| .. . , Kn ,vi! ; -f*\* t tf) »JO ;t (Riksdagens protokoll 1892:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

| .. . , Kn ,vi! ; -f*\* t tf) »JO ;t

1892. ^Första Kammaren- N:o 18.-

.8rjg-l«i}$n''OlK*«$ Jivliid : »bii*rn>:<| .;.j/tlui:.» tob • •It''» J1-. if>u tyt;‘-■•..!/: 1L» Ilo! >)((} ’ A''- lU -0/ : * ■ - T,....'' t M

■> ■'' A Onsdagen den 23 mars. Å

ii <•,> . ij,i''h [ ii'', i r no rf

, Jkainiparen sammanträdde kl. 11,f. m. , . ,,u. , .j,, vin *

ojmit : s*/i!>h i . */••..• tu- / -i.''. ,nl-xth no!» ! Jwjniui'' •ienc.J

. -•/ , .i» h. ,4 xumt m-v» ,Lnif:; «»il u ./ ,wr. afla i; •

h. Justerades/protokollen för den 15 och 16 i denna månad.

-.t •■■■ t ■ ,..S:.,i''.; ; •/• i öl viWv- uti i t<(« >c: yttm-mi ;.ix»7 —

o.ft ’ ;?’■■ - /,;,>/1*’ av :tn »i> m «r«j

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen.
; \ '' " ’ “ '' ’ ; .

:«t*?lKVi,i- 1 : < --i—*«.—i-— ’ .tf* .4a*''-''.

''i :/ . <n,A ■ ! "•••''''''■ /''v!r •'' ;

Företogs val af fem ledamöter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 4, till hvars behandling hänvisats friherre von Otters
motion, n:o 62; och .-befunnos, efter valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedde: -t ,

herr Almgren, F. A.,...............................;L_____ med 69 röster

friherre von Otter .''il.___L............ » 69 »

herr Sjöcrona................ » 69 »

» ''Svedelius......................i....................» 69 P » 1

''» Tomerhjelm.....w_................ » 67'' » .

:■< I '' < :''tl '' :■

• • ’ | • '' • , * *. > ) f

Företogs val af två suppleanter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 4; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedde: '' . .

herr Nisser................................................... med 55 röster

» Ehrenborg........_■..................................... »'' 49 » .

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 21 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 26.

Fänta Kammaren* Prof. 1893. Ko 18.

1K. 2

Onsdagen flen 23 Mars.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 16 och 17 innevarande
mats bordlagda utlåtande n:b 3, i anledning af Kongl.
Maj:tä |)pbp6feition med förslag till Ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15,
16, 22 och 28 riksdagsordningen.

På framställning af herr talmannen beslöts, att ifrågavarande
ändriBgstörslag skulle paragrnfvis företagas till behandling
och att, efter det samtliga paragrafer blifvit genomgångna,
utskottets i utlåtandet gjorda hemställan skulle föredragas.

Ändring <;f
$ (i riksdags<)■
Aningen.

Kong1. Maj:ts förslag till ändra d
ningen.

lydelse af § 6 riksdagsord -

Herr Törnebladh: Herr talman, mine herrar! Att eu

förändring i afseende å repfesfehtäntantalét i båda kamrarne eller
kanske snarast i den Andra är af behofvet påkallad, derom torde
väl alla vara ense. Men lika allmänt som man är af den åsigt,
att en förändring bör ske, lika mycket — och detta är icke ovanligt
— vexla meningarne om rätta sättet för densammas verkställande;
detta visar sig af de många förslag som i ämnet framkommit
och icke minst vid denna riksdag; ja, meningsskiljaktlglifetérna
hafva till och med funnit väg till Konungens rådsbörd.
tjuder säd Kila förhållanden måste det vara af yttersta
vigt, att, då frågan, som ju är af eu mycket allvarsam och
genomgripande natur, derom kunna både anhängare och motstånd
fftfe till förslaget vara ense, då frågan Skäll bringas till slutligt
afgörande, den mä pröfvas med tillbörligt aktgifvdfadfe på
och öfvervägande af dfe olika meningar, smil Sökt sig uttryck i
motioner och reservationer. Det kan då ifeké ahnat ån täcka
förundran, att det naturliga sammanhanget mellan motioner, som
röra samma sak, blifvit af konstitutionsutskottet, såvidt mig synes,
utan giltig anledning rubbadt, i tv att utskottet behandlat
de till ämnet hörande motionerna i ett särskildt betänkande.
Det ligger emellertid yttersta vigt på, att sådant icke blir förhållandet,
i synnerhet under en tid som denna, då mer än ett
tecken tyder derpå, att upprätthållandet af den formella strängheten
för hvarje dag försvåras, derigenom att framställningar i
än dfet ena än dfet andra understundom skjuta litet Öfver de råmärken,
söm rbän vant sig att finna i grundlagen. Det har, om
jag icke allt för mycket misstager mig, flere gånger Varit fallet i
denna kammare och möjligen äfven i den Andra, att talmannen
kunnat vara tveksam, om ett förslag kunde blifva föremål för
kammarens beslut i den form, hvari det väckts. En så beskaffad
tvifvelaktig fråga är väl också den, huruvida två betänkanden,
som röra samma sak, kunna, föredragas på en gång. För min
ded skall iag icke gorå något yrkande i det afseendet, ty jag
fruktår att, Om dfet också vore tekniskt formelt möjligt att på
sådant sätt sammanslå två betänkanden, eftersom de röra samma

thifrdapen deri 28 Mari.

3 N:o IS.

sak. detta dock Såsom prejudikat betraktadt vore ganska betänk- Ändring af
ligt.. Men man kan så mycket mindre undvika att vidröra hvad $ tf Hkxdagrsom
kommer i nästa betänkande, som detta ju i sjelfva verket °'' nv'':iféär
ett supplement till det do föredragna. Och, för att taga ett O0** 1
särskildt i ögonen fallande formelt exempel, så bär jag för min
del varit mycket tveksam, huruvida man egde rätt att, med
anspråk på att yrkandet skulle upptagas, yrka bifall till herr
Vablins reservation, eftersom denna reservation i sjelfva verket kan
anses gå längre än hvad Kongl. Maj:t föreslagit Men klart är,
att om det betänkande, hvari herrar Hans Anderssons och Nils
Svenssons motioner förekomma till behandling, blifvit inrymdt i
detta betänkande, hade ett yrkande på bifall till herr Vahlins
reservation kunnat hemta stöd deraf, att liknande yrkanden som
i reservationen gjorts framställs af herr Nils Svensson. Nu är
man, i händelse herr talmaunen skulle anse, att proposition pa
herr Vahlins reservation strider mot grundlagen, i sjelfva verket
utskuren från möjligheten att bifalla denna, derför att den motion
som gifver stöd åt reservationen förekommer först i nästa
betänkande. Helt annorlunda gick konstitutionsutskottet till väga
1890, då i ett sammanhang behandlades alla de i ärendet väckta
motioner, och man således kunde ställa den ena mot den andra
och se fördelarne och olägenheterna af hvar och eu. Så hor
ock det tillägg Som blifvit gjordt till 13 § angående städernas
representationsrätt, för den händelse att deras folkmängd skulle
öfverstiga 7s af hela rikets, blifvit, såsom utskottet sagt med
afsigt skildt från Kongl. Maj:ts förslag, emedan bifall till den
kongl. propositionen skulle vara oberördt deraf. Men man kan
tänka sig, att det finnes en eller annan, möjligen många, som
skulle vilja bifalla propositionen endast under det vilkor, att det
af utskottet formulerade tillägget följt med såsom ett välbehöfligt
komplement. Jag upprepar hvad jag sagt, jag ämnar icke göra
något yrkande på bifall till herr Vahlins reservation. Jag har
blott velat lasta uppmärksamheten på en formsak, som kan vara
af betydelse, om icke för tillfället, så för framtiden.

Hvad det föreliggande kongl. förslaget beträffar, för att
nu öfvergå till detta, så har Kongl. Maj:t deri upptagit det i
fjor af Riksdagen bifallna förslag, som förklarades hyllande vid
1890 års riksdag, och dermed skulle, som det angifves, Kongl.

Maj:t egentligen icke hafva gjort något annat än fäst sig vid det
förslag, som två gånger vunnit Riksdagens bifall, med borttagande
af de tekniskt formella svårigheterna eller oegeutlighetema. Jag
skall icke göra någon anmärkning mot det sätt, hvarpå detta
borttagande skett; jag tror, att hvad som i fjor anmärktes till
hufvudsaklig del blifvit afhjelpt, ehuru vi just derigenom lyckats
få ett sådant moment som det sjunde i ti §, hvilket mera liknar
en vallag än en grundlag, men det har, som erkännas må, kanske
varit nödvändigt. Men om också svårigheterna öro bort -

*:o IX. 4

Onsdagen den 23 Mars.

Ändring af
§ ,6 riksdagsordningen.

(Forte.)

tågna, följer deraf icke med nödvändighet, att äfven olägenheterna
blifvit undanröjda.

Tv hvad innebär . förslaget? Det innebär i sjelf va verket
ett öfvergifvande af den gamla principen och eu öfvergång till
något nytt. Förut har grunden för val af representanter varit
någorlunda fix, under det siffrorna varit rörliga. Grunden —
principen — har varit i det hela fix, följden har deremot vexlat
allt efter de skiftningar, som folkmängdsförhållandena undergått.
Nu åter är det följden som på förhand fixerats, och derigenom
har åter måst inträffa, att sjelfva grunden blifvit så pass rörlig
att, om man t. ex. jemför de siffror som gälla såsom qvot för
land och för stad, Indika nu skilja sig rätt mycket, så befinnes
att, enligt de gjorda beräkningarna, dessa siffror 1920 skulle
hafva så närmat sig till hvarandra, att qvoten för städerna
skulle utgöra 25,682 och för landet 29,456. Detta är det mest
i ögonen fallande exempel bland alla bevis på att man just genom
att öfvergifva den mera fixa grunden råkar in på något
kanske icke beräknadt. Sant är, att grunden endast var i någon
mån fix, jag sade i någon mån, derför att man vid representationsreformens
genomförande utgick hufvudsakligen från
befintligheten af vissa valdistrikt och sökte jemka dem så, att
man med den fortgående utvecklingen bibehölle valdistriktsgrunden,
men skulle få ökade siffror, allt efter som utvecklingen skedde.
Jag kan mycket väl förstå eu så beskaffad qvotindelning, som
nu är fråga om, i en konstitution, der man har allmän rösträtt
och scrutin de liste, der det ligger mindre vigt på de enskilda
valdistriktens särskilda förhållanden, än på abstrakta siffror i
deras helhet. Men man kan svårligen tänka sig dess verkningar
i ett land som Sverige, der den territoriella distriktsindelniugen
är sjelfva utgångspunkten, och der — hvilket man icke får
glömma, men som man är så benägen att glömma i denna fråga
— valbarheten till Andra Kammaren är lokaliserad, är fäst vid
hvarje särskildt distrikt, så att ett distrikt icke kan välja representant
utom sitt eget område. Detta gör eu väsentlig skilnad
från de konstitutioner, der valbarheten icke på detta sätt är bunden
vid distrikt, utan utsträckt öfver hela landet, och der det
naturliga förhållandet mellan stad och land spelar mindre roll.
derför att staden kan välja eu landtrepresentant och landet eu
stadsrepresentant.

Om jag nu undersöker den särskilda motivering, som i statsrådsprotokollet
förekommer, skall jag först fästa mig vid hvad
som står på sid. 8 här i betänkandet, der det talas om »att, då
genom omförmälda ökning Andra Kammaren förstärkts med 38
men Första Kammaren endast med 22 nya ledamöter, magtställningeu
mellan kamrarne vid gemensamma voteringar i afsevärd
grad rubbats». För att undersöka rigtigheten af detta påstående
måste man gå till siffrorna, sådana de voro 1867 och sådana de

Onsdagen den 23 Mars. 5 N:o 18.

äro 1892 för båda kamrarne, och med en reducering ställer sig Ändring afförhållandet,
om jag icke räknat orätt, så, att under det Första»
Kammaren 1867 utgjorde utgör den 1892 och på sam- (Foits.)
ma gång Andra Kammaren 1867 ~|jj, men nu ^*. Kan
detta verkligen kallas att eu rubbning i afsevärd grad egt rum,
så förstår jag icke betydelsen af siffror — om siffrorna äro rigtiga,
hvilket jag antager, och skulle de i något afseende vara
origtiga, skall jag naturligtvis underkasta mig de rättelser, som
kunna förekomma.

Vidare står här taladt om att landtrepresentanternas antal
ökats med endast 12 ledamöter, men städernas med 26. Tageljag
de siffror som funnos i midten af 1860-talet för landtrepresentanterna,
eller 130, och för stadsrepresentanterna, eller 50 —
hvilket var det förhållande som vid representationsförslagets
framläggande var afsedt, ehuru det sedan kort derefter ändrades
— så befmnes, att landtrepresentanternas antal i Andra Kara-,
maren tillväxt med omkring 13 procent eller alldeles motsvarande
folkmängdens tillväxt under perioden 1860—1890, under det stadsrepresentantenas
antal tillväxt med omkring 60 procent, medan
städernas folkmängd stigit med öfver 100 procent. Jag kan således
icke finna, att detta i och för sig innebär någon fara. Eu
annan fara, det erkänner jag villigt, ligger deri, att antalet representanter
blir för stort för städerna och således äfven för hela
kammaren, ty det är alldeles rigtigt, att det icke bör växa mera.

På sid. 9, der denna fara just är framhållen, står »att de sjelfständigt
väljande städerna 1920 skola ega utse 153 och de till
valkretsar indelade städerna minst 18 högst 36 ledamöter i Andra
Kammaren, hvarigenom antalet af de nuvarande 81 stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren ökas med minst 90». Det är
sant, att detta innebär en orimlighet, och denna bör man förekomma
på bästa sätt. Men frågan är, om det sätt, som nu är
valdt, är det rigtiga.

Det är visserligen uppgifvet på sid. 9 och 10, att tab. 1
och 2 visa »att, om förslagets stadganden tillämpats från 1840
till närvarande tid, endast obetydliga ändringar skulle skett i
städernas representationsrätt, och att samma rätt jemväl under
eu lång framtid skulle blifva så stadgad och fast som man skäligen
kan önska». Men skulle det verkligen förhålla sig så, att
endast obetydliga ändringar skulle hafva skett med tillämpning
af det nya från år 1840, då vore det den grymmaste kritik af förslaget,
som man kunde tänka sig — emedan städernas stora utveckling
faller just under denna tid, nemligen emellan åren 1840
och 1890 — lyckligtvis, eller olyckligtvis, hvilketdera törs jag
icke säga, förhållor det sig likväl så. Ty om jag går till tab. 1,
visar det sig, att t. ex. Stockholm skulle år1 1840 haft 20 representanter
och år 1890 20, men Norrköping skulle år 1840 haft

Vjo 1*. 6

Onsdagen den ä3 Mars.

Ändring af 3 representanter, år 1890 deremot 2. Kan man nu verkligen

*wdrinqen*'' *öres^a sig* ati förhållandena i Norrköping äro sådana, att
.Fort'' ^enna stad år 1890 skulle vara berättigad till endast 2, under
det den år 1840 skulle haft 3 riksdagsmän? Vidare skulle Visby
år 1840 haft 1 representant, men år 1890 icke någon sjelfständig.
Karlskrona skulle år 1840 hafva skickat 3 representanter, men
år 1890 har denna stad icke rätt att sända mer än 2 och enligt
förslaget blott 1. Kristianstad skulle år 1840, med en folkmängd
af 4,540 personer, egt rätt att sända 1 representant, men år 1890,
med en folkmängd på 10,670 personer, icke någon sjelfständig.
Gefle skulle år 1840 haft 2, men år 1890 blott en representant.
Jag behöfver ej vidare utföra detta. Det visar sig, att det är
mycket svårt att utaf så vexlande folkmängdsförhållaudeu, som
emellan år 1840 och år 1890. draga några alldeles bestämda
slutsatser, vare sig i den ena eller den andra rigtningen, hvilket
jag gerna skall erkänna äfven emot mig. Stegringen i städernas
invånareantal har också varit sådan, att den 1860 utgjorde 11,2 6,
1880 18,6, år 1890 är den beräknad till 22,i o procent af hela folkmängden
i riket, för att sedermera ökas.

Under dylika förhållanden förefaller det mig. som om eu
sådan fixering icke vore det rätta sättet. Deremot är det påtagligt,
att något bör ske i denna väg, och hvad som svnes mig
bäst kunna ske vore att ordna dessa förhållanden ungefär efter
do principer, som äro uppstäda i 1890 års betänkande, i herr
Alins reservation, d. v. s. i stigande skala. Jag vill nu icke
saga, att det förslag som der framstälts skulle helt och hållet
följas, tv det är mycket svårt att beräkna siffrorna, men sjelfva
grundsatsen af en stigande skala anser jag vara det rigtigaste,
sä att man så litet som möjligt minskar de sjelfständigt väljande
städernas representationsrätt, men å andra sidan sörjer för att.
då invånareantalet uppkommit till högre siffror, den qvot, etter
hvilken riksdagsmän skola sändas, också ökas. Derigenom skulle
man vinna den dubbla fördelen, att man så mycket som möjligt
håller fast vid det närvarande, med elasticitet för framtiden.

För min del får jag säga, att jag måste beklaga den utväg,
som i vissa motioner blifvit föreslageu, att, under det man för
ändrar grundlagens bestämmelser, dock bibehålla de nuvarande
siffrorna under en lång följd af år. Det är en nödfallsutväg,
som motionärerna försökt och som naturligtvis afser, att ingens
lätt skall minskas, men som har mycket störa konstitutionella betänkligheter
emot sig, om man nemligen betraktar grundlagen så,
att den skall gifva uttryck åt de förhållanden som finnas och
icke åt de förhållanden som funnos vid eu viss tidpunkt. Äfven
detta är eu fixering, som jag anser mycket betänklig. I det framlagda
förslaget finnes en omständighet, som icke får lemuas oberörd,
om den också måhända icke betyder så mycket. Den betyder
nemligen i lugna tider ingenting, och jag hoppas, att den

7 X:<> IH.

Onsdagen den 23 Mars.

tid aldrig skall komma bär i Sverige, då den kan betyda något.
Jag menar det Kongl. Maj:t förbehållna bestämda inflytande pfl
valkretsarnes indelning. Det har ju i allmänhet betraktats såsom
en konstitutionel grundsats, att regeringens direkta inflytande
på valens ordnande skall vara så litet som möjligt. Men betyder
det för närvarande ingenting, kan man dock möjligen tänka sig
tider, då man kanske icke från samma håll som nu, men kanske
från annat håll, skulle kunna beklaga, att ett så obegränsadt
inflytande blifvit lemnadt, hvilket särskilda kan gifva sig uttryck
i afseende å den Hd på året, då valkretsarne bestämmas. Detta
bär man ju icke deri ringaste anledning att under vanliga förhållanden
förutsätta, men det innebär likväl, teoretiskt taget,
eu fara.

Hvad dessutom förslaget beträffar, om jag skall fälla mitt
omdöme om detsamma i dess helhet, så kunna vi ju icke neka,
att det i fjor antagna och förut hvilande förslaget har i någon
mån framkommit under tryck af eu mera tillfällig stämning.
Ingen kan lifiigare än jag behjerta, att stämningar också kunna
hafva sin rätt att göra sig gällande inom det politiska lifvet, såväl
som inom det sociala, och i allmänhet inom det menskliga
lifvet. Vi skulle icke vara menniskor, om icke stämningar äfven
inom det politiska lifvet kunde spela eu rol. Så mycket angelägnare
är det emellertid, då man lagstiftar, om icke för sekler,
dock för hälften eller fjerdedelen af ett sekel, att icke göra detta
under trycket af en stämning, som kan dunsta bort och det på
ett sådant sätt, att hvad man har afsett att vinna också dunstar
bort, under det hvad man förut bar haft visat sig hafva varit
sådant, att det, särskild! för denna kammare, derom skulle kunna
sägas såsom Gustaf I sade, att den »skulle vilja rifva det upp
ur mullen igen».

Jag tillåter mig, på grund af hvad jag nu anfört, yrka a£-slag på det föreliggande betänkandet, då jag, af skal sorg jag
nyss nämnt, icke vill yrka bifall till herr Vahlins reservation,
dels derför, att jag anser den formelt betänklig och dels derför,
att den fixering, som der är gjord, synes mig hafva sina
svårigheter.

Friherre Klinckovvström: I olikhet med den siste värde

talaren kan jag icke underlåta att bär uttala min stora tacksamhet
till regeringen, soin behagat så snart och så rigtigt upptaga
det förslag till ändring i riksdagsrepresentanteirnas antal såväl
inom båda kamrarne som i deras proportion emellan land och
stad, hvilket bär föreligger i det utskottsutlåtande, som vi bär
hafva att diskutera.

Såsom bekant hafva föregående Riksdagar uttalat sin önskan,
att en ändring i denna rigtning måtte ske, och regeringen hur
upptagit detta förslag, men dervid gjort de ändringar, som gjorde

{näring af
6 riksdag»-ordningen
(Ports.)

N'';o 18. 8

Ändring af
§ ti riksdag*
ordningen.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars.

det föregående förslagets antagande af regeringen omöjligt.. Om
man blott betraktar de fördelar, som detta förslag eger, i jemförelse
med nuvarande förhållanden, synnerligast beträffande städernas
represeutantantal i Riksdagen, jemfördt med landsbygdens,,
så finner man, att hittills hafva åtskilliga disproportioner egt rum
i detta hänseende, hvilka det ifrågavarande förslaget icke fullt
framhåller. Denna oformlighet emellan städernas och landsbygdens
representantantal i Andra Kammaren ber jag att med några
data få påpeka.

Enligt riksdagsordningen § 13 inom. 2, som lyder sålunda:
»å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga eu riksdagsman. Domsaga,
som, oberäknad! dertill hörande städer, har större folkmängd än
fyratiotusen, värde dock af Konungen, så vidt ske kan häradsvis,
indelad i två valkretsar, som välja hvardera eu riksdagsman »r
kan eu domsaga på landet, som har ända till 40,000 invånare!
ega lätt att välja en riksdagsman till Andra Kammaren. Huru
förhåller det sig deremot med afseende å städerna i fråga om val
af ledamöter till Andra Kammaren? Jo, riksdagsordningens lo §
inom. 3 säger derom: »i hvarje stad, som eger en folkmängd af
tiotusen eller mer, utses eu riksdagsman för hvarje fullt tal af
tiotusen. Ofriga städer skola första gången af Konungen, och
derefter hvart tionde år af kammaren, ordnas, så vidt ske kan
länsvis, i särskilda valkretsar, som hvardera utse eu riksdagsman,
och skall hvarje sådan valkrets innehålla eu folkmängd af minst
sextusen och högst tolftusen.» Jemiör man nu landsbygden med
städerna, så finner man, att för de större städer, som ensamma
välja riksdagsmän, star siffran tiotusen stadsinvånare emot
fyratiotusen pa landsbygden. Således hafva dessa städer redan
4 gånger större valrätt, hvad invånareantalet beträffar, än landsbygden.

Men ännu sämre ställa sig förhållandena, när man jemiör
landsbygden _ med de mindre städer, som enligt 13 § 3 mom.
riksdagsordningen äro förenade till grupper och således välja krets\is.
Ty för sådana städer kan en riksdagsman, enligt grundlagen,
väljas för 6,000 invånare, när, som jag nyss nämnde, eu
landtkommuu icke har rätt att välja mer än en riksdagsman
för ända till 40,000 invånare. Således hafva dessa mindre städer,
som ju gifvetvis icke kunna vara platser för stor intelligens
eller rikedom, 6 a 7 gånger större valrätt än eu landtkommuu.
Detta är eu så skriande orättvisa, finner jag, att det förvånar hvar
och en fosterlandsvän, synnerligast mig, att sådant kunnat fortgå
ända sedan år 1866, och det tarf var en snar och total förändring.
Det förslag, som här är framlagdt och som naturligtvis har den
ena statsmagtens medgifvande och godkännande, är så vigtigt och
så nödvändigt, att alla sanna fosterlandsvänner böra sluta sig
kring detsamma. Derpå behöfver jag således icke slösa många ord.

Onsdagen den 23 Mars.

9 N:o 18.

Sedan jag nu tramstält mina åsigter rörande det föreliggande
förslaget, måste jag likväl bekänna, att jag har några an- §
märkningar att göra mot detsamma, hvilka anmärkningar, när en
så vigtig fråga som den föreliggande nu diskuteras, jag bar
velat förvara i dagens protokoll.

Den första anmärkningen är af formel beskaffenhet, I allmänhet
vill man, och detta med allt skäl, att en text och i synnerhet
en grundlagstext, skall vara klar, tydlig och, med dessa
vilkor, äfven kortfattad. År det nu så i det förslag, som här
föreligger? Nej, mine herrar! Hvar och eu kan öfvertyga sig
om, att texten är både lång och invecklad och för mången svårfåttlig.
Jag erkänner, att jag, oaktadt jag har temligen god uppfattning
af hvad jag läser, haft svårt att i minnet qvarhålla alla
de detaljer och omständliga föreskrifter, som i lagförslaget förekomma,
synnerligast i 6, 13, 16 och 22 §§ rörande det ifråga
varande ämnet. Detta formfel torde hafva kunnat rättas, och
denna lagtext hade kunnat göras vida kortare, utan att dock förlora
i klarhet eller i bestämdhet. Det tror jag mig tryggt kunna
påstå. Detta var nu eu mindre och en formel anmärkning.

Eu mer allvarlig anmärkning är den, att när nu, genom
detta förslag, antalet ledamöter inom båda kamrarne blifvit fixeradt,
har denna bestämmelse skett på ett sätt, som lemnar mycket
öfrigt att önska och, hvad mera är, icke fullt öfverensstäminer
med grundlagens föreskrifter.

Som herrarne litet hvar veta, föreskrifver riksdagsordningens
1 §, att båda kamrarne skola i alla frågor hafva lika behörighet
och myndighet. Nu afgöras, som bekant, ganska vigtiga frågor
oftast genom gemensamma voteringar. Till gemensam votering
kunna nemligen hänföras alla hevillningsfrågor, statsutgifter, riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Och
hvar och en inser, att det sålunda är högst vigtiga och betydande
statsförhållanden, som deri inrymmas. När nu gemensamma
voteringar ega rum oftast om dessa vigtiga förhållanden, kommer
Första Kammaren med 150 ledamöter, men Andra med 225 ledamöter.
Man kan väl icke då säga, att, enligt grundlagens bud och
föreskrift, båda kamrarne i alla frågor ega lika behörighet och
myndighet, när, såsom äfven ofta är fallet, Första Kammarens stora
majoritet måste böja sig under Andra Kammarens flertal, förstärkt
med eu obetydlig minoritet från Första kammaren på 30 ä 40
personer. Jag tillhör visserligen majoriteten vid de gemensamma
voteringarne och borde på den grund icke hafva något att beklaga
mig öfver, men jag ställer denna fråga högre än alla partihänsyn
och finner förhållandet orättvist samt beklagar, att icke
i denna fråga full rättvisa blifvit gjord åt Första Kammaren.

Man har i åtskilliga tidningar mycket beskärmat sig öfver,
att regeringen skulle genom denna öfverflyttning af — jag tror
— tre ledamöter från Andra Kammaren, hvars nuvarande antal

Ändring af
6 riksdag»-ordningen.
(Forts,)

\:* 18. 10

Onsdagen den 23 Mars.

Åttdrinaqf således skulle minskas, till Första Kammaren, hvars antal skulle
'' <yrdninökas med dessa tre, hafva velat rubba magtställningen de båda
(Torta) kamrarne emellan. Men en sådan anmärkning är sannerligen

■'' löjlig, ty när Andra Kammaren får 75 ledamöter mer än Första

kammaren att .sätta in i kampanjen vid de gemensamma voteringarne,
synes det mig verkligen, att Andra Kammaren allt för
mycket favoriserats på Första Kammarens bekostnad.

Den andra anmärkningen, som verkligen här skulle kunna
bli rättad, hvithet dock — och det är illa nog — icke skett,
afser 16 §, der det talas om val af elektorer. Det hade varit skäl,
att grundlagen der vid lag bestämt, livilka egenskaper eu elektor
skall hafva. Jag söker fåfängt öfver allt i grundlagen eu definition
på elektor. Man vet icke någonting om denne person, som
likvisst fått sig ålagd en ganska vigtig funktion i vissa fall; och
det synes mig, att utan rubbning af de förhållanden, som detta
förslag afser, en sådan definition mycket väl bort kunna lemnas
i sjelfva grundlagen. Sådant har nu icke skett, och jag kan ej
neka, att det är beklagligt.

Det hade kanske varit möjligt att långt före detta observera
de många oegentligheter och origtigheter, som 1865 års riksdagsordning
innehåller och som hade kunnat så småningom
rättas, sedan uppmärksamheten blifvit derpå rigtad. 1 det fallet
synes mig konstitutionsutskottet icke hafva riksdag efter riksdag
fullständigt felt sin pligt. 38 § riksdagsordningen, mine herrar,
ålägger konstitutionsutskottet, eller säger, för att nyttja lagtermerna,
att konstitutionsutskottet, tillkommer att granska rikets
grundlagar, samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar deruti,
dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att
verkställa. Hade konstitutionsutskotten sin pligt likmätigt gjort
detta riksdag efter riksdag, skulle de stora oegentligheter och origtigheter,
som i så rikt mått förefinnas i våra grundlagar, hafva
kunnat så måningom förändras. Det vore önskligt, om konstitutionsutskotten
hädanefter mer äu hittills fvide detta sitt åliggande.

Jag har ej mer att tillägga, utan får endast anmärka, att
jag med glädje ämnar votera för detta förslags antagande att
hvila till definitivt antagande vid en kommande riksdag.

Herr Bergius: Det klander, som af den förste talaren

rigtades mot konstitutionsutskottets förfarande att behandla Kongl.
Maj:ts proposition i ett och de väckta motionerna i ett annat betänkande,
är enligt min åsigt icke berättigadt. För detta förfärande
har det skälet varit för mig bestämmande, att det af utskottet
löreslagna tillägget till 13 § bör behandlas särskildt och
efter det att det blifvit afgjordt, huruvida Kongl. Maj:ts förslag
skall förklaras hvilande eller icke. Den frågan för öfrigt, huruvida
Kongl. Maj:ts proposition och de väckta motionerna bort
tagas i ett betänkande med särskilda punkter eller i två betänkan -

Ou»dagea den 23 Mara.

11 .» 1»,

den, tror jag vara af ganska underordnad betydelse. Om man hade Ändring af
vält den utvägen att taga dem i ett betänkande och särskilda*’ 6 pkxdautpunktör
samt föredragningen skett punktvis, såsom år 1889 och w
1890, hade förhållandet i sjelfva verket blifvit detsamma som nu, ( ° )

Och man hör äfven bemärka det, att i frågor af denna beskaffenhet
är ett bifall till Kong! Maj:ts förslag detsamma som att Riksdagen
beslutar, att Kong], Maj ds förslag förklaras hyllande, och
det utgör icke något hinder för att sedermera pröfva och, om skid
dertill finnes, äfven antaga andra förslag till hyllande. För öfrigt
är det icke något nytt förfarande att i anledning af Kongi. Maj ds
proposition och väckta motioner afgifva särskilda betänkandeu.

Det har ofta auvändts förut. Jag vill blott t. ex. nämna år 1857
angående ändring i 5 och 6 §§ regeringsformen, år 1880 angående
ändring i 42 § riksdagsordningen, och år 1885 angående
ändring i 6 § regeringsformen.

Hvad nu sjelfva saken angår, medför det kongi. förslaget
enligt min uppfattning väsentliga fördelar, först och främst der
igenom, att hela antalet riksdagsmän, som nu är så stort att eu
ökning deraf ej kan för riksdagsarbetet vara gagnelig utan tvärt om,
kommer att fixeras, vidare derigenom, att antalet ledamöter i Första
och Andra Kammaren samt inom Andra Kammaren för stad och
för land ordnas på ett sätt, som är med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, och slutligen derigenom, att de största städerna,
som i förhållande till folkmängden hafva eu vida större representationsrätt
än landsbygden och de mindre städerna, få sitt inflytande
något minskadt. Emellertid ske genom förslaget visst icke några
stora förändringar i nuvarande förhållanden. Såsom herrarne af
betänkandet funnit, kommer antalet ledamöter i Första Kammaren
att ökas med ii och i Andra Kammaren att minskas med 3. Inom
Andra Kammaren minskas städernas representanter med 6 och
ökas landsbygdens med ?>. Äfven komma de mindre städerna
att i förhållande till de större intaga en något förmånligare ställning
än nu. Minskningen kommer sålunda uteslutande på de
större städerna; och det är i sin ordning, emedan de äro i åtnjutande
af förmånligare ställning i afseende på rättigheten att
utse riksdagsmän än de mindre städerna och landsbygden.

Det är sant, att en begränsning af riksdagsmännens antal
kan ske äfven på det sättet, att man höjer de siffror, som beteckna
de af folkmängden lieroende vilkoren för att välja riksdagsman.
Men då förslag i sådant syfte blifvit framstälda, komma
städernas representanter med det anspråket, att städerna skola
bibehållas vid den representationsrätt, som de för närvarande ega,
äfven om deras folkmängd ej ökas. För min dol kali jag ej
finna, att ett sådant anspråk kan försvaras hvarken ur rättens
eller billighetens synpunkt. Det af herr Lilienberg in. fl. väckta
förslaget, att i stad, som eger tiotusen invånare eller mer, utses
eu riksdagsman för tiotusen och ytterligare eu för hvarje tjugu -

Ji:o 18. 12

Onsdagen den 23 Mars.

Ändring af
§ 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

tusen, hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen, skulle väl kunna
vara antagligt, om ej dervid fogats det stadgande, att städerna
skulle bibehållas vid rätten att välja efter den folkmängd de hafva
vid 1892 års slut. Men genom detta tillägg tilllintetgöres i väsentlig
mån betydelsen af förslaget. Det är lätt att visa genom exempel.
Stockholm, som vid 1892 års slut antagligen har en folkmängd
af 260,000 invånare, skulle således efter herr Lilienbergs förslag
fortfarande utse 26 riksdagsmän, äfven om folkmängden ej skulle
ökas. Men enligt ''förslagets hufvudgrunder skulle rättigheten för
Stockholm att utse 26 riksdagsmän icke inträda förrän staden
finge en folkmängd af 510,000 personer. Det är gifvet, att ett
sådant stadgande kan leda till mycket orimliga resultat. Det
skulle kunna tiända, att af två städer, som hade lika folkmängd,
den ena finge utse dubbelt så många riksdagsmän som den andra.
— Detta är sagdt endast för att visa, att saken ej låter ordna
sig på det sättet.

Det har äfven framstälts några anmärkningar mot förslaget
i formelt hänseende. I detta hänseende har det dock undergått
eu synnerligen sorgfällig granskning, då 1891 års förslag, som till
sina hufvudgrunder öfverensstämde med detta, i formelt hänseende
granskats af högsta domstolen, hvilket eljest ej plär ega rum i
afseende på grundlagsändringar. Då det nu afgifna förslaget i
allt hufvudsakligt öfverensstämmer med det, som år 1891 antogs
och derifrån skiljer sig blott genom några ändringar, som föranledts
af i formelt hänseende af högsta domstolen framstälda
anmärkningar, bör väl Riksdagen ej kunna ega något giltigt skäl
att nu förkasta Kougl. Maj:ts förslag.

Slutligen fms det ett skäl, som jag tror bör kraftigt tala
för antagandet af detta förslag, och det är, att om en begränsning
i de större städernas rätt att utse riksdagsmän skall kunna åstadkommas,
bör det ske utan dröjsmål. Eljest är det för sent. Många
tecken visa, att de största städerna snart nog få ett så öfvermägtigt
inflytande i Andra kammaren, att ett förslag i detta syfte ej vidare
kan vinna framgång.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Borg: Enär jag kommer att yrka utslag å regeringens
proposition, anhåller jag 1’å angifva grunderna härför.

Visserligan kunna bristerna i vår riksdagsordning ej förnekas,
de ha ock under flera år tillräckligt framhållits, men jag
tror, att det föreslagna sättet för deras afhjelpande ej är lyckligt.

För min del kan jag ej gilla, att de politiska gränserna
mellan land och stad ytterligare fixeras, då de tvärt om, enligt
mitt förmenande, borde undanrödjas, för att ej öka söndringen
mel! m landt- och stadsbefolkning, utan närma dessa till hvarandra
så att de till och med, der så vore lämpligt, skulle kunna
gemen inåt välja riksdagsmän. Hvarken erfarenhenheten från den

Onsdagen den 23 Mars

13 N:o 18.

fyrdelta , representationen, icke heller fråu flen nuvarande tredelta Ändring af
(iasr räknar då kyrkomötet som den tredje kammaren) manar till £ 6 riksdagseu
vidare söndring af medborgare, livilket eu ny fixering af landtoch
stadsrepresentanterna otvifvelaktigt vore. rs''

Sjelfva den grund, hvarifrån man i föreliggande ombildningssträfvanden
utgått, nemligen att förebygga en oproportionerlig
tillväxt af städernas representanter, synes mig ej vara hållbar: man
har endast beräknat, att städerna kunna tillväxa i invånareantal
i samma proportion som hittills, men ej att inflyttningarne till
städerna kunna aftaga^ ja, att utflyttningar från städerna till
landet kunna inträffa, i fall städerna ej längre förmå lemna arbete
åt inflyttade och ej kunna åläggas underhålla sådane, om de sakna
arbete. Det är ju eu känd och erkänd sanning, att befolkningsförhållandena
i allmänhet rätta sig efter arbetstillfällena, och lika
obestridligt är, att Sverige framför de flesta andra länder är synnerligen
gynnadt af att ega eu landsbygd med betydande resurser
för mångtartadt industrielt arbete genom sin ofantliga vattenkraft,
sina bergrikedomar, ja, genom sina jordbrukstillfällen i mån
af kronodomäners och fideikommissers frigörelse och exploitering.

Men äfven om så ej vore, kali jag ej gilla så godtyckliga
siffror, som de hvilka läggas till grund för beräkningen af den
nu föreslagna sammansättningen af Riksdagen. Lika litet som jag
skulle kunnat förslå, hvarför städerna skola välja en riksdagsman
för hvart tiotusental invånare, medan landsbygden ej får välja
mer än en för hvart fyrtiotusen, i fall jag ej kände, att det var en
opportunistisk anordning nödvändig för senaste representationsreform,
lika litet kan jag förstå hvad gagn det skulle medföra
att ytterligare fastslå den i och för sig godtyckliga proportionen
mellan landt- och stadsrepresentanter, om ej att söndra land och
stad. Men hvarken regeringen eller representationen, än mindre
nationen skulle i längden vara betjenad af en dylik söndring,
och då här vid lag blott elt intresse bör finnas, nemligen nationens,
vore det, enligt min tanke, oklokt att ombilda en grundlag på
förmenta partikularintressen, sådana som landsbygdens och städernas,
hvilka i stället för att allt mer divergera böra på grund af den
växande upplysningen och humaniteten bli allt mer solidariska,
men framför allt bör väl hvarje lag åsyfta att allt mer sammmanbinda
nationella och lokala intressen och hindra de mera partikularistiska
att bli förherskande. Att, såsom föreslås, bibehålla och utbilda
representationsskiluader mellan land och stad, kan påtagligen ej
ha annan följd än att försvaga nationens politiska lif och försena
tidsenliga reformer.

Den närmaste följden af antagandet af regeringens förslag
skulle bli en ökning af Första Kammarens magt och minskning af
Andra Kammarens, såsom justitieministern med berömvärd upprigtighet
antyder, då han beklagar, att »magtställningen mellan
kamrarne vid gemensamma voteringar i afsevärd grad rubbats» efter

Säl 1$. 14

Onsdagen den 23 Mars

Ändring af det nya statsskickets början. Det löje, som en föregående talare
• 6 «**''%*-sökt kasta öfver talet om minskning af Andra Kammarens och
or nmgen. aj Första Kammarens magt, får jag visserligen taga åt mig,

(Forts.)

men det drabbar oek justitieministern. Obestridligt är dock, att
färre än 6 röster stundom afgjort gemensamma voteringar.

Man synes vidare ej inse, eller bryr man sig ej derom, att man
genom det föreslagna steget går alldeles rakt emot hela den nyare
tidens utveckling, hvilken allt mer tenderar att lägga nationernas
anslags- och beskattningsfrågor i händerna på deras
s. k. folkvalda representationsafdelningar, deras underhus, deputeradekamrar
o. s. v., lemnande åt öfverhus, senat o. s. r.
hufvudsakligen att moderera förslag om utgifter och annat. Visserligen
uppdrager ej vår grundlag någon dylik skilnad mellan
Första och Andra Kammaren; men det borde, synes mig, ligga
i sakens natur, att den kammare, som är bildad af och tillsättes
af ett ringa fåtal af landets invånare (tv den kommunala rösträtten
lägger ju nästan hela magten i ett fåtals händer), den kammare,
som erfordrar en jemförelsevis betydlig förmögenhet för
valbarhet, som genom sitt veto kan till evärdlig tid hindra hvarje
reform, åtminstone borde akta sig för att ytterligare utsträcka
sin magt, medan den å andra sidan med bleklagda nej besvarar
de fordringar på utsträckt rösträtt, hvilka tre fjerdedelar af rikets
myndige men politiskt rättslöse män årtionden efter årtionden
framställa.

Ville man nödvändigtvis tillförsäkra landsbygdens befolkning,
på grund af dess flertal, ett större inflytande än den nu
har i förhållande till städerna, utan att söndra, läte det sig väl
göra i Sverige som i flera andra stater, på ett naturligt och rationel!
sätt, genom att förena en del mindre städer med närmaste
landsbygd till valdistrikt samt frigöra valen till Andra Kammaren,
liksom de till Första Kammaren äro fria, hvilket tvifvels utan
skulle bidraga till samdrägt mellan stad och land, komma provins-
och ortintressena att uppgå i de nationella samt befria det
politiska lifvet från flera andra olägenheter, hvaraf det nu lider.

Af 91 städer ha endast 19 öfver 10,000 invånare. Hvilken
mängd gemensamma stads- och landtdistrikt kunde ej häraf bildas!

Resultatet af det framlagda förslagets antagande skulle, trots
allt, blifva en utomordentlig missräkning för dess upphofsman och
befrätnjare, städerna skulle nemligen i stället för mera moderate och
frikostige representanter sända mera demokratiske och sparsamme,
och landtbefolkningen, landtmaUnapartiema, alla slag, hvilka hit
tills gemenligen endast genom ofantliga ansträngningar förmått
hålla statsutgifterna inom moderata gränser, skulle snart nödgas
rekrytera Första Kammaren med helt andra element än de, som
nu företrädesvis bestämma öfver hastigt om ej alltid för nationen
lustigt bortrullande millioner.

Jag förnyar mitt yrkande om afslag å utlåtandet.

Onsdagen den 23 Mars. 15 Sr.» 1*.

Herr Öländer: Jag har hört fr&gas.- hvad hafva städerna Äntring af

gjort för ondt för att deras representationsrätt skall inskränkas? Men § ■''
då skall jag också be att få fråga: hvad ondt bär landsbygden or "™f>e>K

gjort, eftersom den får välja allenast en representant för samma orts''

folkmängdssiffra, för hvilken städerna ega utse två? Jag tror
nu visserligen icke, att vare sig städerna eller landet gjort något
ondt; de äro säkerligen lika oskyldiga båda. Men den för
samhftllsutveckligen erforderliga jemvigten kräfver med nödvändighet
ett visst stabelt förhållande mellan representationerna för
olika intressen. Derför måste landet, då det nu gällande representatiönSskicket
infördes, maka åt sig för att åt städerna, oaktadt
dessas ringare befolkning, inrymma så mycken magt, som
deras intressen kräfde. Och derför måste nu städérna hejdas i

sill oförutsedt växande magt, på det att den beräknade mägtför delningen

icke måtte helt och hållet förskjutas. Var nu denna
mägtfördelning från början uppförd på grunden af rättvisa, billighet
och klokhet, så vill jag påstå, att dessa tre hörnstenar
också utgöra grundvalen för det nu föreliggande förslaget. Om
någon orättvisa der vid lag skulle finnas, vore det den, att städerna
derigenom fortfarande komme att bibehållas vid ett representant
antal, som från början ej var beräknadt. Jag skall icke bli beviset
skyldig för hvad jag nu påstått. Men det skulle varit ytterst
intressant att först få höra motståndarnes bevisning för motsatsen.
Hvad af dem blifvit i sådant afseende anfördt kan jag

3 finna innefatta någon bevisning. Hvad påstå nu mötståndarne?

vadsäga städerna? Jo, de påstå, att det är orättvist att fixera
deras repreSehtanters antal och förhindra dessas ökande i mån af
stadsbefolkningens tillväxt. Men med hvad rätt kunna städerna
påstå detta, då alldeles samma lott är afsedd ätt äfven drabba
landsbygden? Jo, se bär deras skäl, så upprigtigt, att man genom
detsamma tydligen ser det verkliga, men orättvisa målet! De
veta nemligen, att städernas befolkning bar en ofantligt mycket
starkare växtkraft än landsbygdens, och de veta vidare, att deras
representanter ökas med dubbelt så många för hvarje sådan tillväxt
som landsbygdens. Det är vissheten härom, som utgör skälet,
skälet hvarför de motsätta sig den nu ifrågavarande rubbningen.
Men jag frågar: är detta rättvist, och hvart syftar detta
motstånd? Jo, till eu år från år ökad magt, som i en framtid
skall blifva landsbygdens Öfverlägsen ocli — hvem vet? — kan
hända eu gång diktera besluten i riksförsamlingen. Det kali ju
hända; att denna sista konseqvens ej ännu fallit dem in, men
säkert är, att de fordra att fortfarande få gå fram på den väg,
som leder dit. Och att målet ej ligger så långt i fjerran, lära
vi af de beräkningar, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
låtit verkställa och som finnas betänkandet bifogade.
— Men nu hör jag städorha säga: hvad är det likväl för
orättvisa i allt detta? Då vår folkmängd Verkligen växer, skall

No 18. 16

Onsdagen den 23 Mars.

Ändring af val också vår magt ock vår representationsrätt växa med den!
niårr3** undrar just, om städerna äfven år 1865 skulle hafva velat
"rf**?'' åberopa ensamt sin folkmängd såsom grund för sin representa(
or '' tiousrätt i förhållande till landsbygdens. Jag tror icke det. Och
.lagstiftaren gjorde det ej heller, då han åt städerna gaf eu i förhållande
till deras folkmängd dubbelt så stor magt som landsbygden.
Hvarför gjorde han det, om det endast var folkmängden,
som skulle ligga till grund för detta förhållande? Nej, det
var ej folkmängden, det var städernas intressen, deras näringars,
deras industriers, deras handels och deras sjöfarts intressen, som
skulle representeras gent emot landsbygden. Det var detta, som
Utgjorde grunden för förhållandet mellan land och stad och, mine
herrar, det är också endast detta, som vi vilja med det nu föreliggande
förslaget vidmagthålla och fastslå. — Man kan nu visserligen
med fog säga: hurudan var väl från början grunden för
vårt representationsskick, när den redan nu beköfver läggas om ?
Ja, det är sant att den ej var hållbar eller tillförlitlig. Idén var
nog rigtig och god, men heräkningarne voro felaktiga, och derför
har grunden förskjutit sig, så att den derå uppförda byggnaden
börjat vackla och erhålla eu skef retning. Må vi derför
afhjelpa dessa brister i tid, innan det blir för sent!

Hvad hafva emellertid, rätt betänkt, städerna att klaga öfver? I
den gamla ståndsrepresentationen intog borgareståndet, oberoende
af sin folkmängd, eu fjerdedel af riksförsamlingen. I flera af de
representationsförslag, som framlades under decennierna näst före
1860, inrymdes åt städerna, likaledes oberoende af deras folkmängd,
endast en fjerdedel, ja, till och med så litet som en femtedel
af den då föreslagna Andra Kammaren. Nu vill man gifva
dem en tredjedel. Och dock var förr hela deras näringslif inneslutet
inom stadsmurarne. De kunde icke påräkna en enda representant
derutanför, som ville eller kunde bevaka deras intressen.
Nu hafva dessa skrankor fallit; genom den fria näringslagstiftningen
hafva industri, näringar och handel utbredt sig öfver
landsbygden och äfven der betingat sig representanter. Såsom
ett exempel på följderna häraf kan jag anföra, att den landsort,
der jag är boende, för närvarande representeras i Andra Kammaren
af en industriidkare.

Dessutom tror jag, huru orimligt det än kan förefalla, att
detta förslag skall lända äfven städerna sjelfva till fördel. Om
vi gifva akt på de strömningar, som gå genom vår tid, och försöka
uträkna, hvar de .en gång skola utmynna, så tror jag, att
vi skola komma till insigt om, att detta förslag är ett försvarsvapen,
som vi icke böra skjuta ifrån oss, medan det ännu bjudes
oss, ett vapen mot faror, som hägra i framtiden och som
komma oss allt närmare. Vi hafva redan sett skuggorna deraf
falla öfver de större städerna, och de skola säkert icke dröja att
äfven breda ut sig öfver de mindre.

Onsdagen den 23 Mars.

17 N:o 18.

Tro väl städerna att det blir deras näringslif, som deras representanter
i en framtid komma att representera? Tro väl städerna,
att det blir deras industriidkare, deras handlande, deras
näringsidkare, som komma att bestämma valen? Nej, mina
herrar, dessas röstsedlar komma att drunkna i 800-kronorsmännens,
och hvilka eller hvad representera dessa? Jo, förut, vid
tiden för det nya representationsskickets införande, representerade
de de mindre handlandena och handtverkarne samt de ordentliga
arbe tame i olika yrken. Men nu, hvad betyder denna ringa census
nu? Jo, den betyder hela den af agitatorer till radikalism och
anarkism uppeggade stora, massan af stadsbefolkningen. Näringarne
skola erhålla mycket få representanter från det hållet, och det
skydd och den lagbundna säkerhet, som är så nödvändig för näringslifvets
lugna utveckling, skola städerna säkerligen icke vinna
genom en oinskränkt tillväxt af deras representanters antal. Jag
tror derför, att, om detta förslag faller, städerna lika mycket, om
ej mer än landsbygden, skola i en framtid få skäl att beklaga
sig deröfver.

Det sätt, på hvilket åtskilliga stadsrepresentanter, antagligen
af en ogrundad fruktan för det nu föreliggande förslaget, sjelfva
föreslagit att aflägsna de anmärkta missförhållandena, är enligt
min tanke icke i stånd att bereda den afsedda hjelpen. Det gifver
visserligen en hjelp, men blott en hjelp för ögonblicket. Det
låter förhållandet mellan stad och land fortfarande hvila på den
osäkra och vacklande grunden af en vexlande folkmängd. Om
också denna grund blir något bredare än förut, så har den dock
samma fel som den förra — den kan förskjuta sig, och hafva
aldrig de ärade stadsrepresentanterna tänkt sig möjligheten af att
denna förskjutning kan ske i en motsatt rigtning, till landsbygdens
och icke till städernas fördel? Menskligt att döma ha vi
icke någon anledning att antaga detta, men hvem kan se in i
den ovissa framtiden?

Detta stadsrepresentantemas förslag uppfyller icke heller det
andra ändamålet, som är med den ifrågasatta förändringen afsedt.
Det sätter nemligen icke någon gräns för hela representationens
utsvällande till eu oformlig storlek, som, utan att gagna
riksdagsarbetet, påkallar ökade kostnader, hvilka icke gifva en
motsvarande vinst. Det nu föreliggande representationsförslaget
deremot utjemnar med ett slag alla missförhållanden. Det förhindrar,
att den erforderliga jemnvigten mellan skilda intressen
rubbas af vexlande eller tillfälliga förhållanden, det håller representationen
inom måttliga gränser, det gagnar både staden och
landet, det gifver åt båda ett skydd för de faror jag nyss nämnde
och som skymta i fjerran, och det sätter en damm för de skadliga
strömningar, hvilka redan börjat visa sin verkan. Bygdt på
en säker och fast grund kan det tryggt se framtiden an, och det
-är derför, herr talman, jag icke blott i landsbygdens utan också

Ändring af
i ti riksdagsordningen.

(Forts.)

Första Kammarens Vrot. tunt!. K o IS.

N:o 18. 18

Onsdagen den 23 Mars.

Ändring af i städernas och, hvad mer är, i hela fosterlandets intresse yrkar

$ 6 riksdags- bifall till det föreliggande förslaget.

ordningen.

(Forts.) Herr Alin: Såsom synes af innehållet i den reservation

mot konstitutionsutskottets yttrande i frågan 189<X som jag då
afgaf och den förste ärade talaren omnämnde, kan jag icke vara
någon synnerligen varm anhängare af det nu föreliggande förslaget.
Jag anser den föreslagna fixeringen icke vara nödig och
den inskränkning af de större städernas representationsrätt, som
föreslås, hafva bort göras på ett annat och grundligare sätt,^ än
i detta förslag. Men det är alldeles påtagligt att något måste
göras i rigtning att inskränka de största städernas representationsrätt,
och lika tydligt är att något måste göras snart. Är man af
denna åsigt, synes det mig —- och derpå grundar jag mitt votum
— som om man svårligen skulle kunna handla på annat sätt, än att
gifva sin röst åt det förslag, som nu föreligger och hvilket två
gånger under sista tiden blifvit af Riksdagens båda kamrar antaget
och nu af Kongl. Maj-.t accepterats. För att ett förslag,
som är byggdt på annan grund än den, hvarpå detta är byggdt,
skall hafva utsigt att vinna framgång, är det klart, att det behöfver
ej obetydlig tid att arbeta sig fram, troligen så lång tid,
att under densamma förhållandena kunna utveckla sig så, att
icke något vidare kan göras i den rigtning, hvari man anser
att ändringen bör gå. Att man å deu sidan, der man är emot
det nu föreliggande förslaget, icke just hyser betänkligheter vid
att draga ut på tiden med frågans ordnande, visar sig bäst vid
en jemförelse mellan den motion från stadsrepresentanterna i
Andra Kammaren, som framkom 1891, och den, som framlagts i
år. Var den, som framkom 1891 och rörde endast 13 §, i viss
mån egnad att väcka betänkligheter, så är innehållet i den, som
väckts 1892 och som angår ej blott 13:de utan äfven 6 §, sådant,
att jag för min del måste anse densamma alldeles oantaglig.
Då nu enligt min åsigt något måste göras, då man riskerar att
ej något blir gjordt, om icke något under den närmaste tiden
göres, då ett afslag å den kongl. propositionen troligen skulle
föranleda att under den närmaste tiden icke något skulle kunna
göras och då en af de förnämsta bland de anmärkningar, som
rigtats mot det sätt, hvarpå Kongl. Maj:ts proposition reglerar förhållandena,
synes hafva blifvit undanröjd, derest det förslag till
tillägg, som konstitutionsutskottet framstält för händelse af bifall
till den kongl. propositionen, blir antaget, anser jag mig höra
gifva min röst för det kongl. förslaget.

Friherre af Ugglas: Jag känner för väl stämningen i denna
kammare för att jag skulle vilja besvära kammaren med något
långt anförande i denna fråga, hvarför jag blott önskar få till
protokollet antecknadt, att jag kommer att gifva min röst för åt''

Onsdagen den 23 Mars.

slag å det föreliggande förslaget. Vid den kong], propositionen
finnes fogad en reservation af en konungens rådgifvare, hvilken
i sin ställning såsom riksdagsman flera gånger förut framhållit
och förfäktat enahanda åsigt, som den han nu inför konungen
framlagt. Jag anser att denna reservation eger det värde att den
förtjenar att åtminstone till sina hufvudsakliga delar få ett rum
i Första Kammarens protokoll. Jag anhåller derföre att få för
kammaren delvis uppläsa denna reservation:

»De olägenheter och faror, som af bemälde departements"
chef (chefen för justitiedepartementet) visats kunna uppstå af ett
allt för stort antal representanter i Riksdagens båda kamrar och
af rubbning i det rätta förhållandet mellan antalet representanter
från landet och från städerna i Andra Kammaren eller mellan
antalet representanter i Första och Andra Kammaren, synas mig
både kunna och böra aflägsnas genom sådana förändringar i gällande
riksdagsordning, som mindre afvika från de i denna uppstäda
grunder. Fixering af representantantalet, på sätt af honom
föreslagits, är något för vår riksdagsordning främmande. Denna
föreskrifver i stället, att antalet representanter ej mindre för hvarje
enskildt valområde än äfven derigenom för landsbygdens valområden
tillsammans och för städernas valområden tillsammans får
och skall ökas eller minskas, allt eftersom valområdenas invånareantal
ökas eller minskas. Enligt chefens för justitiedepartementet
förslag åter skall städernas representantantal i Andra Kammaren
städse utgöra en tredjedel af hela antalet i kammaren, oberoende
af deras invånareantals ökning eller minskning.»

»Dessutom är efter min åsigt förslaget vida mer omfattande,
än nödigt är. Hvad som för närvarande kräfver en snar och
genomgripande förändring är de största städernas och i synnerhet
hufvudstadens oproportionerligt stora rätt till representation
inom Andra Kammaren. Orimligheten af deras nuvarande rättigheter
i detta afseende har under de år, detta ärende varit föremål
för Riksdagens behandling, enligt min åsigt blifvit till fullo
uppvisad, men det har ock, såsom mig synes, blifvit ådagalagdt,
att missförhållandet kan afhjelpas på ett sätt, som nära ansluter
sig till vår riksdagsordnings nu gällande grunder, nemligen genom
att höja de folkmängdssiffror, som utgöra vilkor för rätten
att sända ökadt antal representanter. På samma väg har man
ock efter min åsigt att fortgå, om det visar sig nödigt att hämma
tillväxten af totalantalet representanter i Första eller Andra Kam -

maren.»

För min del ansluter jag mig till det sätt för frågans lösning,
som i denna reservation linnes angifvet, och med hänvisning
till densamma förnyar jag nu mitt yrkande om afslag på
utskottets förslag.

Nso 18.

Ändring af
> 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

l»:o 18. 20

Onsdagen den 23 Mars.

Ändriny af
§ 6 riksdagsordningen.

(Forts.;

Herr Samzelius: Då från båda sidornas talare är med gifvet

behof vet af en begränsning af riksdagsmännens antal äfvensom
förhållandet mellan de båda kamrarne och riksdagsmännen
för städerna och landsbygden, är det endast i afseende på sättet,
som olika tankar kunna uppstå. Man har här framkastat, att
till grund för utskottets förslag skulle ligga en viss fiendtlig stämning
mot städerna. Jag ber då att i minnet få återkalla, att
innan detta förslag framkom först genom enskilda motioner, hade
det under flera år framkommit motioner från Andra Kammaren,
åsyftande begränsning af städernas representantantal, men på eu
helt annan grund. Motionären gick nemligen till roten på det
sätt, att man skulle vara berättigad att för lika antal af befolkningen
på landet som i städerna välja eu riksdagsman, och till
grund derför anförde han sådana talande förhållanden som att
»mig veterlig! det icke linnes något land med representativ författning,
der man tilldelat mindre representationsrätt åt befolkningen
på landet, än de som bo i städerna, med undantag af Norge».

Det föreslogs 1887 års majriksdag, att en begränsning skulle
ske i synnerhet af de större städernas representantantal, och särskilt
hvad hufvudstaden anginge skulle deras antal, som då var
21, nedsättas till 14. Det syntes mig dock vara eu allt för våldsam
kur, hvarför jag skref den reservation, som bifogades utskottsbetänkande!,
och deri jag uttalar precis de grundtankar, som ligga
till grund för det nu framlagda förslaget. Jag åberopade exemplet
från Norge, som i det fallet icke syntes vara något afskräckande^
Man hade äfven der haltat mellan stad och land, och der hade
städerna lyckats få ett oproportionerligt stort antal riksdagsmän,
så att när det senast ordnades, nemligen 1859, hade städerna 50,
under det landets utgjorde 69. När man nu vet, att befolkningen
på landsbygden i Norge är mera än "’/i af hela landets, och stadsbefolkningen
således icke uppgår till fullt 7c del, var det ju ett
oproportionerligt stort antal representanter för städerna. Men då
föreslogs och antogs det, att städse antalet af stadsrepresentanterna
skulle utgöra V3-del af hela representantantalet. Detta syntes mig
vara en lycklig tanke att bygga på för att söka rädda städerna
från att få ett allt för litet antal representanter.

Det ligger onekligen — om man går historiskt till väga —
eu orättvisa mot städerna att de skulle få blott så många representanter,
som motsvara deras antal af befolkningen. I sådant
fall skulle de för närvarande få mellan 18 ä 19 procent, efter
det föreliggande förslaget skulle de få 3373 procent. I det senare
deremot ligger en historisk rättvisa, ty borgarståndet, huru fåtaligt
det än var, hade ock samma politiska magt som det talrikare
bondeståndet, och borgarståndet begick enligt min åsigt ett stort
misstag, när det trodde att det fortfarande skulle få samma inflytande
på riksdagsärendena som förut. Jag stod på den tiden
i nära förhållande till de ledande männen och fäste deras upp -

Onsdagen den 23 Mars.

21 N:n 18.

naärksamhet redan då på, att det icke skulle blifva samma förhållande
dädanefter som förut. Jag påpekade, hurusom de båda
stånden förut alltid stått i godt förhållande till hvarandra, följt
samma väg och voterat lika, men huru skulle det blifva, när de
komme att sammanträda i en kammare? Jo, på det sätt, att
stadsrepresentanterna komme att städse bilda minoritet, under det
att borgarståndet förut alltid haft samma magt som bondeståndet.
Derpå svarades, att de vore öfvertygade, att den högre intelligens,
som städernas representanter skulle utveckla i den gemensamma
representationen, städse skulle segra, och att borgarståndet borde
få större inflytande i stället för mindre. Jag öfverlemnar åt hvar
och en att bedöma, huruvida så har blifvit förhållandet.

När jag nu tog mig friheten att i en reservation vid 1887
års majriksdag framställa detta förslag, var det, såsom af reservationen
tydligen framgår, visst icke förestafvadt af några fiendtliga
känslor mot städerna. Tvärt om, såg jag i detta sätt den enda
räddningen för städerna att för en längre tid få bibehålla ett
relativt stort inflytande på riksdagsärendena. Ty den strömning,
som då började utveckla sig, borde ovilkorligen föra derhän, att
representanterna skulle få utses till lika antal för landet som för
städerna. Det var en strömning, som skulle komma att än mera
göra sig gällande, om man lyckades nedbringa strecket och man
finge till stånd en stark agitation för allmän rösträtt, och skulle
det blifva en sådan, vore det omöjligt att motstå denna princip,
när man talar om menniskovärdet, Hvarför skulle väl en invånare
på landet hafva mindre menniskovärde än en som är boende i
stad? Tvärt om, är jag villig erkänna, att om man endast fäster
sig vid laglydnad och andra goda egenskaper, förtjenar landtbefolkningen
i allmänhet företräde framför städernas befolkning, i
synnerhet efter den rigtning tillståndet tagit här och der i städerna,
och oaktadt man der med en viss medömkan betraktar
landsbygdens invånare, hvilka man anser sig kunna kalla sina
»efterblifna bröder».

När nu den tanke, som jag redan då uttalade, tagit sig uttryck
i det föreliggande förslaget, och mot det formella sätt, hvarpå
förslaget framkommit, icke kunnat göras några andra anmärkningar
än de högst obetydliga, som ett par talare tillåtit sig, synes
det mig vara oklokt att lemna detta tillfälle å gido att söka ordna
förhållandena mellan städerna och landet samt det för eu längre
tid, så att denna fråga icke hvarje riksdag behöfver återkomma.
Man har ju efter utskottets förslag, om det antages, all anledning
antaga, att denna fråga kommer att hvila åtminstone 30 å
40 år, och om befolkningen i städerna då kommer att öfverstiga
''/a del — det är en sak, som jag nu lemnar derhän. Jag har just
icke mycket stark tro derpå, men om så skulle sko, hafva vi ju
ett förslag huru då skulle förfaras. En talare vid detta tillfälle,
som yttrat sig till förmån för förslaget, begagnade samma käpp -

Ä näring oj
§ 6 riksdag»-ordningen.

(Forts.)

N:o 18.

Ändring af
§ 6 riksdagsordningen.

(Ports.)

22 Onsdagen den 23 Mars.

häst som vid så många föregående tillfällen. Han sade, »att i grundlagen
stadgas, att båda kamrarne ega i alla frågor samma behörighet
och myndighet, men att innehållet af detta stadgande ej återfinnes
här i förslaget». Ja, visserligen hafva båda kamrarne samma behörighet
och myndighet, men att de också skulle hafva samma inflytande
på alla frågor — det har grandlagen aldrig sagt. Men de hafva
samma rätt att väcka motioner och att deltaga i alla ärendens behandling,
men att de vid gemensamma voteringar skulle få utöfva
inflytande för mer än sina röster, har grundlagsstiftaren aldrig
tänkt sig och kommer väl aldrig heller att gå in derpå. Man har
här vid lag tagit till förebilder lagförslag i andra länder, särskildt
Nederländerna, men i alla land har i regeln Första Kammaren
icke så stort antal ledamöter som den Andra Kammaren, så att i
det fallet hafva Sveriges grandlagsstiftare följt samma regel som
alla andra grandlagsstiftare.

Den talare, som ifrigast uppträdt mot förslaget, sade, att det
gick i strid mot tidens sträfvan och att man borde på ett naturligt
och rationelt sätt lösa frågan, det vill säga enligt talarens åsigt förmodligen
genom allmän rösträtt, och dermed fick han gifva uttryck
åt en tanke, som alltid ligger den talaren på munnen, nemligen
mennisJcovärdet, men då vet jag för min del icke något annat sätt
att lösa frågan, än det jag förut antydt, eller att man reducerar
städernas representanter till det antal, som motsvarar dess procenttal
af hela landets befolkning, det vill säga 18 ä 19 procent —
detta skulle blifva den yttersta följden af talarens åsigt.

Vidare har af en opponent mot förslaget anförts, att det skulle
medföra en afsevärd rubbning i förhållandet, sådant det var 1867.
Men detta är efter min uppfattning ett fullständigt misstag, tv
lagstiftaren har just i motiveringen uttalat den satsen, att förhållandet
emellan Första och Andra Kammaren skulle vara 2/s till 75,
precis som det nu skulle blifva, och mellan stad och land skulle
det vara Vs och 2/s. Förslaget skulle just återföra till samma
grundtanke, hvaråt lagstiftaren gaf uttryck år 1865. Det vore
således icke någon afsevärd rubbning i, utan ett fullkomligt återställande
af de principer, som då uttalades.

Jag skulle väl kunna hafva åtskilligt annat att tillägga, men
anser mig icke längre böra taga kammarens tid i anspråk. Jag
ber dock få tillägga, att då jag röstar för antagande af detta förslag,
sker det icke med några fiendtliga känslor mot städerna,
hvilka jag af helt naturliga skäl önskar allt godt, icke heller i
fiendtlig stämning mot landet, hvilket jag från barndomen älskat,
utan jag tror att frågan skulle lösas på det sätt, som tillfredsställer
fosterlandet i sin helhet. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Sandberg: Jag har begärt ordet endast för att Öppet

tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall till det nu fram -

23 X:o 18.

Onsdagen den 23 Mars.

lagda grundlagsäudringsförslaget. De anmärkningar, som mot
detsamma blifvit framstälda, synas mig af ringa eller ingen vigt
i jemförelse med de två stora fördelar, som genom förslagets antagande
vinnas, den ena att riksdagsmännens antal blir fixeradt, och
den andra att eu bestämd proportion för en längre tid blir faststäld
mellan antalet representanter för städerna och landsbygden i
Andra Kammaren. Jag vill ej förlänga diskussionen, blott yttra
ett par ord om en anmärkning, af hvilken tidningspressen sökt
göra så mycket väsen, nemligen den minskning af tre ledamöter,
som Andra Kammaren skulle få vidkännas, och Första Kammarens
tillökning med 3 ledamöter. Jag kan ej inse, att denna
minskning, särskildt då förhållandet ej blir annorlunda än det
var, då det nya representationsskicket infördes, kommer att föranleda
någon rubbning, helst Första Kammarens ledamöter tillsättas
af landstingen, af Indika väl få torde finnas, der icke jordbrukarne
hafva pluralitet, så att de kunna sjelfva bestämma,
hvilka de vilja sätta in i Första Kammaren.

Herr Bergström: Uti det af den förste talaren framstälda

yrkandet om afslag å den kongl. propositionen samt å utskottets
betänkande instämmer jag. Jag gör det sannerligen icke i den
förhoppning, att detta mitt yrkande skall inom denna kammare
vinna bifall. Denna kammare, som kunde antaga hvad förliden
riksdags konstitutionsutskott föreslog, trots det att det grundligt
påvisades lida af många formella brister, denna kammare skall
naturligtvis icke tveka att antaga samma förslag nu, sedan det
blifvit af Kongl. Maj:t utgifvet i ny och förbättrad upplaga. Jag
gör det endast för att konstatera, om det eljest behöfver konstateras,
att jag, som 1889, 1890 och 1891 uttalat mig mot antagande
af detta förslag, fortfarande står på samma ståndpunkt.
Om jag ville gå tillbaka till frågans historia, skulle jag kunna bevisa,
att å det håll, hvarifrån förslaget först utgått, afser man förnämligast
att stäcka städernas inflytande. Sedermera ha ju andra
syftemål tillkommit.

Ännu vill jag dock säga några ord. Den andre talaren i
ordningen tillät sig att åt regeringen hembära en vördsam tacksägelse
för att den framlagt detta förslag. Jag tillåter mig nu
att till den ledamot af regeringen, som var af skiljaktig mening,
hembära en vördsam tacksägelse för det att han, när han gick
in i Konungens råd, dit medförde de moderata åsigter han förfäktat
såsom riksdagsman. Slutligen vill jag säga, att fastän jag
icke har ringaste förhoppning om att afslag skall blifva kammarens
beslut, ämnar jag begära votering för att se huru landet
ligger i detta hänseende.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,

Ändring af
$ 6 riksdagsordningen.

Forts.)

Jf:o Ig. 24

Onsdagen den 23 Mars.

aJ först derpå att Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 6
* ordning riksdagsordningen skulle hvila till vidare grundlagsenlig behand(Korta.
) och sedermera på förkastande af nämnda förslag, samt för klarade

sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bergström .begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
af § 6 riksdagsordningen skall hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 43.

Kongl. May.ts förslag till ändrad lydelse af §§ 13, 15, 16,
22 och 28 riksdagsordningen.

Antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid behandlingen
af de särskilda paragraferna fattade beslut.

• n\ tf/. '' •'' ; \ • , . J , '' . -

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den It»
och 17 i denna månad bordlagda utlåtande n.o 4, i anledning
af väckta motioner om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen
äfvensom väckt motion om tillägg till det uti Kongl. Maj:ts proposition
n:o 28 framlagda förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13,
1&, . 16, 22 och 28 riksdagsordningen, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

25 N:o 18.

Onsdagen den 23 Marg.

Vid föruyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
17 och 19 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

N:o 22, i anledning af väckt motion om tillägg till 20 kap,
1 § ärfdabalken, och

n:o 23, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 5 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma m. m. i Stockholm
den 20 november 1863,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 19 i denna månad Om åtgärder
bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion omJör patronatsafskaffande
af jus patron atus. Skaffande.

Herr 14 i 11 in g: Då lagutskottet i detta sitt betänkande en dast

föreslagit en skrifvelse till Kong! Maj:t, och det ärende,
hvarom denna skrifvelse handlar, alltså kommer att blifva föremål
för noggran utredning, innan den kan komma att träda i
kraft, kunde det tyckas, som om jag skulle kunnat i detta fall
lemna lagutskottets betänkande opåtaldt. Hvarför jag detta icke
gör, hoppas jag skall framgå af det jag nu skall hafva äran
anföra.

Under den riksdag, då jag hade äran att något deltaga i
lagutskottets förhandlingar, gjorde jag den erfarenhet, att inom
lagutskottet finnas medlemmar, som hafva, om jag så må säga,
en moderlig barmhertighet emot motioner, och försöka att hålla
vid lif äfven sådana, som i sig sjelf icke hafva någon synnerlig
lifskraft, eller åtminstone bereda åt dem en hederlig begrafning.

Men jag fann också, att i lagutskottet funnos sådana, som icke
hade en sådan ömhet, utan som ingenting hade emot att, åtminstone
i stillhet, begrafva sådana motioner, som icke kunde tillstyrkas.

Här föreligger nu det märkliga fall, att hela lagutskottet,
såvidt jag kan förstå, dödat den motion, som till dess behandling
varit hänvisad, men sedan, med anledning af densamma,
gjort en hemställan, som i hög grad skiljer sig från motionärens
förslag. Motionären har föreslagit upphäfvande af en inägd paragrafer
i kyrkolagen. Utskottet har inskränkt sig till att föreslå
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i en viss rigtning, och denna
rigtning har utskottet angifvit i de sista raderna af pag. 13.

Om'' jag gör en resumé af utskottets framställning, så
innehåller den följande. Utskottet anser patronatsrätten vara en
föråldrad institution, som stundom bär missbrukats, en institution,
som, om den också lojalt begagnas, icke kan undgå att utöfva
en menlig inverkan på försarnlingslifvet. Det är motiveringen.

Utskottet anser derför, att denna institution bör afskaffas. Va -

N:o IS. 26

Onsdagen den 23 Mars.

Om åtgärder gen, på hvilken afskaffande! skall ske, angifver utskottet genom
f°rIttenTaf* s^uta s''£ till det kongl. cirkuläret af den 25 november 1855,
''skaffande. med åberopande af 1873 års kvrkolagsförslag För egen del ut-
Forts) talar utskottet den mening, att patronatsrätteu är af öfvervägande
privaträttslig natur, och att den således bör upphäfvas endast på
öfverenskommelsens väg. För det tredje anser utskottet, att farten,
med hvilken den önskade afvecklingen sker eller skett, är
för långsam. Utskottet vill påskynda den och föreslår, som det
säger, »verksammare medel» och anvisar såsom ett »verksammare
medel», att »domkapitlen skulle kunna förständigas att vid
inträffande ledighet i patronella pastorat städse infordra församlingens
utlåtande, huru vida densamma icke ville begagna sig af
den utväg ofta nämnda cirkulär anvisar för patronatsrättens af:
skaffande, äfvensom att, der svårighet yppats att träffa godvillig
öfverenskommelse om vilkoren för eu dylik åtgärd, staten skulle
kunna träda emellan till svårighetens afhjelpande.» Detta är det
hufvudsakliga innehållet i utskottets betänkande. Jag anhåller
nu att få anställa någon kritik öfver detsamma.

Utskottet säger, att patronatsrätten är en föråldrad institution.
Att den är mycket gammal är nu säkert, att den anses af
mången föråldrad är lika säkert, och att den är så föråldrad, att
den icke bör med någon särskild kärlek omfattas, skall ocksåmedgifvas.
Men om den är så föråldrad, att man bör använda
några mer eller mindre våldsamma åtgärder att göra den om
intet, derpå är jag tviflande. Att den ännu på många håll arbetar
på ett sätt, som icke kan klandras, är alldeles visst. Att
det icke blott har funnits en tid, utan att det ännu eger rum,
att man icke på någon annan väg kunnat komma till anordningar
till fördel för församlingslifvet än på den här nu klandrade
och dömda, är alldeles säkert.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att omtala
ett faktum från det stift, hvilket jag tillhör. Der fans på en
rymd samlade bortåt en 3,000 menniskor, boende på ett afstånd
af 3 ä 4 mil från sin sockenkyrka. Huru skulle man nu åt
dessa menniskor bereda någon religionsvård, då alla de vanliga
vägarne voro fullkomligt stängda? Då hafva enskilda personer
visat den störa välvilja, för hvilken det är mig en glädje att
också uttala min tacksägelse, att der med något biträde af vederbörande
församlingar inrätta en ny presterlig beställning, men
med vilkor, att denna fick tillsättas på samma eller ungefär på
samma väg, som patronatsrätten i allmänhet auvisar. Denna
anordning hade icke kunnat erhållas, om man skulle arbetat för
att få en opinion, att det låge något orättfärdigt i eu sådan
patronatsorduing.

Jag skall medgifva, att fall hafva förekommit, då patronatsrätten
utöfvats på ett origtigt och beklagligt sätt. Men jag dristar
påstå, att dessa fall hafva varit undantag i jemförelse med

27 >'':o 18.

Onsdagen den 23 Mars.

de många, der den användts på ett lojalt sätt och på ett sätt, Om åtgärder
som ingalunda har vant menligt för församlingslifvet. Om det
är någon, som här vill bestrida detta mitt påstående, skall jag skaffande.
stå till tjenst med att inför honom genomgå alla de patronella (Forts.)
pastorat i det stift, der de flesta sådana förekomma, nemligen i
Lunds stift.

Om det nu har tillgått så — jag har medgifvit att undantag
hafva funnits — så kan det väl icke vara något att beklaga,
om det ännu en tid qvarstår ett tredje sätt vid sidan af de två
lagbudna, på hvilket presterlig befordran kan åstadkommas.

Men, och det ber jag att få betona, det är icke min mening att
vilja fastslå patronatsrätten mera än redan är förhållandet. Jag
vill och önskar också en afveckling i detta afseende. Jag betonar
detta, på det ingen må komma och säga, att jag här talar
för patronatsrätten såsom något i och för sig önskvärdt och
såsom något, som man fortfarande skall kämpa för att behålla,
utan jag vill vara med om en afveckling, men endast på den
väg, som också af lagutskottet och 1873 års kyrkolagskomité
äfvensom det kongl. cirkuläret af 1855 anvisats, nemligen på
öfverenskommelsens väg, den fria öfverenskommelsens väg.

Nu säger lagutskottet: nej, på den vägen kommer man alldeles
för sakta fram. Och lagutskottet säger vidare, att det behöfves
verksammare medel för att åstadkomma hvad det vill.

Såsom stöd härför åberopar lagutskottet, att under loppet af åren
ifrån 1855 hafva icke flere än 8 sådana öfverenskommelser skett,
genom hvilka, på frivillighetens väg, patronatsrätten afskaffats
och försvunnit. Jag antager, att denna siffra är rigtig; jag kan
åtminstone icke angifva någon annan. Men jag vill hemställa till
lagutskottet, om utskottet har sig bekant de fall, der visserligen
icke eu sådan öfverenskommelse skett, men der dock det patronela
pastoratet blifvit tillsatt på öfverenskommelsens väg. Har
lagutskottet reda på, i huru många pastorat det tillgått t. ex. på
det sätt, att församlingen fått kalla profpredikanter, men patronus
sedan fått välja, eller har lagutskottet räknat efter, i huru
många fall patronus kallat predikanterna och församlingen fått
välja, eller bar slutligen lagutskottet tagit reda på, i huru många
fall det händt, att församlingen kommit till patronus med anhållan
om att få den pastor församlingen önskat och fått denne
pastor?

De af mig nu anförda exempel, som lagutskottet icke tycks
hafva sig bekanta, visa, att församlingsintresset och församlingsmedvetandet
— och det är någonting att glädja sig öfver — i
våra dagar gör sig mer och mer gällande och gör sig gällande
på den normala utvecklingens väg. Jag önskar, att det fortfarande
så måtte ske, men derför vill jag icke vara med om att,
genom några mer eller mindre våldsamma åtgärder, det, som bör

No 18. 28

Onsdagen den 23 Mars.

Om åtgärder vara den fria öfverenskommelsens gerning, må blifva motsatsen
J&r patronah härtill.

TOjttSTlft OJ skaffande.

Nu föreslår utskottet, att man skulle skrifva till Kongl.

(Forts.) Maj:t i en af utskottet angifveu rigtning, och denna rigtning är,
att hvarje gång ett patronelt pastorat blir ledigt, skulle det tillgå.
på följande sätt: domkapitlet skall skrifva till församlingen, om
den vill öfverenskomma med patronus. och pastor skall, sammaukalla
kyrkostämma för att härom höra församlingen. Är det en
önskvärd åtgärd? Jag vill först och främst säga, att i många
fall är den fullkomligt gagnlös, ty på kyrkostämma, der en sådan
fråga måste afgöras, har patronus i de flesta fall en afgörande
röst-pluralitet vid bestämmande af besluten. I många fall
är åtgärden onödig, ty finnes lust att öfverenskomma på den
väg, som här är ifrågasatt, så tager sig nog den lusten fram
utan särskild påstötning. Jag anser dock icke den här föreslagna
åtgärden alldeles oskadlig, och det af följande trenne
hufvudgrunder. För det första derför, att om man nu utsträcker
detta till patronel^ pastorat, något annat har icke lagutskottet
talat om, så drifver man konseqvensen snart till äfven sådana
presterliga beställningar, som icke äro pastorat, men der dock
presten har motsvarande embetsgerning och tillsättes på ett sätt,
som liknar det, som förekommer vid de patronella pastoraten.
Jag tänker nu närmast på de i vårt land icke så fåtaliga brukspredikantsbefattningarne.
Om det nu skall slås in i medvetandet,
att patronus icke skall kunna, utan att kränka rättsmedvetandet,
tillsätta prest, så bör naturligtvis detta gälla äfven i fråga
om en brukspredikantsbefattning.

Ett annat skäl är det, att den af lagutskottet föreslagna
åtgärden tangerar, ja, jag vågar säga, den mera än tangerar,
den öfvergår den fria öfverenskommelsens gräns, och man säger,
att der det icke kan godvilligt öfverenskommas, der skulle staten
träda emellan.

Slutligen och för det tredje skulle i alla händelser en sådan
åtgärd med nödvändighet framkalla mycket missnöje äfven
i sådana församlingar, der det råder det bästa och förtroligaste
förhållande emellan vederbörande patronus och församlingsmedlemmarne.

Det är här fråga om att anställa ett slags agitation för att
få starkare ånga fram för att drifva fram det man här önskar.
Jag fruktar för en sådan agitation, likasom för agitationer i allmänhet,
och såsom ordförande i ett domkapitel, som skulle få
ett sådant åliggande sig pålagdt, vill jag nu på det lifligaste beklaga,
om jag skulle komma att tvingas till en åtgärd, som är
egnad att framkalla agitation och misstämning, der anledning till
sådan icke förefunnits. Yi hafva inom det kyrkliga området så
många agitations-ämnen, och vi bemöda oss om att kunna hålla
sinnena någorlunda samman, hvarför jag icke tvekar anhålla, att

Onsdagen den 23 Mars.

29 >'':o 1H.

detta icke måtte påläggas domkapitlen, och får jag derför yrka Om åtgärder

afslag å utskottets betänkande. för patronat»-

° ratten* af skaffande.

Hen1 Bergström: Det är ett utmärkande drag hos den (jrorta)

svenska kyrkoförfattningen, att vid utseende af församlingslärare
församlingen och den kyrkliga myndigheten eller, om man så vill
uttrycka det, kyrkostyrelsen samverka. Denna grundsats varsnas
redan i landskapslagarne, den finnes, fastän i obestämda konturer,
uttryckt i 1686 års kyrkolag, samt uttalas skarpt och tydligt i
lagen af den 26 oktober 1883 angående tillsättningen af presterliga
tjänster. Nu låter det icke förneka sig, att denna grundsats
lider intrång genom tillvaron af de patronella rättigheterna, eller
jura patronatus, en institution, som icke är ursprunglig i vårt
land, utan härleder sig från den kanoniska rätten. Denna institution
inkräktar på församlingens rätt, och den inkräktar likaledes
på den kyrkliga myndighetens rätt, ty den senare, eller
kyrkostyrelsen, har, hvad angår de patronella gällen, i regeln icke
annat att göra än att acceptera den af patronus presenterade
eller, såsom det heter i kyrkolagen, »förestälde» prestmannen
och för honom utfärda kollationsbref. Endast för det fall, som
så vidt jag vet aldrig förekommit, att patronus presenterar eu
rent af ovärdig prestman, har biskopen rättighet att afvisa denne;
och i så fall får patronus se sig om efter någon annan. Jag
får säga, att om den förste ärade talaren icke ömmar för församlingens
rätt, hade jag dock trott, att han skulle ömma för kyrkostyrelsens
befogenhet i detta hänseende. Men det visar sig, att
han icke har gjort detta. lian försäkrar visserligen, att han icke
vill på något sätt fastslå de patronella rättigheterna, men ändå
förkastar han den af utskottet anvisade utväg att förekomma ett
sådant fastslående. Vare det fjerran från mig att förneka, att i
allmänhet jura patronatus lojalt och på ett vackert sätt utöfvas.

Jag känner mycket väl, hvarom den förste talaren ock erinrade,
att mången patronus uppför t. ex. tre prestman på förslag
och låter dem profpredika, samt sedermera tillåter församlingen
att genom val utse eu af de tre. Men innebär icke just detta
tillvägagående ett tyst erkännande af, att patronatsrätten är förkastlig
och att den står i strid med församlingens naturliga rätt?

Jo, visserligen. Ty funnes icke en sådan rätt att taga hänsyn till,
afstode naturligtvis patronus icke från utöfvande af sin lagligen
oinskränkta rätt i dess fulla utsträckning. Utskottet har ingalunda,
såsom den förste talaren förmenar, sagt, att jura patronatus
äro privatrfittsliga rättigheter. Utskottet har endast omtalat, att
anledningen, hvarför 1873 års kyrkolagskomité’ icke tog någon
befattning med frågan om de patronella pastoraten, var den, att
kyrkolagskomitén ansåg, att patronatsrätten var en privaträtt.

Derom kunna dock hysas olika meningar. För min del kan jag
emellertid icke medgifva, att rättigheten alt utse kyrkoherde är

N:o 18. 30

Onsdagen den 23 Mars.

Om åtgärder en privaträtt. Det gäller icke ens om de s. k. lukrativa jura
^"rättenTaf Patronatus> ty det kan endast sägas om rättigheten att uppbära
Skaffande, kyrkotionde, mot skyldighet att bygga kyrka, men icke om rät(Forts.
) tigheten att utse kyrkoherde. Med samma skäl skulle man kunna
säga, att den i Danmark tillförene förekommande »birkerätten»,
eller rätten för adlige godsegare att utse domare i birket, vore
en privaträtt, men det har jag aldrig hört någon våga påstå.
Patronatsrätten är således icke någon privaträtt men kan möjligen
blifva en iukomstgifvande rättighet derigenom, att patronen olagligen
säljer pastoratet mot viss köpeskilling. Sådana fall hafva
ock förekommit; särskildt behöfver jag nog icke erinra den förste
talaren, som är ifrån Skåne, om ett dylikt der inträffadt fall.
Köparen af pastoratet, jag vill kalla honom Simon Magus, —
kammaren vet, att dylik köpslagan kallas Simoni — utfäste eu
så stor köpeskilling, att han nästan blef ruinerad, åtminstone
blef han försatt i konkurstillstånd, — jag erinrar mig dock icke
förvisso, om det var han sjelf i lifvet eller möjligen hans dödsbo
-—- och säljaren bevakade fordringen. Denna var naturligen
förskrifven i sådan form, att den kunde bevakas, åtminstone formelt
sedt. Derigenom blef det allmänt bekant, hvad man i öfrigt
trodde sig veta. Dem, som känna förhållandena i trakten af
Stockholm, kan jag påminna om ett annat fall af Simoni, som
dock doldes under en skyddande förklädnad. Det var nemligen
en prestman, som köpte en egendom, med hvilken var förenad
jus patronatus. Sedermera sålde han denna egendom till sin
omyndige son, som sålunda blef patronus, och hvilken genom
sin förmyndare tillsatte fadren såsom kyrkoherde i det patronella
pastoratet. Jag skulle nästan hellre sett, att han rent af hade
utsett sig sjelf, ty sådant förekommer i England, och jag kan
icke finna, att gällande lag i vårt land skulle lagt något hinder
i vägen derför.

Lagstiftningen i denna del har ännu flera brister, hvilka icke
funnos, då 1686 års kyrkolag skrefs. Första paragrafen i samma
lag påbjöd nemligen, att alla, som byggde och bodde i Sveriges
rike, skulle tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan. Som vi väl
veta, existerar detta lagbud icke mera, men följden är naturligen
den, att hvilken främmande trosbekännare som helst, som förvärfva
r en egendom, med hvilken jus patronatus är förenad, kan
utse kyrkoherde. En baptist t. ex. kan utse kyrkoherde för en
evangelisk-luthersk församling, fastän han ej får rösta vid kyrkostämman.
En katolik kan göra på samma sätt, ja, det finnes
till och med icke något hinder för, att en mosaisk trosbekännare
kan göra det, ehuru jag är förvissad om, att en sådan af grannlagenhet
ej skulle utöfva sin rätt.

Nu menar den förste talaren, att lagutskottet har föreslagit
våldsamma åtgärder. Men det kan jag verkligen icke finna. Jag
kan icke erkänna eller medgifva, att vi skulle hafva föreslagit

Onsdagen den 23 Mars.

31 >'':o IS.

något sådant. Talaren säger, att hvad han mest har emot ut- Om åtgärder
skottets utlåtande, är det, att man vid ledighet i ett patronelt^UP^01^®"
pastorat skulle infordra församlingens yttrande i det ifrågavarande skaffande.
hänseendet. Utskottet har endast anfört ett exempel, huru man (Forts.)
skulle kunna gå till väga, för att göra det omnämnda cirkuläret
kraftigare, än det för närvarande är. Och om nu den föreslagna
skrifvelsen beslutes, skall ju Kongl. Maj:t pröfva åtgärden, och
finner han den olämplig, föreskrifver han den icke. Skulle han
deremot föreskrifva en sådan åtgärd, så är jag öfvertygad, att
den förste talaren vet att underordna sin enskilda mening under
Konungens bud. Icke heller utmärker uttrycket: »att staten kan
ingripa», att lagutskottet åsyftat någon våldsam åtgärd. Redan
i det åberopade cirkuläret förklarar ju Konungen, att han förbehölle
sig att i hvarje särskildt fall fatta beslut; men Konungen
är statens representant, således detsamma som staten. För öfrigt
kan man ju tänka sig, att staten finner det så vigtigt att få afskaffade
dessa patronella rättigheter, att staten träder emellan
med något penningeunderstöd, der församlingen icke anser sig
kunna bjuda, hvad patronus fordrar för att afstå sin rätt. Ett
sådant understöd synes mig vara lika befogadt och påkalladt,
som när staten tog sig för att inköpa skattefrälseräntor, hvartill
någon juridisk skyldighet icke fans.

Det gäller här verkligen att fortgå med afskaffande på öfverenskommelsens
väg af dessa, för församlingarna kränkande patronatsrättigheter,
på det att icke oviljan skall blifva så stor, att
man skrider till, såsom motionären föreslagit, att rent af besluta
deras afskaffande. Det vore enligt mitt förmenande icke någon
lycklig åtgärd, och derför är hvarje steg, som befrämjar eu
öfverenskommelse om afskaffande af dessa rättigheter, värdt att
taga och ingalunda att förkasta.

Den förste ärade talaren är ju eu lärd man och känner
kyrkohistorien. Jag tillåter mig att erinra honom om något
ur den skottska kyrkohistorien. Innan Skottland blef förenadt
med England till ett rike, voro alla patronatsrättigheterna afskaffande
i det förra landet. När det så förenades med England
— det skedde, medan eu whig-ministér satt vid magteu —
bestämdes i föreningsakten, att kyrkoförfattningarna skulle vara
orubbade. Men kort derefter kom eu tory-ministér till magten,
och genom brott mot föreningsakten införde man då å nyo patronatsrättigheterna
i Skottland. Men hvad hade det för följd? Jo,
den följden, att under hela 1700-talet rådde den största söndring
och splittring i den skottska kyrkan, och slutligen gick det derhän,
1843, att en stor del af medlemmarne af den skottska kyrkan
bröt sig ut och bildade eu särskild frikyrka, och statskyrkan
upphörde att vara folkets kyrka. Det är sådant, man bör förekomma.
Jag tror icke, att oviljan mot patronatsrättigheterna i
vårt land ännu är så stark, att något sådant, som inträffade i

N:<> 1H. 32

Onsdagen den 23 Mars.

Om åtgärder Skottland, kan vara att befara, men derför höra vi söka att på
''^''^''”^‘öfverenskommelsens väg undanrödja dem, och till detta mål anser
skaffande. Ja8 lagutskottets förslag syfta och leda, och jag kan ej finna den
(Forts.) minsta betänklighet vid att underställa Kongl. Maj:t frågan i dess

hela vidd. Det är ju mycket möjligt, såsom lagutskottet har
antagit, att detta ofta åberopade cirkulär har råkat i glömska,
och då kan det vara skäl att påminna församlingarna om dess
existens, och att de icke behöfva för all evighet underkasta sig
de patronella tillsättningarna af kyrkoherdar.

Den förste talaren fruktade för, att det skulle blifva utomordentligt
starka agitationer, om hvad lagutskottet tänkt sig såsom
möjligt blefve eu verklighet, eller att vid hvarje ledighet i
ett patronel pastorat skulle infordras församlingens yttrande.
Jag tror icke, att han skall blifva sannspådd i detta fall; jag
finner ingen anledning, att agitationen skulle blifva häftigare der
än i församlingar, der man väl känner tillvaron af ifrågavarande
cirkulär. Men, öfver hufvud, är väl en agitation så förkastlig,
om agitationen går ut på att sätta ett godt i stället för ett ondt
och om agitationen går lojalt till väga? Jag tror det icke. Men
går agitationen ut på att införa något midt i stället för något
godt, eller agiterar man med illojala medel, då, men också först
då är agitationen förkastlig. Detta tal om agitation har således,
enligt mitt förmenande, ingenting att betyda. Jag yrkar bifall
, till lagutskottets förslag.

Herr Bil lin g: Jag kan icke låta den siste talarens an förande

gå alldeles obesvärad! förbi. Jag hade knappast trott,
att han skulle till mig yttra, att han icke undrade öfver, om jag
icke ömmade för församlingens behof och rättigheter. Men ännu
mindre hade jag trott, att lian skulle säga, att jag ömmade mera
för kyrkostyrelsen än för församlingen. Det var dock en liten
personlig släng, som för mig icke betyder någonting alls. Men
han anförde något i sak, som jag måste bemöta. Han sade, att
om eu patronus går till väga på det af mig beskrifva sätt, att
han låter församlingen kalla och han väljer, eller han kallar och
församlingen väljer predikant, så ligger deri ett erkännande från
patronus sida att patronatsrätten är förkastlig. Denna slutledning
är väl något för hastig. Deri ligger väl icke mera bevisadt, än
det som jag ville bevisa, att nemligen församlingens önskan och
rättigheter göra sig mer och mer gällande. Den ärade talaren
bestred, eller åtminstone yttrade han sig såsom om han ville bestrida,
att patronatsrätten är af privatsrättslig natur. Jag är glad,
att jag till stöd för mitt påstående i denna väg har icke blott
kyrkolagskomitéu af år 1869, utan äfven det af 1892 års lagutskott,
med dess ordförande i spetsen, gjorda erkännande, att den
är, som jag uttryckligen sade, då jag förra gången hade ordet,
af öfvervägande privaträttslig natur. Det står ordagrant i

Onsdagen den 23 Mars.

33 18.

utskottets betänkande: saf öfvervägande privaträttslig natur». Om åtgärder

»Någon annan utväg för uppnående af det mål, som utskottet/är..Pn#r0nafs"
i likhet med motionären finner eftersträfvansvärdt, näppeligen haffande
kan anlitas än den, som genom berörda cirkulär redan blifvit /Fortg.''

anvisad. Deremot håller utskottet före, att åtgärder både kunna
och böra vidtagas i syfte att göra det sålunda anvisade medlet
mera verksamt, än det hittills visat sig. Enligt hvad utskottet
inhemtat, är det endast ett fåtal församlingar — till 1887 års
slut åtta — som lyckats träffa uppgörelse med vederbörande
patroni om patronatsrättens upphäfvande. I ett par fall hafva
försök visserligen gjorts, men strandat på svårigheten att enas om
vilkoren för öfverenskommelsen.»

För att stödja skrifvelsen åberopar motionären dels ett par
verkliga fall, dels konstruerar han i framtiden tänkbara fall, som
skulle ådagalägga att patronatsrätten icke blott blifvit missbrukad,
utan äfven skulle komma att lända till de svåraste missbruk.
Jag skall icke upptaga tiden med att åberopa något motbevis
deremot, utan jag repeterar hvad jag sade, då jag första
gången hade ordet, att det är undantagsfall. Jag vill dessutom
tillägga, att andra sätt att tillsätta presterliga befattningar kunna
visa lika sorgliga historier, som de ytterst få, hvilka man kan
berätta från patronatsrättens missbruk.

Slutligen sade den ärade ordföranden i lagutskottet, att
skrifvelsen icke skulle blifva så farlig, då Kongl. Maj:t har att
pröfva densamma och den af lagutskottet anvisade vägen kanske
icke kommer att beträdas. Men om Riksdagen bifaller ett förslag
till skrifvelse till Kongl. Maj:t med en viss motivering, hvilken
i sin kläm pekar på en bestämd väg för att realisera denna skrifvelses
önskemål, kan jag icke finna annat än att Riksdagen godkänt
äfven den af utskottet anvisade vägen. Den ärade ordföranden
i lagutskottet har icke kunnat bestrida, att den sålunda
utvisade vägen öfverskrider gränserna för en privat öfverenskommelse
och är egnad att åstadkomma agitation inom församlingen.
Han anser en sådan agitation icke vara betänklig. Jag
deremot anser den hafva sina stora betänkligheter och vidhåller
derför mitt yrkande.

Grefve Hamilton: Om någonsin personlighetsprincipen

bör göra sig gällande, så bör det väl vara vid kyrkoherdeval, ty
kyrkoherden har ju till åliggande att vårda själar. Bland de
mångahanda sätt, på hvilka prestval ega rum, är väl det oegentligaste
det, som grundar sig på patronatsrätten, eller hvad skulle
kammarens ledamöter säga, om det tillkomme mig att utse själasörjare
för dem? Och likväl är det min rätt att sätta till själasörjare
för 2 å 3,000 med mig i religiöst hänseende icke lika
tänkande medmenniskor. Detta måste vara motbjudande. Och

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 18. 3

N:o 18. 34

Onsdagen den 23 MarB.

Om åtgärder ännu värre vore, om den jordbit, som skänker mig denna rätt,
^åttenTaf8^fverginge i en samvetslös fritänkares hand.

Skaffande Onekligen är utskottets förslag ett steg på reformens väg,

(Forts) och derföre yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Jag förestälde mig knappast, att denna

lilla fråga skulle taga så stora dimensioner i öfverläggningen som
den gjort. Jag tror särskildt att den förste ärade talaren, med
hvilken jag eljest gerna instämmer, har gifvit henne ett mått,
som är större än det hon eger i sig sjelf. Gerna vill jag lika
med honom erkänna, att det sätt, hvarpå patronatsrätten inom
den svenska kyrkan, så vidt mig är bekant, nu utöfvas, är så
godt och låter så väl försvara sig, att jag till och med vågar
påstå att inom det stift, jag tillhör, och der ganska många
patronatsrättigheter finnas, tillsättningen af kyrkoherdar i de gällen
är den bästa. Men detta hindrar mig dock icke från att
medgifva, att patronatsrätten är eu afvikelse från de allmänna
grunderna i vår kyrkoförfattning. Detta kan icke nekas och har
icke heller af någon af de föregående talarne blifvit bestridt, ty
den allmänna grundsatsen vid tillsättningen af våra församlingsherdar
är att det skall vara samverkan mellan församlingarna
och kyrkostyrelsen. Vid patronatsrättens utöfvande åter kommer
allt an på den enda person, som har rätten lagd i sin hand. Jag
anser det derföre, lika med hvad den föregående talaren mycket
riktigt uttryckt, önskvärdt om patronatsrätten kunde småningom
upphöra, på det att denna afvikelse från den allmänna grundsatsen
i vår kyrkoförfattning icke längre må finnas. Frågan är
likväl icke om det bör ske, utan i hvad mån det kan ske. Denna
fråga har för hvarje kyrkolagskomité utgjort ett crux, vid hvilket
man blifvit fast och hvilket man icke kunnat komma ifrån. Man
har icke kunnat gifva annan anvisning på en lösning af frågan
än den obestämda i 1855 års cirkulär angifna.

Man tvistar om huruvida denna rätt är af privaträttslig natur
eller icke. Jag vill i det afseendet instämma med den förste
ärade talaren deruti att, såvidt det kommer till någon uppgörelse,
så är den bestämdt af öfvervägande privaträttslig natur, och det
tror jag att äfven den andre talaren skulle finna, om han haft
tillfälle att genomgå alla de särskilda patronatsbrefven och der
se, huru rätten tillkommit. Jag har haft tillfälle att genomgå
åtskilliga af dessa handlingar och kan säga om de allra flesta,
att de synas vara af helt och hållet privaträttslig natur. Hvad
vill nu lagutskottet göra för att få olägenheterna afhjelpta? Jo,
säger det, man skall skrifva till Kongl. Maj:t och be Kongl. Maj:t
hitta på något medel för att få den utväg, som anvisats i 1855
års cirkulär, mera verksam. Huru det skall gå till eller huru
Kongl. Maj:t skall bära sig åt vet jag icke. Jag önskar och
hoppas lifligt att, ifall kammaren besluter denna skrifvelse, det

35 N:o 18.

Onsdagen den 23 Mars.

eke blir den utväg, som anvisats i lagutskottets betänkande, den Om åtgärder
nemligen, att vid hvarje ledighet man skall göra den procedur för patronat»-som lagutskottet der förordar. Jag hoppas att Kongl. Majrt icke Skaffande
skall låta sig vilseledas af den fingervisningen, om den intages (Forts)
i motiven till Riksdagens skrifvelse, ty jag instämmer med den
förste talaren deruti att denna utväg skulle leda till större upphetsning,
större trakasserier och ledsamheter än någon kan på
förhand föreställa sig. Jag tror att, om denna skrifvelse skulle
med föreslagna innehållet hafva någon verkan hos Kongl. Maj:t
och Kongl. Maj:t skulle deröfver höra kyrkomyndigheterna, så
skulle dessa samt- och synnerligen afstyrka denna utväg. Något
tror jag nog kunna i den föreslagna rigtningen brukas, men icke
då pastoraten äro lediga, utan då de äro besatta. Man kan sammankalla
kyrkostämman och väcka frågan på tal, men det bör
ske, när pastoratet har pastor, och icke när ledighet inträdt. Jag
anser således den af utskottet anvisade utväg mindre lycklig.

Hvad sjelfva skrifvelsen beträffar, så kan jag visserligen
biträda densamma, men anser det mycket likgiltigt om den kommer
till stånd eller icke. Den kommer i alla fall icke att innehålla
mera än hvad man redan har i 1855 års cirkulär; och det
är en mycket beskedlig begäran att anhålla det Kongl. Maj:t
ville vara så god och se till att detta blefve litet mera verksamt.

Jag har icke något mot en dylik skrifvelse, men har likväl icke
något yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemstält och
sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Harald, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, alslås utskotte.ts hemställan.

N:o 18. Sfi

Onsdagen den 23 Mars.

Ifrågasatt begränsning
af
den kommunala
rösträtten
på
landet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 49.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 19 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af väckta motioner
om ändrade bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten
på landet.

Herr Bergström: Denna fråga hör till dem, om hvilka

jag icke mera diskuterar. Jag åtnöjer mig derföre att helt enkelt
yrka afslag å samtliga i ärendet väckta motioner och å utskottets
hemställan.

Hei-r Sjöcrona: Redan då frågan om den kommunala

rösträttens begränsning behandlades af lagutskottet vid 1888 års
riksdag, uttalade jag den åsigten, att eu inskränkning borde ega
rum till Vs af kommunens hela röstetal, samma uppfattning som
den jag framstält i min motion, hvilken, såsom herrarne behagade
erinra sig, skiljer sig från det af lagutskottets majoritet nu förordade
förslaget derutinnan att ordet Vio är utbytt mot Vs
och orden »eller i något fall för högre röstetal än det som enligt
röstlängden sammauräknadt tillkommer öfrige röstegaude» äro
helt och hållet uteslutna. Jag vann då icke något understöd
inom utskottet för detta mitt förslag, utan omröstningen kom att
ske mellan rent afslag och samma förslag, som nu framlagts af
utskottet, hvarvid jag afgaf min röst för afslag, hvilket blef utskottets
beslut. Som jag då icke hade någon den ringaste förhoppning
att få mitt förslag antaget af kamrarne, hade jag ej
heller skäl att reservera mig mot utskottets beslut, hvilket jag
sjelf biträdt.

Sedan deltog jag i fjol inom lagutskottet i behandlingen af
samma fråga och framlade då ånyo samma förslag, men med
samma resultat som förra gången, att omröstningen kom att ega
rum emellan afslag och utskottets nuvarande förslag. Den gången
blef dock utgången olika, i det att förslaget om ett röstmaximum
af en tiondedel af kommunens röstetal då segrade. Då
jag således nödgades reservera mig mot utskottets hemställan,
måste jag naturligtvis i min reservation uttala den åsigt, som jag
ansåg vara den rigtigaste, och når sedermera frågan förekom här
i kammaren, visade sig att i voteringen om kontraproposition
denna min åsigt samlade omkring sig 45 röster mot 64. Deraf

37 N:o 18.

Onsdagen den 23 Mars.

framgår — jag behöfver icke närmare utveckla skälen härför — att Ifrågasatt beom
mitt förslag kommit under pröfning i hufvudvoteringen,
skulle hafva erhållit minst 45 röster och antagligen icke så få naia röst,
derutöfver af de 109, som då algåfvos. rätten på

Då nu på grund af andra väckta motioner frågan om kommu- landet.
nala rösträtten måste i allt fall förekomma vid innevarande riksdag (Forts.)
var det ju vid förut antydda förhållande nödigt, att det af mig
framlagda förslaget äfven bringades under ompröfning, och om
detta förslag hafva, som herrarne behagade inhemta af utskottets
betänkande, fyra ledamöter i utskottet från Första Kammaren
förenat sig.

Jag har tillåtit mig att göra dessa erinringar först och främst
för att förklara, hvarföre jag tagit mig friheten att väcka min
ifrågavarande motion, då jag för visso annars icke hör till dem,
som anse lämpligt att, sedan ett förslag med någorlunda majoritet
förkastats af den ena eller andra kammaren, genast vid nästa
riksdag åter framkomma med samma förslag. Men dessutom har
jag åsyftat att få klargöra för herrarne, det mitt förslag ingalunda
tillkommit genom förhastande, utan tvärtom efter moget öfvervägande.

Jag är lifligt öfvertygad att någon moderat inskränkning
i gällande bestämmelser om den kommunala rösträtten på landet
måste ske, icke så mycket derför att den nuvarande obegränsade
rösträtten blifvit missbrukad — ehuru exempel på ganska allvarliga
missbruk deraf icke lära saknas —, utan fäst mera derför,
att lagens helgd lider betänkligt afbräck, då det kan påvisas,
att lagen kan leda till verkliga orimlighetor. Och, mine herrar,
det hjelper icke att förneka, det en orimlighet är det, att en enda
person, hvilken måhända saknar allt intresse för sin kommuns
angelägenheter och kanske äfven saknar förmåga att bedöma hvad
som för kommunen kan vara nyttigt eller ej, skall kunna fullständigt
beherska eu medelstor kommun, tillsätta alla befattningar
derstädes, pålägga alla skatter, och detta endast derför att
han skattar för exempelvis 2,001 fyrkar och alla andra röstberättigade
i kommunen för 1,999. Af det skäl, som jag nu antydt,
hade eu ändring i bestämmelserna om den kommunala rösträtten
på landet varit än mera af behofvet påkallad än en ändring i
bestämmelserna i fråga om städerna, ty, så vidt jag vet, har
aldrig i någon stad inträffat, oatt en enda person kunnat öfverrösta
alla de andra invånarne. A andra sidan förekomma deremot
på landsbygden säregna förhållanden, hvilka jag icke här behöfver
närmare påvisa, men som orsaka att man omöjligen kan låta
inskränkningen i den kommunala rösträtten der gå så långt som
den gjort i städerna, enligt min åsigt icke heller så långt som till
Vio af kommunens röstetal. Alla de gånger frågan varit före
har jag också röstat mot eu så stor begränsning som till Vio.

N:o 18. 38

Onsdagen den 23 Mars.

Ifrågasatt be- I mitt anförande till kammarens protokoll sistlidet år har
9dmTommufia% sökt ådagalägga>. att jag i mitt förslag, så vidt i menskliga
nala röst- förhållanden är möjligt, träffat det rättvisa och billiga i denna
rätten på sak, och jag skall icke upptaga kammarens tid med att nu ånyo
landet. utveckla detta, utan åberopar åtminstone tillsvidare detta an(Forts.
) förande.

Mot eu ändring, äfven så moderat som den jag förordat,
hafva egentligen icke anförts eller kunnat anföras mer än två
skäl. Det första af dessa skäl är att hvarje ändring i den kommunala
rösträtten skulle inverka på Första Kammarens sammansättning.
I detta afseende har jag i mitt anförande, såsom jag
tror, fullständigt påvisat, att just i det län, der de bestå envälden
i fråga om den kommunala rösträtten förekomma, nemligen i
Skaraborgs län, en inskränkning, sådan den jag föreslagit, omöjligen
kan hafva något som helst inflytande på valen till Första
Kammaren, och jag vågar också tro, att man icke nu längre så
mycket håller på detta skäl, utan anser det vederlagdt. Det andra
skälet är, att det skulle vara en fullkomligt rigtig princip, att
den kommunala rösträtten skall precis motsvaras af skattskyldigheten,
och att hvarje ändring i detta förhållande blefve mer eller
mindre bestämd af godtycket. Ja, detta kan låta mycket bra,
men det kan dock väl sägas vara omtvistadt, huruvida denna
princip skall uteslutande vinna tillämpning uti ifrågavarande förhållande.
Personlighetsprincipen måste väl ändock, när fråga är
om val och andra sådana angelägenheter, der det helt och hållet
är fråga om det personliga förtroendet, få i någon mån göra sig
gällande. Men om den förstnämnda principen skulle erkännas
vara den enda rigtiga, så är det dock ett egendomligt förhållande
att på nästan alla områden kan påvisas, att denna princip måst
modifieras.

Gällande lag om prestval innehåller, att ingen får rösta för
mer än Vs i fråga om jordbruksfastighet och i fråga om andra beskattningsföremål
mer än Vso af sitt fyrktal. Jag kan icke säga,
huru det i alla rikets städer förhåller sig vid val af borgmästare,
men jag tror mig kunna påstå, att i alla på senare tider fastställda
valordningar för sådana val en gradera 1 röstskala blifvit
införd. I alla eller åtminstone de flesta aktiebolag, der man kunnat
hafva anledning antaga att en enskild person eller en kommun
skulle teckna sig för ett mera betydande antal aktier, har
man varit angelägen att stadga ett begränsadt maximum för
aktieegarnes rösträtt; och ingen ingår väl heller i ett sådant företag,
om han tror att eu enda person skall komma att bestämma
huru der insatta penningar skola förvaltas.

Då det sålunda visat sig att på alla andra områden den
ifrågavarande principen måste något maka åt sig, vet jag ej hvarför
den skall orubbligt bibehållas i fråga om den kommunala rösträtten
på landet.

Onsdagen den 23 Mars.

39 N:o 18.

Om Första Kammaren nu antager det af mig framlagda Ifrågasatt beförslaget,
tror lag att god utsigt finnes för dess antagande äfven grisning af
i Andra Kammaren, och sålunda skulle man vid denna riksdag naia röst_
lyckats slutligen lösa denna fråga, som öfver tjugu år å rad stått rätten på
på dagordningen. Det måste vara politiskt klokt att vidtaga en »landet.
sådan åtgärd. (Forts.)

På dessa skäl och då förslaget derjemte enligt min åsigt är
fullkomligt rättvist, får jag yrka bifall till min motion, d. v. s.
att i det af lagutskottet framlagda förslaget ordet Vio måtte utbytas
mot Vö samt orden »eller i något fall för högre röstetal än
det som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfrige
röstägande» måtte helt och hållet utgå.

Friherre Klinckowströ in; Jag kan icke neka, att den förste
talarens uppträdande på ett pinsamt sätt berört mig. Han,
som eljes alltid plägar se stora frågor ur rigtiga synpunkter, har
icke ansett det värdt att åt denna fråga egna några andra ord
än eu begäran om afslag. Jag tror emellertid, att han i sin uppfattning
af denna fråga storligen misstagit sig, ty frågan är af
en betydande vigt, icke minst derför att den berör det ömsesidiga
förhållandet emellan kamrarne.

Jag har egentligen begärt ordet för att nämna, det jag icke
haft skal att afvika från de grundsatser, som hos mig gjort sig
gällande vid de många föregående riksdagar, å hvilka denna
fråga varit före inom kammaren. Jag anser nemligen, såsom ock
utskottet å sid. 16 i betänkandet med siffror ådagalagt, att de
rättigheter, hvilka angå den kommunala rösträtten på landet, äro
i hög grad orättvist fördelade. Men hvad utskottet icke berört
är den omständighet, att icke allenast en mängd personer, af utskottet
här angifna till 54, hafva absolut rättighet att med öfverröstande
af alla andra röstegande i kommunen bestämma öfver
dess angelägenheter, utan att dessa personer, t. ex. bolag, ofta
skicka till kommunalstämmorna ombud, såsom sina förvaltare,
hvilka hafva intet eller ringa intresse för kommunens angelägenheter,
men ändock öfverrösta hela kommunen. Den bitterhet, som
härigenom alstras på landet, är stor och, hvad mera är, berättigad.

Hvad vore väl för farligt i en sådan bestämmelse, som den
här föreslagna, att ingen skulle få rösta för mera än Vio af kommunens
hela röstetal enligt röstlängden? Vi känna alla, att i
städerna en dylik skala, fastän efter andra siffror, sedan många
år är införd, och jag har icke hört talas om att den medfört några
vidare olägenheter. Om det föreliggande förslaget antages,
skall jag i min lilla hemort förlora hälften af min rösträtt, men
jag gör denna uppoffring mod glädje, ty jag anser förändringen
vara både rättvis och billig. Äfven i politiskt hänseende tror
jag det vore klokt, om Första Kammaren nu bifölle detta förslag,

Sm> 18. 40

Onsdagen den 23 Mar*

Ifragasatt be~ty säkerligen kommer ett sådant beslut att inverka på utgången
9denSkommu''ett. annat förslag, som här varit före i dag och nu utgör förenala
röst- fö1’ diskussion i Andra Kammaren. Jag tror nemligen, att
rätten på om Första Kammaren bifölle detta föreliggande, på rättvisa och
landet. t billighet grundade förslag, sannolikt åtskilliga ledamöter i Andra
(Forts.) Kammaren skola rösta för bifall till det af mig nyss omnämnda
förslaget, hvilka eljest skola rösta för afslag derå.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Boström, Filip: Då jag väl vet, attkammaren vid

denna sena timme önskar att diskussionen skall förkortas, skall
jag icke besvära med ett längre anförande, utan endast tillkännagifva
att jag nu likasom under föregående år ansluter mig till
den mening, herr Sjöcrona uttalat, och delar den uppfattning,
som han vid föregående och denna riksdag framstält.

Då jag således anser den föreslagna ändringen både rättvis
och billig, yrkar jag bifall till herr Sjöcronas yrkande.

Herr Lundin: Jag tager mig friheten nämna att jag står

qvar på samma ståndpunkt som tillförene i denna fråga. Det
vore att slå in på eu farlig väg, om man försökte lösa denna
fråga på föreslagna sätten. Det skulle gifva anledning till mycken
oro på landsbygden. Att emellertid börja tala i denna fråga
är icke värdi Det är redan så mycket yttradt i saken. Endast
det har jag dock velat tillkännagifva att jag känner 54 ä 55 sådaua
kommuner, der eu person har öfvervägande rösträtt, men
aldrig har jag förnummit att inom dessa kommuner alstrats den
ringaste förargelse häraf, utan tvärtom. På denna grund är det
som jag icke sträfvar efter en lösning utaf den föreliggande frågan.
Det kunde blifva ett farligt prejudikat.

Jag anhåller således att man i detta hänseende må stå qvar
vid den gamla grunden.

Herr Casparsson: Då jag för tio år sedan åter invaldes

i Första Kammaren, hade man på något outransaklig! sätt fallit
på den tanken att insätta mig i lagutskottet. Jag tillfrågades
enskildt och ombads att meddela min åsigt angående den kommunala
rösträtten. Jag svarade att i det hänseende är jag kättare,
och så slapp jag komma in i lagutskottet och väl var det. Jag
är fortfarande af samma åsigt och anser att en förändring i nu
gällande förhållanden både bör och måste vidtagas. Man har
mot en sådan ändring uppstält två skäl. Det ena är att förändringen
skulle inverka på Första Kammarens sammansättning. Man kan
väl teoretiskt uppkonstruera eu sådan sats, men enligt min åsigt
är den icke af någon praktisk betydelse. Eu förändring i åsyftade

Onsdagen den 23 Mars.

41 U:o 18.

afseende skulle icke ens inverka på landstingens sammansättning Ifrågasatt bcoch
således ännu mindre på Första Kammarens. Det andra prin- 9räns^inS af
cipiella skäl, som anföres för denna förändring, är att lika skyldig- vala röst_
heter böra medföra lika rättigheter. Jag har den största vördnad rutten på
för principer i allmänhet, men tror icke att de kunna på det lamlet.
politiska området tillämpas i sin fulla stränghet. På det etiska (Forts.)

området kan ett frånträdande af sanna och suada principer icke
ske, men på det politiska och ekonomiska området får principen
icke drifvas så långt, att den kommer i kollision med andra lika
berättigade principer. Typiskt för dylika principryttare är yttrandet
af den bekante franske revolutionsmannen, som utropade: »Må

förr hela verlden gå under än en princip 1» Jag kan icke dela
en sådan åsigt.

Här har man framhållit alla de olägenheter, som af detta
ändringsförslag skulle framkallas. Jag är visserligen icke den,
som vill obetingadt i första hand gifva efter för yrkanden, som
framställas från medkammaren, men då jag anser yrkandena
stödda på rättvisa och billighet, vill jag icke hålla emot.

Här har framstälts yrkande om bifall till Sjöcronas folkslag,
och jag tror detta vara så moderat, att det icke kan medföra
olägenhet. Jag skulle måhända kunnat antaga lagutskottets förslag,
men då herr Sjöcronas är försigtigare, vill jag yrka bifall
till detta senare.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu föreliggande utlåtande yrkats dels
bifall till hvad utskottet hemstält, dels, af herr Sjöcrona, bifall
till hans i ämnet väckta motion, dels ock afslag å utskottets hemställan;
och förklarade herr talmannen sig anse sistnämnda proposition
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Sjöcronas ifrågavarande
motion, uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstniogsproposition: Den,

som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 25, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Sjöcronas i ämnet väckta motion.

Första Kammarens Frot. 1892, N:o 18.

N:o 18. 42

Onsdagen den 23 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 56.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 17 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3,
i anledning af väckt fråga om befrielse för rust- och rotehållare
från skyldigheten att bekosta soldatä sjukvård, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda,
den 18 och 19 innevarande mars bordlagda utlåtanden:

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af kronomark till Gellivare kommun i Norrbottens län,
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af vissa kronolägenheter till utvidgning af Uplands
regementes mötesplats, samt

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter sjömannen Nikolaus
Alfred Österberg,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
dels herrar Stephens och Ewers, Albert, från och med
morgondagen, dels herr Hasselrot från och med den 26 i denna
månad, dels herr Bergman från sistnämnda dag.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att konstitutionsutskottets
denna dag bordlagda utlåtande n:o 5 skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3. o 5 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 24 Mars.

43 N:o 18.

Torsdagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3 o e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till vissa ändringar i nådiga förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker den 31 december 1891;

2:o) med förslag till lag angående sparbanker samt lag angående
tillsyn å vissa så kallade folkbanker och med folkbanker
jemförliga penningeinrättningar; äfvensom

3:o) angående ändring i nu gällande bestämmelser i fråga
om de från marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade
officerares pensionsrätt.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtanden:

n:o 4, i anledning af herr P. J. Anderssons motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om ändring i gällande
bestämmelser rörande syner å indelta arméns soldattorp; och

n:o 5, i anledning af väckt fråga om utsträckt rätt för
sterbhusdelegare att erhålla gemensam expedition i lagfartsärenden.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 5.

JT;o IS. 44

Torsdagen den 24 Mars.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl.
Maj:ts denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen,
med förslag till vissa ändringar i nådiga förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen,
med förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn
å vissa så kallade folkbanker och med folkbanker jemförliga
penningeinrättningar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition til! Riksdagen angående
ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om de från marinregementet
till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pensionsrätt.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4o e. m.

In fidetn

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 26 Mars.

45 Sio 18.

Lördagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1.3o.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående dispositionen af Ottenby kungsladugård med
underlydande;

2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt aflidno
landshöfdingen i Blekinge län m. m. grefve N. H. R. B.
Horns enka Ulrika Gustafva Charlotta Cornelia Horn, född Sjöcrona;
samt

3:o) angående upplåtelse till Stockholms stad af viss del
af myntverkets tomt n:is 1, 2 och 8 i qvarteret Bryggaren å
Kungsholmen.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
och

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets
räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen.

Justerades protokollen för den 18 och 19 i denna månad.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 16, angående val af fullmägtige i riksbanken; och

n:o 17, angående val af fullmägtige i riksgälds kontoret;

dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 18, för fullmägtige i riksbanken;

n:o 19, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken;-

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 18.

N:o 18. 46

Lördagen den 26 Mars.

n:o 20, för fullmägtige i riksgäldskontoret; samt

ilo 21, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 23
och 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af
väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 21 och 23
innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af
väckt motion om revision af lagen angående lösdrifvares behandling,
biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande gjorda
hemställan.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
nedannämnda, den 24 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 4, i anledning af herr P. J. Anderssons motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om ändring i gällande
bestämmelser rörande syner å indelta arméns soldattorp, och

n:o 5, i anledning af väckt fråga om utsträckt rätt för
sterbhusdelegare att erhålla gemensam expedition i lagfartsärenden,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Pöredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 1.51 e. m.

In fidem

A. von Krusensfjerna.

Stockholm, O. L Svanbäeks Boktr.-Aktteb. 1892.