1876. Andra Kammaren. N:o 7 (Riksdagens protokoll 1876:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1876. Andra Kammaren. N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Kl. 10 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 5 innevarande månad.

§ 2.

Företogs val af ledamöter i det Enskilda Utskott, som Kammaren
beslutit . tillsätta för åtgärders vidtagande i enlighet med
13 § 3 mom. Riksdagsordningen.

Sedan valförrättningen i vanlig ordning försiggått, anmälde
Herr Talmannen, att två namnsedlar blifvit aflemnade, å hvilka
öfverstrukna namn förekomma, samt hemstälde, huruvida Kammaren
ville att nämnda sedlar borde anses såsom märkta och i
följd deraf kasseras. Denna framställning blef besvarad med
blandade ja och nej, hvarefter ordet begärdes af

Herr Verner Ericson, som yttrade: Jag ber om ursäkt
att jag tager ordet i en fråga, som så nyss varit å bane. Jag
skulle icke vilja räknas till dem, som behöfva afhöra en diskussion
för att komma under fund med att de begripa hvad densamma
gält, och hvilka vid diskussionens slut begära ordet för
att tillkännagifva sina klarnade begrepp, men jag trodde icke förra
gången att resultatet skulle blifva sådant som det blef, och jag
begagnade derföre icke då tillfället att yttra mig. Jag skall nu
icke heller yttra .mig hvarken längre eller kortare än som är
nödigt för att angifva anledningen dertill att jag begärt ordet.

Med afseende å sjelfva rättsfrågan var diskussionen förra
gången ganska vidlyftig och, hvad särskilt en talare vidkommer,
nästan uttömmande. Frågan rörde sig deromkring, å ena sidan,
huruvida valsedlar skulle anses märkta, om å dem funnos ett eller
liera namn utstrukna och, å den andra, huruvida sådana sedlar, å
hvilka funnos namn utstrukna och andra i deras ställe ditskrifna,
skulle anses innehålla flera eller färre namn än valet afsåg. Den
senare åsigten försvarades dock endast af en representant från
Göteborg, som meddelade den öfverraskande upplysningen att, så

Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 7. 1

Ang. val af
ledamöter i
Enskilda Utskottet.

K:o 7.

2 Lördagen den 12 Februari.

Ang. cai af framt å en valsedel funnos tio icke öfverstrukna namn och ett
ledamöter i öfverstruket, så kunde det vara tvifvelsamt, huruvida icke vaiEnSlikotletL
t~ sedeln skulle anses innehålla 11 namn, men jag tror icke att her(Forts.
j rarne vilja gå in på en sådan åsigt.

I afseende åter derå, huruvida sedlar skulle anses märkta
genom ett namns öfverstrykande, får jag påminna om en gammal
god regel, den nemligen, att man bör reflektera något litet öfver
hvarje förekommande uttryck och söka att deri inlägga dess verkliga
mening, och man bör väl besinna hvad ordet märkt betyder i
svenska språket. Skall en sådan sedel som jag nämnt anses
märkt, så vill jag gå ännu längre och påstå, att under sådana
förhållanden man icke kan få tag i någon sedel, som icke är på
ett eller annat sätt “märkt". Det är t. ex. tydligt och klart att,
då en del af Kammarens ledamöter begagna öfvertryckta sedlar
med naggade kanter, och en annan del handskrifna sedlar med.
klippta kanter, hvar och en af dessa sedlar för sig måste anses
märkt. Och på många andra sätt kan en sedel då märkas: genom
begagnandet af blått eller rödt bläck, genom en tillfällig plump
etc. etc. Men detta har tydligen icke varit lagstiftarens mening,
utan man måste väl söka en förnuftig tolkning af ordet, och man
kan då ej undgå att finna, det lagstiftaren med förbudet mot
märkning af sedlarne afsett annat än att bevara den slutna omröstningens
karakter af sluten.

Af dem åter, som i öfrigt försvarade den åsigt som jag delar,
funnos några, som förmenade, att sedlar borde anses märkta endast
så vida de voro det utanpå, men att det ingenting betydde,
om de voro märkta inuti. Detta är naturligtvis origtigt, tv om
man märker sedeln inuti, t. ex. genom att skrifva under sitt namn
eller sina initialer, så skulle ej omröstningen vara sluten, då det
ju står hvar och en fritt att se på, när sedlarne vecklas upp, och
man dervid lätt kunde få reda på, hvem som lemnat. sedeln.

Skulle det nu förbjudas att begagna sedlar, deruti man strukit
öfver ett eller flera namn, så skulle raka motsatsen mot hvad
lagstiftaren åsyftat inträffa, nemligen att man derigenom tvingade
till öppen votering, ty om man måste göra sig det besväret att
skrifva valsedeln i stället för att på den tryckta valsedeln stryka
öfver något namn, som går lätt för sig, kan ofta inträffa, att
mången, han må nu hafva mer eller mindre lätt att skrifva, af
beqvämlighet tager en tryckt valsedel, och då man väl vet. hvilfea
namn den innehåller och att man icke deri får stryka öfver något
namn, så kan hvar och en ju förstå, huru den sålunda röstande
begagnat sin rösträtt. Detta i afseende å sjelfva rättsfrågan, som
förut varit ganska tydlig, ehuru jag velat göra detta tillägg till
hvad som brustit i bevisföringen.

Hvad sj elfva saken beträffar, så ber jag att helt upprigtigt
få säga — och ingen må taga sig för nära af hvad jag yttrat eller
misstycka det, ty jag har icke för afsigt att såra — att det med
knapp majoritet fattade beslutet tillkommit i partiafsigt för att
derigenom förhindra partiets medlemmar från att förändra listan.
Att de icke skola skrifva om listan är säkert, ty det är förenad!

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7,

med mycket besvär att skrifva en valsedel, då deremot att förändra
ett eller flera namn är en ganska lätt sak. Jag upprepar
det att jag icke vill såra någon med hvad jag säger, och, om jag
tillhörde något parti, så skulle jag äfven begagna mig af hvarje
lagligt medel för att sammanhålla partiet. Nu tror jag, att det
icke finnes någon sammanhållning hos partiet i åsigter, åtminstone
icke i stora partifrågor, och jag vet verkligen icke genom
hvad det sammanhålles, om icke genom den gamla adhaesionskraften,
eller att det hängt ihop så länge, att detblifvit svårt för
partiet att komma i sär. Derföre är det angeläget att begagna
sig af alla lagliga medel för att hålla partiet tillsammans. Så
t. ex. Herr Carl Ifvarssons försök häromdagen att försäkra sig
vara tillfredsstäld med Hans Excellens Justitiestatsministerns yttrande
och derigenom inbilla sitt parti att han fått rätt i kommerskollegiifrågan,
under det Hans Excellens svarat motsatsen.

Det är nu ett mycket kraftigt medel för partiet, att man icke
får stryka öfver något namn i valsedlarne, ty derigenom kan
lätteligen omröstningen öfvervakas. Men då, efter min förmening,
detta skulle leda till en af grundlagen förbjuden öppen votering,
så hemställer jag, om man icke skulle vilja hafva så mycken aktning
för hvar och ens frihet och så stor hänsyn till menskliga
naturens svaghet, att man lemnade hvar och en tillfälle att fritt
rösta. Jag får således yrka, att de två valsedlar, hvarå funnits
öfverstrukna namn, måtte godkännas.

Ang. val af
ledamöter i
Enskilda Utskottet.

i Forts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr
Talmannen propositioner så väl på Herr Verner Ericsons yrkande,
att de ifrågavarande namnsedlarne måtte godkännas, som
ock på bifall till den motsatta meningen, eller att samma sedlar
skulle anses såsom märkta och följaktligen kasseras; och förklarade
Herr Talmannen sig hafva funnit den senare af dessa propositioner
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef då
begärd, i anledning hvaraf skedde uppsättning, justering och anslag
af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill att två vid valet aflemnade namnsedlar, å
hvilka namn finnas öfverstrukna, skola anses såsom märkta och
till följd deraf kasseras, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

'' '' Nej;

Vinner Nej, har Kammaren ansett, att ifrågavarande namnsedlar
skola godkännas.

Omröstning företogs och utföll med 85 ja mot 80nej; hvadan
Kammaren fattat beslut i enlighet med ja-propositionen.

Herr Talmannen tillkännagaf derefter utgången af det för -

Nso 7.

Lördagen den 12 Februari.

Ang. val af
ledamöter i
Enskilda Utskottet.

(Forts.)

rättade valet; och hade vid detsamma till ledamöter i Enskilda
Utskottet blifvit utsedde:

Herr F. Asker . . .	. . . med 123 röster.
Friherre 0. E. Fock .	• • • 35	120	V
Herr E. F. Meijer	• • • r>	118	V
„ Ola Andersson .	• • • 5)	112	»
„ G. Hceggstrom .	• • • »	112	V
Friherre 1. Koskull .	...	111	)>
Herr Samuel Johnson	• • • >1	110	77
„ A. TF. Uhr . .	... j,	109	,, och
„ Carl Johansson	• * • 5)	106	77

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till Konstitutions-Utskottet Herr
A. Bäckströms på Kammarens bord hvilande motion, N:o 162, om
ändring eller förklaring af eller tillägg till 15, 16 och 18 §§ Riksdagsordningen.

§ 4.

Skedde föredragning af Konstitutions-Utskottets memorial N:o
1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.

De i punkterna 1 och 2 anmälda förslag till ändringar i Tryckfrihetsförordningens
1 § 1, B och 9 mom. samt i Regeringsformens
35 § antogos.

I punkten 3 hade anmälts följande förslag till tillägg i 80 §
Regeringsformen:

“Varder genom särskild lag, med indelningsverkets upphäfvande,
annan grund lagd för ordnandet af krigsmakten till lands
och sjös, då må ej ändring i sådan lag göras utan af Konungen
och Riksdagen samfält."

Beträffande detta förslag anförde:

Herr Rydin: På de skäl jag anfört och utvecklat uti afgifna
reservationer emot Konstitutions-Utskottets betänkande i
denna fråga vid 1874 och 1875 årens riksdagar, får jag yrka
afslag.

Vidare yttrades ej. Sedan propositioner af Herr Talmannen
gifvits på så väl det ifrågavarande grundlagsändringsförslagets antagande
som dess förkastande, blef samma förslag af Kammaren
antaget.

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

Punkten 4.

Det i denna punkt framlagda förslag till ändring i 22 § Regeringsformen
antogs.

Punkten 5.

Riksdagen år 1875 hade antagit att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

dels här nedan intagna förslag till förändrad lydelse för 5 och
6 §§ Regeringsformen, nemligen:

§ 5.

Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka Konungen
utnämne en att vara Statsminister och Statsrådets främste
ledamot. Desse ega att alla i Statsrådet förekommande ärenden
öfvervara. Ej må fader och son eller bröder på en gång vara
ledamöter af Statsrådet.

§ 6.

Af Statsrådets ledamöter skola sju vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:

Ministern för utrikes ärendena för Utrikes-departementet;

En chef för Justitie-departementet;

En för Landtförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för armén;

En för Sjöförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan;

En för Civil-departementet;

En för Einans-departementet; samt

En för Ecklesiastik-departementet.

Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen
kungjord stadga.

Bland de tre statsråden utan departement böra minst två
hafva förvaltat civil beställning;

dels jemväl åtskilliga föreslagna förändringar i 11, 12, 26, 32
och 34 §§ Regeringsformen, 32, 33, 34 och 36 §§ Riksdagsordningen
samt 1, 4 och o §§ Tryckfrihetsförordningen, hvilka förändringar
rörde endast redaktionen och vore en följd af de
ändringar, som föreslagits i 5 och 6 §§ Regeringsformen.

Det af Utskottet i förevarande punkt anmälda förslag till ändring
i grundlagarne blef nu i ett sammanhang till afgörande
föredraget, hvarefter ordet på begäran lemnades till

Herr Asker, som anförde: Herr Talman! Mine Herrar! Dessa
nu föreliggande ändringsförslag räkna sitt parlamentariska ursprung

Om förändrad
organisation
af Statsrådet.

N:o T.

Lördagen den VI Februari.

Om förändrad från 1872 års riksdag. Då väckte nemligen en ledamot af denna
orrjanisadwn^ j£ammare förslag om en så beskaffad förändring i Statsrådets organi(Forts!)<
C'' nation, att i spetsen för ledningen af dess angelägenheter skulle
ställas en statsminister, hvilken tillika borde fungera såsom konseljpresident,
och att Statsrådet i öfrig! skulle arbeta på två utdelningar
i likhet med Frankrikes “Conseil d!Etat“. Konstitutionsutskottet
så val som Riksdagens båda Kamrar afslogo då detta
förslag, men i anledning af en inom Första Kammaren väckt
motion, framstälde Konstitutions-Utskottet ett ändringsförslag i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det nu föreliggande. I det
ursprungliga förslaget angafs oförtydbart, att syftet och meningen
med detsamma skulle vara, att här införa det s. k. parlamentariska
styrelsesättet, hvarmed i allmänhet afses, att Regeringen
alltid skall föra riksstyrelsen i öfverensstämmelse med flertalets
inom representationen mening. Det torde dock icke alltid vara
så lätt att finna, hvar denna flertalets mening befinner sig, och
utan att taga i beräkning, huruledes så väl i den ena Kammaren
som i den andra åsigterna kunna vexla från den ena riksdagen
till den följande, torde äfven böra ihågkommas, att enligt Riksdagsordningen
båda Kamrarne, hvar för sig, ega lika behörighet och
myndighet. Erfarenheten har också bekräftat, att vid sådana tillfällen,
då Riksdagens båda Kamrar stannat i lika och med hvarandra
öfverensstämmande åsigter gent emot Regeringens, har det
parlamentariska styrelsesättet hos oss redan gjort sig gällande,
så långt det kan anses vara förenligt med innehållet af våra
grundlagar. Att utsträcka denna parlamentarism ännu längre
och att småningom föra den till dess yttersta spets, torde vara
så mycket mindre tillrådligt, som de politiska vindkasten lätt kunna
framkalla uppenbarelsetecken af mer eller mindre tvifvelaktigt
värde. Ifrågavarande förslag gäller emellertid, huruvida Statsrådets
främste ledamot äfven tillika skall vara statsminister. Det
kan visserligen icke förnekas, att ju icke vissa tidpunkter funnits
med exempel på utmärkta och framstående statsministrar, som
ledt sitt fosterlands angelägenheter på ett sätt, som för alltid i
tacksamt minne förvarar deras namn i häfderna. Sådane män
voro till exempel Sully, Henrik den IV:s vän, och Axel Oxenstjerna,
Gustaf 11 Adolfs, men vi böra likväl ihågkomma att statsformerna,
vid de tidpunkter dessa män lefde, voro mycket enklare
än nu, äfvensom att staternas ställning i politiskt hänseende var
helt annorlunda än i våra dagar. En så beskaffad ministerorganisation
kan tänkas behöflig i en stat, der ett stort enhets- och
sammanslutningsarbete fortgår, med syftemål att förena flera med
hvarandra mer eller mindre söndrade delar, men uti ett land, der
detta arbete redan blifvit undangjordt, förefinnas icke sådana förhållanden,
och hvad nu särskild! beträffar Sverige, så kunde den
ininisterieia makt, som i föregående tider lades i händerna på
framstående statsmän, möjligen försvaras af sjelfva statens dåvarande
stora politiska anspråk. För att nu emellertid söka klargöra
min tankegång beträffande frågan, icke endast huruvida nu
föreslagna grundlagsförändringar böra anses nödiga och nyttiga,

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

utan äfven om de äro förenliga med gällande grundlagsbestäm- Om
melser, tillåter jag mig anföra några historiska data från ett land,
som företrädesvis experimenterat med det parlamentariska styrelse- '' (Foris.)
sättet i dess mest omfattande bemärkelse. Då jag dervid icke
kan underlåta att åberopa ett och annat, som förut blifvit i Kammaren
sagdt eller antydt, bar jag för detta tillvägagående icke
att anföra någon annan ursäkt, än att jag behöfver dessa historiska
utgångspunkter för mitt åskådningssätt.

Med den förändring i tänkesätten, som inträffade vid slutet
af förra århundradet, framstod samtidigt en man, som framför alla
andra var danad att tilldraga sig hela Europas uppmärksamhet.

Denne man var Talleyrand. Det var om honom, som humoristen
Börne yttrade: jag skulle vilja hafva denne man i mitt rum, jagskulle
hänga honom på väggen som en barometer,, och utan att
läsa någon tidning, utan att öppna fönstret, skulle jag alla dagar
veta hurudan väderleken vore i verlden. Talleyrand blef också,
i följd af sin politiska och diplomatiska skicklighet, Europas krönika
under loppet af fyra decennier. Men politiska epoker finnas,
då mycket framstående och skickliga statsministrar blifva besvärliga,
I synnerhet om regenterne sjelfve äro begåfva de med öfverlägsna
egenskaper. Det förflutna visar oss äfven exempel härpå
i förhållandet mellan Talleyrand och Napoleon 1. Den framstående
ministerns tryckning på regentens vilja och handlingar verkade
derhän, att Talleyrand afskedades. Jag lernnar derhän huruvida
papperet, hvarpå detta afsked var skrifvet, kunde begagnas eller
blef begagnadt såsom förladdning till nederlaget vid Waterloo.

Då emellertid genom Talleyrands inflytande det legitima konungadömet
hade blifvit återupprättadt i Frankrike, belönades han dermed,
att lian blef Ludvig XVIIIts premierminister. Men denne
utomordentlige statsman hade varit en händelsernas man, och detta
kunde det till makten komna gamla konungska partiet icke förlåta
honom, utan han blef äfven från sistnämnda post afskedad.

Nu kan man väl fråga, hvad hafva de anförda exemplen att göra
med den föreliggande frågan? Må det tillätas mig svara, att jagnämnt
denne statsman derföre, att b an varit en af parlamentarismens
förkämpar i Europa och att han vid sin död i Maj 1838
hade fått se alltför många statsförfattningar efterträda hvarandra
i sitt fädernesland under republiken, direktoriet, konsulatet, kejsardömet.
restaurationen, de hundra dagarnes regering, äfvensom under
särskilda konungadömen af det äldre och yngre Bourbonska
huset. De vexlande tilldragelserna skedde visserligen icke derföre,
att Talleyrand varit premierminister, men förnekas kan val icke
heller, att den maktställning, han innehade eller innehaft i regeringens
medelpunkt vid afgörande tillfällen, förskaffat honom ett
äfventyrligt välde öfver händelsernas gång.

Från restaurationens dagar finnes ett annat exempel att åberopa,
hvilket äfven kan anses såsom en illustration till det parlamentariska
styrelsesättets historia; nemligen Decazes. Från en
anspråkslös och underordnad tjensfemannaställning blef lian tillfälligtvis
bemärkt af Frankrikes konung och snart befordrad till

N:o

Lördagen den 12''L''ebruari.

°rn förändrad polisprefekt. Det dröjde sedermera icke länge innan lian inkalaf3™islädet.
}a^es. i rådkammaren och blef premierminister, hvilken befattning
(Korts.) han innehade från slutet af Juli 1818 till Februari 1820. Denna
hans ministerbana var kanhända den mest lysande, som kunnat
abeiopas under det äldre Bourbonska konungadömet, åtminstone
i senare tider. Han framstod såsom eu medlare mellan de gamla
och nya tidsförhållandena och han ledde alla statens angelägenheter
lika mycket med afsigt att befästa konungadömet som att
upprätthålla den lagbundna friheten. Men äfven han blef snart
omspunnen af det politiska nät, som tilltråcklades af det gamla
konungapartiet, och måste således afgå från sin framstående plats.
De parlamentariska striderna fortsattes emellertid och slutade,
såsom vi alla veta, med den mest Bourbonska och konungska af
alla. ministérer, som. Frankrike haft, nemligen den Polignaeska
ministéren, som i sitt fall drog med sig både statsförfattningen
och konungadömet.

. Juli-regeringen under Ludvig Filip visar oss de parlamentariska
striderna i en annan upplaga; då framträdde två, med hvarandra
täflande statsmän, hvar för sig skicklige och utmärkte i
alla afseenden, nemligen Guizot och Thiers. Guizot uppstälde
såsom regeringsregel samma grundsats, som är den gällande i vårregeringsform,
hvaremot Thiers yrkade, att konungen borde regera
men icke styra. Thiers skulle sedermera sjelf försöka sig i konsten,
huruvida man kan regera utan att styra, men jag vet icke
om han funnit, att sjelfmotsägelsen i hans egen grundsats saknade
fotfäste i verkligheten.. Emellertid hade under Ludvig Filips tid
parlamentarismen hunnit ända derhän, att, om vid president-valet
till deputerade kammaren i Maj 1839 Thiers fått en enda röst
mei än &auzet, hade den dåvarande ministéren gått öfver bord.
Huruvida, ett så beskaffadt parlamentariskt styrelsesätt kan vara
lyckligt lör ett. land, har jag åtminstone för min del svårt att
latta. Emellertid blef efter omvexlande strider emellan dessa
o ©SS® framstående statsmän Gruizot den, som i egenskap af konseWsident
ledde Frankrikes allmänna angelägenheter i 7 år,
tilldess äfven han icke förmådde utföra sitt uppdrag, utan blefvo
oåde konungadömet och statsförfattningen bortsopade af stormvinden;
och den då .inträdda hvälfningen ledde först till republiken
1848, samt vidare till statskuppen och kejsardömet. Under detta
senare finna vi åter en stor statsman, en statsminister, som visst
icke kan frånkännas de mest utmärkta egenskaper, nemligen Rouher.

®t0(^ på höjden, af ministeriel makt då den Mexikanska frågan
athandlades i lagstiftande corpsen; det var då som han ironiskt
tillropade Thiers: “L’empereur gouverne et il gouvernera", men
den inflytelserike och mäktige statsministerns försäkran om tillvaron
af en stark monarkisk makt var dock icke tillräcklig att
förekomma kejsardömets undergång.

Om man nu vill med hvarandra sammanställa dessa tre statsmän,
hvars namn. jag tillåtit mig att här exempelvis anföra, nemligen
Decazes, Guizot och Rouher, måste man medgifva att alla
tre voro utmärkte män, särskildt danade att leda sitt lands ange -

Lördagen den 12 Februari.

>:o 7.

lägenheter, men det vill förefalla, som om denna parlamentariska Om förändrad
ministerorganisation icke inom sig eller med sig egde tillräcklig organisation
fjäderspänstighet att bestå i oppositionela strider, hvarunder, för u-f ^“^7^
att tala med Konstitutions-Utskottet, frågan gäller att vara eller
icke vara. Det är lätt att skapa politiska embeten med omfångsrik
och ansvarsfull makt, och man kan af en sådan organisation
hoppas det bästa och mest gagnande inflytande under vissa särskildt
afsedda förhållanden, men man bör kanske icke förgäta,
att det icke är den politiska organisationen i och för sig utan
dess verkningar, som äro afgörande för djupgående frågors politiska
betydelse. Man lagstiftar icke för ögonblicket utan för framtiden,
och ingen af oss, mine Herrar, eger framtiden i sin hand.

Det är emellertid lätt att invända, att Sverige icke är Frankrike,
men Sverige är lika litet Ryssland, Tyskland eller England.

Hvarje land har sina egenheter. Ryssland är en envåldsmakt,
förhållandena i Tyskland och England sammanstämma hvarken
med våra historiska traditioner eller våra samfundsbegrepp. Alla
tre dessa stater äro stormakter, ja, man skulle till och med kunna
ifrågasätta, om icke sjelfva successionsordningen i England kan
•^ga någon andel i tillvaron af dess premierminister.

Man skulle ook kunna fråga, huruvida icke Sverige med sin
nuvarande styrelseorganisation funnit en lycklig medelväg till
regeringsfrågans lösning. Obestridligt torde vara, att den s. k.
departementalstyrelse, som hos oss infördes 1840, under de 35 år,
som sedan dess förflutit, visat sig vara både lycklig och gagnande;
och hvar finnes väl det land, som under denna tidrymd gått sä
framåt i alla rigtningar, som Sverige? Kan det väl vara skäl att
förbereda en återgång till förflutna tiders förhållanden, då vi förvärfvat
en så lycklig erfarenhet af vår nuvarande styrelseorganisation?
Yi hafva i väsentlig mån denna organisation att tacka
för att vi nu befinna oss i denna Kammare jemte mycket annat,
som blifvit af regeringen grpndlagdt och genomfördt. Yi hafva visserligen,
äfven vi, försökt oss med ministerstyrelser. Kanslipresidenten
under frihetstiden till exempel var ju en styrande minister
och, om jag icke minnes orätt, förändrades till och med sjelfva
titeln vid 1765 års riksdag från kanslipresident till den af premierminister.
Men skulle väl minnet af frihetstiden, som egentligen
var en tid af ofrihet, verkligen vara så inbjudande att vi
borde vidtaga en förändring, ledande till ett omloppsarbete, som
mången i detta fall önskade se atslutadt under vår politiska utveckling.
Kan det verkligen vara eftersträfvansvärdt, att vi antaga
en grundsats, som skulle leda oss in i dermed jemförliga förhållanden?
Förunderligt är ock, huru meningarne vexla med tiderna.

Efter 1857 års riksdag tillsattes en komité med uppdrag att verkställa
förarbeten för styrelseverkens förändring och förenkling.

I den skrifvelse, som af regeringen aflåta till denna komité, lemnades.
så vidt jag minnes rätt, om icke bestämd, åtminstone indirekt
föreskrift, i enlighet med Ständernas begäran, att organisationsarbetet
borde utföras så. att departementalstyrelsens grund
lemnades orubbad, ty man ville icke på den tiden veta af någon

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

förändrad g0m helst ministerstyrelse. Vänder jag åter om de begge slutsiffrorna
i sistnämnda årtal, ledes ram tanke i en annan rigtning.
i<’oi-ts.T1 Ty vid 1875 års riksdag förklarades livilande detta grundlagsändringsförslag,
hvilket just afser införande af ett styrelsesätt, som vi
hittills med all makt velat undvika. Men äfven om jag ansåge
mig böra godkänna detta ändringsförslag, skulle jag i alla händelser
hysa betänkligheter dervid, emedan detsamma, enligt min
öfvertygelse, icke innehåller annat än en ofullständig tanke. Med
bortseende från stadgandet om statsministern, är nemligen departementalstyrelsen
i öfrigt till alla delar bibehållen. Men just begreppet
statsminister förutsätter ministerstyrelse, hvaremot statsministern
utan något ministerråd enligt ifrågavarande förslag icke
blir annat än en exponent af hvad han i verkligheten icke kan
vara. I alla händelser torde det få anses vanskligt, såsom jag
redan förut haft äran yttra, att återgå till sådana mönster för
ministerstyrelse, som vi förut haft men till det konstitutionela
statsskickets framgång undanröjt.

En framstående, gerna hörd och aktad talare i denna Kammare
yttrade, då frågan förra gången här var föremål för öfverläggning.
att han önskade sitt fosterland många sådana statsmän
som frihetstidens Horn, och jag skulle ej vågat sätta min enskilda
mening emot den frejdade talarens, om jag icke kunnat åberopa
en annan och bättre åsigt till stöd för min egen. Hvad säger
Greijer? I sin historiska teckning öfver frihetstiden skrifver han:
‘;Vi äro inga beundrare af en Horn och hans likar“: och Geijer,
mine Herrar, var en stor häfdatecknare.

Det var oek med aktgifvande på framfarna tiders händelser
som 1809 års män inskrifvit i Sveriges regeringsform, huruledes
konungen skulle styra riket med ansvarige rådgifvare. Denna
regeringsmakt blef lika litet någon allenastyrelse i detta ords
vanliga mening som i Regeringsformen infördes någon som helst
ministerstyrelse. Grundregeln i detta lagbud blef en förmedling
mellan konungens och rådets maktbefogenhet och bär enligt min
uppfattning pregeln af ett sant och verkligt konstitutionel statsskick.
Rubbas grundvalarne för denna maktfördelning i ett monarkiskt
land, bör man väl tillse att icke tyngdpunkten alltförmycket
lägges i den ena vågskålen, ty detta öfverensstämmer
ingalunda med nyss antydda och ännu gällande grundlagsbud. I
alla händelser bör man icke heller af en viss likgiltighetskänsla
låta sig ledas derhän, att man godkänner ett så beskaffadt förslag
som detta. Väl har inom denna Kammare blifvit yttradt, att det
vore utan någon egentlig betydelse antingen man bifölle eller
afsloge den nu ifrågasatta grundlagsförändringen, men ett sådant
skäl tyckes väl snarare tala för afslag än för bifall. Då frågan
gäller att rubba häfdvunnen samhällsordning, hvilken i alla hänseenden
visat sig vara gagnelig och lycklig för vårt land, torde
man äfven få erinra, hurusom ifvern att förbättra icke bör bringa
i glömska faran af att förändra.

Med förklarande att jag för min del blott önskat få till protokollet
framföra min enskilda åsigt, angående denna enligt mitt

Lördagen den 12 Februari.

X:o 7.

omdöme högst vigtiga samhällsfråga, slutar jag med att åberopa Om förändrad
en i våra dagars historia framstående statsman, som yttrat: “De
företräden, som gifva en författning bestånd, äro de rättigheter den" (Vorts.T "
skänker och de intressen den skyddar.“

Herr Behmer: Att den fråga, som nu föreligger till afgörande.
utan tvifvel är af stor framtida betydelse för vårt land,
torde icke lida något tvifvel. Den har också undergått en grundlig
pröfning icke allenast vid föregående riksdag, utan äfven
sedan dess så väl i skrift som i tal. Då jag anser, att hvar och
en bör efter sin större eller mindre förmåga bidraga till frågans
rätta lösning, ber jag att få i ämnet uttala min åsigt. Endast
med den största varsamhet bör man inlåta sig på förändringar i
grundlagen och framför allt icke vidtaga andra ändringar än sådana,
som äro högst nödiga eller nyttiga. Men att det nu föreliggande
ändringsförslaget kan inrangeras under någon af dessa rubriker,
derför hafva, enligt mitt ringa omdöme, icke fullt giltiga skal blifvit
anförda, hvaremot jag anser det som mot förslaget förekommit
tillräckligt ådagalägga detsammas olämplighet, och jag finner min
öfvertygelse om onödigheten af ändringen med bestämdhet stadgad
derigenom att regeringen, hvilken väl i främsta rummet bort
inse hvad härutinnan gjordes behof, icke funnit skäligt framställa
proposition om ändring i det bestående, hvilket hittilidags varit
tillfredsställande. Man har såsom skäl för ifrågavarande förändring
i Regeringsformens gällande bestämmelser framhållit, bland
annat, att representationen gent emot regeringsmakten blifvit för
stark, och att ett riksdagsregemente genom samma ändring skulle
förebyggas. Jag tror icke detta, utan snarare, att detta regemente
skulle genom förändringen befordras, enär taburetterna antagligen
då komme att uteslutande besättas med män, tillhörande
det parti, h vil ket vid tiden för tillsättandet representerade majoriteten
inom Riksdagen. Huruvida detta under alla förhållanden
ban vara nyttigt, vågar jag betvifla. Mig synes att de exempel,
vi i detta hänseende hafva från en del andra länder icke just
mana till efterföljd. Emellertid håller man ju strängt på grundlagens
ordalydelse, och det med rätta. För icke många dagar
sedan förekom i denna Kammare en diskussion, under hvilken en
grundlagsparagraf dissekerades ända in i dess minsta delar, och
deras åsigt gjorde sig gällande, hvilka yrkade en sträng bobstafstolkning.
Samma förhållande har egt rum i dag. Detta gälde
dock endast en fråga af jemförelsevis mindre, vigt. Nu åter, då
det gäller en fråga af stor betydelse, synes man icke så angelägen
att framhålla ordalydelsen i det på ändringar sådana som den
förevarande tillämpliga grundlagsbud, som förekommer i 38 4?
Riksdagsordningen. Men intill dess det inträffar — som ännu
icke skett — att tydligen blifvit ådagalagdt, det föreslagna förändringen
är högst nödvändig eller nyttig, torde stadgandet i
samma paragraf böra verka derhän, att vi låta ändringsförslaget
fara. För min del, då jag anser detsamma icke allenast icke

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad nyttigt, utan högst skadligt, hvilket framtiden nog kommer att
../T*«^rf«.ntvisa om det antaSes> yrkar jag afslag ä grundlagsändringen.

(Forts.)

Herr Berg: Ehuru, att döma af de ökade sympatier, med
hvilka föreliggande fråga, för hvar gång den framträdt, blifvit
af Riksdagen omfattad, förslagets framgång sannolikt ej torde
vara tvifvel underkastad, och ehuru jag ej är så förmäten, att
jag tilltror mig kunna åt ämnet gifva någon ny belysning och
ännu mindre genom mitt yttrande inverka på denna Kammares
beslut, har jag likväl, med afseende å den stora vigt, frågan, enligt
min uppfattning eger, ansett det vara en pligt, åtminstone mot
mig sjelf, att, innan förslaget blifvit till grundlag antaget, uttala
de betänkligheter emot detsamma, jag af innersta öfvertygelse
hyser.

Såsom motiv för sin hemställan, att förslaget måtte antagas
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, har förra årets
Konstitutions-Utskott hufvudsakligen endast åberopat, att den
framstående ställning framför öfriga ledamöter af Statsrådet,
justitistatsministern nu intager, grundar sig å förhållanden och
förutsättningar, som nu ej längre förefinnas, och att denna hans
ställning understundom kan medföra svårighet för Konungen att
till chef för Justitie-departementet välja den för detta embetes
skötande mest lämpliga person.

För min del vill jag icke förneka sanningen häraf. Men deraf
att chefen för sagda departement icke i denna egenskap bör
ega någon högre värdighet eller betydelse inom Statsrådet än
dess öfriga ledamöter, följer icke med nödvändighet, att någon af
de senare skall intaga en sådan framstående plats.

Detta skäl är således icke till fyllest, utan andra, mera vigtiga
måste finnas. Då emellertid Konstitutions-Utskottet ej i ämnet
anfört något annat, har jag af Utskottets uttalanden vid de
föregående riksdagar, frågan varit å bane, äfvensom af den inom
Kamrarne förda diskussionen sökt hemta upplysning om, hvari
de egentliga skälen bestå, och hvilken fördel man med förändringen
afser att vinna. Vid genomgående af debatten från dessa
riksdagar, har jag till en början funnit åtskilliga uppgifter om
hvad den blifvande främste ledamoten af regeringen icke skall
vara. Man har nemligen med anledning af farhågor, som en eller
annan talare framhållit, afgifvit de mest kraftiga försäkringar,
att han icke skall blifva någon vicekonnng, icke någon konseljpresident,
icke någon ministre-orateirr, icke någon partiledare o. s. v.
Men dessa negativa förtjenstei’, — om de verkligen finnas — synas
mig dock icke vara till fyllest, ty för antagande af en grundlagsförändring
fordras icke allenast att den icke är skadlig, utan förändringen
måste äfven vara nödig och nyttig samt möjlig att genomköra-
Men då jag sökt efterforska föreslagets positiva förtjenster,
hafva i afseende derå samt i fråga om den blifvande premierministerns
betydelse de svar jag af diskussionen erhållit utfallit
väsentligen olika. En del talare synas nemligen på honom ej
ställa några särdeles stora anspråk. Enligt deras åsigt, skulle

Lördagen den 12 Februari.

5i:o 7.

han endast vara den, till hvilken Konungen hade att vända sig, 0™ förändrad
då han ville sammankalla Statsrådets ledamöter. Han skulle op™Ua!'',''™
vidare föra ordet i den s. k. statsråds-beredningen, och tillika(Forts 7^’
framföra de meddelanden, regeringen i vissa frågor kan hafva att
göra Riksdagen, och således der föra regeringens talan. Men
fordrar man endast detta af statsministern, så synes mig för
ändamålets vinnande en grundlagsändring sådan som den ifrågavarande
ingalunda vara af nöden. Till att sammankalla Statsrådets
ledamöter, tror jag en så högtidlig apparat, som en premierminister,
icke vara af behofvet påkallad. Vid de konfidentiela
öfverläggningar, som ega rum i den af grundlagen okända statsrådsberedningen,
torde, om ens någon ordförande der kan anses
behöflig, förhandlingarne lämpligast ledas af chefen för det departement,
till h vilket det till öfverläggning derstädes förekommande ärendet
hörer, och hvilken väl bör antagas derom ega den största sakkännedom,
och att regeringen icke utan biträde af en statsminister
skulle kunna framföra sina uttalanden till Riksdagen synes mig
icke kunna med allvar förutsättas.

De fleste talare, hvilka uppträdt till förmån för förslaget, och
bland dem äfven motionären, hafva också uttalat åsigter, enligt
hvilka åt den ifrågasatta förändringen skulle gifvas en vida större
och mera genomgripande betydelse; och då denna mening äfven
delas af de föregående Riksdagars Konstitutions-Utskott, som haft
frågan under behandling, synes den mig böra läggas till grund
för bedömandet af hvad med förslaget egentligen åsyftas och af
det inflytande, detsamma kan komma att utöfva på vårt statsskick.
1872 års Konstitutions-Utskott erinrar om nödvändigheten
deraf, att inom Statsrådet skulle finnas en man, med hvilken Konungen
i vigtigare frågor företrädesvis kunde meddela sig, innan
saken gjordes till föremål för behandling inom Statsrådet, och till
hvilken äfven Riksdagen kunde vända sig, när han i någon maktpåliggande
fråga ville inhemta regeringens tanke.

Under debatterna har man vidare af så väl motionären som
från andra håll hört närmare beskrifvas, på hvad sätt den blifvande
premierministern skulle komma att verka. Han skulle, har
man sagt, ordna, leda och öfvervaka ärendenas behandling i statsrådsberedningen,
dervid sammanjemka olika meningar och bringa
de särskilda departementschefernas olika förslag och olika åsigter
till öfverensstämmande beslut, samt således, genom den framstående
ställning han skulle inom Statsrådet intaga och den vigt.
hans ord der skulle ega, komma att blifva, så att säga, den ledande
principen, det sammanhållningsband, hvarigenom regeringen skulle
känna sig stå såsom en man och sålunda erhålla nödig styrka
och enhet. Men på den frågan, huru den blifvande ministerpresidenten
verkligen skulle kunna uträtta allt det, som man sålunda
af honom fordrar, utan att, åtminstone i någon mån, på
honom öfverflyttades den makt och myndighet, som enligt grundlagen
tillkommer Konungen allena, har jag icke funnit något annat
svar än en hänvisning till åtskilliga lysande namn — en Axel
Oxenstjerna, en Bismarck m. fl., — hvilka kunnat kraftigt inverka

N'':o T.

Lördagen den i 2 Februari.

Om förändrad på styrelsen, utan att konungamaktens anseende deraf förminskats,
^nSen kaa lifligare än jag önska, att snillet eller åtminstone öfver1,
1 (Polis") el'' iägsna insigter, mogen erfarenhet och kraftig vilja samt framför
allt sann fosterlandskärlek ständigt måtte finnas inom Konungens
råd, och jag är fullt öfvertygad, att en man, som blifvit med
dessa egenskaper begåfvad, icke skall dröja att till fromma för
konung och folk visa sitt inflytande på regeringens gång; men
jag kan icke föreställa mig, att i den nu föreslagna institutionen
af en premierminister kan ligga någon magisk kraft, mäktig att hos
den, som bekläder detta embete, framlocka de egenskaper, jag nyss
antydt. Det är nemligen icke med statsråden som med siffror,
att de få högre valör efter den ordning, i hvilken de placeras.
Deras värde bestämmes efter deras egenskaper, och den bland
dem, som i detta afseende är den främste, behöfver icke någon särskild
stämpel eller särskild plats för att vinna framgång för sina
åsigter. Men om nu den, som i en framtid kommer att sättas
främst, i verkligheten icke är den främste — Oxenstjernor eller
JBismarckar stå ej alltid till buds — då fruktar jag, att det öfvervägande,
om icke uteslutande inflytande, man vill gifva honom
premierministern inom förvaltningens olika grenar, icke kan vinnas
annat än på bekostnad af den sjelfständighet och det nit. man
hittills varit van att finna hos de särskilda departementscheferna,
och att dessas anseende och ansvar kommer att sjunka i samma
mån den förres höjes.

i länder, der i politiskt afseende strängt åtskilda partier,
hvart under sin chef, stå rustade mot hvarandra, beredda att för
det politiska mål, de stält främst på sitt program, låta skiljaktigheter
i andra frågor vika, der har regenten, vid det ena partiets
fall, alltid i det förra oppositionspartiets chef tillgång till en
premierminister, som, redan förut omgifven af framstående män,
hvilka sjelfmant stält sig under hans ledning, är färdig att med
dem ingå i den nya ministären, som också med säkerhet kan vänta
understöd af det parti, från hvilket-de utgått ''och hvilket de fortfarande
tillhöra.

Hos oss deremot, hvarest — enligt min tanke lyckligtvis —
inga verkliga politiska partier med på förhand bildade ministerer
finnas, torde- det icke alltid för Konungen blifva lika lätt att
finna en man, som icke blott sjelf tilltror sig ega utan verkligen
besitter de utmärkta statsmannaegenskaper, utan hvilka han icke
lärer kunna åtaga sig ledningen af en minister eller kunna förmå
kunnige, sjelfständige och upplyste män att under hans fana der
taga sitt inträde. Yäl är det sant, att om vi icke hafva politiska
partier i egentlig mening, likväl vissa brännande frågor för
dagen kunna bland dem, hvilka i dessa frågors lösning hafva sitt
intresse, bilda och sammanhålla en öfvervägande majoritet; men
jag tror icke att denna majoritets ledare, om ens någon sådan
finnes, alltid skall kunna med säkerhet påräkna att bland sina
förra anhängare finna tillräckligt antal män, villige att med och
under honom taga plats i Konungens råd och, om han nödgas
vända sig utom denna krets för att söka kolleger, som blifva

Lördagen den 12 Februari.

>:o 7.

villige att åtaga sig de mera ansträngande löpande göromål en. Om förändrad
men med förbindelse, att i alla vigtiga frågor ställa sig under organisation
premierministerns ledning och icke till Konungen frambära några"''
åsigter, som ej öfverensstämma med premierministerns, befarar
jag, att det icke blifver bland de utmärktaste förmågorna, han
får göra sitt val, och i allt fall, så länge i grundlagen qvarstå
de stadganden, enligt hvilka hvarje Konungens rådgifvare ålägges
att i alla förekommande frågor till protokollet uttala sin mening
samt derjemte föreskrifver, att statsrådsprotokollen skola bifogas
Konungens propositioner till Riksdagen och till dess Konstitutionsutskott
öfverlemnas, tror jag icke att någon premierminister, bur
framstående och mäktig han än må blifva, skall kunna hindra, att
någon gång från hans åsigter afvikande meningar blifva inför
Konungen uttalade och komma till Riksdagens kännedom. Ett
enigt Statsråd, som kan tillvinna sig folkets förtroende, är onekligen
i hög grad egnadt att gifva konungamakten styrka, men
enigheten skall hafva sin grund i upplyste och sjelfständige mäns
fria öfverensstämmelse i åsigter, icke i den enes tvungna undergifvenhet
under den andre, och endast åt en sjelfständig man
skänker ett sjelfständigt folk sitt förtroende. Politiska partier
hafva dock icke, så vidt jag vet, gjort sig kända såsom synnerligen
goda plantskolor för sjelfständigheten, och den styrka hos
en regering, sora icke har sin rot i hennes egen inneboende och
samlade kraft utan i ett utanför stående partis understöd, hvilket
icke kan påräknas längre än detta partis åsigter och planer fullföljas,
tror jag snarare skall komma att uppfattas såsom en svaghet:
ty Sveriges grundlag likasom Sveriges folk förutsätter en konungamakt,
som, höjd öfver de skilda partiernas stundom inskränkta
synkrets, lyssnar till folkets önskningar, från hvilket håll de än
må uttalas, samt söker att värna allas frihet och befrämja allas
väl, och den konung, som i detta syfte visat sig kunna motstå
ett öfvermäktigt eller maktlystet partis tryck, har alltid gjort sig
förtjent af så väl samtids som efterverlds erkänsla och aktning.

Under medgifvande att parlamentarismen med sin politiska
partiregering ännu ieke fått fast fot i svenska folkets medvetande,
har en författare, som i en nyligen utgifven brochyr på ett talangfullt
sätt uppträdt till försvar för det hvilande förslaget, sökt
trösta oss med att den parlamentariska ministerpresidenten med
sin parlamentariska minister icke är parlamentarismens fader utan
dess barn; men om vi icke vilja erkänna fadren, ser jag ej heller
någon anledning att adoptera barnet. Detta kan ju lätt brås på
fadren och, om det sättes in i Konungens råd, der vilja genomdrifva
fadrens grundsatser utan att att kunna undvika hans fel.

På grund häraf, och då jag redan anser det betänkligt att i
grundlagen intaga en ny institution, om hvars funktioner intet
der säges, och olika uppfattning hos förslagets anhängare råder;
då jag icke hos mig kan undertrycka den öfvertygelsen, att, såvida
förslaget icke saknar all betydelse, det i sig innebär ett frö
till en efter min uppfattning för landet icke gagnelig parlamentarism,
och då jag slutligen tror, att den olägenhet, som finnes

X:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad derutinnan, att chefen för Justitie-departementet nu intager en
af^statsråifot efl ställning än hans kolleger, kan på vida enklare och

(''Forts.TC ''naturligare sätt undanröjdas, har jag ansett mig förhindrad att
med min röst biträda förslaget. Jag vet väl, att många framstående
män, på hvilkas omdöme jag sätter högt värde, och bland
dem äfven sådana, med hvilka jag i andra frågor är fullkomligt
ense, skola tycka, att jag här sett, såsom man säger, spöken på
ljusa dagen. Jag önskar att så mätte vara förhållandet och då,
såsom jag redan antydt, jag icke har någon anledning antaga, att
det afslag å förevarande förslag, som jag nu vördsamt yrkar,
skall här vinna framgång, hoppas jag att de, som rösta för förslaget,
äfven i hvad på dem ankommer måtte medverka dertill,
att mina farhågor för framtiden måtte visa sig ogrundade, och
att sålunda grundlagsförändringen måtte befrämja det mål, hvartill
vi alla, om än på skilda vägar, sträfva, ett älskadt fosterlands
sanna väl.

Herr Rundgren: Det kan synas underligt, att jag vidhåller
min förut framstälda begäran att få taga till ordet i denna fråga
nu, då de tre ledamöter af Kammaren, hvilka redan yttrat sig,
uttalat samma åsigt som jag; men jag har, då jag åtog mig
uppdraget att inträda i denna Kammare och med kännedom derom,
att jag skulle komma att tillhöra minoriteten, beslutat att uti
hvarje vigtig fråga vittna för den åsigt, jag anser vara den rätta.
Det är således såsom ett sådant vittnande jag vill hafva mitt
yttrande betraktadt; och jag vidblifver min önskan att uttala mig
i frågan, så väl af detta skäl, som ock derföre att jag tror mig
kunna framställa saken från en annan och ny sida.

Den förste talaren liar med klarhet låtit oss blicka ut öfver
främmande förhållanden och förgångna tider; och han har deraf
dragit den slutsatsen, att ett styrelsesätt, sådant som ovilkorligen
skulle framkallas genom den nu föreslagna grundlagsförändringen,
icke visat sig i allo välsignelsebringande. Den näst föregående
talaren har visat, hurusom å ena sidan i sjelfva verket genom
grundlagsförändringen någon egentlig förändring icke skulle komma
att inträda i ställningen inom Statsrådet, men å andra sidan likväl
möjligen partierna kunde komma att finna sin målsman inom
Konungens rådkammare.

Den andre talaren i ordningen har vidrört en omständighet,
vid hvilken jag hufvudsakligen kommer att fästa mig, nemligen
grundlagens förutsättningar för befogenhet att ändra grundlag.
De gifva nemligen tydligen vid handen, att grundlagen är ömtålig
om sig sjelf. Yid hvarje grundlagsförändring finner jag mig
således uppmanad att noga pröfva, huruvida jag stält mig till
efterrättelse grundlagens bud i detta hänseende. En grundlagsförändring
måste vara “högst nödig och nyttig samt "möjlig att
verkställa.“ Hvad den sista af dessa qvaiifikationer angår, så
erkänner jag, att den än tillämplig på närvarande fall. Den här
föreslagna grundlagsförändringen är utan all fråga möjlig att

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

verkställa. Men jag känner högst genomgripande och betydliga0m förändrad
förändringar i våra grundlagar, som icke allenast varit möjliga
att verkställa utan äfven blifvit verkstälda, om hvilka dock tan- (Forts!)
kärna sedermera varit mycket delade, huruvida de varit högst nödiga
eller nyttiga. Sjelfva den omständigheten, att saken låter sig
verkställa, kan således icke inverka på mitt omdöme i denna fråga.

Hufvudfrågan måste vara den: är den föreslagna grundlagsförändringen
“högst nödig?" Kan det nemligen ådagaläggas, att
den är högst nödig, i den form, hvari den framstälts, så följer
deraf den andra qvalifikationen, eller att förändringen är nyttig.

Då jag icke med min egen tanke kunnat utransaka nödvändigheten
af densamma, så har jag sökt att derom inhemta andras tankar,
och jag har dervid icke kunnat finna någon bättre källa än dels
Konstitutions-Utskottets betänkande, vid föregående riksdag, dels
den i Kamrarne i frågan förda diskussionen. Innehållet af hvad
sålunda blifvit yttradt har jag icke kunnat finna på ett mera nätt
och tydligt sätt uttryckt än af motionären sjelf, då han säger,
att den skulle “bidraga till att gifva styrka och sammanhållning
åt konungens rådkammare samt skydda och upprätthålla
den ställning, som tillkomma, Konungen.“ Jag måste då, för att
komma till rätta med frågan, huruvida den föreslagna förändringen
är högst nödig, eller icke, ställa till mig sjelf den frågan:
äro förhållandena inom vårt land sådana, att vi behöfva vidtaga
en förändring i våra grundlagar för att skydda och upprätthålla
den ställning, som tillkommer Konungen? Mine herrar! linnes det
något annat land i verlden, der Konungens ställning behöfver
mindre skyddas genom en grundlagsförändring än inom vårt land?

Har något ingrepp i detta hänseende skett?

Jag måste med nej besvara den frågan, och således kan detta
skäl, åtminstone för mig, omöjligen vara bevekande att finna
denna förändring högst nödig. Då blir frågan den: behöfva vi
genom denna grundlagsförändring gifva styrka och sammanhållning
åt Konungens rådkammare? Konungens rådkammare är å
ena sidan vänd åt Konungen och å andra sidan åt folket och
representationen. Behöfva vi gent emot Konungen gifva åt hans
rådkammare styrka och sammanhållning? Då vi läsa de propositioner
hvilka från Kongl. Maj:t till Riksdagen ingå, så finna vi
öfverallt, att, hvad vederbörande departementschef tillstyrkt och
hvari samtlige öfrige Konungens rådgifvare instämt det har Hans
Majestät Konungen behagat godkänna. Uti de statsrådsprotokoll,
som inkomma till Konstitutions-Utskottet hvad finner man väl der?

Månne af statsrådets ledamöter uttalade olika meningar, de der
häntyda på bristande sammanhållning inom statsrådet? Jag har
rådfrågat ledamöter af nuvarande Konstitutions-Utskott härom,
och funnit att förhållandet i detta hänseende är detsamma i närvarande
tid som på den tid då äfven jag under de gamla förhållandena
var bevärdigad afct sitta i nämnda höglofliga Utskott,
nemligen att ytterst sällan skiljaktiga meningar finnas till protokollet
upptagna. Det synes mig således, som om gent emot Konun Andra

Kammarens Prof. 181 G. N:o 7. 2

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om forändradgen icke behöfver gifvas åt Konungens rådkammare någon
organisation^ styrka ock sammanhållning, som den icke redan eger. Således,
aJ (Fom.T ur den synpunkten kan den föreslagna grundlagsförändringen,
enligt min tanke, icke vara högst nödig. Frågar man vidare,
om denna styrka och sammanhållning är gent emot representationen
nödig att gifva, så får jag för min del säga, att det förefaller
mig särdeles anmärkningsvärdt att representationen skall
väcka en fråga, som går ut på att gifva styrka och sammanhållning
åt en minister mot representationen sjelf. Jag tror alltså,
att den afsigten icke i sjelfva verket kan vara så uppriktig, och
att det högst nödiga i den föreslagna förändringen snarare skulle
ligga deruti, att genom förslagets antagande sammanhållningen
mellan representationen och Konungens rådkammare komme att
ökas, hvilket förhållande en föregående talare äfven ådagalagt vara
hufvudsyftet med förslaget.

Så vida jag kan se. är följaktligen intet skäl att antaga denna
förändring såsom högst nödig.

Återstår då den frågan, huruvida denna förändring är högst
nyttig. Svaret på denna fråga kan man säga sammanfattas af
Konstitutions-Utskottet vid sistlidna riksdag i tvenne punkter.
Förändringen skulle, enligt Utskottets mening, vara nyttig, derföre
att den tilläte införandet i Konungens konselj af “någonting
motsvarande en konseljpresident i Konungens konselj.“ Man vill
icke säga, att förändringen skulle framkalla en verklig konseljpresident,
utan blott någonting motsvarande en sådan. Det är just
bakom detta någonting, som betydelsen för framtiden af denna
förändring ligger, och en föregående talare har redan visat, att
nyttan af förändringen i detta hänseende kan vara ganska tvetydig.
En annan omständighet, som skulle kunna föranleda oss att
. anse reformen nyttig och hvilken tyckes hafva varit den egentliga
orsaken till förslaget, är den att genom förslagets antagande
chefen för justitiedepartementet skulle upphöra att tillika vara
den sjelfskrifvet främsta och ledande viljan inom statsrådet.
För min del kan jag icke förstå, hvarifrån man har fått den uppfattningen,
att en sådan förherskande plats inom statsrådet nödvändigtvis
skulle vara förenad med justitiestatsministerns embete.
Grundlagen känner i detta hänseende ingenting annat, än att
justitiestatsministern och statsministern för utrikes ärendena “innehafva
rikets högsta värdigheter.“

Att nu förhållandena så småningom och genom traditionen
utvecklat sig derhän, att justitiestatsministern jemväl i andra
hänseenden har varit rådkammarens främste man, är något som
man nu säger vara en olägenhet, som bör undanrödjas; men om
detta är en olägenhet, så är den åtminstone icke af vår nuvarande
grundlag framkallad. Frågan blir emellertid: är det nyttigt, att
en förändring i detta hänseende vidtages? Jag för min del anser
en sådan förändring ingalunda nödig, än mindre nyttig.

Och jag hyser denna tanke af det skäl, som af Konstitutionsutskottet
missaktas, men som för mig eger högsta vigt och betydelse.
Utskottet säger nemligen: “Såsom bekant är, kan

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

stadgandet om högre värdighet för Justitiestatsministern numera Om förändra,i
endast ur historisk grund förklaras". Ja — det är just denna
historiska grund, jag icke vill bortkasta. Den historiska grundenaJ (FortsT*"
är sannerligen icke att förakta, då det gäller våra lagar, allra
minst då det gäller våra grundlagar. Grå vi tillbaka till den
längst förlidna tiden, då odalmannen var den uteslutande herskande
inom svenska staten — hvem var det då, som framstod
såsom folkets främste man gent emot eller vid sidan af Konungen,
om icke lagmannen. Denne var, just derföre att han stod såsom
representant för lag och rätt, en väldig och stark makt inom det
svenska samhället. Grå vi till vår stormakts tid, så finna vi, att,
bland de fem riksembetena, riksdrotset stod såsom främste man,
äfven den tid då krig utgjorde det vigtigaste föremålet för rådkammarens
öfverläggningar och då underhandlingarne med utländska
makter hade den största betydelse. Vända vi oss till
den nyaste tiden, så kunna vi säga att det är något traditionelt,
som framkallat hos de två senast bortgångna konungarne deras
valspråk “Rätt och sanning" och “Land skall med lag byggas".

Ej underligt derföre, att i grundlagen bibehållits, stadgandet derom
att bland statsråden må stå främst Justitie-statsministern,
såsom representanten för lag och rätt samt Utrikes statsministern
såsom representanten gent emot utlandet å ena sidan af våra fredliga
tänkesätt och å andra sidan af vår fasthet i fråga om att värna
vår sjelfständighet. Må det derföre icke förvåna, att många finnas
som önska att grundlagens föreskrift i detta hänseende må qvarstå
orubbad. För min del älskar jag just för den historiska
grunden att bibehålla grundlagsstadgandet orubbadt. Kär folket
blickar upp till sin kung, ser det såsom dennes främste man icke
någon, som är ett uttryck af den vexlande opinionen vare sig i
Kamrarne eller bland folket, utan representanten för lag och rätt.

Och när Konungen från sin höga plats skådar ut öfver folket,
ser han vid sin sida den samme mannen, som värnar om rätt och
lag. Uti detta, mine Herrar, ligger någonting vördnadsbjudande.

Jag vill hålla mig härvid och icke kasta mig in i sannolikhetsberäkningar,
angående hvad som kan blifva följden af den föreslagna
förändringen, i fall den genomföres. Man säger att denna
förändring nu är nödvändig, eftersom förutsättningarne för bibehållande
af Justitie-statsministerns högre värdighet försvunnit.

Jag för min del är glad, att vi så länge kunnat bibehålla denna
storhet i vår grundlag, och vill icke bidraga till dess borttagande.

Yi äro vane vid att känna oss såsom ett lagbundet samhälle, men
vi besinna icke, i hvad mån detta kan vara beroende åt våra
enkla, traditionela förhållanden. Yi hafva spridd öfver hela landet
en domarecorps, som är aktad för rättrådighet och såsom sådan
erkänd genom de amplaste vitsord, äfven vid innevarande riksdag.

Vi kunna icke veta, i hvad mån detta kan vara beroende deraf,
att representanten för lag och rätt står närmast vid Konungens
sida. För min del åtminstone är jag ej böjd att bortkasta detta
bestående för det obestämda, som innehålles i förslaget. På min

N:o 7.

Om förändrad
organisation
af Statsrådet.
(Forts.)

20 Lördagen den 12 Februari.

fråga till mig sjelf, om denna förändring är nyttig, måste jag
således jemväl svara nej.

Den är möjlig att verkställa, jag har erkänt det; men den
kan icke bevisas hvarken såsom högst nödig eller såsom nyttig.
För att slutligen på ett praktiskt sätt bedöma frågan, måste vi
göra oss reda för de stora samhällsangelägenheter, som stå på dagordningen.
Deraf kunna vi nemligen döma. huruvida vi för framtiden
verkligen behöfva en stor politisk personlighet eller, hädanefter
såsom hittills, kunskapsrike, samvetsgranne, flitige män, de der
sitta i konungens råd, hvar och en sysselsatt med sitt departements
maktpåliggande angelägenheter. Yi mötas då af de vigtiga
frågorna om ny härordning, sjöförsvaret, indelningsverket, grundskatterna,
, skjutsskyldigheten, jernvägarne, embetsverkens reorganisation
m. m. Hvad är det som i Konungens rådkammare behöfves
för att lösa dessa stora frågor? Månne detta “någonting“ motsvarande
en konseljpresident?''1 Kunna vi väl tro, att det är genom
någonting annat än genom samvetsgrant ransakande af dessa
frågor, som vi skola bringa dem till sådan lösning, att deraf befordras
landets sannskyldiga gagn och nytta? Onskligt således äfven ur
denna sista synpunkt, att vårt land icke får en konseljpresident.
Han skulle måhända anse sig förpligtad att söka genomföra
lösningen af frågorna hastigt eller våldsamt, utan att öfverlemna
dem till framtidens lugna och klara öfvervägande. Ur denna synpunkt
betraktadt behöfva vi ingenting annat än hvad vi redan
hafva. Yi som tillhöra minoriteten, begära rättvisa, ingenting
annat än rättvisa, och tro att denna säkrare skall komma alla
till del så länge vi få i grundlagen behålla föreskriften derom, att
Konungens närmaste man är representanten för lag och rätt. Vi
vilja icke byta ut detta betryggande stadgande mot den tanken,
att Konungens närmaste man är representant för dagens vexlande
meningar. På dessa grunder, mine Herrar, är det som jag för
min del icke kan bifalla det föreliggande förslaget till grundlagsförändring,
utan yrkar afslag derå.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Friherre De Ge er:
Ehuru nu föredragna förslag till grundlagsförändring endast tillkommit
i följd af en enskild motion, torde likväl, då frågan rör
statsrådets organisation, Kammaren göra anspråk derpå, att någon
ledamot af detsamma yttrar sig i ämnet. Jag anhåller derför att
med några ord få angifva den synpunkt, hvarur jag anser detta
förslag vara antagligt. Jag ser dervid bort från de olika motiv
hvilka anförts såsom skäl för så väl afslag som bifall till den
ifrågasatta förändringen, och håller mig uteslutande till sj elfva
lagtexten; och den innebär ingenting annat än att i stället för det
justitie-statsministern nu är på en gång den främste inom Konungens
råd och chef för justitiedepartementet, så skulle Konungen
utnämna hvilken han ville att bland statsrådets ledamöter intaga
den främsta platsen. Justitie-statsministerns ställning såsom den
förste inom statsrådet stadgas visserligen för närvarande i grundlagen
icke på annat sätt, än derigenom att han nämnes först bland

Lördagen den 12 Februari. 21 fi:0 7.

statsministrarne, hvilka ordalag icke borde hindra, att statsmini-0m förändrad
strame sins emellan intoge plats efter ålder, såsom de öfriga stats- a°f%lZ''åZ.
råden, utan afseende på den ordning hvari de särskilda departe- (Forts.)
menten uppräknas i grundlagen — men alltsedan vår nuvarande
grundlag stiftades, har det vunnit häfd, att den främsta platsen
lemnats åt justitie-statsministern; och denna häfd har fått en slags
laglig bekräftelse i Riksakten, som gör Justitie-statsministern till
ordförande i interimsregeringen, då sådan förekommer. I alla
händelser har justitie-statsministern nu faktiskt denna plats, eller
just den qvalifikation, som föreliggande förslag tillägger den nye
statsministern.

För så vidt här icke är fråga om något annat än att upplösa den
för närvarande oskiljaktiga föreningen mellan justitie-statsministern
och chefen för Justitie-departementet, tror jag, att de fleste äfven
af förslagets motståndare finna det medföra en fördel. Men man
befarar, att förändringen utöfver ordalagen innebär skapandet af
konseljpresident efter utländskt mönster. Här i Sverige är dock
detta omöjligt redan af den anledningen att grundlagen bestämmer,
det alla regeringsärenden skola inför Konungen i statsrådet
föredragas och der af honom afgöras; hvaremot i andra konstitutionela
länder, der konseljpresident finnes, de flesta ärenden vanligen
afgöras i ministerråd under konseljpresidentens inseende.

Enligt min åsigt är det icke allenast önskligt, utan äfven nödvändigt
att någon utaf statsrådets ledamöter har till uppgift att
arbeta för sammanhållningen inom detsamma och, att när så finnes
behöfligt, representera det såsom en enhet inför så väl Konungen
som Riksdagen. En sådanouppgift tillhör naturligen den främste
inom hvarje korporation. Åtager sig någon annan, oombedd, detta
ömtåliga värf, kan det lätt blifva stötande; så framt det icke utiöres
af någon stor, framstående förmåga, som oemotståndligt
tager alla med sig; men på sådan förmåga finnes icke alltid tillgång.
I den mån anspråken på enhet inom statsrådet ökas —
hvari jag för min del icke ser någon olycka — måste derföre
justitie-statsministern såsom den främste intaga nyssberörda af
mig angifna befattning. Och jag vågar påstå, att det hädanefter
skall blifva om icke omöjligt, så åtminstone olämpligt att nämna
en justitie-statsminister utan särskildt afseende på denna hans
egenskap.

Vådan af en konseljpresident i denna mening undgår man
således icke genom att förkasta det i fråga varande förslaget;
och detta förslag gör ej statsministern till konseljpresident i någon
annan mening. Huru begreppet om en konseljpresident framdeles
kan komma att utveckla sig här i Sverige, tilltror jag mig icke
att bedöma -det beror af helt andra omständigheter än detta förslag
— men för närvarande finnes ingen anledning att antaga, det den
nye statsministern komme att i något afseende sättas i_en högre
ställning än den justitie-statsministern nu innehar, och jag är för
min del öfvertygad, att tillämpningen af detta förslag, om det
antoges, skulle visa, att de farhågor som detsamma uppväckt varit
mycket öfverdrifna.

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad Herr S v. Nilsson i Österslöf: Den förste talaren som både
organisation orciet började med att erkänna, att, för så vidt parlamentarismen
(Forts.) vore nyttig, densamma redan vore har i sverige införa, enar, da
båda Kamrarne fattade gemensamt beslut i någon fråga, regeringen
merändels rättade sig derefter. Denne talare borde således
icke hafva byst några farhågor för parlamentarismens vidare utsträckning,
något som han dock tycktes mycket frukta, flan höll
en intressant föreläsning för oss ur franska historien och visade
oss, hvilka faror och vådor statsminister-institutionen medfört för
det franska folket. Utan tvifvel skall man också kunna ur samma
lands historia framdraga exempel då denna institution varit
samma land till mycken nytta; men jag tror emellertid att en
jemförelse mellan Frankrike och Sverige, mellan dessa båda länders
historia åtminstone icke i detta fäll är på sin plats. Frankrike,
detta land som så att säga utgör Europas hjerta — må vara
ondt eller godt — som brutit isen för den nya tiden, detta land.
der menniskans rättigheter först proklamerats — detta land måste
naturligtvis under en lång följd af år undergå många och våldsamma
skakningar, skakningar, som ännu icke upphört. Man kan dock icke
gerna undgå att hysa det hopp, att äfven detta land en gång skall
komma till ro och att den tid, som nu der brytes. snart nog af
historien skall betraktas såsom en öfverstånden tid. Att, såsom
den ärade talaren gjorde, i förevarande fall hemta exempel från
händelserna i Frankrike, tror jag derföre icke kan vara lämpligt.

Den ärade talaren åberopade vidare premier-ministerbefattningarne
under. vår “frihetstid". Jag tror ej heller, att detta
exempel är riktigt väl valdt. Vår frihetstid står nemligen i många
hänseenden öfver den nu varande och i andra deremot är den
rätt bedröflig, men huru som helst, på våra nu varande förhållanden
passar den jemförelsen icke in. Svårligen skall någon kunna
tro att en konseljpresident i våra dagar skulle kunna utöfva det
inflytande som under frihetstiden.

Jag vill icke uppehålla Kammaren med något längre
tal. Den siste högt ärade talaren har fullständigt ådagalagt att
det nn alls icke är fråga om någon förändring i vårt statsskick
utan endast om åstadkommande af en större sammanhållning inom
regeringen, d. v. s. att gifva henne något mera styrka; och för
min del tror jag detta vara ett mål, till hvilket vi alla böra sträfva.
Då representationen så småningom vunnit allt mer och mer styrka,
är det också för jemnvigtens skull statsmakterna emellan nödvändigt
att regeringen blifver i samma mån starkare, och detta
mål tror jag genom den föreslagna institutionen skall vinnas. Den
som några år varit med vid riksdagen har ej kunnat undgå att
finna, hurusom herrar departementschefer ofta nog framkommit
med förslag och begärt anslag, hvilka uppenbarligen visat att de
icke haft reda på hvarandras göromål. Jag tror derföre — jag
upprepar det — att om genom detta förslag något mera sammanhållning
mellan regeringens ledamöter kan vinnas, detta är ett
mål, val värdt att eftersträfva, och anser således för min del förändringen
både högst nödig och nyttig. Då den högt ärade talare,

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

som näst före mig hade ordet, förklarat den äfven vara möjlig"™ förändrad
att verkställa, vill jag sålunda för min del tillstyrka bifall tiilfl^“
densamma. (Korts.)

Grefve Sparre: Om jag äfven vid andra tillfallen, med
kännedom om min svaga förmåga, varit tveksam att begära ordet,
så är jag (det i dag mer än någonsin. Herrarne måste således förlåta
mig. om jag, öfverväldigad af ämnets vigt. besvärad deraf
att jag kanske kommer att upprepa hvad jag förut sagt. fruktande
derjemte att misshaga derigenom att jag åter tager till ordet i
denna förut diskuterade fråga, bäfvande slutligen för att. efter de
aktningsbjudande ord herr justitie-statsministern före mig uttalat,
uppträda mot giltigheten af hvad han yttrat, om. säger jag. jag
af alla dessa skäl blir ännu svagare än vanligt.

Jag ber dervid att med anledning just deraf, att^vi hört den
nuvarande regeringens främste man yttra sig för frågan få mot
hans vittnesbörd åberopa andra, afgifna af män, som förut vant
ledamöter af'' Konungens råd. Jag har nemligen genomsett riksdagsprotokollen
i denna fråga, och deraf funnit, att de personer,
före detta eller nu varande ledamöter af statsrådet, som. ansett
förändringen otvifvelaktigt nyttig, varit Herr justitie-statsministern
och Herr von Ehrenheim. Tvänne andra ledamöter af konseljen
hafva yttrat sig, den ena för saken, men slutligen afstyrkande
densamma, Grefve Henning Hamilton den andra — numera
aflidne Friherre Gripenstedt — också i viss mån tillstyrkande
förändringen, men med uttalande af vissa betänksamma ord, som
tillkännagifva de farhågor, han hyste, de möjligheter, hvartill förändringen
kunde leda, dervid angifvande denna framtidsblick, som
efter min uppfattning karakteriserar‘statsmannen, hvilken, utan
att nöja sig med en enkel bokstafstolkning af grundlagen, ser
hvarthän den syftar, dess ändamål. Om nemligen också, mine
Herrar, detta förslag för närvarande endast innehåller ordet “statsminister41,
om ock det icke innehåller annat än att i stället föi justitie-statsministern
skall sättas en annan, såsom statsrådets främste
ledamot, så måste det likväl medgifvas, att under debatterna i
ämnet det icke varit fråga om en så obetydlig förändring, utan
att man ansett förslaget innebära något helt annat och mera —
frågan om införande af en s. k. konseljpresident.

Ja0, nämnde nyss Friherre Gripenstedt, och jag ber att tå
här uppläsa hvad han sade i denna fråga en af de sista gangeina,

han yttrade sig på detta rum. .

“Äfven med den nuvarande organisationen har det (nemligen i
fråga om statsrådens pligter och skyldigheter) visat sig, att de
af °mig antydda fordringarne, både i ena och andra hänseendet,
blifvit nöjaktigt uppfylda. Erfarenheten är en mycket vigtig
faktor, då fråga är att fatta dylika beslut, och erfarenheten talar
för sanningen af det påstående, att den nuvarande organisationen
har varit för ändamålet tillräcklig, då den nya, som nu är föreslagen,
möjligen kan hafva olägenheter, som icke sa noga pa tor -

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad hand kunna, beräknas, men som kanske komma att i en framtid
organisation uppenbara sig, i fall den kommer att införas.11

"J (ports" CL Detta .var yttrandet af en man, som ofta och med nöje hördes,
som icke i allmänhet var rädd för förändringar, och som tycktes
fatta tidsandans fordringar. Denne man bäfvade likväl till slut
tillbaka för denna förändring, derför att han ganska val insåg
hvad frågan egentligen gälde, att detta var icke blott en ändring
af en persons rang i statsrådet utan en förändring af grundlagens
anda och mening.

Efter .att hafva uppläst detta betänksamma yttrande må det
tillåtas mig upprepa H. Exc. Herr justitie-statsministerns nyss
afgifna yttrande, att “han icke tilltrodde sig bedöma huruledes
följderna af förändringen kunde komma att utveckla sig11, och jag
hemställer om ej sådana förordanden kunna alstra betänkligheter.
Jag ber vidare att få åberopa dem af Konungens rådgifvare,
h vilka på det ifrigaste afstyrkt förslaget, nemligen Herrar Fåhrseus,
Adlercreutz, den senare såväl som civilminister som justitie-statsminister,
Carleson, grefve Mörner och Berg. Jag kan således mot
den^ena auktoriteten anföra åtskilliga andra. Det kan också vara
förlåtligt om, då justitie-statsministern sjelf säger att han icke
kan bedöma huru den nya institutionen kan komma att utveckla
sig, och flera andra befara att den icke kommer att utbilda sig
till. något nyttigt samt flertalet af dem utgöres af personer, som
sutit i konseljen, det kan då vara förlåtligt, säger jag, om jag i
detta hänseende hyser några betänkligheter. För att rättfärdiga
min fruktan eller min konservatism i detta afseende, må det tillåtas
mig att kasta, en liten blick tillbaka på vår egen historia.

Talaren näst före mig sade nemligen att det icke dugde att tala
om exempel från Frankrike. De passa icke för oss. Vi skola
dock icke glömma, att man med eller utan skäl kallar oss nordens
fransmän, och litet af det hetsiga i det franska blodet finnes
äfven hos oss. Men lemnom efter hans önskan exemplen från
främmande länder å sido.

Om Herrarne således tillåta mig gå tillbaka till vår egen
historia må. vi då betänka, huru länge vi i allmänhet haft våra
statsförfattningar oförändrade. Den regering, som tillkom i Sverige
under. Gustaf Wasa, blef, till följd af de efter hans död inträffade
striderna emellan hans söner, egentligen ordnad och stadtästad
först under Gfustaf II Adolf, en stor man ett verldssnille.
sådant som sällan framstår. Vi hade då ingen premierminister.
Om . man talar , om Axel Oxenstjerna såsom Gustaf Adolfs premierminister,
så misstar man sig. Gustaf Adolf var sin egen premierminister:
det var han, som förde svenskarne till Tyskland, det
var han, som mot Riksrådet genomdref beslutet derom och utförde
det. Skulle det väl under hans tid kunnat falla någon in att
Lalla Axel Oxenstjerna Sveriges premierminister? Axel Oxenstjerna
var Gustaf II Adolfs trognaste och bäste tjenare, men
någon tanke på att med sin konung dela makten, än mindre att
taga densamma ifrån honom, uppstod aldrig hos Oxenstjerna.

Sedan krigen omsider upphört och Carl XI slutligen ordnat

Lördagen den 12 Februari.

Nr:o 7

förhållandena i de provinser, hans företrädare eröfrat, framstod °m förundrad

för honom behofvet att hejda samt tukta det parti, som var ho nom

för starkt — adeln; han begagnade sig'' af de andra stån-0'''' (FoHs!) e"

den och förskaffade sig suveräniteten. Här är således det första

exemplet af en partistrid, slutande med — envälde. Detta varade

i BO år och slutade, såsom vi veta, med förlusten af våra bästa

provinser och Sveriges nedsjunkande ifrån stormakt till en makt

af tredje rangen. Så kom frihetstiden 1720; denna räckte i femtio

år. Behöfver jag erinra Herrarne om fördelarne af denna tids

partiregering; behöfver jag erinra om, huru röster köptes, huru

den ene konseljpresidenten sattes in för att köra ut den andre

och huru det ena partiet, när det kom till makten, förstörde hvad

det andra partiet uppbygt. Ar det väl någon lysande tidpunkt

af vår historia, denna partiregering med dess konseljpresidenter!

Denna författning lefde ock hos oss endast femtiotvå år, eller
1720—1772. Det skamliga och vanärande uti detta partisystem
hade då ändtligen kommit så långt, att man icke längre kunde
uthärda det: Gustaf III afskaffade det utan minsta motstånd och
störtade en författning, som dömt sig sjelf till döden. Det nya
enväldet räckte uti tretio år och slutade med Finlands förlust
och en ny revolution. 1809 års män sammanträdde för att stifta
en ny grundlag. Med klar blick å ena sidan för partiväldets
ohyggliga följder, hviika ilera ibland dem genomlefvat och haft
för ögonen, och å den andra för enväldets fasor, sökte de att i
den grundlag de stiftade sätta en gräns för såväl det ena som
det andra. Grundtanken i den nya grundlagen blef att Konungen
allena skulle styra riket, men endast i statsrådet och der alltid
borde mottaga råd af sjelfständige, duglige och redbare män.

Det torde icke vara för mycket om jag säger, att de sextiofem
år vi sedermera upplefvat, utgöra den lyckligaste tiden af Sveriges
historia. Hafva vi någonsin under föregående tidpunkt af, vare
sig envälde eller partiregering, utvecklat oss med sådan hastighet,
hafva icke våra resurser, vårt folks välmåga ofantligt tilltagit?

Och se vi icke i dessa dagar resultaten deraf? Medgifvom således,
att 1809 års grundlags stiftare grundläde en statsförfattning,
som längre än någon annan stått sig, som tillfredsstält oss och
under hvilken — vi må erkänna det — vi gått ofantligt framåt.

Jag frågar då: hvarför skulle vi nu vidtaga en förändring i vårt
statsskick, om ingen finnes som är missnöjd med detsamma, om
vi erkänna att den nuvarande regeringen ställer oss alla tillfreds?

Ar väl under sådana förhållanden tiden inne, att besluta den nu
ifrågasatta förändringen? Brukar väl någon menniska, som är
nöjd med sakernas nuvarande tillstånd, vidtaga någon förändring
deri, för så vidt en sådan icke af behofvet oundgängligen kräfves?

Om jag skulle våga att i få ord tillkännagifva min uppfattning
af regeringen i Sverige efter 1809 års grundlags stiftares
tanke, så är den sådan, att, om Konungen är en duglig man så
styr lian, och om det ibland de rådgifvare, som omgifva honom,
finnes någon med öfverlägsna kunskaper, skicklighet och duglighet,
så blir det i sjelfva verket denne, som styr.

N:o 7. 26 Lördagen den 12 Februari.

Om förundrad Inom en direktion eller hvilken annan styrelse som helst, icke
organisation tänker man någonsin der på att tillsätta någon, som skall vara
"•* främste. Man nämner visserligen en ordförande, men det

01 S'' visar sig ganska ofta, att denne icke är den främste ledamoten,
jag sjelf t. ex. är ordförande i flera direktioner, men är derföre
långt ifrån att vara den främste inom dem. Den platsen tillfaller
alltid af. sig sjelf den som har de största insigterna och kunskaperna.
År det då, jag frågar det, på det att kunskaper, skicklighet
och öfverlägsenhet skola göra sig gällande, nödvändigt att
lagstiftaren bestämmer, att en skall sättas på den främsta platsen?
Eller har man väl någonson sett, att när tio personer komma tillsammans,
den af dem, som är de öfriga öfverlägsen,.icke gör sin
mening gällande? Om så icke är händelsen, hvartill tjenar det
då att stadga det Konungen skall bland sina rådgifvare utse en
att vara den främste. Och med all den vördnad jag är skyldig
Konungens majestät måste det dock medgifvas, att ju äfven Konungen
kan misstaga sig i sin uppfattning om hvilken som dertill
är den lämpligaste; det kan ju hända att ibland de öfriga nio
någon finnes, som bättre än den af Konungen nämnde skulle fylla
den främsta platsen i rådet. Är det då icke bättre, att den saken,
om jag så må säga, får komma af sig sjelf, att erfarenheten får
visa,'' hvem snillets egenskaper berättiga att intaga denna plats,
att blifva premierminister? År det t. ex. den omständigheten att
justitie-statsministern i grundlagen står nämnd såsom den.främste
ledamoten af regeringen, som gjort vår nuvarande justitie-statsminister
till den man inom konseljen han är? Jag behöfver i
afseende på gångna tider blott erinra om en Palmstjerna, en
Sandströmer eller en Wirsén. Var väl någon af. desse af Konungen
nämnd till främste ledamot i hans råd? Nej; det var deras
egenskaper, som gåfvo dem denna ställning. Det är dessutom,
såsom herr Berg nyss yttrade, alldeles otvifvelaktigt att, om icke
Konungen, utan konseljpresidenten vore den, som skulle bilda
konseljer, många duglige och sjelfständige män skulle tveka att
såsom tjenare under denne ingå i densamma.

Det svenska folket älskar efter min uppfattning, — och jag
har, lyckligtvis varit i tillfälle att, som jag tror, komma temligen
nära underfund med dess innersta tankar derigenom att jag kanske
mer än mången annan af Herrarne haft beröring med detsamma
- att styras af en Konung under lagliga former. Deremot tror
jag ej att svenska folket vill styras af de s. k. “herrarne". I
''alla tider, huru långt man än går tillbaka i historien, har folket
hyst misstroende mot “herrarne", och jag tror icke att det blir
bättre, om en sådan skulle sättas till premierminister.

Vår regeringsform är egendomlig. Detta kommer sig deraf,
att vi voro nog lyckliga, när den stiftades, att hafva haft en
dubbel erfarenhet .af motsatta ytterligheter. Vi hade, såsom Herr
Sven Nilsson i Österslöf yttrade, redan då genomgått dessa
vexlingar, dessa omkastningar från den ena statsförfattningen till
den andra, som Frankrike nu visat prof på. Man sökte derföre
grunda en författning, genom hvilken öfverdrifter åt så väl den

Lördagen den 12 Februari.

i\:o 7.

ena som den andra sidan kunde förekommas, och man lyckades. Om förändrad
Med denna statsförfattning står en premierminister, eller statsrådets
främste ledamot — ty man vill val i alla fall gifva honom (r?0Vtä.)

större makt än att endast vara den till namnet främste — ej riktigt
tillsammans. Regeringsformen bjuder, att hvarje regeringsärende
skall föras till statsrådsprotokollet och att detta protokoll
skall granskas utaf 20 af representationen dertill irtsedda män.

Hvarje regeringsledamot skall således i detta protokoll nedlägga
sin mening utan att böja sig för premierministerns. Detta senare
vet grundlagen icke af; den vill, att hvar och en af Konungens
rådgifvare skall uttala sin mening och Konungen derefter besluta.

Konungen kan ej vilja att, när protokollen sedermera öfverlemnas
till granskning af Konstitutions-Utskottet, det af dem skall framgå,
att han fattat ett beslut, som strider emot alla hans rådgifvares
önskan eller åtminstone mot deras insigtsfulla och göda råd.

Höres nu dessa rådgifvarnes meningar beroende af premierministerns
vilja, måste ju också betydelsen af statsrådsprotokollens
granskning bortfalla, ty det är ju under premierministern de öfriga
ininistrarne skola böja sig, det är ju han, som skall öfvertaga
ledningen af hela regeringspolitiken och svara för densamma.

Tillsättes nu en sådan person, som öfvertager denna ledning och
inför representationen är ansvarig för densamma, hvad betydelse
erhålla då 106 och 107 §§ Regeringsformen, som stadga, att Riksdagen
eger att ingå till Kong], Makt med begäran om den ene
eller andre statsrådsledamotens entledigande. Premierministern
blir faktiskt den ende ansvarige: de andra statsråden måste underordna
sig honom. När premierministern afgår måste alla de andra
följa med. Att ur protokollet taga reda på de andra statsrådens
meningar blir då alldeles obehöfligt, ty de äro ju allesammans
skyldige att underordna sin åsigt premierministerns. Tro
Herrarne verkligen, och i detta afseende upprepar jag det yttrande,
som nyss fäldes af Herr Berg, hvilken, utan smicker sagdt,
under flera år varit en särdeles sjelfständig och verksam ledamot
af konseljen, tro Herrarne verkligen, att det blir möjligt att förmå
skicklige och sjelfständige män att ingå i konseljen, då de. skola
vara skyldige att underordna sin mening under en konseljpresidents
vilja? Om vi vilja hafva en konselj af lydiga tjenare åt
ministerpresidenten, så böra vi derföre äfven taga bort grundlagens
stadgande, att Konungen skall höra sina tio rådgifvare och
att dessas till protokollet antecknade meningar skola granskas af
Konstitutions-Utskottet.

Jag tillåter mig dessutom att erinra, att, då år 1873 denna
fråga väcktes, densamma stäldes i sammanhang med ett annat
förslag, som redan af en annan talare blifvit nämndt, nemligen
inrättandet af en afdelning af statsrådet, närmast motsvarande
den s. k. conseil d’6tat i Frankrike, d. v. s. en domstol, der de
s. k. besvärsmålen skulle afgöras. Jag betviflar att, om det
finnes något land, der, såsom hos oss, besvärsmålen afgöras af
regeringen, någon menniska i ett sådant land skulle, tänka på
att införa en partiregering eller ställa så till att partiets förste

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

förändrad man — ty det är ju, säge hvad man vill, icke fråga om annat,
^statsrådet än a^'' ^ ödande partiets chef skulle blifva chef jemväl i
(Forts) f konselj eu — finge ledningen af ärendena och således afgörande
rösten i en instans, der alla besvärsmål skola afgöras. Man har
velat hemta exempel från utlandet. Helt andra institutioner
passa för stora stater, som hafva stora politiska affärer, som skola
iakttaga de diplomatiska förhållandena till utlandet. Vi deremot
hafva inga andra förhållanden till utlandet, än att hålla oss i
fred och lugn och undvika alla möjliga kollisioner. Lika stora
eller smärre stater än Sverige hafva ej heller någon konseljpresident.
De stater, der förhållandena äro små, behöfva ingen dylik
apparat. Jag har talat om den nya konseljens ställning såsom
domare i administrativa mål. Andra frågor förekomma i regeringen,
vid hvilkas afgörande det är lika nödvändigt att partihänsvn
från densamma bannlyses.

Vi hafva, i förbigående sagdt, till följd af det olämpliga uti
att Riksdagen så att säga minuterar ut anslagen till jern vägsunderstöd,
kommit in på den banan att åt regeringen öfverlemna
fördelningen af dessa anslag — antagom nu, att statsrådet
är sammansatt af ett visst partis medlemmar och att en af
dessa utöfvar ett visst tryck på sina kolleger; hvad skulle väl
följden blifva, om man till ett sådant statsråd öfverlemnade att
utdela millioner? Tron I icke, mine Herrar, att denna utdelning
skulle komma att ske med någon liten partiskhet? Uti ett så
litet land som Sverige, der regeringen icke har dessa stora förhållanden
att sysselsätta sig med, der kommer hon att sysselsätta
sig med små förhållanden, smärre frågor, och just der kan partiskhet
vara att befara.

Jag skall icke åberopa exempel från främmande länder —
de äro för öfrigt alla bekanta — men jag kan icke undgå att
nämna ett, som jag just nu har för ögonen, nemligen från Grekland,
der en konseljpresident börjar sin verksamhet med att ställa
sin företrädare under åtal för partiskhet. Jag har under en partiregering
i Frankrike sjelf sett en premierminister tilltalad för försnillning.
Och hvad hade lian gjort? Jo, han hade gifvit sina
partivänner jernvägskoncessioner! Jag afhörde sjelf i Pärskammaren
undersökningen med honom och var äfven närvarande då
domen fäldes. Jag beböfver icke tala om hvilka frukter, som
för närvarande visat sig af parti-regeringen i Amerika, der embetsmännen
temligen allmänt gjort sig misstänkta för åtskilliga
brott, hvilka lyckligtvis för oss äro alldeles okända.

Jag vågar således uttala den mening, att denna institution,
som kan leda till partiskhet och intriger inom regeringen, är vådlig;
och jag kan icke inse hvarföre, då vi äro lyckliga under vår
nuvarande statsförfattning och vår nu gällande regeringsform,
vi det oaktadt skulle skynda oss att ändra förhållanden, öfver
hvilka vi hafva all anledning att vara stolta.

Man skall måhända säga, att denna ändring är nödvändig,
och jag har verkligen hört omtalas att såsom bevis härpå anförts
att till exempel i fjor en Kong!, proposition afgafs med dervid

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

fogade flera reservationer. Jag hyser i allmänhet stora betänk- Om förändrad
ligheter mot alla sådana af ett särskildt fall föranledda lagför- (,0f''9s™t“h°‘d''e.t
ändringar, med andra ord leges in casu, och isynnerhet mot alla"'' (Foi-fs.)
så beskaffade förändringar af grundlagarne, och vill derföre äfven
nu på det varmaste varna för att vi af ett enda sådant exempel, som
det ofvan anförda, skulle förmå oss att nu ändra grundlagen.

Den står sig nog i alla fall mot både ett och annat sådant exempel.
För min del kan jag icke heller se någon synnerlig våda
uti detta exempel, ty om det kongl. förslaget varit bättre än de
många reservanternes, så hade ju Riksdagen antagit detsamma,
och om så icke varit fallet hade ju Riksdagen afslagit det, men
i hvilket fäll som helst är det ju alltid väl att jemte Konungens
framställningar åsigterna i frågan hos de 10 män, som utgöra
Statsrådet, de ypperste i landet, uttalas, så vida nemligen Konungen
tillätes härtill välja sjelfständigt män och Statsrådet således
icke består af en premierminister med sina tjenare. Jag
tror derför icke att detta exempel skall kunna förmå oss att nu
vidtaga några ändringar i våra grundlagar.

Hvad för öfrigt denne Statsrådets s. k. främste ledamot —
jag tillåter mig att använda denna benämning — skall uträtta,
derom tyckas meningarne vara delade, och det allra besynnerligaste
är att under det jag från åtskilliga personer hört detsamma
som Herr Justitiestatsminister!! nyss sagt nemligen, att det endast
vore en namnförändring, har jag deremot från andra, för hvilkas
mening jag ock hyser aktning, hört uttalas den åsigten, att denna
förändring skulle leda till större enhet inom konseljen och sålunda
äfven öka Riksdagens inflytande. En sådan större enhet
inom konseljen kan ju icke vinnas på annat sätt än derigenom
att de öfriga statsrådens mening subordineras under premierministerns.
Eller sägen mig, mine Herrar, huru denna enhet annorledes
skall kunna åstadkommas. Yi vilja icke och vår Regeringsform
vill icke veta af någon så beskaffad enhet; grundlagen vill
visserligen att Konungens vilja skall blifva den rådande, men den
vill äfven se skäl och motskäl för densamma anförda, och derefter
eger Riksdagen att bedöma. Jag tror icke heller att vi behöfva
sysselsätta oss med att öka Riksdagens inflytande, ty den
liar tillräckligt sådant förut. Hvad vi kunna göra är, att införa
partiregering, och en sådan styrelse borde historien hafva lärt
oss frukta.

Jag ber om förlåtelse derför, att jag denna gång och så
länge tagit Herrarnes tid i anspråk, men då min ålder säger mig
att jag icke så länge kommer att taga del i Riksdagens förhandlingar
och då den vigtiga fråga, som nu föreligger till afgörande,
enligt min uppfattning väl kommer att bestämma öfver vår framtid,
har jag gjort till min pligt att äfven uttala min mening, den
må gälla hvad den kan.

Herr Rydin: I likhet med den siste ärade talaren borde äfven
jag bedja om ursäkt derför att jag nu uppträder i denna fråga,
enär jag vid så många föregående tillfällen uttalat min åsigt i

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad densamma. Då detta emellertid skett på ett annat rum inom
organisation Riksdagen, torde häri finnas en ursäkt derför att jag nu vill säga
t!'' några ord i frågan. Jag får derjemte bedja om förlåtelse, i fall
jag nu möjligen skulle yttra något, som förut finnes antecknadt
uti Kammarens protokoll.

De talare, som här yttrat sig mot Konstitutions-Utskottets
förslag, hafva i allmänhet icke bestridt det olämpliga uti att
justitiestatsministern såsom sådan är den främste i Konungens
råd. En ärad talare yttrade nyss, att lian ansåge detta under
våra nuvarande förhållanden vara en fördel och gjorde i anledning
deraf eu historisk utveckling först om drotsens och sedermera
om justitiestatsministerns ställning såsom en lagens väktare inom
rådkammaren. Hvad han i det afseendet yttrade, kan dock endast
gälla den tid, då innehafvaren af dessa sistnämnda höga befattningar
tillika var ordförande i Konungens Högsta Domstol eller
åtminstone uti den afdelning af rådkammaren som hade rättskipningen
om hand. Men då denna justitiestatsministerns ställning
vid 1840 års riksdag uppkäfdes, var också i och med detsamma
den betydelse, han i denna egenskap haft, försvunnen; ty jag är
fullt öfvertygad att samtlige Konungens rådgifvare, sin pligt likmätigt,
hafva tillsett och skola tillse att lag och rätt tillämpas
inom Konungens råd och att inga beslut der fattas, som strida
deremot, helst de sjelfva derför, enligt grundlagen, äro ansvarige
inför riksrätt.

Man liar sagt, att justitiestatsminister- och statsministersembetena
borde skiljas åt, men ansett att på samma gång en förändring
i nuvarande förhållanden skulle inträda; och vid behandlingen
af denna fråga har derför anförts högst egna argument.
(3m man nemligen sagt, att derigenom ingen förändring skulle ske
och att statsminister redan funnes, så har svarats, att formen
visserligen icke ändrades, men att i solc likväl eu ändring skulle
inträda. Om man sedermera debatterat frågan och sagt, att sakförhållandena
hafva så utvecklat sig att — man må derom hafva
hvilken åsigt som helst — det dock är af vigt att hafva en statsminister,
som till följd af sin ställning utgör den ledande principen
i statsrådet, en person, som representerar dess enhet, så har man
svarat, att grundlagen icke känner något statsråd såsom ett särskildt
helt, att det är Konungen ensam som beslutar, att Konungen
i statsrådet fattar sina beslut och att ett statsråd som öfverlägger
utanför Konungen är en utväxt, som vår statsrätt icke känner till.
Men eget nog är dock att samma personer, som förfäkta denna
åsigt, icke kunna undvika att det oaktadt lemna ett och annat
medgifvande åt sakens verkliga beskaffenhet. Den ärade talare,
som näst före mig hade ordet, ådagalade genom sitt yttrande, att
han väl erkände sjelfva saken. Han talade om “regeringens främste
man"; men vår grundlag känner icke någon regering, utan att
Konungen är förhindrad att utöfva styrelsen och således ej någon
främste man utom ordförande i interim sregeringen. Den känner
Konungen i sitt statsråd, men erkänner ej statsrådet som regeringen,
fastän förhållandet i verkligheten bos oss, liksom i andra länder,.

Lördagen den 12 Februari.

Ji:o 7.

så ändrat sig, att man anser statsrådet så betydligt ingripa i Om förundrad
regeringsgöromålen, att man icke kan göra sig fri från att kalla
det regeringen, ock för min del ber jag om ursäkt, för den hän-”'' (Ports!)"''
delse jag, såsom lätt kan hända, någon gång skulle begagna ordet
regeringen i stället för statsrådet. Frågan om justitiedepartementets
skiljande från statsministern har emellertid väckt föga
motstånd. Det som framhållits såsom det starkaste skälet mot
förändringen är, att man anser, det ingen af statsrådets ledamöter
behöfve.r intaga en mera framstående ställning än de öfrige. Detta
är dock ett skäl, som jag tror redan vara vederlagdt och det af
grundlagen sjelf, som fordrar att statsrådet under vissa förhållanden
skall regera, såsom till exempel vid interimsstyrelse. I denna
måste finnas en främste ledamot, hvartill icke alltid den äldste
är lämpligast utan den, som utan afseende på ålder är den erkändt
främste, såsom förhållandet är med justitiestatsministern. Dessutom
är att märka, att bredvid hvad grundlagen innehåller, finnes
något, som heter statsrådsberedningen, hvari statsråden sinsemellan
rådgöra om regeringsärenden, hvilket rent af är en faktisk nödvändighet.
Efter hvad jag hört berättas, har någon gång för längre
tid sedan förekommit, att ingen sådan föregående öfverläggning
egt rum, utan hela debatten i den föreliggande frågan förts inför
konungen i statsrådet, men konungen sjelf fann behöfligt, att ärendena
på förhand erhölle erforderlig utredning. Det ligger i sakens
natur, att bland alla förekommande regeringsärenden finnas några
af den löpande beskaffenhet, att hvarken konungen eller någon af
statsrådets ledamöter vill eller bör i afseende å dem söka utöfva
det afgörande inflytande, som rätteligen tillkommer vederbörande
departementschef, hvilket är helt naturligt, då, såsom jag hört
omtalas, en departementschef på en enda dag föredragit ej mindre
än 60 ä 70 ärenden. Af så enkel beskaffenhet kunna ärendena
vara och det är sannolikt att på senaste tiden inträffat ganska
ofta, att dylika ärenden afgjorts utan föregående öfverläggning
mellan statsrådets ledamöter. Men bredvid dessa löpande ärenden
finnas andra af den vigt, att statsrådets samtlige ledamöter böra
sätta sig in i desamma för att komma till bestämd, om möjligt
gemensam öfvertygelse; och med afseende på dessa ärenden går
det ej an, att någon statsrådsledamot vid föredragningen förklarar
sig vara alldeles främmande för dem. De måste sofras och statsrådens
olika åsigter i desamma jemföras med hvarandra, innan
dessa ärenden blifva föremål för bestämdt regeringsbeslut. En
föregående undersökning af ärendena måste emellertid ske i statsrådsberedningen.
Dervid behöfves en person, som tillser, attjicke
de löpande ärendena gå framför dem af mera vigt. Denne måste
vara någon annan än departementschefen. Meningen är naturligtvis
ej att härigenom söka undertrycka vederbörande departementschefs
åsigter i frågor, som höra till hans departement, utan
tvärtom att lemna honom tillfälle att förfäkta desamma, då de af
öfrige statsrådsledamöter göras till föremål för kritik, om eljest
departementschefen tål vid sådan. Äfven i detta fall behöfves

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad således en ledande person, som afgör, huruvida ett ärende är af
organisation ,jen betydenhet, att det bör till hela statsrådets behandling öfverlemnas,
innan det slutligen afgöres.

Slutligen finnas vissa ärenden, som kunna vara af specielt
administrativ beskaffenhet, men vid hvilkas behandling det kan
vara af vigt att liknande grundsatser _ följas inom de särskilda
departementen; men dessa ärenden äro icke af den betydelse att
de behöfva inför Konungen debatteras, utan är det tillräckligt om
de debatteras i statsrådsberedningen. Dessa frågor kunna derföre
frånskiljas de öfrig a och helt hastigt föredragas i statsrådet, då
deremot andra finnas, der Konungen nödvändigt måste inhemta
hela statsrådets mening och Indika han icke kan afgöra endast på
de af föredraganden anförda skal, och vid dylika tillfällen behöfves
också en sådan främste ledamot af statsrådet.

Man har talat om att grundlagen i detta fall icke känner
något annat än det protokoll, som inför Konungen i statsrådet
föres, och att i detta statsrådens särskilda meningar skola upptagas,
genom hvilket förfärande hvart och ett statsråd på en gång
är skyddad i sin rätt och kan afgifva yttrande i hvad som rör
andras departement. Ja, mine Herrar, jag tror mig icke förråda
något af hemligheterna i statsrådsprotokollen, då jag vidrör ett
af oss alla kändt faktum, nemligen att der icke står något annat
än att den och den föredraganden föredrog det och det ärendet,
statsrådets öfrige ledamöter instämde i hvad föredraganden sålunda
hemstalt och H. Maj:t Konungen behagade dertill lemna
nådigt bifall. Förhållandet lärer vara, att, derest öfverläggning
uppstår rörande ett vigtigare ärende, protokollssekreteraren aflägsnas,
hvarefter Konungen tillsammans med statsråden öfverlägger
inom slutna dörrar; sedan åsigterna derefter sammanjemkats,
inkallas åter protokollssekreteraren, som uppsätter protokollet med
begagnande af de vanliga termerna. En och annan gång kan väl
förekomma olika åsigter, såsom vi sett af den Kongl. propositionen
om statsverkets tillstånd och behof sistlidne riksdag, men sådana
fall äro i allmänhet fåtaliga och man har sällan sett, att frågor
af någon större politisk vigt varit föremål för särskild beredning
och öfverläggning och sedermera i protokollet egnats någon speciel
uppmärksamhet, detta naturligen derföre, att förhållandena nu
äro så väsendtligen olika mot fordom. Då utgjorde rådsförsamlingen
ett slags öfverhus, der frågorna debatterades, dels sådana
som rörde rikets styrelse och dels frågor som kommo från Riksdagen.
Derigenom är det klart, att dessa rådslag erköllo en stor
betydelse.

Numera hafva vi i detta afseende endast statsrådets protokoll,
h vilka, såsom jag förut påpekat, icke kunna tillerkännas någon
särdeles stor betydelse. Således ser man, att det vid sådana
frågors handläggning erfordras en främste ledamot af statsrådet.
Att denne icke skall kunna på minsta sätt utöfva något skadligt
eller tryckande inflytande på departementschefen är gifvet, ty om
man någonsin skall vara obesvärad af de band, som insigt i sakförhållandena
kunna lägga på en menniskas samvete, så bör det

Lördagen den 12 Februari.

N:o i.

vara i Konungens råd, och hvarje departementschef, som är säker Om förändrad
om sin mening och tror att den skall segra, är tillika icke allenast °r9anisalj°n
icke rädd för utan angelägen om att den skall genomgå så stark
kritik som möjligt.

Man har nämnt, att statsministern skulle kunna komma att
blifva ett slags vice-konung och således göra ingrepp i konungamakten.
I detta hänseende vill jag blott fästa uppmärksamheten
på våra grannländer Norge och Danmark, der det finnes en statsminister
i spetsen för statsrådet. Om man betraktar konungamakten
både i Danmark och Norge, tror jag icke, att man kan
säga, att densamma derstädes i förhållande till representationen
intager en svagare ställning än hos oss.

Det parlamentariska styrelsesättet, säger man vidare, skulle
leda derhän, att de olika particheferne ömsevis komme att bekläda
statsministersembetet. Detta kan vara möjligt, men dertill fordras
vissa förutsättningar, som icke förefinnas i vårt land, och hvad
våra grannriken Norge och Danmark beträffar, är det så långt
ifrån att deras minister er befinna sig i en sådan ställning, att de
kunna anses vara lydiga redskap åt riksdagen, att de tvärtom
kunna anses intaga en motsatt ställning, till och med i Danmark,
der regeringen, oaktadt man sett att den ena riksdagen efter den
andra förkastat dess förslag, dock intager en fullt sjelfständig
ställning, stödjande sig på det allmänna sunda tänkesättet i landet.

Slutligen har man mot förslaget anfört förhållandena i Frankrike.
Jag tillåter mig i detta fall fästa uppmärksamheten derpå,
att, om något land är alldeles olämpligt att jemföra med Sverige
i afseende på statsförfattningens utveckling, så är det Frankrike.

Vill man jemföra något land med Sverige, är det onekligt, att
Sverige jemte England utgör det land, der representationen stadigt
hållit fast vid rättigheten att deltaga i allmänna angelägenheters
afgörande, städse hatt inflytande på regeringsmakten och städse
vetat häfda sin beskattningsrätt.

Hvad frihetstiden beträffar, vill jag blott fästa uppmärksamhet
på de olika förhållandena emellan konungen och hans rådgifvare
då och nu Den förre egde då endast två röster i regeringen gent
emot de senare, hvilka hade hvar sin. Konungen egde då icke
heller rättighet att utan riksdagens samtycke tillsätta någon rådgifvare;
och till och med derest en sådan befans oduglig, var
hvarken konungen eller konseljpresidenten berättigad att afskeda
honom, utan splittringen inom rådet måste fortfara till dess en
ny riksdag sammanträdde och insatte en annan rådgifvare. Man
kan derför under inga förhållanden jemföra vårt nuvarande statsråds
förhållande till Konungen med frihetstidens rådskammares
ställning till honom; och det är således äfven orimligt att påstå
att det senare förhållandet skall kunna upplifvas derigenom att
man säger: chefen för Justitiedepartementet är ej längre sjelfskrifven
statsminister, utan denna värdighet innehafves af den
bland Statsrådets ledamöter, Konungen dertill utser.

Andra Kammarens Pr o t- 1876. N:o 7.

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad Friherre L eij onhufvud: Jag vill ej upptaga Kammarens
af ^Statsrådet ^ hvarken med någon lång historisk tillbakaskådning eller med
(Forts.” 6 några djupa teoretiska utläggningar. Jag har, utan förhoppning
att genom mitt yttrande kunna inverka på sakens utgång, egentligen
begärt ordet för att få min åsigt till protokollet antecknad.

I denna fråga står jag hufvudsakligen på samma ståndpunkt
som en ärad talare, hvilken nyss haft ordet, Herr Berg, och anser
således den föreslagna förändringen hvarken nödig eller nyttig.
Jemför man nemligen till en början ifrågavarande grundlagsparagrafs
nuvarande ordalydelse med den föreslagna, tyckes förändringen
innebära ganska litet, ja så litet, att den knappt är värd
att vidtaga. Ty att inrätta ett statsministerembete utan att på
samma gång gifva dess innehafvare något att göra är alldeles
öfverflödigt; och likväl finnas de, som vilja och vänta att förslaget
skall bära stora frukter, och då man ej i grundlagen uppdragit
några skyldigheter åt statsministern, så lemnar man i det stället
åt slumpen af en blifvande opinion att utrusta honom med både
rättigheter och skyldigheter — och dermed är jag ej till freds. Så
har man bland annat anfört, att statsministern skulle, i händelse
af skiljaktiga meningar mellan Statsrådets ledamöter, söka att
sammanjemka åsigterna; men, såsom redan förut är anmärkt, torde
härför icke erfordras en person med statsministers namn, heder och
värdighet — och om de skäl han kan hafva att anföra ej göra
verkan, så är föga sannolikt, att han genom sin rang eller genom
ett i grundlagen ej erkändt maktspråk skall bättre lyckas att
nedtysta grundade invändningar. Vidare påstår man, att statsministern
i sin egenskap af Statsrådets främste ledamot skulle
vara ett organ emellan Konungen och Statsrådets öfrige ledamöter.
Ett sådant anser jag dock hvarken vara behöfligt eller nyttigt
eller ens öfverensstämmande med grundlagens anda. Ty antingen
hör, såsom vanligtvis är fallet, det ärende som är i fråga till ett
visst departement, och då torde vederbörande departementschef
vara den lämpligaste att emottaga Konungens föreskrifter, eller
ock rör det riket i sin helhet, och då är det temligen likgiltigt
hvilket statsråd som först tillkallas, då ju samtlige statsråden ändock
sedermera skola öfvervara detsammas behandling. Man säger
äfven, att den blifvande statsministern skall framföra de meddelanden,
regeringen kan hafva att göra Riksdagen. Häremot vill
jag erinra, att vi i dag hört Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
inom denna Kammare yttra sig uti förevarande, hvilande
grundlagsfråga — hvilken, såsom vi veta icke utgått från Kongl.
Maj:t — och jag är öfvertygad om, att han icke gjort detta, utan
att förut hafva rådfört sig med sina kolleger. På detta sätt lärer
en blifvande statsminister ej kunna underlåta att inhemta sina
kollegers tanke, innan han i ett fall som detta uttalar sig för Kamrarne,
hvarföre jag anser det vara öfverflödigt att för detta ändamål
inrätta ett särskildt statsministersembete, helst vi icke lära
behöfva befara att någonsin erhålla en justitiestatsminister, som
icke eger nog förmåga att göra ett sådant .meddelande, sedan det
redan är afgjordt hvad som skall yttras. Ar saken alltför ömtålig,
så kan ju yttrandet uppsättas skriftligen och justeras på förhand.

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

För min del anser jag dock den föreslagna grundlagsförändringen
till ^ock med vara skadlig, emedan densamma kommer att
minska Konungens makt men deremot förstärka partiväldet. Antalet
af de erfarne och mogne män, som kunna finnas villige att
mottaga ett sådant embete är och blir antagligen alltid ringa i
vårt land, och Konungen får sannolikt ganska få att välja emellan.
Man kan nu lätt tänka sig att vi en gång få en statsminister,
talangfull och duglig, men kanske mindre mån om Konungens
makt än om genomförande af egna favoritidéer, och som begagnar
sig af nämnda svårighet för Konungen att skaffa en annan till
platsen, för att drifva fram sin subjektiva mening. Då Konungen
eller någon sjelfständig kollega ej vill gå in på hans förslag, så
anmäler han sin önskan att afgå —• väl vetande att Konungen
ingen annan har för att remplacera honom! Och Konungen, som
ju enligt grundlagen är skyldig hafva en statsminister, måste med
eller mot sin vilja behålla den mäktige mannen och låta honom
styra. — Jag behöfver ej tillägga att så länge den nuvarande
ministären sitter qvar hafva vi visserligen ej att befara något
dylikt, men så är oek med densamma qvar all förändring öfverflödig.
_ Men äfven för partiväsendet blir denne statsminister enligt
min åsigt befrämjande. Vi veta väl huru qvicka tidningar
och oppositionsmän äro att fabricera “regeringssystemer,“ som de
sedan godhetsfullt tillegna de styrande, som vanligen alls ej vidkännas
detta gökägg. Med statsministern, som ju skall “sammanhålla
och leda konseljen11, får man nu en man, som framför andra
erbjuder sig till anfallspunkt, ty kan man störta honom, så faller
hela “regeringen!11 Honom tillägger man nu det “system11 som
man sjelf uppgjort, och angriper honom derefter med så mycket
större framgång! Nog af, Konungen blir bortskymd af statsministern,
och denne får, genom den tillskapade opinionen, en god del
af den makt, som våra grundlagar tillägger Konungen ensam.

På grund af hvad jag här ofvan anfört och under åberopande
i öfrigt af Herr Bergs yttrande yrkar jag afslag å förändringen
i fråga, såsom varande hvarken nödig eller nyttig.

Herr Sjöberg: I likhet med den nästföregående ärade talaren
vill jag genast på förhand afgifva ett löfte om att fatta mig
mycket kort, och skall försöka att, såsom han, hålla detta löfte.

Med den nu förevarande frågan synes mig förhållandet vara
— detta lärer väl ock medgifvas af alla, som sökt att göra sig
reda för den i det skede, hon nu är — att det svårligen låter
sig göra att i densamma säga något nytt i egentlig mening.

Yi äldre inom denna Kammare — jag menar dem, som sedan
flera år tillbaka haft äran tillhöra densamma — hafva nu i dag
här hört nästan alldeles detsamma upprepas, som vid flera föregående
tillfällen blifvit sagdt, och Kammarens yngre och nyvalde
ledamöter, hvilka, som jag antager, genom protokollen från föregående
riksdagar tagit del af förhandlingarne angående denna
fråga, hafva säkerligen af samma yttranden känt igen snart sagdt
hvartenda ord, som här i dag blifvit yttradt; ja, till och med den

Om förändrad
organisation
af Statsrådet.
(Forts.)

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förandmd högst utmärkte representanten för Wenersborg ock Åmål lyckades
organisation jepe) huru fantasirikt hans föredrag än var, att förkunna oss något
“•f nytt — äfven han har sagt ungefär detsamma vid föregående till fällen,

då detta ämne varit på tal. Icke ens hvad vi nu haft glädjen
få höra af honom har således varit nytt; i sjelfva verket
imiterade eller repeterade han endast sig sjelf.

Det är likväl ej för att framhålla dessa triviala saker, som
jag begärt ordet, utan helt enkelt för att öppet bekänna, att jag,
som för tre år sedan talade mot förslaget, nu vid en blifvande
votering — ty jag föreställer mig, att en sådan skall ega rum —
kommer att med min röst bidraga till dess framgång.

För mig är nu mera otvifvelaktigt att — hvilket ock bekräftats
af Hans Excellens Justitiestatsministerns yttrande i dag ■—
justitiestatsministern i sjelfva verket är och länge varit regeringens
främste ledamot; och jag antager, att man kan räkna tiden
för detta förhållande åtminstone från departements-styrelsens införande
i vårt land — ty vid perioden 1809—1840 vill jag ej uppehålla
mig. Frågan är nu den, huruvida icke den dubbla uppgift,
som sålunda blifvit lagd på justitiestatsministerns skuldror, menligt
inverkar på skötandet af de göromål, honom, såsom departementschef,
tillhöra. Att så är förhållandet, har blifvit uttaladt
eller medgifvet af de män, hvilka under de tvenne sista decennierna
innehaft denna plats och bland dem således äfven af vår
nuvarande justitiestatsminister, hvilken en gång förut under tolf
år utöfvat detta embete. De män, som efter nämnda tid efterträdde
honom, hafva inom Första Kammaren oförtydbart uttalat
den åsigt, att den i fråga varande föreningen af sins emellan så
olikartade befattningar i en persons hand icke vore till fördel för
justitiestatsministers-embetets behöriga utöfvande. Men eftersom
man nödvändigt vill ha fram auktoriteter, och vi hafva ju redan
varit i tillfälle att höra tvenne talare, som förut tillhört Konungens!
råd, yttra sig mot förslaget — jag vågar hysa en viss förhoppning,
att detta icke skall inträffa med den tredje här närvarande
före detta statsrådsledamoten — eftersom man, säger jag,
har en sådan benägenhet, och denna ganska rättmätig, att buga
sig för auktoriteter, hvilket äfven jag gör, så tror jag mig böra
åberopa några andra dylika, hvilkas yttranden, efter hvad jag
hoppas, knappast böra väga mindre i vågskålen, nemligen den
före detta statsrådsledamot, hvilken först väckte förslag om den
grundlagsändring, hvarom nu är fråga, och vidare en person, hvars
namn jag anser mig hafva rättighet att uttala, sedan den ärade
representanten från Wenersborg anfört detsamma, nemligen Grefve
Henning Hamilton. Denne framstående representant, hvilken jemväl
varit en ansedd ledamot af Konungens råd och som vid sistförflutne
riksdag bidrog till att förslaget förklarades hvilande till
vidare grundlagsenlig behandling, har, enligt hvad jag från trovärdigt
håll erfarit, inom Första Kammaren nyss uttalat sig för
detsamma.

Man kan således ställa auktoritet mot auktoritet, och dessutom
i förevarande fall stödja sig på den, som bör gälla såsom
den främsta, nemligen vår nuvarande justitiestatsminister.

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

Jag har velat säga detta, på det att Kammarens ledamöter0m förändrad
icke skola taga för starkt intryck af, att två före detta ledamöter
af Konungens råd här uppträdt mot förslaget och sålunda visat, J (ports-)
att meningarne om detsamma kunna vara delade, till och med
bland så betydande personer. En annan auktoritet, som jemväl
uppträdt till försvar för reformen, är en man, hvars namn just
inom denna Kammare borde ega en icke ringa anklang, aflidne
Statsrådet Friherre Gripenstedt. Jag tager mig friheten omnämna
detta, eftersom Herr Grefve Sparre, för så vidt jag kunde uppfatta
hans anförande i denna del, framdrog Friherre Gripenstedt såsom
en motståndare mot reformen, hvilket är ett fullkomligt misstag,
enligt hvad som tydligt och klart framgår af hans yttrande i
ämnet vid 1873 års riksdag, hvilket yttrande jag här har framför
mig, och som de af herrarne, som då voro närvarande, väl ock
torde erinra sig. Han förklarade deri, att han, stäld i valet mellan
bifall och afslag å den då förevarande frågan eller i hufvudsak
enahanda förslag, som det, hvilket nu föreligger till afgörande,
komme att rösta för bifall. Enskildt har jag sedermera varit i tillfälle
att inhemta, att redan för längre tid tillbaka inom Statsrådet
sjelft utbildat sig öfvertygelsen om den absoluta nödvändigheten
af att å annan plats än justitieministerns kunna sätta främste
mannen i Statsrådet.

En talare har, under åberopande af det vackra valspråket:

“land skall med lag byggas11, yttrat, att det jemväl för nu förestående
reformer inom lagstiftningens område vore af vigt, att
justitiestatsministern bibehölles såsom främste ledamoten., inom
rådkammaren. Men detta är en omständighet, som jag vill vända
just mot den värde talaren sjelf. Ty obestridligt är att, om något
för närvarande kan sägas vara af vigt, så är det reformerna inom
nyssnämnda område, och lika obestridligt torde vara, att dessa
icke kunna vinna uppå, att justitiestatsministern tillika innehar
det särskilda uppdraget att vara den främste, inom Statsrådet.

Och arbetet med dessa lagreformer har hittills icke gått så raskt,
att icke redan deri ligger en skälig anledning till att befria justitiestatsministern
från ett sådant för hans embete i sjelfva verket
främmande uppdrag.

Hvad saken i öfrigt beträffar, skall jag icke uppehålla .mig
vid de många olikartade och märkliga uppgifter, som här blifvit
framkastade — jag vet icke om kanske alltid på fullt allvar. Så
har man t. ex. med förskräckelse talat om hvad konseljpresidenter
i andra konstitutionela stater förmått att åstadkomma, och i sådant
afseende upprullat nästan fasaväckande taflor. Vår så kallade
frihetstid här naturligtvis också måst komma fram för att
spöka, såsom vanligt vid hvarje tillfälle, då någon politisk reform
är i fråga. Ja man har till och med gått så långt, att man påstått,
att i andra konstitutionela länder konseljpresidenten vore
den ende inom ministéren med energi och förmåga och att hans
främsta uppgift vore att skaffa sig till biträden personer utan
sådana egenskaper, eller, såsom man sagt, nollor. Men den, som
så läst andra konstitutionela staters historia, har sannerligen läst

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad den på ett eget sätt; och uppenbart lärer väl vara, att en hvar,
°f3statsrådet s^atsman> hur begåfvad och i alla afseenden lämplig såsom ledare
(Forts.) C''han an ma vara, dock på en sådan plats måste känna behofvet
af att ega dugliga biträden, och af ren sjelfbevarelsedrift noga
akta sig för att vända sig till oduglingar.

Att den nu ifrågasatta förändringen skulle utöfva ett afgörande
inflytande på sjelfva uppfattningen af den nuvarande Regeringsformens
hufvudbestämningar i afseende på konungamaktens
ställning i och för sig samt i hennes förhållande till representationen,
kan jag icke medgifva. Det är möjligt, att en förändrad
uppfattning i dessa hänseenden kan oberoende af hvilken ändring
som helst i grundlagen göra sig gällande, men att den nu ifrågavarande,
i sjelfva verket för nyss berörda bestämningar oväsentliga
förändringen — öfverflyttning af statsministersembetet från
innehafvaren af ett visst embete till den statsråds!edamot, hvilken
Konungen skulle vilja hedra med detta förtroende — att denna
skulle kunna utöfva ett så afgörande inflytande, att grundvalarne
för den nuvarande Regeringsformen komme att derigenom rubbas
eller till och med förstöras, detta kan jag omöjligen förstå. Att
den bör kraftigt bidraga till enhet och sammanhållning inom
Konungens råd, torde man vara berättigad att antaga.

För öfrigt, mine herrar, ber jag endast få tillägga, att jag
vågar påstå såsom alldeles gifvet och säkert, att hvar och en,
som intresserar sig för förändringen och anser densamma icke
allenast nödig och nyttig utan äfven möjlig att genomföra, icke
hör till de samhällsupplösande elementen. Jag föreställer mig,
att hvar och en inom denna Kammare har tillräckligt sträng uppfattning
af sin pligt, för att icke vilja införa ett system, som
hade samhällets upplösning till sitt ändamål; jag tror icke, att
man med fog ka (i tillvita sina motståndare något sådant.

På dessa skäl, och då de brister, som både i sak och form
vidlådde det förra, för tre år sedan fallna förslaget i detta ämne,
nu blifvit undanröjda, kommer jag att med min röst bidraga till
det nu förevarande förslagets antagande.

Herr Jan Andersson i Jönvik och Johan Erik Johansson instämde
med Herr Sjöberg.

Herr Carl Ifvarsson: Man har mycket ordat om den stora
betydelse, som antagandet af den nu föreslagna förändringen i
Statsrådets organisation skulle medföra, men jag tror verkligen,
att man dervid mycket öfverdrifver, och att frågan i sjelfva verket
uti praktiskt hänseende icke har på långt när den betydelse, man
vill tillerkänna den. Det största inflytande på vårt statsskick i
den syftning, som med detta förslag afses, tror jag representationsförändringens
genomförande för tio år sedan hade, en åtgärd
hvilken utgjorde grunden till hvad man nu i någon mån vill fortsätta.
Om intet behof af en sammanhållande ledamot inom Statsrådet
före representationsreformen gjorde sig gällande, så har
detta behof efter den tiden gjort det allt mer och mer. Med år -

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

liga riksdagar är det ju naturligt, att regering och Riksdag icke Om förändrad
stå eller kunna stå till hvarandra i samma förhållande som under
förra tider, då rikets ständer voro ''samlade hela året, och repre- et''

sentationen således kunde medhinna att noggrant granska alla
ärenden. Då var ej behof att regeringen stälde sig så principielt
framför representationen som det enligt mitt förmenande är nu,
då vid de årligen återkommande kortare riksdagarne representationen
icke för hvarje gång kan sysselsätta sig med frågor af
mindre vigt, utan måste behandla ärenden mera i klump. Vid
sådant förhållande är det också nödvändigt, att regeringen går
framför representationen i en viss rigtning, och att således ett
visst regeringssystem förefinnes, hvaraf man kan sluta hvart regeringen
vill. Men om ett sådant system skall förefinnas, så är
det äfven klart att det behöfves enhet inom regeringen i afseende
på detta system, och behöfves enhet, så behöfves ock en man i
spetsen för densamma.

Nu har frågan, såsom vi alla veta, utbildat sig på det sätt
att, oaktadt ingen lag föreskrifver något sådant, justitiestatsministern
ändock står i spetsen för regeringen och äfven anses göra
det. Då ingen lag i detta hänseende förefinnes, kan visserligen
icke i juridiskt afseende sägas att justitie-statsministern är ansvarig
för regeringen, men att detta i praktiskt hänseende är förhållandet,
känna vi alla. Nu kan ju lätt hända, att, vid enjustitiestatsministers
afgång, till hans efterträdare kan utses en person
i alla andra afseenden lämplig till att bekläda denna plats, men
mindre lämplig att ställas i spetsen för regeringssystemet. Skulle
det då ligga något menligt uti, att det stode Konungen öppet
att till statsminister utse hvem han ville af Statsrådets ledamöter?

För mig syn„es bäst, att han dertill eger utse den lämpligaste
och icke är bunden att hafva en justitieminister, som tillika skall
fungera såsom regeringens chef.

Då man nu tydligen sett, att behofvet förefinnes och att detta
behof af sig sjelft framkallat, att det finnes en ledande tanke inom
mini st er en, månne det icke då är på tiden att i grundlagen genomföra
förändringen, så att den fullt leder till målet. Frågan synes
mig så enkel och jag tror att den så är, då det egentligen mindre
afses en lagförändring, än att det praktiska sätt, hvarpå saken
redan utvecklat sig, blifver af Riksdagen legaliseradt. Under
sådana omständigheter vill jag för min del rösta för bifall till
Konstitutions-Utskottets föreliggande betänkande.

Jag undrar emellertid icke på att en eller annan af dem,
som stretade mot representationsreformens genomförande, nu
motsätta sig äfven detta förslag. Spådde icke desse, att det under
det nya representationsskicket skulle komma att gå oss illa;
men detta har ju icke slagit in, följderna hafva ju icke visat sig
så. farliga, som det bebådades, och lära väl ej heller hädanefter
blifva värre. Nu spå de, att följderna af detta förslag äfven
skola blifva vådliga, men jag hoppas och tror, att denna spådom
skall besannas lika litet som den andra.

Jag hemställer om bifall till det föreliggande förslaget.

N:o 7* 40 Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad • Herr Fosser: Sedan jag begärde ordet hafva redan de

<?f9statsrådet. de skal bJifvit anförda, på hvilka jag har grundat

(Forts.) min öfvertygelse, att den nu föreslagna grundlagsförändringen är
både nödig och nyttig. Det är, som en talare vid början af diskussionen
yttrade, tretiofem år sedan nu gällande grundlagsbestämmelser
angående organisationen af Statsrådet antogos. Han
erinrade också, att dessa tretiofem år för fosterlandet medfört
en storartad utveckling och framåtskridande på alla områden.
Detta är en sanning, som historien icke torde komma att jäfva.
Men, mine herrar, just i följd af denna märkvärdiga utveckling,
vårt land under den angifna tiden uppnått, tror jag vi böra se
till hvad som med anledning deraf kan påfordras. Hvad nu bör
ske betingas af det utvecklingsskede, hvari vi befinna oss. Ur
denna synpunkt torde det föreslagna grundlagsstadgandet böra
betraktas.

En af vårt lands störste, eller rättare sagdt dess störste häfdatecknare
har en gång yttrat: “Hvad som börjar vår nyare
historia är det nationela, om sin Konung förenade och till enhet
sträfvande Sverige". Detta är en stor sanning. Det nationela
arbete som nu pågår och pågått under de sista tretiofem åren har
verkligen varit ett sträfvande till inre enhet, hvarom äfven de
flesta af våra nyare institutioner bära vittnesbörd, såsom t. ex.
förordningarne om undervisningsväsendet, den nya, fria lagstiftningen
för handel och näringar i förening med de nya kommunikationsmedlen,
den nya kommunallagstiftningen och slutligen
representationsförändringen. Allt har syftat till nya andliga
krafters frigörande och sammanförande. De nya institutionerna
äro på samma gång uttryck för en redan vunnen utveckling och
grundvalar för en blifvande. Det inre nationela sträfvandet har
uti dem gifyit sig form och tagit ansats till ytterligare fortgång,
ja, man skulle nästan kunna säga, att de sednaste decennierna
skapat ett nytt Sverige och medfört så genomgripande förändringar
på hvarje område, att vår blifvande utveckling till stor del
derigenom är bestämd äfven med afseende på förhållandet mellan
de båda statsmakterna. Den politiska lifaktighet och styrka, som
vunnits, hos representationen, kräfver äfven ökad styrka hos regeringen,
om hon skall kunna erhålla det för hvarje styrelse erforliga^stöd
af representationen; ty hvilken åsigt man än hyser om
förhållandet mellan de båda statsmakterna, är dock säkert, att
ingen regering kan uppfylla sitt ändamål utan att stödja sig på
folket och representationen.

Man har visserligen ifrågasatt, huruvida den föreslagna grundlagsförändringen
skulle förläna regeringen ökad styrka. Den
gamla sanningen att enighet gifver styrka har dock ännu ej blifvit
vederlagd, utan eger gällande kraft äfven i afseende på
Konungens rådkammare. Men i nu gällande grundlag saknas
hvarje stadgande om en sådan enhet; ty icke kan man anse
Konungen vara konseljpresident och representera denna enhet;
Konungen tillhör icke konseljen, utan står öfver densamma. Hedan
vid departementalstyrelsens införande 1840 anmärktes äfven såsom

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

en svaghet, och efter mitt förmenande på goda grunder, att, en- Om förändrad
ligt den nya organisationen, hvarje chef skulle blifva så sysselsatt
och upptagen med göromålen inom sitt departement, att han icke 7 (Fort8.)
kunde undgå att ensidigt komma att egna sig åt desamma, hvarigenom
hvart departement blefve en enhet för sig, utan någon
enhet för det hela. Att afhjelpa denna brist är syftemålet med
nu ifrågasatta förändring; och skall den styrka förefinnas hos
regeringen, som vi alla älska se henne ega, så synes det nödvändigt,
att en af Konungens rådgifvare utgör föreningsbandet inom
rådet och att denna hans ställning blir i grundlagen bestämd.

I följd af representationens ungdomliga lifaktighet och kraft skulle
möjligen annars sådana fönhållanden kunna uppstå, att den ene
af Konungens rådgifvare skulle känna sig frestad att söka sitt
stöd hos en del af representationen och den andre hos en annan,
den ene hos en fraktion och den andre hos en annan; och på
detta sätt skall en verklig partiregering, hvarom man här talat,
uppkomma och splittringen kastas in i sjelfva rådkammaren med
sina menliga verkningar; ty oenighet inom regeringen alstrar
oenighet inom representationen samt befordrar och underhåller
den ytterligare, der den redan finnes, och är förderflig för båda
statsmakterna. Hufvudsakligen på dessa grunder anser jag den
föreslagna grundlagsförändringen både nödig och nyttig och ämnar
derföre med min röst bidraga till förslagets framgång.

Herr A. Bergström: Den tredje talaren i ordningen uttalade
den mening, att detta förslags framgång vore gifven och
sökte i viss mån ett berättigande för att, oaktadt han hyste
denna mening, likväl uppträda mot förslaget. Hade jag fått ordet
omedelbart efter honom, så skulle jag hafva bestridt denna missmodiga
uppfattning, dels derföre att den värme som genomströmmade
hans föredrag och''den kraftiga bevisning,’ det nu innehöll,
bragte mig på en motsatt tanke, och dels derföre, att jag har en
rik erfarenhet deraf, att i denna Kammare mången fråga, hvars
öde varit ansedt på förhand gifvet, fått en helt annan utgång
än den väntade, till följd deraf, att Kammarens ledamöter varit
tillgängliga för de under debatten anförda skäl. I det skick,
hvari förevarande fråga befinner sig, erkänner dock äfven jag, att
förslagets framgång är gifven och jag böjer i missmod mitt hufvud.
Det ovanliga har nemligen inträffat, att Hans Excellens
Herr Justitie-statsministern, hvilken i denna egenskap, enligt hvad
han sökte visa, bör anses såsom konseljens främste man, innan
den till följd af enskild motion väckta frågan om ändring i grundlagarne
förevarit till pröfning i Statsrådet, förklarat Utskottets
förslag antagligt. Det är naturligt, att majoriteten i denna Kammare
skall lystra till hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
sålunda behagat yttra.

Han sökte visserligen förklara sitt uppträdande dermed, att
han antoge, att inom Kammaren förefunnes ett anspråk på att
han skulle yttra sig i frågan. För min del får jag dock förklara,
att icke jag, och antagligen icke heller de af Kammarens leda -

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad möter, hvilka i frågan omfatta samma åsigt som jag, haft ett
«/ Statsrådet, ^kt anspråk. ^ Huruvida majoriteten i denna Kammare stäit
(Forts.) detta anspråk på Hans Excellens, derom tillåter jag mig icke
att döma. _ Han förklarade visserligen, att förslaget vore antagligt
i en mening men icke i en annan, och tilläde, att han icke tilltrodde
sig kunna uttala något omdöme, huru begreppet konseljpresident
kan komma att utveckla sig i vårt land. Det vore
således på ett modifieradt sätt han uttalade sig för förslagets
antaglighet. För min del önskar jag, mera än jag hoppas, att,
om förslaget går igenom, den nya institutionen icke skall utveckla
sig i annan mening än den, hvari Herr Justitie-statsministern ansåg
densamma vara antaglig. Vid detta förhållande och ehuru
jag kunde hafva mycket att anföra mot förslaget, anser jag det
icke till ständigt att nu vidare upptaga Kammarens tid. Motståndet
är hopplöst och jag sträcker gevär.

Herr Key: Då så många utmärkta talare på båda hållen
redan uttalat sig, och då frågans utgång af dem alla ansetts vara
på förhand gifven, så torde det nästan vara öfverflödigt att vidare
orda _i ämnet; men här har dock under debatten åtskilligt inträffat,
som icke bör alldeles obeaktadt få försvinna. Jag tror att några
ord i afseende härpå kunna vara fullt befogade. På denna sena
timme vill jag dock icke ingå i något utförligare bemötande af
de åsigter, som af flera föregående talare blifvit yttrade i afseende
å exempel från utlandet och vår egen så kallade frihetstid.
En talare på stockholmsbänken har dessutom redan före mig
framhållit, hurusom man i tid och otid anför frihetstiden såsom
en “skräckbild". Jag hade emellertid verkligen god lust att något
närmare uttala mig om sagda tid, och, ehuru jag ganska mycket
vill förkorta hvad jag i denna sak kunde hafva att säga, kan
jag likväl icke underlåta att inlägga en protest mot den allt för
ensidiga uppfattning, som ofta här vill göra sig gällande om frihetstiden,
hvilken med alla sina starka slagskuggor äfven hade
sina ljusa dagrar. Denna tidrymd i vår historia har länge blifvit
mycket förtalad; och anledningen till detta upprepade klander
härflyter icke minst deraf, att de båda envåldskonungarne Gustaf
III och Gustaf IY Adolf hade allt intresse af att låta framställa,
sagde tid så mörk som möjligt. Men äfven alla de, som hysa
fruktan för att en ny frihetstid skall komma under det nya representationsskicket,
söka anledningar att måla Hin på väggen för
att få piska den nya representationen med frihetstidens exempel.

Emellertid då vi i minnet öfverfara denna period af vår utveckling,
möta oss icke der sådana stora namn som Horn, Gyllenborg,
v. Höpken, Scheffer och Tessin; månne desse konseljpresidenter
voro roten och upphofvet till allt det onda? Nej.
Den uppfattning och de opinioner, som under frihetstiden gjorde
sig gällande, voro icke någon enstaka händelse hos oss, utan,
hvad som under denna tid kan läggas vårt folk till last, var ett
allmänt tidslyte öfver hela Europa. Om vi läsa dess historia under
förra århundradet, så finna vi att samma partiförföljelse, samma

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

korruption under denna tid funnits äfven i andra länder, såsom Om förändrad
England, Frankrike m. fl. organisation

Den ärade talaren från Karlstad liar fält ett yttrande, som” (Forts!) "
jag ber att få taga fasta på, enär det kommit från det hållet.

Han sade nemligen, att'' vi icke behöfva förstärka vår konungamakt,
då “icke något ingrepp i densamma skett". Ja, så låter
det i dag; men vi, som hafva tillbragt nio år i denna Kammare,
komma nog ihåg alla de varningsrop, alla de klagomål och jeremiader,
som under denna tid hållits i Kammaren just öfver förmenta
ingrepp i konungamakten.

Samme ärade talare yttrade vidare, att den omständigheten,
att vår domarecorps med rätta rönte så stor högaktning och intog
ett så framstående rum bland vårt lands tjensteman, är att tillskrifva
det förhållandet, att Statsrådets främste ledamot är jurist.

Om så vore fallet, ville jag föreslå att denna befattning skulle
alternera alla statsråden emellan. Det vore på samma sätt rigtigt
att säga, att krigsmakten skulle blifva mer krigsduglig, om
chefen för Landtförsvars-departementet vore regeringens främste
man, likaså flottan, om chefen för Sjöförsvars-departementet vore
konseljpresident o. s. v. undan för undan. Lika orimligt som det
vore att påstå, att krigsmakten skulle stärkas om statsministern
vore general, lika oegentligt är det att säga, det domarecorpsen
eger ökadt anseende endast derföre att konseljens främste ledamot
är jurist.

Slutligen vill jag komma till en annan omständighet, för
hvilken jag egentligen begärt ordet, och påpeka det märkliga förhållandet,
att det hufvudsakliga motståndet här i Kammaren mot
det hvilande grundiagsändringsförslaget vändt sig mot det uttalande,
som nyss gjordes af Herr Justitie-statsministern. Och denna
opposition har eget nog kommit från just de trenne talare, som
under sistlidna år frånträdde sina platser i regeringen!

Detta är för mig en ganska märklig omständighet, så mycket
mera som jag är öfvertygad, att ganska många blifvit vunna för
frågan om införandet hos oss af ett konseljpresidentsembete just
med anledning af de olika meningar och uppfattningar inom Statsrådet,
som vid sistförflutne riksdag framskymtade ur bilagorna
till Kongl. Maj:ts då afgifna statsverksproposition. Den som
minnes huru försvarsfrågan der behandlades, den som minnes huru
frågan om den tekniska undervisningens ordnande framstäldes,
har säkert deraf lika med mig blifvit stärkt i sin åsigt om behöfligheten
af enhet och sammanhållning i konseljen, eu sak, som
här redan många gånger i dag blifvit framhållen. Ytterligare må
jag tillägga —■ den som är något hemmastadd i det inre af dagens
historia, tror han att urtima Riksdagens sorglustiga skådespel hade
varit uppfördt, om konseljen haft en president? Nej.

Då här talas om ingrepp i konungamakten, så vågar jag
tvärtom tro, att den föreslagna förändringen skall stärka konungamakten.
Äfven jag vill hafva en stark folkmakt och en person
inom regeringen, som folkrepresentationen kan taga för hufvudet,
så att man icke jagar endast ett flertal af skuggor. Men på samma

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad gång vill jag äfven hafva en förstärkt konungamakt genom en
organisation veryjg rådgifvare, så ansvarig att, när t. ex. denne Konungens
(Forts.) 6t rådgifvare, med skal eller utan skäl,_ finner sig föranlåten att
kasta en utmaningshandske åt oppositionen och t. ex. utropa:
“gagnar det staten, så slå till", då vill jag att denne rådgifvare
skall ställa sig skyddande framför Konungen, och icke i skydd
bakom Konungen när han yttrar dylika ord.

På grund af hvad som redan i frågan förekommit, och då dess
utgång sannolikt redan är gifven, behöfver jag ej tillägga något
vidare. Min åsigt har jag gifvit till känna både nu och förut.

Grefve Sparre: Jag vill visst icke förlänga diskussionen,
utan endast med några få ord besvara Herr Sjöberg, som hade
godheten yttra, att jag repeterar hvad jag förut sagt. Jag gratulerar
honom, som icke varit nödsakad att behöfva repetera hvad
han i frågan förut anfört. Han har deremot changerat och i dag
sagt motsatsen till hvad han sade för tre år sedan vid frågans
behandling. Denna lyckliga egenskap att kunna bereda omvexling
har tyvärr icke jag i min makt. Jag eger ej väderhanens lyckliga
natur, som lydigt rättar sig efter vinden, men märker nu tydligt
hvarifrån vinden blåser, och är detta första profvet på verkningarne
af den förordade nya institutionen, så är det betecknande.
Vid 1873 års riksdag uttalade den värde representanten såsom
sin mening, att föreliggande förslag till grundlagsförändring står
“i strid med Regeringsformens anda och mening“. Nu deremot har
han blifvit ense med sig sjelf derom, att förslaget icke är stridande
mot Regeringsformens anda och mening. Talaren afslutade sitt
anförande vid frågans behandling 1873 med följande ord: “och
jag anser mig deri“ — nemligen att rösta mot förslaget — “inlägga
en viss förtjenst, emedan jag tror det vara af vigt att förhindra
införandet af ett grundlag sstadgande af den obestämda beskaffenhet,
att det enligt någras mening betyder mycket, men enligt
andras nära nog alldeles intet11. Detta, som då utgjorde hindret, är
i dag just den omständighet, som föranleder den ärade stockholmsrepresentanten
att godkänna förslaget. Men då jag befarar
att jag för min del aldrig kan uppnå den höga grad af böjlighet,
som i dag på ett så betecknande sätt utmärker bemälde talare,
så vågar jag ej längre uppehålla mig vid honom. Det vore ju
som sagdt att endast “repetera hvad jag förut sagt“.

Den siste talaren ansåg ingen fara numera för partiförföljelser.
Sådana utgjorde ett “tidslyte“, som tillhörde 1700-talet,
men vi kunna vara lugna. Visa mig således den tid, värde vän,
då partierna icke i mer eller mindre mån angripa hvarandra; visa
mig den tid, då den aktade talaren sjelf icke i viss mån förföljer
dem, som icke äro med honom liktänkande. Hvad som nu bestämt
honom, sade han, det var den omständigheten, att trenne f. d.
statsråd uppträdt mot förslaget. Hvad hör väl den omständigheten
hit? Låt saken gälla i och för sig, utan alla biomständigheter.

Slutligen utbrast han: tro herrarne att urtima Riksdagens

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

sorglustiga skådespel kade varit uppfördt, om konseljen haft en Om förändrad
president? Jag vill underrätta den ärade representanten om an- organisation
ledningen till urtima Riksdagens sammankallande. Det förhöll sign} eL

så, att vid första voteringen skilnaden i röster för och emot verkligen
ej var större, än att man trodde sig kunna vinna genom ny
öfverläggning och omröstning. Hade en konseljpresident funnits,
hade han kunnat begå detta misstag lika väl som de tio statsråden
''■gjorde det.

Talaren på kalmarbänken framhöll ytterligare såsom ett fel,
att det Kongl. förslaget i försvarsfrågan sistlidne riksdag var åtföljdt
af så många reservationer. Men en grundlagsförändring
kan väl icke motiveras dermed att ett fel inträffat, och jag frågar
dessutom, om det icke är af stort intresse för representationen att
vid behandlingen af en så vigtig angelägenhet som försvarsfrågan
få den betraktad från olika sidor. För min del ser jag ingenting
orätt deri att, när vid dylika utomordentliga tillfällen olika meningar
förefinnas inom Statsrådet, dessa meningar framläggas för
representationen. Men hvad ligger väl under detta förslag till
grundlagsförändring, om icke slafveri under en minister! Huru
är väl enhet i en korporation möjlig på annat sätt än genom att
många böja sig för en? Öfverensstämmer det väl med grundlagens
anda att förändra Statsrådets sammansättning i sådan rigtning?

Nej — sade Herr Sjöberg vid 1873 års riksdag — det står i strid
med Regeringsformens anda och mening. Andan och meningen
är den, att Konungen fattar beslut, sedan han hört alla sina rådgifvare.
När Konungen afgifver proposition till Riksdagen, inliemtar
han först rådgifvarnes mening, och sedan Riksdagen tagit
kännedom om dessa, är Riksdagen i tillfälle att fatta beslut. Så
är andan i grundlagen, men att de nio skola slafva under en
minister, står i strid med grundlagens anda och mening.

Detta är skäl tillräckligt för mig, men ändå icke det somför
mig gäller mest afgörande. Jag motsätter mig nemligen förslaget
hufvudsakligen derföre, att folket icke vill ministerstyrelse. Det
är nu här i landet så, som det varit i alla tider, att folket misstror
herremännen. Det vill icke regeras af herrar, utan af Konungen
sjelf, som styr efter grundlagen och vid kritiska tillfällen
kan kraftigare än någon annan gripa in i händelsernas gång. Jag
känner med mig, att jag i detta ögonblick uttalar det svenska
folkets mening.

Herr Sjöberg: Det är endast med anledning af ett par
yttranden, fälda af den nästföregående talaren, som jag anhåller
att ytterligare säga några ord. Han må sannerligen icke tillräkna
sig alltför stor ära för de upptäckter, han trott sig böra meddela,
rörande mitt uppträdande i denna fråga. Ty, såsom en hvar här
torde erinra sig, inledde jag mitt anförande i dag med den förklaring,
att jäg funnit mig böra frångå den uppfattning af frågan,
som jag för tre år sedan uttalade; och motiverade jag måhända
icke min förändrade ställning så fullständigt, som det stod mig
till buds, så hade detta sin grund i grannlagenhet mot vissa per -

fi:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad soner, och äfven i fråga om vissa förhållanden, hvilka jag icke
af Statsrådet fram^älla. Men önskar den ärade talaren och med honom

a-r (ports!) e ''lika sinnade att få ytterligare motiver framlagda, så ber jag att
helt enkelt få nämna, det jag hemtat sådana ur den erfarenhet
jag vunnit i denna sak efter den tid, då jag afgaf mitt förra
yttrande deri, det vill säga, alltsedan tiden från och med 1873
års riksdag, samt att många särskilda omständigheter för mig ,
ådagalagt den absoluta nödvändigheten af att omfatta det nu
föreliggande förslaget till grundlagsförändring. Jag vill dessutom
erinra den värde talaren, hurusom jag, då frågan förra gången
här behandlades, tydligt framhöll mina betänkligheter mot det
då varande förslagets innehåll och ordalydelse i några delar.
Jag tror således icke, att den värde talaren har att förebrå mig
någon annan inkonseqvens, än den, hvar och en hederlig representant
kan på goda grunder försvara. — Beredvilligt tillstår
jag, det jag en och annan gång tagit mig friheten påpeka de ofta
nog ganska betänkliga tvetydigheter, hvartill en viss representant
bär i Kammaren gjort sig skyldig; kan nu derföre icke annat än
tacksamt erkänna det välvilliga försök samme representant på
sitt sätt nyss gjort, att i någon mån afbörda sin skuld till mig;

Herr Key: Blott några ord med anledning af Grefve Sparres
yttrande.

Han klandrade mig tycktes det derföre att jag citerat åtskilliga
framstående personligheter. I detta fall har jag endast
tagit exempel af honom sjelf, som uppräknat väl dubbelt så många
namn, och hvilka han citerat såsom auktoriteter till stöd för sin
mening. .

Vidare ber jag få nämna, att hvad jag yttrat i afseende å
frihetstiden och förföljelserna derunder lika litet afsett ett förnekande
af dessa som ett gillande af dem. Jag har dermed endast
velat söka visa, att dessa förföljelser icke hade sin grund i konseljpresidentskapet
i och för sig, utan att de i alla händelser, i följd
af omständigheternas tvång, skulle hafva egt rum. Den värde
talaren sjelf, med det frejdade historiska namnet, borde allra
minst glömma många andra partiförföljelser, till exempel dem, hvarför
Carl IX:s jernhand gjorde sina motståndare, “Herrarne“, till
föremål.

Må man för öfrigt, då man tillvitar frihetstiden att hafva
dragit olyckor öfver landet, icke heller glömma de olyckor, som
enväldet medförde! Och jag vågar tro, att de olyckor, som under
frihetstiden och till följd af denna hemsökte Sverige, äro långt,
långt mindre än dem, för hvilka Carl XII:s och Gustaf IV Adolfs
styrelser gjorde oss till offer. Vill man bedöma saken rätt, så
måste den skärskådas från begge hållen och icke ensidigt.

Herr von Geijer: Jag ber att blott med några ord få förklara,
det jag kommer att rösta för det nu föreliggande förslaget
till grundlagsförändring. Som jag icke var ledamot af Kiksdagen,
då detsamma antogs hvilande, har jag ur protokollen sökt bilda

Lördagen den 12 Februari.

N:o 7.

mig en föreställning om huru frågan då blifvit behandlad, och Om förändrad
huru den gestaltat sig, och jag får då erkänna, att jag i det an- organisation
förande, Herr Hydin haft i ämnet, funnit de uttryck, jag inom"1’ %at?™delmig
sjelf sönt såsom bevis för min åsigt. Jemväl föreställer jag
mig, att i ett konstitutionel statsskick, i synnerhet då det hvilar
på allmänna val, måste omedelbart efter dess tillkomst arbetet
inom det politiska lifvet rigtas åt den ej väl ansedda, så kallade
parlamentarismen. Då nu äfven Sverige fått ett sådant statsskick,
nödyändiggöres ock ett dylikt sträfvande inom representationen,
ocli jag kan icke annat än tro, att det är ur den lifaktighet,
som är en följd af detta sträfvande, som det goda och det
mindre goda inom det det politiska lifvets företeelser skola framgå.

Det är emellertid alldeles erkändt, att den så kallade parlamentarismen
fordrar en ofantligt lång tid för sitt kommande tillstånd,
och att det var ett arbete, som i England kraft mansåldrar.

Men icke har någonstädes parlamentarismen uppstått genom grundlagsparagrafer,
minst måhända i fråga om den engelska författningen.

Hvad särskildt denna fråga, som här föreligger, beträffar, så
anser jag densamma icke nu innebära någon fara i tillämpningen,
ehuru den mycket väl kan i sig innebära ett frö dertill. I detta
hänseende synes mig dock frågan hafva mycken likhet med många
andra frågor, som här blifvit behandlade och sannolikt komma
att behandlas efter det nya representationsskickets införande,
hvilka äfven mycket väl kunna innebära frö till enahanda faror,
som här förutsättas. Man har anmärkt, att för så vidt denna
grundlagsförändring skulle tjena att i någon mån gifva ökad
styrka åt regeringen gent mot Riksdagen, borde framställningen
vara kommen från regeringen sjelf och ej i motionsform från Kammaren.
Nu kan — grunden vare hvilken som helst — ofta hända,
att ett förslag blifver i sina verkningar motsatt det syfte i hvilket
det tillkommit, ehuru jag ej tror, att så här är fallet. Jag förmenar
att förslaget för tiden är nyttigt derutinnan, att detsamma
gifver styrka och sammanhållning åt Statsrådets ställning, gent
emot Riksdagen.

Förslagets nödvändighet ligger i dess egenskap af att vara
nyttigt. Om dess inverkan i en aflägsen framtid har jag nu
ingen vidare förmening. Jag anhåller om proposition å bifall till
förslaget.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
blifvit gjorda, framstälde Herr Talmannen propositioner,
dels på bifall till det föreliggande förslaget och dels på afslag
derå samt förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen. Votering blef emellertid begärd
samt företogs, enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd
voteringsproposition af följande lydelse:

Den, som antager det i 5:te punkten af Konstitutions-Utskottets
memorial N:o 1 framstälda förslag till ändring i Regeringsformen

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Om förändrad angående Statsrådets organisation och i samband dermed i Riks
organisation ,iagSOr(lnjngen och i Tryckfrihetsförordningen,

(tf OtCUSVO-CLBl.

(Forts.) ..

rostar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, är ifrågavarande förslag af Kammaren förkastadt.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 112 Ja mot 60 Nej;
i följd hvaraf Kammaren beslutit enligt ja-propositionen.

Sedan resultatet af omröstuingen för Kammaren tillkännagifvits,
anmäldes mot beslutet reservationer af Herrar Treffenberg,
Ekman, A. Rundbäck, Mcechel och Torpadie.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets memorial och utlåtanden N:is 2—10; samt
Lag-Utskottets utlåtanden N:is 1—3.

§ 6.

Ang. ifråga- Förekom till behandling Herr von Schoultz’ på bordet hvisatt
tillsättning ]an(je förslag, angående tillsättande af ett Särskildt Utskott af
af ett Särskild! tio ledamöter för behandling af Kongl. Maj:ts proposition om d''
S ° '' tekniska läroverken m. m.

I afseende på detta förslag yttrade:

Herr Hseggström: Jag beklagar att framställaren af förslaget
framkommit dermed så sent, ty jag tror, att det hade varit
värdt ett bättre öde än som jag nu vill söka bereda detsamma.
Det är tydligt att det för behandlingen af en så stor och vigtig
fråga hade varit åt stor nytta, att ett Särskildt Utskott hade
blifvit tillsatt. Men då den värde förslagsställaren icke begagnade
sig af det tillfälle att få ett sådant, som gafs honom vid remissen
af statsverkspropositionen till Stats-Utskottet, kan jag icke se,
huru han nu gerna kan ifrågasätta förslagets öfverlemnande till
ett Särskildt Utskott. Han så väl som jag vet, att man vid föregående
tillfällen i likartade fall remitterat frågor till ett eller
annat Ständigt Utskott, ehuru med reservation, det vill säga att Kammaren
förbehållit sig rätt att, om den så pröfvade nyttigt och nödigt,
återtaga frågan från Utskottetoch hänskjuta den till ett Särskildt Utskott.
Så har emellertid icke skett med den nu föreliggande frågan,
och jag tror för min del, att det skulle vara ganska betänkligt att
nu hänskjuta den till ett Särskildt Utskott. Ty det skulle kunna
inträffa, att sedan ett sådant blifvit tillsatt, och innan det tagit frågan

Lördagen den 12 Februari.

>:o 7.

om hand, det Utskott, till hvilket den först blifvit hänskjuten, dng. ifråganu
Stats-Utskottet, redan behandlat frågan, ja, till och med attsatt Rättning
den inkommit på Kammarens bord. Men hvad vore väl då &tt"J%^u‘ldt
göra? Icke kunde det väl rigtigt gå för sig att, sedan Stats- (Forts.)
Utskottets utlåtande i saken blifvit bordlagdt, Kammaren skulle
tillsätta ett Särskildt Utskott för samma frågas behandling.

Grenom hvad jag sålunda anfört tror jag mig hafva visat
omöjligheten af att antaga det väckta förslaget, ehuruväl jag beklagar,
att det framkommit så sent, att iag nödgas å detsamma
yrka alslag.

Herr von Schoultz: Jag märker, att den ärade talaren,
som sist yttrade sig, icke var närvarande, då jag afgaf mitt förslag
och åhörde den förklaring, som jag lemnade öfver orsaken,
hvarföre jag icke förut framkommit med det. Jag upplyste nemligen
då, att, då ärendet i sammanhang med statsverkspropositionen
remitterades till Stats-Utskottet, jag ännu icke fått tillgång
till åtskilliga handlingar, som behöfdes för ärendets fullkomliga
utredande, nemligen afgifna utlåtanden öfver komiterades betänkande
och förslag angående den lägre tekniska undervisningen i
riket. Jag hade förfrågat mig hos vederbörande och fått till svar,
att nämnda handlingar skulle inom kort tid till Riksdagen öfverlemnas,
med anledning hvaraf jag icke ansåg något annat vara
att göra, än att, såsom jag äfven gjorde, fästa Stats-Utskottets
uppmärksamhet på ärendets vigt. Då handlingarne sedermera
blefvo tillgängliga, och jag fått höra, att Stats-Utskottet ännu
icke börjat behandla frågan, förestälde jag mig att icke något
hinder läge i vägen för väckande af mitt förslag. Jag anser mig
under dessa förhållanden ej hafva kunnat handla på annat sätt.
ån jag gjort.

Hvad som innerligt förnöjer mig, och hvarföre jag får frambära
min synnerliga tacksamhet, är att den föregående talaren
erkänt frågans vigt och beklagade, att mitt förslag så sent blifvit
väckt. Jag hoppas ock att han, efter åhörandet af min förklaring,
insett skälen dertill.

Att frågan nu mera än förut förtjenar att tagas i noggrant
öfvervägande, torde vara lätt att finna, och jag vill här vid laghänvisa
t. ex. till det utlåtande, som afgifvits af direktionen för
tekniska elementarskolan i Örebro, uti hvilket utlåtande direktionen
anser anordningar, som af komiterade blifvit föreslagna,
vara mera egnade att föra undervisningen i de ifrågavarande läroverken
tillbaka än framåt — ett utlåtande, som — afgifvet af
en sakkunnig auktoritet — väl torde vara förtjent af uppmärksamhet.

Bland de föreslagne nye professorerne vid Kongl. Teknologiska
institutet förekommer en, mot hvars nödvändighet tvifvel, grundade
på goda skäl, framstälts af sakkunnig man.

vidare förekommer det fall, då t. ex. emot en läroanstalt,
som under många år inslagit en god rigtning, göres den graverande
beskyllningen, nemligen att vid denna skola undervisningen

Andra Kammarens Prof- 1876. N:o 7. 4

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Ang. ifråga- uti den matematiska disciplinen sker ytligt, på sådant sätt, att den
,ait tillsättning wre matematiska undervisningen gynnas på bekostnad af den
Utskott iagre. Der lorekomma anmarkningar, gående derpå ut, att, om
(Forts.) man noga ser till sjelfva systemet i anordningen, afser detta att
jernkårdt centralisera alla dessa anstalter under en absolut diktatoriskt
bestämmande myndighet. Man kommer då till den frågan,
huruvida man icke bör noga besinna, om det icke för sakens egen
skull vore bättre att, under förutsättning af en god metodik, likväl
lemna något utrymme för en mera sjelfständig verksamhet.
Man skulle slutligen vid de nu framställ! a förslagen kunna framhålla
åtskilligt ganska behjertansvärdt uti principiela punkter,
hvilket tydligen bör noga öfvervägas.

Jag ber slutligen få fästa Kammarens uppmärksamhet på ett
annat förhållande. Staten har upprepade gånger anslagit ganska
betydande bidrag till utvidgande af de tekniska läroverken. Då
frågan först behandlades, tog man hänsyn till, att man måtte få
den tekniska undervisningen sålunda anordnad, att lärjungar, efter
att hafva genomgått ett lägre tekniskt elementarläroverk, obehindradt
skulle kunna tillerkännas inträde å Teknologiska institutet.
Under ett sådant antagande var det, som dessa läroverk under
årtionden voro föremål för statens omvårdnad och nu öfvergifver
man helt och hållet hvad som då ansågs rigtigt. Man vill omgifva
och kringgärda de lägre läroverken, att jag så må säga, med
en kinesisk mur, och från detta område skall lärjungen icke utan
stora olägenheter kunna förflytta sig upp till Teknologiska institutet.
Detta är ett tvärt afbrott mot hvad förut ansågs rigtigt.
Jag vill nu icke se till de skäl, som blifvit anförda såsom möjligen
gällande härför. Men uti principielt afseende gäller det en vigtig
sak: antingen bör Riksdagen noggrant uppmärksamma detta ärende,
eller bör den icke göra det. Jag föreställer mig att det förra är
Riksdagens pligt. Men huru skall då Riksdagen kunna göra detta
utan att öfverlemna frågans behandling till ett särskildt Utskott.
Ar det ens tänkbart, att Stats-Utskottet — för hvars arbete och
kunskaper, ja, jag ville nästan säga vishet, i många fall jag villigt
böjer mig — huru är det möjligt, att detta Utskott skall kunna
åt alla hos Utskottet förekommande ärenden egna den vidlyftiga
behandling och den uppmärksamhet, som hvarje sak kräfver?
För min del tror jag icke, att Stats-Utskottets tid kan upptagas
med ett sådant noggrant bedömande af hvarje sak.

Den förste ärade talaren har fästat sig vid den olägenheten,
som skulle uppstå, om till ex. denna Kammare beslutade tillsättande
af ett Särskildt Utskott och frågan komme till Första Kammaren;
den blefve då bordlagd der, innan man beslutade i frågan;
huru skulle då Stats-Utskottet reda sig?

Jag föreställer mig att det vore ganska enkelt; om denna
Kammare bifölle tillsättandet af ett Särskildt Utskott, skulle den
afdelning af Stats-Utskottet — som nu, att jag så må säga, med
en förundransvärd ifver börjat rigta sin uppmärksamhet åt frågan,
— icke finna någon olägenhet vid att icke fortsätta sitt arbete,
utan afbida, huruvida ett Särskildt Utskott blefve tillsatt eller ej.

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

Den nu föreliggande frågan har tagit den omfattning och är
så djupgående, att det verkligen vore att beklaga,. om icke samma
rättvisa jemväl egnades åt undervisningen för den bildniugssökande
ungdomen, som uppträder på detta område, som man visat ungdomen
vid högre och lägre elementarläroverken.

Jag vidhåller det yrkande, som jag förut gjort, och ber att tå
förklara att, om det icke godkännes, så faller det öfvermannadt,
men icke öfvervunnet af giltiga skäl och bevis.

Ang. ifrågasatt
tillsättning
af ett SärJckildt
Utskott.

Herr Gumse lins: Jag beklagar att jag icke skall kunna
understödja den föregående ärade talarens yrkande, utan måste
förena mig med Herr Hteggström, och jag föreställer mig att, då
Kammaren antagligen kommer att bifalla det af Herr Hteggström
framstälda yrkandet, det är ganska många af Kammarens ledamöter,
som, lika med mig, skulle vilja biträda förslagsställarens
mening, men nödgas derifrån afstå, då det väl knappast läiei
vara möjligt att ett förslag, på detta sätt framkommet, kan bifallas.
Jag uttalar emellertid den förhoppning, att hvad som här
förefallit skall blifva en ökad anledning för herrarne i statsutskottet
att åt frågan egna icke endast en vanlig uppmärksamhet
utan en särskild och skärpt uppmärksamhet, med anledning af
den vigt frågan om de tekniska läroverken onekligen eger.

Jag nödgas sålunda instämma med Herr Hseggström.

Herr Jöns Pehr sson: Huruvida denna fråga är af beskaffenhet
att förtjena att behandlas af ett Särskildt Utskott, derom
vill jag icke yttra mig, men derom vill jag yttra mig, att det
Utskott, som skall behandla frågan, bör egna så mycket uppmärksamhet
och allvar som möjligt åt densamma, ty den grundval
af vetande, som genom dessa undervisningsanstalter lägges
hos vårt folk, är val värd att taga vara på. Jag har mig nemligen
bekant, att vid vissa tekniska läroverk meddelas den för
det borgerliga dagliga lifvet behöfliga kunskap på vida kortare
tid än vid elementarläroverken. Jag vill, såsom jag nyss säde,
icke yttra mig, huruvida ett Särskildt Utskott bör tillsättas för
denna frågas behandling, men jag vill å andra sidan saga, att
frågan icke är af den beskaffenhet, att man bör gå föroi henne
så lätt, som somliga kanske tro.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och Herr Talmannen
framstält propositioner i öfverensstämmelse med de meningar,
förn derunder förekommit, blef Herr von Schoultz’ ifrågavarande
förslag af Kammaren afslaget.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 11, angående Riksgäldskontorets förvaltning under den
tid, som förflutit sedan början af 1875 års riksdag; och

N:o 7.

Lördagen den 12 Februari.

N:o 12, i anledning af Riksdagens år 1875 församlade revisorers
berättelse om verkstäld granskning af de under Kongl.
Kommerskollegii förvaltning stälda fonder och medel;

Samma Utskotts memorial N:o 13, i anledning af Statskontorets
underdåniga berättelse angående statsverkets spanmålsrörelse,
undsättningsfonden och f. d. magasinsfonden;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets betänkande N:o 1,
i fråga om Norges anslutning till den mellan Sverige och Danmark
ingånga myntkonvention; samt

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 4, i anledning af framställning om förändrad lydelse af
13 § i 2 kap. Strafflagen;

N:o 5, i anledning af väckt förslag dels om utfärdande af
förklaring af gällande stadganden rörande utmätning af åborätten
å kronohemman, dels oek om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
förklaring af Kongl. kungörelsen den 8 Maj 1863; och

N:o 6, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande
stadganden rörande införsel i embets-och tjenstemäns löner
för deras enskilda skulder eller andra förbindelser.

§ B.

Upplästes och lädes till handlingarne ett så lydande sjukbetyg:

Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr Pehr
Lithner är till följd af rheumatisk neuralgie urståndsatt att lemna
sina rum intygas på embetsed. Stockholm den 9 Febr. 1876

G. llceggström
Medicine doktor.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr E. J. Meijer .... under 8 dag. fr. o. m. den 14 i denna månad,

H. Schultz..... ,,	8 „	„ 14
E. V. Ii. Ij. Königs feld t ,,	4 „	„ 16
0. II. Kundgren . . ,,	4 „	o 18
S. G. von Geyer . . ,,	14 „ § io.	„ 19

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1876.