1313, Andra kammaren. Ir 22 (Riksdagens protokoll 1913:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1313, Andra kammaren. Ir 22.

Fredagen den 14 mars.

KL 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 8 innevarande
mars förda protokollen.

§ 2.

. Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti
bevillningsutskottets memorial nr 14, bankoutskottets memorial
nr 14 punkterna 1 och 2 samt bevillningsutskottets memorial
nr 22 och 23 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut samt bestämt
blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle
denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan
intagna voteringspropositioner i följande ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 14).

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att herr
Borgs förevarande motion, om upphävande av tullen å plommon,
sviskon och russin, icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren,
med avslag å utskottets hemställan, bifallit den i ämnet väckta
motionen.»

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 22. 1

Gemensamma
omröstningar.

Nr 22. 2

Fredagen den 14 mars.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Sedan voteringssedlarne blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från Första kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, varom här vore
fråga, jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnes öppnande
och uppräkning, och befanns, att omröstningen utfallit med 94
Ja och 116 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 110 Ja och 28 Nej,
vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.................................... 94 Ja och 116 Nej,

sammanräkningen visade........................ 204 Ja och 144 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen
fattat i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 14, punkt 1.)

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må besluta, att pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad
rektor vid folkskoleseminarium skall från och med år
1913 utgöra hela lönen med tillägg av 400 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
bifallit Kung!. Maj:ts framställning i ämnet oförändrad.»

Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 85 Ja och 53 Nej,
vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.................................... 69 Ja och 136 Nej,

sammanräkningen visade........................ 154 Ja och 189 Nej,

Fredagen den 14 mars.

3 Nr 22.

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen
fattat i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Tredje omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 14, punkt 2).

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att ifrågavarande
motion II: 138, icke må av Riksdagen bifallas, röstar

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
med avslag å utskottets hemställan bifallit den i ämnet väckta
motionen.»

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 88 Ja och 50 Nej,
vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.................................... 44 Ja och 165 Nej,

sammanräkningen visade........................ 132 Ja och 215 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen
fattat i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill avslå såväl
utskottets hemställan, som den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Fjärde omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 22.)

Nr 22.

Fredagen den 14 mars.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Deri det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
beslutat, att tullen å superfosfat skall utgöra 10 öre för 100
kilogram samt att i följd därav rubriken nr 1229 i gällande tulltaxa
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Superfosfat.... ........................... 100 kilogram 10 öre.»

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 80 Ja och 56 Nej,
vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.................................. 49 Ja och 157 Nej,

sammanräkningen visade........................ 129 Ja och 213 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen
fattat i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Femte omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 23.)

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att tull.satsen
å sirap och melass skall från och med den 1 januari 1914
utgöra för kilogram 10 öre, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
beslutat, att tullsatsen å sirap och melass skall från och med
den 1 januari 1914 utgöra för kilogram 5 öre.»

Sedan voteringssedlarne blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad, ävensom underrättelse från Första kammaren

Fredagen den 14 mars.

5 Nr 22.

ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, varom bär vore
fråga, jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnes öppnande
och uppräkning, och befanns att omröstningen utfallit med 69
Ja och 138 Nej.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 87 Ja och 47 Nej,
vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.................................... 69 Ja och 138 Nej,

sammanräkningen visade........................ 156 Ja och 185 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen
fattat i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Herr talmannen yttrade härefter: Då det vid den näst

sista voteringen i dag förekommit en dubbelsedel, innehållande
ett ja och ett nej, anser jag mig böra ytterligare erinra om
detsamma, som jag erinrade om i går, nämligen det olämpliga i
detta sätt att rösta blankt, då det ju lätteligen kan uppstå misstag
vid upprullandet av sedlarna.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen angående anställande av en
extra föredragande inom sjöförsvarsdepartementet;

till bankoutskottet propositionerna:

angående överflyttning av f. d. föreståndare och lärare vid
numera indragna navigationsskolor till allmänna indragningsstaten;
och

angående extra anslag för utdelande av tillfälligt understöd
åt f. d. daglönare vid marinen; samt

till statsutskottet propositionerna:

angående beviljande av låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag,

angående anläggning av statsbana från Karungi till Haparanda
m. m.; och

med förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m.

Nr 22. 6 Fredagen den 14 mars.

§4.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 32 bordlädes
åter.

§ 5.

Herr statsrådet Bergström avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
angående ålderstillägg åt fältläkaren E. I. Boman.

Denna proposition bordlädes på begäran.

§ 6.

Ang. sättet Till avgörande förelåg nu bankoutskottets utlåtande, nr 19,
för utseende i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
aVkernas^ angående utredning och förslag i syfte att huvudmän i sparbit
wtdmäw. banker icke må tillåtas att komplettera sig själva.

I två till bankoutskottet remitterade likalydande motioner,
väckta den ena inom Första kammaren under nr 30 av herr G.
Eliasson och den andra inom Andra kammaren under nr 85 av
herr B. Eliasson, hade hemställts, det Riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla om utredning och förslag
i syfte att huvudmännen i sparbankerna icke skulle tillåtas
komplettera sig själva.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Vahlguist, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i
vad mån ändrade bestämmelser rörande vården om sparbankernas
angelägenheter och förvaltning kunde vara av behovet påkallade
samt till Riksdagen inkomma med det förslag, vartill en sådan
utredning kunde giva anledning; samt

av herrar Henricson i Karlslund, Söderberg i Stockholm,
Leander och Sjöblom.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Wijk, som anförde: Herr talman, mina herrar! Fast
jag icke står antecknad som reservant vid detta utlåtande, skall
jag dock tillåta mig att inleda debatten med att säga några ord.

Som bekant medger det s. k. normalreglementet för sparbankerna,
att de för de särskilda bankerna gällande reglementena

Fredagen den 14 mars.

7 Nr 22,

må, bland andra bestämmelser om val av huvudmän i sparban- Ancj. sattet
kerna, även innehålla den bestämmelsen, att dessa huvudmän få^r ^rnrba*6
komplettera sig själva; denna bestämmelse är införd vid sidanau Kernasn~
av en del andra alternativ rörande valet av huvudmän. huvudmän.

Denna form av självkomplettering vid utseende av huvud- (Forts.)
män tillämpas inom ett mycket stort antal sparbanker. Det har
rests åtskilliga invändningar mot detta bruk, och motionärerna
ha gjort sig till tolkar för den åskådningen, att metoden med självkomplettering
av huvudmän skulle leda till konsekvenser, som
vore i flera avseenden olämpliga och att bestämmelsen fördenskull
borde avskaffas.

Inom utskottet väckte motionärernas förslag att helt och
hållet avskaffa huvudmännens rätt att komplettera sig själva
endast ringa anklang. Det visade sig, att det blott fanns ett
fåtal ledamöter, som ville gå med på ett sådant yrkande. Däremot
förefanns ganska mycken sympati för att hemställa om
åtgärder, som ginge ut på ett inskränkande av denna rätt i större
eller mindre grad. Under debatten i utskottet blev det emellertid
småningom klart, att åtskilliga av de anmärkningar, som
härleddes ur den nuvarande ordningen i fråga om huvudmännens
självkomplettering, icke alltid hade sin rot i detta förhållande,
utan även i andra föråldrade och mindre lämpliga, bestämmelser
i sparbankslagen.

Det låg då nära till hands att tänka sig, att utskottet snarare
skulle hemställt om en skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om en allmän revision av sparbankslagen, men flertalet
i utskottet höll före, att tillräckligt underlag för en sådan skrivelse
icke förelåg i motionen, varför det icke funnes skäl för
utskottet att härvidlag begagna sin motionsrätt. Majoriteten inom
utskottet enade sig då i stället att, i anslutning till den föreliggande
utredningen om kontrollbestämmelser rörande sparbankerna,
, vilken utredning nu är beroende på Kungl. Maj:ts prövning,
uttala sin förhoppning om, att Kungl. Maj:t i sammanhang
med den på denna grund planerade omändringen av sparbankslagen
även måtte taga i beaktande de synpunkter, som framförts
i motionen.

Då jag anslöt mig till denna majoritet, var det under förutsättning,
att utskottets motivering skulle innehålla ett tydligt
uttalande, varav skulle framgå, att utskottet i huvudsak delade
motionärernas uppfattning rörande bestämmelsen om huvudmännens
rätt att komplettera sig själva.

Vid redigeringen av motiveringen visade det sig emellertid
omöjligt att få utskottets majoritet att ena sig om ett så tydligt
och klart uttalande, och motiveringen fick sålunda den ganska
färglösa karaktär, som den nu har.

Jag vill därför vid detta tillfälle uttryckligen betona, att jag
för min del kommit till den övertygelsen, att en ändring av

Nr 22. 8

Fredagen den 14 mars.

Ang. sättet huvudmännens oinskränkta rätt att komplettera sig själva ovillturban
korligen är väl av behovet påkallad, och jag vill starkt underkemas
stryka den i motiveringen uttalade förhoppningen, att Kungl.
huvudmän. Maj:t vid revision av sparbankslagen måtte taga dessa synpunkter
(Forts.) under allvarligt övervägande.

Jag har intet annat yrkande att gorå än om bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Vablquist: Herr talman! Som herrarna finna av

det föreliggande betänkandet, har enigheten i utskottet icke varit
så synnerligen stor. Det framgår ju tydligt av de vid betänkandet
fogade reservationerna, men jag vågar påstå — och det
framhölls även nyss av utskottets ärade vice ordförande •—- att
enigheten varit ännu mindre än utskottets betänkande ger vid
handen.

Jag har ansett fog förefunnits för att tillmötesgå motionärernas
framställning, och detta därför, att inom utskottet framhållits
exempel på att det förhållandet, att sparbankernas huvudmän
komplettera sig själva, verkligen i ett och annat fall lett
till ganska stora och avsevärda olägenheter och varit till förfång
för insättarna och även för sådana låntagare, som sparbankerna
i viss mån ha rätt att bispringa, nämligen mindre bemedlade,
som behöva små lån på längre tid.

Emellertid lyckades jag icke få majoritet för min hemställan,
som återfinnes på sidan 4 i betänkandet. Jag önskade nämligen,
att utskottet i stället för ett avslag på motionerna skulle hemställt
»att Riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och
i vad mån ändrade bestämmelser rörande vården om sparbankernas
angelägenheter och förvaltning kunna vara av behovet
påkallade samt till Riksdagen inkomma med det förslag, vartill
en sådan utredning kan giva anledning».

Då emellertid detta förslag går utöver motionärernas framställning
och jag sålunda här i kammaren icke kan få ett yrkande
om bifall till detsamma upptaget, ämnar jag icke yrka bifall till
detta förslag, utan måste mitt yrkande komma att stanna vid en
hemställan om bifall till motionerna.

Då vi genomläsa utskottets motivering, vilken herr vice
ordföranden mycket riktigt karaktäriserade såsom färglös, så
framgår det dock därav, att även utskottets majoritet måst
erkänna, att det kan uppstå olägenheter av huvudmännens rätt
att komplettera sig själva. Det se vi på sidan 3 i betänkandet,
där utskottet säger: »Nämnda anordning lärer dock för många vara
mindre tilltalande, och det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida
icke huvudmäns rätt till självkomplettering i någon mån

Fredagen den 14 mars.

9 Nr 22,

borde inskränkas, exempelvis genom att kommunal myndighet
finge utse visst antal av huvudmännen.»

Om herrarna gå igenom betänkandet litet närmare, skola
herrarna finna, att huvudmännen kunna tillsättas på flera olika
vis. På sidan 2 se vi av den där intagoa statistiken, som visserligen
icke är fullständig, men som dock omfattar 344 sparbanker,
att i icke mindre än 165 banker komplettera huvudmännen sig
själva, och i 8 en del av huvudmännen utses av dem själva och
återstoden av stadsfullmäktige, kommunalstämma, hushållningsgille
eller domstol. För 34 sparbanker utses huvudmännen av
kommunalstämma och för 12 av stadsfullmäktige, antingen ensamma
eller tillsammans med andra korporationer. Vidare få
också insättarna i ett par sparbanker vara med och bestämma
om huvudmännen, och även landstingen och hushållningssällskapen
ha i några fäll medbestämmanderätt vid dessa tillsättningar.

Detta visar ju alldeles tydligt, att man på många håll insett,
att för att icke sådana anmärkningar, som motionärerna framhållit,
skola med fog kunna framställas, så måste man se till,
att den offentliga myndighet, som övervakar insättarnas intressen
eller ock insättarna direkt böra vara medverkande vid
bestämmandet av respektive sparbankers ledning.

Huvudskälet för att utskottet icke velat vara med om motionärernas
framställning har varit det, att det år 1910 tillsatts
en kommitté, som den 20 juni 1911 avgivit sitt betänkande,
vilket jag har här i min hand: »Betänkande, avgivet av den av
Kung!. Maj:t den 8 oktober 1910 tillsatta kommitté för utredning
av frågan om kontroll över rikets sparbanker.»

Jag har mycket noga gått igenom detta betänkande, såväl
med avseende på de däri framställda förslagen som beträffande
motiven för dessa förslag, men jag har icke lyckats finna, att
detta betänkande innehåller något av vad motionärerna hemställt
om. I § 7 i sparbankslagen finnas bestämmelser rörande
sparbankernas ledning och förvaltning, och där talas just om
huvudmän. I kommittébetänkandet vidröres denna sak allenast
i så måtto, att man i motiveringen till § 7 tagit så mycken
hänsyn till insättarna, att man tänkt sig att revisorerna företrädesvis
borde väljas bland insättarna, men något vidare om förvaltning,
huvudmän o. dyl. finnes icke alls i betänkandet. Således
kan jag icke fatta, att Kungl. Maj:t, såsom utskottet säger, endast
på grund av detta betänkande skulle finna anledning gå in på
det spörsmål, som motionärerna i likhet med mig och mina
medreservanter vilja framhålla, ty detta spörsmål är, som sagt,
icke berört i det åberopade betänkandet.

I övrigt måste jag säga, att det väckte min synnerliga uppmärksamhet,
då jag läste igenom betänkandet, att själva betänkandet
såsom sådant icke på långt när omfattade hälften av det

Ang. sättet
för utseende
av sparbankernas

huvudmän.
(Forts.)

Nr 22. 10

Fredagen den 14 mars.

Ang. sättet hela, utan att det mesta utgjordes av reservationer. Av komför
utseende mJtténs fem ledamöter hava tre avgivit reservationer i de viktigaste
punkterna rörande den sparbankskontroll, som i betänkandet
huvudmän, föreslagits.

(Forts.) Även om detta betänkande i övrigt har sitt värde, håller

jag dock före, att det icke kan vara till fyllest för en utredning
i den bemärkelse utskottet här velat göra gällande.

Ja, herr talman, då man, som sagt, enligt mitt förmenande
bör låta sig angeläget vara att bringa det därhän, att några
berättigade anmärkningar i det avseende, som motionärerna här
framhålla, icke må få förekomma, synes mig fog finnas för att
gå motionärernas önskningar till mötes, och att Kungl. Maj:t,
då Kungl. Maj:t tager frågan om hand, måtte se till, att de av
motionärerna framhållna olägenheterna bliva undanröjda, och att
även insättarna, om möjligt, få någon medbestämmanderätt
rörande vården om sparbankernas angelägenheter och förvaltning.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till motionerna.

Herr Eliasson: Herr talman! År 1910 fanns det 436

sparbanker i riket, och av dessa var det 242, i vilka huvudmännen
kompletterade sig själva, och 112, där huvudmännen
valdes på annat sätt; beträffande 82 saknar jag uppgifter huru
huvudmännen valdes. Detta år 1910 var det alltså mer än
halva antalet sparbanker, där huvudmännen kompletterade
sig själva.

Nu är det ju så, att i normalreglementet för rikets sparbanker
av den 15 maj 1892 bestämmes, huru huvudmän skola
väljas. De kunna väljas av hushållningssällskap, av landsting,
av kommunalstämma, av stadsfullmäktige, av insättarne, och
slutligen kunna de komplettera sig själva. Detta att huvudmännen
hava rätt att komplettera sig själva har lett till, att valen
ofta gått i ensidig riktning och att kotteriväsen uppstått; och
där kotteriväsen uppstår inom en bankstyrelse mister folk delvis
förtroendet för banken, och detta medför, att sparsamheten hos
folket motverkas, ja, det har också sin stora betydelse för den
lånesökande allmänheten. Låns beviljande beror då ofta på,
huru man står till boks hos bankens styrelse, är man omtyckt,
så kan man få ett lån, men är man mindre omtyckt, så händer
det, att man icke får låna penningar. Det är utomordentligt
viktigt, att sparbankerna skötas på bästa möjliga sätt.

År 1910 var det cirka 1,400,000 insättare med lägre belopp
än 1,000 kronor, och jag förmodar, att många av dem tillhörde
småfolket, och är det så, må då också småfolket ha större inflytande
vid val av huvudmän. Jag tror därför, att det skulle

Fredagen den 14 mars.

11 Nr 22.

vara lyckligt och nyttigt, om en reform kunde komma till stånd
på detta område.

Utskottet har nu avstyrkt min motion, men med en ganska
egendomlig motivering. Först ger utskottet mig rätt, när det
säger, att den nämnda anordningen lär för många vara mindre
tilltalande. Sedan åberopar utskottet kommittébetänkandet av
den 20 juni 1911, och jag har noga genomläst detta betänkande,
men jag finner icke ett ord, som talar om denna sak, men val
annat, som rör sparbankerna, t. ex. kontrollen över sparbankerna
med mera. Jag tycker, att denna motivering nästan är litet
underlig, och jag hade knappast tänkt, att utskottet skulle hämta
stöd ur detta betänkande för sitt avslagsyrkande. Men för att
icke uppehålla kammaren skall jag rätt och slätt yrka bifall till
min motion.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Då jag är

en bland reservanterna, så skall jag endast be att få säga några
ord om anledningen till att jag reserverat mig.

Herr vice ordföranden i utskottet sade, att så starka skäl
icke förebragts av motionärerna, att de skulle kunna utgöra utgångspunkt
för en hemställan från utskottets sida att skriva till
Kungl. Maj:t om en utredning rörande dessa saker. Ja, detta
är en anmärkning, som både inom detta utskott och — jag
antar — även inom andra utskott brukar drabba enskilda motionärer,
nämligen att utredningen varit ofullständig. Men det
vet nog vice ordföranden och, jag tänker, även kammarens samtliga
ledamöter, att missförhållanden på skilda områden kunna
framstå i ganska klar och tydlig dager, utan att man alltid kan
åstadkomma ett överväldigande siffermaterial av den beskaffenhet,
att det hela skulle kunna verka som en godtaglig utredning.
Det är för den enskilde motionären förfärligt svårt att åstadkomma
detta, och jag tror, att det skulle vara mycket olyckligt,
om framställningar att beakta det man påtalar, skulle åsidosättas
därför att, som man såväl i detta som i många andra fall säger,
motionärerna icke presterat tillräcklig utredning. Det kan ju föreligga
missförhållanden, som en motionär kan taga på, men att
framlägga dem i en sådan form, som skulle vara fullkomligt
uttömmande, är svårt.

Det har i utskottet sagts, att när sparbanksrörelsen fyller
den uppgiften, att insättarnes intressen bliva tillgodosedda, så
har man icke mera att säga därom. Jag anser detta icke vara
tillräckligt, utan det finnes väl andra parter, vilkas intressen
sparbanksrörelsen, i likhet med vad förhållandet är beträffande
annan bank- och kreditrörelse, har att bevaka. Yi kunna ju
anse, att det i första rummet är insättarnes intressen, som skola
bevakas, men sparbanksrörelsen berör även låntagarnes intressen.
Och genom sparbankslagens bestämmelse därom, att huvud -

Ang. sättet
för utseende
av sparbankernas

huvudmän.
(Forts.)

Nr 22. 12

Fredagen den 14 mars.

Ang. sättet männen skola ha rätt att, när reservfonden överstiger stadgade
för utseende iq procent av insättarnes behållning, av den vinst, som därutav
farnas över uppstått, avsätta visst belopp till välgörande eller allmänhuvudmän.
nyttiga ändamål, tillkommer slutligen ett allmänt intresse. Så(Forts.
) lunda är det här enligt min uppfattning tre skilda intressen,
som komplettera varandra, nämligen insättarnes, låntagarnes och
det allmännas intresse av att det överskott, som sparbanksrörelsen
enventuellt kan lämna, må bliva så fördelaktigt och,
låt mig säga, så välsignelsebringande som möjligt använt.

Utsikterna för att man skall kunna känna sig trygg för att
detta skall kunna förverkligas äro naturligtvis ofantligt begränsade,
så länge den gamla bestämmelsen är kvar, för det första,
att det skall överlämnas till sparbankerna att inom sig själva
besluta, huru huvudmän skola utses, och vidare att det åt dessa
huvudmän skall vara överlåtet att komplettera sig själva. Mig
veterlig! är det varken något ekonomiskt eller annat företag,
där det medgivits sådan rätt till självkomplettering vare sig åt
den förvaltande styrelsen eller överstyrelsen — vilket senare ju
enligt lag huvudmännen kunna anses utgöra i respektive sparbanker.
Man skulle på affärsbanksområdet alldeles givet icke
gå med på en sådan bestämmelse, utan där vilja aktieägarna
ha sig rätten medgiven att bestämma, huru bankens förvaltning
skall utses, att själva utse de personer, som skola utgöra ledningen,
och det ger dem lagen fullständig rätt till. Men insättarne
i sparbankerna äro på sätt och vis i samma ställning som
aktieägarna i en affärsbank. När dessa sparbankers grundkapital
är så obetydligt, som det i själva verket är, och sparbankernas
förnämsta rörelsekapital består av insättarnes medel, så komma
insättavna på sätt och vis beträffande delägareskap i dessa sparbanker
att likställas med aktieägare i affärsbanker. Och detta
gör på mig det intrycket, att man icke kan säga, att i detta
fall insättarnes intressen äro fullständigt bevakade därigenom,
att det överlämnats åt huvudmännen att komplettera sig själva.

Därtill kommer den andra partens, låntagarnes intressen,
och min övertygelse är, att kunde man följa respektive direktioners
verksamhet på skilda håll i landet, så skulle man givet
kunna erhålla ett starkt material, av vilket det framginge, att
vid låneframställningar och låneansökningar kanske icke alltid
den bästa hänsyn tages till att tillfredsställa kreditbehovet hos
enskilda och korporationer. Jag kan ur min erfarenhet framdraga
exempel på, att företag sökt lån i sparbanker och presterat
ganska god säkerhet, men av diverse anledningar fått sina
låneframställningar avslagna.

Härtill kommer, att när man skall fastställa det räntebeiopp,
som skall gå till den första parten, insättarna, så har man naturligtvis
icke alltid full borgen för att det riktigaste beslutet
fattas, när huvudmännen komplettera sig själva.

Fredagen den 14 mars.

13 Nr 22,

Tänker man sedan på den tredje parten, det allmänna, som Ang. sättet
ju liar ett visst intresse av att av vinsten medel avsättas lör för åseende
anslag och dylikt till allmännyttiga ändamål, så ligger det natur- avkemias
ligtvis en större borgen för att dess avsättningar ske på rättvisa huvudmän.
och vidsynta grunder, om huvudmännen tillsättas efter mera (Forts.)
demokratiska grunder.

Dessa tre synpunkter äro för mig fullständigt avgörande,
och när därtill kommer, att den princip, som ligger däri, att en
styrelse har rätt att komplettera sig själv, enligt min uppfattning
är antikverad, så kan jag icke se, att något skäl föreligger
för denna kammare, vilket talar emot bifall till motionen.

Som herrarne se, är det ingen reservant från Första kammaren
i denna fråga, och den faller naturligtvis i Första kammaren.
Det har ju visserligen förut upplysts, att det är ett
mycket löst sammanhang mellan det sakkunnigutlåtande eller
kommittéutlåtande, som föreligger angående kontroll över sparbankerna
och den fråga, som här föreligger, men om rörande
de missförhållanden, som här blivit påtalta, Andra kammaren
kommer till den uppfattningen, att rättelse bör ske, så bör detta
vara en ytterligare anledning för Kungl. Maj:t att vid den fortsatta
bearbetningen av den del av lagers, som rör kontrollen
över sparbankerna, taga i synnerhet de skäl i beaktande, som
tala för en ändring av § 7 i sparbankslagen.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr Säfstrand: Herr talman! Jag skall endast be att

få berätta en historia, som tydligt visar, hur det kan gå i en
sparbank, där huvudmännen komplettera sig själva.

Det var i ett litet skånskt municipalsamhälle, där man önskade
högre bidrag till en föreläsningsförening. Det gick icke
att få detta genom något kommunalt anslag, men då lovade en
person, som var ordförande i styrelsen för socknens sparbank, att
söka ställa det så, att sparbanken skulle lämna detta anslag.

Vid styrelsens sammanträde begärde han, att sparbanken skulle
höja hans arvode med hundra kronor, och han sade, att dessa
hundra kronor skulle komma föreläsningsrörelsen till godo. Styrelsen
höjde också arvodet för honom till hundra kronor, och
han lämnade dessa hundra kronor till föreläsningsrörelsen. Så
långt var allt gott och väl. Men så kom politiken att spela in
vid landstingsmannavalet. Mannen tillhörde högern, och valet
gick honom emot. Han fick en mycket liten minoritet i sin egen
socken. Då var det färdigt. Nästa gång föreläsningsföreningen
ville ha de 100 kronorna, så sade han: nej, nu ha ni valt på
det sättet, och ni få se er om efter de 100 kronorna. Mannen
sitter emellertid fortfarande med 100 kronor i arvode, men föreläsningsföreningen
får ingenting.

Nr 22. 14

Fredagen den 14 mars.

Ang. sättet
för utseende
av sparbankernas

huvudmän.
(Forts.)

Jag skulle kunna berätta åtskilliga andra sådana saker, som
visa, att det icke är så lämpligt att låta sparbankerna styra sig
själva helt och hållet utan varken insättarnas eller allmänhetens
kontroll. Jag skulle kunna berätta om festmiddagar, där styrelsen
och huvudmännen förplägat sig ganska bra, och mycket
annat otrevligt skulle jag kunna draga fram i dagen.

Jag finner denna motion synnerligen väl motiverad och ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Juhlin: Herr talman! Jag har ansett det tämligen

onödigt att debattera denna sak, då åtminstone ännu icke någon
uppträtt och försvarat utskottet eller talat mot motionärernas
framställning, och jag skulle icke heller begärt ordet, om jag
varit närvarande vid ärendets behandling i utskottet, ty då skulle
jag givetvis ha återfunnits bland reservanterna. Därför vill jag
nu endast förklara, att jag för min del anser, att en sådan ändring,
som motionärerna här föreslagit, nog är önskvärd, och
man skulle t. o. m. kunna säga, att den för vissa fall kan anses
vara nödvändig.

Nu är det emellertid nog så, att det icke har sig så särdeles
lätt att få fram något förslag, som kan vara lämpligt för alla de
olika sorter av sparbanker, som arbeta här i landet. Dels finnas
ju särskilda länssparbanker, dels finnes det häradssparbanker
och dels sockensparbanker. I de sistnämnda kan ju saken
tämligen lätt låta ordna sig på det sättet, att kommunalstämman
utser förtroendemän i sparbanken. Då sparbanken har en större
omfattning, så är det ju litet mera komplicerat, men nog borde
man kunna tillgodose insättarnas intressen även där. Och det
kan väl icke ske på lämpligare sätt, enligt mitt förmenande, än
att i de kommuner, varifrån man har större eller mindre antal
insaltare i eu viss sparbank, kommunalstämman får rättighet att
på något sätt inverka vid tillsättandet av den sparbankens huvudmän.

Jag tycker, det vore synnerligen lyckligt, om denna kammare
bifaller motionen. Då kan det ju vara på sätt och vis en
ledning för Kungl. Maj:t, då Rungl. Maj:t slutligen kommer att
upprätta något förslag till reglemente för sparbankerna i landet.
Det är därför, som jag, herr talman, ansett mig böra begära
ordet för att meddela, att jag för min del sympatiserar med motionärernas
hemställan, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles
klart, att om i en så stor församling, som denna kammare,
man börjar diskutera en fråga rörande penningverk, som stå i så
livlig förbindelse med allmänheten som sparbankerna, det skall
finnas många, som kunna framföra anmärkningar mot skötseln
och ledningen av dessa sparbanker i vårt land. Den förste ärade

Fredagen den 14 mars.

15 Nr 22.

talaren, herr Vahlquist, anförde också anmärkningar angående
det sätt, varpå sparbankerna för närvarande komplettera sina
huvudmän, och jag ber att gent emot herr Söderberg få nämna,
att det icke är styrelsen, som kompletterar sig själv, utan det
är huvudmännen, som göra det, och huvudmännen är en organisation,
som har till uppgift att välja styrelse. Herr Vahlquist
anförde, att detta skett till förfång för insättarna och även till
förfång för låntagarna, samt att man i allmänhet bör kunna erkänna
olägenheten av detsamma. Utskottet däremot säger, att
»någon större olägenhet torde likväl icke hava påvisats därav,
att sparbankshuvudmän i vissa fall helt komplettera sig själva».

Herr vice ordföranden i bankoutskottet har liksom en motionär
gjort reda för de olika sätt, varpå sparbankernas huvudmän
kunna utses eller väljas. Jag skall därför icke uppehålla
mig vid detta, men däremot be få nämna, att de intressen, som
herr Söderberg ansåg här finnas att tillvarataga, äro fullt korrekta.
Det var först och främst insättarnas intresse och vidare
låntagarnas samt slutligen det allmännas intresse. Angående det
sistnämnda äger detta uttalande sin riktighet endast till en viss
grad. Beträffande insättarintresset har man ofta sagt, att sparbankerna
icke förvalta de medel, som ställas till deras förfogande,
på sådant sätt, att tillräckligt hög ränta kan lämnas åt insättarna.
Vad utlåningen beträffar, så göres ju däremot i allmänhet anmärkningar.
Men jag erinrar om, att varje inrättning, som baserar
sin verksamhet på utlåning, ofta blir hårt kritiserad, ty
var och en, som får avslag på en låneansökan, kan icke själv
inse anledningen till avslaget, även om det är aldrig så befogat.
Han kan icke själv bedöma den säkerhet han erbjuder. Herr
Söderberg påstod slutligen, att om man i detta avseende ville
göra sig besvär, skulle man kunna skaffa sig ett mycket rikt
material för belysande av det sätt, varpå sparbankerna bedriva
utlåningen. Jag ber att häremot få nämna, att vårt lands sparbanker
numera ha eu inlåning på, jag tror, uppemot en milliard
kronor och det torde också vara ett obestritt faktum, att knappast
någon penninginstitution i vårt land har gagnat allmänheten
och näringslivet i så hög grad som sparbankerna. De ha icke
blott haft den förtjänsten, att de lärt folket att spara, att samla
pengar från de minsta belopp upp till jämförelsevis stora summor,
utan de ha också bestritt en utlåning till mycket billiga
priser i förhållande till dem, som vårt lands affärsbanker hållit.
Det är ett synnerligen vacket arbete, som i detta avseende presterats
av sparbankerna, och jag går så långt, att jag vågar säga,
att de kanske i högre grad än riksbanken medverkat till att
hålla utlåningsräntesatserna nere.

Om man anser, att en reform av sparbanksväsendet är nödvändig,
så bör man kunna påvisa mera konkreta fall, där missförhållanden
förekommit, än vad som här anförts, ty jag finner

Ang. sättet
för utseende
av sparbankernas

huvudmän.
(Forts.)

Nr 22. 16

Fredagen den 14 mars.

Ang. sättet
för utseende
av sparbankernas

huvudmän.
(Forts.)

ingå av de anförda tillräckliga för att man därav skulle kunna
framkonstruera behovet av en reform.

Herr Wijk erinrade om, att 1910 tillsattes en kommitté för
att utarbeta förändrade kontrollregler för sparbankerna och även
uttala sig om förändring av deras förvaltning. Denna kommitté
har fullgjort sitt uppdrag, och till denna kommitté har nu bankoutskottet
hänvisat i sitt utlåtande. Men denna kommittés arbete,
som torde hava avslutats, har blivit utsatt för en mycket saklig
och kraftig kritik av samtliga landets sparbanker, som påvisat,
att kommitténs förslag till förbättring av organisationen icke
skulle leda till sparbankernas fromma, utan tvärtom och särskilt
i allra högsta grad bidraga till att inskränka sparbankernas utlåningsrätt
och kanske nästan göra det omöjligt för dem att i
den mån, som hittills ägt rum, samla ihop medel från allmänheten.
För min del anser jag, att vårt sparbanksväsen är en så
känslig och ömtålig institution, att man icke bör vidtaga några
åtgärder till förändring i organisationen, utan att man därför har
fullt talande skäl.

Om någonting kan göras för att ändra detta tillvägagångssätt,
som motionären påpekat som olämpligt, nämligen att huvudvudmännen
komplettera sig själva, så har jag däremot ingenting
att erinra, ehuruväl jag tillåter mig påpeka, att till och med
Englands bank har en liknande konstitution. Men jag vet icke
på vilket sätt en sådan ändring i författningen skulle kunna
åstadkommas, ty icke kan man väl säga, att kommunala myndigheter
eller domaremyndigheter ha något intresse eller särskild
kompetens för uppdraget att komplettera sparbankernas huvudmän.
Jag anser tvärtom, att dessa myndigheter stå så främmande
för denna institution som möjligt. Skall någon förändring i
detta fall göras, vilket jag för min del icke har något emot, om
det kan praktiskt utföras, så bör det väl ske på det sättet, att
de, som äro sparbankens ägare, tillerkännas denna befogenhet,
och det är väl sparbankernas insaltare. Men hur skola, då, såsom
nyss anfördes av motionären, det finnes 1,400,000 insättare
i sparbankerna, dessa insättare för varje institution kunna sammanföras
och organiseras, så att de kunna fullgöra ett val av
huvudmän? Jag tror, att det icke är lätt att åstadkomma. För
min del har jag ingenting emot och vill icke göra någon invändning
emot en sådan anordning, om den kan praktiskt genomföras.
Det skulle kanske lända till nytta, om man gjorde så, att vissa
huvudmän få utses av de äldre huvudmännen, och att det för
övrigt överläts åt insättarna att komplettera huvudmännen.

Vad nu angår herr Säfstrands anförande, att man skulle hos
någon skånsk sparbank begått godtycklighet med avseende på
ett anslag, eller att man ätit middag på sparbankens bekostnad,
så vill jag nämna, att jag icke kan tänka mig, att Konungens
befallningshavandes ombudsman i sparbanken skulle tillåta huvud -

Fredagen den 14 mars.

17 Nr 22,

männen att äta någon festmiddag på sparbankens bekostnad.
Rörande sparbankens egna medel vill jag erinra om, att de kunna
icke användas på något annat sätt, än att sedan reservfonden
uppgått till ett visst belopp av upplånta medel, av överskottet
en viss del får användas till välgörande ändamål. Men dessa
medel få icke användas godtyckligt, vare sig av huvudmännen
eller av sparbankens styrelse, utan Konungens befallningshavande
skall i varje fäll lämna sitt godkännande åt det eller de förslag,
som uppgjorts för medlens fördelande. Har något sådant anslag
till välgörande ändamål, som herr Säfstrand antydde, blivit beviljat,
så har det naturligtvis tagits av en verkställande direktörs
arvode, och om så skett, så anser jag, att man icke borde inom
kammaren anföra detta såsom något skäl för en reformering av
sparbankernas organisation, ty det må väl vara den anförda personens
ensak att använda sin avlöning precis som han behagar.

Jag har i denna sak icke något vidare att tillägga, än att
jag tror, att man i allmänhet här i landet bör vara belåten, i
stort sett åtminstone, med sparbanksverksamheten, som varit i
allra högsta grad välsignelsebringande, och jag tror, att det är
nödvändigt, att man ser upp, när det gäller att underkasta sparbankstorfattningen
en ny reorganisation, särskilt med hänsyn till
den sista kommitténs förslag. Ty det är riskabelt, om man låter
sparbankernas organisation och förvaltning bliva beroende av
eller taga inflytande av affärsbankernas behov och önskningar i
denna riktning. För detta skulle jag vilja varna, och därför har
jag, ehuru jag icke reserverat mig, icke kunnat gilla den uppfattning,
som av utskottet uttalats om behovet i detta avseende.
För övrigt ber jag få instämma med bankoutskottets vice ordförande
med avseende på det resultat, till vilket utskottet kommit,
nämligen att ifrågavarande motioner icke må föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Herr Le an der: Herr talman! Om bankoutskottet är icke

annat än gott att säga, ty det består av insiktsfulla och förfarna
män, men även de bästa kunna fela; och att detta av utskottsmajoriteten
avgivna betänkande är synnerligen svagt, kan icke
gärna förnekas, det har ej heller utskottets ärade vice ordförande
velat bestrida. Det behöver icke sägas, att det tillkommit i
kompromissens tecken, ty det förstås av sig självt.

Utskottet har icke velat gå in på, att de olägenheter, motionären
framhållit, äga sin riktighet, men det har ej heller
velat bestrida desamma. Utskottet uttalar sig därför mycket
svävande och säger: »Någon större olägenhet torde likväl icke

hava påvisats därav, att sparbanks huvudmän i vissa fall helt
komplettera sig själva.» Detta har också nu herr Sommelius
betonat, men det beror härvidlag på, vad man anser vara större
olägenheter eller vad som ej är det. Det har dock påvisats
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 22. 2

Ang. sättet
för utseende
av sparbankernas

huvudmän.
(Forts.)

Nr 22, 18

Ang. sättet
för utseende
av sparbanker
nas
huvudmän.
(Forts.)

Fredagen den 14 mars.

inom utskottet, varom redan erinrats, att avsevärda olägenheter
kunna uppkomma och verkligen uppstått, på grund av att huvudmännen
få komplettera sig själva. Nu tillägger också utskottet
fortfarande i svävande ordalag, »att nämnda anordning lärer
dock för många vara mindre tilltalande». Jag tror, att utskottet
hade kunnat säga, att den för de flesta är mindre tilltalande, ty
att en överstyrelse i all oändlighet kompletterar sig själv, kan
väl ändå icke vala gagneligt i längden. Man kan tänka sig
några kraftiga viljor inom överstyrelsen eller bland huvudmännen,
som önska styra och ordna efter behag. De ha icke annat att
göra än att bara tillkalla andra personer med svagare viljor,
som tacka för äran att få komma in bland huvudmännen, och
säga ja och amen till allt vad de andra föreslå och vilja ha
beslutat.

Nu har emellertid utskottet för att komma ifrån hela sa,ken
begagnat sig av den numera icke ovanliga utvägen att hänvisa
till en kommitté, men i detta fäll har icke utskottet kunnat säga,
att frågan är under utredning, utan har nödgats konstatera, att
kommittén redan kommit fram med sitt betänkande. Redan har
också blivit framhållet, att i detta betänkande icke finnes ett
ord nämnt om den förändring, motionären här påyrkar, utan vad
kommittén framlagt förslag om, rör endast ändring i kontrollen
över sparbankerna. Jag menar därför, att just detta hade varit
ett skäl för utskottet att tillstyrka motionen. Då nu utskottet,
som fallet är, anser, att sparbankslagen även i andra hänseen
den behöver undergå förändring och förbättring, hade ju detta
kunnat intagas i motiveringen, och om nu utskottet gått tillväga
på detta sätt och sedan hemställt om bifall till motionen, så
hade ju sedan Kung!. Maj:t i anledning därav kunnat finna sig
uppfordrad att taga frågan i sin helhet under övervägande, men
när utskottet slutar med ett yrkande om avslag å motionen,
undrar jag ändå, om Kungl. Maj:t, som har så ofantligt mycket
annat att göra, finner sig böra taga även denna fråga om hand.
Det beror ju på, om Kungl. Maj:t har så varmt intresse för densamma,
att Kungl. Maj:t skulle kunna göra det ändå.

Nu har herr Sommelius sagt, att han för sin del icke kan
begripa, huru ett tillmötesgående av motionärens yrkande skulle
kunna gå för sig. Ja, om nu icke herr Sommelius begriper det
eller icke kan säga det, skulle dock möjligen Kungl. Maj:t kunna
göra det, ifall Kungl. Maj:t nu verkligen finge detta uppdrag.

Herr Sommelius har vidare talat om den välsignelsebringande
verksamhet sparbankerna utöva, och därom äro vi alla ense.
Men just med anledning därav, just med anledning av att dessa
sparbanker ha eu mycket, mycket stor betydelse i synnerhet för
småfolket, må man se till, att icke ledningen av desamma
kommer in på avvägar. När nu överstyrelsen eller huvudmännen
skola komplettera sig själva, så kan detta lätt medföra, såsom

Fredagen den 14 mars.

19 Nr 22.

det är nämnt, ganska tråkiga konsekvenser, och jag skulle för sättet
min del kunna angiva åtskilliga exempel på den saken, men det^ör utseende
skall jag nu icke upptaga kammarens tid med, och jag skall icke av
heller belasta kammarens protokoll med dessa exempel. huvudman.

Jag ber i likhet med flera föregående talare att få yrka (Forts.)
bifall till motionen och avslag å utskottets hemställan.

Herr Hagberg instämde häruti.

Herr Sjöberg: Herr talman! Det har här redan sagts så
mycket, att det icke är något egentligt att därutöver tillägga,
men jag ber dock för min del att få framhålla, att denna motion
dock är viktigare än kanske mången vill tro.

Herr Söderberg i Stockholm har så tydligt framhållit, att
det egentligen är tre intressen, sparbankerna skola bevaka, och
jag är förvissad om, att, om man verkligen skulle försöka utröna,
huruvida dessa tre intressen alltid bliva på rätt sätt bevakade,
det torde kunna hända, att man skulle få syn på åtskilliga
missförhållanden. Detta sätt att tillsätta styrelse, att
huvudmännen komplettera sig själva, torde väl knappast vara
analogt med något armat fall. Det är enligt mitt förmenande
en ren absurditet. Det kan ju tänkas, att det på sina håll kan
bli rena kotteriintressen, som i detta fall bli de avgörande.

Herr Sommelius pekade på en sak, som jag tänkt på redan
förut, nämligen då han talade om att vi skola se till, vad sparbankskommittén
kommer med och om, vad den tänker föreslå,
är av den beskaffenhet, att sparbankerna därigenom komma att
sättas rent av i trångmål. Ja, det är just vad jag också tänkt,
men jag är förvissad om, att Riksdagen ser till, att den kommer
att värna om sparbankerna, ty de bilda enligt mitt förmenande
ett banksystem, som i folkets medvetande ingår såsom det riktiga,
då det gäller att hopsamla folkets besparingar.

Herr Sommelius nämnde, som sagt, att det är viktigt, att
vi se till, att affärsbankerna icke få för stort inflytande. Jag
tror, att, om man kunde åstadkomma en statistik i detta fall,
man skulle få se, att det är på ganska många håll, som huvudmännen
i sparbankerna till största delen utgöras av styrelsemedlemmar
och aktieägare i affärsbanker, och detta kan väl ändå
icke vara alldeles riktigt. Enligt mitt förmenande böra dessa
olika slag av bankverksamhet hållas isär. Jag tror därför, att
det skulle vara att följa en sund princip, om Riksdagen värnade
om sparbankerna. De äro redan nu tämligen ogynnsamt behandlade,
om jag så får säga, sedan de enskilda bankerna allmänt
tagit sig före att lägga upp sparkasseinlåningsrörelse. Detta har
gjort, att en hel del, som förr vände sig till sparbankerna, nu
hänvänder sig till de enskilda bankerna. Jag anser visserligen
icke, att det ligger något ont däri, ty räntan är i vanliga fall

Nr 22. 20

Fredagen den 14 mars.

Ang. sättet lika god, men då vi nu här ha en hanktyp, som är avsedd för
för utseende småfolket och avsedd att göra deras besparingar räntebärande,
a%erwas och sparbankerna dessutom som utlånare givetvis också enligt
huvudman, mitt förmenande i huvudsak böra hava till mål att tillgodose
(Forts.) de mindre låntagarna, anser jag för min del, att det är viktigt,
att man ser till, att även dessa bankers styrelser bli så sammansatta,
att man för tillgodoseendet av de tre intressen, herr
Söderberg nämnde, har fullgoda garantier. Jag kan med den
syn jag har på saken icke annat än yrka bifall till motionen,
vilket jag, herr talman, nu ber att få göra.

Herr Henricson i Karlslund: Yad som egentligen uppkallat
mig var ett yttrande av herr Sommelius, som uppgav, att
de i sparbankerna insatta medlen skulle uppgå till cirka 1 milliard
kronor. Jag antager, att det är huvudsakligen småfolkets
medel, som äro placerade i dessa banker, varför jag också antager,
att herr Sommelius icke tillhör den kategori, som utgöres
av insättare, utan att herr Sommelius tillhör någon sparbanksstyrelse
eller är huvudman i någon sparbank. Vore det då
tvärtom så, att han varken vore med i någon styrelse eller
huvudman i en sparbank utan tillhörde insättarna, kanske herr
Sommelius hade en annan syn på tingen.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman! Jag skall be

att få yttra ett par ord med anledning av att en talare framhöll
som lämpligt, att huvudmännen valdes av kommunalstämma.
Det har förut här framhållits, att det är tre intressen, som behöva
bevakas, insättarnas, låntagarnas och det allmännas intresse.
Herrarna veta, att de, som tätta beslut å kommunalstämma, icke
alls behöva vara vare sig insättare eller låntagare i sparbanken.
Det är icke alls föreskrivet, huru stort antal medlemmar av
kommunen, som skola vara tillstädes för att man skall kunna
fatta beslut å kommunalstämma. Det finnes bland våra kommunallagtolkare
till och med de, som anse, att om stämman är
lagligen utlyst, ordföranden ensam kan hålla stämman. Andra
mena, att det behöver vara två utom ordföranden närvarande.
I alla händelser behöver det endast våra ett ringa fåtal, som
kan fatta beslut å kommunalstämma, och det gör, att man icke
har någon garanti för, hur det val, som göres å kommunalstämman,
utfaller. För min del anser jag, att kommunalstämman
endast är lämplig att utse huvudmän i den mån det kan anses,
att huvudmännen skulle representera det allmännas intresse,
men det har ju framhållits här, att detta endast delvis bör vara
företrätt bland huvudmännen. Jag anser alltså icke, att kommunalstämman
är lämplig att utse huvudmännen i den mån det
gäller att tillvarataga insättarnas och låntagarnas intressen.

21 \r 22.

Fredagen den 14 mars.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr Ang. sättet
talmannen framställt propositioner först på bifall till utskottets för utseende
hemställan samt vidare på avslag därå och bifall i stället till de avfornas*1*
i ämnet väckta motionerna, fattade kammaren beslut i enlighet huvudman.
med innehållet i sistnämnda proposition. (Forts.)

§ 7.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets Ang. snabutlåtande
nr 13, i anledning av justitieombudsmannens fram- >>,™~e ratts:
ställning till Riksdagen angående vidtagande av åtgärder förMgstcTdomernående
av en snabbare rättsskipning i högsta domstolen. stolen.

I överensstämmelse med vad justitieombudsmannen uti sin
till innevarande års Riksdag avgivna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse föreslagit med anledning av den förefintliga
stora arbetsbalansen i högsta domstolen, hemställde utskottet,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga under omprövning, genom vilka åtgärder
det anmärkta missförhållandet med avseende å rättsskipningen
i högsta domstolen måtte kunna avhjälpas, samt till Riksdagen,
om möjligt redan år 1914-, inkomma med det förslag, vartill
denna prövning kunde föranleda.

Uti avgiven reservation hade herr Lindhagen, med vilken
herr Lindqvist i Stockholm i huvudsakliga delar instämt, gjort
vissa uttalanden beträffande de olika åtgärder, som föreslagits i
syfte att nedbringa högsta domstolens arbetsbalans.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade

Herr Lindhagen: Den nu föreliggande frågan, som bragts
under Riksdagens behandling på grund av justitieombudsmannens
framställning, är både en gammal fråga och en för rättsskipningen
ofantligt viktig fråga. Då nu saken alltjämt kommer
tillbaka, och man finner, att försöken att avhjälpa missförhållandena
icke lyckats, bör man rikta sin uppmärksamhet på att
någon gång kunna taga itu med saken på sådant sätt, att det
verkligen blir hjälp i de förhållanden, som här föreligga.

Det är med anledning därav som vi reservanter i vår reservation
velat mera understryka denna nödvändighet, på samma
gång som vi velat framhålla några nya synpunkter till beaktande
utöver dem, utskottet framhållit, vilka synpunkter delvis också
äro i strid med de synpunkter utskottet framhållit.

För att nu avhjälpa det nödläge, som kallas högsta domstolens
arbetsbalans, vilken är en orsak till att rättsskipningen
går oskäligt långsamt, är det särskilt ett medel, som anlitats,

Nr 22. 22

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

nämligen att öka antalet ledamöter. Reservationen har i likhet
med utskottet icke kunna tillstyrka detta. Om högsta domstolen
skall kunna fylla sin uppgift, måste den ha ett strängt urval av
ledamöter. Om det skall bli någon enhet i rättsskipningen, får
högsta domstolen icke arbeta på för många avdelningar. Det
synes mig uteslutet, att man kan göra en större högsta domstol
än vi för närvarande ha. Emellertid har i reservationen
framhållits, att det i alla fall kunde vara till nytta, att man begagnade
sig av de arbetskrafter domstolen äger, och sålunda
återbördade till domstolen de tre justitieråd, som nu förbrukas
i lagrådet, och på skäl, som jag icke här vill upprepa, men som
finnas framhållna i reservationen, bör för ändamålet lagrådet
lämpligen avskaffas, och i stället inrättas en ny och förstärkt
lagbyrå i justitiedepartementet, som på vida bättre och smidigare
sätt kan tillgodose lagstiftningens behov under nuvarande
uppsjö av lagärenden.

Vidare hava vi i reservationen velat uttryckligen framhålla
— och här föreligger enligt min merling en brist i lagutskottets
betänkande — att det måste övervägas ingående, hur man skall
komma till en sådan ordning, att det blir ett normalt avgörande
av måleri och ärendena i högsta domstolen. Då måste även tillses,
hur man skall bli av med den stora arbetsbalans, som för närvarande
finnes. Det skulle möjligtvis kunna tänkas, att den nya
ordningen bleve så genomgripande, att högsta domstolen icke behövde
anlita hela sin arbetstid för att avarbeta de inkommande målen,
och då skulle den samtidigt kunna även avhjälpa balansen, men
det är, efter de erfarenheter vi ha, ganska otroligt. Domstolen
måste säkerligen ha en extra förstärkning för att få bort den
stora balans, som redan nu förefinnes. Åtminstone går det icke
an att förbise denna fråga och sedan när man kommer till utförandet
se det hela misslyckas bara på den grund. Därför ha
reservanteima föreslagit, såsom skedde 1905, att för detta ändamål
skulle förordnas extra bisittare i högsta domstolen. En
sådan extra hjälp kräves säkerligen för avarbetande av balansen.
Detta förslag tillstyrktes 1905 av konstitutionsutskottet, men föll
i Riksdagen därför, att man skattade åt den gängse uppfattningen,
att i den högsta instansen måste ledamöterna vara ordinarie, ty
annars skulle de icke äga tillräcklig självständighet. Men detta
sätt att se saken är väl i alla fäll en fördom, och icke bör man
ändå offra möjligheterna till framgång i sitt strävande bara för
att få fastslaget en sådan grundsats. Även underrätterna behöva
ju självständiga domare, men där tjänstgöra i ofantlig utsträckning,
man kan nästan säga i regeln, extra ordinarie domare,
och i högsta domstolen är faran för självständighetens äventyrande
mindre än i underrätterna, ty har en person hunnit så
långt, att han anses kompetent och värdig att förordnas i högsta
domstolen såsom bisittare, har han säkerligen kommit förbi den

Xr 22.

Fredagen den 14 mars. 23

punkt, då hans självständighet på något sätt hotas eller står i Ang. snålfara.
Detta är sålunda en ofantligt viktig sak,_ som varken
justitieombudsmannen eller lagutskottet tagit upp till bedömande. dom Den

andra stora frågan gäller att försöka hindra målen att stolen.
framdeles strömma till och för mycket hopa sig. Härvid har (Forts.)
det alltid varit två utvägar, som företrädesvis rekommenderats,
nämligen höjning av revisionsskillingen och förbud mot vissa
sakers fullföljd. Bägge dessa utvägar har Riksdagen, alltid reagerat
mot, ty det blir här också fråga om en kränkning av likheten
inför lagen. Men då man icke har några andra medel
än dessa, komma de tillbaka oupphörligen.

Nu har lagutskottet tagit parti och säger nej igen för den
här gången till revisionsskillingens höjande, men förordar en så
kallad summa appellabilis, som innebär förbud mot vissa måls
fullföljd upp till högsta domstolen, när de icke röra minst ett
visst fastslaget förmögenhetsvärde. Men denna fråga om revisionsskillingens
höjande kommer nog alltid tillbaka, ifall det kommer
att visa sig, att man på den andra vägen icke kan komma till
fruktbringande resultat, vilket jag tager för givet, att man icke
kan göra, utan att sätta denna gräns så, att man därigenom
äventyrar, att det icke blir någon verklig rättsskipning för
folk, som icke äro förmögna, såvitt det gäller förmögenhetstvister,
nämligen. Därför är det lämpligt, att man fortfarande fäster uppmärksamheten
vid revisionsskillingen. Nu har lagutskottet visserligen
gjort detta något genom att antyda, att man kanske kunde
bestämma revisionsskillingens storlek efter värdet på den tvist,
det är fråga om, det vill säga part skulle få nedsätta betydligt
högre revisionsskilling, när tvistens värde gällde ett högre belopp,
än när det gällde ett lägre belopp. Detta kan i viss män
låta säga sig, men det blir i alla fall i stort sett en olikhet
inför lagen, som därigenom fastslås och ibland till och med
kan leda till ännu större orättvisa än nu är förhållandet. .Tåg vill
framhålla ett exempel, som är mycket vanligt. Det är ju en
ständig kamp mellan bönderna i Norrland, som på ett eller
annat sätt gjort sig av med sina skogar, och bolagen. Om då
en småbonde vill försöka få tillbaka någonting av detta och
öppna rättegång på grund av att handlingarna icke varit klara
eller därför att de eljest anse sig lurade — och här gäller det
ofta stora värden, fast bönderna själva icke ha dessa värden i sin
hand — vad blir då följden med den ordning, som rekommenderas
av lagutskottet och som lär vara föremål för övervägande
inom rättegångskommissionen? Ja, redan nu är det svårt för
dylika sådana lantmän att få rättegångsbiträde, nästan alla sådana
äro nämligen engagerade av bolagen, och skola de vända sig till
Stockholm, blir det dyrare, och advokaterna där äro dessutom
ännu mer oerfarna i dessa saker. Antag i alla fall, att en sådan
bonde lyckas övervinna denna svårighet och få ett ombud, som

Nr 22. 24

Fredagen den 14 mars.

Ang. snål- förstår och vill sköta hans sak. Han tappar då, som det oftast
skimiina^i ^än(^er) 1 de två första instanserna, men fortsätter trots dryga
högsta dom- rättegångskostnader och utgifter och går upp till högsta domstolen.
stolen, där det ibland brukar kunna bli eu ljusning. Om nu den
(Forts.! bestämmelsen infördes, att revisionsskillingen skulle vara progressiv
mot förmögenhetsvärdet, skulle visserligen bolaget, ifall
det ville gå vidare, få betala högre belopp än nu, men även
bonden, som nu icke rår om denna förmögenhet, skulle ytterligare
betungas med erläggande av högre revisionsskilling för
att få fullfölja sin rätt i domstolen, blott därför åt t värdet på
det, som han vill ha tillbaka, är jämförelsevis stort. Det är
orättvist, och bör under inga förhållanden fä ifrågakomma, att
man lagstiftar på detta sätt.

Däremot finnes det en annan utväg, och det är den, som i
reservationen förordas, men som lagutskottet icke ens har upptagit,
fastän det annars sökt uppräkna alla möjliga saker, som
blivit föreslagna, och sagt, att allt detta bör man tänka på. Man
tyckte nog, att den vägen var väl förbluffande ny och radikal, som
en ledamot i utskottet sade. Nu är emellertid revisionsskillingens
uppgift att betaga part lust att i oträngt mål fullfölja sin sak till
högsta domstolen genom äventyret, att han förlorar den erlagda
revisionsskillingen, ifall han icke får ändring i hovrättens dom.
Men verkan av detta försök till betagande av parters lust beror
fullkomligt på deras förmögenhetsförhållanden. För den, som har
litet pengar, är det ett stort äventyr, och han ryggar tillbaka,
men för ett stort bolag eller för en förmögen person är revisionsskillingen
för närvarande en småsak. Med andra ord, tillämpningen
av denna grundsats, sådan den i verkligheten gestaltar
sig, är fullständigt orättvis. Om man nu följer den grundsatsen
och ensidigt höjer revisionsskillingen lika för alla, blir slutet
endast det, att den högsta rättsskipningen i fråga om civila mål
blir företrädesvis förbehållen förmögenheten. Det gäller sålunda
att ställa saken så, att även större förmögenheter komma att
drabbas lika mycket, och det kan genom revisionsskillingens anlitande
lämpligast och rättvisast tillgå på det sättet, att den bestämmes
efter partens taxerade inkomst. Redan nu får man betala
skatt efter taxerad inkomst och numera icke blott efter en
enkel utan även efter en dubbel progression. År det då icke i
princip rättvist, att då man skall uttänka medel att betaga personer
lust att i oträngt mål klaga, även förstora revisionsskillingen
på det sättet, att den bestämmes efter personernas taxerade
inkomst. Det bör här vara en högst betydande progression.
Därigenom skulle man få bort från högsta domstolen även eu
avsevärd del av dessa stora, invecklade mål, som nu kunna fullföljas
mycket lätt, men som man med en sådan ordning icke
skulle hava lust att på samma sätt fullfölja. Nu kan ju sägas,
att med denna sak måhända bör förbindas, att revisionsskillingen

Nr 22.

Fredagen den 14 mars. 25

i någon mån bestämmes även efter det omtvistade föremålets
värde. Ty det skulle ju kunna sägas, att om en person tvistade
om 200 kronor, och han vore mycket förmögen, revisionsskillingen
för honom skulle kunna bli exempelvis 2,000 kronor. Det vore
obilligt kanske att nödgas äventyra ett så högt belopp för att få
fullfölja ett mål av vida mindre värde. Här skulle man då
kunna bestämma, att revisionsskillingen icke får överstiga tvisteföremålets
värde eller åtminstone ej allt för mycket. Man har
också en förebild i denna sak i ett uppslag, som till och med
Riksdagen, såsom jag vill minnas, skrivit till Kungl. Maj:t om.
Åtminstone har Andra kammaren ifrågasatt, att böter böra utgå
efter den felandes förmögenhetsförhållanden. Det är i själva
verket samma princip på det kriminella rättsområdet, som detta
skulle vara på det civilrättsliga området.

Reservanterna vilja sålunda skarpt betona att detta nya förslag
enligt deras uppfattning är rättvist och att det skulle kunna
leda till, att högsta domstolen icke blev förbehållen bara förmögenheten
utan alla parter någorlunda lika.

Det är, som sagt, vidare ifrågasatt att begränsa fullföljandet
till vissa slag av mål. Där har då lagutskottet fäst sig speciellt
vid den s. k. summa revisibilis, som innebär, att man icke skall
få fullfölja mål i annat fall, än att det värde, vartill tvistens
föremål kan uppskattas, överstiger ett visst belopp. I det avseendet
har lagutskottet icke kommit med något förslag; man
bär ingen statistik, och man vet icke, hur ett sådant förslag
skulle verka. Det är ett språng ut i det okända, men det är
ganska sannolikt, att denna summa måste sättas mycket högt,
ifall det skall bli någon effektiv verkan. År 1907 föreslog Kungl.
Maj:t 1,000 kronor. Med den ökade tillströmning av mål, som
sedan dess ägt rum, skall sannolikt denna begränsning icke förslå,
utan man får väl gå upp högre, som tyskarne fått göra, nämligen
till inemot 4,000 kronor, för att det skall hjälpa. Denna
rättsskipning bleve då fullständigt förbehållen de till beloppet
större tvisteföremålen, och då dessa också mest tillhöra de förmögnare,
kan man säga, att högsta domstolen bleve en särskild
instans för förmögenheten.

Reservanterna vilja fortfarande framhålla, att en sådan lösning
icke är rättvis och att den är en nödfallsutväg, som man
bör tillgripa endast i sista hand. Reservanterna stå alltså på
samma ståndpunkt som 1907 års lagutskott, fastän det nuvarande
lagutskottet har sväljt det beska pillret och vill icke gä de andra
vägar, reservanterna anvisat. Emellertid finnes det ju eu del
bagatellmål, som röra sig om mycket små förmögenhetsvärden,
och dem kan man i varje fall avskilja helt och hållet.

Nu har också förordats, såsom varande rättvisare, att man
skulle avskilja vissa klasser av mål från högsta domstolen. Det
skulle, menar man, drabba alla parterna lika, fattiga såväl som

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 32.

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

rika. Men det visar sig svårt att utfinna sådana mål och. det är
alltid vanskligt att avskilja ett helt rättsområde från möjligheten
att få därunder fallande mål fullföljda i högsta domstolen och
sålunda få principiella spörsmål bedömda ur en enhetlig synpunkt.
Justitieombudsmannen och såsom det synes även lagutskottet
tro ej mycket på denna utväg. Men den bör dock ej släppas
alldeles.

Emellertid har i detta avseende även föreslagits, att, så snart
underdomstolarna voro eniga utan reservation, skulle part icke
få fullfölja detta mål i högsta domstolen. Detta har jag för min
del i min reservation velat uttryckligen bestrida och bestämt
framhållit, att något sådant icke bör fä förekomma, åtminstone
icke som regel. Ty vi, som sysslat med dessa saker, ha fått en
ganska stor erfarenhet om hur det går till i avseende på vissa
mål på grund av domstolarnes sammansättning och sociala ställning
med därav följande sociala åskådningssätt. Det finnes sålunda
mål av den natur, att man för dem icke kan tillråda en dylik
anordning. Därför vill jag säga ifrån detta här liksom i reservationen.
Under den strid exempelvis, som den jordbrukande
befolkningen måste föra mot den industriella feodalismen, visar
det sig ofta, att un der domstolarn a enhälligt avvisat krav, som
man tycker hava varit ganska påtagliga, och först när målen
kommit till högsta domstolen, har det blivit någon ändring till
det bättre. På samma sätt förhåller det sig, kanske i än högre
grad, med statens processer för återvinnande av den jordegendom,
staten obehörigen förlorat eller vid försvarandet av jorddonationer
och egendom, som den ännu har kvar. Då äro underdomstolarna
ofta ohjälpliga, enligt alla erfarenhetsrön. Och det
är i många fall först i högsta domstolen, som kronan har någon
möjlighet att få sina påtagliga rättsanspråk tillgodosedda. Det
är således fullkomligt oriktigt att bygga på en princip sådan som
denna.

I brottmål är det på alldeles samma sätt, så snart det rör
sociala och politiska ämnen. I de s. k. Åkarpsmålen under den
stora arbetskonflikten dömdes folk av underrätterna utan bevisning
till höga straff för ingenting alls. Men när målen kommo
till högsta domstolen, blev det i nästan alla fall ändring.

Nu skall jag be att få komma till en tredje sak, som är
omnämnd av justitieombudsmannen på sätt och vis och även av
lagutskottet, som dock icke vidare uppmuntrat densamma, men
som reservanterna lägga stor och huvudsaklig vikt vid, och det är
den s. k. arbetsledningen inom domstolarne. Den, som varit
med under långa tider som ledamot i hovrätten och i nedre
justitierevisionen såsom föredragande i högsta domstolen, vet vad
detta betyder. Jag har många erfarenheter om detta, erfarenheter,
som jag även skildrat i reservationen. Herrarna kunna
tänka sig, hur det ställer sig t. ex. i en hovrätt. Det är där

Fredagen den 14 mars. 27

föreskrivet, att ledamöterna skola med vissa skift föredraga 4
timmar om dagen vissa dagar i veckan. Nå, ledamöterna äro
ju icke annat människor, även eu domare är precis som en vanlig
människa. Man skall icke föreställa sig, att han har några
större eller mera uppoffrande egenskaper än alla andra. Han
tänker då naturligtvis på sina 4 timmar, och det finnes icke
något särskilt skäl för honom att söka forcera arbetet på dessa
timmar, ty då blir arbetet mycket tyngre. Icke heller tycker han
det är något ont i att prata bort någon tid på småsaker, och
sålunda föredrages det minsta möjliga antal mål. Icke heller
blir man vare sig i hovrätten eller högsta domstolen upprörd
över att det uppstår balans, det tänker man icke på. Man finner
det kanske mycket beklagligt, men det inverkar icke på arbetsintensiteten
annat än möjligen i undantagsfall. Ett sådant undantagsfall
var den s. k. Törnqvistska divisionen inom Svea hovrätt.
Där tillämpades åtminstone åren 1891 och 1892 den principen.
Där lade ordföranden an på att målen ovillkorligen föredrogos
så, att ingen balans skulle uppstå. Yi voro mycket nöjda härmed,
men de andra divisionerna voro missnöjda, då våra siffror
lyste över deras med avseende på antalet avgjorda mål.

Det blir aldrig någon reda med förekommandet av balanser,
förrän man inför en ordentlig arbetsledning, bestående däri att
man förbinder det snabba avgörandet av målen med ledamöternas
eget intresse därför. Därför bör man tillämpa samma anordning
som vid underrätterna, d. v. s. målen skola avgöras i
den mån de komma in. Om vi t. ex. so på häradsrätterna, så
finna vi att de under ting få hålla på tills målen blivit behandlade,
och få sluta först när det icke finnes några mål kvar. Det
finnes icke någon anledning att icke införa detta även vid hovrätterna
och varför icke även hos högsta domstolen. Jag tror
det skulle gå mycket bra för sig även där, fastän man kanske
tycker, att högsta domstolens höga auktoritet skulle göra den
för förnäm för en sådan anordning. Men om en sådan ordning
införes, så få ledamöterna intresse av att använda tiden väl;
ibland få de sitta längre och ibland kortare tid. På detta sättet
uppkomma inga balanser, och allmänheten får den valuta av
rättsskipningen, som den skall ha. Jag tror, att detta är en sådan
kardinalpunkt, att ifall den åsidosattes, så skulle hela arbetet
för undvikande av balanser ändå icke leda till något avsevärt
resultat. Reservanterna ha därför velat särskilt framhålla denna
sak och vi kunna här också åberopa annan sakkunnig person,
som tydligen är inne i dessa frågor och i Sydsvenska Dagbladet
skrivit en artikel, som citeras i reservationen.

Detta är de stora huvudfrågorna, men nu är det ju också
att observera, såsom reservanterna erinrat, att om man skall
avhälpa en balans i högsta domstolen och se till att ingen vidare
balans uppkommer, så kan denna sak icke bedömas fristående,

Nr 22.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
''högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 28

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta dom
stolen.
(Forts.)

utan man måste se till, att det icke heller blir balanser i hovrätterna.
Ty då skulle det kunna hända, att det plötsligt kom
.en störtflod av mål till högsta domstolen, arbetskrafterna där
skulle icke räcka till, och så bleve det balans i alla fall. Man
måste se till, att den nya ordningen i högsta domstolen icke
äventyras genom organisatoriska fel på andra områden. Det är
för övrigt ur rättsskipningens synpunkt även av stor vikt, att
balanser icke uppstå i hovrätterna. Hittills ha målen icke inströmmat
till hovrätterna i större antal, än att de mycket väl
kunnat avgöras med de nuvarande arbetskrafterna och därför
skulle en sådan arbetsordning, som jag nyss talat om, vara till
stor lindring både för hovrätterna själva, för högsta domstolen
och framför allt för den rättssökande allmänheten.

Så ha vi i reservationen också framhållit frågan om att återuppliva
1734 års lags gamla bestämmelse om att ny bevisning
icke skulle få förebringas i högsta instans annat än i undantagsfall.
Även lagutskottet har hemställt om ett övervägande,
men utskottet är dock i denna sak mera betänksamt. Jag tror
dock, att detta är en synnerligen viktig sak, att folk får tänka
sig för litet grand och skaffa sig bevisning redan under instanserna.
Härigenom komme också åtskillig ohemul klagan bara
för att fördröja målen att försvinna. Det bleve tillfälle för
underdomstolarna att döma på den bevisning, som där kunde
anskaffas, och med detta skulle anledningen att fullfölja talan i
högre instans i avsevärd utsträckning upphöra.

Vidare en annan sak. I rättegångsbalken finnes kvar en
bestämmelse om ansvar både för part och ombud, om de fullfölja
ohemul talan. Tillämpningen av denna bestämmelse har
fallit ur bruk, vilket beror därpå, att det naturligtvis är vanskligt
att säga, om någon fullföljer en hopplös talan i god tro eller
icke. Då jag tjänstgjorde i Svea hovrätt, tillämpade vi denna
bestämmelse i växelmål, som brukade fullföljas utan skäl, bara
för att fördröja saken. Det blev då särskilt ombuden, som träffades
härav, och detta tog mycket bättre än på parten, ty ombuden
förlorade härigenom något av sin reputation, sedan de
fått bota för obehörig och ohemul klagan. Denna åtgärd visade
sig så kraftig, att fullföljd av växelmål i oträngt mål också
väsentligen upphörde. Jag tror icke man kan göra så mycket
av detta, men det är dock något, som man bör tänka på.

Detta är i korthet några av de synpunkter, som äro omnämnda
i reservationen. Det är klart, att, när det föreligger ett
ämne så vidlyftigt som detta är, och då det är så fullt av detaljer
både i reservationen och lagutskottets utlåtande, man icke
kan begära, att kammarens ledamöter skola vara på det klara
med både det ena och det andra, men meningen med reservationen
är ju endast en opinionsyttring i det syfte jag nämnt,
och det är endast ur den synpunkten som reservanterna inbjudit

Fredagen den 14 mars.

29 Nr 22.

kammaren att biträda densamma. Jag ber därför att få yrka
bifall till lagutskottets hemställan med den motivering, som finnes
i reservationen.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Det kunde kanske

synas onödigt att uppträda här, då det icke varit någon, som
yrkat avslag på lagutskottets hemställan, och även de reservanter,
för vilka herr Lindhagen är taleman, yrkat bifall till lagutskottets
hemställan, ehuru med den av reservanterna angivna motiveringen.
Det är dock åtskilligt att säga i ämnet, och jag vill därför icke
låta klubban falla, innan jag till kammarens protokoll fått uttala
vad som synes mig böra här anföras.

Det har under de senaste dagarna i debatterna inom Riksdagen
åtskilliga gånger använts ett ord, som är väl tillämpligt
på den situation, vari högsta domstolen nu befinner sig gent emot
sin växande arbetsbörda, ett ord, som tillika angiver skälet varför
något måste göras och göras kraftigt: det ordet är »nödläge».
Det är så, att högsta domstolen inför sin arbetsbörda befinner
sig i ett sannskyldigt nödläge. Vid slutet av förra året sammanträffade
jag med en av högsta domstolens ledamöter, den som
har sig anförtrott att utöva den närmaste uppsikten över revisionens
arbete, och som således står dessa saker mycket nära.
Han talade om det tröstlösa tillståndet och ifrågasatte, om icke
jag skulle vilja på något sätt bringa denna fråga inför Riksdagen.
Jag svarade honom då, att jag ansåg det vara vederbörande justitieministers
skyldighet att ha sin uppmärksamhet fäst på detta förhållande,
och om, såsom här uppenbarligan är fallet, något måste
åtgöras, vore det på honom ansvaret läge; det vore han, som
skulle komma till Riksdagen med förslag i ämnet. Emellertid
sade jag, att, om han ville lämna mig några belysande siffror, så
•skulle jag, om tillfälle därtill bjödes, framföra dem, och jag skall
be att fä gorå det nu. Jag ber herrarna med tålamod höra dessa
siffror — jag skall icke bli lång — ty de äro av den beskaffenhet,
att det nödläge, jag förut talat om, torde stå klart för var och
en, som följer med desamma. Jag bör därvid förutskicka, att
vad man egentligen har att taga hänsyn till, när man talar om
högsta domstolens arbetsbörda, är revisionssakerna. Dessa utgöra
den ojämförligt tyngsta delen av högsta domstolens arbetsbörda
och tager den övervägande delen av dess tid i anspråk,
så att domstolens arbete väsentligen är av dem beroende. Nu
meddelas, att under 1912 inkommo till högsta domstolen 808
revisionssaker. Det är den högsta siffra, som hittills någonsin
förekommit, och för att herrarna skola få en föreställning om,
vad dessa 808 mål betyda, vill jag nämna, att på 1880-talet var
de inkommande målens antal omkring 440 — jag räknar allenast
jämna tiotal — på 90-talet var man uppe i 490, i början på
1900-talet i 520, senare i perioden 1905—1909 i 610, 1910 upp -

Ang, snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 30

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

gick antalet till 681, 1911 till 650 och nu 1912 till 808. Avverkningen
på ett år av revisionssaker i högsta domstolen utgör
mellan 600 och 700 — 1912 gåvos 615 domar —. Nu har det
gått så, att vid detta årsskifte, 1913, voro på högsta domstolens
prövning beroende 1,430 revisionsmål. Det är den högsta siffra,
som någonsin förekommit, och för att närmare belysa den, vill
jag nämna, att 1905, då domstolen förstärktes med 3 ledamöter,
var balansen 1,042 revisionssaker; 1908, då lagrådet inrättades
och därigenom hela den arbetskraft frigjordes, som förut inom
högsta domstolen varit använd för laggranskning, var balansen
1,258, och nu, vid årets början, är den 1,430. Lägger man därtill,
att även besvärsmålen äro i stigande, så att, då de vid 1911
års slut vox-o 686, ha de under 1912 stigit till något över 800, så
tror jag, att herrarna härav måste se, att fara för rättsskipningens
försumpning allvarligt föreligger. Den ledamot av högsta
domstolen, vars siffror jag nyss citerat, tillägger — och däri ber
jag att på det allra livligaste få instämma med honom — att en
fortsatt ökning av balansen i denna proportion kommer tydligen
att inom kort medföra så gott som ett rättslöshetstillstånd. Det
har nämligen kommit så långt, att om jag frånser de mål, som
gå med förtursrätt, och om jag antager, att målen föredragas i
den ordning, vari de inkommit, och tillika tager i beräkning 45
dagars klagotid och 15 dagars tid för expediering, så skulle intet
mål komma fram i högsta domstolen på mindre tid än 2 1j2 år
och därutöver. Den rättsstatistik, vi senast ha, visar också, huru
oerhört långsamt rättsskipningen går i högsta domstolen. Om
man tar här de tre sista åren och ser på uppgifterna om de mål,
som legat i domstolen längre än ett år, så finner man, att de
utgjort 1908 87 % av det hela, 1909 89,2 % och 1910 87,2 %.
Av dessa finnas flera som blivit både två och tre år gamla. Jag
tror, att dessa siffror äro av den beskaffenhet, att de övertygande
visa befogenheten av lagutskottets uttalande om nödvändigheten
av att något åtgöres och att något åtgöres, som är
effektivt.

Som herrarna veta, har denna fråga varit uppe 1907. Såsom
dåvarande justitieminister framlade jag ett förslag, som
avsåg revisionsskillingens ökning och införandet av en summa
revisibilis, men det föll på motstånd i Riksdagen, och man ville
försöka andra vägar. Utom den utväg, som nyssnämda förslag
innebar, har vid behandlingen av denna fråga i övrigt föreslagits
flere olika utvägar att minska tillströmningen av målen i
högsta domstolen.

Vad uttalar nu utskottet i sitt föreliggande utlåtande, vad
begär det? Jo, till att börja med avvisas två förut ifrågasatta
utvägar. Den ena, som vi anse icke böra ifrågakomma, är en
ytterligare ökning av högsta domstolens arbetskrafter. Det är
dock så, att för närvarande är vår högsta domstol den största —

Fredagen den 14 mars.

31 Nr 22.

proportionsvis naturligtvis i förhållande till innevånareantalet —
som förekommer i något europeiskt land, och redan ur denna
synpunkt måste det vara angeläget, att ingen ökning sker. Men
det största och viktigaste skälet härför är i mina ögon det, att
genom ytterligare utvidgning av antalet ledamöter i högsta domstolen
skulle i ganska väsentlig mån äventyras den rättsskipningens
enhet, som är en av högsta domstolens största och
främsta uppgifter. Det går icke an, mina herrar, att högsta
domstolen är fördelad på så många avdelningar, att dess auktoritet
och ledande ställning i avseende å praxis och rättsskipning
i allmänhet försvagas.

Den andra utvägen, som vi avvisa, är den om revisionsskillingens
ytterligare höjning. Detta har varit mera beroende
på opportunitetshänsyn. Vi ha nämligen ansett, att inom Riksdagen
föreligger en avgjord stämning mot ytterligare ökande av
revisionsskillingen, och ha vi därför icke velat ifrågssätta sådan.
Och det torde ej heller vara erforderligt, för såvitt övriga åtgärder
bliva tillräckligt effektiva.

Om dessa övriga föreslagna åtgärder i syfte att minska tillströmningen
av mål till högsta domstolen ha vi sagt, att det allt
är sådant som Kungl. Maj:t bör taga under allvarligt övervägande.
Det enda direktiv lagutskottet där vill hava givet, det
är, att man må se till, att vad som göres också blir effektivt.
Vi ha talat om att återinföra förbud mot ny bevisnings förebringande
i högsta instans. Det är en gammal svensk rättegångsgrundsats,
som under tidernas lopp först råkat i glömska
och sedermera blivit formligen upphävd, men som vi icke hava
så synnerligen stora betänkligheter mot att taga upp igen. Den
skulle ha, som herr Lindhagen anmärker, den synnerligen goda
verkan att tvinga parterna att hur än som nu sker taga fram
den bevisning de ha redan i underrätterna. Vidare ha vi som
det väsentligaste och effektivaste medlet pekat på stadgande om
en summa revisibilis. Även det, mina herrar, är gammal svensk
rätt. Den fanns ända in på 1840-talet, tror jag, utan att den då
väckte någon som helst betänklighet, och när ingen annan råd
finns i det förevarande nödläget, så måste man tillgripa ett
sådant medel. Det är klart, att man gärna skulle se, om det
vore möjligt att göra fullföljdsrätten mycket litet begränsad.
Men de faktiska förhållandena äro sådana, att detta icke är
möjligt. Jag vill för övrigt anmärka, att, vad som borde göra
en summa revisibilis hos oss mindre motbjudande, det är, att
våra hovrätter äro mycket starka domstolar.

Jag skall icke uppehålla herrarna vidare med att orda om
de många skäl, som tala för utskottets hemställan. Det mest
talande av alla är naturligtvis det nödläge, vari högsta domstolen
befinner sig, och detta torde ensamt vara tillräckligt för
ett bifall till utskottets förslag.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 32

Ant/, snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Fredagen den 14 mars.

Det är dock några uttalanden i den avgivna reservationen,
som i detta sammanhang icke böra lämnas utan ett bemötande,
och det så mycket mer som reservanten ifrån denna talarstol
ytterligare understrukit dem. Det är först hans funderingar på
progressiv revisionsskilling. Han har själv funnit det omöjligt
att utan vidare sätta revisionsskillingen i progression till det
omtvistade föremålets värde, något som ligger närmast till hands,
och detta med rätta, ty på de skäl han själv anfört lärer det
icke gå för sig. Men han kommer då med ett annat uppslag,
det nämligen, att sätta revisionsskillingen i proportion till den
fullföljande partens taxerade inkomst, det vill säga, att för en
process, som gäller låt mig säga 10,000 kronor, skall betalas
revisionsskilling med exempelvis 100 kronor av den ena, 500
kronor av den andra, 1,000 kronor av den tredje, beroende på
huru högt han är taxerad. Det kan icke hjälpas, att redan när
man hör detta förslag, ryggar man tillbaka för dess obillighet.
Grundfelet i reservantens förslag, sådant det senast utformats,
är att han förbiser skillnaden mellan skatt och rättegångsavgift.
Skatt är ett bidrag, som upptages till statens gemensamma utgifter,
och den fördelas efter bärkraften, sådan som denna framträder
i taxeringarna. Men rättegångsavgift är något annat, det
är en avgift, som man anser sig nödsakad i processordningarna
stadga, för att icke alla möjliga mål skola fullföljas utan hänsyn
bara av processlystnad. Den är ett medel att stävja obefogad,
obehörig processlystnad, och denna har mycket litet att göra
med den taxerade inkomsten. Det är helt andra saker, som äro
bestämmande för en parts åtrå att fullfölja en förlorad process.

Vidare förekommer i reservationen ett uttalande, i avseende
å vilket jag skall be kammaren följa mig ett ögonblick. Reservanten
talar om domar av social och socialpolitisk innebörd, om
konflikter, som uppstå mellan staten och jordbruksbefolkningen
på den ena sidan och industrien och storgodsbildningen på den
andra — hans vanliga kända älsklingsämnen ■— och så yttrar
han följande: »Då domarne visserligen omedvetet men helt naturligt
i följd av sin sociala ställning ofta med sina känslor här stå
på kapitalets sida, blir följden såsom erfarenheten visat att underrätterna
här mången gång hänsynslöst och enhälligt gå på formella
grunder till nackdel för det levande livets fordringar», o. s. v.

Uttalandet är dunkelt och otydligt, men reservanten har i
sitt anförande så förtydligat det, att intet tvivel kan råda om
dess innebörd. Och den är, att reservanten håller före, att
domarne med sina känslor stå på kapitalets sida och ej kunna
hålla sig fria från inflytande härav, då de döma — med andra
ord en tillvitelse om våld. Ty våld är just det, att en domare
låter sina känslor, sina antipatier eller sympatier —• de må nu
stå på kapitalets sida eller på den motsatta — löpa bort med
det kalla, lugna, objektiva övervägandet. Det där »visserligen

Fredagen den 14 mars.

33 Nr 22.

omedvetet», som reservanten tillägger för att hålla sig reträttvägen
öppen, räddar inte situationen, ty jag tror inte på det »omedvetnas»
inflytande i dessa fall. Jag tror mig ha rätt att visa
tillbaka den beskyllning, som innefattas i det citerade yttrandet,
jag har sett tillräckligt mycket mål och domar och jag har
kommit i beröring med tillräckligt många domare för att veta,
att det icke är så. Misstag kunna ske, och förmågan att finna
sig till rätta uti en viss given juridisk situation kan brista —
det är sant — men en insinuation om vald och mannamån,
det behöver Sveriges domarkår icke tåla. — Jag har velat, att
detta uttalande skall inom Riksdagen stå emot herr Lindhagens.

Jag bör kanske icke sluta, innan jag också nämnt något om
den nya effektiva metod att förekomma arbetsbalans, som herr
Lindhagen upptäckt i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Den
metoden är förvånande enkel, mina herrar. Den består bara i
att man skriver en lag om att så eller så lång tid efter det
varje mål inkommit skall det vara avgjort, och därmed ha vi alla
balanser ur världen. Yi känna nog alla den ärade reservantens
nästan barnafromma tro på förmågan hos och verkningarna av
ett lagbud. Han har ju den uppfattningen, att vill man, att det
skall bli så eller så i ekonomiskt eller socialt eller rättsligt hänseende
eller vad det vara månde, behöver man blott skriva en
lag därom, och då blir det så, som man önskar. Men på annat
sätt ser det ut, då man kommer i kontakt med den rena verkligheten,
ocli i det fall, varom nu är fråga, kommer ett lagbud,
sådant som han tänkt sig, lyckligtvis att bli fullkomligt ineffektivt.
Ty jag tar för alldeles givet, att en domare icke kommer aft
underkasta sig detsamma, om han för att fullgöra det skulle
nödgats att slarva med måls beredning eller döma på känn eller
på en höft, därför att han icke haft erforderlig tid för målets
genomarbetande och begrundande. Och jag är övertygad, att de
parter, vilkas rätt det gäller, icke heller vilja vara med om en
sådan sakernas ordning. Det är dock så, att vi alla äro människor,
vi kunna icke åstadkomma mer än en viss arbetsprodukt,
och det är min livliga tro, att domarne i överrätterna i närvarande
stund äro så pass belastade med arbete, som de över huvud
taget böra vara.

Ja, detta må vara nog, herrarne kunna vara trötta på detaljer,
och jag skall nu inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl och Westman.

Herr Persson i Ställhult: Den senaste talaren började
sitt anförande med, att då ingen framställt yrkande om avslag,
kunde det vara obehövligt att begära ordet. Jag får för min
del säga, att jag nästan är benägen för att yrka avslag. Det
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 22. 3

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22 34

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Fredagen den 14 mars.

är möjligt, att det är bäst, att jag avstår därifrån, men jag vill
emellertid framhålla, att, därest Andra kammaren godkänner
lagutskottets förevarande hemställan, så har därmed kammaren
helt och hållet frångått sina åsikter från föregående riksdagar,
då samma fråga var före, ty såvitt jag förstår, ha icke några
nya synpunkter blivit framhållna av utskottet, vilka skulle tala
för, att man borde avlåta en skrivelse och begära utredning i
här föreslagen riktning, utan det är de gamla skälen, som komma
igen, vilka förut blivit av Riksdagen fullständigt underkända.
Bifaller kammaren eller Riksdagen utskottets hemställan, betyder
det, att man gillar de principer, som man förut icke velat godkänna.

Det ifrågasattes här, att man skall utarbeta förslag i syfte
att förhindra uppkomsten av den arbetsbalans, som för närvarande
förefinnes i högsta domstolen. Det har i detta avseende
framställts åtskilliga synpunkter, i synnerhet av reservanten, herr
Lindhagen. Men det, som här anföres i debatten, och det, som
återfinnes- i reservationen, lär icke ha samma betydelse som de
uttalanden, lagutskottet gör, och på vilka utskottet stöder sin
hemställan, ty dessa skola ju utgöra grunden för en skrivelse,
om en sådan kommit till stånd, och något annat kan icke komma
fram till Kungl. Maj:t än det, som finnes i själva utskottets yttrande.
Det är möjligt, att vederbörande, som få utredningen om
hand, taga hänsyn till vad som här förekommit i debatte!!, och
vad som står i reservationen, men jag säger ånyo, att det icke
har samma betydelse som eu av de båda kamrarna godkänd
motivering.

Hade herr Lindhagens reservation utgjort lagutskottets yttrande,
skulle jag varit mycket tveksam, huruvida jag vågat ställa
mig på avslag. " I denna reservation finnas många uppslag, som
ha betydligt mera värde än de, som innehållas i lagutskottets
utlåtande. Jag anser därför för min del, att det mesta av vad
herr Lindhagen anfört måste komma till beaktande i vida högre
grad än det, som utskottet anfört.

Jag ber i alla fall att få framhålla en synpunkt, som icke
kommer fram i reservationen och icke heller i utskottets yttrande,
och det är den, huruvida det kan vara skäl i att fortfarande,
på sätt som sker, slösa med arbetskraft i högsta domstolen,
så att en avdelning i viktigare mål skall behöva utgöras
av sju ledamöter. Jag gör det därför, att denna fråga var på
tal i löneregleringskommittén, som jag tillhörde. Då kommittén
behandlade löneförhållandena vid nedre justitierevisionen, med
vilken högsta domstolen har ett oskiljaktigt samband, utreddes
frågan omständligt, och kommittén var enhällig i sin uppfattning
angående densamma. Denna kommitté bestod icke utav lekmän
till huvudsaklig del, utan i den sutto även lärda män,
och vid behandlingen av det ifrågavarande ärendet deltogo icke
mindre än fyra jurister. Jag behöver blott namngiva en av

Fredagen den 14 mars.

35 Nr 22.

dem, det är vår numera avlidne vice talman, häradshövding af
Callerholm.

Som jag nyss nämnde, kommo vi till en enhällig uppfattning
i denna fråga, och jag vill därför med några ord beröra kommitténs
ståndpunkt. Vi ansågo, att § 22 regeringsformen borde
ändras därhän, att även andra än »ringare mål» kunde prövas
av fem ledamöter inom högsta domstolen, därför att vi vid utredningen
funno, att detta kunde gå för sig, utan att någon lära
för rättssäkerheten i något fall behövde uppstå. Den allmänna
åskådningen, vilken lär vara svår att arbeta bort, är, att ju större
antalet domare är, dess större blir säkerheten för att rätten
kommer fram, och det är möjligt, att det verkligen förhåller sig
så. Men är det fem av landets skickligaste jurister, som behandla
ett ärende, tycker man, att man i allmänhet borde kunna
vara säker på, att det rätta kommer fram. Det heter i § 22
regeringsformen, att ringare mål kunna prövas och avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där alla fyra äro om beslutet
ense, men att över viktigare saker minst sju skola döma. Men
nu är det att märka, att det icke finnes någon lag, som bestämmer,
vilka mål, som äro att räkna till de viktigare, eller vilka
som skola anses såsom ringare, utan det äger högsta domstolen
att själv avgöra. Jag skall be att ur kommitténs betänkande få
citera ett par exempel på, hur bestämmelsen i § 22 tillämpas.
Det ena rör ett högsta domstolens utslag av den 20 februari
1908, vilket finnes intaget i nytt juridiskt arkiv, och varigenom
högsta domstolen ogillade ett av kronan mot ägarna av Duna
bergs kopparverk framställt yrkande, att en till kopparverkets
ägare upplåten del, 1,095 hektar 71,i ar, av Tuna bergslags allmänning
måtte avträdas till kronans fria disposition. I målets
avgörande deltogo icke sju, utan allenast sex justitieråd. Hur
ställde sig dessa? Jo, tre justitieråd ogillade kronans talan, de
övriga tre justitieråden gillade densamma, och domen avfattades
så, att kronans talan ogillades. Detta mål ansågs vara ett ringare,
ehuru värdet av den omtvistade marken uppgick till hundra
tusentals kronor. Beträffande ett annat mål hade man en motsatt
uppfattning, det avgjordes av en sju-mans-avdelning, som
genom ett utslag av den 20 oktober 1908 ogillade ett av advokatfiskal
i Svea hovrätt framställt yrkande om åläggande för en
domhavande att till hovrätten insända renoverat exemplar av ett
protokoll. Således se herrarna, hur det ställer sig: ett mål, där
det bara var fråga om att ålägga domaren att insända ett renoverat
protokoll, betraktades såsom ett viktigare mål, och det ansågs således
nödvändigt, att det handlades av en sjumanna-avdelning, men
när det var fråga om flera hundra tusen kronor, ja, kanske miljoner
för kronans räkning, då var detta inte något viktigare mål.
Med detta ha kommitterade velat illustrera, hur behövligt det
är, att det genom lag bestämmes, vilka mål som äro viktigare

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 36

Fredagen den 14 mars.

Ang. snab- och sålunda skola handläggas i sjumanna-avdelningar, och vilka
hare rätts- sora äro av ringare betydelse. »I annat fall kunna vi icke se»,
högstcTdom- yttra, kommitterade, »att bestämmelsen i regeringsformen om
stolen. * den olika behandlingen av viktigare och mindre viktiga mål har
(Forts.) någon egentlig betydelse.»

Men kommittén kom icke bara till detta resultat, utan den
ansåg också, att man skulle ordna det så, att femmannaavdelningar
skulle få avgöra även viktigare mål, i likhet med vad
som är förhållandet för regeringsrättens vidkommande enligt
andra momentet 22 § regeringsformen, där det heter, att »i regeringsrätten
kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter,
så ock fyra, där tre av dem äro om slutet ense». Då man beträffande
regeringsrätten, som ju bar att avgöra ofta synnerligen
viktiga mål rörande allmänna förhållanden, tiar kunnat nöja sig
med dessa mindre avdelningar för alla slags ärenden, utan avseende
på deras större eller mindre vikt och betydelse, så borde
det väl inte heller vara omöjligt, att samma anordning vidtoges
inom högsta domstolen. Om man ginge den vägen, så kunde
man, påpekar kommittén, med det antal ledamöter, som högsta
domstolen för närvarande har, inrätta flera avdelningar, varigenom
ju arbetet inom domstolen skulle komma att gå betydligt raskare,
och när den nu föreliggande balansen väl blivit avverkad, så
skulle det icke vidare behöva uppkomma någon ny balans.

Nu är det visserligen så, att herrar jurister tyckas anse, att
om högsta domstolens avdelningar inte ha fler bisittare än hovrätternas,
så är det inte mycket bevänt med denna överrätt.
Men, mina herrar, det är väl så, att det är landets mest framstående
jurister, som skola bekläda ämbetena inom högsta domstolen,
och då får man väl taga för givet, att de, vilka såsom
domare förvärvat sådana egenskaper och lagt i dagen sådana
insikter i juridiken, att de uppnått dessa ämbeten, också äro
våra bästa krafter på detta område. Jag tror också, att man
utan vidare kan utgå ifrån att av den stora allmänheten inte
en enda skulle komma att klaga över en sådan förändring. Jag
för min del är övertygad om, att ordnas saken på detta sätt,
så skulle vi vara ifrån den svårighet, som under så många allegat
och tryckt på högsta domstolen och som föranlett den ena
framställningen efter den andra till Riksdagen angående missförhållandenas
avhjälpande. Men då det nu är fråga om att
göra en framställning till Kung! Maj:t i ämnet på de skäl, som
lagutskottet anfört, så skulle det verkligen förundra mig, om
Riksdagen och i synnerhet Andra kammaren skulle vilja gå med
på de vägar, som där angivits.

Efter vad jag nu sagt, borde kanske rätteligen följa, att jag
yrkade avslag å utskottets hemställan, och jag tror också det
är säkrast, att jag gör det, då jag kanske på det sättet kan beräkna
att under den följande debatten få något svar på de an -

Fredagen den 14 mars.

37 Nr 22.

tydningar, jag här tiilåtit mig göra, angående de åtgärder, som Ang. snålböra
vidtagas för avhjälpande av de anmärkta missförhållandena, rätis~,
och vilka jag för min del tror äro de enda, som kunna leda tillhögsta^dommålet.
De vägar däremot, som lagutskottet föreslagit, de komma stolen.
icke att leda till målet, det skall den få se, som får leva och (Forts.)
göra sina iakttagelser, för den händelse dessa vägar skulle komma
att beträdas.

Jag tar mig alltså djärvheten yrka avslag på lagutskottets
hemställan.

Herr Kronlund: Herr talman! En föregående talare har
med klara siffror bevisat och styrkt riktigheten av vad han sade,
nämligen att vi befinna oss i eu rättsskipningens försumpning,
som innebär eu allvarlig fara för rättssäkerheten i vårt land, och
jag ger honom fullkomligt rätt häri. Men med denna utgångspunkt
förvånas jag sannerligen över det magra resultat, till vilket
lagutskottet kommit.

En av de utvägar, som av utskottet förordas, är ju, såsom
en föregående talare redan erinrat, en summa revisibilis. Jag
får då för min del säga, att jag nu, liksom vid ett föregående
tillfälle, då denna fråga var före inför Riksdagen, ställer mig
mycket tveksam och tvivlande, huruvida denna sak verkligen är
tillrådlig. Jag skall emellertid denna gång icke ställa mig alldeles
avvisande, ty det kan ju hända, att man kan komma till
den övertygelsen, att det inte finnes någon annan utväg än denna.

Jag får emellertid, i likhet med den siste talaren, säga, att
jag, då jag läste igenom lagutskottets betänkande och den därvid
fogade reservationen, fick den bestämda uppfattningen, att
en stor del av de utvägar, som herr Lindhagen i sin reservation
anvisat, äro av beskaffenhet att förtjäna ett verkligt grundligt
och noggrant övervägande. Han påpekar där åtskilligt, som
jag får säga tilltalar mig mycket; så t. ex. förslaget om proportionell
revisionsskilling. Detta förslag blev visserligen här nyss
föremål för kritik av herr Petersson i Lidingö villastad, som
säde, att det inte vore förenligt med vår rättsuppfattning, men
jag får verkligen såga, att går man med på proportionella böter,
så kan man lika väl gå med på proportionell revisionsskilling.

Det ena som det andra upphäver inte alls likheten inför lagen,
utan tvärtom. Herr Lindhagen har vidare påpekat behovet av
bagatell mål ens avskiljande, kraftigt betonat nödvändigheten av
arbetsledning inom överrätterna och slutligen gjort sig till tolk
även för de enligt mitt förmenande viktigaste åtgärderna, nämligen
anskaffande av extra arbetskrafter för högsta domstolen
och lagrådets avskaffande.

Den nu föreliggande frågan rör egentligen två olika saker,
nämligen för det första avarbetande av den oerhörda arbetsbalans,
som förefinnes inom högsta domstolen — vi äro uppe

Nr 22. 33

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

för närvarande i 1,400 mål — och för det andra, sedan detta
väl är gjort, att medelst lämpliga och tillräckliga arbetskrafter
söka ordna det så, att vi inte få någon balans vidare. Skall
nu den föreligande balansen avverkas, så synes mig det enda
möjliga sättet härför vara herr Lindhagens förslag om extra bisittare
inom högsta domstolen. Och skall man sedermera tänka
på att genom införande av tillräckliga arbetskrafter i högsta
domstolen för framtiden förebygga uppkomsten av ny balans,
så synes mig det av herr Lindhagen anvisade medlet, nämligen
lagrådets avskaffande, vara en utväg, som både kan och bör
anlitas.

Lagrådet är, såsom herrarne veta, en avdelning av högsta
domstolen, förstärkt med en ledamot ur regeringsrätten. Detta
lagråd är och blir allt mer och mer huvudsakligen en, så att
säga, lagtextgranskningskommitté. Ju mer vår lagstiftning nuförtiden
blir upptagen av sociala och socialpolitiska spörsmål,
ju mer måste denna lagrådets lagtextgranskning bli av underordnad
natur, och tillvaron av denna lagtextgranskningskommitté
eller detta lagråd kommer i många fall att innebära en ren fara
för utvecklingen av dessa sociala och socialpolitiska lagstiftningsfrågor,
som i större och större myckenhet komma inför Riksdagens
ögon. Vidare synes det mig, att denna laggranskning,
som nu skall äga rum med avseende på alla möjliga lagförslag,
många gånger är ganska onödig. En hel del av dessa lagar
föreslås och utarbetas av lagberedningen, och i denna lagberedning
sitta våra bästa och mest ansedda jurister. Att sedan underkasta
dessa lagförslag en ytterligare granskning av en sådan
överrevision är både onyttigt och farligt. Det är farligt därför,
att hela vårt lagstiftningsarbete därigenom rent av kan försumpas
och fördröjas. Vi ha för närvarande en hel massa lagförslag
under utarbetning eller redan utarbetade, och då dessa först
skola gå till lagrådet, så har detta till följd, att statsmakterna
under åratal få vänta på desamma.

En f. d. ledamot av högsta domstolen, presidenten Afzelius,
yttrade sig i samband med behandlingen av den av oss nyligen
beslutade lagen om gemensamhetsfiske, då denna fråga var före
vid 1909 års riksdag, angående högsta domstolens laggranskning
på följande sätt, vilket jag ber herrarne lägga märke till: »Jag
kan», sade lian, »inte tillbakahålla den anmärkningen, att jag
tror, att laggranskningen inom högsta domstolen under senare
tid stundom visat en tendens till nog mycken detaljrikedom och
nog mycken subtil och minutiös kritik. Detta är icke nyttigt,
ty på det sättet förloras lätt sammanhanget i ett lagförslag, om
allt dylikt skall iakttagas. Det är mycket lätt för eu juridiskt
skolad fantasi att tänka sig alla möjliga svårigheter och förespegla
alla möjliga faror, som skola kunna inträffa. Man framkallar
härigenom helt naturligt en viss räddhåga, en benägenhet

39 Nr 22.

Fredagen den 14 mars.

att skapa former och kauteler för att möta dessa svårigheter Ang. snåloch
faror. Man betungar sålunda själva det allmänna förfäran- s"? i
det med former och skapar eu apparat, som bliver ytterligt be-högsta dom.
svallig. I avseende härå vill jag för min del helt öppet säga, stolen.
att möjligheter, vilka i verkligheten inträffa en gång på tusen, (Forts.)
alla sådana möjligheter, som äro övervägande teoretiska, gör
man klokast i att hellre lämna helt och hållet ur räkningen.

Det är bättre, om man tager en sådan möjlighet och en sådan
risk, än att man betungar alla de vanliga fallen med former och
försiktighetsmått, so in för dem äro fullständigt obehövliga.»

Denna kritik av högsta domstolens laggranskning kan med
allt skäl tillämpas även på det nuvarande lagrådet. Jag kan i
detta avseende helt och fullt instämma med herr Lindhagen, och
om Riksdagens Andra kammare skall göra något uttalande i
denna så oerhört viktiga fråga, så synes det mig vara mycket
bättre att följa den klara, rediga, grundliga och detaljerade framställning,
som herr Lindhagen har gjort i sin reservation, än att
gå med på lagutskottets uttalanden.

I några punkter förefaller ju visserligen herr Lindhagen
som vanligt en smula väl idealistisk, men därom vill jag inte
tvista med honom. Mot en sak, som han jämväl nyss uttalade
från talarstolen här, måste jag emellertid i likhet med en föregående
talare inlägga eu’ bestämd protest. Herr Lindhagen
yttrade ju nämligen, att våra domstolar ofta påverkas vid sina
beslut av en viss förutfattad politisk mening. Men jag tror verkligen
inte, att han kan påvisa fall, där, åtminstone medvetet, en
dom har klifs på grund av en förutfattad politisk mening. Det
kan emellertid hända, att herr Lindhagen själv inte menar så
illa, som det låter. Han menar kanhända, att människor, som
stå omedelbart inför händelsernas förlopp, kunna se dem med
andra ögon än de, som på avstånd och högre upp kunna betrakta
det hela med en mera oförvillad blick. I så fall kan det nog
finnas en riktig mening i detta uttalande, men i motsatt fall
måste jag, som sagt, inlägga en bestämd protest däremot.

Jag ber att få sluta mitt yttrande med att yrka bifall till
lagutskottets kläm, men med användande av herr Lindhagens
motivering.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är utan tvivel
en mycket viktig fråga, som nu föreligger till behandling. Av en
föregående talare har framhållits och det underströks även av
den siste ärade talaren, att det för närvarande råder ett verkligt
olidligt tillstånd i fråga om den tid, som kräves för rättegångsmåls
behandling i högsta domstolen. Jag skall därför icke för
min del uppehålla mig så mycket vid detta, men jag vill dock
från början säga ifrån, att det är alldeles nödvändigt att vidtaga
något för att råda bot på detta tillstånd.

Nr 22. 40

Fredagen den 14 mars.

. - .... : Frågan är då, vad som skall göras. Såsom redan av den

skapning % *ÖI''st e .ta^aren. erinrades, har lagutskottet ansett sig böra såsom
högsta dom- olämpliga avvisa två av de förslag, som tidigare bragts å bane.
stolen. Det ena är förslaget att öka antalet av högsta domstolens leda(Forts.
) möter utöver det nuvarande. Redan nu är, som den förste
talaren framhöll, antalet ledamöter i högsta domstolen så stort,
att det proportionsvis icke är så stort i" något annat land. Av
den förste talaren på västgötabänken har, med åberopande av
löneregleringskoinmitténs förslag, framhållits, att högsta domstolen
skulle kunna fördela sig på flera avdelningar med färre
ledamöter i varje avdelning. I fråga om detta förslag vill jag
fästa uppmärksamheten på, att samtliga sakkunniga, som förut
yttrat sig om detsamma, bestämt avböjt det. Jag vill erinra om,
att högsta domstolen icke endast har att fylla den funktionen
att pröva och avgöra mål, utan den har även att genom det sätt,
på vilket den gör detta, giva grundval för en enhetlig rättspraxis,
till ledning för de andra domstolarna, och jämväl vara en i viss
män rättsbildande institution. Och därför är det så synnerligen
viktigt, att högsta domstolens avgöranden bliva icke blott snabba,
utan ock så grundliga, som man har rätt att fordra av en högsta
domstol. Det är viktigt, att man åt den högsta domstolen i ett
land erhåller all den auktoritet, som är erforderlig. Detta har
också ansetts vara ytterst angeläget i alla länder i fråga om
deras högsta domstolsinstanser. Jag vill erinra om, att i Danmarks
högsta domstol äro ej mindre än nio bisittare. I Norge
fordras enligt gällande lag sju och dessutom en i reserv, så att,
om det blir förfall för någon av de sju, dennes plats kan fyllas.
I Tyskland är det också sju. Detta för att anföra de närmast
till oss belägna länderna. Detta är skälet till att utskottet i
likhet med de sakkunniga, som uttalat sig i denna fråga — till
de sakkunniga räknar jag dock knappast löneregleringskommittén
— icke upptagit något förslag om att uppdela högsta domstolen
på flera avdelningar med färre bisittare i varje. En sådan anordning
skulle alltför mycket strida mot vad man i andra länder
ansett vara synnerligen angeläget, nämligen att ställa starka
garantier för högsta domstolens auktoritet. Detta hindrar icke,
att Kungl. Maj;t, när saken kommer dit, möjligen även kan taga
detta förslag i övervägande. Utskottet har icke heller särskilt
opponerat sig däremot.

När denna fråga var före hos Riksdagen förra gången —
det var år 1907, såsom den förste talaren på västgötabänken
erinrade — föreslogs såsom den främsta utvägen mot målens
ökning i högsta domstolen att höja revisionsskillingen. Detta är
det andra av de förslag, om vilka jag i början av mitt anförande
yttrade, att utskottet tagit bestämt avstånd från. Detta förslag
mötte då mycket starkt motstånd, speciellt i denna kammare;
det var också avstyrkt av lagutskottet. Som herrarne finna, har

Fredagen den 14 mars.

41 Nr 22.

lagutskottet även nu tagit mycket avgjort avstånd från detta förslag.
Och skälet härtill är, att utskottet vetat, att det icke hade
någon som helst resonans i denna kammare. Mig synes, att
man i den delen icke kan mera begära.

Emellertid var det ock en annan utväg, som då föreslogs,
nämligen införande av en summa appellabilis eller summa revisibilis,
som det också kallas, vilket innebär, att man skulle från
högsta domstolen utestänga de mera obetydliga målen, vilkas
tvisteföremål icke kan uppskattas till ett visst lägre penningvärde.
Det belopp, som då föreslogs, var 1,000 kronor. Lagutskottet:,
som, liksom justitieombudsmannen, nu tillstyrkt denna utväg,
har icke yttrat sig om beloppet, och detta har av reservanten,
berr Lindhagen, tiilräknats utskottet som ett fel. Det är val
dock riktigt att överlämna den saken att prövas av Kungl. Maj:t.
Herr Lindhagen söker nu i sin reservation — och har även
nyss gjort det muntligt — skrämma med att ställa i utsikt
synnerligen höga belopp. Jag för min del tror icke, att man i
det hänseendet behöver vara så ängslig; det lärer nog hos oss
icke bliva fråga om att gå så särdeles högt. Jag vid dessutom
i denna sak erinra om, att vi därför ha föredömen icke allenast,
som herr Petersson i Lidingö villastad påvisade, i vår egen tidigare
rätt, utan också •— för att nu icke tala om de stora kulturländerna,
till exempel Tyskland, som herr Lindhagen åberopat
i sin reservation — i våra grannländer. Som herrarna finna
på sidan 23 i utskottsbetänkande^ är eu summa appellabilis satt
i Danmark till 200 kronor, vilket belopp genom en lag av år
1908, som ännu ej trätt i kraft, höjts till 300 kronor och i Norge
är den bestämd till 1,000 kronor, vilket belopp även bibehållits
i det nya processlag-förslag, som framlagts, men ännu icke antagits.
Nu vill jag vidare framhålla, vad beträffar införande av summa
appelabilis, att, även om i utskottet funnos de, som livligt tillstyrkte
detta förslag, utskottet dock såsom helhet hade betänkligheter
däremot och förordade detta förslag såsom en nödfallsutväg.
Det är därför alldeles riktigt, då reservanten, herr Lindhagen,
säger, att utskottet, då det varit med härpå, har sväljt
»ett beskt piller». Man var övertygad om, att detta är den enda
verkligt effektiva åtgärd, som hittills påvisats; och man har därför
fått lov att gå med därpå. Men utskottet har dock gjort
det i mycket moderat form och velat bereda all den lindring
mot en otillfredsställande verkan i praktiken, som är möjlig.
Det har sålunda föreslagits, som herrarna finna i utskottsbetänkandet,
att denna inskränkning, som helt naturligt icke kan
komma i fråga med avseende på andra mål, än där tvistemålet
kan uppskattas till ett visst penningvärde, bör förbindas med
särskilda bestämmelser i fråga om rätten att fullfölja mål, som
kunna vara av särskilt betydelsefull beskaffenhet, såsom exempelvis
jordatvister; och att vidare möjlighet bör lämnas öppen att

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 43

Fredagen den 14 mars.

Ang. snål»- efter medgivande av Kung!. Maj:t eller någon myndighet, som
hare rätts- l{U!1gP Maj:t bestämt, få draga även sådana här mindre mål
högsta ndom-xm^ev Kungl. Maj:ts prövning, när saken är av väsentlig vikt
stolen. för den klagande parter!, utöver det förmögenhetsvärde, den
(Forts.) omedelbart angår. Det framgår alltså av utskottsbetänkande^
att utskottet i grunden har samma mening som reservanten,
fastän reservanten säger det något starkare, nämligen att detta
är en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas, därest det funnes
andra utvägar.

Beträffande för övrigt utskottets motivering i sin helhet, så
förstå nog herrarna, att denna är resultatet av en kompromiss.
Jag undrar, hur herrarna tänkt sig, att det skulle funnits någon
möjlighet att få utskottet samlat om den motivering, som herr
Lindhagen framlagt i sin reservation. Till och med den talare,
som nyss före mig så varmt yttrade sig till förmån för reservationen,
inlade ju en bestämd protest mot en viss del av densamma.
Och jag är övertygad, att om man skulle börja närmare kalfatra
densamma, skulle man nog finna, att man icke bleve nöjd därmed
på än den ena, än den andra punkten. Den enda möjligheten
att få igenom en sådan motivering —- det gäller nu för övrigt
om motiveringar i allmänhet — hade enligt min övertygelse
varit, att utskottet utgjorts endast av herr Lindhagen. Då kunde
det till äventyrs gått, men eljest lärer det nog varit otänkbart.
Utskottets motivering är, som jag framhöll, resultatet av en
kompromiss och för övrigt lagd så, att där gives anvisning på
alla de utvägar, som varit nämnda att kunna komma i fråga.
Utskottet har visserligen yttrat sig mer eller mindre bestämt
om vissa av dem. Men det har framlagt och påpekat alla utvägar,
åtminstone i deras allmänna form, även de av herr Lindhagen
berörda, till Kungl. Maj:ts övervägande.

Nu är det för övrigt så, att om denna kammare skulle besluta
att antaga herr Lindhagens motivering, så skulle med det
beslut, som är fattat i Första kammaren, det icke bliva någon
motivering alls. Och jag undrar ändå, om det vore lämpligt
att komma till Kung!. Maj:t med en skrivelse i denna fråga utan
motivering. Jag får för min personliga del säga, att jag sympatiserar
med många av de uttalanden, som herr Lindhagen i
sin reservation gjort. Jag skulle kunna vara med om en stor
del av vad han framhållit. Så fäster jag särskilt stor betydelse
vid att få föreskrifter i avseende på arbetsledningen i högsta
domstolen. Jag tror, att det vore synnerligen viktigt, och för
min del hoppas jag livligt, att den saken kommer under övervägande.
Jag har vidare beträffande lagrådet ungefär samma
mening som både herr Lindhagen och den siste talaren. Jag
kan dock, beträffande dennes uttalande, icke underlåta att fästa
uppmärksamheten på, att det yttrande, som han citerade efter
presidenten Åfzelius, nog icke gick ut på, att högsta domstolens

43 Jfr 22.

Fredagen den 14 mars.

^granskning eller nu lagrådets skulle avskaffas; utan Afzelius Ang. snäftavsåg
nog, att arbetsmetoden därvid borde omläggas. Emellertid
vore det nog rätt egendomligt, om Riksdagen nu skulle skri va högsta aomoch
begära, att lagrådet skulle avskaffas, sedan det så nyligen stolen.

blivit infört, och det just på grund av en önskan från Riksdagens (Forts.)
sida, som därvid avsåg att vinna just den sakkunniga granskning
av lagförslag, som lagrådet nu lämnar. Det skulle, säger jag,
man må ha vilken mening som helst i frågan, se mycket egendomligt
ut att nu hos Kung!. Magt begära lagrådets avskaffande.

Vidare vill jag säga, att jag även sympatiserar med reservantens
förslag att provisoriskt anställa extra bisittare i högsta domstolen
under den tid, som är behövligt för att avarbeta den nu
föreliggande balansen. — Men, mina herrar, detta må vara min
personliga mening; nu, då det, gäller för Riksdagen att hos Kungl.

Maj:t anhålla, att han måtte taga denna sak i allvarligt övervägande,
kan icke i motiveringen givas uttryck åt vars och ens
speciella mening. Man måste åstadkomma en sammanjämkning
av dem. Det är det, som jag för min del varit med om i utskottet;
och det är nödigt även för Riksdagen.

Jag vill till sist i anledning av det avslagsyrkande, som
framställts, erinra om, hur saken nu verkligen ligger. Här är
framhållet, och jag vill upprepa det, att balansen av mål i
högsta domstolen, som år 1910 var 683, år 1911 stigit till 1,185
och nu vid detta årsskifte beräknats uppgå till 1,430; detta av
revisions-saker. Därtill komma alla andra mål, så att den balans,
som vid förra årets slut föreligger, kan skattas till 2,000
mål. Jag vill tillika erinra om, att härmed följer, att målen komma
att ligga mycket länge i högsta domstolen. Det har redan förut
framhållits, att medeltalet är två och ett halvt år för vanliga
revisionssaker. Om man går igenom de senaste prejudikatsamlingarna
— jag har själv senast i morse gjort det — så finner
man, att en stor de! av där refererade mål tagit över tre år;
jag fann t. ex. i det näst sista häftet, tror jag det var, ett mål,
där det förflutit ungefär fyra år mellan målets avgörande i hovrätten
och dess avgörande i högsta domstolen. Det är ju alldeles
tydligt, att detta förhållande innebär ett oefterrättlighetst
bistånd, som man icke under några omständigheter är försvarad
med att låta vara som det är. Det är efter mitt förmenande
därför alldeles omöjligt och otänkbart, att, när dessa förhållanden
nu bringats inför Riksdagens ögon, Riksdagen då säger, att
den ingenting vill göra däråt. Det är verkligen så, att detta
dröjsmål med avgörande av speciellt de civila målen i högsta
domstolen är för det ekonomiska livet i landet synnerligen bekymmersamt.
Det är obestridligen riktigt, som utskottet säger,
att den »oerhörda långsamheten i rättsskipningen i högsta instansen
måste anses vara en verklig olycka för rättstillståndet
i landet.» Åtgärder till bot mot det onda måste nödvändigt

Nr 22. 44

Fredagen den 14 mars.

Ang. snål- vidtagas, och Riksdagen är icke under några omständigheter förskipninc/i
svara<^ me,j aR låta saken vara, och då man nu skriver till
högsta dom- Kungl. Maj:t, synes det också böra vara oeftergivligt att icke
stolen. komma med en naken skrivelse, utan man får väl ändå lov att,

(Forts.) som lagutskottet gjort, upptaga de förslag, som äro framställda
och som Kung!. Maj:t sedan får taga under närmare övervägande.
Bland dessa, det vill jag än en gång erinra, lärer även
införande av en summa revisibilis såsom en nödfallsutväg få lov
att tagas under allvarlig omprövning.

Det är på dessa grunder, som jag, herr talman, ber att för
mm del få yrka bifall till utskottets framställning sådan den
föreligger, och det gör jag, oaktat jag på många punkter mycket
sympatiserar med reservanten. Min övertygelse är också, att reservanten
genom att bifoga denna grundliga och genomgående reservation
verkligen gjort det blivande arbetet på detta område
stort gagn, vare sig det nu blir en sakkunnig eller en kommitté,
som kommer att utföra detsamma. Jag ser i reservationen så
att säga ett närmare utförande på vissa punkter av de utav utskottet,
helt naket uppräknade förslagen, om än på vissa punkter
ett annat betraktelsesätt än utskottets gjorts gällande. Och jag
är övertygad om, att, därest det blir en skrivelse i ämnet, Kung!.
Maj:t icke skall underlåta att taga hänsyn också till resevationen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Widén förenade sig herrar Rune, Jansson i Edsbäcken
och Olsson i See.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman, mina

herrar! Jag kan väl förstå, att våra jurister tycka det är något
djärvt av oss lekmän och allmogerepresentanter att uppträda i
en fråga som denna, men saken rör dock lekmännen och allmänheten
i mycket hög grad, och därför kanske det kan vara
gott att få höra några ord från olika delar av landet uttalas
även av dessa allmogerepresentanter. Det finns dessutom ännu
en anledning, varför jag utan fruktan uppträder i denna fråga.
Jag vill nämligen erinra herrarna därom, att 1901 bjödos vi pa
ett förslag trän Kungl. Maj:t, som innefattade en höjning av
revisionsskillingen från 100 kronor till 300 kronor. Det var
huvudsakligen allmogerepresentanter, som då uppträdde och
åstadkommo, att Andra kammaren avslog förslaget, såvitt jag
minnes rätt. Första kammaren antog förslaget om 300 kronor,
varefter det kom till sammanjämkning, därvid revisionsskillingen
bestämdes till 150 kronor. Då ansågs det nog också lika djärvt,
som det nu gör,, det förstår jag väl, men det var dock på grund
av lekmännens inlägg, som revisionsskillingen då inte blev höjd
till 300 kronor. I lagutskottets yttrande heter det: »Härvid

vill dock utskottet ytterligare betona, att det i Kungl. Maj:ts

Fredagen den 14 mars.

45 Nr 22.

ovannämnda proposition till 1907 års Riksdag upptagna förslaget Ang. snabatt
höja revisionsskillingen enligt utskottets förmenande icke ö*re rätts;
bör ifrågakomma, uver huvud taget torde förmågan att gäldahögftaHömrevisionsskilling
icke kunna anses vara en rättvis grund för be- ''stolen.
stämmande av de fall, då part i rättegång bör få till högsta (Forts.)
instans fullfölja sin talan.» Ja, så säger lagutskottet nu och
det med rätta, men 1901 var det endast ett justitieråd, som
framhöll just faran av en sådan höjning, och framhöll, att den
i betänklig grad inkräktade på likheten inför lagen.

Nu föreligger emellertid icke något förslag om höjning av
revisionsskillingen, utan nu har man hittat på något finare, nämligen
så kallade summa revisibilis. Det skall bli fråga om målens
— vad skall jag säga — valör, det vill säga att målet skall
gälla ett visst penningbelopp. Såvitt jag kan finna, har utskottet
uttalat sig till förmån för, att mål, som icke ha ett visst;
värde, till exempel ej över 1,000 kronor, icke skola få fullföljas
i högsta instans. Jag är den förste att erkänna, att det kan
finnas verkliga bagatellmål, som aldrig skulle fullföljas i högsta
domstolen, ja, som helst aldrig borde förekomma vid någon domstol.
Men det är dock härvid att märka, att vad som för den
ene är en bagatell, kan för den andre vara nästan en hel förmögenhet
och sålunda för honom ha ofantligt stor betydelse.

Jag är sålunda icke så säker på, att detta är frågans rätta
lösning, och jag tror, att det skulle vara nyttigt, om vi finge
tid att tänka på denna sak under ett års tid. Jag medgiver
visserligen, att det ligger stor sanning i vad herr Petersson i
Lidingö villastad yttrade, nämligen att högsta domstolen befinner
sig i nödläge och att fara föreligger för rättsskipningens
försumpande. Men ändå större fara skulle det vara, om den
rättssökande allmänheten skulle finna, att den genom ett Riksdagens
beslut skulle komma i nödläge, så att den icke skulle
vara i tillfälle att åtnjuta den högsta rätt, som man kan fordra
i vårt land.

Nu förefaller det mig, som om man skulle kunna anlägga
en mycket praktisk synpunkt på denna fråga, och den synpunkten
är nog också i någon mån redan beaktad, nämligen att när
arbetsbördan ökas, så ökar man arbetskraften. Men man bör
också tänka på en annan arbetsfördelning. Och det är det senare,
som jag tror bör vara den rätta vägen härvidlag. Nu
säger visserligen såväl utskottet som justitieombudsmannen och
herr Petersson, att genom inrättande av flera avdelningar äventyras
rättsskipningens enhet. Ja, det kan nog vara sant, det
vill jag icke förneka, men jag tror dock icke, att den faran är
så stor, som om medborgarnas rättighet att få sina rättsärenden
upptagna till enhetlig behandling på något sätt skulle inskränkas
genom något penningstreck. Det synes mig, som om vi
verkligen borde söka efter några mera ideella synpunkter än

Nr 22. 46

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

den, att penningen ovillkorligen skall vara den måttstock, som
bestämmer ingången till den högsta rättvisans tempelgård, såsom
förhållandet ju här i alla fall skulle bli. Den ene kan tycka,
att 1,000 kronor är en småsak, för den andre återigen kan det
betyda ofantligt mycket. Man borde försöka hitta på någon
annan måttstock för detta.

Med den väg, som herr Persson i Stallerhult förordat, nämligen
att inskränka antalet justitieråd på varje avdelning från 7
till 5, kommer man visserligen till, att det blir flere avdelningar,
men jag har dock så stort förtroende till ledamöterna i högsta
domstolen, att jag icke tror, att enhetligheten i rättsskipningen
därigenom skulle äventyras. Det förefaller mig underligt, att
man, då arbetsbördan ökas, icke tänker på möjligheten att genom
arbetsfördelning vinna rättelse. I detta fall synes det mig, att
man bör anlita den vägen. Vad skulle man säga, om till exempel
en lantman, då hans arbetsbörda ökas, skulle tänka som så:
jag har mycket större skörd i år än i fjol, och min skörd ökas
år efter år; jag måste nu överlägga om, vilka tegar, som skola
stå oskördade? Bör han icke i stället tänka som så: hur mycket
folk behöver jag ytterligare eller vilken arbetsfördelning skall
jag införa för att få min skörd bärgad? Man kanske tycker,
att detta exempel icke är så träffande, men jag tror dock, att
man bör anlägga den synpunkten på frågan.

Nu har ju reservanten, herr Lindhagen, framfört en hel del
synpunkter, som synas mig beaktansvärda, och vilkas värde jag
tror ingen vill förneka, men han har också kommit med en del
saker, som jag icke kan ansluta mig till, och jag tror, att ingen
av de talare, som yttrat sig, skulle vilja i sin helhet ansluta sig
till hans förslag.

Jag kan sålunda icke komma till någon annan slutsats, än
att vi verkligen göra klokt i att, oaktat arbetsbördan är så stor
i högsta domstolen, uppskjuta frågan på ett år, för att vederbörande
skall kunna taga i övervägande, om den icke kan lösas
på ett lyckligare sätt, än att det skall vara dessa penningvärden,
som skola vara avgörande och i alla fall i mer eller mindre
grad spela in. Innan jag hört någon lyckligare lösning framföras
eller andra synpunkter anläggas än de, som hittills framkommit,
sä nödgas jag, herr talman, förena mig med herr Carl
Persson i hans yrkande.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!

Herr vice talmannen uttalade den farhågan, att juristerna skulle
finna det djärvt av lekmännen att, våga uppträda i denna fråga.
Jag är övertygad om, att detta var en mycket obefogad och
ogrundad farhåga. Tvärtom äro nog alla ense därom, att denna
fråga i hög grad rör oss alla, icke juristerna i främsta rummet,
utan framför allt den stora allmänheten, som behöver få rättvisa

47 Nr 22.

Fredagen den 14 mars.

skipad. Ja, jag menar, att alla, vilket yrke, vilket stånd, vilket j-ng. snabparti
de än tillhöra, borde vara intresserade av, att rättsskipnin- ^ipnlngi
gen i vårt land icke blir försumpad. Och såsom förut under högsta clomdebatten
framhållits, är det just den frågan det här gäller. stolen.

Herr vice talmannen ansåg, att ett års betänketid skulle (Forts.)
vara behövligt, innan vi fattade beslut. Jag vill då till en början
erinra om, att denna fråga under de sista 20 åren gång på gäng
varit föremål för överläggningar och överväganden både inom
och utom Riksdagen. Alldeles oförberedda stå vi således icke
inför densamma. Vidare vill jag erinra därom, att justitieombudsmannen
ej blott i år, utan även i fjol skrivit till Riksdagen
om denna sak. Han avslutar framställningen därom i 1912 års
ämbetsberättelse på följande sätt: »Jag väcker för tillfället icke

något förslag i ämnet. Syftet med den av mig nu lämnade redogörelsen
har allenast varit att förbereda Riksdagen på nödvändigheten
därav, att ytterligare åtgärder varda vidtagna för undanröjande
av här berörda missförhållande; och har jag samtidigt
ansett mig böra framhålla den i min tanke enda möjliga utväg,
som härutinnan står till buds.» — Han menar därmed stadgande
av en summa revisibilis.— »Jag vill till sist betona», säger han
.slutligen, »att 1907 års Riksdag förklarat sig under vissa förutsättningar
kunna använda denna utväg. Att dessa förutsättningar
nu äro för handen, kan enligt min mening icke förnekas.»

Nu säger herr vice talmannen beträffande förslaget om en summa
revisibilis, att lian vill hava mera ideella synpunkter, efter vilka
denna sak skulle avgöras, än endast penningvärdet. Det ligger
något berättigat i den invändningen, men det berättigade däri
har redan lagutskottet tagit hänsyn till. Utskottet säger nämligen,
att det vill »framhålla, att nu ifrågasatta begränsning av
fullföljdsrätten, som uppenbarligen endast kan komma till användning
i fråga om sådana mål, där tvisteföremålet kan uppskattas
till något visst penningvärde, bör förbindas med särskilda
bestämmelser i fråga om rätten att fullfölja mål, som kunna vara av
särskilt betydelsefull beskaffenhet, såsom exempelvis jordatvister»,
och så bör det även öppnas »möjlighet att, efter särskild prövning
av någon därför lämpad myndighet, få fullfölja talan även i
sådana fall, då avgörandet har betydelse utanför den föreliggande
saken eller, när denna är av väsentlig vikt för den klagande
parten, utöver det för in ögenh etsvärde den omedelbart angår.»

Således har man tänkt sig, att med denna begränsning skulle
kunna förbindas möjlighet att göra undantag i de fall, där det
kan vara påkallat, och det är icke meningen att strängt och
undantagslöst hålla på den ifrågasatta begränsningen av fullfölj
dsr ätte n.

Herr vice talmannen sökte belysa sin mening genom ett
exempel. Han talade om eu lantman, som hade flera tegar att
skörda, än han kunde hinna med, och undrade, om det vore

Nr 2a. 48

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

klokt av den lantmannen att låta vissa tegar ligga obärgade, och
om det inte vore bättre, att han skaffade sig mer skördefolk.
.Då herr vice talmannen trodde, att detta exempel i viss mån
kunde äga tillämpning på detta fall, undrar jag ändå, om icke
hans vanliga kvickhet den gången övergav honom. Ty icke kan
man väl rimligtvis jämföra efterfrågan och tillgången på armar
för skörden med efterfrågan och tillgången på personer, lämpliga
att sättas in i högsta domstolen.

Utan att nu inlåta mig på några detaljer, ber jag att slutligen
få rikta en varm vädjan till mina kamratar i kammaren att icke
längre skjuta upp avgörandet av denna synnerligen trängande
reform. Det kan nog hända, att de, som varit nog lyckliga att
icke behöva processa, ej riktigt förmå sätta sig in i vad det vill
säga att nödgas vänta i tre, fyra, ja, fem år på att få erkänt,
vad sona synes vara ens solklara rätt. Det är inte nog med att
det för den väntande känns ohyggligt bittert att sålunda nödgas
i åratal finna sig i att orättvisan triumferar, utan det kan också
hända, att en sådan väntan på rätten för mången innebär förluster,
vilka undandraga sig uppskattning. Det är alldeles säkert,
mina herrar, atf det i vårt land finnes personer, som nödgas
vänta så länge på sin rätt, att deras rätt blir illusorisk. Det är
ett missförhållande, som kan avhjälpas och bör avhjälpas. Frågan
gäller nu, om vi vilja uttala oss för, att det skall avhjälpas
snarast möjligt. Beträffande medlen att nå detta mål kunna
naturligtvis meningarna växla, och de ha också växlat. Men nu
är det på tiden att rikta en anhållan till Kungl. Maj:t att taga
de ifrågasatta medlen under övervägande och se till, om icke
något effektivt steg kan tagas redan till nästa år. Något annat
innehåller icke lagutskottets förslag. Lagutskottet har utmönstrat
ett par av de ifrågasatta medlen såsom icke ägnade att komma
i fråga, men för övrigt giver utskottets förslag eu ganska vidsträckt
frihet åt Kungl. Maj:t. Jag kan icke se, att Riksdagen
binder sina händer genom att avlåta en skrivelse i överensstämmelse
med detta förslag. Ty om mot förmodan Kungl.
Maj:t skulle komma med ett förslag, som icke är byggt på riktiga
grundsatser, så har ju Riksdagen kvar sin slutliga prövningsrätt.
Avslår kammaren nu utskottets förslag, så måste
detta uppfattas som brist på intresse för att den, som har rätt,
också i rimlig tid får rätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Norrköping: Min ärade namne, herr Persson
i Stallerhult, syntes, såvitt jag uppfattade hans anförande
rätt, vara i huvudsak överens med herr Lindhagen i vad denne
framhåller i sin reservation. Den väsentligaste anmärkningen,
han gjorde mot denna reservation, var den brist, som han ansåg

49 Nr 22.

Fredagen den 14 mars.

den lida av därutinnan, att i reservationen i fråga icke förordades
den utvägen, att man skulle kunna förändra högsta domstolen,
så att avdelningarne där inom kunde bestå av färre
ledamöter än nu. Det var blott denna brist, som gjorde, såvitt
jag fattade herr Persson rätt, att han ställde sig tveksam till,
huruvida han skulle gå med på herr Lindhagens reservation
eller icke; och vid detta val stannade han slutligen vid att yrka
rent avslag. Men jag kan icke finna annat än att detta yrkande
är inkonsekvent. Då herr Persson i Stallerhult och alla övriga
talare här erkänt, att i rättsskipningen något bör göras och göras
snart, för såvitt icke den nu föreliggande osäkerheten skall bli
större, så förefaller det mig, som om konsekvensen bjöde, att
man Infälle herr Lindhagens reservation.

Nu har det sagts, att om denna reservation bifölles av denna
kammare, så bleve resultatet det, att den skrivelse, som går till
Kungl. Maj:t, blott kommer att bestå av utskottets kläm, enär
Första kammaren bifallit utskottets hemställan med dess motivering,
medan däremot Andra kammaren således skulle besluta
att bifalla herr Lindhagens framställning. Men däri kan väl icke
ligga något väsentligt ont, ty man kan icke neka till, att Kungl.
Maj:t vid utarbetandet av sitt förslag är skyldig att taga hänsyn
till de meningar, som uttalats, även om de icke åtfölja Riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag yrkar sålunda, i överensstämmelse
med denna min åskådning, bifall till herr Lindhagens
reservation.

Gent emot herr Persson i Tällberg, som uttalade starka farhågor
för att gå med på summa revisibilis, vill jag erinra om,
att denna summa revisibilis dock är genomförd i de flesta länders
lagstiftningar, såsom i Tyskland, där den är 4,000 mark, i
Österrike, där den uppgår till 1,000 kronor, och i Norge, där
den är 1,000 kronor o. s. v. Det är ju självfallet, att för den,
som vill processa, är denna summa revisibilis icke något angenämt,
ty därigenom inträffar ju, att en del mål, som blott röra
sig om ringa belopp, icke gå till högsta domstolen. Men, såsom
det nu är, att alla mål få gå dit, blott man kan erlägga revisionsskillingen
av 150 kronor, så inträffar det nog i många fall,
att en del mål, som icke äro värda att gå till högsta domstolen,
gå dit, många gånger blott i det syftet att få utslaget fördröjt.
Om det nu kan göras något för att hindra ett dylikt utslag av
processlystnad, så lärer väl icke rättsskipningen lida något därav
utan tvärtom.

Jag skall emellertid icke uppehålla mig längre vid denna
fråga, utan vill inskränka mig till att yrka bifall till herr Lindhagens
reservation.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Då alla de

synpunkter, som äro förtjänta av beaktande i denna fråga, redan
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 22. 4

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 50

Fredagen den 14 mars.

Ang. snab- blivit utförligt omnämnda och tiden är långt framskriden, skall
hare rätts- jag jcke närmare ingå på det föreliggande ämnet. Jag begärde
högsta*åoni- or<*et för att framställa ett yrkande, som icke förut under destolen.
batten gjorts. Det förefaller mig nämligen, att alla kammarens
(Forts.) ledamöter äro ense om, att något måste göras för att få ett slut
på det bedrövliga tillstånd, som för närvarande råder med denna
anhopning av mål i högsta domstolen. Meningarna gå emellertid
isär beträffande motiveringen till den blivande skrivelsen.
Det har uttalats bekymmer från lantmannabåll beträffande särskilt
en del av utskottets motivering, nämligen att man där
skulle giva på hand att i framtiden acceptera en bestämmelse
om summa revisibilis. Andra ha uttalat farhågor i andra riktningar.
Men det är väl ändå den saken, som väckt mest
bekymmer, att man i dag skulle binda sig för införande av
summa revisibilis. Det har visserligen framhållits, att man icke
gör detta genom att underskriva lagutskottets utlåtande. Men
hur det nu är, så står det dock fast, att man i viss mån skall
finna sina händer bundna för framtiden, om man utan reservation
skriver under utskottets hela motivering.

Vidare är det väl så, att andra synpunkter, som icke vunnit
gehör i lagutskottet, dock kunna firmas beaktansvärda. Jag vill
särskilt erinra om herr Carl Perssons i Stallerhult yttrande, då
han som en utväg tänkte sig, att man skulle kunna i större
utsträckning, än som hittills varit fallet, rubricera mål i högsta
domstolen såsom femm ann am ål och på det sättet med bibehållande
av det nuvarande antalet ledamöter i högsta domstolen i
alla fall få ett hastigare slut på målen, eftersom fem ledamöter
skulle i många fall vara tillräckligt, där det nu behövs sju. Jag
har ofta tänkt på detta och jag har aldrig kunnat förstå de
sakkunnigas motvilja att inskränka ledamöternas antal i högsta
domstolen. Det är många mål där, som äro av den beskaffenheten,
vågar jag säga, att det är ett rent spektakel, att sju
framstående jurister skola tagas i anspråk för att avgöra dem.
Många gångar måste det vara tillräckligt och mer än tillräckligt
med fem ledamöter. Man borde väl kunna finna någon utväg
att fördela målen så, att man oftare än nu kunde handlägga
målen med bara fem ledamöter. Jag tror icke, att den svårigheten
skall vara oöverkomlig. Jag vill också ansluta mig till
vad herr Kronlund framhöll, nämligen att det vore mycket önskvärt,
att man avskaffade lagrådet. Jag skall icke närmare upprepa
hans skäl, men jag finner den åtgärden vara mycket lämplig
och välbehövlig, och vidtager man den, får man tre ledamöter
till i högsta domstolen.

Jag kan icke ansluta mig till dem, som anse, att herr Lindhagens
uppslag om revisionsskillingens utmätande efter vederbörandes
förmögenhet skulle vara, någonting så revolutionärt och
ologiskt. Tvärtom, då man erkänner, såsom herr Petersson

51 Nr 22.

Fredagen den 14 mars.

i Lidingö gjorde, att revisionsskillingens uppgift är att lägga
en smula kapson på dem, som ha lust att springa till högsta
domstolen med allt möjligt, då man erkänner, att revisionsskillingen
tillkom för att stävja denna lust, får man väl också medge,
att det fordras kraftigare medel för att stävja deras lust,
vilka ha fullt upp med pangar, än deras, som ha mindre med
pängar. Nog är det logiskt sålunda. Jag erkänner dock villigt,
att när jag först hörde förslaget, tänkte jag: ja, det här är då
eu fullständig omstöpning av alltsammans; men ju mer man
tänker på det, dess mer tycker jag, att uppslaget är värt att
taga vara på.

Det är också en annan sak i herr Lindhagens reservation,
som jag tycker, att man icke alldeles skall avvisa med en axelryckning,
såsom en ärad talare här gjorde. Jag syftar på hans
uttalande, att man bör tänka på, om det icke skulle kunna gå
för sig att bestämma en tid, inom vilken målen i överdomstolarna
skulle vinna handläggning. Vad nu högsta domstolen
beträffar, är det ju otänkbart att göra något sådant nu. medan
herrarna däruppe sitta med mål upp över öronen, utan en sådan
sak kan ju icke komma ifråga, förrän balansen avarbetats, men
när den lyckliga dagen randas, då tror jag sannerligen, att det
kunde vara någonting att tänka på att införa eu sådan bestämmelse
för att hindra nya ledsamheter i samma väg som nu.

No är det sagt från samma ärade talare, som kritiserade
detta, att det skulle kunna föranleda till slarv och att en domare
icke gärna skulle vilja komma i det predikamentet att ha en
viss. tid utsatt, inom vilken utslaget skulle falla. Ja, men det
är ju precis detsamma som alla landets underdomstolar äro utsatta
för. För att till exempel bara tala om häradsrätterna, så
är ju i lagen föreskrivet, att alla mål, som äro handlagda vid
ena sammanträdet och då överlämnas, skola avdömas 4 veckor
därefter. Hinner man icke, får man taga nätterna till hjälp,
det är ingenting vidare med det. Därför tror jag, att man kan
tänka på även detta uppslag från Lindhagen, och icke genast
säga: det där är omöjligt. Men jag upprepar, vad jag sagt, att
förrän balansen är borta, går det ju icke.

Det har också talats om att inskränka rätten till ny bevisning
i högsta domstolen. Jag skall icke närmare inlåta mig
härpå, man jag vill blott säga, att mig förefaller det, som om
en dylik föreskrift skulle i praktiken i många fall bliva en död
bokstav. Och jag vädjar till herrarne, om det verkligen kan
vara lämpligt att hindra eu samvetsgrann domare från att utleta
sanningen även i högsta instansen.

Mina herrar, det är så mycket i denna fråga att tänka på,
och man kan icke begära, att kammaren, då yrkandet icke går
ut på något annat än att Kungl. Maj:t skall taga i övervägande,
om saken kan hjälpas, skall binda sig vid den ena eller andra

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 52

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

utvägen. Kungl. Maj:t får ju taga under omprövning alla de yttranden,
som äro framförda här i kammaren. Han får även ta
under omprövning allt, som är sagt förut i denna fråga, och så
välja ut de remedier, om vilka han kan veta, att dessa saker
måste man dock kunna enas om. Ett blivande förslag kan väl
i varje fall läggas så, att det går att skära bort någonting, utan
att allt skall därmed falla. Med ett ord, jag tror icke, att man
bör binda sig här, utan lämna Kungl. Maj:t fria händer, och
därför skall jag tillåta mig att framställa det yrkandet, herr talman,
att kammaren ville bifalla lagutskottets hemställan men
med ogillande av motiveringen.

Herr Lindhagen: Jag skall endast be att få yttra några ord.
Jag vill då först säga, att jag finner det sista av herr Åkerman
framställda yrkandet, om bifall till utskottets hemställan men med
ogillande av motiveringen, något egendomligt. Jag hade trott,
att han skulle komma med det yrkandet, att man skulle bifalla
utskottets hemställan utan att anföra någon viss motivering.
Detta vore nämligen ett sätt och kan hända det enda, som situationen
kan göra möjligt.

Jag vill för övrigt säga, att, ifall man verkligen i en sådan
bär fråga vill komma fram till nya grunder, som skapa både
rättvisa och avhjälpa missförhållandena, är det av ganska stor
vikt i alla fall, att det blir ett slags votering eller tydliga uttalanden
om dessa frågor i denna kammare, så att man får se,
huruvida det står något folk bakom dessa föreslagna åtgärder
eller ej. När man så där helt och hållet avbördar sig en fråga,
så att man ej kan se, om det finnes några fler än de, som talat
för saken, bakom densamma, ja, då lägger man saken helt och
hållet i händerna på de jurister, som i sista hand, i kommissionen
och justitiedepartementet, skola handlägga, dessa frågor, och
inför dem — även om det finnes en eller möjligtvis en och annan
av dem, som kunna vara med därpå — komma dessa nya
synpunkter, det vet ja,g, absolut till korta, just därför att man
icke vet och icke fruktar, att det står något avsevärt antal röster
i Riksdagen bakom denna sak. Ja, jag har endast velat framhålla
detta.

Herr Widén har nu givit reservationen ett ytterst ampelt vitsord,
nästan så välvilligt, att man skulle kunna tro, att den går in
i utskottets betänkande, och jag får tacka honom utomordentligt
för det välvilliga omnämnandet, men det kvarstår i alla fall två
grundväsentliga skiljaktigheter. Den ena är beträffande den proportionella
revisionsskillingen, som utskottet har varit så betänksam
inför, att utskottet, på samma gång det uppräknar alla andra
projekt, dock uteslutit — med avsikt, det vet jag — allt, som
rör detta förslag, som dock är en av reservationens hörnstenar.
Nu sade herr Petersson i Lidingö, att det strede mot vår rätts -

Fredagen den 14 mars.

53 Nr 22.

uppfattning, att icke alla skulle betala lika i sådana fall, oavsett
förmögenhetsförhållanden. Då får jag säga, att det är en ovanligt
dålig rättsuppfattning vi ha i det här landet. Jag tror dock
snarare, att rättsuppfattningen härvidlag är just den, som kommit
till uttryck i detta mitt förslag, och det belyses bäst därutav,
att Andra kammaren alltid har varit emot att höja revisionsskillingen.
Och varför? Jo, därför att den skulle drabba
orättvist olika förmögna genom att alla skulle betala samma belopp.
Bakom detta ligger just en uppfattning, som sammanfaller
med den, som jag framställt i mitt förslag, att de skulle betala
efter som de ha råd till. Jag tror alltså, att herr Petersson i Lidingö
i detta avseende farit fullständigt vilse.

Den andra saken, som icke fått utskottets och icke heller
de föregående talarnes obetingade bifall — det är också en ofantligt
viktig sak ■— är förslaget om inrättandet av en arbetsledning,
och detta särskilt på det sättet, att målen i de högre instanserna
skola avgöras på viss tid efter sedan de ha inkommit.
För lösningen av själva frågan om arbetsledningen och hur den
skall anordnas, så att ingen balans uppkommer, har jag redan
år 1905 kämpat. Det här nya specialförslaget har gjort målens
snabba avgörande till ett gemensamt intresse för alla domstolsledamöterna.
Det sista är icke min uppfinning, utan det är ett
förslag, som jag här återgivit efter den skribent, som bar skrivit
i Sydsvenska Dagbladet, och vars uppslag så fulländar min tanke,
att jag nästan finner det vara Columbi ägg. Herr Petersson i
Lidingö kallade det bara för from barnatro att omfatta detta
förslag. Ja, då är det allt stora barn i Lidingön i stället, om
vi icke förstå i alla fall, att en domare, liksom alla andra människor,
arbetar raskare och gör undan sina göromål fortare, om
han har ett nödtvång bakom sig, än om det är helt och hållet
överlämnat åt domarne själva att använda fyra timmar om dagen,
hur de vilja, sova eller vara vakna. Under sådana förhållanden
sover man gärna, det är mänskligt. Är man däremot tvungen
att vara färdig, håller man sig vaken och slarvar icke. Det är
en gammal historia, att det icke slarvas vid några domstolar så
mycket som vid de minsta rådstuvurätterna, och detta därför att
de ha för litet att göra, men där man är överhopad med arbete,
där slarvas vida mindre, där utföras sakerna bättre, ty där
blir arbetsenergien satt i rörelse, och det blir inte på samma
sätt, som när det soves.

Ja, så är det också en viss skiljaktighet mellan lagutskottet
och reservationen i fråga om summa appellabilis. Jag har framhållit,
att lagutskottet icke har sett denna fråga i ögonen. Det
har icke gjort klart för sig, om verkligen frågan skulle bliva
löst genom att införa summa appellabilis. Nu säger herr Widén
själv, att det förstå väl herrarne, att det kan icke bli fråga om
att gå så synnerligen högt. Ja, om man inte gör det, så kunna

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

»v* 22. 54

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Fredagen den 14 mars.

herrarne vara alldeles övertygade om, att den saken icke hjälper
särdeles mycket, något visserligen, men icke på långa vägar så
mycket som behövs.

Jag vill endast säga några ord till sist — det var egentligen
därför jag begärde ordet -— med anledning av herr Peterssons
i Lidingö yttrande om vad jag sagt på ett ställe om domarne.
När man ser, att det hotar att genomföras en rättsprincip, som
kan bliva äventyrlig för parter just med hänsyn till domareståndets
beskaffenhet, kan det icke hjälpas, att man måste säga ifrån,
för att icke denna äventyrlighet skall gå utöver de parter, varom
det är fråga. Och därför har jag, som jag tror, i mild form
framhållit detta på en liten efterpunkt på sidan 31, vilket emellertid
utlades av herr Petersson i Lidingö på ett sätt, som visar,
att lian icke alls förstår, vad som ligger bakom detta. Han förvandlade
detta fortfarande, såsom man gjort förut, till en anklagelse
mot hela Sveriges domarekår, och herr Kronlund instämde
delvis, för den händelse att reservanten möjligen icke hade menat
någonting annat än vad han menade. Del där är en gammal historia,
det är icke något nytt för i dag, men det är i alla fall, herr
Petersson i Lidingö, så att domarne icke äro några avgudabilder,
som man sätter upp på en plattform och som sedan fungera
efter vissa mekaniska lagar till fullkomlig belåtenhet, utan
de, som alla andra människor, ha kommit till sitt ämbete därför
att de sökt skaffa sig sin utkomst och därför att deras föräldrar
haft råd att låta dem studera, och så ha de valt domarebanan, på
samma sätt som man vanligen väljer prästämbetet. Det är sällan
verklig kallelse, som för dem till dessa ämbeten. När en person
sålunda kommer till ett domareämbete för att därav ha sitt levebröd
— och ett ganska bra levebröd för resten — är det klart,
att han för med sig alla de åskådningar, som hystes av hans
omgivning och i vilka han levat och uppfostrats. Människorna
se olika på dessa ting, allt efter som deras omgivning varit, och
då kan man icke begära, att en domare skall vara okänslig för
sina stämningar, ty då vore han en maskin och en oduglig sådan,
utan han måste ta intryck av sin sociala åskådning-, och
det gör han också.

Jag skall omnämna ett exempel härpå. Det finnes i fråga
om ett rätt aktuellt spörsmål två olika åskådningar i landet. För
den ena äro kronans processer för att återbörda sina egendomar
eller skydda sina donationer någonting av det allra orimligaste,
man kan tänka sig. Var dessa anspråk komma fram, böra de
slås ned. Detta är synpunkten hos alla dem, som sitta inne med
kapitalet, som ha aktier själva eller vars släktingar ha aktier i
företag, som ha vinning av plundringen av kronans egendom,
eller vilka röra sig i= sådana omgivningar, som ha denna uppfattning
i stort sett. A andra sidan stå de, som icke röra sig i
dessa kretsar, och vilka ha den uppfattningen, att kronans egen -

Fredagen den 14 mars. 55

dom måste bevaras och återbördas till kronan. Nå, så kommer
detta spörsmål slutligen till domarnes avgörande, så att det skall
dömas i saken. Kan detta då ske efter tydlig lag, är saken klar;
då kommer den att ha sin gilla gång, och då rättar man sig
efter bestämmelserna. Men det finnes så ofantligt många fall,
då den formella rättsgrunden är mera svävande, och då dömer
man mera efter sin personliga uppfattning, och det är oskäligt
att framställa anspråk på att domaren fullkomligt skall döda sin
personliga åskådning. I det här omnämnda fallet resonera anhängarn
e av den privatkapitalistiska juridiken så: »vi måste
göra allt vi kunna för att hindra, att personer fråntagas sina
egendomar, som de innehaft, kanske i långa tider». Nästan hela
domarekåren har denna uppfattning, varför den blir upprörd av
sådant, och det i god tro, därför att det är den rättsuppfattning,
som den fått på grund av sin sociala ställning, och då dömer

den därefter. Andra åter saga, att det är en bra sak, att kronan
får igen sin egendom, ty då få alla gagn av den och ej

blott en privilegierad klass.

Jag tror, att det är farligt att utgå från den ståndpunkten,
att domarne, bara därför att de fått små domarebefattningar,
också äro ofelbara vid utövningen av desamma. En

rättegångsordning måste framför allt också ta hänsyn till,
att det är på domarne, som skola tillämpa rätten, det ytterst
hänger, och att lagarue icke kunna göra sä synnerligen mycket
i många fall, utan att det är ytterst på domarnes avgöranden,
som det beror, vilken rättvisa, som skall uppstå i landet. Utgår
man då från det faktum, att större delen av domarekåren rekryteras
bland den välsituerade delen av befolkningen och att den
skall döma även över dem, som icke äro från dessa kretsar, och
även i sociala frågor, om vilka står strid, men anser likväl, att
det icke behövs någon kontroll eller urskiljning på domarnes
gärning, då blir en efter sådana grunder uppbyggd rättsordning
icke alls någon rättsordning, utan ofta någonting, som är raka
motsatsen. Detta måste hållas noga i sikte, och man måste
komma ihåg och tänka på, att domare icke äro mer än människor,
som alla andra.

Herr Widén: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet

med anledning av det yrkande, som framställdes av herr Åkerman.
Men medan jag nu har ordet, vill jag till en början yttra
mig om ett par punkter i den siste ärade talarens reservation,
i vilka efter hans mening lagutskottets motivering alldeles speciellt
skulle skilja sig från reservationen. Den ena punkten var
rörande införande av progressiv revisionsskilling, vilket han
tänkt sig på ett helt annat sätt än lagutskottet. Det är sant,
att meningarne inom lagutskottet rörande detta sätt att lösa
frågan om progressiv revisionsskilling voro andra än reservan -

Nr 22.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Nr 22. 56

Fredagen den 14 mars.

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

tens; och jag tror, att var och en, som försökte att i detalj
tänka sig ett sådant sätt för ordnande av denna sak, som reservanten
angivit, han skulle nog finna, att detta är förenat med
så stora svårigheter, att det lärer bli ganska svårt, om ens
möjligt, att genomföra denna idé på något så när tillfredsställande
sätt. För min del har jag ingenting mot att reservanten
framställt även en sådan lösning av denna fråga, och att Kung!.
Maj:t således får tillfälle att även ta hänsyn därtill. Men att
skriva till Kungl. Maj:t nu och uttryckligen ansluta sig till ett
förslag av sådan beskaffenhet, det tror jag icke man är mogen för.

Den andra punkten, vari utskottet och reservanten angå vos
vara bestämt skiljaktiga — ja, den kommer jag just för tillfället
icke ihåg. Men det gör också detsamma. Det är i allt fall
uppenbart, att meningarne på en eller annan punkt kunna vara
så delade, att de icke kunna sammanjämkas. Därför måste man
nöja sig med — som lagutskottet också gjort — att under
Kungl. Maj:ts ögon lägga fram alla de spörsmål, som i denna
sak varit framkastade, till övervägande av Kungl. Maj:t. Detta
har varit meningen med lagutskottets motivering, sådan den nu
är avfattad. Och det har kostat ett gott arbete — det kan jag
försäkra herrarne — att få fram lagutskottets motivering i den
form, den föreligger; blotta justeringen drog flera timmar.

I avseende på det yrkande, som framställdes av herr Åkerman,
vill jag väl hoppas, att kammaren icke bifaller detta yrkande.
Han har yrkat bifall till utskottets kläm men med ogillande
av motiveringen. Vad är det då, som man skulle ogilla?
Jo, just alla de uppslag för frågans lösning, som vi skulle ha
fram till Kungl. Maj:t. Man skulle icke allenast utesluta allt tal
om dessa uppslag, såsom skulle bli följden, ifall kamrarna, fatta
olika beslut, utan man skulle rent ut säga, att man ogillade dem.
Men icke går det an att Riksdagen ställer sig så, som om den
skulle ogilla alla dessa förslag. Dessutom synes det mig, med
hänsyn till det betydande arbete, som nedlagts på detta betänkande,
som ju ej heller utesluter de förslag från Kungl. Maj:ts
skärskådande, vilka här särskilt framhållits, vara alldeles orätt
att formligen ogilla utskottets motivering. Jag skall därför fortfarande
be att få yrka bifall till utskottets framställning sådan
den är, men vad jag alldeles speciellt anhåller om, är, att kammaren
icke ville bifalla det yrkande, som framställdes av herr
Åkerman.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag beklagar,

att jag gjorde mig skyldig till en missägning, då jag framställde
mitt yrkande. Jag menade, »med uteslutande av motiveringen»,
och jag kan icke annat än beklaga, att våra parlamentariska
former skola vara så stränga, att jag icke utan att bryta mot
disciplinen kunde omedelbart rätta min felsägning och sålunda

Fredagen den 14 mars.

57 Nr 22.

besparat herr Widén en del av den kritik, han riktade mot
mitt anförande.

Jag vill alltså nu rätta mitt yrkande så, att jag yrkar bifall
till lagutskottets hemställan men med uteslutande av utskottets
motivering.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
det av herr Lindhagen under överläggningen gjorda yrkandet,
3:o) bifall till det yrkande, som under överläggningen senast
framställts av herr Åkerman, samt 4:o) avslag å utskottets hemställan;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna dödsattest:

Att riksdagsman Carl Ödman i dag kl. 1.40 e. m. avlidit
(lunginflammation) i 74 års ålder, får jag härmed intyga.

Stockholm den 14 mars 1913.

Frith. Odenius,

Leg. läk.

Härefter yttrade herr talmannen: Så når oss då ett dödsbud
just i det ögonblick, då en var gör sig beredd att i det
väntande hemmet under den stundande påsktiden under några
dagar söka vila efter Riksdagens arbete. Så når oss då det bud,
att en av denna kammares veteraner vunnit den eviga vilan,
och att ett hem blivit splittrat. Oförmodat kommer detta bud,
ty det var ej många dagar, sedan vi sågo Carl Julius Ödman här
ibland oss uti full verksamhet, och det var blott få dagar sedan
det intyg lades till handlingarna, som förkunnade, att han hastigt
insjuknat. Det är ju med vemodsfulla känslor, man så ser
en länk falla ur kamratkedjan, men så är det ju under detta
vårt korta jordeliv, att sorg och saknad förmildras, om man
stannar vid minnet av vad som varit. Och här ha vi minnet
av en pålitlig och vänfast kamrat och en redbar arbetare för
allt vad han ansåg vara rätt och gagneligt. Särskilt strävade
han ju för vad han ansåg vara sin hembygds främsta intressen
och kanske främst av allt för det yrke, åt vilket han ägnat en
lång levnads verksamhet, och för de yrkesbröder, som mer än
alla andra äro utsatta för livets faror. Ja, det är ett kärt minne
vi bevara i denna kammare utav Carl Julius Ödman.

Frid över hans minne!

Ang. snabbare
rättsskipning
i
högsta domstolen.

(Forts.)

Kammaren, vilkens ledamöter stående åhörde herr talmannens
yttrande, beslöt, på hemställan av herr talmannen, att järn -

Nr 22.

Fredagen den 14 mars.

Ang. ändring
i
lagen om,
aktiebolag.

likt § 28 riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan
om den inom kammaren uppkomna ledigheten; och blev ett i
sådant avseende på förhand uppsatt skrivelseiorslag, som nu
upplästes, av kammaren godkänt.

§ 9.

Efter härpå skedd föredragning av lagutskottets utlåtande,
nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändringar och tillägg i visst syfte i lagen om
aktiebolag, anförde:

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Yar och en, som

är intresserad att få bort en del osunda företeelser inom vårt
näringsliv, är utan tvivel den ärade motionären tacksam för, att
han fört fram denna fråga här i Riksdagen. Jag kan endast
uttala mitt beklagande över, att lagutskottet nästan enhälligt —
endast en enda reservant har i särskild motivering uttalat sig
välvilligt för motionen — har yrkat avslag på densamma. Jag
kan icke underlåta, herr talman, att uttala min förvåning över
det uttalande, som lagutskottet har gjort, då det yttrar, att »måhända
dylika företeelser ha förekommit, mot vilka motionen är
riktad». Jag trodde knappast, att någon enda medlem av lagutskottet
hade sig obekant de händelser, som inom vissa aktiebolag
ägt rum under det sistförflutna året. Jag trodde knappast
att det för någon av lagutskottets ledamöter var obekant, vad
som hände här i landet i fjol i fråga om bolagen Aktiebolaget
Separator med dess dotterbolag och Separatorintressenters aktiebolag.
Det är ju möjligt, att lagutskottet anser, att vad som då
passerade är något, som man icke bör söka råda bot för, eller
också anser måhända lagutskottet, att en fluga gör ingen sommar.
Jag är däremot för min del av den uppfattningen, att
redan den omständigheten, att ett sådant fall inträlfat, borde ha
föranlett lagutskottet att nu tillstyrka herr Hamrins motion, men
för övrigt tror jag, att man kan påvisa så många andra liknande
fall, att man icke behöver anse det av mig relaterade fallet
såsom något enastående.

Nu ligger emellertid frågan så, att Första kammaren redan
bifallit lagutskottets avstyrkande hemställan. Det vore dock
önskligt, om den ärade motionären till en annan riksdag ville
återupptaga frågan, men då i någon större omfattning med hänsyn
till vissa fall, som under sista året inträffat vid en del bolagsstämmor,
varvid det visat sig, att den nya aktiebolagslagen
har betänkliga luckor. Jag vill som exempel endast hänvisa till
en enda bolagsstämma, vilken på sin tid väckte ett mycket stort
uppseende i vårt land, nämligen ångfartygsaktiebolaget Svenska
Lloyds bolagsstämma förlidet år. Då visade det sig till och

Fredagen den 14 mars.

59 Nr 22.

med brister i aktiebolagslagens föreskrifter, huru en bolagsstämma,
skall konstitueras. Jag hoppas, som sagt, att den ärade motionären
icke glömmer denna fråga vid en kommande riksdag och
att lian då även upptager än flera detaljer och påpekar än flera
paragrafer i vår nuvarande aktiebolagslag, som äro av den art,
att de böra underkastas en genomgående revision.

Under förhandenvarande förhållanden skall jag, herr talman,
icke tillåta mig att göra något yrkande.

Herr Hamrin: Jag skall endast be att få instämma i de

synpunkter, som den ärade föregående talaren här framförde,
liksom även i den kritik, som han ägnade lagutskottets förevarande
betänkande. Jag vill därtill foga den förhoppningen,
att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet måtte
beakta, de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen, och
jag är övertygad om, att erfarenheten från många håll skall
giva vid handen, att en ändring uti nu ifrågavarande förhållanden
är av behovet påkallad.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ io.

Härefter föredrogos vart för sig Andra kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av bättre möjlighet för allmänheten
att vinna kännedom om vissa i gruvestadgan omförmälda inbetalningar;
och

nr 6, angående en inom Första, kammaren av herrar Skarstedt
och Rosén väckt motion, nr 97, om skrivelse till Konungen
i fråga om tillhandahållande vid varje Riksdags början av
förteckning över alla kungl. kommittéer, som varit i verksamhet
under det senast gångna året.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtande av lägenheter från förra
militiebostället Bolum nr 9 Munkagård i Skaraborgs län, jämte
en i ämnet väckt motion, föredrogs nu; och anförde därvid:

Ang. ändring
i
lagen om
aktiebolag.
(Forts.)

Nr 22. 60

Fredagen den 14 mars.

Herr Karlson i Yästtomten: Jag vill redan från början
nämna, att jag icke skall göra något yrkande i denna fråga,
utan det är blott några synpunkter i avseende å egnahemsrörelsen
och försäljning från kronans domäner av redan bebyggda
lägenheter, som jag här vill framföra.

I den kung], propositionen står på sidan 17: »Vidkommande
slutligen hemskiftet anförde uppskatta^ gsmännen, att Broddetorps
nära intill liggande stationssamhälle ej hade betingelser
för sådan utveckling, att utsikt funnes, att ett större antal tomter
skulle finna köpare. Att från hemskiftet till egna hem avsöndra
en del, särskilt det söder om järnvägslinjen liggande området,
som innehölle en areal av 10 hektar 34.4 ar, läte sig visserligen
göra, men endast under förutsättning att jorden försåldes till
underpris. Denna jord representerade ett värde av 600 kronor
per hektar» o. s. v.

_ Denna samma synenämnd eller värderingsnämnd har företagit
en uppskattning av några redan bebyggda lägenheter. Av
en karta, som jag bär har, framgår, att dessa lägenheter äro
belägna vid landsvägen eller, skulle jag kunna säga, vid landsvägsdiket.
En av lägenheterna i fråga, vilken jag själv uppmätt,
har eu bredd på ena änden från landsvägen till grannens på
andra sidan belägna stenmur av 4 å 5 meter och på andra änden
av ungefär 9 meter. Själva ägofiguren bildar en mycket
smal remsa; jag har icke uppmätt längden, men den torde väl
uppgå till omkring 50 meter. Området är således alldeles olämpligt
för bebyggande i egentlig mening. De, som nu innehava
lägenheten, ha emellertid å densamma en liten låg ryggåsstuga,
som med sin ena sida vetter mot grannens åker och med
den andra slutar vid landsvägsdiket. Nu säga uppskattningsmännen,
att gårdens bästa jord representerar ett värde av 600
kronor per hektar eller med andra ord 300 kronor tunnlandet,
men de ha dock satt ett saluvärde å denna kil, och för övrigt
icke blott för denna lägenhet, utan även beträffande flera andra
i denna proposition omnämnda lägenheter, efter en beräkning
av 2,000 kronor tunnlandet eller 4,000 kronor per hektar. Jag
kan icke för min del finna detta vara »skäligt», såsom utskottet
här uttrycker sig. Jag tycker, att det skulle bättre passa att
sätta ett »o» framför detta »skäligt», och i stället säga, att det
är oskäligt, att de gamla, som ha en egen stuga på denna jord,
måste betala ett så högt pris som 2,000 kronor per tunnland, då
beskattningsmännen själva kommit till det resultat, att gårdens
bästa jord representerar ett värde av 300 kronor per tunnland
eller 600 kronor per hektar.

Det är ju av särdeles stor vikt, att vederbörande i dylika
fall se litet bättre upp. Jag förstår nog, att det mången gång
kan vara ganska svårt att rätt bedöma dessa saker, men vederbörande
borde väl ändå något mera kunna taga i betraktande

Fredagen den 14 mars. 61 Nr 22.

de verkliga fakta, innan de gå att besluta i sådana fall som det
nu föreliggande.

Det gäller här en plats, där jag mycket väl känner till förhållandena.
När denna proposition kom fram, insåg jag därför,
att den var alldeles orimlig, och fick därav anledning att väcka
motion i ärendet. Jag har sedan vänt mig till Sägenhetsinnehavarna
själva och hos dem hört mig för, huruvida man skulle
försöka att genom ett avslagsyrkande nu komma till en ny uppskattning.
De ha emellertid förklarat, att de inför utsikten att
få ytterligare vänta och icke veta, hur det kommer att gå, hellre
vilja betala denna oskäliga summa.

Jag har, som sagt, endast velat fästa jordbruksutskottets och
övriga vederbörandes uppmärksamhet på vikten av, att all hänsyn
tages till de föreliggande förhållandena, när det gäller
redan bebyggda lägenheter. Det finnes även andra lägenheter,
som här äro föreslagna till försäljning, men om dem yttrar jag
mig icke nu, ty de utbjudas ju på offentlig auktion och gå till
den högstbjudande spekulanten. Men när det gäller innehavare
av redan bebyggda lägenheter, när det gäller jordbitar och jordtäppor,
vilka äro för sina ägare kära och dyrbara och där de
framlevat sin mesta tid — i ett par av de nu föreliggande fallen ha
ha innehavarne bebott sina nuvarande lägenheter i över 50 år —
då är det verkligen bra hårt, att de för denna lilla jordbit skola
betala ett pris, som icke står i förhållande till värdet å tomtarealen
i övrigt. Om det vore så, att dessa områden läge i eller intill ett
stationssamhälle med dess stora möjligheter eller något dylikt, då
kunde det ju finnas någon rimlig anledning till denna höga uppskattning,
men de värderingsman, som haft denna sak om hand,
förklara själva, att några betingelser i den vägen icke äro för
handen. Men då kan jag icke förstå, varför de kommit till det
resultat, som nu föreligger.

Jag har, som sagt, herr talman, icke något yrkande att
framställa, utan har endast velat få detta antecknat till protokollet
och i någon man ha fäst uppmärksamhet på frågan med
hänsyn till möjligen framdeles förekommande ärenden av liknande
slag.

Herr Lindhagen: Här föreligger en motion, vars innehåll

det kunde vara av intresse att få närmare taga reda på. Som
emellertid utskottet även i detta fall följt sin praxis att endast
hänvisa till den i utlåtandet omhandlade motionen, är jag för
min del oförmögen att nu bilda mig någon uppfattning om detta
ärendes innehåll. Jag skulle verkligen ha velat se motionen nu
under denna överläggning, ty jag har en känsla av, att det
ligger något under motionärens framställning. Om kronan skall
upplåta dylika lägenheter till försäljning, måste väl ändock kronan
därvid taga hänsyn till dem, som redan bebo färdigbyggda lägen -

Nr 22. 62

Fredagen den 14 mars.

heter och vara billig i sina fordringar gentemot dem. Motionären
som känner till förhållandena på denna trakt, har ju fått
den uppfattningen, att här föreligger en schablonmässig uppskattning
utan hänsyn till de verkliga förhållandena. Jag har,
som sagt, en känsla av, att saken är misstänkt.

I brist på erforderliga papper kan jag, herr talman, nu icke
göra något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan blev av kammaren
bifallen.

§ 12.

Slutligen föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av
förbudet mot klyvning av lotshemman;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället Eggelstad
nr 10 i Malmöhus län; och

nr 40, i anledning'' av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra kronofogdebostället Väderstad
nr 5 i Östergötlands län jämte en i ämnet väckt motion.

Utskottets i dessa utlåtanden gjorda framställningar biföllos.

§ 13.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:

herr Bogren, nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 99 angående ändring av §§ 9 och 12 i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907;

herrar Hage och Wiriberg, nr 278, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 5 angående vissa ändringar i avlöningsreglementet
för statens järnvägar m. m.;

herrar Molin i Södertälje och Pettersson i Södertelje, nr 279,
i anledning av Kungl. Maj:ts förstnämnda proposition;

herrar Persson i Norrköping och Tengdahl, nr 280, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 54 § i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering; samt

herr Larsson i Gallstad m. fl., nr 281, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

Ifrågavarande motioner blevo på begäran bordlagda.

63 Sr 22.

Fredagen den 14 mars.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln
gjorda äskanden i vad avser Sveriges representation i
Ryssland;

nr 34, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens fjärde huvudtitel; och

nr 35, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
personligt lönetillägg för år 1913 åt tillförordnade medicinalrådet
E. Sederholm; samt

jordbruksutskottets memorial,

nr 41, i anledning av kåmrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens nionde huvudtitel.

§ 15-

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Olsson i
Tyllered under 10 dagar fr. o. m. den 15 mars.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,21 e. in.

In fidem

Per Cronvall.

Nr 22. 64

Tisdagen den 18 mars.

Kl. 3.30 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 10, den 11 och den 12 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition angående ålderstillägg åt
fältläkaren E. I. Boman.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord
liggande motionerna; och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 277, av herr Bogren;

nr 278, av herrar Hage och ^Vinberg; och

nr 279, av herrar Molin i Södertälje och Pettersson i
Södertälje;

till bevillningsutskottet motionen nr 280, av herrar Persson
i Norrköping och Tengdahl; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 281, av herr Larsson i
Gallstad m. fl.

§ 4.

Vid härefter skedd föredragning av statsutskottets memorial,
nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln
gjorda äskanden i vad avser Sveriges representation i
Ryssland, blev den av utskottet föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 34, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel.

Tisdagen den 18 mars.

65 Nr 22.

Punkten 1.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Kammaren godkände de i dessa punkter föreslagna voteringspropositionerna.

§ 6.

Härpå föredrogos var för sig:

statsutskottets memorial, nr 35, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om personligt lönetillägg för år 1913
åt tillförordnade medicinalrådet E. Sederholm; och

jordbruksutskottets memorial, nr 41, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
nionde huvudtitel.

De i nämnda memorial föreslagna voteringspropositionerna
blevo av kammaren godkända.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffning av skodon för armén; samt

från bevillningsutskottet:

nr 33, i anledning av väckt motion om tullfrihet för nickelsulfat; nr

34, i anledning av väckt motion om ändring i gällande
tullsats å vätesuperoxid samt om upphävande av tullen å bariumsuperoxid; nr

35, i anledning av väckt motion angående tullfrihet för
visst slag av järnplåtar; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 8 mom. 4 i gällande förordning med tulltaxa
för inkommande varor.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 22.

Nr 22. 66

Tisdagen den 18 mars.

§8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 36, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
åttonde huvudtitel;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å ris, risgryn och rismjöl;

nr 25, i anledning av väckt motion angående eventuell höjning
av tillverkningsavgiften för inom landet tillverkat socker; och

nr 26, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om fastställande
genom statens medverkan av priset å sockerbetor;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 22, angående ökat anslag åt änke- och pupillkassan vid
riksbankens avdelningskontor och pappersbruk; och

nr 23, i anledning av väckt motion om ändringar i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket;

lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning rörande personalens i hotell-,
restaurang-, kafé- och konditorirörelse arbetstid och arbetsförhållanden
m. m.;

nr 16. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning och förslag i fråga om begränsning
av arbetstiden på kvällarne för personal å badinrättningar;

nr 17, i anledning av väckt motion om skrivelse^ till Kungl.
Maj:t angående undersökning i fråga om personalens å rakstugor
och frisérsalonger arbetstid och arbetsförhållanden m. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående dels initiativ från svensk sida till internationell
överenskommelse om förbud mot nattarbete av män
i vissa fall m. m., dels ock utredning och förslag rörande reglering
av nattarbetet inom bagerier, konditorier och hembagerier;
och

nr 20, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undantag från lagen om förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag m. m.;

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av herr Starbäcks motion, nr 229, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande
i största möjliga utsträckning såsom naturlig park; och

67 Nr 22.

Tisdagen den 18 mars.

nr 6, i anledning av herr Gustafssons i Brånsta motion,
nr 230, om skrivelse till Kungl. Majrt angående förbättring av
förhållandena vid kreaturstransporter vid statens järnvägar; samt

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, angående herr Palmstiernas motion, nr 233, om skrivelse
till Kungl. Majrt angående utredning och förslag i fråga
om åläggande för arbetsgivare vid vissa större arbetsföretag att
till gagn för sina arbetare vidtaga i motionen ifrågasatta anordningar; nr

6, angående herr Sjöbloms m. fl. motion, nr 219, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om åtgärder till främjande i vissa avseenden av föreningar med
syfte att nedbringa levnadskostnaderna;

nr 7, angående hem* Karlssons i Fjäl motion, nr 240, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om understödjande från statens sida av kooperation bland mindre
jordbrukare; och

nr 8, med anledning av Första kammarens beslut rörande
väckt motion om skrivelse till Kungl. Majrt med anhållan, att
den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord
ej må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, m. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,48 e. m.

In fidem

Per Cronvall.