1875. Andra Kammaren. N:o 54 (Riksdagens protokoll 1875:54)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1875. Andra Kammaren. N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj.

Kl. 12 på dagen.

Herr vice Talmannen ntöfvade i detta sammanträde talmansbefattningen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad, äfvensom
protokollsutdrag rörande Kammarens, i anledning af Lag-Utskottets
utlåtande N:o 19, under gårdagen fattade beslut.

Upplästes ett så lydande protokoll:

År 1875 den 18 Maj sammanträdde Kamrarnes valmän för
att utse ordförande bland fullmäktige i Riksgäldskontoret efter
Herr Statsrådet Carlson; och befans, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedd:

Godsegaren Friherre Johan Gustaf Nils Samuel Åkerhielm
med 31 röster.

Sv. Lagerberg yl. G:son Bennich.

John Ericson. E. Key.

Detta protokoll lades till handlingarne; och skulle Riksdagens
Kanslideputerade genom protokollsutdrag om det sålunda försiggångna
valet underrättas, med anmodan att låta uppsätta och till
Kamrarne afgifva förslag dels till förordnande för Friherre Åkerhielm
att vara ordförande bland fullmäktige i Kiksgäldskontoret,
dels jemväl till den underdåniga skrifvelse, genom hvilken ifrågavarande
val komme att hos Kongl. Maj:t anmälas.

§ B.

Anstäldes, jemlikt 65 § Kiksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess memorial N:o 11 föreslagna,
utaf Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition
:

Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 54.

5:o 54.

Onsdagen den 1!) Maj, f. m.

“Den, som i öfverensstämmelse med Utskottets af Första Kammaren
godkända förslag vill

att den i §§ 3 och 4 af gällande stämpelpappersförordmng till
5 procent af lönebeloppet bestämda stämpel å fullmakter, konstitutorialer
och förordnanden å embeten, tjenstår eller beställningar
med verklig lön skall nedsättas och i enlighet med det vid
Utskottets betänkande N:o 7 fogade författningsförslag bestämmas
att utgå med 1 procent af nämnda belopp;

att stämpeln å diplomer för agenter, generalkonsuler och konsuler,
b vilka åtnjuta traktamente eller lön, skall bestämmas till
1 procent å svenska statsverkets andel i den beställningen tillagda
aflöning;

att, der för fullmakt, förordnande eller resolution pa tjenstebyte
stämpel skall utgå efter en beräkning af 5 procent af det
belopp, hvarmed den lön, som erhålles, öfverstiger den förra lönen,
denna beräkning skall ske efter 1 procent af samma belopp;

att de i omförmäla §§ 3 och 4 af stämpelpappersförordningen
förekommande föreskrifter att, om någon erhåller fullmakt å tjenst,
hvilken ban förut på förordnande bestridt, från stämpelbeloppet
å fullmakten skall afräknas det “stämpelbelopp11, som för förordnandet
blifvit erlagdt och motsvarat lönen eller löneskilnaden,
skola, i enlighet med det vid förenämnda betänkande fogade förTattningsförslag,
uti hvardera §:n erhålla följande till redaktionen
förändrade lydelse: Undfår någon fullmakt å tjenst, hvilken han

förut bestridt på förordnande, hvarför stämpelpappersafgift, motsvarande
aflöningsförmånerna, blifvit erlagd, beräknas stämpel
å fullmakten blott för den tillökning i aflöning, som i följd af fullmakten
erkålles *

samt att den i meranämnda författningsförslag intagna redaktionsförändring
i afseende å föreskriften uti § 4 af stämpelpappersförordningen
om stämpelns beräknande för underofficerare vid
de värfvade regementena och flottan med flera, skall vinna Riksdagens
godkännande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutat bibehållande af nuvarande stadganden uti ifrågavarande
hänseenden11.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom bär vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 49 ja och 115 nej.

Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som,

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54.

enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 81 ja och 13
nej, hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 49
ja och 115 nej, sammanräkningen visar 130 ja och 128 nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets utlåtanden Näs 84 och 85;

Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 4;
Lag-Utskottets utlåtanden Näs 2—34; samt

Andra Kammarens Första tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
11 (i samlingen N:o 28).

§ 5.

Till afgörande förekom Lag-Utskottets memorial N:o 21, med Ang. byggnadsförslag
till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid "rh underhällsbehandling
af Utskottets utlåtande N:o 11, i anledning af väckta allmänna väg ar
motioner om ändring af gällande stadganden i fråga om skyldig- och broar.
het att bygga och underhålla allmänna vägar och broar.

Uttskottet hade i detta memorial hemstält:

att Kamrarne, å ömse sidor med frånträdande i vissa delar
af sina förut i ämnet fattade beslut, ville besluta, att Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, huruvida icke skyldigheten att deltaga i vägunderhållet
på landet må kunna åläggas all fast egendom och följaktligen
äfven sådan, hvilken, ehvad den tillhör staten eller enskild
person, hittills varit från väghållningsskyldighet befriad, dels ock,
ehuru i någon mindre proportion än fastighet, alla dem, som idka
näring eller rörelse, samt derefter låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrad lagstiftning i ämnet.

Efter det att ifrågavarande hemställan blifvit uppläst, anförde Herr

Helander: Oaktadt jag noga känner huru dyrbar

tiden nu är, kan jag likväl icke underlåta att säga några ord
ytterligare i denna fråga, då det kanhända är sista gången, jag
härtill har tillfälle. Jag har jemfört hvad Utskottet nu föreslår
med hvad Rikets Ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t den 7 April
1866 innehåller. Om också samma ord icke följa alldeles i samma

N:0 54. 4 Onsdagen den 19 Maj. f. m.

Ang. byggnads- ordning nu som då, kan jag likväl icke finna annat, än att innehållet
och underhålls- är detsamma. Således börjar man efter nio års förlopp samma
allmänna vägar kretsgång åter;, och detta fastän den utredning man begär redan
och broar, blifvit lemnad i den Kongl. propositionen till 18b8 ars Riksdag,
(Forts.) som innefattar svar på den nyss åberopade underdåniga skrifvelse^
med hvilken ‘proposition åtföljer Kammarkollegii omständliga
utlåtande och redogörelse i ämnet tillika med det i kollegium
vid ärendets behandling förda protokoll. Det ser således ut, som
om man endast ville skrifva fram och tillbaka i saken, men icke
att något resultat af denna skriftvexling skall följa. Jag härunder
min riksdagsmannatid, så godt jag kunnat, följt denna fråga,
och jag bar, på grund deraf, flera gånger erinrat om huru märkvärdigt
densamma blifvit behandlad. Man skifver till Kongl.
Maj:t och får svar på sin skrifvelse, innefattande en viss hemställan
i ämnet. Denna hemställan afslås. Nästa år derefter begär
man hvad man förra året afslog. I två år derefter afslår
man motioner i ämnet, på den grund att man hade att vänta svar
på en skrifvelse, som man längesedan fått besvarad. Derefter
lemnar Utskottet 3 år å rad samma förslag, fastän det visat sig
att Första Kammaren ständigt afslog dessa förslag; och nu har
man hunnit så långt, att, såsom jag nämnt, man börjar hela denna
historia på nytt med att begära detsamma som år 1866, och hvarpå
man redan för 7 år sedan fått svar. På det sättet förmodar
jag, att man skall lyckas få denna fråga under ett evigt cirkulationsbruk.
Jag har den öfvertygelse att, efter den utredningfrågan
redan fått, den enda rätta formen är, att Kiksdagen uttalar
sin bestämda mening om grunderna för väghållningsbesvärets ordnande.
Att man dervid, tills vidare åtminstone, måste frångå all
tanke på att fordra delaktighet äfven af dem spm erlägga bevillning
för kapital och arbete, är min åsigt, om man skall hafva
utsigt att lyckas. Jag har framlagt ett förslag i ämnet och är
öfvertygad derom att endast i den af mig angifna riktning det
blir möjligt att komma till något praktiskt resultat. Skulle Kiksdagen
bifalla Utskottets förslag, så är jag fullt säker derom, att
hvarje motion i ämnet, härefter såsom tillförne, skall afvisas på
den grund, att man ånyo gått in till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, hvilken man naturligtvis skall afbida, innan något
vidare kan åtgöras. Bättre då att rent af afstå Utskottets förslag,
hvarigenom det kan blifva möjligt att åtminstone vid nästa
riksdag framlägga nytt förslag, som icke genast blir afvisadt.
Detta synes mig vara så mycket riktigare, som jag antager att
frågan för denna gång är fallen, då Första Kammaren afslagit
utskottsbetänkandet.

Jag yrkar således afslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då jag inom Utskottet

medverkade till det beslut, som nu föreligger, skedde detta under
den förutsättning och med den öfvertygelse, att man genom ett
dylikt tillmötesgående skulle kunna vinna Första Kammarens
bifall till förslaget. Då Första Kammaren emellertid, efter hvad

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54.

kändt är, ändock icke antagit detta förslag, visar det sig tyd- AnJ- byggnadsväg^,
att hvarje tillmötesgående strandar emot Medkammarensoclf ^derhallsbestämdhet,
hvarföre det naturligtvis ej heller för Andra Kamma- allmänna vägar
ren är skäl att bifalla Utskottets föreliggande förslag. och broar.

Jag hoppas dock, i likhet med nästföregående talare, att (Forts.)
denna fråga skall åter uppdyka och i eu, måhända ej aflägsen
tid taga ut sin rätt. Jag medgifver emellertid ej, att det föreliggande
förslaget är så obestämdt som samme talare velat påskina,
ty det öfverensstämmer i de hufvudsakiigaste delarne med
det utlåtande N:o 11, som Utskottet förut i frågan afgifvit, och
hvilket innehåller just de principer, på hvilka denna stora fråga
bör hvila.

Det är således hufvudsakligen med anledning af den utgång,
frågan i Första Kammaren erhållit, jag nu yrkar, att Andra Kammaren
må, med fasthållande af sitt förut i ämnet på grund af
Lag-Utskottets utlåtande N:o 11 fattade beslut, afstå samma Utskotts
nu föredragna hemställan.

Häruti instämde Herr Ivar Månsson.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr vice Talmannen
först proposition på bifall till Utskottets hemställan och
derefter på de olika yrkanden, som af Herrar Helander och Sven
Nilsson blifvit gjorda; och enär propositionen på bifall till Herr
Sven Nilssons förslag blef med öfvervägande ja besvarad, hade
Kammaren alltså besluta att, med afslag å Utskottets hemställan,
vidhålla sitt uti förevarande ämne förut fattade beslut.

§ 6.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 22, i °fl
anledning af väckta motioner rörande ändring i Kongl. förord-stan9nfog°™r
ningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om
stängselskyldighet den 21 .December 1857.

Berörda motioner voro afgifna, den ena i Första Kammaren
af Herr W. Croneborg (motionen N:o 14) och den andra inom
Andra Kammaren af Herr Bengt Olofsson (motionen N:o 116); och
hade i dessa motioner föreslagits,

af Herr Croneborg: att Riksdagen för sin del ville besluta den
förändring uti ofvanberörda förordning, “att derutur måtte uteslutas
allt, som är i strid emot eller utgör undantag från den i
författningens 1 § uttalade grundsats;" samt

af Herr Bengt Olofsson: “att Riksdagen ville hos Kong], Maj:t
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagförändring, att
det i Kongl. förordningen den 21 December 1857, om egors fredande
mot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet,

J»:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Om ändring i
stängselförordningen.

(-Forts.)

'' stadgade stängselvitsord må upphöra att gälla inom det område,
Kongl. Maj:t efter framställning, grundad på ett af ordinarie
landsting med 2/s af de afgifna rösterna fattadt och af nästa ordinarie
landsting med dylik röstöfvervigt vidhållet beslut, finner
skäl bestämma11.

I anledning af dessa förslag var af Utskottet den hemställan
gjord:

“att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan lagförändring, att det i Kongl. förordningen den
21 December 1857, om egors fredande mot skada af annans hemdjur
samt om stängselskyldighet, stadgade stängselvitsord må
upphöra att gälla inom det område Kongl. Maj:t, efter framställning,
grundad på ett af ordinarie landsting fattadt och af nästa
ordinarie landsting med två tredjedelar af de afgifna rösterna vidhållet
beslut, finner skäl bestämma11.

Såsom reservanter mot Utskottets nu omförmälda hemställan
hade låtit anteckna sig Herrar Sven Nilsson i Efveröd och Magnus
Jonsson, af hvilka den förre inom Utskottet yrkat afslag å
båda motionärernes förslag och den senare ansett Herr Bengt
Olofssons motion böra bifallas.

Rörande detta ärende afgåfvos nu yttranden af

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då denna fråga i Utskottet
förevar, kunde jag ej biträda det resultat, hvartill Utskottet kommit,
enär jag, i full konseqvens med mina vid föregående riksdagar
uttalade åsigter, ansett detta förslags antagande till lag
skola medföra allt för stort men, isynnerhet för den mindre jordbrukaren.
Jag medgifver visserligen, att, äfven om den föreslagna
lagförändringen vidtoges, densamma troligen, åtminstone i de flesta
fall, icke skulle komma till tillämpning, enär bestämmandet af
stängselsvitsordets bibehållande eller upphörande skulle läggas i
vederbörande landstings händer. Det är emellertid fullkomligt
riktigt hvad Utskottet i sina motiv uttalat, nemligen att detta
förslag endast är att betrakta såsom ett öfvergångsstadium, och
att man framdeles således skulle komma att gå längre framåt
i samma riktning och slutligen upphäfva stängselvitsordet i sin
helhet.

Alldeles klart är, att stängselvitsordets upphäfvande skulle
vara till fördel för de större jordegarne, men lika klart är, såsom
jag förut nämnt, att en sådan åtgärd skulle medföra skada för
de mindre. Förhållandet är nemligen, att desse senare vanligen
hafva sina egor spridda i många lotter på särskilda ställen och
derför nödgas oftast hafva sina betande kreatur på många särskilda
platser, å hvilka särskild vakthållning således skulle vara
nödvändig, om stängsel saknades, hvaremot de större jordegarne,

Onsdagen den 11» Maj, f. m. 7 KSO 54.

som hafva större sammanhängande betesfält, kunna samla hundra-Om ändring
tals kreatur på en plats, hvadan vakthållningen kan här betydligt s^n/nZge°n''
inskränkas. (Forts.)

Skulle emellertid det åsyftade förslaget blifva lag, skall säkert
inträffa, att ett landsting beslutar stängselvitsordets upphörande
för sitt område, hvaremot ett angränsande landsting anser sådant
vitsord böra fortfarande gälla. Häraf skulle naturligtvis följa, att
stängsel vitsordet ej kunde upphäfvas i länsgränsen. För detta
fall vet jag ej, huru Utskottet tänkt sig, att man.skulle förfara.

Upphäfves stängselvitsordet i det ena länet, så anser jag, att
man ej rättvisligen förfar emot dem, som inom detta län hafva
egor intill angränsande län. Jag kan t. ex. hafva en liemmansdel,
som ligger intill sjelfva länsgränsen. Borttages då stängselvitsordet
å den ena sidan, men bibehålies å den andra,, så tvingas
jag derigenom att stänga den, ehuru jag naturligtvis ej har någon
nytta af denna stängsel. Jag anser det sålunda vara rent af ett
våld af landstinget att tvinga mig att stänga på ett håll, der jag
icke har någon nytta af stängseln, ty följden deraf blir, att mina
grannar i egoskilnaden inom länet genom landstingets _ beslut
blifva befriade från den skyldighet, de å angränsande sidan af
mina egor hafva, hvadan jag antingen tvingas att sjelf från alla
sidor instänga min beteshage, om jag ej vill använda den ännu
dyrare utvägen att valla mina djur, eller tages stängseln bort
emot dessa grannar, då emellertid hägnadsskyldigheten i länsgränsen
detta oaktadt står qvar för mig. Får landstinget verkligen
eu sådan makt, så bör det också, enligt min mening, vara
skyldigt att godtgöra den hemmansegare, hvilken har sina egor
så förlagda som jag nyss påpekat, för den kostnad, hvaraf han
sålunda drabbas utan att hafva den ringaste nytta deraf.

Hvad jag nu framhållit i afseende på det föreliggande förslaget,
anser jag emellertid vara tillräckligt för att visa orimligheten
deraf; och jag kan verkligen icke föreställa mig, att, om
det godkännes af Riksdagen och i följd deraf en skrifvelse aflåtes
till Kongl. Maj:t, med begäran om framläggande af en lag
i öfverensstämmelse dermed, Kongl. Maj:t någonsin kan sanktionera
ett dylikt Riksdagens beslut, som så djupt ingriper i den
enskilda rätten och, på sätt jag trott mig hafva ådagalagt, vållar
stora onödiga kostnader i synnerhet för den mindre jordegaren.

Särskildt ber jag att få erinra derom, att stängsel numera
i allmänhet finnes ’ kring de särskilda egorna, hvadan det skål,
som ej mindre Lag-Utskottet än äfven enskilda personer föreburit
i den kostnad, som stängselskyldigheten skulle medföra, helt och
hållet bortfaller. Det är endast kostnaderna för underhållet af
stängseln, som står qvar.

För öfrigt tror jag det verkligen vara bättre att hålla stängsel
om djuren än vakt öfver dem. Min erfarenhet är åtminstone den,
att den största ofreden af djur på andras egor sker, icke der djuren
äro vårdade genom stängsel, utan der de vallas. Och detta ligger i
sakens natur, enär den som har vård på fria fältet om djuren ju lätt
kan försumma, om också oftast ofrivilligt att vaka öfver dem, så att

N:o 54.

8 Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Om ändring i de icke gorå skada å andras egor. Ock kar man ej stängsel, blir
‘ordningen" * ^e. ^esta omöjligt att leda i bevis, hvem som varit vål(Forts.
) lande till skadan; hvaremot, om sådant linnés, det är lätt att
utröna hvem som underlåtit att hålla sin del af hägnaden i laggift
skick och dymedelst varit vållande till det föröfvade ohägnet.

På anförda skäl och flera andra, som jag skulle kunna framlägga,
yrkar jag rent afslag å Utskottets hemställan.

Herr Nils Petersson: I motsats mot Herr Sven Nilsson i
Efveröd kommer jag att rösta för bifall till Utskottets förslag.
Ty då. orter finnas, som redan antagit stängselfriheten, föreställer
jag mig, att det vore obilligt, om Kammaren ej ville tillstädja
att äfven de öfrig a orter, som så önska, skulle få denna fördel;
och jag tror ej, att man behöfver vara rädd för, att landstinget
skall fatta annat än ändamålsenliga beslut. Jag för min del har
åtminstone så hög tanke om landstinget, att jag är öfvertygad
om att, derest det finner, att jordegarne inom ett område ej vilja
hafva stängselfriheten införd, det ej skall påtvinga dem densamma.

Den föregående talaren förmenade, att stora svårigheter skulle
uppstå, derest landsting å ömse sidor om lånegränsen fattade
olika beslut, så att det ena landstinget bibehöll, men det andra
afskaffade stängsel vitsordet. Jag tror dock ej att någon fara
härvid kan uppkomma. Då härtill kommer, att Lag-Utskottets
förslag är i nära öfverensstämmelse med denna Kammares i fjor,
med anledning af ett Tillfälligt Utskotts förslag, i frågan fattade
beslut, tror jag, att Kammaren bör bifalla äfven ifrågavarande
hemställan. För min del yrkar jag bifall härtill.

Med Herr Nils Petersson förenade sig Herr August Börjesson.

Herr Ehrenborg: Jag afstår ifrån ordet och förenar mig
med Herr Nils Petersson.

Herr Ola Månsson: Då jag vid föregående tillfällen, då
frågan varit på tal om stängselskyidighetens upphörande, yttrat
mig till förmån för stängsel vitsordets bibehållande, har detta skett
med afseende derpå, att förhållandena i den provins, jag tillhör, äro
sådana, att, om vi skola kunna hafva nytta och gagn af våra betesmarker,
kunna vi omöjligen undvara stängsel, vi måste hafva
dem, ehuru kostnad och besvär äro dermed förenade. Frågan synes
visserligen denna gång icke vara så farlig som den från början
förekommit, och jag hoppas vårt landsting i Blekinge icke i den
närmaste framtiden åtminstone skall begära lagens upphäfvande
i denna del, men jag hyser dock den betänkligheten att, om någon
eller några, hvilka genom bifall till detta Utskotts förslag blefvo
i sin göda rätt till landstingen om motioners afgifvande, att
diskussionerna för och emot icke allenast kunde för mycket upptaga
dess tid, utan tillika blifva ett tvisteämne olika tänkande
emellan, som förryckte det goda förhållande, hvilket i allmänhet

Onsdagen den 19 Maj. f. m.

X:o 54.

råder vid de olika tingen i landet. På dessa skäl yrkar jag rent Om ändring
afslag på Lag-Utskottets förslag. stängseifsr ordningen.

Herr Häbiuette instämde i Herr Ola Månssons yttrande.

Herr O. B. Olsson: Till fullo instämmande med den förste

ärade talaren, vill jag endast till de af honom för stängselvitsordets
bibehållande anförda skäl lägga ännu ett. Då nemligen
Utskottet föreslår att två tredjedelar af de vid ett ordinäre landsting
afgifna rösterna skola erfordras, för att landstinget må anses
hafva vidhållit ett af närmast föregående års ordinarie landsting
med enkel pluralitet fattadt beslut angående framställning till
Kongl. Maj:t om stängselvitsordets upphörande inom ett område,
kan lätt inträffa, att dessa två tredjedelar af rösterna afgifvas
af representanter från slättbygden, under det den återstående tredjedelen
aflemnas af personer, som hafva sina respektive hem i skogsbygden,
och för hvilken senare bygd, i motsats mot den förra,
stängsel vitsordets bibehållande är högst nödvändigt; och ett sådant
beslut anser jag för min del icke vara rättvist.

Emedan jag således är öfvertygad om, att ett bifall till Utskottets
förslag skulle kunna lända en stor del jordegare till
skada, kommer jag att rösta för afslag derå.

Häruti förenade sig Herrar Ostling, Gunnarsson, Johannes Bengtsson,
Pehr Pehrsson och Dofsén.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboäs: I denna fråga hyser
jag en helt annan . åsigt, än den, som en af mina iänskamrater
nyss uttalade. Enligt min tanke är nemligen kägnadsskyldigheten
sjelfva häfstången för åstadkommandet af ett godt jordbruk.
För öfrigt tror jag, att denna skyldighets upphörande skulle
framkalla rättegång^ i oändlighet, ty den svårighet, som vi nu,
oaktadt vi ega hägnader, hafva att freda våra egor från ohägn
af våra grannars kreatur, skulle, om hägnaderna borttoges, blifva
betydligt större. Då nu härtill kommer, att man redan på vissa
orter förenat sig om stängselfrihetens införande, och således härigenom
visats, att en sådan öfverenskommelse, der den önskas,
kan på frivillighetens väg åstadkommas, anser jag det vara bäst att
fortfarande låta frågan vara fri.

Jag yrkar således på det bestämdaste afslag å Utskottets
förslag.

Herr Hjelm: Jag vill inskränka mig till att yrka afslag å
detta betänkande och bifall till Herr Sven Nilssons reservation,
eller, som är detsamma, afslag på motionerna i ämnet.

«>

Herr Au g. Pettersson i Hasselstad: Jag är till största delen
förekommen af Herr Ola Bosson Olsson. Det är fullkomligt riktigt,
hvad han yttrade, att det skulle lända till stor skada för de

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. in.

Om ändring
stängselförordningen.

(Forts.)

»smärre jordegarne, om de två tredjelar af landstinget, som beslutade
stängselvitsordets borttagande, bestode af större jordegare.

Man har talat om, att man kan hålla vakt om sina kreatur.
Detta är åtminstone en absolut omöjlighet inom den provins, jag
tillhör, eller Blekinge. Om man än satte 30 personer att vakta
30 kreatur, så läte det sig ändock icke göra under den hetaste
delen af somrarne.

Skulle nu stängselvitsordet komma att upphöra, så blefve det
“knif i strupe" på våra grannar, under det att vi, sådant förhållandet
nu är, lefva i fred och sämja med hvarandra.

Jag anhåller om afslag å Utskottets hemställan.

Grefve Sparre: Jag är så mycket mera bekant med de olika

åsigterna i frågan, som jag tillhör ett län, hvarutaf den ena hälften
yttrat sig för afskaffandet af stängselvitsordet och den andra
för bibehållandet af detsamma. Inom länet finnes nemligen två
hushållningssällskap. Jag känner mer än väl de olägenheter, i
följd af stängsel vitsordets afskaffande, som af flere talare påpekats,
gällande dessa företrädesvis för skogsbygden. Men, mine
Herrar, den satsen är sedan flera år tillbaka erkänd i Sverige,
att en gemensam ekonomisk lagstiftning för hela detta vidsträckta
land ej kan vara fullkomligt passande för alla delar af detsamma.
Om nu Herrarne anse, att stängselvitsordet ej kan afskaffas i
skogsbygden, så måste å andra sidan medgifvas, att det på slättbygden
är nästan omöjligt att uthärda detsamma. Derföre har
man derstädes också så småningom lagt bort stängsel, och om
någon skulle påyrka bibehållandet deraf, så skulle han mötas af
allmänt ogillande utaf sina grannar.

Då nu Utskottet föreslår, att Kongl. Maj:t skall fatta beslut
efter att hafva hört landstinget, och detta skall ske på två landsting,
d. v. s. att förslaget skall på det första landstinget förklaras
Infilande, och på det andra endast med en majoritet af två
tredjedelar af landstinget kunna antagas, har Utskottet, efter mitt
förmenande, iakttagit den största möjliga försigtighet. För min
del befarar jag icke, att landstingen skola gå för långt i detta
afseende, utan jag tror, att det högst sällan och endast i Skåne,
möjligen Halland och eu del af Skaraborgs län kan komma att
inträffa.

Emot den förste talarens erinran om svårigheterna i det fall,
att ett landsting skulle besluta afskaffandet af stängselvitsordet,
under det att det angränsande fattade beslut om detsammas bibehållande,
vill jag anmärka, att det är klart, att i detta fall
särskilda föreskrifter för gränsen emellan de begge områdena
måste göras. Utskottet har så mycket mindre förbisett denna omständighet,
som det uti de sista raderna af sidan 5 i utlåtandet
heter: “i afseende på hvarandra angränsande områden^ för Indika
skiljaktiga bestämmelser rörande stängselskyldigheten gäller, måste
stadgas, att stängsel vitsord fortfarande skulle ega rum.“ Jag tror
således, ehuru jag till fullo behjertar de Herrars mening,_ som
önskar stängselvitsordets bibehållande, att Utskottet iakttagit no -

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54.

(lig försigtighet, och att ett antagande af hvad Utskottet sålunda Om ändring
föreslagit icke ur någon synpunkt kan anses skadligt, hvadan jag stmäselförtager
mig friheten hemställa om bifall till detsamma. ”''(Forts!)”''

Herrar Malmberg och Erik Olsson instämde med Grefve Sparre.

Herr Jöns Pehrsson: Jag anser mig allvarligt böra fram hålla,

att Utskottets föreliggande utlåtande i allt fall torde böra
afslås. Jag tror nemligen, att det i praktiskt hänseende icke
tjenar till mycket, att man förändrar lagstadgandet angående
stängselvitsord, då det är medgifvet jordegare och hela byalag
att ingå förening om att icke hålla stängsel. För de vidsträcktare
orterna inom Skåne skulle ett dylikt stadgande icke hafva någon
egentlig tillämpning, men för de trakter, der man nödvändigt
måste hafva stängsel, tror jag, att det vore förenadt med verklig
fara att bifalla Lag-Utskottets föreliggande förslag, helst om, från
denna synpunkt sedt, större godsägare, som lätt nog få säte i
landstingen, komma att utöfva ett sådant tryck på frågan, att
de små jordegarne icke finna tillräckligt skydd mot de stora, om
icke stängselvitsord får ega rum.

Hur helst jag än ser saken, tror jag det vara förenadt med
fara att bifalla Utskottets förslag, och jag får derföre vördsamt
yrka afslag å betänkandet.

Herr Nils P etersson: Det är i sanning sorgligt, att mina grannar
och vänner inom Kammaren så mycket motsätta sig Utskottets
föreliggande förslag; men jag måste till besvarande upptaga deras
anmärkningar, som yrkat afslag å betänkandet; ty jag anser, att
de “se spöken midt på ljusa dagen,“ och att det ingalunda är så
farligt, som mången tror. Man har, enligt mitt förmenande, missuppfattat
frågans betydelse; ty det gäller icke, hvad här antages,
att rifva ned gärdesgårdarne, utan grannarne kunna fortfarande
komma öfverens om, huruvida de vilja hafva stängsel eller icke;
men frågan afser här tredje man. Sådan som lagen nu är, så
måste grannar hålla stängsel för alla förhållanden, äfven för sådana,
med Indika de icke rätteligen hafva att göra. Men om den
satsen verkligen skall tillämpas, att hvar och en skall hålla vård
om sina kreatur, då är detta riktigt; ty det är icke stängseln,
utan djuren, som förorsaka skada, och den, som eger jord och
djur, bör också taga vård om dem. Nu åter gäller frågan tredje
man, och att hans kreatur icke må inkomma på egorna. Om det
icke redan vore den 19 Maj, så skulle jag ingå i närmare pröfning
af frågan; men den må nu få hvilket öde som helst, tillåter
jag mig yrka bifall till Utskottets föreliggande förslag.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Det härad, som
jag representerar, utgöres snart sagdt uteslutande af stora slätter,
och man har der i allmänhet träffat öfverenskommelse mellan
grannarne att borttaga stängseln; men jag känner förhållanden
inom angränsande härad, der det rent utaf torde få anses såsom

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. in.

Om ändring i ett våld att borttaga stängselvitsordet ; och jag får på den grund
stangseiför- vredsamt yrka afslag å Utskottets föreliggande förslag.

ovanmofin.

Herr Edström: Till följd af de förhållanden, som råda

inom det län jag tillhör, och som består af omvexlande slätt- och
skogsbygd, anser jag Lag-Utskottets föreliggande förslag vara
synnerligen förtjent af framgång; och jag får i följd häraf också
vördsamt hemställa om bifall till betänkandet.

Herr Rylander: Jag erkänner med tacksamhet den var samhet

Utskottet uti den föreliggande frågan iakttagit, enär jag
anser förslaget ganska moderat tillkommet; men jag känner också
de svårigheter, som vidlåda förslagets antagande, derigenom att
landstingets majoritet lätt skulle tvinga minoriteten att borttaga
vår gällande lags stängselvitsord. Och det blefve nära nog omöjligt
att i kuperad mark, der en del utgöres af äng, en del af
betesmark och en del af skog, skydda och hålla vård om kreaturen.
Här skulle nödvändigt erfordras en kompromiss eller förening
emellan grannarne om hägnadsskyldighetens fördelande;
men då det tyvärr finnes kitsliga personer, som aldrig kunna
fullkomligt enas, så kan jag icke, huru varsamt Lag-Utskottets
förslag än är, annat än å betänkandet yrka afslag.

Herrar Anders Svensson och Samuel Johnson förenade sig i
Herr Eylanders anförande.

Herr Törnfelt: Om man skulle taga bort vår lags stängsel vitsord,

så fruktar jag, att man skulle göra halfva befolkningen
till vallhjon, och ett dylikt åtgörande skulle vålla en större förlust
af dagsverken än den ifrågasatta värnpligtslagen. Jag får
derföre yrka afslag å Utskottets föreliggande förslag.

Herr Danielsson: Litet hvar minnes, huruledes denna fråga
förevar förra riksdagen, och att vederbörande Utskott då inkom
med ungefär enahanda förslag som nu. Förslaget bifölls i denna
Kammare, men icke i Första Kammaren, och då Utskottet sedermera
inkom med nytt förslag, så blef detsamma förkastadt af
denna Kammare, emedan man gjorde stängselvitsordets bibehållande
eller afskaffande beroende af blott ett landstings beslut. Jag
tror för min del, att, så länge Kammaren kan mota frågan, det är
skäl att göra det. Lyckligtvis synes förslaget icke hafva tillvunnit
sig några sympatier, och jag hoppas derföre, att Kammaren afslår
detsamma, hvartill jag gör yrkande.

Herr Sv. Kilsson i Efveröd: Jag förstår ej huru den

ledamot i Lag-Utskottet, som senast hade ordet, kan vilja påstå,
att det icke är meningen att taga bort stängseln egorna emellan,
då man vill upphäfva stängselvitsordet. För min del synes det
vara temligen tydligt, att, om stängsel vitsordet borttages, jemväl
stängseln försvinner, ty om en person icke i lagen ålägges att

Onsdagen den 19 Maj, f. in.

13 Nso 54.

hålla stängsel, så lärer han icke heller göra det, utan särskild0m ändring
öfverenskommelse. stangseifur Det

torde vara allmänt bekant, att äfven med nuvarande °\^ts!)
stängsellag inträffar, att stängseln på grund af öfverenskommelse
olika jordegare emellan borttages. Sådant är af nu gällande lag
tillåtet och har skett på många ställen. Hvarföre begagna icke
de ifrige anhängarne af Utskottets framlagda förslag den utvägen?
Stängsellagen torde således med goda skäl kunna få qvarstå oförändrad,
men stängseln detta oaktadt genom öfverenskommelse
borttagas, der sådant är lämpligt, lika väl som att man efter
stängselvitsordets borttagande — som man förutsätter — skulle
komma öfverens, att stängsel skulle hållas. Jag tror det icke är
skäl att ändra en så riktig lag endast på förutsättningar, som i
praktiken helt visst i de flesta fall skulle vara ändamålslösa.

Skulle åter Lag-Utskottets förslag godkännas af Riksdagen och
blifva lag, samt landstinget genom enkel majoritet beslutar att
frågan skall hvila till nästföljande landsting, så blir, enligt min
öfvertygelse, vid val af ledamöter till detta landsting, i en del
orter, en sådan vigilans uteslutande för denna sak, att man vore
frestad tro, att frågan vore den allra vigtigaste, som landstinget
kunde hafva under behandling, sådan den säkerligen äfven skulle
blifva betraktad på åtskilliga ställen.

Herr ordföranden i Lag-Utskottet sade, att med afseende å
skyldigheten att fortfarande hålla stängsel i länsgränsen, der det
ena landstinget bibehåller, men det angränsande upphäfver stängselvitsordet,
skulle särskilda bestämmelser komma att meddelas.

Hade den ärade talaren framstält samma åsigt härutinnan, som
han inom Lag-Utskottet framhöll, nemligen att landstinget i sådant
fall borde vara skyldigt ersätta de kostnader, som den enskilde
derigenom utan nytta komme att vidkännas, genom att fortfarande
få underhålla stängseln i länsgränsen, då skulle detta skäl
för mig varit i denna del talande, men Herr ordföranden yttrade
— sannolikt med klok beräkning — ingenting derom nu, och Utskottet
har icke heller nämnt något om detsamma i betänkandet,
och jag måste således tro, att alltsammans är ett tomt frasmak eri,
begagnadt vid lägligt tillfälle för att möjligen derigenom drifva
förslaget igenom.

Jag fortfar alltså att yrka afslag.

Häruti instämde Herr Nils Nilsson i Espinge.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar,
som förekommit, gaf Herr vice Talmannen propositioner såväl på
bifall som på afslag samt förklarade derefter sig anse röstöfvervigt
förefinnas för den senare meningen. Votering blef då begärd,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en ornröstningsproposition,
deri bifall till Utskottets hemställan upptogs
såsom ja-proposition och som alltså erhöll följande lydelse:

N:0 54, 14 Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Om ändring i “Den som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet
»tangselfur- JJ.q 22 1''Östar
ordningen.

(Forts.) T

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.11

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 54 ja mot
98 nej; och hade Kammaren alltså afslagit Utskottets hemställan.

§ 7.

Om damluckas Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 23, i anledning af
oppenhaiiande. y^ckta motioner om ändring i gällande bestämmelser i fråga om
skyldigheten att hålla damlucka öppen.

Utskottet hade hemstält:

att ifrågavarande af Herrar J. P. Nilsson från Kalmar län och
J. Fahlander afgifna motioner (Nås 33 och 59) ej måtte till någon
vidare åtgärd föranleda.

Herr J. P. Nilsson anförde: Lag-Utskottet har i år, liksom
de föregående åren, afstyrkt denna min motion under anförande
af samma grunder nu som då. Jag får i anledning af Utskottets
hemställan förklara, att jag icke kan gilla densamma.
Då riksdagen är så nära sitt slut, anser jag mig emelertid icke
befogad att göra något yrkande, vare sig om återremiss eller bifall,
utan vill endast till protokollet hafva antecknadt, att jag tror
den fråga, hvarom jag väckt motionen, vara så vigtig, att den
med det första måste lösas, och hoppas att åt densamma skall
egnas den största uppmärksamhet vid den af Utskottet omnämnda
nya lagens utarbetande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Ang. omarbet- Skedde föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i
ning af ansva- anledning af väckt motion, angående omarbetning af ansvarighetsför^statsrådetslagen
för Statsrådets ledamöter.

ledamöter.

Med förmälan hurusom ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter,
föredragande och Konungens rådgifvare i kommandomål af
den 10 Februari 1810 dels i följd af förändrade förhållanden vore
i viss mån antiqverad, dels och efter nya strafflagens införande
på många ställen, der hänvisning till allmän lag lemnades, icke
stode dermed i öfverensstämmelse, hade Grefve Carl G. Mörn er

Onsdagen den 19 Maj, i. m.

N:o 54.

uti en inom Första Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad Än3- 0närhetmotion,
N:o 12, föreslagit, “att en granskning må företagas af numn? <*f <»»«»«-gällande ansvarighetslag för Statsrådets ledamöter och sådanaföratluråTets
förändringar dervid uti densamma vidtagas, att den bringas till ledamöter.
öfverensstämmelse med nu gällande grundlagar och allmän lag". (Forts.)

Utskottet, som i likhet med motionären funnit en granskning
af ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter behöflig, hade ansett,
att andra ändringar, än som af omständigheterna oundgängligen
påkallades, icke borde deri vidtagas, och hade alltså i förevarande
utlåtande Utskottet framlagt ett med tillämpning af
nyssberörda åsigt uppgjordt förslag till förändrad lydelse af
mera nämnde lag.

Efter det lagförslaget i sin helhet nu blifvit till föredragning
anmäldt, begärdes ordet af

Herr Sjöberg, som yttrade: En ärad motionär i Första
Kammaren har fästat Riksdagens uppmärksamhet på angelägenheten
af en revision eller omarbetning af nu gällande ansvarighetslag
för Statsrådets ledamöter, och hvar och en bland oss måste
med motionären instämma derutinnan, att en dylik omarbetningär
af behofvet påkallad. Men jag kan dock icke annat än beklaga,
att den ärade motionären, hvilken eljest i så olika riktningar
ådagalagt en sällspord mångsidighet, uti en fråga sådan som
denna icke närmare utvecklat motiven för sitt förslag, utan
endast med några allmänna drag framhållit nödvändigheten af
denna omarbetning. Vid sådant förhållande må man icke undra
på, att Utskottet tagit saken något lätt, hvilket visar sig deraf,
att Utskottet nästan helt och hållet afskrifvit den gamla ansvarighetslagen,
endast med iakttagande af sådana förändringar, hvilka
omöjligen kunnat undvikas, såsom t. ex. införandet af ordet “Riksdag"
i stället för “Riksens Ständer", samt, i stället för “Missgerningsbalken",
hvilken i nu gällande ansvarighetslag antingen direkt
eller indirekt omnämnes, hänvisat till den nya strafflagen.

Någon vidare uppmärksamhet synes Utskottet icke hafva egnat
åt saken. Och detta skulle mindre hafva väckt min förundran,
om icke inom Utskottet en reservant, såsom det vill synas, på
goda skål, fästat Utskottets uppmärksamhet derpå, att, derest
något skulle göras åt denna fråga, så borde detta blifva ett helt
och ordentligt arbete, hvartill må läggas den omständigheten, att
Utskottet, derest det ansett den erfarenhet, som våra inhemska
förhållanden kunnat lemna till belysning af denna fråga, icke vara
tillräcklig för att ligga till grund för den nya lagens utarbetande,
otvifvelaktigt haft ganska goda mönster att följa i utländska författningar
rörande den så kallade ministeriela ansvarigheten. Men,
som sagdt, Utskottet har icke med den omsorg, som varit önsklig,
inlåtit sig på frågan, utan har inskränkt sig till att efter en helt
kort motivering afskrifva den nu gällande ansvarighetslagen med
inflickande deri af de ändringar, hvilka oundgängligen varit en

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. omarbet- följd dels af grundlagsförändringen år 1840, då departementalning
af anava- styrelsen infördes, och dels af den nya strafflagens antagande.
för stats rådet s Då jag vågar förmoda, att. ehuru Första Kammaren lärer

J ledamöter, hafva godkänt de särskilda paragraferna i Lag-Utskottets utinuföre(Forts.
) liggande utlåtande framstälda förslag, Andra Kammaren icke skall
vara benägen att antaga detsamma i det skick, hvari det befinnes,
anser jag det icke vara nödvändigt att inlåta mig på någon mera
omständlig granskning deraf — något, som för öfrigt icke skulle
falla sig lämpligt med hänsyn till (len tidpunkt, under hvilken förslaget
inkommit — utan jag tillåter mig derföre endast att göra
några få anmärkningar.

I 1 § t. ex. har Utskottet bibehållit det illa ljudande och
hvardagliga uttrycket “kullkastande af någon rikets grundlag''1.
Vidare har Utskottet, hvad beträffar ansvarighetslagens tredje

Saragraf, med uteslutande endast afdederiförekommandeorden“eller
lonungens rådgifvare i kommandomål", i öfrigt bibehållit detta
lagrum i dess nu varande, i visst afseende, mindre försvarliga skick.
Sålunda skulle — efter anförande af de fall, då Statsrådsledamot
förutsattes på ett eller annat sätt föranleda eller befrämja något
beslut eller någon åtgärd stridande mot den Riksdagen, enligt §§
57 och 60 i Regeringsformen, tillhörande beskattnings- och bevillningsrätt
— fortfarande qvarstå det från föreskrifterna i sist
nämnda grundlagsrum stadgade undantag i fråga om båk-, bro-,
färj- och andra afgifter af dylik beskaffenhet, ehuru det väl torde
vara obestridligt, att ett sådant stadgande icke bör hafva plats i
en ansvarighetslag för Konungens Statsråd, för att nu icke tala
om, huru sväfvande och obestämdt samma stadgande i och för sig
är, och huru föga detsamma öfverensstämmer med de åberopade
paragraferna i Regeringsformen.

Vidare är hufvudsakliga innehållet af § 6 i ansvarighetslagen
oförändradt bibehållet, utan afseende å den obestämdhet och tvetydighet,
detsamma innebär. Det skulle nemligen, enligt Utskottets
förslag, lyda sålunda: “Uraktlåter Statsrådsledamot att öfriga
honom i grundlagen uttryckligen föreskrifna, men i denna ansvarighetslag
icke särskild! uppräknade pligter och föreskrifter iakttaga
och fullgöra, ankomme det på Riksdagen att hos Konungen
göra sådan anmälan, hvartill 107 § af Regeringsformen Riksdagen
berättigar, med iakttagande af de vilkor samma paragraf i dess
andra moment stadgar". Det lärer svårligen kunna förnekas, att
denna paragraf är så affattad, att den kan tydas på olika sätt,
enär man dels antagit, att från Riksrättens pröfning borde undantagas
alla de fall af förbrytelser, som icke uppräknas i ansvarighetslagen,
och som skulle behandlas enligt 107 § af Regeringsformen,
dels åter ansett, att Riksrätten skulle kunna till Riksdagen
öfverlemna att begagna sig af den rätt, som i berörda grundlagsrum.
omförmäles.

I betraktande af den lättvindighet, hvarmed Utskottet behandlat
ärendet, må man icke heller förundra sig, om Utskottet i
§ 7 gjort sig skyldigt till en förändring, som — mot Utskottets

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54.

vilja naturligtvis — påtagligen är föranledd af ett missförstånd.
Enligt Utskottets förslag skulle nämnda paragraf börja sålunda:
“Döljer Statsminister för utrikesärendena eller den Statsrådsledamot,
Konungen i dennes frånvaro tillkallar". I den nuvarande
ansvarighetslagen heter det på samma ställe: “Döljer

Statsminister för utrikes ärendena eller Hof-Canzler eller den

Statsrådsledamot, Konungen i dennes frånvaro tillkallar".---

Det är eller det var, enligt paragrafens nu varande lydelse, den
ledamot af Statsrådet, som Konungen i hofkanslerns frånvaro tillkallade,
ålagdt, lika med statsministern för utrikes ärendena, att
icke för Konungen dölja någon vigtig underrättelse i frågor, som
röra krig m. m. Detta stadgande stod och står ännu i öfverensstämmelse
med 11 § Regeringsformen, hvarest, sådant detta grundlagsrum
numera lyder, föreskrifves, att miuisteriela mål skola af
Statsministern för utrikes ärendena inför Konungen föredragas och
anmälas, i närvaro af någon annan Statsrådets ledamot. Men,
ehuru Utskottet erinrat sig, att någon hofkansler icke vidare finnes,
har Utskottet förgätit att tillse, det den ifrågavarande paragrafen
i ansvarighetslagen komme i öfverensstämmelse med den förändrade
lydelse, nämnde paragraf i Regringsformen erhöll vid 1840—1841
årens riksdag, hvaraf vill synas, att Utskottet vid detta ärendes
behandling föreställt sig, att så kallade ministeriela mål kunde
af Konungen pröfvas i närvaro endast af en statsrådsledamot,
antingen Statsministern för utrikes ärendena eller någon annan
Konungens rådgifvare. Men meningen skall väl vara den, att, om
statsministern för utrikes ärendena eller den statsrådsledamot,
som, enligt 11 § Regeringsformen skall, jemte statsministern för
utrikes ärendena, vara närvarande vid föredragning af ministeriela
mål, döljer något som för Konungen kan vara nödigt att känna i
frågor, som röra krig, fred eller förbund med främmande makter,
då skall en hvar af desse ledamöter drabbas af det ansvar, som
i merberörda § 7 af ansvarighetslagen bestämmes.

I § 8 har Utskottet bibehållit hela första stycket af den nuvarande
lagen, men deremot uteslutit det senare stycket, hvilket
förfarande icke heller torde vara rätt försvarligt. Det är visserligen
sann!, att med föredragande i ansvarighetslagen menas statssekreterare;
men något, det senare stycket af nuvarande 8 §
motsvarande moment anser jag dock vara alldeles nödvändigt,
emedan det måste finnas något stadgande, på grund af hvilket
föredraganden i en af Kong! Maj:t tillförordnad regering skall
vara underkastad ansvar. Utskottet utesluter dock, som sagdt.
och utan att derför angifva något motiv, hela det senare stycket
af den 8 §._

Hvad jag nu anfört torde innebära tillräckliga skäl för mitt
yrkande om afslag å Utskottets förslag. Det kan icke falla mig
in att tro, att Kongl. Maj:t skulle godkänna detta Utskottets förslag,
äfven om Riksdagen dertill lemnade sitt bifall, men det synes
mig, som om Riksdagens värdighet fordrade, att icke med en lag
af den betydelse, som den föreliggande, förfares på sådant sätt,
som det hvarmed Utskottet behandlat denna fråga.

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 54.

Ang. omarbetning
af ansvarighetslagen

för Statsrådets
ledamöter.
(Forts.).

N:o 54.

Ang. omarbetning
af ansvarighetslagen

för Statsrådets
ledamöter.
(Forts.)

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Då vidare eu återremiss icke skulle tjena till något, enär en
omarbetning af förslaget icke lärer kunna verkställas på den korta
tid, som antagligen återstår af Riksdagen; så torde Kammaren i
dessa af mig i korthet antydda omständigheter finna tillräcklig
grund för att afslå Utskottets framställning i sin helhet.

Herrar Sven Nilsson i Österslöf, O. ii. Olsson och Clairfelt instämde
i Herr Sjöbergs yttrande.

Herr Kils Pettersson: Som Kammaren af detta betänkande
finner, har Utskottet på grund af en utaf Grefve C. G. Mörner
väekt motion företagit en revision af_ ansvarighetslagen för Statsrådets
ledamöter. Det är väl möjligt att tänka, att Utskottet,
derest tiden medgifvit, kunnat utarbeta ett mera genomgående
ändringsförslag af denna lag. Men dels är härvid att märka, att
motionen icke innehöll något bestämdt förslag, i hvilken riktning
ändringarne borde företagas, dels har ock, hvilket jag torde höra
nämna, Utskottet varit så anstränga med arbete att det nästan
dagligen haft sammanträden. Följden häraf har vant den, att
Utskottet icke haft tid att så grundligt och fullständigt som önskLigt
varit utarbeta ett nytt förslag till lag i detta ämne. jag tror
ock, att, äfven om Utskottet hade framkommit med ett mer utarbetadt
förslag än det nu föreliggande, äfven detta icke skulle
hafva smakat alla utan gifvit anledning till tvistighet»-. Jag ber
nu endast få hemställa, om det icke är bättre att redan nu ja
en lag som står i öfverensstämmelse med öfriga lagar än att bibehålla
en gammal lag som icke längre kan tillämpas. Jag troi
att detta är tillräckligt skäl för bifall till Utskottets hemställan j
och om jag nyss hörde rätt, så har redan Första Kammaien bifallit
Utskottets förslag. Jag hoppas derför, att denna Kammare
gör likaså, hvarigenom, såsom jag redan nämnt, vi kunna fa eu
lag som öfverensstämmer med öfriga lagar.

Grefve Sparre: Jag var också inom Utskottet af den mening,

att den ifrågasatta lagen icke var särdeles maktpåliggande, och
tillstyrkte icke eller bifall till densamma. Saken är, det maste
erkännas, af mycket liten vigt, och jag har icke hört, att någon
klagan försports öfver den nu varande ansvarighetslagen för Statsrådets
ledamöter. Utan tvifvel skulle, derest en tillämpning af
106 § Regeringsformen lomme i fråga, domarne nog veta att
söka reda på de stadgande!!, som äro sätta i stället för dem,
som redan äro antikverade. Jag kan således mycket gerna^instämma
med Herr Sjöberg i lians yrkande att hela sanen matte
förfalla; men å andra sidan kan jag icke neka, att, da i den väckta
motionen det blifvit påpekadt att bestämda fel i den nuvarande
ansvarighetslagen till följd af vidtagna lagförändringar finnas, Utskottet
haft litet svårt ''för att saga: vi vilja icke gorå något åt
dessa brister utan vi bibehålla stadgande!! som icke kunna tiuampas
derföre att de lagar, till hvilka ansvarighetslagen nänvisar,
äro upphäfda. Detta är orsaken till Utskottets förfarande.

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54.

Af de anmärkningar, som Herr Sjöberg för öfrigt framställt, Än9- omarbetkan
jag icke fatta att någon annan föranleder ändringändensom,“n.s''J0JanS!;a"
blifvit gjord vid 7:de §:n. . MisM

-Beträffande denna paragraf erkänner jag nemligen att Utskottet ledamöter.
gjort en blunder, då det föreslagit bibehållande af orden: “eller (Forts.)
den Statsrådsledamot Konungen i dennes frånvaro tillkallar.“ Orden
i dennes frånvaro borde utgå ur första meningen af denna paragraf.

Vill Kammaren vidtaga denna ändring af paragrafen, så går
det ju an. Vill åter Kammaren afstå hela förslaget, så finner jag
saken vara så litet maktpåliggande, att jag icke skall spilla många
ord på att försvara Utskottets förslag, utan har jag med hvad jag
nu yttrat blott velat förklara min ställning till saken.

Herr Philipsson: Äfven jag skulle kunna instämma i den
af Herr Grefve Sparre.utvecklade åsigten, att det är föga maktpåliggande
antingen Utskottets här afgifna förslag godkännes eller
icke; men å andra sidan är det oneklig!, att Lag-Utskottet här
icke kunnat förfara annorlunda än som skett.

Motionären i Första Kammaren har icke begärt, att förslag
till ny ansvarighetslag för statsrådets ledamöter skulle utarbetas,
utan endast föreslagit, att nu gällande ansvarighetslag skulle underkastas
en revision; och då man genomläser sistnämnda lag, så är
det klart, att, om den, hvilket man dock har anledning förmoda,
icke kommer att inträffa, skulle behöfva tillämpas, den icke kan
tillämpas efter ordalydelsen. De bestämmelser, den innehåller angående
straff, äro antikverade och hvad låg då närmare till hands
än att Utskottet skulle vidtaga en revisionsåtgärd. Utskottet har
hemställt, att nu gällande ansvarighetslag af den 10 Februari 1810
skulle få en förändrad lydelse och således icke ifrågasatt annat
än att i den gamla lagen, som har sina både fel och förtjenster,
en redaktionsförändring skulle ega rum.

Nu har emellertid den ärade talaren på stockholmsbänken
gjort anmärkning mot bland annat 7 § af Utskottets förslag. Det
är möjligt, att en lapsus der blifvit begången; me» sådant kan
lätt hända i slutet på Riksdagen; och dessutom gäller denna anmärkning
en redaktionssak, som Utskottets sekreterare mycket
väl kunnat rätta, och den omständigheten kan i allt fäll icke utgöra
skäl att afslå hela lagförslaget.

Jag skall icke framställa något yrkande; men nog måste jag
taga Lag-Utskottet i försvar. Motionären väckte enahanda motion
vid 1871 års Riksdag. -Då blef den hvilande i Lag-Utskottets
papperskorg; och dä fick Utskottet uppbära klander, derför att
det icke gjorde något åt saken. Nu klandras Utskottet, derför att
det gjort något. Detta är föga lojalt.

Herr Sjöberg: Jag ber de ärade ledamöterne af Lag-Utskottet
erkänna, att jag icke i egentlig mening tillåtit mig något klander
mot Utskottets åtgörande i saken i vidare mån, än att jag trott
det hafva varit lämpligast att underlåta att framkomma med ett

Nso 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. omarbet
ning af ansvarighetslagen

för Statsrådets
ledamöter.
(Forts.)

förslag, sådant som det förevarande, då Utskottet åt detsamma
icke kunnat egna tillräcklig tid.

Det må visserligen kunna medgifvas, att, såsom Utskottets
ärade ordförande anmärkt, denna fråga i betraktande af hvad erfarenheten
gifvit vid handen under den tid, som förflutit efter den
nu varande ansvarighetslagens antagande, i och för sig icke är
af någon framstående vigt, men jag vidhåller, att, om något skall
göras deri, man bör söka åstadkomma ett godt och fullständigt
förslag, och icke ett sådant, som här föreliggande, på hvithet i
sjelfva verket något arbete icke kan sägas vara nedlagdt, ty det
förslag, som Utskottet här anmält, torde hvarje nykommen kanslist
i Lag-Utskottet kunna åstadkomma.

Jag är den förste att erkänna, att Lag-Utskottet är öfverhopadt
af göromål och att endast i denna omständighet ligger
tillräckligt skäl, hvarför Utskottet icke egnat mera uppmärksamhet
åt motionen; och jag tillägger, hvad jag i mitt förra anförande
äfven antydde, att det var synnerligen beklagligt, att den utmärkte
motionären icke sjelf afgifvit ett detaljeradt förslag, som kunnat
vara Lag-Utskottet till ledning vid dess behandling af frågan.
Detta är så mycket mera att beklaga, som motionären är en man
med en ovanligt rik erfarenhet, som blifvit vunnen i många värf.
Han har ock i många år varit ledamot af Konungens rådkammare,
och äfven med afseende derå skulle ett af honom i detta ämne
framlagdt förslag hafva varit af stor betydenhet. Af allt detta
är gifvet och klart, att jag icke åsyftat något klander mot Lagutskottet,
utan att jag endast tillåtit mig göra några anmärkningar
mot Utskottets förslag, på hvilka jag ännu icke fått något tillfredsställande
svar.

Eftersom jag har ordet, ber jag att äfven få hemställa, om
det kan anses vara lämpligt, att i en lag, sådan som den i fråga
varande, bibehålla hela den långa, temligen barnsliga inledningen.
Den skulle visserligen passa, om det vore fråga om att utarbeta
en katekes i frågor och svar till ledning för Konungens rådgifvare;
men att nu bibehålla denna långa ramsa, som i allmänna drag
antyder, hvad statsråden böra göra och icke göra, anser jag som
minst sagdt olämpligt.

Då Utskottet emellertid inlåtit sig på denna fråga, och motionären
ifrågasatt en revision eller omarbetning af ansvarighetslagen,
så kunde väl Utskottet i den omständigheten funnit skäl att försöka
åstadkomma eu sådan revision i verklig mening; men jag
vill icke klandra Utskottet, för hvad det, i saknad af tillräcklig
tid att egna åt ämnet, underlåtit att göra, och vid sådant förhållande
och då denna fråga blifvit underställd Riksdagens pröfning,
är det ju riktigast, att densamma undanskjutes genom ett afslag
från denna Kammares sida.

Slutligen tillåter jag mig ytterligare anmärka, att hvad den
uti Utskottets förslag bibehållna 9 § i ansvarighetslagen stadgar,
eller att Konungen kan förordna statsråd att taga säte i Högsta
Domstolen vid behandlingen af vissa mål, väl också måste anses

Onsdagen (Ten It) Maj, f. m.

N:o 54.

vara antiqveradt och att tillämpning af detta stadgande väl icke Ane■ 0närhetvidare
lärer kunna komma i fråga. mnP "f ansva~

Emellertid har jag nu, såsom jag föreställer mig, yttrat till- fsrstatlrlTeu
lyckligt för att angifva min uppfattning af denna fråga; och jag'' ledamöter.
anser mig äfven böra vidblifva mitt yrkande på rent utslag å Lag- (Forts.)
Utskottets förslag i dess helhet.

Grefve Sparre: 1 den ärade talarens på stockholmsbänken

senaste yttrande, angående inledningen till ansvarighetslagen, vill
jag instämma; jag var i Utskottet af alldeles samma mening, och
påyrkade der dess uteslutande, men det ville icke Utskottet lyssna
på och derför kom den att stå qvar. Jag har, tyvärr, i så många
andra och vigtigare frågor nödgats reservera mig mot Utskottets
beslut, att jag började blifva trött derpå, och jag ansåg mig icke
höra i en fråga sådan som denna reservera mig; detta är anledningen
hvarför jag icke lät anteckna min särskilda mening.

Hvad för öfrigt motionen beträffar, har motionären deri föreslagit
“att en granskning må företagas af nu gällande ansvarighetslag
för statsrådets ledamöter, och sådana förändringar dervid
uti densamma vidtagas, att den bringas till öfverensstämmelse med
nu gällande grundlag och allmän lag.*1 .Det var verkligen i motionen
icke begärdt någon omarbetning af lagen. Motionären har
tydligt påpekat, att de här omnämnda bristerna föranledde hans
motion, att lagen icke hänger tillsammans med nu gällande lag,
enär straffbestämmelserna i Missgerningsbalk^!, hvartill ansvarighetslagen
hänvisar, äro afskaffade. Om nu Utskottet sagt detta
vara “en allmän tei’m“, och på den grund afslagit motionen, hade
Utskottet, utan tvifvel, fått en ganska allvarsam af basning derför;
och då Utskottet förut, _ såsom en representant från Göteborg upplyst,
låtit en dylik motion ligga öfver, måste jag erkänna att detta
var ett skål för Utskottet att nu icke göra precist detsamma. Då
dessutom vi egde en lag, som bestått från 1810 och hvilken lag
lyckligtvis under dessa 65 år icke behöfts att tillämpas och, med
Guds hjelp, icke heller framdeles skall behöfva att tillämpas, så
tyckte Utskottet att, då motionären anmärkt det och det felet,

Utskottet hade litet svårt att säga, det är visserligen sannt, men
vi vilja icke afhjelpa felen. Detta är orsaken till Utskottets så
bittert klandrade förfarande; huru man ställer sig, har man ryggen
bak. Vi ha så ofta fått uppbära klander för det vi afslå motioner.

Bifaller man dem, så är det lika illa.

Herr Albert Staaff: Jag ber om ursäkt att jag besvärar med
en hemställan till Lag-Utskottet. Den kan måhända synas pueril,
men från min skoltid har jag lärt mig, att det är en allmän
fordran, att sammanhang bör finnas i allt hvad som skrifves och
skall läsas, och detta bör väl äfven gälla lagstiftningen. Uti 2:dra
mom. af 5 § i den af Utskottet föreslagna lydelse af ifrågavarande
ansvarighetslag kan jag nemligen icke få reda på något subjekt.

Detta moment lyder sålunda: “Om, genom Statsrådsledamots tillstyrkande
eller underlåtande att göra föreställningar eller upp -

N:o bi.

Ang. omarbetning
af ansvarighetslagen

för Statsrådets
ledamöter.
(Forts.)

22 Onsdagen den 19 Maj, f. m.

såtligt och bevisligt fördöljande af någon upplysning, någon lider
skada till lif, medborgerligt förtroende eller personlig frihet, utan
att lagligen förvunnen och dömd vara, eller förlorar gods, löst
eller fast, utan laga ransakning och dom, eller varder någons frid
i hans hus störd, eller förvises någon från ort till annan, straffes
för sådant lagstridigt förhållande dessutom på sätt i 25 kap. strafflagen
stadgas för domare, som orätt dom fäller".

Är det den stackaren, som lider skada till lif och egendom,
hvilkens frid i hans hus blifvit störd, som blifvit olagligt förvist
från en ort till en annan o. s. v., är det han, som “dessutom" skall
straffas, eller hvilken menniska är det, som skall straffas?

Herr Philipsson: Det är en ganska intressant och anmärk ningsvärd

företeelse att man i en så allvarlig fråga som denna i
sjelfva verket är, kan gå till väga så här skämtsamt. Det framgår
af hela diskussionen att man anser saken temligen ovigtig och
att man möjligen skulle kunna vara af med hela ansvarighetslagen;
ty betraktades denna lag såsom vigtig, så skulle den efter
all antaglighet behandlas med samma omsorg som alla andra ärenden
och de i Utskottets förslag upptäckta fel föranleda en ändring
eller en återremiss, men icke, såsom nu, blott och bart ett löje.

Som sagd!, företeelsen är så till vida ganska anmärkningsvärd,
som den endast kan förklaras af de lyckliga konstitutionela
förhållanden, under Indika vi lefva: men jag har egentligen begärt
ordet för att, då Grefve Sparre underlät att besvara eu af Herr
Sjöbergs anmärkningar, göra det i hans ställe. Herr Sjöberg frågade
hvarföre man i förslaget bibehållit § 9, som motsvaras af
samma nummer i nu gällande ansvarighetslag och lyder sålunda:

“Statsråd, hvilken, af Konungen dertill utsedd och förordnad,
tager säte och röstar i Högsta Domstolen öfver mål, som från
krigsdomstolarne dragas under Konungens pröfning, vare för sådan
befattning underkastad domarejäf och ansvar, enligt lag och laga
stadgar, lika med annan Ledamot af Högsta Domstolen."

Jo, det är derföre att man icke förut ifrågasatt att ett Statsråd
skall kunna utöfva egentlig domareverksamhet. Nu säger
Herr Sjöberg att tillämpning af denna g icke vidare kan komma
i fråga. Men i Utskottet har man vid granskning af 20 § Regeringsformen
funnit att sådant verkligen kan inträffa. Denna paragraf
lyder sålunda: “Uti fredstider skola de mål, som från krigsdomstolarne
dragas under Konungens pröfning uti Högsta Domstolen,
företagas och afgöras. Tvenne militärpersoner af högre
grad, dem Konungen härtill utser och förordnar, höra med Domarejäf
och ansvar — — sådana mål öfvervara och deröfver rösta, —“
Utskottet har icke trott något hinder möta för Kong]. Maj:t att
vid sådana fall, som i denna paragraf omförmälas, till ledamöter i
Högsta Domstolen förordna cheferne för Landt- och SjöförsvarsDepartementen
och derföre tick § 9 stå qvar ehuru det verkligen
var fråga om att stryka den.

Hvad beträffar Herr Staaffs kritiska anmärkning, så står det
på samma sätt i gällande ansvarighetslag med den skilnaden dock

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54

ratt der finnes efter ordet “straffes11 inskjutna orden: “ofvanbemälde ning af an sva
Embetsman11, men detta är dock icke aldeles absolut nödvändigt, righetslagen
om man nemligen läser paragrafen i sin helhet, och i alla fall/wS^mta
kunna ju, om man så vill, dessa förtydligande ord inskjutas då
vi komma till föredragningen af denna paragraf.

Med anledning slutligen af Herr Sjöbergs_ anmärkning att inledningen
till ansvarighetslagen vore barnslig och att Utskottet
derföre bort stryka ut densamma, så tror jag att Utskottet, om
det så gjort, skulle hafva ådragit sig mera klander än nu; ty
Utskottet skulle i så fall hafva inlåtit sig på en omarbetning af
ansvarighetslagen, då endast en redaktionsförändring blifvit af
motionären påkallad. Dessutom om Herr Sjöbergs förslag att den
nu varande ansvarighetslagen skall bibehållas vinner framgång,
så frågar jag om icke inledningen i allt fall qvarstår och om den
qvarstår utan eu revision eller efter en sådan, så förändrar detta
väl icke saken, i synnerhet som d°nna revision åsyftat allenast
att borttaga eller förändra sådana bestämmelser, som icke kunna
vidare tillämpas, såsom t. ex. när det i lista § af ansvarighetslagen
stadgas att statsråd under vissa förutsättningar skall “mista lif,
ära. och gods11. Ett sådant stadgande, om det qvarstår, torde, då
numera ingen här i landet kan ådömas ärans förlust, efter mitt förmenande
gifva anledning till vida gravare anmärkning än “inledningen11,
som i sjelfva verket mycket väl låter försvara sig.

Grefve Sparre: Der lönar icke mödan att vidare tala om

saken. Jag vill endast svara Herr Staaff, att hans anmärkning är
riktig, och jag framställde verkligen densamma inom Utskottet.
Jag vill dock till Utskottets urskuldande påpeka att det i lista
mom. af paragrafen står att, om “statsrådsledamot11 underlåter att
göra det och det “miste embetet11 och först derefter i 2:dra mom.:
“straffes dessutom11. Således, om man läser begge momenten tillsammans,
så blir meningen icke otydlig.

Härmed var öfverläggningen slutad. Propositioner gåtvos,
enligt de yrkanden som blifvit gjorda, dels på bifall och dels på
utslag; och som den sednare propositionen blef med öfvervägande
ja besvarad, hade alltså Utskottets ifrågavarande förslag af Kammaren
afslagits.

§ 9.

Eöredrogos och biföllos Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 25, i anledning af väckt motion om förändring i sättet
för sammankallande af menighet till gemensam öfverläggning inför
häradsrätt; och

N:o 26, i anledning af väckt förslag om ändring i gällande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. in.

Ang. Sjöförsvarets
ordnande.

§ io.

Förekom till behandling Särskilda Utskottets utlåtande N:o
3, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
grunder för ordnande af flottans personal samt denna personals
aflöning, beklädnad och underhåll.

Utskottet hade, beträffande det i berörda nådiga proposition
(N:o 19) af Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående
grunder för ordnande af flottans personal, uti l:sta punkten af
förevarande utlåtande hemställt: “att Riksdagen, med godkännande
af de hufvudgrunder, på hvilka Kongl. Maj:ts förslag i afseende
på ordnandet af flottans personal är bygdt, måtte i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag framställa
förnyadt förslag om ordnande af flottans personal, med beräknande
dervid, att öfningstiden för värnpligtig, som till flottan kan komma
att uttagas, bestämmes, på sätt Kongl. Maj:t nu föreslagit, till
ett år“.

Sedan detta förslag blifvit uppläst, anförde

Herr Jöns Rundbäck: Försvarsfrågans behandling och

Kamrarnes beslut i densamma vid denna riksdag ha förvånat mig
något, allramest dock det att Utskottet varit så skiljaktigt i
fråga om uppfattningen om hvad som göras skulle i afseende på
Kongl. Maj:ts förslag. Men denna förvåning har nu stigit till sin.
höjd, sedan jag funnit att Utskottet, utan reservation från någon
enda af dess ledamöter, föreslagit den här bevärings- eller värnpligtslagen
för sjöfolket, som går derpå ut att den värnpligtige
skall utan ersättning tjenstgöra vid flottan ett helt år. Detta
står fullkomligt i strid med hvad både Utskottet uttalat och de fleste
reservanter yttrat, då frågan om ordnandet af landtförsvaret förekom
till behandling. Jag ber på grund deraf få något närmare
betrakta saken.

Utskottet hemställer: “att Riksdagen med godkännande af de
hufvudgrunder, på hvilka Kongl. Maj:ts förslag i afseende på
ordnandet af flottans personal är bygdt, måtte i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag framställa
förnyadt förslag om ordnande af flottans personal. Jag stannar
tills vidare här. I förbigående få jag erinra derom att, såsom
Herrarne val känna, frågan om ordnande af flottans personal
under en följd af år förevarit vid riksdagarne. Nästan vid hvarje
riksdag hafva vi fått emottaga förslag om ordnande af flottan
och flottans personal. Vid den ena riksdagen har flottan och
dess personal ordnats och vid den andra riksdagen ordnats om
igen.

Vid 1873 års riksdag ordnades flottans personal efter många
strider, dervid riksdagen beslöt att sammanslå flottans tvenne
förut skilda, afdelningar till en, som kallades Kongl. Maj:ts flotta..
Då ansåg man det vara nog och uppgjorde staten för 2 flaggman.

Onsdagen den 19 Maj, f. m. 25

eller kontre-amiraler, 26 kommendörer. 43 kaptener samt 69 löjtnanter
ock underlöjtnanter, således tillsammans 140 officerare.
Då ansågs detta vara tillräckligt, och likväl kar Kongl. Maj:t nu
i sitt förslag upptagit 3 amiraler (icke kontre-amiraler utan amiraler),
10 kommendörer o. s. v., tillsammans 228 officerare i stället
för 140 och således 88 högre officerare flere än 1873 ansågs behöfligt.
Äfven aflöningen har i samma proportion blifvit höjd.
Jag är visserligen icke i tillfälle att nu meddela de siffror, som
skulle stödja denna uppgift, men jag erinrar mig bestämdt, att
aflöningen blifvit höjd till 1/4 mera än förut. En amiral både, om
jag icke missminner mig, enligt den reglering, som vid 1873 års riksdag
beslöts, i lön och tjenstgöringspenningar tillsammans omkring
6,000 rdr, men i det nu föreliggande förslaget komma hans aflöningsförmåner
att bestiga sig till 10,000 kronor. Samma förhållande
som med officerarne är det med underofficerarne. Den af 1873
års riksdag faststälda stat upptog 190 underofficerare, såsom för
sjöförsvaret behöfliga, men det nu föreliggande förslaget upptager
likväl 270 underofficerare, således 80 underofficerare mera. Jag kan
väl förstå, att detta kan vara behöfligt, om vi antaga det af Kongl.
Maj:t framlagda förslag, att flottans materiel skall ökas 100 %
eller blifva dubbelt större, men att Riksdagen skulle nu, sedan
1873 års riksdag efter så många strider faststält stat för sjöförsvaret,
år 1875 godkänna förslag till en personal, afpassad för
en materiel, som vi ännu icke ega, anser jag vara för tidigt.
Saken, som den nu står, anser jag för tidigt väckt, ty personalen
bör ökas endast i den mån flottan utvecklas. Detta är hvad jag ville
säga om personalen, och det förundrar mig, att Utskottet icke
fästat uppmärksamheten derpå.

Sedan kommer jag till öfmngstiden, hvilken enligt Utskottets
förslag blifvit i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition bestämd
till ett år. Om man jemför med detta hvad värnepligtslagen i
detta afseende stadgar, så finner man, att 28 § af nämnda lagförslag,
hvilket är intaget i Särskilda Utskottets utlåtande N:o 2,
angående landtförsvarets ordnande, föreskrifver, att den till flottan
utskrifne skulle tjenstgöra i 12 månader. Nu har emellertid Utskottet
i sina motiver, vid behandling af denna paragraf, hemstält:

‘ditt Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om förslag
till ny redaktion af §§ 28 och 29 i lag om allmänna värnpligten,
affattade i öfverensstämmelse med det förslag till härordning, som
kan komma att Riksdagen meddelas."

Såsom Herrarne torde erinra sig, föreslog Utskottet, att öfningstiden
för de värnpligtige skulle blifva olika, och att betalning
skulle gifvas till dem, som tjenstgjorde längre tid. Andra Kammaren
fattade, såsom Herrarne erinra sig, ett annat beslut, nemligen
att öfningstiden för alla skulle bestämmas till 90 dagar.
Hvilka personer är det nu, som blifva lidande vid denna förlängda
öfningstid för flottan? Jo, det är, enligt värnpligtslagens 12 §:

Sjöfarande, som å hvad farvatten som helst idkat minst tolf
månaders sjöfart å fartyg af tio tons drägtighet eller derutöfver;
fiskare, som idkat kust- och hafsfiske såsom yrke minst tolf må -

N:o 54.

Ang. Sjöförsvarets
orätt
ande.
(Forts.)

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. Sjöförsvarets
ordnande.

(Forts.)

nåder; lotsar ocli lotslärlingar samt maskinister och eldare, som
i sådan egenskap å hvad farvatten som helst tjenstgjort minst
sex månader å ångfartyg eller ångslupar.

Sålunda är det kustbefolkningen jemte åtskilliga personer,
hvilkas yrken äro för sjövapnet af stor betydelse, Till principen
gillar jag fullkomligt detta förslag, och jag anmärkte detta redan
1871 vid remissen af den kongl. propositionen, att det förundrade
mig, att man icke toge till sjöförsvaret de personer, som bäst
voro dertill egnade, och jag hade det nöjet att se, att Utskottet
upptog detta i sitt förslag.

Men nu har någon sagt, att dessa maskinister, lärlingar,
kustbefolkningen i allmänhet icke hafva något ombud, som kan
tala för dem härstädes. Jag skall dock åtaga mig detta, ty jag
är ifrån en ort, der en stor del af befolkningen egnar sig åt dessa
yrken. Jag skulle då fråga er, mine Herrar, hvarföre viljen I,
att desse män skola göra ett större offer för fäderneslandet än
andra värnpligtige genom att göra längre tjenst än desse? Jag
kan åtminstone icke finna något rimligt skäl dertill. Jag har velat
uppträda och yttra detta, emedan ingen af Utskottets ledamöter
reserverat sig, och ett sådant beslut skulle nu kunna blifva af
Riksdagen godkändt.

På grund af hvad jag nu antydt och till de anförda skälen,
dertill ännu derå skulle kunna läggas, yrkar jag afslag å Utskottets
betänkande, och för att styrka hvad jag förut sagt, så vill jag
anföra § 28 värnpligtslagen, der det stadgas, att den utskrifne är
i och för sin utbildning skyldig att under fredstid qvarstanna i
tjenstgöring vid flottan under 12 månader från inställelsedagen.
Genom bifall till detta Utskottets betänkande skulle denna lag
blifva gällande endast för de värnpligtige vid flottan, under det, att
öfningstiden för de öfrige värnpligtige blifvit väsentligen förkortad.
Jag hoppas, att Andra Kammaren icke måtte bifalla ett sådant
förslag och tror icke heller, att den kommer att göra det.

Jag får alltså vördsamt hemställa, att Kammaren, med afslag
å Utskottets hemställan i nu föredragna punkt, måtte besluta:
att Riksdagen, som icke kunnat för närvarande bifalla Kongl.
Maj:ts förslag om lantförsvarets ordnande och icke heller ansett
sig'' böra bifalla Kongl. Maj:ts förslag till lagar angående grunder
för ordnande af flottans personal, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i sammanhang med
framläggandet för Riksdagen af nytt förslag till landtförsvarets ordnande
jemväl inkomma med nytt förslag till lagar angående grunder
för ordnande af flottans personal, dervid särskildt torde iakttagas,
att de värnepligtiges skyldigheter vare sig vid landt- eller sjöförsvaret
blifva så vidt möjligt är lika.

Jag får hos Herr Talmannen vördsamt yrka proposition å
detta förslag.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den föregående talaren bör jade

sitt anförande med att uttala sin förvåning dels öfver sjelfva
förslaget och dels öfver Utskottets sätt att behandla frågan. Det

Onsdagen den 19 Maj, f. m.

N:o 54.

ligger visst icke i och för sig något underligt uti, att han under A»g- sjefördessa
dagar blifvit förvånad, ty det är han måhända icke ensam sva^d°rd''
om, åtminstone saknas icke anledningar för mig att förvåna mig, (ports.)
då jag tänker på hvad han nyss yttrat. Han klandrade nemligen
först och främst Utskottet derföre, att det bestämt öfningstiden
för värnpligtig, som skulle uttagas till flottan, till ett år utan
någon ersättning, och sedermera, då han en stund fortsatt sitt
föredrag, bevisade han att Utskottet i sitt föregående förslag bestämt
eu viss ersättning; ergo äro hans uppgifter så till vida stridande
mot hvarandra som Utskottet verkligen föreslagit ersättning
för de värnpligtige under deras tjenstgöringstid och då är ju
icke alls underligt om man, då man hör sådana deduktion!'', finner
anledning till förvåning. Under fortsättningen af sitt föredrag
sade han derefter att han i sjelfva principen gillade Utskottets
förslag, men, om han gillar sjelfva principen, kan jag alldeles
icke se något skäl, hvarföre han skall komma fram med något
annat förslag, tv äro principerna för hans och Utskottets förslag
öfverensstämmande, då är ju alldeles obehöfligt för honom att
framställa något förslag, och stå förslagen i principerna mot hvarandra,
måste han ju nödvändigt, då han förklarat sig gilla principerna
för Utskottets förslag, ogilla sitt eget. Detta finner jag
för min del verkligen förvånande, tv jag anser att, då man begär
ordet, bör man på förhand göra klart för sia; hvad man ämnar
saga och sedermera, då man erhållit ordet, tänka på, hvad man
säger. Med afseende på hans uppräknande af amiraler och flaggman
m. m., så får jag verkligen bekänna att, som jag icke i likhet
med Herr Jöns Hundbäck är kustbo, så har jag icke reda på Herrarne
till sjös, men deremot tror jag att man nu mycket väl kan
antaga Utskottets föreliggande förslag, endast man utesluter ett
par rader mot slutet af sjelfva klämmen, som innehåller bestämmelserna
om öfningstiden, hvithet blifver nödvändigt af Kammarens
föregående beslut att ingå värnpligtige skulle öfvas längre
än 90 dagar på året. Jag hemställer derföre att Kammaren måtte
bifalla Utskottets förslag så långt jag nu läser upp, nemligen att
Riksdagen, med godkännande af de hufvudgrunder, på Indika Kongl.

Maj:ts förslag i afseende på ordnandet af flottans personal är
bygdt, måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till
nästa Riksdag framställa förnyadt förslag om ordnande af flottans
personal, och deremot utesluta dessa ord med beräknande dervid,
att öfningstiden för värnpligtig, som till flottan kan komma att
uttagas, bestämmes, på sätt Kongl. Maj:t nu föreslagit, till ett år.

Ty när Kammaren, såsom jag förut sagt, härom dagen beslutat
att längsta öfningstiden för värnpligtige skalle vara 90 dagar om
året, går det väl icke an, att nu rifva detta beslut genom att bestämma
öfningstiden för de värnpligtige som uttagas för flottan
till ett år. På dessa nu af mig framställda skäl yrkar jag bifall
till Utskottets förslag, med ofvan antydda förändring.

Herr Danielsson: Vid den utgång som försvarsfrågan inom

Kammaren härom dagen fick, tror jag icke att Kammaren nu kan

N.o 54.

Ang. Sjöförsvarets
ordnande.

(Forts.)

28 Onsdagen den 19 Maj, f. m.

bifalla hvad Utskottet i afseende å Kongl. Maj:ts proposition angående
grunderna för ordnande af flottans personal samt denna
personals aflöning, beklädnad och underhåll här föreslagit, men
då jag icke vill förlänga diskussionen, emedan jag förmodar att
Kammaren snart önskar få slut på densamma, så inskränker jag
mig att yrka afslag å Utskottets betänkande.

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Friherre von Otter: Herr Talman! Mine Herrar! Det torde
vara en gifven följd af det beslut, hvartill Kammaren här om
dagen kom i afseende å härordningsfrågan, att Kammaren nu icke
kan antaga Utskottets bär föreliggande förslag till beslut i fråga
om ordnandet af flottans personal i den form det nu framkommit,
men^deremot tror jag icke att förhållandena äro sådana som de af
en föregående talare uppfattas, nemligen att deraf med nödvändighet
borde följa att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet i sin
helhet borde afslås.

Under den diskussion som under de sista tre dagarne af förra
veckan fördes här i Kammaren om härens omorganisation, hörde
man ofta och i uttalanden, som vittnade om sann fosterlandskänsla,
yttras den åsigten, att försvarsfrågan icke får falla utan måste
hållas vid lif och att vi måste gå framåt. Om det låg någon mening
i dessa yttranden, och den känslan, att vi måste gå framåt,
verkligen finnes hos Kammaren, så hemställer jag huruvida Kammaren
icke skulle finna lämpligt att af nu föreliggande förslag antaga
de delar, som icke stå i strid mot hvad Kammaren förut beslutat
i försvarsfrågan. Derigenom blefve hon, hvad sjöförsvaret vidkommer,
verkligen förd ett steg framåt.

Om, på sätt Herr Sven Nilsson i Österlöf föreslagit, Kammaren
fattar det beslut, att Kammaren, med godkännande af de
hufvudgrunder, hvarpå Kongl. Maj:ts förslag är bygdt, skulle hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte till nästa Riksdag
framlägga nytt förslag till ordnande af flottans personal, så tror
jag att Kammaren dervid lag skulle bifalla hvad ingen egentligen
borde hafva något att invända emot. Ett sådant beslut skulle
förnämligast innebära, att Kammaren hade förklarat sig godkänna
Kongl. Maj:ts förslag derom, att flottans personal skall bestå af
stam-, militär- och civil-, af värnpligtige samt af krigsreserv, och
jag kan icke förstå, såsom jag redan sagt, att man kan hafva något
att emot ett sådant beslut invända.

Om jag nu til! frågans ytterligare belysande skulle ingå uti
en liten mera detaljerad undersökning af hvad beslutet att godkänna
dessa hufvudgrunder skulle medföra, så torde dervid först
och främst vara att beakta: att den stam, som är ifrågasatt, visserligen
är föreslagen större, hvad officerare, underofficerare och
matroser beträffar, än hvad som motsvarar den nuvarande stammen,
men vi höra härvid ihågkomma, att genom antagande af detta förslag
båtsmanshållet skulle upphöra. Då nu flottan uti båtsmanshåll
haft en högst betydande kontingent för sin bemanning, så
är det tydligt, att ersättning för densamma måste sökas på annat

Onsdagen den 19 Maj. f. m. 29

håll. Denna ersättning skulle i första rummet erhållas genom
tillökning af matroskåren.

Yi komma dernäst till de värnpligtige. De fleste af Herrarne
känna, att de värnpligtige som här äro i fråga, icke på sätt Herr
Jöns Rnndbäek anfört, till större delen bestå af maskinister och
andra underordnade] kategorier, utan utgöras af den första af de
kategorier, som äro upptagna uti § 12 af värnpligtslagen, nemligen
sjöfarande. Detta är den kategori, på hvilken flottan har
att i andra hand repliera, då det gäller att få ersättning för båtsmanshållet,
och hit höra mera än två tredjedelar af alla dem, som
skulle aftjena värnpligten vid flottan. Denna klass af befolkningen
är redan skyldig att vid utbrytande krig tjenstgöra vid flottan
från sitt 20:de till och med sitt 35:te år. Antalet af desse uppgick
år 1874 till 11,242 man.

År 1872 godkände Riksdagen Kongl. Maj:ts förslag derom,
att ena hälften af bätsmanshållet i Blekinge och Södra Möre härad
af Kalmar län skulle sättas på vakans. Riksdagen biföll derjemte,
atp de härigenom inflytande vakansafgifterna skulle få användas
antingen till förökande af matroskåren eller till ökande af arbetskrafterna
på varfven. Här är nu nära nog hälften, eller det antal
nummer som medgifvits, satt på vakans. Vakansafgifterna för
dessa nummer stå således till Kongl. Maj:ts disposition och jag
tror mig kunna nämna, att ett förslag kommer att inför Kongl.
Maj:t framläggas om att söka, på frivillighetens väg, få in ynglingar
af 18—20 års ålder, som ämna egna sig åt sjömansyrket
för att uppfostra dem för flottan, betala dem med de medel, som
äro af Riksdagen ställda till Kongl. Maj:ts disposition och sålunda
söka gorå en början till hvad man önskar må komma till stånd,
nemligen att ibland de beväringsskyldige erhålla tillgång på en
duglig bemanning för våra krigsfartyg.

Det torde vara tydligt, att en sådan öfning och en sådan undervisning,
som vid flottan komme a.tt meddelas dessa unga sjömansämnen,
skulle i högst väsentlig mån öka deras duglighet och
på samma gång höja hela den svenska sjöfarande menighetens
anseende såsom utmärkta sjömän. Härigenom vunne så väl flottan
som handelsmarinen, och man hade beträdt den rätta vagen till
åstadkommande af det samband mellan örlogs- och handelsmannerna
hvilket är af så stor vigt för dem båda. Skulle deremot
Riksdagen, på sätt här blifvit föreslaget, helt och hållet afslå
Kongl. Mai:ts framställning i denna fråga, så är det gifvet, att
Kongl. Maj:t ej kan veta, hvad Riksdagens tanke är i denna sak,
och en så ändamålsenlig åtgärd derigenom uteblifva. Jag anser
derföre, att det ligger mycken vigt uppå, att Riksdagen lemnar
ett positivt svar på Kongl. Maj:ts framställning.

Vi komma härefter till den sista delen af den föreslagna personalen
eller krigsreserven. För att vi, sedan så väl båtsmanshållet,
som den del af sjöbeväringen, hvilken nu exerceras tillsammans
med landtarmé^ beväring upphört att tillhöra flottan, må
hafva en hemaning att tillgå, i händelse ett krig skulle utbryta,
utan att stammen må behöfva allt för mycket ökas, och på det

N:o 54.

Ang. Sjöförsvarets
ordnande.

(Forts.)

S:o 54.

Ang. Sjöförsvarets
ordnande.

(Forts.)

30 Onsdagen den 19 Maj, f. m.

att denna bemanning må blifva sådan, att vi kunna hafva mera
nytta af densamma, än som är fallet med den reserv vi nu ega,
nemligen den del af sjöbeväringen, som öfvas tillsammans med
landtarmé!!, är upprättandet af en annorlunda beskaffad krigsreserv
nödvändigt. Denna reserv skulle, såsom Herrarne af det
Kong!, förslaget inhemtat, bestå af dels sådana officerare, hvilka
på grund af gällande föreskrifter efter erhållet afsked med fyllnadspension
intill viss ålder äro skyldiga att tjenstgöra under
krig, dels ock det icke obetydliga antal officerare, underofficerare
och manskap, som man kunde mot rättigheten, att vid viss ålder
komma i åtnjutande af lämplig pension hopsamla bland dem af
flottans personal, hvilka före uppnådd pensionsålder nu, med den
utsträckning, som industrien och näringarne i vårt land erhållit,
söka sin bergning på annat håll. Det är nemligen en stor mängd
af flottans officerare, underofficerare och manskap, som söka anställning
vid jernvägar, taga tjenst vid handelsflottan m. m. Denna
personal skulle fortfarande för flottan gå förlorad, derest man
icke loge vara på densamma genom att få den att inträda i en krigsreserv.
En sådan åtgärd tror jag mycket väl skall kunna vidtagas
utan allt för stora uppoffringar, och det vore i min tanke
högst oklokt kandiadt att genom ett rent afslag hindra Kongl.
Maj:t att i detta hänseende taga de mått och steg, som kunde
finnas nyttiga, för att med minsta kostnad bereda tillgång på en
dylik reserv.

Jag har nu uttalat mig så omständligt, som torde vara behöfligt,
för att Kammaren måtte få en någorlunda tydlig uppfattning
om hvad frågan gäller, och kan för min del icke annat än
på det.lifligaste instämma i det yrkande, som af Herr Sven Nilsson
i Östersl öf blifvit framställdt.

Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen upptog
de meningar, som under densamma förekommit, samt gaf derefter
propositioner först på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt
skick och vidare på bifall till hvart och ett af de olika yrkanden,
som Herrar J. Rundbäck, Sven Nilsson och Danielsson
under öfverläggningen framställt. Herr vice Talmannen förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall
till Herr Sven Nilssons förslag. Votering blot då begärd, i anledning
hvaraf Herr vice Talmannen, för kontrapropositionens bestämmande,
ånyo upptog'' de återstående yrkandena, nemligen dels
på afslag å Utskottets hemställan och dels på bifall till Herr J.
Rundbäcks förslag; och fann Herr vice Talmannen bland dessa
senare yrkanden det sistnämnda hafva flertalets mening för sig.
Men äfven om kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf
en så lydande omröstningsproposition först blef uppsatt, justerad
och anslagen:

Den som till kontraproposition i voteringen öfver lista punkten
i Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 3 antager det af Herr
Jöns Rundbäck under öfverläggningen framställda förslag, röstar

Onsdagen den 19 Maj, f. m. Bl

J Et 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är till kontraproposition antagen deras mening,
som yrkat afslag å Utskottets hemställan.

Den votering, som företogs enligt denna proposition, visade
74 ja mot 75 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen
följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet hemställt i första
punkten af Utskottets Utlåtande N:o B, med den ändring att sista
meningen af Utskottets hemställan, eller orden: “med beräknande

dervid —------till ett år“ komme att ur förslaget utgå;

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

Den senare voteringen utföll med 78 ja mot 70 nej; hvadan
Kammaren således beslutit i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Reservationer mot det sålunda fattade beslutet anmäldes, af
Herrar Lisa Olof Larsson, Anders Svensson, Ola Månsson, Oart Johansson,
Jöns Fehrsson, Lundqvist, Hans Larsson i Flästa och Magnus
Jonsson.

2alra punkten:

Lades till handlingarne.

§ ID

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Lindmark från
och med morgondagen, i anledning af honom åliggande tjenstegöromål.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. B e. m.

In fidem

H. Husberg.

N:o 54.

Ang. Sjöförsvarets
ordnande.

(Forts.)

Wto 54.

Onsdagen den 19 Mai, e. m.

Onsdagen den 19 Maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 8 (i samlingen N:o 26) angående förbud
mot vinförsäljning å landet i mindre qvantitet än 15 kannor.

§ 2.

Vid föredragning dernäst af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 10, i anledning af väckt motion om förändrade bestämmelser
i afseende å taxeringen af försändelser af myntadt.guld eller
silfver, som genom Postverket befordras mellan inrikes orter,
blefvo Utskottets i detta betänkande gjorda hemställanden af Kammaren
bifallna.

§ B.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Bevillnings- och LagUtskottets
betänkande N:o 2, i anledning af väckt förslag om frihet
i vissa fall från stämpelpappersafgift vid lagfart af testamenterad
fast egendom.

§ 4. *

Ang. metriska Förekom till afgörande Andra Kammarens Första Tillfälliga
systemet för Utskotts utlåtande N:o 10 (i samlingen N:o 27), i anledning af
matt, mai och y^ckt motion om införandet af ett nytt för Sverige, Norge och
v,,jL Danmark gemensamt system för mått, mål och vigt.

Uti sitt utlåtande öfver berörda af Herr A. O. Wallenberg
afgifna motion (N:o 27) hade Första Kammarens (Första) Tillfälliga
Utskott tillstyrkt Riksdagen: “att i underdånig skrifvelse
hemställa, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka
åtgärder kunna finnas lämpliga för att, så fort ske kan, få infördt
det metriska systemet för mått och vigt gemensamt för
Brödrarikena och konungariket Danmark."

Detta

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

33 Nio 54.

Detta förslag var af Första Kammaren bifallet; och hade nu Ån9- metriska
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskott, som, sedan ärendet s,fteme{f°r
blifvit, jemlikt 63 § Riksdagsordningen, till sistnämnda Kammarem<ut’ °ch
öfverlemnadt, fått detsamma för vidare utredning till sig hän- (Forts.)
visadt, uti förevarande utlåtande hemstält:

Att Andra Kammaren behagade instämma i Medkammarens
ofvan angifna beslut.

Rörande denna fråga uppstod öfverläggning, hvarunder anfördes
af

Herr Diss Olof Larsson: Då jag för min del icke kan

biträda Utskottets föreliggande betänkande, antager jag, att man
skall möta mig med den beskyllningen, att jag är alltför konservativ
och icke med om nyttiga reformer. Jag får äfven bekänna
mig tillhöra deras antal, som hylla den slags konservatism,
att de icke vilja ingå på ett förslag, förrän de inse, att dess
godkännande och genomförande är både nyttigt och nödvändigt.

Nu vill jag medgifva, att det föreliggande förslaget möjligen är
nyttigt, men jag är icke öfvertygad om dess nödvändighet. Förslaget
kunde visst vara af gagn för det fall, att vi egde synnerligen
stora kommersiela förbindelser med de delar af utlandet, der
detta system för mått, mål och vigt blifvit antaget, och dess införande
hos oss skulle i sådan händelse underlätta samfärdseln
i betydlig grad; men då vi hafva våra största förbindelser på
England och detta system icke der antagits, så får jag å andra
sidan säga, att den stora nyttan af förslagets genomförande i
första rummet och egentligen skulle komma de affärsmän till
godo, som hafva affärer med just de länder, der systemet är antaget;
men icke bör väl hela svenska allmänheten underkasta sig
denna förändring och allt det virrvarr, som det har med sig, endast
för att bereda en fördel åt dessa personer, hvilka säkerligen utan
svårighet kunna göra sina beräkningar, så väl vid försäljning som
inköp, efter de länders beräkningssystem, på hvilka de hafva sina
affärer. Jag kan till följd häraf icke tillstyrka bifall till det föreliggande
förslaget. Dessutom hafva vi för icke längesedan erhållit
ett nytt längd-, yt- och vigtsystem, som knappt nog ännu kan sägas
vara genomfördt; ty om det också erhållit lagens prägel, finnas
dock ännu en del orter, der man t. ex. icke ännu, i fråga om ytmått
talar om refvar och stänger utan fortfarande håller sig vid
tunnland och kappland. Enahanda är förhållandet med vigten och
och rymdmåttet, der man ännu har såsom enhet det gamla pundet,
kannor, tunnor etc. Jag tror derföre, att vi redan hafva så
många benämningar i så väl det ena som andra afseendet, att vi
icke böra importera något nytt system.

Utan att vilja bestrida nyttan af detta förslag, är jag således,
såsom jag förut yttrat, icke öfvertygad om dess nödvändighet och
kan följaktligen icke annat än yrka afslag å Utskottets betän Andra

Kammarens Prof. 1875. N:o 54. 3

X:o 54.

34 Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. me<™i-«kande. Jag skall visst icke begära votering i frågan, utan jag
systemet Jäv pal, blott velat få ruin mening förvarad i protokollet, emedan

mlM’vigt °c7tjag ar förvissad, att folket i allmänhet icke skall helsa förslaget
(Forts.) med bifall.

Herr Helander: Utan tvifvel är den fråga, som nu skall

afgöras, en af de vigtigare, som Riksdagen haft att behandla, då
jag nemligen förutsätter att Riksdagen icke begär Kongl. Maj:ts
medverkan för det franska mått- och vigtsystemets antagande
annorstädes, utan så är att Riksdagen för egen del är sinnad att
för vårt land äfven antaga samma system. Om derföre visserligen
definitivt afgörande af hufvudfrågan nu icke är för handen,
är dock saken densamma, tv om denna nu förordas, bör vid eu
kommande riksdag hufvudsakligen icke annat än att lemna den
formela bekräftelsen återstå. En så vigtig sak som denna tärfvar
verkligen att noga öfvervägas, om ock tiden derför nu är .mvcket
knapp, då riksdagens afslutande nära förestår. Emedan jag kan
anse mig tillhöra dem inom Kammaren, hvilka företrädesvis böra
yttra sig uti sak af beskaffenhet som denna, vill jag i möjligaste
korthet fullgöra ett sådant åliggande, dervid jag på förhand vill
förklara att, fastän jag måste bestämma mig för hvad som bör
göras, jag likväl vill uppriktigt meddela jemväl hvad som för en
motsatt åsigt kan vara att anföra, för att, efter förmåga, reda
frågan för dem som möjligen i diskussionen önska få någon ledning
för sitt omdöme, helst jag funnit att man, å ena sidan, underskattar
svårigheterna vid öfvergången till det ifrågavarande systemet,
och å den andra, icke torde hafva tillräckligt uppmärksammat
fördelarne af detsammas antagande.

Att flera nationer i början anslöto sig till det så kallade
metersystemet härrörde uppenbarligen derutaf, dels att man då
ännu ansåg det vara af högst vetenskapligt värde, såsom grundad!
på vissa naturmått, och dels att i detsamma decimalindelningen
var konseqvent tillämpad, hvilken omständighet i hög grad underlättade
beräkningar vid systemets tillämpning. Hvar och en.vet
nu att den förra orsaken, eller förhållandet till naturmåtten, icke
vidare är af någon egentlig betydelse. Fördelen af decimalindelningen
qvarstod dock, men denna kunde visserligen hvarje
land tillegna sig, utan att derföre behöfva antaga metersystemet,
på sätt som ock hos oss skedde år 1855. Att likväl allt flera
nationer sedermera anslutit sig till samma system härrör säkerligen
förnämligast deraf, att, då man funnit nödvändigt att tilllämpa
decimalindelningen, man ansett rådligast, att genast med
detsamma antaga ett system, som hade all utsigt för sig att blifva
internationell för att icke i framtiden utsätta sig för möjligheten
af ännu en förändring i systemet, på sätt som nu för oss ifrågakommit.
För vår nation, hvilken hitintills varit den enda som,
förutom den franska, antagit decimalindelningen för mått och vigt,
qvarstår således icke behofvet af eu förändring för att åstadkomma
en sådan lättnad, som decimalindelningen medför, hvarföre
vi hufvudsakligen hafva att till sin rätta vigt uppskatta det franska

Onsdagen den 19 Maj, e. m. 35 N:0 o4.

systemets företräde till följd af dess allmänna utbredning och Ang. metriska
relativa inre värde i förhållande till vårt eget. systemet för

1 visst fall kan jag våga det påståendet, att vårt svenskamaU’,^''f och
system, i teoretiskt hänseende är nästan mera rationelt än det (Forts.)
franska. Då hos oss, t. ex., för längdmåttet foten är enhet, är
qvadratforten enhet för ytmåttet och kubikfoten för rymdmåttet,
då åter i det franska, der metern är enhet för längdmåttet, icke
qvadratmetern utan qvadrat-dekametern (en are), hvars sida är
10 meter, är enhet för ytmåttet, under det att kubik-decimentern
(en Ht re), hvars sida är endast tiondedelen af metern, är enhet
för rymdmåttet. Deremot bör det medgifvas att förbindelsen
emellan franska rymdmåttet och vigten jemväl är grundad på tiodelningen,
hvithet förhållande icke eger rum inom det svenska.

I praktiskt hänseende är dock skilnaden ganska stor. Man har
anmärkt mot vårt längdmått att enheten, foten, är allt för liten
att använda för mätning nf större längder, och att deremot det
minsta måttet, iinien, är alldeles för stort. Val är det sant, att
i vårt längdmått finnas multipler eller öfverafdelningar af foten,
nemligen stång och ref, men äfven dessa äro nog små för mycket
betydliga längder, der man i franska systemet använder kilometer
och myriameter. Inom samma system utgör minsta måttet, millimetern,
icke mer än ungefär Va af svenska Iinien. Vida större
företräde har dock franska systemet hvad ytmåttet beträffar.

För mindre ytor, såsom tomtplatser i städer och dylikt, der man
lämpligen kan använda till och med qvadratfoten i vårt system
såsom största mått, bör ingenting kunna anmärkas mot vårt ytmått,
men då ytorna äro betydligare, som vanligen alltid på landet
är förhållandet, så torde hvar och en lätt inse att, då vårt största
ytmått är qvadratrefven, som motsvarar endast 5,7 kappland i
gamla ytmåttet, derigenom synnerligt stora tal skola uppkomma,
hvilka alltid äro obeqväma att behandla och med hvarandra jemföra,
hvarför det ock är min tro att, om franska systemet icke
antages, det skall åtgå sekler innan man för praktiskt behof begagnar
vårt nya ytmått, om det ock fortfarande kommer att blifva
synligt i officiela handlingar. Det franska ytmåttet åter är särdeles
beqvämt att använda så väl för större som mindre ytor.

Enheten i detta system, som benämnes are, motsvarar 11 qvadratstänger,
34 qvadratfot, eller närmast 0,6 kappland, och är således
1,184 gånger större än vår ytmåttsenhet qvadratfoten, men har
derjemte både öfver- och underafdelningar. Inom rymdmåttet är
förhållandet emellan systemen alldeles omvändt mot i ytmåttet.

Der är den franska enheten, litern, så ringa, att dess innehåll
endast motsvarar något öfver 38 kubiktum, eller ungefär 0,2 kappe
af gamla rågade spanmålstunnan, då åter vår enhet, kubikfoten,
innehåller icke mindre än 1,000 kubiktum. Företrädet är äfven
här afgjordt på det franska systemets sida, hvilket system innefattar
öfver- och underafdelningar af enheten, af hvilka dock
sällan behöfver begagnas andra än den så kallade hektolitern,
hvilken är 100 gånger större, och eentilitern, som är 100 gånger
mindre, än litern. I vårt system, som för mätning af mindre

N:o te. 36 Onsdagen den 19 Maj, e. ni.

Ang. metriskaqvantiteter kan anses vara tillräckligt praktiskt, finnes dock intet
systemet för större än sjelfva enheten, hvarföre huru stora qvantiteter

mutt, ma och gom pgpq mäste uttryckas i kubikfot, hvilket leder till uppkomst
(Pörte.) af de obeqväma stora talen, alldeles så som i ytmåttet. Då man
förut haft tunnan såsom största mått är det klart att man skall
numera hafva svårt att finna sig vid ett största mått, som endast
utgör llJ/«;i af rågade, af strukna och :V24 af våtvaru-tunnan.
Mycket sannolikt synes det derföre vara att, der ej nu efter rymd
mätta varor i stället kunna beräknas efter vigt, man fortfarande
kommer att, såsom ännu mycket allmänt är förhållandet, åtminstone
för spanmål räkna efter gamla tunnan, derest det franska systemet
icke skulle blifva antaget. Utan tvifvel medgifva, hvad vigten
angår, begge systemen, i synnerhet det franska, en ytterligt stor
noggranhet beträffande mindre eller ytterst ringa tyngder. Man
kan föreställa sig detta, då man känner, att inom svenska vigten
den minsta, som är ett korn, utgör blott 710,000 af enheten, skålpundet.
Den franska vigtenheten, grammen, utgör blott af svenska enheten
— således ungefär 23 72 korn — och fördelas i decigram,
centigram och milligram, af hvilka en milligram icke utgör mer än
närmast 74:i af ett korn i svenska vigten, eller omkring 7425,000 skålpund.
Hvad enhetens öfverafdelningar angår, synes mig det svenska
systemet tillfyllestgörande för praktiskt behof genom multipeln
centner, att begagnas för större tyngder. Om ock visserligen det
franska systemet innebär all möjlig noggranhet äfven i fråga om
betydligare tyngder, är det dock praxis att i allmänhet endast uttrycka
vigten i kilogram, hvaraf eu innehåller 1,000 gram och motsvarar
2 skålpund 35 ort 25 korn, och hvarigenom, för att uttrycka
större tyngder, väl stora tal uppkomma. Äfven om den högre
mutipeln myriagrammen allmännare begagnades, motsvarar dock
denna blott ungefär 23 72 skålpund, som åtminstone i förhållande
till svenska centnern är nog ringa. Det bör dock anmärkas, att
i vissa fall större vigter verkligen användas, såsom en qvintal,
innehållande 100 och en millier 1,000 kilogram.

Otvifvelaktigt bör man, då fråga är om antagande af ett nytt
mått- och vigtsystem, taga i beräkning de svårigheter, som öfvergången
till detta system medför. Vid öfvergången från det gamla
till det nya svenska systemet bereddes en mycket stor lättnad
derutinnan, att man från nya längd-, yt- och rymdmåtten, såväl
som från vigten, öfverförde såsom grundenheter redan kända enheter
i det gamla systemet. Den som, detta oaktadt, funnit svårigheter
vid den öfvergången, torde nog finna steget till det
franska systemet än mycket svårare, emedan man icke någonstädes
finner fullkomlig öfverensstämmelse vissa tal emellan inom
begge systemen. Händelsevis påträffas dock en och annan jemförelsepunkt,
som tillåter åtminstone opproximativa beräkningar
utan tillhjelp af förvandlingstab eller. Inom längdmåttet motsvara,
förutom de jemförelse!’ Utskottet meddelar, t. ex. 3 decimeter närmast
1 svensk fot (och derutöfver 1 linie); 3 centimeter kunna
utan fel antagas utgöra eu tum, och således 3 millimeter 1 linie.
Inom ytmåttet motsvara 100 are, eller 1 /lejdare, som är det van -

Onsdagen den 19 Maj, e. in.

N:o 54.

ligaste måttet, 11 qvadratfot 34 qvadratstänger 40 qvadratfot, eller Aug. metriska
2 tunnland 0,8 kappland. Häraf finner man att ett uppgifvet tal systemet för
hekturer förvandlas till tunnland genom talets fördubbling och "latty mal och
tillägg af 2 ‘/a tunnland för hvarje 100-tal hektarer, så att 100 (/Jrts.)
hektarer äro lika med 202 1/2 tunnland, 400 hektarer motsvara 810
tunnland o. s. v.

Större svårigheter möter att Unna någon jemförelsepunkt inom
rymdmåttet. Inom detta utgör dock 1 kiloliter, som är kuben
af metern, och som benämnes stére, 38 kubikfot 108 kubiktum, motsvarande
i gamla rågade spanmålstunnan 6 tunnor 2,i kappar.

Häraf har man åtminstone vid approximativa, beräkningar så pass
rättelse, att man känner det ett visst antal sterer utgör något
mer än sex gånger så många tunnor rågadt spanmålsmått, så att
10 stérer motsvara 60 tunnor (och 20,7 kappar). Sjelfva enheten
litern motsvarar närmast 3 qvarter i vårt gamla rymdmått o. s- v.

Vid approximativ förvandling emellan vigt inom de olika systemen
finner man, att 10 skålpund, eller det gamla halfpundet,
motsvara 4 ''/i kilogram: således 30 skålpund 12 ;l/4, 1 centner 42 ''/a
kilogram o. s. v.

För den noggrannare jemförelse!! blir det naturligtvis alldeles
nödvändigt att jämförelsetabeller utarbetas, för att ständigt under
öfningstiden, hvilken jag föreställer mig blir temligen lång, blifva
att tillgå.

Ännu en sida af saken bör öfvervägas nemligen den ekonomiska,
som. sannerligen förtjena!- stor uppmärksamhet, i synnerhet
af den anledning, att vi så nyligen bytt om system för våra
mått- och vigtförhållanden. Det ombytet vållade både det allmänna
och enskilda stora kostnader, och håller jag det för troligt,
att vid öfvergången till det franska systemet dessa kostnader
blifva mycket betydliga; detta vill och bör jag icke fördölja.

Betydelsen af denna ekonomiska uppoffring beror dock., deraf,
huruvida densamma möjligen kan undvikas eller icke. Är förhållandet
sådant, att sjelfva saken blott kan för någon tid ännu
undanskjutas, men icke undvikas, så ställer sig frågan så, huruvida
det är fördelaktigare att skyndsamt antaga metersystemet, och
således hastigare vidkännas dermed oundvikliga kostnader, än att
uppskjuta antagandet och för någon tid ännu slippa dessa dryga
utgifter. Då det icke längre kan betviflas att det franska systemet
blir allmänt, så har jag icke heller tänkt mig annat än att
vi skulle nödgas antaga detsamma, ehuru jag förestält mig att
man utan olägenhet kunnat uppskjuta saken så länge ännu icke våra
närmaste grannar antagit systemet. Efter hvad vi nu förnummit,
har man dock redan i Norge anslutit sig till detsamma, likasom
man, för konventionelt bruk gjort det i England. Längre uppskof
för oss synes under sådant förhållande icke hafva skäl för
sig, emedan uppoffringar och olägenheter blifva större ju längre
vi dröja. Då vid sistlidne riksdag fråga var att hos oss införa
metersystemet för jernvägstrafiken, motsatte jag mig detta förslag,
företrädesvis emedan det mål man med detta ytterligare undantag
från vårt system ville uppnå, icke syntes mig tillräckligt stort

Jf:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. metriska för att rättfärdiga ett sådant steg, som måste medföra olägenheter,
systemet för ^ man pommjt att laborera med tre olika system på en gång,
ma“’v7gl 001 och jag dessutom befarade att just det föreslagna sättet att
(Forts.) tillvägagå skulle motverka, men icke befrämja, en framtida öfvergång
till metersystemet. Nu är det åter fråga om hela detta systems
antagande. Detta stora mål är visserligen också värdt stora
uppoffringar.

Införandet af ett alldeles nytt system för mått och vigt är
en fråga af så genomgripande art, att det mycket sällan torde
hända att Riksdagen har att besluta i något ärende, som i så
hög grad som detta berör, nästan sagdt, hvarje individ i samhället.
Kommer dertill, såsom nu, att det ifrågakomna systemet är att betrakta
såsom snart nog blifvande universel^ så lärer hvar och
en inse, att ett så beskaffadt mått- och vigtsystems antagande
är ett beslut för århundraden fram i tiden, och således till sina
följder af yttersta vigt.

De fördelar metersystemet eljest, i jemförelse med vårt eget,
har, anser jag mig icke vidare, än som redan skett, behöfva närmare
uppgifva, då jag antager för gifvet, att Kammarens ledamöter
icke blott genomläst Utskottets betänkande, utan äfven
tagit kännedom om den i ämnet inom Kammaren utdelade broschyr.

Jag har till sist blott att tillägga, dels den önskan att, om
metersystemet varder nu hos oss antaget, med detsamma måtte
åtfölja de ursprungliga benämningarne, och icke desamma på
något sätt försvenskade, såsom man funnit ifrågasättas, på det
att likheten må blifva fullkomlig och gagnet fullständigt, samt
dels det hopp, att, då nuvarande generationen underkastar sig så
betydliga kostnader och .sannolikt för hela sin tid, de stora svårigheter,
som blifva oskiljaktiga från öfvergången till ett alldeles
nytt mått- och vigtsystem, våra efterkommande, som få ett sådant
värdefullt testamente i arf, derför skola oss i tacksamt minne bevara.
För min egen del är jag färdig att underskrifva detta
testamente derigenom att jag bifaller Utskottets utlåtande.

Herr Granlund instämde med Herr Helander.

Herr Ekman: Då jag har deltagit i det beslut, hvartill Utskottet
i denna fråga kommit, ber jag få yrka bifall till Utskottets
förslag. Ehuru här visserligen vore icke så litet att säga om denna
sak, vill jag dock efter den mer än grundliga utredning, som den
siste ärade talaren framstält i frågan, afstå derifrån och inskränker
mig till att förnya mitt yrkande om bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Törnfelt: Den förste talaren erkände, att det väl

kunde vara nyttigt men icke nödvändigt att antaga det franska
metriska systemet. Skulle man icke antaga något annat än det
som är absolut nödvändigt, så komme vi icke långt åt något
håll; derföre anser jag att vi böra emottaga allt som man erkänner
vara nyttigt.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

N:o 54.

En annan icke ovigtig omständighet att här beakta är den, Ang. metriska
att allmänheten ännu icke riktigt lärt sig det decimalsystem, som systemet för
vi nu hafva för mått, mål och vigt. Om vi nu dröja med att matt’v™“ oct
antaga det franska metriska systemet till dess allmogen hunnit (Forts.)
göra sig förtrogen med vårt nu varande decimalsystem, blir det
naturligtvis svårare att derefter öfvergå till det franska systemet.

Just derföre att allmänheten icke ännu är fullt hemmastadd med
vårt nuvarande system böra vi så fort som möjligt antaga det
metriska systemet, som är användbart för hela verlden.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Herr L. O. Larsson skall icke stå
ensam i sitt yrkande om afslag å detta utlåtande, utan jag åtminstone
vill för min del biträda hans mening i detta hänseende.

Jag föreställer mig, att vi göra klokast uti att icke vara alltför
angelägna om att i tid och otid aflåta skrivelser till Kongl. Maj:t
i hvarjehanda ämnen utan att först taga i allvarligt öfvervägande
huruvida vi verkligen skulle vara benägna att antaga
ett förslag i den riktning, hvarom vi aflåtit eu skrifvelse, derest
Kong!. Maj:t funne för godt att till följd deraf afgifva förslag till
Riksdagen. Jag föreställer mig också, att i en fråga af sådan
beskaffenhet som den förevarande, med hvilken allmänhetens intressen
i så hög grad är o förbundna, det ligger stor vigt uppå
att, innan beslut i ämnet fattas, söka göra sig noga reda för förslagets
innehåll, så att man ej förordar ett förslag, som måhända
icke blifver godt att tillämpa under en hel mansålder, ty man
kan åtminstone tänka sig att en sådan tid åtgår innan folket
hinner vänja sig vid ett så inveckladt system som det metriska.

För min del tror jag, att, derest detta system antages, det skulle
dröja mycket länge, innan den stora allmänheten skulle blifva
dermed förtrogen, samt att under tiden stor villervalla i handelsförhållanden
skulle uppstå i landet. Jag skulle således helst
önska att det metriska systemet aldrig komme att införas här i
landet, då vi förut haft ofantlig oreda vid varuutbytet genom de
olika sorters mått och vigter som då samtidigt begagnats innan
vi kommit till något bättre. Jag kan väl dock tro att det me- ,
friska systemet förr eller senare kommer att införas i vårt land,
men jag vill åtminstone att, innan detta sker, det stora flertalet
af folket skall få klart för sig hvad denna förändring innebär.

Man behöfver icke mer än genomläsa detta utlåtande för att
finna, att det Andra Kammarens Utskott, som behandlat frågan,
lagt sig vinning om att meddela några upplysande jemförelse!
mellan vårt och det metriska systemet, en åtgärd hvarmed Första
Kammarens Tillfälliga Utskott icke besvärat sig. Genom denna
jemförande tablå får man eu liten inblick uti de svårigheter, som
uppstå vid evalvation från det ena till det andra systemet. Jag
tror, att man inom kort, derest det metriska systemet skulle här
börja tillämpas, skulle blifva missbelåten med det nya systemet,
om man vid beräkningen af sina inköp och varuutbyten skulle
nödgas anställa jemförelse!'' i hvarje fall mellan de franska och

NSO 54» 40 Onsdagen den 19 Maj, e. m.

.Ang. metriska de nuvarande svenska enheterna för mått, mål och vigt. Såsom
måTZl/orh Utskottets betänkande inhemtas motsvaras den franska längd’vigL
enheten — _ en meter — af 3,368 fot i svenskt längdmått. Detta

(Forts.) är ju ett litet nätt bråktal, som man alltjemnt måste utgå ifrån

vid jemförelse mellan de båda systemen. Det upplyses vidare,
att en meter är lika med 40 verktum, men detta sistnämnda längdmått
ingår, såsom bekant, icke uti det decimalsystem som vi för
närvarande hafva. Jag föreställer mig, att vi i detta sistnämnda
hafva ett godt system; och den omständigheten att folket ännu
icke till fullo hunnit lära sig att tillämpa detsamma, bevisar icke

att vi nu böra öfvergå till ett annat system, utan endast huru

svårt det är att få ett nytt system för mått, mål och vigt att intränga
i folkmedvetandet. Jag föreställer mig således, att man
gör den svenska allmogen den största tjenst genom att rent afstå
Utskottets förslag; och jag vågar påstå, att vi genom antagande
af detta system och dess bringande till utförande icke ens skulle
göra handelscorpsen någon stor tjenst, enär denna corps, då den
har affärer med utländingar, väl också är förtrogen med detta
system och således lätt verkställer de evalveringar, som för affärernas
gång äro nödiga. För den betyder det således ingenting,
om förslaget antages eller icke.

Men hvad har man då vunnit, om man antager det metriska
systemet? Skulle någon derigenom göra en vinst, skulle det endast
vara de större affärsmännen; ty bland allmogen finnes icke
en af hundra, som skulle säga, att deri läge en vinst. Utskottet
har icke heller kunnat bevisa, att det vore en vinst för framtiden.
Den enda vinsten vore, om hela Europa i en snar framtid sammansmälte
till ett; ty då kunde det vara nyttigt att hafva detta
system. Jag vill dock antaga, att svenskarne icke vilja på det
sättet smälta tillsammans med andra nationer; jag tror det är
bäst,, att vi få vara ett fritt folk för oss sjelfva, så länge det är
möjligt.

Man har sagt, att Norge antagit det metriska systemet. Jag
bär icke reda derpå; men, äfven om så är förhållandet, följer väl
icke deraf, att vi skola följa i släptåg efter norrmännen. Då systemet
tränger på så, att det tillämpas vid rikets yttre sidor och
således blifvit mer bekant, då först är tiden inne för oss att antaga
det; ty då är det i praktiskt hänseende nödvändigt; och
den, som då lefver, kan säga: “nu är tiden inne att antaga detta
system", med hvilket mången då också på förhand gjort sig förtrogen.

För oss och våra barn synes det deremot icke vara lämpligt
att införa detta system; och derföre förenar jag mig med Herr
Diss Olof Larsson i hans yrkande om rent afslag å Utskottets
förslag.

Häruti förenade sig Herrar Lars Börjesson, Pehr Nilsson i
Vittjerf, Pehr Ericsson, Norén, Hilbinette, Kjellman och Johan Erik
Johansson.

Onsdagen den 19 Maj, e. m. 41 N:o 54.

Herr Toll: Jag skall blott bedja att i största korthet få^ng. metriska

bemöta några af de yttranden, min ärade granne bär på bänken, slstemei för
Herr Liss Olof Larsson, nyss fält. matt, mai och

Han yttrade, att det icke vore skäl att antaga det metriska (Forts.)
systemet, derföre att det vore nytt; och han menade då naturligtvis,
att systemet från allmän synpunkt vore nytt. 1 det fallet
ber jag att få upplysa honom, att han har orätt; tf det metriska
systemet har varit infördt i Frankrike sedan 1795, ehuru det icke
kom _ i allmänt bruk der förr än 1857, i Holland sedan 1816, i
Sardinien sedan 1850 o. s. v.; och det kan således icke sägas vara
något nytt system.

Han sade också, att systemet vore gagneligt endast för affärsmän.
Om så också skulle vara förhållandet, ftvilket jag dock bestrider,
så är det likväl en högst märkvärdig åsigt, att hvad som
är nyttigt och gagneligt för affärslifvets utveckling, icke också
skulle vara nyttigt för hela landet. Jag åtminstone kan icke
förstå en sådan åsigt, utan måste protestera deremot.

Vidare har blifvit yttradt, att vi nyligen antagit ett nytt
system, och att det sålunda icke vore skäl att nu ånyo antaga
ett annat och derigenom åstadkomma förvillelser. • Hen just derföre
att det system, som vi nu hafva, är så nytt, att icke alla
ännu hunnit att sätta sig in deri, tyckes det vara skäl, att vi så
fort som möjligt öfvergå till det metriska systemet, som bevisligen
är bättre.

Antagandet af detta system är också blott en tidsfråga. Det
är redan antaget i länder, som till och med ligga långt utom
kretsen af den europeiska civilisationen; och denna omständighet
bör utgöra ett bevis för behofvet af dess antagande och att vi,
som smickra och glädja oss öfver att tillhöra denna europeiska
civilisation, icke böra ställa oss utom densamma i denna fråga.

Det metriska systemets företräde är, såsom Utskottet redan angifvit,
att det har decimalsystemet helt och konseqvent genornfördt
i alla riktningar, och detta är någonting så allmänt vigtigt
och så betydelsefullt för hela vår ekonomiska utveckling och
kommersiela beröring med andra länder, att det skulle vara en
nog långt drifven konservatism, om vi underläte att beakta det
hos oss, sålunda låtande äfven våra bröder norrmännen gå framför
oss. Jag får dessutom erinra, att systemet äfven hos oss
redan är antaget i hvad det rörer myntvigter och medicinalier.

För min del ber jag att få instämma med dem, som yrkat
bifall till Utskottets förslag.

Friherre Fock: Efter det sakrika yttrande, Herr Helander
nyss haft i. frågan, behöfver jag icke yttra mig omständligt i
saken, men jag skall likväl bedja att få rörande densamma uttala
min åsigt.

Jag säger på förhand, att jag icke kommer att tala i vetenskapens
intresse, ty för vetenskapen är saken temligen likgiltig,
emedan för vetenskapligt bruk det metriska systemet är fullständigt
antaget och internationelt. Hvad system, som i öfrigt må

>r:o 54. 42 Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. metriska begagnas, begagna vetenskapsmännen det metriska systemet. Icke
systemet fös heller skall jag tala ur rent teknisk synpunkt, ty för industriens

mått, mai och utöfvare är frågan äfven temligen likgiltig. Med de kunskaper,
(/orts.) de numera temligen allmänt innehafva, reda de sig ganska val
med hvilket måttsystem, som än i landet begagnas.. Men skälet
hvarför jag i denna fråga obetingadt sluter mig till Utskottets
förslag är det, att förslaget innefattar en fördel för den stora allmänheten,
och jag gör det vidare äfven derför, att, såsom Utskottet
yttrat och jemväl här blifvit sagdt, det ej kan vara annat
än en tidsfråga, når vi skola öfvergå till detta system; förr eller
senare måste det ske. Jag ber att få erinra Herrarne, huru det
i gamla tider gått till med inrättande af mått- och vigtsystemen
i allmänhet. I dhn mån som någon större kommersiel beröring
uppstod folket emellan, uppstod äfven behofvet af något slags
angifvande af mått för längder, rymder och vigter. Man antog
då — och det låg nära till hands — såsom mätande enhet för
längden någon del af menniskokroppen. Så uppkomma benämningarne
tum, qvarter, fot, aln, famn, steg eller såkalJade naturmått.
Som nu emellertid Vår Herre icke gjort alla fotter lika
långa eller alla famnar lika vida, blef följden den, att måtten
icke heller blefvo lika hvarandra. Förhållandet blef icke allenast
det — och jag påminner derom — att hvarje land, utan äfven
nära nog hvarje provins blef välsignad med sitt mått. Jag minnes
ännu — och Herrarne från landsbygden kunna nog också, erinra
sig dessa mångfaldiga tunnor, olika för olika provinser, olika för
olika ämnen ■— så utgjorde en tunna äpplen och en tunna hafre
icke lika mått —, dessa olika vigter, olika för olika provinser
och olika för olika ändamål, såsom bergsvigt, stapelstadsvigt,
uppstadsvigt, guldvigt, viktualievigt o. s. v- När ett sådant förhållande
egde rum provinser emellan och samfärdseln började öka
sig, då blef detta — må uttrycket ursäktas mig — ett sätt att
“lura bönder“ och det gick äfven ganska bra. Samfärdseln folken
emellan, nationer emellan är nu lika stor, om icke större än förut
provinser emellan, och derför tränger behofvet af ett internationelt
måttsystem allt mera och mera fram. Utskottet har ock
upplyst, huru det metriska systemet allt mera och mera af nationerna
antages. Sättet, huru detta system tillkom, kunde vara
intressant nog att omnämna, och jag skall i detta hänseende säga
ett par ord. Det var efter franska revolutionen, då man ville
ändra allt, som man sökte få en likare — såsom det kallas —
eller ett normalmått, hvilket icke kunde komma bort eller förändras,
och man tog då jorden till måttenhet. Man uppmätte
jordmeridianen, tog Ut deraf och delade den i 10 millioner delar.
''Hvarje sådan del blef den franska metern. Sedermera tillämpade
man på det mest fullständiga sätt decimalsystemet i alla riktningar,
både uppåt och nedåt. Nedåt så att en meter delades i 10
delar, som kallades decimeter, en decimeter i 10 centimeter och 1
centimeter i 10 millimeter. Uppåt gick man till väga efter samma
system, så att 10 meter blefvo 1 dekameter, 10 dekameter 1

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

N:o 54.

hektotneter och 10 hektometer 1 kilometer och 10 kilometer 1 Ang. metriska
myriameter. Alla andra franska mått, rymdmåttet, vigtmåttet, syfteme[ f°r
ytmåttet, behandlades precist på samma sätt och med bibehållande °Ck

af samma grund för benämningarne. Det är detta som gör det (Forts.)
ifrågavarande systemet så utomordentligt enkelt, att jag vill åtaga
mig på detta lilla papper framställa alla dess detaljer, under det
vi veta att en framställning af vårt mått- och vigtsystem fyller
en liten bok.

Man har sagt, att öfvergången är förenad med olägenheter,
och jag medgifver det villigt. Jag vill visst icke motsäga hvad
Herr Carl Ifvarsson i detta hänseende yttrat; svårigheter uppstå
visserligen och kunna aldrig undvikas vid förändringar af detta
slag; men ju längre man dröjer desto större blifva dessa svårigheter,
af det skäl, nemligen att, om vi väl arbetat oss in i vårt
nuvarande system, hvilket ännu icke fullständigt skett, då blir
det %vida svårare att öfvergifva detta, som man är fullt förtrogen
med, för att öfvergå till något nytt, ett nytt, hvarför man naturligtvis
är främmande.

Det är vidare yttradt, att jemförelsepunkterna äro svåra; det
är krångligt och krokigt, om man så vill, att den blifvande längdenheten,
är lika med 8,368 fot, men jag tror, att det verkligen är
en fördel, då man skall öfvergå från ett system till ett annat, att
jemförelsen med det nya år svår, emedan man deraf tvingas till
dess användande. Om det i stället vore fallet, att metern ej
skilde sig från 3 fot med mer än en eller en half tum, så komme
man i lång tid i handel och vandel att i stället för en meter
tala om tre fot; nu deremot är skilnaden så stor att man måste
begagna det nya måttet. I detta hänseende hafva vi ett lärorikt
exempel i våra skillingar och ören; oupphörligen och ännu i denna
dag får vid torghandeln 2 öre gälla för en skilling, som icke är
fullt riktigt. Hade skilnaden varit större, så hade man varit
tvungen att öfvergifva shillingen och antaga öret. Af samma
anledning har man i Frankrike icke ens ännu kommit från den
gamla 1700-talets mynträkning; utan är det till och med i Paris
ingalunda ovanligt att få höra priser uppgifvas i 20 eller 30 sous
i stället för 1 franc eller 1 franc 50 centimer, och detta derföre
att en franc är lika med 20 sous. Det visar sig äfven, att i de
länder, der de enkla jemförelsepunkterna saknas, der går det hastigare
att få det nya systemet verkligen antaget, och detta måste
vara en fördel.

Som sagdt, öfvergången är endast en tidsfråga, systemet
tränger sig på oss allt mer och mer. I större delen af Europas
fastland är det redan infördt. I Norge är det i dessa dagar antaget.
I England är det konventionelt antaget. I Danmark är
är frågan väckt. Skola vi då nödvändigt stanna till sist? Skola
vi dröja, till dess vi få bittert känna olägenheterifa af att icke
hafva tillegnat oss ett system som är universelt? Jag tror det
är bättre att taga öfvergången nu. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. metriska
systemet för
mått, mål och

HeiTar Lundström och Nyblceus instämde i Friherre Focks
yttrande.

(Forts.) Herr Hjelm: Det förvånar mig verkligen icke, att så många

hafva nppträdt mot detta förslag; tv vore det fråga om att snart
tillämpa det nya systemet, så skulle det sannerligen vålla stor
olägenhet för en ganska väsentlig del af landets befolkning, som
nu icke vet något om detsamma. Men detta är väl icke meningen,
och att vi förr eller senare måste antaga detta system
äfven i vårt land, det är naturligt; det är sålunda, såsom flere
föregående talare upprepat, endast en tidsfråga. Man måste dock
gå försigtigt till väga, ty den större mängden kommer icke att
med lätthet sätta sig in i systemet, som så mycket afviker från
vanan.

Ett hos folket oförberedt antagande orsakade att det kom
att få sitta emellan i handel och vandel. Vid decimalsystemets
införande iakttog man mycken försigtighet, och dock fans der enheten
alldeles lika med det gamla, men i metersystemet finnes
icke att få någon sådan med hvad folket förut känner till. Man
be.mödade sig dervid att gå långsamt och försigtigt till väga, man
utarbetade särskilda i ämnet upplysande böcker, som utdelades och
tillsändes samtlige folkskolelärare i riket, på det att genom dem
kunskap om det nya systemet måtte spridas, och dessutom uppmanades
folkskolelärarne — åtminstone fick jag en sådan uppmaning
— att genom upplysningar och föreläsningar hvar i sin
stad bidraga till kännedom om systemet. Jag skulle tro att samma
förberedande åtgärder nu böra vidtagas för att förbereda metersystemets
antagande, på det folket må kunna få veta om sjelfva
systemet och så småningom sätta sig in i detsamma. Jag skulle
vilja förorda att först folkskolelärarne gjordes förtrogna med detta
naturliga mätningssystem, att de sedan ålades undervisa deruti i
skolorna, och anmodades äfven göra äldre förtrogna med detsamma.
Detta såsom förberedelse. Men att nu på en gång .“så fort ske
lian11 antaga detta system, derom vill jag icke vara med, huru
förträffligt jag än måste erkänna det vara. Jag skulle vilja tillråda
de nämnda förberedelserna, på det vi inom möjligaste korta
tid kunde antaga det, ty derförutan kommer det alltid för brådt.
Men jag tillåter mig ej att göra något speeielt yrkande nu i afseende
på bifall till betänkandet, utan inskränker mig till att förorda
förberedelser först och saken sedan.

Herr P. Nilsson i Espö; Herr Talman! Då under ståndsriksdagarnes
tid det nu gällande decimalsystemet antogs, var det
många, som yrkade, att man i stället skulle antaga det metriska
systemet, och äfven jag hyllade den sistnämnda åsigten, men man
måste slutligen jemka med sig och antaga det decimalsystem, som
vi nu hafva. När nu under tidernas lopp så många stater ingått
på detsamma, så att numera ända till 250 millioner menniskor
begagna detta system, och det dessutom kommit derhän, att Norge
antagit detsamma, så kan man vara säker på, att i allt fall inom

Onsdagen den 19 Maj, e. m. 45 N:o 54.

ej många år Sverige är tvunget att ingå på detta system. När^n?- metriska
man nu inser detta, så det väl säkrast att antaga detta system ^met för
så först som sist. matt, mai och

Det var en talare bär i Kammaren, som yttrade, att det en- (Forte.)
dast skulle vara de större affärsmännen, som skulle hafva fördel
af detta systems införande. Nej. tvärtom! jag anser, att det är
sjelf va folkets fördel, o in detta system antages, ty nu ser man rätt
ofta i tidningarne uppgifter om prisen på spanmål och ladugårdsprodukter
uttryckta i utländskt mått eller vigt, och det vore derför
en stor fördel om landet ginge in på antagandet af detta system,
så att folket kunde förstå att kontrollera de i utländska tidningar
förekommande prisuppgifter och derigenom bilda sig eu riktig föreställning
om sin varas verkliga värde på den utländska marknaden.

Jag får derföre ansluta mig till dem, som tillstyrka bifall till Utskottets
framställning.

Herr Clairfelt: Då det nu ifrågavarande metriska systemet
lika som det system vi hittills haft för mått, mål och vigt är grundadt
på decimalsystemet; då detta metriska system numera är
antaget af 250 millioner menniskor och då det i England och Amerika
är konventionel! antaget, d. v. s. att detsamma genom en tyst
öfverenskommelse mellan affärsmän i de båda länderna begagnas,
och sålunda brukas hos alla de folk, med hvilka vi hafva vår vigtigaste
samfärdsel, så kan jag icke finna annat, än att tidpunkten
är väl vald för att vi likasom våra grannar må öfvergå till detta
system. Det nu gällande systemet för mått och vigt har ännu
icke så inkommit i folkmedvetandet, att det skall möta någon stor
svårighet att göra en öfvergång till det metriska systemet. Då
vi nu genom att ansluta oss till detta kunna förena oss i det mått-,
mål- och vigtsystem, som begagnas af så många millioner, och då
vi derigenom kunna gifva större lätthet åt vår samfärdsel med de
nationer, med hvilka vi i så många hänseenden hafva gemensamma
intressen, så kan jag icke annat än tillstyrka bifall till Utskottets
förslag och på det varmaste förorda, att Kammaren måtte bifalla
detsamma.

Med Herr Clairfelt förenade sig_Herrar Oliv. Assarsson, Olof
Andersson i Lyckorna, Sven Nilsson i Österslöf och Johan Jönsson.

Herr Nils Larson: Herr Talman! Jag kan icke uttrycka
min mening i denna sak bättre, än då jag förklarar, att jag till
alla delar instämmer i det utmärkta yttrande, Herr Friherre Fock
nyss afgifvit. Jag vill likväl tillägga några ord, icke i sjelfva
saken, men rörande en omständighet, som derpå i viss mån kan
inverka. Jag vill dervid blott fästa uppmärksamheten uppå, att
det nu icke är fråga om att definitivt antaga det metriska systemet,
utan att frågan nu blott gäller att i underdånig skrifvelse
hemställa, det Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka
åtgärder kunna finnas lämpliga för införande af det metriska systemet,
det vill säga att anhålla det Kongl. Maj:t vill låta verk -

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. metriska ställa den utredning, som erfordras, för att man skall blifva försystemet
för vjssad om nyttan af att antaga detta system.

"laU’Hat °C Med detta tillägg ber jag blott att få förnya hvad jag förut
(Ports.) sagt, att jag instämmer till alla delar med Friherre Fock samt
yrkar bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Uti Herr Nils Larsons anförande instämde Herrar Jonas Andersson
i Häckenäs och Jons Andersson i Frenninge.

Herr Boström gaf tillkänna, att han ville förena sig uti det
yttrande, som Friherre Fock i förevarande ämne afgifvit.

Herr C. A. Larsson: Herr Talman! Ja, nu hafva så många
instämt förut, så att nu kan jag rakt inte hoppas att någon skall
instämma med mig. Jag vill blott fästa Kammarens uppmärksamhet
på, att, sedan vi nu i många år plottrat bort våra penningar
på våra jernvägar för att derigenom förminska utstånden
från våra grannländer, så skola vi ej genom att dröja med att
ingå på det metriska systemet ställa oss så, att vi oaktadt våra
snabba förbindelsemedel äro nästan såsom utländingar i Norge
och Danmark när vi komma dit.

Det är icke nu någon tvist om värnpligtens införande eller
om ungdomens inläggande i kaserner under årslånga öfningar eller
om införande af lottning, utan nu är det fråga om att höja sig
ett steg vipp på kulturens bana, och då kan jag icke finna något
förnuftigt skäl, hvarföre Sverige skall stå efter sina grannar och
nästan hela det öfriga Europa. Jag anser således, att man icke
bör hafva ringaste skrupler för att antaga det metriska systemet,
ty jag föreställer mig, att det skall i hög grad underlätta samfärdseln
med de folk, som drifva de största affärerna på vårt land.

Jag hemställer alltså till dem, som nu motsatt sig detta system,
om de nu icke vilja ingå på denna reform, som, enligt min
tanke, skall medföra stor nytta för vårt land. Jag yrkar bifall
till Utskottets framställning.

Herrar Sven Nilsson i Efveröd och Ivar Månsson instämde med
Herr C. A. Larsson.

Herr Kossander: Då så många talare nöjt sig med att in stämma

i hvad föregående talare yttrat i syftning af bifall till
Utskottets förslag och detta skett äfven i den senaste talarens
anförande, så kan jag för min del vara helt kort. Jag vill icke
nu uppräkna de skäl, som tala för införande af det metriska systemet
hos oss, så mycket mindre, som åtgärdens lämplighet ej
egentligen blifvit bestridd, utan endast uppskof dermed yrkats.
Det egentliga och vigtigaste skälet man anfört såsom talande emot
införande af detta system nu, har varit, att man nu såsom i mångfaldiga
frågor förut tänkt på sina hemmavarande kommitenter och
hvad de skulle säga härom. Det kan visserligen i många fäll
vara bra att tänka på kommittenterna och så mycket som möjligt

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

N:o 54.

söka gå deras önskningar till mötes, men hvarje riksdagsman bör Ang. metriska
i första rummet följa sin egen öfvertygelse utan alla konsidera- systemet^ för
tioner för andras önskningar och endast i andra rummet får han matt>Jl“l och
tänka på hvad de som valt honom skola säga om hans åt- (Forts.)
göranden, ty om vi blifvit valde att sitta här och föra landets
talan, så är det förmodligen derföre att de, som valt oss, ansett
oss vara klokare och dertill mera passande än de sjelfva. Må vi
representera deras politiska åsigter i stort, men icke deras fördomar
i smått! Det är dessutom icke fråga om något nytt systems
införande, ty redan ganska länge har detta metriska system för
mått mål och vigt användts här i landet af våra läkare och apotekare
och sjelf använder jag det dagligen. Hvad tjenar det för
öfrigt till, att vi skickat en eller flera af våra yppersta män till
kongresserna i Paris, som afsett att införa ett gemensamt system
för mått, mål och vigt för alla nationer, om vi nu, då det kommer
till kritan, säga nej, och hvad tron I, mine Herrar, att man skulle
säga, härom? Jo, att den mera upplysta Första Kammaren insåg
nyttan af ett sådant gemensamt mått- Och vigtsystem och antog
detsamma, men att frågan som vanligt föll genom den välsignade,
konservativa Andra Kammarens hårdnackenhet. Detta kan ju icke
vara roligt att höra för någon som sitter i denna Andra Kammare,
icke ens om han kan hafva den trösten, om frågan mot förmodan
skulle falla, att han varit i minoriteten. Kammarens anseende
ligger hvarje dess ledamot om hjertat, allramest den, som betraktar
det som en synnerligt stor ära, att hafva fått vara ledamot af
Kammaren, om ock blott för ett år. Jag tillstyrker, att Kammaren
nu måtte tätta ett raskt beslut, och yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr Hammarberg: Då jag har den glädjen att höra, det
så många ledamöter instämt med föregående talare, som tillstyrkt
Utskottets förslag, så kan jag fatta mig kort och förklara, att jag
instämmer med Friherre Fock. Jag ber blott att få påpeka vigten
deraf, att detta system så fort som möjligt antages, ty ju längre
man dermed dröjer, dess större ■ blifva olägenheterna af ett sådant
dröjsmål. Lika med Herr Rossander hoppas jag derföre, att då
frågan nu föreligger, denna Kammare skall godkänna Utskottets
förslag.

Herr Ola Jönsson i Kungshult: Jag har endast begärt ordet
för att tillkännagifva, att jag i denna fråga till alla delar instämmer
med Herr Carl Anders Larsson.

Herr Carl Ifvarsson: Jag hade visserligen redan på för hand

temligen klart för mig, hurudan stämningen inom denna
Kammare i föreliggande fråga var, och visste, att jag icke skulle
få många, som instämde med mig, men då jag delade Herr Liss
Olof Larsfeons mening och icke ansåg det vara tillständigt att
lemna honom ensam, har jag äfven ansett mig böra tillkännagifva
det. Man har visserligen sagt, att en riksdagsman icke bör göra

N:o 54.

Ang. metriska

systemet för

mått, mål och

vigt.

(Forts.)

48 Onsdagen den 19 Maj, e. m.

afseende på sina kommitenters uppfattning eller önskningar, men
denna åsigt anser jag alldeles oriktig, ty, om det icke är kommittenternes,
folkets, bästa vi afse, vet jag verkligen icke, hvilkas
fördelar vi här skola bevaka. Man kan visserligen hysa olika
tankar om hvad som är det bästa och fördelaktigaste för landet,
det medgifver jag gerna, men om andra derom också hafva en
annan åsigt, så viker jag derför icke från min åsigt, ej heller från
att hvad jag sagdt är enligt min åsigt det fördelaktigaste; och att
man bör taga hänsyn till allmogens, således flertalets ståndpunkt
i en sådan fråga som denna, tror jag också vara riktigt, äfven
om man tycker denna vara enfaldigare än man sjelf skulle önska.
Då andra få hafva sin mening, hoppas jag, att äfven få behålla
min oförkränkt, ty hvar och en representant måtte väl hafva rätt
att yttra hvad han tänker. Jag påstår alltså fortfarande, att vi
böra tillgodose folkets bästa, ty det är för folkets skuld vi sitta
här och icke för jordegendomarnes eller penningarnes skull, och
om vi icke vilja göra afseende på hvad som är lämpligt för folket
eller på dess önskningar, då vet jag icke hvarföre vi sitta här i
Kammaren. Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag kan icke neka till, att
jag något litet förundrat mig öfver den föregående värde talarens
sista yttrande. Då han förut hade ordet i denna fråga, sade han,
att vi icke utan efter moget öfvervägande borde antaga införandet
utaf det af Utskottet föreslagna metriska systemet, och nu säger
han, att han redan på förhand visste, hvilket motstånd det yrkande
han ämnade göra skulle röna. Jag föreställer mig derföre,
att han, då han första gången hade ordet, fruktade, att Kammaren
genom ett förhastande skulle förledas att bifalla Utskottets förslag.
För min del har jag alltid vant af den meningen, att denna Kammare
aldrig förhastar sig vid fattande af sina beslut, utan alltid
dessförinnan moget öfverväger dem, och så tror jag, att Kammaren
äfven nu kommer att göra.

Han uttalade äfven den åsigten, att man borde dröja med införandet
af detta nya mått- och vigtsystem tills svenska folket
hunnit sätta sig in i de nya förhållandena, men jag tror, att, om
vi skola uppskjuta dermed till dess en eller annan representant
eller svenska folket hunnit att göra sig förtrogna med detta nya
system, så skulle vi få dräja alldeles för länge. Jag erinrar mig,
att, då vi öfvergingo från vårt gamla myntsystem af skillingar
och runstycken till ören, var den allmänna opinionen i landet att
vi icke skulle reda oss med detsamma. Men jag vädjar till den
ärade talare, som sätter sig emot det nya systemets införande,
ja, till alla dem af svenska folket, som fatta, hvad vi vunnit genom
decimal systemets införande, om icke i landet råder en allmän
belåtenhet öfver, att vi öfvergått till detta system från det gamla.
Jag tror sannerligen icke, att det är andra än gamla gubbar och
gummor, som skulle vilja hafva det gamla tillbaka, och jag kan
icke gerna föreställa mig, att det skulle kunna komma i fråga,

Onsdagen den 19 Maj, e, m. 49

att Andra Kammaren vägrade sitt bifall till Utskottets förslag.
Jag yrkar på det lifligaste bifall till detsamma.

Herr Peter Olsson: Då en fråga af likartad beskaffenhet
på framställning! af Kongl. Maj;t var före förliden riksdag, tog
jag mig friheten att uttala mina betänkligheter mot förslaget. Jag
medgifver visserligen, att frågan i år icke är af alldeles samma
beskaffenhet, som i fjol, enär det nu icke gäller att genast antaga
det metriska systemet, utan endast att aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande
och närmare utreda saken för att derefter till Riksdagen
framlägga ett förslag i densamma. Det är denna omständighet,
som gjort, att jag icke denna gång ämnat yttra mig i frågan, så
mycket mera som jag föreställer mig, att Kongl. Maj:t nog kommer
att se till, hvad som kan vara för landet fördelaktigast, när det
en gång blir fråga om att genomföra det metriska systemet i alla
dess konseqvenser. Men jag vill dock fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att i andra länder, der man antagit detta system,
bär man gått högst försigtigt tillväga. Man har, såsom betänkandet
utvisar, först på det vetenskapliga området tillämpat
detta system och derefter så småningom sökt gifva det en allmän
tillämpning.

Jag anser det vara synnerligen angeläget, att den största försigtighet
iakttages vid det metriska systemets genomförande, emedan
jag är förvissad om, att det i sin praktiska tillämpning
kommer att för den stora allmänheten medföra ganska stora svårigheter.
Jag medgifver gerna, att frågan om dess antagande
blott är en tidsfråga, och jag skulle ock kunna gifva rätt åt den
åsigten, att olägenheterna måhända blefve större i samma mån
som frågans afgörande blefve uppskjuten. Men jag vill hafva sagdt,
och jag vill hafva till protokollet antecknadt, att det är min fullkomliga
öfvertygelse, att systemets genomförande och dess praktiska
tillämpning kommer att för den stora allmänheten medföra
betydliga svårigheter.

Man har åberopat, att vi ju hafva antagit decimalsystemet,
och att detta ej medfört så särdeles stora olägenheter. Men jag
ber då att få fästa uppmärksamheten derpå, att detta systems
genomförande icke innebar en så stor förändring, som med det
metriska systemets antagande skulle blifva fallet, alldenstund någon
förändring i sjelfva enheten för decimalsystemet och det förr brukliga
icke skedde. Denna skilnad är af så stor betydelse, när det
blir fråga om den praktiska tillämpningen af det metriska systemet,
att man icke på förhand kan fatta densamma.

För öfrigt kan jag icke heller dela den åsigten, att det skulle
vara af så ofantlig fördel för vår handel, vår affärsverksamhet
och vår industri, om det ifrågavarande systemet blefve infördt, på
samma gång som jag visst icke vill bestrida, att det icke skulle
medföra några olägenheter, sedan vi en gång hunnit sätta oss in
i detsamma. Det är väl sant, att man vid importer och exporter

Andra Kammarens Prat. 1875. N:o 54. 4

N:o 54.

Ang. metriska

systemet för

matt, mål och

vigt.

(Forts.)

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj. e. m.

Ang. metriska af varor icke kan undvika att göra hvar] ek anda kalkyler, påsystemet
för kallade af de olik''a ländernas olika mått- och vigtsystem m. m. Men
matt, mål och kan j(;ke anse dessa kalkylers uppgörande vara förenade med
(FoOsj så störa svårigheter, att man för deras undvikande skulle finna
sig nödsakad att förkasta vårt gällande system. Jag får dessutom
erinra derom, att man i England, som ju är Europas erkändt
största handelsnation, ännu icke antagit det metriska systemet.
Det har heller icke blifvit infördt i Danmark, och, så vidt jag vet,
endast delvis i Tyskland. Men, såsom sagdt, jag medgifver, att
frågan endast är en tidsfråga, och jag har endast velat uttala
mina betänkligheter med afseende å de stora svårigheter, som det
ifrågavarande systemet i dess praktiska tillämpning, enligt min
åsigt, måste för den stora allmänheten medföra, men har icke för
afsigt att gorå något yrkande.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den ärade talare, som sist
hade ordet, nämnde, att metersystemet icke vore antaget i England,
och icke heller i Danmark. Jag skulle tro, att, om han
hade sett igenom betänkandet, torde han hafva funnit, att det är
antaget i nästan hela den civiliserade verlden, och jag tror, att
England väl får följa med så småningom. Men det var icke detta
jag ville tala om. Samme talare yttrade, att det icke vore synnerligen
stora svårigheter att förvandla mått och mål till det nya
systemet ifrån det vanliga. Detta må så vara för honom. Men
för oss allmoge är det kinkigt nog att, då vi läsa tidningar och
böcker, kunna hafva reda på förhållandet mellan båda systemen.
Yi hafva nemligen inga tabeller eller dylikt, der vi kunna få upplysning
härutinnan. När nu detta nya system, som sagdt, gäller
i hela verlden, så torde det icke vara för snart, att äfven vi antaga
detsamma.

En annan talare, som kort förut hade ordet, vädjade till sina
kommittenter. Detta har han gjort hela riksdagen, ja, snart sagdt,
i all sin lifstid. Jag kan emellertid undra, huruvida, om den
nämnde talaren hade sina kommittenter här och de Unge votera om
hans uppträdande här, de då skulle anse honom handla i öfverensstämmelse
med deras önskningar. Åtminstone har jag för min
del aldrig förestält mig, att kommittenterna hafva sådana anspråk
på mig, lika litet som jag fruktar för, att mina kommittenter skulle
lägga orden i min mun. Något sådant har jag aldrig trott, och
det blefve ett mycket blandadt språk, derest jag här skulle tala
ut alla mina kommittenters uttryck.

Samme talare, som vädjade till sina kommittenter, hade följande
yttrande, hvithet jag ordagrant upptecknade, nemligen “att han
icke ämnade gå ifrån den öfvertygelsen, att hvad han sagt, vore
det bästa.11 Ja, mine Herrar, den som kan säga “att hvad han
sjelf sagt är det bästa11, den eger så mycket sjelfförtroende, att
vi må bäfva för att jäfva honom — nota bene! icke i vårt omdöme,
utan i hans eget.

Jag har förut instämt med Herrar Clairfelt och Carl Anders
Larsson, enär jag anser förslaget förståndigt och klokt. Jag var

X:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. m. Öl

verkligen rädd att icke få instämma med den senare; men derest^»?- metriska
vi icke, såsom en ärad talare på stockholmsbänken yttrade, vilja sfle”tet för
representera “den konservativa Andra Kammarens hårdnackenhet", °eh

böra vi alla instämma uti Utskottets förslag. (Korts.)

Herr Carl Ifvarsson: Jag hade icke tänkt begära ordet

vidare, men finner mig nödsakad dertill, då jag hört, att man vill
misstyda hvad jag förut yttrat derhän, att jag skulle nämnt, “att
hvad jag sagt i frågan, vore det bästa''1. Detta har jag icke sagt,
utan hvad jag sade var, att hvad jag trodde, ansåg jag för min
del vara bäst, och detta står för min räkning. Ty jag brukar
icke i en öppen diskussion säga saker, som jag icke tänker; detta
kan gå an, då man i ett muntert lag skämtar, men ingalunda när
det gäller allvarliga handlingar.

Hvad angår mitt vädjande till kommittenterna, så har jag aldrig
sagt, att jag fäster mig uteslutande vid hvad desse yttrat, utan
att jag här tager hänsyn till folkets uppfattningsförmåga i denna
fråga, och hvad som kan vara passande för folket i landsorten.

Om jag nemligen anser ett förslag icke nu vara lämpligt för folket
i allmänhet, så anser jag tillika, att man icke bör antaga ett sådant
förslag, äfven om det i en framtid möjligen kunde blifva
lämpligt. Jag är fullt öfvertygad, att det icke är rätt att slå in
på den vägen att framtvinga ett förslag, som icke vore passande
för folkets uppfattning. För öfrigt frågar jag icke efter, om man
kallar mig konservativ eller något annat; och det qvitta!''mig lika,
om jag anses vara modern eller icke. Då jag kämpar för eu sak,
som jag tror vara riktig, är det mig likgiltigt, om Kammarens
flertal är nöj dt dermed eller icke.

Herr Fredrieson: En talare på stockholmsbänken yttrade,
att vi icke här behöfde taga hänsyn till hvad man i landsorten
tänkte om våra åtgöranden, utan att vi endast egde att besluta
efter våra egna åsigter. Detta må vara hans tanke om saken;
men jag för min del tror, att vi icke alldeles böra sätta oss öfver
deras önskningar, hvilkas ombud vi här äro.

Herr Carl Anders Larsson yttrade, att vi skulle vara 100
år efter vår tid, om vi icke antoge detta förslag. Jag tror emellertid
det är bättre att vara 100 år efter än före sin tid. Jag
tror icke, att antagande af detta förslag skulle slå an på folket,
ty litet hvar känna vi till, att folket ännu icke satt sig fullt in
uti fotsystemet. Man talar här visserligen om, att det endast
gäller aflåtande af en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Men
jag tror härvidlag ett yttrande vid något tillfälle af Herr Kolmodin
vara tillämpligt, att nemligen “huru länge jag talade med
min kusin, så blef jag slutligen förlofvad med henne."

Herr Philipsson: Jag hade icke ämnat begära ordet i denna

fråga, dels emedan så många talare förut yttrat sig i densamma,
dels ock derföre, att, då jag i egenskap utaf ledamot af Lagutskottet
vid förlidet års riksdag hade tillfälle att tillkännagifva

N:o 54,

Ang. metriska

systemet för

mått, mål och

vigt.

(Forts.)

52 Onsdagen den 19 Maj, e. in.

min åsigt om fördelar ne af det metriska systemets användande,
äfvensom från denna plats uti Kammaren försvarade Utskottets
uti det ämne, som då "förelåg, afgifna betänkande, hvilket likväl
icke lyckades vinna Kammarens bifall, mina åsigter i frågan icke
nu behöfva närmare utvecklas. De hafva dessutom så fullständigt
blifvit uttalade af andra ledamöter. Men då på den senare stunden
åtskilliga röster höjts emot förslaget, tager jag mig friheten att
erinra Kammaren derom, att det icke är fråga om att nu införa det
metriska systemet i landet, utan endast att, i öfverensstämmelse
med .Första Kammarens beslut och Utskottets tillstyrkande, till
Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse med hemställan, det Kongl. Maj:t
ville taga''i öfvervägande, hvilka åtgärder kunna firmas lämpliga
för att få infördt det metriska systemet för mått och vigt gemensamt
för Sverige, Norge och Danmark. Kan det metriska systemet
således icke på en gång införas i de tre skandinaviska länderna,
så har Riksdagen icke heller att motse någon Kongl. proposition
om dess införande blott i Sverige. Men antages nu systemet
af Norge och Danmark, hvilka begge länder — det förra
tillsvidare utan,det senare med konvention — anslutit sig till Sveriges
guldmyntsystem, så ligger deri, enligt mitt förmenande det mest
talande skäl för oss att jemväl antaga detsamma; och det är på
grund häraf, som jag yrkar bifall till Utskottets föreliggande utlåtande.

Herr Jöns Pehrsson: De lärde må gyckla om denna sak

så mycket de önska. Men min öfvertygelse är den, att många af
desse Herrar och för öfrigt många af dem, som förorda antagandet
af det nu föreliggande förslaget om metersystemets införande
i Sverige skulle, om det tillämpades nu genast, stå sig. ganska
slätt med de beräkningar, som deraf blefve en gifven följd. Jag
inser mer än väl, att systemets införande endast är en tidsfråga.
Men jag har tvänne skäl, hvarför jag icke anser, att detta bör
ega rum i närvarande stund. Det första är, att jag anser oss
böra, innan vi taga detta steg, införa de nödvändiga jemförande
beräkningarne såsom ett skolämne i våra folkskolor, på det att
den ungdom, som besöker dessa, må få lära sig att evalvera från
det mått- och vigtsystem vi nu hafva till det nya. Skulle dylika
beräkningar i närvarande ögonblick sättas för de Herrar, som
äro så ifriga för antagande af detta nya system för mynt, mått
etc., så komme de, såsom sagdt, utan tvifvel att känna sig ganska
illa dervid. Jag tror derföre icke, att man bör i denna sak, om
jag får så uttrycka mig, “skoja" med de folkets ombud, som motsätta
sig densamma, eller med deras kommittenter. Mitt andra skäl
mot systemets antagande är, att vi redan i vetenskapligt hänseende
och beträffande medicinalvigt hafva metersystemet infördt i
landet; och jag tycker man kan vara nöjd så länge med att
allmogen icke kan utöfva någon slags kontroll i detta afseende.

Mig synes derför, som om vi gerna nu kunde förkasta förslaget
för att i en framtid endast så småningom låta det komma
till tillämpning. Första vilkoret derför är dock, att vi skaffa oss

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

N:o 54.

nödiga jemförelsetabeller samt lära vår skolungdom att efter dem Ang. metriska
verkställa de behöfliga evalveringarne. systemet för

Jag yrkar arsiag a betankanuet. vigt.

(Forts.)

Häruti förenade sig Herr Samuel Johnson.

Herr Åke Andersson: Då detta förslag senast var före
vid riksdagen, hyste jag vissa betänkligheter mot dess antagande.
Men sedan nu Norge, efter hvad jag har mig bekant, infört metersystemet,
så anser jag, att vi ej längre böra stå efter i detta
afseende. Det var Sverige, som först anslöt sig till det nya guldmyntsystemet.
Då stod Norge efter oss. Nu är det tvärtom.
Låtom oss derför i andra hand antaga metersystemet, så hafva
vi qvittat med hvarandra. 1 dylika rena humanitetsfrågor böra
de begge brödrafolken val göra gemensam sak med hvarandra.
Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Grranlund: Val påstår man, att antagandet af detta
system skulle vara så menligt för befolkningen i allmänhet, men
hvari olägenheterna deraf skulle bestå, det har man icke uppgifva.
I afseende å det införda decimalsystemet, trodde man, att det
skulle blifva så svårt för allmänheten att sätta sig in i det nya förhållandet,
men att nu återgå till det gamla vore val nära omöjligt,
och man är särdeles belåten med det nya. Jag kan icke förstå
annat, än att införandet åt ett system, hvaraf landets industri och
handel har fördel, skall vara nyttigt för befolkningen i sin helhet.
Man kan icke förneka, hurusom störa svårigheter uppstå för den
svenska industriidkaren och köpmannen, att ett olika system skall
vara rådande hos oss och i utlandet i berörda hänseende, och
det förorsakar ej litet arbete vid denna olika beräkning.

Om våra industriidkare från utländska journaler vilja begagna
sig af för dem nyttiga ritningar och andra uppgifter, strax möter
oss det olika systemet och de olika beräkningarne af mått och
vigt. I synnerhet framträda dessa svårigheter i handeln för den
mängd köpmän, Indika utan kunskap i affärslifvet men till följd
af handelsfrihetens utsträckning slå sig på affärsverksamhet äfven
med främmande land, utan att hafva kännedom om dessa förhållanden.
Och säkert är, att mången affär utfaller mindre väl eller
rent af misslyckas, just till följd af denna obekantskap med det
främmande systemets förhållande till vårt.

Man säger, att Sverige genom antagande af det franska metersystemet
beträffande mått, mål och vigt skulle visa sig vara ett
hundra år före sin tid. Detta påstående är väl dock något obefogadt,
då vi se. hurusom Europas folk med få undantagiredan accepterat
systemet, och att det i närvarande stund är antaget af tre gånger
så stor befolkning som år 1854 hade förklarat sig derför. Och
sedan nu Norge, med hvilket land vi under de senare åren till
följd af tidsenliga tullförhållanden inträdt i en allt förtroligare
och lifligare förbindelse, äfven antagit ifrågavarande system, an -

N:o 54.

Onsdagen flen 1!) Maj, e. in.

Ang. metriska ser jag det vara af särdeles vigt att vi likasom brödralandet ansystemet
för taga detsamma.

matt''vigt °Ch ^aS anhåller om bifall till det framstälda förslaget.

(Forts.)

Herr Ola Andersson i Nordanå: Jag tror icke, att jag
misstager mig, då jag säger, att man vid behandlingen af denna
fråga inblandat åtskilliga saker, som icke höra dit. För min del
önskar jag, att hvarje sak alltid blir behandlad för sig, och det
är också derför, som jag nu vill hålla mig till sjelfva ämnet.
Jag ringaktar och förbiser ej de svårigheter, som till en början
skola uppstå för landets befolkning i allmänhet, om metersystemet
införes, likasom jag ej heller förbiser de meningar, som i
detta afseende rätt allmänt gjort sig gällande bland kommittenterna.
Men hvad mig vidkommer, skall jag, så länge jag är representant
här, aldrig låta mig bestämmas af annat än den öfvertygelse, som jag
efter den undersökning, jag kan vara mäktig, har grundat hos
mig. Det är också derför, som jag, anseende det ifrågavarande
systemet nyttigt och nödvändigt för landet, nu icke tvekar att
förorda dess antagande, och jag hyser verkligen den goda tanken
om svenska folket, att det skall visa sig mäktigt att sätta sig in
i de nya förhållanden, som deraf blifva en följd.

Man har sagt, att vi böra önska att vara ett fritt folk för
oss sjelfva. Ingen erkänner mera villigt och tacksamt än jag,
att vi äro och böra söka att förblifva ett fritt folk. Men så
till den grad fritt folk “för oss sjelfva" vill jag icke, att viskola
vara, att vi helt och hållet söka utestänga oss och göra oss oberoende
af andra folks goda idéer. Det kunna vi för öfrigt icke.

Det är af dessa skäl, och då vi i alla fall förr eller senare
måste antaga det metriska systemet i afseende på mått, mål och
vigt, som jag nu önskar systemets införande i Sverige, på det vi
i detta afseende icke måtte komma alltför mycket på efterkälken.
Jag yrkar derför bifall till det föredragna betänkandet.

Herr Sven Nilsson i Osterslöf: Jag ber om ursäkt, att jag

ännu en gång anhållit om ordet, men jag önskade påpeka, att jag
i mitt sista yttrande nämnde hvarken Herr Carl Ifvarsson eller
hans vid 1873 års riksdag i härordningsfrågan afgifna reservation,
men om det tillätes mig, ber jag få återföra i hans minne,
eftersom han synes taga sak på bak, den diskussion, som föreföll
i försvarsfrågan vid 1871 års riksdag, vid hvilket tillfälle
Herr Carl Ifvarsson blef särskild! ombedd af en representant
för Göteborg, Herr Lindström, att närmare redogöra för sin ställning
till frågan.

Herr Lyttkens: Jag har gjort till regel för mig, som jag söker

iakttaga vid hvarje förekommande ärende, att “detta är
detta", och jag ämnar således ej heller nu följa exempel af åtskilliga
föregående talare, som tillåtit sig mera eller mindre betydliga
afvikelser från ämnet. Här har således, bland annat,
med skärpa talats om Andra Kammarens konservatism, och detta

Onsdagen den 19 Maj, e, m. 55

på ett hånfullt sätt. Men jag anser oss hafva anledning till glädje
öfver att eg_a en så god grund att bygga på, så att socialismen
och demagogien icke bland oss vinna insteg och hindra vår lugna
utveckling; och ett hån förtjena!'' sannerligen ej denna konservatism.

Hvad sj elfva saken angår, har blifvit yttradt, att inga hinder
möta för det ifrågasatta systemets införande i vårt land, och att
den stora massan af folket skulle vara beredt att genast antaga
det, men då man ser på ds stora bråktal, som uppstå vid evalvering
från vårt gamla beräknings sätt till det nya, undrar jag
huru många af oss, oaktadt vår så mycket beprisade upplysning
och stolthet, skulle taga oss fram vid denna evalvering. Jag tror
sannerligen, att deras antal är lätt räknadt. Att det föreslagna
systemets införande en gång är nödvändigt, inser jag väl, men
jag tror icke, att det bör ske så hastigt, som meningen synes vara,
om man ser på formuleringen af föreliggande förslaget, enligt
Lvilket till Kongl. Maj:t skulle göras hemställan att taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder kunde finnas lämpliga för att få, så
fort ske kunde, samma system här infördt. Jag undrar just om vi
nu äro beredda till dess antagande, och jag är öfvertygad att.
om vi på förhand visste, att en sådan skrifvelse som Utskottet
föreslagit, skulle hafva till följd det metriska systemets införande
med början af nästa år, tror jag, att vi nu skulle litet närmare
tänka på saken. Hade deremot skrifvelseförslaget varit något
litet modifieradt och mera afsett förberedelsers vidtagande för
systemets slutliga införande, än ett så brådstörtadt steg, som
Utskottet ansett lämpligt, skulle äfven jag hafva biträdt förslaget,
hvilket jag nu deremot ej kan.

Jag måste derför yrka afsiag å Utskottets nu föredragna
hemställan, synnerligast som jag icke vill, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t framställer ena året begäran om något,
som den det andra året ej vill antaga. Orden “så fort ske kan“
i skrifvelseförslaget måste naturligen innebära, att Riksdagen redan
nästa år är beredd antaga ett dylikt förslag.

Emellertid kan jag icke sluta utan att tillkännagifva min
stora bedröfvelse öfver den irriterade stämning i Kammaren, som
denna obetydliga fråga förorsakat.

Herr Silfverstolpe instämde i Herr Lyttkens’ anförande.

Herr Carl Ifvarsson: Jag skall endast säga ett par ord

till svar å Herr Sven Nilssons senaste yttrande och, om han dermed
åsyftade den fråga, vi nyss afgjort, eller frågan om härordningsförslaget,
erinra derom, att jag reserverade mig emot den
skrifvelse, som af vederbörande Utskott vid 1873 års riksdag
föreslogs, och om jag dervid icke understöddes af någon annan,
bevisar detta icke något annat, än att jag var ensam. Om den af
Kammaren då uttalade meningen var sämre eller bättre, är en
sak, som jag således ej kan hjelpa. Jag tror således ej, att man

N:o 54.

Ang. metriska

systemet för

mått, mål och

vigt.

(Forts.)

N:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. metriska med skal kan tillvita mig hafva vid denna riksdag uttalat eu
systemet för annan mening, än den lag förut i saken omfattat.

matt, mal och °

(Forts.) Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag brukar aldrig begära

ordet utan för att yttra mig i saf;:, men denna gång torde Herrarne
ursäkta, att jag yttrar mig på sidan om saken. Jag vill
nemligen blott säga några ord med anledning af en kamrats nyss
fälda yttrande, att han alltid vore van att i hvarje fråga uttala
sin öfvertygelse. Ja, hade denne ledamot för åtskilliga år sedan
sagt, hvad han nyss sade, hade det nog varit godt och väl. Har
1875 års Riksdag icke vunnit annat, har den åtminstone vunnit
det att få höra honom uttala sin öfvertygelse, och härmed vill
jag sluta.

Herr Törnfelt: För min del hyser jag den tillit till Kongl.
Maj:t, att han icke lärer vilja införa nu ifrågasatta systemet förr,
än sådant utan olägenhet låter sig göra.

Herr Liss Olof Larsson: Då jag efter en kort bortovaro
nyss inkom i Kammaren, kom jag, till följd af den riktning diskussionen
tagit, på den tanken att man öfvergått till! behandling
af en annan fråga, hvarföre jag blef högeligen förvånad, då jag
blef underrättad om, att vi ännu höllo på med Tillfälliga Utskottets
betänkande N:o 27, då jag nu hört flere yttranden som icke alls
röra den fråga som är före. När jag första gången hade ordet
kunde jag aldrig föreställa mig, att denna fråga kunde föranleda
en sådan bitterhet i diskussionen, som den jag nyss förnummit,
ehuru jag visserligen trodde att man möjligen skulle, såsom nu
ock skett, beskylla oss, som ej vilja gå in på de nya idéerna, för
konservatism. Jag för min del anser det dock ej vara så olyckligt,
om i landet finnes ett konservativt element af den beskaffenhet
att det ej kastar bort det man har, förr än man är öfvertyga
d om att det är bättre, som man vill sätta i stället.

Medan jag har ordet, ber jag att få upplysa, att vår — jagmenar
de med mig liktänkande — i denna fråga uttalade åsigt
delades af 1853 års Yetenskaps-akademi, enligt dess vid Kongl.
Maj:ts nådiga, till 1853—1854 års Riksdag aflåtna proposition N:o
62, “om antagande af decimalsystem för mått och vigt", fogade
underdåniga utlåtande; och då jag förmodade, att det satt mycket
klokt folk i akademien, då såsom nu, kunde jag aldrig tro, att vi
skulle få uppbära klander, för det att vi delade dess åsigt. Innan
jag går att uppläsa akademiens yttrande, vill jag erinra om, att,
då man, oaktadt det vid berörda riksdag försäkrades, att decimalsystemet
vore bygdt på vetenskapliga grunder och sä säkert
att det ej kunde rubbas, några år efter dess antagande framkommer
med ett nytt system, anledning förefinnes, att vi, om det senare
nu antages, efter ytterligare några år hafva att vänta ännu ett
annat system bygdt på vetenskapliga grunder; och jag undrar ej
derpå, ty vetenskapen står ej stilla. Kongl. Vetenskaps-akademien
yttrade: “Kongl. Akademien har redan, uti dess år 1822 afgifna,

S:o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. ro. 57

underdåniga utlåtande, oaktadt sitt medgifvande af detta systems Ang. metrisk*
stora fullkomlighet, på goda grunder icke föreslagit det till in- ££ften£tsi''",ck
förande hos oss“ (det var nemligen fråga om metersystemet), ’vigt

“emedan största delen af den närvarande generationen sannolikt^ aldrig (Forts.)

skulle förmå sig till den ansträngning, som jordras för att lära det,
sedan man redan vant sig vid eu viss måttstock, med. hvilken man
förut alltid gjort, sina jemförelse)-. Om fransmännen, vid införandet
af decimalsystemet, redan varit från äldre tider vana vid metern,
litern och kilogrammen, hade förändringen otvifvelaktigt gått för
sig utan minsta svårighet, hvaremot nu, då enheterna voro nya
och icke stodo i något kommensurabelt förhållande till de gamla,
det behöfdes, oaktadt revolutionens maktspråk vid införandet af
de nya, ej mindre än ett hälft sekels öfningstid, då man ändteligen
vågade bortskaffa de gamla, och oss synes sannolikt, att i vårt
fredliga och glest bebyggda land en ännu längre tid skulle erfordras".

Då Vetenskaps-akademien kunde hysa sådana tvifvelsmål vid
afgifvandet af ett på vetenskapliga grunder fotadt yttrande, så
må det väl ursäktas oss, om vi icke nu begripa, hvad Vetenskaps-akademien
ej begrep för 20 år sedan. Det är vackert .så,
att vi nu lyckats få veta så mycket, som en sådan auktoritet
visste för något öfver 20 år sedan.

Herr Anders Persson: Då Herr L, O. Larsson nämnde,

att han efter en stunds bortovaro, vid sitt återinträde i Kammaren,
icke kunde af diskussionen klart finna, huruvida den rörde
samma fråga som då han lemnade Kammaren, förmodar jag, att
han föranleddes till detta yttrande af Herr Lyttkens tal om
socialistiska åsigter. Efter mitt förmenande behöfves icke något
annat skäl för att yrka bifall till Utskottets betänkande, än att
hafva genomläst detsamma. För min del tillstyrker jag äfven
antagande af Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr
Talmannen, enligt de yrkanden, som derunder förekommit,, propositioner
såväl på bifall som på afslag; och förklarade sig anse
den förra af dessa propositioner hafva blifvit med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, skedde alltså.nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskott hemstält i utlåtandet N:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

>'':o 54.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Ang. metriska Omröstningen försiggick; och befans vid röstsediarnes sammansystemet
för rakning, att 86 ja afgifvits mot 66 nej; i följd hvaraf Kammaren
matt, mål °cAbif mt Utskottets hemställan.

vigt.

(Forts.)

Ang. lagstift- Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 27, i anledning af
nmgbanker °r~ ^rs^a& till lagstiftning för sparbanker.

Utskottet hade i detta utlåtande, med anledning af Herr W.
Stråles inom Första Kammaren väckta motion N;o 5, framlagt
förslag till förordning angående sparbanker samt hemstält, att
Riksdagen ville för sin del besluta antagandet af nämnda förordningsförslag.

Efter det nu uppläsning skett af förordningsförslagets § 1,
blef densamma af Kammaren bifallen.

Herr O. B. Olsson erhöll derpå, enligt begäran, ordet och
yttrade: Jag hemställer, huruvida det kan vara nödvändigt, att

alla dessa paragrafer uppläsas.

Herr Sven Nilsson i Osterslöf: .Det är icke längesedan vi
behandlade ett hälft tjog lagförslag, hvilka tillsammans innehölio
något öfver 100 §§. Föredragningen gick då, enligt min åsigt,
något väl mycket för fort, och jag anser, att, huru nära riksdagen
än är sitt slut, vi ej böra fortfarande iakttaga ett dylikt
förfarande. Jag yrkar derföre, att uppläsning af ifrågavarande
paragrafer skall ske.

Som alltså en ledamot begärt uppläsning af de särskilda paragraferna
i förslaget, komme, enligt Herr Talmannens förklarande,
sådan uppläsning att nu ske; och blefvo derefter:

§§ 2—6, hvar för sig, upplästa och af Kammaren godkända.

§ 7 hade följande lydelse: ''

“Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege rätt att sjelf eller
genom ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll
och lånehandlingar, och har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att, derest grundad anledning förekommer till befarande af
det i § 5 omförmälda missförhållande emellan tillgångar och insatta
medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt
förordna om densammas ställande under utredning, till deltagande
hvaruti då jemväl ett ombud af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
utses, äfvensom att, der tillgångarne blifvit i strid mot § 4 använda,
låta föra den talan om rättelse häruti, hvartill omständigheterna
föranleda."

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

N:o 54,

Beträffande denna paragraf anförde Ans- lagstift ning

för spår Herr

Boman: För min del vill jag väl bifalla andemeningen (Forts?)
i denna paragraf af det föreliggande förslaget; men jag anser det
nödvändigt eller åtminstone önskligt att förändra redaktionen i
någon mån. Här står nemligen:

“Kongl. Haj:ts Befallningshafvande ege rätt att sjelf eller
genom ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll
och lånehandlingar, och har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att, derest grundad anledning förekommer till befarande af det i
§ 5 omförmälda missförhållande emellan tillgångar och insatta
medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet.“

Konungens Befallningshafvande skulle således endast på grund
af ett antagande eller eu förmodan kunna förbjuda en sparbanks
vidare verksamhet. Men detta kan omöjligen vara Utskottets
mening, ty då Konungens Befallningshafvande har rätt att sjelf
eller genom ombud taga del af sparbankens handlingar, kan denna
myndighet lätt öfvertyga sig om detta faktum förefinnes eller
icke. Vid sådant förhållande anser jag ock, att ett dylikt åtgörande.
kan och bör försiggå först efter det ett faktiskt förhållande
blifvit konstateradt.

Jag får derföre vördsamt hemställa, att den föreliggande
paragrafen sålunda ändras:

“Kongl. Majits Befallningshafvande ege rätt att sjelf eller genom
ombud taga kännedom af sparbankens räkenskaper, protokoll och lånehandlingar,
och har Kongl. Majits Befallningshafvande att, derest det
befinnes att clei i § 5 omförmälda missförhållande emellan tillgångar
och insatta medel egen rum, förbjuda fortsättning“ etc.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag kan icke riktigt förstå

den senaste ärade talaren; ty det kan väl icke vara hans mening att
först, sedan Kong]. Maj:ts Befallningshafvande erhållit kännedom
om sparbankens obestånd, denna myndighet skulle ingripa i sparbankens
verksamhet. Utskottet har derföre med afsigt valt uttrycket
grundad anledning, då den Konungens Befallningshafvande
medgifna rätt att förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet
skulle inträda. Och det är, enligt mitt förmenande, alldeles
nödvändigt att detta stadgande finnes, ty skulle sparbanken redan
hafva hunnit så långt som till obestånd, innan Konungens Befallningshafvandes
rätt skulle inträda att hejda bankens verksamhet,
då vore det tyvärr för sent att vidtaga några åtgärder

Jag får derföre, då Första Kammaren redan bifallit LagUtskottets
föreliggande förslag i oförändradt skick, yrka bifall
till förslaget inom denna Kammare.

Herr Clairfelt: Jag anhåller att få förena mig med den
senaste ärade talaren och yrka bifall till paragrafen oförändrad
till sin lydelse. Jag tror också, att, då Konungens Befallningshafvande,
enligt förslaget, icke skulle ega rättighet inhibera
sparbanks verksamhet, med mindre grundad anledning dertill före -

Sko 54.

Onsdagen flen 19 Maj, e. ro.

Ang. lagstiftning
för sparbanker.

(Forts.)

funnes, något missgrepp från nämnda myndighets sida icke vore
att befara, hvadan, och då jag i (ifrigt är fullt tillfredsstäld med Utskottets
föreliggande förslag, äfven jag får vördsamt hemställa
om bifall till detsamma.

Herr Philipsson: Den ärade talaren på malmöbänken torde

observera, att här står “grundad anledning11, icke farhåga eller
något dylikt. Det kan ju lätt hända, att genom en låntagares
eller borgesman^ obestånd, bankens säkerhetshandlingar förlora i
värde, ett förhållande som man kan hafva “grundad anledning11
att förmoda, ehuru det icke är fullt konstateradt, och det är nu
fråga, om man icke snarare bör göra för mycket än för litet för
att vid sådana tillfällen skydda sparbanken. Endast möjligheten
deraf, att en eller annan kan. rusa till och få penningar innan
rörelsen blifvit instäld, skulle rubba förtroendet för alla sparbanker.
Att Konungens Befallningshafvande skulle missbruka detta
föreslagna stadgandet, kan jag icke förstå, och skulle det inträffa,
så stadgar nästföljande paragraf, att klagan öfver Konungens Befallningshafvandes
beslut kan föras hos Kongl. Maj:t. Jag yrkar
bifall till paragrafen oförändrad och skulle högligen beklaga om
nu, sedan Medkammaren antagit Utskottets förslag, denna Kammare
skulle fatta ett annat beslut och derigenom, måhända komma
hela förslaget att falla.

Herr Fredricson instämde med Herr Philipsson.

Herr Boman: Jag anser det lika vigtigt som trots någon,

att en sparbankslag kommer till stånd, och jag skulle hafva undertryckt
mina betänkligheter vid den nu föredragna paragrafen, om
jag kunnat tro, att ett förtydligande af densamma skulle kunna
föranleda hela lagförslagets fall. Men sådant kan icke vara möjligt.
En hvar, som sysselsatt sig något med dylika saker, vet,
att en sparbanks räkenskaper äro så enkla, att man med största
lätthet kan se efter, huru bankens saldo står. Kär nu Konungens
Befallningshafvande har rättighet att när som helst taga del af
räkenskaperna, så kan ingen blott 1förmodan11 ega. rum, att ställningen
är mindre god. Siffrorna gifva tydliga bestämda upplysningar
i detta afseende, och Konungens Befallningshafvande kan
icke ett ögonblick tveka, om en tillämpning af iagstadgandet bör
ske eller icke, ty — jag upprepar det — räkenskaperna utvisa
ganska tydligt, om banken förlorat så stor del af sina tillgångar,
att de endast motsvara 95 procent af hos banken innestående medel.
Mitt förslag innebär således en förbättring, ett förtydligande
af stadgandet och bör ej kunna förorsaka, att lagförslaget icke går
igenom. Det är icke någon småsak — mine Herrar — som bär
ifrågasättes. Frågan rör sig icke allenast om att inställa bankrörelsen
tills vidare, utan att ställa banken under utredning, att
rent af upplösa densamma, och en så genomgripande åtgärd bör
ej vidtagas, innan det såsom bestämdt faktum är konstateradt,
att bankens ställning betingar en sådan. En talare ansåg det

Onsdagen den 19 Maj. e. va.

N:o 54.

omöjligt, att Konungens Befallningshafvande skulle kunna miss- Ana- lagstiftbruka
sin makt härutinnan, men det må vara med den saken hurumngb^k^ar''
som helst — när vi stifta en lag, bör den formuleras så exakt (Forte.)
som möjligt.

Jag anser, att en sammanjemkning lätt kan genom Lag-Utskottets
åtgörande ega rum och fortfar i mitt yrkande.

Herr O. B. Olsson: Det förundrar mig högeligen, att den
ärade talaren på malmöbänken, som är så hemmastadd i afseende
å uttrycken såväl hvad detta betänkande beträffar som äfven i
allmänhet, kan påstå, att Utskottets uttryck i den föreliggande
paragrafen: grundad anledning icke skulle vara tillfyllestgörande.

Det är nemligen en väsentlig skilnad emellan anledning och grundad
anledning. Ser Konungens Befallningshafvande klart och tydligt,
att förhållandet med sparbankens säkerhet förefaller sjukt
eller tydande derpå, så vet jag icke hvarföre ej denna Konungens
Befallningshafvandes rätt bör inträda. Om det icke särsivildt funnits
stadgadt grundad anledning, så skulle jag fullkomligt hafva
instämt med talaren på malmöbänken, men då förslaget nu har
denna lydelse, så får jag också vördsamt hemställa om bifall derå.

Herr Clairfelt: Efter den senaste talarens anförande, skulle

jag kunna afstå från ordet, men då jag nu fått det, så ber jag
att få behålla det för att förklara, att jag, i likhet med honom,
finner de af Herr Boman anmärkta orden vara alldeles oförtydbara.
I paragrafen står nemligen, att Konungens Befallningshafvande
eger vidtaga den der omtalade åtgärden endast i den
händelse, att grundad anledning finnes till befarande af det i paragraf
5 omförmälda missförhållandet. Jag kan således icke tro,
det Konungens Befallningshafvande skulle endast på ett löst rykte
eller på lösa skäl besluta den i paragrafen omtalade åtgärden,
utan det måste förefinnas verkliga skäl för att Konungens Befallningshafvande
skall fatta ett dylikt beslut. Jag för min del
hyser den aktning för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i provinserna,
att jag tror, att man tryggt kan öfverlemna åt dem rättigheten
att fatta beslut i sådana fall, hvilka i paragrafen omförmälas,
och fortsätter således med mitt yrkande om bifall till paragrafen
i oförändradt skick.

Herr Philipsson: Den omständigheten, att den ärade talaren

på malmöbänken, som framstält anmärkning mot nu förevarande
paragraf, aldrig plägar yttra sig i en fråga utan efter noggrann!:
öfvervägande och med anförande af skäl för sin mening, gör, att
jag ännu en gång måste begära ordet.

Lag-Utskottet säger i motiveringen till sitt förslag, att Utskottet
i viss mån stödt förslaget på den till 1871 års Riksdag aflåtna
nådiga propositionen i ämnet. Det af Herr Boman klandrade momentet
i nu förevarande paragraf af Lag-Utskottets förslag är också
till ordalydelsen alldeles lika med den sjette paragrafen i nyss
nämnda, efter Statsrådets och Högsta Domstolens hörande till

N:o 54.

Ang. lagstiftning
för sparbanker.

(Forts.)

Ang. viderboendes
eller
nabos lösningsrätt.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

Riksdagen aflåtna Kongl. proposition, såsom en hvar lätt kan
finna, af en jemförelse mellan begge förslagen, endast med den
skilnad att under det i Kongl. Maj:ts förslag hänvisas till det i
§ 4 omtalade missförhållande, som enligt sistnämnda paragraf
skulle anses hafva inträdt först om tillgångarne sjunkit till
90 procent af de insatta medlen, så hänvisas i Utskottets förslag
till § 5, enligt hvilken senare sparbankens verksamhet skall
upphöra, då tillgångarne nedgått till 95 procent af de innestående
medlen. Vid sådant förhållande måste jag.för min del fortfarande
yrka bifall till paragrafen i oföräudradt skick och hoppas, att den
ärade talaren efter denna upplysning skall låta sina farhågor falla.

Öfverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits i enlighet
med de gjorda yrkandena, blef den lydelse för paragrafen,
som Utskottet föreslagit, utan någon förändring af Kammaren
godkänd.

§§ 8—12, äfvensom förordningsförslagets slutmening, blefvo
jemväl godkända.

Ordet begärdes derefter af

Herr Sven Nilsson i Österslöf, som anförde: Ehuru jag icke
deltagit i diskussionen öfver detta nyss antagna lagförslag och
således ej heller varit med om tydandet af det der svårförstådda
ordet “grundad" i sjunde paragrafen, vill jag dock hemställa, huruvida
det icke verkligen finnes “grundad anledning11 att uttala en
liten anmärkning mot Lag-Utskottet, derföre att det i riksdagens
sista timme framkommit med en sådan mängd vigtiga förslag, att vi i
dag till exempel på några få timmar måst genomgå bortåt ett
tiotal dylika. Ett sådant förfarande från Lag-Utskottets sida att
först i riksdagens allra sista ögonblick afgifva sina betänkanden
öfver de vigtiga frågor, som Utskottet haft att behandla, anser åtminstone
jag för min del vara en “grundad11 anledning till klander
mot Utskottet.

§ ö.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets utlåtande N:o 28, i anledning
af väckt förslag om ändring af 9 § 1 mom. i Kongl. förordningen
angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 Augusti 1864.

§ 7.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 29, i
anledning af väckt förslag om upphäfvande af de enligt lag och
författningar gällande bestämmelser i fråga om rättighet för viderboende
eller nabo att lösa försåld eller pantvis uppbuden fastighet
i stad.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

N:o 54.

Utskottet hade hemstält, att Herr O. Ahlströms motion N:o Ang. vider124,
deruti nyss omförmälda förslag hlifvit framlagdt, icke måtte ioendes eller
bifallas. naios lösnings rätt.

(Forts.)

Motionären Herr Ahls trona yttrade: Det kan måhända förefalla
besynnerligt, att jag så här emot riksdagens sista stund och
då brådskan sannerligen är mycket stor, efter hvad erfarenheten
vid nästan hvarje frågas behandling ådagalagt, begärt ordet för
att yttra mig i eu fråga sådan som denna, hvilken genom det af
.Första Kammaren redan fattade beslutet för denna gång förfallit;
men jag kan icke underlåta att uttala min förvåning öfver det
sätt, hvarpå Utskottet behandlat motionen, ett sätt så mycket
mera oväntadt, som, efter hvad jag förut erfarit, motionen rönt
sympatier inom Utskottet, åtminstone hvad beträffar frågan om
upphäfvande af lösningsrätten för nabo. Jag medgifver, att lika
talande skäl ej kunna anföras för borttagandet af viderboendes lösningsrätt
som af nabons. Hade Utskottet stannat vid att afstyrka
motionen endast i afseende på viderboende, skulle jag således icke
haft något att deremot invända. Utskottet har nu till stöd för sin
afstyrkande hemställan å motionen i dess helhet åberopat endast
det skäl, lagkomité!! anfört för bibehållandet åt lösningsrätten i
de delar komitén ansett den böra bibehållas. Lagkomitén säger,
att “ifrågavarande lösningsrätt har till syftemål att genom styckade
eller närbelägna egendomars förening i en egares hand
bereda sjelfständighet och befrielse från hemliga servituter inom
samego- eller grannelag." Detta skäl är, som nämndt, det enda
Utskottet för sin hemställan åberopat, men Utskottet har deremot
icke brytt sig om att nämna hvad lagkomitén i förevarande hänseende
tillstyrkt, nemligen i dess förslag till Byggningabalkens
2 Kap., hvilket handlar om viderboendes och nabos lösningsrätt.
Lagkomitén, likasom sedermera lagberedningen, tillstyrkte
nemligen lösningsrättens inskränkande i så måtto, att den icke
skulle få ega rum endast på grund deraf, att nabo egde ett för
trångt hus eller tomt, såsom nu säges i Jordabalken 7 Kap. 5 §.

Detta borde så mycket mindre hafva undgått Lag-Utskottets uppmärksamhet,
som jag särskildt påpekat detsamma i motionen. Att
Lag-Utskottet skulle hafva gått så långt som både lagkomitén
och Lagberedningen gjort redan för flere tiotal år sedan, hade jag
icke heller någon anledning att betvifla. Men äfven om det hade
stannat härvid, skulle derigenom ganska mycket hafva varit vunnet;
ty, enligt hvad erfarenheten visat, är det just sistnämnda skäl,
som oftast framkallat de många obefogade rättegångarne, öfver
livilka man klagat och hvartill våra nuvarande lagstadganden
gifvit anledning. Om Utskottet hade inkommit med sitt utlåtande
litet tidigare än som skett, så skulle jag hafva yrkat återremiss i
nyssnämnda syfte; nu deremot är det för sent att framkomma med
något yrkande. Jag är i alla fall tacksam derför, att Utskottet
egnat någon, om ock aldrig så liten, uppmärksamhet åt motionen;
ty detta är ändå något mera, än Utskottet gjorde vid 18B9—1860
årens riksdag, då Utskottet med samme ordförande som nu alldeles

6 4

N:o44.

viderboendes
eller
matos lösningsrätt.

(Forts.)

■Om ändring
legostadgan.

Onsdagen den 19 Maj, e. in.

icke behandlade en då inom Borgareståndet i samma syfte väckt
motion. Att motionen en annan riksdag skall återkomma, ansei
iag för min del temligen säkert och hoppas, att den då skall la
en bättre målsman än den nu haft samt en grundligare behandling
af Lag-Utskottet och en bättre utgång inom Kamrarne. än
den nu rönt.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets utlåtande N:o 30, i anledning
af väckt motion om upphäfvande eller ändring af gällande
bestämmelser angående husförhör.

it 9.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 31, i anledning af
väckt förslag om ändring i 52 § af gällande legostadga.

Af Utskottet var hemstäldt:

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 52 § i Kongl. legostadgan
den 23 November 1833, sådant detta lagrum lyder i Kongl.
kungörelsen den 29 Maj 1846. måtte erhålla följande förändrade

^ Afviker tjenstehjon ur tjenst förr, än tjenstetid ute är, eller
det redo för sig gjort, hafve husbonde våld att hemta det åter,
som i 45 § sägs: och blifve tjenstehjon i tjensten till flyttningsdag,
samt miste''halfva lönen och gälde skadan. Vill hus nopde
icke tjenstehjon behålla, återgifve tjenstehjon honom städjepenning
samt hvad det kan af lönen hafva uppburit, och böte hälften åt
hvad i lön utsatt var, samt fylle skadan; skaffe sig derjemte annat
laga försvar, efter hvad i 4 § sagdt är. Husbonde göre i detta
fall, så snart ske kan, anmälan hos den myndighet eller tjensteman,
han egt för tjenstehjons hemtning anlita; och åligge i senare
händelser den, hos hvilken så beskaffad anmälan skett, att förhållandet
till Konungens Befallningshafvande inberätta.

Efter uppläsning af denna hemställan anförde:

Herr Philip sson: Jag får yrka bifall till Utskottets förslag,

utom i den sista punkten i hvilken en litet redaktionsfel insmugit
sig. Jag får tillika upplysa, att den sista punkten från och med
ordet “husbonde11 till och med ordet “inberätta* blifvit bifallen af
Första Kammaren med följande förändrade lydelse: “Husbonde

göre i detta fall, så snart ske kan, anmälan, i Stockholm hos Ofverståthållareembetet,
samt utom Stockholm antingen hos Konungens
Befallningshafvande eller hos den myndighet eller tjensteman.

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

65 Jj:o 54.

lian egt för tjenstehjon hemtning anlita, och åligge i senare hän-Om ändring
delsen den, hos hvilken så beskaffad anmälan skett, att förhål- legostadgan.
landet till Konungens Befallningshafvande inberätta. Tors.)

Jag yrkar således vördsammast, att Utskottets förslag, med
den förändrade lydelse af sista punkten, jag nu uppläst, måtte af
Kammaren godkännas.

Herrar Sven Nilsson i Efveröd och Nils Petersson instämde
med Herr Philipsson.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Herr
Philipssons yrkande och hade således, med godkännande i öfrigt
af den lydelse för ofvanberörda paragraf, som af Utskottet föreslagits,
be slutit att sista delen af samma paragraf skulle ändras
till följande lydelse:

Husbonde göre i detta fall, så snart ske kan, anmälan, i Stockholm
hos Öfverståthållare-embetet, samt utom Stockholm antingen
hos Konungens Befallningshafvande eller hos den myndighet eller
tjensteman, han egt för tjenstehjons hemtning anlita; och åligge i
- senare händelser den. hos hvilken så beskaffad anmälan skett, att
förhållandet till Konungens Befallningshafvande inberätta."

§ 10.

Föredrogs och bifölls Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets
memorial N:o B, i anledning af Riksdagens beslut öfver första
punkten i Sammansatta Utskottets utlåtande H:o 1, angående öfverflyttning
till Riksbanken af Riksgäldskontoret nu åliggande lånerörelse,
äfvensom erhållen återremiss å tvänne punkter af samma
utlåtande.

§ 11.

Efter föredragning af Bevillnings-Utskottets memorial N:o 12,
i anledning af återremiss af 83:dje punkten i Utskottets betänkande
N:o 6, angående tullbevillningen, blef Utskottets i nämnda memorial
gjorda hemställan af Kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs och lades till handlingarne Banko-Utskottets memorial
N:o 28, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Utskottets betänkande ]ST:o 27 i fråga om ändringar i första
afdelningen samt i § 10 mom. 4, §§ 12, 15 och 17 af bankoreglementet
samt om dertill hörande öfvergångsstadganden.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 14, i anledning af väckt
motion om ändring af 60 § 2 mom. Riksdagsordningen;

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 54.

Ji:o 54.

Onsdagen den 1!) Maj, e. m.

Stats-Utskottets memorial:

N:o 86, angående aflöningen för Justitieombudsmannen och de
vid hans expedition anstälde tjensteman; och

N:o 87, med förslag till de flesta afdelningarne af det nya
reglementet för Riksgäldskontor samt med yttrande öfver tre
inom Andra Kammaren väckta motioner angående ifrågasatta ändringar
i Riksgäldskontorets reglemente;

Samma. Utskotts utlåtande N:o 88, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående fastställande af sträckning för
de delar af beslutade jernbanorna från Storvik till riksgränsen
mot Norge, hvilkas riktning hittills icke blifvit slutligen bestämd,
och dels inom Riksdagen väckta motioner i samma ämne; samt

protokollsutdrag (N:o 222) från Första Kammaren, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 8, i anledning af väckt förslag om revision af gällande
föreskrifter rörande eder.

Dessa ärenden skulle, med afseende på den ytterligare bordläggning,
som kunde ifrågakomma, uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 14.

Föredrogos och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
underdåniga sbrifvelser, nemligen:

af Stats- Utskottet:

N:o 28, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel;

N:o 29, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel;

N:o 30, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel;

N:o 47, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition angående
fyllnadspension åt Postexpeditören i Ljungby, Postmästaren
G. M. Adlerstam;

N:o 48, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för Indika statsanslag ej blifvit beviljade; N:o

49, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
ersättande af kostnaderna för Hans Maj:t Konung Carl
XV:s begrafning;

N:o 50, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i afseende
å de privilegierade stoekfångstskogarne;

N:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda nådiga propo -

Onsdagen den 19 Maj, e. m.

K:o 54.

sitioner om eftergift af Kronans rätt till danaarf efter åtskilliga
personer;

N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
utbyte af jord mellan Kronan''och Stockholms stad för utvidgning
af Stallgatan å Blasieholmen;

N:o 54, i anledning af väckt fråga om rätt till försäljning af
åbo- äfvensom af skatterätt till under bruk skatteköpta hemman;

N:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
byte mellan Kongl. Maj:t, å ena sidan, samt Stockholms stad, å
den andra, af mark å Långholmen; och

N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från indragna fändriksbostället Snopptorp
N:o 1 i Jäders församling af Södermanlands län;

af Banko- Viskottet:

N:o 59, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning;
och

_N:o 60, angående ändring uti instruktionen för Riksdagens
revisorer vid Riksbankens afdelningskontor i orterna;

samt af Riksdagens Kansli:

N:o 45, angående minderåriges anställande vid fabriker och
handtverk; och

N:o 46, angående ändring i 6 § 7 mom. folkskolestadgan;

hvarförutom nu jemväl blefvo af Kammaren godkända:

Banko-Utskottets förslag till Riksdagens skrifvelse N:o 58 till
bankofullmäktige, med öfverlemnande af bankoreglementet; samt

Riksdagens Kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet: N:o

10, angående ändring i strafflagens stadgande om ansvar
för skogsåverkan; och _ «

N:o 11, angående ändring i Kongl. kungörelserna den 17 Juli
1847 och den 7 Augusti 1863, rörande sättet för utarrendering af
vissa Kronans fastigheter.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. :V4 10 e. m.

In fidem

//. Husberg.