13—18 maj.Debatter m. m (Riksdagens protokoll 1948:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 19

13—18 maj.
Debatter m. m.

Torsdagen den 13 maj.

Jordbrukets rationalisering m. m............................... 4

Stöd åt fiskerinäringen m. m................................. 38

Fiskeristyrelsens förläggning (sammanjämkningsförslag) ........ 53

Omtryckning av samtliga gällande författningar ................ 61

Fredagen den 14 maj.

Svar på interpellation av herr Falilander ang. kombinerade språkskrivningar
i vissa examina .............................. 68

Svar på interpellation av fröken Andersson om ökad hemvårdsutbildning
för unga kvinnor .............................. 69

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 13 maj förmiddagen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. organisationen av ratio naliseringsverksamheten

på jordbrukets område m. m....... 4

— nr 28, ang. social jordbrukskreditgivning m. m............... 37

Torsdagen den 13 maj eftermiddagen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. stöd åt fiskerinäringen

m. m................................................... 38

Jordbruksutskottets memorial nr 31, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om förläggning av fiskeristyrelsen

med statens fiskeriförsök ................................ 53

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 13, ang. omtryckning av

samtliga gällande författningar ............................ 61

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 9, om utredning i syfte att
rationalisera och förbilliga varudistributionen i landet ...... 67

— nr 10, om utredning rörande trafiksäkerheten vid korsning mellan
järnväg och väg ...................................... 67

— nr 11, om åtgärder till undvikande av att polisförhör anställes

med person, som utskrivits från sinnessjukhus .............. 67

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
före kl. 2 eftermiddagen utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7.30
på aftonen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anställnings-
och avlöningsförhållanden för
viss icke-ordinarie personal vid domstolarna,
dels ock anslag för budgetåret
1948/49 till hovrätterna: avlöningar;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens utlänningskommission;
samt

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

235, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.; och

nr 236, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 237, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 30
juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstilllägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick
medgivande för Kungl. Maj:t att åt
vissa personer bevilja dyrtidskompensation,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 238, angående vissa ersättningar av
statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 239, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.; samt
nr 240, angående klassificering av trafikanstalterna
vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 246, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 250, angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex; och

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

nr 251, angående dyrtidstillägg å vissa
livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Wistrand
m. fl. väckta motionen, nr 383, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 27 februari
1948 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 149, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att fatta beslut på
sätt i propositionen under 12 särskilda,
med 1—12 betecknade punkter närmare
angivits.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen:

I: 132 av herr Mannerskantz m. fl., såvitt
densamma avsåg storleken av anslagen
till lantbruksnämnderna och till bidrag
till jordbrukets rationalisering.
1:194 av herr Elof sson, Gustaf, m. fl.,
I: 301 av herr Nilsson, Bror,

1:302 av herr Sundberg, Carl,

I: 303 av herrar Nilsson, Hjalmar, och
Isaksson,

1:323 av herr Mannerskantz m. fl.,

I: 324 av herrar Heiding och Gränebo,
I: 325 av herr Lindblom m. fl.,

I: 326 av herr Nilsson, Bror,

I: 327 av herr Nilsson, Bror,

I: 328 av herr Nilsson, Bror,

1:329 av herr Osvald m. fl.,

11:217 av herr Liedberg m. fl., likalydande
med motionen nr 132 i första

kammaren, såvitt densamma avsåg storleken
av anslagen till lantbruksnämnderna
och till bidrag till jordbrukets rationalisering,

II: 321 av herr Pettersson i Rosta
m. fl., likalydande med motionen nr 194
i första kammaren,

II: 462 av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Gisselås,

II: 463 av herr Larsson i Karlstad
m. fl., likalydande med motionen nr 328
i första kammaren,

II: 464 av herrar Jonsson i Malmgrava
och Hseggblom, likalydande med motionen
nr 302 i första kammaren,

II: 465 av herr Gustafson i Vimmerby
m. fl.,

II: 466 av herr Hseggblom m. fl., likalydande
med motionen nr 303 i första
kammaren,

II: 467 av herrar Sveningsson och
Hseggblom, likalydande med motionen
nr 301 i första kammaren,

11:475 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., likalydande med motionen nr 329
i första kammaren,

II: 476 av herr Nilsson i Göingegården
in. fl., likalydande med motionen nr 323
i första kammaren,

II: 477 av herrar Johansson i Mysinge
och Pettersson i Dahl,

II: 478 av herr Boman i Stafsund
m. fl., likalydande med motionen nr 325
i första kammaren, samt

II: 479 av herr Boman i Stafsund
m. fl., likalydande med motionen nr 327
i första kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:132 och 11:217, 1:194
och II: 321, I: 323 och II: 476 samt I: 329
och II: 475, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge organisationen av rationaliseringsverksamheten
samt motionerna
I: 132 och II: 217 i vad de avsåge anslagen
till sagda verksamhet,

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
giltighet från och med den 1 juli 1948
tills vidare, fastställa personalförteckning
för lantbruksstyrelsen i enlighet

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

med vad föredragande departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för den 27 februari
1948;

2) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1948/49;

3) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa:

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av kronor 1 460 000;

b) till Lantbruksstyrelsen: Omkost nader

ett förslagsanslag av kronor
235 000;

c) till Lantbruksstyrelsen: Kostnader
för utbetalande av producent- och kontantbidrag
ett anslag av kronor 60 000;

4) a) med avslag å motionerna I: 302
och II: 464, I: 324 samt II: 465 bifalla
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om antalet
lantbruksingenjörsavdelningar vid lantbruksnämnderna
och befattningshavarna
vid dessa;

b) med avslag å motionen I: 326 bifalla
Kungl. Maj:ts förslag angående inrättande
av lantbrukskonsulentbefattningar
vid lantbruksnämnderna och lönegradsplacering
för innehavarna av
dessa tjänster; samt

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i övrigt,
med giltighet från och med den 1
juli 1948 tills vidare, fastställa personalförteckning
för lantbruksnämnderna i
enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den
27 februari 1948;

5) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa:

a) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

ett förslagsanslag av kronor
5 500 000;

b) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av kronor
1 350 000;

c) till Lantbruksnämnderna: Ersättningar
åt ortsombudcn ett förslagsanslag
av kronor 200 000;

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

d) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av kronor
260 000;

e) till Lantbruksnämnderna: Byggnadsrådgivning
ett anslag av kronor
25 000;

f) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av kronor 400 000;

g) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av kronor
16 000 000;

h) till Producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av kronor
75 000 000;

i) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti vid jordbrukskreditgivning
ett förslagsanslag av kronor
50 000;

7) å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Diverse kapitalfonder till
Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av kronor 10 000 000;

8) medgiva att under budgetåret
1948/49 statlig kreditgaranti finge beviljas
för dels lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000
kronor och jordbruksegnahemslån intill
ett belopp av 20 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
lån för inre rationalisering intill ett belopp
av 15 000 000 kronor, dels driftslån
intill ett belopp av 5 000 000 kronor;

9) med avslag å motionerna I: 325
och II: 478, i vad de avsåge övergångsanordningar
för vissa egnahemsdirektörer,
bemyndiga Kungl. Maj :t att från och
med den 1 juli 1948 å övergångsstat med
tjänstgöringsskyldighet inom den bostadspolitiska
organisationen eller rationaliseringsorganisationen
överföra
ordinarie egnabemsdirektör eller egnahemskonsulent,
som ej i samband med
omorganisationen placerades å högre
tjänst än den av honom förut innehavda,
därvid egnabemsdirektör finge placeras
i lönegrad Ca 27;

10) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1948 å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet inom

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

rationaliseringsorganisationen överföra
innehavarna av två ordinarie byrådirektörstjänster
vid egnahemsstyrelsen;

11) medgiva att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet av
den föreslagna organisationen; samt

B) att riksdagen måtte

1) med avslag å motionen II: 462
godkänna Kungl. Maj :ts förslag angående
lantbruksnämndernas övertagande
av viss betesförbättringsverksamhet från
skogsvårdsstyrelserna;

2) med avslag å motionerna I: 329
och II: 475, i vad de avsåge grunderna
för utbetalande av producentbidrag för
mjölk, bifalla vad i propositionen föreslagits
angående utformningen av producent-
och kontantbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk;

3) med avslag å motionerna I: 328
och II: 463 biträda Kungl. Maj :ts förslag
angående ersättning för deltagande
i planeringsverksamheten;

4) med avslag å motionerna I: 301
och II: 467 godkänna det i propositionen
framlagda förslaget rörande ersättning
till ordförande och ledamöter av
lantbruksnämnd;

5) med avslag å motionerna 1:303
och II: 466 samt I: 325 och II: 478,
sistnämnda båda motioner i vad de avsåge
förfarandet vid tillsättande av
lantbruksdirektörstjänster, godkänna
vad Kungl. Maj :t föreslagit angående
tillsättandet av dylika tjänster;

6) med avslag å motionerna I: 327
och II: 479 bifalla vad i propositionen
föreslagits angående avlöningsförhållandena
för lantbruksassistenter vid lantbruksnämnderna
;

7) med avslag å motionen 11:477
godkänna vad i propositionen anförts
angående byråindelningen inom lantbruksstyrelsen;
samt

8) godkänna av Kungl. Maj:t i övrigt
i propositionen framlagda förslag.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande utskottets utlåtande i
dess helhet av, utom annan,

1) herr Pettersson i Rosta, vilken ansett,
att utskottets utlåtande bort hava

den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 194 och
11:321 ävensom 1:323 och 11:476,

1) avslå förevarande proposition;
samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om framläggande för årets riksdag
dels av förslag till de åtgärder, soin
erfordrades för att tills vidare till dess
det ekonomiska läget stabiliserats uppuppskjuta
verkställigheen av de i anledning
av propositionen nr 75/1947 fattade
besluten angående rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område,
dels av anslagsäskanden för att nuvarande
organ på detta område skulle
kunna fortsätta sin verksamhet;

B) att övriga i anledning av förevarande
proposition väckta motioner, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom
utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

herrar Björck och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort lyda så, som i denna reservation
angivits, och avslutas med en
hemställan,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning av motionerna I: 194
och 11:321, 1:323 och 11:476 samt I:
329 och II: 475, såvitt dessa motioner
avsåge organisationen av rationaliseringsverksamheten,
avslå propositionen
i vad den gällde organisationen av rationaliseringsverksamheten; 2)

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om framläggande för årets riksdag
av anslagsäskanden för budgetåret
1948/49 för nuvarande organ på detta
område;

3) med avslag å motionerna 1:194
och 11:321 samt 1:323 och 11:476 i
vad de avsåge annat än organisationen
av rationaliseringsverksamheten å riksstaten
för budgetåret 1948/49 under nionde
huvudtiteln anvisa:

a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
16 000 000 kronor;

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

b) till Producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av 75 000 000 kronor;

c) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti vid jordbrukskreditgivning
ett förslagsanslag av 50 000
kronor;

4) medgiva att under budgetåret 1948/
49 statlig kreditgaranti finge beviljas för
dels lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor
och jordbruksegnahemslån intill ett belopp
av 20 000 000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle
giva anledning därtill, medgiva jämkning
i sagda fördelning, dels lån för inre
rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att bestämma, hur ifrågavarande
belopp skulle fördelas å nu befintliga
organ, dels driftslån intill ett belopp av
5 000 000 kronor;

5) med bifall till motionerna 1:329
och 11:475, i vad de avsåge grunderna
för utbetalande av producentbidrag för
mjölk, samt med avslag å vad i propositionen
föreslagits angående dylika bidrag
besluta, att producenlbidrag för
mjölk under budgetåret 1948/49 skulle
utgå enligt nu gällande grunder med den
ändringen att bidraget höjdes till 6 öre
per kilogram;

6) godkänna i propositionen i övrigt
framlagda förslag med de ändringar som
föranleddes av att nu befintliga organ
tills vidare skulle omhänderha rationaliseringsverksamheten; B.

att de i anledning av propositionen
väckta motionerna, i den män de ej
kunde anses besvarade genom vad förut
anförts, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. vid utskottets hemställan under
punkten A 4 b) av herrar Hjalmar Nilsson
och Bror Nilsson, vilka ansett, att
utskottets motivering bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under förevarande punkt hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till vad i
motionen 1:326 föreslagits angående lönegradsplacering
för vissa lantbrukskon -

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

sulenter och med frångående av Kungl.
Maj ds förslag i denna del besluta, att
vid lantbruksnämnderna skulle inrättas
26 befattningar som förste lantbrukskonsulent
i lönegrad Ca 29, 19 befattningar
som lantbrukskonsulent i lönegrad
Ca 26 samt 15 befattningar som
lantbrukskonsulent i lönegrad Ce 26;

C. beträffande motiveringen till utskottets
hemställan under punkten A
tf c) av herrar Alfred Andersson, Svedberg,
Andersson i Löbbo och Andersson
i Tungelsta, vilka av angivna orsaker
ansett, att viss del av utskottets motivering,
så lydande:

»Jämväl i övrigt kan utskottet biträda
vad i propositionen föreslagits angående
lantbruksnämnderna med allenast
den anmärkningen, att de där upptagna
lantbruksteknikerna lämpligen synas
böra benämnas lantbruksintruktörer.
Härjämte vill utskottet — som i likhet
med departementschefen anser att en
uppdelning av lantbruksingenjörsdistriktet
i Kalmar län icke nu bör ske —
betona önskvärdheten av att denna fråga
kommer att lösas inom en snar framtid»,
bort avfattas sålunda:

»Jämväl i övrigt kan utskottet biträda
vad i propositionen föreslagits angående
lantbruksnämnderna. Utskottet —
som i likhet med departementschefen
anser att en uppdelning av lantbruksingenjörsdistriktet
i Kalmar län icke nu
bör ske — vill emellertid betona önskvärdheten
av att denna fråga kommer
att lösas inom en snar framtid.»;

D. vid utskottets hemställan under
punkten A 9 av herrar Hjalmar Nilsson,
Bror Nilsson, Hollertz och Liedberg, vilka
ansett, att utskottets motivering under
rubriken »Övergångsanordningar för
vissa befattningshavare» bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under berörda
punkt hemställa, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna 1:325 och II:
478, i vad de avsåge överföring av vissa
egnahemsdirektörer på indragningsstat;
och

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

b) med bifall till motionerna 1:325
och 11:478, i vad de avsåge lönegradsplacering
för egnahemsdirektörer, som
överfördes på övergångsstat, samt med
ändring av vad därutinnan föreslagits
i propositionen bemyndiga Kungl. Maj :t
att från och med den 1 juli 1948 å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet
inom den bostadspolitiska organisationen
eller rationaliseringsorganisationen
överföra ordinarie egnahemsdirektör eller
egnahemskonsulent, som ej i samband
med omorganisationen placerades
å högre tjänst än den av honom förut
innehavda, därvid egnahemsdirektör
finge placeras i lönegrad Ca 29;

E. vid utskottets hemställan under
punkten B 3 av herr Bror Nilsson, vilken
ansett, att utskottets motivering under
rubriken »Vissa arvodes- och ersättningsfrågor»
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under angivna punkt hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till de likalydande
motionerna 1:328 och 11:463
godkänna Kungl. Maj :ts förslag angående
ersättning för deltagande i planeringsverksamheten
med den ändringen,
att till tjänsteman hos lantbruksnämnd,
vilken erhölle i uppdrag att vara verkställande
ledamot i planeringskommitté,
skulle utgå särskilt arvode efter samma
grunder, som i propositionen angivits
för befattningshavare hos hushållningssällskap
eller skogsvårdsstyrelse eller i
lantmäteriorganisationen, vilken erhölle
dylikt uppdrag;

F. vid utskottets hemställan under
punkten B 5 av herrar Hjälmar Nilsson,
Bror Nilsson, Björck, Hollertz, Liedberg
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett,
att viss del av utskottets motivering under
rubriken »Lantbruksnämnderna»
bort avfattas på sätt i reservationen angivits
samt att utskottet bort under ifrågavarande
punkt hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 303 och II: 466 samt I: 325 och II: 478,
sistnämnda båda motioner i vad de avsåge
förfarandet vid tillsättande av lantbruksdirektörstjänster,
besluta att ifrå -

gavarande tjänster skulle tillsättas efter
ansökningsförfarande i vanlig ordning
och att lantbruksnämnd skulle beredas
tillfälle att yttra sig över av lantbruksstyrelsen
uppgjort förslag till besättande
av sådan tjänst.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att vid behandlingen
av punkten A 1 överläggningen
finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten A 1.

Herr MANNERSKANTZ: Herr tal man!

Det är nu ungefär ett år sedan
riksdagen fattade principbeslut om rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket.
Vid det tillfället beslöts, att själva
organisationen för denna verksamhet senare
skulle bli föremål för riksdagens
prövning, och det är den prövningen
som nu sker.

Alla måste nog erkänna att det har
hänt åtskilligt under det år som gått,
sedan detta principbeslut fattades. Bland
annat har vårt penningpolitiska krisläge
skärpts, och när det gäller tillgången på
arbetskraft och personal av alla sorter
har ingen förbättring inträtt. Riksbanksfullmäktige
ha vid olika tillfällen uppmärksammat
dessa förhållanden. Jag vill
särskilt hänvisa till att fullmäktige i
skrivelse den 30 september 1947 ha yttratt,
att de vilja förorda en omprövning
av redan fattade beslut, som kunna leda
till en mera betydande automatisk utgiftsökning.
Årets riksdag har i anledning
av ett bankoutskottets utlåtande
förklarat, att riksdagen ansluter sig till
fullmäktiges uppfattning i detta hänseende.

Den här ifrågavarande rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
hör utan tvivel till de åtgärder, som i
stor utsträckning kräva både personal —
man skall ju anställa många hundra nya
befattningshavare — och penningmedel.
Samtidigt är denna verksamhet av den
naturen, att man väl inte kan räkna med
att resultatet av den i varje fall inom de
närmaste åren skall kunna bli en ökad

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

produktion av livsmedel inom jordbruket.
Man kan till och med fråga sig, om
inte denna nya gren av administrationen
kan komma att i någon mån verka
åt motsatta hållet. Jag skulle nästan tro,
att man under de närmaste åren inte
kan genom rationaliseringsverksamheten
frigöra så många människor som de
500 eller 600 nya befattningshavare, som
komma att behövas för att sköta det
organisatoriska arbetet. Redan med denna
uppläggning står det klart, att man i
dagens läge faktiskt inte har någonting
att vinna på detta område.

Då vi för någon tid sedan här i kammaren
behandlade frågan om den nya
skogsvårdslagen sade jordbruksministern,
att det spelade mycket liten roll
för det framtida skogsbeståndet här i
Sverige, om man under några år uppskjuter
åtgärderna för skogsreproduktion.
Om man skall vara logisk, tycker
jag att man bör kunna lägga precis samma
synpunkt på denna fråga. Rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket är
ju en fråga på lång sikt, något annat har
aldrig ifrågasatts. Det måste ta åtminstone
en mansålder att få fram brukningsdelar
av de storlekar, som man vid beslutets
fattande här i riksdagen har ansett
önskvärda. Det kan då inte gärna
spela någon roll, om verksamheten påbörjas
ett eller annat år förr eller senare,
och denna synpunkt bör i detta fall vara
gillig i ännu högre grad än i den nyss
nämnda frågan om anslag till skogsvårdsbefrämjande
åtgärder. Man kan alltså
inte här åberopa såsom ett skäl, att det
i dagens läge skulle vara nödvändigt eller
av synnerlig vikt att denna verksamhet
påbörjas.

Om en enskild person har bestämt sig
för ett eller annat stort företag inom sitt
verksamhetsområde och gjort vissa förberedelser,
men sedan finner att omständigheterna
ha förändrats i så hög grad,
att förutsättningarna vid beslutets verkställande
inte äro desamma som då beslutet
fattades, så är det ju mycket vanligt
att den enskilde rättar sig efter de
ändrade förhållanden som föreligga.
Men sorgligt att säga iir det, herr talman,
mycket sällan man ser de svenska

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

statsmakterna tillämpa samma förnuftiga
princip. Rara ett beslut har fattats
skall det genomföras även om — höll
jag nästan på att säga — världen skulle
gå under. Att hålla på sådant kan inte
vara någon riktigt lämplig sorts konservatism.
Det rimliga borde i stället vara,
att när man nu faktiskt kan påvisa ett
stort antal faktorer som peka i den riktningen,
att man bör dröja med att genomföra
de beslutade åtgärderna, så
drar man konsekvensen av det förändrade
läget och uppskjuter de planerade
åtgärderna.

Utskottet säger, att ett uppskov med
verkställigheten inte kan bli till gagn
för jordbruket, därför att det föreligger
ett behov av fortsatt rationalisering, särskilt
när det gäller de mindre brukningsdelarna,
och därför att avgången
av arbetskraft från jordbruket fortsätter.
Man menar därför att det skulle vara till
gagn att nu igångsätta denna rationaliseringsverksamhet.
Jag vill till detta
säga, att i varje fall jordbrukarna själva
nog inte se saken på det sättet. Man kan
iu ibland få höra, att jordbrukarna inte
förstå sitt eget bästa, men jag vill för
min del bestrida att de inte skulle göra
det. Jag förmenar alltså att det skäl, som
utskottet har anfört, är utan grund.

Utskottet säger också, att man skulle
kunna nyttiggöra genom rationaliseringsverksamheten
frigjord arbetskraft. Jag
tror inte, herr talman, att någon arbetskraft
blir frigjord genom den yttre rationaliseringen.
Däremot kan man genom
jordbrukets mekanisering möjligen
få en och annan man ledig här och där
tack vare att maskinparken utökas eller
eljest förbättras, men det kan ske alldeles
oberoende av om denna organisation
träder i verksamhet eller inte. Enligt
min mening behövs nog denna arbetskraft
i alla fall inom jordbruksnäringen,
då en mängd arbeten diir ha blivit eftersatta
under åtskilliga år. Men niir det
gäller den yttre rationaliseringen finns
det inte något fog för atl göra ett sådant
påstående som utskottet har gjort.

Man säger att den inträdda förändringen
i det ekonomiska läget givetvis
måste beaktas och all även bristen på

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

arbetskraft gör det omöjligt att forcera
den statliga verksamheten på detta område,
varför man inte vill föreslå att hela
organisationen genomföres på det sätt,
som avsågs då principbeslutet fattades.
I anledning av detta skulle jag vilja säga,
att då har man ju faktiskt frångått principbeslutet
i mycket stor omfattning.
Och om man samtidigt, såsom utskottet
faktiskt säger, inte heller tror att verksamheten
kan ge något större resultat
under de närmaste åren, varför skall
man då över huvud taget igångsätta denna
organisation, som ändå kräver så
mycket folk och som desutom kommer
att skapa rätt mycket osäkerhet, kanske
till och med irritation litet här och där?
Jag tror att det kommer att bli till direkt
nackdel för det hela, om man sätter
i gång denna rationaliseringsverksamhet
bara på hafs.

Årets statsrevisorer ha yttrat sig angående
lokalfrågorna för olika styrelser
och myndigheter, och jag skulle förmoda
att så som revisorernas yttrande har
formulerats kommer det väl att godtagas
av statsutskottet och senare av riksdagen.
Det går ut på att riksdagen, innan
den fattar ett beslut, skall känna
till läget i fråga om lokalerna för vederbörande
myndigheter för att kunna
bedöma vilka möjligheter som finnas
och även vilka kostnader, som komma
att uppstå. Lokalfrågorna i det här föievarande
fallet ha inte prövats i denna
ordning, och jag tror att många här
i kammaren äro väl förtrogna med vilka
kolossala svårigheter man har ute i
länen att skaffa lokaler för de nya lantbruksnämnderna.
Läget blir ju inte bättre,
om länsbostadsnämnderna sedan ytterligare
skola tillkomma.

Jag har talat med dem i mitt hemlän,
som förmodas bli inkopplade i denna
verksamhet, och de vänta sig att förhållandena
komma att bli ganska olidliga,
därför att man tvingas hyra in sig
på kanske till och med fyra eller fem
olika ställen i residensstaden. År inte
också detta ett skäl till att inte nu rusa
åstad för hastigt? Man bör försöka lösa
denna fråga på ett bättre sätt utan att
behöva tillgripa ny byggnation — som

det ju i denna tid inte är lämpligt att
igångsätta för sådana dock ganska improduktiva
ändamål — eller köra ut
några andra ur deras lokaler och på det
sättet skapa ytterligare besvärligheter.
Jag anser alltså, att även lokalfrågan för
de olika nämnderna är ett så besvärligt
kapitel, att man bör ta hänsyn därtill.

Utskottet framhåller att betydande olägenheter
skulle uppstå om den verksamhet,
som förut har bedrivits av hushållningssällskap,
egnahemsnämnder och en
del andra organ, skulle läggas på de nu
befintliga organen tillsammans med vissa
ytterligare uppgifter, som sammanhänga
med det nya förslaget. Jag tror för min
del att det skulle bli mindre olägenheter,
därför att de gamla organen ju redan
finnas och ha en färdig organisation och
en trimmad personal som, även om den
kanske inte är fullt tillräcklig, dock under
flera år skulle kunna på ett mycket
elegantare sätt få en verksamhet till
stånd än de organ, som skola byggas
upp på samma gång som de skola börja
sin verksamhet.

Slutligen säger utskottet, att ett omfattande
arbete har nedlagts på att organisera
lantbruksnämnderna, vilket arbete
skulle behöva göras om senare, därest
ikraftträdandet av den nya organisationen
skulle uppskjutas. Jag tror inte att
så mycket skulle behöva göras om, för
den händelse man nu inte tillskapar dessa
nämnder. Om man finner att man senare
behöver ändra deras organisation,
visar det ju bara att man vid starten
har haft en felaktig modell. Det kunde
kanske till och med även av den orsaken
vara klokt att låta de nuvarande organen
prova ut litet av det nya, som här
är avsett att införas. På det sättet kunde
man måhända få en bättre organisation
än den som är föreslagen i propositionen.

Jag finner alltså att en mängd skäl
tala för att man i detta fall borde lugna
sig. Argumenten för att man nu skall
bortse från alla de omständigheter, som
jag har anfört, och trots allt genomföra
den planerade organisationen äro så svaga,
att jag inte av utskottets motivering
har kunnat bli övertygad om att jag

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

haft fel i den motion, som jag har väckt
i denna fråga med yrkande om temporärt
uppskjutande av de föreslagna organisationsåtgärderna
och i samband
därmed uppskov med ikraftträdandet av
vissa angivna lagar.

Flera reservationer äro fogade till utskottsutlåtandet.
Endast de två första
röra själva organisationen, under det att
reservationerna i övrigt gälla detaljfrågor.
Nederst på s. 46 finns slutligen en
blank reservation av herr Hollertz. Han
har inte haft tillfälle att vara närvarande
här i dag och har därför uppdragit
åt mig att säga, att denna blanka
reservation innebär att han velat ha ett
uppskov, men att han inte riktigt har
kunnat ansluta sig till någon av de två
första reservationerna.

Jag är för min del inte heller alldeles
till freds med någon av dessa båda reservationer,
men ur mina synpunkter är
den med nr 1 betecknade reservationen
av herr Pettersson i Rosta den mest tilltalande.
Och då man ju inte bör göra
det onödigt krångligt vid yrkandenas
framställande, har jag för min del, herr
talman, tänkt att yrka bifall till den med
A 1) betecknade reservationen, dock under
framhållande av att vissa avsnitt
skulle ha varit formulerade på ett något
annat sätt, om jag själv skrivit reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den med A 1) betecknade
reservationen.

Herr NILSSON, BROR: Herr tal man!

När beslutet om den framtida jordbrukspolitiken
fattades vid fjolårets riksdag,
tillät jag mig uttala den meningen,
att genomförandet av detta beslut
skulle kunna ske med användning av
den befintliga egnahemsorganisationen,
endast förstärkt och utvidgad på det sätt
som avsågs, då denna organisation antogs
vid 1940 års riksdag, en utvidgning som
icke skett på grund av mellankommande
hinder, främst världskriget. Jag bär ingen
anledning att nu ändra min uppfattning
i detta avseende.

1947 års centrala lantbrukskommitté
har i sitt förslag skurit ned den plane -

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

rade organisationen på sådant sätt, att
den inte skulle få större omfattning än
man tänkte sig för den befintliga egnahemsorganisationen
vid 1940 års riksdag

— eller i varje fall så som man tänkte
sig denna organisation i 1936 års egnahemsutredning.

Jag kan inte uraktlåta att även denna
gång framhålla, att den jordpolitiska målsättning,
som vi syfta till att förverkliga
genom den nu föreslagna organisationen,
i grund och botten är alldeles
densamma som den, som för första gången
utformades av 1936 års egnahemsulredning
och som föranledde Kungl.
Maj:t att vid 1939 års riksdag framlägga
förslag till omorganisation av egnahemsverksamheten.
Inte ens 27-mannakommittén,
som i så många år övervägde
de jordpolitiska och jordbrukspolitiska
spörsmålen, kunde framlägga något annorlunda
beskaffat förslag till lösning.

Förslaget är alltså enkelt. Det syftar
bara till att åstadkomma bärkraftiga
jordbruksenheter i detta land genom på
olika sätt lämpade åtgärder inom det
jordpolitiska området. Målet måste eftersträvas
på flera olika vägar. Detta är
ingen nyhet, utan strävandena i denna
riktning ha fortgått sedan riksdagen i
slutet av 1920-talet fattade beslut om
statsbidrag till komplettering av ofullständiga
jordbruk. Det var för övrigt,
om jag inte minns fel, en högerman som
först motionerade på denna punkt. Emellertid
var det år 1939 som målsättningen

— alltså önskemålet att skapa bärkraftiga
jordbruksenheter — för första
gången fastslogs och intogs i våra författningar.
Denna målsättning har, som
väl är, inte rönt något motstånd, utan
vi äro alla överens om den. Och det är
en stor sak att vi kunna vara det.

Men det är min fulla och fasta övertygelse
att vi hade gjort bäst i att arbeta
oss fram mot detta mål sakta och försiktigt
— ocli jag tänker då inte minst på
det ömtåliga läge vari vårt land nu befinner
sig — med lijälp av de befintliga
organen, hushållningssällskapen och egnahemsorganisationen,
den senare dock
förstärkt och utrustad så som man från
början tänkt sig det och även försedd

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

med de nya instrument, som förköpsrätten
och expropriationsrätten kunna sägas
utgöra.

Den organisation, som riksdagen nu
tydligen kommer att godtaga — visserligen
inte så utrustad som den enligt
både den centrala lantbrukskommitténs
och statsrådets uppfattning borde vara
— skall med säkerhet vålla onödig oro
bland de mindre jordbrukarna. Man
kommer att göra utredningar och planera,
och pappershögarna komma att
hopa sig på hyllorna, men huruvida det
blir till något gagn är rätt vanskligt att
säga. För min del tror jag inte att gagnet
blir så stort.

Man kan inte säga vilka vägar utvecklingen
kommer att taga. På en punkt
kunna vi doek vara ense, nämligen däri
att det är riktigt att arbeta mot målet
av bärkraftiga jordbruksenheter. Hur
långt och i vilken takt man skall gå
och vilka vägar man skall följa är ingalunda
likgiltigt, men härom äro vi tydligen
inte överens.

Jag anser sålunda att fjolårets riksdagsbeslut
om den framtida jordbrukspolitiken
inte med nödvändighet behövt
föranleda Kungl. Maj :t att nu framlägga
en proposition om denna nya och vidlyftiga
organisationsapparat. Bondeförbundet
motionerade ju vid denna riksdags
början om att man i så måtto skulle
frångå fjolårets riksdagsbeslut, att man
skulle uppskjuta förverkligandet av detsamma,
särskilt när det gäller organisationen.
Denna motion borde enligt vår
uppfattning ha realbehandlats av jordbruksutskottet
på ett tidigt stadium, så
att riksdagen fått möjlighet att snabbt
taga ståndpunkt till frågan om uppskov
eller inte. För den händelse riksdagen
funnit att ett uppskov varit motiverat,
hade Kungl. Maj :t kunnat utarbeta den
proposition och de förslag, som ett sådant
riksdagsbeslut hade föranlett.

Men som saken nu ligger till måste jag
medgiva, att ganska stora vanskligheter
och svårigheter skulle bli följden av att
det nu föreliggande förslaget faller under
bordet. Det återstår nämligen endast en
kort tid till det nya budgetårets början,
och jag har svårt att tänka mig att man

före den 1 juli skulle kunna färdigställa
nya författningar och få dem på riksdagens
bord. Jag anser därför att riksdagen
befinner sig i ett tvångsläge, och jag har
av den anledningen inte kunnat biträda
de reservationer om uppskov och om avslag
på den kungl. propositionen, som ha
avgivits. Jag ser mig på dessa grunder,
herr talman, nödsakad att förena mig
med dem som yrka bifall till Kungl.
Maj ds förslag på den punkten.

Emellertid har den kungl. propositionen
föranlett en hel del motioner och
ävenså reservationer, och jag skall be
att i största korthet få tala litet om vissa
punkter i förslaget.

Det som först faller i ögonen, när
man tänker på genomförandet av den
nya organisationen, är ju att de gamla
egnahemsnämnderna och deras direktörer
komma att försvinna. Jordbruksutskottet
har i sitt utlåtande lagt en liten
blomma särskilt på de senares grav, och
jag tackar verkligen uppriktigt för den
blomman.

Jag skall be att få komma tillbaka till
frågan om de överblivna egnahemsdirektörernas
ställning senare, men innan jag
gör det vill jag fästa uppmärksamheten
på en motion, som jag väckt och som
föranlett en reservation. Det är motionen
nr 326, i vilken det hemställes, att ett
antal av lantbrukskonsulenterna skulle
benämnas förste lantbrukskonsulenter
och uppflyttas i 29 lönegraden. Detta
förslag har framförts av centrala lantbrukskommittén,
och den har, såvitt jag
förstår, en mycket god motivering för
det förslaget. Först och främst är det
ju det, att arbetet inom de nya lantbruksnämnderna
föreslås skola ske i sektioner
— fyra olika sektioner — och att
det för varje sektion skall finnas en föredragande,
eftersom den nye lantbruksdirektören,
om han skall ägna sig åt
yttre rationalisering i någon nämnvärd
utsträckning, inte kan föredraga alla
ärenden inför nämnden. Frågor om den
inre rationaliseringen, låneärenden och
dylikt måste föredragas av andra befattningshavare,
och då tänkte sig centrala
lantbruksnämnden, att det skulle finnas
en föredragande lantbrukskonsulent, som

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

skulle ha en något bättre löneställning
än de övriga därför att han hade ett
mera ansvarsfullt uppdrag och även därför
att det är ett bra långt hopp mellan
chefen och hans närmaste man i denna
organisation, ett hopp som icke i allmänhet
förekommer inom de statliga
verken. Den nye lantbruksdirektören
skulle placeras i Ca 32 och hans närmaste
man, lantbrukskonsulenten, i Ca
26. Det är inte mindre än sex lönegraders
skillnad, och sådant brukar inte förekomma.
I en ganska ny organisation
som skogsvårdsstyrelserna, som kan sägas
ha tjänat som mönster för denna,
har länsjägmästaren, chefen för den lokala
organisationen, fått en ställning
som enligt de gamla löneplanerna — jag
har dem bättre i huvudet än de nya —
skulle motsvara A 28, något olika i olika
län, och hans närmaste man, distriktsjägmästaren,
skulle sättas i A 26, medan
den därnäst placerade jägmästaren skulle
sättas i A 24.

En sådan anordning har betydelse för
befordringsgången och för rekryteringen
av personalen. Den verkar också eggande
på de yngre tjänstemännen, som
veta med sig att de kunna få en placering
som kan anses vara tillfredsställande
att stanna vid. Alla kunna ju inte nå
chefsposterna. En sluttjänst i nuvarande
Ca 29 skulle anses tillfredsställande för
en agronom eller lantmätare som skött
sig väl och arbetat ordentligt, men att
han skall få stanna i Ca 26 och hela sitt
verksamma liv få vara bland de yngre
och inte komma längre, det är inte någon
lycklig organisation, och det är inte
vedertagen organisation inom de statliga
verken. Alltså borde det ur denna synpunkt
inrättas sådana förste lantbrukskonsulenttjänster
inom de nya länsorganen.

Centrala lantbrukskominittén har också
framhållit en annan synpunkt, som talar
för att inrätta sådana tjänster. Kommittén
framhåller nämligen att man på
den posten kan placera överblivna egnahemsdirektörer,
sådana som icke kunna
komma i fråga såsom lantbruksdirektörcr.
Då hade de kunnat stanna kvar i organisationen
och göra nytta, ocli de erfa -

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

renheter som de otvivelaktigt vunnit under
8 års tjänstgöring hade kommit organisationen
till godo. Nu säger utskottet,
att det icke för närvarande vill biträda
detta förslag. Det säger att vissa skäl
tala för att åtminstone en del av lantbruksnämnderna
skola få sådana tjänstemän,
men att utskottet inte för närvarande
vill föreslå det. Men det är just
för närvarande som anordningen skulle
ha sin största betydelse, ty nu hade man
på de posterna kunnat placera överblivna
egnahemsdirektörer. Jag är därför
mycket ledsen över att Kungl. Maj :t inte
ansett sig kunna följa centrala lantbrukskommittén
på denna punkt, men jag ber
att få yrka bifall till den reservation, i
vilken det hemställes om bifall till min
motion.

Så återkommer jag till frågan om övergångsanordningarna
för vissa befattningshavare,
som avses i reservationen
D vid utskottets hemställan under A
punkt 9. Det gäller de överblivna egnahemsdirektörernas
lönegradsplacering.
Det är en lång historia; jag skall försöka
att göra den kort. 1936 års egnahemsutredning
föreslog placering i 24 lönegraden,
och 1936 års riksdag utlovade
detta, men då planen för 1940 års omorganisation
framlades för riksdagen,
hade man prutat ned det till 23 lönegraden
med den motiveringen, att det förestod
en lönereglering för hushållningssällskapens
tjänstemän och att man tydligen
inte ville ha för stor skillnad mellan
dessa nya statstjänstemän och de
gamla hushållningssällskapens tjänstemän.
Men det sades tydligt ifrån i den
kungl. propositionen, att det var en tillfällig
placering, som efter hand skulle
förbättras.

På denna tillfälliga placering ha emellertid
egnahemsdirektörerna suttit till
den dag som är, och någon förändring
har inte kommit till stånd. Först dröjde
det länge, innan hushållningssällskapens
lönereglering kom fram — det berodde
på kriget och på oenighet inom
riksdagen — och när det var klart, dök
denna nya organisation upp, och på
grund av den kunde man inte göra någonting.
Alltså stå dessa egnahemsdirek -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

törer, som blevo utlovade 24 lönegraden
och sedan lönereglering, när hushållningssällskapens
lönereglering ägt rum,
alltjämt kvar i den gamla 23, nuvarande
26 lönegraden. Att detta är mindre tillfredsställande
torde väl kunna inses, ty
om icke denna nya organisation hade
kommit, så är det väl klart, att de hade
fått samma ställning som hushållningssällskapens
tjänstemän och blivit jämställda
med sällskapens sekreterare, som
placerats i gamla 28, nuvarande 31 lönegraden.
Dessa sekreterare, som de närmast
kunna jämställas med, ha nu fått
sin lönereglering, och de nya lantbruksdirektörerna
få ju placering i ännu en
grad högre ställning, nämligen i Ca 32.
Statsrådets hjärta har ändå veknat något,
så att han vill ge egnahemsdirektörerna
vad man lovade dem vid 1939 års
riksdag, nämligen A 24 eller enligt den
nya beräkningen Ca 27, men det måste
anses vara en mager placering, och vi
ha motionerat om att de skulle få Ca 29,
vilket skulle vara en rimlig placering.

Det bör framhållas, att man har användning
för dessa personer, och det är
inte välbetänkt att hänvisa dem att söka
sig in på annat håll. Många av dem äro
för gamla till det, och de ha haft en så
speciell uppgift, att det inte heller är
lätt att gå över till annan verksamhet.
Man påpekar att de kunna gå över till
bostadsnämnderna, när dessa tillkomma,
och för somliga kan det kanske bli
lösningen, men det är icke lämpligt att
icke ge dessa människor rättvisa, tv de
behövas i organisationen. Även om somliga
av dem icke kunna anses duga till
lantbruksdirektörer, så kunna de duga
till andra uppgifter och framför allt till
att syssla med de uppgifter, som de i
huvudsak ha sysslat med hittills: den
sociala långivningen, den inre rationaliseringen
och sådant. För att de med
glädje skola arbeta i den nya organisationen
vore det väl lämpligt att ge dem
den ställning, som de rättvisligen borde
ha. När vi härom dagen beslöto att bevilja
bidrag till landsfiskalernas avlöning,
lade jag märke till att de som kommit
på övergångsstat hade fått samma
lönegradsplacering som de ordinarie in -

nehavarna, och detsamma skedde när
lantmäteristaten omorganiserades: de

som icke blevo distriktslantmätare fingo
samma lönegrad och pension som de
som vunno befordran.

Att säga att ett bifall till denna motion
skulle ha en prejudicerande innebörd
kan icke vara riktigt, ty en sådan
situation som dessa egnahemsdirektörer
befinna sig i kan knappast tänkas uppkomma
i andra fall. Men även om den
skulle uppkomma, bör alltid rättvisa och
skälighet iakttagas. Om dessa direktörer
på övergångsstat icke behövdes i verksamheten,
skulle jag inte säga någonting,
men eftersom det är ont om folk på
detta område och det kommer att uppstå
de största svårigheter för de nya
lantbruksnämnderna att få kvalificerad
personal, är det inte klokt att inte använda
de krafter som äro tränade på
området och ge dem den rättvisa lönegradsplacering
som de säkert hade fått,
om omorganisationen inte hade kommit
till stånd.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till reservationen D vid utskottets hemställan
under A punkt 9.

Under B punkt 3 finns det en reservation,
som gäller en mindre sak, där det
också förefaller mig som om rättvisa inte
har skipats. Man tänker sig arbetet med
den yttre rationaliseringen fördelat på
sektioner inom en lantbruksnämnds område.
Man utser ett härad eller ett område
i ett län av likartad beskaffenhet,
och där skall man tillsätta en kommitté
för att verkställa planeringen. I den kommittén
skall finnas en sekreterare, som
skall sköta det huvudsakliga arbetet, men
som vid sin sida skall ha kloka män, som
skola ge råd. I Kungl. Maj :ts förslag tänker
man sig, att till sekreterare skall kunna
utses en jägmästare vid skogsvårdsstyrelsen,
en lantmätare vid lantmäteristaten
eller en lantbrukskonsulent vid
lantbruksnämnden, men de som utses
utanför lantbruksnämnden skola kunna
få ett arvode av 8 kronor, under det att
om en lantbrukskonsulent -— som det väl
i regel blir — utses, får han inte dessa
8 kronor. Det är inte mycket det rör sig
om, men för trivseln i arbetet och ur

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

rättvisans synpunkt synes det mig vara
rimligt, att alla som arbetade på det sättet
finge lika betalt.

Sedan är det endast en reservation till,
som jag skall be att få förorda. Det är
reservationen F under B punkt 5. Den
gäller sättet för tillsättande av de nya
lantbruksdirektörstjänsterna.

Det har i båda kamrarna väckts motioner
med rätt många underskrifter om att
dessa tjänster borde tillsättas av Kungl.
Maj:t efter ett ansökningsförfarande såsom
i allmänhet sker, när det gäller dylika
tjänster. Det kanske är olika kutym
inom olika verk, men i regel är det så,
att tjänster, som icke äro placerade i
högre lönegrad, förklaras lediga, ansökningarna
bruka lämnas till det centrala
ämbetsverk, varunder vederbörande lyder,
och Konungen tillsätter sedan tjänsterna
på förslag av detta verks chef. Det
blir ju då flera att välja ibland, och var
och en som söker kan få sina meriter så
att säga mera offentligt prövade. Det blir
mera insyn över det hela. Nu ligger det,
som var och en kan förstå, litet ömtåligt
till särskilt i detta fall, ty det torde väl
bli så, att vissa av egnahemsdirektörerna
bli utsedda till lantbruksdirektörer och
somliga inte. Det är ju ganska viktigt, att
den utgallringen sker efter rättvisa principer,
och det skulle säkerligen vara bra
och psykologiskt riktigt, om allas meriter
prövades liksom i ett sammanhang
och att således ett ansökningsförfarande
komme till stånd.

Det kominer väl att talas mera om den
saken, och jag kan därför nu fatta mig
kort och inskränka mig till att uttrycka
ett visst missnöje.

Det föreligger ingen motion eller reservation
om att man för lantbruksassistenttjänsterna
skulle bestämma samma
befordringsgång för agronomer som för
lantmätare, men detta hade enligt min
mening varit önskvärt. Man har plats för
30 lantbruksassistentcr, och de kunna
vara antingen agronomer eller lantmätare.
Agronomerna skola befordras efter
gången för icke tingsmeriterade jurister,
så att de efter sju och ett halvt år skola
uppnå lönegrad Ca 25, under det lantmätarna
skola befordras enligt gången

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

för tingsmeriterade och under loppet av
fem år komma till lönegrad Ca 25. Nu
sägs det visserligen av departementschefen,
att han överväger en utredning av
dessa förhållanden, och det är det löftet
som föranlett mig att icke väcka någon
motion på denna punkt. Men jag ville
gärna här uttala, att det enligt min och
mångas mening borde vara så, att dessa
två kategorier av tjänstemän finge lika
utgångspunkter, när det gäller begynnelsetjänster,
alltså att det bör vara lika för
agronomer och lantmätare. Det är nämligen
ingen skillnad i kostnad och tid
när det gäller deras utbildning; det är
minst lika dyrt och drygt att taga agronomexamen
som att taga lantmätarexamen
vid högskolan här i Stockholm, och
därför bör det inte heller vara någon
skillnad i utgångsläget vid tidig lönegradsplacering.

Jag får väl, herr talman, återkomma
med mina yrkanden, när de olika punkterna
föredragas.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Då jag
jämte en ledamot av andra kammaren
reserverat mig mot en del av utskottets
utlåtande, ber jag att helt kort få motivera
detta.

De nya riktlinjer för vår jordbrukspolitik,
som i princip beslötos av 1947
års riksdag, ha väckt starka betänkligheter
inte bara hos jordbrukarna inom
och utom riksdagen, utan även hos
många av dem som intressera sig för
vår modernäring och dess framtid. Att
en fortsatt rationalisering av jordbruket,
då verkliga skäl därtill föreligga, är
både önskvärd och nödvändig, särskilt
då det gäller de mindre brukningsdelarna,
är det i regel ej delade meningar
om. Det är i fråga om sättet för denna
rationalisering och tiden för dess genomförande,
som meningarna gå isär.

Vi iiro alla, oavsett vår inställning i
övrigt, medvetna om vad vårt jordbruk
betyder och då särskilt vad det
under de senaste åren betytt för vårt
folks förseende med livsmedel. Med tanke
på att försörjningsläget ute i världen
och inte minst i vår världsdel är

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

ganska bekymmersamt gäller det därför
att gå varsamt fram, så att vårt jordbruks
avkastning icke endast bibehålies
utan fortsätter att ökas, så som den
gjort under senare år, tack vare framstegen
när det gäller försök, forskning
och rationalisering på olika områden
inom såväl jordbruket som dess binäringar.

Vad som dessutom gör att man med
viss rätt ser kritiskt på de förslag till
omläggning av jordbruksdriften, som innebära
att de mindre jordbruken så
småningom skola försvinna genom sammanslagning
till större enheter, är det
faktum, som av ingen bestrides, att det
mindre jordbruket ger betydligt större
avkastning per hektar än det större. Vidare
torde det vara ett känt förhållande,
att utsikten att förvärva ett eget jordbruk
och sålunda bli sin egen håller
mången jordbruksarbetare liksom söner
till småbrukare m. fl. kvar vid jordbruket,
trots att många gånger bättre utkomstmöjligheter
erbjudas på andra håll.
Men att förvärva ett större jordbruk
torde, trots de möjligheter till statslån
som nu förefinnas, ej vara så lätt för
den som helt saknar eget kapital. Dessa
båda här nämnda förhållanden synas
mig vara skäl nog för att fara varsamt
fram, när det gäller de mindre jordbruken.

En annan omständighet, som starkt talar
för att man ej utan verkliga skäl rationaliserar
bort småbruken, är den
alltmera tilltagande flykten från landsbygden
till städer och tätorter, som vi
rätt ofta höra talas om som ett beklämmande
faktum. Enligt uppgifter, som vi
helt nyligen fått från konjunkturinstitutet,
beräknades det att åren 1946 och
1947, alltså under två år, 65 000 yrkesutövare
inom jordbruk med binäringar
ha lämnat dessa yrken, under det att
stadsnäringarna under samma tid fått
ett tillskott dels av dessa 65 000, dels på
grund av befolkningsöverskottet på
landsbygden av cirka 40 000, så att cirka
100 000 personer, företagare, tjänstemän
och andra, flyttat från landsbygden
till städerna på två år. Det är en

utveckling, som vi se med en viss beklämning.

Förutom de skäl, som här anförts för
att verkställigheten av de förlidet år fattade
besluten uppskjutes tills vidare, talar
också i samma riktning den omständigheten,
som berörts av ett par föregående
talare, att betydande förändringar
sedan dess inträtt i vårt lands
ekonomiska läge. Detta erkännes även
av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i hans yttrande till propositionen
nr 149, där han bland annat
framhåller, att man på grund av konjunkturläget
måste begränsa statsutgifterna,
varför han finner det nödvändigt
att anslagen såväl till rationaliseringsåtgärder
som till organen för dylika
åtgärder begränsas kraftigt. Sedan
detta uttalande gjordes, har läget ytterligare
försämrats. Vidare kan man ej
bortse ifrån den brist på arbetskraft och
materiel som alltjämt råder, något som
ytterligare talar för att uppskjuta de föreslagna
åtgärderna tills bättre förhållanden
inträda.

Vi båda reservanter äro eniga med
utskottet i fråga om vad som föreslås i
Kungl. Maj ds proposition beträffande
låne- och bidragsverksamheten för yttre
och inre rationalisering, under förutsättning
att man går fram med försiktighet
och tar hänsyn till vad vi här
framhållit, men vi anse att den verksamhet,
som under nu rådande förhållanden
kan komma i fråga, utan olägenhet
kan åtminstone tills vidare skötas
av hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna
liksom tidigare. Vi hålla
därför före, att man kan uppskjuta
tillsättandet av lantbruksdirektörer och
lantbruksnämnder tills andra och bättre
tider inträda beträffande såväl jordbrukets
arbetskraftsförhållanden som vårt
lands ekonomiska läge i övrigt.

Då kammarens ledamöter synas mycket
litet intressera sig för dagens diskussion
om vår modernäring, skall jag,
herr talman, icke upptaga tiden längre
utan ber att i övrigt få hänvisa till reservationen
nr 2, till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

Herr OSVALD: Herr talman! Då jag i
denna kammare väckt en motion, som
jämte den likalydande motionen i andra
kammaren nr 475 ligger till grund för
den reservation, som i utskottet avgivits
av herrar Björck och Waldemar Svensson,
vill jag här med några korta ord
utveckla min uppfattning i denna fråga.

Jag vill då till en början framhålla,
att jag ingalunda ställer mig avvisande
till rationaliseringsarbetet inom jordbruket;
jag menar att detta tydligt framgår
av motiveringen i de två av mig nyss
nämnda motionerna. Jag vill också framhålla,
att jag redan innan 1942 års jordbrukskommitté
avgav sitt betänkande, ja
till och med innan kommittén hade börjat
sitt arbete, vid flera tillfällen både
i tal och skrift hade framhållit, att det
vore nödvändigt, att man vidtog åtgärder
för att underlätta en rationalisering
inom jordbruket.

Emellertid anser jag, att tiden för närvarande
icke är lämplig för den organisatoriska
omläggning, som nu har föreslagits
av Kungl. Maj :t, och detta av
flera skäl.

Som det första och viktigaste skälet
skulle jag vilja anföra, att man tidigare
arbetat med den förutsättningen, att
jordbruket i vårt land måste rationaliseras
för att det skulle kunna bli konkurrenskraftigt
i förhållande till det utländska
jordbruket och för att man
skulle kunna möta en väntad överskottskris
på livsmedelsförsörjningens område.
Nu är uppgiften en helt annan, nämligen
att söka producera så mycket som
möjligt för att kunna fylla vårt lands
behov av livsmedel så vitt möjligt genom
egen produktion.

Jag vill vidare som det andra skälet
för ett uppskov framhålla ilen folkvandring
från landsbygden till städerna, som
för närvarande pågår, och om vilken
också föregående talare ha erinrat. Utskottet
har också tagit upp frågan om
avfolkningen av landsbygden och dragit
den slutsatsen, att åtgärder nu måste
vidtagas för att bringa en bättre tingens
ordning till stånd. Enligt min mening
ligger det närmare till hands att dra den

2 Första kammarens protokoll 19''sS. Nr JO.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

slutsatsen, att man i nuvarande läge icke
bör vidtaga åtgärder, som bidraga till att
öka hastigheten hos denna folkström
från landsbygden in till städerna.

Som det tredje skälet för ett uppskov
vill jag framhålla den brist på material
och arbetskraft, som för närvarande föreligger,
och som i stor utsträckning
måste komma att lägga hinder i vägen
för en rationalisering, särskilt för den
yttre och inre rationaliseringen. Vi ha
som bekant under senare tid brukat
tala om tre olika slag av rationalisering,
nämligen den yttre rationaliseringen,
som avser själva fastighetsbildningen,
den inre, som avser byggnadsarbeten

o. dyl., och den s. k. driftsrationaliseringen,
som avser själva driftens planläggning
och utformning, t. ex. i fråga
om sådana saker som maskinhållning,
gödsling o. s. v. Det kan knappast råda
någon tvekan om att av dessa tre former
är driftsrationaliseringen nu den
utan jämförelse viktigaste. Det är den
som kan bidraga till en tämligen omedelbar
höjning av produktionen, inte
bara absolut sett utan även per arbetare
i jordbruket. Det förefaller mig därför
som om man med tanke på de olika
rationaliseringsformernas betydelse inte
har anledning att vidtaga några åtgärder
i fråga om den yttre rationaliseringen,
eller i fråga om vissa delar av
den inre, utöver vad som redan gjorts.
Med andra ord: den yttre och den inre
rationaliseringen kunna bedrivas i en
långsammare takt än vad man räknade
med, då riksdagen för ett år sedan
fattade sitt principbeslut i denna fråga.

Den yttre och inre rationaliseringen
skulle ju enligt det beslutet omhänderhas
av lantbruksnämnderna. I en mindre
omfattning skulle den verksamheten
enligt min uppfattning mycket väl kunna
bedrivas av de redan nu befintliga
organen. I fråga om denna möjlighet
säger emellertid utskottet på s. 9 i
utlåtandet, att det är »uppenbart, att betydande
olägenheter skulle uppstå, därest
denna verksamhet temporärt skulle
läggas på de nu befintliga organen». Detta
är, förefaller det mig, ett egendom -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

ligt uttalande. Utskottet talar nämligen
som om det vore obekant med det förhållandet,
att dessa organ redan nu
handlägga sådana ärenden, som innefattas
både i den inre och i den yttre rationaliseringen.

Utskottet säger vidare: »Det skulle
härjämte säkerligen icke vara ägnat att
gagna ifrågavarande verksamhet, om
denna under en övergångstid skulle anförtros
åt andra organ än dem, som slutligen
skola handhava densamma.» Även
här tycker jag att den uppfattning framskymtar,
att de organ vi för närvarande
ha, nämligen hushållningssällskapen och
egnahemsnämnderna, inte tidigare skulle
ha sysslat med rationaliseringsåtgärder
av det slag, som den yttre och inre rationaliseringen
innebär. I själva verket
ha ju både hushållningssällskapen och
egnahemsnämnderna i mycket stor utsträckning
arbetat just med de uppgifter,
som det här är fråga om, och det
torde inte erbjuda några svårigheter för
dessa organ att fortsätta med verksamheten,
även i en större omfattning än för
närvarande, om erforderliga medel ställas
till deras förfogande. Men om de nu
befintliga organen skola bedriva denna
verksamhet, så måste det ske i en mindre
omfattning än enligt Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag och sålunda måste
också kostnaderna bli lägre än enligt
förslaget i det föreliggande utlåtandet
från jordbruksutskottet.

Under debatten om skogsvårdsstyrelserna
sade herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, såsom här
redan tidigare har framhållits av herr
Mannerskantz, bl. a.: »Men här är det på
det sättet, att vi i dag få göra en avvägning.
Vi få fråga oss: Vad kunna vi satsa
på en framtid, som är långt avlägsen,
och vad måste vi göra i dagens läge?»
Han sade också litet längre fram: »Det
kan ju inte bli av någon avgörande betydelse,
om vi av en åtgärd i dag få
fram ett resultat med början efter 75
år eller efter 77 år.»

Jag menar att den uppfattningen kan
göras gällande också vid bedömandet av
denna fråga. Det gäller här, som det förut
sagts, en åtgärd på lång sikt. Omlägg -

ningen av vårt jordbruk, den yttre och
inre — framför allt den yttre — rationaliseringen
äro åtgärder på mycket lång
sikt, och det kan ju då inte spela någon
större roll, om den rent organisatoriska
omläggningen blir uppskjuten ett eller
annat år. Det förefaller mig som om man
har så mycket större anledning att uppskjuta
denna omorganisation, som det
ju råder brist på utbildat folk, som kan
handhava denna verksamhet. Lantbruksnämnderna
måste, såvitt jag kan förstå,
komma att dra en hel del personal från
driftsrationaliseringen, vilken utan tvekan
måste sägas vara den mest betydelsefulla
uppgiften i dagens läge, till
den yttre rationaliseringen, som är en
åtgärd på längre sikt.

Detta om själva jordbrukets rationalisering
och organisationen av dessa organ.

•lag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord om de föreslagna bestämmelserna
för den s. k. småbrukarhjälpen.
Det synes vara angeläget, att det
beslut, som i denna fråga fattades av
1947 års riksdag ändrades i vissa avseenden.
Det leder till krångligheter och
framför allt innebär det en förbättring
för en alltför liten grupp av jordbrukare.
Jag skall tillåta mig att ta ett exempel.

En jordbrukare, som har fem kor och
som inte levererar mjölk till mejeri får ett
bidrag som kan uppgå till 480 kronor.
Men en jordbrukare, som har samma antal
kor och levererar mjölk till mejeri,
han får samma bidrag endast om han begränsar
avkastningen per ko till 1 400
kg mjölk per år. Det förefaller mig föga
lämpligt att utforma bestämmelserna på
sådant sätt, att den som genom skicklighet
och omtanke driver upp avkastningen
per djurenhet kommer i en sämre
ställning än den, som är mindre framgångsrik
i sin kreatursavel. Det förefaller
därför, som om det vore riktigare
att fortsätta att tillämpa de nu gällande
bestämmelserna, dock med den förändring,
som yrkas i reservationen av herrar
Björck och Svensson i Ljungskile,
nämligen att producentbidraget höjes
från 4 till 6 öre per kg.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herrar Björck och
Svensson avgivna reservationen, d. v. s.
instämma i det yrkande som redan har
framställts av herr Björck. Jag vill framhålla,
att detta innebär att riksdagen
ställer medel till förfogande för jordbrukets
rationalisering, och att sålunda anslag
komma att finnas tillgängliga även
för de åtgärder, som falla under nästa
punkt på föredragningslistan, men att
riksdagen begär särskild proposition av
Kungl. Maj:t angående anslag till de redan
befintliga organen för fortsatt verksamhet
efter i huvudsak samma linjer
som förut.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
När vi i fjol behandlade propositionen
om rationalisering av den svenska jordbruksnäringen,
trodde man väl knappast
att man i år skulle få uppleva en sådan
debatt som dagens. Det var ju nämligen
så att man då enades om de grundläggande
principerna för rationalisering
av jordbruket, både på kortare och längre
sikt.

Såvitt jag förstår ha inga större förändringar
sedan dess ägt rum, som skulle
kunna motivera några åtsiksförskjutningar
på det området, och när jag i dag
lyssnade till herr Mannerskantz, som
öppnade debatten, blev jag faktiskt litet
förvånad. Herr Mannerskantz var ju förra
året med i första särskilda utskottet,
men han framförde då icke några särskilda
betänkligheter på de punkter, där
han i dag yrkar avslag på utskottets förslag.
Herr Mannerskantz koncentrerade
vid den tidpunkten sitt intresse på att
söka vingklippa lantbruksnämnderna
och minska deras möjligheter att effektivt
utöva sin verksamhet genom att gå
emot förslagen om förköpsrätt och expropriation.
Men när det gällde lantbruksnämndernas
vara eller icke vara,
då kunde åtminstone inte jag under behandlingen
i utskottet eller i kammaren
uppfatta, att herr Mannerskantz yppade
några tvivel om det riktiga och det konsekventa
i att införa desamma.

Herr Björck talade i sitt anförande

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

bl. a. om flykten från landsbygden och
om förskjutningarna i världens produktion
och konsumtion av jordbruksprodukter,
men det är ju saker och ting,
som man kände till redan i fjol. Givetvis
ha vissa förändringar och framför
allt en viss skärpning ägt rum, men själva
tendensen i utvecklingen hade man
redan då en ganska klar uppfattning om.

Vad i första hand gäller inflyttningen
från jordbruket till städerna och industrisamhällena,
så är ju den ingen ny
företeelse. Jag erinrar mig väl att den
var ett av de mest bärande argumenten
som man i fjol anförde för genomförande
av denna reform. När det nu inte har
ägt rum någon minskning i strömmen
från jordbruket till andra näringar, så
måste den logiska konklusionen bli, att
jordbrukets rationaliseringsproblem ännu
är brännande.

Första särskilda utskottet vid fjolårets
riksdag, som hade att behandla rationaliseringsfrågan,
gav ju i sitt utlåtande nr
2 också uttryck för att det icke stod
främmande för det argument, som nu
framförts särskilt i herr Petterssons i
Rosta reservation, men även i de båda
sista anförandena, nämligen att betydande
förändringar ha ägt rum i världens
livsmedelsproduktion och livsmedelskonsumtion.
Departementschefen hade
ju framhållit, särskilt på tal om livsmedelsberedskapen,
att man på grund
av de osäkra förhållandena på världsmarknaden
för dagen inte kunde göra
något bestämt uttalande på den punkten.
Den saken fick ställas på framliden.

Utskottet framhöll i sitt utlåtande detta
klart och tydligt. Det skrev: »Hela det
nu berörda spörsmålet» — d. v. s.
spörsmålet om i vilken omfattning jordbruksproduktionen
bör statsunderstödjas
— »synes för övrigt ej äga någon
större omedelbar praktisk betydelse, då
det å ena sidan ej från något håll ifrågasättes,
att man bör eftersträva en jordbruksproduktion,
som är så stor att den
ej blott förslår till att täcka det inhemska
konsumtionsbehovet utan även till en
del är avsedd för export, och det å andra
sidan ej heller från något håll torde
ifrågasättas att man i vart fall såvitt an -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

går den närmaste tiden bör inrikta jordbrukspolitiken
på att åstadkomma någon
egentlig begränsning av produktionens
storlek.»

Det var vad första särskilda utskottet
uttalade i fjol, och jag kan inte förstå
att det skulle ha inträffat någon sådan
förändring i situationen, att det motiverar
att man i dagens läge intar en annan
ståndpunkt. Det har ju klart och
tydligt sagts, både då och tidigare, att
vad som åsyftas med den effektivisering,
upprustning och rationalisering av jordbruket,
som beslutet i fjol avsåg att främja
— liksom beslutet i dag, hoppas jag,
skall göra — det är en höjning av jordbrukets
effektivitet och av inkomstnivån
för den i jordbruket sysselsatta befolkningen.
Jag kan inte förstå, att det kravet
skulle ha minskat i aktualitet sedan
förra året. Det är en av de främsta orsakerna
till att jag för min del förordar
bifall till utskottets förslag. Jag menar
alltså att det är nödvändigt att man så
snart som möjligt tar itu med detta rationaliseringsarbete.

Nu säges det, att jordbrukets rationalisering
är en uppgift på lång sikt. Det
är den; det kommer att ta mycket lång
tid innan man uppnår det mål som har
satts för rationaliseringsarbetet. Men såvitt
jag förstår innebär inte detta, att det
inte är mycket angeläget att man så fort
som möjligt kommer i gång med uppgiften.
Man säger också att det kommer att
ta sin tid, innan lantbruksnämnderna ha
arbetat sig in i sin uppgift, innan de ha
blivit, som man säger, varma i kläderna.
Det är ju alldeles riktigt, men den svårigheten
föreligger oavsett när man börjar
med rationaliseringsverksamheten.

Jag vill också säga att man blir förvånad,
när t. ex. herrar Svensson i Ljungskile
och Björck här framföra en reservation,
som efter vad jag kan förstå måste
innebära cn viss uppbromsning av de
föreslagna reformerna. Herrar Svensson
och Björck vilja ju annars framträda såsom
de, som i särskilt hög grad företräda
det mindre jordbrukets intressen.
Och det är ju i det mindre jordbrukets
intresse, som man i första hand vidtar
dessa åtgärder.

När herr Björck här talade om att en
hel del av de mindre jordbruken lämna
större avkastning än de större, vill jag
svara att det inte är fråga om att skapa
större jordbruk, utan att syftemålet i
varje fall för den statliga medverkan
bara är att skapa bärkraftiga familjejordbruk.
Jag är övertygad om att dessa
bärkraftiga familjejordbruk skola kunna
uppnå en avkastning, som väl kan
mäta sig med det mindre jordbrukets.
Jag vill också gentemot herr Björck säga,
att även om en hel del mycket välskötta
mindre jordbruk kunna lämna
god avkastning per arealenhet, så finns
det tiotusentals mindre jordbruk som
skötas mycket dåligt. Om de slås samman
till större enheter, så att man får
möjlighet att använda effektivare produktionsmetoder
o. s. v., skulle de mycket
väl kunna höja avkastningen.

Medan jag talar om herrar Svenssons
och Björcks reservation vill jag också
påminna om, att reservanterna vilja låta
påskina, att Kungl. Maj ds och utskottets
förslag skulle innebära ett ansvarslöst
handhavande av statens medel i det rådande
svåra ekonomiska läget. Men om
man räknar litet på kostnaderna för det
förslag, som herr Björck framfört i sin
reservation, så visar det sig, att hans
förslag skulle betyda större utgifter än
utskottets förslag.

För innevarande budgetår uppgår anslaget
för producentbidrag till i runt tal
44 miljoner kronor och utgår med 4 öre
per kg. Nu föreslår han att det skall höjas
med 2 öre till 6 öre per kg. Då får man
alltså lägga till 22 miljoner kronor, och
producentbidraget skulle således enligt
reservanternas förslag innebära 66 miljoner
i statsutgifter. Enligt det beslut som
fattades vid fjolårets riksdag och enligt
det föreliggande utskottsutlåtandet skall
för producentbidrag utgå ett belopp av
56 miljoner kronor, alltså 10 miljoner
kronor mindre än vad som föreslås i reservationen.

Nu komma väl herrar reservanter att
påpeka, att de i sin reservation icke ha
räknat med några kostnader för lantbruksstyrelsen
och de nya lantbruksnämnderna,
vilket skulle medföra en be -

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

sparing på omkring 9,5 miljoner kronor.
Man måste emellertid vara på det klara
med att man inte sparar alla dessa 9,5
miljoner genom att avstå från lantbruksnämnderna.
Det förutsattes ju då att
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna
skola bestå. De skulle dra
betydande kostnader, såvitt jag förstår,
och den besparing, som reservationen i
administrativt hänseende kan innebära,
torde uppgå till högst 4 miljoner kronor.
Följaktligen kommer det förslag, som
herrar Svensson och Björck här ha reserverat
sig till förmån för, att kosta 5
å C miljoner mer än Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tror det är klokt att man gör
klart för sig den saken.

Jag glömde att inledningsvis beträffande
herr Mannerskantz’ opposition
mot denna reforms genomförande säga,
att man kan förvånas över att högerns
främste jordbruksekonomiske expert,
herr Liedberg, i utskottet har gått med
på propositionens förslag och menar att
man skall fullfölja beslutet från i fjol.
Jag vill också påminna om att en annan
mycket förnämlig och framstående representant
för högern, nämligen herr
Hjalmar Nilsson i Alnarp, också är med
på att reformen nu genomföres. Det
tycks sålunda icke råda full samstämmighet
inom högern. Jag tror man kan
räkna med att herr Liedberg och herr
Hjalmar Nilsson äro mycket kloka män,
och därför tycks det nog som om den
skrämmande bild, som herr Mannerskantz
målade upp, får stå för hans egen
räkning och knappast kan vara ett uttryck
för högerns uppfattning. Det kanske
ändå är säkrast att herr Domö får
fälla utslaget om vad som är högerns inställning
på denna punkt.

Jag blev nästan litet överraskad, när
herr Mannerskantz yrkade bifall till herr
Petterssons i Rosta reservation, tv herr
Mannerskantz brukar ju ådagalägga eu
viss realism i sina resonemang här i
kammaren. Men i den av herr Pettersson
i Rosta avgivna motionen hemställes i
punkt A, 2, att riksdagen må »i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om framläggande
för årets riksdag dels av förslag

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

till de åtgärder, som erfordras för att
tillsvidare till dess det ekonomiska läget
stabiliserats uppskjuta verkställigheten
av de i anledning av propositionen
nr 75/1947 fattade besluten angående rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
område, dels av anslagsäskanden för
att nuvarande organ på detta område
skola kunna fortsätta sin verksamhet».
Jag undrar om det är praktiskt möjligt
att till årets riksdag framlägga dessa förslag.
Det skulle säkerligen leda till ett
forcerat arbete och ett hafs, som absolut
inte skulle vara till fördel för rationaliseringsverksamheten
i vårt land.

Till slut vill jag, herr talman, bara
säga ett par ord beträffande de reservationer
som ta sikte på att lantbruksdirektörerna
skulle tillsättas efter ansökningsförfarande.
Jag har den bestämda
uppfattningen att lantbruksdirektörstjänsterna
måste anses vara chefsposter,
och synnerligen betydelsefulla sådana. I
ganska stor utsträckning komma lantbruksnämndernas
möjligheter att i betydande
grad hänga på lämpligheten hos
den som innehar lantbruksdirektörsbefattningen.
Jag har inte kunnat tillägna
mig den uppfattningen, att man genom
att tillämpa ansökningsförfarande skulle
få fram bättre krafter än om man låter
Kungl. Maj:t utnämna dem. När det gäller
utnämnande till ännu viktigare poster,
där Kungl. Maj:t har utnämningsrätten
i sin hand, torde nog alla få erkänna
att man på det sättet i mycket stor
utsträckning får fram dugande krafter.
Om Kungl. Maj:t får utnämna dessa direktörer,
så har man möjligheter att få
fram den verkligt lämplige. Jag är rädd
för att om man använder sig av ansökningsförfarande,
kommer man alltför
mycket att fästa avseende vid utbildningsmeriterna.
Men det är inte sagt att
den som har en hög examen, men kanske
saknar praktiskt handlag, är den
lämpligaste för en sådan befattning som
denna. Det kan vara lika viktigt att so
hurudan mannen är och hur han i sin
föregående verksamhet har löst de praktiska
uppgifterna. Jag har sålunda den
uppfattningen, alt det av Kungl. Maj:t

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

förordade sättet att tillsätta lantbruksdirektörer
är det riktigaste.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag har deltagit i ärendets behandling
i jordbruksutskottet och därvid biträtt
utskottsmajoritetens förslag. Jag
känner mig därför skyldig att här i kammaren
anföra de skäl, som ha varit bestämmande
för mitt ställningstagande.

Avgörande för min ståndpunkt har
först och främst varit att jag anser, att
man inte utan tvingande skäl bör uppriva
det beslut i denna fråga som fattades
av föregående års riksdag. Vi böra
med andra ord respektera 1947 års riksdags
beslut. Det har visserligen här i
debatten anförts flera skäl som tala mot
ett fullföljande av fjolårets beslut, och
många dylika skäl kunna förvisso anföras.
Man har bl. a. pekat på vårt lands
försämrade ekonomiska läge, varjämte
man erinrat om vikten av att under nuvarande
situation ute i världen i största
möjliga utsträckning upprätthålla vår
livsmedelsproduktion, så att vi kunna
trygga vår försörjning. Det föreligger
heller inte, framhålles det vidare, numera
någon risk för överproduktion av
livsmedel.

Jag medger att alla dessa skäl kunna
anföras till stöd för att vi nu icke skulle
fullfölja fjolårets rationaliseringsbeslut.
Men jag måste för min del se denna fråga
på annat sätt. Jordbrukets rationalisering
är enligt min uppfattning en uppgift
på mycket lång sikt. Vi måste räkna
med flera tiotal år innan den yttre rationaliseringen
kan bli till fullo genomförd.
Det finns därför, anser jag, fullgoda
skäl för att redan nu sätta i gång
rationaliseringsarbetet.

Man måste vidare komma ihåg, att om
fjolårets beslut icke skulle fullföljas,
skulle det komma att medföra att det
inom en nära framtid inte skulle existera
några organ, som skulle handlägga
de ärenden, som enligt 1947 års beslut
från och med det stundande halvårsskiftet
skola omhänderhas av lantbruks -

nämnderna. Egnahemsstyrelsen i sin
hittillsvarande organisation är ju under
avveckling. Hushållningssällskapen ha
befriats från en hel del uppgifter beträffande
jordbruket, och torrläggningsnämnderna
skola upphöra vid det instundande
halvårsskiftet. Det behövs därför
ett nytt organ för att fullfölja det
arbete som egnahemsnämnderna, hushållningssällskapen
och torrläggningsnämnderna
ha utfört. Även om man
skulle kunna tillskapa ett provisorium
eller ge de gamla organen förlängt uppdrag
att handha sin tidigare verksamhet,
tror jag att detta skulle komma att medföra
stora besvärligheter. Jag har därför
den uppfattningen, att ett uppskov med
igångsättandet av planen för jordbrukets
rationalisering skulle bli till nackdel för
jordbruket. Jag anser därför att 1947 års
riksdagsbeslut bör fullföljas.

På några punkter har jag dock avvikande
mening gentemot utskottsmajoriteten.
Jag ber, herr talman, att här i
korthet få redogöra för dessa punkter.

1947 års centrala lantbrukskommitté
har, såsom redan har påpekats här i debatten,
föreslagit inrättandet av ett antal
befattningar såsom förste lantbrukskonsulent.
Inrättandet av dessa tjänster
skulle enligt min mening vara till fördel
för jordbruket och främja rationaliseringsarbetet.
Deras tillvaro skulle vidare
underlätta rekryteringen av lantbruksdirektörer.
Det finns också anledning
att förvänta, att vetskapen om lantbrukskonsulentbefattningarnas
existens
verksamt skulle bidra till en kvalitativt
god rekrytering av agronomkåren. Det
skulle kunna betraktas såsom en gärd
av rättvisa mot agronomkåren, om statsmakterna
inrättade dessa tjänster såsom
förste lantbrukskonsulent. Man skulle
därigenom trygga befordringsmöjligheterna
för agronomerna, som måste kosta
på sig en mycket dyrbar utbildning. Det
hade enligt min mening på grund av
dessa skäl varit lämpligt, att riksdagen
nu hade beslutat om inrättandet av ett
antal förste lantbrukskonsulentbefattningar.

Jag kan, herr talman, inte heller underlåta
att med några ord vidröra de

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

övergångsanordningar, som skola gälla
för vissa befattningshavare hos egnahemsnämnderna.
Såsom kammarens ledamöter
säkerligen känna till, kunna flera
av de nuvarande egnahemsdirektörerna
på grund av ålder eller andra orsaker
icke väntas bli befordrade till lantbruksdirektörer.
Dessa egnahemsnämndsdirektörer
ha under en lång följd av år
beklätt chefstjänster. De veta nu inte,
vilka befattningar de i framtiden kunna
bli hänvisade till. Det måste för dem innebära
en kraftig psykisk påfrestning att
behöva gå i denna ovisshet om sin framtid.
Det kan verkligen ifrågasättas, om
det är rättvist mot dessa befattningshavare
att inte bättre tillgodose deras intressen
än vad som nu har blivit fallet.
De komma i varje fall att under sin återstående
livstid bli avsevärt sämre ställda
än sina tidigare kolleger, vilket måste
kännas tungt och säkerligen också i
många fall bittert för dem. Det skulle ha
varit skäligt, om man hade kunnat slippa
denna diskvalificering av ett antal
förutvarande egnahemsnämndsdirektörer
och kunnat ge alla den ställning som
lantbruksdirektörer, som de rätteligen
vore berättigade till. Jag är övertygad
om att de under sin tidigare gärning nitiskt
ha skött sin tjänst och fullgjort
sina uppdrag på bästa sätt. Det hade därför
enligt mitt förmenande varit i hög
grad berättigat att ge dem en något
bättre ställning än vad många av dem
nu komma att få.

Vad beträffar tillsättningen av chefstjänsterna
hos lantbruksnämnderna, kan
jag icke dela den uppfattning, som den
föregående ärade talaren här utvecklat.
Jag anser att dessa befattningar i enlighet
med vad flera remissinstanser
även framhållit böra tillsättas efter ansökningsförfarande.
Vi äro väl alla ense
om att det i stor utsträckning är beroende
av dessa befattningshavare och hur
de sköta sina uppgifter, om rationaliseringsarbetet
på jordbrukets område skall
få en lycklig utveckling. Vi äro också
alla angelägna om att få dessa befattningar
besatta med kvalificerat och duktigt
folk. Men när det gäller tillsättningsförfarandet
gå meningarna isär. Herr Jon

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

Jonsson hävdade, att lantbruksdirektörsbefattningarna,
såsom departementschefen
föreslagit, böra betraktas såsom
chefstjänster, som skola tillsättas utan
ansökningsförfarande. Jag vill ingalunda
antyda att befattningarna därigenom
skulle bli tillsatta med mindre kunniga
och mindre lämpliga personer. Men jag
tillåter mig att hävda, att dessa tjänster
äro så viktiga, att deras tillsättning bör
ske på sådant sätt, att det inte kan råda
minsta tvivel om att icke de mest förtjänta
och mest lämpliga personerna utväljas
till posterna i fråga. Detta är angeläget
inte bara ur lantbruksdirektörernas
egen synpunkt, utan det har även
stor betydelse för deras ställning gentemot
lantbruksnämnderna och jordbrukarna.

Det vore därför, såsom jag ser saken,
ur många synpunkter önskvärt, att tillsättningen
av lantbruksdirektörsbefattningarna
sker på samma sätt som gäller
för flertalet andra tjänstemän i liknande
löneställning.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr
talman! Efter det anförande som herr
Jon Jonsson här hållit har jag ingen anledning
att alltför mycket fördjupa mig
i denna fråga. Han har ganska detaljerat
redogjort för utskottets förslag och
vad som förekommit i detta ärende vid
fjolårets riksdag.

Liksom den föregående ärade talaren
måste jag konstatera, att ett uppskov
med detta beslut skulle åstadkomma mera
skada än nytta. Jag bar svårt att
förstå dem som nu vilja uppskjuta förverkligandet
av fjolårets beslut. Det är
enligt min mening nödvändigt att organisationen
snarast kommer i arbete.
Detta är inte minst angeläget med tanke
på det mindre jordbruket.

Jag bar studerat den reservation som
har avgivits av herrar Björck och Waldemar
Svensson, men jag kan för min
del inte begripa tankegångarna bakom
densamma, och ännu mindre kan jag
förstå, varthän dessa reservanter egentligen
vilja komma. Man talar från det
hållet nästan som om det gällde att bi -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

bringa allmänheten den uppfattningen,
att det egentligen bara är folkpartiet
som ömmar för småbrukarna i vårt land.
Man har nog anledning att sätta ett
stort frågetecken efter ett dylikt påstående,
om man undersöker, vad de olika
partierna verkligen gjort på detta område.

Reservanterna varna för att gå alltför
hastigt fram med rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område. Jag
vill då fråga herr Björck, om han kan
tala om var han läst ut att rationaliseringen
skall ske i hastigt tempo? Vad
har man vidare för underlag för den
propaganda, som tidigare har bedrivits
inte minst från folkpartiets sida och
vari man påstår att rationaliseringsverksamheten
skall ske med våld? Det
sades tydligt ifrån i fjol i såväl den
kungl. propositionen som utskottsutlåtandet
och riksdagens beslut, att rationaliseringen
skall ske på frivillighetens
väg.

Det talas här vidare om att det är de
mindre jordbrukarna som producera
mest. Det vill jag alls inte bestrida, men
tro reservanterna — jag riktar mig här
närmast till folkpartiet — att produktionen
skulle bli sämre om vi skapa bäriga
familjejordbruk i stället för de nuvarande
ofta svaga småbruken? Det är
ju det som är syftet med rationaliseringsverksamheten.

Man hävdar även att vi i så stor utsträckning
som möjligt böra bibehålla
de många små brukningsdelarna för att
inte ytterligare öka flykten från landsbygden.
Jag måste deklarera, att jag
härvidlag har en helt annan uppfattning.
Om vi inte göra något åt de nuvarande
förhållandena på jordbrukets område,
kommer enligt min mening flykten från
landsbygden att av naturliga skäl ytterligare
öka.

Låt oss ta som exempel ett arbetarsmåbruk
på landsbygden. Dess nuvarande
innehavare skola få sitta i orubbat
bo så länge de önska och orka. Inte ett
hår skall krökas på deras huvuden. Men
när de nuvarande innehavarna inte orka
sitta kvar där längre, är det meningen

att den lilla egendomen skall försäljas
eller på annat sätt omhändertas med
stöd av det organ som skall träda till
den 1 juli. Om en ung familj skall bosätta
sig på en egendom på 4 å 5 tunnland,
är det två frågor som vederbörande
först måste göra sig. Den ena frågan
är: Hur se husen ut, äro de beboeliga,
kunna vi av de gamla husen göra oss en
någorlunda dräglig bostad, vilka bidrag
och lån kunna vi få, och hur stor blir
den skuld som gården sedan skall bära?
Den andra frågan är: Finns det förvärvsmöjligheter
inom räckhåll?

I många fall ligger det så till att båda
dessa frågekomplex måste besvaras med
nej. Är det verkligen så onaturligt, att man
i dylika fall med statsmakternas hjälp
söker åstadkomma ett annat och bättre
sakernas tillstånd? Tanken är ju, att
man med detta lilla jordbruk skall söka
förstärka något intilliggande likaledes
svagt jordbruk som kanske därigenom
kan göras bärigt. Vi måste enligt min mening
gå denna väg för att söka få till
stånd bättre förhållanden för jordbrukets
folk. Om vi inte göra det, kommer
flykten från landsbygden att bli än större
än vad den för närvarande är, och
detta trots de uppfattningar som man
nu från visst håll söker föra till torgs
ute på den svenska landsbygden.

Jag vill, herr talman, även säga ett
par ord om producentbidraget på mjölk.
Det var närmast herr Osvald, som tog
upp den frågan. Reservanterna föreslå en
annan ordning än vad som beslöts vid
fjolårets riksdag. Enligt det beslut som
fattades i fjol skall producentbidraget utgå
i form av ett merpris på mjölken med
12 öre per liter för dem som ha blott en
ko och leverera till mejeri. Bidraget
sjunker sedan successivt allteftersom
mjölkmängd och koantal ökar. Nu föreslå
reservanterna i stället, att det gamla
systemet för producentbidragen skall bibehållas
men att bidraget skall ökas
från högst 4 till 6 öre per liter. Jag har
svårt att räkna ut vad man egentligen
vill vinna med en dylik anordning. Jag
bestrider inte, att en liten del av småbrukarna
skulle kunna få någon krona

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

mer genom ett dylikt beräkningssätt än
vad de komma att få enligt propositionens
förslag. Men det förefaller mig, som
om reservanterna helt glömt bort att ta
hänsyn till vilka skadeverkningar som
deras förslag skulle åstadkomma för
andra grupper.

Enligt den officiella statistiken finns det
i Sverige 59 389 jordbruksenheter i gruppen
upp till 1 hektar. Gruppen 1—2 hektar
omfattar 58 825 jordbruksenheter, och
i gruppen 2—5 hektar finns det 107 776
stycken. För att få en rättvis bild av
läget böra vi nog klyva den stora gruppen
mitt itu och således lägga 54 000
jordbruk till de 58 825. Då komma vi
fram till siffran 112 825. Det är denna
grupp som enligt Kungl. Maj :ts proposition
och riksdagens beslut i fjol skulle
få det högsta bidraget. Om inte alla av
dem skulle få precis 12 öre per liter
mjölk, så skulle dock de flesta av dem
få det. Genom reservanternas förslag
skulle denna stora grupp bli lidande för
att man skulle kunna ge en mindre
grupp en liten fördel. Om jag räknar med
gruppen upp till 10 hektar, skulle det
bli 54 000 familjer, som skulle få det
något bättre, på bekostnad således av
de 112 825 som skulle få det sämre.

Jag undrar verkligen, om herrarna
ute på fältet kunna försvara en sådan
åtgärd. Enligt min mening är det omöjligt
att realisera ett dylikt förslag. Inom
den stora gruppen, de 112 825, finnas
nämligen många gamla människor. Enbart
i min hemkommun finns det ett
flertal gamla familjer där makarna praktiskt
taget redan fullgjort sitt livs dagsverke.
De sitta kvar på sin lilla gård
med kanske två kor som ge dem en
ringa inkomst, och så ha de sin pension.
Därigenom kunna de nödtorftigt
dra sig fram något eller några år till.
Kan man verkligen ha hjärta att beröva
dessa gamla utslitna människor det
stöd som Kungl. Maj :t här vill ge dem
och som riksdagen i fjol beslöt? Man
måste i sanning vara modig för att kunna
gå in för en sådan åtgärd och minst
lika modig för att kunna försvara den
ute i det politiska livet.

Jag har, herr talman, velat säga dessa

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

ord, eftersom jag anser det nödvändigt
att få denna sak klarlagd och få in
detta klarläggande i protokollet.

Jag skall, herr talman, inte trötta
kammaren länge till, men jag ber att
till sist få säga några ord om den reservation
som jag jämte tre andra ledamöter
av utskottet har fogat till utlåtandet.
Kungl. Maj:t har för de befattningshavare
inom lantbruksnämnderna, vilka
skola motsvara hushållningssällskapens
jordbruksinstruktörer, föreslagit benämningen
lantbrukstekniker. Utskottsmajoriteten
har inte accepterat detta, utan
föreslagit titeln lantbruksinstruktörer.
Orsaken till utskottets ställningstagande
härvidlag vet jag inte, men det antyds
på sina håll att beslutet fattades förhastat.
Det hela spelar ju inte så stor roll,
men jag tror ändock att det är nödvändigt
att få till stånd en rättelse av detta
som jag vågar kalla missgrepp från utskottets
sida. Hushållningssällskapens
vandringsrättare fingo i fjol sin titel
ändrad till jordbruksinstruktörer. Utskottsmajoriteten
ansåg, att även de befattningshavare
som det nu är fråga om
borde benämnas instruktörer. För att
skilja dem från jordbruksinstruktörerna
beslöt man då att kalla dem för lantbruksinstruktörer.
Men är det någon
människa som kan förstå skillnaden mellan
dessa båda titlar? Jag gör det i varje
fall inte. Om utskottets förslag på denna
punkt skulle antas, skulle det säkerligen
komma att medföra, att folk ute i landet
skulle hå svårt att hålla isär de båda
grupperna, jordbruksinstruktörer och
lantbruksinstruktörer.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig jämte tre
andra utskottsledamöter avgivna reservationen,
vari yrkas att Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt måtte godkännas
av riksdagen. I övrigt hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Beträffande
själva principfrågan ber jag att
få ansluta mig till den reservation, som
under nr 2) bär fogats till utskottets utlåtande
av herrar Björck och Svensson

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

i Ljungskile. Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med någon ytterligare argumentation
angående denna del av det
föreliggande ärendet. Flera talare ha ju
redan här uppehållit sig vid denna sida
av saken, och jag förmodar att den kommer
att bli ytterligare belyst under den
fortsatta debatten. Jag skall emellertid be
att få säga några ord om punkten B) 5)
rörande tillsättandet av lantbruksdirektörstjänsterna.
Herrar Bror Nilsson och
Hjalmar Nilsson ha redan tidigare uppehållit
sig vid denna fråga, varför jag i
huvudsak kan inskränka mig till att instämma
i vad de anfört på denna punkt.
Jag ber emellertid att därutöver få göra
några tillägg.

Statskontoret anför i sitt remissyttrande
beträffande tillsättandet av lantbruksdirektörstjänsterna,
att statskontoret icke
anser det motiverat att dessa tjänster tillsättas
på annat sätt än som är normalt
för befattningar i 32 lönegraden. Ämbetsverket
förordar därför att lantbruksdirektörsbefattningarna
skola tillsättas
efter ansökan i vanlig ordning. Departementschefen
å sin sida framhåller, att
eftersom dessa tjänster äro att betrakta
såsom chefsbefattningar, finns det enligt
hans uppfattning ingen anledning att avvika
från den ordning som, förklarar
han, regelmässigt tillämpas vid tillsättandet
av dylika befattningar. Detta sista
påstående är väl en sanning med en viss
modifikation. Såvitt jag vet, förekommer
det nämligen också att tjänster, som äro
minst lika chefsbetonade som lantbruksdirektörsbefattningarna,
tillsättas efter
ansökningsförfarande. Jag erinrar t. ex.
om lantbruksingenjörerna och lantmätarna.
Lantbruksdirektörerna kunna ju för
övrigt inte anses inneha någon särskilt
utpräglad chefsställning, eftersom de, såsom
reservanterna påpeka, icke ensamma
skola svara för rationaliseringsarbetet
inom vederbörande lantbruksnämnds
område, utan ju äro underställda respektive
lantbruksnämnd.

Jag har, herr talman, haft tillfälle att
syssla åtskilligt med löne- och tjänsteärenden.
Jag måste säga att den allmänna
uppfattningen är att tjänster åtminstone
av denna art böra tillsättas efter ansök -

ningsförfarande. I sitt försök att hävda
en annan mening framhåller utskottet,
att det skulle vara lättare att få fram
de verkligt kompetenta männen, om man
icke använde metoden med ansökningsförfarande.
Det är enligt min mening
ganska tvivelaktigt. Utskottet menar att
det kan finnas en person, som kanske
inte vill söka en dylik tjänst, ehuru han
är mycket kvalificerad för den, på grund
av att han då skulle behöva öppet konkurrera
med andra sökande med till
äventyrs längre tjänstetid o. s. v. Om jag
väger dessa båda synpunkter mot varandra
måste jag fråga mig, om det verkligen
kan vara riktigt att vara så hänsynsfull
mot denne ende person, som av
det skälet inte skulle kunna tänkas söka
befattningen, att man utestänger alla
andra som reflektera på befattningen
från att kunna söka densamma. Det synes
mig vara riktigare att även lantbruksdirektörstjänsterna
tillsättas efter
ansökningsförfarande, vilket ju i övrigt
är allmän regel och vad statskontoret i
detta fall har tillstyrkt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som har
avgivits under B) 5).

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När jag suttit här och lyssnat på
den förda debatten angående jordbrukets
omorganisation, har jag tyckt mig
finna, att vad vissa talare anfört stämmer
dåligt överens med den paroll, som finansministern
utfärdade vid riksdagens
början och vari han underströk nödvändigheten
av största möjliga sparsamhet
på grund av det svåra läge, som landet
befinner sig i. Här ha vi väl ändå ett
område, där sparsamhet skulle kunna
iakttagas utan att några skador på något
sätt skulle uppstå. Det råder brist på
material och på arbetskraft. Jag kan
tänka mig att jordbruksministern som
sin paroll uppställt, att detta förslag
skall genomföras, och om nu majoritetspartiet,
såsom jag förmodar, genomför
det, måste detta väl ändå innebära, att
man inte iakttar den sparsamhet, som
man från början från regeringens sida

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

deklarerat att man skall iaktta. I stället
ökar man kostnaderna på ett sätt som
inte kan vara av behovet påkallat.

Man talar här om att denna fråga inte
kan uppskjutas, emedan det skulle förrycka
en hel del som har beslutats förut.
Det är klart, att det kan ligga en viss
sanning i det, men vi äro ju inte främmande
för att ett beslut kan ändras, och
ett beslut kan naturligtvis även ändras
här i denna kammare. Man behöver inte
säga att vi inte vilja vara med om denna
rationalisering. Jag vill kanske inte vara
med därom i den utsträckning, som utskottet
föreslagit, men jag anser att ingen
skada sker, om vi uppskjuta saken litet
grand. Jag fäste mig särskilt vid att
rektor Hjalmar Nilsson på Alnarp ömmade
för egnahemsdirektörerna och sade,
att det skulle bli mycket svårt och
bekymmersamt att placera dem, om ett
uppskov kommer till stånd. Men om det
blir ett uppskov, är det väl ändå så, att
de ha sina platser och skola fullgöra sina
åligganden där, tills enligt riksdagens
beslut omorganisationen skall genomföras.

Man hänvisar till jordbrukskommitténs
utlåtande på denna punkt. Jag får
ju säga, att mycket har förändrats, sedan
jordbrukskommittén avlämnade sitt
principbetänkande. Det skulle därför säkerligen
finnas anledning att granska
dess förslag litet närmare i sömmarna,
innan man går in för en sådan utökning
av arbetskraften på detta område som
där har föreslagits.

När herr Alfred Andersson i Bussjö talar
om hur många tusen jordbrukare,
som skulle få det bättre efter förslagets
genomförande, under det att de skulle få
det sämre, om de förslag som herr
Björck talade för genomfördes, så måste
jag säga, att jag inte tror att det förslag,
som har framlagts av jordbruksministern,
är i allo saliggörande.

Ilerr Andersson säger, att han inte förstår,
varför den propagandan förts, att
man ämnar med våld taga jordbrukarna
från deras näring. Han har då glömt det
föredrag, som jordbruksministern höll i
Karlskrona för en tid sedan, då han sade,
att för att denna rationalisering skall

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

kunna genomföras, skola hundra tusen
jordbrukare överföras till annan näring.
Det skulle vara roligt att få höra, om
jordbruksministern ändrat ståndpunkt eller
vad anledningen kan vara till att
man nu säger, att en del jordbrukare
skola frivilligt och inte med våld överföras
till annan näring. Jag vet inte vad
man skall kalla det, då det säges, att så
länge den nuvarande generationen bedriver
jordbruket, skall den komma i åtpjutande
av den förhöjning av jordbrukspriserna,
som beslutet här kommer
att innebära, men om jordbruket överlämnas
till en annan, skall denne inte
komma i åtnjutande av samma förmån.
Jag undrar om man kan kalla det frihet.
Det innebär väl ändå ett visst våld att
på det sättet försöka flytta över en hel
grupp människor till andra områden.

Jag skall inte här ta upp diskussionen
om pristillägget på mjölk och det som
herr Andersson i Bussjö var inne på,
men om man läser den kungl. propositionen,
finner man i alla fall att huvudsaken
är att producera så litet mjölk som
möjligt per ko för att komma i åtnjutande
av det pristillägg som här föreslagits.

Jag tror alltså inte att någon skada
sker, om man skjuter på frågan och låter
dem, som handhaft denna näring, fortsätta
därmed, tills tidsläget i vårt land
blir sådant, att vi kunna genomföra det
som föreslagits. Från bondeförbundets
sida skola vi vara med och rationalisera,
i den mån man icke uppställer det kravet,
att man skall försöka överföra en
del småjordbrukare från landet till städerna
och industrierna. Då komma vi
från det parti, som jag företräder, att
protestera, så länge det är oss möjligt.
Jag anser i stället att vi skola tänka på
att dessa folkgrupper i en för hela vårt
land bekymmersam tid gjort sitt bästa
för att frambringa så mycket livsmedel
som möjligt. Då skola vi inte, när man
tycker att faran iir (iver — fastän den
inte är det — och att man inte behöver
dem mer, avpollettera en hel del av dem.
Det kan jag inte vara med om, utan jag
anser, att när de ha gjort sin plikt i en
svår tid, äro de värda uppmuntran i en
tid, när läget kanske iir annorlunda.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

Då det gäller produktionen av livsmedel
uttalade jordbrukskommittén i sitt
utlåtande, att man kunde befara, att en
överproduktion omedelbart skulle uppstå
efter världskriget. Detta visar att
även jordbrukskommittén har tagit miste
i det fallet, ty det har inte uppstått någon
överproduktion, trots att det är tre
år sedan kriget upphörde. Och enligt de
rapporter, som föreligga, synes inte någon
överproduktion vara att förvänta under
den närmaste tiden. Därför anser
jag att man skulle kunna skjuta på frågan.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn
till vad jag nu sagt få yrka bifall till den
av herr Pettersson i Rosta avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, ALFRED (kort
genmäle): Herr talman! Det viskades i
mitt öra, att herr Elofsson yttrat, att
jag skulle ha glömt, att jordbruksministern
sagt, att hundra tusen jordbrukare
skola bortrationaliseras. Jag beklagar, att
herr Elofsson i Vä inte var närvarande
i särskilda utskottet i fjol, där högermannen
Hseggblom blev i tillfälle att avliva
denna myt. Den blev då högtidligen
begravd. Han hade en helt annan version
av statsrådet Skölds yttrande. Jordbruksministerns
anförande hölls för övrigt
i Kalmar, och jag har av sex bondeförbundare
och två folkpartister i Nybro
i Småland, vilka också voro närvarande,
då statsrådet Sköld höll sitt anförande,
fått bekräftad riktigheten av Haeggbloms
anteckningar. De förklarade, att jordbruksministern
ingalunda sagt, att hundra
tusen småbrukare skola bort. Däremot
yttrade han, att om vi inte gå in för denna
rationalisering, kommer följden att
bli, att ytterligare hundra tusen komma
att försvinna. Det är en väsentlig skillnad,
herr Elofsson i Vä.

Herr STEN: Herr talman! Den motion,
som väckts angående sättet för
lantbruksdirektörstjänsternas tillsättning,
får ses i sammanhang med vad som förekommit
i den frågan, sedan principbeslutet
fattades av riksdagen. Som av

utskottets recit framgår, tillsattes utom
den centrala utredningen lokala sådana
för de olika länen. I dessa insattes ungefär
hälften av egnahemsdirektörerna, men
icke den andra hälften. Det finns i förbigående
sagt fall, där egnahemsnämnden
över huvud taget icke blev representerad
i utredningen och där knappast
heller egnahemsdirektörens och nämndens
sakkunskap på annat sätt blivit tillgodogjord.
Beträffande egnahemsdirektörerna
spred sig den uppfattningen, att
frågan om deras ianspråktagande som
lantbruksdirektörer de facto var avgjord
i och med att de insattes i den lokala
utredningen eller icke. Man torde kunna
ifrågasätta, om det av hänsyn till statsnyttan
var alldeles nödvändigt att på
detta sätt skapa ett ganska långvarigt
osäkerhetstillstånd för dessa befattningshavares
vidkommande. Uppenbart är att
detta menligt inverkat på deras fortsatta
arbete inom egnahemsnämnderna under
dessas återstående verksamhetstid.

Ehuru jordbruksutskottet knappast anfört
bärande skäl för att ett ansökningsförfarande
icke är förenligt med praxis
när det gäller tjänster av detta slag, är
naturligtvis den som är anhängare av
reformen och alltså motståndare till ett
uppskov med dess genomförande nu villig
att ta all hänsyn till praktiska skäl,
då ju tiden är synnerligen knapp. Om
nu riksdagen beslutar enligt Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag i denna del,
kan motionens syfte tillgodoses därigenom,
att Kungl. Maj:t vid ärendets fortsatta
handläggning söker komma till ett
sådant resultat, att de bästa till buds sående
krafterna tagas i anspråk och därvid
de hittillsvarande befattningshavarnas
erfarenhet och ådagalagda kompetens
tages i betraktande, så att de kunna
känna med sig, att det vederfarits
dem rättvisa. En sådan bestämd förväntan
bör väga lika tungt som ett beslut
från riksdagens sida, som med hänsyn
till tidsutdräkten anses olägligt.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Herr
Jonsson, som förde utskottets talan,
framhöll att vi inte alls ville vara med

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

på den här rationaliseringen, vilket förvånade
honom. Men jag är lika förvånad
över att han inte hörde på, när jag förklarade,
att vi i vår reservation erkänt,
att en viss rationalisering är nödvändig,
men uttalat, att den med hänsyn till rådande
förhållanden bör ske på sådant
sätt, att några småbruk få finnas kvar.

Herr Jonsson framhöll också flera
gånger, att det inte inträtt någon förändring
i situationen sedan förlidet år, när
riksdagen fattade sitt principbeslut.
Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tycks ha en annan uppfattning.
Han säger i propositionen, som väl
är skriven i början av året: »Redan i direktiven
för kommitténs arbete angav
jag, att verksamheten till följd av bristen
på arbetskraft och önskvärdheten av
att i nuvarande konjunkturläge såvitt
möjligt begränsa statsutgifterna icke kunde
forceras utan till en början måste bedrivas
med viss återhållsamhet. Den utveckling,
som sedan dess ägt rum, har
medfört, att dessa synpunkter nu måste
tillmätas ännu större betydelse än då direktiven
meddelades. Jag finner det därför
nödvändigt, att anslagen såväl för rationaliseringsåtgärder
som till organen
för dylika åtgärder begränsas kraftigt.»
Det är jordbruksministerns syn på saken.
Herr Jonsson i Fjäle tycks ha en helt
annan uppfattning.

Min gode vän herr Andersson i Bussjö
ansåg att det inte är någon fara med
denna rationalisering och att den inte
kommer att driva folk från jordbruket.
Men som vi veta — det nämndes också
nyss — har statsrådet Sköld sagt ifrån,
att minst hundra tusen småbrukare måste
bort från jordbruket och flytta til! städerna.
Om det i regel iir fråga om familjer
på tre eller fyra personer, är det sålunda
inemot en halv miljon människor
som måste flytta till städerna. Antag att
två småbönder med vardera kanske en
åttondels mantal bo invid varandra. De
bli gamla och ha inte barn som kunna
överta gården. Så småningom måste den
ene överlämna sin gård till grannen. De
gamla gå och fundera på vart de skola
ta viigen, när de måste lämna gården. Om
man vill se saken som den verkligen iir,

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

kan man väl inte komma ifrån, att de
måste ge sig i väg till en tätort, en köping
eller en stad, och flykten från landsbygden
fortsätter på det sättet.

Det finns naturligtvis också små brukningsdelar,
som ligga besvärligt till och
som kanske behöva slås samman med
andra. Det ha vi ingenting emot, och det
ha vi också sagt. Därför anse vi att anslaget
till rationaliseringsverksamhet bör
utgå i enlighet med utskottets och Kungl.
Majrts förslag. Däremot kan jag inte anse,
att det är riktigt att cirka hundra tusen
småbrukare måste bort. Jag iir född i en
lantbruksbygd uppe i Värmland, där vi
ha både stora och små gårdar, och jag
får säga, att småjordbrukarna hade det
jämförelsevis bra och trivdes på sina
små gårdar. De bli säkerligen inte alls
glada, om de skola tvingas lämna sina
hem och flytta till staden eller någon
annan tätort.

Herr ANDERSSON, ALFRED (kort
genmäle): Herr talman! Jag beklagar,
om inte herr Björck var inne i kammaren
nyss, då jag i ett kort genmäle vände
mig till herr Elofsson i Vä. Han anslog
samma strängar som herr Björck och
påstod att jordbruksministern yttrat, att
hundra tusen jordbrukare måste bort.
Jag vill bara fråga, hur länge folkpartiet
har tänkt köra med den myten. Den
är avrättad av högermannen herr Hseggblom
i fjol. Om inte herr Björck känner
till det, vill jag nämna, att herr Hseggblom
har en helt annan version av herr
Skölds anförande. Jag tvingas upprepa
det, för att icke herr Björck i fortsättningen
skall kunna åberopa ett felaktigt
återgivet yttrande. Enligt herr Hseggblom
och sex folkpartister och bondeförbundare
var den rätta versionen, att statsrådet
Sköld yttrade, att om vi inte gå
in för denna rationalisering, komma ytterligare
hundra tusen småbrukare alt
försvinna.

Herr OSVALD: Herr talman! Det bär
sagts här i dag under debatten av herr
Hjalmar Nilsson, att han inte vill vara
med om att riva upp ett beslut, som ti -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

digare fattats. .lag vill gentemot det säga,
att ett bifall till den reservation, som
är avgiven av herrar Björck och Svensson
i Ljungskile, ingalunda innebär, att
man river upp riksdagens förut fattade
beslut, utan endast att genomförandet
av omorganisationen skjutes på framtiden.

Nu säger herr Andersson i Bussjö, att
den rationalisering, som är föreslagen av
Kungl. Maj:t och tillstyrkes av utskottet,
kommer att gå i mycket långsam takt.
Just därför att den kommer att gå i långsam
takt, ha motionärerna och reservanterna
ansett, att rationaliseringsverksamheten
mycket väl kan omhänderhavas
av de organ, som redan nu sköta
denna verksamhet.

Herr Andersson i Bussjö talar också
om att det hela skall gå frivilligt och att
något våld inte skall behöva användas.
Det låter mycket bra och har sagts
många gånger, men jag vill framhålla,
att detta uttalande rimmar ganska dåligt
med de numera skärpta bestämmelserna
för expropriation och statens förköpsrätt.
Såsom också har framhållits av herr
Elofsson, är stödet åt det mindre jordbruket
utformat på ett sådant sätt, att
det visserligen formellt kan påstås vara
förenligt med frivillighet men i alla fall
medför ett ekonomiskt tvångsläge för
dem som bli beroende av detta stöd.

Här har också talats om kostnaderna
för de olika alternativen; det gjorde
bland andra herr Jonsson i Fjäle. Jag
vill säga, att det blir en besparing i fråga
om den administrativa apparaten, om
man skjuter på hela denna stora omorganisation.
Det blir visserligen inte någon
i reservationens yrkande uttryckt
minskning i anslaget till själva rationaliseringen,
men det blir säkerligen ett
mindre behov av medel för själva rationaliseringsarbetet
än det som har beräknats
av utskottet i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag och som också har tagits
upp i reservationen av herrar Björck och
Svensson. Anledningen till att reservanterna
ha föreslagit samma anslagsbelopp
som utskottet är den, att det är mycket
svårt att för närvarande bilda sig en

uppfattning om hur pass stora anslag,
som kunna komma att behövas.

Herr Andersson i Bussjö säger på tal
om de ändringar av producentbidragen,
som här ha föreslagits: Vad vill man
vinna med detta? Jag skulle vilja svara
med att hänvisa till vad som står i herrar
Björcks och Svenssons reservation, s. 45 i
utlåtandet: »En dylik medelsdisposition,
vilken innebär bättre hjälp åt innehavare
av ofullständiga jordbruk med 4—7
kor, skulle, enligt utskottets mening, inte
bara leda till en i den praktiska tilllämpningen
enklare ordning utan även
på ett verksammare sätt stimulera mjölkproduktionen
och underlätta folkförsörjningen.
» Vi veta alla, att det för närvarande
föreligger en tendens till minskning
av kreatursskötseln. Den ene jordbrukaren
efter den andre slår ut sin besättning.
Därför är det angeläget att söka
få fram en större mjölkproduktion. Vi
vilja också med denna bestämmelse vinna
en sak, som jag berörde i mitt tidigare
anförande och som också har framhållits
av herr Elofsson i Vä, nämligen
att man inte bör bestraffa dem, som äro
skötsamma och arbetsamma och som
försöka bedriva sitt jordbruk och sin
kreatursskötsel på bästa sätt.

Herr ANDERSSON, ALFRED (kort
genmäle): Herr talman! När herr Osvald
säger, att de föreslagna bestämmelserna
rimma dåligt med talet om att planen
skall genomföras på frivillighetens väg,
så vill jag erinra honom om expropriationsförfarandet.
Jag vill påminna herr
Osvald om att hela folkpartiet var med
om ett beslut på den punkten i fjol och
likaså att folkpartisten herr Waldemar
Svensson för några år sedan tillsammans
med mig skrev till Konungen och begärde
en expropriationslag för att skaffa
jord till småbruk i närheten av större
egendomar, vilket var ett led i strävandena
att behålla kvar så många människor
som möjligt på landsbygden.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Herr Osvald sade i sitt inledningsanförande,
att det skulle gå så lätt och frik -

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

tionsfritt och att man skulle uppnå ungefär
samma resultat, om man i stället för
att inrätta dessa lantbruksnämnder skulle
låta de nuvarande organisationerna,
alltså egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen,
fullgöra de uppgifter
som äro avsedda för lantbruksnämnderna.
Till det måste jag säga, att herr Osvald
nog förenklar det hela. Jag är övertygad
därom, att när lantbruksnämnderna
komma till, blir det ett svårt före i
portgången — det har också omvittnats
här — och därför anser jag det viktigt
att organisationen snart kommer i gång.
När vi äro medvetna om detta, kan jag
inte förstå, varför vi skulle göra delta
före ännu mera svårt genom att låta de
organisationer, som finnas och vilka sakna
erforderlig utrustning härför, dela upp
uppgifterna sig emellan när det gäller
jordbrukets rationalisering. Jag vill påminna
om att en av de centrala uppgifter,
som ansågos föreligga, då fjolårets beslut
fattades, var att samordna och förenkla
såväl bidragsgivningen som rationaliseringsarbetets
genomförande, och då var
man med på omorganisationen. Nu är
man inne på en annan linje; först skall
man dela upp arbetet, och vid en senare
tidpunkt skall det samordnas. Detta måste
enligt mitt sätt att se minska effekten
av de vidtagna åtgärderna och försämra
möjligheterna att få de uppgifter fullgjorda,
som vid fjolårets beslut förutsattes
skola lösas.

Till herr Elofsson i Vä, som framhåller
att sparsamhet är av behovet påkallad,
vill jag säga, att det har tagits hänsyn
till den saken i propositionen. Man har
sålunda krympt dels uppgifternas omfattning
och dels också de organ, som
skola ha hand om genomförandet av rationaliseringsarbetet.
Jag har biträtt detta
förslag i utskottet och således även
accepterat den uppfattningen i dessa frågor,
som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har knäsatt i propositionen.

När herr Björck säger, att jag inte menar
att någon förändring har ägt rum sedan
förra årets beslut fattades, vill jag
svara, att jag tidigare i dag påpekat, att
vissa föriindringar och förskjutningar ha

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

ägt rum särskilt när det gäller produktionen
av livsmedel och även i fråga om
konsumtionen och den ekonomiska sidan
av saken, men att dessa förskjutningar
icke voro så betydande, att de
skulle kunna motivera ett uppskov med
denna rationalisering. Jag vill än en gång
understryka, att det är för att kunna upprusta
produktionen och inte, såsom en
del talare tyckas förutsätta, för att begränsa
den, som detta rationaliseringsarbete
skall utföras. Det är ju en upprustning
och effektivisering man syftar
till att vinna genom rationaliseringsarbetet,
och därmed tänker man sig givetvis
också att jordbruket skall komma att
motsvara de krav på ökad produktion
av livsmedel, som tiden ställer.

Herr Björck talar om att herr Sköld
skulle mena att 100 000 jordbrukare skola
bortrationaliseras. Herr Andersson i
Bussjö bär bemött det påståendet, och
jag vill tillägga, att herr Björck i sitt
första anförande påpekade, att under de
senaste två åren ha 65 000 personer lämnat
jordbruket och övergått till stadsnäringarna.
Det är väl inte den föreliggande
rationaliseringspropositionen som rår
för den saken, utan den beror på den omständighet,
som bondeförbundet anförde
i en broschyr till 1944 års val, att vi ha
många små jordbrukare, som leva under
bekymmersamma förhållanden och som
därför i stor utsträckning flytta till städerna
och söka sig andra uppgifter. Detta
uttalande från bondeförbundets sida
är riktigt, och jag menar därför, att det
är angeläget att åstadkomma en förändring
i de förutsättningar, som dessa innehavare
av mindre jordbruk ha att bedriva
jordbruk, så att vi därigenom kunna
motverka flykten från landsbygden och
skapa bättre existensbetingelser även för
det mindre jordbrukets utövare.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Andersson i Bussjö säger, att
vad herr Sköld bär sagt ingalunda innebär
att 100 000 jordbrukare skola rationaliseras
bort, utan i stället att man måste
acceptera det bär framlagda rationaliseringsprogrammet,
om man vill för -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

bättra förhållandena för dessa 100 000
jordbrukare. Då skall jag ställa den frågan
till herr Andersson i Bussjö: hur
kan vare sig jordbruksministern eller
herr Andersson i Bussjö veta, att det förslag,
som vi nu behandla, är det allena
saliggörande då det gäller att hålla kvar
dessa 100 000 jordbrukare inom jordbruket? Efter

det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i herr Petterssons i Rosta vid utlåtandet
fogade reservation; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i punkterna A 1 och A 2 i
den av herrar Björck och Svensson i
Ljungskile vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Petterssons i Rosta
reservation.

Herr Björck äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 27 punkten A 1 antager
godkännande av det förslag, som

innefattas i herr Petterssons i Rosta vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i punkterna
A 1 och A 2 i den av herrar Björck
och Svensson i Ljungskile vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i herr Petterssons i Rosta vid
utlåtandet fogade reservation.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna A 2—A 4 a).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 4 b).

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som har beteckningen B.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag ber att får yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar Hjalmar
Nilsson och Bror Nilsson vid punkten
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
A 4 b), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hjalmar Nilsson
och Bror Nilsson vid punkten anförda
reservationen.

Punkten A 4 c).

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall till
den av mig m. fl. avgivna reservationen
under A punkt 4 c).

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag ber att får yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den iindring i motiveringen, som förordats
i den av herr Alfred Andersson

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 19.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten A 4 c), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Alfred Andersson
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 44;

Nej — 39.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna A 5—A 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 9.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som har beteckningen D och
som är avgiven av herr Hjalmar Nilsson
ocli mig in. fl. Den gäller de överblivna
egnahemsdirektörernas lönegradsplacering.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
A 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Punkterna A 10, A 11 och B 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 2.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till den hemställan,
som återfinnes under A punkt 5)
i herrar Björcks och Svenssons reservation,
nämligen att riksdagen må med bifall
till motionerna I: 329 och II: 475,
i vad de avse grunderna för utbeta -

lande av producentbidrag för mjölk,
samt med avslag å vad i propositionen
föreslagits angående dylika bidrag besluta,
att producentbidrag för mjölk under
budgetåret 1948/49 skola utgå enligt
nu gällande grunder med den ändringen
att bidraget höjes till 6 öre per kilogram.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i punkten
A 5 i den av herrar Björck och Svensson
i Ljungskile vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten B 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten A 5 i den av herrar
Björck och Svensson i Ljungskile vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

Punkten B 3.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av mig och har beteckningen
E.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Bror Nilsson
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten B 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 5.

Herr OSVALD: Herr talman! Det har
redan under den föregående debatten
talats om lämpligheten av att lantbruksdirektörerna
tillsättas efter ett ansökningsförfarande.
Sedan denna fråga utförligt
behandlats av herr Lindblom,
vill jag helt ansluta mig till den motivering
han har givit, men jag skulle ändock
här vilja framhålla, att ansökningsförfarandet
är den metod, som
tillämpas exempelvis då det gäller hushållningssällskapens
konsulenter, som
ju närmast kunna jämställas med lantbruksdirektörerna.
Jag vill också säga,
att för den händelse man här skulle
följa utskottets förslag, skulle man med
åberopande av utskottets motivering
faktiskt kunna kräva att även en hel del
andra befattningar skola tillsättas genom
utnämning utan ansökningsförfarande.
Ansökningsförfarandet är utan
tvekan den metod som här ger de säkraste
och mest tillförlitliga resultaten,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

betecknad med F och gäller utskottets
hemställan under B punkt 5).

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag har samma yrkande som herr Osvald.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag och samtidigt i anledning av
herr Osvalds yttrande framhålla, att
det är en väsentlig skillnad mellan lantbruksdirektörerna
och hushållningssällskapens
konsulenter såtillvida, att en
konsulent i ett hushållningssällskap är
en underordnad tjänsteman — han har
sekreteraren som chef — medan däremot
en lantbruksdirektör har en ledande
ställning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har för mig att kammaren nu debatterar
frågan, huruvida de blivande
lantbruksdirektörerna skola utses genom
ansökningsförfarande eller utnämnas direkt
av Kungl. Maj:t. Jag vill härvidlag
fästa kammarens uppmärksamhet
på att det är en normal ordning inom
statsverken, att chefstjänstemän i nuvarande
32 lönegraden och däröver utses
utan ansökningsförfarande. Jag har väl
märkt, att man här har försökt fästa
uppmärksamheten på att det finns statstjänstemän
i samma lönegrad, beträffande
vilka det tillämpas ett ansökningsförfarande.
Man har nämnt sådana som
distriktslantmätare. Men de äro ju inga
chefstjänstemän i samma bemärkelse,
utan de ha över sig överlantmätarna i
respektive län. Man har på sina håll
nämnt lantbruksingenjörerna. Då har
man emellertid glömt, att lantbruksingenjören
är underställd lantbruksdirektören,
d. v. s. den, vars tjänst vi här
tala om. Det nämndes nyss i andra kammaren,
att bergmästare utses efter ansökning.
Jag skulle då vilja säga till
kammarens ledamöter: Gå ut och titta
på bergmästarnas kanslier och se, hur
stora de äro, så få ni en föreställning
om vad saken gäller! Man har vidare pekat
på liinsjägmästarna, men det ligger

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

i sakens natur att dessa måste utses efter
ansökningsförfarande, eftersom de
inte äro statens tjänstemän, utan tjänstemän
som äro anställda av en särskild
styrelse över vars beslut besvär skall
kunna anföras.

Jag vill alltså ha fastslaget, att det
är en allmän regel att chefstjänstemän
i denna löneställning utses utan ansökningsförfarande.
Jag vill inte påstå att
det inte finns undantag, men det är eu
allmän regel. Jag menar, att om man
skulle gå en annan väg i det fall, det
nu gäller, avviker man från regeln, och
då måste man fråga: Vilka skäl är det
som motivera ett sådant avsteg från denna
regel?

Jag tror att alla ha klart för sig, att
en lantbruksdirektör kan man inte söka
inom en viss kategori av människor;
man kan inte säga, att det skall vara
en agronom eller en lantmätare eller
den eller den, utan man måste försöka
finna en person som har de erforderliga
personliga egenskaperna och kunskaperna
och som dessutom har de chefsegenskaper,
som behövas för att han
skall kunna ta hand om en så stor verksamhet
som det här gäller. Det skulle
ju bli oerhört svårt att väga olika meriter
på papperet mot varandra. Var och
en förstår, att det måste bli ett bedömande
rent personligt av varje människa
för sig. Men jag vill särskilt fästa
uppmärksamheten på hur svårt det kommer
att bli nu, när vi skola börja; det
gäller inte mindre än 24 lantbruksdirektörer,
som skola utses på en gång. Är
det någon som tror, att det skall vara
möjligt för oss att få personer att söka
dessa tjänster i sådan utsträckning att
det för varje län kommer att finnas sökande
som äro kompetenta och lämpliga?
Det skulle på åtskilliga ställen
komma att bli på det sättet, om man går
på reservanternas linje, att när ansökningstiden
har utgått, får helt enkelt
Kungl. Maj :t förklara att ingen kompetent
sökande finnes, och då får det bli
ett nytt ansökningsförfarande. Det kommer
enligt min erfarenhet att gå på det
sättet, att man måste gå till folk och
säga: »Skulle du inte vilja lämna den

ställning du har nu och ta hand om
denna verksamhet?» Jag, som har försökt
skaffa mig en överblick av fältet,
vet, hur svårt det kommer att bli och
hur man kommer att få leta efter folk
och bearbeta människor för att få de
rätta personerna. Jag måste därför säga
till alla dem som vilja att denna verksamhet,
som kammaren nyss har beslutat
skall genomföras, skall få en god
start: gör inte ett avsteg från den allmänna
regeln, såsom här är ifrågasatt
av reservanterna!

Jag förstår ju att det finns de som
säga: »Skola inte de gamla egnahemsdirektörerna
komma med?» Det ligger
väl i sakens natur, att om det är några,
som komma under prövning, blir det
de gamla egnahemsdirektörerna. Inte
kunna de bli bortglömda, eftersom de
ligga närmast till.

Man säger, att det är nödvändigt att
dessa befattningshavare ha en god förmåga
till samarbete med lantbruksnämnderna
och med ortens folk. Det
är väl ingen som tror, att det är meningen
att man skall utse dessa lantbruksdirektörer
utan ett fullständigt
samråd både med lantbruksnämnderna,
där vederbörande skola tjänstgöra, och
dessutom inte bara med chefen för lantbruksstyrelsen,
utan med lantbruksstyrelsen
i dess helhet.

Jag skulle alltså vilja säga, att de
praktiska skälen måste tala för att vi
följa den allmänna regel, som är tilllämpad
för statens chefstjänstemän i 32
lönegraden och däröver, nämligen att de
icke tillsättas efter ansökan, utan utnämnas
av Kungl. Maj:t efter förslag från
vederbörande myndighets sida.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskot -

Torsdagen den 13 maj 1948 fm.

Nr 19.

tets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten B 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna B 6—B S.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående social jordbrukskreditgivning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

Ang. jordbrukets rationalisering m. m.

nr 384, av herr Herlitz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till tryckfrihetsförordning m. m.; samt
nr 385, av herr Näsgård och herr Persson,
Ivar, i samma ämne.

Herr BJÖRCK erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Med hänsyn
till omfattningen av det med Kungl.
Maj :ts proposition nr 244, med förslag
till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, m. in., avsedda ärendet
tillåter jag mig anhålla, att kammaren
måtte medgiva utsträckning av tiden
för avgivande av motioner i anledning
av sagda proposition till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 194, angående ersättning åt kommun
för kostnader för dess brandkårs
deltagande i släckning av brand i staten
tillhörig oförsäkrad egendom m. m.;

nr 195, angående översyn av hälsovårdsstadgan
;

nr 196, angående beredande av möjlighet
åt arbetsföra sockersjuka att söka
och innehava befattningar i statens
tjänst;

nr 197, angående nedbringande av
avgifterna för telefoninstallation m. m.;
samt

nr 198, angående förenklade val av
ordinarie folkskollärare.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.02 eftermiddagen.

In fidem

G. //. Berggren.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Torsdagen den 13 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. stöd åt fiskerinäringen in. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stöd åt fiskerinäringen
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 30 januari 1948
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 48, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om viss reglering
av handeln med fisk, in. in.,

dels medgiva, att för tiden till och med
den 30 juni 1949 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
förordade grunder anordnas reglering av
priserna på saltvattensfisk,

dels godkänna, att i övrigt åtgärder till
fiskerinäringens stödjande finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen angivits,

dels ock å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk in. m. anvisa
ett investeringsanslag av 500 000
kronor.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förordningsförslaget
var 2 § första stycket
så lydande:

Hava fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig
eller väsentlig inkomstkälla,
med sammanslutningar av sådana fiskare
ensamma eller tillsammans med personer
eller företag, vilka idka handel
med fisk, bildat ekonomisk förening för
omhändertagande och försäljning av

fisk som ilandföres inom visst område,
må föreningen, därest den finnes äga
förutsättning för dylik verksamhet och
omfatta tillräckligt antal fiskare, kunna
erhålla Kungl. Maj :ts tillstånd att såsom
auktoriserad producentförening från fiskare
för försäljning mottaga fisk, som
ilandföres inom området. Tillståndet må
begränsas att gälla allenast visst eller vissa
slag av fisk. Fisk, som omfattas av sådant
tillstånd, benämnes i det följande
handelsreglerad fisk.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft 17 inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1: 263 av herr Lundgren, likalydande
med II: 400 av herr Skantze m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Majt:s proposition nr 48 i vad
den avsåge en utvidgning av auktorisationsförfarandet
jämlikt § 2 i propositionen
samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, omprövning
om bibehållandet av producentföreningarnas
auktorisation av strömmingshandeln; 2)

I: 261 av herr Lodenius m. fl., likalydande
med II: 399 av herr Hansson i
Skegrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 48 måtte besluta sådan
ändring av 2 § första stycket i förslaget
till förordning om viss reglering av handeln
med fisk, m. m., att endast ekonomisk
förening, bildad av fiskare eller
sammanslutningar av fiskare, finge medgivas
tillstånd såsom auktoriserad producentförening; 3)

I: 262 av herr Gustavson, likalydande
med II: 416 av herr Staxäng m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1948/49 anvisa ett beiopp av
50 000 kronor att ställas till fiskeristyrelsens
förfogande till kontroll över bered -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

ning och inläggning av fisk i enlighet med
det förslag, som avgivits av 1946 års utredning
angående central fiskeristyrelse;

4) 1:259 av herr Hällgren, vari hemställts,
att riksdagen måtte å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49 under Fonden
för låneunderstöd till Lån till främjande
av beredning och avsättning av
fisk in. m. anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor;

5) I: 260 av herrar Pettersson och Osvald,
likalydande med II: 401 av herr Utbult
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att på kapitalbudgeten för
budgetåret 1948/49 under fonden för
låneunderstöd till lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m.
anvisa ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor;

6) 11:403 av herr Adolfsson in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
48 besluta att å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. in. anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor att användas efter de riktlinjer,
som i motionen förordats, samt att prisregleringen
på fisk måtte utformas efter
de principer som i motionen anförts;

7) I: 203 av herr Hällgren;

8) II: 150 av herr TJtbult in. fl.;

9) I: 133 av herr Mannerskantz in. fl.,
likalydande med II: 223 av herrar Jonsson
i Malmgrava och Hseggblom;

10) I: 100 av herrar Petersson och Osvald,
likalydande med II: 166 av herr Utbult
in. fl.; samt

11) II: 402 av herrar Ljungqvist och
Hjalmarson.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 203 och
II: 400 samt I: 261 och II: 399 antaga förut
omförmälda förordning om viss reglering
av handeln med fisk, in. in.,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 403 i vad

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

avsåge principerna för prisregleringen
medgiva, att för tiden till och med den
30 juni 1949 finge i huvudsaklig överensstämmelse
med förut i utlåtandet förordade
grunder anordnas reglering av
priserna på saltvattensfisk,

3) med avslag å motionen II: 402 godkänna,
att i övrigt åtgärder till fiskerinäringens
stödjande finge vidtagas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad förut
i utlåtandet angivits,

4) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:259,
1: 260 och II: 401 samt II: 403, den sistnämnda
i vad avsåge anslagsbeloppet, å
kapitalbudgeten för budgetåret 1948/49
under Fonden för låneunderstöd till Lån
till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor;

B) att motionen I: 262 av herr Gustavson,
likalydande med II: 416 av herr
Staxäng m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

C) att motionerna I: 203 av herr Hällgren
och II: 150 av herr Utbult m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

D) att motionen I: 133 av herr Mannerskantz
m. fl., likalydande med II: 223
av herrar Jonsson i Malmgrava och
Hseggblom, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

E) att motionen I: 100 av herrar Petersson
och Osvald, likalydande med II:
166 av herr Utbult m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. vid punkten A 1

a) herrar Tjällgren, Gustafson i Vimmerby
och Utbult, vilka ansett, att utskottet
bort, på sätt yrkas i de likalydande
motionerna 1:261 och 11:399, besluta
sådan ändring av 2 § första stycket i förslaget
till förordning om viss reglering
av handeln med fisk m. m., att endast
ekonomisk förening, bildad av fiskare
eller sammanslutningar av fiskare, finge
medgivas tillstånd såsom auktoriserad
producentförening samt att i enlighet
härmed 2 § första stycket i förevarande
förordning bort erhålla följande lydelse:

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

Hava fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig
eller väsentlig inkomstkälla,
eller sammanslutningar av sådana fiskare
bildat ekonomisk förening för omhändertagande
och försäljning av fisk, som
ilandföres inom visst område, må föreningen,
därest den finnes äga förutsättning
för dylik verksamhet och omfatta
tillräckligt antal fiskare, kunna erhålla
Kungl. Maj:ts tillstånd att såsom auktoriserad
producentförening från fiskare
för försäljning mottaga fisk, som ilandföres
inom området. Tillståndet må begränsas
att gälla allenast visst eller vissa
slag av fisk. Fisk, som omfattas av sådant
tillstånd, benämnes i det följande handelsreglerad
fisk.

b) av herrar Hollertz och Nilsson i
Göingegården, vilka i enlighet med motionerna
1:263 och 11:400 ansett, att
propositionen bort avslås såvitt gällde
utvidgning av auktorisationsförfarandet,
och på grund härav hemställt, att utskottets
utlåtande måtte erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan,

A. att riksdagen måtte

1) med förklaring, att det genom förevarande
proposition framlagda förslaget
till förordning om viss reglering av
handeln med fisk, m. m. icke kunnat i
oförändrat skick antagas, för sin del antaga
i reservationen infört förslag till
förordning om prisregleringsavgift å
fisk;

2) med bifall —- — — (lika med utskottet)
---riksdagens åtgärd;

II. vid punkten A 4 av herrar Carl
Edmund Eriksson, Svedberg, Jonsson,
Henrg Johansson, Andersson i Surahammar,
Gustafson i Dädesjö och Jacobson i
Vilhelmina samt fru Eriksson, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag om ett investeringsanslag
å 500 000 kronor under Fonden för låneunderstöd
till Lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag har varit med om behandlingen
av detta ärende inom jordbruksutskottet
men inte varit med om utlåtandets
slutjustering. Jag ber i alla fall att
få påpeka några synpunkter rörande
detsamma.

Kungl. Maj :ts proposition nr 48, angående
stöd åt fiskerinäringen m. m., grundar
sig i viss utsträckning på 1945 års
fiskeriutrednings betänkande men dock
med en väsentlig skillnad, nämligen
frågan om auktorisation av förstahandsförsäljningen
av fisk. Utredningen hade
föreslagit, att Kungl. Maj :t genom en förordning
skulle erhålla möjlighet att utvidga
auktorisationen av handeln med
fisk, inte bara utav strömmingshandeln
utan av handeln med vilket slag av fisk
eller skaldjur som helst och i vdken del
av riket som helst. Kungl. Maj:t har
emellertid gått väsentligt längre i detta
avseende än vad utredningen hade föreslagit,
vilket ju i inte så liten grad är
ägnat att inge betänkligheter. Innan jag
går närmare in på den saken, vill jag
i korthet referera några av de yttranden,
som anförts över fiskeriutredningens
förslag.

Lantbruksstyrelsen har bl. a. framhållit,
att den i princip intet har att erinra
mot auktorisation av producentföreningarna,
men den betonar kraftigt, att
en sådan åtgärd måste vara av tillfällig
karaktär och föranledas av att fiskarena
för närvarande inte själva kunna åstadkomma
den fasta organisation av fiskhandeln
som åsyftas.

Livsmedelskommissionen, som också
har avgivit yttrande i ärendet, har framhållit,
att auktorisationen av strömmingshandeln
på ostkusten otvivelaktigt
inneburit fördelar för fiskarena och deras
organisationer. Men mot detta måste
vägas de olägenheter, som alltid äro förbundna
med ett dylikt monopol.

Livsmedelskommissionen har vidare
anfört, att ett dylikt monopol helt eliminerar
den fria konkurrensen, och därigenom
förlora såväl producenterna själva

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

som allmänheten möjligheten att bedöma
organisationernas omkostnader vid jämförelse
med förhållandena inom en fritt
arbetande handel. Härigenom bortfaller
den stimulans till rationalisering, som
en dylik jämförelse alltid innebär. Kommissionen
finner vidare, att några sakskäl
icke ha anförts för införandet av
auktorisationsförfarandet även beträffande
annan fisk än strömming, och anser
sig därför inte böra förorda, att den av
utredningen föreslagna fullmaktsförordningen
nu utfärdas.

Statskontoret har bland annat uttalat,
att den statliga prisregleringsverksamheten
för fisk snarast bör avvecklas och
en återgång ske till fri prisbildning. Med
den anslutning, som fiskarenas organisationer
numera erhållit, anser statskontoret,
att de hädanefter utan stöd av auktorisationen
böra kunna reglera tillförseln
och avsättningen av fisk.

Även statens priskontrollnämnd har
ställt sig betänksam inför förslaget om
utvidgat auktorisationsförfarande. Statens
priskontrollnämnd understryker
bland annat starkt de principiella betänkligheterna
mot ett utvidgat auktorisationsförfarande,
då detta skulle stärka
monopoltendenserna inom landets
näringsliv.

Åtskilliga andra remissinstanser uttala
tveksamhet rörande behovet av utvidgad
lagstiftning för fiskhandeln och ifrågasätta,
om icke nuvarande strömmingsmonopol
kan bringas att upphöra. Bland
företrädarna för denna uppfattning återfinnas
representanter för såväl grossisthandeln
som den enskilda handeln med
fisk.

Bland remissinstanserna finnas självfallet
några, som biträtt utredningens
förslag och förordat auktorisation, innebärande
ensamrätt för fiskarenas ekonomiska
organisationer att för försäljning
mottaga samtliga fångster eller endast
vissa slag av fisk. Denna åsikt omfattas
av flera organisationer av fiskare på såväl
västkusten som sydkusten och ostkusten,
och den omfattas även av fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt.

Men ingen av de nu nämnda remiss -

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

instanserna har, såvitt jag kunnat utröna,
velat gå längre än att auktorisation
av förstahandsförsiiljningen av fisk
skulle förbehållas fiskarenas egna organisationer.
Vid personlig kontakt mellan
jordbruksutskottet och representanter för
fiskarenas egna organisationer har även
framgått, att denna uppfattning är förhärskande
bland fiskerinäringens utövare.
Vissa grupper av representanter
för fiskerinäringen ha även uttalat, att
om inte auktorisation av förstahandsförsäljningen
av fisk förbehållas fiskarenas
egna organisationer, så önska de inte
någon auktorisation alls.

Kungl. Maj :t har emellertid gått väsentligt
längre och i propositionen nr 48
rörande stöd åt fiskerinäringen föreslagit,
att auktorisation av förstahandsförsäljningen
av fisk skall kunna beviljas
ej blott fiskare eller sammanslutningar
av fiskare ensamma utan även fiskare,
som tillsammans med personer eller företag
idka handel med fisk.

Inom auktoriserat producentområde
ilandförd fisk skulle kunna överlåtas
förutom till producentföreningen allenast
till statens livsmedelskommission eller i
den ordning och på de villkor kommissionen
koinme att bestämma. Detta skulle
i själva verket innebära ett mycket
starkt band på fiskhandeln. Det i propositionen
framlagda förslaget skiljer
sig sålunda väsentligt från 1945 års fiskeriutrednings
förslag.

Vidare anföres i samma proposition,
att om tillförseln av något slag av handelsreglerad
fisk är så riklig, att det
kan antagas, att en väsentlig del därav
ej kan avsättas till konsumtion i färskt
tillstånd, må producentföreningen efter
medgivande av livsmedelskommissionen
lämna fiskare, som mera regelbundet leverera
sina fångster till föreningen, företräde
till leverans. Denna sistnämnda
bestämmelse är helt naturligt ägnad att
väcka oro och olust hos de utövare av
fiskerinäringen, som äro angelägna om
att bevara sin handlingsfrihet i berörda
avseenden.

Då jag inte har kunnat ansluta mig
till det framlagda förslaget till auktori -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em,

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

sation av förstahandsförsäljningen av
ilandförd fisk, har detta haft flera olika
orsaker, och jag ber att i korthet få nämna
några av de viktigaste.

Först och främst känner jag mig inte
övertygad om att det för tillfället föreligger
något verkligt behov av en dylik
reglering av förstahandsförsäljningen av
fisk. Hur förhållandena kunna bli framdeles,
vare sig det gäller de allra närmaste
åren eller något år längre fram
i tiden, torde ingen kunna förutse något
bestämt om nu. Det är inte alls säkert,
att utvecklingen på området blir
densamma som man med ledning av
förhållandena under åren efter det första
världskriget möjligen kan vänta. Det
brukar ju vara så, att det blott mera sällan
inträffar att utvecklingen går i den
riktning som man väntar, och så har för
övrigt varit förhållandet på flera olika
områden under de senaste åren. Även
om det skulle kunna antagas, att en reglering
av förstahandsförsäljningen av
fisk framdeles kan bli erforderlig, kan
det inte vara rimligt att besluta därom,
innan behovet härav kan fullt överblickas.

Det kan inte heller vara försvarligt att
öka regleringarna för näringslivet i en
tid, då det stora flertalet av landets invånare
över lag äro minst sagt regleringströtta.
Det får väl anses vara fullt
befogat att undvika införandet av nya
regleringar eller att skapa förutsättningar
för nya regleringar, såvida dylika
icke äro absolut nödvändiga.

Skapandet av nya monopol skulle ju
heller inte vara i överensstämmelse med
regeringens allmänna inställning till näringspolitiken.
Kampen mot monopol på
näringslivets olika områden har ju alltid
framhållits vara en av hörnpelarna
i regeringens ekonomiska politik.

Det förtjänar även observeras, att fiskarena
själva och deras organisationer
ingalunda visat något större intresse för,
eller synas vara mycket angelägna om, så
långt gående bestämmelser rörande handeln
med ilandförd fisk, som Kungl.
Maj :ts proposition innebär. Fiskarena
synas över lag vara införstådda med
tanken på att auktorisationen under alla

förhållanden bör förbehållas dem själva
och deras egna organisationer. Något
samröre med annan part synas de icke
vara angelägna om, vilket för övrigt får
anses vara ganska rimligt. Det har också
framhållits av fiskerinäringens representanter,
att de önska viss tid på sig
för att kunna taga ställning till det framlagda
förslagets innebörd. Detta tyder
ju ännu mer på att de inte finna det
vara något överhängande behov av införandet
av den ifrågasatta regleringen.

Ur konsumentsynpunkt kunna anföras
befogade erinringar mot förslaget.
Det är icke uteslutet att en dylik reglering
av förstahandsförsäljningen av
fisk kan komma att medföra en viss och
kanske onödig fördyring av fisken i detaljhandeln,
vilket ingalunda kan vara
välkommet för konsumenterna. Man kan
heller inte helt bortse från att det relativa
säkerställandet av avsättningen av
den ilandförda fisken kan komma att bidraga
till att intresset för ilandförandet
av fisk i förstklassigt tillstånd minskas,
vilket också kommer att bli till konsumenternas
nackdel. Båda dessa omständigheter
äro ägnade att inge betänkligheter
ur konsumentsynpunkt, och de torde
ingalunda komma att medverka till
cn ökad avsättning av fisk. Det skulle
också lätt kunna bidraga till att slutresultatet
av tvångsregleringen bleve något
helt annat än det, som är avsett, och att
auktorisationen av förstahandsförsäljningen
av fisk visst inte komme att medföra
de fördelar, som man nu på visst
håll har räknat med.

Jag kan inte heller underlåta framhålla,
att man, ifall riksdagen antager
Kungl. Maj :ts förslag rörande reglering
av förstahandsförsäljningen av fisk, inte
kan vänta, att detta blir någon tillfällig
åtgärd, utan tvärtom en för lång
tid bestående sådan. Laritbruksstyrelsens
förhoppningar och uttalanden därvidlag
får man nog inte tillmäta så stor betydelse.
All erfarenhet går ju enstämmigt
i den riktningen, att det alltid måste räknas
med att en gång införda regleringar
ha en förunderlig livskraft och seghet.
Även om en åtgärd från början ut -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

tryckligen avses att vara endast tillfällig,
liar den stor benägenhet att bli permanent.
Det kan alltid anföras skäl för
dess bibehållande, och dessa skäl leda till
nya kompletteringar och påbyggnader.

Med stöd av det anförda ber jag därför
att få yrka bifall till den av herrar
Hollertz och Nilsson i Göingegården anförda
reservationen.

Herr LODENIUS: Herr talman! Det
stöd åt fiskerinäringens utövare, som det
föreliggande förslaget avser att lämna,
hälsar jag för min del med stor tillfredsställelse,
och jag inbegriper häri jämväl
förslagets 2 § rörande auktorisation av
producentförening för försäljning av
fisk, men med någon reservation, som
jag senare skall komma till. Den föregående
ärade talaren gick emellertid
ganska starkt emot denna auktorisation,
och jag skall därför först be att få tala
litet grand om den.

Han redogjorde här för vissa yttranden,
framför allt från sådana ämbetsverk
och institutioner, som ha varit
tveksamma och i vissa fall gått emot förslaget
om vidgad auktorisation. Det kan
väl då inte anses vara ur vägen att peka
även på sådana yttranden, i vilka vederbörande
positivt ha gått in för tanken
på denna utvidgade auktorisation.
Det finns ju för övrigt, såsom också
framhålles såväl i utredningen som i propositionen
och i utskottets utlåtande, erfarenheter
av en sådan auktorisation,
nämligen när det gäller strömmingsförsäljningen
på ostkusten.

Föredragande statsrådet säger exempelvis,
att »utvecklingen i fråga om
strömmingshandeln, där förstahandsförsäljningen
sedan mitten av 1930-talet genom
ett statligt auktorisationsförfarande
med ensamrätt överlåtits på fiskarenas
organisationer, visar emellertid, att spekulationen
kan elimineras och handclsmarginalerna
begränsas till gagn för både
producenter och konsumenter». Detta
uttalande strider ju ganska väsentligt
emot vad den föregående ärade talaren
haft att anföra. Och fiskeriutredningen
har bland annat framhållit, att den s. k.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. in.

auktorisationen av producentföreningar
varit till gagn såväl för fiskarena som de
privata fiskhandlarna.

För att nu fullständiga uttalandena
från remissinstanserna litet grand, skall
jag be, herr talman, att få referera exempelvis
vad fiskarenas egna organisationer
säga. Jag hänvisar till propositionen,
enligt vilken Svenska västkustfiskarnas
centralförbund bland annat säger:
»Ett genomförande av den föreslagna,
utökade auktorisationen med ensamrätt
för fiskarenas ekonomiska organisationer
att för försäljning mottaga antingen
samtliga fångster eller endast vissa slag
av fisk, skulle säkerligen betyda oerhört
mycket för avsättningen, då man därigenom
skulle kunna nedbringa kostnaderna
för distributionen och åstadkomma
ett efterlängtat lägre pris på varan till
konsumenterna.»

Vidare säger förbundet: »Att man dessutom
också skulle komma ifrån allt överdrivet
spekulerande, vilket enligt förbundets
åsikt för närvarande utgör ett
stort hinder i distributionsledet, vore att
hälsa med mycket stor tillfredsställelse.
Man kan nämligen», heter det vidare,
»med skäl utgå ifrån och anse som säkert
att en försäljning till fasta priser
på fiskvaror med endast smärre fluktuationer
orsakade av säsongmässiga eller
andra likvärdiga faktorer och med en
strikt genomförd kontroll och kvalitetsklassning,
skulle på ett mycket gynnsamt
sätt medverka till en förbättring av
avsättningen och samtidigt ge fiskarenproducenten
en säker och garanterad inkomst
i likhet med andra näringsutövare.
»

Likaså säga Svenska ostkustfiskarnas
centralförbund och Ostkustfisk centralförening
bland annat, att enligt dessa organisationer
är det en allmän uppfattning
bland strömmingsfiskare på ostkusten
— där, som vi veta, sedan mitten
av 1930-talet en sådan auktorisation av
producentföreningar varit till finnandes
— att auktorisationen utgör en absolut
förutsättning för att deras levnadsvillkor
skola kunna bli drägliga.

Dessa uttalanden från fiskarorganisationerna
tycker jag betyda ganska myc -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

ket i detta sammanhang, ty dessa organisationer
veta väl ändå bäst var skon
klämmer, som man brukar säga.

För egen del kan jag också nämna,
herr talman, att jag har en del erfarenheter
från Stockholms län i fråga om
strömmingshandeln på Stockholm. Innan
sådana organisationer kommo till och innan
denna auktorisation kom till, inträffade
många gånger särskilt på våren
och försommaren, när strömmingen gick
till under lektiden, att fiskare fingo
ganska goda fångster men blott obetydligt
betalt därför, och det var inte heller
så alldeles ovanligt att de inte fingo någonting
alls, utan t. o. m. fingo betala
frakten till Stockholm för den strömming
de sände dit. Något sådant förekommer
ju inte längre, utan nu regleras
försäljningen på annat sätt, och fiskarena
få också bättre betalt för varan och
ha möjligheter att existera på sin näring.

Jag tror inte man skall bortse från de
erfarenheter på detta område, som vunnits
på ostkusten i fråga om strömmingsförsäljningen,
när man skall bedöma behovet
av den vidgade auktorisation, som
föreslagits i denna proposition och tillstyrkts
i utskottets utlåtande.

Det är emellertid, herr talman, en detalj
och kanske enligt mångas mening en
ganska oväsentlig sådan, som jag i anslutning
till motionerna 1:261 och II:
399 egentligen har begärt ordet för att
något beröra. Jag syftar härvid på bestämmelserna
i lagförslagets 2 § rörande
auktoriserad producentförening.

Föredragande statsrådet har i propositionen
frångått ett förslag, som avgivits
av 1945 års fiskeriutredning, i det avseendet
att tillstånd till auktorisation
skulle kunna lämnas icke endast till förening,
bestående av fiskare eller sammanslutning
av fiskare, utan även till förening,
som bildats av fiskare eller fiskarsammanslutningar
»tillsammans med
personer eller företag, vilka idka handel
med fisk». Därvidlag gjorde också herr
Nilsson ett påpekande av en sak, som
enligt mitt förmenande förefaller mera
tvivelaktig. Det är just detta tillägg, att
personer eller företag, som idka handel
med fisk, skola kunna ingå i en sådan

auktoriserad producentförening, vilket
icke minst bland fiskarena själva väckt
betänkligheter.

Utskottet framhåller för övrigt i sitt
utlåtande, att farhågor ha uttalats från
ett flertal fiskarorganisationers sida, att
denna bestämmelse, vilken, som jag nyss
sade, avviker från fiskeriutredningens
förslag, skulle kunna äventyra fiskarenas
bestämmanderätt i fråga om fiskförsäljningens
ordnande. Utskottets majoritet
finner emellertid, att dessa farhågor äro
»överdrivna vid det förhållandet att
medverkan från fiskarenas sida i här
åsyftade samföreningar icke kan framtvingas».
Utskottet påpekar, att det fastmera,
såsom föredragande statsrådet
framhållit, »ansetts vara en fördel, att en
möjlighet till samverkan mellan fiskarena
samt den enskilda handeln och konsumentkooperationen
öppnats genom
den föreslagna bestämmelsen». Fiskarorganisationerna
ha, som sagt, emellertid
hyst allvarliga farhågor för detta av
departementschefen gjorda och av utskottet
förordade tillägg.

För min del måste jag bekänna, att jag
också har svårt att förstå att det skall
vara nödvändigt att emot fiskarorganisationernas
önskan stipulera en sådan bestämmelse
som den det här är fråga om,
nämligen att inte blott förening, vilken
uteslutande består av fiskare eller sammanslutning
av fiskare, utan även förening,
som bildas av fiskare eller fiskarsammanslutningar
tillsammans med person
eller företag, som idka handel med
fisk, skall kunna antagas till auktoriserad
producentförening.

Samverkan mellan fiskare och enskild
handel och den handel, som bedrives avkonsumentkooperationen,
torde väl ändå
i önskvärd utsträckning åstadkommas,
även om tillstånd till auktorisation förbehålles
ekonomisk förening, som består
uteslutande av fiskare eller sammanslutning
av fiskare. Jag hänvisar härvidlag
återigen till vad jag nyss sade om strömmingsförsäljningen
på ostkusten, icke
minst här i Stockholms län, där jag bäst
känner till förhållandena och där ju enbart
fiskarsammanslutningar fått denna
auktorisation. Då auktorisation för

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

strömmingshandel endast beviljats sammanslutningar,
bestående av fiskare här
i Stockholms län eller över huvud taget
vad det gäller ostkusten och strömmingsfisket,
och detta enligt såväl fiskeriutredningen
som föredragande statsrådets
uttalande utfallit till belåtenhet och varit
till fördel för alla parter, kan jag inte
finna det vara nödvändigt eller ens
lämpligt att nu frångå denna princip.

•lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Tjällgren
in. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Det
förslag, som vi nu behandla, avser ju
att förbättra fiskarenas ekonomiska villkor.
Under kriget ha förhållandena för
fiskarena varit någorlunda tillfredsställande,
men en viss försämring har sedermera
därvidlag inträtt. Då vi nu leva
under ungefär liknande förhållanden på
detta område som efter det förra världskriget,
ha farhågor yppats för ett upprepande
av samma ogynnsamma utveckling
som då ägde rum, och därför har
efter en noggrann utredning av frågan
det förslag, som här föreligger, framkommit.
De åtgärder, som här föreslås,
syfta till att vara till stöd för fiskarena,
att bereda dem ökad ekonomisk trygghet
i deras näringsutövning, så att de
skola kunna få en med övriga befolkningslagers
likvärdig levnadsstandard.

Utskottet och reservanterna ha emellertid
olika uppfattningar om den auktorisering,
som innefattas i Kungi. Maj:ts
förslag. Propositionen upptager nämligen
i 2 § ett förslag om viss reglering av
handeln med fisk, enligt vilket, såsom
framgår av utskottets utlåtande, icke
blott fiskare eller sammanslutningar av
fiskare, utan även fiskare eller sådana
sammanslutningar tillsammans med personer
eller företag, vilka idka handel
med fisk, kunna bilda ekonomisk förening,
som auktoriseras för omhändertagande
och försäljning av fisk, som
ilandföres inom visst område. Som herr
Lodenius nyss sade, vilja de reservanter,
som herr Lodenius representerar,
tillåta endast fiskare att deltaga i sådana

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

sammanslutningar — reglerna i denna
paragraf avse ju att säkerställa möjligheterna
till ett ordnande av fisket —
men enligt utskottets förslag skulle auktoriserad
producentförening kunna bestå
av sådana fiskare även tillsammans
med personer eller företag, vilka idka
handel med fisk.

Reservanten herr Nilsson har gått ännu
längre, i det att han vill ha bort hela
förslaget och inte alls vill ha några
sådana reglerande bestämmelser.

Vi ha ju från ostkusten en viss erfarenhet
att bygga på beträffande en sådan
reglering av handeln med strömming.
Där har ända sedan 1930-talet genom ett
statligt auktoriseringsförfarande strömmingsfisket
överlåtits på fiskeriorganisationerna,
och där har man kunnat begränsa
handelsmarginalerna till fördel
för både producenter och konsumenter.
På grund av de erfarenheter beträffande
auktorisationen, som gjorts på ostkusten,
har man nu utvidgat förslaget
att omfatta även övriga delar av landet.

Utskottets majoritet har sett frågan ur
rent praktisk synpunkt och funnit, att
de bästa resultaten kunna uppnås, om
man går fram enligt propositionens förslag.
Fiskarena ha ju sammanslutningar,
som inte enbart syssla med försäljning
av fångster utan även ordna vissa
för fiskarena gemensamma inköpsfrågor.
Man avser ju att genom detta auktoriseringsförfarande
skapa ekonomisk
trygghet för fiskarbefolkningen, och
detta har också framhållits i remissvaren.

Herr Hjalmar Nilsson sade, att man
från fiskhandlarhåll och vissa andra håll
inte vore så särskilt intresserad av ett
sådant auktoriseringsförfarande som det
som här föreslås av utskottet. Det kan
man ju förstå. Han ville i stället ha denna
auktorisering ordnad på annat sätt
än enligt det i propositionen framlagda
förslaget. Där föreslås ju, som jag nyss
sade, att sådan producentförening inte
endast kan bestå av fiskare och sammanslutningar
av fiskare, utan även kan
vara en förening, som bildas av fiskare
tillsammans med person eller företag,
vilka idka handel med fisk. Det är på

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

den punkten upfattningarna äro skiljaktiga.

Vidare föreligger ju en väsentlig meningsskiljaktighet
beträffande det anslag,
som ställes till Kungl. Maj:ts förfogande
för ordnande av kyl- och fryshus, anskaffande
av fileringsmaskiner, byggande
av silloljefabrik in. m. Det är en hel
del förslag i det avseendet som innefattas
i utredningen och som nu den nya
fiskeristyrelsen kommer att taga hand
om, och det gäller även i övrigt att
stödja fisket på olika sätt. Man hade
kanske tänkt sig ett något högre belopp
än propositionen stannade för, men då
vi i dessa tider ständigt måste tänka på
återhållsamhet i fråga om utgifter, ha
reservanterna hållit sig till det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppet. Utskottets ledamöter
voro på den punkten delade så
att 8 ledamöter stodo mot 8, och de
som höllo på det lägre beloppet förlorade
vid lottdragningen, så att det förslaget
fick framföras som reservation.
Kungl. Maj :t har ansett att det får räcka
med 500 000 kronor och att ytterligare
medel få anvisas senare, men majoriteten
vill redan i år ställa 3 miljoner kronor
till förfogande. Vi, som anslutit oss
till Kungl. Maj:ts förslag, räkna däremot
med att det på grund av de förberedande
åtgärder, som måste vidtagas,
icke behöves mera nu. I dessa tider kan
man inte tänka sig att utan förberedelse
få fram ritningar för byggande av dessa
fileringshus, kylhus och oljefabriker
och inte heller att omedelbart få de erforderliga
maskinerna för tillvaratagande
av fisken. Vi få nog vila på hanen till
kommande år och räkna med att det då
skall ställas mer medel till förfogande. Vi
ha därför från reservanternas sida icke
kunnat sträcka oss längre än Kungl. Maj :t
här har föreslagit, och jag anser att man
med detta belopp kan klara upp de åtgärder
som nu närmast stå på dagordningen.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, utan skall yrka bifall till utskottets
förslag utom beträffande punkt
A 4), där jag hemställer om bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr OSVALD: Herr talman! När utskottet
har föreslagit riksdagen att, i
anslutning till Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 259, I: 260,
11:401 och delvis 11:403, sätta anslaget
till den ifrågavarande lånefonden till 3
miljoner kronor, har utskottet haft synnerligen
goda skäl för sin ståndpunkt.
Utskottet framhåller att den verksamhet,
som skulle stödjas med detta anslag, är
ett mycket kraftigt medel att hjälpa fiskerinäringen,
och utskottet har ju också
kunnat hänvisa till att såväl fiskeriutredningen
som lantbruksstyrelsen har
tillstyrkt det här ifrågavarande beloppet
på 3 miljoner kronor. Det har också
mycket starkt framhållits, att det behövs
anslag av verkligt betydande storlek för
att tillgodose det behov som redan nu
föreligger. Det finns nämligen redan nu
tämligen långt framskridna planer på
fryshus och lagerhus för en sammanlagd
kostnad av nära 3 miljoner kronor, och
skulle dessutom den föreslagna sillmjölsfabriken
i Göteborg komma till stånd,
komma kostnaderna att springa upp högst
avsevärt över det nyss nämnda beloppet.
Det har ju också framhållits av statsrådet
att den verksamhet, som skall
stödjas med detta anslag, bör fortsättas
och ökas. Jag menar således, att det icke
blott, såsom den siste ärade talaren sade,
kan väntas ett stort behov i framtiden
utan ait det redan föreligger behov
av ett tämligen betydande belopp, som
kan väntas bli aktuellt redan under det
kommande budgetåret.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till vad utskottet föreslagit under
punkt A 4).

Hem NÄSGÅRD: Herr talman! Herrar
Hollertz och Nilsson i Göingegården ha,
såvitt jag förstår, i sin reservation helt
och hållet gått emot 2 §, som skulle tillförsäkra
fiskarena en viss ensamrätt på
området. Som motvikt ha de anfört, att
man i stället borde så långt som möjligt
låta en stegring av tillförseln uppvägas
av en ökad avsättning genom export.
Denna fromma önskan är mycket svår
att efterkomma. Jag har hört från repre -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

sentativa fiskare, särskilt under 1930-talet,
att de brukat få rådet att öka exporten
men att det varit lättare sagt än
gjort; det har oftast varit en ren omöjlighet.
Jag skulle tro att denna rädsla för
2 § är ett utslag av ekonomisk liberalism.
Man är rädd för monopol i den ena eller
andra formen bland producenterna, men
jag skulle vilja säga, att det i detta fall
får betraktas som en skuggrädsla, och
man måste nog bryta emot en del frihandelsprinciper,
om man skall kunna
tillgodose denna folkgrupps önskemål. Jag
tror inte heller, att erfarenheterna hittills
tyda på att man behöver ha några verkliga
farhågor för att detta monopol skall
missbrukas.

Å andra sidan tycker jag inte att det
är rätt, när man i propositionen har
velat medge även andra än fiskare att
deltaga i dessa producentsammanslutningar.
När den nuvarande jordbruksministern
år 1935 genomförde den första
strömmingsregleringen, var detta ett radikalt
ingrepp, men jag tror man kan
säga också ett mycket lyckat ingrepp,
som man byggde vidare på i fortsättningen.
Där var det emellertid inte fråga
om att ta in utomstående, utan det var
fiskarens själva som fingo bestämma i
dessa organisationer. 1945 års fiskeriutredning
har haft samma ståndpunkt, och
så långt det framgår av handlingarna, ha
fiskarena själva också fortfarande denna
inställning. De vilja icke ha utomstående
inblandade i detta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herrar Tjällgren,
Gustafson i Vimmerby och Utbud
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Det
var den förste talaren i detta ämne som
föranledde mig att begära ordet. Jag har
under årens lopp sysslat litet med dessa
saker och sett, hur den befolkning som
detta förslag avser att stödja har haft
det och vilken ställning den numera
har. Det är ingen lysande ställning, utan
på många håll befinner man sig på den
lägsta inkomst- och levnadsstandarden.

För flera år sedan måste man tillgripa
ett auktorisationsförfarande längs den

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

svenska ostkusten. Den förste talarens
anförande syntes gå ut på att det nu
föreliggande förslaget innebar någonting
nytt, men det är ingenting annat
än vad vi ha haft under hela kriget och
även under tiden före sista världskriget,
fastän formerna i vissa detaljer ändrats.
Vi ha sålunda längs hela ostkusten haft
en reglering med auktorisation. På sydkusten
-— i Skåne och Blekinge — hade
vi före kriget en frivillig prisreglering
på viss fisk, nämligen sill och torsk, och
det egendomliga med denna prisreglering
var att man måste få varje fiskares
namn på en förbindelse, att han gick
med. Det krävdes sålunda mycket arbete
alt genomföra regleringen. Fiskarena
fingo betala en avgift till staten genom
ett statligt organ, statens fiskenämnd,
som kontrollerade organisationen och
med statsmedel understödde t. ex. verksamheten
för tillvaratagande av det överskott
som inte kunde förbrukas av
färskmarknaden. Egendomligt var också,
att även partihandlarna voro auktoriserade,
och verksamheten gillades av alla
parter, både partihandlarna och fiskarena.
Man var således fullt belåten med
de regleringar som funnos då. Så fingo
vi statens livsmedelskommission, då det
dåliga försörjningsläget under kriget
började, och livsmedelskommissionen
övertog då verksamheten från statens
fiskenämnd. Nu har den statliga hjälpen
åt befolkningen utökats, och organisationerna
ha växt ut.

Den förste talaren ville inte alls veta
av någon auktorisation och helst inte
någon reglering heller, men trots detta,
finns det vid den reservation han talade
för fogad eu författningstext, som
också upptar frågan om prisreglering
och avgifter för fisk. I 7 § säges t. ex.:
»Då särskilda skäl därtill äro, må kommissionen
jämväl meddela den avgiftspliktige
förbud att tills vidare, till dess
avgiften guldits, bedriva sådan verksamhet,
som enligt 3 och 5 §§ medför
skyldighet att erlägga prisregleringsavgift.
» Enligt denna reservation skulle
det alltså bli livsmedelskommissionen,
som följde verksamheten och bestämde
att t. ex. vissa partihandlare inte skulle

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

få lov att handla med fisk, om de inte
följde kommissionens bestämmelser. Det
blir ju också en sorts tvång och ett band
på den fria handeln.

Syftet med dessa förslag är ju ingenting
annat än att hjälpa denna befolkning
för att den skall kunna bedriva sin
näring och hålla sin levnadsstandard på
ett någorlunda hyggligt plan.

I frågan om vem som skall auktoriseras
kan man ju gå vilken väg man vill.
Herr Näsgård och någon annan ha talat
för att man skulle auktorisera endast
producentföreningar. Man kan gå den
vägen och sedan låta producentföreningarna
överlåta åt en partihandlare eller
en kooperativ förening eller någon annan
att sköta saken. Jag vet inte, varför
Kungl. Maj :t har frångått utredningens
förslag och utvidgat området till
sammanslutningar av fiskare tillsammans
med personer — det är givetvis
partihandlare — eller företag — därmed
menar man väl kooperationen —,
vilka idka handel med fisk. Sedan talas
det om att föreningen skall omfatta
tillräckligt antal fiskare — det betyder
naturligtvis inom länet; om jag inte
minns fel, var det 67 procent som skulle
vara anslutna. Men detta är väl ingenting
annat än att söka tillmötesgå den
verksamhet som bedrives på västkusten.
Den organisation, som finns där, är
mycket uppskattad av fiskarena, och beträffande
partihandlarna har ju Kungl.
Maj :t gått längre än utredningen, som
inte ville ge partihandlarna någon chans
att vara med i dessa auktoriserade sammanslutningar
för förstahandsinköp av
fisk. Man har sålunda velat ge en chans
åt dessa personer, som äro verksamma
inom näringen, men det är ju att märka,
att det inte är något tvång, utan att
Kungl. Maj:t för varje län skall pröva,
om sammanslutningen har förutsättningar
för att bedriva denna verksamhet och
har tillräcklig anslutning och huruvida
det behövs en sådan auktorisation av
förstahandsförsäljningen av fisk.

Den verksamhet, som hittills har bedrivits
genom prisregleringar, d. v. s.
genom minimipris, genom inbetalande
av prisregleringsavgifter och genom sta -

tens stöd för tillvaratagande av fisköverskottet,
har rönt stor uppskattning
från fiskarena i detta land, och jag
tror, så långt jag har kunnat komma
underfund med deras uppfattning, att
de stödja tanken på att auktorisationen
utvidgas till att gälla inte bara ostkusten
utan även syd- och västkusten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Med den föreliggande propositionen har
det gjorts ett försök att samla och i en
form ge den svenska fiskerinäringen det
stöd och den allmänna planering som
det onekligen är ganska angeläget att
åstadkomma. Det är fråga om en reglering
av handeln med fisk genom ett auktorisationsförfarande.
Det är fråga om
att fastställa grunderna för en prisreglering,
där man garanterar fiskarena
vissa minimipriser och där man genom
regleringsavgifter också ser till, att de
svenska fiskarena få skydd även för utländsk
prispressande konkurrens. I propositionen
anvisas vidare vägar för att
genom statsmedel underlätta och effektivisera
distributionen och handeln med
fisk, då man ger nya direktiv för den
lånefond, som tidigare uteslutande har
kunnat användas för byggande av iserier
och fryshus, så att man därur även
kan få medel för anskaffande av speciella
bilar för fisktransporterna från kusten
in i landet och för upprättande av
kylboxar vid försäljningsställena. Det
gäller med andra ord en vidare möjlighet
att effektivisera handeln. Det anges dessutom
i propositionen en del direktiv och
riktlinjer för fortsatt utredning i avseende
å kontroll av kvaliteten på fisk,
något som väl i och för sig är nödvändigt,
om den svenska fisken skall få den
ställning på exportmarknaden som vi allesammans
ur många synpunkter anse
önskligt och nödvändigt. Det ges i propositionen
anvisningar om att man med
statsmedel även skall kunna bygga silloljefabriker
för att tillvarataga overskottsfångster,
som man nu inte kan göra
nyttiga, i stället för att som nu genom att
begränsa fångsterna på mycket dåligt sätt

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

utnyttja den i och för sig rationella apparat
för fiskets bedrivande som de
svenska fiskarena byggt upp. Vi ha i
propositionen också tänkt, att man skulle
ge större möjligheter att genom fiskerilånefonden
dels skapa bättre ekonomiska
betingelser för nybyggnad av båtar, dels
möjliggöra deras förseende med moderna
fiskepejlingsapparater såsom ekolod
och andra dylika rationaliseringsmöjligheter.
Alla dessa tankar ha ju i stort sett
accepterats vid utskottets behandling,
och detta är i och för sig ganska naturligt
och självfallet. Men det är på två
punkter, som meningarna ha brutit sig,
och detta har kommit till synes dels i de
reservationer som presenterats i utskottet
och dels i de debattinlägg som ha
hörts här i kammaren i dag.

Den första frågan gäller auktorisationen,
där man dels har motioner om att
auktorisationsbestämmelsen skall skrivas
så, att det blir förbehållet fiskarena
själva alt driva förstahandsförsäljning
av fisk, dels motioner i diametralt motsatt
riktning, nämligen att man helt
skulle avslå förslaget om ett auktorisationsförfarande
och, efter vad jag förstår,
ha handeln ungefär lika galet ordnad
som den är för närvarande — jag
tänker då närmast på den förstahandsförsäljning
som sker via auktionerna nere
på västkusten.

När man nu här kritiserar propositionens
formulering av auktorisationsbestämmelserna,
har man bland annat
sagt, att man för strömmingshandLdn på
ostkusten har kunnat genomföra ett auktorisationsförfarande,
som ger endast
fiskarena rätt till förstahandsförsäljning.
Det är inte en riktig slutledning av de
möjligheter, som Kungl. Maj:t har i sin
hand beträffande ostkusten. Det finns för
närvarande samma möjligheter för Konungen
att även när det gäller strömmingshandeln
införa ett auktorisationsförfarande,
som är exakt likadant som
det som här i propositionen föreslagna.
Det ligger för närvarande inom Konungens
fullmakter att låta en sammanslutning
av producenter och konsumenter
svara för förstahandsförsäljningen av
strömming på samma sätt som man i

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 19-

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

propositionen tänkt sig att man skulle
kunna göra med andra fiskslag på andra
håll utefter våra kuster. Kungl. Maj:t
har inte ansett det vara lämpligt att tilllämpa
auktorisationen på det sättet på
ostkusten, och därför har försäljningen
hitintills förbehållits fiskarena på ostkusten,
och i sak föreslås det här inte
någon ändring, men det sägs ut, att det
kan uppstå förhållanden, då Kungl. Maj :t
har anledning att använda sina fullmakter
något annorlunda än man hittills har
använt dem. Det har därför uttryckligen
sagts, att auktorisation skall kunna meddelas
dels til! förening, som uteslutande
består av fiskare eller sammanslutningar
av fiskare, men dels också till förening,
som bildas av fiskare eller fiskarsammanslutningar
tillsammans med personer
eller företag, vilka idka handel med
fisk. Men märk väl: det måste alltid
vara en organisation av fiskare i bottnen
för att över huvud taget ett auktorisationsförhållande
skall kunna komma
till stånd. Man kan således inte här göra
gällande, att man med propositionens
förslag till auktoriseringsbestämmelser
släpper fram någon konkurrent till producentföreningarna,
som skulle kunna ha
mot producentföreningarnas stridande
intressen. Det går inte för en sammanslutning
för partihandel, inte ens för Kooperativa
förbundet, att isolerad.taga hand
om någon förstahandsförsäljning av fisk,
utan det måste alltid vara en koordination
och kooperation med fiskarena
själva och med deras ekonomiska organisationer.

Jag förmenar då, att man däri har en
garanti och säkerhet för att icke producenterna
bli lurade på det auktorisationsförfarande
som här är föreslaget.
Men det kan ju mycket väl hända, att
en annan form för auktorisationen än den
nuvarande visar sig önskvärd, när Kungl.
Maj:t skall meddela auktorisation. För
ostkusten har man ansett det lämpligt
med auktorisation enbart för producentföreningar.
Det är mycket möjligt, att
man kommer alt säga sig, att det för
speciella områden på västkusten och
sydkusten också är lämpligt med en auktorisation
för enbart fiskare eller pro -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

ducentföreningar, men det kan, också
tänkas, att man för vissa andra delar av
västkusten, sydkusten och kanske till och
med ostkusten — fast detta icke är aktuellt
i dag — kan säga sig, att här ha
producenter och konsumenter, alltså de
som ta upp fisken ur havet och de som
konsumera fisken i sin dagliga föda,
kommit underfund med att det kan vara
befruktande och givande med ett samarbete
vid förstahandsförsäljningen och att
man följaktligen i fullt samförstånd hör
bilda en organisation, där både producenter
och konsumenter äro representerade.
Vi ha den typen på västkusten i
föreningen Andelsfisk, en fullt frivillig
sammanslutning av västkustfiskarenas
organisationer å ena sidan och konsumenterna
i Kooperativa förbundet å den
andra. Denna koordination har icke
tvingats fram genom några statliga påbud,
utan den har växt fram fullt naturligt
och frivilligt, därför att det affärsmässigt
och ekonomiskt har varit lämpligt
att ge försäljningsorganet en sådan
struktur.

Jag förmenar, att om man skriver en
auktorisationsformel på sådant sätt, att
man förbjuder de direkt berörda parterna
— producenter och konsumenter —
att gemensamt ordna en sådan här angelägenhet,
har man icke gjort producenterna
någon tjänst och ännu mindre konsumenterna.
Man har lagt hinder i vägen
för ett befruktande samarbete, som har
proberats och hittills givit mycket goda
resultat.

Detta är hela innebörden av bestämmelserna
om auktorisationsförfarandet,
och jag förmenar, att det på de premisserna
inte bör på allvar kunna göras
gällande, att Kungl. Maj :ts formulering
på denna punkt i något avseende är riktad
emot fiskarena eller producentföreningarna.
Den opposition som har växt
upp, förnämligast från Blekingekusten
och sydkusten i övrigt, emot tanken på
ett samgående med konsumenterna när
det gäller alt taga hand om fisken och
försälja den, är, vågar jag säga, icke representativ
för hela den svenska fiskarebefolkningen,
och den grundar sig nog i

långa stycken på ett känslotänkande, som
jag icke i detta sammanhang vill fästa
avgörande vikt vid. Just den omständigheten,
att man när det gäller den affärsmässigt
mest betydande fisken, nämligen
västkustfisken, redan har en förening
mellan producenter och konsumenter
och har arbetat på det sättet under
många år till ömsesidig båtnad, är väl en
verifikation på alt det kan uppstå fall,
då det är klokt att ha skrivit bestämmelserna
på sådant sätt, att en sådan kombination
icke är utesluten.

Jag har en bestämd känsla av att
fiskarena själva kunna ha nytta av den
affärskunskap och den ekonomiska kunskap,
som finnes representerad i bland
annat konsumenternas organisationer,
och att det ger, såsom jag nyss sade,
ett befruktande resultat för det kommande
arbetet.

På en punkt vill jag särskilt säga några
ord. Det gäller frågan om medelsanvisningen
till lånefonden för beredning och
avsättning av fisk. I propositionen är
man mycket positiv till själva tanken,
och jag är den förste att understryka,
hur oerhört angeläget och viktigt det är,
att man ser till, att man genom iserier,
fryshus och liknande anordningar kan
tillvarata överskottsfisken, få den jämnare
distribuerad i handeln och därmed
också något så när hundraprocentigt utnyttja
den fångstapparat, som vi för närvarande
ha byggt upp här i landet. Men
jag och de, som tala för de tre miljonerna,
kunna ju säga detta och vara överens
om detta utan någon som helst nyans.
Kvar står ändå till sist, att vårt
statsfinansiella läge i år inte medger, att
man här går till mötes med mera pengar.
Det är en investeringsfråga. De här fryserierna
finnas inte; de skola byggas.
Alla känna till, hur besvärligt vi ha att
kunna åvägabringa den investeringsbegränsning,
som ur andra synpunkter är
absolut nödvändig för att klara de större
ekonomiska problem, som vi ha att
brottas med. Riksdagen har väl — så
pass långt in på riksdagsperioden som
vi nu äro — kommit underfund med att
vid vägandet av alla anslagsyrkanden

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

emot varandra har det gällt för finansministern
i första hand och regeringens
övriga ledamöter i andra hand att visa
den allra största återhållsamhet, och det
på alla punkter. Denna allmänna återhållsamhetslinje
har måst hållas och
måste, såsom jag ser det, hållas även på
den här punkten. Det går inte att bryta
ut denna punkt och säga: här skall man
vara generösare. Om man vill vara konsekvent,
kan man inte göra det, eftersom
riksdagen i tidigare debatter har avvisat
anslagshöjningar, som ifrån andra utgångspunkter
väl kunna sägas vara lika
angelägna som denna anslagsfråga.

Jag har således med mina ord velat
dels klara ut själva grunderna för formuleringen
av auktorisationen, dels uttala
mig om medelsanvisningen när det
gäller lån för beredning och avsättning
av fisk.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Statsrådet
Sträng är övertygad om att det
skall vara till förmån för fiskarena, att
man bereder möjlighet även för handelns
representanter att komma in i dessa producentföreningar.
Jag tvivlar inte på att
statsrådet har den uppfattningen, men
jag vill bara konstatera och slå fast, att
fiskarena själva vilja vara ensamma om
denna sak. Att låta handeln bli representerad
i producentföreningarna går
alltså emot deras önskningar. När man
på andra områden fattar beslut av en
sådan här räckvidd, brukar man vara
mycket noga med att ta hänsyn till opinionen
hos dem som det gäller.

Nu säger statsrådet också, att redan
enligt gällande förordning kan Kungl.
Maj :t sätta in utomstående i dessa föreningar,
men Kungl. Maj :t har inte begagnat
sig av denna möjlighet. Då kan
man ju fråga sig: har det tillkommit något
nytt som gör, att Kungl. Maj :t nu behöver
skaffa sig en sådan fullmakt?

Herr Hällgren gjorde en undanmanöver
när det gällde att tala om fiskarenas
organisationer och de här nya bestämmelserna,
och jag tror inte, att hans förklaring
av förhållandena vid västkusten
var tillfredsställande.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Till
den siste ärade talaren vill jag säga, att
jag ju inte är med i jordbruksutskottet,
men att jag vet, att de, som tillhöra utskottet,
fått mottaga två framställningar i
denna fråga. Den ena går ut på införande
av auktorisation, antingen enligt Kungl.
Maj:ts förslag eller endast för förening
av fiskare, den andra på avslag på hela
auktorisationsförfarandet. Jag vet, att
den övervägande delen av Sveriges fiskare
hyllar den förstnämnda uppfattningen
om auktorisation i en eller annan
form.

Men jag begärde egentligen ordet på
grund av att utskottet, visserligen med
lottens hjälp, tillstyrkt en av mig väckt
motion om ett anslag på 3 000 000 kronor
till fonden för främjande av beredning
och avsättning av fisk. Fonden har
förut utgjort 500 000 kronor, och Kungl.
Maj:t och utskottet ha utvidgat direktiven
för fondmedlens användning, så att
500 000 kronor är ett alldeles för lågt
anslagsbelopp. Hade jag suttit i utskottet,
hade jag kanske gått med på en kompromiss.
Men jag vill understryka, att även
om riksdagen bifaller utskottets förslag
om 3 000 000 kronor, blir det Kungl.
Maj :l som avgör, i vad mån dessa pengar
skola användas eller icke. Det blir således
Kungl. Maj:t som bestämmer takten.

Såsom ytterligare skäl för att 500 000
kronor äro ett för lågt belopp vill jag anföra,
att vi nu — såsom statsrådet verifierat
i andra debatter — ha en avsevärd
export av fisk och att fryshusen äro
ovillkorligen nödvändiga för denna export.
Exempelvis torskfiléer köras i kylvagnar
från Blekinge till Tjeckoslovakien
eller andra delar av Mellaneuropa,
och denna export behöver dessa lagringsmöjligheter.
Samma gäller importen,
om jag får kalla det så, av lax,
fångad vid polska kusten. Den senaste
siffran har jag inte fått del av, men enbart
i min hembygd har det nog på ett
par månader förts i land 50 ton lax, som
sedan fått transporteras till Göteborg för
alt läggas in i fryshus, tills den kan avyttras.
Vi måste bygga fryshus vid kusterna,
således där fiskarena äro bosatta,
så att fiskvaran fortast möjligt kommer

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. stöd åt fiskerinäringen m. m.

in i lagerlokaler — precis som böndernas
spannmål kommer in i lagerhusen
— och sedermera kan avsättas. Framför
allt tänker jag då på exporten till länderna
i Mellaneuropa, vilken export för
närvarande utvecklas glädjande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som förordats i den av herr Tjällgren
m. fl. vid punkten anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innefattades i
motsvarande del av den av herrar Hollertz
och Nilsson i Göingegården vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades
i angivna del av herrar Hollertz
och Nilssons i Göingegården reservation.

Herr Näsgård äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A 1 i
jordbruksutskottets utlåtande nr 29 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Hollertz och Nilsson i Göingegår -

den vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som förordats i den av herr Tjällgren
m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 37.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Tjällgren m. fl. vid punkten
anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 44;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna A 2 och A 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 4.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
ber att med stöd av vad jag tidigare har
anfört få yrka bifall till den vid punkt
A 4 antecknade reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Anderberg,
att vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt skulle bifallas
med den ändring i fråga om anslagsbeloppet,
som förordats i den av
herr Carl Edmund Eriksson m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt
vidare enligt herr Anderbergs yrkande;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 punkten
A 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i fråga om anslagsbeloppet,
som förordats i den av herr
Carl Edmund Eriksson m. fl. vid punkten
anförda reservationen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 24;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens
förläggning.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 31, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om förläggning
av fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök.

I proposition nr 49 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen, såvitt nu var i fråga,
att besluta inrättande från och med
den 1 juli 1948 av en fiskeristyrelse med
statens fiskeriförsök.

Kungl. Maj:ts förslag avsåg förläggning
av fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
till Stockholm.

I samband härmed hade jordbruksutskottet
till behandling förehaft, bland
andra, följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
I: 255 av herr Persson, Ivar m. fl.,
likalydande med 11:405 av herr Johansson
i Torp m. fl., samt 11:417 av herr

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

Senander m. fl., vari i förevarande hänseende
hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att fiskeristyrelsen skulle förläggas
till Göteborg.

I utlåtandet nr 15 hade utskottet i förevarande
delar hemställt, att riksdagen
måtte dels besluta inrättande från och
med den 1 juli 1948 av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök och dels med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å de likalydande motionerna I:
255 och 11:405 samt motionen 11:417
i denna del besluta, att fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök skulle förläggas
till Stockholm.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade första kammaren
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till de likalydande motionerna
1:255 och 11:405 samt motionen II:
417 i denna del beslutat, att fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök skulle
förläggas till Göteborg, under det att
andra kammaren bifallit vad utskottet
hemställt.

För frågans avgörande genom sammanjämkning
hade utskottet i det nu
föreliggande memorialet hemställt, att
första kammaren måtte, med frånträdande
av sitt i ämnet tidigare fattade beslut,
biträda andra kammarens beslut
om förläggning av fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök till Stockholm.

Reservation hade avgivits av herrar
Hollertz, Osvald, Nilsson i Göingegården,
Johansson i Torp och Utbult, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet bort
föreslå gemensam omröstning i stället
för sammanjämkning.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! För några dagar sedan fattade
riksdagens båda kamrar beslut om att
inrätta en fiskeristyrelse. Kamrarna voro
ense om detta. Beträffande förläggningsorten
däremot rådde det olika uppfattningar.
Första kammaren fattade beslut
om att fiskeristyrelsen skulle förläggas
till Göteborg, och det beslutet fattades
med stor majoritet. Andra kammaren beslöt,
att styrelsen skulle förläggas till
Stockholm, och detta beslut fattades med

en ganska liten majoritet. Man kan nog
utan överdrift våga påstå, att majoriteten
inom riksdagen önskade, att styrelsen
skulle förläggas till Göteborg.

Då alltså kamrarna hade fattat olika
beslut, ålåg det jordbruksutskottet att
försöka jämka ihop de skiljaktiga meningarna.
Jordbruksutskottet gjorde det
och kom då med det överraskande förslaget,
att första kammaren skulle godkänna
det beslut, vartill andra kammaren
kommit, d. v. s. att fiskeristyrelsen
skulle förläggas till Stockholm. Några
nya motiv utöver vad som hade anförts
i kamrarna ha inte vi, som inte sitta
i utskottet, fått del av, och de i kamrarna
framförda motiven ha redan tidigare
underkänts därigenom att det,
såsom jag nyss sade, i riksdagen finns
majoritet för förläggning till Göteborg.

Reservanterna — det finns nämligen
fem sådana i jordbruksutskottet — ha
ansett, att man borde försöka anordna
en gemensam omröstning för att därigenom
få fram ett majoritetsbeslut i
riksdagen. Av vissa skäl lär emellertid
inte detta gå för sig, och därför ha inte
heller reservanterna kommit med något
förslag i den riktningen. De skriva endast,
i slutet av sin reservation: »På nu
anförda skäl anse vi, att utskottet bort
föreslå gemensam omröstning i stället
för sammanjämkning.» Då det alltså inte
föreligger något förslag såsom motförslag
till jordbruksutskottets förslag, skulle
jag, herr talman, be att få yrka avslag
på jordbruksutskottets förslag. Jag har
inte riktigt klart för mig vad det kommer
att leda till, för den händelse kammaren
kommer att besluta i enlighet med
avslagsyrkandet, men det är väl någon
av de rättslärda i kammaren som kan
upplysa därom.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
avslag på jordbruksutskottets memorial.

Herr OSVALD: Herr talman! Efter de
omröstningar, som ha företagits i kamrarna
rörande fiskeristyrelsens förläggning,
torde det knappast råda något tvivel
om att det är majoritet för förläggning
till Göteborg. Det är således enligt

Torsdagen den 13 maj 194S em.

Nr 19.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

reservanternas mening egendomligt, att
man skall anmoda den kammare, som
fattat det beslut, som omfattas av riksdagens
flertal, att ge vika för den andra
kammaren. Det har också framhållits i
utskottet, att det huvudsakligen är av
rent konstitutionella skäl som utskottet
ansett sig böra i första hand föreslå en
sammanjämkning. Jag menar emellertid,
att det skulle vara riktigare, om båda
kamrarna finge rösta om denna sak och
att vi således hänskjuta avgörandet till
gemensam votering.

Jag ber därför, herr talman, att i likhet
med den föregående ärade talaren få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
har att på jordbruksutskottets vägnar
med några ord motivera, hur jordbruksutskottet
har kommit till det resultat
som här föreligger.

Då frågan behandlades i riksdagen,
stannade ju, såsom den förste ärade talaren
sade, kamrarna i olika beslut. Det
förelåg inte några ekonomiska frågor i
samband härmed, utan det gällde en
placeringsfråga, och då utskottet inte
ville handla grundlagsstridigt, valde det
den väg, som anges i memorialet, nämligen
att anmoda den ena kammaren att
frånträda sitt beslut.

Man kan givetvis ha olika meningar
om hur man skall gå till väga i ett fall
som det föreliggande. Grundlagarna anvisa
två möjligheter för att åstadkomma
riksdagsbeslut, när kamrarna stanna i
skiljaktiga meningar, nämligen dels
sammanjämkning och dels gemensam
omröstning. Riksdagsordningen § 63

andra stycket lyder: »Stanna kamrarna
över någon fråga, däri ständigt eller i
dess stiille särskilt tillsatt utskott sig
yttrat, uti huvudsakligen eller till vissa
delar olika beslut, då skall utskottet söka
att de olika meningarna, såvida möjligt
är sammanjämka och med förslag
därom till kamrarna inkomma.» Riksdagsordningen
S 65 innehåller i de delar,
som kunna vara av intresse här:
»När, i fråga om statsutgifter — — —
kamrarna fatta stridiga beslut, som ej

uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjämkade, skola bägge kamrarna
var för sig rösta om de olika beslut,
vari vardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de
flesta ledamöters av båda kamrarna
sammanräknade röster, att gälla såsom
riksdagens beslut.» Det stadgas alltså, att
man företar gemensam votering, när det
gäller statsutgifter. Nu anser jordbruksutskottet,
att det här gäller en placeringsfråga
— nämligen huruvida fiskeristyrelsen
skall förläggas till Göteborg eller
Stockholm — och denna fråga är
varken i propositionen eller i utskottsutlåtandet
förenad med några statsutgifter
i den formen, att dessa ändras allt
efter förläggningsorten. Därför har utskottet,
såsom jag nyss sade, valt sammanjämkningslinjen.

Med sammanjämkning menar man, att
man söker finna en linje, där två olika,
men icke oförenliga ståndpunkter kunna
mötas. Detta kan ske så, att i ett
nytt förslag antingen tvistiga punkter
frånskiljas, d. v. s. uteslutas, eller också
eftergifter göras på ömse håll, således
en kompromiss. Någon sammanjämkning
i denna mening kan icke komma
i fråga i förevarande fall. Det har visserligen
skämtsamt i dagspressen och
kanske även kamrater emellan här i
riksdagen talats om att man i ett sammanjämkningsförslag
skulle kunna mötas
på halva vägen, och det har ju föreslagits
vissa andra orter, men man har
väl inte på allvar tänkt sig en kompromiss
på det sättet.

Det säges i professor Malmgrens kommentar
till grundlagarna, att det ibland
kan visa sig tillrådligt med en hemställan
till den ena kammaren att helt frångå
sitt beslut och förena sig med medkammaren,
i vilket fall endast den ena
parten får ge med sig. Det är en sådan
s. k. inbjudan, som har skett i detta fall.
I en uppsats i verket »Sveriges riksdag»
citeras följande uttalande av biskop Rilling
vid eu riksdagsdebatt år 1892: »Den
bestämningen, att båda parterna skola
giva eller avstå något, är en tillfällig bestämning
i begreppet sammanjämkning.
Det väsentliga för detta begrepp är att

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

vara en åtgärd, varigenom två parter,
som hava olika meningar, bliva ense om
samma mening. Detta är sammanjämkningens
begrepp, och mot det strider
ingalunda att den ena parten kan giva
helt med sig.»

Riksdagens praxis ger ett flertal
exempel på att sammanjämkning skett
genom att den ena kammaren frånträtt
ett tidigare fattat beslut och biträtt vad
den andra kammaren beslutat. Vi hade
senast ett fall vid 1947 års riksdag, då
kamrarna kommo till olika beslut om
inrättande av en postanstalt i riksdagshuset
och första kammaren på förslag
av bankoutskottet biträdde andra kammarens
beslut om att sådan anstalt icke
skulle inrättas.

Man finner vid en närmare granskning
av praxis för gemensam omröstning,
att några bestämda linjer inte ha
följts, men att i allmänhet, där en organisationsfråga
kunnat helt isoleras från
en anslagsfråga, omröstning inte ägt
rum i organisationsfrågan. När nu placeringsfrågan
som utskottet bedömt som
en organisationsfråga framhävts såsom
huvudsak, har utskottet varit i ett mycket
svårt läge. Vi ha valt vår linje, eftersom
vi ansågo denna vara den enda
framkomliga, och vi voro rädda för att
vi eljest skulle ha brutit mot grundlagarna.

Hade kostnadsskäl anförts och varit
det dominerande, är det klart, att utskottet
skulle ha kunnat föreslå gemensam
omröstning. Men vi ha, som sagt,
valt vår linje, för att vi skulle vara säkra
på att frågan behandlades grundlagsenligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till jordutskottets
memorial.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jordbruksutskottet
har här framlagt ett sammanjämkningsförslag,
som går ut därpå,
att den ena kammaren skall frånträda sin
mening. Det kan inte råda någon tvekan
om det formellt riktiga och det grundlagsenliga
i att en sammanjämkning föreslås
och bifalles av vederbörande kammare
i den formen, att den frånträder

sin mening. Herr Anderberg framlade en
utförlig argumentering härför. Men det
är fullkomligt självklart att det kan gå
till på det viset. Saken är således alldeles
klar efter mitt sätt att se, i fall här i
denna kammare nu finns en majoritet,
som är beredd att ändra mening och böja
sig för Kungl. Maj :ts uppfattning. Ligger
saken så till, är fältet fritt, och jag
kan inte resa några grundlagsenliga invändningar
mot att det sker.

Men vi skola å andra sidan inte föreställa
oss, att vi på något sätt äro i ett
tvångsläge, att vi äro tvungna att gå
just den nu föreslagna sammanjämkningsvägen.
Jag stryker särskilt under
detta, eftersom många här tyckas mig
leva i den föreställningen, att en gemensam
votering ändå inte är möjlig och att
det inte finns någon annan utväg, utan
att vi få lov att gå den av utskottet föreslagna
vägen. Jag ser inte saken så. Jag
betraktar frågan om gemensam votering
på ett annat sätt och skall be att helt
kort få utveckla min syn på denna
sak.

Det är ganska lustigt, i förbigående
sagt, att iakttaga att frågan om när gemensam
votering är tillåten eller inte
tillåten, i gamla tider, då det fanns olika
majoriteter i de båda kamrarna, hörde
till riksdagens stora livs- och stridsfrågor.
Det är betecknande, att när vi numera
ha en och samma majoritet i båda
kamrarna, denna fråga i regel alldeles
kommit i bakgrunden — jag kan inte
minnas, att jag under tio år har varit
med om någon sådan fråga förut. Om det
vill sig väl — jag menar, om höstens val
skulle leda till att vi få det gamla läget
tillbaka, att det blir olika majoriteter i
kamrarna — få vi måhända tillfälle att
åter exercera våra tankar litet i denna
riktning. Mot bakgrunden av denna eventuella
framtid kanske några utläggningar
i ämnet kunna ha sin betydelse.

Jag kan ställa frågan så: Vad händer,
ifall vi avslå sammanjämkningsförslaget?
Då är det, menar jag, jordbruksutskottets
sak att konstatera, att utskottet misslyckats
med sammanjämkningen. Då skola
vi företaga en gemensam votering. Då är
det inte längre en politisk fråga, inte nå -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristvrelsens förläggning.

got bedömande av vad som är lämpligt,
inte ett räknande av ledamöterna i kamrarna
eller något sådant, utan då är det
en rättsfråga. Och denna rättsfråga bedömer
jag så: nu skall gemensam votering
äga rum.

Jag har i resonemangen om denna sak
förmärkt två betraktelsesätt, som skulle
tala mot att här använda gemensam votering.
Först och främst rör man sig
med talet om att här föreligger en s. k.
»organisationsfråga» och inte en anslagsfråga.

Detta begrepp är någonting som man
har hittat på här i riksdagen, men som
förefaller mig vara ytterligt dunkelt. Jag
har för min del aldrig kunnat begripa
meningen med distinktioner och hur de
frågor skulle vara beskaffade, vilka såsom
»organisationsfrågor» skulle vara undandragna
gemensam votering. Jag får
kanske därför nöja mig med att i detta
sammanhang konstatera, att det på senare
tid har varit ytterligt sällan, som man
av sådan anledning har ansett gemensam
votering utesluten.

Det andra betraktelsesättet är mera förbryllande.
Reservanterna ha i sitt uttalande
givit uttryck åt den föreställningen
— och den framskymtade också i herr
Anderbergs anförande här — att det skall
vara någon skillnad mellan kamrarnas
beslut i fråga om anslagsbeloppet, för att
man skall kunna företaga gemensam votering.
Reservanterna ha ju räknat ut att
kostnaderna med hänsyn till dyrortsgrupperingen
skulle bli något större på det
ena hållet än på det andra.

Detta är att köra in på ett fullkomligt
felaktigt spår. Det står sedan gammalt
fast, att gemensam votering kan äga rum
i sådana fall, då kamrarna äro ense om
beloppet men oense om det ändamål, till
vilket pengarna skola användas. Jag skall
be att få nämna några exempel. Gemensam
votering har ägt rum, då kamrarna
beviljat lika mycket till ett järnvägsbygge,
men första kammaren ville att linjen
skulle få en något annan sträckning än
andra kammaren. Gemensam votering har
också skett, när den ena kammaren velat
bevilja ett belopp till premiering av lastautomobiler,
medan den andra kammaren

velat bevilja samma belopp till inköp av
och försök med lastautomobiler.

Skulle nu någon vilja göra gällande, att
dessa voteringar ha avsett ändamål, som
stått angivna i själva klämmen i omedelbar
anknytning till anslagssumman, men
att det i detta fall ligger annorlunda till,
eftersom frågan om fiskeristyrelsens förläggning
av praktiska skäl har ryckts ut
och behandlats i en särskild punkt, så
vill jag säga att det också finns åtskilliga
exempel på gemensam votering, då ändamålet
med ett anslag har varit angivet i
en särskild punkt. Det celebra, det verkligt
ryktbara exemplet på detta är väl
den gemensamma votering år 1923, som
ledde till att den socialdemokratiska regeringen
störtades. Denna votering gällde
arbetslöshetsdirektiven och ingenting annat.
Jag har letat reda på denna sak i
den framställning om den gemensamma
voteringen, som ingår i det stora verket
om Sveriges riksdag, och funnit att särskilt
Värner Rydén vid det tillfället bestämt
gick in för tanken, att det i detta
fall skulle ske gemensam votering.

Jag ser alltså saken så, att vi böra avslå
jordbruksutskottets hemställan. Och
om så sker kan jag inte se annat än alt
utskottet måste komma till det resultatet,
att man bör framlägga ett memorial med
förslag om gemensam votering. Jag hörde
med tillfredsställelse, att herr Anderberg
ingalunda uteslöt denna eventualitet utan
också hade räknat med den.

Men vad händer, om jordbruksutskottet
inte skulle vilja framlägga ett sådant memorial,
utan i stället anser att saken har
förfallit? Om utgången skulle bli denna,
har riksdagen avstått från att säga sitt
ord och överlåtit avgörandet åt Kungl.
Maj :t. Mången tycker kanske att detta är
en bekväm utväg,men jag skulle vilja vädja
till kammaren, om den inte finner det
naturligast att använda former, som
grundlagarna anvisat för att ge riksdagen
möjlighet att själv fatta beslut. Jag tror
inte att vi böra gå in för den ordning,
som på sin tid gällde i Gustav II Adolfs
ryktbara riksdagsordning och som innebar
att om stånden i någon fråga vore
oense, »så tager Kungl. Maj:t härav det
bäst är».

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

.lag biträder alltså yrkandet om avslag fall. Det är egentligen en fråga som enpå
detta memorial i den fasta förvissning- dast konstitutionsutskottet kan komma
en att vi sedan få ett memorial om ge- att ge svar på.
mensam votering.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att yttra
mig i själva sakfrågan, huruvida kammaren
skall bifalla eller avslå det framlagda
memorialet. Det får ju vara en
kammarens ensak.

Men jag kunde inte uraktlåta att gripa
till ordet, då jag hörde herr Herlitz’ utläggning
här. Jag vill inte säga, att gemensam
votering icke kan äga rum i
detta fall. Det har ju varken herr Herlitz
eller jag någon myndighet att bestämma.
Jag tror dock att man kan säga, att saken
är ganska tveksam. Grundlagarna
skola ju tolkas efter sin ordalydelse, och
man måste då säga sig, att gemensam votering
skall äga rum endast när kamrarna
fattat skiljaktiga beslut om statsutgifter.
Herr Herlitz har påpekat, att det mången
gång varit gemensam votering, även om
kamrarna inte haft skiljaktig mening om
anslagsbeloppet. Detta är alldeles riktigt,
men när gemensam votering i dylika fall
ägt rum, har det hittills alltid gällt anslag,
som varit förknippade med något
villkor, och voteringen har gällt dessa
anslagsvillkor.

I detta fall kan givetvis den frågan
uppkomma, om det här gäller ett anslagsvillkor.
Herr Herlitz utvecklade saken på
det sättet — och jag har därvidlag inte
någon annan mening än han — att om
jordbruksutskottet icke skulle framlägga
ett förslag till gemensam votering, så innebär
det att frågan hänskjutes till
Kungl. Maj:t. Därav följer givetvis, att i
den mån förevarande spörsmål inte anses
vara en utgiftsfråga, är det en organisationsfråga,
vars lösande rymmes
inom Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt.
Man står då tvekande inför
om det här gäller ett anslagsvillkor eller
ej.

Jag skulle i detta avseende vilja säga,
att jag inte tror det är lönt vare sig för
herr Herlitz eller för mig att hävda någon
mening i detta ytterligt tveksamma

Herr HERLITZ: Herr talman! Ingen
kan villigare än jag erkänna, att varenda
fråga om gemensam votering är tveksam.

Jag skulle i det hänseendet kunna berätta
en liten episod från arbetet med
planläggningen av det stora verket om
Sveriges riksdag. Värner Rydén hade ett
mycket stort intresse just för den gemensamma
voteringen, och när vi diskuterade
denna del av arbetet, sade han:
»Ni skola inte föreställa er, att det på
något vis går att analysera den här saken
statsrättsligt, ty jag skall säga, hur
det går till. Det går så till, att vi i statsutskottet
vid ett visst tillfälle tycka, att
det är lämpligt med gemensam votering,
och vid ett annat tillfälle tycka vi annorlunda.
Vi handla fullkomligt medvetet
efter omständigheterna och slå in
på en helt ny praxis, om så är lämpligt.»
Sanningen i denna sats har jag haft
många tillfällen att verifiera. Dessa frågor
ha trasslats till genom allsköns motstridiga
beslut, och det lönar sig ofta
inte alls att söka finna någon linje i
dem.

Men det finns dock vissa saker som
äro fullkomligt klara, och till dem hör
efter min uppfattning just detta, att för
den gemensamma voteringen icke fordras
en skillnad mellan kamrarnas beslut
i fråga om utgiftsbeloppen. Jag får kanske
citera Thulins framställning i verket
om Sveriges riksdag på den punkten.
Han säger: »För övrigt äro alla påståenden,
att man icke kan votera gemensamt
i de fall, då kamrarna besluta lika anslagsbelopp,
ett misstag, enär riksdagen
under lång tid vid mångfaldiga tillfällen
företagit dylika voteringar.»

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag vill
inte gå så långt som den föregående
ärade talaren, som började sitt anförande
nyss med att säga, att varje fråga om
gemensam votering är tveksam. Jag skulle
vilja framhålla att många frågor an -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

gående gemensam votering äro fullständigt
klara; jag vill dock tillägga, att det
också finns åtskilliga frågor som äro
oklara, och framför allt skulle jag vilja
medgiva, att i det tvistiga ämnet om när
gemensam votering skall förekomma ha
alla tänkbara meningar framförts. Riksdagen
har, allt efter omständigheterna
och inte på grund av statsrättens anvisningar,
gjort än si och än så — ofta med
användande av en stor statsrättslig apparat.
Ville man leta efter prejudikat,
skulle man på detta område kunna finna
prejudikat på nästan vad som helst.

Statsrådet Sköld framhöll, att det i
sista hand var konstitutionsutskottet som
skulle kunna avgöra denna sak. Till detta
vill jag endast göra den anmärkningen,
att konstitutionsutskottet inte får tillfälle
att taga ställning till den föreliggande
frågan, om det inte blir en tvist
mellan kammare och talman beträffande
godkännandet av voteringspropositionen.
Och då jag misstänker att någon
sådan tvist icke kommer att uppstå, tror
jag inte att vi i detta fall komma att få
tillgodogöra oss den oförnekliga sakkunskap
i detta ämne, som förefinnes i
konstitutionsutskottet. Vi få i stället försöka
knäcka frågan själva så gott vi
kunna.

I grundlagarna användas två något olika
formuleringar på denna punkt. I regeringsformen
talas om statens reglerande,
och i riksdagsordningen talas om statsutgifter.
Jag skall inte ingå på frågan om
vad dessa tvenne termer innebära — det
torde i detta sammanhang vara onödigt
— men jag vill säga, att även om man
tillämpar en verkligt sträng tolkning av
grundlagarna efter ordalydelsen, får
man väl medge, att här föreligger en fråga
om statsutgifter, även om klämmarna
i de olika beslut, som riksdagens
kamrar ha fattat, vad beloppet beträffar
äro av samma innebörd. Därvidlag
torde det alltså inte föreligga något hinder
för gemensam votering.

Men däremot skulle jag tänka mig att
det föreligger ett klart politiskt eller, om
man så vill uttrycka det, psykologiskt
hinder. All döma av det föreliggande
memorialet vill det nämligen synas, som

om jordbruksutskottets majoritet inte
tänker framlägga något förslag till proposition
för gemensam votering i denna
fråga. Om ett sådant ställningstagande
är lagligt eller inte, det är en fråga, som
jag redan har yttrat mig om, och jag
skall inte vidare ingå på den saken. Och
för den händelse jordbruksutskottet icke
skulle föreslå kamrarna gemensam votering
finns det inte något remedium juris
för riksdagen att komma till rätta med
det förhållandet.

Emellertid tycker jag att vi här stå
inför en ganska intressant konstitutionell
situation, och jag tror att vi böra begagna
tillfället för att göra ett litet prov.
Låt oss alltså avslå jordbruksutskottets
memorial i frågan, så få vi se vad som
händer.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Gent emot herr Herlitz vill jag bara anmärka,
att jag inte har påstått att man
inte kan ha gemensam votering, om anslagsbeloppet
är detsamma i båda kamrarnas
beslut. Jag sade uttryckligen, att
man kan ha gemensam votering även i
sådana fall. Jag har inte ens sagt att jag
anser, att inte gemensam votering kan
förekomma i denna fråga. Jag säger bara
som det är, att hela saken är mycket
tveksam.

Och jag är ganska övertygad om att
den tvärsäkerhet, med vilken herr
Andrén nu uttalat sig i frågan, bottnar
just i den förhoppning han har, att denna
fråga aldrig skall bli föremål för prövning
av den, som har myndighet att
avgöra den.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är ganska förvånad över att
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hos mig kunde upptäcka
någon tvärsäkerhet. Jag har många gånger
märkt tvärsäkerhet i denna kammare,
men hos en helt annan person.

Ingen kunde vid starkare än jag har
gjort i mitt förra anförande understryka
relativismen i den problemställning som
här föreligger. Jag talade om alt alla
tänkbara meningar ha framförts. Jag an -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Sammanjämkningsförslag ang. fiskeristyrelsens förläggning.

tydde ■— och det skulle väl vara min
tvärsäkerhet —- att jag för min personliga
del ansåg att här förelåg en fråga
angående statsutgifter, men jag gick så
långt i relativism att jag bad kammaren
göra ett experiment för att vi sedan skulle
få se vad som skulle hända. Vad kan
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
mera fordra av ovisshet?

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag fordrar ingenting annat än att herr
Andrén även tänker på det gamla ordspråket
om grandet och bjälken.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag tycker att man skall
behandla sådana här saker praktiskt.

För min del är jag övertygad om att
gemensam votering kan företagas i sådana
fall som detta. Båda kamrarna ha
i dag fattat ett beslut, vari de godkänt
den ståndpunkten. Jag syftar på bankoutskottets
förslag till voteringsproposition
i fråga om pensionen åt den italienske
ministern Riccis änka. Regeringen
hade där föreslagit en pension utan
några villkor, men en ledamot av bankoutskottet
hade reserverat sig för att
vid denna pension skulle bindas det villkoret,
att den skulle utgå till änkan, så
länge hon var ogift. Denna reservation
segrade i andra kammaren, och nu har
bankoutskottet framlagt en voteringsproposition,
som godkänts av båda kamrarna.
I detta fall gäller det alltså inte
beloppet utan villkoren, och ingendera
kammaren har haft någon invändning
mot voteringspropositionen.

Jag måste erkänna att jag i bankoutskottet
från början närmast var för att
man skulle vädja till endera kammaren
att frånträda sitt beslut. Vår sekreterare
kunde emellertid uppvisa en mängd prejudikat
på att gemensam votering i detta
fall var möjlig.

Gemensam votering kan säkerligen tillgripas
också i detta fall, men när det
finns rum för en viss tveksamhet, har
man å andra sidan möjlighet att gå sammanjämkningens
väg. Jordbruksutskottet
har nu vädjat till första kammaren att

frånträda sitt beslut, och jag tror att
kammaren gör klokt i att godtaga jordbruksutskottets
förslag. Skulle det emellertid
avslås, är jag övertygad om att utskottet
kommer att framlägga ett förslag
till proposition om gemensam votering.

Under uttalande av detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag

skall inte förlänga diskussionen med
statsrådet Sköld. Jag skulle kunna rikta
samma replik till honom som han använde
mot mig. Men på en punkt kan jag
vara tvärsäker — sentensen om grandet
och bjälken är inte något ordspråk, utan
ett bibelord.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under
behandling varande memorialet hemställt;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olilon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt memorial nr 31, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 34;

Nej — 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. omtryckning av samtliga gällande
författningar.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,
i anledning av väckt motion angående
omtryckning av samtliga gällande författningar.

I en inom första kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 20, hade herr Fahlander —
under anförande, bland annat, att det
vore synnerligen önskvärt, att samtliga
vid en viss tidpunkt, exempelvis den 1
januari 1950, gällande författningar omtrycktes,
varigenom hänsyn icke längre
skulle behöva tagas till före detta datum
utkomna författningssamlingar — hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
åtgärder i motionens syfte.

I sitt utlåtande nr 1 över motionen
hade utskottet förklarat sig dela motionärens
uppfattning, att det skulle vara
ändamålsenligt om vid viss tidpunkt en
omtryckning skedde av samtliga gällande
författningar, och hemställt, att första
kammaren för sin del ville besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om åtgärder i motionens syfte. Vid utlåtandets
föredragning i första kammaren
hade kammaren beslutit att för förnyad
behandling återremittera ärendet
till utskottet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»Föreliggande utredningar, förslag och
åtgärder tillgodose blott i begränsad omfattning
motionärens tankegång, men utskottet
vill icke underlåta att framhålla
att de åtgärder, som kunna motses på
området för kommunal upplysningsverksamhet,
liksom utgivande i vidgad omfattning
av författningshandböcker dock

torde komma att medföra någon lättnad
då det gäller önskemålet att erhålla
överblick av vad som gäller av utfärdade
lagar, förordningar och kungörelser,
särskilt på det kommunala området.
Vid närmare övervägande av det förslag
motionären framställt, nämligen att
samtliga vid en viss tidpunkt, exempelvis
den 1 januari 1950, gällande författningar
skulle omtryckas i syfte att därefter
onödiggöra efterforskningar före
denna tidpunkt, måste utskottet understryka
att en dylik åtgärd otvivelaktigt
skulle innebära ett synnerligen omfattande
arbete och därtill draga mycket
dryga kostnader. Det kan dessutom ifrågasättas
om ett dylikt sammelverk ändå
skulle fylla sitt syfte. Kommittén för
kommunal upplysningsverksamhet har
emellertid förordat att vid mera omfattande
författningsändringar icke blott
själva ändringen skulle intagas i Svensk
författningssamling utan hela författningen
i dess nya gestalt. Detta förslag
vill utskottet förorda. Även andra utvägar
för att tillgodose det här berörda
behovet läte sig tänkas och böra bli föremål
för överväganden.

Utskottet skulle ytterligare för sin del
finna det vara av värde om det inom
Kungl. Maj:ts kansli funnes en rådfrågningsbyrå,
tillgänglig för allmänheten,
varifrån besked kunde givas om gällande
lagar och författningar. Fn dylik central
skulle också ha en värdefull uppgift
att fylla i lagstiftningsarbetet.

Med vad sålunda anförts hemställer
utskottet, att första kammaren i anledning
av förevarande motion, I: 20, för
sin del ville besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte fästa uppmärksamheten
på det behov, som här
föreligger, samt hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, som
ett närmare bedömande må föranleda.»

Herr IIERLITZ: Herr talman! Det

skulle vara mig en stor glädje, om kammaren
hade tid att ägna någon liten
stund också åt att uppmärksamma ett utlåtande
från första kammarens första tillfälliga
utskott, som jag tycker verkligen

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 %m.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

vore förtjänt av att kammaren ville noga
begrunda det.

Jag har ett särskilt intresse av det
ämne, som behandlas i detta utlåtande,
därför att jag medverkade till att det föregående
utlåtandet i samma fråga blev
återremitterat till vederbörande utskott.
Jag fäste stora förhoppningar vid utskottets
nya utlåtande, och anledningen
till att jag nu griper till ordet är den,
herr talman, att jag har blivit djupt besviken.

Kammarens ledamöter behagade kanske
först göra klart för sig vad det här
gäller. Jag ber att ni då inte se på rubriken
— tv utlåtandet handlar inte om
vad som står i den — utan i stället gå
till klämmen. Där hemställes att riksdagen
skall fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på »det behov som här föreligger».
Man väntar sig då att av motiveringen
få upplysning om vilket behov
som föreligger. Det visar sig emellertid,
om man letar runt om i motiveringen,
att utskottet icke på någon punkt har
angivit vad det är för behov som omtalas
i klämmen. Nå, det är nu en brist
i redigeringen. Vad det gäller är väl behovet
av åtgärder för att göra det lättare
för medborgarna att orientera sig i
lagar och författningar.

Vad har då utskottet gjort med anledning
av kammarens återremiss? Kammaren
får veta att, såsom jag omnämnde
i den förra kammardebatten, den fråga,
som utskottet behandlat, har varit
föremål för en ingående utredning. Man
skulle ha väntat, att utskottet intresserat
sig för att låta kammaren veta någonting
om denna utredning, som är verkställd
av överståthållare Nothin. Kammaren får
emellertid bara veta, att utskottet har tagit
del av denna utredning; mera säges
inte. Det finns i utskottets utlåtande icke
en antydan om innehållet i utredningen,
som dock är av grundläggande betydelse
för hela detta ämne. Det hade varit
så mycket mera önskvärt som utredningen,
som jag förmodar att utskottet har
sett på närmare, icke finns tillgänglig i
tryckt form utan endast är stencilerad.

Men vad värre är: utredningen har,
såsom jag nämnde, föranlett remiss till

ett stort antal myndigheter, vilka ha diskuterat
det utomordentligt vanskliga
spörsmålet mycket ingående. Där har
man fått en verkligt intressant inblick
i problemet, olika utvägar ha dryftats
och olika uppslag ha framförts och
kritiserats. Jag förvånar mig över att
utskottet inte bär velat låta kammaren
få del av något av vad som därvid framkommit.
Jag vågar utgå ifrån att utskottets
sekretariat haft så mycken tid
till sitt förfogande, att det skulle ha varit
möjligt att ge oss ett litet referat till
orientering i vad saken gäller.

Men detta må vara nog sagt om utskottets
utredning i sak. Vad är det då
utskottet föreslår? Jag måste då be herrarna
att följa med i betänkandet.

Det som här är det väsentliga, nämligen
åtgärder till åstadkommande av
bättre överblick över lagar och författningar,
berörs på första sidan av utskottets
utlåtande. Jag är ledsen att behöva
säga, att utskottet fullständigt har missförstått
vad som tidigare har förekommit
i denna sak. Utskottet har nämligen
i utlåtandet ett stycke, där det talas om
att överståthållare Nothin har föreslagit
utgivande av författningshandböcker.
Denna uppgift har, förklarar utskottet,
blivit anförtrodd åt en nämnd,
i vilken jag, i förbigående sagt, har äran
att vara ordförande. Utskottet gör sig
här skyldigt till ett fullkomligt missförstånd.
Överståthållare Nothin har framlagt
ett förslag om en anordning, som i
viss mån skall ersätta Svensk författningssamling.
Den nämnd, i vilken jag
är ordförande, har till uppgift att ge
anslag för utgivande av nyttiga handböcker
inom olika grenar av förvaltningen.
Det är ju en helt annan sak!
Därmed faller det sista stycket på första
sidan av utlåtandet, där utskottet säger,
att det ändå är åtskilligt som har
åtgjorts på detta område. Nej, det som
är åtgjort är som en liten droppe i en
törstig strupe! Här slår sig alltså utskottet
till ro med ett konstaterande, som
egentligen innebär, att ingenting alls
har åtgjorts för det som är det väsentliga
i den fråga som det gäller.

Vad har då utskottet i stället att er -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

bjuda som underlag för en skrivelse till
Kungl. Maj:t? Jo, utskottet har några egna
uppslag. Det har nu avfört den tanke
hos motionären som ligger till grund
för hans framställning, nämligen en stor
publikation av författningar. Men så har
utskottet fått den idén, att det förordar
att vid mera omfattande författningsändringar
icke blott själva ändringen
skall intagas i Svensk författningssamling,
utan hela författningen i dess nya
gestalt. Härom är för det första att säga,
att även detta uppslag är som en liten
droppe. Det löser mycket litet av de
svårigheter som vi stå inför. För det
andra måste jag konstatera, att utskottets
förslag är ogenomförbart. Utskottet
kan väl icke på allvar mena, att om vi
t. ex. ändra tio eller tjugu paragrafer i
strafflagen eller taxeringsförordningen,
så skall man i Svensk författningssamling
trycka om strafflagen respektive
taxeringsförordningen i dess helhet. Det
är ett uppslag som är ogenomförbart i
den form som det här har framförts.

Än mer frågande står jag inför det
uppslag, som framföres i sista stycket.
Där kommer utskottet med det hugskottet,
att man inom Kungl. Maj ds kansli
skulle inrätta en rådfrågningsbyrå, tillgänglig
för allmänheten, varifrån besked
kunde givas om tillgängliga lagar och
författningar. Jag står alldeles frågande
inför detta uppslag, desto mer oroad av
det som jag starkt misstänker, att det
har tillkommit på grund av missuppfattning
av någon utskottets ledamot av
funderingar av en helt annan innebörd,
som jag har utvecklat i andra sammanhang.
Jag avvaktar därför upplysning
om hur utskottet har tänkt sig utformningen
av en sådan där rådfrågningsbyrå,
till vilken allmänheten skall få
vända sig — är det med juridiska spörsmål
över huvud eller bara för att få
veta vad som står i lagar och författningar?
— innan jag kan fälla något definitivt
omdöme.

Herr talman! Jag är utomordentligt
intresserad av detta ämne, men jag
måste säga, att om riksdagen skall skriva
till Kungl. Maj:t i ett ärende, tycker
jag nog ändå att riksdagen bör ha nå -

got att komma med, helst några klara
linjer eller åtminstone ett påpekande av
något behov, som inte tidigare uppmärksammats,
eller som minimum en någorlunda
klar uppfattning om vad saken
gäller och vad i ärendet tidigare förekommit.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr SÖDERKVIST: Herr talman! Sedan
jag nu har lyssnat till herr Herlitz’
anförande måste jag säga, att han är
synnerligen svår att göra till lags.

När denna fråga var före första gången
här i kammaren den 3 mars, yttrade
herr Herlitz bl. a., att »denna motion är
som en suck ur mitt eget hjärta». Det
var med andra ord tydligen något som
han hade gått och burit på ganska länge
och som han nu kände tillfredsställelse
över att herr Fahlander hade framlagt
i hans ställe. Jag kan dela upp herr
Herlitz’ anförande den gången i två huvuddelar.
Den ena delen skulle kunna
sägas ha denna suck till huvudrubrik,
den andra delen innebar egentligen endast
ett beklagande av att hur angeläget
det än var att få igenom motionen och
få den effektuerad, så trodde herr Herlitz,
att de praktiska svårigheterna att
realisera detta uppslag skulle bli övermäktiga.

Sedan vi i utskottet fått motionen
återremitterad ha vi gjort vad vi kunnat
för att göra herr Herlitz till viljes.
Vi ha försökt att behålla det huvudsakliga
av motionärens önskemål, samtidigt
som vi ha gått herr Herlitz till mötes
och beaktat hans fruktan att det
inte skulle gå att realisera tanken på
eu omtryckning av samtliga författningar
med vissa givna tidsintervaller. Vi
ha konfererat med en av ledamöterna i
den utredning, som nämns i utlåtandet,
nämligen direktören i Landskommunernas
förbund Sixten Larsson. Även han
instämde i motionärens önskemål, men
han trodde liksom herr Herlitz, och för
övrigt även utskottet i dess helhet, att
det nog under nuvarande tider skulle
visa sig omöjligt att förverkliga motio -

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

närens önskemål. Utskottet inskränkte
därför yrkandet till att blott de författningar,
som bli föremål för mera
omfattande ändringar, skola nytryckas.

Det förvånar mig, att herr Herlitz tycker
att detta förslag är något så märkvärdigt.
Faktum är dock att den omnämnda
utredningen, vars betänkande
avlämnats till lvungl. Maj :t, har just denna
passus i sitt förslag. Det föreslås
där, att författningar, i vilka mera avsevärda
ändringar göras, skola nytryckas,
således att icke blott själva ändringen
skulle intagas i Svensk författningssamling,
utan hela författningen i
dess nya gestalt. Det är naturligtvis riktigt
som herr Herlitz säger, att en del
författningar äro så omfattande, att det
inte är möjligt att göra en dylik omtryckning.
Men i dylika fall bör det väl
med det yrkande, som utskottet har
framställt, vara möjligt att överlämna,
ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

Jag kan inte vitsorda den historieskrivning
som herr Herlitz kom med
angående omständigheterna vid motionens
återremitterande till utskottet. Det
var inte alls överståthållare Nothins betänkande
som var huvudanledningen till
återremissen. Det var herr Sandberg,
som yrkade återremiss med hänsyn till
den proposition som skulle komma angående
den fortsatta utbildningen av
kommunala tjänstemän. Herr Sandberg
nämnde i sitt förslag om återremiss särskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 165.
Det var alltså på herr Sandbergs förslag
som kammaren beslutade återremiss.
Det är visserligen riktigt, att herr Herlitz
nämnde den Nothinska utredningen
i sitt anförande, men det var, fastslår
jag, herr Sandbergs förslag som låg till
grund för återremissbeslutet. I herr
Sandbergs yrkande instämde herr Herlitz.

Vad beträffar missförståndet i fråga
om den andra utredningen, som nämns
i utlåtandet, har jag bara att säga, att
den uppgiften lämnades inför utskottet
av en person som vi ha vant oss vid att
kunna lita på. Ett utskott har givetvis
inte möjligheter att kontrollera om alla
uppgifter, som framkomma under ett

ärendes behandling, äro absolut riktiga
och till alla delar att lita på. Vi trodde
att uppgiften var riktig, varför den också
inflöt i utlåtandet.

Ungefär detsamma är förhållandet
med uppgiften om den rådfrågningsbyrå,
som nämns i utlåtandet. Även den
uppgiften framkom under direktör Larssons
närvaro i utskottet. Jag kan nämna,
att han för sin del fann förslaget
beaktansvärt. Vad som anförs i en motivering
kan väl dessutom inte betraktas
som så bindande, att man inte där
kan göra vissa påpekanden, även om
dessa uppslag senare kanske inte till
punkt och pricka kunna realiseras. Vi
ansågo dock att även detta uppslag var
värt att undersökas.

Det gläder mig att herr Herlitz till
sist kommit underfund med vad utskottet
menar med sitt yrkande. Jag skulle
tro att de flesta av kammarens ledamöter
redan på förhand varit på det klara
med att vi velat bereda medborgarna
någon lättnad i de svårigheter, som enligt
vad motionären påpekat föreligga
för allmänheten då man skall bläddra i
mängden av författningar och söka ta
reda på vad som verkligen är gällande
lag och författning.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ: Jag ber att få fastslå,
att herr Söderkvist visserligen i så
måtto har rätt, att herr Sandberg framställde
sitt yrkande om återremiss på
den grund, som herr Söderkvist angav.
Men då jag sedermera anslöt mig till
detta yrkande, skedde det under uttrycklig
förklaring, att jag för min del påkallade
återremiss med hänsyn till den
Nothinska utredningen och vad därmed
sammanhängde, och jag träffade så
många av kammarens ledamöter som delade
min mening, att jag trodde mig ha
något skäl att förvänta, att utskottet inte
skulle alldeles som luft betrakta vad jag
i det sammanhanget sade.

Vad sedan ärendets fortsatta beredning
beträffar, så nämnde herr Söder -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

kvist åtskilligt om att han konfererat med
direktören i Landskommunernas förbund,
herr Sixten Larsson. Ja, det är
gott och väl, men han representerade en
utredning, som har legat helt och hållet
vid sidan av det ämne som jag talar om.

Jag ser på denna sak på precis samma
sätt nu som jag gjorde förra gången,
även om herr Söderkvist fann någon
skiljaktighet mellan min inställning nu
och då.

Jag hyser, mina herrar, det djupaste
bekymmer över denna sak. Jag hyser
det djupaste bekymmer över den massa
av lagstiftning som vi ha och över de
svårigheter det nu faktiskt erbjuder för
menige man att göra sig förtrogen med
lagarnas innehåll. Jag ser däri en utomordentligt
viktig samhällsfråga. Men just
därför, herr Söderkvist, är jag angelägen
om att Sveriges riksdag, om den vill
säga någonting till Konungen om detta
bekymmer, inte säger det på ett sådant
sätt, att initierade personer ta sig för
huvudef, därför att de finna det hela så
desorienterat. Det skall ske på ett sådant
sätt, att svenska riksdagen visar, att den
tänkt på saken och uppmärksammat problemen,
innan den lägger fram ärendet
för Kungl. Maj :t.

Det är ur den synpunkten, som jag
tycker att de missuppfattningar som jag
här pekat på kunna vara av betydelse.
Man kan inte vara så noga med varje detalj,
sade herr Söderkvist, men så pass
litet som detta utlåtande är, tycker jag
nog att utlåtandet borde ha varit riktigt.
Framställer man t. ex. ett krav på nytryck
av ändrade författningar, så kan
inte den svenska riksdagen med bibehållen
självaktning uppställa den orimliga
satsen, att det alltid skall företagas nytryck
vid mera omfattande författningsändringar.
Det är dock vad som sägs i
utlåtandet. Den svenska riksdagen kan
inte heller bygga ett uttalande på ett
missförstånd av så kapital natur som att
man blandar samman frågan om åstadkommande
av förvaltningsrättslig litteratur
och frågan om formerna för publikation
av författningar.

Jag tycker inte, att man anlägger obe 5

Första kammarens protokoll 1948. Nr 19.

höriga krav på noggrannhet, om man i
ett ämne, som ligger en varmt om hjärtat,
ser så noga på ärendet som jag här
har gjort.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag

skall tillåta mig att till denna diskussion
knyta några reflexioner, därför att jag
har haft den lyckan eller olyckan att
deltaga i utskottets förhandlingar om
detta ärende.

Det är till att börja med, som herr Herlitz
betonat, alldeles självklart, att detta ämnesområde
ingalunda är av ringa vikt. Det
har mycket stor betydelse för alla, som
deltaga i vårt lands offentliga liv. Detta
betygades bl. a. av den representant för
Landskommunernas förbund, som utskottet
hade uppe till rådfrågning. Det var
rätt chockerande att höra honom helt
godlynt säga, att det antagligen förhåller
sig på det sättet, att en tredjedel av våra
kommuner lever efter en kommunal författningshandbok,
som daterar sig från
slutet av 1930-talet, att en annan tredjedel
möjligen lever efter någon handbok,
som utkom i början på detta årtionde,
och att den sista tredjedelen — och det
ansåg han nog vara högt räknat — tilllämpar
nu gällande författningar. Denna
lilla illustration, som med avsikt målades
litet karikatyrmässigt, speglar nog samtidigt
en verklig situation. Herr Herlitz,
som på detta område besitter en ovedersäglig
sakkunskap — det äro vi fullt på
det klara med — har också talat om den
saken.

Herr Herlitz ironiserade — som jag
kan erkänna med en viss rätt — emot en
del av vad utskottet bär skrivit. Jag skall
inte ge mig in på alla detaljerna utan
bara säga några ord om »rådfrågningsbyrån».

Det förhåller sig tydligen på det sättet,
att man även inom Kungl. Maj ds kansli
sedan ganska lång tid tillbaka har haft
sin uppmärksamhet riktad på dessa sammanhang.
Man har emellertid inte heller
där kommit till några direkta resultat;
man har inga medel att föreslå, om
vilka man tror sig kunna säga, att de
skulle bringa ordning och reda i det hela.

Nr 19.

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

Man har likväl gjort vissa försök. Embryon
till sådana »rådfrågningsbyråer»
torde finnas inom olika departement.

Jag har för min del tagit personliga
kontakter med Kungl. Maj:ts kansli. Man
har då framhållit, att det möjligen härvidlag
inte vore del rätta att skapa en
central byrå, utan att det måhända vore
bättre att inom vederbörande departement
inrätta dylika rådfrågningsbyråer.
Inrikesdepartementet skulle t. ex.
därigenom ha möjlighet att ge upplysningar
om kommunallagarna, jordbruksdepartementet
angående bidragsgivandet
och socialdepartementet om de tusen och
en sociala författningar, som vi ha att
tillämpa. Den utvägen skulle man alltså
åtminstone kunna tänka sig. Det kan också
diskuteras, har man sagt, om inte länsstyrelserna
skulle kunna kopplas in i
detta sammanhang — på vilket sätt är
svårt att säga. När jag frågat, hur man
tänkt sig saken, har man svarat, att det
bara gällde ett diskussionsuppslag.

För att till sist ge något större auktotoritet
åt tanken på rådfrågningsbyråer
än utskottet i sitt utlåtande — vilket bär
det olycksaliga numret 13 — har kunnat
åvägabringa, kan jag åberopa, att jag
vid kontakt med en pågående utredning,
som kallar sig trycksakssakkunniga, har
funnit, att man inom denna krets för närvarande
har under diskussion just ett
förslag om en rådfrågningsbyrå under en
byråchef, placerad i statsrådsberedningen
och helst underställd en konsult.

Det ser alltså ut, som om denna tanke
inte är så löst framkastad, som herr Herlitz
tycks förmoda. Jag vill också säga,
att tanken endels kommer från herr Herlitz
själv. Den har emellertid redan tagits
om hand av dessa trycksakssakkunniga.
Vi visste visserligen inte om det,
när utskottsutlåtandet skrevs, men det
skadar väl inte, att tanken kommer fram
i detta sammanhang.

Det förvånade mig till sist, att herr
Herlitz yrkade avslag. Jag hade inte väntat
det, tv om avslagsyrkandet vunne
majoritet, skulle ju ingenting hända. Då
skulle riksdagen inte säga någonting utan
undertrycka alla^e påpekanden, som likväl
i detta sammanhang gjorts. Det skulle

jag finna vara högst olyckligt, och därför
tycker jag, att kammaren utan någon
större tvekan borde kunna godtaga det
utskottsutlåtande, som föreligger. Dess
hemställan innebär, att man överlämnar
åt den sakkunskap, som obestridligen finnes
i Kungl. Majrts verk och inrättningar,
att ta sådana åtgärder under övervägande,
som här kunna befinnas nödiga
och nyttiga.

Herr HERLITZ: Herr talman! Bara ett
par ord angående den där rådfrågningsbvrån,
som nu fick en något rikare förgrenad
gestalt i herr Arrhéns yttrande.
Det blev inte bara en rådfrågningsbyrå
utan flera, i de olika departementen och
eventuellt också i länsstyrelserna, fast
han inte visste hur det hela skulle ordnas.

Jag begärde nu bara ordet för att alldeles
bestämt få rikta en gensaga mot påståendet,
att denna tanke endels kommer
från mig. Det hänger så ihop — om jag
får besvära kammaren därmed — att jag
under mitt sysslande med lagstiftningsfrågor
har varit intresserad av att det
till fromma för själva lagstiftningsarbetets
planmässighet skulle finnas en central
inom kansliet, som kunde vara lagskrivarna
till hjälp och ge dem överblick
över lagar och författningar, så att dessa
skreves efter samma schemata i olika
departement. Det har alltså varit en fråga
om lagstiftningens enhetlighet; det
har gällt en central, där en herre ifrån
ett departement skulle kunna förfråga
sig om hur man förfar i andra departement,
o. s. v.

Jag ber att detta inte utges såsom någon
sorts fadderskap till tanken på en
rådfrågningsbyrå för allmänheten. Märk
väl, att jag inte alls vill bryta staven över
den tanken! Det är en sund sak i och för
sig, att myndigheterna gå allmänheten
till handa med upplysningar om både
det ena och det andra. Det är en viktig
uppgift för myndigheterna — naturligtvis!
Jag menar bara att man inte skall
kasta fram så lösa funderingar som här
har skett. Även om man har hört att vissa
kungliga kommittéer ha tänkt i sam -

Torsdagen den 13 maj 1948 em.

Nr 19.

Ang. omtryckning av samtliga gällande författningar.

ma riktning, så är det ju inte skäl nog
att utan närmare övervägande av saken
be riksdagen ställa sig bakom förslaget.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens
första tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att rationalisera och
förbilliga varudistributionen i landet;

nr 10, i anledning av väckt motion om
utredning rörande trafiksäkerheten vid
korsning mellan järnväg och väg; samt
nr 11, i anledning av väckt motion
om åtgärder till undvikande av att polisförhör
anställes med person som utskrivits
från sinnessjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 19.

Fredagen den 14 maj 1948.

Fredagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 248, med förslag till butikstängningslag; nr

252, angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst i samband med statsförvärv
av enskild järnväg;

nr 253, med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210);

nr 254, angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49, m. m.;

nr 255, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län; och

nr 256, angående ersättning till Hj.
Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom.

Ang. kombinerade språkskrivningar i
vissa examina.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Fahlanders interpellation angående kombinerade
språkskrivningar i vissa examina,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Fahlander — med hänsyftning på språkskrivningarna
vid läroverken — till mig
riktat följande frågor:

1. Anser statsrådet införandet av kombinerade
skrivningar önskvärd?

2. Från vilken tidpunkt skola de i så
fall bli obligatoriska?

Den nya typ av skrivningar i främmande
levande språk, som brukar benämnas
kombinerade prov, d. v. s. en
kombination av skriftlig översättning
från det främmande språket till svenska
samt från svenska till det främmande
språket, i båda fallen utan begagnande
av hjälpmedel, har, såsom interpellanten
antyder, varit föremål för försök i ganska
stor skala från och med vårterminen
1942. Enligt vad skolöverstyrelsen meddelat,
har en undersökning av försöken
och deras resultat visat, att försöken i
allt väsentligt slagit väl ut och att vederbörande
lärare vid försöksskolorna förordat
den kombinerade skrivningsformen.
I anledning härav föreslog överstyrelsen
i höstas, att kombinerade prov
skulle anordnas för alla de främmande
levande språk, där skriftliga examensprov
förekomma, i realexamen från och
med vårterminen 1949 och i studentexamen
från och med vårterminen 1950.

Införandet av kombinerade skrivningsprov
i avgångsexamina förutsätter givetvis,
att också övningsskrivningarna under
terminerna i viss omfattning utgöras
av kombinerade skrivningar. Skolöverstyrelsen
har i sin framställning närmare
angivit, i vilken utsträckning de
olika formerna av övningsskrivningar
enligt överstyrelsens mening borde förekomma
under terminerna.

Från vissa lärarsammanslutningars sida
riktades mot skolöverstyrelsens förslag
kritik, vilken dock till stor del avsåg
den ökning av lärarnas arbetsbörda,
som ansågs bli en följd av anordningen,
särskilt om de under terminerna anordnade
övningsskrivningarna skulle i så
stor omfattning, som skolöverstyrelsen
från början förutsatte, utgöras av kombinerade
prov. Sedan skolöverstyrelsen
haft tillfälle att närmare överväga de sålunda
gjorda invändningarna och i an -

Fredagen den 14 maj 1948.

Nr 19.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

slutning till dem modifiera sin ståndpunkt,
särskilt i fråga om antalet övningsskrivningar
av kombinerad typ under
terminerna, ha emellertid lärarsammanslutningarna
förklarat sig vara ense
med skolöverstyrelsen i fråga om den
föreslagna anordningen.

För min egen del har jag kommit till
den uppfattningen, att införandet av den
kombinerade skrivningsformen skulle
lända språkstudierna vid våra högre
läroanstalter till nytta och bidraga till
att främja den inriktning av språkundervisningen
mot mera praktiska mål och
mot bättre språkbehärskning, som numera
eftersträvas. Härtill kommer — såsom
jag förut nämnt — att resultaten av
de anställda försöken visat sig gynnsamma
och att de med försöken sysselsatta
lärarna själva tillstyrkt omläggningen.
Under sådana omständigheter
tvekar jag ej att tillstyrka införandet av
kombinerade prov i avgångsexamen i enlighet
med det framlagda förslaget.

Vad så beträffar interpellantens andra
fråga, vill jag framhålla, att jag är fullt
medveten om att en omläggning sådan
som denna måste förberedas i god tid.
Det förnyade övervägande, som skolöverstyrelsen
ägnat frågan, har medfört visst
uppskov med det ståndpunktstagande,
som ålegat mig och vartill jag nu kommit.
Detta uppskov medför, att den generella
omläggningen av skrivningarna
icke kan eller bör äga rum vid de av
skolöverstyrelsen ursprungligen föreslagna
tidpunkterna, eller beträffande realexamen
vårterminen 1949 och i fråga
om studentexamen vårterminen 1950. Ett
uppskov på ett år synes mig — i likhet
med vad skolöverstyrelsen i sitt sista
yttrande i frågan tillstyrkt — vara erforderligt,
och jag kominer alltså att tillstyrka,
att den nya skrivningsordningen
inträder vårterminen 1950 respektive
vårterminen 1951.

Herr FAlILANDElt: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt vördsamma tack för svaret. Det är
ytterst sällan en interpellant får så kla -

ra och positiva svar på framställda frågor.

Den här föreslagna reformen kommer
att, om inte bilda epok, så dock innebära
en utomordentlig förbättring när
det gäller språkstudierna i våra högre
skolor. Den gamla, mer filologiskt betonade
eller teoretisk-grammatiska undervisningen
får här lämna plats för en
mera praktiskt orienterad sådan, som
säkert kommer att bli till nytta när det
gäller elevernas språktillägnelse.

Inte mindre välkommet var svaret beträffande
längden av den övergångstid,
som anses erforderlig innan det nya
systemet börjar tillämpas helt. De farhågor
man har kunnat hysa för de besvärligheter,
som en alltför kort övergångstid
kunnat medföra, äro nu helt eliminerade.
Att bekymmer förefunnits i detta
avseende ha insändarspalterna i våra
dagstidningar visat. Dessa insändare ha
emanerat dels från lärarhåll, dels från
målsmannahåll. Jag tror att man på
båda dessa håll i dag är beredd att instämma
i det tack, som jag ber att få
framföra för de i interpellationssvaret
anförda synpunkterna.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga
kvinnor.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
även fröken Anderssons interpellation
om ökad hemvårdsutbildning för
unga kvinnor, och nu yttrade: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd
har fröken Ebon Andersson till chefen
för socialdepartementet riktat följande
fråga:

»Är det statsrådets mening att för
årets riksdag framlägga förslag om ökade
möjligheter till hemvårdsutbildning
för unga kvinnor?»

Denna interpellation har överlämnats
till mig för besvarande.

Interpellanten erinrar om betydelsen
av atl licmarbetande kvinnor få en
lämplig utbildning i husligt arbete. Vi -

Nr 19.

Fredagen den 14 maj 1948.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

dare påminner interpellanten om att befolkningsutredningen
för tre år sen, i
februari 1945, lade fram ett betänkande
angående den husliga utbildningen, men
konstaterar samtidigt, att någon proposition
i frågan ännu icke avhörts. Om
jag fattat interpellanten rätt, är det hennes
uppfattning, att betänkandet hade
bort föranleda proposition till riksdagen
redan tidigare, och i varje fall att
frågan borde underställas den nu samlade
riksdagen.

Jag vill med anledning härav till en
början erinra om att befolkningsutredningens
förslag i fråga om den husliga
utbildningen icke voro i detalj utarbetade
utan endast att betrakta som principförslag.
Enligt vad befolkningsutredningen
uttryckligen framhöll, kunde
dess förslag realiseras endast i samband
med att en mängd delproblem, som utredningen
icke haft möjlighet att upptaga
till behandling, bringades till sin
lösning. För att genomföra det planerade
reformarbetet föreslog utredningen
i första hand en förstärkning av den
centrala ledningen för den husliga utbildningen.
Vidare drog befolkningsutredningen
upp vissa riktlinjer för lärarinneutbildningen
på det husliga området.
Härutöver innehöll betänkandet en
mängd principförslag, berörande undervisning
och utbildning i husligt arbete.

Befolkningsutredningens förslag kunde
med hänsyn till sin natur av principförslag,
som förutsatte ytterligare utredningar,
icke omedelbart i sin helhet
läggas till grund för en proposition till
riksdagen. I första hand måste givetvis
frågorna om den centrala ledningen och
liirarinneutbildningen lösas. Därför tillsattes
också utan dröjsmål två specialutredningar.
Redan sommaren 1945 tillkallades
en sakkunnig för utredning rörande
organisationen av lärarinneutbildningen
och därmed sammanhängande
utbildnings- och lokalfrågor. Den sakkunniga
— ledamot av denna kammare
-— beräknar, enligt vad jag inhämtat, att
kunna slutföra sitt uppdrag instundande
sommar. En andra utredning, avseende
den centrala ledningen, tillsattes i december
1945 och avgav sitt förslag ett

år senare. Förslaget underställdes därefter
delvis 1947 års riksdag, som biföll
Kungl. Maj :ts förslag om inrättande inom
yrkesöverstyrelsen av en särskild
byrå för huslig utbildning. Härmed torde
en av de viktigaste förutsättningarna
ha förverkligats för en utbyggnad och
effektivisering av den husliga utbildningen.
En annan av de grundläggande
förutsättningarna härför är givetvis att
tillgången till lämpligt utbildade lärarinnor
säkras. Denna senare fråga kan
i sin tur icke gärna lösas förrän utredningen
i ärendet är avlämnad och behandlad.

Det anförda torde vara tillräckligt för
att klargöra, varför jag måste besvara
interpellantens fråga nekande. Jag vill
emellertid tillägga, att jag för egen del
är mycket intresserad av att åtgärder
vidtagas så snart ske kan för att effektivisera
och utbygga den husliga utbildningen,
och jag ämnar, i den mån på
mig ankommer, tillse, att frågans lösning
inte i onödan skjutes på framtiden.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för det här lämnade
svaret. Anledningen till att interpellationen
ställdes till socialministern var den,
att under alla de år detta problem har
diskuterats har det knutits samman med
befolkningsfrågan och alltså behandlats
av socialministern.

Jag tackar alltså för svaret och konstaterar,
att man skulle kunna säga att
det var välvilligt nekande. Däruti ligger
ju, kan man säga, ett visst hopp för
framtiden.

Hela denna fråga har en lång historia.
Redan år 1935 — och problemet fanns
ju långt tidigare •— yrkades det i högerns
stora befolkningsmotion direkt på
en till och med obligatorisk utbildning
i husligt arbete, först och främst för de
unga flickorna, och därutöver en utbildning
även för de unga kvinnorna, alltså
på ett senare åldersstadium. Jag kan
också nämna, att därvid togs begreppet
husligt arbete vidare än man dittills kan -

Fredagen den 14 maj 1948.

Nr 19.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

ske hade gjort. Man hade dittills väsentligen
tänkt på matlagning och därmed
sammanhängande ting. Nu utvidgades begreppet
till att omfatta även barnavård,
uppfostran och sådana spörsmål.

Sedan 1935 har frågan återkommit i
en rad motioner. Jag skall inte här redogöra
för dessa motioners via dolorosa,
utan jag skall bara konstatera, att man
tidigare har kommit med de mest underliga
invändningar emot ett igångsättande
av en utbildning i husligt arbete,
eller rättare sagt mot en utvidgning av
den. Än har man pekat på att en sådan
utbildning — det gäller då närmast utbildningen
på det högre åldersstadiet —
skulle kunna på ett olämpligt sätt konkurrera
med hembiträdenas utbildning,
och än har man sagt, att eftersom de
motioner som vi då hade kommit med
inte innehöllo krav på utbildning i husligt
arbete också för pojkarna, kunde
man inte gå med på dem. Det är rätt
intressant att erinra sig, att i ett uttalande
från en av de stora kvinnoorganisationerna,
som avstyrkte motionerna,
sades det bland annat, att man kanske
hade förbisett betydelsen av att icke en,
utan tvenne makar bilda ett hem. »Det
synes oss sålunda», fortsätter uttalandet,
»i motionen framkomma ett beklagansvärt
skattande åt den tidens tendens,
som allt mer utesluter fadern ur familjegemenskapen».

Jag har nämnt detta för att visa hur
svårt man har haft att få fram denna
sak.

Emellertid ha motionerna också tillstyrkts
av en hel rad framstående organisationer
— jag kan nämna Svenska
Röda korset, Husmoderföreningarnas
riksförbund, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och åtskilliga
andra, för att nu inte tala om en
hel rad stora kvinnoorganisationer. Däremot
har det underligt nog varit så, att
man aldrig har begärt utlåtande från
några ungdomsorganisationer. Det är mig
ganska väl bekant, att det inom mycket
stora skikt av vår ungdom råder ett verkligt
positivt intresse för den här frågan.
Nåväl, detta som en liten kort historik.

Niir nu äntligen utredningarna ha kom -

mit till stånd och, delvis åtminstone,
föreligga i färdigt skick, innehålla de
bara principförslag, som helt naturligt
måste nödvändiggöra ytterligare utredningar.
Herr statsrådet påvisar också, att
det finns en mängd delproblem som måste
lösas, och det är klart att det finns
sådana — vi ha lärarutbildningen, hela
lokalfrågan och åtskilligt mera. Men man
måste ju, om man är intresserad av frågan,
inse att behovet är så uppenbart att
man tycker att man skulle vilja säga:
Sätt i gång, och sätt i gång genast!

Jag förbiser inte de svårigheter som
finnas. Jag vill också betona, att den lilla
kritik, som kan ligga i vad jag har sagt,
ingalunda träffar den nuvarande ecklesiastikministern.
Som jag redan har
nämnt visar ju herr statsrådet i sitt svar
en positiv inställning, även om de praktiska
svårigheterna göra det omöjligt att
redan för årets riksdag lägga fram förslag
i ärendet. Vi hoppas dock, att ett
sådant förslag skall komma till nästa års
riksdag — nota bene om den som sysslar
med den i svaret nämnda utredningen
har tid att göra den färdig — så att
det hela äntligen kommer i rörelse framåt,
i positiv riktning alltså.

Ty behovet är närmast skrämmande
stort, det är inga överord. Från hemkonsulenterna
och över huvud taget alla som
ha med de här sakerna att göra får man
ständigt höra: Det finns här ett stort
behov, och när samhället griper in och
gör så mycket för utbildning på en
mängd andra områden, varför ser man
då inte till att det blir bättre ställt här?

Jag hörde häromdagen en skildring
från ett stort nybebyggt område, där det
finns massor av unga mödrar, som inte
ha något nämnvärt begrepp — jag skall
inte överdriva och säga inget som helst
begrepp, men efter de skildringar jag
har fått är jag frestad att uttrycka mig
mycket skarpt — om matlagning och
barnavård och som inte ha någon som
helst utbildning i dessa stycken. Dessa
inte alls oväsentliga sysslor måste dock
skötas, och jag behöver inte ge mig in på
några detaljerade utläggningar för att
var och en skall förstå, hur de nu bli
»skötta». Nu är det omöjligt för många

Nr 19.

Fredagen den 14 maj 1948.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

av dessa mödrar att få utbildning; det
är sålunda långa köer vid yrkesskolornas
kvällskurser. Detta faktum visar, att man
känner på sig att man inte i skolorna har
fått den underbyggnad i detta avseende
som är nödvändig.

Det är också en annan sak som naturligtvis
driver vederbörande ungdomar
att söka sig till kurserna, nämligen de
allt mera skärpta svårigheterna att få
hemhjälp. Man kan tycka, att hemarbetet
kunna hustrurna alltid gå och pyssla
med litet hur som helst, men vi få inte
glömma bort — jag tror inte att någon
här vill göra det, men jag vill understryka
saken — att det inte bara är stora
ekonomiska värden som husmödrarna ha
hand om, utan också, och kanske främst,
rent mänskliga värden — jag tänker på
barnavården och uppfostran av barn
och ungdom.

I det sammanhanget skulle jag också
vilja betona, att när utredningen en gång
blir färdig och det hela kommer i bättre
ordning än hittills — mycket har gjorts
redan, det skall jag icke förbigå, utan
tvärtom understryka — får utbildningen
i hemvård inte begränsas till endast matlagning
och sådant, utan den måste utvidgas
till att också gälla barnavård och
barnuppfostran, så att dessa ting få det
utrymme de verkligen förtjäna.

Vidare får man inte glömma bort kursverksamheten
för de vuxna, och för att
denna skall bli som den bör bli måste
det läggas en ordentlig grund redan på
skolstadiet. Vi ha under de senare decennierna
särskilt mycket talat om och
också genomfört en råd sociala reformer,
och det är då rätt underligt, att man
inte ständigt har sett till att dessa reformer
föras ut i livet på effektivaste
möjliga sätt. Det åvilar ju i mycket hög
grad kvinnorna att föra ut dessa reformer
i levande livet. Jag kan nämna bostadspolitiken,
sanitetsväsendet, barnavården
o. s. v.

Nu har det gjorts utredningar på detta
område, och därvid har man tydligen
varit fullt på det klara med hur prekärt
läget är. Jag kan inte tyda det på annat
sätt, när man kommer och föreslår att
det skall införas en rad konsulenter av

olika slag; i ett betänkande räknas det
upp hemkonsulenter, sömnadskonsulenter,
hemslöjdskonsulenter, barnkonsulenter,
bosättningskonsulenter och allt vad
de heta. Jag säger ingenting ont om konsulenterna
— det är väl att de finnas —-men jag skulle nästan kunna säga, att det
är sorgligt att de behöva finnas. Ty om
ungdomen från början hade bättre utbildning,
bättre grund att bygga på, behövde
den inte springa och få råd vid
minsta svårighet som uppstår. Det är så,
att man på andra områden strävar efter
att ta bort själva orsakerna till missförhållandena,
och det gäller i eminent
grad, tycker jag, även på detta område.
Därför, menar jag, bör man börja från
början och ge vederbörande en god
grund redan i ungdomen.

Ja, herr talman, jag kanske redan har
talat alltför länge, men det vore åtskilligt
mer att säga. Jag skall emellertid inte
ta upp tiden med det, utan jag skall nöja
mig med att än en gång notera statsrådets
positiva inställning. För herr statsrådets
löfte att i vad på honom ankommer
tillse, att frågans lösning inte i onödan
skjutes på framtiden, tackar jag än
en gång.

Fröken OSVALD: Herr talman! Som
herr statsrådet Weijne framhöll, har befolkningsutredningen
i sitt betänkande
om den husliga utbildningen i stort sett
endast lagt fram principförslag och inte
sådana förslag som omedelbart kunde
leda till proposition i ärendet. Det är
emellertid två ting som man bad om i
betänkandet som redan ha blivit uppfyllda.
Man bad om att den centrala ledningen
skulle utökas, och vid föregående
års riksdag fattades också beslut om inrättande
av den husliga byrån, varigenom
tre nya heltidsanställda krafter ha
kommit till den centrala ledningens
hjälp. Vidare bad man om en utredning
angående lärarinneutbildningen och lärarinnebehovet
på den husliga utbildningens
område. Den utredningen pågår
ju, och jag hoppas att den skall vara färdig
tämligen snart.

Hela frågan om fullföljandet av de
idéer, som äro framlagda i betänkandet

Fredagen den 14 maj 1948.

Nr 19.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

om den husliga utbildningen, sammanhänger
mycket intimt dels med frågan
om att ha en central ledning, så att man
över huvud taget har folk som har tid
att syssla med detta och hjälpa bygderna
ute i landet att få till stånd skolundervisning,
och dels med frågan om lärarinneantalet
och lärarinnornas utbildning.

En annan omständighet, som är av vital
betydelse för hela denna undervisning
och som tyvärr gör att mycket gott
verk, som nu planeras, måste ställas på
framtiden, är lokalbristen. Vi veta alla
väl vad den beror på, men jag kan nämna,
att t. ex. beträffande lanthushållsskolorna,
som över hela landet arbeta
på att få nya byggnader finns det för
närvarande cirka 35—40 byggprojekt,
som man önskar få förverkligade, men
som man inte kan genomföra, emedan
förhållandena på byggnadsmarknaden
äro som de äro. Vad jag sagt om lokalsvårigheterna
gäller i lika mån de andra
skolor, som ligga under överstyrelsen
för yrkesutbildning. Där händer det ständigt
och jämt, att kurser måste inställas
eller att man måste vänta med kurser,
emedan lokaler inte ens för de kortaste
kurserna kunna uppbringas i de fall,
där man lyckats uppdriva lärarkrafter.

Jag har här gjort en sammanställning
för att påvisa den utbildning, som på
det här området pågår, och den utbyggnad,
som har kunnat sättas i gång i viss
utsträckning, genom den förstärkning
som skett av den centrala ledningen. Jag
tänkte att sammanställningen kanske i
någon mån kunde trösta fröken Andersson.
Det finns för närvarande 279 kommunala
skolor med undervisning i husligt
arbete utöver de 40 lanthushållsskolor,
som vi ha, och härtill komma 39
enskilda skolor. Av dessa skolor ha en
del tillkommit under det senaste året,
och vi hoppas och tro, att ännu fler efter
hand skola komma till. 151. a. vill jag
nämna, att de flesta landstingen under
senare år inrättat eii typ av skolor, som
kallas för landstingens skolor för yrkesundervisning.
Vid det här laget iir det
endast sju landsting som ännu inte ha
inrättat sådana skolor, men vi ha gott

hopp om att höstens landsting skola fatta
beslut i dessa sju fall och åstadkomma
den organisation, som gör det möjligt
att på det här området sätta i gång kurser
av olika längd i barnavård, husligt
arbete i övrigt, sömnad, vävning och
andra hemslöjdsarbeten.

Av de 279 kommunala och 39 enskilda
skolorna ha 214 skolor anordnat kurser
i husligt arbete, 244 sömnadskurser, 128
barnavårdskurser och 127 vävkurser.
Flera av skolorna ha alla dessa slag av
kurser, andra ha två eller tre olika slags
kurser och ytterligare andra ha bara ett
slag av kurser. I oktober 1947 utgjorde
antalet elever i dessa kurser av olika
slag mellan 25 000 och 30 000.

I samband med att den husliga byrån
inrättades, tillsattes två konsulenter för
landet, en i barnavård och en i sömnad.
Dessa två befattningshavare ha betytt
ofantligt mycket — redan nu ser
man vad deras verksamhet är värd, när
det gäller att stimulera kursverksamheten
på dessa områden. Särskilt beträffande
barnavård och barnuppfostran vill
jag nämna en sak. Sedan konsulenten
tillsattes har det från överstyrelsen skickats
ut en mängd kursplaner, i vilka man
särskilt framhåller vikten av att inte inskränka
denna undervisning om barnen
till spädbarnsvården, utan utvidga den
till att omfatta även barnuppfostran. Vi
ha där lagt upp nya kursplaner av olika
typer. Man har sammankopplat barnavård
och barnuppfostran t. ex. med familjekunskap
och annat. En mängd teoretiska
kurser hållas sålunda över det
ämnet på skilda håll i landet.

Tack vare konsulentens arbete ha vi
också från överstyrelsen kunnat utsända
fullständigt undervisningsmaterial för
denna barnavårdsundervisning i form av
demonstrationskurser. Vi hålla just nu
på att skicka ut dem, och det visar sig
att det råder ett ofantligt stort intresse
ute i landet för dessa kurser. För detta
material erhålla anordnarna av kurserna
statsbidrag med 50 procent av kostnaderna.
I samband härmed rekvireras också
kursplaner i barnavård och barnuppfostran.
Jag fick just i dag från konsulenten
meddelande om att hon erhållit ett brev

Nr 19.

Fredagen den 14 maj 1948.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

från en liten ort i norra Sverige, där man
hade rekvirerat barnavårdsmaterial och
även fått kursplaner. Brevskrivaren omtalade,
att man efter annonsering fått
över 40 deltagare. Man hade därför genast
måst dubblera kursen.

I fråga om sömnadsundervisning märker
man också ett ofantligt intresse. Även
där är det oerhört mycket att göra, och
bl. a. på det området skulle vi behöva
dessa i viss mån förkättrade konsulenlenter,
som emellertid ha en stor uppgift
att fylla ute i landet, överallt står det
kvinnor i ko för att bli i tillfälle att gå i
de sömnadskurser, som anordnas, och
vårt enda bekymmer är, hur man skall
kunna skaffa lokaler och få lärarinnor
och därmed få det hela i gång. Att sömnadsundervisningen
för närvarande tillvinner
sig ett så stort intresse, heror på
att det inte finns hemsömmerskor och att
konfektionssömnaden ännu inte har tagit
den omfattningen, att alla kunna anlita
den. — Av ekonomiska skäl är man
ofta hänvisad till att klara sig själv.

För att i någon mån avhjälpa bristen
på lärarinnor för sömnadskurser ha vi
fått statsmedel för att anordna en kort
pedagogisk kurs för sömmerskor. Denna
skall starta i nästa vecka, och vi ha i
samband med utsändandet av cirkulär
fått klart för oss, hur många som skulle
vilja komma till denna kurs och hur angeläget
det är att den verksamheten fortsätter.

På vävundervisningens område äro
förhållandena ungefär desamma. Även
där vänta människor på att få gå på
kurser, och lokalfrågan och lärarinnebristen
lägga även där en del hinder i
vägen för oss.

Att intresset är stort ute i landet för
hemvårdsundervisningen veta vi bäst.
Dagligen ha vi telefonsamtal, där man
begär kursplaner och vill ha hjälp med
att ordna en sådan undervisning på olika
orter. Det är inte längre på det sättet, att
det bara är matlagningsundervisningen
som tillvinner sig intresse. Vi ha naturligtvis
sådana kurser också, men bland
de teoretiska kurserna är det just nu kurserna
i familjekunskap, samhällslära,
barnavård och barnuppfostran som till -

draga sig det allra största intresset, och
på det praktiska området ha vi utom kurser
i matlagning och konservering även
kurser om hemvård i allmänhet, bostadsvård,
heminredning, tvätt, sömnad, klädes-
och sängklädesvård, vävning, stickning,
knyppling o. s. v.

Som exempel på att vi också försöka
få till stånd kurser, som skola passa även
för männen, vill jag omnämna en kurs,
som handlar om hemmets vård och reparationsarbeten
inom hemmen. Vi tänka
oss att där anordna kvällskurser, i vilka
man och hustru gemensamt skola deltaga.
Sedan man fick kännedom om denna
kurs, har material skickats ut i stor
myckenhet, och vi få ständigt förfrågningar
om hur man skall få lämpliga
lärare för det arbetet.

Som ett exempel på hur stort intresset
för den husliga verksamheten är ute i
landet vill jag nämna, att i ett landstingsområde,
där man har en mängd sykurser
och många lärarinnor äro i verksamhet
men där man starkt känner bristen på
lärarinnor, har landstinget engagerat sig
för att anordna en pedagogisk kurs, liknande
den som vi nu skola hålla genom
överstyrelsens försorg. Vi hjälpa dem
med förberedelserna för en sådan kurs
till hösten. Vi ställa lärarkrafter till förfogande
och hjälpa till med uppläggningen
av kursen. Därigenom kommer
man att på det hållet kunna bedriva undervisningen
mera intensivt.

Inför det ökade behov av lärarinnor,
som visar sig redan i dag och som kommer
att öka ännu mera särskilt med hänsyn
till de växande barnkullarna i skolorna,
är det angeläget att utbildningen
på det här området med det snaraste får
en tillfredsställande utformning. Min förhoppning
är att nästa riksdag i det avseendet
skall kunna fatta ett beslut i positiv
riktning.

Det kunde vara mycket att säga om
hemkonsulenterna och konsulentfrågan
över huvud taget, men det skulle kanske
föra alltför långt. Man måste emellertid
konstatera att den undervisning, som vi
nu meddela i husligt arbete och i hemvård
och barnavård, är alltför kort. Man
skulle önska att alla som syssla med

Fredagen den 14 maj 1948.

Nr 19.

Om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.

hemarbete skulle kunna få en längre utbildning
än som kan meddelas vid dessa
kurser. Genom att komplettera skolundervisningen
med konsulentverksamhet,
har man tänkt sig att kunna bättra
på vad som brister i skolutbildningen.
Konsulenterna äro ju inte konkurrenter
till skolverksamheten, utan ett komplement,
och de skola vara förmedlare till
hemmen av den vetenskapliga forskningen
och de nyheter, som den frambringar
på det här området. Om de hemarbetande
kvinnorna gäller ju detsamma som
om alla andra, var de än arbeta: man
blir aldrig färdig utan behöver ständigt
lära sig nytt.

Jag upprepar vad jag tidigare sagt, att
intresset för den här undervisningen är
stort. Jag är därför alldeles övertygad om
att verksamheten kommer att expandera
ofantligt, i den mån det lättar i fråga om
byggenskapen och vi få större möjligheter
att utbilda lärarinnor och landets
finanser bli sådana, att vi få mera pengar
till kursverksamhet i olika former och
till konsulenter av olika slag.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
För undvikande av missförstånd vill jag
säga, att jag känner ganska väl till all
den verksamhet som bedrives på detta
område. Någon tröst utöver den som jag
möjligen kunde ha förut har jag därför
inte fått av fröken Osvalds redogörelse.
Men hennes inlägg visar, hur fruktansvärt
mycket som tidigare försummats.
Det är emellertid ingenting att gräva i nu,
ty här äro positiva krafter i gång, och
det är bara att notera med glädje.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
för att inte bli missförstådd på en
som jag tycker mycket väsentlig punkt,
nämligen när det gäller konsulenterna.
Jag instämmer helt med fröken Osvald i
att de konsulenter, som redan finnas och
som eventuellt komma att tillsättas, komma
att få en utomordentligt stor uppgift.
Det är klart, att de även i framtiden komma
att behövas för fortbildning, som det
med ett något oegentligt ord brukar uttryckas.
Men det sorgliga tycker jag är att
man skall ha eu konsulent för varje liten

detalj i livet. Sätt till ett rejält fruntimmer,
som är allround, och låt henne bistå
med råd och dåd, där det behövs,
men plocka inte sönder varenda liten detalj
i livet för att sätta till en konsulent
för varje sådan detalj. Det behövs också
att det blir litet folk över för att sätta
in på andra områden av det produktiva
livet.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner: nr

384, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till tryckfrihetsförordning m. m.;
samt

nr 385, av herr Näsgård och herr
Persson, Ivar i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 248 och 253—256.

Herr Holmbäck väckte en motion, nr
386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
23, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens institut för folkhälsan
;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss garanti åt
sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
jämte i ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningars i Lund behov av
tomtmark jämte i ämnet väckta motioner; -

Nr 19.

Fredagen den 14 maj 1948.

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter i Skara och Lund; samt
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
riksbankens avbetalningslånefond;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan jämte i ämnet väckta motioner; nr

35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om reservbarnmorskornas
pensionsförmåner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, såvitt angår tolfte
huvudtiteln;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkringsrörelse, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl.
Maj:t till underordnad myndighet
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 29, i anledning av väckt motion om
utredning av frågan om möjligheten att
undanröja faran för bländning av lyktor
å motorfordon;

nr 30, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av frågan om behandling
av myrslogarna inom de på
statens bekostnad storskiftade delarna
av Kopparbergs län, dels ock angående
ett enklare förfaringssätt för bestämmande
av äganderätten till s. k. myrslogar; nr

31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 32, angående remitterande till annat
utskott av motion om viss ändring
av villkoren för tertiär- och tilläggslån
för flerfamiljshus; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.45 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Tisdagen den 18 maj 1918.

Nr 19.

Tisdagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 248, med förslag till butikstängningslag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 252, angående löneklassplacering av
viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst i samband med statsförvärv
av enskild järnväg;

nr 253, med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210); och

nr 254, angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 255, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 256,
angående ersättning till Hj. Jakobson

m. fl. i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Holmbäck
väckta motionen, nr 386, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till tryckfrihetsförordning m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 23, statsutskottets
utlåtanden nr 100—104, bankoutskottets
utlåtanden nr 34—37, första
lagutskottets utlåtanden nr 34—36, andra
lagutskottets utlåtanden nr 29—31 och
memorial nr 32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20 och 30.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 387, av herr Holmbäck,
nr 388, av herr Holmbäck,
nr 389, av herr Holmbäck, samt
nr 390, av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.