1876. Andra Kammaren. N:o 44

ProtokollRiksdagens protokoll 1876:44

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1876. Andra Kammaren. N:o 44.

Tisdagen den 25 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9 (i
samlingen N:o 36); och

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 12 (i
samlingen N:o 37).

§ 2.

Fortsattes den i gårdagens aftonsammanträde började öfvcrläggnin- Om anslag till
gen rörande punkten 26 i Stats-Utskottets utlåtande N:o 19, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. ”rörts *)’

Ordet lemnades till

Herr Anders Svensson, hvilken anförde: Då denna fråga,

enligt min föreställning, står i nära sammanhang med frågan om vårt
lands försvar i sin helhet och jag har den uppfattning, att denna fråga
har kommit in på ett origtigt spår, ett spår som icke kan leda till
dess lyckliga lösning, som äfven jag önskar, ber jag att, på samma
gång jag yttrar mig om den nu föreliggande frågan, få göra några erinringar
beträffande landtförsvarsfrågans behandling.

Då regeringen vid förliden riksdag framlade sitt arméorganisationsförslag
och detsamma inom denna Kammare diskuterades, framgick af
diskussionen tydligt och klart, att högst få af denna Kammares ledamöter
obetingadt gillade sagda förslag, men under diskussionens lopp
framstäldes af en ledamot i denna Kammare, Herr Ola Jönsson, ett
förslag till beslut, som af flere gillades och som af mig fullkomligt delades.
Detta lydde så: “Att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
anhålla det Kongl. Maj:t behagade, i sammanhang med förslag om
grundskatternas och indelningsverkets afskaffande och fullständigt öfverAndra
Kammarens Prof. 1876. N:o 44. 1

N:o 44. 2

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till gångsförslag, för kommande Riksdag framlägga ett förslag till ny härbyggande
af ordning, fotad t hufvudsakligen på det nu meddelade förslagets grunder,
Tf TT'' men med skälig ersättning af staten åt dem, som ingå vid special''
01 s-'' vapnen, samt med nedsatt öfningstid för till infanteriet hörande värnpligtige.
“ Herr Krigsministern, interpellerad derom, huruvida han ansåg,
att på dessa grunder ett fortsatt arbete i försvarsfrågan vore möjligt,
gaf härtill ett jakande svar. Men eu af Kammarens ledamöter,
eu högt stående militär, en man, som deltagit i den komité, som granskat
det förslag, som framlades af Kongl. Maj:t, uttalade den bestämda
mening, att den öfningstid, som, enligt det Kongl. förslaget, fordrades,
icke kunde det ringaste nedprutas.

Nu hafva vi emellertid i år hört af Hans Maj:t Konungens trontal,
att han ämnar till eu kommande Riksdag framlägga ett nytt förslag till
arméorganisation, hufvudsakligen fotadt på samma grunder som det
sist framlagda förslaget. Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
har äfven i sitt anförande till statsrådsprotokollet för
den 10 Januari innevarande år yttrat följande ord, hvilka jag tager
mig friheten att uppläsa: “Riksdagens tvekan att pålägga nationen

de offer, ett verkligt tillfredsställande försvar krafvel*, syntes, att döma
af de fleste talarnes anföranden under den långa och genomgående
diskussion, som detta utomordentligt vigtiga ämne framkallade, visserligen
icke hafva sin grund i något tvifvel om nationens uppfattning af
sin skyldighet att i farans stund vara allmänt pligtig till försvar af
hem och härd, utan härleda sig dels från farhågan att behofvet, beskaffenheten
och tidslängden af de militära öfningar och offer i öfrig!, som
under freden erfordras för att vid kriget vara värnpligten vuxen, icke
så inträngt i folkmedvetandet, att tiden för stegets fulla uttagande i
denna rigtning ännu vore inne, dels ock derifrån att det framstälda
förslaget endast omfattade försvarsorganisationen sådan den för att bebygga
vårt oberoende måste blifva, icke fullständigt anvisade vare sig
den vägledning till målet — det förslag till öfvergång — som skulle
bilda kedjan emellan det gamla och det nya, eller eu finansplan, ådagaläggande
möjligheten för svenska folket att äfven i ekonomiskt afseende
förmå draga de bördor den nya organisationen betingar." Herr Statsrådet
har här uttalat eu stor och allvarlig sanning, då han sagt, att
insigten om nödvändigheten af de fordringar på offervillighet, som
erfordras för bildande af en ren värnpligtsarmé, ännu icke så inträngt
i folkmedvetandet, att tiden kan vara inne att i detta fall taga steget
fullt ut. Detta är en obestridlig sanning. Men icke desto mindre tillstyrker
Herr Statsrådet Hans Maj:t Konungen att framlägga ett förslag,
fotadt på samma grunder som det nyss förut framlagda förslaget. Jag
beklagar denna Herr Statsrådets tillstyrkan, jag beklagar den, emedan
den, efter mitt förmenande, omöjligen kan leda till det mål, hvartill vi
alla sträfva, nemligen att ordna vårt försvar på ett tillfredsställande
sätt. För att deruti lyckas, Utom oss taga hänsyn till våra geografiska,
nationela samt för oss i öfrigt egendomliga förhållanden, och dertill
räknar jag i första rummet, att vi efter måttet af våra krafter och tillgångar
utveckla och stärka vårt sjöförsvar.

Jag skulle alltså, för min del, gerna hafva velat biträda det nu
framlagda förslaget, såvida det icke hade erfordrats så lång tid för att

3 JJ:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. in.

genomföra detsamma, ty jag kan omöjligt gå in på att ett anslag fastläses
för så lång tid som 12 år.

I (ifrigt skulle jag dock vilja tillstyrka, att man lemnade regeringen
fria kunder att bestämma, af hvilken cert den ansåge lämpligast att
bygga dessa fartyg. När vi gjort början härmed, hade vi åtminstone
uträttat något för saken, och clå det sedermera en gång ifrågakommer
att ordna vårt landtförsvar, låtom oss hygga äfven detta på grundvalen
af våra nationela förhållanden, det vill säga på en fast stam med utsträckt
öfningstid för beväringen.

Jag vet nog, att man mot detta mitt yttrande kan invända, att regeringen
redan en gång förut, vid 1871 års riksdag, framlagt ett sådant
förslag, med den indelta armén såsom stamtrupp och med utsträckt öfningstid
för beväringen, men att detta förslag då afslogs af Riksdagen. Ja,
detta är nog. en sanning, men låtom oss också betänka, hvarför detta
förslag då föll. Det föll icke till följd af dess militära brister eller
derföre att dess antagande skulle medföra större uppoffringar än nationen
kunde bära, utan det föll, mine herrar, derföre att rust- och rotehållarne
då ansågo, likasom de ännu i dag anse för eu orättvisa, att
de ensamma skola underhålla stamtruppen och på samma gång äfven
deltaga i kostnaderna för de utsträckta öfningarne för beväringen samt
för öfrigt i alla andra kostnader för armén, som landets väl trafven

Jag har förestält mig, och detta har sedermera vunnit erkännande
i allt mer och mer vidgade kretsar, att, om Kong! Magt ånyo en gång
skulle framlägga, ett arméförslag, grundadt på en fäst stamtrupp och
med utsträckta öfningar för beväringen, samt att utgifterna för detsamma
stäldes så, att alla burgna samhällsmedlemmar dertill fingo bidraga
lika, så skulle det få ett helt annat emottagande än förra gången
samt ega kraft att kring sig samla eu majoritet. Jag vet väl, att
det kan vara förenadt med vissa svårigheter att nu åter framlägga ett
sådant härordnmgsförslag, men icke kan detta likväl vara någon gordisk
knut, som det är omöjligt att upplösa, utan som måste afhuggas.

Hvad nu angår det yrkande jag ämnat göra, kån jag, såsom jag
redan förut nämnt, icke biträda det af regeringen nu framlagda förslaget,
emedan jag anser tiden för dess genomförande alldeles förläng,
då man ju icke på förhand vet hvad som kan hända under tolf är,
men i afseende å beloppet och friheten för regeringen att bygga fartyg
efter den cert, den anser lämpligast, skulle jag dock vilja gå in på detsamma.
. Stats-Utskottet har icke kunnat tillstyrka detta förslag, och
jag vill icke derför klandra Utskottet, men deremot måste jag på det
högsta ogilla de åsigter Utskottet dervid uttalat angående sjöförsvarsplanens
pröfning först i sammanhang med “fullständigt förslag till lancltförsvarets
ordnande11. Att sammanbinda den ena efter den andra af
vara största och vigtigaste frågor med hvarandra kan ju omöjligen bidraga
till en lycklig lösning utaf någon af dem. Likaså kan jag ej
gilla hvad Utskottet yttrar i slutet af sin motivering derom, att ''medel
endast borde anvisas, som vore tillräckliga för fortsatt anskaffning af
sådan sjökrigsmateriel, “hvars behöflighet och lämplighet för vårt land
redan vunnit erkännande11.

Ja, kan det vara klokt eller rätt, att i vår tid, då den ena uppfinningen
aflöser den andra, hålla fäst vid och saga, att det är endast

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. i

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till sådant vi höra bygga, som för flera år sedan ansågs dugligt? Deremot

byggande af yjp jag fgr min hel protestera.

krigsfartyg. jag ^ar nu jcpe något bestämdt yrkande att framställa. Jag är
(t °vts.) nl''n hel benageil att biträda antingen Friherre Skogmans eller

Herr Nordenfelts reservation och förbehåller mig att, sedan jag under
diskussionens lopp erfarit, hvilkendera må hafva största utsigt till framgång,
få närmare formulera mitt votum.

Herr C asp ars son: Det finnes två frågor, hvilka jag under min

riksdagsmannatid aldrig vågat under diskussionen beröra, nemligen
bränvinet och femte hufvudtiteln. Jag bär hittills helst hållit mig på
det torra och då jag nu gifven mig ut på det våta elementet, skall det
ske med mycken försigtighet. Jag skall hvarken tala om rammar eller
baggar eller hvad allt de heta dessa moderna sjöodjur, utan jag vill
helt enkelt hålla mig till den uppslagsända, som Stats-Utskottet i sitt
utlåtande stuckit ut. Beträffande sjelfva det sceniska arangementet af
Stats-Utskottets utlåtande, kan jag icke underlåta att fästa mig vid
den omständigheten, att sjelfva den sä kallade klämmen förekommer
på sidan 23, under det motiveringen derför återfinnes på sidan 2. Jag
skall bedja att något litet få skärskåda dessa motiv. Utskottet är i
början vid synbarligen godt lynne och säger, beträffande den Kongl.
propositionen, att “det alltid måste betraktas såsom eu synnerlig fördel,
att vid pröfningen af hithörande anslagsfrågor Riksdagen har full kännedom
ej mindre om det mål, på hvars ernående sträfvandena ansetts
böra rigtas, än äfven om sjelfva grunddragen af den plan, som för
fullföljden af dessa sträfvanden blifvit uppgjord11. Så till vida är allt
soligt och klart och lugnt. Utskottet yttrar vidare, “att den nu framlagda
planen utgår från den förutsättning, att vår sjökrigsmateriel endast
bör afse kustförsvaret, ställer denna plan i öfverensstämmelse med
de åsigter, som af sist församlade Riksdag i detta ämne uttalats." Så
kommer der ett och då mulnar plötsligt horisonten, den mulnar

sedermera mer och mer, i slutet af betänkandet börjar åskan gå och i
26 punkten slår blixten ner i det Kongl. förslaget, ty det slut, hvartill
Utskottet kommer, är i sjelfva verket ett underkännande af den framlagda
planen, om hvilken Utskottet förut sagt, att det synts Utskottet,
“som borde Riksdagen för närvarande icke ingå i närmare pröfning af
densamma". Då jag läste detta, tänkte jag strax: här står aldrig rätt
till; här måste “kompromissen" hafva varit framme; ty så snart premisserna
och konklusionen peka åt skilda håll, misstänker jag alltid
kompromissen, emedan, så snart den varit framme, det alltid plägar
gå på sned med logiken. Och då jag läser de utlåtandet vidfogade
reservationerna finner jag också helt öppet uttaladt, att kompromissen
verkligen haft sitt spel med i saken. Det, är besynnerligt, mine herrar,
med denna kompromiss. Så vidt jag vet, finnes det endast två statsmakter
i Sverige, men denna kompromiss synes nästan vilja blifva den
tredje. Här säger nu Utskottet, att vi för denna frågas lösning måste
veta, huru landtförsvaret kommer att ordnas. Med detta ordnande af
landtförsvaret har man först sammanknutit frågan om grundskatternas
afskrifning, sedermera frågan om bergverkstiondens borttagande; vid
denna riksdag togs äfven krigshofrätten med i släptåg och nu slutligen

Tisdagen den 25 April, f. m.

5 N:o 44.

sjöförsvaret. Den sista kombinationen synes mig verkligen vara den Om anslag till
mest berättigade. Huru man nu skall kunna lösa dessa fem frågor på ^

en gång, begriper jag för min del icke; men detta blir i alla händelser ’^^^?''
icke min, utan Stats-Utskottets sak.

Jag vill, som sagdt, begagna den uppslagsända, som Stats-Utskottet
stuckit ut och hålla mig till denna kombination af landt- och sjöförsvarsfrågorna.

Utskottet har här sagt, att man skulle afvakta den utredning, som
i detta fall kan komma att ske; och dertill kan nog vara skäl. Men
det finnes en metod, som kallas den komparativa och som mer och
mer gör sig gällande inom forskningens olika områden. Jag har användt
denna metod för att för mig sjelf klargöra frågan och jag skall
taga mig friheten delgifva resultaten. Man har förebrått mig, att jag
ibland söker anslå känslan. Jag skall nu fullkomligt hålla mig på det
realistiska området och tala ett rent sifferspråk, ehuru jag medgifver,
att det kan vara ledsamt nog att åhöra ett sifferföredrag. Jag har
sökt upplysningar i Almanack de Gotha och på ort, som vederbör, gjort
förfrågan, huruvida dessa siffror i allmänhet kunna anses vara så tillförlitliga,
att de anständigtvis kunna i eu offentlig diskussion åberopas,
samt vunnit den upplysningen, att de i allmänhet hemtas ur officiela
källor och derföre pläga hafva ett godt vitsord inom statistiken. Jag
har sökt inhemta försvarsbudgetens storlek i sin helhet inom de olika
europeiska länderna; dess förhållande till folkmängden samt i hvad
förhållande anslaget till deras sjöförsvar står till anslaget för landtförsvaret
och så vidare, och jag anhåller att få meddela åtskilliga af
dessa siffror.

Ser man då först till, huru kostnaderna för försvarsväsendet i olika
länder ställer sig i förhållande till hvarje individ af landets folkmängd,
så kommer man till det resultat, att England i detta fall står högst;
der uppgår ifrågavarande kostnad till 14 kronor 2 öre per hufvud.

Dernäst kommer Frankrike, med en kostnad af 13 kronor 28 öre.

Holland med 12 kronor 58 öre och Spanien med 11 kronor 91 öre.

Dervid är dock att märka, att alla dessa fyra länder hafva betydliga
kolonier, hvilkas folkmängd icke är tagen med i dessa beräkningar;
och det är naturligt, att. under sådana förhållanden denna siffra skall
för dem ställa sig mycket högre, än för de öfriga länderna. Hvad
särskild! Spanien beträffar, så har detta land under de senaste åren,
som vi veta, varit skådeplatsen för ett inbördes krig, som tagit i anspråk
en större kraftutveckling än under normala förhållanden. Gå vi
sedan öfver till de andra länderna, så ställer sig siffran högst i Tyskland
; dess ordinarie krigsbudget uppgår till 290,498,000 kronor, hvilket
gör 7 kronor 22 öre per hufvud; och lägger man dertill den extra
krigsbudgeten, hvars summa är 47,696,000 kronor, så får man en total
utgift per individ af 8 kronor 38 öre. Detta är den högsta siffra,
hvartill något europeiskt land kommit, med undantag af de fyra förstnämnda
länderna med sina kolonier. Dernäst kommer Danmark, der
kostnaden utgör 7 kronor 67 öre per individ, och derefter Sverige med
en utgiftssiffra, om indelningsverket icke inberäknas, af 6 kronor 4 öre
för hvarje invånare. Hela budgeten för sjö- och landtförsvaret slutar
nemligen hos oss på en summa» af 26,240,000 kronor. Lägger man

N:o 44. 6

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till dertill kostnaden för indelningsverket, i rundt tal beräknad till 4,000,000
byggande af kronor, får man en totalsumma af 30,240,000 kronor, hvilket på en
(Ports)''J befolkning af 4,341,000 invånare gör 6 kronor 96 öre per individ.
k Närmast derefter kommer Italien med 6 kronor 70 öre, Ryssland med

6 kronor 58 öre, Österrike med 6 kronor 3 öre, Norge med 5 kronor
92 öre och sist Belgien med en utgiftssiffra af 5 kronor 82 öre.

Jag skall icke trötta Kammaren med eu redogörelse för den procent
åt hela statsbudgetens summa, som dessa försvarskostnader upptaga
i olika länder; ehuru man äfven i sådant afseende skulle kunna
finna anledning till åtskilliga betraktelser.

Ser man åter på tätheten af de särskilda ländernas befolkning,
så visar Norge den minsta befolkningen i förhållande till arealen, nemligen
5,6 individ på hvarje qvadratkilometer; dernäst kommer Sverige
med 10,i; invånare på samma areal; och tätast befolkad! är, som
bekant, Belgien, der på hvarje qvadratkilometer finnas 161 invånare.
Af allt detta synes temligen tydligt framgå, att, då den högsta kostnad
per invånare något annat land för sitt försvarsväsende underkastat
sig, utgör 8 kronor 38 öre, vi i Sverige, med dess mindre täta befolkning,
icke gerna kunna komma till högre siffra i enahanda afseende
än 8 kronor per invånare, hvilket på förutnämnda folkmängd af
4,341,000 gör eu summa åt mellan 34 och 35 millioner kronor. Detta
belopp förefaller mig åtminstone vara det högsta, hvartill vi för närvarande
hunna komma, men dermed vill jag icke hafva sagt, att vi
nödvändigt skola komma till en så hög siffra.

Frågar man sig sedan, huru stor del af hela försvarsbudgeten
landtförsvaret och sjöförsvaret hvar för sig klöfver, så har jag äfven
till utrönande deraf användt den komparativa metoden. Vid förlidet
ars riksdag framlades åt regeringen ett fullständigt förslag till ordnande
åt vårt landtförsvar, hvilket förslag slutade på en summa af 30 millioner
kronor. Dervid är dock att befara, att eu och annan af de i förslaget
upptagna utgiftsposter torde behöfva något höjas. Jag vill i sådant
afseende endast anmärka portionsprisen, Indika nog behöfde
höjas med 10 öre per portion, hvilket för 10 millioner öfningsdagar
gör en förhöjning af 1 million kronor. Dertill kommer dessutom utgifterna
för uppförande af kaserner, hvilken utgift äfven nödvändigt
måste utgå. Jag föreställer mig således, att genomförandet af berörda
härorganisationsplan skulle under den närmaste framtiden kräfva en
årlig utgift af omkring 33 millioner kronor. Under sådana förhållanden
synes det mig alldeles tydligt, att vi skulle nödgas uppgifva all
tanke på något sjöförsvar, och då vore det så godt att genast sätta vår
flottas alla officerare på reservstat samt låta våra pansarbåtar lägga
upp i någon hamn och vänta på bättre tider. Men ett sådant sätt att
ocrdna ^ Sveriges försvar är något, som jag i ingen mån kan biträda.
Återstår då frågan, huru stor del af hvad vi kunna offra för vårt försvar
böra vi använda till sjöförsvaret? Jag vill då åter använda den
komparativa metoden och tillse, huru förhållandet gestaltar sig i de
företrädesvis sjöfartsidkande länderna. I detta afseende intar Norge
främsta rummet, ty af hela dess försvarsbudget, uppgående till 10,636,000
kronor, äro till sjöförsvaret anslagna 5,668,000, eller 53,3 procent af
hela försvarsbudgeten. Dernäst kommer England med 42,4 procent,

7 N:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. m.

Holland med 41,4 procent, Danmark med 34,6 procent, och derefter Om anslag till
Sverige, der till sjöförsvaret, om deri inräknas flottans indelningsverk,
utgår 25,2 procent af hela anslaget till försvarsväsendet; samt slutligen
Frankrike med 24,9 procent. Jag vill ej påstå, att sjöförsvaret i för- r°rs''
hållande till landtförsvaret hos oss har samma vigt som t ex. i England,
men väl som i Norge, ehuru jag dock icke vill, att vi i afseende
å det förra höra komma till samma siffra som detta land, eller till
53 procent af det hela. Deremot synes mig den proportion, hvartill
man i Danmark kommit, eller sjöförsvaret upptagande 34 procent af
hela försvarsbudgeten, någorlunda angifva det lämpliga förhållandet
emellan de båda delarne af försvaret. Således, om man t. ex. antager
33 procent och beräknar hela försvarsbudgeten till 34 millioner kronor,
skulle marinbudgeten komma att utgöra 10 å 11 millioner kronor.

Och då Kongl. Maj:t nu ej äskat mer än något öfver 8 millioner kronor,
synes mig denna summa ej för hög i förhållande till våra tillgångar.
Anslaget till landtförsvaret skulle i sådant fall kunna beräknas
till 24 å 23 millioner kronor. För 5 år sedan äskade Kongl. Maj:t
för detta ändamål endast 17 millioner. Möjligheten att med denna
summa kunna på ett tillfredsställande sätt ordna vårt landtförsvar är
numera eu öfvervunnen ståndpunkt, men om man, efter den nu antagna
seden, beviljar ett dyrtidstillägg af 30 å 33 procent, så kommer man
till eu siffra af 22 å 23 millioner. Och jag tror, att man, genom en
sådan fördelning af kostnaden för försvaret i dess helhet, kommer till
ett bättre resultat, än om man kastade allt på landtförsvaret. Antydningsvis
vill jag äfven nämna något om förhållandet emellan kostnaderna
för vält landt- och sjöförsvar för omkring 100 år sedan. De upplysningar,
jag i detta hänseende meddelar, äro hemtade ur Lagerbrings
historia, uti hvilken jemväl finnas citerade de källor, hvarifrån han
hem tat sina uppgifter. Jag vet visserligen icke, om dessa äro fullt
rigtiga, men jag tror dock att de hafva något vitsord, emedan Lagerbring
mycket sysselsatte sig med sin tids ekonomiska förhållanden.

Han uppgifver, att år 1772 kostade landtförsvaret 3,036,000 daler silfvermynt
och sjöförsvaret 1,807,000 daler samma mynt, eller 37,s procent
af hela försvarsbudgeten, 4,843,000 daler silfvermynt. Man ser således,
att då för tiden tillerkändes sjöförsvaret långt större vigt i förhållande
till landtförsvaret, än nu är fallet.

Vid ordnandet af försvarsväsendet i dess helhet har man utgått
från den ståndpunkten, att man måste försöka ordna försvaret så, att
det, oberoende af allianser, kan blifva fullt betryggande, ty, hade man
sagt, alliansernas tid är förbi. Den förra satsen biträder jag villigt,
men jag tror deremot icke, att alliansernas tid är för alltid förbi, ehuru
jag medgifver, att exemplen från de sista årtiondena, under hvilka list
och våld spelat den största rollen, ej äro uppmuntrande. Men, säger
vår störste häfdatecknare, Geijer, “det har blott under vissa mellanrymder
i historien, likasom då mensklighetens genius slumrat, gått an
att herska genom de små medlen — alla de störa äro rättvisans11.

När Polen styckades och när Danmark lemlästades, då slumrade förvisst
mensklighetens genius. Men jag tror ej, att det alltid kommer
att så fortfara. Hvad har vinsten blifvit af denna egoistiska afsöndringspolitik?
Fråga de mindre staterna, hvilkas politiska tillvaro är beroende

N:o 44. 8

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till af de störres godtycke, Och hvad har blifvit vinsten för de större?
byggande af ]?r§.ga det förödmjukade Frankrike, fråga det stolta England, som i
T(l\>rtsT'' början af århundradet gick i spetsen för den europeiska politiken, men
01 s'' nu sitter afsöndradt på sin ö, utan inflytande på den stora politiken.
Detta våldets och sjelfviskhetens system “faller11 — för att tala med
nyss nämnde författare — “så snart det högre gemensamma i menskligheten
blir lefvande och eldar folken; och man kan nästan vara säker,
att ju mer den egoistiska politikens upplösningsprocess i samhället synes
hafva lyckats, ju närmare är utbrottet af denna inre själarnes flamma,
som, plötsligt utplånande, försmältande, förenande de enskilda intressena
till ett högre gemensamt, i lågorna till ny herrlighet liksom omgjuter
mensklighetens bild.11 Då är också alliansernas — icke de
“heliga", men de naturliga alliansernas — tid åter för handen, och
när den inträder, då skall äfven vår flotta intaga sin naturliga, berättigade
plats i vårt politiska och militära utvecklingssystem. Dessutom
kan det väl ifrågasättas, huruvida det är alldeles gifvet att vi, för bevarandet
af vårt oberoende, skola vara hänvisade blott inom egna
gränser och egna skärgårdar. Då Tyskland uppflyttade sin gräns från
Fadern till Kongeån inträffade nemligen eu stor förändring'' uti de maritima
maktförhållandena i norden. Vi hafva nu en stor sjöstat icke
långt aflägse ifrån våra egna kuster. Det är möjligt att Tyskland
stannar vid Kongeån, men det är äfven möjligt att det, till följd af
den historiska utvecklingens lag, i framtiden skall söka att utbreda sig
jemväl öfver ,f utland och de danska öarne. Och hurudan blir då
Sveriges ställning, om den tyska örnen i stället för dannebrogen sväfvar
öfver Bältena och sundet, och den tyska öfvermakten planterar sina

fanor på Köpenhamns och Kronoborgs citadeller, med svärdspetsen
rigtad mot våra rikaste och på samma gång mest blottade provinser?
Då återstode för oss ej annat, än att antingen med stum resignation
afbida hvad oss öfvergå månde, eller ock den epikureiske sensualistens
lefnadsglada verldsåskådning: “hitom oss äta och dricka, ty i morgon
skola vi dö“, ty vår dödsdom såsom fri nation vore då afkunnad. Jag
är visserligen icke någon förfäktare af eu uteslutande skandinavisk
politik, men jag tror, att Sveriges egen politik bjuder att i detta fall
hafva ögonen öppna. Om den ena kronan bortskrapas från nordens

gamla vapensköld, tror jag, att äfven de andra snart skulle följa efter,
ty såsom vår forntid varit gemensam, sä kommer vår framtid att
äfven blifva det. Och jag tror icke, att det skulle blifva omöjligt för

nordens folk att till sjös värna sin sjelfständighet. För att söka att

visa detta återkommer jag ännu eu gång till sifferuppgifter. Enligt
hvad den ofvan åberopade tabellen utvisar, utgör Sveriges, Norges och
Danmarks sammanlagda marinbudget 18,255,000 kronor, under det
Tysklands, inberäknadt den extra budgeten, uppgår till 24,428,000
kronor. Men denna skilnad kan man väl ej anse vara så afskräckande,
att man af den orsaken behöfver kasta yxan i sjön, ty förenade betyda
vi ganska mycket.

Eu ledamot af Utskottet nämnde, att det vore en småsak för de
stora makterna att i händelse af behof fördubbla sin marinbudget.
Jag tror dock icke, att så är förhållandet. Ty Tyskland har redan
för sin militärbudget uppnått den relativt högsta siffran — med undan -

9 N:o 44.

Tisdagen den 26 April, i'', in.

tåg af de stater, som hafva kolonier. Jag tror ej, att denna siffra kan Om anslag till
väsentligt höjas, och såsom stöd för denna åsigt, ber jag att få anföra, af

att Tyskland under de sista åren ganska betydligt nedsatt marinbudgeten.
1883 uppgick den nemligen till 47 millioner, 1874 till 48 01

millioner och nu endast till något öfver 24 millioner kronor. Jag vill
ej trötta Kammaren med att uppräkna de respektive flottornas fartyg
och kanoner, och detta så mycket hellre, som dessa siffror ej kunna
vara af någon betydelse, då det ej är antalet utan beskaffenheten, som
augifver värdet.

Beträffande vår östra granne, så finna vi ur samma källa, att hans
marinbudget uppgår till 70,798,000 kronor. Men Ryssland måste dock
hafva sina maritima krafter fördelade på 6 ställen, nemligen i Östersjön,
i Svarta och Kaspiska hafven, i Hvita och Siberiska trafven samt
Aralsjön.

i Östersjön har Ryssland 71 ångfartyg med 387 kanoner, hvaraf
197
afskräckande. Men om sä är, huru mycket mer afskräckande skall
icke då den summa vara af omkring 494 millioner kronor, som Ryssland
uppoffrar på sitt landtförsvar. Skola vi af Rysslands marinbudget
låta afhålla oss ifrån att ordna vårt sjöförsvar, så böra vi äfven, till följd
af dess mångdubbelt större landtförsvarsbudget, med de 5 ä 600,000
man, som stå bakom denna, afstå äfven från allt ordnande af vårt
landtförsvar. Jag tror emellertid icke, att ett folks vara eller icke
vara beror af siffror. Folkens öde hvilar i en högre hand. År det bestämdt
att vi skola falla, då är frågan endast huru vi falla, tv man
kan falla på flera sätt. Man kan fälla såsom Finland, hvars söner
försvarade till det yttersta hvarje torfva af sitt land och till följd af
den aktning, det sålunda tilltvang sig af besegraren, fick behålla sitt
språk, sina lagar och nationela institutioner. Men man kan äfven falla
såsom Polen, hvars riksdagar blifvit ett varnande ordspråk, hvars folk
numera existerar endast till namnet, och hvars språk inom tå generationer
skall vara ett utdödt språk.

Fn talare på kalmarbänken talade i går om svenska flottans historiska
minnen och framhöll, huru de forna regenterna med förkärlek
omfattade densamma. Ja, det är ett faktum, att alla våra störa konungar
uppfattat vigten och värdet af att ega en stark flotta. Gustaf I,
skaparen af svenska statsskicket, var äfven skapare af svenska flottan;
och det största fartyg, som man under många mansåldrar skådat, utgick
ur hans skapande hand. Sonsonen G ustaf II Adolfs prolitiska testamente
är oss alla bekant. Han säde nemligen, att antingen måste
Sverige blifva en stormakt och göra Östersjön till eu svensk insjö, eller
också måste vi draga oss tillbaka inom våra skär, lefva eniga sinsemellan
och hålla eu stark flotta. Detta testamente hafva vi dock icke
bevakat. Ryssland har äfven fått ett politiskt testamente af sin störste
regent, men det har icke såsom Sverige låtit det falla i glömska.

Under Carl XI, “rikshushållaren“, hade svenska flottan nått sin högsta
kraftutveckling; och då Karl XII verkstälde sin landstigning på Seland,
skedde den under skyddet af 38 rangskepp, förutom fregatter, brännare
och pråmar. Gustaf III vill jag visserligen icke räkna bland våra
största konungar, men bland våra snillrikaste; och med sitt snille upp -

N:o 44. 10

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till fattade han till fullo flottans betydelse. Han var i många afseenden
lhriTfan,af ytlig ocl1 flärdfu11’ men (lä lia« stod på de gungande plankorna i tullport
f'' reSnet’. ,var 115111 kunS ocl1 Hjelte". Den ende af våra store konungar,
för hvilken flottans betydelse icke synes framstått fullt klar, är
Carl Johan; men han var fostrad i en annan skola, och under andra
förhållanden på eu tid, då den franska flottan föga eller intet betydde,
då deremot de franska landtarméerna aflade besök i den ena efter den
andra bland Europas hufvudstäder; och om hans eljest skarpa blick af
dessa förhållanden något fördunklades, är sådant lätt förklarligt. Men
hvad han måhända förbisett, har lians sonson godtgjort, då han till
svenska Riksdagen framlagt en fullständig plan till sjöförsvarets ordnande.
När nu örlogsflaggan åter hissats på det svenska statskeppet,
helsar jag den med den vördnad, jag är skyldig min konung, och med
den hängifvenhet, jag är skyldig mitt land. Och då jag här ser närvarande
konungens rådgifvare för flottans ärenden, ber jag få till honom
framföra den anhållan, att, hur det än må blåsa mot, han ej må fälla
af, utan hålla upp mot stormen. Dess bättre skall den tretungade
flaggan fladdra ut för vinden, och säkert skall nationen och dess representanter
förr eller senare förstå det språk den talar, ty — för att
fullfölja det citat af vår störste skald, som en talare på södermanlandsbänken
i går använde — Sveriges största minne: “Gustaf Adolf talar
med dess tunga11.

Jag anhåller på det varmaste om bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Herrar Asker och II. Schidts instämde med Herr Casparsson.

Herr Jöns Rundbäck: Det har blifvit mig berättadt, att eu skådespelare,
som är van och rutinerad, städse känner en viss rädsla att
uppträda inför publiken vid början af sin roll, och jag tror att detta
är med sanningen öfverensstämmande, då jag, som saknar både erforderlig
insigt i frågan och förmåga att uttrycka mig på ett så vältaligt
sätt, som t. ex. den talare, som sist hade ordet, vid detta tillfälle tungt
känner det svåra uti att nu med min bräckliga julle begifva mig ut på
detta stormiga haf och med den lätta beväpning, hvarmed jag är försedd,
möta dessa pansarbrytande kanoner af grafva dimensioner. Pligten
manar mig dock att uppträda, och jag känner denna pligt alltför noga
att kunna underlåta att nu uttala min åsigt.

I likhet med andra talare, som förut haft ordet, skall jag söka att
fasthålla vid några — om jag så får säga — historiska sjömärken,
hvaremot jag dock vill söka att icke förirra mig i några långt tillbakagående
historiska undersökningar, utan noga hålla mig till ämnet.

Jag vill då först bedja att få i minnet återkalla, hurusom just för
20 år sedan vid denna tid på året med värme och lif diskuterades en
alldeles likartad fråga som den nu för handen varande. Eongl. Maj:t
hade då låtit för Riksdagen framlägga ett väl genomtänkt och storartadt
förslag till sjöförsvarets ombildning; och då jag nu kommer att
i någon mån motsätta mig den nu framlagda propositionen, kan jag
dock icke förneka, att ju icke äfven detta förslag är både storartadt
välbetänkt och vackert. Men sedan jag gjort detta medgifvande, hop -

il N;o 44.

Tisdagen den 25 April, f. m.

pas jag, att de med mig i frågan olika tänkande må tillåta mig att Om anslag till
uttala hvad jag vidare kommer att yttra. Den omförmälda, för 20 år byggande af
sedan af regeringen framlagda sjöförsvarsplanen försvarades på det var- hri9sfar‘ygmaste
af många fosterlandsvänner och deras tal genljöd kring land och (I''orts-)
rike. Jag tillhörde väl icke då representationen, men jag kommer dock
väl; i hog, hvithet allmänt intresse frågan då ådrog sig. Kongl. Maj:t
begärde då som nu hvad han ansåg erforderligt för sjöförsvarets ordnande
på ett för landet tillfredsställande ocli med dess tillgångar förenligt
sätt, och den begärda summan uppgick till mellan 11 och 12
millioner, att utgå under loppet af femton år med 781,000 kronor årligen,
efter förloppet åt hvilken tid llottan skulle befinna sig i fullt
stridsfärdig! och tidsenligt skick. Riksdagen tog förslaget under ompröfning,
men beviljade icke hvad Kongl. Maj:t begärt, utan hyste och
uttalade åtskilliga betänkligheter mot såväl sjelfva planen som anslagets
storlek. I stället för det af Kongl. Maj:t begärda beloppet beviljade
Riksdagen endast 559,000 kronor, att på extra stat utgå under hvartdera
af de tre nästpåföljande åren intill följande riksdagsperiod, förutom det
ständiga anslaget af 162,000 kronor för flottans nybyggnad. Jag vädjar
nu till herrarne; har erfarenheten verkligen gifvit rätt åt de personer,
som så varmt och patriotiskt uppträdde för bifall till Kongl. Maj:ts
omförmälda förslag, och bär erfarenheten visat, att det beslut, Riksdagen
då omfattade, var felaktigt? Jag vågar tro, att ingen kan vilja
eller våga påstå, att, om Riksdagen då gått in på denna plan och fartyg
blifvit byggda efter den då föreslagna konstruktionen, vi i denna
stund skulle haft någon synnerlig nytta deraf. Vi hafva nu genomlefva!
de 15 åren och sett, att någon skada ej åstadkommits derigenom att
den begärda summan nedsattes.

Här har under diskussionen blifvit sagd!, att i senare tider Riksdagen
visat njugghet mot sjöförsvaret. Då fjerde hufvudtiteln förevar
till behandling, påstod man på samma sätt, att Riksdagen visat njugghet
mot landtförsvaret. Jag tog mig friheten att då påpeka några
siffror, som visade, huru mycket de till vårt landtförsvar anslagna beloppen
under de senare åren vuxit och jag skall nu, med ledning af de
ur Riksdagens handlingar hemtade siffror, jag här har, visa, huru de
facto anslagsbeloppen till flottans nybyggnad och underhåll på dessa
senare tider ökats. Jag talade nyss om hvad som gjordes för tjugu år
sedan. Tio år efteråt anslog Riksdagen till flottans nybyggnad dels på
ordinarie stat 162,000 kronor och dels på extra stat i rundt tal 800,000
kronor samt till flottans underhåll 681,000 kronor. År 1871 — jag
öfverhoppa!'' de fem mellanliggande åren — sammanslog Riksdagen på
Kongl. Majds begäran dessa båda anslag till flottans nybyggnad och
underhåll till ett reservationsanslag, att utgå med 785,000 kronor, hvarjemte
Riksdagen samtidigt till byggande af pansarfartyg beviljade ett extra
anslag på 660,000 kronor. Vid 1872 års riksdag höjdes reservationsanslaget
till 871,000 kronor och det extra anslaget till 700,000 kronor.

1873 bestämdes reservationsanslaget till 933,000 kronor — jag tager
allt i rundt tal — hvaremot det extra anslaget faststäldes att utgå med
samma belopp, som föregående år. Enligt 1874 års Riksdags beslut
skulle reservationsanslaget bibehållas oförändradt, men till krigsfartygs
byggare anslog Riksdagen 1,000,000 kronor. Till sist beviljade 1875

N:o 44. 12

Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag m hxn Riksdag ett reservationsanslag af 958,000 kronor till flottans nybyggande
af byggnad och underhåll, ett extra anslag af 112,000 kronor för samma
krigsfartyg, ändamål samt derjemte ett extra anslag på 1,700,000 kronor till
(Forts.) byggare af krigsfartyg, eller tillsammans 2,770,000 kronor. Lägga vi
nu till dessa siffror hvad som för öfrigt utgår till minmateriel och dylikt,
finna vi, att det belopp, som nu utgår till flottans underhåll och
sjöförsvaret i allmänhet, för såvidt det angår materielen, belöper sig
till öfver 3,000,000 kronor, då deremot för 10 år sedan anslagen till
detta ändamål icke uppgingo till halfva denna summa. Detta visar, att
Riksdagen uti ifrågavarande hänseende, efter hvad jag tror med temligen
stor beredvillighet, i allmänhet gått vederbörandes önskningar till
mötes, och i år har Stats-Utskottet förordat, att Riksdagen må bibehålla
och i någon mån öka detta anslag till flottans nybyggnad och
underhåll samt till krigsfartygs byggande bevilja enahanda anslag som
i fjor.

Vidare ber jag att få taga i betraktande, huruvida ur finansiel
synpunkt några anmärkningar kunna vara att framställa mot den af
Kongl. Maj:t framstälda planen. För min del får jag upprigtigt bekänna,
att jag fruktar, det Kongl. Maj.-ts förslag icke skall kunna fullbordas
med de beräknade beloppen. Kongl. Maj:t har t. ex., såsom
herrarne väl minnas, antagit, att opansrade fartyg af Blendas cert skulle
komma att kosta 400,000 kronor; men för några dagar sedan såg jag
i eu tidning, att en båt af denna cert vore bestäld för ett pris af

440.000 kronor, och då enligt fjorårets förslag ett ramfartyg skulle kosta

2.900.000 kronor antager man nu, att kostnaden för ett sådant fartygs
byggande skall komma att uppgå till 4,000,000 kronor, således 1,100,000
kronor mer än för ett år sedan. Med dessa siffror för ögonen synes
mig, att man möjligen kan hafva eu berättigad anledning att tro, att
planens fullbordande skulle blifva något dyrare än som antagits. Jag
tror följaktligen, att, från denna synpunkt sedt, berättigade anmärkningar
mot förslaget kunna uppställas, och detta så mycket hellre som,
efter hvad sig visat, nästan hvarje år medför nya uppfinningar beträffande
å ena sidan pansarets allt större motståndskraft och å den
andra kanonernas allt mera stegrade pansarbrytande förmåga, hvaraf
åter den nödvändiga följden måste blifva, att anspråken på ett fartyg
för att det må anses stridsdugligt för hvarje år komma att stiga. Jagvet
icke med säkerhet, men jag har hört uppgifvas, att Blenda, som
anses och äfven bör vara ett ganska väl bygxlt fartyg, några gånger
förut varit i aktion, och då lärer det hafva visat sig, att dess hållbarhet
icke varit tillfredsställande samt att det icke förmått bära den nödiga
materielen. Detta har jag hört uppgifvas af flera trovärdiga personer,
men något närmare känner jag icke om denna sak. För öfrigt har jag
en annan anledning till den tron, att genomförandet af den s. k. planen
kommer att blifva dyrare än hvad nu uppgifves, ty, såsom vi hörde
i går medgifvas af Herr Sjöministern, lära dessa ramfartyg vara så
djupgående, att de icke kunna passera Kalmar sund, och vid sådant
förhållande torde till nu beräknade kostnader för dessa fartyg äfven
böra läggas de omkostnader, som erfordras för att uppmuddra sundet
till tillräckligt djup för att fartygen må kunna gå derigenom. Skulle

Tisdagen den 25 April, f. m.

13 N:o 44.

eu dylik nödvändighet af muddring uppstå vid flera sund, uppkomma Om anslag till
extra kostnader, Indika ej så noga kunna beräknas. byggande af

Beträffande den jemförelse, som i går uppdrogs af en talare från
Vestmanland mellan danska och svenska krigsflottorna, får jag säga, 01 s''}
att det är för mig oförklarligt, att den danska marinen skall vara så
stor i jemförelse med den svenska, ty enligt den stat, som uppgjordes
för danska marinministeriet vid 1875 års riksdag, uppgick utgiftsstaten
för den danska marinen i ett för allt under då löpande statsregleringsperiod
till ett belopp af 4,403,000 kronor. Om herrarne behagade se
efter, huru stora våra utgifter under 5:te hufvudtiteln voro vid sistlidna
års riksdag, skolen I finna, att dessa utgjorde närmare 8 millioner kronor.
Det måste finnas någon orsak till detta stora missförhållande
mellan å ena sidan de begge ländernas utgifter för sjöförsvaret och å
andra sidan den stora skilnaden i antalet af do krigsfartyg, som hvartdera
landet eger. Hvarest det egentliga felet ligger, kan jag icke säga,
men jag vill tillägga, att under sistlidna år uppfördes i Danmark på
extra stat under marinministeriet, utom ofvan nämnda utgifter, ett belopp
af 550,000 kronor. Men äfven med tillägg af denna summa till
ofvan nämnda belopp, 4,403,000 kronor, uppgå de årliga utgifterna för
danska marinen till betydligt lägre belopp än motsvarande utgifter här
i Sverige. Att anslagen under 5:te hufvudtiteln under de senaste 20
åren stigit med hundra procent är eu sak, hvarom hvar och eu lätt
kan öfvertyga sig genom att se efter i officiela handlingar.

Nu har man sagt, att Utskottet i denna punkt visat sig vara njuggt,
men på grund af hvad jag nu haft äran upplysa, tror jag det snarare
kan sägas, att Utskottet visat sig ganska liberalt i fråga om att tillstyrka
en stor del af hvad Kongl. Maj:t begärt, Jag har icke heller
annat än godt att säga om Kongl. Maj:ts förslag; men att vi inom Utskottet
velat fästa ett vilkor vid det begärda anslaget, var eu gifven
sak, då vi icke kunnat gilla Kongl. Maj:ts plan för penningarnes användande.
Jag ber att härvid få erinra derom, att i fjor, då samma
fråga behandlades, en schism uppstod mellan båda Kamrarne i afseende
å hvad Utskottet menade; ena Kammaren bestred, den andra åter påstod,
att Utskottet med de ordalag, som då af detsamma användes, afsäg
byggandet af ramfartyg. Nu åter har Utskottet handlat mycket
mer klanderfritt, då Utskottet sagt ifrån, att vi icke böra skaffa oss
någon stor flotta, som kan passera hvithet haf som helst. Det är nemligen
min fulla öfvertygelse, att, derest vi nu skulle besluta oss för att
bygga de föreslagna ramfartygen, vi derigenom kom me att slå in på en
väg, som ledde oss till anskaffning af en verkligen stor flotta. Mången
har fruktat för att utsäga det ofvan nämnda vilkoret för anslagets beviljande,
emedan man icke velat åtaga sig ansvaret för följderna deraf.

Den, som icke vill bära detta ansvar, kan ju låta bli att åtaga sig det,
men för min del kan jag icke inse, huru vi kunna undvika att blifva
ansvariga för värt beslut, antingen detta innefattar bifall eller afslag å
Kongl. Maj:ts proposition.

Man bär vidare sagt, att Utskottets förslag är frukten af en kompromiss;
men jag försäkrar, att ingenting är mer orättvist än ett sådant
påstående. På afdelningen inom Utskottet voro vi, jag erkänner det,
af olika åsigter i denna del; sådant brukar höra till saken. Eller

N:o 44. 14

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till kunna val herrarne tro, att i eu så vigtig fråga som denna icke kvar
byggande af en jnom Utskottet skulle söka, så godt sig gorå lät, skaffa sig reda
i saken. Följden häraf var den, att man genom flera voteringar samor-s''
manjemkade sina åsigter i åtskilliga delar, till dess Utskottets majoritet
slutligen kom till det resultat som nu föreligger. Kan nu detta kallas
en kompromiss? Ett afgörande beslut måste naturligtvis till sist fattas
af Utskottet, men ett stort misstag är det att tro detta beslut hafva
tillkommit genom en kompromiss, eller derigenom att man öfvertalat
hvarandra eller visat några större konsiderationer för den ena eller
andra meningens förfäktare. Jag tror mig kunna säga, att vi icke inom
Utskottet äro vane att träffa dylika öfverenskommelser; deremot ligger
det i öppen dag att Utskottet — vare sig nu dess förslag af Riksdagen
bitälles eller icke — öppet och ärligt sagt ifrån sin mening i
denna sak.

Jag skall icke vidare uppehålla tiden, helst jag sjelf varit med om
uppgörandet af detta förslag, icke såsom kompromissarie utan såsom
ledamot af Utskottet, inom hvilket, lika väl som här i Kammaren, jag
ärligt och öppet uttalat min mening i frågan. Jag vill dock tillägga,
att do, som ideligen tala om flottans stora betydelse för vårt lands
försvar, icke böra gå allt för långt i det påståendet, och erinra sig, att
man från andra håll har bevis på, att dessa flottor icke kunnat uträtta
hvad man af dem väntat. Hvad uträttade t. ex. Rysslands flotta
under Krim-kriget mot vestmakterna? Måste icke Svarta hafs flottan
sänkas i hafvets djup, innan den ens hade rört sig. Och Rysslands
östersjöflotta vågade sig icke ut från sina hamnar för att möta Frankrikes
och Englands förenade flottor. Under detta krig hade således
Ryssland ingen nytta af sin stora flotta. Hvad uträttade vidare Frankrikes
flotta under detta lands sista krig med Tyskland? Såsom vi veta,
var en stor del af Frankrikes flotta under detta krig skickad till Nordsjön
och Kattegat; men hvarför anföll den icke någon plats i Tyskland?
Hvarföre den icke vågade något slag med Tysklands flotta var
väl derföre, att Tysklands flotta icke vågade löpa ut. Således uträttade
Rysslands flotta i det förra kriget och Frankrikes i det senare — ingenting.
Flera dylika exempel skulle kunna åberopas.

Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag o förändrad t.

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet Friherre
von Utter: Jag bär begärt ordet för att lemna några upplysningar

i anledning af den siste talarens anförande.

Han yttrade nemligen, att opansrade kanonbåtar af Blendas cert
nyligen skulle kontraherats till ett pris, hvilket öfverskrede det, som
upptagits i, hvad man här kallar, sjöförsvarsplanen. Det är en sanning,
att dessa kanonbåtar komma att öfverstiga den beräknade kostnaden
med omkring 15 eller 20 procent; men deremot komma do att
få eu knops större fart och några andra fördelar framför Blenda och
blifva således bättre än detta fartyg. Jag tror dock icke, att denna
omständighet skall komma att inverka på kostnadsförslaget i sin helhet,
hvartill jag sluter mig deraf, att, i afseende på två andra fartygscerter,
jag har skäl till den förmodan, att den verkliga kostnaden för dem
skall komma att väsentligen understiga den beräknade. I den s. k.

Tisdagen den 25 April, f. in.

15 N:o 44.

planen av nemligen kostnaden för ett minfartyg upptagen till 580,000 Om anslag till
kronor, till hvilket belopp den beräknats på grand deraf, att anbud af

gjorts från England att bygga fartyget, men utan minskjutningsappa- kri9^rtyg.
?^eib Jör 538,000 kronor. Men nu kommer samma fartyg att byggas (Forts )
liar i Sverige för ett pris, som är ungefär 50 procent billigare än det
nit:ai}~kegärda. ar bestäldt vid Bergsunds mekaniska verkstad
ioi o70,000 kronor, hvartill naturligtvis komma några smärre summor
tor en del inventarier med mera. Den andra fartygscerten, för hvilken,
etter min öfvertygelse, den verkliga kostnaden kommer att icke oväsentligt
understiga den beräknade, är de stora bepansrade fartygen. Jag
hai anledning att tro, det förhållandet skall blifva sådant icke blott
a „ omständigheten, jag nyss omnämnde, att uppgifter om prisen
tran England, och likaså Frankrike, nödvändigtvis måste ställa sig högre
an det pris, hvarför vi kunna hoppas att få samma fartyg byggda i
•Sverige, _ utan äfven deråt att eu person, som måhända besitter den
största icke blott erfarenhet utan äfven sakkunskapen i hithörande sakei’
d. “The Cliief Constructor“ af engelska flottan Mr Reed,

1 ett anförande i engelska parlamentet angående engelska flottans
materiel, yttrat, att han ansåg det vara mycket sannolikt, att man
skulle nodgas inskränka bepansringeii på fartyg till den del af fartyget,
som är närmast omkring vattenlinie!!: och han skulle, försäkrade han,
med den erfarenhet, lian vunnit, kunna bygga G sådana fartyg för en
million pund sterling, hvilket gör tre millioner kronor stycket. Dessa
fartyg skulle också varit fulltacklade, så att de kunnat blifva oceankryssare.
Om vi då taga bort kostnaden för tacklingen, men lägga till
förhoppningen om att vi skola kunna bygga dem i Sverige, så tror iag
icke, att jag misstager mig mycket, om jag påstår, att fartyg af sistnämnda
cert icke skola komma att kosta mycket öfver tre millioner
kronor.

la

Da en kostnadsberäkning skall uppgöras, är man bunden af siffror,
som man kan svara för, och dessa siffror kunna hemtas dels ur officiela
uppgifter och anbud, dels från sådana uppgifter, som blifvit af sakkunnige
män lemnade.

i ,i?Tai u£ÄSLf°1Ta äret ^träffar, att ramfartyg skulle kunna
erhallas for 2,900,000 kronor stycket, så grundade den sig på en uppgdt
till engelska parlamentet å kostnaden för Hotspur. Då kostnaden
i ar beraknas till omkring 4,000,000 kronor, är anledninden den, att
— såsom herran^ kunna so af statsrådsprotokollet — anbud till nämndi
belopp kommit från England och Frankrike.

Hen Rundbäck ansåg, att åtskilliga extra utgifter skulle ytterligare
komina till, och kostnaden för planens genomförande sålunda öfverskrida
den beraknade, såsom uppmuddring af Kalmar sund. Med afseende
a sistnämnda anmärkning tillåter jag mig nämna, det mitt yttrande
i gar var, att man på grand af de mätningar, som förra sommaren
egde ruin i Kalmar sund, vunnit visshet derom, att fartyg med
20 fots djupgående denna stund kunna gå genom sundet med tre kurser,
derest utprickning^! af farleden rättas samt att, i händelse tvenne
bankar uppmuddras till 6 å 7 fots större djup på ungefär 400 fots längd,

kurslhiie k™na passera smalaste passagen i sundet på en enda

N:o 44. Ig Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till Herr Rundbäck talade till slut om de vilkor, Stats-Utskottet föreiyggande
af s4agit för beviljandet af den anslagssumma, hvarom Utskottet hemstält.
krigsfartyg, j yttracle redan i går, att jag, för min del, icke finner det lämpligt,
(Forts.) ^ Riksdagen i detta fall binder händerna på Kongl. Maj:t, och jag vill
dertill lägga hvad jag i går yttrade i Första Kammaren, nemligen att
denna plan, derest den som sådan får betraktas, är så uppgjord, att
icke något fartyg skall beställas, förr än Kongl. Magt har de för ändamålet
erforderliga penningarne till sin disposition. Månne icke detta
är tillräcklig garanti för Riksdagen? Vid nästa riksdag, om StatsUtskottet
finner, att Kongl. Magt, bär 1,700,000 kronor till sin disposition
för byggandet af krigsfartyg, kan det möjligen vara tid, om man
då fortfarande anser större och starkare fartyg icke böra byggas, att
fästa vilkor vid beviljandet åt ytterligare anslag för samma ändamål.
Men om Kongl. Maj:t icke har dessa penningar eller om Riksdagen
icke nästa år beviljar mera till byggande af krigsfartyg, saknar Riksdagen
skäl att åtaga sig ett ansvar, som enligt min uppfattning icke
åligger Riksdagen.

Herr Lindmark: Lifligt erkänner jag det ofördelaktiga för mig

att taga till ordet, sedan Kammaren lyssnat till det glänsande anförandet
af eu ärad talare bakom mig och beklagar jemväl, att jag såsom
sjöofficer i väsentlig mån kommer att i mitt uttalande skilja mig från
denne, som förordat att starkt sjöförsvar, som skulle kunna åstadkommas
för eu summa af 11 millioner.

Äfven under sistförflutna riksdag fann jag mig föranlåten att uppträda
mot en aktad talare, som då för en ännu mindre summa ville
gorå sjöförsvaret till hufvudvapen, under förhoppning att. med ett sådant
kunna häfda vår sjelfständighet. Jag beklagar skiljaktigheten i
våra äsigter så mycket mera, som vi i alla tall förena oss uti att yrka
bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande förslag.

Ått vid förliden riksdag det förslag, Kongl. Maj:t då framlade angående
byggandet af ramfartyg, icke af Riksdagen bemöttes med synnerlig
välvilja, förundrar mig mindre, ty samtidigt, låg det Kongl. hårordningsförsiaget
på Riksdagens bord och för min de.l ansag jag, att
sjöförsvarets ordnande då borde stå tillbaka för landtförsvarets, ehuru
jag på samma gång erkände ramfartygens stora användbarhet såsom
utfallsfartyg. Det syntes mig nemligen som om den stora, frågan om
landtförsvarets ordnande icke borde förryckas eller dess afgörande kompliceras
genom anspråk från sjöförsvarets sida, helst dessa da, af lätt
förklarliga skäl, icke kunde framträda med planmessig .begränsning.
Nu deremot är ställningen ändrad. Härordningsförslaget föll och man
kan ännu icke veta, när det blir lämpligt att återupptaga frågan derom.
Under sådana förhållanden synes det icke berättigadt att längre undanskjuta
frågan om sjöförsvaret, ty om af ett eller annat skäl den ena
faktorns i försvaret organisation måste pa obestämd tid undanskjutas,
är väl detta ej ett giltigt skäl för att försumma den andra faktorn.
Såsom hvar och en väl vet, måste försvaret hos oss bestå af tvenne
faktorer, landt- och sjöförsvaret. I ett fattigt land som Sverige, måste
dessa faktorer noga afvägas, så att man för minsta kostnaden far det
bästa försvaret.

Tisdagen den 25 April, f. m.

IT N:o 44,

Jag gör ej anspråk på auktoritet, utan uttalar endast min enskilda Om anslag till
öfvertygelse. Jag skulle icke hafva något emot att förena mig med nJ

Stats-Utskottets resonnement om uppskof, i händelse det funnes minsta hlwartwtvifvel
om regeringens hållning i försvarsfrågan. Men regeringen har 0lts''^
på det tydligaste uttalat sig för den åsigten, att landtförsvaret är den
vigtigaste faktorn i försvaret. Denna åsigt uttalades redan i förslaget
till landtförsvarets ordnande förra året och upprepades uti Kong]. Maj:ts
trontal vid innevarande Riksdags öppnande. Dessa uttalanden jemte
Herr Sjöministerns yttrande i Första Kammaren vid remissen al Kongl.

Maj:ts proposition visa tydligt regeringens uppfattning af frågan. Men
å andra sidan må det icke förundra någon, att Kongl. Maj:t, då frågan
om landtförsvaret hvital’, önskar en rationel utveckling af sjöförsvaret.

Det finnes ingen stor fråga, hvarom så mycket är att säga och så
mycket blifvit taladt som den om sjöförsvarets ordnande. Detta bevisar,
att frågan är svårlöst. För helt få dagar sedan voro vi alla i
tillfälle att uti tidningar och tidskrifter läsa en mängd artiklar i ämnet,
hvari de mest motsatta åsigter uttalades: å ena sidan förordas uppoffring
af 15 eller 20 millioner för att sätta sjöförsvaret i sådant skick,
att vår flotta kunde anses stark nog att hindra en fiendtlig landstigning;
å andra sidan medgifves intet anslag och proklameras stillastående.

Men stillastående är död, och nu för tiden, då de andra nationerna äro
vakna och ifrigt utveckla sig äfven med afseende å sjöförsvaret, är ett
stillastående på detta område i sjelfva verket ett tillbakagående. Under
sådana förhållanden vågar jag hemställa, om icke det rätta vore att
gå en medelväg, och jag har derföre med förkärlek följt Kongl. Maj:ts
förslag, i hvilket jag trott mig finna en sådan medelväg mellan de
båda .. ytterligheterna.

Äfven utomlands behandlas öfver allt sjöförsvarsfrågan med stort
intresse och oftast äro åsigterna ganska divergerande. Ej sällan göres
härvid äfven af yrkesmannen ett medgifvande, att dessa åsigter äro
fotade på teoretisk grund; att de taktiska förmer, man söker och tilllämpar,
icke kunna antagas för säkra, innan de genomgått blodsdopet
och praktiskt visat sig dugliga, Yi stå nemligen med afseende å sjöförsvaret
i eu ogynsam ställning, derigenom att vi sakna krigserfarenhet.
Amerikanska kriget och sjöslaget vid Lizza lemna numera icke tillräckligt
vitsord, enär sjökrigsmaterielen sedan dess så ofantligt utvecklat
sig. Men månne man ej ur detta virrvarr skulle kunna leta ut några
sanningar, Indika kunna läggas till grund för ordnandet af vårt sjöförsvar.
Det är nemligen tydligt att, då, såsom jag fast tror, vi ej
kunna skaffa oss ett absolut betryggande sjöförsvar, starkt nog att hindra
fiendtliga landstigningar, vi måste ega ett landtförsvar af sådan
styrka, att en strid med hopp om framgång kan upptagas mot den
landstigande fienden. Men för att ernå en sådan styrka, måste armén
understödjas af en flotta. Utan flotta förlamas arméns verksamhet.

Flottan är att betrakta som arméns rekognoscör. Hon skall besätta vissa
strategiskt vigtiga pass i skärgården och agera mot fiendens kommimikatiouslinier
och transportflottor. Nu är det alldeles omöjligt, att en
örlogsflotta kan ega bestånd med uppgift att blott bestrida det passiva
positionsförsvaret. Hvar ocli eu, som läst krigshistoria, vet, att ingenting
för befäl och manskap är så demoraliserande som en absolut de Andra

Kammarens Prat. 1S76. N:o 44.

2

N:o 44. 18 Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag nu fensiv, som vissheten derom, att man är utestängd från möjligheten att
byggande af företaga offensiva rörelser. Just känslan af att i sinom tid kunna skrida
■vigsfartyg. ^ anfall ger truppen seghet och uthållighet i defensiven. Dessa ram''
01 s-'' fartyg, som blifvit så mycket förkättrade, men också å andra sidan
mycket berömda, äro, enligt min åsigt, att betrakta såsom utfallsfartyg
för att möjliggöra offensiva rörelser, när gynsamma tillfällen dertill i
krigstid kunde yppas. Det är tydligt, att, om t. ex. Stockholms skärgård
blir platsen för operationerna, så kunna våra fartyg genom att besätta
tvenne pass binda en dubbelt så stor fiendtlig styrka; och hafva
rammarne från skärgårdsbandet drifvits bakom dessa positioner, så
kunna de på tiondedelen så kort tid som fienden, genom att begagna
sig af de inre och kortare linierim, koncentrera sig på en punkt der
fienden för tillfället är svagare, genombryta hans linie och slå honom
samt vinna öppna sjön för att agera mot fiendens kommunikationer.
Med ett ord — ramfartygen erbjuda mänga fördelar. De hafva hitintills
saknats i vårt sjöförsvar; men detta har icke sin grund deri, att
deras goda egenskaper icke varit erkända, utan deri, att vi af ekonomiska
skäl icke kunnat tillegna oss sådana. Äfven jag trodde, att vi
sannolikt på grund af ekonomiska skäl icke skulle få tillfälle att skaffa
oss detta slags krigsfartyg, men beräkningarne i Kongl. Maj:ts proposition
hafva höft mina tvifvel i detta hänseende, så mycket hellre som
jag icke kan finna att landtförsvarets ordnande på något sätt äfventyra»
genom att bevilja de nu begärda anslagen.

Hvad är ett ramfartyg? Det är den kraftigaste hittills uppfunna
projektil, som kan träffa fiendens fartyg på dess sårbaraste punkt, som
icke blindt lyder ballistiska lagar, utan ledes af den menskliga intelligensen.
Men hvad eu ram kan uträtta, är omöjligt att förutsätta. Det
beror icke så mycket på manskapet som på chefen. I detta fall kommer
den personliga intelligensen och beslutsamheten mycket till heders.
Chefen på en ram måste ega många goda egenskaper, starka nerver
och en högt utbildad sjömannainstinkt, som icke är alla gifven. I en
hand kan ett ramfartyg således uträtta mycket, i en annan möjligen
intet. Att ställa ett horoskop för våra blifvande rammar är derföre
omöjligt, men i förhoppning, att vårt land eger lika skickliga sjöofficerare
som andra länder, kunna vi vänta stort gagn af denna fartygscert.

Jag har redan förklarat — och upprepar ännu eu gång — att
enligt min åsigt landtförsvaret innehar främsta rummet i vår försvarsorganisation
och sjöförsvaret det andra. Måhända jag misstager mig.
Men att nu vilja uppmana sjöministern att utveckla sjöförsvaret mera
än Kongl. Majffs förslag afser, att vara mer konungsk än konungen
sjelf, anser jag derföre mindre påkalladt. Säkerligen kommer ej en
omsorgsfull pröfning rörande de båda försvarsfaktorernas ställning till
hvarandra att uteblifva från det håll, der den största sakkunskap förefinnes.
Genom samarbete mellan de båda vapnens målsmän skall väl
en gång reda bringas i de nu något förvirrade begreppen.

Men jag beklagar alla de yttranden, som inkasta dubier om och
vilja liksom förminska tron på den gamla satsen derhän, att vår armé
icke bär någon så stor uppgift i vårt försvarssystem.

A andra sidan är det med fägnad som jag hört att en ärad talare
på blekingebänken, Herr Svensson, till hvilkens ord jag alltid gerna

Tisdagen den 25 April, f. m.

19 N:o U.

lyssnar, äfven är en varm vän till sjöförsvaret. Men en anmärkning
har jag att göra mot honom. Han sade, att tiden för sjöförsvarsplanens
ordnande vore för långt utsträckt, men i sammanhang dermed
gjorde lian, beträffande anslagsbeloppet, icke något bestämdt yrkande;
lian hade likväl, för att vara konseqvent, bort påyrka storrå anslag än
Kongl. Magt begärt.

Hvad angår Herr Rundbäcks förmodan, att kostnaderna sannolikt
skulle komma att öfverstiga beräkningarne, så har detta redan blifvit
af Herr Sjöministern till besvarande upptaget; jag vill blott erinra, att
det i England är en känd sak, att pansarfartygen nu byggas billigare
och effektivt starkare än hvad som var fallet i början.

Jag sade, då jag begynte mitt föredrag, att jag kommer att yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och då jag det nu gör, kan jag
icke underlåta att på samma gång uttala min förvåning öfver Herr
Keys yttrande i går, då han förmenade, att i Utskottets motivering icke
läge något underkännande af den Kongl. propositionen och att ett
sådant förtroende votum sällan kommit ett statsråd till del, som det
hvilket i Utskottets hemställan innebars. Det måste jag bestrida. Ty
om Kongl. Majd får detta anslag af 1,700,000 kronor med det vilkor,
som Utskottet föreslagit, så kan icke något ramfartyg byggas, och
får Kongl. Majd detta anslag utan vilkor, så måste Kongl. Majd äfven
då blifva tveksam, huruvida något sådant fartyg må kunna byggas.

Derföre lägger jag synnerlig vigt på, att det af Kongl. Majd begärda
anslaget af 2,400,000 kronor må i sin helhet beviljas, ty då kan
icke någon tvekan uppstå och Kongl. Majd kan då börja att bygga
ramfartyg, med visshet om att medel till fortsättande af sådana fartygs
byggande äfven framdeles skola beviljas.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till Kongl. Majds
proposition.

Herr Linder: För några dagar sedan kom jag i samtal med en
ledamot af denna Kammare, en gammal och erfaren riksdagsman. Vårt
samtal föll händelsevis på hvarjehanda sidor af eu riksdagsmans pligter
och uppgifter. Han säde, att han i början af sin riksdagsmannabana
i allmänhet haft mycken kamp att utstå vid behandlingen af frågor,
till hvilkas bedömande han kände sig oförmögen, och att han hade haft
stora samvetsagonier såsom riksdagsman, oaktadt allt hans sträfvande
och alla hans allvarliga försök att genomtränga de för konom ej sällan
dunkla och svårfattliga frågorna. “Men, tilläde han, efter några års
förlopp fann jag till min stora glädje och öfverraskning, att jag blef
befriad från dessa samvetsstrider genom någonting som kom med åren
och heter riksdagsm ann arutin. Genom denna rutin ersattes för
mig hvad många andra först genom mångårigt arbete och ihärdiga
studier kunnat förvärfva. Jag ersatte derigenom rikligen min bristande
förmåga att på grund af sakkännedom bedöma de svåra och invecklade
riksd a gsfrågorna. “

När jag betraktar Stats-Utskottets utlåtande bär, så förefaller det
mig, som om Stats-Utskottet visat sig vara en gammal, rutinerad riksdagsman.
Det begynner motiveringen till den hemställan, som här är
gjord, skäligen anspråkslöst med att förklara sig belåtet eller åtminstone

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 20

Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag till förråda en viss stämning af belåtenhet med Kongl. Majds förslag, derlyggande
af före nu fått se framlagd en fullständig plan till ordnande af

T''^tyå.rt sjöförsvar, och synnerligast derföre att denna plan öfverensstämmer
or s’’ med de åsigter, “som af sistförsamlade riksdag i detta ämne uttalats11,
och derpå säger Utskottet, att i allt fall Riksdagen icke borde för det
närvarande ingå i någon närmare pröfning af denna plan. Dermed
har naturligtvis Utskottet icke frånkänt sig sjelft vare sig förmåga eller
befogenhet att ingå i pröfning af denna plan. Följaktligen kan man
sluta till att, ehuru Stats-Utskottet afråder Riksdagen från att pröfva
denna fråga, Utskottet dock sjelft förbehållit sig duglighet dertill och
om dess tillförsigt härutinnan kan det heta som om ryktet hos Ovidius:
crescet euudo, hon växer under fortgången.

Några rader efter det Utskottet förmenat det icke vara rådligt att
ingå i pröfning af sjöförsvarsplanen, inlåter det sig lika fullt derpå och
anser, att eu “fullständig11 plan för landtförsvarets ordnande bör vara
framlagd för Riksdagen, innan man kan taga egentlig befattning med
hela den fråga, som nu föreligger, och det af skäl att man icke blott
först och främst vill se, hvilken ställning sjöförsvaret bör intaga i hela
vårt försvarsväsende, utan äfven och förnämligast hvad det kostar i förhållande
till landtförsvaret. Efter sådana premisser kommer Utskottet i
sin motivering till den slutsatsen, att man icke bör gå utöfver beloppet
af den nuvarande statsregleringen och framför allt att man icke bör
bygga “större och dyrbarare fartygscerter11, utan anskaffa sådan sjökrigsmatericl,
“hvars behöflighet och lämplighet för vårt land redan
vunnit erkännande14. Sannolikt är det Stats-Utskottets erkännande, som
menas; ty andra auktoriteters erkännande lär redan vara vunnet. Detta
allt kan ju stå för Stats-Utskottets räkning, oaktadt, såsom jag tagit
mig friheten nämna, Utskottets tillförsigt att bedöma hela denna fråga
vuxit under fortgången af motiveringen till en ganska ansenlig höjd.
Nu går Utskottet emellertid vidare och gör eu praktisk tillämpning af
sin motivering, då det i 26 punkten hemställer, att Riksdagen måtte
anvisa icke 2,400,000 kronor, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, utan
1,700,000 kronor till byggande af “sådana krigsfartyg, som med denna
anslags tillgång kunna fullbordas11. Först ville ej Utskottet ingå i pröfning
af planen; straxt derpå ingick det i eu sådan pröfning; slutligen
tillråder det Riksdagen att efter sin fingervisning både pröfva och
handla.

Hvad nu beträffar Utskottets sätt att gå tillväga, hvarigenom det
vill sammanbinda frågan om sjöförsvarets ordnande med den om landtförsvaret,
så kan det vara svårt att säga, hvad meningen dermed egentligen
är. Man må erinra sig, att Riksdagen 1873 sammankedjade två
frågor, och det syntes, som om meningen dermed varit att använda
den ena frågan såsom fotboja för den andra, Vissa tidens tecken bebåda
nu, att sammanhanget mellan dessa frågor börjar lossna, och att
de tendera att skilja sig från hvarandra. Det tyckes nu, som om man
ville ånyo knyta dem tillhopa, och derför sammanbinder man med dessa
en tredje fråga, den om sjöförsvarets ordnande. Då Utskottet funnit
hela den framlagda sjöförsvarsplanen vara öfverensstämmande med Riksdagens
förut uttalade åsigter och Utskottet likväl anser det vara skäl,
att Riksdagen undanskjuter granskningen af planen och företager den -

21 N:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. in.

samma först i sammanhang med frågan om landtförsvarets ordnande,
så kan man fråga: hvad skall dermed vinnas? Arméfrågan synes icke
med skäl kunna utöfva något så afgörande inflytande på sjöförsvarsplanen,
att icke denna nu kan blifva föremål för Riksdagens både pröfning
och afgörande, helst den, såsom Utskottet erinrat, öfverensstämmer med
Riksdagens förut uttalade åsigter. Ty om vår armé ordnas på det sätt,
att den blir värnpligtig eller indelt, eller kommer att bestå af beväring,
eller utgöra några tusen man mer eller mindre, eller kommer att blifva
några millioner kronor billigare eller dyrare, så kan detta rimligtvis
icke relaxera något af nödvändigheten för oss att afhålla en fiende från
våra kuster. Hufvudfelet är, att man af denna fråga, som jag vill
rubricera såsom en teknisk, gjort eu uteslutande ekonomisk fråga, och
att man äfven ur denna synpunkt behandlat henne. Man har åstadkommit
svar på frågan derom, Indika typer eller certer af fartyg äro
för oss behöfliga, genom att besvara en penningefråga. Detta synes
mig vara underligt, men, såsom sagdt är, Utskottets långvariga riksdagsmannaerfarenhet
har förhjelpt det till eu sådan lösning af frågan.
Kongl. Magt åter har icke ansett sig kunna så besvara henne, och då
frågas: hvilken skall anses såsom auktoritet i afseende å ordnande af
sjöförsvaret och bedömande af den framlagda planen, antingen svenska
Riksdagens Stats-Utskott och de sakkunnige män som stå till hennes
förfogande eller Kongl. Maj:ts regering?

Vi hafva hört åtskilliga statsutskottsledamöter yttra sig. En ledamot
af Utskottet, talaren från kalmarbänken, har sagt, att frågan här
helt enkelt är den: skall Sverige blifva en sjömakt eller icke. Förmodligen
menade den värde representanten, när han uppstälde denna
fråga, att man genom att bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit ville göra
Sverige till en sjömakt, men att, i händelse Utskottets förslag antoges,
Sverige finge låta sig nöja med att icke blifva en sådan makt. Det
skulle emellertid hafva varit mig kärt, om den värde representanten
hade betänkt, att Sverige har en kuststräcka af 222 svenska mil. Det
finnes intet land i Europa, Ryssland möjligen undantaget, som bär eu
så betydlig kuststräcka, som vårt land. Men våra kuster måste vi väl
vara beredda på att försvara, när det gäller; och Sverige blir helt visst
ingen betydande makt, vare sig till lands eller sjös, men så stor sjömakt
skall det väl ändock vilja gälla för att vara, att det söker nödtorfteligen
värna sina kuster och skydda de dyrbara intressen, det har
att på sjön bevaka. Fn representant på stockholmsbänken, General
Björnstjerna, tackade Utskottet derför att det icke velat påtaga sig
ansvaret för den framlagda försvarsplanens framställande. Från statsrådsbänken
hörde jag emellertid yttras, att Chefen för Sjöförsvarsdepartementet
åtoge sig ansvaret för denna plan, om den af Riksdagen godkändes,
och att Utskottet ej alls behöfde bära något ansvar derför.
Men det ansvar, som nu hvital’ på Utskottet, och som kommer att hvila
på Riksdagen, om den afslår Kongl. Maj:ts proposition, detta torde icke
vara så lätt att undandraga sig. Äfvenledes påstod den värde representanten,
att ingen kunde älska flottan mera än han. Med kärlek till
flottan tycks han ock fått kärlek till att kryssa och vända, och derföre
kom han efter hvarjehande ordande till det slut, att han icke ville bifalla
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 22

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

Tisdagen den 25 April, f. in.

Angående behofvet af ett orduadt sjöförsvar för vårt land torde i
sjelfva verket bland flertalet af folket meningarne icke vara delade. Vi
liörde, huru Herrar Danielsson och Svensson yttrade, det de voro öfvertygade
om nödvändigheten för oss att hafva ett starkare och bättre
orduadt sjöförsvar, än det vi nu ega, hvilket visar, att samma öfvertygelse
är djupt rotad hos representanten äfven för den svenska allmogen,
något, som icke kan vara annat än glädjande att höra. I går
hörde vi en talare på vestmanlandsbänken erinra om, huruledes den
vanmakt, hvari vi för närvarande befinna oss i afseende å värt sjöförsvar,
gifver skälig anledning till den misstanke, att lösningen af den
tvistefråga, hvaruti vi för några år sedan voro invecklade med vår vän
och granne på andra sidan sundet, sannolikt blifvit helt annan, än den
blef, ifall Sverige hade kunnat gifva sina diplomatiska underhandlingar
stödet af lika väl orduadt och starkt sjöförsvar som det Danmark både att
ge. Vi veta äfven, att den danska pressen midt under behandlingen af
denna fråga, den så kallade lotsfrågan, yttrade, att Sverige icke alls
behöfde befatta sig med densamma; den kunde Danmark afgöra på egen
hand i kraft af sin flotta, och det vore likgiltigt om detta skedde i
Köpenhamn eller på Stockholms ström. Vi hörde äfven i går omnämnas
de ord, som eu stor tysk strateg skall hafva yttrat, nemligen
att vi icke behöfde hasta med ordnandet af värt försvar, emedan, om
det gälde på, vi alltid kunde få snar hjelp från Tyskland. Vi hafva
äfven varit i tillfälle att uti eu här i staden utkommande tidning låsa
ett utdrag ur eu inflytelserik tysk tidning, der det hette, att det icke
alls vore nödvändigt för Sverige att skynda med ordnandet åt sitt törsvarsväsende.
Vi hafva således hört olika uttalanden i denna fråga,
uttalanden, som kommit dels ifrån Stats-Utskottet, dels från auktoriteter
utom landet, dels ock ifrån Kong!. Majds regering samt de medlemmar
inom Riksdagen, som gillat hennes uttalanden.

Jag öfverlemnar till Kammarens bedömande, hvilkendera af de två
nu i fråga varande divergerande åsigterna bör föredragas. Skola
vi följa de råd, som främlingar pa skämt eller hån gifva oss, eller
skola vi följa vår konung och hans regering? För min del kan jag
icke annat än med största förtroende ansluta mig till den åsigt, som
blifvit uttalad i statsrådsprotokollet till Kong! Majds proposition,, nemligen
den, att vi böra på ett oss sjelfva, våra intressen och vår historia
värdigt sätt ordna vårt sjöförsvar. Jag anser, att Riksdagen kan vara
fullt nöjd med de alldeles icke afskräckande bidrag från nationens sida,
som härför erfordras. Jag kommer således att afgifva min röst för Kong!.
Maj ds förslag, och jag lianer all vidlyftigare motivering deraf obehöflig.

Jag skall icke taga mig för att plundra skaldekonstens skattkamrar,
ej heller anser jag mig behöfva anslå några känslosträngar. . Jag
nöjer mig med att hänvisa till en enda omständighet, som för mig är
och för oss alla borde vara afgörande, nemligen den, att pligt en. och
nödvändigheten bjuda oss att värna vårt fosterland. Ty om nationen
lefver under intrycket af det medvetande, att vi icke, om faran inställer
sig, kunna efter måttet af våra krafter värna vår sjelfständighet, måste
detta utöfva ett förlamande inflytande på all verksamhet och nedstämma
eller förstöra fosterlandskärleken. Det komme att inom alla lager af
samhället alldeles förlama den sjelfständighetskänsla, som är nödvändig

Tisdagen den 25 April, f. m.

23 Nso 44.

för att folket skall kunna fortskrida på odlingens väg. Jag skall bedja Om anslag till
att få åberopa ett historiskt faktum, som jag tror kunna passa in på det «/

närvarande tillfället. En stor engelsk amiral låg stridsfärdig med flen- ''r''9f''™ty3‘
den för ögonen. Tillfället var för England mycket afgörande. Det ''or ä''''
gälde en moralisk seger lika mycket som eu stridsduglighetens. Amiralen
utfärdade en proklamation till de sina, en mycket kort, men dess
mera innehållsrik, nemligen denna: “England väntar att hvar man gör
sin pligt11. Efter min uppfattning, har Kong! Maj:t, såsom den första
statsmakten, gjort sin pligt, då han framkommit med föreliggande förslag.
Jag vågar att, såsom en röst ur folket, ställa till svenska Riksdagen
den uppmaningen: Svenska folket väntar, att Riksdagen härvid
gör sin pligt; och jag vet, att jag icke är ensam om den tanke, jag nu
uttalat. Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr O. B. Olsson: Under gårdagens diskussion rörande denna

fråga, yttrade en talare, att “om vi också fordomdags kunde mäta oss
med mäktiga fiender, vore förhållandena nu mera helt annorlunda11.

Eu annan talare har i dag yttrat ungefär det samma och sagt, att
våra store konungar i allmänhet lagt an på stora flottor. Jag kan till
en viss grad gilla bemälde talares åsigt, nemligen derutinnan, att förhållandena
fordomdags verkligen varit sådana, men nu äro helt olika.

Då kunde man bygga ett linieskepp, som var i stånd att föra kanske
ända till 100 kanoner, för ett eller annat 100,000-tal riksdaler. Det
var då för tiden sjömannadugligheten, som mera gjorde sig gällande;
och för nämnda yrke har vårt folk städse haft en synnerlig fallenhet i
jemförelse med de flesta andra folk. Au äro, som sagdt, förhållandena
helt annorlunda. Nu gäller det att skaffa en kostbar materiel och man
bygger större krigsfartyg, som kosta ända till mellan 8 och 10 millioner.
Hafva vi råd att bygga och underhålla sådana stora skepp? Kan
någon väl föreställa sig, att vi i berörda hänseende skulle kunna mäta
oss med de mäktigare nationerna på däfven? Dertill svarar jag åtminstone
för min del ett obetingadt: nej, vi hafva icke råd till sådant.

Ty de makter, Indika vi mest hafva att frukta, äro så mäktiga, att,
medan vi kunna bygga ett ramfartyg, äro de i stånd att bygga tio,
eller ännu flera, och med ej större uppoffring. År det under sådana
förhållanden tänkbart, att vi skulle kunna hoppas uthärda ett möte
med fienden till sjös? Jag tror det icke. Skulle eu fiende vilja anfalla
oss samt sända hit eu flotta med en massa landstigningstrupper, torde
han helt naturligt engagera en kofferdiflotta till att öfverföra trupperna.

Derjemte har han en mängd starkt beväpnade fartyg till konvoj och
skydd för denna transportflotta, Antagom, att fienden anfaller oss och
skickar hit öfver 20 ramfartyg för att skydda landstigningstrupperna.

Huru skulle vi nu med några få dylika fartyg kunna göra ett anfall,
eller ens försöka hindra fiendens landstigning? Jag tror sådant verkligen
icke vara möjligt. Om vi än egde ett eller annat ramfartyg,
så skulle vi likväl, om vi mötte en sådan fiende, försigtigtvis draga oss
tillbaka, måhända helst inom våra befästade hamnar. Ty den tid torde,
som sagdt, vara alldeles förbi, då vi kunde tänka på att mäta oss med
fienden på öppna sjön. Våra försvarskrafter torde deremot böra koncentreras
till lands. Skulle vi nu uppoffra en del af hvad vi kunna

N:o 44. 24

Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag till undvara på sjöförsvaret, skulle vi derigenom naturligtvis i väsentlig
byggande af minska våra försvarskrafter till lands. Jag vill taga mig friheten
krigsfartyg. härvid anföra ett exempel, som åtminstone för mig är särdeles be''rolts''''1
tecknande. Händelsen inträffade visserligen för åtskilliga år sedan, men
dock icke längre tillbaka, än att vi ännu böra hafva den i friskt minne.
Jag afser nemligen det tillfälle, då England och Frankrike i förening
anföllo Ryssland, eller egentligen Krim. De båda ländernas flottor,
som då voro verldens största flottor, voro detta oaktadt icke i stånd
att på en gång ilandsätta mera än 50,000 man, och detta fastän de
använde kofferdifartyg till trupptransport. Låt fienden, under förutsättning
att vi hafva ett starkt landtförsvar, försöka anfalla oss med ända
till 50,000 man, hvilket ju lär vara den största truppstyrka, som på en
gång kan landsättas i Sverige, efter hvad jag af fackmän har hört
uppgifvas, ehuru jag för min del är öfvertygad, att icke ens så stor
truppstyrka kan hit öfverföras på eu gång; tror herrarne verkligen, att
vi icke skulle vara i stånd att tillbakaslå dem, synnerligast sedan vi
nu öfver nästan hela landet genom våra jern vägar erhållit så goda
kommunikationer, att vi lätteligen och inom en kort tid kunna koncentrera
våra försvarskrafter på ett ställe? Det är just af det skälet,
att jag har denna öfvertygelse, som jag tror, att vi böra använda våra
krafter till att skaffa oss ett starkt landtförsvar, i stället för att i första
rummet tänka på sjöförsvaret.

Eu talare, vår f. d. sjöminister, yttrade i går, att ramfartyg och
tornfartyg kunna vara ungefär detsamma, och deri skulle jag vilja instämma,
om det icke funnes eu väsentlig skilnad, nemligen i priset, ty,
då rammarne kosta 4 millioner, kosta tornfartygen deremot endast en
million: åtminstone kostade de första monitorerna icke mera, ehuru jag
vet, att vi nu ega ett par, som kosta 1,200,000 kronor. Man kan ju
derföre skaffa sig några flera pansarbåtar i ramfartygens ställe, och
jag är öfvertygad om, att de inom skärgården skola göra alldeles
samma nytta som dessa, på samma gång de kosta mindre. Samme
talare tilläde, att vi nu böra bygga fartyg, som äro i stånd att gå
utomskärs, och jag får bekänna, att jag tycker det är mycket ledsamt,
att han så ändrat åsigt. Vi minnas säkerligen litet hvar, hvilka åsigter
han vid 1871 års riksdag uttalat till statsrådsprotokollet, då han sade,
att vi icke borde lägga an på något annat, än ett skärgårdsförsvar och
till följd deraf söka skaffa oss 10 monitorer och 20 pansarbåtar, hvilket
han då ansåg vara det enda vi borde göra för vårt sjöförsvar, ehuru
han nu, ledsamt nog, tyckes hafva helt och hållet ändrat åsigt och
anser, att vi böra bygga sådana fartyg, som utomskärs kunna gå fienden
till mötes. Jag beklagar detta på det högsta, och skulle kunna uppläsa
åtskilligt af hvad den förre sjöministern vid 1871 års riksdag yttrade
till statsrådsprotokollet, hvilket var särdeles upplysande och glädjande
såväl för mig personligen som äfven, efter hvad jag tror, för
många andra, men skall nu inskränka mig till att uppläsa ett par
rader af hans anförande. Han sade nemligen: “Om vi, såsom jag ofvan
visat, ej kunna erbjuda en sådan makt skepp, passande för striden på
öppna sjön, så skulle dock ett antal grundgående fartyg med starkt
pansar och svåra kanoner för honom visserligen vara af värde vid sådana
anfall mot kuster och hamnar, som kunna antagas ingå uti hans

Tisdagen den 25 April, f. m.

25 N:o 44.

operationsplan. Härtill skulle fartyg, sådana som våra monitorer, med Om anslag tiar.
de förstärkningar, jag ofvan antydt såsom önskvärda, vara ganska tjenliga,
och äfven ur denna synpunkt synes följaktligen den af oss antagna y9''

grund för konstruktionen af krigsfartyg vara den rigtiga“.

Slutligen tillägger han också, att vi, med våra i förhållande till
andra större makter jemförelsevis små resurser, icke ändå skulle kunna
hålla oss på sjön, utan att de starkare makterna snart skulle köra
oss från detta stridsfält, och i anledning deraf anmärker han, enligt
min tanke, alldeles rigtigt, att vi måste inskränka oss till skärgårdsförsvar.

Samme talare yttrade också, att en preussisk general skulle hafva
fält det yttrande, att Sverige, i händelse af krig, icke skulle hafva
något att frukta, emedan Preussen efter 3 veckors förlopp skulle kunna
komma oss till hjelp med 70,000 man. Jag vet verkligen icke, om det
är synnerligen mycket att hygga på ett sådant löfte om hjelp från
Preussen, utan fruktar snarare att vi skola få Preussen till fiende i
stället för bundsförvandt, om vi skulle anfallas, och tviflan storligen på,
att ett sådant löfte någonsin skulle gå i uppfyllande.

Jag skall nu icke längre taga Kammarens tid i anspråk, men ber
dock att få tillägga några fä ord i afseende på ett yttrande af den
talaren, som uppträdde näst före mig. Han yttrade nemligen, att lian
här vid riksdagen samtalat med en äldre riksdagsman, och att denne
uttalat den åsigt, att, sedan han blifvit gammal och van vid riksdagsgöromålen,
hade han erhållit en viss rutin. Han använde sedermera
detta uttryck på Stats-Utskottet, som skulle bestå nästan uteslutande
af gamla och erfarae riksdagsmän med denna rutin, som gjorde dem
skicklige att pröfva och bedöma riksdagsärenden. Jag lemnar derhän,
om så är förhållandet, men det tror jag mig kunna säga, att Statsutskottets
ledamöter ega förmåga åtminstone sä mycket, att de lika
väl som den siste talaren äro i stånd att göra en hemställan i afseende
å lämpligaste sättet för försvarets ordnande, synnerligast som Utskottet
utgått från eu helt annan synpunkt än den siste talaren, nemligen
Chefens för Sjöförsvarsdepartementet yttrande till 1871 års statsrådsprotokoll,
deri han säger att vi endast böra lägga an på ett skärgårdsförsvar.

För min del yrkar jag, att Stats-Utskottets förslag må godkännas.

Herr Jöns Pehrsson: Jag hade sannerligen icke vågat eller
kommit att uppträda vid denna punkt af Utskottets betänkande, om
jag icke under förliden gårdag kommit att tänka på eu gammal historia
om den kände Erkebiskopeii Gustaf Trolle, hvilken aflade sin biskopsskrud
på altaret i Upsala domkyrka, och derefter tog på sig hjelm
och harnesk för att gå i striden. En talare, domprosten från Vesterås,
tyckes hafva gjort på samma sätt, men skilnaden var dock den, att
nämnde talare tycktes tala så väl, att han i en framtid skulle ikläda
sig biskopsskåpan, hvilken den nyss omnämnde biskopen aflade för att
strida. Det var detta, som föranledde mig att uppträda i sjöförsvarsfrågan,
jemte det, att jag i går fick höra af en annan talare, att man
skulle kunna få så godt sjöfolk från Småland. Det är en sak, som jag
dock betvifla!’, ty jag vet med mig sjelf, att jag icke är någon god

N:o 44. 26

Tisdagen deri 25 April, f. m.

anslag till sjöman, helst när det är stark blåst. Det är emellertid en sida af
■byggande aj saken, som torde intressera herrarne mycket litet att höra på.

”rort«T'' Men det har yppat sig vida vigtigare omständigheter vid denna
01 fråga. En dylik vigtig omständighet är, såsom eu talare yttrat sig,
deri, att Stats-Utskottet vid föregående riksdag icke nog klart uttalat
sin åsigt i den likartade fråga, som då förelåg, och jag medger, att det
är mycket illa att så skedde och att det ej yttrade sig så tydligt, att
något tvifvelsmål om dess mening icke behöfde ifrågakomma. Det är
rätt aktningsvärd!, att Utskottet nu uttalat sig tydligare, så att icke
något tvifvel om Utskottets mening kan uppstå. Det var möjligen
mycket illa, att man icke gjort detta i fjor, emedan man derigenom
ju hade kunnat spara sig åtskilligt hufvudbry, ty huru man än vill
tänka sig och tolka saken, så är det dock visst, att, när man fått in
ett litet finger, så vill man hafva in ett litet till, och slutligen får man
på det sättet fram hvilka förslag som helst. Jag tror, att, om vi lyckas
i denna Kammare mota detta regeringens förslag, så vore det en god
sak. Detta förslag går ut från två hufvudgrundåsigter, hvaraf den ena
är, att vi skola uppställa stora krigsfartyg, som kunna våga sig ut på
öppna sjön och der möta fienden utan att behöfva invänta honom inom
skärgården. Jag tror dock, att ingen kan med allvar påstå, att vi
kunna uppställa en sådan materiel, att vi kunna hindra eu fiendes
landstigning på våra kuster, och så länge ingen säger detta, eller försöker
att bevisa detta, så är det en paradox att säga, att vi böra göra
allt hvad vi kunna för utvecklingen af vårt sjöförsvar. Ty jag föreställer
mig, att ingen fiende är så enfaldig, att han bryr sig om att
so efter, hvar vi hafva vårt sjöförsvar, sedan häri landsatt sina trupper.
Hvartill skulle då gagna oss dessa omtalade stora fartyg, hvilka knappast
kunna gå så nära inpå kusterna, att vi kunna skicka eu enda
kula efter honom inåt landet. Huru man vill tänka sig saken, så är
va! ändock sjelfva planen mycket svår att bedöma, och någon praktisk
erfarenhet kan man ju icke hafva i saken, då vi nu lefvat i fred sedan
GO år. Således måste man nästan endast stödja sig på sina egna tankar
och reflextioner, och min åsigt är då, att den plan, som en föregående
sjöminister framlagt, är den bästa, eller att de fartyg, vi skulle
bygga, skulle allenast söka att försvara våra hamnar och skärgårdar,
men icke tänka på att på öppna sjön möta eu fiende och hindra hans
landstigning. När vi nu veta detta, och detta synes för sunda förnuftet
så uppenbart, så har jag icke kunnat tänka mig, att så många personer
skulle uppträda och uttala ett gillande af denna försvarsplan att bygga
så många och sä stora fartyg, hvilka skulle försöka att i öppna sjön
möta eu starkare fiende och hindra honom att intränga med trupper i
vårt land. Jag skulle icke bry mig så mycket om de millioner, som
skulle åtgå för det af Kong!. Maj:t föreslagna ändamål, om icke de
kostnader, som för dess genomförande skulle kräfvas, skulle för framtiden
undanskjuta genomförandet af ett förslag, som kunde gifva oss ett
landtförsvar, hvarmed vi kunde möta eu fiende, som ville intränga i
landet. Det tyckes ligga nära till hands, att det är en sträfvan hos
vissa ledamöter i denna Kammare, att få denna punkt bifallen, för att
så länge som möjligt aflägsna försvarsfrågan, hvilken jag dock kan påstå,
att de flesta, såsom sanna fosterlandsvänner, vilja hafva så snart

27 N:o 44.

Tisdagen (Ten 25 April, f. in.

som möjligt löst. Och man styrkes ännu mer i denna förmodan, åk Om anslag till
man ser och hör, att regeringen vill framställa ett sådant arméförslag, af

som sist. ^ Öcli det kan väl vara uppenbart, att i sådan händelse skulle
denna fråga blifva ännu mera undanskjuten. Jag varnar emellertid (Fort9,)
oss alla, mmc herrar, för att nappa på den krok, som regeringen
framlagt.

Här är emellertid så mycket sagdt i frågan, att längre diskussion
icke tjena!- till något, helst då man vet att Första Kammaren har bifallit
Kongl. Maj:ts förslag, dervid åtgörande! berodde på eu enda röst.

Het vore då icke för mycket, om Andra Kammaren till gengäld derför
skulle medgifva blott eu något mindre summa, än Stats-Utskottet tillstyrkt,
ty jag tror, att regeringen med denna mindre summa kan börja
med .att bygga ett eller annat fartyg, åtminstone till någon del deraf.

•lag får derföre yrka, att summan måtte nedsättas från 1,700,000 kronor
till 1,200,000, men att vid anslaget fortfarande fästas alla de af
Utskottet föreslagna vilkor.

Om detta blir Riksdagens beslut, borde väl regeringen erhålla
visshet om det förhållandet, att Riksdagen icke ämnar på sitt försvar
onödigt uppoffra så mycket, som det skulle kunna synas, om man visar
sig för frikostig i afseende på sjöförsvaret. Låtom oss erinra oss det
sista _ kriget i Frankrike; hvad uträttade derunder deras flotta, deras
fästningar? Jo, de inspärrades i sina fästningar och kunde icke försvara
sig i en enda af dem. Skulle, hvilket Gud förbjude, någonsin
ett krig yppa sig inom våra landamäre!!, måste värt försvar blifva våra
berg, våra pass och våra skogar, och det är icke tänkbart, att vi skulle
kunna på öppna fältet, vare sig till sjös eller till lands, möta de stora
härar, som våra motståndare skulle kunna sända emot oss. Jag varnar
eder ännu eu gång, mina vänner, om det finnes Hägra sådana, för att
acceptera regeringens förslag om ramfartygens införande, ty hvad vi
nu skulle komma att derpå nedlägga, är blott en början till hvad som
framdeles komma skall.

Jag yrkar, som _ sagdt, bifall till Utskottets förslag, med den nedsättning
i anslaget af 500,000 kronor, som jag förut nämnt.

Herr Toll: Jag instämmer fullkomligt med Utskottet derutinnan,
att det varit önskvärdt, det eu fullständig plan för både lundt- och sjöförsvarets
ordnande på eu gång framlagts, äfvensom att utredning hade
skett om landets förmåga att bära de ökade bördorna för ett betryggande
försvar. Men jag kan icke inse, att häri bör ligga något hinder
för att nu ordna den mindre delen af vårt försvar, nemligen sjöförsvaret,
i synnerhet som detta är tilltaget i de minsta dimensioner som
gerna kunna för ett försvar ifrågakomma och vi lika litet kunna undvara
ett sjöförsvar som ett landtförsvar. Jag tror, att eu sådan åtgärd
skulle bidraga till trygghet och lugn för landet och dess utveckling,
under det att folket kanske länge nog får vänta på landtförsvarsfrågans
lösning. Fördelarne af eu på förhand uppgjord plan torde vara obestridliga;
det medför äfven den fördelen, att industrien derigenom i god
tid kan rigtas derhän, att den kan understödja detta försvars ordnande,
hvarigenom det äfven i detta afseende blir prisbilligare, än annars skulle
blifva händelsen.

N:o 44. 28

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till Den aktningsvärda ståndpunkt, hvartill vårt naboland Danmark nu
byggande af hunnit med afseende å sitt sjöförsvar, bevisar ju till fullo, hvart man
krigsfartyg. j{;m komma med klokhet och ‘ beräkning. Danmark står för närvarande,
(J''or!SL'' efter hvad under gårdagens diskussion upplystes, på en sådan ståndpunkt
i berörda hänseende, att det vore föga rådligt för oss att utsätta
oss för någon allvarsammare konflikt med detsamma, vare sig i
lotsfrågor eller annat, emedan vi dervid ovilkorligen skulle komma att
draga det kortaste strået. Jag kan för öfrigt icke inse, att denna, af
Herr Sjöministern nu framlagda plan, skall behöfva anses vara, om jag
så får uttrycka mig, till den grad hopsnörd, att man icke under den
tid, som antages åtgå för densammas utveckling, skulle kunna följa med
sin tid och tillgodogöra sig de förbättringar i förtygscerterna, som vetenskapen
under denna tid kan åstadkomma. Skulle vi förut hyst.
denna farhåga, att ej förmå följa med de krigsvetenskapliga framstegen,
så synes det oförklarligt huru vi, hvad landtförsvaret beträffar, ens hunnit
så långt, att värt infanteri nu är beväpnadt med remingtongevär och
icke med flintlåsgevär.

Frågan har nu under en långvarig diskussion blifvit så uttömd, att jag
i det hela har ganska litet att tillägga, men jag har likväl tyckt mig finna,
att några moment af debatten kunna tåla vid att ytterligare något
litet beröras. Så framkastade den ärade representanten från Kalmar
i går några satser, hvaraf han ovanligt blygsamt benämnde eu en paradox;
det skulle vara den, att framtidens sjöförsvar endast skulle
acceptera snabbhet och kanonstyrka såsom grund. Men han uraktlät
att nämna hvad som antages såsom lika nödvändigt, nemligen massan
och dess stötkraft, Då jag anser, att detta är en nödvändigt ingredierande
del i sjöförsvaret, tror jag, att det vore lika fåvitskt att beröfva
sjöförsvaret rammarne eller med dem likartade fartyg, som att beröfva
infanteristen bajonetten. Enviget måste nemligen alltid tänkas såsom
stridens slutpunkt; jag kan förbereda denna slutpunkt genom elden,
men enviget eller tvekampen måste ändock alltid tänkas såsom det
slutliga målet, vid hvilket den ene eller andre skall tilltvinga sig segren.
Om vi tänka oss två slagskämpar, som endast hafva sina knytnäfvar
att tillgå, så börjas grälet alltid med ord, men man öfvergår snart till
handling och det är denna, som blir afgörande. Sådan är äfven stridens
karakteristik, vetenskapen må för öfrigt hafva förfinat eller invecklat
den så mycket som helst. Derföre tror jag, att ett sjöförsvar
utan offensiv förmåga blir ett svagt försvar.

Den ärade representanten på kalmarbänken yttrade äfven, att sjöförsvarsfrågan,
det vill säga egentligen frågan om de stora fartygen,
reducerar sig till en penningfråga, Jag vågar dock påstå, att häri
ligger en stor ensidighet, och att denna fråga, hvad vårt land beträffar,
bör betraktas med mera öppen blick. Vi hafva nemligen våra skär
och kuster, vi hafva vårt jern och vårt trä och en befolkning, lämpad
att blifva de dugligaste sjömän i verlden; och jag tror, att äfven dessa
elementer böra tillmätas någon betydelse vid bedömandet af utsigten
för oss att kunna åstadkomma ett kraftigt sjöförsvar. Har man rätt,
jag hemställer det till hvarje tänkande fosterlandsvän, att lemna dessa
fördelar ur räkningen? Det är emellertid icke frågan om att kunna
leverera några stora sjöbataljer, utan endast att vi skola begagna oss

Tisdagen den 25 April, f. in.

29 N:o 44.

af de hjelpmedel naturen — man kan säga med slösande hand — be- Om anslag till
redt oss, för att vi skola vara i stånd att äfven på sjön försvara vår hV9?ande "f
Sjelfständighet. . _ 1 krigsfartyg.

Den teori, enligt hvilken man måhända vill, att vi först sedan vi ^ort8‘)
sett våra kuster härjas, våra städer och byar brännas, skola sätta oss
till motvärn, för att då kasta fienden tillbaka i sjön, sedan han sjelf
fått obehindradt välja sig landstigningspunkt, den teorien kan jag,
för min del, icke biträda. Vårt nuvarande sjöförsvar är hufvudsakligen
endast ett positionsförsvar och hvad man nu åsyftar, är att få ett rörligt
kustförsvar, ingenting annat. Skulle vi nu uraktlåta detta, dä befarar
jag att vi, i händelse af krig, blott allt för mycket skola få upplifva
minnet af de olyckliga tilldragelserna från 1718 och 1719 års
krig, då hela vårt försvarsväsende var förstördt och fienden kunde obehindradt
landstiga på våra kuster. Jag tror, att historien lemnar oss
tillräckligt varnande vittnesbörd, om huru då gick till, för att vi nu
böra känna oss manade att söka undvika något sådant. Med vår skärgård,
i hvilken fiendens större fartyg ej kunna intränga, till skydd, och
försedda med signalbåtar, enligt Herr Sjöministerns förslag, som i tid
varsko fiendens annalkande, behöfva vi lika litet befara att i otid utsätta
oss för hans öfverlägsenhet, som att tvingas till overksamhet genom
instängning, såsom det ofta framhållits.

Samme ärade talare på kalmarbänken har ock velat låta oss förstå,
hvithet, det skulle vara, som önskade en stor sjögående flotta. Det der
myckna talet om en stor sjögående flotta vågar jag påstå vara allenast
en fras, uppfunnen “till allmänhetens förvillande", som det heter; någon
annan grund tror jag icke det talet har. Ty hvarje tänkande man i
vårt land bör numera hafva kommit till insigt om det dåraktiga uti
att tänka ens möjligheten af, att vi annat än möjligen i undantagsfall
skulle kunna mäta oss på öppna hafvet med våra stora och mäktiga
grannar. Men på samma gång tror jag också, att man mycket
öfverdrifvit dessa grannars krafter till sjös. De hafva nemligen stora
landgränser att skydda och behöfva derföre så starkt utveckla försvaret
till lands, att detta fräter på deras krafter och nationaltillgångar och
förhindrar dem att använda någon allt för mycket öfverflödande kostnad
på ett öfverlägset sjöförsvar. Detta har erfarenheten redan visat. Orimligheten
af antagandet, att meningen nu skulle vara att hos oss göra
början med anskaffandet af en stor sjögående flotta, visas också deraf,
att, såvidt jag kan förstå, i Herr Sjöministerns framlagda förslag fråga
icke är att förse fartygen med större kolförråd, än som kan vara tillräckligt
för tre dygn; och deraf skönjes ju klarligen, att man icke
tänker på några längre utfärder, utan endast att flottan skall hålla sig
inom skärs för att i någon mån skydda våra kuster, men der skola de
kunna röra sig fritt och obehindradt.

Efter denna lilla parentes vill jag återkomma till den ärade representant,
som jag förut åberopat, och som trott sig kunna upplysa,
hvilka det är, som hos oss skulle tänka på anskaffande af en stor sjögående
flotta. Enligt hans förmenande, skulle det vara de, som
trodde sig på detta sätt kunna undgå att göra uppoffringar för landtförsvaret.
Men jag hemställer till den ärade representanten och till
eder alla, mine herrar, om det verkligen finnes någon rimlighet uti att

N:o 44. 30

Tisdagen deri 25 April, f. in.

Om anslag ull tänka, att man för eu årlig summa af 039,000 kronor utöfver det nu
byggande af utgående anslaget skulle kunna anskaffa en sjögående flotta, sådan den
krigsfartyg. ;lr;ule representanten tyckes hafva tänkt sig den. En nedsättning i det
(Forts.) nuvarancie anslaget kan jag nemligen icke föreställa mig att någon
tänker på; detta vore ju rent af att gifva vårt sjöförsvar en tillbakagående
rigtning. Att bifalla de för sjöförsvaret nu äskade 639,000
kronor kan icke förrycka frågan om iandtförsvarets ordnande, såsom
man på vissa båll haft sig angeläget att påstå, vare sig detta skett af
ren nihilism eller af missförstådt nit hos dem, som under förhoppning
att kunna få allt vilja göra intet. Jag beklagar denna kortsynthet i
allmänhet och i synnerhet der den förekommer hos yrkesmän.

Man säger, att genomförandet af den nu framlagda planen skulle
under de närmaste i 2 åren kräfva ett sammanlagd t belopp af icke
mindre än 42 millioner kronor. Det må vara sant, att denna summa
är ganska betydlig; men senast framlagda och förkastade förslag till
Iandtförsvarets ordnande skulle kosta omkring 30 millioner kronor om
året, och detta gör också på tolf år en ganska vacker summa. På
detta sätt får man emellertid icke räkna, utan man får kosta på försvaret
hvad tillgångarne medgifva, utan att uppställa för sina åtgöranden
allt för mörka spökbilder, ty det är icke helsosamt, Sveriges folk,
mine herrar, är sedan hedenhös uppfostradt i den tanken, att halhet
med sitt rörliga vågsvall dock utgjort ett fast skydd för dess frihet och
sjelfständighet, och jag tror icke, att det, när det rätt besinnar sig,
skall kunna förmås'' att omfatta den åsigten, att genom sjöförsvarets
tillbakasättande förvandla kåthet till en vanlig landgräns, som när som
helst och fullkomligen obehindradt kan beträdas af en ovän, han må
komma östan eller sunnan ifrån.

Jag yrkar bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Sedan öfverläggningen pågått så länge som

den nu gjort, skulle det utan tvifvel vara önskvärd! att frågans afgörande
icke genom eu förlängd diskussion komrne att fördröjas. Då
många redan blifvit uttröttade af denna öfverläggning, och då flere
talare hafva antecknat sig för att uppträda i frågan, skall jag fatta mig
så kort som möjligt, så mycket hellre som jag tror att Utskottets åt så
många klandrade motivering är så tydlig, sä klar och så rakt på sak
gående, att den borde vara begriplig för hvar och en.

En talare har yttrat, att svenska folket väntar att representationen
i denna fråga skall göra sin pligt. Detta var ett ord, på hvilket jag
vill taga fasta; ty jag tror att svenska folket har samma förväntan,
icke endast i afseende på sjöförsvaret, utan äfven angående alla de. öfriga
ärenden, Indika komma under Riksdagens behandling, och icke
minst då det gäller att tillse, hvart svenska folkets penningar taga
vägen, emedan, då svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas
af Riksdagen allena, Riksdagen i följd deraf bör i främsta rummet tillse
hvad svenska folkets väl krafvel''.

Om nu endast vore fråga om sjöförsvarsverkets ordnande, så kunde
man väl säga: hvad betyder det väl om våra fartyg kosta några hundra
tusen kronor mera eller mindre, om vi bestämma oss lör de eller de
fartygscerterna. Men, mine herrar, man får väl ändå icke resonnera så;

Tisdagen den 25 April, f, ra.

31 N:o 44.

här är fråga om mycket annat än sjöförsvaret, som utgör blott en liten Om anslå;/ till
del af det stora hela af de utgifter, som i allmänhet erfordras. byggande ef

Jag tror således att det är representationens pligt att i främsta
rummet taga i öfvervägande, huruvida landet ''har medel att anslå till (rort8,)
det ena eller andra ändamålet, och man bör i allmänhet på förhand
tillse huru långt man dervid kan gå. Så äfven i afseende på vårt
försvar i dess helhet. Att nu säga att vi kunna bifalla hvilket belopp
som helst för ordnandet af vårt sjöförsvar, utan afseende på hvad landtförsvaret
kan komma att kosta, är, efter min åsigt, i sanning obetänksamt.
Ingen klok menniska lärer väl i sin enskilda hushållning göra
utgifter, utan att tillika hafva öfvertäukt huruvida hans tillgångar sådant
medgifva; men om han deremot den ena dagen efter den andra utan
betänkande tillåter sig utgifter, så kan man på förhand se huru det
till sist skall gå med eu sådan man, och att det vore ett särdeles lyckligt
fall om lian icke bleke bankrutt. Om nu detta gäller för den enskilde,
så bör det också gälla med afseende å hushållningen med statens medel.

Vår statshushållning står — det måste hvar och en som blickat in i
densamma medgifva — visserligen icke på de bästa fötter, och man
bär svårt att komma till det bättre i detta afseende, så länge man
fortgår på den väg, som under senare tider varit följd, eller att man
efter gammal vana låter allt gå som det kan. Vi hafva offrat betydliga
summor på försvarsväsendet, men ändå får man dag efter annan
höra att vi icke ega något försvar. År detta sant, då hafva vi begått
ett stort misstag vid användandet af dessa summor; hvarom icke är
denna klagan oberättigad. Jag tror, för min del, att vårt försvar visserligen
icke står på så göda fötter, som det bort göra i förhållande till
de stora summor, som offrats på detsamma; men å andra sidan anser
jag att dermed icke är så illa bestäldt, som man förmenar. Utan tvifvel
vore det bättre om sjöförsvaret kunde ordnas i sammanhang med försvaret
i dess helhet, och det vore önskvärdt att, innan vi taga i tu med
det förra, hafva klart för oss, hvilka kostnader vårt landtförsvar kan
komma att kräfva; ty att ett sådant måste finnas, derom kunna meningarne
icke vara delade. På landtförsvar et måste vi bygga vårt
hufvudsaUiga försvar, till hvilket försvarsverket till sjös bör anses
som endast ett bihang. Många finnas, som påstå att sjöförsvaret tjenar
till ingenting — en sak, som jag icke vågar bedöma — men jag tror
att äfven detta har någon betydelse, ehuru icke som sjelfständigt för
sig —- ty såsom sådant har det ingen synnerlig betydelse, — likasom
jag icke heller vill tillerkänna detsamma en sådan betydelse, att det
bör ställas framför landtförsvaret. Hvad är då rimligare än att gå i
den af Utskottet angifna rigtning, eller att, då vi snart hafva att förvänta
ett nytt förslag till landtförsvarets ordnande, vi böra afvakta detta
förslag för att kunna bedöma den ställning vårt sjöförsvar kommer att
till förenämnda försvar intaga. Jag vet ej huruvida meningen är att
sjöförsvaret skall utvidgas och landtförsvaret inskränkas eller tvärtom;
men skulle dervid landtförsvaret komma att taga för störa dimensioner,
då är det klart att sjöförsvaret måste maka åt sig. Något måste emellertid
göras för att de kostnader, vi redan nedlagt, icke må vara till
spillo gifna, och huru man än betraktar saken, så tror jag dock klokheten
bjuda att man gör sig klart reda för ställningar och förhållanden,

N:0 44. 32 Tisdagen den 25 April, f. m.

■Om anslag till innan man beslutar sig för att öka utgifterna under den ena hufvud byqqande

af fl f piss pff År den andra.

krigsfartyg. utskottet har hvarken sagt om den uppgjorda försvarsplanen är
(Fort3'') lämplig eller olämplig; Utskottet bär endast förklarat att det icke vore
klokt om Riksdagen skulle för sin del på förhand, och innan ännu den
nya landtförsvarsplanen vore bestämd, tillstädja att staten beläte sig på
större utgifter i detta afseende än den redan gjort; och jag tror att
Utskottets motivering har skäl för sig i detta afseende, de der skola
gälla inför hvar och en, som icke intager en ensidig ståndpunkt i denna
fråga. Jag klandrar icke dem, som gjort sjövapnet till sitt yrke, om
de i sina framställningar något ensidigt förfäktat Kongl. Maj:ts förslag,
ty vi hafva litet hvar det felet att vi sätta mesta värdet på och försvara
det yrke vi sjelfva tillhöra, och detta är ju ganska naturligt; man hav
vant sig att se saken så, och man tror att hela landets väl beror på
att andra dela den uppfattning, man sjelf har; men vi som std utanför
allt detta, vi som vant oss att lefva tarfligt, vi se kanske icke sakerna
i stort, men skulle måhända, och så länge bördan skall hvila på de s. k.
lägre samhällsklasserna, kunna bedöma huruvida landet eget- förmåga
att bära så stora uppoffringar, som här ifrågasättas, pa här är fråga
om stora förhöjningar i anslagen, blir det ock nödvändigt att tillse, att
dessa förhöjningar''icke blifva större än att allmogen, som deraf drabbas,
kan få äta sig mätt samt hafva råd att kläda sig anständigt. Måhända
finnas de, som tro att vi hafva råd nog att bära alla dessa dryga utgifter,
hvarom här är fråga; men de torde också då veta hvarifrån vi
taga dessa tillgångar. — Förmodligen finnas dessa stora tillgångar hopade
hos dem, som så tala, eller deras vederlikar — men kanske skall
det höga talet om att vi nog hafva råd både till det ena ocii till det
andra tystna eu smula, om det blefve fråga om att kostnaderna skulle
betäckas genom pålagor, utgående i noggrann proportion till hvars och
ens inkomster och förmögenhet, — dervid kunde inträffa samma förhållanden
som de, hvilka egde rum i Preussen vid den nya värnepligtslagens
tillämpning derstädes, då det gick så långt att drottningen måste
sälja sina juveler och hofpersonalen måste afstå från att dricka vin,
eller skulle det kanske gå på samma sätt som under Gustaf Vasas tid,
hvilken, sedan han bekämpat rikets yttre fiender, äfven måste bekämpa
presterskapet i landet, eller den samhällsklass, som slagit under sig
största delen af landets inkomster. Det kan, hvilket jag dock hoppas
icke måtte inträffa, komma att gå derhän, att en sådan fördelning af
skattebördorna kommer till stånd, och att de, som förr voro de frikostigaste,
nu, när det gäller deras egen pung, skola stämma om tonen och
säga att vi gå för långt i frikostighet med statens medel — en beskyllning,
hvilken för öfrigt från många håll uttalats mot denna Riksdag.

Jag tror mig icke behöfva yttra något mera i afseende pa denna
del af frågan.

Beträffande den af herr sjöministern lemnade garanti, så må jag
förklara, att jag för min del skulle ansett densamma mycket tillfredsställande,
om jag nemligen kunde vara försäkrad om att den nuvarande
sjöministern under så lång tid finge sitta qvar på statsradsplatsen oss
till hjelp; men detta kunna vi icke veta eller hoppas på, ty han är

33 N:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. m.

dödlig, han som andra menniskor; olikhet i åsigter kunna nödga honom Om anslag till
afgå — helst han icke är justitiestatsminister. byggande af

Jag tror således att saken bör betraktas från allmän synpunkt och tsr*9’fartMatt
Herr Sjöministern bör, med den ståndpunkt han intager till denna lFort9^
fråga, vara belåten med att ställningen är sådan som den är.

Vidkommande slutligen sjelfva summan, så nämnde en talare att
han ville gå en medelväg emellan Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag.

Jag tror dock att han icke lyckades inslå denna medelväg, hvilken deremot
är att finna i Utskottets förslag; ty då vi å ena sidan hört yrkanden
om det begärda anslagets nedsättning och å andra sidan om
dess höjande, så anser jag för min del lämpligare att hålla på den åsigt,
vi förlidet år uttalade, hvilkct också nödvändigheten bjuder, då man
ser att statsinkomsterna minskats.

Under sådana förhållanden tror jag att Utskottets förslag har skäl
för sig. Jag skulle visserligen kunna anföra ännu flera skäl för detsarnma,
men då jag från början lofvade att fatta mig så kort som
möjligt, vill jag infria detta mitt löfte, då jag nu inskränker mig till
att helt enkelt anhålla om bifall till Utskottets hemställan i oförändradt
skick.

Häruti instämde Herrar Carl Aron Jönsson, Jan Andersson,

Sandsten, Sam. Johnson, Hubinette, Magnus Svensson, Ivar Månsson
och Pehr Pehrsson.

Ilerr Key: Då under en diskussion, som räckt så länge som denna,

man för andra gången begärt ordet, behöfver man i viss mån vädja till
Kammarens öfverseende, innan man ånyo begagnar sig deraf; men här
har blifvit så mycket yttradt mot Utskottets förslag och äfven mot mig
enskildt och det anförande, jag hade i går, att jag för en stund nödgas
taga Kammarens tid i anspråk.

Eu talare på uplandsbänken, Herr Casparsson, började sitt anförande
med att^ förklara, att, då man mot honom anmärkt, det han väl ofta i
denna Kammare sysselsätter sig med poesi, han för denna gången skulle
uteslutande hålla sig till siffror. För sådant ändamål omtalade han den
s. k. kompromissen såsom en tredje statsmakt, och jag förmodar, att
detta äfven var en af de sifferuppgifter, han ansåg nödigt att meddela
Kammaren. Han gjorde sedermera efter almanach de Gotha en lång
utredning om kostnaden för landtförsvaret i olika länder och kom dervid,
hvad Sverige beträffar, till några besynnerliga resultat. Han sade nemligen,
att kostnaden för Sveriges landtförsvar är det och det, “om man
icke medräknar indelningsverket11. Detta kallar jag icke för siffror,
utan för fantasier. Mitt totalintryck för öfrigt af den spirituelle talarens
anförande var, att det rörde sig väl mycket bredvid, blott något om och
nog litet i sak; ty uti den sak, hvarom här är fråga, om ramfartygen,
hade han högst obetydligt att anföra.

Eu talare på stockholmsbänken, Herr Lindmark, vände sig till mig
med påståendet, att mitt yttrande i går, det Stats-Utskottets förslag vore
ett förtroendevotum för den nuvarande sjöministern, icke skulle vara
rigtigt, utan att det tvärtom skulle kunna betraktas såsom ett misstroendevotum
— jag minnes icke, om han just begagnade detta ord, men

Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 44

3

?i:o 44. 34

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till att hans mening var, att det icke kunde anses utgöra ett förtroendeK
’ votum, föreföll alldeles påtagligt, Utskottet skulle nemligen i sjelfva
klämmen hafva inlagt en bestämd reservation mot ramfartygs byggande.

01 sd Häremot ber jag att tå upprepa ungefär hvad jag i går yttrade: När
Kong!. Maj:t öppet och lojalt för Riksdagen framlagt ett förslag, enligt
hvilket de ifrågasatta kostnaderna skulle uppgå till det betydliga beloppet
åt 42,600,000 kronor, och Utskottet med dessa siffror och denna
plan för ögonen tillstyrker Riksdagen att bevilja det högsta årliga anslag.
Riksdagen hittills, med undantag af torlidet år, då ett lika förtroendevotum
gals samma ärade sjöminister, någonsin beviljat till vår flotta,
bär icke Utskottet då — och jag tror ingen med rätta kan förneka det
— långt ifrån att yttra något misstroende, visat ganska stort förtroende
för Herr Sjöministern? Utskottet bär ju likasom sagt: Vi hafva sett
planen, och största delen deråt gilla vi; endast i fråga om ramfartygen
äro vi tveksamme och vilja derför icke nu befatta oss med dem, utan
uppskjuta byggandet åt sådana fartyg till dess i främmande land frågan
om deras ändamålsenlighet hinner utveckla sig.

Efter min uppfattning är för öfrig t påståendet att Utskottet gifvit
sjöministern ett förtroendevotum så mycket mer hållbart, som Utskottet
för sin del accepterat en affär på 18 å 20,000,000 kronor.

Eu talare på vestmanlandsbänken, Herr Linder, yttrade något om
den tveksamhet och vånda, nya riksdagsmän i allmänhet känna, då de
skola fatta sitt beslut i den ena eller andra frågan, och förmälde hurusom
eu äldre riksdagsman sagt honom att tveksamheten försvinner, då
man erhållit “riksdagsrutin11, äfvensom att denna skulle ersätta allt,
kunskaper och specialkäunedom, samt vara det enda behöfliga, och talaren
tilläde, att, ur denna synpunkt seddt, det syntes vara Stats-Utskottet
förbehållet att ådagalägga en hög grad af sådan “riksdagsrutin11. Jag
hörde med största uppmärksamhet på anförandet af denne talare, som
i år för första gången bevistar riksdagen, och att döma af den “rutin1-,
han redan ådagalagt, förefinnes all möjlig förhoppning att han före treårsperiodens
utgång skall erhålla en synnerligt stor “riksdagsrutin11.

Eu talare på dalabänken, Herr Tolk yttrade sig emot dessa snabbgående
fartyg med starkt artilleri, som jag i mitt anförande under gårdagen
tillät mig att förorda såsom framtidens fartyg. Han sade att det
icke var nog med att “på afstånd gräla på hvarandra11, utan att man
äfven måste komma till “tvekamp11. Han menade naturligtvis med
-grälet1- beskjutning medelst kanoner, och med “tvekamp11 ombordläggning.
Detta skulle val gå för sig, om det berodde på en sjelf; men har
man å ena sidan ramfartyg med 11 till 12 knops hastighet och å den
andra fartyg med 16 till 17 knops fart — och sådana finnas äfven —
torde det helt och hållet bero på dessa senare fartyg, om det skall
blifva tvekamp af eller ej. De kunna nemligen utan att göra sig omak
med någon sådan tvekamp, på behörigt afstånd helt trankilt gå rundt
omkring Herr Tolk ramfärtyg och skjuta det i sank.

Jag nämnde äfven, att Stats-Utskottet hyste tveksamhet och betänkligheter
vid frågan om _ byggandet af dessa ramfartyg, och jag får öppet
tillstå, att den diskussion, som bär förevarit, och till och med det yttrande,
Herr Sjöministern i förmiddags haft, icke förmått håfva dessa
betänkligheter. Den ärade Herr Sjöministern nämnde, att han trodde

Tisdagen den 25 April, f. in. 35

det kostnaden för byggande af ett dylikt ramfartyg “icke skulle mycket
öfverstiga 3,000,000 kronor". I Kong!. Maj:ts förslag upptages dock
kostnaden till 4,000,000, under det att den förlidet år upptogs till endast
2,900,000. Då nu till och med Herr Sjöministern sjelf kan vara så
pass tveksam om kostnaden, att en differens på så störa sifferbelopp,
som de af honom angifna, förefinnes, tror jag att Stats-Utskottet häraf
fått ökade skäl för sin tveksamhet, så mycket mera som, enligt hvad
man af engelska tidningar sett, såväl inom som utom det engelska parlamentet
råder den största ovisshet om hvilken fartygscert bör tillerkännas
företrädet. Man tvekar visserligen icke i afseende å den frågan,
om England skall hafva ett starkt sjöförsvar eller icke; ty derom, att
fartygsmaterielen hör vara tillräckligt stark för att upprätthålla Englands
maktställning på hafvet, är man under alla förhållanden visserligen
ense. Deremot blifva, meningarne i England allt mer och mer delade,
huruvida, med anledning af den fruktansvärda verksamhet, artilleristyrkan
genom de stora kanonerna af svår kaliber visat sig mäktig att
åstadkomma, det numera ens är möjligt att skapa ett på krigsfartyg af
någon enda cert tillämpligt ogenomträngligt pansar. Inför de oerhörda
kostnaderna af denna fruktansvärda duell mellan kanonen och pansaret
står sjelfva det rika England tveksamt och häpet. Och ändock finner
man Stats-Utskottets tvekan besynnerlig och säger att den innebär ett
misstroende mot regeringen!

Ännu ett exempel torde det tillåtas mig att få såsom ett ytterligare
skäl för denna tveksamhet anföra. Jag ber då att i sådant afseende
få i minnet återkalla de vexlingar och omkastningar, som inom sjövapnet
blott under de senaste tio åren egt rum. Hvad finna vi då? Jo, att
vid början af denna tidpunkt, eller år 1865, flottans officerspersonal bestod
af 228 officerare. Sedan år 1866 flottan delats i sjöflottan och skärgårdsartilleriet,
bestämdes åter officerarnes antal till 88 för det förstnämnda
och 55 för det senare vapnet, eller tillsammans 143, hvarigenom således
antalet minskades till nära hälften. År 1870 väcktes af en kapten vid
flottan och riksdagsman för Karlskrona stad, Herr Palander, motion
om flottans omorganisation, och enligt hans förslag erfordrades endast 87
officerare. Hans motion föll visserligen, men hade o många försvarare
och en stark mening inom Medkammaren för sig. År 1873, då, i enlighet
med derom af Kong!. Maj:t väckt förslag, beslöts att ånyo sammanslå
de två vapnen till en enda flotta, bestämdes officerarnes antal
till 140. År 1875 föreslog Kongl Maj:t ett antal af 228, och i år, i
fall den stora sjöförsvarsplanen vinner framgång, skulle erfordras ett
antal af 453. — Och detta, mine herrar, på blott tio år! Jag hemställer,
om det icke med dessa siffror för ögonen kan vara skäl til!
någon tveksamhet.

Jag klandrar visserligen icke obetingadt nyss af mig anmärkta
förhållanden, de kunna i viss mån anses förklarade, om icke försvarade,
af sjövapnets ständiga utveckling och den — om jag får begagna detta
uttryck — alltjemt fortgående revolution, detta vapen med hvarje dag
undergår; men detta förhållande gör också både den ena och andra
betänkligheten förklarlig och naturlig. Är det under sådana förhållanden
underligt eller orätt att hysa betänkligheter, och allra minst är
väl representanten från Dalarne, Herr Tolk berättigad att tillvita eu

N:o 44.

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 36

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag til
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

(person, som hyser sådana betänkligheter, att vara “nihilist i försvarsfrågan11.
År detta icke tvärtom, är det icke en fosterländsk pligt att
hysa betänkligheter i ett sådant fall som detta?

Nu har man sagt — och det kunde visserligen vara frestande att
deri instämma med talaren i mitt granskap här på sm ålandsbanken —
att, efter den utgång frågan fått i Första Kammaren, man nu borde
yrka på nedsättning i det af Stats-Utskottet föreslagna beloppet. Jagtror
dock, att det icke blott är värdigast att bibehålla den ställning,
man en gång i frågan intagit, utan också att detta är det rättaste.
Stats-Utskottet har nemligen utan någon animositet eller baktanke ställ
frågan på dess rätta ståndpunkt, då Utskottet helt enkelt föreslagit att
godkänna den del af Kong! Maj:ts proposition, hvarom någon tvekan
icke behöft uppstå, men deremot föreslagit — och detta på ett bindande
vis — uppskof med den del af frågan, hvarom tvekan förefinnes.
Detta är, efter min tanke, det rättaste; och jag hoppas, att det rättaste
skall här som i så många andra fall visa sig hafva varit det klokaste,
ty om Andra Kammaren antager Stats-Utskottets förslag, kunna de,
som äro med mig liktänkande, vara mera förvissade om, att samma
förslag skall gå segrande ur den gemensamma voteringen.

Jag anhåller ännu en gång om bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Isak Bengtsson: Utan att på minsta vis vilja bestrida,
att sjöförsvaret är af stor vigt för vårt land, kan jag dock icke nu gå
längre än Stats-Utskottet gjort, synnerligast som frågan om vårt landtförsvars
ordnande på hufvudsakligen samma grunder säkert är nära
förestående.

Jag yrkar således att för krigsfartygs byggande må för år 1877 på
extra stat anvisas 1,700,000 kronor.

Herr Ola Månsson: Då denna fråga nu diskuterats under två plena
i Kammaren, och tjugutvå talare före mig haft ordet, af hvilka åtskilliga
sökt och, efter min åsigt, äfven lyckats utreda densamma ur såväl den
ena som den andra synpunkten, så tror jag icke det är skäl att vidare
försöka vända frågan hvarken hit eller dit. Man har endast att gå till
sig sjelf och af Ivongl. Maj:ts och Stats-Utskottets förslag fästa sig vid
det, som man finner vara för sitt föreställningssätt det lämpligaste. Så
har jag gjort och dervid kommit till det resultat, att det sistnämnda
förslaget bör föredragas. Jag tror, att Utskottet också lemnat talande
skäl för sitt förslag, äfvensom att vi för denna gången böra stanna dervid,
och skall derföre icke inlåta mig på frågans vidare utredning, utan
endast som en öppen votering tillkännagifva, att jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Herr Jonas Andersson i Häckenäs: Då Stats-Utskottet föreslagit
Riksdagen att besluta sig för ett uppskof med pröfningen af det tolfåriga
förslag, angående byggande af sjökrigsfartyg, som afser att grunda
vårt försvar på just dessa fartygscerter, som förutsätta för sin fullbordan
12 år, så vill jag i konseqvens dermed nu icke ingå i någon detaljerad
pröfning, huruvida denna plan i och för sig är rigtig eller icke.

Då emellertid Stats-Utskottet blifvit ganska skarpt klandradt för
sitt åtgörande i detta fall och af många talare fått uppbära ganska

Tisdagen den 25 April, f. m.

37 N:o 44.

grava anmärkningar, så anser jag mig ega både rätt och pligt att, så- Om anslag m
som ledamot af Stats-Utskottet, söka försvara de åtgärder, som Ut- Ornande, af
skottet föreslagit. Hade Utskottet verkligen försökt att ingå i pröfning
af den nu framlagda sjöförsvarsplanen, hade också naturligtvis helt an- ^01 3''
dra motiv måst åtfölja Utskottets förslag, än som nu dervid fogats.

Då hade det också varit i sin ordning, att Kammaren ingått i närmare
granskning af Utskottets förslag, så vidt det rör försvaret i allmänhet.

Nu har Utskottet likväl icke ingått i någon pröfning och sålunda icke
heller framlagt någon motivering för en sådan pröfning; men det oaktadt
ha här uppstått talare i mängd, som utan att ega de faktorer,
som förutsättas för en pröfning, ändå ingått i ett fullständigt bedömande
af lämpligheten af den framlagda planen. Utskottet har ansett, ocli jag
är fullkomligt införlifvad med den åsigten, att vi för närvarande sakna
åtskilliga faktorer, som ovilkorligen måste tagas i beräkning vid bedömandet
af vårt försvarsväsende i allmänhet såväl till sjös som till lands.

Vore våra materiela resurser och krafter mindre begränsade än de i
verkligheten äro, så skulle man — derom håller jag med — kunna, så
att säga, på rak arm afgöra denna fråga, Hvem skulle icke då vilja
ingå på anskaffande af de allra bästa, om också de dyrbaraste, försvarsanstalter
äfven för vårt sjöförsvar, oberoende af hvad som kunde
komma att bestämmas i det fallet i afseende på vårt landtförsvar. Nu
måste vi dock taga i beräkning hvad landets krafter förmå att häraf
bära; och detta är eu faktor, som, efter hvad jag tror, ännu icke blifvit
fullt utredd, men för hvars utredning en särskild komité blifvit tillsatt.

Vid sådant förhållande hemställer jag om icke Utskottet haft giltiga
skäl för sitt förslag, att man borde afvakta denna utredning för att,
sedan en fullständig försvarsplan till lands blifvit framlagd, kunna tillbörligen
afväga, huru stora uppoffringar man bör våga att underkasta
sig till det ena och andra försvarsväsendet.

Jag tror, att äfven den, som är den allra ifrigaste vän af vårt sjöförsvars
utveckling, bör kunna anse en sådan fordran billig och till och
med ovilkorligen nödvändig som den, att man bär någorlunda klart för
sig, huru stora materiela uppoffringar vi förmå underkasta oss, innan
vi väga bestämma oss för, om vi skola gå in på det ena eller andra
slaget af försvarssystem. Härtill kommer det vanskliga att redan nu
bestämma sig för en försvarsplan, för hvars realiserande erfordras eu
tidrymd af \2 år. När man måste erkänna, att den ena uppfinningen
numera så ofantligt hastigt följer på den andra, att hvad som ena året
ansetts som det bästa tänkbara redan det följande året vida öfverträffas
af en annan uppfinning, så hemställer jag, om det icke ligger rättvisa
och klokhet uti att af denna orsak uppskjuta, åtminstone för ett eller
annat år, med afgörandet af det sjöförsvarssystem, som för våra förhållanden
må anses lämpligast. Vi komma derigenom uppfinningarnes
framsteg åtminstone i någon mån närmare än nu och kunna derefter
lämpa vårt bedömande. Jag tror, som sagdt, att den diskussion, som
här utvecklat sig i afseende å bedömandet af den framlagda planens
ändamålsenlighet eller icke, är för tidigt väckt. Rättare hade, enligt
min tanke, varit att Riksdagen ingått i pröfning om, huruvida de skäl,
som Utskottet framlagt för sitt uppskofsförslag, borde anses rigtiga eller
icke. De skäl, som Utskottet i detta afseende afgifvit, hafva under

]ST:o 44. 38

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till diskussionen endast i mindre man blifvit vidrörda; deremot han man

bkrin1fartw direkt kastat siK iu Pa eu pröfning af detta förslag, oberoende af de
faktorer, som Utskottet ansett vara nödiga att på en gång hafva till''
'' sammans för frågans bedömande.

Jag vill icke vidare upprepa motiven för Utskottets åtgörande, ty
de äro fullständigt utvecklade på andra sidan af Utskottets utlåtande.
Det är så mycket mer obilligt att påstå, att Utskottet skulle hafva antydt
någon likgiltighet för sjöförsvarets ordnande, som man på samma
gång medgifver att skilnaden mellan det af Kong!. Maj:t begärda och
det af Utskottet föreslagna anslaget till sjöförsvaret för nästa statsregleringsperiod
icke uppgår till mer än några hundra tusen kronor. Huru
kan detta kallas för likgiltighet för sjöförsvaret? Jag tror att dylika
klandrande uttryck mot Utskottet äro obefogade och icke hålla streck.

Det har äfven blifvit framhållet, att vi vid bedömande af denna
fråga böra hafva någon ledning af andra länders förhållanden i detta
fall och af storleken utaf de uppoffringar, som de vågat för sitt sjöförsvar.
Äfven detta anser jag något vanskligt, att låta våra beslut i denna
fråga blifva beroende af andra länders mariubudget, ty Sveriges förhållanden
äro i mänga delar så olika andra länders, att jag tror det
vara lämpligast att vi i främsta rummet taga i betraktande våra egna,
resurser och allt hvad dermed står i sammanhang, innan vi kunna
komma på det klara med det försvarssystem som bäst lämpar sig
för oss.

På grund af livad jag nu anfört hoppas jag, att Kammaren skall
gilla de motiv Utskottet vid pröfningen af denna fråga framlagt, och
anhåller för öfrigt om bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick.

Herr August Pettersson i Hasselstad: En så stor och för fosterlandet
vigtig fråga som denna har jag icke stillatigande kunnat låta
afgöras utan att angifva min ställning till densamma. I likhet med de
fleste_ talare, som yttrat sig i frågan, är äfven jag af den åsigt, att vi
behöfva ett så starkt sjöförsvar, som våra tillgångar och omständigheter
medgifva. Jag är af den tanke att, om vi icke ega ett betryggande
kust- eller sjöförsvar, hela vår landtarmé skulle befinnas otillräcklig att
utslå ett fiendtligt anfall mot våra kuster. Utskottet har också ganska
beredvilligt gått regeringens önskan till mötes, då det tillstyrkt" beviljandet
af ett anslag af 1,700,000 kronor för nästa statsregleringsperiod
till ordnandet af vårt sjöförsvar. Om Riksdagen försigtigt fortgår på
‘lemm bana, tror jag att vi så småningom skola få oss ett väl ordnadi:
sjöförsvar, hvarefter vi väl också skola undgå att vidare både i tal och
skrift höra upprepas den satsen, att Riksdagen och regeringen år efter
år så att säga kastat många millioner i sjön för att skaffa oss en stark
flotta som dock, alla uppoffringar till trots, ännu icke finnes till. Ej
heller är jag fullt nöjd med motiveringen i utlåtandet, i hvad den rörer
frågan om bedömandet af hvilken fartygscert vi skola hafva — ett bedömande,
som jag anser Stats-Utskottet vara mindre lämpligt att afgifva,
Jag skulle derföre helst velat förorda bifall till Friherre Skogmans
reservation. Men som de här redan afgifna yttrandena i frågan
gifva föga hopp om framgång till denna reservation, nödgas jag för
närvarande hemställa om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Tisdagen den 25 April, f. m.

39 N:o 44.

Friherre Cederström: Jag inskränker mig till att på de skäl, Om anslag till
som blifvit anförda dels i den Kongl. propositionen, dels af de talare, hys9a^de af
hvilka här uppträdt för densamma, äfvensom derföre att jag icke anser ^
det vara lämpligt att längre uppskjuta med ett tidsenligt ordnande af or s''
vårt sjöförsvar, yrka afslag å Stats-Utskottets hemställan och bifall till
den Kongl. propositionen i ämnet.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag ber att endast få tillkännagifva,
det jag kommer att rösta för Stats-Utskottets förslag, hvilket jag anser
vara bygdt på goda grunder samt hafva skäl för sig.

Herr Adlersparre: Det var att vänta, att Stats-Utskottet i sitt
nu afgifna utlåtande skulle uttala sig mera tydligt och oförbehållsamt,
än hvad som skedde sistförflutna riksdag, då försök gjordes att misstyda
dess då visade undfallenhet. De nu skärpta uttrycken finner jag vara
berättigade, de äro af omständigheterna framtvingade, och ehuru jag
anser, att det sista tillägget i den föredragna punkten är obehöflig!,
instämmer jag dock med Stats-Utskottet så väl i afseende å det föreslagna
anslags beloppet, som i motiveringen dertill.

Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att den summa af 2,400,000
kronor, som Kongl. Maj:t begärt för krigsfartygs byggande, är för stor.

Denna summa och mer dertill är behöflig; och då Herr Finansministern
susat, att penningar finnas, så är hvarken summans storlek eller brist
på tillgångar en berättigad anledning till vägran eller nedsättning, i
det af Kongl. Maj:t äskade anslaget. Men det finnes andra skäl, hvilka,
enligt mitt förmenande, böra afhålla Riksdagen från att obetingadt bevilja
den begärda summan.

Svårligen lärer vill med fog kunna bestridas hvad Stats-Utskottet i
sin motivering anfört, att ingen ny, vidtomfattande sjöförsvarsplan bör
till pröfning upptagas, än mindre godkännas, förrän i sammanhang med
ett fullständigt förslag till ordnande af landtförsvaret och — framför allt
— en utredning af hvad landet i pekuniärt hänseende förmår egna åt
försvarsverket i dess helhet. För min del anser jag, att Riksdagen bör
hålla på donna af Utskottet uttalade åsigt, samt upptaga den i den
blifvande skrifvelsen till Kongl. Mai:!. Men längre bör enligt min tanke
Riksdagen icke gå.

Deremot torde under diskussionen denna fråga böra erhålla eu
närmare skärskådning, än hvad åtskilliga talare här i sin hänförelse
egnat den.

Ett naket bifall till nu framstälda anslagsbegäran — vare sig delvis
eller i dess helhet — skulle helt visst sedermera tydas som om
äfven Riksdagen godkände de grunder, hvarpå Kongl. Maj:ts framställning
hvilar. Men det är detta godkännande, från hvilket jag, som
sagdt, anser att Riksdagen bör afhålla sig. Dessa 2,400,000 kronor äro
nemligen, enligt ett den Kongl. propositionen bifogadt statsråd sprotokoll,
begärda på grund af ett nybyggnads- och krigföringsprogram, hvilket,
så vidt jag förstår, hvarken i finansielt eller militäriskt hänseende kan
hålla hvad det lofvar.

Kostnadsberäkningar för eu mångårig sjöförsvarsplan hafva aldrig
visat sig tillförlitliga och kunna ännu mindre blifva det under nuva -

K:o 44. 40

Tisdagen den 25 April, f. in.

0ZZnd?afrfanAe- förllälkuden; dä sjökrigsmaterielen nästan oafbrutet ändras samt
krigsfartyg, fordrmgarne på dess duglighet år efter år ökas, och med detsamma
(Forts) a*ven kostnaden.

Jag ber Kammaren ursäkta att jag nu, angående den finansiela
sidan, kommer att upptaga några punkter, som i dag under diskussionen
redan blifvit berörda. Men jag hvarken kan eller bör uraktlåta att
gifva bevis tor hvad jag sagt, likasom jag icke heller kan dagtinga med
mm öfvertygelse.

Jag vill dock endast anföra ett par exempel, hemtade ur källor
som aro tillgängliga för hvar och eu, nemligen Kongl. Maj:ts egna meddelanden
till Riksdagen. År 1870 kostade en monitor af “Lokes“ modell
med bestyckning och allt annat tillbehör 1,120,000 kronor. Men
enligt bil. 4, a till den nu aflemnade Kongl. propositionen skulle eu
likadan monitör nu kosta 1,400,000 kronor. Således eu tillökning under
loppet åt några år af 280,000 kronor, eller 25 procent. Vidare
veta vi, såsom en föregående talare erinrat, att vid sistlidne riksdag
lvongl. Maj:t ansåg ett för svenska flottan lämpligt ramfartyg kunna
ky8Sas -^r eij kostnad åt 2,900,000 kronor. Men enligt nyssnämnda
bilaga skulle det nu kosta 4 millioner kronor; således mer än 37 procent
förhöjning under loppet af ett år. Ännu ett enda exempel. Enligt
vid sista riksdagen meddelad uppgift till Stats-Utskottet, kunde
opansrade kanonbåtar då erhållas för 330,000 kronor, men enligt förutnämnda
bilaga, daterad den 10 sistlidne December, kostade den då
med artilleri 400,000 kronor, och enligt till Förvaltningen af sjöärendena
under loppet af Februari månad detta år — således blott några
la veckor efter den 10 December, då berörda bilaga var daterad —
inkommet anbud på nybyggnad af dylika kanonbåtar, kosta de nu omkung
oOO,000 kronor. Således under loppet af Hägra veckor 25 procent
förhöjning. r

Det äi klart att dessa summor kunna — såsom under diskussionen
också Iramhälhts -- nedsättas och fartygen byggas billigare. Så t. ex. skulle
ett mmfartyg, beräknadt till 580,000 kronor, nog kunna fås för 100,000
kronor billigare. Detta är ett faktum, som ingen kan bestrida, men
deremot kan med skäl ifrågasättas, huruvida minfartyg om några år
kunna byggas lör samma billiga pris, för 400,000 kronor, och då motsvara
tidens fordringar. Jag vill blott nämna, att för nordtyska mari“ea
bygges nu i England ett minfartyg, som kostar 1,260,000 kronor,
tr. ar beraknadt att göra 16 knops fart och kunna skjuta minor både
ioi-öfver och. akterut. ^ Hvem vet om icke fordringarne snart stiga så
högt, innan vi fä det iöreskrifna antalet af våra minfartyg färdiga, att
också vi nodgas bygga dylika nya, dyra minfartyg? Ännu en gång upprepar
jag, att krigsfartyg utan tvifvel kunna byggas billigare än de nu
framlagda kostnadsförslagen utvisa, men detta måste ske på bekostnad
°t dugligheten . Ännu aldrig har man sett, att en sjökrigsmateriel utvecklas
och fulländas och på samma gång blifver billigare. För mig
synes det klart, att tolfåriga kostnadsberäkningar endast visa Indika
summor man ej kan lita på, men lemna ingen aning om hvad den
verkliga kostnaden kommer att blifva.

., Lika tvifvelaktig, som kostnadsberäkningarna, synes mig den uppgift
vara, som den föreslagna flottan loregifves kunna fullgöra. För mig

Tisdagen den 25 April, f. in. 41 N:o 44.

åtminstone är det alldeles ofattligt, att vi, med ett åisanslag af endast Om anslag till
3,500,000 kronor, skulle kunna åstadkomma en färtygsmateriel, i stånd ande af
att ute pa öppna sjön uppträda mot och genombryta den flotta, som krl3’farty9-en stormakt rustar, om han vill eröfra vårt land. Det torde vara till fyllest {Forts-)
att här endast nämna, att för den enda utgiftsposten fartygs byggande,
underhåll och bestyckning, som hos oss nu föreslås till 3,500,000 kronor
årligen, hade nordtyska flottan förlidet år 16,119,470 kronor och
har för i år 18,812,164 kronor. För samma utgiftspost hade ryska
flottan förra året 21,169,725 kronor och för i år är summan ökad till
23,248,308 kronor. Huru skulle vi för det jemförelsevis ringa årsanslaget
åt ^3,500,000 kronor, kunna ute på sjön utveckla eu materiel
kraft, i stånd att mota eller i någon nämnvärd mån hindra en fiendtlig
flotta, som för samma utgiftspost, nemligen fartygsbyggnad, underhåll
och bestyckning, har ett åisanslag af mer än 23,000,000 kronor?

Under sådana missförhållanden synes fäderneslandets säkerhet böra fotas
på andra grunder än de nu föreslagna. Millionerna, som utan gagn
gå förlorade, äro af underordnad vigt mot faran af, att vi inbilla oss
ega ep styrka och kraft, som vi i verkligheten icke ega.

Äfven den förhoppning, som utgör det nya sjöförsvarsprogrammets
slutmål, anser jag förhastad, den nemligen, att våra ra in fartyg, om det
otroliga skulle inträffa, att de lyckades slå sig igenom den fiendtliga
flottan och inkomma i transportflottan, de der “icke skulle finna annat
motstånd än geväret och lättare artilleri/1

Man får icke antaga att fienden är så försumlig att han icke förser
sig med minbåtar, stora eller små, och dessa minbåtar skulle nog
draga försorg om, att våra ramfartyg, om de komme in i fiendens
transportflotta, snart skulle upphöra att flyta.

Som sagdt, hvarken i finansielt eller militäriskt hänseende kan jaganse
detta nya sjöförsvarsprogram såsom någon hållbar grund att
bygga på.

Åtskilligt skulle äfven vara att anmärka emot de särskilda fartygscerterna
i detta program, t. ex. mot en sådan modell som pansarbåten
“Folke11 med sin kanon vänd akter-öfver, och den ännu icke fullt profvare
opansrade kanonbåten “Blenda11; men jag vill icke upptaga Kammarens
tid med dylika detaljer.

Jag har här icke uppträdt för att förneka behofvet af ett örlogsvapen;
jag har endast velat uttala mig emot sådana fordringar på detsamma,
som, enligt mitt förmenande, icke kunna medföra annat än
svikna förhoppningar och ett vanmägtigt bortslösande af dyrbara krafter.

Herr Treffenberg: Jag hoppas att, då jag nu uppträder härpå
denna plats efter en fackman, hvars yttrande nyss belönades med bravorop,
det må kunna lyckas mig att nedstiga från samma plats utan att
helsas med hyssjningar, åtminstone skall det ärliga bemödandet icke saknas.

Jag får börja med den anmärkningen, att, dä Kammaren nu nyss
hört en fackman yttra sig i frågan, det måhända för omvexling^ skull
kunde vara utaf intresse att höra hvad den kan hafva att säga, som,
utan att ega fackstudier, likväl ansett sig böra efter råd och lägenhet
använda sitt förstånd för att bilda sig något begrepp om hvad som är
att göra i den störa föreliggande frågan; och herrarne torde hafva sett,

N:o 44. -12

Tisdagen flen 25 April. f. in.

■Om anslag till att vid remissen i Första Kammaren af den Kongl. propositionen an^■riTfar^f
Syende statsverkets tillstånd och behof eu talare der antydde, att hvad
^(FortlT'' som sjöförsvarsfrågans lösning hufvudsakligen erfordrades, vore “sundt
(''oi -s.) förnuft11, och att man hittills allt för mycket saknat sådant. Till stöd
härför åberopade han jemväl auktoriteten af en synnerligt sakkunnig
person på det militära området, hvars namn han likväl icke uppgå!-.
Jag bör dock genast tillägga —• på det att Kammarens ledamöter icke
må misstaga sig om min uppfattning häraf — att jag tror att, derest
sjöförsvarsfrågans lösning skulle öfverlemuas åt det sunda förnuftet
allena, frågan helt säkert skulle få eu ganska slät utgång; men icke
för tv gifves det en sida af denna fråga, som äfven af hvarje representant,
som icke är fackman, både kan ocli får och, jag tillägger, bör
bedömas — jag menar den sidan af saken, som förefaller mig synnerligen
vigtig, nemligen att vi söka göra oss klart och tydligt reda för
de förpligtelse!’, Indika åligga representanten gent emot det af Kong!.
Maj:t nu för första gången framlagda fullständiga förslaget till sjöförsvarets
ordnande, särskildi med hänsyn till den ställning, i hvilken
frågan om ordnandet af den andra delen af vårt försvar, nemligen
landtförsvaret, för närvarande sig befinner.

Nu är det visserligen en pinos historia icke blott för minnet, utan
framför allt för det fosterländska sinnet, att steg för steg följa denna
frågas utveckling alltifrån år 1867, då den nya Riksdagen tog munnen
full med de stora orden, att ”svenska nationen aldrig kunde med erforderligt
lugn häng ifra sig åt sin fredliga utveckling, förr än frågan
om betryggandet af dess yttre sjelfständighet på ett tillfredsställande
sätt blifvit löst.”

Mine herrar! Jag var icke riksdagsman då, men, om jag det
varit, så hade jag nog sökt att något nedstämma tonen, emedan, såsom
I ve ten, jag icke trodde fullt så mycket på den nya som på den
gamla bepröfvade representationen. Men 1869 inkallades jag första
gången i riksförsamlingen och erfor, att redan då den höga stämning,
af hvilken de af mig citerade ord utgjorde ett uttryck, betydligt sjunkit,
ty jag vädjar till eder, mine herrar, om icke här från denna plats, eller
någon annan icke långt härifrån, en framstående ledamot af majoriteten
yttrade, att lian öfver hufvud ansåge hvarje förslag till ombildning af
vårt försvar oantagligt, som för genomförandet kräfde större utgifter,
än som kunde betäckas med de tillgångar, som redan då för försvarsverket
disponerades. 1869 års förslag föll också, såsom vi veta. Sedan
inträffade lagtima och urtima riksdagarne 1871, med sina nya Kongl.
förslag, som rönte samma öde. Kom så det minnesrika kompromissoch
sammankopplingsåret 1873, då Herr Key särskildt bemötte mig och
andra hans motståndare, som uttalade den öfvertygelse, att landet aldrig
skulle antaga ett värnpligtsförslag, med ett: “få so, få se, regeringen
har icke ännu bjudit landet på ett sådant förslag!“ 1875 års riksdag

kom, och landet bjöds på ett sådant förslag, och Herr Key lyckades
“få se“, att detta förslag, födt af oäkta börd, icke blef adopteradt af
sina naturliga föräldrar i begge Kamrarne.

Mine herrar! Af bilagan till statsrådsprotokollet, angående fjerde
hufvudtiteln, synes det, att Herr Krigsministern fortfarande umgås med
planen att för Riksdagen ånyo framlägga sitt härordningsförslag i oför -

Tisdagen den 25 April, f. m.

43 Nso 44.

ändrad t skick. Men, mine herrar! jag frågar eder, om icke, efter den Om anslag till
erfarenhet vi hittills vunnit och efter de uttalanden, som vid förra riks- aJ''

dagen utgingo från majoriteten i denna Kammare, hvarje allvarlig efter- kr''9,fartMtanke
säger oss, att majoriteten — och den är i detta fatt ett troget 0lts''''

uttryck af den allmänna meningen i landet — aldrig skall acceptera
de för ett värnpligtssystem oundgängliga vilkor: Icasernlif och lottning.
lag har visserligen sett, att en betydande moralisk faktor inkastats i
denna fråga just under dessa dagar. Jag erfor nemligen under gårdagen,
att vid senaste sammanträdet med det här i landet bildade sällskapet
“vämpligtens vänner" blifvit utrönt, att föreningen räknar såsom
ledamöter icke mindre än, jag tror, omkring 650 svenska militärer.

Detta är, som sagdt, en betydande moralisk faktor, men det är icke
militärerne, som lagstifta, utan det är vi. Således, mine herrar! vi äro
hänvisade till att bygga på vår gamla grund, förutan hvilken ingen
kan lägga någon annan, om ej krigets straffdomar, som kunna påtvinga
vårt land en'' militärisk institution, hvilken landet aldrig annars skulle
underkasta sig; men från denna tvångsmakt bevare Gud vårt land!

Jag sade, att vi egde den gamla grunden att bygga på; men det
kräfver lång tid att på den gamla grunden uppföra den nya byggnaden;
och det är denna erinran, som erbjuder den rätta synpunkten,
ur hvilken, såsom jag i början af mitt anförande nämnde, den förevarande
frågan bör af representationen betraktas. Inom landtförsvaret
hafva vi dock eu grund, men inom sjövapnet, som dock så kraftigt bidrager
till landets försvar, sakna vi en sådan grund, ty på annat sätt
har jag icke kunnat förstå andemeningen i Kongl. Maj:ts proposition,
eller, rättare sagdt, det statsrådsprotokoll, som finnes bilagdt denna
proposition, på annat sätt kan jag icke fatta uttalandena af de fleste
tekniskt bildade talare, som här uppträdt, och på annat sätt kan jag
icke heller förstå det yttrande, som bär i går afton fäldes från statsrådsbänken,
att nemligen i närvarande stund intet hinder möter för en
fiendtlig flotta att göra en landstigning på, snart sagdt, hvilken punkt
som helst i vårt land. Frågan gäller således: hafva vi någon grund
för vårt sjöförsvar? Nej, vi hafva det icke, men meningen är att vi nu
skola lägga en sådan grund. I ett enkelt, flärdfritt och manligt språk
samt med säker och stadig hand har Herr Sjöministern uppdragit konturerna
af det mål, till hvithet han sträfvar. Detta mål är så tilltalande
för det fosterländska hjertat, så bjudande och befallande, att jag knappast
kan förstå, huru någon vill undandraga sig att bidraga till uppnåendet
af det samma. Stats-Utskottet har emellertid haft förhinder.

Jag vill visst icke denna gång säga de “ obotfärdigt förhinder“, ty jag
erkänner villigt, att i mina ögon ingen riksdag förflutit, under hvilken
Stats-Utskottet så hedrat sig som nu, ocli derföre vill jag icke säga,
att det är de obotfärdigas förhinder; men Utskottets beslut rättfärdigas
icke af de skäl, Utskottet bjudit för sig. Utskottet säger nemligen,
att det är “af nöden, att Riksdagen först erhåller kännedom om det
fullständiga förslag till landtförsvarets ordnande, som snart torde vara
att förvänta, för att med ledning deraf kunna rätt bedöma, hvilken
ställning sjöförsvaret må böra i vårt försvarsväsende intaga.“ Men,
mine herrar, vi behöfva ju endast gå till statsrådsprotokollet för att få
reda på, hurudant det förslag till landtförsvarets ordnande blir, som

A:o 44. 44

Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag till kommer att framläggas för Riksdagen, äfvensom ungefärligen huru stora
byggande af kostnaderna derför blifva. Vi veta ju äfven hvad ett sådant sjöförsvar,
^FortsT som nu ^lifvit föreslaget, kommer att kosta. Jag kan då icke förstå,
or 8d hvarpå vi skola vänta. Vore här meningen att nu fastställa ett maximum
af den försvarskraft, vårt sjövapen borde ega, då medgifver jag,
att det kunde vara skäl att först se till, hvad vårt landtförsvar kunde
komma att kosta, för att sedan använda öfverskottet af disponibla tillgångar
på vårt sjöförsvar. Men det är icke fråga om att bestämma ett
sådant maximum, utan ett minimum, för så vidt vi nemligen verkligen
vilja ega ett sjöförsvar. Utskottet säger vidare, att Riksdagen bör,
innan den fattar något bestämdt beslut, som kunde för en längre framtid
nödvändiggöra ökade anslag under denna hufvudtitel, erhålla kännedom
äfven om “den nu pågående utredningen i afseende å landets förmåga
att bära de ökade bördor, hvilka omkostnaderna för ett betryggande
försvar må föranleda.“ Jag kan icke neka till, att detta skälförefaller
mig, minst sagdt, högst egendomligt, då Utskottet i ett annat
betänkande, som om några dagar härefter kommer att debatteras af
Riksdagen, försett oss med eu utredning, som visar, att under de senaste
5 åren vår ekonomiska utveckling varit så stark och vår kapitalbildning,
om jag så får säga, så väldig, att vi på denna tid kunnat nedlägga
icke mindre än 91,000,000 kronor på byggandet af våra enskilda
jernvägar. Ad minnas alla tillståndet i landet år 1869. Det var först
med år 1870, som de göda åren togo sin början, och vi se, hvad 5 å 6
år kunna inverka på ett så känsligt land, som vårt. 91,000,000 kronor
inhemskt kapital hafva vi nedlagt på enskilda jernvägar, och under intet
af dessa 5 år ha derpå användts mindre summor, än som det nu är
föreslaget att anslå till vårt sjöförsvar. Dessa summor uppgingo nemligen
i runda tal år 1872 till 8,000,000 kronor, 1873 till 26,000,000
kronor, 1874 till 33,000,000 kronor och 1875 till 21,000,000 kronor.
Dessa siffror, mine herrar, tala ett vältaligt språk — jag vill nu icke
fästa mig vid den utveckling, som i öfrigt varit rådande hos oss — de
tala det språket, att vårt land lyckats alldeles förträffligt att “hängifva
sig åt sin fredliga utveckling11, under det att vårt försvar befinner sig
i samma status quo, som år 1867.

Jag skall nogsamt akta mig för att göra mig löjlig genom att sjelf
upptaga till vederläggning något af hvad Herr Adlersparre nyss yttrade,
men jag får hemställa till Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet,
huruvida det icke vore skäl att, till bemötande af hvad
Herr Adlersparre nämnde om att det icke vore värdt, att vi skaffade
oss starka och stridsdugliga krigsfartyg för öppna sjön, närmare utveckla
det argument, som Herr Statsrådet, efter hvad jag vill minnas,
vid remissen af Kongl. Alaj:ts proposition anförde i Första Kammaren,,
nemligen det att, om man tänkte sig, att tre ramfartyg voro blockerade
i Karlskrona, under det att tio dylika rammar höllo inloppet till staden
spärrad, det funnes större sannolikhet för att någon af dessa tre rammar
skulle lyckas bryta sig igenom blokaden, än att de tio rammarne skulle
kunna förhindra det.

Äfven Herr Carl Ifvarsson anförde ett par argument, men med
dem tror jag mig lättare kunna reda mig. Jag var olyckligtvis icke
närvarande, då han började sitt föredrag, utan endast under den senare

45 X:o 4!

Tisdagen den 25 April, f. m.

delen af detsamma, och kom just i rätt tid, för att få höra honom förklara,
att det icke vore någon tara lör, att icke regeringen skulle få
hvad den hade begärt; detta skulle nog beviljas, om man blott vore
säker på att få behålla Herr Sjöministern eller, med andra ord, att
samma försvarssystem komme att följas. Jag vill nu icke tala om
denna cntente cordiale, som hittills gjort sig gällande mellan majoriteten
i denna Kammare och regeringen, och som starkt påminner om
Fru Lenngrens bekanta idyll. Men det får jag säga, att nog har Herr
Carl Ifvarsson tillräcklig kännedom om huru numera landet är beläget
“77. °.cl! äfven sjön — för att inse att vi hädanefter icke skola få någon
sjöminister, som icke måste lyssna till majoritetens mening.

Men så hade Herr Carl Ifvarsson ett annat argument. Detta hörde
jag visserligen icke, enär jag för ögonblicket var ute; men man berättade
mig,_ att hufvudsumman af hans anförande skulle varit, att staten
måste ställa sin hushållning ungefärligen på samma fot som den
enskilde, och att det i alla händelser icke ginge an att göra större utgifter,
än man vore beredd att kunna betala. Ungefär i den rigtningen
skulle berörda yttrande hafva gått. Ja, Herr Carl Ifvarsson, jag
erkänner, att detta såsom en allmän sats kan låta sig höra. Men, Herr
Carl Ifvarsson, frågan ställer sig här ungefär på samma sätt, som om
t. ex. en enskild person, bosatt långt uppe i norden, der det är mycket
kallt, börjar fundera, om han väl har råd att skaffa sig byxor och skor,
för att försvara sig emot olägenheterna af det nordiska klimatet. Han
kalkylerar och kalkylerar och finner sig icke hafva råd till dessa utgifter
■— och så fryser han i hjel! Så hänger det tillhopa med der.
saken.

Jag skall afsluta mitt anförande med att anknyta en liten notis
till en berättelse, som under gårdagen omnämndes af en ärad talare i
denna Kammare. Han berättade nemligen om en ganska märklig tilldragelse
under senaste kröningshögtidligheterna, då general Blumenthal
skulle hafva kommit i samspråk med en svensk general, hvilken senare
gjorde sig intressant för preussaren med att nämna, att om han, preussaren,
komme tillbaka hit om ett par år, så skulle vi hafva vår försvarsorganisation
färdig. General Blumenthal skulle då genmält: “detta
är öfverflödigt, ty i händelse af behof skola vi hjelpa er och på ett par
dagar öfverföra 70,000 man.11 Ja, mine herrar, kan preussaren komma
hit öfver såsom vän, kan han äfven komma såsom fiende. Och såsom
en apostill© till detta yttrande, hvithet synes mig rätt betecknande för
det välvilliga förmynderskapet från Preussens sida, skall jag taga mig
friheten gifva Kammaren del af en liten godbit, som jag just i går
fick se. Det är nemligen ett citat ur “National-Zeitung11, hvithet blad
utgifves i Berlin samt är ett af Tysklands mest ansedda och inflytelserika
organ. Artikeln är daterad den 21 innevarande månad; — och
märken det,. mine herrar, det går temligen fort att få underrättelser
från Berlin till Stockholm; dertill åtgår ungefär lika mycken tid, som
deri, inom hvilken, såsom Cato varnande yttrade i den romerska senaten,
den Carthaginensiska flottan kunde vara i Rom. Den nämnda artikeln
lydei: så här: “Det hastar icke så mycket med ordnandet af det svenska
försvarsväsendet, som man från den ministeriela sidan anser. Sverige
har inga stora, brännande politiska frågor, utan det kan med det full -

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 46

Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag till komligaste lugn åse utvecklingen af förhållandena i Europa. För detta
byggande af }an(j ar c]ep }iek visst käst, att utgifterna för armén och flottan blifva så
ngsfartyg. gm£ som möjligt, emedan detta är ett oundgängligt vilkor för att sta(Forts.
) ^eng inkomster och utgifter utan påläggandet af nya skatter skola
kunna hållas i jemvigt." Mine herrar! kunna vi tänka oss en större
ömklighet och ett större hån mot oss svenskar? Hufvudsaken är, att
debet och credit går i hop, utan att nya skatter behöfva påläggas. Der,
i Preussen, läres, att maten är mer än lifvet, under det att i bibeln
frågas: är ej lifvet mer än maten! Det beror nu på, om man bör
sätta mera tro till Bismarck än till — apostelen Paulus! Mine herrar,
stämningen för stunden manar mig att sluta med att bedja Eder lyssna
till den fulltonande klangfärgen i den gamla psalmversen: "skyr du
mödan", — och på detta område är mödan liktydig med uppoffringarne
för vårt försvar.

"Skyr du mödan, feg och svag,
förestår dig nederlag,
fångenskap och döden."

På donna tro yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Friherre T a mm: Med eller mot min vilja nödgas jag ned draga

Kammarens ledamöter från den höga stämning, hvaruti de genom
den siste ärade talarens anförande blifvit försatta.

Enär Stats-Utskottet gifvit Riksdagen det rådet, att icke ingå i
närmare pröfning af Kongl. Maj:ts försvarsplan, vill jag ställa mig detta
till efterrättelse. Det ansvar, som båda statsmakterna gemensamt böra
åtaga sig, är att bestämma, huruvida Sverige bör ega ett sjöförsvar och
härpå svarar jag obetingadt ja, likasom oek på den frågan, om detta
sjöförsvar bör vara ett kustförsvar. Den enskilde riksdagsmannens befogenhet
i detta fall synes mig icke sträcka sig längre än till ett uttalande
utaf, att nämnda försvar bör hufvudsakligen utgöras af kustförsvar.
Men om Riksdagen å sin sida förklarat, att den åtager sig
de med sjöförsvarsplanens genomförande förenade kostnader, tillkommer
det sedermera Herr Departementschefen att ansvara för planens sättande
i verket. På grund deraf, att Herr Departementschefen förklarat sig beredd
att i berörda hänseende ikläda sig ansvaret, anhåller jag att i
korthet få tillstyrka bifall till Herr Friherre Skogmans reservation.

Herr Peter Olsson:

Herrar O. Östling, Friherre Koskull och Nils Nilsson i Espinge
förenade sig uti Herr P. Olssons anförande.

Herr Johan Fredrik Carlsson: Det är med mycken tvekan,
som jag i denna fråga tager till orda, emedan jag måste bekänna, att
jag icke eger tillräcklig sakkunskap, för att bedöma frågan i dess helhet;
men jag anser frågan vara sä vigtig, att jag likväl icke drager i
betänkande att i hufvudsak tillkännagifva min ståndpunkt till densamma.

Vid uppgörandet af en plan till vårt försvarsväsendes ordnande'' anser
jag det vara af största vigt, att man tillser, att vi erhålla ett sjö -

Tisdagen den 25 April, f. m. 47

försvar, lämpadt efter våra tillgångar och, så vidt möjligt, tillräckligt
för att skydda våra kuster. Jag skulle icke så mycket halva tvekat
att rösta för ännu större summa, än Stats-Utskottet föreslagit, om på
samma gång ett förslag till ordnande af landtförsvaret blifvit framlagdt,
så att man derigenom kunde hafva sett, Indika bördor landet måste
ataga sig för att kunna erhålla ett betryggande försvar samt i öfrigt
den ställning det ena eller andra försvaret skulle intaga till hvarandra,
men då så icke skeft, anser jag klokheten bjuda att för närvarande
icke gå längre, än Utskottet föreslagit. Ty, mine herrar, det är en
sak, som vi icke få glömma, och det är att se till, det vi icke öfverskrida
landets fiuansiela förmåga. Göra vi detta, hjelper det oss icke.
huru stor numerär vi än hafva, vare sig till lands eller sjös.

I a dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag, hvad sjelfva
summan beträffar, men ansluter mig i öfrigt till Herr Friherre Skogmans
reservation.

Herr Johan Jönsson i Axtorp: Herr Talman, mine herrar! Det är
snart sagdt med en viss känsla af rörelse, som jag intager denna s. k. talareplats,
ty den förefaller mig nästan helig, sedan den talare, som senast
irån samma plats hade ordet, funnit sig föranlåten att åberopa både
nya testamentet och vår gamla psalmbok till stöd för sitt yrkande om
bifall till den Kongl. propositionen. Men han gaf mig också anledning
att repa mod, då han säde, att man icke behof de vara fackman för att
hafva rättighet att yttra sig i denna fråga, utan hvar och eu representant
med sundt förstånd kunde och borde deri bilda sig ett omdöme. Sålunda
torde det äfven tillåtas mig att i saken yttra några ord, så, mycket
mer, som jag anser den egentligen böra ses från den ekonomiska sidan.
Och då vill jag för min del saga, att, då här åtskillig^ talare uppträd t,
hvilkas förmåga att bedöma dessa rammars duglighet eller icke duglighet
att försvara vårt land kanske icke är större än min — och fält
sådana yttranden, som skulle, i händelse vi icke nu bifölle denna Kongl.
proposition, Sveriges rike blifva om intet och dess sista stund nalkas,
samt att de, som motsatte sig det åt Kongl. Maj:t äskade anslaget,
skulle derigenom påtaga sig ett tungt ansvar, så vill jag, som icke heller
anser lämpligt att rösta för annat än bifall till Utskottets förslag, härmed
uttala, att jag icke heller vill undandraga mig att med de med
mig liktänkande dela den tunga bördan af ett dylikt ansvar.

, .. . blandade känslor, mine herrar, som jag vid riksdagens

början . genom Kongl. Maj:ts tal på rikssalen erfor, att han icke hade
för afsigt att för denna Riksdag framlägga något nytt förslag till landtförsvarets
ordnande, men deremot var betänkt på att afgifva det genomgripande
förslag till ordnande af försvaret till sjös, som nu föreligger
till behandling. Jag hade eljest förestält mig, att man hittills alltid
tänkt, att landtförsvaret skulle vara den basis, på hvilken vi skulle företrädesvis
hygga, men att deremot sjöförsvaret skulle inskränkas till ett
kustförsvar, och vi alls icke hafva någon tanke på en stor sjögående
ilotta. Nu synes det emellertid, som skulle man ändrat åsigt, och derföre
har äfven jag velat uppträda; ty jag befarar att, genom ett bifall
till det nu för sjöförsvaret af Kongl. Maj:t äskade anslaget, frågan om
landtförsvarets ordnande skulle undanskjutas till en obestämd framtid.

N:o 44.

Om anslag UK
byggande af
Krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 48

Tisdagen den 25 April, f. ni.

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

Men på lösningen af denna fråga hafva vi länge väntat, och landet har
nu sina blickar företrädesvis derpå fastade, icke allenast för att få sin
frihet och sjelfständighet betryggad, utan äfven för att omsider få frågan
om de orättvisa, kan jag nästan säga, men åtminstone orättvist
fördelade roterings- och rustningsbesvären och öfriga grundskatter löst
på ett tillfredsställande sätt. Ja, mine herrar, låtom oss först på ett
med rättvisans och billighetens fordringar öfverensstämmande sätt ordna
vårt landtförsvar och sedan, så långt våra tillgångar och krafter det
medgifva, egna våra omsorger åt sjöförsvaret, och om blott bördorna
blifva rättvist fördelade, blifva de också lättare att bära.

Af hvad jag nu yttrat torde klart framgå, att jag icke ämnar
lemna min röst för bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men icke heller
till Utskottets förslag vill jag gifva mitt godkännande, så framt jag
icke dertill blir tvungen; utan då Första Kammaren höjt den af Utskottet
föreslagna summan med 700,000 kronor, vill jag, gående ännu
längre än Herr Jöns Pehrsson, som yrkat en nedsättning i Utskottets
förslag af 500,000 kronor, anhålla om proposition på, att för ifrågavarande
ändamål till Kongl. Maj:ts disposition måtte ställas ett belopp
af jemnt en million kronor, att utgå under de af Utskottet föreslagna
vilkor.

Herr Rydin: Diskussionen i denna fråga har redan fortgått så
länge, att det måste anses vara en skyldighet för hvar och en, som
hädanefter uppträder, att fatta sig kort, och det vill äfven jag göra.
Det, som i Utskottets utlåtande hos mig egentligen väckt betänkligheter,
är det vilkor Utskottet föreslagit för användandet af det anslagsbelopp,
som Utskottet tillstyrkt. Detta vilkor har man emellertid sökt försvara,
först från ekonomisk synpunkt, dermed att, om anslaget beviljades utan
detta vilkor, Riksdagen skulle kunna anses hafva likasom gifvit på hand
för sitt bifall till ett system för vårt sjöförsvar, hvars genomförande, i
anseende till de stora kostnader det kräfver, skulle blifva förderfligt
för vårt lands ekonomiska välfärd. Men då man af den Kongl. propositionen
i ämnet ser hvilket tillskott utöfver det nu utgående anslaget
årligen skulle erfordras, så befinnes detta tillskott vara till sitt belopp
jemförelsevis så lågt, att några ekonomiska betänkligheter deremot svårligen
kunna möta, allra minst af sådan vigt, att det skulle anses nödigt
att redan nu se till, att kostnaderna för vårt sjöförsvar icke i eu framtid
måtte blifva större än våra tillgångar medgifva. Man må.resonnera
huru man vill, säkert är att vårt land på de sista åren gått högst väsentligt
framåt i ekonomiskt afseende; och den, som har framlagt förslaget,
har icke ens ifrågasatt att derför skulle erfordras någon tillökning
i vår skattebörda. Sålunda saknar det ekonomiska skälet enligt
min åsigt all betydelse.

Men äfven ett annat skäl har man kommit fram med, nemligen
den stora föränderligheten i afseende på sjelfva de fartygscerter, som
på olika tider anses lämpligast. Men om nu denna föränderlighet är
så stor, skall man då stadga ett vilkor, som förhindrar Kong!. Maj:t
att iakttaga och följa med denna föränderlighet, ett vilkor, hvarigenom
Kongl. Maj:t skulle blifva alldeles bunden vid de gamla fartygscerterna
och absolut förhindrad att anskaffa några nya, äfven om de befunnes

Tisdagen den 25 April, f. in.

49 N:o 44.

vara aldrig så mycket lämpligare? Dessutom liar ju efter den belysning
de talare lemnat, som bär fört talan för Utskottets åsigter, betydelsen
af detta vilkor snart sagdt helt och hållet annullerats. De säga
nemligen att detta vilkor innefattar allenast ett uppskof med frågans
definitiva afgörande, men icke någon begränsning af Kongl. Maj:ts rätt.
Men hvarföre då icke borttaga detta vilkor, då det sålunda är enligt
dessa talares eget medgifvande öfverflödigt? Ty det är icke nog med
att det är öfverflödigt, det är äfven bestämdt skadligt, enär det betager
Kongl. Maj:t rätt att söka utveckla vårt sjöförsvar i en viss rigtning,
och föranleder dertill att han blir bunden af det sätt, hvarpå Riksdagen
anser detta försvar böra ordnas. Att på detta sätt binda händerna
på Kongl. Magt, bör icke vara Riksdagens sak, helst Riksdagen ständigt
pretendera!’ att Kongl. Magt skall gå i spetsen för anordningarne
till vårt försvar, eller, med andra ord, taga initiativet dertill. Ty om
Riksdagen, sedan Kongl. Magt nu tagit initiativet i denna fråga, icke
allenast förkastar förslaget under förklaring att det är odugligt, utan
äfven tillika binder händerna på Kongl. Maj:t, så är det klart, att ett
sådant förfarande måste slappa intresset hos regeringen. Vidare och
då jag hört män af vapnet och särskildt eu sakkunnig person här framför
mig, hvilken nyss hade ordet, påstå att det nu framlagda förslaget
är ett bemedlingsförslag, som skulle komma att samla omkring sig hela
mängden af dem som verka i sjöförsvarsfrågan, så synes detta vara ett
ytterligare skäl för att icke genom antagande af det utaf Utskottet
föreslagna vilkoret slappa intresset hos alla dessa personer. Ty det är
klart, att om man förfär så, att man binder händerna på regeringen,
de personer som nu efter bästa förmåga arbeta inom ifrågavarande
gren af förvaltningen, icke vidare skola blifva angelägna om att sjelfve
taga initiativet för att uttänka den bästa planen, utan anse bäst att
öfverlemna den saken åt Riksdagen och att afvakta dess beslut, hvarigenom
Riksdagen skulle erhålla ett initiativ, som den hvarken kali
taga sig eller begagna. Dessutom, om Riksdagen, på de skäl, Utskottet
anfört och de förklaringar deröfver som eu ledamot af Utskottet gifvit,
vill begränsa Kongl. Majås rätt i detta fall, på det att frågan om landtförsvarets
ordnande skall vinna sin lösning, då kan man fråga: är det
af denna anledning nödvändigt att ett sådant vilkor beliöfver fästas vid
anslaget? Jag svarar härtill nej; ty ett anslag, som vid hvarje riksdag
uppföres på extra stat, kan ju när som helst begränsas till det
belopp, man anser behöflig!. Riksdagen har ju i sin hand att tillse om
anslaget användes så, som rikets väl det krafvel-, och derest Riksdagen
skulle finna detta icke vara förhållandet, har Riksdagen full rätt att
nedsätta anslaget eller föreskrifva vilkor för dess användande; men att
på förhand hindra Kongl. Majå att begagna anslaget för det i den
nådiga propositionen angifna ändamål, anser jag vara i alla afseenden
betänkligt.

På grund häraf yrkar jag utslag på Utskottets hemställan i hvad
angår det deri föreslagna vilkor för anslagets användande, och jag går
så långt, att jag vågar påstå att hvarje förslag, deri icke något vilkor
förefinnes, är att föredraga framför Utskottets, äfven om det förra skulle
gä ut på beviljandet af ett mindre anslag än det senare.

Jag skulle för min del helst vilja rösta för bifall till den Kongl.

Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 44.

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

4

N:o 44. SO

Tisdagen den 26 April, f. in.

Om anslag till propositionen; men clå denna icke tyckes hafva någon utsigt till framilande
af „äng, förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till friherre Skog krigsfartyg.

niails reservation.

(Forts.)

Herr Werner Ericson: Denna fråga är af en ovanligare natur
än andra och man får derföre vid dess behandling gå till väga med
så mycken diskretion som möjligt, af fruktan att man möjligen skulle
öfverskrida de gränser, man sjelf skulle vilja sätta för diskussionen.

Både före och under denna diskussion liar här i Kammaren uttalats
den åsigten, att man icke borde inlåta sig på bedömande af den
plan till sjöförsvarets ordnande som innehållos i Herr Sjöministerns
underdåniga memorial, emedan det vore Kongl. Maj:ts sak att bestämma
så väl denna som alla andra organisationsfrågor. Denna åsigt delar
jag i allmänhet och till en viss grad, men jag tror, att hvarken inom
den svenska Riksdagen eller inom andra representationer varit brukligt
att de som skola bevilja de för ett företag erforderliga medel helt enkelt
bevilja anslaget utan att befatta sig med sjelfva saken, och således
endast tillse, huru mycket penningar som erfordras och om de
hafva råd att lemna dem.

Jag uppskattar till dess fulla värde den beslutsamhet och frimodighet,
hvarmed Herr Sjöministern förklarat sig villig att taga på sig
ansvaret för att med hans plans genomförande ändamålet uppnås, men
jag tvifla!'' dock på att Riksdagen i samma mån är benägen att afsäga
sig sin rätt och skyldighet att taga del i detta ansvar.

Jag torde emellertid så mycket mindre behöfva fästa mig vid denna
uppmaning att ej inlåta sig på saken, då de som försvara den här ifrågavarande
sjöförsvarsplanen ingen sådan återhållsamhet iakttagit. — Flere
af dem hafva dock mindre yttrat sig om saken än de serverat med
vackra historier, citater, framtidsmålningar m. in.; då fältet naturligtvis
i detta afseende är fritt och ej af några sakförhållanden begränsas,
beror det naturligtvis endast på hvem som målar bäst, Emellertid att,
på sätt man här gjort, citera historien, stora konungars testamenten
och annat, som här förekommit, för att icke omnämna allt hvad
Herr Treffenberg i sitt lysande anförande sammanförde, det är att
missförstå så väl sin tid, som den fråga som är före; ty vi lefva under
eu helt annan tid och under helt andra politiska förhållanden än de
här åberopade, och här är icke fråga om annat än huruvida vårt sjöförsvar
i dess förhållande till försvaret i dess helhet, och särskildt utveckladt
i den rigtning här ifrågasattes, är så vigtig^ att vi till detsamma
böra gifva ett så betydligt anslag, som nu blifvit ifrågasatt.

Det har blifvit yttradt af två talare i början af denna diskussion
och af en af dem som allra senast uppträdde, att fyra förslag till
landtförsvarets ordnande redan blifvit af Riksdagen afslagna, och då
man nu för första gången framlägger ett förslag till organisation af
sjöförsvaret, vill man äfven kasta detta öfver bord. Jag tycker dock
att då man kommer fram med ett sådant påstående, bör man åtminstone
först hafva tagit kännedom om de Kongl. propositioner, riksdagsbeslut
och åtgärder, som under de närmast föregående åren förekommit
; man skall i så fall finna att det ingalunda är fråga om nya grunder
för sjöförsvarets organisation, utan blott om att mera i en rigtning än

51 N:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. m.

hittills varit förhållandet, tillämpa grunder, som ju af alla under vissa
gifna förhållanden alltid måste erkännas vara rigtiga.

Med anledning af påståendena att man hitintills alldeles saknat
någon verklig plan för utvecklingen af flottans materiel, samt för att
visa huru denna sedan länge afsett anskaffandet af för skärgårdsförsvaret
lämpliga fartyg, anhålles vidare få anföra:

När flottans personal sist delades hade man ännu oklara föreställningar
om huruvida man skulle skapa eu större sjögående flotta eller
icke; man flyttade monitorerna, åtminstone en del deraf, till Karlskrona,
och af dessa jemte de der förlagda träfartygen bildades hvad då kallades
flotta. Man fann emellertid, att man ej hade råd anskaffa för striden
på öppna sjön lämpliga fartyg och har sedan dess nästan uteslutande
lagt an på anskaffandet af en för skårgårdsförsvaret lämplig materiel,
äfvensom man äfven snart åter sammanslog personalen.

Vid 1871 års riksdag framlade dä varande Sjöministern ett program,
som var nästan alldeles lika med det nu framlagda. Han yttrade
nemligen: “De ändamål, till hvilka en svensk sjömakt kan komma att
användas, äro l:o att på öppna hafvet genom offensiva företag mot en
lien des flotta söka från våra kuster afhålla denna och derigenom den
landtmakt, flottan kan medföra; 2:o att lemna ett kraftigt biträde åt
landtarmé!! vid försvaret af vissa vigtiga inlopp och kuststräckor, samt
3:o att, såsom hjelptrupp, förstärka en allierad sjömakt, i sig sjelf nog
stark att med sin flotta belierska Östersjön eller åtminstone att göra
detta Imf till fält för sina operationer." Detta tyckes vara bra lika med
hvad nuvarande Sjöministern säger, nemligen:

“De uppgifter flottan enligt min åsigt har att uppfylla i händelse
al'' ett öfver hafvet företaget fiendtligt anfall angåfvos i ofvanberörda
statsrådsprotokoll vara:

att utestänga tiendtliga flottor från våra vigtigaste hamnar;

att, försvåra om icke förhindra landsättandet af öfverväldigande
tiendtliga härmassor å våra kuster hvar helst en landstigning försöktes;
och

att om en fiende skulle lyckats landstiga, oroa och försvara hans
'' kommunikation med eget land, samt genom operationer å våra_ insjöar
och andra inlands farvatten understödja eget och motverka eu fiendtlig
härs framträngande.11

Man ser således, att de mål, hvilka sä vill den ene som den andre
uppställer såsom eftersträfvansvärda, på det hela taget äro temlig®! lika.

Uti 1871 års program yttrade emellertid då varande Sjöministern,
att man måste helt och hållet afstå från möjligheten att med framgång
upptaga striden på öppna sjön. Det är således i donna punkt som den
nuvarande Sjöministern är af olika mening med sill företrädare, i ty
att han anser att man der skall kunna operera visserligen ej mot den
tiendtliga säkerligen öfvermäktiga flottan, men mot tiendtliga transport Således

reducerar sig frågan till bedömande af huruvida den nuvarande
Sjöministerns tillämpning efter förut erkända grunder mera än
hitintills i en viss rigtning bör gillas eller icke. Jag eger visserligen
ingen fackkunskap, men jag har redan frän början tillkännagifvit, att

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 52

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till jag anser det man deraf icke bör finna sig förhindrad att uttala sina
byggande af ^sigter i afseende å denna fråga.

''''flvtsT'' ^ föregående Kong], proposition har kännedom blifvit Riksdagen
'' 01 s'' meddelad om sådana allmänna grunder samt om när några betydliga
förändringar i afseende å tjockleken af den jernplåt, man begagnar för
bepansringen, i afseende å artilleriets utveckling m. m. egt rum, och
har Kong!. Maj:t äfven meddelat Indika fartyg, på grund häraf, af sågs
att för begärda medel anskaffas. I nu ifrågavarande underdåniga memorial
talas om vissa fartygs användande för ett visst fall, som der
ganska noggrant beskrifves. Redan detta är ovanligt, och en sådan
framställning måste innehålla åtskilligt, hvarpå man kan både tro och
tvifla. Ett ytterligare nytt element uti behandlingen af frågan torde
dock Herr Sjöministern hafva infört, då lian talat om att sannolikt ett
mindre antal svenska fartyg skulle slå sig igenom ett större antal af
fiendens, som blockerade de förra.

Detta torde, när fråga är om att uppgöra försvarsplaner, vara att
lemna mycket åt tillfälligheter, då — för såvidt jag kan bedöma saken —
man på fråga, huruvida ett dylikt försök har någon utsigt att lyckas,
kan svara både ja och nej. Väl kan man, vid eu jemförelse mellan
två fartyg, af deras beskaffenhet sluta till, livilketdera har största utsigten
att i en strid blifva öfvcrlägset, men att deremot säga, att ett
mindre antal svenska fartyg skola slå sig ut mot ett större antal andra,
är ett påstående, som jag, med min tillförsigt till de svenska sjöofficerarnes
och manskapets duglighet och mannamod, anser särdeles sannolikt,
men som jag dock icke skulle vilja införa i diskussionen, och som
jag icke heller väntat mig från det håll, hvarifrån det uttalats. Det
nu anförda synes mig vara ett egendomligt drag för den nuvarande
Sjöministerns framställning. Den nästföregående Sjöministern omnämnde
i ett anförande till statsrådsprotokollet år 1873, att det ifrågasatts att
helt och hållet aflägga pansaret. Man skulle då kunna för samma
kostnad anskaffa så många flera fartyg och kanoner, och om en del
vid försöket att framföra detta artilleri gånge under, skulle dock sannolikt
många komma fram; men lian säger sin åsigt vara, och jag instämmer
deruti fullkomligt, att det är grundfalsk att från början bestämma
sig för att uppoffra större eller mindre del af materiel eller
folk. Man kan nemligen ej bedöma med huru stor uppoffring målet
kan nås. Det är eu nödfallsutväg hvartill omständigheterna ofta
tvinga, men bör ej få vara från början antagen regel.

I afseende å den redan nu anskaffade materielen, tillåter jag mig
anmärka, hurusom Sjöministern i sitt memorial till statsrådsprotokollet
yttrar, att om vi ega en sådan flytande materiel, som endast lämpar
sig för försvaret i skärgården, fienden väl ej vore i så lycklig ställning,
som derest vi icke egde någon materiel alls, enär han i sä fäll måste
vara vaksammare, men att lian dock äfven under dessa förhållanden
bland annat ”kunde lemna sina transportångare utan bevakning”.
Vidare anser Herr Sjöministern, att vår ställning vid eu mäktig fiendes
anfall blott i ringa grad förstärktes af eu endast för skärgårdsområdet
beräknad materiel, som på de flesta ställen af vår kust ej kunde möta
denne fiende och "ej heller i någon män försvåra hans förbindelser".
Bemödandet att framhålla behofvet af större sjögående fartyg torde val

Tisdagen den 25 April, f. m.

53 N:o 44.

här hafva föranleclt till någon öfverdrift, då de nu för skärgårdsförsvaret Om andag till
anskaffade opansrade kanonbåtar, som anses goda nog både att inom hJ!)lJ(,ndli aS
och utom skären deltaga i strid samt att som sekundanter följa ram- hn^fart1Jatnarne,
väl torde få anses duga till att oroa trausportångarne och försvåra
förbindelsen. Som jag förut nämnt, har den nuvarande Sjöministern
ingalunda framstått några nya grunder för ordnandet af vårt
sjöförsvar, men väl lagt eu synnerlig vigt vid dess utveckling i eu viss
rigtning, på samma, gång lian efter mitt förmenande icke fäst tillräckligt
afseende vid den materiel, som erfordras för uppnående af de andra
mål, som sedan länge stälts för sjöförsvaret. Itc närmaste föregående
Sjöministrarne hafva hufvudsakligen och nästan uteslutande fäst sin
uppmärksamhet vid skärgårdsförsvaret, och sökt gorå det i möjligaste
mån fullkomligt. Nu åter synes denna del af sjöförsvaret fått stå tillbaka.
Vid 1873 års riksdag anmälde nemligen den dåvarande Sjöministern
att man då cgde 18 pansarskvddade gröfre kanoner, men yttrade,
i sammanhang dermed, att detta antal dock vore alltför ringa för vår
vidsträckta kust och i sjelfkär verket ej mera än som sannolikt påkallades
ensamt för Stockholms skärgård och närmaste trakten. 1874 fann
samme Sjöminister ingen anledning att frångå sina förut uttalade åsigter
om den materiel, som borde anskaffas, men yttrade fortfarande, att den
vore för fåtalig. Nu åter synes man hafva frångått åsigten om företrädesvis
skärgårdsförsvarets utveckling, då, för så vidt jag rätt uppfattat den nuvarande
Sjöministerns framställning, ännu sistlidet år ej funnos mera
än dessa omförmälda 18 pansarskyddade kanoner, och likväl då intet
anslag begärdes för nya pansarbåtar eller fullbordande af den monitor
till hvars påbörjande 400,000 kronor anslogos 1874. För min del kan
jag dock icke, såsom herrarne af hvad jag nu anfört kunnat thrna, dela
denna uppfattning, att skärgårdsförsvaret bör tillbakasättas.

Den förste talaren och efter honom flera hafva upptagit den frågan,
hvilket inflytande på landtförsvarets blifvande organisation sättet att
nu ordna sjöförsvaret kunde komma att utöfva. Det har här blifvit
sagdt, att den nya landtförsvarsorganisationen alldeles icke skulle härutaf
röna något som helst inflytande. Efter min tanke beror detta helt
enkelt deruppå, huruvida de medel som komma att användas för sjöförsvaret,
blifva så betydliga, att de nämnvärdt inskränka på dem som
kunna afses för landtförsvarets ordnande; äfvensom derpå huruvida eu
synnerlig förkärlek för försvaret till sjös kan komma att minska intresset
för landtförsvaret och härför torde man kanske finna tecken i redan inträdda
förhållanden. Herr Treffenberg har här nyss för oss genomgått
frågan om landtförsvarets ordnande under de senare åren. Huruvida
hans framställning var rigtig eller ej lemnar jag emellertid
derhän, -lag skall icke gå så långt tillbaka i tiden som han, men jag
skall be att fä erinra herrarne om 1873 års Riksdags skrifvelse och
Kongl. Maj:ts i anledning deraf vid förra årets riksdag framstälda förslag
till landtförsvarets ordnande, hvilket förslag — vare detta i förbigående
sagdt — icke står i öfverensstämmelse med nyssberörda skrifvelse.

1 den Kongl. propositionen med detta förslag föreslår Kongl. Maj:t
Riksdagen att antaga detsamma under förutsättning att en öfvergångslag
från den dåvarande till den nya arméorganisationen senast innevarande
år blefve af Kongl. Maj:t och Riksdagen antagen. I sitt anförande till

N:o 44. 54

Tisdagen den 25 April, f. in

Om anslag til
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

'' statsrådsprotokollet, då det nya härordningsförslaget för Kongl. Maj:t
framlades, yttrade äfven Chefen för Landtförsvars-departementet, att förslaget
till öfvergångslag vid denna tid skulle vara färdigt, och att det
nu är färdigt lär väl ingen betvifla, dä den för dess granskning tillsatta
komitén redan länge sedan slutat sin verksamhet. Men Riksdagen har
ändock ej deraf erhållit del och detta oaktadt Herr Statsrådet och
Chefen för Landtförsvars-departementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
i år yttrar, att grunden för Riksdagens tvekan att pålägga
nationen de offer, ett verkligt tillfredsställande försvar kräfde, syntes,
att döma af diskussionen i ämnet vid förlidet års riksdag, bero på åtskilliga
anförda omständigheter, bland andra, att Riksdagen icke egde
kännedom om sättet för öfvergången till den nya försvarsorganisationen.
Det hade tydligen varit af vigt att Riksdagen då redan i år erhållit
kännedom om Kongl Maj:ts förslag till denna öfvergångslag, synnerligen
som det af uttalandet till statsrådsprotokollet synes som om Kongl.
Maj:t till annan Riksdag ämnade afgifva ett förslag, bygd t på precis
samma grunder, som det år 1875 för Riksdagen framlagda. Då de
flesta röster inom Riksdagen höjdes för försvarets utbildande genom en
successiv utsträckning af beväringsöfningarne, men man var tveksam om
målet, är det i högsta grad beklagansvärd!, att Riksdagen ej fatt del
af detta öfvergångsförslag. Jag endast anför detta förhållande, sammanstäldt
med innevarande års förslag om sjöförsvarets utveckling, och
utesluter alla reflexioner om huruvida det förra kan vara af det senare
föranledt.

Med afseende på frågan huruvida den kostnad, sjöförsvarets organisation
kommer att medföra, kan inverka på landtförsvarets ordnande,
skall jag bedja att få omnämna mina åsigter angående de siffror, som
i Herr Sjöministerns beräkning förekomma och Indika visserligen i och
för sig sjelfva äro rigtiga, men af Indika, enligt mitt förmenande, den
verkliga kostnadstillökningen ingalunda klart framgår. Det är alldeles
obestridligt, att kostnaden för sjöförsvarets ordnande, enligt den Riksdagen
nu förelagda plan, genomförd i enlighet med Herr Sjöministerns
beräkningar, ej skulle med mera än cirka 640,000 kronor öfverstiga
hvad nu finnes under eu eller annan form för sjöförsvaret anvisadt.
Men härtill torde böra läggas kostnaden för flottans indelningsverk,
cirka 612,000 kronor, hvilken besparing kommer kostnaden för flottans
personal till godo, utan något synnerligt afseende på, huru materielen
kommer att blifva beskaffad.

Vidare torde herrarne observera, om jag får återgå till så blygsamma
förhållanden som år 1868, att Kongl. Maj:t detta åir icke begärde
något extra anslag till byggande af krigsfartyg, endast antydde,
att han påföljande år skulle komma att gorå det. År 1869 begärde
Kongl. Maj:t för nyssnämnda ändamål cirka 400,000 kronor och föreslog att
dertill skulle få användas ett befintligt öfverskott å fyr- och båkmedel,
som uppgick till> 180,000 kronor, hvarjemte resten skulle tagas af hvad
man Hor öfrigt samlat. Don tiden var det*icke så dyrt att bygga krigsfartyg.
1870jbeviljades för merberörda ändamål ett extra anslag af 562,000
kronor, 1871 af 660,000 kronor, 1872 af 700,000 kronor. 1873 af 1,000,000
kronor, 1874 af 700,000 kronor och är 1875,slutligen anslogs enahanda
belopp, som de båda föregående åren tillsammans medgifvits eller 1,700,000

55 N:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. m.

kronor. Detta sistnämnda torde icke kunna betraktas såsom något normalt
anslag, utan såsom ett alldeles ovanligt, och det är antagligen den
ställning, majoriteten inom denna Kammare önskat intaga till den nuvarande
Sjöministern, som föranledt såväl att ett så betydligt anslag i
fjor beviljades som äfven att Stats-Utskotiet nu utan någon motivering
förordar enahanda anslagsbelopp. Medeltalet af under senaste sex
år beviljade extra anslag till krigsfartygs byggande är således ej större
än att man. kan högst anse ett normalt anslag för detta ändamål böra
vara 1 million kronor.5! Häraf, jemte af hvad ofvan nämnts om kostnaden
för flottans indelningsverk samt om hvad Herr Sjöministern beräknat
utgöra den'' för; den nya organisationen erforderliga kostnadstillökning,
framgår, att den verkliga tillökningen mot hvad som kan
antagas vara erforderligt, om flottans utveckling mera hufvudsakligen
kommer att afse det egentliga skärgårdsförsvaret, utgör närmare 2 millioner
kronor.

Vidare skall jag bedja få framhålla några förhållanden, hvarvid
det förefallit mig, som om önskan att kunna för krigsfartygs byggande
afse så stort anslag som möjligt, utan att kufvudtitelns slutsumma må
allt för mycket förökas, varit bestämmande för framställningar, hvarvid
andra föremål för anslagen under denna hufvudtitel blifvit så tillbakasätta,
att det måste med så mycket större anslag ett annat år ersättas.
Chefen för Sjöförsvarsdepartementet yttrade i fjor, att det erfordrades eu
tillökning af 221,000 kronor i anslagetflor flottans nybyggnad och underhåll,
utan hvilken tillökning det vore svårt att hålla flottan i fullgod!
skick. Den begärda förhöjningen nedsattes af Riksdagen till 112,000
kronor, att utgå för år 1876. I år anför Förvaltningen af sjöärendena, att
enahanda förhållanden, som förra året påkallade nu ifrågavarande anslags
höjande, ännu fortfara, och anmäler derjemte, att af anförd orsak eu
ökning af arbetskostnaden å varfven af omkring 30,000 kronor redan under
innevarande år vore att emotse. Vid sådant förhållande synes regeringen
hafva bort äska eu förhöjning i anslaget till flottans underhåll
och nybyggnad för nästkommande är af 250,000 kronor, men i dess ställe
begär Ivongl. Magt icke mer än 160,000 kronor. Jag förstår icke huru
detta kan förenas medJHerr Sjöministerns anförande förlidet år och den
omsorg regeringen då ansåg nödigt egna kronans egendom.

kör några år sedan, jag tror det var i statsverkspropositionen för
år 1873, uppgjordes förslag, om huru mycket penningar som behöfdes
till artillerimateriel för flottan och sjöfästningarne, hvilket behof anslogs
till 8,590,000 kronor, hvaraf sedan dess beviljats, om jag rätt
minnes, omkring 2,000,000 kronor. Följaktligen återstår ännu ett betydligt
belopp af hvad som då ansågs nödvändigt och, ehuru sistlidno
Riksdag ej beviljade mera än 500,000 kronor af dä begärda 1,000,000
kronor, både man kanske kunnat vänta, att, då 1875 års ''Stats- Utskott endast
säde sig ej anse det oundgängligen nödigt, att anskaffningen bedrefves
i föreslaget omfång, men behofvet likväl gvarstår och sådan
materiel ej kan anskaffas i hast, när den erfordras, för år 1877 begärts
1,000,000, för så vida ej, som Herr Sjöministern i sitt anförande till
statsrådsprotokollet den 10 Januari innevarande år yttrat, han ansett
sig “i betraktande af de störa anslagen, som behöfvas för fartygsma -

Om anslog till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)

N:o 44. 56

Tisdagen den 25 April, f. m.

Om anslag till teriol", icke böra begära mera än 500,000. Sådana besparingar måste
byggande af dock genom högre anslag ett annat är motvägas.

krigsfartyg. Vidare förekommer ett annat anslag under rubrik “Flottans öfnin(Port8'')
gar“, hvarå i fjor begärdes eu förhöjning af 25 procent, utgörande, tillsammans
med begärda 25,000 kronor till exercis med minmateriel, cirka
182,000 kronor. Vid detta tillfälle ingick Sjöministern i sitt anförande
till statsrådsprotokollet i eu jemförande öfversigt af huru mycket kostnaderna
för de ändamål, hvarföre utgifterna skola med detta anslag
bestridas, stigit sedan ar 1864, då det senast förhöjdes, och utgjorde
denna kostnadsförökning i procent från 26 ända till 96 procent för de
olika utgiftsposterna.

Utskottet afstyrkte all förhöjning af samma utmärkta skäl som i
år i afseende å anslagen till landtförsvaret, nemligen att, då personalen
skall inom kort omorganiseras, bör man ej kosta på något mera för
öfningar af den nu befintliga. Fn reservant begärde emellertid i fjor
en förhöjning af cirka 82,000 kronor hvilket äfven biet Riksdagens beslut.
Då emellertid personalens duglighet är ett oundgängligt vilkor
för att omkostnaderna för försvaret skola kunna uppfylla sitt ändamål, och
då det ej är fråga om att på eu gång utbyta en befintlig personal mot
eu annan, utan först i män al'' afgång; är det tydligen den personal,
man har, som skall öfvas, och q vars tår således äfven detta anslagsbeliof
i år så till vida, som det ej blot afhjelpt i fjor, hvarföre man vill haft
anledning förmoda, att anslagets förhöjande med 100,000 kronor begärts,
i stället för att denna utgiftspost förekommer bland dem, som,
ej särskild! omnämnda i statsrådsprotokollet, begäras uppförda till
samma belopp som i senaste riksstat.

Ett sådant inflytande har önskan att så mycket som möjligt öka
bygguadsanslaget hatt på tillgodoseendet af öfriga bär omnämnda vigtiga
behof under samma hufvudtitcl. Detta är hufvudsakligen hvad jag
för tillfället i sjelfva saken har att anföra.

Utskottets förslag sönderfaller i två delar; den ena afser anslagets
belopp, den andra sjelfva formuleringen. Om man gör sig besvär att
reflektera öfver anslagssumman 1,700,000 kronor, så måste det väcka
eu viss förvåning att Utskottet just besluta sig för denna siffra; något
annat skäl dertill torde icke finnas än det, att Utskottet äfven i fjor
föreslog samma belopp till byggande af krigsfartyg. Då uppgafs likväl
till Ståts-Utskottet till Indika ändamål, precist denna summa erfordrades,
hvilket deremot ej nu är förhållandet,

Det är efter mitt förmenande önskvärd!, att, om Riksdagen hyser
den förhoppning, att Kongl. Maj:t behagade tillse det sjöförsvaret fortfarande
mätte utvecklas i samma rigtniug som under de senaste åren,
Riksdagen, innan ett förslag till landtförsvarets omorganisation med
dertill erforderliga större kostnader blifvit antaget och börjat sättas i
verket, för Sjöförsvarets förbättring beviljar så stora anslag, statsverkets
tillstånd anses medgifva. Och det förefaller mig tydligt, att vi hafva
råd till do uppoffringar som nu begäras, då 1877 års budget, fastän
deruti inbegripas jernvägsannuiteterna, är fullt betäckt med redan befintligt
öfverskott från föregående år. Eu sak vill jag härvid bedja att fä
anmärka. Då Herr Finansministern, enligt statsrådsprotokollet i bil. till
sjunde hufvudtiteln, sammanslår alla kufvudtitlarne och föreslår Kongl.

57 >T:o 44.

Tisdagen den 25 April, f. m.

Mai:t budgetens reglering, säger lian, att budgetens slutsumma för år 1877 0®
understiger den för 187G med omkring 14,000 kronor. Man kan icke
antaga, att lian belastat protokollet med _en dylik naken siffeiuppgift, (Forts )
som hvem som helst genom en enkel addition kunnat sjelf komma till,
om lian icke haft något särskildt skäl derför. Det måste förvåna, att
den, som, vid budgetens uppställning eljest, visat sig vilja så bestämdt
skilja mellan löpande och icke löpande utgnter, och irån riksstaden
utesluta de senare, genom det enkla omnämnandet af ofvan namnda,
tillfälliga förhållande mellan ett par slutsiffror, velat gifva sig sken åt
att påstå, det de löpande utgifterna for 1877 aro Domare an för 1803.

För den, som icke bryr sig om att taga reda på verkliga förhållandet,
utan endast ser, att anslagssumman tor nästa år ar mindre an tor innevarande,
ser det nemligen sa ut.

Går man igenom Imfvudtitlarne, så finner man emellertid, att eu
del utgifter för 1876 voro af helt annan natur, nemligen hvad Hen
Finansministern kallar kapitalutlägg. I fjor utbetalades 94,000 kronor
mera än i år för öresundska tullen, och denna utgift hvarigenom staten
könte sig eu frihet, kan således icke kallas löpande. Anslaget till inköp
af skogsmarker var i fjor 175,000 kronor större an i ar. M anslaget
till saltpeteruppköp har naturligtvis hvad som de föregående åt en
varit för ändamålet öfverflödigt, blifvit statsverket besparac.t. De mede ,
som anslagits till inlösen af fardagsåren å militiehostallen, aro juanvända
för förvärfvande åt staten åt verklig egendom Lan hafva lem nate foi ute
dikning ar och årensningar till belopp al 99,000 kronor för ar 18 / b meia an
år 1877 Till inköp af frimurareordens hus i Stockholm, anvisades foi
år 1876 325,000 kronor. Dessa anslag uppgå till ett betydligt belopp;
och afdrages derifrån hvad till utgifterna för jernvagstralikeii i ar anvisas
mera än i fjor, så befinnes, att 1877 års löpande utgifter uppgå
till eu betydligt större summa an de samma tor ar 18 Oi

Oaktadt detta, anser jag, att staten bär god råd att betala, iliad
Konst. Makt här begärt. Då emellertid, enligt mitt förmenande, endast
fartygsmateriel för skärgårdsforsvaret bor anskaffas, _ och.med afseei de
å hvad för sådant ändamål hittills ansetts vara tillräckligt, tioi jag ej
heller någon skada vore skodd, om anslaget bleke mindre.

I afseende på formuleringen af Utskottets förslag, att anslaget
skulle beviljas “till byggande af sådana krigsfartyg, som kunde med
denna anslagstillgång fullbordas11, vill jag nämna, ett jag anser ett sådant
vilkor vara obehöflig!, och det törne blifva svart foi Departemer
chefen att bestämma till hvilka fartygs byggande penningarne skola
användas, så att det galge så jemt ihop. Jag tdlåtei nng d
föreslå, att detta vilkor uteslutes, och att den formfel ilig använda,
som återfinnes i Kongl. Maj:ts proposition till 1874 års Riksdag, dei
det heter: “till byggande af krigsfartyg af hufvudsakligen samma slag,

som de under senare åren anskaffade •

Jag har icke haft någon annan afsigt med denna framställning,
än att gifva min åsigt i saken till känna; och jag bär intet annat yrkande
att framställa, än att den formulering för anslagets användande,
jag nu föreslagit, mätte godkännas.

Flen'' Rundgren: Äfven om jag hade fått ordet vid en gynsam Andra

Kammarens Prof. 1876. A:o 44.

N:o 44. 58

Tisdagen den 25 April, f. in.

Om anslag un mare tid på dagen än den närvarande, skulle jag ansett mig förpligtad

b!ZTfdarivl att fatta mi§ kort> då det synes mig, att livad som kan sägas i frågan,
(Forts) rec^an kr. uttaladt. Sätter man värde på fack- och sakkunskap, har
man rikligen halt tillfälle lyssna dertill; älskar man det poetiska elementet,
så har det haft sina vältaliga representanter; de prosaiska och
ekonomiska elementen hafva likaledes förekommit, och har man sinne
för föredrag om hvarjehanda om saken och utom ämnet, så hafva de
icke heller uteblifvit. Jag anser mig derföre nu böra helt enkelt angifva
min ställning till frågan. Dervid vill jag då först bekänna, att
jag icke förundrar mig öfver Stats-Utskottet, att det icke tilltrott sig tillstyrka
Riksdagen, att nu bifalla den plan. som af regeringen blifvit
framlagd i fråga om ordnandet af vårt sjöförsvar. Ej heller kan det
förvåna mig, att Utskottet, i fråga om den ekonomiska sidan, föreslagit
en förminskning i anslagsbeloppet, ehuru jag, i likhet med nästföregående
talare, erkänner, att man icke kan se något skäl, hvarför Utskottet
stannat just vid den föreslagna summan 1,700,000 kronor. Men —
och detta är anledningen hvarför jag begärt ordet — när Utskottet
icke tilltrott sig kunna tillstyrka Kongl. Maj:ts plan, hade man kunnat
vänta, att det också hade haft den blygsamheten att icke begära
Riksdagens stadfästelse af den grund, på hvilken Utskottet sjelft stillt
sig. Enligt min uppfattning bör nemligen Riksdagen, som ju i alla
händelser har den stora makten att bevilja eller afslå anslag, till eu
viss grad lemna regeringen fria händer i fråga om organisationen.
Det är derföre som jag,. i likhet med åtskilliga föregående talare,
icke kan godkänna det vilkor Stats-Utskottet föreslagit för anvisandet
utaf detta belopp af 1,700,000 kronor, eller att Kongl. Maj:t skall använda
nämnda summa just på det sätt, Riksdagen i enlighet med Utskottets
förslag kali komma att bestämma, det. vill säga till byggnad
åt endast sådana fartyg, som med denna anslågstillgång kunna fullgöras.

Jag anhåller derföre att få till protokollet förklara, det jag önskar
framgång till Friherre Skoginans mot punkten afgifna reservation, enligt
hvilken det nyssnämnda anslaget, 1,700,000 kronor, skall för år
1877 beviljas “till krigsfartygs byggande11, utan någon vidare inskränkning.

Herr W. Ljunggren: Jag ber om ursäkt, att jag, då tiden är
så långt framskriden, upptager Kammarens tid. Men då diskussionen
tyckes hafva antagit karakteren af öppen votering, ber jag att få tillkännagifva
min ståndpunkt i frågan; och den innefattas helt enkelt
deri, att jag instämmer med dem, som yrkat bifall till Stats-Utskottets
förslag, detta hufvudsakligen på de skäl, som angifvas i följande del
af motiveringen; “Innan Riksdagen fattar något bestämdt beslut, som
kunde för en längre framtid nödvändiggöra ökade anslag under denna
hufvudtitel, är det enligt Utskottets mening af nöden, att Riksdagen
först erhåller kännedom om ej endast det fullständiga förslag till landtförsvarets
ordnande, som snart torde vara att förvänta, för att med
ledning deraf kunna rätt bedöma, hvilken ställning sjöförsvaret må böra
i vårt försvarsväsende intaga, än äfven den nu pågående utredningen i

Tisdagen den 25 April, f. m.

59 N:o 44*

afseende å landets förmåga att bära de ökade bördor, livilka omkostnaderna
för ett betryggande försvar må föranleda.11

Det är i enlighet med och på grund af detta uttalande, som jag
yrkar bifall till punkten.

Herr Lithner: Efter alla de yttranden vi här haft tillfälle att
höra, inskränker jag mig till att yrka bifall till Friherre Skogmans reservation.

Som ännu åtskillige ledamöter anmält sig vilja afgifva yttranden
angående det förevarande ärendet, blef, i anseende till den långt framskridna
tiden, öfverläggningen nu afbruten, för att i stället fortsättas
i det sammanträde, som, enligt utfärdadt anslag, komme att hållas
denna eftermiddag kl. 7; och åtskildes Kammarens ledamöter kl. % 4
e. in.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Om anslag till
byggande af
krigsfartyg.
(Forts.)