1377. Andra Kammaren. M:o 46 (Riksdagens protokoll 1877:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1377. Andra Kammaren. M:o 46.

Onsdagen den 25 April.

Kl. 10 f. m.

* § 1.

Justerades protokollen för den 17 och 18 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Konstitutions-Utskottets utlåtanden Nas 2 och 3;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 7
<(i samlingen N:o 29); samt

Konstitutions-Utskottets utlåtanden Nås 4—6.

§ 3.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 22, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Punkten 1.

Mom. a.

Kongl. Maj:t hade föreslagit:

att de af Kongl. Maj:t den 3 Oktober 1876 i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut faststälda grunder för pensioneringen af flottans
befäl och underbefäl med vederlikar måtte jemväl få tillämpas vid
pensioneringen af den personal vid nedan nämnda verk och inrättningar,
corpser och stater, för hvilken dessa grunder icke redan vore
gällande, nemligen:

marinförvaltningen,

lotsstyrelsen,

Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 46.

Ang. pensionering
af personalen
vid
mar infom ältning
en, mar i flitig
eniörstat en
och flottans
civilstat.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ang. pensionering
af personalen
vid
marin/orv ältning
en, m åmning
eniör staten
och flottans
civilstat.
(Forts.)

mariningeniörstaten,

Kongl. flottans civilstat,

befäl och underbefäl vid lotsverk^,

amiralitetskrigsmanskassan, samt

varfspolisen,

en hvar på grund af den lön, han uppbure, dervid dock skulle iakttagas: a)

att pension jemte fyllnadspension enligt l:a punkten i omförmälda
grunder äfvensom pensionsafgift för löntagare, hvilken enligt
gällande stat vore tillerkänd ålderstillägg efter vissa års tjenstgöring
i samma grad, skulle beräknas efter den fasta lönen utan ålderstillägg; b)

att fyllnadspension för civile embets- och tjensteman samt
läkare äfvensom för väbel och vaktbetjente, hvilka efter uppnådda
65 lefnads- och minst 35 tjensteår erhöile afsked, skulle utgå med
skilnaden mellan lönens hela belopp, ålderstillägg inberäknade, och
pensionen;

c) att lotsdirektören skulle vara berättigad, till fyllnadspension
enligt 5:e punkten i ofvan omförmälda grunder vid en lefnadsålder af
60 år, alla öfriga vid 55 lefnadsår;

d) att proviantmästaren i Karlskrona skulle tillkomma lika pensionsrätt
med materialförvaltaren derstädes;

e) att personalen vid varfspolisen skulle tillkomma pensionsrätt;
kommissarie lika med maskinistunderofficer af l:a graden, öfver- -konstapel lika med förste vaktmästare och konstapel lika med vaktmästare
vid flottans station i Karlskrona;

/) att vid de corpser och stater, hvilkas löner före ingången af
år 1878 blifvit reglerade, det skulle bero på hvarje löntagare, som
vore försedd med ovilkorlig fullmakt, att sjelf bestämma, huru vida han
ville vid gammal pensionsrätt qvarstå eller å nu föreslagna pensioneringsgrunder
ingå, så vida han icke på grund af särskilda föreskrifter
vore förpligtad underkasta sig dessa grunder.

I anledning af denna nådiga framställning hade Utskottet i nu
förevarande moment »hemstält:

att de af Kongl. Maj:t den 3 Oktober 1876 i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut faststälda grunder för pensioneringen af flottans
befäl och underbefäl med vederlikar må jemväl få tillämpas vid
pensioneringen af personalen och vaktbetjente vid marinförvaltningen,
mariningeniörstaten och Kongl. flottans civilstat med iakttagande af
de under litt. a, b och d här ofvan angifna bestämmelser i afseende
å pensionsbeloppens beräknande.

Sedan nämnda hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Sundin: Då Kongl. Maj:ts nådiga proposition om stats verkets

tillstånd och behof i Första kammaren remitterades till Statsutskottet,
yttrade Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet
med anledning af några anmärkningar som af en talare i

Onsdagen den 25 April, {. m.

N:o 46.

nämde Kammare framstäldes mot det förslag rörande pensionsreglering
vid flottan, som af förra Riksdagen godkändes, följande ord:

“Som Herrarne torde erinra sig, framlades förslaget härom för
Konungen den 31 Januari förlidet år. Vid förslagets remitterande
till Stats-Utskottet yttrades icke ett ord i frågan. Hos Utskottet
anfördes ingenting i afseende på Kongl. Maj:ts rätt att utan staternas
hörande göra denna framställning.

Under diskussionen härom vid frågans afgörande i Kamrarne
hördes ingen yttra sig mot denna rättighet, och man har sedermera
hvarken i pressen eller från andra håll försport något deremot,
förrän staterna skulle sammanträda för att yttra sig i de delar af
frågan, hvari yttranderätt dem tillkomme.*1

Det nu föreliggande förslaget om pensionsreglering för vissa af
flottans civila stater synes mig hafva ett visst syskontycke med det förslag,
som då förelädes. Jag skall nu söka så vidt jag förmår för
Kammaren bevisa detta mitt påstående, så att ej en dylik anmärkning
framdeles må kunna göras.

Till en början vill jag anföra ett par ord ur Stats-Utskottets
motivering till det föreliggande förslaget. Utskottet yttrar: “Då sålunda,
med undantag af varfspolisen, samtliga ifrågavarande embetsverk,
corpser och stater redan förut ega pensionsrätt, afser den nu
föreslagna regleringen hufvudsakligen att bereda förenkling i afseende
å så väl pröfningen af förefallande pensionsfrågor som pensionernas
utbetalning, samt lätta öfversigten af statsverkets utgifter för
flottans pensionsväsende“. Och längre fram säger Utskottet i afseende
på de civile embetsmännens pensioner, “att de komma att motsvara
för marinförvaltningens personal hvad som blifvit för dermed närmast
jemförliga, på sista tiden reglerade embetsverk bestämdt och för de
öfriga hvad de redan nu är o berättigade att uppbär att

Jag öfvergår derefter till hvad som i frågan yttrats i det statsrådsprotokoll,
som åtföljer Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet.
Det heter der: “Hvad Kongl. Flottans civilstat beträffar, skulle pen sionerna

med fyllnadspensionerna komma att vid 65 års ålder utgå
till belopp, hufvudsakligen motsvarande de pensioner, som äro för
tjenstemännen vid nyligen reglerade verk bestämda. Det kan emellertid
härvid ej undvikas, att pensionerna blifva något lägre för en
del löntagare, än de pensioner, af hvilka de, enligt för allmänna indragningsstaten
gällande bestämmelser, nu skulle kommit i åtnjutande.*
Och uppgifves längre ned den skilnad, hvarmed tjenstemännens pensioner
komme att understiga det belopp, hvartill de för närvarande
vid afskedstagande efter fylda 65 år äro berättigade, att för olika
grader uppgå till 800, 700, 300 kronor och så vidare.

Jag hemställer nu, huruvida Stats-Utskottet kan anses hafva rigtigt
uttryckt följden af den nu föreslagna pensionsregleringen. Åtminstone
kan jag icke fatta att så är fallet. Jag vill tillägga, att,
utom hvad man kan se af handlingarne, följden för flottans civile
embets- och tjenstomän af denna pensionsreglering blefve dels skyldighet
för dem att vid uppnådda 65 års ålder lemna sina fenster,
dels att underkasta sig betydligt förhöjda pensionsafgifter. För min

Ang. pensionering
af personalen
vid marin
förvaltningen,
matning
eniörstaten
och fiottans
civilstat.

(Forts.)

N:o 46.

Ang. pensionering
af personalen
vid marinförvaltningen,
mariningeniör
staten
och flottans
civilstat.
(Forts.)

4 Onsdagen den 25 April, f. m.

del måste jag således betrakta detta pensionsregleringsförslag såsom
en bestämd pensionsförsämring.

Jag torde vidare få erinra om, att civilstaten vid flottan vid 1874
års riksdag erhöll rättighet att åtnjuta pension å allmänna indragningsstaten,
i likhet med öfrige civile embets- och tjensteman, äfven
som att mariningeniörstaten, hvilken denna reglering äfven rörer,
vid samma riksdag erhöll en reglerad pensionsstat samt slutligen att
personalen vid Förvaltningen af sjöärendena i likhet med personalen
vid öfriga kollegiala embetsverk eger pensionsrätt på allmänna indragningsstaten.

Ej heller kan jag inse nödvändigheten af den nu föreliggande
pensionsregleringen.

Ty de enda stater, hvilka af denna pensionsreglering skulle tillskyndas
någon fördel, nemligen lotsverkets och amiralitetskrigsmanskassans
tjenstenit!, just dessa stater skulle enligt Stats-Utskottets förslag
blifva uteslutna från regleringen. Det är visserligen sant att
regleringen medför eu fördel. Men den fördelen är endast skenbar. Den
skulle bestå deruti, att dessa civile embets- och tjensteman vid 55
års ålder komme i åtnjutande af en något högre pension från amiralitetskrigsmanskassan
än den, hvartill de nu äro berättigade. Men
denna pensionstillökning är så ringa mot deri förhöjning i pensionsafgifterna,
som är förbunden med regleringen, att jag vågar påstå,
att icke en enda af dessa tjensteman skall komma att deraf begagna
sig. Man'' kan icke heller rimligtvis antaga, att någon bland
flottans civile tjensteman nu skall ingå på den nya pensionsstaten,
då inom många grader individen uppenbarligen derigenom skulle förlora
icke allenast i pensionsbeloppets storlek, utan derjemte nödgas
underkasta sig ett obligatoriskt afskedstagande och förökade pensionsafgifter.
Det ändamål som åsyftades med regleringen vinnes således
icke. Ändamålet var nemligen att åstadkomma reda i pensionskassans
angelägenheter. Men — mine Herrar —- det blir en ytterligare
oreda i dessa angelägenheter, emedan de få tjensteman, som
efter hand öfvergå till den nya pensionsstaten, komma att bilda en
ytterligare ny pensionsklass, hvilket förhållande naturligtvis skall åstadkomma
besvär och oreda vid sjelfva pensionsberäkningen.

Jag har nu betraktat frågan från synpunkten af pensionernas
belopp. Men det finnes äfven en annan sida af frågan, som jag också
vill beröra. Genom detta förslag åläggas amiralitetskrigsmanskassans
delegare förhöjda pensionsafgifter. Jag vill med anledning häraf erinra,
att det för nämnde kassa gällande reglemente uti 3 § 8 mom.
tydligen bestämmer, att bland kassans inkomster ingår “pensions;afgift,
fyra procent af den pension hvar och en vid afskedstagandet
tillkommer/ Här är således i reglementet tydligen bestämd den pen''sionsafgift,
som delegarne skola utgöra. Vidare och i fråga om revisionen
af kassans förvaltning säger samma reglemente uti 115 § 1
mom. med afseende å revisorerne att “dem åligger jemväl att pröfva
kassans tillstånd, om den med sina närvarande inkomster kan fullgöra
sina utgifter, om den antingen så förkofrats, att densamma utöfver
den årliga behållning, som påräknas bör, kan åstadkomma tillök -

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

ning i pensionsfonderna och förhöjning i enkors och barns gratial, eller Ana- pensioom
dess tillgångar genom tillfälliga händelser så förminskats, att n''™naien vid''
större bidrag af amiralitetsstaterna eller nedsättning afgratialen deraf marinfurvaltblifver
en följd.“ Och i andra momentet af samma paragraf stadgas ningen, marinföljande:
“I båda fallen böra revisorerne härom med direktionen ingeniörstatm
noga öfverlägga, hvarefter förhållandet skall till amiraMtetsstaternas
kännedom och yttrande framställas samt sedan genom direktionen till gsmts)
Vårt nådiga afgörande i underdånighet anmälas, på sätt i 117 §
stadgas. “ Såsom jag nyss nämnde, är här fråga om förändrade och
dertill förhöjda pensionsafgifter. Men amiralitetskrigsmanskassans vare
sig direktion eller delegare hafva härom icke blifvit hörda.

Jag anhåller om afslag å den föredragna punkten, till dess detta
skett och frågan blifvit bättre utredd.

Herrar Adlersparre, Hedin, Lindmark och Friherre Koskull instämde
med Herr Sundin.

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet Friherre
von Otter: Jag ber att få fästa den föregående talarens uppmärksamhet
derpå att den föreliggande frågan, hvad flottans civilstat
beträffar, icke har något inflytande på de totala pensionsbelopp, som
vid 65 års ålder böra tillkomma civilstatens löntagare. Dessa totala
pensionsbelopp äro bestämda genom 1874 års Riksdags beslut och Kongl.

Maj:ts med anledning deraf utfärdade föreskrifter.

Den nu föreliggande frågan afser huruledes det totala pensionsbeloppet»
skall fördelas i afseende å pension och fyllnadspension.

Vid 1874 års riksdag, när ny lönestat faststäldes för flottans
civilstat, bestämdes, att hvarje tjensteman å den nya staten skulle
vara pligtig underkasta sig de bestämmelser som, i fråga vare sig om
afiöningens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar eller på annat
sätt, eller ock om de vilkor för dess åtnjutande, som framdeles kunde
komma att af Kongl. Maj:t bestämmas. Vidare bestämdes i afseende
å dessa tjenstemäns pensioneirng, “att enahanda rätt i afseende å
pension från indragningsstaten skulle tillkomma dem, som i allmänhet
enligt gällande författningar tillkomme civile embets- och tjenstemän.“

På sätt så väl af statsrådsprotokollet som af Stats-Utskottets föreliggande
betänkande inhemtas, uttalades äfven, vid 1876 års riksdag, att
skälet hvarföre frågan om civilstatens pensionering då icke kunde förekomma
till behandling vore det, att afiöningens fördelning i lön och
tjenstgöringspenningar ännu icke kunnat verkställas, emedan man saknade
ledning för en sådan fördelning, samt att denna fördelning borde
göras med hänsyn till pensioneringen. Sedan eu sådan ledning erhållits
genom Riksdagens fastställande af lönestat för Statskontoret,
föreskref Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 24 November förlidet
år de grunder, efter hvilka de år 1874 beviljade löneförmånerna skulle
fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, men det tillädes, att denna
fördelning icke skulle verka rubbande med afseende å beloppet af den
pension, hvartill nuvarande löntagare äro för innehafvande tjenster enligt
gällande föreskrifter berättigade.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ang. pensionering
af personalen
vid
marinförvaltningen,
mariningeniör
staten
och flottans

civilstat.

(Forts.;

Den föregående talaren har åberopat hvad jag till statsrådsprotokollet
yttrat. Jag tror dock, att han fästat för mycket afseende
vid de der anförda siffrorna, ty dessa siffror hafva, enligt mitt förmenande,
icke annan betydelse an såsom exr jemförelse mellan totala
pensionsbeloppen enligt de för pensioneringen å allmänna indragningsstaten
år 1874 gällande föreskrifter och de som komma att utgå, sedan
aflöningen fördelats i lön och tjenstgöringspenningar. Det finnes
dessutom icke någon af ifrågavarande löntagare, som, då han åtnjuter
två ålderstillägg, kommer att erhålla mindre pension än den, hvartill
han varit berättigad om fördelningen icke skett, med undantag af
kammarskrifvarne, som skulle erhålla 300 kronor mindre. Endast i
det fall, att en tjensteman vid afskedet skulle åtnjuta intet eller endast
ett ålderstillägg, skulle någon minskning i pensionen komma att ega
rum. Men ett sådant förhållande kan icke, så vidt jag förstår, gerna
inträffa; eller åtminstone kommer det att inträffa endast i ytterst sällsporda
fall. Ty det torde icke ofta förekomma, att en tjensteman
befordras till eu så underordnad tjenst efter fylda 55 år. Derjemte
vill jag mot den ärade talaren invända, att, så vidt jag har mig bekant,
det icke finnes någon föreskrift derom, att en tjensteman å
flottans civilstat skall afgå vid G 5 års ålder. Detta är icke heller nu
föreslaget. Vidare är att märka, att ålderstillägg till tjensteman vid
flottans civilstat icke, såsom vid de på senare tider reglerade verk,
skall utgå endast efter föregången pröfning, utan hvarje tjensteman
är ovilkorligen berättigad att få sina ålderstillägg, sedan han tjenat
fem och tio år i graden. Således, om mot förmodan det skulle finnas
någon tjensteman vid flottans civilstat, som fylt 65 år utan att då
vara berättigad till den pension som han nu är tillförsäkrad vid samma
ålder och hvilken i allmänhet är lika med, men i vissa fäll högre än
tjenstemännens vid nyligen reglerade centrala embetsverk, så torde han
väl vänta ett eller två år, ja till och med tio år, om så skulle erfordras,
för att erhålla denna pension.

Hvad pensionsafgifterna beträffar, så är det väl sant, att dessa
skulle blifva något högre än nu. Men pensioneringen af statens embets-
och tjenstemän måste väl äfven betraktas såsom en statens
angelägenhet, och icke uteslutande såsom en enskild. I fråga om de
pensioner, som utgå från amiralitetskrigsmanskassan, beror det visserligen,
enligt kassans reglemente, på delegarne i kassan att föreslå förhöjning
i pensionsbeloppet och pensionsafgifterna; men kassans tillgångar
räcka icke till pensionsförhöjning, och de förslag, som blifvit
väckta i fråga om afgifternas höjande, hafva icke blifvit af staterna
godkända.

Vid sådant förhållande har det ju varit nödvändigt för staten att
här träda emellan för att få pensionsväsendet ordnadt. År 1858 —
jag tror det var det året — förelädes staterna ett förslag till nytt
reglemente, der det föreslogs att pensionsafgiften skulle höjas till 6
procent af pensionerna. Men härpå vägrade staterna att ingå. Vid
näst derpå följande riksdag framlade Kongl. Maj:t till Riksdagen det
förslag, att, oafsedt kassans egen ställning, Riksdagen dels ville medgifva
att löntagare vid afskedet måtte tillerkännas fyllnadspension mot -

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

svarande skilnaden mellan viss procent af lönen och pension ur kassan
och dels anvisa medel att sätta amiralitetskrigsmanskassan i stånd att
uppfylla sina egna förbindelser. Härpå gick Riksdagen in. I sammanhang
härmed och genom Kongl. cirkuläret den 20 November 1860 angående
förbättrad pensionering af flottans embets- och tjenstemän
bestämdes, att med afseende å amiralitetskrigsmanskassans förhållande
till delegarne och pensionstagarne skulle förblifva vid hvad som var
före år 1858, det vill säga att så väl pensioner från som afgifter till
kassan skulle grundas på lönerna före detta år. Men härvid bör väl
ej för all framtid förblifva. Om nu 1860 års cirkulär, som är af
Riksdagen godkändt och af Kongl. Maj:t utan staternas hörande sedermera
utfärdadt, skulle upphäfvas, blefve följden-den, att kassans reglemente
trädde i full kraft; och om så skedde, skulle, med afseende å
nuvarande löner, pensionsafgifterna i det allra närmaste komma att
uppgå till lika belopp som nu äro föreslagna. Skilnaden skulle icke
för någon löntagare belöpa till 10 kronor.

Jag kan således icke för min del finna, att i förslaget föreligger
någonting som kan medföra en försämring i pensionerna. Tvärtom
medföra de föreslagna grunderna en bestämd förbättring i de pensioner
som utgå vid 55 års ålder. Dessutom finnes icke någonting i förslaget,
som förpligtar de nuvarande löntagarne att ingå på dessa pensionsgrunder.

Herr Lindmark: Så vidt jag rätt uppfattade Herr Statsrådets
och Chefens för Sjöförsvarsdepartementet yttrande, sade han, att genom
den föreslagna pensioneringen någon pensionsförsämring icke skulle ega
rum för de nu varande embets- och tjenstemännen, men, om jag icke
hörde orätt, medgaf dock Herr Statsrådet att kammarskrifvarne skulle
komma att vidkännas en försämring af 800 kronor. Men jag vågar
hemställa om det icke är tänkbart, att äfven andra tjenstemän vid
civilstaten, om förslaget antoges, kunde komma att drabbas af en
pensionsförsämring. Det finnes nu 4 grader tjenster vid civilstaten.
Äfven der förekommer således befordran. Man kan till exempel tänka
sig, att eu tjensteman vid flottans civilstat efter 60 års ålder befordras
till sekreterare. Han kan i sist nämnda egenskap icke få ålderstillägg,
om han är skyldig att taga afsked vid fy kla 65 år. Plan får
sålunda mindre pension enligt de nu föreslagna pensioneringsgrunderna,
än som skulle hafva kommit honom till godo enligt nu gällande bestämmelser.
Jag åtminstone kan icke på annat sätt uppfatta saken.

Hvad beträffar de nu varande tjenstemännens rätt att bibehållas
vid de år 1874 faststälda pensionerna, så är det med glädje jag hört
denna rättighet af Herr Statsrådet vitsordas och bekräftas. Men då
.man läser litt. d i Utskottets betänkande blir man verkligen något
tveksam om den saken. Nämnde littera lyder sålunda:

“att Riksdagen må medgifva, att vid de corpser och stater, hvilkas
löner före ingången af år 1S78 blifvit reglerade, det skall bero
på hvarje löntagare, som är försedd med ovilkorlig fullmakt, att sjelf
bestämma, huru vida han vill vid gammal pensionsrätt qvarstå eller å

Ang. pensionering
af personalen
vid
marinförvaltningen,
mariningeniör
staten
och fottans
civilstat.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ang. pension nu föreslagna pensioneringsgrunder ingå, så vida han icke på grund
nenn3/ °f vej- af särskilda föreskrifter är förpligtad underkasta sig dessa grunder."
marinförrntt- dag vet nu icke hvilka dessa förpligtelser kunna vara. Men i de
ningen, marin- för flottan bestämda och nu gällande grunder för pensioneringen heter
mgeniörstaten det i § 12, att “dessa grunder skola från och med 1877 tillämpas vid
OC\iv''uanS Pensi°nerlno dels af alla dem vid Kongl. flottans officers- och underC(Forts
) officerscorpser samt vid Kongl. flottans lärare-, läkare-, maskinist- och
handtverksstater, hvilka före afskedstagandet förklarat sig villiga ingå
på den med år 1877 gällande nya lönestat eller jemlikt Kongl. brefvet
den 26 Maj 1876 å densamma öfverflyttats till följd af mottagen befordran
till lön i högre grad eller medgifven uppflyttning till högre
löneklass". Om dessa grunder skola tjena till norm vid bestämmandet
af pensionerna för nu ifrågavarande tjenstemän, så följer deraf att de
som befordras från en lägre till högre grad måste underkasta sig dem
och sålunda äfven komma i en sämre ställning beträffande pensionsbeloppen
än för närvarande. Detta var min uppfattning af litt. d.
Men genom den förklaring Herr Statsrådet afgifvit hafva dessa mina
betänkligheter förfallit. Då jag emellertid tager i betraktande de af
Stats-Utskottet angifna skälen för denna pensionsreglering, så förefalla
de mig synnerligen matta i jemförelse med de olägenheter, som till
följd af densamma kunna drabba tjenstemännen. Ty, såsom StatsUtskottet
säger, hafva skälen varit “hufvudsakligen att bereda förenkling
i afseende å så väl pröfningen af förefallande pensionsfrågor
som pensionernas utbetalning, samt lätta öfversigten af statsverkets
utgifter för flottans pensionsväsende". Regleringen skulle således vara
vidtagen egentligen för att underlätta en bokföringsåtgärd; något annat
syftemål med densamma finnes åtminstone ej angifvet. Men för att
vinna detta ändamål synes det vara väl strängt, att en del af tjenstemännen
skulle få vidkännas högre pensionsafgifter, än de hittills fått
erlägga, på samma gång deras pensioner kunna blifva sämre för en del
bland dem än nu är fallet. Och att denna förhöjning icke kommer
att blifva så obetydlig, derpå torde några exempel böra anföras.

Öfverdirektören vid mariningeniörstaten till exempel, som enligt
1874 års riksdagsbeslut är berättigad till en pension af 5,000 kronor,
har enligt det nu föreslagna pensioneringssättet fått en förhöjning
till 5,250 kronors årlig pension, men detta under vilkor att den årliga
pensionsafgift, han skall inbetala, och som förut belöpte sig till 90
kronor, numera skulle utgå med en förhöjning af 120 kronor, eller med
210 kronor om året. På samma sätt har direktören vid samma stat,
enligt de upplysningar jag förskaffat mig, fått en förhöjning i pensionen
med 100 kronor, mot erläggande af 53 kronor högre pensionsafgift
årligen, medan ingeniörerne, hvilka icke erhålla någon pensionsörhöjning,
endast få vidkännas förhöjda pensionsafgifter. Dessa afbränningar,
som således årligen drabba dessa tjenstemän för jemförelsevis
obetydliga förbättringar i pensionerna, måste för dem vara ganska
känbara.

Då jag icke på grund af de skäl Utskottet anfört kan inse att
den förslagna pensionsregleringen nu är så nödvändig, och då jag tillika
fruktar att genom förslagets antagande en försämring i stället för eu

Onsdagen den 25 April, f. m.

PJ:o 46.

förbättring i pensionerna lätteligen kan uppstå för pensionstagarne,
ber jag att få instämma i de åsigter Herr Sundm bär uttalat och
yrkar således afslag å punkten.

Herr Sundin: Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet
upplyste nyss såsom svar på mina anmärkningar, att
de civile tjenstemännen vid flottan icke skulle vara underkastade den
obligatoriska skyldigheten att taga afsked vid uppnådd pensionsålder.
Ehuru jag icke kunnat sluta till detta på grund af de handlingar
som föreligga, vill jag visst icke bestrida att så kan vara händelsen.
Men jag hemställer då, hvad Utskottets ord i litt. a kunna betyda.
Utskottet säger der: “att de af Kongl. Maj:t den B Oktober 1876 i
öfverensstämmelse med Riksdagens beslut faststälda grunder för pensioneringen
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar må jemväl
få tillämpas vid pensioneringen af personalen och vaktbetjente vid
marinförvaltningen, mariningeniörstaten och Kongl. flottans civilstat. “

Då dessa af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda grunder för
pensioneringen af flottans befäl och underbefäl innehålla såsom en
oeftergiflig skyldighet för dem att taga afsked vid uppnådd pensionsålder,
och då denna skyldighet, åtminstone för så vidt jag kunnat
läsa denna littera af betänkandet rätt, jemväl skall åligga Kongl.
flottans civilstat, så får jag bekänna att jag icke kunnat förstå Herr
Statsrådets och Chefens för Sjöförsvarsdepartementet nu afgifna förklaring
i detta hänseende.

Herr Statsrådet har vidare yttrat, att endast en enda grad af de
civile tjenstemännen vid flottan, nemligen kammarskrifvarne, skulle
erhålla mindre pensionsbelopp genom det nya pensioneringsförslaget,
än dem, hvartill de nu äro berättigade enligt grunderna för allmänna
indragningsstaten. Jag vågar i det hänseendet hänvisa till den tabell
litt. a, som åtföljer Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof. Af denna tabell synes, att revisorer,
regementsskrifvare, regementsskrifvare och bokhållare, samt bokhållare,
hvilka enligt nu gällande grunder för allmänna indragningsstaten äro
berättigade till 3,000 kronor i årlig pension, enligt nu framlagda
regleringsförslag omöjligen kunna komma till högre pensionsbelopp än
2,800 kronor.

Herr Statsrådet har vidare sagt, att man genom upphäfvande af
1860 års cirkulär beträffande fyllnadspensionerna skulle återkomma
till hvad som gäller i afseende å pensioner från amiralitetskrigsmanskassan.
Men det är just till detta jag för min del vill att man skall
återvända. Det föreskrifves nemligen i nämnda pensionsreglemente,
att vid bestämmandet af de afgifter, som för åtnjutande af pension
från denna kassa årligen skola utgöras, ega pensionstagarnes delegerade,
eller de så kallade amiralitetsstaterna, ovilkorlig rättighet att
yttra sig. Men denna rättighet har ännu icke förunnats dem. Jag
nödgas derför yrka, att detta ofördröjligen sker.

Slutligen har Herr Statsrådet sagt att, om också nyss nämnda
cirkulär upphäfdes och den gamla pensionsregleringen åter infördes,
pensionsafgifterna i alla fall skulle i det närmaste uppgå till samma

Angående
pensionering
af personalen
vid marinförvaltningen,

mariningeniörstaten
och
flottans civilstat•

(Forts.)

N:o 46.

Angående
pensionering
af personalen
vid marinförvaltningen,
,
mariningeniörstaten
och
flottans civilstat.

(Forts.)

10 Onsdagen den 25 April, f. m.

belopp som man nu föreslagit. “I det närmaste“ är likväl icke alldeles
detsamma som “precist1*. För öfrigt håller jag för mm del vida
mera på sjelfva rättigheten än på penningarne, det må nu gälla tio
eller tusen kronor. ..... .

Jag har icke heller kunnat finna, att hvad jag i öfrigt anfört i
minsta mån blifvit af Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet
vederlagdt.

Herr Statsrådet Friherre von etter: Den föregående talaren
har, att börja med, yttrat, att då det här framlagda pensioneringsförslaget
innefattar att de af Kougl. Maj:t den 8 Oktober 1876 faststälda
grunder för pensioneringen af flottans befäl och underbefäl
skulle tillämpas jemväl på Kongl. flottans civilstat, så skulle deraf
följa skyldigheten för desse civile tjensteman att vid fylda 65 år ur

tjensten afgå. _ ,

Jag har dessa grunder här i min hand. Men jag kan icke bland
dem finna någon föreskrift om att hvarken befäl och underbefäl eller
civile tjensteman vid flottan äro skyldige att vid uppnådda 65 år
afgå från tjensten. Denna föreskrift finnes, hvad de förra beträffar,
intagen i reglementet för flottan. Men der finnes icke något sådant
stadgande för flottans civilstat. __

Beträffande den anmärkningen, som framstälts, att åtskilliga åt
de civile tjenstemännen genom den nya staten skulle få mindre pensioner
än på allmänna indragningsstaten med tillämpning åt de äldre
föreskrifterna, så är detta lägligt i afseende å revisorerne. Dessa
tjensteman skulle nemligen, enligt den nya staten, erhålla 200 kronor
mindre pension än förut. Men då Kongl. Maj:t, vid fastställandet åt
den nya lönestaten för de civile tjenstemännen vid flottan, fäst just
det vilkoret, att tjenstemännen skulle vara skyldiga att underkasta
sig den fördelning af aflöningen i lön och tjenstgöringspenningar, som
af Kongl. Maj:t kunde bestämmas, skulle det väl hafva förefallit bra
besynnerligt, om departementschefen, sedan ledning för en sådan fördelning
erhållits, skulle underlåtit att till Kongl. Maj:ts pröfning framlägga
förslag så väl dertill, som att de nya pensioneringsgrunderna skulle
gälla äfven dessa tjensteman, derför att i ett eller par enstaka fall
någon liten pensionsförsämring till följd deraf kunde förekomma. För
min del anser jag det icke skulle hafva varit rigtigt. Jag hemställer
dessutom, huru vida det hade varit öfverensstämmande med god ordning,
att, då ett sådant vilkor blifvit fästadt vid löneregleringens fastställande,
en enda af flottans stater skulle uteslutits från de allmänt
gällande grunderna för pensioneringen, och flottans civile tjensteman
sålunda allt framgent kommit att intaga en annan ställning i afseende
å pensioneringen, än t. ex. motsvarande tjenstemän uti Förvaltningen
af sjöärendena.

Herr Carl Ifvarsson: Det är ganska egendomliga förhållanden,

som inträffat på senare tiden beträffande frågor om reglering af pensioner
för embets- och tjenstemän. Förr var det alltid så, att regeringens
anspråk för tjenstemännen voro så stora, att man måste sätta

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

sig emot dem; men nu ser det ut som tjenstemännen voro miss- Angående
belåtna öfver, att icke regeringen framlagt förslag till, efter deras Pensionerin9

åsigt, tillräckligt höga pensionsstater. Jag vet icke huru det kommer
sig eller hvad det är som gör, att man nu på senare tider fått höra förvaltningen,
protester från tjenstemännens sida mot de förhöjda pensioner, som mariningeniörblifvit
för dem föreslagna. Det senare förhållandet synes mig hafva stnten och.
inträffat i den fråga, som nu är före. Men då under sådana omstän- fl°tta™Jtv>ldigheter
man har så mycket större skäl att antaga, att regeringen (Forts.)
sett till godo statens intressen, så finner jag icke något skäl att man
bör motsätta sig den föreslagna förbättringen, såsom ledande till statens
nackdel. Jag kan dock icke neka att staten gör en ganska stor
uppoffring genom att åt denna del af statens tjensteman gifva större
pensioner. Från den synpunkten sedt vore det således utan tvifvel
bättre, att frågan för närvarande förfölle och den gamla pensions staten

fortfarande blefve gällande, men om man ser på statens bästa
i dess helhet, så blir ovilkorligen förhållandet ett annat. Man har
ju så ofta hört klagan öfver att gamla tjensteman sitta qvar vid sina
tjenster, äfven sedan de blifvit odugliga att sköta dem, och man har
yrkat på, att de skulle vid eu viss ålder afgå, för att yngre krafter
må komma fram i deras ställe. Af denna orsak har man ansett nödvändigt
att lemna dem pensioner vid en viss ålder. Jag tror att

dessa skäl hafva varit talande äfven i detta fäll. Af detta skäl, och
då jag dessutom icke kunnat af hvad som blifvit af Herr Statsrådet
och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet anfördt så väl i statsrådsprotokollet
som i hans yttrande i Kammaren, finna annat, än att
Utskottet haft rätt i sin uppfattning i detta afseende, samt då förslaget
i allt fall leder till något bättre reda än hittills, så har jag
icke funnit skäl att instämma med dem, som yrkat afslag och ännu
mindre skäl att instämma med dem, som yrkat, att förändringar
måtte göras i Utskottets förslag. För mig ställer sig frågan så, att
hvad som är en förbättring, från statens sida sedt, äfven skulle blifva
en förbättring från tjenstemännens sida sedt. Det förefaller mig derföre
underligt, om Kammaren icke skulle bifalla hvad Utskottet föreslagit.

Äfven en annan sida af sakeu måste man taga i betraktande.

Gälde frågan endast dem, som uppträdt emot Utskottets förslag, så
kunde man med skäl tänka att, när de icke äro belåtna dermed, så
kunna de få hafva det, som det är. Men då frågan gäller eu stor
mängd andra personer, som icke äro här närvarande, så anser jag
att man bör tänka äfven på deras bästa på samma gång, som på
statens. Jag har emellertid icke hört något skäl anföras derför, att
regeringens förslag icke skulle hafva förbättrat de ifrågavarande
tjenstemännens pensioner, och icke heller något skäl, som kunnat
rubba min öfvertygelse om att förslaget är godt, eller föranleda mig
till den åsigt, att afslag bör ega rum. Jag hemställer derföre om
bifall till Utskottets förslag.

Herr Sund in: Jag vill endast upptaga eu enda punkt af den
siste talarens yttrande. Han har nemligen sagt, att om det gälde

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Angående
pensionering
af personalen
vid marinförvaltningen

mariningeniörstaten
och
flottans civilstat.

(Forts.)

endast dem, som här äro närvarande, så skulle han icke bry sig om
densamma,men nu gälde det andra, och derföre önskade han att
Utskottets förslag måtte bifallas.

Jag har talat endast för dem, som icke äro här närvarande.
Ty ingen här närvarande och icke heller jag har hvarken någon fördel
eller någon olägenhet af denna förändring.

Herr Carl Ifvarsson: Ja, det har jag förstått, att det icke
gälde de här närvarande, och just derföre yrkade jag också bifall
till Utskottets förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Frågan om pensioneringen af flottans

stater diskuterades så grundligt och vidlyftigt vid sistlidna års riksdag,
att man knappast skulle hafva kunnat tro, att densamma nu återigen skulle
komma under öfverläggning. Jag arbetade då, så mycket jag i min ringa
mån förmådde, för Kongl. Maj:ts förslag, hvilket äfven vann Riksdagens
bifall. Yi veta nu, att detta förslag väckt mycken missbelåtenhet
inom flottan. Äfven här i Kammaren mötte förslaget motstånd från
många, men icke derföre att det var för knappt, utan derföre att det
var för liberalt.

Hvad afgifterna för pensioneringen beträffar, så äro de icke föreslagna
att blifva större än förut, eller 4 procent, pensioneringsafgifterna
vid armén äro deremot vida större; ty hvarje delegare der
eriägger sex procent. Flottans nu ifrågavarande tjensteman kunna således
icke genom den nu föreslagna regleringen anses blifva mera betungade
än förut. Man måste dessutom ihågkomma att, vid löne- eller
pensionsregleringar i allmänhet, vare sig clet gäller flottan eller armén
eller någon annan tjenstemannacorps, man alltid måste jemka. Den
ene måste således få mer, den andre mindre. Af en tabell, som jag
beklagligtvis nu icke har till hands, framgår t. ex., att åtskillige af
arméns officerare skulle få ända till 200 procents förhöjning i sina
pensioner enligt det af Kongl. Maj:t i år framlagda pensioneringsförslaget.
Äfven vid flottan finnas många officerare som hafva fått förhöjning
i sina pensioner, några till och med 20—30 procent. Andra
deremot, såsom t. ex. andre kaptener, hafva fått 5 procent mindre.
Detta beror på den lönereglering, som förlidet år blef uppgjord. Men
vill man bestämma pensionerna på grund af lönerna, är det också
nödvändigt att ändra de gamla bestämmelserna för pensioneringen. I
annat fall kan en rättvis fördelning af pensionerna ej åvägabringas.
Så sker ock vid löneregleringar i allmänhet; och detta ligger äfven i
sakens natur, emedan de eljest icke vore några regleringar. De nu
ifrågavarande tjenstemänneu skulle i alla fäll i regeln genom den
nu ifrågasatta regleringen få större pensioner än förut.

Beträffande frågan huru vida staterna bort höras i saken eller
icke, så måste jag tillstå att jag för min del anser att så hade bort
ske. Men detta är en fråga, hvarmed Riksdagen icke har att befatta
sig. Utskottets nu föreliggande förslag är ju bygdt på samma grunder,
som Riksdagen förlidet år godkände i fråga om flottans officerare.
Det skulle derföre vara högst egendomligt, om vi i år skulle antaga

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

andra grunder för pensioneringen af flottans civile tjensteman än dem
vi i fjor funno rigtiga för flottans officerare. Aflöningsförhållandena
vid flottan hafva emellertid varit så intrasslade, att det endast för
fackmän kunnat vara möjligt att finna någon reda uti dem.

För min del får jag således yrka bifall till Utskottets förslag.
Men jag skall icke heller hafva något emot, om Kammaren afslår detsamma.
Det qvittar naturligtvis Riksdagen lika, om pensioneringen
förblir vid det gamla. Men då en reglering har skett i det ena fallet,
så synes en sådan väl också böra ske i det andra, åtminstone i de
delar der en sådan är möjlig. *

Herr Sundin: Jag skall blott yttra några ord för att bemöta
den siste talaren. Hans yttrande lika väl som den näst föregående talarens
bevisa fullkomligt, huru litet dessa begge Herrar satt sig in
uti frågan. Den ene yttrade, att förslaget innebure en pensionsförbättring.
Jag har dock visat att förslaget är en pensionsförsämring.
Den andre påstod, att det blott vore fråga om fyra procents pensionsafgift.
Men det är dock de facto fråga om sex procent. Ty förslaget
innehåller, att i pensionsafgift skall betalas icke allenast fyra procent
på den pension, som erhålles ur amiraiitetskrigsmanskassan, utan
äfven fyra procent på den fyllnadspension, som statsverket skall lemna
och öfver hvilken krigsmanskassan icke kan förfoga, i följd hvaraf
pensionens utbekommande beror på ett årligen återkommande votum
af denna Kammare. Det är således här fråga om att betala fyra
procents pensionsafgift på en pension, som man icke enligt lag är
försäkrad om att utfå.

Jag har endast velat nämna detta.

Herr Ola Andersson: Den som åhört diskussionen i dag och
den diskussion, som här pågick de sista dagarne i förliden vecka,
måste ovilkorligen få det intrycket, att rollerna blifvit ombytta. Äfven
i dag har, likasom då, varit fråga om enskildes rätt. För min
del står jag i denna fråga på samma ståndpunkt, som jag intog uti
den fråga, som nyss nämnda dagar afhandlades. Jag vill icke att någons
rätt blir för nära trädd; och om så skulle blifva förhållandet
genom antagandet af detta förslag, så skall jag anhålla att ärendet
måtte återremitteras, på det att rättelse derutinnan måtte ske.

Herr Carl Ifvarsson: Jag kan icke förstå, huru ifrågavarande
personer skulle kunna förlora något, eller deras rätt blifva för nära
trädd, om föreliggande förslag antoges. Ty det beror ju på dem sjelfva,
om de vilja gå in på den nya pensionsstaten. Om de det göra, kan
således deras rätt icke blifva trädd för nära.

Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden,
som under densamma blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen
propositioner dels på bifall, dels på afslag och dels på återremiss samt
förklarade sig anse röstöfvervigt förefinnas för den först; nämnda meningen.
Votering blef emellertid begärd och företogs, sedan till kon -

Angåend e
pensionering
af personalen
vid marinförvaltningen,

m urin ing eni örstaten
och
flottans
civilstat.
(Ports.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Angående traproposition antagits yrkandet på afslag, enligt en nu uppsatt och
afTpwsonalen kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition:

vid marin förvaltningen,

“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i l:a punkten
mariningeniör- mom. a af utlåtandet N:o 22, röstar

staten och

Jtottans j

civilstat.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan^

Voteringen utföll med 116 ja mot 44 nej; i följd hvaraf Utskottets
hemställan bifallits.

Mom. b och e.

Blefvo äfven bifallna.

I mom. d hade Utskottet tillstyrkt:

“att Riksdagen må medgifva, att vid de corpser och stater, hvilkas
löner före ingången af år 1878 blifvit reglerade, det skall bero
på hvarje löntagare, som är försedd med ovilkorlig fullmakt, att sjelf
bestämma, huru vida han vill vid gammal pensionsrätt qvarstå eller å
nu föreslagna pensioneringsgrunder ingå, så vida han icke på grund
af särskilda föreskrifter är förpligtad underkasta sig dessa grunder. “

Rörande detta förslag yttrade:

Herr Lindmark: Då man från statsrådsbänken hört det uttalande,
att något fall icke kan förekomma, då en nuvarande innehafvare
af en tjenst kan komma i valet och qvalet emellan de gamla
pensioneringsgrunderna och de nu föreslagna, tillåter jag mig hemställa, att
sista meningen i denna littera, “så vida han icke på grund af särskilda
föreskrifter är förpligtad underkasta sig dessa grunder11, måtte
utgå.

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet Friherre
von- Otter: De sista två raderna af denna littera hafva icke
afseende på någon annan stat, än den för lotsstyrelsen, vid hvilkens
fastställande särskild föreskrift lemnades derom, att dess embets- och
tjenstemän skulle vara skyldige att underkasta sig de pensionsgrunder,
som vid näst blifvande reglering kunde komma att bestämmas. Då
nu inga nya pensionsgrunder för lotsverket antagits, ser jag för min
del icke något hinder för bifall till den föregående talarens yrkande.

Herr Jöns Rundbäck: För min del anser jag visserligen tfa

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

förslaget kan oförändradt antagas; men jag skall icke heller hafva
något emot den af Herr Lindmark deruti föreslagna förändring.

En talare här framför mig yttrade vid föredragningen af en
föregående punkt, att, om vi der beslutade om tredje mans rätt, så
skulle han yrka att få punkten återremitterad. Om denne talare
gjort sig besvär med att läsa denna punkt, innan han gjorde denna
anmärkning, så tror jag, att han icke framstält ett sådant yrkande,
ty här ser man, att ingen utan eget samtycke kan tvingas att gå
in på de nu föreslagna pensioneringsgrunderna.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
så väl på bifall till Utskottets förslag oförändradt som jemväl på det
af Herr Lindmark gjorda yrkandet, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Mom. e, /'', g och h.

Biföllos.

Punkten 2.

. Blef likaledes bifallen.

Punkten 3.

I sin inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 66, hade Herr
Nils Petersson i Runtorp, jemte uttalande af den åsigt, att det nu
iakttagna systemet för tjenstemäns pensionering ej vore lämpligt, föreslagit
:

att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t i underdånighet aflåta eu
skrifvelse med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
till Riksdagen afgifva nådigt förslag till grundläggande af en efter
nutidens förhållanden lämpad pensionsinrättning;

att tills vidare vid tillsättande af tjenstemän förbehåll måtte
göras om pensionsvilkoren; och

att 10,000 kronor såsom förslagsanslag måtte ställas till Kongl.
Maj:ts disposition för att användas till frågans utredning.

Beträffande nu omförmälda motion var den hemställan af Utskottet
gjord,

att motionen ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I anledning af denna hemställan anförde

Herr Nils Petersson: Jag kan icke annat än med största
tacksamhet erkänna den uppmärksamhet Stats-Utskottet behagat skänka
åt min motion. Men deremot kan jag icke med lika belåtenhet emottaga
det beslut, hvartill Utskottet i frågan kommit. Ty om, såsom
Utskottet medgifvit, min åsigt är rigtig, så tror jag att, ehuruväl de
förhållanden, som Utskottet till stöd för sitt utlåtande påpekat, nog

Angående
pensionering
af personalen
vid marinförvaltningen,

märkning eniör~
staten och
fiottans civilstat.

(Forts.)

Om förändradt
sjordnande af
tj enstemäns
pensionering.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ömförändradt
ordnande af
tjenstemäns
pensionering.
(Forts.)

i verkligheten förefinnas, Utskottet i alla fall borde hafva kunnat
komma till något annat resultat. Det är visserligen sant, att Riksdagen
under de senaste åren ordnat pensionsväsendet på ett sätt, som
icke står i öfverensstämmelse med de åsigter, jag framhållit i min
motion. Och Utskottet framhåller äfven såsom skäl för sitt afstyrkande
utlåtande den omständigheten, att det skulle erfordras nya lönestater
och förhöjda löner, om mitt förslag antoges. Jag kan dock icke finna
att sådant vore så alldeles nödvändigt; ty min afsigt var ingalunda
att dessa grunder skulle genast tillämpas. Men jag trodde att, om
man nu bifölle det väsentliga af hvad jag föreslagit, sä kunde man
framdeles lätt vidtaga de mindre väsentliga åtgärder, som för förslagets
fullständiga genomförande kunde finnas erforderliga.

Jag har utgått från den principen, att pensionsväsendet borde
ställas på annat sätt än det nu är stäldt. Tjenstemännen borde
sjelfva draga försorg för sin pensionering; detta var det mål, till
hvilket jag ansett att man borde sträfva. Och om jag icke är allt för
illa underrättad, så är det just tjenstemännen sjelfva, som från början
kommit att tänka på detta system. Sådant visar sig tydligast af de
kassor, som af dem blifvit bildade för sådant ändamål. Med den
utveckling, som lifränteanstalterna i våra dagar vunnit, anser jag att
det hittills gällande pensioneringsväsendet blifvit allt mer öfverflödigt.
.De olägenheter, som af detsamma, sådant det under de senaste åren
reglerats, otvifvelaktigt komma att visa sig, äro så stora, att jag icke
ens tror dessa på förhand kunna i hela deras omfattning beräknas.
Det kan icke vara rätt eller klokt att ställa så till, att eu så talrik
klass inom samhället, som tjenstemannaklassen, försättes i den ställning,
att den icke behöfver sörja något för framtiden, derför att den
har att af staten påräkna en för sitt framtida underhåll fullt tillräcklig
inkomst under form af pensioner. Jag tror att det var naturens
skapares mening, att hvar och en skall arbeta i sitt anletes svett och
sjelf sörja för sin framtid. Härigenom befordras så väl individens helsa
och välstånd som äfven hela samhällets lyckliga utveckling. Detta
visar sig af ett exempel från naturens rike, från hvilket äfven för
våra ordnade samhällen mycket kan vara att lära. Om man nemligen
betraktar bien, så skall man hos dem finna arbetsamhet och ett
fullständigt ordnadt försvarssystem. När hos dem de så kallade
“drönarne11 blifva för många, så går samhället under.

Jag har velat framhålla detta icke i afsigt att på något sätt
träda tjenstemännens rätt för när, utan emedan det är min fullkomligaste
öfvertygelse, att mitt förslag skulle, om det antoges, lända både
dem och hela samhället till nytta och fördel. Men då jag naturligtvis
icke kan begära bifall till min motion, om den icke skulle vinna
något afseende eller ens omfattas med sympatier af flertalet bland
Kammarens ledamöter, vill jag nu icke göra något yrkande utan
öfve rlemnar härmed frågan till Kammarens bepröfvande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

Punkten 4.

I anledning af Kongl. Maj:ts förslag, att Riksdagen måtte, i likhet
med hvad förut egt rum, då medlemmar af det Kongl. Huset
aflidit, jemväl nu bevilja pensioner åt sådana till framlidna Hennes
Maj:t Enkedr bitning en Josefinas hofstat hörande personer af lägre
tjenstegrad, som uppnått 50 lefnadsår och i 20 år eller derutöfver
varit anstälda i Hennes Maj:ts tjenst, samt för den skull och då, enligt
en al Hennes Maj:ts hofmarskalk med tillämpning af dessa grunder
upprättad förteckning, sammanlagda beloppet af dylika pensioner
skulle utgöra 9,302 kronor årligen, samt de ifrågavarande pensionärernas
förut vid hofstaten egande löner upphört att till dem utbetalas
med den 1 November 1876, medgifva, att berörda pensionsbelopp
finge från sist nämnda dag af allmänna indragningsstaten utgå, hade
Utskottet anfört:

“Den pensionering, för hvilkens bestridande det nu äskade beloppet,
9,302 kronor, är erforderligt, afser, på sätt bilagda förteckning
(Litt. A) närmare utvisar, endast äldre personer af lägre tjenstegrad;
och bär staten alltid förut i likartade fäll underkastat sig de
uppoffringar, som för sådanas måttliga försörjning funnits behöfliga.
Vid sådant förhållande och med särskildt fästadt afseende å den storartade
välgörenhet Hennes Maj:t Enkedrottning Josefina under lifstiden
städse utöfvade, och hvaraf frukterna på mångahanda sätt kommit
landet till godo, har Utskottet funnit sig böra hemställa, att Kongl.
Maj:ts förevarande nådiga framställning må vinna Riksdagens bifall".

Enligt anteckning å utlåtandet var reservation vid denna punkt
inom Utskottet anmäld af Herrar Carl Ifvarsson, P. O. Hömfeldt,
Jan Andersson, Jonas Andersson, Joll. Erik Johansson, Sven Nilsson
i Efveröd, Gustaf Jonsson och Johannes Jonsson.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde

Herr Johan Jönsson: Som jag är temligen bekant med

många af den betjening, som tillhörde framlidna Hennes Maj:t Enkedrottning
Josefinas hofstat, vet jag äfven, att de af henne blifvit tillförsäkrade
sina kontanta löner i pension. Ty oaktadt de storartade
välgörenhetsanstalter, vid hvilkas grundande den höga afiidna verksamt
biträdde, glömde hon icke att sörja för sina efterlefvande tjenare.
Utskottet har äfven tillkännagifvit, att ett belopp af en million kronor
blifvit afsatt, för att med räntan deraf bestrida pensioneringen. Men
Utskottet har tillika antagit, att denna ränta icke skulle vara för
ändamålet tillräcklig. Jag hoppas dock att, om icke nu genast, åtminstone
inom en icke allt för långt aflägsen framtid denna ränta skall
blifva mer än tillräcklig för sitt ändamål. Såsom bevis härpå vill
jag anföra att, oaktadt sådant icke uti den betänkandet bilagda förteckningen
å den personal, som skulle komma i åtnjutande af nu i
fråga varande pensioner, finnes upptaget, tvenne bland dem, nemligen
lektrisen Mamsell du Rées och städerskan Strömbeck redan aflidit.
Men fortgår det på det sättet med dödsfallen, synes mig räntan å

Om pensionering
af en dei
utaf framlidna

n. M.

Enkedr o ttning
Josefinas
hofstat.

Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 46.

N:o 46.

Om pensionering
af en del
utaf framlidna
E. M.
Enkedrottning
Josef nas
hofstat.
(Forts.)

13 Onsdagen den 25 April, f. ra.

clen för ändamålet afsätta millionen snart böra blifva fullt tillräcklig till
de qvarlefvande tjenarnes pensionering.

Jag anhåller på nu anförda skäl om afslag å Utskottets hemställan..

Herr Jonas Andersson: Då jag reserverat mig mot Utskottets
betänkande i denna punkt, ber jag att få med några ord angifva
motiven derför.

För min del anser jag det icke riktigt att staten skall bevilja
pensioner åt aflidna kungliga och furstliga personers tjenare. Men,
ehuru jag således i regel icke kan gilla att staten skall åtaga sig eu
dylik pensionering, så finnes dock icke någon regel utan undantag.
Den aktning, som den aflidna furstinnan egde, hennes stora förtjenster
och den stora välgörenhet hon i allmänhet ådagalade, utgöia
särskilda motiv för att i detta fall göra ett undantag. Det var också
mot sjelfva motiveringen i Utskottets förslag, som jag för mm del
reserverat mig. emedan jag anser det icke lämpligt att. på satt
Utskottet gjort, åberopa såsom skäl att dylik pensionering förut blifvit
beviljad, oaktadt sådant icke vore i princip rigtigt. Jag anser
icke heller att Utskottets beslut bör gälla såsom prejudikat i dylika
fall för framtiden. Det skäl Utskottet åberopat, nemligen att ‘staten
alltid förut i likartade fäll underkastat sig de uppoffringar, som för
sådanas måttliga försörjning funnits behöfiiga“, anser jag för min
del vara helt och hållet onödigt och öfverflödigt.

Jag skall nu framlägga de skäl, på grund af Indika jag för mm
del önskar att Andra Kammaren ville bifalla i fråga varande punkt
och hvilken jag nu tager mig friheten att uppläsa: “Ehuru åberopande
af gammal häfd icke torde tjena såsom skäl för staten att
bevilja pensioner åt aflidna kungliga och furstliga personers tjenare,
torde dock andra förhållanden böra för denna gång tagas i betraktande,
hvilka ensamt kunna rättfärdiga beviljandet af pensioner i ett
sådant fäll som detta, nemligen den storartade välgörenhet, som den
aflidna furstinnan i så rikt mått både offentligt och enskilt ådagalagt,
hvadan Kammaren således af denna anledning bevilja,!’ de hegarda
pensionerna*. Under uttalande af dessa åsigter, anhåller jag vördsamt,
att Kammaren godhetsfullt behagade bifalla Stats-Utskottets hemställan.

Herr E. G. Boström: I motsats mot den föregående talaren vill
jag icke uppställa som princip att staten icke bör lemna pensioner
åt aflidne kungliga eller furstliga personers tjenare; men jag fäster som
ett oeftergifligt vilkor dervid, att dessa pensioner tillmätas efter
samma måttstock, efter hvilken regeringen föreslår de pensioner, som

beviljas statens egna tjenare. . . n ^ „ .... ... , „

Så har dock, så vidt jag kan finna, ej i detta fall tillgått, hvarpå
jag anhåller få anföra några bevis. Kongl. Maj:t har t. ex. åt en
landskanslist, livilka tjensteman som vi veta, äro i allmänhet illa
aflönade - icke föreslagit högre pension å allmänna mdragmngsstaten,
än 500 kronor, och detta oaktadt han genom blodslag ar urständ satt

att ai beta. . . 4-

Framlidna Enkedrottningens manliga betjening skall deremot,

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

såsom af bilagan vid betänkandet synes, uppbära pension af 648 till
800 kronor, oaktadt många bland densamma icke äro äldre än omkring
50 år och följaktligen äfven i stånd att genom eget arbete något förtjena.
Vidare har Kongl. Maja föreslagit åt skolföreståndaren Göranssons i
Borås enka en årlig pension af endast 400 kronor, oaktadt hon till
följd af påkommande blodstörtningar är ur stånd att genom eget
arbete försörja sig och fyra barn, samt i boet efter mannens död
fördans en brist af omkring 12,000 kronor, under det att en silfvertvätterska
erhåller 540, en städerska 420 och en garderobsjungfru
400 kronor. Slutligen har Kongl. Maj:t förenkan efter en bland Sveriges
största skalder i senare tid, hvilken enka är lytt och har tre oförsörjda
barn samt åtminstone icke eger några synnerligen stora tillgångar,
föreslagit en årlig pension af 800 kronor, under det att en kaäekokerska
hos Hennes Maj:t Enkedrottningen deremot skulle komma i
åtnjutande af 600 kronor årligen.

Med dylika exempel för ögonen är det åtminstone för mig svårt
att bifalla den Kongl. propositionen. Samma princip vid pensioneringen
synes mig böra följas i nu förevarande fall som i alla andra.
Då så icke skett, yrkar jag alltså afslag å punkten.

Herr Key: Då jag anhåller att få yrka bifall till Herr Jonas
Anderssons förslag, ber jag _ få tillägga, att inom Stats-Utskottet de
olika meningarne angående ifrågavarande motivering varit så jemnstarka,
att, då man önskade återremittera punkten till afdelningen för att
få motiveringen ändrad, återremissen afslogs genom den förseglade sedeln.
Det är utan tvifvel en ganska oegentlig omständighet att pensionsålder,
pensionsvilkor och pensionsbelopp skola bestämmas Riksdagen
ohörd, men det oaktadt fordrar man att Riksdagen skall utan vidare
godkänna det ena med det andra. I hvilket annat fall som helst
synes ett dylikt förfaringssätt mot den, som skall släppa till penningarne,
högst oegentligt, för att icke begagna ett annat uttryck. Således
får jag för min del förklara, att jag hufvudsakligen hyser enahanda
åsigt som Herr Jonas Andersson beträffande den fråga, som nu
föreligger. Men då man, å andra sidan, här särskildt tar i betraktande,
att enkedrottning Josefina i lifstiden skänkt till svenska staten
dels stiftelsen “Oscar den Förstes minne" och till samma stiftelse gif—
vit ytterligare eu half million kronor, dels till “Enkedrottning Josefinas
hem" 200,000 kronor, _ och till åtskilliga andra välgörande ändamål
150,000 kronor, samt erinrar sig all den storartade enskilda välgörenhet,
hon dessutom under lifstiden i många andra afseenden utöfvade, så skall
man, om allt detta sammanlägges, finna att hon för välgörande ändamål
utgifvit under den ena eller andra formen långt öfver en million
kronor. Under sådana förhållanden kan man vara fullt förvissad, att
det icke var för penningebeloppets skull, som framlidna Hennes Maj:t
Enkedrottning Josefina underlät att pensionera vissa af sina tjenare,
utan att det var pa grund af gammal häfd som hon ansåg eller som
man för henne . framhöll att dessa hennes tjenare, som allesammans
voro öfver^ femtio år och varit i hennes tjenst inemot 20 år, enligt
gammal plägsed, skulle blifva af staten pensionerade. Såsom bevis

Om pensionering
af en del
utafframlidna
E. M.

Enkedrottning
Josefinas
hofstat.

(Forts.)

ri:o 46.

Om pensionering
af en del
utaf framlidna

H. M.

Enkedrottning

Josefinas

hofstat.

(Forts.)

Onsdagen den 25 April, f. m.

härpå vill jag nämna, att i Utskottet meddelades vid frågans behandling
ett utdrag af framlidna Enkedrottningens testamente, utur hvilket
jag tillåter mig, då jag dermed icke torde anses träda graimlagenketen
för nära, att få anföra följande ord:

Efter att hafva omnämnt dessa sina tjenare, yttrar Drottningen
slutligen: “på folkombudens bifallande beslut och Konungens nådiga
framställning i ämnet vill jag hoppas och förtrösta.“ Jag är viss
på, mine Herrar, att vi icke skola låta detta vädjande till oss hafva
skett förgäfves.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Carl Hvar sson: Jag skall endast instämma i Herr Jonas

Anderssons förslag.

Herr Sven Andersson: Jag har begärt ordet för att yrka anslag
å Utskottets hemställan i förevarande punkt, emedan jag för min
del icke kan finna den allra ringaste rättvisa eller skäl till att belasta
svenska folket med dylika utgifter som dem, om hvilka nu är
fråga. Jag ber tillika få för denna Kammare gifva till känna, att jag
gör detta yrkande hvarken af ovilja mot eu person, som begärt detta
anslag, eller emot dem, som skulle komma i åtnjutande åt detsamma,
utan jag gör detta yrkande i egenskap af representant inom denna
Kammare, samt för uppfyllandet af de pligter som mig såsom sådan
åligga.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Jöns Rundbäck: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Key och kan således i likhet med honom förklara, att de af
honom anförda skäl, som föranledt Utskottet att tillstyrka de nu
ifrågasatta små pensionsbeloppen åt sådana till framlidna H. M. Enkedrottningen
Josefinas hofstat hörande personer af lägre tjenstegrad,
som uppnått 50 lefnadsår och i 20 år eller derutöfver varit i Hennes
Maj:ts tjenst anstälda, jemväl varit för mig bestämmande..

Här har visserligen blifvit anmärkt, att uti det af framlidna .Hennes
Maj:t Enkedrottningen gjorda testamentariska förordnande blifvit afsatt
ett belopp af en million kronor för att med en del af räntan deraf
pensionera en del af hennes hofstat och betjening. Men, mine. Herrar,
detta gälde icke dem af hennes tjenare, om hvilka det nu. är fråga.
Ty angående deras försörjning har Hennes Maj:t Enkedrottningen förklarat
sig sätta sitt hopp och sin förtröstan till Sveriges Konung och
svenska folkets ombud. För min del fruktar jag icke hellei’, att
svenska folkets ombud, med kännedom om Hennes Maj:t Enkedrottningens
storartade välgörenhet, skola neka de här ifrågavarande pensionerna.
Såsom exempel på Enkedrottningens stora välgörenhet torde
endast behöfva erinras, huru som, då svenska folket för några år sedan
sammansköt medel för firandet af hennes femtioåriga vistelse och verksamhet;
i vårt land, hon skänkte allt hvad hon då fick, utgörande omkring
en half million kronor, till stiftelsen “Konung Oskar den förstes minne.

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

Denna stiftelse för vanvårdade barns uppfostran har, som bekant, för 0m pensioneändamålet
äfven inköpt egendomen Hall i närheten af Södertelie och en fel

en annan egendom, Alsheda i Småland. På senare stället uppfostras ''
för närvarande 70 personer; men hädanefter lärer utrymme vara beredt Enkedrottning
för ytterligare 70. Det torde knappast finuas någon bland eder, som Josejtnas
icke inser och fattar det välsignelserika inflytande, som nämnda stiltelse
utöfvat på de unga personer, hvilka der blifvit intagna. Hennes ^ 01 s''^
Maj:t Enkedrottningens välgörenhet i öfrigt är allt för väl bekant, för
att behöfva vidare omordas. Under sådana förhållanden skulle det
verkligen vara bra egendomligt, om Riksdagen skulle afslå i fråga
varande lilla summa. Att sjelfva pensionsbeloppen i allmänhet böra
bestämmas i förhållande till lönerna är ju en naturlig sak; men Riksdagen
lärer väl icke kunna bestämma lönerna för Kong! Maj:ts hofstat,
; den saken hoppas jag att Kongl. Maj:t fortfarande skall få afgöra.

Visserligen skulle man kunna ifrågasätta, om icke de föreslagna pensionsbeloppen
äro något för stora. Men vid närmare besinnande skall
man finna, att de i allmänhet icke äro större än dem staten beviljar
sina tjenstemän.

Jag tager mig således friheten tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.
Skulle Herr ar ne vilja lemna den af Herr Jonas Andersson
tillstyrkta motivering företrädet framför Utskottets, så har jag för min
del ingenting att deremot invända, ehuru jag icke kan förstå, att Utskottets
motivering är af beskaffenhet att böra kasseras. Utskottet
har nemligen endast yttrat att “staten alltid förut i likartade fall
underkastat sig de uppoffringar, som för sådanas måttliga försörjning •
funnits behöfliga." Jag vill i detta hänseende endast erinra, huru som
till framlidne Hans Maj:t Konung Carl XV:s hofstat beviljats omkring
40,000 kronor, till Hennes Maj:t Drottning Lovisas 39,000 kronor.

Går man ännu längre tillbaka i tiden, så finner man till och med att
framlidne Hennes Kongl. Höghet Sofia Albertinas hofstat blifvit af
statsverket pensionerad. Utskottet har för öfrigt uti sin motivering
endast upplysningsvis meddelat, att staten vid föregående tillfällen
lem nät pensioner af ifrågavarande slag, men icke anfört detta såsom skäl
till det slut, hvartill Utskottet nu kommit. Ehuru jag är långt ifrån
att vilja bestrida rigtigheten af Herr Jonas Anderssons motivering,
yrkar jag således emellertid bifall till Utskottets förslag, hvars motivering
jag anser kunna väl försvaras.

Herr Gustaf Jonsson: Jag skall endast bedja att få instämma
i Utskottets förslag med den af Herr Jonas Andersson föreslagna
motiveringen.

Herr Jan Andersson: Jag ber att få instämma i Herr Jonas
Anderssons motivering till det af honom framstälda yrkande.

Herr Johan Erik Johansson: Då jag reserverat mig mot Utskottets
förslag, ber jag att få tillkännagifva, att jag gjort det på de
af Herr Jonas Andersson anförda skäl. Jag instämmer således i det
af honom framstälda förslaget.

N:o 46. 22 Onsdagen den 25 April, f. m.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef det förslag, Herr
Jonas Andersson derunder framstält, af Kammaren antaget; och hade
Kammaren således bifallit Utskottets ifrågavarande hemställan med
följande förändrade motivering:

“Ehuru åberopandet af gammal häfd icke torde böra gälla såsom
giltigt skäl för staten att åtaga sig pensionering åt aflidna Kongl.
personers tjenare, förefinnas här likväl andra förhållanden, som ensamt
kunna rättfärdiga ett sådant åtagande för denna gång, hvilka likväl
icke må anses såsom något prejudikat för framtiden. Med särskilt
fästadt; afseende å den storartade välgörenhet, Hennes Maj:t Enkedrottning
Josefina under lifstiden städse utöfvade, och hvaraf frukterna
på flerahanda sätt kommit landet till godo, finner sig Riksdagen allenast
af detta skäl föranlåten att bifalla nu förevarande nådiga framställning.
“

Punkterna 5 —9.

Biföllos.

Punkten 10.

Lades till handlingarne.

Punkterna 11 och 12.

Biföllos.

Angående I punkten 13 hade Utskottet utlåtit sig öfver Friherre C. E.

rätt till mili- Focks motion, N:o 125, hvaruti föreslagits, att Riksdagen måtte förtärpension
för k1ar!1 iunehållet af dess underdåniga skrifvelse af den 17 Maj 1874,
Pastmastaren,^ angåen(je vilkoren för åtnjutande af militärpension jemte å stat utgåe.
v. Wedder- ende postmästarearfvode icke utgöra hinder för dylik pensions upprop.
bärande af f. d. Öfversten E. von Wederkop eller i allmänhet af den,
hvars löneinkomst å postverkets stat uppgått till eller öfverstigit 3,000
kronor, men sedermera sjunkit under detta belopp, vare sig genom
förflyttning till annan plats eller af andra orsaker; och hade Utskottet
på anförda skäl hemstält:

att nämnda motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I anledning af hvad sålunda blifvit hemstäldt, yttrade

Friherre C. E. Fock: Jag hade visserligen tänkt mig möjligheten
af en annan utgång för min motion än den af Utskottet föreslagna,
särskild! med hänsyn till de i motionen närmare omförmälda undantagsförhållanden,
som i detta fall ega rum. Men sedan Första Kammaren
redan bifallit Utskottets hemställan, vill jag icke här framkalla
någon diskussion i ämnet och tänker icke heller göra något yrkande.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

Punkterna 14—18.

Biföllos.

Punkten 19.

Utskottet kade föreslagit:

att af Kongl. Maj:t för Länsmannen i Fernebo kärad af Vermlands
län Erik Wilhelm Olander äskad pension af 700 kronor för
.närvarande icke måtte af Riksdagen beviljas.

Efter föredragning af detta förslag, lemnades ordet på begäran till

Chefen för Eongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Thyselius,
som anförde: Stats-Utskottet, som afstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts
proposition om Länsmannen Öländers uppförande på indragningsstat
med åtnjutande af en årlig pension af 700 kronor under den återstående
lifstiden, har såsom skäl härför anfört, att det företedda läkarebetyget
synts Utskottet “icke utesluta möjligheten, att Olander skulle
kunna återvinna sin helsa, särdeles om i betraktande tages hans ännu
unga lefnadsålder. “ Af det statsrådsprotokoll, som är bifogadt den
Kongl. propositionen, har Kammaren utan tvifvel inhemtat, att ansökningen
om Öländers uppförande på allmänna indragningsstaten blifvit
till Kongl. Maj:t ingifven att förekomma icke först vid denna riksdag
utan vid sistlidna års riksdag. Kongl. Maj:t ansåg emellertid då af
samma anledning, som Stats-Utskottet nu anfört, ansökningen icke
böra till någon åtgärd föranleda. Men sedan dess har mer än ett
helt år gått till ända; och under denna tid har Öländers helsotillstånd
icke förbättrats, utan utvisar i stället ett den 7 September
1876 utfärdat läkarebetyg att han, “som i början af år 1875 haft en
svår hjerninflammation med blödning, i följd deraf besvärades af en
viss svaghet i högra armen, så att han icke kunde egna sig åt skrif,
göromål; att hans tankeverksamhet, som förr varit snabb och liflig,
numera vore långsam och slö och hans viljekraft betydligt försvagad,
samt att han, som derjemte saknade kraft till verkligt arbete eller håg
till sysselsättning, under sådana omständigheter vore oförmögen så väl
att sköta sin tjenst som att sig med annat arbete försörja, hvarföre,
och då ofvan anförda följder af hans svåra hjernsjukdom redan öfver
ett och ett hälft år fortfarit utan ringaste förbättring eller förändring,
något skäl icke funnes att antaga, det Olander någonsin kunde blifva
till helsan fullt återstäld.11 Det öfverstiger visserligen en hvars, äfven
läkarens förmåga att kunna gifva ett bestämdt utlåtande, huru vida
helsa och krafter kunna återvinnas. Det är endast en högre makt,
som förutser detta. Men så vidt det står i läkarens förmåga att beräkna
framtiden, så har det skett, och enligt denna beräkning är intet
.att hoppas. Då nu i denna Kammare finnas två ledamöter, den ena
domare i orten, den andra representant för det härad, der Olander
haft sin tjensteverksamhet sig anvisad, torde af dem kunna lemnas

Angående
pension för
Länsmannen E.
W. Olander.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Angående

pension för

Länsmannen E,

W. Olander,

(Forts.)

vidare intyg angående hans helsotillstånd. Jag medger, att Olander,.
som icke uppnått mera än några och trettio års ålder och icke länge
varit i statens tjenst, icke kan på sådan grund vara förtjent af någon
särskild ynnest af Riksdagen eller hafva att hoppas någon särskild
fördel sig af Riksdagen beviljad. Men det är icke heller någon fördel
för Olander, som blifvit här ifrågasatt, utan fördelen skulle tillkomma
dels det distrikt, der han är anstäld såsom tjensteman, dels, ehuru
i mindre mån, statens egen kassa. Olander åtnjuter nemligen såsom hyresersättning
och lön med tillfällig löneförhöjning ett belopp af 1,125 kronor.
Han är icke skyldig att af detta belopp åt vikarien afstå mer än eu
fjerdedel af sjelfva lönen med den tillfälliga löneförhöjningen, hvilken
summa belöper sig till 231 kronor 25 öre. Han har således, så länge
han i tjensten qvarstår, 893 kronor 75 öre i behåll af sin löneinkomst,
och det uppstår följaktligen för honom, om han afskedas med flen nu
föreslagna pensionen, en förlust af nära 200 kronor om året, helst det
är att förutse, att länsstyrelsen, om den hittills ansett sig böra vid
befattningarne bibehålla den otjenstbara, men på alla tillgångar blottade
länsmannen, skall uti beviljandet af den begärda pensionen se och
beakta en anvisning att lemna afsked åt Olander och förordna en
annan länsman. Fördelen af Öländers pensionering skulle således icke
tillkomma honom utan i främsta rummet distriktet. Det måste
för distriktet vara i hög grad ofördelaktigt att denna ansvarsfulla
tjenst fortfarande skötes af vikarier, hvilka, så snart tillfälle yppas
att på ordinarie stat få en tjenst eller eu bättre befattning, icke
längre qvarstå vid detta förordnande; men Öländers pensionering kan
äfven vara till förmån för staten. Jag har förut nämnt det belopp,
Olander är skyldig afstå till vikarie. Enligt författningarne skall af
allmänna medel till detta arfvode läggas så mycket, att det uppgår
till halfva lönens belopp. Nu har emellertid Konungens Befallningshafvande
i länet hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning dels
derom, att Olander skulle under sin tjenstledighet få behålla lönen
oafkortad, och dels, då det för länsstyrelsen vore omöjligt att erhålla
en vikarie för det belopp, som enligt författningarne skall dertill utgå,
att vikarie måtte komma i åtnjutande af alla de fördelar, som följa
med tjensten, för hvilket ändamål af länsstyrelsen begärts ett anslag
af 1,125 kronor. Vid underdånig föredragning af denna framställning
har Kongl. Maj:t väl icke bifallit densamma, i hvad den afser befrielse
för Olander att afstå en del af lönen, och icke heller tillagt
vikarien full lön; men Kongl. Maj:t har likväl ansett sig icke kunna
bestämma afiöningen för vikarien till mindre belopp än 1,000 kronor.
Häraf följer en utgift för staten af 708 kronor 75 öre, eller mera än
hvad som för Olander i pension föreslagits.

Härförutom förekommer äfven en annan omständighet, som medför
olägenhet, och på hvilken jag anhåller att få fästa Kammarens
uppmärksamhet. Bidraget till vikariens aflöning skall nemligen utgå
af allmänna besparingarne på sjette hufvudtiteln, men dessa besparingar,
som vid förra årets början utgjorde emellan 10 eller 12,000 kronor
— jag erinrar mig icke närmare beloppet — hafva vid början af
innevarande år, oaktadt all möjlig sparsamhet iakttagits, nedgått, en -

Onsdagen den 25 April, f. m.

ligt Statskontorets uppgift, till omkring 2,600 kronor. Det är icke
svårt att förutse, att dessa besparingar inom årets slut skola helt och
hållet taga slut, och att till och med brist möjligen kan uppkomma.
Följaktligen skall, i fall framställningen angående Öländers öfverflyttande
på indragningsstat icke varder bifallen, regeringen befinna sig i den ställning,
att nödgas antingen strängt tillämpa författningarnas föreskrift och
icke tilldela vikarie mera än fyllnad i halfva lönen — i hvilket fäll man,
enligt Konungens Befallningshafvandes antydan, antagligen icke skulle
lyckas erhålla någon vikarie till tjenstens uppehållande — eller ock
att hänvisa på besparingar, om hvilkas tillvaro man icke har säker
kännedom, knappast någon förhoppning. Båda dessa utvägar äro
mycket betänkliga. Efter erhållen kännedom om förhållandet har
också Första Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, redan
bifallit Kongl. Maj:ts proposition; och jag vågar göra mig den vissa
förhoppning, att äfven denna Kammare skall stanna i samma beslut.

Herr Talmannen aflägsnade sig nu, och Herr vice Talmannen
öfvertog ledningen af Kammarens förhandlingar, hvarefter

Herr Löwenhielm erhöll ordet och yttrade: Då Länsmannen
Olander, om hvars uppförande på indragningsstat i denna punkt är
fråga, under de senaste 12 åren innehaft länsmanstjenst inom den af mig
i nåder anförtrodda domsagan, och jag till följd deraf eger kännedom
icke blott om det sätt, hvarpå han skött sin befattning, utan jemväl
om hans helsotillstånd så väl före som efter den svåra sjukdom, hvaraf
han i början af år 1S75 hemsöktes, får jag, till den kraft och verkan
sådant kan medföra, intyga, att han under den tid, då hans helsotillstånd
det medgifvit, skött sin länsmansbefattning fullkomligt oförvitligt,
att han under de sista två åren varit alldeles urståndsatt att
förestå densamma, samt att hans själsförmögenheter till följd af den
genomgångna svåra sjukdomen blifvit så försvagade, att han under de
två sista åren varit ansedd och ännu är att anse såsom idiot.

Utskottet har grundat sitt afstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition
på den omständigheten, att innehållet af det rörande Öländers helsotillstånd
företedda läkarebetyget icke skulle, efter Utskottets åsigt,
utesluta möjligheten, att Olander skulle kunna återvinna sin helsa.
Detta betyg innehåller likväl den slutmeningen, att något skäl icke
finnes att antaga, det Olander någonsin kan blifva till helsan fullt
återstäld. För min del kan jag icke finna annat, än att uttrycken i
betyget äro sådana, att deraf följer, så vidt sådant kan af läkare bedömas,
att det icke kan antagas, det Olander vidare skall komma att
förestå sin tjenst.

Då jag nu går att vördsamt yrka bifall till den Kongl. propositionen,
gör jag det icke för att bereda Olander en fördel, utan endast
på det att tjensten måtte komma att behörigen upprätthållas. På sätt
Herr Civilministern redan anmärkt, skulle icke heller någon fördel
härigenom beredas Olander, utan tvärtom förlust, då Olander, som nu
åt sin lön uppbär 893 kronor 75 öre, men enligt Kongl. Majrts förslag
skulle i pension erhålla endast 700 kronor, genom ett bifall till

yiAngående

pension för

Länsmannen E.

W. Olander.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Angående

pension för

Länsmannen E.

W. Olander.

^Forts.)

Kongl. Maj:ts proposition skulle erhålla en mindre inkomst än den
han nu har. För statsverket skulle icke heller ett sådant beslut medföra
någon ökad utgift, men väl en årlig besparing af 68 kronor 75
öre, enär åt vikarien, till hvilken Olander af sin lön afstår endast
231 kronor 25 öre, för närvarande uppbär af statsmedel 768 kronor 75
öre, hvilket anslag väl fortfarande komme att utgå, så länge tjensten
skulle uppehållas af vikarie.

Ått det föreslagna pensionsbeloppet icke heller kan anses för
högt, framgår deraf att Olander är alldeles medellös. Anledningen,
hvarför hans tillgångar icke blifvit afträdda till hans borgenärers förnöjande,
är icke den att tillgångarne öfverstiga skulderna, utan den
att tillgångarne äro så ringa, att hans fordringsegare icke ansett sig
böra på dem göra anspråk. Då jag erfor, att Utskottet hade afstyrkt
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i frågan, tillskref jag Jägmästaren
C. F. Lindskog i Bylta, hos hvilken Olander vistats alltsedan September
månad förlidet år, och begärde att han skulle förskaffa och tillsända
mig läkarebetyg angående Öländers nuvarande helsotillstånd.
Enär emellertid Jägmästaren Lindskog då befans vara ute på embetsresor
och således icke var i tillfälle att så snart, som önskligt vore,
hitsända det begärda läkarebetyget, helst Olander bodde långt bort
från ortens läkare, så tillsände mig Lindskog sjelf ett intyg om Öländers
nuvarande helsotillstånd, hvilket intyg jag, till den kraft och

verkan det hafva kan, härmed får uppläsa: “På begäran får jag lemna
det intyg att jag hos Kronolänsmannen E. Olander, som varit i mitt
hus sedan September 1876 och fortfarande vistas härstädes, under
denna tid ej kunnat förmärka någon förbättring till själsförmögenheter,
utan är han fortfarande lika slapp och slö, som någonsin förut,

och ur stånd att sysselsätta sig med något sorts arbete. Han kan

således efter min öfvertygelse ej någonsin återfå förmågan att försörja
sig sjelf.

Bylta den 22 April 1877.

C. F. Lindskog."

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då här icke är fråga
om att bereda den ifrågavarande personen någon fördel eller staten
någon ökad utgift, hemställer jag vördsamt om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Ekman: På de skäl, som af föregående talaren blifvit framstälda
och i hvilka jag ber att till alla delar få instämma, yrkar äfven
jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Carl Hvar sson: Jag har icke några skäl att lägga till
dem, som redan blifvit i Utskottets motivering anförda för bifall till
Utskottets förslag. Inom Utskottet ansåg man det icke vara alldeles
otänkbart, att en man vid så unga år som Länsmannen E. W. Olander
skulle kunna vinna förbättring i sin sjukdom, samt att det derföre
nu vore för tidigt att uppföra honom på indragningsstat, innan
man hunne se huru hans sjukdom utvecklar sig. Det afgifna läkarebetyget
öfver Öländers helsotillstånd synes icke heller vara affättadt

Onsdagen, den 25 April, f. m.

M:o 46,

i så bestämda ordalag, att derigenom allt hopp om hans tillfrisknande Angående
framdeles uteslutes. Detta syntes Utskottet innebära tillräckliga skäl Pension for
att tills vidare uppskjuta frågans afgörande. Skulle Kammaren det ''

•oaktadt och på grund af de närmare upplysningar om bemälde Clan- (Forts.)
ders helsotillstånd, som under diskussionen blifvit lemnade, vilja bifalla
Kongl. Maj:ts proposition, så är visserligen det ifrågavarande pensionsbeloppet
icke så stort, att man derföre bör rygga tillbaka; men jag
tror dock att de skäl, som här i Kammaren blifvit anförda för bifall
till den begärda pensionen, icke äro af större vigt än de som af Utskottet
blifvit framstälda för afslag af densamma. Jag upprepar, hvad
jag nyss sade, att en ung man på 35 år nog torde kunna hoppas att
tillfriskna från eu iråkad sjukdom, äfven om en läkare skulle hysa en
motsatt åsigt. Sådant har man sett förut.

Af dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Grefve Björnstjerna: Då det nu är upplyst, att den ifrågavarande
mannen är både larn och sinnesslö, hemställer jag om det
icke vore skäl att, med afslag å Utskottets förslag, bifalla Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Jöns Rundbäck: Jag tror att det finnes flera skäl, som
tala för bifall till Utskottets förslag. Förhållandet är nemligen icke,
såsom en talare från Vermland nämnde, att den ifrågavarande personen
varit länsman i 12 år, utan endast, om jag ej misstager mig, i
i 2 eller 3 år. Derom lemnar emellertid den Kongl. propositionen
ingen upplysning, men väl derom att Olander den 2 Juli 1864 blifvit
antagen till e. o. landskanslist. Men om denna senare uppgift är rigtig,
hvilket väl icke gerna kan bestridas, så är det naturligt att han
icke samtidigt kunnat vara länsman. Jag beklagar visserligen den
olycka som drabbat denne man; men, mine Herrar, det finnes ett annat
skäl, som bestämt mig för att instämma i det slut, hvartill Utskottet
kommit. Det synes mig nemligen vara orimligt, att en så ung
man som Olander, hvilken blott en kortare tid varit anstäld i statens
tjenst, skall få uppbära en större pension, än åtskilliga andra tjensteman,
som varit i statens tjenst lika lång tid som Olander lefvat och
hviika under denna långa tjenstetid hunnit blifva utgamla, svaga och
skröpliga, men, det oaktadt, från civilstatens pensionskassa icke ega
att uppbära mer än 400 kronor årligen i pension, under det att deremot
Olander, såsom det synes, endast derföre att han för närvarande
är af sjukdom urståndsatt att tjenstgöra, skall få uppbära 700. Jag
förstår icke skälet härtill. Härtill kommer, att Kongl. Maj:; förlidet
år funnit sig föranlåten att afslå eu framställning i samma syfte, på
den grund att Länsmannen Olander icke ansågs hafva tjenstgjort tillräckligt
länge för att anses berättigad att uppföras på indragningsstat.

För min del skulle jag verkligen icke hafva något egentligen emot,
om Kammaren nu skulle bifalla Kongl. Maj:ts proposition; men jagber
dock att om möjligt få upplysning af någon, som känner dessa
förhållanden bättre än jag, hvarföre eu person, som icke varit tjensteman
längre tid än Olander, skall anses berättigad att uppbära en pension

N:o 46.

Angående

pension för

Länsmannen E.

W. Olander.

(Forts.)

28 Onsdagen den 25 April, f. m.

af 700 kronor, under det att andra tjensteman finnas, hvilka efter att
i 30 eller 40 års tid hafva tjenat staten icke ega rättighet till högre
pension än 400 kronor. Visserligen kommer staten, derest Kongl.
Maj:ts proposition icke vinner Riksdagens bifall, att göra en liten årlig
förlust, såsom äfven den förste talaren redan anmärkt; men om Öländer,
hvilken lärer innehaft tjensten endast två år på förordnande, nu
får samma pension som hans kamrater först efter mångårig tjenstgöring
äro berättigade till, så torde staten för honom hafva gjort allt,
hvad han bör. För min del är jag således icke obenägen att så till
vida biträda Kongl. Maj:ts proposition, att jag vill det Olander på
grund af sin sjuklighet må få något understöd. Men jag anser detta
lämpligen kunna bestämmas till det för en vanlig länsmanspension bestämda
belopp, 400 kronor. Ty ogift, som han dertill är, bör han
väl icke beredas större förmåner än hans kolleger.

Grefve Björnstjerna: Blott några ord till besvarande af den
siste talarens yttrande. Vi hafva nyss förut i dag beviljat hela lönen i
pension åt eu officer, som är sinnesslö. Hvarföre då neka en länsman
samma förmån? Orsaken hvarför pensionen till Länsman Olander föreslagits
till 700 kronor är ju helt enkelt den, att detta belopp motsvarar
hans innehafvande lön. Då Kammaren, såsom jag redan anfört,
nyss beviljat pension motsvarande hela lönen åt en person, som i följd
af sinnesslöhet icke vidare kan bestrida sin tjenst, fördrar väl konseqvensen
att Kammaren äfven beviljar den af Kongl. Maj it äskade
pensionen, till hvilken jag således yrkar bifall.

Herr Löwenhielm: Med anledning af Herr Rundbäcks förmodan,
att Länsmannen Olander icke skulle hafva skött länsmansbefattning
mer än två år, ber jag få upplysa, att Olander allt sedan början af
år 1866 förestått länsmanstjensten i Fernebo härad, med undantag af
de tider, då han varit tillförordnad kronofogde. Derjemte tror jag
mig veta, ehuru jag ej är fullt viss derpå, att han före år 1866 förestått
länsmansbefattning i ett annat härad af Vermlands län.

Jag skulle beklaga om Kammaren icke beviljade den här begärda
pensionen, som ju icke leder till någon statsutgift samt ej heller är
tillkommen för att bereda fördel åt någon enskild person. Afslås den
gjorda framställningen, så blir följden den, att länsmansbefattningen
inom Fernebo härad, som är ett af de största och folkrikaste härad
i riket, under en oviss framtid kommer att vexelvis skötas af ofta ombytta
vikarier, hvilket visserligen icke kan vara till gagn för orten.

Jag yrkar fortfarande bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Herr J. Em. Jansson: Jag har endast begärt ordet för att vitsorda
Herr Löwenhielms nyss lemnade uppgifter om Länsmannen Öländers
tjenstetid; och förenar jag mig i öfrigt med dem, som yrka bifall
till hvad Kongl. Maj:t i detta fall äskat.

Herr Asker: Kammaren har nyss vid den 17:de punkten i förevarande
utlåtande bifallit Kong!. Maj:ts proposition om pension åt Krono -

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

fogden Melin, om hvilken det företedda läkarebetyget säger, att han Angående
anses vara obotligt sinnessjuk. Detta läkarebetyg utesluter således pension för
icke heller möjligheten, att den såsom obotlig ansedda sinnessjukdomen LänsmannenE,
kan förändras till den sjukes fördel. Här, i den nu föredragna punk- jFor™Y’''
ten, gäller frågan ett alldeles liknande förhållande. Ej heller kan jag
se, att det beträffande Länsmannen Olander företedda läkarebetyget
lemnar någon förhoppning att Olander skulle kunna blifva till helsan
fullt återställd, då hans svåra hjernsjukdom, som det heter, ju redan
öfver ett och ett hälft år fortfarit utan ringaste förbättring eller förändring.
Vid sådant förhållande synes mig, så vidt Kammaren i detta
fall vill handla konseqvent, icke någon annan utväg finnas, än att bifalla
Kongl. Maj:ts proposition.

En talare har sagt, att en länsmanspension icke uppgår till högre
belopp än 400 kronor. Jag ber med anledning häraf endast få erinra,
att det här är fråga om att uppföra Länsmannen Olander på indragningsstat
och att han då må anses berättigad att uppbära sin lön till
belopp af 700 kronor, med undantag af lönetillägg, i pension.

Om den ärade talaren menade, att denna pension skall utgå från
civilstatens pensionsinrättning, så är det ett misstag; ty här är fråga
om att uppföra pensionen å allmänna indragningsstaten och då blir
förhållandet icke jemförligt. Då Första Kammaren dessutom bifallit
Kongl. Maj:ts proposition, så tillåter jag mig säga att, i fäll denna
Kammare stannar i annat beslut, saken onödigtvis skulle komma att
bringas under gemensam votering. Bättre synes mig vara, om Kammaren
på de skål, som både i Kongl. Maj:ts proposition och af flere
talare äro anförda, godkänner densamma och således afslår Statsutskottets
hemställan, hvilket jag för min del påyrkar.

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill endast med anledning af siste
talarens jemförelse mellan hvad som förekom under 17:de punkten
och här erinra att, ehuru läkarebetygen i båda fallen äro ganska lika,
likväl finnes skilnad i förhoppningarne om ifrågavarande personers
tillfrisknande. Den tjensteman, om hvilken nu är fråga, är endast 35
år gammal, den andre deremot 61 år. Man kan således med fullt
skäl hysa mera hopp om den först nämndes tillfrisknande än om den
sist nämndes återställande till helsan.

Herr Jöns Rundbäck: Med anledning af Grefve Bjönstjernas
yttrande, att Riksdagen alltid brukar gifva hela lönen i pension åt
tjenstemän, hvilka befinna sig i sådana förhållanden, som den nu ifrågavarande
Länsman Olander, ber jag få upplysa, att så icke är förhållandet.
I 9:de punkten af detta betänkande t. ex. är det fråga om pension
åt en kompanichef vid Smålands grenadierbataljon, Friherre
Sparre, till följd af honom påkommen sinnessjukdom. Hans lön som
kompanichef är 2,800 kronor. Men Kongl. Maj:t har icke begärt, ej
heller Kammaren beviljat mer än 1,000 kronor i pension. Här af
synes således, att det kan vara en betydlig skilnad mellan lönen och
pensionen.

Fn annan talare, Herr Asker, framhöll, att ifrågavarande läns -

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Angående man är berättigad att på allmänna indragningsstaten erhålla det bepension
jor gärda beloppet såsom pension. Ja det är han, men först vid uppW™O
heder.'' nådda 65 lefnadsår och efter minst 35 tjensteår. Då får en länsman
(Ports.) utan vidare sin lön på allmänna indragningsstaten. Men från civilstatens
pensionsinrättning är en länsman icke berättigad till högre
pension, än jag i mitt förra anförande uppgifvit, vid 55 års ålder och
efter 30 tjensteår. Inom Utskottet var också verkligen fråga om att
gifva Olander pension, under vilkor, att han sjelf skulle tillskjuta den
afgift, som i dylika fäll skall till kassan inbetalas för att få pension;,
men denna afgift är så stor, att det icke ansågs möjligt för honom
att erlägga den. Nu då jag föreslagit att Olander skulle komma i
* samma ställning som andra länsmän, Indika under de omständigheter,
jag nyss nämnde, erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning,
så synes det mig som om jag gjort allt hvad jag kan. Jag yrkar således,
att Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt må på det sättet
bifallas, att en årlig pension af 400 kronor beviljas åt Länsmannen
Olander. Det finnes — mine Herrar — tjensteman i vårt land, som
med familj måste lefva på en motsvarande årsinkomst; och då måtte
detta väl också gå för sig för Olander, som är ogift.

Grefve Björnstjerna: Det är ganska sant, hvad den siste talaren
sade, att i 9:de punkten beviljades en pension, lägre än lönen;
men det kom sig deraf, att Friherre Ulfson Sparres förmyndare icke
begärt mer än 1,000 kronor. I 11 :te punkten deremot har föreslagits
och beviljats pension för Löjtnanten vid Norrbottens fältjägarecorps
A. Norén till ett belopp, motsvarande hela hans nu innehafvande lön,
naturligtvis med afdrag af den afgift till pensionskassan, som han i
alla fall skolat inbetala. Det var om nämnde Norén jag sist talade,
och lärer Herr Rundbäcks anmärkning således icke hålla streck.
Samma skäl, som talade för bifall till den af Kongl. Maj:t åt Norén
begärda pensionen, synes mig äfven hvad Olander beträffar vara för
handen. Jag yrkar således fortfarande bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Öfverläggningen förklarades slutad. Herr vice Talmannen gaf
propositioner, enligt de yrkanden som förekommit, dels på bifall till
Utskottets hemställan, dels på afslag å samma hemställan och bifall i
stället till Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, dels ock på bifall till
det yrkande, Herr Jöns Rundbäck främst,ält. Den först nämnda af
dessa propositioner fann Herr vice Talmannen vara med öfvervägande
ja besvarad; men blef då votering begärd, i anledning hvaraf, och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall till Kongl.
Maj:ts framställning, en omröstningsproposition af följande lydelse
uppsattes, justerades och anslogs:

*‘Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 19 punkten af
utlåtandet N:o 22 röstar

Ja;

Onsdagen den 25 April. f. m.

N:o 46.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.*

Röstsedlarne afgåfvos, och befans vid deras sammanräkning, att
55 ledamöter röstat ja och 104 ledamöter nej; i följd hvaraf Kammaren
besluta i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Punkterna 20— 44.

Biföllos.

Punkten 45.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på allmänna indragningsstaten
bevilja åt framlidne Filosofie doktorn, en af de aderton i
Svenska akademien, Carl Vilhelm August Strandbergs enka, Brita
Christina Aurora Strandberg, född Palm, en lifstidspension af 800
kronor årligen, ,att uppbäras från och med månaden näst efter den,
då mannen afiidit.

I sammanhang med denna nådiga proposition hade Utskottet till
pröfning förehaft en af Herr E. Behmer inom Andra Kammaren väckt
motion (N:o 142), deri föreslagits, att Riksdagen måtte på allmänna
indragningsstaten bevilja förr bemälda enka en lifstidspension af 2,000
kronor, att uppbäras från och med månaden näst efter den, då mannen
afled.

Och hade Utskottet, i anledning af nämnda framställningar,
hemstält:

att Riksdagen, med afslag å Herr Behmers motion, måtte bifalla
hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende behagat föreslå.

Sedan denna hemställan blifvit uppläst, yttrade

Herr Behmer: Det är visst icke någon egentlig tanke på eller
förhoppning att vinna ändring i Utskottets förslag, som gjort att jag
begärt ordet; jag har gjort det hufvudsakligast derför, att min tystnad
icke må tolkas så som om jag ändrat min öfvertygelse om föreslagna
pensionsbeloppets otillräcklighet. Jag kan omöjligen frångå den
tanke, jag i detta fall hyst och hvilken äfven finnes i statsrådsprotokollet
uttalad, att pensionens ändamål är att från ekonomiskt betryck
befria den aflidne skaldens efterlefvande familj; och då det tydligen
framgår af föreliggande handlingar och uttalanden i saken, att en
större summa, än den Kongl. Maj:t föreslagit, erfordras för vinnande
af detta ändamål, må det icke förtänkas mig, att jag försökt få rättadt

Om pension
för skalden C.
V. A. Strandbergs
enka.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om pension
för skalden C.
V. A. Strandbergs
enka.
(Forts.)

det missförhållande, som jag ansåg förefinnas emellan bekofvet å ena
sidan och det föreslagna beloppet å den andra.

Jag har tillåtit mig i min motion yttra, att “efter min uppfattning
Riksdagens ögonmärke här vid lag borde vara att till värdigt
hedrande af den afiidnes minne bereda hans efterlefvande familj sorgfri
existens11, och- då jag nedskref detta föresväfvade mig tanken på
senaste danska riksdagen, som åt enkorna efter två skalder, hvilka
icke kunna ställas i jembredd med Strandberg, anslagit större pensionsbelopp
än nu föreslagna. Då jag föreställer mig, att svenska
Riksdagen är lika mån att hedra nationens store män och deras minnen
som någonsin den danska, och då, i betraktande af ställningen
samt för handen varande förhållanden, den af mig begärda summan
icke kan anses vara för högt tilltagen, tillåter jag mig, huru djerft
det än må synas, att vördsamt yrka afslag å Utskottets hemställan
samt bifall till min motion.

Häruti förenade sig Herr P. N. Bergström.

Herr Torpadie: Äfven jag skall bedja att till protokollet få
nedlägga min önskan, att Stats-Utskottet hade något mera kunnat
tillmötesgå Herr Behmers yrkande i hans motion. Jag vet visserligen,
att denna hufvudtitel är belastad med många och stora utgifter, men
det må icke förtänkas mig, som kände skalden i hans ungdom och
umgicks med honom under det han diktade dessa förträffliga “Sånger
i pansar" och denna sång, som ännu vid våra fester går “Ur svenska
hjertans djup"; det må icke förtänkas mig, om jag lifligt önskar,
att Kammaren måtte göra något mer än hvad här tillstyrkts för
hans enka.

Då emellertid den ärade motionären icke gjort något yrkande,
så har jag blott velat säga dessa ord, för att hafva min åsigt förvarad
i Kammarens protokoll.

Herr H. Bandqvist: Jag har endast begärt ordet för att instämma
i Herr Behmers yttrande.

Herr Strömberg: Instämmande med hvad af Herrar Behmer
och Torpadie yttrats, anhåller jag att i protokollet få antecknadt, att
jag är af den åsigt, att pensionsbeloppet borde i detta fall hafva
varit högre.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade endast yrkats, att,
med afslag å Utskottets hemställan i hvad den afsåg Herr E. Behmers
motion, nämnda motion måtte bifallas. Herr vice Talmannen gaf
emellertid först proposition på bifall till Utskottets förslag samt derefter
på nyss nämnda yrkande; och enär den förra propositionen besvarades
med öfvervägande ja, hade Kammaren alltså bifallit Utskottets
hemställan.

I punkten 46 hade Utskottet tillstyrkt,

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46,

att Herr IJj. Petres motion, N:o 83, om beviljande af eu årlig
pension af 800 kronor åt framlidne Professoren i nordiska språk vid
universitetet i Upsala Carl Säves enka, Ottilia Rosina Johanna Säve,
född Schenson, för närvarande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Rörande detta ärende yttrade

Friherre Nordenfalk: Då jag vid början af denna riksdag
emottag mitt exemplar af Kongl. Maj:ts nådiga proposition N:o 1 och
i densamma saknade förslag till pensionsanslag för professoren Carl
Säves enka, föresatte jag mig att inlemna motion härom.

Jag blef likväl i denna min afsigt förekommen af den ärade
motionären och kan endast genom att instämma i hans begäran uttala
mitt intresse för att hvad han föreslagit måtte af denna Kammare
bifallas. Jag gör detta, icke för minnet af den vänskap och högaktning
jag hyste för Säve, icke heller för sjelfva pensionsfrågans
skull, enär jag är öfvertygad, att motionen, af Första Kammaren bifallen
och sedan till och med ledamöter af Stats-Utskottet inom Första
Kammaren instämt i densamma, kommer att af Riksdagen godkännas,
utan jag gör det för denna Kammares egen skull.

Om det, såsom motionären säger, är en sanning, att en nations
språk är en bland dess dyrbaraste skatter, torde det nemligen icke
vara likgiltigt, huruvida Kammaren bör eller underlåter begagna sig
af den enda utväg, som nu står till buds, att erkänna förtjensterna
hos en man, som i detta hänseende verkat synnerligen oegennyttigt
och gagnande.

Det är för många, om icke för alla af denna Kammares ledamöter
kändt, att, då professor Säve började egna sitt lif åt de nordiska
språkens studium, var det alldeles utan någon förhoppning, att derigenom
kunna förskaffa sig lefvebröd. Han blef docent i sitt ämne
först vid den derför sena åldern af 35 år och utnämndes icke till
professor förr än efter fylda 47 år.

Jag tror mig icke heller misstaga mig, om jag säger, att det
var Riksdagens kännedom derom, att det fans en man kompetent till
platsen, som väsentligast bidrog till att 1867 års riksdag beviljade
medel till inrättande af en profession i nordiska språk vid Upsala
universitet. Om denna Kammare nu genom afslag till den i motionen
framstälda begäran, skulle visa antingen sin likgiltighet för sjelfva
saken eller sin obekantskap med allt, hvarför vi i detta afseende hafva
Säve att tacka, skulle jag för Kammarens skull djupt beklaga det.

Jag skulle äfven af ett annat skäl göra detta, enär man enligt
min åsigt i betänklig grad inskränker den enskilda motionsrätten, om
Riksdagen, äfven vid sådana skäl som här föreligga, skulle afstå
pensionsmotioner, endast till följd af den grundsatsen, att man borde
afslå alla dylika frågor, som väckts af enskild motionär.

Att Stats-Utskottet afstyrkt motionen, finner jag alldeles icke
underligt, emedan för medlemmarne af detta Utskott såsom sådana,

Andra Kammarens Prut, 1877. N:o 46. 3

Om pension åt
Professoren
C. Säves enka.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om pension åt nämnda skal torde böra vara gällande; men deremot anser jag det vars.

Professoren Aldeles i sin ordning att, såsom en ledamot af sagda Utskott inom
n^tsT^’ första Kammaren yttrade, de detta oaktadt såsom ledamöter af Kanin^
01S''^ maren kunna finna sig oförhindrade att tillstyrka bifall till en enskild
motion i denna väg — hvilket de öfriga också i frågan gjorde.

Jag skall för öfrig! bedja att få fästa uppmärksamheten derpå,
att det enda skäl, Utskottet haft för sitt afstyrkande och som anförts
i slutet af motiveringen, numera genom Herr Statsrådets och chefens
för Kongl. Ecklesiastikdepartementet yttrande i Första Kammaren kan
anses bortfallet.

I den varma önskan, att Kammaren måtte begagna detta tillfälle
att visa sitt erkännande af Professoren Carl Säves nitiska, trägna och
oegennyttiga sträfvan i vetenskapens tjenst, af hans stora förtjenster
särskild! om den fosterländska språkkritiken samt af den gagneliga
lärareverksamhet han utvecklat, och hvilken jag tror godt kan vitsordas
af en af hans här närvarande kamrater, vågar jag hemställa, att
Kammaren måtte enhälligt bifalla motionen.

Grefve Björnstjerna och Herr P. N. Bergström instämde med
Friherre Nordenfalk.

Herr Petre: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Ej utan
tvekan har jag till Riksdagen framlagt den ifrågavarande motionen, då
äfven jag ur principiel synpunkt helst ser att sådana frågor omhändertagas
af regeringen.

Det sätt, hvarpå Stats-Utskottet utlåtit sig om min framställning
visar dock att jag icke öfverskridit grannlagenheten, då jag denna gång
trädt regeringen i förväg; och jag är Utskottet tack skyldig för den
öppenhet och välvilja, hvarmed det erkänner att Professor Säves stora
förtjenster om sin vetenskap och vårt språk väl berättigar hans enka
och två minderåriga barn till det årliga understöd af statsmedel jag
föreslagit. Och det enda hinder, som skulle återstå, kan må hända nu
i denna stund lätt höfvas från statsrådsbänken.

Derjemte, mine Herrar, ber jag Eder väl ihågkomma att Riksdagen,
ej långt tillbaka, jag tror 1874, uti ett liknande fall på enskild motionärs
begäran beviljat en dylik pension åt aflidne Professor Ångströms
enka — så att prejudikat saknas icke.

Och då Första Kammaren redan enhälligt bifallit framställningen,
vågar jag häruti se ett bevis, ett erkännande utaf, att det här gäller
en man, som gjort sig väl förtjent om fäderneslandet.

Ett folks lifskraft och framtid plägar bedömas efter den omvårdnad
det tager om sina framstående mäns efterlefvande, efter den pietet
det egnar åt sina framfarnes grafvar och sista hvilorum.

Må äfven vi i denna stund visa icke allenast genom ett bifall
utan genom ett enhälligt bifall att vi väl veta häfda vår ära i detta
afseende!

Herr Rydin: Jag skall endast bedja att få konstatera de fakta,
som de föregående talarne uppgifvit, och på samma gång förklara, att

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

det vore Kammaren värdigt att genom beviljande af den begärda Om pension åt
pensionen lemna en gärd af erkännande åt den aflidaes oegennyttiga.
ihärdiga, mödosamma och under försakelser fortsatta verksamhet i u ^*^8.)" **
vetenskapens tjenst.

Herr Wieselgren: Det är den enklaste känsla af pligt, som gör,
att jag måste instämma i det yrkande, som af de föregående talarne
blifvit framstäldt. Några skäl till dem, som redan förut blifvit i saken
angifna, torde icke erfordras — jag undrar om ens de nämnda varit af
nöden. Ty för hvar och en, som talar det svenska språket och älskar
detsamma, borde ju Säves namn och förtjenster redan vara tillräckligt
kända. Jag har som hans lärjunge under en följd af år varit i tillfälle
att se, hvad han varit såsom lärare; med hvilken nitälskan han
fattat sin uppgift och skött sitt kall. Det är en obestridlig sanning,
att han, såsom i motionen finnes uttaladt, “i egentlig mening bildat
en skola af yngre krafter, hvilka kunna hvar i sin mån upptaga och
fullfölja hans verk“. Frukterna af hans framstående verksamhet skola
så komma det nu lefvande och ännu mera ett följande slägte till
godo. Utskottet kan visserligen från sin ståndpunkt och på de skäl,
som det angifvit, afstyrka bifall till motionen, men, i likhet med den
siste talaren, tror jag, det vore Kammaren värdigt att från sin ståndpunkt
bifalla den.

Herr Sjöberg: Jag vågar nästan påstå, om mitt minne icke alltför
mycket sviker mig, att jag knappt någon gång, då denna i så många
hänseenden sorgliga hufvudtitel under föregående riksdagar varit föremål
för behandling, tillåtit mig att afgifva något yttrande. Om jag
nu gör ett undantag ifrån hvad, jag kan nära nog säga, för mig hittills
gält nästan som regel, må det vara tillåtet ur synpunkten af att jag
känner mig uppmanad att åtminstone med några ord, så godt jag förmår,
söka framhålla den aflidne vetenskapsmannens förtjenster; och
jag vågar antaga, att den omständighet, att jag stått i vänskapsförhållande
till honom icke skall anses innebära något jäf för mig att
yttra mig i saken.

Det är redan i motionen antydt, hurusom Professoren Säve med
stora uppoffringar och under mångfaldiga umbäranden så småningom
arbetade sig fram till det mål, som var hans lefnads och som blef
hans lifsgerning. Från början hade han egnat sig åt läkareyrket,
men drefs oemotståndligt till studiet af fosterlandets språk och den för
detta grundläggande fornformen af nordiskt tungomål. Han egde icke
någon enskild förmögenhet, och det var derföre endast med stora ekonomiska
svårigheter, som han kunde bereda sig tillfälle att resa omkring
i bygderna och under samvaro med folket uppsamla det egendomliga i
dess språk. Det har ock visat sig, att det arbete, han dervid nedlagt,
varit högst betydligt, och de samlingar, som han derifrån lemnat
efter sig, äro så omfattande, att man icke nog kan beklaga, att han
rycktes bort alltför tidigt för att kunna egna åt dem en ordnande
hand. Då jag vågar antaga, att ganska måDga af Kammarens ledamöter
väl känna, att Professor Säve var en vetenskapsman i ordets

fho 46,

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om pension åt

Professoren

C. Säves enka.

(Forts.)

egentliga bemärkelse, eu forskningens man, för hvilken icke några
uppoffringar i vetenskapens tjenst voro för stora, torde det vara öfverfiödigt
att, äfven om jag det förmådde, närmare framhålla de förtjenster
han inlagt såsom grundläggare af ett vetenskapligt studium
af modersmålet, och det så mycket mera, som jag till min stora glädje
funnit, att Utskottet, om än i få, dock mycket sägande ord gifvit sitt
erkännande af dessa förtjenster. Jag är Utskottet tacksam derför;
och jemte det jag vågar uttrycka den förhoppning, att hvad motionären
anfört och Utskottet så välvilligt uttalat, skola leda dertill, att
motionen vinner Kammarens bifall, tillåter jag mig slutligen, ehuru
jag icke har för vana att upptaga Kammarens tid med upprepande
af tryckta anföranden, att ur den motion, som i ämnet är afgifven,
uppläsa några ord, som efter mitt förmenande, i högsta grad förtjena
Herrarnes uppmärksamhet, hvilken jag derföre för några ögonblick
får utbedja mig. Jag förutsätter visserligen, att en hvar af Kammarens
ledamöter genomläst denna motion. Men en god tid har förflutit
sedan den afgafs, och de ord, med hvilka den inledes, synas mig
vara sådana, att de väl förtjena att höras och läsas om ännu en
gång. De äro följande: “Till ett lands dyrbaraste egendom är att räkna
dess språk. Deri har vunnit uttryck hvad, i förflutna tider, fädren
känt och tänkt, liksom deri vinner uttryck hvad, i den dag som är,
deras söner känna och tänka. Det utgör, detta språk, en allas deras
gemensamma tillhörighet, hvilka växt upp vid att lyssna till dess ljud
och derigenom lärt sig älska dem; ty modersmålet har samma djupa
betydelse och eges med lika fullständig rätt i hvarje hem, det må
för öfrigt vara lottadt huru som helst i fråga om lyckans håfvor eller
verld ens goda. Vården om landets språk är således en hela nationens
angelägenhet; och den, som med kärlek och nitälskan egnar sitt
lif och sin verksamhet åt kallet att uppsamla, ordna och framvisa
värdet af de skatter, detta språk innehåller, samt att så medelst i
främsta rummet för folket sjelft, tillgodogöra dessa skatter, kan med
skäl i bästa mening kallas en folkets man. Att gifva en gärd af
erkännande åt minnet af en inan, som lefvat för ett sådant kall,
är i sjelfva verket en yttring af intresse för den sak, i hvars tjenst
han anväudt sina krafter; och om, då gärden gifves, detta sker
genom att tillika göra en god gerning, så får den, såsom hvarje
sådan handling, sin särskilda betydelse icke blott för den, som njuter
frukten deraf, utan äfven för gifvaren“.

Mine Herrar! Sannare och vältaligare ord, än dessa, kunna icke
uttalas, och, under det jag ännu en gång hembär Utskottet min tacksamhet
för hvad det yttrat i denna sak, anhåller jag om bifall till
Herr Hjalmar Petres nu ifrågavarande framställning.

Häruti förenade sig Herr Malmberg.

Herr Lyth: Jag skall be att få till alla delar instämma med
de föregående talarne. Men på samma gång jag verkligen erkänner
giltigheten af det enda skäl, som Utskottet anfört för sitt afstyrkande
af motionen, nemligen det att frågor af dylik beskaffenhet förut böra

Onsdagen den 25 April, f. m. 37

hafva varit föremål för Kong]. Maj:ts pröfning, innan de hänvisas till
Kiksdagen, ber jag att få erinra Kammaren om, att den icke en, utan
flera gånger välvilligt beviljat sådana understöd, som det nu begärda,
oaktadt det skett på enskild motionärs framställning. Jag vill erinra
t. ex. om den pension, som lemnades Otto Lindblads enka och
detta genom Kammarens nästan enhälliga beslut. Jag tror, att Utskottets
skäl för sitt afstyrkande kan gälla i regeln. Men ingen regel
utan undantag, heter det, och, om något sådant skall förefinnas, så
må det väl vara i detta fall. Ty jag tror icke, att Sverige har många
söner, till hvilka det står i så stor skuld, som till professor Säve för
hans intresse och arbete för vårt fosterland. Kammaren lemnar derför
endast eu gärd af sitt erkännande åt honom och hans minne, om
den bidrager dertill, att hans enka beredes ett så mycket som möjligt
sorgfritt lefnadslopp. Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Talmannen, nu återkommen, lemnade derefter ordet till

Herr Per Nilsson i Espö, som yttrade: Herr Talman! Jag vill långt
ifrån klandra Utskottet för det utlåtande, som det i denna punkt afgifvit,
ty det har dervid handlat såsom det bort. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på de särskilda förhållanden, som i denna fråga föreligga.
Professoren Säve offrade hela sin mannaålders kraft för att
verka i ett så ädelt syfte, som att vårda våra landskapsmål, och i detta
hänseende utgaf han många förtjenstfulla arbeten. Men dessa arbeten
kunde af lätt insedda skäl icke vinna den spridning, som erfordrades
för att gifva deras författare en motsvarande ersättning. Då Professoren
Säve sålunda har offrat hela sin arbetskraft åt ett så ädelt
syftemål och dermed vunnit ett namn inom vetenskapen, som sent
skall glömmas, så vågar jag göra den hemställan till Kammaren, att
den i detta särskilda fäll ville frångå den vanliga regeln att bifalla
hvad ett Utskott föreslagit samt i stället lemna bifall till den föreliggande
motionen.

Herr Jan Magnusson instämde.

Herr Casparsson: Till det erkännande af Professoren Säves utmärkta
förtjenster, som blifvit af Stats-Utskottet uttaladt och af flere
talare vitsordadt, kunde ännu mycket vara att lägga. Jag skall icke
göra det, ty jag tror, att sådant icke behöfves. Jag vill endast anföra
de ord, hvarmed landsmålsföreningarne i Upsala beledsagade den miunesruna,
som de nedlade på hans graf; de voro hemtade från den gamle
Tryggevseldestenen och lydde sålunda: “Få varda nu födde bättre än
denne11. Det finnes mycken flärd och falskhet i denna verlden, men
på ungdomens läppar bor sanning. Jag anhåller om afslag å Utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet Herr Statsrådet
Carlson: Så inånga stämmor hafva redan höjt sig för den förevarande
framställningen, att det kunde synas öfverflödigt att tillägga något

N:o 46,

Om pension åt

Professoren C.

Säves enka.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om pension åt

Professor en C.

Säves enka.

ports.)

Om förhöjd
pension åt
Professoren
P. B. Lings
enka.

vidare. Men jag anser mig likväl böra yttra, att, då en man har, så
som den, hvarom nu är fråga, uppbrutit ett nytt fält på den inhemska
odlingens område, så förtjenar han tacksamhet af det allmänna, och
han förtjenar detta i ännu högre grad, om detta fält varit just den
fosterländska bildningens. Professoren Säve har i detta afseende röjt
väg, derigenom att han vid den högskola, som han tillhört, väckt och
främjat studiet af det fosterländska språket, och han har bildat de
unge män, som sedan, trädande i hans fotspår, fört denna vetenskap
framåt till landets och den nationela odlingens båtnad. Jag instämmer
varmt med dem, som yrkat, att Kammaren måtte bifalla, hvad motionären
föreslagit.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på det under
öfverläggningen gjorda yrkandet, blef, med afslag å Utskottets förslag,
Herr Hj. Petres ifrågavarande motion af Kammaren bifallen.

Punkten 47.

Uti särskilda inom Riksdagens Kamrar väckta motioner hade af
Herr F. Grafsten (motion N:o 27 i Första Kammaren) och Herr
Carl Ericson (motion N:o 96 i Andra Kammaren) föreslagits, att den
åt Professoren Pehr Henrik Lings enka beviljade årliga pension af
900 kronor måtte från innevarande års början för hennes återstående
lifstid höjas till 1,500 kronor årligen.

Utskottet hade, i anledning af nämnda motioner, hemstält:

att ifrågavarande förslag icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Carl Ericson, som anförde: Jag torde icke behöfva i
Herrarnes minne återkalla den för svenska ungdomens utbildande
gagnande verksamhet, som Ling i lifstiden utöfvade. Såsom en gärd
af aktning för denna verksamhet beviljade äfven Rikets Ständer vid
hans död eu pension åt hans efterlefvande maka. Denna pension var
för den tidens förhållanden ganska betryggande, men, mine Herrar,
sedan dess hafva 39 år förflutit, under hvilka förhållandena betydligt
förändrat sig. Jag klandrar ingalunda Utskottet, för det Utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka min motion; dertill kunna finnas
principiela skäl, hvilka likväl icke behöfva här i Kammaren göra sig
gällande. Jag får således anhålla om bifall till min i ämnet väckta
motion. Pensionen kan i allt fall icke blifva betungande för statskassan;
fru Ling är nemligen sedan flera år tillbaka sängliggande sjuk
och hennes lits timglas torde snart vara utrunnet. Ett bifall till motionen
skulle således i sj elfva verket endast vara en ytterligare gärd
af aktning åt hennes mans minne.

Onsdagen den 25 April, f. m.

39 N:o 46.

I detta yttrande instämde Herrar Bydin, Tall, Torpadie, Strömberg
och Wieselgren.

ÖfverläggningeD förklarades slätad. Herr Talmannen gaf propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan som ock på det
yrkande, Herr Carl Ericson framstält, samt fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering blef begärd
och företogs enligt en nu uppsatt, så lydande omröstningsproposition:

“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 47 punkten af
utlåtandet N:o 22, röstar

J a :

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan
bifallit de ifrågavarande motionerna. “

Voteringen utföll med 57 ja mot 73 nej; varande alltså Kammarens
beslut fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

I punkten 48 hade Utskottet hemstält:

att Herr E. Frisks inom Första Kammaren afgifna motion, N:o
34 — hvaruti föreslagits, att Riksdagen måtte till aflidne förre Sångoch
Musikläraren vid Hudiksvalls högre elementarläroverk Bror Olof
Näsbergs efterlemnade enka Catharina Charlotta, född Lönner, anslå
en årlig pension af 300 kronor — icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter punktens föredragning anförde

Herr Asker: Herr Talman! Mine Herrar! I afseende å den
fråga, som är i den nu föredragna punkten framstäld, har Utskottet
icke anfört något annat skäl för sin afstyrkande hemställan, än att
frågan icke varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. Jag vill ingalunda
bestrida giltigheten och rigtigheten af den grundsats Utskottet
här åberopat, men jag tror likväl, att äfven den enskilde riksdagsmannens
röst undantagsvis kan och bör göra sig hörd vid riksdagen,
der goda skäl härtill finnas.

I detta ämne har motionären dels framhållit de bevekande skäl
och omständigheter, som tala för bifall till ifrågavarande obetydliga
pension och dels vid motionen fogat flera bilagor af den beskaffenhet,
att, efter min uppfattning, dessa handlingar må hända förtjenat större
afseende, än Utskottet behagat dem tillmäta. Ifrågavarande sång -

Om förhöjd
pension åt
Professoren P.
H. Lings enka.

Om pension åt
Sång- och
musikläraren
B. O, Näsbergs
enka.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om pension åt och musiklärare, Bror Olof Näsberg. har under en tid af mer än 40
och £r tillliört ett statens läroverk. Han har under hela sin tjenstetid''
mmiHaraicn me(j Synnerijg och sällspord skicklighet samt oförtröttadt nit fullgjort
bergs enka. sina åligganden. Hetta vittnesbörd är honom gifvet icke allenast af
(Forts.) hans närmaste förman, utan äfven af hans högste förman, Svea Rikes
Erkebiskop.

Under de första 28 åren af Näsbergs lärareverksamhet uppgingo
hans löneförmåner endast till den obetydliga summan af 160 kronor.
Lönen blef dock efter hand så ökad, att han under de sista åren hade
för sin lärarebeställning en inkomst af 1,000 kronor, och om man
beräknar medeltalet af den inkomst Näsberg hade under hela sin långa
tjenstetid, så utgör detta 322 kronor årligen. Ifrågavarande, nu afiidne
lärare har efterlemnat enka och 3 oförsörjda barn i fattiga omständigheter.
Boets behållning uppgår endast till ett värde af 872 kronor
95 öre, hufvudsakligen bestående i oumbärliga lösören. Enkan har
således icke något kapital att lefva af.

Nu kan man invända, att Näsberg icke var berättigad att erhålla
pension och att följaktligen icke heller enkan derpå kan göra anspråk
Detta är visserligen sant. Men här finnas sådana omständigheter att
taga i betraktande, att man till och med kan ifrågasätta, om icke
den strängaste rättvisa, här tillämpad, vore den största orätt. Om
Näsberg blott lefvat till nästa år och således blifvit delaktig af de
pensionsförmåner för enka och barn, som vid denna riksdag blifvit
jemväl öfningslärarne vid elementarläroverken förunnad, så hade hans
enka varit berättigad att, efter de af Riksdagens båda Kamrar antagna
grunder, för sig och barnen uppbära en pension af 300 kronor, eller
just det belopp, hvarom motionären gjort framställning.

Derjemte tillåter jag mig att återföra i Kammarens minne, hurusom
den grundsats, att, då mannen dött före uppnådd pensionsålder,
enkan icke skulle komma i åtnjutande af pension, denna grundsats
likväl under liknande förhållanden blifvit af 1876 års Riksdag frånträdd,
då sagda Riksdag beviljade pension åt 3:ne telegrafkommissarieenkor,
nemligen Wiholm, Björklund och Appelholm med ett belopp
af 300 kronor till hvardera, och detta oaktadt ingen af deras män
tjenat staten så länge som ifrågavarande sång- och musiklärare.

Vid sådant förhållande och då Första Kammaren med afslag å Utskottets
utlåtande godkänt motionärens framställning om ifrågavarande
obetydliga statsbidrag till belopp af 300 kronor för den fattiga, nödstälda
enkan med hennes 3 oförsörjda barn, hemställer jag, om denna Kammare
verkligen skulle undantagsvis vid denna punkt vilja förfara så
strängt, att staden Hudiksvall, der denne lärare under mer än 40 år
verkat och gagnat, skulle, så att säga, straffas på ett sätt, hvartill
jag åtminstone skulle hafva svårt att finna anledningen.

Jag hemställer således, att Kammaren, som visat synnerlig frikostighet
och välvilja vid alla anslagsfrågor af enahanda beskaffenhet
som den förevarande, ville fortsätta på den väg, Kammaren sålunda
vandrat, och äfven vid detta tillfälle, med afslag å Utskottets hemställan,
bifalla den begärda pensionen, hvarå jag anhåller om proposition
hos Herr Talmannen.

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

Herr Jan Andersson: Med afseende å den beredvillighet,

hvarmed man nu tyckes här gå till väga i fråga om pensioner åt sådana
här enkor, anser jag för min del det vara en farlig princip att gå
in på att bevilja pensioner, då frågan derom icke varit föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning, utan förslaget väckts af enskild motionär. Ty
om man fortsätter på detta sätt, så blir följden deri, att vi riksdagsmän
blifva alldeles öfverhopade med anhållanden om dylika motioner
från våra respektive kommittentskap, för behandlingen af hvilka motioner
en stor del af Riksdagens dyrbara tid måste användas, och detta
kan väl icke vara lämpligt.

Då emellertid Kammaren nyss förut bifallit 2:ne liknande framställningar,
oaktadt dessa blifvit af Utskottet på samma skäl som den
förevarande afstyrka, vill jag icke göra något yrkande, utan inskränker
mig till att varna Kammaren för att fortsätta på denna väg, emedan
följden då blir den af mig ofvan angifna.

Herr Anders Larsson i Lund: Såsom representant för den ort,
inom hvilken ifrågavarande enka är bosatt, och således egande kännedom
om de omständigheter, som beröra henne och hennes aflidne
man, instämmer jag med Herr Asker uti hans yrkande om afslag å
Utskottets afstyrkande hemställan och bifall till motionen.

Herr Staaff:: Endast några ord med anledning af Herr Jan
Anderssons anförande. Den ärade talaren slöt med att fråga, hvad
följden skulle blifva, om vi fortsatte på denna väg. Jo, ingen annan
än den, att vi hade den tillfredsställelsen, att vi icke lemnat en i
statens tjenst grånad lärares enka i fattigdom, för att icke säga på
svältkur, och art vi åtminstone befriat henne från fattighuset. För
min del tillåter jag mig således anhålla om bifall till motionärens
förslag.

Herr Farup: På de skäl den förste talaren anfört och då härtill
kommer, att här icke är fråga om enkan efter en tjensteman,
som i lifstiden arbetat under gynsamma ekonomiska förhållanden,
utan om enkan efter en sådan, som under hela sitt sträfsamma lif
haft att kämpa mot nöden, anser äfven jag, att Riksdagen i detta fall
bör göra ett undantag från regeln, och detta så mycket hellre som
flera sådana undantag gjordes under sistlidne riksdag.

Jag anhåller derföre om afslag å Utskottets hemställan och bifall
till motionen.

Herr Ehrenborg: Det gör mig verkligen ondt att nödgas med
några ord uppträda emot motionärens förslag, helst jag, efter de upplysningar
rörande denna fråga, som den förste ärade talaren lemnat,
är fullt öfvertygad om att aflidne sång- och musikläraren Näs berg i
lifstiden varit eu förtjenstfull man. Och det är också icke hufvudsakligen
derför att förslaget framstälts af en enskild motionär, som
ag för min del motsätter mig detsamma, utan emedan båda de omständigheter,
som jag fordrar skola sammanstämmande förelinnas, för

Om pension åt
Sång- och •musikläraren
B.
O. Nä sb er g i
enka.
(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om pension åt att man skall kunna bevilja sådana pensioner som den förevarande,
Sång- och p^r jcpe äro för handen. Dessa omständigheter äro, den ena, att den
S^O^Näslers aflidne, åt hvars enka eller barn pensionen skall beviljas, genom förena.
tjenster om fäderneslandet förskaffat sig ett kändt och aktadt namn,
(Forte.) och den andra, att verkligt behof förefinnes.

Med den största aktning för ifrågavarande, för mig okända namn,
och icke betviflande att den senare omständigheten förefinnes, skulle
jag gerna, om listor framlades för insamlande af medel till understöd åt
Näsbergs enka och barn, för detta ändamål bidraga med 10 kronor.
Men då den aflidne icke hade ett kändt namn, såsom förhållandet
var t. ex. med Ling och Säve, anser jag för min del, att Riksdagen
skulle gå in på den enskilda välgörenhetens område, om den beviljade
ifrågavarande pension.

Under sådana förhållanden och då jag i likhet med Herr Jan
Andersson i Jönvik anser, att, om Riksdagen slår in på denna väg,
så kommer det att leda derhän, att vi vid hvarje riksdag få en oändlig
mängd af dylika framställningar att behandla, kan jag icke med
min röst biträda motionärens förslag.

För några år sedan beviljade Riksdagen pension åt dottren till
en afliden militär, som icke hade något kändt namn, men som uppgafs
hafva efterlemnat sin berörda dotter i torftiga omständigheter.
Jag medverkade till detta beslut. Men när jag efter riksdagens slut
kom till hemorten erfor jag, att det icke stod just så illa till för
pensionstagerskan, som man hade uppgifvit, och man smålog till och
med öfver, att pensionen blifvit beviljad. Jag håller derföre på detta
vilkor, att något framstående måste vara i den personens namn, för
hvars skull man beviljar anslaget; och så gerna jag skulle vilja biträda
något som lindrade nöden, kan jag såsom riksdagsman icke bevilja
en pension, när dessa två vilkor icke finnas. På dessa skäl yrkar
jag bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herr Johan Jönsson.

Herr Magnus Andersson: Herr Talman, Mine Herrar! Ingenting
lärer väl kunna vara mera angenämt än att bifalla sådana
anslag som det här begärda, om man vore säker på, att nöden verkligen
vore så stor, som den här synes vara och att man dermed kunde
uträtta något godt. Men man får också se till att Riksdagen icke
måtte blifva en försörjningsanstalt, som öfverhopas med ansökningar
lika angelägna som denna, och under sådana förhållanden böra vi
hejda oss ett litet grand och icke rusa åstad, ty hvart tager det då
vägen?

Vi hafva ju hopp om, att, i händelse de sökande vända sig till
Kongl. Maj:t med 1 sin begäran, regeringen skall kunna bättre pröfva
behofvet än vi, och vi sedermera genom Kong! Maj:ts proposition få
kännedom om, när något verkligt behof förefinnes, och då torde det
vara skäl att lemna bifall till den framstälda begäran, men när så nu
icke är förhållandet, får jag yrka afslag å den ifrågavarande motionen.

Onsdagen den 25 April, £. m.

N;o 46.

Herr Staaff: Det är fullständigt utredt genom de bilagor, som
åtföljde motionen, att ifrågavarande enka är alldeles medellös, och af
dem synes också beskaffenheten af det arbete i statens tjenst, som
hennes aflidne man uträttat. Slutligen skall jag be att få fästa Herr
Ehrenborgs och de med honom likatänkandes uppmärksamhet derpå,
att, om denne sånglärare lefvat till nästa år, skulle han varit berättigad
till den pension, som genom Riksdagens i år fattade beslut blifvit
äfven öfningslärarne tillerkänd. Nu dog han ett år förut, och
derför bör hans enka, enligt Herr Ehrenborgs åsigt, i alla tider sakna
pension! Jag hoppas dock, att det finnes något medlidande qvar hos
Kammaren och vidhåller derföre mitt vördsamma yrkande.

Herr Nils Petersson: På de skäl, som af en representant på
dalabänken och Herr Ehrenborg blifvit anförda, nödgas äfven jag
yrka bifall till Utskottets förslag. Herr Staaff har visserligen sagt,
att ingen annan våda skulle uppstå af ett bifall till motionen, än att
man lemnade ett understöd till en fattig enka, men för min del har
jag den erfarenheten, att Riksdagen i frågor som denna icke kan förfara
med den urskilning, som för Kongl. Maj:t är möjligt, Jag medgifver
väl, att det kan finnas fall, då undantag bör göras från den
grundsatsen, att dylika pensioner böra endast på Kongl. Maj:ts framställning
beviljas, men då bör det ock gälla en särdeles framstående
person. Man säger hvarje gång: “endast för denna gång", men snart
blir det så många gånger, att ett prejudikat kan anses stadgadt. Jag
har ock för min del den erfarenheten, att man på landsorten blir förföljd
af personer, som äro i behof af understöd och önska, att man
skall vid Riksdagen väcka motion om deras pensionering; och nekar
man, anses man mot dem hysa särskild ovilja. Men jag undrar, hvart
ett fortgående på denna väg leder. Säkert är, att representationen i
dessa fall icke kan hafva den urskilningsförmåga som Kongl. Maj:t,
som kan erhålla en bättre och fullständigare utredning af alla på
saken inverkande omständigheter. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr Hedin: Jag kan för min del icke gå in på att formulera

mitt votum i denna fråga efter den omständigheten, att den ärade
talare, som nyss hade ordet, icke förut hört det namn, hvarom här
är fråga. I valet mellan ett kändt namn och känd nöd ställer jag mig
obetingadt på den senares sida. Kammaren har här icke sammanträdt
för att onödigtvis hedra ett namn, som är buret på ryktets vingar.
Kammaren bör för öfrigt ihågkomma, att jemte en verksamhet
af sådan art, att den tecknar detta namn i historien, finnes ock en
annan verksamhet, som vid detta tillfälle torde förtjena afseende, nemligen
det långvariga, samvetsgranna och trogna arbetet i statens tjenst,
arbetet på en underordnad plats, der någon större fördel af detta
arbete icke står till buds, och der ryktets sol icke kommer att förmildra
de efterlefvandes öde. Jag anhåller alltså om bifall till
motionen.

Herrar Magerman och Petre instämde med Herr Hedin.

Om pension
åt Sång- och
musikläraren
B. O. Näsbergs
enka.
(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, så väl på
bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag å samma hemställan
och bifall i stället till motionärens förslag; och fann Herr Talmannen
den förra af dessa propositioner vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf en omröstningsproposition af
följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 48:de punkten
af utlåtandet N:o 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan
bifallit Herr E. Frisks ifrågavarande motion.

Omröstningen försiggick -och visade 71 ja mot 57 nej; hvadan
Utskottets hemställan af Kammaren bifallits.

Punkten 49.

Lades till handlingarne.

Punkterna 50 och 51.

Biföllos.

Utskottets slutliga yttrande lades till handlingarne.

§ 4.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 56, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anvisande af arfvode åt
Protokollssekreteraren O. S. Rydberg för fortsatt utgifvande af “Sveriges
Traktater “.

§ 5.

Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 52, med förslag till åtskilliga
af de stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet
för Riksgäldskontoret.

Ordet begärdes af

Herr vice Talmannen Wijk, som anförde: I fråga om sättet
för detta utlåtandes föredragning tager jag mig friheten föreslå, att

Angående
föredragning
af StatsUtskottets

memorial
N:o 52.

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

paragraferna icke måtte uppläsas utan endast till deras nummer anmälas,
samt att alla de paragrafer, mot hvilka anmärkning icke förekommit,
blifva föremål för en gemensam proposition.

Kammaren biföll det af Herr vice Talmannen framstälda förslaget,
och sedan memorialet i enlighet dermed blifvit föredraget, blef detsamma
i dess helhet af Kammaren bifallet.

§ 6.

Efter föredragning dernäst af Banko-Utskottets memorial N:o 12,
i fråga om godtgörelse till Byggmästaren i Riksbankens pappersbruk,
Verkmästaren derstädes F. Bladin för arbeten och tillsyn vid återuppbyggandet
af det så kallade nedre bruket vid Tumba, biföll Kammaren
Utskottets i detta memorial gjorda hemställan.

§ 7.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 23, i anledning
af väckt motion om ändring i 11 kap. 10 § Rättegångsbalken.

Uti berörda, af Herr L. Torpadie afgifna motion (N:o 70) var
föreslaget, “att Riksdagen ville för sin del besluta att ofvannämda lagrum
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

I brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens bud till

svars komma. Gör han det ej; då må han genom Kronones eller

Rättens betjente till Rätten hemtas; dock ege Rätten, att i ringare
brottmål lägga honom vite före14.

Utskottet hade, i anledning af förevarande motion, gjort den hemställan,
“att Riksdagen måtte för sin del besluta följande förändrade
lydelse för 11 Kap. 10 § Rättegångs-balken:

I brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens bud till

svars komma. Gör han det ej; då må han genom Kronones eller

Rättens betjente till Rätten hemtas; dock ege rätten i de mål, der
genom laga ombudsman svaras må, lägga svaranden vite före4-''.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan, lemnades ordet på begäran
till

Herr Berg, som yttrade: Då jag hört, att utlåtandet blifvit af
Första Kammaren bifallet, vill jag icke göra något yrkande. Jag hade
likväl önskat, att i det tillägg till Rättegångsbalkens 11 kap. 10 §,
som här föreslås, hade intagits en antydan om, huru förfaras skall, i
händelse den, som fått sig förelagdt att inställa sig vid vite, underlåtit
att komma tillstädes. Jag antager visserligen, att Utskottets
mening varit, att äfven i sådant fall hemtning kan föreskrifvas, och
att det icke skall förfaras såsom i civila mål, der vite varit förelagdt
men försutits, eller att svaranden ålägges att inställa sig vid påföljd

A v gående
föredragning
af Statsutskottets

memorial
N:o 52.
(Forts.)

Om ändring i
11 kap. 10 $
Rättegångsbalken.

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om ändring i
11 kap. 10 §
Rättegångsbalken.

(Forts.)

Om skogsafverkningskontrakters

intecknande.

att målet afgöres på för handen varande skäl; men då till följd deraf,
att en antydan i nyssnämnda hänseende saknas, någon tvekan härutinnan
möjligen kan uppstå, ehuru jag hoppas och antager, att tillägget
icke skall få en origtig tydning, har jag velat få till protokollet antecknadt,
i hvilket syfte stadgandet blifvit af mig uppfattadt.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning af väckt
motion om inskränkning i rättigheten att få skogsafverkningskontrakter
intecknade.

Herr Wilh. Farup hade i sin motion, N:o 79, föreslagit, “att Riksdagen
för sin del måtte besluta, att inteckning af skogsafverkningskontrakt
eller upplåtelse af skog till annan person på längre tid än
fem år från den dag aftal skett och omfattande. afverkningsrätt till
träd af mindre dimensioner än tio tum vid roten icke får medgifvas*.

Beträffande denna motion, hade Utskottet hemstält:

att densamma icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Farup: Om saken icke vore af den stora vigt, som den

verkligen är, skulle jag icke besvära Kammaren med något liktal öfver
motionen, hvilket mitt anförande naturligtvis är. Jag hoppas dock,
att detta liktal möjligen kan medföra ganska göda verkningar, äfven
om det icke kan hafva den verkan, att motionen derigenom återigen
kallas till lif.

De motiv, Lag-Utskottet begagnat för sin ifrågavarande hemställan
kan jag icke gilla, då jag jemför dem med de motiv, som
af Utskottet anfördes i ett föregående betänkande, angående väckt
fråga om tillämpning af den för Norrbotten utfärdade skogslagen äfven
inom Vesterbottens län. I det nu föreliggande utlåtandet utgår nemligen
Utskottet från den åsigten, hvilken äfven jag i min motion godkänt,
att dessa kontrakt, i hvilkas inteckningsrätt jag velat göra en
inskränkning, skulle vara lagliga och berättigade; men vid fråga om
Norrbottenslagen har Utskottet likväl velat betaga dem all kraft och
verkan, genom att förklara, det man väl får köpa skog, men icke behålla
och besitta den. Häri tror jag således, att Utskottet gjort sig
skyldigt till en hög grad af inkonseqvens. Dertill kommer, att, då jag
i min motion erkänt rigtigheten af dessa kontrakt, Utskottet antagit,
att det måste vara lagligt och konseqvent, att man för kontrakterna
skulle kunna lemna hvilken som helst säkerhet eller att, såsom Utskottet
uttrycker sig, sådan säkerhet derför skulle kunna ställas, som
upplåtaren kan och vill erbjuda. — Man måste verkligen skatta sig
lycklig öfver, att slafveriet upphört, ty om man kunde sälja sin egen

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 46.

person, så skulle det vara rigtigt enligt Utskottets åsigt. Vi hafva
lyckligtvis icke slafveri infördt i Sverige, och kunna derföre icke gå
så långt som att ställa vår egen person såsom säkerhet för uppfyllande
af ett ingånget kontrakt. Men de på 50 år intecknade skogskontrakten
verka nära nog lika hämmande på jordegaren, som om han vore
såld. Utskottet har äfven, enligt min tanke, i den s. k. Norrbottenslagen
gjort sig skyldig till en större inkonseqvens än jag i den föreliggande
motionen, då Utskottet nemligen, på samma gång det erkänner,
att en skogsegare har rättighet att använda sin skog huru som
helst, såsom att förstöra eller bränna upp den, dock anser, att han,
enligt nyssnämnda Norrbottenslagens bestämmelser, icke har rättighet
att förvandla den till penningar genom att försälja densamma. Huru är
det möjligt, att man, i samma ögonblick man säljer sin lösegendom,
kan tro sig hafva rätt till densamma äfven efter försäljningen. Man
får icke binda detta kontrakt vid jorden på oskäligt lång tid, ty det
vore ovilkorligen detsamma som att kränka tredje mans rätt för framtiden.
Detta olyckliga förhållande är det, som i Norrland visat så
menliga verkningar, hvilket man derföre bör söka att, så vidt möjligt,
inskränka eller förminska. Jag tillåter mig att jemföra dessa skogsafverkningskontrakt
med andra aftal. Om t. ex. en hemmansegare
uppgör ett kontrakt om leverans af spanmål, kött eller ost under ett
bestämdt antal år — låtom oss antaga för 50 år, såsom man kan
göra i fråga om skogsafverkningskontrakt — och om han i och för
uppfyllandet af sina förbindelser mottagit en kontant köpeskilling, på
samma sätt som sker vid försäljning af skog, så tror jag icke, att
en domstol skulle medgifva inteckning i ett sådant kontrakt, och
dock är skog, när den vid försäljning öfvergår från en till annan
egare, att hänföra under samma kategori som lösegendom. Ett sådant
kontrakt som detta nyssnämnda angående leveranser af landtmannaprodukter
under 50 års tid och med mottagande på förhand
af kontant betalning anser jag vara så orimligt, att ingen menniska
kan tänka på möjligheten af att uppgöra ett sådant kontrakt.
Likväl har det blifvit praxis och man har användt denna praxis vid
domstolarne i fråga om upplåtelse af skog. Verkningarne deraf hafva
ock visat sig i de provinser, hvarest dylika kontrakt blifvit uppgjorda.
Jag tillåter mig att för Kammaren framlägga ett sådant kontrakt,
emedan jag misstänker, att större delen af Kammarens ledamöter icke
hafva reda på, huruledes man härvid går till väga. Detta kontrakt
är upprättadt med ett af de äldre sågverksbolagen, som med full rätt
bär det vitsordet om sig att i afseende på skogsavverkning gå humant
till väga. Genom detta kontrakt upplåtes till köparen afverkningsrätten
till all ett hemmans skog under 50 år, dock så, att afverkningen icke
tår börja, förr än afvittringsarbetet fullbordats i dessa trakter, hvilket
möjligtvis kan dröja ännu 10 till 20 år. Detta kontrakt har sedan
blifvit intecknadt i säljarens hemman för afverkning under 50 år och
säljaren är sålunda bunden vid detta kontrakt eu tid af må hända 60
år och mera. Visserligen innehåller kontraktet eu liten modifikation,
nemligen att ståndskog, som ej gifver sågtimmer af tio tums dimensioner
tjugo fot från roten, icke får afverkas eller bortföras. Men

Om skogsafverkningskontrakters

intecknande.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om skogsuf''verkning
skontrakters

intecknande.

^Forts.)

säljaren sjelf — ofta eu stackars bonde — med talrik familj är
emellertid genom inteckningen bunden vid kontraktet; äfven för hela
sin öfriga skog har han ej vidare dispositionsrätt öfver denna och vid
eu möjligen inträffande prisstegring å virke kan han icke af sin skog
sjelf draga vinsten, utan den har köparen förbehållit sig.

Men detta förfaringssätt har äfven i statsekonomiskt hänseende
de olyckligaste följder. 1 de orter, der dylika kontrakt upprättats, har
med få undantag skogen så småningom försvunnit och den skenbara
välmåga, som uppkommit bland allmogen i följd af de för en gång
inlupna försäljningssummorna har nästan öfverallt efterträdts af fattigdom
och elände. Så är åtminstone förhållandet i de trakter af Norrland,
som jag känner till, och de äro icke få. När skogsafverkningen
först började i dessa orter, stego arbetslönerna enormt. Ja, på många
ställen tio gånger mot hvad de förut varit. De, som icke ville sälja
skog, måste naturligtvis liksom andra skaffa sig penningar till för jordbruket
nödiga utgifter. De höllo igen i det längsta, men måste
slutligen gifva efter och liksom sina grannar sälja skogen från sina
hemman, och för närvarande finnes det i dessa trakter knapt någon
enda sjelfständig skogsmark, som ej ligger i — jag vill ej begagna
det så mycket använda uttrycket skogssköfiarens — men skogsafverkarens
händer. Följden häraf ligger klar och tydlig i dagen.
Inskränkes ej i tid detta sätt att upplåta siu egendom, så måste
inom en ej så aflägsen framtid all skog vara försvunnen.

Alla dessa förhållanden hafva föranledt mig att väcka denna motion.
Det är klart, att på detta sätt skogen icke vidare blir skogsegarens tillhörighet,
utan i sjelfva verket skogsåverkare^. Den senare har endast ett
mål för ögonen, nemligen att nedhugga och borttaga allt hvad tagas
kali af den köpta skogen, utan afseende på, om skogens framtid härigenom
omöjliggöres, hvaremot det måste ligga i skogsegarens intresse
att vårda skogen. Men huru skall man väl tänka sig denna vård om
skogen, då egaren för en tid af 50 till 70 år, ja understundom längre
afhändt sig all rätt till skogen.

Huru skall man på lagstiftningens väg kunna åstadkomma, att
skogarna bevaras? Skall man behöfva bringa dessa trakter under
samma kategori som de landsdelar, hvilka nu arbeta under den så
kallade norrbottenslagen och sålunda sätta skogsegarne under förmynderskap
samt göra skogen till ett cominune bonum. Detta måste utan
tvifvel blifva följden, om man fortgår på den väg, man i afseende på
skogsupplåtelse beträdt.

För mig var det särdeles motbjudande att komma med en motion
i den rigtningen, att inskränkning skulle kunna göras i eu persons
fria aftal om leverans vare sig af landtmannaprodukter eller af skog.
Ty det skulle vara ett hugg mot sjelfva principen om det fria aftalet,
och det är just på denna princip, som jag vill hålla. Men att binda
dylika, aftal vid jorden i en så aflägsen framtid, att menniskan knappast
kan se dit — denna princip finner jag oläglig. I ett annat
hänseende har ju staten träd! emellan och lagstiftat för att hindra
att en nödstäld ålit för mycket kastas i procentares händer. Fn
revers, som löper med högre ränta än 6 procent, får nemligen icke

Onsdagen den 25 April, f. m.

tö:o 46.

inteeknas. Det ligger alldeles samma tanke till grund för denna lagstiftning
som till det. lagstadgande, jag nu föreslår, i ändamål att
hämma det procenteri med skogen, som nu plågar Norrland. De
olyckor, som uppstå genom det slags inteckning för längre tid af afverkningsrätten
till skog i Norrland, som för närvarande brukas i
Norrland, äro sä stora, att de olyckor, som kunna uppstå genom inteckning
af reverser, icke dermed kunna jemföras.

Utskottet säger i sitt betänkande att, om man också fastställer
sadana vilkor som jag föreslagit, detta likväl skall hafva ringa verkan,
ty ingenting hindrar säljaren att ställa borgen och förbinda sig till
höga viten. År säljaren i sådan ekonomisk ställning att han kan åtaga
sig höga viten, om han icke fullgör den leverans af timmer eller skog,
som han atagit sig, så inlåter han sig helt visst icke uti sådana affärer.
hvarom här är fråga. Den som är oberoende säljer visserligen
icke sin skog på sådana vilkor. Det är endast den beroende, som
dragés bort af strömmen och förgäfves söker att göra sig fri. En
sådan säljare skall sannerligen icke kunna ställe, hvarken borgen eller
utfästa sig att i händelse af uraktlåten leverans betala höga viten.

På de skäl, jag haft äran anföra, yrkar jag bifall till min
motion.

Häruti instämde Herr Fehr Nitton i Vittjerf.

_ Herr Axell: Jag kan icke på något sätt misskänna den ärade
motionärens tydliga afsigt, att genom sitt förslag verka till skogsvårdens
fromma och jag skulle varit den förste att understödja detsamma,
om jag icke på — såsom jag vågar tro — ganska goda
grunder måste betvifla, att förslaget skulle medföra en sådan verkan,
cell om jag icke ansåge, att detsamma snarare skulle komma att verka i
motsatt rigtning. Jag skall icke uppehålla mig vid de juridiska betänkligheter,
som vidlåda förslaget. De hafva redan blifvit utvecklade i LagUtskottets
betänkande och komma antagligen att ytterligare utvecklas
af Utskottets ordförande, som nu begärt ordet. Jag vill endast säga
några ord om de följder för en ordnad skogshandtering, som jag anser,
att förslaget skulle medföra.

Motionären har afsett att stärka jordegarens intresse för skogsvården.
Det är möjligt, ehuru långt ifrån säkert, att detta mål skulle
kunna på denna väg vinnas. Nu är dock att märka, att de fleste
jordegare, åtminstone i Norrland, vanligen icke sjelfva befatta sig med
sitt större skogsbruk och äfven svårligen kunna göra det, enär stora
kapital för flottleders rensande m. m. äro derför ett oundgängligt
vilkor. Afverkningsrätten är derföre i allmänhet upplåten åt sågverksegare
och större skogsfirmor. Om man således önskar genom en lag
främja skogsvården, bör man icke allenast fråga sig, hvilken verkan
en sådan lag skulle utöfva på jordegarens intresse för detta mål utan
äfven på deras tillvägagående, hvilka äro eller skola blifva skogens
brukare.

Ett skogsafverkningskontrakt liknar närmast ett arrendekontrakt.

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 46. 4

Om skoysafverkniwgsko7itrak/ers

intecknande
(Forts.)

N;o 46.

Om skoysnVerkning
skontrakters

intecknande.

(Forts.)

Onsdagen den 25 April, f. m.

Redan häraf framgår tydligt, att, likasom jordarrendeii på kortare tid
locka till jordens utsugning, skall jemväl skogsafverkningsrätt på kort
tid mana till ett hastigare tillgodogörande af skogskapitalet än som
eljest vore fallet Ehuru afverkningsrätten enligt nu gällande lag kan
utsträckas till oO år och i medeltal hos oss i Norrland torde vara 20
a 2o är, har äfven denna tid varit för kort att icke framkalla en
forcerad afvikning. Flertalet af de sågverksegare och större skogsfirmoi,
hvilka nu besitta afverkningsrätt till skogar i Norrland hafva
nemligen inköpt större skogsarealer än de under upplåtelsetiden beqvämt
och med största fordel kunna tillgodogöra sig. Häraf härleder

rWfotl f1v,sn r!?ga ,de, den ofverPr°duktion, hvaröfver klagats, och
detta förhållande skall ännu mera förvärras, ju närmare vi komma
den tidpunkt, då flertalet kontrakt om skogsafverkningsrätt taga slut,
bom allmän regel gäller derföre: ju längre skogsafverkningsrätt,
J\slorre sparsamhet med skogen. Vill man under sådant förhållande
befrämja det mål, hvartill motionären sträfvar, så måste man, enligt
mitt förmenande, inslå på alldeles motsatt väg. Man måste, så vidt
T>“gt’ underlätta skogsmarkens afskiljande från den öfriga jorden
P , ang tid, till och med på everldiig tid. Detta synes mig vara det
enda satt hvarpå ordnad skogsvård kan framkallas i Sverige. Och
■PJ, orr1 ^ komma derhän, desto bättre. Jag har begagnat tillfället
att i detta fall nu uttala mina tankar, enär de stå i nära sammanhang
med den motion i skogsfrågan, jag skall hafva äran att nästa
liksdag framlägga. Jag yrkar afslag å motionen och bifall till Utskottets
förslag.

. .1. anseeQde till den långt framskridna tiden, och då ytterligare
åtskilliga ledamöter anmält sig att tala angående den förevarande
iragan, uppskots den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde, eldigt derom utfärdadt anslag, komme att fortsättasoch
åtskildes Kammarens ledamöter kl. B e. in.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.