1875. Andra Kammaren, N:o 32 (Riksdagens protokoll 1875:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1875. Andra Kammaren, N:o 32.

Lördagen den 10 April.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det i dag på förmiddagen hållna sammanträde; pell
ledde äfven nu Herr vice Talmannen Kammarens förhandlingar.

§ I Föredrogs

Lag-Utskottets utlåtande N:o 11, i anledning af väckta vän

motioner om ändring af gällande stadgande!! i fråga om skyldighet att haUnmgsskyl ^

O O o O tf O T)Ur

bygga och underhålla allmänna vägar och broar. ''landet,.''

Utskottet hade i detta utlåtande yttrat sig öfver åtta särskildamotioner,
bland hvilka eu afgifvits inom Första Kammaren af Herr
N. S. von Kock (motionen IN’:o 37) samt sju inom Andra Kammaren,
nemligen motionerna N:o 30, af Herr Per Nilsson i Råby, med hvilken
Here af Kammarens ledamöter instämt, N:o 34, af Herr A. Bäckström,
hvilken^ förslag jemväl blifvit af flere ledamöter understöd!, N:o 49,
af Herr Johannes Andersson i Ryssby, N:o 53, af Herr Jöns Andersson,
med hvilken Herr Nils Nilsson i Espinge förenat sig, N:o 84, af
Herrar (''. I. Bengtsson, Carl Magni och Jöns Pehrsson, N:o 102, af
Herr Johan Jönsson, samt N:o 133, af Herr C. E. Hjelm; hvilka motioner
allesammans afsågo ändring i nu gällande bestämmelser rörande
väghållningsskyldigheten; och hade Utskottet, under uttalande äfven
för egen del af'' den åsigt, att en lagförändring, hvarigenom nyssberörda
skyldighet komme att mera tidsenligt fördelas, vore af omständigheterna
påkallad, i anledning af ofvannämnda motioner ansett sig böra antyda
de grunder, hvarpå en sådan lagförändring, efter Utskottets mening,
borde åvägabringas. Dessa grunder hade af Utskottet blifvit angifna
hufvudsakligen sålunda:

«) byggandet och underhållet af vägarne borde, såsom en kommunens
angelägenhet, äfven af kommunen bekostas;

b) alldenstund väghållningen icke lämpligen kunde på den större
kommunen — länet eller landstingsområdet — öfverflyttas, borde densamma
besörjas utaf endera af de mindre, antingen häradet eller socknen,
dock helst af häradet, enär ifrågavarande besvär torde kunna
jemnare och. således äfven rättvisare fördelas härads- än socknevis;

c) beträffande skyldigheten att till vägunderhållet bidraga, borde,
med fyrktalet såsom skattegrund, bestämmas, att kostnaden för väghållningen
skulle utgå, för fastighet efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst
af rörelse, näring eller yrke allenast för någon del deraf och
för öfriga beskattningsföremål efter någon än mindre del af fyrktalet;

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 32. • 1

tf:o 32.

Lördagen den 10 April, e. m.

Angående väg
hällninysskyldigheten
pa
landet.
(Ports.)

■hvarjemte staten borde för kronopark eller annan dermed likartad
statens skogsegendom uti vägarnes underhåll deltaga;

d) vidkommande väghållningens verkställighet, borde det så mycket
som möjligt stå häradet fritt att inom sig ordna denna angelägenhet,
hvadan i afseende derpå endast torde böra föreskrifvas, att häradet
skulle ega inför häradsrätt välja fullmäktige, som hade att på lämpligaste
sätt efter hvarje orts olika förhållanden anordna väghållningsbestyret.

Och var slutligen af Utskottet hemstäldt:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske kunde, låta, i öfverensstämmelse
med ofvan angifna grunder, utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållnings^
besvärets utgörande på landet.

Mot detta förslag hade inom Utskottet reserverat sig Herrar Grefve
Mörner, Grefve von Plåten, Grefve Horn, Caspersson och Ehrenborg,
den sistnämnde endast i det afseende, att han ansett öfvervägande skäl
tala för landstingsområdet framför häradet såsom gemensamhet för
väghållningsskyldigheten.

Sedan Utskottets hemställan nu blifvit inför Kammaren uppläst,
anförde:

Herr Ehrenborg: Jag har förut haft tillfälle att inför Kammaren
uttala min åsigt om det på jorden allena och särskilt på mantalet
hvilande vägliållningsbesväret, såsom det odrägligaste och näst skjutsningsbesväret
det orimligaste af våra onera. Jag biträder Utskottets
beslut i hufvudsaken och jag är öfvertygad om bifall till detsamma
från Kammarens sida, äfvensom att icke någon röst här skall höja sig i
samma syfte som den reservation, bifogad Utskottets förslag, i hvilken
uttalas, att det nu bestående är fördelaktigare än hvad här föreslagits,
samt såsom skäl derför till och med anfört fördelen för jordbrukare
att få skjutsa mot den nu så höga skjutslegan.

Jag har dock tänkt att, medan Kammarens ledamöter nu samla
sig, få till protokollet uttala en mot Utskottets något skiljaktig åsigt
uti en mindre del af frågan.

Inom Utskottet hafva två olika meningar — vice ordföranden,
hvilkens mening jag biträdde, dref den ena, och de öfriga ledamöterne
i Utskottet den andra ■— sökt göra sig gällande rörande vidsträcktheten
af det distrikt, som skulle blifva gemensamhetsgrund för väghållningsbesväret
eller bidragen dertill — jag lägger vigt på bidragen,
för att ingen af Kammarens ledamöter, särskilt representanterne för
städerna, af hvilka alla kanske icke äro så inne i denna fråga, må
anse att skiljaktigheten skulle röra verkställigheten af nu ifrågavarande
skyldighet. Utskottet har såsom gemensamhet för väghållningsbidragen
föreslagit häradet; den andra meningen var att dertill skulle föreslås
landstinget. Jag tror detta senare vara det rätta, men då jag
icke i min reservation anfört några skäl till stöd för denna min deri
uttalade åsigt, må det tillåtas mig att nu angifva dem. Jag behöfver
dock dervid i sjelfva verket icke stödja mig på annat än Utskottets
eget utlåtande, då Utskottet sjelft anfört göda skäl för den mening,

Lördagen den 10 April, e. m.

>’:o 32.

jag hyllar. Utskottet säger nemligen midt på 11 :te sidan i sitt ut- -låtande:

I fråga härom kan å ena sidan framhållas, att, enär vid stigande
industriel utveckling och öppnande af nya kommunikationsleder rörelsen
i allmänhet tager nya riktningar, så att en tillförene föga befaren och
således lätt underhållen väg blir mycket trafikerad och följaktligen
svårare att vidmakthålla, skulle, med afseende på de ständiga vexlingar,
väghållningsbesväret sålunda är underlcastadt, vara för dess rättvisa
fördelning förmånligare, ju större den kommun vore, som finge
väghållningen sig till förbunden.

Ja, så förhåller det sig, mine Herrar, och jag tror att många af
Kammarens ledamöter skola, i likhet med mig, kunna vitsorda sanningen
häraf, i synnerhet de, som tillhöra sådana orter, der tunga effekter, såsom
bergslagsprodukter o. d., forslas på vägarne och kastas från deii
ena forslingsstråten till den andra, allt efter som nya kommunikationsleder
eller jernvägar anläggas; ty då man förut förde sina effekter på
en linie i en viss gifven riktning, händer nu oupphörligt att, genom
nya jernvägars anläggande, forslingen af en orts produktion tager sin
utväg åt ett annat håll och genom ett annat härad, än förut, för att
träffa den station, som i följd af förändrade kommunikationer blifvit
den närmaste, lag skulle kunna anföra många exempel härå. Häraf
blir naturligtvis således eu följd, att bestämmandet af häradet såsom
gemensamhet för väghållningsskyldigheten leder till en ojemn fördelning
af denna börda och således blir orättvist. Utskottet har äfven medgifvit
fördelen af ett större gemensamhetsområde, men har likväl icke
velat gifva öfvervägande betydelse åt detta skål, utan i stället emot
antagande af landstingsområdet såsom gemensamhet framhållit samma
betänkligheter som de, Indika Utskottet med rätta anser tala emot
väghållningsbesvärets öfvertagande af staten, eller att denna derigenom
skulle drabbas af så dryga kostnader, att det vore sannolikt, att jordbrukaren,
äfven om han finge flere, nu icke väghållningsskyldige, att
jemte sig lemna bidrag, likväl skulle i form af skattebidrag få vidkännas
så stor del af berörda kostnader, att till hans förmån skulle
genom en sådan förändring föga eller intet vinnas. Emot detta förhållandes
tillämplighet på landstingsområdet vill jag blott erinra, att
ett sådant endast utgör f af rikets område, och det är stor skilnad
emellan det hela och f, hvarföre jag anser landstingsområdet blifva
en lämplig medelväg. Nu kan så hända, ehuru jag betviflar det, att,
om man tager detta senare och icke häradet såsom gemensamhetsgrund,
några, kostnader blifva drygare. Ja, vare härmed huru som
helst, så blir dock den stora vinsten den, att man i förra fallet får en
rättvisare fördelning af kostnaderna än i det senare.

Vidare yttrar Utskottet på ll:te sidan emot landstingsområdet följande:
»att enär, om äfven vägar äro i viss mån till allmän nytta,
likväl härads- och socknevägar nästan uteslutande och allmänna landsvägar
företrädesvis äro af gagn för den ort, som de beröra, väghållningen
följaktligen jemväl förnämligast har naturen af ortintresse.»
Detta yttrande strider något emot det erkännande, som Utskottet till
stöd för detta i öfrigt väl motiverade betänkande gjort midt på föregående
sida, der det medgifver, att kommunikationerna hafva karakter

Angående väg''
hållning sskyldigheten
på
landet.
(Forts.)

Lördagen flen 10 April, e. m.

Angående »<>//-af allmännelig t gagn-, och jag kan i intet fall medgifva, att vägar
ZfrMteiffi fdrnämligast hafva naturen af ortintresse, tv det ligger lika mycket
lande/" 1 det allmännas som i det mindre områdets intresse, att detta område
(Forts.) kommer i samfärdsel med det öfriga landet.

Slutligen har Utskottet som skäl mot landstingsområdet såsom
gemeusamhetsnorm anfört »att, dä i de flesta fall icke hela den större
kommunens utan endast smärre orters intressen af vägfrågor beröras,
kunde befaras, att behofvet af nya vägars anläggande och de gamlas
hållande i godt stånd tilläfventyrs icke blefve af den större kommunen
behörigen tillgodose^.» Det är ett skäl, som jag icke vågar bestämdt
bestrida, men jag kan icke tillmäta det afgörande betydelse.
Jag föreställer mig nemligen, att, om landstinget blir gemensamheten
vid v ägir ål lningssky ldighet eu, sä kommer det antagligen att utse eu
delegation, en vägstyrelse, som upptager och bereder alla dithörande
frågor och hvartill hvarje mindre kommun kan vända sig. När sedermera
en fråga om anslag till någon väg eller bro vid landstinget föredragas,
så finnas der alltid ledamöter från orten, Indika kunna bevaka
dess intresse. Olika intressen kunna i allt fall förekomma äfven inom
häradets och inom den mindre kommunens särskilda delar; och så väl
derstädes som inom landstinget måste det inträffa, att man står emot
hvarandra eller hjelper hvarandra.

Här är som sagdt icke fråga om sjelfva utgörandet af väghållniugsskyldigheten,
tv denna skulle i alla händelser åligga den mindre kommunen
och såsom hittills kontrolleras af kronobetjeningen, utan här är
blott fråga om den gemensamhet, inom hvilken uttaxeringen skall ske,
och om Kammaren icke gör afseende vid hvad jag anfört, har jag
endast velat uttala mig till protokollet, för den händelse det skulle
kunna något inverka vid eu blifvande utredning af frågan.

Ett skäl, hvilket icke är det minst betydande, glömde jag att
anföra till förmån för landstingsområdet såsom gemeusamhetsnorm,
nemligen den omständigheten att vi ega eu landstiugsinstitution, men
att deremot någon representation för häradet icke finnes till. En
sådan har varit föreslagen 1870 och 1871, men förslaget har båda
gångerna blifvit bemött med ett sådant rent afslag, att det icke mera
återkommit.

Jag anser mig böra vördsamt yrka, att Kammaren behagade bilalla
Utskottets hemställan, med den lilla förändring, som i min reservation
finnes angifven.

Herr Helander: Föregående riksdagar har jag opponerat mig

mot de förslag Lag-Utskottet, pa grund af remitterade motioner angående
väghållningsbesväret, afgifvit, hufvudsakligen af det skäl, att
dessa förslag, som åtminstone de tre senaste riksdagarne varit fullkomligt
lika, och som blifvit af denna Kammare godkända, framstälts,
oaktadt Medkammaren ständigt afslog dem, hvarigenom alltså frågan
förföll, utan att i ringaste man bringas närmare sin lösning; äfvensom
af det skäl, att Utskottet, med undantag af sista gången, oriktigtvis
antog, att Riksdagen då fortfarande hade att vänta svar på Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet a-f den 7 April 1866, oaktadt
detta Kong!. Maj:ts svar inkommit redan till 1868 års Riksdag. Nu

Lördagen den 10 April, e. m.

haller jag emellertid Utskottet räkning för att det bestämdt erkänt att Angående vägvidare
svar icke kan vara att förvänta, på sätt jag hvarje gång påstått, MUninyvskgt.
äfvensom derföre att Utskottet nu verkligen uppgifvit vissa hufvud- ''7''?f P''1

grunder till ledning vid den utredning man af Kongl. Maj:t vill be- (Fort* .'')
gara. Jag måste dock härvid anmärka, att det åtminstone varit mycket
önskvärd!, om Utskottet uti den så kallade klämmen specificerat de
ifrågavarande hufvudgrunderna, i stället för att i denna lemna hänvisning
till motiven, der man åtminstone icke utan något besvär letar
sig till den verkliga meningen, hvilket förhållande nu ock vållar, att
jag icke så följdriktigt som jag önskade torde kunna bemöta, hvad
utlåtandet innehåller.

För att nu öfvergå till sjelfva saken, sä kan jag icke anse det vara
riktigt att från den tillämnade nya lagstiftningen i ämnet alldeles
undantaga städerna. Naturligtvis hafva dessa från början gemensamt
egt eller disponerat all stadsjord, hvaraf ock följer, att underhållet af
allmänna vägar ä. stadsegorna da var eu för stad gemensam angelägenhet,
på sätt ännu på flera ställen är händelsen, ehuru det är att antaga,
att vägunderhållet för dessa städer, såsom ett allmänt onus för
stadskommunerna, mestadels härrör af träffade och faststälda överenskommelser
om allmän likställighet, sedan de nya kommunalförfattningarne
börjat tillämpas. I andra städer har hvarje egare af hus
eller tomt sin andel i stadsjorden, i följd hvaraf hus- och tomtegarne
i sådana städer hafva åliggande att underhålla allmänna vägarne. Åter
i andra städer, från hvilka större eller mindre delar af stadsjorden
frångått dem eller tomtegarne derinom, underhållas vägarne utaf egare
åt så väl tomter som af stadsjord. Slutligen finnas ock städer, som
mistat nästan all sin jord, hvilken till ojemförligt största del öfvergått
till enskilde, dels i staden och dels på landet boende personer, utan
att man kunnat utforska när eller på hvad sätt detta skett. Der underhållas
allmänna vägarne af stadsjordens egare, utan bidrag af tomtegarne.
Besinnar man nu att i afseende a stad annat stadgande beträffande
väghållningsbesväret icke finnes, än det som förekommer i
25 Kap. 4 § Byggningabalken, der det heter, att stad skall underhålla
allmänna vägarne sa långt stadens egor räcka, och att detta stadgande
icke innefattar något annat, än om det vore för egare af jord å landet
föreskrifvet, att de skulle hålla väg sä långt landet räcker, hvarigenom
någon grund för väghållningsbesvärets fördelning icke uppgifves; så
torde allt detta bevisa, att det är lika behöfligt för städerna som för
landet att få saken pa ett bättre sätt reglerad, helst det nu ifrågasattes
att för landet taga bevillningsbeloppen till grund för fördelningen,
hvilken grund torde lämpa sig lika väl för städerna uti ifrågavarande
afseende.

Ofvergående till hvad Utskottet nu beträffande väghållningsbesväret
å landet har föreslagit, så, måste jag först och främst, i motsats
till föregående talaren, tillstå, att jag lika med Utskottet anser
det vara fullkomligen riktigt att taga häradet till gemensamhetsområde
för ifrågavarande besvär och dess fördelning, dels af de skäl Utskottet
uppgifvit, och dels derföre att om, såsom nu är föreslaget, bevillningen
skall tjena till grund för kostnadens fördelning, jag befarar att mycken
ojemnhet kommer att uppstå i fall man, såsom föregående talaren till -

]S:o 32.

Lördagen den 10 April, e. in.

Angående väg-styrker, antager landstingsområdet i stället för häradet. Jag härden
haiTetenhj,i ertaren^eteii'' att taxeringsvärdena ä fast egendom någorlunda uttrycka
'''' >!,fandetP" verkliga förhållandet inom socknen eller häradet, men att deremot, till
(Forts.) och med om man jemför dem med de som förekomma inom nästa
härad, skilnaden, eller ojemnheten, är högst betydlig, hvaraf synes mig
följa, att, om man sträcker gemensamhetsområdet utöfver häradsbegränsningen,
kostnaderna skola blifva mycket ojemnt fördelade. I denna
del kan jag således ej annat än stå på Utskottets sida. Äfven i det
fallet måste jag dela Utskottets mening, att bevillningen, eller för
landet, såsom nu är i fråga, fyrktalet, må hafva inflytande på fördelningen,
emedan jag här icke kan uppgifva någon annan, bättre grund,
ehuru jag visst icke eljest har något synnerligt förtroende till den
grunden, i anseende till svårigheten att med nuvarande hjelpkarlkunna
åsätta hvarje egendom sitt rätta värde.

Då jag tillhör dem som äro mycket betänksamma innan de ingå
på att från någon samhällsklass borttaga en börda, då så är, att hvad
man borttager i stället lägges ^på andra, så har jag derföre mycket
tvekat att vara med om att ålägga egare af frälsesäterier i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län, hvilka på grund af privilegier alla
äro befriade från väghållningsbesväret, att hädanefter deruti deltaga;
men då jag val inser att i nämnda provinser väghållningen för de
öfrige måtte vara synnerligt betungande, och icke kan annat än medgifva
att, om detta onus kan påläggas andra beskattningsföremål, som
nu derifrån äro befriade, förhållandet för de nämnde säteriegarne är
alldeles detsamma som för dem, så har jag måst låta de antydda betänkligheterna
falla. Likväl anser jag att ifrån det allmänna stadgandet
derom, att all jordbruksfastighet borde deltaga i vägunderhållet,
åtskilliga undantag måste göras. Så t. ex., då lotshemmanen på grund
af lotsningsbestyret just blifvit fritagna från väghållningsbesväret, kan
det ej vara billigt att åter pålägga dem detta besvär. Vidare måste
undantag ske för den stora mängden af för viss tid eller för alltid
från hemman afsöndrade lägenheter. Väl vet jag att vid afgäldens
bestämmande det någon gång inträffat, att väghållningsbesväret icke
tagits i beräkning, men så är i allmänhet ej förhållandet, helst vederbörande
myndigheter förklarat, att uti beloppet af afgälden andel af
yäghållningskostnaden skall ingå. Emedan 1864 års förordning om
jordafsöndring ålägger Konungens Befallningshafvande att innan afgälden
fastställes tillse att den är fullt tillräcklig, är det derföre vanligen
händelsen att beloppet sättes högt. Skulle man nu ålägga lägenlietsinnehafvarne
att, oaktadt de således uti afgälden till stamhemmanets
eygare betala sin andel uti hemmanets väghållningsbesvär, ändå, eller
tillika, efter deras fyrktal deltaga i kostnaden för väghållningen, vore
väl detta i högsta grad obilligt, helst det ju nu är i fråga att för
stamhemmanets egare bereda en betydlig lindring dymedelst, att många,
andra skulle med honom i kostnaden deltaga, hvilket snarare borde
leda dernän att minska afgäldens belopp än att ytterligare betunga
dessa många tusende lägenhetsinnehafvare inom riket.

Jemte det jag må såsom billigt erkänna Utskottets förslag derom
att i allmänhet all så kallad »annan fastighet» i underhållsskyldigheten
deltager, tillstår jag att jag icke finner det obilligt om åtskillige till -

Lördagen den 10 April, e, m.

>T:o 32.

hörande kategorien »kapital och arbete» äfven finge enahanda åliggande;
men jag anser icke rådligt att medtaga dem i beräkningen, eller att,
på sätt Utskottet föreslår, för en del bland dem nedsätta andelen i
förhållande till fyrktalet och för en annan del medgifva än ytterligare
nedsättning, emedan man härvid råkar ut för fullkomligt godtycke.
För öfrigt tror jag att klokheten fordrar, att man icke för det närvarande
ifrågasätter denna delaktighet, om man vill komma till någon
lösning af frågan. Bättre synes mig vara att tills vidare åtnöjas med
hvad som möjligen kan genomdrifvas, helst detta icke är så obetydligt,
än att äfventyra sakens framgång derigenom att man begär mer än
sannolikt för det närvarande står till att vinna. Ingenting synes mig
hindra att, om detta mindre först erhålles, när tiden dertill är lämplig,
utsträcka delaktigheten längre. Det är ock på grund af denna åsigt
som jag i det förslag jag strax ämnar framställa, i beräkning icke
medtagit fyrktal beroende af bevillning å kapital och arbete. Detta
förslag är emellertid så uppstäldt att, i händelse man beslutar sig för
utsträckning jemväl till dessa beskattningsföremål, detta icke åstadkommer
någon* rubbning annorlunda än att vid liqvidens uppgörande flera deltagare
ingå.

Emot hvad Utskottet yttrar mot slutet af utlåtandets tolfte sida
måste jag på det allra bestämdaste opponera mig, emedan jag icke
kan finna annat än att man bör såsom riktig antaga fullkomliga motsatsen
till hvad Utskottet der sagt. Utskottet yttrar nemligen följande:
»Beträffande slutligen väghållningens verkställighet — — — finner sig
Utskottet icke kunna tillstyrka, att, på sätt blifvit ifrågasatt, hemmansegarne
skulle på grund af lagens bud framgent derom besörja.
Någon giltig anledning att till hemmansegarnes förmån sålunda stadga
ett monopol för dem, att få in natura utgöra sitt bidrag uti ifrågavarande
hänseende, synes desto mindre förefinnas, som det nuvarande
väghållningssättet, hvilket derigenom skulle komma att ovilkorligen bibehållas,
är behäftadt med den väsentliga olägenhet, att, då vägarbetet oftast
icke i vidsträcktare omfattning företagas på en gång, utan på smärre
sträckor och med begagnande af olikartade, understundom otjenliga
väglagningsämnen försiggår på olika tider, vägunderhållet i följd af
berörda olämpliga förfaringssätt blir både sämre och i det hela taget
dyrare, än hvad som vederbör.»

Jag har icke varit i rikets samtliga län, men likväl i de allra
flesta. Bland dem har, i min tanke, det län jag sjelf tillhör ett afgjordt
företräde framför de öfriga, hvad allmänna vägarnes beskaffenhet
angår. Dertill bidrager naturligtvis i främsta rummet väggrusets lämplighet
samt väl ock noggrann tillsyn, men äfven, såsom jag tror, det
förhållande, att grusningen sker å lämplig tid af året, som, inom det
länet är Oktober månad. Skulle man icke vilja vidgå detta, så torde
väl ändå medgifvas, att, med hänseende till jordbruksbestyren, den
nämnda tiden är den eljest minst bråda, och att följaktligen väggrusningen
med minsta kostnaden då bör kunna verkställas* Skulle eu
annan årstid väljas och för entreprenör föreskrifvas, t. ex. Juli månad,
som jag hört någonstädes är den vanliga för detta göromål, så skall
derigenom kostnaden nödvändigt på de flesta ställen betydligen ökas.
Ihågkommer man att vid entreprenadauktion de mera aflägset boende

Angående väghållningsskyldigheten
på
landet.
(Forts.)

''S:n 32. s Lördagen den 10 April, e. m.

Angående oar/- svårligen skulle kunna täfla med de till vägarne närboende, bör man
SÄ'' inse’ att äfyen derigenom kostnaden skall mycket förökas för alla andra.
landet!’ anser derföre att, om man beslutar sig för en förändrad lagstift—

(Fort*.) tung i fråga om väghållningsbesväret, det är af yttersta vigt att sä
långt möjligt är icke rubba det nuvarande förhållandet beträffande vägunderhållets
verkställande, hvilken såsom hittills, bör ombesörjas af
egare till den i mantal satta jorden. Derigenom inträffar visserligen
att somliga komma att underhålla mera och andra mindre af de allmänna
vägarne än som å dem efter fyrktalet belöper; men som ja»;
förutsätter att vägdelning är eller varder, i öfverensstämmelse med
riktiga grunder förrättad, så erfordras det blott att för hvarje gång
årskostnaden för ett hemman värderas, hvarigenom man kommer till
ett bestämdt belopp för- hela häradet, som sedan, efter fyrktalet fördelas
på alla, då det visar sig huru mycket den ene och andre skall
ge eller få i kontant ersättning för hvad han i förhållande till det
efter mantalet verkstälda grusningsarbetet gjort för litet eller för
mycket, deröfver liqvidlängder naturligtvis böra uppgöras. Dä eu hel
mängd andra beskattningsföremål än den i mantal satta jorden*i fördelningen
ingå, så torde liqviden vanligen komma att slå så ut, att
samtlige egare af i mantal satt jord få, i män af det verkstälda,arbetet
och fyrktalet, större eller mindre ersättningsbelopp. Mig synes visserligen,
- att desse jordägare få en ganska väsentlig fördel enligt detta förslag,
men som icke bör dem missunnas, då det är tydligt att hvarje
annan deraf jemväl drager fördel, emedan kostnaden ovilkorligen blir
betydligt mindre än den som genom entreprenadauktion skulle uppkomma.
Att tvinga egarne af den i mantal satta jorden att allesammans
till hela beloppen lemna kontant ersättning till entreprenörerne
kan icke vara billigt, då de på för dem beqvämaste tid kunna verkställa
väggrusningen, samt då de vanligen disponera både tjenstefolk
och dragare för sådadt ändamål. Annat vore förhållandet om för dem
antalet af folk och dragare kunde nedsättas, i fall grusningeu af dem
icke ombesörjdes, men detta lärer väl ingen hålla troligt. Skulle deremot,
i motsats till hvad jag här antagit, och i öfverensstämmelse med
Utskottets åsigt, entreprenadauktioner blifva allmänna, så förutspår jag
att, oaktadt ett blifvande allmännare deltagande i väghållningsbesväret,
detta onus för flertalet af den i mantal satta jorden skall blifva lika
betungande, om ej mera, än hvad det för närvarande är.

Det är klart att, på grund af hvad jag här andragit, jag icke
kan godkänna Utskottets utlåtande i oförändradt skick. Dä jag icke
heller, för det närvarande åtminstone, vill afstå detsamma, återstår
mig ej annat än att påyrka återremiss, dä jag icke rimligtvis kan
antaga att Kammaren så bär i afgörandets stund skulle kunna så
sätta sig in i det förslag jag sjelf framställer, att det .skulle kunna
nu ^ antagas. Skulle så hända att äfven Medkammaren återremitterar
utlåtandet, hoppas jag att Utskottet må finna något i mitt förslag vara
värdt att taga reda på. Afslår åter samma Kammare äfven denna
gång hela frågan, så är denna visst ohjelpligen för ett års tid åter
fallen, men det kan då vara godt att i protokollet detta mitt förslag
förvaras, i händelse någon blifvande riksdagsman ett annat år deraf
kunde hafva gagn. Förslaget bär jag här skriftligen uppsatt, på det

Lördagen den 10 April, e. ra.

>:o 32.

att hvem som det önskar närmare måtte kunna granska detsamma. Angåonde ».%-Det är af följande lydelse: »Att Riksdagen matte i underdånig skrif- håUningsskyivelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske d%3j%t*£tpa
kan, låta, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nedan nämnda grunder, (Forts.)
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrad lagstiftning
i fråga om väghållningsbesvärets utgörande, nemligen:

l:o Beträffande underhållsskyldigheten af allmänna vägar a stadsegor
skola, der annorlunda ej är inom stadskommun öfverenskommet,
eller öfverenskoinmes, egarne af stadsjorden och af på denna belägen
annan fastighet utanför.sjelfva stadsplanen, densamma vidkännas i förhållande
till bevillningen efter andra artikeln bevillningsstadgan; dock
med vilkor att ny vägdelning icke utan allmän öfverenskommelse må
ifrågakomma oftare än hvart tionde år, och att desse väghållningsskyldige
äro frie från delaktighet i underhållet af stadens gator och
allmänna platser.

2:o I-afseende å väghållningsbesvärets utgörande på landet:

a) att till gemensamhetsområde bestämmes hvarje härad, med
rättighet för väghållningsskyldige derinom att genom inför häradsrätten
valde fullmäktige anordna väghållningsbestyret och vidtaga åtgärder,
som erfordras i öfverensstämmelse med efterföljande närmare bestämmelser; b)

att kostnaden skall utgå af all jordbruksfastighet med undantag
af lotshemman och afsöndrade lägenheter, de senare så vida ej
visas kan att, vid bestämmandet af afgäld till stamhemmanet, väghållningsbesväret
icke blifvit i beräkning taget; hvarjemte i kostnaden
deltager kronoegendom och all annan fastighet;

c) att egare eller innehafvare af den i mantal satta jorden ombesörjer
väghållningen, hvars kostnad värderas af liäradsfullmäktige för
liqvidering emellan samtlige väghållningsskyldige i mån af fyrktalet;

d) att så väl kostnaden för större broar och färjor, hvilka ej åtfölja
vägstyckena, som vägarnes hållande i farbar! skick vintertiden,
jemväl af liäradsfullmäktige fördelas på alla dem som hafva underhållsskyldighet
annan tid af året; men att arbetet för vintervägsunderliållet,
mot vederbörlig ersättning, verkställes af till vägarne närboende
personer, derom nämnde fullmäktige draga försorg; och

e) att den enligt förestående grunder uppgjorda fördelning af kostnaden
bibehålies oförändrad de år, eller den period, hvarunder förändring
uti fastighetstaxeringsvärdena i allmänhet, enligt bevillningsstadgan,
ej ifrågakommer.»

För att visa huru detta förslag skulle slå ut vid tillämpningen,
ber jag nu att få anföra ett exempel.

l:o Häradet antages bestå af 430 mantal, med sammanlagdt taxeringsvärde
af 10,000,000 kronor, af hvilka gruppen

a) innehåller 100 mantal, hvardera taxeradt till 30,000 kr. = 3,000,000 kr.

b)	»	i 00	»	»	» 25,000 »	= 2,500,000
C)		120	»	»	» 24,000 »	= 2,880,000
d)	»	100 »	»	»	» 15,000 »	= 1,500,000
*)	»	10	»	»	» 12,000 »	= 120,000

Summa 10,000,000 kr.

N:o 32.

Lördagen den 10 April, e. m.

Angående väghållning
sskyldigheten
på
landet.
(Forts.)

2:o Yägdelning anses vara förrättad inom häradet, enligt gällande
lag, hvarvid behörigt afseende är fåstadt på de omständigheter, som
hafva inflytande på den större eller mindre svårigheten att underhålla
de särskilda vägarne, såsom olika stor trafik, vägbredd, hög eller låg
belägenhet, afstånd från grustag o. s. v., allt uttryckt genom åsatt
gradering.

3:o Då genom den förrättade vägdelningen man bör kunna antaga
att, så långt det billigtvis låter sig göra, hvarje hemman fått vidkännas
lika stor underhållsskyldighet genom tilldelad större eller mindre
våglängd, enligt gradering, till underhåll, erfordras blott uppskattning
i penningar af väghållningsbesväret för ett mantal. Antages detta i
här anförda exempel motsvara hundra kronor, uppgår således kostnaden
för häradets alla 430 mantal till 43,000 kronor för året.

4:o Årskostnaden, här 43,000 kr., fördelas på samtliga hemmanen
efter deras fyrktal. Ingå till deltagande äfven andra beskattningsföremål,
såsom annan fastighet och i mantal icke satt jord m. fl., så få
naturligtvis äfven dessa föremål sina behöriga andelar i mån af taxeringsvärdena
eller fyrktalet. Exemplet må emellertid här endast gälla
det anförda, eller i mantal satt jord, hvarvid, då specifikation här ej
kan ifrågakomma för hvarje af de 430 mantalen, det för korthets skull
antages att många bland dem hafva enahanda taxeringsvärde, hvarföre
de sammanföras gruppvis, såsom nyss skett. Af årsunderhållskostnaden,
43,000 kr., fördelad på hvarje grupp, belöper på gruppen
a) 100 mantal, hvartdera 180fyrkar, tillsammans 18,000 fyrkar = 12,900 kr.

b) 100 ..	))	150 »	»	15,000 »	—10,750 »
c)120 »	»	144 »	»	17,280 »	= 12.384 »
d) 100 »	))	90 »	))	9,000 »	= 6,450 »
e) 10 »	))	72 »	»	720 »	= 516 »

Summa 60,000 fyrkar 43,000 kr.

5:o Enligt hvad antaget är, eller att årets underhållskostnad utgör
100 kr. pr mantal, uppgår denna kostnad, då afseende ej fästes å taxeringsvärdet
eller dess motsvarande fyrktal, inom gruppen

a) 100 mtl, till 10,000 kr.; således lemnar denna grupp ersättning med 2,900 kr.

b) 100 » » 10,000 » » » » » » » 750 »

c) 120 » » 12,000 » » » » )i » » 384 »

hvaremot

d) 100 mtl, till 10,000 » » får » » » » 3,550 »

e) 10 » » 1,000 » » » » » » » 484kr.

Förekommer inom häradet, såsom väl oftast är händelsen, äfven annan
fastighet och i mantal icke satt jord, så böra naturligtvis, enligt» förslaget,
dessa beskattningsföremål i liqviden ingå, äfvensom, derest sä
nu eller framdeles beslutas, de flera andra dylika föremål, hvilka kunde
anses böra i väghållningsbesväret deltaga, allt utan annan förändring i
förslaget än att tillägg deruti härom göres, för att dessa beskattningsföremål
må i liqviden ingå, på sätt jag förut antydt.

Nyss anförda exempel har icke kunnat utan någon omständlighet
tydliggöra förslaget, hvarföre jag till sist anhåller få sammanfatta
sifferuppgifterna och åskådliggöra förhållandet genom meddelande af
efterföljande tablå:

På sätt jag redan nämnt, är det mitt yrkande, att utlåtandet
åtte till Lag-Utskottet återremitteras.

Grupp. I	Taxeringsvärden Mantal.!	Fyrktal	Ärsunderhållskost-naden för hvarje grupp räknad	Gifver kr.	! Gifver eller får Får pr mantal, : kr.
\| pr mantal. \| hela gruppen. i !	pr mantal.	hela gruppen.	pr mantal kr.	enl fyrk kr.
a	100 : 30,000 j'' 3,000,000	180	18,000	10,000	12,900	2,900	— i 29 kronor.
b	100 25,000 2,500,000	150	15,000	10,000	10,750	750	- 7,50 »
c	120 ! 24.000 ; 2,880,000	144	17,280	12,000	12,384	384	. 1 - 3,20 »
d	100 15,000 i 1,500,000	90	9,000	10,000	6,450	—	3,550 35,50 » i
e	10 i 12,000 120,000	'' 72	720	1,000	516	—	484 : 48,49 »
Summa	430 I --- 10,000,000	—	60,000	43,000	43,000	4,034	4,034 ----

Lördagen den 10 April, e. m. 11

Lördagen den 10 April, e. m.

Angående väg- Herr Lundberg: Det är en allmänt känd sanning, att väghållnin8en
är för jordbruket ett mycket svårt tryckande onus, då ett helt
* ''landet!"'' hemman eller mantal skall betala nära 30 kronor i s. k. plognings(Forts.
) penningar. Dessutom betalas inom vårt ploglag af den, som ej har
egna dragare, så att han sjelf kan hålla vinterväg, ytterligare en utgift
af 48 kronor till de som hålla vägen farbar, efter mantal räknadt.
Dertill kommer sommarråg- och brounderhållet, som kostar nära nog
lika mycket, i det bonden liera gånger under en enda sommar får köra
till sitt ofta långt från hemmet aflägsna vägstycke för att bota derå
uppkomna brister. Försummar lian detta, så måste kronobetjeningen
på bondens bekostnad fullgöra dess skyldighet; och då blir det vanligen
ännu dyrare. Och då den nya kommunalförfattningen stadgar, att
alla kommunalutskylder skola utgå efter fyrk, så anser jag rättvist,
att väghållningen också får räknas till kommunalutskylder, och att i
afseende på denna skyldighet till vägunderhållet bidraga, så skulle af
dess egenskap af kommunalangelägenhet följa, att enligt den för alla
kommunala utskylder i allmänhet gällande grund alla skattdragande
kommunens medlemmar borde efter förmåga dertill bidraga, så att hvar
och en efter sitt åsätta fyrktal skulle i kostnaden derför deltaga. Men
som en så genomgripande förändring som den ifrågavarande icke för
närvarande torde kunna utföras utan att väcka billig klagan, har jag
ansett, att med fyrktalet såsom skattegrund efter den större eller mindre
nytta de skattskyldige må anses med hänsyn till de olika beskattningsföremålen
af de allmänna vägarna åtnjuta, mig med ledning
af gällande bevillningsstadga höra såsom min åsigt uttala, att kostnaden
för väghållningen måtte bestämmas att utgå, för jordbruksfastighet
af hela åsätta fyrktalet, för inkomst af kapital, rörelse, näring
eller yrke, allenast efter någon del deraf, hvarjemte då kronopark eller
annan dermed likartad statens skogsegendom synes, i likhet med hvad
för annan fastighet blifvit föreslaget, böra till väghållningsbestyret lemna
bidrag. Särskildt med afseende på förhållandena i rikets norra
provinser, der dessa parker och skogsegendomar äro mera talrika, anser
jag, att staten bör för dylik egendom uti vägarnes underhåll deltaga.
Dock bör den mindre bemedlade arbetsklassen derifrån vara befriad.

På grund af hvad jag bär ofvan yttrat, yrkar jag bifall till Hem
Bäckströms motion.

Herr Nils Petersson: Jag begärde ordet i anledning deraf, att
Herr Ehrenborg i början af sitt anförande sade sig vilja yrka bifall
till sin reservation; men som han slutade med att yrka bifall till Utskottets
förslag, så är derom icke någonting vidare att säga.

Men jag vill nämna ett par ord rörande eu fråga, som mycket
diskuterades inom Utskottet, nemligen huruvida man borde taga landstingsområdet
eller häradet såsom gemensamhet för väghållningsskyldigheten.
Det är väl temligen tydligt, att, då stora svårigheter uppstå
vid regleringen af vägdelningen och vägunderhållet inom ett så stort
distrikt som ett härad, dessa svårigheter skulle blifva ännu större, om
landstingen skulle taga hand derom; ty dels komme särskilda ortintressen
att göra sig gällande, och dels blefve det för landstinget under
den korta tid, det har sig anslaget för behandling af sina ärenden,

33.

Lördagen den 10 April, e. m. la

alldeles omöjligt att medhinna utarbetandet af ett så vidlyftigt ärende Angående vägsom
ett vägdelningsförslag. Grunderna för bestämmande af häradet
sagoni vägliållningsdistrikt äro också så tydliga, att man icke vidare diff''>eten P*
behöfver orda derom. l*ndet Derjemte

har Herr Helander yttrat sig ganska vidlyftigt om Utskottets
förslag och till och med för sin del framlagt ett nytt förslag.

Jag skall anhålla att få bemöta några af hans yttranden. lian ansåg,
att skrifvelseförslaget borde omfatta jemväl städernas väghållningsskyldighet.
Härvid vill jag förklara, att man, sä vida man vill frågans
lösning, icke bör skaffa sig flera fiender på halsen än man redan har;
och dessutom hafva en del städer redan eu*ordnad väghållning; och
säkert är, att, i händelse Utskottets förslag antages, eller en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t i föreslaget syfte beslutas, äfven andra
städer, Indika nu icke hafva ordnad väghållning, snart skola komma
efter, hvarigenom också denna fråga blifver lättast löst.

Herr Helander anmärkte vidare såsom en brist i Utskottets förslag,
att deri såsom väghållningsskyldige upptagits äfven jordafsöndringar
m. fl, dylika beskattningsföremål. Då emellertid förslaget afser endast
ep underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t och icke något positivt
afgörande i frågan, sä är min fulla öfvertygelse, att dels under
deri utredning frågan kommer att hos Kongl. Maj:t fä, dels i den Kongl.

Maj:ts proposition, som sedermera aflåtes till Riksdagen, och dels vid
den förnyade behandling, frågan kommer att röna af Riksdagen, sådana
omständigheter, som vid frågans afgörande behöfva beaktas, också
skola tagas i akt. Denna anmärkning innefattar således icke nå«ot
hinder för bifall till Utskottets förslag.

Samme talare yttrade sig äfven derom, att hemmanen icke skulle
fa. utgöra sin vägkållningsskyldigket på samma sätt som hittills. Den
asigten gick Ltskottet med flit ifrån, emedan af reservanterne framhållits,
att det skulle vara en fördel för jordbrukarne att få fullgöra
vägunderhållet in natura, och man antog att de senare icke skulle
vilja begagna sig af denna fördel. Genom att öfverlemna till kommunen
att efter eget godtfinnande ordna denna angelägenhet, tror jag också
att man är lättast ifrån den saken; och man visar sig då icke angelägen
om att förtjena penningar på andras bekostnad.

Han yrkade slutligen, att frågan måtte återremitteras till Utskottet.

Jag vågar likväl hemställa till Riksdagen, huruvida det är tänkbart
att genom ep återremiss från Utskottet erhålla något annat förslag,
som kunde vinna större sympatier än det nu framlagda. Jag hoppas,
att Riksdagen inser detta, och att en återremiss sålunda icke kan komma
i fråga. Jag förmodar också, att Utskottets nu afgifna förslag, hvilket
förut varit föremål för behandling här, men hvari Utskottet nu tydligen
uttalat de grunder, hvarpå ett blifvande lagförslag borde bvg^as,
skulle af Regeringen tillmätas tillbörligt afseende.

På grund af hvad jag nu anfört, och då frågan icke behöfver vidare
diskuteras, vill jag tillstyrka Kammaren att bifalla Utskottets förslag,
hvilket torde vara det klokaste vi nu kunna göra.

Herr Jonas Peter Nilsson instämde med Herr Nils Petersson.

N:o 23.

Lördagen den 10 April, e. m.

Angående väg hållningsskyl digheten

på

landet.

(Forts.)

Grefve Sparre: Denna fråga har så länge och så ofta tilldragit

sig Riksdagens uppmärksamhet, att, då Utskottet nu lyckats ena sig

om ett förslag, hvilket — man må för öfrigt derom säga hvad man

vill — dock till sina grunder måste befinnas riktigt, jag skulle anse
det rådligt att särskildt denna Kammare, utan att alltför länge diskutera
frågan, deri enigt fattar sitt beslut och derigenom visar Första
Kammaren, att vi verkligen vilja något i saken. Jag tillåter mig således
att blott i största korthet bemöta de anmärkningar som blifvit

gjorda mot Utskottets förslag.

Man har talat om att häradet skulle vara för litet vidsträckt såsom
gemensamhet för väghållningsskyldigheten, samt att såsom väghållningsdistrikt
borde bestämmas hela landstingsområdet. Jag hemställer
till Herrarne, hvad följden af ett sådant beslut skulle blifva.
Det är klart att i sådant fall entrepenörer skulle af landstinget betinga
sig högre betalning än af häradet; och för min del är jag öfvertygad
att, hvad kostnaden beträffar, det skulle blifva en ganska obetydlig
skilnad, antingen staten eller landstinget åtoge sig väghållningsbesväret,
ty landstinget är icke i tillfälle att sköta denna sak på det
sätt, att den utföres med största möjliga ekonomi. En annan omständighet
är den att, om man verkligen vill en reform, man bör akta sig
för att söka vinna allt på en gång. Det är den princip som jag oupphörligt
upprepat, att vi skola taga små steg och söka att sakta och
varligt men derjemte säkert komma till det mål som afses. Det är
redan mycket vunnet, om väghållningsbesväret, som hittills varit ett
tryckande onus för en viss samhällsklass, hädanefter blir ett allmänt,
på kommunen hvilande besvär. Jag instämmer derföre i allo med
Utskottet derutinnan, att hvad Utskottet nu föreslår egentligen icke
afser annat än att återföra denna skyldighet till hvad dermed ursprungligen
afsågs. Utskottet har nemligen, enligt min uppfattning, uttalat
den åsigt, att väghållningen ursprungligen varit ett kommunalt onus,
som ålades de skattdragande i kommunen, det vill på den tiden säga
hemmansegarne. Förändrade förhållanden hafva inträffat, nya samhällsklasser
hafva uppstått, och man vill derföre nu, såsom Utskottet
föreslagit, göra detta onus gemensamt för alla kommunens medlemmar.
Att då inskränka sig derhän är en klokhetsregel, som vi böra iakttaga,
hvadan vi, åtminstone för närvarande, icke böra tänka på det större
distriktet, landstinget, eller det allra största, staten, såsom den gemensamma
fördelningsgrunden.

Den andra principen i Utskottets förslag är, att man bör lemna åt
häradet eller de kommuner deraf, emellan hvilka utgörandet af detta onus
fördelas, den största möjliga frihet att rangera om saken som de vilja.
Om man, under antagande, att vägunderhållet delas på häradet och
att hvarje kommun bör få sköta sig som den vill med saken, anser
det af Herr Helander fullständigt utarbetade förslag vara lämpligt, så
må man antaga detsamma. Till man åter bibehålla nu varande fördelning
af vägunderhållet, eller låta dem, som ej på annat sätt utgöra
detta onus, betala penningar till underhållet af broar och vägar, så må
man göra det. Med ett ord: låt hvarje kommun hafva full frihet att
ställa för sig som den vill.

Lördagen den 10 April, e. m.

På de orter, der med afseende å en eller annan i senare tider
tillkommen väg underhållsskyldigheten blifvit öfvertagen på entreprenad,
liar det visat sig, att kostnaden derför år efter år reducerats och slutligen
blifvit jemförelsevis ringa, Då kommunerna otvifvelaktigt hafva
det största intiesse i att öfvervaka, att kostnaden för väghållningen
icke blifver alltför stor, tror jag det icke vara farligt att helt och
hållet öfverlemna väghållningsbestyret åt kommunerna och lemna dessa
full frihet att efter hvarje orts olika förhållanden anordna detta bestyr.

_ Herr Helander bär anmärkt, att det icke vore riktigt att lägga
bevillningen till grund för deltagandet i väghållningskostnaden, derföre
att innehafvare af afsöndrade lägenheter vid bestämmandet af den
skatt, de skola erlägga till stamhemmanet, redan fått sig pålagd andel
i väghållningsskyldigheten. Ja, mine Herrar, den som känner den skatt
som pålägges en afsöndrad lägenhet, han inser ock, att den ytterst
ringa del deraf som belöper sig på väghållningsskyldigheten icke är
nämnvärd. Om jag vill tala om principer, medger jag val att den
ärade talaren har rätt, men att distillera till den grad smått och räkna
eu sådan smula, bekänner jag att mitt förstånd ej räcker till.

Slutligen har man sagt, att Utskottets förslag icke är tillräckligt,
emedan det icke omfattar städerna, men i Utskottet hafva vi fått den
upplysning, att en ganska stor del af städerna redan arrangerat sina
förhållanden i detta hänseende. Till följd af författningen rörande
likställigheten mellan stadskommunens medlemmar i fråga om rättigheter
och skyldigheter beslöts i en stor del af städer, att alla realonera
skulle delas på kommunen i sin helhet. Vid sådan erfarenhet
torde det icke vara skäl att tvinga de städer, som vilja gå så småningom
och afpassa den lämpligaste tidpunkten för ordnandet af sina
förhållanden. Jag vidhåller min åsigt, att kommunerna böra lemnas
den största frihet. Att nu taga in städerna i denna framställning
torde icke vara nödigt. De behöfva få vara i fred och sjelfva sköta
sina angelägenheter.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, ty jag tror att en
vidlyftig diskussion i frågan icke tjenar till något, och inskränker jag
mig derför till att vördsamt yrka bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herrar Wigardt, Nils Nilsson i Stäfvie,
Fredricson, Afzelius, Sven Håkansson och Johannes Lai-sson i Blekan!

Herr Jöns Pehrsson: Det är med verklig tillfredsställelse, jag
ser Lag-Utskottets nu föreliggande betänkande, och jag hoppas att
Utskottets förslag med det snaraste blir af Kammaren antaget, i synnerhet
som jag icke hört någon yrka afslag å detsamma.

En talare har_ anmärkt, att det skulle blifva allt för dyrt att
upplåta väghållningsskyldigheten på entrepenad, men Utskottet säger
i sin motivering, att i detta afseende den största frihet för kommunerna
bör ega rum, och jag yrkar naturligtvis detsamma.

I den hemort, som jag tillhör, finnas väglottsegare, som hafva
ända till 4 mil till det vägstycke, som de hafva skyldighet att underhålla,
och om nu väghållningsskyldigheten ordnades så att den öfvertoges
på entrepenad, tror jag att i sådana fall skulle det blifva mycket

>:o 32.

Angående\ väg hållning

sskyl digheten

-på

landet.

(Forts.)

N:o 32.

Lördagen den It) April, e. m.

Angående väg hållningsskyl’ di.

gheten på

landet.

(Forts.)

■billigare äu livad sjelfva resan till vägstycket, fram och tillbaka, nu
kostar. — I {ifrigt synes samme talares förslag endast vilja gynna eu
embetsmannaklass, som måhända behöfver arbete för framtiden.

För min del finner jag .Lag-Utskottets förslag i sina hufvudgrunder
vara så riktigt, att vi böra antaga detsamma utan att deröfver
inlåta oss i någon vidlyftigare diskussion, och detta böra vi göra så
snart som möjligt, och hoppas jag att vår Medkammare icke måtte
göra sig skyldig till att afslä en så rättvis sak, som den af Utskottet
nu föreslagna.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då jag yttrar mig i denna fråga
ber jag få tillkännagifva, att jag icke frångått den ståndpunkt jag vid
föregående riksdagar innehaft till densamma, utan att jag allenast af
billighetsskäl och af tillmötesgående öfvergått på Utskottets förslag.
Skälen hvarföre Utskottet valt häradet och icke länet till område för
väghållningsskyldigheten, sådana de återfinnas i Utskottets betänkande,
tror jag vara mycket talande och kraftiga. Dertill kommer, att, om
väghållningens ordnande öfverlemnades åt landstinget, städerna,''som
jemväl representeras i landstinget, äfven komme att deltaga i beslut
som endast rörde landsbygden, något som ju vore uppenbarligen orätt.
Detta är ytterligare ett mycket kraftigt skäl emot att antaga länet
som område för väghållningens ordnande, och derigenom öfverlemna
beslutanderätten om verkställigheten deraf till landstingens afgörande,
så vida nemligen man icke vill göra detta besvär till en gemensam angelägenhet
för stad och land, derför dock allt för stora svårigheter för
närvarande torde möta.

En talare liar sagt, att man borde befria lotshemmanen och af-*
söndringar från detta onus. Lotshemmanen äro redan befriade från
så många andra onera, att jag icke tror rättvisa och billighet kräfva
att de frikallas äfven från denna skyldighet. Detta skäl gäller visserligen
icke i afseende på afsöndringar, men de onera som vid afsöndringen
bestämmas, äro vanligen så billiga, att jag icke tror det vore
billigt att befria dessa från nu ifrågavarande skyldighet; men skulle
Kongl. Maj:t fästa afseende vid detta förhållande, så tror jag att
saken bör kunna utan synnerlig svårighet regleras, antingen genom
någon slags ersättning för eller lindring i den gamla skyldigheten.

En annan talare har velat, att rörelse, näringar och yrke samt
kapital och arbete skulle vara befriade från den i fråga varande skyldighetens
utgörande. Som Herrarne finna, har Utskottet icke uttalat
någon bestämd åsigt till huru stor del dessa kategorier skulle ingå i
den blifvande kostnaden, och detta derföre att Utskottet varit i saknad
af de statistiska uppgifter, som erfordrades för att bedöma denna sak;
men Utskottet var af den åsigten, att det vore rättvist att i främsta
rummet de större industriel anläggningar^, livilka mera än andra begagnade
vägarne, finge i besväret deltaga, ehuru icke efter hela fyrktalet
utan endast någon del deraf. Jag väckte inom Utskottet förslag
derom att för näringar, rörelse och yrken afgiften skulle betalas med 50
procent och för öfriga beskattningsföremål, nemligen kapital och arbete,
med 25 procent i förhållande till fastigheterna, på sätt Utskottet föreslagit

Lördagen flen 10 April. e. in.

>’:o 32.

efter fyrktalet, men detta förslag vann icke bifall. Det torde ock må- Angående väghända
vara bäst att öfverlemna åt Kongl. Maj:t att, efter föregående Mllmngtubgiutredning,
närmare bestämma beloppen och icke på förhand uppställa
någon siffra; den kan möjligen befinnas vara rättvis till ett antingen (Forts.)
högre eller lägre belopp, men jag vågar dock påstå, att det är rätt
och billigt, att alla skola i besväret deltaga i förhållande till den fördel
hvar och en kan hafva, hvilket val ej kan bestridas tillkommer i
någon män hvarje person, som erlägger bevillning till staten och på
grund deraf utskylder till kommunen. Hvad beträffar frågan om väghållningens
verkställighet, tror jag med Utskottet, att det icke vore
lämpligt att bibehålla denna skyldighet vid samma grund som hittills
efter hemmantal, och att således lägga ett monopol i händerna på de
närvarande väghållningsskyldige. Utskottet har fullständigt utvecklat
de skäl som tala häremot, men ännu ett, och detta efter min tanke det
allra kraftigaste, ber jag få anföra, nemligen det, att om väghållningen
skall bibehållas vid dem som nu dertill äro förbundna efter hemmantalet,
blifver hela frågan, hvad säterierna beträffar, en privilegiefråga,
hvaremot, om man helt och hållet borttager skyldigheten från jorden,
denna svårighet bortfaller, och endast detta skäl anser jag tillräckligt
för att icke bibehålla det närvarande hemmantalet såsom grund för
ifrågavarande skyldighet och således måste tillintetgöra det förslag
som i denna riktning blifvit framstäldt.

En talare från Norrland har yrkat, att kronoparkerna borde deltaga
i väghållningsskyldigheten. Utskottet har verkligen i sitt betänkande
uttalat en sådan åsigt, och jag tror derföre icke, att den ärade
talaren behöfver vara bekymrad för att icke Kongl. Maj:t skall härvid
fästa tillbörligt afseende. Han yrkade äfven bifall till Herr Bäckströms
motion, men då motionären sjelf frångått densamma och yrkat bifall
till Utskottets förslag, torde det väl icke vara skäl för någon annan
att hålla derpå.

För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herrar Per Nilsson i Kulhult, Nils Nilsson i Espinge och Bolin
instämde med Herr Sven Nilsson.

Herr Jonas Andersson i Häckenäs: Jag skall endast med några
ord yttra mig öfver detta förslag, och får på förhand tillkännagifva,
att jag i hufvudsak till alla delar instämmer med Grefve Sparre.

Herr Ehrenborg har antydt, att det vore mindre lämpligt att fördela
väghållningen på häradet än på länet. För min del anser jag det
tvärtom vara mycket väl betänkt att antaga häradet till väghållningsområde,
och jag skulle vara benägen att föreslå ännu mindre kretsar,
ty ju mindre området blir, desto bättre och billigare blir arbetet verkstäldt.
Skulle länet utgöra område för berörda besvär, så kan man vara
viss att kostnaderna blefve betydligt större.

Dessutom, får jag erinra derom, att i hvarje län är grusningstiden
bestämd olika för de [olika häradena, ty denna sak bestämmes häradsvis,
så att en del härad grusa sina vägar om våren vid källossningen, en
del andra åter om hösten. Det är alltså, enligt min åsigt, fullkomligt
Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 32. 2

N:o 32.

Lördagen den 10 April, e. in.

Angående väg■
hållning sskyldigheten
på
landet.
(Forts.)

riktigt, såsom Utskottet i sina motiv uttryckt, att arbetet med väghållningen
skulle blifva mindre väl utfördt och mera ojemnt fördeladt,
om det skulle hvila på landstinget. Jag vill således tillråda Herr
Ehrenborg att låta sitt yrkande på återremiss falla, och hvad Herr Helanders
förslag angår, så anser jag att detsamma rätteligen borde betraktas
såsom en ny motion, och det hade derföre varit vida lämpligare,
att hans förslag blifvit under sådan form framstäldt, så att Lagutskottet
fått taga detsamma under pröfning. För öfrigt är detsamma,
enligt min åsigt, blott ett sätt att borttrassla saken, hvilken är sä
väl utredd och stödd på så riktiga grunder, att jag icke anser, att det
kan göras bättre på något annat sätt. För öfrigt är skrifvelsen så
uppstäld, att, vid den närmare utredning af frågan, som antagligen
kommer att hos Kongl. Maj:t ega rum, åtkilliga jemkningar kunna ske
efter de olika förhållanden, som visa sig, och då är det ingenting,
som hindrar att förändra Riksdagens förslag i vissa delar, blott hufvudgrunden
bibehålies. Jag yrkar, att Kammaren utan vidare omgång
måtte bifalla hvad Utskottet föreslagit.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Sedan Herr Grefve

Sparre så grundligt vederlagt såväl Herr Helander som Herr Ehrenborg,
så har jag intet att tillägga, utan kommer att yrka bifall till
Utskottets förslag och önskar att diskussionen måtte sluta så fort som
möjligt.

Herrar Aug. Pettersson i Hasselstad och Hubinette förenade sig
uti Herr Per Nilssons yttrande.

Herr Johan Jönsson: Herr vice Talman! Som jag är motio när

i ämnet, torde det icke förundra någon, om jag önskar yttra några
ord. Det är med synnerlig tacksamhet mot Utskottet och dess
tillmötesgående mot dem, som väckt motioner i frågan, som jag emottagit
detta betänkande. Jag var beredd på att besvara de inkast, som
möjligen kunde komma att här göras, med anledning af en vid betänkandet
fogad reservation, hvars innehåll är synnerligen anmärkningsvärdt,
för att icke säga löjligt; men när ingen här i Kammaren
uppträdt till försvar för de åsigter, som i reservationen blifvit uttalade,
så vill jag ej yttra något derom, utan vill blott, med uttalande af
min tacksamhet mot Utskottets tillmötesgående, yrka bifall till dess
förslag.

Herr Per Nilsson i Wittjerf: Jag har begärt ordet blott för

att meddela en upplysning. Det har i forna tider, åtminstone i min
hemort, varit vanligt att endast jordbrukare påyrkat vägars anläggande
och i följd deraf besväret med vägars anläggande och underhåll hvilat
på jordbruket ensamt. Men i senare tider har det händt, och det af
nödvändighet, att andra personer, såsom t. ex. närings- och industriidkare,
sökt att nya vägar måtte blifva anlagda. Detta sistnämnda
fall har just i förlidet år inträffat i min hemort, der häradet blifvit
ålagdt att anlägga två nya vägar, den ena på ansökan af två inspektörer,
den andra på begäran af en kronolänsman, och till följd häraf

Lördagen den 10 April, e. m.

''S-.o 32.

. o , . Angående väg hafva

häradets jordbrukare fatt underkasta sig en utgift af mera än kåttningsskyi5,
000 kronor detta år för att nämnda vägar rödja och iståndsätta, digheten på
oaktadt ingen egentlig jordegare, åtminstone större delen af underhållsskyldiga,
har minsta nytta af dessa anläggningar. Jag kan derföre ej finna
annat, än att det är riktigt, att tyngden af detta besvär delas på alla,
som hafva nytta af vägarnes anläggande och underhåll och, till följd
häraf, får jag yrka bifall till Utskottets förslag.

landet.

(Forts.)

Herr Biesert: Herr vice Talman! Jag skall icke yttra mig långt.
Då jag deltagit i en af de motioner, som gifvit anledning till LagUtskottets
föreliggande utlåtande, så ber jag att få yttra några ord. Min
åsigt öfverensstämmer fullkomligt med hvad Herr Grefve Sparre nyss
anförde, och jag får derföre yrka, att Utskottets förslag måtte vinna
Kammarens bifall. Men dä jag gör detta, kan jag icke underlåta att
tillkännagifva, att jag i Utskottets motivering önskat få bestämdt uttryckt,
att såväl statens som kommunens embete- och tjensteman samt
pensionstagare bort från deltagande i vägunderhållet vara befriade,
emedan de i förhållande till sina inkomster äro vida högre beskattade
än t. ex. industriidkare och kapitalister, i det tjenstemännens inkomster
kunna vid bevillningstaxering på öret uträknas, hvilket ej är fallet
med närings- och industriidkares. Jag vill dock icke härom göra något
bestämdt yrkande, utan önskar att Utskottets förslag måtte antagas,
men vill hafva i protokollet uttryckt min åsigt i afseende på
löntagares deltagande i detta besvär.

Herr Edström: Herr vice Talman! En hvar, som, lika med mig,

hyser lifligt intresse för väghållningstungans förändrade och rättvisa
fördelning, måste glädjas öfver det förslag, som nu blifvit af Utskottet
framlagdt. Jag får säga att jag kan icke förlika mig med den åsigt
Herr Ehrenborg framstäf, att landstingsområdet borde antagas framför
häradet, så vidt det angår vägar; men byggande och underhåll af
större broar skulle lämpligen kunna öfvertagas af hela länet eller landstingsområdet.
Det förhåller sig nemligen sä, i afseende på broar, att
en del härad hafva många sådana att underhålla, men andra härad
deremot få eller inga. Detta är en del af vägunderhållet, som kunde
blifva rättvisare fördelad, om hela länet eller landstingsområdet öfvertoge
densamma. Jag vill dock icke göra något yrkande härom, utan
blott fästa Kammarens uppmärksamhet på förhållandet. Sedan jag
begärde ordet hafva andra talare förekommit mig i ett och annat, som
jag eljest ärnat anföra, men således icke behöfver upprepa; jag inskränker
mig derföre till att på det varmaste understödja Utskottets
förslag, dervid särskildt instämmande i de skäl Herr Grefve Sparre
framlagt.

Herr Ehrenborg: Jag ber endast att få upplysa Herr Jonas
Andersson i Häckenäs, att jag aldrig yrkat på återremiss af denna
fråga, utan att jag velat bifalla Utskottets förslag med den ändring
min reservation innehåller, och att jag vidare aldrig varit af någon
olika tanke i afseende å sättet för verkställigheten af väghållningsskyldigheten.
Jag har såväl som hvarje annan medlem af Utskottet

>:o 32.

Lördagen den 10 April, e. in.

Angående väghållningsskyldigheten
på
landet.
(Forts.)

kämpat för livad som i hufvudsaken nu är föreslaget, men endast varit
skiljaktig i fråga om gemensamhetsdistriktet. Då jag emellertid icke
vunnit något understöd för min reservation, så nöjer jag mig med att
hafva till protokollet uttalat min partiela skiljaktighet, och förenar mig
således med dem som yrkat bifall till Utskottets hemställan.

Herr Åstrand: Det är nu redan länge sedan clen dag randades,

då man första gången ifrågasatte behofvet af att förändra 1734 års
lag med afseende å dess bestämmelser om skyldigheten att bygga och
underhålla allmänna vägar och broar, emedan man fann giltiga skäl
till missnöje öfver att detta onus skulle uteslutande åligga jordbrukaren.
Sedermera har under många riksdagar frågan alltid återkommit,
men oaktadt den alltid föranledt långa diskussioner, har man icke
kommit till något resultat. Vid innevarande års riksdag har frågan
äfven varit före, och Lag-Utskottet har nu framlagt ett förslag, att
Riksdagen skulle till Kongl. Maj:f aflåta en skrifvelse med anhållan
om förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande
på landet. Jag har alldeles icke blifvit öfverraskad öfver att Utskottet
kommit till ett sådant resultat, men ehuru jag för min del
tänker lika med Utskottet med afseende på sjelfva motiveringen, är
jag dock oviss, om vi, genom att aflåta en sådan skrifvelse Utskottet
föreslagit, skola komma till ett fullt nöjaktigt resultat i detta ämne,
som ligger oss alla så varmt om hjertat. Det bär talats om att Kongl.
Maj:t skulle utarbeta en förändrad lagstiftning i fråga om vägunderhållsskyldigheten
på landet på af Utskottet framlagda grunder. Hvilka
äro då dessa af Utskottet framlagda grunder? Jo, svarar man, det hide
som återfinnas å sidan 12, der Utskottet säger: att, med fyrktalet

såsom skattegrund, deltagandet i utgifterna för vägunderhållet borde bestämmas
och jemkas efter den större eller mindre nytta, de skattskyldige
må anses, med hänsyn till de olika beskattningsföremålen, af de
allmänna vägarne hemta; och utgående härifrån har Utskottet, med ledning
af gällande bevillningsstadga, trott sig böra såsom sin åsigt uttala,
att kostnaden för väghållningen måtte bestämmas att utgå, för fastighet
efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst af rörelse, näring eller yrke,
allenast efter någon del deraf och för öfriga beskattningsföremål efter
någon än mindre del af fyrktalet.

Jag skulle hafva önskat, att dessa sväfvande uttryck helt och hållet
hade saknats i Utskottets betänkande, tv, så snart vi sålunda skrifva till
Kongl. Magt, har jag åtminstone för min del endast ringa förhoppning,
att en sådan skrifvelse skall leda till det positiva resultat, som Kammaren
härmed åsyftar och önskar. Hade Utskottet deremot bestämdt uttalat
den åsigten, att handel, näringsrörelse, fabriker och andra beskattningsbara
föremål skulle betala t. ex. hälften mot i mantal satt jord, och
andra fjerdedelen, och således uppgifvit en bestämd siffra, då hade vi
stått på en bättre grund och snart fått ett förslag, som kunnat vinna,
om icke Första Kammarens, så åtminstone denna Kammares bifall.
Jag är icke af deras mening, som anse, att detta bestyr bör skiljas från
jordbruket på det sättet att vägunderhållningsskyldigheten skulle utbjudas
på entreprenad, tv derigenom skulle endast kostnaderna för
jordbrukaren blifva större, utan att han skulle lindras i sin börda, utan

Lördagen den 10 April, e. m.

N:o 32.

jag anser för bäst, att, sedan man genom en nämnd fått uppskattadt
den underhållskostnad som nu åligger de särskilde väglottsegarne och
derefter tagit reda på huru mycket i mantal satt jord som finnes inom
häradet äfvensom fyrktalet af andra der befintliga beskattningskällor,
så fördelas hela denna kostnad på häradets samtliga fyrktal, och man
låter hvarje hemmansegare, med skyldighet att underhålla sitt nuvarande
vägstycke, såsom augment uppbära det bidrag i underhållskostnaden
som på honom belöper från de andra klasserna af beskattningsfö
remål.

Ingen orättvisa uppkomme efter mitt förmenande derigenom, utan man
blefve fullt förvissad, att denna börda rättvist fördelades på alla samtliga
beskattningsföremål inom häradet, i stället för, såsom nu, ensamt
på jordbruket. Men då nu Utskottet icke angifvit något bestämdt sätt
för fördelningen, och således lemnat regeringen öppet att föreslå en
eller annan bråkdel af hela fyrktalet, så synes det mig, äfven om båda
Kamrarne verkligen kunde förena sig om en skrifvelse, mycket ovisst,
om den proposition, som från regeringen sedermera kunde komma,
jemväl skulle vinna båda Kamrarnes bifall. Jag tror herr Helanders
förslag går saken närmare på lifvet, men man bör åtminstone för regeringen
angifva någon ledning för det sätt, hvarpå den borde gå till
väga, om den vill komma öfverens med Kammaren i att lösa frågan;
och detta skrifvelseförslag bör icke i någon mån afvika från LagUtskottets
åsigt, som ju är att detta onus bör såvidt möjligt fördelas på
alla, som deraf draga nytta och fördel. Jag kan heller icke tro, på
sätt Herr Sven Nilsson i Efveröd förmenat, om jag icke missförstod
honom, att, om hemmantalet lades till grund för fördelningen, det funnes
frälsejord, som blefve från deltagande i detta onus befriad. Han menade
väl, att i södra Sverige det förekom sådan jord, som nu icke
deltog i väghållningsbestyret, Jag kan så mycket mindre tro detta,
som i det öfriga Sverige någoiUannan grund än hemmantalet i denna
stund icke förekommer.

Jag vill emellertid visst icke motsätta mig bifall till Utskottets
betänkande,'' om Kammaren anser detta vara ginaste vägen att nå målet,
utan skall jag då gerna subordinera min åsigt under majoritetens.
Men då jag tror, att vi säkrast och hastigast nå målet genom eu skrifvelse
i den af Herr Helander föreslagna syftning, anser jag att några
dagars uppskof i och för en återremiss vore obetydlig emot olägenheten,
att frågan kanhända återigen blefve uppskjuten några år. Ty
hvem vet, om icke, när regeringen kommer med proposition i ämnet,
Kammaren finner de grunder, som föreslagits, vara byggda på så sväfvande
uttryck, att de ej motsvara Kammarens önskningar. Deremot,
om vi nu taga fjorton dagars uppskof med frågan och återremittera
den till Utskottet, så — förutsatt att Första Kammaren genom en återremiss
nu möjliggör en lösning af ärendet i det syfte jag uttalat — skulle jag
finna detta vara det lyckligaste, ty vi veta, som sagdt, eljest icke huru
många år åter dermed kan komma att dröja.

På dessa grunder yrkar jag bifall till den framställning i ämnet,
som blifvit gjord utaf Herr Helander.

Angående väg hållning

sskyl digheten

på

landet.

(Forts.)

tf:o 32.

Lördagen den 10 April, e. m.

Angående väghållningsslcyldigheten
på
landet.
(Forts.)

Underhåll af
byväg av.

Herr Törnfelt: Jag nödgas i år, liksom förra gången denna fråga
förevar, anmärka och beklaga, att man synes vilja inväfva rikets skärgårdar
i skyldigheten att underhålla vägar och broar på fasta landet,
hvilket onus enligt 1734 års lag icke åligger dem. Skärgårdarne ligga
nu som förr och sträcka sig ända till två mil utåt hafvet; skärgårdsfolket
har att kämpa mot vindarne för att komma i land; det har ett
strängt arbete för att förtjena sin näring, hvilken vinnes af fisket, som
nu för hvarje år försämras. Jag kan icke förstå skälet att lägga nyssnämnda
onus på skärgårdshemmanen, utan de böra väl vara derifrån
fria såsom hittills, enär de icke behöfva begagna fastlandets vägar.
Likväl har Utskottet sid. 12 rad. 4 föreslagit en grund i sådant syfte.
Inläggas orden »på fastlandet» emellan »kommunalmedlemmar» och
»borde», så att raden i sin helhet komme att lyda: »alla skattdragande
kommunalmedlemmar på fastlandet borde efter förmåga dertill bidraga»,
då blefve deri rättvisa och enlighet med lagen.

På grund härutaf och med afseende ä de skäl Herrar Helander
och Åstrand närmare och bättre framstäf för att vinna något afseende
härutinnan hos Kongl. Magt, samt på det äfven Utskottet måtte
taga i närmare betraktande dessa skärgårdars intressen, yrkar äfven
jag återremiss.

Herr Ekman: Jag ber endast att, under åberopande af hvad Herr
Biesert i ämnet anfört, få instämma i det förslag Utskottet här framlagt.

Öfverläggningen förklarades slutad. Af de meningar, som derunder
förekommit, återstodo, sedan Herr Ehrenborg numera afstått från sitt
särskilda yrkande, endast Henne, i enlighet med^ hvilka Herr vice Talmannen
gaf propositioner dels på bifall, dels på återremiss, dels jemväl
på afslag å Utskottets hemställan och bifall i stället till det förslag,
som Herr Bäckström uti sin ofvanberörda motion framstält; och
utföllo svaren med öfvervägande ja för den förstnämnda meningen;
hvadan Kammaren således bifallit Utskottets förslag.

§ 2.

Skedde dernäst föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 12,
i anledning af väckt motion rörande underhåll af byvägar.

Herr C. J. Kjellman hade i sin till Utskottet hänvisade motion,
N:o 119, föreslagit, att Riksdagen ville för sin del besluta,

»antingen att underhållandet af by- och utfartsvägar skall åligga
den eller dem, öfver hvilkas egor vägarne gå;

eller och att kommunerna skola ega att inom sig utse två eller
flere män, hvilka, på begäran af delegare i by- och utfartsväg, må
dels kunna verkställa fördelning af sådan väg, hvilken fördelning skall
lända till efterrättelse, till dess, i händelse af klander, domstolen annorlunda
åtskiljer de tvistande, dels syna vägen, hvilken syn skall genast
på den tredskandes bekostnad kunna tillämpas, med rätt dock för den
missnöjde att efter befogenhet klandra densamma».

Och var, beträffande denna motion, af Utskottet, på anförda skäl,
den hemställan gjord,

Lördagen den 10 April, e. m.

att motionen icke måtte vinna bifall.

23 N:o 32.

Underhåll af
byvägar.
(Forts.)

Ordet begärdes af motionären,

Herr Kjellman, som yttrade: Det kan visserligen tyckas svårt
att spjerna mot udden; ty Lag-Utskottet har förmodligen ansett den
framställning, som jag gjort med afseende å byvägars underhåll, vara
af så ringa betydelse, att det icke fäst sig vid densamma. Utskottet
har åberopat Kongl. resolutionen den 8 Januari 1735, hvilken stadgar,
att s. k. byvägar böra underhållas af dem, som deraf sig betjena.
Ilvilka äro då de, som böra underhålla dem; är det Per och Pål eller
Anders och Jonas, eller hvem? Ja, härom får man ingenting veta af
nämnda resolution, och icke heller står det taladt om jordegcires skyldighet
att besörja detta underhåll.

För eu 12—15 år sedan fattades i den församling, der jag bor,
på kommunalstämma det beslut, att alla byvägar inom församlingen
skulle iståndsättas på jordegarnes bekostnad, så att de erhölle den i
allmänna lagen föreskrifna bredd af sex alnar utom diken, samt att
de sedermera skulle synas af kommunalnämnden och framgent underhållas
efter samma grund. Med en stigande upplysning kom det
emellertid till allmänhetens öron, att de, som begagnade sig af vägarne,
skulle underhålla dem. Följden blef den, att, då man såg, att äfven
personer, som tillhörde andra kommuner, anlitade dessa vägar för att
komma till qvarnar, sågverk, kyrka eller tingsställe, och man vidhöll
den satsen, att hvar och en, som färdades på vägarne, äfven skulle
bidraga till deras underhåll, ingen mera ville vidkännas skyldigheten
dertill.

För öfrigt hade det icke varit mera än både rättvisa och billighet
fordra, att Utskottet upplyst om hvem som verkligen är skyldig
att underhålla ifrågavarande vägar; men då så ej varit händelsen och
man gerna icke kan vara belåten dermed, får jag yrka återremiss af
betänkandet.

Herr Hjelm: Jag kan icke låta denna fråga gå till slut utan att
i densamma yttra några ord. Jag ber då att få förutskicka den anmärkningen,
att, då motionären talar om by- och utfartsvägar, mitt
yttrande icke kommer att afse sådana utfartsvägar, som utgå från
spridda hemman och gårdar till allmänna vägar, och hvilka den, som
oger hemmanet eller gården, är skyldig att underhålla, om han vill
hafva någon utfartsväg åt sig , utan kommer jag att endast afse verkliga
byvägar.

Utskottet har, i likhet med den föregående talaren, anmärkt, att
1735 års resolution stadgar, att hvar och en, som betjenar sig af
byväg, skall densamma underhålla, på det »att det allmänna icke dermed
må betungas», såsom det heter. Nu är förhållandet, att på många
orter inom landet gå dessa byvägar från allmänna vägen genom stora
bebyggda trakter, der det kan finnas inemot hundra hemmansdelar
med sina särskilda brukare, som från dem hafva sin enda utfart. Nu
skulle väl dessa vara skyldiga att underhålla vägarne; men ingen lag
säger, att de verkligen hafva denna underhållsskyldighet, och vanliga
förhållandet är ock det, att, om tio å tolf eller flere af dem vilja sätta

Lördagen den 10 April, e. ra.

\:o 32

Underhåll

hyvägar.

Forts.)

aJ vägarne i farbar! stånd, säga de öfriga nej dertill, och vägarne fa fortfarande
vara ofarbara, till stort men för både folk och dragare.

Utskottet söker anvisa ett medel att afhjelpa denna olägenhet, då
det säger, att »denna angelägenhet bör öfverlemnas åt bymännen sjelfva,
hvilka ju alltid ega att, der öfverenskommelse om vägarnes delning
och underhåll ej kan åvägabringas, få tvisten sliten antingen genom
dess öfverlemnande till gode män eller genom stämning till vederbörlig
domstol». Skulle det nu lyckas att förmå alla dem, som af vägen begagna
sig, att förena sig om gode män och underskrifva eu med deras
tillhjelp träffad öfverenskommelse, så gäller dock denna ej längre, än
alla, som deltagit deri, innehafva sina hemman. Men detta kan räcka
blott några månader eller på sin höjd ett eller annat år, och när sedan
ett hemman byter om innehafvare, gäller öfverenskommelsen icke för
den senare innehafvare!!.

Hvad åter vidkommer den andra utvägen, eller den att instämma
frågan till domstol, så har man den sorgliga erfarenheten, att det är
förenadt med många svårigheter och förorsakar mycken tidsutdrägt
samt stora kostnader, i fall en eller annan person skulle instämma öfrige
som begagna vägen till domstol. Och domslutet beror mera på
godtycke än lag och är sålunda alltid ovisst. Dessutom ådrager sig
den instämmande parten genom ett sådant förfarande ovilja och mycket
annat obehag, som han helst skulle vilja undvika, hvarföre han hellre
plågas på den dåliga vägen.

Det tyckes icke vara för mycket begärdt, att man i dessa kommunikationernas
tid finge i lag tydligt bestämdt, huru dessa byvägar
skola underhållas, så att folk utan fara måtte kunna färdas på desamma;
och detta torde vara af intresse ej mindre för dem, som bo
utefter dessa vägar, än för andra personer, och icke minst tjensteman,
som nödgas begagna sig af dem.

Det är verkligen bedröfligt att se och erfara, huru personer till
följd af omöjligheten genom en dålig byväg att anskaffa läkare, få sätta
till lifvet. Detta har händt — jag vet det specielt — och det kommer
nog att äfven hädanefter hända i synnerhet vid inträffande olycksfall,
der en snar läkarehjelp är af nöden. Man må ej heller föreställa sig,
att dessa byvägar äro endast V* eller 1/., mil långa; mångenstädes hafva
de en längd af 3 å 4 mil och derutöfver. Jag kan således icke annat
än ° anse motionärens förslag förtjent af beaktande och yrkar derföre
utlåtandets återremitterande till Utskottet.

Grefve Sparre: Med anledning af den siste talarens yttrande,
ber jag få upplysa, att om det i Norrland finnes byvägar, som
begagnas af flera hundra hemman och, som jag tror han sade, äro
ända till tre eller fyra mil långa, så har man den utvägen att hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande begära det en sådan väg blir indelad,
hvilket den då naturligtvis blir, antingen på hela socknen eller på, den
del deraf, som nyttjar den ifrågavarande vägen. Tre eller fyra mil
långa vägar kallar jag icke längre byvägar, utan sockenvägar; och
skulle äfven så långa byvägar finnas i Norrland, så ligger felet endast
deri, att man ej förstått sig på att anhålla om dessa byvägars förändrande
till sockenvägar. Under min embetstid har jag låtit indela

Lördagen den 10 April, e. m.

N:o 32.

många mil vägar, hvilka i början endast varit byvägar, men som i följd Underhåll af
af ökad samfärdsel måst göras till sockenvägar. ^i-ts)

För öfrigt kan i afseende på dessa byvägar omöjligt tillämpas 01 S,J
något annat lagstadgande än 1735 års förordning; d. v. s. att de, som
begagna dessa vägar, också få underhålla dem. Färdas främmande
personer på en sådan väg, så har egaren af den jord, hvaröfver vägen
går, rätt att, om han behagar, sätta grind för densamma och icke släppa
någon fram derpå.

Jag yrkar bifall till utlåtandet.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och propositioner, enligt
de gjorda yrkandena, gifvits så väl på bifall som på återremiss, blef
Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

§ 3-

Företogs till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 13, i anledning
af väckt motion om ersättning åt för brott lagligen häktad person,
hvilken sedermera befinnes oskyldig.

Utskottet hade hemstält, att ifrågavarande af Herr Ola Andersson
i Nordanå väckta motion — hvari föreslagits, att Riksdagen skulle hos
Kong!. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes tillse,
i livad mån och på hvad sätt en lagligen häktad person, hvilken sedan
tydligen befinnes oskyldig till det brott, hvarför han blifvit häktad,
må erhålla upprättelse och ersättning, samt derom till Riksdagen aflåta
proposition — icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Angående ersättning
åt
oförskyldt häktad
person.

Motionären, Herr Ola Andersson, anförde i anledning af denna
hemställan: Jag har icke det nöjet att kunna vara lika tillfredsstäld
med detta Lag-Utskottets utlåtande som med dess utlåtande i vägfrågan;
och hoppas jag Utskottets ärade ledamöter icke egentligen skola
jiafva något emot att Riksdagen, på sätt jag tillåtit mig föreslå, måtte
»hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kong], Maj:t täcktes
tillse i hvad mån och på hvad sätt en lagligen häktad person, hvilken
sedan tydligen befinnes oskyldig till det brott, hvarför lian blifvit häktad,
må erhålla upprättelse och ersättning, samt derom till Riksdagen
a 11 åt a proposition».

Lag-Utskottet yttrar till eu början, att i de ojemförligt flesta
fall, då någon, som är häktad för brott, icke kan till ansvar derför
dömas, bär detta icke sin grund deri, att hans oskuld är klarligen
uppdagad, utan är fasthellre beroende derpå, att bevisen icke
anses så fullständiga, att han kan åt saken fällas. Om-sådana personer
har jag dock icke talat i mitt förslag, hvadan jag icke kan anse
Utskottets resonnement härutinnan utgöra svar på min framställning,
hvarmed jag endast afsett att bereda ersättning åt sådana personer,
som bevisligen varit oskyldiga, men blifvit häktade. Och som dylika,
fall, enligt hvad Utskottet förklarar, endast högst sällan inträffa, så
blefve ju förhållandet detsamma som för, och den af mig föreslagna
ersättningen ifrågakomme så mycket mindre. Såsom förhållandet nu är,
står dock orättvisan qvar, den må drabba flere eller färre.

X:o 32.

Lördagen den 10 April, e. m.

Angående ersättning
åt
oförskyldt häk
tad person.
(Forts.)

Vidare säger Utskottet, att den preventiva polisåtgärden liar sin
_ grund och sitt berättigande i nödvändigheten att upprätthålla allmänna
rättssäkerheten, och att en hvar, som åtnjuter skydd,, af samhälllets
lagar, måste underkasta sig dessa lagars tillämpning. Äfven detta har
jag erkänt såsom nödvändigt. Men befinnas de sedan oskyldiga, så
ligger det en hård orättvisa i att samhället icke ersätter dem för hvad
de lidit och gifver dem upprättelse. Det heter visserligen att denna
upprättelse erhålles genom utslaget. Häremot ber jag dock få erinra,
att en person kan hafva lidit så mycket i ekonomiskt hänseende
genom sin häktning, att han icke har råd att bekosta offentliggörande
af utslaget.

Det sista och enda egentliga skäl, Utskottet anfört mot mitt förslag,
är, att det kunde befaras »att ett lagstadgande i den af motionären
angifna syftning mången gång skulle blifva en farlig lockelse för
nödstälda personer att på skenbart giltiga, men i sjelfva verket uppdiktade
skäl låta inmana sig i häkte».

Väl kan sådant inträffa; men vid sådana fall bör det väl icke vara
svårt för domaren att utröna det rätta sammanhanget, då det är klart
att någon ersättning icke kunde komma i fråga åt en person, som sålunda
sjelf förvållat sitt häktande.

Ett ytterligare stöd för mitt förslag finner jag i Lag-Utskottets i
nummerordningen näst följande utlåtande, der Utskottet föreslår utsträckning
af liäktningsrätten. För öfrigt skola vi komma ihåg att de
personer, som råka i dylik olycka, oftast tillhöra de obemedlade klasserna,
åt Indika vi väl äfven böra egna en tanke. Och det lyster mig
verkligen att se, huru många ledamöter i denna Kammare skola rösta
mot ett enligt min tanke så berättigadt förslag som det af mig nu
framlagda. Jag för min del håller före, att denna Kammares majoritet
skulle vinna i anseende, om den visade att den tänkte icke blott på
egna fördelar, utan äfven på dem, hvilka ej hafva annat att förlora än
sin frihet och sin heder. Jag anser äfven ett sådant handlingssätt vara
bästa beviset på sann intelligens.

Jag anhåller, att Kammaren, med afslag å det föredragna utlåtandet,
måtte bifalla min motion; och förklarar jag på förhand, att jag
kommer att begära votering, i fall proposition på bifall till utlåtandet
befinnes vara med ja besvarad.

I detta yttrande instämde Herrar Per Nilsson i Espö, Christen
Assarsson och Johannes Bengtsson.

Grefve Sparre: Om förevarande motion kan man såga, så som

det heter i en för litet hvar bekant pjes, »det låter bra», men
tillämpningen af det i motionen framstälda förslag i hela dess utsträckning
är nästan omöjlig; och för min del tror jag, att om i lag stadgades
att häktad person, hvilken sedermera befinnes oskyldig till det
brott, hvarför han häktats, skulle af staten erhålla ersättning för förlusten
af sin frihet, så skulle det, som man säger, rent af bära åt
skogen. Lagstiftaren måste draga försorg om den personliga säkerheten,
måste tillse att häktning endast i trängande fall tillstädjes och
att ansvarsbestämmelser finnas för häktning i oträngda mål, men att,

Lördagen den 10 April, e. m.

32.

då alla menskliga institutioner äro och måste vara till viss grad ofull ""

komliga, gå sa långt, att staten skulle utgifva ersättning till hvarje oförslcylJdt Mk_
häktad, som af en eller annan orsak ej fälles till ansvar, voie allttor tad person.
mycket. Jag torde ej behöfva upprepa hvad Utskottet anfört i sitt (Forts.)

utlåtande, att det icke är sällsynt att personer begå brott endast i
afsigt att derför blifva häktade och dymedelst komma i åtnjutande af
det ”uppehälle, fängelset erbjuder. För ungefär 8 dagar, sedan hane
man tillfälle att af tidningar^ inhemta, hurusom en frigifven strafffånge
vid namn Cyrus å öppen plats och i flera personers åsyn ranade
en ”flicka, såsom anledning hvartill han uppgå! oförmåga att under
vintern förskaffa sig ett uppehälle, som deremot stode honom till buds
inom fängelsets murar. Sådana olyckliga omständigheter kunna verkligen
finnas; och ej sällan inträffar, att personer infinna sig hos Konungens
Befallningshafvande i länen med begäran att såsom försvarslöse blifva
dömde till allmänt arbete för någon tid och förpassade till Karlsborgs
fästning, enär de icke äro i stånd att sjelfva försörja sig. . Skulle nu
dessutom utväg beredas personer, som på af dem uppdiktade skäl
blifvit inmanade i häkte och sedermera styrka sin oskuld, att af staten
erhålla ersättning för den tid, de varit beröfvade friheten,
och på detta sätt tillnarra sig penningar, så skulle sådant kunna komma
att gå alltför långt och blifva rent af vådligt. .

Motionären har visserligen sagt, att dylik ersättning endast skulle
tillkomma den, som vore verkligt oskyldig, men enligt lagspråket maste
hvar och eu anses för oskyldig, som ej blifvit till ansvar dömd, derest
han ej blifvit under framtiden stäld. Således skulle i de allra flesta tall
en häktad, som undgår ansvar, vara berättigad till dylik ersättning.

Helt nyligen hörde man t. ex. omtalas ett poströfveri, och . manga skäl
talade för att den tilltalade skjutit på .postföraren, men i saknad åt
fullständig bevisning blef den tilltalade frikänd. Jag tror att få exempel
finnas i vårt land derpå, att verkligen oskyldiga blifvit för brott
häktade. För öfrigt tror jag, att allmänna rättsmedvetandet, haller
tummen tillräckligt på ögat på allmänna åklagarne, så att de ej i otid
vidtaga häktningsåtgärder. Åtminstone, har jag en sådan erfarenhet
från min ort, och många gånger har jag sjelf mast gifva ordres om
häktningar, enär åklagarne, till följd af dermed förenade stränga ansvar,
icke vågat med egen risk vidtaga sådana åtgärder. ..Min erfarenhet
säger mig att i högst få fall verkligen oskyldige, häktets, och
mitt hopp säger mig att sådant ock högst sällan, skall, inträffa. ..Jag
har derföre i Utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till motionärens
förslag, och samma mening har äfven i Utskottet gillats, och jag yikai
derföre bifall till Utskottets föreliggande utlåtande.

Öfverläggningen var slutad. Herr-vice Talmannen framstälde,
enligt gjorda yrkanden, propositioner såväl på bifall till Utskottets
hemställan som jemväl på afsteg derå och bifall i stället till motionärens
förslag; och förklarade Herr vice Talmannen sig anse röktöfvervigt
förefinnas för den förra meningen. Som emellertid Hell Ola
Andersson redan under öfverläggningen begärt, att omröstning matte
varda anstäld, för den händelse Utskottets försteg skulle komma att
af Herr vice Talmannen förklaras hafva flertalets mening för sig, och

N:o 32.

Lördagen den 10 April, e. in.

Angående er- då derjemte äfven rop på votering hördes, blef af sådan anledning en
ofdrTyldt tak- omröstningsproposition af följande lydelse uppsatt, justerad och anslagen:

tad person.

(Forts.) Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet N:o 13,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit det förslag, som blifvit framstäldt i Herr Ola Anderssons motion,
N:o 99.

Omröstningen företogs; och befans vid röstsedlarnes sammanräkning,
att 102 ledamöter röstat ja mot 18, som röstat nej; i följd
hvaraf Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.

Sedan omröstningens utgång blifvit för Kammaren delgifven, begärde
Herr Ola Jönsson i Kungshult, ordet och yttrade: Emedan jag
af en händelse var frånvarande under öfverläggningen om detta betänkande
och således icke kunnat gifva min åsigt om saken tillkänna,
vill jag nu anmäla min reservation emot Kammarens beslut.

Likaledes anmäldes reservationer mot det fattade beslutet af Herrar
Sven Nilsson i Efveröd, Åke Andersson och Elfstedt.

§ 4.

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets memorial:

N:o 46, i anledning af återremiss af Stats-Utskottets utlåtande
N:o 45, i anledning af väckta motioner om förändrad reglering af
skjutsväsendet; och

N:o 47, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

Samma Utskotts utlåtande N:o 48, i anledning af väckt motion
om förhöjning af årsanslaget till Riksdagens bibliotek;

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets betänkande N:o 1,
i anledning af väckt motion om tillägg till §§ 49 och 50 i Kong!
förordningen om vilkoren för försäljning af bränvin; samt

Banko-Utskottets betänkande N:o 16, med förslag till ändringar
i bankoreglementets andra afdelning.

Dessa ärenden skulle erhålla plats främst å den föredragninglista,
som för nästa sammanträde komme att upprättas.

§ 5.

Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

Lördagen den 10 April, e. m.

X:o 32.

N:o 16, angående beviljade anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader;
och

N:o 17, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Johannes Andersson
i Knarrevik under 14 dagar från och med den 19 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. ]/4 10 e. in.

In fidem
//. Husberg.

N:o 32.

Måndagen den 12 April.

Kl. a 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

§ 2.

Herr Talmannen tillkännagaf, att till Kammaren ankommit ett
Kongl. Maj:ts utslag, hvilket nu upplästes, och lydde i transumt sålunda.

Kongl. Maj:ts Utslagrtpå de besvär, Nämndemannen Erik Nilsson,
Erik Sandström och N. Oström i Böle, — — — — —--—- —

i underdånighet anfört deröfver att, sedan den 3 Februari 1875 inför
Domhafvanden i Westerbottens Läns södra domsaga val förrättats till
utseende af ledamot i Riksdagens Andra Kammare under tiden till
den 1 Januari 1876 för den valkrets, som utgöre#af Umeå, Wännäs
och Säfvar socknars tingslag, dervid medelbart valsätt medelst elektorer
begagnats och Byggmästaren Johan Peter Lundberg erhållit de
flesta rösterna; så har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i förenämnda
län, der valet blifvit öfverklagadt, genom utslag den 27 nästlidna
Februari, jemte det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af anförda skäl
funnit framstäld invändning emot Umeå sockens elektorers behörighet
att i riksdagsmannavalet deltaga icke förtjena afseende, i öfrigt yttrat
att emedan, hvad beträffade de tre elektorerne för Wännäs socken, af
handlingarne inhemtades ej allenast att, enligt af ordföranden i Wännäs
sockens kommunalstämma utfärdad och i Wännäs kyrka publicerad
kungörelse, allmän kommunalstämma blifvit utlyst att den 17
Januari 1875 förrättas för val af elektorer till utseende af riksdagsman
i Andra Kammaren, utan ock att detta elektorsval hållits sistnämnde
dag i kommunalstämma med Wännäs socknemän, dervid de
närvarande väl röstat per capita, men utan att i protokollet antyddes
eller annorledes utredt vore, att endast de vid elektors- och riksdagsmannaval
berättigade medlemmar af kommunen i elektorsvalet deltagit;
ty och då således möjligt vore, att åtskilliga dertill obehöriga personer
vid nämnda tillfälle utöfvat valrätt; samt elektorsvalet i Wännäs, dervid
tre elektorer utsågos, så till vida kunde hafva haft inflytande på
utgången af sjelfva riksdagsmannavalet, som den till riksdagsman utsedde
endast undfått tre röster mera än den, som var honom i röstetal
närmast, pröfvade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med stöd af
16 § 1 momentet af Riksdagsordningen, skäligt, med undanrödjande af
öfverklagade riksdagsmannavalet, förordna, att nytt val till ledamot
af Riksdagens Andra Kammare för ifrågavarande tid och valkrets
skulle, så snart utslaget vunnit laga kraft, genom vederbörande Dom -

Måndagen den 12 April.

X:o 32.

liafvandes försorg i laga ordning förrättas; deruti klagandena i underdånighet
sökt ändring; med Kongl. Maj:ts Högste Domstol beslutet;
Gifvet Stockholms slott den 5 April 1875.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär; men finner skäl icke vara anfördt, som kan föranleda
ändring i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes öfverklagade utslag. Det
vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Makts Sekret.

(Sigill.)

G. R. Lilienberg.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till Konstitutions-Utskottet Friherre D.
von Schulzenheims i Kammarens senaste sammanträde bordlagda motion,
N:o 173, angående ändring af 6 § Regeringsformen i syfte att ett
särskildt stadsdepartement för jordbruk och kommunikationer måtte
inrättas.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Stats-Utskottets memorial N:is 46 och 47 samt utlåtande N:o 48;

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets betänkande N:o 1; och

Banko-Utskottets betänkande N:o 16.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets utlåtande N:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.

I sammanhang med bordläggningen af detta ärende tillkännagaf
Herr Talmannen, att vid det talmanssammanträde, som i dag hållits,
man ansett berörda utlåtande böra till slutlig behandling hos Kamrarne
förekomma nästa fredag den 16 i denna månad; hvarom herr Talmannen
velat redan nu underrätta Kammaren; kommande, vid ärendets
ytterligare bordläggning, frågan om tiden för det slutliga afgörandet att
öfverlemnas till Kammarens bestämmande.

Vidare anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets memorial N:o 49, angående vissa i tabellerna
öfver den af Riksdagen pröfvade löneregleringen för armén befunna
felaktigheter;

Samma Utskotts utlåtanden:

N:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
ersättande af kostnaderna för Hans Maj:t Konung Carl XV:s begrafning; -

N:o 32.

Måndagen den 12 April.

N:o 51, i anledning åt'' väckt motion om beviljande af ersättning
för kostnader, som varit förenade njed förre Handelsagenten Leonard
Lundqvists efterspanande, gripande och hemforslande;

N:o 52, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till lindring
af rustnings- och roteringsbesvären;

N:o 53, i anledning af väckt motion om förhöjdt dagtraktamente
för magistratspersoner m. fl. vid besigtningar, inventeringar, syner och
dylika förrättningar för kronans räkning;

N:o 54, i anledning af väckt motion angående upprättande af hushållsplan
för de privilegierade stockfångstskogarne;

N:o 55, i anledning af väckta motioner om ordnande af landtpolisen
m. m.;

N:o 56, i anledning af väckt fråga om en fortgående kontroll öfver
enskilda jernvägar in. m.; och

N:o 57, i anledning af yäckt motion om anvisande af medel för
anställande af kontrollörer, med åliggande att granska beskaffenheten
af utifrån importerade viner in. m.;

Banko-Utskottets betänkande N:o 17, rörande Herr P. Ehrenheims
motion om pension åt Kassören Löwenadlers enka;

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 15, i anledning af väckt motion om upphäfvande af det i
17 kap. 7 § Rättegångsbalken upptagna jäf för eget husfolk och enskilde
tjenare att vittne bära; och

N:o 16, i anledning af väckt motion om förtydligande af lagens
stadgande rörande förlagsgifvares förmånsrätt till fabrikers effekter;

samt Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
8 (i samlingen N:o 20), med anledning af Herr C. E. Hjelms motion
om utarbetande af ny folkskolestadga.

Kammaren beslöt, att alla dessa nu för första gången bordlagda
ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående Kammarens under § 3 härofvan
antecknade beslut.

Kammarens ledamöter åtskildes 3/4 3 e. m.

In fidern
II. Husberg.

Onsdagen den 14 April.

N:o 32.

Onsdagen den 14 April.

Kl. J3 e. in.

Herr vice Talmannen ledde i detta sammanträde Kammarens förhandlingar: §

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 10, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitei, äfvensom samma Utskotts
memorial N:o 49 och utlåtanden N:is 50—57;

Banko-Utskottets betänkande N:o 17;

Lag-Utskottets utlåtanden N:is 15 och 16; samt

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 8
(i samlingen N:o 20).

1 enlighet med hvad förut blifvit för Kammaren amnäldt, rörande
den tid, då .Stats-Utskottets ofvan omförmälda utlåtande N:o 10 ansetts
kunna till afgörande förekomma, hemstälde nu Herr vice Talmannen,
" att berörda utlåtande måtte få till slutlig behandling företagas
i det Kammarens sammanträde, som nästa fredag den 16
innevarande månad komme att hållas, och för sådant ändamål å föredragningslistan
för nämnda sammanträde uppföras främst bland de
ärenden, hvilka, såsom redan tvänne gånger bordlagda, då voro färdiga
att slutbehandlas.

Denna hemställan blef af Kammaren bifallen.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

Banko-Utskottets memorial N:o 18, i fråga om ordnandet af förhållandena
mellan Riksbanken och Kongl. Myntverket; och

Samma Utskotts betänkande N:o 19, med anledning af Herr von
Geijers motion om indragning af Riksbankens sedlar å en krona.

Dessa ärenden, som nu första gången bordlädes, skulle, för den
ytterligare bordläggning deraf som kunde ifrågakomma, sättas först å
den föredragningslista, som för nästa sammanträde komme att upprättas.

§ 4.

Upplästes och lades till handlingarne ett af Herr Petter Carl
Andersson insända så lydande sjukbetyg:

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 32.

K:o 32.

Onsdagen den 14 April.

Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr P. C. Andersson
är genom sjukdom hindrad tills vidare att deltaga uti riksdagsarbetet
intygas härmed edligen.

Stockholm den 13 April 1875.

R. Bruzelius.

Med. Doktor.

§ 5.

Herr Berglind erhöll, på derom nu anmäld begäran, ledighet från
riksdagsgöromålen under 5 dagar från och med morgondagen, i anledning
af inträffadt sjukdomsfall inom hans familj.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Stockholm, tryckt hosl-ÅT. L. Beckman, 1875.