1325. Andra kammaren. Nr 15
ProtokollRiksdagens protokoll 1925:15
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1325. Andra kammaren. Nr 15.
Tisdagen den 24 februari.
Kl. 3,30 e. m.
§ 1.
Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Mina damer och
herrar! Ett sorgebudskap av särskilt smärtsamt slag möter oss i dag. Vid tolvtiden
avgick vår kamrat, ledamoten av denna kammare, Hjalmar Branting, med
döden.
Med honom gar en av landets bornaste män ur tiden, lämnande efter sig ett
oersättligt tomrum.
Sorg och förstämning råder nu över hela vårt land, och man kan säga, att
detta gäller även vida kretsar i hela världen.
Jag skall här i dag inte ens göra ett försök att tolka Hjalmar Brantings
person och hans stora livsgärning. Detta bör ske på annan tid och på annat
rum. Vi, hans kamrater i kammaren, må erinra oss, att hans välljudande stämma
med det formfulländade i hans anföranden icke mera kommer att höras i
denna kammare.
Alla äro vi dock i dag säkerligen förvissade om, att minnet av denna störa,
lina och nobla gestalt städse skall bevaras hos oss alla. Och jag är viss om, att
kammarens samtliga ledamöter nu med sorg och saknad beklaga den home
kamratens för tidiga bortgång.
Må vi gemensamt lysa frid över hans minne!
Härefter yttrade
Herr förste vice talmannen: Rätt tolkade ni, herr talman, de känslor, vilka
behärskade oss, då vi mottogo underrättelsen om Hjalmar Brantings frånfälle.
Vårt land förlorar i honom en av sina störste män, vi en av våra mest avhållna
kamrater. Dödsbudet, sänkte oss alla i djupaste sorg, oavsett vilket parti vi
i politiskt avseende tillhöra. Men ännu djupare må denna sorg och saknad
kännas för den ädla kvinna, vilken under livet stått vid hans sida; och jag hemställer,
att ni, mina herrar, ville åt talmannen uppdraga att till henne framföra
vårt djupt kända deltagande i hennes tunga sorg.
Kammaren, vars ledamöter stående åhört herr talmannens och herr förste
vice talmannens anföranden, biföll den av herr förste vice talmannen gjorda
hemställan.
§ 2.
Justerades protokollen för den 17 och den 18 innevarande februari.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 55, med förslag till förordning angående fortsatt
tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 om utgörande av en särAndra
kammarens protokoll 1925. Nr 15.
1
Nr 15. 2
Tisdagen den 24 februari.
skild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror.
§ 4.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtanden nr 10, 12
och 13, första lagutskottets utlåtanden nr 7 och 8 samt andra kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
§5.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckta motioner om
införande av proportionellt valsätt vid val av ledamöter i folkskolestyrelse;
statsutskottets memorial, nr 18, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden
jämte i ämnet väckta motioner; och
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion om visst tillägg till andra kammarens arbetsordning.
§ 6.
Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde ämnade
besvara herr Normans interpellation angående tolkningen och tillämpningen
av § 24 i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.
§ 7.
Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 47,
angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg, nämligen:
nr 276 av herrar Bäcklund och Valilstedt;
nr 277 av herr Hansson i Trollhättan; samt
nr 278 av herr Hedin.
Dessa motioner bordlädes.
Justerades ett protokollsutdrag.
§8.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Björklund under 7 dagar fi
» Nilsson i TåDga
» Olsson i Broberg
» A dier
» Andersson i Falkenberg
» Gustafsson i Älfsered
» Sjögren
3 » »
8 > »
den 25 febr.,
m. | den | 25 | febr., |
| » | 25 | 2» |
|
| 25 | » |
m. | den | 26 | febr., |
|
| 27 | » och |
| 2> | 24 | » |
e. | m. |
|
|
|
|
| In fidem |
Per C ronvalt.
Onsdagen den 25 februari f. in.
3 Nr 15.
Onsdagen den 25 februari f. in.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Herr statsrådet Nothin avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner:
nr 61, med förslag till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
;
nr 62, angående anslag för verkställande av undersöknings- och försvarsarbeten
å områden, som äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade; och
nr 57, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar.
Dessa propositioner bordlädes.
§2.
I enlighet med därom den 20 innevarande februari fattat beslut företogos nu
val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor, än även sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till
valmän:
herr Beskoiv,
» Borggren,
» Brännberg,
» Bäcklund,
» Eriksson i Grängesberg,
» Eriksson i Stockholm,
» Ernfors,
» Fast,
» Fjellman,
» Hamrin,
» Hansson i Bäck,
» Hedström,
» Jeppsson,
» Johansson i Uppmälby,
» Johansson i Edsbyn,
» Johansson i Väby,
» Kloo,
» Laurin,
» Lindman,
» Lindmark,
» Lovén,
» Rydberg,
» Rydén och
» Schill,
var och en med 128 röster; samt
Nr 15.
4
Onsdagen den 25 februari f. in.
suppleanter:
herr Västberg,
» Norselj
» Paulsen,
» Boden,
» Andrén och
» Bergström,
var och en med 74 röster.
Ordningen mellan suppleanterna, bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.
§3.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.
§4.
Svar ä Ordet lämnades nu till
interpellation. _ o t
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har ledamoten av kam
maren
herr J. D. Norman till mig framställt foljade spörsmål:
»Har statsrådet sig bekant, att tolkningen och tillämpningen av 24 § i lagen
av den 23 okt. 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet mångenstädes
varit allt. för strängt och att klagomål på grund härav uppstått?
Skulle statsrådet anse lämpligt att till vederbörande myndigheter göra en
erinran, att ifrågavarande lagbestämmelse bör tillämpas med förstånd och varsamhet
samt att besvärshänvisning alltid bör åtfölja föreläggande om huggning
av skog enligt angivna lagparagraf?»
Den av interpellanten åsyftade paragrafen har genom lagen den 20 juni 1924,
som trätt i kraft den 1 juli samma år, erhållit ändrad lydelse i syfte att bereda
ökad möjlighet att bortröja träd och buskar för att underlätta vägunderhållet
och minska anledningarna till trafikolyckor. Föreläggande att vidtaga sådan
åtgärd meddelas vid v^gsyn och kan av jordägare överklagas hos vederbörande
länsstyrelse. Över länsstyrelses beslut får klagan föras hos regeringsrätten.
Med anledning av interpellationen har jag från sju länsstyrelser infordrat
uppgift om antalet anförda besvär över dylika vid vägsyn givna förelägganden,
huru många sådana besvärsmål blivit avgjorda och det antal fall, då upphävande
av eller ändring i föreläggande må hava beslutats, samt huruvida vid delgivning
av dylika förelägganden besvärshänvisning i allmänhet lämnats.
Av de inkomna svaren härå framgår, att hos de flesta av de hörda länsstyrelserna
besvär ej alls eller endast i ett fåtal fall blivit anförda. Beträffande
det län, interpellanten tillhör, hava besvären varit jämförelsevis tarika eller
21 stycken. Av besvären hava endast 5 — samtliga från jordägare i Kalmar
län — blivit avgjorda, därvid 3 besvär föranlett ändring i givna förelägganden,
medan i övriga 2 fall besvären ogillats. I flertalet fall synes inom de nu ifrågavarande
länen besvärshänvisning hava blivit meddelad av vederbörande landsfiskaler,
men har så dock ej alltid skett.
Med hänsyn till det ringa antal mål av förevarande beskaffenhet, som ännu
blivit avgjorda, kan jag givetvis ej avgiva något uttalande om huruvida tolkningen
av stadgandet, såsom interpellanten synes förmena, mångenstädes skulle
varit för sträng.
Ej heller kan jag anse lämpligt eller påkallat att till vederbörande myndigheter
göra någon erinran om ifrågavarande lagbestämmelses rätta tillämpning.
Onsdagen den 25 februari f. m.
Jir 15.
Den som är missnöjd med denna tillämpning, får däröver i enlighet med vad
nyss antytts anföra besvär, och ankommer det här liksom eljest vid lagtillämpning
på myndigheterna att ,fatta beslut med ledning av de till grund för stadgandet
liggande motiven, däribland jordbruksutskottets av interpellanten åberopade
utlåtande, samt de utslag, regeringsrätten på besvär över länsstyrelsernas
beslut kan komma att meddela.
Beträffande spörsmålet, huruvida besvärshänvisning alltid bör åtfölja föreläggande
av angiven art, må till en början framhållas, att jordägare erhåller
särskild underrättelse om sådant föreläggande. Någon skyldighet att vid delgivning
av föreläggande av nu förevarande slag meddela besvärshänvisning finnes
icke stadgad. Ej heller finnes föreskrift utfärdad om, att vid delgivning
av beslut i andra vägfrågor, fattade av annan än länsstyrelse, sådan hänvisning
skall lämnas. Det synes näppeligen påkallat att för ett specialfall som
detta genom författningsändring eller anvisning till landsfiskalerna söka nå
det syfte, interpellanten avser. Enligt vad jag inhämtat, användes emellertid
i vissa fall ^av landsfiskalerna tryckta blanketter för meddelande av föreläggandena
i fråga. På grund härav har jag låtit efterhöra hos den s. k. blankettkommissionen,
vilken omhänderhar tryckning av gemensamma blanketter för
länsstyrelserna och dem underlydande tjänstemän, huruvida genom kommissionens
försorg blanketter till sådana förelägganden med åtecknad besvärshänvisning
anses böra gemensamt tryckas för att tillhandahållas landsfiskalerna. Enligt
vad jag har anledning förmoda, torde sådana blanketter även komma att
fastställas av kommissionen. Därmed torde komma att nås vad interpellanten
i detta hänseende åsyftat.
Härpå yttrade:
Herr Norman: Herr talman: Jag ber, att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få. framföra mitt vördsamma tack för det
lämnade svaret. Detta tack ges så mycket mera oförbehållsamt, som herr
statsrådet genom att punkt för punkt besvara mina med kammarens medgivande
framställda frågor, följt gammal praxis, som före denna riksdag brukade
användas vid interpellationer besvarande och som synes mig allt fortfarande
böra komma till användning.
Interpellationen framkom efter en överläggning inom riksdagens jordbrukargrupp,
varvid av riksdagsmän från olika delar av vårt land framhölls,
att enligt deras personliga erfarenheter ifrågavarande lagstiftning tillämpats
på ett sätt, som på många håll givit anledning till allvarliga klagomål. Nu
säges visserligen i interpellationssvaret, att statsrådet av de uppgifter, som,
efter herr statsrådets anmodan, avgivits av en del länsstyrelser, fått den
uppfattningen, att klagomål anförts endast i ett förhållandevis fåtal fall.
Men det är dock endast från 7 länsstyrelser, som herr statsrådet inhämtat
uppgifter. Hade även från de övriga 17 länsstyrelserna uppgifter inhämtats,
skulle det säkerligen visat sig, att antalet klagomål i verkligheten varit vida
större.
Därtill kommer ju det i interpellationen påpekade förhållandet, att besvärshänvisning
icke alltid åtföljt de förelägganden, som meddelats vederbörande
jordägare, och att de jordägare, som fått föreläggande att verkställa
röjning eller huggning, kanske ytterligt sällan känt till, att besvärstiden enligt
väglagens föreskrifter endast utgör 15 dagar. Försummar vederbörande
jordägare att inom dessa 15 dagar besvära sig hos länsstyrelsen, är klagotiden
utan återvändo försutten. Klagomål kunna icke anföras efter utgången.
av nämnda tid! Icke desto mindre ba, som i interpellationssvaret framhållits.
till länsstyrelsen i Kalmar län inom behörig tid inkommit icke mindre
än 21 klagomål, av vilka hittills dock endast 5 varit under handläggning.
Svar ä
interpellation.
(Forts.)
Nr 15.
6
Onsdagen den 25 februari f. m.
Svar å
interpellation.
(Forts.)
Dels på grund av personlig kännedom om förhållandena och dels av vad
jag inhämtat av de riksdagens ledamöter, med vilka jag samrått i denna
fråga, har jag funnit, att lagen tillämpats på ett sätt, som icke stått i någon
överensstämmelse med de i jordbruksutskottets motivering angivna synpunkterna.
Förhållandet torde vara det, att vederbörande landsfiskaler i allmänhet
endast läst lagändringen men icke motiveringen till densamma. En landsfiskal,
som framför allt söker se till, att vägröjning sker så kraftigt som
möjligt, och som icke tänker på, att nödig varsamhet hör iakttagas, kan
komma att tillämpa denna lag alltför strängt. Jag har också efter interpellationens
avgivande fått ett flertal meddelanden från olika delar av landet,
som kraftigt understrukit de synpunkter, jag i interpellationen framhållit och
som bestyrkt riktigheten av min uppfattning i frågan. Jag kan sålunda exempelvis
nämna, att i ett icke så långt härifrån beläget län, styrelsen för en
häradsallmänning blivit ålagd att röja bort skog på ömse sidor om en väg på
ett avstånd av åtta meter från vägkanterna. Med anledning av detta åläggande
infordrades länsjägmästarens i länet yttrande, vari, bland annat, i hithörande
hänseende säges:
»2) vägen går nästan rak (kurva med c:a 500 meters radie) i nästan östlig
— västlig riktning;
3) den mark, varöver vägen går, utgöres av torr mosand;
4) vägsträckan begränsas i öster av stora, öppna åkergärden och i väster
av 10-årigt eller yngre tallbestånd;
5) den skog, som måste avses, utgöres av c:a 50-årig tall och gran, sträckande
sig på norra sidan av vägen c:a 150 meter och på södra sidan c:a 200
meter därutmed.
Härav finner jag framgå:
att god utsikt för trafiken redan finnes på vägen;
att vägbottnen är genomsläpplig för vatten;
att en viss luftväxling bör äga rum och att således inga särskilda omständigheter
föreligga för att i detta fall gå längre än 24 § i lagen om väghållningsarbetets
utgörande på landet stadgar.
Jag tillåter mig därjämte framhålla, att detta beslut är av principiell betydelse.
Här gäller det visserligen mark tillhörande en allmänning, men då
bestämmelserna rörande skötseln av allmänningsskogar uppställa betydligt
större fordringar än den allmänna skogsvårdslagen, bör det i denna fastställda
förbudet att avverka yngre skog även gälla här. Om dessutom detta åläggande
av landsfiskalen, vilket gäller en relativt litet trafikerad väg och för
vilket inga särskilt vägande skäl synas kunna anföras, icke skulle bliva upphävt,
så följer därav, att liknande, åläggande skulle kunna göras litet varstädes
i länet med påföljd, att betydande arealer nu skogsproducerande mark
skulle förvandlas till impediment.»
Så yttrar sig, som sagt, länsjägmästaren i ifrågavarande län.
På andra håll ha likaledes klagomål blivit anförda. Jag har här ifrån ett annat
län ett föreläggande för en jordägare att utföra en hel del rätt betydande
huggningar. Detta har blivit utsatt för stark kritik av en fackman på det
skogliga området, som här punkt för punkt ingår på åläggandets innebörd i
fråga om de olika vägstyckena. Han säger t. ex. att »den påbjudna åtgärden
om kalhuggning 4 meter på båda sidor om vägen genom hela vägstycket är
omotiverad». I fråga om ett annat vägstycke heter det: »Genom huggning av
ett 4 meters bälte på varje sida om vägen utlägges till impediment 1,192
kvm. god skogsmark, varå för närvarande växer 25-årig kulturskog, uppdragen
genom sådd.» Och så skrives det sedan att »huggning av den vackra ungskogen
intill 4 meter på båda sidor om vägkanten är omotiverad». — Och i den
stilen fortsätter det alltigenom i det här fallet.
Onsdagen den 25 februari f. m.
7 Nr 15.
Det har förekommit — och jag har själv haft tillfälle att på sina håll . Svar “
konstatera det — förelägganden som gått ut på nedhuggning av alléer av vackra interpeUation.
parkträd, av prydnadsträd, gamla vackra träd, som av ortsbefolkningen be- (Forts0
traktas rent av som vårdträd och som det ansetts som ren vandalism att
hugga ned. Jag vet ett fall, där en lantman fick åläggande att hugga ned ett
gammalt päronträd, planterat under drottning Kristinas tid och betraktat av
hela orten som ett minnesmärke. Detta träd stod icke vid vägkanten utan i
ett åkerfält ett gott stycke från vägkanten. Jordägaren försummade anföra
klagomål inom 15 dagar. Han fick stämning — jag har stämningen här — därför
att han icke utfört åliggandet, och han fick svara inför rätta för detta
åtal.
Jag har här vidare en stämning, som gäller fem syskon, ägande tillsammans
en liten ägolott. Dessa fingo var för sig stämning, för att de icke fullgjort
inom behörig tid en huggning, vilken var och en som känner saken — själv
har jag haft tillfälle att vid en undersökning finna detsamma — måste betraktas
såsom omotiverad.
Ja, man kan ju under dessa förhållanden icke undra på, om jordägarna tycka,
att denna lagstiftning och framför allt dess tillämpning varit alltför sträng
och hård.
Med anledning av de talrika klagomål, som inkommit till länsstyrelsen i
Kalmar om föreläggande att verkställa huggning, har från vägkonsulenten i
Kalmar län von Matern av länsstyrelsen infordrats yttrande, varav jag här
vill uppläsa några brottstycken. Vägkonsulenten skriver, bland annat: »I
den svenska väglagen stadgas, att om det är erforderligt ''för vägs upptorkande
eller för erhållande av fri sikt’, att träd eller buskar borthuggas eller att träd
kvistas, må vid vägsyn föreskrivas skyldighet för jordägaren att inom viss tid
därom besörja». Bestämmelsen i fråga är sålunda rent negativ och leder mest
till den föreställningen, att den vägen omgivande terrängen skall alldeles kalhuggas
på alla ställen och under alla förhållanden (jfr det protokoll som av
vägsynenämnden upprättats vid ifrågavarande vägsyn. »Beträffande röjning
av alléträd och verkliga prydnadsträd vid bostäderna lämnas anstånd tills vidare.
»)
»Emellertid synes det mig» — fortsätter vägkonsulenten — »som om den
ifrågavarande bestämmelsen bör tillämpas med en viss försiktighet och utan
överdrift. Vad först beträffar röjning för vägens upptorkande, bör denna ske
på fuktiga platser i svackor och dalgångar, där vägkroppen genom topografiska
förhållanden länge håller sig fuktig. I skogsbygder bör en radikal uthuggning
av ett brett bälte längs vägen utföras. Röjningen bör ske till större omfattning
på vägens södra sida än på dess norra. Ligger däremot vägen på hög
bank över omgivande terräng, eller är marken genomsläpplig för vatten, böra
träden skonas i möjligaste mån. Likaså om vägen ligger på en slättbygd, utsatt
för vindens upptorkande inverkan. I och omkring samhällen och gårdar böra
träden nedhuggas endast om tvingande nödvändighet därtill föreligger. Vad
beträffar röjning för erhållande av fri sikt, synes mig denna böra ske med mindre
skonsamhet än röjning för vägens upptorkande. Ett önskemål i detta hänseende
är, att fri sikt minst 50 och helst 100 m. bör finnas överallt på vägarna.
Särskilt viktigt är detta vid järnvägsövergångar, där häckar och buskar ofta
göra dessa till synnerligen riskabla platser att passera för motortrafiken.»
»Under det gångna året har röjning utmed vägarna företagits i stor utsträckning
i länet, på många ställen likväl alltför litet — exempelvis i skogsbygderna;
på andra ställen åter hade en större skonsamhet varit befogad. I södra länsdelen
ha sålunda många vackra ekar blivit nedhuggna, som stått i vägkanten
men på stort avstånd från varandra. På Öland, där vegetationen är synnerli
-
Nr 15. 8
Onsdagen den 25 februari f. m.
interpellation. ®el! sPars.am oc^. vinden har fritt spelrum, synes mig röjning för vägens upp(Forts.
) torkande i regel icke böra förekomma.»
Med anledning av ett speciellt klagomål, anfört av eu jordägare, säger vidare
vägkonsulenten bl.^a. följande: »I allén på Svartingstorpsvägen äro en del björkar
bortsynade. Vägen är här rak, ligger tämligen högt samt är utsatt för vindens
upptorkande inverkan. Alléträden äro huvudsakligen alar ocdi björkar.
Vägsyneförrättarens uppfattning, att björkarna äro de minst värdefulla, synes
mig märklig. Enligt allmän uppfattning torde väl björkar räknas bland de
vackraste prydnadsträden. Någon borthuggning av dessa björkar synes mig
därför icke befogad. Däremot synes en kvistning av träden vara befogad.»
„»I den ekpark, som finnes utmed norra landsvägen mellan Svartingstorps
gård och Farebro, är markägaren ålagd att röja bort ekskogen till 6 m. bredd.
Deri ifrågavarande ekdungen ligger norr om vägen. För vägens upptorkning
äro ekarna pa detta ställe utan större betydelse. Däremot böra i kurvorna de
träd borthuggas, som hindra sikten, varvid dock några av de vackraste träden
torde kunna sparas.»
Ja, så långt vägkonsulenten i Kalmar län.
Härav torde framgå, att synnerligt fog funnits för de klagomål, som kommit
fram, eftersom dessa klagomål givit anledning till att sakkunnig person
uttalat sig på sådant sätt. Synenämnden har många gånger utgjorts av en ung
tillförordnad landsfiskal med ett par mindre sakkunniga nämndemän som bisittare,
vilka senare fullständigt böjt sig för landsfiskalens uppfattning om radikal
huggning, och så har nämnden föreskrivit huggningar, som gått alltför
långt.
Det har därför synts mig önskvärt, att uppmärksamheten bleve fästad på att
nödig varsamhet borde iakttagas, och för vinnande av det syftet har interpellationsvägen
ansetts vara den lämpligaste. Jag vill därför ännu en gång med
synnerlig styrka understryka behovet av att vederbörande myndigheter erinra
sig motiveringen i det utlåtande av jordbruksutskottet, vari utskottet tillstyrker
den ifrågavarande lagändringen, och där utskottet framhåller behovet av
varsamhet i tillämpningen.
Vad beträffar delgivningen av föreläggandena om huggning, vilka förelägganden
sällan åtföljas av besvärshänvisning, förhåller det sig så, att besvärshänvisning
finnes intagen i de i kyrkan upplästa kungörelserna. Dessa åhöras
i regel av ett fåtal människor, och jordägarna rätta sig i regel endast efter
förelägganden, som tillställas dem genom landsfiskalernas försorg, men om i
dessa fall icke finnes någon besvärshänvisning, så försumma vederbörande att
klaga, vilket medför absurditeter.
Jag ber att få tacka herr statsrådet för hans meddelande i interpellationssvaret,
^att landsfiskalerna genom blankettkommissionens försorg skola tillhandahallas
blanketter med tryckt besvärshänvisning, varigenom de jordägare,
som få sådana här förelägganden, erhålla möjlighet att klaga över förelägganden,
som synas dem obefogade.
Jag vill endast uttrycka den förhoppningen, att interpellationen och det nu
avgivna svaret på denna komma att medföra den nyttan, att vederbörande vägsynenämnders
och landsfiskalers uppmärksamhet fästes vid denna sak, så att
alltför sträng tolkning och tillämpning icke vidare må äga rum, utan att,
till gagn för alla, nödig varsamhet iakttages vid tillämpningen av denna lagbestämmelse.
Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag vill understryka
riktigheten av vad interpellanten framhållit. Det som här framkommit, ger ju
vid handen, hur farligt det är för riksdagen att, då den fattar sina beslut,
lägga för stor vikt vid vad som står i motiveringen. Riksdagens mening var
Onsdagen den 25 februari f. in.
9
Nr 15.
ju, att lagen skulle tolkas på ett synnerligen varsamt sätt. Detta står icke i
lagtexten, utan blott i motiveringen, men denna kommer i allmänhet icke till
myndigheternas kännedom, och det ligger därför en fara i att tillmäta motiveringen
alltför stor betydelse. Först när ett mål kommer upp i de högre
instanserna, såsom hovrätten eller regeringsrätten, fäster man något avseende
vid motiveringen, men de lägre myndigheterna göra det icke och veta vanligen
icke vad som står i densamma.
Jag tror emellertid, att saken skulle kunna redas upp på det sättet, att regeringen
eller statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet låter
länsstyrelserna få del av motiveringen i riksdagens skrivelse och därjämte anbefaller
länsstyrelserna att i sina kungörelser även meddela motiveringens innehåll
till landsfiskalerna. Därigenom skulle man vinna rättvisa i detta hänseende,
och lagen komme att tillämpas på det sätt riksdagen önskat.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr
talman! Med anledning av förste vice talmannens yttrande vill jag för min
del såga, att det är väl sannolikt, för att icke säga, säkert, att alla länsstyrelser
äga kännedom om motiveringen till denna lagbestämmelse. Jag är som
sagt nästan övertygad om att det förhåller sig på det sättet, och om, såsom
interpellanten synes ha tänkt sig, från min sida skulle göras en erinran till
vederbörande myndigheter att iakttaga varsamhet, så skulle detta möjligen
kunna leda därhän, att varsamheten bleve alltför stor och lagens syfte sålunda
förfelades. Jag tror därför, att det hela är bäst tillgodosett därmed, att i händelse
vederbörande, som få dessa förelägganden, anse att landsfiskalen eller
synenämnden gått för långt, de då begagna sig av sin rätt att klaga. Jag kan
för min del icke förstå annat, än att länsstyrelserna, då besvären komma, måste
taga hänsyn både till lagens syfte och till behovet av varsamhet vid lagens
tillämpning och att sålunda rättelse kan vinnas i de fall, då vederbörande ha
gått för långt.
§5.
Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet de på kammarens bord
liggande motionerna nr 27(1 av herrar Bäcklund och Vahistedt, nr 277 av herr
Hansson i Trollhättan samt nr 278 av herr Hedin.
§ 6.
Konstitutionsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 3 bordlädes åter.
§ 7.
Vidare föredrogs statsutskottets memorial, nr 18. i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut^ fråga om Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlöningsoeh
pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner.
''Punkten 1.
Den i denna punkt föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Svar å
interpellation.
(Forts.)
Jfr 15. 10
Onsdagen den 25 februari f. m.
Ang.
intagande i
kammarens
protokoll av
namnen å de
i en gemensam
votering
deltagande
kammarledamöterna.
Ordet begärdes härefter av
Herr Hamrin, som yttrade: Herr talman, det tiar enskilt meddelats, att det
är meningen att plenum plenorum skall hållas nästkommande fredag och att
den av riksdagen beslutade grundlagsändringen då skall i laga ordning stadfästas.
Härigenom kommer alltså den öppna omröstningen att tillämpas för
första gången vid lördagens sammanträde, då gemensam votering i den nu föredragna
frågan kommer att äga rum.
Enligt de bestämmelser, som av riksdagen för några dagar sedan antogos
med avseende å förfaringssättet vid den öppna omröstningens verkställande, skall
alltså nu vid detta tillfälle, då voteringspropositionen godkännes, framställas
yrkande på att denna votering skall äga rum medelst namnupprop och namnens
införande i det tryckta protokollet.
Nu kan det i och för sig vara anmärkningsvärt, att man, när man första
gången går att tillämpa den öppna omröstningen, möter en sådan situation som
den nu föreliggande. Denna blir för övrigt icke enastående, såtillvida som
man hädanefter, långt innan en gemensam votering skall äga rum, blir nödsakad
att begära namnupprop och namnens införande i protokollet, om någon
anser detta böra ske. Sådan begäran måste alltså ske flera dagar, ja, veckor
innan den dag, då den gemensamma omröstningen skall äga rum, och detta
medför alltså, att personer, som begärt namnupprop och namnens införande i det
tryckta protokollet, själva kanske icke komma att vara närvarande, då själva
voteringen äger rum.
Detta är ju en sak för sig, och det går givetvis icke att i det avseendet göra
någon som helst ändring. Nu skulle jag emellertid för min del anse det synnerligen
önskvärt, att man vid den gemensamma votering, som äger rum nästa
lördag — under förutsättning att grundlagsändringen då är genomförd och
den öppna omröstningen sålunda skall tillämpas — finge namnupprop och namnen
införda i det tryckta protokollet.
Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka, att under förutsättning att
plenum plenorum hålles så tidigt, att den öppna omröstningen i grundlagsenlig
ordning kan komma att tillämpas vid den votering, som skall äga rum rörande
den nu föreliggande frågan, denna votering sker medelst namnupprop, och att
namnen införas i det tryckta protokollet. Jag tillåter mig också hemställa
till de kammarledamöter, som instämma i detta yrkande — det bör, för att vinna
beaktande, biträdas av minst tjugutvå utom mig — ville giva detta tillkänna.
I den sålunda av herr Hamrin under viss förutsättning framställda begäran
om namnupprop och namnens införande i det tryckta protokollet instämde sjutton
av kammarens ledamöter.
Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse mellan kamrarnas
talmän gemensam votering angående det i förevarande memorial omförmälda
ärende komme att anställas lördagen den 28 i denna månad.
Punkten 2.
Bordlädes ånyo.
§8.
Föredrogs, men blev åter bordlagt andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4.
§9.
Härpå föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 1, med uppgift å vilande
förslag till ändringar i grundlagarna, punkten 3, innefattande det från riks
-
Onsdagen den 25 februari f. m.
11 Nr 15.
dagen år 1924 vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 73 riksdagsordningen;
och blev efter av herr talmannen givna propositioner i ämnet berörda
förslag av kammaren antaget.
§ 10.
Till avgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av väckta motioner om upphävande av bestämmelsen att den, som tillhör kyrkoförsamlings
redovisningsskyldiga och avlönade betjänte, ej kan vara ledamot i
kyrkoråd eller skolråd.
Till konstitutionsutskottet hade hänvisats dels de likalydande motionerna, i
första kammaren nr 6 av herr E. Eli Svänsson och i andra kammaren nr 9 av
herrar Wagnsson och Paulsen, i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Konungen anhålla, att — oaktat frågan om klockarinstitutionen
i annat sammanhang kunde komma på riksdagens bord — punkten f) i paragraf
24 av gällande kyrkostämmoförordning måtte strykas, dels ock motionen nr 19
i första kammaren av herr Berga, i vilken motion föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att 24 § f) skulle utgå ur förordningen om kyrkostämma samt
kyrko- och skolråd.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Paulsen: Herr talman! Det var verkligen med en viss tvekan jag
gick att underteckna den här motionen, icke därför att jag icke ansåg den riktig
och välbefogad, utan därför att jag visste, att motionen skulle komma att behandlas
av konstitutionsutskottet, och jag hade en tämligen rik erfarenhet av,
att konstitutionsutskottet i sådana här fall icke bekymrar sig så mycket om
vad som förelias i det levande livet, men så mycket mer om vissa paragrafer och
utredningar.
Motionen kom emellertid och behandlades av konstitutionsutskottet, och här ha
vi nu utlåtandet. Motionen går ju ut på att bereda dessa människor, som
hemfalla under punkt f) av kyrkostämmoförordningens 24 §, möjlighet att bli
ledamöter av kyrko- och skolråd. För att kammarens ledamöter må få en klar
föreställning om hur saken förhåller sig, skall jag tillåta mig att anföra ett
litet exempel.
Tänkom oss, mitt herrskap, en folkskollärare, som också är skolrådsledamot
-—• det är ingenting ovanligt, tvärtom ganska vanligt. Mannen är samtidigt
skolans kassaförvaltare och har att redovisa ganska betydande summor. Allt
går bra flera år framåt, han är en duktig skolrådsledamot och en duktig kassaförvaltare.
En dag blir klockarbefattningen i församlingen ledig. Mannen
är fullt kompetent att sköta densamma, han söker och får den, men i och med
detsamma hemfaller han under denna paragraf och är icke längre valbar till
ledamot av kyrko- och skolråd.
Då frågar jag mig: Vad har den mannen för tjänstgöring, som gör honom
så omöjlig såsom ledamot i skol- och kyrkoråd? Jo, han skall utföra sång- och
musik i församlingens kyrka eller eljest vid kyrkliga förrättningar i församlingen,
men därutöver har han egentligen icke någon tjänstgöring, såvitt jag vet.
För långa tider tillbaka fanns det någon bestämmelse om att klockaren skulle
vara någon slags betjänt åt prästen, men det är slut för länge sedan. Jag
förmodar emellertid, att det är denna gamla bestämmelse, som föresvävat kon
-
Ang. hinder
för vissa
•personår att
vara ledamot
kyrkoråd
eller skolråd.
Nr 15. 12
Onsdagen den 25 februari f. in.
Ang. hinder
för vissa
personer att
vara ledamot ,
kyrkoråd
eller skolråd.
(Forts.)
stitutionsutskottets ledamöter, då de kommit till detta resultat. Det säger man
naturligtvis icke i utlåtandet, utan man pekar på en lång rad av paragrafer i kommunalstämmoförordningen,
på bestämmelser angående kommunalnämnd, barnavårdsnämnd,
fattigvårdsnämnd och hälsovårdsnämnd. Jag får bekänna, att fast
jag under flera år varit ordförande i samtliga dessa nämnder, har jag icke en
aning om att inom dessa .nämnder finns någon person som står i samma ställning
som en klockare till kyrko- och skolråd. Sannerligen, det är en ovanligt
låghalt jämförelse, som konstitutionsutskottet tillåtit sig komma med!
Jag hade hoppats, att prästerna i konstitutionsutskottet skulle ha hjälpt mig
i denna sak, ty prästen intar ju en synnerligen privilegierad ställning i detta
avseende. Han skall absolut vara ledamot av kj^rko- och skolrådet, vore han än
så oduglig och kanske icke heller villig, men klockaren får icke, om han är
aldrig så duglig och aldrig så gärna vill. Nu hade jag som sagt hoppats, att
prästerna i utskottet skulle lagt sig i selen för detta och arbetat för att motionen
skulle gå igenom. Men nej, det finnes ingen reservant, prästen vill tydligen
icke, att klockaren skall vara med.
Jag skall inte hålla på längre med detta, frågan torde stå klar för kammarens
ledamöter; och därför vill jag sluta med att yrka bifall till motionen.
Herr Sävström: Herr talman! Jag skall be att med några ord få svara
motionären.
# Det är nog inte så dåligt ställt i konstitutionsutskottet, som herr Paulsen
vill göra gällande. Kammarens ledamöter, som jag hoppas ha tagit del av
utskottets utlåtande, finna ju, att utskottet hänvisar till att motion i samma
syfte framfördes senast vid 1923 års riksdag, och utskottet anför vidare, att
det stadgande, som det här är fråga om att taga bort, har sin motsvarighet
inom kommunallagarna och därmed besläktade författningar. Nu har utskottet
ansett, att det vore välbetänkt, om dessa stadganden underkastades
en granskning för åstadkommandet av större enhetlighet, och 1923 års riksdag
har ju också begärt en allmän revision av kommunallagarna för att kunna
taga upp alla de yrkanden, som under många år framställts, och däribland
även detta. Den revisionen har, om jag inte tar fel, påbörjats med landshövding
Hammarskjöld såsom ordförande, och nu har man endast att vänta
på, att den i sinom tid kommer fram. Det syftet, som motionären velat framföra,
vinnes då, och utskottet säger, att det är angeläget att även denna fråga
upptages i detta sammanhang.
Beträffande speciellt klockarna står det ju i kyrkolagen, att dessa skola
vara församlingen »lydiga». På grund av detta stadgande anses en församling
äga rätt att genom särskild instruktion närmare bestämma klockarens
tjänsteplikt och genom stadganden i denna instruktion ålägga klockaren att
förrätta uppdrag, som i och för sig inte eljest ingå i hans åligganden, men
varmed ändå redovisningsskyldighet är förenad. I praktiken förhåller det sig
ju på det sättet, att klockaren i många kommuner inte har någon egentlig
redovisningsskyldighet. I vissa kommuner däremot har klockaren en sådan
tjänsteplikt, där redovisningsskyldighet också åligger honom, och på grund
härav har regeringsrätten diskvalificerat klockaren enligt kyrkostämmoförordningen
från att vara ledamot av kyrko- och skolråd, även om vederbörande
i det särskilda fallet ej skulle vara redovisningsskyldig. Utskottet har, som
herrarna finna, i sitt utlåtande hänvisat till kyrkolagen, därför att om den
lagen ändras i det avseendet, så behöver klockaren icke diskvalificeras enligt
den förordningens stadganden.
Emellertid ha vi. som jag redan sagt. att vänta förslag till lösning av
denna fråga, och då har utskottet ansett, att man icke precis bör rycka loss
Onsdagen den 25 februari f. in.
13 Nr 15.
den bär punkten, utan att man i stället bör taga alla dylika krav, som i riksdagen
t ramställas, mera enhetligt och i ett större sammanhang.
Jag her således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bi,
1 i stallet till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 11.
^ föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr o, i anledning av väckta motioner om upphävande av spannmålstullarna.
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
fu’ ,ia(ö ,,!rr Herof. m- fl- föreslagit, att riksdagen måtte besluta upphäva
tulisatserna tor samtliga de varuslag, som folie under rubrikerna 74—79 b i
gällande tulltaxa.
Vidare hade i en likaledes inom andra kammaren väckt och till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 157, herrar Månsson i Hagaström och Lövgren
i .Nyborg föreslagit, att riksdagen måtte
a) besluta upphäva tullsatserna å spannmål, omalen och malen till följd
varav rubrikerna 74—79 i tulltaxan skulle erhålla följande ändrade''lydelse:
Spannmål:
Omalen:
frii4, låff’ V6te °Ch k°rn’ ävensom ärter 0,''h bönor, tjänliga till människoföda,
-- 7Å’-- llaYre’ n ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter och bönor, ej till
nästföregående rubrik hänförliga, fria.
76, malt, även krossat, fritt.
77, majs, fri.
78, andra slag, fria.
Malen:
79 a, gryn av havre, fria.
79, b, gryn, andra slag, mjöl, alla slag, ävensom mjöl av arrowrot och andra
vegetabilier, ej till annan rubrik hänförliga, fria; samt
7.b) * skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att de under tulltaxans rubriker
79 b upptagna tullarna å omalen och malen spannmål måtte även för tiden
tran och med den 1 juli 1925 till innevarande års slut upphävas.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer
av herrar Månsson i Hagaström, Lövgren i Nyborg och Olsson i Gävle, vilka
yrkat, att riksdagen måtte besluta att från och med 1 juli 1925 upphäva
tullsatserna a spannmål, omalen och malen, till följd varav rubrikerna 74—79 i
tulltaxan skulle erhålla följande ändrade lydelse:
Spannmål:
~ : ~ bka med ovanberörda motion nr 157 i andra kammaren — —
---hänt örliga, fria;
Ang. hinder
för vissa
personer att
vara ledamot
kyrkoråd
eller skolråd.
(Forts.)
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
Nr 15. 14
Onsdagen den 25 februari f. fn.
A ny. av herrar Wohlin, Johan Nilsson i Kristianstad, Tioman, forell, Jönsson i
upphävande Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen och Johansson i Krogstorp, mot
UVStuUarna.U'' utskottets motivering; samt
(Forts.) ay herr Bärg mot viss del av motiveringen.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman, mina damer och herrar! ^ Debatterna
i den här frågan ha ju återkommit år efter år, och argumenten på ömse^ sidor
äro så väl kända, att man ju kan vara tämligen kortfattad, när man går att
motivera sin ståndpunkt i frågan i år.
Det som har föranlett mig att tillsammans med herr Fabian Månsson framföra
en motion om tullfrihet för spannmål och mjöl, är ju inte bara det förhållandet,
att vi äro anhängare av frihandelsprincipen, utan också det förhållandet,
att läget i vårt land för närvarande är så pass allvarligt att man,
enligt mitt sätt att se, även på den protektionistiska sidan bör börja att övertänka
tidens allvar och se efter, om det inte finnes skäl att underkasta sin
ståndpunkt en revision. -ti
Tack vare våra indirekta skatter är vårt land nu ett av jordens dyraste, länder.
Jag har gått igenom kommerskollegii statistik och en del tidskrifter,
som avhandla det här spörsmålet, och jag har kommit till det resultatet, att
om Sverige inte är jordens dyraste land, är det i varje fall dess näst dyraste.
För att vi skola kunna klara oss i den internationella konkurrensen, förefaller
det mig, som om det vore ett livsvillkor, att jmisnivan i vårt land hålles
nere. Med den motion, som av oss är väckt, har nog i mycket hög grad^också
varit förenad en önskan att bilda en opinion mot det ständiga kravet J)a nedsättning
av den direkta skatteprocenten, som framförts ^ ifrån högerhåll. De
indirekta skatterna trycka den arbetande befolkningen påsett mycket hårt.och
kännbart sätt, och innan vi överhuvud taget gå in för någon lindring uti de
direkta skatterna, synes det mig riktigt, att man vidtager lättnader i den
indirekta skattebördan. . # .
Den svenska industrien dragés, som jag nämnde, med mycket störa svårigheter.
Uti ett av de senaste numren av den engelska »Economist» finner jag
i en uppsats om trävarumarknaden, att man från Ryssland har överraskat
med en mjmket större export av trävaror än den, som man har från Sverige
till England. Hur kan det komma sig, att Ryssland kan konkurrera och
överflygla oss i fråga om trävaror, när vårt läge på grund av utomordentligt
goda flottleder är ur teknisk synpunkt så överlägset Rysslands? Jo, det. är
beroende därpå, att den ryska arbetslönen ligger nere på en mycket låg nivå,
enligt Sovjet-Rysslands egen statistik för 1923, på 58 % av förkrigsnivån. När
våra standardindustrier på ett mycket kännbart sätt hotas av den utländska
konkurrensen, måste ovillkorligen ett starkare krav än tillförne göra sig
gällande att minska den indirekta beskattningen, att sänka levnadskostnaderna
och därigenom göra vårt land konkurrenskraftigare, än vad det nu är.
Vidare kan man ju mot kravet på sänkning av den. direkta skatteproceriten
säga, att det är inga nödlidande industrier, som därigenom skulle få någon
lättnad. Den som betalar en skatt han har haft en inkomst, han har klarat
sig. Men här tager man ut en skatt på indirekt väg av medborgare, som kanske
inte haft någon inkomst eller i varje fall icke en inkomst, som svarat mot
levnadskostnaderna.
Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om vårt krav på sänkning
av de indirekta skatterna vore mycket starkt motiverat, och vi ha i vår
motion velat göra början med spannmålstullarna. .
Nu skall jag, med herr talmannens medgivande, också komma över på bo -
Onsdagen den 25 februari f. in.
15 Nr 15.
handlingen av det nästföljande ärendet, nämligen bevillningsutskottets betänkande
nr 6, som handlar om tillfälligt slopande av spannmålstullarna.
.Det är ju så, att det bland socialdemokraterna såväl som inom vänstern i dess
helhet linnés en mycket stark majoritet, som resonerar som så: Vår tulltaxa är
en solidarisk tulltaxa, där jordbrukskullar betinga industritullar och tvärtom,
b ör att kunna göra en rubbning fordras, att man rubbar på tulltaxan i dess
helhet, en tulltaxerevision alltså utöver hela linjen. När jag studerade detta
problem, koin jag till det resultatet, att en tulltaxerevision utöver hela linjen
är oerhört svår att genomföra, om den överhuvud taget är genomförbar. Tv
när man knutit fast landets näringsliv under 30—40 år vid en tulltaxa, är
det inte så lekande lätt att genomföra en tulltaxerevision utöver hela linjen.
Jag tror, att man, när man går att revidera vår tulltaxa, får lov att göra det
pa det sättet, att man bryter ner en gren i sänder av det protektionistiska trädet.
^Man tar bort de värsta utväxterna och gör vad man kan för att råda bot
pa sa manga områden som möjligt.
Vad spannmålstullarna beträffar, förhåller det sig på det sättet, att kvarnnngen
under de senaste aren har stoppat tullskyddet i sina fickor, under det
att jordbruksbefolkningen icke fått någon eller åtminstone mycket liten del
darav. Jag stöder mig härvid på uttalanden från en för jordbruket så intresserad
person som professor Wohlin i första kammaren. Under de abnorma förhallanden,
som för närvarande råda, när världsskörden är liten, är det klart att
priset pa grund av knapphet springer i höjden, så att bönderna få ett tillfredsställande
pris på spannmål utan någon tull alls. Vi ha därför — och
detta sa mycket mera, som två tredjedelar av vårt lands jordbrukarebefolkning
överhuvud taget icke är spannmålsproducerande — i vår motion föreslagit ett
slopande av spannmålstullarna för all framtid.
Uti en annan motion, som också framförts av socialdemokrater, och där det
kraves ett tillfälligt slopande av spannmålstullarna, utgår man i sin argumentation
ifrån det förhållandet, att den svenska skörden praktiskt taget nu
ar såld och att spannmålstullarna på grund därav för närvarande endast hava
statslinansiell karaktär, och man vill därför begagna tillfället att lätta det tryck
som tullarna medföra, åtminstone för tiden fram till den 1 augusti. Sedan
man avlämnat motionen, kom man emellertid genom en utredning, som företagits
i finansdepartementet, underfund med att det finansiella läget inte kisa
dar ljust, som man hade trott. Man får intet överskott på 20 miljoner utan
ett överskott pa endast en miljon kronor. Då avstodo socialdemokraterna
d. v. s. de, som vackt motionen, från att yrka bifall till sin motion; och vi
unna har ett enhälligt utskottsbetänkande för avslag å motionen om tillfälliosuspension
av spannmålstullarna.
Jag har biträtt den ståndpunkten, icke av statsfinansiella skäl, ty det är
uppenbart, att, om jag vill vara med om att slopa spannmålstullarna definil
Jag anser att kassafonden kan bära detta, så är jag naturligtvis inte
rådd iöi att slopa den för en^tidrymd av 3—4 månader; men slopar jag dem
tor en tid av 3—4 månader, åstadkommer jag därigenom dels ett restitutionsferfarande,
när förordningen skall träda i kraft, och dels ett efterbeskattningslortarande,
yla tullarna åter skola träda i kraft den 1 augusti. Men jag är
inte säker på, att inte spekulationer komma att ske i dessa tullförändringar och
att personel skola komma att pa sadant sätt tillgodose sig genom denna anordning,
som inte är önskvärt. Jag har funnit , att om det gäller att för tillfället
latta pa det indirekta skattetrycket, det går oerhört mycket lättare att göra
det genom en sänkning av sockerskatten eller kaffotullen. Av en sådan åtgärd
skulle beröras precis samma personer, och det skulle ske ungefär på samma
satt, som nar det ar fråga om sänkning av spannmålstullen. Skillnaden är
bara den, att saken är så oerhört mycket lättare genomförd, om jag tager denna
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr lo.
IG
Onsdagen den 25 februari f. m.
Am/.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
minskning i den indirekta skattebördan på sockerskatten eller kaffetullen. Ur
den synpunkten har jag menat, att jag kunde vara med om att avslå förslaget
om tillfällig suspension av spannmålstullarna.
Nu skall jag, herr talman, komma in på ett kapitel, som ligger litet utanför
riksdagen, men som likväl har sin politiska betydelse. När socialdemokraterna
gingo på den linjen, att de med hänsyn till det statsfinansiella läget avstodo
från att yrka bifall till sin motion, slog den kommunistiska avisan .Folkets
Dagblad Politiken upp saken på första sidan dagen därpå på fyra spalter
och med sex stycken porträtt över dem, som »förrått» arbetarklassens intressen
— sex stycken förrädare. Att jag, Fabian Månsson och Adolv Olsson vidhöllo
vår ståndpunkt om ett definitivt slopande av spannmålstullarna, imponerade
ej ett dugg. Sedan det nämligen från vårt håll skickats ut en rättelse
och sedan jag angivit, att jag ingalunda givit avkall på min principiella
ståndpunkt, min ståndpunkt överhuvud taget, upprepade man beskyllningarna
på ett ännu perfidare sätt under tre eller fyra dagar efteråt.
Då måste jag fråga: År frihandel en kommunistisk princip, eller är frihandel
bara en kommunistisk metod, varmed man vill komma åt socialdemokrater,
som med hänsyn till det praktiska läget i landet hava en ståndpunkt, som är
betingad av omständigheterna? År det så, att frihandel är en kommunistisk
princip, så har den funnit ett märkvärdigt uttryck i kommunisternas idealland,
Sovjet-Ryssland. Jag har nämligen sökt reda på den ryska tulltaxan. Den
är så pass färsk som för januari förlidet år. Jag skall nu referera några av
rubrikerna. Den tulltaxan omfattar 300 rubriker och flera hundra underrubriker.
Den har för ris, som ju är ett av de lägre klasserna mycket guterat
näringsämne, en tullsats av 6 rubel per 100 kg. Det gäller här guldvaluta,
och tullsatsen motsvarar således ungefär 11 svenska öre per kilogram. På
ris, oskalad, utgör tullen 90 kopek per 100 kg.; på potatismjöl, stärkelse utgår
tullen med 18 rubel per 100 kg., d. v. s. 35 svenska öre per kg.; på cikoria och
kaffesurrogat utgår den med ungefär 23 svenska öre per kg.; på kaffe — det
böra ni skriva er till minnes, när ni gå ut och skälla på socialdemokrater i
detta land, att Sovjet-Ryssland har en kaffetull — är den 37 rubel per 100 kg.,
d. v. s. ungefär 72 svenska öre per kg.; på rostat kaffe är tullen 74 rubel,
d. v. s. 148 svenska öre per kg.; på te, infört över den europeiska gränsen, är
tullen 148 rubel per 100 kg., vilken tullsats icke är så hög i betraktande av
varans värde. På råsocker har man en tull av 18 rubel per 100 kg. eller
ungefär 35 svenska öre per kg.; på kandisocker och raffinerat socker en tull
av 27 J/2 rubel per 100 kg., alltså 52—53 svenska öre per kilogram. På koksalt
har man en tull av 2 rubel 75 kopek per 100 kg., d. v. s. en tull, som
motsvarar minuthandelspriset på salt här i landet före kriget; men det är icke
nog därmed, utan ovan på detta har man en accis å koksalt, uppgående till
3 kopek per kg. I taxan finner jag tullar å kött och fisk. Sjötunga och forell
är belagd med en tull av 200 rubel per 100 kg.; för fiskkonserver, alla slag,
122 rubel per 100 kg., för sill och stockfisk 3 rubel per 100 kg., för lax, sjöforell,
stör, sterlett in. fl. 30 rubel per 100 kg., för kaviar, alla slag 244 rubel
per 100 kg. För bomull, ofärgad, upptager taxan 27 rubel per 100 kg. och
för färgad 53 rubel per 100 kg., för hygroskopisk och antiseptisk vadd 62
rubel per 100 kg., för bomullsgarn med lägre nummer än 30, engelsk numrering,
39 rubel per 100 kg. för blekt eller färgat 89 rubel per 100 kg. och för
färgat turkiskt rött 107 rubel per 100 kg. Man måtte på något sätt hata den
röda färgen i Sovjet-Ryssland, eftersom man har en särskild strafftull på den
röda färgen.
Den frihandelsprincip, som kommunisterna hylla, här således fått ett mycket
underligt uttryck i den ryska tulltaxan. Nu laborerar den ryska tulltaxan
med differentialtulltariffer, så att vi västeuropéer måtte vara något sämre slags
Onsdagen den 25 februari f. m.
1 7 Nr 15.
folk, enär för varor från oss gäller högre tariff än den för varor från kineser, ^A nde
japaner och överhuvud taget för alla varor, som komma över den asiatiska ^^aimmålagränsen.
_ ullarm.
Nog tycker jag, att, när kommunisternas idealland har en tulltaxa, som ser ut (Forts.)
på det sättet, våra kommunister skulle akta sig för att slå upp »socialdemokraterna
som förrädare» på fyra spalter på första sidan i Politiken. Och ännu
mer skulle de akta sig för att tre eller fyra dagar å råd upprepa lögnaktiga beskyllningar
mot politiska motståndare, sedan dessa politiska motståndare gjort
en deklaration om sin ståndpunkt.
Läget för den svenska arbetarklassen är nu så svårt, att det fordras utav
folkrepresentationen, att den går in för en sänkning av de indirekta skatterna
och därmed en minskning av levnadskostnaderna. När jag begärt ordet i dagens
debatt har det huvudsakligen varit för att hävda denna ståndpunkt, att,
innan man överhuvud taget sänker den direkta skatteprocenten, det skall åvägabringas
en sänkning av levnadskostnaderna genom en sänkning^ av de indirekta
skatterna. När vi revidera militärorganisationen vid detta års riksdag och
därigenom åstadkomma en besparing på ungefär 40 miljoner per år, som jag
hoppas, så är enligt min mening det riktigaste, att hela denna besparing kommer
Sveriges arbetande folk till godo i form av en sänkning av de indirekta
skatterna, framför allt skatterna på spannmål, mjöl, kaffe, socker och andra
livsmedel. Därigenom skulle man ge den bästa tänkbara hjälp åt den svenska
industrien, åt det svenska näringslivet, en oerhört mycket större hjälp, än den
man ger, om man lättar på det direkta skattetrycket genom en sänkning från
siffran 175 till 165, 160 eller 150. Ty vi böra inte glömma, att de, som betala
dessa direkta skatter, äro människor, föreningar och bolag, som hava haft en
inkomst och som kunna betala, under de#t att de indirekta _ skatterna utgå ur
deras fickor, som i oerhört många fall hava svårt att klara sig.
Med detta skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av, förutom mig, herrar Månsson i Hagaström och Olsson i
Gävle. Jag kommer också, herr talman, att begära votering för att utröna,
i hur hög grad denna kammare är sammansatt av element, som vilja verklig
frihandel.
Herr Röing: Slutorden i den siste ärade talarens anförande förvånade mig,
då han väl vet, att bland dem inom utskottet, som yrkat avslag på hans motion,
även befinner sig undertecknad, vars frihandelsvänliga åsikter icke borde betvivlas
ens av herr Lövgren i Nyborg.
Anledningen till att jag vid föregående riksdagar yrkat avslag på dylika motioner
som de föreliggande borde vara för kammarens flertal väl bekant. Sedan
numera tull- och traktatkommitténs utredning rörande tullsystemets verkningar
är slutförd, framgår av denna utredning klart och tydligt, hur rätt riksdagen har
haft, när riksdagen gång efter annan har uttalat, att om det protektionistiska systemet
skall revideras i frihandelsvänlig riktning, så får man icke gå till väga
på så sätt, att man avskaffar agrartullarna och bibehåller industritullarna. Det
är riktigt, att riksdagen år 1888, när densamma införde agrartullarna, avsåg att
införa i vårt land ett s. k. solidaritetstullsystem, en åtgärd, som för det nu levande
släktet torde vara obegriplig, då man undersöker motiven för denna åtgärd,
nämligen att hjälpa det betryckta jordbruket. Samtidigt som riksdagen
gav jordbrukarna, som riksdagen trodde, en fördel genom agrartullarna, ville
man belasta dessa producenter med motsvarande ökade utgifter genom industritullar.
Nu visar utredningen, att ett dylikt solidaritetstullsystem aldrig blev
infört utan att jordbrukarna så långt ifrån att de genom tullskyddet fingo en
ökad inkomst, som täckte den ökade belastningen, de i stället genom det protektionistiska
systemet, sådant det utformades vid 1892 års riksdag, då förhöjda
Andra kammarens protokoll 1025. Nr 15. 2
>''r 15. 18
Onsdagen den 25 februari f. in.
Ang.
upphävande
av spannmåls
tullarna.
(Forts.)
och nya industritullar beslutades — det var icke möjligt att företaga föränd.
ringarna av industritullarna tidigare till följd av de år 1888 ännu gällandefranska
och spanska handelstraktaterna — fingo vida större nackdelar av industritullarna
än lördelar av spannmålstullarna.
Skall man därför, herr Lövgren i Nyborg, — och det ger jag herr Lövgren
ratt i att riksdagen bor gorå, när normala förhållanden inträtt — verkställa eu
revision av det protektionistiska systemet, så bör riksdagen icke börja med att,
pa, satt han iöreslar, avskaffa det skydd, som jordbruket har och låta industrirdkarna
sitta kvar i orörd besittning av det höga tullskydd, som dessa producenter
i regel ha för de artiklar de tillverka. Skall skyddstullsystemet revideras
och en gång avskaffas, lår det ske systematiskt. Riksdagen bör då göra övergången
mjuk för att icke ställa till ett nytt ekonomiskt kaos efter denna fruktansvärda
kris, som vi genomlevat. Riksdagen bör således, enligt min bestämda
uppfattning, ej ga till väga på det sätt som de ärade motionärerna tänkt sig1
IJenna Laga är, som herr Lövgren i början av sitt anförande framhöll, genomdebatterad;
det enda nya, som inträffat, sedan frågan sist behandlades, är det
rf.s i .,v5, l tu ‘ ,oc}? traktatkommittén kommit. Och detta resultat ger
stod åt riktigheten av de beslut, som vid föregående riksdagar fattats, då dylika
motioner som den föreliggande avslagits. Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Herou: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag vill i anledniimav
herr Lövgrens angrepp mot den kommunistiska ståndpunkten i denna fråo-a
endast anföra att jag kommer att taga upp den saken och att jag kommer att
besvara herr Lövgrens »interpellationer», när vi komma till bevillningsutskottets
betänkande nr 6, där detta rätteligen hör hemma.
Jag var i alla fall en smula förvånad över herr Lövgrens angrepp. När herr
Lovgren förklarade, att han var principiell frihandlare, borde han i anledning
av denna sin ståndpunkt icke ha någon anledning angripa de svenska kommunisterna
för deras insats i den svenska politiken. Om vi nu till äventyrs skulle
handla, och man måste konstatera, att vi handla i denna fråga, efter svenska
lorhailanden, sa lar väl det vara bevis för, att det är inte alldeles så riktigt allt
det dar talet om att vi bara handla på direktiv från utlandet.
När jag ljiste utskottets motivering för spannmålstullarnas bibehållande vilken
motivering framlyste även i fjol, kunde jag, om jag såg saken ur de synpunkter,
som de kommunistiska motionärerna gjort, få den uppfattningen, att
bevillningsutskottet bildat någon sorts ny sofistisk skola, som icke ger de grekiska
sofisterna så särdeles mycket efter. Vår tids lärare i logik bruka ju karaktensera
den grekiska sofismen med det allbekanta exemplet: Alla rävar äro
istiga. Cujus var listig. Alltså var Cajus en räv. I ett betänkande år 192J
nette det: »_ sadant hänseende må erinras, att en grundtanke i det gällande tullsystemet
är den inbördes avvägning av å ena sidan industritullarna, en avvägning
som är påkallad, bland annat, därav, att jordbruket och dess binäringar i
deras egenskap av viktiga avsättningsområden för landets industri röna påverkan
av de högre priser på arbetskraft och redskap, som betingas av det tullskydd,
industrien åtnjuter.»
.... -^eviHnin§sutskottets ärade ordförande utvecklade i sitt anförande i dag ungefär
samma synpunkter, och de synpunkterna återspeglas också i årets utskottsbetänkande.
Men i detta har utskottet klart utsagt, att därest industritullarna
lordyra priserna för jordbruket, så är det riktigt, att jordbruket blir kompenserat
lör denna fördyring. Nu bär utskottet därjämte konstaterat, att en beräkning
av totalbeloppen av nettotullbördan för landets jordbrukare i deras
förenade egenskap av producenter och konsumenter givit ett årligt belopp av
Öb miljoner kronor. Men utskottet har också konstaterat, att medan tullsyste
-
Onsdagen den 25 februari f. m.
1 i) Nr 15.
raet medfört fördelar för brukare av större jordbruk i Sydsverige (med gårdar
ned till 30 hektar och för brukare av större jordbruk i Mellansverige (med gårdar
över 100 hektar), har för samtliga övriga jordbrukare bördan av tullsystemet
övervägt fördelarna, och detta i starkt växande progression, ju mindre brukningsdelarna
varit. För brukare av de minsta brukningsdelarna, 1—2 hektar,
beräknas tullbördan ha uppgått till närmare 70 kronor per hektar i genomsnitt.
Det var vad bevillningsutskottet sålunda har konstaterat. Då kan man ju
inte tala om något avvägt tullsystem. För att kunna göra det, måste man dels
bortse från jordbrukets nettotullbörda, dels också betrakta jordbruksnäringen
som en förening av delar, där varje del har likartad jordbruksekonomi. Att det
senare icke alls är fallet, framgår av utskottets nyss citerade yttrande men än
mer av det. här ofta i kammaren påpekade sakförhållandet, att tre fjärdedelar
av landets jordbrukare alls icke förtjäna på spannmålstullarna utan t. o. m. förlora
på dem. Därtill kommer emellertid, som ju envar vet, numera, att kvarntrusten
tager det skydd, som de spannmålsförsäljande jordbrukarna eljest skulle
hava haft. Man får väl anse den saken synnerligen klart bevisad, enär t. o. m.
bondeförbundsorganet Kvällstidningen i stora rubriker i slutet av januari månad
sagt ifrån, att vetenskapen och erfarenheten äro jordbrukets bästa stöd, och
att tullskyddet är effektivt för kvarntrusten men icke för jordbrukarna.
Vi kommunister hålla under sådana omständigheter före, att det icke kan
vara någon som helst reson, det kan icke vara rimligt och riktigt, att genom
spannmålstullarna medverka till att i dubbel mening utsuga flertalet jordbrukare
och konsumenterna för att platoniskt lova de spannmålsförsäljande jordbrukarna
ett understöd, som de bevisligen icke kunna få, enär kvarntrusten ju tar
detsamma. Men bevillningsutskottet bär i sitt betänkande hävdat en bevisföring,
som .man skulle kunna omskriva pa följande sätt: Då och emedan jordbrukarna
i vårt land bliva föremål för den synnerligen starka brandskattning, som
mdustriidkarna i skydd av industritullar kunna pålägga dem, så är det rimligt
och riktigt, att större delen av de sämst ställda jordbrukarna som tröst och ersättning
härför också få lämna över portmonnäen ett tag åt statsmakterna och
kvarntrusten. Ja, det är verkligen den filosofi, som döljer sig i bevillningsutskottets
betänkande.
Det är uppenbart, att utsugningen via industritullar är synnerligen kraftig
och synnerligen hårt drabbar de fattiga jordbrukarnas ekonomi. Den summa'',
som på grund av tullarna tages ur de små jordbrukarnas fickor, stannar icke vid
deras andel! jordbrukets nettotullbörda. Nej, utan när det gäller de 319,000
jordbukare i vårt land, som ha brist på tullskyddad spannmål, får man också
förstora siffran med summan för den tullbörda, som ligger på denna brist av
egen spannmål, en summa brist av spannmål, som under normala år torde uppgå
till omkring 1,300,000 deciton, varför man kan säga, att denna grupp av små
fattiga jordbrukare i vårt land även på spannmålstullarna hava en förlust att
anteckna på omkring 4 miljoner kronor varje år. Vår ståndpunkt blir således
denna: Den omständigheten, att 319,000 fattiga jordbrukare få bära sin dryga
andel av jordbrukets nettotullbörda på 36 miljoner kronor, kan aldrig få medföra,
att de skola ytterligare brandskattas genom spannmålstullar på minst 4
miljoner kronor; de ha tvärtom rätt att fordra raserandet av ett system, som pålägger
dem så orättvisa bördor.
Det är en synpunkt till, som anmäler sig, och jag vågar tro, att den är tämligen
ny, trots det att tullfrågan debatterats rätt mycket. Det är den synpunklen,
att jordbrukarnas nackdelar av tullbördorna bli ofrånkomliga. De kunna
icke med några som helst lönerörelser framtvinga en ändring i förhållandet till
levnadskostnadsindex. Deras priser för försålda produkter bestämmas ju av
världsmarknadspriset, som icke påverkas vare sig av småbrukarnas tullbörda
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Sr lo. 20
Onsdagen den 25 februari f. fn.
Ang. eller andra ofrånkomliga utgifter. Småbrukaren är fullkomligt rätts- och värnupphävande
jög mot tullbördor statsmakterna behaga pålägga honom.
lVStPZrna Granskar man nu socialdemokraternas ståndpunkttagande i bevillmngsutskotCForts)
let) om man över huvud får göra något sådant, finner man, att fyra av dem
vilja behålla spannmålstullarna, under det att tre, däribland herr Lövgren i
Nyborg, som gubevars är mycket principiell frihandlare, vilja avskaffa dem.
Yarför vill man inte enstämmigt sätta gärning bakom valrörelsens löfte? Förr
sade socialdemokraterna inte bara »Kamp mot tullarna!» utan även »Liv oss åter
våra miljoner!» — Yarför vill man inte längre pa den kanten, möjligen är de
väl så, att partiet endast är en stor valkartell, som lovar runt men i gärning sviker
det arbetande folkets intressen. Man kan ur ingen synpunkt första varior
partiet skulle spricka på en fråga, som ur det arbetande folkets synpunkter är
så pass självklar som denna. . .
Herr talman! Jag tillåter 111ig yrka bifall till den reservation, van yrkas pa
spannmålstullarnas definitiva avskaffande.
Herr Jönsson i Boa: Herr talman! Då jag reserverat mig mot utskottets
motivering, har detta skett bland annat därför, att jag icke kunnat godtaga den
utredning, som åberopas från tull- och traktatkommittén, och sålunda anser, att
.denna icke bort anföras som ytterligare skäl för avslagsyrkandet. -Gen lilla
hänvisning till tull- och traktatkommitténs utredning angående tullsystemets
verkningar, som finnes i utskottets historik, kan icke anses vara tillfyllest lör
bedömande av den föreliggande frågan. Inom utskottet har man ej heller ingått
i någon saklig diskussion härom. .
För min del anser jag, att tillräckliga andra motiv finnas för ett avstyrkande
av de föreliggande motionerna. Bland dessa vill jag endast nämna fragan
om vårt lands självförsörjning. Under all den oro, som. nu rader i världen,
anser jag det vara av största vikt, att vår brödsädesareal ej minskas. Jag vet
mycket väl, att många finnas, som driva den satsen, att jordbrukarna skola
odla det som lönar sig bäst. Lönar det sig ej att odla brödsäd, sa odla annat
är deras råd. Skulle emellertid brist på brödsäd uppstå i exportländerna och
dessa av- denna eller annan anledning se sig nödsakade förbjuda export härav,
och vi då icke själva hava sörjt för en tillräcklig odling moln landet sa tror
jag dessa råd kunna komma att stå vårt land och folk dyra Da givetvis tullskyddet
genom att skapa en större trygghet for brodsadesodlingen bidrager till
ökande härav, så borde efter mitt förmenande detta skal kunnat anföras i moti
Ett
annat skäl, som jag anser, att utskottet bort beröra, är den statsfinansiella
synpunkten. För närvarande spela dessa tullinkomster en avsevärd roll
i vår budget, och man bör givetvis göra klart för sig, huru dessa medel pa
annat sätt kunna anskaffas. ...... i
Då jäv sålunda icke med samma trosvisshet som utskottets majoritet ar beredd
att godkänna tull- och traktatkommitténs siffror och utredning, ar jag
dock i likhet med utskottet av den uppfattningen att föreliggande motioner
böra avslås. På den grund, herr talman, ber jag fa yrka bifall till utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Lithander och Bengtsson i Kullen.
Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman! Herr Lövgren i Nyborg uttalade
i en passus i sitt anförande, och det har han också gjort tidigare, ganska tydligt
att han icke kan vara med om att företaga en revision av vart tullsystem
i hela dess vidd. Han tycks hålla på den satsen, att för industrien behovs tullskydd.
Han uttalade här i dag, att när man knutit landets näringsliv i ot)
40 år vid detta, så går det icke an att med ens bryta sönder det. Man bordo
Onsdagen den 25 februari f. m.
21 Nr 15.
i stället, menar han, först taga bort flen värsta utväxten. Nå, vad är då den
värsta utväxten i vårt tullsystem? Ja, enligt herr Lövgren i Nyborg skulle avspannmäUdet
vara livsmedelstullarna, spannmålstullarna. Jag kan inte underlåta att tullarna.
göra den reflexionen, att herr Lövgren tycks vara ganska kättersk gentemot (Forts.)
sin lärofader, om man nu skulle våga kalla herr Fabian Månsson för lärofader
åt herr Lövgren. Ty, om jag icke är illa underrättad, har herr Månsson utan
någon reservation skrivit under tull- och traktakommitténs betänkande, vilket
bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 5 över herr Herous motion har citerat.-Utskottet säger: »Det resultat, till vilket kommittén i nu berörda ämne kom
mit,
giver otvetydigt vid handen, att den åsyftade jämvikten mellan tullskyddet
för jordbruket och tullskyddet för industrien icke blivit förverkligad i det gällande
tullsystemet, utan att detta fastmera skänker industrien en utpräglad
företrädesställning.» Sedan säger utskottet längre ned, att det vill icke vara
med om att göra en revision av tulltaxan med mindre än att övervägandet upptages
i samband med frågan om revision av det tullskydd, sorn^ tillkommer industrien.
Om det är riktigt, vilket jag förmodar, att herr Fabian Månsson
skrivit under denna tankegång, så förvånar det mig att herr Lövgren i Nyborg
kan ge sig till att så helt och hållet nonchalera tull- och traktatkommitténs
huvudriktlinjer. Vi känna ju till, att uppe i Norrbotten kommunisterna ha rätt
många anhängare. Det är kanske för att försöka skydda sig och sitt skinn
mot kommunisterna, som herr Lövgren får lov att anlägga just denna synpunkt.
Det är en förmodan från min sida, och jag skulle tro att den är riktig. Den
tankegång tull- och traktatkommitten anlagt i sitt betänkande, att jordbruket är
missgynnat kan även jag skriva under och den första delen av utskottets motivering
kan jag också vara med om.
Jag hade inte tänkt att bli långrandig i denna debatt, men det är så att i
utskottets citat ur tull- och traktatkommitténs betänkande läses, att de minsta
jordbruken, om 1—2 hektar, skulle vara så oerhört belastade, ända till 70 kronor
per hektar i genomsnitt. Det kan jag emellertid icke vara med om.
Jag har den uppfattningen •— vilken jag kommit till efter en ganska''
lång erfarenhet på jordbrukets område — att man kan icke kalla ett
jordbruk på 1—2 hektar för ett verkligt jordbruk. På ett sådant jordbruk
kan åtminstone icke en man ha arbete under hela året, och det finns ingen
möjlighet för en man att bedriva ett så litet jordbruk så, att han kan få bärgning
därav. Jag betraktar ett sådant jordbruk som en binäring till någon annan
förvärvskälla. Man kan då tvista om, huruvida egentligen mannen i fråga
åtnjuter skydd av tullsystemet; det beror på vilken annan sysselsättning mannen
har. Om en sådan liten småbrukare har sin huvudsakliga sysselsättning i
industrien, så borde, om man skall draga ut konsekvenserna av tull- och traktatkommitténs
betänkande, en sådan man ha vinst på vårt tullsystem.
Det är därför jag inte på något vis kan tillägna mig eller skriva under
dessa siffror. Jag vill inte heller binda mig för de siffror, som kommittén
kommit till, då den angivit, att jordbruket skulle vara belastat med 36 miljoner
kronor till förmån för industrien. Fast nog kan det få anses fastslaget,
att det är jordbruket, som varit styvbarnet. Vi jordbrukets utövare hava nog
länge haft på känn, att förhållandena så ligga till vid avvägningen av vårt
tullsystem. Jag kan således skriva under den första delen av utskottets
yttrande. Däremot har jag mycket svårt att oförbehållsamt godkänna den
andra delen, där utskottet talar om att förslag om avsevärd och bestående
minskning av det tullskydd, som jordbruket åtnjuter, under viss förutsättning
kan upptagas. Utskottet säger, att »överhuvud någon fråga om avsevärd
och bestående minskning av det tullskydd, jordbruket åtnjuter, icke bör upptagas
till övervägande utan i samband med frågan om revision av det tullskydd,
som tillkommer industrien». Men jag skulle vilja fråga: Vilken ro
-
Nr 15.
22
Onsdagen den 25 februari f. in.
umfilande vi?ion skul!.e behövas av industritullarna för att med bibehållande av önskeavspannmåls-
om jämvikt en avsevärd och bestående revision av jordbruksskyddet
tullarna. skulle kunna företagas?
(Forts.) Jag är icke övertygad om att det vore till landets bästa att på detta sätt
blottställa vår industri, men vad jag är övertygad om och även liar säkra
bevis på det är, att många vilja vara med om att på detta sätt blottställa jordbruket.
Det förvånar mig icke, att socialdemokraterna och herr Rökig med
sina kända ståndpunkter kunna gå in för detta, men vad som förvånar mig är,
att herr Olsson i Ramsta, vilkens tidigare ställning vi känna, skrivit under
på samma sak, som dock otvivelaktigt är en antydan om en revision, som säkerligen
skulle bringa jordbruket i en ytterligare försämrad ställning. Skola,
vi fullfölja denna^ antydan i bevillningsutskottets utlåtande och söka ernå en
avsevärd och bestående minskning i jordbrukstullarna, då ha vi väl ingenting
annat att^ stödja oss på än tull- och traktatkommitténs kalkyler. Antingen
skola vi således helt eller så gott som helt avskriva industritullarna eller också
skola vi gorå den nuvarande orättvisan mot jordbruket ännu mycket större.
Jag skulle vilja fråga herr Olsson i Ramsta, vilken av dessa vägar han tänkt
sig, att vi skulle gå.
Efter vad jag hörde av den förste talaren, har talmannen givit tillåtelse till
att vi skulle få yttra oss över samtliga bevillningsutskottets nu föreliggande
betänkanden i tullfrågorna och sålunda även om betänkandet nr 6. Jag skall
icke ge mig närmare in på eller vara långrandig i denna fråga, men jag vill
säga, att vad herr Örnes och herr Vennerströms motion beträffar, är det ofattbart,
vilka ansträngningar det göres för att få ned priserna på spannmål, så
snart priskurvan för jordbruket stiger litet i höjden. Jag vill ej klandra denna
förunderligt stora känslighet och den omsorg, som lägges i dagen för en
viss del av vår befolkning, fast jag kunde önska, att åtminstone en liten del
av. densamma lades i dagen även vid de tillfällen, då jordbrukarna äro särskilt
utsatta för svårigheter. Jag har ju också skrivit under utskottsutlåtandet,
ehuru jag får bekänna, att jag vad motiveringen beträffar varit minst
sagt mycket tveksam, huruvida en suspendering av spannmålstullarna kunde
förväntas medföra någon lättnad för konsumenterna. Hade det emellertid ej
mott statsfinansiella svårigheter, hade jag personligen gärna kunnat vara
med om att så att säga bryta udden av en sådan pristopp, som den vi nu fått,
naturligtvis under förutsättning att herrar Örne och Vennerström med liktänkande
velat vara med om att på något sätt medverka till att hålla tillbaka
prisvågen, när den en annan gång svänger onormalt åt andra hållet.
Jag vill med detta hava sagt, att jag ej ser på sådana frågor med endast det
ena ögat utan skulle gärna, om det funnes möjlighet, vara med om att medverka
till en jämnare prisbildning. Men jag har lärt känna herrarna på den
andra sidan och tyvärr fått den uppfattningen, att de däremot ha svårt att se
med båda ögonen, varför det torde vara små utsikter att på denna väg komma
till ett gott praktiskt resultat.
Vi ^ha ju en. ytterligare fråga, som kommer i ett följande betänkande. Vi
ha från vårt håll väckt en motion om utförselbevis. Denna fråga debatterades
ju i fjol, och jag deklarerade då min ställning så pass utförligt, att jag
anser mig icke i år behöva gå in i detalj på denna sak, utan jag skall inskränka
mig till att, när den frågan skall avgöras, yrka bifall till motionen
i fråga.
Herr talman! Jag skall med denna motivering, be att få yrka bifall till
utskottets hemställan i förevarande betänkande nr 5.
Herr Lindman: Herr talman! När jag läste bevillningsutskottets nu föredragna
betänkande, fäste jag mig ovillkorligen vid det däri intagna åberopan
-
Onsdagen den 25 februari f. m.
23 Nr 15.
det av tull- och traktatkommittén. Men det förvånade mig icke, att det kommit
in, då jag läste det namn, som står under betänkandet, namnet på en
man, som ju även har varit med om att i nog så hög grad utarbeta tull- och
traktatkommitténs betänkande. Man förstår ju, att det passat honom väl att
begagna tillfället för att få fastslaget, att det, som tull- och traktatkommittén
uttalat, skulle genom att slinka in i utskottets betänkande bliva godkänt från
riksdagens sida. Utskottets ärade ordförande sade, att frågan varit så genomdebatterad,
och^ han tilläde, att det resultat, som man kommit till i tull- och
traktatkommittén, styrkte oss alla i den uppfattningen, som han uttalat i sitt
anförande. Herr talman! Mig styrker det icke. Jag måste säga, att det
styrker mig icke alls, detta tull- och traktatkommitténs betänkande. Om man
tänker närmare efter, så finnes det icke något yttrande över detta tull- och
traktatkommitténs betänkande avgivet från någon myndighet. Varken lantbruksstyrelsen
eller annan myndighet har yttrat sig om denna utredning eller
uttalat sig, om de påståenden, som gjorts i tull- och traktatkommitténs betänkande,
äro riktiga. Det finnes dock en ganska vidlyftig reservation fogad till
detta betänkande. Har nu bevillningsutskottet under sina förhandlingar om
detta ärende grundligt genomdebatterat frågan om tull- och traktatkommitténs
betänkande i nu förevarande delar, särskilt de sidor av kommitténs betänkande,
som åberopas i utskottets utlåtande? Jag har frågat utskottsledamöter
och icke hört, att det varit någon ingående debatt om den saken, och lika fullt
går man in bär och anför vissa sidor för att få fastslaget, att så och så sagts
och anförts i en viss del av detta betänkande. Jag frågar, varför icke även
andra sidor anföras, som beröra samma spörsmål. Jag skulle vilja fråga,
varför man endast fastslagit, genom åberopande av sidorna 108 och 109, att
brukare av gårdar om ned till 30 hektar i södra Sverige och brukare av gårdar
om över 100 hektar i mellersta Sverige ha nytta av tullarna, men att brukare
av gårdar under dessa arealer icke ha nytta av tullarna.
Herr Olsson i Golvvasta har alldeles nyss påpekat, att småbrukare på 1 ä 2
hektar icke äro att betrakta som jordbrukare och icke borde tagas upp på sätt
som kommittén gjort. Jag skall icke upprepa de skäl han anfört härför, men
jag har samma uppfattning. Varför ha icke också andra uttalanden av tulloch
traktatkommittén aberopats, t. ex. det uttalande som finnes i kommitténs
betänkande om att spannmålstullarna haft den betydelsen, att de höjt jordvärdena?
Det står i betänkandet, att på 1880-talet föll jordvärdena och att
det berodde på de fallande spannmålsprisen, men från början av 1890-talet stego
spannmålspriserna och därmed jordvärdena. Det är väl också av betydelse,
men det har icke kommit in i utskottets betänkande.
_ Jag skulle vilja framhålla mot detta fastslående av vissa delar av kommitténs
betänkande något, som reservanterna i kommittén tala om. Reservanterna
påpeka, att man har i betänkandet icke rätt behandlat de s. k. uppskattningslistorna
och icke rätt upptagit de kvantiteter av brödsäd, som åtgå för konsumtion
per hushåll eller per person. Av kommittén har denna siffra upptagits
till 225 kg., men reservanterna säga, att det är oriktigt och att den är
lör hög. ^ Jag tillåter mig anföra, vad reservanterna säga, då de väl också
kunna fa ha en uppfattning, värd att refereras, och icke bara majoriteten.
De ha rätt göda skal, när de åberopa en utredning av socialstyrelsen om vad
som^verkligen går åt och som visar, att det går åt vida mindre för sådana
»småbrukare-arbctarehushåll» än det som kommittén räknat med eller 200 kg.
Reservanterna ha gjort en utredning av detta, i vilken de då tagit upp uppskattningen
till 5 % högre än kommittén gjort och konsumtionen till 200 kg. i
stället för av kommittén upptagna 225 kg. Vad blir resultatet av detta? Jo,
det blir, att når kommittén räknar, att av jordbruk på 5—10 hektars storlek
16,400 av 75,000 eller 22 % ha spannmål till avsalu, så komma reservanterna
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Jfr 15. 24
Onsdagen den 25 februari f. to.
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forte.)
till det resultatet, att av 75,000 det är icke 22 % utan 66,7 %, som ha spannmål
till avsalu. Dessutom, när man läser kommitténs siffror, bör man tänka efter
en smula. Om man tar ett jordbruk på 7 hektar, kan det odla höstsäd på en
hektar, och det blir minst 1,700 kg. Om man räknar med 200 kg. konsumtion
på person, skulle det bli brödsäd åt 8 */2 personer. Men det kan man icke
räkna med i genomsnitt, utan ett sådant jordbruk måste följaktligen ha spannmål
till avsalu.
Herr talman! Jag har velat anföra detta blott därför, att från min sida, liksom
alldeles nyss från herr Jönssons i Boa, det alldeles bestämt skall sägas
ifrån, att man kan icke få, om jag så får säga, smussla in detta uttalande av
tull- och traktatkommittén i utskottets betänkande, som sedermera kanske
jämte motiveringen godtages av riksdagen; utan har åtminstone jag däremot
velat avgiva min bestämda erinran.
Med herr Lindman förenade sig herrar andre vice talmannen Nilsson, Johansson
i Krogstorp, Petersson i Lerbäcksbyn, Lilliecreutz, Persson i Falla, Olsson
i Blädinge, Göranson, Olsson i Berg och Fjellman.
Herr Månsson i Hagaström: Jag hade svårt att återhålla ett löje, när jag
hörde de många instämmandena i herr Lindmans anförande. Det visade verkligen,
vilken ekonomisk uppfattning kammaren har. Tyngdpunkten i herr
Lindmans anförande var, att vi försummat att framhålla i detta betänkande —
icke vi, ty jag tillhör reservanterna, utan utskottet — att jordvärdena ökats genom
tullen på spannmål. År 1888 eller så omkring, säger herr Lindman, när
spannmålspriserna voro låga, voro jordvärdena låga, men sedermera ha de gudskelov
tack vare spannmålstullarna blivit höga. Ja, det må jag säga, det är en
lysande bevisföring till förmån för tullarna. Om jag skulle använda den, då
kunde man begripa det, men att herr Lindman gör det, det är upp- och nedvända
världen. Vad innebära höjda jordpriser för jordbruket? Jo de innebära,
att när far dör och jag har tre syskon och jag övertar gården, får jag, om jordvärdet
höjts med 10,000 kronor, ge till Per, som är postexpeditör, och Nils, som
är fiskare, och Johan, som är grosshandlare, 2,500 kronor mera åt dem var än
annars, d. v. s. att jag har 7,500 kronor mera i skuld på gården, än jag annars
skulle ha. Det är en glädjande utveckling, och det borde vi icke ha glömt att
tala om, eller hur, herr Röing?
När jag i år förde fram denna motion, kom jag med ett tillägg till den motivering,
vi förut återigen haft, och det är frågan om just jordvärdena, just det som
herr Lindman förde på tal. Tack vare jordvärdena, d. v. s. att jobbarna genom
tullen kunnat lyfta stora grödor i förskott från bönderna, tack vare att kapitalet
kunnat utsuga bondeklassen genom jordvärdestegringen — talar herr Lindman
som kapitalist och bankdirektör, då förstår jag honom, men talar han som
bonde, förstår jag honom icke alls — tack vare det, säger jag, att tullarna höjt
jordvärdena, så har det varit mig angeläget att föreslå, att vi nu, medan spannmålspriserna
äro höga, de högsta som varit sedan 1868, skola passa på och under
förhållanden som göra, att ett avskaffande av tullarna icke alls kommer att
kännas, återgå till normala förhållanden. Visst kan det hända, att gårdarnas
hypoteksvärden icke bli så höga som förut, d. v. s. att bankerna icke ha precis
samma procentuella säkerhet som förut för lånen. Men för bönderna, för de
sittande bönderna, kommer det icke att spela någon roll. För deras barn blir
det en ofantlig lättnad, när de skola övertaga gårdarna. Men framför allt har
det synts av vikt att nu gå över till frihandel på jordbruksproduktionens område
för att fä ned priserna på de stora godsen, som måste delas och lämnas ut
till de uppväxande bondsönerna. Jag skall icke upprepa de anföranden, som jag
hållit i remissdebatten och interpellationsdebatten. Jag ber att få hänvisa de
Onsdagen den 25 februari f. In.
25 Nr 15.
intresserade till dessa debatter. Alla upplysningar finnas där, som jag ansett J^ande
böra föras fram, och detta anförande anser jag endast vara en fortsättning och avvsvpannmåu.
ett tillägg till de anföranden, som jag höll vid dessa tillfällen. tullarna.
I enlighet därmed säger jag, att, när vi ha omkring 20,000 unga bondsöner (Forts.)
växande upp för varje generation utan någon levande möjlighet att veta vart de
skola taga vägen, när Europas och Sveriges industri stagnerar och inom kort
kommer att gå tillbaka, när vår furuskog är uthuggen och vi kunna motse eu
mycket mörk framtid i fråga om timmerexportens utveckling, även om pappersmasse-
och pappersexporten kommer att fortfara, när Amerika stänger sina
gränser, när frågan i de små bondehemmen blir allt mer brännande, vart barnen
skola taga vägen, när det ropet överdövar allt annat, vad skola bonde- och arbetarebarnen
leva av om 8—10 år, då är det av vikt att se till att den jordvärdeförhöjning,
som uppkommit av tullarna, icke får bäras av de oskyldiga
människor, som offras för andras brott i Europa, utan man måste se till att den
jord, de måste erhålla från staten, kyrkan och kommunerna, om det finns någon,
och från de stora gårdarna, att den jorden blir så billig i inlösen som möjligt.
Det är huvudmotivet för min motion här.
Utskottet talar om en amsaga, som man hållit på med i snart tio år, nämligen om
jordbruks- och industritullarnas inbördes avvägning. Har någon människa hört
talas om och kan säga mig, när den avvägningen ägde rum? År 1888, sade någon,
i ett inpass hör jag! Nej, då gällde det, vem som kunde muta en tidning
och få talesmän för sig. Då gällde det vein som kunde servera champagnesupéer
här nere i riksdagshuset och på andra håll och värva röster. Den fick
tullar och andra icke. Det var hela avvägningen. En verklig avvägning har
aldrig skett ens efter allmänna nationalekonomiska principer och ännu mindre
efter genomgående och ingående prövning av vederbörande närings ställning.
Hela talet om avvägning mellan industritullar och jordbrukstullar är samma
bluff som tullen själv.
Jag yrkar bifall till min motion.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina damer och herrar! Det för
vånar
mig, att en så klok karl som herr Lövgren i Nyborg gjort sig skyldig till
en så svår inkonsekvens, att han ej gått med på att provisoriskt avskaffa spannmålstullarna
men däremot vill definitivt avskaffa dessa tullar. Ty jag tycker,
att om man icke vågar sig på ett sådant provisorium, för de statsekonomiska
konsekvensernas skull, kan man icke heller gå med på det definitiva avskaffandet,
som måste ha ett ännu starkare inflytande på statsbudgeten. Och vidare,
när herr Lövgren talade om nödvändigheten av att sänka levnadskostnaderna i
landet för att såmedelst göra exportindustrien konkurrenskraftig på världsmarknaden,
vill jag fråga honom: Med hur många enheter tror herr Lövgren,
att dessa 3 kronor 70 öre per 100 kilogram spannmål komma att sänka levnadskostnadsindex
i landet? Han talade om, att den ryska konkurrensen på trävarumarknaden
i England var svår, samt att detta skulle bero pa, att de ryska
arbetslönerna lågo på 58 % av förkrigslönerna. När han så samtidigt talade om,
vilka tullar och indirekta skatter man har i Ryssland, har man svårt att förstå,
hur de ryska arbetarna kunna leva alls. Det är emellertid klart att när arbetarna
kunna existera på så låga liiner, bli de — under förutsättning att de kunna
prestera liknande arbete som de svenska arbetarna — mycket svåra konkurrenter.
Men jag tror ej, att dessa 3 kronor 70 öre spela någon större roll i det avseendet.
Ehuru motionären herr Herou själv framhåller i sin motion det orättvisa
uti att jordbruket belastas genom industritullar, utan ^ att åtnjuta
kompensation i form av jordbrukstullar, vill han dock i alla fall, att inan
skall lösa frågan på det sättet, att man skall taga bort den enda jordbrukstull,
som har någon betydelse för jordbruket. Ty ingen skall fa mig att
»r 15. 26
Onsdagen den 25 februari f. m.
upphävande tr0’ att L .cx'' smörtullen eller fläsktullen är av minsta betydelse för jordbruket.
av spannmål*- ^err Fabian Månsson vill ha bort spannmålstullarna för att pressa ned det entullama.
ligt hans mening allt för höga jordvärdet. Jag undrar emellertid, huruvida
(Forts.) man i närvarande stund kan tala om något egentligt jordvärde i landet. Om
jag undantar den bästa skånska jorden, i fråga om vilken många generationers
samlade arbete ju åstadkommit en mycket hög kultur, som givetvis har ett värde,
ha nog för det stora flertalet större egendomar i landet åbyggnaderna ett värde
motsvarande ungefär egendomarnas försäljningsvärde. Och jag är övertygad
om. att om dessa åbyggnader skulle nyuppföras, och man skulle betala arbetslöner
efter stockholmsmurarnas taxa, skulle försäljningssumman icke täcka
byggnadskostnaderna. Och när motionären talar om, att i vårt land är det en
liten procent jordbrukare, som ha någon nytta av spannmålstullarna, eftersom
de övriga i stället för att sälja spannmål ju måste köpa sådan, vill jag framhålla
för honom, att han tycks förbise, att dessa större jordbruk ha en betydande
personal anställd hos sig, vilken de givetvis måste betala arbetslöner. Och han
tror val icke, att dessa jordbrukare, om de få sänkta inkomster, ha precis samma
möjlighet som förut att betala arbetslöner. Och skulle han tro, att detta
är möjligt, vill jag rekommendera honom att i stället för att gå så långt tillbaka
i tiden som till det gamla Grekland och dess sofister i stället ägna ett litet
studium, åt den ungerska kommunistdiktaturens historia. När kommunismen
på sin tid kom till makten i Ungern, fick man till finansminister i den kommunistiska
ungerska regeringen en skolad nationalekonom, som hette Wargas, och
denne ansåg för sin del, att de ungerska lantarbetarna, som hade en ytterligt
lag levnadsstandard, kunde ha fullt berättigade anspråk på att i det fallet bli
likställda med städernas arbetare. Hans åtgärder därvidlag att höja upp lantarbetarna
— och det är att märka, att i Ungern kunde man åtminstone icke
tala om ett för högt jordvärde, eftersom staten exproprierat jorden utan att betala
någon ersättning därför — blev i alla fall följden en högst betydande stegring
av priset på alla. livsmedel, med vilken städernas arbetare och befolkning
i övrigt blevo synnerligen missnöjda. Den kommunistiska regeringen fick sålunda
klart för sig, att det alltid finnes ett mycket starkt sammanhang mellan
de inkomster, som jordbruket ger, och de löner, jordbrukaren kan betala till sina
arbetare. Och därför, herrar Herou och Månsson, måste en följd av spannmålstullarnas
avskaffande enligt de ekonomiska lagarna bli en sänkt levnadsstandard
för jordbruksarbetarna. Då emellertid jordbruksarbetarna ha den lägsta
levnadsstandarden i landet, anser jag för min del, att kammaren icke har anledning
att gå med på en sådan åtgärd, som måste leda till sådana konsekvenser.
Jag hör, att herr Månsson säger, att Englands lantarbetare ha de högsta lönerna
i världen. Ja, det måste bero på andra faktorer, om så är. Ty det är självklart,
att ingen kan betala mera till sina arbetare, än han själv har i inkomst,
åtminstone icke i längden. Icke ens en jordbrukare står ut med att varje år
hålla på och skuldsätta sig, utan han måste något år göra den vinst, som är nödvändig,
för att han skall kunna betala de föregående årens skuldsättning.
Jag är för min del övertygad om, att den här ensidiga tullsänkningen inverkar
ytterligt litet på levnadskostnadsindex. Och jag vill ytterligare fråga herr
Fabian Månsson, hur många procent han tror, att spannmålstullens avskaffande
kommer att inverka på priset å det bakade brödet i Stockholm. Tror han, att det
blir många oren, som detta brödpris kommer att sänkas? Under sådana förhållanden
kan jag för min del icke finna annat än, att bevillningsutskottet nu
liksom tidigare haft fullt fog för att avstyrka avskaffandet av spannmålstullarna.
Ty om man skall ge sig in på en omjustering av tulltaxan, måste den
ske i ett sammanhang. Och sammanhanget finnes mellan industritullarna och
spannmålstullarna. Men jag är övertygad om, att det kommer att möta högst
betydande svårigheter att sänka industritullarna, eftersom hela vårt ekono
-
Onsdagen den 25 februari f. in.
27 Nr 15.
miska liv är anpassat efter sedan många år gällande förhållanden. Man tycker,
att det här tullspörsmålet är så enkelt, därför att man kan påvisa, att det
berör endast en del av Sveriges jordbrukare. Men även dessa jordbrukare och
deras arbetare, som komma att beröras av åtgärden, kunna ju också ha vissa
rättigheter, som ej böra åsidosättas genom ett ensidigt riksdagsbeslut.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Reling: Herr talman! Vi, som tillhört denna kammare under föregående
riksdagsår, känna väl till den argumentering, som herr Lindman tillåter
sig använda vid tulldebatterna här i kammaren. Men att han skulle prestera
en sådan praktblomma, som han .i dag gjorde, hade jag dock knappast väntat.
Herr Lindman tillät sig med instämmande av flera kammarens ledamöter
klandra bevillningsutskottet, därför att bevillningsutskottet i det föreliggande
utskottsbetänkandet hade anfört vissa utdrag av tull- och traktatkommitténs
utredning. Och varför hade utskottet gjort det? Jo, påstod herr Lindman, därlör
att utskottet, och naturligtvis i första rummet dess ordförande, hade ett
stort intresse av att, som herr Lindman tillät sig påstå, smussla in dessa utdrag
i motiveringen, så att riksdagen sedermera skulle genom ett bifall till utskottets
hemställan ha godkänt de resultat, vartill tull- och traktatkommittén
kommit. Om herr Lindman hade gjort sitt inträde i riksdagen i år och hans
anförande hade varit ett jungfrutal, skulle jag möjligtvis kunnat förstå denna
uppfattning. Men menar verkligen herr Lindman på allvar, att därför att ett
utskott i den delen av betänkandet, som gäller historiken, redogör för en
kommittés utredning, riksdagen genom att sedermera antaga utskottets hemställan
gör sig ansvarig för riktigheten av alla de resultat, som i historiken
anförts. Det kan icke vara herr Lindmans allvar, utan det måste bero på något
missförstånd av herr Lindman. Lör den under historiken återgivna utredningen
star tull- och traktatkommittén uteslutande ansvarig. Men vad har utskottet
sagt om denna utredning? Jo, att genom utredningen ett starkt ytterligare
skal tillkommit för den ståndpunkt riksdagen förut intagit. Genom att antaga
utskottets hemställan delar riksdagen denna utskottets uppfattning. Herr Lindman
har säkert vid varje tillfälle, när det varit fråga om att borttaga spannmålstullarna,
röstat pa samma sätt som jag, nämligen för avslag på motionerna
och tullfrihet a tressa produkter. Och det torde vi bada ha gjort, därför att vi
anse, att en dylik förändring av det protektionistiska systemet icke bör genomföras,
utan att en revision av tullsystemet i sin helhet äger rum, så att icke
ensidigt agrartullarna borttagas och industritullarna bibehållas. Nu har bevillningsutskottet
i de få raderna vid kantrubriken »utskottets yttrande» på
sid. 3 i betänkandet uttalat, att tull- och traktatkommitténs utredning av tullsystemets
verkningar ger utskottet stöd för riktigheten av den uppfattning,
utskottet ^förut har uttalat, att man icke bör i enlighet med motionärernas hemställan
på det sättet revidera det protektionistiska systemet, att industritulllama
bibehållas och spannmålstullarna avskaffas, detta desto mer som utredningen
bland annat visar, att industritullarna mycket hårdare belasta jordbrukarna,
än jordbrukskullarna belasta industrien. Jag skall icke förlänga denna
debatt. Därtill finnes ingen anledning. Rätt snart återkommer kanske ett tillfälle
för mig att ingå i bemötande av herr Lindmans yttrande om tull- och traktatkommitténs
utredning samt om den reservation, som är bifogad denna utredning.
Denna reservation har icke med den föreliggande frågan att göra. Ty
den föreliggande frågan gäller endast: Hör riksdagen enligt motionärens hemställan
på så sätt revidera det nuvarande tullsystemet, att riksdagen avskaffar
spannmålstullarna och bibehåller industritullarna. På den frågan svarar utskottets
majoritet nej och har som stöd för detta nekande svar hänvisat till vissa
resultat, vartill tull- och traktatkommittén i sin utredning kommit. Det fin
-
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 15.
28
Onsdagen den 25 februari f. in.
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
nes, såvitt jag kali förstå, ingen anledning för denna kammare att bifalla någon
annan hemställan än utskottets, till vilken jag, herr talman, tillåter mig att
yrka bifall.
Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina damer och herrar! Jag begärde
ordet, när herr Olsson i Golvvasta hade sitt uttalande. Han angrep mig och
frågade: »Hur kan herr Olsson i Ramsta skriva under ett betänkande, som
dock otvivelaktigt är en antydan om en revision av tullarna, som skulle bringa
jordbruket i en ytterligare försämrad ställning?» Jag förstår, att ur bondeförbundssynpunkt
kan det vara av intresse att lägga ett sådant yttrande i min
mun. Men, herr Olsson i Golvvasta, var står det, att vi förutsätta en sådan
revision av tullarna, som skulle bringa jordbruket i ett sämre läge. Det står
faktiskt icke. Jag vill uppmana herr Olsson i Golvvasta att läsa igenom, vad
vi yttrat, litet noggrannare. Det är ganska kort, utskottets yttrande, så att
jag tar mig friheten att citera det.
»Det resultat, till vilket kommittén i nu berörda ämne kommit, giver otvetydigt
vid handen, att den åsyftade jämvikten mellan tullskyddet för jordbruket
och tullskyddet för industrien icke blivit förverkligad i det gällande tullsystemet,
utan att detta fastmera skänker industrien en utpräglad företrädesställning.
» Där säga vi tydligt ifrån, att vi ha icke fått jämvikt i tullsystemet,
utan att industrien har övertaget, och så fortsätter utskottet: »Härmed har ett
starkt ytterligare skäl tillkommit för den ståndpunkt, som bevillningsutskottet
och riksdagen, såsom ovan erinrats, tidigare intagit till förslag om upphävande
av spannmålstullarna.» Alltså ett starkt skäl till dem, som vi haft tidigare.
»I överensstämmelse härmed», heter det vidare, »hyser utskottet alltjämt den
uppfattningen, att förslag härom eller överhuvud någon fråga om avsevärd och
bestående minskning av det tullskydd, jordbruket åtnjuter, icke bör upptagas
till övervägande utan samband med frågan om revision av det tullskydd, som
tillkommer industrien.»
Här står alltså icke alls talat om, att man skulle åstadkomma en revision av
tullsystemet, som skulle sätta jordbruket i en sämre ställning än för närvarande.
Tvärtom påvisas det, att det tullsystem, som vi ha, icke är gynnsamt för jordbruket,
utan industrien har ett ganska stort övertag. Herr Fabian Månsson har
också, när det gällt frågan om spannmålstullar, sagt-, att tullarna fördyra jorden
och höja jordvärdet. Herr Fabian Månsson är specialist på statistik och
siffror, men jag tror, att han här förbiser att det är många andra faktorer, som
bidragit till att höja jordvärdet under den tid vi haft spannmålstullar i landet.
Det har blivit en hel omläggning av det svenska jordbruket under denna tid.
Vi ha övergått till sj^stematiskt skiftesbruk, moderna maskiner, bättre avdikning“,
bättre användning av gödseln än förr; allt detta har bidragit till att
höja jordens avkastning. Och när man höjer jordens avkastning, stiger jordens
värde samtidigt med avkastningen. Det förbiser herr Fabian Månsson. Jag
tror således, att den stegring, som tullsystemet åstadkommit i fråga om jordvärdet,
är högst minimal, och att det är andra faktorer, som huvudsakligen bidragit
till att höja jordvärdet. Man får ej förbise, att samtidigt som det varit
faktorer, som bidragit till att höja jordvärdet, har det varit andra faktorer, som
bidragit till att verka i motsatt riktning, dels beskattningsåtgärder och dels
också stegringen av arbetslönerna. Vi få icke förbise, att under denna tid har
jordbrukets arbetskostnader stigit undan för undan. Det anser jag för övrigt
fullt berättigat, ty den klassen av arbetare har alltid legat under industriarbetarna
och haft sämre ställning. Det är berättigat, att de fått bättre villkor,
men det motverkar i sin mån stegringen på jordvärdet. Det skulle vara
mycket att säga om herr Lövgrens i Nyborg ställning till detta system. Han
tyckes nu endast vilja taga bort spannmålstullarna och det skydd jordbruket
Onsdagen den 25 februari f. In.
20 Jfr 15.
bär, inen då det gäller industriens skydd genom tullar, är han mycket rädd för Awj.
att rucka på dessa tullar. Han anser nämligen, att vi genom tullskyddet lia
kommit in i ett ekonomiskt system, som det är mycket svårt att rucka på, och tullarna.
han är naturligtvis rädd för att industriarbetarna skola komma i en sämre (Forts.)
ställning. o o ■ ■ ■ i - .1
Herr Hö vgren i Nyborg sade, att, om vi skola göra något åt saken, skola vi
rycka bort den ena grenen efter den andra på tuliträdet, och han ville för sin
dei börja med spannmålstullarna. Om det emellertid nu är bevisat genom tulloch
traktatkommitténs utredning, att det just är den andra grenen, industritullskyddet,
som har växt och blivit för stor, borde man väl som en klok trädgårdsmästare
beskära den grenen först. Jag tror, att den ställning, som herr
Lövgren i Nyborg intager till tullspörsmålet, icke kan komma att vinna riksdagens
bifall. Ty jag förmodar i alla fall, att det socialdemokratiska partiet
dock i stort sett måste ge bevillningsutskottet rätt däri, att skola vi gå till en
revision av tullsystemet, måste det göras enhetligt över hela linjen, och man
måste se till att det blir jämvikt. Tidigare ha vi icke kunnat åstadkomma en
sådan jämvikt, därför att vi aldrig haft frågan så utredd, som den nu är. Jag
hörde också nyss genom bevillningsutskottets ordförande, att det icke finns
något land i världen, som har presterat en sådan utredning om tullsystemets
verkningar som den, som föreligger hos oss.
Vi må därför hoppas, herr talman, att när frågan en gång på allvar tas
upp, det skall bli möjligt att på grundval av denna utredning åstadkomma jämvikt
i hela systemet. Jag håller för min del visst icke på att vi absolut skola
ha spannmålstullarna kvar. Finns det möjlighet att få bort dem och att samtidigt
åstadkomma jämvikt, skall jag för min del gärna vara med om ett sådant
förslag.
Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har
lärt känna herr Jönsson i Revinge som en mycket klok och duktig karl, och
jag är därför något förvånad över att han icke kan förstå min ståndpunkt i
denna fråga. Herr Jönsson i Revinge, det är ju så, att jag vill vara med om
ett definitivt slopande av spannmålstullarna, men jag är litet betänksam, när -det gäller slopande för endast tre, fyra månader. Jag angav skälen härför i
mitt förra anförande. De tekniska svårigheterna att slopa tullarna endast under
några månader äro så stora och kostnaderna för denna anordning äro så
betydande, att jag tror, att vi lättare vinna en motsvarande lindring av den
indirekta beskattningen genom att taga den på socker eller kaffe. Nu tycker
jag, att herr Jönsson i Revinge och jag skola kunna komma överens, om vi se
på problemet litet närmare.
Vidare skulle det väl ändå verka en smula egendomligt, om jag i bevillningsutskottets
betänkande nr 5 vore med om att yrka på ett definitivt slopande av
spannmålstullarna men i bevillningsutskottets betänkande nr 6 vore nöjd med
ett tillfälligt slopande. Jag kan icke förena två ståndpunkter samtidigt. Det
är ju möjligt, om mitt yrkande om spannmålstullarnas definitiva slopande först
blivit avslaget, och det stode kvar ett yrkande om en tillfällig suspension, att
jag skulle ha röstat för det senare, men när icke ens motionärerna själva av
skäl, som förut här angivits, vilja vidhålla sin motion, finns det väl icke någon
rimlig anledning för mig att taga upp och försvara deras ståndpunkt, så mycket
mindre som jag anser, att det går mycket, mycket lättare att göra en lindring
i den indirekta beskattningen på ett annat område än just detta, om det
endast skall göras på tre, fyra månader.
Sedan har jag hört sägas —• jag var icke själv närvarande i kammaren — att
herr Olsson i Golvvasta har förklarat, att min ståndpunkt i denna fråga vore
Nr 15. 30
Onsdagen den 25 februari f. m.
upphalande daspa, att det finns sa manga kommunister i övre Norrland, som jag är
av spannmåls- rac‘ci i°r- Ja, jag maste saga, att herr Olsson i Golvvasta icke är någon vidare
tullarna, god människokännare. Vi ha dock suttit tillsammans i bevillningsutskottet i
(borts.) liera år utan att han kommit underfund med att jag överhuvud taget icke brukar
fata kommunisterna kommendera mig till att intaga vare sig den ena eller
andra ståndpunkten. Om herr Olsson i Golvvasta ser litet närmare på saken
och drar sig till minnes mitt ståndpunktstagande exempelvis i fråga om den
öppna omröstningen eller frötullarna, kanske han kommer underfund med att
vad jag an kan beskyllas för så icke tar jag mot några direktiv från Moskva
och icke heller från Moskvas avläggare i Norrbotten.
Gentemot herr Olsson i Ramsta och herr Röing vill jag säga, att deras ståndpunkt
ar ingenting annat än protektionism. Det är att ligga i högerns gamla
skyttegrav, som herr babian Månsson en gång sade, och därifrån försvara sig
emot ytterligare krav i protektionistisk riktning. Jag tror icke ett ögonblick,
att man kan fa en revision av tulltaxan i sin helhet genomförd, tv med den kännedom,
jag har om tidningspressens förmåga att ställa till oväsen, är jag ganska^
övertygad om att allt det kapital, som är intresserat av tullarnas bibehålla!11
kommer att finansiera så mycket oväsen på denna punkt, att vi aldrig
fa till stånd en genomgripande tulltaxerevision. Här erbjuder sig emellertid
ett lämpligt tillfälle. Spannmålspriserna äro så höga, som lantbrukarna överhuvud
taget kunna önska, även utan tullsatser. Om vi nu ta bort tullarna
märks det icke.
Det är vidare ett faktum, att lantbrukarna klarat sig bra under alla de år
förut, när kvarntrusten praktiskt taget tagit hela tullens belopp. Vad är det
da för mening i att tala om det omöjliga i spannmålstullarnas borttagande, då
detta ingalunda behöver betyda, att jordbrukarna få en sämre ställning.
I samma ögonblick få vi emellertid även den politiska plattformen för att
skriva ned industritullarna. Det är ingalunda riktigt, som herr Olsson i Ramsta
säde, att jag är rädd för att skriva ned dessa tullar. Visst icke! Vår motion
innebär ju ett lika stänkt ingrepp på industritullarna smil på jordbrukstullarna.
Mjöltullen är väl en industritull, såvitt jag kan första. Jag skall sannerligen
icke dra mig för en revision av industritullskyddet, men vi få ju bara en så
mycket bättre plattform för att gorå denna revision, herr Olsson i Ramsta, om
vi genom att taga bort. spannmålstullarna solidarisera jordbrukarna med oss i
kravet på en nedskrivning av industriens tullsatser.
Vårt förslag betyder ingalunda, som herr Jönsson i Revinge sade, en sänkt
levnadsstandard för de svenska lantarbetarna, ty i samma ögonblick som vi gå
till en nedskrivning av de indirekta skatterna, som utgå i form av tullar, och i
samma män som vi också gå in för att borttaga de indirekta skatterna i form av
acciser, i samma mån möjliggöra vi ju en högre levnadsstandard även med en
sänkning av nuvarande löner.
Jag tycker därför, att den ståndpunkt, som jag här har förfäktat, är synnerligen
stark, och jag kommer, herr talman, att vidhålla mitt yrkande om bifall
till motionen.
Herr Osberg: Herr talman! Jag skulle vilja framställa ett spörsmål till
herr Fabian Månsson med anledning av att han, då han en gång hade ordet i
denna fråga, ville uppmana de svenska lantbrukarna att avstå från att odla
spannmål. Han säde nämligen, om jag minns rätt, att våra klimatiska förhållanden
icke voro lämpliga, utan att man borde låta de länder, som arbeta under
gynnsammare förhållanden, ägna sig åt denna produktion, och att vi i stället
borde ägna oss åt att i största möjliga utsträckning förädla våra naturtillgångar,
d. v. s. våra skogar och malmer. Nu skall jag tillåta mig att med anledning
därav framställa den fragan till honom, nämligen om han, som ju är eu
Onsdagen den 25 februari f. m.
31 Nr 15.
duktig statistiker, kan saga, liur mycket den svenska konsumerande allmänheten
under innevarande konsumtionsår får betala i merpris på grund av det
nadern^1111113, skorderesultatet oc}l avsaknaden av svensk spannmål på mark
•
De1t resonemang, som herr Fabian Månsson m. fl. för, bär märkvärdigt nog
inverkat pa folket ute i bygderna, och till och med våra jordbrukssakkunniga
ha hållit hundratals föredrag ute i landet om att vi borde mera begränsa vår
spannmålsodling och i stallet ägna oss åt produktion av animaliska födoämnen
.Detta ar dock enligt min mening en ofantligt betänklig väg att beträda. Om
alla bvenges lantbrukare trodde detta vara riktigt, och lade om sin produktion
pa detta satt, och det sedan såsom nu är fallet utbryter kreaturspest och allt
MånssonT1 ^ daimed’ vad skulle då lantmännen ägna sig åt, herr Fabian
Jag tror det var min vän herr Olsson i Ramsta, som här talade om cirkulationsjordbruk.
Det ar ju helt naturligt, att man icke kan kasta sig över från
den ena produktionsgrenen till den andra utan att detta medför stora rubbningar
både pa det ena^ och det andra hållet. Cirkulationsjordbruk är naturligtvis
det basta, och jag vagar påstå, att om man håller sig till detta och odlar brödsäd,
aven om _ man icke kan sälja den inom landet, är det i alla fall en bättre
odling ty animaliska födoämnen trollas icke fram på något märkvärdigt sätt,
utan det skal produkter från jorden till för att omsättas i djurkropparna för
att ta fram fläsk, kött, smör och mjölk. Jag värderar min vän Fabian Månsson
i mangt och mycket, men jag får säga, att på detta spörsmål ser han alldeles
ior ensidigt.
Jag ar ingen stor beundrare av tullar, men så länge våra industriprodukter
rätt aUttSff varaemedn W® V W ic,ke °ckså J°rdbrukarna skulle ha
ratt att la vara med. Herr Fabian Månsson känner nog lika bra som iag till
hur bedrövligt det ar, da vi jordbrukare skola skaffa oss redskap och maskiner
I priset ingår icke endast tullskyddet, utan man har även att dras med den
lSSLm2f1ä?,fSn( £U1Stblldmnfar 0C11 idylikt- Jag kan Sä^a herr Fabian
Månsson, att jag for icke länge sedan gjorde mig- underrättad om, när en lånt
brukare
skall kopa maskiner och redskap för 2,000 kronor att fabrikören för
dessa endast erhåller 1,000 kronor, Det går sålunda bort1,000 kronor på vägen
mellan fabnken och den, som skall använda dessa redskap och maskiner
Sa länge sadana förhållanden rada, tycker jag, att vi allesammans här i kammaren,
vare sig bönder eller kroppsarbetare eller rättare sagt lönearbetare —
roppsarbetare aro vi ju allesammans — gjorde mera gagn med vårt arbete om
vilade oss vinn om att fa bort de osunda handelsprinciper, som vi ha att dras
Vår spannmål, herr Fabian Månsson, får icke göras till en vanlig månglarevara
det ar den al deles för nödvändig till för svenska folket. Finns det ^körd
i landet, tar kvarntrusten in så mycket spannmål, att de icke ha behov av den
svenska, aro vi däremot i avsaknad av svensk spannmål, veta de att även då
nyttja chanserna. Jag ar saker på att allmänheten i år fått betala tiotals
miljoner i överpris darfor att vi vant i avsaknad av svensk spannmål.
Froblemet ar icke sa lättlöst, som herr Fabian Månsson tycks tro. Varför
nAiVTvWandlgu°pk s,trida?. Aro vi icke arbetare allesammans, eller kan
någon pavisa, att bönderna ha en lattare uppgift än löntagarna att få det hela
v kl r- Ut/, b?gderna och S0C På hur det ligger till, så skola ni verkan
bil blyga för att m samanga gånger här stått och pekat på bönderna och
hur de ta för sig._ Det ar visst icke pa det sättet, De ha i många år haft all
moda att halla sig uppe. Det var endast under de värsta krigsåren, som de
ingo in ratt sa mycket, men de pengarna 1m tagit slut och nu arbetar jordbrukaren
under alldeles ovanligt bekymmersamma förhållanden
Ang.
upphävande
av spannmåUtullarna.
(Fort!..)
Nr 15. 32
Onsdagen den 25 februari f. in.
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Jag skulle som sagt gärna vilja ha svar på den frågan till herr Fabian Månsson,
hur mycket han tror den konsumerande allmänheten fått betala i merkostnad,
därför att det icke funnits svensk spannmål att få. Hade vi haft en riklig
skörd i landet, är jag säker på att detta hade sparat den konsumerande allmänheten
flera tiotal miljoner kronor bara under detta år. Man bör därför icke
taga så lättvindigt på frågan, utan vi böra i vårt resonemang visa mera samhörighetskänsla
för hela folket.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Herr Lindman: Herr talman! Jag begärde ordet för att få yttra, två
saker. Den första är, att jag vill framhålla, att tull- och traktatkommittén
själv påvisar, att det uppstått en jordvärdestegring även för det mindre jordbruket
på grund av de ökade spannmålspriserna. Alltså säger kommittén därmed,
att även de jordbruk, som ligga under 100 hektar i mellersta och under
30 hektar i södra Sverige, ha dragit nytta av. tullarna. Annars hade ingen
jordvärdestegring kunnat uppkomma. Följaktligen ha de haft något att sälja.
Med vad kommittén säger på sid. 104 och följande motbevisar den sålunda
sig själv.
Det andra, jag ville säga, gällde den praktblomma, som herr Röing talade
om. Denna praktblomma skulle bestå däruti, att jag icke skulle ha observerat,
att detta tull- och traktatkommitténs yttrande icke ingår i utskottets motivering.
Nu vill jag säga, att innan jag vågar yttra mig i en fråga, brukar jag
alltid läsa igenom utskottets betänkande, och jag har i detta fall naturligtvis
mycket väl observerat kantrubrikerna i betänkandet; men ingen som läser
detta, kan väl ändå undgå att se sammanhanget mellan de båda sakerna.
Jag ville framhålla i mitt första yttrande två saker. Det ena var den
brist på objektivitet, som ligger i att utskottet endast återger denna bila bit
av tull- och traktatkommitténs betänkande. Det andra var, att det finns ett
samband mellan utskottets yttrande och det anförda stället från tull- och traktatkommitténs
betänkande. Jag menar, att utskottet har tagit detta tull- och
traktatkommitténs yttrande till intäkt för vad det anför i sitt yttrande, och
detta bestyrktes ju av herr Röings sista anförande, då han sade, att tull- och
traktatkommittén gett utskottet ett stöd för dess mening. .Skulle det emellertid,
som herr Röing sade, icke få betraktas på det sättet, ja, herr talman, då
har jag vunnit mitt syftemål, nämligen att få herr Röing själv att förklara,
att vad som i betänkandet är anfört från tull- och traktatkommittén, .ingenting
har med utskottets yttrande att göra. Det var endast det. jag ville få
fram, och det målet har jag sålunda vunnit. Det var. sålunda icke så oävet
gjort av den där påstådde jungfrutalaren att få fram just det, som han ville.
Herr Röing: Herr Lindman! Icke behöva vi två uppehålla tiden med att
försöka lägga in i varandras yttranden något, som aldrig har avsetts.^ Riksdagen
har år efter år godkänt bevillningsutskottets betänkande i fråga om
avskaffandet av spannmålstullarna genom att framhålla den jämvikt i tullsystemet
mellan agrar- och industritullar, som ansetts förefinnas, och som. åtminstone
i viss utsträckning bör förefinnas, så länge vi ha ett protektionistiskt
system. Det enda nya, som inträffat sedan i fjol och som bevillningsutskottets
majoritet i sill korta motivering har påpekat, är att tull- och traktatkommittén
nu slutfört sin utredning om tullsystemets verkningar och att denna
utredning ger stöd för denna uppfattning. Genom ett bifall till utskottets
hemställan godkänner naturligtvis riksdagen detta uttalande, men självklart
tar däremot riksdagen icke någon som helst ståndpunkt till de resultat i övrigt,
som utredningen har lämnat.
Onsdagen den 25 februari f. in.
33 Nr 15.
Herr Beskow: Herr talman! Herr Lövgren i Nyborg har i sitt första anförande
meddelat, att anledningen till motionen om suspension av spannmålstullarna
skulle vara en förmodan, att budgeten för år 1924/25 skulle komma
att ge ett överskott på 20 miljoner kronor. Jag ser i detta uttalande en reflex
av vissa angrepp, som ha gjorts emot denna budget, för vilken jag av naturliga
skäl har särskilt intresse, och jag ber därför att till herr Lövgren i Nyborg
få rikta den frågan, på vilken grund han stöder sitt påstående, att man
har beräknat ett överskott på 1924/25 års budget på 20 miljoner kronor.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den förevarande diskussionen
är ju en gammal bekant för oss, som varit med i riksdagen några år, men
jag har dock i dag hört åtskilliga uttalanden, som icke riktigt stämma överens
med de uttalanden, som på sina håll förut ha gjorts. Jag tillät mig för några
år sedan att väcka en motion, i vilken jag föreslog, att under den tid, spannmålstullarna
voro suspenderade, skulle även tullarna på de maskiner och redskap,
som jordbrukaren behöver köpa, suspenderas, men den, som jag då icke
fick med mig, var just min gamle vän och trätobroder, herr Månsson i Hagaström.
_ Han påstod, att jag bara hade lagt ut en rävsax, och att han skulle
akta sig för att gå i den.
Det är också i viss mån belysande vad herr Lövgren i Nyborg här yttrade,
nämligen att vi först skola taga bort spannmålstullarna, och sedan ha vi därmed
tårtlett starkt motiv, som han sade, att »nedskriva» industritullarna. Det
var också ett särskilt ord, »nedskrivning». Där heter det icke ta bort.
Nåja, vi både verkligen i det fall, som jag nämnde, tagit bort spannmålstullarna,
för en tid, om den också var kort, men jag fick icke då med mig herr
Månsson i Hagaström om att vare sig nedskriva eller ta bort industritullarna.
Jag tror, att det blir precis på samma sätt nu.
Det är också egendomligt, att när det blir tulldebatter i stort, så känna även
de, som_ så starkt slå på frihandelssträngarna, på åtskilliga punkter en viss
liktorn i sin övertygelse. Så har jag haft det nöjet att kunna konstatera isbry
tarprotektionism, fröprotektionism — det kan vi för övrigt fråga herr
Lövgren i Nyborg om — musikprotektionism och likadant överallt på hela
fältet.
Jag tror, att skola vi verkligen ta i på allvar och gå över från den protektionistiska
linjen, där vi nu stå, till frihandel, få vi alla producenter i landet
följas åt. Nog vet jag, att man har försökt den metoden, som herr Lövgren
i Nyborg rekommenderar såsom säkraste sättet att komma fram, nämligen att
man skall bryta av en gren i taget. Framför allt rekommenderades den av
Mr. Richard Cobden på sin tid, då han framhöll, att om man i ett land samlade
alla intressen mot ett visst producentintresse, skulle det icke vara någon
konst att riva ned detta. Om man t. ex. samlar alla intressen mot skomakarna,
så finns det ju bara så och så många skomakare i landet men det finns ofantligt
många Jlera, som gå med skor, och det är ju klart, att icke skola vi gynna
detta fåtal som skomakarna äro på flertalets bekostnad. På detta sätt få vi
bort skotullen. _ Nästa gång ta vi skräddarna, och då visar det sig, att just
skomakarna bli våra bästa bundsförvanter för att klämma efter skräddarna.
Det är nog en viss taktik att söndra på det sättet, som kanske kan visa sig
vara givande för den som vill riva ned det hela, men sedan man passerat alla
producentgrupper på detta sätt kanske man då finner, att större delen av produktionen
är omöjliggjord ocli förstörd synnerligast för arbetarna.
Jag vill också rikta en fråga till herr Månsson i Hagaström. För ett par
år sedan diskuterade vi i stort sett samma sak, nämligen frågan om brödsädesodlingen
i landet och vad därmed sammanhänger. Herr Månsson rekommen
Andra
hammarens protokoll 1025. Nr 10. 3
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 15.
54
Onsdagen den 25 februari f. ro.
U ) flätande c*era.<*e ett system, som lian kallade det halvslutna hushållet. Jag blev
aVspannmåte- a^rig riktigt klok på vad han menade, men det ingick väl även bröd i den
tullarna, halvslutna metoden. Det skulle vara intressant att få veta, hur han tänkte sig,
(Forts.) att brödsädesproducenterna skulle ställas i hans halvslutna system.
§ 12.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 47, till Konungen, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets
grundlagar.
§ 13.
Fortsattes föredragningen av bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning
av väckta motioner om upphävande av spannmålstullarna; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till
Herr Olsson i Ramsta, som anförde: Herr talman! Endast en kort replik
till herr Lövgren i Nyborg, då han försökte bevisa sitt intresse för jordbruket
genom att han samtidigt med sitt yrkande om borttagande av spannmålstullarna
även yrkade på borttagande av mjöltullen. Ja, det skulle bara fattas, att
den skulle få stå kvar. Frågan är emellertid, om det verkligen ligger något
industritullskydd i denna mjöltull på 6:50. Därom lära de lärde verkligen
tvista. Vid behandlingen av denna fråga i utskottet hade vi inkallat sakkunniga
på området utan att klarhet kunde vinnas, om det verkligen ligger
något industritullskydd i denna tull, och hur mycket skydd den kan ge, är nog
litet svårt att visa. Nej, kan herr Lövgren icke ge något annat bevis för sitt
intresse att skapa jämvikt mellan jordbruks- och industritullskyddet än att
påvisa denna omständighet, då ha vi icke mycket att vänta från herr Lövgrens
sida, då det gäller att gå till en revision och försöka skapa jämvikt i tullsystemet.
Vidare yttrade:
Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Jag begärde ordet på grund
av herr Jönssons i Revinge anförande. Han kom med det gamla argumentet,
som han mycket väl vet är felaktigt, men man använder ju även en felaktig
hacka, när nöden är stor, nämligen att, om tullarna toges bort, skulle våra lantarbetare
icke kunna få lika mycket betalt som nu. Jag skulle vilja göra en
motfråga till herr Jönsson i Revinge och till alla dem, som komma med liknande
påståenden. Hur kan det komma sig, att man i Skåne alltid betalar 100 kronor
lägre lantarbetarlön än i Norrbotten, Västerbotten och Hälsingland? Beror
det på att spannmålstullarna verka så kraftigt i Norrbotten, Västerbotten och
Hälsingland, därför att man där skördar så mycket mera än i Skåne? Hur
kan det komma sig, att jordbruksarbetarna i Danmark, där man icke har några
spannmålstullar, ha åtskilligt högre löner än i Sverige? Hade jag en timme på
mig att gå ned i biblioteket, skulle jag kunna ta fram lönerna för lantarbetarna
i Danmark och Skåne för tiden före kriget och alla förändringar sedan dess,
och dessa siffror skulle visa, vilken skillnad det är på lönerna i Skåne och Danmark.
Hur kan det vara, att man i England, där man aldrig haft en tull nära
nog på århundraden, betalar Europas högsta och näst Förenta staterna världens
högsta lantarbetarlöner, och det är ändå med åtta timmars arbetsdag och
med betydande övertidsbetalningar för varje timme därutöver? Om herr Jönsson
i Revinge vill läsa det nya löneavtalet för Englands lantarbetare, som bör
-
Ang.
upphävande.
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Onsdagen den 25 februari f. m.
35 Nr J5.
jade tillämpas den 29 december 1924, skulle lian få se, vilken skillnad det är på Ang.
dessa löner och dem, som vi ha här i landet. Jag kan låna honom avtalet, om ^spannmåls
han vill ha det. Annars ha vi ju ett handelsdepartement, som nog kan skaffa tullarna.
honom det. (Forts.)
Vad herr Jönsson i Revinge än sade om jordvärdet i Sverige, så är det väl ändå
fastslaget, att Danmarks jordvärde är lägre än Sveriges. Ingen kan väl ändå
påstå, att den danska jorden ger mindre än den svenska. Alltså är det skatte
rätten, som här är kapitaliserad. Det är ju alldeles klart. Om jag innehar en
befattning, som ger mig 6,000 kronor om året, men med denna befattning följer
exempelvis genom riksdagens medgivande en beskattningsrätt på herr Jönsson
i Revinge på 2,000 kronor, har jag ju bevisligen 8,000 kronor i inkomst. Om
nu denna befattning är säljbar, som ämbetena voro förr i världen, är det klart,
att jag kan sälja mitt ämbete åt någon annan för några kronor under 8,000 kronor
om året, men om herr Jönsson i Revinge befrias från sin skattskyldighet,
kan jag icke få mer än några kronor under 6,000 kronor för denna befattning,
om jag avhänder mig den. Samma sak är det också här. Det är ju här icke
fråga om något annat än om storjordbrukarens beskattningsrätt över de fattiga,
en beskattningsrätt, som de fattiga aldrig ha medgivit, eller som gamle
Herslow yttrade här i kammaren till majoriteten den gången, tullarna gingo
igenom: »Såsom rövare ha ni kommit här in, såsom rövare ha ni uppträtt och
brandskatta! näring efter näring. Framtiden skall döma mellan eder och oss.»
Systemet har aldrig, säger jag, blivit godkänt, utan det beslutet tillkom genom
ett juristknep därigenom att stockholmsbänken ströks för en obetald skattsedels
skull. Så vanns majoritet för detta beslut. Det har vilat på folks efterlåtenhet
och på en härskande klicks fräckhet och tilltagsenhet.
Herr Jönsson i Revinge sade, att systemet icke kan avskaffas, förrän det
kommer bort i sin helhet. Ja, det är alldeles riktigt, och jag skall be att få instämma
däri. Det här systemet kommer icke bort, förrän den här kammarens
sammansättning kommer bort, ty den här kammarens sammansättning är en
borgaresammansättning och icke en bondekammare eller arbetarekammare. Den
här kammarens intresse är lika med borgarens intresse, och vad borgarens intresse
är, vill jag icke säga. Det känna vi ju ändå. Härvid är intet parti gömt
eller glömt, här äro de tämligen lika allihop.
Det har här ett par gånger förut påståtts, och det har i dag också framhållits
av herr Olsson i Golvvasta, att jag skulle ha underskrivit tull- och traktatkommitténs
betänkande icke blott med pennan utan även andligen. Nej, herr
Olsson kan fråga alla, som voro med i kommittén, att jag hela tiden förberedde
en reservation på åtskilliga viktiga punkter, men när jag märkte, hur protektionisternas
strävanden gingo ut på att riva kommittén i trasor, så att det skulle
bli en minoritet av dess frihandelsvänliga majoritet, tog jag mitt förnuft till
fånga under trons lydnad och skrev under för att icke skingra den frihandelsvänliga
majoriteten. Detta innebär emellertid alls icke, att jag i alla detaljer
har samma uppfattning som kommittén. Tvärtom anser jag, att även i det officiella
betänkandet har kommittén på många, många punkter gått protektionisternas
ärenden.
Herr Osberg riktade en hel del frågor till mig, av vilka jag dock endast skall
ta upp ett par. Han frågade mig, vilken merkostnad jag trodde, att Sveriges
folk fått betala, därför att vi icke haft nog med vete och råg här i landet. Vad
tror herr Osberg, att det skulle kosta, om vi i stället hade haft råg och veto att
utföra ur landet? Precis detsamma, icke ett öre mer och icke ett öre mindre.
Europa har för närvarande icke någon spannmål utan måste, vilket är mycket
ovanligt numera, hämta vete från Indien, utom vad som kan bekommas från
Australien och Argentina, medan jobbarna i Amerika hålla uppe det ena tiotalet
miljoner bushels spannmål efter det andra. Börsnoteringen på veto var i
Nr 15.
.1 ng.
upphävande
av spannmåls
tullarna.
(Forts.)
3 C Onsdagen den 25 februari f. jn.
går i New York enligt tidningarna 206 s/s cents per bushel, d. v. s. omkring 29
kronor per 100 kilogram. Lägger man till detta pris frakten mellan Amerika
och hit, så blir det ett större belopp än de 31 kronor per 100 kilogram, som vi
i dag notera.. Så ligger det till för närvarande. Följaktligen skulle det icke
vara ett öre billigare eller dyrare, om vi för närvarande hade en miljon ton spannmål
att utföra i stället för att som nu behöva taga in 300,000 eller 400,000 ton.
Dels genom knappheten i världsskörden, dels genom att man i Japan övergår från
risätning till brödätning, vilket för närvarande sker i ett våldsamt tempo, dels
på grund av att en mängd stater, som förut varit exporterande, nu blivit importerande,
dels. genom Chieagoringens knep att hålla spannmål i händerna på
bankerna, som jag om ett par minuter kommer att tala om, och dels slutligen
genom den panik, som framkallats av allt detta, ha spannmålspriserna drivits
upp i en höjd, som de icke haft sedan 1868. Härigenom äro alla tullmurar översvämmade,
och det jn''. just med anledning härav, som jag vill, att vi nu, när tillgången
på spannmål i världen är knapp, skola taga bort spannmålstullarna, då
det kan ske utan att medföra något obehag för jordbrukarna.
Den andra fråga, som herr Osberg riktade till mig, gällde den där handlanden,
som tog 2,000 kronor för en maskin, som fabrikanten endast fått 1,000
kronor för. Ja, med den kännedom, jag har, om vad järnvaror kosta vid bruken
och vad de kosta i affärerna, tycker jag, att det är ovanligt billigt med 2.000
kronor. Det är ur borgarsynpunkt en rätt hygglig mellanhandsvinst, när handlanden
får lika mycket som fabrikanten. Vi veta t. ex. från England och andra
håll, att handlanden tar tre, fyra eller fem gånger så mycket som fabrikanten.
Det har det lämnats exempel på i höstas under en offentlig debatt i ämnet. Fårkött
kostar t. ex. närmare 3 kronor per kilogram i England, medan bönderna i
Australien endast få 33 öre per kilogram. Jag har ett annat exemuel från
Times om en fabrikant i Bradford, som tillverkade tyg till en kostym för 29: 70
men som för samma kostymtyg fick betala sin skräddare 288 kronor. Alltså ur
borgarsynpunkt är det ingen oskälig mellanhandsvinst, herr Osberg, och vi äro
ju alla borgare här i kammaren, men om vi däremot se det ur mänsklig synpunkt,
ur arbetare- och bondesynpunkt, är det naturligtvis avita. Då frågar
,]ag emellertid herr Osberg: Varför skriver icke herr Osberg en motion om "att
få ett sådant system avskaffat, eller varför interpellerar icke herr Osberp- regeringen,
om den är villig att hjälpa oss att ändra detta förhållande. Det är icke
svart att ändra. Vi ha bara att förmå Sveriges bönder att bilda en kooperativ
organisation, som skett i Jugoslavien och Danmark och Ryssland och många
andra länder.. Konstigare är det icke. Men de bondeledare, som här skola hjälpa.
bönderna till detta, de äro inga bönder. De äro borgare.
Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman! På. den fråga, som ställdes till mig
av herr Beskow, skall jag be att .få svara, att jag visserligen aldrig fått siffran
20 miljoner fixerad direut av någon, men jag har både i bevillningsutskottet,
i riksdagsgruppen och i övrigt här hört resoneras om en summa nå ett 20-+al
miljoner i överskott. Jag skulle vilja säga, att herr Beskow har kanske i sin
man bidragit till att ge mig detta intryck, liksom också mina partivänner, som
ha laborerat med denna siffra. Ty i remissdebatten sade herr Beskow i sin plädering
för en skattesänkning, att föregående års budget gav ett överskott av 41
miljoner kronor, som hade tillförts kassafonden, och att med den ställning, som
nu efter allt att döma rådde, skulle det komma att uppstå överskott på detta
ars budget. Och vidare har t. ex. herr Lindman pläderat för en skattesänkning
av 10 enheter, vilket ju skulle ge en summa av 8 miljoner kronor. Nu veta vl
att mul- och klövsjukan har. kostat 9 miljoner kronor. Tillsammans bilda alltså
dessa bada poster 17 miljoner kronor.
Jag har, det vill jag säga. inte fatt den här ifrågavarande siffran bestämt
Onsdagen den 25 februari f. in. 37
fixerad av någon. Men hela den anda, som vilade över remissdebatten och över
alla dessa krav från högerhåll på en sänkning av den direkta skatteprocenten,
bidrog till att ge oss alla den uppfattningen, att det fanns ett överskott på budgeten.
Emellertid är jag, som sagt, oförmögen att svara på varifrån den precisa
siffran har kommit mig till hända, och jag tror inte heller, att det överhuvud taget
är möjligt att fixera en sådan summa så alldeles bestämt. Men ett faktum
är, att alla trodde, att det fanns ett överskott på budgeten. Till och med herr
Beskow trodde det. Vidare är det ett faktum, att motionen om suspension av
spannmålstullarna för tre, fyra månader framåt tillkom för att bilda en motvikt,
skulle jag tro, emot kravet på en sänkning av den direkta inkomst- och förmögenhetsskatten,
eftersom vi från våra utgångspunkter anse det bra mycket nyttigare
för land och folk att vidtaga en sänkning av den indirekta skatteprocenten,
innan man gör någon sänkning av den direkta.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Det förefaller som om herr Lövgren
i Nyborg skulle vilja handskas en smula vårdslöst med statsinkomsterna, om
han finge gehör för sin mening. Han föreslår för det forsta, att man skall taga
bort spannmålstullarna definitivt, och sedan talar han om att man bör ta bort
sockerskatten och kaffetullen. Jag föreställer mig, att dessa åtgärder sammanlagt
skulle betyda ett alltför betänkligt minus i statskassan, och förstår
verkligen inte för min del på vad sätt man skulle fylla detsamma. Ty herr
Lövgren har visserligen talat om, att man inte bör sänka de direkta skatterna,
men han har inte vågat sig på att föreslå, att man skulle höja dem, då de redan
utgå enligt en beräkningsgrund av 175 procent.
Till herr Fabian Månsson vill jag säga, att jag inte känner till de engelska
lantarbetarnas förhållanden, och inte till de norrbottniska heller, vadan ja|? inte
kan förklara, vad det kan bero på att t. ex. arbetslönerna för lantarbetarna i
Norrbotten skulle vara högre än i Skåne, som de enligt hans utsago äro. Jag
föreställer sig emellertid, att det inte finns några jordbruksarbetare i Norrbotten,
som uteslutande äro sysselsatta med jordbruk, utan de som finnas där, äro
förmodligen sysselsatta med skogsarbete emellanåt. Och det kan då tänkas, att
detta skogsarbete, redan med hänsyn till att levnadsomkostnaderna i Norrbotten
torde vara betydligt högre än i Skåne, alldeles givet också där uppe är högre
betalt än vad fallet är nere i Skåne. Och vad nu beträffar hans yttrande om att
den danska jorden skulle vara billigare än den svenska, är det väl en sanning
med mycket stor modifikation. Visserligen är det på det sättet att det finns
en del skånska egendomar, som betalas högre än motsvarande danska, men Säkert
är, att de också i allmänhet stå i en högre kultur än de danska. Det är
fullkomligt ostridigt, att det skånska jordbruket i de bästa distrikten ligger över
det danska, och det kan utgöra förklaringen till att vissa skånska egendomar
betalas med högre pris än de danska. Men inte tror jag, att t. ex. egendomarna
uppe i Västergötland eller Östergötland, eller i andra jordbruksbygder, på långa
vägar nå upp till de danska priserna.
Jag har emellertid inte alls fått svar på min första fråga till herrarna, vad
inverkan egentligen den här föreslagna åtgärden, skall ha på levnadskostnadsindex.
Jag tycker dock, att ett svar på den frågan borde vara ganska avgörande
för frågans bedömande. Innan man nu vidtar denna som jag vill påstå
ganska betänkliga rubbning i våra ekonomiska förhållanden beträffande lantbruket,
bör väl var och en ha klart för sig: Hur mycket förtjäna då konsumenterna
på att man vidtar denna åtgärd? Ty man skall väl inte i blindo, bara därför
att det är ett populärt önskemål att sänka brödpriserna, ge sig in på saken.
Så tyckte herr Månsson, att ifrån borgarsynpunkt sett skulle det ingalunda
vara något orimligt med en vinst på 100 procent för en handlare, som sålde maskiner.
Jag tycker, att det helt enkelt är blanka vanvettet. En sådan handlande
Sr 15.
Amj.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 15. 38
Onsdagen den 25 februari f. In.
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.
borde ögonblickligen häktas för ocker, som tar 100 procent för försäljningen av
en maskin, d. v. s. lika mycket som fabrikanten skall ha för hela tillverkningen.
Beträffande sådana affärsmän rekommenderade han också bildandet av kooperativa
sammanslutningar, vilka då skulle hålla alla jobbare i schack. Nu ha vi
redan inom jordbruket en hel del sådana kooperativa sammanslutningar, som söka
tillvarata jordbrukarnas intressen, men man har exempel på att det har gått
galet, även när vinstbegäret ej legat till grund för affärerna. Jag vill påminna
herr Fabian Månsson om, att under kristiden hade man en potatisbyrå här i
Stockholm, och kommunen hade utsett representanter för att sköta om förvaltningen
av denna byrå för Stockholms stads invånares förseende med potatis.
Priset på potatis, maximipriset genom riksdagsbeslut, var 12,50 kronor per 100
kg. Potatisbyrån tog 51 öre per kg, alltså betydligt mer än 100 procent. D. v. s.
om potatisbyrån fått potatisen till skänks, skulle den behövt taga 38 per kg.
för att få det hela att gå ihop. Det tycker jag är belysande för, vad man anser
sig behöva ha för betalning i Stockholm gentemot vad de som arbeta ute på
landsbygden få nöja sig med. Och det är ju absolut ett faktum, att transporten
av en säck potatis från exempelvis Centralstationen här i Stockholm och till en
lägenhet ute i stadens utkant tar inemot hälften av vad man kan köpa hela potatissäcken
för nere i Skåne. Något som är belysande för skillnaden i fråga
om anspråken på betalning för utförd prestanda, i stad eller på landet.
Jag skulle kunna inskränka mig till det här sagda. Jag tror, att jag har tillräckligt
motiverat min ståndpunkt. Och den har alltid, det vet herr Fabian
Månsson, gått ut på status quo i tullfrågor. Eftersom jag inte var med här
1888, kan jag knappast göras ansvarig för de tullar, som den gången infördes.
Mensur ha vi dessa tullar, och vi ha haft dem så länge, att man måste räkna
med att deras omedelbara avskaffande på en viss punkt måste medföra ekonomiska
rubbningar. Den omständigheten att man har ett mycket högt spannmålspris
för närvarande kan väl omöjligen motivera, såvitt jag kan begripa, ett definitivt
avskaffande av tullarna, utan på sin höjd kan det motivera ett provisoriskt.
Men detta provisoriska avskaffande avstyrkes enhälligt av bevillningsutskottet.
Jag vill framhålla, att i januari kostade, enligt motionen, 100 kg.
råg kronor 14,96. Det är precis detsamma som förkrigspriset, men index är ju
uppe i 170, vadan även det pris, som i slutet av år 1924 beräknades, nämligen
kronor 26,24 per 100 kg. råg, inte är så orimligt, om man tar hänsyn till vad
alla andra varor kosta. Jag vidhåller sålunda, herr talman, mitt yrkande.
Herr Beskow: Herr talman! Jag vill till en början uttrjmka min till
fredsställelse
över att herr Lövgren i Nyborg uttryckte sig åtskilligt försiktigare
än den socialdemokratiska pressen har gjort i sina angrepp mot budgeten
1924—1925. Till bevis för detta påstående skall jag endast ta en rubrik i
Social-Demokraten för den 13 februari, i vilken med stora bokstä„ver meddelas:
»Beskows budgetkalkyler ha icke hållit streck. En miljon mot beräknade 20.»
Det är ju tydligt att de som endast läsa rubriken — det är gud nås så visst
många människor — måste få den uppfattningen, att hela budgeten är sä räknad,
att det nu finns en miljon, där det borde finnas 20.
Jag skall därefter be att med några ord få rekapitulera de uttalanden, som
jag haft om 1924—1925 års budget, och går då först tillbaka till remissdebatten
föregående år. Vid denna framkom det beskyllningar från åtskilliga
håll, att denna budget var överstark, inkomsterna tendentiöst för lågt beräknade
och utgifterna väl försiktigt upptagna. För min del bemötte jag då det
talet och förklarade, att den budget, det var fråga om, helt säkert inte komme
att lämna sådant överskott, som på många håll framförts förmodanden om.
Jag skall alldeles särskilt be att få fästa uppmärksamheten på ett uttalande,
Onsdagen den 25 februari f. m.
39 Nr 15.
som jag hade i remissdebatten, där jag talade om de brister som förekommit
i en tidigare budget. »Den omständigheten», sade jag, »att utgiftssidan givit
brist, ligger väsentligen däri, att förslagsanslagen överskridits, och detta ligger
egentligen i förslagsanslagets natur. Huru försiktigt man än räknar, vill man
i alla fall icke gärna taga upp det högre än det verkligen kan komma att gå
till, därför att man räknar som så, att det frestar till att utnyttja anslaget i
större utsträckning än vad strängt taget är nödvändigt. Därför kommer anslaget
att upptas i underkanten, och det har skett i alla tider — kanske mindre
på senare tid än tidigare. Under sådana förhållanden är det alldeles felaktigt
att upptaga inkomsten efter en fullt teoretisk beräkning, om en sådan kunde
åstadkommas.»
Jag uttryckte ytterligare under debatten om dyrtidstilläggen föregående år
min åsikt om budgetens styrka. Jag sade i den debatten bland annat: »Jag
tror, att, om man går ut ifrån vad som nu har anförts, kan man lugnt säga,
att beskyllningarna för att inkomstberäkningen varit alltför försiktig — ja,
man har ju till och med fällt det uttrycket, att den varit tendentiöst försiktigt
hållen — i varje fall äro högst betydligt överdrivna. Jag tror, att, om det
skulle bli något litet överskott på budgeten för 1924—1925, behövs det med
hänsyn till kassafondens ställning. Å andra sidan tror jag, att det skulle vara
synnerligen betänkligt, om det skulle uppstå en brist.»
Nu har emellertid herr Lövgren i Nyborg förmenat, att jag vid årets remissdebatt
skulle ha fällt ett yttrande, som skulle ge anledning till att tro, att
det fanns ett väsentligt överskott. Jag skall be att få läsa upp vad jag i den
punkten har sagt: »Detta budgetresultat», det vill säga de 41 miljoner på
1923—1924 års budget, som herr Lövgren också talade om, »ger i och för sig
en antydan om, att också budgetåret 1924—1925 skall kunna lämna ett överskott,
och tack vare den åtminstone relativt gynnsamma konjunkturutveckling,
som vi fått vara med om, komma de beräknade inkomsterna särskilt av
tullmedel att rätt väsentligt överskridas. Finansministern har ju också i sin
finansplan uttalat den förhoppningen, att budgetåret 1924—1925 skall lämna
ett överskott.»
Där ''finns inte ett ord, som talar för att jag väntat mig ett överskott på
20 miljoner.
Nu är frågan, hur budgeten slutligen kan komma att gå ihop. Jag tror
för min del, att det är klokast att inte alltför mycket profetera om den saken,
och jag ser också, att utskottet i sin motivering uttryckt sig synnerligen försiktigt
på denna punkt. Om det blir en miljon, två miljoner eller kanske
rätt många miljoner, är svårt att säga. Ingen kan heller garantera för att
det icke kan bli en liten brist, ehuruväl all sannolikhet talar för att det torde
bli något överskott.
Emellertid säger man då på vissa håll: det är gott och väl att budgeten
går ihop. Det är nog bra. Men det beror därpå att den är lika illa räknad
på bägge sidor, både på inkomstsidan och på utgiftssidan. Man pekar på att
tullmedlen ha överskridits väsentligt på inkomstsidan, och att på andra sidan
särskilt försvarshuvudtiteln och den nionde huvudtiteln ha överskridits. Utskottet
har ju inte angivit några uppgifter på denna punkt, men lyckligtvis
har på ett eller annat sätt Social-Demokraten fått tag i några siffror. Jag
skall då bo att först få peka på själva utgifterna. Det visar sig då, att första
huvudtiteln naturligtvis har gått ihop. På den andra skulle däremot anslaget
ha överskridits med 0.2 miljoner, den tredje 0.2 miljoner, den fjärde 6.7 miljoner,
den sjätte 2 miljoner, den sjunde 1.75 miljoner, den åttonde 1.55 miljoner,
den nionde 10.1 miljoner, den tionde 0.5 miljoner och den elfte 2.4 miljoner
kronor. Jag ber få fråga kammarens ledamöter, huruvida man inte, därest
detta verkligen blir slutresultaten, kan säga att utgifterna äro vill beräknade?
Ang.
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Jfr 15. 40
Onsdagen den 25 februari f. in.
upphörande ’^a”i 11,n,1j|:80n ut ifrån, att anslagets på nionde huvudtiteln överskridande
av spannmål*-111™ 1U>1. ™1j;!0Iler sa gott som helt och hållet beror på mul- och klövsjukan.
tullarna. Jag vill fästa uppmärksamheten på att 1923—1924 års budget, som på
(Forts.) utgiftssidan tycktes vara mycket bättre räknad än någon tidigare,’lämnade
ungefär motsvarande siffror i anslagsöverskridande.
Nog känns det litet egendomligt, att sedan man hela tiden under budgetbehandlingen
förfäktat den ståndpunkten att budgeten i fråga inte var för
stark, och det sedan visar sig att man verkligen hade rätt, man får en kraftig
reprimand för att man haft rätt. Hela denna historia beror givetvis på,
att man har sökt efter en reträttväg, när man funnit, att man misstagit sig’
i fråga om motionen om spannmålstullarnas suspension. Jag tycker, att det
vant riktigare att inte söka syndabocken på det håll, där den faktiskt inte
y?r s.°kas. Det vapen man kastat, har visat sig vara en bumerang, och risk
töreligger för att hugget, kommer tillbaka på den som kastat den.
Herr Lövgren har också till slut i sitt anförande angivit det verkliga motivet
till att motionen om spannmålstullarnas suspension har kommit till. Mottvet
skulle ligga i att söka hindra en sänkning i inkomst- och förmögenhetsskatten.
För min del anser jag i stället, att det vore lyckligt, om man verkligen
kunde åstadkomma en sådan sänkning. Vi veta, att inkomst- och förmögenhetsskatten,
en gång är konstruerad att utgå efter högst 150 procent.
Nu åro vi uppe i 175 procent. Det är sant att även de indirekta skatterna
trycka hart, och att vi alla böra sträva efter att få så låga skatter som möjbåde
direkta och indirekta. Jag vill dock tillåta mig fästa uppmärksamheten
på att de direkta skatterna, om man räknar ihop kommunalskatt,
landstingsskatt och statsskatt, utgöra 60 procent, under det att konsumtionsskatterna
utgöra 35 procent och stämpelmedlen 5 procent av hela skattetrycket.
Don fragan skall emellertid inte i dag behandlas. Men jag tror, att
man skall ta hänsyn till detta förhållande, om det slutligen skall visa sig
möjligt att vid fastställandet av inkomstberäkningarna i budgeten åstadkomma
en skattesänkning. I ett dylikt läge bör man åstadkomma en sänkning
av de direkta skatterna.
Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för
att fortsätta kontroversen mellan förre finansministern herr Beskow och vissa
talare i denna kammare angående beräkningen av föregående års stat. Jag har
begärt ordet för att med några ord motivera, varför jag för min personliga del
i den nu snart stundande voteringen kommer att lägga min röst till förmån för
utskottets förslag.
Som bekant gick den socialdemokratiska gruppen tidigt på den linje, på vilken
reservanterna bär sta, nämligen att vi skulle söka få bort spannmålstullarna.
Det visade sig emellertid, att den vägen inte var framkomlig här i riksdagen.
varför partiet då för sin del slog in på den linjen, att vi skulle dels kräva
en undersökning om tullsystemet i hela dess vidd och dels kräva, i enlighet med
vår frihandelsståndpunkt, en nedsättning av tullsatserna över hela linjen. Nu
lyckades man att fa till stånd en sådan utredning. Den är nyss verkställd, och
den ligger, antar jag, hos myndigheterna för yttrande. Och då frågan om ingrepp
i tullsystemet, i synnerhet om det sker kraftiga ingrepp, är av den allra
största ekonomiska räckvidd inte blott för vederbörande industri, utan även för
närgränsande industrier, synes det mig, att detta i allmänhet är sådana frågor,
som måste av^en regering omsorgsfullt planläggas för att genomföras med en
lämplig övergångstid. Det är denna ståndpunkt, som gör att man mycket väl
kan vara principiell frihandlare och ändå känna sig tvungen att rösta för utskottets
förslag, och jag ber för min del att få yrka bifall till detsamma.
Onsdagen den 25 februari f. m.
4 1 Nr 15.
Herr Molander: Herr talman! Endast ett par ord! Herr Jönsson i Re- Ang.
vinge sade, att han inte fått något svar på sin fråga, hur mycket konsumen- upphörande
terna verkligen skulle förtjäna, om spannmålstullen slopas. För min del före- avAllarm.
ställer jag mig, att konsumenterna skulle komma att tjäna ungefär lika mycket (Forts.)
som godsägarna och kvarnarna nu förtjäna på tullen, plus 18 miljoner kronor,
som bevillningsutskottet räknar med att staten skall få vidkännas i minskade
inkomster på tullmedel, om tullen slopas.
Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandena om bifall till den reservation,
som är avgiven av herrar Månsson med flera.
Herr Osberg: Herr talman! Jag kan inte låta det svar, som herr Fabian
Månsson gav, stå oemotsagt. Jag vet mycket väl, att världsmarknadspriset här
spelar en stor roll, men det är helt naturligt, att det, som ligger till grund för
beräkningarna, är knappheten på spannmål. Och då är det också helt naturligt,
att om många länder, liksom vårt, äro i avsaknad av spannmål, så veta dessa
amerikanska spannmålshandlare att skruva upp priserna. Och det är detta
som kommer ut över konsumenterna härvidlag. Skulle nu herr Fabian Månssons
uppmaning till jordbrukarna att inte odla spannmål vinna gehör, och han
får likatänkande i andra länder att följa exemplet, blir det bara Amerika och
några andra centra, som komma att bestämma hela marknaden. Och då komma
vi verkligen att få betala våra brödbitar, det kan jag försäkra herrarna.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Månsson i Hagaström m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Månsson i Hagaström m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.
Voteringen utvisade 106 ja mot 60 nej, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.
§ 14.
Vidare upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 6, i an- Ang. tillfällig
ledning av väckta motioner om tillfällig tullfrihet å vissa slag av spannmål tullfrihet j
å vissa slag
* * av spannmål
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 119 i för- m" m''
sta kammaren av herr Örne m. fl. och nr 159 i andra kammaren av herrar Vennerström
och Johansson i Uppmälby, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta:
a)
tullfrihet intill den 1 augusti 1925 å spannmål, omalen, råg och vete;
b) lämplig jämkning i kvarnskyddet för mjöl av råg och vete; samt
c) restitution av tullen å vid tullfrihetens ikraftträdande inom landet befintlig
importerad och förtullad omalen spannmål -— råg och vete •— samt av
Nr 15. 42
Onsdagen den 25 februari f. m.
så<ian sPann.mål vid svenska kvarnar framställt mjöl, resp. efterbeskattning
å vissa slag av. tullfrihetens upphörande inom landet befintlig importerad spannmål och
av spannmål mjöl av utländsk spannmål.
m. vi. T
(Forts.) . Utskottet^ hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Mot vissa delar av motiveringen hade herrar Lövgren i Nyborg, Åström och
Olsson i Gävle anmält reservation.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Yeimcrström: Herr talman! Efter den långvariga debatt som här
nyligen har varit i en tullfråga, och som bitvis rört frågan om spannmålstullarnas
tillfälliga suspendering, kan det vara tämligen onödigt att ägna någon
längre tid åt just detta betänkande. Jag vill bara för min del kort och gott
som motionär i kammarens protokoll notera, att jag anser, att de statsfinansiella
svårigheter, som utskottet anför som huvudskäl för sitt avslagsyrkande, enligt
min mening inte böra tillmätas den avgörande natur de erhållit i utskottsförslaget.
Man har ju verkställt en uträkning inom finansdepartementet, och den visar,
som alla veta, att överskottet på budgeten 1924—1925 blir det minsta möjliga.
Och utskottet anför sedan, att detta skäl har för utskottet varit fullkomligt
avgörande.
Jag vill mot detta anföra, att dels har ju finansdepartementet självt anfört,
att beräkningen självfallet är ytterst approximativ, och att den alltså mycket
väl kan slå fel på en eller annan siffra. Och jag vill hänvisa till det uttalande,
som nyligen kom från en sådan finansexpert som den föregående finansministern
herr Beskow. Han yttrade även han, och han är ju fader till denna budget,
att den kan slå fel, och han ville inte heller själv profetera. Det kan bli
ett överskott på en, två eller flera miljoner kronor. Detta innebär alltså, att
hela denna beräkning, som självfallet rör sig för rätt långa tider framåt, inte
kan tillmätas absolut kategorisk natur.
Jag vill även hänvisa till att man utanför riksdagen har fortsatt, efter offentliggörandet
av dessa undersökningar, sin agitation för sänkning av skattesatserna,
utan hänsyn till det statsfinansiella läget. Jag hänvisar till ett uttalande
jag nyligen läst i Svensk Finanstidning, som hävdar tanken på en skattelindring
med visshet om att statsfinanserna ha detta beräknade läge. Jag hänvisar
till en annan känd finansexpert, f. d. statsrådet Stridsberg, som nyligen
även han med kännedom om detta läge har gått in för en lindring av skattebördan,
varvid han ansåg, att man i sådant fall mycket väl kunde göra ett ingrepp
i kassafonden.
Alltså skulle en sänkning av skatteprocenten, som motsvarar cirka 8 miljoner
kronor, vara behörig med hänsyn till det statsfinansiella läget. Och jag vill
bestämt säga, att jag anser, att en tillfällig suspension av spannmålstullarna,
som. skulle taga bort samma summa eller ungefär 8 miljoner kronor, kan
motiveras fullkomligt lika starkt med hänsyn till statsfinansernas läge.
Emellertid vill jag som starkaste argument, då jag inte utan vidare sträcker
vapen, för min del såga, att den väsentligaste orsaken till att herr Beskows budget
ändå går förhållandevis väl ihop är den oberäknat stora tillströmningen
av tullmedel. Man har beräknat 135 miljoner kronor, men enligt den approximativa
beräkningen komma tullmedlen att ge cirka 19 miljoner kronor därutöver.
När detta är fallet, när alltså denna post verkligen är 19 miljoner
kronor större än vad man från börian i detta avseende beräknade, då anser jag
för min del det vara fullkomligt befogat, att man höjer kravet nå en tillfällig
tullsuspension, varigenom alltså överskottet av tullmedlen skulle minskas
Onsdagen den 25 februari f. in.
43 Nr 15.
med en summa av ungefär 8 miljoner kronor. Gör man detta ingrepp i tull- Ang. tillfällig
medlen tar man i varje tall ett överskott på 11 ä 12 miljoner över den beräk- & vissa slag
nade tillförseln av tullmedel, och man kan med dessa 11 ä 12 miljoner ändå av spannmål
klara den av herr Beskow oberäknade rnul- och klövsjukan och en del andra ro. ro.
utgiftsposter, som herr Beskow för sin del inte beräknat. _ (Forts.)
Alltså, med en sådan argumentering tillåter jag mig även ur statsfinansiella
synpunkter upprätthålla kravet på ett tillfälligt lindrigt upphävande av
spannmålstullarna. Det för mig avgörande skälet gentemot en sänkning av
dem är de rent praktiska svårigheter, som resa sig i sammanhang med restitutionsförfarandet
och även efterbeskattningen. Jag vill för min del på intet
sätt underskatta eller bagatellisera dessa synpunkter. Jag förstår helt och
hållet svårigheterna och jag uppskattar helt och hållet de invändningar, som_ på
denna punkt kunna resas emot motionen. Motionärerna ha för sin del visst
inte varit ovetande om denna svårighet. Men de ha ansett, att den saken bör
ordentligt av utskottet penetreras och framläggas för kamrarna. Detta har
tyvärr inte skett, därigenom att utskottet hängt sig uteslutande fast vid den
statsfinansiella ståndpunkten. I sitt betänkande har utskottet yttrat följande
ord: »Sedan utskottet intagit denna ståndpunkt i frågan», d. v. s. skjutit
fram de finansiella svårigheterna, »har utskottet avstått från att _ fullfölja
eller låta fullfölja utredningarna om tullrestitution och efterbeskattning.»
Med den syn, jag för min del har på frågan, och med den stora vikt, jag
för min del lägger på de rent praktiska svårigheterna, skulle det alltså vara
för mig logiskt att yrka återremiss till utskottet för att utreda frågan just
huruvida de praktiska svårigheterna kunna eller inte kunna låta sig övervinnas.
Emellertid är jag fullkomligt medveten om att i detta nykterhetens
tidevarv är ett sådant yrkande fullkomligt fåfängt, och jag ser redan nu av
den ärade utskottsordförandens minspel, att det är fruktlöst att göra det. Och
jag skall inte heller göra någonting över förmåga. Jag skall sträcka vapen
på denna punkt, och endast tillåta mig, för tidens korthets skull och för att
rädda min egen syndiga själ, yrka bifall till min egen motion. Jag gör det
bara av rent platoniska skäl och är fullkomligt övertygad om att det inte leder
till något som helst praktiskt värde, ty voteringen i förra frågan är säkerligen
utslagsgivande även i denna fråga. Men jag har velat för egen del
frälsa min själ, och jag yrkar bifall till motionen.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Herou: Herr talman, ärade kammarledamöter! När jag i den föregående
debatten meddelade, att jag ville besvara vissa frågor som av herr Lövgren
ställts till kommunisterna, och att jag ansåg, att det passade bäst ihop med
behandlingen av den nu föreliggande frågan, så hade jag den uppfattningen,
att den kritik, som utgick från det kommunistiska Stockholmsorganet riktade
sig, i vad den gällde alla utskottets medlemmar, uteslutande mot den punkt,
som nu föreligger. Det är att minnas, att Telegrambyråns meddelande vid
den tidpunkten endast gav den upplysningen, att alla bevillningsutskottets
ledamöter av statsfinansiella skäl hade avstyrkt den motion, som från socialdemokratiskt
håll hade väckts, och där man just på grund av statsfinansiella
skäl yrkade på spannmålstullarnas suspendering. Det är därför inte att förvåna
sig iiver, herr Lövgren, om det, innan herr Lövgren haft tillfälle att
framföra de synpunkter han anfört senare, d. v. s. att han är villig att på
andra områden minska skatterna — det är inte att förvåna sig över, säger jag,
om det rests en smula protester runt om i arbetarlederna inför det första meddelandet
om de socialdemokratiska ledamöternas ställningstagande. Naturligt
-
Nr 15.
Onsdagen den 25 februari f. in.
44
m. m.
(Forts.)
''4wÄ%V1S,riktaii sig denna kritik mindre mot dem som av praktiska skäl ha gatt på
<i visna shv, avslagsyr^andet, eller mot herr Lövgren, därest hans ställningstagande skulle
av spannmål vara° beroende av, om jag får använda uttrycket, tekniska svårigheter att på
en gång i utskottet företräda dels yrkandet om avskaffande och dels yrkandet
om tillfällig suspendermg av tullarna. Sedan var det i herr Lövgrens anförande
en annan passus, som var synnerligen anmärkningsvärd. Det var det
påståendet, som utkastades om att Rysslands överlägsenhet på världsmarknaden
vissa avseenden skulle bero på att levnadskostnaderna och arbetslönerna voro
sa mycket lägre i Ryssland. Jag antar, att det argumentet skulle vara en
synnerligen söt lukt för alla arbetsköpare, som säkerligen ur sina intressens
synpunkter alltid överdriva arbetslönernas betydelse i det fallet, under det att
vi veta, att när det gäller möjligheten till konkurrens på världsmarknaden, då
aro liera orsaker samverkande. Rysslands överlägsenhet, när det gäller trävaruexporten.
beror kanske också på det sakförhållandet, att man icke alls har
att ränna med några rotpriser, utan har besparade skogar i oerhörd omfattning.
och att transportkostnaderna icke bliva så stora, därför att man där har, om
icke så mycket flottleder, segelbara floder.
Sedan frågade herr Lövgren, om frihandel var en kommunistisk princip eller
en kommunistisk metod, och han angav, att var det en kommunistisk princip
sa vore den egendomligt tillämpad i Ryssland. Såvida jag icke är alldeles felaktigt
underrättad, herr Lövgren, är frihandel icke en kommunistisk princip,
utan en liberal principJ och härmed har jag i den punkten besvarat frågan rent
formellt. Men realiter kan jag också säga det, att frihandeln i och för sig icke
för oss kommunister är en principfråga. Den princip vi företräda i varje situation
är att i klasskampen gagna de arbetande massorna, gagna arbetarna och
bönderna mot bourgeoisien. Herr Lövgren trodde väl, att han fullkomligt dräpt
oss kommunister, då han läste upp den ena paragrafen efter den andra av den
ryska tulltaxan, och ju flera han läste upp, ju bättre skulle det vara. Han
kunde naturligtvis^ icke därmed hava försvarat sitt eget partis söndersprängning.
när det gällde fragan om ett definitivt avskaffande av spannmålstullarna —
jag menar hans partikamraters splittring i bevillningsutskottet. Han kan icke
anklaga dem, som enligt hans egen uppfattning måste hava en riktig arbetaruppfattning
i den frågan, med att pimsa, att i Ryssland har man tullar. Jag
vill säga, att den omständigheten, att man i Ryssland har tullskydd grundar
sig bl. a. därpå, att man inom den arbetare- och bondstaten står inför den tvingande
nödvändigheten att utveckla sin produktionsapparat, en nödvändighet,
som_ motiveras framför, allt av den kapitalistiska världens uppträdande ^mot
Sovjet-Rysslancl vid olika tillfällen, under det att vi kommunister i Sverige
ställa oss och hava hittills haft all anledning att i varje fall gå med på ett
raserande av tullsystemet. Att vi så göra, bevisar, tvärtemot vad herrarna vilja
göra gällande, här i kammaren sentemot oss, att vi taga den hänsyn till förhållandena
i varje land, som man ovillkorligen måste taga, och att vi icke äro så
fullkomligt verklighetsfrämmande, som herrarna vilja göra gällande.
De som trött, att suspenderingen av spannmålstullarna skulle komma att genomföras
vid årets riksdag, hava sannerligen tidigare icke saknat skäl för denna
sin uppfattning. Redan i höstas gåvo vissa frisinnade tidningar anslutning
till den tanken, att regeringen borde ingripa mot kvarntrusten samt suspendera
mjöltullarna, och att regeringen eller regeringspartiet skulle hava intresse av
att ingripa,^ kunde anses synnerligen självklart. De skäl, som kunde anföras
för dylika åtgärder voro både. många och starka, och de voro flera än de som
kunde anföras för ett definitivt avskaffande av spannmålstullarna. För det
första prisstegringen på livsmedel, framför allt spannmål — det är onödigt att
nämna några siffror — för det andra landets svaga skörd, som ju kunde betecknas
som missväxt; emot en skörd av 10 miljoner deciton år 1921 och 9 miljoner
Onsdagen den 25 februari e. in.
45 Nr 15.
deciton år 1923 beräknades 1924 års skörd till cirka 4 miljoner deciton, och enligt
samstämmiga uppgifter har importbehovet av brödsädesspannmål för vårt
land beräknats till omkring 6 miljoner deciton. Jordbrukarna hade föga eller
intet att sälja, icke ens de spannmålsförsäljande jordbrukarna hade således intresse
av tullarna. Dessutom visste man på alla håll, att kvarntrusten har underbetalat
svensk spannmål och tagit det tullskydd, som spannmålsproducenterna
eljest skulle hava. På grund av dessa omständigheter voro spannmålstullarna
enbart att betrakta som finanstullar, vilket måste anses synnerligen orättvist
från arbetarpartiernas synpunkt, framför allt därför att de fattiga konsumera
mera mjöl än de förmögna, och denna brödtull blir därför en dubbelt orättvis
beskattning på de fattigastes allra oundgängligaste förnödenhetsartiklar.
Tar man hänsyn till först det förhållandet, att tullarna icke drabba efter förmågan,
och därtill att spannmålstullarna drabba tyni/st dem som icke hava så
stor bärkraft, torde det vara uppenbart, att en aktion på denna punkt hade vant
av större vikt än till exempel, huru riktig jag än anser den vara, en aktion
för att avskaffa kaffetullen eller sockerskatten, ty de arbetande folkgrupperna
konsumera proportionellt mera mjöl och socker än de förmögna och vice versa.
Därtill kommer, att i andra länder åtgärder vidtagas i den riktning, som här är
på tal. Så ha t. ex. i Italien genomförts exportförbud och tullfrihet på vissa
slag av spannmål genom förordningen den 25 sistlidne december, och tillfällig
tullfrihet på vete, havre, råg och vissa slag av majs utsträckts på viss tid. Därjämte
har i Litauen åtgärder vidtagits. Svenska konsulatet i Kovno inberätta!'',
att tullfrihet införts på råg och potatis till d.en 1 juli 1925. Svårigheterna äro
icke^ större än att de kunna övervinnas i en del stater.
Vi komma så fram till denna frågas behandling vid riksdagens början. Det
vore kanske dock först anledning att erinra om, att i vårt land hade. som tidningen
Socialdemokraten triumferande konstaterade, arbetarklassen eller socialdemokratien
större representation än i något annat land i hela världen,
och eftersom också socialdemokratien i hela valrörelsen dundrat mot
detta slags utplundring, och då vi hade en socialdemokratisk regering, kunde
man hava goda skäl att vänta en allvarlig aktion i fråga om spannmålstullarnas
suspenderande. Ja, det blev ju också en socialdemokratisk aktion, ehuru den
icke,, som jag senare skall visa, blev så synnerligen allvarlig. Herr Vennerström
bär ju nyss räddat sin själ genom att yrka bifall till sin motion, men i övrigt
framlyste det icke i hans anförande så synnerligen stor hänförelse för hans
egen motion.
. Socialdemokraterna lovade i valmanifestet skattebördornas rättvisa fördelning
efter ekonomisk bärkraft både kommunalt och statligt. Allt detta ligger
socialdemokraterna varmt om hjärtat. »Överallt», heter det i manifestet,
»kan samhället, om dess ledning lägges i rätta händer, ingripa till skydd för
de värnlösa mot de alltjämt ekonomiskt maktägande.» Detta löftes formulering
var, synes det mig, liksom tillkommet för de åtgärder, varom vi nu diskutera.
Under riksdagens början kom frågan om spannmålstullarnas avskaffande
upp till allvarlig överläggning i olika kretsar. Först motionerna om definitivt
avskaffande, som väcktes dels från kommunistiskt och dels från socialdemokratiskt
håll, så kommunistisk interpellation den 20 januari, och slutligen
den 22 januari motion från socialdemokratiskt håll av herr örne i första kammaren
och herr Vennerström i andra kammaren. Sedan började pressdebatten
runt om., och det ur ganska anmärkningsvärt, att vid den tidpunkten kunde en
sådan tidning som Göteborgs Morgonpost anföra: »att det kunde vara värt
vissa offer, icke bara om riksdagen ville slinka inkomstskatten utan även lätta
brödbekymmer en smula genom att tillfälligt uophäva spannmålstullarna, vilka
genom den felslagna världsskörden förvandlats till ren finanstull. Lantmännen
hava intet skäl att med blida ögon so en dylik tull, missväxten har medfört, afl,
Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
m. m.
(Forts.)
>Tv 15. 40
Onsdagen den 25 februari f. In.
Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
m. m.
Forts.)
de själva måste köpa både bröd och utsäde, om man kan få detta några kronor
billigare per 100 kg. vore det säkerligen välkommet. Städernas befolkning
med de stora familjerna skulle naturligtvis gagnas av att denna indirekta skatt
till staten häves för en tid, då brödpriserna äro så onaturligt höga.»
Den kommunistiska interpellationen om regeringens ingripande beträffande
spannmålstullarna, väcktes dels för att aktualisera detta spörsmål, dels för
att utåt i de kretsar, där ännu regeringens rätt i det avseendet betvivlas, ge
klarhet i denna sida av saken. Man kunde i de kretsarna antaga, att regeringens
uraktlåtenhet tidigare att ingripa i enlighet med valmanifestets förbindelse
berodde på en mening om, att den icke kunde laglikmätig! gorå det.
Det är ganska intressant att följa gamla riksdagshandlingar när det gäller
den punkten. Man finner, att tidigare skulle det i detta parlament hava rests
en stark protest emot att man på något vis velat göra spannmålstullarna till
rena finanstullar. Så företogs också av riksdagen 1893 en nedsättning i
spannmålstullarna på grund av genom missväxt starkt stegrade spannmålspriser,
en nedsättning som blev bestående till 1895. Som bekant har ju
svensk regering rätt att nedsätta eller borttaga livsmedelstullar liksom att
höja bevillning. Tidigare har det motionerats om ändring i grundlagen i det
stycket, men just ur den synpunkten att man ville inskränka eller omöjlig Höra
regeringens möjlighet att kunna beskatta brödfödan. Jag skall icke närmare
gå in på den saken, om denna regeringens rätt, enär jag vet, att, regeringen
alls icke förnekar denna rätt att ingripa, men jag vill ställa denna reella rätt
till ingripande i anknytning till, det socialdemokratiska valmanifestet, däri
det sades: »överallt kan samhället, om dess ledning lägges i rätta händer,
ingripa till skydd för de värnlösa mot de alltjämt ekonomiskt maktägande».
Ställ dessa förhållanden också till arbetsköparnas lockoutproklamation, som
kan komma att medföra knappa omständigheter i tusentals arbetarhem, så
framträder betydelsen av skydd för de värnlösa mot de ekonomiskt maktägande
ännu starkare än förut i ett arbetarparti, som inte tror, att uppställandet
av en paroll skulle kunna ersätta gärningen.
Vi komma så till den socialdemokratiska motionen. Det har i denna påpekats,
att man kan icke genom ett godtyckligt ingrepp rubba förhållandena
mellan olika näringsgrenar, men tillämpningen av denna uppfattning skulle
dock icke få innebära, att en tullsats bibehölles, även för den händelse att
dess karaktär på grund av särskilda förhållanden ändrats från att vara en
skyddstull till att bliva en finanstull. Och man säger vidare där, att problemet
kan i varje fall för närvarande uteslutande ses ur statsfinansiell synpunkt,
och att det enda verkliga skälet emot kravet vore vissa olägenheter, som
alltid följa med täta förändringar i tulltaxan, olägenheter, som man väl ändock
kan så att säga bära, eftersom man väckt motionen. Det var den socialdemokratiska
uppfattningen den 22 januari 1925. Bevillningsutskottsbetänkande
nr 6 är daterat den 19 februari samma år, där alla socialdemokrater avslagit
den socialdemokratiska motionen; bland dessa befinner sig den ene motionären.
I bevillningsutskottets betänkande anföres, att inkomstminskningen vid ett
biträdande av motionerna, såvitt det kan bedömas, skulle kunna uppskattas
till 8 miljoner kronor, och »finner sig utskottet sålunda av statsfinansiella
skäl förhindrat att tillstyrka bifall till de föreliggande motionerna». Den 22
januari ansågo motionärerna sig av statsfinansiella skäl böra yrka
på en sak, varpå en av dem och tre-^av hans partikamrater den
19 februari av statsfinansiella skäl yrkade avslag. I avslagsyrkandet
äro de alla eniga. Vad hade inträffat? Ja — det har förts på
tal i debatten här nyss — i vissa socialdemokratiska tidningar började
man förbereda omsvängningen genom att söka sig eu syndabock. Man
säde, att högerns finansminister hade räknat fel, och att det skulle uppstå
Onsdagen den 25 februari f. in.
47 Nr 15.
en brist på tjugu miljoner kronor i statsbudgeten. Sedan fördes en pressdebatt
med växlande lycka. Till sist samsades man runt om i hela pressen om
att ett överskott skulle uppstå på två miljoner kronor — herr Löfgren sade
en miljon kronor.
Nu är det klart, att om alltfort rundliga summor skola anslås för hovhållning
och -militarism, så kan icke den minsta lilla början göras till en reducering
°av tulltaxan ens på vissa punkter —- såvida vi icke konsekvent ställa
oss på den ståndDunkten: bort med de indirekta skatterna, som orättvist!
drabba. medborgarna oavsett deras ekonomiska förmåga! Och kan det icke
ske på annat sätt, då må skatteprocenten för de direkta skatterna höjas.
Och helt naturligt bör vid en sådan politiks beträdande början göras med
minskning av sadana tullar, som drabba medborgarnas oundgängligaste behovsartiklar.
Nu är det alldeles uppenbart, att socialdemokraterna äro fullt
på det klara med, hur tullarna verka. Jag kan i det fallet bara hänvisa
till ett par broschyrer, som under valrörelsen utkommit. Jag har här en sådan
av herr Sköld, däri han visar oss, att när statskassan får t. ex. 65 miljoner
kronor, sa fa enskilda 115 miljoner kronor. Han visar också, huru tyngande
för arbetarhushållen tullbörden är. När man sålunda vet, huru detta verkar,
men ändå icke går in för en allvarlig och enhetlig aktion, skulle jag hava
lust att påminna om det gamla och visa ordet: »Den som vet det rätta och icke
gör det, honom är det synd.»
Det är alldeles, uppenbart detta, att om det under bättre statsekonomiska
förhållanden är rimligt, och riktigt och rättvist att kräva minskning i statsmakternas.
utsugning via tullar av de minst betalningskraftiga, så är det
naturligtvis ännu mera av omständigheterna påkallat att kräva en sådan
politik under lågkonjunkturer, • under tryckta tider, då de fattiga äro ännu
fattigare. Naturligtvis blir da skattebetalningen efter förmåga rättvisligen
än mera.av behovet påkallad. Och förnekar man nu från socialdemokratiskt
håll riktigheten därav, då har man gjort gällande, att de rika, de med något
tiotal eller hundratusental kronor i årlig inkomst, icke skulle hava större
möjligheter att bära kostnaderna för bourgeoisiens statsordning än de allra
fattigaste offren för denna statsordning. Jag får då verkligen säga, att därest
en dylik uppfattning föres till torgs, då är det icke herr Engberg, som
har rätt, när han säger, att det är kommunisterna, som avstått från bruket av
sitt förnuft, utan då är det tydligtvis just socialdemokraterna själva, som
avstått från detsamma.
Jag skall icke ingå på någon som helst redogörelse för de skatteobjekt, som
möjligen må kunna finnas. Jag vill bara hänvisa till vissa socialdemokratiska
broschyrer, där denna sak är utredd. Men det vill jag säga, att därför att en
suspendering av spannmålstullarna skulle betyda en minskning av åtta miljoner
kronor i statsinkomster, så kan det icke vara riktigt att kapitulera för ett
sådant skäl. Ty med ett bibehållande av tullsystemet på grund av stats finansiella
skäl komma vi i det mycket oskäliga förhållandet att vi, samtidigt som
vi skaffa statskassan vissa inkomster, också fortfarande måste hjälpa kvarntrusten
till att tillskansa sig oerhörda vinster ur det arbetande folkets fickor.
Om man bara som exempel tar en ångkvarn, som just för några veckor sedan
firade sitt femtioårsjubileum, så finner man, att detta bolag har på ett inbetalt
aktiekapital av 300,000 kronor enligt tidningen Socialdemokraten, varifrån jag
hämtat uppgiften, gjort en vinst på 6 Va miljoner kronor. Detta innebär, alt aktieägarna
under en tidsföljd av femtio år haft en årlig vinst av -f3 % på sitt en
gång inbetalda kapital, varav 2,3 % varje år kunnat utdelas. Det kan icke vara
riktigt, med tanke på den vinst, statskassan skulle kunna göra, att låta kvarntrusten
roffa åt sig fördelar, som avsetts för andra. ■
Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
in. in.
(Forts.)
Nr 15. 2;
Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
m. m.
(Forts.)
48
Onsdagen den 25 februari f. m.
Det är ytterligare många synpunkter jag skulle vilja andraga, därest jag icke
med hänsyn till den i dag tyngda arbetsordningen anser mig böra fatta mig kort.
Jag vill nu bara säga det, att jag på intet vis är missnöjd med regeringen, därför
att den icke besvarat interpellationen. Det kan vara riktigt, som det sagts härom,
att en förhandsdebatt skulle kunna försämra sakläget i dag. Men som frågan
nu ligger, kan jag ju säga, att den risken kunde vi tagit. Å andra sidau vilja
vi ärligen säga ut, att vi vänta icke, att den nuvarande regeringen skulle hava
lust att gå in för åtgärder, som icke riksdagen, som icke ens regeringens eget partifolk
i riksdagen vill vara med om. Regeringens ställning i det här fallet må vara
ursäktad av det socialdemokratiska partiets beskedlighet och må också vara förklarad
därav att naturligtvis ingen regering skulle vilja taga ställning till denna
sin rätt under pågående riksdag.
Det skulle kunna tilläggas, att när det på grund av arbetsköparnas aktion
för närvarande kommit att bli knappa omständigheter i tusentals arbetarfamiljer,
i en sådan situation vilja icke socialdemokraterna använda sitt parlamentariska
inflytande ens för att omöjliggöra statsmakternas utsugning av de fattigaste
genom tull på bröd. Och när förhållandet är sådant, att bourgeoisien icke
vill bära högre direkta skatter, som drabba efter vars och ens förmåga, och att
detta borgardöme slösar, när det gäller hovhållning och militarism, då är det icke
riktigt, att man från socialdemokratiskt håll i en sådan situation ställer sig på
den ståndpunkten: vi böra beskatta de fattigas brödföda. Sådant är beskedlighet
och undfallenhet, som äro utan motstycke annat än i socialdemokratisk politiks
historia. Vi måste göra klart för oss, att ett arbetarparti icke kan tjäna mer än
en herre. Tjänar det i en sådan här situation bourgeoisiens intressen, böjer det
sig för dess krav, så kan det icke tjäna arbetarklassen. Det har givit löften,
men var är gärningen eller ens viljan till gärning? Det stod att läsa i en socialdemokratisk
tidning under en valrörelse, att »liberalerna», samt och synnerligen
vore stora hycklare, ty de lovade i valrörelsen att vara frihandlare, men i
riksdagen försvarade de en och annan tull. Jag kan icke se annat, än att när
man betraktar socialdemokraternas ståndpunktstagandc i fråga om ett definitivt
avskaffande av spannmålstullarna, och när man tar hänsyn till att en del av dem
i den föreliggande frågan, huruvida åtta miljoner kronor borde uttagas genom
direkt skatt eller genom indirekt skatt, sagt, att de vilja taga den direkta skatten,
så äro socialdemokraterna enligt sina egna tidningar och enligt sina egna utslungade
påståenden hycklare.
Vad oss kommunister beträffar, så vilja vi för vår del — även om man skränar
aldrig så mycket, att vi »tjäna endast Moskva» — lugnt låta oss bedömas
efter våra gärningar. Vår internationella disciplin — motiverad av vår tids
stridsställning mellan bourgeoisien och proletariatet — har icke ett ögonblick
hindrat oss att ställa våra krav så, som de böra vara med hänsyn till vårt eget
lands arbetande folks intressen och önskningar. Jag vågar påstå, att vi med
bibehållande av denna vår disciplin aldrig komma i motsatsförhållande därtill.
Och jag skulle tro, att man icke i längden på det viset kan lura folk genom att
bedriva en sorts valrörelsepolitik och en annan sorts riksdagspolitik. Det är nog
riktigt vad den amerikanske presidenten Lincoln en gång sade: »Man kan lura
folket en tid, en del av folket all tid men aldrig allt folket all tid.» Och det borde
vara otänkbart, att nu, när borgardömet går till attack mot arbetarna, kunna under
tal om det statsfinansiella läget i omtanke om de rika lura i arbetarmassorna
den uppfattningen, att de ha den betalningsskyldighet för statsfinanserna, som
de övre tiotusen icke vilja bära.
Herr talman! Jag skulle naturligtvis ha velat yrka bifall till den socialdemokratiska
motionen. Men då jag icke i likhet med den ärade motionären, herr
Vennerström, behöver »rädda min själ» genom att ställa ett sådant yrkande,
måste jag i alla fall i anledning av vad som inträffat anse mig hava haft rätt
Onsdagen den 25 februari f. in.
49 Nr 15.
att göra dessa erinringar vid detta tillfälle. Jag kommer naturligtvis,
det blir möjligt, att rösta för herr Vennerströms motion.
TIerr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
därest Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
m. m.
(Forte.)
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Då jag begärt
ordet i denna debatt, är det därför att en ledamot av denna kammare, och just
den föregående talaren, herr Herou, med kammarens tillstånd till chefen för
finansdepartementet riktat ett par frågor, som hänga mycket nära samman med
de nu behandlade motionerna. Herr Herou har frågat, om departementschefen
ansåge att regeringen, i anledning av den uppkomna situationen på spannmålsmarknaden,
ägde rätt att tillsvidare nedsätta eller borttaga spannmålstullarna,
samt, om så vore, huruvida regeringen ämnade i det allmännas intresse snarast
möjligt och tillsvidare nedsätta eller borttaga nu gällande tullsatser å spannmål.
Mitt svar kan i frågans nuvarande läge bli mycket kort.
Grundlagarna innefatta intet hinder för Kungl. Maj:t att sänka eller avskaffa
en av riksdagen åtagen tullbevillning. Ordalagen i § 60 regeringsformen anses
tvärtom förutsätta, att Kungl. Maj :t äger en dylik befogenhet. Vid upprepade
tillfällen har Kungl. Maj:t begagnat sig av denna befogenhet. Särskilt under
kristiden har Kungl. Maj:t sålunda genom ett flertal författningar medgivit
tullfrihet för vissa varor, däribland spannmål.
Emellertid är det självklart, att Kungl. Maj:t endast med största försiktighet
kan göra bruk av en dylik befogenhet. En ändring i tullsatserna eller ett
upphävande av vissa tullar kan medföra en förskjutning av skattebelastningen
i förhållande till vad riksdagen avsett, och riksdagens makt över beskattningen
skulle sålunda kunna obehörigen inskränkas. Framför allt torde det få råda
alldeles exceptionella förhållanden, för att Kungl. Maj :t skulle anse sig böra på
egen hand besluta i nu förevarande frågor, då riksdagen är samlad och dess
mening i ärendet kan inhämtas.
Då herr Herou riktade sin interpellation till chefen för finansdepartementet,
var spörsmået redan genom motioner i båda kamrarna förelagt riksdagen till
prövning, och från finansministerns sida kunde tidigare icke gärna något annat
svar ha lämnats än det, som nu kan formuleras så, att regeringen vid denna
frågas avgörande måste tillmäta en väsentlig betydelse åt det beslut, riksdagen
kan komma att fatta.
Som tiden nu var långt framskriden samt flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande betänkande ävensom handläggrangen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 15.
4
Jfr 15. 50
Onsdagen den 25 februari e. m.
Ang. tillfallit
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 25 februari e. in.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillningsutskottets betänkande,
nr 6, i anledning av väckta motioner om tillfällig tullfrihet å vissa
slag av spannmål m. m1.; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning,
ordet till
Herr Böing, som yttrade: I det anförande, som herr Herou höll före middagsrasten,
gav han huvudsakligast uttryck åt de känslor, som han, och jagantar
hela det kommunistiska partiet hyser för det socialdemokratiska partiet.
Vad man nu än må säga om dessa upplysningar, så kan man åtminstone
icke påstå annat än att de icke äga nyhetens behag, ty vi känna alla
väl till dessa känslor från den kommunistiska dagspressen.
Men i sak yttrade sig herr Herou mycket kort, och jag är övertygad, att
den ärade talaren, om han varit medlem av bevillningsutskottet och deltagit i
denna frågas behandling inom utskottet, icke gärna skulle kunnat komma till
annat resultat än det, vartill bevillningsutskottets samtliga ledamöter kommit.
Jag ber få påpeka för kammarens ledamöter, i vilket läge denna fråga för
ögonblicket befinner sig, sedan första kammaren i middags biträtt utskottets
hemställan. Det finnes ingen möjlighet för kammaren att kunna biträda det
yrkande, som herr Vennerström framställt om bifall till motionen, emedan i
motionen föreslås »lämplig jämkning i kvarnskyddet för mjöl av råg och
vete»; samt »restitution av tullen å vid tullfrihetens ikraftträdande inom
landet befintlig importerad och förtullad omalen spannmål — råg och vete —
samt av sådan spannmål vid svenska kvarnar framställt mjöl, resp. efterbeskattning
av vid tullfrihetens upphörande inom landet befintlig importerad
spannmål och mjöl av utländsk spannmål».
Då det i bevillningsutskottet konstaterats, att det budgetära läget icke medgav
ett bifall till motionen, verkställdes ingen utredning rörande det tullskydd
riksdagen borde lämna kvarnindustrin, i händelse tullfrihet å omalen
spannmål skulle bliva beslutad, lika litet som någon förordning om tullrestitution
eller efterbeskattning utarbetades. Det finnes under sådana förhållanden
ingen möjlighet — det förstår ju var och en — för kammaren att
kunna biträda motionen. Närmast skulle man då tänka sig, att kammaren
kunde till bevillningsutskottet återremittera detta betänkande, men då som
sagt första kammaren redan fattat beslut i frågan och biträtt utskottets
hemställan, skulle ett dylikt beslut om återremiss från andra kammarens sida
endast föranleda, att vid nästa sammanträde en anmodan förelåg att andra
kammaren måtte fatta beslut i frågan.
Onsdagen den 25 februari e. ni.
51 Nr 15.
Till följd härav förefinnes ingen anledning fortsätta denna debatt, när
frågan har kommit i detta läge. Jag är övertygad om, att det stora flertalet
av denna kammare livligt beklagar, att de icke kunna biträda motionärernas
hemställan. För utskottet gällde det att verkställa tre undersökningar, innan
utskottet kunde taga ståndpunkt till förslaget. Den ena undersökningen gällde,
huruvida motionärerna hade rätt däri, att inom landet finnes så obetydliga
kvantiteter spannmål till avsalu, att skyddstullen å omalen och malen spannmål
för tillfället närmast är att betrakta som en finanstull. Denna undersökning
utfördes, och som kammaren funnit av det föreliggande utskottsbetänkandet,
framgår klart och tydligt, att motionärerna i det hänseendet hade
fullständigt rätt. Kammaren skulle lugnt kunnat, om det statsfinansiella läget
varit ett annat och de tekniska svårigheterna kunde övervinnas, biträda motionen
utan att skada producenterna men däremot gagna befolkningen i sin
helhet.
Den andra undersökningen, som måste göras, var en undersökning av det
statsfinansiella läget. — Jag måste ge vissa talare i denna kammare rätt,
att innehållet i finansdepartementets promemoria väckte förvåning i utskottet,
då i densamma konstaterades, att såvitt man nu kan beräkna överskottet i
1924—1925 års budget torde bliva endast mellan 1 och 2 miljoner kronor.
Jag hade vid riksdagens början samma förhoppning som de ärade motionärerna,
att då vissa inkomsttitlar för budgetåret 1924—1925 visade sig inbringa
mer än man beräknat, bland annat komma tullmedlen antagligen att
lämna ett överskott av c:a 19 miljoner kronor, så skulle, även om man medräknar
den oförutsedda utgiften av 8 J/2 miljoner kronor för mul- och klövsjukan,
ett tillräckligt överskott förefinnas för att riksdagen skulle kunna bifalla
de föreliggande motionerna. Men sedan promemorian erhållits från finansdepartementet,
så kunde naturligtvis ingen med ansvarskänsla inom bevillningsutskottet
rösta på annat sätt än som skett. Om jag icke missförstod
herr Herou i hans anförande, så ansåg han, att bevillningsutskottet, trots
denna promemoria och dess innehåll, skulle kunnat ha biträtt motionen och
sedermera genom en annan skatt ha täckt den brist i årets budget, som
skulle uppstå genom ett sådant bifall. Och han yttrade sig på så sätt, att jag
närmast fick det intrycket, att han ansåg, att bevillningsutskottet genom en
höjning av den direkta skatten vore i stånd att täcka den brist i årets budget
som skulle uppstå genom ett bifall till motionen. Om jag icke har missuppfattat
herr Herou, så får jag upplysa honom om, att det icke är möjligt för
riksdagen att fatta ett beslut om höjning av den direkta skatt, som utgår
under innevarande budgetår, d. v. s. budgetåret 1924—1925. Ty den inkomstoch
förmögenhetsskatt, som är beslutad för detta budgetår, är redan uttaxerad
och betald i november månad 1924.
Hade riksdagen icke ansett, att den uppkomna bristen borde täckas från
kassafonden, så hade det icke varit möjligt att tillgripa någon annan åtgärd,
än att besluta en förhöjning av en annan, indirekt skatt. Nu finnes det i vårt
land många indirekta skatter, och även dessa ii ro mycket tryckande. Ni kan
bäst förstå detta, mina damer och herrar, om ni jämföra den direkta beskattningen
inkomst- och förmögenhetsskatten, d. v. s. skatten på all inkomst, all
förmögenhet, allt kapital inom landet, vilken skatt för detta budgetår beräknas
uppgå till 135 miljoner kronor, med de indirekta skatterna, vilka äro
avsevärt högre. Så beräknas tullmedlen i år inbringa mellan 140 ä 150 miljoner
kronor. Tobaken beskattas så mycket, att man kan beräkna att monopolet
i år kommer att lämna en vinst på över (JO miljoner kronor. Detta för
att nämna ett par exempel. Skulle man nu tillgripa en höjning av en annan
indirekt skatt för att täcka en genom bifall till motionerna uppkommen brist
i årets budget, så skulle man möjligtvis såsom herr Lövgren i Nyborg fram
-
Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål
m. m.
(L*''orts.)
Kr 15. 52
Onsdagen den 25 februari e. rn.
Ang. tillfällig höll, kunna tillgripa samma åtgärd, som man gjort i Sovjet-Ryssland, där
Ovissa slag n.lan höft kaffetullen till 72 öre per kg. En dylik tullförliöjning skulle år
av
spannmål ligen medföra en inkomstökning för staten av cirka 8 miljoner kronor eller
m. m. det belopp, som ett bifall till motionen i inkomstminskning för detta budgetår
(Forts.) skulle medföra. Men jag är övertygad om att en dylik förändring i den indi
rekta
beskattningen, skulle både av herr Herou och kammarens övriga kommunister
med all kraft bekämpas. Ty herr Herou och hans kommunistiska
kamrater här i kammaren ha framlämnat en motion, som bevillningsutskottet
ej kommer att behandla förrän fram emot riksdagens slut, i vilken motion de
föreslå tullfrihet å kaffe.
Den tredje utredningen gällde restitutionsförfarandet och efterbeskattningen,
men blev densamma ej slutförd.
Jag skall i frågans nuvarande läge icke trötta kammaren med något längre
anförande utan ber med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härpå anförde:
Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Det synes av de uttalanden, som
redan äro gjorda i kammaren och icke minst av det anförande, som bevillningsutskottets
ärade ordförande nyss höll, som om det inte för alla av de närvarande
vore klart, vilken fråga det här rör sig om och vad det här gäller. Det är nog
inte klart för många, att Sverige efter det beslut, som kammaren om ett par
timmar går att fatta, i reaktion och hårdhet mot de fattiga står bakom situationen
i Horthys Ungern och Mussolinis Italien. — Det låter som en paradox,
men det är så.
Herr Röing talar här om, att man inte kunde finna några tekniska former
för ordnandet av denna sak, om man skulle bifalla motionen. Jag vill i detta
sammanhang nämna, att vi i alla tider haft två särskilt hänsynslösa länder
före kriget, där de fattigas intressen räknats jämnt lika med noll. Det första,
som jag pekar på framför alla andra, är det gamla Ungern och det andra de
ost-elbiska junkrarnas regemente. När man nu för ett par, tre veckor sedan
började hopa spannmål i Budapest och när mjölet stigit till siffror, som jag
skall ta fram inom ett par minuter, då fann Horthy i Ungern på medel. Han,
som är beryktad för att vara den svartaste av alla regenter i världen för närvarande,
slopade då spannmåls- och mjöltullen och en hel hop andra tullar. Han
bekymrade sig icke om några formaliteter, utan han lät dem, som tagit in och
hopat spannmål till höga pris för spekulation i densamma, stå sitt kast. Där
vankades varken restitution eller något annat. På liknande sätt har Mussolini
gjort i Italien; och jag skall också gå in på den saken närmare inom ett par
minuter, men innan dess skall jag säga några ord om ställningen i allmänhet.
I det anförande jag hade i förmiddags, berörde jag en hel del förhållanden,
som ha åstadkommit dyrtiden. Vi hade ju i förfjol, år 1923, en sällsynt god
skörd. Världsskörden på vete gick då upp, så att den i det närmaste motsvarade
en skörd av normal storlek före världskriget, visserligen icke fullt, men
det felades endast 3 miljoner ton. Före kriget ansågs 105 miljoner ton vete
vara en god skörd, och nämnda år var den 102 miljoner styvt. Mot det året
stodo de två närmast föregående årens veteskördar av nära 90 miljoner ton år
1921 och nära 921/2 miljoner 1922. Skörden i fjol är ju ännu icke hopsummerad
— när jag säger i fjol räknar jag då inte med Argentina och Australien, som
slutförde skörden i januari detta år — utan den skörd, som togs i juli, augusti
och september i fjol på norra halvklotet. Den kommer säkerligen långt efter
förstnämnda år.
Vad rågen beträffar hade man också en god skörd i förfjol. Den uppgick till
36 miljoner ton i världen, men gick icke på långt när upp till nivån före världs
-
Onsdagen den 25 februari e. in.
53 Nr 15.
kriget; och en förklaring härtill är, att i både Ungern, Ryssland och Tyskland Ang. tillfällig
jorden är i fullkomlig vanhävd på många ställen. Tyskland t. ex. frambringar å
för närvarande ej mer än omkring 70 procent per hektar mot vad det gjorde före av spanmml
världskriget. Vidare är det en hel del andra faktorer, som förklara dessa krigs- m. m.
efterverkningar. Men till dessa krigsefterverkningar kommer en rad andra (Forts.)
faktorer, och den förnämsta är att världen i fjol hade en sällsynt otur
med skörden. Det plägar annars mest vara så, att de skilda länderna komplettera
varandra, så att om det är för mycket torka på ett håll, brukar det vara
rikligt med nederbörd i rätt tid på ett annat håll och tvärtom. I fjol har det
verkligen varit tämligen klent överallt med skörden. Om vi se på förhållandena
här i Europa, så fick man i Tyskland, om jag tar detta land som exempel, 2.42
miljoner ton vete i fjol mot nära 2.9 år 1923. I Danmark fick man 160,000 ton
vete i fjol mot 24F,000 året förut; det är sålunda icke mindre än 80,000 ton, som
äro borta. Sverige hade också bara 187,000 ton mot 300,000 år 1923; och rågen
var också svag med 281,000 ton mot det förut mer än dubbla, omkring 594,000
ton år 1923. På samma sätt har den tyska rågen -— vilket är särskilt kännbart
— varit mycket svag: 5.7 miljoner ton i fjol mot 6.7 miljoner år 1923, alltså
en minskning med en miljon ton eller lika stor spannmålskvantitet som Sverige
använder för brödföda under ett år. Sammalunda förhåller det sig på andra
håll, utom i Frankrike och Italien. Men därtill kommer, att världen varit ganska
utsvulten tills ännu för ett par år sedan. I förfjol och i fjol började den
så smått att repa sig, industrien började att gå, arbetarna började få arbete,
och därmed följde en betydligt ökad konsumtion. Världen är nu också ganska
fattig, och när man är fattig äter man mera bröd och förtär mindre fisk och
kött och andra dyrbarare saker, vilket gör, att den stora konsumtionen av bröd,
trots den tämligen rika världsskörden i förfjol, starkt tagit på de befintliga
förråden. Detta är orsaken till att Frankrike och Italien, som egentligen inte
kunna sägas ha haft avsevärt sämre skördar under de båda sista åren, uppträtt
som ivriga köpare på världsmarknaden. Särskilt Italien river för närvarande
till sig vete från Australien i en utsträckning, som gör, att frakterna blivit uppdrivna,
och att många fartyg, som länge legat inne, hastigt fått ge sig ut på
»vetetrade» mellan Italien och kontinenten.
Vad läget på det södra halvklotet beträffar •—- där man skördat till för två
eller tre veckor sedan; man började skörden veckorna före jul och har hållit på
till sista veckan i januari — har Argentina icke fått mer än 65 % av förfjolsskörden.
Veteskörden uppgick nämligen endast till 23 miljoner quarters i år
mot 30.9 miljoner i förfjol. I Argentina rådde nu också under sistlidna december
och januari månader svåra väderleksförhållanden, varför bärgningen blev
dålig och skörden även av den anledningen sämre.
Man beräknar nu, att världen t. o. m. den sista juli, då spannmålsåret går till
ända, behöver utom de synliga förråden omkring 11 miljoner ton spannmål,
d. v. s. vad som motsvarar Sveriges brödsädskonsumtion under elva år. Mot
detta stå nu förråd, sonricke fullt gå upp till denna siffra. Däremot vet man
mycket väl. att de amerikanska bankerna och uppköparna ha i lagerhusen och
ute hos bönderna stora mängder vete hopade, men i vad mån detta förmår ge det
överskott, som behöves för att balansera spannmålsmarknaden, är icke bekant.
För att balansera spannmålsmarknaden och för att uppehålla ett stabilt vetepris
kräves nämligen någon miljon ton mer än som konsumeras — det skjutes
sålunda över till följande år. I annat fall uppkommer en situation sådan som
den vi bevittnat i Amerika från och med midsommar förra året och fram till
nuvarande tidpunkt; jag skall beröra den saken om eu liten stund.
Hur svåra förhållandena äro, kan ni förstå, då ni hör, att till och med ett
land som Rumänien, vilket utgöres av väldiga vete- och majsslätter och som
plägar utföra spannmål i betydande omfattning, måst tillgripa samma system
Nr 15. 54
Onsdagen den 25 februari e. m.
An?uimhet‘y S°“1 V?; tillamPac]e under världskriget, nämligen med utförselförbud och maximiå
vissa slag Pr^s. ^ör spannmål, mjöl och bröd, med försäljning av mjöl genom särskilda konav
spannmål sortier,. och med ransonering genom bagarna på det sättet att dessa endast få
m. m. köpa vissa mängder i veckan o. s. v. Alldeles som våra silversmugglare på se
(Forts.
) nare tid farit till Norge och Danmark för att komma över silver och sedan där
med
gorå förtjänster här i landet, har det på grund av att spannmålstillgången
hos Rumäniens grannar i år varit så knapp, funnits formliga smugglareligor i
spannmål, ehuru »smugglingen» här gått till i form av reguljär handel: man
har sökt få så stora spannmålsposter som möjligt över gränserna. Bulgarien
och Jugoslavien — länder som i vanliga fall exportera spannmål till utlandet i
stor utsträckning — ha också köpt upp spannmål. Även Italien, som tidigare
varit självförsörjande, uppträder nu som ivrig köpare på spannmålsmarknaden.
Till och med Kina, som förr i tiden levde tämligen för sig självt och som
tog sin spannmål från Mandschuriets veteslätter, har i år funnit frakterna dit
så dyra, att man även från dess sida, till råga på olyckan, börjat uppträda
som köpare av vete från den amerikanska västkusten. Hela rader av båtlaster
med vete ha därifrån undan för undan gått till kvarnarna i Sydkina. Jag har
förut i dag nämnt, att de japanska risfälten blivit i viss mån skadade genom
jordbävningen och på grund av andra förhållanden. Man har därför i Japan
alltmer börjat övergå till brödsädeskonsumtion i stället för riskonsumtion. Även
Japans miljoner av människor — för vilka riset förr utgjorde den huvudsakliga
födan — uppträda därför nu som köpare på spannmålsmarknaden.
Det hela, medverkar sålunda till att skapa en så spänd situation i förevarande
avseende, att vi icke haft något liknande på över sextio år.
I Ryssland slutligen finnes det alldeles som i Tyskland och Ungern stora
områden jord, som äro mycket vanskötta. Det är ju inte någon förnärmelse
att erinra om att redan på tsarens tid bevisade den kommitté, som tillsatts
för att undersöka möjligheterna och fördelarna av ett spritförbud, att för den
ryske bondens skötsel av jorden användes ett ytterligt litet antal dagsverken:
bonden vårdade sig om jorden till den del han själv behövde det och därutöver
endast, i mycket ringa grad. Det uppges nu från amerikanskt håll. att orsaken
till bristen pa spannmål i Ryssland närmast är, att bönderna icke godkänna
de fastställda maximipriserna och därför icke släppa ifrån sig sin spannmål
utan hellre.låta den bli liggande; detta skulle vara anledningen till att Rysslands
folk icke får den spannmål som den behöver. Från England återigen säges
det, att den ryska regeringen visserligen har tillgång till så mycket spannmål
den behöver men att den ändå uppträder som köpare av spannmål, därför
att man med hänsyn till eventuella händelser önskar hålla sig med stora, runt
om i landet fördelade spannmålsreserver. Vad som är sant i det avseendet kan
jag inte avgöra.
Jag lovade nyss att nämna några siffror rörande ställningen i Ungern.
Den ungerska regeringen har under veckan mellan jul och nyår förra året
upphävt spannmåls- och mjöltullarna intill den första maj 1925, en alldeles
oerhörd åtgärd i Ungerns historia. Priset på vete uppgick vid tiden för nämnda
åtgärd till 622.500 österrikiska kronor för 100 kilogram, eller 32.56 svenska
kronor enligt vederbörande växelkurs. Prisökningen berodde delvis, såsom
jag förut nämnde, därpå, att kvarnarna och spannmålshandlarna hopat stora
lager med spannmål. De betalade bönderna 250.000—300.000 kronor för 100
kilogram vete och begärde själva 400,000—450,000 för samma mängd; för
mjölet togo de icke mindre än 10,000 kronor per kilogram, d. v. s. en miljon
kronor för 100 kilogram. Vad mjölet beträffar var skillnaden mellan vad
man betalade bönderna och vad man själv fordrade omkring 600,000 kronor
för. 100 kilogram eller omkring 150 %. Nu betvivlas det visserligen i österrikiska
tidningar, att enligt den nuvarande organisationen av handeln i Ungern
Onsdagen den 25 februari c. in.
55 Nr 15.
mjölpriset i fortsättningen kommer att bli av någon verkan. Ett liknande Ang. tillfällig
resonemang hör man för övrigt här i Sverige; det invändes ju, att ett upp- . tullfrihet
hävande av spannmålstullarna icke skulle komma konsumenterna till godo. a“ Spannmål
Vore detta fallet, skulle emellertid upphävandet väl icke heller vara till någon m. m.
skada. Den ungerske jordbruksministern påpekade också mycket riktigt, att (Forts.)
bönderna, som sålt sin spannmål billigt och i viss utsträckning få köpa dyrt
mjöl, icke ha något intresse av att upprätthålla spannmålsspekulanternas och
kvarnarnas höga pris.
Vad Jugoslavien beträffar, hade man där ännu i början av senaste skördeåret
spannmålsexport. Man vet för övrigt, hur spekulanter alltid förmå att
göra regeringar beroende av sig, och särskilt den nu sittande jugoslaviska regeringen
är naturligtvis ganska lyhörd för dessa synpunkter: den är nu inte
precis någon bondevänlig regering! Man släppte ut icke mindre än 110,000
ton vete under de tre första månaderna av skördeåret, d. v. s. augusti, september
och oktober föregående år. Det var schweizare, italienare, greker och
andra, som drogo dessa spannmålsmängder ur landet.
Mussolini i Italien har genom en förordning av själva juldagen 1924 ytterligare
utsträckt Italiens tullfrihet för råg, vete, havre och majs att gälla, till
en början, till den 30 juni 1925. Samtidigt har man utfärdat exportförbud
för vete, vetemjöl, majs och melingryn. Det är, som ni förstår, en avsevärd
skillnad på Mussolini och professor Wohlin! Mussolini upphäver tullar och
inför utförselförbud på mjöl, gryn och spannmål, under det att professor
Wohlin och några andra till i bevillningsutskottet vilja, enligt det betänkande
som kommer som nästa fråga på dagordningen, i nuvarande situation pumpa
ut spannmålen ur landet genom utförselbevis. Därmed har man nått rekordet
av allt som förekommit i världen i den vägen.
I Polen råder det liknande förhållanden. Spannmåls- och mjölpriserna ha
där stigit så, att man för det första måst öka arbetslönerna med emellan 10
och 36 % och för det andra höja alla tjänstemäns och ämbetsmäns löner med
20 %. Den frågan blir, misstänker jag, aktuell rätt snart här också, om de
nuvarande prisen på spannmål skola räcka länge till. Därjämte har man i
Polen omkring den 15 januari i år infört utförselförbud för all spannmål,
detta för att förhindra, att spannmålspriset i landet skall nå samma höjd som
på världsmarknaden. Icke desto mindre kommer i den fråga, som vi härnäst
gå att behandla, en talrik grupp i denna kammare att rösta för att man låter
pumpa ut den lilla spannmål vi ha här i landet och såmedelst göra den kvarvarande
ännu dyrare. Ni kan därav förstå, vad den svenska politiken är för
en politik och vad den svenska riksdagen är för en riksdag!
I Litauen har man genom en förordning av från julafton i fjol upphävt tullarna
för råg och potatis intill den 1 juli 1925. Utförseln av matvaror har
också förbjudits.
I Tyskland har man ännu icke kommit upp till våra spannmålspris. För
närvarande eller den 1 februari 1925 gäller i tyska inlandet, t. ex. i Mannheim,
vete 27 guldmark eller 24.30 kronor för 100 kilogram mot 31 kronor
i Sverige. Vi ha sålunda ett sju kronor högre pris för 100 kilogram vete än
i Tysklands hjärta, där frakterna och prisen överhuvud laget äro högst. Vad
rågen beträffar, gällde denna i Mannheim 26 guldmark eller 23.20 kronor
för 100 kilogram mot 29 kronor här. Även om man bara ser på det gångna
året ha de tyska priserna åkt framåt. De ha stigit i höjden särskilt från i
mars månad i fjol. Enligt av Frankfurter Zeitung publicerad prisindex för
råg har index från 81 i januari förra året stigit till 149.73, d. v. s. nära 150,
i samma månad innevarande år. Tndextalet har sålunda nära. nog fördubblats.
Jag har för övrigt just i en tidning i går läst. att de tyska spannmålsprisen
sedan i mars förra året åkt upp med omkring 150 procent. Spannmålsprisen
voro ju också tämligen låga i fjol våras. Den situation, som upp
-
>T 15. 56
Onsdagen den 25 februari e. m.
k°mmit i världen genom en serie olyckliga sammanstötande tillfälligheter, ge«
villa slag n0P dålig skötsel av jorden, genom allmänt förfall av jordbruket i de förut
av spannmål krigförande länderna, genom svaga skördar litet överallt — även Canada har
in. m. i år haft en mycket svag skörd — har av kapitalet utnyttjats på det mest
(Forts.) hänsynslösa sätt. Precis som spelet gick före världskriget, när dansen pågick
som värst, i Sodom kring guldkalven, pågår nu denna spannmålshandel
nära nog i hela världen. Det kan man so. så snart man öppnar en tidning.
Jag skall bara ge er en liten bild från huvudspannmålslandet Amerika: I
Chicago har på börsen sedan den 25 januari i fjol, alltså för icke mer än tretton
månader sedan, vetepriset stigit med 115 procent. Det var, som jag sade, kort
före midsommar, som spekulanterna kastade sig över vetet. Det inträffade, när
man märkte, att det pekade hän mot en svag spannmålsskörd i flera av världens
länder. Den 6 juni i fjol noterade Chicagobörsen 108 cents per bushel, d. v. s.
per 27 kg., eller med andra ord 14 kronor 80 öre per 100 kg. När prisen stego,
ökades spekulanternas antal, genom att jobbarna till sitt förfogande hade tidningar,
som lockade fram spekulanterna, och den 4 juli, sedan det i de stora
spannmålsdistrikten en 8—14 dagar rått ogynnsam väderlek och skördeförhållandena
varit dåliga både i Canada och i Förenta staterna, steg priset till 117
cents eller 16 kronor 3 öre per deciton. Den 18 juli var priset redan uppe i
127 cents eller 17 kronor 40 öre per 100 kg. Nu började en hel del spekulanter
kasta sig än våldsammare än förut över marknaden, och de hjälptes däri av att
den amerikanska räntefoten vid den tiden sänktes från 4 till 3 procent. Då
debuterade en man, vars namn nu är i var mans mun, nämligen Julius Barnes,
numera kallad spannmålskungen av Chicago. Han hade förut varit de förenade
amerikanska handelskamrarnas ordförande. Numera utpekas han av den allmänna
meningen som en stor jobbare på spannmålsmarknaden, där han alltjämt
innehar en ledande ställning. Han stöddes i sina spekulationer ej blott av en
köpt press utan även av ett par banker och spekulerade såväl i Winnipeg i
Canada som i Chicago i Förenta staterna. Kapital tillhandahölls honom. Han
uppträdde, huvudsakligen i början, som bankernas bulvan och lockade genom
tidningarna människor att investera kapital på vetemarknaden och att börja spekulera
på denna marknad. Härigenom fick han den första augusti priset upp i
133 cents per bushel eller 18 kronor 22 öre per 100 kg. Så kom mellertid skördetiden.
Skörden blev icke så dålig, som man ropat ut i tidningspressen, och då
blevo en del av spekulanterna vacklande, så att de sålde, men allt som då såldes,
köptes upp av hankerna såväl i Förenta staterna som i Canada. Då priset i
september för en kort tid gick ned med 8 cents per bushel, eller 1 krona 10 öre per
100 kg., och man väntade, att det skulle gå hål på bubblan, satte bankerna i
stället in sina krafter och förstärkte sin ställning genom att utvidga sina förbindelser.
De åtaganden, bankerna iklätt sig i förhållande till sina kunder,
spekulanter i Europa och på andra håll, uppfylldes helt och hållet korrekt och
icke bara detta, utan bankerna skaffade Barnes mer kapital, så att han kunde
fortsätta med uppköp av spannmål i spekulativt syfte. Han köpte nu 800,000
ton eller nära Sveriges hela brödsädesförbrukning på ett år och lade det sålunda
inköpta förrådet åt sidan för att hålla det till i maj månad 1925. Den 26 september
hade priset åter stigit, så att i Chicago noterades 135 cents per bushel
och den 3 oktober 146 cents per bushel eller 20 kronor på 100 kg. Den motsatta
baissespekulationen hade hoppats på goda skördar i Indien och Australien,
men rapporterna därifrån blevo allt mer nedslående och visade icke ens
medelgod skörd, varjämte det visade sig, att spannmålsförråden i sistnämnda
produktionsområden voro ganska uttömda, så att man där behövde sin spannmål
själv. Samtidigt härmed fick man tydliga bevis för att summan av den
europeiska och asiatiska skörden skulle bli tämligen låg. Tidningarna, bankerna
och Barnes bildade då den alltjämt bestående s. k. »veteringen i Chicago».
Onsdagen den 25 februari e. in.
57 Nr 15.
Mot denna veterings manipulationer på marknaden satte sig nu engelska, frånska
och belgiska och även andra spannmålshus till motvärn och försökte leta å viJsa s(a?
reda på lager på andra ställen i världen och att undvika att köpa något från av spannmål.
Förenta staterna. Men förr eller senare måste de köpa. Deras bortovaro från m- m.
marknaden bekymrade icke ringen så värst mycket, då ringen inriktat sina (Forts.)
spekulationer på den spannmålsbrist, som väntades komma att uppstå i maj
månad 1925. Nu började Barnesgruppen i Chicago att draga in även Argentinas
spannmålsmarknad inom sin maktsfär, i det att ringen inköpte mycket
av skörden i sistnämnda land, därvid ringen erhöll stöd av en massa spannmålsringar
och kvarnägare i Buenos Ayres och på andra ställen i Argentina.
Som bristen på spannmål var stor i Europa, måste de fem ledande stora europeiska
spannmålshusen göra uppköp av spannmål, och detta uppmuntrade spekulanterna
och gjorde marknaden ännu styvare. Nu höll Barnes inne icke
mindre än 30,000,000 bushels eller 710,000 ton. Vid sina spekulationer både han
förenat sig med Rutten, en förutvarande lagerbokhållare i en spannmålsfirma
i New York, som lagt 10,000,000 bushels under sig och som också inträtt i
spannmålsringen. Den 5 december hade Barnes och hans medspekulanter fatt
upp priset i 156 cents per bushel eller 21 kronor 24 öre per 100 kg. Då kom
det ett rykte ut, som det skrevs om i tidningarna så mycket före jul, eller att
man ämnade pressa upp priset i 200 cents per bushel, d. v. s. 27 kronor 40 öre
per deciton. Som jag nämnde för en stund sedan, har det priset redan i går
överskridits, i det att i New York noterades i går 205 5/8 cents per bushel eller
närmare 29 kronor på 100 kg. När nu de stora husen i Europa köpte, då
vacklade flera spannmålshandlande i Europa i sin förutvarande hållning och
började köpa, så att priset steg. Sedan kom det bestämda uppgifter om skördeutfallet
i Argentina, när skörden började på allvar komma igång där vid
jultiden. När det visade sig, att landet hade en tämligen svag skörd, började
sovjet bli oroligt och kastade sig in på spannmålsmarknaden. Ryssland sände
till London en agent, som köpte icke mindre än 14 spannmålslaster manitobavete
på en dag, och följden av dessa enorma inköp var, att Chicago noterade 205
cents per bushel för vete, eller 28 kronor 9 öre per deciton, allt under det att
det på en enda dag blev en rekordomsättning på Chicagobörsen av icke mindre
än 100,000,000 bushel, d. v. s. 2,7 miljoner ton. ^ D. v. s. bra nära den kvantitet
brödsäd, svenska folket konsumerar på tre år, omsatt av jobbarhänder på
en enda börs i Amerika nå tre gånger en fjärdedels timme! (Jag vill minnas
det är så länge, som de hålla på på börsen.) Så kommo veteprisen i Amerika
upp till en nivå, som de icke uppnått sedan 1868, när det stora inbördeskriget
var slut.
Nu skall man därför icke tro, att läget är så fruktansvärt allvarligt, att
det bör föranleda några panikinköp, ty vi få för det första komma ihåg, att
Barnes spekulation är baserad på maj månad 1925, och för det andra, att de
lager, som amerikanarna ligga inne med och som hållas borta från de synliga
veteförråd, som världen för närvarande laborerar med, förmodligen utgöra
minst 2,000,000 ton, och två miljoner ton, det är dubbelt så mycket, som världen
behöver att balansera vågen med för att stabilisera veteprisen under ett år.
Men det kan i alla fall inte vara något tvivel om, att vi nu ha så fruktansvärda
priser på spannmål, att vi icke haft maken under fredstid^ sedan 1868.
Yi ha nu, som noteringen i dag visar, ett pris av 28 kronor 18 öre på New Yorkbörsen.
I går var priset här i Stockholm uppe i 31 kronor för vete och 29
kronor för råg. En riksdag, som vägrar att vara med om att vidtaga några
åtgärder för att åtminstone visa folket i landet, att riksdagsmännen ha något
intresse för folket annat än vid valen, en riksdag, som ställer sig bakom Mussolinis
Italien och bakom Horthys Ungern och bakom andra ytterst reaktionära
Nr 15. 5*
Onsdagen den 25 februari e. m.
^tamhet19 sta,leM 1 Europa- clon riksdagen, jag tvekar icke att säga det, vansköter landets
å vissa slag P°htlk!
av spannmål -L)et sorgligaste i detta skådespel är emellertid icke utskottets avslagsyrkande.
i»t. m. Det sorgligaste av alltsammans är den jämmerliga och ynkliga motivering, som
(Forte.) presteras av motionärerna. Jag har aldrig i min levnads tid tänkt mig en’vänstermotion,
skriven på det viset. Jag ber er, när ni komma hem, att taga fram
motiveringen. Jag skall icke uppehålla tiden här med att citera den. Jag har
så många gånger talat mot de argument, som framförts i denna olyckliga motion,
så jag skall icke allt för länge uppehålla mig vid den. Om motionen varit
skriven av herr Lindman, skulle jag kunnat förstå, att dess motivering kommit
att se ut som den gör, men jag måste säga att, skriven av de personer, som undertecknat
densamma är den verkligen obegriplig. Jag skall icke uppehålla
mig vid den saken längre.
Herr Rökig — jag återvänder till honom — sade, bland annat, också, att enligt
hans mening skulle det vara nödvändigt att lägga på en indirekt skatt, om
dessa åtta miljoner vore borta. Ha vi icke varit i vida mer förtvivlade förhållanden
än nu? Vi behöva därför icke upprepa slöseriet under krigsåren. Vi
skola inte heller upprepa resonemangen om det slöseri, som då försiggick. Har
det icke funnits utvägar att skaffa pengar under långt värre situationer? När
herr Röing erkänner och själv påpekar, att vårt lands samlade direkta skatter
på allt, som är arbete, kapital och förmögenhet, däri inberäknat även arbetarnas
och de små tjänstemännens arbete, som ju till sista öret beskattas, går till
135.000. 000 kronor, men bara tobak och tull går till 200,000,000 kronor om året.
Tobaken bryr jag mig nu inte så mycket om. Det spelar ju inte så avgörande
roll, om tobaksskatten blir 10,000,000 högre eller ej. Ju högre skatten är, desto
bättre blir folkhälsan, desto starkare hjärtan få människorna och desto längre
leva de. Men däremot bryr jag mig så mycket mera om tullarna. Tullinkomsterna
uppgå till 140,000,000 kronor, alltså drabbar mer skatt här i landet de
fattigas och deras barns magar, än vad all skatt på inkomst av arbete och kapital
och på förmögenhet uppgår till. Nu menar herr Röing, att det skulle vara
nödvändigt att lägga på en ny indirekt skatt. Varför en indirekt skatt? Är
regeringen, äro statsmakterna så blottade på möjligheter att åstadkomma
8.000. 000 kronor, att man maste tillgripa en sådan utväg för att uppbringa
detta belopp?
Sedan kommer därtill en annan sak. Man säger att bristerna i budgeten till
stor del uppstått _ genom att furageringsanslaget för arméns hästar har överskridits.
Nu är jag visserligen en stor hästvän, men jag tänker också på ett
gammalt bibelspråk, som säger, att man skall inte taga brödet från barnen och
kasta det åt hundarna. Och man skall icke heller taga brödet från barnen och
kasta det åt arméns hästar, ty arméns hästar kunna vi undvara lättare än vi
kunna undvara barnen. Det måste vi väl ändå erkänna! Men, säger jag, om vi
skola ha en indirekt skatt, varför då lägga på en så förhatlig indirekt skatt som
verkar så, att när staten får 8,000.000, få de rikaste i landet hundratals miljoner
kronor. Varför skola de fattiga i landet ge ut hundratals miljoner kronor
för bröd, därför att till underhåll av arméns hästar och för andra statsändamål
erhållas 8,000,000 kronor? Ni förstå, att det här är en fruktansvärt
hjälplös historia! Vad är det egentligen saken gäller? Det är icke fråga om
något annat än trakasserier. Fienderna till parlamentarismen och folkstyret
känna väl till detta folkstyres svaghet och hjälplöshet. De liksom sparka
folkstyret framför sig i rännstenen undan för undan tills det blir så nedsölat,
att folket inte vill veta av det. En sådan »spark» har utdelats därigenom, att
denna, fråga behandlats på sätt skett. Det är på tiden, att svensk vänster av alla
fraktioner känner och bekänner sina synder på denna sin förnekelses dag. Det
är pa tiden, att man gör klart för sig, vem man representerar, att man gör klart
Onsdagen den 25 februari e. in.
59 Nr 15.
för sig innebörden av partiprogrammet, av valtalen och av vad tidningarna skrevo
vid valen. Det är på tiden, att man gör klart för sig, om rättvisans gud är
den gud, man vill tjäna, eller om man vill tjäna mammon. Man bör träffa sitt
val i stället för att halta på båda benen utan att kunna bestämma sig. Här är
folket, det arbetande, skattebetalande, hederliga folket, som sänt hit er som sina
ombudsmän, där åter står den borgerliga klicken, som vill bygga .sitt välstånd
på andras arbete och leva på frukterna av detta arbete. Där är mammon! Här
är folket! Gå dit eller gå hit!
Herr Yenuerström: Herr talman! Jag är för min del tacksam för att herr
Herou å kommunisternas vägnar yrkat bifall till min motion. Men tyvärr har
jag erhållit meddelande från talmansbordet, att mitt yrkande om bifall till min
motion icke låter sig formellt framställas. Det är nämligen så, att denna motion
gällde dels suspension av spannmålstullarna, dels ock därjämte jämkning i
kvarnskyddet för mjöl av råg och vete. Och vi hade den uppfattningen, att man
inom vederbörande utskott''icke skulle ha något att erinra mot de i motionen
framförda synpunkterna, att det här gällde en tull som övergått från att vara
skyddstull till att bliva finanstull. Då emellertid utskottet intagit en annan
ståndpunkt, finner jag det för min del formellt omöjligt att vidhålla yrkandet
om bifall till motionen sådan den förelåg. Jag nödgas därför återtaga mitt
yrkande.
Men jag måste tyvärr på samma gång säga, att med den ställning jag har
till själva sakfrågan, befinner jag mig minst sagt i en synnerligen penibel situation,
och hela frågan ligger i ett mycket förvirrat läge. Att yrka bifall till
den motion som är framlagd, det kan jag som sagt av formella skäl icke göra;
att yrka bifall till utskottets betänkande, som går på avslag, det vill jag icke
göra; och att yrka bifall till en reservation, som är blank, är ju tämligen meningslöst.
I detta läge måste jag för min del säga det, att det förefaller icke
återstå annat än att tyvärr finna sig i att diskussionen får utgöra svar på frågan,
så mycket mer som första kammaren redan utan motivering bifallit utskottets
avslagsyrkande.
Till min värderade vän herr Herou och hans en timme långa lamentation
över socialdemokraternas uselhet och hänvisning till det kommunistiska partiets
störa berömlighet vill jag för min del icke säga något alls av något slag; jag
lämnar i detta avseende herr Herou utan vidare såsom självskriven segrare på
valplatsen. Jag vill icke inlåta mig på något bemötande i denna punkt på en
dag som denna, då röda rosor framlagts där nere på den främsta platsen i riksdagens
andra kammare. Det finns tillfällen, då det inbördes käbblet skulle
kunna få vila en liten smula och vika tillbaka för det som för hela arbetarklassen
och arbetarrörelsen är av större värde och av mera samlande och enande
natur.
Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman! Herr Herou förklarade i sitt anförande,
att frihandeln icke var någon kommunistisk princip, och jag tolkar
detta uttalande som ett erkännande av att frihandeln på det kommunistiska
programmet är en kommunistisk metod att i all synnerhet komma till användning,
då det gäller att komma åt socialdemokraterna.
Herr Herou sade vidare, att »vi kommunister ha bevisat genom vårt ställningstagande
— eller i förhållande till den ryska tulltaxan, rättare sagt, att
vi kunna fatta en ståndpunkt med hänsyn till livets krav». Med den ryska
tulltaxans hjälp hade herr Herou fått för sig att man skulle uppbygga det
ryska näringslivet. Då ber jag att få fråga herr Herou, om han tror att man
kan uppbygga det ryska näringslivet genom accis på de inhemska tillverkningarna,
utgående på sådana varor som t. ex. te med 2 rubel 90 kopek pr kg.,
Ang. tillfällig
tullfrihet
å vissa slag
av spannmål.
in. in.
(Forts.)
Nr 15. 60
Onsdagen den 25 februari e. m.
Alu/, tillfällig eller på en artikel som kaffe med 1 rubel 95 kopek pr kg., eller på en artikel
■i * villa''stig som koksalt med 3 kopek pr kg., d. v. s. 5 V2 svenska ören eller ungefär niotal,
spannmål, svarande det svenska grosshandelspriset på koksalt, eller vidare på bensin —
m. m. som jag framför allt genom mitt biträdande av bilskatten fått slita ont för
iForts.) under den sista valrörelsen -— med 10 kopek pr kg., d. v. s. 19 svenska ören
pr kg. Jag måste fråga, om herr Herou tror att det ryska näringslivet kommer
att blomstra mycket kraftigare genom att man tager den accisen på de
inhemska varorna.
Sedan får jag verkligen säga, efter det att jag studerat den ryska tulltaxan
och den accisbeskattning, som där finnes stadgad för det ryska folket, att jag
har ytterligt svårt att se, att den plattform, utifrån vilken herr Herou och
hans kompanjoner utskälla oss socialdemokrater, fortfarande kan vara
hållbar.
Ja, sedan tror jag icke att det är mycket att tillägga beträffande den här
debatten. Herr Beskow var synnerligen tillfredsställd över det svar jag hade
givit, ett svar som han förklarade vara mycket moderatare, än vad som stått
i tidningen Socialdemokraten. Jag står icke för rubrikerna i tidningen Socialdemokraten,
men jag bör i sanningens intresse upplysa om att jag står i mycket
hög grad för texten i tidningen Socialdemokraten. Och jag tror, att, om
man skulle granska det som högertidningarna sagt, herr Beskow sagt och
ledarna på högersidan sagt under de sista 3—4 månaderna, så ha rubrikerna
i Socialdemokraten icke skjutit så synnerligen högt över målet.
Herr Herou: Herr talman! Herr Vennerström nämnde, att jag i mitt förra
anförande skulle ha — jag förstår det var hans mening att säga detta —
mest velat göra gällande socialdemokratiens uselhet. Jag konstaterar, att efter
den sammanställning som jag gjorde mellan socialdemokratiens vallöften å ena
sidan och dess gärningar å den andra, så ha till försvar för de socialdemokratiska
gärningarna uppträtt de gamla oppositionsmännen herrar Vennerström
och Lövgren. Jag nämnde icke ordet uselhet, herr Vennerström, jag ställde
endast upp mot varandra vallöftena och gärningarna, och jag krävde i slutet
av mitt anförande, att det skulle bli litet överensstämmelse dem emellan. Skulle
min framställning av dessa förhållanden framstå på det sättet, att man fått det
intrycket att socialdemokraterna äro usla, så kan jag således icke hjälpa det.
Men om man icke bör tala om sådana saker nu, så får jag väl lämna herr Vennerströms
anförande. Och när jag förstår att kammaren icke är med på att
vi i dag vid denna timme gå att undersöka hela Rysslands näringsliv — på
vilket plan herr Lövgren tycktes vilja föra in debatten — så vill jag bara säga,
att vad herr Lövgren nyss åberopat naturligtvis icke i allt kan motiveras med
näringslivets upphjälpande. Men om man nu vill göra gällande att dessa åtgärder
i Ryssland skulle vara ett bevis för att där fördes en ännu sämre politik
för det arbetande folkets intressen, än vad som här i riksdagen förts, så vill
jag bara säga det, att saken ställer sig olika beroende på vilka källor man går
till. Jag skulle kunna anföra en annan stor socialdemokrat, nämligen Edo
Fimmen, som har en annan uppfattning än herr Lövgren här förfäktar. Han
säger på tal om Ryssland, att Europas arbetare kunde vara glada, om de både
den frihet, de möjligheter som Rysslands arbetare ha.
Vidare förekom det i herr statsrådets och chefens för finansdepartementet
anförande en liten passus som jag anser mig böra rätta. Det sades där, att vi
framställt vår interpellation, efter det denna motion förelåg. Jag konstaterar,
att det förhåller sig tvärtom så, att interpellationen kom före och herr Vennerströms
motion kom efteråt.
Nu vill bevillningsutskottets ärade ordförande göra gällande, att om jag
varit ledamot av bevillningsutskottet, så häda jag givetvis funnit, jag också,
Onsdagen den 25 februari e. m.
61 Nr 15.
att det vore omöjligt att gå på annat än avslag, d. v. s. att behålla spannmålstullarna.
Ja, jag jämställer därmed det sakförhållande, som vi kunnat kon- å%J£slag
statera allesammans, att en annan ärad ledamot av bevillningsutskottet, herr av spannmål
Fabian Månsson, betecknade bevillningsutskottets avslagsyrkande som det mest m. in.
reaktionära i hela världen. Och skulle jag behöva ge några särskilda anvis- (Forts.)
ningar på, hur man på annat sätt skulle kunna få medel, om det nu icke låter
sig göra att för det löpande budgetåret höja de direkta skatterna, så skulle jag
vilja hänvisa till möjligheten av en omflyttning, så att man lägger mera på
lyxtullarna i stället för på de varor som äro oundgängliga för det arbetande
folket.
I övrigt var mitt yttrande i den punkten mycket principiellt. Jag yttrade
nämligen: nu är det klart, att om alltför orimliga summor skola anslås för
hovhållning och militarism, så kan icke den minsta lilla början göras till en
reducering av tulltaxan ens på vissa punkter, såvida vi icke konsekvent ställa
oss på den ståndpunkten: bort med de indirekta skatterna, som orättvist drabba
medborgarna oavsett deras ekonomiska förmåga; och kan det icke ske på annat
sätt, så bör skatteprocenten för de direkta skatterna höjas.
Jag har icke några vidare erinringar att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Till avgörande förelåg härefter bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i an- Ang. utförselledning
av väckta motioner med förslag till förordning angående utförselbevis be™JZtTg
o i i OCH T/616.
ior ra g och vete.
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 115 i första
kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. och nr 155 i andra kammaren
av herr Westman m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte antaga ett såsom
bilaga till motionerna fogat förslag till förordning angående utförselbevis
för råg och vete av följande lydelse:
Förslag
till
förordning angående utförselbevis för råg och vete.
Härigenom förordnas som följer:
§ 1.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket
kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med
en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller av någotdera
slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan
anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln,
med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan
vara till enahanda myckenhet.
Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.
§ 2.
Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från det
angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande
antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller omalet
eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,
Nr 15. 62
Onsdagen den 25 Jebruari e. m.
Ang. utförselbevis
för råg
och vete.
(Forts.)
eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex månader
influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna tillgång, hos
generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent.
§ 3.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1925 och gäller till och med
den 31 juli 1927.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservationer hade likväl avgivits:
av herrar Wohlin, Johan Nilsson i Kristianstad, Boman, Forell, Jönsson i
Boa, Lithander, Olsson i Golvvasta och Bengtsson i Kullen, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till de i ämnet avgivna motionerna; samt
av herr Olsson i Ramsta.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag är underrättad
om denna frågas utgång i första kammaren och också kan på goda grunder
förutse hur utgången skall bli i denna kammare, så vill jag icke underlåta att
i alla fall taga kammarens tid i anspråk några få minuter.
Till de krav, som motionärerna framfört och som ligga till grund för bevillningsutskottets
yrkande här, har utskottets majoritet ställt sig avstyrkande.
Den väsentliga motiveringen innebär ett upprepande av de argument, som
funnos i bevillningsutskottets yttrande förra året angående samma ärende. De
gå igenom bevillningsutskottets motivering som en röd tråd, om jag så får
säga, och äro de vapen med vilka man slår ned motionen.
Bevillningsutskottets första argument för ett avslag å motionärernas hemställan
är sålunda ett upprepande av motsvarande betänkande förra året och
det heter således med direkt hänvisning till detta: »Vidare anförde utskottet
—- d. v. s. 1924 års utskott — att utförselbevisen skulle, i den mån de kunde
komma till användning, få karaktär av exportpremier.» Jag får erkänna, att
jag icke kan förstå det resonemanget. Och bevillningsutskottets majoritet
är nog icke heller riktigt säker på, att detta argument är hållbart. Ty bevillningsutskottets
majoritet säger längre fram att det kan hända, att det icke
skulle uppstå verklig nytta av utförselbevisen, »allra helst som det pris de
exporterade varorna betingade skulle minskas med transportkostnaderna, samtidigt
som importvarornas pris skulle ökas med motsvarande kostnader».
Ja, om vi nu tänka oss det mest markanta fall, som egentligen kunde inträffa
och som jag hört åberopas man och man emellan, nämligen att om vi
förra året antagit förslaget om utförselbevis, så skulle, menar man, detta
ha verkat högst olyckligt under den gångna hösten, i det att en beklaglig export
då skulle kommit igång. Jag förstår icke detta resonemang. Ty om den
största köparen här i landet, kvarnringen, betalar den svenska spannmålen till
samma pris som den importerade här står i, då kan väl ingen export komma
i fråga. Och således om någon export hade kommit i fråga under den gångna
hösten, så skulle väl förhållandena legat så till, att kvarnringen underbetalat
den svenska varan gentemot världsmarknadspriset.
Vidare om jag övergår till den sista argumenteringen, att det inte skulle
Onsdagen den 25 februari e. in.
03 Nr 15.
gorå någon nytta, så vill jag fråga vad anledningen till att vägra oss detta,
då vi ha begärt det och begärt det endast försöksvis på två år, kan vara —-jag skall icke gå in på kapitlet närmare för att bevisa, att det kan göra någon
nytta, utan jag stannar där utskottet stannat och efterlyser sålunda anledningen
till dess vägran. Ty det är väl ingen här i denna kammare och överhuvud
ingen här i landet, vilken riktigt satt sig in i denna fråga, som vill
påstå, att, i händelse riksdagen behagade bifalla vad motionärerna här begära,
en enda människa här i landet skulle få sitt bröd fördyrat med ett öre. Det
är väl ingen här, som tror, att en affärsinstitution —- i detta fall den svenska
kvarnrörelsen —- säljer sina mjölprodukter inom landet till ett billigare pris,
än vad det yttre marknadsläget tvingar till att sälja dem.
Således är, såvitt jag kan förstå, hela denna fråga en sak emellan producenterna
av den svenska spannmålen och förädlarna av denna samma spannmål.
Jag vill erinra om en sak, som torde vara bevillningsutskottets samtliga ledamöter
bekant, och det är, att på visst håll, där man särskilt har intresse
för dessa förhållanden, där anser man, att det föreliggande industriskyddet är
för lågt. Industriskyddet i detta fall skall vara skillnaden mellan tullen
på spannmål och mjöltullen. Och där handlar man på det sättet att vad man
behöver i industrien utöver detta skydd, det tager man från den svenska spannmålen.
Nu förutsätter jag, att den gång spannmålstullarna infördes det var
statsmakternas mening, att jordbrukarna, spannmålsproducenterna, skulle ha
detta skydd odelat och ingalunda att det skulle delas upp och förstärka industriskyddet.
Det är för att komma ur denna situation eller komma tillbaka
till den utgångsställning och det utgångsförhållande, som faktiskt förefanns
den gång spannmålsskyddet infördes, det är därför motionärerna här kommit
med sin framställning, det är därför reservanterna ställt sig på motionärernas
ståndpunkt.
Jag skall åtminstone denna gång icke bli långrandig — men jag vill icke
lova och försäkra, att detta är sista gången ens i kväll jag går upp i denna
fråga. Jag kan dock icke underlåta att i alla fall en smula träda i herr
Lövgrens i Nyborg fotspår, då herr Lövgren i sitt första anförande sade,
att han skulle komma och begära votering i den fråga som låg honom så
varmt om hjärtat.
Han motiverade detta därmed, att han ville se, hur många principiella frihandlare,
som funnos här i kammaren. Herr Lövgren i Nyborg fick säkert
icke fram detta, och jag tvivlar mycket på om herr Lövgren verkligen önskade
få fram detta. Vad han önskade var att få fram, vilka som voro frihandlare
på precis samma linjer som han själv, d. v. s. när det gällde jordbruksprodukter.
Det kan emellertid här i andra kammaren nu i kväll bli tillfälle att få fram
hur många som ställa sig på den sidan, att jordbruket skall ha det skydd,
som statsmakterna ämnat åt detsamma, och hur många som vilja, att kvarnringen
här i landet skall ha detta skydd.
Jag inskränker mig till dessa ord, herr talman, och yrkar bifall till den
av herr Wohlin m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Herr Röing: Jag förutsätter, herr talman, att kammaren, då denna fråga nu
diskuterats riksdag efter riksdag och några nya skäl för eller emot motionärernas
hemställan näppeligen torde kunna framställas samt då frågan'', såvitt
jag kan förstå, genom första kammarens beslut redan fallit, håller mig räkning
för, att jag begränsar mitt anförande till blott några få ord.
Jag har svårt att tro, att den kammare, som nyss till följd av det budgetära
läget icke kunde biträda en motion, som skulle möjliggöra förbilligandet av
vårt viktigaste livsmedel, brödspannmålen, några minuter därefter skulle giva
sin röst till förmån för ett förslag, som realiter icke innebär något annat
Ang. utförselbevis
för råg
och vete.
(Forts.)
Nr 16. 64
Onsdagen den 25 februari e. m.
Ant)t. utförselbevis
för råg
och vete.
(Forts.)
än att genom exportpremier underlätta och befrämja utförandet till utlandet
av detta vårt viktigaste livsmedel, som vi icke ens vid normal skörd tillnärmelsesvis
producera i de mängder som landet behöver. Detta beslut skulle
dessutom icke bliva till någon nämnvärd nytta för producenterna, men
till verklig skada för konsumenterna.
Ni torde, mina damer och herrar, förstå vilken väg riksdagen slår in på,
om riksdagen skulle biträda reservationen. Motionärerna utgå från den uppfattningen,
att riksdagen bör tillse, att en gren av produktionen erhåller ett
sådant pris, att producenterna i fråga helt och hållet kunna utnyttja det av
riksdagen en gång beslutade tullskyddet, detta tullskydd, som dock åren 1888
och 1892 infördes uteslutande för att skydda den inhemska produktionen i dess
konkurrens med en övermäktig utländsk produktion. Motionen innebär icke
ett förslag att skydda en produktion från utländsk konkurrens, ty mot en sådan
skyddar tullen, utan nu gäller det att skydda en produktion tillfölje rådande
förhållanden på den inhemska marknaden. Det är till följd av dessa förhållanden,
som man nu söker erhålla riksdagens och statsmakternas hjälp för
att kunna helt och fullt utnyttja det en gång beslutade tullskyddet.
Jag tror, att denna kammare har all anledning vidhålla den ståndpunkt,
som kammaren vid de sist förflutna riksdagarna intagit, och jag tillåter mig,
herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lithander: Den siste ärade talaren kunde icke förstå, att denna kammare,
som nyss hade avslagit den förra motionen, nu skulle vilja bifalla detta
förslag. Saken ligger dock helt och hållet annorlunda till i detta fall. Det
förra yrkandet avslog kammaren på grund av statsfinansiella skäl, men detta
yrkande, som går ut på att man, som den siste ärade talaren sade, skulle ge
en »exportpremie», är ju något som icke alls belastar statskassan på samma
sätt som det förra förslaget.
Det var ett ord, som den siste ärade talaren lade särskild tonvikt på. Han
sade, att nu skulle man bevilja exportpremier på vårt viktigaste födoämne. Om
det är den ärade talarens uppfattning, att brödspannmålen verkligen är ett
av våra viktigaste födoämnen, synes det mig vara fullkomligt logiskt, om lian
vid något tillfälle ville giva stöd åt de strävanden, som inrikta sig på att söka
bevara produktionen av detta vårt viktigaste födoämne inom landet. I föreliggande
fall kan man ju göra detta utan att det i nämnvärd mån innebär
någon uppoffring för någon enda människa i detta land. Jag har svårt att
förstå, att en talare, som gång på gång framför frihandeln såsom det man
skall sträva efter på alla områden, vill lägga en sten i vägen, när det svenska
jordbruket eu gång kan ha möjlighet att begagna sig av den fria handeln även
utåt. Jag menar, att jordbrukarna nu borde kunna få det lilla stöd, som
ligger i att de icke skola behöva bli pressade på samma vis som eljest sker
under nuvarande förhållanden. Att man kan motsätta sig något sådant, det
är för mig oförklarligt.
Herr talman, jag har begärt ordet såsom reservant i utskottet. Frågan är
ju, såsom utskottets ärade ordförande sade, genomdebatterad vid flera tillfällen
och under flera år, så att man kan ju icke avvinna den några nya synpunkter.
För övrigt ligger ju frågan något olika till mot i fjol, och jag tror
för min del, att det hade varit mera att vinna för jordbrukarna, om detta förslag
då hade gått igenom. Men jag kan lika fullt icke se några bärande
skäl, varför vi icke i år skulle kunna giva jordbrukarna denna lilla hjälp
att söka möta den press, för vilken de dock understundom äro utsatta. Jag
tycker det är enbart rimligt, om de, till den kraft och verkan det hava kan,
finge begagna den marknad, som möjligen kan stå dem öppen. Från mitt sätt
att se saken är detta enbart en gärd av rättvisa.
Onsdagen den 25 februari e. m.
65 Nr 15.
Jag skulle också vilja säga det, att vad som kan bidraga till att främja
den inhemska sädesodlingen, det är icke enbart ett jordbrukarintresse, utan
även, och i hög grad, ett städernas intresse, och det är därför, herr talman,
som jag för min del velat vara med om att giva åtminstone detta lilla handtag
åt jordbruket.
Jag ber att få yrka bifall till herr Wohlins reservation.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då bevillningsutskottets ärade
ordförande i dag liksom sist, då vi diskuterade denna fråga, kom fram med det
där talet om att dessa utförselbevis voro exportpremier, så får jag säga, att jag
tror icke, att man med fog kan säga, att det är exportpremier, i fall man verkligen
går till botten med denna fråga. Det skulle kunna bli exportpremier under
en förutsättning, men den förutsättningen inträffar säkert varken under
herr Röings eller min livstid, ty det skulle innebära, att vi skulle ha så stor
brödsädesodling här i detta land, att det skulle odlas större kvantiteter brödsäd
än folk behöver till brödföda, och det behöva vi icke frukta för. Under vilken
annan tänkbar situation som helst kan det icke bli tal om exportpremier.
Vidare sade utskottets ärade ordförande — han står åtminstone för det sedan
fjolårets utskottsutlåtande behandlade denna fråga — att dessa utförselbevis
icke gjorde oss jordbrukare någon nytta. Nåväl, vi ha fått en liten erfarenhet
från den nu gångna hösten om hur det kan ställa sig, då skörden misslyckas, såsom
varit fallet mångenstädes i år; kvantitativt blev ju skörden av vete och även
av råg liten här i Sverige. Vad inträffade då? Jo, de svenska storkvarnarna
tävlade om att köpa upp det där lilla förrådet, som de trodde icke skulle räcka
länge. Och varför? Jo, därför att de naturligtvis hade ett stort intresse av att
få köpa den mjuka vetesorten inom landet i stället för att köpa importerat mjukt
vete, och så inträffade det, att vi faktiskt blevo fullt ut betalda för vårt svenska
vete. Vi fingo lika mycket betalt som den importerade varan kostade, om
man tager hänsyn till den olika vattenhalten. Att det konstycket kunde gå, ha
vi sett. Nå vad är det då, som hindrar något dylikt ett annat år? Jo, det är
naturligt, att när kvarnarna räkna på att det har odlats litet mer vete i vårt
land än de omedelbart behöva av den mjuka vetesorten att blanda in i det hårda
importerade vetet, så slå de ned priset så långt som helst. Utskottets ärade ordförande
vet, hur det gick 1921, då priset på svenskt vete gick ned ända till 8
kronor under priset på importerat. Den gången ställde sig det skånska vetet
billigare än i Köpenhamn, där man dock icke har någon tull.
Det är alltså klart, att funnes blott denna möjlighet till export, så skulle man
aldrig från kvarnringens sida kunna gå så ytterligt hårt åt de svenska odlarna,
då hade man en möjlighet att reglera priset från odlarhåll gentemot kvarnarna,
vilket man icke har nu. Denna anordning kan absolut icke kosta staten någonting,
ty skulle det inträffa, att någon svensk brödsäd exporterades, ja, så fick
så mycket mer importeras. Det är solklart, och staten förlorar alltså intet i
inkomster.
Jag förvånar mig verkligen över att den förre ordföranden i trustkommittén
är så angelägen om att hålla sin skyddande hand över truster och karteller här
i landet. Ty det är där, som motstånd mot detta förslag ytterst bottnar. Naturligtvis
kan också det inverka något, som sades av en talare under förmiddagens
debatt, då han själv karakteriserade sig som verklig frihandlare. Det finnes
kanske de, som också anse sig vara verkliga frihandlare, fast de råkat komma
på en annan sida än han. Nu ville han visa, att den ene frihandlaren är så
god som den andre. I den fråga, vi nyss hade att avgöra, gällde det ett temporärt
sänkande av tullen. Jag beklagar verkligen, att det icke var möjligt att
göra detta just nu. Jag är icke så stel i mina åsikter, då det gäller frihandel
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 15, 5
Ang. utförselbevis
för råg
och vete.
fForts.
Nr 15. 6G
Onsdagen den 25 februari e. m.
Ab2ie ylTråu e e,r tU ’ att Jag 1oeke kan rätta mig efter vad iäget kräver. Det är solklar, att
och vete. 9 me(* ett vetepris så högt som det nuvarande behövs icke tullen, absolut icke; nu
(Forts.) läcker priset gott produktionskostnaderna, därom är icke tu tal. Det visar sig
nu, att de män, som gingo fram med motionen, i själva verket hyste den tanken,
att de ville bryta av den där spetsen, som blev för hög. Men jag undrar, om
mota närerna också skulle vara lika angelägna om att träffa anstalter för att,
så att säga, bryta udden av ett sådant missförhållande, som ett för lågt pris å
dessa produkter skulle innebära. Jag tycker, att det vore logiskt, om vi här i
landet inrättade oss så, att vi, när priset på dessa produkter kommer upp så
högt, som det nu har gjort, gjorde vad vi kunde för att hålla det nere så mycket
som möjligt; men för den händelse priset sjunker långt under produktionspriset,
vad skulle herrarna då vilja göra?
Det skulle inte kosta staten någonting om jordbrukarna fingo dessa utförselbevis.
Vilja herrarna verkligen på allvar behandla tullfrågan på ett praktiskt
sätt försäkrar jag, att vi män ur bondeförbundet icke alls skulle vara omöjliga.
Här säger man nu bara ensidigt nej till allt vad vi komma med, trots att saken
är eller åtminstone lätt kan bli kritisk så länge dessa höga priser äro rådande.
All erfarenhet giver vid handen, att när ett pris rusar upp till en så ovanlig
höjd, som nu blivit fallet, blir återfallet oftast så mycket starkare, ja, så starkt,
att vi kunna komma långt under produktionskostnaderna. Låtom oss inrätta
oss såsom praktiskt folk. Frågan om brödet till Sveriges folk är ju en mycket
viktig fråga, och skulle vi helt och hållet lita på importen och ingenting uträtta,
som kan vara av någon betydelse för odlingen inom landet, kanske ni, mina
damer och herrar, kunna få se värre historia än den, som upprepas vid detta tillfälle,
om börsspelet nämligen verkligen får fatt i denna fråga. Men jag vet
alltför väl, att det är att tala för döva öron, när man talar till dem, som en gångredan
tagit parti i denna sak. Hända vad hända vill, vi ändra oss icke, vi vidhålla
vår uppfattning, det må sedan ekonomiskt gå, hur det vill, är tydligen
den regel, som de följa. Men då det i alla fall är en praktisk tanke, som ligger
bakom motionen, vågar jag hoppas och tro, att det icke är förmätet, om jag nu
yrkar bifall till reservationen.
Herr Westman: Herr talman! Jag skall endast be att få yttra några få ord.
Då jag på grund av ett betodlaresammanträde i Linköping i dag hittills icke
kunnat deltaga i kammarens förhandlingar, har jag, ehuru motionär, icke kunnat
uppträda tidigare i debatten för att försvara den av mig med flera avgivna
motionen.
I det förhållandet, att denna fråga varit så ofta före i riksdagen, skulle
möjligen kunna utläsas, att denna motion vore en okynnesmotion. Så är emellertid
icke förhållandet. Ty när jag väckte motionen låg saken till på följande
sätt. Skörden såg ju ut att bliva ganska lovande, och därför kunde man, ansåg
jag, riskera att vi jordbrukare icke fingo möjlighet till att avsätta vår spannmål
till priser, som kunde täcka våra produktionskostnader. Vi ha under de
två senaste åren haft det mycket bekymmersamt inom jordbruket, och dessa
reglerande åtgärder med utförselbevis som en säkerhetsåtgärd kunde därför
vara fullt berättigade. Jag ansåg därför, att frågan borde dragas inför riksdagen,
så att riksdagen skulle bliva i tillfälle att giva jordbruket detta bila
handtag. Vi jordbrukare ha stor anledning befara att samma förhållande upprepas
som under tidigare år, då skörden varit god. Detta har varit skälet för
motionens framläggande. Nu har ju frågan fallit i första kammaren, och därför
skall jag inte nu upptaga kammarens tid med att. ytterligare utveckla frågan,
utan endast, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen, som innebär
bifall till de i ämnet avgivna motionerna.
Onsdagen den 25 februari e. m.
67 Nr 15.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositio- An9: utförselner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall bev™JörJ?g
i stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen utföll med 84 ja mot 55 nej; oeh hade kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.
§3.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 27 april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta
särskild tullavgift; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.
§4.
Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i an- Ang.
ledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser rörande be- beskattning av
skattning av äkta makars inkomst, begärdes ordet av ^inkomst*
Fröken Wellin, som yttrade: Herr talman! Med hänsyn till den välvilja, som
utskottet behagat visa motionen, och då det dessutom ställts i utsikt, att hela
skattefrågan skall komma upp till behandling nästa år, anser jag mig sakna
anledning att här upptaga tiden vare sig med att försvara motionen eller att
yrka bifall till densamma.
Herr talman! Jag har således intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 5.
Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid
1926 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst
m. m.;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förböjning för år
1925 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående understöd;
nr
12, i anledning av väckta motioner om tillstånd för lasarettsläkaren H.
Grseve att kvarstå i tjänst utöver inträdd pensionsålder m. in.; och
nr 13, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om understöd
åt städerskan Anna Högberg; samt
Nr 15.
88
Onsdagen den 25 februari e. m.
första lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition
angående godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910
angående bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en internationell konvention
av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln med kvinnor
och barn.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.
§ 6.
kmarbetnin ^ föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,
r''tvohyre™J nr 1 anledning av väckt motion angående omarbetning av nu gällande allmänJagstiftningen.
na hyreslagstiftning.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 231,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Samuelsson m. fl. föreslagit,
att riksdagen måtte uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en snar och genomgripande
omarbetning av nu gällande allmänna hyreslagstiftning, åsyftande
framför allt ett bättre tillgodoseende och tryggande av de mindre bemedlades
behov av tjänliga och sunda bostäder i enlighet med vissa i motionen framförda
önskemål, samt om framläggande för riksdagen snarast möjligt av de lagförslag,
som därav påkallades.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Samuelsson: Herr talman! Jag skall inte vid riksdagsbehandlingen av
denna fråga röra upp en längre debatt vid denna tidpunkt. Jag förstår ju väl
att en sådan debatt icke vore av någon större betydelse på grund av att utskottet
varit enhälligt i sitt ståndpunktstagande till denna fråga.
_ Emellertid är ju frågan angående eu revidering av en allmän hyreslagstiftning
icke något nytt spörsmål. Den frågan har under de senaste åren, kan
man säga, varit före vid varje riksdag, och vid alla dessa tillfällen ha såväl
utskottet, som riksdagen i stort sett ställt sig mycket välvilliga till densamma,
ehuru det i huvudsak stannat vid ett välvilligt uttalande. Jag kan inte uraktlåta
att i samband med denna frågas behandling oåminna något litet om de
löften, som avgåvos vid hyresstegringslagens fall vid 1923 års riksdag. Man
hörde då j allmänhet från privatkapitalistiskt håll uttalas, att man. därest
hyresstegringslagen finge avvecklas, skulle hava att emotse ljusare förhållanden
såväl på hyresmarknaden som ock på bostadsmarknaden, och att man
skulle bliva i tillfälle konstatera, hurusom man från privatkapitalistiskt håll
skulle börja bygga, och alltså bliva vittne till ett uppsving på bostadsmarknaden.
En hel del av oss sade redan då, att utvecklingen torde bliva den motsatta.
Jag är alldeles övertygad om att man, om man studerar förhållandena sedan
1922, också måste erkänna, att det så långtifrån har blivit några ljusare förhållanden
på bostads- och hyresmarknaden, att man i stället kan säga, att man
på detta område fortfarande har en skriande nöd. och att, såsom också framhölls
av de talare, som då voro uppe i debatten, de ekonomiskt svagast ställda
hårdast skulle drabbas av hyresstegringslagens fall. Detta har gjort, att jag
för mitt vidkommande ansett det vara nödvändigt att även i år föra fram denna
fråga för att till slut om möjligt få de löften, som jämt ha framkastats vid
frågans behandling, förverkligade.
Jag skall inte här upptaga tiden med att draga fram några exempel på hur
förhållandena gestaltat sig på hyres- och bostadsmarknaden. Det har man
Onsdagen den 25 februari e. in.
09 Nr 15.
jämt och ständigt gjort under årens lopp. Första lagutskottet, som även i år
erkänt frågans vikt, har ställt sig mycket välvilligt till hela spörsmålet och
till de synpunkter, som jag och mina medmotionärer ha upptagit i motionen.
Men man har dock även i år ansett det var tillräckligt att konstatera nödvändigheten
av att dessa spörsmål vid den ifrågasatta revideringen av vår hyreslagstiftning
vinna beaktande. Vi ha i motionen enbart krävt en skrivelse om
en snar utredning, så att man snart kan få till stånd en revidering av hyreslagen.
Lagutskottet har icke kunnat gå med på motionen därför, att denna utredning
redan är igångsatt av Kungl. Maj:t. Jag vill i anledning därav säga,
att jag hoppas, att motionen och utskottets uttalande skola medföra, att man
snart nog kan vänta, att utredningen blir klar och förslag kan föreläggas till
riksdagens avgörande. Jag tror dock inte, att det hade varit ur vägen, att
första lagutskottet, om det nu verkligen ömmat för hyresgästernas sak, hade
gått med på motionen. Därmed hade man, tror jag, givit saken en rätt så stark
spark framåt i vad det gäller forcerandet av denna utredning.
Då jag här har erkänt den välvilliga behandling, som frågan har rönt i riksdagen,
kan jag dock. icke uraktlåta att påminna om, att lagutskottet inte alltid
har intagit denna ställning till hyresgästernas sak. Jag vill erinra om lagutskottets
vid 1922 års riksdag avgivna uttalande, som ju var anledningen till
att hyreslagen föll. Regeringen försökte vid det tillfället, som bekant, få till
stånd en prolongation av hyreslagen. Detta strandade emellertid, mycket beroende
därpå, att utskottets uttalande bland annat kraftigt stödde sig på att
man ansåg, att hyreslagens fall skulle medföra ett uppsving på byggnadsmarknaden.
Detta var nog, som sagt, till stor del anledningen till att man
avslog denna prolongation av hyresstegringslagen.
Såsom ytterligare motivering för ett avslag å denna motion har man pekat
på. de förmåner, som hyresgästerna redan fått, sedan hyresstegringslagen
föll, bland annat då, vad som innehålles i övergångsbestämmelserna. Jag vill
för mitt vidkommande säga, att dessa övergångsbestämmelser icke ha så ofantligt
stor betydelse för hyresgästerna. Den enda förmånen, som man skulle
kunna skönja, är införandet av månadsbetalning av hyran i stället för som
förut kvartalsinbetalning, ja för att inte säga ännu längre hyresinbetalningsterminer.
Med dessa förmåner förhåller det sig emellertid på det sättet, att
de fattiga hyresgästerna överhuvud taget helt enkelt måste ha det så ordnat,
enär de ej kunna spara ihop någon större summa på en gång till erläggandet
av hyran. Det är för dem nödvändigt att kunna få erlägga sin hyra månadsvis.
Detta är i stort sett den förmån, som man vann genom övergångsbestämmelserna,
som intogos i lagen vid 1923 års riksdag.
Emellertid vill jag hoppas att de behjärtansvärda synpunkter, som jag och
mina medmotionärer upptagit i motionen, och beträffande vilka även utskottet
understryker, att de äro mycket behjärtansvärda för hyresgästerna, måtte
vinna beaktande i den utredning, som nu är igångsatt. Jag vill även hoppas,
att dessa synpunkter inte på något sätt skola fördröja forcerandet av själva
utredningsarbetet, utan att man snart nog kan förvänta, att ett förslag förelägges
till riksdagens avgörande.
När utskottet, som sagt, varit inne i detaljbehandling av de synpunkter, som
vi ha lagt fram på frågan i motionen, skall jag icke vidare gå in därpå. För
att erhålla ett riksdagens uttalande om nödvändigheten av ett forcerande av
utredningsarbetet, kan jag emellertid, herr talman, inte underlåta att yrka
bifall till motionen.
Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, mina damer och herrar! Jag hade
inte tiinkt, att jag skulle behöva taga till orda i denna fråga, därför att jag
trodde, att motionären skulle känna sig nöjd med det slut, vartill utskottet
Ang.
omarbttniw]
av hyrtslagstiftningen.
(Forts.)
Nr 15. 70
Onsdagen den 25 februari e. m.
Ang.
omarbetning
av hyrcsiagstiftningen.
(Forts.)
hade kommit. Motionären begär ju inte näsrot annat än att en riksdagsskrivelse
matte komma till stånd för att påskynda den utredning, som pågår i
denna fråga. Det brukar ju vara gammal riksdagspraxis, och jag tror god
sådan, att man icke onödigtvis besvärar Kungl. Maj:t med skrivelser, och
när nu en förberedande utredning har verkställts av en person och detta utredningsresultat
ligger hos socialstyrelsen för vidare utredning, så ha vi i
utskottet ansett det vara onådigt att komma med förslag om skrivelse. Nu
säger motionären här i sitt anförande, att om utskottet hade ömmat för de
krav, som man här framfört, så hade utskottet bort gå med på en skrivelse. Jag
tror nu, att herr Samuelsson ingalunda gagnar den sak, han säger sig vilja
gagna, om han söker att på detta sätt förringa det uttalande, som utskottet
här enhälligt gjort. Utskottet har ju enhälligt vid flera tillfällen och även
denna gång sagt ifrån, att utskottet anser, att det är av behovet påkallat, att
det blir en snar och omfattande revision av hyreslagstiftningen. Under sådana
förhallanden ha vi väl de bästa utsikter, att en sådan revision snarast
möjligt kommer till stånd. Nu ha vi inte här i kväll någon närvarande på
regeringsbänken, men trots detta skulle jag vilja rikta en vädjan till herr justitieministern,
att han ser till, att den utredning, som nu pågår hos socialstyrelsen,
påskyndas så att vi såvitt möjligt kunna få fram ett förslag i denna
fråga, till nästkommande riksdag. Nu tror jag visserligen inte, att man med
lagstiftning kan hjälpa så mycket på detta område, men i en eller annan detalj
kan man ju dock göra det. I övrigt torde det nog även här bli så, som herr
Samuelsson säde om de övergångsbestämmelser, vilka tidigare antagits av
riksdagen, nämligen att de inte haft så synnerligen stor betydelse. Skola vi
verkligen komma till bättre förhållanden på bostadsmarknadens område, så
är den första, förutsättningen för att detta skall lyckas, att vi få en ökad bostadsproduktion
och att vi få denna bostadsproduktion till sådana priser, att
det blir möjligt för folk att hyra sig bostad. Jag har velat säga detta för
att därmed ge uttryck åt att jagjnte tror, att det är tillräckligt med en ny
hyreslag, utan även om vi få en sådan, så böra vi inrikta vår uppmärksamhet
på att göra vad göras kan för att få en ökad bostadsproduktion.
Ja, herr talman, såsom denna fråga nu ligger och med hänvisning till den
motivering, som utskottet presterat för sitt avstyrkande av motionen, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Samuelsson: Jag vill bara säga, att man får inte förvåna sig så mycket
över att denna fråga tagits upp i riksdagen år efter år. Alltsedan år 1922,
då hyresstegringslagen föll, ha vi ju ständigt fått löften om en snar revision
av den allmänna hyreslagstiftningen. Det har skett icke blott i anledning av
inom riksdagen väckta motioner utan även i form av interpellationssvar. Sedan
dess har ju åtskillig tid förflutit, och da denna fråga verkligen är mycket
brännande för hyresgästerna, så kan man som sagt icke förvåna sig över att
jämt och ständigt påstötningar ges om forcering av utredningsarbetet. Jag
vill i detta sammanhang erinra därom, att i Danmark helt nyligen framlagts
ett lagförslag på detta område, vilket i stort sett kan sägas upptaga alla de
synpunkter, som den svenska organisationen av hyresgäster för sin del framfört
till Kungl. Maj :t. Hade de svenska hyresgästerna att vänta ett sådant
lagförslag som det, som nu föreligger i Danmark, så är jag övertygad, att
hyresgästernas sak därigenom skulle vara avsevärt förbättrad.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
Onsdagen den 25 februari e. m.
71 Nr Ifi.
§ 7.
Slutligen upptogs till behandling andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående begränsning av tiden för
kamrarnas sammanträden.
Uti en inom andra kammaren väckt, till kammarens femte tillfälliga utskott
remitterad motion, nr 259, hade herr Ljunggren föreslagit, att kammaren måtte
för sin del besluta följande tillägg till § 1 i de reglementariska föreskrifterna för
riksdagen.
»Sammanträdena böra, såvitt möjligt, så anordnas, att regelbundet avbrott i
förhandlingarna inträder efter 3, högst 4 timmars session. Kvällsplenum må
icke utsträckas längre än till kl. 12 midnatt.»
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Ljunggren: Herr talman! Jag är övertygad, att de synpunkter, som äro
anförda i motionerna nr 259 i andra kammaren och nr 138 i första kammaren,
förr eller senare skola vinna beaktande i riksdagen. Då emellertid detta ärende
står sist på dagens föredragningslista och jag gissar, att kammarens samtliga
ledamöter äro angelägna att kunna komma härifrån vid någorlunda gott humör,
så ber jag endast att få yrka bifall till min motion. Jag anser nämligen,
att vad som sagts i densamma dock är av beskaffenhet att kunna vara värt ett
dylikt yrkande.
Herr Blomquist: Herr talman! Det går ganska lätt att uppdraga teoretiska
linjer för lösande av olika problem, men det är icke alltid lika lätt att enligt
sådana teoretiska linjer reglera de rent praktiska förhållandena. Så är fallet
även med denna motion. Det teoretiska, som den ärade motionären här nedkastat
med några rader i motionen, går näppeligen att förena med de praktiska
förhållandena.
Utskottet uttalar med rätta, att om riksdagsmännen inte vilja vara kvar här
till långt fram på sommaren, så böra de biträda utskottets avslagsyrkande, men
vilja de vara här till långt fram på sommaren, så skola de gå med motionären.
Det kan enligt utskottets mening icke vara lämpligt, att man inför särskilda
lunchraster under förmiddagsplena. Det skulle under sådana omständigheter,
om alla riksdagsmännen skulle under en halvtimme eller timme trängas på en
gång nere i vårt kafé, bli ganska svårt att få litet till livs. Därför är det alldeles
riktigt, som det nu är, att vi börja förmiddagsplena ungefär vid den tidpunkt,
då de nu börja, eller vid elvatiden och sedan hålla på till omkring klockan
fem.
Beträffande sedan frågan, huruvida vi skola ha en obligatorisk föreskrift,
att vi skola sluta plena senast klockan tolv på natten, så anser utskottet även
detta vara synnerligen olämpligt. Utskottet ifrågasätter också, om detta icke
i viss män skulle kringskära talmannens initiativ, och vi hysa det fulla förtroendet
till vår ärade talman, att han kan pröva denna sak, utan att vi skola
behöva draga upp några strikta, obligatoriska bestämmelser därom. Jag vill
erinra om lördagens plenum, då en stor och viktig fråga avgjordes långt fram
på natten. Plenum slutade då omkring klockan två. Om vi då, i enlighet med
vad motionären tänkt sig, skulle hava slutat detta plenum redan klockan tolv,
så är det alldeles givet, att en hel del talare hade fått stå över till ett annat
Ang.
begränsning
av tiden för
kamrarnas
sammanträden.
Nr 15. 72
Onsdagen den 25 februari e. m.
Ang.
begränsning
av tiden för
kamrarnas
sammanträden.
(Forts.)
tillfälle. Vi hade sålunda fått ett straffplenum på några timmar, och frågan
hade rivits upp på nytt.
Därför kan det ej vara lämpligt att draga upp dylika strikta bestämmelser,
utan talmannen bör väl hava full handlingsfrihet. Vi böra i största möjliga
utsträckning inskränka oss till det väsentliga; och om det inte är möjligt här
som i andra länder att tillämpa tidsbegränsning på en hel del talare, som i
onödan taga kammarens tid i anspråk, bör det väl kunna tänkas, att de kunna
förmås lägga sina anföranden så, att dessa ej bli för långa och ett plenum
kan sluta i rimlig tid.
Det skulle, som sagt, bli endast olägenheter genom det förslag motionären
tänkt sig. Själva den sakliga behandlingen av frågorna här i riksdagen kommer
icke att lida på, om vi gå tillväga på sätt som hittills skett. I en intervju
på nyåret, som en stockholmstidning hade med riksdagens talmän, förklarade
dessa, att bär intet sakligt fått träda i bakgrunden, utan de hade funnit, att
alla frågor blivit sakligt och grundligt prövade, oavsett om vi hållit på några
timmar mer eller mindre.
Med dessa ord, herr talman, ber jag att i korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Ljunggren: Herr talman! Den föregående ärade talaren påminde om
plenum i lördags. Jag vill påpeka, att vid lördagens sammanträde, då vi hade
att avgöra en synnerligen viktig fråga, icke mindre än 91 av andra kammarens
ledamöter voro frånvarande. Den som den kvällen var med såg ju, hur
den ene efter den andre försvann allt efter det timmarna skredo. Det är tydligt
och klart, att nattplena ha en god del i detta, att voteringssiffrorna bli
sådana som de bli. Det kan väl inte heller bli på annat sätt, då plenum såsom
sist avslutas strax efter klockan 2. För övrigt har ju utskottet i sitt betänkande
självt påvisat, att ett plenum kan hålla på mycket längre än till
den tidpunkten. Under de senaste fem åren hava åtskilliga sammanträden
slutat ännu senare: klocken 3.07, klockan 3.34, klockan 4.15, ja, ett sammanträde
har t. o. m. hållit på till klockan 4.28, således ända till omkring halv
fem på morgonen. Är det verkligen skick och fason att hålla plenum, som
räcker så långt fram på morgonen? Det kar* gå an för de yngre i kammaren,
som hava krafter till överlopps, men det synes mig verkligen som något högst
olämpligt att pina de äldre genom att nödga dem sitta kvar till den angivna
tiden. Följden blir, skulle jag gissa, att det blir mest yngre kvar, när frågorna
skola avgöras.
Det är av den anledningen motionären tänkt sig, att det skulle vara nyttigt
för kammarens arbete, att det bleve en tidsbegränsning. Nu säger utskottet,
att det är i allmänhet de stora frågorna, som avgöras under utdragna plena,
och utskottet yrkar därför avslag på motionen. Vi utgå därifrån, att på grund
därav att det är de stora frågorna, som ofta på sen timme avgöras, en ändring
borde åstadkommas, så att de stora frågorna bliva avgjorda medan kammarens
ledamöter verkligen äro närvarande. Motionären drager således en helt annan
slutsats av det anförda förhållandet. Även den stora allmänheten har observerat
— jag har sett det i tidningarna de sista dagarna, t. o. m. i huvudstadspressen
-— hur det tillgår här. För min del tror jag, att de sena nattplena äro
orsaken till att vid så många tillfällen bänkarna äro så glest besatta. Alla de
ledamöter, som icke äro inne i kammaren, ha visserligen icke gått hem, utan
de sitta och läsa tidningar, spela bräde o. s. v. Men icke tror jag, att ett
sådant arbetssätt är något att rekommendera. Hammarens värdighet borde,
höll jag på att säga, rent av fordra, att var och en är på sin post så långt
Onsdagen den 25 februari e. m.
73 Nr 15.
det är möjligt och framför allt vid voteringar. Då hör emellertid arbetssättet
ordnas, så att det står i mänsklig förmåga att fylla sin plikt.
Det är sådana synpunkter, herr talman, bland andra, som varit avgörande
för denna motion. Jag hade ju icke tänkt yttra mig i ärendet utan endast
göra pinan kort, då jag förstod att det icke finns någon möjlighet att gentemot
ett enhälligt utskott få förslaget igenom, men då en föregående ärad talare
pekat på vissa saker, har jag ansett mig böra peka på andra. Jag tror, att
detta är en sak, som kammaren måste förr eller senare taga under allvarligt
begrundande och behandling. Huru emellertid beslutet än blir, så uttalar jag
den förhoppningen, att den som har makten att avgöra här, hur långa plena
vi skola ha, måtte taga tillbörlig hänsyn eller rättare så stor hänsyn som möjligt
till de önskemål, som här uttalats. Jag vet alldeles säkert, att det är icke
bara jag utan många av kammarens ledamöter som tänka på liknande sätt,
även om de icke finna lämpligt att just nu uppriva en debatt om denna sak.
Herr talman, jag har ingen anledning frångå mitt yrkande utan yrkar bifall
till motionen.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag anser mig icke fullt kunna
gå med på den siste talarens yrkande om bifall till motionen. Kunde emellertid
denna motion föranleda, att det bleve vana här i kammaren, att vi slutade vid
tolvtiden på natten, vore säkert ej litet vunnet. Ty i motsats till den talare,
som talade för utskottet, tycker jag att det är icke mycket tilltalande, att stora
ärenden skola avgöras, då blott hälften av kammarens ledamöter äro närvarande.
När vi skola ha våra voteringar på morgonsidan efter debatterna, finner man
dem, som äro kvar, sitta och halvsova. Jag tror, att andra kammaren inte
vinner i något hänseende på dessa långt utsträckta nattliga plena.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 8.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från bankoutskottet:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning för år
1925 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående understöd;
och
nr 44, i anledning av väckta motioner om tillstånd för lasarettsläkaren H.
Grave att kvarstå i tjänst utöver inträdd pensionsålder m. m.; samt
från jordbruksutskottet, nr 46, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar.
'' § 9.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion om ersättning till förre torvingenjören
Lars Jönsson för mistad anställning;
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 15. fi
Ang.
begränsning
av tiden för
kamrarnas
sammanträden.
'' (Forts.''
Nr 15.
7 4
Onsdagen den 25 februari e. m.
nr 20, i anledning av väckt motion om uppflyttning i högre löneklass av uppsyningsmannen
vid Långholmens sinnessjukavdelning R. Okeijn;
nr 21, i anledning av väckt motion angående löneförmånerna för vissa befattningshavare
vid centralfängelset i Mariestad; och
nr 22, i anledning av väckt motion om viss ändring i kungörelsen den 7 juli
1921 angående understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande
personer;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter; och
nr 12, i anledning av väckt motion om höjning av tullsatsen för lösa glas till
termosflaskor;
bankoutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående vissa åtgärder på grund av riksgäldskontorets avflyttning
från riksdagshuset m. m.; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 28, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar
;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;
nr 9, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till vinterväghållningen
;
nr 10, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
rörande vägsyn;
nr 11, i anledning av väckt motion om ändring i de allmänna grunderna för
hushållningssällskapen;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
en kronans fordran mot jägmästaren i Kristinehamns revir Erik Danielsson;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
telegrafverket och statens järnvägar tillhöriga markområden; och
nr 14, i anledning av väckt motion angående omorganisation av lantmannaskolorna.
§10.
Justerades protokollsutdrag.
§11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Persson i Fritorp | under | 6 dagar fr. o. m. den 27 | febr., | |
» Hammarlund | 3» | 4 | » * »28 | » |
» Lindley | 3> | 2 | » » »26 | 3» |
» andre vice talmannen | » | 3 | » » »26 | » |
» Bengtsson i Norup | 3» | 2 | » » »26 | 3» |
» Olsson i Gävle | * | 2 | » » »27 |
|
» Gustafson i Vimmerby | 2> | den | 26 febr., |
|
Onsdagen den 25 februari e. m.
herr Magnusson i Tumhult
» Gardell i Gans
» Olsson i Rödningsberg
» Lövgren i Nyborg
» Jansson i Falun
under
»
»
2 dagar fr. o. m. den 27 febr.,
3 » »
5 » »
14 i
2 » »
» 26 »
* 26 *
> 27 »
» 27 »
och
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.38 e. in.
In fidem
Per Cronvall.