1875. Andra Kammaren. N:o I (Riksdagens protokoll 1875:1)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1875. Andra Kammaren. N:o I.

Efter det enligt grundlagens föreskrift lagtima Riksdag i hufvudstaden
samlats den 15 Januari 1875, sammanträdde dess Andra
Kammare

Lördagen den 16 Januari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Sammanträdet öppnades af den bland ledamöterne, som bevistat
de flesta riksdagar, representanten för Yenersborg och Åmål,
Herr Grefve Erik Sparre med ett så lydande tal:

Då Kammaren nu för sista gången samlas under den 3:dje
treårsperioden efter den nya representationens införande, och. det
dervid är min pligt enligt grundlagen att öppna sammanträdet,
sä tillåter jag mig att, under åkallande af den Allsmäktiges beskydd
och ledning till en god utgång af våra förhandlingar, yttra
några ord om de förhoppningar i detta afseende, hvartill vi kunna
anse oss berättigade.

För att kunna hoppas något af kommande förhandlingar må
man kasta blicken tillbaka till de redan tilländabragta.

Det ligger i sakens natur, att en ny institution icke — der ej
utomordentliga anledningar framtvinga sådant — i sjelfva början
af sin tillvaro åstadkommer stora saker, och de anmärkningar,
som i detta afseende framställts emot vår nya representation, kunna
således lätteligen förklaras. Det erfordras någon liten tid för att
särdeles en representation med två kammare skall sätta sig in i
det nya systemet, och — man säge hvad man vill — det var ett
nytt system som började med 1867. Händelsen fogade ock så, att
de frågor, som först påkallade representationens uppmärksamhet,
voro af en alltför stor omfattning och betydelse, för att man kunde
vänta deras snarare lösning. De stora politiska tilldragelser, som
samtidigt med vår representationsförändring inträffade i Europa
och som sedermera fortgående gjort vår verldsdel till ett stort
krigslager, hvars make historien knappt vet att omtala, framkallade
fragan om en ny härordning. Denna fråga, i sig sjelf svårlöst,
då den till följd af nyssberörda förhållanden förutsatte, särdeles
för ett^litet land, ofantliga ansträngningar, blef det för oss

Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 1. 1

Alders-ord förandens helsningstal.

N:o 1.

Ålders-ordför
andens
helsning stal.
(Forts.)

2 Lördagen den 16 Januari.

ännu mera, derföre att en förändring af den bestående arméorganisationen,
som grundats på numera förändrade samhällsförhållanden,
då nemligen jorden var nästandet enda beskattningsföremålet,
förde med sig från Biksdagarnes sida länge uttalade anspråk på en
förändring i jordbeskattningen, hvilken, urgammal och till följd af
häfd en, under seklers lopp betraktad, såsom en fast ränta, i grundlagen
räknades såsom rikets ordinarie inkomster — anspråk som
af dessa skäl förekommo andra samhällsklasser mindre berättigade.
Det fordrades tid för att de motsatta åsigterna skulle uppfatta
hvarandra, innan anspråken kunde å ena sidan formuleras, å den
andra erkännas. Det fordrades derjemte en liflig och rask utveckling
i industrielt och kommersiell hänseende — en utveckling
hvarpå Sverige väntat alltför länge — innan de i dessa yrken
sysselsatta samhällsklasser hunnit växa till den b etydenhet, att
de villigt erkänna sig vara lika beskattningsbara, om också ej på
grund af häfden lika skattskyldiga som jordegarne.

Denna kamp emellan åsigter är, det hoppas vi, snart utkämpad.
Ett tillmötesgående från de bestridande är börjadt. Det är intet
tvifvel, att detta skall åstadkomma, eftergifter från deras sida,
som framställt anspråken. Denna industriela och kommersiela
utveckling åter, framkallad af våra kommunikationer, som uppammat
ett näringslif, en företagsamhet, ett tillvaratagande af våra
naturliga tillgångar, hvarom vi icke hade aning, som alstrat, en
ökad välmåga hos arbetaren genom stigande arbetslöner, hvilka
ehuru öfverklagade af arbetsgifvarne äro välsignelsebringande
derföre att de göra arbetaren till kapitalist i sparbanken, utplåna
det gamla begreppet om löska män och legodrängar, af hvilka
krigstjenst ej kunde kräfvas, och fästa landets barn vid.hembygden
eller återkalla dem från Amerika, samt sålunda i det den
gör dem hemlandet kärt, motverkar farhågan för expatriation
till undgående af värnepligt — denna utveckling, derom bära vi
sjelfva vittnesbörd, från Haparandas af lagstiftningen omhuldade
skogiga fjell, från Bottenlänens med otrolig ifver sig utvecklande
floddalar och kuster, från Dalarnes och Vermlands och
Helsinglands outtömliga skogar och malmdigra .berg, från mellersta
Sveriges rika lands- och bergslager, från Öster- och Vestergötlands
svajande sädesfält eller industriidkande trakter, från
Smålands idoga bygd och Vestkustens djerft tillväxande verldshandelsplatser
ända till Skånes af eu sydligare sol belysta slätter;
denna utveckling inskrifva vi nu på vår historias blad, den.vitsordas
af våra oerhördt stigande statsinkomster, som efter den i förhållandena
oinvigdes beräkningar borde lemna ett öfverskott af
14 å 15 millioner, en tillgång mera. välsignelsebringande, hoppas
jag, än med svärdet utpressade millioner.

Under sådana förhållanden är tidpunkten inne att företaga
den samhällsvigtiga, sedan länge på bordet bvilande frågan; och
vi vänta den. Efter vunnen tvåårig erfarenhet om anspråken
och beredvilligheten till eftergifter på ena och andra sidan måste
begge Kamrarne nu anses redo att gå from sounds to things. Yi
veta ej hvad framtiden innebär och flera år erfordras för öfver -

Lördagen den 16 Januari.

jN:o 1.

gången från det gamla till det nya. Må Frankrikes exempel varna
oss. Under det hela Europa står väpnadt till tänderna, under
det att endast våldet och styrkan diktera rätten, får man icke
föraktligt le åt vårt försvarsväsende. Ehuru en jemförelsevis
liten stat, äro vi utan all jemförelse den största i Skandinavien
och måste der lemna ett föredöme; bannlysande för alltid ur vår
politiska ordbok hvarje stafvelse som kunde antyda, att vi icke
skulle hafva råd att försvara våra fjell eller dertill erforderligt
antal män. Yi hafva minst en i hvarje hus, och den moderna krigsrätt
man vill införa, tvingar oss ju till sådana anordningar, i det
den vill förklara hvarje landets son, som söker försvara hembygden,
för fribytare, om han ej bär vapenrock. Denna Kammare,
utgången omedelbart från folket och således betraktande kriget
såsom en gräslig olycka, måste ihogkomma ordspråket: Vill du
freden, så rusta dig för kriget.

Efter att hafva talat om värn mot yttre fiender, tillåten mig
att tillägga ett ord om en inre, som gnager på samhällets rot,
och emot hvilken, efter hvad jag i min ort förnummit, man väntar
allvarsammare åtgärder än de vid senaste riksdag vidtagna, jag
menar bränvinsflödet. Om vi från skilda orter bära vitsord om
stigande välmåga,_ så måste vi, fruktar jag, äfven vitsorda en tilltagande
förbrukning åt starka drycker. Embetsmyndigheterna
vitsorda den. _ Trafikstyrelsen förklarar, att den icke ens med
polismaktens biträde kan upprätthålla ordningen emot de druckne
i jernvägsvagnarne eller på stationerna. Den på 1850-talet vidtagna
lagstiftningen utgick från den grundsats att varan skulle fördyras.
Men penningvärde^ fall hch de stegrade arbetslönerna
gorå de pris låga, som då ansågos höga. Höjom dem således
åter, om detta kan hämma det onda, eller ock motverka tillgången,
åtminstone på landet. Kommunalstyrelsernas och embetsmyndigheternas
alla bemödanden i detta afseende gäckas dessutom
af de privilegierade krogarne. Då man ej torde kunna genom.
maktspråk förbjuda dem, aflösom dem och görom städernas
privilegier beroende af yederbörandes intyg derom, att de begagnas
i sedlighetens och ordningens intresse. Det är nödvändigt
att representationen afskudda!’ sig ens misstanken att vilja ockra
på bränvinslasten.

Hvad angår resultaten af Riksdagens verksamhet, så äro, sedan
de af mig nämnda förhindren för densamma öfvervunnits, dessa
resultat för hvarje sammanträde allt mera tillfredsställande., Sednaste
Riksdags beslut i privatbanklagstiftningen har vunnit Kong!.
Maj:ts godkännande, liksom den exeeptionela skogslagstiftningen
för Norrbottens län. _ Yi hoppas att sådana åtgärder icke för det
öfrig a landet må blifva nödvändiga, der de höga trävaruprisen
och föredömet af Statens skogsplanteringar skola göra befordrandet
af återväxten till sed, innan det stadgas genom lag.

Beträffande civillagstiftningen, så har det initiativ, som sednaste
Riksdag tog till betryggande af den gifta qvinnans rätt,
jsjjftväl vunnit nådig sanktion, och heslutet derom är numera lag.
Då flera länge väntade reformer i denna lagstiftning af behofvet

Älders-ordförandens

helsningstal.
(Forts.)

N:o 1.

4 Lördagen den 16 Januari.

Ålder,-O,-d- högt påkallas i frågor, der hinder för reformens genomförande
förande,!.i Högsta Domstolens sida mött, så torde detta exempel mana

till efterföljd. Det är också klart, att Riksdagens i detalj utförda,
genomtänkta förslag hos Regeringen skola vinna mera
gehör än lösligt aflåtna, underdåniga skrifvelser.

Af den utaf Riksdagen beslutade nya lagberedningen, rätt
organiserad, vänta vi ledning för våra åtgärder i detta afseende.
Domstolsorganisationen, ordnad efter den nyare tidens åsigter,
enligt hvilka rätten är den samma på landet som i staden, väntar
på en lösning, genom hvilken domarekrafterna sparas för deras

stora mål. , , ,.

Men såsom vilkor för dessa reformers i lagstiftningen lyckliga
genomförande måste rättsvetenskapen höjas ur sitt nuvarande
förfall. Den utveckling, hvaråt vi hafva att glädja oss, ställei
på rättskipningen nya frågor, som endast vetenskapen kan losa;
stegrar anspråken på en sådan embetsmannadugligket, som endast
genom under praktiken fortsatta, vetenskapliga studier kan erhållas.
Hufvudstaden, centrum för embetsmannabildningen, behöfver
ett universitet.

Om man vid vårt sednaste sammanträde med skäl tillvitade
ålderspresidenten hans fåordighet, så torde denna gång hans mångordighet
vara stötande. Detta fel är ju ålderdomens vanliga
följeslagare. Tillgifven honom det således, och tillskrifven det
den brinnande kärlek hos den oförmärkt blifne gubben, hvaimed
han nedkallar himmelens välsignelse öfver konung och fädernesland.

§ 2.

På anmodan af Herr ordföranden hade undertecknade åtagit
sig att tills vidare föra Kammarens protokoll.

Uppläste ålderspresidenten ett från Herr Justitie-statsministern
Granskning af ankommet, bär nedan intaget protokoll rörande granskning affall-*”
riksdagsman- makterna för de sedan sista riksdagen nyvalda ledamöter af Kam"
muren jemte tillhörande förteckning. Detta protokoll lydde sa:

Protokoll, hållet inför Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
vid lagtima riksdagen i Stocnholm den lo
Januari 1875.

S. D. Sedan till följd af stadgandet i § 52 Riksdagsordningen
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmodat tre bland
fullmäktige i Riksbanken och tre bland fullmäktige i Riksgäldskontoret
att närvara vid den granskning af riksdagsmannafulimakter,
som jemlik b Riksdags-ordningens nämnde § denna dag borde
ega rum; så infunno sig nu, i anvisad lokal inom Kong]. Kanslihuset,
af Fullmäktige i Banken: Herrar f. d. Statsrådet, Kommendören
med stora korset af Kongl. Maj:ts Kordstjeine-orden

Lördagen den 16 Januari.

5 • N:o 1.

P. J. von Ehrenheim, Expeditions-sekreteraren, Kommendören af° rönskning af
Kongl. Vasa-orden, Riddaren ^.f Kong], Maj:ts Nordstierne-orden, riksd«gsm™-Friherre A. H. Fock och Hemmansegaren Liss Olof Larsson; samt
af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret: Herrar f. d. Stats-rådet, Kommendören
med stora korset af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-orden
m. m. F. F. Carlson, Bruksegaren, Riddaren af sistnämnda orden
C. R. P. von Stockenström och Bruksegaren G. Haeggström.

Då granskningen af företedda fullmakter för ledamöter af -Andra Kammaren härvid företogs, befunnos fullmakterna i föreskrifven
form utfärdade; Och skulle öfver hvad sålunda förekommit
protokoll meddelas Andra Kammaren; hvarjemte förteckning
å de Kammarens ledamöter, för hvilka fullmakter blifvit afiemnade,
skulle till Kammaren öfverlemnas samt fullmakterna till bemälde
ledamöter återställas.

In fidem

C. G■ Hernmarck.

Den i ofvan intagna protokoll åberopade förteckning hade
denna lydelse:

Förteckning å ledamöter af Riksdagens Andra Kammare, för
hvilka fullmakter blifvit den 15 Januari 1875 till Hans Excellens
Herr Justitie-statsministern aflemnade.

Stockholms stad: Professoren m. m. Doktor C. J. Rossander.

Östergötlands län: ]

Åkerbo, Bankekinds j Arrendatorn August Pettersson,
och Hanekmds domsaga:
J

Blekinge län:

Bräkne domsaga: . . . Hemmansegaren Lars Månsson i Trane -

måla.

Medelstads domsaga: . Hemmansegaren August Petersson i Has -

Christianstads län:
Bjäre och Södra Åsbo
härader:

Hemmansegaren Olof Andersson i Lyckorna.

Elfsborgs län:

Redvägs härad: ....
Kullings, Ale och Yettle

domsaga:

Landtbrukaren O, P. Rylander.
Jonas Andersson i Hoberg.

Skaraborgs län:
Södra Vadsbo domsaga

Landtbrukaren A. Winborg.

N:o 1.

''6

Lördagen den 16 Januari.

Granskning aj
riksdagsmanna-fullmakter.

(Forts.)

Upprop af ledamöter.

Komministern J. Örtqvist.

Borgmästaren C. H. Nordenfelt.

Majoren m. in. C. F. Toll.

§ 4.

Anstäldes upprop af Kammarens ledamöter, hvarvid såsom
frånvarande antecknades Herrar Axel Adlersparre, Per Axel Bergström,
Fredrik Georg Afzelius, Johan Axel Åstrand, Carl Anders
Larsson i Maspelösa, Grefve Robert De la Gardie, Johan Henning
Schultz, Carl Johan Kjellman i Strömhult,
Carlsson, Jonas Jonasson i Gullaboås, JohanVictor Gjerling, Lars
Wilhelm Samuel Lothigius, Sven Nilsson i Osterslöf, Ola Jönsson
i Kungshult, Ivar Lyttkens, Bernhard Theodor Santesson, Jöns
Rundbäck, Johan Billström i Röa, Johan Magnus Vikström, Johannes
Larsson i Blekan, Sven Peter Walberg, Magnus Ekström
i Hvarf, Carl Ekman, Frans Fredrik Maechel, Johan Johansson
i Ringshyttan, Anders Andersson i Nyckelby, Pehr StaafF, Frans
Theodor Malmberg, Johan Fahlén, Christian August Fröberg, Cam
Erik Hjelm och Johan Rutberg, af hvilka dock herrar Astrand
och Kjellman uppkommo, sedan uppropet försiggått.

Herrar Afzelius, Carlsson, Vikström och Maechel
läkarebetyg. Herr Adlersparre var, enligt hvad Herr Sjöberg tillkännagaf,
af sjukdom hindrad att tillstädes komma, hviiket hinder
antagligen lomme att fortfara några dagar. Anledningen till
Herr Jonas Jonassons frånvaro anmäldes af Herr C. I. Bengtsson
vara sjukdom, af hvilken anledning och på derom gjord framställning
sex dagars ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr
Jonasson. I ett till Herr ordföranden ankommet telegram hade,
enligt hvad denne anmälde, Herr Lothigius tillkännagifvit, att han
blifvit genom sjukdom hindrad att i rättan tid resa upp till riksdagen.
I ett före uppropet aflemnadt telegram hade Herr Hjelm
anhållit om fem dagars ledighet från riksdagsgöromålen till följd
af sjukdomshinder. Denna begäran bifölls. Herr Rutberg hade
likaledes i telegram anmält, att han blifvit af sjukdom uppehållen
på sin resa till riksdagen. Herr Grefve De la Gardie hade i bref
till Herr ålderspresidenten gifvit till känna, att åtskilliga embetsgöromål
gjorde det för honom önskvärdt att qvarstanna i hemorten
intill slutet af denna vecka, hvarför han anhöll om ledighet
från riksdagsgöromålen till måndagen den ib innevarande Januari.
Denna begäran bifölls. Herr Sven Håkansson anmälde på
begäran af Herr Johannes Larsson, att denne af dödsfall inom sin

Vermlands lan:

Fryksdals nedre tingslag:
Christinehamn, Askersund,
Nora och Lindesberg: -

Kopparbergs län:
Falun, Hedemora och
Säter:

Lördagen den 16 Januari.

N:o 1.

familj blifvit hindrad att i rättan tid uppkomma till Riksdagen.
Herr Gumselius anmälde, att enligt honom till handa kommet telegram
från Herr Johan Johansson denne vore af ett vigtigt sammanträde
hindrad att inställa sig förr än den 16 i denna månad.
Tilistädesvarande ledamöter af Kammaren anmälde ock, att Herr
JV alberg skulle nästa söndag och Herr Anders Andersson denna
dag på aftonen ankomma till staden.

§ 5.

Herr Ola Andersson gjorde en framställning angående tillämpning
af § 23 »riksdagsordningen på de Kammarens ledamöter,
hvilka vid uppropet uteblifvit utan att hafva anmält förfall.

Begärdes på bordet. Bordlädes.

§ 6.

Herr ordföranden meddelade, att han anmodat Herrar Grefve
Björnstjerna, Fredricson, Astrand, Granlund, Wigardt, Törnebladh,
Ola Månsson, Clairfelt, Sven Nilsson i Efveröd, Ivar Månsson,
Olof Olsson i Olebyn och Dofsén att under Herr Grefve Björnstjernas
ordförandeskap kl. O. 12 denna dag infinna sig å Kungl.
slottet för att hos Konungen begära utnämnandet af Talman och
vice Talman, samt att de biand Kammarens öfrige medlemmar,
som det önskade, kunde sluta sig till denna deputation.

§ 7.

Återkom den i § 6 nämnda deputation, och anmälde dervid
dess ordförande, att Konungen till Talman utnämnt Landshöfdingen
htr1'' G. F. Asker och till vice Talman Grosshandlanden Herr
Olof Yijk.

§ 8.

Den nyutnämnde Talmannen öfvertog klubban och höll till
Kammaren följande tal:

Mi ne Herrar!

Ännu en gång är ledningen af edra öfverläggningar mig anförtrodd.
Förbindelsen att söka uppfylla dermed förenade plister
gäller äfven såsom en inteckningsförnvelse af mina välönskningar
för framgången af edert vigtiga och ansvarsfulla värf.
Emottagen dem såsom ett ringa vittnesbörd af min öfvertygelse
om värdet af edra åsigter och tänkesätt. Låten mig, äfven för
denna riksdag, få tillgodonjuta medvetandet af edert undseende
och stödet af eder välvilja. Må vi alltså med gemensamma förhoppningar
börja vårt riksdagsarbete. Må slutet deraf blifva till -

Upprop af ledamöter.

Deputation för
erhållande af
Talman.

Talmannens

helsningstal.

>:o 1.

8 Lördagen den 16 Januari.

fredsställande och lyckligt för Kammaren, gagnande och ärofullt
för fosterlandet.

§ 9.

I enlighet med Talmannens förslag beslöt Kammaren att vid
sammanträdet nästa måndag företaga val af Kammarens sekreterare.

§ io.

Bifölls Talmannens hemställan att vid sammanträdet nästkommande
tisdag utse de tre ledamöterne i Talmanskonferensen.

§ Il Talmannen

föreslog och Kammaren beslöt att vid sammanträdet
nästa tisdag förrätta val af de ledamöter från Kammaren,
hvilka skola tillsammans med två från Medkammaren valde hafva
inseende öfver Riksdagens kansli.

§ 12.

Beslöts på Talmannens förslag, att valet till de åtta ledamöter,
hvilka enligt Riksdagsordningen och Kammarens arbetsordning
skola jemte Talmannen tillsätta Kammarens kansli- och vaktbetjening,
skulle ega rum nästkommande tisdag.

§ 13.

Med godkännande af Talmannens derom gjorda framställning
beslöts att till nästa tisdag utsätta valet af de tre ledamöter,
hvilka enligt Kammarens arbetsordning skola handhafva vården om
Kammarens ekonomiska angelägenheter.

§ 14.

Bestämmande Sedan Talmannen framstält det i samråd med Första Kamaf
tvi för xnarens Talman uppgjorda förslag, att val af ledamöter och suppleutskottsvai.
an^er - jg gtändiga Utskotten skulle företagas på torsdagen i nästa
vecka, godkände Kammaren detta förslag, hvarjemte Kammaren
beslöt, likaledes på Talmannens hemställan, att suppleanter i dessa
Utskott skulle utses till lika antal med de ordinarie ledamöterne.

§ 15.

Kallelse till Anmäldes ett af Konungens tjenstförrättande öfverstekammarRiksdagens
herre Kammaren skriftligen gjordt meddelande, att två Konunoppnmxie.
geng öfverstekammarjunkare skulle denna dag kl. 12 ankomma till
Kammarens samlingsrum för att enligt det för Riksdagens öpp -

Lördagen den 16 Januari.

N:o 1.

nande utfärdade ceremoniel bjuda Kammarens ledamöter att nästa Kallelse tm
måndag bevista gudstjensten i Storkyrkan och derefter infinna sig Riksdagens
å rikssalen. " öppnande.

(Lorta.)

§ 16.

Herr Öhlin hade skriftligen anhållit om ledighet från riksdagsgöromålen
under fjorton dagar från den 19 dennes för vårdande
af vigtiga enskilda angelägenheter.

Denna herr Ohlins begäran bifölls.

§ 17-

Herr Sven Håkansson undfick på begäran ordet och tillkännagaf,
att han fått i uppdrag af Herr Johannes Larsson att för
denne anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen till den 27 innevarande
månad, på den grund att han genom dödsfall inom sin
familj blifvit hindrad att dessförinnan uppkomma till Stockholm.

Denna Herr Johannes Larssons ledighetsansökan bifölls af
Kammaren. -

§ 18.

Jemte erinran om det med stöd af § 14 i Kammarens arbets-Om anvisande
ordning vid föregående riksdag fattade beslut om anvisande afen «f särskild
särskild talarestol för dem af Kammarens ledamöter, hvilka vid
afgifvande af sina yttranden önskade begagna sig af en sådan Kammaren.
plats, hemstälde Talmannen, huruvida icke jemväl för denna riksdag
den med N:o 9 betecknade platsen skulle anvisas åt de talare,
som önskade yttra sig derifrån.

Till denna hemställan lemnade Kammaren bifall.

§ 19.

Ankommo två Konungens öfverstekammarjunkare och framförde
den i § 15 här ofvan omförraälda inbjudning.

Å Kammarens vägnar besvarade Talmannen denna inbjudning
hvarefter öfverstekammarjunkarne afträdde.

Kammarens ledamöter åtskildes omkring kl. 1Lil e. m.

Alfred Grenander. Moritz Rubenson.

N:o lo

Val af
sekreterare.

Om skyndsammaretryckning

af Kamrarn
protokoll.

Måndagen den 18 Januari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Graf Talmannen till känna, att följande af de vid sammanträdet
den 16 i denna månad såsom frånvarande antecknade ledamöter
af Kammaren anmält sig nu mera hafva kommit till städes,
nämligen Herrar Gjerling. Hjelm, Malmberg, Fahlén, De la Gfardie,
Carl Anders Larsson i Maspelösa, Walberg, Ekström, Lyttkens,
Jöns Kundbäck, Johan Johansson i Ringshyttan, Ekman, Fröberg
och Anders Andersson i Nyckelby.

Herr Billström anmälde sjelf sin närvaro och tillkännagaf, att
anledningen, hvarför han icke förr kunnat inställa "sig vid riksdagen,
varit den, att samfärdseln emellan hans ort och fastlandet
varit afbruten.

Herr Santesson hade insändt läkarebetyg och Herr Pehr Staaff
ett telegram af innehåll, att han vore hindrad att inställa sig vid
riksdagen förr än den 27 Januari.

§ 2.

Enligt hvad Talmannen anmälde, hade Herr Sven Nilsson ;
Osterslöf på grund af särskildt vigtiga angelägenheter, anhållit om
ledighet från riksdagsgöromålen till nästa torsdag.

Den begärda ledigheten beviljades.

§ 3.

I enlighet med det vid sammanträdet förlidne lördag fattade
beslutet företogs nu med slutna sedlar val till Kammarens sekreterare.

Af de dervid afgifna 131 rösterna tillföllo 79 förre sekreteraren,
Kommissarien i Riksgälds-kontoret H. Husberg och 52 Kammarrådet
Frans Albert Andersson, i följd hvaraf Herr Husberg
blifvit med de flesta rösterna utsedd till sekreterare.

§ 4.

Undfick på begäran Herr Glumselius ordet och fäste med anledning
af Kammarens beslut att i morgon förrätta valet af de
två personer, hvilka jemte två af Medkammaren utsedde skulle
hafva inseende öfver Riksdagens kansli, uppmärksamheten å den

Måndagen den 18 Januari.

N:o 1.

långsamhet, som egt rum med befordrande till trycket af Kam- Om skyndsammarnes
protokollför sist förflutna riksdag. Herr Gfumseiius utta- "an-e. tryckning
lade den förhoppning, att för denna riksdag nämnda angelägen- j^.''otololi>eS
het måtte i tid ordnas så, att svenska Riksdagen blefve i detta
hänseende något så när likstäld med andra riksförsamlingar, som
äro med vår jemförliga, samt yttrade den önskan, hvilken han
hoppades, att icke någon ville motsäga, att de blifvande Kanslideputerade
och de, hvilka egde tillsätta Kammarens kansli, skulle
hellre besluta en större penningeuppoffring för ändamålet, än att
låta den öfverklagade långsamheten fortfara.

§ 5.

Herr Ola Andersson, som häruppå begärde och erhöll ordet, Angåendeifråyttrade,
att, såsom han vid sista sammanträdet förklarat, det ej °nsaU
varit hans afsigt att vid den då gjorda framställningen om till-^Xfcevid
lämpande af § 23 _ riksdagsordningen göra yrkande på något be- Riksdagens
slut, då Kammaren icke i detta fall kunde besluta något annat, än början.
hvad grundlagen föreskrefve, och han hade sig bekant, att afdrag
brukat ske i arvodet för de Kammarens ledamöter, som icke
i rättan tid instält sig vid Riksdagen, men ej för dem hvilka på
ett eller annat sätt anmält uteblifvande. Hans afsigt hade endast
varit att fästa uppmärksamheten derå, att Kammaren egde samma
rätt och skyldighet vid Riksdagens början som under dess lopp
att pröfva behofvet af ledighet för dess ledamöter. Han trodde
visserligen icke, att afdraget å arvodet gjorde ledamöterne mera
påpassliga, men det vove i sin ordning, att den, som behöfde ledighet
utan att kunna åberopa förfall, finge derför vidkännas en
uppoffring.

Sedan härefter öfverläggningen förklarats slutad, blef på Talmannens
framställning ifrågavarande vid sammanträdet den 16
innevarande månad bordlagda ärende lagdt till handlingarna.

§ 6.

Kommissarien Husberg, hvilken nu infunnit sig, underrättades
af Talmannen derom, att han blifvit vald till Kammarens sekreterare,
hvarefter han öfvertog protokollsföringen.

Alfred Grenander. Moritz Rubenson.

Vidare förekom ej att anteckna till detta protokoll, än att
Kammarens ledamöter nu lemnade sitt samlingsrum och afgingo
till Storkyrkan, för att, efter der bevistad gudstjenst, infinna sig
å rikssalen, hvarest Riksdagen komme att af Konungen öppnas.

In fidem
II. Husberg.

N:o 1.

Tisdagen den 1!) Januari.

Tisdagen den 19 Januari.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Val af leda- Enligt Kammarens derom förut fattade beslut verkställdes
möter i tal- nu_ till en början, val af de tre ledamöter, hvilka, skola deltaga
läggningarne. i talmansöfverläggningarne; och blefvo, i sådan egenskap, utsedde:
Herr Nils Larson med 128 röster,

,, Grefve Posse „ 128 „

„ Carl Ifvarsson „ 90 „

§ 2.

Val af leda- Vidare skedde val af de två ledamöter, hvilka, jemte två
möter för in-ledamöter af Första Kammaren, skola hafva inseende öfver Riks■töende,
vfver dagens Kansli; och utsagos dertill Herr Walldtin med 145 och Herr
Kansli. Sjobsvg med röster.

§ B Val

af leda- Vid det val, som dernäst egde rum, af de åtta ledamöter,
möter för till- hvilka skulle ega att, jemte Herr Talmannen, tillsätta KammaKamnmréns
rens tjensteman och betjening, utföllo rösterna sålunda att:
kansli. Herr vice Talmannen AVijk,

„ Jonas Andersson i Häckenäs,

„ G. Hceggström och

„ J. Sjöberg erhöllo hvardera 138 röster samt
„ A. Adlersparre,

„ A. Gumaelius,

„ Per Nilsson i Espö och
„ A. AV. Uhr, hvardera 101 röster.

§4-

Val af leda- Slutligen företogs val af de tre ledamöter, som skola hafva
möter för vården af Kammarens ekonomiska angelägenheter. Detta uppdrag
Kammarens lemnades åt Herrar C. F. Lundström, M. Rubenson och J. Sääf,
ekonomi, af hvilka Herr Lundström erhöll 109 samt Herrar Rubenson och
Sääf hvardera 108 röster.

Tisdagen den 19 Januari. 13 ]\T;o J.

§r>-

Herr vice Talmannen Wijk begärde ordet och yttrade: I en- Talmannens a
lighet med hvad hittills öfligt varit, tillåter jag mig hemställa, Kvalen
att Kammaren ville för sin del besluta, att det tal, som Herr hnll“" taL
Talmannen förliden gårdag å rikssalen höll till Hans Maj:t Konungen.
måtte, under förutsättning af Herr Talmannens medgifvande,
i Kammarens protokoll för denna dag intagas.

Herr Talmannen gaf proposition å detta förslag, som bifölls
af Kammaren, och skulle alltså det ifrågavarande talet här intagas,
så lydande:

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Under lyckliga förhållanden för riket af inre förkofran och
yttre anseende frambär Andra Kammaren till Eders Kongl. Maj:t
sin undersåtliga vördnad. Medan en eller annan statsbyggnad i
Europa står bäfvande i sina grundfästen, har Sverige nästan i alla
riktningar haft att glädja sig åt gynnsamma tider och ett tillförene
icke anadt välstånd. Ovisst är dock alltid hvad framtiden bär i
sitt sköte. Hvarje fredligt folk, för att med fredens välsignelser
bevara sitt lands oberoende och sjelfständighet, nödgas i våra dagar
mer än förr egna omtänksamhet åt dagar som komma och,
med aktgifvande på tidens händelser, ikläda sig tidens rustning.

_ Med landsfaderlig och förutseende vördnad liar Eders Kongl.
Maj:t till skärskådan upptagit omfattande förslag till försvarsverkets
ordnande och samtidigt dermed till grundskatternas upphörande.
Fosterlandskänslan ligger djupt i svenska bröst och skall
ej heller i pröfningen af dessa vigtiga frågor sig förneka. Men
säkert skola häfderna teckna sig till minnes när Sveriges Konung
och Riksdag, med styrkan af förenade meningar, lågt grunderna
till försvarets trygghet och skatteväsendets förenkling.

I utöfningen af sina pligter känner sig äfven Andra Kammaren
manad att kraftigt medverka till en förtroendefull och ändamålsenlig
samhällsutveckling i den lagbundna ordningens hemland.

Med dessa tänkesätt och förhoppningar nedkallande den Högstes
bistånd till framgången af adla, högsinnade, fosterländska
rådslag och beslut, anhåller Kammaren att af Eders Kongl. Maj:ts
nådiga ynnest och bevågenhet städse få vara omfattad.

> 6.

Till bordläggning anmäldes Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof.

Den vidare behandlingen af denna proposition skulle, enligt
Kammarens derom nu fattade beslut, förekomma i det sammanträde,
som, enligt Herr Talmannens tillkännagifvande, komme att
anslås till nästa Lördag den 23 denna månad.

§ 7.

Vidare förekommo till bordläggning: Kong!. Maj:ts berättelse

N:o 1.

Onsdagen den 20 Januari.

Remisser af
revisionsberättelser.

Bordläggning
af motioner.

om hvad i Iliket och dess styrelse sig tilldragit sedan sista riksdag;
samt

Riksdagens år 1874 församlade revisorers berättelser:

a) angående Riksbanken;

b) om granskning af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning;
och

c) angående Kommers-kollegium.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 1/1 12 f. m.

In fidem
II. Husberg.

Onsdagen den 20 Januari.

Kl. y.. 2 e. m.

§ 1.

1 anledning af hinder för Herr Talmannen ledde Herr vice
Talmannen Kammarens förhandlingar vid detta sammanträde.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Majrtfe vid riksdagens
öppnande å rikssalen upplästa berättelse om hvad i riket
och dess styrelse sig tilldragit sedan sista lagtima riksdag.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till det Stats-Utskott, som vid
denna riksdag lomme att tillsättas, nedannämnda af Riksdagens
år 1874 församlade revisorer afgifna berättelser, nemligen:

l:o angående granskning af Riksgälds-kontorets tillstånd och
förvaltning; och

2:o angående Kongl. Kommers-kollegium.

Likaledes föredrogs och hänvisades till det blifvande BankoUtskottet
samma revisorers berättelse.

3:o angående Riksbanken.

Afgåfvos motioner af:

Herr R. Ehrenborg, motion N:o 1, om underdånig skrifvelse

N:o 1.

Torsdagen den 21 Januari. ig

till Kongl. Maj:t angående lagstiftning med afseende å arbetare,
som vid arbetsföretag utom deras hemort taga anställning;

Friherre D. von Schulzenheim, motion N:o 2, om inrättande af
en på fjerdingsmanna-institutionen grundad landtpolis samt om
beviljande af anslag för detta ändamål; och

Herr E. Thomasson, motion N:o 3, med förslag till ändringar
i åtskilliga §§ af Riksdags-ordningen i syfte att åstadkomma riksdagsarbete.
ts jemnare fördelning på den för Riksdagen anslagna
tid samt riksdagsärendenas omsorgsfullare behandling.
Ofvannämnda tre motioner bordlädes.

Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som innefattas
i detta protokolls 3 §.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/4 2 e. m.

In fidem
II. Husberg.

Torsdagen den 21 Januari.

Kl. 10 f. m.

§ i.

Upplästes och lades derefter till handlingarne protokollen vid Angående tmde
sammanträden, som den 19 och 20 i denna månad hållits af sättnin9 «/
de ledamöter, hvilka blifvit utsedde att, jemte Herr Talmannen, Ka™marms
tillsätta . Kammarens tjensteman och betjening. Dessa protokoll ^Tetjeninq0
hade följande lydelse:

Protokoll vid sammanträde den 19 Januari 1875 med de
ledamöter af .Riksdagens Andra Kammare, hvilka blifvit
utsedde att, jemte Herr Talmannen, tillsätta Kammarens
Kansli-tjenstemän och vaktbetjening.

De ledamöter, hvilka, jemlikt Riksdags-ordningens 35 § erhållit
uppdrag, att, jemte Herr Talmannen, tillsätta Kammarens kanslitjenstemän
och vaktbetjening, hade, med anledning af berörda uppdrag,
på Herr Talmannens kallelse denna dag sammanträdt. Dervid
kom först under öfverläggning det af Herr Gumselius nu väckta

N:o 1.

Torsdagen den 21 Januari.

ingående till- förslag derom att protokollsföringen hos Kammaren, hvilken hitxättmmj
af ^]]g varit anordnad på det sätt, att två Notarier i sänder under
•OTrtmTwTcAfortgången af en hel timma antecknat ledamöternes yttranden och
/ejeJérainry. först efter nämnda tids förlopp afvexlats af ett nytt Notarie-par,
(Forts!) nu skulle, då den stenografiska uppfattningens noggranhet visat
sig i väsendtlig mån lida af en intill trötthet fortsatt uppteckning,
sålunda förändras, att hvarje par af Notarier för hvarje gång borde
blifva vid protokollet qvarsittande allenast 15 minuter; och hemställde
derjemte Herr Gumgelius, med anledning af de olägenheter,
som försports deraf, att Notarierne under de dagar, då Kammaren
hållit sammanträden, i allmänhet hos Kammaren icke iakttagit
inställelse vidare än i den mån hvart och ett par af Notarier hos
Kammaren haft sina anteckning-stimmar, vid deras antagande måtte
fästas det vilkor, att under Kammarens sammanträden samtlige
Notarierne skulle vara skyldige att oafbrutet hos Kammaren tillstädes
va.ra. Eu sådan under sammanträdena fortgående ständig
närvaro blefve, om anteckningstiden vid protokollet för hvarje
par af Notarier förkortades på sätt Herr Gumselius nu föreslagit,
dess mera behöflig som protokollsturen för en hvar med kortare
mellantider återkomme; åsyftande Herr Gunuelius med sitt ifrågavarande
förslag att vinna icke allenast den ofvan antydda större
noggranketen i den stenografiska uppteckningen, utan jemväl den
större skyndsamhet i protokollsuppsättningen, som borde kunna
erhållas derigenom, att hvarje par af Notarier, omedelbart efter
sittningen vid protokollet och medan minnet af de upptecknade
yttrandena ännu i sm fulla liflighet qvarstod, använde mellantiden
intill nästa protokollstur för kollationering och, i den mån sådant
kunde medhinnas, jemväl för utskrifning af hvad som till memorialprotokollet
antecknats. Detta Herr Gfumadii förslag korn nu under
en längre öfverläggning, som slutade dermed, att öfrige Herrar
Deputerade, hvilka funno de ifrågasatta ändringarne vara inslagna
i den riktning, som, än vidare fortsatt, borde kunna leda till åstadkommande
af snabbskritningsmetodens fullständiga tillämpning
j vid återgifvandet af Kammarnes förhandlingar, och för öfrigt anI
/ togo, att Riksdagen icke skulle vägra beviljandet af den högre
jf aflöning, som af en sålunda ökad tjenstgöringsskyldighet billigtvis
‘ kunde påkallas, nu biföllo Herr Gumadii förslag och alltså såsom
vilkor för Notarie-anställning hos Kammaren fastställde hvad af
honom blifvit hemstäldt, så väl i fråga om längden af den tid hvarje
par af Notarier borde föra anteckning vid protokollet, som om
Notariernes skyldighet att, med iakttagande af oafbruten närvaro
under Kammarens sammanträden, på sätt nu antydt blifvit, använda
den tid, som mellan hvarje protokollssittning lemnades ledig.
Med afseende å de ändringar, som sålunda beslutats, ansågo, Herrar
Deputerade sig böra uppskjuta det slutliga bestämmandet af Notariernes
antal, men antogo emellertid, med hänvisning till nu
stadgade tjenstgöringsvilkor, på grund af ingifna ansökningar,

till Notarier:

vice Häradshöfding G. Westdahl,

e. o.

Torsdagen den 21 Januari.

e. o. Kanslisten C. N. Sandström,
vice Häradshöfding C. W. H. Normelli,
e. o. Hofrätts-Notarien H. A. Kolmodin,
e. o. Kanslisten C. F. Amnell,
vice Kollega F. C. Winnberg,

Kammarskrifvaren A. Kinberg,
vice Häradshöfding R. Thorell,
vice Häradshöfding C. 0. Ericson och
vice Häradshöfding A. Thollander;
viljande Herrar Deputerade, med afseende å de ytterligare notarietillsättningar
som funnes erforderliga, lemna åtskillige sökande,
hvilka anmält sig ega färdighet i snabbskrifning, tillfälle till skrifprofs
afgifvande.

Till Förste Kanslist antogs derefter t. f. Notarien i Tullstyrelsen
T. Zellinger hvilken, på särskild anmodan, redan den
15 dennes i tjenstgöring hos Kammaren inträdt.

Till Registrator:

Kaptenen J. Mankell; samt

Till Kanslister:

t. f. Kammarskrifvaren i Arméförvaltningen E. Holmertz,
Kontorsskrifvaren F. Amuér,
e. o. Kanslisten C. W. Malm,

Kontorsskrifvaren W. T. Åmark,
e. o. Kanslisten P. E. Stenfelt,
e. o. Hofrätts-notarien 0. Rooth och
Kammarskrifvaren S. Severin;

gällande såväl för Förste Kanslisten och Registratorn som för
Kanslisterne det antagningsvilkor, att de skulle vara underkastade
den vidsträcktare eller förändrade tjenstgöringsskyldighet, som,
med anledning af hvad rörande protokollsföringen beslutits, kunde
för dem ifrågakomma; samt särskildt för kanslisterne Rooth och
Severin, hvilka begge egde insigt i snabbskrifning, att, vid uppkommande
förfall för någon bland notarierne, inträda till tjenstgöring
vid protokollet.

Slutligen skedde antagning af vaktmästare, hvartill, enligt
ingifna ansökningar, antogos samma personer, 12 till antalet, som
vid sednaste riksdag varit tjenstgörande, nemligen G. Lundqvist,
F. Lithander, A. G. Lind. A. G. Malmberg, L. G. Larsson, J. E.
Beyer, F. Pettersson, A. P. Eriksson, L. G. Larsson, C. G. Fastin,
J. A. Hillman och C. E. Thur. Bland denna vaktbetjening b ler
Lundqvist anställd såsom förste vaktmästare; och antecknades här,
att tjenstgöringen för desse vaktbetjente tagit sin början den 16
i denna månad.

Som ofvan.

H, Husberg.

17 N:o 1.

Angående tillsättning
af
Kammarens
tjensteman och
betjening.

Andra Kammarens Prat. 1875. N:o 1.

>'':o 1.

Ig Torsdagen den 21 Januari.

Protokoll vid sammanträde den 20 Januari 1875 med de
ledamöter af Riksdagens Andra Kammare, hvilka blifvit
utsedde att, jemte Herr Talmannen, tillsätta Kammarens
kanslitjenstemän oeli vaktbetjente.

Sedan Herrar Deputerade, vid gårdagens sammanträde, fattat
beslut om vidtagande af åtskilliga förändringar i afseende å den
tjenstgöringsskyldigbet, som borde åligga de notarier, hvilka hos
Kammaren vid denna riksdag komme att anställas och, med hänvisning
till detta beslut, såsom notarier antagit tio särskilde sökande;
så hade af desse sökande en anmält sig hafva vunnit anställning såsom
notarie hos Första Kammaren och på sådan grund anhållit att å
hans ansökning till notarieplats hos denna Kammare icke måtte
fästas afseende, samt de öfrige nio, med förmälan att de hos
Kammaren sökt anställning under förutsättning, att det hittills
antagna arbetssättet äfven vid denna riksdag skulle komma att
följas, tillkännagifvit sig vara förhindrade att vid innevarande
riksdag föra Kammarens protokoll under de^ vilkor Herrar Deputerade
uppställt; och funno vid sadant förhållande Herrar Deputerade,
som ansågo sig icke kunna efterskänka de ifrågavarande
tjenstgöringsvilkoren, samtliga dessa ansökningar hafva förfallit.

Dernäst företogos till granskning de prof i snabbskrifning,
som enligt Herrar Deputerades vid gårdagens sammanträde derom
fattade beslut blifvit anställde med sådane, i notarietjenstgöring
hos Kammaren förut icke använde sökande, som i nämnda
skrifmetod anmält sig ega färdighet; och befunnos dessa prof
hafva så utfallit att, på grund af dem, Herrar Deputerade funno
sig böra antaga

till Notarier:

e. o. Hofrätts-notarien J. Stenfelt,
e. o. Hofrätts-notarien R. Pålman,
vice Häradshöfdingen C. A. Norin och
e. o. Hofrätts-notarien 0. Rooth,

hvarjemte såsom notarie hos Kammaren nu jemväl anställdes
vice Häradshöfdingen A. Hagman, gällande lör desse, nu antagne
notarier de i nästföregående dags protokoll bestämda tjenst göringsvilkor.

, .

Genom Rooths uppflyttning till notarie hade en kansiistplats
lemnats ledig; och blef i Rooths ställe såsom kanslist nu anställd
vice Häradshöfdingen A. Asker, under förbehåll af skyldighet för
honom att, vid uppkommande förfall för någon bland notarierne,
inträda till tjenstgöring vid protokollet.

Slutligen lemnade Herrar Deputerade åt tvänne bland sina
ledamöter, Herr vice Talmannen Wijk och Herr Gumselius, i uppdrag
att söka inhemta närmare upplysning om beskaffenheten af
de tjenstgöringsförhinder, som må förefinnas för den ene eller
andre af här ofvan omförmälde nio notarier samt i hvad mån
berörda hinder för ett större eller mindre antal bland desse notarier
må kunna undanrödjas och anställning hos Kammaren, derest
sådan fortfarande önskades, åt dem beredas; viljande Herrar

Torsdagen den 21 Januari.

Jf:o 1.

Deputerade, sedan delegerade, så skyndsamt ske kunde, fullgjort
detta uppdrag, derefter besluta om tillsättandet af återstående,
ännu lediga notarie-befattningar.

Som ofvan
H. Husberg.

§ 2.

Herr Lothigius, hvilken, enligt protokollet för den 16 dennes,
låtit anmäla sig af sjukdom hindrad att å rätt tid iakttaga inställelse
vid Riksdagen, hade numera infunnit sig till deltagande
i Hammarens förhandlingar.

§ 3.

Då, enligt förut fattadt beslut, val af ledamöter och suppleanter
i de ständiga Utskotten nu skulle företagas, hemställde
Herr Talmannen, huruvida Kammaren, på sätt dess arbetsordning
medgaf, ville besluta att, sedan röstsedlarne blifvit aflemnade,
Herr Talmannen skulle ega att åt Herr vice Talmannen tillräkna
visst antal af sedlarne, att af honom, i den ordning som angafs
i arbetsordningens 22 §, öppnas, granskas, uppläsas och antecknas.

Kammaren biföll ifrågavarande hemställan, hvarefter valen

försiggingo i grundlagsenlig ordning och utsågos	till ledamöter:
i Konstitutions-Utskottet: Herr Jonas Andersson i Häckenäs . . . .	med	165	röster,
33	Ola Andersson i Nordanå......		165
	Sven Nilsson i Osterslöf.......		117
33	Pehr Nilsson i Espö.........		115
33	G. Ha>gqström.............		113
33	Samuel Jonsson i Hvetianda . . . .		112
33	Ola Jönsson i Kungshult ......	33	112
33	A. Ii (lekström . . . ..........		111
33	0. Thorell ...............		111	„ och
33	S. F. Norén............. .	33	110	33
Herr	i Stats-Utskottet: Piss Olof Larsson...........	med	159	röster,
5)	Grefve A. F:son Posse........		159
53	Carl Jfvarsson.............		158
3)	P. 0. Hörnfeldt............	33	157
35	E. Key .................	33	157
	Friherre John Ericson........		152
	J. Andersson i Jönvik........		114
	0. B. Olsson..............		112
33	J. E. Johansson i Forneby.....	33	109	33
33	P. Olsson från Helsingborg.....	33	109	33
	Jöns Rundbäck.............		109	„ och
39	C. A. Larsson.............	39	108	39

Val af leda
möter och
suppleanter
de Ständiga
Utskotten.

N:o 1.

Torsdagen den 21 Januari.

Val af ledamöter
och
Suppleanter i
de Ständiga
Utskotten.
(Forts.)

i Bevillnings- Utskottet:

0. Olsson i Olebyn.......
Friherre A. U. E. Fock . . . .		165	5J
vice Talmannen O. Wijk . . .	• • . 5?	164	11
Pehr Eriksson i Wik......		119	11
A. Andersson i Intagan . . . .		117	11
Nils Larson i Tullus......		117	n
S. Magnusson i Fors......		117	ii
C. A. Jönsson ..........		116	ii
./. F. Fredricson.........		115	ii
O. P. Bylander .........		115	ii

och

i Banko-Utskottet:

Herr A. Gumcelius........

n G. Johnsson i Skeppnetorp

t P. Hammarberg.......

„ Äke Andersson........

„ A. W. Wigardt.......

„ C. J. Bengtsson .......

„ I. Lyttkens..........

,, Ola Månsson........

med

154

153

109

107

106

105

röster

och

i Lag-Utskottet:

Herr Sven Nilsson i Efveröd.....

„ Nils Petersson i Runtorp . . .

„ A. Philipsson...........

„ Grefve E. Sparre........

„ B. Ehrenborg ..........

„ Magnus Jonsson i Wansäter. .

„ F. G. Afzeiius..........

„ Anders Persson i Hörarp . . .

Härefter utsågos till Suppleanter:

med 161
„ 161
„ 161
„ 160
„ 113
» Hl
„ 110
„ 107

röster,

och

i Konstitutions-U tskottet:

Herr	Christen Assarsson........	98	röster.
	A. P. Danielsson.........	96	11
	Per Nilsson i Kulhult.....	95	11
	Lars Er sson i Wik.......	95	11
	Carl Johansson i Hansjö . . . .	95	11
	A. Johansson i Fägerhult . . .	94	n
	Jöns Pehrsson..........	94	ii
	./. Ericksou i Skälnäs.....	94	ii
	N. C. Boström..........	94	ii
11	J. Andersson i Hyssby . . . .	93	»

Torsdagen den 21 Januari.
i Stats-Utskottet:

Ji:o 1.

Herr Hans Larsson i Flästa........

„ Hans Andersson i Bringåsen.....

„ Carl Magni...............

J. E. Billström ............

„ Jöns Andersson i Fränninge . . . .

„ Jonas Jonasson i Gruilaboås.....

„ Ivar Månsson .............

„ Per Nilsson i Råby .........

„ L. J. Fahlander............

„ Erik Olsson i Sånnersta.......

„ P. C. Andersson i Wistena.....

„ A. P. Andersson i Helgesta.....

med	133	röster,	Val af leda-
?5	126		möter och
	97		Suppleanter
11	q«	n	de Ständiga
11		ii	Utskotten.
11	96	ii	(Forts.)
11	95	ii
11	95	ii
11	95	ii
11	95	ii
11	94	v
11	92	ii	och
11	92	ii

i Bevillnings-Utskottet:

Herr J. Sandstedt ..............med

„ Arvid Jönsson............. „

„ Gunnar Eriksson............ „

„ 0. Ostling................

„ Pehr Pehrsson i Barkö........ „

„ M. Ekström .............. n

„ P. M. Gunnarsson........... „

„ J. N. Biesert ............. „

„ C. Er. Ersson i Surssa ....... „

„ A. Andersson i Smedbyn ...... „

120

116

röster,

ocb

i Banko-Utskottet:

Herr J. Andersson i Knarrevik . . .		100	röster,
n	N. Nilsson i Espinge......		74
	Friherre A. Cederström.....		73
n	J. Jonsson i Fröstorp.....		72	??
ii	A. Andersson i hlyckelby . . .		72
ii	August Börjesson ........		72
ii	Jjars Börjesson..........		71	„ och
ii	E. Hofsén.............		71

i Lag-Utskottet: Herr C. A. J. Wennerus ........		100	röster,
	E. Thomasson...........		86
11	A. J. Lgth.............		81
11	G. Silfver stolpe...........		80
11	jL. M. Elfstedt...........		70
11	Jonas Jonasson i Basslebygd . .	• • 11	68
11	Sven Håkansson..........		68	och
11	C. E. Hjelm............		68	11

N:o 1.

Remisser au
motioner.

Enskildt

ärende.

Torsdagen den 21 Januari.

Mellan de ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit enahanda
antal röster, anställdes lottningar för bestämmande af den
ordning, hvari samma, ledamöter borde såsom suppleanter ingå;
och utföllo dessa lottningar med den ordningsföljd här ofvan
angifvits.

§ 4.

Upplästes och lades till handlingarne ett till Kammaren inkommet
så lydande sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, Borgmästaren
m. m. Friherre A. Åkerhjelm för närvarande besväras af strupkatarrh
och luftrörskatarrh (laryngo-brondätis acuta) samt i följd
deraf är förhindrad, att under de närmaste dagarne lemna sin bostad,
får jag härmedelst icke blott på förut aflagd läkareed intyga,
utan ock med denna min edeliga förpligtelse, “så sannt mig
Gud hjelpe till lif och själ11 bekräfta^

Stockholm den 20 Januari 1875.

(Jarl Tliestrup
legitimerad läkare
prakt, i Stockholm.

§ 5.

Förekommo till behandling de å Kammarens bord hvilande
motioner; och hänvisades

Herr Ii. Ehrenborgs motion, N:o 1, till Tillfälligt Utskott;

Friherre D. von Sdiulzenheims motion, N:o 2, till Statsutskottet;
och

Herr E. Thomassons motion, N:o 3, till Konstitutions-Utskottet.

§ 6.

Herr Törn felt begärde ordet och anförde:

Herr Talman, mine Herrar! Vår klocka har kommit på
ett ställe, der den för de fleste icke är till någon nytta eller
ledning. Jag tager mig derföre friheten att hemställa, huruvida
den icke kunde flyttas och sättas midt öfver den Kongl. bysten,
der den blefve synlig för alla. Jag tror icke, att detta vore
opassande, emedan den på detta ställe skulle beteckna och påminna
derom, att bystens höga original väl visste hvad tiden
led och hvad klockan var slagen, när han främjade den stora
sak, med anledning af hvilken hans bild fått en plats i detta rum.
Det är sannt, att Herr Talmannen härigenom finge klockan bakom
sig; men den mannen vet nog hvad tiden lider, och hvad beträffar
de andra “talmännen11 ex professo, torde det ofta nog vara

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

väl behöfligtHör en och annan af dem att blifva genom klockan
framför sig erinrad om huru fort tiden går. Jag hemställer derföre,
att Herr Talmannen ville framställa proposition om att klockan
må få flyttas midt öfver den Kong!, bysten och, derest detta
antages och godkännes, Kammarens “Herrar ekonomer" få sig
uppdraget att gå i författning härom.

Det förslag, som Herr Törnfelt sålunda framställt, blef på begäran
bordlagdt.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes dels den af Riksdagens år 1874
församlade revisorer afgifna, till Kammaren inkomna berättelse,
angående verkställd granskning af Statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1872, dels Justitie-ombudsmannens till innevarande
Riksdag afgifna embetsberättelse samt Tryckfrihetskomiténs berättelse.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 23 Januari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Herr Statsrådet och Kommendören med Stora korset af Kongl.
Nordstjerne-orden K. J. Berg aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelser:

l:o. I anledning af åtskilliga vid sistförflutna riksdag beslutade
lagförändringar; och

Kongl. skrifvelser
och propositioner.

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Kongl. skrifvelser
och propositioner.

(Förta.)

Angående tillsättning
af
ytterlig are tjensteman
hos
Kammaren.

2:o. Om förordnande af en statsråds-ledamot att utöfva den
befattning med riksdagsärender som enligt § 46 af Riksdagsordningen
tillkommer en ledamot af Statsrådet;1

äfvensom följande Kongl. Maj:ts propositioner, nemligen:

l:o, med förslag till förordning angående ändring i vissa
paragrafer af sjölagen;

2:o, angående ändring i lönevilkoren för häradshöfdingarne
J. A. Hellberg och L. Norin;

3:o, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; 4:o,

angående fyllnadspension åt Generaldirektören, chefen
för Kongl. Skogsstyrelsen, Anders Emanuel Ros;

5:o, i fråga om uppförande af ett posthus i Nässjö;

6:o, angående anslag till uppförande af posthusbyggnad i
Sundsvall;

7:o, angående beviljande af dyrtidstillägg för år 1875 åt
åtskillige tjensteman vid postverket; samt

8:o, angående de ändringar i gällande tulltaxeunderrättelser
och dermed sammanhang egande stadganden, som påkallas af det
genom Kongl. förordningen den 15 Maj 1874 införda nya skeppsmätningssättet.

Herr Talmannen emottog dessa nådiga skrifvelser och propositioner
under förklarande, att Kammaren skulle åt desamma
egna grundlagsenlig behandling.

§ 2.

Upplästes och lades derefter till handlingarne protokollet vid
det ytterligare sammanträde, som under gårdagen blifvit hållet af
de Kammarens ledamöter, hvilka jemte Herr Talmannen haft
uppdrag att tillsätta Kammarens kansli-och vaktbetjening. Detta
protokoll var så lydande:

Protokoll vid sammanträde den'' 22 Januari 1875 med de
ledamöter af Riksdagens Andra Kammare, hvilka blifvit
utsedde att, jemte Herr Talmannen, tillsätta Kammarens
Kansli.

Med afseende å tillsättandet af de platser inom Kammarens
kansli, som ännu återstodo lediga, hade Herr Talmannen låtit
utfärda, kallelse, till detta sammanträde. Dervid tillkännagaf till
en början Herr vice Talmannen Wijk, att det uppdrag numera
blifvit. fullgjord t, som Herr vice Talmannen jemte Herr Gumselius
af öfrige Deputerade emottagit med hänsyn till möjligheten att
undanrödja de tjenstgöringshinder, som nio från förra riksdagen
hos Kammaren anställde notarier ansett för sig förefinnas, derest

Lördagen den 23 Januari.

X;o l.

de vilkor för protokollsföringssättet, som Deputerade, enligt Angående till
protokollet den 19 dennes föreskrifvit, skulle komma att tillämpas, sättning af
Yid en med bemälde notarier kållen sammankomst hade nemligen
åtta af dem, — under yttrad förhoppning att Deputerade icke Kammaren.
inåtte lemna utan afseende det behof af ett större antal notarier, (Forts.)
som det förändrade protokollsföringssättet, enligt deras förmenande,
oundgängligen påkallade, äfvensom, att, vid aflöningens
framtida bestämmande, måtte i betraktande komma den större
trägenhet och möda, som det nya arbetssättet kräfde och hvaraf
för desse notarier, med hänsyn till deras förut innehafvande
tjenstebestyr, som med en sålunda förändrad notarietjenstgöring
hos Kammaren icke läte sig vidare förena, föranleddes icke oväsendtliga
uppoffringar, — förklarat sig villige att söka ställa sig
de antagna tjenstgöringsvilkoren till efterrättelse och, med anmälan
härom, anhållit att få återupptaga sina förut gjorda ansökningar.

Med anledning häraf togs nu frågan om notariernes antal
under öfvervägande. Yid föregående riksdagar hade desse tjensteman
hos denna Kammare varit tolf och att deri någon tillökning
genom det nya arbetssättet nödvändiggjordes, ville Deputerade
dess hellre finna antagligt, som, med sagda arbetssätt, ett par af
notarierne komme att sysselsättas uteslutande med revidering och
sammanförande af de öfriges anteckningar. På grund häraf funno
Deputerade sig böra bestämma notariernes antal att tills vidare
vara sexton; och då hittills blifvit antagne allenast fem notarier,
skedde nu anställning af ytterligare elfva, eller dels de åtta, som,
enligt hvad ofvan förmälts, förnyat sina ansökningar, nemligen
e. o. kanslisten C. N. Sandström,
vice häradshöfdingen C. W. H. Normelli,

’ e. o. hofrättsnotarien H. A. Kolmodin,
e. o. kanslisten C. F. Amnell,
vice kollega F. C. Winnberg,
kammarskrifvaren A. Kinberg,
vice häradshöfdingen A. Thorell och
vice häradshöfdingen C. 0. Erickson,
dels jemväl nedannämnde trenne sökande:

vice häradshöfdingen C. G. Edman,
vice häradshöfdingen A. Asker, och
Kammarskrifvaren S. Severin.

Bland de sålunda antagne notarierne skulle tvenne, efter anvisning
af Sekreteraren, tills vidare tjenstgöra såsom reviderande
notarier; och ville Deputerade, sedan erfarenheten under någon
tid visat, huruvida den nu beslutade anordningen funnes motsvara
det vigtiga ändamål, som dermed blifvit afsedt, taga i ytterligare
öfvervägande, om någon ändring i samma anordning kunde finnas
af omständigheterna påkallade.

Genom vice Häradshöfdingen Askers och Kammarskrifvaren
Severins antagande till notarier hade två kanslistplatser blifvit
lediga. Till kanslister i deras ställe antogos, på grund afingifna
ansökningar, vice Häradshöfdingen C. Folcker och vice Häradshöf -

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Angående tillsättning
af
ytterlig aretjenstemän
hos
Kammaren.
(Forts.)

Remiss af
Statsregleringspropositionen.

dingen F. A. Liljesköld; gällande för begge det vilkor, att de,
vid uppkommande förfall för någon bland notarierne, skulle hafva
skyldighet att inträda till tjenstgöring vid protokollet.

Som ofvan

//. Husberg.

§ 3.

Justerades Kammarens protokoll för den 16 innevarande
månad.

§ 4.

Till Kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr P. C.
Andersson är genom sjukdom hindrad tillsvidare att lemna sina
rum, intygas härmed edligen.

Stockholm den 22 Januari 1875.

R. Bruzelius.

Med. Doktor.

Och blef detta betyg, efter dess uppläsning, lagdt till handlingarne.

§ 5.

Föredrogs Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof.

I anledning af denna proposition afgåfvos nu yttranden af:

Herr Treffenberg: Jag skall tillåta mig att vördsamt
framställa en anmärkning vid den Kongl. propositionen, nemligen
vid den del deraf som afser det af Kongl. Maj:t äskade dyrtidstillägget
för rikets embets- och tjensteman under år 1876. Det
synes mig nemligen vara att beklaga, att Regeringen icke funnit
sig böra vidhålla den allmänna hufvudgrunden i det af henne under
förra riksdagen framlagda dyrtidstilläggs-förslaget, enligt hvilken
grund nämnda tillägg borde utgå med 30 procent af embetsmännens
löner och arvoden. Var denna grund då rättvis, så är den helt
visst äfven nu, då, såsom vi alla veta, lefnadskostnaden, under den
tid som sedan dess förflutit, långt ifrån att hafva minskats, fast
hellre stegrats och då dessutom statens finanser äro vida bättre
nu än under förra året. Föredragande Departements-chefen synes
också hafva gillat denna uppfattning, då han säger, att “i allt
hufvudsakligt de skäl, kvilka bestämde Eders Kongl. Maj;t att på
Statsrådets tillstyrkan till sist hållna Riksdag aflåta nådigt förslag
om dyrtidstillägg för rikets embets- och tjensteman, lära böra
erkännas oförändrade qvarstå." Departementschefen har äfven

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1,

ett annat skäl. Det är ett ord i sinom tid, för hvilket rikets Remiss af
kela embetsmannakorps skall hålla honom rakning, då han nemligen XTspropoliinför
tronen uttalar det lika mycket för honom sjelf som för lan- tionen.
dets embetsmannakorps hedrande erkännande, att Sverige dock eger (Forts.)
en embetsmannakorps, som gjort sig känd för redbarhet, är ansedd
och sjelfständig, och då han förklarar att detta är en lycka, som
“synes honom vara väl värd att taga vara på.“

Men oaktadt Herr Departementschefen har till sin disposition
tvenne så stora och redbara, af rättvisa och politisk klokhet förestafvade
skäl att icke frångå den ståndpunkt, som Regeringen förut
i denna fråga intagit, så viker likväl Herr Departementschefen
för ett litet skal, då han förklarar sig icke kunna tillstyrka Kongl.

Maj:t att vidhålla samma ståndpunkt emot de af Riksdagen “så
nyligen som vid senaste riksmöte antagna, från de af Kongl.

Maj:t då föreslagna, afvikande grunder för dyrtidstilläggs utgående.
“ Således: hvad Kongl. Maj:t anser vara öfverensstämmande
med rättvisa och politisk klokhet, det skall öfvergifvas derföre
att Kongl. Maj;ts uppfattning i frågan icke öfverensstämmer med
Riksdagens. Riksdagens behandling af rikets embets- och tjensteman
har dock redan fått sin dom icke blott i den allmänna opinionen,
utan jemväl från sjelfva tronen; ty vi erinra ossju, hurusom
i afskedets stund vid förra riksdagen dessa ord ljödo oss till
mötes, att genom Riksdagens beslut rörande dyrtidstillägget,

“minskats den oro, hvarmed otillräckliga löneinkomster låtit statens
embets- och tjensteman gå framtiden till möte.“ Men att minska
tjenstemäns brödbekymmer, det är icke detsamma som att afhjelpa
dem.

Jag vet för visso, att det finnes förhållanden, hvarunder rikets
embets- och tjensteman få dela lott med alla öfriga medborgare,
men det är endast under hårda tider, då statens tillgångar icke
medgifva att till fullo aflöna tjenstemännen eller att minska deras
lefnadsbekymmer.

Det kan måhända synas underligt, att jag framkommit med
ifrågavarande anmärkning, då den i alla händelser icke kan leda
till något praktiskt resultat. Denna sida af saken har dock icke
för mig varit bestämmande. Jag känner till fullo de små inkast,
som kunna göras emot mig. Man skall säga: hvad tjenade det
till att framkomma med det äldre, redan förut af. Riksdagen förkastade
dyrtidstillaggs-förslaget? Utgången var ju gifven. Man
skulle endast utsätta sig för en ny dekonfiture. Jag tror visserligen,
att, om det äldre dyrtidstilläggs-förslaget blifvit nu ånyo
framlagdt, regeringen dermed endast skulle hafva beredt Statsutskottets
ärade ordförande ett förnyadt tillfälle att vid riksdagens
slut underrätta Kammaren derom, att Riksdagen lyckats
med några millioner nedsätta de af Kongl. Maj:t äskade anslag;
men denna lilla dekonfiture eller motgång väger fjäderlätt i vågskålen
gent emot den moraliska vinsten för regeringen att i denna
fråga hafva häfdat en fast, konseqvent och aktningsbjudande
hållning.

N: o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
Statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

Herr Jons Pehrsson: Redan har man fått erfarenhet om att
det gamla ordspråket: “Gud bevare oss för våra vänner, för
våra motståndare reda vi oss sjelfva", här visat sig vara en sanning,
ty så kan regeringen med skäl utbrista, efter den första
ärade talarens uppträdande här i dag. Jag vill icke fästa mig
vid hans yttrande, då det ju är allmänt kändt från hvad synpunkt
han ser saken, likasom äfven min åskådning af densamma jemväl
torde vara tillräckligt bekant. Jag vill blott nämna, att fakta
tala för, att en återgång redan inträdt i de stegrade lefnadskostnaderna
och att det kan hända, att hastigare än man tänkt sig,
den nu i nämnda afseende försporda klagan ej vidare är befogad
och att således ej heller något berättigadt klander kan framställas
emot att man icke frångått förra riksdagens beslut i ämnet.
Detta är det enda jag ville säga nämnde talare.

Hvad den föreliggande Kongl. propositionen i och för sig
vidkommer, så är den i många afseende mera aktningsvärd än
förut. Jag skulle visserligen vilja genomgå hufvudtitlarne i den
ordning, de här förekomma, men då det skulle blifva alltför vidlyftigt,
vill jag endast i korthet om dem yttra några ord.

Jag vill då först nämna, att, då Regeringen vid sista riksdagen
lika litet som jag vann framgång åt sina vid Första Hufvudtiteln
ställda förslag, denna fråga vid detta tillfälle må lemnas
å sido. Om Andra hufvudtiteln är enligt min åsigt icke
mycket annat att säga än att det är beklagligt, att ökade utgifter
måste ifrågakomma för våra brottslingars förvarande. Detta
är dock ett ämne, som har alltför många och djupt liggande orsaker,
för att man nu skulle deruti inlåta sig. Tredje hufvudtiteln
är oförändrad. Dernäst komma Fjerde och Femte hufvudtitlarne,
hvilka efter min tanke är de mest beaktansvärda.
Dervid förekommer, hvad den förra beträffar, först den fråga,
som, efter hvad jag tror, blifver en af de vigtigaste vid denna
riksdag, nemligen frågan om lönereglering för arméens befäl.
Det vill synas, som om i detta förslag kunde spåras en sådan
tanke, att, om förslaget blefve antaget, det icke vore för mycket
sagdt, om man påstode att fliten och nitet för åstadkommande
af en förändring af vårt nationalförsvar icke äro så stora. A
ena sidan skulle man visserligen kunna säga, att i detta fall
någon fara icke är å färde, och för min del skulle jag vilja biträda
en sådan åsigt; men å andra sidan torde väl också kunna
påstås, att deri kan ligga en oberäknelig våda för framtiden.
Emellertid vill jag tro, att de personer, som närmast få den Kongl.
propositionen till behandling, utan någon påstötning, komma att
tillse, hvad härutinnan bör göras; och min enskilda tanke är den,
att, då vi nu af Kongl. Maj:ts trontal se, att ett nytt arméförslag
är att förvänta, en partiel lönereglering desto mindre är önskvärd,
som den, enligt min mening, icke bör ifrågakomma annat än i
sammanhang med sjelfva arméorganisationen, och detta af det
skäl, jag nyss anfört. Angående Femte hufvudtiteln vill jag
endast i korthet häntyda på den tanke, som deri spåras och finner
sitt uttryck i det till flottans nybygnad äskade anslag af ej mindre

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1.

än två millioner kronor. Dernäst i ordningen kommer Sjette hufvudtiteln,
under hvilken i vissa fall, såsom till jern vägsbyggnader
och jernvägsmateriel, visst icke för stora anslag begäras; ty
då den norra stambanan nu en gång skall fullbordas, så delar
äfven jag den åsigt att arbetet bör bedrifvas med kraft. Det
äskade anslaget till jernvägsmaterielen må ock gerna för mig beviljas,
med en antydan likväl om nödvändigheten af en bättre
ordnad administration för trafiken, ty penningar ensamt afhjelpa
ej nu öfverklagade brister. Men under denna hufvudtitel förekommer
likväl ett annat förhållande, som är beklagansvärdt, nemligen
den konstitutionella konflikt, som vid behandlingen af denna
hufvudtitel synes förestå. Den sak, hvarom här är fråga, synas
emellertid hafva kommit derhän att den måste bringas till slut,
och jag hoppas, att Riksdagen vid afgörandet deraf skall veta
att häfda sin rätt.

Jag har ansett mig icke kunna underlåta att redan nu, efter
den förste ärade talarens uppträdande, yttra hvad jag sagt; och
jag anhåller, att detta yttrande måtte få åtfölja den Kongl. propositionen
till Stats-Utskottet.

Herr C. A. Larsson: Under förra riksdagen yttrade jag,
att frågan om dyrtidstillägg skulle blifva ett stående bihang till
de närmast kommande riksdagarne; och detta har verkligen inträffat,
man vet, att orsaken, hvarför Riksdagen icke velat öka
embets- och tjenstemännens löner, varit den, att man väntat en
omorganisation af embetsverken, som skulle kunna sätta statsverket
i tillfälle att tillräckligt aflöna tjenstemännen, på samma gång
man tillsåge, att dessa blefve fullt sysselsatte. Denna tanke
har icke realiserats, men frågan om dyrtidstillägg står qvar; och
jag är öfvertygad om, att man kommer att laborera med den,
ända till dess att dyrtidstiiläggen uppföras på stat såsom ordinarie
anslag. Statens tjensteman böra icke drifva sina anspråk
ända derhän, att den goda tanken om dem förminskas, ty äfven
statens tjensteman böra i någon mån underkasta sig de vexlande
konjunkturerna. Det skulle annars kunna inträffa, att det skattskyldiga
folket finnes sjelf lida brist, under det statens embets-
och tjensteman vore i åtnjutande af all möjlig komfort.
Jag tror icke, att tjenstemännen äro de mest beklagansvärde i
vårt land. Jordbrukarne t. ex. tror jag icke hafva några öfverskott
på sina inkomster under förflutna året. Dessutom har man
icke skäl att antaga, det dyr tid skall inträffa under kommande
år; tvärtom hafva tecken redan visat sig, som tyckas lofva en
omkastning häri. Då man genomläser den Kongl. propositionen
gripas man af en “panisk" förundran öfver, huru det varit möjligt
för föregående finansministrar att reglera staten, då de icke
haft tre fjerdedelar af de inkomster, öfver hvilka den nuvarande
finansministern nu har att förfoga; men denne, ändock den finansiela
ställningen är så lysande, synes icke tänka på att finna någon
möjlighet att göra besparingar för den onda tiden.

Remiss af
Statsregleringspropositionen.

(Forts.)

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

Statsregle ringsproposi tionen.

(Forts.)

Här visar sig visserligen ett öfverskott af B å 6 millioner,
men äfven öfver denna summa har Kongl. Maj:t förbehållit sig
att framdeles få förfoga. Då man nu vet att ensamt tullen efter
beräkningen vid 1878 års riksdag lemnat ett öfverskott af 10
millioner, så kunde man hafva skäl att fråga hvarthän dessa tagit
vägen, ty tillsammans med förut omnämnda belopp borde man
nu haft ett öfverskott af 16 millioner kronor i statskassan. I
fjor hörde jag visserligen dåvarande finansministern uttala som
sin mening, att det vore oklokt att skrinlägga alltför stora summor;
men här behöfver ju icke någon skrinläggning komma i fråga;
ty om staten för sina öfverskott sjelf köpte de obligationer, som
Rlksgälds-kontoret utställt för sina jernvägslån, så vore detta en
reserv, som kunde vara till ganska stor nytta att vid tillfälle
använda, då statens intrader minskades, så att svårighet uppstode
för reglering af de normala utgifterna. Jag har nu fått tillfälle
att såsom ledamot i Stats-Utskottet taga del i den förberedande
behandlingen af dessa ämnen och vill derför icke nu i detalj yttra
mig vidare i saken. Jag vill blott nämna, att jag anser att
man vid innevarande riksdag ej bör fortsätta med beviljandet
af dyrtidstillägg förr än man får se att den begärda omorganisationen
af embetsverken verkligen kommer till stånd. Må vi
i sådant fall, men först då, anslå tillräckliga löner åt herrar
tjensteman hvar i sin stad, men icke, såsom man nu synes ämna,
fortgå på denna bana, att alltjemt bevilja dyrtidstillägg, ända
till dess de slutligen komma att uppföras på ordinarie stat; ty
på detta sätt försvåras möjligheten af den reform, som vi alla
så lifligt önska. Härmed vill jag dock icke hafva sagt, att jag
vill motsätta mig dyrtidstillägg åt de embets- och tjensteman,
som icke hafva större lön än 3,000 kronor. För öfrigt ber jag
att få rekommendera de särskilda anslagen i den Kongl. propositionen
till ali möjlig afprutning hos Stats-Utskottet.

Herr Dick son: Vid remissen af nu föredragna nådiga proposition,
ber jag att, i afseende å den der förekommande förslags beräkningen
af Eiksgälds-kontorets inkomster år 1876, få påpeka en
post, hvars upptagande derstädes förefaller mig icke fullt öfverensstämmande
med den vanliga principen, att, då man har en
skuld förfallen och penningar inne, betala densamma. På sidan
63 i den Kongl. propositionen föreslås nemligen för sagde år i
fyra punkter en upplåning af tillsammans 23,203,600 kronor,
för jern vägs byggnader och rörlig materiel. Deribland förekommer
emellertid en post: “till betalning af den vid 1876 års slut förfallna
andelen af 1869 års statslån, 1,000,000 kronor.“ Af detta
temporära statslån skulle en del betalas under år 1876. en annan
del 1877 samt en del år 1878. Nu synes vidare af samma statshandling
att med tillägg af en viss andel af bankovinsten vid
1876 års slut kunde beräknas en behållning af 5,000,000 kronor,
ett belopp som sannolikt, då liqvid mellan Stats- och Riksgäldskontoren
kommer att ega rum, skall visa sig vara ännu större.
Då nu StatsverKet har en förfallen skuld å 1 million kronor att

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1.

under nästkommande September månad betalas, så anser jag det
vara öfverensstämmande med en riktig princip att betala denna
skuld och icke omsätta den, såsom nu är föreslaget, och sålunda
först småningom liqvidera densamma, ehuru jag visserligen tror
att innehafvarne af obligationerna för detta lån gerna skulle utbyta
dem mot de obligationer, som, enligt ofvannämnda förslag,
skulle till motsvarande belopp af Riksgälds-kontoret utgifvas.
Den enda omständighet, som skulle kunna förklara denna åtgärd,
är det i sjelfva slutet af den Kongl. propositionen afgifna yttrandet,
att Kongl. Maj:t i afseende å användandet af den uppkomna
behållningen förbehåller sig att framdeles afgifva nådigt förslag.
Mig förefaller det sannolikt att, om det nya härordningsförslaget
vinner Riksdagens bifall, den deraf betingade organisationen skall
kräfva betydliga summor och att man derföre skulle vilja hafva
en sparpenning att tillgå. Då emellertid den tidpunkt, när detta
förslag må blifva slutligen afgjordt, är obestämd, så tror jag att det
vore fördelaktigt och åtminstone mera affärsmässigt att först
sedan den saken blifvit afgjord besluta om de anslag, som för
ändamålet erfordras, samt icke på förhand reservera en viss befintlig
tillgång och i stället bestämma att upplåna en summa för
att liqvidera eu förfallen skuld. Det är detta förfärande som jag
icke anser vara fullt klart, och det är äfven å detsamma jag
önskat fästa Stats-Utskottets uppmärksamhet.

Herr Lyth: Vid genomläsandet af den Kongl. propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har jag äfven påträffat
ett förslag till aflöning åt militäre och civile tjensteman vid Gotlands
nationalbeväring, hvilket förslag jag ansett mig icke kunna
eller böra lemna alldeles oanmärkt. Herr Statsrådet och Chefen
för Kongl. Landtförsvars-departementet säger på första sidan af
det underdåniga memorialet. “Vid utarbetande af detta förslag
bar det varit mitt syfte, så väl att lönerna inom samma tjenstegrader
skulle vid hela arméen blifva lika stora och aflöningsbeJoppen
på ett billigare sätt, än nu är förhållandet, motsvara tidens
kraf och fordringarne på de särskilde tjenstemännens kunskaper
och arbete, som ock att den nya löneregleringen, fastän dess tilllämplighet
på vår nuvarande arméorganisation måst i första rummet
tagas i ögnasigte, i möjligaste mån biefve öfverensstämmande
med hvad det förslag till ny härordning, hvilket jag har för afsigt
i underdånighet framlägga, kommer att rörande Armébefälets
aflöning innehålla och dymedelst underlätta öfvergången till ny
arméorganisation.11

Dessa ord af Herr Statsrådet anser jag för min del fullkomligt
riktiga och sanna. Men när det blifvit fråga om att tillämpa
denna grundsats på Gotlands nationalbeväring» befäl och tjensteman,
så har man frångått densamma. Om den ock icke kunnat
fullständigt tillämpas, hade den, enligt min tanke, likväl bort tilllämpas
något mera än nu skett. Ty jemför man de lönebelopp,
som äro föreslagna för befäl och tjensteman vid andra med Gotlands
nationalbeväring jemförliga korpser, så skulle man finna

Remiss af

Statsregle ring

sproposi tionen.

(Forts.)

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

Statsregle ring

sproposi tionen.

(Forts.)

att den likställighet, som man har rätt att fordra här vid lag, icke
blifvit, såsom möjligt och önskligt varit, fullt iakttagen.

Hvad då först angår kompanibefälhafvare och öfriga officerare
vid nationalbeväringen, så måste jag medgifva att desse blifvit
någorlunda tillgodosedde med hehöfliga förhöjningar i deras nu
knappa lönevilkor; dock få desse tjensteman icke mera än 60
procent af hvad som är tillagdt tjenstemännen i samma grad vid
indelta arméen.

Hvad deremot underbefälet angår, så kan jag icke neka, att
jag finner den stat, som för dem föreslagits, vara i förhållande
till underbefälet af samma grad vid indeita arméen alltför lågt
satt. Sålunda är aflöningen för en sergeant vid Gotlands nationalbeväring
föreslagen till ett belopp, som utgör blott en sjettedel af hvad
som tillkommer motsvarande grad vid indelta arméen, eller, såsom
bekant är, en sergeant vid nationalbeväringen har samma tjensteåligganden
som en fanjunkare vid indelta arméen. Het öfriga underbefälets
vid Gotlands nationalbeväring lön förhåller sig till motsvarande
grad vid indelta arméen såsom en tredjedel eller en fjerdedel.

Jag anser, att Gotland behöfver ett försvar lika godt och lika
starkt som det öfriga Sverige, och skall detta mål kunna uppnås,
så måste vi framför allt ega ett dugligt och kunnigt befäl, hvilket
icke kan erhållas, utan att aflöningen ställes jemngod med den, som
föreslagits för dess vederlikar inom indelta arméen.

Hvad vidare angår de civile tjenstemännen vid Gotlands nationalbeväring,
så förekommer i afseende å aflöningen för desse
åtminstone ett eller annat missförhållande, som jag ber att få
påpeka. Sekreteraren eller auditören t. ex. är föreslagen till en
lön af endast 540 kronor. En dylik tjensteman vid indelta arméen
har nära tre gånger så hög lön; och om också den sistnämnde
tjenstemännen har åtskilliga göromål, från hvilka den förstnämnde
är befriad, så åligger dock denne åtskilligt, som upptager
hans tid så, att hans tjenstgöring kan anses fullt jemförlig med
motsvarande tjenstemans vid indelta arméen. Jag ber endast få
erinra, att Gotlands nationalbeväring består af 8,000 till 10,000
man, som hafva till sig gevär utlemnade. Lönen för regementsläkaren
vid nationalbeväringen har föreslagits till 1,800 kronor,
eller lika mycket som förste bataljonsläkaren vid våra
indelta regementen. Regementsläkaren vid indelta arméen skulle
deremot enligt förslaget erhålla 3,040 kronor lön. Besinnar man
nu, att regementsläkaren på Gotlands nationalbeväring äfven måste
vid den i Yisby stad förlagda bataljonen bestrida en bataljonsläkares
tjenst, och att han hela året om är bunden såsom läkare
vid stamtruppen, då deremot öfrige regementsläkare icke kunna
kommenderas till tjenstgöring annat än under mötestiderna, så
torde man lätt finna, att regementsläkarens vid nationalbeväringen
tjenstgöring är fullt ut jemförlig med regementsläkarnes vid indelta
arméen.

Jag vill nu icke längre trötta Kammaren, men ber endast få
nämna, att min mening ingalunda varit att inlåta mig på bedömande,

Lördagen den 23 Januari

N:o 1.

mande, huruvida det af Herr Chefen för Landtförsvars-departementet
framlagda förslag till aflöning för befäl och tjensteman
vid arméen är för högt eller för lågt satt, derom kommer nog
Stats-Utskottet, att uttala sitt ord och Riksdagen att besluta;
men jag har yttrat detta på det att en så stor likställighet med
de öfrig a landskapen som möjligt må komma Gotland till del.
Gotland har länge till följd af sitt afskiljda läge fått vidkännas
åtskilliga undantagsförhållanden. Detta har icke varit till gagn,
och i samma mån som genom förbättrade kommunikationer förbindelsen
med det störa fäderneslandet underlättats, i samma mån
hafva ock anspråken stigit att i allt hvad möjligt är komma i
åtnjutande af likställighet med det öfriga landet.

Herr Gustaf Jonsson: Jag begärde ordet för att få göra
en anmärkning beträffande anslaget till landtstatens tjensteman,

150,000 kronor, nemligen för länsnotarie!’, landskanslist, länsbokhållare,
landskontorister och länsmän. Detta anslag har under
sista året. blifvit fördeladt så, att efter min tanke länsmännen
fått alltför litet, hvarför jag hemställer till Stats-Utskottet, om
icke någon förändring härutinnan må kunna vidtagas. Man lärer
icke kunna förneka, att desse tjensteman likasom alla andra hafva
behof af löneförhöjning. • De hafva nu icke mycket att göra, men
sannolikt är att deras göromål snart nog komma att ökas. Och
i allt fall är det icke önskligt, att de nödgas för att kunna uppehålla
sig företaga sådant som med. deras tjensteåliggande icke är
förenligt. Jag anhåller derför att detta mitt yttrande må få åtfölja
den. Kongh propositionen till Stats-Utskottet och att
Utskottet icke må förbise de omständigheter jag nu haft äran
vidröra

Herr A. P. Danielsson: Man skulle icke hafva väntat att, den
talare,, som inledde denna diskussion, skulle framställa klander mot
Regeringen derför att den föreslagit tjenstemännens dyrtidstillägg
för år 1876 att utgå med endast 20 procent. Jag tror att regeringen.
dertill haft ganska goda skäl. Ty om den ärade talaren
vill blicka tillbaka pa det år som förflutit, så skall han finna att
i. alla eller de flesta landsdelar skörden varit temligen medelmåttig
och att konjunkturerna öfver hufvud taget väsentligen förändrats,
samt. att göda skäl finnas till det antagande att ännu mera
så skall blifva förhållandet under det.kommande året. Detta är
som. för mig väger mycket. Äfven jag tror det vara obehönigt
att tillägga de tjensteman dyrtidstillägg, hvilka redan åtnjuta
en lön af 3,000 kronor eller derutöfver.

Här klagas ständigt öfver tjenstemännens brödbekymmer och
att de ställas på svältkur m. m. Jag har visserligen icke för
egen del haft. sådana bekymmer, men jag har sett andra pressas
derunder och jag vågar derför tro att det icke är någon fara med
tjenstemännen i detta hänseende. Vilja de såsom annat folk lefva
på husmanskost och rätta sig efter tillgångarne, så skola de icke

Andra Kammarens Prat. 1875. N:o 1. 3

Remiss af

statsregle ringsproposi tionen.

(Forts.)

N:o l.

Remiss af

statsregle ring

sproposi tionen.

(Forts.)

Lördagen den 23 Januari. •

hafva anledning att klaga. Men förhållandet är beklagligen icke
så. Yi veta att vår tjenstemannakorps har en bestämd aflöning
och kan beräkna sin hushållning, men så icke en stor mängd af
den jordbrukande och industriidkande befolkningen. Det beror på
andra omständigheter och man vet icke vid årets början om man
vid dess slut har ett öre i behåll. Under sådana förhållanden
hoppas jag, att Ståts-Utskottet icke frångår den princip, som vid
förra riksdagen följdes att icke bevilja högre dyrtidstillägg änbehofvet
oundgängligen krafvel’. Sker så, skall jag för min del icke
vägra mitt bifall dertill.

Här kunde vara mycket mera att säga om den Kong!, qropositionen,
men jag tror det vara obehöfligt och jag anser det
jag nu sagt vara tillräckligt för att man icke skall tänka, att
den förste talarens åsigt vore den öfvervägande i denna Kammare.

Herr Grefve S p arr e: Det är merendels för en embetsmanbetänkligt
att yttra sig i fråga om embetsmännen.s löner, men då lyckligtvis
det icke kan komma i fråga att jag skulle komma i åtnjutande af
något dyrtidstillägg och jag icke heller behöfver något sådant, så
torde jag anses ojäfvig att yttra mig i detta ämne. Under alla förhållanden
är detta min pligt, såsom riksdagsman, och då böra ju alla
konsiderationer vika. Till en början vill jag således säga att det
icke kan falla mig in att påyrka större anslag än regeringen sjelf
begärt. Det är regeringens pligt att vaka öfver förvaltningens
behöriga gång, och för min enskilda del skulle jag icke vilja tilltro
mig bättre omdöme i afseende på embetsmännens behof, än
det regeringen med sin tillgång på sakkunnig utredning kan förvärfva
sig. Lika litet torde det vara lämpligt, att jag nu uppträder
till försvar för regeringens förslag, då hennes egna ministrar
äro närvarande, och icke torde underlåta att försvara- detsamma.
Men då jag icke vill att blott en enda opinion skall uttalas
från denna Kammare, på det att folket må veta att åtminstone
några ledamöter i Andra Kammaren finnas, som anse att
regeringen haft goda skäl för sitt förslag, har äfven jag begärt
ordet.

En talare liar sagt, att i fråga om Kong]. Maj:ts Nådiga förslag
till lönereglering för indelta arméens befäl intet bör för närvarande
åtgöras, enär vi hafva att förvänta ett förslag till ny
härordning. Jag har vid föregående tillfällen påpekat, hvilken
ofantlig vigt jag lägger på en ny arméorganisation. Men om representationen
möjligen icke skulle blifva ense i detta fall, der
Kongl. Maj:t utarbetat ett förslag, som åtminstone i ett afseende
öfverensstämmer med Kammarens önskan och i trontalet tillkännagifvit
sin afsigt att nu framlägga detta förslag för representationen,
skola väl arméens tjensteman lida för denna brist på enighet
inom representationen? Ar det skäl att straffa arméens befäl,
högre eller lägre, derföre att vi..icke kunna komma öfverens om
ättet att organiserajjarméen? Ar detta logiskt riktigt? Låtom
oss försöka att ordna arméorganisationen så godt vi kunna, men

Lördagen den 23 Januari.

tills sådant skett, böra vi väl icke låta arméens tjensteman svälta.
<^ag påstår att en stor del af detta befäl, man må nu hafva hvilken
tanke som neist om huru mycket bröd. som ingår i maten, icke
har ens dagligt bröd. Jag kan icke vara med om den åsigten att
rcke gifva två styfver till förbättring af armébefälets löner förrän
vi åtgjort frågan . om arméorganisationen. Genom ett dylikt förfarande
skulle vi ju på arméen lägga följderna af vår egei/oenighet.

.. ?Jin^n badare liar sagt att i fråga om de civile tjenstemannen
borde man afslä dyrtidstillägg åtminstone för alla dem.
h vi livas lön öfyerstiger 3,000 Kronor. Det kanske borde förutsättas
atr man gor sig reda för saken, innan man så kategoriskt derom
yttrar sitt omdöme. Låtom oss se till, indika de tjensteman äro,
som hafva örver 3,000 Kronor i lön. Det är, bland andra, ledamöterna
i Hofratterna, ty _ en ganska stor del af assessorerne
liarna endast o,oÖO Kronor i lön. De af Herrarne, som ega någon
erfarenliet ap huru långt 1,200 Kronor räcka till att lefva på “ensamme
här i staden i 4 månader, d. v. s. 3.600 Kronor för hela
arot de nunna förstå, huru det skall gå att lefva på 3,500 Kronor
lön hela aret om med hustru och barn. När man vet att hyrorna
hav i staden hafva stigit så enormt, att en tjensteman med familj
icke kan ta eni våning för billigare hyra än 1,500 Kronor, så vida
han icke vin bo långt ut pa malmerna, derifrån lian, om han är
tjensteman i Hon-ätten, skulle hafva Oj mils väg till sitt embetsrum,
du han hvarje dag skall gå, huru skall man då kunna begära,
att en sådan tjensteman skall kunna med två tusen Kronor
bestrida omgå lefnauskostnader för sig och familj hela året om?
Detta tror jag iör mm del icke vara möjligt.

Ett annat skäl att bereda embetsmännen högre aflöning är. att
den mängd af bolag och andra industriek inrättningar, som bär
uppstå-, behöfva duglige och redbare personer för sin förvaltning.

• uf1 ®ri''a?''ne Jjaiva nås°n föreställning om, hvad dessa bolag betala
ej blott, _sina_ disponenter utan äfven sina styrelseledamöter la t
VnV sma J™dl®ka rådgifvare, så skulle Herrarne finna att en
aflöning åt 3,o00 Kronor ar for liten att qvarhålla i statens tjenst
en öfverdomare. Man bör akta sig för att sätta aflöningen för
statens tjensteman sa lågt att man derigenom skiljer ifrån sig de
hasL0 och _skickligaste, eller pist de personer, som lättast kunna
fa anställning- hos enskilda bolag och inrättningar. Det är i synnerhet
inom domarekorpsen, som det är afvigt att erhålla personer,
h vilka genom redbarhet och skicklighet kunna ega landets förtroenae,
och man bör akta sig att utsträcka sparsamheten derhän,
att administrationen göres, icke omöjlig, men oduglig, derigenom
att de basta krafterna tagas bort, men de svagaste förmågorna,
de rent åt tarfliga, stanna qvar.

Då jag nu begär t ordet i anledning af den diskussion, som
har egt rum, ber jag- att få för egen del yttra några ord om Kongl
Majits nu törebggande nådiga- proposition. Den grundtanke emu
synes mig genomgå densamma, är att man i allmänhet icke velat
begära störa anslag, enär man dels ansett nödigt att föreslå en
reglering af lönerna för indelta arméns befäl, och dels velat hafva

Isko 1.

Re7niss af
statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

N:o 1»

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsregle ringsproposi tionen.

(Forts.)

en sparpenning för bestridande af de utgifter, som blifva en följd
af en ny arméorganisation; och deremot har jag ingenting att invända,
Till anstalterna för landets försvar höra äfven de, som
Chefen för Sjöförsvars-departementet föreslagit, och det af honom
för byggande af krigsfartyg äskade anslag af 2,000,000 Kronor
anser jag icke för högt. Jag samtalade för några dagar sedan
med engelska ministern härstädes och han meddelade åtskilligt
om anslagen till Englands flotta, med hvilka våra utgifter till
flottan icke kunna jemföras, men hvilka likväl göra klart att
2,000,000 för en flotta är ganska litet.

Men för att vårt land skall kunna tåla de uppoffringar, som
äro nödvändiga för ordnandet af vårt försvar, måste vi af alla
krafter arbeta på landets utveckling och detta, då jordbruket redan
går raskt framåt, företrädesvis i industrielt afseende. Dertill hafva
våra jernvägar redan mycket bidragit.

Efter det dessa jernvägar blifvit öppnade i större skala, har
vår utveckling i flera afseenden gått framåt med stora, ja ofantligt
stora steg. Men vi må icke i lugn glädja oss åt denna utveckling.
Yi måste beständigt arbeta på att gå vidare; ty den
som icke går framåt, den går tillbaka. Den täflan inom de europeiska
samhällena, som i detta afseende ådagalägges, gör att det
fordras alla möjliga ansträngningar, för att med dem. kunna hålla
jemna steg.

För denna industriela utveckling, som jag således anser såsom
ett väsentligt vilkor för att vi må kunna uthärda do ofantliga
uppoffringar för vårt försvar, som den nuvarande ställningen i
Europa krafvel-, för denna utveckling är, det måste erkännas, ej
gjordt hvad som kunde göras; och om Herr Civilministern, hvars
nit för landets utveckling är öfver allt beröm, ville tillåta mig en
anmärkning, så skulle den gälla just detta förhållande.

Det finns nemligen en klass af folket, för hvilken samhället
hittills gjort ganska litet i fråga om undervisningen. Yi hafva i
äldre tider gjort mycket för den högre undervisningen, våra universitet
hafva omhuldats med stora statsanslag; våra elementarläroverk
hafva varit föremål för en synnerlig omvårdnad; slutligen
hafva äfven våra folkskolor tillvunnit sig statsmakternas
tillmötesgående och välvilja. Men det finnes en klass, hvars uppfostran
eller undervisning blifvit vanvårdad, en klass, för hvilken
samhället hittills gjort nästan ingenting och åt hvars undervisning vi
måste egna vår uppmärksamhet. Handtverkslärlingen, mine Herrar,
utgår vanligtvis från den aldra lägsta klassen af folket och
från ett sådant hem, der föräldrarne äro glada öfver att så fort
som möjligt bli utaf med honom och få honom satt i lära, utan att
något afseende fästes vid den undervisning, han derstädes erhåller.
I forna tider, då det patriarkaliska elementet var rådande inom
handtverkarekorpsen, var lärlingen ansedd såsomen medlem af familj
en. Nu är det ej så. Se på dessa små gossar, som skickas
till'' oss från våra skräddare eller skomakare med deras alster,
och tänk uppå hvilken ringa omvårdnad och uppfostran de erhålla.
Och dock är det samhällets pligt att omhulda dessa barn,

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1.

hvilka, om de fått en rätt omvårdnad, skulle i väsendtlig mån
gagna samhället och ej obetydligt bidraga till befrämjandet af
den nationela välmågan. För deras undervisning är i allmänhet
ingenting sörjdt. i Stockholm finnes väl slöjdföreningens skola,
och några andra handtverksskolor, der tillfälle gifves för dem om
söndagar och aftnar att inhemta nödiga kunskaper. I några småstäder
är förhållandet detsamma; men i de allra flesta är det icke
så. Inom det län, der jag är hemma, har i åtskilliga städer, såsom
Wenersborg och Borås, en sådan handtverksskola kommit till
stånd. Det är den största glädje i verlden att besöka dem på
undervisningstimmarne och se, huru icke allenast de späda gossarne,
utan stundom äfven mogna ynglingar och män med ifver
begagna sig af undervisningen, som der meddelas; ty det, hvaraf
menniskan känner sig hafva behof, det kan hon snart tillegna sig.
I andra länder — sä vidt jag känner, i Tysklands alla städer —
finnas sådana söndags- och aftonskolor; regeringen utfärdar för
dem reglementen och omhuldar dem på allt sätt. Såsom det för
närvarande är stäldt hos oss, är det helt och hållet beroende af
husbönderna, huruvida lärlingarne få besöka dessa undervisningsanstalter.
En förändring härutinnan är dock af behofvet påkallad.
Staten bör, enligt min tanke, taga denna angelägenhet om hand.
Skolor för handtverkslärlingar böra inrättas, undervisningen göras
obligatorisk och genom lag åläggas husbönderne att ej blott tilllåta
utan äfven vaka öfver att lärlingarne begagna sig af denna
undervisning.

Det synes af Herr Civilministerns yttrande till statsrådsprotokollet,
att han tänkt på den s. k. husslöjden. Han har från
samtliga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inhemtat deras tillika
med vederbörande hushållningssällskaps yttranden i frågan.
Dessa hafva inkommit; men “som någon mera stadgad erfarenhet
icke vunnits rörande lämpligaste sättet för husslöjdens upphjelpande
och det för ändamålet erforderliga belopp", anser Herr Civilministern
sig icke nu kunna göra framställning om någon tillökning
i ordinarie anslaget derför.

I ett af dessa utlåtanden yttras: “af den vanmakt, hvari handslöjderna
inom detta län allmänneligen sig befinna, framgår dock
uppenbart, att hvad som hittills i ofvan antydda syftning åtgjorts
ingalunda är tillfyllestgörande för att kunna åstadkomma den husliga
flitens allmänna utbredning, utan att härtill erfordras ytterligare
bemödanden af mera verksam* och omfattande beskaffenhet
än som uteslutande af den enskilde omtanken kunna förväntas.
"

1 Sverige, hvars klimatiska förhållanden under den långa vintern
bjuda äfven jordbrukaren att egna tid och arbete åt husslöjden,
borde, der denna befinner sig i vanmakt, allt hvad möjligt
är göras för dess upphjelpande; och efter min öfvertygelse är det
så vigtigt, så bjudande, att detta snart inträffar, att jag skulle
önska, att intet anstånd dermed längre måtte lemnas. Jag tillåter
mig säga, att jag skulle anse en tillökning i anslaget för detta

Remiss af

statsregle ringsproposi tionen.

(Forts.)

N:o 1.

Remiss af

statsregle ringsproposi tioneii.

(Forts.)

38 Lördagen den 23 Januari.

ändamål vigtigare, än hvad som blifvit begärdt för t- ex. tandläkareundervisningens
ordnande.

Äfven om meningen är att öfverlemna åt kommunerna —
vare. sig de större eller de mindre — att ombesörja slöjdundervisningen,
skulle jag tro att lagstiftningen i hvarje fall borde taga
den om hand och göra den i någon mån obligatorisk.

Jag skulle till och med önskat att redan nu hafva sett en af
dessa olyckliga anledningar till tvister mellan regering och representation
få en.ända jag vill icke nämna det ledsamma ordet
Kommers-k.olle.giuin — jag hade önskat att se detta förvandladt
till en institution för slöjder, handel och näringar efter förebilden
af den som finnes i Wurtemberg. Om den komité, som blifvit
tillsatt för att uppgöra förslag till omorganisation af Kommerskollegium
och hvilken, ehuru den sammanträdde redan den 9 Juni
1874, likväl icke hunnit att till den 1 Januari detta år fullborda
sitt arbete, om denna komité hade till någon del fått bestå af
affärsman, slöjd- och industriidkare, i stället för af fem embetsman,
så skulle det kanske hafva gått raskare med deras arbete.
Vare det emellertid långt ifrån mig att här vilja uttala något
klander ^i detta afseende. Men jag tillåter mig såsom representant,
och såsom representant för en ort, der slöjden är hufvudnäringen,
att uttala den önskan att Kong!. Maj:ts regering ville
tänka pa, att undervisningen i slöjd måtte mera tillgodoses.

Sedan jag sålunda uttalat mig om slöjdundervisningen såsom
ett. vilkor för den industrieia utvecklingen, hvilken jemte jordbruket.
ska il förse oss med medel att underhålla vårt försvar, tillåter
jag mig att i sammanhang dermed återkomma till ett ämne, som
jag vid ett annat tillfälle berörde. Ty denna industrieia utveckling
ställer såsom jag tillförene sagt på rättsvetenskapen ständigt
nya frågor att lösa. Lemnar man den juridiska undervisningen och
rättsvetenskapen i vårt land fortfarande på samma ståndpunkt som
nu, sa hämmas var utveckling. Man torde säga, såsom förr blifvit
yttradt mot mig, att denna fråga är min käpphäst; men, mina
Herrar, då har jag många käpphästar. Jag hart. ex. jernvägarne
och är för närvarande i färd med tre sådana. Husslöjden är ju äfven
min käpphäst; fastighetsböckerna likaså; och slutligen jemväl
rättsvetenskapen. Hvad. helst jag anser för landet oundgängligt
nödigt omfattar jag med ifver, och rättsskipningen måhända främst;
ty samhället är först ocl^främst rättsstat.

Det är glädjande, mina Herrar, att erfara, när en regering
tager stora frågor om hand, ställer sig'' i spetsen för desamma och
sålunda rycker hela nationen med sig. Denne Bismarck t. ex.,
om hvilken man har så mycket att förtälja och anmärka, han är
dock en stor. man, den der tager hela folket med sig, vare sig i
kampen mot hierarkien eller mot en öfvermodig embetsmannakorps.
Nedslående är det deremot om en regering kryssar i dagsopinionens
kölvatten. Utan all slags tillämpning af dessa ord på nu förevarande
måste jag tillstå, det jag hade hoppats, att regeringen skulle taga
frågan om den allmänna rättsundervisningen om hand. Jag har i
Herr Ecklesiastik-ministerns yttrande till statsrådsprotokollet funnit

Lördagen den 23 Januari. 39

åtskilligt, som jag respekterar — och jag respekterar hvars och
ens öfvertygelse. " Jag tillåter mig dock en och annan anmärkning.
I allmänhet anses en enskild motionärs framställning af så ringa
vigt, om den ej vinner bifall af majoriteten i Kammaren, att den
icke förtjenar någon uppmärksamhet. Utan detta bifall blifver
han blott “en ropandes röst i öknen". Högst ovanligt är det, att i
statsråds-protokollet finna en vederläggning af em sådan af enskild
motionär yttrad tanke, som ej ens Riksdagen ansett sig böra förorda,
men om en sådan vederläggning skall ifrågakomma, så är
val ej för mycket hegärdt att de skäl som anförts troget och
samvetsgrant återgifvas, så att icke skäl upptagas till vederläggning
som aldrig blifvit anförda. Om t. ex. en person skulle hafva
sagt, att ett universitet i hufvudstaden vore nödvändigt för att
bidraga till rättsvetenskapens höjande, så har han dermed visserligen
ej sagt, att detta höjande skulle vinnas derigenom, att tjensteman
bereddes tillfälle att besöka lärosalarne och studenter domstolssessionerna.
Hvem har väl sagt något sådant? Åtminstone har
jag aldrig gjort inig skyldig dertill. Skulle det falla någon i
verlden in att tro, att, om ett universitet i hufvudstaden inrättades,
tjensteman skulle öfvervara de elementära föredrag, som hållas
vid iärostolarne. Att vederlägga oriktigt anförda skäl eller rättare
att dikta skäl för att få något att vederlägga, är ett sätt att gå
till väga, som åtminstone hittills varit mig obekant. Hetta är eu sak.
Att ett universitet i hufvudstaden skulle vara till nytta är emellertid
en annan sak, och jag är nog lycklig att i detta afseende icke
behöfva tala blott ur egen fatabur, — då ju hvad jag säger kan
vara felaktigt. Riksdagens Herr Justitie- ombudsman har nemligen
i frågan uppträdt på ett sätt, som kunde göra mitt yttrande
öfverflödigt. Han säger: “Till en början torde det kunna vara
för ämnet upplysande att anställa en jemförelse mellan de olika
sätten för undervisningens bedrifvande i två vetenskapsgrenar,
som ehuru i mycket olika dock icke sakna jemförelsepunkter,
läkarekonsten och lagfarenheten". Jag har också sagt, att
ett universitet i hufvudstaden skulle, särskildt beträffande den
juridiska bildningen, blifva af samma nytta, som karolinska
medicokirurgiska institutet visat sig vara för läkarevetenskapen,
som, från att för omkring 30 år sedan hafva befunnit sig
på en låg ståndpunkt, nu höjts så, att den kan ställas i jemnbredd
med läkarebildningen vid hvilken medicinsk undervisningsanstalt
i Europa som helst, hvilket förhållande icke minst
vitsordas deraf att svenska läkare öfverallt i utlandet emottagas
med aktning och uppmärksamhet. Jag tillåter mig i öfverensstämmelse
med Justitie-ombudsmannen yttra den mening, att på
samma sätt skulle den juridiska bildningen i landet höjas genom
ett universitets inrättande i hufvudstaden.

Men låtom oss se, hvad Justitie-ombudsmannen säger. Han
yttrar:

“När en ämnessven i läkarekonsten afslutat sin förberedelse
i ämnena för allmän bildning, sändes han genast till ett sjukhus,
der han såsom åskådare af eller deltagare i de första handgreppen

N:0 1.

Remiss af

statsregle ring

sproposi tionen.

(Forts.)

N:o i.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsregleringspropositionen.

(Forts.)

af sjukas behandling måste tjenstgöra en bestämd tid, innan det
tillätes honom aflägga något läroprof i den konst, åt hvilken han
egnar sig; och hvarje ytterligare dylikt prof skall föregås af en
längre eller kortare tjenstgöring vid sjukvårdsanstalt. Amnessvennen
åter i lagfarenheten öfvergår omedelbart från förberedelsen
i allmän bildning till inlärandet af lagfarenhetens teori.
Han behöfver aldrig hafva bevistat ett ting. öfvervarit ett domstolssammanträde
i stad, aldrig hafva hört ett tvistemål handläggas,
en ransakning hållas, ett konkursmål behandlas eller åsett,
huru en syneförrättning verkställes, innan han icke allenast får
börja inlärandet af tvistemåls- och brottmålslagar, rättegångsordning,
konkurslag m. m. utan äfven i dessa ämnen undergå den
slutliga pröfning, som öppnar honom inträde på domarebanan.
Om nu en yngling, som egnar sig åt lagfarenheten, icke af egen
drift sökt göra sig bekant med de förrättningar, som en gång
vänta honom, ock följaktligen icke af dem eger någon lefvande
åskådning, huru döda och innehållstomma skola icke förekomma
honom dessa i sig sjelfva torra och sträfva lagstadganden och
förordningar? Och huru skall han kunna bilda sig något omdöme
om hvad i de ämnen, som föreligga honom till inhemtande, är af
större eller mindre vigt, bör med större eller mindre omsorg inläras?
Den åt läkarekonsten sig egnande unge mannen gör sig
förtrogen med konstens teori midt ibland densammas praktiska
företeelser, handledes — handledes mine Herrar! — under sin
tjenstgöring och pröfvas slutligen af män, hvilka genomgått
samma praktiska utbildning; på lagfarenketens område kan det
deremot hända, att den om tillämpningen i verkligheten af de
rättssatser, han inhemtar, fullkomligt okunnige lärjungen handledes
och pröfvas af en i berörda hänseenden föga mer bevandrad
lärare. Denne har genomgått samma opraktiska skola som lärjungen
och det är en tillfällighet, icke en fordran för lärareplatsens
erhållande, att han utöfvat eller deltagit i domarevärf.

Att under nu beskrifna förhållande inhemtandet af lagfarenhetens
kunskap måste ske genom lexläsning, är en gifven sak.
Detta så ofta klandrade lärosätt är dock och blifver alldeles
oundvikligt, då ett visst kunskapsmått skall på kortare tid inhemtas
och verkligheten af dess inhemtande genom pröfning utrönas.
Att åter så måste tillgå, följer deraf att staten å ena
sidan icke kan eftergifva sin fordran, att insigterna och skickligheten
hos de personer, som egna sig åt hans tjenst, skola bestå
ett visst prof, men, å den andra, ej heller kan eller bör ställa
anspråken på den blifvande tjenarens kunskapsmått högre, än
hvarje tjenst efter sin art kräfver, så att icke tiden för kunskapers
inhemtande otillbörligen inkräktar på den, som bör egnas till deras
utöfning. Derföre måste lexläsning finnas inom alla vetenskapsgrenar,
i hvilka statens tjensteman bildas; men det är skilnad på
lexläsning, då den bedrifves så, att lexan af förståndet uppfattas
till följd af klar utredning, ytterligare belyst af egen åskådning
och erfarenhet, och då läroämnet utan sådan utredning och belysning
skall likasom sväljas helt af minnet och der osmält förvaras

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1.

längre eller kortare tid. Om det nu icke kan bestridas, att sistnämnda
slags lexläsning i viss mån egen rum vid lagfarenhetens
inhemtande, så ligger felet icke i lexläsningen i och för sig utan
i sättet hvarpå den utföres.

Den här gjorda sammanställningen af de rådande olika sätten
för bibringande af undervisning i lagfarenhet och läkarekonst,
torde ådagalägga, hvilketdera har företrädet. Det kan val dervid
anmärkas, att ämnessvennerna i läkarevetenskapen hafva större
behof af praktisk handledning än nybörjaren i lagfarenheten, men
om ock detta medgifves, lärer det icke desto mindre vara obestridligt,
att den senares mindre behof i berörda hänseende likväl
är alltför litet tillgodosedt, eller med andra ord att den juridiska
undervisningen icke är sådan den borde vara. Denna slutsats
jäfvas ej af det obestridliga förhållande, att utmärkte lagfarne hos
oss funnits och finnas, hvilka utbildat sig under ofvan beskrifna
otillfredsställande omständigheter, ty desse utmärkte hade kunnat
blifva ännu utmärktare och deras antal större under andra omständigheter.
Här får dessutom ej lemnas ur beräkningen det
inflytande till vidare utveckling, som en från början väl handledd
och rigtad samt sedermera sjelfständigt fortsatt praktisk verksamhet
utöfvar på lyckliga anlag.

Om nyss anförda slutsats, att den juridiska undervisningen
är bristfällig, torde meningarne lättare förena sig än i fråga om
lämpligaste sättet att afhjelpa bristerna. Men äfven i sistnämnda
hänseende lärer så mycken samstämmighet i åsigter kunna förutsättas,
att någonting bör för ändamålet göra; något mera har
jag med ämnets upptagande här icke åsyftat.

Bland bristerna uti ifrågavarande undervisning anfördes den,
att ynglingarne, utan att förut hafva förvärfvat den ringaste bekantskap
med det praktiska af det yrke, åt hvilket de skola egna
sig, utan att hafva bevistat ett domstolssammanträde eller någon
annan till domarekallet hörande förrättning sättas till att ur
böcker eller föredrag från katedern inhemta kunskap ej allenast
om de lagar, som skola skipas, utan ock om sättet för denna
lagskipnings utöfvande. Att söka undanrödja denna olägenhet
genom formlig föreskrift, att ynglingen bör underkasta sig någon
viss tids tjenstgöring vid domstol eller hos domare, innan han
får börja eller afsluta den teoretiska lärokursen, låter sig under
nuvarande förhållanden svårligen verkställas och kunde för ynglingen
medföra både tidspillan och kostnad; men på frivillighetens
väg skulle samma ändamål till icke oväsendtlig del uppnås, derest
ynglingarne sjelfve och deras målsmän insåge och tillbörligen
uppskattade nyttan deraf. Vår rättskipnings offentlighet lemnar
talrika tillfällen åt hvilken som helst att åhöra densammas förhandlingar,
och enskilda aftal med domare skulle nog kunna förskaffa
den hugade tillgång till någon sysselsättning med att uppsätta
så kallade småprotokoll och, hvarför icke? utskrifva expeditioner.
En sådan sysselsättning, idkad mera såsom tidsfördrif
än såsom arbete under ledigheterna från ''universitetet och de
teoretiska studierna, skulle ofelbart i dessa sistnämnda ingjuta

Remiss af
statsregleringspropositionen.

(Forts.)

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

större lif, klarhet och intresse, hvarförutan ombytet af göromål
uppfriskade och stärkte sinnet. Huru deremot sjelfva undervisningen
vid universitetet skall erhålla eu mer praktisk rigtning,
lärer — om jag ej är illa underrättad — utgjort föremål för
framställning från juridiska fakulteten i Upsala till den komité,
som nyligen behandlat åtskilliga universitetsundervisningen rörande
frågor; men om de följder, som häraf kunna väntas, är det
för tidigt att yttra sig. Sjelfva framställningen är i och för sig
ett godt tecken. Utom det, att hon bevisar, det brister finnas i
mer berörda undervisning, bevisar hon, hvad bättre är, att deras
tillvaro erkännes och deras afhjelpande allvarligen påtänkes.

Men om äfven hittills varande brister i den juridiska undervisningen
vid universiteten afhjelpas, och denna undervisning
blifver god och ändamålsenlig, förmår hon dock icke ensam att
färdigbilda den juridiske embetsmannen och domaren. Dertill
fordras ytterligare praktisk tillämpning af de förvärfyade insigterna,
på eget ansvar och en under sådan sysselsättning samlad
erfarenhet. Det är en fortgående lärotid, under hvilken många
nyttiga iakttagelser göras, och få lära undgå, att bland andra
äfven göra den, att luckor och svaga punkter finnas i de inhemtade
teoretiska kunskaperna. Dessa luckor behöfva fyllas, de
svaga punkterna stärkas. Kommer så dertill lagstiftningens ständigt
fortgående utveckling i nya lagar, som erfordra begrundande.
Allt detta påkallar fortsatta studier för att underhålla hvad inhemtadt
är och inhemta det nya som tillkommit. Emellertid
blifver ofta den unge tjenstemannen snart öfverhopad af praktiska
göromål, som dag för dag så taga i anspråk både själens och
kroppens krafter, att de lediga stunderna behöfvas till hvila och
förströelse. Hvad under då, om under sådana förhållanden den
så nödiga fortsättningen af studierna får stå tillbaka. Någon inverkan
utifrån, någon uppmuntran för att väcka nämnda studier
till lif och verksamhet är här af nöden."

Justitie-ombudsmannen tillägger dessutom, att sedan häradshöfdfngarnes
löner blifvit nedsatta, så att de icke kunna underhålla
några biträden och i följd deraf den handledning hos domare
på landet, som hittills varit den egentliga skolan för unga jurister,
sålunda upphört, så finnes i verkligheten numera icke tillfälle
till praktisk utbildning på detta område. Han ledes in på
detta ämne genom talet om den organisation af domstolsväsendet,
som sista Riksdagen antog; och han slutar med följande ord:

“Mer än en gång har den tanken varit framkastad att till
uppmuntran af lagfarenhetens fortsatta studium och till dettas
behöfliga ledning något slags anstalt måtte inrättas i hufvudstaden,
såsom den plats inom vårt land, der den praktiska lagfarenheten
har sitt högsäte och der det jemförelsevis största antalet
af lagfarenhetens idkare och utöfvare är samladt."

Detta säger Justitie-ombudsmannen, men hvad säger då Ecklesiastikministern?
Han säger, att inrättandet af ett universitet i
hufvudstaden visserligen varit mycket på tal, men han drager dock
i tvifvel, huruvida detta vore riktigt. Man har sagt, säger Eckle -

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1.

siastik-ministern, att klagan försports öfver den juridiska litteraturens
torftighet ock härtill skulle bidraga att universitetet ej ärförlagdt
i hufvudstaden, och att det skulle vara just de universitet, som
ej äro förlagda i hufvudstäderna, der de djupaste kunskaperna och
den största mångsidigheten vore att finna. Det var en förvånande
upplysning. Om man går till Norge och Danmark, ja numera
äfven till Finland, så finner man från dessa länders universitet
mycket vackra rättsvetenskapliga arbeten, under det sådana saknas
hos oss. I Tyskland, der en mängd universitet finnas, är det
visserligen sannt, att äfven vid dem, som ej äro förlagda i hufvudstäderna,
hafva, utgifvits juridiska arbeten; men om jag vill tala
om stjernorna på den juridiska himmelen, så finnerjag attsådane
författare som en von Savigny, en Gfanz, en Heffter m. ii. och
inom rättsfilosofiens område, Stall!, hvilkas odödliga arbeten gått
öfver verlden, verkat vid hufvudstadsuniversitet. Jag har ej funnit
något juridiskt namn i Tyskland jemförligt med dessa, om jag
undantager Mittermayer, hvilken högt aktade man dock ej lyser
så mycket genom grundligheten i sina arbeten som genom mängden
af sina skrifter.

Vidare, säges det, skulle det vara tu tal om lämpligheten af
ett universitets förläggande i hufvudstaden och om ej lämpligare
vore att bibehålla universiteten i småstäderna “utan hinder af de
störande inflytelser. Indika undervisningsanstaltens läge i det
offentliga lifvets medelpunkt icke skulle undgå att utöfva-på de
särskilde lärarnes verksamhet.“

•Ja, mine Herrar, detta hänsyfta!’ på det “lugna den juridiska
vetenskapen enligt min uppfattning ej bör ega. Jag tror, att
juristen oupphörligt behöfver sporras till verksamhet genom att
såväl inledas i lifvet som att deltaga deruti. Om man bereder
honom lugn, fruktar jag att detta lugn skulle blifva döfvande.
Herrarne hafva sett, att, om man sätter ett ljus under en glaskupa,
så undviker man väl drag, men deremot somnar ljuset så
småningom. Jag fruktar, att det omnämnda lugnet kan blifva
sömnens, dödens. Detta undvikes i en hufvudstad, der nya ämnen
förekomma som sporra till verksamhet, man anstränger sina tankar
här och för juristen äro yttre retelser nyttigare än lugn.

Jag tröttar alltför mycket med mitt anförande, jag inser det,
men då den juridiska utbildningen är af så oändlig vigt, ville jag
icke låta ett sådant yttrande som detta passera obemärkt. Det
har kämpats en strid i 30 år om universitetets flyttande till
hufvudstaden; en gång torde det lyckas, men ett sådant omdöme,
uttaladt af Ecklesiastikministern, för oss bort från målet ännu ett
tio- eller tjugotal af år.

Jag tillåter mig slutligen såsom representant för det län jag
tillhör, att göra en anmärkning mot Ecklesiastikministerns föredragning.
Vid förra riksdagen väcktes fråga om utvidgning af
läroverket i Åmål, men detta gick ej; nu har från tre städer framställts
en dylik hemställan, nemligen från Sköfde, Söderhamn och
Vadstena. Ecklesiastik-ministern har tillstyrkt dem alla tre.
Läroverket i Vadstena har dock blott 43 och det i Söderhamn.
49 lärjungar; men läroverket i Åmål besöktes under sistlidet år

Remiss af
statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

N;o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

st atsregle ringsproposi lionen.

(Forts.)

af 64 lärjungar under vårterminen och 68 under höstterminen.
Om, mine Herrar, härtill kommer sistnämnda stads afstånd från
närgränsande städer, nemligen.;från Karlstad 8 mil och från Yenersborg
jemväl 8 mil i en tätt befolkad ort med stor företagsamhet
samt flera bergverksanläggningar, och slutligen att den
nya bergslagsbanan i Åmål kommer att uppföra en större mekanisk
verkstad, så torde dessa förhållanden fullt uppväga de
omständigheter, som löranledt dertill att de andra läroverken
hugnats med tillökning, i synnerhet som utvidgningen af läroverket
i Åmål blifvit tillstyrkt af konsistorium. Det har emellertid
icke befunnits lämpligt. Jag har anledning tro, att en motion
vid denna Riksdag kommer att väckas i detta syfte; jag har derföre
icke nu velat lemna obemärkt hvad jag anser som en
orättvisa.

Herr Toll: Sedan den föregående ärade talaren uti sitt
anförande äfven yttrat sig rörande föreliggande regieringsförslag
för indelta arméen, skulle jag för min del kunna helt och hållet
afstå från ordet. Jag tillåter mig dock att ytterligare betona
nödvändigheten af en sådan reglering, äfvensom att konstatera
orättvisan deraf att låta indelta arméens befäl ''— denna svagt
aflönade tjenstemannaklass — ytterligare vänta på en reglering,
hvars nödvändighet länge varit erkänd. Representationen skulle
derigenom i min tanke göra sig saker till en orättvisa, som skulle
djupt bedröfva mig. Orättvisan ligger — mine Herrar — icke
allenast i de svaga aflöningsvilkor, hvarunder indelta arméens
befäl fullgör sina pligter mot fosterlandet, den ligger kanske mer
i den ojemnhet hvarmed dessa löner äro fördelade. Om jag hade
haft en aning derom att diskussionen vid detta tillfälle skulle
taga en sådan omfattning, som nu är händelsen, hade jag kunnat
förete en mängd siffror till bevis för sanningen af hvad jag antydt.
Jag måste emellertid för tillfället inskränka mig till att
utbedja mig rättighet att för Stats-Utskottets ledamöter framlägga
dessa siffror. Jag tror således att afhjelpandet af denna
dubbla orättvisa är en pligt, som representationen svårligen kan
undandraga sig. Äfven på det militära området måste staten en
gång komma derhän att betala ett arbete hvad det verkligen är
värdt.

I öfrigt har jag ingenting i saken att tillägga, utan rekommenderar
den i första hand till Stats-Utskottets välvilliga behandling.
Skulle det tillåtas mig en anmärkning vid ifrågavarande
lönereglerings förslag, så vore det om önskvärdheten att
förmånen af bostäder åt befälet måtte bibehållas, om också förmånen
af boställe försvinner. Svårigheten att finna lämpliga
bostäder är jemväl på landsbygden ganska stor och synes
vara i tilltagande. Isynnerhet för befälet vid de nordligast förlagda
regementena, inom hvilkas områden stora arbeten af mångfaldig
beskaffenhet, flottningsbestyr m. m. pågå och taga i
anspråk alla tillgängliga bostadslägenheter, är det ganska svårt
att bereda sig lämpliga och välbelägna bostäder.

Lördagen den 23 Januari.

N:o 1.

Jag anhåller vördsamt att detta korta yttrande måtte få
åtfölja remissen till Stats-Utskottet.

Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet
Wennerberg: Herr Talman! Mine Herrar! Jag hade anledning
antaga att Herr Grefve Sparre, som så länge och varmt
intresserat sig för den juridiska undervisningens och bildningens
höjande i vårt land. skulle begagna detta tillfälle att uttala sig
rörande de af Kongl. Maj:t äskade anslag till nya professioner
inom juridiska fakulteterna vid rikets båda universitet. Jag var
deremot icke fullt viss, om hvilken ståndpunkt i frågan Herr
Grefven skulle komma att intaga, antingen han ämnade lägga
sitt ord för eller emot. Då emellertid detta senare nu varit
fallet, finner jag mig manad att upptaga de gjorda anmärkningarne,
men kan likväl ej vid detta tillfälle annat än i största
korthet göra detsamma. Helt visst kommer den ärade talaren
likasom jag att framdeles vid en slutlig pröfning inför Kammaren
af denna vigtiga fråga att ingå i en mer detaljerad granskning.

Jag vågar förmoda, att i sjelfva verket Grefve Sparre fullkomligt
delar den grundåsigt i ämnet, jag hyser. Båda utgå vi
nemligen derifrån att något bör göras för att lyfta den juridiska
undervisningen upp från den ståndpunkt, der den redan i tiotal
af år befunnit sig och som icke synes vara den bästa. Skälet
härtill, eller att den juridiska bildningen icke visat sig tillfredsställande,
vill också jag söka deri, att den unge juristen går till
sitt kall utan en föregående tillräcklig praktisk öfning; men jag
söker det derjemte i den bristfälliga teoretiska underbyggnad, som
blifvit honom under studietiden meddelad. Våra juridiska fakulteter
hafva att alldeles för ringa antal professorer, för att undervisningen
i de många särskilda rättsdisciplinerna skall kunna
på ett nöjaktigt sätt af dem handhafvas. Då härtill lägges det
dem åliggande stora onus att tentera och examinera, något hvarifrån
i de flesta andra länder professorerne äro befriade, så är
det icke underligt, om så väl den rent vetenskapliga verksamhet,
som man fordrar af en universitetslärare, hämmas, som ock att
ett nöjaktigt meddelande, äfven af det mest behöfliga i hvarje
juridisk disciplin, blir i hög grad försvåradt. Jag tror mig äfven
för denna åsigt förr eller senare få ega Grefve Sparre till
medkämpe.

Det är icke möjligt, att med skäl af våra svenska universitetsprofessorer
inom de juridiska fakulteterna begära samma resultat
af deras undervisning som åf utlandets, då dessa senare
nästan öfverallt äro till antalet betydligt öfverlägsna. Tysklands
större och mindre universitet hafva oftast ett nära dubbelt antal
professorer inom dessa fakulteter, Köpenhamns mer än dubbelt;
och professorerne vid alla dessa universitet, som ostörde få öfverlemna
sig åt sina juridiska studier, kunna äfven oförhindrade
''undervisa och teoretiskt utbilda de unga rättslärde, hvilka, innan
de utgå i det offentliga, lifvet, måste hafva undergått en slutpröfning,
hvarigenom vinnes, att ingen får tillträda domarekallet

Remiss af
statsregleringspropositioner.

(Forts.)

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsregle ring

sproposi tionen: (Forts.

)

oöfvad och utan en förberedande praktisk kurs. Samma lyckliga
förhållande, som eger rum vid den svenska läkarebildningen, anser
jag — och i likhet med mig troligen de allra flesta, — äfven
böra blifva gällande vid den juridiska undervisningen, och jag
har de största förhoppningar att så skall ske. Yttranden af
komiterade, som hafva haft till åliggande att genomgå och för
Kongl. Maj:t framlägga förslag till ändringar uti universitetsstatuterna,
gifva vid handen, att man jemväl med hänsyn till den
juridiska undervisningen torde slå in på den väg som man funnit
lämplig för läkarekorpsens bildande. Jag har äfven till statsrådsprotokollet
yttrat, det jag hoppas att inom kort få för Kongl.
Ma j:t föredraga detta ärende och förmodar att Grefve Sparre med
mig är ense om riktningen, i hvilken en förändring i det juridiska
examensväsendet bör ske.

Här galler nu icke något annat än att besvara frågan: är
det nödigt att, på det den praktiska undervisningen för dem. som
studera jura, skall få tillräcklig kraft, antalet af de lärare, som
skola lemna den teoretiska undervisningen, ökas? Härpå svarar
jag ett obetingadt ja. De aktningsvärda bemödanden, som gjorts
under flere decennier af juridiska fakulteterna, hafva dock icke
kunnat bringa de juridiska förstudierna till den punkt, som för
landets bästa varit önskvärd. Må derför universiteten få flera
krafter till sin disposition, må alla dessa många rättsdiscipliner
blifva på ett lämpligt sätt mellan dem fördelade, må framför allt
den vigtiga disciplinen, som kallas allmän processrätt, få en särskild
lärare, så tror jag, att man inslagit på den rätta vägen;
och ett yrkande i sådan riktning bör enligt min mening af hvar
och en, som nitälskar för den svenska domarekorpsens bildning,
godkännas.

Jag har i mitt anförande till statsråds-protokollet i detta ämne
varit något utförligare, derföre att jag ansett mig böra draga
fram de särskilda meningar, som låtit höra sig i denna fråga och
hvilka i mer eller mindre mån varit värda afseende. Kan jag
anses från min sida derunder hafva fort en slags polemik, så har
dock denna varit af eu ganska fredlig natur i afseende på den
af Grefve Sparre framhållna hnfvudsaken, ty om man ser efter
i statsråds-protokollet, sid. 26, skall man finna, huru långt från
mig det är, att anse inrättandet af en juridisk fakultet i hufvudstaden
obehöflig!. Jag tager mig friheten uppläsa endast följande
af hvad som på nämnda sida står att läsa: “Om derföre de medel,
h vilka blifvit insamlade och fortfarande insamlas till en högskola
i hufvudstaden, komm«3 att användas för stiftande af en
rätts- och statsvetenskaplig fakultet härstädes, skulle det, enligt
mitt förmenande, ligga i statens intresse att kraftigt medverka till
utförande af en sådan plan".

Om man icke vill förslösa gagnet af de institutioner man
redan eger, så är det nödvändigt att tillse, att dessa institutioner,
för att verka allt hvad som af dem fordras, tillbörligen upprätt--hållas. Att gifva ut äfven ett mindre belopp af penningar utan
motsvarande valuta, är -ju misshushållning; att deremot med ett

Lördagen den 23 Januari.

N:o I.

något större upphjelpa en institution, för att af henne draga en
full valuta, hushållning.

Hvad beträffar talet om. att de stora, juridiska vetenskapliga
namnen endast eller företrädesvis skulle finnas vid hufvudstädernas
universitet, så vill jag nu endast påminna derom, att i Tysk
land en Mittermayer förvärfvat sitt vetenskapliga anseende såsom
lärare vid universitet i Heidelberg. Hen nyss nämnde Savignys
rykte som vetenskapsman var stadgadt under hans verksamhet
vid universiteten i Landshut och Marburg, således redan innan
lian kallades till professor vid universitetet i Berlin. Och alla
dessa namnkunnige rättslärde, ''en Bluntschli, en von Bar, en
Planck m. fl., hvar verka de eller hafva de väl först verkat, och
lågt grunden till sin ryktbarhet? Jo, vid de mindre universiteten.
Klart torde således vara att något hinder för utbildande af framstående
vetenskapsmän lika litet finnes vid de små universiteten
som vid de stora. Jag vet mycket väl, att man härvid skall
svara: “Se dock på Norge! Vid den juridiska fakulteten i Kristiania
finnas blott fyra professorer; men hvilken utveckling har
icke den juridiska bildningen der i landet vunnit i jemförelse med
den hos _oss!“ Het förhåller sig verkligen så, men orsaken dertill
är ej den af Grefve Sparre antydda, utan en helt annan.
Erfarenheten har visat, att en enskild man stundom förmår framkalla
ett helt och hållet nytt lif inom sin vetenskap; namnen
Geijer, Fries, Retzius, för att hålla oss inom vårt eget land, visa
att så verkligen är förhållandet. Schweigaard är ett sådant namn
för det juridiska studiet i Norge. Med honom kom på 1830-talet
det nya lifvet i de juridiska studierna, som förut vid universitet
i Kristiania saknats. Men penningeanslag förmå ej framkalla sådane
män. Man måste nöja sig med, att dermed framkalla redbar
e och duglige arbetare, på hvilkas axlar icke läggas för stora
bördor och af hvilka man ej fordrar mera än de kunna lemna.
Bet är mig för öfrigt sagdt, att för nästa Storting kommer att
framläggas ett förslag om inrättande af en ny profession i juridik
vid det norska universitetet. Äfven der i landet har man
således kommit till insigt om omöjligheten att med det nuvarande
ringa antalet af professorer i juridiska fakulteten i längden reda
sig. Härtill kommer äfven ett annat för Norge alldeles särskildt
förhållande, det nemligen att detta land egen ett högt biidadt
advokatstånd, som i icke ringa mån bidragit till utveckling af
den juridiska bildningen. Förhållandena i de båda länderna°äro
väl således icke lika; men så i det ena landet som i det andra
måste man sträfva att uppnå den punkt, till hvilken man i Banmark
och Tyskland redan kommit, nemligen att de juridiska
fakulteterna erhålla ett, så vida möjligt, tillräckligt antal lärare,
om man af dem vill fordra samma prestationer, som lemnas af
fakulteterna vid de större universiteten i utlandet.

Grefve Sparres yttrande i öfrigt i fråga om åttonde hufvudtiteln
anser jag mig nu icke böra upptaga till besvarande, då ett
lämpligare tillfälle dertill utan tvifvel kommer att erbjudas vid

Remiss af
statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

N:0 1.

Remiss af
statsregleringspropositionen.

(Forts.)

Lördagen den 23 Januari.

behandlingen af Stats-Utskottets utlåtande rörande samma hufvudtitel.

Herr Jöns Pehrsson: Jag ber om ursäkt derföre att jag
ånyo begärt ordet; men jag skulle icke hafva gjort det, om icke
mitt förra yttrande, att döma af det sätt, hvarpå det af Grefve
Sparre uppfattats, gifvit anledning till missförstånd. Herr Grefve
har nemligen i min mun behagat lägga några ord angående frågan
om regleringen af arméens befäls-löner, hvilka jag aldrig fällt.
Herr Grefven yttrade, att jag skulle sagt, att ingen lönereglering
borde ske, äfven om det allmänna bästa vunne derpå. Detta
har jag icke sagt, utan jag har sagt att för närvarande, då en
en omorganisation af försvarsverket vore att förvänta, det icke
vore nödvändigt att reglera! lönerna just nu; och denna åsigt
vidhåller jag fortfarande. Beträffande den indelta arméens befälsoch
underbefälslöner, har här många gånger förut framhållits, att
desamma, rätt reglerade och fördelade, skulle lemna fullt tillräckliga
tillgångar till aflöningens bestridande. Af den Kongl.
propositionen synes emellertid, att så icke skulle vara förhållandet.
Att nu ingå i en detaljerad granskning af den utaf Kongl.
Maj:t föreslagna regleringen, torde emellertid ej vara behöfligt.
Endast så mycket vill jag för min del säga, att, om skyldigheten
att försvara fosterlandet skall blifva gemensam för alla medborgare,
landet omöjligen har råd att betala öfver 10,000 Kronor
till en general, lian må vara huru nödvändig som helst, under
det att gemene man ej skulle få mera än hvad som nätt och jemnt
behöfves för att kunna lefva ett mödosamt lif.

Jag skall icke längre besvära Kammaren, utan afstår från
ordet för denna gång.

Herr Nils Petersson: Det kan med skäl förefalla något
besynnerligt, att yttranden afgifvas af Kammarens ledamöter vid
remissen till utskottet af en sådan proposition som denna, i synnerhet
om uttalandet kommer från en person, som är så obetydlig
som jag, och då det gäller ett ämne af den ingripande betydelse
som st atsr egleringen; men Kongl. Maj:ts proposition berör sa vigtiga
förhållanden, att man med skäl kan kalla den så väl Regeringens
som Riksdagens hufvudfråga. Att vid uppgörelsen af en
statsreglering stridiga meningar af skiljaktiga åsigter skola uppkomma,
är alldeles klart och om en diskussion kunde bidraga till
deras sammanjemkning, kunde den icke anses vara öfverflödig.
Dessa stridiga åsigter finnas naturligtvis hufvudsakligast mellan löntagare
och löngifvare, och att de der skola finnas faller af sig
sjeift; men mot att frågan skulle kunna taga. en sådan vändning,
som den förste ärade talaren tycktes med sitt anförande åsyfta,
nödgas jag protestera; likasom jag också måste inlägga min protest
mot den uppfattningen, att eu nedprutning från vår sida af ifrågavarande
anslag skulle., innebära en ringaktning af de personer,
som äro löntagare. Äfven hos oss kunna för våra åtgöranden
finnas adla bevekelsegrunder; och jag vill från misstanke för mot -

Lördagen den 23 Januari.

N:0 1.

satsen fritaga såväl mig sjelf som flertalet af Kammarens öfrige Remiss af
ledamöter. Jag har icke hört någon uttrycka något ringaktande statsregieaf
vår tjenstemannakorps; men naturligt är, att vi från vår synpunkt
kunna hafva andra åsigter; och dessa böra också respek- (Forts.)
teras. Jag vill uttala min enskilda åsigt om saken, och det är den,
att, om ett mindre dyrtidstillägg än Kongl. Maj:t äskat skulle beviljas,
meningen dermed icke är att sätta embets- och tjenstemännen
på svältkur, utan endast att göra dem likställiga med öfrige medborgare
äfven deri, att de böra föda sig i sin anletes svett. Jag
har gjort bekantskap med åtskilliga personer, som underrättat mig
om hithörande förhållanden; och man känner, att, oaktadt tjenstemännen
ej sällan arbeta endast några timmar om dagen och blott
några månader på året, de likväl vilja blifva så aflönade att de
kunna lefva ett lugnt och stilla lif. Detta är icke öfverensstämmande
med hvad svenska folket i öfrigt får göra; och för den
skull är en omreglering nödig, hvarigenom tjenstemännen åläggas
full sysselsättning på samma gång de erhålla full aflöning. Detta
är vår hufvudafsigt.

Samme talare nämnde, såsom ett bland skälen för sin åsigt,
att statens tjensteman böra dela samma öde, som drabbar statens
öfrige medborgare. Det var ett godt skäl, och man kan icke mera
fordra; men jag förstår icke huru detta skall tillgå, då statsregleringen
uppgöres ett år förr än den skall tillämpas. Enda sättet
vore då att här använda samma aflöningssätt, som förr begagnades
vid presterskapets aflöning, då presterskapet aflönades med skattetionde;
men ett sådant aflöningssätt är väl icke lämpligt, och dess
införande är väl icke meningen. Dessutom förtjenar den omständigheten
att framhållas, att Herr Finansministern sjelf stannat vid
20 procent af aflöningen som dyrtidstillägg, och jag tror, att det
är tillräckligt i förhållande till de statsinkomster, som för året
kunna påräknas. Om tjenstemännen skulle komma i samma förhållande
som rikets öfrige innebyggare, borde man nedgå till 10
procent, och, ifall Representationen eller Riksdagen skulle finna
lämpligt att nedgå till noll procent i löneförbättring, så tror jag,
att lika stora skäl skulle förefinnas för en dylik åtgärd, som för
förra Riksdagens beslut att bevilja 20 procent i dylik förhöjning.

Sådan är åminstone min åsigt. Det är möjligt, att andra tänka
olika.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid. Jag vill endast
tillägga, att jag alltid har ansett och anser, det jemväl staten i
sin hushållning bör tillvägagå på samma sätt som den enskilde
kloke och försigtige medborgaren, och sålunda taga vara på besparingarne
i den goda tiden för att hafva dem att tillgå i den
onda, samt nedlägga dem företrädesvis i produktiva företag.

Chefen för Kong!. Civil-departementet, Herr Statsrådet Bergström:
Den ärade representanten för Wenersborg uttalade en tänkvärd
mening, då han yttrade, att bästa sättet att tillgodose landets
försvar är att utveckla dess näringar, och han förklarade, att utveckAndra
Kammarens Prof. 1875. N:o 1. 4

No 1.

Remiss af

statsregle ringsproposi tioneii.

(Forts.)

Lördagen den 23 Januari.

lingen af landets näringar varit lians käpphäst. Jag vill icke
med ett sådant vulgärt namn benämna hans vackra fosterländska
sträfvanden i denna riktning; jag anser, att han_ förtjent hela
nationens tacksamhet för sin nitälskan om våra näringar. Dessa
hans bemödanden hafva ock rönt erkännande utom fäderneslandet,
då vid senaste utställningen i Wien honom tilldelades förtjenstmedaljen
för hans berömvärda sträfvanden i nämnda riktning.
Jag erkänner således, att Herr Grefve Sparre varmt nitälskat för
näringarne, men deraf följer icke. att regeringen är likgiltig för
deras utveckling. Den ärade talaren berörde tre sidor af vårt
näringslif; och jag beder att också från dessa tre synpunkter få

yttra några ord. # .

Den första synpunkt, från hvilken han såg saken, var i afseende
å undervisningsanstalter för handtverkslärlingar i städerna.
Han förmenade, att endast i Stockholm blifvit sörjdt för denna
undervisning. Så är dock icke förhållandet, utan vi hafva här i
landet fyra slöjdskolor, nemligen i Malmö, Borås, Örebro och
Norrköping, med hvilka anstalter dessutom äro förenade söndagsoch
aftonskolor; hvarförutom i Eskilstuna blifvit inrättad en söndags-
och aftonskola utan förening med teknisk skola. Vidare
vill jag omförmäla, att den komité, som på min framställning erhållit
Kongl. Maj:ts uppdrag att afgifva betänkande angående
förändrad organisation af våra tekniska läroanstalter, just tagit i
betraktande den sida af näringslif v et, som Grefve Sparre framhöll,
nemligen vigten för detsamma att understödja söndagsskolors uppj-
3/H (i 6 •

Men jag är öfvertygad att, när detta betänkande förekommer
till slutligt afgörande, det skall visa sig, att regeringen icke saknat
blick för nämnda belysf. Så mycket tillåter jag mig för min del
dock uttala, att jag icke anser det vara lämpligt att helt och
hållet göra dessa anstalter till en statens affär. Jag antager,
att Riksdagen skall dela den uppfattning, jag hyser, att äfven
kommunerna i sin mån hafva intresse att understödja sådana inrättningar,
och att således hela tungan i detta hänseende icke kan
eller bör hvälfvas på staten. _

Hvad vidare beträffar frågan om understödjande af husslöjden,
så vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att det statsanslag,
Riksdagen för sådant ändamål beviljat, inskränker sig till

10,000 R:dr, hvaraf 2,000 R:dr äro anvisade till aflöning af resande
undervisare i husslöjd. Återstår således ett belopp af 8,000 Rdr
för tillgodoseende af detta behof, hvartill kommer en summa af
icke mindre än 4,000 Rdr, som af nitälskan för saken af andra
tillgängliga medel användas för samma ändamål. Detta är allt
som regeringen i detta hänseende haft till sitt förfogande. Jag
tror också, att intet bättre medel finnes till erhållande af en riktiginblick
i dessa förhållanden, än att af hushållningssällskapen infordra
utlåtanden i ämnet'' och befordra dessa till trycket.^ Så
har skett förr, och äfven i år äro sådana utlåtanden här i Kammaren
utdelade. Men, såsom jag redan sagt, i denna fråga torde
göra sig gällande hos Riksdagen den bestämda åsigt, att denna

N:0 1.

Lördagen den 23 Januari.

angelägenhet icke är ensamt en statens affär, utan att hushållningssällskapen
och kommunerna i sin mån böra bidraga till de nödiga
utgifterna. Innan således dessa kommunala myndigheter hafva
utfås t sig att för sakens främjande gifva bestämda anslag för viss
tid, är det klart, att frågan om huru stort statsbidrag som för
ändamålet kan finnas erforderligt måste blifva mycket sväfvande.
Att vid sådant förhållande begära ett ordinarie anslag utöfver det
belopp, som redan finnes anvisadt, anser jag icke lämpligt. Uti
mitt underdåniga utlåtande till statsrådsprotokollet är utförligt
redogjordt för de berömvärda sträfvanden i denna sak, sonyfrån
flera håll blifvit lagda i dagen, och i detta hänseende står, såsom
sagdt, Elfsborgs läns landsting mycket högt. Särskildt är påtänkt
att bereda anslag till aflöning af slöjdskolelärare, ty utan dem
kommer man icke någon väg. Skulle emellertid någon representant
anse det vara otillräckligt att, utöfver det ordinarie anslaget till
husslöjdernas befrämjande af 10,000 kronor, för detta ändamål ytterligare
ett lika stort anslag uppföres till Kong!. Maj:ts förfogande
på extra stat, står det ju denne representant fritt att begära någon
förhöjning i sistberörda belopp, så länge motionstiden står öppen.

Slutligen ber jag att få öfvergå till frågan om en öfverstyrelse
för näringarne. Den ärade talaren uttalade klander deröfver.
att den komité, som fått uppdrag att utreda denna fråga,
bestod uteslutande af embetsmän, samt förmenade särskildt att,
derest nämda komités ledamöter i stället varit endast näringsocli
slöjdidkare, betänkandet skulle blifvit mycket fortare färdigt.
Jag vill med anledning häraf upplysa, att just nu detta betänkande
blifvit tryckt och till mig öfverlemnadt; och jag kan icke
finna, att den tid, som komiterade användt på utredande af denna
invecklade fråga, varit för lång. Om jag gör en jemförelse med
den tid, som vanligen åtgår för likartade arbeten, synes mig fasthellre
den af ifrågavarande komiterade använda tid vara ganska
kort. Jag tillåter mig härvid erinra, att den komité, som år 1868
tillsattes för afgifvande af betänkande och förslag rörande förändring
af utsökningslagarne, icke hann fullgöra detta sitt uppdrag
förrän — om jag ej minnes miste — under år 1871; hvad
jag bestämdt vet är, att betänkandet icke afgafs förr än under
år 1871. Till omfånget var det i sanning icke vidlyftigare än
det hvarom nu är fråga, och icke heller gällde utlåtandet något
för den komitén okändt ämne, hvilket återigen till en dej här vid
lag kan vara förhållandet. Komiténs ordförande hade nemligen likasom
han har till dagligt embetsåliggande att handlägga utsökningsärenden.

Samme representant klandrade vidare, att desse komiterade
icke haft blick; för behofvet att ställa denna öfverstyrelse i beröring
med näringsidkare. Äfven detta klander är icke förtjent.
Jag tillåter mig att utur det afgifna betänkandet uppläsa några
punkter, som skola visa, att jag lika klart som denne representant
i princip har erkänt béhofvet af denna anslutning. Komiterade
yttra nemligen på sidan 64, bland annat, följande:

Remiss af

statsregle ring

sproposi tionen.

(Forts.)

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsregle ringsproposi tionen.

(Forts.)

“Utan att nu uttala sig om giltigheten af denna anmärkning
i hela dess omfattning, kunna komiterade, som ofvan antydt att
Kommerskollegium har en alltför afskild ställning i förhållande
till näringarnes idkare, likväl ej underlåta att framhålla vigten
deraf, att den myndighet som skall hafva till uppgift att tillgodose
näringarnes intresse sättes i vexelverkan med utöfvarne af dessa
näringar. “

Och i deras hemställan ingår just att den af komiterade föreslagna
nya styrelse skall anbefallas att afgifva underdånigt förslag
“ej mindre till instruktion för styrelsen än äfven till åtgärder,
hvarigenom på det af komiterade ofvan antydda eller annat lämpligt
sätt styrelsen sättes i vexelverkan med näringarnes idkare."

Jag vet att för komiterade varit tillgänglig en broschyr, som
afhandlar organisationen för “Anstalt flir Handel und Gfewerb in
Wiirtemberg" och att komiterade tänkt sig möjligheten att införa
något dylikt hos oss. Till min stora glädje har jag funnit, att
reservantens yttrande går i samma riktning och att han gillar ett
sådant närmande mellan embetsverket och näringsidkarne.

Jag anser mig icke behöfva för det närvarande uttala mig
vidlyftigare i frågan, till hvilken jag torde få tillfälle att återkomma
och då jag hoppas att kunna få påräkna ett troget bistånd
af den ärade representanten från Wenersborg.

Den skriftliga uppfattningen af detta mitt anförande kommer
icke att af mig justeras.

Herr Werner Ericson: Det är med anledning af vissa
yttranden, som här blifvit fällda i dag och många gånger förut,
jag ber att få taga Herrarnes uppmärksamhet i anspråk. Då dessa
yttranden hufvudsakligen afse sådana frågor, rörande hvilka upplysningar
äro för hvar och en tillgängliga, skulle det väl kunna
synas onödigt att nu upptaga dem till skärskådande, ty hvar och
en kan sjelf taga reda på, huru förhållandet är. Men då jag
icke är förvissad om, att alla Kammarens ledamöter göra det,
enär förhållandet ju är, att en del ledamöter meddela sig sins
emellan och en annan del sig emellan, så att de sålunda erhållna
ensidiga upplysningarne till slut göra dem alldeles oemottagliga
för skäl, så torde häri få ligga en ursäkt för mitt uppträdande
vid detta tillfälle.

Här har många gånger talats om statsbrist och andra gånger
om öfverskott; men för dem, som tagit reda på förhållandet, har
det ofta visat sig, att någon statsbrist i sjelfva verket icke förefunnits,
utan att det varit uppställningen af statsverkets inkomster
och utgifter som gjort sådant skenbart. Hvad jag här afser är, att
framhålla hvad som verkligen finnes af öfverskott, så att man ej
må tro, det ofantliga sådana på ett oförståndigt sätt bortslumpas.

Den ärade talaren på östgötabänken har yttrat, att öfverskotten
försvinna spårlöst och att vi icke skulle kunna reda oss, om icke
öfverskott uppstode. Ja, mine Herrar! det är nödvändigt att vi
få dessa s. k. öfverskott,. och att en del tillgångar, som ej äro
öfverskott, så benämnas, är en följd af det egendomliga förhållan -

Lördagen (len 23 Januari.

N:o 1.

det mel]an Statskontorets inkomster och utgifter samt Riksgäldskontorets,
af räkenskapsförhållandet mellan dessa båda verk. Det
är väl sannt att ganska betydliga nya utgifter tillkommit i innevarande
års statsregleringsproposition, men dessa bland utgifterna
upptagna nya poster äro ej alla att som sådana anse. Två millioner
kronors ökade utgifter för jernvägsdriften t. ex. bero på ökad
trafik, men kunna i sjelfva verket endast anses såsom ett förskott,
som framdeles skall betala sig igen, och beträffande de 1,700,000
som begäras för fardagsårets inlösande, är detta endast en öfverflyttning
af statsegendom, ej en utgift. Jag har velat fästa uppmärksamheten
härpå för att förekomma det dåliga intryck, som
uppstår, då man hör talas om, att öfverskott finnas, hvilka bortslumpas
eller illa användas.

Ett annat yttrande, som i dag här blifvit fäldt, anser jag
visserligen icke mycket värdt att vidröra, icke derföre att jag
ringaktar den ärade talaren, utan emedan jag är öfvertygad att
han mindre menade hvad han sade, än önskade att säga något
“roligt.11 Han skämtade nemligen öfver den dubbelmening, som
kunde ligga i ordet “brödbekymmer.11 Skämtet kan visserligen
vara godt i och för sig, men det är en dålig uppfattning af tjenstemannens
ställning, om man anser det vara nog att han eger bröd
i ordets egentliga betydelse. Hvad jag nu sagt kan tillämpas äfven
på ett annat ofta upprepadt yttrande, det nemligen, att så
länge tjensteman kunna erhållas för de nuvarande lönerna någon
löneförhöjning icke bör komma i fråga. Det är naturligt att, om
staten icke i förhållandet till ökade lefnadskostnader höjer tjenstemännens
löner, dessa likväl i de flesta fall komma att qvarstå i
sina tjenstebefattningar; men, om sådant är staten värdigt, det
blir en annan fråga, sedan den medelst förespeglingar om tillräcklig
utkomst lockat personer att egna sina sträfvanden åt att göra
sig för dessa befattningar lämpliga.

För min del har jag en framställning att göra till Statsutskottet.
Jag skulle nemligen önska, att det infördes mera system
i afseende å hvilka medel skola upplåuas eller icke. Vid förra
riksdagen anslogos 16 a/2 million till statens jern vägsbyggnader
och materiel samt anvisades 2 millioner, lån åt enskilda jernvägsbyggnader,
men man beslöt att upplåna endast 14 millioner
emedan Riksgäldskontorets behof intill 1875 års slut ej beräknades
uppgå till högre belopp. Både för ordningens skull och af andra
orsaker anser jag det vara nödvändigt, att Riksdagens förut fattade
beslut i afseende å medels upplåning för jern vägsbyggnader genomföres.
Således önskade jag att icke endast de belopp, Herr Finansministern
i sin beräkning öfver Riksgäldskontorets ställning från
10 December 1874 till 1876 års slut upptagit såsom tillgång på
grund af upplåning, måtte upplånas, utan äfven de 2,560,000 kronor,
som 1874 års Riksdag anslog till statens jernvägar utöfver hvad,
som bestämdes skulle upplånas, samt de 2 millioner, som 1875
likaväl som 1876 skola lemnas som understöd åt enskilda jernvägsbyggnader.

Det har funnits en tid, då staten genom sitt ständiga ingri -

Remiss af

statsregle ring

sproposi tionen.

(Forts.)

N:o 1.

o 4

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsregle ringsproposi tionen.

(F orts.)

pande i de enskildes hushållning hjelpte och stjelpte. Denna
tid är lyckligtvis länge sedan förgången, och vi torde kunna vara
försäkrade för att den ej återkommer. Det är deremot icke synnerligen
länge sedan staten lemnade ett understöd af 12 millioner i
form lån till af svåra konjunkturer tryckta näringsidkare och
köpmän* och detta hade en mycket helsosam verkan. Vi befinna
oss visserligen ej nu i så svåra förhållanden i ekonomiskt afseende
som då, men det är dock säkert, att öfverspekulation i varuimport
egt rum på grund af landets under gynsammare år ökade, nu betydligt
reducerade konsumtionsförmåga, samt vidare att industrien,
som gått mycket framåt, men på samma gång, till följd af ogynsammare
kreditförhållanden, kommit för ofantliga belopp i beroende
af bankernas korta lån, ej kan under nu varande mindre gynsamma
konjunkturer återbetala dessa penningar. Till följd häraf
måste penningebetryck uppstå, och det är då af vigt, att ej staten
ytterligare bidrager till att försvåra ställningen genom att
taga det rörliga kapital, som vi, just på grund af den lifliga spekulationen,
måste i form af skatt lemna ifrån oss, och tastläsa i
jernvägar, utan, då detta ej för staten medför någon olägenhet,
i enlighet med förut fattade beslut upplåna alla för jernvägarne
erforderliga medel. Utan att vilja hafva uttalat något klander,
ber jag dock få säga, att jag ej tror en finansministers och ett
Stats-Utskotts enda uppgift vara att skrapa till staten hvad som
kan fås och tillse, att dess inkomster och utgifter gå ihop, utan att
de äfven böra egna lämplig uppmärksamhet åt landets finansiela
ställning i allmänhet och, då det för staten ej medförer någon
olägenhet, ej underlåta att genom lämpliga åtgärder bidraga att
lätta en ganska svår penningeställning.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Weidenhielm: Herr Talman! Mine Herrar! Under närvarande
tid — en fredstid i krigsrustning — kan det icke
väcka förvåning, om kostnaderna för försvarsverket i Sverige
liksom i andra länder befinna sig i stigande. Också har man vid
diskussionen rörande fjerde bufvudtiteln i denna Kammare företrädesvis
uppehållit sig vid lönernas reglerande inom armén och
deraf förorsakade anslagsbehof. Denna lönereglering är också
hufvudsakligaste anledningen till förhöjningen i titelns slutsumma,
ty om man sammanlägger de för detta ändamål äskade medel
med dem som erfordras för inlösen af indelta arméns fardagsår,
så kommer man till ett tal af mellan 3 och 4 millioner kronor
och om man minskar hufvudtitelns slutsumma med detta belopp,
så får man en siffra, hvilken betydligt understiger hufvudtitelns
anspråk vid senaste riksdag. Jag anser mig derföre med afseende
på löneregleringens nödvändighet böra yttra några ord.
Fastän vi stå på gränsen till öfvergång från en försvarsorganisation,
som lemnar mycket öfrigt att önska, till en ny helgjuten
härordning, kunna vi icke tänka oss att växa in i de nya formerna
förr än efter flera år och vi kunna icke vårdslösa hvad
vi ega, utan att försätta oss i en öfvergångsperiod utaf försvarslöshet.
Framför allt måste vi söka bevara vår befälsstam, som

N:o 1.

Lördagen deu 23 Januari. So

är det närvarandes stöd och det blifvande nyas fäste. För detta
ändamål har jag ansett behöflig! att så ställa lönernas belopp
för tjenstemännen inom armén, att den benägenhet till minskning
i deras antal, som tyvärr på senare tider visat sig, må kunna
stäfjas. Om man betraktar dessa lönevilkor med beaktande af
tidens kraf och arbetets omfattning, så kan man icke rimligen
säga ^att de belopp, som nu blifvit fordrade, öfverstiga billiga
anspråk. Jag torde äfven få uppmärksamma, att det anslag af

1,700,000 kronor för inlösen af indelta arméns fardagsår, som
blott för en gång förekommer och som egentligen endast utgör
en statens skuld till tjenstemännen för af dem förskjutet arbete,
icke bör betraktas såsom ett anslag tillhörande de nya lönestaternas
behof, och anser jag mig derjemte särskildt böra framhålla,
huruledes staten genom öfvertagandet af den indelta arméns
lönetillgångar kommer i besittning af ett kapital, som växer och
som inom en icke långt aflägsen framtid kommer att bilda tillgång
till gäldande af de ökade anslag, som i och för denna armés
aflöning nu blifvit begärda.

Hvad beträffar den anmärkning, som blifvit gjord af en ärad
talare mot lönebeloppen för befälet vid Gotlands nationalbeväring
och af en annan talare, som ansåg det önskvärdt att bereda bostadsboställen
åt löntagarne vid indelta armén, så anser jag det för
tidigt att bemöta dessa anmärkningar, innan Riksdagen hunnit
taga kännedom om Kong!. Maj:ts förslag till ny härordning,
emedan en jemförelse med de deruti föreslagna lönerna för arméns
befäl är behöflig för att rätt kunna bedöma denna fråga.

Chefen för Kongl. Finansdepartementet, Herr Statsrådet Friherre
Åkerhielm: Herr Talman! Mine Herrar! Jag hade visserligen
icke tänkt att vid remissen af Kongl. Maj:ts förevarande nådiga
proposition behöfva upptaga Kammarens tid med något särskildt yttrande.
De grunder, på hvilka jag stöder den mening, jag i hvarje
särskildt fall inför Konungen anfört, återfinnas i det tryckta protokoll,
som är den Kongl. propositionen bifogadt. Deri kan numera
ingen bokstaf ändras och jag öfverlemnar med tillförlit till Statsutskottet
att bedöma de skäl jag framhållit. Om jag nu, oaktadt öfverläggningen
redan upptagit ej obetydlig tid, likväl ansett mig böra
yttra några ord, är det derföre att några siffror i budgeten synas
mig hafva blifvit oriktigt bedömda. Hvad således den näst siste
talaren, så vidt jag kunnat följa hans anförande, yttrade derom
att det föreslagna upplånandet af två millioner, såsom orden
tycktes mig falla, icke vore det rätta belopp, som borde beräknas
att upplånas, utan att siffran, om grundsatsen konseqvent tilllämpades,
skulle blifva vida högre, ger mig anledning erinra, att
de två millioner, hvilka i 1876 års budget äro upptagna bland
de belopp, hvilka, så vidt jag förstår Riksdagens hittills följda
åsigt, böra upplånas, äro sådana penningar som af staten blifvit
anvisade till understöd för enskilda jernvägsanläggningar, för
hvilka staten ju har pant i anläggningar ne och å hvilka ränta
åtnjutes, hvadan väl icke i och för en sådan lånerörelse upp -

Reiniss af
statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

N:o 1.

Remiss af
statsregleringspr
opositionen.

(Forts.)

Lördagen den 23 Januari.

komna behållningar å statsverket synas böra tagas i anspråk.
Jag föreställer mig alltså, att om Riksdagen fortfarande tillämpar
samma åsigter som hittills i fråga om dessa anslag, så komma
väl dylika statens förskott för den enskilda verksamheten att
fortfarande anskaffas genom upplåning, äfven om staten har tillgångar
dertill utan att låna. Skulle åter den ärade talaren hafva
afsett den million, som tillhörde 1869 års lån, hvilken 1876 förfaller
och om hvilken en talare från Göteborg vid början af öfverläggningen
äfven yttrat sig, och skulle meningen vara att här
egentligen bort stå två icke en million, så vill jag nämna, att
denna senare siffra en million, såsom ock i propositionen står,
är den rätta, ty under 1875 förfaller icke någon del af lånet, såsom
en hvar kan inhemta af Riksgäldskontorets vid bil. 6
litt. c) fogade tabell under litt. F, utan endast en ränta af

200,000 R:dr.

Orsaken ändtligen hvarföre jag ansett mig böja framlägga en
sammanräkning af de belopp hvartill, om jag så må uttrycka
mig, den berättigade upplåningen går, är den att jag velat för
min del så öppet som möjligt framhålla ställningen, på det att
Kongl. Maj:t och Riksdagen måtte blifva i tillfälle att bedöma
naturen af den behållning som uppkommit. Frågan om en minskad
upplåning eller öfverskottets besparande till underlättande
af vigtiga frågors lösning torde komma under framtida pröfning
och blir då ej någon öfverraskning.

Enär jag nu kommit att yttra mig inför Kammaren, anser
jag mig icke böra alldeles med tystnad förbigå den här berörda
frågan om dyrtidstillägg för 1876. Jag vågar uttrycka den förhoppning,
att det af mig afgifna underdåniga råd äi'' det under
förhanden varande förhållanden rätta och det hvarmed våra
tjensteman böra vara bäst belåtna. Jag hoppas ock att de af
mig anförda skäl må vinna Riksdagens bifall, så att, då omständigheterna
kräfva högre lefnadskostnader, våra tjensteman icke
må sakna lönen för sitt arbete. Då man emellertid icke utan
skäl ställt frågan om embetsverkens omorganisation och den om
embetsmännens löneförhållanden i samband med hvarandra, bör
jag erinra, att den för behandlingen af dessa frågor tillsatta komité
redan aflemnat en vigtig del af sitt arbete. Jag har äfven någon
anledning till den förmodan, att komitén skall så påskynda sitt
värf, att ytterligare ej oväsendtliga förslag må kunna till nästa
riksdag framläggas, men så länge frågorna ännu vänta på sin
utredning, hvilken hvarken kan eller bör göras lätt och lustigt,
lärer det väl vara orätt att endast af sådant skäl icke bevilja
det behöfliga och begärda dyrtidstillägget för 1876.

Herr Werner Ericson: I afseende å de nyss omnämnda 2
millionerna, understöd åt enskilda jern vägsföretag, nödgas jag
tillägga några ord, efter som jag finner, att mitt förra yttrande
i denna del blifvit missförstådt.

Jag har ingalunda framställt någon anmärkning deröfver, att
i beräkningen af Riksgäldskontorets inkomster efter år 1876 blif -

N:o 1.

Lördagen den 23 Januari.

vit såsom tillgång medelst upplåning upptaget det belopp af 2
millioner kronor, som motsvarar det vid 1871 års riksdag anvisade
låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar. Men jag
ansåg, att alla medel som afses till jern vägsbyggnader, skulle, enligt
Riksdagens förut fattade beslut, genom upplåning anskaffas
och just derföre tillät jag mig yttra, att jag icke kunde förstå, hvarföre
samma summa, som likaledes skall år 1875 utgöras för samma
ändamål, icke upptages till upplåning i Riksgäldskontorets inkomstbudget
för innevarande ar lika väl som för det kommande.

Detta var mitt yttrande i hvad angår dessa 2 millioner kronor.

Öfverläggningen förklarades härefter slutad; och blef den nu
föredragna Kong!, propositionen, hänvisad till Stats-Utskottet, dit
de i anledning af densamma afgifna yttranden skulle medfölja.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Riksdagens år
1874 församlade revisorers berättelse om verkställd granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1872; jemte de i anledning
af samma berättelse infordrade och till Kongl. Maj:t afgifna
underdåniga utlåtanden.

§ 7.

Till Lag-Utskottet hänvisades justitie-ombudsmannens vid
innevarande riksmöte afgifna embetsberättelse samt tryckfrihetskomiténs
berättelse.

§ B.

Efter föredragning af det af Herr Törnfelt i Kammarens senaste
sammanträde väckta och då bordlagda förslag om annan
plats för den i Kammarens samlingssal uppsatta klocka, anförde

Herr Danielsson: . Jag tycker, att hela detta förslag är
öfverflödigt, ty äfven vi hafva haft klockan på den vägg, invid
hvilken vi sitta, och hafva deraf icke försport någon olägenhet.
Jag yrkar derföre, att klockan icke flyttas samt att följaktligen
Herr Törnfelts förslag icke af Kammaren bifalles.

Herr Törnfelt: Jag hemställer, om icke klockan borde sitta
så, att den öfverallt eller åtminstone för de fleste vore synlig.
Jag tycker, att den öfver den Kongl. bysten skulle finna den
lämpligaste platsen, , ty derifrån är den för alla synlig. Jagmedgifver,
att frågan visserligen är temligen likgiltig, men efter som
vi nu en gång hafva en klocka, borde väl också alla hafva nytta
af den.

Herr Grumselius: Sedan klockan nu en gång kommitpåtal,
ber jag få uttala den meningen, att den klocka, som nu finnes

Ändra Kammarens Prot. 1875. AT:o 1. 5

Remiss af
statsreglering
spropositionen.

(Forts.)

Remiss af
Revisionsberättelse.

Remiss af
Justitie-om
budsmannens
berättelse.

Enskildt

ärende.

N:o 1.

Bordläggning
af motioner.

Lördagen den 23 Januari.

här, egentligen icke alls bör hafva sin plats inom Kammaren. Ty sedan
arbetssättet vid Kammarens protokoll blifvit förändradt, i det
att arbetet der numera är indeladt efter qvart, behöfva vi en ny
klocka, nemligen en sådan, som medelst slag angifver qvarten.
Emellertid anser jag, att hela denna fråga — den störa frågan
och mitt lilla tillägg — kan utan fara hänvisas till vidare åtgöranden
af de Herrar, som hafva inseende öfver Kammarens ekonomiska
angelägenheter.

Härmed var öfverläggningen slutad; och beslöt Kammaren,
sedan propositioner, i enlighet med derunder gjorda yrkanden,
blifvit framställda, att hänvisa detta ärende till vidare åtgörande
af de ledamöter, som hafva vården om Kammarens ekonomiska
angelägenheter sig uppdragen.

§ 9.

Följande nya motioner anmäldes, nemligen af:

Herr A. Törnfelt,

N:o 4, derom att åt elementarläroverkens öfningslärare i
musik och teckning måtte beviljas enahanda löneförmåner,
som gymnastiklärarne åtnjuta;

Herr A. Helander,

N:o 5, om förändrad lydelse af Riksdags-ordningens 13 §,

3 mom.;

Herr C. A. Larsson,

N:o 6, om ändring i lagens stadganden angående dikning.

Herrar Lyth och Biesert tillkännagåfvo, att de instämde
i denna motion.

Herr 1. Askelöf,

N:o 7, om ändring af 11 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet; och

N:o 8, derom att bland öfverläggningsämnen i kommunalstämma
icke måtte upptagas fråga om sådan aktieteckning
i jernväg eller dermed jemförligt företag, som afser förpligtelse
för kommunen i dess helhet; *

Herr M. Lindstedt,

N:o 9, derom att. i händelse kronans bebygda tomter i
Waxkolm måste af innekafvarne för allmänt ändamål återlemnas,
lösen för de å samma tomter uppförda hus måtte erläggas;

Herr E. Thomasson,

N:r 10, med förslag till författning om återvinningsrätt till
lösegendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren
afhänd;

Herr C. J. Ross ander,

N:o 11, om anslag till inrättande af en professur med undervisningsskyldighet
i helsovårdslära samt rätts- och stats -

Lördagen den 23 Januari.

K:o 1.

medicin vid hvartdera af universiteten i Upsala och Lund,
samt till förändring af e. o. professuren i rätts- och statsmedicinen
vid Karolinska institutet i Stockholm till ordinarie
professur, med undervisnings skyldighet jemväl i helsovårdslära.

Samtliga här ofvan antecknade motioner blefvo, hvar efter
annan, bordlagda.

§ 10-

De under § 1 omförmälda Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelser
och propositioner bordläde.

§ 11-

Upplästes och godkändes protokollsutdrag för detta sammanträde.

§ 12.

Herr Talmannen tillkännagaf, att ett telegram från Herr
Hutberg, dateradt Örnsköldsvik den 15 dennes, ankommit till en
af Kammarens ledamöter, innehållande att Herr Rutberg, som den
2 Januari afrest från sitt hem, nödgats i följd af en genom förkylning
ådragen sjukdom qvarstanna någon tid under läkarevård
i Skellefteå och af sådan anledning icke kunnat vid riksdagen
sig ännu inställa.

§ 13.

Herr Norén erhöll, i anseende till en nära anhörigs dödsfall,
ledighet från riksdagsgöromålen under 10 dagar från den 26
i denna månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1li 2 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Ledamots

förfall.