1871 Ändra Kammaren. Nio 33

ProtokollRiksdagens protokoll 1877:39

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1871 Ändra Kammaren. Nio 33.

Onsdagen den 18 April.
Kl. 7 e. m.

Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets utlåtande N:o 20,
i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
eganderätt till skrift och förordning rörande utsträckt tillämpning
af lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1807.

Dervid förekom i ordningen § 7 uti det af Utskottet framlagda
förslag till lag angående eg anderätt till skrift, efter hvilken paragrafs
uppläsning ordet begärdes af

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er, som yttrade:
Utskottet har i första momentet af denna paragraf förändrat det
i Kong! Maj:ts proposition förekommande uttrycket: »Författare må
sin rätt öfverlåta på eu eller flere», derhän, att det i stället skulle
heta att författare ma ega sin rätt på »annan» öfverlåta, och för
min del skulle jag icke fästa synnerlig vigt vid donna förändring,
emedan jag tror att orden, lästa utan all motivering, kunna i båda
fallen tolkas till ungefär samma mening, om icke, såsom jag för
min del tycker framgå ur motiveringen, det varit Utskottets åsigt,
att en författare icke skulle hafva rättighet att samtidigt till tvenne
förläggare öfverlemna utgifningsrätten å en cell samma bok. Med
eu sådan tolkning synes mig första punkten i denna paragraf svårligen
låta förena sig med andra momentet af samma paragraf, i
hvilken stadgas, att förlagsrätten till eu skrift ej må omfatta rätt
att utgifva mera än eu upplaga och denna endast af viss begränsad
storlek. Jag föreställer mig nemligen att, om eu författare icke
fai öfverlåta förlagsrätt pa flera än eu, skulle det kunna blifva tveksamt,
när hans rätt att a nyo utgifva sitt arbete skulle åter inträda,
sedan lian en gång utan några närmare vilkor gifvit förlagsrätt åt
eu förläggare. Skulle han vara nödsakad att vänta tills den förra
upplagan blifvit helt och hållet utsåld? Då kunde en förläggare
genom att innehålla ett exemplar af den förra upplagan ganska
länge hindra utgifvandet af en ny sådan.

Jag anser derföre att antingen böra ordalagen i första momentet
återställas till hvad Kongl. Maj:t i afseende derpå föreslagit,
hvilket också är af Första Kammaren bifallet, eller också bör be Andra

Kammarens Prof. 1877. N:o 39. 1

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.

N:o 39. 2

Onsdagen den 18 April, e. in.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts)

stämmelsen i sista momentet, att endast en upplaga får på en gång
utgifvas, helt och hållet strykas, såsom åtskillig^ reservanter också
yrkat.

För min del får jag bekänna, att jag icke kan fullt bedöma
hvilken fördel ett sådant stadgande kan medföra eller huruvida det
saklöst kan uteslutas, men om så skedde, tror jag icke att det skulle
medföra särdeles skada.

Ått åter godkänna paragrafen i sin helhet, i det skick Utskottet
föreslagit densamma, tror jag vara mindre lämpligt.

Herr Philipsson: På sätt min vid betänkandet fogade reservation
utvisar, har jag hemstält om oförändradt bibehållande af det
första momentet i denna paragraf sådan den förekommer i Kongl.
Maj:ts förslag. Jag tror det för sakens tydlighet vara af högsta
vigt, att man bibehåller den lydelse nämnda proposition innehåller.
Jag har för denna åsigt sökt gifva skäl i min reservation och såsom
det vigtigaste anfört beskaffenheten af hvad man i utlandet
kallar delad förlagsrätt, som snart nog torde komma att hos oss
begagnas. Ty efter lagens trädande i kraft lärer det nog ofta inträffa,
att svenske författare samtidigt ingå förlagsaftal med olika
förläggare i Sverige, Norge och Danmark, och i sådant fall uppstår
det rättsförhållande, som man brukar beteckna med namnet delad
förlagsrätt, hvilket förhållande jemväl i flera andra fall kan inträda.
Men det finnes äfven ett annat skäl, som föranleder mig att anse
det momentet 1 bör oförändradt bibehållas. Det står nemligen i
full öfverensstämmelse med de i momentet förekommande orden
»med eller utan vilkor eller inskränkning». Veder hörandes uppmärksamhet
fästes härigenom på nödvändigheten af att i hvarje fall emellan
författare och förläggare kontrakt upprättas, som upptager alla
bestämmelser, som skola gälla för dem. På dessa skäl, som jag fullständigare
i reservationen anfört, har jag ansett, att antagandet af
Kongl. Maj:ts förslag vore mest gagneligt, men deremot uttalat min
åsigt att andra momentet i § 7 borde uteslutas.

Jag har nu haft den tillfredsställelsen höra att denna mening
jemväl uttalats från statsrådsbänken, och derjemte har från samma
plats yttrats farhåga, att den föreslagna bestämmelsen skulle leda
till förvecklingar, hvarjemte nämndes om den ovisshet, som skulle
uppstå, när en upplaga skall anses utsåld och när författaren skall
vara berättigad att utgifva en ny upplaga, hvilket är eu fråga, som
säkerligen kan blifva föremål för olika bedömanden.

Jag har äfven inhemtat af förhandlingarne vid den tyska riksdagen,
huruledes man insett svårigheten att i en lag af förevarande
beskaffenhet inrymma föreskrifter om upplaga af skriftverk äfvensom
andra bestämmelser angående rättsförhållandet mellan författare
och förläggare. Man har också kommit till den åsigt, att lagbestämmelserna
härom höra, icke till lagen om »författarerätt», utan
till en helt annan gren af lagstiftningen, nemligen »förlagsrätten».

Onsdagen den 18 April, e. ro.

N:o 39.

En särskild lag härom ansågs böra stiftas och dit hörande stadganden
deri införas.

Det är äfven en annan fråga som härvid förekommer. Om en
författare öfverlater hela sin rätt, utan vilkor och utan inskränkning,
på en förläggare, och denne utgifver en upplaga som utsäljes; om
sedermera författaren anser det vara med sin fördel öfverensstämmande
att en ny upplaga utgifves, men förläggaren icke vill utgifva
någon sådan, huru förfara i sådant fall? Lagstiftningen om förlagsrätten
bör besvara denna fråga medelst bestämmande af någon tid,
efter hvilken författaren bör ega rätt att sjelf utgifva eller att träffa
aftal med eu annan förläggare om utgifvande af eu ny upplaga, ty
annars kan den första förläggaren under hela författarens lifstid och
femtio år efter hans död hindra utgifvandet af en ny upplaga, hvithet,
åtminstone i författarens lifstid, kan strida emot hans litterära
intresse. Jag vill med detta exempel allenast visa, huru som behofvet
i detta fall krafvel fyrfaldiga bestämmelser, som dock egentligen höra
till ett annat område af lagstiftningen.

På de skäl jag anfört anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag rörande första momentet af ifrågavarande paragraf, men om
afslag å det andra.

Herr Gumaelius: Herr Talman! Jag kan i hufvudsak in skränka

mig till att instämma med den senaste ärade talaren och
jag gör detta så mycket hellre, som jag nyss hört Herr Statsministern
förklara, att lian icke hade något emot en sådan förändring
af donna paragraf, som Herr Philipsson i likhet med en reservant
inom Första Kammaren, Herr v. Gegerfelt, föreslagit, nemligen att
sista momentet af densamma helt och hållet uteslötes. I våra tider,
da man allt iller och mer lägger an på att göra läsningen billigare
och mera tillgänglig för den stora allmänheten och då med
den allt mera stigande folkbildningen den allmänhet, som kan blifva
afnämare för dessa skrifter, allt mer och mer ökas, synes det mig
vara mycket oegentligt att gorå eu bestämmelse, som i så hög grad
begränsar spridandet af skrifter och fördyrar priset på dem, som
den af Lag-Utskottet i 7 § af nu föreliggande betänkande föreslagna
bestämmelsen, att en skrift af förläggare ej må utgifvas i större
upplaga än 1,500 exemplar, och ännu mera oegentligt att såsom
Första Kammaren inskränka denna upplaga till endast 1,000 exemplar.
Jag känner en förläggare som i närvarande ögonblick har fem
skrifter på sitt förlag under tryckning, deraf eu på 1,000, en på
3,000, en på 4,00(0 en på 5,000 och eu på .14,000 exemplar. Den
skrift, som nu tryckes i 1,000 exemplar, utgör ett omtryck af ett
föregående arbete, som förut varit tryckt i 4,000 exemplar. Jag
anför detta såsom exempel på, att man nu för tiden trycker helt
andra och större upplagor än här blifvit föreslagna.

Pa vägen hit träffade jag eu författare, som för närvarande
har ett arbete inne i följetongsafdelningen i en utaf de tidningar,

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

N:o 39. 4

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April, e. m.

jag utgifter, och hvilken plägar förbehålla sig rättigheten att sedermera
få utgifva sina artiklar i vanlig bokform. Jag fragade honom
om han händelsevis visste huru stor upplaga den förläggare, som
brukar omtrycka hans skrifter, vanligen åt dem upplägger. Da hans
alster förut varit intagna i en tidning som är temligen spridd, hade
jag icke anledning antaga, att denna nya upplaga skulle vara särdeles!,
stor, men — han svarade att hans förläggare uppgifvit, att de
brukade omtryckas i 3,500 exemplar.

Då man hör sådana siffror, måste man finna det olämpligt att
bestämma eu upplagas normala storlek vare sig till 1,000 eller
1,500 exemplar.

Jag vill endast fästa ''uppmärksamheten på dessa enkla förhållanden.
För öfrig t hafva de åsigter, hvartill jag i denna fråga ansluter mig,
blifvit fullständigt utvecklade af Herr Philipsson och de hafva icke heller
blifvit från statsrådsbänken motsagda. Jag anhåller om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition med uteslutande af sista momentet.

Herr Wiesel gren: Om man ville försöka att från lagstilens språk
öfversätta uttrycket »annan», som Utskottet i förevarande § insatt
i stället för det i Kongl. Majtts förslag förekommande uttrycket »eu
eller flere,» så tror jag verkligen att man för en sådan öfversättning
icke skulle kunna begagna bättre ord än just — »em eller
flere''». Men om så är förhållandet •—• och det tror jag ingen skall
kunna bestrida — så torde man väl hafva rätt att anse den af Utskottet
i denna ordalydelse gjorda förändring vara minst sagdt öfverflödig.
Anledningen, hvarföre Utskottet ansett sig böra vidtaga ifrågavarande
förändring, har varit den, att man ansett uttrycket »en
eller flere» olämpligt, såsom stridande mot den obestridliga rättsgrundsatsen,
att man icke eger sälja tvem ett. För min del anser
jag dock en dylik tolkning af saken vara beroende på en missuppfattning,
och jag har derför instämt i den af Herr Philipsson mot Utskottets
ändring af §:n i denna del afgifna reservation. Att sälja , tvem
ett är att göra sig skyldig till bedrägeri; sådant är i lagen belagdt
med straff, och bör i laga ordning åtalas. Men jag anser
icke att man säljer samma sak till två personer, om man t. ex. helt
öppet och ärligt öfverlåter åt eu förläggare att utgifva ett arbete i
praktupplaga med dyrbara planscher och till en annan rättighet att
utgifva samma arbete i godtköpsupplaga. Jag har då visserligen
sålt samma arbete till två personer, men jag har icke sålt »tvem
ett.» På samma sätt kan jag åt en förläggare sälja rättigheten att utgifva
mitt arbete på ett språk och till en annan förläggare rätt att
utgifva samma arbete på ett annat språk. Yäl kan jag vid dylika
aftal genom förtegenhet af redan ingångna sådana eller på andra
sätt bedraga grin kontrahent — men jag utsätter mig då också för
samma straff, som drabbar annan oärlighet i handel, och deri ligger
garantien för en riktig tillämpning af §:ns ord. Det är ma hända
ännu icke så brukligt hos oss att åt olika personer samtidigt till

Onsdagen den 18 April, e. in.

5 N:o 39.

utgifvande öfverlåta samma arbete under olika förutsättningar, men Angående föringen
lär väl vilja förneka att det skulle kunna komma att biidet .stag till lag om
Det bär redan länge varit praxis i den utländska förlagsrörelsen, ocheäan,*£™lt uU
i den tyska lagstiftningen finnas särskilda bestämmelser beträffande l", \
sådan »delad förlagsrätt.» °r s''''

Hvad beträffar den senare delen af denna 7 §, så bär Herr Philipsson
i sin reservation yrkat, att denna del skulle helt och hållet
utgå; men i detta fall har jag icke kunnat med honom instämma.

Ty låt vara att några få slag af de arbeten, som till trycket befordras
icke kunna i allo hänföras under stadgandet i detta moment,
så tror jag dock icke, att man derför bör underlåta att för det stora
flertalet meddela en i afseende å dem nyttig bestämmelse. Af alla
bokpressens alster torde kanske musikalster och stereotyp-upplagorna
af en eller annan bok vara de enda, för hvilka det klandrade
stadgandet skall befinnas olämpligt; men de behöfva ju icke träffas
deraf, då ju i alla dylika undantagsfall vederbörande författare eller
tonkonstnärer kunna genom särskilda derför lämpade aftal med förläggaren
öfverenskomma. Efter hvad jag inhemtat, har Första Kammaren
redan för denna 7 § antagit den lydelse som i Kongl. Maj:ts
proposition finnes föreslagen; och då jag anser bestämmelsen om
upplagans storlek vara af mindre vigt, vare sig siffran bestämmes
till 1,000'' eller 1,500 exemplar, tillåter jag mig yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition oförändrad, i hvad den rörer ifrågavarande §.

Grefve Sparre: Som Herrarne behagade finna, sönderfaller den
nu föredragna 7 § af Utskottets förslag i tvenne särskilda moment,
och jag ber nu att få yttra några ord om hvardera af dessa moment.

Hvad dervid först det förra momentet angår, så innehåller detta
i dess första punkt enligt Kongl. Maj:ts förslag: »författare må sin
omförmälda rätt med eller utan vilkor öfverlåta på eu eller flere».

Jag tror icke. att det varit Kongl. Maj:ts mening, att det skulle
vara medgifvet eu författare att samtidigt öfverlåta förlagsrätten till
sitt arbete åt flere, utan att särskilde förbehåll derom gjordes. Ett
sådant medgifvande anser jag nemligen skulle varit uppenbart stridande
mot den uppfattning man i allmänhet bär om hvad som är
rätt, och jag tror att man icke ostraffadt kali genomföra eu sådan
revolution mot det allmänna föreställningssättet, som den hvartill
antagande af Kongl. Maj:ts förslag, om det tydes efter orden, skulle
föranleda. Kali det verkligen vara rätt, att den, som har ett manuskript
och åt en förläggare öfverlåtit rätten att utgifva arbetet, dagen derpå går
till en annan förläggare och säljer samma arbete, och så tredje dagen
till eu tredje o. s. v. Detta vore ju ett uppenbart bedrägeri. Den
siste talaren sade, att ett sådant bedrägeri blefve bestraffad! efter
lag. Må så vara; men lagen bör icke vara affart ad i sådana ordalag,
som likasom invagga en författare uti deri föreställning, att han
har rätt att begå ett dylikt bedrägeri. Det blir dessutom så mycket
tydligare, att det icke varit meningen med ifrågavarande stadgande

N:o 89. 0

Onsdagen den 18 April, e. m.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

att tillåta eu författare att samtidigt sälja sitt arbete till flere, om
man läser 14 §, der det i fråga om dramatiska eller musikalisktdramatiska
arbetens uppförande föreslås, att författaren skall ega rätt
att lemna sitt samtycke dertill åt flere. Det låter ock val tänka
sig, att en författare kan gifva sitt samtycke till att en pjes samtidigt
uppföres på flera teatrar, utan att någons rätt derigenom förnärmas.
Men om en författare skulle samtidigt sälja förlagsrätten
till en skrift till flere, utan att särskild! aftal derom blifvit gjordt,
tror jag icke det skulle kunna rubriceras såsom annat än bedrägeri.
Nu heter det visserligen i paragrafen, att författaren må sin rätt
öfverlåta med eller utan vilkor eller inskränkning, och lian hänvisas
således att uti aftalet bestämdt uttala dessa vilkor. Men enligt
praxis ega icke några formliga aftal rum, utan det tillgår vanligen
så, att när eu författare vill låta trycka sitt arbete, vänder lian sig
till eu förläggare med förfrågan, huru vida denne vill köpa förlagsrätt
till arbetet. Om denne då förklarar sig dertill benägen, lemnar
författaren förläggaren ett qvitto på att han bekommit den för arbetet
öfverenskomna penningesumman, och dermed är aftalet färdigt.
Jag tror således, att orden »eu eller flere», jemförda med den nyss
åberopade 14 §, skulle lätt kunna förleda eu författare att beträda
eu bedräglig bana, och det vore derför, efter min uppfattning, icke
klokt af lagstiftaren att begagna ett sådant uttryck. Helt annat
blir förhållandet, om ett skriftligt kontrakt om förlagsrättens öfverlåtande
blir upprättad!; men. såsom jag nyss nämnt, är detta icke
praxis, utan aftalet inskränker sig vanligen dertill att förläggaren
lemnar författaren ett qvitto. Jag kan dessutom icke inse, hvartill
orden »eu eller flere» skulle tjena; tv »annan» är väl här det rätta
uttrycket, då såsom regel måste antagas, att en författare icke öfverlåter
förlagsrätten åt flere, så vida icke ett undantagsfall eget-_ rum,
då detta naturligtvis bör vara omnämndt i förlagskontraktet. Öfvergår
jag nu till paragrafens senare moment, som innehåller bestämmelse
om i huru många exemplar eu förläggare eget- att trycka en
upplaga, så är det väl möjligt att det finnes skrifter, hvilka i följd
af det rykte, som deras författare erhållit, tryckas i betydliga upplagor.
Men då är jag öfvertygad, att förläggaren träffat särskild!
aftal härom med författaren. Hvad som efter min uppfattning är
behöflig! är, att lagen innehåller bestämda stadganden härutinnan
för vanliga fall, så att i lagen finnes bestämdt hvad som är att
betrakta såsom »eu upplaga», ty vanligtvis säljer en författare till
förläggaren endast rätt att utgifva eu upplaga. Skulle lagen icke
innehålla några sådana stadganden, skulle en förläggare kunna fortsätta
med tryckningen huru lång tid han vill, under förebärande att
upplagan ännu icke blifvit färdigtryckt, och detta skulle naturligtvis
kunna leda till oerhörd skada för författaren. Jag tror, att lagstiftaren
bör söka förekomma något dylikt genom att för vanliga fall
stadga en sådan inskränkning uti förläggarens rätt, som uti förevarande
paragraf blifvit föreslagen. Författare och förläggare veta

Onsdagen den 18 April, e. m.

7 N:o 39.

då, hvarefter de skola rätta sig, och om de vilja göra något särskild! Angående föraftal
härutinnan, är intet hinder derför. Det återstår nu blott att sla9 tilltag om
se till, huruvida den af Utskottet föreslagna siffran 1,500 är lämp-tM
lig. Som Herrarne veta, var den i Kongl. Maj:ts proposition före- (portä)
slagen till 1,000, men Utskottet ansåg, med ledning af de upplysningar,
som det förvärfvat sig, att denna siffra vore något för liten.
Inom Utskottet tvekade man länge om den skulle sättas till

2.000 eller till 1,500, men då den förra siffran allt för mycket öfversteg
den af Kong!. Maja föreslagna, bestämde man sig slutligen
för den senare. Det är möjligt att den, såsom en föregående talare,
sjelf förläggare, yttrade, bort bestämmas till 2,000; för mig kan
detta vara fullkomligt likgiltigt. Men det är alldeles icke likgiltigt
om lagen innehåller en bestämmelse härom. På de skäl, som jag
nu anfört, tillåter jag mig yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Lyth: Jag ber att få nämna, att jag för min del instämmer
i hvad som ordföranden i Lag-Utskottet nyss yttrade med
afseende på den första delen af den föreliggande 7:de paragrafen.

Hvad åter senare delen af samma paragraf angår, anser jag det
vara minst sagdt oegentligt att i eu lag bestämma såsom regel,
hvad som endast undantagsvis kan ega rum. Det torde icke ofta
nu för tiden inträffa, att någon låter trycka en upplaga på allenast

1.000 exemplar. Till och med siffran 1,500 är enligt min tanke väl
lag; och jag tror att, om någon siffra skall stadgas i detta afseende,
så bör den bestämmas åtminstone till 2,000.

Vidare ber jag att få anmärka, att enligt det föreliggande förslaget
mer än en upplaga af vissa arbeten icke lärer kunna någonsin
ifrågakomma; och det blifver således en oegentlighet att, då
man läser denna punkt, tänka sig möjligheten af flera upplagor.

Jag torde blott böra erinra t. ex. om musikalier, livilka tryckas
med tillhjelp af särskilda för sådant ändamål förfärdigade formar
och blott till ett mindre antal om sender, i den mån behofvet och
efterfrågan gör sig gällande. Huru skall kompositören, som öfverlåtit
sin förlagsrätt, kunna kontrollera att upplagan af hans arbete,
hvaraf femtio exemplar tryckas den ena gången och femtio exemplar
den andra, icke blifver större än som från början varit bestämdt
eller som lagen i denna paragraf föreskrifver. Jag tror således att
detta senare moment borde uteslutas. Och till stöd för denna min
uppfattning kan ytterligare läggas det skäl, att sådana bestämmelser,
som det väl egentligen tillhör författare och förläggare att sins
emellan uppgöra, icke böra i en lag införas, då lagen naturligtvis
icke behöfver vara förmyndare för författaren vid bestämmelsen huru
han hör utöfva sill rätt. Sådant bör väl vara öfverlemnadt till författarens
eget godtfinnande i hvarje särskild! fall; och ett lagstadgande
i denna del skulle säkerligen endast föranleda eu mängd svårigheter
och förvecklingar. Och dessutom — huru skall det gå med
dem, som redan sålt sin förlagsrätt utan att dervid göra något dy -

>T:o 39.

8

Onsdagen den 18 April, e. in.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.

Forts.)

likt undantagsaftal? Skola dessas rätt pröfvas efter den nya lagen
eller icke? Detta, är en fråga, hvarpå jag icke kunnat få något svar.
Jag tror derföre att det är bäst att öfverlemna reglerandet af dessa
enskilda förhållanden åt de kontraherande sjelf va, och yrkar följaktligen
afslag å det senare momentet af den föredragna paragrafen.

Häruti instämde Herr Nils Pettersson.

Herr Linder: På de skäl, som blifvit anförda af Herrar Pliilipsson
och Lytt», anhåller äfven jag om afslag å andra momentet
af förevarande paragraf. Den föreslagna lagstiftningen i denna del
synes mig innebära ett otillbörligt förmynderskap öfver förläggaren
och författaren med afseende på deras uppgörelser sins emellan.
Lag-Utskottets ordförande nämnde, att en bestämmelse i detta hänseende
vore nödvändig, ehuru siffran vore likgiltig. Man tager hvad
som är »vanligt», såsom det heter. Men siffran torde i alla fall
böra rätta sig efter hvad som kan anses vara för hvarje särskildt
arbete behöflig!. Hvarje litterärt arbete kan ej härutinnan skäras
öfver en kam. Nu har Kongl. Maj:t ansett 1,000 exemplar vara det
vanliga. Utskottet åter har föreslagit siffran 1,500, och inom detsamma
lärer man hafva påyrkat dess höjande ända till 2,000 och
derutöfver. Sålunda ser man att härutinnan hafva vederbörande
icke blifvit ense om hvad som i förevarande hänseende skall anses
såsom vanligt. Hvarföre skall då lagparagrafen söka gifva eu upplysning
härom, som i många fall blir vilseledande? Det är omöjligt
att komma till något säkert och bestämdt härutinnan, ty hvad som
är vanligt i fråga om upplagors storlek beror på en mängd andra
omständigheter, hvilka det är omöjligt för lagstiftaren att på förhand
bedöma. Det bör vara öfverlemnadt till fritt aftal mellan
författare och förläggare att bestämma härom; och man bör icke
belasta eu lagparagraf med ett stadgande, som i sig sjelf är olämpligt
och som dessutom, såsom jag nämnde, innebär ett otillbörligt
förmynderskap öfver författare och förläggare. Jag anhåller alltså
om afslag å detta senare moment.

Herr Lundberg: Såsom af min afgifna reservation synes, har
jag icke gillat den förändring, som Utskottet företagit uti första
momentet af denna paragraf eller 6 § af Kongl. Maj:ts förslag. Det
har redan blifvit af föregående talare erinradt, att författarerätten,
sådan som den uti föreslagna lagen bestämmes, är delbar. Och då
så är förhållandet samt, det följaktligen mycket väl låter sig göra
att på fullt lagligt sätt öfverflytta denna rätt på flere, kan jag icke
finna annat än att redaktionen i Kongl. Maj:ts förslag har företräde.
En författare kan ju ostridigt till särskilda personer öfverlåta den
honom i 1 och 2 §§ tillerkända utgifningsrätt till en skrift, så att
samtidigt utgifvandet af skriften må verkställas af en förläggare på
svenska och af andra personer i öfversättning på norska och danska.

Onsdagen den 18 April. e. in.

9 >:o 39.

Rättighet att utgifva till beskaffenhet och pris väsentligen olika Angående fsrupplagor
lärer ock lämpligen kunna till särskilda personel- med om- sla,JtM \a9 om
sesidig kännedom om förhållandet på samma tid öfverlåtas. Förtåt-1,11
hare kan äfven öfverlåta sin rätt till två personer sålunda, att uti (ports)
aftalet bestämmes eu viss tidpunkt då utgifningsrätten skall upphöra
för den ene och, med eller utan vilkor att öfvertaga det återstående
åt* dennes upplaga, öfvergå på den andre. Med uppgörande
af aftal med denne senare behöfver väl icke dröjas till dess denna
tidpunkt är inne. Man kan icke rimligen påstå att någons rätt
förnärmas derigenom, att en författare samtidigt till särskilda personer,
enligt med dem gjorda aftal eller dervid skedda meddelanden,
öfverlater sin uti förevarande lag omförmälda rätt eller delar deraf
till begagnande på öfverenskommet sätt under samma eller olika
tid, utan måste väl sådant anses fullt lagligt.

För mig har det förekommit, som om redaktionen af detta moments
sista punkt kunde gifva anledning till ifrågavarande olika
uppfattning, och jag tror derföre, att meningen varit bättre uttryckt
genom begagnande af de i Högsta Domstolens utkast förekommande
orden: »i den mån sådan öfverlåtelse ej skett». Derigenom hade
angifvits, att denna rätt kunde delas; och med afseende härå har
jag föreslagit, att man skulle använda orden »såvidt det ej skett»,
som egde tillämplighet, i fall författare öfverlåtit någon del af sin
rätt. Jag tror emellertid icke, att stadgandet, sådant det i Kongl.

Maj:ts förslag förekommer, bör kunna missförstås, hvadan jag instämmer
med dem, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag rörande
lista momentet.

Hvad 2:dra momentet angår, instämmer jag hufvudsakligen med
Herr Grefve Sparre. Jag anser det nemligen vara skäl. att ett sådant
stadgande förefinnes för den händelse, att, såsom nu lärer vara
vanligt, författaren icke med förläggaren uppgjort närmare aftal
eller kommit att tänka på de förhållanden, som af ett sådant uraktlåtande
kunde härflyta. Herr Philipsson yrkade utslag å detta moment
under anförande af ett skäl, som synes mig snarare tala förän
mot momentets bibehållande, eller att man nemligen kunde tänka
sig, att eu skrift utgått och författaren önskade att få utgifva en
ytterligare upplaga af densamma, men förläggaren icke vidare ville
ombesörja någon tryckning deraf, samt att icke härutinnan något
dem emellan aftalats; och vore det väl i så fall just af vigt, att
man hade ett dylikt stadgande, som i 2:dra momentet föreslagits.

Beträffande antalet exemplar af upplagan, 1,000 eller 1,500, är väl
detta mera likgiltigt, helst stadgandet må anses innefatta eu uppmaning
till författare och förläggare att träffa aftal i detta afseende.

Den norska lagen bestämmer i detta fäll 1,000 exemplar, hvilket nog;
utgjort grunden för förslaget om ett lika stadgande i denna lag.

Men inom Utskottet fästes uppmärksamheten derpå, att större afsättning
af tryckta skrifter egen ruin inom Sverige än i Norge, och
detta föranledde förändringen till femton hundra exemplar, som jag

ST:o 39. 10

Onsdagen den 18 April, e. rn.

Angående för-dock ansett och anser icke vara af någon vigt; och har jag derföre

Herr Torpadie: Hade utskottsmajoriteten genom bestämmelsen
i 1 inom. af 7 § velat hindra en författare från att sälja
sin författarerätt till mer än en, synes det mig som hade samma
majoritet bort välja något annat uttryck, än det som nu skulle
komma att i lagen inflyta, ty på sätt Herr Philipsson i sin reservation
och Herr Wieselgren uti sitt yttrande i afton anfört anser
jag, att, om man på konimeutarisk väg vill förklara detta uttryck,
kommer man till det, som igenfinnes i Kougl. Maj:ts proposition.
Det är alldeles uppenbart — och jag skall be att derom få erinra
Lag-Utskottets ärade ordförande — att, derest eu författare säljer
sin rätt till flere utan vilkor och utan att underrätta den ene eller
andre köparen om föregående afhandlingar, begår han ef t brott, som
strafflagen belägger med straff.

Hvad åter angår det senare momentet, tror jag att det ganska
väl försvarar sin plats. Det må vara sant, på sätt Herr Lyth antydde,
att det skulle kunna medföra några svårigheter i vissa fall,
men jag föreställer mig icke, att dessa svårigheter äro så störa, att
man derföre behöfver utstryka momentet. Vårt folk är icke allenast
ett intelligent folk, utan ett folk, hvars intelligens vaknar ganska
tidigt, och unga författare hafva icke varit och komma antagligen
icke heller att blifva sällsynta i vårt land, ty vi äro ofta mycket
mera hemmastadda inom andens än materiens verld. Och just derföre
att många af dessa unge författare kunna glömma att sig till
förmån i kontraktet med eu förläggare intaga ett sådant stadgande
och derföre kunna behöfva begagna sig af detta moment, är det som
jag önskat och fortfarande önskar, att momentet måtte vinna Kammarens
bifall. Jag fäster visserligen icke lika mycken vigt vid siffran
som Herr Wieselgren, men för att icke besvära Kammaren med
allt för många yrkanden, her jag att få instämma med honom så väl
med afseende på det första som det andra momentet.

Grefve Sparre: Det märkes ganska väl, att vi nu be finna

oss på det område, nemligen lagfrågor, åt hvilket Kammaren
just icke har särdeles håg att egna sin uppmärksamhet. Det är
således icke mycket uppbyggligt att begära ordet för att förklara
sin mening, emedan hvad man kan hafva att anföra icke lyckas tilldraga
sig någon uppmärksamhet. Jag kan det oaktadt icke underlåta
att ännu eu gång begära att få yttra några ord angående 1
inom., emedan jag verkligen anser det vara synnerligen vigtig!. Det
har blifvit sagdt, att det skulle vara likgiltigt, om det står »eu eller
flere» eller »annan»; jag anhåller att få uppläsa ordalagen: »Författare
må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor eller inskränkning
på arman öfverlåta.» Om man nu säger i stället för på annan

stag nu tåg om ingenting emot att, äfven hvad angår detta moment, antaga Kongl.

eqanderätt till ° ° °

skrift. Ma.l;ts ff)rslao -

eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April, e. in.

11 N:o 39.

på m etter flere öfverlåta, betyder detta icke, att jag kan utan in- Angående fsrskränkning
eller vilkor öfverlåta min rätt på flere? Och jag hem- slas Ml [a9 om
ställer om, med sadana ordalag i paragrafen, någon domare skulle kunna skrift
döma eu författare för bedrägeri derföre att lian med stöd af lagen har (Fort3,
utan alla vilkor eller inskränkningar öfverlemnat först åt en förläggare
att trycka sitt manuskript och sedermera åt en annan.

Det kan väl icke vara rigtigt att gifva åt paragrafen eu lydelse,
hvilken liksom inbjuder folk att begå bedrägeri.

Hvad det senare momentet af denna paragraf åter angår, så vill jag
i anledning af Herr Linders yttrande anmärka, att det långt ifrån
kan benämnas att ställa författare och förläggare under förmynderskap,
om man fixerar begreppet »upplaga». Så medelst förekommer
man att, då i ett kontrakt intet är bestämdt om storleken af en
upplaga, tvekan uppstår om hvad dermed menas. Författare sälja
nemligen vanligtvis rättigheten att trycka »en upplaga» af sitt arbete.
Jag tror således, att det är mycket vigtlod att bestämma
hvad lagen menar med eu upplaga. Men på siffran i detta afseende
håller jag icke; man kan ju välja, vare sig deri ena eller andra,
blott man vet hvad som med upplaga skall menas, och det vore
ytterst vådligt att, genom bristande bestämmelser i detta fall, liksom
framkalla tvister. Förläggaren skulle nemligen kunna dröja
med tryckningen af hvad han anser vara hela upplagan, till dess
han ser, om den samma tyckas, som det heter, vilja bära sig eller
icke, och sålunda begagna sig af lagstiftarens försummelse att i lagen
inrycka tydliga bestämmelser om, huru stor eu upplaga skall
vara.

Jag tillstyrker således bifall till punkten.

Herr Berg: Jag nödgas erkänna, att, då jag läste denna paragraf
dels i Kongl. Maj:ts proposition och dels uti Lag-Utskottets
förslag, var jag mycket tveksam om, huru den rätt skulle uppfattas.

Jag har derföre med mycken uppmärksamhet sökt följa den diskussion,
som inom Kammaren i dag förts öfver denna fråga, men
jag måste beklaga, att denna diskussion, i stället för att bibringa
mig en klar uppfattning i berörda afseende, gjort mig ännu mera
tveksam, än jag från början var. Här talas i paragrafens 1 mom.
om författarens rätt och i 2 mom. om förläggarens rätt. Kär man
säger, såsom det står i 1 mom. af paragrafen, »Författaren må sin omförmälda
rätt med eller utan vilkor eller inskränkning öfverlåta»,
så måtte väl med författarens omförmälda, rätt menas den, som
förut omtalats — eller att ensam och med andras uteslutande utgifva
sitt arbete. Denna sin rätt synes han mig icke lämpligen
kunna eller böra på en gång öfverlåta åt flere, emedan rätten att
ensam, d. v. s. med andras uteslutande, utgifva ett arbete icke
kan utöfvas af mer än eu enda. Om deremot eu författare öfverlåter
blott eu del af sin rätt på eu person, så kan han -visserligen
öfverlåta eu annan, del på en annan, och det af Utskottet före -

N:o 39. 12

Onsdagen den 18 April, e. in.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

slagna uttrycket synes mig icke, på sätt man påstått, lägga minsta
hinder i vägen för detta senare slag af öfverlåtelse, hvilken jag vill
kalla delad förlagsrätt, såsom t. ex. om en person får rätt att förlägga
eif arbete i svensk öfversättning och eu annan samma arbete
i norsk öfversättning. Der har författaren icke öfverlåtit hela sin
omförmälda rätt, utan blott en del deraf. Men att säga att författaren
kunde öfverlåta hela sin rätt, med eller utan inskränkning,
på eu eller flere personer, synes mig kunna gifva anledning till den
uppfattningen, att, såsom eu föregående talare, om jag rätt uppfattat
honom, yttrade, eu författare skulle, sedan han öfverlåtit förlagsrätten
på en person och denne börjat utgifva en imperialupplaga,
vara oförhindrad att åt eu annan öfverlåta rätt till utgifvande af
eu godtköpsupplaga af samma arbete. Detta synes mig icke vara
rätt, men jag befarar, att stadgandet kan gifvas en sådan tydning,
och att förhållandet skulle i fråga om förlag blifva detsamma, som
gäller i fråga om uppförande af dramatiska arbeten, i afseende
hvarå, såsom vi veta, författaren kan gifva flere teaterdirektörer på
eu gång rätt att uppföra samma pjes.

Hvad beträffar 2 inom., så har jag samma tvekan. Der står
nemligen: »Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en

skrift, må ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva
mera än eu upplaga och denna ej större än ett tusen fem hundra
exemplar». Författaren skulle således hafva qvar den författarerätt,
som omtalas i första och eu del derpå följande paragrafer, d. v. s.
oaktadt han öfverlåtit förlagsrätten, skulle han hafva qvar rätten
att genom tryck utgifva en ny upplaga af sin skrift. Men när skulle
förläggarens rätt till arbetets utgifvande upphöra eller författarens
inträda? Detta lemnar, enligt min tanke, det föreliggande förslaget
obesvärad!. Om det kan ske, innan första upplagan är utsåld eller
först sedan den andra upplagan är utgången, det vet jag icke, och
jag bär af diskussionen tyckt mig finna, att meningarne härom äro
delade.

För min del skulle jag således helst önska, att denna paragraf
blefve till Utskottet återremitterad, emedan Utskottet då möjligtvis
skulle kunna närmare förtydliga innehållet i 2 mom., genom tillägg
af eu ny punkt, hvari förklarades, att, om förlagsrätten biifvit till
eu person öfverlåten utan förbehåll, ny upplaga icke må utgifvas
förr än efter viss bestämd tid eller under andra bestämda vilkor.
Jag är nu dock icke i tillfälle att uppsätta något formuleradt
förslag.

Vi befinna oss emellertid för närvarande i den ledsamma belägenhet,
hvilken ofta inträffar och hvarigenom lagfrågors behandling inom
representationen försvåras, nemligen att Medbammaren redan fattat
sitt beslut i frågan, hvarföre eu af Andra Kammaren beslutad återremiss
icke föranleder till annat, än att Lag-Utskottet anmodar Kammaren
att jemväl fatta sitt beslut. Jag är således äfven tveksam,
livilket yrkande jag skall framställa, då jag icke är nöjd med någotdera

13

N:o 39.

Onsdagen den 18 April, e. in.

af förslagen, utan tror ett förtydligande vara bedröfligt, Och ehuru, Angående förvid
det förhållande att Första Kammaren redan åtgjord frågan, denna slag till lag om
Kammare har att nu deruti fatta beslut, så tror jag dock, att dete9an skrift.
icke skulle skada, om Kammaren åtminstone loge sig några dagars (Fortg.)
anstånd för beslutets affattande, och detta skulle man vinna genom
en återremiss. T detta fall skulle man, till dess Utskottet inkommer
till Kammaren med sin hemställan om ärendets slutliga afgörande,
kunna hinna förena sig om ett beslut, som kunde gifva Utskottet
anledning att söka sammanjemka de båda Kamrarnas olika meningar,
h vilket jag tviflar på kan blifva följden, om vi nu antaga Utskottets
förslag i dess helhet eller i det ena eller andra momentet.

Men om Kammaren icke anser lämpligt att besluta eu återremiss,
yrkar jag, att paragrafens 2 moment måtte uteslutas, hvarutaf man
åtminstone skulle hafva den fördelen, att en författare visste, att
hans rätt vore beroende af ett aftal och icke af en enligt min tanke
ganska tvifvelaktig tolkning af ett icke fullt tydligt lagstadgande.

Om ingen annan yrkar återremiss, vill jag likväl icke heller
göra det, utan ber i sådant fall få instämma med dem, som påyrkat
uteslutandet af 2:dra momentet.

Grefve Sparre: Jag befarar, att den siste ärade talaren varit

för mycket tveksam i fråga om 2:dra momentet af uu föredragna paragraf.
Eller tror han verkligen att, om eu person nu för tiden sålt
förlagsrätten till, som det heter, »en upplaga», han skulle våga
ostraffadt försälja denna rätt till en annan? Så mycket känna
författare och förläggare till hvad som är rätt och lagligt, att icke
någon, så framt icke, lagen dertill ger anledning, samtidigt säljer
förlagsrätten till två. En sådan anledning funnes, om man behölle
de ord, som Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen »en eller flere». Har
man deremot der insatt ordet »annan», då tror jag att det icke
skall vara utan tvekan som en person, sedan han sålt förlagsrätten
till eu, skall ytterligare försälja den till en annan, innan upplagan
är utgången, och jag betvifla!'', att någon ovisshet kan uppstå, huruvida
en upplaga skall anses utgången. Detta är något, som åtminstone
hvarje bokhandlare kan upplysa om; och vi kunna äfven litet
hvar bland oss af praxis lemna svar på eu sådan fråga. Jag tror,
att momentet kali antagas sådant det är.

Herr Axel Bergström: Herr Talman! Hvad angår 2:dra

momentet af den nu förevarande paragrafen, ber jag att få yttra

några ord. För min del har jag inga betänkligheter vid att låta

detta moment stå qvar. Det må väl kunna med något sken af

sanning sägas, att detta moment, strängt taget, icke hör till den

lag, hvarom här är fråga, utan bort hafva sin plats i en lag angående
förlagsrätt, och jag skulle för min del icke vara mycket obenägen
att motsätta mig en sådan anordning; men då vi icke hafva

N:o 39. 14

Onsdagen den 18 April, e. m.

Angående för- något förslag till lag angående förlagsrätt, så tror jag det vara
slag till lag om nyttiåt, om i fråga varande moment bibehålies här.

eq ander ätt till ti • -i , -i . i-i- . . , -i

* 1 hvarje kontrakt urskiljer man tre moment; man talar om

(Forts) det väsentliga i ett kontrakt eller kontraktets essentialia, det naturliga
i ett kontrakt eller naturalia och det tillfälliga eller accidentalia
contractus. Hvad angår det väsentliga i ett kontrakt, så talar lagstiftningen
derom ingenting, utan derom handlas endast i den allmänna
läran om kontrakt, men det finnes i alla kontrakt och förutsätter en
fullständig viljeöfverensstämmelse emellan kontrahenterne, så att hvarken
tvång, irring, svek eller bedrägeri m. m. der får ega ruin.

Hvad angår naturalia contractus, så förefinnes vanligen bestämmelser
derom, i lagen, men lagen förutsätter äfven möjligheten
att ändra dessa bestämmelser genom särskilda aftal, och derpå beror
den gamla rättsregeln, att förord bryter lag. Hvad genom sådana
förord aftalas, utgör kontraktets accidentalia.

Nu tror jag för min del, att det icke är olämpligt att i denna
lagstiftning säga, hvad som är naturalia i fråga om förlagskontrakt.
Jag skall gifva ett exempel genom att anföra, hvad lagen anser för
naturalia vid försträckning. Der står: »Försträcker man annan reda
penningar, eller hvad det vara må; göre det i tv änne vittnens närvaro,
eller tage bref derå»; och vidare: »Det som försträckt är. skall
å dag förelagd, till borgenären, eller hans ombudsman, eller till den
hans rätt innehafver, i samma slag, jemngodt, och till fullo återgäldas»,
men här står icke, att man skall betala ränta. Således hör
till försträckningskontraktets naturalia icke att betala ränta, ehuru
det är det vanliga. Vill den, som försträckt penningar, hafva ränta,
bör han genom ett särskildt aftal förvärfva sig den rätten. Nu kan
jag icke finna det olämpligt, att denna lag säger, hvad som är
naturalia i fråga om föriagsaftal. Enligt förevarande moment skulle
således ett föriagsaftal afse endast en upplaga och endast visst antal
exemplar af denna upplaga. Om man nu skall bestämma detta
antal till 1,500 eller 1,000, derpå ligger ingen vigt; och skall jaguttala
min mening i detta afseende, vill jag af de motiv, jag förut
åberopat, bestämma mig för det af Kong!. Maj:t föreslagna, eller
1,000 exemplar.

Deremot tillstår jag, att jag är ytterst tveksam i fråga om
lista momentet, och jag sluter mig i detta fall mycket nära till
hvad näst föregående talare yttrat. Denna uteslutande rätt att
genom tryck mångfaldiga en skrift kan väl af författaren icke till
mer än eu öfverlåtas, men eu sådan uppfattning kan lida afbräck
genom uttrycket »en eller flere». Jag skulle i denna del gerna vilja
yrka återremiss, om det kunde tjena till något, men jag fruktar,
att det tjenar till ingenting, och äfven om orden »eu eller flere»
stå qvar, tror jag domarena skola kunna finna det rätta i detta fall
som i många andra, der lagen är otydlig.

Jag vill dock uttala min uppfattning angående denna del af
förslaget. Den antagliga följden af paragrafen, sådan den nu före -

Onsdagen den 18 April, e. in. 15

ligger, blefve val den, att, om en svensk författare till eu svensk
förläggare öfverlåtit rättigheten att utgifva en svensk skrift, skulle
han genom ett sådant aftal hafva betagit sig rättigheten att träffa
aftal med en dansk förläggare om skriftens öfversättning till danska
eller med o en norsk förläggare om dess öfversättning till norska
språket. Åtskillige ledamöter inom denna Kammare torde ock härom,
efter hvad jag har mig bekant, hysa en motsatt åsigt. Det
är emellertid icke möjligt att åstadkomma en lagstiftning så nöjaktig,
att den förutser alla möjliga fall; men jag hoppas, såsom jag
i mitt förra anförande antydde, att olika tolkningar komma att
försvinna genom den doktrinära utvecklingen af i fråga varande
rättssubstitut och den forensiska praxis.

Herr Hedin: Jemte det jag anhåller, att Kammaren täcktes

bifalla denna paragraf i dess helhet, ber jag att få till bemötande
upptaga ett par anmärkningar, som synas mig icke hafva blifvit
hittills tillräckligen besvarade.

En talare på gotlandsbänken yttrade i afseende å musikalier
den betänkligheten, att författaren i fråga om detta slag åt skrift
icke skulle kunna veta, huru han skulle kunna kontrollera upplagan.
Jag ber härvid få anmärka, att om författares sätt att kontrollera
upplagan bekymrar sig lagen föga, och att författares rätt i fråga
om musikalier hvarken är större eller mindre än i fråga om andra
skrifter.

Vidare har man sagt, att den föreslagna paragrafens 2:dra
moment skulle innehålla ett onödigt förmynderskap. Jag ber dock
få erinra, att, om eu författare, i följd af bristande kännedom om
lagens bestämmelser, underlåter att iakttaga sin rätt, lemna!* honom
innehållet af denna paragraf ett skydd, och detta förmynderskap
lärer han väl kunna bära. Förstår han deremot att iakttaga sin
rätt, kan han genom förlagskontrakt med den rätt, paragrafen i
öfrigt tillerkänner honom, annullera detta s. k. förmynderskap.

Jag anhåller om bifall till paragrafen i dess helhet.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade i afseende på lista
momentet af den förevarande paragrafen yrkats dels bifall till Utskottets
förslag och dels att momentet måtte erhålla den lydelse,
som af Kongl. Maj:t föreslagits. Herr Talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden samt fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den sist nämnda meningen. Votering blef begärd
och företogs enligt en nu uppsatt, så lydande omröstningsproposition:

Den som, med utslag å lista momentet af paragraf 7 i LagUtskottets
förslag, så vidt detta skiljer sig från motsvarande moment
i Kongl. Majits proposition, bifaller sist nämnda mom. oförändradt,

N:o 39.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

röstar Ja;

N:o 39. 10

Onsdagen den 18 April, e. m.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.

(Forts.)

af

Den. det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets förslag till lydelse
i fråga varande moment.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 69 ja mot 53 nej:
varande alltså Kammarens beslut fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Derefter upptog Herr Talmannen de meningar, som förekommit
rörande paragrafens 2:dra moment och gaf, enligt dem, propositioner
dels på bifall till Utskottets förslag, dels på afslag derå, dels
jemväl på yrkandet, att momentet måtte bifallas med den lydelse
Kongl. Maj:ts proposition utvisar; och förklarade Herr Talmannen
sig anse den sist nämnda propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes. I anledning deraf skedde, sedan yrkandet
på afslag antagits till kontraproposition, uppsättning, justering
och anslag af en omröstningsproposition, lydande sålunda:

Den som, med afslag å andra momentet i paragraf 7 af Lagutskottets
förslag, så vidt det skiljer sig från motsvarande moment
i Kongl. Maj:ts proposition, bifaller sist nämnda moment oförändradt,

röstar Ja;

Den det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit momentet.

Omröstningen företogs och utföll med 66 ja mot 45 nej; hvadan
Kammaren besluti t enligt ja-propositionen.

5S'' 8.

Herr Nils Pettersson yttrade: Efter de många och långa,

varma och sakrika anföranden jag under diskussionen om denna lag hört
i dag afgifvas till försvar så väl för Kongl. Maj:ts förslag som äfven
för de förslag till ändringar i samma förslag, som blifvit af Utskottet
gjorda, får jag bekänna, att jag varit villrådig i fråga om hvem
som haft rätt i saken.

Hvad nu beträffar 8 §, synes mig, som om både Kongl. Maj:ts
förslag och den hemställan, hvarvid Utskottet stannat, eller att författarerätt
skulle vara gällande under författarens lifstid och 50 år

Onsdagen den 18 April, e. in.

17 N:o 39.

efter hans död, äro mindre välbetänkta derutinnan, att denna tid Angående förblifvit
alltför långt tilltagen. Då man icke vill medgifva författare- sla3 tiU la9om
rätten samma utsträckning som eganderätten i allmänhet, tyckes e9an^ift ^
det mig, att man bort något inskränka denna tid. som nu kan (Fortä )
sträcka sig ända till 100 år, och. nedsätta den till 20 år, då med författarerätten
ju afses att bereda författaren ersättning för hans arbete
och att under viss tid göra hans arbete till en uteslutande
tillhörighet för honom och hans oförsörjda arfvingar. Jag har emellertid
icke kunnat hålla på denna siffra, då i Finland och Tyskland
denna rätt är utsträckt till 30 år efter författarens död, utan yrkade
inom Utskottet, att tiden äfven i Sverige skulle bestämmas
till 30 år. Redan denna siffra är hög, men då genom antagande
deraf öfverensstämmelse skulle ernås med nämnda länders lagstift •

• O

nmg i ämnet, ansag jag den vara lämplig. I England är, såsom
jag tror, denna siffra bestämd till icke öfver 20 år.

Jag tror mig icke behöfva vidlyftigare orda om denna sak, i
hvilken en hvar lätt kan bilda sig ett omdöme, om hvilken tid kan
vara den rätta. Men, ifall någon ändring bör göras i denna lao\
tror jag, att här är det lämpligaste stället derför, och att man således
bör nedsätta siffran till 30 år, i enlighet med hvad redan i
sådant hänseende är stadgadt i Finland och Tyskland. Och anhåller
jag i följd häraf, att denna siffra måtte, med afslag af hvad Utskottet
föreslagit, till 30 år nedsättas.

Herr Wieselgren: Jag skall be att mot den siste talaren få

anföra, att i de uppgifter, lian lemna! om tiden, under hvilken i
åtskilliga främmande länder författarerätten består, för så vidt jag
rigtigt uppfattat hans yttranden, någon origtighet insmugit sig.

Om jag minnes rätt, gäller nemligen denna rätt i England alltid
42 år från ett verks första utgifvande, och således icke nödvändigtvis
blott sju år efter författarens död. Vidare ber jag få erinra
derom, att om också författarerätten i Tyskland är inskränkt till 30
år, detta väl kan utan men gå för sig i ett land, hvarest författareverksamheten
hastigt betalar sig, derigenom att antalet af dem som
köpa böcker är så stort och omsättningen så liflig; men der åter,
såsom hos oss, den läsande allmänheten är ringa till antalet, bär sig
verksamheten sämre, afsättningen går långsammare, och derföre bör
tiden också i motsvarande mån utsträckas. I Danmark började man
visserligen med att bestämma skyddstiden efter författarens död till
30 år, men inom kort fann man sig äfven der böra utsträcka den till
50 år; och jemväl i Norge har man stadgat denna senare skyddstid.

Då vi i detta fall torde böra ställa oss på samma linie som de
små staterna, och icke söka föredömen hos någon af de stora, med
hvilkas förhållanden i detta hänseende våra egna icke i någon mån
tåla jemförelse, så tror jag att den af Kongl. Maj:t och Utskottet
föreslagna siffran, 50 år, är välbetänkt, och yrkar jag derföre bifall
till den föredragna punkten.

Andra Kammarens Prat. 1877. N:o 39. 2

N:o 39. 18

Onsdagen den 18 April, e. m.

Angående förslag
till lag om
eganderäti till
s jb rift.
(Forts.)

Grefve Sparre: Jag begärde ordet för att meddela samma

upplysning som den siste talaren redan lemnat i afseende å utsträckningen
af den tid som författarerätten förut varit och för närvarande
är gällande i Danmark.

Jag kan således afstå från ordet och instämma i den siste talarens
yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och Herr Talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll Kammaren
Utskottets förslag oförändradt.

§§ 9 och 10.

Biföllos med rättelse af deri förekommande hänvisningar.

Beträffande §11 anförde

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er: Till

följd af Kammarens beslut att afslå 4:de § af Utskottets förslag,
torde den ordalydelse, Utskottet föreslagit uti den nu föredragna ll:te
§ icke kunna oförändrad godkännas. Då jag tror mig veta att
Första Kammaren återremitterat sistnämnda paragraf för att få ordalydelsen
ändrad, så skulle jag vilja hemställa, huruvida icke äfven
denna Kammare skulle vilja fatta enahanda beslut.

Utom den ändring, som sålunda bör föranledas af Kammarens
förut fattade beslut vid en föregående paragraf, har Utskottet gjort
ett tillägg till densamma, sådan den innehålles i Kongl. Maj:ts proposition,
i det att Utskottet velat bereda uttryckligt skydd åt viss
förändring eller behandling af musikaliska arbeten. Jag yttrade i
Första Kammaren att jag för min del icke hade något mot att ett
tillägg om sådant skydd göres och jag ber att här få upprepa detsamma.

Herr Philipsson: Jag får förena mig i yrkandet om återre miss,

men på samma gång förklara, att jag vidhåller mitt uti reservationen
framstälda förslag till omredaktion, så att ett yrkande
derom må vara i Kammaren framstäldt och således detta förslag
jemväl må komma under ompröfning inom Utskottet, naturligtvis
med den förändring, som föranledes af uteslutande af det föreslagna
öfversättningsskyddet.

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt återförvisa paragrafen
till Utskottet.

§ 12.

Herr Lyth anförde: Jag ber att få yrka återremiss å denna

praragraf. Det är egentligen emot andra momentet jag har några

Onsdagen den 18 April, e. in. 19 j^.0 39

anmärkningar att göra. Min första anmärkning gäller ordet »an-Angående fördaktsöfning»,
hvilket ord blifvit uti 2:dra momentet insatt, i stället sla3 ti!l las om
för ordet »gudstjenst», som finnes användt i Kongl. Maj:ts proposi- erJand°räu m
tion. Jag tror att förändringen är mindre lämplig och att just det
uttryck, som blifvit begagnadt uti regeringens förslag, är det rätta, C °r

emedan jag anser att »andaktsöfning» blott är en form af gudstjensten
eller den enskilda gudstjensten, men »gudstjenst» deremot
innefattar både allmän gudstjenst och andaktsöfning i hemmet.

Ordet »andaktsöfning» är således för inskränkt att uttrycka hvad
här menas, eller gudstjenst i allmänhet.

Detta i förbigående. Men det egentliga skälet, hvarföre jag
yrkar återremiss, är det, att. jag önskar få ur paragrafen borttaget
hvad som hör till betryggandet af rättigheten att aftrycka musikalier
i och för bruk vid skolor. I det afseendet vill jag hafva i
protokollet infördt, att jag hyser samma såsigt, som finnes uttalad
uti Herr Asplunds reservation. Jag tror nemligen att det. skulle
lända till allt för stor inskränkning i musikkompositörers författarerätt,
om hvem som helst finge rätt att offentliggöra deras kompositioner
för undervisning i skolor. Det skulle måhända icke verka
så menligt för dem. om här vore fråga endast om skolor, der musikundervisningen
icke är hufvudsak, t. ex. folkskolorna och till och
med elementarläroverken, men om denna rätt till offentliggörande
af musikaliska arbeten äfven skulle utsträckas till bruk för musikskolor,
så blefve följden, att man kunde aftrycka snart sagdt hvilken
komposition som helst. Antag t. ex. att eu person komponerat eu
mängd sånger. Man väljer ut de bästa och mest omtyckta, trycker
dem och sätter på titelbladet: »till bruk vid musikkonservatoriet
i Stockholm». Någon har komponerat etyder, en annan sonater.

Man trycker af dem och sätter utanpå: »till bruk af musikskolor».

Författarens rätt blir enligt min tanke härigenom i hög grad kränkt
och jag skulle derföre önska, att antingen eu särskild paragraf om
musikkompositioner i lagförslaget införes, hvilket också är af Herr
Asplund föreslaget, eller också att uttryckligen skulle utsättas, att
aftryck af musikalier, afsedda för bruk af musikskolor, uro undantagna
från den tillåtelse till aftryck för skolors bruk, som uti den
föredragna punkten medgifvas. På samma gång, jag velat tillkännagifva
min från Utskottsmajoritetens afvikande mening i denna paragraf,
får jag vördsamt yrka återremiss.

Herr Wieselgren: I § 11 af Kongl. Maj:ts förslag heter det:

»förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet af
nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift på
det sätt» — jag öfvergår genast till 2:dra momentet af paragrafen:
»att delar af skriften, eller, der den är af ringa omfång, hela
skriften intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres
för att tjena till bruk vid gudstjensten, till undervisning i läsning
o. s. v.»

N:o 39. 20

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April, e. in.

Det anmärktes inom Lag-Utskottet mot denna redaktion, att
den icke hänger rätt väl tillsamman. I början af paragrafen talas
nemligen om'' >>-författandet» af nytt, M det väsentliga sjelfständigt
arbete», men i det nyss citerade 2:dra momentet af paragrafen har
man synbarligen glömt denna förutsatta sjelfständighet, och från det
olagliga eftertrycket undantagit allehanda samlingar, tillkomna på
det sätt, att ■ ur andra personers skrifter tagits litet här och litet
der — något som dock omöjligen lärer kunna betraktas såsom författande
af ett i väsentlig mån sjelfständigt arbete. Det var för
att undvika denna formela origtighet, som Utskottet framstälde förslaget
i den form, som här föreligger.

Men om å ena sidan uti Utskottets förslag det formella enligt min
tanke blifvit bättre tillgodosedt än i Kongl. Maj:ts, så har, å andra
sidan, paragrafens innehåll blifvit betydligt försämradt, i thy, att enligt
Kongl. Maj:ts förslag icke hvarje samling blefve löst från eftertrycksförbudet,
utan endast sådana, hvilka vore resultatet åt en »i det
väsentliga» sjelfständig författareverksamhet. Detta ganska nödvändiga
band på samlingsfriheten har icke blifvit iakttaget i Utskottets
förslag, och jag har för den skull funnit mig tvungen att
mot detsamma rigta eu Utskottsbetänkandet vidfogad reservation,
till hvilken jag, för att icke onödigt upptaga Kammarens tid, ber
att få hänvisa. Det är emellertid under åberopande af denna reservation
samt deri framstälda åsigter, som jag yrkar paragrafens återremitterande
till Lag-Utskottet.

Herr Linder: Vid behandlingen här i Kammaren af den 4:de

paragrafen af Lag-Utskottets förevarande förslag, talades mycket om
den grundsats, att man vid stiftandet af lag maste se pa hvad som
är rätt och mindre fästa sig vid hvad som är nyttigt. Denna grundsats
framhölls med mycken ifver, ja, med så mycken, att man
nästan förbisåg skilnaden mellan hvad som ur spekulativ eller teoretisk
synpunkt är rätt, är hvad man kallar absolut rätt, och hvad
som genom den positiva lagstiftningen är vordet rätt; detta, oaktadt
man måste erkänna, att grundsatsen om författarerätt till öfversättning,
som förekommer i 4:de paragrafen, icke ännu lyckats blifva
fullständigt genomförd i den positiva lagstiftningen vid regleringen
af de literära internationela förhållandena i Europa. Äfven Utskottet
har åberopat enahanda skäl, eller att man måste se på det rätta,
oafsedt hvad som kan vara nyttigt.

Men vid behandlingen och formuleringen af den nu föredragna
paragrafen har Utskottet funnit för godt att betrakta saken ur en
annan synpunkt. I sin å sid. 15 i utlåtandet förekommande motivering
till paragrafen framhåller Utskottet med mycken ifver nyttan
af att i samlingar af den art, som omförmäles i paragrafens mom.
2, kunna opåtaldt låna en författares hela skrift, der den är af ringa
omfång, eller delar deraf, om man blott afser att samlingen skall
tjena till bruk vid andaktsöfning, till undervisning i läsning etc.

Onsdagen den 18 April, e. m.

21 N:o 39.

■eller till historisk framställning. Mig synes likväl som om, huru Angående förstör
nytta man än må hafva att åberopa, härigenom författares sla9tl!l la9om
rätt trädes för nära, och jag skulle derför gerna se, att lagstiftningen
härutinnan blefve ändrad till mera öfverensstämmelse mellan (Forts)
hvad som icke blott ur teoretisk synpunkt är rätt utan äfven enligt
den positiva lagstiftningen är erkändt och häfdvunnet rätt.

Jag förenar mig med dem, som yrka återremiss af paragrafen.

Herr Torpadie: Jag instämmer så mycket hellre uti yrkandet

om återremiss, som jag lika med Herr Wieselgren icke kan förstå
annat än att Utskottet, som velat undvika de formela svårigheterna
i regeringens förslag, i stället råkat ut för ett värre. Utskottet
har visserligen undgått Scylla, men fastnat på Charybdis. Herr
Lyth har påpekat åtskilligt, Herr Linder åtskilligt annat och det
var för att erinra om de olägenheter, på Indika den förstnämnde
redan fästat Kammarens uppmärksamhet, som jag begärde ordet.
Utskottsmajoriteten har otvifvelaktigt här begått en stor orättvisa
mot författare till mindre skrifter; tv det lärer väl icke kunna bestridas,
att äfven en mindre skrift lian hafva mycket värde, ofta
nog mera värde än en större skrift. Jag kan omöjligen lära mig
väga andens produkt på den materiela vågen, eller mäta dem
med aln; och jag tror att man gör klokt om man söker att på något
sätt stäfja ett kaperisystem, som icke skulle blifva det vackraste.

Jag yrkar återremiss.

Grefve Sparre: Jag tror icke någon författare skall finna sin

rätt trädas för nära, om hans arbete citeras eller delar deraf införas
i antologier eller samlingar, som utgifvas för att tjena allmänheten
till undervisning i läsning, musik m. m. Jag anser tvärt om att
hvilken författare som helst skall finna sig derigenom smickrad och
så till vida hafva gagn deraf som hans arbete på detta sätt blifver
mera kändt och således mera köpt och eftersökt. Följaktligen tror
jag att den invändning, som den ärade representanten från Westerås
i detta afseende gjort, saknar all grund.

Beträffande den förändring, Utskottet vidtagit derutinnan, att
Utskottet utbytt det i Kongl. förslaget använda uttrycket »gudstjensten»
till »andaktsöfning», så har detta föranledts deraf, att Utskottet
tänkt sig möjligheten att böneböcker eller dylika samlingar
kunna tryckas för att tjena till bruk vid enskild husandakt. Att
förbjuda utgifvandet af dylika verk utan samtycke af alla de författare,
hvars arbeten deri intagas, syntes Utskottet icke lämpligt.

I fråga om yrkandet å paragrafens återremitterande till Utskottet
får jag tillkännagifva, att jag deremot icke har någon anmärkning,
i synnerhet som flera andra paragrafer blifvit återremitterade
och denna paragraf i sammanhang med dessa då kan tagas af Utskottet
under förnyad ompröfning.

N:o 39. 22

Onsdagen den 18 April, e. m.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Öfverläggningen var slutad. Paragrafeu blef till Utskottet återförvisad.

Efter uppläsning dernäst af § 13 anförde

Herr Lundberg: Utskottet har i denna paragraf föreslagit
en redaktionsförändring af motsvarande 12 paragraf uti Kongl Maj:ts
förslag på den grund att ordalydelsen deri, enligt Utskottets åsigt,
skulle medgifva den tydning, att ett införande i periodisk skrift
från annan sådan af vetenskapliga och vittra uppsatser skulle i alla
händelser anses såsom eftertryck, äfven om förbehåll deremot ej
blifvit gjordt. För min del finner jag Kongl. Maj:ts redaktionsförslag
alldeles icke otydligt, utan tvärtom mera rigtigt uttrycka hvad
som åsyftats än Utskottets förslag; och kan jag följaktligen icke
godkänna den af Utskottet vidtagna omredigering.

Jag anser icke heller lämpligt att, på sätt Utskottet föreslagit,
18 §:en i det Kongl. förslaget skulle utgå och i stället särskilda
tillägg göras uti 12 och 18 paragraferna af Utskottets förslag.
Orsaken till, att Utskottet icke kunnat gilla nämnde 13 paragraf
i Kongl. Maj:s förslag, var att stadgandet, sådant det der uppstälts,
skulle föranleda dertill, att, om aftryck gjordes från en periodisk
skrift till en annan sådan, borde dervid, om å den förra skriften
blifvit utsatt författarens namn, detta och ej skriftens titel uppgifvas.
Denna anmärkning var nog befogad; men jag tror, att den
kunnat och bort undanrödjas genom en omredigering af paragrafen,
i enlighet med den i min reservation föreslagna följande lydelse:
»I alla de fall, då efter hvad i 11 och 12 (12 och 13) paragraferna
sägs, aftryck göres ur annans skrift, bör densammas titel eller, om
skriften icke är periodisk, författarens namn, så framt det finnes å
skriften utsatt, uppgifvas.»

Med afseende på hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att
Kammaren måtte till Utskottet återremittera den nu föredragna
paragrafen.

Herr Gumselius: Herr Talman! Jag anser att det skulle vara
ganska godt om så många paragrafer som möjligt kunde afgöras,
så att vi icke behöfde få dem än eu gång tillbaka från Utskottet.
Då i öfrigt denna paragraf lärer vara bifallen af Första Kammaren
och Utskottets redaktionsförslag, enligt min åsigt, är tillfredsställande,
hemställer jag om bifall till den föredragna paragrafen.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll
paragrafen.

Herr Wieselgren begärde nu ordet och yttrade: I den bilaga
till protokollet öfver justitie-departementsärenden den 9 Juni 1876,
hvilken blifvit till Kamrarne utdelad tillsammans med Kongl. Maj:ts

Onsdagen den 18 April, e. m.

23 If:o 39.

proposition i förevarande ämne, lyder 3:dje mom. i 2:dra paragrafen sålunda: (Uteslutande

tryckningsrätt som i paragraf 1 sägs tillkomme
ock): liden som hållit predikan, föreläsning eller dylikt muntligt
föredrag för hvad han sålunda

Detta högst befogade stadgande har emellertid icke blifvit upptaget
i den Kongl. proposition, som nu i förevarande ämne blifvit
för Riksdagen framlagd. Jag kan icke underlåta, att. i enlighet
med hvad jag redan utförligare i min reservation gjort, anmärka
såsom eu påtaglig brist i lagförslaget, att detta stadgande icke här
fått plats. Då emellertid något yrkande i denna sak numera hvarken
torde vara lämpligt eller skulle leda till något resultat, vill jag
icke framställa något sådant, utan har endast velat till protokollet
uttala mitt beklagande af det anmärkta förhållandet.

Häruti förenade sig Herr Torpadie.

Enligt den förut beslutade föredragningsordningen, skedde derefter
uppläsning af första kapitlets rubrik: och blef densamma
godkänd.

Rörande § 14 yttrade

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre D e G e e r: Den egentliga
förändring i Kongl. Maj:ts proposition, som Utskottet i denna paragraf
vidtagit, afser att det skall erfordras särskild öfverlåtelse af
författaren för att få uppföra en skrift på skådebanan och att sådant
icke skall följa deraf att han utan inskränkning öfverlåtit sin
författarerätt. Detta strider emot innehållet af de tyska och norska
lagarne, hvilka stadga att, derest författarerätten öfverlåtes, dermed
ock följer rättigheten att bestämma om styckets uppförande
på skådebanan. På sätt en reservant, Herr von Gegerfelt, påpekat,
uppstår ock genom Utskottets redaktion, som stadgar denna rätt
att uppföra stycket på skådebanan såsom en särskild rätt, någon
tvetydighet huruvida denna rätt skall på samma sätt som författarerätten
öfvergå på arfvingar och rättsinnehafvare.

Utskottets redaktion skiljer sig också från hvad som nu är
föreskrifvet i gällande lag af år 1855 angående uppförande af dramatiska
arbeten, der det stadgas att derest författare öfverlåtit sin
Äganderätt till annan person, denne inträder i samma rätt som författaren.
Huruvida det nu kan vara skäl att införa denna nyhet
öfverlemna!’ jag åt Kammarens bedömande och vill endast fästa uppmärksamheten
derå att Första Kammaren bifallit denna paragraf,
sådan den lyder enligt Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Philipsson: På sätt nu gällande författning af den 20

Juli 1855 stadgar, kan ett dramatiskt eller för skådeplatsen förfat -

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April, e. m.

N:o 39- 24

Angående för- tadt musikaliskt arbete icke å skådebanan uppföras med mindre förslag
till lag om fattaren dertill lof gifvit. Detta förbud upphör enligt nämnda föreganderätt
till fattning vid författarens död, så att rättigheten att lemna samtycke
6krift- icke öfvergår till arfvingar eller andra lagliga rättsinnehafvare; dock
(Forts.) gtadgas i senare momentet af författningens lista paragraf att, derest
författare öfverlåta sin eganderätt till annan person, denne inträder
i den rätt författaren egt. Genom dessa stadganden, som
jag nu ur gällande lag citerat, är det klart, att en sådan särskild
rätt att medgifva dramatiska eller musikaliskt dramatiska arbetens
uppförande på scenen icke är af beskaffenhet att kunna öfvergå på
andra utan en fri koncession af författaren. Om återigen Kongl.
Maj:ts förslag oförändradt antages i denna del, så att ett dramatiskt
eller musikaliskt dramatiskt arbete ej må offentligen uppföras utan
samtycke af författaren »eller den, som enligt denna lag innehar
författarens rätt», så och då i händelse en författare gör konkurs,
konkursmassan blir hans rätisiunehafvare och författarerätten sålunda
till massan öfvergår, för så vidt nemligen som arbetet är tryckt,
skulle det kunna inträffa, att om en författare utgifvit eller låtit
utgifva ett dylikt arbete, som man dock icke önskat få uppfördt å
skådebanan, han dertill skulle kunna tvingas af sin konkursmassa,
mot sin vilja. Jag vågar hemställa huruvida denna utsträckning

utöfver hvad nu gällande lag innehåller kan vara lämplig. Jag

är ingalunda fullt belåten med Utskottets förändrade redaktion, men
jag har icke reserverat mig i denna punkt, derföre att jag icke
velat öka de nog många reservationernas antal.

För min del anser jag nemligen det vara mindre lämpligt att

i denna paragraf tala om rättsinnehafvare, ty man hade blott be höft

införa ett stadgande om att dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt
arbete icke må uppföras utan samtycke af författaren och
sedan införa de bestämmelser, som finnas i nu gällande lag.

Jag vill icke i detta hänseende göra något yrkande, emedan
jag förutser att detsamma skall komma att mötas med afslag, men
jag har önskat i protokollet få antecknadt, att jag icke anser det
vara lämpligt att en rättsinnehafvare till en författare, som är i
konkurstillstånd, skall kunna mot författarens samtycke gifva tillstånd
till uppförande på skådebanan af ett dramatiskt eller musikaliskt
dramatiskt arbete.

Grefve Sparre: Jag har för min del icke deltagit i det be slut

af Utskottet, som här blifvit anmäldt, nemligen att göra det
till en särskild rätt att få uppföra arbete på skådebanan och således
göra detta alldeles oberoende af en öfverlåtelse af författarerätten i
öfrigt. Jag instämmer fullkomligt i Kongl. Maj:ts proposition i
detta hänseende och anser det vara en verklig försämring deraf,
som Utskottet gjort.

Jag anhåller således att Kammaren måtte i detta hänseende
instämma med Första Kammaren och lemna sitt bifall till Kongl.

Onsdagen den 18 April, e. in.

25 N:o 39.

Maj:ts proposition. Endast i fråga om sista meningen i nämnda Angående förparagraf
enligt Kong!. Maj:ts proposition eller orden: »I afseende åslag ^ }ag
redan gjorda medgifvanden raknas namnda tidrymd åt lem ar tran skrift

utgången af det år, hvarunder denna lag träder i kraft», borde (Forts)

kanske någon förändring ega ruin och derföre vore det kanske rättast
att detta moment uteslötes, hvarom jag härmed gör hemställan.

Herr Torpadie: Jag tillstår att jag lägger icke så ringa vigt

vid att denna paragraf vinner Kammarens bifall i den form paragrafen
af Utskottet föreslagits.

Jag kan nemligen omöjligen fatta annat än att så snart det är
fråga om arbeten författade för skådebanan är o förhållandena väsentligt
olika mot dem som gälla skriftliga arbeten af annan art. Det
synes påtagligt, att en dramatisk författare sjelf bör hafva det
största intresse af att bestämma hvilken får uppföra hans arbete
för scenen, under hvilka förhållanden det må ske, sättet derför o. s. v.

Jag tror dessutom att det är ett allmänt kändt faktum, att då man
till en förläggare säljer rätten att trycka ett dramatiskt arbete,
man får en jemförelsevis ringa summa mot den, som man kan erhålla
om arbetet uppföres på scenen. Säljer han sitt arbete så får
han således en ringa summa och detta gör att dramatiske författare
hafva en svår ställning; han kan således icke gerna låta trycka sitt
arbete, ty derpå kommer han att lida för stor förlust. Utskottets
majoritet, som hyst dessa åsigter, har gjort den förändring i denna
paragraf, som hufvudsakligen var eu följd af den förändring som
gjordes i § 1.

Man har nemligen velat undvika ordet egare, då det icke förut
funnits i lagen.

Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Jag instämmer med den föregående talaren.

Då det står i paragraf 1 af lagen, att »författare vare berättigad
att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin skrift»
och derjemte stadgas i § 14: »dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt
arbete må ej offentligen uppföras utan samtycke af författaren
eller den, som enligt denna lag innehar författarens rätt''»; så är
ju derigenom sagdt, att den, åt hvilken en författare gifver rätt att
trycka en skrift, skall, derest denna skrift är af sådan form och
innehåll att det kan ske, vara berättigad att bestämma öfver dess
uppförande på scenen. Det bör icke vara så, och är kanske icke
heller så rnenadt; men då ordalydelsen likväl kan gifva anledning
till ett dylikt missförstånd och då derjemte ännu eu annan författarerätt
är i det föregående omtalad, nemligen i § 6, så synes mig
Utskottet hafva handlat ganska klokt, då det försökt att förekomma
stadgandets misstydning.

Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag.

N:o 39. 26

Onsdagen den 18 April. e. m.

Angående för- Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: Jag

slag till lag om an piller endast att få instämma med Lag-Utskottets ordförande
skrift. deruti, att sista punkten af denna paragraf, sådan den lyder enligt

(Forts.) Kongl. Maj:ts förslag, bör uteslutas, äfven om Kammaren bifaller

paragrafen i öfrigt.

Denna punkt blir nemligen alldeles öfverflödig till följd af den
nya paragraf, den 22:dra, som Utskottet insatt och hvars antagande
redan i åtskilliga nu godkända paragrafer förutsättes och hvarigenom
bestämmes att vid tillämpning af gifna tidsbestämmelser inberäknas
icke det kalenderår, under hvars lopp det förhållande inträffat, med
afseende hvarpå bestämmelsen meddelats.

Herr Hedin: Lika litet nu som vid de föregående paragra ferna

af denna lag skall jag inblanda mig uti diskussionen, ty jag
inser allt för väl att, om Kongl. Maj:ts nådiga proposition om den
nya lagen innehölle en paragraf, som sade att korpens vinge vore
hvit, så ligger landet nu så att Kammaren beredvilligt skulle votera
för att denna paragraf intoges i den nya lagen; men, då jag för
min del icke vill bidraga till införande i lagen af åtskilliga bestämmelser
sådana de af Kongl. Maj:t föreslagits, vill jag hafva detta till
Kammarens protokoll antecknadt och förenar mig i den af Herr
Philipsson mot denna punkt afgifna reservation.

Ofverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits enligt
de yrkanden som derunder förekommit, blef grefve Sparres förslag
af Kammaren antaget; och hade Kammaren således bifallit den
ifrågavarande paragrafen med den lydelse Kongl. Maj:ts proposition
utvisar, dock med uteslutande af sista meningen: »I afseende å —-— — träder i kraft.»

§ 15.

I afseende å denna paragraf yttrade

Herr Wieselgren: Äfven mot denna paragraf har jag funnit
mig föranlåten att afgifva reservation, i syfte, att de deruti till 5
år föreslagna tidsbestämmelser skulle utsträckas till 10 år.

Jag vill icke upptaga tiden med att återupprepa mina skäl derför
; de äro i min reservation tillräckligen tydligt angifna. Jag har
blott velat fästa uppmärksamheten härå, och jag gör af lätt begripliga
skäl icke något yrkande i saken.

Vidare anfördes icke. Utskottets förslag bifölls.

Efter det derpå föredragning skett af 2:dra kapitlets rubrik,
anförde

Onsdagen den 18 April, e. in.

27 N:o 39.

Herr Wieselgren: Jag har instämt i den reservation en an- Angående förnäm
ledamot af Utskottet från Första Kammaren afgifvit i fråga om sla3 tiU la0om
ordet »olofligt» i rubriken till 2:a kapitlet, och jag hyser fortfarande UU

den åsigt, att kapitlets öfverskrift borde vara »Om begagnande af r/orta)
skrifter för skådebanans. Lagen, hvarom nu är fråga, är ju af
civil natur, och ehuru genom dess innehåll bestämmes både det
lofliga och olofliga begagnandet af skrifter, må väl det förra vara
hufvudsak. Det skulle således varit rättare att i rubriken tala om
det lofliga begagnandet; men då äfven det är obehöfligt och i viss
mån origtigt, yrkar jag, att rubriken måtte erhålla den lydelse, jag
nyss angaf, d. v. s. att ordet »olofligt» måtte ur densamma uteslutas.

Herr Lundberg: I enlighet med min afgifna reservation får
jag, med instämmande uti hvad Herr Wieselgren anfört, vördsamt
hemställa, att rubriken till 2:a kapitlet måtte sålunda förändras, att
ordet »olofligt» uteslutes, hvarigenom lydelsen blefve:» Om begagnande
af skrifter för skådebanan.»

Herr Torpadie instämde med Herr Lundberg.

Grefve Sparre: Då rubriken till Första kapitlet är »Om skydd
mot eftertryck;; och detta kapitel således afser att motverka olofligt
aftryck af andras skrifter, kan det väl icke heller vara olämpligt
att rubriken till 2:a kapitlet, som är afsedt att innehålla förbud mot
begagnande af andras dramatiska arbeten, erhåller till öfverskrift
»Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan», och anhåller jag
på grund deraf om bifall till hvad Utskottet i afseende på nämnda
rubrik föreslagit.

Herr Wieselgren: Jag vill endast förklara att, om rubriken
till ifrågavarande kapitel lydt så här: »Om skydd mot olofligt begagnande
af skrifter för skådebanan», skulle jag icke hafva gjort någon
invändning emot densamma.

Ofverläggningen förklarades slutad; hvarefter Kammaren, med
bifall till Herr Wieselgrens yrkande, godkände den förevarande rubriken
med uteslutande af ordet »olofligt».

Beträffande §16 yttrade

Herr Lundberg: Utskottet har ur denna paragraf, sådan den
enligt Kongl. Mai:ts proposition lyder, uteslutit orden »mot denna
lag», så att paragrafen skulle få följande lydelse: »Den, som gör sig
skyldig till eftertryck, straffas med böter från och med tjugu till och
med ett tusen kronor o. s. v.» Till följd af detta uteslutande skulle
man dock kunna säga, att hvilken som eftertryckte en skrift, skulle
göra sig skyldig till böter, utan afseende om sådant eftertryck verk -

H:o 39. 28

Onsdagen den 18 April, e. in.

Angående för- ligen vore i lagen förbjudet eller icke, och detta kan ju icke gerna vara
slag till lag om meningen. Jag tror derföre att paragrafen bör bibehållas med den
tlU lydelse Kongl. Maj:ts förslag gifver densamma, helst det torde vara
(Forts) påtagligt, att redaktionen genom antagande af den utaf Utskottet föreslagna
förändringen blir åtminstone icke bättre utan snarare sämre,
om ej helt och hållet ovigtig, och hemställer derföre, att Kammaren i
förevarande hänseende måtte godkänna hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Herr Torpadie: På sätt Kammarens ledamöter behagat inhemta
af min vid Utskottets betänkande fogade reservation, har jag
inom Utskottet uttalat den åsigt, att maximibeloppet af de uti denna
paragraf omnämnda böter blifvit satt alltför högt. I allmänhet hyser
jag icke stort förtroende för höga bötesbestämmelser, och erfarenheten
har dessutom visat att det uti gällande strafflag antagna högsta
bötesbelopp 500 kronor sällan tillämpas. Härtill kommer, att,
efter mitt förmenande, de flesta förbrytelser emot denna lag sannolikt
komma att härröra af ovarsamhet eller bristande insigt i lagens
rätta förstånd. Jag tror för den skull att det både varit tillräckligt
om högsta bötesbeloppet hade blifvit satt till 500 kronor. Då jag
emellertid icke har någon utsigt att min mening skall vinna gehör,
skall jag icke framställa något yrkande, utan har jag endast velat
få till protokollet anteclmadt, att jag fortfarande hj7ser den åsigt,
som jag i min reservation uttalat.

Grefve Sparre: Såsom jag ser af ett från Första Kammaren
ankommet protokollsutdrag, har Första Kammaren antagit denna
paragraf i öfverensstämmelse med Utskottets förslag. Skilnaden mellan
detta och Kongl. Maj:ts förslag är ingen annan än den, att enligt
det senare förslaget paragrafen skulle lyda: »Den, som mot denna
lag gör sig skyldig» etc., hvaremot den enligt Utskottets förslag lyder:
»Den, som gör sig skyldig» etc. Man ansåg nemligen inom
Utskottet, att då i första kapitlet vore intagen en beskrifning af
hvad med eftertryck skulle förstås, det vore öfverflödigt att tillägga
orden: mot denna lag. För min del anser jag skilnaden vara temligen
likgiltig, eftersom hela första kapitlet handlar om eftertryck,
och följaktligen någon tvekan om betydelsen af denna paragraf icke
torde behöfva uppstå. Hade emellertid Första Kammaren bifallit
Kongl Maj:ts förslag, skulle jag icke heller hafva motsatt mig detsamma,
men då Utskottets förslag blifvit af nämnde Kammare antaget,
synes mig det enklaste vara att denna Kammare gör detsamma,
och anhåller jag således om bifall till Utskottets förslag.

Herr Lundberg: Jag anhåller endast få anmärka, att den omständighet,
att Första Kammaren bifallit denna paragraf oförändrad
enligt Utskottets hemställan icke bör tilläggas någon egentlig betydelse,
då Utskottet icke i sitt betänkande omnämnt, att dess förslag
beträffande denna paragraf skilde sig från den Kongl. propositionen,

Onsdagen den 18 April. e. m.

29 N:o 39,

och det sålunda kan lätteligen inträffa att den af Utskottet vid -Angående förtagna
förändringen undfallit Första Kammarens uppmärksamhet. sla9 tM la9 °m

För min del vidhåller jag min förut uttalade åsigt, att, då det
icke kan vara meningen att med straff belägga eftertryck, såvida (forts)
det icke vore stridande »mot denna lag», detta äfven bort tydligt
uttalas, på sätt som skett i Kongl. Maj:ts förslag; och får jag derföre
fortfarande härutinnan yrka bifall till samma förslag.

Härmed var öfverläggningen’ slutad. Sedan Herr Talmannen
framstält propositioner enligt de gjorda yrkandena, bifölls paragrafen,
sådan densamma blifvit af Utskottet föreslagen.

§ 17.

Blef jemväl bifallen.

§ 18.

Herr Axel Bergström yttrade: Herr Talman! Af ett från Första
Kammaren hit ankommet protokollsutdrag har jag inhemtat att
nämnda Kammare utan något förbehåll antagit Utskottets förslag till
lydelse af nu föredragna §. Dervid torde dock Första Kammaren
hafva förbisett, att paragrafföljden i Kongl. Maj:ts och i Utskottets
förslag numera, till följd af föregående beslut, blir densamma och att
således den i nu ifrågavarande paragraf gjorda hänvisning till 2:ne
föregående §§ borde ändras: helst 12 § i Utskottets förslag blifvit
till Utskottet återremitterad. För den händelse denna Kammare kommer
att bifalla §:n torde den deri förekommande hänvisningen böra
rättas till öfverensstämmelse med den paragrafföljd, som af Kammarens
förut fattade beslut blifver en följd.

Vidare yttrades ej. Enligt Herr Bergströms yrkande bifölls
paragrafen med rättelse af deri förekommande hänvisning till öfverensstämmelse
med den paragrafföljd, som af Kammarens förut fattade
beslut blefve en följd.

§ 19.

Bifölls.

Tredje kapitlets rubrik godkändes.

§ 30.

Angående denna paragraf afgåfvos följande yttranden af

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er: Lag-Utskottet
har ur denna paragraf uteslutit det af Kongl. Maj:t föreslagna

N:o 39. SO

Onsdagen den 18 April, e. in.

Angående för- stadgande, att ifrågavarande lag skulle tillämpas äfven på utländings
slag till lag om stj-ift, SOm utgifves af svensk förläggare. Såsom skäl härför har
egUnskrift. U Utskottet anfört, att ett sådant stadgande skulle komma att med(Forts.
) fora s^ora oc^ svara förvecklingar. Om emellertid den lagtolkningsregel
godkännes, som, såvidt jag har mig bekant, blifvit antagen af
alla främmande kommentatorer af detta slags lagar, den nemligen,
att hvad som en gång blifvit en allmän egendom, icke sedermera
kan blifva föremål för skydd, så tror jag, att betydelsen af den rätt,
som genom Kongl. Maj:ts förslag skulle lemnas svensk förläggare
af utländsk skrift, blefve i betydlig män inskränkt, emedan denna
rätt icke skulle få göras gällande i andra fall än då skriften först
utgifvits i Sverige af svensk förläggare; och det lär väl högst sällan
inträffa, att en utländing låter utgifva sin skrift först i Sverige,
derest han icke är här bosatt, i hvilket fall ingen väl torde vilja förneka
honom rätt till ifrågavarande skydd. Detta stadgande står för
öfrig! i fullkomlig öfverensstämmelse med de norska och tyska lagstiftningarne;
och jag fäster mig i synnerhet vid Tyskland, der nämnda
omständigheter varit tagna under särdeles noggranna och sorgfälliga
öfverläggningar. Man hade sannolikt icke der infört ett sådant
stadgande, om det skulle medföra så stora svårigheter, som Utskottet
ansett. Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på en annan
oegentlighet som kunde uppstå, om denna lag skulle gälla endast
för skrifter af svenska medborgare, nemligen i fråga om anonyma
och pseudonyma skrifter. Då ingen annan än målsegare har rätt att
väcka åtal för olofligt eftertryck, skulle således en anonym författare
icke kunna få åtnjuta något skydd mot eftertryck, om han icke aflade
sin anonymitet. Gifver man deremot skydd åt svensk förläggare
af utländsk skrift, så blir förläggaren åtminstone i de flesta fall befogad
att åtala eftertryck, och eftertryckaren kan då icke värja sig
med den invändning, att han icke vetat att skriften vore utgifven
af en svensk medborgare, emedan skriften i allt fall egde åtnjuta
skydd såsom utgifven af svensk förläggare. Första Kammaren har
redan bifallit denna paragraf, sådan don blifvit af Kongl. Maj:; föreslagen,
och jag vågar derföre hemställa om icke äfven denna Kammare
kunde finna skäl att göra detsamma.

Herr Philipsson: På sätt Kammaren inhemtat af Utskottets

betänkande, hafva inom Lag-Utskottet vid behandlingen af detta lagförslag
i många fäll olika meningar bland Utskottsledamöterna gjort
sig gällande; men i fråga om lydelsen af den nu föredragna paragrafen
har icke någon sådan meningsskiljaktighet försports; ingen
reservation har anmälts mot Utskottets utlåtande i denna del.

Ehuru Första Kammaren redan bifallit Kongl. Maj:ts förslag i
fråga om denna 20:de paragraf, vidhåller jag den öfvertygelse att, om
detta Första Kammarens beslut blefve lag, det icke skulle dröja
länge, innan ett sådant stadgande skulle komma att medföra stora
och svåra förvecklingar. Ganska snart skulle utländska författare

Onsdagen den 18 April, e. in.

31 N:o 39.

och förläggare komma till insigt om de stora fördelar, de kunde Angående fördraga,
af ett sådant stadgande som i den Kongl. propositionen finnes sla9 m la9om
föreslaget. Hvad vore nemligen enklare än att den utländske för- uU

fattaren eller lians rättsinneliafvare med sig associerade någon svensk (Forts)
medborgare, som uppträdde såsom förläggare, under det att det vore
den utländske författaren eller hans rättsinnehafvare, som egentligen
ombesörjde utgifningen. Genom antagandet af S:dje paragrafen sådan
den lyder i Kongl. Maj:ts förslag har ju för den händelse att ett
arbete samtidigt utgifves på flere olika språk skydd mot öfversättning
tillförsäkrats författaren under hela hans lifstid och hans rättsinnehafvare
för en tid af 50 år efter författarens död. En tysk
författare eller dennes rättsinnehafvare skulle, efter erhållen kännedom
om att vår lag innekölle det stadgande, hvarom här är fråga,
kunna genom att samtidigt med det ett arbete utgifves i Tyskland
ombesörja en svensk öfversättning deraf, och dymedelst endast derigenom,
att den svenska editionen benämndes orginal och utkom på
den svenska kommissionärens förlag, för hela författarens lifstid och
ytterligare för en tid af 50 år efter författarens död omöjliggöra
utgifvande t af eu annan bättre eller prisbilligare öfversättning af
samma arbete och på detta sätt göra utgifvandet deraf till ett långvarigt
monopol.

Jag har velat påpeka dessa förhållanden emedan jag tror att
ett antagande af paragrafen skulle långt ifrån att befordra den svenska
förläggareverksamheten, endast bidraga till att på den svenska
allmänhetens bekostnad gynna utländska författare och förläggare.

Ty förläggare kan här i Sverige hvem som helst blifva; och således
står det äfven hvem som helst fritt att under sådan benämning
blifva kommissionär för utländska författare och förläggare.

Hvad motsvarande paragraf i tyska lagen vidkommer, så är den
verkligen icke heller af så omfattande innehåll som denna paragraf.

Der stadgas nemligen, att om utländske författares verk utgifvas af
förläggare, som hafva sin handelsrätt inom Nordtyska förbundets
område, så stå dessa verk under den gällande lagens skydd. Men
det betyder något helt annat, detta uttryck, att eu författares verk
»star under lagens skydd», än att, såsom i nu förevarande paragraf
säges, lagen skall hafva full tillämpning på dessa utländske författares
arbeten, såsom vore de inhemska författares. Visserligen förekommer
ett dylikt stadgande i den norska lagen; men jag ber att få erinra,
att denna norska lag icke varit länge tillämpad. Om jag deremot
får fasta uppmärksamheten på det lagförslag, som den ryska regeringen
i år framlagt inför Finlands ständer, så heter det i förslagets
36:te paragraf:

»Bestämningarna i denna förordning gälla:

l:o) finsk författares och konstnärs arbete, vare sig att det
framträdt inom eller utom Finland, och

2:o) arbete af utländsk konstnär, som uppehåller sig i Finland
och sina arbeten här utgifver.

Nso 39. 32

Onsdagen den 18 April, e. m.

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(''Forts.)

Dock kunna stadgandena i denna förordning delvis eller i deras
helhet, under vilkor af ömsesidighet, af Kejsaren och Storfursten
förklaras tillämpliga jemväl på alster af författare och konstnärer i
andra stater, med hvilka fördrag i sådant ämne afslutas».

Denna finska lag, som jemväl afser konstverk, har icke velat
sätta finsk förläggare i paritet med finsk författare och den har
dermed uteslutande velat egna ett skydd åt den ideela verksamhet
som författaren utöfvar.

Jag yrkar på nu anförda skäl bifall till Utskottets förslag och
jag tror att ett godkännande af den bestämmelse, som Kongl. Maja
föreslagit skulle leda till förvecklingar, om hvilka man nu icke kan
gorå sig någon föreställning. Skulle emellertid Kammaren biträda
det beslut, som Första Kammaren redan fattat, så har jag åtminstone
nu fått tillfälle att till protokollet uttala de motiv, på grund
af hvilka jag för min del icke ansett mig kunna deltaga uti ett sådant
beslut.

Herr Rydin: De anmärkningar, som blifvit gjorda mot den

nu föredragna paragrafen, kunna visserligen hafva mycket skål för
sig; men jag ber att få fästa uppmärksamheten på att inom vår
svenska tryckfrihetsförordning har alltid gällt såsom en grundsats,
att den, som utgifvit utländsk mans arbeten, enligt 1 § 7 mom. af
samma förordning haft samma rättigheter, pligter och ansvarighet
som författare. Således har alltid den, som utgifvit utländsk mans
arbeten i Sverige åtnjutit skydd emot eftertryck, åtminstone så länge
detta lagstadgande qvarstod i tryckfrihetsförordningen. Nu har
Kongl. Magt låtit i detta lagförslag inflyta en bestämmelse, hvarigenom
denna en utgifvares rättighet bibehålies oförändrad såsom
tillförene; och då kan jag för min del icke anse det vara välbetänkt,
att ur lagförslaget borttaga en sådan bestämmelse och derigenom
beröfva utgifvare)! af utländsk mans arbete det skydd mot eftertryck
som han förut städse varit af lagen tillförsäkrad. Jag hemställer
derföre om det icke vore skäl äfven för Andra Kammaren att, likasom
Första Kammaren, antaga Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Philipsson: Hvad som var stadgadt i tryckfrihetsför ordningens

§ 1 mom. 9, och hvad som fortfarande är stadgadt i
Kongl. Förordningen den 20 Mars 1876 rörande utgifvandet här i
Sverige af utländsk mans arbete, gälde och gäller allenast öfversättning
af utländskt arbete. Det stadgas nemligen ansvar såsom för
eftertryck för den, som trycker eller eftertrycker den öfversättning
af utländsk skrift, som annan man utarbetat eller låter sin öfversättning
för annans anses; dock får öfversättarens eganderätt till
sitt arbete icke förhindra någon att eu annan öfversättning af samma
skrift utgifva. Här åter skulle ett helt annat förhållande uppstå,
ity att eu utländsk författare, som icke enligt lagen, förrän efter
afslutad konvention,'' kommer i åtnjutande åt något författareskydd,

Onsdagen den 18 April, e. m. 33 39

skulle genom öfverlåtelse å en svensk förläggare erhålla ett sådant Angående förskydd,
och detta icke blott för sitt på ett främmande språk utgifnaslag m la9 om
original arbete, utan jemväl, i händelse detsamma samtidigt på sven- m

ska språket utgifves, för denna edition, ehuru den i sjelfva verket ftTYå
vore en öfversättning.. »Den, hvilken utgifver utländsk mans arbete», ^ J
heter ..det . visserligen i 1 § 7 mom. Tryckfrihetsförordningen, »eller
öfversättning deraf eller inländsk mans, som sitt namn erj angifvit,
ege enahanda rättigheter, pligter och ansvarighet som författare i
alla de fall, der ej i denna lag annorlunda stadgadt är»; men mig
veterligen har aldrig detta stadgande tolkats på det sätt, att utgift
vandet af en utländsk författares arbete på originalspråket skulle för
den förste utgifvaren medföra ett privilegium eller utesluta andra
från att jemväl utgifva samma arbete; och huru det förhåller sm
med öfversättningar har jag nyss visat. Då för många år sedan
Schillers och Goethes jemte flere andra tyska författares arbeten
utgåfvos i Upsala på tyska språket, så förestälde sig helt säkert icke
förläggaren att han derigenom förvärfvat ett monopol på utMfvandet
af dessa verk.

Herr Rydin: Mot hvad den siste talaren nämnde vill jag blott

erinra, att i 1 § 7 inom. Tryckfrihetsförordningen stadgas, att
den som utgifver utländsk mans arbete eger samma rättigheter, plister
och ansvar som författare. Och i mom. 0 af samma §’heter
det vidare, att hvarje skrift vare författarens lagliga egendom. Således
är utgifvare af utländsk mans arbete laglig egare deraf. Nu
heter det vidare i samma moment: »Lag samma vare, om nårnm
trycker eller eftertrycker den öfversättning af utländsk skrift, s°om
annan man utarbetat, eller later sin öfversättning för annan anses;
men ej må öfversättarens egauderätt till sitt arbete förhindra någon
att en annan öfversättning af samma skrift utgifva.» Således instämmer
jag till fullo 1 hans åsigt, att man icke har rättighet att från
trycket utgifva eu öfversättning som annan person gjort, emedan
sådant icke vore att anse annorledes än som eftertryck. Men det
finnas kke något som hindrar mig att från trycket utgifva en annan
ö vei sättning deraf. Pa samma sätt förhåller det sig med förläggare
af utländsk mans arbete. Han har visserligen rättighet att utgifva
den förlagda skriften; men det finnes ingenting som hindrar en
annan från att efter en annan upplaga af den utländske författarens
skrift utgifva densamma. I detta hänseende finnes således intet
skydd. Jag tror det vore i sin ordning, att så väl svensk författare
som äfven svensk förläggare blefve uti lagstiftningen tillförsäkrade
skydd emot eftertryck.

Heir Philipsson: Jag anhaller, med anledning af den siste

talarens anförande, att lin en gång få erinra, att. i händelse den nu
föredragna paragrafen antoges, enligt dess i Kongl. Maj:ts proposition
föreslagna lydelse, så skulle, om en utländsk författare låter
Andra Kammarens Prat. 1877. N:o 39. 3

iN:o 39. 34

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April, e. in.

genom eu svensk förläggare här i landet utgifva sina arbeten eller
samtidigt med dem utkommande öfversättningar deraf, det väl icke
blifva tillåtet för någon annan att här i landet begagna sig af samma
utgifningsrätt, förrän stadgad skyddstid tillandalupit, det vill säga
sedan femtio år förflutit efter författarens död. Jag anhåller fortfarande
om bifall till Utskottets förslag.

Herr Herslow: Jag ber att få instämma med Herr Philipsson.
Detta är den enda punkt i Kongl. Maj:ts förslag, i hvilken, efter
mitt förmenande, Utskottet lyckats åstadkomma eu verklig förbättring.
Sedan Kammaren underkänt 4 paragrafen i Utströ Hets förslag
och derigenom tillkännagifvit sig icke vilja åt utländska medborgare
lemna den obetydliga ratt som der var ifragasatt, sa skulle
det ”vara i högsta grad inkonseqvent, om Kammaren genom antag-ande
af ''den nu föredragna paragrafen skulle bevilja dem en så
ofantligt mycket större rätt. Da dessutom hela denna lag är ansedd
att bereda skydd åt författareverksamheten, att främja den
andliga eganderätteu, så har man det oaktadt här inblandat en
annan eganderätt, nemligen den rent finansiella, som förläggarerätten
i förläggarens hand innebär.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Axel Bergström: Herr Talman! Utan tvifvel kommer
denna öfverläggning att framdeles begagnas såsom material sa val
vid den vetenskapliga bearbetningen af denna lagstiftning som äfven
vid lagtillämpningen. Det torde derföre vara rätt angeläget, att
man uttalar sig i sa vidsträckt man som möjligt rörande rätta förståndet
af denna lag. Jag vill icke inlåta mig på den del af frågan,
som hitintills blifvit behandlad, emedan jag icke är nog herre
deröfver. De som talat för bifall till Utskottets förslag hafva anfört
goda skal derför; och å andra sidan har man hemtat stöd från
Tysklands och Norges exempel, i Indika länders lagstiftningar ett
stadgande sådant som det i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna
blifvit infördt.

Jag vill således nu fästa uppmärksamheten på ett annat förhållande.
nemligen att då både i Lag-Utskottets betänkande och i
Kongl. Maj:ts proposition talas om, att denna lag skall tillämpas
»på skrift af svensk medborgare», så bör detta uttryck »svensk medborgare»
här ej tagas i den inskränkta tekniska mening, att dermed
förståtts endast dem, som innehafva svensk medborgarerätt.
Tager man ordet i denna inskränkta mening, sa skulle cn skrift
af utläring, som vistats åratal här i Sverige, som bygger och bor
här, icke vinna något skydd af svensk lag. Det tror jag för min del
icke kunna vara meningen, utan fast hellre tror jag att utländirrgar,
hvilka bygga och bo i Sverige, hafva med afseende pa sina
skrifter samma skydd, som om de vore svenske medborgare. Den
bekante engelsmannen Lloyd lefde i Sverige i manga ar men upp -

Onsdagen den 18 April, e. m.

35 N:o 39.

hörde det oaktadt aldrig att vara engelsk medborgare. De skrifter, Angående försona
af honom utgifvits, måste anses berättigade till samma skydd, slas tiU laa om
som hvilken svensk medborgares som helst. eganderätt till

Jag har med anledning af denna min åsigt icke något yrkande f*f,
att framställa; men jag har velat hafva min uppfattning i ämnet -or s0

till protokollet uttalad för det syftemål, som i början af mitt anförande
af mig antyddes.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena; och
biföll Kammaren Utskottets förslag oförändradt.

§ 21.

Bifölls.

§ 22.

Efter uppläsning deraf anförde:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer; Angående
denna paragraf har jag ingen annan framställning att gorå,
än att de i densamma citerade paragrafernas nummer måtte blifva
rättad i öfverensstämmelse med de förändringar i Kongl. Maj:ts förslag,
som af Kammaren blifvit beslutade.

Herr Linder: Jag skall bedja att till belysning i och för
tillämpningen af innehållet utaf denna nu föredragna 22 paragraf
fa hänföra mig till föreskriften i 8 paragrafen, att nemligen författarerätt
skall vara gällande under författarens lifstid och femtio
år efter hans död. Den förändring, som Utskottet tillåtit sig göra
i sist namnda paragraf af Kongl. Maj:ts förslag, har motiverats
deraf, att om det al Kongl. Maj:t der föreslagna stadgande skulle
tolkas strängt efter ordalydelsen, så blefve deraf en följd, att författarerätten
kunde upphöra med författarens död, i fall han inträffade
midt under loppet af ett år, och åter taga sin början det år
som inträffade näst efter det, hvarunder han aflidit. Till förekommande
af en sådan tolkning har Utskottet företagit dels en förändring
bland annat i 8 paragrafen, dels ett tillägg af den nu föredragna
paragrafen. Men det förefaller mig, som om Utskottet icke
fullt lyckats undanrödja de betänkligheter, Indika Utskottet sjelf
uppstält emot den gamla bestämmelsen. Det heter nemligen i
22 paragrafen: Vid tillämpning af de i 4, G, 8, 9, 10, 14 och 15
paragraferna gifna tidsbestämmelser inberäknas icke det kalenderår,
under hvars lopp det förhållande inträffat, med afseende hvarå
bestämmelsen meddelats.

N:o 39. 36

Onsdagen den 18 April, e. nr.

Angående för- Nu är just i 8 paragrafen en tidsbestämmelse gifven genom
slag till lag om stadgandet att författarerätten skall gälla under femtio ar etter
Äganderätt hans° död. Men det finnes också i paragraf 22 en bestämmelse, °att
shrift\ beräkningen af denna tid icke skall taga sin begynnelse förrän året

(Fort3,) näst efter det, hvarunder lian aflida. Vid tillämpningen af tids bestämmelsen

i den 8 paragrafen inberäknas således icke det kalenderår,
under hvars lopp det förhållande inträffat, med afseende hvarpå
bestämmelsen meddelats. Det faktum, som presumera i den 8 paragrafen,
är dödsfallet. Antagom nu, att detta inträffat den 1 Mars
1877. Då nu den 22 paragrafen föreskrifver att vid tillämpningen
af ifrågavarande tidsbestämmelse icke får inberäknande! kalenderår,
under hvars lopp det presumerade förhållandet inträffat, sa blefve,
om Utskottets förslag oförändrad t antoges, följden den, att förfatfattarerätten
komme att upphöra under tiden från den 1 Mars till
årets slut. Då sålunda det syfte, som Utskottet- med den tillagda
22 paragrafen sökt vinna, uppenbarligen icke uppnåtts, så torde clet
blifva nödvändigt, att den förevarande paragrafen kommer under Utskottets
förnyade behandling, .lag yrkar derföre att densamma
måtte till Utskottet återremitteras.

Grefve Sparre: Jag tror, att den siste talaren gjorde sig

skyldig till ett misstag vid den tolkning af nu förevarande paragraf,
som han här företog sig att göra. I 22 paragrafen står nemligen:
»vid tillämpningen af de i 4, 6, 8,^ 9, 10, 14 och 15 paragraferna
oifna tidsbestämmelser inberäknas icke det kalenderår, under hvais
Topp det förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen
meddelats»; enligt 8 paragrafen skall författarerätt vara »gällande
under författarens lifstid och 50 år efter hans död». Detta är ju
en tidsbestämmelse. År det då icke fullkomligt rigtigt att säga
att uti dessa 50 år inberäknas icke det år, under hvilket han dor?
Ja» tror således, att anmärkningen är obefogad. Men då i alla
fall eu förändring skall ega rum med afseende på paragrafens lydelse,
och då Första Kammaren redan återremitterat paragrafen, sa
skall jag för min del icke motsätta mig dem, som här yrkat återremiss.

Vidare anfördes ej. Paragrafen blot till Utskottet återförvisad.

££ 23 och 24.

Biföllos.

Rörande § 25 yttrade:

Herr Philipsson. Jag tillåter mig att åberopa min viddetta
utlåtande fogade reservation mot i fråga varande paragraf. Jag an -

Onsdagen den 18 April, e. m.

37 N:o 39.

ser Kong!. Maj:ts förslag till redaktion af paragrafen hafva före- Angående förträde
framför Utskottets förslag. Allra minst kan jag godkänna sla9tiU [a9 om
Utskottets åtgärd att ur Kongl. Maj:ts förslag utesluta bestämmel- esan^pf hlt
sen derom, att den nya lagen icke, skall ega tillämpning å drama- (por(S)
tiskt eller musikaliskt-dramatiskt arljete, som blifvit offentligen uppfördt
innan förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft; ty deraf
skulle följden blifva, att ännu lefvande författare, hvilkas arbeten
fått fritt uppföras enligt 1855 års förordning, skulle få skydd enligt
den ifrågasatta förordningen, livilket omöjligen kan vara rätt.

Jag ber emellertid att få erinra derom, att Första Kammaren
återremitterat denna paragraf till Utskottet, och anhåller följaktligen,
att Kammaren ville fatta enahanda beslut.

Herr Gurntelius: Herr Talman! Den föregående talaren yrkade
återremiss i syfte att vinna bifall till sin reservation, enligt
hvilken paragrafen skulle godkännas, sådan den blifvit af Kongl.

Maj:t föreslagen. Jag ber dock att få motsätta mig att, om denna
begäran om återremiss af Kammaren bifalles, detta måtte få anses
innebära ett godkännande i hufvudsak af Kongl. Maj:ts förslag i
denna sak. Kongl. Maj:t har föreslagit, att denna lag skall tillämpas
på redan offentliggjorda arbeten; och det är nu i lag beslutadt
af denna Kammare och förut likaledes af Första Kammaren, att der
icke uttryckligt medgifvande är af författaren lemnadt, skall en
upplaga icke vara större än 1,000 exemplar. Ku finnes utan tvifvel
en mängd förlagsaftal, i hvilka stadgats att »förlagsrätten» mot
betalning af författaren blifvit till förläggaren öfverlåten, men i
hvilka det icke är uttryckligen stadgadt huru stor den upplaga, som
skall utgifvas, må vara. Jag kan derföre icke inse annat, än att,
om den bestämmelse, som Kongl. Maj:t i förenämnda hänseende
föreslagit, skulle blifva lag, så skulle ock derigenom komma att
utan godtgörelse öfverflyttas från åtskilliga förläggare eu del af deras
väl och rättmätigt förvärfvade egendom till författare eller deras
rättsinnehafvare. Man skulle således taga från den, som köpt,
och lägga till den, som sålt. I allmänhet torde det icke vara nyttigt
och lämpligt att skrifva lagar med retroaktiv verkan. Jag
kan sålunda icke förstå, hvarför man här skulle stifta en lag, hvilken
koinme att vid många tillfällen högst betydligt ingripa uti och
förfördela den enskildes rätt.

Jag vill icke motsätta mig en återremiss af paragrafen, i synnerhet
som Utskottet kunde behöfva ännu en gång genomse redaktionen.
Men då jag sålunda för min del biträder yrkandet om återremiss,
ber jag att få bestämdt tillkännagifva, att jag dock i sak
mera lutar åt Utskottets än Kongl. Maj:ts förslag. De ordalag,
som jag anser behöfva ändras, äro dessa: »dock må denna lag ej
verka inskränkning i den rätt, författare eller hans rättsinnehafvare,
innan densamma trädt i kraft, i enlighet med äldre lag förvärfvat».

Hela lagen synes nemligen, såsom en talare vid behandlingen af en

N:o 39. 38

Angående förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen din 18 April, e. m.

annan paragraf redan anmärkt, vara rigtad mot förläggaren och egentligen
afse endast den ena sidans, författarnes, fördel. Yid sådant
förhållande kunde det möjligen vara anledning att tolka ordet författares
»rättsinnehafvare» med hans sliigtingar. Det finnes nemligen
med hänsyn till denna lag två slag af rättsinnehafvare. Det
ena slaget innefattar dem, som köpt författarens rätt, förläggarne,
det andra åter de, som ärft blifvande rättsanspråk, sedan förläggaren
under aftalade vilkor begagnat förlagsrätten. Med hänsyn till
lagförslagets hela syftning och innehåll kunde man hafva anledning
antaga, att med ordet »rättsinnehafvare» här kan afses snarare författarens
arfvingar än förläggaren. Jag kan dock knappast tro, att
detta varit Utskottets mening. Men afser Utskottet i förevarande
fall med detta uttryck förläggaren, så kunde detta också kanske
något tydligare uttryckas.

Herr Hedin: Det gläder mig att höra, det paragrafens återremitterande
tyckes hafva sympatier inom Kammaren. Jag vill
dock hoppas, att återremissen sker i den af den siste talaren angifna
rigälling och ej i syfte, att Kongl. Maj:ts förslag i denna del
restituera®. Detta sist nämnda förslag ingriper nemligen så starkt i
den enskildes väl förvärfvade rätt, att bestämmelsen väckt allmän
förundran och föranledt mångfaldiga försök till olika tolkningar, för
att se, om den icke kunde innehålla något annat, än hvad ordalagen
tydligen angifva. Å andra sidan tror jag icke heller, att Lagutskottet
funnit rätta vägen, emedan den af Utskottet föreslagna
bestämmelsen skulle för evigheters evighet lägga i en förläggares
hand rätten till utgifvandet af skrifter, som lian kanske en gång
för en spottstyfver inköpt. Möjligen kunde man finna en medelväg
genom att stadga en viss preskriptionstid.

Jag förenar mig emellertid i yrkandet om återremiss.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt det derunder gjorda
yrkandet, beslöt Kammaren återförvisa förevarande paragraf till Utskottet.

Fjerde, böjd,Hets rubrik äfvensom lagförslagets rubrik blefvo
slutligen, hvar efter annan, godkända.

Den af Utskottet i punkten 1 gjorda hemställan, med hvilken
Utskottet inledt sitt nu af Kammaren genomgångna lagförslag, återförvisades
i anledning af Kammarens beträffande lagförslaget fattade
beslut.

Punkten 2.

Bifölls.

Onsdagen den 18 April, e. m.

89 N:o 39.

§ 2.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets utlåtande N:o 21, i anledning
af Täckt motion om införande i Rättegångsbalken af ett
stadgande angående fataliers bevarande.

§ 3.

Skedde föredragning af Andra Kammarens Tredje Tillfälliga 0m ändring
Uttskotts utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 24), i fråga om under- stadgandena
dånig skrifvelse rörande förändring af stadgandena i fråga om för- angående för
väring, transport och försäljning af fotogen. väring m. m.

° ° ° af fotogén.

Herr A. TV. Uhr hade i sin motion, N:o 54, föreslagit: »att
Riksdagen måtte ingå med skrifvelse till regeringen, att förordningarne
angående förvaring, transport och försäljning af fotogén måtte
undergå en sådan förändring, att derigenom icke denna allmänt behöfliga
varas pris onödigtvis förhöjes».

Beträffande nämnda motion var af Utskottet den hemställan
gjord:

att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan, lemnades ordet på
begäran till motionären

Herr Uhr, som anförde: Det här tyckes gå något för hastigt.
Visserligen kan det vara tid att tänka på att komma härifrån; men
jag kan icke låta Utskottets utlåtande passera alldeles oanmärkt.
Utskottet har haft så svaga skäl för att afstå min motion, att jag
icke kan låta den i tysthet begrafvas.

Utskottet säger, att det varit andra omständigheter än förordningen
den 26 November 1875, angående förvarande, försändning
och försäljande af fotogén, som fördyrat varan, och att nämnda författningar
ännu varit så kort tid gällande, att man icke kunnat
gorå sig reda för, om icke andra omständigheter gjort någonting
till saken. Det skälet, att förordningen varit så kort tid gällande,
är för mig dock icke något skäl. Det tyckes mig tvärtom vara
skäl, att när en förordning utkommit, som icke leder till det åsyftade
målet, och som icke är behöflig, söka få densamma så fort som
möjligt helt och hållet annullerad.

Utskottet erkänner vidare, att fotogenen skulle kunna säljas
billigare än nu, men tillägger, att varans dyrhet i början af innevarande
år blott berodde på svårigheten att hålla den i tillräcklig
mängd tillgänlig för allmänheten, Men huru skulle varan väl kunna

N:o 39. 40

Om ändring
stadgandena
angående för
väring m. m.
af fotogen.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April, e. in.

siiljas för bättre pris, om den icke, såsom Utskottet säger, hålles
allmänheten lättare än nu till banda genom att, på sätt jag föreslagit,
upphäfva eller mildra de nu gällande författningarnes stränga
föreskrifter. Det enda af Utskottet för afslag anförda skäl, som jag
till någon del kan gilla, är, att jag i min motion endast talat om
fotogen, men icke om de andra som eldfarliga nu ansedda oljor,
som stå i samma kategori med fotogenen, enär de likasom fotogenen
icke fatta eld förr än vid + 40 grader Celsius.

Jag hade först ämnat att inkomma med en ny motion, om utsträckning
af den förändring jag yrkat i lagstiftningen om fotogen
till samtliga andra klassens oljor. Hade Utskottet haft motionsrätt,
så hade Utskottet väl också sjelf derom väckt förslag. Jag har
emellertid nu bestämt mig för att vänta dermed, så att jag måtte
under diskussionen få höra, om det vore skäl att inkomma med eu
dylik motion, eller om Kammaren sjelf nu skulle vilja besluta eu
sådan utsträckning. För detta ändamål hade jag velat hemställa,
att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan,
att förordningarne af den 26 November 1875 icke måtte tilllämpas
på andra klassens oljor, eller som antändas först vid + 40
grader Celsius, eller, om detta icke kunde tillåtas, åtminstone så
stor lättnad i författningens nu gällande föreskrifter måtte medgifvas,
som utan fara kan ega rum. Då jag olyckligtvis underlåtit
att i motionen tala om alla oljor, som höra till andra klassen, utan
endast omnämnt en af dem, nemligen den som begagnas i fotogenlampor,
skall jag emellertid för närvarande vänta med att föra
talan om annat än fotogen, tills jag fått höra, hvad Andra Kammarens
ledamöter kunna i frågan hafva att säga.

Herr Clairfelt: Jag tror att hvad Utskottet i motiveringen

yttrat kan ganska väl försvaras. Motionären har såsom bifall till
sitt förslag synnerligast framhållit, att Kongl. förordningen den 26
November 1875, angående eldfarliga oljor, skulle hafva vållat fördyrandet
af fotogenen. Jag tror dock att, såsom Utskottet anfört,
orsaken till det förhöjda priset varit ett annat än denna förordning.
Prisförhöjning bär härflutit från åtgärder, som vidtogos af den s. k.
petroleumringen i Amerika, hvilken genom att hålla på varan och
icke utsläppa den i marknaden för en kort tid otroligt uppjagade
priset. Det har likväl visat sig, att, sedan detta försök att uppehålla
de höga prisen misslyckats, priset å fotogen under de senare
månaderna betydligt nedgått.

I öfrigt har Utskottet stödt sitt utlåtande hufvudsakligen på den
omständigheten, att den under år 1875 utfärdade, i ämnet gällande
författningen, hvilken först den 1 Juli 1876 trädde i kraft, sålunda
ännu icke ett år tillämpats. Utskottet har ansett, att man borde
vinna mera erfarenhet i fråga om eu författnings verkningar, innan
man började lappa på den. För min del tror jag ock, att flere
röster böra hafva höjt sig inom landet för en förändring i samma

Onsdagen den 18 April, e. in.

41 X:o 39.

syfte som motionärens förslag, innan man beslutar sig för att ingå Om ändring i

till regeringen med någon begäran om ändring i denna så nyligen stadgandena

utfärdade författning. angående för ^

väring m. m*.

Fotogen är visserligen, om den är riktigt renad, icke antändbar
förrän den uppnått en värmegrad af + 40 grader Celsius. Men
fotogen är icke ett sjelfständigt ämne, utan ett kemiskt preparat,
som har eu större eller mindre tillsats af gasolja, som lätt exploderar:
och hvem svarar oss således för, att den fotogen, som införes
hit och bringas i marknaden utan tillräcklig kontroll, icke är en
ganska eldfarlig vätska. Olyckor hatva också redan försports inom
landet i följd af ovarsamt handterande af denna vätska. I följd af
dessa omständigheter har Utskottet för sin del trott, att, först efter
någon tids erfarenhet af gällande författnings verkningar, det möjligen
kunde uppstå skäl att vidtaga några modifikationer i författningens
föreskrifter rörande alla de oljor, som äro till andra klassen
hänförda, men att det icke kunde vara lämpligt att nu företaga
någon ändring deri, åtminstone icke i fråga om blott en af i fråga
varande oljor.

Hvad slutligen beträffar motionärens nu framstälda yrkande, så
anser jag, att det samma — och jag tror att Kammaren härom
tänker lika med mig — nu icke kan komma under pröfning, då
det har en vida större utsträckning än det i motionen afgifna förslaget.

På dessa i korthet anförda skäl vågar jag yrka bifall till Utskottets
förslag.

af fotogén.
(Forts.)

Häruti förenade sig Herr Anders Ohlson.

Herr Torpadie: Jag får bekänna; att jag tyvärr icke kan

dela Utskottets uppfattning derom, att nu i fråga varande författning
icke skulle hafva väckt något missnöje inom landet. Jag tror
tvärt om, att öfver hela landet klagan försports deröfver, att de i
författningen lemnade föreskrifterna äro allt för stränga.

Jag skall bedja att få erinra Herrarne om, huruledes föreskrifterna
i de i ämnet förut gällande författningarne af åren 1862 och
1870, angående förvarande af eldfarliga oljor, varit jemförelsevis
ganska lindriga, och att en högst betydlig förändring härutinnan
inträdt genom nu gällande författning. Enligt densamma skola de
magasin, i hvilka större upplag af eldfarliga oljor skola förvaras,
vara icke blott eldfasta, utan äfven så inrättade, att i midten
af dem finnes en brunn eller fördjupning så stor, att den kan
rymma hela den qvantitet olja, som i magasinet får förvaras, och
v4 derutöfver. Lägger man nu härtill alla andra detaljbestämmelser
i författningen, så vågar jag tryggt påstå, att alla dessa föreskrifter
om dyrbara magasins uppförande med mera i icke ringa grad fördjupa
varan, fy hvem, tro Herrarne, får betala dessa magasin, om
icke konsumenterne. Det är visst sant, att motionären i sitt för -

Onsdagen den 18 April, e. in.

N:o 39.

''Om ändring i
stadgandena
angående förvaring
m. m.
af fotogén.
Forts.

42

slag talat endast om fotogén. Men jag tror också att detta kan
vara nog, ty hvad angår de eldfarliga oljor, som hänföras till första
klassen, så är deras eldfarlighet verkligen så stor, att den ökade
försigtighet vid deras handterande, som påbjudits genom 1875 års
författning, är ganska väl behöflig.

Vidare har Utskottet sagt, att man icke bör hos Kongl. Maj:t
begära ändring i en så nyss utkommen författning som den nu
ifrågavarande. Men äfven i detta fall har jag en mot Utskottet
alldeles motsatt åsigt. Mig synes nemligen vara rätt, att, "då en
författning utkommit, som genast befinnes vara på ett eller annat
sätt olämplig, man genast säger till att den är svår att tillämpa,
och att man derföre önskar något annat; ty dröjer man längre
med att föreslå förändring deri, kan man efter mitt förmenande
med skäl mötas med den erinran, att har författningen så länge
kunnat tillämpas, så är den väl icke så farlig.

Jag kan likväl icke förena mig om det af motionären nu främst
älda yrkandet, emedan det går längre än hvad han sjelf i sin
motion begärt; utan vill jag för min del inskränka mig till att
yrka bifall till motionen. Jag skulle helst önskat en återremiss;
men då riksdagen är så långt framskriden, afstår jag derifrån.

Herrar Svenson, Aug. Börjesson, Per Nilsson i Kulhult och
Håkansson instämde med Herr Torpadie.

Herr Nils Pettersson: Jag delar helt och hållet den föregående
talarens åsigt i frågan och förundrar mig nästan deröfver,
att Utskottet kunnat påstå, det några olägenheter eller någon allmännare
klagan inom landet icke försports öfver verkningarne af
den nu i ämnet gällande författningen. Jag tror icke, att det
finnes någon ort, der denna vara begagnats, der icke också erfarits
olägenheter deraf, och en allmän och berättigad klagan deröfver
försports. Lika med den föregående talaren tror jag det således
vara bäst, att vi genast vidtaga åtgärder för vinnande af ändring
i författningens stränga föreskrifter.

Det är så mycket mer angeläget att detta sker nu, som man
i handeln ännu icke hunnit sätta sig fullt in i den nya rigtningen,
och lagen ännu icke hunnit åstadkomma så stora olägenheter, som
med säkerhet äro att förvänta. Med all aktning för de ärade män,
som bidragit till Utskottets hemställan, tror jag således att de praktiska
resultaten af denna lag äro sådana, att man vid närmare aktgifvande
på dem skall inse lämpligheten af att bifalla motionärens
förslag. Om så sker, tror jag. äfven det vore möjligt att Första
Kammaren, efter tagen kännedom om ärendet och noggrann pröfning
af detsamma, skulle kunna förmås att instämma i Andra Kammarens
beslut, hvarigenom ändring kunde åvägabringas i ett missförhållande,
som väckt så allmän klagan som den angående den nu
gällande lagstiftningen om förvaring, transport och försäljning af
fotogén. Jag tillstyrker bifall till motionen.

Onsdagen den 18 April, e. m.

43 >'':o 39.

o Om ändring i

Herr Clairfelt: Mot den erfarenhet, som har uttalats från en stadgandena
talare på kalmarbänken, och mot de klagomål öfver nu ifrågava- angående förvände
lagstiftning, som från hans hemort lära hafva försports, vågar var*n? m- mjag
sätta erfarenheten från min ort, hvarest jag icke förnummit p01.jf
några dylika klagomål. De stora omkostnader, hvilka enligt samme
representants förmenande tillskyndas handlande för upplag af fotogen,
äro verkligen icke så betydliga, som han synes taga för gifvet. För
de stora upplag af fotogen, som äro afsedda att försäljas i städerna,
anvisas nemligen till förvaringsrum någon plats utom stadens bebyggda
del, och det af nämnde talare omförmälda förvaringsrum utgöres
vanligen af eu fördjupning eller håla i jorden, som göres
tjenlig till det afsedda ändamålet på det sätt, att aflopp för möjligen
från kärlen utrinnande fotogen icke finnes. På landet åter
hafva handlandena vanligen icke större qvantum af denna vara
inne, än att det utan olägenhet kan förvaras inne i huset. Jag tror
följaktligen icke att de stadgande!!, som i författningen finnas föreskrifna
i afseende å förvaring af fotogen, äro af beskaffenhet att
kunna utöfva något inflytande på bestämmande af varans pris.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Uhr: Sedan jag nu hört att åtskilliga talare instämt i
syftet af min motion, så får jag, på samma gång jag upprepar hvad
jag nyss nämnde, nemligen att jag, derest möjligen min motion
skulle afslås på den grund, att jag i densamma icke gått tillräckligt
långt, skulle komma in med en ny motion af vidsträcktare omfattning
än den nu föreliggande, dock nu förklara, att jag afstå!-från denna afsigt och i stället inskränker mig till''att yrka bifall
till min förevarande motion. Detta gör jag, emedan jag är öfvertygad
om att regeringen, derest de åsigter jag i denna motion uttalat,
gillas af Riksdagen, icke lärer underlåta att utsträcka den begärda
lagförändringen så långt, som jag med mitt förra yrkande afsåg.

Det finnes egentligen icke något annat sätt att bringa fotogen
till antändning än att upphetta den till + 40 grader Celsius, vid
hvilken temperatur den afgifver en antändbar gas eller ånga. Men
innan fotogen uppnått denna värmegrad, kan den utan fara för
eldolycka förvaras hvar som helst. I den lag angående förvaring,
transport och försäljning af eldfarliga oljor, som för närvarande är
gällande, äro bestämmelserna om huru förhållas bör med mera eldfarliga
oljor, eller dem af första klassen, tydliga och klara, och nti
dessa bestämmelser har jag i min motion icke ifrågasatt någon förändring.
I denna Kongl. förordning stadgas, bland annat, att, der
sådana oljor skola transporteras på jernväg, skola de förvaras i
korgar ''eller kärl, som utanpå skola utmärkas med ordet »eldfarlig!;»,
hvarjemte stadgas böter, ända till 500 kronor, jemte varans förlust
för den som förtiger varans beskaffenhet eller derå lemnar orätt
uppgift. Yid sådant förhållande är det naturligt, att hvar och en,
som icke vill utsätta sig för att ådömas detta straff, bör vara

Onsdagen den 18 April, e. m.

S:o 3‘J. 44

Om ändring i 0 0

stadgandena män om att icke transportera sadana varor utan att pa kärlet an angående

för- gifva dess innehåll. Härtill kommer äfven att de kontrollörer, som

vcirmg m. m. s]j0ia göra åtal i dylika mål, hafva så stor andel i deraf inflytande

ajfotogén. ^gter, att de i sitt eget intresse icke lära underlåta att fullgöra sin
J? orts • 0

skyldighet. Då gasolja, rå petroleum in. fl. dylika ämnen afsändas

på jernväg, skall utanpå förvaringskärlet tecknas orden »mycket

eldfärligt!).

Om således kärlet icke innehåller fotogen, så förefinnes ju ingen
fara i afseende på antändlighet; och innehåller det åter fotogen
utan att likväl vara behörigen märkt, så kan väl fara vara för
handen, ehuru en dylik underlåtenhet val hör och kommer att höra
till de sällsynta undantagsfallen i följd af den stränga ansvarspåföljd,
som för närvarande är stadgad för en dylik underlåtenhet.

Jag yrkar bifall till min motion.

Herr Hjelm: Att det icke endast är i kalmartrakten, som
missbelåtenhet råder mot den nya författningen angående eldfarliga
oljor, utan äfven i en ort långt derifrån, kan jag vitsorda. Min
öfvertygelse är derföre, att författningen icke kommer att länge
bestå sådan den är. Den är sådan, att den kan icke göra det och
att man således ju förr dess hellre bör ändra den till det rimliga
och tillbörliga. För att icke förlänga diskussionen, och då nu här
icke resultat kan vinnas, inskränker jag mig till att instämma i
Herr TJhrs yrkande om bifall till hans motion eller, om så anses
bättre, om återremiss.

Herr Sahlström: Utskottet skulle gerna hafva velat tillmötesgå
motionärens önskningar, men fann detta vara omöjligt
under den form, hans förslag blifvit framstäldt. Inom Utskottet
har motionären sjelf icke heller kunnat förneka, huru ringa utsigt
det vore för handen, att motionen under sin nu varande form skulle
vinna framgång. Hade motionären sträckt sitt förslag om upphäfvande
af nu gällande föreskrifter om de försigtighetsmått, som
skola iakttagas i afseende på fotogen, till öfriga andra klassens eldfarliga
oljor, skulle jag för min del icke hafva motsatt mig detsamma.
Men då motionen endast omfattar fotogen, och dertill kommer,
att erfarenheten vitsordat, det vissa fotogénprof varit särdeles
eldfarliga, d. v. s. icke så rena från gas, att de icke vid mycket
lägre temperatur än + 40 graden kunnat antändas, har Utskottet
icke kunnat komma till annat resultat än det gjort. Jag yrkar för
den skull bifall till utlåtandet.

Herr Gustaf Jonsson: Att den nya förordningen, hvarom här
är fråga, verkligen är förenad med större olägenheter, än Utskottets
ordförande vill erkänna, är fullkomligt säkert. Ett bevis härpå,
hemtadt från min egen ort, ber jag att få framlägga. Sistlidna år
ankom till Oskarshamn ett större parti fotogen, men den handlande,

Onsdagen den 18 April, e. m.

45 N:o 39.

gorå införskrifvit detsamma, förbjöds af allmänna åklagaren, en ung Om ändring
t. f. länsman, att lossa lasten. Som lian dock icke ansåg sig kunna stadgandena
betala dryga liggdagskostnader för fartyget, lossade han trots åkla- an9aende f0''

J P Oö o jo’ _ vanna m. m.

(Forts.)

garens förbud lasten och tog den upp i sina magasin eller icke af fotogen
godkända förvaringsrum. Åklagaren gjorde beslag på varan och
förklarade densamma förbruten. Vid fråga härefter, hvarest fotogenpartiet
skulle förvaras, vägrade köpmannen att längre inrymma det

att länsmännen nödgades låta

i sina magasin. Följden blef,
föra ett särskildt dyrbart förvaringsrum derför,
uppstod och pågår ännu, men hvem som än må förlora

o UPP"

Rättegång om saken
eller vinna

den, så blir det alltid förlust för åklagaren. Vinner han nemligen
rättegången, så är han dock underkastad en ej ringa ekonomisk förlust,
emedan priset å fotogen sedan den tiden, då beslaget gjordes,
betydligt nedgått; vinner åter köpmannen, så blir förlusten för åklagaren
ändå större. Au är författningen i fråga så otydlig, att framstående
jurister, hvilka jag hört resonnera i saken, förklarat sig icke
kunna tyda den på annat sätt, än, att om åklagaren icke verkstält
beslaget, hade han gjort sig skyldig till tjenstefel; men att han åter
gjort beslaget, kunde jemväl anses såsom origtigt. Att förordningen
gifvit grundade anledningar till missbelåtenhet och derföre behöfver
ändras är således utan allt tvifvel.

Att gå så strängt till väga, som min kamrat från Kalmar här
omnämnt, nemligen att tvinga den som handlar med fotogen att
uppföra så oerhört dyra byggnader till förvaringsrun eller källare
derför, det kan jag icke gå in på. Det är icke så lätt att åstadkomma
dylika förvaringsrum, i synnerhet för de mindre handlandena,
och uppförandet af dem måste ovilkorligen höja priset på varan,
till stort men för allmänheten, för hvilken densamma numera
blifvit en nödvändighetsartikel.

Jag yrkar afslag å utskottsutlåtande! och vill biträda motio -

nären.

Herr Sjöberg: Ehuru det visserligen kan anses vara nära nog

en förbrytelse att vid denna sena timme besvära Kammaren med ett
anförande, helst efter den långa och intressanta diskussion, som nyss
egt rum i ett ämne, vida mer än det, hvarom fråga nu är, förtjent
af Kammarens uppmärksamhet, ber jag likväl att få göra några erinringar
mot hvad åtskillige föregående talare yttrat i frågan, helst
som densamma synes mig kunna behöfva en liten utredning åtminstone
i en del, som -— det må Herrarne förlåta mig — det vill
förefalla mig, att man icke har rigtigt klart uppfattat.

Motionären utgår, så vidt jag förstår honom rätt, från den föreställningen,
att den vara, som förekommer i handeln under benämningen
fotogen, icke i något fall kan vara eldfarlig, samt att den
således i sjelfva verket är en ganska oskyldig vara, med hvilken
man kan handskas huru som helst. Häremot ber jag att få göra
den invädningen, att gällande Kongl. förordning angående eldfarliga

Ji:o 39. 46

Onsdagen den 18 April, e. m.

Om ändring i oljor alldeles icke upptager någon bestämning, som lemnar rum åt
stadgandena en sådan tydning, att den Tara, som i förordningen omtalas under
angående for- benämningen fotogen, . alltid och ovilkorligt skall anses såsom en

vanna nz, m» o o » <->

„f fotogen, mindre eldfarlig olja; utan förordningen indelar helt enkelt de eld(Forts.
) farliga oljorna i två klasser, nemligen de mycket eldfarliga och de

mindre eldfarliga. Under den första klassen angifvas några oljor
och vätskor, såsom petroleum, ligroin, nafta och benzin, och under
den andra klassen uppräknas de mindre eldfarliga oljor, som äro att
hänföra dit, deribland i allmänhet fotogen; hvarigenom icke bestämdt
uttryckes, att fotogen ej kan hänföras till första klassen eller, med
andra ord, till de mycket eldfarliga ämnena. Detta är för frågans
rigtiga bedömande en vigtig omständighet att beakta. Såsom belysande
denna sak vill jag nämna, huru som det visat sig, ja alldeles
bestämdt blifvit ådagalagdt genom en utredning, som man i ett enskildt
besvärsmål lyckades åstadkomma, att hvad som här i Stockholm
och äfven i en annan stad ej långt härifrån vanligtvis förekommer
i handeln under namnet fotogen, i afseende på antaglighet,
varit till den grad vexlande, att vid 40 till 50 jemförande analyser,
som verkstälts å så kallad fotogen, skilnaden i värmegrad,
hvarvid de olika profven afgifvit antändbar ånga, uppgått ända till
tjugu grader och derutöfver. Häraf synes, att man icke får förleda
sig till det antagandet, att icke äfven fotogen hem vara mycket
eldfarlig.

Jag skall emellertid icke besvära med något längre anförande
i ämnet, då jag föreställer mig, att genom det lilla, jag redan yttrat,
saken åtminstone torde få anses något närmare utredd.

Hvad beträffar den i ämnet gällande förordning, som säges vara
för sträng, skulle det väl icke hafva varit rätt försvarligt att vänta
till dess en mycket stor olycka inträffade, innan man företoge någon
åtgärd i syfte att förekomma olyckshändelser. I alla länder,
der man redan lagstiftat i detta ämne — och, efter hvad jag bär
mig bekant, är det förhållandet inom de flesta civiliserade länder —
har man ansett sig icke böra göra en sådan skilnad i fråga om de
lagstadgade försigtighetsmåtten angående mycket eldfarliga och mindre
eldfarliga oljor, att dessa sist nämnda undantagits från all kontroll
i berörda hänseende. Den engelska lagstiftningen bildar i det fallet
ett undantag. Den så kallade petreoleumakten handlar endast om
mycket eldfarliga oljor, men det äfventyr, som frihet från kontroll
i berörda hänseende skulle kunna medföra, begränsas af den omständigheten,
att de särskilda kommunerna hafva frihet att styra och
ställa med de försigtighetsmått, de för sådant ändamål kunna finna
nödiga. Särskild! hvad beträffar transport af eldfarlig olja på Thames
har jag sett sådana minutiösa och detaljerade föreskrifter om de
försigtighetsmått, h.vilka dervid böra iakttagas, att stadgandena uti
nu i fråga varande förordning visserligen äro vida mindre stränga
och inskränkande.

Då det är obestridligt, att genom vårdslöshet vid handterande

Onsdagen den 18 April, e. in.

47 Ji:o 3’J.

af de eldfarliga oljorna ganska störa faror kunna inträffa, så skulle Om ändring *r
det val icke kafva varit rätt försvarligt att bibehålla en förordning, stadgandena
så ofullständig och otillfredsställande som den af eu föregående talare
framhållna 1862 års kungörelse. Det var just densammas mycket af fotogen.''
bristfälliga beskaffenhet, som föranledde utarbetandet af den författ- (Forts.)
ning, mot hvilken nu några bland Herrarne rigtat anmärkningar. Det
är mycket möjligt, att under tidernas lopp man kan eftergifva åtskilliga
af de nu anmärkta föreskrifterna, men för närvarande håller jag före,
att den ärade Kammaren skulle taga ett drygt ansvar på sig, om
Kammaren nu ville i någon män förminska kraften af de lagbud,
hvarigenom man trott sig både kunna tjena det allmänna och den
enskilde, ty det går visserligen an att säga, att det eller det stadgandet
är öfverflödigt, ända till dess olycka inträffar, men det är klokast
att förutse och söka förekomma faran. I synnerhet måste man vara
ytterst försigtig med hänsyn till byggnadsförhållandena i våra mindre
städer, hvithet nu ligger i sakens natur. Derföre har åtskilligt
influtit i förordningen, som t. ex. för Stockholm icke skulle vara
nödvändigt.

Hvad varans fördyrande angår, vågar jag tro, att denna omständighet
icke har något väsentligt sammanhang med saken. Varan
har blifvit fördyrad öfver hela verlden, till och med i närheten af
sjelfva källorna. Det har varit ett jobbande med densamma, och,
efter hvad det äfven sägs, har bär och der uppstått brist på sjelfva
råvaran. Säkert är, att åtminstone i hela Europa varan blifvit fördyrad.

Men i andra länder kan väl åtminstone ej vår nu öfverklagade lagstiftning
härpå hafva haft inflytande.

Jag tror således ej det vore lämpligt bifalla motionärens förslag.
Jag tillåter mig äfven anmärka, att, om denna ändring skall
vidtagas, den icke bör inskränka sig endast till den af honom nu
omnämnda varan, fotogén, utan bör omfatta alla de ämnen, hvilka
falla under samma klass, eller de mindre eldfarliga.

Herr Gu in ce Hus: Herr Talman! Föregående talare yttrade,

att nu ifrågavarande ämnes fördyrande icke i ringaste mån beror
på den nya förordning i ämnet, som i vårt land utkommit. Jagvill
visst icke bestrida, att denna förordning varit välment, men
vågar påstå att den verkar hämmande för den slags upplysning, hvarom
här är fråga, och åstadkommit prisstegring derå. Det bör ju
ligga temligen i sakens natur, att då man pålägger dem, som handla
med fotogén, stora utgifter för magasinsbyggnader m. m., detta
skall inverka på varans pris. Härtill kommer, att, i följd af lagens
bestämmelse, i de flesta af våra stadskommuner denna handel blifvit
monopoliserad hos eu enda person eller ett bolag, och nästan all
täflan sålunda omöjliggjord.

Jag vore icke obenägen att redan nu instämma i motionen;
men jag anser dock rigtigare att återförvisa frågan till Utskottet,
på det Utskottet -må komma i tillfälle att sätta sin motivering i

N:o 39. 48

Onsdagen den 18 April, e. m.

■Om ändring i
stadgandena
angående förvaring
m. m.
af fotogén.
(Forts.)

öfverensstämmelse med Kammarens åsigt, om, såsom jag tror, Kammaren
vill i hufvudsak bifalla motionen. Jag hemställer i sådan
hänsyn och i syfte att vinna ett utskottsbetänkande, som stöder
motionen, om återremiss.

Herr Nils Pettersson: Jag vill endast hemställa till den

ärade talaren midt emot mig, om det dock icke är sannolikt
att denna vara fördyrats till följd af nu gällande författnings föreskrifter.
Mig förefaller detta fullkomligt tydligt och klart. T\r
med anledning af de stränga lagföreskrifterna har denna vara ifrån
att förut finnas tillgänglig hos hvarje landthandlande — hvilka, man
må i öfrigt tänka hvad man vill om dem, dock hafva haft denna
nytta med sig — nu blifvit centraliserad till städerna. Följden har
blifvit, att man numera sällan kan få hos landthandlarne tillhandla
sig denna nödvändighetsvara, utan måste förskaffa sig sitt behof från
närmaste stad. Då man ej sjelf kan taga in så stora partier, att
det lönar sig att uppbygga särskilda källare, så blir följden, att man
oftare måste inköpa mindre förråd från staden, hvarigenom, i anseende
till den längre transporten, naturligtvis varan ännu mera fördyras.

Jag förenar mig med den föregående talaren och yrkar återremiss.

Herr Ola Månsson: Det torde vara odisputabelt, att fotogén

är eu verklig nödvändighetsvara. Jag tror, att det knappast finnes
någon i hela vårt land, vare sig rik eller fattig, som icke begagnar
detta lysämne. Det är derföre af största vigt att icke ställa så till,
att svårigheter uppstå för dess försäljning, eller att varan onödigtvis
fördyras.

I likhet med Herr Gumaelius hemställer jag alltså, att Kammaren
måtte återremittera ärendet till Utskottet, så att detta må komma
i tillfälle att inkomma med ett förslag, afseende bifall till motionens
innehåll. Jag tror nemligen, såsom jag redan antydt, att det
är af stor vigt undanrödja hvarje hinder, som i större eller mindre
mån kan verka hämmande på handeln eller till varans fördyrande.
Jag anhåller alltså hos Herr Talmannen om proposition på återremiss.

Herr Uhr: Jag tror verkligen, att det är bäst att återförvisa

betänkandet till Utskottet. Då jag hört flere talare framställa yrkande
derom, får jag således med dem instämma. Jag kommer dessutom,
om en återremiss beslutas, i tillfälle att inkomma med eu ny
motion, som kan taga saken från en bättre och mera vidsträckt
synpunkt. Det är gifvet, att icke namnet, utan den värmegrad,
vid hvilken fotogenen kan antändas, är det bestämmande i afseende
å dess möjliga eldfarlighet, och jag måste medgifva, att i handeln
kan förekomma fotogén, som icke är fullt renad.

Onsdagen den 18 April, e. m.

49 Jf:o 3!).

Jag förenar mig, som sagd!, med de talare, Indika yrkat åter-Om ändring i
remiss. stadgandeno,

angående för Öfverläggningen

var slutad. Herr Talmannen afgaf propositio- "affotogéZ''
ner dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på yrkandet att, (Ports.)

med afslag å nämnda hemställan, den ifrågavarande motionen måtte
bifallas, dels ock slutligen på återremiss; och förklarade Herr Talmannen
sig anse röstöfvervigt förefinnas föf den sist nämnda meningen.
Votering blef begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till Utskottets hemställan, enligt eu
nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande voteringsproposition: -

Den, som vill att Tredje Tillfälliga Utskottets utlåtande N:o 5
skall återförvisas,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

Omröstningen visade 74 ja mot 42 nej; i följd hvaråt Kammarenjtbeslutit
återförvisa ärendet till förnyad behandling af Utskottet.

§ 4.

Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlå- o-» ändring ritande
N:o 6 (i samlingen N:o 25), i anledning af väckt förslag om föreskrifterna
underdånig skrifvelse angående förändrade föreskrifter i fråga om anffående mät~
mätning af mindre fartyg. tung af mindre

° fartyg.

Utskottet hade hemstält:

att Herr J. G. Janssons motion, N:o 124 — deruti föreslagits,
att Riksdagen ville i afseende å sådana mindre fartyg, hvilka vore
underkastade mätning, besluta eu skrifvelse, det täcktes Kongl. Maj:t
förordna, att dessa skulle mätas till skarndäckets öfre kant samt att
mätningen finge verkställas i den stad, der skeppsmätare hade sitt
kontor — ej måtte till någon åtgärd föranleda.

I anledning af denna hemställan anförde:

Herr J. G. Jansson: Jag kan icke underlåta att klandrande

uttala mig mot det beslut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit.

Utskottet säger, att jag såsom skäl för den föreslagna förändringen

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 39. 4

N:o 39. 50

Onsdagen den 18 April, e. in.

Om ändring »/uppgifvit att författningen tillämpas så, att ett och samma fartyg vid
föreskrifterna tvenne särskilda mätningar erhållit helt olika tontal. Detta synes Dtniug
"af mindre skotett likväl betvifla, då det säger: »Den skilnad i tontal, som ett
fartyg. och samma fartyg, mätt såsom öppet och sedan det blifvit halfdäc(Forts.
) kadt, erhållit, har icke kunnat ske utan misstag.» Till svar härpå får
jag meddela, att skilnaden uppstått derigenom att fartyget mätts den
ena gången såsom halfdäckadt från skarndäcket, då lastrummets
kubikinnehåll invändigt" blir tontalet, och den andra gången såsom
öppet, då det uppmätts till skarndäcket eller relingens öfre kant.
Jag bestrider således på det högsta, att mina uppgifter äro origtiga,
ty jag har åsett flera mätningar och vet mycket noga, huru de
gå till.

Hvad senare delen af min motion beträffar, säger Utskottet att
det icke är föreskrifvet, att mätning ovilkorligen skall ske på alla
fartyg der de byggas. Men om man jemför 8 paragrafen med den
sista paragrafen i författningen, tror jag det tydligen skall visa sig
hvad som skall göras. För min del har jag, då en kontrollmätning,
sedan fartyget blifvit färdigbygdt, när som helst kan verkställas för
utrönande af rigtigheten af flen första mätningen, icke kunnat förstå
hvad som hindrar, att mätningen verkställes i kontrollörens närvaro
på den ort der mätaren har sitt kontor, hvarigenom onödiga
kostnader undvikas och endast eu enda mätning behöfver verkställas.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller, jag att
Kammaren måtte återremittera frågan, så att den af Utskottet måtte
tagas i förnyadt öfvervägande.

Herr Peyron: Att jag icke är någon synnerlig vän af det nya
mätningssystemet tror jag mig hafva vid ett föregående tillfälle delgifvit
Kammaren. Jag har sedan dess ytterligare fått bekräftelse
på rigtigheten af min åsigt om detta systems olämplighet genom
Herr Statsrådets och Chefens för Sjöförsvarsdepartementet anförande
i Första Kammaren, då frågan om lastpenningarnes nedsättande
derstädes förevar. Herr Statsrådet erkände nemligen då, att detta
system vid tillämpningen visat sig medföra åtskilliga orättvisor och
sade, att åtgärder blifvit vidtagna och skulle ytterligare vidtagas för
att utjemna de missförhållanden, som af detta system blifvit en följd;
men att detta system med alla sina lyten skulle vara så vänskapligt,
som Herr Jansson påstått, vill jag dock i det längsta betvifla.

Jag tror fast mer, i öfverensstämmelse med Utskottet, att de af
honom påpekade missförhållanden måste hafva sin grund icke i systemets
egen beskaffenhet, utan nästan uteslutande i dess tillämpning.
Ty om vi betrakta skilnaden mellan den mätning, som i ena
eller andra fallet egen rum, för ett sådant fartyg, som motionären
uppgifver, så befinnes den vara, att i ena fallet mätes fartyget från
öfra kanten af skarndäcket och i andra fallet från underkanten af
däcksplankan, och då kan icke mätningen, om den är rigtigt gjord

Onsdagen den 18 April, e. m.

51 N:o 39.

så i ena som andra fallet, visa ett så olika resultat, som Herr Jansson
uppgifvit.

Att i alla händelser för ett enda fall, lika med detta af motionären
anförda, och mer än ett har Herr Jansson icke kunnat uppgifva,
taga det steg att ingå med en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
finner jag särledes olämpligt, så mycket mer som, enligt nyss åberopade
anförande af Herr Sjöministern, det är att hoppas, att tillämpningen
af det nuvarande mätningssystemet snart kommer att undergå
en grundlig öfverhalning. Jag anser alltså att Utskottet haft
goda grunder för sitt afstyrkande, i hvithet jag ber att få instämma.

Friherre Nordenfalk: Jag ber att få vända mig emot den
ärade motionären, för att vederlägga några af hans yttranden.

Motionären har i det exempel han anfört, hvilket Utskottet
också till vederläggning upptagit, sökt visa att det står fast, att
författningen angående mätning af handelsfartyg gifver anledning
till så olika resultat af mätningen åt* ett fartyg såsom öppet och
halfdäckadt, som det han uppgifvit. Mot denna hans uppfattning
ber jag att få ställa den persons åsigt derom, som har öfverinseendet
öfver ofvan nämnda författnings tillämpning, nemligen Öfverdirektören
Fornells, hvilken tydligt och klart visat ledamöter af Utskottet,
att med en rätt tillämpning af författningen kunna så stora
felaktigheter, som motionären åberopat, icke uppstå, utan måste den
angifna stora skilnaden i tontal hafva berott icke på sjelfva författningen,
utan på dess skefva tillämpande.

I afseende å motionärens andra yrkande, att fartygs mätning
först borde ega rum, då fartyget blifvit infördt i hamnen å den ort,
der skeppsmätare!! är boende, har Utskottet anfört skäl för sitt afstyrkande
i detta hänseende, då Utskottet påpekat, att det icke är
möjligt att med den noggrannhet författningen föreskrifver uppmäta
fartyg, som redan äro inredda.

Hvad motionären nyss egentligen fastade sig vid, var den otydlighet,
som råder i den punkt af författningen, som föreskrifver från
hvilken punkt fartyg skall uppmätas, antingen detta skall ske från
skarndäckets öfra kant eller från relingen, och i hvilket stadgande
han önskar ett förtydligande. För min del gifver jag honom fullkomligt
rätt derutinnan, att en sådan otydlighet verkligen förefinnes.
Men jag ber att få fästa Herrarnes uppmärksamhet på, att
detta hans yrkande icke förekommer i klämmen af hans motion.
Utskottet har således icke heller bort lägga denna anmärkning till
grund för skrifvelseförslag. Jag vill icke säga, att eu sådan oegentlighet
i förordningen ensam bort föranleda någon skrifvelse från
Riksdagen till Kongl. Maj:t; men jag anser dock för min del denna
anmärkning vara den hållbaraste af de utaf motionären nyss framstälda
anmärkningarne.

Då motionären sjelf icke ansett sig kunna yrka bifall till sin
motion, utan endast i allmänhet anhållit om återremiss deraf, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på, att en sådan återremiss icke

Om ändring af
föreskrifterna
angående mätning
af mindre
fartyg.
(Forts.)

N:o 39. 52

Onsdagen den 18 April, e. m.

Om ändring af skulle lända till något gagn, hvarför jag anhåller om bifall till Utför
er knif terna grottets hemställan.
angående mätning
af mindre 0 c .

fartyg Herr .1. b. Jansson: iili svar pa en talares pa stockholms (Forts.

) bänken yttrande får jag meddela, att jag vet mycket väl, att skilnaden
icke har kunnat blifva så stor, om mätningen företagits
på det sätt han beskrifvit. Men nu verkstäldes mätningen från
brädgångens öfverkant, hvilket måste medföra en väsentlig skilnad.
Det sades ock af honom, att författningen icke vore så bristfällig,
som jag påstått. Jag tillåter mig med anledning deraf endast att
åberopa en paragraf i författningen, den 21:sta, der det står: »Befinnes
vid denna förrättning (= kontrollmätning) fartygets drägtighet
med mer än två procent af det i mätbrefvet angifna tontal
öfver- eller understiga den vid senaste mätning utrönta, skall fartygets
mätbref mot nytt sådant utbytas. Skulle åter fartygets drägtighet
finnas vara inom ofvan uppgifna gränser rigtig, ege den förra
mätningen fortfarande giltighet». Dylika föreskrifter, om huru
många procent orättvisa man är skyldig att tåla, har jag icke sett,
i någon svensk lag.

Till svar på Friherre Nordenfalks anförande får jag meddela,
att det är visserligen möjligt att, såsom han säger, författningen
är så ny, att den icke ännu blifvit tillräckligt pröfvad och att. om
mätningen skett i strid mot författningen, fartygsegare kan kostnadsfritt
få rättelse deruti. Men jag frågar, huru många det är
som veta detta. För öfrigt är det väl alltid bättre om man kan
ställa så, att man slipper ett dylikt besvär. I instruktionen för
skeppsmätare föreskrifves ock i paragraf 17, att »å odäckade fartyg
bestämmes perimetern i allmänhet icke genom sammanslagning af
bredd och omkrets, såsom vid däckade och halfdäckade, utan direkte
i hvarje delningspunkt af längden på det sätt, att, sedan mätkedjan
blifvit förd under kölen till det ställe, der mätning skall verkställas,
och dess nollpunkt anbragt i yttre och öfre kanten af relingen å
fartygets ena sida midt för märket, kedjan af skeppsmätaren sjelf
sträckes rundt om fartyget, midt för motsvarande märke å andra
sidan och aflöses vid den punkt, som med nollpunkten vid den förra
sidans reling sammanfaller, då det erhållna måttet lemnar den sökta
perimetern.» Detta förfarande gör att de fartyg, som äro odäckade,
blifva uppmätta betydligt högre i tontal, än de, som mätas invändigt.
Om en skrifvelse i frågan hade blifvit beslutad, tror jag likväl att
ingen hade behöft frukta, att förändringen skulle blifvit för hastigt
vidtagen.

Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr Peyron: Jag vill endast nämna, att så vidt uttrycken

reling och ledstång på den ort motionären tillhör begagnas alldeles
synonymt med hvarandra, är det alldeles påtagligt att jag haft rätt
i mitt förra yttrande, då jag sade, att det icke var författningen

Onsdagen den 18 April, e. m.

58 N:o 39.

angående mätning af handelsfartyg som vore felaktig, utan endast Om ändring af
tillämpningen af densamma. föreskrifterna

Reling betyder icke detsamma som ledstång, då relingen går
från skarndäckets öfre kant, och ofvanpå detta ligger sedan bred- fartyg.
gång och ledstången. " '' (Forts.)

Verkställes nu mätningen från ledstången, är det en origtighet,
men jag är fullt öfvertygad om att, derest man anmälde detta förhållande,
skulle rättelse deruti vinnas.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och Herr Talmannen
framstäldt propositioner enligt de yrkanden som förekommit, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.

§ 5-

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 23, i anledning af väckt motion om ändring i 11. kap. 10
§ Rättegångsbalken;

N:o 24, i anledning af väckt motion om inskränkning i rättigheten
att få skogsafverkningskontrakt intecknade;

N:o 25, i anledning af väckt motion om införande i åtskilliga
kommunallagar åt ett stadgande derom, att redovisningsskyldig samhällsmedlem
icke må deltaga i re visors val eller till revisor väljas;
och

N:o 20, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående presterliga sysslors tillsättande;

Stats-Utskottets Memorial:

N:o 52, med förslag till åtskilliga af de stadgande^ hvilka
böra införas i det nya reglementet för Riksgäldskontor!;

Banko-Utskottets memorial:

N:o 12, i fråga om godtgörelse till byggmästaren vid Riksbankens
pappersbruk F. Bladin för arbeten och tillsyn vid återuppbyggandet
af det så kallade nedre bruket vid Tumba;

Särskilda Utskottets för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till utsökningslag och i sammanhang dermed
erforderliga författningar utlåtande N:o 1, i anledning af samma
nådiga proposition; samt

Andra Kammarens första tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9,

(i samlingen N:o 30) angående löneturs beräkning vid elementar Andra

Kammarens Prof. 1877. N:o 39. 5

Jf:o 89. 54 Onsdagen den 18 April, e. m.

läroverken för akademisk docent, • som icke är innehafvare af docentstipendium.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter de gemensamma omröstningar,
hvilka, enligt hvad för Kammaren redan tillkännagifvits, i början
af nämnda sammanträde komme att anställas.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. 7t 12 på natten.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1877.