1876. Andra Kammaren. N:o 47 (Riksdagens protokoll 1876:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1876. Andra Kammaren. N:o 47.

Fredagen den 28 April 1876.

Kl. 7 e. ro.

§ 1.

Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverläggningen
rörande Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 11 (i samlingen N:o 35), angående de så kallade natt-tågens inställande
å statens jernbanor.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till motionären

Herr J. V. Lundqvist, hvilken yttrade: Då jag åtskilliga gånger
rest på jernväg från mitt hem till Stockholm och sett den ofantliga
trafik, som råder på statsbanorna dels på de blandade och dels på godstågen,
har jag alltid tänkt, att jernvägarne under så lyckliga förhållanden
borde bära sig, så att vi kunde med dess egna inkomster betala den ränta
och amortering, de fordra; men då jag sedermera genomsett de statistiska
uppgifter, jern vägsstyrelsen upprättat och som här utdelats, har jag
funnit, att nettobehållningen af statens jernvägar årligen förminskats,
under det att driftkostnaden år efter år stegrats. Jag har dervid kommit
på den tanken, att, då vi reste hit och voterade stora anslag, vore
det också vår pligt att i någon mån taga vara på statens tillgångar,
ocli på grund häraf väckte jag vid riksdagens början den motion,
som blifvit på så många vis klandrad, dels i dag och dels vid remissen
af en vestgötarepresentant, som då gjorde natt-tåg till dagtåg och
dagtåg till natt-tåg. Ledsamt nog är denne representant nu icke här
närvarande; hade han varit det, skulle jag velat lemna honom några
upplysningar i saken.

Jag har emellertid nu begärt ordet för att i någon mån söka
vederlägga den reservation, som blifvit mot Utskottets förslag afgifven
af ett par af Utskottets ledamöter och derefter accepterats af åtskillige
talare inom Kammaren. Såsom herrarne känna, har Herr Storkenfeldt
inom Första Kammaren väckt motion om inställande af natt-tågen på
statens jernvägar under vintermånaderna, hvilken motion således i betydlig
män skiljer sig från min, i hvilken afses indragande af nattågen
hela året igenom, eller att dubbla snälltåg icke må hvarje dygn an Andra

Kammarens Prof. 1876. N:o 47.

Angående
natt-tagens
inställande
statens jern
vägar.

N;o 47.

Fredagen don 28 April, e. in

Angående
natt-tagens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts.)

ordnas; ty det lärer väl icke gå an att anställa särskild personal för
vissa månader på året, livilket väl blefve nödvändigt, om Herr Storkenfeldts
motion bifölles, Nu skulle jag visserligen, då den afgifna reservationen
icke egentligen har afseende hvarken å min motion, hvilken icke
handlar om natt-tågen under blott vintren, eller å Utskottets förslag,
hvilket innefattar eu begäran, att Kong!. Maj:t måtte tillse att snälltågen
icke blifva flera än behofvet krafvel’ och tillgångarne medgifva,
helt enkelt kunna förbigå densamma; men då denna reservation i
sjelfva verket grundar sig på den promemoria, som af jernvägsstyrelsen
blifvit lemnad till Första Kammarens Utskott och af dess chef underskrifven
samt således måstes anses vara en officiel handling; och dä i densamma
har gjorts försök att bevisa, det natt-tågen icke medföra någon
förlust, hvilket skulle framgå af eu utaf jernvägsstyrelsen deri upprättad
tabell, måste jag något litet uppehålla mig dervid för att vederlägga
en del deri lemnade uppgifter.

I denna tabell förekommer följande uppgift: “Den genom eu sådan
indragning (af natt-tågen) uppkommande besparingen af dagliga snälltågsmil
utgör således 81,6 tågmil eller för 150 dagar inalles 12,240
snälltågsmil.11 Detta är en uppgift af jernvägsstyrelsen och således
af officiel natur. Men, mine herrar, uppgiften är icke förty osann.
Jag vågar påstå det; och en hvar af eder, mine herrar, som vill
granska densamma, skall lätt finna, att den är osann; ty vi behöfva
endast kasta en blick på gällande tidtabell för att se, det saken gestaltar
sig helt annorlunda. Enligt densamma anordnas hvarje dygn

Göteborg,

natt-tåg mellan:
StockholmGöteborg—Stockholm

Katrineholm—-Nässjö
Falköping—Nässjö .
Nässjö—Falköping .
Örebro —Hallsberg....
Hallsberg - Örebro....
hvilket tillsammans

emellan hvilka stationer

131, > mil.

42,s

42,8

20,i

10,6

2,;;

2,3

mil

litet som möjligt
49,ö tågmil per

Vidare har
innehållande 7
funnit officielt
vagnar.

Nå väl, i
redogörelse för
det resultat, att
för ett tåg af 7

Häraf synes att styrelsens uppgift
att visa det natt-tågen kostar så
herrarne finner, på icke mindre än

gor

origtig och att den, troligen för
felräknat sig, som

dygn styrelsen

uppstält en beräkning öfver hvad ett snälltåg,
vagnar, kostar per mil. Jag har i dessa handlingar
uppgifvet, att hvarje snälltåg i medeltal består af 7

detta jernvägsstyrelsens opus, som afser att lemna eu
kostnaderna för snälltågen, har styrelsen kommit till
kostnaden per tågmil uppgår till 7 kronor 42 öre
vagnar. Tror verkligen någon af herrarne, att det
ligger inom möjlighetens gräns att till detta pris transportera ett
snälltåg? I sådant fall vore det, minsann, högst beqvämt att färdas
på snälltåg. Då nu personafgiften för första klassens passagerare på
snälltåg utgör 90 öre per mil, skulle, enligt nyss nämnda beräkning,
icke behöfvas mer än att 8 personer sloge sig tillsammans om ett helt

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

snälltåg för att å 90 öre person få det erforderliga beloppet 7 kronor
42 öre i det närmaste fyldt. I sådant fall räckte visserligen icke
snälltågets 7 vagnar till att låta alla 8 personerna begagna sig af hvar
sin vagn, utan 2 finge nöja sig med att åka tillsammans i den sjunde
vagnen, men denna lilla olägenhet tror jag att man gerna skulle underkasta
sig för att få hyra ett snälltåg till ett sådant rampris som
7 kronor 42 öre per tågmil. Jag begriper icke, hvarför man skulle
vilja klandra jernvägsstyrelsen, som ställer så beqvämt till att icke
mer än 11 person behöfver sitta och trängas i samma kupé, och
detta utan att passagerareafgiften blir högre än 90 öre milen. Jag
förmodar, att hvar och en skall inse, att en sådan löslig beräkning är
uppgjord helt och hållet på måfå.

Om vi nu något närmare so på saken och taga i betraktande
gällande tidtabell för statens jernvägar, så finna vi, att natt-tågen gå
131,5 _ mil om dygnet. Nu har jag af fullt trovärdiga personer hört
uppgifvas, att jernvägsstyrelsen icke gerna kan beräkna utgifterna för
ett natt-tåg af 7 vagnar till lägre belopp än 25 kronor per tågmil.
Huru tager sig då saken ut? Jo, i stället för den af reservanten beräknade
årliga kostnaden af 217,965 kronor 60 öre för natt-tågen,
uppgår samma kostnad, enligt en rigtig beräkning, i medeltal till
1,199,937 kronor 50 öre.

Hetta utvisar ett betydligt större belopp än det, hvartill reservanten
kommit,

Om vi nu, i likhet med jernvägsstyrelsen, beräkna samma utgifter
för 5 månader, finna vi, att jernvägsstyrelsen kommit till en summa
af 90,819 kronor, under det att den verkliga kostnaden i detta hänseende,
med beräkning af 25 kronor per tågmil, uppgår till 499,973
kronor 96 öre. Detta är en betydlig skilnad, och ändå vill man här
uppstå och göra sig solidarisk med jern vägsstyrelsens uppgifter, utan
att göra sig besvär med att granska dem. Detta förvånar mig på det
högsta.

Vidare uppgifver jernvägsstyrelsen, att persontrafiken å snälltågen
under senaste åren betydligt ökats, så att denna år 1874 uppgick till
3,335,915 personmil. Ja, det är sant, personfreqvensen har stigit
under senaste åren med 18 procent, men om man gör beräkningen
från tiden för de första stambanornas anläggning i landet, kommer
man till det resultat, att samma trafik stigit hundradetals procent.
Höres åter beräkningen från år 1873, då natt-tågen infördes hos oss,
ställer sig förhållandet så, att år 1874, året efter det, de dubbla snälltågen
infördes, ökade sig de resandes antal i förhållande till föregående
året med ! 8 procent. Men tillökningen af antalet resande å de
blandade tågen var, enligt trafikstyreisens uppgift, precis lika stor.
Deremot ökades under samma år inkomsterna af snälltågen icke mer
än med 0,9 procent, och detta trots, att under året trafikerades 13,5
mil längre jernväg än förut. Herr Ericson har visserligen uppgifvit, att
denna tillökning i statsbanornas längd under år 1874 icke belöpte sig
till mera än 6 mil. Detta är fullkomligt misstag. Vid slutet af året
1873 öppnades nemligen dels Upsala—Krylbo-banan, 8,9, dels Linköping—Boxholm,
4,6 mil lång, hvilket tillsammans gör 13,5 mil.

Ang fiende
natt-tåg ens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående,
natt-tågens
inställande å
statens jernväg
av.
(Forts.)

Såsom stöd för sin mening anför reservanten, hurusom under år
1874 personfreqvensen å snälltågen ökats till 3,835,915 personmil.
lian har likväl underlåtit att upplysa, det under samma tidpunkt persontrafiken
jemväl å de blandade tågen ökats till 11,090,563 personmil.
Reservanten har med sin ensidiga uppgift sålunda ingalunda förmått
visa, att införandet af de dubbla snälltågen i ringaste mån ökat jernvägens
trafikinkomster. Jag har endast i förbigående velat nämna
detta. Hufvudsaken är, det jag tror mig således hafva visat, att
de af trafikstyrelsen lemnade uppgifter, innehålla åtskilliga felräkningar
i fråga om såväl den förmodade stora tillökningen som om
det låga pris, hvartill banorna trafikeras. Det afseende, som på dessa
uppgifter bör fästas, anser jag derföre vara lika med noll.

Hvad nu angår det af Utskottet afgifna utlåtandet, så ber jag
att äfven derom få yttra några ord. Jag ställer mig helt och hållet
på Utskottets sida, beträffande dess resonnement om jernvägarnes
ringa afkastning af persontrafiken. Ty då, efter hvad trafikstyrelsen
sjelf uppgifver, banorna trafikeras så billigt, att icke mera än två personer
behöfva resa på hvarje vagn, för att kostnaden för denna trafik
skola betäckas, och vi se, att i stället i medeltal åkt 4,2 personer
på hvarje vagn, bör väl ett stort öfverskott hafva uppstått å denna
persontrafik; men hvart detta tagit vägen, har ingen, hvarken reservanten
eller någon annan, kunnat visa mig, och innan så sker, återtager
jag icke ett ord af hvad jag sagt om natt-tågen eller begagnandet
af dubbla snälltåg så länge persontrafiken icke är större än 4
person per vagn, nemligen att de äro en tärande kräfta på jernvägens
inkomster, endast till för att tillfredsställa menniskors nyfikenhet.

Till ledning för bedömande af driftkostnaden för snälltågen i förhållande
till inkomsterna deraf, anhåller jag få meddela några siffror
ur jernvägens egen statistik. Under år 1874 utgjorde bruttoinkomsten
af statens jern vägar 14,108,557: 56 och under samma år uppgick antalet
tågmil till 467,224,6. Af denna våglängd hade snälltågen tillryggalagt
139,398,5 mil, blandade tågen 138,082 mil, godstågen 187,276,4
mil samt arbetstågen 2,467,7 mil. Således har af hela antalet tågmil
under år 1874 snälltågen upptagit omkring j af tågmilen. Ser
jag då på drift- och underhållskostnaderna för nämnde år, så uppgå
de till 8,173,644: 45. Delar jag denna summa med snälltågsmilen,
som utgöra i det närmaste fjerdedelen och som sålunda bör hafva
sin fulla andel i omkostnaderna, får jag ett belopp af 2,043,411 kronor
11 öre, hvartill utgifterna för snälltågen sålunda borde hafva belöpt sig.
Såsom vi veta, beviljade 1875 års riksdag 10 millioner kronor till bestridande
af driftkostnaderna för innevarande år och för år 1877 är
för samma ändamål anvisadt ett belopp af 11 millioner 55,000 kronor.
Omkostnaderna hafva således oupphörligt stigit och äta årligen upp
vinsten.

Ser jag vidare till inkomsten i allmänhet för snälltågen efter den
uppgift, som här finnes, så har den uppgått till 2,104,798 kronor 35
öre för sålda biljetter, under det samtidigt enahanda inkomst för blandade
tågen, hvilka icke taga så många tågmil, d. v. s. åstadkomma så
stor slitning för banan, belöpte till 3,501,570 kronor 8 öre.

Fredagen den 28 April, e. in.

N:o 47.

Öfvergår jag till beräkningarne öfver antalet resande enligt berättelsen
för 1874. det sista år, för hvilket statistiken ännu är utarbetad,
så har hela antalet resande utgjort 8,152,603 personer, deraf på snälltåg
283,596 personer, men på blandade tåg 2,869,007 personer. Och
dock hade,som sagdt, öppnats nya bandelar och anordnats dubbla
snälltåg, somj ej funnos året förut. Skulle man emellertid värdera omkostnaderna
för snälltågen, efter begagnade tågmil, som utgör 139,398,5
efter ett i min tanke lågt pris å 20 kronor per tågmil, så uppgår
omkostnaderna till 2,787,970 kronor mot 2,104,798, kronor 35 öre uti
inkomst. Således utvisa snälltågen eu ej ringa förlust, till och med
om slitningen ej tages med uti kalkylen.

Om man vidare kastar eu blick på procentberäkningen, så utvisar
tabellen öfver försålda biljetter, att procenten 1874 var 38 mot
37 året förut. Således oaktadt favören åt dubbla snälltåg tillkom
år 1874, är det icke visadt, att procenten ökats mera än T9T procent.

Hvad driftkostnaden angår, var den år 1873 52,830 procent, år
1874 57,9 3 4 procent och 1875 64,0 5 procent, allt i förhållande till
inkomsten. Således bar utgifterna mer och mer ökats, under det behållningen
mer och mer minskats; och om man ser till, hvilken nettovinst
staten haft på byggnadskapitalet, så finner man att densamma
1873 var 4,8 3 procent men 1874 nedgick till 4,5 6 procent. Det är
således ett bestämdt faktum — mine herrar — att, ehuru det visserligen
för oss är eu fördel att åka på jernväg för godt pris, statens
jernbanor gå med total förlust och jag ser under sådana omständigheter
ingen möjlighet för oss att i längden fortsätta att bygga nya
statsbanor. Inkomsten uppgår ju knappast till 4 procent — ja, jag
har till och med sett uppgifvet i tidningar, att staten icke ens har 2
procent på sina stambanor.

Med sådana sifiror för ögonen, bör det icke förundra någon, att
man börjar ställa det anspråket på den styrelse, som sköter eu så
stor affär, att styrelsen bör i någon män so till, att förlusten på rörelsen
hädanefter ej blir så stor, utan att den vid fullgörandet af sitt
maktpåliggande värf utgår från den regeln, att ett företag, som helt
och hållet är grunda,dt på lunta penningar, bör sjelf! betala ränta och
amortering på anläggningskostnaden.

Det är i detta syfte, jag inlåtit mig på frågan och hoppas, att
Kammaren bifaller Utskottets förslag. Åsigterna må för öfrigt vara
olika, huruvida tidpunkten är lämplig, men då frågan eu gång kommit
på tal, skulle det se ganska besynnerligt ut, i händelse Andra Kammaren
skulle afslå Utskottets hemställan. Det vore detsamma som att
säga, det jernvägstrafikstyrelsen visserligen hushållar dåligt, men att
det gör detsamma. För min de], tror jag icke, att vi representanter
från landsbygden kunna stå till svars inför våra kommittenter, om vi
visa en dylik undfallenhet. Jag hoppas derföre, att Kammaren bifaller
skrifvelseförslaget och sålunda underställer frågan Kongl. Maj:ts bepröfvaude.
Derigenom vändes åtminstone trafikstyrelsens uppmärksamhet
på, att det svårligen kan gå an att vårdslösa eu stor rörelse,
som drifves på statens risk.

Angående
natt-tagens
inställande a
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
natt-tåg ens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts.)

Jag anhåller vördsamt om proposition på bifall till Utskottets
förslag.

Herr Granlund: Man har i vårt land en särdeles benägenhet
att vid vissa inträffande händelser taga måhända alltför hastiga intryck
och jag må säga falska intryck med afseende å den institution,

inom hvars gebit händelsen inträffat. För min del tror jag, att den

opinion, som på sista tiden utbildat sig mot natt-tågen å statens jernbanor,
hufvudsakligen härrör af den bekanta beklagliga olyckshändelse,
då tvenne natt-tåg stötte tillsammans, men jag frågar, om denna olyckshändelse
icke lika väl kunnat under likartade förhållanden drabba
tvenne dag-snälltåg, livilka under den mörka årstiden måste för att
fullända sina turer, trafikera banan långt in på qvällen. Motionären
säger, att han dels af ömhet för menniskors lif och helsa, dels af den

stora förlust, med hvilken natt-tågen visat sig gå, önskar, att detta

slags tåg på statsbanorna måtte upphöra, Det första motivet bevisar
visserligen eu allmän menniskokärlek, men de, hviska lika med motionären
äro rädda för dessa natt-tåg, kunna ju undvika dem.

Hvad motionärens beräkningar och påståenden om den förlust,
som dessa natt-tåg skulle förorsaka, beträffar, så trodde jag, att motionären
skulle låta pruta med sig något i dessa sina beräkningar och
jag hade ändå större förhoppning derom, då jag visste att han var
^Vestgöte, men efter det anförande han nu haft, finner jag att det är
långt derifrån.

Motionären har tagit sig friheten att förklara de af jernvägstrafikstyrelsen
lemnade uppgifter för idel osanning. Jag frågar: hvart
skulle vi komma här med våra riksdagsarbeten, om vi icke kunde
sätta tro till ofliciela uppgifter? Och dessa uppgifter, hvarom här
är fråga, hafva i hög grad nedsatt motionärens påståenden om de
minskade inkomsterna å statens jern vägar.

Men månne vi här böra fästa oss företrädesvis och egentligen vid
den ekonomiska sidan? månne man någonsin trott, att jernvägarne
skulle så bära sig, att de skulle kunna helt och hållet betala och
underhålla sig sjelfva? Hvem kan i siffror beräkna den ofantliga vinst,
som dessa jernvägar tillskyndat och tillskynda oss i industrielt hänseende
på alla områden? Äro icke jernvägarne den mäktiga häfstång,
som befordrat landets utveckling i alla rigtningar? finnes det någon
samhällsklass, någon näring, ja, jag må säga någon individ, för hvilken
icke jernvägarne äro af stor nytta? Och hafva vi nu jernvägar,
så måste vi väl ock se till, att vi af dem draga all möjlig nytta och
fördel och att vi icke gå tillbaka utan framåt, ty inställande af natttågen
skulle vara ett tillbakagående, och dertill böra vi väl icke göra
oss skyldiga.

Det är besynnerligt, att denna farhåga för natt-tågen och detta
myckna skrik om de stora kostnaderna för desamma komma från personer,
som minst begagna sig af dessa natt-tåg. Jay har gjort det
ganska mycket och funnit, att de flesta tågen äro mycket uppfylda
af passagerare, ja, så mycket, att det ofta nog är svårt att få så
kallade liggplatser.

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

Angående
natt-tågens
inställande å
statens jernväg
ar.
(Forts.)

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Man skulle nästan

undra på, huru det är möjligt, att Tredje Tillfälliga Utskottet kunnat
framkomma med ett förslag sådant som detta, då man blifvit upplyst
af reservanten, att en af Utskottets ledamöter framdragit inom Utskottet
den promemoria, hvaraf lian användt en stor del i sin reservation.
Att Utskottet icke begagnat något af denna promemoria, oaktadt
den blifvit uppläst för Utskottet, det undrar jag icke på, emedan den
icke varit af Utskottet begärd, utan eu ledamot af Utskottet frivilligt
framlemnat densamma; men så mycket mera tacksamme böra vi vara
mot reservanten, som infört denna promemoria i sin reservation och
derigenom satt oss i tillfälle att ur en mera vidgad synkrets bedöma
de ifrågavarande förhållandena.

Jag undrar mycket, huru det skulle taga sig ut, om Riksdagen
komme in till Kongl. Maj:t med en skrifvelse sådan som den bär föreslagna.
Jag tror, att jernvägsstyrelsen nog har haft många sammanträden,
mycket bekymmer och besvär med ordnandet af samfärdseln
inom Sverige och sammanbindningen med den öfriga verlden. Yi ligga
bär i eu aflägsen vrå och kunna icke bestämma något i afseende å
den större trafiken i utlandet, utan måste tvärtom se till, att vi rätta
oss efter de andra, så att våra tåg kunna komma fram vid utgångspunkterna
på den lämpligaste tiden.

Detta måtte väl nu vara något, som trafikstyrelsen kan bättre
erfara och begripa än Andra Kammarens majoritet.

Om man tänker efter, huru förhållandet är, så torde man erinra
sig, hurusom det straxt vid våra jernvägars öppnande talades om nödvändigheten
att skilja person- och godstrafiken åt. Detta började ock

Jag tror således icke såsom den ärade motionären, att natt-tågen
äro orsaken dertill, att våra jernvägar bära sig måhända mindre än
man väntat. I motionen liknas dessa natt-tåg vid en stor kräfta, som
tärer på jernvägens inkomster — i reservationen förekommer, genom
tryckfel, ‘-största kräftor11, hvilket dock genom ett extra blad rättats
till deri största kräfta,n. Det skulle således vara denna stora kräfta,
natt-tågen, som medtager så stor de! af jernvägarnes inkomster. Efter
de uppgifter som blifvit meddelade, torde denna liknelse icke vara
tillämplig på annat sätt, än att, om man inställer natt-tågen, gå vi,
som kräftan, baklänges, icke framåt.

Jag tror, att natt-tågen äro i det hela inbringande för staten
och anser, att vi icke kunna undvara dem utan stor afsaknad för den
allmänna samfärdseln. Tid är penningar och för mången är en dag
mera värd än för andra en vecka. Huru skulle det taga sig ut, om
en utländing, som ämnade sig hit till Stockholm, komme till Malmö
och finge ligga der tolf timmar och vänta på tåg? Huru mången gång
händer det icke inom affärslifvet att ett brefs fördröjande en dag kan
vara af oberäknelig vigt?

Jag anser, att man icke utan den största afsaknad i mångahanda
förhållanden kan undvara natt-tågen, och yrkar för min del afslag
på Utskottets hemställan.

N:o 47.

Angående
natt-lagens
inställande å
statens jernväg
ar.
(Forts.)

8 Fredagen den 28 April, e. m.

så småningom att ske och en vidare utveckling deraf äro dessa snälltåg,
hvilka genom sin mindre tyngd kunna komma fortare fram.

Med de blandade tågen, som äfven hafva persontrafik, hvilka ingen
tänker på att aflysa, behöiver man deremot någon längre tid för resan
mellan de yttersta punkterna Stockholm—Göteborg och Stockholm —
Malmö. Således, den person, som vill resa på dessa tåg och hvila
öfver natten vid någon station, kan ju få göra det, och den, som betraktar
tiden dyrbarare och vill fara med snälltåg, bör ock beredas tillfälle
dertill. I afseende å godståg är förhållandet annorlunda. Dessa tåg
gå med mindre hastig fart och lokomotiven draga en större tyngd.
Jag kan för min del icke annat än finna, att den indelning i afseende
å tågen, som är gjord, i det allra närmaste uppfyller ändamålet. Om
vi nu, såsom det yrkats, skulle göra ett afbrott i denna anordning
och begära, att Kong!. Magt skulle helt och hållet eller åtminstone
till en del indraga natt-tågen, så skulle vi derigenom utestänga oss från
den samfärdsel med utlandet, vi nu ega, och det är icke ringa under
närvarande förhållanden. Man skulle isolera sig från en verklig samfärdsel.

Eu talare på förmiddagen, som opponerade sig mot Utskottets
förslag, sade äfven, att industrien och rörelsen hade den största fördelen
af denna anordning, men att landtmannen icke skulle hafva så
stor fördel deraf; men jag får säga, att. landtmannen äfven har eu
stor fördel af en lättare samfärdsel, och jag tror, att det icke finnes
något landtbruk i någon del af landet, som icke har sitt stora gagn
af dessa snälltåg.

Jag kan icke annat än på det allvarligaste yrka afslag å Utskottets
förslag.

Ilerr Jonas Andersson i Uäckenäs: Oaktadt föregående talare
under förmiddagen låtit förstå, att det skulle vara icke allenast ett
oberättigande för Riksdagen att yttra sig öfver dylika frågor, utan äfven
i högsta grad olämpligt, oaktadt detta, säger jag, har jag vågat begära
ordet för att yttra mig i föreliggande fråga, Grundlagen berättigar
nemligen hvarje riksdagsman att yttra sig öfver förekommande
ärenden, och det åligger hvarje tänkande riksdagsman att pröfva
ärendena, äfven om han icke vill yttra sig öfver dem. Om man
skulle utdraga konseqvenserna af dessa talares åsigter, så skulle man
komma derhän, att det vore olämpligt för Riksdagen att yttra sig
öfver något som helst styrelseverks åtgärder, ty i hvarje styrelse finnes
alltid fackmän, som i första hand böra hafva bättre reda på förhållandena
än Riksdagen i allmänhet och särskilda riksdagsmän i synnerhet.
Men derföre bör man icke säga, att man är oberättigad såsom
riksdagsman att yttra sig öfver frågor rörande sådana verk, och jag
tror det ofta vara högst behörigt. Jag medgifver gerna, att den förevarande
saken kan ses från mer än en sida, likasom hvarje annan sak,
men jag anser det icke vara rätt eller lämpligt, att man å den ena
sidan söker att förhåna hvad å den andra sidan blifvit uttaladt. För
en och hvar, som något opartiskt och oberörd af särskilda intressen
tänkt öfver denna sak, torde det allt förefalla, att motionären icke

Fredagen den 28 April, e. in.

N:o 47.

saknat skäl för sin framställning i ämnet. Att natt-tågen i allmänhet
hafva förorsakat en icke obetydlig förlust eller förminskning i statens
inkomster från jernvägarne, derom synas både regeringen och jernvägsstyrelsen
vara temligen ense. I Kongl. Maj:ts proposition till innevarande
Riksdag yttrar regeringen, att, på grund af jernvägsstyrelsens
uppgifter, regeringen funnit, att orsaken till den minskning, som på
senare åren inträdt i jernvägarnes behållna inkomster, varit, bland
andra, de ökade snäll-tågen och i synnerhet natt-tågen. I följd af
nådig befallning inkom jernvägsstyrelsen med berättelse till Kongl.
Maj:t rörande 1874 års förhållanden i afseende å jernvägarnes inkomster
och anledningen till att nettobehåilningen så betydligt nedsjunkit
alltifrån åren 1872 och 1873 till närvarande stund.

I Trafikstyrelsens ofvan åberopade berättelse för 1874 yttras sid.
8: “ Utgifterna för rigtning af räler och sliprar hafva sedan natt-tågen
tillkommit stigit i anmärkningsvärd grad, och ehuru denna stigning
äfven måste tillskrifvas höjd arbetskostnad, förorsakad bland annat
deraf, att banvakterne, hvilka tillförene kunnat vexelvis användas vid
banans underhåll, numera på vissa sträckor uteslutande tagas i anspråk
för den ökade bevakningstjensten, så lider det emellertid ej tvifvel
att en mycket väsentligt bidragande orsak till samma stigning varit
och ännu är det ökade antalet snälltåg och dessas större tyngd."

Det synes sålunda af denna berättelse, att jernvägsstyrelsen sjelf
medgifvit, att den betydliga minskningen uti nettobehållningen af jernvägarne
är till hufvudsaklig del förorsakad af snäll-tågen i allmänhet
och natt-tågen i synnerhet. Vid sådant förhållande kan man verkligen
litet förundra sig öfver den berättelse, som af samma jernvägsstyrelse
är på begäran af Första Kammarens Tillfälliga-Utskott afgifveu,
och hvilken berättelse sedermera blifvit i vårt Tredje Tillfälliga
Utskott af en dess ledamot föredragen. Uti denna berättelse har
styrelsen visserligen tyckts vilja framställa en kalkyl, utaf hvilken
skulle framgå motsatsen till hvad som är uppgifvet uti berättelsen till
Kongl. Maj:t för år 1874. Men härvid är att bemärka, att i nyssberörda
kalkyl är ingen rigtig skilnad iakttagen emellan nattåg och snälltåg eller
emellan natt-tågen och trafiken i öfrigt. Kär man på sådant sätt sammanblandar
det ena med det andra, är det lätt att, såsom Herr Jöns Pehrsson
under förmiddagens diskussion uttryckte sig, komma till hvilket resultat,
man sjelf önskar. Vid sådant förhållande kan man verkligen icke med skäl
förhåna deras åsigt, hvilka anse, att natt-tågen
järnvägstrafik. För min del anser jag, att snäll-tågen böra gå om
dagen, och det torde vara minst sagdt något tvifvelaktigt, huruvida
de böra gå om nätterna. Äfven för den profane är det många skäl,
som tala för den åsigten, att natt-tågen icke verka förmånligt och
icke medföra en nytta, som svarar mot de förluster och den stora risk,
som åtfölja desamma. Uti den sista uppgiften från jernvägsstyrelsen
till Första Kammarens Tillfälliga Utskott är visserligen anmärkt, att
det blott är under .tern timmar af dygnet, som man skulle kunna
undvara natt-tågens tjenstepersonal. Härvid vill jag erinra, att bland
de skäl, som mest tala för natt-tågens indragning är just den omständigheten,
att jernvägspersonalen är öfveransträngd af arbete både

Angående
natt-tagens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
nät t-1 agens
inställande
statens jernväg
ar.
(Forts.)

natt och dag. Dessa fem timmar, som beräknas kunna inbesparas
emellan klockan elfva eftermiddagen och klockan fyra förmiddagen,
äro väl icke för mycket för hvilken menniska som helst till sömn och
hvila. Det är tillika alldeles obestridigt, att en menniska, som icke
får njuta ens den allra nödtorftigaste hvila, icke kan vara rätt pålitlig
att sköta så vigtiga befattningar, som jernvägspersonalen har sig
ålagd, och der såväl en dyrbar materiel som menniskolif bero af dess
vaksamhet och påpasslighet. Om man å ena sidan skall kunna påräkna,
att personalen, som bevakar banan och materielen, är fullt
pålitlig, så kan man väl icke å den andra sidan vara belåten med,
att denna samma personal utgöres af sömngångare, hvilka till följd af
bristande hvila icke kunna vara fullt vakna.

Det beräknas i allmänhet, att godstraiiken är den hufvudsakligaste
delen af trafiken å våra jernvägar. Hvad nu beträffar snäll-tågen och
natt-tågen i synnerhet, linnes väl ingen, som vill påstå eller kan bevisa,
att någon väsentlig godstransport eger rum med natt-tågen. När
härtill kommer, att man med fullt skäl kan antaga, att, för den händelse
natt-tågen indroges, skulle, snart sagdt, alla passagerare, som nu
färdas med natt-tågen, i stället begagna sig af dagsnäll-tågen, om
nemligen vigtiga angelägenheter dertill föranleda, så finner man, att
natt-tågen egentligen endast medföra förluster, för att icke tala om
den stora nötningen på jernvägsskenorna äfvensom på materielen i öfrigt.
Det är också alldeles gifvet, att de många enskilda bibanor,
som utmynna vid statsbanorna, på intet vis draga någon fördel af
natt-tågen, åtminstone icke för såvidt det gäller godstrafiken. Man
ser ock hvad det haft till följd, och huru mycket missnöje det väckte,
då jernvägsstyrelsen strax efter den stora olycka, som förlidet år
timade vid Bankeberg, bibehöll natt-tågen, men drog in de dagliga snälltågen
på den östra stambanan. Det torde icke med skäl kunna påstås,
att ett sådant förfarande stod i öfversstämmelse med hvad som
då var den allmänna meningen i landet. Utskottet har nu icke föreslagit
annat än att Riksdagen måtte uti eu skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om eu utredning, “huruvida icke, till vinnande af större nettoinkomst
af statens jern vägstrafik, någon inskränkning i antalet af de
för närvarande begagnade snälltågen må kunna ega rum och om icke
i så fall de så kallade natt-tågen kunde indragas, äfvensom om i öfrigt
några åtgärder kunna vidtagas, som leda till de resandes större
säkerhet," En sådan skrifvelse anser jag, för min del, vara fullt berättigad
och den bör icke på något sätt kunna anses skadlig för dem,
som önska natt-tågens bibehållande. Ty genom eu sådan utredning
— hvilken utan tvifvel blefve en följd af skrifvelsen — finge man
mera klart för sig, än man nu har, om dessa natt-tåg verkligen medföra
så stora fördelar, som man velat påstå, eller om icke trafiken
dem förutan skulle kunna ordnas på ett nöjaktigt sätt. Jag tror följaktligen,
att det är alldeles i sill ordning, hvad Utskottet nu föreslagit,
Jag medgifver gerna, att, när nu dessa natt-tåg en gång
kommit i farten, det särdeles, hvad angår postbefordringen, såväl inom
landet, som mellan Sverige och utlandet, är rätt svårt och förenadt
med synnerligen stora olägenheter att afskaffa dem. Men jag är fullt

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

förvissad, att, om de aldrig tillkommit, dessa olägenheter icke hade
förefunnits, samt att både postens befordran och personaltrafiken
kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt medelst dagsnälltågen. Jag
tror ock, att man begick ett misstag, när man införde dessa natt-tåg,
men att, när så skett, man så fort sig göra låter bör rätta detsamma,
ehuru detta icke torde komma att gå så särdeles fort. Men det skadar
icke att man börjar tänka derpå och ju förr dess hellre ordna saken
på det sätt, som öfverensstämmer med allmänhetens önskan. Jag anhåller
för min del om bifall till Utskottets förslag.

Herr T o 11: Het var att förutse, att denna fråga skulle komma

att blifva brännande, då mäktiga intressen i landet äro eller anse
sig vara beroende af nattågens vara eller icke vara. Under förmiddagens
diskussion i denna fråga uttalades ord, som, utan att vara upplysande
i sak, voro ganska förnärmande och sårande för Utskottet.
Jag måste beklaga detta, på samma gång jag får förklara, att jag bär
hvarken lust eller förmåga att upptaga striden i samma tonart eller
med samma vapen. Hvad har då Utskottet i sjelfva verket gjort?
Utskottet har icke obetingadt bifallit motionen; det har endast upptagit
frågan till behandling och har ansett sig dertill hafva flera
skäl. Först och främst har Utskottet funnit skäl dertill såväl af ett
i den Kongl. statsverks-propositionen förekommande yttrande till statsrådsprotokollet,
hvithet yttrande finnes ganska utförligt återgifvet i
Utskottets betänkande, som uti den berättelse för år 1874 som trafikstyrelsen
afgifvit i ämnet och som äfven finnes likaså omständligt införd
i samma betänkande. I såväl den Kongl. propositionen som nyssnämnda
berättelse framhålles i otvetydiga ordalag, att hufvuäsaMigaste
anledningen dertill, att inkomsterna af statens jernvägstrafik varit i
nedgående, är att söka uti snälltågen och förnämligast uti nattågen.
Men Utskottet har ock haft ett skäl att upptaga frågan och detta
finnes vidrördt uti den vid betänkandet afgifna reservationen, der det
heter, att “den uppfattningen lär vara ganska allmän, att natt-tågen
äro onödiga och för staten mycket kostsamma".

Just i det uttrycket har för Utskottet legat det mest tvingande
skälet, hvarföre det har ansett sig böra upptaga denna fråga, om ock
med försigtighet. “Nattågen äro bättre än sitt rykte" — säger reservanten.
Nåväl! Hvarföre skulle icke ryktet få blifva visshet, för såvidt
eu närmare utredning af frågan dertill kan bidraga?

Hvad trafikstyrelsens promemoria beträffar, så får jag säga, att
jag hyser den största högaktning för denna styrelse och jag är visst
icke den, som anser mig ega rätt att uppträda klandrande mot styrelsens
göranden och låtanden, lika litet som jag tilltror mig att här ingå
i någon närmare kritik af densamma. Men så mycket bör jag för att
förklara Utskottets förfaringssätt säga, att inom Utskottets majoritet
hade man, såsom eu föregående talare anmärkte, åtskilliga dubier i
afseende på det exakta i trafikstyrelsens uppgifter, och hvad mig personligen
beträffar, så har jag af andra sakkunniga personer hört uppgifvas
siffror, som i ett och annat fäll icke öfverensstämma med styrelsens
uppgifter. Herr Lundqvist har redan nämnt åtskilligt i den

Angående
natt-tågens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
nati-t agens
inställande a
statens jernväg
ar.
(Forts.)

vägen. Särskild^ hvad angår trafikstyrelsens uppgifter om miltalet, är
det som denna olikhet visar sig, ty i stället för 81,6 tågmil bör antalet
utgöra 131,5 tågmil, om jag ej nu minnes orätt. Härigenom
har styrelsen kommit till en kostnadssumma för nattågen under fem
månader af året, som efter mitt förmenande alltför lågt beräknats till
endast 90,819 kronor. Kostnaderna skulle således enligt styrelsens
uppgift endast gå till 7 kronor 42 öre på milen, hvilket är eu synnerligt,
låg siffra och som ingalunda öfverensstämmer med de uppgiftei
som jag erhållit af andra jernvägsmän, hvilka ansett, att denna kostnad
bör beräknas till omkring 20 kronor per banmil.

Det må nu vara huru som helst med den saken, så har man
emellertid inom Utskottet varit tveksam om rigtigheten af dessa
styrelsens siffror och derpå grundade beräkningar.

Det var emellertid, såsom vi alla minnas, vid den tid, då nattågen
infördes, stark tvekan inom landet, om det var klokt att införa
dessa kommunikationsmedel. Derom strid des både inom pressen och
i allmänna öfverläggningar. Men om det nu var ett misstag att inrätta
dessa nattåg och detta ådagalägges, så vore det väl en klandervärd
konservatism att iterera detta misstag; man skulle då vara “bindgalen“,
för att begagna ett sublimt uttryck ur den värde åmålsrepresentantens
välbekanta språklåda.

Det är visserligen ett lätt och beqvämt sätt att, när nu en brist
uppstått, fylla densamma med ökade trafiktaxor; men det är redan
försökt en gång och jag tror icke det kan sträckas längre än som nu
skett. Min öfvertygelse är nemligen, att, om affärsmän och industriidkare
skulle blifvit tillfrågade om de vore tillfredsstälda med denna
ökning, så skulle många af dem kanske hafva gifvit ett nekande svar.
Detta ökande af trafiktaxorna är på det hela taget ingenting annat
än att taga med den ena handen hvad man gifvit med den andra och i
alla händelser är det genom konsumtionsartiklarnes fördyrande i icke
ringa mån ett sätt att lägga kostnaderna för natt-tågsrörelsens uppehållande,
på de samhällsklasser, som aldrig åkt och i sill tid kanske aldrig
komma att åka på natt-tåg.

Jag vet, att man i utlandet hyst många betänkligheter mot att
införa natt-tåg och att de i allmänhet icke blifvit införda, förrän
dubbla spår blifvit å jernvägarne anlagde och visat sig otillräckliga
föi- trafikens uppehållande. Huru förhållandet, är i Norge och Danmark,
kan jag icke bestämdt uppgifva, ty jag tillmäter mig icke någon
special-kännedom om hithörande förhållanden hvarken på det ena
eller andra stället. Jag tror mig dock veta, att, hvad Norge beträffar, man
derstädes ännu icke infört natt-tåg. I Danmark har jag hört berättas,
att de blifvit borttagna på eu eller annan af de linjer, der de
förut funnits. Huru dermed förhåller sig, vill jag emellertid icke med
säkerhet uppgifva.

Slutligen har man påstått, att Utskottet icke med ett enda ord
omnämnt den af trafikstyrelsen meddelade promemoria. Detta är ett
fullkomligt misstag. Utskottet har vederbörligen iakttagit innehållet
af densamma, hvilket hade bort skönjas, om man med uppmärksamhet
genomläst betänkandet, der det nemligen står: “enligt förenämnda

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

underdåniga berättelse (af trafikstyrelsen afgifven) och UtsJcottet i i''ifrigt
meddelade upplysningar.a De i betänkandet förekommande uppgifter
om bruttoinkomsten jemte utgiftsprocenten för år 1875 bekräfta äfven
samma förhållande, emedan nämnda uppgifter naturligtvis icke kunnat
komma från annat håll än trafikstyrelsen. Lika så i slutet af betänkandet
har Utskottet framhållit de svårigheter, som skulle följa af
natt-tågens borttagande, och har Utskottet dervid till och med ordagrannt
följt den meranämnda promemorian; således eger detta påstående
icke någon grund.

Mot den talare, som på förmiddagen först hade ordet och som sade
att en skrifvelse i sådant syfte, som Utskottet föreslagit, skulle vara
detsamma som att Riksdagen skulle vilja lägga sig i och reglementera
allt, ber jag få nämna att jag alldeles icke har den åsigten, emedan
jag ingalunda kan inse att affärdande! af en underdånig skrifvelse
ar detsamma som ett reglementerande å Riksdagens sida, ity att det
ju i alla händelser måste bero på Kongl. Maj:t sjelf att i saken
handla efter behag. Jag vill dessutom tillägga att dessa natt-tåg i
fjor indrogos under vintermånaderna till följd af trafikhinder och att
detta skedde utan att — såviclt jag vet — detta rönte något allvarsamt
klander. Att tågen ofta nödgas afgå från Malmö innan utrikes
posten hunnit dit anlända, är också alltför väl bekant. Trafikstyrelsen
har för sådana utomordentliga fall, då tågen icke kunna gå sina
reguliera turer, uppgjort eu särskild tidtabell, som ganska ofta måste
tillämpas, och detta bevisar att saken åtminstone går för sig.

Vidare har man påstått, att Utskottet skulle hafva saknat befogenhet,
att yttra sig som det gjort; men detta är icke heller någon
befogad anmärkning, ty Utskottet har icke yttrat sig i större omfång
än trafikstyrelsen sjelf gjort i sin förut omtalade promemoria. Man
har äfven tagit illa vid sig derför att Utskottet yttrat sig om åtgärders
vidtagande till de resandes större säkerhet. Men, mina herrar,
då nu till och med reservanten erkänt att natt-tågen bidraga till
jern vägspersonalens öfveransträngning, och detta, med natt-tågens bibehållande,
sålunda måste påkalla andra anordningar, så tror jag att
Utskottet äfven i det afseende! haft befogenhet för sitt yttrande.
Emellertid vill jag alldeles icke förneka att ganska stora svårigheter
måste uppstå genom ändring i de trafikförhållanden, som efter hand
tillkommit genom natt-tågen, ty många intressen äro beroende på
dessa tåg, såsom t. ex. postföringen och derför måste eu ändring i en
detaljsak inom jernvägstrafiken också medföra rubbningar i det hela,
hvaraf nog känbara olägenheter kunna följa; detta har Utskottet
äfven påpekat i betänkandet.

För min del har jag icke något yrkande att göra, helst det icke
är troligt att något nu vid denna sena tid på riksdagen i sak skall
kunna göras, äfven om det oförmodade skulle inträffa, att Första Kammaren
skulle gå in på natt-tågens afskaffande, om detta blefve Andra
Kammarens beslut.

Angående
nait-iågens
inställande å
statens jernvara?''.

("Forts.)

Herr Peter Olsson: Då till och med den ärade Utskottsord föranden

icke tyckes vänta framgång åt Utskottets förslag, utan synes

N:o 47.

/ingående
natt-tågens
inställande a
statens jernvägar.

(Forts.)

Fredagen den 28 April, e. m.

böjd för att låta de nuvarande förhållandena i afseende å snäll- och
natt-tåg å våra jernvagar förblifva orubbade, både det måhända icke
varit nödvändigt att vidare yttra sig i denna fråga. Det är emellertid
icke derföre att jag fruktar, att båda Kamrarne nu skola fatta
ett sådant beslut, som innefattas i Utskottets förslag, som jag begärt
ordet, utan jag har gjort det, hufvudsakligen derföre att jag önskar
och hoppas, att äfven denna Kammare skall fästa uppmärksamhet vid
hvad som verkligen kan vara nödvändigt i afseende å vår järnvägstrafik
och ur de kommersiela och industriela intressenas synpunkt att
dervid iakttaga. Det är endast af sådan anledning jag nu anhåller
att ytterligare få säga några ord till hvad redan förut blifvit anfördt.

Den ärade ordföranden i Utskottet nämnde först, att Utskottets
betänkande både för sig stöd, Indika voro hemtade dels från utlåtanden
i Kong! Maj:ts proposition och dels från järnvägsstyrelsens utlåtande,
hvaraf skulle framgå, att nattsuälltågen eller snälltågen i allmänhet
hade förorsakat större trafikkostnader än influtna trafikinkomster.

I detta afseende har Utskottet fäst uppmärksamhet vid och
tillit till hvad som varit framstäldt i trafikstyrelsens berättelse, men
då Utskottet sedermera kommer till jernvägsstyrelsens för Utskottet
föredragna promemoria till Första Kammarens Tillfälliga Utskott vid
innevarande Riksdag, då har Utskottet funnit, att innehållet af densamma
varit al sådan beskaffenhet, att man icke fullt kunde lita derpå.
Det tyckes likväl vara ganska goda skäl för att, om man anser
sig kunna lita på eu styrelses yttrande i det ena afseendet, man också
bör kunna göra det i det andra, och det är temligen antagligt att,
likasom trafikstyrelsen säkerligen haft rätt, då den påstått att snälltågen
och särskild! natt-tågen medfört ökade kostnader, så har den
nog också haft rätt, då frågan varit att visa, att dessa snälltåg icke
medfört någon effektiv förlust för staten. Ty ett är, mine Herrar —
och jag her att särskild! få fästa uppmärksamheten härpå — att en
styrelse säger, för att visa eller motivera, hvarför omkostnaderna stigit,
att orsaken härtill i viss mån ligger hos natt-tågen och ett annat är
att af detta yttrande draga den slutsatsen, att dessa tåg medfört förlust
för trafikkasssan och derföre böra indragas. Det ena är sant,
men det andra är ett misstag och det är just detta styrelsen sökt
ådagalägga genom sin promemoria. Och just i afseende'' å trafikstyrelsens
och jernvägstjenatemannens åsigter om snälltågen och särskildt
nattsuålltågcu, ber jag få fästa det ärade Utskottets uppmärksamhet
derpå, att sannolikt ingen så mycket fruktat för natt-tägens införande
i Sverige som just denna trafikstyrelse och dessa jernvägstjenstemän,
som derför också sökte i det längsta att sätta sig emot denna nyhet.

Men, mine Herrar, om man liar aldrig så liten kännedom om
jernvägsförhållanden, bör man ganska snart göra den erfarenheten,
att anordningen af tågen i allmänhet icke kan bestämmas af trafikstyrelsen,
utan att anordningen af trafiken i sin helhet äfvensom af
de särskilda tågen betingas af helt andra för handen varande förhållanden
åtminstone i betydlig mån. Hvar och eu vet, att trafiken
är af beskaffenhet att, när den fordrar utvidgning vare sig i ena
eller andra afseendet, så måste hvarje styrelse för en jernväg under -

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

kasta sig det, äfven om det ej kan ske utan någon uppoffring till en
början, ty eljest skulle trafikanordningen blifva otillfredsställande, och
olägenheterna alltför stora. En förändring kan till en början synas
mindre gifvande, men det räcker icke länge, ty erfarenheten visar otvetydigt,
att detta är blott tillsvidare och att, när trafiken blifvit upparbetad,
och rörelsen hunnit komma in i den nya fåra, som blifvit
uppgräfd, visar det sig öfverallt, att förändringen medfört eu tillökning
i inkomster, betydligt större än de utgifter, som erfordrats. Jag tror
sålunda, att vi i detta fall kunna med fullkomligt lugn öfverlåta bestyret
om tåganordningen åt jernvägstrafikstyrelsen, och likaså är
jag alldeles förvissad, att ingen kan ordna detta bättre än nämnda
styrelse.

Man har äfven sagt, att inrättandet af natt-tåg var ett misstag
och om man finner, att man begått ett misstag, bör man icke sätta
sig emot, att det blir rättadt. Jag ber dock att i afseende derå få
fästa Kammarens uppmärksamhet på det förhållande, att, när dessa
snälltåg först inrättades, var allmänna talet, att de skulle uppäta de
öfriga tågens inkomster. Man kallade dem svälttåg, derföre att inga
passagerare följde med dem; men länge dröjde det icke, »förrän det
visade sig, att dessa snälltåg icke allenast fyllde ett allmänt behof,
utan äfven att den egentliga persontrafiken gick just denna väg. På
samma sätt skall det blifva med natt-tågen; så snart de hunnit inordnas
i den allmänna rörelsen, skall det nog visa sig att vi icke
kunna undvara dem.

Utskottets ärade ordförande nämnde äfven något om förhållandena
utomlands. Jag medger, att icke känner jag mycket till förhållandena
i utlandet i detta afseende, men det tillåter jag mig dock
säga, att jag icke vet något land i Europa, som icke har natt-tåg,
och icke blott sådana, som förekomma i Sverige, utan äfven sådana,
som gå från den ena liufvudstaden till den andra utan att stanna på
mer än ett obetydligt antal ställen. Till och med mellan Berlin och
Petersburg gå natt-tåg, fastän vinterförhållandena der, som vi veta,
äro ganska ofördelaktiga. Se vi till och med på Danmark, så finnas
äfven der natt-tåg, ehuru på kortare distanser.

Jag ber äfven att få fasta Kammarens uppmärksamhet derpå, att
Riksdagen nyligen beslutit att i underdånig skrifvelse ingå till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
det icke kunde finnas ändamålsenligt att tillsätta en särskild revision
för granskning af såväl trafikstyrelsens som byggnadsstyrelsens förvaltning.
Jag skulle nu vilja fråga, huru det skulle taga sig ut, om
Riksdagen, som nyss fattat ett dylikt beslut, nu skulle komma med
ett nytt; och jag vet icke, hvad Kongl. Maj:t skulle tänka om så täta
skrifvelse!'', i synnerhet om de äro till sitt innehåll så underliga, som
den nu ifrågasatta. Jag tror, att, om det finnes berättigade anledningar
till anmärkning i ett eller annat afseende, man kan vara fullt
förvissad, att dessa särskilda revisorer, som man förmodar, att Kongl.
Maj:t kommer att tillsätta, skola taga såväl det ena som andra förhållandet
i noggrant öfvervägande, och de skola säkerligen icke underlåta
att derom göra den framställning hvartill förhållandena kunna

Angående,
natt-tåg ena
inställande a
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. in.

Angående
natt-tågens
inställande å
statens jernväg
ar»
(Forts.)

föranleda. Jag ber ännu en gång att få uttala min åsigt, att anordningen
af dessa natt-tåg och snälltågen i allmänhet kan ingen göra
bättre, än trafikstyrelsen. Men jag föreställer mig, att man inom
Utskottet hyst den åsigten, att man skulle kunna göra några besparingar
å trafikkostnaderna; men detta kan ju icke heller lämpligare undersökas
än just af dessa i underdånighet begärda revisorer.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan vill i afseende
på detaljerna referera mig till de af Herr Carl Ericson lemnade uppgifter,
hvilka jag är öfvertygad äro lika rigtiga, som de voro behöfliga.
Jag hoppas, att äfven Kammaren skall se saken från en sådan
synpunkt, som kan vara till förmån för vår handel och vår industri
och landets utveckling i allmänhet, samt icke låta några särskilda, inskränkta
åsigter göra sig gällande i denna sak : och jag tror, att det
skulle vara synnerligen välbetänkt, om äfven denna Kammare, som
ju hufvudsakligen representerar landtbefolkningen, skulle visa sig
villig att främja en sak, äfven om den, såsom jag erkänner att
förhållandet med denna är, icke på det allra närmaste berör landtbefolkningens
intressen. Jag hoppas derföre på utslag å Utskottets
betänkande.

Herr H. Schoults instämde med Herr P. Olsson.

Herr Carl Ericson: Då jag på förmiddagen för andra gången

begärde ordet, var det för att replikera Herr Jöns Pehrsson, men jag
anhåller likväl att först få vända mig till Utskottets ordförande. Jag
har visserligen icke varit närvarande under hela den i frågan förda
diskussionen, men dock i det närmaste; och jag måste säga, att under
den tid jag under diskussionen uppehållit mig i Kammaren jag icke
kunnat finna att något för Utskottet sårande uttryck blifvit fäldt.
Hvad särskildt beträffar det yttrande i frågan jag på förmiddagen
hade, fritager jag mig från dessa beskyllningar från ordförandens sida.

Herr Jöns Pehrsson har på förmiddagen uppgifvit, att snälltågen lemna
i inkomst för tågmil 14 kronor, för blandade tåg 24 kronor och för godståg
42 kronor, samt att medelutgiften för alla tåg skulle vara 17 kronor.
Detta senare Er fullkomligt rigtigt, men hvad uppgiften om snälltågen
angår, så är den origtig. Han har uppgifvit 14 kronor och utgår dervid lag
från samma antagande som Utskottet. Jag har redan på förmiddagen
påpekat, att Utskottets uppgift är origtig, då Utskottet uppgifver
denna inkomst till 2,100,000 kronor, emedan uti inkomsterna för snälltågen
äfven måste inräknas afgi (terna för ilgods, uppgående till
300,000 kronor. Den verkliga inkomsten af snälltågen uppgår sålunda
till 2,400,000 kronor. Om man nu dividerar antalet snälltågsmil uti
ofvannämnda belopp, uppkommer eu summa af 17 kronor, icke 14
såsom Herr Jöns Pehrsson uppgaf. Denna summa är således densamma
som alla tågmil i medeltal kosta. Men, mine Herrar, det är
orätt att säga, att snälltågsmilen icke lemna större behållning än medeltalet
af tågmil i allmänhet, det är eu origtig föreställning, om man
tror, att en besparing skulle uppstå med natt-tågens indragande. Det torde
nemligen vara klart för hvarje industri-idkare — och jernvägstrafiken
måste väl också betraktas såsom en industri — att, om jag har en
industriel tillverkning och minskar denna med hälften, så kostar denna

Fredagen den 28 April, e. m. 17

halfva återstående tillverkning per styck mera, än om verket gått med
full tillverkning. Om man således indrager ett visst antal tåg, kommer
kostnaden för de öfriga att blifva större än i närvarande stund.
Detta härleder sig af den enkla orsaken, att i hvarje industri och
kanske mest vid jern vägstrafiken de gemensamma kostnaderna äro
ofantligt stora, hvarföre, om dessa gemensamma kostnader drabba ett
mindre antal tåg, kostnaden för dessa blifver högre. Detta ligger i
sakens natur.

Herr Jöns Pehrssori — för att stanna vid hans yttrande — sade
vidare, att, om det fortgår som hittills, det kan hända, att man kommer
och fordrar, att äfven godståg skola gå på. nätterna. Ja, jag tager
mig^ friheten tillkännagifva den öfvertygeisen hos mig, att, om godstrafiken
ökas i samma grad som hittills, det icke kan dröja mer än
högst få år, innan godstågen komma att gå hela natten, och ifrån
den stunden torde väl allt tal om hvad natt-tågen kosta förfalla;
ty jag vill tro, att ingen i denna Kammare gerna skall påyrka, att
godstågen skola indragas.

Hvad nu det stora antalet snälltåg per dygn angår, är det rigtigt,
att mellan Göteborg och Stockholm verkligen gå två snälltåg per dygn,
nemligen ett på dagen och ett på natten, men hvad det södra distriktet
angår, afgår från Malmö icke mer än ett snälltåg upp och ned; och
om man skall hafva snälltåg, kan man väl icke hafva mindre än ett.

Herr Jöns Pehrssori talade också om olyckshändelser på jernvägarne.
Jag vågar dervid lag för det första framhålla, att under den
tid af 20 år, som statens jernvägar hållits trafikerade i vårt land,
jag icke kan påminna mig, att mer än två olyckshändelser inträffat.
Herr Jöns Pehrssori gaf ett recept för att förhindra olyckshändelser
på jernväg, nemligen att man skulle stanna vid hvarje station, huru
liten den än må vara. Men jag ber få erinra derom, att af dessa
två olyckshändelser af någon betydelse, den ena, nemligen den vid
Lagerlunda, visserligen inträffat på natten, men den andra inträffade
deremot icke allenast på dagen, utan äfven inom sjelfva stationens
område. Således hade det recept, Herr Jöns Pehrssori gaf, åtminstone
icke för detta tillfälle hjelpt. Möjligheten att undvika dylika olyckshändelser
beror i allt fall ytterst på menniskors uppmärksamhet och
vaksamhet och inga föreskrifter förmå att deremot verka absolut
betryggande.

Herr Jöns Pehrssori — för att fortfarande qvarstanna vid hans
yttrande — klagade äfven öfver, att för några år sedan trafiks tyrelseu
icke vilie låta de blandade tågen från Skåne till Stockholm komma
fram på mindre än tre dagar, men omnämnde, att styrelsen nu
så till vida tagit ett steg framåt, att deri nu tillåter dessa tåg att
använda endast två dagar. Jag framhåller detta för att ådagalägga,
att äfven Herr Jöns Pehrsson tyckes i viss mån inse, att fortkomsten
på jernbanorna kan vara af något slags värde.

Den ärade motionären har i afton haft ett anförande, som jag
icke både nöjet att afhöra, emedan jag kom något sent upp i detta
sammanträde. Han lärer emellertid, efter hvad han enskild t för mig
Andra Kammarens Prat. 1876. N:o 47. 2

N:d 47.

Angående
natt-tagens
inställande a
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Angående
natt-tagens
inställande a
statens jernvägar.

(Ports.)

18 Fredagen den 28 April, e. m.

uppgifvit, hafva yttrat, att den uppgift, på grund af hvilken trafikstyrelsen
gjort sin beräkning af kostnaderna för natt-tågen under fem
vintermånader, är origtig. Besparingen genom indragning af dessa tåg
under nämnda tid skulle — har han sagt — utgöra icke 81,6 tågmil,
såsom styrelse antagit, utan 131,5 mil. Jag undrar dock, om icke
Herr bandqvist sjelf är den, som dervid lag har orätt; ty det är väl
temligen naturligt, att man icke kan gifva benämningen natt-tåg åt
de tåg, som afgå härifrån klockan 8 eftermiddagen och inträffa i
Malmö klockan mellan 2 och 3 påföljande eftermiddag; de äro ej
natt-tåg längre än till klockan 5 förmiddagen och endast under sträckan
mellan Katrineholm och Nässjö, samt Katrineholm och Falköping,
hvadan summan blir mindre.

Jag yrkar fortfarande på afslag å Utskottets hemställan.

Herr Nils Pettersson: Jag har icke begärt ordet för att di rekt

uttala någon förkastelsedom, vare sig öfver snälltågen i allmänhet,
eller särskild! öfver natt-tågen, ty dertill hafva våra jernvägar allt
för mycket bidragit till industriens utveckling, men jag har velat påpeka,
hvad som ock icke torde kunna förnekas, att anspråken på jernvägarne
stigit väl mycket. Jag tror derföre, att det icke uteslutande
är Jernvägstrafikstyrelsens fel, om till följd af natt-tågens införande
inkomsterna af våra jernvägar icke äro så stora, som man förväntat.
Jag vill icke heller precist klandra, att man har sådana pretentioner,
ty det ligger i sakens natur, att, sedan man lått god nytta af jernvägen,
man vill hafva en ännu bättre. Dock bör man härvid lag hålla
sig inom vederbörliga gränser i betraktande af att trafiken kostar så
mycket samt tillse, att våra jernvägar icke bära sig allt för illa.

Jag tror derföre, att man visserligen må kunna bibehålla natttågen,
men anser dock, att man bör inskränka natt-tågens antal, der
sådant låter sig göra, och i öfrigt ordna denna del af trafiken på ett
sådant sätt, att dessa tåg icke må blifva allt för mycket betungande.

Jag tror, lika med föregående talaren, att de snälltåg, som gå
mellan Katrineholm och Malmö, icke äro flera, än som beliöfvas, hvaremot
antalet af tåg, som afgå till Göteborg kunde tåla vid att förminskas.
Jag föreställer mig således, att, derest Jernvägstrafikstyrelsen
ville göra några besparingar i den rigtniug, jag nu antydt, hvad Utskottet
föreslagit skulle gifva god anledning dertill åt styrelsen, hvilken,
såsom vi veta, nu nödgas handla i denna sak helt och hållet på egeii
hand, efter sina egna åsigter. På några kalkyler vill jag ej inlåta
mig, ty sådana kunna, såsom en talare äfven anmärkt, uppställas
huru man vill. Men man behöfver icke fördjupa sig i beräkningar
för att komma till det resultat, att natt-tågen bära sig mindre väl,
emedan detta är helt naturligt, då å dem hvarje person tager i anspråk
större utrymme, hvarföre det ock torde vara med billighet och
rättvisa öfverensstämmande, att de, som begagna sig af natt-tågen,
finge betala högre afgift i förhållande till det större utrymme, som
upptages af platserna på dessa tåg.

Under dessa förhållanden tror jag, att man utan tvekan kan bifalla
Utskottets förslag, helst det ligger i sakens natur, att skrifveisen

Fredagen den 28 April, e. m.

eJ kan komma att medföra någon egentlig påföljd, men den skulle
dock blifva ett godt stöd för trafikstyrelsen, derest den vill vidtaga
åtgärder som, på samma gång de leda till besparingar, äfven tillfredsställa
allmänhetens billiga anspråk på, att de resande få betala i förhållande
till de större fördelar, hvaraf de komma i åtnjutande.

Ilerr Stråle: Då jag på förmiddagen hade ordet, var min upp fattning

af Kammarens intresse för denna fråga sådan, att jag ansåg
tiiig böra fortare än jag hade ämnat afsluta mitt föredrag, och jag
skulle visserligen icke hafva begärt ordet å nyo, om icke eu ärad talare
bredvid mig tillit yttranden, hvilka jag ej kan underlåta att till besvarande
upptaga.

Den värde talaren, en gammal och sjelf i eu sina yttranden alltid
human ledamot, förklarade, att man icke borde förhåna deras åsigt,
som ansågo natt-tågen vara ett onus, hvilket man icke längre borde
underkasta sig, hvarjemte Utskottets ärade ordförande sedermera yttrade,
att under denna debatt fallit ord, som, utan att vara upplysande
i sak, varit förnärmande.

Jag får, med anledning häraf, förklara, att, om jag eller någon annan
fällt sådana förnärmande uttryck — eller hvad än värre vore — sökt
att förhåna andras åsigter, sådant vore helt och hållet stridande mot
tillbörlighet. Vi äro för långt humle i lefnadsår för att vilja förhåna någons
mening eller förnärma hans person, vi strida här om åsigter. Vi stå
hvar och på sill redliga grund och ett dylikt förfaringssätt vore derföre
oförlåtligt. Men på samma gång jag afgifver denna förklaring, ber
jag få säga att, om åsigter må vi dock få strida och dervid gifva vårt
erkännande åt den, som framlägger de bästa skälen.

Samme värde talare på Östgöta bänken, som uppkallade mig, och som
jag anser vara en auktoritet särskilt i eu fråga af sådan beskaffenhet
som denna, yttrade, att till följd af natt-tågen jernvägspersonalens
tjenstgöring blefve öiVeransträngande. Jag tror dock, att man ej kan
förneka, att äfven trafikstyrelsen i detta fall måste anses såsom eu
auktoritet. Och i detta afseende torde följande del af trafikstyrelsens
yttrande kunna åberopas:

“Då man vill beräkna den besparing i omkostnader för statens
järnvägstrafik, som skulle kunna vinnas genom indragning af natt-tågen
under vissa månader, måste man ihågkomma, att hela den dervid tjenstgörande
personalen, så vill å stationerna som å banan och sjelfva tågen,
i alla fall måste bibehållas för den del af året, då snälltåg skulle få
framgå äfven emellan klockan 11 eftermiddagen och 5 förmiddagen,
emedan denna personal icke är af sådan beskaffenhet, att, densamma
kan till exempel afskedas i November för att återtagas i Maj, samt att
en i alla fall till 18 timmar på dygnet, 1 timme före och 1 timme
eller do tidigaste och senaste bantågens afgång och ankomst oberäknad,
utsträckt tjenstgöring, hvilken omöjligen kan undvikas, så vida
godsbefordringen till dess nuvarande omfattning vinter och sommar
skall kunna vidmakthållas, fordrar i det närmaste samma antal tjensteman
och betjening på stationerna och vid banan, som om tjenstgöringen
vore utsträckt till hela dygnet. “ Häraf torde man finna, att, om

N:o 47.

Angående,
natt-tåg ens
inställande a
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
natt-tagens
inställande a
statens jern-]
vägar.
(Forts.)

öfveransträngning för det närvarande eget rum, så bär natt-tågens bibehållande
eller inställande derpå ingen inverkan.

Samme ärade talare yttrade vidare, att så väl menniskolif
som den dyrbara jernvägsmaterielen äfventyrades genom natt-tågen.
Denna åsigt är nog riktig men lika riktigt är det påståendet, att vi
utsätta oss för detta äfventyr i samma stund vi sätta oss i en jernvägskupé,
vare sig den liörer till ett dag- eller natt-tåg. För öfrig!
måste ju äfven, under hösten och vintern, dagtågen tillryggalägga eu
del af banan i mörkret, och jag tror således, att materiel och menniskolif
då äfventyras lika mycket som på natt-tågen.

Den värde talaren förklarade jemväl, att en sådan skrifvelse som
den af Utskottet föreslagna voro fullt berättigad. Jag vågar dock, i
likhet med hvad flere talare redan gjort, fästa Kammarens uppmärksamhet
uppå, att der lider intet tvifvel, att, derest Riksdagen beslutar
afiåtandet af en sådan skrifvelse, sä blir denna, — jag vågar påstå
det, — på samma gång den mest obestämda och närgångna Riksdagen
någonsin afiåtit. Utskottets ärade ordförande sade visserligen
att Utskottets utlåtande i detta fall icke går längre, — hvad än?—jo, än
trafikstyrelsens promemoria innehåller. Men jag för min del säger
att Utskottet gått vida längre, än i motionen afses, och i detta fall
är den ärade ordföranden fullkomligt svarslös.

Man har äfven såsom skäl för natt-tågens indragning anfört, att
sådana ej finnas i Norge. Men man kan väl icke använda natt-tåg
upp till Nordkap; och derföre kan jag ej finna, att detta skall vara
någon anledning för oss, som ligga närmare den civiliserade verlden,
att icke begagna natt-tåg.

Jag ber om ursäkt för hvad jag nu säger, det nemligen att, då
det icke bör undfalla någon, som med uppmärksamhet läst trafikstyrelsens
promemoria med hvilken omsorg styrelsen på bästa sätt
sökt att tillse uppehållandet af samfärdseln med kontinenten, i hvilket
afseende natt-tågen spela eu så stor role, jag ej kan underlåta att uttrycka
min förvåning, icke deröfver att någon för sin egen person anser
natt-tågen obehöfiiga, men deröfver att man genom förevarande skrifvelse
vill taga det reaktionära steget att ånyo försvåra person- och
postbefordringen till och ifrån kontinenten.

Jag vill ännu eu gång — på samma gång jag förklarar, att jag
respekterar de åsigter, som ligga till grund för motionen och äfven är
villig att respektera åsigterna hos de personer, som i denna fråga icke
tänka lika med mig, — be att få lägga Herrarne på hjertat, att det
icke går an att till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse af så obestämd
karakter som den, hvarom här är fråga, och jag tror, att vi kunna
vara öfvertygade om, att vederbörande trankstyrelse i detta fall
med tillbörlig omsorg tillser hvad som är det bästa. Jag vill icke
yttra mig om hvad som kan vara fördelaktigt för jordbrukaren,
industriidkaren och dem, som hafva vidsträckt korrespondens, men
jag ber att få påpeka betydelsen af, att Riksdagen, innan den aflåter
en skrifvelse till Kongl. Maj:t och derigenom lägger sitt ord tungt i
vågskålen, gör sig väl reda för hvad den skrifver och begränsar
det begärda inom ett omfång, som kan af Kongl. Maj:t verkställas.

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m. 21

Då nu icke så skett, anhåller jag det den ifrågasatta skrifvelsen ej
måtte afsändas.

Herr Jöns Pehrsson: Jag ber att till en början få påminna

derom, att jag, då jag förra gången bär hade ordet, icke yttrade såsom
min bestämda åsigt, att alla natt-tåg borde afskaffa^, utan endast
att man borde inskränka dem till det minsta möjliga, utan att
dock hindra postbefordringen eller den industriela samfärdseln. Då
jag gör detta, ber jag ock få ännu eu gång åberopa något, som jag
förut nämnt, att jag nemligen icke tror det vara nödvändigt för postbefordringen,
att snälltågen både dag och natt gå mellan Stockholm
och Göteborg och icke heller mellan Falköping och Nässjö. Jag ihågkomma’,
hurusom för någon tid tillbaka en tidtabell var gällande, enligt
hvilken en resande, som på morgonen afreste från Stockholm, fick
färdas hela dagen och först klockan 1 på natten ankom till Malmö;
och denna resa mellan klockan 11 ocli 1 på aftonen var det enda tillfället,
då natt-tåg den tiden användes i Sverige. Det är uppenbarligen
klart, att sådan öfveransträngning och natt-tjenstgöring vid stationerna,
som nu eger ruin, då icke förefans, men att post- och personbefordringen
ändock gick fullt ut lika bra som nu. Om man återginge till
en sådan turlista, vore enda följden den, att eu resande från utlandet
finge ligga öfver natten vid Aifvestad, eller kanske vid Nässjö, hvilket
val icke vore något så fasligt. Jag tror alltså, att man icke bör
så strängt hålla på den nu gällande turlistan och anse den för den
bästa möjliga, ty andra bättre torde väl kunna uppfinnas.

Jag vänder mig nu mot Herr Carl Ericsons påstående, att min
kalkyl icke vore fullt tillförlitlig. Han måste emellertid medgifva, att,
om man räknar endast persontrafiken, kalkylen var rigtig; och hvad
godstrafiken beträffar, så, derest man ville lägga en del af denna ä
snälltågen, måste man ju äfven göra det å de blandade tågen, hvaraf
alltså inses att skilnaden i sak blir ingen.

Då det nu emellertid här gäller, om Andra Kammaren skall göra
något uttalande i frågan, tror jag icke att i detta, på sätt en föregående
talare sagt, skulle ligga någon förnärmelse. Jag upprepar
emellertid ännu en gång, att snälltågen i allmänhet, om de icke gå
med förlust, dock med afseende å de derå använda dryga kostnaderna
icke lemna någon direkt inkomst. Och på samma gång utgifterna
minskades, komme också inkomsterna icke att i någon väsentligare
mån minskas, enär derigenom inkomsterna komme att å de öfriga tågen
ökas, hvadan alltså i det hela en vinst uppstode.

Man har talat om jernvägsstyrelsens promemoria såsom något tillförlitligt,
men den visar sjelf, att den icke så är. Der talas nemligen
visserligen om den besparing, som genom indragningen af natt-tågen
skulle uppkomma deraf'', att 75 banvakter kunde, under den tid natttågen
instäldes, användas till arbeten på banan i stället för bevakning,
men man har deremot glömt att upptaga alla de öfverbetainingar,
som måste göras till stationsbetjeningen för bevakning vid
tågens ankomst och afgång. I det afseendet är alltså denna promemoria
uppenbart felaktig och lemnar ingen säkerhet. Om den i samma

Angående
natt-tagens
inställande å
statens jernväg
av.
(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
natt-tågens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts).

promemoria uppgjorda beräkningen, att de omkostnader, som genom
indragningen åt natt-tågen skulle besparas, skulle uppgå till endast
5 kronor 60 öre per tågmil, tror jag man kan säga, hvad man i förmiddags
yttrade om uppgjorda kalkyler, att man kan komma till
hvilket resultat som helst. För mig är det emellertid, som sagdt, likgiltigt
hvad Kammaren i frågan beslutar.

Hvad slutligen beträffar de beklagliga olyckshändelser, som åjernvägarne
inträfiat, skedde den första visserligen om dagen och den dertill
vållande fick sitt välförtjenta straff, men vid den senaste inträffade
synes åter ingen vara skyldig, utan man skyller på reglementet, som
ingen kan straffa. Om deremot det vore såsom regel stadgadt, att
tågen borde stanna vid hvarje station, föreställer jag mig, att sådana
olyckor med större lätthet kunde undvikas och i allt fall kunde sådant
icke gerna inträffa, utan att den skyldige skulle erhålla sitt rättvisa
straff.

Herr Liss Olof Larsson: Att de herrar, som vilja hafva bort
natt-tågen, äro otåliga öfver att diskussionen utdrages så långt på
natten, förefaller mig ganska naturligt, men, då de flesta talat för
deras bibehållande, synes mig Kammarens oro så mycket mer opåkallad
som den tiden nu är inne, hvilken desse vilja använda till resor
och följaktligen vara borta från sina hem. Dessutom hafva så många
talat för afslag å Utskottets hemställan, att det icke torde kunna
vara ur vägen att någon uppträder till försvar för densamma. Utskottet
har klandrats derför att det icke alldeles afstyrkt motionen i
fråga; utan tillstyrkt den till någon del; jag skulle heldre vilja klandra
Utskottet, derföre att det ej gått längre än det gjort.

Till en början vill jag nu upplysa, att jag, oaktadt jag tillhör
dem, som ämna yrka bifall till Utskottets betänkande, icke kant mig
stött af något under diskussionen fällt yttrande. Väl sade Grefve
Sparre, att vi, som vilja hafva bort natt-tågen, vore spritt galna, men
jag fäster mig icke synnerligt dervid, lika litet som jag tror, att
Kammarens öfrige ledamöter brytt sig derom, helst sådana yttranden
äro långt ifrån ovanliga från det hållet. Jag är för öfrig t öfvertygad
om, att det ej är så illa menadt, som det låter och aldra helst bör
man ursägta honom, då det gäller jernvägsfrågor, ty då tillåter lian
sig hvad som helst.

På grund af allt detta har jag icke känt mig det ringaste stött
af Herr Grefve Sparres yttrande, och dertill kommer ännu ett annat
skäl. Han talade nemligen vid samma tillfälle om en gammal ledamot
af riddarhuset och yttrade, att vi voro lika galna som han; men
med honom måtte det väl icke hafva så farligt, ty, om jag ej missminner
mig, var Grefve Sparre synnerligt ifrig för att få bibehålla
dessa sjelfskrifna riddarhusgubbar, och då måtte de väl ändå icke ha
vant så galna.

Vid riksdagens början, då denna motion om natt-tågens inställande
aflemnades, talade man temligen allmänt för lämpligheten af en
sådan åtgärd, men det ser ut, som om man nu, sedan våren kommit

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

och nätterna ljusnat, ändrat åsigt och ville låta natt-tågen fortfara i
sommar och så allt framgent.

Då jag nyss sade, att jag nästan hade lust att klandra Utskottets
betänkande, menade jag, att jag ville klandra det derför, att deri icke
föreslagits, det natt-tågen skulle helt och hållet försvinna. Jag vill
emellertid icke nu framställa något särskildt yrkande, utan förenar
mig med dem som önska bifall åt Utskottets hemställan.

Man har förut ofta talat om en tredje statsmakt; — nu i vinter
har man sagt att vi äfven fått en fjerde nemligen “kompromissen11.
Den s. k. tredje statsmakten är tidningspressen och jag tror det är
denna statsmakt vi hafva att tacka för natt-snälltågen; ty, om det
funnits något annat sätt att få tidningarne utsända lika hastigt, hade
efter min öfvertygelse dessa tåg aldrig kommit till stånd. Det har
här förut påpekats, att inga natt-tåg användes under 1875 års vinter,
och icke har jag hört att någon riksolycka i följd deraf inträffat eller
någon synnerlig klagan öfver, att de då ej funnos till.

Herr Henrik Lundqvist sade, att vi nu tycktes skola vilja bestämma,
när man skall få företaga resor, likasom vi förut sökt att få
bestämma, när man skulle få ta sig en sup, och väl snart äfven torde
komma att försöka det i fråga om ätning.

Det var visserligen för icke länge sedan fråga om att stänga
krogarne på söndagarne, men så vidt jag vet har ej ifrågasatts att
bestämma när man tick taga sig en sup, utan blott att bestämma när
“supar“ skulle fä försäljas, och i den vägen är åtskilligt lagstadgadt
förut, så t. ex. hafva vi bestämt, att försäljningsställena ej få hållas öppna
om nätterna och under gudstjensten. Huruvida den värde talaren haft
någon olägenhet deraf, att schweitzerierna äro stängda om nätterna,
och under gudstjenst, känner jag icke, men det tycktes framgå af
hans yttrande; hvad jag vet, är att han ej väckt motion om upphäfvande
af detta förbud, och denna inskränkning på friheten. Skulle
emellertid den frihet, som han trodde så på väg att inskränkas, på
något sätt begränsas, derigenom att man bestämde, det natt-tågen
skola upphöra? Är det ej staten genom sin tratikstyrelse, som bör
utsätta tiden för tågens afgång, och de resande, som böra få rätta sig
derefter? Enligt hans resonnement syntes det, som om de resande
borde få befalla och trafikstyrelsen blott skulle hafva att ställa sig
till dessas disposition. Det vore visst mycket tråkigt, om man ville
resa på qvällon, att, till följd af att natt-tåg ej funnes, tå vänta till
morgonen; men det är på samma sätt nu, om man vill resa på middagen.
Man får lof att vänta till qvällen.

Herr Grefve Sparre yttrade äfven i sitt anförande, att han icke
hade tid att företaga resor om dagen, utan behöfde dertill använda
nätterna. Det vore visst eu mycket stor olycka, om han skulle nödgas
tillbringa några dagar om året på jernvägen och då icke få verka
på andra håll, men icke kan jag finna, att det skulle vara någon
riksolycka, så att vi enkom för att afvända densamma skulle bibehålla
natt-tågen.

Han sade derjemte, att alla enskilda banor helt och hållet stält
sig efter stambanorna, det vill väl säga att de ordnat sina tåg så att
att de stå i omedelbar förbindelse med tågen å statens jernvägar.

Angående
natt-tågens
inställande
statens jern
vägar.
(Forts.)

N:o 47.

Angående
natt-tagens
inställande a
statens jernväg
ar.
(Forts.)

Fredagen den 28 April, e. m.

Till följd af detta yttrande roade jag mig med att efterse, huru härmed
är förhållandet på hans egen bana — Yenersborg— Herrljungabanan
— och fann, att, om man reser från Nässjö till Göteborg, på
hvilken väg deri utländska posten och resande ankomma, man anländer
till Herrljunga klockan 11,1, men att derifrån icke afgår något tåg
till Yenersborg förr än klockan 5,5 o, d. v. s. att man får vänta nära
sju timmar, innan tåget afgår till Venersborg.

Reser man åter från Stockholm med dagsnälltåget, kommer man
till Herrljunga klockan 7,ig e. m., men vid den tiden har tåget till
Venersborg redan 1 timme 2G minuter förut, nemligen kl. 5,5 o e. m.,
afgått; följaktligen får den resande, som vill fortsätta sin resa med
jernväg till Yenersborg, vänta till andra dagen. Vill man åter gå
med natt-tåg från Göteborg, kommer man visserligen till Herrljunga
redan kl. 9,6 e. m., men nödgas der qvarstanna till följande morgon,
då tåget till Venersborg afgår. Är slutligen meningen att en resande
från Yenersborg vill följa med det tåg, som går från Göteborg till
Nässjö, och hvilket tåg framkommer till Herrljunga kl. 4,5 2 e. m., så
måste han begagna sig af morgontåget från Venersborg till Herrljunga,
dit han kommer kl. 10,5 f. in. för att der invänta göteborgståget.
Häraf framgår således, att Grefve Sparres uppgift derom, att
alla enskilda banor ställt sig- i beröring med statsbanorna och ordnat
sina tåg efter dem, åtminstone icke gäller om den enskilda bana,
hvars förvaltning och förhållanden han sjelf närmast känner.

Man har sagt, att man icke bör göra denna sak till eu ekonomisk
fråga, enär det icke vore meningen, att inkomsterna af jernvägarne
skulle betacka trafikkostnaderna och amortera anläggningskapitalet.
Jo, nog har det varit åtminstone min tanke, att våra jernvägar
skulle bära sig, och illa vore det annars.

Man säger vidare, att det icke är mera farligt och äfventyrligt
att fara på natt-tåg än på andra snälltåg, detta är nog sant så till
vida, att, om man har en mängd snälltåg med få passagerare, så kan
naturligtvis icke så många komma i fara vid en sammanstötning, som
om det vore färre tåg med många passagerare hvilka sammanstöta,
men detta sätt att resonnera är väl allt opraktiskt och dermed är ju
på intet sätt vederlagdt påståendet, att natt-tågen innebära större
möjlighet och sannolikhet till olycksfall än snälltåg på dagen.

Hvad jag egentligen vill fästa mig vid i denna sak är kostnaden
för natt-tågen. Trafikstyrelsen säger, att denna kostnad är obetydlig.
Detta uttryck af trafikstyrelsen förvånar mig så mycket mera, som
jag kort förut läst det yttrande af samma styrelse, att nettobehållningen
af natt-tågen under de senaste åren blifvit allt sämre och sämre
och att orsaken härtill, är till en stor del att söka just i snälltågen
och särskild! natt-tågen.

I statsrådsprotokollet för sistlidne år angående denna sak heter
det på ett ställe: “det bär visat sig, att persontrafiken å snälltåg
ännu icke på långt när växt i det förhållande, som motsvarar de
ökade befordringstillfällena, och det kan icke vara något tvifvel derom,
att, så framt man betraktar uteslutande den ekonomiska sidan,
statens jernvägstrafik hade haft mera i behåll på ett mindre antal
snälltåg än på ett större“. Litet längre ned i samma regeringshand -

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

ling heter det: “det är icke antagligt, att denna minskning af behållningen
skall förr än efter flera år upphöra. “

Så hette det i fjor. Men, invänder man måhända, styrelsen
kunde ju hafva misstagit sig i fjor. Låtoin oss då se till huru samma
styrelse yttrar sig i år om saken: “Det under senare åren betydligt
ökade antalet bantåg eller, rättare sagdt, lokomotiv- och vagnmil per
banmil och i synnerhet det större antal snälltåg, som dervid tillkommit,
har i anmärkningsvärd grad ökat slitningen af banans öfverbyggnad
och nödgar till omläggning af denna på åtskilliga äldre bansträckor,
som vid besigtning år 1874 ännu ansågos vara i sådant skick att omläggning
ej borcle ifrågakomma förr än under året 1877 eller 1878".
Och på ett annat ställe i samma utlåtande heter det, “att ban-,
maskin- och trafikafdelningarnes omkostnader pr banmil år efter år
betydligt ökats; att, hvad anginge banafdelningens utgifter, tillökningen
af personalkostnaden, som egentligen tillhörde åren 1873 och 1874,
föranledts dels genom den till följd af lefnadskostnadens och arbetsprisens
allmänna stegring medgifva förhöjning i aflöningarne och dels af förstärkningen
i banbevakningspersonalen vid nattsnälltågens införande;
att deri ökade kostnaden för öfverbyggnadens underhåll och rigtniDg
berodde på bantågens och i synnerhet snälltågens ökade antal."

Det förefaller särdeles eget, att trafikstyrelsen, när det är fråga
om att förklara orsaken till den minskade behållningen af jernvägstrafiken,
skyller på snälltågen och särskildt natt-tågen; men deremot då
det blir fråga om att taga samma slags tåg i försvar, påstår, att de
kosta nästan ingenting. Båda styrelsens mot hvarandra''stridande uppgifter,
kunna ej vara rigtiga. För min del tror jag, att de uppgifter,
som Kongl. Maj:t fått från styrelsen och i ofvannämnda statsrådsprotokoll
finnas intagna, måste vara rigtiga och sådana, att man i främsta
rummet kan förlita sig på dem.

Man säger vidare, att staten icke gör någon förlust på dessa dagoch
natt-snälltåg, emedan den hufvudsakliga persontrafiken numera af
dem uppehölles. Det är visst sant, hvad Herr Carl Ericson yttrade,
att mellan Malmö och Stockholm går endast ett snälltåg på dygnet;
men deremot finnas andra bansträckor, t. ex. mellan Göteborg och
Falköping, som dagligen tillryggaläggas af tre sådana tåg; och om man
reducerade snälltågens antal så, att å hvarje bana endast ett sådant
tåg dagligen anordnades, tror jag, att detta skulle vara för de resandes
fortskaffande tillräckligt, och ser man på antalet personer, som med
hvarje snälltåg befordras, skall man lätt inse, att detta antal icke
nödvändiggör mera än ett snälltågs afsändande dagligen. Häri ligger ett
ytterligare skål, hvarför, jag anser, att natt-tågen kunna indragas å
stambanorna, utan att bruttoinkomsten skulle i någon nämnvärd mån minskas.
Ett ytterligare skäl derför ligger i deri omständigheten, att i
vårt land icke finnes en enda enskild jernväg, på hvilken snälltåg
finnas, icke ens på dagen. Då nu staten byggt jernvägar och sålunda
i visst fäll vill konkurrera med de enskilda jernvägsbolagen, måste den
väl också sköta sina jernvägar på sådant sätt, att de bära sig, eller
så som en enskild affär. Ifrån detta förhållande tror jag således, att
talande skäl för natt-tågens afskaffande kunna hemtas. Det är dessutom
förunderligt, att de många personer, hvilka äro styrelseledamöter i

Angående
nait-tagens
inställande å
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
natt-tågens
inställande a
statens jjernrägar.

(Forts.)

enskilda jernvägsbolag och här talat om nödvändigheten af natt-tågen,
icke anordna sådana tåg å deras egna banor; och orsaken härtill måste
väl vara den, att dessa tåg icke bära sig; att de icke göra det på
statens banor, är icke, tycker man, så noga — och staten får väl
göra tillskott för dem — blott man kan få tidningarne några timmar
tidigare och de resande få fara med natt-tåg.

Icke ens från affärernas synpunkt äro dessa natt-tåg nödvändiga,
ty för uppgörande af sådana har man telegrafen att tillgå, då sådan
brådska är å färde att dagssnälltåg komma försent; är ej affären värd
ett telegram, då sker heller stor skada om den ej kommer till stånd,
och jag slutar således för min del med att yrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Gunuelius: Herr Talman! Hen senaste ärade talaren har,

med eu fyndighet, hvarvid man är van från det hållet, replikerat, jag
vet icke, huru många föregående yttranden. Jag skall naturligtvis
icke tillåta mig ingå i bemötande af dessa repliker — mig röra de
icke — men han hade derjemte ett positivt påstående, som förekom
i början af hans anförande och vidare upprepades mot slutet af detsamma;
och i anledning af detta påstående, vid hvilket han sjelf
tyckes hafva fäst särskild vigt, ber jag att få yttra några ord.

Han började med att uttrycka den förmodan, att, om det hade
funnits något annat sätt att få tidningarne härifrån till landsorten
någorlunda hastigt, skulle natt-tågen icke blifvit behöfliga; och man
hade således, efter hans förmenande, tidningspressen, d. v. s. “den
tredje statsmagten“, att tacka för tillkomsten af dessa tåg. Jag tror
icke, att tidningspressen, hvarmed här menas hufvudstadspressen, kan
taga detta åt sig: jag menar tvärtom, att tidningarne något slumrat i
den saken och att natt-tågen framkallats af helt andra skäl än tidningarnes
lifaktighet.

Vidare förmodar jag, att den ärade talaren icke fäste sig vid
Stockholms småtidningar, utan endast vid de större, dagliga tidningarne.
Dessa tidningar voro vid den tid, natt-tågen inrättades, till
antalet fem, nemligen Post- och Inrikes Tidningar, som jag föreställer
mig, att man kan lemna ur räkningen i fråga om skyndsam befordran,
Aftonbladet, Nya Dagligt Allehanda, Dagbladet och Dagens Nyheter.
Det ligger i sakens natur, att af de fyra sistnämnda tidningarne de
båda aftontidningarne hafva ett alldeles motsatt intresse i fråga om
natt-tågen mot de två öfriga; tv Dagbladet och Dagens Nyheter hafva
just i följd af tillvaron af dessa natt-tåg tvungits att med stora uppoffring;!!''
göra särskilda upplagor för landsorten, livilka upplagor, som
äro något olika mot dem, livilka i hufvudstaden utdelas på morgnarne,
sändas till landsorten med natt-tågen aftonen förut. Här står således
två emot två, och de kunna “taga ut hvarandra".

För öfrigt förvånade det den ärade talaren, att åsigten i denna
fråga mycket ändrat sig sedan Riksdagens början. Detta borde dock
icke förvåna honom. Det har nemligen i denna sak kommit till en
faktor, som kallas upplysning; och der denna får verka, skall sanningen
till slut taga ut sin rätt.

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

Jag hoppas således, att denna Kammare skall afslå Utskottets förslag.
Det vore märkvärdigt, om Kammaren skulle, såsom en af de
talare, som yrkat bifall till Utskottets förslag, yttrade, antaga Utskottets
förslag derför, att ett sådant beslut ändå icke kunde leda
till någon påföljd. Detta är ett mer än klent skäl. Jag hemställer
fortfarande om afslag å detsamma.

Ofverläggningen förklarades slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
framstäide Herr Talmannen propositioner dels på bifall och
dels på afslag samt fann den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf och med
upptagande af yrkandet på bifall såsom ja-proposition, nu uppsattes,
justerades och anslogs en oinröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Tredje Tillfälliga Utskottet hemstält i
utlåtandet N:o 11, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner IN ej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

Omröstningen företogs och utföll med 59 ja mot 98 nej; hvadan
Utskottets ifrågavarande hemställan afslagits.

§ 2.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 61, i anledning
af Kong! Maj:ts nådiga proposition angående Norrbottens läns
fördelning i fyra domsagor, omfattande hvardera ett af länets fyra
fögderier.

§ 3.

Skedde föredragning af Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 9 (i samlingen N:o 84), i anledning af väckt förslag
om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
lagstiftning med afseende å arbetare, som i arbete utom deras hemort
taga anställning.

Berörda förslag, som afgifvits af Herr It. Ehrenborg i motionen
N:o 161, hade föranledt följande hemställan af Utskottet:

“att Riksdagen — med uttalande af sin åsigt ej mindre om behöfligheten
af en ökad kontroll å de arbetare, som, utom den kommun
de tillhöra och på längre afstånd derifrån, än att de under arbetstiden
å den främmande orten kunna af eget hem såsom bostad sig

Angående
natt-tagens
inställande a
statens jernvägar.

(Forts.)

Angående
lagstiftning
för vissa
arbetare.

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående
lagstiftning
för vissa
arbetare.
(Forts.)

begagna, äro för längre tid i arbete anstälde, än äfven önskvärdheten
deraf att nämnde arbetare, så vidt möjligt är, under vistelsen å den
främmande orten ställas till dervarande kyrkliga och kommunala myndigheter
i hufvudsakligen enahanda ställning som till motsvarande myndigheter
i hemorten — ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t, efter er. allsidig pröfning af de medel, hvarigenom
den rörlige arbetarens frihet må, utan att i öfrigt inskränkas, blifva
behörigen regelbunden, täcktes låta utarbeta och, i den mån det kan
falla inom Riksdagens beslutanderätt, för Riksdagen framlägga förslag
till lag för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
“

Herr Philipsson yttrade: Jag tager mig friheten fästa Kam marens

uppmärksamhet på den redogörelse, som af Utskottet blilvit
i utlåtandet lemnad, angående ifrågavarande ämnes behandling vid
1875 års riksdag. Om Herrarne läsa sista stycket på tredje sidan
och fortsättningen på fjerde sidan, skola Herrarne finna omförmäldt,
att inom denna Kammare uttalades den åsigten, att livad som företrädesvis
borde åsyftas med en framställning i ämnet, det vore -len
fullständig revision och omarbetning af legostadgan, så att deri blefve
upptagna grunderna och vilkor en för aftal i allmänhet emellan arbctsgifuare
och arbetstagare.- De fleste talare, som i frågan yttrade
sig, hade denna mening och för min del anser jag nödvändigt,.att, om
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare någonsin skall kunna
ordnas, den nuvarande legostadgan måste upphäfvas och bestämmelserna
angående arbetsaftal blifva gemensamma för såväl den ständiga
som den rörliga arbetsbefolkningen. Men genomläser man det slut,
hvartill Utskottet i sjelfva klämmen kommit, finner man att Utskottet
egentligen blott tänkt sig eu stadga, hvarigenom den rörlige arbetarens
ställning till arbetsgivaren skulle ordnas — således icke i den omfattning,
Kammaren i fjol ansåg lämplig.

Hvad jag derjemte fäst mig vid, är den mellansats i slutet äf
klämmen, hvarigenom Utskottet uttryckt sin mening, att Kongl. Maj:t
delvis skulle kunna ensidigt ordna denna angelägenhet. Dessa ord
‘■i den mån det kan falla inom Riksdagens beslutanderätt11 anser jag
böra utgå, ty eu så vigtig social angelägenhet som den om ordnandet
af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare måste väl vara
föremål för båda statsmakternas lagstiftningsrätt.

Jag har af dessa anledningar tagit mig friheten uppsätta ett förslag
till beslut, som i nu berörda tvenne afseenden afviker från Utskottets
förslag, och anhåller jag vördsamt hos Herr Grefven och Talmannen
om proposition på bifall till detta mitt förslag, som liar följande
lydelse:

att Riksdagen — med uttalande af sin åsigt ej mindre om behöfligheten
af en ökad kontroll å de arbetare, som, utom den kommun
de tillhöra och på längre afstånd derifrån, än att de under arbetstiden
å den främmande orten kunna af eget hem såsom bostad sig begagna,
äro för längre tid i arbete anstälde, än äfven önskvärdheten deraf att
nämnde arbetare, så vidt möjligt är, under vistelsen å den främmande

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

orten ställas till dervarande kyrkliga och kommunala myndigheter i
hufvudsakligen enahanda ställning som till motsvarande myndigheter i
hemorten — ville hos Kongl. Maj :t i underdånighet anhålla, attKongl.

Maj:t, efter en- allsidig pröfning af de medel, hvarigenom arbetarens
frihet må, utan att i öfrigt inskränkas, blifva behörigen regelbunden,
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, som,
med upphäfvande af nu gällande legostadga, ordnar förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

Vidare anfördes icke. Sedan Herr Talmannen först gifvit proposition
på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick och
derefter på Herr Phiiipssons yrkande, blef Utskottets hemställan oförändrad
bifallen; och skulle, jemlikt ÖB § B mom. Riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.

§ 4.

Upplästes Andra Kammarens Enskilda Utskotts förslag till underdånig
skrifvelse angående vissa städers indelning i valkretsar.

Kammaren godkände detta skrifvelseförslag; hvarefter

Herr vice Talmannen yttrade: Sedan Kammaren nu godkänt

det skrifvelseförslag, som nyss blifvit uppläst, så hemställer jag att
Kammaren behagade besluta att skrifvelsen må af Herr Talmannen
underskrifvas för att sedan expedieras.

Hvad Herr vice Talmannen sålunda föreslagit, blef af Kammaren
bifallet.

§ 5.

Efter föredragning dernäst af Stats-Utskottets utlåtande N:o 63,
angående begärdt låneunderstöd åt Helsingborg—Hessleholms jernvägsaktiebolag,
biföll Kammaren hvad Utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

§ 6.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:r 33, i anledning af väckt Angående
förslag att Kongl. förordningen den 16 Juni 1875, angående ändring STSVV fV''
af 20 Kap. 1, 2 och 16 §§ samt 24 Kap. 3 och 4 §§ strafflagen, må <• lappmarken.
endast i viss mån tillämpas i lappmarken.

Herr P. A. Hdlgrén hade i sin motion N:o 48 föreslagit: “att
Riksdagen för sin del ville besluta, att Kongl. Maj:ts nådiga förordning
den 16 Juni 1875 angående ändring i 1, 2 och 16 §§ i 20
kapitlet samt 3 och 4 §§ i 24 kapitlet strafflagen, om ansvar för skogsåverkan,
icke måtte, intilldess områdena i lappmarken genom nu på -

Angående
lagstiftning
för vissa
arbetare.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående

ansvar för

skogsåverkan

i lappmarken.

(Forts.)

börjad afvittring hunnit bestämmas, i vidsträcktare män derstädes tilllämpas,
än hvad anginge oloflig åverkan af virke till afsalu, så att
hemmansegare och nybyggare egde att intill samma tid hemta sitt
husbehofsvirke och nödig vedbrand inom sina gamla provisionela områden;
att inhysesmän och backstugusittare egde att utan afgift från
kronans skogar i lappmarken hemta nödigt husbyggnadsvirke, nödig
vedbrand, bark till uppblandning af nödbrödsämne samt ris, näfver
och löftägt till husbehof; och att, i fall utsyning och utstämpling af
byggnadsvirke och vedbrand till dessa sistnämnda skulle anses nödig,
skogsstatens jägeribetjening förpligtades sådan utsyning och utstämpling
utan ersättning verkställa."

Och hade Utskottet beträffande denna motion hemstält,

att densamma måtte lemnas utan afseende.

Herr Hellgrén begärde ordet och yttrade: Att Lag-Utskottet

afstyrkt föreliggande fråga beklagar jag mindre för egen del, som fast
mera för den befolkning, hvilkens talan jag här förer — en befolkning,
hos hvilken jag i mera än ett fjerdedels sekel haft min verkningskrets
och derunder med dem varit i närmare beröring, så att
jag lärt känna dess sorger och behof; eu befolkning, som har att
kämpa med eu. härd och karg natur; eu befolkning, som, om den
skall kunna existera, måste vara härdad och danad för detta härda
klimat och kunna försaka en stor del af de jordiska fördelar, hvaraf
andra fä njuta i öfverflöd; en befolkning, hvilken i likhet med sina
förfäder icke ryggat tillbaka för att genom Hit och oförtrutet mod
i ett öde och obebodt land förskaffa sig och de sina ett nödtorftigt
lifsuppehälle; men eu befolkning, som på senare tider allt mera och
mera rubbats i sina gamla fri- och rättigheter. Ja, denna befolkning
har för att vinna representationsrätt vid denna riksförsamling nödgats
afstå en stor del af sina urgamla fri- och rättigheter. Min sann! för
dem ett ganska dyrköpt nöje. Dock tror jag, att de äiren komma
att bära denna börda med tålamod, om endast billig rättvisa i öfrigt
dem tillerkännes; och då jag fått den förmånen, att här föra deras
talan, anser jag för min del mig pligtig att hvad i min ringa förmåga
står söka framhålla detta folks billiga anspråk på hjelp och rättvisa.
Här gäller den fråga: skall detta folk vara eller icke vara.

Lag-Utskottet bär i sitt utlåtande såsom motiv för sitt afslag
anfört: “Då emellertid hemmansegare och nybyggare inom lappmarken,
enligt gällande författningar, hafva rätt att för husbehof hemta virke
inom områden, som för sådant ändamål i afbidan på afvittringen
blifvit anvisade, så att den ifrågasatta ändringen af lagen, i hvad den
på dem eger tillämplighet, icke torde vara af behofvet påkallad etc." Ja,
jag tror mig lika väl som Lag-Utskottet känna dessa författningar,
men som dessa icke, enligt min öfvertygelse uppfylla sitt ändamål, ber
jag att få ytterligare motivera min ifrågavarande motion. Men för
att komma dertill måste jag gå tillbaka till 16:de och 17:de århundradena.

Fredagen den 28 April, e. in.

N:o 47.

Alla Kammarens ledamöter veta, att vi hafva en del af vårt rike,
som kallas Lappland, men en stor del, om icke de fleste hafva, aldrig
med sin fot beträdt dess område, och således måste om detta lands
egendomliga och olika förhållanden, i jemförelse med andra delar af
vårt rike, gjort sig gällande olika omdömen och föreställningar. Jag
vill derföre anföra några Kongl. författningar, som visa huru odlingen
vid befolkandet af Lappmarken börjat, fortgått och på hvilken ståndpunkt
den i närvarande tid står.

Från äldre tider till in i det sjuttonde århundradet utgjordes
lappmarkernas befolkning endast af den lappska folkstammen, som
uppehöll sig af jagt, fiske och renskötsel. Innan något egentligt jordbruk
i lappmarkerna uppkommit, idkades der bergshandtering, hvarmed
början synes hafva skett år 1637 genom brytning af silfvermalm
i Kasa fjäll inom Piteå lappmark. Om man undantager några nybyggesanläggningar
i Torneå lappmark, hvilka skola skett åren 1631
och 1632, hafva nybyggen ej blifvit i lappmarkerna anlagda förr än
efter utfärdande af 1673 års Kongl. plakat angående lappmarkernas
bebyggande. Detta Kongl. plakat har visserligen förut varit föremål
för Riksdagens uppmärksamhet, men då säkerligen många torde finnas
som derom sakna kännedom, ber jag Kammaren om ursäkt för det
att jag nu tillåter mig att uppläsa detsamma. Det lyder så: — —■
“göre veterlig^ att såsom Wåre förfäder Sveriges Konungar hafve sig
berömligen vinnlagt om alla de länders märkliga bebyggande, som
under dem iydt och legat hafva, och der ibland särdeles burit en
noga omsorg för lappmarkerna samt deras invånares gagn och välfärd
så i andelig som lekamlig måtto; men Wi likväl förspörje, att
sådant deras lofliga upsåt icke ännu sin fullkomenhet nätt häfver; så
emedan Wi finne det vara Wårt konungsliga embete likmätigt att
fatta uti samma verk och det på allt görligt sätt söka att främja och
fullborda, på det såväl Lapparne må med en nöjaktig undervisning
till deras själars salighet blifva försörjda, såsom ock sjelfva landet af
flere invånare besättas och upptagas, och det som nu ligger öde och
obrukadt, der igenom göras nyttigt och upparbetas till Wår och rikets
tjenst enkannerligen förmedelst svenska och finska åbor, hvilka den
jordmån, hvaraf Lapparne efter sin näringsart nu ingen nytta eller
fördel sig kunna göra, till ängsmark och mulbete samt annan tarfvelig
föda af skog, strömmar och sjöar bruka och nyttja kunna; att
förtiga den båtnad, som genom åtskilliga bergverks upptagande dersammanstädes
karl stå att förmoda, och till hvilkas befordran Wi ett
särskildt nådigt privilegium gifve och utgå läte; fördenskull hafve Wi
för godt, och rådsamt eraktat, först till den rena och saliggörande
gudstjenstens förkofring både ibland Lapparne sjelfva så ock de andra,
hvilka sig härefter der varda nedsättande, att sjelfva lappmarken
ifrån de andre svenska och finska församlingarne skiljas och uti särskilda
socknar och tvänne prosterier fördelas skall, hvilka med sina
vissa prostar, kyrkoherdar och kaplaner blifva försedda, på sådant
sätt som Wi Wår (ier å orten varande landshöfding hafve anbefallt
med vederbörande biskops och superiutendets tillhjelp forderligen att
verkställa; sedan ock på det andra svenska och finska, uti Wester -

Angående

ansvar f ör

skogsåverkan

i lappmarken.

(Forte.)

N:o 47.

Angående

ansvar för

skogsåverkan

i lappmarken.

(Forts.)

Fredagen den 28 April, e. in.

och Österbotten samt Ångerman- och Jemtlaud boende, må dels heldre
låta sig öfvertala att flytta till lappmarkerna i berörda landsorter
och sig der saminanstädes husligen nederlåta och de boställen upptaga,
som de finna beqväma och dem till den ända kunna blifva inrymda,
hafva \Vi dem samma med särdeles friheter benåda velat,
efter som Wi här med och i kraft af detta Wårt öppna bref dem
benåda, gifva och förunne efterföljande vilkor och friheter, som äro,
att de på femton års tid må njuta förskoning för alla skatter och
utlagor, ehvad namn de hafva kunna, men efter förloppet åt bemälda
frihetsår icke läggas för högre skatt än sjelfva Lapparne, med hvilka
de öfver ålit göras like, och till följe deraf blifva frie för knekteskrifning
i alla tider; befallande här med al varlige n Wåre landshöfdingar
och befallningsman der å orten samt alla andra, som det i
någon måtto angå kan. och lör Wåv skull vilja och skola gorå och
låta, att de dessa berörda åbor bär vid behörigen handhafva, icke
låtande dem något men, hinder eller intrång här emot tillfogas nu
eller i tillkommande tider. “

Detta Kongl. Maj:ts plakat har sedermera förnyats genom Kongl.
plakatet den 3 September 1695, som äfven gjorde åtskilliga tillägg.

Sedermera utkom Kongl. Maj:ts nådiga reglemente den 24 November
1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland
eller ock hädanefter till landets uppbrukande derstädes sig nedsätta
vilja.

Detta Kongl. reglemente är ett mästerverk i lagstiftningsväg och
kan tryggt mäta sig med Lag-Utskottets i våra upplysta dagar. Man
ser tydligt, att den eller de, som uppgjort förslag till detsamma, varit
sakkunnige män, som varit ovanligt förtrogne med förhållandena inom
Lappmarkerna. Ty detta reglemente har lagt den egentliga grunden
till dessa trakters odlande och bebyggande, samt har uti öfver 120 år
haft gällande kraft. Det var under denna tid som Lappmarkerna
erhöllo den odling, hvartill de kommit; men sedermera utkomna författningar
hafva genom upphäfvande af detta reglemente sönderrilvit
denna Lappmarkens herrliga planta, såsom jag vill kalla det, och i
och med detsamma har äfven framåtskridandet afstannat.

Jag har nu sökt visa, huruledes de hemman och nybyggen, som
nu finnas i Lappmarken, hafva tillkommit, äfvensom hvilka fri- och
rättigheter enligt nu anförda Kongl. förordningar blifvit dem beviljade.
Om dessa förordningar fått fortfara att vara gällande, hade jag icke
här beliöft uppträda och tala om den inskränkning man i Lappmarken,
åtminstone hvad hemmansegare och nybyggarne angår, nu vidkännes
i afseende å rättigheten att begagna skogen till husbehof. Det
återstår nu att visa, huru dessa fri- och rättigheter på senare tider
blifvit inskränkta. Genom Kongl. brefvet den 13 December 1867 bestämdes
att eu provisionel gräns skulle uppgås mellan den egentliga
fjällbygden och den till odling tjenlig^ delen af Lappmarkerna. Detta
stadgande, som egentligen afsåg att skydda den nomadiska folkstammen
i afseende å dess renbetesrätt, tjenade dock till intet, men kostade
staten flera tusen kronor. Det kom nemligen 100 år för sent. Ty
de flesta slotter- och odiingslägenheter, som ligga ofvanom denna gräns,

Fredagen den 28 April, e. m,

N:o 47.

;iS

voro vid tiden för ifrågavarande författnings utfärdande redan disponerade
och en stor del af hemmanen hade blifvit omförda från kronotill
skattenatur. Ja, inom Wilhelmina socken hafva de mest aflägset
från moderskyrkan, bland snöfjällen liggande hemmanen skattenatur.
Man gick emellertid så långt i sin ifver, att man ville drifva bort dem,
som icke hade förrättat odlingsarbete för mer än 600 kronor. Genom
Kong!, brefvet den 3 Mars 1871 visade dock Kongl. Maj:t, det han
ansåg, att detta var ett alltför våldsamt ingrepp i eganderätten. Man
vann emellertid så mycket, att några nybyggen icke vidare fingo anläggas
ofvanom nämnda gräns.

Jag sade att den så kallade kulturgränsen, som på grund af 1867
års Kongl. bref skulle uppgås, icke hade någon betydelse och detta
framgår äfven af mom. 4 i 1 § af 1873 års afvittringsstadga, der
det heter: att “vid afvittring skall en gräns bestämmas emellan de
delar af Lappmarken, som äro för odling tjenliga, och den mark, der
nybyggesodling icke vidare må tillåtas/'' Man finner deraf, att den
provisionela gräns, hvars uppgående beslöts 1867, icke kan tjena till
rättesnöre för den gräns, som vid afvittringarne kommer att bestämmas.

Men nu hade det inom Norrland uppkommit en smittosam sjukdom,
som allt mer bredde omkring sig och äfven nådde lappmarken.
Jag menar skogsfebern, som icke var mycket bättre än den nu rådande
jern vägsfebern. Hittills hade på grund af förut åberopade
1740 års reglemente inom lappmarken icke fått tagas annan skog än
den, som varit till stockfångst för vissa vid kusten belägna sågverk
mot stubböresafgift upplåten, äfvensom skog till husbehof. Men emedan
en del sågverksegare, synnerligast efter Urnans och Vindelns vattendrag
missbrukat denna sin rätt, ehuru icke i så hög grad, som det
utbasunerades, utfärdades Kong! förordningen den 21 December 1865
angående utsyning och försäljning af skogsapel’ från kronans skogar
i de norrländska länen. Genom denna förordning beviljades kronohemmans
och nybyggesåbor uteslutande rätt till utsyning af virke
inom vissa områden till afsalu, äfvensom att inom samma områden
utan utsyning afverka skog till husbehof. Förmodligen är det på
denna förordning med de förändringar, som den undergått genom Kongl.
forordningarne den 29 Juni 1866 och den 18 September 1874, som
Lag-Utskottet i denna del af sitt utlåtande stöder sitt afstyrkande af
motionen. Deröfver är ej heller att undra; ty det är ej tänkbart att
Utskottet, som icke kan känna till de många egendomliga förhållandena
i lappmarken, skulle kunna föreställa sig möjlighet af skogsbrist inom
de områden, som afses i nämnda författningar. Eu sådan skogsbrist
förefinnes emellertid, åtminstone inom de emot snöfjällen belägna socknarne.
Äfven många andra förhållanden inom lappmarken har af lagstiftaren
blifvit förbisedda, och det är denna omständighet som förnämligast
ligger till grund för första punkten i min motion. Så heter
det till exempel uti Kongl. brefvet den 3 Oktober 1866, angående
grödas och egors fredande i Lappmarken: “Sedan dels Wi den 3 Maj
1.825 för Vesterbottens läns lappmarker stadgat, att nybyggare och
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 4-7. 3

/Ingående
ansvar för
skogsåverkan
i lappmarken.
(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. ni.

Angående
ansvar för
skogsåverkan
lappmarken.
(Forts.)

hemmansinnehafvare, hvilka å sina ängar och slåttermyra!’ icke förvarade
sitt hö i ordentliga lador utan lade detsamma i stackar, skulle
förse sådana höstackar med en stadig och tät gärdesgård till fyra
alnars höjd på fem eller sex alnars afstånd å alla sidor från stacken
för att emot åverkan af. renkreaturen densamma förvara, vid äfventyr
för egaren till höet att i annat fall, om slaget, bergad! och i stack
upplagat hö uppåtes eller nedtrampades, sin skada stånda; dock att,
der gärdesgårdar icke ansåges uppfylla ändamålet eller icke kunde
utan svårighet uppföras, andra lämpliga hägnader borde uppsättas
efter de föreskrifter och förordnanden, som af Wår Befallningshafvande
i länet blefve meddelade;’* etc. Det har alltid varit och utgör
ännu i denna dag ett tvistefrö mellan lapparne och nybyggare, att
lapparne så vårdslöst och liknöjdt taga vård om sina renar, att de
ofta förstöra nybyggarnes höstackar.

Detta var ock anledningen till att nybyggarne genom nämnda
förordning ålades att stänga om sina höstackar. För detta ändamål
fordras virke, stundom till ganska stor mängd, emedan det finnes nybyggare,
som hafva sina 100 höstackar. Men hvarifrån skall nybyggaren
taga virke, då lian, enligt Kongl. förordningen den 21 December
1865 icke eger rätt att afverka skogen utom vissa bestämda områden,
hvilka icke äro tillräckligt stora att kunna fylla hans behof i detta
fall. Han blir derföre ofta nödsakad att antingen köpa skog af kronan
eller ock olofiigen afverka sådan. Det är nu egentligen för att
förekomma detta senare, som gör nybyggarne till lagförbrytare, som
jag här uppträder såsom deras målsman, för att få deras behof uti
ifrågavarande hänseende bättre tillgodosedda. Om jag icke lyckas i
mina bemödanden härutinnan, må detta icke läggas mig till last.
Emellertid måste det vara bra hårdt för dessa kronobonde! och nybyggare
att, för att kunna upparbeta och vidmakthålla kronans jord,
nödgas af kronan köpa virke till husbehof, och ingen må inbilla sig
att man blott för sitt nöjes skull kör uti 2 å 3 alnar djup snö efter
bränsle och hustimmer längre än som nödigt är. Det finnes dock eu
folkstam inom Lappmarken, som ohejdadt fåll’ afverka så mycken skog
den behöfver.

Ty Kongl. Maj:ts nådiga stadga om afvittringen i Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker den 30 Maj 1873 säger i § 8. ‘''Hemman
och nybyggen skola, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott
till husbehof, utan ock till afsalu; dock att ägare af frälse och skattehemman
och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade
skogen ega vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af nådiga förordningen
den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen
å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälde hemman förunnad;
och skola äfven efter afvittringen lapparne vara, såsom hittils, berättigade
att för renhjordarne begagna bete å afl skogsmark inom lappmarkernas
nuvarande område, dock å enskildes skogar inom de till
odling tjenliga delarne åt landet endast vintertiden, äfvensom ega att,
i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt, till hushållsbehof
begagna skogen. “

Det står här till hushållsbehof, och om dermed skulle afses endast

Fredagen den 28 April. e. in.

N:o 47.

vedbrand, så vore det icke så farligt, men vi veta att lapparne måste
under vissa tider af året, fö)'' att föda sina renar hugga ned mycken
skog och då lära lapparne icke tänka på hvem som är egare till skogen
utan blott taga den skog, som finnes närmast till hands.

Hvad senare momentet i min motion angår, eller min anhållan
att inhysesmän och backstugusittare må ega utan afgift ifrån kronans
skogar i lappmarken hemta nödigt husbyggnadsvirke, nödig vedbrand,
bark till uppblandning af nödbrödsämne samt ris, näfver och löftägt
till husbehof, och att, i fall utsyning och afstämpling af byggnadsvirke
och vedbrand till dessa sistnämnda skulle anses nödig, skogsstatens
jägeribetjening förpligtades sådan utsyning och afstämpling
utan ersättning verkställa, så är detta mera att betrakta som en bön
om hjelp åt dem, och icke, såsom Utskottet förmenar, en åtgärd, att
befordra olaga intägter på kronans mark. Dessa menniskor finnas
nu till och måste få lefva. De bidraga likvisst till lappmarkens bebyggande
och odling, och icke är det deras fel att många af dem nu
sitta som backstugumän eller inhyseshjon, ty många hade försett sig
med ansökan om rätt till nybygges upptagande på de ställen, der de
nu sitta, då Kongl. Förordningen den 19 April 1872 som helt och
hållet förbjuder vidare nybyggesanläggning i Lappmarken, slog ned på
dem som en bomb.

Jag tror icke att staten eller den enskilde jordegaren skulle lida
stort men, om dessa fattiga skulle tillerkännas rätt att af de många
tusentals träd, som ligga kullblåsta och till ingen nytta, hemta sitt
nödiga bränsle för att värma sina frusna lemmar.

Ja! mine Herrar! Hvad är det, som jag här begärt? Inga millioner!
Nej! endast värn för, ett idogt fromt och ärligt folk, som har
flera mulna än klara dagar att gå till mötes. Ett folk, som jag älskar
och önskar se lyckligt och att det icke måtte få en förbrytares lön
för sin möda och flit att odla i björnarnes hemland. Men då Första
Kammaren redan bifallit Utskottets framställning, så har jag till denna
Kammare endast en bön att göra, nemligen att Kammaren icke må
illa upptaga att jag en stund upptagit dess tid.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Företogs till afgörande Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 9 (i samlingen N:o 86), i anledning af väckt fråga
om flygsandsfältens exproprierande.

Utskottet hade hemstält:

att Herr Länsa Jönssons motion, N:o 86 — uti hvilken det förslag
var framlagdt, att “Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder draga försorg
derom, att alla flygsandsfält i riket, som icke äro i ordentlig häfd,
må, för skogsbesåning, så skyndsamt som möjligt blifva till staten exproprierade"
— ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Angående

ansvar för

skogsåverkan

i lappmarken.

(Forts.)

Angående
fy g sands -fältens exproponerande,

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående

fly g s ands -

fältens ex proprierande.

(Forts.)

Herr Lasse Jönsson anförde: Uti en i min tanke högst angelägen
motion har jag begärt att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära, “det Kongl. Maj:t täcktes i nåder draga försorg derom,
att alla flygsandsfält i riket, som icke äro i ordentlig häfd, må, för
skogsbesåning, så skyndsamt som möjligt blifva till staten exproprierade".
Om denna min motion har Utskottet yttrat sig på ett mycket
fördelaktigt sätt och erkänt dess goda syfte, i det Utskottet sagt:

“att, enär flygsands fälten i deras obundna tillstånd icke allenast
äro i sig sjelfve värdelösa, utan derjemte en ofta ohjelplig skada genom
flygsanden vållas å närliggande värdefulla fält; och då deras bindande
ändamålsenligast åstadkommes genom skogsodling, hvarigenom, då fiygsandsfälten
äro belägna i skogsfattiga trakter, den dubbla fördelen af
sjelfva flygsandsfältens fruktbargörande och närliggande ortens förseende
med skogsprodukter vunnes, det vore särdeles önskvärd!, om
vid förvärfvande för statens räkning af jord för skogsodling, flygsandsfälten
företrädesvis körnare i åtanka. “

Detta yttrande har Utskottet mycket lägligt och sanningsenligt
haft, och deraf kunde man väl minst ana eller draga den slutsatsen
att Utskottet skulle komma till den hemställan, som det framdeles i
betänkandet gjort.

Derefter börjar Utskottet resonnera om de många omsorger såväl
regeringen som enskilde personer egnat åt flygsandens hämmande och
detta är nog också rigtigt, ty både på 16- och 1700-talet samt i
början af detta århundrade finner man, att en mängd stadgar och
författningar utkommit, som alla ifra för att söka binda flygsanden.

Detta räckte dock icke till närvarande tid, ty för en BO år tillbaka
började en annan åsigt att göra sig gällande. Denna åsigt har
fortfarit ända till våra dagar. Utskottet har varit så ärligt att det
anfört Kongl. brefvet af den 6 Mars 1863 och säger att detta Kongl.
bref skulle vara till stor nytta för flygsandens bindande, men jag skall
bedja herrarne observera huru det förhåller sig med denna nytta.
Det heter visserligen att detta Kongl. bref afser “framtida vården“
af flygsandsfälten i Kristianstads län, men det borde i stället stå “vanvärde»
“, ty någon''vård kan detta Kongl. bref aldrig framkalla.

Det står i detta Kongl. bref, “att de enskilde jordegare, som sjelfva
vilja ombesörja kultur och förvaltning af sina flygsandsfält, icke vidare
borde hafva--att påräkna något bidrag dertill af allmänna medel. “
Detta var den ena omständigheten, som Utskottet ansåg skulle bidraga
till vården af dessa flygsandsfält. Den andra punkten lyder sålunda
att “jordegare lemnades öppet att för all framtid befria sig ifrån de
med kultur och förvaltning af flygsandsfält förenade kostnader, om
han åt kronan afstode eganderätten till fältet11. Detta var sålunda
hvad som i berörda Kongl. Bref föreskrefs till förbättring af flygsandsfältens
vård inom Kristianstads län, nemligen för det första att de,
som ville med omkostnad och besvär genom skogsbesåning vårda sina
flygsandsfält, hade icke vidare att påräkna något understöd, och för
det andra att, om de villo afstå dem, skulle staten taga emot dem.
Likväl ville icke staten taga emot af en enskild jordegare 40 å 50
tunland, utan jordegarne skulle först slå sig tillsamman flera stycken,

Fredagen den 28 April, «. m.

N:o 47.

så att de kunde erbjuda staten flera 100-tal tunnland; då först ville
staten taga fälten i sin vård och söka få dem planterade. Detta låter
sig icke göra, ty flygsandsfält äro vanligen vissa byars afrösningsjord
eller utmark, hvaraf hvarje åbo har sin lilla del; och om ock de fleste
vilja afstå sina lotter, finnes alltid någon som sätter sig deremot och
omintetgör de andres sträfvanden. Det finnes i min hembygd ett
flygsandsfält, som är omkring 2 | mil i längd och mil i bredd, och
som årligen ökas genom att breda ut sig, först på de om kringliggande
ljungmarkerna, som visserligen äro till mindre nytta, men då de uppslukats
af sanden, så kommer turen till de bredvid dessa liggande
ängarne, torfmossarne och åkerfälten, öfver hvilka sanden sedermera kan
komma att utbreda sig och förorsaka skada för många tusen kronor.
Det kan nu frågas, hvarföre icke de jordegare, som hotas af flygsandens
utbredande, sjelfve vidtaga åtgärder för flygsandens hämmande.
Ja, härmed förhåller det sig så, som jag förut sagt, att om af delegarne
i samma by tio eller möjligen tjugu kunna vilja vara med derom,
så kan det hända att två eller tre icke vilja afstå sin mark, och då
förfaller all fråga om dylika åtgärders vidtagande, helst staten icke
lämpligen kan taga emot mark af blott dem, som vilja lemna ifrån
sig densamma. Jag har icke kunnat finna något annat sätt att afhjelpa
detta missförhållande, än att Riksdagen i en underdånig skrifvelse
anhåller att Kongl. Maj:t måtte vidtaga mera verksamma åtgärder
i detta hänseende. Nu eger Kongl. Maj:t rätt att, enligt 1866 års
förordning, expropriera flygsandsfält i det fall att de icke häfdas, men
sedan denna förordning utkom har, såvidt jag vet, ingen expropriation
skett, åtminstone icke i något större omfång.

Nu säger Utskottet visserligen, att Kongl. Maj:t verkligen gjort
försök att för statsverkets räkning få inlösa sådana fält, och att förfrågningar
hafva skett, men af flera anledningar icke lyckats. Det
kan visserligen vara rätt att säga att försök till inlösning hafva skett,
men huru har dervid tillgått? Inom Kristianstads län hade man åtminstone
gjort på det sättet, att när år 1868 en sådan inlösning skulle
ske, så utsatte Konungens Befallningshafvande sammanträden med
egarne till fiygsandsfälten på någon gästgifvaregård, som var belägen
långt borta från nämnde jordegares bostad. De som egde fiygsandsfält
hade just inga inkomster deraf, emedan deras tegar voro upplåtna
åt någon torpare. Men då de voro lyckliga nog att hafva sin öfriga
jord så aflägsen derifrån, att de icke fruktade någon ödeläggelse, hade
de icke heller någon förlust af dem, och man kunde derföre icke
tänka sig att desse egare af flygsandsfält skulle göra sig besvär att
resa en lång väg för att bevista det sammanträde landshöfdingen utsatt,
för att med egarne öfverlägga om inköp af nämnda flygsandsfält.
Det blef således ingenting af med saken, utan dessa fält hafva fått
ligga i sitt gamla skick och fortsätta sin ödeläggelse.

Egentliga orsaken, hvarföre Utskottet icke tillstyrkt motionen,
torde vara Utskottets resonnement derom, att den åtgärd, jag föreslagit,
skulle blifva för dyr för staten. Det finnes omkring 12,000
tunnland flygsandsfält i riket, och efter ett pris af 34 kronor tunnlandet,
såsom Utskottet antagit, skulle för inlösen af samtliga dessa

Angående
flygsandsfältens
exproprierande.

(Forts.)

N:q 47.

Fredagen den “28 April, e. m.

Angående

dy g sands -

fält ev. s ex proprierande.

(Forts.)

flygsandsfält erfordras ett belopp af 413,000 kronor. Ja! mine herrar,
men det går icke an att räkna på detta sätt. Först och främst vill
jag upplysa, att under år 1862 exproprierades inom Kristianstads län
40 tunnland sådan sandjord till en fyrplats och derför bestämde expropriationsnämnden
priset till 25 kronor för tunnlandet, ehuru det
område, som exproprierades, var nästan den bästa delen af hela fältet.
Jag föreställer mig att en expropriationsnämnd icke kan värdera sådana
flygsandsfält till högre pris än omkring 10 kronor per tunnland.
Således skulle inlösen af alla Sveriges flygsandsfält komma att kosta
omkring 120,000 kronor, ett belopp vida mindre än Utskottet antagit.

Så är det äfven eu annan sak, som man kan härvid taga i betraktande.
Vid sistlidne års landsting i Kristianstads län beslutades
enhälligt att: “1 anledning af ett utaf Ola Larson väckt förslag om
åtgärd för återbekommande af länets i Kong! Statskontoret insatta
skogsplanteringskassa, har landstinget — enär af statsrevisionens berättelse
för år 1870 och 1S71 inhemtas att i statens räkenskaper
funnes bokförd eu fond, benämnd Kristianstads läns flygsands-planteringsfond,
uppgående till 74,515 kronor 15 öre, och länet för plantering
å sina på sydöstra kusten varande flygsandsfält vore i behof
af alla medel, som kunde anskaffas, men landstinget icke vore i tillfälle
att utreda huru med berörda fond sig förhölle — besluta att i
underdånig skrifvelse anhålla, att Kong], Maj:t täcktes låta utreda
frågan om eganderätten till samma fond samt, i fall laga hinder icke
mötte, ställa medlen till landstingets disposition, att användas för plantering
å flygsandsfälteu. Häraf synes att staten bör hafva ett slags
skyldighet att göra någon uppoffring för att stäfja en så skadlig och
olycksbringande sak. Och då nämnda summa nu med 5 procent ränta
uppgår till öfver 90,000 kronor, anser jag allt skäl att påpeka saken
och yrkar derföre utslag å Utskottets utlåtande och bifall till min motion.

Herr Ivar Månsson: Både jag och Utskottet samt förmodligen
många andra inom Kammaren erkänna rigtig motionens goda syfte,
nemligen att göra ofruktbara trakter inom vårt land fruktbara. Motionären
har alldeles rätt uti och har äfven i sin motion tydligt visat
nödvändigheten af att göra dessa fält fruktbara. Motionen har också
den vackra sidan, att dermed afses, efter hvad motionären säger, att
få ett. band lagdt på personer, som endast mot ett högt pris vilja
afstå sina jordar till staten. Den medför äfven eu annan fördel, nemligen
den, att frågan härigenom blir observerad och att vederbörandes
uppmärksamhet å densamma fästes: ty enligt min tanke är största
orsaken till, att dessa fält numera ligga så öde, att söka uti den omständigheten,
att vederbörande härvidlag för litet uppfylt sina skyldigheter.
Utskottet skulle nog äfven sökt tillstyrka bifall till motionen,
om man icke alltför mycket sväfvat i ovisshet om hvad Riksdagen i
detta fall hade att göra eller icke göra. Det finnes nemligen, såsom
af motiveringen synes, redan eu författning af år 1866, hvilken motionären
naturligtvis åsyftar, hvarigenom Konungens Befallningshafvande
eger rätt att, der han så för godt finner, expropriera sådana fält.

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

:tn

Nu hafva inbyggare I detta område, som motionären hufvudsakligen
åsyftar, aldrig gjort någon framställning om exproprierande för statens
räkning af dessa fält. Under sådana omständigheter vore det måhända
icke rigtigt välbetänkt, om Andra Kammaren beslutade en skrifvelse
i detta ämne, då, såsom jag nyss nämnde, ortens befolkning icke direkt
vändt sig vare sig till Konungens Befallningshafvande eller Kong],
Maj:t. Men då förhållandet är sådant, som motionären påpekat och
hvilket han genom handlingar bevisat, borde antingen Konungens
Befallningshafvande sjelfmant eller ock ortens befolkning hafva ingått
med en anhållan om att dessa trakter måtte exproprieras. Sådant
har emellertid icke skett, och det är denna åtgärd som jag anser
borde hafva vidtagits, innan Riksdagen ingår till Kongl. Maj:t med
eu skrifvelse i detta afseende. Efter det att Kongl. Maj:t då sagt,
att något på detta sätt icke kunde åt saken vidgöras, först då anser
jag, att Riksdagen kan vidtaga någon åtgärd uti ifrågavarande
afseende.

Motionen har ett vidt omfattande syftemål, nemligen det, att alla
llygsandsfält i riket skola exproprieras. Något sådant kunna vi väl
icke stadga, då vi nemligen icke kunna veta, huru det skulle komma
att slå sig ut i hvarje särskildt fall.

Bäst synes mig vara, att det tillgår på det sätt, att antingen
Konungens Befallningshafvande tager initiativet till sådana åtgärder,
eller ock att ortens befolkning vänder sig till Kongl. Maj:t med eu
ansökan och derigenom bringar frågan å bane.

På dessa och i Utskottets betänkande i öfrigt anförda skäl anhåller
jag om bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 12 (i samlingen N:o 87), i anledning af erhållen återremiss å
Utskottets utlåtande N:o 4, angående väckt motion om förändring af
stadgandena rörande nämndemans rätt till ersättning.

Utskottet som i sitt nyss omförmälda utlåtande N:o 4 afstyrkt
bifall till berörda, af Herr Sven Magnusson inom Andra Kammaren
afgifna, motion (N:o 24), hade, i anledning af återremissen uti nu
förevarande utlåtande gjort den hemställan,

att Riksdagen ville genom underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta vidtaga den förändring i Kong!, kungörelserna af
den 17 September 1851 och den 30 December 1863, att nämndemän,
som biträda vid ting, vare sig lagtima eller urtima, då rätten är sammankallad
för ransakning med häktad person eller eljest på grund
af stadgandet i 4 kap. 1 § Rättegångsbalken, måtte berättigas att för
sin inställelse af allmänna medel, enligt gällande resereglemente, erhålla
dagtraktamente och skjutserättning.

Angående

flygsands fältens

ex proprierande.

(Forts.)

Angående

nämndemans

ersättning.

40 Fredagen den 28 April, e. m.

Efter upplagning af detta förslag, lemnades ordet på begäran till

Herr Bergius, som anförde: I det utlåtande Utskottet förut

afgifvit rörande denna fråga, hade Utskottet afstyrkt motionen. Detta
utlåtande blef af Kammaren återremitterad t med 81 röster mot 79
Indika senare ville bifalla Utskottets förslag. Nu bär Utskottet till
följd af denna återremiss framlagt det förslag, som nyss är uppläst,
men detta har icke skett derföre att Utskottets ledamöter ändrat sin
åsigt beträffande sjelfva saken, utan voro alla, då ärendet ånyo förekom
inom Utskottet, fortfarande af den åsigten, att motionen icke
borde bifallas. Jag vill nu icke uppehålla Kammaren med att upprepa
alla de skäl, som förra gången då ärendet förevar anfördes för
afslag å motionen, utan får med hänvisning till dem och då förslaget,
i händelse det blir Kammarens beslut, helt säkert kommer att medföra
betydliga kostnader för statsverket utan att, efter hvad jag tror,
höja nämndemansinstitutionen, yrka afslag å Utskottets betänkande.

Herr Löwenhjelm: Den urgamla nämndemansinstitutionen har

alltid synts mig vara af synnerligt värde, och jag skulle derföre på
det högsta beklaga, om den lemnades ur sigte vid eu förestående
reorganisation af våra uuderdomstolar på landet. Det är dock icke
derför min åsigt att ledamöterna af nämnden, Indika utöfva ett
hedrande medborgerligt förtroendeuppdrag, skola vara afiönade som
andra tjensteman, utan det anser jag, i likhet med åtskilliga andra
talare, endast skulle lända till att förrycka institutionen. Men på samma
gång anser jag billigheten kräfva, att icke den ena ledamoten af nämnden
blir betungad med större utgifter i och för urtima ting och öfriga
sammanträden än den andra. Nu råder emellertid eu ganska väsentlig
olikhet i detta hänseende, ity att under det nämndemän som bo
i närheten af tingsstället få vidkännas ganska rihga utgifter för bevistande
af urtima ting och andra extra sammanträden, så blir det
ganska betungande för de nämndemän som till tingsstället hafva 4 å
5 mils väg, i synnerhet der antalet urtima ting uppgår till något
högre siffra, ibland måhända 10 eller 12 om” året, ty sådant kan inträffa,
Visserligen tror jag icke att ett sådant medgifvande af ersättning,
som Utskottet här föreslagit, skulle verka derhän, att dessa befattningar
skulle blifva mera eftersökta än nu, men det skulle efter
all sannolikhet hafva till påföljd, att de som blifvit till nämndemän
utsedde, icke skulle så ofta som nu är förhållandet undandraga sig
att bibehålla befattningen utöfver den i lagen i sådant afseende stadgade
kortaste tiden, två år; och det anser jag vara en omständighet
af sådan vigt, att jag på grund deraf finner mig böra yrka bifall till
Utskottets förslag.

Herr Johannes Larsson i Blekan: Då den föreliggande frågan
betraktas från den ståndpunkt, på hvilken den för närvarande befinner
sig, anser jag densamma vara sådan, att det syftemål, som med för -

N:o 47.

/Ingående

nämndemans

ersättning,

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

slaget afses, skall mera aflagsnas, än ett närmande till målet kan anses
ske. Motionären har föreslagit “att Riksdagen genom underdånig
skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga den förändring
i Kongl. kungörelserna den 17 September 1851 och 30 December 1863,
att nämndemän, som biträda vid extra tingssammanträden i brottmål,
må, ehvar än dessa sammanträden hållas, berättigas af allmänna
medel erhålla dagtraktamente och skjutsersättning, enligt gällande
resereglemente, för vägen från sina hemvist till stället der sammanträdet
hålles11, och detta förslag har Andra Kammarens Tredje Tillfälliga
Utskott bifallit. Men jag kan icke lemna ur sigte åtskilliga
omständigheter, som kunna inträffa till följd af ett tillstyrkande åt
den underdåniga skrifvelsen. Ingen lärer väl kunna bestrida, att Kongl.
Maj:ts tid förut är så upptagen, att Kongl. Maj:t sannolikt icke torde
komma att egna någon synnerlig uppmärksamhet åt sådana små frågor,
som den förevarande, utan att skrifvelsen följaktligen kommer att läggas
å sido.

Min uppfattning af saken är den, att hvar och en som vill framkomma
med en motion i samma syfte som den af den ärade motionären
väckta, han bör göra hemställan till Riksdagen om att Riksdagen
för sin del fattar beslut, att nämndemän skola åtnjuta ersättning
för biträde vid extra sammanträden för ransakning med häktad person.
Jag är öfvertygad derom, att om Riksdagen bestämdt uttalar sig
i detta syfte, Kongl. Maj:t icke skall underlåta att egna frågan den
uppmärksamhet, som den må förtjena. Deremot, i fall den åt Utskottet
nu tillstyrkta skrifvelsen skulle ingå till Kongl. Maj:t, lära
väl många år förflyta innan förslaget kan vinna sin lösning, och under
tiden skall hvarje nytt förslag i denna rigtning mötas af den
underättelsen, att Riksdagen redan ingått till Kongl. Maj:t med skrifvelse
i enahanda syfte.

Af dessa skäl vågar jag yrka utslag å Utskottets hemställan.

Herr Carl Ericson: Jag vill endast fästa uppmärksamheten på
att vid 1873 — 1874 årens riksdagar förekommo motioner i denna
Kammare rörande samma ämne som det nu förevarande, samt att,
derest dessa motioner blifvit antagna, sådant skulle halva ledt derhän,
att nämndemännen numera icke varit kommunens förtroendemän, utan
statens tjensteman. Om man nu antoge Utskottets föreliggande förslag,
hvilket visserligen icke är ett uttryck af Utskottets åsigter i
ämnet, enär förslaget framkommit blott på grund af frågans återremitterande
till Utskottet, så skulle dermed ett steg vara taget till att
förklara nämndemännen berättigade till ersättning för alla slags tjensteförrättningar.
Men då nämndemansbefattningen är kommunens vigtigastc
förtroendeuppdrag, så skulle sådant föranleda till orättvisa mot
andra förtroendemän inom kommunen, såsom t. ex. ordförandena i
kommunalstämman och kommunalnämnden, hvilka icke åtnjuta någon
i lag bestämd ersättning, äfven om medgifvas måste, att desse senare^
verksamhet omfattar ärenden af jemförelsevis mindre vigt, nemligen

Angående

nämndemans

ersättning.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April. e. m.

Angående

nämndemans

ersättning.

(Forts.)

blott hushållningsmål, än dem, med indika nämndemännen inom tingslaget
ega att taga befattning.

Det är således endast af den anledning, att jag befarar att genom
bifall till Utskottets förslag steget skulle tagas till att förvandla nämndemännen
till statens tjensteman, som jag yrkar utslag å Utskottets ifrågavarande
hemställan.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Att döma af de upplysningar,
som här blifvit meddelade, finner man att helt olika förhållanden ega
rum å de olika orterna inom landet. 1 min hemort anses det visserligen
för ett mycket stort och vigtigt uppdrag att vara nämndeman;
men med detta vigtiga uppdrag medfölja också många utgifter hvilka
vålla att befattningen blir, allt mer och mer, mindre eftersträfvansvärd
af dertill lämpliga personer, hvarigenom nämndemansinstitutionen börjat
förlora det anseende den från forna dagar innehaft. En jemförelse
med kommunens öfrige förtroendemän, t. ex. ordföranden i kommunalstämman
och i kommunalnämnden, är här ej lämplig, ty dessa äro
befriade från åtskilliga uppoffringar, särdeles utom hemmet, som nu
åligga nämndemännen.

Då således nämndemansbefattningen i allmänhet betraktas såsom
ett svårt onus, så vill det synas som om det minsta vi borde göra för
att bereda någon lindring deri, vore att förskaffa nämndemannen ersättning
åtminstone för de resor, han i och för sin befattning måste företaga,
och som i de flesta fall äro kontanta utgifter, resan till och
från förrättningsstället.

Jag befarar nemligen att, derest man fortfar på sätt som nu sker,
eller att låta nämndemännen företaga dem hittills åliggande förrättningar
och resor, som få utgöras utan ersättning,d etta skall ännu mera
leda till att nedsätta nämndemansinstitutionens anseende och göra
denna befattning föga eftersträfvansvärd af duglige män, hvarigenom
man sannolikt i eu ej aflägsen framtid skall komma att finna denna
af landets inbyggare högt värderade institution på eu sådan belägenhet,
som man helt visst icke skulle önska.

Jag yrkar således bifall till Utskottets hemställan.

Med Herr Sven Nilsson instämde Herrar Sjö och Lind.

Grefve Sparre: Ehvad åsigt man än må hysa i sak angående

det billiga uti att nämndemännen tillerkännas den rätt till ersättning,
hvarom här är fråga, så kan jag dock icke bifalla Utskottets förslag.
Detta förslag innehåller nemligen: att Riksdagen genom underdånig
skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga den förändring
i Kongl. kungörelserna af den 17 September 1851 och deri JO
December 1808, att nämndemän, som biträda vid ting, vare sig lagtima
eller urtima, då rätten är sammankallad för ransakning med häktad
person eller eljest på grund af stadgandet i 4 kap. 1 § Rättegångsbalken,
må berättigas att för sill inställelse af allmänna medel, enligt
gällande resereglemente, erhålla dagtraktamente och skjutsersättning.

Nu veta vi att vid hvarje lagtima ting kan förekomma ransakning

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

med häktade personer. Således, om under dylikt ting, sådan ransakning
förekommer, så skola nämndemännen åtnjuta ersättning, men i
annat fall icke. På detta sätt skulle det kunna inträffa, att nämnden
måste vara samlad under 5 å 0 dagar utan att derför erhålla någon
godtgörelse, hvaremot vid ett annat ting, som endast pågått några
timmar, men derunder ransakning förekommit, ersättning skall utgå.
Ville man inskränka sig till det beslutet, att ersättningen skulle ega
rum endast vid extra ting, på sätt motionären föreslagit, så skulle sådant
låta sig göra, men ett beslut i den utsträckning, Utskottet föreslagit,
är rakt omöjligt att genomföra.

Jag måste således yrka afslag å Utskottets hemställan.

flen1 Torpadie: 1 likhet med Herr Löwenhjelm hyser jag den

högsta aktning för nämdemansinstitutionen och önskar dess bibehållande,
men just derföre är det mig angeläget att se till, att nämndemansbefattningen
icke blir mer betungande än nödigt är.

En ärad talare har nyss talat om kommunens angelägenheter och
i sammanhang dermed framhållit, att man ej får ersättning för de
uppdrag man inom kommunen fullgör. Detta är sant. Men lika sant
är, att de flesta kommunalbestyren kunna ombesörjas i hemmet eller
dess närhet.

Nämndemannen deremot får i denna sin egenskap ofta göra
långa resor och blifva länge borta. Och då är det väl billigt att han
får ersättning åtminstone för sjelfva resan, och min tanke är, att han
borde hafva godtgörelse för alla tingsresor och ej blott, såsom Utskottet
föreslagit, för dem, som föranledas af ransakning med häktad person.

Och ehuru jag derföre helst sett, att Utskottet gått längre än
det gjort, och oaktadt jag icke blundar för den af Grefve Sparre uttalade
betänkligheten, yrkar jag ej afslag, utan bifall til) Utskottets
hemställan.

Herr Sven Magnusson: Då jag ej kan finna att Utskottet i
denna fråga gått längre än jag med min motion afser, inskränker jag
mig till att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Löwenhjelm: Jag vill endast med anledning af Grefve

Sparres yttrande nämna, att Utskottets förslag afser att tillerkänna
nämndemännen rätt till ersättning för inställelse vid lagtima ting, endast
för den händelse att, sedan den egentliga rättegångstimman är förbi
och rättens ledamöter i följd deraf lemnat tingstaden, rätten före
tingets afslutande ånyo sammankallas till ett extra sammanträde i
och för ransakning med häktad person. Och enligt hvad mig synes,
kan af betänkandet icke framgå, det meningen vore att tillerkänna
nämnden ersättning jemväl för inställelsen vid tingstaden under sjelfva
rättegångsdagarne, äfven om på någon af dessa dagar ransakning med
häktad person skulle förekomma.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Då jag ej vill onö -

ingående

nämndemans

ersättning.

(Forts.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående

nämndemans

ersättning.

(Forts.)

digtvis upptaga Kammarens tid, inskränker jag mig till att yrka afslag
å betänkandet.

Herr Ivar Månsson: Då jag tyckt mig finna, att motionärens
syfte endast är att bereda nämndemän rätt till ersättning för inställelsen
vid extra tingssammanträden i brottmål, synes det mig
som om Utskottet på sätt och vis gått längre än motionären. Utskottet
föreslår nemligen, att sådan ersättning skulle utgå såväl vid
urtima som lagtima ting, då rätten är sammankallad för ransakning
med häktad person.

Jag hemställer derföre, att Kammaren ville bifalla Utskottets
förslag med den förändring, att uti betänkandets kläm, i stället för
orden “som biträda vid ting, vare sig lagtima eller urtima“ sattes
orden: som biträda vid urtima ting. Och får jag hos Herr Grefven
och Talmannen anhålla om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Åke Andersson: Då jag till följd af eu genom förkylning
uppkommen heshet är urståndsatt att uttrycka mig så, att mitt yttrande
kan höras af Kammarens herrar ledamöter, vill jag inskränka
mig till att yrka bifall, till den af Herr Ivar Månsson föreslagna förändringen
af Utskottets förslag.

Herr Berg: Jag ber att f''å fästa Kammarens uppmärksamhet på
att genom den föreslagna redaktionsförändringen det missförhållandet
skulle uppkomma, att nämnden väl finge ersättning vid urtima ting,
men ej vid extra sammanträden under det lagtima tinget. Jag förmodar
dock att de ledamöter af Utskottet, som gifvit anledning till att
Utskottet i stället för det i motionen förekommande uttrycket: “extra
tingssammanträden i brottmål“ begagnat uttrycket: “då rätten är
sammankallad för ransakning med häktad person", med detta uttryck
afsett äfven extra rättegångsdagar under det lagtima tinget.

Likväl och då jag i likhet med Grefve Sparre anser Utskottets
förslag, sådant det nu föreligger, vara dels otydligt dels mera omfattande
än med motionen afsetts, samt jag icke heller finner att den
anmärkta olägenheten genom den af Herr Ivar Månsson föreslagna
redaktionsförändringen undanrödjes, yrkar jag afslag å betänkandet.

Grefve Sparre: Då jag befinner mig i den kategorien att ofta
nog pröfva insända reseräkningar för att bestämma den reseersättning,
hvarpå nämnde- eller tjensteman göra anspråk, har denna omständighet
gjort, att jag fäst särskild uppmärksamhet vid detta Utskottets
förslag. Här säges: “att nämndemän, som biträda vid ting, vare sig
lagtima eller urtima, då rätten är sammankallad för ransakning med
häktad person" etc. skola njuta ersättning. När nu en nämndeman
inkommer med eu sådan reseräkning, bör han styrka, att det ifrågavarande
sammanträdet hållits enkom för ransakning med häktad person?
Antag att häradshöfding sammankallat nämnden, dels för domlösen,
dels för att dervid hålla ransakning — vi veta alla hvad dermed
menas — är nämndeman då berättigad till ersättning, eller skall han

Fredagen den 28 April. e. m.

N:o 47.

behöfva visa, att det sammanträde, för hvilket han begär ersättning,
varit utsatt enkom för ransakning med häktad person. Jag tror redan
på grund häraf, och då detta stadgande derjemte, på sätt jag förut
sökt visa, i sig sjelf är orimligt, att det icke kan antagas.

Jag vill icke bestrida att nämndemännen kunna hafva anspråk på
ersättning för det besvär, deras befattning medför; men deras besvär
vid urtima ting är dock jemförelsevis obetydligt. Jag anser också
verkligen hela saken bra obetydlig; men skall en bestämmelse i den
ifrågasatta syftningen antagas, bör den åtminstone bättre formuleras.
Herr Ivar Månsson har visserligen genom att utesluta ett par ord i
förslaget åstadkommit någon förbättring deri, men ganska stora svårigheter
qvarstå dock. Jag får fortfarande yrka afslag på Utskottets
förslag.

Ilerr Lyth: Jag skall bedja att få mot en här yttrad anmärk ning,

att det vore svårt för nämndemännen att skaffa intyg om huruvida
ting vore hållet i och för ransakning med häktad person eller
icke, erinra, att det synes mig ganska lätt att erhålla ett sådant intyg
af domaren, som väl bäst bör känna orsaken till tingets hållande.
För öfrigt vill jag nämna, att missförhållandet för det närvarande är
så stort och missnöjet i följd häraf på många ställen så allmänt —
synnerligast deröfver att en del af nämndemännen erhålla ersättning
för resor till urtima ting, men andra icke — att det synes vara allt
skäl att rättelse uti ifrågavarande hänseende med det första kommer
att ega rum. Jag tror äfven att Utskottets förslag är sådant, att det
kan antagas, synnerligast som flere talare, Indika böra väl förstå denna
sak, yttrat sig för detsamma, hvadan jag instämmer med dem, som
yrka framgång åt motionen jemväl på det sätt Utskottet föreslagit.

Herr Ola Andersson i Nordanå: Jag skall blott bedja att i
korthet få uttala mina sympatier för denna motion, den må nu bifallas
eller icke. Jag vågar dock icke framställa något bestämdt yrkande,
emedan jag icke är alldeles öfvertygad om att den föreslagna
ändringen är vigtig; men jag tror icke, att det är rätt att blott och
bart derför, att nämndemännen innehafva ett kommunens förtroendeuppdrag,
af dem fordra stora uppoffringar. Jag vill blott erinra, att
vi ju ganska gerna taga mot ersättning för det vigtiga uppdrag, vi
här utöfva, och de finnas till och med, som fordra och erhålla ersättning
åt de vikarier, som under riksdagarne sköta deras tjenster,
en ersättning, som jag, i förbigående sagdt, icke vet på hvad riksdagsbeslut
den grundar sig. I allmänhet anser jag, att de, hvilka få sig
anförtrodda sådana uppdrag, med hvilka uppoffringar äro förenade,
äfven böra erhålla ersättning.

Jag har, som sagdt, härmed endast velat uttala mina sympatier
för motionen och min förhoppning, att den måtte återkomma, och då
helst i ett större omfång.

Herr Sven Andersson i Plöninge: Jag begärde ordet blott för

att tillkännagifva att jag instämmer i det af Herr Ivar Månsson nyss
afgifna yttrande.

Angående.

nämndemans

ersättning.

(Forte.)

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Angående

nämndemans

ersättning.

(Forts.)

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels att det förslag måtte
antagas, som Herr Ivar Månsson framstäf;, dels ock slutligen afslag.
Efter upptagande af dessa yrkanden och i enlighet dermed gifna propositioner,
förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt företinnas
för den förstnämnda meningen. Votering blef begärd, och företogs,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Tredje Tillfälliga Utskottet hemstält i
utlåtandet N:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

Omröstningen visade 45 ja mot 72 nej; i följd hvaraf Kammaren
fattat belut i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

§ 9.

Herr A. A. Butensköld anmäldes hafva återkallat sin på Kammarens
bord hvilande anhållan om ledighet från riksdagsgöromålen;
och skulle i anledning deraf samma anhållan från föredragningslistan
afföras.

§ io.

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets memorial N:o 64, i anledning af erhållen återremiss
å en punkt af Stats-Utskottets utlåtande N:o 16, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens Andra hufvudtitel;

N:o 65, i anledning af erhållen återremiss å en punkt af StatsUtskottets
utlåtande N:o 20, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens Sjette hufvudtitel;

N:o 66, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
.Stats-Utskottets utlåtande N:o 54, angående ny lönestat för Statskontoret; Samma

Utskotts utlåtande N:o 67, i anledning af Kong! Maj:ts
proposition angående pensionsrätt för statens landtbruksingeniörer,
visse resande undervisare samt fiskeritjenstemännen;

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 5, angående dels förändring
i vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran, dels ock åtskilliga
andra postväsendet rörande frågor;

Fredagen den 28 April, e. m.

N:o 47.

Samma Utskotts utlåtande N:o 6, i anledning af dels återremiss
af åtskilliga punkter, dels Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delar
åt Utskottets betänkande N:o 3, angående stämpelpappersafgiften;

Lag-Utskottets betänkande N:o 34, i anledning af återremiss utaf
Utskottets utlåtande N:o 20, angående väckt motion med förslag till
författning rörande inteckning i jernväg, kanal eller annan dermed
jemförlig anläggning;

Samma Utskotts utlåtande N:o 35, i anledning af väckt förslag
om förändrad lydelse af 60 § sjölagen:

Första Kammarens protokollsutdrag N:o 156, med delgifvande af
Kammarens beslut öfver dess Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
7, i anledning af Herr Wallenbergs motion i fråga om ändring af
konkurslagen; samt

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts betänkande N:o 7,
(i samlingen N:o 38), med anledning af Herr J. E. Åkeson Lundegårds
motion om ändring i Kongl. kungörelsen den 16 Juni 1875 i fråga om
årsafgifterna vid högre skolor för qvinlig ungdom.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ Il Herr

Jan Magnusson både anhållit om 14 dagars ledighet från
riksdagsgöromålen, räknadt från och med den 8 instundande Maj.

Denna af Herr Talmannen nu anmälda framställning blef på begäran
bordlagd.

§ 12.

Upplästes två så lydande sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare E. Thomasson, som
lider af gulsot, är tills vidare förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
intygas på allagd embetsed.

Stockholm den 25 April 1876.

E. Ödmansson,
Med. D:r.

N:o 47.

Fredagen den 28 April, e. m.

Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Konsul Ludvig
Peyron, är sjuk i rheumatism och oförmögen att lemna sina mm; det
varder härmedelst intygadt.

Stockholm den 27 April 1876.

Cour. Halm,

Med. Dokt., Chir. Mag.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 11 e. in.

In fidem
Gust. Westdahl.

RÄTTELSE

Andra Kammarens protokoll N:o 43.

Sid. 16, råd. 3 nedifr. står: militärisk
läs: nihilistisk

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1876.