-RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:13)

-RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Färsta kammaren. Nr 13.

Lördagen den 3 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Ewerlöf avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 190, med
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänknings skatt å spritdrycker, m. m.

Justerades protokollen för den 27 och den 30 nästlidne mars.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att dr V. Ljungdahl på grund av bältros är oförmögen till
arbete fr. o. m. 30 mars t. o. m. 5 april 1943.

Växjö den 30 mars 1943.

Ture Vickhoff,

stadsläkare.

Vidare upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, som jämte därvid
fogade läkarintyg vörö så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogat läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden 31 mars—11 april 1943.
Jönköping den 31 mars 1943.

G. Heuman.

Riksdagsman Gustaf Heuman, som lider av influensa, är på grund härav
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet t. o. m. den 11 april 1943, intygas.
Jönköping den 31 mars 1943.

Gösta Nyström

stadsläkare.

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarbetyg anhåller jag vördsamt örn ledighet från riksdagsarbetet.

Stockholm den 2 april 1943.

K. G. Westman.

Att statsrådet K. G. Westman fr. o. m. den 24 mars t. o. m. den 15 april
1943 är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed på heder och
samvoto

Stockholm den 2 april 1943.

H. Ohnell,

legit. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades, beträffande herr statsrådet Westman
för elen i åberopade läkarintyget angivna tiden.

Första kammarens protokoll 1948. Nr 18.

Nr 13.

Lördagen den 3 april 1943.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; samt

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 118, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss förhöjning av understöd åt f. d. specialtobakshandlare.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 119, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 185, med förslag till förordning örn särskilt undantag från skyldighet att
utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar
inom Kopparbergs län.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 186, angående åtgärder för stödjande av odlingen av vissa köksväxter.

Lördagen den 3 april 1943.

Nr 13.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts proposition nr
187, angående anslag till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad och
i Lännersta.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 188, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag till Bidrag till lastnings-och
lossningsanordningar för sockerbetor, till jordbruksutskottet, i vad propositionen
rörde anslag till Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor vid
statens järnvägar, till statsutskottet samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Majrts denna dag avlämnade proposition
nr 190.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag för budgetåret 1942/43 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;

nr 69, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Växjö;

nr 70, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till lantmäterikontorsbyggnad i Örebro; och

nr 71, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Skärhälls forsen i Indalsälven;

bankoutskottets utlåtanden r

nr 31, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 32, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående årligt understöd
åt f. d. vioekonsuln i disponibilitet Charles Gustaf Fredholm;

nr 33, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 34, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livränta åt Knut
Olof Åkerlind och understöd åt Elsa Paulina Blomdahl;

nr 35, i anledning ,av Kungl. Majrts proposition angående dels förhöjt familjepensionsunderlag
för förre studierektorn C. Eneman, dels ock rätt till viss
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förra distriktsbarnmorskan Ellen
Amalia Maria Lehman;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för sjukgymnaster vid akademiska sjukhuset i Uppsala;

nr 37, i anledning av väckt motion örn poliskonstapeln J. O. Nyströms tjänstepensionsförhållande; -

Nr 13.

Lördagen den 3 april 1943.

nr 38, i anledning av väckt motion om rätt för e. o. riksgäldsvaktmästaren
M. Sandberg att för löneklassplacering tillgodoräkna sig viss föregående anställning;
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion örn upptagande av mineralet beryll bland
de inmutningsbara mineralen i gruvlagen; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning till
förmån för gruva;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra
varuförråd, m. m.; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond, m. m.; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för forsknings-
och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i statens järnvägars
taxebestämmelser m. m.;

nr 5, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om auktorisation
av bilskolorna m. m.;

nr 6, i anledning av väckt motion om viss ändring av hälsovårdsstadgans bestämmelser
rörande bostads beskaffenhet; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn utredning rörande åtgärder för att
förbättra förhållandena för de sockersjuka.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och v aktbetjäning,
den 31 mars 1943.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade vaktmästaren hos
kammaren R. Sidén för fullgörande av värnpliktstjänstgöring tjänstledighet
från och med den 5 nästkommande april tills vidare under återstoden av inne -

Tisdagen den 6 april 1943.

Nr 13.

varande riksdag samt antogo till vikarie för honom linder ifrågavarande tid
extra riksgäldsvaktmästaren L. Löfving.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 31 nästlidne mars.

Herr Linder anmälde, att han denna dag åter infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får med stöd av bilagda läkareintyg anhålla örn ytterligare
ledighet från riks dags arbetet fr. o. m. den 7 t. o. m. den 15 dennes.

Malmö den 3 april 1943.

Axel Roos.

Juris doktor Axel Roos, som av mig behandlas för Brachialisneuralgi, är fortfarande
oförmögen till arbete fr. o. m. den 7 april t. o. m. den 15 april, intygas.

Malmö den 3 april 1943.

Ivan Litberg,
leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44 m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i Stockholm;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken;

Nr 13.

Tisdagen den 6 april 1943.

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ökning avmalmbrytningen
i Luossavaara gruvfält; samt

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv- av Malmö
—Simrishamns m. fl. järnvägar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker,
m. m.

Föredrogos ^och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 65—71, bankoutskottets
utlåtanden nr 31—39, första lagutskottets utlåtanden nr 27 och 28,
andra lagutskottets utlåtanden nr 17—20, jordbruksutskottets utlåtanden nr 15
och 16, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4—7.

Fru Sjöström-Bengtsson väckte en motion, nr 232, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till
barn (bidragsförskottslag).

Motionen bordlädes.

''tlrCtr , Herr Elofsson. Grustaf erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
miuering av Sorn bekant har en del jordbrukare och jordbruksarbetare genom tilldelning av
vissa värn- s. k. uppgiftskort kunnat på ett smidigt sätt hempermitteras från beredskapsphBig<%
under tjänst under de tider på året, då de äro oundgängligen nödvändiga hemma, såwtreddén.
som vi(j vårbruk, slåtter och skörd. Detta system har fungerat på ett tillfredsställande
sätt, örn man bortser från att antalet tilldelade uppgiftskort i allmänhet
varit otillräckligt.

Under de senaste dagarna ha emellertid en mycket stor del värnpliktiga som
på grund av sina uppgiftskort just nu äro hempermitterade för vårsådden fått
order att den 20 april inställa sig till en månads militärtjänstgöring. En sådan
inkallelse kan få allvarliga följder. Den 20 april är vårbruket på slättbygden
ännu ej avslutat. Sockerbetorna skola sås och på sandslätterna sättes potatis
först i slutet av april. I skogstrakterna är ej vårbruket mera än nätt och jämnt
påbörjat den 20 april.

Med kännedom örn den oerhörda knapphet på arbetskraft, som råder vid
jordbruket, kan man befara, att avsevärda arealer komma att besås först efter
den 20 maj. Inom potatisdistrikten kommer man troligen att så vårsäd i stället
för att sätta potatis, emedan man ej kan hinna med det tidsödande arbetet
med potatissättning. Detta kan medföra en avsevärt minskad potatisodling,
vilket icke är önskvärt ur folkförsörjningssynpunkt. Detta suspenderande av
uppgiffskortens giltighet kommer därför att förorsaka allvarliga rubbningar
i odlingsplanerna på de jordbruk, där innehavaren och arbetarna åter bli inkallade
trots uppgiftskort.

Vid hänvändelse till länsarbetsnämnden har man meddelat mig att någon möjlighet
till uppskov eller frikallelse från här påtalade inkallelser ej är möjlig,
enligt meddelande från statens arbetsmarknadskommission.

Arbetena med sådden kunna ej skötas av tillfälligt beredskapsfolk från
andra yrkesgrupper. Dessa arbeten med sådd och sättning fordra yrkesvana.
Lediga jordbruksarbetare finnas ej.

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Interpellation orri hempermittering av vissa värnpliktiga under vårsådden.

(Forts.)

Med anledning av dessa inkallelser får jag vördsamt anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation.

1. Är det med herr statsrådets medgivande som uppgiftskortens befriande
verkan åsidosatts?

2. Hade man ej lika lätt kunnat inkalla andra för folkförsörjnmgen mindre

nödvändiga yrkesmän? .

3. Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för att de jordbrukare och jordbruksarbetare,
som oundgängligen behövas hemma för vårsådden, beredas möjlighet
att utföra detta arbete?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.11 e. m.

In fidem
G. H Berggren.

Onsdagen den 7 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som meddelat, bj^dl™“rav
att han ämnade vid detta samanträde besvara herr Franzons interpellation ai)0rlfr&gan.
angående snar behandling av abortfrågan, erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd bär dess ledamot herr Franzon till mig ställt
följande frågor:

1. Har herr statsrådet tillfälle att giva meddelande örn när abortfragan^ kan
beräknas komma upp till behandling och huruvida man kan emotse statsrådets
medverkan till en snar behandling av detta så viktiga problem?

2. Kunna sådana initiativ från statsrådets sida förväntas, att statsbidrag

tillförsäkras städer och landsting, vilka söka lösa fragan i riktning, som antytts
i motiveringen? . ....

Det föreligger inga möjligheter att säkert bedöma i vilken utsträckning illegal
fosterfördrivning förekommer i vårt land. Interpellanten anför enligt dr
Gunnar Inghe siffran 10,000 oc!h enligt andra källor siffran 30,000—40,000.

Alla uppskattningar äro mycket osäkra och auktoriteternas uppfattningar
skifta starkt. Så torde enligt de beräkningar, som gjordes i början av 1930-talet av byråchefen Edin, det årliga antalet provocerade aborter ligga mellan
gränser, som angivas av talen 10,000 och 20,000. Det förtjänar framhållas, att
Edin starkt underströk, att siffrorna basera sig på antaganden, ooh att det är
omöjligt att med säkerhet säga örn ifrågavarande gränsvärden motsvara verkligheten.
En del läkare anse, att Edins siffror äro för höga; andra ha antagit
betydligt högre frekvenssiffror. Man har vidare beräknat, att av de arliga

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Äng. snar behandling av abortfrågan. (Forts.)
aborterna hälften skulle falla- på ogifta och hälften på gifta kvinnor. Ställer
nian abortantalet i förhållande till antalet födslar, är enligt 1934 års abortkommittés
uppskattning abortfrekvensen 10 gånger så hög bland ogifta som
bland gifta kvinnor. Uppgifter, som med säkerhet tyda på en minskning i
abortantalet under de senaste åren, ha icke framkommit. De föreliggande beräkningarna,
även de mest optimistiska, tillåta inte gärna annan slutsats än
att samhället Kke lyckats komma till rätta med detta problem.

Då abortfrågan togs upp 1934, övervägde den straffrättsliga aspekten på
problemet. Även örn vitt skilda ståndpunkter framträdde vid den etiska bedömningen
av fosterfördrivningen, gav frekvensen av aborter vid handen att
i stora kretsar den da gällande lagstiftningen icke var i överensstämmelse med
rättsuppfattningen. Den då tillsatta abortkommittén fann förhållandena motivera
en legalisering av aborten, då vissa förutsättningar förelågo. Utöver medicinska
skäl ansåg kommittén att abortframkallning legalt skulle kunna ske
pa humanitära, eugeniska och sociala indikationer. Ett av de viktigaste skälen
för. kommittén att föreslå införandet av straffrihet vid dessa indikationer var
möjligheten att pa denna väg medverka till att kvinnor, som annars skulle gå
till kvacksalvare eller själva framkalla abort, efter en lagändring i stället
skulle vända sig till läkare, hos vilka deras sak skulle kunna bli föremål för
en prövning, som till sin främsta uppgift satte att avhjälpa deras svårigheter
utan abortprovokation.

Vid den diskussion, som utspann sig i anledning av abortkommitténs betänkande.
komnio de sociala indikationerna i förgrunden. Det framhölls att sociala
svårigheter som indikationsgrund skulle bliva ett mycket vanskligt och svårbestämbart
begrepp och att den rätta lösningen av dessa svårigheter vore, att
samhället undanröjde dem genom åtgärder, som gåve moder och barn en sådan
trygghet att anledning till abort icke förelåge.

Kungl. Maj :ts förslag till 1938 års riksdag innebar en modifikation av
abortkommitténs förslag och upptog icke den sociala indikationen men väl vad
som blivit kallat blandade medicinskt-sociala indikationer. Första lagutskottet
fann den gjorda gränsdragningen innebära en med hänsyn till rådande omständigheter
lämplig avvägning av området. Härvid utgick emellertid utskottet
fran att reformarbetet på det sociala området komme att leda till åtgärder från
samhällets sida av beskaffenhet att motverka uppkomsten av sådana situationer,

* v^k.a kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla abort. Utskottet
förutsatte vidare, att frågan örn sexualupplysning erhölie en tillfredsställande
lösning.

Under diskussionen på 1930-talet — från abortkommitténs tillsättande 1934
till lagstiftningen 1938 — försköts tyngdpunkten från den straffrättsliga aspekten
till den sociala aspekten. En förutsättning för en lösning av abortfrågan på
den grund, som lades genom 1938 års lagstiftning, var att sociala åtgärder vidtoges,
som relativt snabbt skulle undanröja de ekonomiska och sociala svårigheter,
vilka föranledde önskemålen om avbrytandet av havandeskap. Den optimism,
som präglade uppfattningen härvidlag, kom kanske tydligast till uttryck
i befolkningskommissionens yttrande, där det bl. a, framhölls, att ett samhälle
nied det nutida Sveriges ekonomiska resurser och demokratiska kultur icke behöver
— och icke får tillåta, att ett barn skall för dess moder innebära en
ekonomiskt eller socialt betingad nöd eller ofärd. Kommissionen räknade med
snabbt och kraftigt reformarbete i detta syfte skulle genomföras.

.Nu har snart fem ar gått sedan denna lag stiftades, och någon förbättring i
abortsituationen kan icke iakttagas. Årligen befinner sig fortfarande ett stort
antal kvinnor i vart land i den belägenheten att de hellre ta den fysiska risken
av att vända sig till kvacksalvare eller själva framkalla abort i stället för att

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Äng. snar behandling av abortfrågan. (Forts.)
frambära sitt barn. Någon nämnvärt ökad kontakt med abortklientelet ha läkarna
icke förmått skapa, utan den stora strömmen av abortsökande vänder sig
alltjämt till kvacksalvare eller företaga själva ingrepp.

Det måste anses lia legat i denna lagstiftnings förutsättning, att den för
att kunna åvägabringa en lösning av abortfrågan skulle kompletteras med sociala
reformer, som ta syfte på abortklientelets situation. De åtgärder, som hittills
vidtagits för att ekonomiskt och socialt stödja mödrarna, ha icke direkt
tagit sikte på abortklientelets läge. Jag syftar härvid på bosättningslånen, moderskapspenningen
och moderskapshjälpen, mödrahjälpen, barnbidragen, förbud
mot avskedande vid havandeskap och barnsbörd o. s. v. Men de ha givetvis kunnat
underlätta situationen även för dem, för vilka havandeskapet icke varit
önskat. Jag nödgas dock dra den slutsatsen, att hittills vidtagna åtgärder av
olika orsaker tydligen icke varit tillräckliga för att föra denna fråga mot sin
lösning. Dels ha krisförhållandena begränsat den allmänna sociala reformverksamheten,
dels lia av samma orsak stödåtgärder direkt syftande på abortklientelet
uteblivit. Jag finner det emellertid självklart, att de tankegångar, som
föresvävade lagstiftarna år 1938, böra fullföljas så snart ske kan.

Vid sidan av de ekonomiska skälen spela andra motiv in hos de kvinnor, som
önska framkalla abort. Detta är framför allt fallet hos de ogifta kvinnorna, för
vilka de konventionella hänsynen alltid ha en framskjuten plats i motivkretsen.
På längre sikt kan upplysningsverksamheten härvidlag tänkas inverka på och
ändra den allmänna inställningen till den ensamstående modern. Slutligen torde
en förbättrad sexuell undervisning kunna vara ägnad att minska^ frekvensen
av icke önskade havandeskap. Jag erinrar i detta sammanhang, att Kungl. Maj :t
för att möjliggöra sådan undervisning redan inom barnaskolorna genom kungörelsen
den 10 april 1942 vidtagit vissa ändringar i kursplanerna för rikets
folkskolor. Enligt dessa bestämmelser bör undervisningen i könslivets biologi
och hygien ske på sådant sätt, att den främjar lärjungarnas sedliga fostran,
varvid bör inskärpas, att sexuell återhållsamhet bör iakttagas, till dess individen
är i stånd att bilda hem samt vårda och uppfostra sina barn. Vad som vid
sidan av undervisningen utan dröjsmål bör kunna åstadkommas är en grundlig
upplysningsverksamhet, till att börja med genom utgivandet av en folkskrift,
där de personliga riskerna och de samhälleliga vådorna av fosterfördrivningen
belysas.

Vilken vikt man enligt min uppfattning bör fästa vid abortfrågan, framgår
därav att den särskilt upptogs i direktiven för den nu arbetande befolkningsutredningen.
Den omfattning, som de illegala aborterna ha. och den risk för sterilitet,
som de medföra, gör frågan allvarlig ur befolkningspolitisk synpunkt.
Under hand har jag erfarit, att befolkningsutredningen ägnat frågan ingående
behandling och att ett betänkande jämte vissa förslag är att vänta under innevarande
år. Utredningen har verkställt undersökningar rörande de problem, som
de abortsökande brottas med och som äro ägnade att. framkalla önskan om abort.
På grund av att abortklientelet till största delen icke söker kontakt med offentliga
organ, ha dessa undersökningar varit tidsödande och resultaten svårkontrollerbara.
Utredningen har funnit, att en av förutsättningarna för ett effektivt
reformarbete är att ansvariga organ komma i beröring med de abortsökande.
Läkarna lia icke lyckats åstadkomma en tillfredsställande kontakt. Utredningen
har stannat inför möjligheten att en speciell kuratorsverksamhet för
abortklientelet inrättas. Lii av förutsättningarna för att kuratorerna skola lia
framgång i sitt arbete finner utredningen vara, att de kunna erbjuda (lim abortsökande
verklig materiell hjälp. Utredningen är av den uppfattningen, att en
effektiv lösning av abortproblemet endast kan ske genom att samhället förmår

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Äng. snar behandling av abortfrågan. (Forts.)
ge åt de mödrar, som befinna sig i en så ömtålig situation att de frestas att
tillgripa abortframkallning, en förnimmelse av trygghet och säkerhet.

oPå utredningens nuvarande stadium anser jag mig icke närmare kunna ingå
på frågan, huru de åtgärder böra utformas, som enligt min uppfattning måste
vidtagas för att föra abortfrågan mot sin lösning. Så vitt jag finner stå de åtgärder,
som av interpellanten anförts och som planeras i vissa län, i överensstämmelse
med de riktlinjer, som uppdragits i befolkningsutredningens diskussion,
och jag finner inget hinder i att lokala lösningar försökas. Om formerna
för statens finansiella medverkan härvidlag kan jag, under hänvisning
till att frågan ännu befinner sig under utredning i befolkningsutredningen, icke
uttala mig.

Herr Franzon: Herr talman! Jag ber att till statsrådet få framföra mitt
tack för det mycket klarläggande svaret. Jag vågar också påstå att det ur
rent medicinsk synpunkt kan anses vara tillfredsställande.

Jag har emellertid i min interpellation velat fästa uppmärksamheten på de
sociala synpunkterna, därför att nuvarande abortlag ej tillåter abort på rent
sociala indikationer. Det är nog sant som herr statsrådet säger i svaret, att
man inte har någon bestämd uppgift örn huru stort antalet aborter är i detta
land. Uppgifterna äro mycket svävande. Jag har ju stött mig på sakkunskapen,
och jag vill påminna om att det i Social-Medicinsk Tidskrift för några
månader sedan nämndes en siffra på 50,000 fall per år. Statsrådet konstaterar
ju också, att aborterna inte äro i avtagande, trots att fem år nu ha gått sedan
lagen stiftades.

_ Det är en synpunkt i statsrådets svar som jag ber att få uppehålla mig
vid. Däri framhålles att det inte är tillräcklig kontakt mellan läkarna och
det klientel, som vill bli föremål för abort. Jag har en något annan uppfattning.
Det är nog så att vederbörande kvinnor i allmänhet besöka läkare och att
denne konstaterar graviditet. De anhålla då själva örn att läkaren skall företaga
abort, även på rent sociala skäl, vilket han givetvis måste avböja. Det är
just i den situationen —• och det har hänt i många, många fall, har det berättats
mig fran läkarhall — som klientelet mitt för läkarens ögon visar upp
en hel rad adresser på illegala abortörer.

Jag hade då tänkt mig, som jag också framhöll i interpellationen, att örn
det åtminstone vid våra större sjukvårdsanstalter funnes en social kurator,
skulle ju läkaren omedelbart kunna hänvisa en hjälpsökande till denna kurator.
Den sociala kuratorn bör kunna ge de råd och anvisningar, som behövas.
Men det kanske inte är tillräckligt bara med detta, utan kuratorn bör
också ha möjligheter att ge hjälp i mindre omfattning omedelbart. Dagen
efter det jag väckt min interpellation läste jag i en av de större Skånetidningarna,
att medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj :t gjort framställning om att
Stockholm, Göteborg och Malmö skulle erhålla anslag på 2,000 kronor vardera
just för att börja en försöksverksamhet med sådana kuratorer.

Man kan ju fråga sig vad som skall göras socialt, och det är mycket svårt
att svara på den saken. Statsrådet själv nödgas ju dra den slutsatsen, att hittills
vidtagna^åtgärder av olika orsaker tydligen icke varit tillräckliga för att
föra denna fråga fram mot sin lösning. Dessutom har ju kristiden medverkat
till att det blivit ett avstannande i reformverksamheten. Jag måste emellertid
framhålla att den här skisserade hjälpverksamheten enligt min mening kanske
är viktigare än någon annan. Man frågar sig då också, om det inte finns
andra åtgärder som kunna anstå tills man hunnit ordna denna hjälp.

Örn man som jag har den uppfattningen, att hjälp till självhjälp är. den bästa
formen för bistånd, tror jag nog att man i detta fall kan säga att hjälp på ett

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Ane,r. snar behandling av abortfrågan. (Forts.)
tidigt stadium, då kvinnan är förtvivlad och inte vet sig någon råd för att
komma ur tillfälliga ekonomiska svårigheter eller dylikt, verkligen skulle vara
en hjälp även för framtiden.

Statsrådet meddelade ju nu att befolkningsutredningen kommer att framlägga
sitt förslag under innevarande år. Han ansåg också att de i interpellationen
antydda vägarna för hjälpverksamheten kanske äro de som böra beträdas.
Jag är tacksam för detta och uttalar den förhoppningen, att man kan
motse förslag i nu antydd riktning. Vissa län ha ju redan tagit initiativ i
denna fråga.

Jag ber än en gång att få tacka för svaret.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av fru SjöströmBengtsson
väckta motionen, nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag)
.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag för budgetåret 1942/43 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga; samt .

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 189, angående
förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till örn- och tillbyggnad av länsresidenset^ Växjö;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Växjö;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till lantmäterikontorsbyggnad i örebro; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Skärhällsforsen i Indalsälven.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ärligt understöd
åt f. d. vicekonsul i disponibilitet Charles Gustaf Fredholm;

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

nr 33, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående livränta åt Knut
Olof Åkerlind och understöd åt Elsa Paulina Blomdahl;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels förhöjt familjepensionsunderlag
för förre studierektorn C. Eneman, dels ock rätt till viss
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förra distriktsbarnmorskan Ellen
Amalia Maria Lehman;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för sjukgymnaster vid akademiska sjukhuset i Uppsala;

nr 37, i anledning av väckt motion örn poliskonstapeln J. 0. Nyströms tjänstepensionsförhållanden
;

o * anledning av väckt motion örn rätt för e. o. riksgäldsvaktmästaren M.

handberg att för löneklassplacering tillgodoräkna sig viss föregående anställning;
samt

nr 39, i anledning av Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Eöredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion örn upptagande av mineralet beryll bland
de inmutningsbara mineralen i gruvlagen; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning till
förmån för gruva ;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra
varuförråd, m. m.; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse^ 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond, m. m.; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för forsknings-
och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion angående förbättrad lägre handelsundervisning
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i statens järnvägars
taxebestämmelser m. m.; och

nr 5, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn auktorisation
av bilskolorna m. m.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion, om viss ändring av hälsovårdsstadgans bestäm- nalniie av mal
melser rörande bostads beskaffenhet. källare för

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisäd
motion, nr 51, hade herr Frans Ericson hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att till hälsovårdsstadgans § 8 mom. 3 och till § 43 mom. 3 skulle göras
följande tillägg: »Till lägenhet med kök eller ann,at särskilt för matlagning
avsett utrymme skall jämväl höra lätt tillgänglig, fullgod matkällare.»

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Ericson, Fraus: Herr talman! Detta förefaller måhända vara en jämförelsevis
liten motion, och man borde därför kanske icke besvära riksdagen
med en sådan framställning.

Anledningen till att den gjorts är emellertid följande. En hälsovårdsnämnd
i Östergötland ålade en husägare att förbättra lagerutrymmen eller källarp så,
att vederbörliga alster kunde förvaras där på ett tillfredsställande sätt. Husägaren
klagade emellertid hos länsstyrelsen, och denna förklarade att alldenstund
andra utrymmen funnos, exempelvis garderober och skåp, behövde han
icke iakttaga hälsovårdsnämndens krav i detta avseende. Det är detta som har
gjort en sådan ändring önskvärd, att en husägare vore nödsakad att ordna
med tillbörliga källarutymmen för de hyresgäster han har. I de flesta fall är
ju dessbättre denna sak någorlunda tillfredsställande ordnad. Men i händelse
en husägare tredskas och inte vill vara tillmötesgående mot hyresgästerna,
finns det ingenting i hälsovårdsstadgan som kan ålägga honom att sörja för
ordnade och tillfredsställande källarutrymmen. Dess värre, kan man inte heller
åberopa hälsovårdsstadgan för kravet att redan befintliga källarutrymmen
skola hållas i tillfredsställande och tillbörligt skick. Detta är anledningen till
att denna motion har framkommit.

I utskottsutlåtandet åberopas nu yttranden som inkommit från informationsstyrelsen,
landsorganisationen och livsmedelskommissionen m. fl. Alla dessa
hänvisa till att det pågår en utredning i detta avseende, och jag vill i likhet
med utskottet uttala förhoppningar örn att det skall bli tillfredsställande ordnat
i här berörda hänseenden.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Om fårhäll- _ Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7,
rade förm- i anledning av väckt motion örn utredning rörande åtgärder för att förbättra
^refila förhållandena för de sockersjuka.

_ I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 32, hade herr Bondeson m. fl. hemställt, att riksdagen, i skrivelse
till Konungen ville anhålla, att skyndsam utredning måtte verkställas
rörande åtgärder för att förbättra förhållandena för de sockersjuka.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Ekströmer, vilken ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en
hemställan, att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i
skrivelse till Konungen ville anhålla, att skyndsam utredning måtte verkställas
rörande åtgärder för att förbättra förhållandena för de sockersjuka.

Herr Bondeson: Herr talman! Den motion, som jag jämte 35 andra ledamöter
av denna kammare väckt »rörande åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka», föreligger nu efter verkställt utskottsutlåtande till avgörande.

Syftet med motionen framgår av de citerade orden —- att förbättra förhållandena
för de sockersjuka — men det har också ansetts nödvändigt att framföra
den i riksdagen, därför att det visat sig att de sockersjuka, som genom
framställningar i sitt nödläge tillskrivit olika kommissioner, styrelser etc.,
ja till och med Konungen, inte från något håll kunnat få hjälp i sin som de
anse svåra situation, ej minst under nu rådande kristidsförhållanden.

Den under begynnelsen av ransoneringsbestämmelserna åt sockersjuka givna
tilldelningen av för dem lämplig mat har senare hårt beskurits, och de matvaror
som stå dessa sjuka till buds •— vilka tyvärr ej såsom för de friska äro
mångå — ha också starkt ökat i pris.

Motionens hemställan har motiverats med påpekandet av ett antal speciella
frågor, där en utredning kan anses vara särskilt påkallad.

Första och andra kammarens andra tillfälliga utskott ha angående dessa
speciella punkter och rörande utredningen i allmänhet inhämtat ett antal utlåtanden
från de myndigheter, vilkas arbetsområden beröras av den i motionen
föreslagna utredningen. På grund av dessa utlåtanden tillstyrker glädjande
nog andra kammarens andra tillfälliga utskott motionärernas hemställan, medan
första kammarens andra tillfälliga utskott beklagligt nog anser och hemställer,
att motionen i fråga »icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda». Mot detta sistnämnda beslut har utskottets ordförande, herr Ekströmer,
reserverat sig, och han yrkar att första kammaren måtte tillstyrka,
att utredningen kommer till stånd.

Motionens syfte är att förbättra de sockersjukas svåra lott. Sverige har omkring
12,000—15,000 sockersjuka. Sjukdomen som sådan är obotlig, men flertalet
patienter äro vid lämplig behandling arbetsföra och känna sig tämligen
friska. Behandlingen måste ske utan avbrott, så länge livet varar, och består
å ena sidan i regelbunden tillförsel av det hormon, insulin, varav den sockersjukes
egen organism producerar en för liten mängd, och å andra sidan i en av
läkaren reglerad diet.

I motionen föreslås att dietfrågan göres till föremål för utredning. K ena
sidan skulle genom tilläggsransoner av för sockersjuka tillåtna livsmedel deras
näringsbehov tillgodoses på lämpligt sätt, och å andra sidan skulle genom an -

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Örn förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
ordnandet av kurser i dietmatlagning tillfälle beredas de sockersjuka att mera
rationellt utnyttja de få och dyra livsmedel, som stå till deras förfogande..

Landstingsförbundet anser sig kunna tillstyrka båda dessa förslag. Medicinalstyrelsen,
institutet för folkhälsan och livsmedelskommissionens näringssakkunniga
anse, att behandlingens väsentliga faktor är insulintillförseln och
att man med de nu beviljade extratilldelningarna av lämpliga livsmedel tillgodoser
de sockersjukas näringsbehov. Livsmedelskommissionens näringssakkunniga
åberopa en 1942 verkställd undersökning, som givit vid handen, att
de sockersjukas hälsotillstånd ej har försämrats under krisåren.

I Svenska Läkartidningen, nr 43 år 1942, ha doktorerna Jorpes och Kallnér
publicerat resultaten av en »i samförstånd med medicinalstyrelsen» verkställd
utredning, som är väl ägnad att belysa vissa frågor angående de sockersjukas
förhållanden. Författarnas undersökning omfattar över 10,000 sockersjuka.
Det framgår att minst 1/3 av de sockersjuka ej erhåller någon insulinbehandling.
Dessa patienter äro av någon anledning hänvisade till enbart dietetisk
behandling. Angående dessa patienters hälsotillstånd anföra författarna, att
under krisåren »det härvid tydligen i de flesta fall varit omöjligt att upprätthålla
en tillfredsställande kaloritillförsel». Det kan omnämnas, att av över
2,200 insulinbehandlade fall, som undersökningen omfattar, ha 1,115, d. v. s.
48.7 procent, magrat mer än 10 kilogram under det senast året. Endast 15 procent
av de insulinbehandlade fallen visade en lika våldsam viktminskning.
Dessa resultat visa utan vidare, att dietbehovet för ett mycket stort antal diabetespatienter
ej kan anses vara ordnat på ett tillfredsställande sätt, och en
utredning därvidlag kan mycket väl föra till betydelsefulla resultat. Likaså
skulle ökade kunskaper i dietmatlagning säkerligen vara av stor hjälp för de
sockersjuka. Medicinalstyrelsen anser, att redan nu arbetande organ för spridande
av upplysning örn kristidsmatlagning skulle, efter en viss anpassning
för de sockersjukas särskilda behov, vara tillräckliga för ernående av detta
mål. Det synes innebära ett visst erkännande av motionens syfte. En utredning
skulle kunna ge vid handen, vilken väg som är lämpligast för att nå en mera
rationell dietmatlagning. Utomlands, i England, Amerika, Tyskland m. fl.
länder, ha ännu mera vittgående åtgärder vidtagits på detta område, i det att
särskilda sjukhus och dispensärer ha ställts till förfogande för behandling och
vård av de sockersjuka. Den av mig åberopade undersökningen rörande de
svenska sockersjukas förhållanden framhäver tydligt, att där sådana institutioner
varit i verksamhet behandlingsresultatet av diabetes högst väsentligt
förbättrats. Den föreslagna utredningen skulle alltså även härvidlag kunna
fylla ett ej oväsentligt behov.

Särskilda sommarkolonier respektive vilohem för sockersjuka ha i flera yttranden
betecknats som psykologiskt olämpliga. Särskilt barnen skulle i dylika
speciella anstalter få en .stark känsla av att icke vara som andra barn, vilket
anses vara ofördelaktigt. Mig synes det som örn man skulle kunna anlägga
även en motsatt synpunkt på denna fråga. De sockersjuka barnen äro inte som
andra barn, de behöva under hela sitt liv och särskilt då under en sommarvistelse
med ökat näringsbehov och motion speciellt tillsyn och insulinbehandling.
Behandlas alla barn i en koloni på samma sätt, är födan, motioneringen,
kort sagt hela livsföringen, anpassad efter deras speciella behov, blir särkänslan
kanske till och med mindre utpräglad än örn man är ensam örn att få insulininsprutningar
varje dag, att ej få illa vissa rätter, alf ej orka delta i vissa lekar
o. s. v. Det framhålles allmänt i deri medicinska litteraturen, att insulinbehandlingen
ej kail och ej får schematiseras. Framför allt under så starkt förilndrade
livsbetingelser sorn i en sommarkoloni måste insulinbehovet, örn vistelsen där
skall medföra nytta, stå under sakkunnig kontroll. Det kail starkt ifrågasättas

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Örn förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
om detta verkligen kan genomföras i vanliga sommarkolonier. Medicinalstyrelsen
gör också den inskränkningen i sitt utlåtande, att de sockersjuka barnen
skola hänvisas till sommarkolonier, som »ej äro alltför stora och lia någorlunda
bekväm tillgång till läkare». Min åsikt är att enbart en utredning kan
avgöra frågan huruvida speciella sommarkolonier för sockersjuka barn böra
inrättas. Detsamma gäller även rörande vilohemmen för sockersjuka. För deras
inrättande ha speciella skäl anförts i motionen.

Angående de i motionen föreslagna åtgärderna rörande yrkesval och yrkesutbildning
har framför allt institutet för folkhälsan framhävt, att det ej synes
vara »uteslutet att närmare utredning av dessa frågor skulle kunna leda till
betydelsefulla framsteg i fråga örn möjligheterna att inpassa de sockersjuka i
det samhälleliga produktiva arbetet». Även skolöverläkaren biträder förslaget.
Även utskottet anser, att en dylik yrkesrådgivning i många fall kan vara
av behovet påkallad. Härutinnan är det emellertid ej blott frågan örn yrkesrådgivning,
som kanske bör ses i ett större sammanhang. Ej blott vid yrkesvalet
utan framför allt även under yrkesutbildningen behöva de sockersjuka barnen
särskild tillsyn och sakkunnig hjälp nied lämplig behandling m. m. Dessa speciella
frågor kunna och böra utredas i samband med de andra berörda frågorna
angående de sockersjukas förhållanden.

De av utskottet inhämtade utlåtandena ha givit vid handen, att frågan örn
insulinbehandlingen, framför allt då även de mindre bemedlades insulinförsörjning,
bör ägnas särskild uppmärksamhet. Skulle kammaren — som jag
hoppas — vilja tillstyrka att den föreslagna utredningen verkställes, så talar
ju ingenting emot att även detta för de sockersjuka synnerligen betydelsefulla
problem upptas till en allsidig behandling.

Sammanfattningsvis bör framhållas, att meningarna beträffande de ovan
berörda frågorna, som äro av största vikt för de sockersjukas väl och även ur
samhälleliga synpunkter, tjmkas vara delade. Eftersom betydelsen av dessa
problem ej har ifrågasatts från något håll, synes mig även detta skäl tala för
att en utredning verkställes. Det synes mig vara av stor betydelse, att svenska
läkaresällskapet har framhållit just denna omständighet och ävenledes tillstyrkt,
att en sådan utredning kommer till stånd.

Vad jag hittills anfört har helt sakligt varit motionens syfte. Som vi finna
av det anförda äro meningarna bland dem, som avgivit yttranden till utskottet,
ganska olika, ja, i vissa fall ganska svävande.

För mig står det klart att de lärda — läkarna, näringssakkunniga, livsmedelskommissionen
etc. — stå stick i stäv mot varandra i flera punkter. Frågar
man sockersjuka vad deras mening är örn vården av dem, så gillar den ene en
viss läkares linje med större dosis insulin och mera fri diet, den andre en
mera beskuren diet och helst ingen eller mindre dosis insulin. Den som själv
sitter emellan är den sjuke.

Vore det då ej önskvärt, ja, än mera, om en fullt objektiv utredning kunde
göras för att ge de sjuka det säkra rådet i sina dietförhållanden? Vore det ej
klokt att ordna med kurser i dietmatlagning — vid t. ex. våra folkhögskolor,
vissa städers hushållsskolor etc.? Vore det ur vägen att söka bereda barnen
— Sveriges framtid — möjlighet till kolonivistelse under rätt ledning? Vore
det ej ekonomiskt lönande för såväl den sjuke som samhället med rådgivning
vid yrkesval?

Ja, allt vad som kan göras för en sjuk — i detta fall en sockersjuk — bör
ej uraktlåtas. Man bör ej uppskjuta till morgondagen, vad som bör och kan
göras i dag, och då nu andra kammarens andra tillfälliga utskott enhälligt avgivit
yrkande om »att kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande åtgärder för att förbättra förhål -

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Örn förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
landena för de sockersjuka», tillåter jag mig varmt vädja till denna kammare
att följa andra kammarens tillfälliga utskotts förslag i frågan.

Det är ju inga utgifter som böra avskräcka, ty det gäller ju här endast ett
beslut örn en utredning. Alla offra vi i dessa tider med glädje och tillfredsställelse
vår skärv —- större eller mindre — till hjälp åt de lidande i våra
kära grannländer. Varför skola vi ej nu kunna visa de sockersjuka vår förståelse? Med

dessa ord, herr talman, ber jag att få yjrka bifall till den av herr Ekströmer
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen, att första kammaren för
sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Konungen ville anhålla, att
skyndsam utredning verkställes rörande åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka.

I herr Bondesons yttrande instämde friherre Beck-Friis, herrar Dahlström,
Fahlander, Bernhard Nilsson, Holstenson och Heiding, friherre De Geer samt
herrar Herman Ericsson, Leander, Anderberg, Sylwan, Alfred Andersson,
Hersson, Ahlkvist, Mattsson, Gustavson, Björck, Bror Nilsson, Eskhult, Bäcklund,
Åqvist, Nisser, Ber Andersson, Holmström, Edin, Hage, Svedberg, Näslund,
Carlström och Caap.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det är alldeles klart, att när utskottet
behandlat denna fråga har det inte behandlat den med likgiltighet. Det har
inte heller behandlat den utan känsla för de sockersjuka. När frågan första
gången var uppe till behandling i utskottet, är det inte det minsta tvivel örn
att det rådde en allmänt positiv inställning till densamma.

När man begär en utredning, skall man emellertid lia klart för sig vad det
är man begär utredning örn. När remissutlåtandena i detta ärende förelågo,
visade det sig, att dessa inte kunde ge belägg för behovet av en utredning
i det syfte motionen avsåg. Praktiskt taget allt som hade begärts i motionen
hade avstyrkts, och följaktligen var det inte möjligt att på det förslag, som
framlagts i motionen, basera kravet på en utredning.

Av den utredning som utskottet företagit hade det vidare framgått, att åtgärder
av andra slag än dem som föreslagits i motionen skulle kunna tänkas
gagna de sockersjuka. Till dessa hörde bl. a. inrättandet av en central, till
vilken varje sockersjuk skulle hänvisas. Vid denna central skulle de olika
fallen behandlas, och den sockersjuke skulle få besked om hur han skulle
sköta sig. Han skulle därefter kunna sköta sig hemma, men inte alldeles på
egen hand. Detta skulle emellertid även förutsätta, att läkarna i vårt land
finge undergå en mera grundlig klinisk utbildning i fråga örn vården av
sockersjuka.

När utskottet sedan undersökte möjligheterna av att kunna realisera en sådan
plan, visade det sig emellertid, vilket inte torde vara kammarens ledamöter
obekant, att meningarna bland läkarna i fråga örn de sockersjukas behandling
äro synnerligen delade. Man är inte överens örn vilken behandlingsmetod
som är den riktigaste, huruvida man bör lägga huvudvikten på insulinbehandlingen
eller på en reglerad diet.

Eftersom det på denna punkt inte ännu är möjligt att träffa ett avgörande,
var majoriteten av utskottets medlemmar av den uppfattningen, att utvecklingen
i fråga örn den vetenskapliga forskningen på detta område bör ha gått
ett eller kanske några steg framåt, innan en utredning begäres. Först när det
råder en någorlunda stadgad mening i denna fråga inom vetenskapliga kretsar
böra från statens sida åtgärder vidtagas. Det är med all säkerhet ännu
inte möjligt att få klarhet örn huruvida sådana åtgärder skola gå ut på in Första

kammarens protokoll 19Jf8. Nr 13. 2

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Om förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
rättande av en central, exempelvis i Stockholm, till vilken varje fall i hela
landet remitteras, eller om lasaretten skola handha vården av de sockersjuka,
om det är tillräckligt med en vidareutbildning av läkarna eller om man skall
behöva vidtaga alla dessa åtgärder. En utredning, föranstaltad av staten, riksdagen
eller regeringen, kan såvitt utskottet kunnat utröna icke för närvarande
ge besked örn denna sak. Detta har varit avgörande för utskottets
ståndpunktstagande, och det är även avgörande för mig, när jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan örn avslag på förevarande motion.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag kail vitsorda herr Elowssons uppfattning,
att utskottet med största allvar försökt att så gott sig göra låter utreda
denna mycket behjärtansvärda fråga.

Det är egentligen två omständigheter som kommit mig att avge en reservation
till utskottets utlåtande. Den första är det sätt varpå insulinet tillhandahålles
de sockersjuka. Utskottet säger: »Genom landstingens försorg; erhålla
obemedlade och mindre bemedlade insulin kostnadsfritt eller mot nedsatt
pris. Inom de skilda landstingsområdena tillämpas emellertid härvidlag
olika principer. Utfärdade kontrollföreskrifter torde ofta även medföra att
vederbörande ha vissa svårigheter att erhålla insulin såväl inom sitt eget landstingsområde
som särskilt vid vistelse i annat. Med hänsyn till den ofta avgörande
betydelse, som insulinet har för behandlingen av sockersjukan, skulle
det enligt utskottets uppfattning vara av stort värde, om åtgärder kunde vidtagas,
där så kan anses erforderligt, för att ytterligare underlätta för de sockersjuka
att erhålla insulin.»

_ Visserligen kan man säga, att det är landstingens sak att taga ställning
till denna fråga. Jag tycker emellertid, att saken är så viktig och en lösning
av densamma för de mindre bemedlade sockersjuka så pass nödvändig, att jag
för den skull velat tillstyrka en utredning. Förvisso kan något gott uppslag
komma fram vid en utredning även i detta avseende.

Det kanske mest avgörande skälet för min reservation har emellertid varit
den uppfattning vi inom utskottet fått om de senaste forskningsrönen när
det gäller denna sjukdom. Jag tror man kan säga, att alla, sockersjuka tidigare
mera så att säga skurits över en kam, varför behandlingen också blivit
ganska schablonmässig och trevande. Man har med andra ord inte varit riktigt
säker på hur man lämpligen skulle behandla de sockersjuka. De senaste
rönen tyckas ha givit vid handen, att vad man kallar sockersjuka ej är en
sjukdom utan flera olika sjukdomar, som var och en tarvar ett speciellt behandlingssätt.
Svårigheten är att konstatera vilken art av sockersjuka som
varje patient har. När man väl konstaterat detta, tycks det vara relativt enkelt
att föreskriva behandlingssättet.

Nu tycks det vara så, att läkarna ute i bygderna ej alltid hava fullt reda
på detta; i varje fall saknar man vid lasarett och andra sjukvårdsinrättningar
de tekniska möjligheterna för att så att säga kartlägga sjukdomen hos de
olika patienterna. Detta har för mig, som sagt, varit avgörande.

Och jag kan ej tänka mig annat än att var och en, som åhört herr Bondesons
sakliga och varmhjärtade anförande, skall finna att skyndsamma åtgärder
äro påkallade, även ur andra synpunkter än dem jag framhållit. Andra
kammarens motsvarande tillfälliga utskott har som här sagts enhälligt tillstyrkt
utredning, och jag skall be, herr talman, att för min del få göra detsamma
och således yrka bifall till min reservation.

Herr Andersson, Anders: Herr talman! Efter herr Elowssons anförande
skall jag yttra mig mycket kort, men jag kan inte uraktlåta att anföra några

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Om förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
citat ur de yttranden, som lia inkommit till utskottet från de myndigheter och
korporationer, från vilka yttranden infordrats.

Vad nu gäller tilldelningen av ransonerade livsmedel till sockersjuka, yttrar
medicinalstyrelsen, att »de föreskrifter, som redan finnas för extra tilldelning
av livsmedel utöver de vanliga ransonerna, möjliggjort de sockersjukas vård på
ett i stort sett tillfredsställande sätt». Statens institut för folkhälsan anser
skäl föreligga att underkasta denna fråga en utredning, bland annat i syfte att
åstadkomma ökad likformighet. Det är också det enda skäl, som skulle föreligga
för utredning. Livsmedelskommissionens näringssakkunniga yttra, efter
att ha verkställt en undersökning om hur ransoneringen verkar för de sockersjuka:
»Så vitt det hittills bearbetade materialet utvisar, är det tydligt att
man av denna undersökning icke kan draga den slutsatsen, att de sockersjukas
hälsotillstånd skulle ha försämrats under krisåren. Det visar sig tvärtom, att
många sockersjukas hälsotillstånd förbättrats på grund av att de varit tvungna
att övergå till en knappare kost. Den föreslagna utredningen i vad avser de
sockersjukas kostförhållanden kan därför redan anses vara utförd. Något belägg
för att de sockersjukas extratilldelning skulle behöva ytterligare höjas
har icke framkommit.» Landstingsförbundet framhåller, att även örn dieten för
de sockersjuka, som kontinuerligt använda insulin, numera icke kan sägas vara
av samma utslagsgivande betydelse som tidigare, det dock är uppenbart, att
stor uppmärksamhet måste ägnas denna fråga. Men det är ju klart, att livsmedelskommissionens
näringssakkunniga, som redan börjat verkställa utredningar
i denna fråga, också skola ägna densamma den uppmärksamhet, som kan
vara erforderlig. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation anser, att nu föreliggande
fråga lämpligen bör ankomma på livsmedelskommissionen att avgöra; någon
särskild utredning synes ej påkallad.

I fråga om undervisningen i dietmatlagning säger medicinalstyrelsen, att det
förefaller som örn redan nu arbetande organ för spridande av upplysning om
kristidsmatlagning överhuvud taget skulle kunna vara tillräckliga för ernående
av motionens syfte i förevarande hänseende. Institutet för folkhälsan yttrar,
att det med hänsyn till de moderna behandlingsmetoderna ej synes erforderligt
att anordna kurser för dietmatlagning ens för de fall, där patienten ej har behov
av insulinbehandling. Landstingsförbundet finner det önskvärt om, exempelvis
genom statens försorg, en handledning härutinnan kunde utarbetas, men
ställer sig tveksamt mot förslaget att undervisningsbehovet skulle tillgodoses
genom anställande av dietassistenter. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation uttalar
som sin uppfattning, att dieten för de sockersjuka icke torde vara mera
komplicerad än att motionens syfte kan tillgodoses, i den mån det icke redan,
skett, inom ramen av sedvanliga utbildningskurser för kökspersonal.

I fråga örn upprättandet av vilohem och skollovskolonier för sockersjuka säger
medicinalstyrelsen bl. a.: »Ur flera synpunkter synes det vara att föredraga,
att de sockersjuka barnen i behövlig utsträckning beredas kolonivistelse tillsammans
med andra barn. De sockersjuka barnen böra sålunda ej i onödan bibringas
känslan av särställning gentemot vanliga friska barn, och varken dietfrågan
eller insulinbehandlingen utgöra hinder för deras vistelse vid vanliga
sommarkolonier, förutsatt att dessa ej äro alltför stora och lia någorlunda bekväm
tillgång till läkare.» Statens institut flir folkhälsan och skolöverläkaren
hysa betänkligheter mot att sammanföra sockersjuka barn i särskilda, för dem
avsedda skollovskolonier. Och enligt institutet lör folkhälsan synes något särskilt
behov av vilohem för sockersjuka knappast föreligga.

I fråga örn yrkesrådgivning för sockersjuka barn och ungdomar säger landstingsförbundet,
att det finner förslaget om yrkesrådgivning behjärtansvärt men
anser att motsvarande behov föreligger liven på andra områden. Stadsförbun -

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Om förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
dets sjukvårds delegation finner »någon särskild för de sockersjuka inrättad
yrkeskonsultation näppeligen påkallad. I den mån yrkesrådgivning förekommer,
synas de för de sockersjuka förhanden varan de speciella förhållandena där
kunna beaktas». Svenska läkaresällskapet har tillstyrkt, att en utredning kommer
till stånd, därvid sällskapet uttalat, att »beträffande vissa av de här
ovan berörda problemen meningarna äro delade samt att sällskapet på sakens
nuvarande ståndpunkt icke vill taga ställning till desamma».

Av dessa citat torde framgå, att utskottet icke har behandlat ärendet lättvindigt,
och att alltså den åtminstone vad röstresurserna beträffar mycket kraftiga
kritik, som herr Bondeson levererat mot utskottet, icke har något fog för
sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandén: Herr talman! Jag kunde nöja mig med att instämma med
herrar Bondeson och Ekströmer, men då jag hörde herr Andersson måste jag
tillägga, att är det vittnesbörd riktigt, som han med stöd av utlåtandet åberopar,
då lär det inte vara något mera att göra åt de sockersjuka i detta land.
Då ha de det så bra som de överhuvud taget någonsin kunna få det. Men jag
tror, att man får taga de där utlåtandena med en nypa salt eller med en smula
reservation. Och kanske herr Andersson vet, att den som bär skon bäst vet
var den klämmer. Det är ju rätt märkligt, att här icke finnes utlåtanden från
dem, som närmast beröras av saken, men väl från institutioner, som svara för
den vård, som de sjuka kunna erhålla.

Herr Elowssons hela yttrande vittnade, tycker jag, örn att den utredning,
som föreslagits, är av behovet påkallad. Jag finner också, att man ur utlåtandet
kan utläsa inte endast vad herr Andersson utläser utan också diverse
annat. I medicinalstyrelsens yttrande heter det, att de sockersjukas vård är
»i stort sett» tillfredsställande. Det är tydligen inte riktigt säkert, att den är
tillfredsställande. Jag vill erinra både herr Andersson och andra här i kammaren
örn att under de senare åren olika behandlingsmetoder ha prövats, och att
det, som här sagts, råder skiljaktiga meningar inom läkarkåren framför
allt örn de nya behandlingsmetoderna. Det finnes bl. a. en läkare här i Stockholm,
som på sin klinik uppnått synnerligen goda resultat. Det finns ett behov
av att få en differentierad behandling av de sockersjuka. Nu har man en mall,
så att säga, som man går efter, då man mäter ut den extra tilldelningen, även
örn de sjukas status är avsevärt olika. För att få en grundlig undersökning till
stånd, inte minst i fråga örn behandlingsmetoderna och i fråga örn tilldelningen
av extraransoner, är det av behovet påkallat, att utredningen kommer till
stånd.

Herr Andersson har ju varit vänlig nog att läsa upp även livsmedelskommissionens
näringssakkunnigas utlåtande. Sedan utskottet omtalat, att detta
innehåller^ en redogörelse för gällande bestämmelser, säger utskottet, att »därav
framgår, att extratilldelningarna uppgå till ganska betydande mängder».
Tja, det beror ju på vad man menar med »betydande mängder». En sockersjuk,
^som erhåller den högsta tilldelningen, kan på 13 veckor eller 3 månader
få högst 2 kilogram smör i extra tilldelning. Det blir ju inte så mycket,
örn man slår ut det på de 13 veckorna. Han kan i bästa fall få ungefär 1 kilo
fläsk i månaden o. s. v. Men han kan visst inte få alla de där godsakerna, som
utskottet har räknat upp, samtidigt, för att förbättra sitt hälsotillstånd. Det
är ett faktum, att flertalet sockersjuka under de senare åren, under denna period
av knapphet på näringsmedel, väsentligt nedgått i vikt. Det kan ju vara bra
för en del, men det kan också verka i rakt motsatt riktning. Det är inte endast
på grund av sjukdomen, som den sockersjuke befinner sig i ett nästan perma -

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Örn förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
nent trötthetstillstånd och har svårt för att fullgöra sitt arbete, utan det kan
också bero på att han helt enkelt får för lite näring. Jag tror, som sagt, att en
utredning i saken vore av behovet påkallad och att den kunde giva värdefulla
uppslag.

Vidare vill jag erinra om att insulin är dyrbara droppar. De ärö mycket
dyra för den, som är fattig eller mindre bemedlad. Det vore bra, om vi finge
ett enhetligt system i de olika landstingsområdena för insulinhjälpen, men jag
tror inte att man kan åstadkomma ett sådant utan att en verklig utredning
lägges till grund för verksamheten.

Till slut skulle jag vilja säga, att även om vi, som äro till åren komna och
som lida av sockersjuka — ty det är ett lidande i mycket högre grad än vad de
friska kunna tänka sig — få finna oss i de besvärligheter, som livsmedelssituationen
och andra förhållanden ha skapat, så vill jag dock vädja till kammaren
att för barnens skull gå med på förslaget om utredning. Ett barn, som har
sockersjuka, var förr i världen dödsdömt. Det kunde hanka sig fram en tid,
men sedan strök det med. Det är inte stort bättre nu, ty om ett barn får sockersjuka,
är det i de flesta fall efter en lång lidandets väg dömt att gå under.
För barnens skull, för att de skola kunna få den vård, som de behöva, vädjar
jag till kammaren att följa herr Ekströmers reservation och således i likhet
med vad som föreslås av andra kammarens tillfälliga utskott bifalla motionen.

Det finnes en hel del andra saker i detta utlåtande, herr talman, som skulle
vara värda en närmare granskning, men jag nöjer mig med det sagda, åtr
minstone för tillfället, och yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Med anledning av herr Anderssons yttrande
vill jag bara säga, att örn man vill så behöver man ej alls taga hänsyn till de
motiv, som i motionen angivas till stöd för densamma. I min reservation har
jag ej heller gjort detta, utan som skäl för mitt yrkande örn utredning har jag
i huvudsak anfört dels behovet av att göra insulinet i allmänhet mera lättillgängligt
för de sockersjuka bl. a. ur kostnadssynpunkt, dels ock — och. som
jag nyss sade. det allra viktigaste, efter mitt sätt att se — att nyare forskningsrön
på diabetesområdet måste mera allmänt kunna komma till tillämpning
vid behandlingen av de sockersjuka ute i bygderna.

I fråga örn de förra motiven råder ju, som vi ha hört, en viss tveksamhet
hos olika myndigheter, vilken givetvis återspeglats även här i kammaren, mep
i fråga om dessa sista båda motiv har det minsann icke rått någon tveksamhet,
utan dem måste vi taga på allvar, och en utredning finner jag inte minst efter
herr Sandens yttrande vara i högsta grad behjärtansvärd.

Herr talman! Jag yrkar alltså fortfarande bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag har knappast någon anledning att yttra
mig sedan herr Sandén, som har »den skon på sig, som klämmer», har talat och
vädjat till kammaren. Men jag kan inte underlåta att till herr Andersson säga,
att jag ingalunda underskattar utskottets behandling av ärendet. .Tåg skulle i
likhet med herr Andersson, örn jag ville taga upp kammarens tid, kunna läsa
upp både det ena och det andra yttrandet efter vartannat, som talar för en
utredning i frågan, men jag skall inte belasta kammarens tid med detta.

Herr Elowsson säger, att läkarna böra lia bättre utbildning. Ja., det talar
väl bättre än något annat för bur illa de sockersjuka ha det ställt, att resultatet
av behandlingen beror på vilken läkare de komma till. Därför bör man
väl inte, som herr Elowsson säde, skjuta på fråsan och avvakta eventuella nya
forskningsresultat. Jag skulle här vilja säga. att »medan gräset växer, dör

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Örn förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
kon». Här talas i utlåtandet, som herr Sandén nyss berörde, om att extratilldelningen
till de sockersjuka uppgår till ganska betydande mängder. Jag
vill då säga, att jag vet fall, då en sockersjuk varit hos en läkare och fått
intyg på att han behöver större ranson av det eller det, som han får lov att
äta, men när han kommit till kristidsnämnden, har denna helt enkelt avslagit
hans begäran och sagt: »Vi följa livsmedelskommissionens cirkulär nummer så
och så.» Kan man då bli förvånad över att den sockersjuke tar illa vid sig?

. Jag vädjar än en gång till kammaren att bifalla herr Ekströmers reservation.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det skulle beröra både mig och säkert
även alla de andra utskottsledamöterna utom herr Ekströmer mycket illa, örn
kammaren skulle få den uppfattningen, att utskottet på något sätt behandlat
denna sak med ovilja eller likgiltighet. Så har inte skett, men utskottet har
å andra sidan inte heller förfallit till någon sorts kolartro på en utredning,
officiell eller inte, utan vad utskottet här väsentligen har fäst sig vid är, att
man på vetenskapligt håll ännu icke är på det klara med den lämpligaste
metoden att behandla de sockersjuka. Innan man har kommit dithän, att man
åtminstone har fått en någorlunda stadgad uppfattning därom, kan man rimligtvis
inte begära, att staten exempelvis skall skapa en särskild institution
här i Stockholm för den saken. Man vet ju inte med säkerhet, huruvida den
institutionen skulle bli bestående eller skulle kunna göra avsedd nytta. Det kan
tänkas, att vetenskapen bara örn ett eller annat år har gjort helt nya rön. Det
har ju under låt oss säga de senaste tjugo åren visat sig, att vetenskapen på
detta område har gjort den ena erfarenheten efter den andra, som medfört en
synnerligen grundlig omläggning av hela behandlingen av de sockersjuka. Nu
finns det i detta land en hel mängd läkare, som ha inhämtat de tidigare rönen,
och. de'' hålla fast vid de metoder, de sedan gammalt tillämpat. I dessa metoder
ingick bl. a. tillförsel av en hel del näringsämnen. Senare tiders forskningar
ha visat, att man inte skall behandla sockersjuka på det sättet, utan man skall
i stället åstadkomma en viss avvägning mellan den näring, som tillföres kroppen,
och den insulinmängd, som tillföres den. Detta håller man nu som bäst
på med. Den Stockholmsläkare, som bl. a. herr Sandén här åberopat och som
utskottet liksom andra kammarens andra tillfälliga utskott har varit i tillfälle
att höra, förordar just dessa nya principer. Men vi ha också hört andra
läkare, som inte gå på hans linje. Följaktligen kan icke utskottet veta, vilken
uppfattning som är den riktiga. Innan förhållandena någorlunda stadgat sig
på detta område,, är det inte möjligt för ett utskott, såvitt jag kan förstå, att
föreslå en utredning. Ty här kan ju inte en officiell utredning göra någonting.
Det enda, som kan ge något resultat, är de vetenskapliga forskningar, som
bedrivas på området, och den praktik, som utövas från fall till fall.

Det är klart, att om riksdagen vill hos regeringen begära en utredning av
denna sak, finns det ingen anledning för utskottets ledamöter och förmodligen
inte heller för någon annan att slåss för livet för att förhindra detta, men utskottets
medlemmar ha varit av den meningen, att örn man skall utreda en sak, skall
man. veta, vad man begär utredning om, och det har utskottet icke i denna situation
varit i stånd att göra klart för sig.

Herr Lindhlom: Herr talman! Jag är delvis förekommen av den siste ärade
talaren. Också jag vill betyga, att det inte alls är någon ovilja hos utskottsmajoriteten,
som har föranlett dess ståndpunktstagande i denna fråga. Tvärtom
ha vi ägnat den mycket stort intresse, och jag tror, att utskottets ledamöter äro
lika varmt intresserade för denna sak som de, som nu tala för reservationen.

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 18.

Om förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
Men orsaken till mitt ställningstagande i frågan är, att vad som Ilar begärts i
motionen icke har kunnat bifallas, och jag har för min personliga del ansett,
att det icke vore lämpligt att i ett utskottsutlåtande föreslå utredning om någonting
annat än som har begärts av vederbörande motionär. För att slippa att
här citera utlåtandet kan jag hänvisa till dess första sida, där de fyra punkter
äro redovisade, varom motionären har önskat utredning. Att märka är, att en
utredning örn dessa punkter har avstyrkts både av andra kammarens tillfälliga
utskott och av första kammarens. Men sedan ha andrakammarutskottet och reservanten
i förstakammarutskottet gått på en motivering, som förnämligast
grundar sig på vad en läkare inför utskottet har anfört. Majoriteten ansåg, att
detta inte var tillräckligt skäl för utskottet att begära en utredning.

Det är sålunda inte alls fråga om någon ovilja mot de åtgärder, som kunna
vidtas till förbättring av de sockersjukas förhållanden, utan vi mena helt formellt,
att man inte bör gå på ett annat förslag än det som motionären har framställt,
d. v. s. att man inte bör begära en utredning i frågan på en ny motivering,
som inte har framförts av motionären.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandén: Herr talman! Herr Elowsson sade, att tiden inte var mogen
och att vi borde ge oss till tåls och vänta ett par år, ty det kunde hända,
att forskningen kom med något betydande resultat. Men, herr Elowsson, örn det
inte kommer något av epokgörande natur under dessa två år eller fem år, så
stå vi i precis samma situation som nu. I så fall kan det väl vara lika rimligt
att nu ta det steg, som förr eller senare — därom kan herr Elowsson vara övertygad
— kommer att bli nödvändigt.

Herr Elowsson talade också om den avvägning, som man på läkarhåll gör
mellan näringsmedel och insulin. Jag vill erinra herr Elowsson och även kammarens
övriga ledamöter örn att det är ett mycket stort antal sockersjuka, som
inte använda insulin och som icke heller ordinerats detta. I fråga örn dessa
fall kan det aldrig bli någon avvägning mellan matransoner och insulin. För
dessa sockersjuka, som jag skulle tro äro flertalet, kvarstår att behovet av
ransonerna överses. En utredning bör således komma till stånd.

Jag vet inte, att det här i debatten har sagts, att utskottet skulle ha behandlat
denna fråga med ovilja, något som man från utskottets sida vill tillbakavisa.
Påståendet är antagligen ett av de polemiska överorden. Vad jag vill säga är,
att utskottet, troligen på grund av — vilket i och för sig är lyckligt — att man
inte haft någon sockersjuk i utskottet, inte har kunnat behandla saken på det
sätt, som skulle ha varit önskvärt.

När herr Lindblom säger, att han anser, att det inte är formellt riktigt att
begära en utredning, så vill jag svara honom, att det finns tusentals, ja tiotusentals
människor i detta land, som äro i behov eller livligt intresserade av
att en utredning kommer till stånd. Om förslaget i formellt avseende inte fyller
de anspråk, som herr Lindblom ställer, så hoppas jag, att kammaren i alla
fall anser sig kunna bifalla reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag har inom landstingsförbundets styrelse varit
med örn att tillstyrka en utredning i denna fråga. Förbundets yttrande avgavs
efter ett mycket noggrant övervägande. Jag vågar säga, att man brukar
tillmäta utlåtanden från landstingsförbundets styrelse eller förbundet i allmänhet
en viss vikt, när man går att ta ställning till sjukvårdsfrågor av denna
art. Det torde nämligen kunna sägas, att landstingsförbundet, inom vilket
landstingens sjukvårdsverksamhet är samordnad, besitter stor sakkunskap i
detta slags frågor. När vi avgåvo vårt yttrande, reagerade vi visserligen något

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Om förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
mot, att man t. ex. skulle skapa särskilda kolonier för sockersjuka barn, men
däremot trodde vi, att man överhuvud taget kunde bygga en förbättrad vård
av sockersjuka på de sjukvårdsanstalter, som redan existera. Med denna utgångspunkt
kunde vi avge ett enhälligt utlåtande.

^Nu har här sagts, att läkarvetenskapen ännu inte har kommit fram till
någon bestämd, uppfattning örn efter vilka linjer man skall bekämpa denna
sjukdom. Då vill jag säga, att det finns åtminstone en sak, örn vilken man
är fullständigt enig, och det är, att man måste använda insulin. I varje fall
tror jag, att man hittills haft den uppfattningen, att insulinet alltjämt måste
bli huvudmedlet för bekämpande av denna sjukdom. Då är det ett faktum,
som också herr Sandén har meddelat, att insulin är mycket dyrt, och såvitt
jag kan förstå, blir det dyrare och dyrare. Det har visst inträtt en betydande
förhöjning av priset på insulin. Det är sant, att landstingen ge anslag till
sockersjuka patienter för inköp av insulin, men det är endast till de allra
fattigaste. För min del har jag suttit och sitter i ett förvaltningsutskott, och
det är med blödande hjärta jag där varit med om att avslå framställningar
från sockersjuka, som ha det en liten smula bättre ställt än de, som äro
allra längst ned på inkomstskalan.

I detta sammanhang vill jag säga, att en sak kunna vi väl vara överens
örn: Man skulle åtminstone kunna inrikta sig i första hand på att åstadkomma
en utredning örn möjligheten att hålla nere priset på insulin. Huruvida en
sådan åtgärd är naturlig och lämplig behöver man väl inte diskutera. Man
kunde åtminstone börja därmed. Örn det sedan råder olika meningar örn vilka
metoder man skall använda mot denna sjukdom och om undersökningar därom
pågå, så skulle ju i alla fall staten kunna ge anslag till dessa undersökningar
för att stimulera dem. Det är också en linje att följa.

Alltså tror jag, att man kan säga, att det finns flera linjer, som vi kunna
slå in på i en utredning — trots de påståenden, som här ha gjorts från utskottsmajoritetens
sida.

Sedan andra kammaren i en humanitär och social fråga som denna enhälligt
intagit en positiv ståndpunkt, tycker jag det skulle verka dystert, örn
första kammaren skulle gå emot saken. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericson, Frans: Jag skall endast be att få livligt tillstyrka den utredning,
som här begärts av herr Ekströmer, detta ej minst därför att det
här är fråga om en mycket svår sjukdom, som brett ut sig mer och mer under
de senaste åren. Dessutom drabbas ju de sjuka av rätt höga kostnader, ej
allenast för medicin utan även för sin diet. De, som tillhöra de olika landstingens
förvaltningsutskott, ha sig säkert bekant, hurusom allt fler och fler
personer där begära bidrag. Nu finns det, som herr Hage nyss erinrade om,
inga allmängiltiga bestämmelser härom, utan varje landsting får självt besluta
örn sina bidrag. Det vore väl ändå inte för mycket, örn staten i något
avseende gjorde något för att bekämpa denna svåra sjukdom, som härjar bland
människor i olika åldrar. Åtminstone borde man försöka få enhetliga bestämmelser
för landstingen samt lätta kommunernas och de sjukas bördor för
kostnader till dietföring och dylikt. Jag tror, att enbart dessa skäl äro tillräckliga
för att motivera den utredning, som här begäres.

Jag ber att på det livligaste få tillstyrka den.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av den

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Orri förbättrade förhållanden för de sockersjuka. (Forts.)
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekströmer hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt. efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen, skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 191, med förslag till lag örn tillsyn över hundar; och

nr 192, angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 189, 191 och 192.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 125, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning angående förstärkning av tionde huvudtitelns
anslag för budgetåret 1942/43 till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 66 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 233, av herr Åqvist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
centralisering av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel m. m.; och
nr 234, av friherre De Geer m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning.

Ordet lämnades på begäran till herr Ström, Fredrik, som yttrade: Den mycket
långa arbetstid, som den gifta kvinnan vilken samtidigt har förvärvsarbete
eller är i frivillig beredskapstjänst måste underkasta sig, måste så småningom
medföra allvarliga sociala och hälsofarliga följder. På landsbygden har jordbrukarhustrun
att sköta hus och hem, familj med ofta flera barn, ladugård,
köksträdgård och allsköns småsysslor dessutom. Hon har ofta 14—16 timmars

Första kammarens protokoll 1948. Nr 18. 3

Interpellation
äng. lättandeav
de gifta
kvinnornas
arbetsbörda.

Nr 13.

Onsdagen den 7 april 1943.

Interpellation äng. lättande av de gifta Icvinnorwas arbetsbörda. (Forts.)
arbetsdag, vissa tider ännu längre arbetsdag och sällan söndagsledigt. Då även
hemmadöttrarna i småbondehemmen ha en lång arbetsdag och en klen betalning,
har följden blivit den att landsbygdens kvinnor i ökad omfattning utvandra
till städerna. Härigenom försvåras ytterligare jordbrukarhustrurnas ställning.
Aven småbrukar-, torpar-, arrendators- och hantverkarhustrurna på landsbygden
ha en synnerligen tung arbetsdag. Härtill kommer att dessa kvinnor i regel
icke ha semester. Det kan icke vara rimligt att det får fortsätta på detta viset.
Samhället mäste åtminstone ordna det så, att lantbrukets kvinnor få en skälig
arbetsdag och en rimlig av staten bekostad semester. Sker icke detta kommer
kvmnoutvandringen från landsbygden att fortgå, folkhälsan genom en ytterligare
börda på de kvarvarande att taga skada och ett socialt missnöje att uppspira,
som kan vålla samhället stora svårigheter.

Även de gifta kvinnor i städerna, som på grund av ekonomiska skäl måste
deltaga i familjens försörjning genom eget förvärvsarbete, ha numera en arbetsdag
på 12—14 timmar, ibland, där restiden till arbetet är lång, 14—15
timmar. Aven denna utveckling måste i hög grad observeras. Hemmets skötsel,
omsorgen örn barnen och den erforderliga vilan efter en ansträngande arbetsdag
i fabriken, i butiken eller på kontoret blir lidande på denna hårda arbetsdag,
som ej sällan ökas genom samhällets byråkratisering, de tidskrävande kommunikationerna
och mannens arbetslöshet eller beredskapstjänst. Alltså möter
den gifta, förvärvsarbetande kvinnan stora vedermödor även i städerna. Hennes
lott lindras visserligen ofta av en regelbunden semester och en egen ekonomi,
men arbetsbördan blir dock oerhört tung och i stort sett fylld av risker för
hälsa, hem och barn. Det synes mig vara uppenbart att statsmakterna även
mäste beakta dessa problem och vidtaga åtgärder som skydda folkhälsan, hemmet
och barnen även i detta fall. Möjlighet till deltidsarbete och en längre sommarsemester
för dessa arbetande mödrar synes vara en utväg. En annan synes
vara en samhälleligt ordnad hemhjälp i erfoderlig utsträckning, till vars kostnader
mödrarna själva, stat och kommun bidraga.

Även fragan örn en lagstadgad semester åt icke förvärvsarbetande husmödrar
synes nu böra allvarligt övervägas.

Det är alldeles påtagligt att kvinnorna i det nuvarande samhället i regel äro
mycket orättvist behandlade. Detta gäller icke minst i de fall, där familjeförsörjaren
ödslar bort sin inkomst och där han icke genom försäkringar skapar
en ekonomisk reserv åt hustrun vid sjukdom eller dödsfall. Fortfarande äro
änkorna ofta utlämnade at ett ovisst, ibland tragiskt öde. Vår tid uppreser sig
mot ett sådant tillstånd.

Sociala utredningar genom flermanskommittéer taga ofta en så lång tid i
anspråk, att deras resultat äro föråldrade redan da de framläggas. Det torde
vara riktigast att sociala utredningar företagas genom tvenne personer med en
sekreterare och med en från början fastställd tid för utredningens fullgörande.
Da det gäller sociala och ekonomiska kvinnofrågor synes den ledande utredningskraften
helst böra vara en kvinna.

I anslutning till vad jag sålunda anfört hemställes örn första kammarens
benägna tillstånd att fa till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa
följande spörsmål:

1. Kan det förväntas att statsrådet vidtager erforderliga åtgärder för lättandet
av de gifta, i lantbruk eller annat arbete strängt sysselsatta kvinnornas
dagliga arbetsbörda samt för främjandet av en ordnad husmoderssemester?

, Därest sa är fallet kan det förväntas att en utredning i frågan icke hänskjutes
till en mångtalig kommitté, bestående av i andra värv strängt upptagna
•?.?rf°ner’ utan till en. liten kommitté, som helt ägnar sig åt frågan och med
därför avvägd ersättning?

Onsdagen den 7 april 1943.

Nr 13.

Interpellation ang. lättande av de gifta kvinnornas arbetsbörda. (Forts.)

3. Kan det förväntas att de samhällskategorier, vilka det nu gäller, kvinnorna,
erhålla en sådan representation i kommittén, att den blir allsidigt sammansatt? På

gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.46 på dagen,.

In fidem
G. H. Berggren.

Rättelse.

I det tryckta protokollet för onsdagen den 17 mars 1943 f. m» sid. 88 rad 15
nedifrån

står: Herr Båldi; skall vara: Herr Mannerskantz.