1875. Första Kammaren. N:o 42 (Riksdagens protokoll 1875:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1875. Första Kammaren. N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Kammaren sammanträdde klockan 10 f. m.

Justerades protokollet för den 10 dennes.

Upplästes ock godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 44, i fråga om åtgärder för handelsdomstolars
införande i de större städerna inom Sverige.

Företogs val af ytterligare sex suppleanter till Kammarens valmän
för utseende af ordförande i Riksgäldskontoret efter Herr Statsrådet
Carlson; och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

Herr Holmberg .................. med 31 röster,

Grefve Lewenhaupt............... » 31 »

Friherre Nordenfalk ............ » 31 »

Herr Montgommery Cederhielm »31 »

Herr Stråle........................ » 31 »

Herr Brummer .................. » 31 »

sedan ordningen emellan dem blifvit genom lottning bestämd.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets
den 15 dennes bordlagda memorial N:o 3, i anledning af Riksdagens
beslut öfver punkten 1 i Utskottets utlåtande N:o 1, angående öfverflyttning
till Riksbanken af Riksgäldskontoret nu åliggande lånerörelse,
äfvensom erhållen återremiss å tvänne punkter af samma utlåtande.

Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets den 15 dennes bordlagda
memorial N:o 12, i anledning af återremiss af 83:dje punkten
i Utskottets betänkande N:o 6, angående tullbevillningen.

Första Kammarens Prot. 1875. N:o 42.

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets den 15 dennes bordlagda
memorial N:o 28, i anledning af Kamrarnes beslut rörande Utskottets
betänkande N:o 27, i fråga om ändringar i första afdelningen samt
i § 10 mom 4, §§ 12, 15 och 17 af bankoreglementet samt om dertill
börande öfvergångsstadganden.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet, Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 15 dennes bordlagda betänkande
N:o 11, i anledning af Herr Axel Odelbergs motion om aflåtande af
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utarbetande af förslag
till ny tulltaxa och uppsägande af den med Frankrike afslutade
handelstraktaten.

Förslag till Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets utlåtande N:o 19, i
* i 1° r° ‘‘fast nf en- ansning ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
"Hömt^lagfa- till särskilda förordningar angående fast egendoms lagfarande och
rande och in- intecknande m. in., än äfven enskilda motioner i samma eller dermed
tecknande m.m. sammanhängande ämnen.

5:te punkten.

§ 31.

Herr Fröman: Denna paragraf är till sitt innehåll temligen
sväfvande, enär det lärer vara ganska svårt att ådagalägga de förhållanden,
under hvilka densamma kan komma till användning. Genom
Utskottets åtgärd att borttaga den inskränkning, som finnes i
Kongl. Maj:ts proposition, nemligen att sådan fordran, hvarom fråga
är, endast kan uttagas ur sjelfva den intecknade egendomen, fruktar
jag, att tillfälle till missbruk blifvit öppnadt. Jag föreställer mig
nemligen, att genom den lydelse, Utskottet gifvit paragrafen, skulle
kunna uppstå det missbruk, att en innehafvare af en inteckning med
jemförelsevis sämre betalningsrätt skulle kunna tilltvinga sig en bättre
rätt genom att beskylla egendomsegaren att hafva vanvårdat och förderfvat
egendomen och på grund deraf göra anspråk på att ur annan
fastighetsegarens egendom utfå fordran, som icke skulle kunnat utgå
ur fastigheten.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna paragraf.

Herr von Gegerfelt: Den anmärkning, som Herr Fröman framstält
mot Utskottets förslag i denna del, vågar jag vördsamt bestrida,
ty fordringsegarens rätt att få ut sin fordran, om egendomen vanvårdas,
afser naturligtvis, att fordran skall uttagas af den, som är
dertill förbunden. Genom egendomens vanvårdande anses skulden
genast förfallen, och den betalningsskyldige är då icke blott egendomsegaren,
så vida fordringen kan utgå af egendomen, utan äfven

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

för återstoden den, som har personlig ansvarighet. Kammaren synes Förslag till
hafva fattat det beslut, hvithet jag långt ifrån ogillar, att godkänna förordningar
Kongl. Maj:ts proposition, åtminstone i hufvudsakliga delar, och jag ^domTLgfamåste
erkänna, att Utskottets ändringsförslag i förevarande hänge- rande och diende
icke är af någon särdeles vigt, hvarför ja* vid denna § icke tecknande
har något yrkande att framställa.

in. m.
^Forts,)

Herr Carleson: Då jag icke varit i tillfälle att åhöra den näst
föregående talarens yttrande, fruktar jag att möjligen komma att
upprepa, hvad lian anmärkt, men anser mig likväl icke kunna underlåta
att framställa mina betänkligheter mot paragrafens lydelse, sådan
den är af Utskottet föreslagen. Med denna lydelse skulle icke förevarande
lagförslag kunna tillämpas på de rättsförhållanden, som redan
hafva inträdt, emedan nu icke kan utan kränkning af enskild rätt
stadgas, att personlig gäld skall, emot kontrahenternas aftal, anses
förfallen derföre, att tredje person i afseende på sin egendom vidtager
någon viss åtgärd. Det är ett mycket vanligt förhållande, att för
gäld intecknad egendom blir såld, utan att det intecknade skuldebrefvets
innehafvare återfår sitt namn och derigenom befrias från ansvarighet
för gälden. Detta är isynnerhet mycket vanligt med egendomar,
intecknade för lån i hypoteksföreningar, hvilka efter inträffade
eganderättsombyten gjort sådana svårigheter vid ursprungliga låntagarnes
eller deras rättsinnehafvares befriande från sitt personliga betalningsansvar,
att man slutligen afstått från att dervid åtgöra någonting,
under förhoppning och antagande att den personliga betalningsskyldigheten
komme att förfalla genom tioårig preskription. Skulle nu
Utskottets förslag blifva lag, komme att inträffa, att om eu egendom
blifvit försåld af eu person, som mot inteckning i densamma upptagit
ett amorteringslån, och egendomen sedermera vanvårdas af den nye
egaren, så skulle, utan afseende å försträckningsaftalets innehåll, det
personliga betalningsansvaret kunna genast utkräfvas af säljaren, oaktadt
han ingenting gjort eller underlåtit, hvarigenom han förskylt att
nödgas betala eu skuld, som, enligt aftalet derom, icke vore förfallen
förr än lång tid efteråt. Om den gällande lagen något för litet ser
fördringsegarens rätt till godo, synes mig Utskottets förslag alldeles
för litet tillgodose jordegarens rätt, hvilken är lika god som den förres.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition, såsom innefattande
den lämpligaste medelvägen mellan ytterligheterna.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till §:n, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på
afslag å densamma, för så vidt den skilde sig från motsvarande § i
Kongl. Maj:ts förslag, samt bifall till sistberörde § oförändrad, hvilken
proposition med ja besvarades.

§§ 32-37.
Biföllos.

N:o 42.

Tisdagen (Ten 18 Maj.

Förslag till § 38.

förordningar

^dom^iagpjr Herr Caspersson: Jag har mot denna § anmält min reservation.
rande och in- Den galler blott ett enda ord, nemligen, att ordet »utmätningsförteci:nuntie
m.m. rättaren» borde utbytas mot »utmätningssökanden». Anledningen
(Forts.) dertill är, att, om en försummelse af anmälan eger rum, utmätningssökanden
derigenom har förlorat sin förmånsrätt, och då jag tror, att
det vore rationelast, att fordringsegaren sjelf får bevaka sin rätt, har
jag ansett den af mig påyrkade förändringen böra ega rum, hvarföre
jag får hemställa, att Kammaren måtte godkänna min sålunda gjorda
framställning.

Herr von Gegerfelt: I detta fäll är jag nog lycklig att på
samma gång kunna försvara Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets
förslag, hvilket är lika med den Kongl. propositionen. Då fråga härom
sista gången förevar i anledning af en annan likartad anmärkning,
yttrade jag, att eu tjenstemans försummelse icke kan verka till
förfång för parternas rätt, utan kommer tjenstemannen att i sådant
fall blifva den ersättningsskyldige. Om således en utmätningsförrättare
försummar att göra den enligt denna paragraf honom åliggande
anmälan, skall han derför ansvara, utan att detta enligt min åsigt
minskar utmätningssökandens företrädesrätt.

Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Herr Carleson: Vid Herr Casperssons yttrande torde böra anmärkas,
att den omständigheten, att utmätningsförrättaren fått sig
ålagdt att göra en sådan anmälan, som i den föreslagna §:n omförmäles,
icke hindrar utmätningssökanden att göra en slik anmälan,
om han finner sitt intresse det fordra.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
§:n och dels af Herr Caspersson, att densamma skulle antagas med
utbyte af ordet utmätningsförrättaren emot ordet utmätningssölcanden;
framstäldes proposition på bifall till §:n samt besvarades med ja.

§§ 39, 40 och 41.

Biföllos.

§ 43.

Herr Carleson: Om jag icke misstager mig, är § 59 här felaktigt
åberopad i stället för § 61, hvilket torde böra rättas..

Herr von Gegerfelt: Denna anmärkning är riktig och härleder
sig deraf, att Utskottet föreslagit uteslutandet af §§ 47 och 48 i Kongl.

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

Maj:ts proposition, hvarigenom den der förekommande citation blifvit Förslag till
i Utskottets förslag ändrad. Om dessa paragrafer komma att bibe- förordningar
hållas, kommer således § 59 att ändras till § Öl. Jag får således”Xms zlj/n"
vördsamt hemställa, att den föredragna paragrafen måtte bifallas, dock rande och inså,
att siffran 59 ändras till 61, i händelse Kammaren beslutar, att tecknande m. m.
§§ 47 och 48 i Kongl. Maj:ts proposition skola bibehållas. (lorts.)

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
bifölls den förevarande §:n med det förbehåll, att, derest de af Utskottet
uteslutna §§ 47 och 48 i Kongl. Maj:ts förordningsförslag
komme att af Kammaren bifallas och således ingå i förslagets paragraf-följd,
den i förevarande § förekommande hänvisning till § 59
skulle ändras till § 61.

§§ 44 och 45.

Biföllos.

§ 48.

Herr Carleson: Den ändring, Utskottet föreslagit, öfverens-?

stämmer visserligen med gällande lag, men icke med den grundsats,
som blifvit följd i förevarande lagförslag, att eganderätt så väl som
nyttjanderätt, då den grundar sig på aftal, blir absolut sakrätt genom
offentliggörandet, hvarförinnan ingendera är att anse annorlunda än
såsom relativ sakrätt. Det kan på sätt och vis med Utskottet sägas,
att eganderätten är en fullständigare sakrätt än nyttj ander ätten, så
vida den sistnämnda är en inskränkning i den förra, men då hvar
för sig är eu fullständig sakrätt, måste det vara ett oegentligt uttryckssätt
att kalla den ena fullständigare än den andra i stället för
vidsträcktare eller mera omfattande. Nyttjanderätten är för innehafvaren
af lika vigt som eganderätten för dess innehafvare; och för
mig åtminstone är ofattligt, hvad det är för slags billighetskänsla,
soin skulle kräfva, att den, hvilken lagligen i dag förvärfva!- eu nyttjanderätt,
som är lika giltig i och för sig, som den eganderätt, hvilken
förvärfvas i morgon, bör låta sin förvärfvade rätt vika för den
senare förvärfvade eganderätten. Efter mitt förmenande står den af
Utskottet föreslagna ändringen icke i öfverensstämmelse med eu af
de grundsatser, som äro ledande i de nu framlagda lagarne, och synes
icke heller påkallad såsom eftergift åt billigheten, hvarföre jag hemställer
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr von Gegerfelt: I detta hänseende måste jag, till den

kraft och verkan det kan medföra, yrka bifall till Utskottets förslag.
Först och främst är detta öfverensstämmande med nu gällande lag,
och öfverensstämmer med grunderna i 16 Kap. 15 § Jordabalken,
enligt hvilken § köp bryter legostämma. Således anses nyttjande -

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till rätten i det fallet såsom mindre beståndande, än eganderätten. Med
förordningar nämnda stadgande stål* icke väl tillsammans, att eganderätt skall vika
a\lömlagfaför nyttjanderätt, om lagfart och inteckning samtidigt sökas. Härrande
och in- till kommer ett praktiskt skäl, som inom Utskottet framhållits såsom
tecknande m. m. varande af stor betydelse, nemligen att fastighetsköp skall ske skrift(Forts.
) ligen och med vittnen, men att aftal om nyttjanderätt kan ske muntligen
och ej behöfva bevittnas. Det kan nemligen gifva anledning
till bedrägerier, så till vida att man uppgör ett antedateradt aftal, i
stad om hyra och på landet om arrende; antedateringen kan icke,
såsom i fråga om fastighetsköp, styrkas, ty det behöfver icke bevittnas.
Jag tror, att detta är ett temligen godt skäl för bifall till
Utskottets förslag.

Skulle för öfrigt Kammaren bibehålla sin åsigt att bifalla Kongl.
Maj:ts proposition, vill jag blott göra den vördsamma anhållan, att,
i fall Andra Kammaren bifaller Utskottets betänkande i denna eller
andra delar, Första Kammaren icke måtte vid en möjligen blifvande
samman]''emkning hålla så strängt på sitt beslut.

Herr von K och: Jag måste medgifva, att i denna fråga verk ligen

finnas skäl å båda sidor, och det gäller här endast att göra
valet mellan olägenheter. När man således står på denna punkt, tror
jag det är bäst att, såsom jag vanligtvis gör i tvistiga fall, votera
med Konungen och hans rådgifvare, i synnerhet när det är fråga om
att fa fram ett stort lagförslag, som möjligen kan hänga på detta;
och då vi veta, att, om vi antaga Kongl. Majrts förslag, som har
goda skäl för sig, vi hafva större sannolikhet att kunna få denna
vigtiga lagförändring genomförd. Detta är anledningen, hvarför jag
instämmer med Herr Carleson i yrkande om afslag å Utskottets samt
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag vill likväl gerna medgifva,
att, i synnerhet om det skulle visa sig, att Andra Kammaren skulle
vara af motsatt tanke, och det således skulle blifva en sammanjemkning,
vi då, särdeles om vi från ministerbänken få höra, att man icke
har något deremot, icke böra för strängt hålla på, hvad vi beslutat.

Herr Carleson: Emot Herr Gegerfelts argumentation kan er inras,

att enligt 40 §, som redan är bifallen, skall, då inteckning
för nyttjanderätt sökes, den handling, hvarigenom nyttjanderätten är
upplåten, till rätten ingifvas. Ett muntligt nyttjanderättsaftal kan
icke enligt förslaget blifva inteclmadt och medföra absolut sakrätt,
utan att vara skriftligen upprättadt. För öfrigt synes hvarken rättvist
eller billigt, att, sedan en person i dag genom aftal med rätter
egare förvärfvat en nyttjanderätt, för hvars bevarande han sedermera
iakttager allt hvad iag föreskrifver, han det oaktadt skall vara utsatt
för äfventyret att förlora sin rätt derför, att fastighetsegaren
några dagar derefter säljer bort egendomen till en annan person, som
icke bör antagas hafva lagligen köpt mer än till honom kunnat lagligen
säljas.

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Gref- Förslag till
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande §:n och dels af Herr Carleson, att Kam- \iirms ugfamaren,
med afslag å §:n, för så vidt den skilde sig från den mot- rande och insy
ärande §:n i Kongl. Maj:ts förslag, skulle bifalla sistnämnde § oför- tecknandem.m.
ändrad, framstälde Herr trefven och Talmannen först proposition på (Fortsd
bifall till §:n, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera
proposition på Herr Carlesons yrkande, då svaren utföllo med många
ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Grefve Horn anmälde sig och yttrade: Innan vi komma till 47
§ i Utskottets förslag, anhåller jag att få säga några ord. Kongl.

Maj:t har i sin nådiga proposition föreslagit, att den 47 § skulle
erhålla följande lydelse:

»Varder egendom afträdd till konkurs, innan den, som undfått
nyttjanderätt i egendomen, derför sökt inteckning, och går egendomen
till försäljning; då vike innehafvaren af nyttjanderätten för nye egaren,
ändå att inteckning för nyttjanderätten sökes, innan eller samma
dag nye egaren söker lagfart.»

Denna paragraf har emellertid af Utskottet blifvit i dess förslag
utesluten, i sammanhang hvarmed Utskottet beslöt att i den särskilda
lagen, angående förändring af 17 Kap. 9 § Handelsbalken, skulle efter
5:te punkten inflickas följande moment:

»Om inteckning af nyttjanderätt vare lag samma, som om inteckning
för fordran här ofvan i denna paragraf sägs.»

Detta af Utskottet beslutade moment har emellertid vid justeringen
af Utskottets betänkande blifvit uteglömdt, och det finnes
således icke något stadgande om den verkan, som inteckning för nyttjanderätt
skall hafva i konkurs. Jag vill emellertid icke förorda, att
denna Utskottets åsigt skulle blifva gällande, utan får föreslå, att 47
§ i Kongl. Maj:ts proposition måtte godkännas, emedan jag anser
Kongl. Maj:ts proposition i den delen vara fullständigare än Utskottets
förslag. I Kongl. Maj:ts proposition är det reglementeradt angående
det förhållande, att om inteckning sökes under konkurs, och
egendomen icke går till försäljning, skall inteckningen få gälla, hvilket
deremot icke skulle vara händelsen, om, såsom Utskottet föreslagit,
ett moment af anförda lydelsen inflyttas i 17 Kap. 9 §
Handelsbalken. Om t. ex. konkurs blir afslutad genom ackord, kar
inteckningsegaren, enligt Kongl. Maj:ts förslag, rätt att få samma
inteckning, som redan är sökt, gällande.

Jag får på grund häraf anhålla om bifall till 47 § i Kongl.

Maj:ts proposition.

Sedan den 47 § i Kongl. Maj:ts förslag härefter blifvit föredragen,
yttrade:

Herr Ca sper sson: Jag är väsentligen förekommen af Grefve

Horn och får, under åberopande af min reservation, anhålla, att 47

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till § i Kong}. Maj:ts proposition måtte bibehållas. I sammanhang här Sg°)''aTegen-

™ed fål’Jag Fka’ att; seclan denna paragraf blifvit afgjord, § 48 i
doms lag- JMcij.ts pioposition matte uppläsas och föredragas*

farande och in tecknandem.

«. Herr von Gegerfelt: Den 47 § i Kongl. Maj:ts proposition innefattar
satser, hvarom man icke gerna lian tvifla, och synes vara temlig®
öfverflödig; men jag medgifvér, att ännu mycket öfverflödigare
är Utskottets åtgärd att utesluta denna paragraf.

Öfverläggningen förklarades slutad och den 47 § i Kongl. Majrts
förslag blef, uppå gjord proposition, af Kammaren bifallen.

§ 48 i Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Carleson: Jag anhaller, att 48 § i Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag måtte blifva antagen.

Häri instämde Herr von Kock.

Öfverläggningen förklarades slutad och den ifrågavarande §:n
bifölls.

§ 47 i Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: I denna paragraf har Utskottet föreslagit
en redaktionsförändring, i följd af de förra båda paragrafernas uteslutande.
Då nu dessa §§ bibehållits, får jag yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, och att jemväl denna paragraf får den nummerföljd,
som den rätteligen tillkommer.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall^ till §:n, hvarvid svarades nej, samt sedermera proposition derå,
att §:n skulle afslås i dess från den motsvarande 49 § i Kongl.
Maj:ts förslag afvikande del och sistberörde § oförändrad antagas,
äfvensom att de efterföljande paragrafernas nummerordning skulle
ändras till öfverensstämmelse med Kammarens beslut, att i förordningsförslaget
upptaga de af Utskottet uteslutna 47 och 48 §§ i Kongl.
Maj:ts förslag; och blef denna proposition med ja besvarad.

§§ 48, 49 och 50.

Biföllos.

§ Öl.

Herr Carleson: Den ändring, som Utskottet vid denna paragraf
föreslagit i Kongl. Maj:ts proposition, är den vigtigaste af dem som

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

blifvit ifrågasatte. Den sammanhänger med åtskilliga andra ändrin- Förslag till
gar och fordrar af flera skäl att vid densamma fästes särskild upp- förordningar
märksamhet. Såsom väl är bekant, hafva ursprungligen nyttjanderättsinnehafvarne
icke haft någon sig genom lag tillförsäkrad fordrings- farande och inrätt
i den nyttjade egendomen, för den händelse att nyttjanderätten tecknandem.m.
skulle gå förlorad. Genom 1800 års förordning, som medgaf arren- (Torts.)
dator rätt att låta inteckna sitt kontrakt, tillförsäkrades honom endast,
att penningeinteckning, som sökes efter arrendekontraktets intecknande,
icke må medföra rubbning af arrendets bestånd; men i händelse
den arrenderade egendomen måste gå på utmätnings- eller
konkursauktion, fick arrendatorn icke skadeersättning, om han måste
gå ifrån arrendet. Genom 1844 års förordning bestämdes, att andra
nyttjanderätter än arrendeaftal skulle, på samma sätt som genom
1800 års förordning var stadgadt, in tecknas; och så vidt det varit
för mig möjligt att leta ut lagstiftarens mening, var inteckningens
ändamål det att åt nyttjanderätten lemna enahanda säkerhet som
den genom sistnämnda förordning medgifna inteckningen af arrendeaftal
medförde. Om nyttjanderättsinnehafvaren, i följd af jordegarens
konkurs eller fastighetens försäljning å utmätningsauktion, måste frånträda
sin nyttjanderätt, skulle han således icke erhålla någon ersättning
af köpeskillingen för den försålda egendomen.

Gällande lags bestämmelser härutinnan hafva likväl icke ansetts
tillräckligt tillgodose nyttjanderättsinnehafvares intresse och har derför
i Kongl. Maj:ts nådiga proposition föreslagits dels den bestämmelse,
att i händelse vid fast egendoms försäljning utmätningsvis köpeskillingen
icke uppgår till det belopp, som erfordras för att fullt gälda
fordran, som eger företräde framför intecknad nyttjanderätt, må
nyttjanderättsinnehafvaren behålla densamma, om han vid auktionen
erlägger skilnaden emellan köpeskillingens belopp och det belopp
hvartill inteckningar med förmånsrätt framför nyttjanderätten
uppgå, dels ock till anvisning åt nyttjanderättsinnehafvare att,
för den händelse han skulle nödgas afstå från nyttjanderätten, bereda
sig ersättningssäkerhet genom att söka inteckning för skadestånd till
visst belopp. Enligt Utskottets förslag skulle nyttjanderättsinnehafvaren
dessutom få den förmån att, utan att han förskaffat sig inteckning
för bestämdt skadestånd, ändock uppträda såsom prioriterad
fordringsegare för nyttjanderätten vid försäljning af den egendom, i
hvilken samma rätt vore intecknad. Hans fordringsrätt blefve dervid
till beloppet fullkomligt obestämd, fastän sådant vore stridande
mot den af Kammaren sjelf redan godkända och med gällande lag
öfverensstämmande grundsatsen, att inteckning för fordran icke får
ske utan till visst bestämdt belopp af penningar eller varor. Går
man så långt i tillgodoseendet af nyttjanderättsinnehafvarens intresse,
att man tillstädjer honom att på dylikt sätt uppträda såsom fordringsegare,
kan jag icke finna annat, än att fastighetskrediten skall betydligen
skadas och jag betviflar, att den, som har kännedom om
förhållandena, skulle, om Utskottets förslag i detta hänseende blefve

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till
förordningar
ang. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m. in,
(Forts.)

lag, våga att gifva ringaste lån på en penningeinteckning, som till
förmånsrätten komme efter en nyttjanderättsinteckning.

Utskottet kar antagit, att, om den inteclmade egendomen icke
kan med bibehållande af nyttj an der ätten försäljas till det pris, att
innehafvare af penningefordran, som eger företräde framför nyttjanderätten,
får sin fordran till fullo betäckt, men deremot vid försäljning
utan förbehåll om nyttjander ättens bestånd betingar en köpeskilling
till högre belopp än nämnde fordran, så är skilnaden att anse såsom
värdet på nyttjanderätten. Detta antagande är likväl efter min föreställning
oriktig eller kan åtminstone icke uppställas såsom allmän
regel, ty ofta är nyttjanderätten af ganska ringa materiel värde
som föga eller intet inverkar på köpeanbuden, men nyttjanderättsinnehafvaren
en person af den beskaffenhet, att mången icke för något
pris vill uppträda såsom köpare af egendomen under vilkor af
nyttjanderättens bestånd. Det högre belopp, som egendomen utan
den intecknade nyttjanderätten betingade, vore i sådana fall alldeles
icke beroende af arrendets eller nyttjanderättens verkliga värde, utan
af förhållanden som deraf äro fullkomligt oberoende. Utskottet har
egentligen icke haft annat skäl för sitt förslag i detta hänseende än
sin uppfattning af hvad som vore billigt, men denna uppfattning är
icke ofelbar, och jag tillåter mig ifrågasätta clensammas riktighet.
Den förmån, som skulle beredas innehafvare af nyttjanderätt, kunde
för öfrigt knappast undgå att lända fastighetsegarne och deras fordringsegare
till förfång, och den af Utskottet föreslagna ändringen i
förevarande paragraf, så vidt den icke står i öfverensstämmelse med
nu gällande lags grundsatser, skulle icke kunna lända fastighetskrediten
till gagn.

På dessa skäl yrkar jag afslag å Utskottets och bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr von Gegerfelt: Jag nödgas anhålla om Kammarens öfverseende,
att jag i denna fråga tager dess tid i anspråk till försvar för
Utskottets åsigt. Kongl. Maj:ts förslag i förevarande hänseende tillgodoser
visserligen i någon mån nyttjanderättsinnehafvare, hvilka
hittills blifvit mycket lidande vid exekutiva försäljningar, ty för närvarande
är det ett fullständigt kaos beträffande hvad lagen i det afseendet
stadgar. Kongl. Maj:t har nemligen föreslagit, att, om en
intecknad fastighet säljes å utmätnings- eller konkursauktion och
köpeskillingen, som då erliålles, motsvarar beloppet af de inteckningar,
som hafva företräde framför en intecknad nyttjanderätt, innehafvare!!
förblifver i åtnjutande af densamma, samt att, om köpeskillingen icke
uppgår till så högt belopp, nyttjanderätten ändock kan ega bestånd,
så vidt innehafvare!! deraf vid auktionen betalar skilnaden emellan
denna köpeskilling och beloppet af de inteckningar, som ega förmånsrätt
framför nyttjanderättsinteckningen. Härigenom är således nyttjanderättsinnehafvarens
rätt tillgodosedd, dock endast under det vilkor,
att han har kontanter med sig vid auktionstillfället, men i motsatt

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

fall skulle lian, i saknad af ett måhända ringa belopp, blifva af med Förslag till
sin nyttjanderätt utan någon ersättning. Utskottet har deremot föreslagit,
att, sedan nyttjanderätten gått förlorad, men köpeskillingen
vid förnyad försäljning uppgår till så högt belopp, att den
öfverskott, sedan de fordringar, hvilka ega företräde framför nytt- tecknandem.m.
janderätten, blifvit till fullo guldna, detta öfverskott skall tillkomma (forts.)
den, som förlorat nyttjanderätten. Det är i sjelfva verket nyttjanderätten,
som dervid försäljes, och det har synts Utskottet billigt, att
innehafvaren deraf får åtnjuta det nämnda öfverskottet. Att detta
skulle strida mot den förut antagna grundsatsen, att inteckning för
fordran skall ske till visst belopp af penningar eller varor, vågar jag
bestrida. Den, som utlånar penningar mot inteckning i fastighet med
förmånsrätt efter eu nyttjanderättsinteckning, måste göra sig underrättad
om, huru denna nyttjanderätt är beskaffad. Om köpeskillingen
vid första försäljningen uppgår till belopp motsvarande de intecknade
fordringar, som ega företräde framför nyttjanderätten, eller innehafvaren
deraf förmår gälda skilnaden, så få ju efterföljande inteckningsegare
icke något. Genom nyttjanderättsinnehafvarens oförmåga i berörda
hänseende, skulle den senare inteckningshafvaren göra eu vinst,
hvaraf han i annat fall icke kommit i åtnjutande. Jag vågar derföre,
ehuru utan särdeles stort hopp om framgång, yrka bifall till
Utskottets förslag i denna del.

Herr Holmberg: Ehuru det kan vara ganska vanskligt att söka
åstadkomma någon ändring uti ett af Kongl. Maj:t för Riksdagen
framlagdt lagförslag, som de flesta af Högsta Domstolens ledamöter
godkänt, torde dock sådana betänkligheter böra vika, då man är öfvertygad
derom, att en förändring i nämnda förslag är af behofvet
påkallad för att skydda tusentals mindre bemedlade personer, hvilka,
i tillit till helgden af lagligen ingångna aftal, som de till yttermera
säkerhet befästat genom inteckning, förskaffat sig nyttjanderätt till
större eller mindre del af fast egendom, eller rätt till undantagsförmåner
deraf, samt derefter i jordförbättringar eller byggnader nedlagt
icke allenast sin bästa ålders krafter utan äfven mången gång allt
som de i öfrigt egt att förfoga öfver. Sådana personer äro i allmänhet
undantagshjon, innehafvare af större jordtorp och hvarjehanda
näringsidkare med flere, hvilka på landet innehafva lägenheter, å
hvilka de för viss längre tid förskaffat sig upplåtelse af besittningsrätt;
och om 53 § i Kongl. Maj:ts förslag blefve lag, skulle dessa personer
ofta komma att vid en exekutiv försäljning gå som sparfven ifrån
axet, helst det är högst sällsynt, att de på förhand betinga sig något
till visst belopp bestämdt skadestånd, i händelse af nyttjanderättens
förlust, samt antagligt är, att, äfven om de vid ingående af ett nyttjanderättsaftal
skulle för sådant fall vilja betinga sig skadeersättning,
jordegaren icke skulle gå in på att bevilja en dylik ersättning, hvars
belopp, då dessa aftal i allmänhet afse eu tid af 49 år, kan vara

N:o 42. 12 - Tisdagen den 18 Maj.

Förslag, till svårt att på förhand bestämma och i allt fall, såsom beroende af
an ^fattTen Penniugevärdet, kan blifva otillräckligt.

an9doms ll9g-H l)et bär blifvit påstådt, att en inteckning af nyttjanderätt till
farande och in- fast egendom, såsom endast afseende nyttjanderättens bestånd, icke
tecknande ra. m. skulle kunna innebära rättighet till godtgörelse för nyttjanderättens
(Forts.) förlust. Deremot torde kunna invändas, att, då här icke är fråga
om lagskipning utan om lagstiftning, man är oförhindrad att såsom
uttrycklig lag stadga hvad som finnes vara af rättvisa och billighet
påkalladt; och för öfrigt torde böra bemärkas, att det enligt gällande
lag icke är så tydligt, att en inteckning af nyttjanderätt icke medför
annan rättighet än att besitta det, hvartill man har nyttjanderätt.
I 2 § af Kougl. förordningen den 9 November 1844 stadgas
nemligen, bland annat: »Har den, som å annan öfverlåtit sin eganderätt
till fast egendom å landet, dervid såsom undantag förbehållit sig
nyttjanderätt till större eller mindre del af samma egendom, eller
afkomst deraf, ege han säkerhet derför i den öfverlåtna egendomen,
med den förmånsrätt, allmänna lagen i 11: 2 J. B. obetald köpeskilling
tillägger: men försummar han att, inom den i berörde lagrum
utsatta tid, afhandlingen, hvari förmånerna betingade äro, för
häradsrätten uppvisa och i inteckningsprotokollet intaga låta, eller
att inteckningen derefter behörigen förnya, njute sedan ej bättre rätt,
än för annat fordringsanspråk»; och i 17 kap. 9 § 5 mom. Handelsbalken,
som handlar om rätt och företräde för hvar annan till gäldbunden
egendom, heter det: »angående inteckning af nyttjanderätt
vare lag samma, som om inteckning för fordran». Vid sådant förhållande
torde det icke vara så synnerligen vågadt att påstå, att den
genom inteckning vunna säkerheten för en nyttjanderätts eller ett
undantags bestånd under viss aftalad tid måste i sig innebära å ena
sidan, hvad nyttjanderättsinnehafvaren angår, rättighet för honom
att under den ifrågavarande tiden få vara i ostördt åtnjutande af de
fördelar, som nyttjanderätten eller undantaget kan medföra, och å
andra sidan, hvad beträffar den intecknade egendomens egare eller
senare inteckningshafvare, skyldighet för dem att vidkännas följderna
af den minskning i egendomens värde, som kan af nyttjanderättens
eller undantagets fortfarande bestånd föranledas. Den ende, för hvilken
den intecknade nyttjanderättens eller det med densamma likstälda
undantagets innehafvare måste vika, är den, som har inteckning
till säkerhet för en fordran, med förmånsrätt framför nyttjanderättsinteckningen.
Genom att fylla den brist, som för denna förmånsrättsegande
fordran förefinnes, kan nyttjanderättens innehafvare, äfven
enligt Kongl. Maj:ts förslag, göra sig ovilkorligen berättigad att fortfarande
tillgodonjuta sin nyttjanderätt samt således äfven tillgodogöra
sig alla de fördelar, som han sedermera genom densammas försäljning
eller annorledes kan sig bereda; och hvad är då naturligare än att,
om han icke kan fylla denna brist, och hans nyttjanderätt i följd
deraf kommer under försäljning för åstadkommande af den högsta
möjliga tillökning i köpeskillingen, som genom nyttjanderättens upp -

Jf:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

offring kan beredas, livad är då naturligare, säger jag, än att liononi Förslag till
tillkommer det öfverskott å nyttjanderättens genom försäljningen ut- förordningar
rönta värde, som möjligen kan återstå, sedan den förmånsrättsegande
penningefordringens innehafvare fått af samma värde tillgodonjuta/m-an* och insin
rätt. Deremot har hvarken den intecknade egendomens egare tecknande m.m.
eller innehafvare!! af inteckning med sämre förmånsrätt än den ifråga- (Forts.)
varande nyttjanderätten någon rättighet att i ringaste mån rubba
ny ttj anderättens bestånd; och de böra väl då ej heller rimligen, i
händelse af egendomens exekutiva försäljning, på innehafvarens af
nyttjanderätten bekostnad, tillskyndas eu fördel, som, derest ej denna
försäljning tillfälligtvis förekommit, omöjligen kunnat af dem vinnas.

Den föregående talaren har anmärkt, att en bestämmelse, sådan
som den åt Utskottet i denna § föreslagna, skulle i så måtto menligt
inverka på fastighetskrediten, att en inteckning i egendom, som förut
vore besvärad med inteckning för nyttjanderätt, icke skulle kunna af
någon belånas, enär det vore omöjligt att på förhand beräkna, huru
mycket eu sådan nyttjanderätt skulle komma att inkräkta på egendomens
värde, i händelse egendomen komme att utmätningsvis försäljas.
Härtill får jag endast svara, att en sådan beräkning ingalunda
är omöjlig, eftersom nyttjanderätten är genom det intecknade aftalet
till sin omfattning noggrant bestämd; och den senare inteckningshafvaren
kan icke undgå att göra eu slik beräkning, äfven om Kongl.

Maj:ts lagförslag uti ifrågavarande hänseende antages, enär, om nyttjauderättens
innehafvare tillöser sig den fordran, som har förmånsrätt
framför nyttjanderätten, eller ock utverkar sig dennes medgifvande,
att nyttjanderätten må ega bestånd jemväl i det fall, att han ej
till fullo utfår sin fordran, det icke är möjligt vare sig för den intecknade
egendomens egare eller en senare inteckningshafvare att
rubba nyttjanderätten, hvars innehafvare således förblifver oförhindrad
att göra sig till godo de fördelar, som nyttjanderätten kan för honom
direkte eller indirekte medföra. Enligt Utskottets förslag skulle en
nyttjanderätt aldrig komma att medtaga något af den köpeskilling,
som vid den intecknade egendomens försäljning under förbehåll af
ny ttj anderättens bestånd kunde för densamma högst erhållas, utan
allenast den del af samma köpeskillings genom ny ttjander ättens uppoffring
uppkomna tillökning, som möjligen återstår, sedan den förmånsrättsegande
penningefordringen blifvit gulden; och jag kan icke
inse, huru ifrågavarande stadgande skulle i någon mån menligt inverka
på fastighetskrediten. Deremot skulle detsamma vara af synnerligt
gagn till skydd för en mängd mindre bemedlade innehafvare
af nyttjanderätter och undantag.

Herr Carleson: Mot den siste talarens tolkning af 1844 års
förordning, att derigenom skulle medgifvits nyttjanderättsinnehafvare
att i denna egenskap uppträda äfven såsom fordringsegare, vågar jag åberopa
någon erfarenhet, i det jag efter fjorton års tjenstgöring i
Högsta domstolen icke känner något fall der en nyttjanderättsinne -

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslug till hafvares anspråk att såsom sådan få uppträda jemväl såsom fordringsförordnmgar
gare blifvit godkändt. Om ock vid exekutionssäten eller underdom''''
"do iris \ a g-''"stolar nyssnämnda tolkning af berörda förordning skulle någon gång
farande och in- hafva gjort sig gällande, får den icke derföre anses vara riktig och
ter kliande m. m. om man utsträckt den så långt att den blifvit tillämpad jemväl på
(Forts.) sådana nyttjanderätter, som grunda sig på arrendeaftal, intecknade
jemlikt 1800 års förordning, så tillåter jag mig påstå att den icke
har ringaste stöd af lag.

I Kong!. Maj:ts föreliggande förslag har man sökt se nyttjanderättsinnehafvarnes
fördelar så mycket som möjligt till godo utan att
förnärma någons rätt, men eu lag enligt Utskottets förslag i denna
del skulle deremot minska den säkerhet, som förefinnes i många för
penningefordringar redan vunna sakrätter, så vida icke gällande lag
i ämnet bör så förstås, som Herr Holmberg uppgifvit, men jag bestrida
och om Utskottets förslag skulle föranleda rättskränkningar, lär det
icke kunna af lagstiftaren godkännas.

Herr Caspersson: Den historik öfver lagstiftningen i det nu

förevarande ämnet, hvilken min granne på kalmarbänken framstäf,
är naturligtvis fullkomligt riktig och att 1784 års lag icke innehåller
tillräckliga bestämmelser i afseende på nyttjanderätten till fast
egendom, är icke underligt, då sådan nyttjanderätt, som nu är den
vanliga, icke förekom på den tiden. Hela 1734 års lag talar icke
om arrende utan endast om förhållandet mellan jordegare och landtbo.
Undantagskontrakt omnämnas icke heller, emedan de ingingo såsom
vilkorligt bestämmelser i köpeafhandlingen och ansågos vara fullt
betryggade på grund af köpeaftalet. När något undantag gjordes,
ansågs det vara eu bibehållen sakrätt och inteckning erfordrades
icke till säkerhet för denna. Nu har förhållandet blifvit helt annat,
sedan man förklarat det nödvändigt att genom inteckning skaffa sig
säkerhet för undantagets åtnjutande samt tillika, att en undantagsegares
rätt skall gälla efter inteckningens datum. En nyttjanderätts
innehafvare kan på intet vis uppträda såsom fordringsegare, alldenstund
man i konkurs icke kan bevaka en sakrätt utan endast en
fordringsrätt, och man kan icke genom lagstiftning förvandla en
sakrätt till en fordran, men då en sakrätt försäljes, uppkommer derigenom
fordran. Den förändring, hvilken Lag-Utskottet föreslagit i
Kong!. Maj:ts förslag, grundar sig helt och hållet på den princip, Kongl.
Maj:t sjelf antagit. Kongl. Maj:t har nemligen såsom en gifven sak
antagit, att om en intecknad egendom försäljes, men dervid uppstår
öfverskott å köpeskillingen, sedan inteckningshafvarne blifvit förnöjda,
så tillfaller detta öfverskott egaren af egendomen. År icke förhållandet
alldeles detsamma, om en nyttjanderätt försäljes, för att betala
de fordringsegare, hvilka hafva bättre rätt än innehafvaren
af nyttjanderätten? Då bör väl den återstående köpeskillingen tillfalla
den, hvars rätt blifvit försåld, på samma sätt som fastighets -

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

egaren får behålla köpeskillingen, sedan de intecknade fordringarne
blifvit betalda.

Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit, att om en inteclmad nyttjanderätt
behöfver tillgripas för att godtgöra de inteckningshafvare,
som hafva bättre rätt än denna, får innehafvare!! af nyttjande!’ätten
behålla sin rätt, om han betalar den del af köpeskillingen, som erfordras
för att fylla bristen. Derigenom har Kongl. Maj:t förklarat,
att en innehafvare af en yngre inteckning icke kan tilltvinga sig
någon fördel på nyttjanderättsinnehafvarens bekostnad. Om denne
betalar det tillskott, som erfordras för att godtgöra innehafvarne af
de äldre inteckningarne, så bibehålies han vid sin rätt, och köparen
till fastigheten måste tåla att hafva honom qvar. Om han icke kan
fullgöra betalningen, så är det icke konseqvent, att öfverskottet tillfaller
en person, som har sämre rätt än lian. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag i denna del.

Grefve Horn: Herr Carleson har i så många hänseenden och

så noggrant utvecklat de förhållanden, som denna paragraf afser, att
jag icke behöfver mycket orda derom. Jag vill endast med ett
exempel förtydliga orimligheten af ett sådant stadgande, som Utskottet
här föreslagit. Tänkom oss en gård här i Stockholm, hvilken
dess egare uthyrt; den är värd 100,000 kronor och hyresaftalet gäller
för ett eller annat år. Många spekulanter skulle vilja gifva
100,000 kronor för densamma, om den icke vore uthyrd; nu vilja
de kanhända icke betala hälften af detta belopp. Om nu gården
säljes utan förbehåll af ett sådant bytesaftal och köpeskillingen går
upp till 100,000 kronor, men fastigheten är intecknad för 40,000
kronor, skulle hyresgästen i ersättning för att han måste lemna lägenheten
bekomma 60,000 kronor. Detta vore väl den största orimlighet,
då hyresaftalet icke kunde vara värdt på långt när så mycket.

För öfrigt anhåller jag få påpeka en oegentlighet i det af Utskottet
framlagda förslaget, om det skulle vinna Kammarens bifall.
Der stadgas nemligen, att öfverskottet skall tillkomma den, som förlorat
nyttjanderätten. Men vi kunna tänka oss, att i en fastighet
finnas intecknade flere nyttjanderättsaftal och då finnes här intet
reglementera! om, i hvilken proportion de olika nyttjanderättsinnehafvarne
skola få dela öfverskottet. Icke kan denna delning ske efter
den ordning, i hvilken de låtit inteckna sina kontrakt; ty det
ena kan afse tio eller tolf tunnland i den ena ändan af gården och
ett annat en del i en annan ända. Om principen skulle gillas, sådan
Utskottet föreslagit den i denna paragraf, blifver eu återremiss nödvändig
för att få angående förhållandet mellan nyttjanderättsinnehafvarne
lagstiftadt. För min del gifver jag företrädet åt Kongl.
Maj:ts förslag i denna del och anser det ytterst vådligt för fastighetskrediten,
om ett sådant stadgande blefve antaget, som det Utskottet
här föreslagit.

Förslag till
förordningar
ang. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m. m.

(Forts.)

N:o 42.

Förslag till
förordningar
ang. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m.m.

(Forts.)

Tisdagen den 18 Maj.

Grefve Mörner, Oscar: Bland det vigtigaste vid lagstiftningen
är väl att tillse, det lagen gifver hägn åt medborgares rättigheter.
För närvarande tillåter lagen, att njistj anderättskontrakter må intecknas.
Men hvad är det då, som afses med en sådan inteckning?
Jo, att man skall erhålla någon säkerhet för rättighetens tillgodonjutande.
Till någon liten grad eger väl detta rum äfven nu; men
sådana förhållanden nu äro, kan dock denna rättighet blifva ganska
obetydlig utan nyttjanderättsinnehafvarens förvållande eller fel. Om
nu genom antagandet af Kongl. Maj:ts förslag det skulle stadgas, att
eu innehafvare af nyttjanderätt icke eger rätt till skadestånd i annat
fall, än då han låtit inteckna skadeståndet såsom fordran, så är
ju klart att någon ersättning icke heller kommer i fråga i annat
fall än detta. För närvarande kan frågan anses tvifvelaktig och
ehuru jag af en ledamot i Högsta Domstolen hört, att sådan ersättning,
hvarom nu är fråga, icke tillerkännes, kunde likväl hända, att
en ny lagskipare en vacker dag kommer under fund med, att lagens
mening är en annan. Sådana omkastningar i lagskipningen hafva
ofta förekommit. Nu är det sålunda en möjlighet för eu nyttjanderättsinnehafvare
att komma i åtnjutande af ersättning; men genom
Kongl. Maj:ts proposition afklippes hvarje möjlighet för honom i det
afseendet.

I likhet med eu föregående talare vill jag fråga, hvari billigheten
för ett sådant stadgande ligger. Om en gård, som är intecknad
för 80,000 kronor, försäljes, och köpeskillingen icke uppgår till
nämnda belopp, samt innehafvare!! af nyttjanderätten till gården icke
kan fylla bristen, men vid egendomens utbjudande utan förbehåll af
nyttjanderätten någon bjuder öfver dessa 30,000 kronor, hvari ligger
då det obilliga i att nyttjanderättsinnehafvaren får detta öfverskott?
Det förhållande, hvarmed Grefve Horn sökte skrämma oss, synes
mig snarare vara ett bevis för att den föreslagna lagstiftningen icke
är så oriktig, som han påstår. Ty det är klart, att om gården är
intecknad för 40,000 kronor, men försäljes för 100,000 kronor, så
behöfva hyresgästerna icke lemna sina lägenheter utan sitta qvar i
sin goda rätt; de hafva då icke förlorat hvarken sina penningar eller
sina förmåner, utan bo fortfarande qvar i gården. Men om det förhållandet
inträffar, att endast ett mindre öfverskott uppstår, då är
det väl billigt, att nyttjanderättsinnehafvaren får åtnjuta detta, för
hvars åstadkommande han blifvit uppoffrad.

Hvad Grefve Horn nämnt om behofvet af återremiss, emedan
flere nyttjanderättsinnehafvare kunna finnas vid samma egendom,
kan jag icke gilla; ty först utbjudes egendomen med förbehåll af
nyttjanderättens bestånd och sedan utan sådant förbehåll, och lärer
företrädesrätten särskildt nyttjanderättsinnehafvare emellan liestämmas
efter inteckningarnes ålder.

Lag-Utskottets förslag finner jag icke innebära någon våda och
icke vara stridande mot inteckningslagens stadgande!!, utan endast
innebära en billig gärd åt rättvisan, utan att i något afseende rubba

Tisdagen den 18 Maj. 17 N:o 42.

fastighetskrediten, hvarföre jag anhåller om bifall till Utskottets för- Förslag till
slag till lydelse af ifrågavarande paragraf. förordningar

ang. fast egen Herr

Fröman: Ganska vigtiga skäl hafva här blifvit anförda farande ockin både

för och emot det af Utskottet framstälda förslag. En Sanning tecknandem.m.
är, att en nyttjanderättsinnehafvare hittills haft nästan ingen rätt i (Forts.)
det fall, som här förutsättes. Men å andra sidan fruktar jag, att
Utskottet gifvit honom alltför mycken rätt, så att den rätta medelvägen
torde vara funnen i Kongl. Maj:ts förslag. Antages Utskottets
förslag, föreställer jag mig, att det skulle kunna hafva retroaktiv
verkan, och då blifver orättvisan uppenbar. Innehafvaren af
nyttjanderätten skulle nemligen vid fastighetens försäljning med förbehåll
af nyttjanderätten taga hela öfverskottet, och efterföljande inteckningshafvare
för fordran skulle icke bekomma någon ersättning.

Vidare vill det synas mig, som, om Utskottets förslag antages, följden
skulle blifva, att ingen hädanefter vågar lemna penningar i lån
mot inteckning i egendom, der nyttjanderätt är in tecknad, emedan
man alltid skulle hysa farhåga för att ingen säkerhet vunnes för
fordringen. Förutsätter man, att lagen icke skulle hafva retroaktiv
verkan utan endast gälla för de nyttjanderätter, som hädanefter tillkomma,
så har man i det Kongl. förslaget beredt ny ttj ander ättsinnehafvarne
den utvägen att genom att söka inteckning för skadeståndet
till ett bestämdt belopp trygga sig emot de förluster, för
hvilka de blifvit utsatte. På dessa grunder förekommer det mig,
som skulle man billigtvis tillgodose en nyttjanderättsinnehafvares
intresse, utan att derföre afskräcka från intecknings tagande efter
den intecknade nyttjanderätten, om man väljer Kongl. Maj:ts förslag,
för hvilket jag för min del kommer att rösta.

Herr von Kock: Här är så mycket ordadt både för och emot
det förevarande förslaget, att jag icke vill vara utförlig i mitt yttrande.
Jag vill endast gifva tillkänna, att i lagberedningen starkt
ifrågasattes att föreslå ett stadgande, ungefär analogt med det som
bär ^förekommer i Kongl. Maj:ts förslag, men man vågade då icke
gå så långt. . Man ansåg der, att skadestånd borde kunna intecknas.

I Kongl. Maj:ts förslag är nu icke allenast detta upptaget, utan en
nyttjanderättsinnehafvare har der blifvit tillgodosedd på två sätt.

Det som JJtskottet föreslagit är ett tredje sätt, och hvilket, om det
blefve väl formuleradt och sedan underkastadt en noggrann granskning,
måhända skulle kunna hafva skäl för sig; men så som det nu
är redigeradt, anser jag det kunna leda till missförstånd och vara egnadt
att afskräcka dem, som icke närmare studerat hithörande lagstadganden.
Da dertill kommer, att det ena förslaget är godkändt
af Kongl. Maj:t och åt Högsta Domstolen med eu betydande majoritet,
tror jag det icke vara skäl att antaga ett annat förslag, som
har så liten cliance att gå igenom Högsta Domstolens skärseld, som
det under sådana förhållanden naturligen måste hafva, i synnerhet

Första Kammarens Prof. 1875. N:o 42. 2

Sto 42.

Förslag till
förordningar
mg. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m.m.

(Forts.)

18 Tisdagen den 18 Maj.

som ganska olika åsigter tyckas hafva gjort sig gällande äfven hos
dem, som medverkat till det senare beslutets fattande. Är eu sådan
ändring, som den Utskottet nu föreslagit, riktig, så är man ju i tillfälle
att sedermera få den införd i lagen, när man icke längre riskerar
att derför förlora hela lagen. Jag anhåller om bifall till Kongl.
Majtts förslag.

Herr Holmberg: Jag ämnar ingalunda inlåta mig i lagtolkningstvist
med den ärade ledamot af Högsta Domstolen, som nyss
hade ordet och var af annan mening än jag, men ber dock att få
erinra, hurusom eu annan ledamot af samma domstol ansett de af
Tnig åberopade lagrum gifva stöd för antagandet, att innehafvare af
inteckning för nyttjanderätt, servitut eller annan förmån är berättigad
att framför senare inteckningshafvare njuta skadestånd för förlusten
af den intecknade förmånen.

Hvad beträffar den värde ledamotens från Gotland yttrande,
torde han icke hafva gjort sig full reda för, huru det skulle tillgå
vid utmätningsförsäljning af fäst egendom. Dervid utropas nemligen
egendomen först med förbehåll af nyttjanderättens bestånd; och om
köpeskillingen, såsom han antagit, uppgår till 50,000 kronor, men
egendomen är intecknad för förmånsrättsegande fordran till belopp af
40,000 kronor, kommer ju nyttjanderätten att fortfarande bestå och
Överskjutande 10,000 kronor tillfalla egendomens egare. Det är
endast i det fallet, att köpeskillingen icke uppginge till 40,000 kronor,
som ny ttjander ätten, på yrkande af penningeinteckningens innehafvare,
kunde komma under försäljning till åstadkommande af möjlig
tillökning i köpeskillingen. Skilnaden emellan de köpeskillingar, som
dervid erhållas, då egendomen utropas dels med och dels utan förbehåll
om nyttjanderättens bestånd, måste väl antagas vara det värde,
nyttjanderätten då betingat; och ingen kan väl vara närmare att få
behållna öfverskottet af detta belopp än innehafvaren af nyttjanderätten,
genom hvars uppoffring det tillkommit.

Herr Carleson: Öfverläggningen tyckes mig taga en vändning,
som påminner om den första saga vi liörde i vår barndom, och jag
skall derföre nu inskränka mig till att, i anledning af en föregående
talares yttrande, erinra, att den nyttjanderätt, som här afses, är af
helt annan beskaffenhet än rättigheten till lifränta eller den i en
senare paragraf omförmälda rätt att ur egendom erhålla afkomst eller
annan förmån till visst belopp i penningar eller varor, hvilket belopp,
liksom lifränta, skulle enligt särskild lag kunna ^ kapi taliseras. Den
inteckning för nyttjanderätt, hvarom här är fråga, innefattar icke
inteckning för bestämdt belopp i penningar eller varor.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande §:n med ändring af orden: »50 § afser»

Tisdagen Jen 18 Maj.

X:o 42.

till orden »52 § afser», dels oek af Herr Carleson, att Kammaren, Förslag till
med afslag å §:n, för så vidt den skilde sig från den motsvarande förordningar
§:n i Kongl. Maj:ts förslag, skulle bifalla sistberörde § oförändrad;an9: fas\ T”''
framställe Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall farande o7h intill
§:n med ofvan sagde ändring, hvarvid svarades många nej jemte tecknandem.m.
åtskilliga ja, samt sedermera proposition på Herr Carlesons yrkande, (Torts.)
då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande. Votering begärdes; till följd hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

»Den, som bifaller § 51 i det af Lag-Utskottet uti 5:te punkten
åt utlåtandet N:o 19 framstälda förordningsförslag, med ändring af
orden »i det fall 50 § afser» till orden »i det fall 52 § afser», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner K ej, afslar Kammaren ifrågavarande §, för så vidt den
skiljer sig från den motsvarande § i Kongl. Maj:ts förordningsförslag,
samt bifaller sistnämnda § oförändrad.»

Omröstningen företogs,'' och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—12.

Nej—43.

§ ±2-

Herr von Gegerfelt: 1 följd af Kammarens nyss fattade beslut,
torde Utskottets ° ändringsförslag i den nu föredragna paragrafen hafva
förfallit. Jag far således yrka bifall till motsvarande paragraf i
Kongl. Maj:ts förslag oförändrad.

Efter härmed ^ slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
afslog Kammaren §:n i dess från den motsvarande §:n i Kongl. Maj:ts
förslag afvikande del samt biföll sistberörde § oförändrad.

§ 52.

Herr Carleson:. I anledning af det beslut, som blifvit fattadt
vid § 51, anhåller jag att Kammaren nu äfven ville, med afslag å
Utskottets hemställan, bifalla § 54 i Kongl. Maj:ts förslag.

§:n. afslogs i dess från den motsvarande §:n i Kongl. Maj:ts förslag
afvikande del, och sistberörde § antogs oförändrad.

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till
förordningar
ang. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m. m.

(Forts.)

§ 53.

Bifölls.

§ 54.

Herr Öar le son: Med anledning af Kammarens förut fattade beslut
i fråga om § 46, anhåller jag, att Kammaren, med afslag å förevarande
paragraf i Utskottets förslag, måtte i stället bifalla motsvarande
56 § i Kongl. Maj:ts förslag.

§:n afslogs i dess från den motsvarande §:n i Kongl. Maj:ts förslag
afvikande del, och sistberörde § bifölls oförändrad.

)8.

Bifölios.

§ 59.

Herr Fröman: Ehuru det väl icke hör till nu i fråga varande
ärende och icke kan blifva föremål för någon urin begäran om. proposition,
ber jag likväl att få erinra derom, att största vigt ligger
uppå, att de böcker, i hvilka här i fråga varande anteckningar skola
göras, på förhand tillställas domstolar och domare från en central
myndighet, vare sig från liofrätterna eller från någon annan myndighet.
Med den stora vigt, böckerna komma att erhålla, kan det
icke vara likgiltigt, om de hos olika domare och vid olika domstolar
föras på olika sätt. Jag har sjelf varit i tillfälle att se, huru andra
föreskrifna förteckningar, såsom konkursförteckningar och förmyndareförteckningar,
föras på mycket olika och icke alltid tillfredsställande
sätt. Det vore mycket att beklaga, om nu i fråga varande anteckningar
skulle redan från begynnelsen verkställas pa sammanhäftade pappersark
af nu vanligaste papperssorter, som så lätt brista och trasas sönder.
Jag har, såsom sagd t är, endast velat fästa uppmärksamhet pa
saken utan att framställa något yrkande.

Grefve Mörn er, Carl Göran: Den vigt, föregående talare lade
på beskaffenheten af här ifrågavarande böcker, tror jag icke heller
kan af någon förnekas, men, då han föreslog att böckerna skulle utdelas
af liofrätterna, förefaller det mig som han öfvergifvit den åsigt,
från hvilken han utgick, den nemligen, att enhet i deras uppställning
skulle råda. Om hvar och eu af liofrätterna far inrätta böckerna
efter sitt tycke, kan det hända att de blifva temligen olika. Efter
mitt förmenande finnes knappast bland alla embetsverk något, som
är så litet betungadt af göromål som Justitiestats-departementef, och
jag tror derföre att detta departement, utan att blifva öfveransträngdt,
skulle kunna ombesörja den i fråga varande utdelningen.

X:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Herr F roman: Jag erkänner villigt riktigheten af den gjorda Förslag till
anmärkningen och instämmer deruti, att det rättaste torde vara, att förordningar
flen nämnda utdelningen verkställes af Justitiestats-departementet. an^0{''TillT''

.. farande och in Ofverläggningen

förklarades slutad, och §:n bifölls. tecknandem.m.

(Forts.)

§ 00.

Herr von Gegerfelt: Jag hemställer vördsamt, att den här förekommande
hänvisningen till § 59 måtte ändras till § 61 i likhet
med det Kong!, förslaget.

Öfverläggningen förklarades slutad, och §:n bifölls, med ändring
af orden: »59 §» till orden: »61 §».

§ 61.

Herr Öarleson: Den förändring, Utskottet här föreslår, inskränker
sig, sa vidt jag förstår, dertill, att det i stad må vara tillåtet att
relaxera och postponera inteckning, på hvilken rättegångsdag som
helst. Det är en ändring, som jag för min enskilda del icke skulle
under andra förhallanden hafva det ringaste emot, men icke kan
finna innebära någon verklig förbättring af Kongl. Maj:ts förslag,
oeh allraminst innefatta tillräckligt skäl att afslå detsamma och
framställa ett nytt. Jag hemställer derför, att Kammaren, med afslag
å Utskottets förslag till § 61. måtte bifalla § 63 i Kongl. Maj:ts
förslag.

§:n afslogs i dess från den motsvarande §:n i Kongl. Maj:ts förslag
afvikande del, och sistberörde § antogs oförändrad.

§§ 62 och 63.

Biföllos.

§ 04.

Herr von K och: Jag anhåller endast om den förändring, att i
stället för §59 må införas § 61.

§:n bifölls med ändring af orden: »59 §» till orden: »61 §».

Ingressen och rubriken.

Biföllos.

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till
förordningar
ang. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m.m.

Forts.)

Utskottets i 5:te punkten gjorda hemställan.

Herr Grefven och Talmannen yttrade, det Kammaren torde finna,
att förevarande hemställan blifvit besvarad genom de beslut, Kammaren
i afseende å författningsförslaget fattat.

Svarades ja.

6:te punkten.
Första stadgandet.
Bifölls.

Andra stadgandet.

Herr Carleson: Det af Kongl. Maj:t framlagda förslag öfverensstämmer
i detta moment med nu gällande lag; bos Kongl. Maj:t
har ej heller någon anmälan skett om behofvet af en förändring i
den syftning, att aftal om nyttjanderätt till bus eller tomt i stad
eller till del deraf, så ock till jord som till bus eller tomt hörer,
skulle gälla längre än tio år. Vid sådant förhållande, och då behofvet
först tyckes hafva framträdt, sedan Utskottet framkommit med
detta förslag, synes det mig icke finnas tillräckliga skäl att vidtaga
den nu föreslagna förändringen, utan får jag hemställa, att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan i hvad den skiljer sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, ville bifalla denna
nådiga proposition oförändrad.

Herr von Koch: Jag ber endast att få erinra derom, att redan
lagberedningen ansåg, att hyresaftal i stad borde få ingås för en tid
af 25 år, och att jag i en särskild reservation uttalade den önskan,
att sådana aftal skulle kunna ingås på lifstid. Det är verkligen ofta
väl behöflig! i stad, att man, utan att köpa hus, dock må kunna
etablera en rörelse för längre tid; många slag af rörelse finnas, som
dels kräfva dyrbara anläggningar, dels ock att kunderna vänja sig
dit. Visserligen får man nu för tiden se, huru det ena stora huset
efter det andra rifves omkull hastigt och lustigt, men jag kan ej se
att det vore så farligt, om någon gång ett dröjsmål förorsakades med
dylika ombyggnader, t. ex. på den grund, att en driftig och för redbarhet
af kunder känd näringsidkare hade ett längre kontrakt. Jag
skulle således naturligtvis för min del helst se, att Utskottets förslag
blefve antaget, men, vinner jag dervid icke något understöd, skall
jag ej framställa något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till förevarande stadgande, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, samt sedermera proposition derå, att Kammaren, med af -

Ji:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

slag å stadgandet, för så vidt detsamma skilde sig från motsvarande Förslag till
stadgande i Kongl. Maj:ts förslag, skulle bifalla sist berörda stadgande förordningar
oförändradt, då svaren utföllo med många ja jemte några nej; ocha”d0m*tlag-”~
.förklarades ja nu hafva varit öfvervägande. farande och in tecknande

m.m.

Bistå stadgandet samt ingressen och rubriken. (Torts.)

Biföllos.

Utskottets i 6:te punkten gjorda hemställan.

Förklarades hafva blifvit besvarad genom de beslut, Kammaren i
afseende å förordningsförslaget fattat.

7:de punkten, innehållande förslag till förändrad lydelse af 17
Kap. 9 § Handelsbalken.

§ 9.

lista, 2:dra och 3:dje mom.

Biföllos.

fide mom.

Herr Carleson: I följd af det beslut, Kammaren fattat vid
granskningen af inteckningslagen, föreställer jag mig, att det blir
nödvändigt att utbyta den af Utskottet föreslagna lydelse af fjerde
momentet mot den i Kongl. Maj:ts förslag upptagna lydelsen af
samma moment; anhållande jag om proposition på denna förändring.

Momentet afslogs i dess från det motsvarande momentet i Kongl.
Maj:ts förslag afvikande del, och sist berörda moment antogs oförändradt.

5:te och 6de mom.

Uppå yrkande af Herr von G eg er felt, biföllos dessa momenter
med den nummerordning, de i Kongl. Maj:ts förslag innehade.

Slutstadgandet samt ingressen och rubriken.

Biföllos.

Utskottets i 7:de punkten gjorda hemställan.

Förklarades hafva blifvit besvarad genom de beslut, Kammaren i
afseende å förordningsförslaget fattat.

O O

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till
förordningar
mig. fast egendoms
lagfarande
och intecknande
m.m.

(Forts,)

8:de punkten.

§ I Herr

Carleson: Enligt Kong!. Maj:ts förslag skulle vid exekutiv
försäljning af derå fasta egendomar, som svara för gemensam
gäld, det vid försäljningen uppkomna öfverskottet fördelas på de olika
egendomarne efter förhållandet mellan de uppskattningsvärden, hvarefter
allmän bevillning utgått för näst föregående år. Utskottet har
deremot ansett, att den för hvardera egendomen bjudna köpeskillingen
skulle vara eu bättre beräkningsgrund. Att bevisa hvilket af dessa
beräkningssätt kan i allmänhet slå häst ut, tror jag icke låter sig
göra. För Kongl. Maj:ts förslag torde dock tala, att taxeringsvärdet
är en förut beräknelig jemförelsegrund, som står i öfverensstämmelse
med den i inteckningslagen antagna. Enligt Utskottets förslag kan
man väl i vissa konkreta fall komma till en riktigare jemförelse,
men det har emot sig, att jemförelsegrunden är på förhand alldeles
oberäknelig. Jag vågar derför anhålla, att Kammaren, med afslag å
Utskottets hemställan i denna del, bifaller Kongl. Maj:ts nådiga
proposition oförändrad.

§:n afslogs i dess från den motsvarande §:n i Kongl. Maj:ts förslag
afvikande del, och sist berörde § antogs oförändrad.

§ 3.

Herr Carleson: Den förändring, Utskottet här föreslagit, har
tillkommit af omsorg om nyttjanderättsinnehafvarne, och att någon
fördel för dem skulle vinnas genom ett sådant försäljningssätt, som
Utskottet föreslagit, vågar jag icke bestrida; så mycket mindre, som
jag ej rätt förstår det af Utskottet förordade förfaringssättet. Oaktadt
emellertid Utskottets förslag möjligen kan hafva skäl för sig,
vågar jag dock ej tillstyrka detsammas antagande, emedan jag föreställer
mig, att en lag sådan som denna lätt skulle kunna gifva anledning
till ganska svåra missförstånd. En person, som å utmätningsauktion
köpte eu servitutsrätt eller en nyttjanderätt, skulle förmodligen
ofta komma att finna sig bedragen på hvad han köpt; han
får på auktionen höra utbjudas en servitutsrätt, som hvilar på en
egendom till fördel för en annan, men hvilken ej kan öfverflyttas
på en tredje; han får höra det bjudas en till viss man upplåten
nyttjanderätt, som icke får öfverlåtas till tredje person; han tror att
han, om han stannar för högsta anbudet, verkligen förvärfvat den
utbjudna rättigheten, men hvad han förvärfvat kunde stundom vara
allenast en förhoppning om denna rättighet, stundom icke ens detta.
Nyttan af en sådan lag synes mig vara mindre än skadan, som man
äfventyrar, och derför anhåller jag om afslag å Utskottets förslag
och bifall till Kongl. Maj:ts.

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Herr Holmberg: Ehuru det ej är mycket uppmuntrande att Förslag till
begära ordet för att framställa yrkande om bifall till Utskottets förslag,
kan jag ej underlåta att göra det vid nu ifrågavarande §, då
fråga är om eu särskild förordning, som icke står i oskiljaktigt sam- farande och inmanhang
med inteckningslagen. tecknande »».ro.

De exekutiva fastighetsförsäljningarne förekomma merendels un- (Forts.)
der svåra pennin getider, då oftast ej någon annan kan uppträda såsom
spekulant på fastigheter, än den som innehar den första penningeinteckningen,
eller någon som på förhand utverkat sig hans anstånd
med penningeinteckningens infriande. Vid sådana försäljningar är
det omöjligt för en mindre bemedlad innehafvare af en nyttjanderätt
eller undantagsförmån att, då fastigheten utropas i sin helhet utan
förbehåll om rättighetens bestånd, kunna bjuda derpå. Jag har sjelf
haft en lika rik som sorglig erfarenhet deraf, att vid exekutiva försäljningar
den, som inropat fastigheten under förbehåll om nyttjanderättens
eller undantagets bestånd, men icke bjudit så stor köpeskilling,
att den varit tillräcklig för den första penningeinteckningens
gäldande, sedermera, då fastigheten utropats utan förbehåll om nyttjanderättens
eller undantagets bestånd, icke ökat köpeskillingen med
mera än några få riksdaler och sålunda för denna ringa förhöjning
i köpeskillingen tillintetgjort en nyttjanderätt eller ett undantag,
hvaraf dess innehafvares hela timliga välfärd varit beroende, ehuru
han i saknad af medel och kredit ej kunnat göra något anbud på
fastigheten i dess helhet. Deremot, om nyttjanderätten eller undantaget,
såsom Utskottet föreslagit, jemväl särskild! för sig utbjudes,
skall rättighetens innehafvare företrädesvis kunna bjuda dess fulla
värde samt derigenom söka bibehålla sig vid tillgodonjutande af den
för honom mången gång oersättliga rättigheten; och i allt fall medverkar
han till åstadkommande af möjligen högsta köpeskilling för
det hela, till gagn för alla dem hvilkas rätt deraf beror. Det af
Utskottet gjorda tillägget i Kongl. Maj:ts förslag rubbar icke konseqvensen
i detsamma samt är gagnande jemväl derutinnan, att det
minskar de menliga följder, som af 2:dra momentets stadgande icke
så sällan kunna uppkomma. Den af föregående talare gjorda invändningen,
att, vid försäljning af eu nyttjanderätt eller ett undantag,
en köpare kan misstaga sig i uppfattningen af den rätt, honom i
följd af köpet kan tillkomma, torde ej förtjena afseende, helst å landet
särdeles ofta förekommer, att nyttjanderätten och undantag utmätas
och försäljas, dervid de kontrakt, som om desamma är o upprättade,
noggrant utvisa de rättigheter och skyldigheter, som äro i
fråga, och livilka genom försäljningen hvarken inskränkas eller utvidgas
i strid mot kontraktets uttryckliga lydelse.

Jag anser mig derför böra yrka bifall till Utskottets förslag till
denna §.

Herr von Möller: Då § 11 af inteckningslagen förevar, be klagade

jag, att icke något förslag rörande inteckning af lifränta der

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslå;) till intagits, ocli jag stödde mig härvid på flera ledamöters i Högsta Domjorordmngar
stulen yttranden till det protokoll, som åtföljer Konst. Maj:ts prodoms
lagfa- position. Da jag visste, att ej ändring skulle ega rum uti Kongl.
rande och in- Maj:ts förslag, förbigick jag med tystnad den §, der det uttryckligen
tecknande m. m. förklaras, att sådana fordringar, fastän de icke äro till betalning för(Forts.
) fallna, flock skola vid utmätningsauktion godtgöras. Jag trodde, att
möjligtvis 54 § inteckningslagen skulle vara tillämplig på lifränta,
som är en art af rätt till afkomst eller annan förmån, som upplåtes
att utgå af fast egendom. Men då jag nu hört den ledamot af Kammaren,
hvilken såsom Justitiestatsminister framlagt den nådiga propositionen,
förklara, att han anser lifränta endast vara eu fordran,
kan jag icke neka, att jag anser mig skyldig att vid denna punkt
yttra några ord. Är det en fordran, om jag öfverlåter min egendom
till en person, mot vilkor att han årligen skall gifva mig en viss afgäld?
Uppstår endast en fordran genom de tusentals undantag, som
på landet af allmogen upprättas, hvarigenom föräldrar till sina barn
upplåta hemman mot en årlig afgäld af penningar eller varor? Jag
trodde, att ett sådant undantag kan hänföras till aftal om afkomst
eller annan förmån, utgående af fast egendom, till samma kategori
som nyttjanderättsaftal. Vi veta, hvilken förmån innehafvaren af en
nyttjanderätt har deri, att han genom att betala skilnaden i köpeskillingen
kan få bibehålla sin nyttjanderätt, men om hvarje lifränta
betraktas såsom blott fordran, är innehafvaren af lifränta beröfvad
en sådan förmån. Likasom föregående talare tror jag, att då Kammaren
gifvit Regeringen ett sådant förtroendevotum genom antagande
af dessa många lagförslag, kan man väl sätta i fråga, om icke
möjligen en förbättring af den utaf Kongl. Maj:t i detta hänseende
föreslagna paragraf kunde ega rum för att betrygga tusentals svenska
landtbrukare i en rätt, som de tro sig erhålla, då de till sina barn
öfverlemnat sina hemman. Jag vågar derför, under den säkra visshet,
att denna paragraf väl skall kunna komma att snart nog behandlas
och icke på något sätt vara störande för tillämpningen af de antagna
paragraferna, yrka på afslag.

Grefve Horn: Uti föreliggande förslag stadgas, att vid försälj ning

af intecknad utmätt egendom, skall egendomen först utbjudas
med förbehåll af nyttjanderätts-aftals bestånd. Går då köpeskillingen
till belopp, som motsvarar fordringsinteckningarne, är saken klar, och
lika är förhållandet, om innehafvaren af nyttjanderättsinteckningen
betalar skilnaden emellan fordringsinteckningarne och erbjudna köpeskillingen.
Då afstannar den eljest i annan ordning påbjudna auktionen.
Kunna nu innehafvarne af fordringsinteckningarne ej ur köpeskillingen
erhålla full godtgörelse, skola, enligt Utskottets förslag,
de särskilda nyttjanderätterna hvar för sig utropas. Utskottet har
likvisst ej tydligt och bestämdt förutsatt, huru sedermera skall förfaras.
Sannolikt, skall meningen vara den, att, om de särskilda köpeskillingarne
gå till så högt belopp, att alla fordringsinteckningar blifva

Tisdagen den 18 Maj.

>'':o 42.

betäckta, skulle auktionen afstanna, men i motsats till en sådan me- Förslag till
ning säger Utskottet: »Sedan varde egendomen utropad å nyo, utan
förbehåll om rättighetens bestånd. Går ej dervid egendomen öfver''"dormiagfasammanlagda
beloppet af hvad som bjudits vid de förra försäljnin- rundt och mgarne,
stånde vid dessa fast; går den högre, gälle sista försäljnin- u-chnondem.™.
gen». År Utskottets mening, att auktionen skall afstanna, sedan utrop af (1,ort3-)
de särskilda nyttjanderättsaftalen egt rum, derest köpeskillingarne betäcka
fordringsinteckningarne, så är redaktionen felaktig. År åter
meningen, att auktionen skall fortgå, kan jag ej inse, hvartill det skall
tjena att försälja de förbehållna rättigheterna. Dessutom, om man
och skulle vilja antaga den af Utskottet uttalade princip, kan man
dock ej antaga förslaget sådant det nu föreligger. För min del vill
jag emellertid ej heller antaga principen, ty den skulle leda till de
största oformligheter. Om t. ex. en stadsfastighet skulle på så
sätt försäljas, skulle det verka derhän, att sällan någon spekulant
bjöde, förr än fastigheten utropades utan förbehåll af nyttjanderättsinteckningar.
Detta skulle ju ej gagna nyttjanderättsinnehafvaren,
livilket just af Utskottet afses. Och om en större landtegendom utropades,
men köpeskillingen ej betäckte fordringsinteckningarne, så
skulle kanske 40 eller 50 torpkontrakt komma att hvar för sig
utropas. Jag frågar om ej ett sådant sätt skulle minska köplust till
egendom. Kontrakten äro utfärdade under beräkning af torparnes
personliga tjenstbarheter. Det kan tänkas, att kontrakt kunna inropas
af gamla gubbar och gummor, som ej kunna fullgöra vilkoren;
och skulle måhända icke faran att sådant kunde ega rum nedtrycka
egendomens värde? Jag finner således, att det förslag, som emanerat
från Utskottet, är alldeles opraktiskt, orimligt och oantagligt, och
yrkar derför, äfven på de af Herr Carleson angifna skäl, ogillande
af Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna
lagfråga.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande §:n, dels af Herr Carleson, att Kammaren, med
afslag å §:n, för så vidt den skilde sig från den motsvarande §:n i
Kongl. Maj:ts förslag, skulle antaga sist berörde § oförändrad, och
dels slutligen af Herr von Möller, att §:n måtte afslås.

Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till §:n, hvarvid svarades många nej jemte några ja,
samt sedermera proposition på Herr Carlesons yrkande, då svaren
utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Slutstadgandet, ingressen och rubriken.
Biföllos.

Jf:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Förslag till Utskottets i 8:de punkten gjorda hemställan.

förordningar

ang. fast egen- Förklarades hafva blifvit besvarad genom de beslut, Kammaren
doms lag fa- j afseende å förordningsförslaget fattat.

rande och in- ° “

tecknande m. in.

(Forts.) Q.fa 0(,jl ^ Q.(je pun]iferm

Biföllos.

ll:te punkten.

§§ 1 och 2.

Biföllos.

§ 3-

Herr von K o c h: Jag tänker ej här göra något yrkande, men

vill dock anmärka, att jag fortfarande hyser samma åsigt, som jag
inom lagberedningen uttryckte tillika med Professor Schlyter, att
i stället för att gå i den riktning att öfverlemna åt en hvar
att fritt välja skiftesmän, bör man gå i den uti städerna förr allmänna
riktning, nemligen att rätten må nämna skickliga personer,
hvilka mot en lindrig afgift äro skyldiga och berättigade att förrätta
bouppteckningar och arfskiften, på det att dessa vigtiga dokument
måtte vinna tydlighet, och alla de tvister undvikas i detta afseende,
som, efter hvad alla, både jurister och icke jurister, nu veta,
föranleda till trassel. Professor Schlyter har närmare utvecklat denna
åsigt i lagberedningens protokoll, och jag har velat fästa uppmärksamheten
härpå, i fäll man en gång finner att det blir värre och värre,
om skiftesmän få väljas både här och der. Nu blir skifteskostnaden
orimligt hög i förhållanden som äro knappa, och ofta är det också
svårt att få folk, helst der litet eller intet finnes i boet. Äfven med
en måttlig afgift, blefve skiftesmännens tjenst god, derest alla blefve
tvungna att anlita dem.

Ofverläggningen förklarades slutad, och §:n bifölls.

4—7 §§i ingressen samt Utskottets hemställan.

Biföllos.

12:te punkten.

Bifölls.

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 12 och 13 dennes bordlagda Sammanjemka
memorial N:o 21, med förslag till sammanjemkning af ICamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandling af Utskottets utlåtande N:o 11, i uiiningsbZäanledning
af väckta motioner om ändring af gällande stadganden i rets ordnande.
fråga om skyldighet att bygga och underhålla allmänna vägar och
broar.

Herr von Geijer: Jag har sökt efter bästa förmåga att begrunda
de två föreliggande förslagen till sammanjemkning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om väghållningsskyldigheten, nemligen
Lag-Utskottets förslag och reservanternes. Det vill synas som
skäl saknades att antaga någotdera af dessa förslag; frågan torde
denna gång böra förfalla och uppskjutas till eu kommande riksdag.

Jag är i allt fall öfvertygad om, att förändrade bestämmelser rörande
bekostandet af vägunderhållet eller andra onera, hvilka, liksom detta,
nu uteslutande tillhöra den i mantal satta jorden, icke kunna förväntas
utan i sammanhang med en revision af bevillningsförordningen
och den kommunala beskattningen i vissa delar. Genom Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 24 Maj 1873 har antagandet af
nya grunder för utgörande af bevillning af jordbruksfastighet blifvit
gjordt till vilkor för indelningsverkets och grundskatternas afskrifning,
och i det öfver denna vigtiga fråga utarbetade betänkande, som
är Riksdagen delgifvet, har särskilt förslag till dessa nya bevillningsgrunder
blifvit framstäldt, hvarjemte och i sammanhang dermed framhållits
nödvändigheten af kommunallagarnes delvisa omarbetning.

Gerna medgifves dock, att det vore nyttigt, om Riksdagen redan nu
antog vissa grunder för en ny lagstiftning rörande väghållningsskyldigheten.
Och för min del har jag icke haft något emot Utskottets
förra förslag i detta afseende, hvarigenom kostnaden för väghållningen
skulle komma att fördelas på samtlige skattdragande efter fyrktalet,
med jemkning likväl för olika kategorier beskattningsföremål i
förhållande till den större eller mindre nytta, den skattande genom
vägarne beredes. Att deremot, såsom Utskottet nu föreslagit, Riksdagen
uttalar den åsigten att, jemte i mantal satta jorden, väl idkare
af näring och rörelse, men icke professionister, löntagare och penningeegare
bekosta väghållningen, finner jag mycket betänkligt.

En jorden ensam påliggande gammal börda, sådan som väghållningen,
lärer enligt all sund beskattningsteori böra anses hafva till största
delen, om ock ej helt och hållet, ingått i jordvärdet ; och skall denna
börda fördelas på äfven andra beskattningsföremål än jorden, torde
billighet så väl som klokhet och försigtighet bjuda, att en hvar skattskyldig
får någon del af samma börda. Om jorden verkligen skall
beredas någon nämnvärd lättnad i väghållning, går det enligt min
tanke icke an att utsträcka detta onus blott till några få härifrån
hittills befriade klasser af skattdragande, hvilka, i sådant fall, säkerligen
blefve öfver höfvan hardt betungade. Jag tror derföre, att eu

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Samman]emk- sådan anordning som Utskottet nu föreslagit skulle framkalla många

■ungs],,,-slag * klagomål.
jraga om vag- n° , „ , 1 .

håiiningsbesvä- grund åt livad jag nu anfört, far jag tillstyrka, att Utskot ts

ordnande, tets förslag, som Medkammaren säkerligen kommer att förkasta,
(Forts.) måtte blifva af Första Kammaren afslaget.

Herr von K och: Om det vore möjligt att få proposition på

Herr Holmbergs reservation, skulle jag naturligtvis efter de grundsatser,
jag under diskussionen uttryckt, ingenting högre önska än
att få igenom eu sådan skrifvelse, som den afser. All sannolikhet
synes dock tala för, att Andra Kammarens åsigt blir segrande, då
det icke finnes någon reservant från Andra Kammaren. Emellertid
förefaller det mig verkligen, som de, hvilka stodo på helt annan
grund, än jag star pa, när de skulle söka jemka ihop två så olika
grunder som slitning och fyrk, icke kunnat beskedligare göra det,
än Utskottet nu gjort.

Jag hemställer derföre om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Ca sper sson: De olika beslut, som fattats af Första och
Andra Kammaren, hvila pa så helt och hållet olika grunder, att jag
för min del anser någon sammanjemkning icke kunna ifrågakomma.
Det är icke möjligt att sammanjemka meningarne hos dem, som anse
väghållningsskyldigheten vara ett realonus, och dem, som anse den
höra vara ett kommunalt åliggande. För att visa huru en sammanjemkning
skulle möjligtvis kunna ega rum, utan att beröra sjelfva
principerna, är reservanternes förslag framlagdt. Utan att beröra
grunden för den ena eller andra Kammarens beslut, hafva reservanterne
endast tagit i betraktande det resultat, hvaruti besluten sammanstämma.
Jag vill emellertid, då jag förutser, att någon framgång för denna
åsigt icke kan vara att påräkna, endast yrka afslag å Utskottets förslag,
hvarigenom frågan kommer att förfalla.

Herr von Gegerfelt: Att såsom två af de föregående talarne
yrka rätt och slätt afslag å allt sammanjemkningsförslag, torde väl
icke vara lämpligt, och det stämmer icke heller öfverens med Kammarens
värdighet, att den, när den visat sig vilja gå in på något
skäligt förslag i detta hänseende, skulle taga detta tillbaka vid sammanjemkningen.
Herr Caspersson anmärkte, att sammanjemkning icke
voro möjlig. Utom det att reservanterne sjelfve försökt eu sammanjemkning
och således väl icke ansett eu sådan omöjlig, så är det föröfrigt
utgången, som bestämmer, om sammanjemkning är möjlig eller
icke; om begge Kamrarne förena sig, visar det att sammanjemkning
är möjlig. Utskottet har sökt att gå en skälig medelväg mellan
begge Kamrarnes beslut och sökt att uppgöra sitt förslag så, att
icke någotdera åt dessa beslut måtte för mycket strida deremot. Då
Första Kammaren ansett, att fabriker jemte öfriga fastigheter borde
deltaga i väghållningen, ligger detta beslut nära eu förklaring, att

Tisdagen den 18 Maj.

JN:o 42.

dessa fabriker skola deltaga i väghållningen äfven med afseende på Sammanjemkden
vinst, de hemta af sin rörelse. Nu har Utskottet ansett, att all
näring och rörelse skola deltaga i väghållningsskyldigheten; dermed "ingZZämenar
man naturligtvis den större företagsamheten, icke den mindre, rets ordnande.
som mera benämnes yrke eller handtverk. Att åter, såsom reservan- (Forts.)
terne, upptaga sådan rörelse och näring, som är förenad med fastighet,
låter sig väl knappt göra, ty nästan hvarje näring eller rörelse
är förenad med fastighet, nemligen den, hvari den bedrifves, och det
beror på en ren tillfällighet, om näringsidkaren eger fastigheten eller
icke. Hvad Första Kammaren nu skulle medgifva är, att näring och
rörelse finge deltaga i väghållningen, och hvad Andra Kammaren
skulle gifva med sig uti, är, att icke kapitalister och de små rörelseidkarne
skulle behöfva deltaga i ifrågavarande onus. Jag yrkar bifall
till Utskottets förslag.

Herr Holmberg: Att den, som, i likhet med föregående talare,
är benägen att förvandla väghållningen till ett kommunalt onus, finner
sig tillfredsstäld med Utskottets sammanjemkningsförslag, är icke
att undra öfver. Visserligen innehåller det icke, att meningen är att
göra detta besvär till ett kommunalt onus, men att Utskottets sammanjemkningsförslag
skulle komma att följdriktigt leda dertill, torde
vara obestridligt.

För att emellertid ådagalägga, att denna Kammare vill åstadkomma
billig jemkning i väghållningsbesvärets utgörande, ville jag
helst yrka bifall till det sammanjemkningsförslag, jag inom Utskottet
framstäf och i min reservation upptagit; men som proposition ej
kan derå begäras, måste jag förena mig med dem, som yrka afslag
å Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Oscar: Det har \7ttrats, att det varit Utskottets
pligt att sammanjemka, att detta alltid kunde försökas, men att det
vore beroende på Kamrarnes beslut, huru det skulle lyckas. Att det
varit Utskottets pligt att söka sammanjemka, vill jag erkänna, men
då försöket har utfallit så olyckligt, som nu, hoppas jag, att Kammaren
skall genom sitt beslut visa, att någon sammanjemkning icke
kan ega rum. Om Herrarne öfvertänka dessa förslag och jemföra dem
med hvarandra, så är Utskottets s. k. sammanjemkningsförslag ingenting
annat än Utskottets förra gången framlagda förslag med någon liten
skenbar förändring, ty ovilkorligen hägrar bakom förslaget, att detta
besvär skall blifva ett kommunalonus, och önsken I det, mine Herrar,
och viljen I frånträda ert förra beslut, då kunnen I antaga detta förslag.

Men att det kan kallas sammanjemkning att gå rätt från höger till
venster, förmår jag icke inse, ty vid sammanjemkning bör man väl
hålla sig midt emellan de stridiga meningarne. Hvad angår det förslag,
som fyra ledamöter af denna Kammare framstälde, så tror jag
icke vara skäl att insistera på, att det må blifva föremål för proposition;
men det hade blifvit uttaladt såsom en åsigt, och då Utskot -

N:o42.

Tisdagen den 18 Maj.

Sammanjemh- tet ville behålla sin, ansågo vi ej vara skäl att frångå vår; men, som
frå^aZm^vä - sa§^t, icke framlades förslaget derföre, att vi trodde, att någon prohållningsbesvä-
position derå skulle kunna följa, livilket icke heller lär kunna ske.
rets ordnande. Då detta är händelsen, anser jag icke nödigt att längre upptaga tiden,
(Forts.) men jag ber Herrarne besinna, att Utskottets förslag i sjelfva verket
ovilkorligen leder till att lägga detta onus på fyrken, och fastän man
fritager en del, kommer äfven den så hastigt med, att man knappast
vet ordet af, innan det är skedt. Då således ingen annan utväg
står öppen, får jag yrka afslag å Lag-Utskottets hemställan.

Herr von Gegerfelt: Till dem, för hvilka den åsigten hägrar
såsom ett spöke, att väghållningen genom denna skrifvelse framdeles
skall göras till ett kommunalonus, har jag icke något annat att säga,
än att lagstiftaren måste se hvad som är, och att anspråken icke
böra afslås derför, att de framdeles kunna blifva ändå större; jag
tror tvärt om, att klokheten bjuder att bifalla dem, då de äro måttliga.
Jag har för öfrigt aldrig, åtminstone icke denna gång, talat
om, att väghållningen skall blifva ett kommunalonus. Min värr der
borta hade derför icke skäl att vända sig emot mig. Utskottets sammanjemkningsförslag
öfverensstämmer i allt med Första Kammarens
beslut utom deri, att näringsidkare, hvilka'' såsom andra slita vägarne,
skulle deltaga i deras underhåll. Kammaren har sjelf sagt detta, då
Kammaren i den här beslutade skrifvelsen nämnt, att fabriker skulle
i skyldigheten deltaga, ty dermed afsåges väl icke, att de skulle göra
det blott i förhållande till fabriksbyggnadernas värde. Hvad det kommunala
bekymret angår, så hemställer jag, huruvida det finnes en
större fara för att detta besvär skall blifva ett kommunalonus, om
vi bifalla Utskottets förslag, än om vi bifalla reservanternes. Hela
skilnaden är, att det senare talar om rörelse, som drifves i förening
med fastighet. Jag får yrka bifall till Utskottets betänkande.

Herr Stråle: Om ifrågavarande förslag till skrifvelse skulle leda
till den följd, som de ärade talare, eu på smålandsbänken och en
på östgötabänken, befara, skulle jag vara med om att afstå skrifvelseförslaget,
det vill säga om det skulle leda dertill, att väghållningsskyldigheten
i sin helhet öfverflyttades på fyrken. Här är dock
icke något annat föreslaget, än att näring och rörelse skulle i någon
mindre mån beskskattas för ändamålet. Och då, såsom jag vid detta
ärendes behandling föregående gång yttrat, det finnes tillräcklig utväg
att använda de medel, som betalas af näring och rörelse, till annat
än den ordinarie väghållningen, nemligen för tillfälliga väglagningar
och broar, som också erfordra kostnad och besvär, ser jag icke någon
fara i att bifalla Lag-Utskottets förslag. Jag skulle för min del beklaga,
om frågan för denna gång komrne att förfalla. Frågan afser
ett stort onus för de svenska jordbrukare, ett onus, som allt jemt
är i stigande, och hvithet är så mycket mer känbart, som det trycker
endast jordbrukare, under det så många andra inom kommunen

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

hafva nytta af vägarne. Förslag om lindring i detta onus återkommer
otvifvelaktigt, och, enligt hvad erfarenheten utvisar, stegras anspråken,
hvadan det synes mig vara både rättvist, billigt och klokt
att antaga Utskottets förslag.

Herr von Geijer: I likhet med en talare här framför mig, kan
ej heller jag förstå, hvarföre man hyser så stor fruktan, för att väghållningen
skulle kunna blifva ett kommunalonus.

I sjelfva verket är väghållningen nu en kommunalangelägenhet,
fastän kostnaden icke utgöres efter samma grund som kommunalutskylder
i allmänhet. Ej heller begriper jag att, såsom här sagts,
någon fara ligger uti att väghållningen sättes på fyrken.

Om, såsom Utskottet förra gången föreslog, fyrken, vid beräkning
af bidrag till väghållningen, ingår med olika pondus för särskilda
kategorier beskattningsföremål, kan man ju, i den män billigheten
sådant fordrar, låta bördan falla lättare på en skattdragande
än på eu annan.

Det gläder mig, att talare, hvilka, i fråga om lämpligaste sättet
att ordna väghållningsbesväret, tänka olika med mig, dock instämma
i min åsigt, att det skulle väcka mycket missnöje om, vid en ny
lagstiftning rörande detta onus, idkare af näring och rörelse komme
att deri deltaga, men öfrige skattdragande, hvilka erlägga bevillning
för kapital eller arbete, fortfarande derifrån befriades.

Ja, derom är jag så mycket mera viss, som det vore lätt för
mig att påvisa kommuner, hvarest vägen slites mycket af tjensteman
men föga eller intet af en del utaf dervarande idkare af näring och
rörelse med åsatt ganska högt fyrktal. Den underdåniga skrifvelse
rörande vägunderhållet, som en föregående Riksdag redan afgifvit, går,
efter hvad jag vill minnas, i samma riktning som Lag-Utskottets
förslag i dess utlåtande N:o 11, men stämmer föga öfverens med
nu föreliggande förslag. Detta är ock ett skäl för mig att vidblifva
mitt förra yrkande.

Herr von Koch: Den egentliga anmärkningen, som blifvit

framstäld af dem, som yttrat sig, är att, genom att man medgåfve
en liten del af hvad Utskottet förra gången tillstyrkt, eller en beskattnings
uttagande för väghållningen efter fyrk, skulle man öppna
dörren för anspråk på, att en dylik beskattning lades på allt, som
för närvarande betalar efter fyrk; och på denna grund vill man nu
afslå skrifvelsen. Jag tror tvärtom, att, när man lyckats få bort ur
skrifvelseförslaget allt, som tyder på Medkammarens här fruktade mening,
eller att detta onus skulle helt och hållet läggas på fyrken,
och då i förslaget äro intagna de hufvudgrunder, som af denna
Kammare stadgades, man ej bör afslå detsamma. Här uttalades
nemligen, att den, som sliter vägarne, skall i proportion dertill
betala deras underhåll, och denna åsigt är följd uti detta betänkande.
Det är nemligen icke tänkbart, att kapitalistér och em Första

Kammarens Prat. 1875. N:o 42. 3

Sammanjemkningsförslag

fråga om väg
hållningsbesvä
rets ordnande
(Fort9.)

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

SammanjemJcningsförslag
i
fråga om vägh
å Ilning sbesvärets
ordnande.

(Forts.)

betsmän slita vägarne i den proportion, att det lönar sig att taga
upp utgifter af dem. Deremot är det tänkbart, att sådan näring
och rörelse kan finnas, som icke är förenad med egande af fastighet,
men kan förorsaka så betydlig slitning af vägarne, att det kan
vara skäl att söka träffa öfverenskommelse om, att af dem skola upptagas
vissa afgifter för ifrågavarande ändamål. När nu denna fråga
itererade gånger förekommit och alltid strandat på principiela svårigheter,
men man nu lyckats få ett förslag, som helt och hållet
närmar sig vår grundsats i ämnet, så tycker jag, att det vore mycket
underligt, om denna Kammare beslutade rent afslag. Att ett
förslag nu blir uppgjordt är vigtigt, äfven derför att väghållningen
är ett ständigt stigande onus, som behöfver regleras och fördelas efter
en rimligare grund, än den gamla efter hemmantalet. Vägdelningarne
äro nu sådana, att man ofta har att resa flera mil för att
verkställa eu lagning. Således på det att, då saken kommer till Kongl.
Maj:ts pröfning, han skall hafva eu fullständig ledning i afseende
principen, önskar jag, att Kamrarne nu må komma öfverens om detta
Utskottets sammanjemkningsförslag.

Herr Holmberg: Läser man Utskottets motivering till förra

utlåtandet i frågan, skall man tydligt finna, att det icke är, såsom
en föregående talare yttrade sig, »att måla någonting på väggen»,
då jag suger, att Utskottets nu framlagda förslag leder dertill, att
väghållningsbesväret göres till ett kommunalt onus. Af de beskattningsföremål,
som efter fyrk utgöra kommunalutskylder, har Utskottet
väl för närvarande undantagit inkomsten af kapital och arbete;
men det lider ej något tvifvel, att jemväl denna inkomst inom
kort skulle få deltaga i vägunderhållets bekostande, äfvensom att det
allmänna fyrktalet skulle anses vara den lämpligaste fördelningsgrunden
de särskilda beskattningsföremålen emellan. Hvad som föreföll
vid behandlingen af det år 1868 framstälda, men rätteligen förkastade
förslaget om vinterväghållningens utgörande efter fyrktal
torde kunna lemna ej så ringa stöd åt mitt antagande härutinnan;
och jag kan derför icke stå på deras sida, som vilja godkänna en
sådan sammanjemkning, som Utskottet föreslagit.

Herr Stråle: Om man, såsom den senaste talaren och äfven

jag, vill undvika att väghållningsbesväret öfverflyttas på fyrk, hvilket
är då klokare att säga nej till alla förslag och låta detta ständigt
växande onus qvarstå på samma grunder som nu, hvaraf följden naturligtvis
blir, att anspråken allt mer stegra, eller att gå anspråken
på ändring till mötes, så vidt rättvisa och billighet bjuda?

Dessa anspråk äro ju befogade. Väghållningsbesväret är nu betydligt
mera tryckande än förr och blir det i högre grad med hvarje
år; och då bör väl en jemkning deri vidtagas. Här är ju endast
föreslaget, att detta onus må fortfarande åligga jorden samt, endast
i mindre proportion, idkare af näring eller rörelse. Just för att

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

vinna samma mål, som den siste talaren ansåg önskvärd!, anhåller Sammanjemka
jag om bifall till Utskottets förslag. fråga ZZg Sedan

öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr kåiiningsbesväGrefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels reis ordnande.
bifall till Utskottets ifrågavarande förslag._och dels afslag derå, fram- (Torts.)
stäldes propositioner på dessa yrkanden samt besvarades med blandade
ja och nej; hvaruppå Herr (-trefven och Talmannen förklarade den
senast gjorda propositionen vara med öfvervägande jä besvarad.

Herr von Gegerfelt begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Lag-Utskottets memorial N:o 21, löstalja; -

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås memorialet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befuunos rösterna halva
utfallit sålunda:

Ja—24.

Nej—36,

Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 12 och 13
dennes bordlagda utlåtanden:

N:o 22, i anledning åt väckta motioner rörande ändring i Kong!,
förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och
om stängselskyldighet deii 21 December 1857; och

N:o 23, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser i fråga om skyldigheten att halla damlucka öppen.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 12 och 13 dennes bordlagda Omarbetad nnutlåtande
N:o 24, i anledning af väckt motion angående omarbetning
af ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter. _ ledamöter.

Herr Grefven och Talmannen hemstälde, att Utskottets förslag
måtte paragrafvis företagas till afgörande och ingressen sist förekomma;
hvilket bifölls.

lista §.

Herr von Gegerfelt: I min vid detta betänkande fogade re servation

har jag vågat ifrågasätta, huruvida någon ansvarighetslag

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Omarbetad an- för Statsrådets ledamöter numera vore behöflig, sedan vi fatt en fullfsrsmtrldlu
strafflag, som upptager alla embetsförbrytelser och hvars

ledamöter. ‘ stadgande^ äro tillämpliga äfven på Statsråden. Jag har dock icke
(Forts.) velat vidhålla detta eller på grund deraf göra någon framställning,
helst detta skulle fordra ändring äfven af 106 § Regeringsformen,
men hvad jag deremot vågar vidhålla det är, att, om eu omarbetning
af ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter skall företagas,
bör denna vara af vida större omfattning än Utskottet nu föreslagit.
Utskottet har väl gjort några små temligen obetydliga ändringar,
bestående deri, att der nuvarande ansvarighetslag hänvisar till missgerningsbalken,
hänvisning i stället blifvit meddelad till strafflagen.
Om en Riksrätt skulle ifrågakomma, hvilket jag hoppas aldrig måtte
ske, och det åtalade brottet vore så groft som t. ex. förräderi, så
tvifla!’ jag icke, eller rättare, är jag säker, att ingen Riksrätt eller
någon dess ledamot skall tveka om att, när ansvarighetslagen hänvisar
till den nu icke gällande missgerningsbalken, det är den nu
gällande strafflagen, som i stället bör tillämpas. Jag tror fördenskull,
att denna ändring är onödig. Vidare har Utskottet strukit
ut en del tjenster, som nu icke finnas. Detta hör till ansvarighetslagens
putsning. Men det finnes äfven andra fall, der en sådan putsning
af denna lag vore behöflig, och jag har antydt något sådant i
min reservation, hvarför jag icke här vill upprepa det.

Jag anhåller på dessa skäl om afslag å Utskottets hemställan."

Grefve M örn er, Carl Göran: Det skulle säkerligen hafva

varit för Kammaren ganska upplysande, om den ärade talaren, som
nyss yttrade sig, hade gifvit Kammaren del af de vidsträcktare förslag
till förbättring af ansvarighetslagen, hvarpå han förklarade sig
vara beredd, men, då vi nu icke fått emottaga något meddelande af
hans åsigter i detta hänseende, torde vi väl få nöja oss med det
mindre, som Lag-Utskottets öfrige ledamöter kunnat åstadkomma.
Att genom antagande af Utskottets förslag åtskillig osäkerhet om
hvad som är lag skulle undanrödjas, tror jag för min del icke kunna
nekas. Den säkerhet, som den siste talaren uttryckte, huru, i den
händelse att eu Riksrätt skulle komma i fråga, dess ledamöter skulle
förfara, grundar sig blott på hans subjektiva åsigt, och sådana kunna
vara mycket olika.

Det är helt annorlunda om eu åsigt blifvit godkänd af lagen;
då måste man rätta sig derefter. Vi hafva exempel på ett land, der
det gått för sig, att en person, till hvilken landet hade stora förbindelser,
kunde under flera år utan någon faststäld budget utöfva landets
styrelse så som han fann nyttigast, blott derför att ingen ansvarighetslag
fans. Det är icke mycket bättre, om det finnes en
otillämplig ansvarighetslag, en lag, som väl uppräknar förseelser,
hvilka böra med straff beläggas, men för dem stadgar sådana straffpåföljder,
hvilka äro upphäkta och derföre ej vidare tillämpliga, ty
det kan åtminstone vara tvifvelaktigt, huruvida under sådana om -

Tisdagen deu 18 Maj. 87

ständigheter domaren skulle anse sig kunna sätta sin subjektiva öfvertygelse
i stället för lagen. Jag för min del tror, att det icke nu
är lämpligt att föreslå någon ytterligare förändring, än den Lagutskottet
ifrågasatt, utan att vi höra nöja oss med att antaga Utskottets
förslag, och jag förordar detta förslag egentligen derför, att,
om detsamma blir af Riksdagen antaget och inkommer till Kongl.
Maj:t, måste det såsom annan lag underkastas granskning, och detta
icke blott af Statsrådets egna ledamöter,'' bland Indika måhända någon
kunde finnas, som hade den subjektiva öfvertygelsen, att det är
bra som det är, utan äfven af Högsta Domstolen. Yi skulle då
hafva fått ett uppslag till erhållande af en bättre och mera ändamålsenlig
ansvarighetslag, än den närvarande. Detta anser jag, som
sagdt, vara den hufvudsakliga vinsten af att antaga ett sådant förslag
som Utskottets, ty, om detta förslag blir antaget, kan det icke
helt enkelt läggas å sido, utan måste underkastas granskning.

Jag yrkar på dessa skäl bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Rydin: Jag får för min del instämma i den förste tala rens

yrkande om afslag å Lag-Utskottets föreliggande betänkande.
Jag anser nemligen, att de af Utskottet föreslagna ändringar i ansvarighetslagen
icke äro af behofvet påkallade, ty, om, såsom den
förste talaren nämnde, ett statsråd skulle af Riksrätt dömas att straffas
såsom rikets förrädare, lärer det vara alldeles likgiltigt, om i domen
tillägges: »miste lif, ära och gods», emedan Konungen i detta hänseende
har sin benådningsrätt. Dessutom bör väl 4 § i promulgationslagen
gifva Riksrättens ledamöter ledning att tolka ansvarighetslagens
stadganden i öfverensstämmelse med nu gällande strafflag.
Hvad beträffar den andra föreslagna ändringen, eller att i stället för
1 Kap. 12 § Rättegångsbalken insätta 25 Kap. Strafflagen, tror jag
för min del att äfven denna ändring är öfverflödig, enär 1 Kap. 12 §
Rättegångsbalken redan är ändrad genom Strafflagen, och det bör
vara tydligt, att ansvarighetslagens hänvisning vid sådant förhållande
gäller det lagstadgande, som blifvit satt i stället för det ändrade.

Så snart det visar sig, att ändring af ansvarighetslagen är af
behofvet påkallad, skall jag vara med om att göra sådan ändring,
men jag anser deremot icke lämpligt, att Riksdagen med anledning
af den nu väckta motionen ändrar denna lag i vissa smärre punkter,
under det att ganska vigtiga bestämmelser, som väl fordra ändring,
förklaring och uttydning, lemnas i sitt nuvarande skick. Den siste
talaren antog, att, om Riksdagen beslutade de nu föreslagna ändringarnc,
ansvarighetslagen skulle komma under Högsta Domstolens
ompröfning. Att sådant enligt grundlagen kunde ske, vågar jag dock
betvifla, ty 106 § Regeringsformen säger uttryckligen, att Riksrätten
skall döma »efter allmän lag och den särskilda författning, som till
bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och, Riksdagen faststäld
varder.» Jag tror icke att Konungen i detta fall bär rätt att
höra Högsta Domstolen eller med andra ord, att Högsta Domstolen

N:o 12.

Omarbetad ansvarighetslag

för Statsrådets
ledamöter.

(Forts.)

N:o 42.

Omarbetad ansvarighetslag

för Statsrådets
ledamöter.
(Forts.)

Tisdagen den 18 Maj.

egen rätt att afgifva särskilt yttrande, emedan så beskaffade frågor
endast röra Konungen, såsom regerande i Statsrådet, ochfRiksdagen.

På dessa skäl får jag yrka afslag å Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Oscar: Det torde väl ändå icke kunna be stridas,

att det folk handlar vist ock klokt, som icke till följd af
några subjektiva åsigter företager att rifva sönder sina gamla lagar
utan endast tillser, att, så länge några grundade anledningar till
missnöje med dem icke finnas, de blifva jemkade och rättade i den
mån, att de bringas i öfverensstämmelse med hvad tiden krafvel-,
men i öfrigt så mycket som möjligt blifva oförändrade.

Hvad nu angår ansvarighetslagen, kan man verkligen icke saga,
att något behof af dess ändrande egentligen yppat sig, ^ ty någon
tillämpning har icke genom straffbestämmelse skett, och således har
mycken försigtighet vid dess omarbetning måst iakttagas. Lagutskottet
har äfven i någon mån varit bundet af hvad motionären yrkat,
och hans yrkande gick icke ut på att någon ny lag skulle skrifvas,
utan endast »att en granskning må företagas af nu gällande
ansvarighetslag för Statsrådets ledamöter, och sådana förändringar
dervid i densamma vidtagas, att den bringas till öfverensstämmelse
med nu gällande grundlagar och allmän lag.» Det ärende, som förelåg
Utskottet, var således icke att sätta sig ned och åstadkomma något
vackert stilprof i lagstiftningsväg, utan blott att se till, i hvad
mån denna lag kunde stå i strid mot gällande grundlag och allmän
lag. Om Herrarne då granska Utskottets förslag, skola Herrarne
hona, att Utskottet gjort precis hvad motionären begärt, och således
just det, hvartill Utskottet haft befogenhet och hvad som för tillfället
behöfdes. Utskottet har tagit bort sådana bestämmelser, som
numera äro uppliäfda, såsom »miste lif, ära och gods» och i stället
derför insatt »straffes för förräderi». På samma sätt har Utskottet
förfarit hela vägen och icke ansett sig böra ändra ett skrifsätt, hvilken
om också föråldradt, dock icke kan anses skadligt eller börande
medföra villrådighet hos domaren.

Då den förste talaren frånträdt sitt yrkande, beköfver jag icke
upptaga det till pröfning, men, då nu detta förslag föreligger, vore
det väl märkvärdigt, om man beslöte sig för att bibehålla oförändrad
eu lag, som är delvis antiqverad och innehåller stadganden, som jagför
min del icke skulle vilja antaga såsom lag, och som icke stå i
öfverensstämmelse med nu gällande lagstiftning. Det är dock icke
någon lätt sak att skrifva eu ansvarighetslag, och jag tycker, att
det är bättre att vid ändringen så förfares, att man i hvad utan
skada ske kan och således i ordställningarne bibehåller den vi hafva,
än att en ny lag skrifves, som, om äfven mera putsad i ordalagen,
derföre kanske icke blifver begripligare till innehållet.

Horn någon annan anmärkning icke blifvit gjord mot den nu
föredragna paragrafen och, så vidt jag hört, icke heller mot de följande,
anhåller jag om bifall till Utskottets förslag, men jag far för -

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

klara, att jag gör det alls icke såsom något öfvergångsstadgande, Omarbetad anutan
i förhoppning att, om en sådan ändring vidtages, Riksdagen på
många år icke kommer att besväras med vidare lagstiftande i donna-“möter *
fråga, hvilket jag äfven vågar tro icke blir behöfligt. (Forts.)

Jag anhåller om bifall till nu föredragna paragraf.

Herr Rydin: Villigt instämmer jag i hvad den siste talaren
yttrade, nemligen att, om de nu föreslagna ändringarne innehölles i
lag, och man egde att välja mellan en sådan lag och nu gällande
stadgande!!, man ovilkorligen borde taga den förra, men jag anser
det icke vara skäl att nu rubba ansvarighetslagen, denna gamla konstitutionela
stadga, som jag hoppas måtte blifva ett rättshistoriskt
monument, hvilket aldrig kommer att tillämpas.

Man har yttrat, att, då denna lag aldrig komme att tillämpas,
den vore alldeles obehöflig. Jag för min del anser den deremot behöflig
och nödvändig, ehuru äfven jag tror, att dess tillämpning aldrig
kommer att påkallas, och att under sådana förhållanden börja
att ändra denna lag, kan jag icke finna klokt, i synnerhet som det
visat sig, att, .sedan man ändrat gamla lagar, man dock haft behof
af desamma. Ändringar i en sådan lag som denna böra icke vidtagas,
förr än det visat sig något behof deraf. Då grundlagen icke bör
ändras, utan att ändringen anses både nödig och nyttig, torde denna
grundsats böra utsträckas till ansvarighetslagen, och jag anser icke
den nu föreslagna ändringen nödig. Om man börjar att göra ändringar
i denna lag, tager den ena ändringen den andra med sig,
och jag tror icke, att det blir blott ett öfvergångsstadgande, ty under
tider, då Riksdagen icke har mycket att göra, kan lätt hända,
att man börjar föreslå nya ändringar, och man kommer då från det
ena hugskottet till det andra. Det är just för att icke öppna dörren
för subjektiva hugskott i afseende på vår gamla ansvarighetslag,
som jag påyrkar dess bibehållande i oförändradt skick.

Grefve M örn er, Carl Göran: Jag har svårt att fatta det logiska
i den föregående talarens anförande. Han påstod lagen vara
otillämplig, men ansåg den ändå böra förblifva oförändrad. Han sade
vidare, att den var blott att betrakta såsom ett rättshistoriskt monument.
Ja väl! betrakta den så, om man finner detta rätt och tjenlig!,
men om man vill hafva den qvar blott såsom ett sådant monument,
så sätt den då ur möjlighet att tillämpas genom att upphäfva
densamma, ty den står i allt fall qvar i handlingar^ såsom ett
rättshistoriskt monument. Men det vore efter mitt förmenande ett
drag af obegripligt lättsinne, om man, då man om en lag säger att
den är otillämplig, ändå skulle låta den oförändrad stå qvar.

Herr Caspersson: Hvad talaren från norrlandsbänken yttrade,
anser jag vara det kraftigaste skäl, man kan anföra till stöd för behofvet
af den utaf Lag-Utskottet nu föreslagna förändring. Då man

N:o 42.

Omarbetad ansvarighetslag

för Statsrådets
ledamöter.
(Forts.)

40 Tisdagen den 18 Maj.

säger, att lagen endast duger till att vara ett rättshistoriskt monument,
och att den icke kan bibehållas under annan förutsättning, än

att den icke skall tillämpas, tror jag icke, att man kan kraftigare
uttala behofvet af en ny lag. Det är väl sant, att den lag, som
nu framlägges, icke redigerats med den omsorg, som man nu för tiden
fordrar åt en lag. Den är vidlyftigare än den behöfde vara och
kunde betydligt inskränkas och förtydligas, men den motion, som
har legat till grund för Lag-Utskottets åtgöranden, har icke ifrågasatt
något annat, än att den skulle bringas i öfverensstämmelse med
nuvarande förhållanden och nu gällande lagstiftning. Det uppdrag,

Utskottet sålunda fått sig förelagdt, har Utskottet sökt fullgöra.

Man har trott det vara så mycket lämpligare att gå denna väg, som
man förmodade, att det minsta motstånd skulle derigenom uppväckas
mot förslaget. Det är alldeles gifvet, att man icke kan bibehålla en
lag, som åberopar redan upphäfda lagstadgan den och påkallar användande
af straffarter, som nu mera icke finnas. Det sätt, hvarpå
talaren trott, att man bort gå till väga för att tillämpa denna lag,
visar bäst, huru olämpligt detta sätt är. I stället för att lagen skulle
innehålla bestämda stadganden om straff'', så skulle man söka upphäfda
lagar för att sedan jemföra dessa med nu gällande och derefter
gissa sig till, huru de skola tillämpas. Detta är så orimligt,
att jag vågar hemställa om bifall till det nu föredragna förslaget.

Herr Carleson: Jag ber om ursäkt, derest jag gör mig skyldig
till ett förbiseende, derigenom att jag, i tanke att denna lag ej
skulle hinna att förekomma till behandling på förmiddagen, måhända
försummat att med tillräcklig uppmärksamhet granska den. För den
händelse att det skulle förfaras med denna lag så som ofta förut vid
behandling af lagförslag, torde vara rådligast att redan vid första
paragrafen framställa eu anmärkning, som kan inverka på lagen i
dess helhet, och jag anser mig derför böra, i anledning af den siste
talarens yttrande, fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som synes
utmärka, att lagförändringen afser icke allenast lagbudens öfverensstämmelse
med gällande lag, utan äfven en högst väsentlig ändring,
bestående deri, att åt en hvar öfverlåtes att tilltala Statsrådets
ledamöter för förmenta embetsfel. Detta är förbjudet genom gällande
ansvarighetslags 8 § sista moment, men om jag icke misstagit
mig i min uppfattning af förslaget, är sista momentet af 8 § i nyss
nämnda lag utstruket af Utskottet, utan att hafva blifvit ersatt af
något annat, och vid sådant förhållande kan ifrågasättas, huruvida
icke enligt förslaget vore tillåtet hvar och eu att mot Statsrådets
ledamöter anställa åtal i och för embetets skull. Det finnes de,
som anse, att embetsman i allmänhet icke kunna för embetsfel åtalas
af enskilde, hvilken föreställning torde grunda sig på eu tolkning af
1807 års förklaring rörande åtal mot domare, men denna föreställnings
riktighet är tvifvelaktig, och det kan lätt visas, att både lag

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

och

man

i praxis tillåta enskilda att för fel
än domare.

embetet åtala andra embets- Omarbetad an svarighetslag

för Statsrådets
o _ . ledamöter.

Grefve Mö mer, Oscar: Hvad angar den nu gjorda anmärkningen, (Forts.)
så får jag erkänna, att jag för min del icke bar något särdeles emot,
om det sista momentet i 8 § finge stå orubbadt qvar. Jag bör
dock fästa uppmärksamheten på, att detta moment icke är af någon
synnerlig vigt och egentligen icke behöfves; ty om man läser ingressen
till lagen, hvilken är af Lag-Utskottet föreslagen att bibehållas,
så står der följande: »De (statsråden) äro ej allenast såsom
medborgare och för sina personer underkastade hvad allmän lag och
laga stadgar bjuda, utan skola ock för sina rådslag och gerningar,
i och för deras embeten, vara Konungen och Riksdagen ansvarige,
på sätt Regeringsformen utstakar och här nedanföre stadgas,
men ej i och för dem af enskilde personer kunna tilltalas.» Jemför
man nu detta med det ifrågavarande momentet i 8 §, så finner
man, att detta innehåller, att föredragande skall »i öfrigt för sin befattning
anses skyldig till enahanda ansvar, som denna lag statsrådsledamot
uti föregående §§ ålägger, enligt förseelsens derutinnan utmärkta
svårare eller lindrigare beskaffenhet, med derefter lämpade
straff; dock må hvarken föredragande eller statsråds-ledamot i och
för embetets skull i annan ordning, än Regeringsformen utstakar,
och således ej af enskild man, kunna tilltalas.» Det är således till
innehållet absolut detsamma, till orden nästan detsamma, som i båda
dessa lagrum stadgas. Då nu detta syntes Utskottet vara en pleonasm,
och vi skulle söka åstadkomma förbättring i lagen, så cmsågo vi det
ifrågavarande momentet kunna uteslutas. Jag erkänner gerna, att
denna lilla skarpsinnighet kunnat utan olägenhet vara borta, men
Utskottet har dock visat sig hafva haft ögonen öppna äfven för en
sådan omständighet som denna, och att någon skada genom förändringen
åstadkommes, lär väl icke kunna påstås, då ingressen står oförändrad
qvar. Inom Utskottet höjdes visserligen röster för att utesluta
äfven denna; men Utskottet fann ej skäl dertill, utan den bibehölls,
och då ansåg man, som sagdt, att 8 paragrafens sista moment
kunde saklöst utgå. På dessa skäl vågar jag hoppas, att den ärade
talaren icke af denna anledning skall yrka afslag å lagen, och då
han icke framstält någon annan anmärkning, hoppas jag äfven, att
han skall låna sitt biträde åt Lag-Utskottets förslag.

Herr Rydin: Då diskussionen nu kommit att vidröra 8 §

och det är antagligt, att, om 1 § bifalles, äfven alla de öfriga
komma att antagas, så ber jag; att äfven härom få yttra några ord
och skall då fästa uppmärksamheten på, att det icke är så litet, som
blifvit borttaget genom det nu ifrågavarande momentets uteslutande.
Det är nemligen just den skyldighet till ansvar, som åligger ledamot
af Statsrådet, om han i den del af sitt embete, der han icke är rådgifvande,
gör sig skyldig till embetsfel. Om således en föredragande
Första Kammarens Prof. 1875. N:o 42. é

Ji:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Omarbetad an- skulle i afseende å expeditionerna låta försumlighet eller långsamhet
svarighetsiag komma sig till last, om lian skulle såsom departementschef i strid
ledåmZT*mot grundlagen ^ utfärda befallningar till underordnade embetsverk,
(Forts.) om han skulle såsom Justitiestatsminister i afseende å tryckfrihetsärendena
vidtaga åtgärder, som stode i strid med gällande lag, så
skulle lian genom borttagande af detta moment vara fri från ansvar
för sådana handlingar, emedan de föregående §§ endast omtala sådana
fall, der det gäller att gifva Konungen råd, och det första momentet
af 8 § blott stadgar hans skyldighet att tillse, att de från
Konungen utgående expeditioner och befallningar öfverensstämma med
det förda protokollet. Således anser jag det alldeles icke antyda något
slags skarpsinnighet hos Lag-Utskottet, att det uteslutit det
ifrågavarande momentet, utan snarare ett förbiseende, som visar, att
Utskottet icke insett betydelsen af detta moment, genom hvilket
Statsrådet blifver ansvarigt äfven för andra åtgärder i sitt embete
än dem, hvilka tillkomma honom i egenskap af rådgifvare. Kammaren
torde häraf kunna finna, huru denna nya redaktion af ansvarighetslagen
verkligen är i sista stunden på riksdagen hastigt och lustigt
tillkommen; och jag tror icke, att det för de omtalade orden i
1 § »miste lif, ära och gods» kan vara skäl att bifalla det framlagda
förslaget till ändring af densamma.

Grefve M ö mer, Carl Göran: Om den talare, som sist hade ordet,
skulle hafva rätt i sin åsigt om den nu å bane bragta frågan, så
har han ju tillfälle att göra denna sin åsigt gällande, då vi komma
till den §, hvartill den af honom vidrörda fråga egentligen hör. Finner
man då tjenligt att bibehålla det omtalade momentet, så må man
då fatta ett sådant beslut. Då vi kommit till den punkten, skall jag
för min del tilläfventyrs äfven yttra mig derom. Nu anser jag det för
tidigt; och att vilja på en i afseende på denna ej ännu föredragna
§ föreslagen åtgärd stödja sitt yrkande om afslag å den nu under
öfverläggning varande, hör till de från den nyare logiken hemtade
åsigter, hvilka jag icke kunnat följa med. Om detta utgör ett prof
på nya logiken vid universiteten, så förefaller denna logik mig något
svårfattlig.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall
till den förevarande paragrafen och dels afslag derå, framstälde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till paragrafen,
och då dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.

Herr Hydin begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

"Den, som bifaller 1 § i det af Lag-Utskottet uti utlåtande N:o

Tisdagen den 18 Maj.

N:o 42.

24 framlagda förslag till förändrad lydelse af ansvarighetslagen för Omarbetad anStatsrådets
ledamöter, röstar svarighetslag

för Statsrådets

^ & ? ledamöter.

Den, det ej vill, röstar (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, afsila paragrafen».

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 39.

Nej—17.

Den vidare pröfningen af förslaget uppsköts till nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes från nedan nämnda Utskott inkomna utlåtanden,
nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 84, i anledning af väckt motion angående afskrifning af
grundränta, kronotionde och indelningsverk samt med förslag till de
vilkor, hvarunder sådan afskrifning bör ega rum;

N:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
eftergift __af den Norra och Södra Smedjebackarne samt Faktoriträdgarden
i Örebro stad åsätta ränta, kronotionde och rotering;

Sammansatta Stats- och Lag-Utskottet:

N:o 4, i anledning af väckt motion dels derom, att arbetare vid
jernvägsbyggnader måtte ställas under krigslagarne m. in. och dels
om beviljande af ett särskilt förslagsanslag till bestridande af de
kostnader, som af berörda anordning blefve en följd;

Lag- Utskottet:

N:o 32, i anledning af väckt förslag om förändrad lydelse af
58 och 110 §§ i Kongl. stadgan om skiftesverket i riket den 9 November
1866;

N:o 33, i anledning af väckt förslag om meddelande af bestämmelser
rörande verkan af skriftliga aftal;

N:o 42.

Tisdagen den 18 Maj.

Omarbetad ansvarighetslag

för Statsrådets
ledamöter.

N:o 34, i anledning af väckt förslag om ändring i gällande författningar
om skjutslegan vid de gästgifverier, der entreprenadskjuts
icke finnes;

(Forts.)

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 12, i anledning af Andra Kammarens beslut om aflåtande
af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående beredande af
undervisning åt döfstumma.

Herr Grefven och Talmannen bemstälde, att de i dag för första
sansen bordlagda utskotts-utlåtanden måtte sättas främst bland
målen på föredragningslistan till nästa sammanträde, samt det ärende,
som i dag för andra gången bordlagts, nedflyttas till sista rummet
å listan; livilket bifölls.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Wallen}) er g under
10 dagar från den 21 dennes.

Justerades 7 protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 1/2 3 e. nr.

In fidem
O. Krakel.

STOCKHOLM, CENTKAL-TRYCKEKIET, 1875.