1875. Andra Kammaren. N:o 16 (Riksdagens protokoll 1875:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1875. Andra Kammaren. N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Herr vice Talmannen, som under början af detta sammanträde
utöfvade talmansbefattningen, lät till justering uppläsas
protokollen för den 2 och 3 i denna månad; och blefvo dessa protokoll
af Kammaren godkända.

Likaledes justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som
i anledning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 6 blefvo uti sammanträdet
sistlidne måndag af Kammaren fattade.

§ 2.

Företogos val af dels tjugofyra valmän för att utse Riksdagens
Fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontor jemte
deras suppleanter, dels ock sex suppleanter för desse valmän; och
befunnos, efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till

Valmän:

Herr Ake Andersson........

„ •/. F. Fredricson........

„ Gustaf Jonsson........

„ Hans Andersson........

„ C. 1. Bengtsson........

„ J. E. Billström........

„ E. Dofsén..........

„ C. E. Ersson.........

Friherre J. Ericson.........

Herr L. J. Fahlander . .......

„ Carl Ifvarsson........

„ Samuel Johnson........

„ C. A. Jönsson........

„ E. Key...........

„ Johannes Ivarsson.......

„ Hans Larsson.........

Andra Kammarens Prat. 1875. N:o 16.

med 130 röster.

„ 130 „

„ 105 „

» 105 „

„ 105 „

„ lOo „

„ 105 „

„ lOo „

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars. f? m.

Herr	J. V. Lundqvist........		105	röster.
	E. J. Mallmin........		105
	Ola Månsson.........		105	»
	Nils Nilsson i Espinge.....		105	))
	0. B. Olsson.........		105	55
	Erik Olsson .........		105	55
	0. P. Rylander........		105	.) 1
)}	Å. Andersson i Torp......	• * 5)	104	V
	Suppleanter:
Herr	N. Nilsson i Stäfvie......		80 röster,
	0. Ostlmg..........		80
	M. Ekström.........		80
	A. Bäckström.........		80	;?
	C. Magni......... .		80	» 1
	,/. N. Biesert.........		77	5?

och

Nu angifna ordning mellan suppleanterne bestämdes genom
lottning mellan de ledamöter, som erhållit lika antal röster.

§ 3.

Ang. remiss af Skedde föredragning af Herr C. J. Rossanders i Kammarens
Herr c. J. Ros- genaste sammanträde bordlagda motion N:o 171, om ändring i viss
del af hvad Kongl. Maj:t föreslagit rörande veterinärväsendets
ordnande.

Ordet begärdes af:

Herr Jöns Rundbäck, som anförde: Det är icke någon

gång jag haft för afsigt att undertrycka någon mening eller lägga
något hinder för upplysningars framläggande i hvilken fråga som
helst; men hvad jag begär, det är att man skall iakttaga grundlagens
föreskrifter; och jag tror att denna motion är för sent
väckt för att kunna komma under behandling innevarande riksdag.
55 § Riksdagsordningen lyder: “Motion i ämne, som tillhör Ständigt
Utskotts behandling, må af Riksdagsman i den Kammare han tillhör
göras inom tio dagar från Riksdagens öppnande. Sedermera
må sådan fråga, med undantag af grundlagsförslag, icke kunna af
riksdagsman väckas, utan så vida den af redan inom någondera
Kammaren fattadt beslut eller upptaget ärende eller annan under
Riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledes."

Ingen kan väl påstå, att något beslut är fattadt i fråga om
den sak, som af motionären afsetts. Ingen vill väl heller påstå,
att den i fråga varande motionen är föranledd af ett “upptaget
ärende", derföre att Kongl. Maj:t framlagt en proposition i ämnet,
ty om man på detta vis skulle anse hvarje förslag, som inkommer
till Kammaren, vara ett nytt upptaget ärende, kunde det hända,
att när någon ledamot af Kammaren med den rätt grundlagen

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 16.

medgifver under Riksdagens lopp väcker motion, som skall gå tillremiss af
Tillfälligt Utskott eller Konstitutions-Utskott, en annan ledamotl,m''c-J- ^0>''
af Kammaren kunde i sm ordning saga, att detta vore ett upp- N:0 171
taget ärende, som gåfve honom anledning att väcka en motion, (Forts.)
och då den andra motionären sökt rättelse i ett hänseende, ville
han söka rättelse i ett annat, som stode dermed i sammanhang.

Således skulle hvarje motion eller Kongl. proposition kunna gifva
anledning till väckande af en ny motion. Om så skulle blifva
Riksdagens uppfattning, då bör ock icke heller Riksdagen biträda
det Konstitutions-Uskottets förslag, som förekommer längre fram
på dagordningen, och hvilket bland annat afser motionstidens inskränkande
till 6 dagar, utan i sådant fall vore rätta sättet att
lemna motionstiden öppen hela Riksdagen, och deremot skulle jag
icke hafva något att anmärka. Häruti skulle icke heller ligga
någon fara; men då grundlagen skall tolkas efter sin ordalydelse,
så anser jag, att den nu i fråga varande motionen desto mindre
bör remitteras, som jag slutligen icke heller tror, att någon inom
Riksdagen “inträffad händelse''1 föranledt denna motion. En händelse,
som skulle anses föranleda en motion af så beskaffadt syfte
som. den motionären nu framlagt, måste vara en sådan om hvilken
han icke förut haft kännedom; men så är icke i detta fall förhållandet,
utan har den händelse, som inträffat, varit känd redan vid
remissen af Kongl. statsverkspropositionen. Herr föredraganden
för ecklesiastikärendena säger nemligen der, att de för afgifvande
af förslag till veterinärväsendets ordnande förordnade komiterade
redan afgifvit sitt utlåtande, och tillägger derefter vidare: “Öf ver

i fråga varande utlåtande och förslag har Sundhetskollegium
afgifvit yttrande, som nästlidne gårdag till Ecklesiastik-departementet
inkommit. Tiden har följaktligen icke medgifvit sådan
beredning af ärendet, att något förslag nu skulle kunna af mig
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Då likväl ett afgörande
redan vid instundande riksdag af denna länge afhandlade fråga
synes högeligen önskvärd!, hemställer jag underdånigast, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes förklara sig sinnad att, efter ärendets beredning,
till Riksdagen aflåta särskild nådig proposition om veterinärväsendets
ordnande, samt att Eders Kongl. Maj:t emellertid behagade
i propositionen om statsverkets tillstånd och behof såsom
utgifter för detta ändamål förslagsvis beräkna de af komiterade
uppgifna belopp, dels å ordinarie stat 37,800 kronor, dels å extra
stat för ombyggnad å veterinärinstitutets i Stockholm byggnader
ett belopp af 498,324 kronor, deraf 200,000 kronor att utgå under
år 1876.“

Samma belopp har Kongl. Maj:t nu begärt, och samma belopp
hafva komiterade föreslagit, och således kände den ärade motionären
redan vid Riksdagens början hvad Kongl. Maj:t skulle för
veterinärväsendets ordnande begära af Riksdagen. Han kände,
att en Kong], proposition skulle inkomma, och han hade tillgång
till de komiterades förslag. Men, torde han invända, det var ändock
en “händelse", att Kongl. Maj:t inkom till Riksdagen med
propositionen, och deraf eger man begagna sig för att väcka en

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars. f. in.

Ang. remiss (''./ motion. Jag får dervid erinra, att om en sådan tolkning af 55 §
^»•»''^•^"Riksdags-ordningen skulle, göra sig gällande, så skulle, i trots af
S<m<N ''o m''Wn grundlagen, vi i sjelfva verket ega en fri motionstid, ty det skulle
(Forts.) då icke finnas någon fråga, som icke kunde gifva anledning till
att väcka en ny motion. Men att uppfattningen af denna paragraf
icke är sådan inom Kammaren, det visar sig af det öde som vederfors
en motion, hvilken Herr Westerdal under sistlidne riksdag
efter motionstidens slut väckte med anledning af en annan då inkommen
Kong!, proposition. Denna motion var lika beskaffad
som den nu i fråga varande. Den skulle gå till Stats-Utskottet
och handlade om anslag; men Talmannen ansåg sig icke kunna
bevilja remiss af denna motion, utan vägrade proposition derå.
Hans propositionsvägran understäldes votering, och Talmannens
uppfattning blef af Kammaren godkänd med 92 röster mot 57.

Jag skulle tro, att vid denna riksdag Kammaren icke kan
komma til! annan tolkning af 55 § Riksdagsordningen än förra
året. Jag har visst icke något emot, att denna fråga kommer
under behandling, och jag anser äfven, att motionsrätten bör
vara fri, men så länge man bär det nuvarande grundlagsstadgandet,
bör detsamma efterlefvas, och jag får derföre yrka, att denna
motion icke måtte remitteras.

Herr Rossander: Då jag i förgår väckte min motion, redogjorde
jag för orsakerna, hvarföre den framkommit i den form,
som nu skett. Jag ber att få återupprepa dessa skäl. De voro
två, nemligen dels undseende för Kongl. Maj:t, dels undseende för
Kammaren.

Herr Rundbäck har förmenat, att det stode mig öppet att
väcka min motion inom laga tid, derföre att Herr statsrådet och
chefen för Ecklesiastik-departementet i den Kongl. statsverkspropositionen
hade sagt, att en sådan fråga skulle komma före och
äfven begärt anslag för veterinärväsendets ordnande i enlighet
med komiterades förslag.

Jag ber då först och främst att få påpeka, att komitébetänkandet
då icke var tryckt och utdeladt till Kammarens ledamöter,
och i alla fall har ju Kongl. Maj:t lofvat en utredning, af frågan,
och det var således icke alldeles gifvet, att Kongl. Maj:ts förslag
skulle blifva lika med komiténs. Här är fråga om ett organisationsförslag,
i ett vigtigt ärende. Och då Kong!. Maj:t i statsverkspropositionen
lofvat att framkomma med ett förslag i denna fråga
utan att tala om detaljerna, synes mig åtminstone en skyldig aktning
bjuda, att man afvaktan detta förslag och icke, så att såga, griper
Kong!. Maj:t i handtverket. Att jag begagnat mig af min motionsrätt
i stället för att vid remissen af den Kongl. propositionen yttra mig
muntligen till protokollet, kom sig icke deraf, att jag icke ansåg mig
kunna göra det — detta lär väl hvarken Herr Rundbäck eller någon
annan tro om mig — utan derföre att Kammaren då var stadd i
öfverläggning om en af hufvudtitlarne, och jag vid sådant förhållande
ansåg det opassande att komma fram med ett muntligt anförande,
som måhända skulle hafva framkallat en för tillfället

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

tf:o 16.

mindre lämplig diskussion i ett ämne, hvartill vi utan tvifvel snart Än9- remiss eif
skola återkomma. Jag valde derföre denna utväg efter samråd //e’T c- Jmed
personer, hvilka äro väl bevandrade i formerna och för h vilka
jag vet att Kammaren hyser förtroende och aktning. (Forts.)

Slutligen komma vi till den legala delen af frågan. Herr
Rundbäck läste upp 55 § Riksdagsordningen och fann, att denna
paragraf icke kunde tolkas till förmån för min motions afgifvande.

Ja, det kommer an på huru man läser. Grundlagen skall tolkas
efter ordalydelsen, och denna lyder här att motion äfven efter motionstiden
får väckas, så framt den omedelbarligen föranledes af
under riksdagen inträffad händelse. Jag frågar: är icke Kongl.

Mai:ts i fråga varande proposition ett splitter nytt förslag, en
under. Riksdagen inträffad händelse? Är icke denna paragraf tilllämplig
just på förevarande fall, då vet jag sannerligen icke huru
och när den skall tillämpas.

Herr Rundbäck säger, att han icke vill undertrycka min motion.
Jag vill mycket gerna, tro, att han icke har annat än formela
betänkligheter emot motionens remitterande, men en vägran
skulle dock icke föranleda till annat, än att jag nu uppläste min
motion och på det sättet finge den remitterad; det var icke så
länge sedan denna utväg här i Kammaren anlitades af en ledamot,
hvilken opåtalt höll ett anförande, som också öfverlemnades till
Stats-Utskottet, oaktadt remissen af den Kongl. propositionen i ett
föregående sammanträde egt rum. Lagligheten af ett sådant förfarande
är, enligt min tanke, långt mera tvifvelaktig, än att jag
nu, sedan Kongl. Maj:ts i fråga varande proposition till Riksdagen
inkommit, väcker en helt och hållet af den der framstälda utredningen
af frågan föranledd motion. Jag anhåller, att Kammaren
icke må undertrycka densamma, utan låta den på vanligt
sätt gå till Stats-Utskottet. De upplysningar om veterinärväsendet,
som jag i densamma meddelar, äro måhända icke mycket
värda, men något värde böra de väl ändock ega i betraktande
deraf, att jag redan en längre tid och vid ett tillfälle äfven på
officielt uppdrag sysselsatt mig med veterinärväsendet i främmande
länder, och jag förmodar derföre, att mina meddelanden åtminstone
för Stats-Utskottet kunna vara nyttiga att känna, om de än ej
kanske behaga alla andra. Jag anhåller således om remiss af
min motion.

Herr Lyttkens: 55:te.§ Riksdagsordningen uttalar uttryckligen
den föreskrift, att motion må väckas under hela riksdagen,
såvida den omedelbarligen föranledes af ett redan inom Kammaren
“upptaget ärende", och en af Kongl. Maj:t afgifven proposition
skall väl anses såsom ett sådant ärende. Det af Herr Jöns
Rundbäck åberopade prejudikatet från förra riksdagen kan icke
vara för denna Riksdag bindande, emedan det är stor skilnad
mellan det förslag Herr Westerdal i fjor väckte om utvidgning
af Amåls skola och den nu ifrågavaranda motionen. Fråga om
förändring af skolan i Åmål var icke framstäld i den af Kongl.

Maj:t till samma Riksdag afgifna statsverkspropositionen, och på

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Ang. remiss of n grund “att Riksdagen ansåg frågan icke vara omedelbart
nerv c. j.Ros- för<an]e(M af Kongl. Majfis proposition1'', afslog jemväl Kammaren
remiss densamma. Men jag vet ett annat prejudikat, som talar
(Forts.)'' för den åsigten, att Herr Rossanders motion nu bör remitteras.

Jag afser härmed det förhållandet, att Herr Carl Anders Larsson
fick vid 1873 års riksdag utan hinder från Kammarens sida
väcka motion om stadganden i afseende på hvitbetssockertillverkningen.
Det var ett ärende, som förut icke hade under nämnda
riksdag varit under öfverläggning. Man väntade en proposition
i ämnet från Kongl. Maj:t, men ingen visste, hvad densamma skulle
komma att innehålla, och när propositionen sedermera kom, så
fann sig Herr Carl Anders Larsson föranlåten att väcka ett förslag,
som i vissa delar skiljde sig från det af Kongl. Maj:t framställa,
och denna hans motion blef af Kammaren remitterad till
samma Utskott, som skulle behandla den Kong!, propositionen.
Detta är ett prejudikat, som fullt öfverensstämmer med den nu
förevarande frågan. Skulle vi vara bundne af sådant tvång, vara
sådana bokstafsträlar, att vi icke kunde göra något, utan att det
vore i grundlagen omtaladt, då vet jag icke, huru vidlyftigt grundlagen
skulle vara skrifven för att räcka till för alla möjliga fall.

Med “upptaget ärende11 kan man väl förstå hvarje fråga, som
blir föremål för Riksdagens eller Kammarens öfverläggningar, och
såsom ett sådant bör väl en Kongl. proposition betraktas. I sin
motion bär Herr Rossander yrkat, att Riksdagen, med bifall i
öfrigt till Kongl. Maj:ts proposition om veterinärväsendets ordnande,
måtte vidtaga den eller den anordningen i detta afseende.
När en sådan motion blifvit väckt vid sjelfva remissen af Kongl.
proposition och såsom en direkt följd af densamma, så anser jag
mig vara fullt berättigad att yrka, att motionen måtte till vederbörligt
Utskott remitteras. Jag instämmer således med Herr Rossander
i dennes yrkande.

Herr Rubenson: i likhet med den siste ärade talaren anser
jag det vara otvifvelaktigt, att-en af Kongl. Maj:t aflemna)! proposition,
hvilken efter motionstidens slut inkommit och remitterats
till Utskott, är att betrakta såsom ett efter denna tids utgångupptaget
ärende, och derföre anser jag med stöd af hvad 55 §
Riksdagsordningen i detta hänseende föreskrifver, att det icke möter
det ringaste hinder för att den af Herr Rossander väckta motionen
må lagligen kunna remitteras till vederbörligt Utskott, som
här är Ståts-Utskottet. Herr Jöns Rundbäck har, såsom stöd för
sin mening, åberopat ett prejudikat från föregående riksdag, hvilket
han ansåg afgörande, och derför skall jag bedja att få åberopa
ett annat från denna Riksdag. Herrarne minnas väl alla, att,
sedan den Kongl. propositionen om härordningen till Kammaren
inkommit, väcktes af Herr Törnfelt ett förslag i samma ämne, och
detta förslag remitterades till det för försvarsfrågans behandlingtillsatta
Särskilda Utskottet. Motionen återlemnades från Utskottet,
men förvisades dit för andra gången af båda Kamrarne.
Nu äro båda dessa prejudikat lika deruti, att de båda falla under

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

\:o 16.

55 § Riksdagsordningen. Båda förslagen äro af natur att tillhöra Ang. remiss«/
ständigt Utskotts behandling, och begge hafva blifvit väckta efter Herre. J. Rosmotionstidens
utgång och med anledning af Kongl. propositioner,

Då Kammaren vid denna riksdag förut kunnat remittera Herr (1/ortsj
Törnfelts motion till det Särskilda Utskottet, så kan jag icke inse,
huru Kammaren nu skall kunna vägra remiss af Herr Rossanders
motion, hvars handläggning- tillkommer Stats-Utskottet. Jag yrkar
derföre, att remissen måtte bifallas.

Herr Grefve Posse: Herr Talman! Mine Herrar! Med fä stadt

afseende på angelägenheten deraf att grundlagens föreskrifter
noggrant följas och på de skäl, som Herr.Lyttkens så. tullständigt
framlagt, får jag för min del yrka bifall till remiss af
Herr Rossanders motion.

Herr Philipsson: Äfven jag förenar mig med de talare,

Indika yrkat, att remiss af Herr Rossanders motion måtte ega
rum. Jag gör detta så mycket heldre, som jag vid förra riksdagen,
då fråga förevar om hänvisning till Utskott af Herr Westerdals
motion angående anvisande af anslag till ett femklassigt
läroverk i Åmål, tillhörde den mening, som stannade i minoriteten,
men denna omständighet väl icke är egnad att utöfva något inflytande
å min uppfattning, huru grundlagen i hvarje särskild; fall
bör tydas. Hvad jag nu skulle vilja säga för att understödja den
meningen, att remiss af motionen måtte beviljas, är emellertid,
sedan Herrar Lyttkens och Rubenson så klart och tydligt framställt
skälen härför, helt och hållet obehöfligt, och jag vill derföre
icke nu upprepa de åsigter jag vid föregående riksdagen i hufvudsakligt
afseende tror mig hafva fullständigt utvecklat. Emellertid
har jag ansett mig böra upprepa hvad jag förra gången betonade
i anledning af den då uttalade fruktan, att man, genom beviljande
af remiss, skulle kunna för framtiden binda sig, helst jag nyss hörde
en af dem, som då motsatte sig min åsigt, begära ordet. “Jag
tror“, säde jag, “att man af farhåga för framtida tillämpning icke
bör genom afslag å begärd remiss söka att förqväfva en motion,
hvilken är ur både materiel och formel synpunkt så väl befogad
som den nu ifrågavarande. Jag föreställer mig, att Riksdagens
Andra Kammare nog skall veta att städse väl begagna den prövningsrätt,
som genom åberopade grundlagsparagrafen blifvit åt
densamma inrymd.“ Jag förnyar nu åter detta yttrande. Jag
vill visst icke säga, att Herr Rundbäck icke varit i sin goda rätt, då
lian påstod, att Kammaren nu borde förfara på samma sätt med förevarande
motion som vid förra riksdagen med den af HerrWesterdal
då afgifna, och icke heller kan jag neka till, att tvistefrågan^uqformel
synpunkt är nästan densamma. Men jag tror, att, om också Kammaren
förut i likartade fall fattat sådant beslut, som Herr Rundbäck
nu påyrkar, Kammaren fördenskull icke bör låta binda sig
af dessa beslut, och jag yrkar derföre att Kammaren måtte lemna
sitt bifall till remiss af den nu föredragna motionen.

X:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Ang. remiss af
Herr C. J. Rossanders
motion

N:o in.
(Forts.)

Herr Törnebladh: Då jag vid förra riksdagen var en af

dem, som motsatte sig remiss af Herr "Westerdals motion, så anser
jag mig, enär detta beslut blifvit åberopadt såsom prejudikat
i denna fråga, böra nämna, att jag i afseende på den nu förevarande
motionen står på en helt annan ståndpunkt, emedan förhållandena
nu äro väsendtligen olika, och jag ber, att i 55 § Riksdagsordningen
särskildt få urgera orden “omedelbarligen föranledes“
såsom grund för att motionen bör remitteras.

Det torde nemligen icke kunna förnekas, att Herr Rossanders
motion är en omedelbar följd af den Kongl. propositionen angående
veterinärväsendets ordnande, och derföre tror jag icke, att
Kammaren har rätt att neka remiss af samma motion. Den är
föranledd deraf, att den förändrade organisation af veterinär väsendet,
som blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen, icke synts motionären
fullt tillfredsställande, och att han derföre ansett sig pligtig
att framlägga förslag till förändring i vissa delar af den Kongl.
propositionen. Jag anser vid sådant förhållande det vara fullkomligt
i sin ordning, att detta motionärens förslag tages i öfvervägande
i sammanhang med den Kongl. propositionen och yrkar
derför, att remiss af motionen bör beviljas.

I detta yttrande instämde Herr Granlund.

Grefve Sparre: Jag återigen har en helt annan uppfattning

af saken, än den siste talaren. Så vidt jag kan påminna mig,
tillhörde jag i fjor minoriteteten, då fråga var om remiss af Herr
Westerdals motion. Jag yrkade då, att en Kongl. proposition
skulle anses vara ett så beskaffadt ärende, att i följd deraf en
motion kunde äfven efter motionstidens slut framställas. Denna
mening underkändes af Kammaren, och nu kan jag icke se annat,
än att, om Kammaren vill hafva respekt för sig sjelf och icke
åberopa för sina beslut den satsen att, “när jag- dricker, är det
rätt," Kammaren måste vid denna riksdag fatta samma beslut
som vid den föregående.

Jag kan icke se att, när Kongl. Maj:t i en proposition om
organisationen af elementarläroverken säg-er: jag föreslår, att skolan
i Åmål skall förblifva treklassig, men motionären säger: jag yrkar
att den må blifva femklassig, det är mera skäl att afstå remiss
af en sådan motion, än när Kongl. Maj:t, såsom nu, har framlagt
förslag om organisationen af veterinärväsendet och motionären
yrkar, att en eller annan förändring deri måtte göras.

Man kan, mine Herrar, tyda grundlagen olika; man kan gifva
densamma den ena eller andra tolkningen, men den tolkning Kammaren
en gång gifvit åt dessa orden “omedelbarligen föranledes,“
dervid måste Kammaren sedermera stå fast. Man kan vara missnöjd
med ett sådant beslut, men likväl anse sig pligtig att foga
sig derefter. Deremot kan jag icke förstå, att, sedan ett sådant
beslut blifvit fattadt, någon kan uppstå och yrka, att Kammaren
skall fatta ett alldeles motsatt beslut och i en fråga af alldeles
samma slag gå till väga på ett helt och hållet olika sätt. Det är

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 16.

farligt för en Kammare att så litet respektera sin egen åsigt. Ang. remiss af
Jag instämmer derföre, att med Herr Jöns Rundbäck i det yrkande, Herr c. J. Rosatt
Kammaren måtte åt den grundlagsparagraf, hvarom nu är san^™ motion
fråga, gifva samma tolkning i år som i fjor och fördenskull vägra (Forte)
remiss till Stats-Utskottet af den förevarande motionen.

Herr Sjöberg: För den händelse att den ärade ordföranden
i Lag-Utskottet skulle, såsom jag af början till hans anförande
vill sluta, befinna sig i någon tveksamhet om beskaffenheten af
sitt yrkande vid föregående riksdag, i en likartad fråga, så är
jag nog lycklig att kunna här konstatera, att det var alldeles
motsatsen till hvad han nyss anförde.

Jag skall icke göra mig skyldig till någon vidlyftighet i mitt
anförande, emedan det är mig ett nöje att kunna åberopa hvad
Herrar Grefve Sparre, Philipsson och Hedin i nyss berörda fråga
yttrade. Deras då framstälda skäl skulle jag äfven i min mån
sökt göra gällande, så vida jag icke just vid det tillfälle, då frågan
i Kammaren behandlades, varit frånvarande; och jag begagnar
fördenskull tillfället att nu förklara, att Kammaren, enligt
min åsigt, icke var i sin goda rätt, då den vägrade remiss af
Herr Westerdals omförmälda motion.

Men då ordföranden i Lag-Utskottet åberopat detta beslut
såsom ett prejudikat, hvilket skulle binda händerna på Kamma- *
ren i nu förevarande fråga, ber jag att få åberopa ett ännu färskare
prejudikat, nemligen det som gafs vid remissen af Herr
Törnfelts motion. 1 valet mellan ett äldre och ett yngre prejudikat
bör väl efter vanlig lagtolkning det senare ega företräde,
och ur denna synpunkt torde Kammaren således icke finna något
hinder för remiss af den nu förevarande motionen till vederbörligt
Utskott.

Det torde vara temligen öfverflödigt att vidare upptaga Kammarens
tid efter framhållandet af de skäl, som af flere föregående
talare blifvit anförda; men i likhet med den värde motionären
kan jag omöjligen finna, hvad betydelse det åberopade grundlagsrummet
skulle ega, derest det icke finge tillämpas i ett fall
sådant som i det i fråga varande. Vill man icke försöka en tolkning,
som alltid är vansklig, af ordet “händelse/1 och betraktar
man icke Kongl. Maj:ts proposition såsom en sådan händelse,
torde det dock vara otvifvelaktigt, att motionen är att anse såsom
ett “upptaget ärende/1 och på denna grund vågar jag antaga
och hoppas, i likhet med flere föregående talare, att Herr vice
Talmannen icke må finna den ringaste betänklighet vid att framställa
proposition uppå, likasom icke heller Kammaren att medgifva
remiss af motionen.

Herr Ola Jönsson i Kungshult: Jag vill blott med några ord
tillkännagifva, att, när vid förra riksdagen den motion behandlades,
å hvilken då vägrades remiss, jag hvarken tillhörde majoriteten eller
minoriteten, emedan jag då, såsom tyvärr ofta är fallet, af sjukdom
var hindrad att i Kammarens förhandlingar deltaga. Men

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars. f. m.

Ang. remiss a/utan afseende å hvad som vid detta tillfälle blef Riksdagens beHerr
c. J. lios- slut, föreställer jag mig, att vid denna riksdag, likasom ock vid
sanders motion ana riksdagar, man bör följa grundlagens tydliga föreskrift. Man
^FortsO har bär åberopat åtskilliga andra prejudikat, och särskilt har
Herr Grefve Sparre vid det från förra riksdagen fästat synnerlig
vigt, men öfver alla prejudikat står grundlagen, och dennas föreskrifter
i detta fall äro så tydliga och klara, att jag icke kan
förstå, huru Kammaren skulle kunna komma på den tanken att
vägra, remiss af den i fråga varande motionen. Motionären är,
enligt min uppfattning, fullkomligt i sin göda rätt, och jag yrkar
derföre, att Kammaren remitterar motionen till Stats-TJtskottet.

Herr Philipsson: Jag anhåller endast att, med anledning

af hvad Grefve Sparre yttrat derom, att den föreliggande motionen
skulle uti det hänseende, hvarom nu är fråga, vara af alldeles
enahanda beskaffenhet som den, hvilken af Herr Westerdal
väcktes vid förra riksdagen, få förklara, att, ehuru begge motionerna
synas mig till de Kong!, propositionerna stå i samma förhållande,
den nu framstälda motionen dock icke föreligger på
samma sätt som den vid förra riksdagen väckta. Och det kan
derföre hända, att icke alltid den, “som dricker har rätt, utan äfven
någon gång den, som icke dricker." För att bestyrka detta, ber
jag att få hänvisa till hvad Herr Talmannen yttrade, när Herr Westerdals
nyssnämnda motion vid förra riksdagen behandlades, hvilket
yttrande återfinnes uti Kammarens protokoll för nämnda år, 1 band.,
sid. 332. Det heter der under 4 §: “Då Herr Westerdal icke väckt
denna motion, som afser eu statsregleringsfråga, inom den i 55 §
Riksdagsordningen stadgade tid af tio dagar från riksdagens öppnande,
och då motionen icke är föranledd af något inom någondera
Kammaren fattadt beslut eller kan anses omedelbarligen
föranledd af något inom Kammaren upptaget ärende eller annan
under riksdagen inträffad händelse, så anser jag mig, i strid med
grundlagens föreskrift, sådan den af mig blifvit uppfattad, icke
ega befogenhet att framställa proposition å remiss af i fråga
varande motion; Kammaren dock öppet lemnadt, i fall Kammaren
icke delar denna min åsigt, att yrka proposition, hvarom jag går
att inhemta Kammarens beslut."

Jag föreställer mig, att utgången af voteringen då i ganska
väsendtlig mån berodde derpå, att, när Talmannen på förhand
uttalat sin åsigt, Kammaren i en fråga af jemförelsevis mindre
vigt naturligtvis icke ville genom en votering gifva Talmannen
orätt. Nu föreligger emellertid icke detta formela förhållande;
ty Herr vice Talmannen, som i dag leder förhandlingarne, har
icke, när han föredrog föreliggande motion, afgifvit en liknande
förklaring. Denna omständighet anser jag vara af ett icke så
litet inflytande på frågans bedömande, och jag vidhåller derföre
mitt yrkande om remiss.

Herr Kolmodin: Kammaren bör vara Grefve Sparre särdeles
tacksam för den respekt för Kammaren, som han sagt sig

Onsdagen den 10 Mars, f. m. 11 N:o l(i.

hysa och vilja upprätthålla. Det är af respekt för Kammarens remiss af
beslut, som lian i år yrkar motsatsen af det, som han yrkade i sZders motion
fjor. Jag hyser ock stor respekt för Andra Kammaren och för N:0 17L
Riksdagens begge Kamrar öfver hufvud, men en vida större re- (Forts.)
spekt hyser jag för grundlagen.* Skulle derföre i något visst
ögonblick genom en votering grundlagens ordalydelse hafva blifvit
förbisedd, anser jag det vara hvarje representants o vilkorligt
pligt att vid första görliga tillfälle gifva en fullständig dementi
åt ett sådant misstag. Den var visserligen vigtig, denna fråga
om Åmål; det är en liten stad, men det har en stor representant;
allt detta medgifver jag gerna. Dock att för alla tider etablera
det beslut, som fattades i denna fråga, såsom en regel för Andra
Kammarens handlingssätt, då grundlagen med oförtydbara ord
säger raka motsatsen, det skall jag så väl nu som alltid på det
bestämdaste motsätta mig. Jag yrkar remiss af motionen till vederbörligt
Utskott.

Herr Per Nilsson i Espö: Sedan Herr Lyttkens yttrat sig.

kunde det vara öfverflödigt att vidare orda i denna fråga. Men
sedan Grefve Sparre i sitt anförande sökt framhålla en så synnerlig
likhet emellan det nu framlagda förslaget och det, om hvilket
förlidet år var fråga, och derjemte förfäktat den satsen, att.
när inom Kammaren ett beslut i detta hänseende en gång blifvit
fattadt, Kammaren städse skall rätta sig efter detsamma, har jag
icke kunnat underlåta att begära ordet. Om Kammaren vid ett
tillfälle fattat ett beslut, som stode i strid med grundlagen, skulle
den alltså, enligt Grefve Sparres förmenande, för all framtid vara
deraf bunden och icke kunna ställa sig grundlagens tydliga ordalydelse
till efterrättelse. Grundlagens bud i detta fall är likväl
så tydligt, att någon tvist icke behöft komma i fråga. Icke heller
bör man söka undertrycka en motion, derföre att man möjligtvis
icke gillar hvad den innehåller. Ett sådant prejudikat vore det
aldra farligaste. Har derföre en motion framkommit på grundlagsenlig
väg, bör den ock på grundlagsenlig! sätt behandlas. För
min del kan jag således icke annat än på det allvarligaste påyrka
remiss af motionen till vederbörligt Utskott.

Grefve Sparre: Jag ber att få på det allvarligaste tillbaka visa

hvarje insinuation om “undertryckande af motioner", ty åtminstone
har jag, för min del, talat af innersta öfvertygelse; och
är det så, att detta icke behagat någon ledamot af Kammaren,
må han vederlägga mig, men ej tillvita mig några besynnerliga
motiv. Jag håller verkligen före, att det länder den enskilde
riksdagsmannen till förtjenst, om han, efter att tillförene hafva ej
mindre hyst än äfven uttalat eu annan åsigt i någon fråga, likväl,
sedan denna åsigt blifvit af Kammaren underkänd, säger :

“jag underordnar min åsigt under Kammarens. Jag lä.gger så
stor vigt på konseqvens i Kammarens handlingssätt, att jag icke
vill vidare drifva en sats, som af Kammaren ogillats".

De talare, som yttrat sig i motsatt riktning, hafva sagt, att

X:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Ang. remiss af det finnes någonting som är vigtigare än prejudikat, nemligen
Herre.J.Ros-grundlagen. Men, mine Herrar, grundlagen tolkas genom KamSCm
n''o w. ‘0n niarens beslut, och det beslut i fråga om tolkning af grundlagen,
(Forts.) som Kammaren fattat, kan icke vara ett i dag och i morgon ett
annat. Ve den representation, »om icke hyste större aktning för
sig sjelf, än att så förfara!

Atskillige talare hafva ock sagt, att, om vi fattat ett oriktigt
beslut, så böra vi “göra om det“. Detta är en annan sak. Sådant
sker då till följd deraf, att Kammaren, på grund af den förefallna
diskussionen, funnit och erkänt, att Kammaren förra gången
haft orätt, och sålunda kommer till ett annat beslut. År detta nu
meningen, så medgifver jag, att Kammaren kan göra det och skulle
vara med derom, men då måste vi bemärka detta för framtiden.
Jag vill nemligen emot Herr Kolmodin erinra, att denna paragraf
fanns i fjor lika väl som i år. Af Herrar Per Nilssons i Espö
och Kolmodins uppfattning skulle således följa, att Kammaren
kunde i dag anse en med anledning af en Kongl. proposition väckt
motion vara ett upptaget ärende och således böra remitteras.
En annan dag kommer en annan Kongl. proposition; man börjar
ånyo en diskussion om en i sammanhang dermed väckt motion,
och då förfar man med den såsom med Herr Westerdals motion,
i fjor. Slutsumman häraf blir den, att vid hvarje särskild fråga
för sig uppstår en grundlig debatt, huru grundlagen bör tolkas,
men jag säger: Den är en gång tolkad och dervid låter jag bero.

Lagen må vara rätt eller orätt tolkad, bör man konseqvent vidhålla
denna tolkning, till dess Kammaren efter en allvarsam diskussion
kommer till en annan åsigt. Om så är, att Kammaren
gör detta i dag, så skall jag åter en gång underordna min mening
under Kammarens och med glädje rätta mig derefter, men, som
sagdt, jag yrkar, att Kammaren icke gör sig skyldig till en inkonseqvens,
så att ett likartadt ärende den ena gången remitteras
och den andra ej.

Då jag. förra gången hade ordet, glömde jag att nämna något
om anledningen till att Herr Törnfelts motion blef remitterad.
Denna motion upptogs, så vidt jag kan förstå, på grund deraf, att
den egentligen innebar ett önskningsmål och skulle väl hafva hänvisats
till ett Tillfälligt Utskott. Detta var, enligt hvad jag inom
Kammaren hörde nämnas, anledningen, hvarföre ingen motsatte
sig motionens upptagande, emedan man ansåg för gifvet, att motionen,
såsom åsyftande ett önskningsmål, borde gå till ett Tillfälligt
Utskott. Men då Kammaren sedermera fann, att motionen
egde ett visst sammanhang med arméorganisationsförslaget, hvithet
hänvisats till ett Särskild! Utskott, så blef detta en anledning
att till samma Utskott äfven öfverlemna nämnda motion.

Det sätt att advocera för en salr, som den ärade representanten
från Göteborg användt, kan jag icke heller förstå. Om
nemligen Kammarens Talman gifvit till känna sin uppfattning af
ett grundlagsbud, och Kammaren godkänner Talmannens uppfattning
deraf, så är det väl Kammarens åsigt, som sålunda blifver
uttryckt. Ty jag kan icke föreställa mig, att Kammaren skulle

Onsdagen den 10 Mars, f. in. 13 jV;o 16.

hysa en så beskaffad courtoisie emot sin Talman, att Kammaren Ang. remiss af
ville tillåta honom att kränka grundlagen: saken må för öfrigt ■F/m''c-J Ros~
ega större eller mindre vigt. När således''Kammaren förklarat S0B*7 ™7°,Uon
sig åtnöjas med Talmannens uppfattning af någon fråga, har, (Forts.)
efter mitt omdöme, Kammaren dermed förklarat sig dela samma
uppfattning, och man har sålunda ett prejudikat.

Jag upprepar, att jag alls icke har någon anmärkning att
gorå emot innehållet af Herr Rossanders motion. Denna har jag
aldrig sett och vet ej hvad den innehåller, jag erkänner det, men
af hvad under diskussionen yttrats har jag hört, att här är fråga
om, huruvida Kammaren skall respektera sig sjelf och sina förr
fattade beslut; huruvida Kammaren nu skall tolka grundlagen
på samma sätt som förra året. I detta hänseende måste jag fordra,
att Kammaren i konseqvens med sig sjelf icke nu remitterar
till Utskott denna motion, äfven om jag icke kan gilla det Kammarens
beslut vid förra riksdagen, hvilket nyss omnämndes.

Herr Peter Olsson: Hvad som i denna sak synes mig klart,
är att 55 § Riksdagsordningen innehåller sådana stadganden, att
motion kan få väckas efter den ordinarie motionstidens slut, under
vissa förhållanden nemligen. För min del måste jag uttala den
åsigt, att Kammaren har icke blott rättighet utan äfven skyldighet
att pröfva, om en sålunda väckt motion är af sådan beskaffenhet,
att den kan anses “omedelbarligen föranledd af redan inom
någondera Kammaren fatt.adt beslut eller upptaget ärende
eller annan under Riksdagen inträffad händelse". Då nu är förhållandet,
att föreliggande motion ovilkorligen måste bidraga till
en utförlig och mångsidigare utredning i vederbörande Utskott af
Kong!. Maj:ts proposition i ämnet, så måste jag i följd häraf anse
Kammaren oförhindrad att till Utskottet remittera motionen.

Af dessa skäl sluter jag mig till dem, som talat för motionens
hänvisande till Stats-Utskottet.

Herr Jöns Rundbäck: Icke för att undertrycka denna motionen
utan endast af betänkligheter i formelt hänseende upptog
jag denna fråga. Jag har sedermera med uppmärksamhet följt
de talares yttranden, hvilka förordat motionens remitterande till
Utskottet, för att möjligen få dessa mina betänkligheter häfda,
men jag måste uppriktigt bekänna, att ju mera jag hört, desto
mera har min åsigt stadgats, att, om Kammaren stannar i det beslut,
att motionen skall till Utskott remitteras, detta beslut strider
emot ej blott sista Riksdagens beslut i en liknande fråga,
utan äfven grundlagens föreskrift i detta hänseende.

Hvad beträffar anmärkta förhållandet med Herr Törnfelts
förutnämnda motion, hvilken blifvit till Särskild! eller, som är det
samma, till ständigt Utskotts behandling hänvisad, erkännerjag,
att detta varit ett oriktigt förfarande, som endast kan hafva
sin förklaringsgrund deri, att, efter hvad jag vill minnas, frågan
härom behandlades i slutet af ett plenum sent på aftonen, då
uppmärksamheten, såsom vanligen är fallet, efter de vigtigare frå -

N:o 16.

Ang. remiss af
Hen- C. J. Rossanders
motion
N:o 171.
(Forts.)

Oasdagen den 10 Mars, f. m.

gornas afgörande till viss grad slappats, hvaraf följden blef,
att motionen till Utskottet hänvisades, utan att någon deremot
gjorde minsta anmärkning, och utan att någon observerade att
derigenom på sätt och vis afgjordes en principfråga.

Man måste emellertid vid tydningen af grundlagen se till, att
man ej förtyder densamma. Den måste tolkas efter ordalydelsen,
och den stadgar i förevarande fall, att motion ej får väckas efter
den ordinarie motionstidens slut, om ej motionen är omedelbarligen
föranledd af något inom någondera Kammaren fattadt beslut eller
upptaget ärende eller annan under riksdagen inträffad händelse.
Den händelse, på grund af hvilken ifrågavarande motion blifvit
vackt, har emellertid ej inträffat nu. Den inträffade nemligen
redan i Januari, då Kongl. Maj:t till Riksdagen aflat propositionen
om statsverkets tillstånd och behof, .hvari Kongl. Maj:t, fastän
i korta ordalag, omnämner, att han i denna fråga ämnar till
Riksdagen göra framställning. Kongl. Majjts nu inkomna särskilda
proposition i ämnet är derföre icke något nytt, utan endast
en utförligare framställning af det förslag, som redan finnes omnämndt
i statsverkets propositionen. Men om någon af undseende
icke vill i detta fall gå Kongl. Maj:t i förväg, så får val en
sådan omständighet ej inverka på frågan, om motionen blifvit
inom laga tid väckt eller icke. Vill någon framkomma med ett
bättre förslag, så bör det naturligen ske i början af riksdagen,
och i detta fall var det ju ingen hemlighet, att Kongl. Maj:t skulle
inkomma med ifrågavarande proposition.

Det är möjligt, att en motionär kunde resonera så, att, ettersom
proposition i ämnet är att förvänta, hvilken kanske kommer
att innehålla enahanda förslag som han åsyftade, skål vore att
dröja med motionen, till dess sådant blifvit utrönt, men det kunde
ju i alla fall icke skada att motionen blefve aflemnad inom den
derför bestämda tiden.

Enligt min åsigt hade denna motion derföre bort väckas vid
riksdagens början, och det är från denna åsigt jag utgår, då jag
yrkar, att motionen icke må till Utskott remitteras.. Man har
funnit besynnerligt, att Grefve Sparre frångått sin åsigt i. detta
hänseende, men jag skulle anse ännu besynnerligare, om Riksdagen
fattade ett beslut, stridande mot den åsigt som vid sista
riksdagen gjorde sig gällande i en liknande fråga.

Herr C. Ifvarsson: Jag är icke litet förvånad öfver den
långa öfverläggningen i denna fråga, enär enligt min tanke saken
är temligen klar. Så skulle ej varit förhållandet, om motionen
väckts, efter det den Kongl. propositionen blifvit till vederbörande
Utskott remitterad, ty i så fall både varit nödvändigt för
Kammaren att företaga en utförlig granskning af motionens innehåll
och tillse, huruvida den står i det sammanhang med propositionen.
som förutsattes i 55 § Riksdagsordningen, för att en
motion, som tillhör Ständigt Utskotts behandling skall få väckas
å annan tid än den för dylika motioners afgifvande bestämda.
Då nu emellertid denna motion väckts före propositionens remit -

Onsdagen den 10 Mars. f. in.

N:o 16.

terande till Utskott, är det klart att, äfven om de ej stå till hvar- Ana- remiss af
andra i det förhållande, som i nämnda 55 § afses, Herr Rossan-Herr c-J- Ros~
ders förslag — man må nu gifva det benämningen motion eller ”"n^ ™°twn
yttrande till protokollet — bör, i enlighet med 52 § Riksdags- (Forts.)
ordningen, få åtfölja den Kongl. propositionen till Utskottet, hvithet
icke, enligt min tanke, under några förhållanden kan vägras,
då motionen väckts, innan remiss af propositionen beslutats.

Herr Lyttkens: Det är egentligen med anledning af hvad
Grefve Sparre yttrat, som jag för andra gången är uppkallad att
begära ordet. Han vill tolka grundlagen så, att ett prejudikat i
dylika frågor som denna skulle hafva samma helgd som sjelfva
grundlagen. Jag behöfver härvid endast påpeka, till hvilken
orimlighet en sådan tolkning skulle leda, enär, om i den ena
Kammaren ett beslut i en fråga blifvit prejudikat, den andra
Kammaren ju i samma fråga kunde fatta ett alldeles diametralt
motsatt beslut, hvilket den å sin sida ansåge såsom prejudikat.

För öfrigt är det prejudikat, Grefve Sparre åberopar, icke
jemförlig^ med det fall, hvarom nu är fråga. Ty läser man Herr
Talmannens yttrande, då sistlidet år frågan om remiss af Herr
Westerdals motion förevar, så står der: “då motionen hvarken är
föranledd af något inom någondera Kammaren fattadt beslut eller
kan anses omedelbarligen föranledd af något inom Kammaren upptaget
ärende eller annan under riksdagen inträffad händelse, så
anser jag mig i strid mot grundlagens föreskrift, sådan den af
mig blifvit uppfattad, icke ega befogenhet att framställa proposition
å remiss af ifrågavarande motion, Kammaren dock öppet
lemnadt, i fall Kammaren icke delar denna min åsigt, att yrka
proposition, hvarom jag går att inhemta Kammarens beslut." Herr
Talmannen säger således icke, att Kammaren ej har rättighet att remittera
motionen, utan gör endast en hemställan till Kammaren,
huruvida denna motion bär remitteras, då i Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen icke står någonting nämndt om skolan i
Åmål och alltså ej kan anses af densamma föranledd. Förhållandet
här var detsamma, som om t. ex. Kongl. Maj:t hade afgifvit
en proposition om upprättande af en väfskola i Borås, och en representant
då, under förklarande att detta vore ett “upptaget
ärende", väckte motion om anslag till en skola i Halland för ett
eller annat ändamål. Jag hemställer, huruvida man då kunde
påstå denna motion vara föranledd af en Kongl. Maj:ts proposition.
Så var, såsom sagdot, i fjor förhållandet i fråga om motionen
rörande läroverket i Åmål. Kammaren pröfvade då,huruvida
denna motion .stod i sammanhang med en Kongl. proposition eller
ej, och det var härom vi röstade. Jag yrkar fortfarande remiss
af den nu föredragna motionen.

Herr Leijer: Representanten för Åmål, som i fjor förlorade
i en fråga som gälde nämnda stad, har nu förklarat sig vilja
respektera detta Kammarens beslut och, för konseqvensens skuld,
hysa motsatt åsigt, då frågan rörer Skara, mot den han förut

N:0 16. 16 Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Ang. remiss af uttalat. Jag skulle visserligen kunna räkna honom detta till förHerr
c. J. Ros- tienst. om det gälde en vanlig anslagsfråga, med afseende på
sanders motion hvilken Riksdagen hade beslutanderätt. Men denna fråga är
(Forts.) icke en sådan. Vore den det, skulle äfven jag kunna underordna
mig ett sådant beslut, ehuru jag såsom representant anser mig
berättigad att vidhålla min en gång fattade åsigt, om jag finner
sådant lämpligare.

I förevarande fall gäller dock frågan en grundlagstolkning.
För att ett prejudikat här skall kunna åberopas och göras gällande.
föreställer jag mig, att representanten från Åmål eller någon
annan ledamot af Kammaren måste i fullt grundlagsenlig
ordning åstadkomma en paragraf i grundlagen, som säger, att ett
sådant en gång gifvet prejudikat skall hafva gällande kraft. Men
så länge i grundlagen icke finnes ett ord nämndt, som ens kan
gifva anledning till en dylik tolkning, är icke mycket skäl att
vidare tala om prejudikat i detta hänseende. Och jag fruktar
verkligen, att hvarken han eller någon annan skall lyckas få in
ett sådant ord i grundlagen, emedan detta skulle strida mot sjelfva
den princip, hvarpå grundlag och grundlagstiftning hvilar. Jag
vill nemligen påminna derom, att för åstadkommandet af en
grundlagsförändring erfordras icke allenast denna Kammares vid
en riksdagsperiod uttalade åsigt, äfvensom att denna åsigt under
den påföljande riksdagsperioden gillas af den nyvalda, möjligen
då till stor del af nya ledamöter bestående Andra Kammaren,
utan äfven att Medkammaren fattar och vid ännu en riksdag
vidhåller samma åsigt, samt slutligen skall dertill komma Kongl.
Maj ds sanktion. Dessförinnan föreställer jag mig det vara hvarje
representants pligt att vidhålla sin åsigt oförändrad; ja, jag anser
honom icke ens hafva rättighet att mot sin öfvertygelse.under-''
kasta sig den tolkning, Riksdagen en gång måhända oriktigt gifvit
grundlagen.

Gerna erkänner jag att, sådana förhållandena nu äro, det
kan uppstå obehagligheter, om vare sig den ena eller andra Kammaren
någon gång skulle söka tillvälla sig en makt, som den
grundlagsenligt icke egen. Men icke kan jag förstå, huru man
"häraf kan sluta, att en sådan makt ovilkorligen skall fortfara.
Nej, tvärtom anser jag, att ju förr en Kammare inser, att den i
sådant afseende haft orätt, dess bättre vore det.

Beträffande tolkningen af grundlagen, i hvad sjelfva den nu
föreliggande motionen vidkommer, så anhåller jag att få yttra
några ord om hvad den praktiska följden skulle blifva, derest_vi
tolkade grundlagen så, att motionen icke finge till vederbörligt
Utskott remitteras. Naturligtvis blefve följden den, att Riksdagen
årligen under den bestämda motionstiden öfverhopades af motioner,
som nu icke ifrågakomma, nemligen af alla slags möjliga
och omöjliga förslag till organisationsförändringar, äfven i afseende
på frågor, om hvilka man visste eller väntade, att Kongl.
Maj:t skulle taga initiativet. Då anser jag det vara bättre stäidt
som det är. Nu brukar Riksdagen afstå sådana framställningar,
som afse omorganisationer, endast på grund deraf att man har

anled -

Onsdagen den 10 Mars, f in.

N:o 16.

anledning förmoda, att Regeringen sjelf skall taga initiativet Ang. remiss aj
dertill. Och detta är, enligt min öfvertygelse, utan tvifvel detlLc;J'' Ros~
bästa, såsom minskande motionsfloden. Men för att så skall fort-S<"\’’0S’°n
fara, måste vi åt representanten bibehålla hans rättighet att, så (Forts.)
snart Kongl. Maj:t i ett ämne tagit initiativet, få sin mening uttalad
och densamma af Utskott i grundlagsenlig ordning behandlad.
Jag tillstyrker remiss af den ifrågavarande motionen.

Herr West er dal: Då förhållandena vid en af mig förliden
riksdag efter motionstidens utgång aflemnad motion på visst sätt
synas vara anledningen till det nu pågående meningsutbytet, så
anhåller jag att något litet få uppehålla mig vid ämnet. En talare
på hallandsbänken har funnit en väsendtlig olikhet mellan
den nu föreliggande motionen och den af mig förra året väckta.

1 formelt hänseende kan jag icke biträda denna åsigt, ty redan
innan Kongl. Maj ds proposition angående omorganisation af rikets
elementarläroverk till 1874 års Riksdag aflemnades, hade stadsfullmäktige
i Åmål till Kongl. Maj:t ingått med anhållanj att stadens
läroverk måtte uppflyttas från 3- till B-klassigt. Då nu
Kongl. Maj:ts proposition förelädes Riksdagen och jag deraf fann,
att stadsfullmäktiges ansökan icke vunnit något erkännande, så
gaf detta mig anledning att väcka motion i ämnet, hvartill naturligtvis
den kongl. propositionen utgjorde giltig orsak. Jag ansåg
mig således vara i min fulla rätt, då jag förra året framlade
min motion och begärde remiss deraf till vederbörligt Utskott;
och ehuru min mening då blef undertryckt, vill jag likväl icke
att den nu väckta motionen skall dela samma öde som min, utan
förenar mig med de talare, som yrkat remiss.

Grefve Sparre: Då bär talats om Första Kammaren, så anser
jag mig böra upplysa, att nämnda Kammare alltid tolkat denna
grundlagsparagraf alldeles så som Andra Kammaren och dess
talman i fjor, eller att en kongl. proposition icke är ett så beskaffadt
ärende, som berättigar en representant att väcka motion
efter motionstidens slut, och Herrarne kunna förvissa sig derom
genom att taga kännedom om förhandlingarne inom Första Kammaren,
som jag sjelf tillhört.

Hvad Herr Leijers anförande om prejudikat beträffar, så får
jag säga, att jag icke förstod ett ord deraf. “Jag skulle sätta
in i grundlagen en paragraf derom att prejudikat skola gälla!“

Jag har icke talat om annat, än att Kammarens anseende fordrar,
att den icke handlar den ena gången i fullkomlig strid med
hvad den gjort en annan gång. Vill Kammaren byta om åsigt —
ä la bonheur — men jag hoppas då, att den åsigten åtminstone
måtte få gälla för framtiden och att man icke sedermera, hvarje
gång en motion väckes efter motionstidens slut, får höra samma
paragraf i grundlagen tolkas på nytt sätt. Det vore ett bedröfligt
tillstånd, om samma ordalydelse i samma paragraf skulle,
med hänsyn till personela sympatier eller antipatier, tolkas i
dag på ett sätt, eu annan dag på ett annat. Herrarne må besluta

Ändra Kammarens Prot. 1875. N:o 16. 2

?i:o 1(>.

Onsdagen den 10 ilars, i. m.

Ang. remiss af gig för hvilken åsigt som helst; och jag skulle med nöje se, att
i<andei''‘s motion *noti°nen blir remitterad, men så länge ett prejudikat i motsatt
X:o 171. riktning gäller, påyrkar jag, att en bestämd princip fasthålles.
(Forts.) Med Herr Carl Ifvarsson är jag fullkomligt ense uti den

åsigt, att den ifrågavarande motionen må såsom ett motionärens
yttrande åtfölja den Kongl. propositionen till vederbörligt Utskott,
ty så har förut skett och så bör det också ske; men frågan gäller
nu, huruvida motionen skall såsom motion eller yttrande från
.Kammaren remitteras, och Stats-Utskottets ledamöter känna nog
skilnaden mellan dessa olika slag af remiss.

Herr A strand: Jag har egentligen begärt ordet för att fästa
Kammarens uppmärksamhet på, hvad klockan är slagen. Skola
vi på detta sätt diskutera frågor af, såsom mig synes, underordnad
vigt, så torde vi, för den händelse erforderlig qppmärksamhet
äfven skall egnas vigtigare ärenden, nödgas qvardröja här till
hösten. I fall icke vederbörande ännu gått i författning om det
nya urets anskaffande, så skulle jag vilja hemställa, att det äfven
blefve försedt med dag- och månadsvisare för att utgöra en ständig
uppmaning åt Kammarens ledamöter att icke missbruka sin
rätt att yttra sig.

Hvad sjelfva frågan angår, anser jag, liksom andra talare,
att 55 § Riksdagsordningen är så fullkomligt klar och tydlig, att
Kammaren icke skall kunna vägra remiss af Herr Rossanders
motion. Att en Kong], proposition framlägges för Riksdagen måtte
väl kunna betraktas såsom en händelse, och jag vet för öfrigticke
hvad som ej, sedan det väl händt, skulle kunna betraktas såsom
en händelse. Om en Kongl. proposition blifvit bebådadl i den
stora propositionen om statsverkets tillstånd och behof, kan väl
icke denna omständighet anses hafva omintetgjort den förra propositionens
framträdande. Man skulle på det sättet kunna saga,
att, då Herr Jöns Rundbäck två gånger yttrat detsamma, så har
hans senare framträdande icke inträffat, då det redan varit bebådadt
första gången. Men jag undrar, hvad Herr Rundbäck
skulle säga, om notarierne ur protokollet uteslöto det senare anförandet
under förmenande, att det icke händt.

Jag medgifver, att det är mycket roligt att höra både Herr
Jöns Rundbäck och Herr Grefve Sparre, enär de båda hafva ett
lätt och lifligt föredrag. Jag beundrar äfven dessa Herrars ihärdighet,
ty, om också deras motiv hundra gånger blifvit ihjelslagna,
så draga de icke i betänkande att lika ofta på nytt ruska lif i
dem. (Detta må för öfrigt vara sorgligt eller roligt att åhöra, men
faktiskt är, att det blir tidsödande, och jag hoppas, att de båda
representanterne till följd af landsmanskapet något låta pruta med
sig. Jag yrkar bifall till remiss af Herr Rossanders motion.

Ofverläggningen var slutad. Under densamma hade blifvit
yrkadt, dels att den ifrågavarande motionen måtte varda till
Stats-Utskottet hänvisad, och dels att sådan remiss icke måtte beviljas.
I öfverensstämmelse med dessa yrkanden gaf nu Herr vice

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 16.

Talmannen propositioner; och som svaren utföllo med öfvervägande
ja för den förra meningen, hade Kammaren alltså beslntit hänvisa
motionen till behandling af Stats-Utskottet.

§ 4.

Vid föredragning dernäst af Banko-Utskottets Memorial N:o
9, med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om bankovinstens användning, blef
den i detta memorial föreslagna omröstningspropositionen af Kammaren
godkänd.

§ 5.

Förekom till behandling Lag-Utskottets utlåtande N:o 5, i Om kommunala
anledning af väckta motioner, åsyftande ändring i Kongl. förord- rösträtten P&
ningarne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om landetkommunalstyrelse
i stad och om landsting.

Beträffande sättet för föredragningen af detta utlåtande anförde

Herr Ehrenborg: Då detta betänkande föredrogs till justering
inom Lag-Utskottet, fäste jag uppmärksamheten på det mindre
lämpliga deri, att, då tre motioner, hvilka samtliga afsåge inskränkning
i den kommunala rösträtten, blifvit af Utskottet behandlade,
utlåtandet fördelades i två olika punkter med särskilda motiveringar.
Jag ansåg det lämpligare att sammanfatta denna grupp
af motioner i enahanda syfte uti en enda punkt, vid hvilken hvar
och en ledamot kunde framställa sitt motyrkande. Naturligtvis
medför den uppställning, utlåtandet nu erhållit, svårigheten, att
den som vill medverka till någon inskränkning i den kommunala
rösträtten, har svårt att vid första punkten fatta beslut innan han
vet, hvilken utsigt till framgång den andra kan hafva. Min anmärkning
vann något erkännande inom Utskottet, men man ansåg
det för besvärligt att omstufva motiveringen och trodde, att olägenheten
kunde afhjelpas vid frågans behandling inom Kamrarne.

Jag anhåller derföre vördsamt, att första och andra punkterna
må föredragas, behandlas och afgöras i ett sammanhang.

Herr Talmannen, som irppkommit under det Herr Ehrenborg
afgaf sitt anförande, lemnade derefter ordet till

Grefve Sparre, hvilken yttrade: Orsaken, hvarföre Herr

Ehrenborgs begäran inom Utskottet icke vann bifall, var icke alldeles
den, han angaf. Rätta förhållandet är, att första punkten
afhandlar Herrar Anders Perssons och Asklöfs motioner angående
graderad röstskala. Den andra punkten åter afser den kommunala
rösträttens begränsning. Nu ansåg Utskottet lämpligast, att dessa
två saker behandlades hvar för sig, derföre att, om Kammaren
yore benägen för en graderad röstskala, den punkt, som afhand -

fi:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Om kommunala lade Herrar Anders Perssons och Asklöfs motioner sannolikt
rosträtten på b}efve återremitterad, men att, om Kammaren gillade Utskottets
(Forts ) åsigt, att den graderade röstskalan icke vore lämplig, utan det
afsedda ändamålet bättre och lämpligare vinnes genom rösträttens
begränsning af ett maximum, den andra punkten komme att antingen
godkännas eller återremitteras. Hade Utskottet åter sammanfört
allt under en punkt, så skulle, om inom Kammaren den
ene talaren uppträdt för graderad röstskala och den andre för ett
röstmaximum, samt hela surfven må hända blefve återremitterad,
Utskottet icke kunna veta, huru åsigterna i sjelfva verket stälde
sig uti de skilda frågorna.

Jag anser således, på det Utskottet må vinna kännedom om
Kammarens mening i denna fråga, lämpligare, att hvarje punkt
för sig föredrages, ty derigenom kan, i händelse en återremiss
kommer i fråga, Utskottet veta, åt hvad håll och i hvad riktning
det skall gå, hvilket vore svårt, om beslutet får omfatta båda
punkterna. Jag anhåller således, att den af Utskottet vid betänkandets
uppställning följda ordning må vid föredragningen
härstädes bibehållas.

Herr Anders Pehrsson: Jag skall be att få understödja
det förslag, som Herr Ehrenborg, i fråga om sättet för föredragningen
af detta betänkande, framlagt. Het är uppenbart att
diskussionen icke kan röra sig uteslutande om de af mig och Herr
Asklöf väckta motioner utan att på samma gång komma in på
saken i sin helhet, och detta torde vara ett tillräckligt skäl för
Kammaren att bifalla Herr Ehrenborgs förslag, på hvars antagande
jag yrkar och hvarom jag hos Herr Talmannen vördsamt
anhåller om proposition.

Herr Lars Er sson: Som jag skriftligen instämt uti den af

Herr Anders Pehrsson i ämnet väckta motion, skulle jag helst
hafva önskat, att han. vidhållit sina deri uttalade motiv, men
som jag nu hört önskan uttalas, att de två första punkterna i
detta betänkande skola tillsammans behandlas, och beslut i detta
afseende först skall fattas, innan den egentliga öfverläggningen
börjar, afstår jag för närvarande från ordet, i den förhoppning
att sedermera, under öfverläggningen, återfå detsamma för redogörande
af mina åsigter.

Herr Glumselius: Jag anser, i likhet med ett par föregående
talare, att de två första punkterna i betänkandet böra behandlas
gemensamt. De förhållanden, som i dem afhandlas, kräfva i sanning
någon rättelse och jemkning, och det torde vara för tidigt,
att Kammaren, innan den varit i tillfälle a.tt behandla frågan från
olika sidor, fattar beslut, om första punkten skall återremitteras
eller godkännas, i all synnerhet som Kammaren, medan denna punkt
ensam behandlas, i sjelfva verket skulle nödgas besluta jemväl
om den andra punkten, utan att den varit föremål för öfverläggning.
Det synes tydligt, att Lag-Utskottet icke tyckt om de båda

N:o lfi.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

förslag, som afhandlas i första punkten och att det gerna skulle Om kommunala
vilja hafva denna afgjord, innan man kommer till Utskottets egent- rösträtten v''[
liga framställning. Jag anser dock, att Kammaren hör beredas
tillfälle att, såsom här redan yttrats, se frågan i dess helhet, innan
Kammaren, efter öfvervägande, besluter, i hvilken riktning den
vill gå, eller på hvad sätt man lämpligen kan hafva någon utsigt
för frågans lösning. Om den ena eller andra punkten eller båda
återremitteras, torde nog Utskottet under alla förhållanden icke
blifva i okunnighet, om den afsigt, Kammaren dermed haft.

Jag hemställer, att båda punkterna må gemensamt föredragas.

Grefve Sparre: Jag har icke det allra ringaste emot —
och det har ju tillåtits förut i sådana frågor som denna — att
diskussionen får omfatta ämnet i sin helhet, och att man derunder
talar både om graderad röstskala och om ett röstmaximum.

Hvad jag afsett är, att särskilda propositioner böra göras på
den första och andra punkten, så att Utskottet må få bestämdt
veta Kammarens mening rörande hvardera af de i dessa punkter
uttalade åsigter; ty Herrarne torde finna, att det är en väsentlig
skilnad i fråga om det arbete, Utskottet, i händelse af eu återremiss,
får sig ålagdt, om Kammaren uttalar sin benägenhet för
en graderad röstskala, eller om den hellre vill införa ett röstmaximum.

Hvad beträffar den siste ärade talarens yttrande, att Utskottet
ville komma ifrån den första punkten, försäkrar jag honom,
att Utskottet icke haft någon annan afsigt än att komma till en
ändamålsenlig lösning af denna fråga, som så länge sysselsatt
och, om jag så får säga, oroat representationen. Yi hafva alla
i Utskottet varit genomträngde af den innerligaste önskan att
komma till ett slut i frågan. Jag tror för öfrigt, att alla mina
kamrater i Utskottet måste dela min uppfattning om nödvändigheten
för Utskottet att med bestämdhet erfara, huruvida Kammaren
uttalar sig för en graderad skala eller för ett röstmaximum;
och då jag anser, att man bättre får veta denna Kammarens uppfattning,
om särskilda propositioner framställas på de båda punkterna,
än om de behandlas i ett sammanhang, vidhåller jag det
yrkande, jag i fråga om föredragningssättet förut gjort.

Härmed förklarades öfverläggningen angående föredragningsordningen
slutad; och beslöt Kammaren, att de båda första punkterna
i utlåtandet skulle gemensamt föredragas och behandlas.

Utskottet hade i dessa punkter utlåtit sig öfver Henne till
detsamma öfverlemnade motioner, åsyftande mer eller mindre genomgripande
förändringar i gällande bestämmelser om den kommunala
rösträtten på landet och huru det s. k. röstvärdet borde
beräknas, nemligen:

dels Herrar Anders Perssons och Isaac Asklöfs motioner,
_ uti hvilka, i stället för nuvarande röstberäkningssätt, föreslagits
antagandet af särskilda graderade röstskalor;

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars. f. in.

Om kommunala och dels Herr Hubinettes motion om sådan ändring af 11
r°Siandet P" § * Kongl. förordningen om kommnnalstyrelse på landet, att samma
(Forts.) paragraf finge följande lydelse:

“Höstvärdet skall beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal;
dock må ingen utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar
emot en tretiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden.
"

Och var i anledning af dessa motioner af Utskottet bemstäldt:

i lista punkten:

att hvad Herrar Anders Persson och Asklöf föreslagit icke
måtte af Riksdagen bifallas;

samt i 2:dra punkten: med föranledande af Herr Hubinettes
motion:

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 11 paragraf af
Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, sådan denna
paragraf blifvit ändrad genom Kongl. kungörelsen den 8 September
1868, skall erhålla följande förändrade lydelse:

“Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster,
än som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden, eller i något fall för högre röstetal, än det,
som motsvarar bevillning för tio tusen riksdalers inkomst af kapital
eller arbete."

Inom Utskottet hade, i afseende på ifrågavarande 2:ne punkter,
reservationer afgifvits

af Herr von Gegerfelt: mot 2:dra punkten, så vidt derigenom_
den kommunala rösträttens begränsning genom ett absolut
maximum blifvit förordad;

af Grefve J. 0. Mörner och Friherre Wrede, som icke ansett
någon förändring i den kommunala rösträtten nödig;

af Herr Ribbing: mot motiveringen i såväl lista som 2:dra
punkten;

af Grefve Horn, som föreslagit följande lydelse af 11 paragrafen
uti gällande kommunalstadga för landet:

“Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal; dock må ej någon kunna vid kommunalstämma
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar mot hälften
af återstående röstetalet inom kommunen.

Skulle ändock i detta fall hända, att annan röstegande komme
att innehafva högre röstetal än den, för hvilken röstberäkningen

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

]\'':o 16.

blifvit sålunda nedsatt, vare den förra icke berättigad att utöfva Om kommunal*
rösträtt för större antal röster än den senare. "bandet P“

Vid en sådan delning af röstetalet må bråktal af röst icke (Forts.)
beräknas

af Herr Nils Petersson: mot en del af motiveringen i l:sta
punkten; samt

af Herr Anders Persson, hvilken, enär den röstskala, han
i sin motion framlagt, inom Utskottet ansetts alltför starkt fallande
derigenom att endast en röst skulle beräknas för hvarje
100:de fyrk utöfver 1,000 fyrkar, biträdt och såsom sin reservation
upptagit ett annat inom Utskottet framstäldt förslag, enligt hvilket
en i nyss berörda afseende något modifierad röstskala skulle
varda faststäld.

Sedan, i följd af Kammarens ofvan omförmälda beslut att i
ett sammanhang behandla lista och 2:dra punkterna, uppläsning
skett af Utskottets i dessa punkter gjorda hemställanden, afgåfvos
nu deröfver yttranden af:

Herr Anders Persson: Då det förslag till lag angående
begränsning af den kommunala rösträtten på landet, som Utskottet
i andra punkten af detta betänkande framlagt, icke varit för mig
tillfredsställande, så har jag icke kunnat instämma i det slut,
hvartill majoriteten af Utskottet kommit, utan mot detsamma afgifvit
min reservation.

Utskottet har erkänt, att den nuvarande kommunala rösträtten
är obillig, och visat detta genom siffror, tagna ur Statistiska centralbyråns
berättelse rörande rösträtten. Utskottet säger vidare:
“Obilligheten i allmänhet häraf (af den nuvarande obegränsade
rösträtten) synes Utskottet uppenbar, likasom det äfven förefaller
Utskottet naturligt, att under sådana förhållanden ett af kommunalinstitutionens
vigtigaste syften — väckandet och underhållandet
af intresse för kommunens gemensamma angelägenheter —
måste i väsendtlig mån förfelas.“ Vid sådant förhållande anser
Utskottet, att möjligheten till orättvisa och billigt missnöje med
de nu gällande röstbestämmelserna bör förekommas “genom en
klok och billig begränsning af rösträtten uppåt."

Men, huru skulle då förhållandet komma att gestalta sig, om
Utskottets förslag i andra punkten rörande rösträttens begränsning
blefve lag? Ville man till svar härå anlita siffrorna i statistiska
byråns nyssnämnda berättelse, så skulle man komma till
det resultat, att förslaget alldeles icke tillfredsställer det så allmänt
öfverklagade bekofvet; men jag skall icke besvära Kammaren
med dessa siffror, utan endast hålla mig till dem, Utskottet
sjelft framlagt. I slutet af utlåtandet, sidan 7, säger nemligen
Utskottet, att, i fall dess förslag blefve lag, så skulle t. ex. i Nora
landsförsamling 496 personer få behålla sitt nuvarande sammanlagda
röstetal med 14,790 röster, och 87 personer få sitt nuva -

N:0 16. 24 Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala rande sammanlagda röstetal 42,450 röster nedsatt till 32,450. Ett
rösträtten pa förslag, som möjliggör att ungefär fyratio röstberättigade med(FortiO
*emmar i en kommun skulle kunna öfverrösta de öfriga 496 röst1
01 8'' egande medlemmarne i kommunen, torde dock ej kunna anses
tillfredsställande; jag för min del kan åtminstone icke anse det
sådant. En enda person skulle sålunda kunna öfverrösta tretton
andra; men något sådant kan väl icke gerna vara med billigheten
öfverensstämmande. Och ett liknande förhållande skulle, såsom
Utskottet strax härefter säger, jemväl inträda i en annan kommun,
Öster-Åkers; 12 å 13 personer skulle der komma att öfverrösta
alla de öfriga 127 röstegande.

Men, säger Utskottet, det går icke an att vidtaga några synnerligen
stora förändringar i den nuvarande rösträtten, ty man
skulle derigenom förändra grunden för Kamrarnes sammansättning.
Rörande Utskottets resonnement härom kunde det vara
ofantligt mycket att säga; men jag inskränker mig till den erinran,
att denna grund nog ändå torde vara tillräckligt betryggad genom
det högre röstvärde och de högre inkomster, som erfordras för
inträde i Första Kammaren gent emot det maximum, som är bestämdt
för valbarhet till den Andra.

Utskottet säger vidare, att Första Kammaren bör representera
det konservativa elementet inom Riksdagen; men hvarifrån
Utskottet hemtat detta argument, vet jag sannerligen icke, åtminstone
har jag aldrig funnit någon bestämmelse derom i vår
Riksdagsordning. Valrätten till Första Kammaren är, som bekant,
indirekta utsträckt vida längre än valrätten till den Andra.
Det skulle således möjligen kunna sättas i fråga, huruvida icke
Första Kammaren skulle kunna anses, mera än den Andra, representera
det demokratiska elementet, alldenstund rättigheten att
deltaga i valen till Första Kammaren är, fastän medelbarligen,
utsträckt långt längre än till det streck, som blifvit satt för valrätt
till Andra Kammaren.

Men, säger Utskottet, om man afviker från den nu gällande
grundsatsen, så kommer man in på godtycklighetens område, och
Utskottet föredrager en enda godtycklighet framför många sådana.
Riktigheten af denna åsigt medgifver jag gerna; men huru förhåller
det sig väl med den saken, enligt den nu gällande lagen?
Månne det väl kan benämnas för någonting annat än godtycke
att, såsom nu är förhållandet, åtminstone i de 54 kommuner, der
en enda person kan öfverrösta alla andra kommunens röstegande,
och sålunda ensam utöfva hela kommunens beskattningsrätt? Jag
åtminstone kan icke finna något annat eller mera passande namn
för ett sådant förhållande än godtycke.

Utskottet har, som nämndt, icke haft smak för den röstskala
jag föreslagit. Då så varit förhållandet, och då jag på grund
deraf förmodar, att förslaget ej heller af denna Kammare skall
befinnas smakligt, antager jag, att Kammaren möjligen kommer
att bifalla Utskottets hemställan.

För min del skulle jag icke hafva så mycket deremot, ty det
vore åtminstone i några fall en förbättring emot nuvarande. Men

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Nso 10.

hvad jag särskilt vill fästa Kammarens uppmärksamhet uppå är, Om Icommujialn
att, då Utskottet i sin motivering säger, att skattebidraget till rosträtten på
kommunen skal] i regeln vara det som utgör grunden för rösträtt
i kommunens angelägenheter, det icke kan vara riktigt att, 01 s''
när en kommunalmedlems skattebidrag öfverstiger huru mycket
som helst 1,000 fyrkar, beröfva honom all rösträtt för det Överskjutande
mångdubbla bidraget. Det finnes kommuner, inom hvilka
en röstberättigads sammanlagda fyrkantal uppgår till 60,000.

Att nu, såsom Utskottet gjort, sätta en sådan person i icke
bättre kategori än den som icke betalar för högre fyrktal än 1,000,
då skattebidraget ansetts i regel böra vara grunden för rösträtten,
anser jag icke vara billigt. Vid sådant förhållande kan jag icke
finna annat, än att Utskottets förslag innehåller nästan lika obilliga
och orättvisa bestämmelser, som nu gällande stadgande i
detta fall.

Då emellertid redan en stor del af förmiddagens sammanträde
åtgått för behandling af en annan fråga, vill jag ej längre
uppehålla Kammarens tid, utan endast yrka återremiss af första
punkten, i syfte att få rösträtten begränsad af en graderad
röstskala.

Herr Hubinette: Då Utskottet i andra punkten af detta
betänkande till en de! gått till mötes den önskan jag i min motion
uttalat, så vill jag, ehuru jag tror att det allmänna bästa skulle
hafva blifvit bättre tillgodosedt genom antagandet af mitt förslag
oförändradt, för närvarande ej motsätta mig hvad Utskottet hemstält.
Deremot tror jag det ej vara skäl att, såsom Herr Anders
Persson påyrkat, återremittera dej föredragna begge punkterna,
ty deraf blefve troligen följden endast den, att Utskottet komme
igen med ett ännu strängare förslag i afseende å andra punkten,
än det som nu föreligger.

Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag i andra punkten.

Herr Boman: Såväl motionärernas som. Utskottets förslag gå

naturligtvis derpå irt att söka minska den öfvervigt, förmögenheten
vid kommunala besluts fattande för närvarande har öfver personligheten.
Hvilketdera af dessa båda alternativ man väljer, kan det
afsedda målet till en viss grad och inom vissa gränser vinnas, men,
mine Herrar, godtycket ligger dock alltid till grund för dem båda,
och båda kunna gifva anledning till fullkomliga orimligheter.

Då man vill upphäfva eller förändra det förhållande, som nu
egen rum, att en person eller ett fåtal kan öfverrösta flertalet på
den grund, att den eller de förre besitta större förmögenhet än
flertalet tillsammans, bör man noga akta sig för att inkomma på
den motsatta ytterligheten, att ett fåtal personer, hvilka hafva
mindre förmögenhet, kunna öfverrösta flertalet, som tillsammans
eger större förmögenhet. Billigheten fordrar, att majoritet skall
finnas, antingen det nu är i afseende på person eller förmögenhet;
men efter hvilkendera som helst af desse principer kan grupperingen
af rösterna ställa sig på ett sådant sätt, som jag nyss

N:o 16.

2(i

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala påpekat. Jag skall genom ett enkelt exempel visa eder, mine
"^''landet Herrar, huru förhållandena kunna gestalta sig.

(Korta.) Vi skola då tänka oss, att vid fattande af beslut i en kom munalstämma

deltoge 27 personer, och derjemte antaga, att ingen
af dem har lägre taxeringsvärde på sin jord än 1,000 kronor, sä
att en hvar af dem är valbar till Andra Kammaren och således
egen en röst, som bör tillerkännas någon vigt. Dessa 27 personers
röster kunna då vid afgörandet af en föreliggande fråga gruppera
sig på sätt jag här vill nämna. En person med 10,000 kronors
taxeringsvärde på sin jordbruksfastighet framställer då ett yrkande.
Med honom förenar sig en person, med 100,000 kronors
taxeringsvärde på sin jord, och ytterligare 15 personer, hvardera
med jord, som är uppskattad till 1,000 kronor, eller tillsammans
15,000 kronor. För en motsatt åsigt uppträder en ledamot i
stämman, som, i likhet med den här först nämnde personen, egen
jordbruksfastighet med 10,000 kronors taxeringsvärde, och med
honom förena sig 9 personer, som hvardera hafva 9,000 kronors
taxeringsvärde på sin jord. Huru gestaltar sig då saken? Jo,
den förste personen jag nämnde skulle, enligt den graderade röstskala
Herr Anders Persson föreslagit, ega 20 röster, den andra,
med 100,000 kronors taxeringsvärde på sin jord, 78 röster, och
de 15, som hvardera egde jordbruksfastighet, taxerad till 1,000
kronor, tillsammans 90 röster; hvadan således å denna sidan
skulle befinna sig 17 personer, representerande jord, värderad tillhopa
till 125,000 kronor, med tillsammans 188 röster. För den
motsatta åsigten hafva vi likaledes en person, med till 10,000
kronor uppskattad jord, hvilken skulle hafva 20 röster, och vidare
9 personer, hvardera med jord skattad till 9,000 kronor, och tillsammans
• 171 röster. På denna sidan stå således 10 personer,
hvilka tillsammans ega jordbruksfastighet för 91,000 kronors
taxeringsvärde, med tillhopa 191 röster. Följaktligen skulle sistnämnde
10 personer, med ett taxeringsvärde på sin jord af tillsammans
91,000 kronor, komma att öfverrösta förstnämnde 17

Sersoner, oaktadt dessa ega jord, värderad till 125,000 kronor.

.en att sålunda den del af stämmans ledamöter, som är underlägsen
både till personer och förmögenhet, skall vid ett besluts
fattande utgöra pluraliteten, är en orimlighet, som icke bör vinna
stöd af lagen. Man skall måhända säga, att detta exempel är
gripet ur luften och icke eger motsvarighet i verkligheten. Jag
skall då i stället hänvisa Herrarne till det exempel, som, hemtadt
ur de statistiska tabellerna, Utskottet sjelft användt, beträffande
röstförhållandena inom Nora landsförsamling. Der finnas, såsom
Herrarne se, 583 röstberättigade innevånare upptagne. Om vi
antaga, att de allesammans äro närvarande vid stämman och vid
en frågas afgörande gruppera sig sålunda, att å ena sidan ställa
sig dels de 86, som hafva fyrktal från 1 till 5, dels de 89, som
hafva 6 till 10 fyrkar, dels de 107, som äro åsatte 11 till 25 fyrkar,
dels de 65, som hafva 26 till 50 fyr-kar, dels de 9, som äro taxerade
från 501 till 1,000 fyrkar, och dels de 10, som hafva öfver 1,000
fyrkar, eller tillsammans 366 personer med ett sammanlagdt fyrk -

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 1(5.

tal af 32,116, iivilka skulle hafva, enligt Herr Anders Perssons Om kommunala
motion, 5,411 röster och, enligt hans reservation, 5,831 röster; — P"

och å andra sidan dels de 50 personer, som hafva 26 till 50 fyr- (Forts.)

kar, dels de 99, som hafva 51 till 100 fyrkar, dels de 49, som fått
sig åsatte 101 till 250 fyrkar, och dels de 19, som hafva 251 till
500 fyrkar, eller tillsammans 217 personer, med ett sammanlagdt
fyrktal af 25,124, och 5,985 röster — så skulle dessa 217 personer,
som representera egendom, hvarå åsatts fyrktal till 25,124
fyrkar, öfverrösta förenämnde 366 personer med ett sammanlagdt
fyrktal af 32,110. Det blir en orimlighet, som det väl icke kan
vara skäl att understödja. Detta, mine Herrar, är icke något enstaka
fall, som skulle följa ensamt af Herr Anders Perssons
skala, utan det gäller för hvilken graderad röstskala som helst.

Med en sådan skala, skall man alltid kunna göra sådana kombinationer,
att ett flertal personer, som representera en öfverlägsen
förmögenhet, skola kunna öfverröstas af ett fåtal personer,
representerande en underlägsen förmögenhet. Flera exempel kunna
anföras, men jag anser för min del, att dessa båda äro tillräckligt
talande att utgöra dödsdom öfver hvarje graderad röstskala.

Se vi vidare, huru förhållandet ställer sig med ett röstmaximum,
absolut eller relativt, skola vi finna, att inom vissa gränser
den orimlighet, som här ofvan blifvit framstäld, icke kan uppstå.
Fördelningen är nemligen inom maximigränsen oförändradt likamed
nu gällande lag, hvadan det ovilkorligen fordras öfvervigt i egendom
för öfvervigt i röstetal. Går man deremot utom gränsen för
röstmaximum, så kan det visserligen ibland hända, att grupperingen
af rösterna blifver sådan, att öfvervigt i antalet personer kan
öfverrösta ett underlägset antal, oaktadt detta fåtal besitter större
egendom; och likaledes att ett fåtal personer kan, då det besitter
öfvervägande egendom, öfverrösta ett flertal, som besitter mindre
egendom; men grupperingen kan mycket väl ställa sig så, att samma
orimlighet, som förut nämndes, skulle äfven här kunna uppkomma,
eller att ett fåtal personer med mindre egendom skulle
öfverrösta ett, flertal med större förmögenhet.

Jag vill icke vidare trötta Kammaren med några siffror; de
stå emellertid till deras tjenst, som möjligen önska taga del af
dem. Emellertid anser jag hvad jag nu haft äran framställa
vara tillräckligt för att motivera ett yrkande på bifall till Utskottets
förslag i första punkten och afslag å den andra. Jag gör
detta så mycket hellre, som jag tror och till och med är förvissad
om, att man kan komma till ett annat ordnande af den kommunala
rösträtten, hvarigenom de lägre beskattade skola erhålla en
lämplig motvigt mot de högre beskattade, utan att man behöfver
komma till sådana orimligheter, som dem jag här påpekat.

Herr Ehrenborg: Såsom några af Kammarens ledamöter

torde påminna sig, var jag för fem år sedan motionär i detta
ämne. Jag föreslog då en fördelning af de kommunala ärendena
på två olika rcstgrunder och derjemte aflåtandet af en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, bland annat, att Kongl.

Maj:t ville låta utbryta den politiska sidan af rösträtten, emedan

N:o 16. 28 Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Hala rösträtten <^en JäSg„er llillder { väSeu för en högst behöflig inskränkning i afgå
landet. ®eende & rösträtt i kommunens hushåilsangelägenheter. Jag har
(Forts.) icke _ sedermera vågat återkomma med förslag om en sådan fördelning
af den kommunala rösträtten af skäl, som jag strax skall
näfva äran närmare vidröra. Deremot har mig nu erfarits den
lyckan, att Utskottet fäst afseende å ena delen af hvad jag förut
föreslagit, nemligen i afsende å relativt och absolut röstmaximum.
Jag ber derför att. till försvar för Utskottets tillstyrkande i andra
punkten, få yttra några ord.

Jag tror, att det vore särdeles önskligt, om i en fråga, der
det_ är synnerligen svårt att vinna något, vi, som verkligen vilja
en inskränkning, icke skilde oss alltför mycket i afseende på sättet,
huru,'' förändringen skall vinnas. Så är dock beklagligen icke nu
förhållandet. Vi stå här gent emot hvarandra, sedan Herrar Anders
Persson och Asklöf återupptagit det gamla förslaget om en graderad
skala såsom grund för rösträtten. Det finnes egentligen
icke mer än. två grunder för rösträtt, åt hvilka i principielt hänseende
kan tillerkännas bestämd giltighet. Den ena af dessa grunder
är den lika rösträtten efter personlighetsprincipen, inskränkt, hvad
kommunalrösträtt angår, till dem hvilka till kommunen erlägga skatt,
och den andra är rösträtt efter skattebidrag. Frågan om den lika
rösträtten föreligger icke nu, och jag behöfver således icke mycket
uppehålla mig vid den. Anmärka vill jag dock, att om ock det
skäl skulle i sin allmänhet låta säga sig, som för sådan rösträtts
införande i beskattningsfrågor vanligtvis anförts, nemligen att alla
skatta lika då de skatta efter förmögenhet, så tål dock en sådan
sats oetydlig modifiering efter våra bevillningsförhållanden, enär
bidragen utgå för fastigheten utan afdrag för dess skuld, och icke
heller någon jemförlighet eger ram mellan å ena sidan de bidrag,
som utgå från sålunda skuldsatt fastighet, och å andra sidan dem.
som utgå från inkomst af arbete, der arbetskraften icke kan skuldsättas
eller pantsättas.

Då man nu icke vågat yrka detta och icke heller i våra förhållanden
öfvervägande skäl dertill finnas, så har man försökt att
än fördela ärendena på olika röstgrunder och än förmedla den
ena röstgrunden med den andra.

Delningen af ärendena har på 60-talet föreslagits i ofta återkommande
motioner om att vid val den lika rösträtten skulle
medgifvas. men i allt öfrigt rösträtten efter bidrag bibehållas.

Andtligen 1869, då dessa motioner upphörde, insåg man den
uppenbara bristen på följdriktighet, som förefans deri, då nemligen
skattegrundens inflytande eller icke-inflytande på besluten,
berodde derpå, huruvida kommunen hade eller icke hade öfverlåtit
sin beslutande rätt åt fullmäktige. Detta var således alldeles
uppenbart oriktigt, och motion derom har sedermera icke
återkommit. Deremot försökte jag år 1870 att fullfölja den ofvan
. antydda delningen af de egentligen kommunala ärendena i alla
dess konseqvenser, men råkade dervid på sådana följder, att jag
nödsakades angripa hela stadsfullmäktigeinstitutionén och återbegära
de kommunala anslagsbesluten till deras ursprungliga behandlingsform.
d. v. s. till primärförsamlingen. Detta, som väckte

Onsdagen den 10 Mars, £. in.

N:o 16.

allmänt mostånd, var hufvudsakligen anledningen, hvarför jag Om kommuicke
vågade fullfölja denna delning. Hala rösträtter

Dernäst förekommer den graderade röstskalan, som nu före- /7F(j"s
ligger uti Herr Anders Perssons reservation. Den innehåller icke
någon delning af ärendena efter röstgrunden, utan skall utgöra
en förmedling af de olika röstgrunderna. Jag får säga, hvad
Herrarne välicke kunna bestrida, att denna förmedling dock knappast
år någon förmedling, utan snarare ett fullkomligt frångående från
såväl den ena som den andra röstgrunden. Om vi nemligen se
på Herr Anders Perssons motion, så finna vi, att den lika röstgrunden
icke förefinnes för andra än dem, som stå gemensamt
inom samma latituder, och dessa ytterst små. Likaså är skattegrunden
nästan alldeles frångången. Den finnes endast inom de
10 första fyrkarne, hvilka vanligen aldrig representeras, ty deras
innehafvare deltaga vanligen icke i ärendena. När man kommer
uppåt i de högre fyrktalen, då är skattegrunden aldeles frångången,
och detta ända derhän, att den är reducerad med öfver 90 procent.
Så olika blir förhållandet inom det högre och lägre fyrktalet.
Herr Anders Persson har nyss förnekat, att den graderade
röstsbalan skulle leda till mera godtycke än den nuvarande röstgrunden.
Men godtycklighet genomgår dock denna skala till den
grad, att man nära på kan säga godtycket der vara en princip.

Vid hvarje “streck11 är det ett godtycke i fråga om, hvilka skola
stå öfver eller under detsamma, och sjelfva strecket är ett godtycke,
och skalan en serie af en mängd godtyckligheter. Jag
trodde verkligen, att detta var erkändt, ty det är förut mångfaldiga
gånger bevisadt, och från år 1869, då sista motionen om graderad
skala för Jandet väcktes — jag inräknar icke eu, som rörde
stadskommunen — har den aldrig mera kommit upp. hvarföre jag
verkligen ansåg den vara en öfvervunnen ståndpunkt, tills den nu
åter kommit fram, och jag har då eftersökt, om de statistiska
uppgifter, som föreligga, kunnat härtill gifva anledning, men har
eke funnit någon sådan.

År det nu så, att jag häri har rätt och att man sålunda bör
frångå denna skala, så finnes ingen annan utväg än att vidhålla
skattegrunden, men inskränka den så, att den icke gifver anledning
till, jag vill icke blott säga den orimligheten, att en enda person
kan ega absolut röstöfvervigt i en kommun, utan äfven dertill,
att några få med ett stort röstetal skola kunna i sitt industriela
intresse, såsom ofta nog är fallet, öfverrösta den stora mängden
— att, säger jag, undanrödja denna obillighet genom en rimlig
begränsning. Här är i afseende på godtycklighet ett mycket olika
förhållande mot i Herr Anders Perssons förslag, och derpå ber
jag få fästa uppmärksamheten. Då i den graderade skalan godtyckligheten
går hela vägen uppåt, trappsteg för trappsteg, så
finnes här endast ett godtycke, detta enda erkänner jag gerna, och
det är ett relativt röstmaximum af Vio af kommunens hela röstetal.

Såsom försvar för detta godtycke äro prof tagna ur de statistika
berättelser, som föreligga, och dels med anledning af dessa dels
derför, att detta maximum flera gånger af Utskottet tillstyrkts
och af Kammaren bifallits, hafva vi stannat vid Va,.

>:o lt>.

Onsdagen den 10 Mars. i. va.

Om kommunala Men i motsats mot föregående Lag-Utskott kafva vi nu der""^Umdet
P" jemte tillstyrkt ett absolut maximum, och detta absoluta maximum
(Forts.) är 1,000 fyrkar efter nuvarande bevillniugsförkållanden, Häruti
ligger icke något godtycke, enär det kan bevisas, att detta absoluta
röstmaximum står i verkligt samband med Vio såsom relativt maximum.
För att ådagalägga detta — jag tvingas att nedlägga denna
bevisning till Kammarens protokoll för att, om icke beslut fattas
vid denna riksdag, det må finnas någonstädes en utredning om
detta absoluta maximum i förhållande till det relativa — så vill jag
fästa uppmärksamheten derå, att detta absoluta maximum af 1,000
fyrkar, som motsvarar en inkomst af 10,000 kronor, betingas af
en uträkning af hvad som utgör hvarje landskommuns inom riket
medelfyrktal och huru många kommuner som hafva högre, och
huru många som hafva lägre fyrktal än medeltalet. Här finnes
nemligen öfver detta förhållande en tabell, hvilken genomgår alla
24 länen. Om det nu så vore — när jag vill söka det absoluta
röstmaximum — att antalet af de kommuner, som hafva ett större
fyrktal än kommunernas medelfyrktal, vore ungefär lika stort som
de, hvilka hafva ett mindre fyrktal än medeltalet, då skulle jag anse
det riktigt att sätta det absoluta maximum så, att det sammanfölle
med det relativa inom den kommun som just innehölle medelfyrktalet.
Medelfyrktalet för rikets alla kommuner är 6,283. Det
är en qvot, som uppkommer, då hela rikets fyrktal, utgörande 14
ä 15 millioner, divideras med antalet af rikets 2,353 landskommuner.
Då uppkommer denna qvot af 6,283.

Jag sade nyss, att, om lika många kommuner stode öfver som
under detta medeltal, det absoluta maximum borde väljas så, att
-det samma folie med det relativa i en kommun med 6,283 fyrkar.
Ku är Viu af 6,283 ungefär 628, och det absoluta maximum skulle
sålunda blifva just denna summa. Det absoluta maximum verkade
då i allmänhet med samma kraft och i samma proportion uppåt
i de större kommunerna som det relativa nedåt i de mindre. Men
nu är icke förhållandet sådant, utan det, att blott omkring V» af
rikets landskommuner, eller 783, stå i fyrktal öfver medelfyrktalet,
men -j?„ eller 1,570, under detsamma. Detta bevisar naturligtvis, att
stigandet i fyrktal hos de röstägande är starkare uppåt i de större
kommunerna än fallandet är nedåt i de mindre kommunerna, och
derföre, på det att det absoiuta maximum icke skall verka mera
kraftigt uppåt än det relativa nedåt, så bör detta absoluta maximum
göras mindre inskränkt, d. v. s. högre.

Huru mycket högre skall jag då ställa detta maximum än det
bort vara, om antalet kommuner öfver och under medelfyrktalet
varit lika och jag velat haft det absoluta att med det relativa
sammanfalla i medelkommunen? Jo, lika många procent högre
som de procent, hvarmed antalet af dessa kommuner, som stå öfver
medelfyrktalet, understiga halfva antalet af rikets landskommuner.
Rikets landskommuner äro 2,353; hälften deraf är 1,176; skilnaden
emellan 783 och nyssnämnda summa är ungefär jemnt 50 procent.

Således finna Herrarne af detta öfverslag, hvars riktighet jag
tror icke kunna jäfvas, att det absoluta maximum bör blifva proportionsvis
50 procent högre än det relativa. När man då ökar

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

2i:o 16.

maximitalet från 628, som utgör ''/jo af medelfyrktalet, med 50 procent,
så kommer man till ungefärligen 1,000 fyrk, hvilket är det tal
Utskottet efter nuvarande bevillning föreslagit såsom absolut maximum.
Jag tror mig härigenom hafva visat, att det af Utskottet uppstäda
absoluta maximum för röstantalet icke är gydtyckligt, utan
att det hvilar på rationel grund och ställer sig i rätt förhållande
till det af Utskottet föreslagna relativa maximum, och på köpet
hafva vi genom antagande af detta absoluta maximum vunnit den
fördelen, att röstmaximum på landet och i städerna sammanfalla
med hvarandra. Den förut åberopade tabellen utvisar att de större
och färre kommunerna företrädesvis finnas inom de 8 län, der skogsbruk,
bergsbruk och större industri är öfvervägande, men deremot
de _ mindre och talrikare kommunerna utgöra flertalet inom de 16
öfriga länen. För beredande af någon framtida nytta anser jag
mig böra i protokollet nedlägga sagda tabell, så lydande:

Inom Län:	Antal landskommu-ner som hafva ett fyrktal öfverstigan-de eller understigan-de 6,283 fyrkar, som är landtkommuner-nas inom riket me-delfyrktal.	\| Summa antal landskommuner.	Kommunerna i de två första kolum-nerna utgöra pro-cent af hela kommun-antalet:
lista kolum-nen :	2:dra kolum-nen :
Öfver-stigande:	Under- stigande:
Örebro............	43	14	57	75,44	24,56
St. Kopparbergs......	32	13	45	71,11	28,89
Vesterbottens........	9	4	13	69,23	30,77
Yermlands..........	52	34	86	60,47	39,53
Gefleborgs..........	28	19	47	59,57	40,43
Norrbottens.........	7	5	12	58,33	41,67
Blekinge ...........	18	15	33	54,55	4545
Yesternorrlands.......	33	30	63	52,38	47,62
Vestmanlands........	31	37	68	45,59	54,21
Östergötlands........	67	81	148	45,27	54,73
Stockholms .........	50	61	in	45,04	54,96
Malmöhus..........	101	139	240	42,08	57,92
Södermanlands.......	37	55	92	40,22	59,78
Kalmar............	40	60	100	40,00	60,oo
Göteborgs..........	32	52	84	38,10	61,90
Kristianstads........	48	96	144	33,33	66,67
Upsala............	24	61	85	28,23	71,77
Kronobergs .........	20	65	85	23,53	76,47
Hallands...........	20	66	86	23,26	76,74
Jönköpings..........	24	102	126	19,04	80,96
Elfsborgs...........	29	191	220	13,18	86,82
Skaraborgs .........	29	230	259	11,20	88,80
Jemtlands..........	6	50	56	10,71	89,29
Gotlands...........	3	90	93	3,23	96,77
Summa	783	1,570	2,353	33,28 \|	66,72

Om kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Onsdagen, den 10 Mars, f. m.

Slutligen i fråga om verkan, så finna Herrarne.af statistiken
pa lätt, huru det relativa maximum verkar. Hvad åter beträffar det
absoluta, finna Herrarne jemväl lätt, huru mycket af det högre
röstetalet borttages. Detta inskränkes visserligen icke i så hög
grad som om Herr Anders Perssons förslag om graderad skala
skulle antagas. Men jag ber att särskildt få påvisa en oegentlighet
i slutet af sidan 7 och början af sidan 8 af Utskottets betänkande.
Den undföll mig vid justeringen af betänkandet, men
jag vill nu fästa uppmärksamheten derpå. Det af Utskottet der
framstälda exemplet från Nora landsförsamling och Öster Åkers
församling är nemligen så uppstäldt, att man deraf kan tro, att
reduktionen blir vida ringare än den i sjelfva verket är. Utskottet
har nemligen klassificerat dem, som inom hvarje kommun egde
fyrkar, i två delar, de mera maktegande och de mindre maktegande,
alltefter som de egde under eller öfver 100 fyrkar. Detta har sin
anledning deri, att talet 100 fyrkar just spelar en framstående roll
i Herr Anders Perssons motion; men denna siffra är icke den rätta,
utan det tal, som utgör gränsen i detta afseende, är det medeltal
af fyrkar, som inom kommunen belöper sig på hvarje röstegande
genom dividerande! af kommunens fyrktal med antalet röstegande.
De, som stå öfver detta medeltal, äro de verkligen mera maktegande;
de andra äro de mindre... Nu förhåller (let sig så, alt i
både Nora landsförsamling och Öster Åkers församling medeltalet
är vida högre än 100 fyrkar på hvarje röstegande, i den
förra öfver 120 och i den senare öfver 160 fyrkar. Naturligtvis
hade, om exemplet tagits derifrån, antalet fyrkar, som låg ofvanför
den bestämda gränsen, blifvit vida mindre och reduktionen
proportionsvis till det reducerade vida större. Detta kunna Herrarne
lätt kontrollera.

Såsom Herrarne höra, talar jag till venstra sidan, och icke
till den högra; jag talar nemligen icke till den del af Kammaren,
som icke anser någon inskränkning behöflig, ty dessa torde inom
denna Kammare utgöra en gifven minoritet. Det har kostat icke
så litet att åstadkomma det förslag, som nu är för Kammaren
framlagdt, och jag tror icke att vi böra slita sönder frågan genom
att fara fram och åter från den ena formen för dess lösning till
den andra.

Hvad beträffar det af en talare framstälda förslaget om frågans
återremitterande till Utskottet, så får jag säga, att jag icke
anser detsamma önskvärd!. Jag vet icke, huru saken står i Första
Kammaren; är den icke afgjord der, så är det önskvärd! att Andra
Kammaren måtte fatta ett bestämdt beslut, som kan hafva någon
utsigt till framgång i Medkammaren. Skulle frågan om det absoluta
röstmaximum, såsom varande något nytt, af Första Kammaren
blifva afslagen, kan, enligt min tanke, om Lag-Utskottets förslag i
andra punkten af Andra Kammaren oförändradt antages, en sammanjemkning
dock blifva möjlig. Afslår åter Första Kammaren allt,
så är det visserligen bedröfligt, men vi skola derför icke förlora
jemnvigten utan ändock besluta hvad som i och för sig finnes

lämpligast

Onsdagen den 10 Mars. f. m.

N:o 16.

lämpligast och utförbarast. I framtiden kan val den nu af mig
förordade förändringen komma att antagas, om den också icke nu
godkännes.

Jag yrkar, att Kammaren måtte bifalla båda de nu föredragna
punkterna af detta betänkande.

Herr (rumselius: Det kan må hända synas underligt, att eu
riksdagsman från en stad tager till ordet i denna fråga, som ju
egentligen och nästan uteslutande berör landtkommunerna och i
hvilken samtlige motionärerne äro från landsbygden, men om en
riksdagsman från stad kunnat anse sig oförhindrad att uppträda
med yrkande om förkastande af jemkningsförslaget, så bör det
äfven vara en riksdagsman från stad medgifvet att uppträda med
yrkande om bifall till hvad Lag-Utskottet föreslagit, för att sålunda
åtminstone vinna någon rättelse i fråga om kommunal rösträtt.
För min del vill jag emellertid icke, äfven om Första Kammaren
skulle förkasta detta förslag, hvartill jag hoppas att Andra
Kammaren må lemna sitt bifall, att detta skall i protokollet stå
utan en invändning från min sida, enär jag anse)'', att det hade
varit riktigare, om Utskottet tillstyrkt den graderade röstskalan.
Hon innehåller —• säger man — en mängd orättvisor, och detta
hafva äfven talare upprepat, som före mig haft ordet; men innehålla
då icke ur sådan synpunkt det absoluta och det relativa
maximum äfven orättvisor? Skulle man icke, med reservation
mot sådant användande af “det absoluta*1, kunna säga, att det
ligger en absolut orättvisa i en absolut skala och graderad orättvisa
i graderad skala. Det må nu vara många små orättvisor
i den graderade skalan, men jag tror likväl icke, att de uppväga
de stora orättvisor, som finnas i den absoluta.

Den ärade talaren från Malmö sökte knipa Kammaren med
räknekonststycken, och mot dessa har af en annan medlem af
Kammaren satts andra konststycken i räkneväg. Jag kan icke
nu kontrollera dem och om jag äfven vore i tillfälle dertill, skulle
jag icke vilja göra det. Den ärade malmörepresentanten har
emellertid icke bestridt hvad Utskottet yttrat, att under nu varande
förhållanden “ett af kommunalinstitutionens vigtigaste syften
— väckandet och underhållandet af intresse för kommunens gemensamma
angelägenheter — måste i väsendtlig mån förfelas1*;
han har icke bestridt, säger jag, att nu gällande bestämmelser
“innebära en möjlighet till orättvisa och billigt missnöje**. Men
med allt detta har han dock räknat sig till vissa besynnerliga förhållanden
och sagt, att han icke vill godkänna något af de framstälda
förslagen. Han har gått mellan förslagen liksom Markolfus
mellan träden, då denne i sitt val icke kunde påträffa det träd.
hvaruti han skulle hänga; på samma sätt har den ärade representanten
ogillat alla förslag, men inskränkt sig att antyda att
något skulle vara bättre — hvilket, har han dock ej nämnt. Då
han dervid möjligen syftar på en reservation, som blifvit afgifven
af en ledamot i Första Kammaren och på hvilket förslag bifall

Andra Kammarens Prat: 1875. N:o 16. 3

Om kommunala,
rösträtten på
landet.
(Forts.)

No 16. 34 Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala lär vara yrkadt, så ber jag att på det kraftigaste få prote rosiratten

pa stera mot densamma och vill på samma gång påpeka, huru be(Foi-ts.
j tecknande denna reservations tankegång och ordalydelse äro ej blott
för den person, som afgifvit densamma, utan ock för dem som i
rösträttsfrågan stå på samma ståndpunkt som han. Han tillåter
sig nemligen i sin motivering säga, att, om Lag-Utskottets förslag
ginge igenom, så skulle, “så snart eu vigtig beskattningsfråga
komme inom kommunen å bane, den större kommunintressenten
vid konflikten i allmänhet få vika för pluraliteten, ty af 9/io af
kommunens röster kunde lätteligen flertalet värf vas för en åsigt
motsatt den större kommunintressentens“. Detta yttrande är så
mycket betänkligare, som det utgått från en person, som bör
veta hvad han skrifver och hvad orden väga. Han säger vidare
på nästa sida i betänkandet, att det finnes några kommuner, såsom
Bollerup och ett fåtal andra, som hafva endast få röstegande
medlemmar, och i Indika kommuner man kunde tänka sig, att “eu
sammanrotning af detta fåtal lätteligen kunde ega rum mot den
största intressenten; men sond1 — fortsätter han —“ i dessa kommuner
det är antagligt, att några af de mindre röstegande äro antingen
såsom egendomsförvaltare eller arrendatorer i mer eller mindre
mån beroende af den förre, vore det knappast tänkbart, att någon
egentlig våda i dessa fall skulle uppkomma11. På sådana skäl
har denne representant, som inom Utskottet utförligast fört högerns
talan, ansett tillständigt att yttra sig. Utskottet sjelft har
hållit medelvägen. Nu såsom många gånger tillförene har det
framhållit nödvändigheten af en eftergift. Beror då på, hvilkendera
utvägen skall väljas, antingen att hugga af de för högt uppskjutande
hufvudena, såsom Tarquinius gjorde med vallmoknopparne
och Utskottet gjort med röstmyckenheten, eller att här och
der plocka ut något af hvad som vore för mycket och sålunda
gradera rättvisan. Utskottet har mot den åsigten kommit igen
med det gamla skälet, att en ändring i röstskalan skulle verka
vådligt på valen till riksdagsmän i Första Kammaren, ty det är
ju så, att kommunalstämman har att välja elektorer och dessa
välja landstingsman, Indika i sin ordning utse riksdagsmän till
Första Kammaren, och om man nu skulle göra eftergifter härutinnan
genom införande af en graderad skala, så skulle vi —
kan tänka — få en förskräcklig Första Kammare. Detta är nu
naturligtvis endast ett svepskäl, men ändå har Utskottet uppstält
det såsom motiv för afslag och utförligt utvecklat detsamma. Utskottet
har emellertid gladt oss med den försäkran, att genom
antagande af dess förslag vi icke skulle hafva “att befara någon
anmärkningsvärd inverkan på Första Kammarens bildande11. För
min del hyser jag icke heller någon farhåga i detta afseende,
emedan jag tror, att alla i frågan afgifna förslag härutinnan äro
och måste vara af mycket oskyldig beskaffenhet.

Många talare hafva begärt ordet. Det är långt lidet på tiden,
och vi hafva redan på förmiddagen uppehållit oss länge med en
fråga af jemförelsevis ringa vigt. Jag vill derför icke längre
uppehålla Kammaren med denna fråga. Då jag, för min de!, skulle

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 16.

önska en graderad röstskala, men vill taga hvad som kan vinnas,
inskränker jag mig att hemställa om bifall till Lag-Utskottets förslag
i båda punkterna.

Herr Clairfelt: Jag erkänner villigt, att den kommunala
rösträtten på landet för närvarande icke är så ordnad, som den
borde vara, och att en orättvisa ligger uti grundvalen för besluts
fattande å kommunalstämman i detta fall. Men om man å ena
sidan vill hålla på sanningen af den satsen, att personligheten
bör i dylika frågor våga lika mycket som förmögenheten, så måste
man å andra sidan medgifva riktigheten deraf," att den, som mest
bidrager till kommunens utgifter, bör också hafva relativ öfvervigt
i afseende på besluten inom kommunen. Jag tror icke, att Lagutskottet
i dess här föreliggande utlåtande har lyckats lösa den
gordiska knuten. Tv då, enligt hvad vi se af Utskottets betänkande,
kommuner finnas med 55,000 fyrkar, derutaf en person eger
röstetal för 20,000 fyrkar, så skulle, i händelse Utskottets hemställan
godkändes och med tillämpning af ett absolut maximum,
denne person ej få högre röstetal än 1,000 fyrkar, och hans röst
således reduceras till en ren obetydlighet. Någon hållbar jemförelse
emellan stad och land tror jag icke finnas, ty i städerna
har man ju, såsom vi veta, ett absolut maximum för röstetalet. 1
de städer, der stadsfullmäktige finnas, utöfvas rösträtten endast
vid val och är således af mindre betydelse; men i de städer, som
hafva mindre än 3,000 invånare och sakna stadsfullmäktige, komme
i allt fall, med deras sannolikt ringa intresse för kommunala
frågor, några få medlemmar, som hafva 100 röster, att diktera besluten.
Jag anser, att om man vall afhjelpa en orättvisa, bör man
icke begå en annan; och då denna Kammare förut stannat vid
beslutet om fastställande af ett relativt maximum, samt Första
Kammaren, att döma af reservanternes från denna Kammare mening,
icke lärer antaga ett absolut maximum, så anser jag, att
detsamma bör göras äfven här. Jag yrkar alltså bifall till Utskottets
utlåtande i första punkten, och att andra punkten må få
denna förändrade lydelse: Röstvärdet skall beräknas efter det en

hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för
större antal röster, än som svarar mot en tiondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden. Jag tror, att man härigenom kommer
rättvisan närmast, och att åtminstone något vinnes i det syfte
motionen afser.

Grefve Sparre: Den nu föreliggande frågan är en af dem,

som ständigt återkomma, och det torde således vara skäl, att Kammaren
söker bringa den till en ändamålsenlig lösning. Vi hafva
årligen talat så mycket om denna fråga, att många nya skäl nu
icke kunna framläggas. Men emot Herrar Anders Perssons och
Asklöfs förslag har jag den erinran, först och främst att Kammaren
vid flera föregående riksdagar har gillat den andra principen,
nemligen bestämmande af ett relativt maximum, och vidare,
på sätt en föregående talare redan anmärkt, att. om också der

Om kommunala
rösträttm på
landit.
(Fort*.)

Jf:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala ligger någon godtycklighet uti ett begränsadt maximum — vare sig
rösträtten på relativt eller absolut — innebär den graderade skalan deremot så
(Forte) mycken godtycklighet, att hvart enda streck deruti är godtyckligt,
från början till slut.

Hvad man klagar öfver är väl egentligen det, att en eller
annan person inom en kommun kan genom sitt allt för stora
röstetal utöfva ett sådant tryck på kommunen, att alla de andras
röster försvinna, och jag måste medgifva, att sådant i allmänhet
förekommes genom bestämmande af ett maximum.

Jag har vid flera föregående riksdagar inskränkt mig till att
tillstyrka ett relativt maximum, eller 7io''-del af kommunens hela
röstetal efter röstlängden, och jag vill tillstå, att jag äfven nu
inom Utskottet röstat för en sådan begränsning. Men å andra
sidan kan jag icke förneka, att det kan finnas fall, då jemväl ett
absolut maximum kunde vara behöfligt, och af detta skäl har jag
icke anmält någon reservation emot det beslut, som Utskottet nu
tillstyrkt, helst jag vore glad, om på ett eller annat sätt en lösning
af frågan kunde vinnas.

Man diskuterar just nu denna fråga i Första Kammaren, från
hvilken jag nyss kommit, efter att hafva åhört diskussionen. Jag
önskar innerligt att denna Kammare måtte gilla den andra principen,
eller antagandet af ett begränsadt maximum. Dock hörde
jag ingen der tala för det första alternativet eller en röstskala.
Vilja vi derföre på något sätt bringa denna ständigt återkommande
fråga till lösning, måste vi, efter min öfvertygelse, så väl för konsekvensens
skull som med hänsyn till möjligheten af en öfverenskommelse
med Första Kammaren, hålla på det andra alternativet.
Jag inskränker mig för den skull till att yrka bifall till
Utskottets afstyrkande af en graderad röstskala och till att förklara,
det jag kommer att finna mig uti hvilket beslut, som Kammaren
än må fatta. Jag tror, att Utskottets förslag har skäl för
sig, men jag tviflar på, att vi, genom att syfta efter något mera,
skola komma någon väg.

Herr Fredricson: Jag får hembära Utskottet min tacksamhet,
derföre att det framkommit med detta förslag. Jag tror att,
när frågan kommit till denna punkt, hafva vi, så att säga, satt
kyrkan midt i byn, och om motionären än icke får sin vilja fram,
hafva vi dock kommit ett stycke på väg. Med anledning häraf
yrkar jag bifall till Utskottets förslag, så väl i första som i andra
punkten.

Herr Lundberg: Vi veta alla, att den kommunala rösträt tens

brister länge varit en erkänd sanning, då den rike godsegaren
eller högt aflönade tjenstmannen kan i en komunalstämma
diktera hvilka beslut han behagar. Jag kan anföra tydliga exempel
derpå. I Umeå socken, med en folkmängd af nära 12,000 personer
och med öfver 59,000 fyrkar, finnes trenne personer, störa
verksegare, som ensamme representera nära 30,000 fyrkar. Om desse
äro enige, så blifva deras röster alltid afgörande för hela kom -

Onsdagen deu 10 Mars, f. in.

N:o 16.

;;7

munen: dock anser jag mig skyldig att, till dessa Herrars heder, om kommunala
nämna, att de aldrig till allmogens förfång gjort sina röster gäl- rösträtten på
lande. Men andra tider kunna komma och andra herrar i de (Forts)
nuvarandes ställe, icke lika rättänkande som desse. Det är högst
orättvist att lägga i händerna på några få personer en makt,
som med rätta tillhör hela kommunen. Det är ju döda kapital
och egendomar, som hafva makten och högsta röstvärdet; menniskan
och förnuftet deremot obetydligt! Hvem kan garantera
för att millionären har större förstånd och nit för allmänt
bästa än en person, som icke eger mer än 1000 kronor eller ännu mindre?
Dock medgifver jag gerna, att när det röstas för utgifter,
då bör hvar och en rösta efter syi skatt till kommunen; men i
öfrigt instämmer jag fullkomligt i motionärens, Anders Perssons
förslag, som är grundadt på en obestridlig rättvisa och hofsamhet.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Om icke en talare yrkat

afslag å Utskottets förslag, skulle jag icke besvärat Kammaren
med att yttra mig i frågan. Men isynnerhet som denne talare
är eu stadsrepresentant, kan jag icke underlåta att bemöta honom.
Det förefaller mig, som skulle, sedan städerna fått den
kommunala rösträtten ordnad efter de åsigter, som den ärade talaren
förklarade sig hysa, det vara för- städerna likgiltigt, om
landskommunerna finge någon ändring härutinnan eller ej. Han
yttrade visserligen, sedan han yrkat afslag å Utskottets förslag,
att en rättelse uti bestämmelserna angående landskommunernas
rösträtt kunde vinnas, men på ett annat sätt än det som Utskottet
föreslagit. Men han angaf icke detta sätt, och jag för
min del tror derföre, att han icke vet något annat sätt, som för
honom är tillfredsställande, det vill med andra ord säga, att han
icke kunnat finna något sätt alls att lösa frågan.

Det är besynnerligt, att, när stadskommunerna på det relativa
området fått den kommunala rösträtten begränsad ända derhän,
att ingen eger utöfva rösträtt för mera än en femtiondedel
af hela röstetalet för staden, man vill bestrida landskommunerna
att få denna rätt begränsad till endast en tiondedel, isynnerhet
som det förslag, som föreligger, skulle gorå städerna och landskommunerna
likstälda i det afseende, att ett absolut röstetal
blefve bestämdt. Emellertid förefaller det mig, som om man icke
skulle vilja erkänna den satsen, att man bör gå landskommunerna
till mötes härutinnan. Det tyckes mig, som skulle man anse medlemmarne
i kommunalstämman på landet i politiskt hänseende vara
mera vådliga för samhället än i stadskommunerna, helst emedan
man i Utskottets utlåtande framhållit den politiska sidan af saken
såsom skäl, hvarföre man ej velat ingå på Herrar Asklöfs och
Anders Perssons förslag. Men jag tror, att detta är en fullkomlig
missuppfattning. Representationen bör med skäl kunna i detta
afseende hysa lika stort förtroende till befolkningen pålandsbygden
som i städerna; men om några betänkligheter i detta afseende
kunna uppstå, torde de, enligt erfarenhet från andra länder, vara

S:o 16.

Onsdagen den 10 Mars. f. ro.

Om kommunala att befara just från motsatta hållet, och när nu städerna fått den
rösträtten på kommunala rösträtten begränsad på ett sätt, som nyss är nämndt,
(fort!) sä frågas, hvarföre man icke äfven på landsbygden kan få anspråket
på en mei’a billig och rättvis röstgrund tillgodosedt. Har
man väl i städerna erfarit, att den kommunala rösträttens begränsning
i något fall inverkat menligt hvarken på den politiska
sidan af saken eller på något annat sätt?

Vill man lemna mig ett uppriktigt svar på denna fråga, tror
jag att det skall blifva ett bestämdt nej; och då man således ej
rönt något obehag eller någon fara häraf för städerna, föreställer
jag mig, att ett lika röstsätt må kunna medgifvas åt landskommunerna,
helst då det nu gällande sättet för rösträttens utöfvande
inom kommunerna på landef är öfver hela riket öfverklagadt
samt, såsom visadt blifvit, i ej mindre än 54 af landskommunerna
det förhållande råder, att en enda person disponerar så stort röstetal
i förhållande till öfriga röstberättigade, att han ej blott kan
bestämma om valet af de personer, som skola utse landstingsman,
och i öfrigt af dem, som utgöra kommunens styrelse jemte andra
val. utan äfven diktera beslut, som angå betydliga utgifter för
kommunen i sin helhet. Med anledning af detta förhållande kan
man framställa den frågan, om man med skäl kan.saga, att Utskottets
nu föreliggande förslag är godtyckligt. År ej tvärtom
det nyss af mig påpekade förhållandet ännu mera godtyckligt?

Man har visserligen sagt, att skilnad i detta fall råder mellan
städerna och landet, i det att i städerna sådant förhållande
existerar endast vid valförrättningar. Detta är nog sant, men
hvad blir följden häraf, om rösträtten äfven der vore obegränsad,
då jirst de, som egde största röstetalet, vanligen blefve stadsfullmäktige
och alltid vore de bestämmande vid valförrättningarne,
der endast sådana personer kunna komma i fråga, hvilka hysa
samma åsigter som de väljande, hvaraf följden naturligtvis skulle
blifva den, att alla beslut i kommunens angelägenheter på så sätt
dikteras af den eller dem, som jemförelsevis hafva största röstetalet,
ehuru de blott utgöra en eller blott ett fåtal af kommunens
medlemmar, och samma förhållande kan jemväl tillämpas på
kommuner för landet.

Det har derföre mycket förvånat mig finna, att den ärade
representanten för Malmö icke vill gå oss till mötes i denna
fråga, helst, då frågan om rösträttens inskränkning i städerna
förevar, ingen röst från landsrepresentanterna höjdes deremot.
Jag hoppas emellertid i det längsta, att han inom denna Kammare
skall blifva ensam om sin mening, helst sedan visadt är,
huru stor godtyckligheten i detta fall är i kommunalstämmorna
på landet.

Jag var ej närvarande i Utskottet, då föreliggande utlåtande
der justerades, ehuru jag varit med om sjelfva beslutet. Hade
jag närvarit vid justeringen, skulle jag emellertid reserverat mig
mot Utskottets motivering för sitt beslut att afstyrka bifall till
Herr Anders Perssons motion. Sjelf var jag af den åsigt, att
man kunde rösta lika väl för bifall till nämnda motion som till

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

:v,i

N:o 18.

Utskottets hemställan i andra punkten af utlåtandet, hvilken senare
jag dock biträdde af det skäl. att jag hade alldeles klart
för mig, att Herr Anders Perssons förslag icke skulle vinna Första
Kammarens bifall, då ingen af dess ledamöter i Utskottet talade
för densamma. Vill man vara rättvis, måste man emellertid erkänna,
att denna af Utskottet begagnade motivering, som berör
den politiska sidan af saken, skulle lika väl kunna användas såsom
motivering för Utskottets förslag i berörda andra punkt som
i den första rörande den föreslagna graderade röstskalan. Jag
bär härmed velat uttala mitt klander af denna motivering, för så
vidt den afser afstyrkande af motionen på den grund, att med
densamma skulle åsyftas ökadt inflytande på valen till Riksdagens
Första Kammare.

För öfrigt medgifver jag, att det är likgiltigt, hvilket af dessa
förslag som. antages, men tror, i likhet med Herr Grumselius, att
ingen våda i ena eller andra hänseendet skulle följa af den ifrågasatta
begränsningen af rösträtten, och att den ej heller skulle
medföra någon nämnvärd förändring af inflytandet i politiskt hänseende.
Ty om man tager hänsyn till den erfarenhet, som vunnits
i fråga, om politiska rösträttens användande, samt ser huru
det tillgår vid val af riksdagsmän till Andra Kammaren, och huru
litet intresse dervid gör sig gällande, tror jag, att man skall
komma till den öfvertygelse, att härvid råder samma förhållande
som vid val af landstingsmän. För min del kan jag ej finna någon
våda i politiskt hänseende hota af inskränkningen i rösträtten
mera för landet än i staden, hvarom jag förut yttrat mig.

Det är sant, att Andra Kammarens flertal förr varit nöj dt
med endast ett relativt röstmaximum — och möjligt är att Första
Kammaren ej går så långt som Utskottet föreslagit, isynnerhet
hvad det absoluta rösttalet beträffar — men då det relativa
maximum endast har inverkan på de små kommunerna, har Utskottet
ansett, att äfven absolut röstmaximum borde bestämmas,
hvarigenom jemväl i de större kommunerna, der olägenheten af
nuvarande röstberäkningen är mest öfverklagad, denna olägenhet
skulle minskas. Med afseende på det sålunda föreslagna absoluta
röstmaximum skulle de större kommunerna då blifva jemförliga
med .städerna.

Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid, utan yrkar bifall,
på grund af hvad jag redan anfört, till Utskottets förslag i dt
båda första punkterna, men önskar derjemte, att Kammaren måtte
ogilla den motivering för afstyrkande af Herr Anders Perssons
motion, som af Utskottet begagnats, men anser mig härå ej böra
framställa något särskilt yrkande.

Herr Nils Petersson: Sedan jag begärde ordet, hafva

flere talare på ett enligt min tanke så öfvertygande sätt vederlagt
dem, hvilka yrkat afslag å Lag-Utskottets nu föredragna hemställande,
att jag nästan kunde nöja mig med att tiga. Under
löfte, att fatta mig kort, anhåller jag likväl att få yttra några ord.
Åtskilliga föregående talare hafva omnämnt hvilka skälen varit

Om kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala för Utskottets förslag, och deribland i främsta rummet att detriSt[cmdet
P“ samma s*ar i någorlunda sammanhang med den grund, hvarpå
(Forts.) den kommunala rösträtten i städerna hvilar. Då det icke förnekas,
ej ens af dem, som äro mest afvogt sinnade mot detta förslag,
hvilken stor orättvisa det ligger deri, att det inom landet
linnes öfver femtio kommuner, hvarest en enda person har röstöfvervigt
och i följd deraf blir nära nog den ende beslutande, så
måste man val också erkänna, att något bör åtgöras till afhjelpande
af detta beklagliga missförhållande. Frågan blir då: har
val Utskottet i sitt nu framlagda förslag träffat det Tätta och
lämpliga sättet att lösa frågan? Jag för min del tror det. Och
jag måste allvarligen påminna dem, hvilka önska, att Lagutskottet
hade gått längre än det gjort, att vi hafva en Medkammare,
som måhända ej ens vill följa Lag-Utskottet i dess nu föreliggande
moderata framställning. Klokast är för den skull, att
vi antaga Utskottets förslag sådant det är, och sedan öfverlemna
åt Första Kammaren att besluta i frågan. Och kunna vi icke få
i''östmaximum nedsatt till det belopp, hvarom Utskottet hemstält,
icke må vi tro, att den af Herr Anders Persson föreslagna graderade
röstskalan går igenom; så mycket kan jag då sluta till
af hvad jag hört yttras vid frågans behandling inom Utskottet.

Såsom synes af min reservation, har jag icke kunnat i allo
gilla den motivering, som Utskottet begagnat för sitt afstyrkande
af Herr Anders Perssons motion. Jag åtnöjer mig emellertid med
att här inlägga min protest mot den uppfattning af motionen, som
i nämnda. motivering synes hafva gjort sig gällande; och särskild!
fritager jag motionären helt och hållet från att med sitt förslag
hafva, såsom det i Utskottets’ meranämnda motivering antydes,.
haft för afsigt någon slags förändring i den politiska rösträtten.

Jag vill icke längre besvära Kammaren, men upprepar att,
om man verkligen vill hafva någon förändring till det bättre i afseende
på den kommunala rösträtten, så bör man äfven bifalla
hvad Utskottet hemstält så väl i den första som i den andra
punkten.

Herr Danielsson: Jag kunde gerna afstå från ordet, öfvertygad
som jag är, att, äfven om Kammaren i detta ögonblick voterade
i frågan, Lag-Utskottets nu föreliggande förslag dock blefve
antaget. Men då frågan är af stor vigt för hela landet, så torde
det tillåtas mig att nämna några ord. Den talare, som först yrkade
afslag å de föredragna punkterna, påstod, att hvad Utskottet
deri hemstält vore en orimlighet; och för att bevisa detta
anförde han åtskilliga siffror, tröstande sig slutligen med att uttala
sin dödsdom öfver möjligheten att införa en graderad röstskala.
Visserligen finner jag, att man genom sammanställande
af siffror, såsom han gjort, kan komma till oegentligheter; men
^ som dessa oegentligheter väl icke komma att utgöra annat än
sällsynta undantag, så anser jag ingenting nr den synpunkten
vara att befara. Då emellertid flere af Kammarens ledamöter på
ett enligt min tanke, klart och tydligt sätt framhållit de skal,

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 16.

som vidare tala för Utskottets förslag, så inskränker jag mig att Om kommunala
yrka bifall dertill så väl i den första som i den andra puukten. på

(Forts.)

Herr Philipsson: Inom Utskottet tillhörde jag deras antal,

Indika ansågo Herr Anders Perssons motion vara förtjent af större
uppmärksamhet, än som kommit densamma till del. Jag har det
oaktadt icke reserverat mig mot Utskottets förslag, emedan jag
delat den allmänna åsigten, att det bästa är fiende till det goda,
och att, då man icke kan få hvad man vill hafva, man måste nöja
sig med hvad man kan få. Det är således naturligt, att jag yrkar
bifall till Utskottets nu föreliggande hemställanden, då jag anser
det vara omöjligt att vinna något bättre.

Detta kan emellertid icke afhålla mig från att försöka en
vederläggning af de åsigter, som uttalats mot Herr Anders Perssons
förslag om en graderad röstskala. En talare från skånebänken
har här omnämnt ett exempel, som skulle visa det orimliga
af en sådan röstskala. Men, mine Herrar, innan man kan
bevisa något, måste man uppställa vissa grundsatser, från hvilka
man utgår, emedan det är omöjligt att komma till en konklusion,
innan man har premissen gifven. Men hafva verkligen de, hvilka
motsätta sig en förändring i beräkningen af den kommunala rösträtten
i det af Herr Anders Persson angifna syftet, någon grund,
från hvilken de utgå? Jag kan åtminstone icke finna det. Jagvill
icke inlåta mig om det mer eller mindre orättvisa i det sätt,
hvarpå det kommunala röstvärdet nu utöfvas. Det kan vara nog,
att förhållandet i detta afseende, sådant det nu är, allmänt öfverklagas,
samt att vi vid många föregående riksdagar sökt åstadkomma
en förändring deri.

Men hvarföre anses den graderade röstberäkningen så orimlig,
och hvilken är dess grund? Grunden är den, att man å ena sidan
vill låta förmögenheten utöfva det inflytande, hvartill den obestridligen
är berättigad, eftersom den större förmögenheten medför
större förpligtelse!'' i afseende på bidrag till kommunen — hvarföre
man ock i detta fall jemfört kommunen med ett bolag, och
en sådan jemförelse anser jag här vara mycket väl på sin plats.

Å andra sidan har man, såsom Herr Andei’s Persson också åsyftar,
velat åt den lefvande individen, samhällsmedlemmen, bereda
tillfälle att göra jemväl sitt inflytande gällande. Det är således
begge dessa faktorer, — om jag så får uttrycka mig — å den ena
sidan förmögenheten och å den andra personligheten, som man vill
låta verka tillsammans.

Huru har man nu försökt att vinna detta dubbla mål genom
tillämpning af en graderad skala? Jo, på det sätt, att förmögenheten
visserligen skall göra sig gällande, men dock så att den
större förmögenhetens inflytande i röstväg ökas långsammare och
i mera begränsad, proportion än den mindre förmögenheten, äfvensom
personlighetens betydelse vid besluts fattande underkastats
äfven den någon modifikation. Nu har t. ex. en talare på skånebänken
framhållit, hurusom motionärens kombinerade förslag kunde
föranledt exempelvis dertill, att 17 personer med en större för -

N:o 16,

Onsdagen den 10 Mars. f. m.

Om kommunala mogenhet blifva öfverröstade af 10 med en mindre. Men icke
T0St''landet P° ^yc^er j a£> att detta resultat är så oriktigt, ty det är ju just den
(Forts.) största förmögenheten, hvilken egentligen skall ingå i reduktionen,
som tillhopa med de minsta förmögen!]etsbeloppen öfverröstas af
medeltalet af förmögenhet och person. Detta om man utgår från
denna synpunkt. Och för att ådagalägga, att i praktiken detta
förhållande ej är så orimligt, vill jag anföra, att inom flera bolag,
som vunnit Kongl. Maj:ts sanktion, tinnes graderad röstskala. Ett
af dessa bolag är Grefle—Dala jernvägsaktiebolag. Först bör
förutskickas den anmärkning, att detta bolag skall bestå af minst

24,000 aktier, lydande hvardera å 100 kronor, hvilka ju för jernförelsens
skull kunna här anses motsvara 24,000 fyrkar i en kommun.
Om nu inom detta bolag det befunnits billigt, att förmögenheten
finge göra sig fullt gällande, borde hvarje aktie egaenröst.
Men huru är nu stadgadt i ordningsreglerna för detta jernvägsaktiebolag.
Jo, dess 35 § säger: “Rösterna beräknas sålunda:

för innehafvande aktier till ett antal af högst tjugu beräknas en
röst för hvarje aktie; för aktier derutöfver till och med sextio en
half röst för hvaije aktie; för aktier derutöfver till och med etthundratjugo
en fjerdedel röst för hvarje aktie samt för aktier
derutöfver en tiondedels röst för hvarje aktie. Dock må endast
hela röster gälla vid omröstningar''''. År icke detta en graderad
röstskala? Om man uttrycker beräkningen i bråktal af det hela
eller i bestämda siffror, måste väl vara af föga betydenhet. Den,
som har öfver 120 aktier, egen, som man finner, endast en tiondedels
röst för hvarje aktie. Jag kan upplysa, att sådana bolagsordningar
inom landet finnas flera, men den, jag anfört, kan vara
tillräcklig att åberopa, enär den konstaterar, att redan år 1855
denna modifikation af förmögenhetens rösträtt vann erkännande.

En talare, som tillika är ledamot af Lag-Utskottet och hvilken
nyss från talarestolen hade ordet, grundade må hända sitt anförande
alltför mycket på de statistiska uppgifterna. Vi böra
nemligen erinra oss, att denna utredning, huru förtjenstfull den i
öfrigt är och huru giltig den må vara för den tid, som den omfattar,
likväl afser hithörande förhållanden sådana de gestaltade
sig år 1871. Sedan dess hafva mer än trenne år förflutit och,
mine Herrar, hvilken storartad utveckling har icke industrien
inom vårt land sedan den tiden tagit, och huru förändrade förhållanden
just med hänsyn till rösträtten hafva icke sedan dess
inträdt. Jag var i går inom Lag-Utskottet i tillfälle att taga
kännedom om förhållandena inom en kommun i Norrland. 1871
års statistiska redogörelse har uppfört Motala socken inom Aska
härad i Östergötland främst i afseende å det fyrktal, som tillkom
en röstegare, nemligen något mer än 36,000 fyrkar. Nu fann jag
emellertid, att inom den nämnda kommunen i Norrland finnes en
person eller ett industrielt bolag med en taxering af 60,000 fyrkar.
Jag är fullkomligt förvissad, att sådana förhållanden icke
skola blifva så sällsporda, när de statistiska tabellerna för år
1875 en gång blifva synliga. Jag tror således icke, att man kan

Onsdagen den 10 Mars. f. m.

N:o 16.

uppställa en medelprocent på grund af de förhållanden, som 1871 Om kommunal*
års nu tillgängliga uppgifter omfatta. röSt[andTt

Här har yttrats, att man icke borde acceptera för landet ^ort»)
samma absoluta röstmaximum som blifvit antaget för städerna;
men om något skall göras, så synes mig det, som Lag-Utskottet
tillstyrkt, vara det minsta. I det hänseendet har för öfrigt lagstiftningen
redan en gång antagit denna princip, men mycket skulle
en dylik förändring icke komma att verka. Hvad jag har mest
emot detta förslag är, att det innebär en ny orättvisa. Om, såsom
jag nyss nämnde, vi tänka oss ett bolag i Norrland med

60.000 fyrkar och bidragande till kommunens utgifter med mer
än hälften, är det då billigt, att denna inrättning, som bidrager
med 60 gånger så mycket som en annan medlem af kommunen med

1.000 fyrkar i röstetal, skall reduceras till samma fyrktal. Om
t. ex. inom en kommun finnas 100 röstberättigade med ett medeltal
af 15 fyrkar, således tillsammans 1,500 fyrkar, 3 röstägande,
hvardera med 1,000 fyrkar och 1 röstegande med 30,000 fyrkar, är
det då billigt, att bemälde 3röstegande med tillhop a 3,000 fyrkar skola
öfverrösta de öfriga 101 röstegande med tillhopa 31,500 fyrkar.

.För närvarande eger det öfverklagade förhållandet ruin, att
innehafvaren af de 30,000 fyrkarne öfverrösta!’ de öfriga 103 röstegande
med tillsammans 4,500, men månne det här ofvan angifna
nya förhållandet skulle kännas mindre obilligt? Det är att försöka
bota en orättvisa med en annan, och jag tror, att man alltid kommer
derhän genom ett absolut och ett relativt maximum. Derföre,
ehuru jag yrkar bifall till Utskottets förslag, har jag dock tänkt
mig ett annat, som jag önskar förvaradt i protokollet, på det att,
för den händelse frågan icke nu blir löst, de som intressera sig
för ämnet deraf kunna taga kännedom. Jag önskar, att förmögenheten
och personligheten såsom bidragande faktorer bibehållas, dock så
att personligheten icke må göra sig för mycket gällande, vid
hvilket förhållande det ligger nära till hands, att dessa två faktorer
verka gemensamt, likasom tvänne hjul i en mekanism för det
helas gång. Rösträtten efter förmögenhet borde fördenskull förblifva
sådan den nu är, men derjemte skulle medeltalet af rösterna
inom kommunen, hvilket Statistiska byrån uti sina redogörelser
upptager, och som man också finner genom att dividera hela
antalet röster med..antalet röstberättigade, tilläggas hvarje röstegandes
fyrktal. År antalet röstberättigade 100 och fyrktalet
10,000, så blir medeltalet 100 — och personligheten kommer derigenom
att göra sig gällande. Den som har 5 fyrkar får 105
röster, den som har 10 fyrkar får 110 röster, den som har 1,000
fyrkar 1100 o. s. v. Men i den mån personligheten sålunda gör
sig gällande, medverkar förmögenheten å andra sidan till det medelförhållande,
jag åsyftar. Saken kan vid första påseende synas
invecklad, men jag tror, att detta är den enda grund, hvarpå
man kan bygga, ty den blir lika för alla kommuner, fastän siffertalen
modifieras efter de särskilda förhållandena.

Jag vill emellertid icke uppehålla Kammaren, då flere talare ännu
anmält sig, utan slutar med att liksom en annan ledamot af Lag -

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala Utskottet, som förut haft ordet, vördsamt yrka bifall till Lagr°StUndet
P<l Utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Ola Andersson i Nordanå: Att denna fråga beständigt
återkommer, bevisar att deri ligger något berättigadt, och jag hoppas,
att få, åtminstone inom denna Kammare, vilja bestrida detta. Vi
veta, att — såsom redan förut blifvit framhållet — egentligen
tvänne principer täfla om att göra sig gällande såsom grund för
det inflytande, hvarje medlem af kommunen vill utöfva på dess angelägenheter.
Den ena, säkert den äldsta, är personlighetsprincipen;
den andra, som under samhällets utveckling bildat sig och slutligen
blifvit lagstadgad, är förmögenhetsprincipen. Anhängarne af
den förra skola utan tvifvel medgifva, att krafvet på ett större
inflytande på kommunens angelägenheter för dem, som mera bidraga
till dess utgifter, icke saknar allt berättigande, men å andra
sidan torde också medgifvas, att det är alldeles orimligt, om
den, som frambär det mindre bidraget, för honom lika stort som
det större bidraget för den större, skall sakna allt inflytande på
kommunens angelägenheter. Sådant är — såsom en talare här
bredvid mig anmärkt — godtycke och innefattar i sjelfva verket,
att eu del af kommunens medlemmar sakna all rösträtt. Det är
med detta som med mycket annat, att det teoretiskt riktiga och
praktiskt nyttiga, rättvisa och billiga icke alltid sammanfalla.
Jag tror derföre, att man bör medla mellan dessa båda principer.
Jag kan icke gå in på att detta skulle vara godtycke. Isynnerhet
om man kunde få ett nöjaktigt förslag i den riktning, Herr
Philipsson antydt, synes mig att detsamma skulle hvila på grunder,
hvilka icke kunde få namn af godtycke. Såge jag blott på
min och mina likars fördel, skulle jag hafva allt skäl att vara
nöjd med Lag-Utskottets förslag, som minskar makten för de högst
röstberättigade och bereder ökadt inflytande för de närmast
stående, men jag ville äfven att dessa skulle afstå något till förmån
för de lägsta. Derföre har jag undertecknat den af Herr
Anders Persson inlemnade motionen. Inom den lilla kommun jag
tillhör har visserligen icke känts något tryck, ty den, som der
är mest röstberättigad, och hvilken är bosatt utom kommunen,
har åtminstone på 20 år icke begagnat sin rösträtt, men jag har
ej heller hört honom klaga öfver något på kommunalstämman fattadt
beslut; men i 2:ne grannsocknar saknas icke exempel å de olägenheter,
som det närvarande stadgandet medfört. Der finnas
stora fabriker, hvilka nära nog afgöra besluten inom kommunerna.
Särskildt skulle det kanske icke skada att i protokollet
förvara ett exempel, i händelse frågan icke nu vinner en afgörande
lösning. Förra sommaren hölls ett möte, (jag vill ej uppgifva
ort- eller person-namn), der sockenombud kommo tillstädes
från alla kommuner med undantag af en — den största. Jag
frågade, hvad orsaken var dertill, att något sockenombud ej fanns
närvarande, och hvem som var kommunalstämmans ordförande.
Jo, det är jag, som är ordförande, svarar en af de församlade,
och tilläde: kommunalstämma är ej hållen för val af ombud;

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 16.

hvad det beträffar, så kan det gorå alldeles detsamma, ty jag
och den andre herrn, som är i mitt sällskap, vi afgöra besluten
inom vår kommun, och för öfrigt har kommunen i sin helhet
samma intresse i saken som jag. Jag försummade ej att invända,
hvilket icke kunde bestridas, att hela eller den allra största delen
af kommunen, med undantag af honom sjelf, skulle komma
att få vidkännas en icke obetydlig tillökning i sina utgifter genom
det beslut, hvartill han ville medverka, men han sjelf deremot
en betydande lindring. Vid sådant förhållande, då en enda
röstegare i en kommun kan välja sig sjelf till ordförande och
sina tjenare till kommunens aflönade tjensteman, t. ex. för uppbörden
af prestens aflöning o. s. v., så vågar jag hemställa, om
ett af hufvudsyftena med våra kommunallagar för landet verkligen
kan anses hafva blifvit uppnådt, ett hufvudsyfte hvilket de komiterade,
som utarbetat dessa lagar, och hvilka — jag erkänner
det — på ett i allmänhet utmärkt sätt fullgjort sitt uppdrag,
oaktadt. de, såsom erfarenheten visat, naturligtvis icke kunde
tänka sig alla de nya förhållanden, hvilka sedan dess tillkommit
och nödvändiggjort en förändring i rösträtten, sjelfve dock otvifvelaktigt
haft för ögonen. Redan desse komiterade sjelfve hafva
emellertid frångått principen om förmögenhetens läggande till
grund för rösträtten, då de stadgat, att jordegare, som upplåtit
jord åt en Jandbonde eller arrendator, ej må kunna med laga
verkan förbehålla sig rösträtt för den bortarrenderade lägenheten.
Och jag tror, att, om de hade kunnat förutse alla de följder af
den kommunala rösträttens obégränsade utsträckning uppåt, som
sedermera visat sig, så skulle de hafva föreslagit ännu flera inskränkningar
i densamma.

Bland de _ skäl, som framstälts mot den kommunala rösträttens
begränsning, finnes ett, som nu anses särdeles vigtigt och
betydelsefullt, nemligen den inverkan, denna begränsning skulle
komma att utöfva på valen till Första Kammaren. Den invändningen
är dock, efter min tanke, i sjelfva verket ingenting annat
än ett de obotfärdiges förhinder; ty valen till Första Kammaren
ske ju först efter många omgångar. Först väljas elektorer inom
kommunerna, hvilka utse landstingsman, och slutligen välja desse
riksdagsmännen. Vidare fordras det för valbarhet till riksdagsman
i Första Kammaren en större förmögenhet, och slutligen hafva
denna Kammares ledamöter intet riksdagsmannaarfvode. Men intet
vare sig af de rörande valsättet eller valbarheten eller frånvaron
af riksdagsmannaarfvode i grundlagen nu befintliga bestämmelser
skulle i ringaste mån komma att påverkas genom den af
motionärerne föreslagna inskränkningen i rösträtten, utan fortfarande,
såsom hittills, blifva gällande.

Slutligen torde det tillåtas mig att yttra ett par ord angående
en betänkandet vidfogad reservation från Första Kammaren. En
annan ärad talare har redan så tillfyllestgörande kriticerat reservantens
förslag, att jag för min del ej anser det behöfligt att
närmare inlåta mig på detsamma, utan vill endast fästa uppmärksamheten
på några ord, hvilka jag, för min del, funnit något an -

Om kommunala,
rösträtten på
landet.
(Forts.)

K:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Om kommunala märkningsvärda. Reservanten säger nemligen, att de högst röst
''0Stimukt P" berättigade i en kommun hafva större och dyrbarare intressen
(Ports.) att bevaka än kommunens öfrige medlemmar och att, om ett fåtal
af dessa senare skulle våga att hafva en annan mening än
de förra, detta skulle vara en “sammanrotning mot dem som
hade de dyrbarare intressena". Yttrandet förefaller mig verkligen
mindre vackert sagdt, mindre ädelt tänkt och, i hvad fall som
helst, föga väl betänkt.

Samme ärade reservant har uppgjort ett förslag, som skulle
komma att taga sig ut sålunda, att ju högre fyrktal en person
skattade för, ju mindre röstetal skulle han ega och tvärtom.
Låtom oss taga till exempel någon liten kommun med t. ex. sammanlagdt
10,000 fyrkar. Den som då egde 6,000 fyrkar skulle,
enligt reservantens förslag, ega rösträtt för hälften af de återstående
4,000 fyrkarne, således för 2,000, men om han egde endast

5,000 fyrkar får han 2,500 röster, och om han egen 4,000 fyrkar
får han 3,000 röster. Jag undrar verkligen, huru en lagstiftning,
bygd på en sådan grund, skulle taga sig ut i verkligheten.

Såsom redan är nämndt, skulle jag, för min del, hafva önskat
ett annat förslag, än det Lag-Utskottet framlagt, men för att
åtminstone vinna hvad som möjligen häri vinnas, skall jag yrka
bifall till Utskottets förslag i trots af den dödsdom, som af en
ärad representant från Malmö redan vid början af diskussionen
öfver detsamma blifvit fäld.

Herr Granlund: En aktaa talare på skånebänken har uttryckt
den förmodan, att städernas representanter i allmänhet
skulle vara emot en inskränkning i den kommunala rösträtten på
landet; jag tror icke så är förhållandet. Jag för min del erkänner
fullkomligt, att de äro berättigade, dessa oupphörligt återkommande
fordringar fram flere af landsortens representanter om
en begränsning i denna rösträtt, och jag tror, som nämndt, att
den motsatta åsigten i regeln icke hyllas af stadsrepresentanterne.
Inom städerna sjelfva har ju rösträtten blifvit begränsad till en
femtiondedel af kommunens hela röstetal, och de kunna väl då
billigtvis ej vara emot en inskränkning i den kommunala rösträtten
på landet. Rösträtten i stad skommunerna har för öfrigt
icke sedan kommunallagarne tillämpades varit obegränsad; den
var nemligen redan från början bestämd till högst en tjugondedel
af kommunens hela röstetal. Jag har ej heller hört någon klagan
i städerna öfver den ytterligare begränsning, som sedan egde rum
till en femtiondedel, eller så som den nu är. En talare har visserligen
sagt, att, enär kommunalrepresentationen i städerna utöfvas
af stadsfullmäktige, den allmänna rådstugan egentligen icke
har någon annan betydelse än i fråga om val af nyssnämnda
korporation. Jag medgifver, att detta är förhållandet; men valen
af stadsfullmäktige anställas hvärtannat år, men det är dock desse
stadsfullmäktige, hvilka utöfva stadens rätt inom kommunen beträffande
beskattningen jemte ö fri ga stadens kommunala angelägenheter,
och derför äro väl dessa val ganska vigtiga, och vid dem

N:e 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m, 47

tillämpas naturligtvis den begränsade röstberäkningen. Besynner- Om kommunala
ligt förefaller det dock i alla händelser, att man ofta finner per- rosträtten på
soner, äfven bland dem. hvilka, då det är fråga om en utsträck- landeL

ning af den politiska rösträtten, vilja gå ganska långt i en fri- (Fort8,)

sinnad^ riktning, ja till och med ända till personlighetsprincipen,
men så snart det gäller en begränsning af den kommunala rösträtten,
ställa sig på en helt annan ståndpunkt, den konservativa,
att icke säga den ultra konservativa. Många exempel på detta
märkliga förhållande skulle kunna anföras, men jag vill nöja mig
med ett enda. _ Jag var eu gång tillsammans med tvänne personer,
som i politiskt hänseende voro till och med ytterst nyliberala,
hvad den politiska rösträtten beträffar; men då fråga blefomden
kommunala rösträtten, då befanns det, att de hyste en helt annan
åsigt. Dagen efter vårt sammanträffande skulle i deras socken
hållas kommunalstämma — som jag tror för att besluta om ett
större anslag till eu väganläggning — och de uttryckte för mig
sin glädje öfver att, om de höilo ihop, kunna öfverrösta hela den
öfriga församlingen. Konseqvensen i dylika åsigter kan jag åtminstone
icke fatta. Jag anser, att om tvänne personer, de må
haf va 100,000 eller 1,000 kronor i inkomst, hafva lika rösträtt vid
val till riksdagsman, den kommunala rösträtten också bör vara
något begränsad, och yrkar, att Lag-Utskottets hemställan i första
och andra punkterna af detta utlåtande må bifallas, såsom varande
i min tanke lämpligare än något af de i reservationerna
framstälda förslagen.

Herr A Ib. Staaff: ^ Då jag anser, att både rättvisa och
klokhet bjuda att söka på allt möjligt sätt upphäfva eller utjemna
de missförhållanden, som äro förenade med den kommunala rösträttens
grundande på förmögenhet; då i detta betänkande förekommer
en, såsom mig synes, lycklig lösning af åtminstone ett
sådant missförhållande, och då denna min åsigt vunnit stöd af
yttranden från flere med saken förtrogne landsortsrepresentanter,
ber jag att, under åberopande af de skäl, som Herr Ehrenborg
uti sitt anförande i frågan framlagt, få förena mig med dem, som
yrkat bifall till hvad Lag-Utskottet i såväl första som andra
punkten af detta betänkande hemstält.

Herr Hjelm: Sedan så många talare yttrat sig i frågan och

utredt densamma, kan jag fatta mig kort. Jag ber till en början
att få erinra, att, såsom jag vill påminna mig, elfva riksdagar
förflutit, sedan vår nuvarande författning om kommunalstyrelsen
på landet utkom, och vid hvar och en af dessa riksdagar har
samma författning, i följd af gjorda ändringsförslag, varit föremål
för representationens behandling. Detta tyckes bevisa, att ett
verkligt och djupt behof af ändringar i våra kommunallagar förefinnes.
Man har till Riksdagens pröfning först framlagt förslag
till en graderad röstskala — det ogillades. Så har man försökt
framkomma med åtskilliga andra förslag, som också ogillats, och
nu hafva vi återkommit till den graderade röstskalan; men äf allt

X:o 16. 48 Onsdagen den 10 Mars. f. ra.

Om kommunala detta passar intet,_ ehuru behof af ändring är erkändt. En talare

rösträtten på på skånebänben visade med siffror, att en graderad röstskala vore
landet. omöjlig och säde sig med dessa siffror begrafva den för alltid.

(Forts.) jjan visa^e ockgå med siffror, att ett absolut eller relativt röst maximum

vore omöjligt. Han antydde dock derjemte, att ett annat
ordnande af rösträtten än på de båda omförmälda sätten möjligen
skulle skulle finnas, men, så vidt jag kunde höra, behagade
han icke upplysa, hvari denna möjlighet bestod. Han menade
väl icke personlighetsprincipen? Herr Ehrenborg antydde likväl,
hvad vi alla veta, att uti ifrågavarande afseende finnas två
principer att beakta, den ena förmögenhetsprincipen och den derpå
grundade röstberäkningen, och den andra personlighetsprincipen.
Jag antager då, att, då egendomsställningen är i det allmänna
medvetandet utdömd såsom absolut grund för den kommunala
rösträtten, den ärade talaren på skånebänken hade sin uppmärksamhet
och tanke fäst på den senare. I fråga om denna princip
tror jag dock, och jag har sagt det flera gånger förut, att tiden
ännu icke är inne att hylla densamma, ehuru man i nödfall måste
gå in på den. För min del tror jag, att en graderad röstskala
är den som bäst motsvarar bekofvet och således är ändamålsenligast,
och jag har derföre förenat mig med motionären j hans
framställning. Då man nu emellertid icke har någon utsigt att
vinna något genom påyrkande af motionens antagande, måste jag
instämma i Utskottets förslag, sådant det föreligger, men icke,
såsom en talare från Christianstad föreslagit, endast med hänsyn
till ett relativt maximum, ty dermed vunnes inom en stor del
landskommuner icke det allra ringaste. Jag tillhör en kommun,
inom hvilken nästlidet år fyrktalet uppgick till 127,000. Der
funnos ungefär B2,000 jordbruksfyrkar, och i medeltal hade hvar
jordbrukare 15—18 fyrkar, då deremot några personer finnas
som ega, 6—8,000 bevillningsfyrkar. Derutaf inses, att ett blott
relativt maximum skulle icke alls inverka på det närvarande orimliga,
och den kommunala sjelf styrelsen blefve fortfarande hvad den
är. Utan ett absolut röstmaximum blir det der och i andra dylika
kommuner ingen förändring. De statistiska redogörelserna utvisa
ock tydligen, huru nödvändigt det är att få en förändring, och jag
tror verkligen, att, om vi alltför mycket dämma för de naturliga
rättigheterna, så skola principer börja att arbeta sig fram, som
jag, för min del, endast i nödfall vill erkänna. Jag får för den
skull yrka bifall till de båda första punkterna af Utskottets nu
framlagda förslag.

Herr Johan Johansson i Ringshyttan: Jag skulle sannerligen
icke hafva ökat den långa raden af anmälda talare, om jag
icke dertill funnit en viss anledning deruti, att en föregående talare
påvisat, att de siffror, som återfinnas i Utskottets betänkande,
äro hemtade från 1871 års uppgifter till Statistiska centralbyrån.
Sedan dess hafva förhållandena inom många kommuner, synnerligast
de större, på väsendtligt sätt förändrat sig, och just för att

närmare

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 16.

närmare belysa detta, tager jag mig friheten att från Gli af dö Om kommunala
största landskommunerna i riket framlägga några siffror i detta rösträtten på
afseende. I den kommun, jag menar, Nora landsförsamling, hvars
namn jemväl återfinnes i betänkandet, upptager röstlängden för
a.c ? V''E sä£a 1^74 års fyrktalslängd, en summa af

i oi '' n, aetta fyrtal kommer på jordbruksfastighet endast
27,12ö, eller nära 18 procent, men deremot på öfriga beskattnings!
öremål icke mindre än 124,527. Detta stora röstetal är förde
adt på 1,350 röstberättigade. Om jag från detta antal afräknar
dels alla bolag, hvars rösträtt utöfvas af enskilda personer, dels
ock de personer, som på grund af omyndighetstillstånd eller af
andra orsaker icke få rösta, så kommer jag till det resultat, att
minst ett tusen personer i denna socken för närvarande kunna
sjelf ve utöfva sin rösträtt. Utan att här ens vilja försöka göra
mig en föreställning om, huru det skulle taga sig ut, om samtlige
dessa personer skulle komma tillsammans på en kommunalstämma

jag vet icke ens hvar de skulle kunna sammanträda, då församlingens
kyrka icke rymmer mer än 800 personer — vill jag
dock, såsom ett exempel på det ringa intresse hvarmed kommunens
angelägenheter, besynnerligt nog, der omfattas, lemna den
upplysning, att högst sällan öfver 20 personer infinna sig på kommunalstämmorna.
Till och. med då så vigtiga ärenden som tillsättning
af ledamöter i bevillningsberedningar och taxeringskomitéer
förekomma, har, oaktadt förmögenhetsintresset då i synnerhet
borde visa sig öfverlägset, det till och med inträffat, att man nödgats
ga ut på gator och gränder för att få tillsammans ett par
personer för valets verkställande och för justering af protokollet.

Detta är ju ett nedslående bevis på, huru till och med i en stor
kommun intresset visar sig mycket ringa, äfven för dess vigtigaste
angelägenheter. Nu kan man visserligen säga, att detta missförhållande
härleder sig deraf, att den kommunala rösträtten är så
ojemnt fördelad. Detta kan dock icke vara händelsen, ty röstlängden
har, under de tolf år nuvarande kommunalförfattning varit
gäUande, ej begagnats mer än tre gånger, och vid alla dessa tillfällen
i jemförelsevis obetydliga ämnen. Ifrågavarande omröstningar
utföllo dessutom alla på det sätt att, äfven om personlighetsprincipen
dervid hade blifvit tillämpad, besluten dock skulle
hafva erhållit enahanda utgång, som då skedde medelst röstlängdens
anlitande.

Eftero dessa anmärkningar, som jag villigt erkänner icke kunna
utöfva någon inverkan på den föreliggande frågans lösning, vill
jag i stället öfvergå till ett närmare skärskådande af den väsende
liga betydelse,^Lag-Utskottets nu framlagda förslag nu intager i
fråga om förhållandet mellan ett absolut och ett relativt röstmaximum.
Om jag, utgående från det höga röstetal, scm i afseende
å Nora landsförsamling blifvit omnämndt, antager, att den
relativa rösträtten vore begränsad till en tiondedel af kommunens
hela röstetal^ efter röstlängden, så skulle högsta röstetalet komma
att utgöra något öfver 15,000 fyrkar och medföra den verkan, att
blott ett enda bolag med 25,830 fyrkar skulle drabbas af denna

Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 16. 4

N:o 16.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om kommunala reduktion. Men med tillämpning af det absoluta röstmaximum,
rosträtten få som XJtskottet derjemte förordar, ställer sig saken helt annorlunda.

(Forts j Alldenstund, enligt denna princip, ingen får rösta för mer än 1,000
fyrkar, så skulle följden häraf blifva, att icke mindre än 19 röstberättigade,
nemligen 17 bolag och 2 enskilda personer, som nu
tillsammans representera ett röstetal af 93,676, finge detta nedsatt
till endast 19,000 röster. Denna reduktion skulle ock hafva till
följd, att tillsammans 74,676 fyrkar, eller i det närmaste 50 procent
af kommunens hela fyratal, icke finge deltaga uti beslutens
fattande. Detta är ju en ganska ansenlig verkan af det utaf
Lag-Utskottet föreslagna absoluta röstmaximum; och jag vågar tro
att man med denna begränsning kan vara fullt belåten, så mycket
hellre som ifrågavarande 19 röstande, i fall de äro ense om besluten,
ändock skulle ega en relativ öfvervigt mot den öfriga talrika
mängden af röstegande.

Att en dylik röstbegränsning emellertid är af största behof
påkallad bör således tydligt framgå af hvad jag redan anfört, och
för denna min uppfattning hemtar jag dessutom ytterligare stöd
af den omständigheten, att dessa högre fyrktal förefinnas i år,
men äro kanske till större delen borta nästa år. De flesta af dem
hafva nemligen uppkommit genom de lyckliga konjunkturerna i
bergshandteringen under de två eller tre sistförflutna åren; men dessa
goda konjunkturer hafva redan försvunnit och komma troligen att
under nästkommande år föranleda en högst väsendtlig nedsättning
uti kommunens fyrktal. Då är ock mycket troligt, att detta bolag
som nu har omkring 26,000 fyrkar, kommer att uppskattas till en
bevillning, som måhända icke motsvarar ens 6,000 fyrkar. Ja, jag
vet till och med att under föregående år samma bolag icke haft
mer än 2 ä 3,000 fyrkar. Om man då tänker sig, till exempel, att
i år det blir fråga om ett beslut, som för kommunen föranleder
en utgift, hvilken måste utgöras under åtskilliga år, så skulle det
röstförhållande, som nu eger rum, hafva till följd, att de nuvarande
stora röstegarne äro i tillfälle att till egen förmån genomdrifva
beslut, af hvilkas följder de sjelfva endast i obetydlig mån skulle
för framtiden drabbas, enär inkomstförhållandena och deraf beroende
fyrktal och skattskyldighet då kunna ställa sig helt annorlunda.

Just till följd deraf, att dessa höga röstetal, isynnerhet inom
industriidkande kommuner, äro synnerligen föränderliga, anser jag
Utskottets förslag i detta afseende vara mycket välgrundadt och
klokare att antaga detsamma, sådant det nu föreligger, emedan
man derigenom vinner åtminstone något, än att genom en ännu
större inskränkning försöka vinna mer.

Nu lär förhållandet vara, efter hvad jag förnimmer af sorlet
omkring mig, att Första Kammaren redan förkastat Utskottets
förslag i de båda föredragna punkterna.

Ehuru vi sålunda för denna gång icke kunna vinna något
positivt resultat, vill jag dock, på grund af de skäl jag anfört,
förorda bifall till Utskottets hemställanden i dessa punkter.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 16.

I anseende till den långt framskridna tiden, och då ytterligare
många ledamöter anmält sig att tala i det förevarande ämnet, uppsköts
den vidare öfverläggningen derom till det sammanträde, som,
enligt utfärdadt anslag, i afton komme att hållas.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Berggren under 14 dagar från och med den 11 dennes

„ Magni	33	14	33	33	33	33	18	33
„ Hammarberg „ Johannes Bengts-	33	12	33	33	33	33	19	33
son „ And. Andersson i	33	14	33	33	33	33	22	33
Nyckelby c Friherre B. C. A. Åker-	33	14	33	33	33	33	22	33
hielm	33	14	33	33	33	33	22	33
Herr Edström	33	10	33	33	33	33	23	33

§ 7.

Upplästes och lades till handlingarne ett från Herr Wikström
insändt, så lydande sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, Herr Joh.
Magnus Wikström, som fortfarande lider af sitt sedan längre tid
för handen varande, organiska hjertfel, hvarken kan eller bör under
nuvarande väderleksförhållande företaga några resor, hvadan han
ovilkorligen är nödsakad att begära ytterligare ledighet från riksdagsgöromålen;
detta intygas på aflagd embetsed och bekräftas
med min edliga förpligtelse: “Så sant mig G-ud hjelpe till lif

och själ!"

Uddevalla den 1 Mars 1875.

O. E. Åhlström
Med. D:r, Prov.-läkare.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. %3 e. m.

In fidem
H. Husberg.