sätt representanten
från Malmö föreslagit, bibehålla denna skatt vid dess nuvarande värde,
eller, med nedsättning af densamma till det värde, som den i 1873 års
skrifvelse innehållna afskrifningsplan i närvarande ögonblick gifver -—
samt sedermera låta denna fördelas öfver de särskilda fastigheterna
med den ersättning som malmörepresentanten närmare visat. Jag har
i senare hänseendet anvisat ett sätt i min reservation till skattejemkningskomiténs
betänkande. Men det är icke nog med att fastighetsskatt
utom inkomstbevillning antages. Man måste revidera beviilningsförordningen
äfven sedan den blifvit inskränkt till lag för inkomstskatt,
Hvad som har utgjort grundfelet i denna bevillningsförordning
är att, då för bevillningens beräkning inkomsten blifvit lagd till grund,
man ej sedermera genomfört grundsatsen i fråga om fastigheter, utan
här antagit eu fastighetsskatt, som, i stället för att beräknas efter den
högre skatteförmåga som fastighets egande gifver, blifvit, hvad jordbruksfastighet
angår, satt lägre än skatt af annan inkomst, och som
dessutom i sig upptager all skatt, som bör utgå af jordbruket, likasom
af annan näring. Denna sistnämnda är således ett hybridum: icke
en särskild fastighetsskatt, icke heller en inkomstskatt, utan helt enkelt
en fastighetsbevillning, som bestämmes genom årlig värdering af
hvad den för tillfället antages gifva i behållning åt egare och brukare.
Men hvilken påföljd har detta? Jo, att tre öres fastighetsbevillning
är egentligen detsamma som en procent af inkomsten af fastigheten,
beräknad att gifva tre procents inkomst. När det derföre är fråga
om taxering, så kunna taxeringsmännen icke frångå att, när en fastighet
är högt intecknad, tycka det vara synd om egaren och på denna
grund nedsätta taxeringsvärdet å hans fastighet utan att man tager
till utgångspunkt för taxeringen den köpesumman eller det belopp,
hvartill fastigheten vid hypoteksvärdering blifvit uppskattad. På detta
sätt och sedan eu fastighet sålunda på grund af personliga förhållanden
blifvit nedsatt, följer nedsättning för andra egendomar. Jag
minnes, när jag år 1867, strax efter det Riksdagen beslutat den
tilläggsbevillning, som kallades vapenskatt, reste genom Upsala län,
jag hörde huru man förklarade att den skattetillökning, som vapenskatten
skulle medföra, vore lätt att afhjelpa derigenom att man helt
enkelt satte ned fastighetsvärdet med en tredjedel, ty på detta sätt
blefve det samma skatt som förut. När taxeringen kan på detta
legera sätt behandlas, måste man hysa störa farhågor att bibehålla
ett taxeringssätt, sådant, som det närvarande. Men härjemte är
att märka, att, på sätt representanten från Malmö redan angifvit,

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

alla fabriksarbetare, huru ringa de än äro, samt alla handtverkare
eller så kallade gerningsman på landet betala bevillning för inkomst
af arbete, jordbrnkarne deremot äro fria från denna skatt och torpare
betala icke ett öre för inkomst af arbete, utan denna inkomst är
upptagen i fastighetsbevillningen. Likaså bör märkas, att all inkomst
af skogsafverkning är inbegripen i fastighetsskatten. Derföre
kan det hända att t. ex. Jemtland, i hvars skogar utverkning skett till
betydliga belopp — jag hörde för några år sedan en enda person derur
afverkade på ett år tre sådana qvantiteter, att han derpå förtjent 1
million — det oaktadt tillhör de län, som ännu ej uppnått det jordbruksfastighetsbevillningsbelopp,
som var påfördt dess fastigheter 1868, och
ser man på dess bevillning efter art. II har densamma på landsbygden
hållit sig omkring 6,000 kronor för jordbruksfastighet, 300
kronor för annan fastighet, och har inkomst af rörelse och näring
beräknats till omkring 1,600,000, inalles för hela länet kanske det,
som ett 10-tal personer haft i inkomst.

Hvad vidare inkomstbevillningen beträffar, är det klart, att man
dervid måste på något sätt fästa afseende vid de förhållanden, Herr
Adlercreutz omnämnde, nemligen de särskilda inkomstslagen och deras
förhållande till kapitalvärdet, samt derefter, på sätt i åtskilliga andra
länder, t. ex. Italien, praktiserats, värdera inkomsten af kapital högre
än den, som utgår af arbete.

Hvad vidare angår kommunalbeskattningen, förhåller sig med dess
rättvisa på samma sätt som med bevillningen, och vi se, till hvilka
orimligheter och svårigheter, om vi genom ett penndrag sätta jordbruksfastighetsbevillningen
till 5 öre jemte enkel fyrktalsberäkning,
detta skall leda. Men dervid är dessutom att märka, att man i fråga
om kommunalbeskattningen bör låta fastigheten erhålla den andel,
som densamma, såsom det ständiga förmögenhetssubjektet inom kommunen,
tillkommer. Så iakttages annorstädes. Efter hvad jag förut
nämnt, är så förhållandet i Danmark och Norge, der en del af skatten
utgår efter hartkorn eller skylddaler, jemte skatten för fastighetens
förmögenhetsvärde och slutligen äfven för inkomsten af densamma.
I England är det fastigheten, som utgör den egentliga grunden för
all kommunalbeskattning. I Frankrike och Preussen utgår äfven
beskattning från särskilda beskattningsföremål och drabbar ej uteslutande
en enda skatt. Fastigheten går derför jemväl der in i kommunalskatt
— särskildt från inkomstskatt hos oss måste vi således äfven
på något sätt gorå en skilnad mellan fastighetens skyldighet att deltaga
i utgifterna för det ena eller andra kommunala ändamålet och
den skyldighet i detta fall, som rättvisligen bör åligga kommunens
öfrige skattskyldige medlemmar. Vi hafva icke kunnat undgå att med
billig förundran och ledsnad se, huruledes arbetarne vid Motala mekaniska
verkstad nödgats besvära sig öfver att dem ålagts att lika med
fastighetsegarne deltaga i betalningen af det lån, kommunen upptagit
för anläggning af den genom Motala gående jernvägen. Jag frågar,
om desse arbetare rimligtvis böra deltaga i denna kommunalutgift,
hvaraf fastigheterna i så stor mån och företrädesvis draga varaktig
nytta? Dessutom finnas inom kommunerna åtskilliga personer, som

Om afdrag ä
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å tycka det vara bra att draga fördelar af vistelsen inom kommunen, men
r°af "frälse-!" som’ 8101 snart det uppstår fråga om att de skola skatta derför, uppskatte-
och söka en annan ort, der skatterna äro mindre.

kronohemman. Dessa förhållanden har jag ansett mig böra framhålla, på det
(Forts.) Herrarne måtte finna, att frågan icke är så enkel, och att, om det är
på allvar man fordrar rättvisa i beskattningen, om det är i rättvisans
namn man begär grundskatternas afskrifning, man bör akta sig för,
att man icke begår eu ny orättvisa genom att med ett blott penndrag
öfverflytta alltsammans på den allmänna bevillningen; ty derigenom
skulle orättvisan blifva verklig, icke skenbar, såsom den nu, i
fråga om grundskatterna, är, så länge hvar och en omtänksam jordegare
vid förvärfvet beräknat och kan beräkna det belopp af grundränta
och tionde, som åligger jorden, samt den nedsättning i värde,
som till följd deraf bör drabba egendomen.

Häruti förenade sig Ilerr Rubenson.

Herr Werner Ericson: Jag ber om ursäkt, för att jag kommer
att uppläsa åtskilliga ställen så väl ur det Sammansatta Utskottets
utlåtande som ock ur det statsrådsprotokoll, Utskottet i sin motivering
åberopat.

Till en början säger Utskottet: “Enligt hvad som inhemtas åt
det vid Kongl. Maj:ts den 12 sistlidne Januari aflåtna nådiga proposition,
N:o 1, angående statsverkets tillstånd och behof fogade statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 30 December 1876 (Bil. N:o
6 f), har det här föreslagna afdrag å räntan, med stöd af Riksdagens
i underdånig skrifvelse den 24 Maj 1873 uttalade åsigt att frågan om
rustnings- och roteringsbesvärens upphörande icke lämpligen borde
afgöras annat än i sammanhang med frågan om grundskatterna, blifvit
stäldt i samband med Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna förslag om
vissa lindringar i rustnings- och roteringsbesväreu14. Denna citering
af en del af anförandet till statsrådsprotokollet är obestridligen rigtig;
men jag ber få fästa uppmärksamheten på, att den sammansättning,
Kongl. Maj:t sålunda gjort, detta beroende, hvari han stält grundskatternas
afskrifning, af lindringar i rustnings- och roteringsbesvären
står med Herr Finansministerns yttrande till statsrådsprotokollet helt
och hållet i strid; och för ådagaläggande häraf torde Herrarne tillåta
mig uppläsa några stycken af detta hans anförande. Herr Finansministern
anser sig deri böra förklara, att, om Kongl. Maj:t, oaktadt
de betänkligheter, som kunde framställas mot medgifvandet af en så
kallad billig aflösning eller mot fastställandet af en afskrifningsplan
för i fråga varande bördor, likväl skulle anse, att detta sätt för deras
lindring vore att framför andra föredraga, kunde efter Herr Finansministerns
uppfattning frågan derom ännu ej anses tillräckligt utredd.
Häraf framgår ju uppenbarligen, att Herr Finansministern ogillat en
sådan förut bestämd afskrifning. “Helt annat“, fortsätter Herr Statsrådet,
“varder förhållandet härutinnan, om den skatteeftergift, som
kan ifrågakomma, göres beroende, icke af de inkomster, som, med
hänsyn till afskrifningens på förhand bestämda fortgång och afslutande,

Onsdage» den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

för en längre följd af år kunna beräknas eller anskaffas, utan endast
deraf att inkomster för den hvarje gång i fråga kommande eftergiftens
betäckande redan förefinnas, eller att utvägar dertill under närmaste
framtid med säkerhet kunna beredas1''-. Jemte det Herr Statsrådet
således ogillar en förut bestämd afskrifning, säger han, att hvarje
eftergift bör göras beroende endast deraf att inkomster för eftergiftens
betäckande redan förefinnas eller att utvägar dertill under närmaste
framtid med säkerhet kunna beredas. I ett stycke, som förekommer
på sid. 19, ur hvilket Utskottet hemtat det uttryck, hvarpå det stödt
sitt yttrande derom, att någon afskrifning af grundskatterna icke borde
ega rum utan i sammanhang med införande af en för landets försvar
betryggande härordning, yttrar sig Herr Statsrådet på följande sätt:
“Då, såsom jag förut haft tillfälle närmare utveckla, en successivt
verkstäld minskning af de å jorden hvilande grundskatter bör anses
innebära en ökad trygghet för samhällets jemna utveckling, då, efter
min uppfattning, åtminstone för närvarande, och innan säkrare visshet
kan vinnas om utvägar till en för staten och de skattskyldige lämplig
ersättning för dessa skatters hela belopp, eu minskning af dem bör
medgifvas endast i mån af statsverkets redan befintliga tillgångar eller
af den tillväxt deri, som för närmaste framtid kan beredas; då det,
så vidt jag kunnat bilda mig en föreställning om förhållandet mellan
statsverkets säkert beräkneliga inkomster och de för statsbehof nödvändiga
utgifter, samt med hänsyn till den stegring i vissa större
inkomsttitlar, som under de senaste åren begynt visa sig vara af fortvarande
natur, icke torde möta någon större svårighet att redan från
och med år 1878 bevilja en mindre eftergift å denna skattetitel; anser
jag mig, vid det förhållande, att Eders Maj:t på föredragning af
chefen för Landtförsvarsdepartementet beslutat föreslå Kiksdagen en
i form af bidrag till soldatlönen utgående lindring i de rote- och
rusthållare åliggande besvär, men Riksdagen i ofvan anförda skrifvelse
tillkännagifvit sin åsigt vara, att frågan om roterings- och rustningsbesvärens
upphörande icke lämpligen kan afgöras annat än i sammanhang
med frågan om grundskatterna, föranlåten hemställa, att, samtidigt
med förslaget om ökadt roterings- och rustningsunderstöd, till
Riksdagen må göras framställning om i någon mån motsvarande nedsättning
af grundskatternas belopp11. Häraf finner man, att Herr
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet endast i mån af tillgång
anser sig böra tillåta ett sådant efterskänkande af grundskatterna
och på samma gång lindringar i rustnings- och roteringsbesväret.
Detta efterskänkande är således helt och hållet tillfälligt. Men icke
dess mindre är man oviss, huru vida en bestämd afskrifning skall ega
rum eller om, såsom jag nyss sade, den föreslagna eftergiften endast
är tillfällig. Af Herr Statsrådets och Chefens för Landtförsvarsdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet ser jag nemligen, att han
icke tror sig kunna framlägga någon större plan för landets försvar,
utan endast vill försvarsöfningarnes utsträckning så småningom. Det
heter nemligen i protokollet: “Men fastän jag vidhåller såsom ett
oeftergifligt vilkor för indelningsverkets afskaffande, att försvaret står
fullständigt utbildadt på den allmänna värnpligtens grund, ämnar jag

Om afdrag d
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å dock med anledning af så väl 1887 som 1873 årens Riksdagars under kronans

ränta dåniga skrifvelser rörande ifrågasatt lättnad i rustnings- och roterings skatte-

‘och bördan samtidigt med ökandet af de värnpligtiges öfningar, föreslå,
kronohemman, att rust- och rotehållare skola af statsmedel tillerkännas ett bidrag
(Forts.) till det indelta manskapets aflöning, hvilket bidrag gradvis ökas i förförhållande
till förlängningen af berörda vapenöfningstid.“

Dessa begge af de särskilda departementscheferne afgifna och af
Konungen gillade förslag äro enligt min mening så stridande mot

hvarandra, att jag ej kan fatta huru det varit möjligt att de kunnat

framkomma på en gång. Krigsministern säger, att han vill föreslå
lindring för rust- och rotehållare, hvilken lindring gradvis skall ökas
i förhållande till vapenöfningstidens förlängning, under det finansministern
åter gör afskrifningen beroende på tillgångar. Dessa yttranden
äro hvarandra så motsägande, att man omöjligt af dem kali
finna, hvilken åsigt i frågan regeringen har. Ej heller vet jag under
hvilken form eller på hvad sätt en interpellation skulle framställas,
huruvida det är regeringens mening att endast bevilja en afskrifning
i mån af att öfverskott å statsinkomsterna finnes eller att verkligen
uppgöra en fullständig afskrifningsplan. I detta afseende kan man
visserligen anföra, hvad som i dag blifvit yttradt och som äfven Finansministern
sagt, att det icke hade varit rätt och billigt att från början
uppgöra en afskrifningsplan. Men en sådan plan både dock bort vara
afgjord innan 1873 års kompromiss, innan Kongl. Maj:t gillat ingressen
till 1875 års förslag till försvarsverkets ordnande samt innan det
den 30 December 1876 för samma ändamål afgifna förslag framlades.

Emellertid vet jag, såsom sagdt, icke på hvad sätt jag skulle
framställa ett beklagande eller ogillande af denna tvifvelaktiga hållning
hos regeringen, som må hända bidragit och säkert kunnat bidraga
till deri utgång försvarsfrågan i år fått inom Riksdagen, på samma
gång jag icke kan undertrycka min mening om det särdeles ofördelaktiga
för Riksdagens arbeten i framtiden att icke veta regeringens
åsigt i detta afseende. Jag tillät mig säga ungefär detsamma vid
remissen af den Kongl. statsverkspropositionen, men Herr Finansministern
behagade då förklara, att hvad jag anförde icke hörde till
ämnet, samt vägrade att lemna några upplysningar. Och jag vill i
detta fall icke heller nu pressa honom. Jag har endast velat fästa
uppmärksamheten derpå, att sammanställandet af de tvenne stora
frågorna synes vara endast eu tillfällighet.

För förigt kan jag icke annat än yrka bifall till hvad Utskottet
föreslagit.

Herr Axell: På sidan 15 i bilagan N:o 8 f till Kongl. Maj:ts
proposition innevarande år yttrar Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet angående skattejemkningskomiténs arbete, som
följer:

“Redan af hvad nu anförts, behagade Eders Maj:t finna, att de
grundsatser, som komiterade i sitt förslag utfört och tillämpat, äro af
särdeles genomgripande betydelse för bevilloingens hela system. Deras
antagande skulle ock innebära så många och så väsentliga förändringar

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

i de nu gällande bevillningsförordningens bestämmelser, att det val
kan sättas i fråga, huru vida det allmänna föreställningssättet i dessa
ämnen skulle förmå under så kort tid som en riksdagssession göra sig
med deras syfte och betydelse nog förtroget, att meningarne kunde
om afgörande beslut förenas, eller om ej den vigtiga frågans behandling
torde mera vinna derpå, att, då de åsigter och förslag som sålunda
blifvit väckta, genom komiterades på Eders Maj:ts befallning till trycket
befordrade utlåtande komma till Riksdagens kännedom, desamma ännu
under någon tid icke gjordes till föremål för åtgärd från Eders Maj:ts
sida.*1

Med stöd af detta departementschefens uttalande har Kongl.
Maj:t till innevarande Riksdag icke framlagt mer än ett enda förslag
med afseende å bevillningen, nemligen det som i senare punkten af
föreliggande betänkande blifvit af Utskottet afstyrka Då till bevillningen
hörande frågor redan af flere föregående talare blifvit berörda
i sammanhang med det ärende, hvilket egentligen hörer till den nu
föredragna punkten eller grundskatterna, så tillåter jag mig med Herr
Grefvens och Talmannens tillstånd att begagna mig af samma frihet.

Jag har anfört'' nyss upplästa stycke ur den Kongl. propositionen
för att deraf hemta anledning till den förklaringen, att sedan skattejemnkningskomiténs
betänkande vid riksdagens början blifvit till
Kammarens ledamöter utdeladt, de siffror, upplysningar och förslag,
som i detsamma innehållas, väckt så mycken uppmärksamhet och
allvarlig eftertanke, att enligt mitt förmenande det skäl, Herr Statsrådet
och Departementschefen framhållit för att visa lämpligheten af
att “ännu under någon tid“ ingenting åtgöra med afseende å allmänna
bevillningen, nu mera förlorat sin giltighet. Vi kunna med fog anses
väl beredda att vid nästa riksdag mottaga en Kongl. Maj:ts proposition
om fullständig skattereglering för vårt land. Detta är under nu
inträdda omständigheter så mycket mera önskligt och nödvändigt som,
i fall vi skola, enligt förslaget i den Keyska skrifvelsen, vara betänkta
på att grunda vårt försvar hufvudsakligast på en värfvad stam, bekostad
genom allmän bevillning, de missförhållanden, hvilka hittills
vidlåtit denna skatteform, måste med första görliga undanrödjas.

Jag nämnde missförhållanden och behöfver för att rättfärdiga
detta ord blott hänvisa till snart sagdt hvarje sida i komiténs betänkande.
Sveriges jordbrukande befolkning, som utgör 71 procent af
hela landets befolkning, betalar blott 17 procent af bevillningen; öfriga
yrken och näringar med 29 procent folkmängd betala icke mindre än
83 procent af bevillningsbeloppet. Summan af de skatter och onera,
hvilka hvila på jorden, inklusive grundskatter, rustning- och rotering,
skjutstunga, andel i allmänna bevillningen, andel i indirekta skatter,
kan beräknas till ungefärligen 30 7/io millioner. De skatter, hvilka
andra samhällsklasser få vidkännas, d. v. s. deras andel i allmän bevillning
och indirekta skatter, uppgå till ett ungefärligt belopp af
30 2/10 millioner, således nästan enahanda belopp.

Ser man efter huru jordbruksnäringens inkomster förhålla sig till
öfriga näringars och yrkens, så, om jag ej allt för mycket irrar mig,
skall man finna, att de förstnämndes inkomster uppgå till 350 millioner

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Fort».)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag d
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

och de sistnämndes till omkring 250 millioner årligen. Jag aktar nu
icke nödigt att besvära Kammaren med de siffror, hvarur dessa resultat
framgå; jag har endast velat rigta Kammarens uppmärksamhet
på detta förhållande.

Man kan således enligt min tanke icke vidhålla den uppfattning,
att jordbruksnäringen skulle vara mera betungad af skatter än öfriga
näringar och yrken. Snarare tvärtom. Men hvad som i nu gällande
beskattningssystem är orättvist och obilligt, det är skatternas ojemna
fördelning; och deröfver kan jordbruksnäringen med skäl beklaga sig.
Men det finnes en annan samhällsklass, som har ännu större skäl att
klaga öfver skatternas tyngd och obillighet. Jag menar arbetarnes
klass. 1 fråga härom skall jag inskränka mig till uttalande af den
förmodan, att man med statistiska siffror skall kunna visa, att denna
klass, oafsedt bevillningsafdraget, betalar i förhållande till inkomst mer
än dubbelt högre skatt än öfriga statens medborgare. Och att detta
är möjligt skall lätt inses, om man kommer i håg, att 76 procent af
statens inkomster erhållas genom indirekta skatter och endast 24
procent genom direkta. Det är derföre, enligt min åsigt, otänkbart
att kunna vinna högre statsintrader genom förhöjda konsumtionsskatter.
Härutinnan ligger ett ytterligare skäl för att snart gorå den
enda skatteform, till hvilken man i händelse af behof kan vända sig,,
nemligen allmänna bevillningen, så billig och rättvist fördelad som
möjligt.

Huru nu detta bäst skall tillgå, derom vågar jag för tillfället icke
yttra mig. Dock vill jag förklara mina starka sympatier för det förslag
i detta afseende, i hvad dess hufvuddrag angår, som Herr Adlercreutz
vid början af denna frågas behandling framlade. För öfrig!
inskränker jag mig till att förklara, att jag betraktar såsom oundgängliga
vilkor vid eu skattereform, att svenska jorden kadastreras, att
taxeringen icke lägges i en enda samhällsklass hand, att yrkesidkare
af andra klasser tvingas på lämpligt sätt att uppgifva sina årsinkomster,
och att andra parten, eller Kongl. Maj:t, blir redan i första bevillningsinstansen
på ett tillfredsställande sätt representerad.

Jag har velat uttala dessa tankar, då jag vet att jag icke är ensam
om desamma och då jag förmodar att det icke kan vara Kongl. Maj:ts
regering oangenämt att redan nu erhålla del af representanters åsigter
i detta vigtiga ärende. Då försvarsfrågan var före, stälde Herr Statsministern
till oss, som icke voro rust- och rotehållare, det spörsmålet,
om vi å våra kommittenters vägnar voro villige att ikläda oss icke blott
de personliga uppoffringar, som en utsträckt värnpligt medförde, utan
äfven de ekonomiska bördor, som blefve en följd af den lindring eller
afskrifning, som skulle lemnas rust- och rotehållare och egare af Sveriges
skattejord. Jag blef då icke i tillfälle att för min del besvara frågan,
enär jag fick ordet så sent på andra dagen af debatten, att jag ansåg
mig med anledning af Kammarens trötthet böra derifrån afstå. I dag
tillåter jag mig lemna det svar att, efter min tanke, den valkrets jagrepresenterar
är härtill villig dock under det .uttryckliga vilkor, att i
lag, som af Konung och Riksdag gemensamt stiftas, tillräckliga och
betryggande garantier nedläggas, att dessa nya bördor icke komma

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

att hvila uteslutande på våra skuldror, utan jemnt och rättvist fördelas Om afdrag %
på alla samhällsklasser. Jag hyser också det förtroende till denna kronans ränta
Kammares majoritet, att, då den fordrar rättvisa och billighet för sig a{ frälse
sjelf, den icke heller skall neka billighet och rättvisa åt de icke kronohemman.
jordbruksidkande klasserna inom -vårt land. (''Forts.'')

Herr Ola Andersson: Det kan icke förundra någon, om olika
meningar göra sig gällande i eu så stor och vigtig fråga som denna,
Man bör derföre kunna behandla saken helt lugnt — åtminstone skall
det blifva mitt bemödande.

Öfver det förslag, som i början af diskussionen upplästes af Herr
Landshöfding Adlercreutz, är jag i tillfälle att något yttra mig, emedan
Herr Landshöfdingen haft godheten att förut låta mig få del af detsamma,
ehuru jag icke väntat att få höra det i afton så fullständigt
framlagdt.

Herr Landshöfdingen har velat komma till en lika grundskatt på
all jordbruksfastighet på det sättet, att man åsatte eu skatt af 2
kronor på hvarje tusende af fastighetens taxeringsvärde, plus det värde,
som uppkomme genom kapitulering af de gamla, på egendomen hvin
de grundskatterna. Men emedan deri nya grunskatten skulle följa
taxeringsvärdet och derföre antages komma att stiga, skulle å sammanräknade
beloppet af de nuvarande utlagorna på hvarje fastighet efterlåtas
en femtedel. För att åter komma till likhet skulle man gå så
till väga, att de hemman, hvilkas grundskatter, minskade med eu
femtedel, komme att understiga den nya fastighetsskatten, beräknad
på det sätt förslagsställaren tänkt sig, skulle få ersättning af staten
genom obligationer, åtgörande det kapital, för hvithet den ökade räntan
skulle utgöras, och likaså skulle förhållandet blifva med den jord, för
hvilken någon grundskatt hittills icke utgått, De hemman åter, hvilkas
grundskatter, efter afdrag af en femtedel, likväl komme att öfverstiga
den nya fastighetsskatten, skulle åligga att fortfarande utgifva
de gamla, utlagorna, minskade allenast med hälften af eu femtedel
eller en tiondedel, intill, dess, genom fortsatt liqviderande af den andra
tiondedelen med beräknad ränta på ränta derå efter 5 procent, de
amorterat kapitalskilnaden mellan förra utlagorna, minskade med en
femtedel, samt den nya fastighetsskatten. Detta vore ju ett sätt att
komma till lika beskattning af all jord, och allt sträfvande härtill
bör mötas med erkännande.

Min hufvudanmärkning mot detta sätt är dock den, att jag anser
det hvila på eu grundsats, som jag har svårt att godkänna, nemligen
att staten icke skulle anse sig hafva rätt att förändra skatten på
jorden, utan att staten skulle köpa sig till denna rättighet, d. v. s.
att staten skulle på sätt och vis gifva lån åt åtskilliga jordegare,
hvarpå desse sedermera skulle betala ränta, vare sig de ville hafva
lånet eller icke. Detta gäller om de egendomar å hvit ka det, jemfördt
med andra, hvilar för låga utgifter; de jordegare åter, hvilkas egendomar
tryckas hårdare, skulle ej vinna likhet på annat sätt än genom att
köpa sig denna likhet.

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag a
kronans ränta
af f rälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

I öfrigt käft deri anmärkning mot förslaget göras, att presternes
utlagor skulle på eu gång afskrifvas, ty derom kunna möjligen olika
meningar finnas. Likaså kan man göra en anmärkning mot förslaget
i hvad det afser afsöndrade jordlägenheter. Herr Adlercreutz föreslår
nemligen, att den afsöndrade jorden, som utgör afgäld till stamhemmanet,
skall hafva denna afgäld till sin grundskatt, och att stamhemmanets
grundskatt skall beräknas efter den hela hemmanet åliggande
grundskatt, minus ämna afgäld. Det kan icke skada att redan
nu framhålla, att den afgäld, som utbetalas af en afsöndrad jordlägenhet,
inbegriper icke blott ersättning för den på den afsöndrade
jorden belöpande grundskatten, utan äfven andra onera.

Hvad beträffar det här nu gjorda och ofta hörda påståendet, att
fastigheter i allmänhet och jordbruksfastigheter i synnerhet skulle vara
lägre beskattade än andra beskattningsföremål, tillåter jag mig uppläsa,
hvad Stats-Utskottet i afseende härå yttrat i sitt betänkande N:o 93
vid 1873 års riksdag i anledning af då väckta motioner angående
grundskatterna och indelningsverket. Utskottet säger: “att jordbruksnäringen,
såsom helt betraktad, är i förhållande till andra näringar
tyngre beskattad, lärer äfven få antagas såsom gifvet. En reservant
i den för ärendets utredning senast tillsatta komité (d. v. s. den
s. k. grundskattekomitén) bär i detta hänseende anstalt en beräkning,
grundad på förhållandena år 1864, enligt hvilken beräkning en beskattning
för jordbruksnäringen af 4 K:dr 83 öre hvilade på 1,000
riksdalers kapitalvärde, och en beskattning af 1 K:dr 28 öre på 1,000
riksdalers kapitalvärde, användt på andra näringar. “ Detta under den
förutsättning att grundskatterna inberäknas i beskattningen.

Beträffande åter den gjorda anmärkningen, att vid en blifvande
skattereglering fastigheter böra tyngre drabbas af den kommunala
beskattningen än andra beskattningsföremål, så vill jag hvarken bestrida
eller medgifva detta. Jag vill blott erinra derom att, om det
äfven kan sägas att eu person, som ej är fastighetsegare och derför
anses mera underkastad flyttning, och som tillfälligtvis inflyttar i en
kommun, kan drabbas af något för tunga utgifter för ett tillfälligt
behof, det också kan inträffa att denne flyttat undan en liknande utgift
i samma eller en annan kommun; och i öfrigt får han och de,
som med honom kunna jemföras, alltid nytta och gagn af de kommunala
inrättningarne, hvar de komma. Jag har således svårt att
finna någon grund för att en sådan person skall vara befriad att deltaga
i kommunens skatter efter samma måttstock som egare af jordbruksfastigheter.

I afseende å frågan om en afskrifning af indelningsverket och
grundskatterna anser jag, att krafvet på en afskrifning af indelningsverket
hvilar på rättsskäl, då deremot afskrifningen af grundskatterna
är en ren skatteregleringsfråga. De, som motsätta sig en afskrifning
af grundskatterna, utgå från den grundsatsen, att denna grundskatt är
eu ränta på eu statens i egendomen intecknad fordran. Om staten
skulle ega en sådan fordran, förutsätter detta antingen att staten
någon gång egt fastigheterna och vid deras öfverlåtelse till enskilda
behållit en intecknad fordran att derå draga ränta, eller också att

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

staten till de särskilda fastigheternas egare lemnat penningelån, för
Indika ränta skulle erläggas. Hvad nu beträffar alla de hemman, som
bevisligen aldrig tillhört staten, kan staten icke i dem ega någon intecknad
fordran, hvarpå staten har rätt att njuta ränta, då något
kapital eller lån aldrig af staten erhållits. Utskylderna till staten
från dessa hemman hunna således icke vara annat än verkliga skatter.
Hvad åter kronohemman angår, ber jag få erinra derom, att vid deras
omföring till skatte såsom regel alltid galt att de stäldes lika med
vanliga skattehemman. Kronohemman hafva dessutom aldrig ansetts
för eller lika med arrendehemman. För öfrigt, utom det att största
delen af de nu s. k. grundskatterna ostridigt tillkommit såsom bevillning,
och alltid på både krono- och skatte-, tror jag att man kan
bevisa att de ursprunglingen dels frivilligt åtagits, dels blifvit pålagda
såsom bevillning. Också hafva de ständigt sedan år 1282, då den
första skattläggning beslöts, behandlats såsom förmögenhetsskatter.
De ständigt återkommande ref- och skattläggningarne, samt förmedlingarne
å hemmantal eller ränta, äfvensom å båda sammanlagda, visa
att staten sökt träffa den rättvisaste beskattning, sökt träffa egendomarne
efter deras rätta värde eller egorna efter deras verkliga inkomster.
Hetta bevisar, att grundskatterna i sjelfva verket betraktats
och behandlats såsom skatter och icke såsom räntor. Jag skall inskränka
mig till hvad jag nu yttrat i detta ämne.

I anledning af Herr Dicksons yttrande, att sammankopplingen af
grundskatte- och försvarsfrågorna år 1873 var en dumhet, tillåter jag
mig erinra, att denna sammankoppling skett långt förut. Den skedde
redan vid indelningsverkets upprättande, om jag afser rusthållshemmanen.
Sedan de skattejemkningar och regleringar, som jag nyss
nämnt, länge pågått, utfärdades icke på Riksdagens eller något särskildt
riksstånds besvär, såsom det dessa tider vanligen skedde, utan på
“krigsbefälets besvär11, den 17 Oktober 1723 en resolution af Kongl.
Maj:t, i hvilken resolution förbjödos alla vidare skatteregleringar af
rusthållshemman, boställshemman för militärbefäl och dagsverksskyldiga
hemman. Detta till följd af de rubbningar i indelningsverket, som
annars skulle inträffa. Här är således en sammankoppling af de båda
frågorna redan gjord; och jag är viss på att, om de skulle skiljas och
afskrifning å endera ske, men ej å den andra, det skulle stöta på,
om ej oöfvervinneliga, så åtminstone stora svårigheter. Det kan således
med stort skäl ifrågasättas, att när det ena skall ske, så kommer
det andra att följa med.

Några gånger har man talat om den stora vinst, hvilken skall
komma de egendomsegare till godo, hvilka få nedsättning i sina skatter,
vare sig de utgå i form af grundskatter eller indelningsverk, och man
har till och med försökt räkna ut denna vinst på siffran och dervid
kommit till oerhörda summor. Men det är med dessa uträkningar
samma förhållande, som med andra teorier, de slå icke alltid in i
verkligheten. Jag har rätt mycket sysselsatt mig med att upprätta
köpehandlingar för både tyngre och lättare beskattade fastigheter,
men jag har aldrig hört hvarken köpare eller säljare uppgifva tanken

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 58. 4

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

N:g 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag a
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

på och hoppet om att en gäng fä reglering och likhet i dessa skattebördor,
hvadan de aldrig uppskattat desamma annat än som en öfver -gående skilnad i utgifterna för egendomen, och när så är förhållandet
har ock, åtminstone der jag varit med, och det har varit i ej få fall,
aldrig vid köps ingående skilnad en i utgifter blifvit kapitaliserad.
Således slå icke heller de uppgjorda beräkningarne in. Ett bevis
derpå kunna Kerrarne finna, om man ville göra sig mödan att granska
taxeringslängderna och jemföra taxeringsvärdena för mer eller mindre
onererade och i öfrigt lika egendomar, och jag vill nästan ansvara att
Herrarne icke i hela Sveriges rike skola finna någon egendom, der
grundskatterna och öfriga utgifter vid bestämmandet åt taxeringsvärdena
tagits så i beräkning, att de, vid jemförelse mellan olika onererade
hemman, blifvit fullt kapitaliserade på långt när. Denna omständighet
visar, att hos Sveriges befolkning finnes den genomgående
uppfattning, att dessa skatter skola förr eller senare regleras.

Hvad beträffar den ofta uttalade åsigten, att man i stället för
grundskatterna borde hafva någon särskild fastighetsskatt, så vill jag
icke nu tillåta mig att yttra något derom; afgörandet af denna fråga
tillhör framtiden. Oaktadt det län, jag tillhör, icke tynges af någon
hög grundskatt i jemförelse med andra orter, så anser jag dock, att
det vore ett stort mål att vinna, om man kunde få likställighet mellan
de olika delarne af landet. Och då vi väl alla kunna förena oss om
att arbeta i denna rigtning, med hvilken Utskottets motivering också
öfverensstämmer, så bör detta utgöra ett skäl att bifalla Utskottets
förslag.

Herr Axell talade om en annan klass, hvilken han uppmanade
oss att tänka på, nemligen arbetarne. Jag tillät mig att vid sista
riksdagen göra framställning om eu obetydlig lindring i skatterna för
den arbetande klassen, eller de lägst stående inom samhället, men
jag hade icke den glädjen att för mitt förslag vinna Biksdagens bifall,
ehuru jag fick ett tillfälle att gifva till känna mina önskningar i
detta afseende.

Herr Johan Jönsson instämde i Herr Ola Anderssons anförande.

Chefen för Kongl. Finansdepartementet. Herr Statsrådet ForssellSedan
Första Kammaren bifallit Utskottets förslag bär Kongl. Maj:ts
framställning om afdrag å grundräntan för denna riksdag redan förfallit,
och det kan ej till något gagna att förlänga vår samvaro med
försvar af positioner, hvilka i detta ögonblick måste anses utrymda.
I sjelfva verket afgjordes ju denna frågas öde genom den omröstning,
uti hvilken man på anförda grunder afslog framställningen om ett
partielt förstärkande af försvarskrafterna och en partiel lindring^
rustnings- och roteringsbördan. De, som detta gjorde, synas anse sig
till följd deraf icke kunna mottaga nedsättningen af grundskatterna;
och man torde icke kunna neka, att deruti ligger politisk konseqvens.

För min del hade jag tänkt, att åtskilliga politiska missförhållanden
skulle hafva kunnat lättast utjenmas och en successiv ombildning
af skattesystemet snarast begynnas och fullföljas, om man helt enkelt

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58.

finge behandla grundskatterna ur samma synpunkt och efter samma
lagar, som gälla för all annan skatt, och jag vågar ännu påstå, att
deruti var åt eder, Mine Herrar, erbjuden en finansiel princip af stor betydelse
och hvilken, om den af Kongl. Maj:t och Riksdagen godkänts,
skulle hafva verkat med oemotståndlig kraft till dessa bördors reglering, ja
vida lättare och snabbare åvägabragt den åstundade reformen än denna
till sitt innehåll ännu ej fullt bestämda politiska princip, hvarpå man
nu vill bygga sina löften och förhoppningar, och som, tillämpad å grundskatterna,
tyder: allt eller intet! Men den betyder ock, att chefen för
Finansdepartementet nu bär att till Kongl. Maj:t återbära icke blott
ett afslag å hans framställning om grundskatteafdraget, utan äfven
en i detta utskottsbetänkande uttryckt önskan, att han måtte behålla
dessa grundskatter så lång tid, som kan fordras för fraktionerna i
denna Kammare, för de begge Kamrarne och för Kongl. Maj:t och
Riksdagen, att komma öfverens om — en ny betryggande härordning.
Under sådant förhållande tillhör det naturligtvis icke mig att fälla
något omdöme om utsigterna till denna frågas lösning. Det finnes
andra, som för henne ega ett vida större intresse än chefen för Finansdepartementet,
emedan de icke ega samma fördel som han af att behålla
grundskatterna, och om de nu lägga sin röst för afslag å Kongl.
Maj:ts proposition, hafva de naturligtvis redan för längesedan besinnat,
huru vida derigenom deras berättigade sträfvanden bäst och säkrast
skulle befrämjas.

Herr Treffenberg: Åtskillige af de föregående talarne hafva försett
oss med helt visst ganska intressanta utredningar af grundskattefrågan,
om man också icke kan undgå att erkänna — åtminstone är
förhållandet så med mig — att de antagligen sakna all betydelse för
stunden, då mig veterligen icke något yrkande blifvit framstäldt eller,
såsom jag förmodar, kommer att framställas om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Deremot hafva alla föregående talare, med undantag af en enda, antingen
alldeles förbigått eller också med särdeles lätt hand vidrört eu
sida af denna fråga, som jag anser vara den vigtigaste och som jag
skall tillåta mig att helt kort beröra, ehuru icke med så lätt hand
som den föregående talare, jag nyss åsyftade, utan möjligen litet mera
hårdhändt.

Ingen, som eger förmåga att tänka öfver hvad vid denna riksdag
sig tilldragit, kan undgå att häpna, väl icke öfver det slut, hvartill
Utskottet kommit, men så mycket mera öfver motiveringen för
samma slut. Ännu aldrig har man väl hört omtalas att en bankruttör
tagit upp affärerna på samma dag han ingifvit sin cessionsansökan
men så har likväl här skett. Om man också helt och hållet lemnar
å sido, att Kongl. Maj:t, ledd af erfarenheten från 1875 års riksdag
och inseende omöjligheten af att vidare bygga på kompromissens grund,
numera uppgifvit alla försök att ordna grundskattefrågan och försvarsfrågan
i samband med hvarandra, få vi väl dock alla erkänna att representationen
vid denna riksdag afgifvit den mest kompletta insolvenslörklaring
i afseende å kompromissen, enär, som vi alla veta, det s. k. Key -

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e* m*

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse-,
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

ska förslaget, som blifvit Första Kammaren till antagande förelagdt,
åt densamma förkastats, och Riksdagen följaktligen icke kunnat förena
sig om detta kompromissförslag. Icke förty har sammansatta Utskottet
egt nog härd panna att å nyo inbjuda Riksdagen att genom
bifall till utlåtandet gifva ytterligare näring åt denna olycksaliga tanke,
som redan åstadkommit så mycket ondt och som, för så vidt alla tecken
icke bedraga, kommer att till en obestämd framtid uppskjuta ordnandet
af försvarsfrågan, denna den vigtigaste af alla frågor. Jag sade
nyss att detta är häpnadsväckande, men det finnes något som är ännu
mera häpnadsväckande, och det är att detta utlåtande kunnat passera
Första Kammaren.

Det är godt att i en stor fråga få vittna, äfven om dermed intet
vinnes, hörde vi Herr Rundgren yttra vid början af förliden riksdag,
och jag ämnar nu också begagna mig af tillfället för att här få afgifva
mitt vittnesbörd. Jag hade ämnat inskränka mig till att föreslå, att
Kammaren måtte med ogillande af motiveringen bifalla det slut, hvari
Utskottet stannat. Jag hade, som jag närande, ämnat nöja mig med
detta, men numera kan jag det icke, utan nödgas hemställa att Kammaren
måtte, med uttryckande af den åsigten att någon afskrifning
af grundskatterna icke måtte ega rum förr än ett fullt betryggande
försvar blifvit infördt, förklara att ifrågavarande Kong! proposition
icke kan bifallas. Jag anser mig hafva så mycket större skäl att
framställa detta förslag, som jag derigenom bereder Kammaren tillfälle
att gifva bekräftelse på det löfte, som Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet nyss ansåg att Kammaren redan afgifvit.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag skall naturligtvis icke framställa
något yrkande, i motsatt rigtning mot Utskottets hemställan; jag skall
icke ens besvära Kammaren med att framställa något yrkande om
förändring uti motiveringen, men jag begagnar mig af min rätt till
att reservera mig mot den tankegång, som röjer sig i Utskottets
förslag.

I sjelfva verket är detta betänkande, åtminstone från viss synpunkt
sedt, det egendomligaste som förekommit under min riksdagsmannatid.
Det är icke lusteligt att se till, men det är godt att få
förstånd af.

Sedan man i åratal talat och skrifvit hela folianter fulla om
grundskatterna, om deras orättvisa och förfärliga tryck och om deras
allmänna förkastlighet, så, när för första gången från Kong!. Maj:t
kommer ett förslag, som sätter, om än mod en viss varsamhet, yxan
till roten på grundskattesystemet, afiärdar man förslaget med en
papperslapp, sådan som denna. Vi behandla vida utförligare frågor
om fotogen och husförhör och komma sannolikt att mycket mera
sysselsätta oss med våra vänner småfoglarne, än med de mycket omtalade
grundskatterna. Jag frågar, om icke detta är förvånansvärdt
och visar en sak, nemligen att vi hafva kommit in uti en falsk situation.

När Riksdagen beslöt att aflåta skrifvelsen af den 4 Maj 1878,
var det många som förenade sig om detta beslut, oaktadt de i sak

Onsdagen den 9 Maj, e, m.

N:o 58.

icke gillade sammanbindningen af grundskattefrågan och försvarsfrågan. Om afdrag *
Hvar och en som har läst denna märkvärdiga skrifvelse — och under
loppet af denna vinter lärer den väl hafva blifvit mångfaldiga gånger skatte- ''och
genomläst af Kammarens flesta ledamöter — måste medgifva att de kronohemman.
få rader af denna skrifvelse, der berättigandet af nämnda frågors (Forts.)
sammanbindning skall motiveras, utgöra den svagaste delen af skrifvelsen.
Ty sammanbindningen proklameras der såsom berättigad,
utan att några skäl i sak anföras, och detta helt enkelt derföre att
några sådana skäl icke funnits. Men det har funnits skäl utanför
saken och dessa bestodo i tvenne faktiska omständigheter, den ena,
att det mäktigaste partiet inom Riksdagen eller, rättare sagd!, inom
denna Kammare hade föresatt sig att få grundskatterna och indelningsverket
afskaffade, och den andra deruti, att många af dem som
röstade för 1873 års skrifvelse, och bland dem äfven jag — ty jag röstade
också för denna skrifvelse — gjorde det derföre, att de ansågo hardt
när intet pris för högt för att bereda vårt land ett bättre försvarsväsende.
På detta sätt vann 1873 års skrifvelse majoritet inom begge
Kamrarne mot det vilkor, som Riksdagen då sjelf uppstälde, nemligen
införandet af en fullständig värnpligtshärorganisation. Denna skrifvelse
besvarades af Kongl. Maj:t med 1875 års härordningsförslag.

Detta föll. Sedan framlade Kongl. Maj:t för denna Riksdag det förslag,
som föll för fjorton dagar sedan. Med hvad som sålunda skett
har Riksdagen icke blott, såsom år 1875, strukit ett bredt streck öfver
hvad den lofvade år 1873, nemligen en fullständig värnpligtshärordning,
utan i år har denna Kammares majoritet gått ända derhän, att
den, såsom Hans Excellens Herr Statsministern yttrade, proklamerat
försvars vägran. Från detta ögonblick kan jag för min del icke se
annat, än att den falska situation, som tydligt och klart aftecknades
uti sammanbindningen af grundskatte- och försvarsfrågorna, numera
är öfvervunnen. Det är möjligt att en sammankoppling kan ske ännu
en gång, ehuru, efter min öfvertygelse, till skada för frågorna. Härmed
vill jag dock icke hafva sagt, att jag icke skulle önska grundskatternas
afskaffande. Deras afskaffande finnes uti 1873 års skrifvelse
motiverad med andra, i sak grundade skäl, än de som föranledde
grundskatte- och försvarsfrågornas sammanbindning, och ännu bättre
uti Herr Finansministerns anförande till statsrådsprotokollet, hvilket
anförande vi alla känna.

Vi finna oss nu i den belägenhet, att vi kunna komma tillbaka
i en naturlig ställning, den ställning, som Herr Finansministern anvisat
och som förut icke varit okänd här i landet, då det varit fråga, om
skattereformer, nemligen att man, när omständigheterna så medgifvit,
skridit till upphäfvande af skatter, som befunnits obilliga och tryc
kande.

Men här förekommer en annan, ännu ej tillräckligt uppmärksammad
sak, som förmodligen kommer att göra sitt till för att till en
möjligen aflägsen framtid undanskjuta den fråga, som Utskottet funnit
lämpligt att behandla på ett sätt, som framgår af dessa två märkvärdiga
sidor uti Utskottets betänkande. Det är de upptäckter, som
skett i afseende å det sätt, hvarpå beskattningsrätten i vårt land,

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. ra.

Om afdrag a
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

så vidt den består uti folkets rätt att genom sina egna förtroendemän
bestämma jordens taxeringsvärde, blifvit begagnad. Detta är å ena
sidan eu skattefråga, en finansiel fråga, och å andra sidan eu stor
moralisk fråga. Den är för ''mig så märklig, att jag i den ser ett
af de svåraste hindren för en snar lösning af grundskattefrågan, emedan
den kommer att på ett högst märkbart sätt inveckla hvarje försök
till skattereformer, så vida man icke vill gå derhän ■—- hvilket jag
hoppas icke skall visa sig behöliigt — att på ett sätt, hvarom man
hittills icke drömt, inskränka svenska folkets sjelfbeskattningsrätt.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skulle icke hafva begärt
ordet i denna fråga, om jag icke hade såsom ledamot af Sammansatta
Utskottet deltagit i dess beslut och i denna min egenskap ansett mig
pligtig att försvara detsamma.

Jag vill då i främsta rummet på det kraftigaste protestera mot
den näst föregående talarens påstående, att motiveringen i detta Utskottets
betänkande skulle hafva tillkommit för att undanskjuta lösningen
af försvarsfrågan. Jag vågar säga att något sådant aldrig
varit Utskottets afsigt, likasom jag är öfvertygad att icke någon annan
af de talare, som här yrkat bifall till Utskottets förslag, haft eu
sådan uppfattning, lika litet som om sättet för försvarets ordnande
i öfverensstämmelse med 1873 års till Kongl. Maj:t af Riksdagen aflåtna
skrifvelse, hvilken Utskottet åberopat som skäl för sitt afstyrkande
af den Kongl. propositionen, skall förhindra iförsvarsfrågans lösning
utan snarare tvärt om. Jag vill derjemte protestera mot samme
talares yttrande — hvilket blifvit upptaget efter ett uttalande från
ministerbänken — att majoriteten i denna Kammare, då den röstade mot
Särskilda Utskottets betänkande rörande vårt försvars ordnande, derigenom
skulle hafva proklamerat försvarsvägran. Jag tror att majoriteten
inom denna Kammare har lika ärlig och lika allvarlig åstundan
att bidraga till betryggandet af vårt lands försvar, som någonsin den
ärade talaren sjelf, ehuru vi icke kunna gå så långt som han önskar
i afseende på värnpligtens utsträckning. I de dagar, då försvarsfrågan
afgjordes, talade man så mycket om att genom ett bifall till
den framställning, vi vid denna riksdag i den frågan från Kongl.
Maj:t så väl som från Utskottet fått, man på intet sätt hade
öfvergifvit den mycket omtalade “kompromissen“, som man anser
innefattas i Riksdagens år 1873 till,1 Kongl. Maj:t afiåtna skrifvelse.
Nu deremot är tonen helt annan hos våra motståndare; nu är
man rädd att denna skrifvelse ytterligare skall bekräftas och befästas.
Hvad man då ansåg icke hafva förlorats genom ett bifall till så väl
Särskilda Utskottets förslag som den nu föredragna Kongl. propositionen,
nemligen grundskatternas och indelningsverktes samtidiga afskrifning,
synas samma meningsvänner nu ej vilja kännas vid, utan i stället
med all möjlig kraft söka upprifva nu ifrågavarande 1873 års skrifvelse.
För min del står jag på den ståndpunkten, att jag fortfarande anser 1873
års skrifvelse böra respekteras; derföre yrkade jag bifall till Herr
Keys skrifvelse i försvarsfrågan, och derföre har jag medverkat till
och röstar nu äfven för bifall till det Sammansatta Utskottets be -

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

N:o 58 ,

tänkande, äfven hvad motiveringen beträffar. Jag skulle eljest icke haft
något emot att rösta för den nu af Kongl. Maj:t föreslagna afskrifningen
af grundskatterna, men då Riksdagen en gång beslutat sammankoppla
denna fråga med frågan om försvaret, och jag deltagit i detta
Riksdagens beslut, anser jag mig äfven skyldig att dervid stå fast;
och min öfvertygelse är ock, i motsats till dem som yrkat ogillande af
motiveringen, att försvarsfrågan på den vägen skall snarare vinna sin
lösning än om de båda frågorna nu åter skiljas åt.

Eu annan talare har i ganska starka ordalag klandrat Utskottet och
begagnade det uttrycket,“ att Utskottet haft nog stark panna* att komma
fram med detta förslag till motivering, men Utskottet har dock varit
nog lyckligt att åtminstone få detta sitt förslag af Första Kammaren,
ehuru efter starka protester äfven der, antaget, och jag har anledning
hoppas att äfven så skall blifva fallet i denna Kammare, hvaraf det
skall komma att visa sig, att Utskottet ej tagit miste om den allmänna
meningen inom Riksdagen. Jag kan icke finna annat än att
Första Kammaren genom detta sitt godkännande af Utskottets motivering
visat sig vilja återgå till och slå in på den väg för försvarsfrågans
lösning, som Andra Kammarens majoritet genom sitt beslut
anvisat, nemligen att fortfarande stå fast på grundvalen af 1873 års
skrifvelse. Jag anser derföre att man icke har skäl att, så som Herr
Treffenberg gjort, karakterisera Utskottets betänkande, hvartill jag yrkar
oförändradt bifall.

Herr Hedin: Jag ber endast att få upplysa min ärade vän, som

nyss hade ordet, att jag aldrig haft något sådant påstående, som att
detta Utskottets betänkande skulle tillkommit endast för att undanskjuta
lösningen af försvarsfrågan; och att jag lika litet antydt någon
brist på ärlighet hos dem som i dessa frågor stå på en annan sida
än jag. Jag hoppas att det var tillräckligt många af Kammarens
ledamöter, som bättre än den ärade talaren hörde mina ord och
sålunda äro i tillfälle att vitsorda rigtigheten af dessa mina upplysningar.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gåfvos propositioner
så väl på bifall till Utskottets utlåtande oförändradt som ock
på bifall till Utskottets förslag med den ändring af motiveringen derför,
som Herr Treffenberg föreslagit; och fann Herr Talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering
blef begärd och företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd,
så lydande omröstningsproposition:

“Den, som bifaller hvad Sammansatta Stats- och Bevillningsutskottet
hemstält i l:a punkten af utlåtandet N:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Om afclray d
kronans ränta
af frälse
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

Nej;

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Om afdrag å
kronans ränta
af frälse-,
skatte- och
kronohemman.
(Forts.)

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med
den ändring af motiveringen, som Herr Treffenberg framstäf. “

Omröstningen utföll med 98 ja mot 47 nej; i följd hvaraf Kammaren
beslutit enligt ja-propositionen.

Sedan utgången af omröstningen tillkännagifvits begärdes ordet af:

Herr Axel Bergström, som anförde: Herr Talman! Jag har
begärt ordet för att reservera mig, icke emot det fattade beslutet, ty
jag har sjelf bidragit till detsamma, utan emot eu sådan uppfattning,
att jag genom att rösta för Utskottets förslag godkänt Kammarens i
försvarsfrågan fattade, med Herr Keys skrifvelseförslag öfverensstämmande
beslut. Första Kammarens bifall till Utskottets förslag i den
nu afgjorua punkten bär nemligen af en talare, Herr Sven Nilsson
från Éfveröd, blifvit uttydt så, som skulle Första Kammaren genom
detsamma hafva intagit samma ståndpunkt i försvarsfrågan, som denna
Kammare. Och dä jag möjligen skulle kunna blifva utsatt för samma
misstydning, så har jag härmed velat på förhand deremot anmäla
min reservation.

Punkten 2.

Bifölls.

§n
''•

Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Sammansatta Statsoch
Bevillnings-Utskottets utlåtanden:

N:o 2, angående ändring åt §§ 2 och 11 i nu gällande bevillningsförordning;
och

N:o 3, angående åtgärder till hästafvel^ befrämjande.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Konstitutions-Utskottets memorial N:o 9, i anledning af återremiss
af Utskottets utlåtande N:o 2, angående väckta motioner om ändring
i 11 och 12 §§ Regeringsformen;

Stats-Utskottets memorial och utlåtanden:

N:o 77, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om Stats-Utskottets utlåtande N:o 66;

N:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från indragna häradshöfdingebostället Hvetlanda
Thomas- och Kullagården; och

Onsdagen den 9 Maj, e. m. 57 N:o 58,

N:o 79, i anledning af väckt fråga om upphäfvande af hofveriskyldigheten
till kungsgårdar och militieboställen;

Bevillnings-Utskottets betänkanden :

N:o 14, rörande förändringar, som, i följd af Riksdagens redan
fattade beslut vidkommande § 9, 3 mom. i tulltaxeunderrättelserna,
må anses påkallade i afseende å vissa andra stadganden; och

N:o 15, angående vissa, ännu oafgjorda frågor, rörande tullbevill
ningen;

Banko-Utskottets memorial:

N:o 14, med förslag till ändringar i bankoreglementet och i Riksbankens
aflöningsstat; och

N:o 15, angående instruktion för nästkommande Rikdags Bankoutskott; Andra

Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 8,

(i samlingen N:o 31) i anledning af dels erhållen återremiss af Utskottets
utlåtande N:o 5 i fråga om förändring i stadgandena rörande förvaring,
transport och försäljning af fotogen; dels ock af Herr A. W.

Uhr väckt motion angående upphäfvande i visst fall af Rongl. förordningen
den 26 Maj 1875 rörande eldfarliga oljor; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 7 (i
samlingen N:o 32), i anledning af det utaf Första Kammaren fattade
och af Andra Kammaren till Utskottet: hänvisade beslut angående
skydd för nyttiga småfoglar.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ io.

Föredrogos och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 36, om ändring i 11 kap. 10 § Rättegångsbalken; och

N:o 37, angående utsträckt rätt för församlingarne att vid tillsättning
af presterliga beställningar kalla fjerde profpredikant.

§ 11.

Upplästes ett af Herr S. Wiesélgren insändt så lydande sjukbetyg: Att

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, vice Häradshöfdingen
Herr S. Wieselgren, som lider af lungkatarr, behöfver ledighet från

Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 58. 5

N:o 58.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

riksdagsgöromålen under omkring åtta dagar för vårdandet af helsan,
intygas härmed.

Stockholm den 9 Maj 1877.

It. Brusélius,

Med. Professor.

Och blef i sammanhang härmed, på derom genom Herr Talmannen
framförd begäran, ledighet från riksdagsgöromålen under åtta
dagar från och med den 11 i denna månad, Herr Wieselgren beviljad.

En derefter anmäld ansökan af Herr C. J. Svensén om 14 dagars
ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 17 innevarande
månad begärdes på bordet.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. V4 12 på natten.

In fidem

Gustaf WestdaM.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.