15—16 aprilDebatter m. m (Riksdagens protokoll 1958:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 14

15—16 april
Debatter m. m.

Onsdagen den 16 april Sid.

Svar på fråga av herr Arrhén ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
.................................................. 7

Nybyggnad för Musikaliska akademien med musikhögskolan .... 20

Lån till Uppsala studentkår för uppförande av studentmatsal .... 23

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter
vägrar att utföra vapenfri tjänst ...................... 24

Ersättning till vissa familjeförsörjare vid deras barns sjukdom . . 28

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m..................... 29

Anslag till lantbruksnämnderna................................ 48

överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus .......... 49

Statschefens ställning i en modern parlamentarisk demokrati .... 57

Om Sveriges ombildning till republik .......................... 63

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Anordnande av skolmåltider ................................ 64

Vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet .................... 74

Bidrag till driften av folkskolor m. m......................... 80

Försökskostnadsbidrag till försöksverksamheten med nioårig en hetsskola

................................................ 82

Bidrag till driften av folkhögskolor ........................ 84

Utbildning av ungdomsledare................................ 87

Ungdomens fritidsverksamhet .............................. 88

Instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer .......... 93

Nykterhetsorganisationer m. m............................... 94

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 april

Statsutskottets memorial nr 83, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
...................................................... 3

— nr 84, ang. gemensam votering i fråga om statsgaranti för lån till

hantverks- och småindustriföretag .......................... 3

— nr 85, ang. gemensam votering i fråga om anslag till boxnings sporten

.................................................. 4

Onsdagen den 16 april

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem .......... 6

Statsutskottets utlåtande nr 68, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet
.................................... 19

— nr 69, om anslag till Musikaliska akademien med musikhögskolan
......................................................

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Banko utskottets utlåtande nr 16, ang. avhjälpande av vissa svårigheter
för näringslivet i Blekinge län ........................

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m....................................

— nr 22, ang. lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa
betänkligheter vägrar att utföra vapenfri tjänst..........

— nr 23, ang. förenklat förfarande vid föredragning inför domstol

av skriftligt bevismaterial..................................

— nr 24, om viss ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken ......

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. en uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt militärersättningsförordningen ..........

— nr 19, om stöd i vissa fall åt familjeförsörjare vid deras barns

sjukdom ..................................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om upphävande av jordförvärvslagen
m. m. ..........................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. vissa anslag till lantbruksnämnderna
..............................................

— nr 14, ang. bostadslån åt domänverkets fast anställda skogsarbetare
..................................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, om överförande i

enskild ägo av kommunägda bostadshus ....................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. statschefens ställning i
en modern parlamentarisk demokrati........................

— nr 15, om Sveriges ombildning till republik..................

— nr 16, ang. kostnadsfritt tillhandahållande åt politiska partier

av s. k. äktamakekuvert vid vissa allmänna val ..............

Statsutskottets utlåtande nr 70, ang. anslag till folkskoleväsendet,

folkbildningsåtgärder m. m.................................

—- nr 71, ang. anslag till medicinska högskolan i Umeå m. m.....

— nr 72, ang. åtgärder för ökad intagning av studerande vid far macevtiska

institutet ......................................

— nr 73, ang. kyrkomusikerorganisationen ....................

— nr 74, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.............................................

— nr 75, ang. stat för riksgäldsfonden..........................

— nr 76, ang. särskilda ekonomiska förmåner åt övertalig personal

vid örlogsvarven m. m.....................................

— nr 77, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
..................................................

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
..................................................

— nr 79, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
............................................

— nr 80, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
..............................................

—- nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av
nya kapitalinvesteringar ..................................

— nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

oreglerade kapitalmedelsförluster ..........................

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om ändrad lydelse av 10 §

förordningen angående skatt å spritdrycker och vin ..........

Bankoutskottets utlåtande nr 18, ang. vissa lättnader i kreditrestriktionerna
för tryggande av kommunal upplåning ............

— nr 20, ang. hotellnäringens kreditproblem ..................

— memorial nr 21, ang. anslutning av HSB:s sparverksamhet till

ungdomens lönsparande....................................

— utlåtande nr 22, ang. ändrad lydelse av § 31, mom. 1 bankoreglementet
..................................................

Sid.

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Tisdagen den 15 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
131, angående statlig borgen för lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, angående vattenvårdens organisation
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
136, angående godkännande av vissa avtal
om förvärv och överlåtelse av fastigheter,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 142, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1
och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
143, angående löneförmåner m. m. för
viss läkarpersonal.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 145, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 146, med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 147, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
in. in.;

nr 148, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet;
samt

nr 150, med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14—16
och statsutskottets utlåtande nr 70—82.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
83, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 84, i anledning av kamrarnas skilj -

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

aktiga beslut i fråga om statsgaranti
för budgetåret 1958/59 för lån till hantverks-
och småindustriföretag.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På härefter gjord proposition godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
85, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om villkor för användningen
av anslaget för budgetåret 1958/
59 till Avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41
samt bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 18 och 20—22.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

141, angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. m.;

nr 149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation m. m.;

nr 151, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8 och
11 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent;

nr 152, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);
och

nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr
71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Ferieresor
för husmödrar;

nr 181, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1958/59
till Bidrag till Föreningen Fruktdrycker;
och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående förfarandet i kammarrätten,
m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8
mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier;

bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om utredning
och förslag i frågan om full sysselsättning
och trygghet i anställningen;

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

första lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om upphävande av
lagen den 20 juni 1930 (nr 336) angående
förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824);

nr 23, i anledning av väckt motion angående
upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över kostnadsfria
läkemedel;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om undvikande av att skyldighet för utländska
medborgare att erlägga folkpensionsavgift
i vissa fall får retroaktiv
verkan; samt

nr 25, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 10 § sjömanslagen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av motioner om
viss ändring av 33 § expropriationslagen; nr

17, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 § lagen om
hyresreglering in. in.; samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 69 och 77 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 426) om (lottning i
allmän flottled;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, såvitt propositionen
avser täckande av vissa kostnader vid
förutvarande Strömsholms hingstdepå;
samt

nr 21, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ytterligare ändamål,
vartill de under anslaget till
Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt anvisade
medlen måtte få disponeras; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av motioner angående
utredning av frågan om avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och
produktionskostnaderna i Norrland;

nr 16, i anledning av motion om en
allsidig utredning beträffande den svenska
reklamens omfång och kostnader,
m. in.; samt

nr 17, i anledning av motioner om utredning
rörande prostitutionsproblemet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Berg, Gunnar, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 14

Onsdagen den 10 april 1958 fm.

Onsdag-en den 16 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN anförde: I

samråd med andra kammarens talman
vill jag meddela att arbetsplena
denna vecka kommer att äga rum i vanlig
ordning fredagen den 18 innevarande
april kl. 13.00.

Under nästkommande vecka kommer
arbetsplena att anordnas tisdagen, onsdagen,
torsdagen, fredagen och eventuellt
även lördagen.

Vid onsdagens plena påbörjas behandlingen
av särskilda utskottets utlåtande
angående folkpensionering.

Kamrarnas sammanträdestider kommer
att anslås på sedvanligt sätt.

Arbetsplena kommer även att hållas
måndagen den 28 april.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som yttrade
:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att få
avlämna en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kamrarna valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:

Sjödahl

Nilsson, Hjalmar

Lindblom

Fahlander

Elofsson, Gustaf

Mogård

Ewerlöf

Anderberg

Sundelin

Hesselbom

Pålsson

Boo

Bergman

Ohlon

Elowsson, Nils

Larsson, Sigfrid

Bergh, Ragnar

Damström

Spetz

Holmqvist

fru Carlqvist

Eriksson

Sundin

Mannerskantz

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr andre vice talmannen avlämnade
lista, som gällde detta val, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:
Möller
Strandler

Andersson, Axel Johannes

Mossberger

Gustafsson

Hedström

Eskilsson

fröken Ranmark

Jacobsson

fru Gärde Widemar

Onsdagen den 1C april 1958 fm.

Nr 14

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Arrhén till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga: »Är
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
villig att inför kammaren
redogöra för sin syn på disciplinproblemet
inom skolväsendet, närmast i
anslutning till den nyligen inträffade
s. k. aga-affären i Limhamn?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Arrhén har frågat,
om jag är villig att inför kammaren redogöra
för min syn på disciplinproblemet
inom skolväsendet, närmast i anslutning
till den nyligen inträffade s. 1c.
agaaffären i Limhamn.

Det problem, som herr Arrhén här
för fram, är av komplicerad och känslig
natur. Det har under senare tid varit
föremål för flera utredningar och förslag
och för en livlig offentlig debatt.
Regeringen kommer att vid utfärdande
av de nya skolförfattningar, som skall
träda i kraft den 1 juli i år, få ta ställning
till bl. a. frågan om disciplinbestämmelserna
för elever i folkskolan.
Jag anser mig därför inte nu, i svar på
en enkel fråga, böra för egen del föregripa
detta ställningstagande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på den enkla frågan.

Scenen är Malmö rådhusrätt. Kärande
iir fader till en skolelev i klass 7,

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
alltså högstadiet, vid Limhamns enlietsskola,
där — som tidningsreferaten påpekat
— enligt gällande bestämmelser
kroppslig aga under inga omständigheter
får förekomma. Svarande är klassföreståndare
i en klassavdelning, och
han har tilldelat en fjortonårig elev flera
örfilar.

Förspelet sägs ha varit, att pojken,
som alltså går i klass 7 i enhetsskolan,
och en kamrat till honom på väg till
skolan överraskats av en regnskur och
sökt skydd intill ett växthus, som ligger
i närheten av skolan. Trädgårdsmästaren
körde bort pojkarna och tog dem
med sig till överlärarexpeditionen. Han
hade blivit av med en del föremål tidigare
och misstänkte nu, att pojkarna
var de skyldiga samt att de möjligen
också stulit vindruvor i ett växthus. Pojkarna
förklarade, att de inte varit inne
i trädgården alls och att de inte gjort
något där. Däremot erkände de, att de
stulit äpplen i en annan trädgård. Överläraren
sade åt dem att visa vad de hade
i fickorna. Den ene av pojkarna hade
en rökpipa, en ask tobak och originellt
nog —- men kanske för åldern inte så
originellt — en skiftnyckel. Pipan var
hans fars, och han vägrade att lämna
den ifrån sig och stoppade den på sig
igen. Han tillsades att ta fram pipan
men svarade då: »Det kan du göra själv,
överlärardjävul.» Han hade också tagit
en karmstol och med den hotat trädgårdsmästaren.
En lärare, som bevittnat
uppträdet, har förklarat att han under
sina 26 år som lärare aldrig sett några
skolbarn uppträda så lymmelaktigt och
oförskämt mot sina lärare som de här
två pojkarna.

Då klassföreståndaren fått kännedom
om saken, ansåg han det vara sin skyldighet
att ta upp den i klassen. Han ansåg,
att läget skulle bli fullkomligt ohållbart,
om elever skulle kunna uppträda
hur skandalöst som helst. Han nämnde
i klassen, att pojkarna skulle få nedsatt
uppförandebetyg, framhöll att det
inte var betydelselöst, hur de betedde
sig i skolan, o. s. v. Vid början av nästa
lektion frågade emellertid den ene av
pojkarna, varför han skulle ha sänkt

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet

uppförandebetyg. Läraren svarade, att
pojken borde vara fullt på det klara
med, att hans uppförande varit mycket
dåligt och att det sänkta betyget var fullt
berättigat. Han sade åt pojken att vara
tyst. Denne fortsatte emellertid att prata
och menade, att han ingenting hade
gjort. Läraren hade då gått ned till
bänken och fullt behärskat — som det
sedermera sades inför rätten — tilldelat
pojken ett par örfilar med liandflatan.
Klasskamraterna, som sedermera
hördes av polisen, har lämnat mycket
varierande uppgifter: från att pojken
fått ett slag på kinden till att läraren givit
honom tio till femton slag i huvudet
med knytnävarna. Variationerna i
uppgifterna är ju av intresse. Pojken
själv har till föräldrarna sagt, att läraren
flugit på honom och givit honom en
massa örfilar och då han sökt skydda
ansiktet bombarderat honom med knytnävarna
i huvudet.

Rådhusrätten i Malmö dömde läraren
till fem dagsböter å tio kronor samt utdömde
ett skadestånd på tio kronor.
Han ålades dessutom att betala kostnaderna
för den av det allmänna förordnade
försvararen med 435 kronor. Det
hela blir alltså tillsammans 495 kronor.

Denna händelse har, som vi alla vet,
väckt ett enormt uppseende över hela
landet, självfallet bl. a. i lärarkretsar.
Vid Skånska skolstyrelseförbundets årsmöte,
som nyligen hölls i Hässleholm,
hade frågan om den obligatoriska skolans
disciplin- och ordningsfrågor tagits
upp i en motion av skolstyrelsen i Malmö;
men märk väl: denna motion var
inlämnad före händelserna i Limhamn.
Fallet diskuterades också vid den femstadskonferens
om aktuella skolproblem,
som började i Göteborg den 1 april.

Överläraren vid enhetsskolan i Limhamn,
herr Gunnar Haraldsson, anser,
att man inte kan ta bort ett disciplinmedel
sådant som den sparsamt förekommande
agan utan att sätta ett annat i
dess ställe. För närvarande är, har han
understrukit, förhållandena olidliga. Det
hjälper varken att varna eller att förmana
de dåliga elevelementen; lärarna talar
för döva öron. Överläraren har vida -

re uttalat den farhågan, att de kvalificerade
lärarkrafter, som man vill ha i enhetsskolan,
skräms bort därifrån. I dagens
enhetsskola, säger han, tenderar
uppgiften att upprätthålla ordningen att
ta mer tid i anspråk än själva undervisningen.
I Limhamn hade sålunda en filosofie
licentiat, som senare uppförts på
förslag till två lediga lektorat, begärt
tjänstledighet efter bara ett par veckors
tjänstgöring i enhetsskolan. Lärarna härdar
inte ut med den psykiska påfrestning
de utsätts för genom vissa elevers
fullständigt hämningslösa uppträdande. I
Limhamns s. k. agaaffär hade den 14-åring, som blev målsägare inför Malmö
rådhusrätt, för kamraterna bl. a. skroderat
om, att han vid besöket på överlärarexpeditionen
hade slagit överläraren sa
att denne svimmat!

Disciplinupplösningen har på sina
håll tagit sig fullständigt otroliga former.

1 eu sjundeklass vid Bergaskolan i Limhamn,
där den s. k. agaaffären utspelades,
behagade sålunda en flicka byta behå
under pågående lektion. Lärarna står,
uppges det, utan möjlighet att ingripa pa
ett effektivt sätt. Eleverna vet — och torde
efter bötesmålet med de 500 kronorna
veta det än bättre — att agan är förbjuden
på enhetsskolans högstadium och
att lärarna inte har några andra disciplinmedel
till sitt förfogande. Att bli utvisad
från klassrummet tar dessa elever
inte som en tillrättavisning utan som ett
behagligt avbrott i skolans vardagsrutin.
Det är framför allt två sjundeklasser i
Bergaskolan, en för pojkar och en för
flickor, som visat sig svårhanterliga. Åttonde
klassen har man däremot inga allvarliga
problem med. Skillnaden mellan
de två årskullarna säges vara påtaglig.

Föräldraföreningen vid enhetsskolan i
Limhamn har starkt reagerat mot vad
som i tidningsreferaten kallats »ncdbusningen».
Hyggligt folk vill inte, att deras
barn skall riskera att ta intryck avuppenbara
rötäggs beteende. Föräldraföreningens
ordförande, expeditör Iwan
Moberg, har sökt få kontakt med den nu
herostratiskt ryktbare 14-åringens föräldrar
men förgäves. De har inbjudits
till föräldramöten men inte kommit.

Onsdagen den 1(5 april 1958 fm.

Nr 14

Samma resultat blev det, då folkskolinspektören
tog liknande initiativ. Föräldrarna
i övrigt har i Limhamn reagerat
lika starkt som lärarna mot att det inte
längre finns några möjligheter att ingripa
mot de elever, som uppträder grovt
störande mot ordningen. Korttidsrelegering
som vid läroverken — det rör sig
där i allmänhet om 14 dagar — anser
man inte kunna komma i fråga, eftersom
de elever, det här gäller, förmodligen
skulle uppfatta ett dylikt skiljande från
skolan som. en välkommen semester. Generaldirektör
Rosén i skolöverstyrelsen
har för sin del likväl pekat på att korttidsrelegering
införts vid läroverken och
att man förväntar hjälp från föräldrarna
och hemmen. Bägge dessa anvisningar
hade emellertid i Limhamnsfallet, som
sagt, varit verkningslösa. Generaldirektören
har också meddelat, att fenomenet
inte är nytt — vilket ju är en trivial sanning
— och att en allmän översyn av de
metodiska anvisningarna för läroverken
just nu pågår. Dessa välvilliga meddelanden
ter sig måhända litet väl bleka i det
akuta sammanhanget.

Allmänhetens reaktion inför Limhamnsfallet
har med något enstaka undantag
varit ensartad. Det har i insändarna
i tidningarna föreslagits, att de
läraren ådömda böterna skulle betalas
genom eu insamling — ett initiativ som
redan tycks ha burit frukt — men som
inte alls löser mer än en del av den situation,
som uppkommit genom rådhusrättens
tillämpning av gällande bestämmelser.
Det har i samband därmed påpekats,
att bestämmelser, som inte har
något som helst stöd i det allmänna rättsmedvetandet,
är en utväxt, som snarast
bör borttagas. I andra insändare anklagas
lärarna för att vara »mesar», som
inte sätter i gång med en strejk från
Ystad till Haparanda för att få en ändring
av nu gällande bestämmelser till
stånd, under det alt andra karskt deklarerar:
»Vore jag lärare skulle jag svära
på att aldrig sätta mig i eu kateder för
att ta hand om andras barn.» Detta kan
man ju säga, men det är inte alltid så
säkert, att man kan handla så. Andra

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
kräver en lagändring, och de säger att
en lag, som sätter vapen i händerna på
en lymmel och uppmuntrar drummelaktighet
är en usel lag, en rättsvidrig
lag. Fn annan hävdar emellertid att ingenting
märkvärdigt alls har hänt i Limhamn
—- en elev har uppfört sig olämpligt,
läraren har givit honom en örfil,
vilket han inte får göra, och han har fått
sitt straff. Allt skulle alltså ha gått rätt
till! Formellt kan man se saken på del
sättet, men frågan är, om de gällande bestämmelserna
är lämpliga.

Den insändare, som tar det hela sa
trankilt, soin jag nyss refererade, förordade
för sin del en elevdomstol, kopierad
efter samhällets domstolar, där eleverna
skulle döma felande till, som det
heter, mistande av förmåner. Den utvägen
ter sig av olika skäl ytterst tvivelaktig.
Andra hävdar, att återinförandet
av rätten till aga i skolorna naturligtvis
inte är allena saliggörande men som
hjälpmedel är den oumbärlig. »I länder
och i svenska familjer, där ungdomen
har bättre inre styrka och yttre hållning,
är», försäkrar insändaren, »daskfrågan
inte något diskussionsämne.» Här rör det
sig alltså om, att man gör en åtskillnad
mellan begreppet »dask» och begreppet
»stryk». Differensen mellan dessa båda
uttryck får uppfattas så, att uttrycket
strvk tillåter bestraffning med den gamla
tidens korrektionsmedel, som ju är
kända.

Folkskolinspektören i Malmö, herr
John Mattsson, har under den förut omnämnda
Göteborgskonferensen bl. a. uttalat,
att lärarna med nuvarande bestämmelser
står maktlösa i sådana situationer
som inträffat i Limhamn. »En enda
elev kan sabotera hela undervisningen,
utan att vi kan göra någonting alls»,
sade han. »Vi vill ha direktiv från högre
ort, hur vi skall förfara i dylika fall»,
sade han vidare. Pojken i Limhamn går
fortfarande kvar i sin klass, och den
dömde läraren är tjänstledig. Klassen det
gällde blev fullständigt demoraliserad,
betonade herr Mattsson. »Det enda vi
kunde göra var alt upplösa den och
flytta det övervägande antalet goda ele -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
ver till andra klasser. Återstoden är nu
mycket liten, en specialklass. Ingen kontakt
med föräldrarna liar nåtts.»

Det verkställande utskottet i Limhamns
föräldraförening har uttalat sig
mot att polisanmälan i detta fall gjordes
och att rättegång begärdes av elevens
föräldrar. »Agan i den gamla formen
anser vi visserligen förkastlig»,
säger utskottet, »men andra korrektionsmedel
bör lärarna ha.» Föräldraföreningen
har förklarat sig villig att bli
medlare, om några missförstånd uppstått
— som man uttrycker sig. Man
påpekar, att klass 7 är en svår skolålder
— vilket är objektivt riktigt. Man säger
också, att det är en nackdel, att dessa
elever har samma klasslärare som under
de tre föregående läsåren och säger sig
mot bakgrunden av vissa utredningar,
som för närvarande pågår på området,
vilja ha två klasslärare, en med humanistiska
och en med naturvetenskapliga
ämnen, för de elever, som ej går på aeller
b-linje. Där disciplinsvårigheter
uppstår, anser utskottet, att observationsklasser
bör inrättas. Till dessa bör svårhanterliga
element sammanföras. Därigenom
skyddas de elever som är ordentliga.
På högstadiet borde vidare med
mönster från en del läroverk elevråd
upprättas som en länk mellan lärare och
elever, och skolkuratorer bör anställas.

Dessa synpunkter syns representera
den spik, på vilken verkställande utskottet
i Limhamns föräldraförening hängt
sina vantar. .lag vill för min del inte kritisera
dem. Var och en av synpunkterna
är enligt mitt förmenande värd att begrunda.
Likväl har därmed det primära
problemet inte lösts. Systemet med observations-
eller specialklasser kan tilllämpas
mot uppenbara rötägg, och där
kan det vara på sin plats. Men det finns
också elever, som visar tecken på begynnande
vanart, och här behövs vissa ur
disciplinär synpunkt förebyggande medel,
som eleverna bör känna till och
som de bör tillhållas att respektera.

Jag har, när jag studerat de olika förslag,
som framkommit på detta område,
från allmänheten och från ansvariga
myndigheter, försökt göra att urval ur

den ganska rika skörden. Jag skulle, herr
talman, efter att här ha exemplifierat
förslag från olika håll, kunna tänka mig
för det första, att bestämmelser och reglementen
i princip uttalade, att aga i
alla skolformer på högstadiet ej bör eller
må förekomma, i stället för nu gällande
absoluta förbud. Uttrycken »bör» och
»må» känner vi ju som lagstiftare väl
till och den fjädring, som dessa små ord
kan tillåta. Därmed skulle, menar jag.
en viss marginal ha införts, inom vilken
temperamentsutbrott av den art, som nu
senast ägt rum i Limhamn, skulle kunna
rymmas.

Om anmälan gjordes från föräldra- respektive
elevhåll, skulle för det andra
skolstyrelsen antingen ensam eller i samarbete
med föräldraföreningens styrelse
i vederbörande skola bedöma fallet och
avge utlåtande, om läraren enligt vederbörandes
mening överträtt sin befogenhet.
Om så befunnes vara fallet, skulle
varning utdelas. Om händelser av denna
art upprepades i former, som bedömdes
som svårartade, borde anmälan ske
till skolöverstyrelsen, som efter utredning
hade att ta ställning. Avsikten med
dylika bestämmelser skulle då vara att
undvika att göra sådana affärer till rättsfall
och få dem behandlade inför domstol
med vitesförelägganden av den stötande
typ, som fallet var i Limhamn.

Man skulle också kunna tänka sig, såsom
fallet nu synes ha utvecklat sig i
Limhamn, för det tredje, att observations-
eller specialklasser verkligen inrättas
med möjligheter för eleven att bli
överförd till normalklass, om han visar
tecken till klar sinnesändring. I dylika
fall vore skolkuratorer utan tvivel av
värde i det fortlöpande arbetet med
detta elevklientel. Denna synpunkt underströks
också vid Skånska skolstyrelseförbundets
årsmöte i Hässleholm
den 12 april. Åtgärden kan te sig nödvändig
för att skydda normaleleverna
från skadlig påverkan, även om vissa
invändningar här givetvis skulle kunna
göras.

Jag skulle också för det fjärde kunna
tanka mig att inrätta elevråd för samarbete
mellan lärare och elever. Elevrå -

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Nr 11

den skulle — jag gör här summariska
citat ur stadgarna för elevrådet vid det
läroverk där jag tjänstgör — behandla
allmänna frågor rörande eleverna och
skollivet och framlägga förslag till åtgärder,
som kan vara till gagn för eleverna
och skolarbetet. Elevråden skulle
vidare behandla önske- och klagomål,
som kan framföras av eleverna, samt
verka för lösningar i samarbete med
rektor och lärare.

I vissa extrema fall, som nu senast i
Limhamn, bör man enligt min mening
för det femte ha utvägen att snabbt koppla
in barnavårdsnämnden med de möjligheter
av tvingande natur, som lagen
beträffande dess verksamhet innesluter.
Folkskolinspektör John Mattsson har den
12 april framfört ett dylikt önskemål och
jag finner att man skulle kunna dela det.

Jag skulle vidare för det sjätte vilja
göra en erinran. Genom kungl. beslut
den 22 februari 1957 har bestämts, att
vitsord över ordning och uppförande
icke skall utsättas i utskrivnings- och
avgångsbetyg från försöksskolan samt
att icke heller yrkesskolorna i avgångsoch
utskrivningsbetyg skall införa vitsord
över ordning och uppförande, men
om eleven får annat vitsord än mycket
god ordning och mycket gott uppförande,
skall detta meddelas målsman. Detsamma
gäller, som bekant, vid de högre
skolorna samt genom riksdagens beslut
i höstas även vid folkhögskolorna.
Det vore måhända värt att överväga, huruvida
inte ordnings- och uppförandebetyg
för eleverna borde återinföras,
detta desto mer som dessa i olika fall
spelar en avsevärd roll för att ge stadga
åt skolans verksamhet. Jag är dock fullt
på det klara med att sedan riksdagen så
pass nyligen i princip uttalat sig för ett
borttagande av dessa bestämmelser i olika
skolformer, är det knappast att betrakta
som realistisk politik att föreställa
sig, att en ändring skulle kunna ske
ögonblickligen. Man får därvidlag se saken
så, att man bör avvakta iakttagelserna
under de närmaste åren. Men om
utvecklingen inte blir sådan som man
hoppas, finner jag, att det inte alls
skulle vara unikt, om vårt land efter

ng. disciplinproblemet inom skolväsendet
förnyad prövning skulle komma att inta
en annan ståndpunkt. Det finns möjligheter
att från andra länder hämta
exempel på, att man därvidlag handlat
på exakt överensstämmande sätt.

Herr talmannen, som under detta
anförande infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, lät
nu klubban falla och yttrade:

Jag vill fästa herr Arrhéns uppmärksamhet
på att det är en enkel fråga, som
vi nu debatterar.

Herr ARRHÉN (h):

Jag vill också för det sjunde framlägga
till begrundan, vad det inträffade
kan lära oss om behovet av mindre skolor.
Detta framhölls också vid Skånska
skolstyrelseförbundets möte i Hässleholm.
Det framfördes där att de stora
skolorna respektive stora klasserna beredde
mycket stora bekymmer.

Men det som för mig, herr talman —
om jag får avsluta med denna synpunkt
— är det mest besvärande, när jag suttit
och begrundat detta problem, är, att
rekryteringen av lärare till vårt undervisningsväsen
över huvud taget genom
det inträffade påverkats på ett högst
olyckligt sätt. Inom akademiska kretsar
har reaktionen varit enhetlig och
sammanbiten. Lärartjänsten får komma
i sista hand med de förhållanden, som
nu synes vara rådande. Det har frågats:
Varför får man inte akademiker
till försöksskolorna? Svaret ges av fallet
i Limhamn. Akademikerna tar hellre
tjänst i lägre lönegrad i den obetydligaste
realskola, sådan den består i dag,
än i högre lönegrad vid enhetsskolan.
Pengar är bra, men trivsel och lugn i
arbetet är mera värda än pengar.

Jag tackade, herr talman, enligt gammal
god tradition herr statsrådet för
svaret på min enkla fråga. Kanske har
mitt anförande blivit längre än vad som
överensstämmer med kammarens kutym,
men det betingas av att jag anser,
att detta problem är av central betydelse.
I själva verket var det där svaret jag

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet

nyss fick inte så mycket att tacka för. en enkel fråga ta upp detta spörsmål och
Den tankeansträngning, som man i det sedan utnyttja svaret på den enkla fråföreliggande
läget kunnat ha rätt att gan på det sätt han här har gjort. Nätförvänta,
lyste i allra högsta grad med blev det sed att man i ett svar på en ensin
frånvaro. Den fråga, som jag tillät kel fråga redogör för ett pågående förmig
ställa till chefen för vårt under- fattningsarbete — ingalunda en utred -

visnings- och kulturdepartement, hade
som första uppgift att ge herr statsrådet
en möjlighet att uttala sig i samband
med en händelse, som väckt uppseende
över hela landet. Herr statsrådet
har låtit detta tillfälle gå sig ur
händerna. Jag tvingas, herr talman,
med den aktning som jag personligen
hyser för herr statsrådet, att här förutsätta
en personlighetsklyvning. Det är
den av den byråkratiska och parlamentariska
rutinen jagade, förhäxade
och hypnotiserade mister Hyde, som här
givit det knastrande svaret: Utredning
pågår. Men jag, herr statsråd, tillåter
mig efterlysa doktor Jekylls mening i
saken. Vad tänker människan Ragnar
Edenman inför det som här inträffat?

Herr TALMANNEN:

Jag vill med anledning av vad som
i dag förekommit och vad som inträffat
vid några tidigare tillfällen säga att
jag betraktar det som utomordentligt angeläget
ur kammarens synpunkt, att de
som framställer enkla frågor liksom de
som besvarar sådana söker upprätthålla
skillnaden mellan enkla frågor och
interpellationer, då eljest institutet enkla
frågor kommer att förlora all betydelse.

Med hänsyn till det långa anförande
som nyss hållits och då andra talare förutom
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anmält sig i debatten,
hemställer jag emellertid att kammaren
för dagen måtte upphäva den inskränkning
i debatten i samband med
enkla frågor som föreskrivs i ordningsstadgan.

Denna hemställan bifölls.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag anser inte att det är
fair plav av herr Arrhén att i form av

ning vilken som helst utan ett författningsarbete
som kommer att vara avslutat
om några veckor? Det tillfälle som
jag enligt herr Arrhén fick i dag och lät
mig gå ur händerna kommer mycket
snart tillbaka, herr Arrhén, när cn allmän
skolstadga läggs fram. Men det är
alldeles uppenbart att mot bakgrunden
av vad herr Arrhén sagt tvingas jag ändå
att göra några personliga deklarationer.
Jag är dock så pass säker på att den
författning som kommer att utfärda*
skall ge mig all rättvisa och att jag trots
herr Arrhéns uppmaningar vågar vänta
några veckor.

Agan eller den kroppsliga bestraffningen
är ju förbjuden i realskolan, i
högre skolor och på enhetsskolans högstadium.
Däremot är den tillåten i folkskolan,
eftersom den inte är förbjuden
där. Vi kommer att få en allmän skolstadga,
och i den skall bland annat tas
upp sådana ting som är gemensamma för
skolväsendet. Disciplinfrågan är verkligen
i hög grad en gemensam skolangelägenhet.
Den kommer alltså in där.

Personligen tvekar jag trots Limhamn -fallet inte ett ögonblick att göra den deklarationen,
att aga inte bör förekomma i
skolan. Det är angeläget att man söker
hålla huvudet kallt när sådana tråkiga
historier inträffar som den nyss relaterade
i Limhamn. Man får inte då omedelbart
gripas av någon massuggestion
och ropa på stryk. Jag tror att vi skall
vara mycket försiktiga med att tala om
sådana här ting med alltför stora bokstäver.

Men även om man har den uppfattningen
att agan skall förbjudas, så är begreppet
kroppslig bestraffning inte så
enkelt. Det råder delade meningar i deu
juridiska debatten om vad som menas
med kroppslig bestraffning. Att en örfil
eller en serie örfilar är aga tror jag alla
kan enas om, men det finns ju andra former
av handpåläggning. Vad är t. ex. ett

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Nr 14

Ang. disciplinproblcmet inom skolväsendet

lag i armen? Det är alldeles uppenbart,
att all lagstiftning på detta område måste
gå ytterligt försiktigt fram. Detta sagt
om min allmänna uppfattning om agan,
som jag alltså anser skall förbjudas.

Vad sedan gäller Limhamnsfallet så
inträffade det ju just i en skolform där
agan är förbjuden. På den väsentliga
punkten delar jag herr Arrhéns uppfattning,
att man inte kan ta bort ett diseiplinmedel
utan att sätta något annat i
stället. Men även där pågår ju debatten,
och skolöverstyrelsen är dessutom i full
färd med att utarbeta nya anvisningar
och skall, som herr Arrhén själv sade,
snart presentera dem. Jag kan inte förstå,
hur man kan stå och ironisera över
en verkschefs yttrande i ett sådant här
ämne, när han helt enkelt säger att skolöverstyrelsen
håller på med detta arbete
och att den sedan länge är intensivt
upptagen av det.

Herr talman! Jag har tvingats att göra
de här improvisationerna för att inte
min personliga uppfattning i agafrågan
skall vara okänd för kammaren. Jag hoppas
som sagt att vi redan under våren
skall, dels genom en ny allmän skolstadga,
dels genom av skolöverstyrelsen utfärdade
anvisningar kunna — visserligen
inte lösa disciplinproblemet men
komma en bit på väg när det gäller att
uppfostra vår skolungdom i humana och
hyfsade former.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Det är måhända på sin plats, att jag
till en början uttalar mitt beklagande
över, att jag lät den här aktionen i kammaren
få formen av en enkel fråga. Jag
kom efteråt att tänka på att det, med
hänsyn till det intresse ämnet kunde
tänkas väcka, hade varit lämpligare att
använda formen interpellation. Men det
misstaget kan tyvärr ej nu rättas till.

Beträffande herr statsrådets senaste
inlägg skulle jag bara vilja säga, att oavsett
den där allmänna hänvisningen till,
att man har sin uppmärksamhet riktad
på saken, så hade nog allmänheten i det
här sammanhanget väntat sig några
kärnord, några ledande ord i denna frå -

ga från de personer, som sitter i ledningen
för vårt undervisnings- och kulturarbete.
Allmänheten är nog ännu beredd
att lyssna och ta ledning av vad
som sägs från dessa håll. Jag tycker det
har varit väl både kort och torrt, när
man bara svarat med de gängse schablonuttrycken,
som vi för all del är vana
vid i det här huset och respekterar men
som inte i övrigt har så mycket att ge
allmänheten.

När det gäller agan har dock herr
statsrådet i dag principiellt uttalat, att
han över huvud taget vill avföra den. Jag
tror emellertid, att han därvidlag glömt
den mänskliga faktorn. Det kan hända,
att det hettar till inom en lärare, så att
han klämmer till. Vad skall då påföljden
bli? Det är mänskligt att fela, herr statsråd,
och man måste vara inställd på att
dylika händelser är möjliga. Det är bl. a.
för sådana situationer som bestämmelser
måste skapas. Jag hade därvidlag
föreslagit — och jag hade hoppats, att
herr statsrådet skulle ha sagt något om
det — att man skulle ta bort det absoluta
förbudet och sätta till ett »må» eller
ett »bör» i bestämmelserna och sedan
införa den procedur, som jag redogjorde
för i mitt tidigare anförande. Då skulle
man ha vunnit en hel del.

Herr DAHL (s):

Anledningen till att jag begär ordet
vid debatten om denna enkla fråga är
det sätt varpå herr Arrhén utnyttjade
den enkla frågan, d. v. s. den utläggning
som följde på själva frågan. Jag
får för min del säga, att jag tycker, att
det reaktionära sätt varpå herr Arrhén
uttalar sig i ämnet inte visar någon som
helst förståelse för frågan. Det är enligt
min uppfattning mera ett försök att
komma åt enhetsskolan eller att låta
den framstå i en dålig dager. Åtminstone
får man den uppfattningen, när man
hör, hur herr Arrhén resonerar. Det är
väl ingen hemlighet för herr Arrhén,
att det i alla tider har funnits oroselcincnt
i alla skolor, inte minst i läroverken.
Herr Arrhén och jag iir från samma
stad och kommer för resten mycket nä -

Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
ra varandra i skolsammanhang. Vi vet
ju, att till och med i läroverket i vår
stad har det förekommit saker och ting,
som skulle kunna ge herr Arrhén anledning
till mycket grava anmärkningar
mot det system, som den gamla skolan
representerar. Därför bör vi i detta fall
icke generalisera, utan vi bör ta varje
sak för sig och veta, att det på alla områden
finns sådana som missbrukar ett
givet förtroende. Man bör för den skull
inte uttala en förkastelsedom över hela
systemet. När herr Arrhén talar om rötägg,
busar och oroselement och dylikt,
ger han den svenska ungdomen en stämpel
som den inte förtjänar.

Han drar sig inte heller för att ställa
den svenska ungdomen i särställning
mot ungdomen i andra länder. Han sade
ordagrant: »Då jag jämför med andra
länder, där det finns bättre inre styrka
och bättre yttre hållning...» Just så
föll orden. Jag vill protestera häremot.
Den svenska ungdomen tål jämförelse
med vilket annat lands ungdom som
helst. Den svenska skolungdomen är inte
sämre i något avseende än andra länders
ungdom. Det är allmänt omvittnat. Jag
anser inte, att man skall gå ut från den
uppfattningen, att man utanför landets
gränser finner mer exemplariska, mera
välbalanserade och mera till sitt inre
och yttre välpolerade elever än här i
Sverige. Elevernas uppträdande beror på
många omständigheter. Det beror bland
annat på föräldrarna och deras inställning.
Där har vi kanske att finna den
största orsaken till elevernas uppförande.
Det beror på om lärarna kan upprätthålla
disciplin, och vidare kan det
finnas en massa psykologiska orsaker
till att en elev uppträder störande på
ett eller annat sätt.

Den som varit skolledare och haft att
ta ställning inte bara till disciplinfrågor,
där t. ex. föräldrar klagat på att
deras barn fått örfilar, vet att det kan
finnas många olika faktorer, som kan
skapa oro och otrivsel i skolans värld,
och därför måste man gå till botten med
frågan.

Jag vill i likhet med ecklesiastikministern
säga, att disciplinfrågan inte löses

med rottingen eller med örfilar — det
kan vi vara övertygade om — utan det
fordras andra medel, om vi skall komma
eu bit på väg till lösning av denna
utomordentligt svåra fråga. Jag har
endast velat protestera mot herr Arrhéns
generaliserande framställningssätt och
därmed också ge uttryck åt den uppfattningen,
att vi bör söka få de disciplinmedel
i vår hand, som möjliggör att
styra dem som kommit på sidan till
rätta, men jag tror inte att vi i det fallet
skall gå agans väg. Den har hittills inte
visat sig kunna lösa problemet och gör
det ännu mindre 1958 och framåt.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Den siste ärade talaren
representerar den form av vanart, som
består i att slå in öppna dörrar och
krossa fönster i onödan.

Han påstår, att jag representerar »reaktionära
tänkesätt». Hur kan herr Dahl
säga något sådant, när det är hans egna
yrkeskolleger, som jag genomgående har
citerat! Jag bär endast lugnt refererat
vad överlärare Haraldsson sagt. Jag har
refererat vad folkskolinspektören John
Mattsson i Malmö har sagt. Ur den bukett
med förslag till reformer, som de
har räckt fram mot allmänheten och
mot myndigheterna, har jag tillåtit mig
att göra ett litet urval. Det är inte jag,
som bär sagt, att den svenska ungdomen
generellt är »nedbusad», eller hur
man nu skall uttrycka sig, utan det är en
röst ur allmänheten, som har använt uttrycket.
Jag har därvidlag endast citerat.

Min omsorg har varit att få lärarnas
situation i detta sammanhang belyst och
om möjligt löst på ett vettigt sätt. Denna
omsorg tycker jag även, att herr Dahl
borde göra till sin. Jag tror, att om herr
Dahl går till sina yrkeskolleger, skall
de inte inskränka sig till deklamationer
av den ytterligt enkla beskaffenhet, som
herr Dahl här försökt sig på. Problemet
är betydligt mera komplicerat, det måste
man vara medveten om.

Det är självfallet, herr talman, att jag
icke är anhängare av någon slags rot -

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Nr 11

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet

tingens filosofi, i den mån man kan tala
om en sådan. Jag tog också i mitt anförande
avstånd ifrån den. Jag har endast
sagt, att när den mänskliga faktorn,
alltså lärarfaktorn, kommer in i spelet
måste man försöka skapa kauteler, så
att man inte får en upprepning av situanen
inför rådhusrätten i Malmö härförleden.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Herr Arrhén säger att
han bara refererar vad mina yrkeskolleger
och folkskolinspektören sagt, och
det är riktigt, men att herr Arrhén för
fram det här i diskussionen med ecklesiastikministern
innebär ju att han
accepterar deras synpunkter. Det blir
herr Arrhéns uppfattning som genom
dessa citat kommer till synes. Jag kan
inte få något annat helhetsintryck —
och det gäller säkert många andra här
i kammaren —- av herr Arrhéns anförande
än att han försöker skjuta på enhetsskolan
och dra fram detta exempel
som något enastående i det svenska undervisningsväsendet.
Men det har under
årtionden gång på gång förekommit
precis samma saker. Det beror inte
på skolan utan på något helt annat. Detta
måste undersökas, så att vi får se,
vad det beror på. Man skall inte generalisera
som herr Arrhén gjorde.

Man kan inte komma ifrån, att herr
Arrhén försöker ge sken av att denna
lilla episod i Limhamn är karakteristisk
för det svenska undervisningsväsendet.
Om han inte menat det och om
han inte är anhängare av rottingens
filosofi, borde han ha använt andra uttryck,
så att de som lyssnade kunnat
begripa, vad han menade.

Herr PERSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! När nu denna debatt har
blivit allmän, skall jag också be att
få säga några ord. Jag anser det emellertid
inte riktigt, att eu enkel fråga
skall utlösa ett så långt anförande från
frågeställarens sida som nu skett. Var
han angelägen att få en lång debatt till

stånd, borde saken från början ha lagts
upp som en interpellation.

Det har här i debatten påpekats av
frågeställaren, att Skånska skolstyrelseförbundet
har haft att ta ställning till
denna fråga. Jag deltog såväl i styrelsesammanträdet
före årsmötet i lördags
som i årsmötet. Det finns anledning att
här i kammaren understryka, att det där
rådde en mycket stark stämning för att
man skulle ta verkligt allvarligt på skolans
disciplinproblem. Åtskilliga saker
har inträffat på senare tid, som gör att
vi måste allvarligt överväga, om vi inte
behöver köra med litet stramare tyglar
än vi hittills gjort. För övrigt låg det,
i motsats till vad herr Arrhén sade, till
på det sättet, att den händelse i Limhamn
som varit utgångspunkt för denna
debatt hade inträffad, innan skolstyrelsen
i Malmö påkallade skolstyrelseförbundets
uppmärksamhet på frågan, men
den hade ju då inte fått så stora dimensioner
och inte blivit offentlig på
samma sätt.

Det är emellertid två saker som jag
gärna vill peka på och som bör beaktas
vid den fortsatta debatten i detta ärende.
Dels är det nödvändigt att se till
att man får andra korrektionsmedel, om
man skall ta bort något, och dels framkom
det mycket klart från åtskilliga håll
i den södra provinsen, att vi icke anser
att ungdomen har blivit sämre på senare
tid. Det framkom intressanta uppgifter
om svårigheter som hade varit aktuella
även för 40—50 år sedan på disciplinområdet
i våra skolor.

Jag har så länge jag kunnat följa
dessa ärenden varit synnerligen angelägen
om att man inte får ställa lärarna
utan möjligheter att vidta de korrektioner
som kan behövas. Det sades redan
när jag var med och diskuterade dessa
saker i 1946 års skolkommission av
den dåvarande ordföranden och ecklesiastikministern
och hans mening var
mycket bestämd: skall skolagan borttagas
helt i våra svenska skolor, skall
det ske med och icke mot lärarkårernas
vilja. Dessa ord har ringt i mina öron
vid många tillfällen, då sådana här
frågor varit aktuella. Även om jag inte

Nr 14

Onsdagen den 10 april 1958 fm.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
tror på den linje som skisserats från
skolöverstyrelsens sida tidigare, att en
disciplinnämnd skulle inrättas och agan
då kunna helt borttagas, så måste vi nog
i alla fall söka få en enhetlighet mellan
olika skolor. Men att denna enhetlighet
då skulle innehålla att agan skall
bort alldeles, är jag för min del mycket
betänksam emot. Man kan i varje fall
inte ta ett sådant steg utan att ha klara
besked om vad man då skall sätta i stället.

Ä andra sidan vill jag helt instämma
i vad ecklesiastikministern sagt i dag,
att vi inte kan lösa detta stora problem
på en gång utan att vi får vara nöjda
med om vi kan gå fram steg för steg.
Jag vill emellertid till slut, herr talman,
mycket allvarligt vädja till ecklesiastikministern
att vara försiktig med att vidta
bestämda åtgärder av typen »från och
med den och den dagen avskaffas all
skolaga i de svenska skolorna». I så fall
kanske den sista villan blir värre än den
första. Vi måste pröva oss fram, vi måste
vidta åtgärder som vi inte kan vara
absolut säkra på ger resultat, men en
viss åtstramning undkommer vi knappast
enligt min mening.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag saknade i herr
Arrhéns anförande en mycket väsentlig
synpunkt på hela denna fråga, nämligen
vilket ändamål disciplinen skall tjäna.
Det hade varit mycket glädjande,
om det i hans anförande hade funnits
något av omtanke även om de disciplinbrytande.
Det är ju i sista hand dessa
som drabbas mest av bristerna i detta
avseende. Vi fostrar vår ungdom till
ordning och reda för att den skall kunna
umgås med omvärlden på ett hyfsat
sätt. Det är självklart att i den mån vi
inte lyckas i detta avseende, går ungdomen
handikappad ut i det vardagsliv
den sedan skall leva i. Detta gör att
vi alla utan undantag har ett mycket
starkt intresse av att göra vad som är
möjligt att göra i fråga om fostran.

Jag tror knappast att frågan om metoderna
kan bli föremål för en debatt

nu, förrän vi vet vad de bär att säga,
som med större omsorg har studerat
detta problem. Jag skulle dock, herr talman,
gärna vilja uttala den förmodan
— är den oriktig, hoppas jag bli korrigerad
av ecklesiastikministern — att
landets 50 000 lärare inte är alldeles
utan inflytande på den skolstadga som
bär förestår och att det inte är några
herrar, som suttit i akademisk avskildhet
och studerat problemet utan att ett
samråd med det praktiska livets män
på skolans område ägt ram, innan man
nu inom kort kommer att behandla det
förslag, som här föreligger. Om vi vill
väcka uppmärksamhet i denna fråga
för att aktualisera den inte minst hos
föräldrarna, bör vi gå till väga på ett
annat sätt än det som herr Arrhén har
valt.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åmans inlägg finner
jag betydelsefullt. Jag vill dock erinra
om att jag framförde även den
synpunkten i mitt anförande. Jag betonade
vikten av att man skilde ut vissa
elever. Detta kanske kan betraktas som
en negativ åtgärd, men avsikten därmed
är ju, att man skall ha möjlighet att
med olika medel påverka eleverna. Som
ett av dessa medel angav jag den omsorg,
som en skolkurator skulle kunna
ägna de olika fallen. Detta ligger i själva
yrkesbenämningen. Jag vill alltså
framhålla, att jag långt ifrån är blind
för de synpunkter, som herr Åman har
framfört.

Vidare vill jag uttrycka mitt allmänna
instämmande i vad herr Åman för
övrigt sade, när det gäller utfärdande
av de nya bestämmelserna. Jag vill också
instämma i vad herr Ivar Persson
sade nyss, då han bringade i erinran
herr Weijnes ståndpunkt i dessa frågor,
när skolreformen antogs.

Till sist, herr talman, vill jag protestera
mot att här har sagts att jag vill
»komma åt» enhetsskolan. Detta är i
själva verket en komisk anklagelse. Resonemanget
om enhetsskolan har vi nu
bakom oss. Vi står alla på enhetsskolans

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Nr 14

grund och skall inrikta oss på att arbeta
för dess införande. Skolformen är politiskt
accepterad. Den händelse, som nu
diskuteras, skulle lika gärna ha kunnat
inträffa i vilken annan skolform som
helst. Det var en olyckshändelse, att
den nu råkade inträffa i en enhetsskola.
Det kunde lika gärna ha varit i en
folkskola. Jag förnekar inte heller att
denna händelse skulle ha kunnat utspelas
i en realskola med elever i motsvarande
åldersläge. Den omständigheten,
att det här gällt en enhetsskola, spelar
säkerligen ingen större roll.

Gentemot herr Dahl vill jag återigen
understryka, att han i sina resonemang
fullkomligt bortser från vad hans egna
kolleger sagt i dessa frågor, från hela
den diskussion, som pågår på hans eget
yrkesområde om dessa ting, där man
ingalunda rör sig med så lättfärdiga
agitatoriska och demagogiska tongångar,
som herr Dahl har behagat använda
i den här debatten.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Åman, att den grupp som arbetar med
detta problem inom ecklesiastikdepartementet,
nämligen skolförfattningssakkunniga,
sedan länge står i synnerligen intim
kontakt, såväl muntligen som skriftligen,
med de olika lärarorganisationerna.
Alla författningsförslag, som har presenterats
för oss, har först varit utremitterade
till lärarorganisationerna, innan
de ens föredragits för departementschefen.

Det iir riktigt att dåvarande departementschefen
statsrådet Weijne, vars synpunkt
på denna fråga jag ytterst väl känner,
såsom herr Persson bär deklarerat,
personligen var en stark anhängare av
ett agaförbud. Som gammal lärare intog
han emellertid den ståndpunkten, att
han inte mot lärarkårernas -—■ i detta fall
folkskollärarförbundens — vilja ville införa
ett agaförbud i folkskolorna. Jag vill
ännu en gång erinra om vad jag sade i
mitt förra anförande, nämligen att situationen
är den, att det just är min företrädare,
herr Persson, som — med all

‘2 Första kammarens protokoll 1958. Nr 14

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
rätt — har förbjudit agan på enhetsskolans
högstadium. Detta är en stor ära för
honom. Och han har gjort det med lärarnas
samtycke, i varje fall inte mot
lärarnas protester.

Nu får vi en allmän skolstadga. Den
kommer, som jag sade, att omfatta alla
skolformer, och då är det ju, herr talman,
orimligt att tänka sig att man skulle
ha en författning, som förbjöd aga, alltså
kroppslig bestraffning, från och med
sjunde klassen men hade kvar denna
egendomliga disciplinbestämmelse för
de mindre barnen. Där disciplinproblem
av allvarlig art verkligen föreligger, är
det ju inte fråga om småknattar i småskolan
och på mellanstadiet. Det vore
väl skräp till lärare, som inte ens kunde
klara denna åldersgrupp utan att slåss.
Problemet ligger •— jag har inte förnekat
det — på högstadiet. I sjunde och åttonde
klasserna i enhetsskolan (pubertetsåldern)
är dess bättre agan redan förbjuden,
är det då inte rimligt — det var
den personliga deklaration jag gjorde —
att man också tar steget fullt ut och förbjuder
kroppslig bestraffning över huvud
taget?

Men sedan kommer de reservationer
som jag tidigare gjort, nämligen att det
här behövs andra medel, nya och effektivare
disciplinbestämmelser. I detta ytterligt
komplicerade arbete är nu många
människor inkopplade för att söka komma
fram till resultat.

Till sist, herr talman, vill jag göra den
personliga reflexionen att det, herr Arrhén,
kanske ändå är klokt att jag inte i
detta läge från statsrådsbänken gjort
några alltför kategoriska deklarationer i
fem, sex, sju punkter. Det är nog bättre
ibland att man från regeringens och
riksdagens sida lugnar sig litet, avlyssnar
debatten och låter experterna lägga
fram sina förslag. Tack vare herr Arrhen
har jag dock fått tillfälle att redan
i dag deklarera min personliga uppfattning.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill betona den skillnad
som i detta sammanhang finns mellan
de två stora grupper av skolor som

Nr 14

Onsdagen den 10 april 1958 fm.

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet
vi bär i vårt land, nämligen obligatoriska
.skolor och frivilliga skolor.

Vid frivilliga skolformer, t. ex. läroverken,
har man olika medel att tillgripa
för att komma till rätta med eleverna.
Det hårdaste av dessa medel är relegering.
I de obligatoriska skolformerna har
man ingen motsvarighet härtill. Det gör
att det blir en väsentlig skillnad mellan
förhållandena vid de olika skolorna, obligatoriska
och frivilliga, för att nu inte
tala om alla mellanformer.

Vid läroverken finns stipendier och
andra anordningar för eleverna. Om en
rektor eller ett kollegium finner att en
elev uppträtt olämpligt, gjort sig skyldig
till fusk eller dylikt, kan det bli fråga om
att dra in elevens stipendium. Ofta vänder
sig rektorn då till studiehjälpsnämnden
och förklarar i ganska öppna ordalag
hur det ligger till. Ibland vill rektorn
ha råd och anvisningar från studiehjälpsnämndens
sida. Jag är själv
med i studiehjälpsnämnden, och vi har
där haft många sådana här ärenden från
läroverket.

För övrigt är det väl egentligen inte
märkvärdigare att skolelever ibland kanske
uppträder mindre lämpligt än att
andra människor gör det på andra områden,
vilket ju dessvärre ibland förekommer.
Men vi kommer inte ifrån att
det här kanske är ett mera mångskiftande
problem än vad man kanske i första
ögonblicket vill göra det till. Som alltid
vid en kontrovers måste vi även här räkna
med att det är två parter. Jag beklagar
att den andra parten, eleverna, inte
har någon möjlighet att göra sin röst
hörd i detta hus. Ett faktum är nämligen
att det icke alltid är elevernas fel att
vissa svårigheter uppstår, utan ibland är
det andra omständigheter som medverkar.
Jag erinrar om att detta års riksdag
har understrukit angelägenheten av
att det sker en bättre gallring iin tidigare
av de inträdessökande till våra seminarier.
Vidare har vi ju i år beslutat att
inrätta tio tjänster för att på dem kunna
placera olämpliga lärare. Jag vill naturligtvis
på intet sätt göra gällande att lärarkåren
skulle vara sämre än några
andra grupper, men vi vet ju alla att det,

tyvärr, finns lämpliga och olämpliga
människor inom alla yrkesgrupper. Därför
får vi inte se detta problem enögt
och ensidigt.

Redan i skolkommissionen framhöll
jag liksom herr Ivar Persson, att om
man avskaffar agan, måste någonting
annat komma i stället. Det är dessa andra
nya medel som nu håller på att utredas.
Jag vädjar till ecklesiastikministern
att därvid även låta elevernas organ
bli hörda. Det skadar säkerligen inte, ty
det ligger nog i alla fall till på det sätt
som jag här förklarat.

I en obligatorisk skola har man, som
säkerligen alla förstår, vida större svårigheter
än i en frivillig skola, dit eleverna
således sökt sig frivilligt — jag bortser
nu naturligtvis från de påtryckningar
som föräldrarna eventuellt kunnat utöva.
I den obligatoriska skolan måste
alla gå, vare sig de vill det eller inte.
Detta medför naturligtvis att det blir
större disciplinproblem i en obligatorisk
skola, alldeles oavsett om den är
sju-, åtta- eller nioårig. Det är denna
skillnad som utgör det stora kärnproblemet.

Jag anser för min del att aga i skolan
är olämplig, men jag är den förste att
erkänna att vi måste skaffa något annat
i stället, när det nu finns elever
som trots ett gott uppträdande från lärarnas
sida icke låter tala med sig och
som inte rättar sig efter skolans föreskrifter.
Men det är ett vida större problem,
tycker jag, än vad som här framkommit.

Men sedan måste jag, herr talman, tilllåta
mig att fråga, hur det skulle bli, om
vi i Sveriges riksdag skulle dra fram detaljproblem
från olika skolor på sätt som
skett här i dag. Jag finner detta vara
mycket olämpligt. Malmö skolväsende är
säkerligen inte sämre än skolväsendet i
andra städer eller landskommuner i vårt
land. Jag hoppas att vi inte skall behöva
uppleva ytterligare en sådan här debatt
i riksdagen.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Näsström framställa den frågan: Har

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Ang. disciplinproblemet inom skolväsendet

inte herr Näsström under sin praktiska
verksamhet observerat, att man inte bara
i vårt land utan i alla andra länder,
där man bekänner sig till ett demokratiskt
styrelsesätt, allmänt anser, att parlamentet
är det forum, inför vilket aktuella,
intressanta händelser i folkets liv
skall öppet och fritt diskuteras? Där
skall besked lämnas och upplysningar
till de fåkunnigas uppbyggelse delgivas,
allt för befordran av sund och frisk luft
i samhället.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Såsom ledamot av studiehjälpsnämnden
och som lekmannarepresentant
i skolöverstyrelsen har jag varit
med om att diskutera många sådana
här frågor. Jag försäkrar emellertid herr
Arrhén, att det aldrig skulle falla mig
in att prata om detaljerna i Sveriges
riksdag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Den konstitutiva skillnaden
mellan vad jag sade nyss och
herr Näsströms påpekande är, att överläggningarna
i ena fallet sker i slutna
konklaver och kanske till och med efter
tillsägelse, att ärendena bör behandlas
konfidentiellt. Men här har allt, som
haft samband med den s. k. agaaffären,
slängts ut på torget för himlens alla vindar
och är föremål för allmänhetens livliga
diskussion och intresse.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes ocli godkändes konktitulionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 184, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 21 maj 1954 (nr 296) angående ändring
i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
församlingsstyrelse, m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation m. m.;

nr 151, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8 och
11 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent;

nr 152, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);
och

nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr
71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 415, av herr Berg,
Gunnar.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 35,
39, 40 och 42, bankoutskottets utlåtande
nr 19, första lagutskottets utlåtande
nr 25, andra lagutskottets utlåtanden
nr 20—25, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 16—18, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15 och 20 samt memorial
nr 21 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 15-—17.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Punkten 2

Ang. nybyggnad för Musikaliska akademien
med musikhögskolan

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:228 och 11:278, såvitt här vore i fråga,
till Nybyggnad för Musikaliska akademien
med musikhögskolan för budbetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 80 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 228,
av herr Sandler m. fl., och II: 278, av
herrar Nihlfors och Arvidson, hade
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte besluta att anvisa ett
investeringsanslag till nybyggnad för
Musikaliska akademien med musikhögskolan
med 500 000 kronor för utförande
av rivnings-, sprängnings- och
schaktningsarbeten och därmed sammanhängande
planeringsarbeten i nybyggnad
för Musikaliska akademien
med musikhögskolan.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att under denna punkt framställa något
yrkande, men jag anser det vara angeläget
att i kammarens protokoll få inregistrerat
de olika uttalanden i denna
angelägenhet, som under årens lopp har
gjorts av statsutskottet.

Det började redan 1955, då statsutskottet
i denna angelägenhet gjorde följande
uttalande: »Utskottet hyser full
förståelse för vad i motionerna anförts
därom, att byggnadskomplexets utförande
i etapper medför olägenheter beträffande
såväl undervisningen och biblioteksverksamheten
som administrationen
och att det fördenskull är angeläget,
att övergångstiden mellan första etappens
färdigställande och hela byggnadsföretagets
fullbordande blir så kort som
möjligt.» Utskottet fortsätter: »Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t
snarast möjligt till förnyad prövning
upptager frågan om erforderlig kapitalinvestering
för fortsättande av ifrågava -

rande byggnadsföretag med andra och
tredje etapperna.»

Detta var, herr talman, år 1955. Sedan
återkommer ärendet följande år, och då
säger statsutskottet att det vill »med anledning
av motionerna framhålla, att utskottet
förutsätter liksom tidigare att
Kungl. Maj:t snarast möjligt upptager i
motionerna angivna anslagsfrågor till
förnyad prövning».

Så kommer året 1957, med frågan i
samma läge. Då sade sig statsutskottet
vilja »ytterligare understryka de svårigheter
i olika avseenden, som uppenbarligen
föreligga för akademien genom
det inträdda avbrottet i byggnadsföretagets
fullföljande. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t snarast möjligt
upptager de i motionerna angivna anslagsfrågorna
till förnyat bedömande».

Nu är vi framme vid årets behandling
av samma fråga, och man finner under
punkt 2 i förevarande utlåtande från
statsutskottet, att utskottet, som är enhälligt,
nu liksom vid alla tidigare tillfällen,
säger: »Utskottet vill emellertid
ånyo framhålla vikten av att den planerade
fortsatta .utbyggnaden snarast möjligt
kommer till stånd.»

Det är klart att motionärerna gärna
vill förutsätta, att detta för fjärde gången
upprepade uttalande skall i nästa års
statsverksproposition avsätta ett rimligt
spår. Om så icke sker, tror jag det finns
anledning att framställa en fråga av
mera allmän karaktär: Kan det, herr
talman, vara ett rimligt förhållande mellan
en riksdag och en parlamentarisk
regering att, sedan riksdagen år efter år
på enhälligt förord av det mäktiga statsutskottet
har gjort positiva uttalanden
om att den eller den åtgärden bör komma
till stånd, dessa uttalanden sedermera
av regeringen lämnas utan behörigt avseende? -

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kunde nöja mig med
alt helt instämma i vad herr Sandler
sagt. Statsutskottet och riksdagen har
år efter år upprepat betygandet att det
föreligger stora svårigheter för Musikaliska
akademien och musikhögskolan

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Ang. nybyggnad för Musikaliska akademien med musikhögskolan

och att man därför snarast möjligt bör
fortsätta utbyggnaden. Dessa uttalanden
blir ju helt meningslösa, när regeringen
varje år anser sig sakna möjligheter
att trots dessa uttalanden få utrymme
för ifrågavarande investeringsanslag.

Visserligen är ju »snarast möjligt» ett
formellt sett mycket tänjbart begrepp,
men när det upprepas av statsutskottet
varje år och riksdagen varje år gör
det till sitt, måste väl detta innebära
någon tidsbegränsning. Jag tycker nog,
liksom herr Sandler, att den tidsbegränsningen
nu bör vara nådd, och vill
liksom han till dagens protokoll foga
den förhoppningen, att regeringen nästa
år verkligen försöker att få rörelse
på den nu så länge vilande byggnadsfrågan.

I detta anförande instämde herrar
Söderquist (fp) och Källqvist (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingen anledning att lägga mig i kontroversen
mellan herr Sandler och regeringen.
Herr Sandler har suttit så länge
i svensk regering, att jag tror han vet
hur det går till där. Jag vill i stället
yttra mig om de synpunkter statsutskottet
haft att lägga på denna fråga.

Vi har i utskottet varit överens med
motionärerna om att detta är en av de
viktigare angelägenheter, som vi sysslat
med. Men jag vill även erinra om att
utskottet årligen framhållit önskvärdheten
av större anslag också i fråga om en
rad andra ändamål. Jag kan t. ex. erinra
om skolhusbyggnaderna, beträffande
vilka vi sedan många år tillbaka varje
år har tryckt på att det bör bli en bättre
tingens ordning. Det skulle förvåna
mig, om inte regeringens ledamöter har
samma uppfattning. Så kommer emellertid
den nakna, kalla verkligheten —
budgetutfallet -— och drar ett streck över
många av våra förhoppningar, vilket är
beklagligt. Som alla vet blir ju utfallet
för den budget vi nu håller på att
behandla väsentligt sämre än för många
tidigare. Ecklesiastikdepartementets huvudtitel
har ju dock svällt kolossalt un -

der de senaste åren, men alla vet att
det är så många önskemål vi har. Det
finns så många gropar att fylla.

Jag kan försäkra att statsutskottet just
på denna punkt är mycket intresserat
av att ärendet kunnat behandlas i hastigare
tempo. Det visar ju de uttalanden
som herr Sandler läste upp. Att ecklesiastikministern
inte har kunnat få mera
pengar i år för detta ändamål, vill jag
för min del djupt beklaga. Man kan
väl ändå säga att det är droppen som
urholkar stenen när statsutskottet år efter
år kommer igen på det sätt som här
skett. Det kan i varje fall diskuteras huruvida
statsutskottet gjort saken en större
tjänst, om det i stället använt en ganska
vanlig sats, som framför allt i år
kommit till användning: »På grund av
det statsfinansiella läget anser statsutskottet
att motionen måste avslås» eller
något liknande. Jag kan icke tro att
herr Sandler skulle ha tyckt mera om
en sådan formulering. Utskottet har försökt
att med sin skrivning göra ytterligare
en påtryckning. Jag misstänker för
övrigt att ecklesiastikministern har möjlighet
att mera detaljerat förklara saken
än vad jag kunnat göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SANDLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra, att statsutskottet är en
droppe och regeringen är en sten. Så
hårt vill i varje fall inte jag gå fram!

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är ett intressant
principiellt spörsmål som herr Sandler
här väckt. Jag hoppas att jag, sedan
jag lämnat regeringen, kan bidra till
den debatten på ett bättre sätt än jag
gör i riksdagen i dag.

Men på en punkt vågar jag ändå so
ganska frimodig ut. Det är ju på det sättet
att i detta fall kan jag inte skylla
på finansministern. Det är verkligen
jag, som iir ansvarig för fördelningen
inom kapitalbudgetens ram. Då jag nu

Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Ang. nybyggnad för Musikaliska akademien med musikhögskolan

ändå har — om man vill använda det uttrycket
— nonchalerat statsutskottet i
år och min företrädare har gjort det
tidigare, finns bara den grunden att
bygga upp ett försvar på, att de övriga
kapitalinvesteringar, som är föreslagna
i propositionen, har en angelägenhetsgrad
som är så hög, att en ansvarig departementschef
ändå inför riksdagen
vågar försvara, att han inte fått med ett
anslag även till ett ändamål som detta.
Det är i nuvarande läge det enda försvar
jag kan uppmobilisera.

Anledningen till att de lärda verken,
såsom museer, akademier och bibliotek,
har haft det trångt och kommer att få
det trångt är den nödvändiga upprustningen
av universitet och högskolor.
Alla som studerar statsverkspropositionens
åttonde del ser hur koncentrationen
skett till universiteten. Detta gäller
även kapitalbudgeten.

Om vi hade offrat riksarkivet i år,
herr talman, kunde vi kanske ha fått
fram lite pengar till Musikaliska akademien.
Men så ville jag inte handla, .lag
ansåg och anser fortfarande, att även
i den avvägningen riksarkivet, som är
splittrat på 14, 15 ställen här i Stockholm
— eller som rikarkivarien brukar
uttrycka det: »Vi måste ju ändå skaffa
ett hem åt Sveriges historia!» — måste
gå före ett fullföljande av Musikaliska
akademiens bygge, vars första och väsentliga
etapp ändå är klar.

Ja, herr talman, detta är det enda
sättet på vilket jag kan motivera, att jag
inte heller i år ansett det möjligt att
effektuera statsutskottets beställning.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Sandler talade om
det »mäktiga statsutskottet»; jag förstår
att benämningen var ironisk i hans
mun, sett mot bakgrunden av den relation
över frågans behandling som han
lämnade. Ja, visst har vi en parlamentarisk
regering, men vi har samtidigt
råkat i ett tillstånd, där riksdagen fått
allt mindre och mindre att säga till
om, där regeringens förslag så gott som
obeskurna går igenom och riksdagen ba -

ra nickar bifall till vad de vise männen
i kanslihuset har kommit överens
om.

Nu är inte detta någon unik fråga. Vi
har upplevt mycket värre ting inom
ecklesiastikdepartementets stat. Jag kan
påminna om Chalmers tekniska högskolas
biblioteksfråga, som ansågs vara löst
1947 men som fått vila ända fram till
våra dar, innan den nu kommer att gå
sin fullbordan till mötes.

Jag skulle tro att felet med riksdagens
budgetarbete ligger i att det är alldeles
för splittrat. I statsutskottet är arbetet
uppdelat på fem avdelningar, som i själva
verket är fem av varandra oberoende
utskott. Det är ytterst ställan statsutskottet
i plenum ändrar vad en avdelning
har föreslagit. Sedan har vi jordbruksutskottet,
som i sin tur fungerar
oberoende av statsutskottet. Vi har inom
Sveriges riksdag ingen allmän översyn
över budgetarbetet. Det viktigaste
för att vi skall nå en riktig avvägning
mellan olika anslagskrav är att vi får
något organ — kalla det biulgetdelegation
eller finansutskott — som följer
ärendenas behandling i stort under hela
riksdagen. Nu är det ju ofta en sinkadus,
vad som passerar igenom och vad som
blir skjutet på framtiden.

Vad beträffar nybyggnaden för Musikaliska
akademien, så är jag fullt ense
med herr Sandler liksom även med
herr Näsström om att det är mycket angeläget
att den byggnadsfrågan får sin
lösning. Men när vi ordnar förhållandena
på det musikpedagogiska området,
skall vi samtidigt inte glömma bort att
det finns ett spirande musikliv med ty
åtföljande undervisningsbehov även på
andra håll i landet. Vi skall se till att
vi inte koncentrerar all musikpedagogisk
verksamhet till Stockholm. En sådan
ordning kommer i själva verket att
medföra betydligt större utgifter för
statsverket — för att nu inte tala om
kostnaderna för de enskilda individerna
— än om vi sprider den musikpedagogiska
verksamheten inom landet.

I sinom tid, herr talman, återkommer
vi kanske från en viss landsända med
våra önskemål i detta sammanhang.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om lån till Uppsala studentkår för uppförande av studentmatsal

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte, om det just
på den här punkten lämpar sig så bra
med en diskussion, huruvida vi skall ha
en stark regeringsmakt eller en stark
riksdagsmakt, men så långt kan vi väl
ändå vara överens, att om riksdagen definitivt
beslutar nya utgifter, så bör den
också ungefär samtidigt besluta nya inkomster.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Om lån till Uppsala studentkår för uppförande
av studentmatsal

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kamamren av herr
Osvald m. fl. (1:236) samt den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (11:286), hade hemställts, att 1958
års riksdag måtte anvisa ett lån å
1 360 000 kronor till Uppsala studentkår
för uppförande och inredande av
en studentmatsal med cirka 260 platser
och kafélokal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:236 och 11:286
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en i denna kammare väckt motion,
som gäller ett lån till Uppsala studentkår
för att uppföra en studentmatsal,
ett behov som i Uppsala är synnerligen
trängande.

Jag skulle, herr talman, kunna argumentera
ungefär på samma sätt som herr
Sandler gjorde nyss i en annan fråga.
År 1956 yttrade utskottet vid behandlingen
av eu då väckt motion i saken att ut -

skottet förutsatte att Kungl. Maj :t »vid
budgetberedningen hösten 1956 toge förevarande
lånefråga under förnyad omprövning,
så att förslag i ämnet kunde
föreläggas 1957 års riksdag». Men något
förslag kom inte till riksdagen 1957, och
då förutsatte utskottet »att Kungl. Maj :t
tar ifrågavarande ärende under allvarligt
övervägande vid budgetplaneringen
för 1958/59»; och utskottet hemställde,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört.

Men Kungl. Maj :t har inte gjort någonting
i år heller, och därför säger utskottet
nu, att utskottet finner det uppenbart
att Uppsala studentkårs matsalsfråga
snarast bör och måste lösas. Det är utskottets
uppfattning att staten bör lämna
ett verksamt stöd för detta, och utskottet
förväntar att Kungl. Maj:t skall
finna det möjligt att vid höstens budgetarbete
bereda utrymme för en kapitalinvestering
för ändamålet.

Det kan naturligtvis inte fortgå på det
sättet, att riksdagen bara uttalar önskemål
och sedan dessa önskemål förblir
ouppfyllda. Därför skulle jag nu ytterligare
vilja understryka vad som här har
sagts, och jag skulle vilja uttrycka den
förhoppningen att herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet —
som nu är närvarande i kammaren och
som väl känner till de svårigheter, under
vilka Uppsala studentkår arbetar —
verkligen försöker att få fram de pengar
som behövs för att Uppsala studentkår
skall kunna sätta i gång med sitt matsalsbygge.
Herr statsrådet vet ju bättre
än de flesta av oss att här är det verkligen
fara å färde. Med hänsyn till de
prognoser, som bl. a. gjorts av universitetsutredningen,
är det i högsta grad
nödvändigt att denna fråga inte bara löses,
utan löses snart.

Jag skall, herr talman, inte framställa
något yrkande, men jag vill framföra
den extra hälsningen till herr statsrådet
alt nu måste det verkligen göras någonting
i denna sak.

För övrigt skall jag, herr talman, be
att få instämma i det principuttalande,
som herr Sandler gjorde under punkten
2 i det utlåtande vi nu behandlar.

Nr I t

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägrar

att utföra vapenfri tjänst

Häri instämde herr Edström (fp), fru
Hamrin-Thorell (fp) och herr Nils
Hansson (fp).

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! De synpunkter, som
framfördes vid behandlingen av punkten
2 i detta utlåtande, är applicerbara också
på punkten 24. Det hade varit min avsikt
att här framföra ungefär samma synpunkter,
som herr Sandler på sitt utmärkta
sätt nyss gjorde i sitt anförande.

Jag kan därför, herr talman, inskränka
mig till att instämma i herr Osvalds anförande.
Jag vill dock göra den personliga
kommentaren, att jag i slutet av 20-talet som medlem av Uppsala studentkårs
direktion var med och behandlade
frågan angående byggandet av en studentmatsal
i Uppsala. Den saken var angelägen
då; hur mycket mera angelägen
är den inte i dag, under de förhållanden
som nu föreligger!

Jag ber alltså, herr talman, att få upprepa
den vädjan, som herr Osvald riktade
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det var kanske en ödets
nyck att det kom två ärenden så nära
inpå varandra, som visar hur det går när
man i likhet med statsutskottet anser att
det och det bör göras men pengarna
inte kan anvisas. Det kommer flera sådana
ärenden, och det är ganska belysande
för hela situationen.

Statsutskottet har redan tidigare intagit
en välvillig ståndpunkt i förevarande
fråga, och i år kan väl utskottets
skrivning av vissa uppfattas som en beställning.
Vi anser att denna fråga bör
utvecklas efter de linjer som utskottet
angivit i sin skrivning. För min egen
del har jag dock klart för mig ■— trots
att jag varit med om skrivningen — att
när vi kommer fram till nästa års budget
kan mycket väl andra ändamål befinnas
vara väsentligt mycket mera angelägna
att tillgodose än detta, så att problemet
ändå inte skulle kunna lösas. Det

vore att beklaga, men vi är väl alla sä
medvetna om hur den ekonomiska ställningen
är, att det här inte behövs några
fagra ord. Den kalla och nyktra verkligheten
blir avgörande för vad vi kan
göra och vad vi inte kan göra. Vi är
fullt ense om att det hade varit mycket
önskvärt att vi redan tidigare och senast
i år kunnat medverka till att studentkåren
får denna matsalsbyggnad, men
det har inte varit möjligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
69, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
till avhjälpande av vissa svårigheter
för näringslivet i Blekinge län, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. lämpligare behandling av värnpliktiga,
som av religiösa betänkligheter vägrar
att utföra vapenfri tjänst

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckt
motion angående beredande av möjlighet
till lämpligare behandling av värn -

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Nr 14

Ang. lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vagrar

att utföra vapenfri tjänst

pliktiga, som av religiösa betänkligheter
vägrar att utföra vapenfri tjänst.

Första lagutskottet liade till behandling
förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 356, av herr Eliasson i Stockholm. I
motionen hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte föreslå
utredning beträffande möjlighet till
lämpligare behandling av sådana värnpliktiga,
som på grund av religiösa betänkligheter
icke ansåge sig kunna utföra
vapenfri tjänst.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 356, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Gustafsson i Borås, fröken Bergegren
och herr Eliasson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motion, II:
356, måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om en förutsättningslös utredning av
frågan om åstadkommande av en lämpligare
behandling av sådana värnpliktiga,
som på grund av religiösa betänkligheter
vägrade att fullgöra tjänst, vartill
de såsom vapenfria uttagits.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag känner mig knappast
till freds med utskottets behandling av
denna fråga. Nog är det väl orimligt, att
vissa människor skall ådömas fängelsestraff,
som de avtjänar såsom något slags
martyrium eller något slags hedersuppdrag
— hur man nu vill ta det -— utan
att detta påverkar deras egen sinnesbeskaffenhet
i positiv riktning eller torde
påverka någon av deras meningsfränders
sinnesbeskaffenhet. Utskottet medger
självt, att det tycker att det inte är
som det borde vara, men utskottet kan
inte finna att något är att göra; den allmänpreventiva
verkan för dem, som inte
är fullt så samvetsömma, anser utskottet

motivera att man fortsätter på samma
sätt som förut.

Inte heller jag kan finna att motionärens
uppslag att låta åklagarmyndigheten
utföra någon sorts gallringsverksamhet
på detta område är särskilt lyckat.
Det utskottet anför i det avseendet synes
mig tämligen rimligt.

Men är det då så, att man inte kan
göra någonting alls för att nå ett bättre
sakernas tillstånd på detta område än
för närvarande är fallet? Jag har svårt
att tro det; i varje fall har utskottets
egen motivering inte övertygat mig därom.
Reservationen slutar med ett yrkande
om en förutsättningslös utredning,
och jag är för min del villig att
pröva en sådan utväg. Så olustigt som
det är att bura in folk på sätt som skett,
tycker jag nog att man bör kunna offra
en verkligt grundlig prövning av denna
fråga, innan man säger sig själv att det
inte finns något annat sätt än det vi
för närvarande använder.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att
yrka bifall till reservationen.

I herr Lundströms yttrande instämde
herr Söderquist (fp).

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! När man begär utredning
i ett ärende, bör man enligt utskottsmajoritetens
uppfattning kunna
anvisa några vägar, som utredningen
skall beträda för att nå ett resultat.
Såvitt utskottet kunnat finna, har varken
motionären eller reservanterna kunnat
göra detta.

De värnpliktsvägrare det här rör sig
om är ju inte sådana, som på grund av
samvetsbetänkligheter vägrat att bära
vapen. I det avseendet är ju författningen
sådan, att det finns möjlighet att tillgodose
dem, som på grund av samvetsbetänkligheter
som sagt inte vill bära
vapen. Men de det här gäller — framför
allt medlemmar av sekten Jeliovas vittnen
— har inga samvetsbetänkligheter
mot att bära vapen, utan deras betänkligheter
riktas mot samhället. De vägrar
över huvud taget alt fullgöra någon

Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Ang. lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägrar

att utföra vapenfri tjänst

tjänst, som ålägges dem genom någon
myndighet i detta samhälle.

Nu är det i verkligheten så, att värnpliktiga
i första hand kan slippa bära
vapen genom att i stället användas i
sjukvårdstjänst och dylikt. Anser någon
att även detta har för mycket anknytning
till det militära, kan han få en
rent civil tjänst, exempelvis i skogsarbete.
Även detta vägrar de värnpliktsvägrare,
det här gäller, att utföra. Då
blir det ju i praktiken så, att de såsom
värnpliktsvägrare döines till fängelse.
Men de sättes i regel inte in i slutna
fängelser, utan kommer på kolonier och
får oftast utföra skogsarbete, alltså samma
slags arbete som de skulle ha fått
fullgöra, om de inte hade vägrat.

Jag kan kanske säga som reservanterna,
att detta system inte är helt tillfredsställande,
eftersom vederbörande
inte föres till rätta genom straffåtgärden.
Men som sagt vilka vägar, som man
skulle kunna slå in på för att få vederbörande
på andra tankar, har ingen
kunnat säga. Reservanterna säger exempelvis,
att olika möjligheter kan prövas.
Om jag läst reservationen rätt, underkänner
även reservanterna motionärens
uppslag om att åklagaren skulle kunna
medge åtalseftergift. Reservanterna hänvisar
då till andra vägar. De säger exempelvis
att det borde undersökas, om inte
inkallelsen till det civila arbetet borde
kunna ske genom den myndighet, för
vilken arbetet utfördes — alltså inte
genom den militära myndigheten. Man
skulle i första hand undersöka, om inte
detta kunde föra med sig att dessa
värnpliktsvägrare fullgjorde sin värnpliktstjänst.
Men jag vill då fråga, hur
man skall få reda på detta genom en
utredning. Det kan inte ske på annat
sätt än genom en gallupundersökning,
där man frågar vederbörande: »Om ni
får en inkallelse genom annan myndighet
än militär myndighet, är ni då villig
att fullgöra värnpliktstjänsten?» Rlir
svaret härpå negativt, anser reservanterna
att man bör undersöka, om man
inte genom tillskapande av en särskild
tjänstepliktslag — så att värnpliktsväg -

rarna inte behövde sortera under värnpliktslagen
— kan inkalla dem till
tjänstgöring och se om det hjälper. Men
jag vill då fråga, hur en sådan utredning
skall kunna ske på annat sätt än
att man genom en gallupundersökning
bland dessa värnpliktiga tar reda på om
de skulle acceptera en dylik form.

När man nu vet att deras vägran inte
är beroende av samvetsbetänkligheter
mot att bära vapen, utan av att de inte
anser sig vara medborgare i vårt samhälle
utan medborgare i ett samhälle,
som vi inte vet hur det ser ut, och att
de följaktligen inte bör respektera vårt
samhälles lagar, har utskottsmajoriteten
mycket svårt att förstå vad det är för
slags frågor denna utredning skall ägna
sig åt och vilka förslag den kan komma
att framlägga, som dessa värnpliktsvägrare
skulle komma att acceptera. Eftersom
utskottet inte kunnat ge några
som helst anvisningar på vilka frågor
utredningen bör pröva, har utskottet
inte heller ansett sig kunna tillstyrka
bifall till motionen, som ju inte gett
något annat uppslag än att man skulle
kunna lämna åtalseftergift i vissa
fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror att man inom
utskottet utgått från att man vet alldeles
för mycket om dessa problem. Jag
anser det för min del inte alls orimligt
att en utredning skulle kunna ske
i kontakt med ifrågavarande människor
och att man på det sättet sökte klargöra,
om det finns en framkomligare väg
än den som nu användes. Det är nog
inte så självklart, att alla eller kanske
ens flertalet av dessa Jehovas vittnen
i längden finner det nuvarande systemet
så tillfredsställande, att man är
ovillig att diskutera anvisandet av framkomligare
vägar. Det är detta som gör
att utskottets ganska negativa inställning
inte är tillfredsställande för mig. Jag
tror att en utredning, som inte är bun -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

\ng. lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vagrar

att utföra vapenfri tjänst

den av särskilda direktiv utan är för- närmast syftar till de personer, som av
utsättningslös, kanske kan anvisa ett religiösa eller ideella skäl har samvetsnytt
och för både samhället och för de betänkligheter mot att bära vapen. Det
berörda personerna fördelaktigare sätt kan i detta sammanhang kanske vara
än det nuvarande att lösa problemet skäl att nämna, att den om jag får
med dessa värnpliktsvägrare. kalla den så —• ordinarie gruppen av de

samvetsömma har funnit sig i den nuva -

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den aktiva
del jag personligen har tagit i diskussionen
om de samvetsömma tidigare i
kammaren —• vilket en hel del som var
med på den tiden torde känna till — kan
det kanske förvåna en del att jag inte
står bakom reservationen. Jag vill då
säga, att saken har noggrant prövats och
att motionen som sådan icke har syftat
till samvetsömma värnpliktiga i allmänhet
utan just till den kategori, som utskottets
vice ordförande här nyss talade
om. Denna kategori, som jag personligen
haft åtskillig kontakt med, är av den beskaffenheten
att jag inte tror att det
över huvud taget finns någon möjlighet
att skapa en lagstiftning, som tillfredsställer
dem och som så att säga kan
hindra dem från fängelsevistelse. Det är
ju så som tidigare sagts att de inte har
några samvetsbetänkligheter mot att bära
vapen, men att de har samvetsbetänkligheter
på det något underliga sättet, att
de över huvud taget icke vill utföra något
arbete som har med staten att göra.
Jag vet då inte hur man skulle kunna
hitta någon väg, på vilken man skulle
kunna komma fram till en lösning av
problemet. Ty det är väl ändå inte meningen
att man skall skapa fullständig
befrielse för dessa personer såtillvida,
att de över huvud taget icke skulle inkallas.
Det vore väl inte heller det rätta
sättet. Det skulle ju leda till en åtskillnad
mellan vissa grupper, som skulle komma
att te sig stötande.

Problemet var uppe till behandling
under det förberedande arbetet för 1943
års lagstiftning på hithörande område.
Det visade sig då att man efter mycket
prövande av olika möjligheter inte kunde
finna någon annan lösning än den
som man nu kommit fram till och som

rande ordningen och att dessa samvetsömma
till och med går så långt i sin lojalitet
att de också anser riktigt att de
skall ha en något längre tjänstgöring än
andra, så att det inte kan bli fråga om
att någon så att säga skulle simulera för
att få den förmånen. Därför menar de,
att vi bör hålla hårt på att det skall vara
sådana bestämmelser som förhindrar all
simulation och som håller företeelsen
på en aktningsvärd nivå.

Eftersom motionen uteslutande avser
Jehovas vittnen och jag inte kan se någon
lösning av det problemet på grund
av deras allmänna inställning, har jag
inte kunnat följa reservationen, utan har
anslutit mig till utskottets negativa
ståndpunkt. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
angående förenklat förfarande vid föredragning
inför domstol av skriftligt bevismaterial;
och

nr 24, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Om ersättning till vissa familjeförsörjare
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående en
uppräkning av ersättningsbeloppen enligt
militiirersättningsförordningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ersättning till vissa familjeförsörjare
vid deras barns sjukdom

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner om stöd i vissa fall åt familjeförsörjare
vid deras barns eller andra
anhörigas sjukdom.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr
204 i första kammaren av herrar Norling
och öhman samt nr 261 i andra
kammaren av herr Senander m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 205 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och fru Gärde Widemar
samt nr 245 i andra kammaren av fröken
Elmén m. fl.

I motionerna 1:204 och 11:261 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till åtgärder, som säkrade
förvärvsarbetande mödrar rätt till ersättning
i de fall, då sjuka barn behövde
mödrarnas vård.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner,

1) I: 204 och II: 261; samt

2) I: 205 och II: 245,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Vi har i motion nr 204
i denna kammare hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till åtgärder för att
säkra förvärvsarbetande ensamstående

vid deras barns sjukdom
familjeförsörjande husmödrar rätt till ersättning
i de fall då sjuka barn behöver
vård i hemmet. Vi har i motionen anvisat
en väg för lösning, nämligen att ersättning
för sådan vård skulle lämnas
genom sjukförsäkringen med bortfall av
karenstiden. Vid småbarns sjukdom kan
fallen ofta vara av kortvarig natur, men
även om så är förhållandet blir förlusten
av arbetsförtjänsten mycket kännbar
för familjens ekonomi om modern är ensam
familjeförsörjare.

Utskottet avstyrker motionen med hänvisning
till redan befintlig social hemhjälp
och en planerad utbyggnad därav.
Det har emellertid visat sig, att denna
institution trots utbyggnaden inte på
långa vägar kan ordna hemhjälp till alla
som har behov av sådan och som har
rätt till denna hjälp.

Familjeutredningen har anfört bl. a.:
»I första hand kan konstateras, att
många som söker social hemhjälp och
är i stort behov därav ej kan få någon
av brist på arbetskraft. I socialstyrelsens
undersökning avseende år 1955 redovisade
hemhjälpsnämnderna under ett år
10 000 dylika fall. Denna siffra är i underkant
eftersom vissa hemhjälpsnämnder
förklarar, att bokföringen över dem
som sökt men icke kunnat få hjälp är
ofullständig, och eftersom det står klart,
att där arbetskraften är knapp många familjer
som behöver social hemhjälp inte
bryr sig om att ansöka därom, då de vet,
att de inte har någon utsikt att få hjälp.»

Man framhåller vidare, att den tid familjerna
nu kan behålla sin hemvårdarinna
ofta är för kort. Fn hemvårdarinna
får nämligen genomsnittligt
stanna högst sex dagar i en familj.

Här föreligger således ett verkligt behov
av hjälp i hemmen vid husmors
sjukdom. Även om riksdagen tidigare i
år medgivit ett ökat antal hemvårdarinnor,
kvarstår likväl tiotusentals fall
som inte kan få någon hjälp. Då här
inte finnes någon prioritet för ensamstående
familjeförsörjande kvinnor, kommer
dessa i ett mycket besvärligt läge,
när de ensamma måste svara för ekonomien
och familjens uppehälle. För dessa
blir ett barns sjukdom, då hemhjälp inte

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvarvslagen m. m.

kali anskaffas, ekonomiskt svårare än
egen sjukdom, då sjukersättning erhålles
från sjukförsäkringen. För att lätta försörjningsbördan
för husmödrar har vi
därför föreslagit, att sjukersättning skulle
utgå även vid barns sjukdom, om inte
hemhjälp kunde anskaffas.

Detta är således endast en tänkt väg
för lösning av denna fråga. Därför har
vi också i motionen hemställt om förslag
från Kungl. Maj:t till lösning av
frågan om rätt till ersättning vid barns
sjukdom i vad det gäller ensamstående
familjeförsörjande husmödrar.

Enligt den kungörelse om social hjälp
som utfärdats, skall social hjälp stå till
förfogande för alla dem som behöver
skötsel under kortare tid vid husmoderns
sjukdom, bristande arbetsförmåga
eller behov av vila eller därmed jämförbar
omständighet. Vad vi här har
motionerat om avser således i första
hand självförsörjande eller familjeförsörjande
ensamstående husmödrar.

Herr talman! Jag vill hemställa om
bifall till motionens yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I och med att husmödrarna
kommit ut i förvärvslivet har svårigheterna
vid sjukdomsfall blivit större
och större. Man försöker avhjälpa dessa
svårigheter genom att ställa hemvårdarinnor
till förfogande. Så sker väl i
de flesta kommuner. Denna hjälp är otvivelaktigt
otillräcklig. Men det är början
till en hjälp, som man räknar med skall
bli en effektiv hjälp i framtiden alltefeftersom
den byggs ut. Från utskottets
sida har man därför inte velat slå in på
någon annan väg. Man har naturligtvis
inte kunnat tillstyrka motionens förslag,
att hjälpen skulle gälla endast ensamstående
mödrar med sjuka barn. Det kan
ju finnas ensamstående kvinnor med
andra anhöriga som behöver skötas vid
sjukdom. Dessa kvinnor kan följaktligen
komma i samma belägenhet och bör då
också rimligtvis ha samma möjligheter
att få ersättning. Att kontrollera och
konstatera att sådant behov verkligen
föreligger skulle emellertid nödvändiggöra
en stor administrativ apparat.

Med åberopande av alla de skäl som
utskottet ansåg föreligga för att inte tillstyrka
motionen beslöt utskottet avstyrka
den.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 204; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Om upphävande av jordförvärvslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om upphävande av jordförvärvslagen
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat sex
i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, vilka alla ägde samband
med lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen).

I de likalydandie motionerna nr 270 i
första kammaren av herr Lundström m.
fl. och nr 341 i andra kammaren av herr
Antby m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att lagen
av den 3 juni 1955 om inskränkt rätt att
förvärva jordbruksfastighet skulle upphöra
att gälla fr. o. in. den 1 juli 1958.

I de likalydande motionerna nr 120 i
första kammaren av herr Eskilsson in. fl.
och nr 144 i andra kammaren av herr
Hieggblom m. fl. hade hemställts, att riksdagen
ville 1) besluta att för sin del upphäva
mom. 2 och 3 i § 4 samt § 5 i lagen
den 3 juni 1955 om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag); samt 2) besluta att
hos Kungl. Maj :t begära utredning avseende
upphävande av jämväl övriga bestämmelser
i denna lag.

Nr 14

Onsdagen den 10 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

I de likalydande motionerna nr 98 i
första kammaren av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och nr 101 i andra kammaren
av herrar Petterson i Degerfors och
Landquist hade hemställts att riksdagen
måtte besluta sådan ändring'' i lagen den
3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) att 1 § 2, som lydde
»där egendomen förvärvas av kommun
eller annan dylik samfällighet för ändamål
som avses i 1 § 4, 7 eller 10 lagen
den 12 maj 1917 om expropriation» i
stället skulle lyda »där egendomen förvärvas
av kommun eller annan dylik
samfällighet».

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
icke någon av förevarande motioner, I:
270 och 11:341, 1:120 och 11:144 samt
I: 98 och II: 101, måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Lindahl, Grym, Kristiansson,
Bengtsson i Halmstad, Persson i
Tandö och Svenning, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1. att icke någon av motionerna I: 270
och II: 341 samt I: 120 och II: 144 måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd, samt

2. att riksdagen — i anledning av motionerna
I: 98 och II: 101 — för sin del
måtte besluta att 1 § första stycket jordförvärvslagen
skulle erhålla följande lydelse: »Fast

egendom, som är taxerad som
jordbruksfastighet, må ej genom köp, byte
eller gåva förvärvas utan tillstånd av
lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd
erfordras dock ej

1. där förvärvaren är kronan, landskommun,
köping, stad eller municipalsamhälle; 2.

där egendomen förvärvas av annan

kommun än under 1 sägs eller annan dylik
samfällighet etc..---sistnämnda

andel.»

II. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Ähman, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,
vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 270 och II: 341 samt I: 120 och
II: 144 måtte hemställa hos Kungl. Maj:t
att utan dröjsmål tillsätta en utredning
för förberedande av jordförvärvslagens
upphävande, samt

2. att motionerna I: 98 och II: 101 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Strängt taget har de ledamöter,
som återfinns under reservation
nr 1, inte så mycket otalt med utskottet.
Vi är ju fullt på det klara med
att jordförvärvslagen i allmänhet är av
stor betydelse, och det har vi också understrukit
i reservationen. För min personliga
del har jag den uppfattningen,,
att om jordförvärvslagen inte funnes,
finge vi hitta på något liknande. Den
ändring som vi reservanter föreslår, innebär
sålunda inte någon rubbning av
jordförvärvslagens fundament. Det är endast
en detalj, som vi vill ha bort ur
lagen, och vi anser inte att ändringen
försvagar jordförvärvslagen.

Det är, herr talman, ingen nyhet som
motionärerna och reservanterna här
kommer med. Snarare är det tvärtom.
Kommunernas rätt att förvärva jord
utan att gå vägen över lantbruksnämnden
fanns ju i lagen ända fram till år
1955, då lagen av någon oförklarlig anledning
blev ändrad. Jag säger »oförklarlig»,
ty såvitt jag vet har i fråga om
kommunerna och deras jordförvärv ingenting
inträffat som motiverar den anordning
som då kom till och som innebär
att kommunerna kom att falla under
jordförvärvslagen.

Ändringen har efter vad jag vet aldrig
kunnat motiveras, då man inte fått
fram några fall som visar att kommunerna,
när de hade frihet att köpa jord,
missbrukade denna frihet och spekule -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

rade i det ena eller andra avseendet.
Ingen har velat göra detta gällande, och
jag tror inte heller att det har förekommit.

När 1951 års utredning sysslat med
denna fråga, skickades dess förslag ut på
remiss till bl. a. lantmäteristyrelsen. Styrelsen
sade då, att den för sin del inte
kunde finna, att kommunerna borde läggas
under jordförvärvslagen. Nu har visserligen
lantmäteristyrelsen i anslutning
till de remitterade motionerna — utan
någon enligt mitt sätt att se saklig motivering
— intagit en annan ståndpunkt.
Men det finns en hel del överlantmätare
i detta land — och jag fäster särskilt
stort avseende vid vad man säger
från det hållet — som ansett, att kommunerna
skall erhålla den frihet som
har krävts i motionerna.

Reservanternas uppfattning i denna
fråga grundar sig framför allt på den utveckling
som har skett i kommunerna,
särskilt i städer och andra tätorter. .lag
behöver inte tala om för någon vilken
förändring som har inträffat. På grund
av den industriella utbyggnaden och på
grund av bostadsbebyggelsen har ju faktiskt
raden av tätorter fått ett helt annat
ansikte än tidigare. Ingen kan förneka
att det kommunala initiativet verksamt
bidragit härtill. Utan kommunal medverkan
skulle denna utbyggnad, som alla
hälsar med tillfredsställelse, ha avstannat.
Kommunerna har i denna sin verksamhet
inte bara haft riksdagens välsignelse,
utan riksdagen har helt enkelt
ålagt dem att undanröja hindren för anskaffande
av bostäder till respektive orters
medborgare.

Jag vill ingalunda säga att jordförvärvslagen
har skapat svårigheter då det
gäller markförvärv för relativt snar bebyggelse.
Den saken är ju så klar att
jag inte behöver närmare gå in på den.
För i stort sett alla kommuner, men
framför allt för kommuner med tätorter,
gäller det emellertid inte bara att planera
för dagen, utan de måste också
tänka pa framtiden. När det gäller ägandet
och användandet av marken finns
det alltid en del frågor som måste lösas
så att inte kommande generationer skall

få det alltför besvärligt. Jag misstänker
nämligen, att i den planering som man
måste företa för att över huvud taget i
framtiden få fram det man vill, måste
man ha klart för sig att även jordförvärv
som inte är dagsaktuella måste klaras
upp så att man inte bereder de efterkommande
svårigheter. Det är väl
önskvärt att man gör det så lätt som
möjligt för kommande generationer, och
då bör man göra det även i detta avseende.

Jag skall inte framföra många exempel
på vad det här rör sig om, men det
är väl alldeles klart att det faktiskt
inte finns många tätorter, det må vara
städer eller köpingar, där man inte har
vissa storhetsdrömmar. Man tänker sig
att det i framtiden skall bli en industriell
utbyggnad, nya industrier och
möjligen utbyggnad av de gamla, och
man tänker vidare på de anordningar
som eu växande befolkning behöver för
sin trivsel och dylikt.

Jag inbillar mig således att man bör
försöka göra det lättare för kommunerna
att satsa på markförvärv som de
egentligen inte avser att bygga ut omedelbart
men som de räknar med att i
framtiden bebygga. Vad marken skall
användas till är ju inte klart, men det
iir en sak som kommande generationer
får avgöra.

Det går naturligtvis att skaffa mark
även under de nuvarande förhållandena,
men om det gäller mark som vederbörande
tvivlar på skall komma att användas
så snart, måste ju kommunerna göra en
utredning och tala om vad som skall
finnas på platsen. Då är det i allmänhet
på det sättet, som vi alla känner till,
att i och med att en stad eller en tätort
har sagt att den behöver den och den
marken och också upplyst om att den
skall ha den till bebyggelse o. s. v., så
ligger markvärdestegringen och väntar
och kommer lika säkert som ett brev på
posten. Detta gäller ju framför allt —
vilket också motionärerna påpekat —
områden som iigs av flera personer. Om
en kommun kan förvärva mark utan offentligt
förkunnande, då man inte själv
vet vad marken skall användas 1 i11 men

Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.
har en bestämd känsla av att den kommer
att behövas i framtiden, så finns
det vissa möjligheter att köpa mark till
ett hyggligt pris.

Det liar vidare sagts att det finns
risk för att kommunerna i kapitalplaceringssyfte
skulle vilja lägga sig till med
en del jord. Så är det ju i själva verket
inte. Den som känner kommunernas ekonomiska
ställning i dag är fullt på det
klara med att det inte finns pengar att
lägga ner på det sättet. Kommunernas
likviditet är i allmänhet inte lysande.
Det vet varje kammarledamot som tänker
på sin egen kommun. Man gör inte
ett köp utan att man anser att det är
behövligt. Det gäller även jordförvärv.
Man har inget kapital att placera i skog
ocli mark utan att man vet att denna
skog och mark så småningom skall bli
behövlig.

Jag skulle med detta, herr talman,
ännu en gång vilja understryka betydelsen
av att kommunerna på denna
punkt erhåller den tidigare friheten från
att ligga under jordförvärvslagen, det
är ju ingenting annat som begärs. Samtidigt
avskaffas onödigt krångel, och
det kan väl heller inte skada om så blir
förhållandet.

Jag skulle vidare vilja säga ett par
ord till de reservanter, som återfinnes
under reservation nr 2. Det är
möjligt att de har den uppfattningen,
att det antingen skall vara allt eller
intet. Då är det inte mycket att göra åt
saken. Jag tycker att det skulle vara
taktiskt klokt av dem, när de nu går in
för en linje som syftar till att få bort
jordförvärvslagen, att ta den detalj som
vi erbjuder i reservation nr 1. Det vore
ändå en bit på vägen. Därför tycker
jag att vi i detta fall borde komma
överens. Tredje lagutskottet brukar ju
samsas, fast vi inte gjort det på denna
punkt. För reservanterna under reservation
nr 2 vore alltid något vunnet,
om de stödde reservation nr 1 när den
stunden är inne.

Härmed, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag, förutom
i de delar som gäller motionerna nr

1:98 och 11:101, där jag ber att få
yrka bifall till reservation nr 1.

I detta anförande instämde herr Grym
(s).

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag står bakom en av
de motioner som behandlas i detta utskottsutlåtande,
och det är anledningen
till att jag vågar ta till orda, fastän
jag inte har deltagit i utskottets behandling
av ärendet.

Jag ser nog på jordförvärvslagen från
eu helt annan utgångspunkt än vad den
siste ärade talaren gjorde. Vi har ifrån
högerhåll alltid varit tveksamma inför
denna lagstiftning eftersom den är oförenlig
med vår uppfattning om äganderätt
och näringsfrihet. Dessa betänkligheter
mot lagstiftningen har ökat allteftersom
utvecklingen visat lagens avigsidor.
Inför den starka minskningen av
jordbruksbefolkningens antal, som har
skett under senare år och som beräknas
även i framtiden, ter sig jordförvärvslagen
numera som en både otidsenligt
och obehövlig kvarleva från en
tid med helt andra förhållanden än nu.

I de motioner som har väckts från
högerhåll, 1:120 och 11:144, föreslår
vi att lagens inskränkningar i jordbrukarnas
rätt att förvärva jordbruksfastigheter
upphäves. Dessa inskränkningar
kan medföra stora olägenheter både
för den enskilde jordbrukaren, vare sig
han sedan är köpare eller säljare, och
för näringen som sådan. Läget har ju
inom jordbruket under åtskilliga år
präglats av en betydande avfolkning,
och i vissa delar av landet pågår denna
avfolkningsprocess i raskt stigande takt.
Det är under sådana förhållanden inte
ett förstahandsintresse att försvåra jordbrukarnas
egna rationaliseringssträvanden
genom en stelbent lagstiftning, utan
det angelägnaste bör tvärtom vara att
se till att det arbete och de kostnader
som lagts ned på en gård inte helt skall
spolieras genom svårigheter att försälja
den.

Samtidigt som avfolkningen vid vissa

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

gårdar pågår i mycket rask takt finns
det från andra håll önskemål om att utöka
åkerarealen för att därigenom skapa
ändamålsenliga brukningsdelar, t. ex.
med hänsyn till en rationell maskinanvändning.
Nu kringgås i stor utsträckning
förvärvslagen genom att man arrenderar
en granngård i stället för att
köpa den. Utvecklingen bär visat att antalet
s. k. biandjordbruk, d. v. s. brukningsenheter,
där brukaren såväl äger
som arrenderar åkerjord har ökat rätt
väsentligt under senare år. I hela landet
utgör dessa jordbruk för närvarande ca
11 procent av samtliga jordbruk. För
fem år sedan utgjorde de knappt 9 procent.
Det har alltså skett en ganska
snabb utveckling under en kort tid.

På detta sätt blir lagens bestämmelser
många gånger illusoriska, men det förhindrar
dock en sammanslagning genom
köp, som kunde vara ändamålsenligare
än annat brukningssätt. Det är
inte säkert att man från det allmännas
sida bättre än jordbrukarna själva kan
bedöma en sådan åtgärds ändamålsenlighet.

I vissa delar av landet finns speciella
motiv för en ändring av jordförvärvslagen
så att en jordbrukare, som förut
är fastighetsägare, får möjlighet att göra
ytterligare fastighetsförvärv. Jag
tänker t. ex. på förhållandena på slättbygderna,
där det numera är stora sysselsättningssvårigheter
vid jordbruket
under vinterhalvåret. Arbetslösheten
bland lantarbetarna har varit besvärande
under senare år, framför allt vid
slättjordbruken. Om en gård saknar skog
är det över huvud taget omöjligt att bereda
arbete under vintern för de anställda.
I sådana fall skulle skogsinnehav
kunna förhindra en annars nödvändig
permittering av de anställda.

Det finns emellertid exempel på att
ett sådant skäl som önskvärdheten att
bereda sysselsättning för de anställda
under hela året icke räcker till för att
en slättbonde skall få köpa ett skogsskifte
eller en skogsgård. Jag fick härom
dagen ett typiskt exempel från mitt
eget län på hur man kan förfara i ett
sådant fall. Jag har hört liknande cxcm !5

Förslå kammarens protokoll 10ÖH. Nr 14

pel även ifrån annat håll. En lagstiftning
som har sådana konsekvenser bör
enligt vår mening helst upphävas eller
åtminstone ändras så att de mest stötande
avigsidorna försvinner.

Jag hade, herr talman, velat yrka
bifall till första punkten i klämmen i
motion nr 144 i andra kammaren. Där
yrkas nämligen ändring i de paragrafer
som försvårar för jordbrukare att förvärva
annan jordbruksfastighet. Tyvärr
kan ett sådant yrkande inte ställas
under proposition. Jag får därför
nöja mig med att instämma med reservanterna
i reservation 2 till utskottets
utlåtande, i vilken reservation begäres
en utredning för förberedande av jordförvärvslagens
upphävande, ett yrkande
som även ingick i den motion som
jag varit med om att väcka.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation 2 av
herr Osvald m. fl.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! De motiv, som anföres
för att bibehålla jordförvärvslagen, är
av flera olika slag. Man vill t. ex. förhindra
spekulationsköp, där köparen endast
vill förvärva en egendom för att
komma åt att avverka stora skogstillgångar.
Man vill vidare förhindra att
jord förvärvas för kapitalplacering, och
man vill också förhindra att jord kommer
i händerna på personer, som inte
kan bruka den på rätt sätt. Jordförvärvslagen
anses dessutom vara av stort värde
för strukturrationaliseringen inom det
svenska jordbruket.

Vad först beträffar motiven att man
vill förhindra spekulationsköp och kapitalplaceringsköp
vill jag säga, att de syftemålen
kan nås på andra sätt. Fördenskull
behöver man inte längre ha kvar
jordförvärvslagen. Strukturrationaliseringen
åter går för närvarande utomordentligt
bra, och den kanske t. o. m.
skulle gå ännu bättre om jordförvärvslagen
inte fanns.

Härutöver anförs emellertid ett par
mera principiella skäl för lagens bibehållande.
Det ena är ett skiil, som fram -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

hölls redan av dåvarande jordbruksministern
när lagen första gången antogs av
riksdagen, nämligen att jorden inte skall
få fördyras för jordens brukare. Det motivet
har väl under årens lopp helt förlorat
sin slagkraft.

Återstår ytterligare ett motiv, nämligen
att jorden bör behållas i den jordbrukande
befolkningens hand. Jag medger
att detta kan vara ett viktigt önskemål,
men vi, som står för reservation 2
vid detta utlåtande, menar, att det är
principiellt otillfredsställande, att en enskild
medborgare inte skall tillåtas att
förvärva ett visst slag av egendom. Därför
anser vi av rent principiella skäl att
jordförvärvslagen inte längre bör äga bestånd,
utan att den bör upphöra.

Härtill skulle jag, herr talman, vilja
foga några reflexioner. För närvarande
pågår, såsom bl. a. framhölls av herr
Eskilsson, en snabb avfolkning av vår
landsbygd. Det brukar sägas att det varje
dag nedläggs tio å femton småbruk
här i landet. Det blir alltså varje år ett
mycket stort antal jordbruksfastigheter
lediga. I vissa fall kan de naturligtvis
arrenderas ut, men i andra fall måste de
säljas.

Bland dem, som anser att jorden skall
bevaras i den jordbrukande befolkningens
händer, är det många som ser på
denna företeelse (avfolkningen) med
ganska gott jämnmod. Man anser till och
med att delar av Sveriges åkerjord borde
planteras med skog. Samtidigt håller
man emellertid i andra sammanhang på
att man skall bevara en levande landsbygd.
Men vill man ha en levande landsbygd,
vore det väl bättre att låta dem,
som ville, få köpa jord i stället för att
begränsa antalet köpare med hjälp av
jordförvärvslagen, önskemålet kan väl
inte vara att jorden skall läggas öde i
stället för att låta en icke jordbrukare
köpa den.

Nu kan det naturligtvis sägas, att man
inte omedelbart kan upphäva jordförvärvslagen,
utan att det kan behövas en
viss övergångstid, att man kan behöva
göra vissa undersökningar för att se vad
man skall sätta i stället för jordförvärvslagen.
Av den anledningen har vi, som

står för reservation nr 2, föreslagit att
man hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en utredning för att förbereda jordförvärvslagens
upphävande.

Som bekant har vid olika tillfällen
framställts förslag om att man skulle göra
ytterligare undantag från lagen utöver
dem som redan gjorts. Herr Lindahl
formulerade det så, att man borde
åt kommunerna ge den frihet som de tidigare
hade haft. Jag skulle vilja säga,
att vi borde ge den friheten tillbaka till
alla, som tidigare haft möjlighet att köpa
jord. Men då vi som står för reservation
nr 2 ändå inte har velat gå med på detta
yrkande, beror detta ingalunda på, som
herr Lindahl menade, att vi kräver allt
eller intet. Det förhåller sig nämligen så,
att om vi avskaffar lagen eller gör ytterligare
undantag, kan därigenom visserligen
undanskaffas vissa orättvisor eller
olägenheter, men då kommer i stället
andra orättvisor att framstå desto påtagligare.
Därför anser vi det riktigare
att lagen upphäves helt och hållet på en
gång. Vi skall inte bry oss om att plottra
med undantag av än det ena och än det
andra slaget.

Därför, herr talman, ber jag få yrka
bifall till reservation nr 2, där vi dels
kräver en utredning om de förberedelser
som behövs för att avskaffa jordförvärvslagen,
dels yrkar att motionerna I: 98
och II: 101 inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! I stor utsträckning är
vi eniga om de problem, som möter oss
i tredje lagutskottet, men en del frågor
är ständiga stridsfrågor —• till
exempel jordförvärvslagen, där vi var
och en å sin sida försvarar ståndpunkter
som är intagna sedan gammalt. I år
har i alla fall den lilla sensationen inträffat,
att vi haft att behandla en socialdemokratisk
motion om att jordförvärvslagen
inte skall gälla kommunerna.
För en sådan uppmjukning av lagstiftningen
föreligger också en reservation,
som herr Lindahl nyss har talat
för.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Att ett sådant undantag skall göras
är såvitt jag kan finna inte rimligt. Om
lagen är till ohägn för tätorternas sunda
utveckling, vilket det naturligtvis är
riktigt att den är, så är den också till
ohägn för den enskilde. Och då skall
det ske en ändring på en gång, som
herr Osvald nyss sade. Då skall lagbestämmelserna
om jordförvärv bort i sin
helhet.

Jag vill emellertid livligt hoppas, att
den lilla irritation, som alltså kommit
till synes i reservation nr 1 från en del
av de socialdemokratiska utskottsledamöterna,
skall bli den lilla tuva som
till slut stjälper hela lasset, det vill säga
att frågan om jordförvärvslagens avskaffande
kommer att försvinna ur riksdagsdebatterna,
vilket inte vore en dag för
tidigt. Enligt vår uppfattning, som närmast
kommer till uttryck i reservation
nr 2, finns det nämligen inte längre något
fog för att behålla lagen. Den har
tjänat ut och bör skyndsammast försvinna
ur lagstiftningen. De tidigare inte
helt oberättigade motiven, att alltför
hård konkurrens om jordbruken skulle
leda till så höga värden på fastigheterna,
att jordbrukarna själva inte kunde
konkurrera om dem, håller inte längre,
då värdena på jordbruksfastigheterna
trots lagen nu nått en gräns, där räntabiliteten
blivit allt mindre och i vissa
fall är helt obefintlig. Om lagen komme
bort, vore det givetvis inte otänkbart
att de tusentals mindre jordbruk,
som i dag — till stor skada för landsbygden
— förlorar sina ägare, i flera
fall kunde få intresserade spekulanter,
som oavsett räntabiliteten måhända
skulle rusta upp boningshusen för att
åtminstone få en fristad från tidens
jäkt.

En sådan utveckling — och herr Osvald
har nyss också varit inne på detta
— borde i stället vara till stort gagn
för en landsbygd, som i varje fall inom
betydande områden av vårt land i dag
inte längre är vad den borde vara, nämligen
en levande landsbygd, och där de
kvarvarande människorna inte längre
har någon som helst framtidstro.

De bärkraftiga jordbruken saluförs

nu i betydligt mindre utsträckning än
vad tidigare varit fallet, vilket näppeligen
beror på förekomsten av jordförvärvslagen,
som ju alltjämt kan kringgås,
utan snarare på det förhållandet,
att jordbrukarna numera har fått fullt
klart för sig, att pengar på banken inte
skapar samma trygghet som det realkapital
som finns i en fastighet. När det
till äventyrs finns jordbruksfastigheter
till salu, bör ägarna få sälja dem till
den högstbjudande, var han än hör
hemma, utan att statens lantbruksnämnder
lägger sig i affären. Har en jordbrukare
under årtionden lagt ned arbete
och kapital i sin fastighet, så bör
han även ha samma rätt och samma frihet
vid en eventuell försäljning som andra
medborgare i landet. Jordbrukarnas
egna möjligheter att på ett förnuftigt
och föredömligt sätt bedriva den yttre
rationaliseringen är i tidigare sammanhang
klart omvittnade och bör på alla
sätt underlättas.

En beklaglig sak är även det förhållandet,
att lantbruksnämnderna i de olika
länsdelarna utgår från mycket skilda
bedömningsgrunder vid sin handläggning
av dessa problem. Denna olikartade
bedömning har många gånger
vållat stor irritation.

Jag tror att det nu vore på tiden att
få till stånd en utredning i dessa frågor
och därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen av herr
Osvald m. fl.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jordförvärvslagen och
den debatt som här råder omkring den
visar ju, att vi har olika utgångspunkter
och olika syn på de problem, som
är aktuella i detta sammanhang. Jag vill,
herr talman, redovisa min uppfattning,
som är grundad på det förhållandet, att
jag bor två mil utanför Göteborg. Jag
anser mig därför ha en viss anledning
att personligen kunna bedöma vad denna
lag har betytt och betyder för utvecklingen
på detta område.

Det är klart att intill en storstad, såsom
fallet iir i min hembygd, har tryc -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.
ket från de kapitalstarka grupperna
utanför jordbruket, när de fritt får
vara spekulanter, mycket större möjligheter
att göra sig gällande än vad herr
Ohlsson här ansåg sig kunna påstå med
de erfarenheter han har ifrån sin landsdel.
Det är denna min erfarenhet som
säger mig, att lagen har haft en mycket
angelägen uppgift, och som ger mig
den bestämda uppfattningen, att vi även
i fortsättningen har stor anledning att
slå vakt om lagstiftningen på detta område,
då lagen allt fortfarande har en
angelägen uppgift. Det har varit ett erkänt
samhällsintresse att äganderätten
till jorden skulle bibehållas i den jordbrukande
befolkningens hand, och med
hänsyn till det ekonomiska tryck, som
råder ifrån övriga befolkningslager, gäller
detta ännu i dag. Reservanterna under
reservation nr 2 talar om att priserna
på jordbruk numera skulle nått
en sådan höjd, att inskränkningen i rätten
att köpa inte längre betyder något
för prisutvecklingen. Å andra sidan säger
man från reservanternas sida, att
det inte är mer än rätt att den som lagt
ned sitt kapital och arbete i en fastighet
skall ha möjlighet att söka den köpare
som är villig åt betala mest.

Nu är det ju på det sättet, att prisutvecklingen
i fråga om jordbruksfastigheter
har gått snabbare än på något
annat område. Jag skulle vilja förklara
utvecklingen på det sättet, att en ung
jordbrukare alltid är optimistisk och
tror på sin egen förmåga att ta ut större
skördar av jorden än den gamle brukaren
gjort. I många fall har den unge
jordbrukaren blivit besviken. Den prisutveckling
som nu råder på jordbrukets
område ger inte anledning att uppmuntra
till ytterligare prisstegring. Det högt
pressade fastighetspriset är tillräckligt
för dem som själva vill utöva jordbrukaryrket.

Det har vid behandlingen av detta
ärende, åtminstone såvitt jag kan förstå,
uppstått ett visst missförstånd när
det gäller vem som skall ha rätt att förvärva
jordbruk. Enligt erfarenheter
från min hembygd har den, som själv
vill bruka jorden, i allmänhet också

möjligheter att söka och få sådant tillstånd.
Läser man dagspressen finner
man också att det titt och tätt förekommer
romantiska reportage om att
både kontorsflickor och andra övergivit
sin tidigare näring och blivit jordbrukare.
Jag tror inte att det här är
fråga om någon speciell tillämpning enbart
i mitt län, Älvsborgs län — det
görs nog på liknande sätt över hela landet.
Den som verkligen vill bli jordbrukare
och sysselsätta sig inom jordbruket
med sin egen arbetskraft, den
har också möjlighet att få tillstånd till
förvärv av en jordbruksfastighet.

Jag skulle helst helt enkelt vilja sluta
med att yrka avslag på reservation nr
2 med stöd av vad jag här anfört, men
jag skall säga något också om reservationen
under punkt nr 1. I det fallet
har det uppkommit ett irritationsmoment,
som någon talare sade från denna
talarstol. Han hoppades att det skulle
bli den tuva, som till slut skulle stjälpa
omkull hela jordförvärvslagen.

I utskottet fick jag den uppfattningen,
att hela diskussionen i denna del kommit
i gång på grund av ett missförstånd
om lagens tillämplighet. Det är ju så, att
kommunen har möjlighet att genom ett
enkelt förfarande hos inskrivningsdomaren
få lagfart för sitt förvärv utan
att söka tillstånd hos lantbruksnämnden.
Lagfarten kan erhållas genom en så enkel
utredning som ett protokollsutdrag,
där man anger skälen för förvärvet. När
denna enkla utredning är presterad, får
man, som sagt, lagfart direkt hos inskrivningsdomaren.

Att detta skulle offentliggöra förvärvets
innebörd och att det därigenom
skulle påverka prisutvecklingen på detta
område, har jag mycket svårt för att
tro. Däremot är det alldeles riktigt, som
sagts ifrån denna talarstol, att om man
gör en uppluckring i detta fall, så är
det givetvis en fara för hela lagstiftningen
på detta område. Jag vill fördenskull
— med hänsyn till att kommunen
genom denna enkla utredning kan få
sina legitima behov av förvärv lagfarna
— även yrka avslag på reservationen
under punkt nr 1.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Jag tror, herr talman, med den erfarenhet
jag har om lagens tillämpning
i min hembygd och med kännedom om
vad lagen har betytt särskilt i områdena
kring storstäderna, att det är en
angelägen sak att vi får behålla lagen,
både som ett instrument för den framtida
rationaliseringen och som en möjlighet
att bevara jorden i den jordbrukande
befolkningens ägo.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till det som
herr Johansson nu har sagt skulle jag
vilja framhålla att situationen för närvarande
i själva verket är den, att utbudet
och bortfallet av jordbruksenheter
är betydligt större än antalet köpare. Det
går inte att få köpare till alla de småbruk,
som nu lägges ned.

Nu säger herr Johansson, att man bör
bevara jorden i den jordbrukande befolkningens
ägo. Jag medger, att det ligger
mycket i detta, men jag vill då ställa
frågan: Är det bättre att låta jorden komma
i lantbruksnämndernas händer än att
den får komma till andra ägare?

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Min erfarenhet på den
punkten grundar sig på att ödegårdarna
i mitt hemlän ägs av icke jordbrukare
och att det därvidlag har skett en sorglig
utveckling. Men att det i dag skulle
finnas svårigheter att få köpare till småbruk
stämmer inte överens med vår erfarenhet.
Det visar sig nämligen i min
hembygd, att vilket småbruk som än blir
till salu köps till priser, som gör att man
ställer sig frågan: Hur skall vederbörande
kunna klara sig?

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om det är på det sättet,
så behövs det faktiskt inte någon jordförviirvslag!
Ty de olägenheter, som man
vill undvika och som kan uppkomma
genom spekulationsköp och kapitalplaccringsköp,
kan man förhindra på annat
sätt.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Denna fråga är ju inte
ny. Det har närmast blivit så, att jordförvärvslagen
har blivit en stående tvistefråga
här i riksdagen, och det är ju
inte i och för sig att förvåna sig över att
så är fallet.

Jag tror ändå att man ifrån alla håll,
där man nu så varmt talar för jordförvärvslagens
upphävande i det ena eller
andra avseendet eller i dess helhet, mycket
överdriver de olägenheter som lagen
som sådan medför.

Jag kan erinra om vad jag sade 1955,
då den lag som nu gäller antogs, nämligen
att jag förutsatte att lagen skulle
komma att tillämpas liberalt. Det har
också skett i en utsträckning, som jag
måste säga att jag då knappast ansåg
möjlig.

Nu kan det måhända sägas, att om
man kringgår lagen på detta sätt, genom
att lämna förvärvstillstånd utan att lagen
direkt ger stöd härför, så innebär
det en uppluckring av lagen som därför
borde slopas, men jag vill påstå, att
uttalandena i den riktningen trots allt är
något felaktiga. Vad som skett är nämligen,
att man ansett sig kunna gå med
på att i större utsträckning än tidigare
lämna förvärvstillstånd till, jag vill
säga, icke jordbrukare, när det gällt
mindre jordbruksfastigheter som inte
kunnat placeras hos andra köpare. Den
erfarenheten har jag från det län jag
här representerar.

När det gäller kommunernas förvärv
av jordbruksfastigheter och motionerna
i denna fråga här och i medkammaren,
så har dessa kommit till stånd — så har
sagts mig — på grund av att lantbruksnämnden
i mitt län icke lämnat en viss
kommun tillstånd att förvärva en jordbruksfastighet
men däremot lämnat förvärvstillstånd
till en disponent, som redan
innehade jordbruksfastigheter och
som förvärvade även den ifrågavarande
fastigheten. Det är riktigt att lantbruksnämnden
lämnat förvärvstillstånd till en
disponent, sedan han förbundit sig att
sälja de jordbruksfastigheter han förut
hade. Samtidigt fick han av lantbruksnämnden
åläggande, vid ett vite av

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fin.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

90 000 kronor, att förbättra fastigheten,
att bygga om bostadshuset och rusta upp
ekonomibyggnaderna. Det gällde en fastighet
med ett stort skogsbestånd, som
kommunen, såvitt vi kunde förstå, inte
hade någon som helst anledning att förvärva
vare sig för fritids- eller bostadsbyggnadsändamål;
ett köp för kommunens
rökning måste därför betraktas som
en ren kapitalplacering. Men lantbruksnämnden
bedömde läget så, att jordbruksfastigheten
borde kunna bestå och
brukas som självständig enhet något som
nu också är fallet.

I anknytning till detta skulle jag vilja
säga några ord om reservation nr 1, som
går ut på att jordförvärvslagen skulle
upphävas såvitt gäller kommunernas förvärv.
Också jag skulle ha anslutit mig till
den reservationen, om de svårigheter hade
förelegat som man redovisar i motionen
och reservationen, när det i praktiken
gäller för kommunerna att förvärva
jord för fritidsverksamhet med flera sådana
ändamål som kommunerna enligt
lag har skyldighet att svara för. Men så
ligger det inte till. Vi har i utskottets
skrivning försökt klargöra alla de fall,
där kommun icke behöver söka tillstånd
för sina jordförvärv -— jag skall inte citera
utskottets yttrande, men där framhålles
klart vilka fall det gäller. Och därutöver
kan jag inte se att kommunerna
skall kunna ha några legitima behov att
förvärva jord eller skog. Men givetvis
finns också andra fall, där det kan vara
till fördel för jordbruket eller ur allmän
synpunkt fördelaktigt, att kommun förvärvar
en jordbruksfastighet, och då har
lantbruksnämnden rättighet att även i sådana
fall lämna kommunen förvärvstillstånd.

Nå, säger då reservanterna, men här
måste ju en utredning presteras, och det
blir sålunda känt att kommunen uppträder
som spekulant på en eller flera fastigheter.
Om man inte behöver söka förvärvstillstånd
hos lantbruksnämnden,
heter det, måste man ändå inför inskrivningsdomaren
redovisa anledningen till
förvärvet. Ja, visst måste man göra det!
Men detta förhållande grundar sig inte
på jordförvärvslagen, utan man måste ju

söka lagfart vilken fastighet man än köper,
om man skall bli lagfaren ägare av
densamma, och det gäller naturligtvis
även för kommunerna. Jag kan sålunda
inte för min del tillägna mig den uppfattningen,
att jordförvärvslagen som
sådan kan vara till någon större nackdel
för kommunerna när det gäller deras
möjligheter att förvärva jord för att
fullgöra de skyldigheter, som enligt lag
åvilar dem. Därför har jag inte heller
kunnat ansluta mig till den socialdemokratiska
reservationen på denna punkt.

Reservationen nr 2 är ju i detta sammanhang
mera intressant — ta inte illa
upp herr Lindahl, om jag tycker det -—
därför att här har man ju faktiskt gått
ifrån motionärernas förslag om upphävande
av jordförvärvslagen helt eller
delvis. Högern har ju motionerat om att
vissa paragrafer i jordförvärvslagen
skulle tagas bort, och i en motion från
folkpartihåll har ju föreslagits att jordförvärvslagen
skulle upphöra att gälla
den 1 juli 1958. Man tycks ha kommit
underfund med att i det nuvarande politiska
läget — jag förstår att det är därför
— passar förslagen i motionerna inte
riktigt fiolerna, och därför har man i reservationen
stannat för att föreslå en
utredning, som skulle gå ut på att jordförvärvslagen
möjligtvis i en framtid
skulle upphävas.

Jag är alldeles övertygad om att när
den tiden kommer att jordförvärvslagen
skall förlängas eller upphävas, år
1962, är det nödvändigt att det föreligger
en utredning, som inte bara gäller i
vilken utsträckning jordförvärvslagen
har inneburit nackdelar eller fördelar
och i vad mån den skall finnas kvar
eller inte utan som också med nödvändighet
tar upp hela vår jordbrukspolitik
till en ingående och omfattande omprövning.
Jag säger det nu, och jag sade
det år 1955, att jag betraktar jordförvärvslagen
som en del i 1947 års jordbruksuppgörelse
och den jordbrukspolitik
som man då gick in för. Man kan
inte, anser jag, utan vidare slopa jordförvärvslagen
och behålla alla andra
bestämmelser, som innefattas i denna
uppgörelse.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Från höger- och folkpartihåll vill man
nu ha en utredning om ett delproblem
i vår jordbrukspolitik, som jag anser
att jordförvärvslagen är. Nog kan det
väl sägas att det i dessa dagar utreds
väl mycket, även när det gäller våra
jordbruksproblem. Två förslag från tidigare
utredningar ligger nu på is. Vi har
en utredning om komplettering av skog
till ofullständiga jordbruk, vars förslag,
såvitt jag förstår, inte kan leda till några
som helst resultat. Vi har också nyligen
fått en utredning, som gäller frågan
om socialunderstöd — jag får kalla
det så -— till det mindre jordbruket här
i landet. Jag ifrågasätter — jordbruksministern
är ju närvarande i kammaren —
om också den utredningen över huvud
taget kan läggas till grund för nya förslag.
Situationen är ju den att samtidigt
som vi brottas med en mycket stor överproduktion
på jordbruksprodukter i detta
land vidtar man den ena åtgärden
efter den andra för att höja produktiviteten
inom det svenska jordbruket. Man
gräver diken och spränger sten i åkrar,
som kanske inom en snar framtid skall
planteras med skog.

Ja, herr talman, jag kanske nu kommer
litet vid sidan av själva jordförvärvslagen,
men då det kanske är sista
gången jag har tillfälle att tala i denna
fråga vill jag gärna lägga några synpunkter
på hela detta problem.

Det sker ute på landsbygden en omfattande
yrkesundervisning genom konsulenter
av olika slag i syfte att höja
produktiviteten på våra jordbruk. Man
är faktiskt också inne på att lämna visst
ekonomiskt stöd för produktion av jordbruksprodukter,
som man sedan inte får
avsättning för. Jag vill inte att man skall
kasta allt detta utan vidare utan att ta
ställning till hur det svenska jordbruket
skall stödjas i fortsättningen. Jag har i
olika sammanhang livligt talat för att vi
på alla sätt bör stödja det svenska jordbruket
och medverka till att jordbrukarna
får en levnadsstandard, som man
kan säga är likvärdig med standarden
för andra grupper. Men att tiden rider
fort på detta område, måste alla vara
överens om. Jag anser att tiden nu inte

är inne att tillsätta nya utredningar om
delproblem i jordbrukspolitiken i detta
land, utan att tiden snart är inne att ta
upp hela vår jordbrukspolitik till en ny
omfattande utredning, där man sålunda
kan komma fram till en lösning av de
problem som här uppstår. Och det vill
jag säga, att så angelägen är inte frågan
om jordförvärvslagens vara eller icke
vara, för vare sig kommunerna eller andra,
att det kan vara anledning att fatta
några särbeslut i dag.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte här ta
upp någon debatt med herr Jansson om
hur man skall stödja det svenska jordbruket
i framtiden, även om detta kunde
vara ett mycket intressant spörsmål,
utan inskränka mig till att säga några
ord i anledning av ett yttrande som
herr Jansson fällde i direkt anslutning
till reservationen 2. Han sade, att vi
egentligen inte ville ha bort lagen förrän
någon gång i framtiden. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på att vi har
begärt en skyndsam utredning. Vi vill
inte ha en stor och omfattande utredning
om hela detta frågekomplex, utan
vi önskar en utredning som skall undersöka,
vilken ersättning som i vissa
avseenden behövs, t. ex. i fråga om
skogslagstiftningen eller i fråga om annan
lagstiftning, så att jordförvärvslagen
icke längre skall behövas för att
man ska kunna komma till rätta med
spekulationsköp och kapitalplaceringsköp.
Det är det vi syftar till och icke till
något annat.

Vidare säger herr Jansson, att jordförvärvslagen
i själva verket är ett led
i 1947 års jordbruksbeslut. Om man ser
den utveckling, som ägt rum under de
år som gått sedan lagen antogs, fram till
i dag, så måste man ju säga, att här har
skett en mycket stor förändring, och lagens
förespråkare anstränger sig nu faktiskt
med att skildra hur liten betydelse
lagen egentligen har. Man gör gällande,

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.
att den tillämpas så liberalt, att ingen,
vare sig kommuner eller enskilda, hindras
från att köpa jord, varför lagen bör
få vara kvar, då den inte gör någon
skada. Jag tror, att den tid inte kommer
att vara långt avlägsen, då alla är överens
om att jordförvärvslagen tvärtom
är ett direkt hinder för det svenska jordbrukets
rationella utveckling.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag är motionär i denna
fråga och min motion har ju föranlett
den med 1 betecknade reservationen. I
anledning därav må det väl tillåtas mig
att motivera, varför jag har väckt denna
motion. I samband därmed kommer jag
även att något analysera vad lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i
Västernorrlands län har anfört i sitt yttrande
för avslag på motionen.

För det första skulle jag vilja säga en
sak till herr Axel Jansson, som yttrade,
att om det skulle föreligga svårigheter för
kommunerna att köpa mark för bostadsbebyggelse
eller för fritidsändamål —
alltså för det ändamål som kommunerna
egentligen skall tillgodose med sin markpolitik
— så skulle han rösta med reservation
1. Jag försäkrar att jag har den
erfarenheten av handläggningen av dessa
frågor, att herr Jansson i så fall redan i
dag skall rösta med reservation 1, ty det
föreligger faktiskt sådana förhållanden.

Vidare vill jag fråga: Varför skall en
kommun vara beroende av en tjänsteman,
bosatt i en annan kommun eller i
en annan stad, för att över huvud taget
få köpa mark för bostadsbebyggelse?
Även om det är en statlig tjänsteman, så
ställer jag mig den frågan, om han över
huvud taget är så insatt i respektive
kommuners förhållanden inom länet, att
han eller lantbruksnämnden kan avgöra
vilken markpolitik kommunerna bör föra.
Jag tvivlar på att så kan vara förhållandet.

Vad skälen till motionen beträffar så
är det faktiskt på det sättet, att det har
hänt att en kommun varit tvingad att
prestera en vittomfattande utredning för
att över huvud taget kunna få förvärva

mark. Det har hänt, att trots att en kommun
hos lantbruksnämnden hemställt att
få förvärva ett markområde för bostadsändamål,
så har nämnden ändå köpt området
mitt för näsan på kommunen. Under
sådana förhållanden anser jag, att
man utnyttjat den nuvarande lagen på
ett sätt, som är till förfång för kommunerna.

Lantmäteristyrelsen har även, som
herr Lindahl nämnde, avstyrkt motionen.
Men det är ganska intressant att
jämföra lantmäteristyrelsens yttrande
över motionen i dag och det yttrande
som finns återgivet i propositionen nr
165/1955, i vilken denna lagparagraf
föreslogs. Då gick lantmäteristyrelsen på
den linjen, att man skulle hålla kommunerna
utanför lagen.

Jag tror att det kanske är nödvändigt
att tynga kammarens protokoll med det
stycke i lantmäteristyrelsens yttrande,
som finnes återgivet på s. 39 i propositionen
av 1955. Det säges där följande:
»Ur bostadspolitisk synpunkt är det angeläget
med en aktiv kommunal markpolitik.
Kommunernas förvärv torde redan
nu ofta föranleda en rätt omständlig och
tidsödande handläggning. Att tynga den
kommunala markpolitiken med en statlig
förvärvsprövning symes därför icke
böra ske utan vägande skäl.»

Man är alltså inne på den linjen, att
dessa utredningar, som man skall tvinga
kommunerna att göra, tynger den kommunala
förvaltningen så att man inte
utan vägande skäl bör ålägga dem att
göra det. Det tillägges här vidare: »En
sådan utredning torde ofta medföra betydande
arbete, tidsförlust och kostnader.
Detta blir till nackdel särskilt för
mindre kommuner med svagt utvecklad
förvaltningsapparat. Enstaka företeelser
kan visserligen anses ha aktualiserat frågan
om prövning ur jordpolitisk synpunkt
av de kommunala förvärven. Vinsterna
av en sådan prövning synes emellertid
— sedda ur vidare samhälleliga
perspektiv — icke överväga de med
prövningen förenade olägenheterna.»

Detta yttrande av lantmäteristyrelsen,
som återgivits i 1955 års proposition,
kan utan vidare sägas utgöra en motive -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

ring för ett bifall till motionen och den
med 1 betecknade reservationen. Lantmäteristyrelsen
har på dessa viktiga
punkter klarlagt, att man tynger den
kommunala förvaltningsapparaten genom
de åtgärder, som här har företagits. Jag
har frågat mig, varför det blivit en skillnad
mellan lantmäteristyrelsens uttalande
år 1955 och uttalandet år 1958. Jag
kan inte finna annat än att det där måste
ha skett en regimförändring på något
sätt, så att det inte är samma personer
som avgivit utlåtandena.

För att sedan övergå till Västernorrlands
läns hushållningssällskaps och
lantbruksnämnds yttrande över motionen
— det gäller alltså mitt eget län —
vill jag här deklarera att det inte alls
förvånar mig, att dessa myndigheter avstyrkt
motionen. Otvivelaktigt skulle det
hos mig ha utlöst en mycket större förvåning,
om de hade tillstyrkt den. De
har först och främst tagit upp frågan
angående kommunernas förvärv för
tänkbara tätbebyggelser och där sagt, att
frågan om de tänkbara tätbebyggelserna,
som även upptagits i motionen, är, sedd
på lång sikt, att anse såsom en fråga
som bör prövas av lantbruksnämnd. Jag
kan inte tolka detta yttrande på annat
sätt än att lantbruksnämnden är alldeles
främmande för kommunal markpolitik.
Skall man över huvud taget inrikta sig
på ett bostadsområde, innebär det flera
års förarbete med planläggning. Det gäller
inte bara att köpa mark, det gäller
att lägga upp byggnadsplaner, stadsplaner
och att planera för vatten och avlopp.
Varje kommunalman vet att det tar
år att utföra någonting sådant och att
det viktigaste ledet i detta utvecklingsskede
är att kommunen i första hand
kommer över marken, som är avsedd för
bostadsändamålet. Även om man alltså
ser det på lång sikt och sträcker sig flera
år framåt, är det med tanke på den
kommande utvecklingen som kommunen
planerar.

Den andra punkten i yttrandet, som
jag skulle vilja beröra, finnes återgiven
på s. 13 i utskottsutlåtandet. Där säges
det följande: »Då kommunerna inte förfogar
iiver sakkunskap att avväga jord -

bruksintressen mot tätortsintressen utan
i dessa stycken är beroende av expertis,
som läns- och riksmyndigheter tillhandahåller,
framstår det ur det allmännas
synpunkt som nödvändigt, att kommunerna
inte genom markpolitik föregriper
utredningar, planeringar och administrativa
beslut.»

Jag frågar mig, hur lantbruksnämnden
kan säga, att kommunerna inte förfogar
över sakkunskap. Det finns i städerna jurister,
som handlägger dessa frågor, det
finns både stads- och kommunalkamrerare,
som numera är utbildade för sitt
ändamål, och det finns dessutom i de
kommunala församlingarna fullmäktige,
representanter valda i demokratisk ordning
genom kommunala val, som representerar
de olika intressena. Där finns
sakkunnigt folk från jordbruket och på
byggnadsväsendets område och där finns
sakkunskap, som på detta område enligt
min mening är lika skicklig som den
sakkunskap som finns inom lantbruksnämnderna
här i landet. Skall man tolka
detta yttrande av lantbruksnämnden i
Västernorrlands län, tycks den ha den
uppfattningen, att det endast är lantbruksnämnderna
som besitter vett och
sakkunskap på detta område — vilket
jag vill betvivla i högsta grad.

Det är ytterligare ett par punkter, som
man här har berört. Man säger, att kommunernas
markförvärv i regel icke är
ur jordpolitisk synpunkt önskvärda. Och
länsstyrelsen i Västernorrlands län, som
också avstyrkt motionerna, är inne på
frågan om arrondering av mark och säger,
att kommunerna även i detta fall
föregriper en lämplig arrondering för
lantbruksnämnderna och andra, som
sysslar med dessa frågor.

Jag har tvärtom frågat mig, om över
huvud taget lantbruksnämnderna kan
åstadkomma en rationell arrondering inom
kommunerna utan att ha medverkan
av de kommunala myndigheterna. Jag
tror inte de kan göra detta, tv kommunerna
bedriver i regel en sådan politik
att lantbruksnämnderna måste höra även
kommunerna och i vissa fall ha deras
medverkan för att kunna klara dessa
frågor.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

Sist i sitt yttrande säger länsstyrelsen
att den ifrågasätter huruvida verkligen
några berättigade klagomål kunnat riktas
från kommunernas sida mot den behandling,
som kommunala jordförvärvsärenden
rönt hos härvarande lantbruksnämnd.
Jag känner inte till alla ärendena,
men jag tror att det framgår av den
statistik som lantbruksnämnden själv har
presterat här i sitt yttrande att det verkligen
har förelegat skäl till kritik, eftersom
det har skett så många överklaganden
inom länet. Jag tycker att lantbruksnämndens
eget yttrande i praktiken svarar
på länsstyrelsens fråga.

Det finns ju också instanser som tillstyrkt
motionen och lagändringen. Därvid
framträder framför allt överlantmätaren
i Östergötland, vilken eftertryckligt
understryker att här bör ske en ändring
och att kommunerna bör undantas
från jordförvärvslagen. Länsstyrelsen i
Östergötlands län tillstyrker också, liksom
överlantmätaren i Skaraborgs län,
Landskommunernas förbund och Stadsförbundet,
att kommunerna undantas
från denna lag.

Utskottet yttrar på ett ställe, att utskottet
icke finner det vara något allmänt
intresse att genom ytterligare undantag
ställa kommunerna i ett mera
gynnat läge än andra fastighetsspekulanter.
Jag vill säga till utskottets föredragande
här, att kommunerna väl egentligen
inte är fastighetsspekulanter i detta
ords egentliga bemärkelse. Kommunerna
förvärvar mark och fastigheter för sitt
eget bästa, och lagarna är sådana här i
landet, att en kommun väl egentligen inte
kan spekulera i fastigheter för att
förtjäna pengar på dem. Detta tillåter
inte kommunallagarna. Däremot måste
kommunerna ju bedriva en sådan markpolitik
att de kan tillhandahålla mark
för bostadsändamål åt kommunens invånare
till rimligt pris. På denna punkt
bör kommunerna ha fria händer, utan
överinseende av någon.

Skall de kunna fylla de krav, som
ställs på de kommunala myndigheterna,
bör man låta den kommunala självstyrelsen
på detta område vara oinskränkt.
Den kommunala självstyrelsen är i den -

na punkt inskränkt genom den här lagen.
Här bör kommunerna ha fria händer
för att kunna på ett betryggande sätt
lösa sin bostadsfråga, skaffa områden
för fritidsändamål o. s. v.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1 av
herr Lindahl m. fl.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Hur ointressant reservanternas
framställning än är, och vilka
misstag som reservanterna, enligt utskottets
talesman, än har gjort, så står det
alltjämt fast att den fråga som vi här
talar om har en utomordentligt stor samhällelig
betydelse. Om misstag har begåtts
av oss, så har även, enligt de uppgifter
vi har här, 37 misstag begåtts av
lantbruksnämnderna när de avslagit ansökningar
från olika kommuner.

Utskottets ärade talesman rörde sig på
mark som både han och jag känner,
nämligen inom Örebro län. Han tog som
exempel en köping, som står i begrepp
att bli stad och som är synnerligen expansiv.
Den fick inte det markområde
som den önskade komma över, därför
att den för dagen inte kunde tala om
vad det skulle användas till. En disponent
däremot fick köpa området. Jag
frågade mig, om lantbruksnämnden
verkligen såg samhälleligt på detta problem
när den lät en enskild bli ägare till
denna mark i stället för köpingen.

Utskottets föredragande här har ju försökt
göra gällande, att den här saken
inte är någonting att fästa sig vid — man
tycks nästan vifta bort frågan såsom en
sak som inte har någon betydelse. Alltjämt
hävdar jag den meningen, att det
är en samhällelig uppgift att se till att
mark finns disponibel för kommunerna,
inte bara sådan som bebyggs för dagen
utan också sådan som kommer att bebyggas
och användas för olika ting i
framtiden.

Till utskottets ärade ordförande får
jag säga, att det var synd att vi inte kan
idka samarbete vid kommande votering.
Vi ser den ur samhällelig synpunkt, medan
de reservanter, som svarar för reservation
nr 2, uppträder som de enskilda

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

markinnehavarnas beskyddare. Det kan
ju tyckas att det är någonting annat,
men jag säger ännu en gång att reservanterna
bakom reservation nr 2 inte skall
se alltför pessimistiskt på läget. Här har
ni i alla fall en chans att vara med om
att ändra litet grand på jordförvärvslagen!
Man bör ju komma ihåg det där
om droppen som urholkar berget. Det
kan ju tänkas att vi i en framtid — det
vet man ingenting om — kan komma att
stå på samma linje då det gäller jordförvärvslagen
i dess helhet.

För närvarande anser vi som står för
reservation nr 1 att jordförvärvslagen
skall finnas kvar, men vi vill göra en liten
ändring i den, och jag är övertygad
om att alla ni, som representerar tätorterna
här i landet, skall rösta med reservation
nr 1 om ni ser på saken sådan
den verkligen är.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Redan vid den tidpunkt
när den nu gällande lagen kom till stånd
yttrade jag här i kammaren, att jag
befarade att det skulle bli olägenheter
för kommunerna. Ingen kan bestrida, att
det har blivit så.

Jag vill instämma i vad herr Ebbe
Ohlsson sade, nämligen att vi behöver
en levande landsbygd. Det kan vi
vara överens om alla. Men som utvecklingen
nu har blivit kan man fråga:
Hur skall vi medverka till att få en
levande landsbygd?

En av de åtgärder som man måste
vidta tror jag är att man får en livskraftig
tätort inom landskommunen. Vill
man medverka till det, så kommer man
faktiskt i kontakt med jordförvärvslagen.
Om man pekar ut några hektar
mark, som man behöver för bostadsbebyggelse,
blir det nog i allmänhet inga
svårigheter. Men svårigheterna uppkommer
när t. ex. en jordbrukare vill sälja
hela sin fastighet med skog och övrig
mark. Jordbrukaren själv anser lämpligt
att kommunen köper fastigheten.
Stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige
— med parlamentarisk sammansättning
— är kanske fullständigt

överens om lämpligheten av köpet. Men
många gånger inträffar det, att en ung
ingenjör eller agronom har en annan
uppfattning. Var finns då den kommunala
självbestämmanderätten?

Sedan vill jag erinra om utvecklingen
under de allra senaste åren. Det finns
kommuner som önskar t. ex. köpa ett
område med skog huvudsakligen för att
man skall kunna fullfölja enhetsskolans
yrkesundervisning på ett skogsområde.
Då uppkommer en ny svårighet, om man
inte kan få förvärva området.

De senaste dagarna har vi sett, att staten
anser att det är kommunernas skyldighet
att anordna lämpliga beredskapsarbeten,
när konjunkturen viker. Just
skogar är ur beredskapssynpunkt mycket
lämpliga för kulturarbeten. Men om
kommunerna inte får förvärva skogsområden
och inte redan har någon
skogsmark, har de inte heller möjlighet
att infria löftena om en något så när
full sysselsättning. Även under den sista
tiden har det alltså kommit fram argument,
som man inte skall glömma bort.

Det där disponentfallet från Örebro
län känner jag inte alls till, och jag
skall inte ge mig in på det. Men det är
väl inte att förundra sig över att folk,
som läser om sådant i tidningspressen,
häpnar över att det kan förekomma.
När alla partier i fullmäktigeinstitutionerna
i en kommun varit fullständigt
eniga om ett jordförvärv och förvärvet
möter oöverstigliga svårigheter, kan
man i likhet med herr Hjalmar Nilsson
säga, att den kommunala självbestämmanderätten
blivit en chimär.

I våra kommunala styrelser — där
också jordbrukarna sitter med — har
vi ansvarskännande representanter. När
dessa anser att det är angeläget att kommunen
inköper en fastighet, bör den
därför också få tillstånd härtill utan
en oändlig massa krångel till ingen som
helst nytta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Herr Näsström ansåg,
att de soin uttalade, att det skulle upp -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

stå stora svårigheter på grund av att
jordförvärvslagen år 1955 utsträcktes
till att gälla även kommunerna, har fått
rätt.

Jag undrar, herr Näsström, om man
kan säga det. Under tiden 1 januari 1955
till 31 december 1957 har kommunerna
ingivit 257 ansökningar. Av dessa har
206 beviljats. Detta gäller landskommunerna.
De kyrkliga kommunerna har
kanske kommit i något sämre läge —
av 40 ansökningar från dem har bara 22
beviljats.

Reservationen omfattar även de kyrkliga
kommunerna; om jag inte har läst
fel skall de få rätt att utan förvärvstillstånd
köpa jord. Men den frågan skall
jag återkomma till sedan.

Det har inträffat att lantbruksnämnden
har avslagit en förvärvsansökan
från en kommun. Kommunen har därefter
ändå köpt fastigheten och direkt
gått till inskrivningsdomaren och fått
lagfart. Dessa fall torde ha inräknats i
avslagen. Då blir antalet avslag mindre
än de 37 fall som statistiken här visar.

Så långt jag känner till har jordförvärvslagen
ändå inte åstadkommit några
större svårigheter för kommunerna.
Herr Lindahl talar nu så varmt för reservationen,
men jag är alldeles övertygad
om att han ger mig rätt, om jag
säger att denna bestämmelse inte har
inneburit någon nackdel för Laxå köping,
då den sökt utveckla sig, och att
den inte heller kommer att göra det.

Herr Näsström var liksom herr Lindahl
inne på det fall jag relaterade från
Örebro län. Vad berodde det på att kommunen
uppträdde som köpare? Fastigheten
gick på auktion, och det var allmänna
arvsfonden som sålde. Jo, den
gick för ett så hyggligt pris, därför att
lantbruksnämnden redan från början
hade meddelat, att vem som än ropade
in fastigheten, hade han att förvänta ett
vitesåläggande att för 90 000 kronor
rusta upp fastigheten. Detta påverkade
priset, men inte vill köpingen som köpte
gården rusta upp den och använda
den som jordbruk! Man var i stället
inställd på att vid en eventuell arbetslöshet
vid järnverket kunna skicka järn -

verksarbetarna på nödhjälpsarbete i
skogen.

Herr Näsström frågar mig om detta
var fel. Det kan jag svara på direkt:
Jag anser att det var fel. Som representant
för skogsarbetarna anser jag att
det är fel att man, om det uppstår arbetslöshet
inom ett annat vrke, skall
skicka de arbetarna till skogen, där det
kanske samtidigt uppstår arbetslöshet.
I den ställning jag har kan jag inte ta
detta som skäl för att medverka till att
köpingen fick förvärva fastigheten.

Jag skall inte närmare fördjupa mig
i detta problem, men jag måste ändå
säga något till herr Hjalmar Nilsson.
Han har refererat vad som sagts i olika
yttranden till motionen om upphävande
av jordförvärvslagen när det gäller
kommunerna, bl. a. vad man sagt från
Västernorrlands läns lantbruksnämnd.
Jag har ingen möjlighet att bedöma, hur
lantbruksnämnden i Västernorrlands
län har behandlat denna fråga, men jag
kan upprepa vad jag sade i utskottet:
Hade inskrivningsdomarna visat sig läsa
lagen på samma sätt som en del lantbruksnämnder,
skulle jag stått som undertecknare
till denna motion. Men så
har inte varit fallet. Inskrivningsdomarna
har tydligen undersökt vad både departementschefen
och riksdagen sade
1955, och de har givit lagfart även i fall
då lantbruksnämnderna inte givit förvärvstillstånd.
Jag sade förut att jag
inte skulle läsa upp vad utskottet säger,
men efter denna sista diskussion
anser jag mig nödgad göra det. Utskottet
säger på sidan 20:

»Sålunda erfordras ej tillstånd om
kommun önskar förvärva jordbruksfastighet,
som ingår i stadsplan eller enligt
byggnadsplan, fastställd efter den 1
januari 1948, är avsedd för annat ändamål
än jord- eller skogsbruk, ej heller
om förvärvet sker för ändamål, som det
enligt lag eller författning tillkommer
kommun att tillgodose, eller för att å
ort med större sammanträngd befolkning
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden,
eller för att säkerställa att
mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed samman -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

hängande anordningar, eller för att eljest
i kommuns ägo överföra mark, som
icke är tätbebyggd, för upplåtelse med
tomträtt.»

I alla dessa fall behöver alltså kommunen
inte begära något förvärvstillstånd
utan kan köpa och gå direkt till
inskrivningsdomaren och få lagfart.

Utskottet fortsätter: »Därtill kommer
att kommun efter ansökan till lantbruksnämnd
kan få tillstånd att förvärva
jordbruksfastighet, om förvärvet kan
väntas medföra övervägande nytta för
näringslivet i orten eller eljest särskilt
skäl föreligger för fånget.»

Efter detta säger utskottet vad herr
Hjalmar Nilsson refererade: »Utskottet
finner det icke vara något allmänt intresse
att man genom ytterligare undantag
ställer kommunerna i ett mera gynnat
läge än andra fastighetsspekulanter.
»

För min del har jag inget att erinra
mot att det allmänna skaffar sig skogsmark.
Jag har många gånger varit med
och slagits för att domänverket skulle
få utöka sin skogsareal men inte lyckats
vinna gehör. Man skall emellertid inte
säga att det är alldeles oviktigt om man
följer reservation 1, ty där gäller det
inte bara landskommuner, köpingar,
municipalsamhällen och städer utan
även andra kommuner. Där kommer väl
de kyrkliga kommunerna in. Jag kan
också referera ett fall, där domänverket
uppträdde som köpare till en skogsfastighet,
som de ansåg vara värd låt oss
säga 400 000 kronor. Sedan uppträdde
en kyrklig kommun i en helt annan del
av länet. Den hade gott om pengar och
behövde placera dem, och den bjöd
425 000 kronor för fastigheten.

Jag skall inte tala om hur saken utvecklade
sig i de olika faserna, men så
mycket kan jag säga, att på grund av att
vi fick en ny jordbruksminister här i
landet fick domänverket till sist köpa
fastigheten. Man skall sålunda inte här
komma och säga alt inte kommunerna
uppträder och bjuder över och fördyrar
skogsfastiglieterna. Det gör nog inte
vanliga landskommuner och städer men
vid de kyrkliga kommunerna, där det

finns mycket pengar som de anser sig
böra placera.

Jag gick förbi herr Eskilssons yttrande
i mitt första anförande. Han förklarade
att jordförvärvslagen nu lägger
hinder i vägen för jordbrukare att kunna
köpa till jord som ligger bra till, öka
ut innehavet av jord och skog och skapa
större enheter, och att lagen också lägger
hinder i vägen för att i vissa fall, där
det behövdes, köpa till skogsmark för
att kunna ge sysselsättning åt lantarbetare.
Jag vet inte hur lagen tillämpas i
övriga län, men jag känner intet fall
inom Örebro län, där man har lagt hinder
i vägen för en jordbrukare som
har velat utöka sitt jordinnehav, om man
inte har behövt använda ifrågavarande
jord eller skog på ett bättre sätt, nämligen
för att förstärka ett annat närliggande
jordbruk, som varit i större behov
av jorden än den större jordägaren.
Ett av syftena med jordförvärvslagen är
väl egentligen att man genom lantbruksnämnderna
i vissa fall skall kunna förhindra
att den kapitalstarkaste av konkurrenterna
om en jordbit under alla
förhållanden skall ha möjlighet att lägga
sig till med densamma till förfång
för, kan man säga, det mindre jordbruket.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte kammaren
skall bli rädd för hotet från den spekulativa
och kapitalstarka kyrkan, som
utskottet här för fram som ett avskräckande
exempel på hur det kan gå. Vi
har faktiskt i reservation nr 1 sagt att
den syftar på fall, då förvärvarna är
kronan, landskommun, köping, stad eller
municipalsamhälle. Vi var redan i
utskottet på det klara med, att det på
det ecklesiastiska området fanns vissa
tendenser, som gjorde att vi inte borde
ta med de kyrkliga kommunerna, utan
att dessa alltjämt borde ligga under jordförvärvslagen.
De har pengar, de har
möjligheter att köpa, och diirför är vi
inte oense på den punkten. Reservation
nr 1 går inte ut på att ge det ecklesiastika
fria händer när det gäller jordförvärv.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om upphävande av jordförvärvslagen m.

För övrigt tycker jag, att allteftersom
utskottets försvar framskrider, blir det
allt svagare. Utskottets talesman erkänner
sina misstag. De erkänner att det är
ett missgrepp — så har jag i alla händelser
förstått det — när en starkt expanderande
köping inte får köpa ett
område därför att den — här kommer
vi tillbaka till det som ligger till grund
för motionerna — inte vill avslöja att
den vill ha det till tomter för framtida
bebyggelse utan säger att t. ex. skogsmarken
skall användas för att bereda
metallarbetare sysselsättning. En sådan
motivering godkändes inte av länsbostadsnämnden.

Herr talman, det var endast detta jag
ville säga. Vi har nu diskuterat denna
fråga ganska länge, och jag tycker att de
synpunkter som är avgörande för hur
man vill ha det nu har radats upp. Jag
ber att fortfarande få yrka bifall till
reservation nr 1.

Herr JANSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag anser mig skyldig
att ta tillbaka en sak. Jag observerade
inte att det till reservation nr 1 tydligen
gjorts ett undantag för de kyrkliga kommunerna.
Jag ger herr Lindahl rätt på
den punkten.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det finns några synpunkter
i detta sammanhang som kanske
borde beaktas. För min personliga del
vill jag säga, att jag varit ortsombud
för en lantbruksnämnd sedan dess tillkomst
den 1 juli 1948. Kommunen omfattar
ca 800 jordbruksfastigheter, och
jag anser att jag har fått en viss erfarenhet
på detta område under den tiden.

Jag vill i första hand ansluta mig till
de synpunkter som herr Robert Johansson
framfört och i långa stycken
även till det som anförts av herr Axel
Jansson. Man kan väl aldrig bortresonera,
att lantbruksnämnderna har varit
till oerhört stor nytta för jordbruket i

sina strävanden och gjort mycket gott
på den punkten. Därom kan vi nog vara
ense. Beträffande kommunerna vill jag
för min del säga, att jag inte känner till
något fall, där en köpare har nekats att
förvärva en fastighet, där så varit erforderligt.
Men jag vill också säga, att
det kan vara fördelaktigt för lantbruksnämnderna
att ha kvar jordförvärvslagen,
om de skall kunna föra en riktig
jordpolitik. Det kan röra sig om en salubjuden
fastighet i närheten av ett samhälle,
där en del kan vara lämplig för
kommunen att förvärva i exploateringssyfte,
men det kan också på en sådan
fastighet finnas utskog eller dylikt, som
lantbruksnämnden kan använda som ett
medel i sina ärliga strävanden att förstärka
ett jordbruk. Det kan vara förenat
med vissa risker att denna möjlighet
förtas på detta sätt.

Till dem, som står för reservation nr 2,
vill jag säga, att under de år som gått
har man sett många exempel på försök
till spekulationsköp. En del har kanske
lyckats, en del har inte lyckats. Skall vi
tala om en levande landsbygd, måste
vi försöka bevara jorden i den jordbrukande
befolkningens händer. Just i
jordförvärvslagen tror jag lantbruksnämnderna
bär ett vapen i sitt arbete.
Det har sagts att det finns många fall,
där folk inte har fått köpa en fastighet,
men i sådana fall där köparen har velat
flytta till gården och rusta upp densamma,
har han också fått tillstånd att
förvärva den.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare,
herr talman, utan ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Man talar om att bevara
en levande landsbygd genom att bevara
jorden i den jordbrukande befolkningens
händer. Men hur går det om den
jordbrukande befolkningen lämnar jorden? Herr

JONASSON (ep):

Herr talman! Det kan vara på det
sättet att en god jordbrukare har en fas -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om upphävande av jordförvärvslagen m. m.

tighet, som är för svag för att ge honom
och hans familj försörjning på längre
sikt. Då är det bra, om lantbruksnämnden
kan hjälpa honom att förstärka en
sådan fastighet, så att hans son eller
dotter kan bli kvar på den. Om det däremot
inte är lämpligt att slå samman
gårdarna och det finns en annan köpare,
kan tillstånd ges åt en sådan köpare att
förvärva den andra fastigheten.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Herr Jonasson talade om
nödvändigheten av att bevara en levande
landsbygd såsom ett motiv för att bibehålla
jordförvärvslagen, då man genom
dess hjälp bättre skulle kunna bevara
jorden i deras ägo som vill bruka den.
Jag vill då säga, att det inte är möjligt
att skapa en levande landsbygd utan att
det i respektive kommun finns tillgång
till ett centrum. Det gäller inte bara att
få till stånd jordbruk av lämplig omfattning,
utan det måste finnas samhällen
med skolor, biografer, samlingslokaler
och över huvud taget möjligheter till den
samhälleliga service som människorna i
dag behöver. En levande landsbygd kan
inte åstadkommas utan att man har tillgång
till denna service, och för att kunna
ge människorna den erforderliga servicen
måste kommunerna äga rätt att köpa
den mark som behövs för olika planeringsändamål.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att det inte alltid finns en jordbrukare
som önskar köpa en fastighet som blir
ledig. Hur går det då?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de yrkanden, som under
överläggningen framkommit, propositioner
komme att framställas särskilt i fråga
om utskottets hemställan, såvitt anginge
motionerna I: 270 och II: 341 samt
I: 120 och II: 144, och därefter särskilt
beträffande utskottets hemställan, i avseende
å motionerna 1:98 och II: 101.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som förekommit beträffande
utskottets hemställan, såvitt anginge
motionerna I: 270 och II: 341 samt I: 120
och II: 144, propositioner, först på bifall
till denna hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i mom. 1 i den av herr Osvald m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, såvitt
angår motionerna I: 270 och II: 341 samt
I: 120 och II: 144, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i mom. 1 i den av herr Osvald
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 40.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan, såvitt
anginge motionerna I: 98 och II: 101,
yttrade nu vidare herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt, dels ock att det för -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. anslag till lantbruksnämnderna

slag skulle antagas, som innefattades i
mom. 2 i den av herr Lindahl m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt sistnämnda båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, såvitt
angår motionerna 1:98 och 11:101, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i mom. 2 i den av herr Lindahl
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 68.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. anslag till lantbruksnämnderna

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1958/59 till avlöningar, omkostnader
och utrustning vid lantbruksnämnderna
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkterna 8, 9 och 10, föreslagit, att riksdagen
måtte dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga vissa ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna,
dels fastställa ändrad avlöningsstat
för desamma, dels ock till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar, Omkostnader
samt Utrustning för budgetåret 1958/59
anvisa förslagsanslag av 12 624 400 och
2 959 500 kronor respektive reservationsanslag
av 46 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 209, av herrar Mannerskantz
och Sveningsson, ävensom II: 254
av herr Magnusson i Tumhult m. fl., i vilka
motioner yrkats, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte till avlöningar
och omkostnader vid lantbruksnämnderna
för nästa budgetår anvisa 11 824 400
kronor respektive 2 659 500 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:209 och 11:254, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantbruksnämnderna, som angivits i
utlåtandet

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
på riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 624 400 kronor

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
på riksstaten för budgetåret 1958/
59 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 959 500 kronor

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 46 000 kronor.

Onsdagen den 1C april 1958 fm.

Nr 14

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

Reservation hade anförts av herrar Eskilsson,
Östlund och Eliasson i Moholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 209 och
11:254, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantbruksnämnderna, som angivits av reservanterna b)

fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 824 400 kronor

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 659 500 kronor

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 46 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I en reservation till detta
utlåtande har utskottets högerledamöter
yrkat på en beskärning av lantbruksnämndernas
såväl avlönings- som omkostnadsanslag.
Beskärningen grundar
sig på en motion, vari föreslås en viss
begränsning av lantbruksnämndernas
verksamhet främst på grundval av den
motion som behandlades i samband med
föregående ärende. Även om förslaget till
ändring av jordförvärvslagen nu har
fallit, kvarstår alltjämt önskemålet om
en viss begränsning av lantbruksnämndernas
verksamhet såsom motiv för en
nedskärning av anslagen under nu förevarande
punkt.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den vid
jordbruksutskottets utlåtande nr 13 avgivna
reservationen.

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr 14

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Efter den långa debatt
som förts om närmast föregående ärende
ber jag att kort och gott få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
medel för år 1958 till bostadslån
åt domänverkets fast anställda skogsarbetare,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om överförande i enskild ägo av kommunägda
bostadshus

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om överförande i
enskild ägo av bostadshus, som innehas
av kommuner och kommunala bostadsföretag.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
274, av herr Mannerskantz m. fl., och
II: 365, av herr Ny hage och fru LidmanFrostenson,
hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om tillsättande av en utredning
med uppgift att undersöka möjligheterna
att överföra de bostadshus, som innehades
av kommuner och kommunala
bostadsföretag, i enskild ägo, företrädesvis
till bostadsrättsföreningar, samt
de villkor, på vilka ett dylikt överförande
borde ske.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

att de likalydande motionerna 1:274
och II: 365 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Magnusson i Tumhult och Nyhage, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 274 och II: 365,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättande av en utredning
med uppgift att undersöka möjligheterna
att överföra de bostadshus, som innehades
av kommuner och kommunala
bostadsföretag, i enskild ägo, företrädesvis
till bostadsrättsföreningar, samt
de villkor på vilka ett dylikt överförande
borde ske.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några kamrater väckt en motion, som inte
är knuten till någon kunglig proposition
utan är en fristående sådan. Vi vill
ta upp ett ämne, där vi tycker att det
är erforderligt med åtgärder.

Det är nämligen så, att kommunerna
numera i allt större utsträckning har blivit
ägare till bostadsfastigheter (mångfamiljshus).
Det förekommer både att
kommunerna äger allmännyttiga bostadsföretag
och att de driver dem i
egen regi. Kommunerna blir härigenom
mer och mer belastade både med administration
och med ekonomiska åtaganden
för ett allt större bestånd av bostadshus.

Vi framhåller i denna motion, att det
är blygsamma insatser, som kommunerna
i allmänhet gör, men så småningom
måste de svara för vissa ekonomiska åtaganden.
Det är också så, att det ibland
kan tänkas uppstå förluster för kommunerna.
Vidare uppstår det ibland besvär
med reparation och underhåll av sådana
fastigheter, för vilka ofta tillämpas en
hyressättning, som gör att man inte får
tillräckligt över till underhåll av lägenheterna
och husen. Det framträder en
mängd olägenheter, vilka kommer att göra
sig gällande på allt fler håll, ju flera

kommunägda bostadshus som uppföres
här i landet.

Vi har därför velat föra fram den tanken,
att man skulle kunna överföra
ägandet av dessa hus på enskilda och då
i första hand på hyresgästerna. Det som
vi lagt huvudvikten vid i motionen är
att man till bostadsrättsföreningar skulle
överföra äganderätten till sådana hus
som nu ägs av kommunerna eller kommunägda
bolag. Det skulle inte vara små
fördelar att vinna på det sättet, i den
mån man kan genomföra förslaget. Kommunerna
skulle bli befriade från en
myckenhet administration, besvärligheter
och framtida ekonomiska belastningar.
Vidare är det väl så, att de som äger
den lägenhet de bebor kommer att vara
mera rädda om den. Det kommer att bli
en nationalekonomisk vinning genom att
mindre kostnader erfordras för det
framtida underhållet av dessa lägenheter,
som vederbörande är rädda om och
bättre pysslar om när de själva som ägare
får svara för kostnaderna. Det är ett
gynnsamt moment i fråga om de hus, där
det nu kanske slarvas i onödan med lägenheterna
och deras vård.

Ett annat moment kommer till, nämligen
de samhällsekonomiska synpunkterna.
Vi menar att det är ett för samhället
och för hela vår ekonomi gynnsamt
förhållande, om så många människor
som möjligt kan förmås att spara
för sin egen bostad. Att man kan avsätta
kapital genom en minskad konsumtion
och på det sättet hjälpa till att finansiera
vårt fortfarande stora byggnadsbehov
här i landet, är värdefullt, och
ju mer man kan få människor att själva
spara för bostadsrättslägenheter, desto
gynnsammare är det och desto mer bostäder
kan vi producera i framtiden.

Utskottet har inte opponerat sig mot
dessa principer utan faktiskt uttalat sig
mycket välvilligt om själva tanken. Men
det finns, som alltid när något nytt
kommer fram, tusen hinder. Ett hinder
är väl det, som remissinstanserna vanligtvis
har åberopat, nämligen att det är
så svårt att genomföra den av oss föreslagna
ordningen; det kommer inte att
lyckas. Ja, det är som vanligt så, att

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

det som är omöjligt för myndigheter ofta
inte ens är svårt — i varje fall inte omöjligt
— för andra. Det ser man ständigt
exempel på.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande,
att dessa frågor kanske inte är så mycket
att utreda och att motionen redan
har gjort nytta genom att den blivit
väckt. Den har redan, säger utskottet,
haft den verkan att man mer och mer
kommit på tanken att söka överföra husen
i bostadsrättsföreningars ägo. Ja,
herr talman, tänk så mycket mera nytta
den skulle göra, om man finge alla de
tekniska detaljerna utredda och redovisade.
Det finns här en hel del, som kan
behöva klaras upp av teknisk och juridisk
art. Man skulle vid en sådan enkel
utredning kunna göra upp förslag till
formerna för överförandet till bostadsrättsföreningar.
Man skulle kunna göra
upp förslag till erforderliga formulär
och över huvud taget utreda de juridiska
formaliteterna samt sättet för finansiering
under övergångstiden. Jag är
ganska förvissad om, herr talman, att
om en sådan utredning lade fram ett
färdigt förslag, som man sedan kunde
tillämpa i kommunerna, skulle det bli
ännu större verkan av denna motion än
den haft endast genom att den blivit
väckt. Vi har på detta stadium inte ansett
oss kunna gå in på detaljerna.

Genom den välvilliga skrivning som
utskottet här har kostat på sig och för
vilken jag såsom motionär vill tacka,
förmodar jag att resultatet kommer att
bli att denna tanke i framtiden får ganska
stor anslutning. Det kan då mogna,
och man kan vinna större intresse för
den. Jag tror att kommunerna i framtiden
har stort intresse av att dessa
bestyr avlastas från dem. Även enskilda
människor kommer att ha intresse av
denna frågas lösning. Då jag emellertid
tycker att det är synd att tid går till
spillo, anser jag det här vara riktigare
alt följa reservanterna som hemställer,
»åt! riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande av
en utredning med uppgift att undersöka
möjligheterna att överföra de bostadshus,
som innehaves av kommuner

och kommunala bostadsföretag, i enskild
ägo, företrädesvis till bostadsrättsföreningar,
samt de villkor på vilka ett dyligt
överförande bör ske.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! Utskottsutlåtandet är,
som förut sagts, välvilligt, kanske alltför
välvilligt. Utskottet yrkar dock avslag
på motionerna, och det är endast
två ledamöter inom utskottet som har
reserverat sig. Förhållandena är nog
ganska olika i olika kommuner. Bostadsbyggande
i kommunal regi är i en
del kommuner ej av någon större omfattning,
medan det i andra förekommer
i betydande utsträckning. Det är nog
inte heller så som herr Mannerskantz
sade beträffande reparationskostnaderna.
Det förekommer inga »reparationsskulder»,
när det gäller de kommunala
bostäderna. Jag har åtminstone den erfarenheten
hemifrån, att för de bostäder
kommunen äger gör man anspråk på
ännu mera omfattande reparationer än
i privatägda hyreshus, och reparationerna
betalas med influtna hyror.

Jag tror inte heller att kommunerna
längtar efter att ha några bostäder att
förvalta. De skulle nog gärna vilja bli
befriade från den administrationen. Men
det har varit nödvändigt för kommunerna
att bygga både bostäder och annat.
Kommunernas bostadsproduktion har i
många fall varit betingad av det förhållandet,
att därest inte kommunerna tagit
initiativ till bostadsbyggande, hade det
nödvändiga bostadstillskottet över huvud
taget icke kunnat erhållas.

Ofta liar kommunalt byggande av lokaler
för samhällsinstitutioner kombinerats
med bostadsbyggen.

Det är riktigt, som herr Mannerskantz
sade, att utskottet i viss mån delar motionärernas
uppfattning, att en del fördelar
i och för sig är förenade med bostadsinnehav
genom bostadsrättsförening.
Man kan konstatera, att detta
åstadkommer större intresse för lägenheternas
skötsel och underhåll och stimulerar
sparviljan. I många städer och

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

andra samhällen byggs de flesta bostadsrättslägenheterna
av kooperativa företag,
HSB och Riksbyggen, och det förekommer
i en del kommuner en mycket
stark byggnation av bostadsrättslägenheter.
Denna byggnadsverksamhet förutsätter,
som motionärerna bär sagt, ett
betydande sparande, och det är klart att
ingen har något emot detta, tv det är ju
värdefullt att hyresgästerna blir ägare
till sina lägenheter. Men det största sparandet
sker ju vid egnahemsbyggandet,
och där har kommunerna som bekant
ofta genom gruppbebyggelse pressat ned
byggnadskostnaden. I många städer och
samhällen har denna gruppbebyggelse
haft betydande omfattning.

Men det behövs ej bara egnahem och
bostadsrättslägenheter. Med den rörlighet
på arbetsmarknaden, som är nödvändig,
särskilt inom industrien, om en
jämn sysselsättning skall kunna upprätthållas
i hela landet, måste det finnas
god tillgång till vanliga hyreslägenheter.
Kommunernas bostadsbyggande
har därför haft och har en utomordentlig
betydelse för bostadsförsörjningen.
Ofta är dessa lägenheter de enda de
kommunala bostadsförmedlingarna förfogar
över i sin verksamhet. Det kommunala
inflytandet har betydelse vid upprättandet
av bostadsförsörjningsplaner
och när det gäller att trygga tillgången
på bostäder för dem som saknar ekonomiska
resurser.

De flesta remissinstanserna — bostadsstyrelsen,
Stadsförbundet, Landskommunernas
förbund och Sabo — har avstyrkt
motionerna. Endast Fastighetsägareförbundet
och en minoritet i Stadsförbundets
styrelse har tillstyrkt. Landskommunernas
förbund säger i sitt yttrande
bl. a.: »Det finns redan nu formella
möjligheter för hyresgästerna i en fastighet,
ägd av en kommun eller ett allmännyttigt
bostadsföretag, att förvärva
den och bilda en bostadsrättsförening.
I praktiken torde det dock vara helt
omöjligt att intressera samtliga hyresgäster
att deltaga. Fn mängd svårlösta
detaljproblem torde också uppstå, som
ej torde kunna lösas genom aldrig så
ingående utredningar.»

Jag tror, att detta uttalande är riktigt,
och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag tar till orda och därmed
förlänger dagens förhandlingar,
men sedan jag läst både utskottets och
reservanternas skrivning och framför
allt sedan jag hört herr Mannerskantz,
kan jag inte tiga i denna församling.
Ty den presentation, herr talman, som
både utskottet, må jag säga, och framför
allt reservanterna ger av det allmännyttiga
bostadsbyggandet, är så felaktig,
att jag tyvärr måste dra den slutsatsen,
att ingen av ledamöterna i det
värderade allmänna beredningsutskottet
har någon kännedom om hur denna
väldigt stora verksamhet bedrivs i detta
land. När herr Mannerskantz talar om
att kommunerna blivit betungade av
administrativa uppgifter genom denna
form av bostadsbyggande, fordras det
faktiskt en konkretisering eller åtminstone
en bevisföring för det påståendet.
De flesta allmännyttiga bostadsföretagen
här i landet har nämligen en egen
förvaltning och är helt fristående från
den kommunala administrationen.

När herr Mannerskantz vidare säger,
att de allmännyttiga företagen tvingas
att ta ut så låga hyror att underhållet
eftersätts, så är också det uppenbarligen
felaktigt. Jag vågar säga det, eftersom
jag torde ha kännedom om flertalet av
de allmännyttiga bostadsföretagen här
i landet. Visst har hyrorna med hänsyn
till hyresregleringen varit knappt
tilltagna, så att man kanske inte i alla
stycken kunnat tillgodose de krav —
märk väl att jag säger krav, herr Mannerskantz
-— som har ställts på reparationer.
Om en enskild hyreshusägare reparerar
— i den mån han nu gör det;
sådant förekommer mycket sällan, utan
hyresgästen får som regel sköta den saken
själv — dröjer det bortåt 20, 25 år.
Man bär helt andra krav på underhåll
av en bostad som administreras av ett
allmännyttigt företag — och man har
rätt att ställa dessa större krav.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

Det företag som jag själv har nöjet att
representera har aldrig haft några svårigheter
att klara underhållet av lägenheterna.
Jag skall vid tillfälle överlämna
en berättelse till herr Mannerskantz,
så att han själv kan övertyga sig om hur
ett allmännyttigt bostadsföretag ser ut.
Jag tror att detta företag står sig väl i
jämförelse med vilket som helst fastighetsförvaltande
företag av annan karaktär.

Herr Mannerskantz säger också, att
kommunerna får sätta till pengar för att
täcka driftsförlusterna. Jag skulle gärna
vilja veta: När och var har det skett?
Detta är nämligen en sådan anklagelse
mot själva förvaltningsformen, att ett
sådant påstående i varje fall kräver att
det på något sätt bevisas.

Sedan kommer man över till bedömanden,
som kanske är mera subtila, nämligen
när det gäller frågan om förslitningen
av lägenheterna upplåtna i olika
förvaltningsformer. Jag vill för min del
;säga, att ett påstående om att förslitningen
är större i hyreshus är högst
diskutabelt. Jag har nämligen erfarenhet
av båda förvaltningsformerna, och
det är nu en gång så, att det här i landet
finns en viss procent människor, som
inte kan sköta vare sig en bostad eller
andra ägodelar. Det spelar för dem ingen
roll, huruvida de själva äger lägenheten
eller hyr den. Dessbättre är den procenten
mycket liten —- det rör sig kanske
om 2 å 3 procent -— men det är klart att
även en så låg procentsats motsvarar
ganska många hyresgäster totalt sett. Man
kan gott säga att det övervägande flertalet
sköter sin bostad på ett acceptabelt
sätt, oavsett om de hyr den eller
om de äger den.

Låt mig, herr talman, ta ett exempel.
I början på året företogs en besiktning
av 350 lägenheter i ett allmännyttigt bostadsföretag.
I besiktningsprotokollet kan
man läsa, att sju lägenheter var betecknade
som vanvårdade. Det är en ganska
liten procent, och det gällde hyreshus.

Niir man nu för in talet om att vi
skulle så att säga privatisera de redan
uppförda hyreshusen och förvandla dem
till föreningsbostäder, måste man viil

ändå i det sammanhanget också fråga:
Vad finns det för behov att öka antalet
föreningsbostäder?

Jag har äran att representera en stad,
som är den äldsta i fråga om föreningsbyggande,
den stad som byggt föreningsbostäder
i den största utsträckningen här
i landet. För 12 å 15 år sedan hade av
staden inte byggts en enda hyreslägenhet
under en period av 20 år. Stadens
nya bostadsbestånd utgjordes praktiskt
taget helt av föreningslägenheter. Av den
anledningen tvingades staden helt enkelt
att skaffa sig ett företag, som skulle
uppföra hyresbostäder. Trots detta sitter
i dag en stadsfullmäktigeutredning
med uppgift att försöka öka kvoten när
det gäller nyproduktion av hyresbostäder.
I staden bygges för närvarande ungefär
20 å 25 procent hyresbostäder, medan
resten utgöres av föreningsbostäder,
men efterfrågan på bostadsförmedlingen
är den, att av de bostadssökande 80 procent
söker hyresbostad och den övriga
procenten föreningsbostad. I ett sådant
läge är det ju ett slag i luften att komma
med ett förslag, som förutsätter att man
inte bara skulle i nyproduktionen öka
andelen föreningsbostäder utan att man
också skulle förvandla nuvarande hyreshus
till föreningshus.

Ja, herr talman, när man är aktivt sysselsatt
på detta område, blir man ganska
förvånad, när man läser såväl utskottets
utlåtande som reservationen. Därför
vet jag inte hur jag skall rösta. Avstår
man från att rösta, kan det betraktas som
tvetydigt, och röstar man med utskottet,
röstar man faktiskt mot bättre vetande.
Situationen är således besvärlig;
det är möjligt att man får ta permission
under omröstningen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det är en viss risk, när
man kommer in på etl ämne som detta,
att man träffar på någon som anser sig
veta mycket mer om det ämnet än alla
andra. Det händer ständigt, och det är
mycket möjligt att så iir förhållandet —
i detta fall iir jag ganska säker på det,
men det leder ofta till att vederbörande

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

anser att så som det nu är måste det
vara; det kan inte ske någon ändring.

Jag skulle rent allmänt vilja säga, att
förhållandena på detta område här i
landet på långt när inte på alla orter är
som det är i Uppsala. Det finns kommuner,
där man har hyresfastigheter
men inga bostadsrättshus. Jag säger med
flit »kommuner», därför att det begreppet
innefattar såväl storstäder som små
landskommuner och allt som finns däremellan,
inklusive Uppsala och Mjölby.
Motionen är inte skriven för den ena
staden eller den andra, utan den är skriven
på sådant sätt, att man, där det passar
bäst, skall få möjlighet att arrangera
vad som behövs i fråga om bostäder.

Även om herr Eriksson vet mycket på
detta område, vet han dock inte allt.
Många kommuner har kommit i det läget,
att de på sina antingen kommunägda
eller allmännyttiga hus — när hyreslagen
gällde även för sådana hus — fått
lov att ganska snart efter färdigställandet
göra underhållsarbeten, som inte var
beräknade när hyrorna fastställdes. Då
har det bara funnits ett sätt att finansiera
det hela; när man fortsatt att producera
nya hus, har man så att säga fört
över en del kostnader från de nyproducerade
husen och på det sättet klarat finanserna.
Dessutom tror jag mig veta att
det förekommit direkta subventioneringar
med skattemedel i kanske inte så obetydlig
utsträckning. Jag är ganska övertygad
om att så inte har skett i Uppsala,
men jag vet att det förekommit i vissa
kommuner. Jag vet inte om så är fallet
här i Stockholm, men jag tycker att man
ibland undrar hur det egentligen går till
här.

Det finns väl många kommuner, som
faktiskt har en administrativ belastning
av sina bostadsfastigheter. Denna varierar
ju mycket. I de större städerna gör
det väl inte så mycket för de kommunala
organen, men på andra håll föreligger
ofta sådan belastning. Det är nog ingen
tvekan om att i varje fall kommunerna
har en ganska stor befattning med denna
rörelse och att den på flera olika sätt
föranleder en hel del administrativt arbete.

Herr Eriksson kan aldrig få i mitt huvud
eller i övriga ledamöters huvud, att
den omständigheten att man äger en sak
inte gör en aktsammare om den. Vad än
erfarenheterna kan vara på det ena eller
andra hållet, kan man väl aldrig ta det
som bevis för att inte denna mänskliga
egenskap finns. Även om man kunde få
fram en ordentlig jämförelse, som visade
att ett hyreshus är mindre belastat av reparationer
än ett bostadsrättshus, så är
en sådan jämförelse inte något egentligt
bevis, ty man vet inte om det är ett jämförbart
klientel som bor i husen. Det är
riktigt som herr Eriksson säger, att det
finns familjer som inte ens kan sköta
om sitt eget, men det finns ett mycket
stort mellanskikt människor, som inte är
utpräglat slarviga eller utpräglat skötsamma.
Om de bor i en egen bostad och
själva får svara för kostnaden för att bota
uppkomna skador kan man säkerligen
utgå från att de är mera rädda om lägenheten,
och därigenom slipper ju i varje
fall det kommunägda företaget eller kommunen
att stå för den ökade kostnaden.

Sedan tyckte jag mig nog förstå av
herr Strandlers och även av herr Erikssons
yttrande, att det uppkommit kostnader
för kommunernas hus — jag sammanfattar
i det uttrycket både de av
kommunerna direkt ägda husen och de
hus som ägs av kommunala bolag — som
icke kunnat täckas på grund av att hyrorna
varit för knappt tilltagna och att
man därför då reparationsarbeten kommit
i fråga antingen fått säga till hyresgästerna
att det där får ni klara själva
eller fått skaffa pengar på det ena eller
andra sättet. Det finns ingen möjlighet
för herr Eriksson att veta hur det i alla
Sveriges kommuner förhåller sig med
denna sak, men man kan deducera fram
slutsatser med kännedom om den
mänskliga naturens beskaffenhet.

Jag vill vidare säga både till herr
Strandler och herr Eriksson, att denna
motion inte tillkommit som något slags
angrepp mot att kommunerna producerat
en mängd bostäder. Det torde väl
vara svårt att få fram någonting sådant
av vad jag sagt. Vi har bara menat, att i
rådande läge borde man göra mer för

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Om överförande i

att föra över husen i enskild ägo. Det
kan ju hända att bakom denna uppfattning
kan finnas en ideologisk skillnad
mellan herrar Eriksson och Strandler å
ena sidan och min ringa person å den
andra. Jag är i allmänhet för privatisering
och herrarna i allmänhet för att
det allmänna skall stå som ägare. Man
kan väl här taga upp en ideologisk debatt,
men jag tycker knappast att det är
nödvändigt att göra det. Det kan alltså
finnas en ideologisk skillnad i våra uppfattningar,
som vi må respektera, men
jag har egentligen inte sett denna motion
som en ideologisk motion utan mera
som ett praktiskt förslag, och jag
önskar för min del att vi förblir på det
planet, om vi skall fortsätta att diskutera
frågan.

Jag respekterar, herr talman, mycket
de synpunkter som här har förts fram
och skall inte vidare insistera med mina
synpunkter. Men när jag nu vidhåller
mitt yrkande om bifall till reservationen,
så är det för att jag tror att det
skulle vara till nytta för hela bostadsproduktionen
i framtiden, om en större
del av bostadsproduktionen kunde få
ägas av enskilda människor, antingen av
enskilda som äger hela huset eller av
bostadsrättsföreningar, där medlemmarna
äger sina lägenheter i huset.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mannerskantz har
alldeles rätt i att jag inte kan känna till
förhållandena i alla kommuner i detta
land, men jag gör ändå, herr Mannerskantz,
anspråk på att känna till så pass
mycket, att jag kan göra ett allmänt bedömande.
Jag har förmånen att sitta i
kretsen av dem som tillhör en riksorganisation,
till vilken flertalet allmännyttiga
bostadsföretag är anslutna. Följaktligen
har vi, herr Mannerskantz,
många gånger anledning att diskutera
både bekymmer och glädjeämnen, och

enskild ägo av kommunägda bostadshus
därigenom kan man skapa sig en föreställning
om hur det rent allmänt ligger
till. Jag har heller inte bedömt frågan
ur några ideologiska synpunkter, utan
här är det fråga om praktiska spörsmål,
och det är av denna anledning jag tagit
till orda. Jag kan dokumentera, att
jag åtminstone på den plats där jag själv
är verksam, inte har några ideologiska
bedömningsgrunder, eftersom jag under
den senaste tiden suttit i förhandlingar
med privata byggmästare och försökt
att intressera dem för att bygga
hyreshus. Detta har jag gjort ur praktiska
synpunkter och långt ifrån ur
ideologiska. Men, herr talman, vad jag
anser vara fel av herr Mannerskantz är
att han med några exempel som han
möjligen kan känna till — det vet jag
inte; han borde i så fall ha angivit något
exempel — vill visa att kommuner
fått satsa pengar på sina företag, taga
hand om reparationer och täcka driftsunderskott.
Då han utan att ange något
exempel vill framhålla, att så här illa
ser det ut när det gäller de allmännyttiga
kommunala företagen och deras förvaltning,
har jag ansett mig ha skyldighet
att försvara denna verksamhet mot
en fullkomligt oriktig presentation.

Herr talman! Jag ser att jag kan klara
mig ifrån min samvetsnöd i fråga om
röstningen utan att begära permission.
Jag ber nämligen nu att få yrka bifall
till utskottets kläm men inte dess motivering.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Eriksson från Uppsala
har i denna debatt gjort ett inlägg,
där han bland annat velat framhålla att
han inte varit fullt på det klara med
om lian skulle lägga sin röst för utskottet
eller reservationen eller eventuellt
avstå från att rösta. Men i hans sista
deklaration har han direkt sagt ifrån,
att han kommer att rösta med utskottet,
dock utan motivering. Jag tror att herr
Eriksson då valt den rätta vägen; annars
var det min mening att direkt rekommendera
herr Eriksson att rösta
med utskottets förslag, ty herr Eriksson

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Om överförande i enskild ägo av kommunägda bostadshus

har dock blivit uppmärksammad på
att utskottet i likhet med motionärerna
ansett att medlemskapet i en bostadsrättsförening
är en god form för bostadsinnehav
och att det är önskvärt
med en ökning av antalet sådana föreningar
precis som det skett i Uppsala
stad, där herr Eriksson har sin verksamhet.

Utskottet har emellertid inte ansett det
vara nödvändigt att sträcka sig därhän,
att man skulle yrka bifall till motionärernas
förslag om utredning. Jag vill
bara säga till herr Mannerskantz, att jag
inte i likhet med herr Mannerskantz direkt
kunnat finna skäl för att den föreslagna
utredningen skulle i någon väsentlig
mån komma att tjäna det syfte,
som herr Mannerskantz här i första
kammaren har velat befrämja.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Herr Eriksson från Uppsala
efterlyste exempel på några kommuner,
som haft svårigheter med sitt
fastighetsinnehav. Jag kan stå herr
Eriksson till tjänst. Den kommun jag
tillhör är Göteborgs stad. Göteborgs stad
är innehavare av hyresfastigheter, som
under många år vållat stora bekymmer
och förorsakat stora utgifter för stadens
skattebetalare. Det har gått så långt, att
de sista ärenden jag var med om i Göteborgs
stadsfullmäktige var att staden
överförde sina helmoderna fastigheter
till ett allmännyttigt företag, som ansågs
bättre kunna ta vara på fastigheterna
än staden själv kunnat göra.

Nu är det på det sättet, att staden under
det senaste årtiondet över huvud
taget inte byggt sådana fastigheter det
här gäller, utan den verksamheten har
omhänderhafts av allmännyttiga företag.
Med dessa företag har vi inte haft
några bekymmer utom i ett och ett halvt
fall. Det ena fallet gällde ett äldre allmännyttigt
företag, som genom en felaktig
hyressättning råkade i den situationen,
att fastighetsbeståndet höll på
att helt förfalla. Kommunen fick därför

ingripa för att få upp kvaliteten på fastigheterna
genom att öka reparationerna.
Det halva fallet var bara ett tillbud,
och det klarade upp sig.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat hjälpa herr Mannerskantz och tala
om att innehav av fastigheter inte alltid
varit lyckligt för kommunerna.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Hansson har nog
inte hjälpt herr Mannerskantz ett dugg,
utan snarare tvärtom. Vad herr Hansson
här talat om var att man i en stad
som Göteborg sedan gammalt haft äldre
bostäder, som förvaltats i kommunens
regi. För att nu få någon ordning på
förvaltningen beslutar Göteborgs stad att
överföra dem till ett allmännyttigt företag
för förvaltning, men det är just
dessa företag som herr Mannerskantz har
ansett böra privatiseras och förvandlas
till bostadsrättsföreningar.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Eriksson säga, att det var de helmoderna
fastigheterna som Göteborgs stad
överlämnade, inte de gamla fastigheterna.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag talade inte bara om
de kommunägda bolagen, utan även om
de av kommunen direkt ägda fastigheterna
— vilket finnes angivet i motionen
— och kanske mest om dessa. Jag tror
att frågan blivit mera aktuell beträffande
dessa fastigheter än i fråga om de
allmännyttiga företagen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, vartill herr talmannen
ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i fråga om det
nu förevarande utlåtandet yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden

Onsdagen den 1C april 1958 fm.

Nr 14

Ang. statschefens ställning i en modern parlamentarisk demokrati

och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 13.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att nämnda yttrande
skulle utgå.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väck -

ta motioner om en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning
i en modern svensk parlamentarisk demokrati.

I de till konstitutionsutskottet hänvisade
motionerna, nr 79 i första kammaren
av herr Dahl m. fl. och nr 49 i andra
kammaren av herr Spångberg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
1954 års författningsutredning även måtte
få till uppgift att genomföra en förutsättningslös
utredning angående statschefens
ställning i en modern svensk
parlamentarisk demokrati, omfattande
både de konstitutionella och de representativa
sidorna av skilda system.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet yttrat bland annat:

»Enligt utskottets bedömning faller

---under författningsutredningens

redan givna uppdrag att i viktiga delar
ompröva jämväl statschefens ställning i
en modern parlamentarisk demokrati.
Med hänsyn härtill får konstitutionsutskottet,
som inhämtat att författningsutredningens
arbete kan beräknas bli slutfört
under år 1959, avstyrka skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning
i motionernas syfte.

Utskottet hemställer, att motionerna I:
79 och 11:49 måtte anses besvarade genom
vad utskottet ovan meddelat.»

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herr Hallén, som anfört följande: »Jag

biträder till alla delar utskottets
motivering, men bär velat anmäla, att
jag i klarhetens intresse hellre sett, att
utskottet i sin kläm använt den sedvanliga
formen för avslag.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pettersson i Norregård,
Sveningsson, Fritiof Karlsson, Axel Emanuel
Andersson och Braconier, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
motionerna 1:79 och 11:49 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herrar Dahl, Spångberg och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. statschefens ställning i en modern
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:79 och II:
49, i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att 1954 års författningsutredning
även måtte få till uppgift att genomföra
en förutsättningslös utredning angående
statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati, omfattande
både de konstitutionella och de
representativa sidorna av skilda system.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller den motion
som är behandlad i detta konstitutionsutskottets
utlåtande kan man fråga:
Vad är meningen med den? Vad har
den för uppgift att fylla? Såsom reservant
med den meningen att motionen
icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd
har jag helt naturligt den uppfattningen
att det är ganska onödigt att belasta
riksdagen med en sådan här motion.

I utskottet hörde man herr Spångberg
tala för sin motion, och jag förmodar
att det är han som närmast står
bakom kravet på att vårt monarkiska
statsskick skall bytas ut mot republik.
Redan 1924 började herr Spångberg föra
fram förslag i riksdagen i denna riktning.
Man fick av hans resonemang i
utskottet den uppfattningen att motionärerna
menat att förslag om en förutsättningslös
utredning av dessa frågor skulle
leda till att författningsutredningen
till undersökning och bedömning skulle
taga upp alla ute i världen förekommande
system med statschefer, deras
ställning och deras befogenheter i olika
demokratier, och sedan skulle man av
detta rika och omfattande material komma
till klarhet om vad som en gång
skall tillämpas och införas i vårt land.
Men dess bättre ansåg hela utskottet
med undantag av de reservanter som
står bakom den med 2 betecknade reservationen
att åtgärden att lägga detta
stora arbete på författningsutredningen
skulle vara mycket meningslös,
och att bakom den icke skulle finnas
någon allmän folkmening.

Som framgår av utskottets utlåtande
vill icke majoriteten i utskottet vara

parlamentarisk demokrati

med om ett klart avslag och använda
den vanligen förekommande formuleringen
att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. Nu är
det fullständigt klart att varken utskottets
majoritet eller de reservanter som
jag tillhör vill ha någon beställning hos
Kungl. Maj:t om ytterligare arbete med
dessa frågor. Skillnaden mellan utskottets
förslag och reservationen nr 1 är
bara den att vi reservanter vill ha det
mera klart utsagt att motionen bör avslås.
Vi reservanter kan glädjas åt och
vara tillfredsställda med att utskottets
motivering egentligen icke är sådan att
den ger anledning till ett yrkande om
att motionen skall anses vara besvarad
med vad utskottet anfört. Vad utskottsmajoriteten
åstadkommit som motivering
är ett referat av direktiven för författningsutredningen.
Sedan man här konstaterat
vad alla är eniga om slutar man
med att motionen skall anses vara besvarad
med detta — vilket dock är något
annat än ett klart avslag.

Redan 1912 togs för första gången
här i riksdagen upp frågan om att monarkien
skulle bytas ut mot republik.
Men sedan 1933 har frågan icke varit
uppe till behandling i riksdagen. Rara
detta att det är 25 år sedan frågan sist
behandlades i riksdagen talar ju på sitt
sätt för att det icke finns någon vidare
aktualitet omkring den. Kanske får man
se motionen på det sättet att det för
motionärerna mera gäller att hålla tanken
levande än att nå ett direkt resultat.

Det var ganska intressant att vid utskottsbehandlingen
höra hur man mycket
allmänt deklarerade som sin uppfattning
— och jag tror inte ens motionärerna
hade något att invända häremot
— att sedan 1912, då frågan första
gången behandlades, har inte uppfattningen
hos allmänheten ändrats eller
någonting annat inträffat som skulle göra
det mera aktuellt nu att införa republik
än det var vid den tidpunkten,
utan snarare tvärtom. Man kan framhålla
att intresset ute i landet har ökat
för det samhällssystem och det statsskick
som vi har.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Ang. statschefens ställning i en modern parlamentarisk demokrati

När man aldrig så litet har undersökt,
hur frågan om republik eller monarki
har behandlats på 10-, 20- och 30-talen, måste man uppmärksamma behandlingen
första gången, vid 1912 års
riksdag. Då hade herr Lindhagen väckt
en motion, och dåvarande partiledaren
Hjalmar Branting hade som ledamot av
konstitutionsutskottet reserverat sig
med anledning av motionen, en reservation
som i viss mån kunde vara en
vägledning under långa tider för denna
frågas behandling.

Brantings reservation började med att
kritisera att motionen den gången blivit
framlagd, då den hade — som han
sade —- logisk formlöshet. Vidare framhöll
herr Branting att denna fråga icke
var någon fråga som man kunde göra
aktuell genom en i riksdagen framkastad
motion. Frågan om övergång från
monarki till republik borde icke i en
riksförsamling föras fram allenast som
ett diskussionsämne. Ja, även den som
i dag yrkar ett klart avslag på den i år
föreliggande motionen, kan mycket väl
citera några rader i den Brantingska reservationen
1912: »Tiden att i riksdagen
väcka förslag, som syfta till republik,
är inne, då händelsernas egen inre logik
givit det nödvändiga underlaget för
att ett sådant yrkande känns på alla
håll som det bör vara: en allvarlig politisk
aktion. Ställningen bör följaktligen
ha utvecklat sig dithän, att republikens
införande framstår för en avsevärd del
av nationen som icke blott teoretiskt
riktigt, utan just av den givna situationen
påkallat.»

Herr Branting, som i reservationen erkände
att han personligen var anhängare
av republik, ansåg att det icke förelåg
några förutsättningar för åsyftad
förändring i statsskicket. Han slutade
med det bestämda yrkandet -— detsamma
som vi reservanter har i år — att
motionen icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Man har sagt vid nära nog alla de tillfällen
då denna fråga tagits upp i riksdagen
under åren 1912—1933 — och
det finns all anledning att framhålla
detta även i dag — att det är menings -

löst att taga upp denna fråga, när det
icke i landet finns en stark folkmening,
en stark och överväldigande folkmajoritet,
bakom kravet på en förändring i
statsskicket.

Jag för min del tror och anser, att
det ute i landet hos allmänheten finns
mycket starka sympatier för vår nuvarande
statschef. Man kan nog tillägga
att det inte bara är allmänheten som
trivs bra med kungen som statschef,
utan de regeringar och de många statsråd
— socialdemokratiska statsråd —
vi har haft under de senaste tjugo, trettio
åren har liksom allmänheten trivts
mycket bra med kungligheten i vårt
land.

Vi får ofta en påminnelse om att vår
nuvarande statschef och kungligheten
omkring honom har hos vårt folk tillvunnit
sig ett allt större intresse och en
allt större uppskattning och popularitet.
Det finns helt säkert en mycket stark
majoritet hos vårt folk som önskar
kungamaktens bevarande.

För riksdagen finns just nu så många
andra stora och betydelsefulla frågor
att klara av. Jag anser därför att denna
fråga, som icke har någon aktualitet,
kan läggas åt sidan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med 1) betecknade reservationen,
vari hemställes att den föreliggande
motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Herr DAHL (s):

Herr talman! När man lyssnade till
herr Sveningssons utläggning, särskilt
den sista delen av hans anförande där
han talade om att vår nuvarande monark
bär stora sympatier ute bland vårt
folk, måste man ju invända att ingen
människa har sagt något emot detta eller
över huvud taget diskuterat det som
herr Sveningsson var inne på under
större delen av sitt anförande. Inte heller
har man i motionen dragit upp de
förutsättningar som låg till grund för
den motion som Hjalmar Branting yttrade
sig om. Det finns ingen som vill bestrida
riktigheten i Brantings uttalande

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. statschefens ställning i en modern
vid det tillfället. Det har aldrig någonsin
tidigare i riksdagen lagts fram någon
motion som föreslagit en förutsättningslös
utredning, så herr Sveningsson
slår in öppna dörrar när han vädrar sin
kungavänlighet.

Det må vara herr Sveningsson förlåtet,
men det är inte det det är fråga om nu.
Den motion, som föranlett konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, syftar inte till
någon revolution av de förhållanden vi
lever under i dag, och den uttalar inte
någon kritik mot den statschef, vi nu har.
Vi har bara så att säga velat föra upp
debatten om monarki och republik från
det opinionsbildande planet, där traditionen
och känslan inspirerar till bedömningar,
som ofta har mycket litet med
saklighet att göra, och få upp den på
parlamentarisk väg för att åstadkomma
en förutsättningslös och objektiv analys
av de praktiska och principiella förutsättningarna
för den ena eller den andra
konstitutionella formen och få statschefens
roll i vår moderna demokrati ordentligt
utredd.

Jag anser att man bör kunna tala fritt
om denna samhällsfråga utan några som
helst biavsikter eller insinuationer, på
samma sätt som vi kan resonera om alla
andra samhällsfrågor. Visserligen hör
kanske frågan om monarki eller republik
inte till de största, men att den i många
avseenden har en rätt stor betydelse är
ju självklart.

Det är alltså en principfråga som motionärerna
fört fram, och även om den
rör något, som har djupa rötter i traditionen,
bör frågan inte vara tabu. Den
som för fram frågan bör inte fördenskull
anses som någon, som håller på
att sätta hela det svenska samhället i
gungning. Man kan ta det lugnt och i ro
utreda, hur alternativet republik skall
kunna tillämpas på de svenska förhållandena
och hur en eventuell övergång
skall ske, vilka konsekvenser en sådan
har, vilka lagändringar det behövs och
så vidare — över huvud taget en utredning
om vad som erfordras för att man
skall kunna gå över från det ena statsskicket
till det andra. Om sedan opinionen
ute bland folket eller den svenska

parlamentarisk demokrati

riksdagen anser att det inte bör ske någon
övergång, blir ju en senare fråga.

Jag delar fullständigt den uppfattning
som Hjalmar Branting i herr Sveningssons
citat gav uttryck för: man bör inte
aktualisera republikfrågan, förrän det
finns en folkopinion bakom detta krav.
Vi kan inte i riksdagen besluta på ett
sätt i denna fråga, medan man ute bland
folket har en helt annan uppfattning.
Men finns det inte i en utredning några
anvisningar på legala utvägar för en demokratisk
utveckling, är statsvälvningen
eller revolutionen den enda väg man kan
gå för att tillmötesgå folkviljan, om den
skulle kräva republik.

Republikkravet kan naturligtvis inte
genomföras med mindre än att det finns
resonans för det, men det utesluter enligt
vår uppfattning inte att man gör en
utredning, att man får fram ett principiellt
klarläggande av statschefens ställning.
När författningsutredningen gjort
omfattande utredningar rörande nästan
hela det svenska statsskicket, vore det
enligt motionärernas uppfattning lämpligt
att riksdagen också begärde ett klarläggande
av de problem, som rör statschefen
och hans ställning inom demokratien.

Motionärerna använder inga överord
utan går mycket lugnt och sakligt fram.
Yrkandet är ytterst modest och konsiliant
och på inget sätt ägnat att utså
någon splittring inom den svenska nationen
och blåsa upp några stora strider
kring denna fråga. Vi vill, att man skall
ge frågan en mera allmän belysning. Nog
borde det väl finnas intresse för en saklig
och praktisk utredning av ärendet.
Man må ha vilken uppfattning och vilken
inställning som helst till monarkien
och republiken — det kan väl i alla fall
inte vara någon orimlighet eller någon
farlighet, utan tvärtom av den största
vikt, att problematiken kring statschefsfrågan
blir ventilerad och sammanhangen
klarlagda. I vår reservation har vi
därför yrkat att författningsutredningen
även får till uppgift att genomföra en
förutsättningslös utredning angående
statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati, om -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Ang. statschefens ställning i en modern parlamentarisk demokrati

fattande både de konstitutionella och de
representativa sidorna av skilda system.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Häri instämde herr Branting (s).

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Ingen vill väl förmena
någon att tala fritt om dessa frågor, men
jag vill framhålla att det ändå rådde stor
enighet inom utskottet om att det inte
på något sätt är mera aktuellt nu att införa
republik än det var 1912. Det finns
då heller ingen anledning som motionärerna
önskar att utreda denna fråga.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det torde stå klart att
högern och monarkien är förlegade gamla
företeelser men att de också kompletterar
varandra. Herr Sveningssons tal
här var till sitt innehåll en lovsång över
monarkien och dess eviga fortbestånd.

Jag måste i likhet med herr Dahl säga
att det här inte handlar om den nuvarande
statschefens personliga kvalifikationer,
utan det handlar om att få till
stånd någonting som mera går i stil med
vår egen tidsålder.

Jag vill erinra om att den kommunistiska
riksdagsgruppen för tio år sedan,
1948, med hänvisning till att vår författning
inte alls speglar de stora förändringar
som ägt rum i vårt land, krävde
en tidsenlig och demokratisk författning.
Nu finns det en författningsutredning,
som enligt utskottets mening bl. a.
har i uppdrag att ompröva statschefens
ställning. Det myckna rabalder, som under
senare år varit rådande om monarkien
i vårt land, tvingar givetvis författningsutredningen
att befatta sig med
problemet monarki eller republik.

Reservanterna herrar Dahl och Spångberg
m. fl. vill dock att riksdagen i .särskild
skrivelse gör författningsutredningen
uppmärksam på vad saken gidler.
Jag tolkar det hela så, att reservanterna
önskar en riksdagens manifestation

till förmån för monarkiens ersättande
med republik. Vi kommunister har ju
också motionsvis föreslagit åtgärder i
den riktningen, och därför kommer vi
att stödja nämnda reservation. Det har
nämligen sin stora betydelse att riksdagen
ger till känna en mening inför den
författningsutredning, som skall syssla
med bl. a. denna fråga.

I detta sammanhang skall jag inte ta
upp tiden med att orera om hur otidsenligt
det monarkiska statsskicket egentligen
är. Det är ju bekant för alla och
envar, men ändock tycks man på sina
håll envist klamra sig fast vid denna
feodala kvarleva. För socialdemokratien
borde det vara angeläget att inte bara
ha ordet republik inskrivet i programmet
utan att också vidtaga praktiska arrangemang
för att ersätta monarkien med
republik.

Herr talman, jag ansluter mig till reservation
nr 2, som i stort sammanfaller
med yrkandet i den kommunistiska
motion som behandlas i följande utlåtande
av konstitutionsutskottet.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har en viss anledning
att uttala min tacksamhet till herr
Sveningsson, som avsevärt har lättat
min arbetsbörda. Jag hade nämligen tagit
med mig det utskottsutlåtande från
1912, som herr Sveningsson citerade, i
avsikt att föredraga vad Hjalmar Branting
då yttrade. Nu har herr Sveningsson
befriat mig från den skyldigheten.

Vi står nu i den unika situationen att
representanter för båda reservationerna,
herrar Sveningsson och Dahl, här
har uttalat sin anslutning till Brantings
syn på frågan. När nu även jag som talesman
för utskottsmajoriteten skyndar
mig att uttala min anslutning härtill, så
blir så att säga treenigheten fullkomlig.

Jag vill emellertid till herr Sveningsson
säga det, att om han studerar 1912
års konstitutionsutskottsutlåtande skall
han finna att det även där fanns olika
klämmar, som till synes inte skilde sig
så mycket från varandra men där man

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Ang. statschefens ställning i en modern
dock kunde finna en viss betydelsefull
nyansskillnad. Den dåvarande högern,
herr Sveningsson, yrkade att motionen
måtte av riksdagen lämnas utan avseende,
under det att herr Branting yrkade
att den icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Vi kan återkomma till
detta, om det kommer fler motioner av
liknande slag i framtiden. Då kan vi
även ta upp motiveringarna till diskussion.
Det skall då bli intressant att få
veta, om herr Sveningsson också kan
skriva under Hjalmar Brantings ord i
motiveringen: »Fastän själv republi kan.

Man måste ju ha klart för sig, herr
Sveningsson, att de olika klämmar, som
där fanns, hade sitt ursprung i den bakomliggande
synen på dessa frågor. Därför
kan det vara hälsosamt att det finns
olika klämmar även nu.

Härtill kommer, att ett viktigt område
av det, som herr Dahl i sin motion
begär utrett, redan ligger under utredning
inom författningsutredningen. Även
detta kan motivera en annan skrivning.

Till herr Dahl skulle jag endast vilja
säga ytterligare ett par ord. Jag fattade
inte riktigt vad han menade när han talade
om att det skulle finnas ett »legalt
alternativ». Det verkar som om han tror
att en författning skulle kunna skrivas i
två alternativa former. En författning,
som gäller, måste naturligtvis vara skriven
på ett entydigt sätt. Det kan inte
finnas något alternativ till den.

Det väsentligaste, herr talman, i utskottsmajoritetens
uttalande är emellertid
det, att majoriteten har tyckt att den
hänvisning, som görs till 1954 års författningsutredning,
inte är lycklig.

Författningsutredningen har att behandla
för vårt samhällsliv oerhört viktiga
problem, parlamentarismens inskrivande
i vår författning, valsystemet etc.
Konstitutionsutskottets majoritet har
icke velat till dessa problem av stor politisk
aktualitet lägga andra utredningsuppdrag
som eventuellt kunde försena
författningsutredningens arbete.

Därtill kommer, såsom jag nyss sade,
att vi har alla skäl att avvakta vad författningsutredningen
kommer till i den

parlamentarisk demokrati

del av problemkomplexet som redan är
under utredning.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu förevarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2ro), av herr Sveningsson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Pettersson
i Norregård m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Dahl, att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Dahl och Sveningsson begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Sveningssons
yrkande.

Herr Dahl äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Pettersson i Norregård
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Dahls yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahl begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 57;

Nej — 55.

Därjämte hade 27 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pettersson i
Norregård m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 37.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om Sveriges ombildning till republik

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående Sveriges ombildning
till republik.

I de till konstitutionsutskottet hänvisade
motionerna, nr 109 i första kammaren
av herr Öhman m. fl. och nr 128
i andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte uttala sig för att Sverige vid
den nuvarande konungens bortgång borde
ombildas till republik med en president
som statsöverhuvud samt i skrivelse
till regeringen hemställa, att detta
spörsmål liksom uppgiften att utreda
och utforma en demokratisk och parlamentarisk
författning måtte överlämnas
till 1954 års författningsutredning med
uppgift att skyndsamt utreda frågan och
framlägga förslag i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att motionerna I:
109 och II: 128 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:109 och II: 128.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 109 och II: 128; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckt motion angående lagändringar
i syfte att möjliggöra kostnadsfritt
tillhandahållande åt politis -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider

ka partier av s. k. äktamakekuvert vid
vissa allmänna val, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1958/59 till folkskoleväsendet, folkbildningsåtgärder
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Anslag till anordnande av skolmåltider

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln, punkt 213,
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
26 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Aastrup och Ohlon (1:239) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johnsson i Kastanjegården (11:289), i
vilka hemställts, att riksdagen under åttonde
huvudtiteln till Bidrag till anordnande
av skolmåltider måtte för budgetåret
1958/59 bevilja ett anslag på
24 200 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:293) och den
andra inom andra kammaren av herr
Dickson (11:378), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av punkten
213 i årets statsverksproposition, åttonde
huvudtiteln, måtte 1) i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att kommun, som
tillhandehölle skolmåltid, måtte för i
måltid deltagande barn uttaga avgift motsvarande
högst kommunens egna driftkostnader
samt att råd borde utfärdas
av skolöverstyrelsen angående lämpliga
regler för beviljande i vissa fall av reduktion
av eller befrielse från avgift;
2) avslå Kungl. Maj:ts förslag att till

Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1) att motionerna 1:293 och 11:378,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:239 och 11:289 samt I:
293 och II: 378, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ohlon, Sunne, Jacobsson,
Malmborg, Widén och Löfroth samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 239 och II: 289 samt med avslag
å motionerna 1:293 och 11:378, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 24 200 000 kronor; b)

av herrar Ragnar Bergh och Skoglund
i Doverstorp, fröken Karlsson samt
herr Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:293 och II: 378, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att kommun, som tillhandahölle
skolmåltid, måtte för i måltid deltagande
barn uttaga avgift motsvarande högst
kommunens egna driftkostnader;

2) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
239 och II: 289 samt I: 293 och II: 378,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vo -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

re i fråga, till Bidrag till anordnande av
skolmåtider för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 18 700 000 kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Under punkt 213 i åttonde
huvudtiteln föreslår departementschefen
att som bidrag till anordnande av
skolmåltider skall anvisas ett belopp av
26 200 000 kronor. Det är samma belopp
som för innevarande budgetår, men det
överstiger skolöverstyrelsens anslagsäskande
med inte mindre än 3 000 000 kronor.
överstyrelsen har med hänsyn till
den beräknade ökningen av antalet skattekronor
per invånare ansett det motiverat
att räkna ned statsbidraget med
4 000 000 kronor från innevarande budgetår.
Styrelsen har vidare räknat med
en automatisk utgiftsökning genom ökningen
av antalet deltagare i skolmåltiderna
med ett belopp av 1 000 000 kronor,
varför en utgiftsminskning med

3 000 000 kronor enligt styrelsens beräkningar
skulle kunna ske. Det framgår
också av statsverkspropositionen, att
överstyrelsen i sina beräkningar för budgetåret
1957/58 hade räknat med en ökning
av deltagarantalet med 51 000 från
läsåret 1955/56 till läsåret 1956/57. Denna
ökning har emellertid i verkligheten
stannat vid 29 000. Denna jämförelsevis
ringa ökning av deltagarantalet kommer
att påverka medelsbehovet för 1957/58
och även indirekt för 1958/59. Just på
grund härav samt med hänsyn till belastningen
av anslaget för budgetåret
1956/57 har överstyrelsen beräknat den
automatiska ökningen till något över
1 000 000 kronor.

Detta anser reservanterna motivera att
anslaget minskas, inte med så mycket
som skolöverstyrelsen liar föreslagit,

4 000 000 — man kanske behöver någon
säkerhetsmarginal — med med hälften
av denna nedprutning eller 2 000 000
kronor. Reservanterna föreslår alltså att
anslaget sättes till 24 200 000 kronor.

Herr talman! Jag ber med det anförda
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade,
med 1 a) betecknade reservationen.

5 Första hammarens protokoll 1958. Nr 14

Anslag till anordnande av skolmåltider

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även i år har från högerhåll
väckts en motion, redovisad under
denna punkt i utskottets utlåtande,
i vilken vi yrkar avslag på Kungl. Maj :ts
förslag om anslag till anordnande av
skolmåltider.

Vi vill visst inte på något sätt avskaffa
skolmåltiderna; de har sitt stora värde
och är helt säkert omtyckta överallt.
Men när vi nu har ett mycket ansträngt
statsfinansiellt läge, vilket vi ju nästan
dagligen får höra talas om här i riksdagen,
och ingen kan väl heller påstå, att
våra ekonomiska möjligheter har förbättrats
sedan förra året, så har vi genom
denna motion velat peka på en möjlighet
för staten att spara ett betydande belopp
för framtiden.

Även för kommunerna är skolmåltiderna
en stor ekonomisk påfrestning. Vi
tror för vår del att man inte kan hålla
på med helt avgiftsfria skolmåltider för
de barn som ekonomiskt sett icke är i
behov av denna förmån.

Vårt förslag innebär icke att avgift
för skolmåltid generellt skall tas ut med
lika belopp av alla barn. Barn som är i
behov av fullständig befrielse från avgift
eller reduktion av densamma skall
enligt vårt förslag också kunna erhålla
dylik lättnad.

Med hänsyn till den debatt i denna
fråga, som förekom här i kammaren i
fjol skall jag, herr talman, inte längre
uppta tiden, utan ber att med dessa ord
få yrka bifall till den under denna punkt
avgivna reservationen 1 b av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall också fatta mig
mycket kort — jag kan glädja kammaren
med det.

Till herr Sveningsson vill jag säga, att
när man läser den reservation som avgivits
av herr Bergh m. fl. har man litet
svårt att förstå hur reservanterna kan
skriva på ett sådant sätt.

Först framhåller reservanterna att »i
praktiken har det emellertid visat sig att
skolmåltidsverksamheten i första hand

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider

liar utbyggts i de rikare och tätbefolkade
kommunerna, medan många kommuner
med svag ekonomi dröjt med att införa
dylik verksamhet». Men så fortsätter reservanterna:
»I samband härmed synes
kommunerna böra införa någon avgift
för att inte få sina kostnader ökade.»
Kontentan av detta blir att just de svagare
kommunerna, som enligt vad reservanterna
själva påpekar befinner sig i
ett sämre läge i detta avseende, skulle
komma att få det ännu svårare att införa
skolmåltider. Jag hoppas att detta
är ett rent misstag och att författarna
inte har avsett att komma med en sådan
bevisföring. Jag vill icke tro att det ligger
så illa till.

Vad beträffar den första reservationen
vill jag anföra följande. Vi är icke
i statsutskottet och i riksdagen bortskämda
med att t. ex. statskontoret tillstyrker
högre anslag än verkscheferna begärt. I
detta fall sammanfaller statskontorets
och departementschefens förslag, då de
yrkar på ett belopp av sammanlagt
26 200 000 kronor. I reservationen har
det ifrågasatts, om man inte skulle kunna
minska detta belopp.

Det är emellertid på det sättet att allteftersom
enhetsskolan byggs ut kommer
det två årskullar till undan för undan.
Alla vet dessutom att vi har haft ett vikande
skatteunderlag under de senaste
åren, vilket kommer att inverka på dessa
ting. I anledning härav, herr talman,
har statsutskottets majoritet inte kunnat
gå med på en prutning. Vi anser att skolmåltiderna
är av utomordentligt stor betydelse
för våra barn, och vi tror också,
att kan vi få fullfölja utbyggnaden av
dessa skolmåltider, skall det inte dröja
länge innan landets alla kommuner har
gått in för denna angelägenhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Näsström vill
jag bara säga, att det bestämmande för
anslagsbehovet för budgetåret 1958/59
skall vara inkomstutvecklingen under
1956, och den visar en stegring av skat -

teunderlaget med 2,5 procent. Låt vara
att det är något lägre än föregående år
— man har i alla fall redan de siffror
klara som skall ligga till grund för anslagsbehovet
1958/59. Det är alltså från
min sida inte på något sätt fråga om att
komma skolmåltiderna till livs, utan jag
anser bara att det av utskottet föreslagna
beloppet är onödigt högt tilltaget och
att man alltså utan någon risk för verksamheten
under det kommande budgetåret
skall kunna minska det med 2 miljoner
kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! De föregående talarna
har nämnt om att de skulle fatta sig kort.
Jag har synnerligen stor anledning att
följa deras vana, då det är första gången
jag tar till orda i kammaren och då jag
även vet att det blir kvällsplenum.

Jag vill försöka något redovisa mina
erfarenheter. Jag vet att denna fråga har
diskuterats många gånger i kammaren
förut, och jag tror inte att jag kan komma
med så värdefulla synpunkter att de
på något sätt skall kunna inverka på motionärernas
uppfattning. Jag skulle emellertid,
som sagt, vilja redovisa några erfarenheter
från denna verksamhet.

De socialvårdande åtgärder samhället
vidtar bör ju ändå vara av den arten, att
man kan vara säker på att de tjänar det
syfte som man avser. Jag tror att man
beträffande skolmåltidsverksamheten har
hundraprocentig säkerhet i detta avseende.
Det har många gånger sagts om barnbidragen
att de använts till helt andra
ändamål än som avsetts, t. ex. till inköp
av pälsar och sådant. Jag tror nu inte
det är mycket av generell sanning i det
påståendet. Beträffande skolmåltidsverksamheten
kan man emellertid inte ens
tänka sig något sådant.

Jag har många gånger haft tillfälle att
tala med föräldrar om deras mening i
denna fråga. Jag har alltid fått ett bestämt
ja till svar på min fråga om de
höll på skolmåltiderna. Jag kan också
säga att dessa föräldrar representerar
nästan alla skikt inom samhället, även
det skikt de tillhör som nu har yrkat avslag
på framställningen.

Onsdagen den IG april 1958 fin.

Nr 14

Om man överförde kostnaderna till
kommunen, tror jag att man skulle begå
ett stort fel. Står staten för utgifterna får
ju de större inkomsttagarna på grund av
statsskattens progressivitet betala mer
även till dessa kostnader än de fattigare.

Jag tror också att man skall akta sig
för att införa behovsprövning. Det är
bättre att ge alla rätt att delta utan vidare.
Vi inom skolan kan inte under några
förhållanden ens hinna med att utföra
någon behovsprövning, och vi har
inte heller förutsättningar att kunna bedöma
behovet hos eleverna, som man
kanske träffar första gången och vilkas
föräldrar man icke har en aning om.
Kommer 12—15 vikarier till ett medelstort
distrikt, hur skall då dessa ens kunna
försöka ge ett utlåtande om eleverna
och deras förhållanden vad inkomster
och dylikt beträffar.

Jag måste också vitsorda att denna
verksamhet, såvitt jag känner till, och
jag har haft med den att göra i tolv år,
drives mycket ekonomiskt. Man kan i
stort sett inte anmärka på den i det avseendet.
När en skolmåltid i Kristinehamn
kostar 80 å 82 öre, tror jag att
verksamheten är ekonomiskt försvarbar
nr alla synpunkter.

Skolmåltidsverksamheten torde medföra
också andra fördelar. Man vinner
exempelvis att arbetskraft frigöres och
att husmödrarnas arbete blir något lindrigare.

Herr talman! Låt mig också säga att
det är synd att dessa besparingsyrkanden
från högerns sida får detta mottagande.
Men jag har en känsla av alt liksom
det i riksdagen numera punktbeskattas,
kommer det också att punktsparas,
och det är nog det olyckligaste som
kan ske. Jag tror att det är bättre att få
en allmän översyn.

Med stöd av min redovisning av dessa
erfarenheter ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! I enlighet med de föregående
ärade talarna skall också jag följa
det goda exemplet och fatta mig kort.

Anslag till anordnande av skolmåltider

Jag ser att min ärade vän, herr Bergh,
är närvarande i kammaren, och jag har
också funnit, att herr Bergh är en av
undertecknarna av reservation nr 1 b K
Jag tänkte ställa vissa frågor till herr
Bergh.

I tredje stycket i reservationen står,
som herr Näsström också påpekat: »1
praktiken har det emellertid visat sig
att skolmåltidsverksamheten i första
hand har utbyggts i de rikare och tätbefolkade
kommunerna, medan många
kommuner med svag ekonomi dröjt med
att införa dylik verksamhet. Denna icke
tillfredsställande inriktning av verksamhetens
utbyggnad torde hitintills icke
ha blivit tillräckligt uppmärksammad.»

Jag känner herr Bergh utomordentligt,
väl, framför allt ifrån landstingslivet. Vi
har länge tillhört Norrbottens läns
landsting, och vi har suttit tillsammans
i samma utskott, och jag vet att herr
Bergh alltid vill tränga till botten av saker
och ting och vill komma sanningen
så nära som möjligt. Jag skulle nu vilja
fråga herr Bergh, varifrån han fått dessa
uppgifter, som jag för min del tycker
verkar väldigt märkliga.

Jag är faktiskt tveksam om de påståenden,
som anföres i denna reservation,
överensstämmer med verkligheten. Både
herr Bergh och jag vet innerligt väl, att
framför allt skoldistrikten i Norrbottens
län har varit föregångare på detta område.
Jag har ingen statistik till hands,
men jag är övertygad om att dessa skoldistrikt
hundraprocentigt gått in för den
fria skolmåltidsverksamheten för ungefär
15—20 år sedan, eller ända från begynnelsen
av denna verksamhet. Man
kan med bästa vilja inte påstå, att det
stora flertalet av skoldistrikten i Norrbottens
län skulle vara rika; långt därifrån.
Alla känner till alt de är ekonomiskt
synnerligen svaga, om man nu undantar
t. ex. Kiruna, Gällivare och Luleå
stad — men knappast några flera.

Denna fria skolinåltidsverksamhet har
i allmänhet varit till synnerligen stor
välsignelse, framför allt i glesbygder.
Det vore en olycka för dessa skoldistrikt,
om statsbidraget på något vis skulle
minskas; det skulle bli ell grundskott för

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider
denna verksamhet. Kommunernas ekonomi
är synnerligen ansträngd och de är
skattetyngda. Det är inte vettigt att komma
med sådana förslag här i riksdagen
som innebär att vissa statsutgifter övervältras
på sådana kommuner, som redan
nu är vid bankruttens rand.

Jag är också övertygad om att herr
Bergh mycket väl vet, att det åtminstone
i Norrbottens län inte finns ett enda
skoldistrikt eller en enda kommun, där
ens herr Berghs partivänner skulle vilja
vara med om att biträda högerns motion.
De vet med sig, att det är de som sedan
får betala om man går på högerns linje
i stället för att kostnaderna slås ut över
alla medborgare i detta land.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag, och jag vore tacksam,
om herr Bergh ville besvara de frågor,
som jag här framställt till honom i hans
egenskap av undertecknare av denna reservation,
som jag nu har påtalat.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Fastän jag inte deltagit
i denna debatt, skulle det se ohövligt ut,
om jag inte svarade på den fråga, som
herr Grym framställt.

Herr Grym satte först i fråga, huruvida
uppgiften att skolmåltidsverksamheten
i första hand har utbyggts i de rikare
och tätbefolkade kommunerna var
riktig. Han byggde sitt tvivel på erfarenheter
från Norrbottens län.

Jag tror att man kan svara på det sättet,
att herr Grym bär generaliserat erfarenheterna
från Norrbottens län och
använt erfarenheterna därifrån som underlag
för ett omdöme, som gäller för
verksamheten i riket i dess helhet. Om
herr Grym inte resonerat så begränsat,
hade väl frågan varit rätt överflödig.

Sedan bär herr Grym inte i frågans
form, utan i påståendets form gjort gällande,
att det skulle vara meningen att
åstadkomma en övervältring av kostnaden
på kommunerna. Det resonemanget
förutsätter att herr Grym inte har observerat
vad som står i första punkten
av klämmen, enligt vilken kommunerna
skulle medgivas rätt att ta ut en avgift

av målsmännen, som svarade mot kommunernas
egna driftkostnader. Under
sådana förhållanden är ju hans påstående
inte välgrundat.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har läst klämmen,
och jag har läst den mycket noga. Men,
herr Bergh, det vore ännu tokigare, .om
vi skulle övervältra kostnaderna på de
människor, som bor i dessa glesbygder.
Då är det väl bättre att kommunen hjälper
till att betala kostnaderna. För barnrika
familjer — med 4, 5 eller 6 barn i
skolan — blir det mycket pengar per år.

Jag kan sannerligen inte förstå herr
Berghs resonemang, och jag är fortfarande
fullt övertygad om att inte ens
herr Berghs partivänner, åtminstone
inte i Norrbotten, delar hans uppfattning.

Jag tror fortfarande att det finns åtskilliga
eller i varje fall en del städer,
t. ex. här i Mellansverige och möjligen
även i Sydsverige, som ännu inte i den
dag som i dag är hundraprocentigt har
gått in för fria skolmåltider, trots att
de självfallet har mycket bättre ekonomiska
möjligheter än vad vi i allmänhet
har i övre Norrland.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Om motionärerna och
reservanterna hade inskränkt sig till att
föreslå, att kommunerna skulle få rättighet
att ta ut en mindre avgift, om de
så hade velat, hade det kunnat vara ett
visst förnuft i de här framstötarna, men
man förenar yrkandet — och det är ju
det väsentligaste i förslaget — med att
statsbidraget skall dragas in.

Vi har här ett statsbidrag, som är graderat
med hänsyn till kommunernas
ekonomiska bärkraft. De fattiga kommunerna,
alltså de kommuner som har en
befolkning med genomsnittligt små inkomster,
får de största bidragen, medan
de kommuner, som har ett gott skatteunderlag,
får ett mindre bidrag eller
inget bidrag alls. När man uttalar sin
stora uppskattning av skolmåltiderna i

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

och för sig och anser att denna verksamhet
bör utbyggas, är det väl också
rimligt att man slår vakt om ett statsbidrag,
som är graderat på ett sådant
sätt, att kommunerna i största möjliga
utsträckning får samma möjligheter att
upprätthålla denna sociala välfärdsanordning.
Vi diskuterade liknande motioner
förra året, och resonemangen här i kammaren
gick ju den gången i samma riktning.

Jag måste därför uttrycka min stora
förvåning över att man från högerhåll
i år har återkommit i samma ärende.
Visst skall vi väl försöka spara. Nu säger
man, att man inte vill lägga över
kostnaderna på kommunerna, utan på
föräldrarna. Ja, men det är ju fråga om
att flytta över kostnaderna på de fattigaste
föräldrarna. Det är de kommuner,
där befolkningen i gemen har de lägsta
inkomsterna, som får de största statsbidragen.
Drar man in statsbidragen,
måste de kommuner, som har svårast
att betala kostnaderna, ställa anspråk
på att föräldrarna skall ut med dessa
pengar.

Dessutom skulle detta föra med sig
ett krångel utan like. Vi har i olika sammanhang
diskuterat lärarnas vakthållning
vid skolmåltiderna och bekymren
kring den. Hur skall det gå att klara en
skolmåltidsverksamhet av den art, som
högermotionärerna och högerreservanterna
här pläderar för, utan att skapa
ett krångel och besvärligheter, som
kanske skulle dra administrativa kostnader
av en sådan storleksordning, att
de bleve större än de avgifter man får
in?

Jag vill med dessa reflexioner ansluta
mig till utskottets hemställan, och jag
yrkar alltså avslag på motionerna och
reservationerna i ärendet.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson framhåller
att det inte finns något förnuft
i den motion, som vi har fört fram, och
att behandlingen av denna fråga var sådan
förra året, att han inte väntat att
motionen skulle återkomma. .lag tror,

Anslag till anordnande av skolmåltider

herr Andersson, att detta förslag återkommer
vid flera tillfällen.

Det går så bra att säga här i riksdagen,
att det är olämpligt att spara på
den eller den punkten, och det går att
säga som herr Källqvist, att det är bättre
att spara genom en allmän översyn.

Jag vill gärna ställa samma fråga som
jag ställde förra året, när vi nu har fått
dessa stora bekymmer med statsfinanserna:
På vilket område vill man spara?

Det må ligga förnuft eller inte i vårt
förslag, men jag tror att det går varken
för stat eller kommun att i det långa
loppet tillhandahålla fria skolmåltider
till barn i sådana familjer, där föräldrarna
själva, åtminstone delvis, kan svara
för kostnaderna. Jag tror också att
det kommer att bli en ändring förr eller
senare.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sveningsson, att det i huvudsak inte blir
fråga om annat än att föra över en tidigare
delvis statlig kostnad till att bli
en helt och hållet kommunal kostnad.
Åtminstone i de fattigare kommunerna
måste, det kan vi klart konstatera, uteblivandet
av statsbidraget till skolmåltiderna
leda till en mycket avsevärd höjning
av den kommunala utdebiteringen.
Jag kan bara för min egen kommuns del
konstatera, att om herr Sveningssons
propå här skulle gå igenom, så får vi
höja utdebiteringen med 30 öre per skattekrona.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det är möjligen den ganska
långt framskridna tiden som gör, att
talare efter talare säger, att de inte förstår
utskottets tryck och de av utskottet
framförda meningarna. Detta kan ju
vara förlåtligt. Även jag skall sälla mig
till den skaran och anmäla, att det är
vissa saker jag har litet svårt att förstå.

Herr Grym talade för en stund sedan
om, att det enligt hans mening fanns

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm

Anslag till anordnande av skolmåltider

kommuner, som vandrade på bankruttens
rand. Ja, herr Grym, det är inte bara
kommuner, som börjar göra det och som
följaktligen då och då får små angrepp
av svindel. Även staten — som man här
förutsätter skall vara den stora givaren
— befinner sig i exakt samma situation.

1 dagens läge kan man exempelvis konstatera,
att underskottet på driftbudgeten
detta år kommer att bli mycket stort.
Siffrorna är ännu litet ovissa — man är
inte riktigt säker på slutresultatet, vilket
delvis beror på, hur man räknar —
men man får börja med 500 miljoner,
och sedan kan man möjligen tänka sig,
att underskottet på driftbudgeten kommer
att sluta vid 700 miljoner. Och underskottet
på totalbudgeten torde komma
att röra sig om mellan 2 000 och

2 500 miljoner kronor. Detta är, mina
damer och herrar, fakta i målet, när vi
diskuterar statens affärer just nu, enkannerligen
på utgiftssidan.

Jag vill alltså säga, att jag inte förstår,
hur man kan föra dessa resonemang
fullkomligt obekymrad om det läge, jag
nyss antytt. Eller kanske herr Grym
kan ge någon upplysning om, hur man
från regeringspartiets håll har tänkt sig
att balansera dessa väldiga underskott?

När man här talar om, att staten skall
betala ut bidrag o. s. v., betyder det ju
bara, att man rekommenderar den att gå
ut på tiggarstråten för att plocka ihop
de pengar, som behövs. Tv allt vi här talar
om finns det ju inte pengar till, så
länge inte en statlig upplåning på det
ena eller andra sättet har skett.

Herr Andersson, Alvar, var förvånad
<5ver, att vi återkommer med dessa motioner
från i fjol. Ja, jag kan försäkra
damerna och herrarna, att det inte är
något större nöje att år efter år kamma
igenom budgeten på jakt efter besparingsobjekt.
Men den aktuella verkligheten
tvingar i varje fall oss att år efter
år bedriva denna jakt. Det är enda
möjligheten för att få en rätsida på det
hela.

Nu begär jag alltså, herr talman, uppgift
av herr Grym, hur han har tänkt sig
att hjälpa upp statens för närvarande
pinsamt svaga affärer.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det tillkommer givetvis
inte alls mig att besvara den fråga herr
Arrhén ställde. Jag såg finansministern
gå förbi här alldeles nyss, och jag antar
att han åtminstone med ett halvt öra
lyssnade till vad herr Arrhén sade, men
inte ens han stannade i kammaren för
att besvara frågan. Hur skulle då jag
som en enkel man i ledet kunna besvara
den!

Men det vill jag säga, att om man skulle
fullfölja herr Arrhéns och högerns
linje, så måste det leda till att vad staten
sparar in i utgifter skulle i stället övervältras
på de allra svagaste skattebetalarna
i detta land. Om jag inte missminner
mig, har faktiskt kommuner med
över 50 skattekronor per invånare inget
statsbidrag alls till detta ändamål, och
kommuner som Karesuando och Övertorneå
— herr Arrhén besökte ju Övertorneå
i höstas och fick informationer
om förhållandena — har utomordentligt
stora utgifter på skolväsendets område,
utgifter som skulle bli ännu större och
ännu mer betungande, om man följde de
tankegångar som herr Arrhén och högern
här framför. I övertorneå kommun,
med ungefär 7 500 invånare, har vi för
närvarande omkring 1 500 barn i folkskoleåldrarna,
och då förstår var och
en, att utgifterna för skolväsendet blir
synnerligen betungande. Vi har för närvarande
en utdebitering, med landstingsskatten,
av 18 kronor per 100 kronors inkomst,
och härav går mellan 12 och 13
kronor direkt till skoländamål. Vi uppoffrar
så mycket som möjligt för skolväsendet,
det är tydligt, men då förväntar
vi också att även staten fullgör
sina skyldigheter. Och det skulle den
inte göra, om riksdagen följde herr Arrhéns
och högerns förslag.

Herr ARRHÉN (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i detaljdiskussionen. Jag skulle bara
vilja fråga herr Grym med anledning av
hans lilla inpass nyss: Finner inte hefr
Grym en djuplodande symbolik i det
förhållandet, att herr Sträng gick in i

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Nr 14

kammaren men passerade och — gick
ut?

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna diskussion, men jag vill bara
påpeka, att kommunerna enligt motionen
och reservationen rekommenderas ett
sätt att ta igen en mindre del -— tv det
kan ju inte bli allt — av det uteblivna
statsbidraget. Man rekommenderar då
att kommunerna skulle kunna införa någon
avgift för att inte få sina kostnader
ökade. Reservationen fortsätter på följande
sätt: »Utskottet förutsätter dock att
kommunerna därest de införa en avgift i
förekommande fall medge nedsättning i
eller befrielse från avgift.»

Då kommer vi tillbaka till den sak,
som enligt min mångåriga erfarenhet har
varit till ett verkligt men för skolans
arbete, och det gäller den föreslagna behovsprövningen
beträffande skolmåltiderna.
Jag har under min erfarenhet varit
med om den tid, då föräldrarna eller
någon målsman till och med måste gå
till skolan för att redogöra för sina ekonomiska
förhållanden, och på detta skulle
läraren grunda sitt beslut om barnet
skulle få deltaga i skolmåltiderna eller
inte. Jag har sedan varit med under den
epoken, då man till föräldrarna skickade
hem ett frågeformulär, som barnen
skulle ha med tillbaka, och sedan skulle
lärarna tillstyrka eller avstyrka huruvida
barnen skulle få delta i skolmåltiderna
eller inte.

Jag kan försäkra att ingen lärare, som
varit med om en sådan anordning, skulle
vilja vara med om att införa den på
nytt. Men detta måste bli följden, om
man här följer högerns förslag att kommunen
skulle införa en avgift och att
barnen skulle få betala eller i vissa fall
befrias från den avgift, som en kommun
eventuellt skulle kunna kräva för skolmåltiderna.
Jag vill därmed ha sagt, att
varken lärare eller föräldrar önskar få
tillbaka en sådan behovsprövning, som
tidigare under många år förekommit. Jag
måste också säga, att det har varit fullkomligt
omöjligt för lärarna att rättvist
bedöma dessa ansökningar.

Anslag till anordnande av skolmåltider
Jag tror därför, herr talman, att alla
— lärare, föräldrar och barn — är mest
betjänta av att skolmåltidsverksamheten
får bedrivas på det sätt som nu sker —
d. v. s. att skolmåltiderna är helt avgiftsfria.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Arrhén erinrade
om att finansministern kom in i kammaren
och passerade den utan att stanna
— han tyckte att detta var symboliskt.
Jag vill säga, att det anser också
jag. Finansministern har nämligen tagit
ställning till anslagsfrågan, och vi diskuterar
inte om någon ökning av beloppet,
utan vi diskuterar det belopp, som
finansministern har godkänt. Det är hela
vidden av frågan.

Men jag vill, herr talman, säga att jag
är glad över att högern är ensam på
denna linje. Alla andra partier anser,
att vi inte återigen bör lägga bördorna
på de fattigaste i samhället.

Herr BOO (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Arrhéns senaste frågor i debatten skulle
jag i korthet vilja konstatera, att det
ändå inte är för att klara herr Strängs
budget som högern är ute med denna
besparingsmotion och andra besparingsmotioner.
Motionerna har i själva verket
ett annat syfte, och det är att de
skall ligga till grund för en skattesänkning.
Enligt förslaget skulle skattesänkningen
i första hand genomföras för
bolag och förmögenheter. Det är därför
man lägger fram det förslag till slopande
av statsbidrag till skolmåltider,
som vi nu behandlar, förslag till indragning
av barnbidrag till det första
barnet och hela raden av andra inskränkningar
på det sociala området.

När man här alltså ger sig sken av
att göra detta för att klara herr Strängs
budget, är detta eu efterhandskonstruktion.
Herr Arrhén liksom högern seglar
under falsk flagg i detta ärende.

Nr li

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Både herr Näsströms
och herr Boos inlägg har gett mig anledning
att begära ordet, särskilt den
tolkning som herr Boo nu senast presterade.

Det är nämligen alldeles riktigt och
mycket väl befogat, att man också i detta
sammanhang frågar sig, var pengarna
skall tas. Man kan inte som herr
Näsström tillbakavisa den tanken genom
att säga, att det förslag till anslag som
finns i propositionen har finansministern
för sin del gillat. Det finns en annan
faktor, som är den avgörande, nämligen
att när den ofullbordade statsverkspropositionen
framlades i januari,
så redovisades ett gap på då uppgivna
1,6 miljard. Man har ännu inte hört
ett ord från vare sig regeringen eller
dess parlamentariska underlag om hur
detta gap skall täckas. När vi från vår
grupp gång på gång frågar, varifrån
man skall ta pengarna, så är det i första
hand för att få besked om hur vi till
en början skall kunna fylla detta gap
på 1,6 miljard, vilket såvitt nu kan
bedömas kommer att vidgas ännu mer.
Herrarna på regeringssidan har inte med
ett enda ord antytt hur ni vill balansera
årets budget. Men det är också vår skyldighet
att som medansvariga i detta
hus för vår del göra vad vi kan för att
hålla utgifterna nere för att minska gapet.
Det är inte för att, som herr Boo
demagogiskt uttryckte det, åstadkomma
en skattesänkning på de fattigas bekostnad,
utan problemet är främst hur vi
i år över huvud taget skall kunna få
en balanserad budget.

Herr BOO (s):

Herr talman! Även herr Bergh rör sig
här med vilseledande uppgifter. När
man talar om ett underskott på 1,6 miljard,
gäller nämligen detta även kapitalbudgeten.
Denna del av budgeten har
högern tidigare ansett att vi inte bör
täcka med skattemedel, utan med lånemedel.
När herr Sträng i årets budget
föreslår att man inte skall täcka kapitalutgifterna
med skattemedel utan med

lånemedel, så borde det bättre stämma
med högerns uppfattning —■ i varje fall
sådan den var för ett eller två år sedan.

Dessutom har en utfyllnad skett av
det underskott, som vid årets början
kunde beräknas framkomma i driftbudgeten,
genom de beslutade punktskatterna
i samband med försvarsuppgörelsen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Så lätt skall inte herr
Boo slippa undan! Det går inte att dra
in kapitalbudgeten i sammanhanget, så
länge inte regeringen anvisar hur man
skall täcka underskottet på driftbudgeten.
Inte heller kan man dra in punktskatterna
i sammanhanget. Punktskatterna
skulle enligt de uppgifter som lämnats
ge 392 miljoner. Men i årets statsverksproposition
har man, trots att försvarskostnaderna
under innevarande
budgetår kommer att belöpa till cirka
2,7 miljarder, inte tagit upp mer än 2,3
miljarder. Då förstår var och en att de
punktskatter, som det nu talas om, blir
helt och hållet konsumerade för att
täcka den skillnaden för så vitt man
vill behålla det försvarsprogram, som
skisserats i försvarspropositionen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Obestridligt är det väl
ändå, att när man talar om att det fattas
en summa på 1,6 miljard i budgeten
vid årets början, så innefattar det även
kapitalbudgeten.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är klart att det även
innefattar kapitalbudgeten. Men det återstår
fortfarande för herr Boo att visa,
huruvida man har täckning för driftbudgeten.
På den punkten är herrarna
fortfarande svaret skyldiga. Det finns ett
avsevärt underskott i driftbudgeten i förhållande
till de utgifter som föreslås i
statsverkspropositionen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Bergh använde uttrycket,
att »så lätt skall herr Boo inte
slippa undan». Det hade varit riktigare

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

om herr Bergh hade använt uttrycket,
att »så lätt skall inte barnfamiljerna slippa
undan»!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
beträffande nämnda moment avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten 1
mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande nämnda moment avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 126;

Nej — 13.

Anslag till anordnande av skolmåltider

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende på mom. 2, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
av herr Sunne, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Olilon in. fl. beträffande nämnda moment
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr Sveningsson, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles
i motsvarande moment i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid punkten anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
1 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. beträffande
nämnda moment avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 34.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet
Därjämte hade C ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom
skolväsendet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 295, av herrar Mannerskantz
och Sveningsson, och II: 380, av
herrar Magnusson i Borås och Svenungsson,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 69 700 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 186,
av herr Ivar Persson m. fl., och II: 208,
av herr Larsson i Hedenäset in. fl., i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville efter ytterligare utredning
för riksdagen framlägga förslag till
ändrat system för bestämning av statsbidragsprocenten
till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
och yrkesskolan;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna, vad utskottet anfört beträffande
ramen för bidragsgivningen till skolbyggnadsverksamheten.

I de likalydande motionerna I: 295
och II: 380 hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta att bidragsunderlagets
grundbelopp, som nu utginge med
900 kronor per kvadratmeter nettogolvyta,
skulle fastställas till 750 kronor per
kvadratmeter, att tillämpas i fråga om
byggnadsföretag, beträffande vilket ansökan
om statsbidrag avgjorts av statlig
myndighet efter utgången av juni 1958,
dels ock till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 58 700 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Ragnar
Bergh och fröken Karlsson, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! På denna punkt har jag
avgivit en motion vid riksdagens början.
Den går ut på att man skulle vidta åtgärder
för att få en bättre ordning på
den mycket stora sak här i Sverige, som
skolbyggnationen är.

När man skall bygga skolor liksom
många andra slags allmänna bj^ggnader
uppstår det en strid, kan vi väl säga,
mellan å ena sidan dem, som vill få ut
mesta möjliga nyttiga utrymme ur varje
krona som satsas, och å andra sidan
dem, som vill bygga stora och gentila
hus, arkitekter, som vill lämna efter sig
gedigna byggnadsverk, och skolöverstyrelsen,
som vill hålla en tillräcklig standard
på skolbyggnaderna. För det mesta
segrar de som vill ha en högre standard,
ett gedignare hus som står längre, och de
arkitekter som vill lämna efter sig förnämliga
byggnadsverk.

Jag bär många gånger undrat, herr
talman, om inte vi här i Sverige i vår
nationalkaraktär har nedlagt en böjelse
för det gedigna, om vi inte bygger hus
som står för länge. Inom industrien och
även i jordbruket har man börjat bli
på det klara med att där är ett fel förborgat.
Det är sällan man sliter ut ett
hus. För det mesta kasserar man inte ett
hus därför att det är utslitet utan därför
att man vill ha någon annan modell. Det
liar kommit fram nya tankar och idéer,
man vill ha en annan typ av byggnad,
man vill inte nöja sig med det som för
30, 40, 50 år sedan ansågs vara det riktiga.
Men är då husen fortfarande i god
kondition kan man ställas inför svåra
val. Man tycker att det har kostat så
mycket att bygga huset och att det är
för hög kvalitet på själva byggnadsstommen
o. s. v. att man knappast nänns att
gå över till någonting som man annars
skulle finna vara bättre.

Jag skulle tro att beträffande skolbyggnader
var förhållandet kanske det motsatta
förr i världen. Man spikade ihop
ganska dåliga »lådor». Men det finns
också exempel på att man uppförde gedigna
skolbyggnader, som emellertid i
våra dagar ter sig otrevliga och opraktiska
och som man dessutom anser vara

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Anslag till

svåra att bygga om så att det blir lokaler
som tillfredsställer våra nutida pretentioner.

Om det sista skulle jag dock vilja säga
att jag tycker att man kanske inte tillräckligt
använder sig av möjligheten att
bygga om äldre hus. I ett mycket stort
antal fall är det faktiskt möjligt att få
tillfredsställande lokaliteter, även för
skoländamål, genom en ombyggnad. Också
inom enskild rörelse händer det ju
att man lyckas få ut mer valuta genom
ombyggnad än genom att bygga nytt.

När man då ändå skall bygga nytt är
det fråga om detta inte lätt vill stelna i
formerna. Den där striden mellan byggherrar,
arkitekter och myndigheter skulle
kunna göras mera jämn om man sänkte
nivån för statsbidragen, så att de kommunala
representanterna visste att om de
inte kunde komma fram till en typ av
skolbyggnader som är billigare, som ger
mera nyttigt utrymme per satsad krona,
per 1 000 kronor eller hur man vill räkna
det, så finge kommunen själv betala
det. Jag tror att det inte finns något annat
sätt att övervinna böjelsen att lägga
ned för stora kostnader på skolbyggnader.

Det finns ju också utredningar, som
jag tror t. o. m. har hunnit så långt att
de publicerats och som ger anvisningar
på hur man kan få mycket goda skolutrymmen
till rätt mycket lägre kostnader.
Jag är tämligen förvissad om att om alla
krafter som här verkligen önskar få en
bättring och få fram andra modeller,
nyare uppslag och idéer, finge så att
säga den stimulans, som ligger i att man
sänker statsbidraget, så skulle det bli en
mera gynnsam utveckling på skolbyggnadernas
område här i landet.

Detta iir ett av skälen till att jag har
motionerat om att man skall försöka
pressa bidragsunderlaget, som nu är 900
kronor per kvadratmeter nettogolvyta,
till 750 kronor per kvadratmeter. Jag
tror inte att detta skulle behöva medföra
någon standardsänkning av betydelse
eller något överflyttande av utgifterna
från staten till kommunerna, om
saken skötes riktigt i de olika kommunerna.

vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet
Jag har även ett annat skäl, herr talman
—- ett mycket viktigt skäl. De pengar
som staten skulle behöva ge som bidrag
till skolorna efter det gamla systemet,
i den mån det skulle bli högre än
efter det lägre beloppet här, är pengar
som staten inte alls har. Varifrån skall
de pengarna tas? Det har jag frågat
många gånger under denna riksdag här
på onsdagarna, men jag har aldrig fått
något svar. I det avseendet har det varit
tyst som i ett akvarium. Pengarna
måste lånas upp. Men man vet inte ens
om man kan låna upp dem. Tar man
den sista resten i nästa års budget av
de pengar, som normalt kommer fram på
kapitalmarknaden, blir det sedan inte
mycket över för näringslivet. Skall vi
hålla på så här, går det inte i lås.

Detta är således det andra skälet: vi
måste, vare sig vi vill eller inte, minska
på de utgifter som staten tar på sig. Kan
man förena detta med en anordning som
gör, att man skulle kunna få skolväsendets
lokalbehov tillgodosett genom lägre
statsbidrag, tycker jag att det finns all
anledning att göra det.

Nu finns det, herr talman, endast en
blank reservation på denna punkt. Men
det tänker jag inte nöja mig med, utan
jag ber att få yrka bifall till motionen
295 i första kammaren och 380 i andra
kammaren. Motionerna innebär, att
statsbidragsunderlagets grundbelopp skall
sänkas från nuvarande 900 kronor per
kvadratmeter nettogolvyta till 750 kronor
per kvadratmeter och att i anslutning
därtill anslaget till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
skall utgå med 58 700 000 kronor i stället
för såsom i propositionen föreslås
69 700 000 kronor. Anslaget på denna
punkt blir alltså 11 miljoner kronor
lägre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna motion.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet att herr Mannerskantz
iir vice ordförande i Landstingsförbundets
styrelse, mycket intresserad
av sina uppgifter där och mycket verk -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet

sam på detta område. Jag tror att herr
Mannerskantz måste erkänna att standardhöjningen
har varit ganska allmän.
Det är inte bara skolorna som fått en
högre standard utan även våra sjukhus,
våra bostäder och annat.

Herr Mannerskantz tolkar nog också
bestämmelserna litet felaktigt. Jag vill
erinra om att när skolöverstyrelsen
granskar ett förslag till skolbygge skalar
den bort vad den anser vara en överdriven
standard, onödiga utrymmen o. s. v.
Vill en kommun framhärda och bygga
efter sådana ritningar, får den göra det
med egna medel. Skolöverstyrelsen är
ganska hård på den punkten, lika väl
som Kungl. Maj:t är det. Vi skall inte
glömma hur det egentligen går till.

Om jag minns rätt är nu statsbidraget
för skolorna i medeltal 38 procent. Man
kan inte säga att det är en hög procent.

Utskottet har pekat på en annan sak
i detta sammanhang, och det är att den
tabell som vi fastställde för många år
sedan har förlorat sitt värde på grund av
att det blivit ett bättre underlag från
kommunerna. Men det har dessvärre blivit
så att de kommuner, som nu tillhör
de fattigare, inte får högre statsbidrag än
de rikare. Detta är ett fel, som utskottet
pekar på. Men vi skall göra rättvisa åt
skolöverstyrelsen och departementet så
till vida att vi medger, att de alls inte
går med på vilka lyxbyggen som helst
utan att de gör en sträng sovring.

Många kommunalmän resonerar så
här: Vi liar alt välja mellan ett bygge,
som har lång livslängd, och att bygga på
ett enklare sätt och ta större årsomkostnader
undan för undan. Då är det inte
märkvärdigt — och jag tror det är sunt
resonerat — att de anser att oavsett om
vi ser det ur statens, kommunens eller
den enskildes synpunkt, så är det en
vinst att bygga med varaktigt material,
t. ex. fasadtegel eller liknande. På den
punkten tror jag nog vi kan vara överens.
Vad skulle ett försämrat statsbidrag
på denna punkt innebära? Jo, det skulle
innebära att den orättvisa, som nu finns
mellan fattiga och rika kommuner, skulle
bli ännu mera utpräglad. Det är det
som utskottet inte velat vara med om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Vad beträffar skolöverstyrelsens
hårdhet sammanfaller min erfarenhet
inte helt med vad utskottets
ärade talesman här säger. Jag tycker att
överstyrelsen har ganska höga pretentioner
på hur skolorna skall se ut. Jag bär
erfarenhet av detta bl. a. från min egen
kommun, där skolöverstyrelsen har fördyrat
ett förslag. Vi hade velat bygga
enklare, men skolöverstyrelsen föreskrev
vissa ändringar. Vi har inte byggt ännu,
och vi får se hur vi gör. Erfarenheterna
är tydligen inte överallt likadana.

Man säger att man skall bygga så gediget,
att huset blir underhållsfritt. Jag är
inte alldeles säker på att det är den bästa
utvägen. Visserligen skall man inte ha
för dåligt material för sådant som slits
särskilt mycket, men man kostar nu ofta
på dyrare material än som behövs. Det
gäller inte bara skolan utan det gäller
minsann sjukhus och sådant också. Vi
har en strid mellan alla de krafter, som
verkar på byggnadsområdet, en strid
som jag erkänner att det inte är så lätt
att föra — inte minst med arkitekterna
— men som jag ändå anser att vi här i
Sverige är tvungna att föra. Vi har helt
enkelt inte råd att bete oss så som vi
gjort i rätt många år nu. Det är inte fråga
om vad vi önskar eller inte.

Tro mig, herr Näsström, det dröjer inte
många år till förrän vi har en hård
piska på oss. Då får vi tycka vad vi vill,
vi kommer ändå att vara alldeles nödsakade
att minska på våra pretentioner på
olika saker. Det är bättre att göra det på
sådant sätt, att det inte spelar så stor
roll, och att börja med det i tid. Det är
min allmänna intention i denna fråga.

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! När herr Mannerskantz
lägger skulden på skolöverstyrelsen i detta
sammanhang, så är herr Mannerskantz
orättvis. Skolöverstyrelsen har vissa regler
att gå efter vad gäller t. ex. kubik -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet

tnått och liknande. Men när det gäller de
s. k. skrytbyggen och lyxbyggen, som vi
läser om i tidningarna ibland, kan jag
försäkra herr Mannerskantz att skolöverstyrelsen
inte varit med på den punkten.
Sådana fall har varit kommunernas egna
tilltag.

Jag kan inte dela herr Mannerskantz’
uppfattning att man skall bygga dåligt
för att klara en tillfällig penningknipa.
Det kommer igen sedan i dubbelt mått.
Lika väl som vi skall ha goda bostäder
skall vi ha goda skolhus. Det är på den
punkten som våra meningar skiljer sig.

Alla som haft med skolöverstyrelsen
att göra under i varje fall det sista årtiondet
vet att man där är mycket hård
på detta område och på allt sätt försöker
att spara in på utrymmena — till
och med i så hög grad att många, som
är intresserade av detta, tycker det har
gått för långt, när t. ex. barnen inte får
eget klassrum utan måste ambulera mellan
ämnesrum, som nu sker enligt bestämmelserna
på högstadiet i enhetsskolan.
För min del tror jag inte att det är
någon lycklig lösning, men på grund av
omständigheterna har man varit tvungen
att göra så. Barnen bör nog få känna att
de hör hemma någonstans i skolhuset
och inte behöva vandra mellan olika lokaliteter.

Häri instämde herr Kållqvist (fp).

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! 1 sak har jag intet att
tillägga utöver vad utskottets ärade
representant här har anfört. Jag skulle
endast så här över stridsvimlet vilja be
Mannerskantz om eu tjänst, nämligen att
låta mig få ta del av det konkreta skolbygge,
tydligen i östra Småland, där
skolöverstyrelsen verkligen har pressat
upp standarden mot de kommunala förtroendemännens
önskan.

Skolöverstyrelsens uppgift är ju, som
herr Näsström framhöll, att garantera en
minimistandard. Det måste vara en viss
standard, ett visst utrymme, vissa kommunikationsmöjligheter
i huset o. s. v.,
men skolöverstyrelsens och nven departementets
verksamhet går ju ut på

att försöka hålla igen så långt som möjligt.

Jag delar inte på någon punkt det förslag,
som herr Mannerskantz här framlagt,
men hans allmänna strävan att försöka
bygga billigare skolhus vill jag
däremot stryka under. Och jag skulle
kanske på min front kunna vara till någon
nytta om jag i lugn och ro finge
studera det speciella fall, som herr Mannerskantz
syftade på. Jag har faktiskt
länge längtat efter att komma på skolöverstyrelsen
med något enda exempel,
där den har drivit upp standarden!

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det finns mitt i Småland
en fabrik som tillverkar monteringsfärdiga
skolhus och sedan sätter
upp dem. Dessa skolor blir mycket billigare
än skolor byggda på vanligt sätt.
Man har hållit på i nära två år för att
få skolöverstyrelsen att acceptera denna
byggnation, men den har ännu inte
blivit accepterad i andra fall än när det
gäller högst två klassrum. Jag anser att
det är alldeles fel av skolöverstyrelsen
att inta denna attityd. Låt kommunerna
bygga hur många klassrum de vill efter
den modellen.

Vad beträffar det specialfall från min
hemtrakt, som jag antydde, gäller det
en skola i Hagby i Södermöre kommun,
som hade velat bygga billigare -— visserligen
inte mer än 50 000 kronor billigare
— än vad skolöverstyrelsen föreskrev.

Om man i en större kommun skall
bygga fler skolsalar på en gång, varför
behöver man då bygga alla så gediget?
Bygg en viss procent av skolsalarna i
billiga paviljonger! De varar en mansålder
utan minsta svårighet. Barnen
trivs egentligen bättre i en sådan än i
vanliga klassrum. Alla lokaler behöver
inte byggas i ett mera gediget utförande.
Man kan kring en sorts kärna bygga
en god del av utrymmena för själva
klassrummen i ett mycket billigare utförande.
Då kan man också få råd, herr
Näsström, all låta varje klass ha sitt
klassrum. Det blir svårare om det hela
blir så dyrt, att man inte kan bygga så

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet

många klassrum, med den följden att
man måste inskränka klassrummens användning
på det sätt som herr Näsström
anförde.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag kan tala om för herr
Mannerskantz, att om han avsåg Hultsfred
så har jag vid behandlingen av ett
byggnadsprojekt hos skolöverstyrelsen
frågat: Skall vi titta på hultfredsprojektet?
Ja, blev svaret, det skall ni visst
göra — titta noga på det och se efter om
ni kan anpassa det till projektet i Kristinehamn.
Försök att klara saken på det
sättet.

Jag vill nämna att det beskedet lämnades
av skolöverstyrelsens arkitekt.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill endast säga, att
vad jag härutinnan uppgivit är fullständigt
riktigt.

Herr PERSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Mig förefaller det som
om herr Mannerskantz i sina senare anföranden
i viss mån blandade samman
de permanenta skolorna och de s. k.
provisoriska skolorna. Det är nämligen,
såvitt jag har mig bekant, inte så att
skolöverstyrelsen anser att det vid en
permanent skola inte skulle få lov att
byggas mer än två klassrum efter det
något enklare system som herr Mannerskantz
nämnde. Jag bär mig bekant att
man på flera håll är verkligt intresserad
av dessa i viss mån förenklade byggnader.
Jag hörde nu att även herr Källqvists
kommun är intresserad.

Jag kan inte tänka mig att skolöverstyrelsen,
trots att den måste se till att
en viss minimistandard kan hållas, vilket
ecklesiastikministern nyss har erinrat
om, kan sätta sig emot att man bygger
efter detta något förenklade system.

Jag vill vidare för min del gärna understryka,
att det är angeläget att det
kommer till stånd provisoriska lokaler
omfattande en inte så liten del av skolbyggenskapen.
Under det senaste året
har så också verkligen skett. Dessa lo -

kaler har planerats på olika sätt, men
i regel bär det därvid varit så — och
det var väl det som herr Mannerskantz
tänkte på — att två och två klassrum
särskilt byggts samman.

Allt vad som kan göras för att förbilliga
byggenskapen bör göras. För mig
verkar det verkligt värdefullt att skolöverstyrelsen
i enlighet med senaste rön
och forskningar på skolbyggnadsområdet
har kommit fram till andra planlösningar
än tidigare, där man också använder
vissa lokaler till mer än en uppgift.
Jag menar att det främst är på den
linjen, som man i fortsättningen verkligen
skall kunna spara på skolbyggnadskostnaderna,
och inte, som herr
Mannerskantz tydligen menar, genom att
använda sämre materiel. Man bör bygga
hållbart och någorlunda underhållsfritt
för avsevärd tid, eljest tillgodoser man
inte de ekonomiska kraven på lång sikt.
Men här måste i alla fall göras en viss
boskillnad. Särskilt större skoldistrikt
har anledning att söka täcka en icke
obetydlig del av sitt behov av skolbyggnader
med provisoriska lokaler, som
kan uppföras till väsentligt lägre kostnader
än permanenta lokaler.

Vi skall således på olika sätt försöka
att hålla skolbyggnadskostnaderna nere.
Jag uppskattar herr Mannerskantz’ strid
med arkitekterna, då han vill skära bort
diverse finesser, som då och då kommer
fram. Men, herr Mannerskantz, vi
bör vara fullt på det klara med att det
i många fall har varit en strävan hos
kommunerna att skapa onödigt påkostade
skolor. Vi bör försöka att tillsammans
hålla igen överallt där detta är möjligt.

Med iakttagande av den principen anser
jag att vi når en rimlig lösning genom
att nu följa utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja råda vännen
Mannerskantz att läsa en publikation,
som överstyrelsen har givit ut och
som i dagligt tal brukar kallas för »gröna
boken». Där finns det rekommendationer
om paviljonger och alla möjliga
andra ting, som kan bidra till ett förbilligande.

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1:295 och 11:380;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan oförändrad, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 295 och II: 380.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 125;

Nej — 12.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens första kammare

Jag får härmed avsäga mig uppdraget
som suppleant i Riksbanksfullmäktige.

Stockholm den 16 april 1958

Fridolf Tliapper

Med anledning härav beslöt kammaren
att val av en suppleant för en fullmäktig
i riksbanken skulle anställas;
och uppdrog kammaren verkställigheten
härav åt de denna dag tillsatta valmän
och suppleanter för utseende av
riksdagens fullmäktige i riksbanken jämte
deras suppleanter.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 183, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag
till Byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 185, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor
i öresundstrafiken.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 189,
till Konungen i anledning av väckt motion
angående lagändringar i syfte att
möjliggöra kostnadsfritt tillhandahållande
åt politiska partier av s. k. äktamakekuvert
vid vissa allmänna val.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 16 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.08.

In fidem

Fritz af Pelersens

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Onsdagen den t(> april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 70, i anledning av
Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1958/59 till folkskoleväsendet,
folkbildningsåtgärder m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Ang. bidrag till driften av folkskolor
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:241,
av fru Sjöström-Bengtsson och fröken
Ranmark, och II: 291, av fröken Olsson
och fru Lewén-Eliasson, samt I: 294, av
herr Mannerskantz, och 11:379, av fröken
Wetterström och herr Svenungsson,
till Folkskolor m. in.: Bidrag till driften
av folkskolor m. in. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
646 000 000 kronor;

b) att motionen 11:221, av herr Nyhage
och fröken Karlsson, icke måtte av
riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna I: 294
och 11:379 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av denna punkt
måtte dels uttala att tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel icke skulle
vara obligatoriskt för skoldistrikten,
men att vissa särskilt kostsamma läroböcker
dock borde tillhandahållas eleverna
såsom lån, dels ock till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
in. in. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 636 000 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! På denna punkt har jag
burit fram en motion, som rör det bidrag
till driften av folkskolor m. m., vilket
är upptaget till 646 miljoner kronor.
I detta anslag, som är nytt i så
måtto att det är en uppsamling av en
del tidigare utgående statsbidrag, ingår
det belopp som under innevarande budgetår
utgått såsom bidrag till skolmateriel
åt eleverna. Detta bidrag utgår
med nära 10 miljoner kronor för innevarande
budgetår. Nu är det inräknat i
det angivna anslaget. I motionen yrkas
att anslaget skall nedsättas med 10 miljoner
kronor till 636 miljoner kronor.
Anslaget avser framför allt skolböcker
och skolmateriel, som skoldistrikten håller
eleverna med.

I detta sammanhang kan man utom
den finansiella betydelsen även tala om
en pedagogisk och psykologisk betydelse.
Jag vill framhålla båda. Vi måste
här liksom på en del andra punkter
som vi talat om i dag söka skapa en
sparsammare anda hos dem som handskas
med materiel av olika slag. Vi måste
få dem att förstå att de inte får förstöra
värden. Vi måste skapa respekt
för ekonomiska ting. Om nu kommunerna
tillerkänns rätten att, utöver vad som
tillerkändes dem vid en tidigare uppmjukning
1951, ta betalt för skolmateriel
åt eleverna, så skulle man därigenom
kunna åstadkomma mindre kostnad
för kommunerna och statsverket,
utan att därför behöva belasta de enskilda
så mycket som detta bortfall
skulle uppgå till.

Jag skulle vilja fråga de representanter
för lärarkåren som finns här, om
det icke även ur pedagogisk synpunkt
är alldeles riktigt, att eleverna vet att
skolmaterielen är något som de icke fått
gratis, och om inte detta måste komma
att verka så att de blir aktsammare om
den materiel de skall hantera. Det kan
inte råda minsta tvivel om att detta

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

skulle bidra till den fostran, som skolan
skall ge utöver det rena kunskapsmeddelandet.

De föräldrar som har barn i skolåldern
torde numera ha fått en bättre ekonomisk
status än tidigare, och det är
fråga om en relativt ringa kostnad, som
inte känns så mycket. Till det kommer,
herr talman, att möjlighet finns att
läroboksbeståndet kan rationaliseras på
det sättet, att man åstadkommer ett begränsat
urval av läroböcker med åtföljande
större upplagor, vilket medför
mindre kostnader. Även på denna väg
tror jag det är möjligt att åstadkomma
ganska stora besparingar. Jag vill förmena,
att man kan åstadkomma en reducering
av statsbidraget, uppgående
till ungefär det belopp, som jag nyss
här har angivit.

Då det inte ännu är så många av
kammarens ledamöter som infunnit sig
och kan åhöra detta anförande, skall
jag inskränka mig till att yrka bifall till
den motion som jag här väckt. Det är
motionen nr 294 i första kammaren,
vari yrkas att riksdagen måtte

»1) uttala att tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel icke skall vara
obligatoriskt för skoldistrikten, men att
vissa särskilt kostsamma läroböcker
dock bör tillhandahållas eleverna såsom
lån,

2) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 636 000 000 kronor» i stället för
646 000 000.

Herr NÄSSTItöM (s):

Herr talman! Jag vill erinra kammarens
ledamöter om vad som står nederst
på s. 16 i utskottets utlåtande, där vi
förklarat hela denna sak. Jag måste säga,
att såvitt jag kan förstå har herr
Mannerskantz inte läst utskottets utlåtande
på dessa punkter.

Vi framhåller först: »I anledning av
ifrågavarande motionsyrkanden vill utskottet
erinra om att utskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1957:56
fann det angeläget, att såväl principerna

6 Första kammarens protokoll 1958. Nr 14

för läroböckers tillhandahållande som
frågan om kostnaderna för dessa läroböcker
bleve föremål för närmare utredning
genom skolöverstyrelsens försorg
i samråd med läroboksnämnden
och representanter för Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas
förbund, Målsmännens riksförbund
m. fl. Genom beslut den 10 maj 1957
har Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen
att efter samråd med av utskottet
avsedda organ verkställa utredning i
de hänseenden, som utskottet angivit.»

På s. 17 skriver utskottet: »Utskottet
har med anledning av yrkandet i
sistnämnda motioner om en sänkning av
ifrågavarande anslag med 10 000 000
kronor ansett sig böra särskilt framhålla
följande. Statsbidraget till fria läroböcker
utgår för löpande budgetår. Medel
för detta särskilda, från och med 1958/
59 avlösta bidrag erfordras alltså icke
för budgetåret 1958/59 och har ej heller
av Kungl. Maj:t äskats av riksdagen.»

Jag tror inte jag behöver citera mera
ur utskottets utlåtande. Alla som vill
sätta sig in i dessa detaljer torde vara
överens med utskottet på dessa punkter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Dessa pengar ingår ändå
i det stora anslaget på 646 000 000
kronor, som av kommunerna bl. a. får
disponeras för denna materiel till skolbarnen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
lill utskottets hemställan i berörda
del samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som för -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Ang. försökskostnadsbidrag till försöksverksamheten med nioårig enhetsskola

anleddes av bifall till den i ämnet väckta
motionen I: 294; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
5 inom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring som föranledes
av bifall till den i ämnet väckta motionen
I: 294.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 12.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 6

Ang. försökskostnadsbidrag till försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kung]. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
188 och II: 209, till Folkskolor m. m.:
Försökskostnadsbidrag för budgetåret

1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
2 540 000 kronor.

I de likalydande motionerna, 1:188,
av herr Hedström m. fl., och II: 209, av
herr Larsson i Hedenäset m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte till Folkskolor
m. in.: Försökskostnadsbidrag

för budgetåret 1958/59 i enlighet med
motionernas syfte anvisa ett förslagsanslag
av 2 550 000 kronor, varav 50 000
kronor måtte utgöra ram för extra försökskostnadsbidrag,
att utgå efter Kungl.
Maj:ts prövning.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Jansson i Kalix, Löfroth
och Lassinantti ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 188
och 11:209, till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 2 550 000
kronor.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en reservation, som innefattar
yrkande och bifall till den motion, på
vilken jag står som första namn. Motionen
syftar till att ramen för det extra
försökskostnadsbidraget skulle höjas
från av departementschefen förordade
40 000 kronor till 50 000 kronor.

Detta bidrag är avsett för sådana försöksdistrikt
med enhetsskola, där svag
skattekraft, långa avstånd eller andra
försvårande omständigheter motiverar
ett särskilt bidrag. Höjningen av bidraget
med 10 000 kronor var enligt vår
mening väl motiverad, då från och med
nästa läsår och budgetår såväl Edefors,
som Jokkmokks skoldistrikt når upp till
högstadiet och enligt de principer, som
tillämpats hittills, synes bli berättigad
till detta extra försökskostnadsbidrag.

Utskottet säger, att Kungl. Maj:t bör
pröva ansökningar från distrikt, som tidigare
inte åtnjutit detta bidrag, med
beaktande av det ekonomiska underlaget
i nämnda distrikt i förhållande till
motsvarande underlag i sådana försöksdistrikt,
som tidigare åtnjutit här ifråga -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

Ang. försökskostnadsbidrag till försöksverksamheten med nioårig enhetsskola

varande bidrag och gör förnyad framställning
härom. Denna skrivning andas
en viss välvilja mot försöksdistrikten.
Jag tar detta som bevis för att utskottet
förstår de ekonomiska svårigheterna
i många av dessa försöksdistrikt.
Det hade under dessa förhållanden varit
befogat med en uppräkning av anslaget.
Om beloppet inte höjes men ytterligare
åtminstone två skoldistrikt skall kämpa
om anslaget, måste detta innebära, att
skoldistrikten kommer i en sämre situation
än tidigare.

Det är ju inte fråga om något större
belopp, men för de ekonomiskt svaga
kommunerna, som har stora svårigheter
att finansiera sitt skolväsende, är
även relativt små belopp ytterst värdefulla.
I min hemkommun Edefors med
cirka 3 500 invånare och i runt tal
100 000 skattekronor och en kommunal
utdebitering av 19 kronor 78 öre har
vi under en femårsperiod aktuella investeringar
för skolväsendet på inte
mindre än 3,5 miljoner kronor. Statsbidrag
kan efter gällande bestämmelser
påräknas till något över en miljon kronor.
Resten får bäras av kommunen. I
Jokkmokk beräknas det i samband med
enhetsskolans genomförande aktuella investeringsbeloppet
belöpa sig till ungefär
9 miljoner kronor, varav ungefär två
tredjedelar eller 6 miljoner kronor får
bäras av de kommunala skattedragarna.
I många norrbottenskominuner tar undervisningsväsendet
redan nu i anspråk
50 å 60 procent av kommunens totalbudget.
Yrkesutbildningen orkar man av
ekonomiska skäl knappast alls ge sig i
kast med. Därtill kommer att många
ungdomar, som vi uppfostrat och sökt
ge en hygglig skolunderbyggnad, vid arbetsför
ålder måste söka sin utkomst
utanför hemlänet. Deras arbetsinsats
kommer sålunda inte alls födelsekommunen
till godo. Detta utgör en kraftig ekonomisk
belastning på kommunerna. Och
ändå vågar jag säga, att många kommuner
med verklig entusiasm går in för
enhetsskolans förverkligande. Vi ser i
detta den enda möjligheten att ge våra
unga en bättre utbildning och därmed

också bättre konkurrensmöjligheter än
vad den sjuåriga folkskolan mäktade.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Jansson
i Kalix m. fl. till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter själva kan se på s. 19 i utskottets
utlåtande, har skolöverstyrelsen
icke äskat någon höjning av detta extra
försökskostnadsbidrag.

Jag vill till att börja med framhålla att
de kommuner som nu har gått in för enhetsskolan
har gjort det fullt frivilligt i
medvetande om vad det innebär. Jag
är helt överens med den föregående talaren
om att de två kommuner som åberopas,
Edefors och Jokkmokks, har offrat
mycket på sitt skolväsende, och de
är i det avseendet värda allt beröm.
Men anledningen till att utskottet inte
kunnat tillstyrka motionen är att vi anser,
att det bör vara skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj:t som avväger detta extra
bidrags storlek. Liksom andra försökskommuner
har dessa kommuner det
normala bidraget, men här gäller det
ett tillägg utöver vad andra kommuner
har, och från utskottets sida finner vi
det vara angeläget, att detta får avvägas
varje år med hänsyn till nytillkommande
försökskommuner och det ekonomiska
läget i de kommuner, som tidigare
fått de] av detta extra bidrag.

För eget vidkommande måste jag nog
säga, att jag skulle vara glad om det
kunde bli möjligt för Kungl. Maj:t att
ett följande år lämna bidrag bl. a. till
dessa kommuner, och kanske till ännu
flera kommuner. Jag tror att åtskilliga
andra kommuner än de två som här förekommer
har det ganska bekymmersamt
ur ekonomisk synpunkt, och därför
bör det nog ske en undersökning över
hela fältet. Del har vi också framhållit
i vår skrivning.

Sedan vill jag bara framhålla, att det
naturligtvis iir riktigt som herr Hedström
säger, att även små bidrag kan

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
mottagas med tacksamhet av dessa kommuner,
men att de här 10 000 kronorna
skulle spela en avgörande roll för dem,
det kan man väl ändå inte påstå.

Jag för min del hoppas, i likhet med
utskottet i övrigt, att Kungl. Maj:t till
ett följande år kan få taga hänsyn till
nytillkomna ekonomiskt svaga kommuner
när det gäller försökskostnadsbidragen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
•och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hedström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
6, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hedström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 7—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
15 323 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wolgast (I: 187) och den andra inom
andra kammaren av herrar Hammar
och Keijer (II: 71), i vilka föreslagits,
dels att riksdagen måtte besluta att under
budgetåret 1958/59 statsbidrag skulle
kunna utgå till ytterligare en folkhögskola
utöver de av Kungl. Maj :t föreslagna
92, dels ock att riksdagen måtte
till Folkhögskolor: Bidrag till driften
av folkhögskolor för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
15 439 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås väckt motion
(II: 26).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 187 och II: 71, till Folkhögskolor:
Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 15 323 000 kronor; b)

att motionen 11:26 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Sunne, Jacobsson, Malmborg,, Widén
och Löfroth samt fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottet bort under a hem -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

ställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 187 och II: 71, till
Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 15 439 000
kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Med anledning av att jag
biträtt en vid denna punkt fogad reservation
skall jag be att få säga några ord.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, jämfört
med föregående år, en höjning av anslaget
till folkhögskolor, motsvarande löneorh
driftsbidrag, till en ny folkhögskola.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att
statsbidrag skulle utgå till fyra nya folkhögskolor,
och statskontoret har funnit
skäligt, att medel för nästa budgetår beräknas
till ytterligare två nya skolor.

Enligt de beräkningar, som skolöverstyrelsens
planeringskommitté för de
stora årskullarna har gjort över folkhögskolans
elevutveekling under de närmaste
femton åren, föreligger ett starkt
ökat behov av elevplatser vid folkhögskolan.
I proposition nr 146 föregående
år redovisas denna undersökning, och
enligt de två alternativ, som planeringskommittén
utgått från, skulle elevplatsbehovet
för näsla vinterkurs växa med
300 å 700 platser. I den nyssnämnda
propositionen framhöll departementschefen,
att statsunderstöd åt nya folkhögskolor
borde beviljas i ungefär samma
omfattning som under närmast föregående
tioårsperiod, d. v. s. med två å
tre nya .skolor per år. Genom riksdagens
bifall till denna proposition vågar man
väl också säga, att riksdagen har godkänt
denna uppfattning. Det måste väl
även vara ett allmänt intresse, att nya
folkhögskolor snarast kan komma i
gång, så att de hunnit utbyggas till full
kapacitet, när de stora årskullarna når
folkhögskolan.

Från landsting och folkrörelser ägnas
folkhögskoleverksamheten elt mycket
stort intresse, och betydande insatser göres
av dem för planerade och nystartade
folkhögskolor. Man bör väl då ha
rätt att fordra samma intresse från sta -

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

tens sida. Det är här fråga om ungdom,
som inte haft möjlighet till studier i realskolor
eller läroverk och därför alldeles
särskilt borde beredas tillfälle till
fortbildning och i viss mån även utbildning
vid våra folkhögskolor. Dessa
synpunkter har också kraftigt understrukits
i de väckta motionerna, och jag
her, herr talman, att livligt få instämma
med motionärerna.

Under vart och ett av de båda senaste
budgetåren har medel beräknats för
understöd åt ytterligare två nya skolor.
Jag bär svårt att förstå att man nu, när
de stora årskullarna börjar närma sig,
skulle minska antalet nya folkhögskolor
årligen med 50 procent. Skolöverstyrelsen
har naturligtvis rätt i att man jämfört
med föregående år i stället borde
öka antalet i samma proportion, d. v. s.
öka från 2 till 4 nya skolor. Nöjer man
sig med en ökning av endast en ny skola
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
vilket vi gjort i den vid utlåtandet fogade
reservationen, skulle detta medföra
en utgiftsökning med 116 000 kronor,
vilket belopp dock måste anses överkomligt
med hänsyn till det stora platsbehov
som föreligger.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den med 5 betecknade
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Sunne vet att folkhögskolorna
är ett av skötebarnen hos
statsutskottets andra avdelning. Han vet
också, att av det anslag, som nu föreslås
skola utgå med 15 323 000 kronor, är
4 831 000 kronor nya pengar för året.
Det finns väl knappast något annat anslag,
som fått en så stor procentuell förhöjning
som detta anslag. Det är riktigt
som herr Sunne säger, att trots denna
avsevärda höjning har Kungl. Maj :t
inte kunnat föreslå bidrag till mer än
eu ny folkhögskola, men herr Sunne vet
lika bra som jag vad det beror på. Det
beror på det beslut, som riksdagen tidigare
fattat om omläggning av statsbidragsgrunderna
till folkhögskolorna och
som blir så mycket förmånligare än vad
de var tidigare.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Jag kan i långa stycken instämma med
herr Sunne, men när han säger att staten
nu borde i likhet med enskilda och
föreningar lämna ett högre bidrag, måste
jag nog invända, att får vi en procentuellt
lika stor förhöjning av bidragen
från enskilda, föreningar, landsting
m. fl. till våra folkhögskolor, då tror jag
att vi kommer att trygga deras ekonomi.
Alla måste erkänna att det har tagits ett
krafttag på folkhögskoleväsendets område,
även om man skulle kunna önska,
att vi hade haft så gott om pengar att
vi hade kunnat ge bidrag till flera nya
folkhögskolor. I år blir det bara till en,
men ingen kan bestrida att folkhögskolorna
blivit särskilt väl ihågkomna, i
varje fall när det gäller den procentuella
höjningen av anslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! När herr Näsström
nämnde om höjningen av anslaget med
4 831 000 kronor, vill jag påpeka att denna
höjning huvudsakligen är betingad
av den av föregående års riksdag beslutade
folkhögskolereformen. Det är klart
att det är en stor summa, men jag tycker
för min del att detta inte bör hindra
den takt, i vilken folkhögskolor bör
komma till stånd. Att riksdagen då beslöt
en reform, som kostar mycket pengar,
är ju riktigt, men jag tycker inte att
det kan tas till intäkt för att vi nu bara
skall gå med på eu folkhögskola om året,
ty då motverkar vi kanske syftet med
den reform som föregående års riksdag
beslutade.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få erinra
herr Sunne om att det inte bara är antalet
nya folkhögskolor som är en värdemätare
på de uppgifter folkhögskolan
kan fullgöra. Vi har också nya årskurser
och en utökning av antalet lärosalar,
så att de befintliga folkhögskolorna kan
ta emot fler elever än tidigare.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de i fråga om mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
beträffande nämnda moment avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
24 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den beträffande nämnda
moment avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
.omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 25—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Ang. utbildning av ungdomsledare

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 878 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer
avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag, till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 768 000 kronor;

b) av herr Widén, som dock ej antytt
sin mening.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det finns måhända ingen
anledning att här ta upp någon större
debatt. Vi har under denna punkt den
principiella inställningen, att statsbidrag
av den typ det här gäller icke bör
ges till politiska organisationer. Det är
hela innebörden av det hela. Vi hade i
fjol i denna fråga en stor debatt vars
huvudingredienser jag icke anser nödigt
att nu rekapitulera.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den med 6 a) betecknade
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det gäller ju bär ett högerförslag
om att man skulle pruta på
bidrag till ungdomsledare för politiska
organisationer. Jag skulle vilja säga att
jag har litet svårt att förstå detta för -

Ang. utbildning'' av ungdomsledare
slag. Skulle det vara felaktigt, att våra
ungdomar visar ett politiskt intresse?
Är det inte tvärtom så, att detta i en demokrati
är förutsättningen för demokratiens
bestånd? Anser man att detta är
felaktigt, måste ju de politiska partirörelserna
i och för sig också vara felaktiga.
Då utskottet inte har kunnat tillägna
sig den uppfattningen, har vi yrkat
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det är inte det herr Näsström
här nämnde som saken gäller,
utan våra betänkligheter mot detta anslag
beror på, att vi anser, att det är
mycket svårt att få nödiga garantier för
objektiviteten i den bildningsverksamhet,
som bedrives inom ramen för en
politiskt arbetande organisation. Det är
detta, som är den huvudsakliga anledningen
till, att vi ställer oss avvisande på
denna punkt. Renhjärtigheten i denna
vår strävan bevisas bäst därav, att vårt
nej på denna punkt drabbar oss själva i
lika hög grad som andra.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte mer att rätta
mig efter här än vad som anförts i
reservationen. Där står det så här: »Då
utskottet av principiella skäl motsätter
sig att statsbidrag utgår till politiska organisationer
torde förevarande anslag
för nästa budgetår böra i förhållande till
det av Kungl. Maj:t äskade beloppet
minskas med 110 000 kronor.» Det är
ju detta som vi har att rätta oss efter,
och det innebär att det skulle vara principiellt
felaktigt att de politiska ungdomsorganisationerna
får något som
helst bidrag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet
Ragnar Bergh m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i utlåtande nr 70 punkten 58,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 15.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 59

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hjalmar Nilsson och Hedström (I:

189) och den andra inom andra kammaren
av herr Lassinantti m. fl. (11:210);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (I: 227) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Svensson i Krokstorp och Hedin (II:
277), i vilka hemställts, såvitt här var i
fråga, att riksdagen vid behandlingen av
åttonde huvudtiteln måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1958/
59 till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
av 3 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 227 och II: 277, såvitt
här vore i fråga, till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:189 och 11:210
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher, vilka ansett, att utskottet
bort under a hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 227 och II: 277, såvitt här
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande för budgetåret 1958/59 av
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; b)

av herrar Jansson i Kalix och Lassinantti,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag förstår att kammarens
ledamöter tycker att det är många
punkter här som görs till föremål för
kritik och förslag om minskning av anslag
o. s. v., men det beror helt enkelt på
att statsverkspropositionen inte är uppgjord
med nödig omsorg om rikets finanser.

Detta anslag utgår för innevarande

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

budgetår med 1,8 miljon kronor. Nu
har statsrådet föreslagit höjning därav
till 3 miljoner kronor. Det är alltså en
höjning med 1,2 miljon. Detta hör väl
till det som kallas automatiska utgiftsökningar,
någonting som finansministern
i statsverkspropositionen uttryckligen
har förklarat att det inte går att
göra mycket åt. Emellertid säger han
under denna punkt, att han nu ifrågasätter
en ändring av bidragsgrunderna
för att begränsa statens ekonomiska engagemang
för detta ändamål. Jag tycker
att det skulle han ha gjort redan till
denna riksdag, så hade man för nästa
budgetår kunnat göra den besparing som
han tänker sig göra i framtiden.

I den motion som jag har väckt här
yrkas att detta anslag skall avslås. Om
il etta har utskottet använt en motivering
som jag av gammal erfarenhet vet att
statsutskottet gärna begagnar sig av. Motiveringen
är: »Då utskottet icke funnit
anledning frångå sin tidigare i ärendet
intagna s''åndpunkt, avstyrker utskottet
bifall till motionerna.» Då skall man
väl hålla på att ge anslag till saker och
ting hur länge som helst, även om det
faktiskt inte finns finansiella förutsättningar
därför.

Detta är det ena som jag skulle vilja
säga. Det andra är att jag ganska bestämt
erinrar mig, att när detta anslag
kom till, sades det att man ville att det
skulle bli möjligt att nå den delen av
ungdomen som inte är ansluten till ungdomsföreningar
och som alltså strövar
omkring utan att — höll jag på att säga
— kunna ta vara på sig själv. Man skulle
försöka att fånga in dessa unga människor.
Nu har man en viss tids erfarenhet
av det där, och nu får man väl
se efter hur det ter sig. Är det inte i
själva verket på det sättet att det allra
mesta av detta anslag har med vanlig
skicklighet fångats upp av de befintliga
organisationerna för att göra det litet
lättare att bedriva den föreningsverksamhet
som de i alla fall skulle ha kommit
att bedriva men som de nu befrias
från att själva finansiera. Man kan bl. a.
förstå detta av de siffror för utvecklingen
här som man kan få fram. Det är i

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet
medeltal ett mycket stort antal deltagare,
och omkring 15 i sådana här fritidsgrupper.
Det tyder på att det är de befintliga
föreningarna som anammat detta.
Då har man inte vunnit något nytt. Man
har inte vunnit det man tänkte vinna
med detta anslag. Detta tycker jag också
är ett skäl att man inte får fortsätta
som förut och särskilt inte höja anslaget.

Jag tror att man måste hejda sig på
alla de ställen där man tycker att man
kan göra det utan egentliga skadeverkningar.
Jag erinrar mig bestämt från
min egen ungdom att det inte då fanns
så mycket resurser som man fick till
skänks, utan man fick vara snäll att använda
en del av sin tid till att skapa anordningar
för föreningsverksamheten.
Det gjordes också. Jag minns t. ex. att
det inte var så särskilt bra ordnat med
idrottsplaner för tävlingar. Vi använde
rätt mycket tid till att gräva hoppgropar,
göra hoppställningar och jämna ut löparbanar.
Den delen av verksamheten
var faktiskt lika värdefull som själva
idrotten. Man blev ett gäng som satte
sig i sinnet att ordna det och det. Jag
tror att det inte är bra att man alltför
mycket bäddar för ungdomarna. De
skall ha en självverksamhet, det är en
psykologiskt riktig sak, förutom att man
då kan spara pengar i bidrag.

Med dessa kommentarer, herr talman,
ber jag nu att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservation som betecknas
7 a.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill först korrigera
herr Mannerskantz genom att säga att
det inte är finansministern utan ecklesiastikministern
som är föredragande i
detta ärende. Jag har inte velat vara med
om någon avrustning av detta relativt
nya anslag. Det är dessutom inte på det
sättet, att det är den ungdom som redan
är organiserad i föreningar, som i första
hand utnyttjar detta anslag, utan det
är verkligen den föreningslösa ungdomen.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

Det är riktigt som herr Mannerskantz
säger, att ungdomen förr hade andra
möjligheter. Man kunde gräva gropar,
och gänget kunde sysselsättas med en hel
del. Jag har också fått vara med i denna
underbara tid, då man kunde leka relativt
ostörd utomhus. Men vilka möjligheter
har ungdomen i dag? Det är ju just
denna från ängar, skogar och bakgårdar
utestängda ungdom, som står och hänger
i de välordnade gathörnen och inte vet
vad den skall göra, det är denna ungdom
som man vill ge en chans att sysselsätta
sig med någonting på kvällarna.
Jag kan försäkra herr Mannerskantz att
det är tusentals ungdomar, inte minst
pojkar i relativt låg ålder, som genom
denna fritidsverksamhet har kommit in
i någon form av organiserad hobbyverksamhet,
vare sig de spelar schack eller
pingpong eller sysslar med någonting annat.

Jag begärde ordet på denna punkt,
herr talman, för att i någon mån ställa
detta anslag i relation dels till den debatt
vi förde på förmiddagen om agan,
dels till en annan punkt, där reservationen
går i en annan riktning, nämligen
nykterhetsanslaget. Jag vill påstå, att
om vi satsar på ungdomens fritidsverksamhet,
hjälper vi till att lösa disciplinfrågorna
i skolan och att driva en nvkterhetsfrämjande
verksamhet. Jag tror
att vi inte i första hand skall anklaga
ungdomen, utan vi skall anklaga oss själva
och se efter hur vi bygger våra städer
och andra samhällen, vilka möjligheter
vi ger ungdomen att gräva gropar och
roa sig och ha kul. Det är inte så lätt,
herr Mannerskantz, att vara fjorton-femtonårig
pojke i detta samhälle. Vi bär
gjort vad vi har kunnat för att skapa ett
bra samhälle. Men vi har upptäckt att
det fortfarande finns en hel del att göra
i välfärdssamhället, bland annat att försöka
hjälpa till med att ta hand om ungdomen.
Jag betraktar detta som ett problem
av avgörande vikt för vårt land,
och jag kommer inte att medverka till
att lägga några högre, nationalekonomiska
perspektiv på ett anslag till ungdomens
fritidsverksamhet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Mannerskantz om att vi i vår ungdom
kanske hade andra möjligheter att fylla
ut fritiden. Men, herr Mannerskantz, det
är så oerhört länge sedan •— det är en
hel mansålder sedan — att förhållandena
bär förändrats sedan dess. Jag tror inte
att det är matnyttigt att påminna om den
tiden.

Jag skulle i stället vilja återge vad utskottet
har skrivit: »Den redovisning,
som skolöverstyrelsen lämnat rörande
hittills vunna erfarenheter av den med
bidrag från förevarande anslag bedrivna
verksamheten, visar, att ungdomens fritidsverksamhet
ökat i stor utsträckning,
sedan det statliga bidraget införts. Utskottet
har med tillfredsställelse konstaterat,
att statsbidraget fått en stimulerande
verkan på det av ungdomsorganisationerna
och kommunerna bedrivna
arbetet och att detta enligt överstyrelsens
beräkningar 1956/57 reellt nådde omkring
25 procent av ungdomarna i aktuell
ålder, varav hälften tidigare icke
varit medlemmar i någon ungdomssammanslutning.
» Jag för min del tycker att
det är ett mycket bra resultat, även om
jag skulle önska att det vore ännu bättre.
Det är tydligt att vi är inne på rätt
väg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tror att det är svårt
att konstatera hur många »nya» ungdomar
man fått tag i. Det kan tänkas att
man fått in ytterligare några ungdomar
i de befintliga grupperna, men att man
skulle ha ordnat direkt fritidsverksamhet
för sådana som inte haft någon kontakt
med ungdomsorganisationer är väl
ganska svårt att leda i bevis.

Egentligen har statsrådet alldeles rätt
i att det blivit allt svårare och svårare
att leva i de stora städerna, inte bara för
äldre människor utan också för ungdomen.
Men på rena landsbygden och i de
mindre städerna finns möjligheter till

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr I t

fritidssysselsättning kvar i rikt mått, och
de används också. När städer växer till
och blir storstäder kan man fråga sig
om de inte själva bör ta hand om vad de
har inom sin hank och stör, liksom vi tar
hand om det som finns inom våra kommuner.
Utvecklingen har ju varit den
att landsortskommunerna ställer det
ganska väl med fritidslokaler för ungdomen
och låter dem bedriva självverksamhet
i mycket stor utsträckning. Jag kan
inte se något hinder för att de stora städerna,
där problemen blir störst, inte
skulle kunna göra detta. Jag förmodar
att de redan nu sammanlagt gör mera än
vad dessa statsbidrag betingar och att
det därför knappast kan ha någon större
betydelse om de får sköta den saken ensamma.

Sedan händer det ju att användningen
av dessa medel inte alltid är så exemplariskt
ordnad. Man kan väl sätta sig och
spela schack utan att ha statsbidrag t. ex.
Det blir ganska lätt en användning av
statsbidragen som inte från början var
avsedd. Det kan man aldrig förhindra.
Redan av det skälet tycker jag man bör
vara försiktig med ökningen av bidragen.

Till slut vill jag erinra statsrådet om
att jag vid denna punkt inte tagit dessa
finanspolitiska argument i min mun,
som jag gjorde t. ex. när vi talade om
folkskolebyggandet. Jag vill således helst
själv välja det jag skall bli refererad
med. Annars skulle man naturligtvis kunna
säga att det är pengar som pengar,
men man kan nyansera sina motiveringar
i olika former.

Herr RETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Denna fråga har varit
föremål för diskussion många gånger,
men det kanske ändå finns anledning erinra
om vissa saker. I samband med att
man skulle besluta sig för om man skulle
ha motboken kvar eller inte gjordes
ju en hel rad undersökningar. Då fann
man bl. a., att den ungdom som var föreningsansluten
eller som var med i en
fritidsverksamhet klarade sig mycket
bättre än den ungdom som stod utanför
denna verksamhet. Sedan dess har det

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet
gjorts flera nya undersökningar. Jag vet
t. ex. alt den utredning som nu sysslar
med ungdomsbrottsligheten har funnit,
att den ungdom som är föreningsansluten
sköter sig på helt annat sätt än annan
ungdom. Utredningen har också
funnit, att de fritidsgrupper som fått
stöd genom detta anslag har varit mycket
välgörande och verkar återhållande
på ungdomsbrottslighetens utvidgning.
Detta gör att det finns all anledning —
i synnerhet om man förfasar sig över
hur dagens ungdom beter sig — att vidta
sådana åtgärder, om vilka man kunnat
konstatera att de hjälper.

Herr Mannerskantz säger att de vanliga
föreningarna inte behöver göra något
själva för att finansiera verksamheten.
Det visar att herr Mannerskantz har
ytterst litet reda på vad ungdomsverksamhet
i dag kostar, om den skall ge något
resultat. Det statsbidrag som utgår
till fritidsgrupperna räcker inte, utan
ungdomen eller de äldre som är intresserade
för ungdomsverksamheten måste
skjuta till pengar.

Jag tror att detta angrepp mot fritidsverksamheten,
om det skulle vinna bifall,
skulle innebära att vi fick ett väsentligt
försämrat läge när det gäller vår
ungdom. Det rör sig här om pengar som
är väl använda. Funnes det möjligheter,
borde man satsa ännu mer, just därför
att man har kunnat se resultaten av denna
verksamhet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Kan man inte i stället
säga så, att den del av ungdomen som är
vildast och som sedan kommer på sned
är svårare att få med i ungdomsverksamheten
och att det är detta som gör att
man lätt kan förväxla orsak och verkan?
Det behöver inte ovillkorligen förhålla
sig så som herr Pettersson säger, nämligen
att de som är med i föreningarna
inte kommer ut på villospår. Kan det inte
vara så att det har skett ett urval redan
vid denna verksamhets ordnande? Den

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet
ungdom som är med i föreningarna skulle
kanske ha klarat sig ändå därför att
dessa ungdomar i sig själva var hyggligare.
De mera asociala typerna rör sig
kanske inte så gärna i kretsar, där det
går något mera hyggligt till. Det är svårt
att veta säkert. Det kan ju ligga någonting
i den motsatta uppfattningen
också.

Jag skall noga, herr talman, studera
den stenografiska utskriften för att se
vad jag sade nyss. Jag påstår inte att föreningarna
inte gör någonting själva för
sin finansiering. Det har herr Pettersson
hittat på att jag sagt för att sedan
kunna angripa det. Jag tycker inte att
det är snällt att göra så. Jag har emellertid
den uppfattningen, att föreningarna
inte behöver göra så mycket för
sin finansiering om de får statsbidrag.
Det kan man väl tänka sig.

Jag har inte alls så liten erfarenhet av
ungdomsverksamhet. Här träffar jag ideligen
på människor som påstår att jag
inte har någon erfarenhet av någonting.
De har sagt att jag inte känner till
hur de fattiga har det och att jag inte
känner till det och inte det. Eftersom
saken har kommit upp nu igen skall jag
be att få säga, att jag har en mycket stor
hobby som jag driver. Jag är nämligen
befälhavare för en ungdomsgård i min
hembygd. Den nuvarande finansministern
hjälpte mig att få ett litet statsbidrag
när vi skulle bygga ungdomsgården,
men det skedde genom arvsfonden, så
det gick inte på detta anslag. Det fanns
en gammal husläkare på min egendom
som avled 1852. Han donerade 3 000
riksdaler banko för att ordna ett barnhem.
Det köptes en gård och där drevs
barnhemmet till 1907. Då befanns det
att det inte längre behövdes något barnhem.
Gården såldes och medlen fonderades.
Ägaren till Värnanäs, som jag rår
om, är enligt testamentet den som skall
sköta om saken. Det har jag gjort. Det
har resulterat i att vi med hjälp av fondmedlen
har byggt en charmant bra ungdomsgård,
där det bedrivs en mycket
livlig verksamhet, som jag högeligen intresserar
mig för. Där har vi satt i system

att ungdomarna själva får hitta på alla
möjliga saker.

Jag vill inte skryta med att påstå att
jag känner till den här saken bättre än
någon annan, men jag bestrider bestämt
att jag skulle vara helt okunnig. Jag har
lagt ned decennier av intresse för denna
sak. Jag skulle inte ha talat om detta
om jag inte ideligen fått höra att jag
ingenting begriper. Hur vet herr Pettersson
att jag inte känner till någonting
om detta?

Det har, herr talman, flera gånger under
denna riksdag inträffat att jag inte
begärt votering eller rösträkning. Kanhända
har det varit det småländska
hjärtat i mig som gjort att jag velat spara
på film för rösträkningsapparaten någon
gång, men här har det flera gånger
visat sig att jag fått hjälp med denna sak.
Det har bland annat skett i dag. Under
dessa omständigheter måste jag säga att
det är bättre att vi hjälper oss själva.
Tills de smålustigheter, som sålunda har
förekommit, avtar kommer jag att begära
votering och rösträkning så alt ni skall
förstå att det är någonting jag kan ordna
själv och inte behöver hjälp med.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan i denna del
samt vidare på godkännande av det förslag,
som innefattades i den beträffande
nämnda moment avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

Anslag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
59 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag,
som innefattas i den beträffande nämnda
moment avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 128;

Nej — 12.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 60

Anslag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 227 och
II: 277, såvitt här vore i fråga, till Bidrag
till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av 574 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 227, av
herr Mannerskantz, och II: 277, av herrar
Svensson i Krokstorp och Hedin,
hade hemställts, såvitt här var i fråga,
att riksdagen vid behandlingen av åttonde
huvudtiteln måtte till Bidrag till
instruktörsverksamhet inom ungdomsor -

ganisationer för budgetåret 1958/59 anvisa
ett anslag av 487 900 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Heckseher, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 227 och II:
277, såvitt här vore i fråga, till Bidrag
till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1958
/59 anvisa ett anslag av 487 900 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Anslagsäskandet under
denna punkt tillhör i princip samma område,
som vi behandlade under punkt
58. Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation nr 8, som är fogad till punkten
och som alltså innebär avslag på
Kungl. Maj:ts förslag om bidrag till instruktörsverksamhet
inom politiska organisationer.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Anslag till nykterhetsorganisationer m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 61

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62

Anslag till nykterhetsorganisationer
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 190 och
II: 211, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 1454100
kronor.

I de likalydande motionerna I: 190,
av herr Bengtson m. fl., och 11:211, av
herr Engkvist m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte dels under anslagsposten
Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. m.: Grundbidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. bevilja ett belopp av
500 000 kronor, dels ock under anslagsposten
Speciella bidrag: B. Nykterhetsfrämjande
verksamhet för barn och ungdom
bevilja ett belopp av 375 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Sunne, Jacobsson, Malmborg och Widén,
fröken Olsson, herr Löfroth samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1: 190 och II: 211, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
1 654 100 kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! I denna fråga, som gäller
bidrag till nykterhetsorganisationer
in. in., har det väckts motioner i båda
kamrarna om ökade anslag. Det är särskilt
på två anslagsposter som man anser
en höjning speciellt motiverad. Den
ena är grundbidraget till nykterhetsorganisationer
m. in., där motionsvis har
föreslagits en ökning med 100 000 kronor,
och den andra är nykterhetsfrämjande
verksamhet bland barn och ungdom,
där man har föreslagit samma ökning.
Kungl. Maj:t har emellertid endast
förordat en automatisk utgiftsökning
med hänsyn till den fortgående ökningen
av medlemsantalet. Detta innebär en
höjning med 94 000 kronor.

Grundbidragshöjningen motiveras med
nykterhetsrörelsens medlemsmässiga ökning
och är avsedd att täcka de ökade
omkostnaderna för vad vi kan kalla den
inre verksamheten. Någon upprustning
av det utåtriktade upplysningsarbetet
för barn och ungdom, i hem och på arbetsplatser
kan således icke komma till
stånd. Det oförändrade bidraget innebär
i stället att nykterhetssällskapen tvingas
till nedskärning av verksamheten på dessa
viktiga avsnitt. Den automatiska utgiftsökningen
är ju, som herr Mannerskantz
nyss sade, någonting som kommer
liksom av sig självt, men det är en
egentlig ökning man väntar på. Det gladde
mig emellertid att herr statsrådet i
samband med herr Mannerskantz’ yttrande
nyss uttalade att han inte ville gå
in för någon avrustning när det gäller
ungdomsverksamheten. Om jag hörde
riktigt nämnde han också att just nykterhetsverksamheten
bör stödjas. Om inte
herr statsrådet i år har kunnat förverkliga
dessa avsikter på ett sätt som
en medlem av en nykterhetsorganisation
tycker är tillfredsställande så hoppas
jag ändå att det kan bli tillfälle därtill
ett annat år.

Grundbidragshöjningen kan förefalla
ganska stor — enligt Kungl. Maj :ts förslag
utgör den 400 000 kronor — men
jag måste upplysa om att den dock bara
innebär i genomsnitt drygt en krona per
medlem och år. Det är endast med sto -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

ra personliga uppoffringar och ekonomiska
ansträngningar som nykterhetsorganisationerna
förmår bedriva sin
verksamhet. En oproportionerligt stor
del av de administrativa krafterna måste
bindas vid uppgiften att skaffa pengar,
t. ex. genom alla de centralt och lokalt
anordnade lotterierna, som nu bidrar
med en väsentlig del av sällskapens
finansiella tillgångar. Dessa krafter borde
i stället få ägna sig åt organisatoriska
uppgifter samt åt utbildning av föreningsledare,
fritidsgruppledare och ledare
för andra, nya verksamhetsformer.
Rörelsens nya medlemmar består till avsevärd
del av ungdomar som behöver
sysselsättas och få möjligheter att göra
insatser inom sina föreningar. Dessa
ungdomar behöver ledning och utbildning.
Ett grundbidrag på 500 000 kronor
är det minimianslag som nykterhetsrörelsen
behöver för att någorlunda tillfredsställande
kunna bedriva sin verksamhet.
Detta framhölls redan i fjol vid
den anslagsframställning som då gjordes.

Såväl skolöverstyrelsen som statskontoret
har föreslagit betydande anslagsökningar,
vilket departementschefen
emellertid har lämnat utan avseende. Jag
har nyss sagt att anslagsposten till
grundbidrag fördelas i viss proportion
till organisationernas medlemsantal. Nu
har ju nykterhetsrörelsen genom den intensiva
verksamhet som har bedrivits
de senaste åren, .särskilt bland ungdom
fått en medlemsökning på inte mindre
än 50 000. Rörelsen saknar dock — vilket
jag också förut har framhållit —
ekonomiska förutsättningar för att genomföra
den utbyggnad av verksamheten
som läget — inte minst de ökade
ungdomskullarna — kräver. De ekonomiska
rapporter från nykterhetsrörelsen,
som skolöverstyrelsen har mottagit,
visar i de flesta fall eu intensiv verksamhet,
förenad med ständiga ekonomiska
svårigheter.

Enligt skolöverstyrelsens mening är
det för närvarande ytterst angeläget att
det förebyggande nykterhetsarbetet intensifieras.
Även statskontoret anser att
en förstärkning av det till nykterhetsor -

Anslag till nykterhetsorganisationer m. m.

ganisationerna utgående statsbidraget är
motiverat särskilt med hänsyn till det
föreliggande behovet av en effektivisering
av den nykterhetsfrämjande verksamheten
i samhället.

Utskottet erinrar i första stycket av
sitt utlåtande om sitt uttalande vid 1957
års riksdag, vari det bl. a. hette: »Det synes
utskottet i dagens läge vara av stor
vikt att en stark nykterhetsrörelse kan
bistå samhället i kampen mot alkoholskadorna.
» Utskottet erinrade vidare om
att inför det ändrade nykterhetspolitiska
läge, som inträdde med den nya lagstiftningen
om alkoholförsäljning, 1954
års riksdag beslöt en väsentlig utbyggnad
av statens bidrag till nykterhetsrörelserna.
Den aktuella situationen när
det gällde folknykterheten och därmed
sammanhängande problem påkallade
emellertid enligt utskottets mening en
ytterligare förstärkning på detta område.
En sådan förstärkning borde också
enligt utskottets mening vara statsekonomiskt
motiverad med hänsyn till de
avsevärt ökade intäkter, som alkoholhanteringen
de senaste åren tillfört
statsverket. Utskottet förutsatte att
Kungl. Maj :t noga övervägde hithörande
problem och skulle för 1958 års riksdag
framlägga förslag till ökat statligt
stöd till nykterhetsrörelserna.

Jag och reservanterna kan helt instämma
i utskottets uttalande i denna del,
som alltså är ett citat av utskottets utlåtande
vid 1957 års riksdag.

»Kungl. Maj:ts förevarande förslag innebär».
fortsätter utskottet i det nu föreliggande
utlåtandet, »en av den fortgående
medlemsökningen betingad höjning
av anslaget med 94 000 kronor. I
motionerna 1: 190 och 11:211 har hemställts
om en ytterligare höjning av anslaget
med 200 000 kronor. Utskottet,
som med hänsyn till rådande ekonomiska
liige icke är berett att tillstyrka bifall
till motionerna utan biträder Kungl.
Maj:ts förslag, förväntar att Kungl. Maj:t
— så snart förhållandena det medgiver
—- framlägger förslag om väsentlig ökning
av statens stöd till den nykterhetsfrämjande
verksamhet som bedrives a\
nykterhetsor ganisationerna.»

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Anslag till nykterhetsorganisationer in. m.

Vi hade nog väntat oss att utskottet
skulle ha haft en något starkare skrivning
i denna sista del. Reservanterna har
•ckså föreslagit, att stycket i stället skall
få följande lydelse: »Kungl. Maj:ts förevarande
förslag innebär endast en av
den fortgående medlemsökningen betingad
höjning av anslaget med 94 000
kronor. I motionerna 1:190 och 11:211
har hemställts om ytterligare höjning av
anslaget med 200 000 kronor. Utskottet,
som finner det nödvändigt att staten i
rådande nykterhetssituation ökar sitt bidrag
till nykterhetsorganisationerna, så
att dessa får möjlighet att effektivisera
den nykterhetsfrämjande verksamheten
i samhället, tillstyrker bifall till motionerna
I: 190 och II: 211.»

På denna punkt avviker alltså reservanternas
mening från utskottsmajoritetens.
Det är visserligen ett löfte som ges
från utskottets sida, betingat av att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
denna gång inte velat gå längre.
Men ett gammalt ordspråk säger: Medan
gräset gror dör kon. Detta ordspråk tyder
jag i detta fall så, att nykterhetsorganisationerna
icke själva kan orka med
att utan ökat stöd från .statens sida fullfölja
den framgångsrika verksamhet som
de nu bedriver. Vi finner det nödvändigt
att staten i rådande nykterhetssituation
ökar sitt bidrag till nykterhetsorganisationerna
så att dessa får möjlighet att
effektivisera den nykterhetsfrämjande
verksamheten i samhället.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 9 vid
utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Bengtson (ep), Söderquist (fp), Word
(fp), Anders Johansson (fp) och Lindblom
(fp), fru Nilsson (ep) samt herrar
Ollén (fp), Johan Persson (fp), Alvar
Andersson (ep) och Åkesson (fp).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag tror att jag kan hålla
med herr Sunne om mycket av vad
han här sagt när det gäller nykterlietsanslaget.
Det är väl ingen som vill förneka
nykterhetsrörelsens gagnande verk -

samhet. Detta har säkerligen också statsutskottet
haft för ögonen, när det skrivit
sitt utlåtande, ty det framgår mer än
väl av detta, att statsutskottet är mycket
välvilligt inställt till nykterhetsrörelsen.

Det är, som herr Sunne framhöll, så,
att dessa anslag kom till 1954 i och med
att den nya nykterhetslagstiftningen infördes.
Anslagen till nykterhetsorganisationerna
blev då väsentligt höjda jämfört
med tidigare. Det utskott, som då
handlade dessa frågor, var också enigt
beträffande fördelningen av anslagen
till här ifrågavarande nykterhetsorganisationer.

Men med den allmänna åtstramning i
den ekonomiska politiken, som skett vid
innevarande års riksdag, har också vi
nykterhetsvänner fått lov att finna oss
i att detta anslag inte kunnat höjas till
högre belopp eller i den utsträckning,
som motionärerna har föreslagit. Det
har emellertid skett en viss höjning på
denna punkt, även om höjningen är av
automatisk karaktär. Jag vill erinra om
att anslaget har höjts med 94 000 kronor,
som föranletts av det högre medlemsantalet
i nykterhetsorganisationerna.
Föregående budgetår höjdes även
detta anslag med 210 900 kronor. Jag
tror inte att man med fog kan säga, att
vi på något sätt är avogt inställda när
det gäller detta arbete bland ungdomen.
Jag tror emellertid liksom departementschefen,
att man får lov att se detta anslag
i ett större sammanhang.

Vi har nyligen här i kammaren behandlat
anslaget till ungdomens fritidsverksamhet,
vilket höjts, som det då också
framhölls, med 1 200 000 kronor. Man
får nog se frågan om anslag till nykterhetsorganisationerna
just i samband
med detta anslag. Jag tror nämligen att
nykterhetsrörelsen kan tillgodoräkna
sig en viss andel av detta anslag för arbetet
bland de unga.

Jag vill emellertid också uttala den
förhoppningen, att det skall bli möjligt
att i framtiden öka anslagen till nykterhetsrörelsen,
och med dessa ord ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propostioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Siinne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropostionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Smine begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 90;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 63—6.9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för bud 7

Första kammarens protokoll 1958. Nr 14

Anslag till nykterhetsorganisationer m. m.
getåret 1958/59 till medicinska högskolan
i Umeå m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmacevtiska
institutet;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
beträffande kyrkomusikerorganisationen; nr

74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
örlogsvarven m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58. i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 10 § förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 18, i anledning av väckt motion angående
vissa lättnader i kreditrestriktionerna
för tryggande av kommunal
upplåning;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående hotellnäringens kreditproblem; nr

21, angående anslutning av HSB:s
sparverksamhet till ungdomens lönsparande;
och

nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående ändrad
lydelse av § 31, mom. 1 bankoreglenientet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer m. m.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för den ekonomiska förvaltningen av de

allmänna läroverken m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa följdfrågor i
anledning av skolstyrelsereformen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser finansdepartements verksamhetsområde
; och

nr 92, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis
väckt förslag om höjning av avgiften för
kompetensprov för körkort;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angående restitution
av skatt å bensin, som förbrukas
vid användning av motorredskap i
skogsbruket;

tredje lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av motioner om införande av
ett rättsinstitut innebärande äganderätt
till lägenheter; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för upprustning av
landsbygdens elektriska distributionsnät,
m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 188, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/
59 till folkskoleväsendet, folkbildningsåtgärder
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 70 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
m. m.; och

nr 191, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å

motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.18.

In fidem

Fritz af Petersens