15—20 novemberDebatter in. m (Riksdagens protokoll 1963:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33

FÖRSTA KAMMAREN

1963

15—20 november
Debatter in. m.

Fredagen den 15 november Sid.

Svar på frågor:

av herr Pettersson, Harald, ang. försvarets inköp av djupfryst

kött och fläsk samt färsk sådan vara...................... 3

av herr Hanson, Per-Olof, ang. det skriftliga provet i engelska

vid höstens studentskrivningar .......................... 5

Svar på interpellation av herr Svanström ang. statsbidraget till
folkhögskolor ............................................ 8

Tisdagen den 19 november

Interpellationer:

av herr Kaijser ang. missbruk av fosterskadande läkemedel i

syfte att erhålla abort.................................... 12

av fru Segerstedt Wiberg ang. leveransen till vissa asiatiska sta -

ter av papper för tryckning av skolböcker ................ 13

Onsdagen den 20 november

Svar på interpellationer:

av herr Adolfsson ang. olycksriskerna inom flyget vid militära

övningar .............................................. 14

av fröken Nordström ang. förläggningsförhållandena för patienter
vid statens arbetsklinik i Stockholm.................... 19

Fördrag om partiellt förbud mot kärnvapenprov .............. 22

Statsbidragen till skolskjutsar ................................ 24

Utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet...... 27

Redovisningen av kommittékostnader ........................ 31

Översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m............... 34

Rätt för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutioner att lämna

byggnadskreditiv........................................ 42

Om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara 48
Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, in. m. 53

Vissa rätts- och ersättningsfrågor för markägare................ 58

Om en organisation för skördeberedskap för jordbruket ........ 59

Om utredning rörande Södertälje kanal och anknytande farleder i

Mälaren .................................................. g4

Interpellationer:

av fröken Nordström om invaliditetstillägg i vissa fall........ 64

av fröken Andersson om tillgång till Etnografiska museets samlingar
.................................................. 64

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Sid.

Interpellationer:

av herr Virgin ang. avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet ...................................... 65

av herr Holmberg ang. ökad bostadsproduktion i Stor-Stockholm 66

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. godkännande av fördrag om
förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och

under vatten ............................................ 22

Statsutskottets utlåtande nr 159, om decentralisering av undervisningen
för hörselskadade barn ............................ 24

— nr 160, ang. statsbidragen till skolskjutsar m. m............. 24

— nr 161, ang. utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet
................................................ 27

— nr 162, om överförande av viss järnvägsmark till lantbruksnämndernas
markreserver ................................ 30

— nr 163, om utredning rörande centralhamnar på norrlandskusten
.................................................. 31

— nr 164, ang. redovisningen av kommittékostnader .......... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. översyn av lagen om

tillsyn över stiftelser, m. .................................. 34

■— nr 57, ang. tilläggsavtal till avtal med Frankrike för undvikande
av dubbelbeskattning, m. m............................. 42

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. Konungariket Sveriges stads hypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m....... 42

Första lagutskottets utlåtande nr 38, om lagstiftning rörande det
allmännas skadeståndsansvar, m. m......................... 48

— nr 39, om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet
.............................................. 48

— nr 40, om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad

under militärtjänstgöring ................................ 48

— nr 41, om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner

sig i fara................................................ 48

Andra lagutskottets utlåtande nr 64, om inbetalningen av kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna .................. 52

— nr 66, om en enhetlig socialvårdslagstiftning, m. m........... 52

— nr 67, om ändrade bestämmelser rörande kioskhandel med

livsmedel................................................ 52

— nr 68, om ändring i förordningen angående handel med skrot,

lump och begagnat gods.................................. 52

— nr 69, ang. livsmedelsstadgans bestämmelser om försäljning av

färsk fisk, m. m........................................... 52

— nr 70, ang. utbetalningen av sjukpenning och pension till vissa

alkoholmissbrukare ...................................... 52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, om ökad rättssäkerhet på
byggnadslagstiftningens område, m. m..................... 53

— nr 37, om utredning rörande allemansrätten, m. m........... 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, om införande av kvalitetsbe stämmelser

å saluförd frukt .............................. 59

— nr 20, om en organisation för skördeberedskap för jordbruket 59

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36, om utredning rörande
Södertälje kanal och anknytande farleder i Mälaren . . 61

Fredagen den 15 november 1903

Nr 33

Fredagen den 15 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 344, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till fria resor för
värnpliktiga;

nr 345, i anledning av väckt motion
angående vissa spörsmål sammanhängande
med överskottsmedel å folkpensioner
för patienter å mentalsjukhus;
och

nr 346, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stärka skyddet
för blivande mödrar.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 347, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för belopp,
som tillförts Stiftelsen Petroleumbranschens
Beredskapsfond.

Ang. försvarets inköp av djupfryst kött
och fläsk samt färsk sådan vara

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Pettersson, Harald, till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framställt följande fråga:
»Vill herr statsrådet redogöra för
de principer som inom försvaret tilllämpas
vid val mellan inköp av djupfryst
kött och fläsk å ena samt färsk
sådan vara å andra sidan?»

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
meddelat, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Harald Pettersson
har frågat mig vilka principer som inom
försvaret tillämpas vid val mellan
inköp av djupfryst kött och fläsk å ena
samt färsk sådan vara å andra sidan.

Till svar vill jag anföra följande.

Inom försvaret sker upphandling av
kött huvudsakligen regionalt genom
försorg av militärbefälhavare eller marinkommandochef.
Fläsk upphandlas
antingen regionalt eller lokalt vid förband.
Vid upphandlingen skall av försvarets
intendenturverk utfärdade anvisningar
följas. Enligt nu gällande anvisningar
skall anbud som regel infordras
på såväl ofryst som djupfryst,
detaljstyckad vara. Anbuden prövas
enligt bestämmelserna i upphandlingskungörelsen,
d. v. s. det anbud skall
antagas som med beaktande av samtliga
omständigheter — pris och kvalitet,
kontrollmöjligheter och övriga leveransvillkor
■—- är att anse såsom för
staten förmånligast. Det kan nämnas
att de bästa möjligheterna till kontroll
bedöms föreligga när anskaffningen avser
djupfryst vara.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på denna fråga,
som kanske kan rubriceras såsom
en ganska enkel fråga. Statsrådet har
redogjort för de principer, som skulle
ligga till grund för den upphandling
det här gäller. Jag tillåter mig att framföra
några synpunkter på frågan, eftersom
jag inte riktigt kan dela den

Nr 33

Fredagen den 15 november 1963

Ang. försvarets inköp av djupfryst kött och fläsk samt färsk sadan vara

uppfattning, som statsrådet givit uttryck
för i svaret. Det gäller framför
allt, att en bedömning tycks föreligga
att man skulle få bättre kontrollmöjligheter,
om man gick in för den djupfrysta
varan.

Storhushållen utgör en mycket stor
konsumentgrupp. I vårt land serverar
vi inte mindre än 890 000 skolmåltider
per dag under läsåret. Det finns cirka
13 000 företag med personalmatsalar.
Våra kropps- och mentalsjukhus har
inte mindre än 100 000 vårdplatser. I
landet finns cirka 1 350 vårdhem. Restaurangerna
utspisar varje dag många
inom den svenska befolkningen. Från
alla dessa stora konsumentgrupper har
undan för undan rests krav på förarbetade
produkter för att nå största
möjliga effektiva arbetsresultat.

För en rationalisering av köksarbetet
i storhushållen och för att nedbringa
arbetskostnaderna kan livsmedelsföretagens
stora resurser i många
avseenden lämna väsentliga bidrag. I
stället för att leverera hela eller halva
djurkroppar kan man stycka fram detaljer,
vilket eliminerar styckningsarbetet
i storköken och även bidrar till
att minska ytbehovet i kylrummen.
Kraven på frysutrymmen blir samtidigt
minimala.

Nu kan alla storköksgrupper i landet
erbjudas ett färskt detalj- eller portionsstyckat
kött för dagliga leveranser
till respektive förbrukare. Fördelarna
med denna service är många. Ett detaljstyckat
färskt kött ställer sig billigare
i inköp än motsvarande djupfrysta
på grund av att både det dyrbarare
frysemballaget samt infrysnings-,
lagrings- och frystransportkostnader
försvinner. Dyrbara investeringar i
form av stora frysrum hos storhushållen
bortfaller. Här kommer det,
som statsrådet och jag inte har samma
mening om, nämligen att jag anser att
det är lättare att kontrollera den färska
varan hos konsumenten.

Det färska detalj- eller portionsstyckade
köttet erbjuder snabbare hante -

ring och enklare förvaring (endast
kylrum), vilket i sin tur medför besparing
av både tid, personal, arbete
och utrymme, samt rationellare och effektivare
kontroll av portionsstorleken.
Man behöver inte räkna med något avfall.
Man kan effektivare beräkna matkostnaderna
samt får möjligheter till
en bättre arbetsrytm och en lättare avvägning
av tillgång och efterfrågan.

Det föreligger ingen risk för kvalitetsförsämring
vid användning av
färskt detalj- eller portionsstyckat kött.
Djupfrysningen kan vid längre lagring
medföra en viss risk för kvalitetsförsämring
i form av härskning, som äger
rum även vid fryslagringstemperatur
och i form av uttorkning vid upptiningen,
då i många fall uppstår en betydande
smakförsämring.

Man kan naturligtvis ställa frågan
varför t. ex. flygförvaltningen endast
antog anbud på djupfrysta produkter.
Ett antal livsmedelstillverkare lämnade
ju även anbud på färskvaror. Dessa anbud
togs inte upp till behandling, trots
att de i vissa fall innebar lägre priser
än på den frysta varan.

Man kan konstatera, att kvaliteten på
intet sätt förbättras på någon köttvara
genom frysning, om det gäller leveranser
till storkonsumenter. Det är dessutom
lättare att vid respektive förband
redan vid leveransen kontrollera kvaliteten
på färsk vara än på fryst. Den senare
måste nämligen först upptinas.
Det har också enligt vad jag har mig
bekant från förband ute i landet kommit
invändningar mot upphandlingen
av frysta köttvaror.

Man kan vidare ifrågasätta, om det
är riktigt att på statens bekostnad lagra
djupfrysta produkter i stora och
dyrbara frysutrymmen vid flygflottiljerna,
regementena etc., och att där anordna
de särskilda lokaler för upptining,
som erfordras om denna skall ske
i hygieniska former. Förbanden kan
nämligen undvika dessa kostnader.
Över hela landet finns ju nu ett nät av
distributionsföretag som kan tillhanda -

Fredagen den 15 november 1963

Nr 33

Ang. det skriftliga provet i engelska vid höstens studentskrivningar

hålla förstklassiga färska varor. Man
kan erbjuda dagliga leveranser i hygieniska
kylbilar av färska köttvaror, som
är färdigstyckade för tillagning.

Jag ber att än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret, men jag kan inte
dela den uppfattning som statsrådet
har givit till känna, nämligen att det
skulle vara fördelaktigare för försvaret
att använda djupfrysta varor.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte gå in på
någon egentlig sakdebatt med herr Harald
Pettersson, då han ju förmodligen
är mycket sakkunnigare än jag på detta
område. Jag tycker dock att han ur
svaret läser ut litet för ofördelaktiga
synpunkter från hans sida sett. Det står
icke, att jag har tagit ställning i frågan,
utan det står endast: »Det kan
nämnas att de bästa möjligheterna till
kontroll bedöms föreligga när anskaffningen
avser djupfryst vara.» Detta
sammanhänger i sin tur med att just
den detaljstyckning, som herr Harald
Pettersson talade om och som alla vet
att man numera tillämpar, gör det nödvändigt
att kontrollera varan noggrannare.
När försvaret köper färsk vara,
vilket försvaret också gör, kan det ju
bara levereras den mängd som åtgår
för tillfället. Försvaret har faktiskt då
inte möjlighet till annat än att stickprovsvis
göra kontroll. Vi har inte möjlighet
till täta kontroller på grund av
att försvaret inte har folk härför. Då
det gäller djupfryst vara däremot, kan
försvaret genom att försvaret är storköpare
direkt i fabriken genom egna
experter vara med vid själva djupfrysningen
av varan. Det är det viktiga, ty
då har man direkt kontroll över de partier
som försvaret köper.

De bestämmelser som herr Harald
Pettersson åberopade beträffande flygförvaltningen
gäller inte längre. Från
den 1 juli har det tillkommit ett nytt
verk, intendenturverket, som svarar för
inköpen. De bestämmelser som herr

Harald Pettersson här omnämnt har,
såvitt jag kan förstå, endast gällt en
del av året men tillämpas icke för närvarande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Det är två saker som
jag i detta fall velat peka på. Den ena
är att man inom försvaret skall använda
kött och fläsk som ur alla synpunkter
kan bedömas såsom varande
fullvärdigt. Expertisen på detta område
fastslår klart och entydigt att det
vid djupfrysningsförfarandet sker en
kvalitetsmässig försämring av varan.

Den andra sidan av saken som jag
velat påpeka är kostnaderna för försvaret.
Om man ser till totalkostnaderna
för den färdiga portionen, djupfryst
eller färsk vara, och då tar hänsyn till
både inköpspriset och de andra kostnader
som jag här omnämnt, ställer det
sig, såvitt jag kan bedöma, ekonomiskt
betydligt fördelaktigare för försvaret
att använda den förnämliga distributionsapparat
som nu finns när det gäller
färskvarutransport i landet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. det skriftliga provet i engelska vid
höstens studentskrivningar

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Hanson, PerOlof,
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet framställt en
så lydande fråga: »Har herr statsrådet
med anledning av den malör som inträffat
vid det skriftliga provet i engelska
vid höstens studentskrivningar
övervägt någon åtgärd för att förebygga
att det inträffade medför en snedvridning
vid bedömningen av skrivningens
resultat?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
förklarat sig ämna vid detta samman -

Nr 33

Fredagen den 15 november 1963

Ang. det skriftliga provet i engelska vid
träde besvara denna fråga, erliöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Med anledning av det
missöde, som inträffat vid anordnandet
av höstens studentskrivningar i
engelska, har herr Per-Olof Hanson frågat,
om jag övervägt någon åtgärd för
att förebygga att det inträffade medför
en snedvridning vid bedömningen av
skrivningens resultat.

Som svar på denna fråga får jag anföra
följande.

Det åsyftade provet är, enligt vad
jag erfarit, ett s. k. kombinerat prov,
vilket består av två delar, nämligen
dels en engelsk text, som skall översättas
till svenska, dels en svensk text,
som skall översättas till engelska. Den
senare delen är den för eleverna svåraste
och den som starkast påverkar
skrivningsresultatet.

Det har nu visat sig, att den första
delen — översättningen till svenska —
delvis ingår i en serie engelska stilar
från ett korrespondensinstitut, dock i
huvudsak för översättning från svenska
till engelska.

Enligt en av skolöverstyrelsen gjord
uppskattning, som stöder sig på uppgifter
från korrespondensinstitutet, har
högst 350—550 av de mer än 18 000
abiturienterna, d. v. s. högst 2 å 3 procent,
kunnat känna till den aktuella
stilen. Därtill kommer, att den kännedom,
som ett begränsat antal elever
kan ha fått, gäller den i detta sammanhang
minst betydelsefulla delen av provet.
Denna kännedom bedömes av överstyrelsen
kunna endast obetydligt inverka
på betygsskalan för provet i dess
helhet. Eftersom det skriftliga studentprovet
numera inte har större betydelse
än övriga skriftliga prov under året
och vidare skrivningsmomentet enligt
skolöverstyrelsen skall tillmätas mindre
vikt än de muntliga färdigheterna,
bedömes det också som osannolikt, att
det inträffade kan ha någon inverkan
på den enskilde elevens slutbetyg i engelska.
För att emellertid varje möjlighet
till inverkan skall undanröjas, av -

höstens studentskrivningar

ser överstyrelsen, enligt vad jag erfarit,
att vid uppgörandet av bedömningsnormerna
för det aktuella provet
ta hänsyn till det inträffade på så sätt,
att översättningen från svenska till
engelska, som i förväg inte varit tillgänglig
för någon abiturient, får ett
helt dominerande inflytande på betygsskalan.
Jag vill också framhålla, att
skrivningsbetyg numera ej utsättes i
studentbetyget samt att betygsättningen
i studentexamen sker på grundval
av elevernas samlade prestationer i ämnet
under läsåret.

Av vad jag här sagt framgår klart,
att det inte föreligger några bärande
skäl för en omskrivning av höstens studentprov
i engelska, vilket för övrigt
av flera pedagogiska och praktiska
skäl skulle vålla allvarliga olägenheter.

Frågan om åtgärder för att undvika
att händelser av detta slag ånyo inträffar
ankommer det på skolöverstyrelsen
att överväga. Enligt vad jag erfarit avser
överstyrelsen att ändra förfaringssättet
vid utväljande av studentskrivningar
så, att en upprepning av det inträffade
inte skall kunna ske.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Låt mig först uttrycka
mitt tack för svaret på min fråga.

Vad som närmast föranledde frågan
var ju det förhållandet att novemberstilens
tema finns i en av Hermods utgiven
textbok, och därutöver har det
konstaterats att versionen har förekommit
som tema hos Hermods. Senare liar
det visat sig att hela den stil som utvalts
till fyllnadsprövningen i augusti
återfinns i en av Hermods utgiven textbok.
Det har ju också framgått av den
offentliga debatten i pressen att realexamensprovet
på våren 1962 förekommit
i ett Hermodsbrev dessförinnan.
Även den realexamensskrivning som
skedde innevarande månad — för bara
knappt fjorton dagar sedan — förefaller
lida av samma svaghet; provet påminner
nämligen starkt om en text ur

Fredagen den 15 november 1963

Nr 33

Ang. det skriftliga provet
en av de stilsamlingar som förekommer
och har använts i våra skolor.

Jag menar, herr statsråd, att när så
mycket upptäckts bara på de två senaste
åren så är det litet svårt att längre
göra gällande att det bara är fråga
om olycksfall i arbete eller »missöde»
som statsrådet kallar det. Då måste det
nog brista i kontrollen på ett rätt allvarligt
sätt. Jag tycker dessutom att
det inte gjorde ett särskilt gott intryck
att man från det ansvariga verkets sida
liksom ville dämpa ned betydelsen
av det hela. Att man senare från skolöverstyrelsens
sida har visat större intresse
för saken är enligt min mening
alldeles riktigt, även om man inte skall
överdriva betydelsen därav i detta speciella
fall.

Det är nu en gång så att betyg och
betygssättning är ett svårt problem.
Det är emellertid centralt att allt göres
som rimligtvis kan göras för att få
betygssättningen så rättvisande som
möjligt. Alla vet ju att som det ligger
till i det svenska skolväsendet i dag är
konkurrensen på många av de spärrade
utbildningsvägarna knivskarp. Bråkdelar
av betygspoäng kan ju betyda att
en sökande blir ställd innanför eller
utanför en bestämd utbildningsväg. Det
är naturligtvis medvetandet härom som
gjort att läroverksungdomen, som är
beroende av betygssättningen för sin
framtida utbildning, har blivit så upprörd
när den funnit texturval som kan
väntas ge orättvisa betygsresultat.

Jag utgår som någonting självklart
från att allt som rimligen kan göras
också göres för att i efterhand minska
möjliga orättvisor som kan ha följt av
det inträffade.

De åtgärder som antyds i svaret på
min fråga förefaller på det hela taget
ägnade att upphäva den inverkan som
det kritiserade provet kan ha på slutbetyget
i engelska. Men det gäller såvitt
jag förstår framför allt läroverkens
ordinarie elever, medan jag är
mindre säker på att man kan få samma
effekt när det gäller dem som un -

engelska vid höstens studentskrivningar
dergår examensprov som privatister.
Trots detta frågetecken från min sida
delar jag emellertid statsrådets uppfattning
att det väl knappast kan vara
motiverat att sätta i gång en så stor
apparat som att ordna med en omskrivning
av höstens studentprov i engelska.

Det viktigaste — det kanske inte
framgick så mycket av svaret, men det
var det som min fråga framför allt tog
sikte på ■— är emellertid vad som kan
göras för att i framtiden förebygga sådana
här malörer.

Det är sant som statsrådet säger att
det åligger skolöverstyrelsen att överväga
dessa saker. Men låt mig då fästa
statsrådets uppmärksamhet på att skolöverstyrelsen
i varje fall i ett uttalande
antytt att den inte har resurser att
utföra den mera noggranna kontroll
som här skulle behövas.

Jag vill ställa den frågan till statsrådet:
Kan jag tolka statsrådets svar
här i dag så, att statsrådet, för den
händelse det skulle visa sig erforderligt
att bättre resurser ställs till skolöverstyrelsens
förfogande, är villig att
medverka till att sådana resurser skapas,
så att vi i fortsättningen slipper
sådana här olyckshändelser?

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På den frågan vill jag
svara obetingat ja — det är alldeles
självfallet, att sådana historier inte får
hända i fortsättningen.

Däremot är det svårt för skolöverstyrelsen
att redan nu bestämma sig
för vilken väg man i framtiden skall
slå in på. De högt kvalificerade personer,
ofta censorer, som utväljer skrivningstexterna
har hittills gärna velat
få texter på högre litterär nivå. Man
går med andra ord till engelska författare
som är kända av många, i varje
fall kända av den exklusiva grupp lärare
och pedagoger här i landet som
arbetar med att utvälja texter, även för
Hermods korrespondensinstitut.

Då finns den möjligheten att man

Nr 33

Fredagen den 15 november 1963

Ang. statsbidraget till folkhögskolor
övergår till texter av helt annat slag.
Antydningar har bl. a. förekommit om
att det kanske kunde tänkas, att man
tog texter ur dagspress eller ur tidskrifter.
I vissa fall finge man då måhända
minska anspråken på litterär
standard, men man skulle få en garanti
— åtminstone i teorien — för att
den valda texten inte skulle vara i förväg
känd. Någon hundraprocentig garanti
kan man dock aldrig få — därom
råder väl inga delade meningar mellan
mig och interpellanten —- även om
texterna väljs ur pressen. Det blir i så
fall modern engelska, och det kan inte
vara absolut säkert, att inte en eller
annan elev någon gång har råkat läsa
just den tidning och den text som valts.

Jag vill också, herr talman, ta detta
tillfälle i akt att säga, att skolöverstyrelsen
och dess ledning självfallet är
djupt bekymrade över vad som inträffat.
Jag är glad och tacksam för att interpellanten
har samma uppfattning som
jag och skolöverstyrelsen när det gäller
bedömningen av frågan huruvida
provet skulle göras om eller inte. Det
är en oerhört vidlyftig apparat att ordna
ännu en skrivning. På den punkten
behöver vi alltså inte fortsätta diskussionen.
Men efter vad som hänt kommer
givetvis allt att göras för att undvika
att en liknande olyckshändelse
ånyo inträffar.

Några personella resurser har det
väl knappast varit fråga om i detta fall,
utan vad som kan diskuteras är själva
metoden för urvalet av texter. Men naturligtvis
kan det också sägas, att om
man har riklig tillgång på arbetskraft,
bör det vara möjligt att då och då göra
en översyn över hela det fält av engelsk
litteratur som utnyttjas i kursböcker,
studiebrev och handledningar av
olika slag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):
Herr talman! Jag är glad över statsrådets
förklaring att ytterligare resurser
skall ställas till förfogande, om så -

dana behövs i detta sammanhang. Jag
fick nog annars det intrycket, att man
delvis hänvisade till det tidsödande arbetet
och den begränsade personaltillgången
när man tog ställning till tanken
att gå igenom kurslitteratur, läroböcker
etc. för att vara någorlunda på
den säkra sidan.

Det är ju en lovvärd ambition att
man väljer texter från litteratur på hög
nivå, och onekligen finns det mycket
att välja på av sådan litteratur inom
det engelska språkområdet; den inställningen
kan jag alltså förstå. Men
så mycket konstigare förefaller det då
att de valda texterna i ett så påfallande
stort antal fall råkar ingå även i
här i landet utgivna läroböcker och
stilsamlingar. Man leds onekligen ganska
lätt till tanken att de som plockat
ut proven har tagit närmast föreliggande
böcker och valt någon text där,
medan man icke har intrycket, att vederbörande
ger sig ut på botanisering
i den omfattande engelska världslitteraturen.

Självklart kan man inte uppnå någon
hundraprocentig säkerhet, men med
litet större kontroll och försiktighet
borde man kunna undvika så många
»olycksfall i arbetet» som här har inträffat.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. statsbidraget till folkhögskolor

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Svanströms interpellation angående
statsbidraget till folkhögskolor,
erhöll ånyo ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Svan ström frågat, om jag är villig
att delge riksdagen min principiella
syn på folkhögskolans möjligheter
till förbättrat och för framtiden bestå -

Fredagen den

ende ekonomiskt bidrag från statens
sida.

Det nuvarande bidragssystemet för
folkhögskolorna grundar sig på beslut
av 1957 års riksdag i anledning av propositionen
1957:146. I propositionen
framhöll departementschefen (s. 56),
att statsmakternas väsentligaste uppgift
med avseende på folkhögskolorna borde
vara att genom ekonomiskt stöd bereda
skolorna rimliga arbetsvillkor.
Departementschefen ansåg att ett betydligt
ökat stöd var påkallat i dåvarande
läge för att folkhögskolorna
skulle kunna genomföra sitt arbetsprogram
på ett för samhället gagneligt
sätt. Denna uppfattning delades av
riksdagen (statsutskottets utlåtande nr
173 s. 46), som också biföll regeringens
förslag om införande av byggnadsbidrag
och, vid sidan av det 90-procentiga
avlöningsbidraget, ett allmänt
driftbidrag.

Utgifterna för statsbidrag till folkhögskolorganisationen
har ökat från
10,5 miljoner kronor 1957/58 för 91
skolor till 29 miljoner kronor innevarande
budgetår för 100 skolor.

Den år 1957 hävdade principiella synen,
att statsmakternas väsentligaste
uppgift beträffande folkhögskolorna
bör vara att genom ekonomiskt stöd
bereda skolorna rimliga arbetsvillkor,
synes mig alltjämt äga giltighet. Denna
princip bör således utgöra bakgrunden
vid en eventuell omprövning av det nuvarande
statsbidragssystemet.

Folkhögskolans framtida ställning
och uppgifter behandlades av riksdagen
senast i samband med 1962 års beslut
om grundskolereformen. Därefter
har spörsmålet på nytt tagits upp och
utförligt belysts av fackskoleutredningen
i dess betänkande om fackskolan
(SOU 1963:50, s. 177—195). Utredningen
har därvid tagit ställning till
hur folkhögskolan påverkas av den
föreslagna fackskoleorganisationen och
förordat vissa därav betingade åtgärder,
huvudsakligen avseende folkhögskolans
kursuppsättning och kursin -

15 november 1963 Nr 33 9

Ang. statsbidraget till folkhögskolor
nehåll. Med hänvisning till att förändringarna
i folkhögskolans ställning och
uppgifter i det framtida skolväsendet
liksom de ökade kraven på effektivitet
i dess verksamhet kommer att öka kraven
på folkhögskolans materiella och
personella resurser, torde — framhåller
utredningen — en väsentlig förstärkning
av driftbidrag och byggnadsbidrag
vara en förutsättning för att
folkhögskolan skall kunna fullgöra sina
uppgifter.

Fackskoleutredningens betänkande
är f. n. föremål för remissbehandling.
Avsikten är att proposition i ämnet om
möjligt skall kunna föreläggas nästa
års riksdag vid dess höstsession. Därvid
torde således även spörsmålet om
folkhögskolans framtida ställning och
uppgifter samt med hänsyn därtill
eventuellt betingade åtgärder från statsmakternas
sida beträffande folkhögskolans
arbetsvillkor komma under förnyad
prövning.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
interpellation.

Säkerligen kommer alla välvilliga uttolkare
av herr statsrådets svar att beteckna
detta som positivt. Jag noterar
med största tillfredsställelse att herr
Edenman liksom sin företrädare har
den principiella synen, att statsmakternas
väsentligaste uppgift beträffande
folkhögskolorna bör vara att genom
ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga
arbetsvillkor.

Emellertid har grunderna för statens
ekonomiska bidrag till folkhögskolorna
varit oförändrade under lång tid,
medan skolornas kostnader har
sprungit i höjden. Från företrädare för
de s. k. rörelseskolorna har sådana
uppgifter om skolornas ekonomiska
förhållanden framkommit, som knappast
pekar på att dessa skolor numera

Nr 33

Fredagen den 15 november 1963

Ang. statsbidraget till folkhögskolor
arbetar under samma rimliga arbetsvillkor
som var avsikten med 1957 års
beslut. Vad beträffar de landstingsägda
skolorna, så har dessa på grund av
kostnadsstegringen kommit att kräva
ökade insatser av kommunala medel
från sina huvudmän. Vid ett kommande
förbättrat ekonomiskt stöd från statens
sida finns det självfallet ingen anledning
att göra någon åtskillnad mellan
skolor drivna av olika intressenter.

Skolöverstyrelsen har ju bl. a. i fjol
kommit med förslag om ökat statsbidrag,
och denna begäran om ökning till
ifrågavarande ändamål återkommer
som bekant även i årets petitaskrivelse.
Det är min och alla folkhögskolevänners
förhoppning, att det skall bli herr
ecklesiastikministern möjligt att villfara
denna begäran i nästa års statsverksproposition.

Jag skall, herr talman, inte ta upp
någon längre diskussion beträffande
folkhögskolans framtid. Jag vill bara
notera att statsrådet ämnar ta upp frågan
i samband med kommande proposition
om fackskolorna hösten 1964.

Med all aktning för fackskoleutredningens
handläggning av folkhögskolefrågan,
kan det likväl inte hjälpas att
man får en känsla av att någon ytterligare
översyn av folkhögskolans framtid
genom en särskild utredning, som
det uttryckts önskemål om från olika
håll, är berättigad. Fackskoleutredningens
betänkande är beträffande
folkhögskolan och dess framtida ställning
klart positiv, och jag vill samtidigt
som jag än en gång tackar för
svaret uttala den förhoppningen, att
den nuvarande ecklesiastikministern
icke skall förledas till att i samband
med sitt gigantiska uppbyggnadsarbete
av grundskola och andra skolformer
glömma bort den lilla men genom sin
särart för svenskt skolväsende oändligt
viktiga svenska folkhögskolan, utan
sätta in sin erkänt förnämliga kraft på
att förbättra de ekonomiska förutsättningarna
genom ökat statsbidrag samt
säkra framtiden för skolformen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 200, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av fördrag om
förbud mot kärnvapenprov i atmosfären,
i yttre rymden och under vatten;

statsutskottets utlåtanden:
nr 159, i anledning av väckta motioner
rörande decentralisering av undervisningen
för hörselskadade barn;

nr 160, i anledning av väckta motioner
rörande statsbidragen till skolskjutsar
m. m.;

nr 161, i anledning av väckt motion
angående utformningen av det framtida
studiefinansieringssystemet;

nr 162, i anledning av väckt motion
om överförande av viss järnvägsmark
till lantbruksnämndernas markreserver;

nr 163, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande centralhamnar
på norrlandskusten; samt

nr 164, i anledning av väckta motioner
angående redovisningen av kommittékostnader; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 51, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagen om tillsyn
över stiftelser, in. m.; samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
handräckning beträffande arvsskatt; bankoutskottets

utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Nr 33

Fredagen den 15 november 1963

med förslag till förordning om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.,
jämte i anledning av propositionen
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av dels väckta motioner
om lagstiftning rörande det allmännas
skadeståndsansvar, dels ock
väckta motioner om lagstiftning angående
skadestånd i offentlig verksamhet;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om utredning angående statstjänstemans
ersättningsskyldighet;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om värnpliktigs ersättningsskyldighet
för skada vållad under militärtjänstgöring;
samt

nr 41, i anledning av väckta motioner
om straff för underlåtenhet att bistå
den som befinner sig i fara;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av väckta motioner
om inbetalningen av kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna;

nr 66, i anledning av väckta motioner
om en enhetlig socialvårdslagstiftning,
m. m.;

nr 67, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande
kioskhandel med livsmedel;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med
skrot, lump och begagnat gods;

nr 69, i anledning av väckta motio -

ner angående livsmedelsstadgans bestämmelser
om försäljning av färsk
fisk, m. m.; samt

nr 70, i anledning av väckt motion
angående utbetalningen av sjukpenning
och pension till vissa alkoholmissbrukare; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av motioner om
ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område, m. m.; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande allemansrätten,
dels ock angående vissa
rätts- och ersättningsfrågor för markägare; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion
om införande av kvalitetsbestämmelser
å saluförd frukt; samt

nr 20, i anledning av väckt motion
om en organisation för skördeberedskap
för jordbruket; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande Södertälje
kanal och anknytande farleder i Mälaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 33

Tisdagen den 19 november 1963

Tisdagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För att närvara vid ministermöte
inom OECD i Paris får jag härmed anhålla
om tjänstledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 19/11—den
21/11 1963.

Stockholm den 16 november 1963
Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 200, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 159—164, bevillningsutskottets
betänkanden nr 51 och 57,
bankoutskottets utlåtande nr 26, första
lagutskottets utlåtanden nr 38—41, andra
lagutskottets utlåtanden nr 64 och
66—70, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 35 och 37, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 19 och 20 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36.

Interpellation ang. missbruk av fosterskadande
läkemedel i syfte att erhålla
abort

Herr KAIJSER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I samband med den i
våras företagna utvidgningen av lagen
om avbrytande av havandeskap (5:e indikationen)
uttrycktes från remissinstanser,
majoriteten i första lagutskottet
och flera riksdagsledamöter i debatten
farhågor för kommande missbruk
av den nya lagen. Själv anförde jag exempel
på att sådant missbruk förekommit,
och fru Sjövall yttrade i andra
kammaren att »varje gång ett meddelande
går ut från läkarhåll — snabbt spritt
numera genom radio och TV — om att
ett läkemedel skulle kunna ge fosterskador,
kommer kvinnor att missbruka
möjligheten att begära abort».

Enligt uppgifter i pressen tidigare i
höst har det visat sig att ytterligare exempel
på detta förutspådda missbruk
förekommit. Den som eventuellt trodde
att problemet skulle vara ur världen för
vårt lands del i och med att preparatet
neurosedyn indragits har måst konstatera,
att detta icke blivit fallet, då det
synbarligen varit möjligt att införskaffa
preparat av denna typ från utlandet.
Problemet kompliceras av svårigheten
att bevisa att kvinnor intagit ett läkemedel
med verkningar av denna art och
av svårigheter att inom den tid då ett
avbrytande av havandeskapet kan utföras
fastställa, huruvida fostret skadats
eller ej.

För närvarande torde det icke finnas
några konkreta möjligheter att motverka
ett missbruk inom detta område av
gällande abortlagstiftning.

Om en kvinna bl. a. genom att nyttja
invärtes medel dödar sitt foster, straffas
hon enligt strafflagen 14: 26 för fosterfördrivning.
Denna lag torde, sedan
den nya indikationen för legal abort
tillkommit, inte kunna tillämpas på en
kvinna som genom att förtära t. ex.
neurosedyn framtvingat ett motiv för

Tisdagen den 19 november 1963 Nr 33

Interpellation ang. leveransen till vissa asiatiska stater av papper för tryckning av

skolböcker

abort. Men man kan ändå fråga sig, såsom
jag gjorde i kammardebatten den
22 maj, om inte intagandet av ett medel
i syfte att åstadkomma skador på fostret
även måste betraktas som en brottslig
gärning och om inte samhället bör
vidtaga åtgärder i någon form för att
motverka att sådana skador på detta
•sätt skall kunna komma till stånd.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder att missbruk av fosterskadande
läkemedel i syfte att erhålla
abort med tillämpning av den s. k. 5:e
indikationen kan motverkas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. leveransen till vissa
asiatiska stater av pappér för tryckning
av skolböcker

Ordet lämnades på begäran till fru
SEGERSTEDT WIBERG (fp), som yttrade: Herr

talman! Genom beslut av riksdagen
har medel anvisats för inköp och leverans
av svenskt skolbokspapper till
vissa asiatiska länder (Burma, Indien,
Indonesien och Pakistan). Medlen har
anvisats under finansdepartementets
huvudtitel. I pressen har uppgifter
framkommit att pappersleveransen skulle
ha skett på sådant sätt att skador
uppkommit på papperet. Det har uppgivits
att betydande partier av leveranserna
skulle ha blivit stående på kajen
i mottagningshamnen under en längre
tid och härigenom till en del förfarits.
Det har vidare uppgivits att leveransen
icke skulle överensstämma med önskemålen
från myndigheterna i mottagar -

landet. Uppgifterna har bestritts från
officiellt svenskt håll.

Då statsmedel ställts till förfogande
för pappersleveranserna i fråga torde
det vara ett allmänt intresse att få en
klarläggande redogörelse av alla omständigheter
i samband med leveransen.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en klarläggande redogörelse för omständigheterna
kring leveransen av
svenskt skolbokspapper såsom gåva till
vissa asiatiska länder?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 822, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;

nr 823, av herrar Sundin och Jonasson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in.; samt
nr 824, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
197, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Onsdagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. olycksriskerna inom flyget vid
militära övningar

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Adolfssons interpellation angående
olycksriskerna inom flyget vid militära
övningar, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Adolfsson frågat mig, om jag övervägt
att utfärda sådana direktiv för de
militära flygövningarna, att olycksriskerna
kan nedbringas genom att övningarna
göres mindre krigs-»realistiska»? Med

anledning härav vill jag anföra
följande.

EU flygvapens effekt är beroende såväl
av materielen i luften och på marken
som av den personal som skall betjäna
materielen. Standarden på vår
flygmateriel är, även internationellt
sett, mycket god. Samma omdöme torde
utan överdrift kunna sägas gälla vår
flygande personal. Man kan således våga
påstå att vi i dagsläget har ett flygvapen
som inger respekt i utlandet och
därmed fyller sin del av målsättningen
för totalförsvaret, nämligen att verka
fredsbevarande.

Målet för utbildningen av våra flygare
är inte bara att kunna föra planen
skickligt under helt fredsmässiga förhållanden.
Flygförarna måste utbildas
så att de kan behärska sina plan även
under de betydligt skärpta förhållanden
som blir rådande under ett krig. Om
fredsövningarna på grund av alltför
kraftigt tilltagna säkerhetsmarginaler
mycket litet skulle likna förhållandena

i krig skulle beredskapen bli sämre och
förlusterna i ett krigs inledningsskede
sannolikt bli onödigt höga till följd av
ökade nedskjutningsrisker och oskicklighetshaverier.
Vi skulle då inte få ut
full effekt av vårt flygvapen med dess
högklassiga materiel. Från denna synpunkt
gäller det således att avpassa övningarna
i fred så att de blir så realistiska
som möjligt. Mot detta måste givetvis
ställas det kravet att övningarna
inte får drivas så långt i realism att de
blir för farliga från säkerhetssynpunkt.
Det är självfallet mycket svårt att göra
denna avvägning. Stor uppmärksamhet
ägnas därför fortlöpande åt denna fråga.
För att skapa förbättrat underlag
för bland annat denna avvägning kommer
jag att föreslå att för nästa års riksdag
framlägga förslag om en väsentlig
förstärkning av flygsäkerhetsledningen.

Det synes, som om flygning på låg
höjd samt start och landning är de moment
som förorsakar de flesta haverierna.
Av dessa är det väl närmast lågflygningarna
som har samband med herr
Adolfssons fråga. Jag har nyligen i ett
interpellationssvar i andra kammaren
redogjort för min uppfattning rörande
sådana flygningar. Jag nämnde då att
chefen för flygvapnet har påbörjat en
utredning för att undersöka förutsättningarna
för att sätta en minimihöjdgräns
för flygning på lägsta höjd. Enligt
min mening måste man härvid i
första hand överväga konsekvenserna
av att i övningssammanhang anbefalla
en viss höjd som av säkerhetsskäl är
högre än den som enligt de taktiska anvisningarna
skall användas om det blir
allvar av. Jag avser att avvakta resultaten
av denna utredning innan jag tar
ställning till frågan i vad mån ytterligare
åtgärder från min sida är påkallade.

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 15

Ang. olycksriskerna inom flyget vid militära övningar

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Adolfssons interpellation.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill till försvarsministern
framföra mitt tack för det svar,
som han nu givit på min interpellation.
Eftersom denna fråga ganska nyligen
också behandlades i andra kammaren,
där interpellationens fråga dock var annorlunda
än den jag framställt, har jag
anledning att salutera försvarsministern
för den parlamentariska korrektheten
att besvara även den interpellation, som
i detta ämne framställts här i första
kammaren.

Jag framställde min interpellation under
intrycket av den serie mycket allvarliga
övningsolyckor inom militärflyget,
som inträffade under en mycket
kort tid i september månad i år, men
självfallet influerades interpellationen
också av olycksfrekvensen i allmänhet
inom vårt flygvapen. I uttalanden av
framträdande militärer hävdades ju, att
det inte hade kunnat konstateras några
materielfel och att det således måste
anses vara den mänskliga faktorn som
varit avgörande när dessa många flyghaverier
under denna korta tid inträffade.
Man kände sig inte så litet upprörd
över att det vid dessa uttalanden
inte togs någon som helst hänsyn till de
förutsättningar för själva övningen, som
människorna ombord i flygplanet ju
hade att beakta under övningens förlopp.
I dessa förutsättningar ingår ju
bl. a. lågflygningar för att -— som det
heter —- undgå radarupptäckt, således
mycket avancerade krigsmässiga övningar.
Vid åtminstone fem av de flygolyckor,
som inträffade i september
inom flygvapnet, tycks lågflygningen ha
varit i varje fall en av de bidragande
orsakerna, och detta tycker jag säger
något om själva övningsförutsättningens
betydelse. Det är således inte uteslutande
frågan, hur en människa under
dessa avancerade övningsförhållan -

den reagerar — alltså inte enbart den
mänskliga faktorn när det gäller personalen
ombord på flygplanet — det hela
kommer an på.

Av försvarsministerns svar drar jag
slutsatsen, att han känner samma oro
över flyghaverierna och riskmomenten
vid flygövningarna, som allmänheten
har gett uttryck för på olika sätt. Visserligen
vill statsrådet för närvarande
inte ge de direktiv om något minskad
krigs-»realism» i flygövningarnas uppläggning,
som jag efterlyst i min interpellation,
men försvarsministern bekantgjorde
ju å andra sidan, att han avser
att framlägga förslag om en förstärkning
av flygsäkerhetsledningen.
Han rapporterar vidare att en undersökning
igångsatts för att utreda förutsättningarna
för att kunna sätta en minimihöjdgräns
för flygningarna.

Det är ju alltid något och är kanske
också ett erkännande av att själva förutsättningarna
för övningarnas genomförande
i betydande mån kan inverka
på olycksfrekvensen.

Emellertid anser jag att utredningar
av en sådan natur och av sådant allmänt
intresse inte uteslutande bör läggas
i militärernas händer. Det gäller ju
här en fråga — det har försvarsministern
också framhållit i sitt svar — om
hur stora risker man bör ta i nu föreliggande
världspolitiska situation för
att komma så nära krigsmässiga förhållanden
som möjligt. Det är ett övervägande,
som i viss mån t. o. in. skulle
kunna sägas vara av politisk art. Det är
väl ganska troligt, att här föreligger något
delade meningar mellan ledningen
för flygvapnet och sakkunniga civila
bedömare.

Inom parentes vill jag fråga, hur det
är ställt med effektiviteten i flygbevakningen.
I går hände det ju att ett främmande
flygplan genomkorsade en betydande
del av vårt land. Det kunde identifieras
men inte förföljas. Huvudmotiveringen
härför synes vara att molnförhållandena
gjorde det omöjligt för det
svenska flygvapnet att genomföra den

16 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. olycksriskerna inom flyget vid militära övningar

i detta sammanhang angelägna bevakningen.
Jag grundar dessa reflexioner
enbart på grundval av vad jag haft tillfälle
att läsa i tidningarna för en liten
stund sedan.

Om en olycka inträffar inom det civila
flyget, låt oss säga inom SAS, uppdras
det ju inte åt SAS att utreda orsakerna
till det inträffade eller att föreslå
åtgärder, som i möjligaste mån förebygger
ett upprepande av det skedda,
utan detta arbete anförtros åt andra.
Jag tillåter mig därför att fråga statsrådet,
som av naturliga skäl är mycket
intresserad av dessa frågor, om det kan
anses riktigt att överlåta bedömandet
av vilka risker som kan tas inom det
militära flyget uteslutande åt militärerna
själva.

Jag vill vidare fråga, om inte övningsmetodiken
i sin helhet är av sådan natur
att den borde utredas av en kommitté,
sammansatt av såväl militär som
civil sakkunskap, med uppgift att göra
de olika slag av bedömanden som kan
influera på fastställandet av vilken metodik
som bör begagnas. Kan man vänta
sig att statsrådet aktualiserar en sådan
mera noggrann genomgång av problemkomplexet
inte bara med hänsyn till
de olyckor, som inträffade i september,
utan också med tanke på den olycksfrekvens
i allmänhet som förekommer
inom militärflyget, där — det vill jag
dock tillfoga — man naturligtvis under
alla omständigheter måste räkna
med olycksrisker.

Min fråga om ett gott övningsresultat
verkligen måste som förutsättning ha
en så långt driven krigsrealism, som
bl. a. lågflygningarna är ett uttryck för,
besvarades av statsrådet med att man
inte kan ha så kraftigt tilltagna säkerhetsmarginaler,
att fredsövningarna
»mycket litet skulle likna förhållandena
i krig». •— Jag vill påpeka, att det inte
är jag som använt uttrycket »mycket litet».

Men eftersom det nu gäller människors
liv under övningar i luften — och
i förekommande fall människors liv på

marken — eftersom det vidare är fråga
om mycket stora materiella värden såväl
när det gäller flygmateriel som skadegörelse
nere på marken när flyghaverier
inträffar, och eftersom det slutligen
också gäller förspillda utbildningsresultat,
kan det enligt min uppfattning
inte vara riktigt att bedöma denna fråga
så att säga en gång för alla utan någon
som helst hänsyn till de förhållanden,
som råder i vår värld och för tillfället
kan överblickas.

Med detta vill jag ha sagt, att säkerhetsmarginalens
bredd väl i någon mån
bör påverkas av skönjbara tendenser i
den världspolitiska situationen. Fredsgarantier
har visserligen ännu inte skapats
i vår såriga värld, men det föreligger
väl ändå inget överhängande hot
om ett storkrig. Och vissa hoppingivande
tecken tror jag vi alla ansett oss kunna
skönja under den senaste tiden, utan
att ändå av det dra alltför långtgående
slutsatser.

Då frågar jag: Behöver vi verkligen
just nu öva på ett sätt, som om ett angrepp
mot vårt land kunde vara ett
överhängande hot?

Herr talman! Jag tycker att vi när det
gäller de militära flygövningarna för
närvarande har råd att hålla en så pass
vid säkerhetsmarginal, att detta förspillande
av människoliv och av materiella
värden kan på ett avgörande sätt minskas.
Med de orden ber jag att ännu en
gång få framföra mitt tack för det svar
jag nu erhållit.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast några ord med
anledning av herr Adolfssons anförande.

Överflygningen i går av ett amerikanskt
flygplan vet jag inte mera om
ännu än vad som står i tidningarna.
Någon detaljerad rapport av vad som
förekommit har jag ännu inte fått. Om
jag har läst tidningarna rätt, lade väderleken
hinder för de närmast liggande
flygflottiljerna att sända upp några

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. olycksriskerna inom flyget vid militära övningar

plan. Man sände i stället upp plan från
andra, längre bort liggande flygflottiljer,
vilket innebar en tidsförlust. Men
jag har, som sagt, ännu inte fått någon
närmare redogörelse för vad som inträffat.

Beträffande de beklagliga flygolyckorna
under flygvapenövningen i höstas
skulle man kunna tro, att de orsakades
av att vi under flygvapenövningen hade
speciellt avancerade, krigsliknande
flygningar. Så är inte förhållandet. De
genomgångar vi har gjort av vad som
förekommit vid flygvapenövningen visar,
att den övningen var upplagd så
att flygningarna överensstämde med
vad som normalt förekommer varje dag
vid våra flottiljer. Man var noga med
säkerhetsbestämmelserna, och man tog
faktiskt av varje flygare under flygvapenövningen
inte ut mer tid än vad
man normalt gör under fredsövningarna.

Därför kan vi inte påstå, att denna
haveritopp direkt sammanhängde med
någon speciell typ av flygning. En
mängd slumpmässiga faktorer har hopats,
som det tyvärr brukar göra nar
flygolyckor förekommer —- vi har ju
vid flera tillfällen upplevt att flera
olyckor har kommit på en gång.

Enligt den flyghaveristatistik, som
finns, kommer flyghaverierna i år att
redovisas till ett större antal än i fjol,
t. o. m. väsentligt större, men om man
jämför med ännu tidigare år finner
man, att 1963 trots denna topp under
flygvapenövningen inte blir vårt svåraste
år. Vi har tyvärr inte lyckats
åstadkomma en sådan säkerhet vid flygningarna,
att vi redovisar ständigt förbättrade
resultat. Men man kan heller
inte påstå att det har blivit värre än
tidigare.

Herr Adolfsson menade, att flygvapnet
ensamt bestämmer över hur flygningarna
skall läggas upp, hur övninggarna
skall ske och t. o. m. hur olyckor
skall undersökas. Det sistnämnda är väl
inte riktigt. Varje haverikommission
leds av en av regeringen tillsatt hög ju 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 33

rist, och de bedömningar som görs av
flyghaverikommissionerna ställs till
Kungl. Maj:ts förfogande. Vi väntar nu
en enhetlig bedömning av de olyckor,
som inträffat i höst. Man har utlovat
oss detta, och så länge den inte föreligger,
vill jag inte gärna gå in på anledningen
till de olyckor som förekommit.
Men det är riktigt att några av
olyckorna i höst bl. a. sammanhängde
med flygning på låg höjd. Därför har
vi speciellt uppmärksammat den saken.
Det finns nu inga allmänna bestämmelser
för flyghöjd t. ex. över vattenyta,
men det är nu fråga om att utfärda sådana
bestämmelser.

Det är alldeles naturligt, att jag infe
kan utfärda dessa bestämmelser utan
att först ha fått se den bedömning, som
den militära expertisen här kommer att
ge. När den har gjort sin bedömning,
kommer jag att ta ställning till frågan.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för de ytterligare klarlägganden
som gjorts genom det anförande
han nu höll.

På någon punkt tycker jag emellertid
att hans argumentation går litet utanför
den frågeställning jag reste under
mitt anförande. Han erinrar om att under
flygningarna i september, d. v. s.
den tid dessa många olyckor inträffade,
höll man en vad man kallar normal säkerhetsmarginal.
Det har jag icke velat
ifrågasätta, men däremot har jag undrat
om det kan vara riktigt att ha just
den säkerhetsmarginalen. Utgångspunkten
för min interpellation och mina
kommentarer nyss var ju främst de
ökade faror, som en alltför långt driven
krigsrealism utsätter den flygande
personalen för, och den oro och många
gånger sorg som de anhöriga blir offer
för i samband med sådana olyckor.

Försvarsministerns uttalande att haverikommissioner
tillsättes av regeringen
och att rapporter avlämnas till regeringen
och försvarsdepartementet be -

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Ang. olycksriskerna inom flyget vid militära övningar

träffande inträffade olyckor är något
som jag självfallet inte har någon anledning
att göra någon invändning
emot. I mitt anförande nyss berörde
jag inte just frågan om utredningarna
var för sig av inträffade olycksfall, flyghaverier,
utan jag tog upp frågan om
en allmän utredning beträffande flygövningarnas
uppläggande och de förutsättningar
man lägger fram för dessa.

Det jag nu sist har talat om motiverar
enligt min mening ensamt, att också
civila och gärna även politiska bedömningar
får göra sig gällande vid
fastställandet av övningarnas hårdhetsgrad
i allmänhet. Det vill jag ha som
ett bärande element i min interpellation
och hela den diskussion vi nu för
i denna fråga.

Det gäller inte bara människorna
uppe i luften, utan också de civila människorna
nere på marken och de materiella
tillgångar vi har på marken. Jag
tänker nu inte närmast på en sådan
futilitet som att skorstenen på mitt sommarhus
någonstans i Småland gång på
gång tyckts mig utsatt för hotet att raseras
av raketsnabba och mycket lågt
flygande jetplan. Jag är inte så bekymrad
för skorstenen på mitt sommarhus,
ty därvidlag kan det inte ens vid en
störtning gå så illa som när en hel
bondgård i Kolsva 1960 raserades vid
ett militärt flyghaveri och en dödsskörd
av människoliv krävdes. Värre är naturligtvis
de övningar som sker över
tättbebyggda områden och där lågflygningar
lika noggrant tillämpas. Jag talar
nu inte om det i hög grad nervförstörande
buller, som människorna utsätts
för i dessa områden, utan jag talar
om vad som vid dessa avancerade
övningar kan komma att hända på
marken, om övningens hårdhetsgrad
utlöser ett haveri. Jag tycker att också
den sidan av saken är av sådan allvarlig
karaktär att man grundligt borde
granska alla dessa frågor.

I Göteborg bor jag nära mycket stora
oljeindustrier. Hur många gånger har
jag inte sett övningsplanen susa fram

på låg höjd över mängden av stora oljecisterner
och samtidigt genomföra ytterst
avancerade manövrer! Om förarna
vid ett sådant tillfälle hade förlorat
herraväldet över maskinen så hade
jag kanske inte stått här och resonerat
nu, om jag vid tillfället i fråga vistats i
min bostad. Det skulle ha kunnat bli en
förödande katastrof för industrier och
bostadsområden i grannskapet; en katastrof
av omätbart omfång skulle ha
kunnat inträffa. Då frågar jag, om behovet
av krigsrealism verkligen är så
stort att det kan få motivera sådana
övningar över tättbebyggda områden
och däribland sådana som har ur denna
synpunkt hyperfarliga civila anläggningar.

Det är illa nog att alltför avancerade
övningar kan äventyra flygarnas ur
skilda avseenden dyrbara liv, men till
detta kommer också att människorna
nere på marken utsättes för risker till
liv och lem och att stora materiella
värden kan förstöras.

Det är dessa olika omständigheter,
herr försvarsminister, som ledde till att
jag här ville försöka diskutera frågan
om inte alla dessa problem borde grundligt
utredas, så att vi kommer fram till
någon norm att tillämpas i den världspolitiska
situation vi nu är inne i. Jag
vill däremot inte hävda, att dessa normer
i alla förekommande situationer
skulle vara giltiga.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Beträffande flygningarna
över tättbebyggda samhällen finns
det höjdbestämmelser, som så långt jag
förstår är fullt tillfredsställande. De
frågor som herr Adolfsson här berörde
sysslar vi ständigt med i försvarsdepartementet,
och de har att göra inte
bara med de manövrar, som vi har varje
år, utan också med de normala fredsflygningarna.
Vi flyger mycket i Sverige.
Att tillsätta någon speciell utredning
för att överväga, hur dessa flygningar
skall gå till, kan jag inte finna

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. förläggningsförhållandena för patienter vid statens arbetsklinik i Stockholm

vara erforderligt, så noggrant som vi
försöker följa utvecklingen och hålla
olyckorna nere.

Jag har vid flera tillfällen i båda
kamrarna besvarat interpellationer om
just dessa bestämmelser och har påvisat,
hur våra flygstråk får gå fram vid
övningar, hur samhällen berörs av dessa
övningar o. s. v. Jag kan inte finna
att det finns anledning att i stort frångå
det sätt varpå det flygs. Att vi sedan
beklagligtvis ibland drabbas av
olyckor hör nog till det som är omöjligt
att helt komma ifrån.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förläggningsförhållandena för patienter
vid statens arbetsklinik i Stockholm Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
fröken Nordströms interpellation angående
förläggningsförhållandena för
patienter vid statens arbetsklinik i
Stockholm, och nu yttrade:

Herr talman! Fröken Nordström har
frågat, om jag är villig att medverka
till en omedelbar förbättring av förläggnings-
och hjälpmöjligheterna för
patienterna vid statens arbetsklinik i
Stockholm.

Patienterna vid arbetskliniken är f. n.
förlagda på fyra olika platser inom
stockholmsområdet. I sin anslagsframställning
för nästa budgetår har klinikstyrelsen
meddelat, att den nu undersöker
förutsättningarna för en bättre
lösning av förläggningsfrågan. Man siktar
till att för ändamålet få disponera
någon av karolinska sjukhusets nuvarande
personalpaviljonger, när sjukhusets
nya personalbostadshus står klara.
Härigenom skulle uppnås en nära
lokalmässig anknytning till karolinska
sjukhuset med de fördelar detta innebär
i form av förbättrade möjligheter

till tillsyn och vård av patienterna. När
påbörjade överläggningar i denna fråga
slutförts med direktionen för karolinska
sjukhuset, avser klinikstyrelsen
att framlägga förslag till åtgärder i dessa
avseenden.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Jag ber att få tacka chefen för socialdepartementet
statsrådet Aspling
för svaret på min interpellation. Men,
statsrådet, jag är besviken över det!
Jag är besviken över att statsrådet inte
har kunnat anvisa någon i tiden närmare
lösning än personalbarackerna,
som inte blir lediga förrän 1965, när
karolinska sjukhusets personalhus blir
färdigt.

Eftersom man på arbetskliniken har
mellan 150 och 200 patienter årligen,
berör dröjsmålet åtminstone 200 patienter
under deras i regel två, tre månaders
vistelse i Stockholm — en tredjedel
av patienterna är från storstockholmsområdet
och bor hemma, så dem
kan vi räkna ifrån.

I den AMS-barack i Huvudsta som
jag talar om i interpellationen är förlagda
tio män, och baracken ingår i ett
läger på tio baracker. Det är en ganska
lång resa med SJ-buss från Solnavägen
till Huvudsta, och till Solnavägen är
det även för en lätt rörelsehämmad och
för en patient med balansrubbningar
ett långt stycke att gå.

AMS-baracken är också mycket torftig.
Den är inte illa underhållen men
ger ett trist intryck, och den är mycket
lyhörd, vilket är en stor nackdel
för de ofta sömnstörda patienterna. 1
baracken ges ingen annan service än
att golven städas — patienterna får inte
ens hjälp med bäddningen, som också
blir som den blir. Patienterna — de
tio karlarna som ligger förlagda i baracken
— får själva laga mat lördagar
och söndagar och helgdagar i ett pentry
som är kombinerat med ett litet
dag- och TV-rum, vilket har till följd
att många slarvar med sin kost.

Nr 33

Onsdagen den 20 november 19G3

Ang. förläggningsförhållandena för patienter vid statens arbetsklinik i Stockholm

Patienterna blir ofta akut sjuka.
Hjärnskadade, epileptiker och nervfall
är förlagda hit till Huvudsta. I görligaste
mån försöker man att inte ta dit
gravt rörelsehämmade patienter. Får
man in alkoholskadade, vilket naturligtvis
händer, så har man ingen kontroll
över det problemet. Direkt berusade
tolereras givetvis inte — det ser
vaktmästaren på området till — men
det kan finnas andra grader av alkoholmissbruk
och tablettmissbruk som
man måste komma till rätta med under.
en rehabiliteringsperiod, om den
skall bli meningsfylld.

Jag vill kort och gott säga, att i denna
barack saknas varje spår av hemtrevnad,
service och tillsyn.

På det intill arbetskliniken belägna
landstingsägda träningsinstitutet är förlagda
tre av de svårast kroppsskadade
patienterna, och där är det rätt bra ur
tillsynssynpunkt. Likadant är det på
Norrbacka, där några ungdomar, både
flickor och pojkar, och de få vuxna
kvinnliga patienterna är förlagda, men
även till Norrbacka är det långt. Därtill
kommer alt de medelålders och
vuxna kvinnorna — det är alltid bara
en eller två i taget —• förläggs i fyrbäddsrum
tillsammans med Norrbackas
elever. År sömnen dålig och är man
mentalt annorlunda än småtöserna man
delar rum med, blir det lätt konfliktanledningar.

Rehabiliteringen, sådan den skulle
bedrivas på statens arbetsklinik och sådan
man där strävar efter att driva
den, tar inte sikte på enbart en medicinsk
rehabilitering och på att ge en
viss manuell skicklighet åt människor
som fallit ur arbetslivet. Patienterna på
kliniken har i regel varit borta från
varje form av förvärvsarbete i tre, fyra
år, och vad de främst behöver är att
få tillbaka arbetsglädje och livsglädje.
Utom psykisk rehabilitering behöver
en del också en social rehabilitering,
d. v. s. de behöver vänja sig vid ett
normalt umgänge med andra människor
under ordnade förhållanden.

Förslaget om personalbarackerna som
står till buds 1965 är inte bra det heller.
Det är två baracker det gäller, och
vardera består av 10—15 sovrum utmed
en korridor. Det finns inget dagrum,
och det är otänkbart att skapa
någon hemtrevnad också i dessa baracker.
Det är inte bara en säng klienterna
behöver under de två, tre månader
som de rycks loss från sin egen
miljö och skall vistas i storstaden, utan
de behöver ett hem.

På Norrbacka löser man den mycket
brännande frågan om förläggningen av
skolans elever genom att bygga måttbeställda
baracker, som är inrättade
för de handikappade med dagrum och
andra trivselanordningar. Det går fort
att få upp en sådan barack.

Är det orealistiskt att tänka sig att
arbetskliniken kunde få nybyggt en eller
ett par sådana baracker? Det blir
visserligen även det ett provisorium
och ett ganska dyrt sådant.

Jag tycker inte att det är orealistiskt
med tanke på den statliga arbetsklinikens
betydelse som pionjär, som forskningscentrum,
som inspiratör och gott
exempel för alla andra huvudmän som
nu håller på att ta itu med sina rehabiliteringsproblem.
Dessutom anser jag
att det inte är orealistiskt med tanke på
att kliniken tjänar som enda utbildningsanstalt
för de många specialister
som skall gå ut på detta nya arbetsfält
och som framför allt behöver lära sig
och själva se exemplifierat att man bör
ta hand inte om ett handikapp utan om
hela den odelbara människan.

Låt mig slutligen säga att det mesta
av det som livet har berövat dessa
människor, vilkas talan jag nu försökt
föra, kan vi inte köpa tillbaka till dem
för pengar. Vi kan bara till en viss
grad lindra deras smärtor, lugna deras
oro och stilla deras känsla av hjälplöshet.
Men i fallet arbetskliniken kan
vi för pengar köpa ett visst mått av
trevnad för en begränsad grupp människor
under den tid som vi, d. v. s.
staten, har åtagit oss deras väl och ve.

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. förläggningsförhållandena för patienter vid statens arbetsklinik i Stockholm
Vi kan också därigenom förbättra de- Jag vill alltså, fröken Nordström, unras
rehabiliteringsmöjligheter. Och det derstryka, att denna fråga i hög grad
är det jag nu är ute efter. är under observation och förberedelse.

I hopp om att statsrådet välvilligt Det är också min förhoppning att vi så
kommer att uppta mina propåer ber jag småningom skall kunna få till stånd en
än en gång att få tacka statsrådet för bättre sakernas ordning,
svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fröken Nordström klagade
över att patienterna har relativt
långa reseavstånd. Om jag förstod
henne rätt skulle hon väl främst ha
önskat, att man inom karolinska sjukhusets
område hade kunnat ordna en
förläggning. Jag antar att fröken Nordström
väl känner till, att detta område
redan är så kraftigt utnyttjat för byggnader
att det där över huvud taget inte
finns något markutrymme att tillgå där
man kan uppföra dessa baracker. Därför
har man fått ordna med förläggning
på en del platser utanför, nämligen
vid länsarbetsnämndens elevbostäder
i Huvudsta, landstingets träningsinstitut
i Solna, Norrbackainstitutet
samt i en hyreslägenhet i Stockholm.

Det är klart att det vore önskvärt att
man relativt snabbt kunde ordna upp
denna sak. Jag har ju också i svaret
betonat att förberedelser är i gång för
att få till stånd en bättre ordning. Jag
betonade i svaret, att klinikstyrelsen
för närvarande undersöker förutsättningarna
för en tillbyggnad av nuvarande
lokaler samt för förbättrade patientförläggningar.
Sedan påbörjade
överläggningar i denna fråga slutförts
med bl. a. direktionen för karolinska
sjukhuset och Solna stad avser klinikstyrelsen
att i särskild skrivelse framlägga
förslag till åtgärder.

Jag kan också upplysningsvis nämna
att samordningen mellan karolinska
sjukhuset och arbetskliniken i hög grad
är säkerställd genom att överdirektör
Montell är ordförande i karolinska sjukhusets
direktion och arbetsklinikens
styrelse.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för detta tillägg till svaret.

Jag känner väl det mycket goda samarbetet
mellan karolinska sjukhuset och
arbetskliniken. Jag vet också att det
inom karolinska sjukhusets område inte
finns några byggnadsmöjligheter. Jag
har även låtit undersöka om man skulle
kunna använda några stängda avdelningar
vid karolinska sjukhuset, vilket
hade varit en utomordentligt bra och
nära till hands liggande lösning; i de
lokalerna hade ju patienterna haft tillgång
till dagrum och pentry. Men jag
har erfarit att man nu nödgas använda
de stängda avdelningarna för att där
förlägga personal.

Jag reagerar fortfarande emot att
man har tänkt sig att använda sovbaracker
såsom förläggning för de patienter
det gäller. Det är, som jag nyss
sade, inte bara en säng utan ett hem
som de behöver. Att flytta sovbarackerna
och i stället uppföra för handikappade
specialbyggda baracker, där
patienterna lätt kan komma in och ut,
där det inte finns några trappsteg och
där man har dagrum och trevnad, tycker
jag inte bör överstiga vare sig vår
ekonomiska förmåga eller våra andra
resurser.

Yi är stolta över statens arbetsklinik.
Den gör ett gott arbete. Jag är övertygad
om att detta arbete skulle bli ännu
bättre om vi fick till stånd förbättringar
av den art som jag nu har talat om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Ang. fördrag om partiellt förbud mot kärnvapenprov

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 822—

824.

Ang. fördrag om partiellt förbud mot
kärnvapenprov

Föredrogs änyo utrikesutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av fördrag om förbud mot kärnvapenprov
i atmosfären, i yttre rymden
och under vatten.

Genom en den 18 oktober 1963 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 183, hade Kungl. Maj:t
föreslagit, att riksdagen skulle godkänna
ett enligt Kungl. Maj:ts beslut för
Sveriges del den 12 augusti 1963 undertecknat
fördrag om förbud mot kärnvapenprov
i atmosfären, i yttre rymden
och under vatten, vilket fördrag
ingicks den 5 augusti 1963 mellan Amerikas
förenta stater, Sovjetunionen och
Storbritannien. Fördraget innebar, att
parterna förpliktade sig att förbjuda,
hindra och icke utföra någon kärnexplosion
på någon plats under vederbörande
stats jurisdiktion och kontroll i
atmosfären, yttre rymden eller under
vatten. Kärnexplosioner under jorden
omfattades icke av fördraget annat än
i den mån sådan explosion medförde
radioaktivt spill utanför den stats område,
under vars kontroll eller jurisdiktion
sprängningen företoges.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, godkänna fördraget
om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären,
i yttre rymden och under vatten.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Utrikesutskottet föreslår
i det nu föreliggande utlåtandet eu
svensk anslutning till avtalet om förbud
mot kärnvapenprov av annan art än underjordiska.

Man måste självfallet med glädje hälsa
att en överenskommelse av den här
typen har kunnat komma till stånd. Den
innebär otvivelaktigt ett bevis på i varje
fall någon avspänning, och en nedtoning
av spänningen mellan stormakterna
är ju den första förutsättningen för
att man över huvud taget skall kunna
räkna med någon framgång i strävandena
till rustningsbegränsningar.

Det är dock säkerligen realistiskt att
inte tillmäta provstoppsavtalet alltför
vittgående innebörd. Rent sakligt betyder
det ju bara att atommakterna förbundit
sig att tills vidare och med tre
månaders uppsägning upphöra med att
företaga prov av en art som kan vara
erforderlig främst för utvecklingen av
terrorvapen. Tillgången på sådana vapen
torde emellertid redan nu vara
långt mer än tillräcklig och någon spärr
mot ytterligare fabrikation av existerande
typer ger avtalet inte. Vidare omfattar
det inte prov under jord, d. v. s.
den typ av prov som torde vara tillräcklig
för utveckling och framtagning av
kärnvapen av mindre sort, alltså just
sådana som kan förväntas utgöra det
främsta hotet mot vårt land vid en väpnad
konflikt. Man bör också lägga märke
till att betydande serier av sådana
underjordiska prov har fullföljts efter
avtalets undertecknande, troligen av båda
stormaktsblocken.

Avtalets värde ligger alltså knappast
i att det har någon reell betydelse i fråga
om begränsningen av stormakternas
kärnvapenpotential. Dess värde ligger
på det psykologiska planet — ett värde
som dock naturligtvis inte bör förringas
— men avtalet är kanske ändå främst
ett uttryck för motviljan mot en spridning
av kärnvapen till nya stater.

En sådan motvilja kan i och för sig te
sig mycket naturlig ur allmänmänsklig
synvinkel. Den är också naturlig från
rent själviska synpunkter för kärnvapenmakterna,
som i annat fall skulle se
sin absoluta dominans försvagad och sin
möjlighet att hålla kärnvapnen helt under
egen kontroll inskränkt. Motviljan

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 23

Ang. fördrag om partiellt förbud mot kärnvapenprov

är också naturlig för alla de stater som
antingen har direkt anknytning till något
av stormaktsblocken eller som helt
saknar förutsättningar för en egen kärnvapenframställning.

Den är inte lika självklar för de mycket
få stater som önskar stå fria från
beroende av stormaktsblock och som i
ett starkt försvar ser sin främsta garanti
för bibehållandet av denna frihet. För
vår del kan ett avstående från kärnvapen,
som inte grundar sig på eller kombineras
med reella begränsningar i
kärnvapenstyrkan hos kärnvapenmakterna
få olyckliga konsekvenser. Det är
i vetskapen om detta som vi i vårt land
har bestämt oss för att upprätthålla friheten
och handla som det kan komma
att passa våra intressen bäst. Departementschefen
understryker också detta i
den proposition som det nu gäller och
påpekar att enighet föreligger om att
tills vidare inte fatta något beslut i ena
eller andra riktningen i fråga om svensk
kärnvapenbeväpning och att en anslutning
till det föreliggande avtalet icke
binder Sverige för något annat än att
underlåta att utföra vissa typer av prov.
Han fortsätter emellertid och säger:
»Men det har alltid stått klart att framsteg
i nedrustningsfrågan, i första hand
uppnåendet av en provstoppsöverenskommelse,
måste påverka den svenska
bedömningen i frågan om anskaffning
av egna kärnvapen.»

Om departementschefen med detta
menar att vår handlingsfrihet genom
den nu träffade överenskommelsen skulle
inskränkas, kan jag inte dela hans inställning.
Den enighet som har rått vid
behandlingen av frågan om anslutning
till provstoppsavtal i utrikesnämnd
och utrikesutskott har grundat sig på
att anslutningen inte innebär andra åtaganden
eller förpliktelser än dem som
avtalet direkt föreskriver. Dessa förpliktelser
kan möjligen redan de ur
svensk synvinkel innebära uppoffringar
som man naturligtvis kan stå tvekande
inför. Vi har emellertid från vår sida
ansett att det med tanke på de vidare

sammanhangen är riktigt att dessa uppoffringar
göres, och jag ber alltså, herr
talman, att få yrka bifall till utrikesutskottets
hemställan.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tillfredsställelse över att ett avtal om
förbud mot vissa kärnvapenprov har
kommit till stånd efter så många års förhandlingar.
Avtalet är visserligen formellt
eller juridiskt sett ganska begränsat
till sin omfattning, men det utgör
ett försök att hindra spridning av kärnvapen
till nya länder och bör tillmätas
ett icke ringa värde från politisk synpunkt.
Givetvis är det glädjande att utrikesutskottet
enhälligt tillstyrkt en
svensk anslutning till avtalet.

Moskvaavtalet förbjuder vissa slag av
kärnvapenprov. Att de tre ursprungliga
parterna i detta avtal har kunnat ena
sig om detta steg och äntligen kom fram
till en avtalstext, har väl sin förklaring
däri att kontrollfrågan inte erbjöd några
oöverkomliga svårigheter. Genom att de
underjordiska proven undantogs från
förbudet fördes kontrollproblemet åt sidan.
övriga prov kräver ingen invecklad
kontroll för att uppdagas. Prov i
atmosfären, i yttre rymden och under
vattnet kan konstateras med hjälp av
teknisk apparatur även i andra länder
än det vari proven företagits, såsom erfarenheten
till fullo visar.

Man kan ju ställa sig frågan: Vad
skall ske ifall ett förbjudet prov registreras?
Svaret blir en hänvisning
till art. IV i avtalet: varje part har rätt
att säga upp avtalet om den anser att
extraordinära händelser, berörande det
ämne som behandlas i detta avtal, har
äventyrat dess lands vitala intressen.
Och en överträdelse av avtalet får anses
vara en sådan extraordinär händelse.

En uppsägningsklausul har alltså
kommit i stället för ett vidlyftigt kontrollsystem.
Man kan också uttrycka
saken så, att uppsägning av avtalet är

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Ang. statsbidragen till skolskjutsar
den auktoriserade sanktionen vid överträdelse.

I Moskvaavtalets ingress förklarar de
ursprungliga parterna, att de söker uppnå
ett upphörande av alla provsprängningar
med kärnvapen för all framtid
och att de ämnar fortsätta förhandlingarna
därom. Parterna har alltså uppställt
det målet för sig, att även de underjordiska
proven må kunna förbjudas.
Detta mål har hittills inte kunnat
nås, därför att underjordiska prov kan
förväxlas med jordstötar och på den
grund är svårare att uppdaga än andra
prov. Ur den synpunkten anser sig
västmakterna inte kunna undvara ett
kontrollsystem beträffande underjordiska
prov.

Man kunde eljest tänka sig att en uppsägningsldausul
kunde komma till användning
även i fråga om underjordiska
prov. Tankegången skulle vara den,
att om en signatärmakt gör gällande att
ett underjordiskt kärnvapenprov har
företagits och om en viss sannolikhet
härför kan vid en objektiv prövning
presteras, då får staten i fråga uppsäga
avtalet även om olika meningar gör sig
gällande om förekomsten av det påstådda
provet. Jag skall inte fördjupa
mig i detta resonemang utan skulle endast
vilja uttrycka önskemålet att tankegången
undersökes ingående av nedrustningskommissionen.

Jag hemställer om bifall till utrikesutskottets
utlåtande.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Efter den mycket
grundliga genomgången av detta ärende
i utrikesnämnden har utrikesutskottet
åtnöjt sig med en hänvisning till
motiveringen i propositionen. Något
därutöver anser jag mig inte böra säga,
då jag nu har att tala för utskottets
räkning. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att de båda föregående anförandena
har utmynnat i yrkande om bifall
till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 159, i anledning
av väckta motioner rörande decentralisering
av undervisningen för hörselskadade
barn, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. statsbidragen till skolskjutsar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av väckta motioner
rörande statsbidragen till skolskjutsar
m. m.

Statsutskottet hade till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén m. fl. (I: 77) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Norderön in. fl. (II: 86), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning dels av grunderna för
statsbidrag till skolskjutsar, med särskild
hänsyn tagen till förhållandena i
glesbygder, dels av möjligheterna till
decentralisering av beslutanderätten i
skolskjutsärenden till kommunerna i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson m. fl. (I: 323)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset in. fl. (II:
381), i vilka anhållits att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om översyn snarast möjligt av nu
gällande bestämmelser för anordnande
av skolskjutsar i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 77 och II: 86, i skrivelse

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande anpassning mellan
skjuts- och lästider i vad avsåge
högstadiet;

II. att motionerna I: 77 och II: 86
samt I: 323 och II: 381, samtliga motioner
i vad de avsåge statsbidragets maximering,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna I: 77 och II: 86, i
vad de icke behandlats under I. och II.,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna I: 323 och II: 381,
i vad de icke behandlats under II., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Carlsson, Eric, som dock ej antytt sin
mening.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till detta statsutskottets
utlåtande har jag fogat en blank
reservation och ber att få anföra några
synpunkter i anledning av motionerna
I: 323 och II: 381, väckta av mig in.
fl. i denna kammare och herr Larsson i
Hedenäset m. fl. i medkammaren.

Jag är glad över utskottets klarläggande,
att avståndet mellan hem och
skola skall räknas från dörr till dörr,
och jag hoppas att detta blir bekantgjort
för skolstyrelser och länsskolnämnder.

Gällande bestämmelser om minst 3
kilometer för klasserna 1—3 och 4 kilometer
för klasserna 4 och uppåt har varit
tillämpliga länge. Alla barn som har
längre avstånd till skolan får emellertid
inte alltid skolskjuts — det finns en
gammal bestämmelse om att skjutskostnaden
inte får överstiga inackorderingskostnaden,
som är fastlåst vid ett belopp
vilket torde motsvara ungefär hälften
av den verkliga kostnaden i dag.
Nu har skolöverstyrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärt ändringar härvidlag,
varför jag inte närmare skall gå in

Ang. statsbidragen till skolskjutsar
på detta. Jag vill endast uttala förhoppningen,
att denna framställning skall
få det resultatet att ecklesiastikministern
tar hänsyn till skolöverstyrelsens
synnerligen välmotiverade propåer.

Av utskottets skrivning framgår, att
då särskilda skäl föreligger kan skolskjuts
medgivas till elever med kortare
skolväg än gällande bestämmelser anger.
Det hade varit tacknämligt om utskottet
lämnat någon redovisning av
när sådana särskilda skäl kan anses föreligga,
och jag hoppas att utskottets
talesman skall ge några exempel på
detta.

Nuvarande avståndsbestämmelser har
varit gällande under många år. Det har
skett mycket på skolans område under
denna tid, bl. a. har mängder av skolor
dragits in. Bilen har blivit alltmer
allmän. Den ingår som en del av vår
standardhöjning. Vi har som motionärer
ställt oss frågan: Borde inte också
denna standardhöjning komma dagens
skolelever till del? »Ja», säger någon,
»men cykeln har också blivit vanlig
bland skolbarnen.» Det är riktigt. Men
finns det plats för cyklister på våra
vägar, och allra helst för cyklande
barn? Jag har praktiskt provat detta i
sommar och fått en ganska god lektion
i att cyklister helst ej skall finnas på
våra allmänna vägar. Även om det stora
flertalet bilister visar den ensamme
cyklisten hänsyn, så gör inte alla det.
Kan vi ta ansvar för barn på sju, åtta
och nio år på våra hårt trafikerade vägar?
Bilarnas antal har fördubblats på
några år, vilket medför ökade trafikrisker.

För våra järnvägar har vi skyddsanordningar.
Biltrafiken går med samma
hastighet som tågen utan att vara bunden
till fasta spår. Att släppa ut barn
på cykel är farligt och medför oro för
föräldrarna liksom det innebär fara för
övriga trafikanter. Åtskilliga olyckor
har också inträffat med barn ute i trafiken.

Vad som kan göras för att förhindra
sådana olyckor måste göras. Visst har

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Ang. statsbidragen till skolskjutsar
vi blivit avtrubbade i detta avseende,
men det får inte vara så. Det måste ges
ökade möjligheter till skolskjutsar, ty
varje olycka är dock en tragedi.

Avståndsbestämmelserna tillämpas
också ibland rigoröst. Jag har ett färskt
exempel på detta. Gränsen för skolskjuts
drogs genom en by, vilket medförde
att några barn blev utan denna
skjuts, därför att avståndet från deras
hem till skolan var 15 meter för kort.
Nog är paragrafer nödvändiga, men det
behövs också praktiskt förnuft och jag
kallar detta exempel för en orimlig stelbenthet.

Jag har en känsla av att 3—4 kilometer
i en skogsbygd för en del myndigheter
är en kortare sträcka än 3—4
kilometer i öppen terräng. Ensliga
skogsvägar är inte alltid så trivsamma
för barnen. Jag har ibland mött talet
om älgfaran. Eftersom jag själv har erfarenhet
av denna ifrån en skogsbygd,
vet jag att den är en realitet.

Våra långa och hårda vintrar motiverar
skolskjutsar i större omfattning
än för närvarande. Jag är medveten om
att det skulle innebära ökade kostnader
med en ökad tillståndsgivning och en
reformering av skolskjutsavstånden.
Men, herr talman, barnen är ändock
det dyrbaraste och värdefullaste kapital
vi har. Strävan till ett barnvänligt
samhälle måste vara utgångspunkten
när vi har att bedöma frågan om skolskjutsar.

Jag skall nöja mig med detta; jag
har endast velat framföra dessa synpunkter
i en för många barn och föräldrar
brännande och viktig fråga.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Eric Carlsson frågade
vad utskottet menade med »särskilda
skäl». Det kan jag utan vidare
svara på. De flesta skoldistrikt och
länsskolnämnder anser, att med särskilda
skäl i detta sammanhang avses
om barnen har någon sjukdom, något

lyte eller annat som gör att de, trots
de bestämmelser som finns, ändå kan
få skolskjuts fastän sträckan är för kort.
Jag skulle tro att de flesta — för att
inte säga alla — skolstyrelser och länsskolnämnder
tar hänsyn till sådana förhållanden.

Det finns också andra omständigheter
att beakta. Om en skolstyrelse har
gjort upp med en bussägare att t. ex.
utföra skolskjutsen och bussen inte
blir fullsatt, kan han ändå ta upp barn,
som har kortare väg till skolan än vad
som angivits i bestämmelserna för att
få utnyttja skolskjutsen. Detta innebär
ingen fördyring för kommunen.

Herr Carlsson nämnde ett drastiskt
exempel, där man hade mätt upp vägsträckan
och den visade sig vara 15
meter för kort — jag kan ju inte avgöra
om så var förhållandet, men jag
litar på att herr Eric Carlsson har lämnat
en riktig uppgift. Dock måste jag
nog framhålla, att om sträckan i detta
fall med 15 meter understeg minimigränsen
4 kilometer, så skulle exakt
samma läge kunna uppstå om minimisträckan
sänktes till 3 kilometer, ifall
man rider på dessa avståndsbestämmelser.

Jag anser att metoder icke skall tilllämpas
så att resultatet kan synas orimligt,
men det finns ingen regel utan undantag.
Det kan ju vara så att skoldistriktet,
om inget avseende fästes vid
dessa 15 meter, skulle ha fått inrätta
en särskild skolskjuts. Jag förstår att
skoldistriktet inte ville ta en sådan
extra kostnad, men därmed är inte sagt
att jag försvarar detta.

Dessa skolskjutsförhållanden har förorsakat
många problem landet runt,
vilket vi i utskottet är fullt medvetna
om. Att få den millimeterrättvisa som
många önskar är omöjligt. Vi utgår från
att skoldistrikt och länsskolnämnder
samt andra, som har med detta att göra,
tillämpar bestämmelserna med förstånd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 27

Ang. utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av väckt motion
angående utformningen av det
framtida studiefinansieringssystemet.

I en inom andra kammaren av herr
Turesson in. fl. väckt motion (II: 587)
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt studiesociala
utredningen att vid arbetet på
att utforma det framtida studiefinansieringssystemet
beakta de i motionen
anförda riktlinjerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 587 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, fröken Ljungberg, herr
Staxäng och fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II:
587, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att motionen måtte överlämnas
till studiesociala utredningen för att tagas
i betraktande vid fullgörandet av
dess uppdrag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den här diskussionen
kring utformningen av ett system för
hur man skall finansiera de högre studierna
äger onekligen rum under omständigheter,
som är så pass intressanta
att det vore synd att inte uppehålla
sig litet grand vid dem.

Var och en, som är något intresserad
av hur studiefinansieringen skall ordnas
för de 80 000 eller kanske 90 000
studenter och liknande studerande, som

kommer att ägna sig åt postgymnasiala
studier under de närmaste åren, vet att
den s. k. studiesociala utredningen arbetat
med det här problemet i ungefär
fyra år. Det har från många håll och
med fullt berättigande klagats över att
utredningen inte blivit färdig, och den
motion som ligger till grund för den
reservation, som avgivits till statsutskottets
utlåtande nr 161 innebär också
en anmärkning på att utredningen
inte blivit färdig. Men i gårdagens tidningar
fick man helt plötsligt veta att
utredningen nu slutjusterat sitt betänkande,
vilket dock inte kommer att vara
tillgängligt för läsning förrän någon
gång under december månad och troligtvis
inte förrän riksdagen hemförlovats.

Jag vet inte vad det är som har föranlett
denna alldeles särskilda brådska
från utredningens sida, om det är det
förhållandet, att den här motionen kom
upp till behandling i riksdagen och man
på något sätt ville se till att det inte
blev någon ordentlig diskussion där,
eller om det möjligtvis är på det sättet
att det är utredningsordförandens, herr
Palmes, utnämning till statsråd som
förorsakat denna slutspurt. Om orsaken
är den sistnämnda, så är detta såvitt
jag förstår den enda kända anledningen
till att beklaga, att herr Palme inte
tidigare har blivit utnämnd till statsråd.

Mot den här bakgrunden är det intressant
att ta del av hur man nu kommer
att handlägga denna fråga för framtiden.
Man har ställt i utsikt en kortare
remisstid än vanligt, men det står också
i tidningarna, att det givetvis är ett
önskemål från utredningens sida att
regering och riksdag skall visa sig intresserade
av ett snabbt beslut i frågan
om stipendiering och lån för de
högre studierna — så intresserade, att
propositionen i frågan kan läggas fram
redan vid vårriksdagen.

Ja, herr talman, brådskan är naturligtvis
berömvärd i och för sig, men
mot bakgrunden av den tidigare dokumenterade
senfärdigheten kan det inte

28 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet

hjälpas att denna brådska gör det plötsliga
uppvaknandets intryck. Man måste
också ställa sig litet frågande inför att
behandlingen av det här betänkandet
nu skall forceras, framför allt på remisstadiet.
Alldeles nyligen kom det ett
annat betänkande, som också berör ungdomarna.
Det gäller förslag till statsfinansiering
av ungdomsorganisationer,
och det har blivit behandlat på precis
samma sätt.

För dem som fortfarande hyser några
illusioner om att remissinstanserna
verkligen påverkar propositionsskrivandet
ter sig naturligtvis det här tillvägagångssättet
en smula underligt. För
dem som är något mera skeptiska och
som har en känsla av att de politiska
besluten, även när det gäller en så viktig
sak som studiefinansieringen, egentligen
fattas i form av överenskommelser
mellan regeringen och organisationerna,
framstår naturligtvis remissförfarandet
och för övrigt även riksdagsbehandlingen
mera som en formalitet.

Det hade, såvitt jag förstår, varit
bättre om utredningen hade tagit den
trots allt ansenliga tiden tre år på sig
i stället för fyra. Då hade vi både kunnat
få en ordentlig behandling av den
här frågan i riksdagen — en behandling
som uppenbarligen utredningen
vill åstadkomma, men som den inte ger
någon möjlighet till — och kanske
t. o. m. haft ett studiefinansieringssystem
som verkade effektivt.

Herr talman! Jag vill sedan något beröra
reservationen och den motion som
ligger till grund för den.

Reservanterna har utgått ifrån att en
betydande del av finansieringen av de
högre studierna skall ske genom generella,
ej behovsprövade lån. Detta skall
gälla alla studerande, oavsett deras egen
ekonomiska ställning eller till äventyrs
föräldrarnas ekonomiska ställning. Det
skall också gälla oavsett utbildningens
art, huvudsaken är att den kan klassificeras
som postgymnasiala studier. Vidare
hävdar reservanterna att det lånebelopp,
som skall utges, skall faststäl -

las med hänsyn till hur lång normalstudietiden
är, och slutligen anser reservanterna
att låntagarna skall beredas
möjlighet till återbetalning under en
verkligt lång amorteringstid. Åtskilligt
av detta tycks, enligt vad som står i
tidningarna rörande utredningens betänkande,
ha blivit tillgodosett av utredningen,
och det är vi från vårt håll
självfallet glada åt; inte minst är vi
tacksamma för att tanken att studielån
•—• och för övrigt även stipendierna —
inte skall bestämmas av föräldrainkomsten
har blivit genomförd — om det
nu är riktigt och det inte finns något
hål att slinka ut igenom i utredningens
motiv.

Såvitt jag förstår har utredningen
alltså i princip samma uppfattning som
motionärerna, nämligen att studiefinansieringens
tyngdpunkt när det gäller de
högre studierna inte minst av statsfinansiella
skäl skall läggas på lånesidan.

Å andra sidan är reservanterna och
motionärerna medvetna om att man inte
kan klara de högre studierna uteslutande
med lån. Man måste självfallet avväga
proportionerna mellan lån och stipendier,
men den avvägningen blir i
stort sett beroende på vilka grundläggande
värderingar man har. Vi har inte
riktigt fått reda på vilka grundläggande
värderingar utredningen har, men vi
vet ju att inom Socialdemokratiska ungdomsförbundet
har stipendieextremisterna
— låt mig kalla dem så — förordat
studielön. Det länder dem till heder
att de inte smusslar med motiveringen
för en studielön. Den är klar och kan
inte missförstås. Det gäller helt enkelt
en nivellering av lönerna. Om alla får
sin utbildning gratis, d. v. s. på skattebetalarnas
bekostnad, kan ingen rimligtvis
begära högre lön än andra.

Men även om man avvisar den form
av stipendiering som utgöres av studielön,
kan man enligt vår mening inte avvisa
varje form av stipendiering, fast
man kan hesitera om vilken omfattning
stipendieringen skall ha.

Vad är det då för motiv som enligt

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. utformningen av

min mening är avgörande för stipendiernas
omfattning? Jag skulle vilja uttrycka
det på det sättet att stipendierna
måste få en sådan utformning och omfattning,
att de stimulerar till studier.
Det gäller att bibehålla de studiebegåvningar
som vi har vid universiteten och
högskolorna och de andra utbildningsanstalter
det här gäller. Det gäller
kanske särskilt att söka bibehålla de
studiebegåvningar som kommer från familjer
utan några studietraditioner. Där
kan stipendierna få en betydande inverkan.

Lånefinansieringen innebär slutligen,
som jag inledningsvis antydde, en garanti
för en vettig lönedifferentiering
på arbetsmarknaden. Men det finns
dock en nackdel med lånefinansiering,
och det är studiekostnader. Vi anser
det därför självklart att ett studiefinansieringssystem
som bygger på lån måste
kompletteras med rätt till avdrag för
studiekostnaderna vid beskattningen.
Det är enligt min mening fullständigt
självklart att så måste ske. Detta krav
har också — jag tror under elva år —
framförts här i riksdagen, inte minst
från tjänstemannahåll och från högerhåll.

Jag vet att man på regeringssidan kan
göra praktiskt taget vad som helst för
att slippa genomföra en sådan reform.
Det visar ju inte minst det experiment
som man gjorde med den 25-procentiga
avskrivningen av vissa statliga och andra
studielån. Men jag undrar nu om det
inte vore riktigt att studiesociala utredningen,
om den nu framlägger ett förslag
till allmän lånefinansiering, också
har en lösning som innefattar rätten till
avdrag för studiekostnader.

Om man läser studiesociala utredningens
direktiv, kan det förefalla som
om denna fråga inte kan innefattas under
utredningens kompetens. Men eftersom
avdragsrätten är ett så självklart
komplement till lånefinansieringen,
tror jag inte att man kan godkänna en
sådan mera formell invändning som en
hänvisning till direktiven utgör.

det framtida studiefinansieringssystemet
Jag skulle därför, herr talman, vilja
sluta med att säga, att om studiesociala
utredningen inte har övervägt avdragsrätten
bör den göra det, och den bör
särskilt göra det eftersom den nu har
tillkännagivit att den i stort sett ansluter
sig till en lånefinansiering. Det momentet
ingår också i den motion, på vilken
reservationen i detta utlåtande
grundar sig. Jag vill därför, herr talman,
hemställa om bifall till reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har begärt ordet
främst för att lämna herr Holmberg en
saklig upplysning. I reservationen begärs
att motionen skall hänvisas till studiesociala
utredningen. Denna utredning
undertecknade i lördags sitt betänkande,
som nu befinner sig under tryckning.
Arbetet med utredningens huvudförslag
får därmed betraktas som avslutat,
och vi kan inte gärna riva upp detta
betänkande, som redan är underskrivet,
för att behandla högerns reservation.

Dessutom vill jag bekräfta att utredningen
har tagit relativt lång tid. Vi hade
planerat tre år, men det blev fyra.
Skälet därtill var väsentligen att när vi
fick in materialet från våra undersökningar
om akademikernas skuldsättning,
om rekryteringen till olika skolformer
o. s. v., befanns det att man icke
gärna borde isolerat betrakta de studiesociala
frågorna för universitetsstuderande
och motsvarande. Det studiesociala
systemet borde ses som en helhet,
och då kom de studiesociala åtgärderna
för elever i gymnasier, yrkesskolor,
fackskolor o. s. v. in i bilden.

Sommaren 1962 tillsatte ecklesiastikministern
ytterligare en utredning, den
s. k. studiehjälpsutredningen, som hade
till uppdrag att göra en översyn av studiestödet
för just dessa elevkategorier.
Utredningen avlämnade sitt betänkande
för cirka sex veckor sedan. Nu kommer
detta förslag, som berör eleverna vid

30 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet

högre utbildningsanstalter. Därmed ges
det möjlighet att behandla frågan som
en enhet både i riksdagen och i debatten
i övrigt.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det är svårt med orden.
Jag vet därför inte om studiesociala utredningen
har slutfört sitt arbete eller
avslutat sin verksamhet. Det framgår inte
av dagens tidningar, men av statsrådets
uttalande får jag närmast den uppfattningen
att utredningen har samlat
sig och »avslutat» sitt arbete just i vad
avser utformningen av ett finansieringssystem
för de högre studierna. Å andra
sidan framhöll också herr Palme, att
man inte skall betrakta finansieringen
av de högre studierna som en isolerad
fråga, utan denna fråga skall ses i ett
större sammanhang. Men i detta större
sammanhang, tycker jag, skall inte bara
ingå frågan hur man skall finansiera
studierna på de lägre stadierna, utan
där bör också rimligtvis ingå skattefrågan,
nämligen möjligheterna att få avdrag
för studieskulder.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är rätt tolkat, herr
Holmberg! Jag menade att vi hade avslutat
arbetet med att utforma ett studiefinansieringssystem.
Det är omöjligt för
mig att redovisa vad betänkandet innebär,
innan utredningen blivit offentlig.
Utredningen har inte släppt ut resultatet
av sitt arbete. Däremot är det oundvikligt
att det blir spekulationer i pressen,
när en utredning kommer till slutet
av sin verksamhet. Jag kan varken bekräfta
eller dementera vad som stått i
tidningarna på denna punkt.

När det sedan gäller skattefrågan är
det riktigt att direktiven närmast går ut
på att denna fråga icke skall behandlas
av utredningen. Men det är inte direktiven
som där spelar den avgörande rollen.
Jag vill, herr Holmberg, erinra om
att riksdagen år 1957 biföll ett utlåtan -

de från statsutskottet, där man gav till
känna den meningen, att om det skulle
tillsättas en studiesocial utredning, skulle
denna icke befatta sig med skattefrågan.
Det var ett enhälligt utlåtande från
statsutskottet, och det har naturligtvis
varit av stor betydelse för studiesociala
utredningens arbete. Vi har betraktat
det som en förutsättning för vårt arbete.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter statsrådet Palmes
yttrande kan jag fatta mig kort. Jag
hoppas att riksdagen under vårsessionen
1964 skall få behandla alla de problem
som hör till detta område.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag får alltså fatta herr
Palmes uttalande på det sättet, att den
studiesociala utredningen har använt
direktiven för att komma undan den
mycket besvärliga fråga som avdrag för
studieskulder kan innebära.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! En korrektare beskrivning
vore väl att studiesociala utredningen
har respekterat riksdagens enhälliga
uttalande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

162, i anledning av väckt motion
om överförande av viss järnvägsmark

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

till lantbruksnämndernas markreserver;
och

nr 163, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande centralhamnar
på norrlandskusten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. redovisningen av kommittékostnader Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av väckta motioner
angående redovisningen av kommittékostnader.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Per Petersson (I: 361)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wennerfors (11:423), hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte i kommittékungörelsen införa bestämmelser
om att specificerade uppgifter
om kommittés kostnader, antal
sammanträdesdagar, resor m. m. skulle
angivas på väl synlig plats i kommitténs
betänkande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 361 och
II: 423, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Staxäng
och Palm, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att i korthet
få motivera den blanka reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Yrkandet i de motioner, som ligger
till grund för utlåtandet, går ut på att
specificerade uppgifter om kommittés
kostnader, antal sammanträdesdagar,
resor m. m. skall redovisas i kommitténs
betänkande.

Ang. redovisningen av kommittékostnader

Den blanka reservationen jag nyss
nämnde gäller inte klämmen i utlåtandet
utan utgör resultatet av en kompromiss
— personligen hade jag helst velat
gå på yrkandet i motionerna. Jag vet att
det i riksdagsberättelsen finns vissa
uppgifter, som kan vara tillgängliga för
dem som är intresserade, men dessa
uppgifter är inte specificerade, och de
är inte så lättillgängliga för en vidare
krets. Det är att märka att remissmyndigheterna
har ställt sig mycket positiva
till förslaget, och jag hänvisar då
närmast till vad statskontoret yttrat.
Det kan också parentetiskt sägas, att
det nu föreslagna förfarandet tillämpas
i exempelvis England och har där, såvitt
jag vet, fungerat väl.

Utskottet understryker ju också betydelsen
av en sådan redovisning i betänkandena
som här är tänkt. Det är emellertid
en mening i utlåtandet, herr talman,
som enligt min uppfattning inte
har där att göra och den lyder på följande
sätt: »Samtidigt måste emellertid
varnas för en sådan effekt av den avsedda
omläggningen, att därigenom indirekt
skulle skapas en press på tidsschemat
till förfång för utredningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande eller en
hämsko med avseende på kommittéernas
dispositioner exempelvis i fråga
om planläggning av studieresor eller
anlitande av expertis.» Jag har hittills
inte fått någon förklaring på innebörden
av denna mening, och det är mig
fortfarande omöjligt att förstå, hur en
redovisning som det här är fråga om
skall kunna få dessa verkningar och
varför man alltså skulle behöva sätta in
en så att säga varning i utskottets skrivning.
Jag frågar: Skulle pressen på kommittéerna
bli större, om en vidare krets
av allmänheten fick tillgång till uppgifter
om hur deras arbete har bedrivits,
om kostnader i olika hänseenden
o. s. v.? Jag tror det för min del inte.
Jag tror också att det i denna sats ligger
en viss misstänksamhet mot kommittéerna.
Jag frågar mig fortfarande,
om dessa skulle känna mindre ansvar

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Ang. redovisningen av kommittékostnader
inför sin uppgift än vad som nu är fallet.
Jag anser att det borde vara en god
demokratisk regel med en öppen och
gärna detaljerad redovisning, utan att
detta behöver medföra de konsekvenser
man här tycks vara så rädd för.

Jag kan tillägga att jag tycker att det
är bäst att sådana kommittéer, som är
litet ljusskygga och som alltså inte vågar
eller vill redovisa de åtgärder de
vidtagit, aldrig tillsättes.

Jag vill, herr talman, bara ha dessa
reflexioner fogade till protokollet och
har inte något yrkande i denna del.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende ber jag att få säga några ord.

Det har uppmärksammats att kommittékostnaderna
stigit högst avsevärt.
Vi har i vår motion erinrat om att kostnaderna
för budgetåret 1961/62 uppgick
till närmare 15 miljoner kronor.
Av stadskontorets yttrande framgår, att
utgifterna för budgetåret 1963/64 beräknas
till 17,6 miljoner kronor eller
att de ungefär tredubblats under de senaste
tio åren.

Jag vill understryka, att vi motionärer
på intet sätt vill kritisera kommittéväsendet
som sådant. Det råder säkerligen
full enighet om att kommittéväsendet,
sådant det fungerar i Sverige,
är en synnerligen värdefull tillgång i
vårt samhälle. Vad vi som motionärer
eftersträvar är bara en enkel och lätttillgänglig
redovisning av de sammanlagda
kostnaderna för en utredning. En
sådan redovisning borde enligt vårt förmenande
innebära, att kommittéerna
skulle bli mer benägna att påskynda sitt
arbete och att iaktta sparsamhet. Det
är med tillfredsställelse som vi har noterat
statskontorets uttalande, att en i
varje betänkande lämnad kostnadsredovisning
torde vara väl ägnad att främja
en effektivisering av kommittéarbetet
och att en dylik kostnadsredovisning
inte skulle medföra nämnvärt merarbete
för kommittéerna. Statskontoret

menar också att det med hänsyn till
kommittéväsendets expansion föreligger
bärande skäl för åtgärder i motionernas
syfte.

Det förefaller helt naturligt att statsutskottet
med hänsyn till remissmyndigheternas
yttranden i sak ställt sig positivt
till motionärernas förslag. Liksom
fröken Andersson är jag emellertid något
förvånad över utskottets skrivning,
där utskottet befarar att kommittéerna
skulle reagera mot den nya kostnadsredovisningen
på det sättet, att de skulle
avstå från verkligt värdefulla studieresor
och från att anlita erforderlig expertis.

Herr talman! För min del delar jag
inte denna utskottets farhåga. Jag vill
endast uttala den förhoppningen, att
skrivningen på denna punkt ej skall
förta den önskade effekten av motionärernas
framstöt och att Kungl. Maj :t
skall vidta erforderliga åtgärder för att
man skall nå denna effekt.

Herr talman!- Inte heller jag har något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Schött uppehöll
sig utförligt vid kommittékostnaderna.
Jag skall på den punkten bara tillägga,
att om riksdagen skulle bifalla alla
önskemål om utredningar, som inte
minst reses av herr Schötts meningsfränder,
skulle sannolikt den siffra som
han nämnde bli betydligt större. Jag
skulle tro att den största insats som
kan göras på kommittékostnadssidan
är att man ålägger sig en viss behärskning
när det gäller att begära utredningar.

Den passus i statsutskottets utlåtande
nr 164, som fröken Andersson vände
sig emot, är sannerligen inte värd någon
längre mässa vare sig man som
statsutskottets majoritet anser att den
kan vara motiverad eller om man som
högerreservanterna menar att den bör
utgå.

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Utlåtandet besvarar en i denna kammare
väckt motion om att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i kommittékungörelsen
införa bestämmelser
om att specificerade uppgifter om kommittés
kostnader, antal sammanträdesdagar,
resor m. in. skall angivas på väl
synlig plats i kommitténs betänkande.
Önskemålet liärom motiveras, förutom
med att en dylik redovisning skulle
vara ägnad att på ett enkelt sätt ge upplysning
om vad varje enskilt kommittéarbete
kostar, även med att detta säkerligen
indirekt skulle komma att bli en
drivfjäder för kommittéerna att bedriva
sitt arbete så, att kostnader och tidsåtgång
inte skulle komma att stå i alltför
hjärt kontrast till det resultat utredningen
presenterar.

Utskottet bejakar offentlighetsönskemålet.
Det känner fröken Andersson
mycket väl till, trots att man närmast
kan tolka hennes anförande som om hon
inte gjorde det. Utskottet anser dock
inte att ett bättre tillgodoseende av detta
önskemål bör få inverka menligt som
tidspress på kommittéernas arbete. Inte
heller vill utskottet att kostnadsredovisningen
i betänkandena — jag betonar
åter att utskottet inte motsätter sig denna
redovisning — skall bli en hämsko
på kommittéernas dispositioner när det
gäller exempelvis planläggning av studieresor
eller anlitande av expertis.

Som framgår av det nu sagda har utskottsbehandlingen
av motionerna varit
välvillig, varför motionärerna borde ha
anledning att vara till freds med att deras
motioner rönt förståelse i sak, även
om motiveringen inte i sin helhet accepterats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det kan ju vara riktigt,
som herr Gustavsson gör gällande, att
det utskottsuttalande det här gäller inte
är värt någon längre mässa. Jag anser

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 33

Ang. redovisningen av kommittékostnader
emellertid att utalandet är signifikativt
och tangerar den principiella inställning,
som man väl ändå har, att en offentlig
redovisning i så stor utsträckning
som möjligt är önskvärd.

Jag kan inte förstå dem som invänder
att det finns ju ändå en kostnadsredovisning
i riksdagsberättelsen. Yad är det
som händer om man får en redovisning,
som också är tillgänglig för en större
allmänhet? Jag anser, som jag nämnde
i mitt första anförande, att tillgång till
dessa uppgifter är en viktig demokratisk
princip. Att detta skulle utgöra
anledning för kommittéerna att bli
mindre varsamma och lägga ned mindre
omsorg på det utredningsarbete de
har i uppdrag att utföra är jag fullkomligt
oförstående för.

Jag vill påminna herr Gustavsson om
att jag i statsutskottet yttrade, att ett
led i sparsamheten är att vi litet var
ålägger oss en något större återhållsamhet
när det gäller önskemål om utredningar.
Jag förstår att herr Gustavssons
parti skulle önska, att oppositionen
inte begärde några utredningar alls.
Jag föreställer mig att det skulle vara
mycket lugnt och skönt, men jag hoppas
att oppositionen inte kommer att
tillmötesgå denna önskan.

Vad det här gäller är att vinna besparingar
utan att resultatet av utredningarnas
arbete påverkas. Jag förstår inte
hur en kommitté skulle vara funtad,
som inte skulle våga vidta en åtgärd
därför att denna skulle komma att redovisas
offentligt. Detta resonemang är
inte hållbart.

Jag vill erinra om att det har vidtagits
en rad åtgärder för att göra besparingar
och rationaliseringar inom kommittéväsendet.
Jag vill här citera ett
avsnitt av statskontorets yttrande, som
jag tror att herr Schött inte återgav.
Statskontoret anför: »Utöver de åtgärder
av organisatorisk art, som hittills
främst ansetts böra ifrågakomma för ernående
av effektivisering av kommittéarbetet,
torde en i varje betänkande
lämnad kostnadsredovisning, som för

34 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

övrigt icke bör medföra nämnvärt merarbete
för kommittéerna, vara väl ägnad
att främja ifrågavarande rationaliseringssträvanden.
Mot bakgrunden härav
och i betraktande av kommittéväsendets
inledningsvis antydda expansion föreligger
enligt statskontorets mening bärande
skäl för åtgärder i motionernas
syfte.»

Sedan jag hört herr Gustavssons anförande,
ångrar jag nästan att jag inte
avgett en direkt reservation till utlåtandet
med yrkande om bifall till motionerna.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga efter fröken Anderssons anförande,
men också jag blev något orolig,
när jag hörde herr Gustavssons inlägg.
Jag vill än en gång understryka, att det
inte är mot utredningarna som sådana
som vi riktat oss. Vi har endast önskat,
att kostnaderna för utredningarna skall
redovisas på ett enkelt och lättbegripligt
sätt. Vi tror att en sådan redovisning
också i viss mån skulle bidra till
att man inte drar på statsverket onödigt
stora kostnader.

Herr Gustavsson menade att vi motionärer
borde vara tacksamma. Vi är tacksamma
för att utskottet i sak har bifallit
vår framställning, men vi beklagar
att man använt en skrivning, som möjligen
kan ta bort en del av den önskade
effekten.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Fröken Andersson säger
här, att hon ångrar att hon inte
yrkade bifall till motionen. Men det
hade väl skapat en ganska underlig situation.
Först hade utskottet i sak bifallit
motionen och sedan hade vid
sidan därav funnits ett yrkande om bifall
till motionen. Jag kan, uppriktigt
sagt, inte förstå varför folk, som fått
sin vilja fram, fortfarande driver processer.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Till det som herr Gustavsson
senast sade vill jag lägga, att
utskottet ger till känna för Kungl. Maj:t
vad utskottet anfört. Men eftersom utskottets
tillstyrkan — om vi nu skall
kalla den så —- har gått på skruvar så
att säga, misstänker jag starkt, att
Kungl. Maj :t ger en god dag i utskottets
skrivning. Det saknas inte exempel på
— och det framgår bl. a. av statskontorets
remissyttrande — att Kungl. Maj:t
inte tillmötesgått ens en enhällig riksdags
aktiva yrkande i det ena eller andra
hänseendet.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Utskottet har klart sagt,
att kommittéernas kostnader skall redovisas
i betänkandena. Vad är mera att
begära? Skall vi hurra också?

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. översyn av lagen om tillsyn över
stiftelser, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av väckta
motioner angående översyn av lagen
om tillsyn över stiftelser, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 271, av herrar Ragnar
Persson och Lennart Geijer, samt II:
313, av herr Hagnell m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om

1) utredning i avsikt att närmare
klarlägga omfattningen av i motionerna
omnämnda överföringar till stiftelser
samt stiftelsernas antal och förmögenhetsställning,
ävensom

2) översyn av lagen den 24 maj 1929
om tillsyn över stiftelser.

I motionerna hade framhållits, att det
under senare år märkts en tendens hos

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

vissa kategorier skattebetalare att undvika
arvsskatten genom att överföra
förmögenheten till en stiftelse för välgörande
eller liknande ändamål. Testator
kunde därvid i styrelsen för stiftelsen
insätta egna familjemedlemmar.
Stiftelsen kunde vidare givas sådan utformning,
att inflytandet över förmögenheten
— företrädesvis aktier i familjebolag
— kvarlåge i vederbörande
familjs händer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
271, av herrar Ragnar Persson och
Lennart Geijer, samt II: 313, av herr
Hagnell m. fl., om en översyn av lagen
om tillsyn över stiftelser, m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet anfört bland annat följande:

»Flertalet av de över motionerna hörda
remissmyndigheterna har vitsordat
angelägenheten av en utredning rörande
de av motionärerna påtalade förhållandena.
Emellertid har, såsom justitiekanslersämbetet
framhållit, koncentrationsutredningen
enligt givna direktiv
bl. a. att kartlägga fördelningen av de
juridiska ägandeförhållandena och förmögenhetskoncentrationen
inom näringslivet
samt att söka fastställa utvecklingstendenserna
i dessa avseenden.
I samband därmed skall utredningen
även uppmärksamma i vad män gällande
aktiebolags- och skattelagar kan tänkas
påverka dessa tendenser. Enligt vad
utskottet erfarit kommer utredningen
även att beakta stiftelsebildningar av
den typ, som avses i motionerna. Då
berörda spörsmål således redan är föremål
för överväganden, anser sig utskottet
inte ha anledning att tillstyrka
motionärernas utredningsyrkande. Om
resultatet av utredningens arbete bekräftar
riktigheten av de i motionerna
påtalade tendenserna till stiftelsebildningar
i skatteundandragande syfte, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t sna -

rast vidtager erforderliga åtgärder för
att komma till rätta med dylika missförhållanden.
»

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson,
Magnusson i Rorås och Björkman,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits;

II) av herrar Lundström, Erik Filip
Petersson och Larsson i Umeå, vilka
dock ej antytt sin mening.

I den av herr Yngve Nilsson m. fl.
avgivna reservationen utmynnade förslaget
till utskottets yttrande i följande
uttalande:

»Utskottet har för sin del erfarit att
koncentrationsutredningen även kommer
att beakta stiftelsebildningar av
den typ, som avses i motionerna. Då
berörda spörsmål således redan är föremål
för överväganden, saknar utskottet
anledning att tillstyrka motionärernas
utredningsyrkande. Utskottet avstyrker
alltså bifall till motionerna I:
271 och II: 313.»

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill först anmäla,
att det har uppstått ett tryckfel i utskottsbetänkande!
i fråga om reservation
I. I betänkandet uttalas, att reservanterna
under I ansett, »att utskottets
yrkande bort ha följande lydelse»; skall
vara utskottets yttrande. I fråga om utskottets
hemställan har reservanterna,
herrar Yngve Nilsson m. fl., ingen erinran
att göra. Om denna hemställan är
alltså utskottet helt överens. Det är endast
i fråga om motiveringen, som vi
har en avvikande mening.

Avvikelsen gäller kanske inte hela resonemanget.
I vissa hänseenden skulle
vi nog kunna finna varandra. För egen
del skulle jag mycket väl kunna tänka
mig en utvidgning av det allmännas insyn
över stiftelser på så sätt, att stiftelser
över ett visst belopp obligatoriskt
ställdes under länsstyrelsens formella

3f Första kammarens protokoll 1963. Nr 33

36 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

tillsyn. Jag har i mitt civila arbete i flera
fall blivit konsulterad i hithörande
frågor och har därför en del erfarenheter.
Jag har brukat tillråda, att hithörande
stiftelser underställs länsstyrelsen.
En föreskrift av sådan innebörd är
närmast en ordningsfråga. Den kan
dessutom undanröja eventuell misstro
från utomstående.

Men det är en sak för sig. Jag och
mina medreservanter kan omöjligt acceptera
de onyanserade påståenden,
som i motionerna och i betänkandet
görs om stiftelsernas användning för
skatteflykt och för ovidkommande syften.

Först och främst måste jag opponera
mig emot utskottets uttalande, att flertalet
remissmyndigheter vitsordat angelägenheten
av en utredning rörande de
av motionerna påtalade förhållandena.
Det är en sanning med modifikation,
minst sagt. Av de hörda remissmyndigheterna
är det såvitt jag kunnat finna,
endast en, länsstyrelsen i Göteborg, som
motsvarar utskottets karaktäristik och
positivt gått in för motionens yrkande.
Möjligen kan man dit räkna också länsstyrelsen
i Malmöhus län, som dock säger
sig inte ha konstaterat några missbruk.
Av de övriga fyra har ytterligare
en inte haft något att invända mot en
utredning, medan de återstånde inte uttalar
sig i ena eller andra riktningen, i
den mån de inte, som justitiekanslern,
förklarar en utredning icke påkallad.

Nåja, därmed må förhålla sig hur som
helst. Det är utskottets egen argumentering
som är svår att vara med på. Utskottet
refererar å ena sidan utan invändning
gällande bestämmelser om befrielse
från arvsskatt såvitt angår vissa
stiftelser och förklarar vidare, att det i
och för sig kan vara ett allmänt intresse,
att större företagsenheter av familj ebolagskaraktär
inte splittras. Majoriteten
har tydligen klart för sig, att dessa
stiftelser kan fylla en viss funktion.
Men, herr talman, sedan säger utskottet,
att om det allmännyttiga ändamålet blir
ett biintresse och stiftelsebildningens

huvudsakliga syfte är att bereda testator
eller hans arvingar skatteförmåner
och bibehållet inflytande över den oreducerade
familjeförmögenheten, då
finns anledning för det allmänna att ingripa.
Då menar man tydligen, att det
är fara på taket.

Vilka rekvisit menar man skall konstituera,
att ett dylikt huvudsyfte förelegat?
Det kan man fråga. Vad är det
egentligen som sker vid en stiftelsebildning?
Jo, testator eller hans arvingar
avstår från en förmögenhetstillgång,
som tillförs stiftelsen. Arvingarna får
ingen del därav, och även avkastningen
undandrages deras dispositionsrätt. Familjeförmögenheten
reduceras med andra
ord med motsvarande belopp, för att
använda utskottsmajoritetens egen terminologi.
Även om pengarna som skuld
får stå kvar i företaget till gagn för dettas
likviditet, så är familjeförmögenheten
som sådan reducerad. Jag vill slå
fast detta.

Att testators arvsberättigade anhöriga
slipper betala arvsskatt för vad de inte
fått ärva är ju endast fullt i sin ordning
och innebär såvitt jag kan förstå inte
att vare sig testator eller arvingarna får
några obehöriga skatteförmåner. Skatteförmånerna
tillkommer enligt lagens
bestämmelser stiftelsen på grund av
dess allmännyttiga ändamål och inga
andra. De enda missförhållanden som
till äventyrs det skulle kunna vara tal
om vore, om avkastningen inte skulle
användas för det i stiftelsen avsedda ändamålet
eller om stiftelsens styrelse
skulle tillerkänna sig själv alltför stora
löneinkomster för förvaltningen. Det
har inte ens påståtts att sådana missförhållanden
skulle äga rum. Tvärtom tror
jag att de större stiftelser, på vilka motionerna
närmast tar sikte, är mycket
noga med att iaktta sina skyldigheter i
angivna hänseenden.

Till sist talet om maktkoncentration.
Utskottets majoritet menar uppenbarligen,
att stiftelsebildningen främjar
maktkoncentrationen. Jag vill påstå raka
motsatsen. Det som driver fram

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 37

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

maktkoncentrationen är inte stiftelsebildningen
utan den kraftiga arvsskatten,
vilken på större förmögenheter
uppgår till inemot 60 % — eller 65 procent
i andra arvsklassen. Det är denna
arvsskatt som med gisselslag, skulle jag
vilja säga, tvingar familjeföretagen att
sälja sig till storföretag i aktiebolagsform
eller holdingbolag. Den enda möjlighet
som återstår att skapa fortsatta
livsbetingelser för ett familjeföretag, så
att det får en egen existens, är numera
formen med den välgörande stiftelsen.
Stiftelseformen möjliggör att företaget
som sådant lever vidare, men i gengäld
berövas testator och hans arvingar den
förmögenhet, som eljest skulle ha tillkommit
dem i arv.

Jag är rädd för att om utskottets tankar
skulle följas av lagstiftaren, skulle
detta leda till att samhället gick miste
om värdefulla donationer. Viljan till donationer
skulle försvinna eller i varje
fall avtaga, och jag tror att det vore att
beklaga. Jag vill bringa i erinran de förnämliga
stiftelser som tillkommit genom
enskilda medborgares storsinthet och
allmänanda till gagn för samhället.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan med
den av reservanterna Yngve Nilsson
m. fl. anförda motiveringen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I åtskilliga avseenden
kan jag naturligtvis hålla med herr Jacobsson,
t. ex. när det gäller riskerna
för bortfall av samhällsnyttiga donationer.
Det är klart att den risken finns,
men frågan blir beroende på hur detta
spörsmål utvecklas i framtiden och hur
problemet med lagstiftning löses, om
det visar sig att en lagstiftning behövs.

Den springande punkten är emellertid
huruvida verkligt missbruk av beskattningsreglerna
sker vid en donation
eller vid ett testamente till en stiftelse,
alltså om testator har så att säga
hederliga avsikter eller ej. Den saken
skall nu koncentrationsutredningen för -

söka penetrera. Jag misstänker att det
kan bli ganska svårt att avgöra och än
mer att bevisa om det allmännyttiga
ändamålet är ärligt menat eller bara
att betrakta som ett knep för att undgå
skatten. Men det är utredningens huvudvärk.

Skulle utredningen visa att s. k. samhällsnyttiga
stiftelser verkligen tillkommer,
som utskottet säger, »i huvudsakligt
syfte» att donator eller hans arvingar
skall beredas oberättigade skatteförmåner,
så kan jag inte finna annat
än att det är riktigt att man försöker
komma till rätta med ett sådant missförhållande.

Att ägarna av ett familjebolag söker
bevara ledningen av sitt företag, även
om en del av aktierna eller tillgångarna
donerats till en stiftelse, kan jag inte
finna vara något fel. Det förefaller
tvärtom vara högst naturligt, inte minst
om företaget är en gammal släkttillgång
eller om det genom testators eller familjemedlemmarnas
gemensamma arbete
har nått sitt värde. Först om stiftelsebildningens
huvudsakliga syfte blir
det jag nyss nämnt, det skattemässiga,
föreligger anledning till reaktion.

I denna punkt och kanske i ytterligare
någon har utskottets motivering,
såvitt jag förstår gjorts onödigt stel och
onyanserad. Det verkar precis som om
även önskan att bibehålla ledningen av
familjeföretaget skulle vara någonting
olämpligt, vilket jag inte kan finna.

Tre ledamöter av bevillningsutskottet,
av vilka jag är en, har därför inte
varit helt belåtna med utskottets motivering,
och vi har velat ge detta till
känna. Meningsdifferenserna har emellertid
inte varit större än att vi ansett
oss kunna nöja oss med en blank reservation.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det har framgått av debatten
vad motionerna rör sig om. Yi

38 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

är inom utskottet ense om yrkandet,
och när det gäller motiveringen trodde
herr Jacobsson att vi skulle komma
överens i större utsträckning än som
framgår av utskottets betänkande. Jag
är inte så säker på det. Tror man bör
läsa reservationen så, att reservanterna
försöker släta över den verkliga
problemställningen.

Liksom herr Lundström tror jag att
det väsentliga här är frågan huruvida
stiftelseinstitutet missbrukas i skatteavseende.
Den saken är föremål för utredning,
och jag hoppas att utredningen
blir klarläggande. Vad det gäller är
ju huruvida det förhållandet, att vår
lagstiftning möjliggör ett avstående från
föremålet för arvsskatten till allmännyttiga
ändamål, förenas med andra
syften.

Reservanterna säger att man inte har
uppmärksammat något fall av missbruk.
Jag tycker det är ett djärvt påstående
av reservanterna. Att man inte har uppmärksammat
någonting som tyder på
missbruk vill i varje fall jag inte skriva
under. För den händelse den kommande
utredningen visar att institutet
med allmännyttiga stiftelser har missbrukats,
säger utskottet rent ut, att
Kungl. Maj:t med det snaraste bör vidta
åtgärder för att korrigera det fel som
då har uppstått, eftersom det aldrig
har varit statsmakternas mening att
stiftelseformen skall användas för sådana
ändamål.

Reservanterna talar om att vi genom
vår skattelagstiftning formligen driver
vissa förmögenhetsägare till sådana åtgärder.
Jag förstår inte vad herr Jacobsson
och hans medreservanter syftar
på när de säger att den nuvarande
skattelagstiftningen nästan är konfiskatorisk.
Vad som har skett är — och det
är herr Jacobsson medveten om -— att
vi har lyft upp det skattefria beloppet
i botten vid förmögenhetsbeskattningen
och tagit bort kvarlåtenskapsskatten.
Att nu tala om att skatten skärpts i detta
avseende kan jag inte finna motiverat,
och det kan inte heller anföras som

argument för det skrivsätt som reservanterna
använder.

Jag skall inte tvista med herr Jacobsson
om huruvida remissinstanserna har
tillstyrkt en utredning eller inte. Det
framgår av utskottets betänkande, hur
myndigheterna uttrycker sig. Det finns
inga myndigheter som har avstyrkt.
När t. ex. överståthållarämbetet säger
att det inte vill uttala någon mening,
tar inte myndigheten ståndpunkt, och
det är lättförståeligt, men själva grundtanken
i remissinstansernas uttalanden
är så långt jag förstår alldeles klar.

Utredning pågår som sagt, och det
kan förefalla vara ett missgrepp av motionärerna
att väcka motioner när en
utredning redan är i gång, men de får
väl säga att de har varit så intresserade
av saken, att de velat aktualisera den på
det sätt som här har skett. Jag uttalar
förhoppningen att utredningen når sådana
resultat, att vi kan få en god överblick
över huruvida denna lagstiftning
tillämpas i enlighet med statsmakternas
tidigare fattade beslut.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! När bevillningsutskottets
ärade ordförande talar om missbruk
av den nuvarande lagstiftningen, så vill
jag först och främst säga att jag inte har
kunnat finna att bevillningsutskottet
har kunnat förebringa bevis för eller
ens göra sannolikt att något missbruk
har förekommit, och bevisbördan måste
väl i detta fall vila på dem som påstår
att missbruk har förekommit.

Vad sedan beträffar motionärernas
uttalande om arvsskatten är det riktigt
att arvsskatteförordningen relativt nyligen
har blivit i viss mån tillrättalagd
och att kvarlåtenskapsskatten har bakats
in i systemet, men jag vill fästa bevillningsutskottets
ordförandes uppmärksamhet
därpå, att skärpningen av
1947 års arvsskattelag nu börjar framträda
med all sin skärpa. Det är en ny

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. översyn

generation, som nu börjar komma upp
i åldrarna, vilken icke kunnat göra några
förhandsdispositioner. Jag har tillåtit
mig att säga, att arvsskatten nu med
gisselslag framtvingar åtgärder från familjeföretagens
sida.

Det är tydligen litet svårt för oss att
förstå varandra i den här saken, men
jag skulle gärna, herr talman, vilja med
några ord berätta hur det egentligen
går till när sådana här donationer föds.
Jag illustrerar det med ett exempel ur
det praktiska livet.

Låt oss säga att en duktig företagare
i en svensk stad har med skicklighet,
svett och möda skapat en industri eller
en serie mindre industrier, som ger
försörjning åt en stor del av stadens invånare.
Han har inga barn, men han
har en brorson som yngre medhjälpare.
Bliven äldre börjar han fundera över
hur det skall gå med företaget efter
hans död. Företaget är hans livsverk.
Naturligt är därför att hans tankar
främst går till möjligheten för företaget
att leva vidare — det är för honom det
primära — men dessutom vill han
kanske gärna i sitt testamente komma
ihåg den stad där han har förtjänat sina
pengar. Han talar med sin advokat
och kanske med stadsfullmäktiges ordförande.
Advokaten upplyser honom
om att om förmögenheten, låt oss säga
10 miljoner, investerad i fabrikerna, går
odelad till brorsonen, så blir arvsskatten
6 390 000, en nätt peng att ta ut ur
företaget! Uppenbarligen skulle en dylik
penningavtappning äventyra företagets
fortbestånd, även om tillstånd skulle
erhållas att avbetala arvsskatten på
låt oss säga tio år.

Inför detta perspektiv beslutar han
sig för att testamentera hela förmögenheten
till en stiftelse, vars avkastning
skall odelad gå till stadens förskönande,
till ungdomsvård eller något annat behjärtansvärt
ändamål, som han kommit
överens med stadsfullmäktiges ordförande
om. Enligt 3 § arvsskattelagen åtnjuter
stiftelser för dylika ändamål befrielse
från arvsskatt. Efter några år dör

av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.
testator, och stadsfullmäktiges ordförande
står med den höga hatten i hand vid
graven och talar erkännsamma ord om
stadens store son, som skänkt sin förmögenhet
till staden.

Det är gott och väl. Låt oss emellertid
se, hur det kommer att gå, om motionärerna
och utskottsmajoriteten får
sin vilja igenom. Ja, sex månader efter
dödsfallet registreras bouppteckningen
vid rådhusrätten. Bouppteckningsförrättaren
konstaterar då, att vederbörande
egentligen inte är en så samhällsgagnande
person som alla har gått och
trott. Han har visserligen skänkt bort
hela sin förmögenhet, tio miljoner kronor,
till samhällsgagnande ändamål,
och avkastningen går odelad till sådana
ändamål. Men — och det är tydligen
det som man betraktar som ett upprörande
faktum —• han har samtidigt av
de medel, som tillfallit stiftelseändamålet,
undandragit staten arvsskatt på sex
miljoner kronor. Han har gjort sig skyldig
till den betänkliga handlingen att
skänka bort tio miljoner kronor. Han
borde tydligen i stället såvitt jag förstår
herr John Eriksson rätt ha skänkt bort
fyra miljoner och givit staten de andra
sex miljonerna. Hans huvudsyfte kan
misstänkas ha varit att undandraga staten
skatt eller en tydligen enligt utskottsmajoriteten
lika tvivelaktig sak,
nämligen intresset för företagets fortbestånd.
Donationen, menar man, är endast
ett biintresse. Har han dessutom
satt in sin brorson att tillsammans med
advokaten och stadsfullmäktiges ordförande
vara med i styrelsen för att övervaka
att hans testamentariska intentioner
fullföljs, blir saken ännu mycket
värre.

Vad händer då i denna situation, om
motionärernas mening går igenom? Ja,
samhället måste ingripa. Vad kan bouppteckningsförrättaren
tänkas göra?
Motionärerna har tydligen tänkt sig att
vid sådant förhållande skattebefrielse
för stiftelsen skulle förvägras med alla
de konsekvenser som detta kan medfö--ra. Tror kammarens ledamöter att en

40 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

lagstiftning av sådan innebörd skulle
tillåta donationer i fortsättningen? Nej,
det kan leda till att många donationer
icke kommer till stånd. Samhällsintresset
gagnas icke därav.

Herr talman! Till sist vill jag erinra
om att det finns ett gammalt ordspråk
som säger, att örnen fångar inte flugor.
Bevillningsutskottets örn -— dess ordförande
—• har här fångat en fluga.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Det var ett uttalande av
herr Ericsson som uppkallade mig att
begära ordet.

Herr Ericsson förklarade att vi har
slopat kvarlåtenskapsskatten. Det är
faktiskt andra gången som herr Ericsson
påpekar den saken. Det är ju alldeles
riktigt att kvarlåtenskapsskatten slopats,
men av herr Ericssons uttalande
skulle man kunna tro, att det gjorts i
sådan form att det därigenom totalt sett
blivit en skattelindring. Så är icke fallet.
I och med kvarlåtenskapsskattens
slopande upphävdes nämligen vissa därmed
förenade regler, vilket gör att skattebördan
nu faktiskt blir betydligt större
än tidigare. Det är bara detta påpekande
som jag ville göra.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson sade att
utskottet inte funnit några missbruk.
Nej, utskottet har inte sökt efter missbruk.
Det är den pågående utredningen
som skall undersöka den saken. Jag reagerar
emot att reservanterna förklarar,
att vi inte funnit några missbruk. Det är
en skrivning som nog blir svår att försvara
från reservanternas sida.

Sedan vill jag hänvisa herr Jacobsson
och kammarens ärade ledamöter till att
läsa vad utskottsmajoriteten skriver på
sid. 7 i det stycke som börjar med orden
»I och för sig kan det vara ett allmänt
intresse». Där slår utskottet fast,
att i fråga om de donationsformer, som
herr Jacobsson talar om, finns det inga
delade meningar. Vi fortsätter emeller -

tid på fjärde raden nedifrån på sid. 7:
»Om däremot» stiftelserna används till,
etc. Det är där kärnpunkten ligger, vilket
ju också herr Lundström påpekade.
Herr Jacobsson talar om allmännyttiga
stiftelser som skötes på det sätt som han
beskrev, där kommunala myndigheter
är inblandade och där det till yttermera
visso inte finns några familjemedlemmars
intressen att värna om. Då är saken
självklar, och i sådana fall är det
väl ingen som har något att invända
emot skattebefrielse. Men det finns ju,
som utskottet framhåller, vissa andra
former, där allmännyttan blir ett biintresse
och där man genom stiftelseformen
skapar möjligheter att bibehålla hela
förmögenheten orubbad. Herr Jacobsson
demonstrerar detta genom att säga
att egentligen skulle det ha blivit 6 miljoner
i skatt av de 10, om man inte gjort
en stiftelse.

Jag vill inte, herr talman, säga att jag
är främmande för tanken att det kan
tänkas former där staten bevakar sitt
intresse i fråga om arvsskatten genom
att ingå i en stiftelse för den del som
motsvarar arvsskatten. Det tycker jag
skulle vara rättvist ur många synpunkter.
Däremot kan det inte ligga någon
rättvisa i att man skaffar sig ett inflytande
i ett företag för lång tid framöver
men slipper ifrån den börda som andra
medborgare får bära. Om man vill hålla
samman en koncern, varför skulle inte
det allmänna kunna gå in och bevaka
sin rättmätiga andel? Det skulle kunna
ske på olika sätt. Avkastningen till
välgörande ändamål kan vi väl lämna
åsido, eller hur herr Jacobsson? När det
gäller en familjestiftelse, kan man ju bestämma
avkastningens storlek, och det
är i och för sig ett problem.

Ju mer vi fördjupar oss i denna debatt,
desto mer tror jag att vi kommer
fram till att vi får bättre underlag och
argument när utredningen ligger på
bordet. Jag tycker att det är viktigt att
man har tillgång till fakta innan man
uttalar sig alltför kategoriskt i en riksdagsdebatt.

Onsdagen den 20 november 1983

Nr 33

Ang. översyn av lagen om tillsyn över stiftelser, m. m.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Som motionär skulle
jag gärna sett att utskottsbetänkandet
hade utmynnat i ett bifall till en separat
utredning, men när nu utskottet säger
att koncentrationsutredningen också
kommer att beakta stiftelsebildningar
av den typ vi avsett, kan jag avstå
från att yrka bifall till motionen och i
stället instämma i utskottsbetänkandet.

Därutöver skulle jag bara vilja säga
följande. Herr Jacobssons tes är att viljan
till donationer skulle avta, om motionärerna
får det som de önskar. Jag
tycker nog att herr Jacobsson på den
punkten har överdrivit och i motionen
lagt in mer än som är avsett — det har
aldrig varit motionärernas mening att
den som har ärliga avsikter skulle kunna
drabbas av vad en utredning eventuellt
kan resultera i.

Jag hade kanske också undrat om
herr Jacobsson, när han i dag försvarade
sin reservation, skulle vidhållit
den litet kategoriska skrivningen beträffande
frågan om missbruk eller
icke missbruk. I herr Jacobssons hemstad
pågår just en utredning, som omtalas
i tidningarna, och där gäller det
tydligen även en stiftelse och hur en
koncern handlat beträffande den. Jag
vill bara citera vad landsfogden säger
enligt en tidning i dag, nämligen att
undersökningsledaren hävdar, att avsevärda
belopp inom koncernen överförts
till stiftelsen för att undgå beskattning.
Man kan naturligtvis inte dra alltför
vittgående slutsatser medan en utredning
pågår, men ett så kategoriskt
påstående ger dock ett visst belägg för
uppfattningen att det kan finnas anledning
till utredningar.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Lennart Geijers sista yttrande med antydan
att missbruk av en stiftelse skulle
ha förekommit enligt en tidningsnotis
från Malmö, vill jag säga att allting

kan missbrukas genom brottslig handling
om sådan föreligger i det aktuella
fallet. I det fall herr Geijer åsyftar är
tydligen åtal ifrågasatt, och om åtalet
leder till fällande dom rör det sig alltså
om sådant missbruk som kan åtkommas
med nuvarande lagstiftning. Det ligger
på ett annat plan. Det har därför
inte med denna sak att skaffa •— vad
utskottet åsyftar är missbruk av stiftelseformen
som sådan.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
gjorde kanske en liten insinuation
om att de stiftelser som vi talar om
skulle kunna missbrukas genom att man
reglerade avkastningens storlek. Jag
tror inte att det finns några risker i
den vägen. Först och främst ser ju skattemyndigheterna
vid den årliga taxeringen
till att en viss del av avkastningen
—- vanligen 80 % —utdelas för
sina ändamål. Vidare har man, herr talman,
i de stiftelser som varit särskilt
utpekade och som jag haft tillfälle att
i någon mån studera, noga tillsett att
avkastningen till stiftelsen blir av samma
storleksordning som den avkastning,
vilken skall tillkomma andra.
Ingen anmärkning torde kunna göras i
angivna hänseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
samt därefter särskilt avseende motiveringen.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

Vidkommande motiveringen gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma samt vidare
på godkännande av den motivering,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

motivering, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som innefattas i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 23.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den
24 december 1936 mellan Sverige och
Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående handräckning beträffande
arvsskatt.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. rätt för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutioner
att lämna byggnadskreditiv Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
ro. m., jämte i anledning
av propositionen väckta motioner.

I en den 5 april 1963 dagtecknad proposition,
nr 163, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;
samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar.

Propositionen, som grundade sig på
bostadslåneutredningens betänkande
angående stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
(SOU 1962:31),
innehöll förslag om effektivisering av
institutionernas organisation och verksamhet
i skilda hänseenden. Bland annat
hade föreslagits nya regler om belåningsvärdenas
bestämmande i syfte att
nå en bättre samordning med de statliga
bostadslånen. Vidare hade institutionerna
föreslagits få rätt att i viss utsträckning
lämna lån i form av byggnadskreditiv.
Ändrade regler för bestämmande
av de orter, där stadshypoteks-
och bostadskreditföreningar
utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t
skulle äga driva sin verksamhet, hade
även föreslagits. De nya förordningarna
hade i propositionen föreslagits i
princip skola träda i kraft den 1 juli
1963.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner:

1. motionen 11:943, av herrar Nilsson
i Tvärålund och Börjesson i Falköping,
vari hemställts, att riksdagen vid sin

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 43

Ang. rätt för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutioner att lämna byggnads kreditiv -

behandling av propositionen nr 163
måtte

1. besluta,

a) att de berörda kreditinstituten
skulle bestämma belåningsvärden efter
nu gällande grunder,

b) att skyldighet att amortera primärlån
ej skulle föreskrivas i vidgad
utsträckning, och

c) att rätt för de berörda kreditinstituten
att lämna byggnadskreditiv ej nu
skulle medgivas;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

a) att en översyn måtte företagas av
grunderna för fastighetstaxeringen i
syfte att få sådana resultat, som möjliggjorde
en regelmässig anslutning av sekundärlånens
övre gräns till de statliga
bostadslånens nedre gräns, och

b) att i avvaktan på resultatet av
nämnda översyn erforderliga åtgärder
måtte vidtagas för att de statliga bostadslånen
i förekommande fall skulle
kunna fördjupas i den utsträckning,
som erfordrades, för att de statliga lånens
nedre gräns regelmässigt skulle
sammanfalla med sekundärlånens övre
gräns;

III. beakta vad i motionen i övrigt
anförts; samt

2. de likalydande motionerna I: 783,
av herr Holmberg m. fl., och II: 948, av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i första hand avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 163 i de delar den avsåge
rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
att utlämna
byggnadskreditiv, eller .—• om så ej
skedde —- att kreditinstitut med i huvudsak
kortfristig utlåning måtte medgivas
rätt att utlämna lån på samma
villkor, som gällde för stadshypoteksoch
bostadskreditföreningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte,

1. med avslag å motionerna 11:943
samt I: 783 och II: 948, i vad motionerna
avsåge frågan om rätt för stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna
att lämna byggnadskreditiv, samt

2. med avslag å motionen II: 943, i
vad den i övrigt avsåge ändring i de
genom propositionen framlagda författningsförslagen,

3. för sin del antaga de genom propositionen
framlagda författningsförslagen
med de ändringarna, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

B. att följande motioner, nämligen

1. II: 943

2. I: 783 och II: 948,

till den del de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

De av utskottet föreslagna ändringarna
i författningsförslagen inneburo, att
tidpunkten för förslagens ikraftträdande
skulle ändras till den 1 januari 1964.

Reservation hade anförts av herrar
Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
Nils Theodor Larsson, Hernelius,
Berglund och Carlsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte,

1. med bifall till motionerna II: 943
samt I: 783 och II: 948, i vad motionerna
avsåge frågan om rätt för stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna
att lämna byggnadskreditiv, samt

2. med avslag--- — (= utskottet)

— — — framlagda författningsförslagen,

3. för sin del antaga de genom propositionen
framlagda författningsförslagen
med de ändringarna, att 12, 28 och
30 §§ ävensom ikraftträdandebestäm -

44 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. rätt för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutioner att lämna byggnadskreditiv -

melserna erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Detta är kanske en teknisk
fråga som skulle ha kunnat avhandlas
på utskottsnivå. Då detta inte
har lyckats, får jag ta kammarens tid
i anspråk med att anföra följande.

Utskottets utlåtande är föranlett av
en proposition om nya förordningar för
statshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.
Propositionen grundar sig på
bostadslåneutredningens betänkande. I
stort sett är vi inom utskottet eniga om
att tillstyrka propositionen på ett undantag
när, nämligen i frågan om att
statshypotekskassan och bostadskreditkassan
med tillhörande föreningar skall
få rätt att bevilja byggnadskreditiv.

Jag ber att få trycka på ett av reservanternas
skäl för avslag på denna
punkt, nämligen, att kreditinstitututredningens
förslag borde avvaktas. Det
kan då vara skäl att först anteckna vissa
data om vad som föregått detta spörsmåls
behandling. Bostadslåneutredningen
lämnade sitt betänkande den 20
juni 1962. Propositionen är daterad den
5 april 1963. Dessförinnan, den 15
augusti 1962, bemyndigade Kungl. Maj:t
departementschefen att låta verkställa
en översyn av gränsdragningen mellan
olika kreditinstituts verksamhetsområden.
Det blev sålunda kreditznsHfufutredningen.
För att göra bilden fullständig
avlämnade kreditmarknad.sutredningen
sitt betänkande under år 1960.

När man sammanställer dessa data,
framför allt beslutet om kreditinstitututredningen
den 15 augusti 1962 och
propositionens avlämnande den 5 april
1963, synes det mig som om man först
borde avvakta kreditinstitututredningens
betänkande. Reservanterna har ansett
så, och vi stärks i vår uppfattning
av direktiven för utredningen. Jag tilllåter
mig citera delar av dessa direktiv
och ber samtidigt om tillgift för att det
kanske blir litet långrandigt. Det är

emellertid nödvändigt, då mitt anförande
i hög grad bygger på dessa direktiv.

I dem säger finansministern bl. a.:
»Under remissbehandlingen uttalades
emellertid från skilda håll, att utvecklingen
inom kreditväsendet skapat förutsättningar
för en friare konkurrens
mellan de olika kreditinstituten och att
lagstiftningen inte borde konservera
historiskt betingade gränser mellan institutens
verksamhetsområden.» I direktiven
står det vidare: »Utvecklingen
har nu gjort det angeläget att genomföra
den prövning av frågorna rörande
gränsdragningen mellan kreditinstituten,
som förutskickades redan vid tillkomsten
av de gällande lagarna på området.
—--Den förordade utred ningen

bör ha till uppgift att verkställa
en förutsättningslös avvägning av de
olika kreditinstitutens inbördes ställning
och funktion på kreditmarknaden.
» För fullständighetens skull vill
jag slutligen citera: »Däremot bör utredningen
inte ingå på spörsmål rörande
kreditinstitutens verksamhet i övrigt
eller rörande institutens inre struktur
i vidare mån än som kan direkt föranledas
av uppgiften att pröva denna
gränsdragning.»

Enligt dessa direktiv borde väl kreditinstitututredningen
behandla ett
spörsmål av det slag vi nu har uppe.
Så har även många remissmyndigheter
ansett. Kreditmarknadsutredningen har
också i sitt betänkande framhållit att
den då aviserade och nu tillsatta utredningen
rörande gränsdragningen
mellan de olika kreditinstituten inte
borde föregripas. Fördenskull avstod
utredningen från mera genomgripande
ändringar i banklagstiftningen. Man
kan hämta ytterligare stöd för denna
uppfattning i fråga om gränsdragningsproblemen
i ett remissutlåtande av
bank- och fondinspektionen —• som den
då hette — av den 26 februari 1962
rörande ändring av förordningen av år
1922 angående postsparbanken. Inspek -

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33

Ang. rätt för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutioner att lämna byggnads kreditiv -

tionen framhåller: »En ändrad målsättning
skapar en rad problem av ganska
betydande räckvidd, som berör arbetsfördelningen
inom vårt kreditväsende
-—- speciellt gränsdragningen mellan
statlig och privat kreditverksamhet»
etc.

I ett remissuttalande av den 15 mars
1962 rörande individuella insättningsmaxima
hos vissa penninginrättningar
berör sparbanksinspektionen gränsdragningsproblemen
beträffande olika bankinrättningars
verksamhet och säger:
»Dessa frågor höra i utpräglad grad
till de problem om gränsdragningen
mellan olika bankinrättningar, som enligt
tidigare uttalanden av chefen för
finansdepartementet borde särskilt utredas.
»

Tiden medger ej att jag i detalj går
in på dessa remissutlåtanden. Var och
en skall finna paralleller i dem och skall
finna att frågan om rätten för statshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna
att bevilja byggnadskreditiv också
är ett gränsdragningsproblem. Alla dessa
gränsdragningsproblem hör intimt
samman och bör enligt mitt förmenande
beaktas i ett sammanhang.

Det anförda är enligt reservanterna
skäl nog för att för närvarande avslå
propositionen i fråga om byggnadskreditiven.
Vi tycks inte vara ensamma i
vår uppfattning, av den långa raden av
avstyrkande eller tvekande remissinstansers
uttalanden att döma. Det är
dock hälften av remissinstanserna det
gäller, och det är inte mindre än åtta
stycken som anser att spörsmålet bör
hänskjutas till prövning av kreditinstitututredningen.
Riksgäldsfullmäktige
anser förslaget vara otillräckligt underbyggt Utan

att vilja föregripa kreditinstitututredningen
skulle jag dock vilja göra
ett allmänt principiellt påpekande.
Inom industrien har vi under senaste år
sett strukturförändringar av ganska
omfattande slag. Bakom dessa ligger ett
krav på ökad räntabilitet, och man har

därvid stått i valet mellan att utöka sin
rörelse med produkter eller verksamheter
som andra företag har på sitt program
— jag frånser här frågan om att ta
upp helt nya, okända tillverkningsobjekt
— eller att specialisera sig ytterligare
på befintlig tillverkning eller verksamhet.
I båda fallen bedrivs naturligtvis
rationalisering, men man torde väl
kunna påstå att rationaliseringen har
större möjligheter att ge gott utbyte på
den senare framgångsvägen, framför
allt därigenom att den genom specialiseringen
framtvingade ökade omsättningen
bättre kan förränta en kvalitativt
högre och dyrare produktionsapparat
och täcka de därmed förenade högre
fasta kapitalkostnaderna. Datamaskinen
har i hög grad bidragit till denna utveckling.

Jag förmenar att de olika kreditinstitutens
verksamhet också bör bedömas
med bl. a. dessa synpunkter som bakgrund.
Alla kan inte göra allt! Även om
en utökad verksamhet på nya områden
kan ge ökad kostnadstäckning för befintliga
kostnader, är det inte säkert att
kostnadstäckning medges för den nytillkommande
verksamheten, i detta fall
för servicekostnaderna. Det är inte heller
säkert att servicen för låntagarna
blir bättre. Blir kostnadstäckningen sålunda
otillfredsställande, går detta antingen
ut över låntagare eller långivare
eller båda.

Departementschefen säger att kreditgivningen
bör bedrivas med försiktighet.
Ja, byggnadskreditiv är ingenting
att leka med. Det krävs en uppmärksam
övervakning och kontroll samt en intim
kännedom om kreditivtagaren och hans
resurser och förmåga att fullfölja byggnadsverket.
Den organisation som affärsbankerna
redan har och som efter
många års erfarenhet visat sig vara
ganska effektiv måste nu föreningarna
och hypotekskassan och bostadskreditkassan
bygga upp och utprova.

De synpunkter och tankar som framkommit
i de förut omnämnda utlåtan -

46 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. rätt för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutioner att lämna byggnadskreditiv -

dena är värda att uppmärksammas vid
bedömandet av den stora allmänna frågan
om det är klokt att ytterligare splittra
våra kreditinstituts verksamhet på
alla instituts verksamhetsområden. Därför
har vi reservanter velat avvakta kreditinstitututredningen.
Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag tror att reservanterna
i den här frågan på något sätt är rädda
i överkant. Herr Schmidt refererade
till departementschefens uttalande, att
denna kreditgivning skulle ske med stor
försiktighet. Man bör ju understryka
just den saken, nämligen att det hela
skall tillämpas med mycket stor försiktighet,
man får ändock inte glömma att
det finns områden i det här landet, där
placeringen av byggnadskreditiv skapar
stora svårigheter. Man har anledning
räkna med att departementschefen genom
propositionen avser att eliminera
dessa svårigheter.

Jag tror, herr talman, att jag skall inskränka
mig till att referera vad utskottet
säger i början av sitt utlåtande: »De
genom propositionen framlagda förslagen
beträffande stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
organisation
och verksamhet bygger på målsättningen
att söka skapa sådana former för långivningen
till bostadsbyggandet, att en
smidig och rationell kreditförsörjning
underlättas. Utskottet finner denna allmänna
målsättning naturlig och ändamålsenlig.
»

Mot denna bakgrund får man enligt
utskottets uppfattning klart för sig att
man genom denna åtgärd skapar större
möjligheter att få byggnadskreditiven
placerade och att det också måste bli
bättre möjligheter vid den tidpunkt då
byggnadskreditiven skall avlastas. Det
går smidigare när bostadskreditföreningarna
redan från början har kreditiven.

Jag ber, herr talman, med det sagda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Just i fråga om att
byggnadskreditiven sköts och att den
långfristiga upplåningen ordnas ber jag
att få hänvisa till vad fondstyrelserna
säger, nämligen att den livliga byggnadsverksamheten
får antas ställa väsentligt
ökade anspråk på berörda kapitalmarknadsinstitut
under senare delen
av 1963. »Att i detta läge splittra stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutens
resurser förefaller styrelserna mindre
välbetänkt.» Det är just detta som är det
väsentliga. Blir byggnadskreditiven bara
avlyftade av kapitalmarknadsinstitut
som har resurser, är det inga som helst
problem med byggnadskreditiven.

Herr Ståhle bemötte inte vad jag sade
om att vi skulle avvakta kreditinstitututredningen.
I det avseendet tycks utskottsmajoriteten
tydligen ha känt på
sig att man får iaktta en viss försiktighet.
Utskottsmajoriteten säger, att man
inte får föregripa ställningstagandena
inom kreditinstitututredningen, utan att
utredningen givetvis måste anses oförhindrad
att inom ramen för sitt en
gång givna uppdrag pröva ändamålsenligheten
av bl. a. frågan om stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionernas
rätt att lämna byggnadskreditiv.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Bakgrunden till utskottets
ställningstagande är den som jag
också nämnde i mitt förra anförande:
svårigheten på en del orter här i landet
att få byggnadskreditiv. Det är därför
man har öppnat denna möjlighet för hypoteksföreningarna
att mildra svårigheterna,
men med instämmande i vad departementschefen
här har sagt att anordningen
skall tillämpas med stor försiktighet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Vi har i dag redan haft
och kommer ännu mera att få framför

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Ang. rätt för stadshypoteks- och

oss utskottsutlåtanden i vilka avslag yrkas
på motioner med hänsyn till pågående
utredningar. Som herr Schmidt
har påpekat pågår en utredning om kreditinstitutens
verksamhet, och under
sådana förhållanden skulle ju mycket
väl också hänsyn ha kunnat tas härtill.
Utskottets majoritet vill inte göra detta
utan vill i alla fall få propositionen bifallen.
Jag vet inte om jag därav kan
dra den slutsatsen att väl motioner kan
avslås med hänvisning till pågående utredningar,
men ingalunda propositioner.

Jag är också ense med herr Schmidt
om att det är ganska egendomligt att
utskottsmajoriteten är så pass osäker
på sin sak att den säger att den sittande
utredningen under alla förhållanden
måste pröva frågan. Innebörden kan bli
att hypotekskassorna och hypoteksföreningarna
lägger upp en organisation
som behövs för dessa kreditiv. Att ge
kreditiv är ingalunda någon lätt sak —
det krävs bl. a. tillsyn på arbetsplatserna.
Den organisationen kan sedan befinnas
vara av mindre värde, om kreditinstitututredningen
kommer till det resultatet
att kreditiv icke bör ges av dessa
institutioner. Det bör man också beakta
i sammanhanget. Av viss betydelse
därvid är även att medlemmarna i hypoteksföreningarna,
d. v. s. låntagarna,
är solidariskt ansvariga.

På en punkt har jag en formell men
ingen materiell erinran mot majoritetens
utlåtande.

Det står på ett ställe, närmare bestämt
på sidan 26, i utlåtandet att Sigab är
principiellt likställt med dessa kreditinstitutioner.
Det är ju inte riktigt eftersom
hypotekskassorna och hypoteksföreningarna
är solidariskt ansvariga. Deras
verksamhet regleras av kungl. förordningar,
vilket inte är fallet med Sigabs.

Beträffande herr Ståhles påstående
att syftet med förslaget är att eliminera
vissa svårigheter med kreditiven, så är
det förvisso ett gott syfte i den mån så -

bostadskreditinstitutioner att lämna byggnads kreditiv dana

svårigheter i dag föreligger eller
kan komma att föreligga. Men jag vill
till herr Ståhle säga att det inte blir mera
pengar genom denna tekniska omläggning.
Vad man kan få på kreditivgivningen
kan man i stället förlora på
de fasta, bundna krediterna.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Då vi i utskottet bedömt
denna fråga har vi bedömt den efter angelägenhetsgraden.
Vi har också understrukit
att den utredning som pågår givetvis
skall fullföljas enligt de direktiv
som utredningen har, men man måste
vid olika tillfällen också ta hänsyn till
angelägenhetsgraden av det man behandlar.
I detta speciella fall har vi bedömt
angelägenhetsgraden såsom så
framträdande, att vi kommit just till
det resultat som redovisas i vår skrivning
i utskottets utlåtande.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det var ett uttalande av
herr Ståhle som jag fäste mig vid och
som jag tycker inte bör få passera obemärkt.
Han sade att det finns orter där
det är svårt att få byggnadskreditiv.
Men vi har 16 affärsbanker. Om vi
drar ifrån Sparbankernas bank och
Jordbrukets bank finns det fem stora
banker och nio provinsbanker, med
kontor spridda över hela landet. Jag
kan inte med den kännedom jag har om
förhållandena tänka mig att det kan vara
svårt på någon ort att få ansökningar
om byggnadskreditiv välvilligt behandlade,
naturligtvis under förutsättning
att rimliga säkerhetskrav kan uppfyllas.
Dessa säkerhetskrav måste ju
också hypoteksföreningarna ställa upp,
om de skall sköta verksamheten på ett
tillfredsställande sätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,

48 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara

yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schmidt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till
en början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schmidt begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 71;

Nej —61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av dels väckta motioner
om lagstiftning rörande det allmännas
skadeståndsansvar, dels ock
väckta motioner om lagstiftning angående
skadestånd i offentlig verksamhet; nr

39, i anledning av väckta motioner
om utredning angående statstjänstemans
ersättningsskyldighet; och

nr 40, i anledning av väckta motioner
om värnpliktigs ersättningsskyldighet
för skada vållad under militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om straff för underlåtenhet att bistå
den som befinner sig i fara

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av väckta
motioner om straff för underlåtenhet
att bistå den som befinner sig i fara.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 16 i första
kammaren av herr Jonasson och herr
Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande»
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om förslag till en allmän bestämmelse
i brottsbalkens kapitel om brott mot
liv och hälsa rörande skyldighet att bistå
annan i nödsituation i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 16

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara

och II: 17, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Nilsson, Ferdinand, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I:
16 och II: 17, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
avseende införande i brottsbalken av
en bestämmelse om en allmän skyldighet
att bistå annan i nödsituation, varvid
särskilt borde beaktas de ökade risker
för farliga trafikolyckor, som vållades
av växande trafikproblem.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! När jag helt kort vill
beröra anledningen till att jag avgivit
en reservation vid utskottets utlåtande,
är det framför allt två synpunkter som
jag redan från början vill anföra. Den
ena är önskvärdheten av att det i vår
lagstiftning upptas sådana bestämmelser
som det här är fråga om, eftersom
sådan lagstiftning finns i våra nordiska
grannländer — i Danmark och Norge.
Den andra synpunkten är det i våras
fattade beslutet om införandet av högertrafik.
Jag utgår ifrån att de svårigheter,
som särskilt under en övergångstid
kommer att föreligga, kommer att
öka frekvensen av trafikolyckor. Under
sådana förhållanden och då vi vet hur
många s. k. fartdårar är konstruerade,
har jag en alldeles bestämd känsla av
att det är lämpligt och bra att man inskärper
betydelsen av att folk inte får
fara hur som helst utan måste göra något
för att ta hand om människor som
råkat ut för olyckor och svårigheter.
Det är ur dessa synpunkter som denna
reservation har tillkommit.

Jag kan erinra om att man även på
håll, där man av praktiska skäl ställer
sig tveksam till lämpligheten av sådana
här bestämmelser, är övertygad om att
det är rimligt och överensstämmande

med rättsmedvetandet att denna moraliska
skyldighet skall föreligga. Jag konstaterar
att Försäkringsbolagens riksförbund
finner det vara en självklar
moralisk plikt att efter förmåga bistå
nödställd. Statsåklagaren i Malmö menar
att de flesta människor träder i
funktion då de står inför en nödsituation
och att det överensstämmer med
den allmänna samhällsmoralen att göra
på det sättet. Likadant resonerar Föreningen
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
advokatsamfund. Statsåklagaren i
Göteborg har särskilt dröjt vid bilismen
och vad därmed sammanhänger, och
han är mer pessimistisk i sin uppfattning
än de som anser det vara självklart
att folk griper in i sådana här situationer,
men han menar att det är
uppmuntrande att försäkringsbolagen
numera utfäst sig att ersätta kostnader
för rengöring av bilklädsel o. dyl. i
samband med transport av skadade vid
trafikolyckor. Han hoppas att det skall
bli bättre men finner tydligen att det
inte är bra som det är. Har man den inställning
som här berörts är det klart
att det också är rimligt att den positiva
rätten skall utformas därefter.

När det emellertid talas om de praktiska
svårigheter som föreligger — även
om man principiellt är positivt inställd
till det hela — vill jag hänvisa till vad
Svea hovrätt och Föreningen Sveriges
häradshövdingar anfört i detta fall.
Svea hovrätt påpekar att det med hänsyn
till den ökade trafiken över gränserna
är önskvärt att ha likartade bestämmelser
i de nordiska länderna. Häradshövdingeföreningen
anför att det är
stötande även för den allmänna rättskänslan
att det inte finns några sådana
bestämmelser och menar att det finns
anledning att räkna med att den ökade
biltrafiken kommer att medföra svårigheter
i detta fall. Även stadsfiskalsföreningen
ifrågasätter en vidgad skyldighet
genom en särskild lagstiftning, och
Motorförarnas helnykterhetsförbund
har tydligen på känn att det är någon -

Onsdagen den 20 november 1963

50 Nr 33

Om straff för underlåtenhet att bistå den
ting rimligt och riktigt med en sådan
lagstiftning och vill därför inte motsätta
sig den.

Vad som sagts angående svårigheterna
att utforma och tillämpa bestämmelserna
vederlägges såvitt jag förstår av
häradshövdingeföreningens uttalande
att dessa svårigheter inte bör vara
oövervinneliga. Föreningen menar att
när det finns en god förebild i den
norska lagstiftningen, bör det kunna gå
att knäcka problemet även i svensk juridik.

Därför och med betonande av att det
framför allt är de växande trafikproblemen
som gör sådan lagstiftning aktuell
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig avgivna, till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Olsson,
Ernst, (ep) och herr Jonasson
(ep).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i vad herr Ferdinand Nilsson
här anförde, dock med undantag för
vad han sade beträffande högertrafiken,
eftersom jag inte är av den uppfattningen
att högertrafiken kommer att, i varje
fall på längre sikt, medföra en ökning
av trafikolyckorna utan tvärtom. Jag
instämmer emellertid i hans yttrande i
sak och i hans yrkande om bifall till
reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Att envar efter förmåga
bör bistå annan, som befinner sig i
nödsituation, råder det väl inga delade
meningar om, i varje fall inte i denna
församling. Det är väl däremot inte lika
enkelt att kriminalisera uraktlåtenhet
i detta hänseende. Jag vill erinra
om att frågan aktualiserades redan i
samband med förarbetena till den nyligen
antagna brottsbalken. Straffrättskommittén
anförde i detta sammanhang
att enligt kommitténs mening hade hos

som befinner sig i fara
oss knappast framträtt något behov av
att utöver vad som följer av gällande
regler upptaga en allmän bestämmelse
om straff för underlåtenhet att bistå
den som befinner sig i fara. Mot bakgrunden
av straffrättskommitténs betänkande
upptogs inte heller i brottsbalken
någon motsvarighet till den bestämmelse
som nu yrkas i föreliggande
motioner. Detta föranledde inte heller
någon erinran från riksdagens sida.

Sedan brottsbalken antagits har nu
dessa motioner väckts. I linje med den
noggrannhet, med vilken första lagutskottet
behandlar alla ärenden — även
sådana som nyss har varit föremål för
riksdagens prövning — har motionerna
sänts ut på remiss. Herr Ferdinand
Nilsson har genom att återge valda avsnitt
ur vissa remissyttranden lyckats
åstadkomma en godtagbar motivering
för utredning av ett ärende, som nyss
har varit föremål för utredning och
prövning. Jag skulle ju genom att på
samma sätt återge valda avsnitt ur
mindre positiva remissuttalanden kunna
få till stånd en ännu starkare motivering
för avslag på motionerna. Jag
skall emellertid inte ta kammarens tid
i anspråk härmed. Man bör ju inte bruka
mer våld än nöden kräver. Jag kan
därför nöja mig med att hämta mina argument
ur samma källor som reservanten.

Det mest positiva remissutlåtandet
har avgivits av Svea hovrätt. Hovrätten
påpekar emellertid även bl. a.: »Ett
lagbud av detta slag måste med nödvändighet
utformas i ganska allmänna
ordalag för att kunna täcka de vitt skilda
situationer, för vilka det är avsett.
De lagtolkningsproblem, som måste
uppstå till följd härav, kan medföra
risk för bristande enhetlighet i praxis.
Svårigheter kan vidare tänkas uppkomma
för den enskilde att i det särskilda
fallet bedöma om situationen är sådan
att hans ingripande är av lagen påkallat
och vilka åtgärder som i så fall bör
vidtagas. Man kan även», anför hovrätten,
»ifrågasätta lämpligheten av att

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara

skapa ett brott vars objektiva innehåll
ofta kommer att växla efter person.»

Detta citat är alltså hämtat ur det positivaste
remissyttrandet över motionerna.
För egen del skulle jag i sammanhanget
vilja säga att om man skall kriminalisera
en åtgärd eller uraktlåtenhet
att vidta en åtgärd bör lagtexten kunna
utformas så att åklagarmyndigheten,
den dömande myndigheten och inte
minst den enskilde medborgaren har
möjlighet att bedöma när och hur han
skall handla eller om han skall uraktlåta
att handla.

Reservanten tar som exempel de alltmer
ökande trafikolyckorna. Mot bakgrunden
av det anförda skulle jag vilja
hävda att exemplet är illa valt. Inte
minst på detta område kommer nämligen
svårigheter att uppstå för den enskilde
att avgöra hur han bäst gagnar
den som råkat ut för en trafikolycka.
Det nämnes i motionerna att det har
förekommit fall där någon vägrat att
ställa sin bil till förfogande för transport
av skadad till sjukhus och läkare.
Enligt läkaruttalanden är det emellertid
svårt för den enskilde att avgöra om
han gör den skadade en tjänst eller en
otjänst genom att ställa sin bil till förfogande
för en snabb transport. En
snabbt och olämpligt utförd transport
kan ofta medverka till försening eller
rent av till hindrande av den skadades
tillfrisknande. I vissa situationer kan
man nog gagna den skadade bättre genom
att icke ingripa utan låta honom
invänta sakkunnig ambulanstransport
till läkaren.

Det har också i motionerna som exempel
nämnts uraktlåtenhet att ställa
telefon till förfogande för rekvirerande
av hjälp till skadade. Jag vet inte om
något dylikt någon gång har förekommit,
men om det skulle ha inträffat kan
jag väl tänka mig att det då varit fråga
om t. ex. en ensamboende gumma, som
blivit väckt mitt i natten av någon som
säger sig vilja låna telefon för att rekvirera
hjälp till en skadad. Jag kan finna
det både förståeligt och ursäktligt om

vederbörande i ett sådant fält vägrar att
öppna, därför att hon inte kan bedöma
om det anförda motivet är riktigt eller
om syftet har varit något annat.

Man hänvisar vidare i reservationen
till önskvärdheten av en likartad lagstiftning
i de nordiska länderna och
framhåller att sådana lagbestämmelser
som yrkas i motionerna finns i de övriga
nordiska ländernas strafflagstiftning.
En av remissinstanserna har gjort
en undersökning av hur man tillämpar
dessa bestämmelser i våra grannländer.
Från politiinspektören i Oslo har därvid
inhämtats att i allt fall i politidistrikten
Oslo, Bergen, Trondheim och
Strinda, Stavanger, Asker och Bärom
åtal under de senaste fyra åren icke
väckts med stöd av denna lagbestämmelse.
Från Köpenhamn har inhämtats
att antalet överträdelser mot den danska
strafflagens bestämmelse icke registreras
men att enligt de tryckta samlingarna
av domar i brottmål under åren 1933
—1952 endast förekommit att l$igen tilllämpats
fem gånger, d. v. s. en gång vart
fjärde år under en tjugoårsperiod, som
nu ligger tio år tillbaka i tiden. Om lagbestämmelsen
behövt tillämpas under
de senaste tio åren känner man inte till
i Köpenhamn.

Jag delar reservantens uppfattning
att lagbestämmelserna i de nordiska
länderna bör vara likartade så långt
möjligt, men om det nu förhåller sig på
det sättet att man inom de nordiska
grannländerna har en lagbestämmelse,
som inte kan eller bör tillämpas, kan
man också få till stånd en enhetlighet
på det sättet att våra grannländer ur sin
lagstiftning rensar ut sådana paragrafer
varav behov icke föreligger.

Med stöd av det anförda yrkar jag
herr talman, bifall till utskottets hem
ställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande gjorde några anmärkningar,
som jag efter fattig förmåga skall försöka
åstadkomma någon vederläggning av.

52 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara

Först säger han att ärendet nyss varit
uppe, och det är alldeles riktigt. Men
det har också inträffat något nytt, och
då återkommer jag till vad jag förut
sagt angående beslutet i våras om högertrafiken.

Jag tror inte att det föreligger så stora
motsättningar mellan herr Alexanderson
och mig på denna punkt. Herr
Alexanderson sade att han trodde att i
det långa loppet skulle högertrafikreformen
inte medföra större antal olyckor.
Den saken tillåter jag mig inte att ha
någon bestämd mening om, men tydligen
är han och jag alldeles överens om
att det under ett övergångsskede är på
ett annat sätt. Därmed anser jag mig
också ha svarat vice ordföranden på
denna punkt.

Sedan säger herr Ahlkvist att man
kan lösrycka vissa stycken ur remissyttrandena
och därigenom åstadkomma
ett missvisande intryck. Men jag återgav
systematiskt de punkter i utskottsreciten
där det visat sig att remissinstanserna
pekat på att det fanns ett allmänt
rättsmedvetande eller ett moraliskt krav
i detta fall. Det var alltså inte genom
lösryckta stycken utan genom en systematisk
analys, som jag kom till detta
resultat.

Herr Ahlkvist roade sig med att ur
Svea hovrätts starkt positiva yttrande
anföra några, jag vågar verkligen säga,
lösryckta stycken, som harmonierar dåligt
med hovrättens uttalande att det
med hänsyn till den ökade trafiken över
gränserna framstår som önskvärt att
likartad lagstiftning gäller i de nordiska
länderna.

Herr Ahlkvists slutargumentation angående
frekvensen av fall i de nordiska
länderna och hans starkt storsvenska
uppläggning, att någon gång skulle de
också rätta sig efter oss, är någonting
som talar till min känsla, men jag vågar
inte dra alldeles samma slutsats som
herr Ahlkvist av de anförda siffrorna.
Det är nämligen så att en lagstiftning
också kan verka avhållande ifrån att
begå en förseelse. Av den mycket osäk -

ra och vaga danska statistiken och de
kanske utförligare och riktigare norska
uppgifterna, att fallen inte var så
många, kan man i stället dra den slutsatsen,
att en reform på denna punkt
också medför förhoppningen att antalet
tillfällen då man i Sverige inte lämnar
hjälp genom införande av lagstiftning
skulle minskas till samma storleksordning
som i Norge och Danmark.
Yore detta fallet kan nog herr Ahlkvist
och jag vara överens om att då gör en
lagstiftning en väsentlig nytta.

Ur dessa synpunkter kan jag för min
del säga, att jag är mycket obotfärdig
och vågar vidhålla mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av väckta motioner
om inbetalningen av kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna;

nr 66, i anledning av väckta motioner
om en enhetlig socialvårdslagstiftning,
in. m.;

nr 67, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande
kioskhandel med livsmedel;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med
skrot, lump och begagnat gods;

nr 69, i anledning av väckta motioner
angående livsmedelsstadgans bestämmelser
om försäljning av färsk fisk,
m. m.; samt

nr 70, i anledning av väckt motion
angående utbetalningen av sjukpenning

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 53

Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m.

och pension till vissa alkoholmissbrukare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av motioner
om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område, m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 551 i första
kammaren av herr Holmberg och nr
668 i andra kammaren av herr Bohman.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam utredning i de i motionerna
närmare angivna hänseendena
för att vinna en bättre miljögestaltning
än för närvarande inom bostadsbyggandet
och för att åstadkomma en
ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att förevarande motioner, I: 551
och II: 668, såvitt de avsåge hemställan
om utredning för att vinna en bättre
miljögestaltning inom bostadsbyggandet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionerna, såvitt de avsåge
hemställan om utredning för att åstadkomma
ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område, ej heller måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande punkt A av herrar
Holmberg och Wachtmeister, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reserva 4

Första kammarens protokoll 1963. Nr 33

tionen angivits, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 551 och II:
668 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning för att vinna
en bättre miljögestaltning inom bostadsbyggandet; 2)

beträffande punkt B av herrar
Alexanderson, Holmberg och Wachtmeister,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 551
och II: 668 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning för att
åstadkomma ökad rättssäkerhet på
byggnadslagstiftningens område.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Yi har här avgivit en
reservation innebärande ett tillstyrkande
av det motionsledes framförda yrkandet
att man skall tillsätta en särskild
parlamentarisk utredning på bostadspolitikens
område för att uteslutande
syssla med bostadsbyggandets
miljöfrågor och över huvud taget de
miljöproblem som aktualiseras i samband
med bostadsbyggandet.

Jag tror att de flesta som bor i de
nybyggda bostadsområden vilka vuxit
upp under efterkrigstiden har en känsla
av att miljön inte fått en helt tillfredsställande
utformning. Detta gäller
naturligtvis inte alla bostadsområden,
men man fäster sig särskilt vid de områden
i framför allt större tätorter som
har fått en alltför stark höghuskaraktär.
Det har helt enkelt blivit en alltför
kraftig exploatering. De sociologiska
undersökningar som har gjorts under
den senaste tiden visar också på
ett övertygande sätt att höghusbebyggelsen
i viss omfattning har fått en
rent barnfientlig karaktär. Det finns
alltså anledning till en grav och allvarlig
kritik gentemot bostadsmiljöns
utformning i efterkrigstidens bostadsproduktion.

54 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m.

Man kan fråga sig vilka orsakerna
är till att bostadsmiljön inte blivit tillfredsställande.
Rent allmänt skulle jag
vilja säga att det föreligger brist på nytänkande
inom stadsplaneringen, kanske
framför allt på det lokala planet.
Detta i sin tur kan bero på en allvarlig
personalbrist. Det är brist på kunniga
människor som skall syssla med
problem av denna art. Det är emellertid
inte bara brist på kunnigt stadsplanefolk,
det är nämligen också tidsbrist.
De som arbetar med stadsplaner är
tvungna att arbeta fram dem mycket
snabbt. Det är ett tryck både från de
bostadssökande och från kommunerna
men också ett tryck från dem som
bygger bostäderna.

Jag tror också att exploatörernas
krav på en alltför hög exploatering, vare
sig det gäller allmännyttiga exploatörer
eller enskilda, har lett till att bostadsmiljön
inte blivit tillfredsställande.
Vidare är det troligt att den bristande
översiktliga planeringen av bostadsbyggandet
i sin tur har medfört
att miljöfrågorna kommit i skymundan.
Här är det framför allt kommunernas
ovilja att utnyttja generalplaneinstitutet
som har lagt hinder i vägen.

Vidare är det troligtvis så att den
dolda konflikt som finns mellan byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen när
det gäller byggnadsmiljö och bostadsmiljö
i sin tur har lett till att det inte
finns någon klar och entydig myndighet
som svarar för miljöfrågorna. Bostadsstyrelsen
har under årens lopp
på ett mycket förtjänstfullt sätt försökt
se till att bostädernas inre miljö blivit
tillfredsställande. Den utgav för några
år sedan en ny upplaga av en liten bok
som kallas God bostad. Den ger vissa
regler för hur den inre miljön skall
vara utformad för att byggarna skall
kunna få statliga lån, men boken tar
också upp frågan om den yttre miljön.
Det är bra att styrelsen gjort det, men
det löser inte problemet. Formellt är
nämligen byggnadsstyrelsen det högsta
statliga organet när det gäller att ut -

färda riktlinjer för hur stadsplanerna
även ur miljösynpunkt skall utformas.
Samordningen mellan bostadsstyrelsens
och byggnadsstyrelsens verksamhet vilket
är ett problem av administrativ och
teknisk karaktär måste först lösas innan
man kan få till stånd bättre bebyggelseplanering
vilket i sin tur ger
en bättre bostadsmiljö.

Det har också sagts från dem som
sysslar med planeringsfrågor att byggnadsstyrelsens
önskemål ofta blir förkastade
av inrikesdepartementet när
frågor om stadsplaner förs så långt
upp som till Kungl. Maj:t. Det är förståeligt
om inrikesdepartementet böjer
sig för de särskilda kommunala önskemålen
eller kanske till och med för
önskemål som framförs av särskilt mäktiga
byggnadsföretagare såsom Riksbyggen
och HSB, men för bostadskonsumenten
är en sådan eftergift till ingen
nytta ■—- bostadskonsumenten har
endast anledning att bry sig om hur
bostaden är utformad och i vilken miljö
den ligger. Därför är det viktigt att
byggnadsstyrelsen i framtiden får ökade
möjligheter att leda utvecklingen på
det här området och får stöd av inrikesdepartementet.

Det är synpunkter av det här slaget
som är upptagna i den motion som vi
har väckt och till vilken vi har anslutit
reservationen.

I motionen begär vi, för att få reda
i bostadsmiljöproblemen, att det skall
tillsättas en parlamentarisk utredning.
Utskottets majoritet avvisar den tanken
bl. a. under åberopande av att bostadsbyggnadsutredningen
sysslar med
detta problem. Jag vill då säga att bostadsbyggnadsutredningen
visserligen
ägnar sig åt miljöproblemen men att
detta är en biutredning i utredningens
arbete, med alldeles speciell inriktning.
Den är helt enkelt avsedd att klarlägga
hur människornas behov och deras
speciella önskemål i framtiden kan te
sig beträffande vissa ting som ingår i
bostadsmiljön — det gäller i första
hand de kollektiva anordningarna i

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 55

Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m.

bostadsområdet, det gäller butiker,
samlingslokaler, lekplatser, daghem och
parkeringsplatser.

Men bostadsmiljön är och får inte endast
vara ett problem om butiker, samlingslokaler
och kollektiva anordningar;
den gäller även estetiska värden.
Yi har också frågor om var och hur
stora friytorna skall vara och var grönområdena
skall ligga, hur stora de
skall vara, i vilken skala bebyggelsen
skall utformas, fördelningen mellan
låghus, höghus, småhus, flerfamiljshus
o. s. v.

Vi reservanter har ansett att detta är
ett så invecklat och omfattande problem,
att det inte kan vara lämpligt att
endast en teknisk utredning av bostadsbyggnadsutredningens
natur skall
ägna sig åt den. Vi har därför begärt
att denna bostadsbyggnadsutredning på
miljöområdet skall kompletteras med
en parlamentarisk undersökning om
hur den framtida bostadsmiljön skall
utformas för att vi skall kunna garantera
att miljön får en utformning som
inte bara de nuvarande bostadskonsumenterna
och bostadssökandena utan
även de framtida bostadskonsumenterna
önskar.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservation 1 av mig och
herr Wachtmeister.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Utlåtandet omfattar i
anslutning till motionerna två avsnitt.
Herr Holmberg har här tills vidare talat
bara om det ena avsnittet, som gäller
miljögestaltningen inom bostadsområdena,
och jag skall i första hand ta
upp detta och redogöra för de synpunkter
som varit avgörande för utskottet.

Utskottet har varit enigt i fråga om
intresset för miljöfrågorna och betydelsen
av att de får den bästa möjliga lösningen.
Vi vill inte bestrida att det i
den bebyggelse som har tillkommit på
senare tid förekommer förhållanden,
som man inte känner sig tillfredsställd

med, men utskottet vill understryka att
detta inte är någonting allmänt och
vanligt —• i stort sett är dock de kommunala
myndigheterna intresserade av
att åstadkomma en så god bostadsmiljö
som möjligt. De undantag som har förekommit
är givetvis beklagliga, men man
får inte överdriva betydelsen av dem.
Om möjligt borde man naturligtvis
åstadkomma regler som förekommer
även sådana enstaka undantag, i synnerhet
som det här rör sig om stadsbilder
som kommer att bli bestående för
lång framtid.

I själva verket är ju detta en fråga
om tillämpningen inom ramen för de
gällande bestämmelserna. Vi tror kanske
inte så mycket på att man efter en
utredning kan fastställa klara normer
för hur miljön skall se ut — uppfattningarna
därom växlar efter de olika
samhällenas beskaffenhet, efter terrängens
utseende och annat sådant. Därför
har utskottet inte trott på det förslag
som förts fram i motionerna om att
riktlinjer skall fastställas av byggnadsstyrelsen
eller i av statsmakterna antagna
författningar, utan utskottet menar
att man nog bör fortsätta på den
inslagna vägen att dessa frågor prövas
från fall till fall.

Den utredning som bostadsbyggnadskommittén
sysslar med och som i varje
fall delvis berör de här frågorna är under
alla omständigheter av sådan betydelse
för problemets belysning att man
har allt skäl att avvakta den utredningens
resultat innan några ytterligare åtgärder
vidtas. Jag får därför, herr talman,
i denna del yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan skall jag något beröra den andra
delen i utskottsutlåtandet, där jag
själv har en reservation gemensamt med
herrar Holmberg och Wachtmeister.
Det gäller rättssäkerhetsfrågorna på
byggnadslagens område. Denna fråga är
inte ny här i riksdagen. Den har varit
uppe flera gånger tidigare. Riksdagen
har då intagit den ståndpunkten, att
man bör avvakta erfarenheterna av de

56 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m.

lagstiftningsåtgärder som relativt nyligen
vidtagits på detta område. Det har
emellertid nu gått så lång tid att tillräckligt
underlag borde finnas att ta
upp denna fråga till omprövning. Det
gäller här frågor som är av så stor betydelse
för vederbörande sakägare och
som även ur rättssäkerhetssynpunkt är
av så grundläggande betydelse att riksdagen
inte nu utan vidare borde underkänna
det utredningskrav som framförts.

Jag vill här närmast hänvisa till de
yttranden som avgivits över motionen
av remissinstanserna. Svea hovrätt påpekar
att erfarenheterna från rättsskipningen
i olika närmare specificerade
avseenden visat att nuvarande regler
inte är tillfredsställande. Utöver de påtalade
fallen, som närmast avser byggnadslagens
tillämpningsområde, vill
jag åberopa mina egna erfarenheter som
domare på ett närliggande område. Det
gäller tillämpningen av bestämmelserna
i jorddelningslagen angående tillstånd
för avstyckning. Där finns möjligheter,
som också begagnas i ganska stor utsträckning,
'' att vägra begärd avstyckning
under hänvisning till en framtida
planläggning. Det gäller sådana fall där
vederbörande markägare kan ha ersättningsrätt
sedan planläggningen väl
kommit till stånd. Markägaren har
emellertid inte någon möjlighet att
verkställa eller påskynda dylik planläggning.
Hans eventuella ersättningskrav
blir därigenom uppskjutet på en
oviss framtid.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen nr 2 avseende
punkten B i utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! Jag skall endast beröra
det uttalande som förekommer i reservationen
beträffande punkt B av tredje
lagutskottets utlåtande.

Det är ju riktigt som reservanterna
gör gällande att markägare inte kan göra
anspråk på ersättning för skada och
intrång på mark innan planförslaget är
fastställt. Anledningen härtill är ganska
självklar. Man kan ju inte med säkerhet
veta hur marken kommer att utnyttjas
förrän planen blivit fastställd och man
med säkerhet kan erhålla besked om
eventuella skador eller intrång. Det kan
knappast ens av en generalplan framgå
hur man i verkligheten kommer att använda
marken. Sannolikt krävs även en
detaljplan för att man skall vara fullt
säker om hur marken skall utnyttjas.

Som utskottet anför, vore det ganska
betänkligt med en utvidgning av rättsreglerna
till att gälla även för planer
som icke är fastställda. Det skulle sannolikt
komma att hämma en långsiktig
och expansiv planering i kommunerna.
Det kan även vara fördelaktigt för den
enskilde att i god tid få kännedom om
planerade åtgärder, så att han kan anpassa
sig därefter. Samtidigt är det naturligtvis
oundvikligt att den enskilde
markägarens intressen kommer i konflikt
med det allmännas intressen vid
en samhällsplanering. Den avvägning
som hittills skett mellan dessa olika intressen
får dock betraktas som i huvudsak
tillfredsställande. En särskild utredning
om byggnadslagens ersättningsregler
kan därför inte anses vara påkallad.

Motionärerna anför exempel för att ge
stöd för sin uppfattning. De exemplen
får väl ändock betraktas som ganska
teoretiska. Man anför t. ex. att i ett
skissat generalplaneförslag en större
trafikled skulle genomkorsa ett villaområde.
Detta skulle då, förklarar man,
medföra att fastigheterna sjunker i värde.
I verkligheten är det väl på ett helt
annat sätt. Så snart det förmärks expansion
i någon riktning i en kommun brukar
merendels såväl markvärdena som
fastighetsvärdena stiga. Det framgår ju
f. ö. av remissvaren att remissinstanserna
inte känner till något sådant fall som
här åberopats.

Onsdagen den 20 november 19G3 Nr 33 57

Om ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område, m. m.

Vidare gör motionärerna gällande att
markägare kan åsamkas förlust genom
kommunernas planeringsåtgärder på så
sätt, att viss mark inte kan utnyttjas
för ändamål som ger en större ekonomisk
behållning. Det torde vara fel att
påstå att förlust härigenom kan uppstå.
Däremot kan vinsten vid markens
avyttring bli mindre än man tänkt sig.
Men en sådan risk får naturligtvis tagas,
om man spekulerar i markfrågor.
All erfarenhet visar ju ändå att den
största risken vid en expansion ligger
däri att markpriset blir för högt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Holmberg och
Wachtmeister vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Holmberg

och Wachtmeister vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Alexanderson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

58 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Ang. vissa rätts- och ersättningsfrågor för markägare

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —42.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. vissa rätts- och ersättningsfrågor
för markägare

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner dels om utredning rörande allemansrätten,
dels ock angående vissa
rätts- och ersättningsfrågor för markägare.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fyra i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 288
i första kammaren av herr Petersson,
Per, m. fl. och nr 333 i andra kammaren
av herr Hamilton in. fl., dels ock
de likalydande motionerna nr 550 i
första kammaren av herr Andersson,
Torsten, och nr 675 i andra kammaren
av herrar Persson i Heden och Wahrendorff.

I motionerna I: 550 och II: 675 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att vid
prövning av naturvårdsutredningens
betänkande förslag måtte utarbetas till
en tillfredsställande lösning av rättsoch
ersättningsfrågorna för markägarna
i enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 288 och II:
333 samt I: 550 och II: 675, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall endast säga
några få ord och vill redan från början
meddela, för att inte animera utskottets
ärade representanter till någon onödig
tankeverksamhet, att jag inte ämnar
ställa något yrkande.

Utskottet säger beträffande motionerna
I: 550 och II: 675, att önskemålet om
en tillfredsställande lösning av rättsoch
ersättningsfrågorna »kommer att
behandlas i det förslag till reformer i
naturvårdslagstiftningen, som avses
skola framläggas för 1964 års riksdag»
och att någon åtgärd från riksdagens
sida av den anledningen för närvarande
inte erfordras. Jag skulle gärna vilja
understryka, herr talman, hur angeläget
det är att detta utskottets uttalande
inte bara blir ett fromt önskemål utan
att det verkligen kommer att uppfyllas.
Frågan om rättvisa åt markägare i detta
sammanhang är nämligen utomordentligt
viktig, inte minst ur psykologisk
synpunkt.

Om de fortsatta åtgärderna för att
skapa fritidsområden o. s. v. skall i
hög grad kollidera med svårigheter att
ge skälig ersättning till markägarna, så
tror jag att lösningen av denna viktiga
fråga kommer att möta alldeles särskilda
hinder. Jag ser på frågan som kommunalman
— det är uppenbart att kommunerna
måste verksamt ingripa om
man skall nå en lösning på denna
punkt. Skall man då redan från början
ha den barlasten med sig, att man inte
kan tillfredsställa markägarnas krav på
rimlig ersättning, då har man ådragit
sig ett handikapp i sitt agerande som
kommer att vålla stora svårigheter. Jag
finner det därför vara ytterligt angeläget
att till protokollet få understryka
vikten av att detta problem verkligen
blir löst.

Naturvårdsutredningens arbete —
som givit anledning till motionerna —
har ju bedrivits utan att markägarna
varit inkopplade. Det har lett till att
utredningen faktiskt gått väsentligt
längre i återhållsamhet vid utform -

Onsdagen den 20 november 1963 Nr 33 59

Om en organisation för skördeberedskap för jordbruket

ningen av ersättningsreglerna än vad
strandlagens och byggnadslagens bestämmelser
medger. Nuvarande bestämmelser
är uppenbart snäva, och det
måste leda till betydande svårigheter
om de skulle bli ytterligare åtstramade.

Jag vill därför som sagt uttala den
bestämda förhoppningen, herr talman,
att detta inte bara blir ett fromt önskemål
utan att frågan verkligen löses. Annars
tror jag att vi aldrig kommer att
lyckas med den stora uppgift som förestår.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av väckt motion om införande
av kvalitetsbestämmelser å saluförd
frukt, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en organisation för skördeberedskap
för jordbruket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckt
motion om en organisation för skördebei»edskap
för jordbruket.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 552, av herrar Elmwall
och Grebäck, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam utredning av
frågan om inrättande av en organisation
för skördeberedskap för jordbruket
i anknytning till civilförsvarets
blockorganisation i enlighet med vad i
motionen anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionen
II: 552 utan åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Isacson och Jonasson, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Tillsammans med herr
Isacson har jag till detta utlåtande avlämnat
en blank reservation, och jag
vill med anledning härav anföra några
synpunkter.

Utlåtandet behandlar motionen nr
552 i andra kammaren, som tar upp vissa
frågor som är väsentliga för såväl
den enskilde som för samhället i dess
helhet och som framför allt gäller skördeberedskapen.
Motionen utmynnar i
ett yrkande om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
en skyndsam utredning av frågan om
inrättande av en organisation för skördeberedskap
för jordbruket i anknytning
till civilförsvarets blockorganisation.

Vi har ju klart för oss, att det har
skett mycket stora förändringar såväl
inom jordbruket som på andra områden.
Det fanns tidigare mycket stor tillgång
på manuell arbetskraft i jordbruket,
men den ökade mekaniseringen och
rationaliseringen har medfört att vi har
fått en kraftig minskning av antalet i
jordbruket arbetande. Man har fått maskinerna,
och man litar till dem. Det
är klart att detta också går bra vid en
säker och vacker väderlek, men vid dåligt
väder blir förhållandena sämre.

Det är ett faktum att vi under den
senaste tioårsperioden haft ovanligt
många mycket besvärliga skördeår, under
vilka det har uppstått stora förluster
för enskilda jordbrukare, som inte
haft möjligheter att bärga skörden. I
många fall har för få vackra dagar stått
till förfogande, och man har inte kunnat
utnyttja maskinerna i tillräcklig
omfattning, utan skörden har blivit
kvar ute på markerna. Genom en effektivare
beredskap skulle man ha kunnat
klara dessa skördar och rädda rätt stora
värden.

Bland åtgärder som man skulle kun -

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Om en organisation för skördeberedskap
na tänka sig är ett bättre utnyttjande
av maskinerna, speciellt skördetröskorna,
dels i form av utbyte mellan olika
områden, dels i form av möjligheter att
få ta nya tröskor i anspråk, som kanske
har funnits på rätt nära håll i
många fall. Man skulle också kunna utnyttja
maskinförsäljare och personal
vid verkstäderna till att sköta dessa maskiner
i ökad utsträckning, och man
kanske också skulle kunna få fram
flera utbildade maskinskötare.

En annan sak som också kommer in
i bilden är en smidigare anpassning av
de värnpliktigas ledighet för deltagande
i skördearbetet. Vi har här i landet
en blockorganisation, men den är avsedd
för arbete huvudsakligen vid krig
eller krigsfara. Det är klart att det vore
önskvärt om den kunde arbeta mera
effektivt även under fredstid.

Motionärerna har, efter vad jag kan
förstå, inte tänkt sig något tvång —-det vill jag i det här sammanhanget ha
klart sagt ifrån — men jag tror i likhet
med motionärerna att man ändå skulle
kunna uträtta en hel del. Jag kanske får
säga, att även om man inte går så långt
som motionärerna har tänkt sig, d. v. s.
gör en ganska allsidig utredning, skulle
man kanske kunna vidtaga en hel del
åtgärder även under nuvarande förhållanden.
Jag tycker för min del att utskottet
borde ha tryckt litet starkare
på de möjligheter som finns. Jag tycker
nog också att såväl hushållningssällskapen
som blockorganisationen kunde ha
vidtagit en hel del åtgärder. Framför
allt anser jag att utskottet borde ha
tryckt starkare på de möjligheter som
finns för inkallade att erhålla ledighet
i ökad utsträckning och speciellt på ett
smidigare sätt.

Jag har, som sagt, låtit anteckna mig
för en blank reservation, men jag har
inget yrkande, herr talman!

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Jonasson hade
inget yrkande och jag behövde kanske

för jordbruket

därför inte säga någonting, men det
kan kanske vara nödvändigt att göra
det ändå.

Det är klart att det många gånger
kan vara svårt och besvärligt för jordbrukarna
att bärga sin skörd vid otjänlig
väderlek. Att göra en statlig utredning
om inrättande av en sådan organisation,
som motionärerna här föreslår,
är väl ändå omöjligt att genomföra
i praktiken, även om det ser lockande
ut på papperet. Att göra det hela
till en lagfråga, vilket väl blir nödvändigt
för att det skall kunna ha någon
nytta med sig, måste innebära att skapa
något i likhet med vad civilförsvarets
blockorganisation nu är. Något sådant
är väl inte gärna tänkbart, vilket
jag tror att herr Jonasson också var inne
på.

Det tycks alltså inte finnas skäl att
företa en utredning om införande av
en organisation av samma karaktär
som blockorganisationen, men med frivilligt
deltagande. Jag tror inte det
skulle fungera i praktiken. Det är nog i
stället riktigt, som lantbruksstyrelsen
har poängterat i sitt remissyttrande,
att det hela måste byggas upp på ett
frivilligt åtagande. De som kan tänkas
stå till buds med frivilligt arbete kan
förslagsvis anmäla sig till närmaste arbetsförmedling.
Jag tror att samarbetet
på den vägen kan ordnas mycket
smidigare mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och jordbrukets blockorganisation
samt även mellan hushållningssällskapens
gilleorganisation och RLF.

Jag vet att många hushållningssällskap
och även många av RLF:s organisationer
handlägger besvärliga situationer
rörande denna fråga på det sätt
som herr Jonasson nämnde. Detta är
en angelägenhet som RLF eller hushållningssällskapen
i de olika länen,
om de så önskar, kan ta initiativ till. I
Hallands län genomfördes senast förra
hösten något liknande. Man gick där till
och med längre. När skördesituationen
var besvärlig i september månad och
det samtidigt var inkallelser, skrev

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Om utredning rörande Södertälje
man omedelbart till vederbörande militärchef
och begärde frikallelser av berörda
mannar. Brevet skickades en onsdag
och redan under fredagen samma
vecka kom order om den begärda ledigheten.
Det finns således stora möjligheter
för de lokala organisationerna
i länet, RLF och hushållningsgillen att
tillmötesgå motionärernas önskemål om
de på det lokala planet vill uträtta någonting.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tror inte att motionärerna
har tänkt sig någon stor utredning,
liksom inte heller några
tvångsåtgärder i detta fall. Inte heller
jag har direkt yrkat på någon sådan
utredning. Det ligger ändock så mycket
i vad motionärerna har anfört, att
utskottet borde ha poängterat de åtgärder,
som här borde vara erforderliga.

Herr Mossberger nämner vissa överläggningar
som har ägt rum och gett
resultat, när det gäller att under skördetid
få ledighet för vissa inkallade.
Visst förekommer det, men det finns
också exempel på att sådana försök har
misslyckats. Jag anser att en överläggning
på denna punkt skulle ha kunnat
ge en hel del samt att skrivningen kunde
ha utformats kraftigare.

Detta är också en fråga om medel
för organisationerna, åtminstone i vissa
fall, då det gällt att få låna skördetröskor.
Hur skall något sådant kunna
regleras? Det är givet att om en sådan
sak vore möjlig, skulle det bespara skördeskadefonden
utgifter.

Det finns för närvarande inte mycket
mer att säga i denna fråga. Jag
hoppas emellertid att den framställning
som har gjorts i motionerna skall
leda till en aktualisering av dessa spörsmål
vid flera hushållningssällskap och
kanske blockorganisationer. Avsikten
därmed skulle vara att försöka rädda de

kanal och anknytande farleder i Mälaren

stora värden, som ändå i många fall
står på spel.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Jonasson säger
att det inte behövs någon stor utredning
och att man inte heller avser att
vidta några tvångsåtgärder. Då kan
man väl säga, att om det inte är möjligt
att göra någonting sådant, så finns
det heller ingen anledning att göra en
utredning om det.

Man får inte glömma att de människor
som ingår i civilförsvarets
blockorganisation har sitt dagliga arbete
att sköta och därför inte alltid
står till buds till annat arbete, och
samma förhållande blir väl också rådande
för den av motionärerna tänkta
blockorganisationen. Skulle det vara
fråga om ett frivilligt åtagande, går de
väl inte ifrån sina egna arbeten utan
vidare för att inställa sig i blockorganisationen,
utan skall de inställa sig,
måste de få order att göra det. De som
är arbetslösa förmodar jag både kan
och gärna vill gå ut och göra ett dagsverke
utan att man därför behöver göra
en särskild utredning.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om utredning rörande Södertälje kanal
och anknytande farleder i Mälaren

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
Södertälje kanal och anknytande
farleder i Mälaren.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
395, av herrar Osvald och Torsten Andersson,
samt II: 467, av herr Grebäck
m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,

Nr 33

Onsdagen den 20 november 1963

Om utredning rörande Södertälje kanal

dels att en allsidig, skyndsam utredning
måtte göras rörande genomfarten i Södertälje
och därtill anknytande farleder
i Mälaren liksom ock rörande hamnförhållandena
i staden, under hänsynstagande
till störningsfri passage såväl för
motortrafiken på broarna som för sjöfarten
i kanalen, och dels att i avvaktan
på genomförande av utredningens förslag
sådana åtgärder måtte vidtagas, att
hindrande exploatering av de berörda
områdena icke skedde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:395
och II: 467 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Den fråga som aktualiserats
genom de motioner, som behandlas
i det nu föreliggande utlåtandet,
gäller utbyggnad och fördjupning
av Södertälje kanal och anknytande
farleder i Mälaren.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
utskottet är ense med motionärerna om
den stora betydelsen, i första hand för
näringslivet i Mälarbygden, av att denna
fråga bringas till en lösning. Den
lösning, som motionärerna här begär,
var att det skulle sättas i gång en utredning
snarast möjligt för att klargöra,
vilket djup man skulle ha i Södertälje
kanal.

Mycket av det som sagts och skrivits
rörande denna fråga karakteriseras,
kan man säga, av en brist på framsynthet.
Det är nämligen inget tvivel om,
utan det är tvärtom synnerligen tydligt,
att utvecklingen under senare årtionden
i fråga om tonnage har gått i den
riktningen, att fartygsenheterna numera
är betydligt större än förr i tiden.
Den utvecklingen pågår alltjämt. Vill
man då öppna möjlighet för större fartyg
att komma in i Mälaren till de industricentra
som finns där, måste man
också se till att kanalerna till Mälaren
blir av tillräckligt stora dimensioner.

och anknytande farleder i Mälaren
Man kan säga att frågan aktualiserats
bl. a. därav att Stockholms stad spärrade
infarten för större fartyg, då man
lade ned tunnelbanan under Hammarbyleden
på ett så ringa djup att stora
fartyg inte kan komma in i Mälaren den
vägen.

Annat som skrivits om detta projekt
är, skulle jag vilja säga, beroende på
konkurrenssynpunkter. De hamnstäder
som ligger vid kusten ser naturligtvis
inte gärna, att det skulle bli stora möjligheter
för industrisamhällena inne vid
Mälaren att direkt importera och exportera
sina varor.

Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten
på att här har t. ex. länsstyrelsen
i Västmanlands län framhållit,
att en utredning sådan som den motionärerna
begärt skulle fördröja den utredning
som nu görs av sjöfartsstyrelsen
och som omfattar två alternativ
med mindre dimensioner på kanalerna.
Men även om det skulle innebära
någon fördröjning, är väl detta bättre
än att man kanske inom en nära framtid
återigen blir nödsakad att ta upp
detta problem för att möjliggöra tillfartsleder
av sådan storleksordning att
sådana fartyg, som kanske redan inom
ett tiotal år kommer att bli de dominerande,
skall kunna komma in till industrisamhällena
vid Mälaren.

Även länsstyrelsen i Stockholms län
har en liknande argumentering, i det
att den menar att vissa brådskande utredningsarbeten
i fråga om broarna
över Södertälje kanal skulle komma att
bli försinkade.

Det är enligt min uppfattning mycket
angeläget, att man får hela frågan
om våra inre vattenvägar klarlagd, och
får den klarlagd med hänsyn till den
utveckling på sjöfartsnäringens område
som vi har att emotse. Jag tycker
att konsekvensen av utskottets uttalande,
att utskottet är ense med motionärerna,
borde ha varit, att utskottet också
sagt att det tillstyrker en utredning
av den art som motionärerna har begärt.
Det kan inte vara riktigt, att man

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Om utredning rörande Södertälje
på det sätt som nu kommer att ske täpper
till Mälaren för fartyg av något så
när stora dimensioner. Resultatet kommer
att bli att man måste lägga ned
oerhört mycket större kostnader på
landtransporter — på järnvägar och
naturligtvis framför allt på landsvägar.
Vidare kommer det med all sannolikhet
att innebära en ytterligare koncentration
till storstaden Stockholm, vilket
medför ökade besvärligheter för
stockholmsområdet med den trafik,
som måste ledas genom detta.

Jag har emellertid, herr talman, inte
något yrkande, utan jag vill endast uttala
en förhoppning om att det snarast
skall bli möjligt att få till stånd en utredning.
Vi skulle faktiskt behöva en
utredning rörande hela det inre vattenvägssystemet.
Man kan nämligen
gott säga — och det har sagts många
gånger -— att Sverige i fråga om de inre
vattenvägarna egentligen är ett underutvecklat
land. Jag tycker att vi
snarast möjligt borde försöka att ändra
på det förhållandet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Mälarleden och dess utbyggnad
och fördjupning är av största
betydelse för Västerås och Köping med
uppland och därför av mycket stort intresse
för en riksdagsman därifrån. Det
gäller som någon sagt Mälarens förbindelse
med världshaven. Ekonomiskt är
det en fråga om vi skall få en tidsenlig
större sjöfartsled eller i framtiden
tvingas till allt dyrare omlastningar i
kusthamnar och tunga transporter med
järnväg och bil som för vårt näringsliv
kan betyda en viss stagnation och under
alla förhållanden en ekonomisk belastning.
I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36 har Södertälje kanal
och anknytande farleder i Mälaren
med anledning av motionerna 1:359
och II: 467 aktualiserats av icke riksdagsmän
från regionen i fråga, vilket
kanske tarvar en viss förklaring. Vi
som kommer från den inre mälarregio -

kanal och anknytande farleder i Mälaren

nen har nämligen vetat om att länsstyrelsen
i Västmanland sedan en tid tillbaka
följt upp denna fråga mycket noggrant.
Länsstyrelsen har låtit verkställa
en del kompletterande utredningar till
sjöfartsstyrelsens förslag, och dessa utredningar
har i korthet redovisats i allmänna
beredningsutskottets utlåtande.

Ett större antal myndigheter och företagare
i regionen har tagit del av
nämnda kompletterande utredningar i
mälarfrågan. Flertalet har nu och tidigare
kraftigt understrukit angelägenheten
av att en ombyggnad och fördjupning
av Södertälje kanal och lederna
fram till Västerås och Köping kommer
till stånd. En sådan ombyggnad av kanal
och farleder skulle som sagt medföra
betydande vinster med avseende
på nuvarande kostnader för framför allt
de tunga transporterna till och från regionen.

Länsstyrelsen har som framgår av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
tagit initiativ till en utredning om kostnaderna
för och vinsterna på en 9,2
meters led som alternativ till sjöfartsstyrelsens
9,7 och 7,5 meter. 9,2-metersleden
tillåter fartyg om upp till 15 000
ton, vilket tonnage förmodas komma
att utgöra lämplig fartygsstorlek även
för framtiden. Kostnaderna för denna
led uppgår till 107 miljoner kronor och
vinsten har man beräknat till cirka 8,4
miljoner kronor per år. De olika alternativen
prövas nu av sjöfartsstyrelsen,
och ett utlåtande väntas inom kort.

Av denna anledning finner jag utskottets
skrivning och motivering för
att nu avslå förslag om en ny allsidig
utredning av frågan riktig, men jag är
mycket angelägen om att — i likhet
med motionärerna och alla intressenter
i mälarregionen — framhålla vikten av
att utbyggnaden och fördjupningen av
leden genomföres inom en snar framtid.
Jag hoppas också att myndigheterna i
Södertälje skall visa sig förstående och
vilja medverka till en god lösning för
en mälarled som motsvarar framtida
krav.

Onsdagen den 20 november 1963

64 Nr 33

Interpellation om invaliditetstillägg i vissa
Etnografiska museets samlingar
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

190, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64; och

nr 201, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 26 § sjömanslagen den
30 juni 1952 (nr 530).

Interpellation om invaliditetstillägg
i vissa fall

Fröken NORDSTRÖM (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! En högskolestuderande
som uppbar sjukbidrag hade ansökt om
invaliditetstillägg. På grund av svåra
förlamningar i benen var han beroende
av rullstol och måste färdas till och
från universitetet i invalidbil. Då han
också hade svaga armar, måste han ha
hjälp av kamraterna för att komma ut
och in i bilen och sina studielokaler.

Sökanden hade enligt läkarintyg en
varaktig och i betydande grad nedsatt
arbetsförmåga. Läkaren ansåg honom
vara ur stånd att reda sig själv.
Men han kunde utföra kontorsarbete,
och för att kunna utföra förvärvsarbete
var han i avsevärt behov av färdmedel.

Begäran om invaliditetstillägg avslogs,
enär reglerna i 9 kap. 2 § första
stycket i lagen om allmän försäkring
icke var tillämpliga, då sökanden icke
var i behov av avsevärd fortlöpande
hjälp av annan person. Reglerna i 9
kap. 2 § andra stycket ansågs inte heller
tillämpliga, då sökanden icke utför
förvärvsarbete. Då sökanden åtnjuter
folkpension i form av sjukbidrag kunde
han givetvis inte få invaliditetsersättning.

Tilläggsbestämmelserna i 9 kap. 2 §
andra stycket har som ett väsentligt

fall — Interpellation om tillgång till

syfte att stimulera handikappade personer
till visst förvärvsarbete. Denna
stimulans bör enligt min uppfattning
rimligen avse också studier med syfte
på framtida förvärvsarbete.

Med hänvisning till den här anförda
motiveringen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
sådan ändring av 9 kap. 2 § andra stycket
i lagen om allmän försäkring, att en
handikappad person kan få invaliditetstillägg,
då han på grund av studier
med yrkesinriktning och annan yrkesutbildning
icke utför förvärvsarbete?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om tillgång till Etnografiska
museets samlingar

Ordet lämnades på begäran till fröken
ANDERSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Svenska folkets intresse
för främmande länder och kulturer
har bl. a. genom de förbättrade kommunikationerna
blivit allt större. Detta
har i sin tur bidragit till att museiintresset
ökat i vårt land. Trots detta
har t. ex. i flera decennier mycket
värdefullt marterial som bl. a. våra
forskningsresande fört med sig hem
från sina resor legat nedpackade i trälårar
på Etnografiska museet i Stockholm.
Anledningen är att museet saknar
utrymme för att kunna ställa ut sina
enligt all expertis unika samlingar.
Museet saknar också pengar för att få
tillgång till de lokaler som behövs. Om
museets samlingar finge bli tillgängliga
för allmänheten och våra forskare, skulle
de kunna bidraga till att skapa förståelse
för och kunskap om de utomeuropeiska
områden som vi i dag försöker
hjälpa med socialt och ekonomiskt
uppbyggnadsarbete.

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

Interpellation ang. avvecklingen av de s.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder att Etnografiska museets
värdefulla samlingar blir tillgängliga
för en intresserad allmänhet och
åtkomliga för de forskare som behöver
dem i sitt arbete?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. avvecklingen av

de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet

Herr VIRGIN (h) fick nu ordet och
anförde:

Herr talman! Genom principbeslut av
1961 års vårriksdag bestämdes, att de
ömsesidiga bolag, som bedriver försäkring
enligt yrkesskadeförsäkringslagen
— de s. k. socialförsäkringsbolagen —
icke längre skulle äga meddela sådan
försäkring efter utgången av år 1965.
Samtidigt uttalades, att de problem, som
sammanhänger med avvecklingen av bolagens
verksamhet, borde behandlas av
den kommitté, som förutsattes bli tillsatt
för att utreda frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida natur och innehåll.

I augusti 1961 tillkallade Kungl. Maj:t
sakkunniga för fullgörande av nämnda
utredningsuppdrag. Något förslag har
av dessa ännu icke framlagts.

Socialförsäkringsbolagens situation
efter det förutnämnda principbeslutet
är svår. Bolagen måste i full utsträckning
driva sin rörelse, i varje fall till
dess att avvecklingsreglerna fastställts,
med de krav detta ställer bl. a. på tillgång
till kvalificerad och välutbildad
personal. Om och i så fall i vilken utsträckning
arbetsuppgifter kommer att
kvarstå efter 1965 års utgång är oklart.
Regleringen av ersättning för yrkesska -

k. socialförsäkringsbolagens verksamhet
dor sker av naturliga skäl först en tid
efter det att skadan inträffat — i vissa
fall kan tidsutdräkten fram till en slutreglering
vara betydande. Då yrkesskada
föranlett invaliditet eller dödsfall
och därmed skyldighet för försäkringsgivaren
att utgiva livränta skall mot
förpliktelsen svarande kapitalbelopp av
denne avsättas och efter vissa i försäkringslagen
givna regler förvaltas, så
länge förpliktelsen kvarstår. Skall bolagen
omhänderha fullgörandet av de
skyldigheter, som uppkommit under
den tidigare verksamheten, så kommer
uppgifter att åvila dem under en lång
följd av år. Skall bolagen i stället vid
någon fixerad tidpunkt träda i likvidation,
så torde särskilda lagbestämmelser
erfordras.

Bolagens möjligheter att minska svårigheterna
genom att inrikta sig på någon
annan form av verksamhet är starkt
begränsade. De har enligt försäkringslagen
endast rätt att meddela yrkesskadeförsäkring.
Sådan försäkring förekommer
visserligen i två former, nämligen
dels som obligatorisk, dels som frivillig.
Den frivilliga försäkringen har, vid
sidan av den obligatoriska försäkringen,
i vissa bolag betydande omfattning.
Den kungl. proposition — nr 45/1961
— på vilken riksdagens principbeslut
grundades utgick i sin motivering från
behovet av samordning av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen med
sjukförsäkringen och pensioneringen
och uttalade sig egentligen endast om
lämpligheten av att bolagen skulle upphöra
att utöva obligatorisk försäkring efter
utgången av år 1965. Riksdagens
principbeslut innefattar emellertid att
all försäkringsverksamhet för bolagens
del helt skall upphöra.

Den totala frånvaron av riktlinjer angående
de skyldigheter och arbetsuppgifter,
som för bolagens del kan komma
att kvarstå efter 1965, och ovissheten
om de lagbestämmelser, som då kan
komma att reglera bolagens förhållanden,
försvårar eller omöjliggör plane -

66 Nr 33 Onsdagen den 20 november 1963

Interpellation ang. ökad bostadsproduktion i Stor-Stockholm

ring för framtiden. Detta innebär avsevärda
olägenheter för bolagens delägare
och personal. Olägenheterna ökar snabbt
allteftersom tiden för avvecklingen
kommer närmare. Skälig hänsyn till att
personalen efter ett framtvingat avskedande
skall kunna beredas anställningar,
som passar dess ofta speciella kvalifikationer,
och till delägarnas berättigade
krav att avvecklingen skall kunna
ske utan onödiga värdeförluster gör
det ytterst angeläget, att klara regler
är fastställda långt före tidpunkten för
försäkringsverksamhetens upphörande.
Redan nu har osäkerheten inför framtiden
medfört svårigheter och kostnader.

Med anledning av det anförda vill jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande interpellation:

Vill statsrådet meddela vid vilken senaste
tidpunkt de bestämmelser, som är
erforderliga i samband med socialförsäkringsbolagens
avveckling, kan förväntas
vara i laga ordning fastställda?

Även denna anhållan bifölls.

Interpellation ang. ökad bostadsproduktion
i Stor-Stockholm

Ordet gavs härefter till herr HOLMBERG
(h), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgift kommer
regeringen att tillsätta en utredning om
gemensam bostadsförmedling i storstockholmsområdet.
Detta är som bekant
inte någon ny tanke. Frågan har
tidigare utretts av kommunerna i området.
Vissa fördelar kan visserligen
uppnås med en gemensam förmedling,
men förmedlingen som sådan har ingen
som helst effekt på bostadsproduktionens
omfattning och kan i nuvarande
läge ej minska väntetiderna i bostadskön
som i Stockholm uppgår i vissa fall
ända upp till nio år. Det är främst de
unga familjerna som hårdast drabbas

av bostadsnöden. Ett stort antal sådana
familjer tvingas att efter äktenskapets
ingående bo hemma hos sina föräldrar
och få familjen splittrad genom utackordering
av barnen.

Angelägnare än att åstadkomma en
gemensam bostadsförmedling är att vidtaga
åtgärder som snabbt kan höja bostadsproduktionen
inte minst i Stockholm
och stockholmsområdet. Härvid
är det bl. a. betydelsefullt att Järvafältet
eller motsvarande område frilägges
för bostadsbebyggelse i snabbare takt
än vad som förutsätts i nu förda diskussioner.

I anledning härav får jag till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att utöver
nu föreslagen utredning om en gemensam
bostadsförmedling i Storstockholm
vidtaga åtgärder som icke
endast fördelar nu befintliga lägenheter
utan även möjliggör en reell ökning
av tillgången på bostäder i Storstockholm? Kammaren

medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få lämna ett par meddelanden
om arbetsplena i fortsättningen
av höstsessionen.

En beträffande arbetsbelastningen i
kamrarna för nästa vecka gjord undersökning
utvisar att arbetsplenum ej synes
bli erforderligt fredagen den 29
dennes. I anledning härav vill jag meddela
att i planen för höstsessionen upptaget
arbetsplenum fredagen den 29 dennes
kl. 11.00 utgår och att i stället hålles
bordläggningsplenum kl. 14.00.

I enlighet med önskemål därom av
representanter för utskott avser jag att
tisdagen den 10 december ej utlysa
kvällsplenum och att till kammaren
hemställa att plenum avslutas före middag.
Jag vill framhålla, att detta ökar

Onsdagen den 20 november 1963

Nr 33

sannolikheten för att torsdagen den 12
december, för vilken dag i planen för
höstsessionen upptagits eventuellt arbetsplenum,
måste tagas i anspråk för
arbetsplenum.

Justerades protokoflsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw