1876. Första Kammaren. N:o 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1876:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1876. Första Kammaren. N:o 19.

Onsdagen den 5 April.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades ett protokollsutdrag för sistlidne dag och protokollet
för den 29 nästlidne Mars.

Upplästes ett af Herr Nordenfeldt, Olof, inlemnadt memorial af
följande lydelse:

Hos Riksdagens Första Kammare anhåller undertecknad vördsamt
om två veckors ledighet från riksdagsgöromålen, räknad från den 8
dennes. Stockholm den 5 April 1876.

O. Nordenfeldt.

Denna anhållan bifölls.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 22,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.

71:sta punkten.

Herr Statsrådet Carlson: Jag kan visserligen inse, att, när det
beslut, som nu blifvit uppläst, fattats i Utskottet enhälligt och utan att
någon af denna Kammares ledamöter anmält sig såsom reservant, det
icke kan vara utsigt att erhålla ett bifall till den gjorda framställningen,
men jag kan icke undgå att beklaga, att det behof, som här blifvit
framstäldt, icke vunnit afseende. Det är konstodlingens framtid i
vårt land, hvarom här är fråga. Den beror icke oväsentligt på dessa
skolor, som icke kunna motsvara sin bestämmelse i det skick, hvari
deras lokaler nu befinna sig. Jag ser likväl med fägnad, att Utskottet
med välvilja yttrat sig om Kongl. Maj:ts förslag och icke afstyrkt det
annat än för närvarande. Det är ord, som en departementschef tager
noga vara på.

Första Kammarens Prot. 1876. N:o 19.

Anslag till nybyggnåd
för
Akademiens
för de fria
konsterna
läroverk.

1

Nso 19. 2

Onsdagen den 5 April, f. m.

Anslag till ny- Jag fruktår likväl, att den plan, som blifvit af Utskottet framstäld,

^Akademiens ^ter S^S utföra. På hundra år förefaller rätt mycket, och en slägt

för de fria grenar sig vanligen icke obetydligt. Att nu leta rätt på alla dessa
konsterna testator manliga descendenter lärer väl vara förenadt med stora svåläroverk.
righeter. Om blott en enda öfverses eller icke kan anträffas eller ock
(Forts.) får det infallet att det kan vara så godt att icke gifva sitt bifall, så
är alltsammans om intet. Att så kan komma att gå, kan man förutse,
men otvifvelaktigt skall man tillse, huruvida en sådan öfverenskommelse
låter sig åvägabringa; då sedermera ärendet utan tvifvel, vare sig i ett
eller annat skick, återkommer till riksdagen, hoppas jag, att den välvilliga
värma, Utskottet nu visat för saken, icke måtte hafva förkolnat.

Herr Wennerberg: Jag önskar blott att få uttrycka min glädje
öfver den förhoppning Herr Departementschefen lemnat mig och helt
visst alla, som intressera sig för skön konst, att frågan om nybyggnad
för akademien icke skall förfalla; och jag anser, att äfven i det afslag,
som Stats-Utskottet här funnit sig böra tillstyrka, ligger en icke obetydlig
anledning till den förmodan, att äfven inom Utskottet mångas
röster framdeles skola komma att förena sig om bifall till Kongl. Maj.-ts
förslag.

Herr Hedlund: För min del vill jag gerna dela den förhoppning
och fägnad, som här blifvit uttryckt, men då målet, nybyggnad för
akademiens läroverk, är aflägse, skulle jag beklaga, om man, med det
målet för ögonen, försummade att tillse, om icke den nu vararande
byggnaden kan göras lämplig för sitt ändamål. Jag kan gerna nämna,
att jag har särskild anledning att uttala en sådan åsigt.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

7 2 lära—82: dra punkt em a.

Biföllos.

Anslag för 83:dje punkten.

inköp af två

‘bfåhvaien^ Herr vo n Moll er: Jag skall icke vara lång, utan anhåller endast

" ” n'' att få tillkännagifva de skäl, som föranledt mig att väcka denna motion.
Densamma finnes bifogad eu afskrift af Vetenskapsakademiens underdåniga
framställning till Kongl. Maj:t jemte ett af intendenten för riksmusei
afdelning för vertebrerade djur, Professoren Smitt, till akademien
ingifven skrift, hvari han redogör för omöjligheten att med de tillgångar,
som finnas, verkställa det ifrågasatta inköpet. Stats-Utskottet säger
i betänkandet, att “då, enligt hvad af handlingarne inhemtas, framställning
i ämnet blifvit af Vetenskapsakademien till Kongl. Maj:t ingifven,
har Utskottet icke kunnat finna det lämpligt, att Riksdagen skulle,
innan Kongl. Maj:t varit i tillfälle att taga frågan under pröfning, deruti
vidtaga någon åtgärd11, men förhållandet är, att, om denna fråga
icke nu tages i öfvervägande, den troligen icke kan till ett annat år

3 N:o 19.

Onsdagen den 5 April, f. in.

pröfvas. I det åberopade brefvet från Herr Förn säger han sig vara
villig att gratis till riksmuseet i Stockholm leverera skelettet af en
blåkval, men fordrar ersättning för det eller de ytterligare skelett,
han kan komma att lemna. Herr Foyn är Norges störste hvalfiskfångare,
men är nu beredd att afträda från sitt yrke, och då torde
det vara ovisst, huruvida man kan förmå en annan hvalfiskfångare
att på samma fördelaktiga vilkor till riksmuseum öfverlemna hvalfiskskelett.

Detta är det ena. Det andra är, att det fins i år en skicklig person
att tillgå, Konservator Svensson, som år 1868 var med vid Spetsbergen,
som länge uppehållit sig i Bergen, der han konserverat fisk, och som
nu skickat mycken sådan till Filadelfia att exponeras. Denne person
harpur enskild tjenst hos Grefve Herrmanson, som tillåtit honom att
begifva sig till Norge i och för ifrågavarande ärende, i fäll det derför
erforderliga anslag af Riksdagen beviljas. De tjenstgörande embetsmännen
vid Vetenskapsakademien äro sysselsatte med arbete på stället
och hafva dessutom icke den vana vid djurs preparering som denne.
Således är det sannolikt, att icke något mera tillfälle beredes att erhålla
ett sådant exemplar af blåhval, som det Vetenskapsakademien nu
erhållit löfte om. Det har blifvit enskildt yttradt, att två fullständiga
exemplar af blåhvalen skulle vara obehöfliga. Om det så står i Vetenskapsakademiens
skrifvelse, så är afsigten dermed egentligen att kunna
erhålla exemplar af två olika kvalarter. Man bör dessutom besinna,
att kostnaden för ett hvalskelett endast utgör 720 kronor. Huru härmed
än må vara, beror frågan på, huruvida Vetenskapsakademiens
framställning gillas af Kong! Magt. Beklagligtvis har chefen för
Ecklesiastikdepartementet just nu försvunnit. Jag hade eljest hoppats,
att han här skulle yttrat sig, men på grund af hvad jag sagt, att det
icke är säkert, utan tvärtom antagligt, att till ett annat år ''detta icke
kan erhållas, och då vi väl måste medgifva, att ett exemplar af eu
djurart, som snart kommer att höra till de utdöda, bör finnas i Stockholms
museum, har jag framburit denna motion; och då jag icke funnit
annat skäl för Stats-Utskottets afstyrkande, än att framställning i ämnet
blifvit af Vetenskapsakademien till Kongl. Maj:t ingifven, finner jag mig
befogad att vidhålla min motion. Jag vill tillägga, att brefvet från
Herr Foyn kom så sent, att, sedan ärendet blifvit förvisadt till musei
inspectores för yttrandes afgifvande och derefter föredraget inför akademien,
dess yttrande inkom till Kongl. Maj:t två dagar efter det propositionen
om statsverkets tillstånd och behof blifvit afgifven. Då emellertid
ingen annan anledning än den nämnda ligger till grund för
Stats-Utskottets afstyrkande, vågar jag, likväl utan hopp att blifva
hörd, yrka bifall till motionen, icke såsom min, utan såsom Vetenskapsakademiens.

Herr Dahm: Då jag alltid hyst det förtroendet till Kammaren,
att, då goda skäl framläggas, Kammaren bifaller en framställning, då
den är af den natur som denna att icke, såsom varande klar, behöfva
någon särskild utredning, kan jag icke underlåta att med min ringa
röst försöka bidraga till ett annat och lyckligare resultat än det, hvartill
Utskottet kommit. Jag hyser i detta fall större hopp än den siste

Anslag för
inköp af två
skelett utaf
blåhvalen.
(Ports.)

N:o 19. 4

Onsdagen den 5 April, f. in.

Anslag för
inköp af två
skelett utaf
blåhvalen.
(Forts.)

talaren, ty klart är, att man här måste följa regeln att, som man säger,
gripa lyckan i vingarne, om man vill vinna sitt mål; ty begagnar man
icke nu tillfället, så kan det inträffa, att vårt museum aldrig får ett
sådant värdefullt exemplar för sina samlingar, som bär är fråga om.
Jag tror att dertill finnes så mycket mera skäl, som dessa djur blifva
allt mera sällsynta och det med hvarje dag blir allt mindre troligt, att
något museum kan blifva egare af sådana. Det ligger mycket upplysande
i hvad motionären anfört derom, att Kongl. Maj:t knappast haft
tid att inkomma till Riksdagen med yttrande i denna fråga, och man
kan derföre icke här säga hvad som vanligen sägs i det fall, då Kongl.
Maj:t icke gjort framställning i ett ämne, att det just derföre bör förkastas,
ty man ser tydligt skälet, hvarföre Ivongl. Maj:t icke kunnat
framkomma till Riksdagen med ett yttrande i ämnet. Något vidare
torde icke vara att säga i saken, ty den är så enkel och klar, att det
beror på hvars och ens eget tycke att säga ja eller nej. Skälen äro
icke flera för eller emot än de af motionären framstälda. Jag anhåller
om bifall till Herr von Möllers motion och afslag å Utskottets betänkande.

Herr Hederstjerna: Utskottet har alltid haft för princip att icke
hos Riksdagen tillstyrka några på grund af enskilda motioner framkomna
förslag till anslag. Utskottet har vidhållit detta äfven här, och
det med så mycket mera skäl, som frågan blifvit understäld Kongl.
Maj:ts pröfning och Kongl. Maj:t icke funnit skäl att hos Riksdagen
göra framställning i ämnet. Den siste talaren uppgaf, att det vore klart,
att Kongl. Maj:t icke kunnat framkomma till Riksdagen med en sådan
framställning, men det inser jag icke, ty om äfven tiden varit knapp
att intaga densamma i statsverkspropositionen, så hade, om Kongl. Maj:t
funnit frågan af den vigt, att han ansett en framställning till Riksdagen
böra göras, tillfälle dertill kunnat beredas genom en särskild proposition;
men då så icke skett, har Kongl. Maj:t troligen icke funnit frågan
vara af den beskaffenhet, att framställning derom borde göras, och
deri ligger ett ytterligare skäl för Riksdagen att icke bifalla motionen,
hvarföre jag tillstyrker bifall till Utskottets hemställan.

Herr Hedlund: Då troligen flertalet af denna Kammares ledamöter
icke rätt uppfattar betydelsen af ett hvalskelett, ber jag att i
detta afseende få lemna ett par upplysningar. Genom eu besynnerlig
sammanstötning af gynsamma tillfälligheter lyckades Göteborg tillegna
sig en hval, som behagade stöta på grund några mil ifrån vår strand.
Denna hval står, efter hvad jag tror, med kostnaden för skelettets apterande,
i nära 20,000 kronor, och man skall komma att anse det såsom
ett ingalunda högt pris, när man får veta, att den danske vetenskapsmannen
Eschricht hade otroliga ansträngningar och kostnader för
att dels från Grönland och Island och dels från andra håll tillegna sig
hvalexemplar, men det oaktadt aldrig kunde åstadkomma ett fullständigt
hvalskelett. Nu är det sant, att en stor del af kostnaden för det
preparat vi hafva ligger i dess yttre form, men otvifvelaktigt ingår kostnaden
för det fullständiga skelettet i det omnämnda beloppet med en
summa som är större än den, som de två hvalarne i Norge nu erbju -

5 Nso 19.

Onsdagen den 5 April, f. m.

das för. Den har stort intresse ur vetenskaplig synpunkt. Då man der- Anslag för
till vet, att denne märkvärdige fångstman, Herr Foyn, betraktar det ena
af skeletten såsom gåfva, med vilkor att han får en obetydlig ersättning smhvaUnJ
för det andra, tror jag icke man bör lemna denna sak utan uppmärk- (Fortsq
samhet. Det är sant, att Kongl. Maj:t icke gjort framställning härom,
men han kan icke hinna intränga i alla förhållanden eller vara allvetande.
Då jag för min del i allmänhet hyser betänkligheter att bevilja
ett anslag, hvarom begäran icke utgått från Kongl. Maj:t, såvida
detta anslag afser eu lönereglering eller någon tjenstebefattnings inrättande
och dylikt, så har jag deremot inga betänkligheter att vara med
om att inköpa ett vetenskapligt preparat, ehuru framställning derom
icke framkommit från Kongl. Maj:t. Det ingriper icke, såvidt jag förstår,
i Kongl. Maj:ts myndighet, om Riksdagen beviljar anslag till vetenskapliga
samlingar. Om Riksdagen i sådant fall vill öfverträffa Kongl.

Maj:t i frikostighet, så tror jag icke Riksdagen derigenom begår någon
ogrannlagenhet. Jag för min del förenar mig med dem, som yrka bifall
till det af motionären här framlagda förslag.

Herr Ekman, Johan Jakob: Man kan väl icke förneka, att
Utskottet handlat fullt konseqvent och i öfverensstämmelse med de åsigter,
h vilka i allmänhet bli tidt af denna Kammare omfattade, då Utskottet
nu afstyrkt bifall till Herr von Möllers motion; och under vanliga
förhållanden vore icke heller någon skada skedd, enär det är antagligt,
att Kongl. Maj:t till en följande Riksdag skulle kommit in med
proposition om anskaffande af de två livalskelett, hvarom nu är fråga.

Här föreligga dock särskilda förhållanden, som torde böra tagas i betraktande.
Herr Foyn har nemligen erbjudit sig att skänka eu hval i
år, men man vet icke, om han gör samma erbjudande ett annat år.

Han har vidare lofvat att sälja ett skelett för det billiga priset af 720
kronor. Då dertill kommer, att Herr Foyn är eu gammal man, som
förmodligen icke kominer att länge fortsätta denna för eu person åt
hans ålder besvärliga bedrift, så är det ganska antagligt, att ett sådant
anbud som det förevarande ett följande år icke står oss öppet, isynnerhet
som det ingalunda är troligt, att någon annan kommer att upptaga
hans yrke eller, om någon det gör, kommer med ett lika frikostigt anbud,
som det Herr Foyn nu gjort.

Under sådana förhållanden, och då regeringen icke var i tillfälle
att pröfva förslaget och afgifva proposition derom i sammanhang med
öfriga under hufvudtiteln förekommande anslag, samt det icke kan sättas
i fråga, att den skulle inkomma med särskild proposition i detta ämne,
kan jag icke inse, att Kammaren skulle träda Kongl. Maj:ts rätt för
nära genom att biträda Herr von Möllers motion, hvarför jag anhåller
om bifall till densamma.

Herr von K och: Jag är i allmänhet icke mindre svag för be vekande

skäl än andra, men jag är något äldre, än de fleste, som här
besluta, och derför har jag varit i tillfälle att se de vådor, som kunna
följa deraf, att Riksdagen beviljar stora anslag, som regeringen icke
beräknat. Så t. ex. under den gamla representationen föreslog Kongl.

Maj:t vid 1863 års riksdag ett anslag af omkring 20 millioner till

N:o 19. 6

i. Onsdagen den 5 April, f. in.

Andag för jemvägarne, men Riksdagen behagade på grund af enskilda motioner
Skelett utaf ®11.er millioner. När detta väl var gjordt och Stats-Utskottet

bi&hvalen. betänkande om, hvarifrån medel skulle tagas härtill, kom ord (Forts.

) föranden på afdelningen till mig, som stridt emot det högre anslaget,
och frågade, hvad nu vore att göra. Jag svarade, att jag hoppades det
han och öfriga i Stats-Utskottet, som tillstyrkt anslagen, betänkt detta och
''bredt det i det betänkande som förelåg. Der var tillstyrkt den vanliga
utvägen, att låta regeringen låna upp medlen. Han uppgjorde emellertid
med finansministern, att frågan skulle återremitteras, livilket skedde.
Detta var 1803 i Augusti månad. Då hade, sades det, Rothschild lofvat
att försträcka de penningar, som voro behöfliga. Sedan förgick en månad
under hvila, då landstingen första gången i September samma år samlades,
^ och under denna tid utbröt krisen, som gjorde, att staten, tror
jag, fick betala ända till 14 procent för de pengar, hvilka tidtals uppnegocierades
intill dess 1864 års engelska lån erhölls. Detta är ett
exempel på, hvarthän man kan låta förleda sig genom att bifalla enskilda^
framställningar i anslagsfrågor. Under sådana förhållanden blir
det nästan omöjligt för en finansminister att tillse, att kredit och debet
gå ihop. Pa grund deraf att jag medverkat till vår nuvarande representations
införande, hvilken är starkare än den gamla, har jag sedan
ansett, mig böra söka förhindra sådana åtgärder. Regeringen kan nu
visserligen icke komma i förlägenhet, om Riksdagen beviljar medel till
inköpande af en eller annan hval eller till pensionerande af en eller
annan enka eller annat dylikt på grund af enskild motion. Men det
äi just. i frågor, som synas små och skälen bevekande, som man måste
akta sig att icke grundsatsernas råmärken brytas och prejudikat bildas,
som åberopas för större frågor, der vådorna förefinnas.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.

llerr \\ tern, Carl Fredrik: Jag värderar för min del på det
högsta den värma, hvarmed den siste talaren försvarade den princip,
lian ville göra gällande, och tror, att han har fullkomligt rätt deri, att
det mången gång är .skadligt för Riksdagen att gå på egen hand, utan
att söka utredning af regeringen. Men detta gäller företrädesvis administrativa
fall, och vill man utsträcka principen längre, torde kunna tilllampas
regeln:, “obsta principiis11 eller: man bör icke ställa hinder i
vägen för sig sjelf, om man ser sig kunna uträtta något nyttigt. Hvad
menar nu den ärade talaren kunna inträffa, om Riksdagen handlar i
strid mot deri. princip, häri omfattar. Antingen att man gör sig skyldig
till. störa utgifter, eller att man råkar in i en kris, eller att något kan
blifva föremål för köp mellan enskilde personer. Men här kan intet af
dessa fall komma i fråga. Jag har haft den erfarenheten, att enskilda
motioner vid riksdagen ofta hafva eu stor fördel framför Kongl. Maj ds
propositioner, beroende på den skyndsamhet, med hvilken de kunna
behandlas. Det är nemligen omöjligt för Kongl. Maj:t att genast afgöra
allt, som kommer in i sista stund före riksdagen, till följd af den
knappa tid, som kan egnas deråt. Nu har visserligen en ny förordning
stadgat, att de ärenden, i hvilka framställning är ämnad att ske
hos Riksdagen,. skola vara inkomna till Kongl. Maj:t före den rista
Oktober, men förr hafva de ofta ingifvits i sista stund och jag tror icke

Onsdagen den 5 April, f. in.

7 N:o 19.

att, om Kongl. Maj:t till följd deraf varit förhindrad afgifva proposition Anslag för.
i ämnet, sådant hindrat eller vid dylikt tillfälle bör hindra Riksdagen^
att derom besluta. Hvad som i nu förevarande fall mest talar för det
begärda anslagets beviljande, är, att man derigenom kan i icke ringa (Forts-)''
grad tjena vetenskapen, samt att ett sådant tillfälle dertill troligen icke
återkommer, enär det framdeles möjligen hvarken finnes någon person,
af hvilken vi kunna erhålla sådana föremål, som nu äro i fråga, eller
någon, som gör oss ett så frikostigt anbud. Icke heller är det någon
fara, att det här ifrågasätta anslaget skall öfverskridas; ty derför står
ju den auktoritet, som motionären åberopat, eller Vetenskapsakademien,
i borgen. Denna har begärt anslaget, och då tror jag Riksdagen icke
bör hålla sig så strängt till den faststälda grundsatsen, utan äfven tillse
att den icke afsäger sig ett så dyrbart prerogativ som det, att, när möjlighet
dertill yppar sig, kunna uppmuntra och gagna vetenskapen, .lag
tillstyrker bifall till motionärens förslag.

Grefve Hamilton: Jag har begärt ordet endast för att meddela
en liten upplysning, som måhända skall kunna hafva inflytande på åsigterna
inom Kammaren. Här är i betänkandet antydt, att meningen är
att inköpa två blåhvalar, hvilket ansetts öfverflödigt, men anledningen
hvarför man önskar sig båda dessa hvalar, lär vara den, att någon olikhet
förekommer dem emellan. Behofvet att få skeletter af de särskilda
hvalarne härleder sig icke blott från önskan att göra det zoologiska
museet så rikt som möjligt, utan äfven deraf, att man vid geologiska
undersökningar ofta påträffar hvalben, hvilkas närmare bestämmande
kan vara af stort intresse. Detta har dock för våra geologer ofta mött
svårigheter, derför att skeletter af de olika slagen af hvalar icke varit
att tillgå. Detta var den hufvudsakliga upplysning, jag ville meddela;
men jag har af en talares yttrande blifvit föranledd att ytterligere tilllägga
några ord. Det är utan tvifvel rätt, att, då fråga är om tjenstemäns
löner eller tillsättande af nya tjenstebefattningar eller i allmänhet
om sådana frågor, der regeringens verksamhet på något sätt beror af
frågan, att då Riksdagen aldrig tager initiativ, och man må vara inom
sig sjelf aldrig så mycket öfvertygad om att ett förslag i sådan syftning
är nyttigt, bör man dock icke bifalla detsamma förr, än det blifvit
af regeringen pröfvaclt och godkändt. Men derför kan jag icke instämma
uti, att icke Riksdagen är berättigad att taga initiativ i vissa
andra fäll. Hade 55 § Riksdagsordningen gjort någon inskränkning i
motionsrätten, hade frågan gestaltat sig annorlunda. Men då Riksdagsordningen
gifver riksdagsman obegränsad rätt att framställa förslag,
torde äfven Riksdagen hafva obegränsad rätt att bifalla dem.

Jag röstar för min del bifall till Herr von Möllers motion.

Grefve Lagerberg: Jag har icke begärt ordet för att yttra mig
uti den nu förevarande frågan, utan endast för att göra en insaga emot
hvad Herr von Kock yttrat derom, att man aldrig bör bifalla ett yrkande
af en enskild motionär, då detsamma icke understödes af regeringen.
Om en sådan teori skulle göra sig gällande, skulle i och med
detsamma såväl Riksdagens rätt att taga initiativ som ock den enskilde
representantens motionsrätt på ett betänkligt vis inskränkas; och in -

N;o 10. 8

Onsdagen den 5 April, f. m.

Anslag för
inköp af två
skelett utaf
blåhvalen.

stämmer jag i detta afseende till fullo uti hvad som nyss blifvit yttradt
åt Herr Wsern och Grefve Hamilton.

(Forts.)

Herr von Koch: Riksdagens makt och befogenhet i nu omtvistade
afseende har jag aldrig för min del förnekat och tror icke heller
att den bolde borttagas utur grundlagen; ty fall kunna tänkas, då en
sådan makt för fäderneslandets bevarande från en olycka bör begagnas*
Men hvad jag har sagt, är, att under vår nuvarande representation, som
ar ganska mäktig, är det farligt att på detta område inlåta sig uti
kombinationer för att genomdrifva för de sammanrotade fördelaktiga
statsanslag, och da jag anser, att all makt är förenad med pligt, anser
jag äfven, att den, som har makten, bör utöfva denna så, att det icke
bill- missbruk af makten. Ett sådant band bör hvar och eu lägga på
sig sjelf; men uti eu talrik, på två rum arbetande representation, är det
svårt att förhindra ett afvikande från principen uti vissa särdeles bevekande
fall, och derföre maste den, som vill hålla fäst vid grundsatsen
vara strängare, än han sjelf ofta skulle önska.

Häi liar uppdragits en skilnad mellan de fall, då ifrågavarande
grundsats vore tillämplig eller ej. En talare på göteborgsbänken har
yttrat, att det endast vore i administrativa ärenden, man borde vidhålla
denna princip. Men jag har för min del svårt att tänka mig ett fall,
som icke tillhör de administrativa, så vida fråga är om anslag af allmänna
medel. Men börjar man med undantag, så gör hvar och en ett
skäl, passande för det undantag han önskar.

Grefve Hamilton har nyss uppdragit andra råmärken än Herr C.
hr. Wsern. Det torde blifva svårt för Stats-Utskottet att affärda en
mangd obefogade motioner och kanske äfven befogade sådana, men
n öf 1 mgäugame. ej .medgifva att man bifaller, derest grundsatsen icke
alltid vidhålles, så länge en regering finnes, som förtjena!'' förtroende,
... ,.fig tr°r’ iatt’ sedan man börjat följa den princip, Stats-Utskottet
har tiliampat, har man derigenom besparat sig oändligt mycket tid och
penningar, än när man beviljade en mängd anslag på grund af enskilda
framställningar. Kanske ännu under denna riksdag vi kunna få erfarenhet
om, hvarthän det skulle leda att på grund af enskilda motioner
bevilja anslag t. ex. till jernvägar eller andra stora byggnadsföretag.
Jag vet verkligen icke, om dessa frågor äro att hänföra till de icke
administrativa fall, då en afvikelse från grundsatsen är nödvändig. Jag
anser för min del, att Riksdagen — här egentligen enskilde riksdagsmän
icke heller med ledamoten på bohuslänsbänken bör inlåta sig i
täflan med regeringen uti att visa frikostighet mot vetenskap och konst,
utan skulle tvärtom önska, att hvarje frikostighet från det allmännas
sida hellre anses utgå från det allmännas laglige representant, landets
Konung, än från någon enskild motionärs frikostighet med det allmänflas
medel. Om för närvarande irågan är så högst vigtig och brådskande,
_ som här framhållits, och den blifvit understödd af Vetenskapsakademien,
samt den nyligen afgångne finansministern upplyst, att Kongl.
Magt i allmänhet alltid plägar följa denna akademis anvisning i slika
fall, kan ännu ganska väl en Kong!, proposition i denna syftning framlaggas,
derest något periculum in mora förefinnes i detta fäll. Jas vidhåller
mitt förut framstälda yrkande.

Onsdagen den 5 April, f. m.

9 N:o 19.

Herr Montgomery Cederhielm: Jag anser, att Stats-Utskottet Anslag för
haft fullkomligt rätt, då det tillstyrkt utslag å eu framställning om inhöP "/ två
anslag, som ännu är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning; men det ‘biihvalen^
tyckes, som skulle Kammaren önska bevilja förevarande anslag, och den (Fort
är dervid naturligen i sin fulla rätt. Jag hoppas endast, att dessa nu
ifrågavarande blåhvalar icke må draga med sig en hel hop större och
smärre livalar, som förekomma i åtskilliga senare punkter af betänkandet.

Herr Wsern: Jag tror icke, att det var Grefve Hamiltons mening,
och säkert är, att det icke var min, att reglementera för de fall, då
Kammaren kan gifva anslag, som Kongl. Maj:t icke förordat, utan jag
tror, att sådant bör bero på urskilning och omdöme i hvarje särskild!
fall. Men jag kan icke undgå att, med anledning af den näst föregående
talarens anförande, fästa uppmärksamheten på det oegentliga uti
att vid denna punkt skulle så strängt fasthållas vid en princip, som vi
förut vid åtskilliga tillfällen icke tillämpat. Det är icke länge sedan
vi här i Riksdagen bestämde forsellönsersättningen, utan att Kongl.
Maj:t yttrat ett enda ord i frågan, och uti sista plenum behandlade vi
på samma sätt professorslönerna. Jag kan visserligen icke likna hvalar
vid myggor; men med afseende på det till vägagående, som man velat
här förorda, kan jag icke underlåta att säga, att, då man gör sådana
ingrepp i administrationen och bestämmandet af, huru anslagsfrågor
skola behandlas, och man på grund af en stor princip vägrar att gifva
ett mindre anslag till något, som ingen i denna Kammare torde vara
likgiltig för, nemligen vetenskapens befordrande, då löper man verkligen
risk att sila mygg och svälja kameler.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels afslag derå samt bifall till den i
ämnet väckta motionen; framstälde Herr Grefven och Talmannen först
proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej, blandade
med ja, och sedermera proposition på afslag derå samt bifall till den
ifrågavarande motionen, då svaren utföllo med många ja, blandade med
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr von Kock begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Stats-Utskottets hemställan i 83:dje punkten af
utlåtandet N:o 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

3V:o 19. 10

Onsdagen den 5 April, f. in.

Fridlysning
af småfågel.

Omröstning företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 27.

Nej — 49.

84:de—87:de punkterna.
Biföllos.

Föredrogs ånyo Första Kammarens Andra Tilliälliga Utskotts den
29 sistlidne Mars och den 1 dennes bordlagda utlåtande N:o 5, i anledning
af Herr 0. E. L. Dahms motion angående fridlysning af småfogel.

Grefve Lewenhaupt, Claes Magnus: Till en ringa del skulle
jag vilja förena mig i de af Utskottet framstälda åsigter. Jag säger,
endast till en ringa del, derför att detta mitt instämmande endast rörer
kråkan, som jag gerna unnar den hedern att få räknas bland roffåglar.
Men då ett förslag till ny jagtstadga blifvit till Kongl. Maj:t iulemnadt,
hvari skydd åt der specificerade småfoglar lemnats endast under deras
fortplantningstid och således icke under så lång tid, som den af Utskottet
föreslagna, kan jag icke i allo instämma i Utskottets förslag. Hvad
ugglan vidkommer, så protesterar jag mot motionärens försök att skydda
densamma genom att räkna dem bland småfoglarnc; ty ibland tolf
species af ugglor äro sju roffoglar och lefva af småfoglar, och endast
fem insekt- och mask-ätare. Jag vet att den ärade motionären anser
ugglan oskadlig, då hon i andra länder är upptagen såsom fridlyst;
men i vår kalla nord, der marken till en stor del är betäckt med snö,
har ugglan ingen tillgång på råttor, utan måste söka sin föda i småfoglar.

På dessa skäl får jag för min del yrka afslag å Utskottets betänkande.

Herr von Seger felt: Efter det sista, på verklig sakkännedom
grundade yttrandet medgifver jag, att det kan vara något förväget af
mig att framkomma med mina åsigter i ämnet, ehuruväl jag kommer
till hufvudsakligen samma resultat som den siste talaren.

Om också småfoglarne skulle behöfva skyddas genom ett ingripande
af lagstiftningen, något hvarom jag hittills varit tveksam, så är
det dock obestridligt, att såväl motionären som Utskottet i sin kärlek
och intresse för sina skyddslingar skjutit betydligt öfver målet. Jag
vill till en början anmärka den temligen egendomliga klassifikationen
af dem, i det äfven kråkan, skatan och korpen räknats till roffoglar,
samt ugglan och vråken, som icke äro just så små, hänförts till småfoglarne.
Detta påminner icke alls om den af senare tiders naturvetenskap
antagna indelningen efter ordines naturales, utan är att hänföra
till äldre tiders artificiela system. De sålunda i de särskilda
klasserna inregistrerade foglarne få emellertid väl söka finna sig i sitt

il N:o 19.

Onsdagen den 5 April, f. in.

ovanliga sällskap. Förnekas kan dock icke, att indelningen för oss Fridlysning
menniskor skulle medföra vissa olägenheter, hvarpå jag får fästa upp- af småfågel
märksamheten. Jagt efter rofdjur är temligen utsträckt; de få skjutas (Forts.)
när som helst och hvar de träffas. Nu hålla kråkan och skatan gerna
till på våra gårdar och invid husen, hvarest således skulle bli en allmän
jagtmark, till föga behag för egaren. Om åter den sångfågel, som
kallas uggla, behagar taga plats i ett träd utanför mitt fönster, så
skulle intet medel finnas att blifva af med henne, ty icke lärer hon,
helst om hon fått kännedom om den föreslagna författningen, hörsamma
min höfliga uppmaning att välja sig eu annan konsertsal, och
att vidtaga kraftigare åtgärder förbjöde lagen.

Nu hafva af motionären och Utskottet blifvit åberopade fyra skäl
för bifall till hans förslag. Bland dem är först framhållet, att den
råhet, som ligger i att döda foglarne, skulle genom detsamma förekommas.

För min del hade jag trott, att de på flera ställen uppkomna föreningarne
till småfoglarnes skyddande jemte undervisning om deras betydelse
och vigt i naturens ordning skulle vara ett bättre sätt att i väsentlig
mån motverka denna råhet, än åtal vid domstol, hvilka, såsom
en reservant framhållit, skulle komma att drabba hufvudsakligen den
yngre generationen. Hvad åter beträffar det medlidande med småfbglarne,
som jemväl åberopats såsom ett bidragande skäl för förslagets
ändamålsenlighet, så har, enligt min tanke, hvarje värnlös varelse, vare
sig han är oss nyttig eller skadlig, anspråk derpå, till och med de
insekter småfoglarne förtära; ty icke är det deras fel, att de, enligt
sin natur, skada oss. Vidare får jag, i fråga om det tredje skälet,
nemligen den fägnad för öga och öra småfoglarne bereda oss, Öppet
bekänna, att jag, åtminstone af den till småfoglarne hänförda ugglan,
aldrig erfarit någon fägnad vare sig för öga eller öra. Således återstår
endast det sista skälet, eller den nytta foglarne göra, såsom utrotare af
insekter och andra skadliga djur. Deras nytta i detta hänseende är
alldeles obestridlig, men vi få likväl medgifva, att vi kunna få för
mycket af det göda, synnerligast om vi tänka på dessa otaliga sparfvar,
som utsträcka sitt utrotningsbegär ända till våra trädgårdar. Skulle
således den föreslagna fridlysningen anses lämplig, så borde åtminstone
i afseende på dessa betydlig inskränkning göras. Om en menniska går
in i min trädgård för att njuta af dess produkter, har jag medel att
blifva af med honom, men skulle jag icke få döda en sparf, så är jag i
sanning rådlös. Dessutom vill jag icke beröfva menskligheten all möjlighet
att någon gång i sitt lif få utan lagbrott smaka kramsfågel.

Vidare får jag mot formen för Utskottets framställning anmärka,
att det är vanligt, att Riksdagen i fråga om eu ekonomisk eller administrativ
författning icke bestämmer författningens lydelse, utan inskränker
sig till att i en skrifvelse uttala de åsigter, hvilkas tillämpning åsyftas,
och åt Kongl. Maj:t öfverlemnar sjelfva redaktionen. Då likväl frågan
redan är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, så, ehuru jag helst icke
velat motsätta mig bifall till motionen, så vidt dermed afses en underdånig
skrifvelse i ämnet, får jag yrka afslag å Utskottets betänkande.

Herr Storckenfeldt anförde skriftligen: Då jag icke får antaga,
att alla Kammarens ledamöter egnat min reservation någon uppmärk -

Jf:o 19. 12

Onsdagen den 5 April, f. in.

Fridlysning samhet, ber jag att få inleda mitt andragande med densammas upp af

småfågel, läsande:

(Forts.) “I motiven till motionen, hvilka af Utskottet vunnit erkännande,

finner man sagdt: “Barnen som hufvudsakligen öfva förstörelsen“ etc.,
samt något längre fram: “detta är en frihet (frihet från straff för småfoglars
ofredande) som illa egnar sig för ett högt bildadt samhälle och
står illa tillsammans med den humanitet, som stält det plågade djuret
under lagens skydd1''.

Just den omständighet, att det i allra flesta fall är barnen, för
hvilka dessa lagstadga liden skulle tillkomma, barn, som för öfverträdelse
af dem, skulle ställas inför rätta, dömas och straffas; öfverträdelser
ofta bestående uti att barnet, obekant med lagparagraferna, för sin
lilla na turaliesamling eftersöker småfoglars ägg eller fångar en sångfogel
för sin bur, väpnar mig mot motionen och utskottsbetänkande!.

Äfven jag skyddar gerna de nyttiga småfoglarne, men i första hand
de små menlös kobarnen; jag ber att för dessa mina små klienter få
påräkna denna humanitet, som, med fullkomligt förbiseende af dem,
skulle tillgodokomma fogelungarne.

Ett barn, tilltaladt vid domstol, dömdt och straffadt, är i hög grad
förderfvadt; det skall hela sitt lif igenom känna tyngden deraf och
månget derigenom fostras till brottsling, och allt detta onda skulle
framkallas af humanitet.

Motionärens syfte synes mycket lämpligare vinnas derigenom, att
chefen för vårt undervisningsväsende anbefaller lärare och lärarinnor i
skolorna för barn att göra dessa begriplig den nytta småfoglarne göra
i naturens hushållning, och jemväl uppmärksamma dem på den humanistiska
sidan åt saken, hvilket jag tillåter mig uttrycka som ett önskningsmål
och anhåller hos Herr Talmannen om proposition på afslag
af betänkandet. “

Hvarje lag måste hafva ansvarsstadganden för öfverträdelser af densamma.
I förevarande fall skulle väl straffen heta: böter eller fängelse
för dem som sådant kunna åläggas, d. v. s. så gamla personer, att de
sjelfve äro för sina gerningar inför samhället ansvarige. Men då brott
emot denna projekterade lag begås af barn, så finnes intet annat än
riset att tillgripa, således kroppsstraff, af domstolen ålagdt, och exekutionen
verkstäld i viss mån offentligt.

Tänkom oss detta appliceradt å ett finkänsligt barn, och vi nödgas
förutsätta fruktansvärda följder. Lagstiftarne hafva ständigt ryggat tillbaka
för att straffa skogsåverkan såsom tjufnad, för att icke stämpla
personer som brottslingar, hvilka icke inse att de begått sådant brott,
att det bör som. tjufnad bedömas. Här är ändock fråga om personer
i den ålder, att man af dem kan fordra omdöme i fråga om eganclerätten;
jag hoppas att denna återhållsamhet i straffbestämmelser så
mycket hellre skall göra sig gällande då fråga är om barn, som ofta
icke hafva den aflägsnaste tanke på att göra livad ondt är.

Jag förutsätter att angifvelse och åtalan för lagbrott af ifrågavarande
beskaffenhet emot barn icke skulle ifrågakomma af annan bevekelsegrund
än hat och illvilja emot föräldrarne, som deraf i lyckliga
förhållanden skulle träffas på det allra förfärligaste. Denna föreslagna

Onsdagen den 5 April, f. m.

13 N:o 19.

lag skulle då vara ett ondskefullt ting, hvarifrån jag hoppas, att vi
skola förskonas. ''

Ehuru jag icke kan antaga annat, än att här förut anförda skäl
äro tillräckliga att verka betänkandets ogillande, ber jag, för säkerhets
skull, att få erinra derom, att detsamma har andra betänkliga fel, då
det alldeles fridlyser ormvråk och uggla. Yi hafva arter af uggla, som
äro af våra argaste roffoglar, i det de ödelägga dufslag och hönshus.
Huruvida vråken är eller icke är roffogel, tvista för närvarande
våra naturforskare. Samma meningsskiljaktighet förefinnes i fråga om
vissa slag af de verkliga småfoglarne, t. ex. gråsparfvarne, om de tillhöra
nyttiga eller skadliga småfoglar. Jag anser dem som rigtiga inkarnerade
små karnaljer, hvilka egna hela sin omtanke på att göra
skada och förtret. Visst är, att de för det närvarande icke kunna prestera
sådana intyg, att det vore klokt att nu lysa frid öfver dem.

Må jag derföre icke anses vara emot de nyttiga småfoglarnes
skyddande. Äfven jag skattar högt deras nytta och gör hvad på mig
ankommer för dem; men anser att vi endast på undervisningens och
öfvertygelsens väg, enskildt, genom föreningar och skolundervisning böra
söka befrämjandet af det önskvärda målet.

Jag förnyar min anhållan om proposition på afslag å utskottsbetänkandet.

Herr Schönbeck: Det är mot reservanten, som jag hufvudsakli gen

anhåller få vända mig. Han har förmenat, att det skulle kunna
blifva fråga om att barn komma att dragas inför rätta. Vi hafva redan
i vår strafflag många bestämmelser, som skulle kunna föranleda, att
barn blefve åtalade för brott af vida svårare beskaffenhet än detta.
Men under sju års tid, som jag utfört inspektioner i öfver sju hundra
större och mindre skolor, har jag icke kunnat inhemta, att barn, tillhörande
skolåldern, blifvit vid domstol tilltalade. Jag har mig bekant,
att sådana fall inträffa i stora städer, men på landsbygden förekomma
de icke. Utlåtandet berör förhållanden i utlandet. Då åkerbruksministern
i Österrike redan för flera år sedan yttrat, att åstadkommande
af en lag för beredande af skydd åt småfoglarne vore föremål för regeringens
omtanke, föreställer jag mig, att en lag i detta afseende icke
borde inom denna Kammare anses vara en så alldeles obetydlig sak,
än mindre göras till föremål för löje. Jag tror, att motionären varit
berättigad att väcka ifrågavarande motion, äfvensom att Utskottet haft
fullt berättigade skäl att deri instämma. I afseende på den behandling,
reservanten förestält sig att barn skulle komma att undergå, har
jag redan nämnt, huru förhållandena visa sig på landsbygden. Här
finnas visserligen icke hos oss några förlikningsdomstolar inrättade;
men inom hvarje samhälle lär det väl finnas män, som så mycket följa
med förhållandena inom detsamma, att de taga denna sak om händer,
så att barn icke behöfva dragas inför domstol, utan föräldrarne i stället
få på ett eller annat sätt höta för de förbrytelser, hvarför sådant straff
är stadgadt. Det är något som redan förefinnes, så att, om ett barn
exempelvis af okynne slår ut en ruta, så är det föräldrarne, som få
ersätta detta, om de hafva tillgång; och jag tror nog, att de skulle

Fridlysning
tf småfågel.
(Forts.)

N:o 19. H

Onsdagen den 5 April, f. m.

Fridlysning tillse att icke någon fara, sådan som man nu fruktar, skulle tillskyndas

af småfågel. barnet. J

(lorts.) Här kar äfven blifvit ifrågasatt, huruvida något skydd för srnå foglarne

skulle vara behöfligt. Jag tror att det redan är besvaradt
genom hvad i utlandet skett, och särskilt anser jag det besvaradt af
det förhållande, att regeringen tagit denna fråga om händer. Jag
finner med nöje, att motionären sjelf begärt ordet i denna fråga, säkert
skall han då komma att bemöta hvad som blifvit mot förslaget aufördt,
så att något vidare yttrande af mig icke kunde vara nödigt.
Måhända kan det anförande, som af Grefve Lewenhaupt hållits, gifva
anledning till en modifikation af förslaget, och jag betvifla!’ icke, att
motionären i sådant fall sjelf framställer förslag derom.

Jag vill endast tillägga några erfarenheter, som jag sjelf inhemtat.
För tretio år sedan, då jag reste i Tyskland, uppehöll jag mig någon
tid i Dresden. I närheten af denna stad fäns en parkanläggning, der
det äfven var tillfälle att intaga kaffe tidigt på morgnarne, och jag var
ibland dem, som nästan dagligen vid denna tid derstädes infami mig.
Jag såg då och bl ef lika förundrad som glad öfver det förtroende, som
småfoglarne visade mot menniskorna, ett förtroende som jag icke funnit
i vårt land. De voro nemligen så tama, att de satte sig på borden
och åto bröd ur händerna. Man upplyste mig. att anledningen till
detta förhållande var, att en författning fans, som skyddade småfoglarne.
Jag vill icke såga, om den giillde hela konungariket, men jag
vet att den åtminstone för ett mindre område föranledt det förtroende,
som småfoglarne visade menniskorna, och som man här icke kan spåra.

Jag vägar anhålla om bifall till Utskottets betänkande.

Grefve Mörner, Oscar: Vid bedömandet af hvarje förslag, framför
allt ett sådant som det nu föreliggande, är det naturligt, att de
förhållanden, hvarunder man lefver, måste hafva en betydande inverkan.
En person, som hufvudsakligen är stadsbo, kan icke uppfatta alla de
förhållanden, som härvid äro att taga i betraktande på samma sätt
som den, hvilken under större delen af året är bosatt på landet. - En
talare från Jönköping tycktes anse hela lagen vara temligen onödig;
men jag får saga, att för mig, som bor på landet, ter sig saken icke
sa. Yi veta af den erfarenhet, som hemtats från främmande länder,
hurusom dessa småfoglar, der de icke åtnjutit skydd, blifvit så godt
som utrotade. Jag skulle kunna visa den ärade talaren, om han ville
bereda mig nöjet af ett besök i mitt hem, åtskilliga handlingar uti
ifrågavarande hänseende. I den tyska tidskriften “Unsere Zeit“ framhålles
småfoglarnes betydelse för landthushållningen och huru det i
Tyskland klagas öfver det utrotningskrig, som i Frankrike föres mot
dem, samt huru detta inverkar på grannländerna. Om man föredrager
att hafva mask på sina åkrar, är det ett kraftigt medel att bereda sig
detta nöje, om man utrotar småfoglarne. Hade talaren, såsom jag, då
mycken mask förekommit, sett den verksamhet och det nit foglarne
utveckla, skulle han, efter min öfvertygelse, säkert omfattat detta förslag
med mera kärlek.

Man säger, att jagt efter småfoglar icke eger rum i stor skala,
men jag frågar, om man icke under denna vinter sett, huru krams -

15 N:o 32.

Onsdagen den 5 April, f. m.

foglar förekomma på stora middagar och vid andra finare tillställnin- Fridlysning
gar. Dessutom finnes det något, som kallas okynne och som i detta småf°9el<

hänseende verkar menligt. Mången dödar för det råa nöjet att få, som (forts.)

det heter, skjuta ett lifdet är då nöjet att skjuta eller döda, som
förmår dem att anställa denna jagt. Jag vill icke påstå, att ju icke
småfoglarne äta litet här, men jag tror, att skadan deraf icke är så
farlig; åtminstone har jag tillräckligt öfver för mitt behof. Då de bereda
mig nöje genom sin sång samt de genom sin verksamhet göra
måhända mångdubbel nytta mot den skada de åstadkomma, skulle jag
för min del önska att skydd blefve dem lemnadt.

Men nu säger man att en lag, sådan som den ifrågasatta, skulle
skada barnen, hvilka skulle blifva åtalade och dragna inför rätta. Jag
vågar likväl påstå, att, om barn åtalas inför domstol, blifva de icke
derigenom förstörda för sin framtid; de blifva helt enkelt dömda att
agas af sina föräldrar, på sin höjd under tillsyn af en fjerdingsman
eller länsman, om en sådan finner för godt att komma tillstädes. För
min del instämmer jag helt och hållet i syftet af den väckta motionen,
att nemligen skydd må beredas småfoglarne, och jag har med största
nöje hört en talare, som på grund af sin ställning har stor erfarenhet
i hithörande ämnen, säga, att vi hafva att förvänta en lag i sådant
hänseende. Man önskade likväl, att skyddet icke skulle blifva allt för
kraftigt; men om man stiftar en lag, är det bättre att se till att den
verkar, än att endast gifva ett litet “nyp“. I förhoppning således att
det kommer en sådan lag och att den kommer snart, vill jag icke förorda
Utskottets förslag, så mycket mindre som det är behäftadt med
åtskilliga brister. Hvad kråkor, korpar och skator angår, så, äfven
om de äro skadliga djur, anser jag det vara betänkligt att gifva hvar
och en rättighet att på min gård söka med sin bössa träffa dessa
rofdjur.

Beträffande åter ugglor och ormvråkor, så är det en mycket omtvistad
sak och kommer sannolikt ännu länge att bland ornitologerna
vara föremål för tvist, huruvida dessa djur äro skadliga eller icke.

Men huru outredd denna sak än må vara, så mycket är dock onekligen
säkert, att icke höra de till småfoglarne.

För min del skulle jag, på grund af hvad jag nu anfört, gerna
vilja bifalla förslaget, men då åtskilliga anmärkningar blifvit framstälda
mot redaktionen deraf, hemställer jag om detsammas återremitterande
till Utskottet.

Herr Dahm: Hvarjehanda har blifvit anmärkt mot det framstälda
förslaget, åtskilligt på skämt och åtskilligt på allvar. Den förste
talaren anmärkte, att det vore onödigt att nu framkomma till Kongl.

Maj:t med en ansökning i detta ämne, då en lag om skydd för foglar
och om jagträtt redan vore under arbete. Men om jag är rätt underrättad
om innehållet af denna påtänkta lag, tror jag, att ett bifall till
den nu väckta motionen hör vara så mycket angelägnare, som den
nämnda lagen icke går i den rigtning, motionen åsyftar. Det har vidare
anmärkts af samme talare, att Utskottet skulle hafva gjort åtskilliga
zoologiska misstag, då det till småfoglarne räknat djur, som
icke äro nyttiga. Det är svårt att säga, att man är ofelbar, och jag

N:o 19.

Fridlysning
af småfågel,
(Forts.)

16 Onsdagen den 5 April, f. m.

tror icke, att någon af Utskottets ledamöter gör anspråk på att vara
zoolog. Men utan att vara zoolog, kan man tala som en zoolog; alldeles
på samma sätt som “den unge kan spörja, så långt tillbaka, som
den gamle minnes, och den okunnige lära sig hvad den lärde vet.“
Så har ock Utskottet kommit till den åsigt, att de djur, som blifvit
föreslagna att skyddas, äro särdeles nyttiga. Hvad beträffar ormvråken,
så lefver han hufvudsakligen af kräldjur och gnagare, och man
har vid öppnandet funnit i hans inre icke mindre än 20 sådana djur.
Det anmärktes att ugglan vore skadlig. I det fallet äro zoologerna af
olika mening. I de nyaste arbeten upptagas endast två slag af ugglor,
såsom varande skadliga för större djur; men om alla öfriga gäller, att
de äro mera nyttiga än skadliga, emedan de lefva hufvudsakligen af
råttor. Jag får derjemte nämna, att Utskottet härvidlag egentligen
endast följt de exempel, den utländska lagstiftningen gifvit. De allra
flesta utländska skyddslagar, af hvilka jag här har åtskilliga till hands,
hafva tagit ugglan och fjellvråken i skydd och räknat dem bland de
nyttiga foglarna. Denna anmärkning anser jag således icke ega någon
större betydelse.

Men en svårare anmärkning har af en talare blifvit gjord, hvilken
i synnerhet framhållits i en nyss uppläst, mot Utskottets betänkande
afgifven reservation. Man säger nemligen der, att man för att rädda
fogelungarna helt och hållet förbisett menniskobarnen. Jag får säga,
att denna förebråelse är särdeles svår; och ehuru jag vet, att man icke
bör säga jag oftare än då man säger: jag fattig syndig menniska, så
måste jag likväl nu säga något om mitt jag. Att reservanten anser
det för skryt, fruktar jag ej, emedan han säkert håller det för orätt
allt igenom. Jag har många gånger under ett fyratioårigt arbete som
skolman nödgats förbjuda barn att misshandla hvarandra. Det måtte
hafva varit orätt; ty förbjuder jag Per att misshandla Pål, så förbiser
jag ju Per för Påls skull. Jag har förbjudit dem att snatta frukt i
trädgårdar. Måhända har jag förbisett barnen för äpplenas skull?
Det har äfven händ t, att jag måst förbjuda dem att misshandla små
foglar, ty sådant händer de små menniskobarnen. Måhända har jag
då förbisett menniskobarnen för några djur? Jag tror mig tvertom
just hafva gagnat barnen, ty det är verkligen icke nog att, såsom reservanten
säger, skaffa upplysning och undervisning; icke nog att gå
till ecklesiastikministern och bedja honom ålägga läraren att säga barnen
hvad som är rätt eller orätt — vore detta nog. så vore bra många
utan fel och många lagar öfverflödiga — utan vi måste hafva ett förbud,
icke, såsom reservanten tyckes antaga, i främsta rummet för att
få tillämpa ett straff; ty ett förbud verkar i och för sig uppfostrande,
och lagen har genom de förbud, den innehåller, åstadkommit att ett
ofantligt öfvervägande antal menniskor icke behöfva straffas. Tillvaron
af förbud är af stor vigt, ty, om man t. ex. säger till ett barn: “du
skall icke göra detta, emedan det är orätt", tänker barnet: det säges
vara orätt, men det är icke förbjudet, och gör det ändå; deremot verkar
det kraftigare om man säger: “det är orätt och förbjudet; gör
det derföre icke!" Jag vet sjelf både från min barndomstid och af
min erfarenhet som lärare, att ett förbud uträttar ofantligt mycket,
äfven om straff icke kommer i fråga.

Onsdagen den 5 April. 17

Man säger, att genom denna förordning mycken stämning inför
domstol skulle ifrågakomma. Jag vill fråga, om icke erfarenheten lärt,''
huru sällan sådan stämning förekommit. Det finnes efter nu gällande
jagtstadga foglar, som äro fridlysta under häckningstiden. Har någon
hört att barn blifvit lagförda, för det de plundrat eu sådan fågels bo?
Jag har icke hört det. Sådant skulle säkert äfven förhållandet bli,
om man bifölle det nu gjorda förslaget. Således tror jag, att vid en
lugnare besinning, och om man icke så mycket sysselsätter sig med
känslodialektik eller söker tillämpa en uppfostringsteori, som är alltför
mycket radikal och gammalmodig, den nemligen att barnen skola uppväxa
utan tukt och förbud, så måste man erkänna, att detta förbud
icke är så farligt, utan är nyttigt och komme att verka uppfostrande
på de små menniskobarnen.

Vilja vi se sjelfva saken i ögonen, så finna vi, att ett af de skäl
som tala för tillåtelsen att jaga småfoglar är, att det är ett nöje.
Hvari består då detta nöje? Jo, i att träffa säkert. Men detta nöje
kan man hafva på tusen andra sätt. Vill man förhöja det med att
äfven hafva dödat, så får jag bekänna, att man kryddar detta nöje
med något, som visserligen är ganska rafflande och retande, men ingalunda
ädelt eller humant. Deremot förstör man nöjet för dem, som
glädja sig åt foglarnes sång och deras fjädrars prakt. Bör man icke
också se lika mycket på andras som på sitt eget nöjely

Ser man på nyttan af detta dödande af småfoglar, så är väl den
icke sä särdeles stor; man får eu kramsfogel — det är allt; men denna
stål-mycket dyrt, icke för den som skjuter eller köper den, men för den,
som mister en flitig rensare på de kultiverade växterna. I vårt land
finnas icke mindre än 15,000 arter insekter. Vi se de små foglarne
arbeta på fälten; vi se dem följa plöjaren i fåran; vi se dem mata sina
ungar med insekter. Har icke detta något värde? Jag tror, att detta
arbetes värde är mycket stort.

Det talas om, att vissa af de till skydd föreslagna djuren icke
skulle förtjena skydd, emedan de icke vore särdeles nyttiga. Att yttra
något till de endast insektätande foglarnes försvar torde vara öfverflödigt.
Alla måste erkänna, att de göra ingen skada, men stort gagn.
Att tala om åtskilliga andra förtjenster tillåter ej tiden. Endast det
vill jag anmärka, att till och med en kråka, skjuten på en nysådd
åker, befans icke innehålla ett enda sädeskorn utan endast en mängd
sniglar. Likartad! är äfven förhållandet med de mycket omtalade djur,
hvilka man kallar för gråsparfvar. Herrarne tala om sina trädgårdar,
och att dessa djur göra skada på dem. Äfven jag har en trädgård och
jag har någon erfarenhet om den skada, de göra. Jag har hört mina
trädgårdsarbetare säga, att de bortplocka utsädet. Jag har ock visserligen
sett, att de krafsa i jorden; men då tiden infallit, att de utsådda
fröen skulle komma upp, har jag funnit, att någon synnerlig
skada vanligen icke blifvit gjord. Man säger äfven, att de förtära
körsbär. Ja de tycka om vissa slag; men det finnes ett medel att
förekomma detta, och det är att plocka i kapp med dem; det hinner
menniskan alltid. Man säger ytterligare, att de skada skörden på
marken. Ja, de skada litet under mognadstiden och äfven något, sedan
skörden kommit i stack; men laudtbrukaren förstår att göra ska Forsta

Kammarens Prol. 1876. N:o 19.

Nso 19.

Fridlysning
tf småfågel*
(Forts.)

2

N:o 10. 18

Onsdagen den 5 April.

Fridlysning dan obetydlig. Obetydlig ansågo också våra förfäder denna skada;
af småfågel. QCdet var icke utan en viss angenäm erfarenhet grundad tack(Forfs.
) samllet mot de små gagnande foglarne, som de hvarje julafton utsatte
sädeskärfven för dem.

Då vi icke nu hafva så särdeles brådtom, skall jag be att få anföra
ännu en händelse. Fredrik II i Preussen hade en synnerlig smak
för körsbär. Hans trädgårdsmästare försäkrade honom, att sparfvarne
gjorde mycken skada på dem. Konungen satte ett högt pris på sparfvar
och tunntals sådana blefvo lemnade till honom, så att trakten
snart var alldeles befriad från dem. Men följande år fick han inga
körsbär, derföre att maskar skadat träden. Han satte då; pris på
lefvande sparfvar, släppte dessa i sin trädgård och fick åter körsbär.

Frågan reducerar sig således dertill: är det klokt, är det förståndigt
att skydda de djur, som oupphörligt gagna oss, eller är det klokt
att skjuta ihjäl dem? Jag svarar icke på denna fråga,

Om vi i detta fäll icke skulle vilja bifalla hvad här är föreslaget,
fruktar jag att vi komma att stå efter många af Europas öfriga folk;
ty ifrågavarande djur äro skyddade genom lag i så stor del af Europa,
att den egen en befolkning af icke mindre än etthundra millioner menniskor.
I dessa Europas kulturländer har denna fridlysning skett icke
till följd af några känslofulla hufvudens påfund, utan till följd af ansökningar
från deras ekonomiska institutioner, på förord af deras mest
berömda vetenskapsmän, på tillstyrkan af deras mest kunniga agronomer
och forstmän. Skulle då alla dessa haft orätt emot våra auktoriteter,
som vilja stifta en ny jagtlag för Sverige och afstyrka all fridlysning?
Det är eu möjlighet, att en person kan hafva rätt emot hela
verlden, men föga troligt är det; och nog måtte det vara sant, att om
man har en åsigt, som står i strid med alla andras, så är det ens bestämda
skyldighet att noga ransaka de faktorer, som betinga det slut,
hvartill man kommit; ty huru klok man än är, kan man likväl hafva
orätt, och det är troligt, att man har orätt, då man står emot millioner.
I de länder, särdeles i Italien, der denna fridlysning blifvit utfärdad,
var småfogelsjagten förut en folknäring, och kramsfogel var der
en stek icke blott på gurmandens bord utan ganska vanlig vid allmogens
måltider; men detta oaktadt har man icke af sensationsskäl utan
af rent ekonomiska skäl förbjudit denna jagt i hela Italien. Jag har
här öfverenskommelsen emellan Österrike och Italien, hvilken utan inskränkning
förbjuder jagten på småfogel under alla årstider, äfvensom
en mängd sätt att fånga dessa foglar. Den är ingången vid slutet af
föregående år. Det vore måhända skäl, att vi följde detta exempel.
Man har antydt, att denna fridlysning skulle inskränkas till häckningstiden,
och detta vore visserligen något; men det har dock det felet,
att vi då skulle under en lång tid af året ha rätt att skjuta ihjäl våra
bästa vänner. Förtjena de skydd under häckningstiden, så förtjena de
det äfven under den öfriga delen af året; ty deras värde som födoämne
är icke stort, och de arbeta lika flitigt alla årstider.

Det har blifvit anmärkt, att Utskottet skulle hafva framstält ett
för mycket detaljeradt förslag, och måhända är det ett fel, det medgifver
jag; men skälet, hvarför Utskottet gjorde detta, var, att Utskottet
tyckte sig derigenom kunna på ett tydligt och klart sätt fram -

Onsdagen den 5 April. 19 NlO 19.

ställa sina åsigter. Det gaf vika för frestelsen och. sammanskref dessa Fridlysning
få korta paragrafer. Det var måhända origtigt; men felet var, tyckte "/ småfågel.
man, icke särdeles stort, ty Ivongl. Maj:t har ju i en fråga, sådan som (Forts.)
denna, rättighet att ändå göra, som han behagar. Jag skall derföre
också icke hålla på detta förslag, om Herrarne för öfrigt skulle vilja
bifalla en skrifvelse i allmänna ordalag, och jag har tagit mig friheten
att redan i förväg, då jag kände liksom i luften de anmärkningar, som
skulle komma att göras, uppsatt ett förslag dertill. Det lyder så:

Riksdagen anhåller i underdånighet att Kongl. Maj:t täcktes utfärda
en ständig fridlysning öfver alla inhemska smålbglar, deras ligg
och nästen, samt förbjuda att hålla dem till salu.

Jag ville sluta med att anhålla om ursäkt, att jag måhända allt
för länge upptagit Kammarens tid; men saken har synts mig vigtig
och jag bönfaller hos Herrarne att icke anse denna sak, som synes
liten, vara obetydlig; ty den är det icke, utan tvärtom stor; det gäller
att anlita millioner emot milliarder, millioner vänner emot milliarder
fiender. Det är måhända icke heller skäl att förkasta denna sak derföre,
att den för mången synes ny och just i dag första gången förekommer
vid riksdagen; tv då vi hafva så många exempel i detta fall
att följa i det öfriga Europa, och då vi hört så mycket förhandlas af
våra vetenskapsmän, af tidningarne och en mängd enskilda sällskap
för småfoglarnes skydd, skulle vi då icke kunna vara färdiga att nu
fatta ett beslut? Jag anhåller derföre, att Herrarne ville godhetsfullt
bifalla, hvad jag nu haft äran föreslå, fullt öfvertygad, att det är något
icke allenast ekonomiskt rigtigt utan äfven något, som är i hög
grad humant, och som bidrager till att utveckla en human anda hos
vårt folk, från de små menniskobarnen till de grånade gubbarne.

Jag får således vördsamt yrka bifall till det förslag till skrifvelse,
som jag haft äran uppläsa.

Friherre Hamilton: Då jag villigt erkänner det vackra syfte,
som röjer sig i den föreliggande motionen, kan jag dock icke deltaga
i det slut, hvartill Utskottet kommit. Utan att tala om en mängd
allmänna skäl, som blifvit vidrörda, vill jag blott nämna ett hufvudskål
för mig, nemligen att det saknas någon som helst bestämmelse,
hvad som menas med småfoglar, och att det kanske derföre skulle
kunna uppstå svårigheter, i synnerhet för domare, att veta, hvilka slags
foglar som skulle genom författningen skyddas eller icke. Fn följd af
de åsigter, som i Utskottets motivering blifvit framstälda, skulle kanske
lätt kunna blifva den, att så väl morkullan som vilddufvan, hvilka
äro nyttiga, ehuru man icke ansett nödvändigt att fridlysa dem, skulle
anses såsom småfoglar och således vara förbjudna att under hvilken
årstid som helst dödas. Detta har väl icke varit motionärens syfte;
men en tolkning af författningen skulle kunna leda derhän. Jag tror
derföre, att om en lag i detta hänseende skall stiftas, det blir nödvändigt
att följa de exempel, som äro gifna i utländska lagstiftningar,
eller att bestämma de fridlysta arterna.

På grund häraf ocli för att icke vidare upptaga Kammarens tid
inskränker jag mig att yrka älskog på Utskottets betänkande och bifall
till det förslag till underdånig skrifvelse, som motionären afgifvit.

N:o 19. 20

Onsdagen den 5 April.

Fridlysning Grefve af Ugglas: Oaktadt den värma, med hvilken den näst

mangel. siste talaren yttrat sig, måste jag på det högsta afstyrka Kammaren
1 '' att godkänna detta förslag, icke derföre att jag icke anser, att något

skydd bör gifvas åt småfoglarne, ehuru jag tror, att man mycket öfverdrifvit
den förstörelse, som dessa äro utsatta för, åtminstone på landet;
och min erfarenhet är den, att vida ''flera nya sådana komma till lif
än de, som af menniskoma förgöras. Att nu gå till väga, som Utskottet
gjort, att. i ett generel förbud sammanfatta alla småfoglar,
både dem, som göra mycken nytta och nästan ingen skada, samt dem,
som göra lika mycken skada som nytta, kan icke vara rigtigt. Min
erfarenhet som jägare i. afseende å ugglorna är emellertid att jag funnit
tjogtals harar ligga i skogen med ögonen uthackade, och detta har
ingå andra än ugglorna gjort. Hvad stararne beträffar, medgaf eu
talare, att de göra skada på vissa körsbärsträd; men då är jag nog
olycklig att icke hafva några andra körsbärsträd än sådana, som stararne
helsa på; och vill man icke äta sina körsbär omogna, får man
omhägna träden med nät. Detta har jag gjort; men stararne hänga
upp sig i näten och do. Skall jag då plikta för det jag tagit lifvet af
dem? Jag tror, att en lag i detta fall kan vara nyttig; men den bör
noga afväga och stadga skydd endast för vissa kategorier af foglar,
som verkligen göra synnerlig nytta; deremot går det icke an att på
det sätt, Utskottet gjort, summariskt upptaga alla foglar, och jag betviflar,
. att det finnes inom Kammaren förmåga att bedöma, huru denna
afvägning bör ske. Den värde motionären har ju sjelf medgifvit, att
Utskottets förslag var för mycket _ detaljerad^ men att det icke betydde
något, da Kongl. Maj:t har rättighet att deri göra de ändringar, han
behagar. År detta nu förhållandet, hvarför kan man då icke låta
Kongl. Maj:t i det ena som i det andra fallet taga den fråga under
ompröfning, som är under utarbetning hos honom.

Jag ber, att, oaktadt allt det vackra och varma som här blifvit
sagdt, Kammaren icke måtte förleda sig att gå till väga på det sätt,
som har blifvit föreslaget, ty om lagen skulle få denna lydelse, och
vissa foglar skulle få en vida större utspridning än nu, tror jag, att
man snart nog skulle komma till ett motsatt resultat att utfärda en
lag att få skjuta dem.

Herr Brun: Den obenägenhet, som visat sig mot detta förslag,
ar den vanliga orsaken, att man har svårt att slita sig ifrån gamla
vanor och fördomar. I vårt land har man förut egentligen aldrig tänkt
på den sak, som nu är i fråga; men man borde hafva så mycken uppmärksamhet
på andra i bildning och upplysning framför oss stående
fanders erfarenhet, att den gamla fördomen finge vika. Man borde
också gifva akt på vetenskapsmännens bestämda utlåtande i detta hänseende;
och man bör således icke tvifla på, att dessa småfoglar, som
man_ egnat allt för liten uppmärksamhet, kunna bli till stort gagn,
hvarjemte de äro till behag för menniskorna genom sin fägring och
sm sång. Det torde hafva uppenbarat sig öfver allt i vårt land, huruledes
på många ställen finnas bladlösa fruktträd och buskar, vittnande
om skadedjurens härjningar, och det torde icke vara obekant, Indika
som göra denna skada; hvarföre också de, som undanrödja denna skada,

Onsdagen den 5 April.

21 N:o 19.

eller småfoglarne, äro väl förtjente att skyddas. Att det alldeles icke Fridlysning
är något förädlande utan tvärtom rått att döda och plåga dessa små- af småf°9elfoglar,
torde icke någon betvifla; och i afseende på den skada, som (forts.)
göres genom småfoglarnes utrotande, har jag velat från den trakt, jag
är, upplysa, att der pågår ett ganska beklagligt oskick. En mängd personer,
synnerligast ungdom, har för vana att systematiskt plundra foglarnes
nästen, och detta kan icke vara något förädlande, icke heller något
nyttigt, utan skadligt, och en sådan osed bör man söka utrota.

Man har talat om att vinna målet blott genom undervisning; men
det är visst och säkert, att ett lagbud verkar kraftigare på begreppet
af hvad som är rätt eller orätt i detta fall, och det synes mig derföre,
att ett bestämdt lagbud vore önskvärdt.

På de skäl, som af föregående talare, hvilka talat för bifall, blifva
anförda, får jag instämma i Grefve Mörners yrkande om återremiss
på det Utskottet må framkomma med ett sådant förslag, som kan vinna
Kammarens och Riksdagens bifall och föranleda till, att vi så snart som
möjligt kunna förvänta från Kongl. Maj:t en framställning i ämnet.

Herr Storckenfeldt: Hen förste talaren af dem, som försvarat
Utskottets förslag, har under sin långa verksamhet i skolan funnit, att
barn icke bruka åtalas för förseelser, hvilka enligt gällande lagar skulle
kunna straffas. Det tror jag också; men det är derföre, att sådana
förseelser, som äro, så att säga, värda något, icke gerna förekomma
hos barn; men om den värde talaren finge bringa fram en lag, som
denna, skulle han få en annan praktik efter detta,

Man har talat så mycket om, huru det är utrikes. Det passerar
der mycket, som icke passerar här. Det fångas årligen på Leipzigsslätterna
ofantliga tusental småfoglar för att inläggas såsom konserver
för handeln; något sådant tror jag icke sker här. Grefve Mörner har
också varit i Tyskland, och med afseende på hvad han anfört, hänvisar
jag till hvad jag redan sagt. Så kom motionären, och det var
mig en svår karl. Småfoglar och barn blandade han på ett märkvärdigt
sätt tillsamman. Han är 40 års skolkarl och har en ofantlig erfarenhet,
har han sagt; men dessa 40 års skolkarlar äro de allra värsta
för de små, af hvilka en åldersklass får uppbära följderna af alla
dess föregångares små synder, som i den gamle skolmannens minne
hopsummerats och nu såsom transport debiteras den senast anryckande
lilla falangen. Hvad hans historier om Pål och Per hade här att göra,
vet jag icke, derest icke en af dessa var en fogel. Han talade om,
att han hade hindrat Pål ifrån det och Per ifrån det och begge två
ifrån att misshandla hvarandra. Huru kunde han tänka, att jag skulle
ogilla detta? För öfrigt finnes ju för det läroverksstadgan; men huru
man kan jemföra detta med en lag, som skall ställa barnet inför häradsrätt,
kan jag icke fatta. Häri har bestämdt oklart för sig, hvad
som är menniskor och foglar. Det synes mig, som hade denne 40 års
skolkarl en ovana att bannas och bannas utan gensägelse; men han
bör icke glömma, att han här befinner sig på ett annat rum än i skolan,
och att det här finnes åhörare, som kunna bedöma, om det fins
något eller intet i hvad han säger.

Dessa Herrar, som talat till försvar för Utskottets betänkande.

N:o 19. 22

Onsdagen den 5 April.

Fridlysning hafva gjort det, som om deras motståndare hade för afsigt att gå ut
af smaj°ge. vägar och stigar och skjuta ned alla småfoglar, som finnas. Det
1 '' vilja vi visst icke; vi vilja också hafva skydd för småfoglarne; men vi

äro oense med dem om sättet. Då förhållandet nu är sådant, att Ivongl.
Maj:t för närvarande låter uppgöra ett förslag till ny jagtstadga, så
tillåter jag mig fortfarande yrka afslag på Utskottets betänkande,

Grefve Lewenhaupt: Då diskussionen blifvit allt för mycket
utsträckt, vill jag icke uppehålla Herrarne för länge. Den ärade
motionären har sagt, att han är en 40 års skolkarl. Jag anser mig
då höra^ nämna, att jag har i mer än 50 år varit jägare och att jag
således å tjensteus vägnar är tio år äldre än han. Hvad angår den af
honom gifna _ beskrifningen på det slags foglar, som skulle komma i
åtnjutande af ifrågavarande skydd, måste jag motsätta mig förslaget,
enär det der förekommande uttrycket “inhemska foglar11, är allt för
sväfvande. Jag vet icke, om man till inhemska foglar kan räkna de
flesta af våra småfoglar, som äro flyttfoglar. Dessa komma hit för att
föröka sig, och när de fullgjort sitt arbete, vända de åter till de varmare
länderna. På dessa skäl får jag motsätta mig skrifvelsen och på
samma gång fullfölja mitt yrkande om afslag.

Herr Samzelius: Efter som diskussionen under dess fortgång
tagit en vändning, som jag tror frågan icke förtjenar att erhålla, så
kanske man har svårt att återföra den inom dess egentliga gränser.
Här är fråga om en rätt allvarsam lagstiftningsåtgärd och att man
skall tillskapa ett nytt slags brott, hvars antal, om författningen skulle
stricte efterlefvas, troligen komme att öfverstiga de flesta andra brott.
Jag får till en början tillkännagifva, att jag är mycket vänligt stämd
emot småfoglarne och att jag sökt ingifva denna känsla äfven hos
mina barn.

En ärad talare på skånebänken har sagt, att foglarne i Sverige
icke töras hylla sig till menniskan såsom förhållandet skulle vara i
Tyskland. Detta är dock ett misstag, ty om han ville betrakta de
små sparfvarne t. ex. i Strömparterren eller besöka mig, så skall jagvisa
honom, att de komma hvarje morgon till fönsterrutan och picka
på, i händelse deras föda icke blifvit utstäld. Efter det jag sagt detta,
vill jag dock tillkännagifva, att i en lagstiftningsfråga det är farligt
att gå långt framom det allmänna rättsmedvetandet, likasom det är
farligt att komma för långt efter detsamma, och jag tror icke, att det
allmänna rättsmedvetandet är moget för ett så genomgripande förslag
som detta, nemligen att under hela året fridlysa hvarje småfogel. Man
har förut velat skydda en hel mängd djur men blott så, att de skulle
få skjutas endast under en viss tid af året, hvilket deremot icke skulle
blifva händelsen med dessa småfoglar. Så har man till exempel velat
fridlysa elgen, men blott under en viss tid af året. Småfoglarne åter
skulle icke få skjutas under någon del af året, och denna fridlysning
skulle väl gälla icke blott utom hus varande foglar, utan äfven andra,
så att om en liten fogel i min bur skulle blifva sjuk, jag icke skulle
hafva rättighet att döda honom. Det synes mig, som om lagstiftningens

23 N:o 19.

Onsdagen den 5 April.

ingripande på ett sådant sätt icke skulle vara af behofvet påkalladt i
ett land så beskaffadt som vårt.

Här liar åberopats exempel från andra länder, men det är dock
icke samma förhållande der som hos oss. I allmänhet har man inom
lagstiftningen följt den regeln, att då man icke sjelf kan skydda sig,
lagen bör bereda ett sådant skydd. Men nu hafva foglarne ett sådant
skydd i våra skogar, och lagens ingripande är således i allmänhet icke
behöflig!. Emellertid förefaller det mig under alla förhållanden olämpligt,
att en lagstiftande församling, sådan som denna, skall i detalj
diskutera denna fråga, der olika åsigter gjort sig gällande, huruvida
vissa foglar skola betraktas såsom företrädesvis nyttiga eller skadliga.
Så hafva till exempel de olika ugglearterna varit på tal. Jag vet, att
ugglan gör skada, och om någon skulle i vredesmod döda eu uggla,
då denna gick illa åt hans hönsgård, skulle jag icke tycka det vara
så besynnerligt eller förtjena, att han derföre skulle bestraffas såsom
lagbrytare.

Man har vidare sagt, att det icke skulle vara så farligt att antaga
denna lag, emedan öfverträdelse!’ af densamma icke skulle blifva åtalade;
men vi skola väl icke stifta lagar, för att de skola öfverträdas,
utan derföre att de skola efterlefvas. En sådan lag som denna kan
icke efterlefvas, och det allmänna rättsmedvetandet är icke moget fölen
sådan lag. Att foglarne äro nyttiga, medgifver jag, och att de bereda
nöje, har jag erfarenhet af; men allt i naturen har sin bestämmelse,
och hvad som gäller i detta fall om näktergalarne gäller icke
om mesarne och rödstjertarne. Jag skall likväl icke motsätta mig, att
eu fridlysning efter utredning af vederbörande sakkunnige män må
komma till stånd, men skulle man för sådant ändamål aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, torde den icke böra hållas i så kategoriska
ordalag, som motionären föreslagit, utan att Kongl. Maj:t ville efter
Vetenskapsakademiens samt öfrige vederbörande sakkunnige myndigheters
hörande taga i öfvervägande, om och i hvithet hänseende åtgärder
borde vidtagas för beredande af skydd för småfoglarne. Kongl.
Maj:t blefve då i tillfälle att bedöma livilka fogelarter förbudet kunde
omfatta och om det skulle gälla alla län, ty om det i något fall skulle
behöfvas en särskild lagstiftning så är det i detta. Behofvet af eu
sådan lagstiftning är t. ex. icke detsamma i Norrbotten, der foglarne
hafva ett naturligt skydd i de stora skogarne, som i Skåne. Äfven
detta finge Kongl. Maj;t taga i öfvervägande.

Hvartill en återremiss skulle tjena, kan jag icke finna, ty vi vilja icke
hafva något specielt förslag; utan skall Riksdagen yttra sig välvilligt
om motionen, borde det ske i så allmänna ordalag, att Kongl. Maj:t
kan vidtaga sådana steg, som han kan finna lämpliga, och jag skall
derföre anhålla om proposition derpå, att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t behagade taga i nådigt öfvervägande,
om, och i sådant hänseende hvilka, åtgärder må befinnas erforderliga
och lämpliga för småfoglarnes skyddande.

Herr Dallra: Det är anmärkt, att det i den af mig föreslagna
redaktion till skrifvelse förekommande uttrycket småfoglar skulle vara
för obestämdt. Då det likväl blott är fråga om att öfverlemna saken

Fridlysning
af småfågel,
(Eorts.)

N:o 1». 24

Onsdagen den 5 April.

Ä ?]1 .Kf5Ilgl; vidare handläggning, tycker jag, att det är rigtigast att

{FoS f ?Dda f ftta 1ord for att visa, att man vill hafva skydd blott för sm å^og]ar
1 allmänhet, och då jag dertill lagt “nyttiga11 och “inhemska11
småfoglar, tror jag att det är nog bestämdt. Man har vidare sagt, att
ordet inhemska skulle innebära en otydlighet, men jag hemställer, om
man med inhemska foglar kan mena några andra än sådana, som äro
födda och en lång ticl lefyat i Sverige. För öfrigt är ju öfverlemnadt
åt Kongl. Magt att äfven i detta fall göra hvad han vill, och Riksdagen
skulle blott , uttala sm åsigt. ö

Det lian också anmärkts, att beskrifningen på den förstörelse, som,
enigt nvad jag nämnt, skulle åstadkommas på landet, vore utmåladJa,
skulle jag måla efter hvad som är min personliga erfarenhet i detta
tall, skulle Herrarno få eu tafla, som icke skulle vara den behagligaste
att skåda, och Herrarne skulle finna, att jag tvärtom framstäf förhållandena
i de mildaste färger, som är möjligt.

i bär ytterligare talat om, att man genom införandet af denna

ag skulle bilda nya brott, 1 detta fall har Utskottet lemnat en utredning
om begreppet af bildande af nya brott, och om man vill fortsätta
med denna anmärkning, vill jag blott genmäla, att i fall man skulle
löfja den grundsatsen att alltid undvika detta, all lagstiftning skulle
blifva omöjlig. Detta vore en ställning för ett samhälle, som icke vore
nyttig, bamhallet måste kunna lagstifta och ej låta binda sig af förut
fattade meningar. Vore det till exempel meningen att göra ett påbud
om anvandandet åt vissa färger eller ett visst snitt på kläder, då vore
det att bilda ett slag af brott, som förut icke fans, men nu finnes
brottet till före lagen.

\ idar e har man sagt, att förhållandena äro olika hos oss emot i
andra lancier, men jag tror dock att denna olikhet icke är så stor.

ct/i itc a''V™ att DS sklllle hafva sagt, att dessa brott

? i e "bfca sa sällan atalade. Detta yttrade jag visserligen, men icke
i den meningen, som den siste talaren fattat det. Jag har nemligen

vf.at saga> atj. brotten skulle blifva så sällan åtalade, derföre att
blotta tillvaron åt förbudet skulle göra brotten så ytterst sällsynta.

Slutligen har man påyrkat, att ''den föredragna skrifvelsen skulle
goras i mera allmänna ordalag än jag föreslagit. Ja, affatta!'' man
skrifvelsen i sa allmänna ordalag, som Herr Samzelius föreslagit, då
an man gerna låta bil hela skrifvelsen, tv något mera overksamt läkemedel
an det skulle blifva, känner jag icke.

Jag bönfaller, att Kammaren ville bifalla det förslag till skrifvelse
som jag framstam. ° *

^rGrfe^eWenh8UPt: ,Jag bär ansett mig skyldig upplysa, att
let foislag till en ny jagtstadga, som komiterade förra året uppgjorde,
innehöll bestämmelser om skydd för en viss del af småfoglar under eu
viss ticl åt aret _ Detta komitearbete har genomgått skogsstyrelsen, som
likväl icke godkände forslaget beträffande skyddet för småfoglar. Styrexsen
var således icke småfoglarnes vän. Vetenskapsakademien bär
åter, med en liten förändring i ordställningen, tillstyrkt detta skydd
under samma tid, som komiterade föreslagit, och jag har anledning

25 N:o 19.

Onsdagen den 5 April.

förmoda, att komiterades betänkande, som nu ligger i Finansdepartementet
och derefter skall ingå till Högsta domstolen, snart kommer att
af Kongl. Maj:t afgöras.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkande, nemligen: l:o) att utlåtandet skulle bifallas; 2:o) af Herr
Dahm, att Kammaren för sin del måtte fatta ett så lydande beslut:
“Riksdagen anhåller i underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes utfärda
en ständig fridlysning öfver alla för landtbruket nyttiga inhemska småfoglar,
deras nästen, ägg och ungar, samt förbjuda att hålla dem till
salu11; 3:o) af Herr Samzelius, att Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Magt behagade taga i nådigt öfvervägande, om och i sådant hänseende
hvilka åtgärder må befinnas erforderliga och lämpliga till småfoglarnes
skyddande; 4:o) att utlåtandet skulle återförvisas; samt 5:o) att detsamma
måtte afslås.

Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades nej; sedermera proposition på
antagande af Herr Dahms förslag, då svaren utföllo med många nej
jemte åtskilliga ja; vidare proposition på bifall till Herr ''Samsela förslag,
hvilken proposition besvarades med många nej, blandade med ja;
ytterligare proposition på återremiss af utlåtandet, hvartill svarades
många nej jemte åtskilliga ja; och slutligen proposition på afslag å
utlåtandet, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och
förklarade Herr Grefven och Talmannen sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Efter förmälan, det Kammaren egde att afgöra, hvilketdera af de
öfriga fyra yrkandena skulle utgöra kontraproposition vid den blifvande
voteringen, framstälde Herr Grefven och Talmannen särskild
proposition på antagande af hvart och ett af dessa yrkanden såsom
kontraproposition, samt förklarade sig hafva funnit med öfvervägande
ja besvarad den proposition, som afsåg, att Herr Samzdii förslag skulle
i kontrapropositionen upptagas.

Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: -

“Den, som afslår Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 5, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antager Kammaren det förslag till underdånig skrifvelse
i ämnet, som Herr Samzelius afgifvit."

Fridlysning
af småfogeL
(Forts.)

3i:o 19. 26

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
■bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
in. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 49.

Nej — 32.

Föredrogs ånyo Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts den
27 och 29 sistlidne Mars bordlagda utlåtande N:o 4, i anledning af två
. utaf Herr C. Hammarhjelm väckta motioner angående förändring af gällande
bestämmelser i fråga om vilkoren för försäljning till förtäring
■ på stället, af vin och maltdrycker in. m.

Herr von Gegerfelt: Allt sedan år 1866, då den första författningen
i detta ämne utkom, har denna lagstiftningsgren af Riksdagen
omfattats med stort intresse, större kanske än som motsvarats af framgången.
Nästan vid hvarje riksdag hafva motioner i ämnet blifvit väckta,
och åtskilliga förändringar i denna författning hafva också blifvit gällande.
Vid 1874 års riksdag framlade Kongl. Maj:t fullständiga grunder,
hvarpå en lagstiftning i detta ämne ansågs böra byggas. Riksdagen
granskade dessa grunder och gillade dem med några mindre
väsentliga förändringar, hvarefter i hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed
nuvarande författning utfärdades. Vid sådant förhållande och då
denna författning tillkom under en temligen stark påtryckning af en
kanske något öfverdrifven föreställning om Öl- och vinförsäljningens
menliga inverkan på ordning och sedlighet, hade man kunnat hoppas,
att frågan åtminstone för ett eller annat år skulle kunna få hvila, till
dess den nya författningen kan visa sin verksamhet i det hänseendet.
Men redan vid 1875 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motioner
om förändring i föreliggande syfte. Andra Kammarens Tillfälliga
Utskott afstyrkte dessa motioner, och detta afstyrkande betänkande blef
af Kamrarne utan diskussion bifallet. Jemväl vid innevarande riksdag
hafva motioner i detta afseende blifvit väckta inom Andra Kammaren,
lxvilka hufvudsakligen afse högre ansvar för öfverträdelse af författningen,
och Andra Kammarens Tillfälliga Utskott har afstyrkt äfven dessa
motioner. Detta betänkande hvilar nu på denna Kammares bord. I
detta betänkande yttrar Utskottet, att förordningen, om den behörigen
och noggrant tillämpas, till största delen komme att motsvara det med
densamma åsyftade ändamålet, och tillägger vidare, att den allt för
kort tid varit gällande, en åsigt, som jag fullkomligt gillar. Nu hafva
inom denna Kammare tvä motioner i detta ämne blifvit af Herr Hammarhjelm
väckta. Den första afser endast att vinna skärpning i straffbestämmelserna
i likhet med hvad i bränvinsförordningen finnes stadgadt.
I den andra motionen har motionären begärt förtydligande och
förändring i författningen “jemväl i andra hänseenden, såsom i fråga
om 5 § 2 inom., rätt till försäljning i handelsbod, ölutskänkning vid
gästgifvaregårdar m. m.“ Utan allt förtal kan man säga, att åtminstone
den senare motionen icke är synnerligen väl och iullständigt utarbetad,
och jag trotsar hvar och en att vid genomläsandet af denna motion

27 N:o 19.

Onsdagen den 5 April.

''latta hvilka förändringar motionären egentligen åsyftar. Första Kam- Förändring
marens Tillfälliga Utskott har nu i föreliggande betänkande förklarat af fjällande
•sig “instämma med motionären11, utan att likväl vidare utveckla de ^ZdTföråsigter
han uttalat, men tillägger, att för öfverträdelse af författningen säljning af
bör stadgas urbota påföljd i likhet med bränvinsförordningen. Jag tror vin och maltdock,
att detta behöft en närmare utveckling. Bränvinsförordningen drycker mstadgar
urbota bestraffning för fjerde resan oloflig bränvinsförsäljning, (t''°i''ts.)

och för att detta stadgande skulle införas äfven med afseende på ölförsäljning,
skulle förhöjning ega ruin i de föregående ansvarsbestämmelserna.
I detta hänseende saknar man dock alla upplysningar om
Utskottets mening. Om det också kan ifrågasättas, att högre ansvar
för ifrågavarande förbrytelser rättvisligen kunde stadgas, så följer deraf
ej att, emot hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott antagit, de nuvarande
ansvarsbestämmelserna strängt tillämpade, vore otillräckliga. Erinras
må, att dessa förbrytelser icke äro till sin natur jemförliga med
förbrytelser mot bränvinsförsäljningsförordningen, helst Öl är mindre
skadligt än bränvin, hvarförutom oloflig bränvinsförsäljning äfven i det
afseendet innefattar en svårare förbrytelse, att man dervid undandrager
sig försäljningsskatten.

Något giltigare skäl synes mig Utskottet hafva för sin åsigt, att
för förbrytelser af ifrågavarande beskaffenhet särskild! ansvar borde
tillämpas för hvarje gång åtal väckes. Men de i fråga om bränvinsförsäljning
gällande bestämmelser härom utgöra ett undantag från den
allmänna i 4 kapitlet strafflagen faststälda grundsatsen, och en undantagslagstiftning
bör ej utan synnerligt skäl till sitt omfång utsträckas.

Den tredje förändring, som Utskottet framhållit, vore den, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle, i likhet med kommunalnämnden,
ega att i särskildt fall förbjuda landthandlande att försälja starka
drycker. Emot en sådan rätt vore visserligen icke något att erinra,
men förändringen i detta hänseende blefve säkerligen utan all betydenhet.
Konungens Befallningshafvande har redan så många medel att
öfver vaka allmänna ordningen. Om för öfrigt kommunalnämnden icke
vill hålla efter ölförsäljarne och kommunen icke vill hålla efter kommunalnämnden,
visar detta, att det icke finnes mycket intresse för saken,
och det är dock just på intresset inom kommunen, som hela denna
fråga hvilar. Det synes således, att Utskottet icke anfört några giltiga
skäl att så snart vidtaga förändringar i författningen, och allra minst
har Utskottet anfört skäl för den vidsträckta hemställan, som betänkandet
innehåller, hvarmed afses icke mindre än en total revision af
hela författningen. Vid sådant förhållande får jag vördsamt yrka afsteg
å betänkandet.

Grefve Horn: I afseende å denna fråga, vill jag villigt vitsorda

den svårighet, dessa vin- och ölkrogar både på landet och i städerna
medföra för ordningens vidmakthållande. De bedrifvas ofta i smygunder
omständigheter, som göra en kontroll ytterst svår, och ofta på
•ett sådant sätt, att de äro att hänföra nära nog till vanliga bränvinskrogar.
På många ställen, der värdarne icke äro bland de allra
pålitligaste, äro dessa krogar till och med skadligare än bränvinskrogarne.

Jim 19. 28

Onsdagen den 5 April.

Förändring Vår nu gällande författning i detta ämne går visserligen i en bättre
bestämmelser riStninS ,.än de föregående, särskilt deruti, att den innehåller något
rörande för-mera skärpta bestämmelser; men jag tror icke, att den är tillfyllestsäijning
af görande. Hvad beträffar straffbestämmelserna, delar jag icke motiovin
och malt- närens åsigt, att dessa behöfva skärpas i afseende på försäljning af
drycker m.m.maifdrycker, och skall detta ske, bör det åtminstone icke göras i den
(I °rts.) utsträckning, motionären synes vilja fordra. Deremot synes det mig,
att straffbestämmelserna för oloflig försäljning af vin böra sättas något
högre än nu. Lika med motionären och lika med Utskottet, skulle
jag äfven vilja stadga, att, på samma sätt som sker vid iterera!! oloflig
bränvinsförsäljning, den, som beträdes med att olofligen sälja vin och
maltdrycker, må straffas särskildt för hvarje gång han blifver stämd för
dylik förseelse.

Det är mycket sant, såsom den föregående talaren anmärkte, att
motionen N:o 42 — den sist väckta af de två förevarande motionerna —
icke är mycket fullständig och icke för Utskottet angifvit den väg,
hvarpå motionären möjligen ville gå; men den förtjensten får man åtminstone
tillägga motionen, att den är så omfattande som möjligt och
således. lemnar fria händer för vidtagande af eu revision af gällande
författning i alla dess delar. För min del föreställer jag mig, att eu
revision af några punkter i författningen verkligen är nödig. Den omständighet,
hvarvid jag då i första rummet fäster mig, är nu .gällande
föreskrift i afseende på rätt för dem, hvilka enligt äldre författningar
innehafva utskänkningsrättigheter, att fortfarande bibehålla desamma.
Vi veta, att då 1866 års författning gälde, egde Konungens Befallningshafvande
att meddela tillstånd till vinförsäljning, hvaremot rätt att försälja
maltdrycker berodde af kommunerna. Genom 1873 års kungörelse
skedde häri den förändring, att Konungens befallningshafvande?,
befattning med dylika frågor utsträcktes äfven till maltdrycksförsäljningen,
så att alltså, länsstyrelserna hade att meddela tillstånd till försäljning
både af vin och maltdrycker. Den sistnämnda författningen af
1873 innehöll vidare det ganska vigtiga stadgandet, att de försäljningsrättigheter,
som innehades på grund af förut gällande författningar,
skulle upphöra med 1873 års utgång, och att det skulle bero af ny
anmälan och länsstyrelsernas tillstånd, huruvida de fingo äfven derefter
bibehållas. Detta stadgande gälde dock icke vinförsäljningen, då, såsom
bekant, 1873 års kungörelse afsåg endast försäljning af maltdrycker.
Derefter kom nu 1874 års författning med den felaktighet, jag anser
den innebära. Hade denna författning äfven innehållit stadgande om
att alla gamla rättigheter skulle upphöra, så väl vinförsäljnings- som
maltdrycksförsäljningsrättigheter, så hade dessa rättigheter vida lättare
kunnat af. länsstyrelserna ordnas, och det hade icke, såsom nu, blifvit
fallet, att i en socken finnas 8 till 10 rättigheter, under det att i en
annan icke finnes en enda. Då hade ett planmessigt ordnande kunnat
ega. ruin; men nu kan detta icke ske, då de, som innehafva gamla
rättigheter, blifvit dervid bibehållna och icke kunna gå dem förlustiga
under annat vilkor än att de på något sätt öfverskrida sin rätt. Jag
skulle derföre gerna se, att ett stadgande komme att meddelas i den
syftning, att alla de vin- och maltdrycksförsäljningsrättigheter, som existerade
före trädandet i kraft af 1874 års författning, skulle upphöra

Onsdagen den 5 April. 29

efter en viss tid, t. ex. med Oktober och November månader 1877, och
derefter på länsstyrelserna ankomma att ordna dessa så väl som öfriga
försälj ningsrättigheter.

Eu ytterligare omständighet, som jag anhåller att få påpeka, är,
att 1874 års författning, i likhet med den af 1866, innehåller ett stadgande,
som förekommer mig särdeles olämpligt och föranleder mycken
missbelåtenhet, nemligen den, att rättighet der blifvit medgifven hvem
helst det vara må att från öppet bord i mindre utsträckning försälja
maltdrycker. Detta föranleder icke obetydliga oordningar, och kontrollen
är synnerligt svår, emedan det oftast är svårt att afgöra om
det är i mindre utsträckning eller icke, som en dylik rörelse bedrifves.
Jag tror icke heller, att detta stadgande har någon nytta med sig.
Det händer ofta, att en landthandlande eller annan handlande eller ett
bryggeribolag vid vissa tillfällen finna sin uträkning att vidtala en 15
till 20 gummor att, såsom det heter för dessas egen, men i sjelfva verket
för de förras räkning och vinst, hålla dylik försäljning vid sina bord,
och jag tror icke, att det är ändamålsenligt. Jag vet icke, hvartill
detta stadgande skall tjena och skulle gerna se, att det ginge bort.

I öfrigt är det visserligen sant, att, såsom i Utskottets betänkande
påpekas, missbruk härleda sig deraf, att landthandlande få utlemna
vin och maltdrycker till aflindning. Men jag tror, att författningen i
denna del gått så långt som möjligt, då den stadgar, att dessa drycker
icke få förtäras på stället. Jag är rädd, att det vore förenadt med
svårigheter att meddela ett stadgande, som ginge längre.

På grund åt hvad jag nu haft äran anföra, skulle jag vara benägen.
att godkänna det slut, Utskottets betänkande innehåller, och får
derföre yrka bifall till detsamma.

Herr Berg, Carl Oskär: Det torde måhända synas något opåkallad!
af mig att nu taga till ordet i denna fråga, helst sedan jag
blifvit väsentligen förekommen af den siste talaren, som redan yttrat
sig till förmån för den åsigt jag här vågar förfäkta. Jag har dock
velat begagna tillfället att uttala mig i en fråga, som torde vara värd
minst lika mycken uppmärksamhet som frågan om småfoglarnes skydd,
rörande hvilken nyss en lång diskussion pågått. Äfven jag vill yttra
några ord till skydd, icke för småfoglar, men för små menniskobarn,
Indika sväfva i en fara, som är större och mera behjertansvärd än vi
kanske i allmänhet äro böjde att tro. Då förordningarne af år 1874
angående försäljning af bränvin, vin och maltdrycker utkommo, motsågo
många nykterhetsvänner dem med glädje. Man trodde, att det olycksaliga
superiet skulle komma att i väsentlig mån förhindras och dryckenskapslasten
få den första spiken i sin likkista, derigenom att landthandlarne
lörbjödos att försälja bränvin i mindre partier än 100 kannor.
Det visade sig dock alltför snart, att den olycksbådande profetia
skulle gå i fullbordan, som eu af landets största bränvinshandlare i ett
cirkulär till Sveriges landtkandlare i början af år 1875 uttalade, att
det nemligen nog i alla tall skulle gå för sig att tillfredsställa den spritalskande
befolkningens begär efter den alkoholhaltiga varan, och att
fyllerilasten således på intet vis skulle minskas genom den nämnda
lagen. Och då nu landthandlarne hafva rättighet att utan särskildt till -

N:o 19.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
ni. m.

(Forts.)

N:o 19. 30 Onsdagen den 5 April.

Förändring stånd handla med vin och maltdrycker, har man på många ställen i
bitämmeher ^anc*e^ oc^ i synnerhet i Norrland gjort den erfarenheten, att desse
rörande*för- ländthandlares bodar egentligen blifvit lönkrögarenästen, der allmogen,
säljning af i stället för att såsom förut supa sig full af bränvin, nu får sitt begär
Hira och malt- tillfredsstäldt genom så kalladt vin, hvilket oftast icke är annat än
drycker m. m. "bränvin med eu tillsats af sirap och möjligen litet bresilja eller annat
(Forts.) färgämne, för att gifva det ett vackrare utseende. Förhållandena äro
således i detta afseende icke stöld bättre nu, än de voro före de nämnda
förordningar™; under sträfvandet att undvika Scylla har man fallit i
Charybdis. I synnerhet i de norra delarne af landet har, efter hvad
jag har mig bekant, denna landthandlarnes rättighet att handla med
vin och maltdrycker åstadkommit stor skada. Efter min öfvertygelse
är det således af högsta behof påkalladt, att något göres för hejdandet
af det ondas framfart, så vida vi icke vilja se landets uppväxande ungdom
helt och hållet demoraliseras. Den anmärkning, som gjordes af
en föregående talare, att man borde låta den nya lagen pröfvas och
visa sin kraft, innan man började gorå förändringar i densamma, kan
jag för min del icke godkänna. Äfven bär kan det gamla ordspråket
tillämpas: “medan gräset gror, dör kon“. Skola vi vänta på de goda
verkningarne af eu lag, som redan från första stunden visat sig så föga
kunna uträtta, så hinna under tiden många olyckor ske, många menniskor
blifva förderfvade och friden spillas i många hem. Jag tror, att
den svenska representationen här har en allvarlig fråga att lösa, en uppgift
att utföra och det snart. Och då jag icke vågar hoppas, att mitt
ord skall hafva någon synnerligt stor betydelse i denna Kammare, och
jag icke heller af min egen erfarenhet kan afgifva det vitnesbörd, som
torde erfordras för bestyrkande af hvad jag sagt, eller att den omtalade
vinhandeln är i det närmaste lika skadlig och förderflig, som bränvinsliandeln,
så tillåter jag mig att för Kammaren framlägga vitnesbörd,
hvilka torde vara mera egnade att tillvinna sig uppmärksamhet. Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län utfärdade i början af
detta år en kungörelse, i ändamål att af länets kronofogdar, länsmän,
kommunalstyrelser och piaster erhålla uppgifter om, huruvida förordningarne
angående försäljning af bränvin, vin och maltdrycker visat sig
gagnande eller icke. De tre frågor, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uppstäldes till besvarande, voro följande: “l:o) huruvida stadgandet att
gorå rättighet till mindre partihandel med bränvin beroende af särskildt
tillstånd visat sig verka till minskning i förbrukningen af bränvin i allmänhet
och särskildt till hämmande af missbruk med bränvin: 2:o) huruvida
den landthandlare medgifna rätt att till afhemtning försälja bränvin,
vin och maltdrycker visat sig leda till missbruk af dessa drycker
samt till deraf föranledda oordningar, och 3:o) huruvida det anses
önskvärdt, att till förekommande af dessa missbruk och oordningar
landthandlare förbjudas att handla med bränvin, vin och maltdrycker“.
1 anledning af denna Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes kungörelse
hafva af länets 61 kommuner inkommit utlåtanden från 54, af dess
37 pastorat från 18, af dess 29 länsmän från 24 och af dess 4 kronofogdar
från 2. De kommunalstyrelser, prester och länsmän samt kronofogdar,
hvilka yttrat sig, hafva nästan enhälligt förklarat, att den landthandlarne
medgifna rättigheten att utan särskildt tillstånd handla med

Onsdagen den 6 April. 31

vin och maltdrycker ledt till stora oordningar, samt att det vore i höggrad
ensidigt att denna rättighet fråntoges landthandlarne. Nu kan
man visserligen invända, att det icke är lagens fel, om dessa oordningar
egt. ruin, och att, om lagen riktigt tillämpades, skulle de icke
komma i fråga. Jag har visserligen icke mycken insigt i, huru lagar
och författningar höra vara affattade; men så mycket tror jag mig dock
kunna förstå, att en lag, som från sin första början icke kunnat rigtigt
tillämpas, måste ovilkorligen vara behäftad med något betänkligt fel.
Så tror jag också är förhållandet med den nu i fråga varande. Felet
ligger efter min tanke helt enkelt deri, att den är byggd på en ovigtig
eller, rättare sagdt, osäker förutsättning, nemligen den, att det i kommunerna
skulle finnas god. kommunalanda. Att en sådan finnes mångenstädes,
bestrider jag visst icke; men att den icke tinnes öfverallt är ett
faktum, hvilket ingen torde kunna förneka. För öfrigt ber jag att få
anmärka, att det skulle fordras mycken karaktersfasthet, om 6 eller 7
bönder, som sitta i kommunalnämnden i en socken, skola uppträda mot
en mängd landthandlare och på grund deraf, att deras försäljning af
vin och maltdrycker föranledt oordningar, taga ifrån dem denna rättighet.
Det är ingen lätt sak att uppträda mot dessa herrar och juridiskt
bevisa, att de äro orsak till oordningarne. Det står nemligen i
14 § af ifrågavarande författning, att det skall bevisas, att oordningarne
skett på det område, öfver hvilket landthandlaren förfogar; det
heter:

“Finnes landthandlaude, som till afhemthniug håller vin eller maltdrycker
till salu, utöfva dylik försäljning på sådant sätt, att derigenom
oloflig ^Iskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas, eger kommunalnämnden
att förbjuda fortsatt försäljning af nämnda drycker11.

Och i 12 § säges det:

“Derest, sedan vin eller maltdrycker blifvit köpta hos den, som
idkar . handel med dylika drycker, utan att vara berättigad dem till
förtäring på stället afyttra, dessa drycker varda i närheten af försäljningsstället
förtärda å område, hvaröfver försäljaren eger förfoga, skall
han, om det sker med hans vetskap, anses och straffas såsom den der
utöfvat olaga utskänkning af sådana drycker “.

När det nu är händelsen, att landthandlarens område oftast icke
är större än den lilla stuga, i hvilken lian har sin försäljningsbod, och

det således icke kan hindras, att den, som köpt dryckesvaror hos ho nom,

blott gar utanför boden, som vanligen ligger vid allmän landsväg,
och super sig full i landsvägsdiket, så kan landthandlaren helt lugnt
saga, att han icke har med den saken att göra; han förfogar ju icke
öfver det område, der oväsende! skett, han visste, att karlen var nykter,
da han köpte sitt vin eller Öl, han är ju icke satt till någon förmyndare
eller försyn öfver sina kunder, han har en tillåten vara att försälja,
och om köpande begagna den illa, är det icke hans fel. Det ligger
naturligtvis . mycken sanning häri, och en hederlig landthandlare
kan ofta icke hjelpa, att hans kunder supa sig rusiga. klar man åter
att göra med en mindre samvetsgrann person, som för egen fördel vill
uppmuntra fylleriet, då är det naturligtvis långt värre, och man inser
lätt, huru många kryphål, han har för att komma undan ansvar. Det

är i de flesta fall omöjligt för kommunalnämnden att med lagens till -

N:o 19.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m. m*.

(Forts.)

tf: o 10. 82

Onsdagen den 5 April, f. m.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m. m.
(Forts.)

hjelp komma åt honom. Jag har redan nämnt, att den vara, som säljes
under namn af vin, vanligen icke är annat än färgadt bränvin. För
icke så länge sedan hände sig, att en landthandlare hade så strykande
afgång på sitt vin, att han icke hann verkställa färgningen allt efter
som det tog slut, utan bränvinet sattes fram sådant det var och förtärdes
under namn af hvitt vin. Det är således i de flesta fall helt enkelt
en maskerad krögerirörelse, som bedrifves, och om herrarne vilja taga
kännedom om dessa rapporter, som jag nyss omnämnde, kunna herrarne
få lära rätt betecknande saker. Hvarenda kommunalstyrelse och prest
instämmer i det omdömet, jag nyss fälde, eller att rörelsens rätta namn
är krogrörelse. Man torde således icke kunna undvika den slutsatsen,
att den i fråga varande lagen på intet sätt visat sig till fyllest görande.
Vi måste alltså hafva en annan, och då frågas, hvad den bör innehålla.
För min del skulle jag helt enkelt -sälja föreslå, att landthandlarne förbjödos
att handla med vin och maltdrycker lika väl som med bränvin,
och att det således gjordes beroende af särskild pröfning för hvarje
fall, åt hvilka en sådan rättighet skulle medgifvas. Nu kan frågas, om
kommunernas kontroll öfver försäljningsrättens handhafvande skulle blifva
starkare och lättare att utöfva i sådant fäll mot hvad förut varit förhållandet.
Ja, mine herrar! Det skulle den utan tvifvel blifva. Det
är ofantlig skilnad, om jag sitter i en kommunalnämnd och har att
afgöra och till en viss grad taga på mitt eget ansvar, om jag skall
medgifva en sådan rättighet eller icke, än om jag skall, såsom förut,
väcka fråga om att fråntaga en person eu eljest allmän medgifven rättighet.
Då jag vet, att den i fråga varande försäljningen åstadkommit
eu otroligt stor demoralisation, att den förderfvar befolkningen och förorsakar
fattigvårdstungans stigande, så lär jag säkerligen betänka mig
två gånger, innan jag gifver min röst till upplåtandet af en sådan rättighet.
Det är något helt annat att gifva eller afslå en begärd rättighet,
än att uppträda med påståenden i en sak, der jag har svårt att
bevisa, att något olagligt blifvit begånget. Häremot kan invändas, att
detta berör handelsfrihetens grundsats och att man på sådant sätt skulle
träda denna grundsats lör nära. Jag tror dock icke, att det är så farligt
med den saken. Landthandlaren har icke heller rättighet att handla
med arsenik och åtskilliga andra gifter, och då man kunnat undandraga
sådana saker, som leda till mycket mindre oordningar och förderf för
landet än hvad vin- och maltdrycksförsäljningen nu visat sig göra, så
inser jag icke, hvarför man icke skall kunna förbjuda äfven denna
senare handel, utan att man derigenom behöfver anses inkräkta på den
nämnda grundsatsen mera än förut. Jag skulle på dessa grunder helst
vara böjd för att yrka återremiss af det föreliggande betänkandet; men
jag hyser dock en viss tvekan i detta afseende af fruktan att, genom
att uppställa för stora fordringar, gå miste om det mindre, som blifvit
oss erbjudet. Jag vill derför dröja med att framställa ett sådant yrkande
och vill blott tillägga ett par ord i anledning af hvad Utskottet i
sin motivering yttrat, att “om den i omförmälda 14 § meddelade befogenhet
jemväl tillerkändes Konungens befallningshafvande, att öfvervaka
den allmänna ordningen, borde det kunna antagas, att ifrågavarande
missbruk stäfjades, utan att handelsfrihetens liufvudgrundsats

33 N:o 19.

Onsdagen den 5 April.

upphäfdes genom ett på förhand gifvet absolut förbud att handla med Förändring
ifrågavarande varor11. af gällande

Jag tror, att länsstyrelserna derigenom skulle komma i samma di - rörande "för
lemma, hvari nu kommunalstyrelserna befinna sig; de skulle nemligen ''säljning af
få lika svårt som de senare att bevisa, att landthandlaren verkligen vin och maltöfverträdt
sin befogenhet, oaktadt det visserligen ligger i öppen dag, att drycker m. m.
superiet florerar i närheten af hans område. Jag tror mig kunna säga (Forts.)
detta med temligen stor visshet, emedan det verkligen egt rum, att
åklagare fått plikta och betala rätt mycket på den grund, att de åtalat
landthandlare, som icke kunnat öfverbevisas om någon orätt, ehuru
man sett trakten rundt omkring dem förderfvas genom öfverhandtagande
fylleri.

Jag har ansett mig böra yttra dessa ord för att, så vidt i min förmåga
stod, fästa uppmärksamheten vid de olyckliga förhållanden, som
gjort sig gällande i handeln med de här i fråga varande dryckerna,
och jag ber Kammaren allvarligt taga under öfvervägande, huruvida
icke, då vi se så mycken nöd och så mycket elände, som fortfarande
åstadkommes genom det olycksaliga superiet i vårt fädernesland, vi böra
göra något för att hejda detta elände och föra folket in på en bättre
och lyckligare väg. Det är icke af fanatism eller begär att klandra
som jag säger detta; om man betraktar de statistiska uppgifterna, skall
man finna mer än tillräcklig bekräftelse på de sorgliga verkningar,
som dryckenskapslasten åstadkommit. År 1874 begingos här i landet
126 mord; drager man härifrån 50 barnamord, så begingos de flesta
af de öfriga under rusets inflytelse. Under den senaste tiden hafva åtskilliga
dråp egt rum, synnerligen i Norrland, och frågar man efter
orsaken och omständigheterna vid brottets begående, får man nästan
alltid höra, att slagskämparne varit inne på vinkrogen, och sedan de
förtärt åtskilliga qvantiteter af denna dryck, hafva de kommit i gräl,
och grälet har slutat med att de stuckit knifven i hvarandra. På sådant
sätt hafva flera mord i år begåtts. Utom den skam och de olyckor,
som fylleriet sålunda för ögonblicket för med sig, framträder en
annan i ännu högre grad betänklig och sorglig sida af saken, och det
är den uppfostran, som kommer barnen till del i drinkarens hem. Den,
som har tid och lust att göra ett besök i dessa armodets kojor, skulle
här finna ett så förfärligt elände och en sådan jemmer, att jag är öfvertygad,
att han skulle göra allt hvad han kunde för att hvad på honom
ankomma söka bidraga till åstadkommandet af ett förbud både mot
tillverkning och försäljning af dessa gifter, livilka förderfva vår uppväxande
ungdom. Dessa barn växa upp utan att få någon vård, de
veta icke hvad föräldrakärlek vill saga, och den enda undervisning de
få, är den i laster och brott. Justitieombudsmannens berättelse till Riksdagen
innevarande år gifver vid handen, att det ena tjufbandet efter
det andra upptäckes, bestående af minderåriga, som äro för små att
träffas af lagens arm; och det är från drinkarens hem, som dessa band
förnämligast rekryteras. Då vi således se, att landets uppväxande ungdom
dragés allt mera från de goda sederna in på förderfvets bana,
blifver löst folk och fyller våra fängelser, torde det vara hög tid att
taga i tu med det onda och söka finna någon hjelp. Då nu den föreliggande
motionen icke afser något mera än att söka åstadkomma skärpta

Första Kammarens Prot. 1876. N:o 19.

3

NjO 19. 34

Onsdageu den 5 April.

Förändring straffbestämmelser för de landthandlare, som göra sig skyldiga till brott
af gällande mot lagen> så tycker jag för min del, att den föreslagna förändringen
af så måttlig utsträckning, att de af Herr von Gegerfelt framstälda
säljning af anmärkningarne icke torde böra vinna afseende. Jag får derför, om jag:
vin och malt-icke kan erhålla något bättre, yrka bifall till Utskottets förslag.
drycker m. m. *

(Forts.) Herr Widén: Motionären har yrkat på skärpta bestämmelser i

fråga om försäljning af vin och maltdrycker, och Utskottet har till min
glädje äfven gått motionären till mötes i någon del eller åtminstone
gått i den rigtning, motionären önskat. I motsats härtill har den förste
talaren anfört, att det förefölle honom, att, då Riksdagen år efter årlappat
på lagstiftningen i detta ämne, det kunde vara skäl, att Riksdagen
hvilade sig något år, och att således ett afslag på Utskottets framställning
syntes här vara på sin plats. För min del får jag säga, att
jag icke tror, att man bör tröttna för att en sak ofta återkommer, blott
man är inne på en rätt väg och stadigt fortgår på densamma. Man
bör här göra det så mycket mindre, som erfarenheten år från år tydligen
ådagalagt, att man bör gå fram på det sätt, som här är i fråga.
Nya upplysningar och nya erfarenhetsrön hafva år efter år gifvit vid
handen, att de lagbestämmelser, vi hittills haft, icke varit till fyllest, och
under sådant förhållande tror jag, att det vore det största skäl att
fortgå i den rigtning vi begynt.

Det gläder mig, att Utskottet bär tillstyrkt skärpta bestämmelser i
afseende på “utskänkningsställen med vidsträcktare omfattning11, då Utskottet
hemställer, att “den urbota påföljd, som i visst fall skall ådömas
vid oloflig försäljning af bränvin, äfven må för dylikt fall stadgas
för oloflig försäljning af vin och maltdrycker11. Det är vidare godt, att
Utskottet icke funnit det skydd mot oordningar vid försäljning af vin
och maltdrycker i bod å landet, som 14 § af nu gällande lag stadgar,
tillfredsställande, då det der heter, att “kommunalnämnd skulle ega
förbjuda fortsatt försäljning af nämnda drycker11, då oordningar visat
sig deraf föranledas, och att Utskottet derför föreslagit, att åt Konungens
Befallningshafvande skulle inrymmas samma rätt, som hittills varit
i berörda § stadgad för kommunalnämnd. Jag är för min del tacksam
för detta Utskottets tillmötesgående; men jag kan icke lemna tillfället
obegagnadt för att anmärka, att jag ändock icke kan finna målet vunnet,
så länge ännu det lemnas handlande på landet öppet att sälja vin
och maltdrycker. Jag kan icke finna, hvarför man icke skulle gä derhän
att stadga samma förbud för landthaudlande att sälja dessa drycker,
som redan gälla i fråga om försäljning af bränvin. Af den föregående
talaren har väl blifvit tillräckligt ådagalagdt, att i sjelfva verket
ingen skilnad finnes emellan dessa båda slag af försäljning, i det att
vederbörande veta att färga bränvinet och sedermera sälja det under
namn af vin eller något annat och sålunda kringgå det förbud, som
för dem gäller mot försäljning af spritdrycker. Det är bär af Utskottet
antydt, att handelsfrihetens grundsats skulle lägga hinder i vägen
för att utsträcka försäljningsförbudet ända derhän; men jag får säga,
att, så nyttig denna frihet än må vara, och så mycket godt den än må
i flera afseenden hafva verkat, torde det förr eller senare blifva nödvändigt
att här göra deri en inskränkning. Det bör icke heller kunna

35 N:<> It).

Onsdagen den 5 April.

mota några särdeles betänkligheter; ty dermed att man förbjuder eu
landthandlande att handla med vissa varor, har man ju icke stadgat
något förbud för sjelfva handelsverksamheten, och vi hafva redan i nu
gällande författningar förbud för landthandlande att drifva handel med
åtskilliga andra saker. Så får en landthandlande icke befatta sig med
hvad som säljes på apoteken, och icke har man ansett, att derigenom
lagts något otillbörligt band på handelsfriheten. Jag tror, att vi hafva
fullt så goda skäl att förbjuda dessa landthandlande att handla med
vin och maltdrycker, som med apoteksvaror. Särskilt är den rättighet,
som landthandlande nu hafva att sälja vin och maltdrycker, och
hvilken i sjelfva verket kan sägas betyda detsamma som om de finge
sälja spirituösa drycker i allmänhet, demoraliserande just för handeln.
Här träda nu i landtkommunerna upp en mängd personer och etablera
handel, hvilka icke innehafva egenskaper, som göra dem skickliga att
sköta en sådan rörelse. De skulle också icke våga sig på det, om de
icke hoppades att just med försäljning af spritvaror hålla sig uppe.
Man får derföre erfara, att ett mycket större antal handlande uppstår
inom kommunerna, än som erfordras för att förse invånarne med handelsvaror,
och då de fleste af dessa handlande äro oskickliga att drifva
sin rörelse, blir följden oftast, att, oaktadt de någon tid hålla sig uppe
med försäljning af spritvaror, de till sist måste gifva upp sin stat. Då
hafva de likväl under tiden vetat genom utborgning gorå den kringliggande
traktens befolkning skuldsatt hos sig, och med deras ruin följer
ruin i vidsträckta kretsar rundt om på landsbygden. Man kan således
efter mitt förmenande icke undgå att inse, att det förr eller senare
blir nödigt att göra den inskränkning i rättigheten att sälja vin och
maltdrycker, att donna rättighet icke vidare må stå landthandlande
öppen, och detta dels för handelns egen skull och dels derföre att, om
denna försäljning sker genom andra än landthandlande, man får lättare
att deröfver hålla tillbörlig kontroll, likasom att förhindra de oordningar,
som deraf kunna uppstå.

Jag har velat uttala dessa mina tankar i frågan, ehuru jag väl
för närvarande torde få åtnöja mig med hvad Utskottet föreslagit.
Men ^skulle inom Kammaren finnas sympatier för en återremiss, i syfte
att åt den skrifvelse, som här är föreslagen, gifva en vidsträcktare
retning, gående ut på att vin- och ölförsäljningen alldeles må skiljas
från landthandeln, skulle jag för min del med mycket nöje deltaga i
ett sådant beslut.

Grefve Hamilton: Då jag icke är jurist, skall jag icke inlåta
mig på frågan om den nu gällande författningen i förevarande ämne
må anses mer eller mindre bristfällig, och jag skall ej heller yttra mig
om, huruvida innehållet af Utskottets här afgifna betänkande måhända
kan för ett juridiskt öra låta litet skärande eller möjligen gifva anledning
till någon anmärkning. Men då den talare, som först hade ordet,
förklarat, att man ännu icke hade någon erfarenhet af att den nu gällande
lagstiftningen icke vore tillfredsställande, så måste jag stiga, att
jag tror denna erfarenhet vara fullt vunnen. Jag får icke inblanda enskilda
personers förhållanden i diskussionen, och jag skall således icke
nämna nagra namn; men jag skall enkelt beskrifva huru förhållandena

Förändring
ar gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
711. ?».

(Forts.)

N:o 10. 36

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
in. in.

(Forts.)

vant på ett ställe, der jag har noggrann kännedom om dem, och jag
tror, att alla, som äro bosatta på landet, skola kunna intyga, att i
deras orter något liknande tilldragit sig eller lätt nog skulle kunna
göra det. De två närmast föregående talarne hafva hufvudsakligen
fästat sig vid Norrland och förhållandet med försäljningen af vin
och maltdrycker; jag skall bedja att få hålla mig till mellersta Sverige
och fästa mig vid försäljningen af kaffe. I närheten af en jernvägsstation,
der bränvinsförsäljning icke är tillåten, hade en qvinsperson
etablerat eu liten kaffeförsäljning, der förbiresande hade tillfälle att få
en kopp varmt kaffe. Rörelsen var der så liflig, att utanför hennes
lokal uppfördes ett staket, vid hvilket de förbiresande kunde binda sina
hästar, under det de uppehöllo sig i lokalen; jag har sjelf rest der
förbi många gånger, och jag tror, att det sällan händt, utan att jag
sett åtskilliga åkdon vara fastade vid staketet. Det var allmänt kändt,
att de, som gingo nyktra dit in, kommo mer eller mindre berusade derifrån,
och flere af ortens invånare anhöllo hos länsmannen, att han
skulle beifra det oskick med bränvinsförsäljning, som här uppenbarligen
bedrefs. Jag klagar icke öfver hans nit i tjensten i öfrigt; men han
ville icke stämma och åberopade derför såsom skål, att han icke ansåg sig
kunna få den skyldiga fälb. Huru man dock envisades, blef hon ändtligen
stämd, och der voro hundratals personer, som varit derinne och
både sjelfva förtärt och icke förtärt af hennes varor; men alla vittnade
de, att hon icke försålt annat än kaffe. Visserligen hade något bränvin
förtärts; men det hade de fått till skänks. Kaffekoppen hade måhända
varit något dyrt betald, för att icke innehålla något annat än kaffe;
men de svuro på att hon icke försålt bränvin, och hon blef frikänd.
Hon stämdes åter efter någon tid, och blef åter frikänd; men man var
envis i orten och försökte att få henne stämd en gång till. Då ledsnade
hon; men en landthandlande, som hade sin bod vid jernvägsstationen,
betalade böterna, för att hon skulle slippa inställa sig vid
tinget, och man fick derigenom reda på, hvarifrån bränvinet hade kommit.
Detta gick allt mycket författningsenligt till, och då tror jag, att
man har tillräckliga bevis att författningen icke är till fyllest för att
hindra eu oloflig bränvinsförsäljning, äfvensom att dessa kaffe-, vinoch
ölförsäljningsställen, der bränvin kan tillhandahållas under en eller
annan förevändning, i sjelfva verket göra mycket större skada än de
verkliga utskänkningsställena, emedan bränvinet på de förra kan afyttra^
till billigare pris än på de senare.

Öfverståthållaren, som nyss var här, men nödgades aflägsna sig i
embetsärende!!, lemnade mig ett exemplar af Öfverståthållareembetets
kungörelse om försäljning af hvarjehanda drycker, och deraf ser man,
att icke en gång kaffe får i Stockholm hållas till salu, utan tillstånd
af Öfverståthållareembetet. Det heter i denna kungörelse: “Önskar
någon särskilda utan samband med rättighet till utskänkning af vin
eller maltdrycker, mot betalning hålla allmänheten till hända kokadt
kaffe, thé och chocolade eller andra tillagade, icke spirituösa drycker,
göre derom hos Öfverståthållareembetet skriftlig ansökan samt bifoge
intyg om god frejd och uppgift å det ställe, der försäljningen skall ega
rum; och vill Öfverståthållareembetet, efter pröfning af omständigheterna,
meddela beslut, om ansökningen bifalles eller icke.11 Funnes''ett

37 Kso 19.

Onsdagen den 5 April.

sådant stadgande äfven på landet, skulle det naturligtvis vara en möj- Förändring
lighet, att Konungens Befallningshafvande genom att från de kommu- °f [!ällande
mala myndigheterna och presterskap! infordra uppgift om den person^anZ^Tr
som vore i fråga till erhållande af försäljningsrättighet, kunde erhålla Zäijni^af
sådana intyg, hvarigenom det undvekes att opålitligt folk och sådana, vin och maltsom
ville rikta sig på det menskliga eländet, blefve i tillfälle att drifva dnJcher m-mdylik
rörelse. (Forts.)

Huruvida den skrifvelse, Utskottet föreslagit, är den bäst redigerade
eller icke, det lemnar jag derhän; men den antyder, om den får
afgå, för Kongl. Magt, att Riksdagen verkligen anser behöflig! att
Hägra åtgärder vidtagas för att åtminstone bereda bättre kontroller mot
oloflig utskänkning af spirituösa drycker, och jag får vid sådant förhållande
yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Stråle: Då tilläfventyrs åtskilliga af Kammarens ledamöter
icke haft tillfälle att taga närmare kännedom om i fråga varande författning,
så anser jag mig till eu början böra fästa uppmärksamheten
derpå, att författningen i fråga om förtäring på stället stadgar, att sådan
kan ske under två förhållanden, dels på värdshus för spisande
gäster — och i detta afseende har Utskottet icke opinerat det ringaste
— och dels då förtäring på stället sker i vidsträcktare omfattning,
d. v. s. då stället är hvad man i dagligt tal kallar en ölkrog; och det
är detta senare fäll som Utskottets framställning gäller. Vidare medgifver
författningen, att landtha,lallande må sälja till afhemtning, men
icke till förtäring på stället, och förefinnes i detta afseende vissa restriktiva
stadganden. Man anmärker nu, att denna fråga återkommer
för hvarje riksdag, och beklagar, att Riksdagen skall år efter år behöfva
sysselsätta sig med att lappa på föreskrifterna i det här omhandlade
ämnet. Jag tror, att den talare, som yttrat sin förundran
öfver detta förhållande, icke fäst tillräcklig uppmärksamhet vid, huru
lätt dessa ölkrogar närma sig till vanliga bränvinskrogar och huru
nära till hands för en mindre samvetsgrann person den frestelsen ligger,
att genom åtskilliga medel göra sitt vin och sitt Öl så starkt som
möjligt, för att derigenom göra det mera begärligt för dem, som åstunda
sådana drycker, ett förhållande, som på många ställen utvecklat sig
ända derhän, att. jag tror man med full rätt kan säga, att ölkrogarne
kunna vara åtminstone lika skadliga som bränvinskrogarne. Då man
vid nästan hvarenda riksdag under en lång följd af år fått göra försök
med förtydliganden och förklaringar i lagen för utskänkning af bränvin,
så är det väl icke så underligt, om ett liknande behof gör sig
gällande äfven med afseende på den bär i fråga varande lagen. Samme
talare har fäst uppmärksamheten på, att inom Andra Kammaren både
vid förra riksdagen och vid den innevarande motioner blifvit väckta i
denna fråga, och att de vid sistlidne riksdag folio. Ja! detta gälde
frågan om skärpta ansvarsbestämmelser. Derom må man nu vara af
olika ^ mening; jag tror för min del, att sådana-skärpta bestämmelser
behof vas; men jag vill icke alltför mycket klandra dem, som äro af en
motsatt åsigt. Andra Kammaren har nu emellertid fästat det afseende
vid Första Kammarens behandling af den förevarande frågan, att den
förklarat, att dess Tillfälliga Utskotts betänkande borde hvila, tills

N:o 10. 38

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m. in.

(Forts.)

Första Kammaren fattat sitt beslut i ämnet. Vore bär nu endast fråga
om skärpta ansvarsbestämmelser, då skulle det icke så särdeles förundra
mig, om olika meningar ville göra sig gällande. Men vi hafva
i den nu gällande lagen en paragraf, angående hvilken jag föreställer
mig, att icke många torde vilja bestrida nödvändigheten af en förändring.
Jag menar 11 §, i hvilken stadgas om ansvar för den, som
beträdes med oloflig försäljning till förtäring på stället. Jag antager,
att då lagen, öfver hvilken Riksdagen hördes, utfärdades, välmeningen
den, att förbrytaren skulle fällas till ansvar för hvarje
gång han stämdes och åtalades. Så hafva emellertid domstolarne icke
tillämpat lagen. Jag kan från min egen erfarenhet härpå anföra
exempel. En person missbrukade sin rätt att. sälja vin och Öl, och
rättigheten drogs då in af Konungens Befallningshafvande; men han
fortfor det oaktadt att sälja både vin och Öl. Jag hit länsmannen
åtala honom snart sagdt för hvarje dag; men när saken kom till tinget,
förklarades den tilltalade icke kunna fällas mer än för en gång.
Jag bär i min hand Högsta Domstolens prejudikat i eu dylik fråga,
deri förklarats, att, fastän förbrytaren blifvit stämd två gånger, han
dock icke kan dömas till ansvar mer än för en gång, och om detta
beslut voro domstolens samtliga sju ledamöter ense. Det är visserligen
sant, att detta skedde förr än 1874 års lag blef gällande; men ordalagen
der äro alldeles lika med dem i den förut gällande författningen,
så att det synes vara icke det ringaste tvifvel underkastadt, att
om också en person vore stämd 40 särskilda gånger, skulle Högsta
Domstolen icke fälla honom för mer än eu gång. Med skäl kan man
väl då fråga: är det rätt, att en lagbrytare skall kunna trotsa lagen
på detta sätt, och kunde lagen då icke lika så gerna helt och hållet
saknas? Kan det anses öfverensstämmande med god ordning, att en
person, som upprepade gånger stämmes för oloflig Öl- och vin-utskänkning,
och kanhända genom uteblifvande från första tinget drager ut
på tiden med målets afgörande, allt under det försäljningen fortfar, när
lian slutligen dömes, får bota endast 20 eller 40 kronor? Mig synes
det vara af stor vigt, att ll:te paragrafen ändras till öfverensstämmelse
med hvad som i bränvinsförsäljningsförordningen tinnes stadgadt, eller
att den. som varder förvunnen att hafva brutit mot förordningen, skall
fällas till böter för hvarje gång han blifvit stämd, och det är af denna
anledning som jag skulle önska, att eu framställning i frågan hos Kong!.
Magt gjordes.

Hvad beträffar landthandlandes rätt att idka försäljning af Öl och
vin till afhemtning, tyckas åsigterna vara mycket delade, i det att en
del anser, att allt är bra som det nu är, medan andra helt och hållet
vilja förbjuda landthandlandena rätt till ifrågavarande försäljning. Mig
synes den rätta medelvägen vara, att de få likasom andra handlande,
på grund af sina handelsrättigheter, sälja Öl och vin, så vida icke denna
rätt missbrukas, ty jag vet icke hvad ondt det ligger i denna rätt, om
något ofog icke bedrifves. Nu visar emellertid erfarenheten, att landthandlandena
ofta på det högsta missbruka denna rätt, och jag skulle
hunna lägga flera exempel i sådant afseende till dem, som redan blifvit
anförda. Enligt gällande lag är det belagdt med särskilt ansvar, om
förtäring på stället af den inköpta varan eger rum med hans vetskap

Onsdagen den 5 April.

39 N:o 19.

eller på sådant sätt, att lian kan anses ega vetskap derom, och man
har varit nödgad att gå än längre, i det att 14 § stadgat, att om
landthandlande utöfva sin försäljning på sådant sätt, att oloflig utskänkning
främjas eller oordningar eljest föranledas, eger kommunalnämnden
rätt att förbjuda all försäljning. Det förekommer mig eget,
att Konungens Befallningshafvande här icke finnes nämnd. Om oordningar
förekomma på ett utskänkningsställe, kan kommunalnämnden
meddela sådant förbud, och i detta fall säges uttryckligen, att äfven
Konungens Befallningshafvande omedelbart kan meddela sådant förbud.
Då emellertid i fråga om landthandlande en sådan rätt icke finnes
Konungens Befallningshafvande tillagd, är det enligt vanlig lagtolkning
tydligt, att Konungens Befallningshafvande eger en sådan rätt. Men jag
hemställer, om det kan vara lämpligt, att Konungens Befallningshafvande
icke skall kunna hindra det ofog, som af landthandlande ofta
hedrifves, annat än genom påtryckning på kommunalnämnden. Hvad
Kommunalnämndens rätt att under vissa förhållanden förbjuda utskänkning
beträffar, så kan man fråga: har kommunalnämnden begagnat denna rätt?
Nej! Möjligen i enstaka fall, men ej i allmänhet, och den talare har
utan tvifvel rätt, som sade, att det är svårt för kommunalstyrelsen att
sätta sig i harnesk mot en eller flere af sockenboarne. Antagligt lärer
väl vara, att samma motvilja, som visat sig hos kommunalstyrelserna
att uppträda emot ölutskänkare, äfven skall göra sig gällande i fråga
om landthandlandena; och det torde väl derföre vara fullt skäl, att
Konungens Befallningshafvande, som icke bör bindas af några sådana
konsiderationer, erhåller samma rätt, som finnes kommunalnämnden
tillagd. Detta vore en lämplig medelväg mellan att låta ställningen
vara oförändrad och att helt och hållet förbjuda landthandlandena all
handel med Öl och vin. Den tredje omständigheten, man fäst sig vid,
är att Utskottet tillstyrkt, att urbota bestraffning skulle kunna ega rum
för brott mot ifrågavarande författning. Utskottet har dock yttrat
detta på ett annat sätt än det här blifvit framhållet, ty Utskottet säger:
“och torde den urbota påföljd, som i visst fall skall ådömas vid oloflig
försäljning af bränvin, äfven böra för dylikt fall stadgas för oloflig
försäljning af vin och maltdrycker.“ Häraf lärer väl tydligen framgå,
att Utskottets mening varit, att den, som upprepade gånger bryter mot
denna författning, bör ställas i samma kategori som den, hvilken olofligen
försålt bränvin.

Vidare har äfven anmärkts mot Utskottets förslag att, då enligt
detsamma utskänkning af Öl och vin enligt författningen skall ordnas
på samma sätt som beträffande utskänkning af bränvin är stadgadt.
Utskottet icke föreslagit, att de före 1874 års författnings utfärdande
förvärfvade rättigheter efter viss tid skulle upphöra. Ett sådant lagbud
kunde väl medföra fördel; men då de lagstiftande myndigheterna
.alltid visat mycken ömhet mot förvärfvade rättigheter, har man äfven
nu ansett det vara origtigt att fråntaga en person rätt att idka eu
rörelse, som han på lagligt sätt erhållit, så länge han ej missbrukar
densamma. Sker åter missbruk, kunna ju äfven, enligt nu gällande
författning, dessa rättigheter indragas.

Då Utskottet sålunda endast af handlat dessa tre frågor, nemligen
att en person bör dömas till ansvar för hvarje gång han åtalas, att

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande för~
säljning af
vin och maltdrycker
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 40

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m. m,
(Forts.)

ansvarsbestämmelserna böra bringas i större öfverensstämmelse med
bränvinsförsäljningsförordningen och att rätten att för landthandlande
indraga försäljningsrättigheter, då de missbrukas, borde utsträckas äfven
till Konungens Befallningshafvande, hoppas jag att Kammaren skall finna,
att Utskottet gått eu medelväg mellan å ena sidan yrkandet på allt
för stor stränghet och å den andra sidan åsigten, att allt bör behållas
i sitt nuvarande skick.

Jag anhåller om bifall till Utskottets betänkande.

Herr Ribbing, Carl: Hvar och en, som är bosatt på landet,
har säkert icke kunnat undgå att finna att handelsfriheten, der den af
landthandlande begagnas till försäljning af maltdrycker och vin, mången
gång har högst vådliga följder. Detta har ock, såsom den förste
talaren påpekade, visat sig af de många motioner, som vid hvarje riksdag
blifvit i ämnet väckta. För min del är jag af samma tanke, som
den talare, hvilken yttrat att, om man skall vinna det åsyftade målet,
man måste gå något längre och vara något bestämdare än Utskottet
i sitt betänkande. Motionären har påpekat nödvändigheten af skärpta
kontroller i en och annan del, men då jag för min del anser att, sedan
handeln med maltdrycker blifvit så ordnad som nu, d. v. s. att
det beror på kommunalstämman att meddela tillstånd dertill, har jag
icke ansett af behofvet påkalladt att i denna del göra någon ändring
i hvad nu finnes stadgadt. Men deremot har jag ansett så mycket
nödvändigare att stadgandena om landthandlandes rätt att till afhemtning
sälja vin och maltdrycker ställas i likhet med dem, som nu gälla
för försäljning af endast maltdrycker. Det kan verkligen icke nekas
att den ärade talare, jag nyss syftade på, har rätt deri, att det är en
stor skilnad derpå att kommunalnämnden skall beifra oordningar och,
der de finnas vara för handen, göra anklagelse, och att kommunalstämman
har i sin hand att meddela sjelfva rättigheten. Efter hvad
jag hört och äfven sjelf sett inom den kommun, jag tillhör, hafva alla
de ölkrogar, som förut gjorde mycken skada inom kommunen, upphört
sedan kommunalstämman tick rätt att medgifva eller förvägra ölförsäljning.
Jag tror, att man icke behöfver befara att gå handelsfriheten
för nära in på lifvet, om man här toge steget fullt ut när det rör landthandlandenas
rätt. En ärad talare har yttrat, att det icke vore skäl
att förbjuda folk att köpa en butelj Öl hos en handlande, då man så
finner för godt, men jag hemställer om icke detta skulle stå hvar och
eu fritt sedan kommunalstämman meddelat handlanden denna rätt,
Jag föreställer mig att, der den med ordning bedrifves och på måttligt
många ställen inom kommunen, äfven landthandlanden skall erhålla
denna rätt. Men han vet då, att om han missbrukar rättigheten, är
han af med den. Det är af dessa och liera skäl — jag skall icke upptaga
Kammarens tid, då den är långt framskriden — som jag instämmer
med dem som yrkat återremiss. Jag tror att det för frågans lösning
varit mycket bättre att komma med en bestämd begäran och icke
begagna så allmänna ordalag, som Utskottet gjort, ty Utskottets förslag
gifver anledning till en mycket omfattande revision af denna lag,
hvaremot man icke kan hoppas att det skall leda derhän, att det skulle
blifva kommunalstämman, som skulle få rätt att meddela tillstånd till

Onsdagen den 5 April.

41 N:o 10.

handel med Öl och vin. Utskottet säger nemligen i sina motiv att Förändring
det hör öfverlemnas åt Kongl. Makt att bestämma, huru sådana rättig- "/ gällande
heter skola förvärfvas. ''

l’å grund af hvad jag haft äran anföra vågar jag vördsamt ÄI1- säljning af
hålla om återremiss i syfte, att den landthandlande medgifna rätt att och maittill
afhemtning hålla vin och maltdrycker till salu må upphöra och drycker m.m.
att, för förvärfvandet af dylik rättighet, enahanda förfarande må iakt- (Forts.)
tagas, som för erhållandet af rättighet att till förtäring på stället tillhandahålla
samma drycker finnes stadgadt.

Herr It eu ter svärd: Lyckligtvis har bland alla dem. som yttrat

sig i denna fråga, endast en talat för bestämdt afslag å ifrågavarande
motion. Visserligen eger denne talare i sin egenskap af lagskrifvare
och lagtolkare stort inflytande, och detta rättvisligen, på Kammarens
beslut i lagfrågor, men jag hoppas dock att en fråga, som bör ligga
alla så varmt om hjertat som den förevarande, icke måtte få falla för
några formela betänkligheter. Den ärade talaren hade två väsentliga
anmärkningar att gorå; den ena att det förekom honom mindre lämpligt,
att man riksdag efter riksdag motionerade i denna fråga, och den
andra att den gällande lagen är så nyss tillkommen, att man icke hunnit
se dess verkningar. Hvad den först nämnda anmärkningen beträffar,
så är naturligtvis skälet, hvarför frågan så ofta återkommer,
det, att den nu varande lagen är otillfredsställande i högsta grad. Jag
vågar påstå, att hvarje kommun, som ville gifva ett fullt sanningsenligt
svar i detta hänseende, skulle instämma deri, att den gällande
lagen är allt för otydlig, oklar och svår att tillämpa och att den fordrar
bevis i många fall, der sådana omöjligen kunna anskaffas.

Det andra skälet, eller att den gällande författningen är så nyss
tillkommen, att man icke hunnit se dess verkningar, har af en talare
midt emot blifvit bemött på ett ganska tydligt sätt, då han yttrade
att verkningarna af denna lag visade sig redan en månad sedan den
utkommit. Det är visserligen sant att vid första tanken på att genom
denna lag lamlthandlandena icke kunde få sälja mindre än 100 kannor
bränvin gladde sig hvar och eu, emedan derigenom den så kallade
salningen skulle omöjliggöras, men det dröjde icke en månad förr än
man uppfann ett nytt sätt att kringgå lagen, nemligen genom att sälja
Öl och vin. Jag behöfver icke försäkra herrarne att detta vin, som
säljes, icke är annat än färga dt bränvin. Det kan möjligen stundom
hafva en anstrykning af så kalladt portvin eller sherry, men i de flesta
fall är det endast bränvin, färgadt med litet lingonsaft. Då frågar
jag: var det nödvändigt, när rättigheten att idka landthandel utsträcktes,
att landthandlandena äfven skulle hafva rätt att sälja skadliga
drycker? Ehuru jag medger att bland landthandlandena finnas bra
karlar, vågar jag dock bestämdt påstå, att de fleste af dem begagna
denna rättighet på ett, om också icke olagligt, dock mot lagens anda
och mening stridande sätt. Jag kan anföra exempel från en ort, som
jag väl känner till. Innan rättigheten till landthandel utsträcktes, hade
denna ort, som är belägen 51 2 mil från stad, ganska svårt att få sina
förnödenheter. Nu deremot finnas inom samma kommun, som räknar
2,800 invånare, en stor konsumtionsförening och 7 landthandlande och

N:0 1J). 42 Onsdagen den 5 April.

Förändring den 8:de håller på att komma. Alla dessa handlande, som kommit
af saltande ■ dit med tömma händer, hafva efter 5 eller 6 år blifvit rika karlar,
rörande*för-icke derför att de sålt förnödenhetsvaror till folket, ty de kunna omöjsäijning
af ligen konsumera så mycket, utan derföre att de stora löner, som arbevin
och malt- tarne nu få, gå i landthandlandens fickor. Är det då någon välsigdrycker
m. m. lielse med sträfvandena att göra arbetarens ställning så god som möj(Forts.
) xigt, då man ser huru arbetslönen användes? Sant är, att en och annan
bland arbetarne tager vara på hvad han förtjena!'', men med största
delen är förhållandet motsatt.

Jag får upprigtigt säga, att det vore sorgligt nog om denna Kammare
med så uppenbara skäl för ögonen icke skulle gå in på åtminstone
hvad Utskottet föreslagit. För min del skulle jag icke hafva
något emot att, såsom den siste talaren påyrkat, få ännu mer skärpta
bestämmelser, men för att icke riskera att tå intet, instämmer jag med
dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: Den siste talaren yttrade, att det “lyckligtvis11
var blott en talare, som yrkat afslag å Utskottets förslag. Jag
är nu i tillfälle att göra lyckan i detta hänseende fullständig, då jag
afstår från mitt yrkande om afslag och förenar mig i yrkandet om
återremiss. Jag gör dock detta med eu ganska väsentlig reservation.
Då jag nyss yrkade afslag, var det till eu del derför att jag icke delar
den benägenhet, som alltför ofta gör sig gällande, att mästra och ändra
förordningar, som efter moget betänkande nyligen blifvit utfärdade,
men äfven derför, att de anmärkningar Utskottet framstäf mot gällande
författning, synts mig allt för mikroskopiska för att utgöra giltig
anledning till någon ändring och allra minst till en så genomgripande
revision som föreslagits. Deremot hafva här åtskilliga betänkligheter
blifvit framhållna, som Utskottet icke omnämt, och jag anser det vara
af högsta vigt att, när man hos Kongl. Maj:t begär förändring af en
gällande lag, alla de anmärkningar, hvartill skäl kunna finnas, på en
gång framställas för att icke riskera att nästa riksdag komma med
nya anmärkningar.

Af dessa skäl anser jag lämpligt att Utskottet ännu en gång får
taga frågan i öfvervägande och derpå framkomma med ett bättre motiveradt
och genomfördt förslag.

Här hafva framstälts åtskilliga på erfarenhet grjmdade bevis att nu
gällande författning ej uppfyller sitt ändamål. Åtskilliga åberopade
fall angå dock icke nämnda författning, utan förordningen om bränvinsförsäljning.
Jag tror dessutom för min del, att ingen författning
kan blifva fullt tillfredsställande, helst ett moraliskt ondt ingalunda
kan fullständigt botas genom restriktiva lagar.

Det är således icke endast på den grund, att Utskottets hemställan
“låter illa för juridiska öron“, såsom här blifvit yttradt, som jag yrkat
afslag. Emellertid anhåller jag nu få yrka återremiss och hoppas att
följden deraf skall blifva ett betänkande, som jag kan tillstyrka Kammaren
att bifalla.

Herr Asplund: Det är med stort nöje, som jag hört den siste
ärade talaren förändra sin ställning till frågan så, att jag kan förena

43 N:o 19.

Onsdagen icn 5 April.

mig med honom i yrkande om återremiss just i enahanda syftning, SOm Förändring
han framstält. Jag vill nemligen också gå något längre än Utskottet, I "f gällande
det län, jag tillhör, har man en särdeles sorglig erfarenhet af de vådor, ireös*am?ielJ!>r,.
som uppstå genom landthandlandes oinskränkta rätt att drifva handel'' läkning af
med vin. Uet är detta s. k. vin, som der framkallar den största dryc- vin och maltkenskapen,
och det är uti friheten i vinförsäljning, som egentliga faran dry°ker m- *»•
der ligger, icke uti handeln med bränvin. Emellertid vill jag för när- (Forts.)
varande icke gå så långt, som vissa talare här yrkat, eller att rent af
förbjuda landthandlande all rätt att försälja vin till afhemtning; men
jag skulle önska att gå något längre än Utskottet gjort, i fråga om de
korrektiv mot missbruk af denna rätt, hvilka, efter hvad jag nyss yttrat,
jag anser vara af behofvet påkallade.

Här har redan blifvit påpekad den väsentliga skilnad, som eger
rum emellan myndigheternas rätt att förbjuda rörelsens fortsättning på
<de legitimerade utskänkningsställena och att förbjuda denna rörelses
fortsättning hos landthandlande. I förra fallet kan, så snart oordningar
uppstå och varningar blifvit gifna, kommunalnämnden helt och
hållet förbjuda rörelsens fortsatta bedrifvande; i senare fallet åter, då
det gäller landthandlandes rätt, stadgar 14 §, att det skall visas, att
dessa oordningar äro föranledda af landthandlandes sätt att bedrifva
sin rörelse, innan sådant förbud kan meddelas; och deri ligger just den
stora svårigheten. . Jag har, såsom landshöfding, med verklig ledsnad
svarat nej på åtskilliga kommuners framställningar i det syftet, emedan
de icke varit åtföljda af tillräckliga bevis, att de oordningar, som förekommit,
varit föranledda af landthandlandens sätt att bedrifva rörelsen.

Nu finnes det så ofantligt många sätt att försvåra bevisningen, att jag
anser det vara alldeles nödvändigt, att Konungens Befallningshafvande,
om också icke kommunalnämnden, får en större frihet och makt att
kunna förbjuda landthandlande att fortsätta sin rörelse, så snart anledning
förefinnes, att oordningar, som förefallit i eu landthandlandes
försäljningslokal eller närheten deraf, varit framkallade af vinförsäljningen
derstädes, och det under sådana omständigheter i öfrigt, att landthancllanden,
såsom det heter i 13 §, icke kan anses lämplig att rörelsen
vidare förestå. Jag har hört omtalas fall, då en landthandlande
hyrt sig en lägenhet uti hufvudbyggnaden af en gård och der försålt
sina varor, hvaribland naturligtvis (.lock äfven varit färgadt bränvin,
men dessa varor hafva icke förtärts “inom hans område11 utan helt
enkelt i en flygelbyggnad. Der fans ett rum, inrättadt alldeles såsom
en krog, men som icke tillhörde landthandlanden, och der förtärdes de
varor, som hos honom köpts. Huru skall man nu kunna komma åt
honom, då lagens föreskrift är, att det skall visas, att de oordningar,
som uppstått, berott på hans sätt att sköta sin rörelse? Jag är nu
icke beredd på och anser icke heller nödigt för ögonblicket att formulera
en ändring af 14 §, men yrkar återremiss, på det att Utskottet
måtte taga i öfvervägande, huruvida icke i skrifvelsen till Kongl.

Maj:t man borde gå något längre, ty, såsom herrarne veta, har Utskottet
endast velat till Konungens Befallningshafvande utsträcka samma rätt,
som kommunalnämnden nu har. Jag vill icke göra allenast denna utsträckning,
utan jag skulle dervid jemväl vilja gifva Konungens Befallningshafvande,
såsom den högsta polismyndigheten i länet, rätt att, så

N:o 19. 44

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m. m.
(Forts.)

snart Konungens Befallningshafvande finner sig af förekomna anledningar
öfvertygad, att oordningar, som timat å eller i närheten af en
landthandlandes försäljningsställe, af rörelsen föranledas — äfven om
icke laglig bevisning förefinnes — kunna förbjuda rörelsens fortsättning,
således ungefärligen på samma sätt och grund, som stadgas i
13 § angående utskänkningsställena. Jag anser detta icke heller vara
något farligt ingrepp uti den rättighet, som man gifvit landthandlande,
om man på antydt sätt inskränker den. I denna syftning förenar jag
mig uti yrkandet om återremiss.

Grefve Horn: Jag har begärt ordet endast för att tillägga något
till hvad jag förut yttrat och lemna några upplysningar, som jag sedermera
fått.

Utskottet har uti sitt utlåtande icke nämnt ett ord om de två hufvudmoment,
som jag påpekat såsom brister uti 1874 års författning.
Dessa hufvudmomeut voro dels att de gamla rättigheterna, som tillkommit
före denna författning, icke blifvit på en gång upphäfda, på
det att länsstyrelserna skulle kunna ordna försäljningen inom hvarje
län, dels äfven att stadgandet om rättighet för dels lösa, dels icke lösa
personer att få försälja vin och maltdrycker från öppna bord borde
upphäfvas. I dessa afseenden har jag nu gjort mig underkunnig om
Ofverståthållareembetets kungörelse rörande försäljning af vin och maltdrycker,
hvilken kungörelse är gifven endast för Stockholm och icke
återfinnes uti “Allmän Författningssamling“. I denna kungörelse finnes
icke något ordadt om någon rättighet att handla vid öppna bord med
så beskaffade varor, och i densamma finnes ett stadgande rörande de
gamla rättigheternas upphörande, som jag ville hafva tillagdt i en blifvande
författning. Der står nemligen uti ett öfvergångsstadgande: “De rättigheter
att här i staden till förtäring på stället försälja vin, Öl, kaffe
eller andra icke spirituösa drycker, som, på grund af hittills gällande
författningar i ämnet, meddelats, komma att upphöra med nästkommande
September månads utgång.“

Jag vet icke hvarföre vi icke skulle kunna lika väl hafva ett öfvergångsstadgande
rörande försäljningarne på landet, och hade vi ett sådant,
så att de gamla utskänkningsrättigheterna försvinna, då först
kunde ett fullkomligt ordnande af försäljningsrättigheterna i de särskilda
länen beredas.

Jag nämnde uti mitt förra anförande, att till fejd deraf, att Utskottet
gjort framställning om en temligen evasiv underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, jag ville förorda bifall till densamma, men då nu åtskillige
talare yrkat återremiss af saken, och det vore ömkligt, åtminstone
för mig, att Utskottet ville yttra sig om de moment, som jag
nu påpekat, skall jag också biträda yrkandet om återremiss.

Herr de Hare, Gustaf: Säkert finnes det inom denna Kammare
icke någon, som mera varmt ifrån för stäfjande af missbruken utaf
förtäring af bränvin, vin och Öl samt allt, som kan leda till moraliskt
förderf, än den ärade ledamot från Kopparbergs län, som nyss hade
ordet, men han slutade dock med att förklara, det han, hellre än att
få intet, var nöjd med det förelag, som Utskottet framstäf. Jag tror,

Onsdagen den 5 April.

45 3Nr:o 19.

att lian derutinnan ganska rigtigt bedömt frågan. Det är nemligen Förändring
att befara, att, om man slår öfver målet, man icke får den förbättring “/ gällande
uti lagstiftningen, som varit ifrågasatt att vinnas genom det förslag, rörande*förlivartill
Utskottet kommit, och mig vill det synas, som om Utskottets säljning1 af
ärade ordförande uti det yttrande, han nyss afgaf, temligen bestämdt vin och maltgaf
tillkänna, att de förändringar, som Utskottet påpekat, verkligen drycJcer m-minnebära
icke oväsentliga förbättringar, om de blefve af Kong]. Maj:t (Forts.)
godkända. Sedan han hade ordet, har emellertid återremiss yrkats af
nere talare i den syftning, att landthandlande antingen skulle förbjudas
att idka handel med Öl, vin och öfriga icke spirituösa dycker eller ock
att, innan de skulle få idka en sådan handel, de skulle erhålla Konungens
Befällningshafvandes tillåtelse dertill. I allmänhet tror jag, att
preventiva åtgärder för att förekomma ett missbruk icke få vidtagas
förr, än det visat sig, huruvida de medel, som kunna ställas till myndigheternas
disposition, befinnas kraftlösa, och då må tiden vara inne
att vidtaga dessa strängare åtgärder. Då man här hört en ärad talare
från Jemtland, som åtminstone varit jurist, anse, att eu sådan makt
skulle läggas i Konungens Befällningshafvandes hand, att, om Konungens
Befallningshafvande hade anledning att tro — icke några bevis
derpå — att försäljningen af dessa drycker utaf en landthandlande
missbrukades och oordningar deraf uppkomme, så skulle Konungens
Befallningshafvande hafva rättighet att indraga försäljningen, utan att
det styrktes, att oordningar deraf uppkommit, vågar jag säga, att, om
vi gåfve Konungens Befallningshafvande en sådan rättighet, skulle vi
draga öfver hela landet ett polisgodtycke, starkare och oangenämare
än man bör underkasta sig, för så vidt icke några andra åtgärder
kunna vidtagas för att kunna göra lagen verksam. Om det blefve
lagdt i Konungens Befällningshafvandes hand att förbjuda en försäljning
af dessa i och för sig icke förderfliga drycker — ty de blifva
först då förderfliga, när do missbrukas — då tror jag, att allt är gjordt,
som lagstiftningen bör, åtminstone i första hand, göra. Jag befarar,
att om Kammaren medgifver den återremiss, som här blifvit yrkad,
och om till följd deraf eu allt för sträng lagstiftning blir af denna
Kammare föreslagen, så kan det komma att inträffa, att deraf blir
intet, och det är derföre som jag tror, att den af mig åsyftade talaren
från Kopparbergs län hade rätt, då han förklarade sig nöjd med hvad
Utskottet i första hand tillstyrkt. Visar det sig, att de nu föreslagna
förändringarne äro kraftlösa, så lära väl, med de nu hvarje år återkommande
riksda''garne, strängare åtgärder kunna af Riksdagen vidtagas,
men att i första hand gå så långt, som här blifvit yrkaclt, i synnerhet
af den ärade ledamoten från Jemtlands län, det afstyrker jag
för min del på det bestämdaste, och anhåller om bifall till hvad Utskottet
föreslagit.

Herr Stråle: En ärad talare från Jönköpings län har förebrått

Utskottet att det gjort mikroskopiska förslag, då det begärt en revision
af nu gällande författning i detta ämne. Han anser det således
vara en mikroskopisk anmärkning, då Utskottet tillstyrkt, att 11 §
bör skrifvas om, för att lagbrytare måtte kunna pliktfällas för hvarje
gång de blifva åtalade. Den andra punkten, som Utskottet opinerat

N:o 19. 46

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m.m.

(Forts.)

för, är att den makt, som nu är lemnad åt kommunalnämnden, skulle
utsträckas till Konungens Befallningshafvande, och för det tredje har
Utskottet sökt visa, att lagstiftningen i fråga om ölkrogar bör ställas
i närmare likhet med hvad som gäller rörande utskänkning af bränvin.
Jag tror icke, att man med skäl kan kalla dessa anmärkningar för
mikroskopiska.

Hvad beträffar frågan om landthandlandes rätt, så, om 14:de paragrafen
skulle tolkas så, som en ärad ledamot från Jemtlands län ansett,
skulle jag vara den förste som yrkade på, att sjelfva ordställningen deruti
blefve annorlunda. Den lyder nu sålunda: “Finnes ländthandlande,
som till afhemtning håller vin eller maltdrycker till salu, utöfva dylik
försäljning på sådant sätt, att derigenom oloflig utskänkning främjas
eller oordningar eljest föranledas, eger kommunalnämnden att förbjuda
fortsatt försäljning af nämnda drycker.11 Det står således icke deri,
att det är landthandlanden, som skall föranleda oordningar. Om det
nu inträffar, såsom nämndt är, att ett förtäckt utskänkningsställe etableras
bredvid landthandlandens bod, så, om den, som håller utskänkningsstället,
icke tager sitt Öl och sitt vin från landthandlanden, är den senare
väl icke skyldig; men i samma stund som €et kan visas, att utskänkaren
hemta!* sitt Öl och sitt vin från landthandlanden, och det
derjemte visas, att oordningar inträffa, får jag bekänna, det jag åtminstone
icke skulle ett ögonblick tveka att tillämpa denna paragraf. Jag
tror således, att 14:de paragrafen, rätt tillämpad, ganska väl för närvarande
kan vara tillräcklig.

Det är nu tre meningar i fråga om landthandlandes rätt. Den
ena vill, att ingen sådan under några vilkor skall få befatta sig med
försäljning af vin och Öl. En annan mening är, att landthandlanden
icke till följd af handelsordningen skulle hafva försäljningsrätt till afhemtning,
men att sådan rätt skulle kunna medgifvas i den ordning
utskänkning må beviljas. En tredje mening åter är, att man icke bör
gå så långt, utan blott skrifva 14:de paragrafen skarpare, så att landthandlanden
får sälja, men med mycket stränga begränsningar. Efter
min tanke ligger en lämplig medelväg uti Utskottets förslag, att Konungens
Befallningshafvande må tillerkännas den rätt 14:de paragrafen gifver
kommunalstyrelsen. Landthandlanden är då inom måttliga och
lagliga gränser stäld uti polismyndighetens hand, om han missbrukar
sin försäljningsrätt. En återremiss kommer sannolikt icke att föranleda
till annat än några timmars ytterligare diskussion emellan dem, som
vilja göra för mycket och dem, som vilja göra för litet. Månne det
derföre icke skulle vara det mest praktiskt kloka att, i fall det är flertalets
mening att godkänna de tre hemställanden, som Utskottet gjort,
antaga Utskottets förslag under förhoppning att Modkammaren, vill
gå in derpå.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Asplund: Jag ber om ursäkt för det jag åter tager ordet
i denna fråga; men jag finner mig dertill uppmanad af ett yttrande
utaf en af Utskottets ledamöter. Nu hafva Utskottets ledamöter motsatt
sig återremiss, den ene på ett skäl och den andra på ett annat
och alldeles motsatt. Det synes deraf tydligt, att de icke stå på samma

Onsdagen den 5 April.

47 N:o 1J>.

grund, och jag får deraf anledning hänvisa till det gamla ordspråket, Förändring
att “när en stat söndrar sig inom sig sjelf, så varder den förödd11. Jag "/ odlande
hoppas också, att det sålunda skall gå till eu återremiss. rörande

En ärad talare och ledamot af Utskottet har nyss sagt, att 14 §,’ "säljning af
med den ändring Utskottet föreslagit, redan innehåller tillräcklig makt vin och maltför
Konungens Befallningshafvande, så att Konungens Befallningshafvande drycler m- «•
icke är i behof af någon bevisning, utan blott den ringaste anledning (Fort9-)
förekommer, att oordningar, som uppstått, föranledts af det sätt, hvarpå
landthandlanden bedrifvit sin rörelse, förbjuder han på grund af 14 §
landthandlanden att fortsätta rörelsen. En annan utskottsledamot har
yppat, att Utskottet icke haft en sådan mening med sitt förslag, då
han förebrått mig, “som varit jurist11, att jag ville införa ett sådant
“polisgodtycke11. Just emedan jag varit jurist och derföre har litet
qvar af juristnaturen, tillåter mig icke denna natur att tolka i fråga
varande § så lätt och ledigt, som den förre talaren gjort. Jag anser
visserligen icke, att man behöfver höra vittnen inför domstol, men det
bör dock genom en väl grundad bevisning vara ådagalagdt, att de
oordningar, som förekommit i närheten af landthandlandens försäljningsställe,
varit föranledda af det sätt, hvarpå han bedrifvit sin rörelse, för
att Konungens Befallningshafvande skall kunna fastställa ett förbud
emot rörelsens fortsättande enligt ifrågavarande §, sådan den nu lyder.

Just derföre vill jag hafva en omredigering af densamma och befarar
alldeles icke, att deraf skall följa något polisgodtycke.

Herr Re ut er svärd: Jag skall blott bedja att få yttra några ord
för att gifva ett bevis på att den nämnda 14 § är vanmäktig så val i
kommunens som i Konungens Befällniugshafvandes hand. Det tilldrog
sig nemligen helt nyligen uti en kommun, att en redan der befintlig
landthandlande hade gjort upp arrendekontrakt med komministern i
församlingen att få begagna lians lokal för att der idka handel. Kommunalstämman
gaf dock ej sin tillåtelse dertill på den grund, att denna
församling både byggde och underhöll prestbostället, hvartill komministerns
bostad äfven hörde. Han klagade öfver detta beslut hos Konungens
Befallningshafvande, som förklarade honom berättigad att der idka
handel med i sammanhang varande krogrörelse, det vill säga lönkrögeri.
Jag har sjelf varit med om att klaga öfver Konungens Befallningshafvandes
utslag, och detta på Konungens Befallningshafvandes
egen begäran, ty både landshöfdingen och landssekreteraren bådo mig
derom, för att man måtte få en rättelse häruti. Saken ligger för närvarande
uti Ecklesiastikdepartementet till Kongl. Maj:ts afgörande.

Herr Peterson, Gustaf: Jag är alldeles icke någon speciel vän
af landthandlande och allra minst af dem, som äro lagbrytare. Tvärtom
är jag en vän af ordning och lag samt af allt, som kan medverka till dess
upprätthållande. Men jag är ännu mera vän af den fria näringen, och
denna har också af statsmakterna vunnit ett understöd, som jag skattar
mycket högt. Jag vill emellertid erinra om huru åsigterna vacklat.

Då bränvinslagstiftningen första gången tog den rigtning, som den för
närvarande har, fastän åtskilliga förändringar deruti sedan dess skett,
uttalade man sig allmänt för den grundsatsen, att man borde söka be -

N:o 19. 48

Onsdagen den 5 April.

Förändring
af gällande
bestämmelser
rörande försäljning
af
vin och maltdrycker
m. m,
(Forts.)

reda tillfälle för folket att dricka vin. Denna grundsats utöfvade, om
jag icke missminner mig, ett icke obetydligt inflytande på tullbestämmelserna
för vin. Jag är kanske orätt underrättad, men jag har till
och med fått den föreställningen, att sjelfva handelstraktaten med Frankrike
i viss grad grundade sig på syftet att underlätta importen från
Frankrike af vin, emedan denna dryck icke vore skadlig, såsom spritdrycker.
Det är märkvärdigt, att på samma gång som man lagstiftar
i den rigtningen, arbetar man uti alldeles motsatt rigtning. Man vill
nemligen förbjuda försäljning icke blott af Öl och vin, utan man går
till och med ända nod till svagdricka och förbjuder eu enkel bryggare
eller en annan fattig man att sälja denna dryck till arbetaren, som i
hans närhet svettas under dagens sommarhetta, och detta under det att
man tillåter honom att hundra steg derifrån köpa så mycket bränvin
han vill och dricka på stället. Nu är det fråga om att betaga landD
handlande rättighet att försälja vin icke blott till förtäring på stället,
utan äfven till afhemtning. Mig synes detta vara att gå något för
långt. Tror man då väl, att det är landthandlanden, som åstadkommer
de oordningar, hvilka uppstå i följd af det omåttliga förtärandet af
dessa drycker? Nej, i första rummet är det den, som förtär dryckerna
och, om han köper dem hos landthandlanden eller stadshandlanden,
kan väl vara likgiltigt. Skilnaden blir blott den att — om inköp skall
göras vid stadsfärder — man kommer att köpa så mycket större qvantiteter
och dricka så mycket mera. I den ort, som jag tillhör, har jag
sett mycket i den vägen och jag har kommit till den öfvertygelsen, att
lagstiftningen icke går i rätt rigtning för att leda till det åsyftade
målet. Om någon inskränkning skall ske, så vill jag hemställa till
Utskottet, i fall frågan dit återremitteras, om man icke skulle förbjuda
utskänkning eller försäljning af sprithaltigt vin, åtminstone inom viss
sprithalt, ty annat vin måtte väl icke vara farligt. Här i hufvudstaden,
hvarest drycker serveras i öfverflöd, finnas inga sådana band på försäljningen
af Öl och vin, här finnas försäljningsställen i stor massa,
men på landet, der folket också kan behöfva något att stärka sig med,
vill man göra det för dem alldeles omöjligt. Jag har icke något emot
ordning och skick, men en så stor inskränkning i den personliga friheten,
som här föreslagits, vill jag icke vara med om.

Herr von Koch: Jag hade tänkt slippa yttra mig i dag uti denna

fråga, emedan jag vid så många föregående riksdagar deruti uttalat
mina åsigter. Jag skulle heller icke hafva begärt ordet, om icke den
siste talaren, hvilken bor i samma socken som jag, åberopat sin erfarenhet
af förhållandena på landet, för att söka förringa hvad som här
blifvit sagdt. Jag vill derför blott nämna, att min erfarenhet om samma
ort är alldeles motsatt mot hans.

Jag yrkar återremiss af betänkandet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
förevarande utlåtande och dels återremiss deraf, framstälde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till utlåtandet, hvarvid
svarades många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på

Onsdagen den 5 April.

49 N:o 19.

återremiss deraf, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som Förändring
nej; hvaruppå, och efter det proposition på bifall till utlåtandet förnyats
samt med många ja och nej i blandning besvarats. Herr Grefven och Yrande fllTalmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande. säljning af

vin och malt -

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs drvc^er m-mföljande
voteringsproposition: (Forts.)

uDen, som bifaller Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, återförvisas utlåtandet.11

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 30.

Nej — 31.

Herr Grefven och Talmannen hemstälde, att Bevillnings-Utskottets
betänkande N:o 3 skulle sättas främst på föredragningslistan för nästa
sammanträde, hvilket bifölls.

Justerades 3 protokollsutdrag; hvarefter Kammaren åtskildes kl.
3 e. m.

In fidem

O. Brakel.

Första Kammarens Prot. 187(i. N:o 19

4