■ .• • ,, . -if.tj ' -M.K j;#

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:322

Den 22 Mars.

551

''.I.

. ■ .• • ,, . -if.tj '' -M.K j;#.

Tisdag!*» do» 22 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogs Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4, i fråga om användande
af bankovinsten.

Härvid uppstod öfverläggning, och yttrade:

Herr Jöns Rundbäck: Uti en vid detta Utlåtande fogad reser vation

har jag anfört de skäl, som gjort att jag icke kunnat instämma i
Utskottets beslut, och jag anser mig icke böra upptaga tiden med att här
upprepa dessa skäl, men jag åberopar reservationen och anhåller, att Herr
Talmannen ville framställa proposition på mitt förslag.

Herr Carl Isak Bengtsson: Då såväl det yttrande, som Herrar

Bankofullmäktige afgåfvo till förra Riksdagens Banko-Utskott, som ock de
motioner, hvilka blifvit väckta både vid föregående och innevarande riksdag,
visa, att de som reserverat sig mot Utskottets beslut, hafva goda skal
för sin skiljaktiga mening, så vill jag förena mig med dem och yrkar bifall
till det förslag, enligt hvilket 331 /., procent af Riksbankens under förra
året upplupna vinst förbehålles åt Banken att för egna ändamål använda.

Hei’r Hans Larsson: Ehuruväl jag uti en vid denna riksdag af gifven

motion påyrkat, att Riksbankens hela odisponeraue vinst måtte ensamt
till bankens egna ändamål användas, på det att banken sålunda
kunde blifva i stånd att verksamt gagna landets industri och jordbruk,
så finner jag mig lik\äl — då någon utsigt icke förefinnes att vinna
framgång för mitt förslag —- nu föranlåten att afstå från samma yrkande,
men vill då instämma med Herrar J. Rundbäck och Ola Bosson Olsson
samt hoppas, att det af dem i deras reservation framställda förslag måtte
vinna Kammarens bifall.

Herr Norén: Det är med en viss tvekan jag begärt ordet, emedan

det är första gången jag uppträder för att yttra mig inom denna ärade
Kammare.

Deu fråga, som nu föreligger, är, efter mitt förmenande, af högsta vigt,
och jag har derföre velat gifva tillkänna mina äsigter uti densamma.

552

Den 22 Mars.

Här har nyligen i denna Kammare blifvit taladt genom liknelser, och
det må då tillåtas äfven mig att framställa en sådan. En ärad representant
från Norrköping liknade för några dagar sedan kassorna uti våra förvaltande
verk vid eu höna, som värpte guldägg. Månne icke den liknelsen
än bättre kan tillämpas på vår Riksbank, hvilken, enligt min åsigt,
lätt nog skulle blifva eu sådan, som lemuade oss verkliga guldägg, om
blott man icke, såsom nu i flera år varit fallet, bortplockat dess lifsfjädrar.
Jag skulle helst velat yrka på hela banko vinstens reserverande för Riksbankens
egna behof, så att hon i en icke allt för långt aflägsen framtid
kunde öfvertaga sedelemissionen efter våra enskilda banker'', som förr eller
sednare måste upphöra, trots det stora motstånd från privatbanksintressets
sida; ty den starka opinion, som inom hela landet finnes emot dessa
inrättningar, blifver allt mer och mer högljudd. Jag sade, att jag både
helst önskat hela bankovinstens bibehållande, men som landets tinanciela
ställning är så skral, att det icke kan ske utan att höja bevillningen, så
får jag inskränka mig till att yrka afslag till Utskottets Betänkande
samt bifall till den af Herrar Jöns Rundbäck och O. B. Olsson afgifna
reservationen.

Herr Lund qvist: Uti en vid början af denna riksdag väckt mo tion

har jag vidrört, förutom det nu ifrågavarande ämnet, äfven andra,
som dermed ega ett nära sammanhang. Dessa ämnen finnas icke omnämnda
uti detta Betänkande, men Utskottet säger sig skola framdeles
taga dem i öfvervägande. Då Utskottet likväl afgjort frågan om bankovinstens
användande på sätt som nu skett, är väl icke att hoppas en
bättre utgång på mina öfriga förslag, enär eu sådan utgång förutsätter,
att bankovinsten skall bibehållas och användas för bankens räkning. Man
kan icke annat än med förvåning och vemod se, huru bankovinsten år
från år borttages från banken, ehuru jordbrukets betryckta ställning nödvändigt
behöfver ett större rörelsekapital, hvilket nu måste sökas hos de
enskilda bankerna, hvilka dock utlemna sina lån endast på kort tid och
emot sådan ränta, att jordbrukaren icke kan vara dermed betjenad. Man
har sagt, att den konkurrens, som skulle uppkomma emellan de många
enskilda bankerna, nödvändigt borde trycka ned räntan, men detta har
icke skeft, utan tvärtom har räntan stigit. Och den enda konkurrens
som uppkommit har varit den emellan de enskilda bankerna å ena samt
Riksbanken å andra sidan. De enskilda bankerna hafva öfverflyglat Riksbanken
och uppslukat en stor del af den vinst, som bort tillkomma den
sednare ensamt och sålunda blifvit till nytta för det allmänna i stället
för några få enskilda personer. På de af Herrar J. Rundbäck och O. B.
Olsson anförda skäl, hvilka Kammaren så väl känner, att de icke behöfva
åt mig upprepas, yrkar jag derföre afslag å Utskottets Betänkande samt
bifall till desse herrars reservation.

Herr Peter Petersson: Enligt min fulla öfvertygelse är det

statsekonomiskt klokt, att Riksbanken får behålla någon del af vinsten,
för att såmedelst blifva i tillfälle att utvidga lånerörelsen, deraf icke blott
jordbrukaren och industriidkare!! får nytta, utan ock statsverket beredes
en ökad inkomst en inkomst som skulle uppgå åtminstone till hälften

Den 22 Mars.

553

af behållningen på hela vår jernvägstraiik. På dessa skäl, äfvensom på
grund af hvad Herrar J. Rundbäck och O. B. Olsson i sin reservation
framhållit, vill jag till alla delar deruti instämma, under yrkande att Utskottets
Betänkande måtte af Kammaren ogillas.

Herr Per Nilsson i Kuliiult: För min ringa del anser jag, att

bankovinsten bör kunna användas på ett för hela landet vida förmånligare
sätt, än som nu i flera år varit fallet; men då jag icke vågar hoppas
på, att hela denna vinst nu får för bankens egna ändamål användas,
så vill jag inskränka mig till att yrka bifall till Herrar J. Rundbäcks och
O. B. Olssons reservation, under förhoppning att 38 ''/3 procent af bankens
vinstmedel, såsom dessa reservanter föreslagit, må kunna åt banken bibehållas.
Det är ganska hårdt att se, huruledes bankovinsten år från år
tages från banken, men man kan dock icke förundra sig deröfver, då
man vet. att Riksbanken har många fiender, som vilja gynna privatbankerna
och således endast se sina egna intressen till godo.

Herr Pehr Ericsson i Wik: Oaktadt jag helst skulle hafva sett,

att hela bankovinsten fått användas för bankens egna ändamål, så vill jag
dock, då det synes vara omöjligt att vinna framgång för ett sådant förslag,
inskränka mig till att instämma med dem som yrkat, att en tredjedel
af vinsten måtte åt banken bibehållas och endast öfriga två tradjedelarne
måtte till Riksgälds-kontoret för Statens allmänna behof anvisas.

Herr Samuel Johnson: Äfven jag skulle helst hafva önskat, att
hela bankovinsten fått bibehållas för bankens egna ändamål, men då sådant
icke låter sig göra nu, då landets finansiela ställning är så betryckt,
att skatterna i sådant fäll måste betydligt ökas, vill jag endast yrka, att
en tredjedel af bankovinsten måtte användas till bankrörelsens utvidgande.
Jag tror dock för min del, att folket gerna skulle velat draga något tyngre
skattebördor, om det blott fått behålla sin banko vinst; åtminstone är förhållandet
sådant i min hemort, ty man inser allmänt, huru gagneligt detta
skulle vara för jordbrukaren, om Riksbanken kunde mer utsträcka sin
verksamhet och lånerörelse. Men då — såsom jag redan sagt — skatterna
skulle allt för mycket höjas, om hela vinsten nu bibehölles åt hanken,
vill jag instämma i Herrar J. Rundbäcks och O. B. Olssons reservation.

Herr Anders Johansson: På de af Herrar Jöns Rundbäck och
Ola Bosson Olsson- anförda skäl vill jag instämma i det förslag, de uti
sin reservation framställt; och jag yrkar derföre afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Peter Andersson: Jag vill försäkra, att ingen kan vara

mera mån, om att jordbruket och näringarne kunde upphjelpas ur deras
nuvarande tryckta ställning, och jag således helst önskat, att för sådant
ändamål hela bankovinsten måtte reserveras, för att Riksbanken skulle
kunna utvidga sin lånerörelse; men då statsverkets tillgångar för det närvarande
äro så inskränkta, att en betydlig del af bankovinsten måste an -

554

Den 22 Mars.

våndas, för att fylla Statens behof, så nödgas jag inskränka mig till att
påyrka, det så mycket som möjligen kan för statsverket undvaras måtte
för banken bibehållas.

Emot Utskottets förevarande Betänkande hafva många reservationer
blifvit afgifna, deribland eu af den ärade representanten från Lund, nemligen
Herr Agardh, som går ut på, att 25 procent af bankovinsten måtte
för banken reserveras, och en annan af Herrar Rundbäck och O. B.
Olsson, som i sådant afseende påyrka 33 Va procent. Jag skulle helst
önska, att denna sednare vunne framgång, såsom ock många talare före
mig fordrat, men om än sådant skulle kunna gå igenom i denna Kammare,
så föreställer jag mig det likväl icke bifallas af Medkammaren, och
alltså vid deri gemensamma voteringen förkastas. Jag anser för min del
det derföre vara klokast att ansluta sig till Herr Agardhs förslag, ty det
vore dock ett försök, som hade mera utsigt till framgång. Derföre hemställer
jag, att Kammaren måtte med afslag å Utskottets Betänkande bifalla
Herr Agardhs reservation; hvarpå jag anhåller om Herr Talmannens
proposition.

Herr Ola Månsson: Det har redan af en ärad talare blifvit om nämndt

hvad en annan häromdagen filosofiskt bevisade, nemligen att kassorna
i våra förvaltande verk vore att likna vid en höna, som värpte
guldägg, och som derföre icke borde beskattas. Jag tillåter mig att tillämpa
detta på nu förevarande fall. Ehuru Utskottet säger sig hafva inhemtat,
att bibehållandet af bankovinsten för bankens egen räkning icke är af
behofvet påkalladt, så lärer väl ändock ingen kunna påstå, att sådant
vore ofördelaktigt för bankens soliditet, ty det skulle otvifvelaktigt vara
högst gagneligt för banken, om den någon tid, t. ex. i tio år finge behålla
hela eller eu del af sin vinst.

Jag har uti eu motion vid denna riksdag föreslagit, att hela bankovinsten
måtte uteslutande i och för bankens egna ändamål användas, och
ehuru jag fortfarande anser, att sådant vore nyttigast, så väl för bankens
egen verksamhet som för det allmänna, vill jag dock icke numera,
då jag hört så många förorda det af Herrar Rundbäck och O. B, Olsson
framställda förslaget, vidhålla detta mitt yrkande, utan instämmer i dessa
Herrars reservation.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Då jag inom Utskottet till hört

den majoritet som förenat sig om föreliggande Utlåtande, anser jag
mig böra i korthet yttra några ord till detsammas försvar.

Det är en från en del af den gamla ståndsrepresentationen ärfd tradition
om nödvändigheten att för banken sjelf behålla någon större del af den bankovinst,
hvaröfver man har att disponera, som är anledningen till, att man
år efter år inom denna Kammare ifrigt påyrkar tillämpningen af den satsen,
att vinsten bör användas för bankens egna ändamål. Men icke blir
satsen riktig endast derföre, att den beständigt upprepas; det fordras väl
ock, att man gifver något skäl för sig. Men det gör man icke vid detta
tillfälle, åtminstone icke något som kan anses vara öfvertygande. Äfven
jag har vid de flesta af de många föregående riksdagar, hvari jag deltagit,
varit med om att i banken behålla något, än större och än mindre

Den 22 Mars.

555

belopp af dess disponibla vinst — men jag bär då, likasom jag gör nu,
ansett för handen varande förhållanden och icke någon absolut regel böra
bestämma beslutet om vinsten skall reserveras eller icke.

Enligt min uppfattning kan det för tvänne ändamål understundom
vara nyttigt, att bankovinsten reserveras. Det ena åt dessa är, då banken
med hänseende till dess realisation eller invexlingsförmåga behöfver förstärkas,
och man derföre genom att indraga och minska den utelöpande
sedelstocken bör förbättra dennas förhållande till den metalliska kassan.
Behofvet häraf måste dock vara beroende af den ställning, uti hvilken
banken befinner sig, och hvad detta beträffar, så är bankens ställning,
efter min uppfattning, för närvarande sådan, att eu så stark sedelindragning
redan har skett, att bankovinsten alls icke behöfver för detta ändamål
för bankens räkning bibehållas, ty uti reservfonden finnas nu nära
12 millioner R:dr, uti depositionskontoret cirka 2 och uti diskontkontoren
cirka B millioner Rall’ reserverade, eller således en innestående obegagnad
sedelbehållning af emellan 17 och 1.8 millioner R:dr, som är så mycket, att
det är vida mer än banken, vid betraktande af förhållandena i öfrigt, för
närvarande kan anses behöfva hafva indraget. Förra året tillstyrkte
jag visserligen, att ett större belopp af vinsten skulle i banken reserveras,
men detta gjorde jag, emedan landet då befann sig i en exceptionel belägenhet
till följd af de ofantliga spanmålsinköp, som under båda åren
1868 och 1869'' måst göras. Jag förutsåg, hvad som ock sedan under
våren och sommaren inträffade, nemligen att Banken skulle blifva nödsakad
att inskränka sin lånerörelse och att höja räntan, och de»! var just
denna åtgärd som jag ville förebygga genom att verkställa sedeliudragningen
på annat, för den trafikerande allmänheten mindre tryckande sätt.
Men nu äro förhållandena helt annorlunda. .Vret synes blifva godt ej
blott för landet, utan i följd deraf äfven för hanken, ty det finnes otvifvelaktigt
från förra årets rika skörd ganska betydliga partier spannmål ännu
osålda, och vexeliillgången bör derföre blifva riklig och fullt tillräcklig för
den metalliska kassans behof. Under sådana förhållanden synes det mig
icke vara skäl att nu bibehålla vinsten endast för att låta den ligga ofruktbar
på bankens hyllor. Man skadar derigenom landet, ty. det skall otvifvelaktigt
verka tryckande på den allmänna rörelsen, om utöfver den stora
indragning, som redan sket1, derifrån ytterligare undandrages en fjerdedels
å en half million R:dr rörelsemedel.

Det andra af de begge ändamål, för Indika det kan vara gagneligt
att reservera bankovinsten, är det att bereda tillgång, för att i eu eller
annan riktning kunna öka Riksbankens lånerörelse, att småningom insamla
medel, så att Riksbanken må kunna aflösa de enskilda bankerna
och i stället i eu eller annan form inrätta under Riksbanken hörande
filialanstalter. De som uppgifva sig sträfva härför, hafva visserligen ett
förnuftigt mål i sigte, för hvilket äfven jag en tid har kämpat, men då
det dröjer många år. innan de enskilda bankernas oktroj härnäst utlöper,
och någon förberedande åtgärd för deras ersättande ännu ej tyckes vara
tilltänkt, så är det alldeles för tidigt att nu reservera medel för detta
ändamål, enär penningarne då skulle eu allt för lång tid ligga alldeles
ofruktbara och deras plötsliga utsläppande sedan på eu gång måste komma
att verka skadligt. För ett tiotal år sedan, då man så ifrigt önskade, att

Den 22 Mars.

556

filialbanker skulle inrättas i stället för enskilda banker, drog man äfven
in penningar åt bankens vinstmedel, men man lät dessa icke ligga onyttiga
utan använde dem genast för filialbankers succesiva inrättande, och
om vi hade fått fortgå på den vägen och den icke genast hade blifvit afbruten,
så skulle vi nu icke halt många privatbanker qvar, men desto flera
filialer af Riksbanken, som man genom någon förändring af deras organisation
kunde hafva gjort mera förmånliga för Riksbanken sjelf än de först
inrättade filialbankerna möjligen voro. Om man nu åter ville börja gå
till väga på detta sätt, så vore det, såsom jag redan sagt, någonting
förnuftigt att arbeta för, men då ingen slags plan finnes uppgjord, och tillfället
för närvarande äfven i öfrigt icke synes lämpligt, bör man afvakta
en mera gynnsam tidpunkt och icke göra indragning af bankovinsten endast
föi att di it va en abstrakt sats, hvilken icke nu på något nyttigt och
verksamt sätt för bestämdt ändamål kan tillämpas.

Ville man genom inbesparing af Bankens vinst förstärka den allmänna
diskontfonden, så vore äfven det någonting förnuftigt, emedan det hade ett
praktiskt ändamål, men några allvarsamma försök att kunna mera nu än
föregående riksdagar tillvägabringa eu tillökning af nämnda fond hafva
icke nu blifvit gjorda, och i alla fall vore ett sådant förfarande icke
för närvarande af behofvet påkalladt, att använda vinstmedlen, ty man
eger redan andra tillgångar att öka denna fond.

i rån upphörande filialbanker hafva redan ingått och ingå fortfarande
betydliga belopp af Riksbanken tillhöriga medel — och på samma sätt
sker med de Riksbankens tillgångar, som förut varit använda till belåning
af jord- och stadsfastigheter, och likaledes dekreterar man år efter år att
de medel, som manufakturdiskonten och jernkontoret haft att tillgå, skola
indragas, men alla dessa medel som dragas ur rörelsen göras icke åter
fruktbärande, utan tillåtas ligga obegagnade, och detta kan icke kallas en
förståndig bankrörelse. Jag finner det nog riktigt, när hvarje klok enskild
ekonom år från år lägger ihop sina besparingar, om han gör det icke för
att låta dem ligga overksamma, utan för att göra dem fruktbärande. Men
så bär man icke under flera år visat sig vilja göra med bankens medel.
Kunde man hitta på och komma öfverens om något nyttigt sätt för vinstens
användande, så skulle jag alls icke tveka att instämma med reservanterne
att behålla en stor del åt vinsten qvar i Riksbanken, men då
man icke föreslagit något sådant, så yrkar jag bifall till Utskottets Betänkande.
Såsom ett ytterligare skäl för bifall till Betänkandet vill jag påpeka,
att, om bankovinsten får öfverlemnas till Statsverket och ingå i dess
rörelse, skulle det icke erfordras att nu förhöja skatterna. Jag anser
visserligen, att bankovinsten i allmänhet bör i främsta rummet användas
för baukens egna ändamål, om sådant är af behofvet påkalladt, men att
densamma, då den, såsom nu är fallet, är obehöflig för hanken, bör användas
för. Statsverkets räkning. Grundsatsen att någon del af bankovinsten.
alltid bör afsättas för bankens behof är dessutom icke heller åsidosatt
åt Utskottet, ty enligt dess förslag skall ju en liten del af vinsten
reserveras. Skulle det framdeles visa sig behöfligt att förstärka banken,
så må man ju då gorå det, ty det är i detta fall, likasom i andra, bättre
att lämpa sig efter förhållandena, än att drifva abstrakta satser, för hvilka
man icke kan gifva antagliga skäl.

Jag upprepar derföre mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.

Den 22 Mars.

557

Herr A gård b: Då man talar om vinstmedlens umbärlighet för ban ken,

torde man böra skilja emellan tvä olika saker, nemligen behofvet
för det närvarande och afsigterna för framtiden. Den som säger, att de
icke äro för banken behöfliga, lian fäster sig vid behofvet för det närvarande;
den som anser att de böra reserveras, gör det med hänsigt till
framtida behof, som han under en eller annan form emotser. Om jag
således skulle döma endast efter ställningen för närvarande, så kan jag
villigt medgifva, att banken är i den ställning, att vinstens reserverande
icke är af behofvet påkalladt. Men jag kan icke alldeles förbise de mångas
mening, som önska, att vinsten måtte reserveras; de hafva dermed
afsigter för framtiden, vare sig att de gå ut på utvidgande af lånerörelsen
eller förstärkandet af metalliska kassan, eller att indraga utelöpande
sedlai af mindre valör, och i stället utsläppa silfver i rörelsen. Om vi
t. ex. beslöte att invexla våra sedlar å 5 och 1 R:drs valör, så behöfde
bankens metalliska kassa betydligt förstärkas, enär dessa sedlar finnas i
så stor mängd i allmänna rörelsen, att det erfordras omkring 8 millioner
R:dr i silfver för deras invexling. Jag skall icke nu ingå i någon pröfning
om hvilket sätt för dessa medels användande kan vara det mest behöfliga,
helst jag under föregående riksdagar utförligt har utvecklat min
åsigt härom.

Man säger från motsatta sidan, att vår bank är redan stark nog.
Jag skulle emot denna åsigt vilja framställa den frågan: hvarför hafva
andra rikare länders banker eu vida större grundfond än vår ? Man skulle
utan tvifvel svara: dessa länder hafva en mycket större folkmängd, större
rörelse och mera utvecklad industri än vårt land, och att det är efter
sådana förhållanden som bankens rörelsekapital måtte rätta sig. Om således
folkmängd och industri förökas, måste ju äfven de institutioner, som
tillhandahålla rörelsekapitalet, behöfva förstärkas och utvidgas. Den franska
bankens grundfond utgjorde vid dess stiftande 30 millioner francs, år
1803 ökades den till 45 millioner, 1806 till 90 millioner francs, och i närvarande
stund uppgår den till 182,500,000 francs. Den har således på
omkring 70 år ökats från 30 millioner till 182 millioner francs. Om man
nu först frågar sig, har vårt industriela lif gått framåt, så måste man
utan tvifvel svara — högst betydligt! Då frågan om bankovinsten under
en föregående riksdag förevar, tillät jag mig meddela några sifferuppgifter,
hemtade dels från Kommersekollegii berättelser, dels från det så kallade
" Välfärds-Utskottets1- Utlåtande, enligt hviika det t ex. visade sig,
att då värdet af vår export under tiotalet före 1855 utgjorde 482 millioner
R:dr, så uppgick det under tiotalet efter 1855 till 908 millioner R:dr,
och hade sålunda nära fördubblats. Man sade mig visserligen då, att
dessa siffror icke voro exakta; och jag bär icke heller sjelf trott, att de
voro till summornas belopp tillförlitliga; men otvifvelaktigt visa de ändock,
att vårt jordbruk och vår industri utvecklats i eu ofantlig grad, men om
så är, så frågas vidare, har vår bank utvecklats i samma mån? Jag vill
med afseende härpå erinra, att när den år 1830 omorganiserades, så utgjorde
grundfonden något öfver ti millioner R:dr; några år sednare ökades
den till 15 millioner R:dr och slutligen 1862 till 25 millioner R:dr,
men att någon tillökning icke sedermera skett. Det är företrädesvis en
period under denna tid, som jag ville fästa mig vid, nemligen den dä man

558

Den 22 Mars

var af den meningen att filialbanker borde inrättas. Under denna period
fick banken behålla en dryg del af sin vinst, så att under hvart och ett
af åren 1857, 1858 och 1859 endast eu half, samt 1860, 1861 och 1862
blott en tredjedels million II:dr öfverlemnades till statsverket. Det blef
derigenom möjligt att slutligen höja grundfonden : och förfarandet då visar
att, om man verkligen har vilja att göra något, så kan man det ock.
Hafva filialbankerna icke gjort annat godt, så hafva de åtminstone varit
anledning till denna grundfondens förökande. Om man efterser till hvilka
belopp bankovinsten uppgått under särskilda år, så skall man ock finna,
att ju större rörelsekapital Banken haft att tillgå, desto större har i allmänhet
vinsten blifvit. Från och med året 1861, då den belöpte sig till
den betydliga summan af 2,099,000 R:dr, har den i allmänhet hållit sig
ganska hög och uppgått: 1862 till 1,884,000 Rall'', 1868 till 1,512,000
Rall-, 1864 till 1,929,000 Rall-, 1865 till 1.860,000 Rall*, 1866 till 2,112,000
Rall-, 1867 till 1,995,000 Rall''; men 1868 uppgick deri endast till 1,535,000
R:dr samt förlidet år till 1,642,000 Rall''. Det torde lätt inses, att i samma
män som man tager bort vinstmedlen från banken, desto mindre skall
den i allmänhet förtjena. Då förr Riksdagarne icke återkommo så ofta
som nu, utan först hvart femte och sedan hvart tredje år, kunde äfven
vinsten stå längre inne hos Banken, som då drog nytta af densamma.
Sålunda fick vinsten för 1863 stå inne öfver två år eller till 1866, och
på samma sätt fortgick man ända till förra riksdagen, då man disponerade
öfver tvänne års vinst på eu gång, till följd hvaraf det nu är förlidet
års vinst som skulle utgå under nästa år. Derigenom att föregående
års vinster på detta sätt förr alltjemt iunestodo hos banken, kunde två
års vinst anses såsom ett nytt tillskott till grundfonden, men denna påökning
hafva vi icke numera att tillgå. I stället för att bankens hela öfverskott
vid 1865 års slut beräknades till 30,295,000 R:dr, vid 1867 års
slut till 29,203,000 Rall-, sfi hade det vid 1869 års slut nedgått med inemot
400,000 R:dr. I stället för att sålunda rörelsekapitalet bort ökas, har
det förminskats för deri Svenska banken, hvilken torde vara så mycket
betänkligare, som de stora utländska lånen kunna vålla starka påkänningar
på banken. Om nemligen annuiteterna icke kunna med en Överskjutande
export betalas, så måste den metalliska kassan i banken tillgripas,
och denna kan således nu mera än förr komma att betydligt fluktuera.
Äfven måste man beakta det särskilda förhållande, som hos oss äger rum,
att nemligen vi icke hafva någon nämnvärd metallisk valuta ute i den
allmänna rörelsen, såsom fallet är i andra länder. I Danmark t. ex., der
bankens metallförråd icke är synnerligen betydligt, der har man deremot
en betydlig massa klingande mynt i den allmänna rörelsen : under sådana
förhållanden blir det icke bankens metallförråd som vid påkommande
behof i första hand anlitas. Det, är derföre enligt min åsigt af nöden,
att vi allvarligt påtänka att föröka landets metalliska valuta; och det är
med särskilt afseende härpå, som jag anser, att bankovinstens reserverande
för banken vore önskvärd. Frågar man åter hvilken summa som årligen
borde reserveras, så kan onekligen svaret utfalla mycket olika. Det föreligger
tvänne reservationer, som gå i samma syfte; den ena af mig och
ett par kamrater, enligt hvilken 75 procent af vinstmedlen må användas
för Statens allmänna behof, samt återstående 25 procent reserveras åt

Den 22 Mars.

559

banken; och deri andra af Herr Rundbäck med derå, enligt hvilken 662/3
procent skulle gå till statsverket och 33 */3 procent bibehållas åt banken.
Det är tydligt att jag skulle vilja föredraga denna sednare såsom hastigast
ledande till målet, men sannolikt är det politiskt klokt att icke gå
till en sådan ytterlighet, som detta förslag i mångas tycke innefattar, enär
vid den gemensamma voteringen man då icke torde hafva synnerlig utsigt
att för banken ens få behålla något; heldre således torde man böra eftersträfva
en mindre del, än att, genom att sätta målet för högt, riskera att
förlora allt.

Jag vill derföre yrka bifall till min reservation, som - efter hvad
jag hoppas — har bättre utsigt att vinna framgång.

Med Ilerr Agardh förenade sig Herrar Jarl Andersson och Johan
Erik Johansson.

Herr U h r: Här hafva många talare yttrat nästan alldeles detsamma.

Deras anföranden hafva till största delen varit variationer öfver detta
tbema: “Jag skulle helst önskat, att hela banko vinsten fått reserveras,

men då sådant under nuvarande förhållanden icke låter sig göra, får jag
inskränka mig till att endast påyrka en tredjedel". Jag vill röra en annan
sträng,; som dock är likljudande. Jag önskar nemligen, att det blefve
eu gång för alla bestämdt, att Banken finge behålla t. ex. 381/3 procent
eller till och med endast 25 procent af vinstmedlen. Man skulle då
slippa de ständigt återkommande motionerna och diskussionerna i detta
ämne.

Det lärer väl icke kunna förnekas, att banken behöfver förstärkas,
så att den må kunna utvidga lånerörelsen och — hvad som är ännu vigtigare
— att den må blifva i stånd att ersätta de enskilda bankerna,
som hota att öfversvämma landet, och som hafva en mera vidsträckt rörelse
och taga högre ränta än Riksbanken samt derföre äfven hafva en
större förtjenst, hvilken delas på jemförelsevis få händer. Dessa enskilda
banker böra derföre försvinna, och Riksbanken öfvertaga all bankrörelse,
på det att vinsten deraf må komma alla till godo.

Jag yrkar derföre, att 25 procent af vinstmedlen måtte reserveras,
och jag skulle, såsom jag redan sagt, helst se om detta blefve bestämdt
eu gång för alla.

Med Herr Uhr förenade sig Herr Östman och Herr Tjernlund.

Herr Johannes Andersson i Knarrevik: Jag inskränker mig

till att instämma med dem, som yrkat bifall till Herrar Rundbäcks och
O. B. Olssons reservation.

Herr Medin: Jag har under diskussionen afhört ganska sakrika

föredrag af tvänne ärade ledamöter i Banko-Utskottet. De hafva begge
gifvit goda skäl för sina åsigter.

Den första af dem, representanten från Calmar län, fäster sig synligen
vid bankens ställning för det närvarande, den han anser utmärkt fast.
Men jag tror icke, att man kan vara säker, det banken hela året om kan, så
fort som vore önskligt, lemna ut de lån som sökas. Man har nemligen
under förra året ofta sett, att lånesökande fått vänta 8 å 9, ja till och

560

Deri 22 Mars.

med 10 veckor på sina lån. Att det nu går något fortare beror derpå,
att kassan är i ett bättre tillstånd, som dock möjligen icke blir särdeles
varaktigt. Samme talare uttryckte äfven en önskan, uti hvilken jag vill
instämma, nemligen att bankens rörelsekapital måtte så ökas, att man
blir i stånd att inrätta filialbanker i flera städer. Skall bankovinsten
nu återigen borttagas, så blir bankens ställning icke annorlunda än hvad
den nu är, och kan således icke utvidga sin lånerörelse i den män sådant
vore behörigt. Jag skulle gerna se, om det bestämdes att vissa procent
af bankovinsten alltid blefve åt banken reserverade. Man kunde då börja
med en jemförelsevis liten del samt så småningom öka den ända till 50
procent.

Den andra ärade talaren, representanten från Lund, har ganska riktigt
uttalat de åsigter, som, enligt mitt förmenande, borde mera allmänt
göra sig gällande. Jag kan dock icke gilla hans mening att vi borde
hafva mera silfver i allmänna rörelsen såsom skiljemynt, ty jag tror icke
att detta vore gagnande. Silfret må ju gerna ligga i hanken och sedlarne
vara i cirkulation. Det skulle dessutom blifva obeqvämt att hafva så
mycket silfver i rörelsen, ty om man än har ett icke synnerligen stort
belopp) i kassan, så lärer det icke kunna rymmas i vanliga portmonäer.
Jag anser derföre, att vi gerna må behålla våra nu utelöpande sedlar på
1 och 5 R:drs valör, som, efter hvad jag tror, icke hafva medfört någon
olägenhet, utan tvärtom fördel, såsom t. ex. vid försändelser i bref.

Jag vill slutligen tillägga några ord om sjelfva hufvudämnet, ehuru
jag vet att hvad jag åstundan hörer till de fromma önskningarne, ty
vid den gemensamma voteringen blir det nog bestämdt, att hela det af
Utskottet föreslagna. beloppet skall fråntagas banken. Men om vi det
oaktadt skola söka till att få en annan utgång af saken och få åtminstone
något bibehållet åt banken, så höra vi se till hvilkendera reservationen
har bästa chansen att gå igenom. Dervid får jag då anmärka, att ehuru
jag i sjelfva saken visserligen gillar hvad Herrar Rundbäck och O. B. Olsson
föreslagit, jag likväl förutser att deras förslag icke skall kunna vinna majoritet,
emedan det under nuvarande förhållanden blir svårt för statsverket
att undvara en så; stor del af dessa medel, och det således är fara, att
man med sina sträfvanden att få så mycket skjuter öfver målet och får
alls intet. Jag tror det derföre vara skäl att allmänt sluta sig till Herr
Agardhs reservation, som säkerligen skall vinna några röster i Medkammaren
och sålunda möjligtvis blifva segrande; och jag önskade ar detta
skäl, att Herrar Rundbäck och O. B. Olsson återkallade sitt förslag.

^ Herr Schmidt: Den reservation, som Herrar J. Rundbäck och O.

B. Olsson afgifvit emot förevarande Betänkande, ådagalägger klart och tydligt
huru beliöHigt det är, att en del af bankovinsten reserveras för bankens
egna ändamål, och Herr Agardh har genom sitt sakrika anförande
ännu ytterligare bevisat detsamma.

Jag skulle helst vilja instämma uti förstnämnde herrars reservation,
enär en tredjedel af vinstmedlen är synnerligen behöflig för den allmänna
rörelsen, men då deras förslag, efter hvad det vill synas, icke kan vinna
önskad framgång, förenar jag mig med Herr Professor Agardh under förhoppning -

Den 22 Mars.

561

hoppning att åtminstone en fjerdedel af vinsten måtte kunna åt banken
bevaras.

Vid riksdagens början väcktes många motioner om förstärkande af
allmänna diskontfonden, på det att densamma skulle kunna blifva till
något verkligt gagn för lånesökande; men om nu icke åtminstone en del
af vinstmedlen reserveras åt banken, så är det tvifvel underkastadt, huruvida
dessa motioner kunna vinna Riksdagens bifall. Jag yrkar derföre
afslag å Utskottets Betänkande samt bifall till Professor Agardhs reservation.

Herr 1 heggs t ro in: Herr Talman! mine Herrar! Om eu enskild

industri- eller fabriksidkare, som drifver en rörelse, hvilken lernnar årlig
vinst, af denna vinst icke afsätter något, antingen för att utvidga sin rörelse
eller för att hafva att tillgå vid kriser eller förluster, som kunna
drabba honom, så gör han otvifvelaktigt oklokt. Efter mitt förmenande
bör denna sats vara tillämplig äfven hvad Riksbanken beträffar, men
denna min åsigt är icke af Riksdagen omfattad, ty af de vinstmedel banken
år från år iubragt har man icke reserverat det ringaste, utan tagit
alltsammans till statsverkets behof. De enskilda bankerna förfara icke på
.detta sätt. De akta sig för att dela ut hela vinsten till delegarne och
följa den kloka grundsatsen att alltid afsätta en del af densamma till en
särskild reservfond, för att hafva medel att tillgå vid förluster eller vid
andra fall, då sådant kan vara behörigt och nödvändigt, om icke banken
skall komma i trångmål. Jag kan härvid icke återhålla den frågan:
hvarföre förfar icke Riksbanken på samma vis? Hvad som är nyttigt för
en enskild bank måste väl äfven vara det för Riksbanken? Man har här
sagt, att bankovinsten safsättande för bankens egna ändamål numera vore
en tradition. Detta är tyvärr sannt, men reservationerna vid denna och
närmast föregående riksdagar visa dock, att man af denna tradition vill
-och, som jag hoppas, äfven snart skall lyckas göra en för Riksbanken
och fosterlandet helsosam och fruktbärande verklighet. Man har såsom
■en bankens tillgång bär uppgifvit på deposition innesiående 6 å 7 millio.
ner. Jag erkänner att jag ej fattar en slik beräkning, ty depositioner
bär jag alltid betraktat såsom skulder, som efter kortare eller längre
uppsägning måste återgäldas, och såled. s måste anses såsom skuld och
icke såsom tillgång. Äfven har det blifvit sagdt, att, om äfven vinstmedlen
reserverades åt banken, denna likväl icke derigenom skulle få eu ökad
tillgång. Jag må tillstå, att jag icke kan fatta riktigheten af detta påstående,
ty om Riksbankens sedelskuld minskas, så måste väl derigenom
dess ställning förbättras, i samma mån som skulden minskas. Jag kan ej
heller gilla deras mening, som anse att man icke bör tala om att vinstmedlen
böra reserveras, förr än man angifvit något sätt för deras användande.
ty det är väl bättre att först besluta, om af dessa medel större
eller mindre belopp böra reserveras och sedan tänka på bästa sättet huru
de skola ahvändas, än att först afgöra huru de skola af Riksbanken användas,
och sedan detta skett måhända icke lemna Riksbanken ett enda
öre af dess vinstmedel, för att på det förut bestämda sättet användas.
Jag vill erinra om, att då det vid förra riksdagen var fråga om ändring

Bilad. P,ot. MO. 2 A/d. 2 Band. 36

562

Den 22 Mars.

af 72 § Regeringsformen, man för genomdrifvandet af denna ändring icke
kunde nog vidt och bredt orda om bankens dåliga ställning, hvadan mig
synes att om man fortfarande har denna öfvertygelse, så bör man väl
ock vara angelägen om att förstärka bankens ställning. Men man byter
hastigt om åsigter i detta ämne, allt efter som det passar för syftemålet,
och detta visade sig äfven vid förra Riksdagen, ty endast 24 timmar efter
det bankens ställning uppgifvits såsom särdeles svag, sades denna, då det blef
fråga om bankovinstens användande för statsverkets behof, vara så stark,
att icke någon del af och ännu mindre hela vinsten erfordrades för bankens
egna ändamål. Jag vet mycket väl, att man mot dem, som i likhet
med mig anse nyttigt och nödvändigt att för Riksbankens egna -ändamål
reservera större eller mindre del af dess vinst, vill invända att, om
någon del af bankovinsten åt banken reserveras, så måste man för statsbristens
fyllande tillgripa ytterligare beskattning, men då skilnaden emellan
Utskottets förslag och de reservanters som åt Riksbanken vilja bevara 25
procent af bankens vinst endast utgör 267,800 R:dr R:mt, så förmodar
jag, att utan olägenhet denna skilnad kan upptagas vid beräkning af
bränvinsskatten för år 1871, så mycket heldre som man vid denna beräkning
under föregående år kommit till differens på millioner, då här blott
blir fråga om några hundra tusen R:dr. 1867 och 1868 årens bränvinsskatt
beräknades nemligen för det förra till 9,500,000 R:dr och för det
sednare till 10,500,000 R:dr, men den skatt som inflöt uppgick för det
förstnämnda året endast till 7,914,000 R:dr, och för det sednare året
till 7,142,000 R:dr, så att på de båda åren skilnaden mellan beräknad och influten
bränvinsskatt uppgick i rundt tal till nära 5,000,000 R:dr. Någon
högre beskattning bör således icke för denna frågas skull ifrågakomma.

Professor Agardh har nyss så öfvertygande och fullständigt utvecklat
de skäl, som tala för nödvändigheten, att någon del af vinstmedlen bibehålies
för bankens egna ändamål, att jag icke behöfver vidare derom
orda, och ehuru jag helst skulle hafva önskat, att någon större del af
bankovinsten kunnat reserveras, måste jag likväl, då jag inser att ett sådant
beslut icke ens i denna och än mindre i Medkammaren kangenomdrifvas,
inskränka mig till att yrka, det åtminstone 25 procent af vinstmedlen
måtte åt banken reserveras.

Herr Forsbeck: Man känner nära nog i luften, att man arbetar

fåfängt emot en ström. Utgången i Första Kammaren tyckes nästan
vilja förinta vår Riksbank, men såsom en folkvald representant kan man
det oaktadt icke undgå att anse sig böra uppträda med ett ord till bankens
försvar. Man har här sagt, att giltiga skäl icke skulle tinnas tör
att ytterligare förstärka banken, utan att dess vinst bör uteslutande användas
för Statens behof. Mine Herrar! Det är icke längre sedan än
förlidet år, som banken hade en stark påtryckning och mycket svårt att
reda sina affärer. Vilja vi vinna det mål, som åtminstone ibland den
jordbrukande delen af befolkningen allmänt åstundas, att nemligen banken
må så konsolideras, att den kan fylla hela vårt behof af mynt, så torde
man böra tänka på att spara i tid. Man kan icke med eu sedelstock af
allenast 30 millioner fylla ett behof af 60 eller 70 million®. Vi måste

Deri 22 Mars.

563

utan tvifvel hafva ganska god tid på oss, för att fylla ett så stort behof.
Herr Agardh har så fullständigt utredt dessa angelägenheter och framställt
bankens behof i ett sådant ljus, att jag kan inskränka mig till att
förena mig med honom. Men jag tror dock icke, att vi få spänna bågen
för högt, utan att vi böra nöja oss med litet så länge. Kunna vi få
behålla 25 procent af vinsten för bankens egen räkning, så skulle jag
redan anse detta för en stor fördel. Jag instämmer sålunda i Herrar
Agardhs, Ericssons och Sääfs reservation.

Herr Key: Jag bär redan förut vid flera föregående riksdagar
yttrat mig i denna fråga, och är derjemte nu förekommen af åtskilliga
andra talare, synnerligen af den ärade representanten från Lund. Jag kan
derför yttra mig temligen kort. Jag vill blott erinra om ett förhållande,
som innebar eu särdeles ironi af ödet, nemligen om öfverläggningarne här
i Kammaren den 16 och 17 Mars förlidet är. Den 16 Mars, då det var
fråga om förändring i 72 § Regeringsformen, ansågs af mången Riksbanken
ställd vid branten af sin undergång; då öppnade sig framför oss
det gapande svalget af eu riksbankrutt, såframt icke denna 72 § ofördröjligen
förändrades. Men redan dagen derpå, den 17 Mars, i fråga om
bankovinstens användande, var åter vår bank efter samma mäns omdöme
den solidaste riksbank i verlden. Mina herrar! en sådan förändring hade
försiggått under natten. Det behöfves icke mer än enda natt, för att
åstadkomma allt detta.

Det har blifvit här anmärkt, att bankovinsten icke skulle kunna af
banken för närvarande tillgodogöras. Jo, det kan den visst, och detta på
icke mindre än fyra olika sätt, som hvardera hafva sina fördelar. Om vi
helt enkelt skrinlägga den i bankens hvalf, så minskas ju trycket af sedelinvexlingen.
. Om vi använda deri till inköp af obligationer, så få vi deruti
en tillgång i behofvets stund. Om vi inköpa vexlar för densamma, så
ökas vår silfvervaluta; och slutligen om vi använda den till utlåning på
kortare tider, så inflyter den åter i mån af behof. Jag vill dock icke
förneka, att med de banko-statuter, som för närvarande äro gällande, det
kan vara svårt att utvidga bankens rörelse, men dessa kunna lätt förändras
i en mera tidsenlig riktning. Vore det icke annat, som tryckte
banken än dess egna sedlar, så skulle det ingalunda vara farligt med
bankens ställning. Men de enskilda bankernas tryck och påhäng på
Riksbanken blir större, ju flera de äro; och dessa bankers antal ökas
oupphörligen år ifrån år. Derföre tror jag likasom representanten från
Lund, att det är nödvändigt att förstärka Riksbanken, äfven med fara
att vi derföre finge underkasta oss en ökad beskattning. Jag tror väl
icke, att en sådan skall i år behöfvas, men jag ber att få erinra om,
huru våra grannar Norrmännen förföro 1816, då de vilie grunda en
Riksbank. De pålade landet ett tvångslån med 10 procent årligen och
fingo på det sättet ihop en summa af 9,200,000 R:dr, samt åtogo sig
dessutom en särskild skatt af 4,000,000 R:dr att utgå under den korta
tiden af ett år från den 1 Juli 1816 till den 1 Juli 1817. Och allt
detta verkställdes oaktadt ett nyss slutadt krig, oaktadt kris och armod,
endast för att få egen solid riksbank! Då vi hafva ett sådant exempel af
uppoffring i vår närhet, torde det icke då vara på tiden för oss att börja

564

Den 22 Mara.

tillgodose vår Riksbank genom att omsider begagna eu utväg, som riksdag
efter riksdag blifvit föreslagen, men som likväl hittills oupphörligen gått
oss ur händerna — jag menar att låta banken sjelf få behålla större
eller mindre del af sin vinst. Jag tror dock, likasom en föregående talare,
att vi icke böra spänna bågen för högt, då vi icke hafva mycket att
härutinnan hoppas af Medkammaren. Ehuru jag helst velat yrka på
reserverande åt banken af 83 procent af dess vinst, så anser jag mig
likväl böra instämma med dem, som yrkat en dylik reservation af allenast
25 procent, under förhoppning att vi måtte vinna detta i en gemensam
votering, ehuru jag dock för det närvarande tyvärr måste misströsta till
och med härom.

Herr Jöns Pehr sson: Mina åsigter i denna fråga torde sannolikt
förut vara allom bekanta, och derföre anser jag mig nu ej behöfva vara
särdeles vidlyftig. Det är för öirigt redan så mycket sagdt för den rätta
utgången af frågan, att något nytt skäl näppeligen torde kunna dertill
läggas. Jag vill endast fästa uppmärksamheten derpå, att förevarande fråga
otvifvelaktigt är en af vårt lands vigtigaste frågor; och derföre vore det
val, om man en gång kunde vinna eu stadgad åsigt derutinnan, så att
man sluppe dessa hvarje år återkommande strider om samma sak. Det
vore nu sannerligen icke för tidigt.

Man klagar allmänt öfver näringarnes förfall, öfver en oupphörligt
växande fattigdom och elände. Vill man att så skall fortfara, att
detta förhållande skall alltmera tilltaga, då bör man göra Riksbanken
svag och dess utlåningsvilkor odrägliga; och man skall utan tvifvel
lyckas fullkomligt väl deri. Men gör man banken stark och vilkoren för
utlåningen drägliga, så torde välmågan snart nog kunna återkomma i
landet.

Man må säga hvad man vill om de enskilda bankerna. De kunna
kanske vara bra nog för den större rörelsen, men ingalunda för den
mindre, för hvilken de äro ruinerande; och det torde just vara en af de
mest verksamma orsakerna till vårt lands betryckta ställning.

Jag vill emellertid icke heller spänna bågen för högt, och derföre
håller jag icke heller strängt på de 38 procenten, utan rättar mig efter
deras mening, som yrka att 25 procent af vinsten skall reserveras åt
banken, under förhoppning att vi i en kommande tid skola lyckas uppnå
sundare och bättre förhållanden i denna fråga.

Herr Vult von Steijern: Då jag tillfälligtvis kom att deltaga i

öfverläggningen om denna fråga inom Utskottet, anser jag för min pligt
att med några få ord uttala de skäl, som förmådde mig att förena mig
med Utskottets majoritet, hvars åsigt ligger till grund för Utskottets hemställan.
Efter en lång och i mitt tycke särdeles intressant öfverläggning
emellan de olika partierna, af hvilka det ena önskade åt banken reservera
en tredjedel af dess vinst och det andra att öfverlemna den odelad
åt statsverket, kom man till det resultat, som Herr Rundbäck i sin reservation
uttalat i de orden, att bankens soliditet icke genom att bankovinsten
användes såsom bidrag till fyllande af Statens behof skulle rubbas.
Vid sådant förhållande egnade jag min uppmärksamhet åt bankoregle -

Den 22 Mars.

565

mentets stadgande i mom. c) af ingressen, så lydande: ‘‘Att, uti den

genom låneoperationerna inflytande och besparda vinst en nödbjelps- och
tillgångskassa må beredas, hvaröfver Rikets Ständer ega att, till Kongl.
Maj:ts och fäderneslandets heder och nytta samt allmänt gagneliga ändamål,
disponera." När jag sammanställde detta med det kända förhållande,
att i den ._Kongl. Propositionen om statsverkets tillstånd och behof af
bankens vinst påräknades 1,600,000 Riksdaler, för att Statens behof skulle
fyllas utan en motsvarande upplåning eller förhöjning i skatterna, så
kom jag till den slutsatsen, att jag borde tillstyrka den mening, som af
Utskottets majoritet hyllades. En talare från Lund bär med sin vanliga
skicklighet framställt ett förmedlingsförslag, och med anledning deraf
hafva andra ansett, att en viss procents afsättande åt banken skulle verka
såsom ett predjudikat för framtiden. För min del kan jag dock icke
fästa någon vigt vid ett sådant prejudikat, då en kontinuitet från Riksdagens
sida väl näppeligen vore att påräkna. Fn talare har vidare här
föreslagit, att det skulle en gång för alla bestämmas, att en viss procent
af bankens vinst skulle allt framgent årligen afsättas för bankens räkning.
Jag kan icke inse, huru detta skall kunna ske annorledes än genom att
ändra bankens reglemente. Men tider kunna komma, då en sådan ändring,
derest den blefve genomförd, möjligen skulle finnas nog oläglig.

Då jag emellertid sammanställer hankens af sakkunnige män pröfvade
ställning, å ena sidan, med Statens behof och bankoreglementets
föreskrift, å den andra, så anser jag mig handla fullkomligt rätt uti att
tillstyrka, att 1,500,000 Riksdaler af bankens vinst må till Statsverket
öfverlemnas.

Friherre Gripenstedt: Herr Talman! mine Herrar! I denna

ständigt återkommande tvist om bankovinstens användande hör man alltid,
såsom skäl för yrkandet att någon del, större eller mindre deraf, bör för
Bankens behof reserveras, tvänne hufvudargumenter anföras. Det ena är,
att det är nödvändigt att konsolidera banker, och det andra, att en utvidgning
af bankens verksamhet skulle vara synnerligen nyttig. Man får
dock ofta höra dessa tvänne skäl sammanblandas, ja till och med identifieras,
på så sätt nemligen att man anser, att en utveckling af bankens
verksamhet genom ökade fonder skulle på samma gång vara en konsolidering.
Jag vill nu till en början söka göra klart, att det först uppgifna
ändamålet, nemligen konsolidering, icke vinnes på det sätt, man föreslagit,
genom att åt banken reservera och i dess rörelse åter använda en del af
bankovinsten. Hvad betyder då bankens konsolidering? Jo, dermed menas
att öka Riksbankens förmåga att alltid kunna uppfylla sin förbindelse
att vid anfordran inlösa sina sedlar och sålunda upprätthålla myntvärdet,
hvilken såsom man vet, är beroende af dessa sedlar, men icke menas dermed,
att vid slutlig liqvid kunna göra hvar man rätt, ty dess förmåga i
detta hänseende bör vara satt utom allt tvifvel, då Banken eger en grundfond
eller ett kapitalöfverskott af 25,000,000 R:dr. Med konsolidering
måste således afses hankens förmåga att alltid kunna invexla sina sedlar,
och jag vågar påstå att denna bankens förmåga icke ökas derigenom, att
den utlånar en million R:dr mer eller mindre till personer, hvilkas skuldsedlar
då i stället komme att ligga i bankens portfölj. Donna konsolide -

566

Den 22 Mars.

ling kunde deremot vinnas på så sätt, att bankovinsten användes antingen
till upphandling af silfver, som ökade metalliska valutan i Bankens
hvalf, eller till uppköp af t. ex. engelska consols eller sådana papper, som
i händelse åt behof lätt och säkert kunde förvandlas till silfver. Men
detta är dock icke i allmänhet deras mening, som så ifrigt påyrka bankens
konsolidering, utan de afse endast att öka bankens lånefonder. Såsom
bevis på att detta är meningen, vill jag endast hänvisa till de motioner,
som i ämnet blifvit väckta innevarande riksdag. Herr Frisk talar
om bankens -konsolidering och utvidgande af dess verksamhet"; Herr
Samuel Johnson om att Riksbankens vinst må reserveras till uddning
för att användas till Riksbankens utvidgning, sålunda att afdelningskontor
af Riksbanken inrättas-; Herr Jöns Pehrsson yrkar att banko vinsten
måtte användas “till allmänna diskontfondens ökandeHerr Lundqvist
har samma påstående, att allmänna diskontfonden må ökas, och Herrar
Hans Larsson och Ola Månsson hemställa, att bankovinsten måtte, •‘ensamt
till bankens egna ändamål användas-, livilket, efter hvad man finner
åt motionerna i Girigt, betyder detsamma som att utvidga bankens
rörelse. Man talar sålunda ständigt om bankens konsolidering, hvilket
låter ganska bra och har eu viss effekt, ty frasen har en vacker klang,
men a a det kommer an på sättet hvarigenom denna konsolidering skulle
vinnas, är man straxt inne på det andra hufvudargumentet, nemligen rörelsens
utvidgande och framför allt den kära, allmänna diskontfondens
okande, hvilket sistnämnda efter mitt omdöme emellertid är det minst
lampliga sätt att använda banko vins ten, såsom utgörande ett undantag
.. sund bankverksamhet, hvilket väl i anseende till denna banks
särskilda beskaffenhet må hafva sitt berättigande och sin förklaring, men
som visst icke är en utväg att öka bankens soliditet (hvilket ju uppgifva
va ra syftemålet) och således åtminstone ej bör utvidgas.

Sedan jag nu i korthet visat, att detta tal om konsolidering i sjelfva
verket icke betyder särdeles mycket, vill jag öfvergå till det andra hufvudargumentet
för bankovinstens reserverande, nemligen utvidgandet af
bankens verksamhet; - men jag finner här i mina anteckningar ett moment,
som ännu ej blifvit vidrördt och som jag icke bör med tystnad förbigå.
f n föregående talare har nemligen yttrat, att, då det vid sistförnutne
riksdag var fråga om förändring af 72 § Regeringsformen eller
tvångskursens upphäfvande å Riksbankens sedlar, de personer, som förordade
denna förändring, till stöd för sin åsigt anfört, att Riksbanken
skulle vara så svag, fastän de, när frågan gällde bankovinstens
disponerande, i detta hänseende skulle hafva yttrat en annan mening. Jag
tioi att detta är ett misstag, ty vi hemtade icke våra argumenter från
det hållet; tvärtom erkände vi — åtminstone jag för min del — att
Riksbanken i sitt närvarande skick var mycket solid, men vi påminte om,
att då banken stode ensamt under Riksdagens styrelse, kunde det hända,
att Riksdagen, vid något tillfälle, i någon svår tid, förändrade grunderna
tor dess organisation och verksamhet, så att t. ex. banken anbefalldes
tillhandagå Staten med nödiga medel, hvilket då skulle ske på det vanliga
sattet eller genom nya sedelemissioner —- naturligtvis, såsom det i så fäll
alltid heter, i akt och mening att framdeles vid lägligt tillfälle inlösa
denna sedelmassa med klingande mynt, hvilket emellertid, enligt hvad er -

Den 22 Mars.

567

farenheten ofta visat, icke sker, utan vidtagas i stället s. k. realisationer
eller bankrutter, d. v. s. nedsättningar i penningevärdet. Möjligheten af
sådana beslut och åtgärder, hvilka ej blott hota hvarje innehafvare af
Riksbankens sedlar, utan hvad som är ojemförligt vigtigare, så länge dessa
sedlar utgöra det lagliga myntet, i grund angripa sjelfva eganderätten och
.alla förbindelsers giltighet, sväfvar emellertid nu alltid såsom ett Damoklessvärd
öfver hela landets liksom hvarje enskilds hufvud; och det var denna
fara, men icke något påstående om svaghet hos Banken som utgjorde skälet
■och, efter mitt omdöme, det oomkullkastliga skälet för yrkandet om upphäfvande
af tvångskursen å Riksbankens sedlar.

Jag öfver går nu till det andra hufvudargumentet för bankovinstens
reserverande, eller den utvidgning af bankens verksamhet, som uppgifves
skola vara så synnerligen nyttig och vigtig. Man vill i detta afseende
gerna fastställa såsom en princip, att alltid någon större eller mindre de!
af bankens inkomster skulle reserveras och således bankens fonder alltjemt
ökas. Men, mine Herrar, jag tager mig friheten förklara, att detta
icke egentligen är någon princip, och om man också vill gifva en sådan
åsigt namn, heder och värdighet af princip, så är detta, i min tanke, ej
riktigt, ty hvad som är obestämdt och godtyckligt kan väl icke gerna
kallas för en princip. En vill åt banken reservera hela bankovinsten, en
annan halfva; eu vill hafva 33 procent, en annan åter nöjer sig med 25
procent och en tredje med kanske ännu mindre. Detta är icke, efter
min uppfattning, någon verklig princip. Men jag vill icke tvista om ord;
låt det nu också vara en princip — jag påstår dock, att den är felaktig
■och skadlig, och såsom bevis härpå vill jag visa hvart den leder i sin
obegränsade tillämpning, ty man får den bästa proban på riktigheten af
en princip, då man ser på dess konseqvenser i sin fulla utsträckning.
Låtom oss antaga, att bankovinsten, hel och hållen, eller till större delen,
för all framtid skulle reserveras åt Banken; hvad blefve följden häraf?
Jo, att Banken i en mer eller mindre aflägsen framtid blefve ensam
herre öfver hela penningerörelsen, förläggare för hela landet och vi alla
komme att häfta i låneskuld till Banken. Man kan tänka sig denna utlåning
utsträckt till femtio, hundra, femhundra millioner eller mer, och
-om det nu eu gång för alla vore bestämdt, att vinsten så skulle användas,
så funnes ingen gräns för hopandet af fordringar hos Banken; hela
landet måste i längden blifva utsuget, alla dess innevånare låntagare hos
banken och någon kapitalbildning på annan hand än bankens slutligen
en omöjlighet. Genom förbud att på förhand binda kommande generationers
dispositionsrätt har lagstiftningen förhindrat ett sådant sätt att
samla medel på enskilda händer i det ganska välbetänkta syfte att icke
sätta i gång ett maskineri, hvars verksamhet och resultat i längden ingen
kan beräkna. Utan att vidare inlåta mig på de mer eller mindre
•aflägsna följderna af ett sådant system, hvilket skulle utgöra tillämpningen
af den så kallade principen, skall jag nu hålla mig till närmaste resultaten
deraf, som då skulle vara att bankens verksamhet utvidgades,
och medlet härtill eller sättet härför, hvilket. jag dels finner uppgifvet i
de af mig nyss omnämnda motionerna och dels hört här under diskussionen
anföras, skulle bestå deruti att så småningom ersätta de enskilda
bankerna med Riksbankens filialkontor. Det är således detta nya system

568

Den 22 Mars.

af filialkontor, utbredda öfver hela landet, hvarmed vi skulle lyckliggöras l
Det är emellertid ganska anmärkningsvärd!, att man sålunda i denna fråga
kastar öfver hord tvänne vigtiga grundsatser, hvilka man vid liera andra
tillfällen med stor styrka framhållit såsom synnerligen vigtiga. Man har
nemligen då sagt, först och främst, att Staten icke hör uppträda som
industriidkare. Detta hörde vi med ifver förfäktas, då det var fråga’ om
fortsättningen af Statens jern vägsbyggnader. Då ansåg man, att Staten
icke skulle hafva något bestyr med dessa storartade och samhällsvigtiga
anstalter, emedan det vore olämpligt för Staten att, sysselsätta sig med
industri; men nu deremot vill man göra Staten till industriidkare i den
aldra största skala och oupphörligen öka dess verksamhet i denna
riktning, hvilket man finner ganska naturligt och riktigt. Yi hörde detta
nyss sägas af en Norrlandsrepresentant, som påstod att hvarje enskild
industriidkare på samma sätt ständigt söker att öka sin rörelse. Jag ber
om förlåtelse, men jag tror icke att detta är förhållandet. Jag tror visst
icke, att aktieegarne i en fabrik eller delegarne i ett ångbåtsbolag i
allmänhet bruka ständigt öka fabrikationen eller oupphörligt hygga nya
ångbåtar; och om så skedde, vore detta visserligen icke att följa ett sundt
system. När man lyckats träffa en gynnsam rörelse och komma till en god
ställning, brukar man väl i allmänhet vara belåten och skörda frukterna
af eu förståndig verksamhet, men icke bör man derför afse att blifva fabrikant
eller skeppsredare i oändlighet. Jag tror, att ett motsatt handlingssätt
är något ovanligt, och jag finner icke skäl att j afseende på
Riksbanken proklamera ett så egendomligt sätt att gå till väga.

Och liksom man nu synes vilja öfvergifva den förut sfi varmt hyllade
grundsatsen, att Staten icke bör uppträda såsom industriidkare, bär man
äfven vid detta tillfälle råkat i svår kollision med en annan ofta här åberopad
grundsats, den nemligen att man icke bör utsträcka embetsmannaförvaltningen
utan tvärtom, så vidt möjligt, inskränka densamma. Man
har ju så ofta talat om nödvändigheten att ej öka utan i stället minska
embetsmannabestyren och öfverlemna dem åt den enskilda omtanken, för
så vidt detta vore förenligt med det allmännas intresse. Nåväl! hvad vill
man nu göra? hvad blefve väl följden af en dylik utvidgning åt Riksbankens
verksamhet? Jo, att denna rörelse skulle anförtros åt en betydligt
förökad embets- och tjenstemannakorps, som skulle sköta alla dessa filialkontor
och handhafva rörelsen efter vederbörligt reglemente. Är detta en
riktig konseqvens af det allmänna yrkandet, att man bör akta sig för att
ytterligare utvidgea mbetsmannaförvaltningen och öka tjenstemännens
antal? Jag tillåter mig vidare fråga: hafva resultaten af statsbanksförvaltningen
verkligen utfallit så särdeles lyckligt? Har Riksbanken lemnat
så lysande resultat af sin verksamhet, att derifrån kan kemtas någon giltig
anledning att ytterligare utvidga densamma? Jag tror för min del, att
man, med all aktning för bankens utmärkte styresmän och deras osparda
nit för bankens bästa, måste nekande besvara denna fråga.

Låtom oss se efter! Riksbanken eger en grundfond å 25 millioner,
och dess öfverskott uppgå vanligen till 4 å 5 millioner; således i rundt
tal 30 millioner egna fonder. Derutöfver eger banken rätt att utgifva
sedlar till ett belopp af BO millioner, och således rör sig banken eller

Den 22 Mars.

569

har åtminstone rätt att röra sig med ett kapital af egna medel till belopp
af omkring 60 millioner. Jag hemställer nu, om den uppkomna vinsten
är så stor, och om den står i så lyckligt förhållande till detta rörelsekapital,
att den bör uppmuntra till ytterligare utvidgning af en dylik rörelse?
Jag ber Er, mine Herrar, räkna efter hvilken procent den för året behållna
vinsten af något mer än 1,600,000 R:dr utgör å 60 millioner ? Äfven
med beräkning att bankovinsten, såsom den ärade representanten från
Lund upplyst, i medeltal uppgått till omkring 1,800,000 R:dr, utgör detta
dock icke mycket mer än 3 procent å rörelsekapitalet? Äro då — jag
frågar det ännu en gång — de hittills vunna resultaten så utmärkta,
att de höra uppmuntra oss att ytterligare utveckla banksystemet i denna
riktning.

För min del anser jag bankovinstens reserverande åt Riksbanken
hvarken vara till principen riktigt, eller, då medlen åter utlånats, för bankens
konsolidering i detta ords rätta mening till någon nytta. Likaledes
finner jag det vara både olämpligt och, såsom nyss blifvit visadt, stridande
mot vissa förut till riktigheten erkända grundsatser att nu inslå
på en väg af ständigt förökad, centraliserad bankrörelse för Statens räkning;
men framför allt förefaller det mig i hög grad inkonseqvent, att,
sedan man på detta rum så varmt talat om nödvändigheten att för statsverkets
behof använda snart sagdt alla möjliga reservationer och tillgångar,
äfven sådana som icke äro disponibla, man nu ej skulle vilja för
detta ändamål begagna den behållning, som i främsta rummet står till
Riksdagens disposition.

Jag för min del afstyrker de förslag, reservanterne inom denna Kammare
framställt, och ehuru jag helst skulle se, att hela bankovinsten anvisades
till Riksgäldskontoret för Statens allmänna behof, nöjer jag mig
med att yrka bifall till Utskottets hemställan.

Friherre af Schmidt: Till eu början anhåller jag att få gifva tillkänna,
att min reservation, hvilken jag icke haft tillfälle att förut närmare
utveckla, ansluter sig til! Herrar Agardhs, Ericssons och Sääfs.

För att kunna bedöma ifrågavarande ämne, har jag nödgats kasta en
blick på historiens blad, hvilka uppmana oss till efterföljd af det goda
men varna för det onda. Riksbankens historia sammanfaller med
Sveriges politiska historia. Riksbankens öden äro följder af Sveriges politiska
iif; och det är derföre, som jag anser det värdt att vid detta tillfälle
något vidröra detta. 1668 års bankoordning, som innefattade den
första stiftelsen af Rikets Ständers bank, ligger ännu till grund för vår
Riksbanks lif. I denna bankoordning af den 22 September nämnda år
säges: att Banken är "en nödhjelps- och tillgångskassa, hvaröfver Rikets
“Ständer ega att, till Kongl. Maj:ts och fäderneslandets heder och nytta
“samt allmänt gagneliga ändamål, disponera."

Genom detta, mine Herrar, vill jag vindicera åt statsverket rätt till
bankovinsten, dock ej till hela denna vinst.

Samma bankoordning innehåller stadgande om bankens särskiljande
i två afdelningar: nemligen vexelbanken och lånebanken. För yexelbanken
föreskrifves, att “Vexelbankens penningar och medel skola för in“gen
del, under hvad pretext det ock ske kan, af kommissarierne, fast

570

Den 22 Mars.

“mindre någon annan, röras och angripas eller i handel och vandel brukas,
“utan hvar och eu skall kunna fritt disponera deröfver, icke annorlunda
“än hade han samma penningar uti sitt eget hus, kontor och låda.- Men
derjemte, mine Herrar, utgafs en hemlig instruktion för kommissarien i
lånebanken, som lydde ungefär så: “att betjena sig af "vexelbankens
“medel till ett nutriment åt lånebanken dock decenti modo- (d. v. s. på
anständigt sätt), "skolande han och hans kolleger noga examinera hvad ur
•■vexelbanken mistas kunder

Således började Staten redan då att tillgripa en egendom, som egdes
af hela svenska allmänheten. Hetta har äfven i nödens stund åtskilliga
gånger sedermera inträffat. För att icke vara vidlyftig, vill jag icke uppräkna
de beslut, genom hvilka specieriksdalern under kopparmynttiden,
från 1625 till 1/76, nedsjönk till en tolftedel af dess värde. Jag ber endast
att ta antyda de olyckor, som inträffade genom Statens för stora
anspråk på bankens medel under och efter de olyckliga krigen på 1700-talet och 1808. Under dessa tider inskränktes invexlingen af bankens sedlar
flera gånger. Den till och med inställdes flera gånger. Sednast år 1818
inställdes den helt och hållet, såsom vi veta, och utvexlingen skedde icke
förrän efter 1830 års realisation, nemligen 1834.

Jag har med hvad jag nu antydt endast velat visa, huru behöfligt
det är att under lugna tider samla något för morgondagen eller för tider
som kunna blifva för banken farliga. Sådana tider hafva ofta inträffat,
och sednast 1857, under den handelskris som då öfvergick hela den civiliserade
verlden och här i Sverige kändes för tungt, för att ej länge lemna
spår efter sig. Jag har velat reservera en fjerdedel af bankens vinst, i
akt och mening att konsolidera banken, alldeles icke i afsigt att genast
utsläppa vinsten till lånebehöfvande, att öka bankens rörelse; och jag bör
derföre gifva tillkänna, huru jag uppfattat denna konsolidering. Herr vice
Talmannen tycktes tro, att den skulle ske genom inköp af silfver, som
man skulle lägga på bankens hyllor. Det är icke min önskan, icke min
tanke, då jag vet att silfret på detta sätt icke bär någon ränta. Den
siste talaren har deremot angifvit det?sätt, på hvilket jag föreställer mig,
att denna konsolidering bör ega rum, nemligen genom inköp af utländska
statspapper. Genom att ega sådana konsolideras banken, emedan de när
som helst kunna förvandlas till silfver, hvaremot om banken eger inländska
värdepapper, den vid en kris omöjligen kan få silfver derför, ty då banken
vill hafva betaldt, kommer gäldenären och lemnar Riksbankens sedlar
som banken är pligtig att taga emot; åtminstone icke annat än på omvägar,
genom att utbjuda dem på utländska marknaden, der deras värde
göres beroende af då förevarande förhållanden inom Sverige. Vid 1859
års riksdag väcktes på det rum, jag såsom representant då tillhörde, en
motion, som utan tvifvel ännu är i minnet hos dem, som då cleltogo i
förhandlingarne derstädes. Den hade samma syftning, nemligen att hela
bankovinsten skulle användas till inköp af sådana slags papper, som jag
käft äran att nämna. Denna motion afslogs — med erkännande likväl
al äsigtens riktighet — derföre att statsverket behöfde medlen. Men
när skall den tid komma, då statsverket icke behöfver dessa medel? Om
vi icke i tid vilja använda våra besparingar, för att förekomma en värre
tid, så kunna vi komma att få ångra det. Jag fruktar alldeles icke, så -

571

Den 22 Mars.

som den siste talaren, att banken genom den måttliga besparingen af 25
procent af dess vinst årligen ännu på liera mansåldrar skall komma i den
belägenhet, att den kan blifva ensam förläggare af industrien. Nej, det
är icke tänkbart. Skulle det blifva händelsen, att bankens metalliska
kassa uppginge till ett belopp, motsvarande dess utelöpande sedlar, hvilket
jag önskar, och såsom fallet är i flera andra länder, så bör det icke blifva
svårt att då upphöra med denna besparing åt banken, med denna konsolidering,
för myntvärdets upprätthållande. Det måtte väl äfven då komma
att finnas kloke män, som kunna sätta en gräns för denna verksamhet,
när den befinnes onyttig och obehöflig.

De tjugufem millionerna grundfond, som man här har talat om att
banken eger, består icke endast, och för det närvarande tyvärr till minsta
delen, af metallisk valuta, utan den utgöres till det mesta af statspapper,
men Svenska statspapper, plus vexla!1 på Hamburg, Altona och några
andra ställen. Jag hemställer, om det kan vara lätt att använda alla
dessa till grundfonden hörande delar så, att vi kunna när som helst invexla
bankens sedlar.

Vid denna riksdag föreligger eu ännu oafgjord motion, som måste behandlas
af Sammansatt Banko- och Lag-Utskott, nemligen den som blifvit
väckt af Herr Wallenberg, att de enskilda bankerna skola inlösa sina sedlar
med silfver. Den saken hör visserligen icke hit. Men jag vill blott
säga, att om den går igenom, vill det synas antagligt, att banken blir i
större behof af verklig metallisk valuta än förut. Enskilda bankerna
kunna icke med samma lätthet vända sig till utlandet för att skaffa sig
silfver som Riksbanken. De hafva icke vexlar på utlandet; och det är
endast med sådana, som man kan få silfver. De måste derföre vända sig
till Riksbanken, för att mot Riksbankens sedlar tillvexla sig det silfver,
som de behöfva för att inlösa sina sedlar med. Under sådant förhållande
torde till en början Riksbankens metalliska valuta blifva utsatt för ett
stort tryck. Det kommer väl sannolikt snart nog att hämmas, men utan
tvifvel skall Riksbanken, för att kunna motstå detta tryck, behöfva skaffa
sig en större metallisk kassa.

På de skäl jag nu haft äran anföra, hemställer jag till Kammaren,
om icke, i den syftning jag nämnt, nemligen för att konsolidera banken
medelst inköp af utländska statspapper, det är för bankens ändamål lämpligast
att bespara bankovinsten till eu fjerdedel af dess belopp.

Herr H i er t a: Om vi genomläsa innehållet af det här ifrågava rande

betänkandet, och om vi följt den diskussion, som hittills angående
detsamma egt rum uti Kammaren, så finna vi, att hela den fråga, som
här afhåll dias, är huruvida af bankens behållna vinst för år 1869 skall
besparas, efter några reservanters mening, 250,000 R:dr eller, efter andras,
400,000. Men gå vi tillbaka till första sidan af betänkandet, så
finna vi, att vid 1868 års slut bankens öfverskott* af tillgångar utöfver
skulder utgjorde 29,239,053 R:dr 64 öre, deraf grundfonden uppgick till
25,000,000 R:dr. I jemförelse med dessa tillgångar och denna grundfond
synes mig, att hela frågan om huruvida man nu skall bespara 250,000
eller 400,000 R:dr eller icke i sjelfva verket och under vanliga förhållanden
nedsjunker till fullkomlig obetydlighet. Men den får betydelse ge -

572

Den 22 Mars

nom sjelfva principen, hvarifrån den utgår och tillämpningen af denna
princip. Hurudan är nu denna betydelse och hvad utgör tillämpningen?
Jo. vi hafva kommit hit till riksdagen under det förhållandet, att Regeringen
afgaf en proposition om statsverkets tillstånd och behof, hvilken
utgår från den förutsättningen att det finnes en statsbrist. Denna statsbrist
måste betäckas, och Regeringen har ej sett någon annan utväg dertill
än att öka beskattningen, oaktadt hon till betydlig del tagit bankovinsten
i anspråk. Då frågar jag, om icke detta sätt att använda bankens
vinst öfverensstämmer med bankens ändamål? Men, säga somliga,
och deribland äfven den värde talaren från Norrbotten, hvad skulle man
tänka om en näringsidkare, som, i fall han hade gjort en betydlig vinst
på sin näring, icke använde den på att utvidga sin rörelse, utan på helt
och hållet främmande ändamål? Jag vågar påstå, att denna jemförelse
icke träffar in här. Ty det är Riksdagen, som rår om banken, och
Riksdagen har derföre också rätt att. då statsbrist förefinnes, använda de
tillgångar till dess betäckande, som den egen uti vinsten på bankens rörelse,
då ett af hufvudändamålen med banken är att vid behof komma
statsverket till hjelp. Hvad blir följden, om vi nu icke taga af denna
bankovinst så mycket som vi utan olägenhet kunna göra? Jo, följden
blir, att om icke andra tillgångar kunna uppletas, måste svenska nationen
få på sig en ökad beskattning, och då hemställer jag, om det icke
är bättre att taga af de tillgångar, som redan finnas och utan olägenhet
kunna begagnas? Då kommer jag åter till den frågan: har jag på detta
sätt verkligen skadat banken, har jag försvagat densamma? Ja, säga
några. Herr Key har sagt, att Riksbanken någon tid i fjor varit vid
branten af sin undergång. Några andra dylika yttranden och varningar
har äfven den siste talaren, under hänvisning till historiens blad, uttalat.
Herr Key talade om tvångslån, som Norrmännen måst underkasta sig till
följd af dålig hushållning med deras bank. Jag vågar påstå, att alla de
premisser, från hvilka dessa herrar utgått, icke äro riktiga. Jag vågar
påstå, att banken icke under någon tid af sistlidna år varit vid branten
af sin undergång, och att exemplet från Norge icke är tillämpligt på
våra nuvarande förhållanden, om man kommer ihåg under hvilka förhållanden
det omtalade tvångslånet måste göras. Den liknelse Herr Haeggström
framställde är icke tillämplig, derför att Banken icke är i och för sig eu
personlighet, som kan använda sina tillgångar såsom den behagar eller
som kan jemföras med en näringsidkare. Den står i ett otvetydigt förhållande
till statsverket och Riksdagen, som har att förfoga öfver dess
medel. Nu frågar jag: är det opolitiskt, är det ekonomiskt oriktigt eller
ligger det någon våda för framtiden uti att använda dessa 250,000 R:dr
eller mera till Statens ändamål, eller mdsfe de användas till att konsolidera
banken? Jag upprepar hvad jag förut sagt, att jag anser frågan i
sig sjelf af den största obetydlighet, om det endast gällde att stoppa ett
litet hål i statsbristen för att undvika ökad beskattning. Men det finnes
möjligtvis — jag säger möjligtvis — och kanske äfven sannolikt någonting,
som ligger bakom uti de ärade ledamöters föreställning, hvilka talat om
nödvändigheten af bankens konsolidering, och det är att de tillgångar,
som utgöra den nuvarande grundfonden, och de öfriga tillgångarne icke
äro tillförlitliga. Den siste ärade talaren bär äfven yttrat någonting så -

bon 22 Mar».

573

da ut och förvånats öfver, att en del af denna grundfond kunde bestå uti
Svenska statspapper. Nu hemställer jag vördsamt till denna Kammare,
som utgör eu de), af den statsmakt, som skall svara för Rikets skuld,
och i detta hänseende kanske den förnämsta delen, huruvida den anser
dessa papper osäkra. Svaras då ja, då medgifver jag, att det är oriktigt
att undandraga banken dess vinst, ty svaret innebär då detsamma som
att man icke anser dess principaler för säkra. Jag för min del tror
dock, att de Svenska statspapperen för närvarande äro lika säkra som
andra länders statspapper, och beviset derpå är, att våra fyraprocentsobligationer
icke i närvarande ögonblick stå lägre i kurs, än de gjort under
de sednaste tio åren, utan tvärtom högre. Om jag således anser
dessa statspapper ega någon kredit icke blott här i landet utan på
verldsmarknaden, då må det tillåtas mig att antaga, att bankens grundfond
är solid, att den i behofvets stund kan förvandlas i reda tillgångar
och att banken dermed kan fullt betala sina skulder.

Den ärade representanten från Norrbotten har sagt, att det är orätt
att räkna depositionerna i banken bland dess tillgångar. Men det är klart,
att då depositioner inletmias, så bestå dessa af bankens sedlar -- blott
undantagsvis af silfver, och derigenom minskas i sistnämnda fall bankens
skuld i motsvarande proportion. Således är det belopp som ligger uti
bankens depositionsskuld äfven eu tillgång så till vida, att det sätter banken
i tillfälle att till motsvarande belopp öka sin sedelstock. Är det nu
så att bankens grundfond och dess öfriga tillgångar verkligen hafva någon
realitet, så vill jag gå så långt att, om banken i behofvets stund
skulle behöfva uppoffra tio å femton procent af hvad den egde, den ändå
skulle ega tjugufyra millioner R:dr öfver. År banken då icke solid, jag
frågar det? Men, säger man, här finnes ett annat behof för landet, den
så kallade allmänna diskontfonden måste ökas, ty det är just detta som
jordbrukarne hufvudsakligen behöfva. Det kan visserligen tyckas — och
jag vill ej förneka det — att det är ett behof för jordbrukarne att få
ökade förlagsmedel, då stora massor af tillgångar hafva blifvit dem undandragna
genom de talrika lån, som blifvit upptagna på särskilda tider och
genom den stora lätthet kapitalisterna nu fått att placera sina medel i
obligationer, men jag betvifiar, att detta behof kan fyllas genom att öka
den allmänna diskonten, och jag ber att få fästa uppmärksamheten på
att om bankens grundfond också blir konsoliderad med 250,000 R:dr eller
400,000 R:dr, betyder detta ganska litet för närvarande, ty det åtgår en lång
tid, innan verkningarne af denna tillökning hinna visa sig. Men om jag
också antager, att diskonten skulle kunna inom kort ökas med flera millioner,
men lånen fortfarande skulle lemnas mot lägre ränta än den allmänt
gällande, så vågar jag påstå att, äfven om tillgångarne på denna diskontfond
blefve så stora, att de uppginge till 50 ä 75 millioner R:dr, så
skulle de ändå uppslukas, då hvar och eu gerna skulle söka att få låna
mot en billigare ränta än den gångbara och på den längsta möjliga tid.
Denna diskont har varit tillgänglig för mindre jordbrukare till visst belopp,
men man har måst söka begränsa omfånget af dess verksamhet, på
det ej bankens hela utlåningskapital deraf skulle blifva uppslukadt, och
banken dessutom genom den långa omsättningstiden skulle blifva hindrad
att sköta sina affärer på ett affärsmässigt sätt. Med allt erkännande af

574

Den 22 Mars.

jordbrukarnes behof af förlagsmedel, skulle jag dock anse det förenligast
med bankens ändamål att helt och hållet taga bort denna allmänna diskont,
och att Riksdagen i stället ställde så till, att någon större fond
användes just i och för lån åt jordbrukare, ehuru jag icke tror, att det
da skulle låta sig göra att lemna lånen mot en procent lägre ränta än
den som vanligen begäres, utan borde låntagaren betala den ränta Staten
sjelf får betala. Förhållandet med jordbruket är, att i ett land som vårt,
der så mycket förbättringar återstå att göra i detsamma, det alltid behöfs
mera tillgång på förlag, och detta behof måste naturligtvis ökas under tider,
då ingen kan hindra, att sådana papper som äro beqvämare företrädesvis
begagnas af kapitalisterna. Man har sett, att jordbruket genom hypoteksföreningarne
redan erhållit lån på öfver 100 millioner R:dr, utan att
deras lånebehof ändock blifvit tillfredsställda. Men om vi skola drifva en
bankrörelse, böra vi då icke drifva den efter sådana grunder, som äro
förenliga med bankens väsende?

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten på det stora språng
uti resonnementet, som förefinnes uti Herr Agardhs reservation, då han
säger, att bankens obestånd under förflutna tider hufvudsakligen vållats
deraf, att banken fått tillskjuta hvad statsverket för sina utgifter behöfde,
och att de sednast^ årens erfarenhet synes antyda en återkommande benägenhet
att anlita — hittills visserligen endast — vinstmedel utöfver
bankens grundfond. Emellan dessa tvänne meningar tinnes intet sammanhang,
ty bankens obestånd under förflutna tider har icke vållats
derutaf, att banken utaf sina öfverskott fått tillskjuta hvad statsverket
för sina utgifter behöfde, utan derutaf att banken fått tillskjuta utöfver
sina tillgångar, eller rättare utöfver sin vinst; men detta måste väl vara
en ofantlig skilnad. Då reservanten således begått ett hufvudfel uti sina
premisser, så måste också konklusionen vara oriktig.

På alla dessa skäl och under fullkomligt erkännande, att Irågan om
utgifvande eller reserverande af 250.000 R:dr eller 400,000 R:dr måste vara
obetydlig i förhållande till bankens verkliga tillgångar, samt då jag anser
det nödvändigt och äfven i sin ordning att, om man icke vill uppsöka
alla tillgångar som finnas, pålägga nationen en ökad beskattning, ber jag
att tå förorda hvad Banko-Utskottet i sitt betänkande tillstyrkt, och att
således, med underkännande af de mot detsamma afgifna reservationer,
af bankens under sistlidna år upplupna vinst 1,500,000 R:dr måtte, enligt
Utskottets förslag, under år 1871 till statsverket öfverlemnas.

Herr Lars Persson: . Gerna hade jag önskat, att ett något större
belopp af bankovinsten blifvit till Riksbanken öfverlemnadt för dess förstärkande,
men som under närvarande finansiela förhållanden, då vi nästan
hafva att riskera eu ökad beskattning, sådant svårligen torde låta
sig göra, kan jag icke annat än instämma med dem, som förordat bifall
till Herr Agardhs reservation.

Herr John Ericson:

Herr Tranchell: Det förefaller mig, som frågan om bankovinstens

användande, hvilken hvarje riksdag är föremål för så långa och så ifriga
Öfverläggningar, åtminstone vid denna riksdag skulle ställa sig ganska
enkel. Jag tror nemligen, att, för lösningen af denna fråga, man endast

Den 22 Mars.

575

behöfver besvara tvänne spörsmål, det ena: behöfver Staten erhålla denna
afkomst af sitt i bankrörelsen nedlagda kapital ? Det andra: behöfver banken
ännu bättre att få behålla dessa medel? På den första frågan tror
jag våra förhandlingar de föregående dagarne lemna ett fullständigt svar.
Vi hafva sett, huru man ansett sig nödgad att sammanskrapa medel från
alla möjliga, man kunde nästan säga omöjliga håll för att få Statens utgifter
och inkomster att gå ihop, och, såsom sakerna nu stå, synes det
alldeles ostridigt att, om icke för statsverkets behof under år 1871 bankovinsten
för år 1869 skall användas, en brist uppkommer, som måste fyllas
genom bevillning eller annan ökad beskattning.

Hvad den sednare frågan beträffar, torde det vara skäl närmare undersöka,
hvilket kapital banken egentligen disponerar. Såsom vi vet, utgör
grundfonden 25,000,000 R:dr. Dertill kommer ett belopp af 739,053
R:dr 64 öre, hvilket är reservation af äldre vinster. Ytterligare finnes
alltid hos banken inneliggande minst ett års bankovinst, ty, mine Herrar,
det är icke samma förhållande med denna bank som med andra, att
bankegarne inställa sig Hägra veckor efter årets slut och begära sin vinst
för det förflutna året, utan Svenska Riksdagen är i detta hänseende så
medgörlig, att den låter anstå ett eller annat år med utbetalandet af
bankovinsten. Denna bankovinst kan emellertid uppskattas till minst
1,600,000 R:dr. Vidare eger banken eu behållning af minst åtta dundra
tusen R:dr i gamla förkomna sedlar, som icke vidare finnas i cirkulationen,
men som äro i bankens räkenskaper upptagne såsom skuld, och
detta belopp ökar otvifvelaktigt bankens grundfond. Dessa belopp utgöra
tillsammans 28,139,053 R:dr 64 öre, hvilket synes vara en ganska respektabel
summa.

Min ärade granne här till venster har fästat uppmärksamheten på,
att i ett land, der industrien är stadd i stark utveckling fordras äfven
ett större bankkapital. Jag är glad att åtminstone i detta hänseende
vara af lika tanke med honom. Det är visserligen sannt, att Riksbankens
kapital, ehuru på 1850-talet ökadt från 15 till 25 millioner, likväl
icke vuxit i jemnbredd med näriugarnes utveckling, men landets bankkapital
har dock, genom enskilda bankernas medverkan, tilltagit i den
grad, att det nu utgör'' mer än sjuttio millioner.

Man säger nu, att banken skall förstärkas, den skall konsolideras.
Det är en ofantlig fördel i all argumentering att kunna använda talesätt,
för hvilka i allmänna föreställningssättet en viss helig vördnad blifvit innött,
och hvilka man tager till godo som klingande mynt, utan att göra
sig besvär med att undersöka deras verkliga halt. Till dessa bör verkligen
det ständiga talet om bankens förstärkande eller konsoliderande. Jag
frågar då: hvad menas egentligen med detta konsoliderande ? Kan det uppnås
endast genom att öka bankens rörelsekapital? Jag tror det icke. Jag
har icke hört någon bank falla, derföre att den egt för litet rörelsekapital,
men väl derföre att den användt de medel den disponerat på ett oändamålsenligt
och äfventyrligt sätt. För min del tror jag, att det finnes
tvänne sätt att konsolidera banken: det ena skulle man måhända kunna
kalla det extensiva, det andra det intensiva. Med det extensiva menar jag
då, att man skulle öka bankens rörelsekapital; det intensiva skulle vara
att förbättra bankens lånerörelse. Riksbanken har visserligen tagit ett

576

Den 22 Mars.

steg i den sednare riktningen, då den upphörde att lemna lån på iandtoch
stadsfastigheter; men mycket återstår ännu i den vägen att göra,
innan man kan erkänna att den intensiva konsolideringen blifvit fullbordad.
Och för min del anser jag det vådligt att gorå en extensiv
konsolidering, förr än allt med afseende å den intensiva är åvägabragt.

Men, säger man, det finnes andra behof än statens och bankens, nemligen
de låuebehöfvandes. De lånebehöfvande, rnine Herrar, utgöra icke
något konstant tal; detta tal växer som en lavin, i samma mån som
lättheten att erhålla lån växer, och skulle man med allmänna bevillningen
tillfredsställa alla lånebehöfvande här i landet, så är jag rädd för, att vi
till slut skulle komma till den punkt, att vi dignade under bördan af
ökade skatter.

Det torde vara skäl att närmare undersöka resultatet af den rörelse
Riksbanken bedrifver, för att bilda sig ett omdöme om lämpligheten eller
fördelen af att än ytterligare öka grundfonden. Såsom jag tagit mig
friheten nämna, utgör den grundfond banken disponerar 28,139,053 R:dr
64 öre. Utan tvifvel skulle man kunna uppgöra eu annan beräkning,
som visade att nämnda fond i sjelfva verket kan uppskattas vida högre,
kanske till närmare 30,000,000 R:dr, men jag väll hålla mig till den förra
siffran. Jag finner då, att 1869 års bankovinst belöper sig till 1,642,930
Po dr, och att således denna vinst utgör omkring 5,8 procent af grundkapitalet.
Jag hemställer huruvida denna rörelse kan anses så lönande,
att det vore lämpligt eller för landet fördelaktigt att genom allmän bevillning
tillskjuta penningar till en dylik rörelses ytterligare utvidgning.

Med den uppfattning jag har om frågan, så väl med afseende å
statsverkets behof som å Riksbankens ställning, skulle jag gerna vilja
förena mig med dem, som anse att hela bankovinsten skulle till statsverket
öfverlemnas, men då jag icke kan hoppas att ett sådant förslag
skulle vinna framgång, får jag för närvarande yrka bifall till Banko-Utskottets
hemställan, att 1,500,000 R:dr utaf 1869 års baukovinst må till
Riksgälds-kontoret under år 1871 öfverlemnas.

Vice Talmannen Manne riska ntz: Jag måste svara den värde representanten
från Norrbottens län, som sagt att jag skulle hafva begått
det förunderliga felet att kalla depositioner i Riksbanken för bankens tillgångar.
Jag har verkligen icke gjort detta som han anmärkt, utan jag
har blott sagt, att det finnes uti depositionsafdeluingen eller depositionskontoret
i banken eu reserverad kassatillgång utaf ett par millioner,
liksom uti diskontkontoret tre millioner R:dr inneliggande medel, hvilka
fem millioner R:dr tillsammans med bankens reservfond utgöra en kassabehållning
i sedlar eller eu sedelreserv af 17 å 18 millioner R:dr. Detta
är mitt påstående, grundadt på sednaste rapporter om bankens ställning.
Om jag då jemför den verkligen utelöpande sedelstockens förhållande till
den metalliska kassan, så finner jag att för närvarande icke finnas mera
än omkring 5 å 6 millioner Rall'' sedlar ute i rörelsen, som icke motsvaras af
metallisk valuta, och detta anser jag tillkännagifva, att ställningen, med
hänseende till de faktorer, som hufvudsakligen äro bestämmande för bankens
realisationsförmåga, vid detta tillfälle är ganska fördelaktig och icke

bör

Den 22 Mars.

577

bör föranleda till indragning af mera sedlar. — Här har blifvit af en talare
antydt, att man den ena dagen säger att banken är stark, den andra
dagen att den är i fara att icke kunna uppfylla sina förbindelser, och att
på grund deraf ändring bör ske i 72 § Regeringsformen. Detta är verkligen
min öfvertygelse, ty det finnes åtskilliga bestämmelser såväl i bankoreglementet
som i andra författningar eller stadganden angående Riksbanken
och dess rörelse, hvilka verkligen, antingen med afseende å sitt nu
egande innehåll eller den lätthet som finnes för den ena statsmakten, att
hvad stund som helst ändra dem, innefatta eu sådan våda, att det kan
hända att, fastän banken den ena dagen kan visa att dess ställning är
god och fullt säker, så kan efter eu kort tid något inträffa eller banken skötas
på ett sådant sätt, som gör att banken icke kan uppfylla sin förnämsta
förpligtelse att upprätthålla myntvärdet.

Då således, efter min åsigt, något behof af att förstärka förhållandet
emellan den metalliska kassan och sedelstocken ej förefinnes, så skulle det enda
skälet till att reservera åt banken en del af vinsten vara, att penningar
behöfdes för att öka en eller annan gren af lånerörelsen, och derom skulle
jag gerna vilja vara med, såvida man både någon utsigt att kunna drifva igenom
den saken på ett förståndigt sätt. Men hvar och en som har tagit
kännedom om förhållandet med dispositionerna af bankens medel under
de sednaste åren, måste hafva funnit, att man, långt ifrån att öka Riksbankens
utlåningsverksamhet, tvärtom, med ett enda undantag, eller för handelsoch
näringsdiskonten, dit mera medel blifvit samlade än som der kunnat
användas, år efter år har dragit in på nästan alla de särskilda lånerörelserna
inom banken, t. ex. på den allmänna diskonten, på manufakturdiskonten,
på Jernkontorets kreditiv, på fastighetslånefonden m. m. Hade
man gjort dessa indragningar för att få begagna medlen på annat sätt än
förut, och således icke låtit dem ligga obegagnade, sedan de blifvit indragna,
utan användt dem till att förse landets rörelse med medel för nya behofs
fyllande, så hade det icke kunnat sägas att man derigenom gått oriktigt
till väga; men man har icke gjort sä, utan har dragit medlen helt och
hållet ur rörelsen och låtit dem ligga alldeles oanvända, hvilket tydligen
visas derutaf, att bankens reservfond år efter år har stigit; och detta
kan ej vara rätt. Vill man nu öka lånetillgångarne och tror sig kunna
åstadkomma att så sker, så, jag upprepar det, har man tillgång dertill,
uti de medel som inflyta från filialbankerna, från hypoteksbanken samt
manufakturdiskonten och jernkontor^,, utan att det behöfver ske genom
att dertill använda bankens vinst. Men vill man verkställa utvidgningen
af hankens verksamhet genom att inrätta filialkontor af Riksbanken i
landsorten, så, vill jag vara den första att vara med om någonting sådant
och att dertill anordna större eller mindre delar af bankens årliga vinster.
Men en fullständig reorganisationsplan af vårt bankväsende måste först
vara uppgjord, ty att derförinnan draga in medel eller reservera sådana,
utan att veta hvar man skall använda dem till, det kan ej vara riktigt
och är en mycket dålig hushållning med bankens tillgångar. Har man
för afsigt att draga in de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, så måste
man dock inse, att följden deraf blir, att större delen af de nuvarande
bankerna komma att upphöra med sin verksamhet, samt att orternas behof
jRiksd. Prof. lölO. 2 Afd. 2 Band. 37

578

Den 22 Mars.

af förlagsmedel då ovilkorligen fordrar att genast på något annat sätt
tillgodoses, och derföre bör en sådan indragning ej tänkas på, förrän man
klart vet hvad man vill sätta i stället och är färdig att vidtaga förberedande
åtgärder i den syftningen att få den nya bankorganisationen i
rätter tid införd. Och vill man detta, bör man sannerligen börja på dessa
åtgärder så fort som möjligt, ju förr dess heldre, ty en bankrörelse af
så vidt omfattande beskaffenhet som den de enskilda bankerna hos oss
nu utöfva suppleras icke på ett enda år.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, fortsätter jag mitt förra
yrkande.

Herr Sääf: Herr Talman, mine Herrar! Då Banko-Utskottet vid
öfverläggningen om dispositionen af bankovinsten efter min uppfattning
icke tillräckligt beaktat den grundsats, som förra Riksdagens Banko-Utskott
ansåg böra följas, och som äfven af denna Kammare då godkändes,
nemligen att banken alltid bör få behålla en del af sin årliga vinst, så
har jag reserverat mig mot det fattade beslutet och vill nu endast anhålla
att i korthet få anföra några skäl derför. Man har hittills under
diskussionen sökt vederlägga dels hvad några motionärer angifvit såsom
deras åsigt om huru bankovinsten nyttigast bör användas, dels åtskilligt
af hvad man ansett sig kunna efter behag utdraga såsom konseqvenser af
de yrkanden angående bankovinstens reserverande, som i några motioner
blifvit framställda, och derigenom utsträckt diskussionen vida utöfver dess
egentliga föremål. Jag inskränker mig till att hålla mig vid den åsigt
jag redan vid en föregående riksdag uttalat i samma fråga. Den grundar
sig på föreställningen om nyttan utaf att någon del af den årliga vinsten
reserveras åt banken, på det att man derutaf må kunna bilda en verklig
reservfond utöfver de 25 millioner R:dr, hvilka nu skola utgöra grundfonden.
Denna reservfond skulle, om den användes till uppköpande af
sådana värdepapper eller obligationer, som kunna med lätthet försäljas i
utlandet, på ett mycket billigare och tryggare sätt förhjelpa banken att
uppfylla dess egentliga och vigtigaste åliggande, myntvärdets upprätthållande,
eller att alltid hålla metallisk kassa för att jemnt kunna inlösa sina
sedlar med silfver. För att kunnaj fullgöra detta vigtiga ändamål, måste
banken, som bekant är, gå till väga på olika sätt, dels införskrifva silfver,
dels drifva eu omfattande utländsk vexelrörelse; men den kan också genom
uppköp af obligationer af nyssnämnda egenskap anskaffa en valuta, som
är lika god som silfver för att i behofvets stund användas. Silfveruppköpen
och vexelrörelsen sammanfalla dock till sina verkningar med hvarandra,
med hänsyn till de oafbrutna anspråken på banken, att denne
skall med silfver inlösa sina sedlar. Ty äfven silfverimporten skall betäckas
med vexlar, och dessa måste köpas med bankens sedlar; på samma
gång banken således köper vexlar, vare sig för att dermed liqvidera införskrifvet
silfver eller för att tillhandahållas dem som eljest, i brist derpå,
måste uttaga silfver, på samma gång framkallar den också förnyade anspråk
på den metalliska kassan genom de för vexelköpen utsläppta sedlarne.
Dessa anspråk på den metalliska kassan taga derföre aldrig slut,
utan mellan dem och försöken att bemöta dem fortgår en oupphörlig
täflan; dessa anspråk motverkas derföre under svåra tider, då utländska

Ilen 22 Mars.

579

skulder oupphörligen måste liqvideras bäst genom försäljning af vexlar afgifna
på utländska behållningar för dit öfversända och försålda reservfonden
förut tillhörige obligationer. Banken indrager sålunda på ett naturligt
sätt sina sedlar och undviker den vanliga vexelrörelsen (omfattande
äfven vexeluppköp), hvarigenom, som erfarenheten visat, under år 1868
banken då ådrogs en förlust af 38,000 R:dr i stället för att under föregående
år hafva gifvit en vinst af 207,000 R:dr, hvaraf synes att denna
rörelse kan understundom vara ganska förlustbringande.

En föregående talare har redan anfördt tvänne sätt, hvarpå man
skulle kunna använda bankovinsteii till bankens förstärkande: till inköp af
silfver eller konsols. Detta sednare ingår också i min afsigt. Att köpa
silfver är ganska dyrbart, dessutom kostar silfret, der det ligger, ränta,
men obligationerna, de må vara in- eller utländska, gifva deremot ränta.
Således då något synnerligt behof af silfver icke är för handen, då ligger
silfverförrådet, representeradt af de för reservfonden inköpta obligationerna,
orördt och lemnar banken en ständig afkastning, på samma gång
detta innehafvande af goda obligationer betryggar bankens invexling utaf
sedlar; då derigenom uti kritiska tider tillgångar kunna i utlandet beredas,
på hvilka banken kan afgifva vexlar, utan att derföre behöfva såsom under
de sednare åren betala ofantliga provisioner och derjemte vara underkastad
de många chanser, som den utländska vexelrörelsen medför under
ogynnsamma konjunkturer. På ett sådant sätt skulle, anser jag-, genom
att årligen bespara något af bankens vinst densamma för banken kunna
fördelaktigt användas. Emot de skäl jag här anfört gäller således ej den
bevisning man här försökt, då man talat om, att en utvidgning af lånerörelsen
som icke jag afser, ej är betryggande för banken, utan har jag
uti den reservfond jag antydt velat bereda både större trygghet för förluster
och större lätthet att bemöta de anspråk man alltid har på den
metalliska kassan. Banken har visserligen år från år innestående besparingar
af sin vinst; men den är aldrig säker på att få behålla dem, ty
Riksdagen ligger alltjemt efter och vill taga dem i anspråk för Statens
behof, och de tio millioner R:dr banken nu har uti obligationer äro endast
till aldra minsta delen användbara för det ändamål hvartill jag
hänvisat. På nu anförda skäl har jag förenat mig med Herr Agardh uti
den reservation, som innefattar den önskan att Riksdagen, genom att år
efter år fatta beslut i en och samma riktning, måtte komma till den fasta
åsigten, att en viss del eller 25 procent utaf vinsten alltid, tills vidare
måste åt banken reserveras.

Många af de talare, som här yttrat sig, hafva såsom skäl för att
Staten skulle få 1,500,000 R:dr af bankens vinst anfört Statens behof af
denna summa. Jag kan Såsom ledamot af Banko-Utskottet icke annat
än i andra rummet taga hänsyn till detta behof; bankens ändamål är
för mig det vigtigaste ögonmärke, då jag tänker på huru vinsten bör
användas.

Jag slutar med att yrka bifall till vår reservation, uti hvilken föreslås,
att en fjerdedel af 1869 års vinstmedel må åt banken reserveras,
och har icke utaf allt det som å motsatta sidan här blifvit anfördt kunnat
finna något som vederlagt de skäl jag för min åsigt i frågan tagit mig
friheten framställa.

580

I)en 22 Mars.

Herr J. Rundbäck: En föregående talare har antydt eu hän delse

från nästföregående riksdag, om huru hastigt meningarne kunna
vexla, då det är fråga om Riksbankens soliditet och ställning. Han har
nemligen erinrat om, huru ena dagen samma personer, som icke ansågo
Riksbankens säkerhet vara värd tvänne ruttna lingon, andra dagen åter
försäkrade, att Riksbanken var så säker, att redan en misstanke om dess
orubbliga trygghet var en oförlåtlig förgripelse. Sådana omkastningar i
meningen kunde man val tro skulle vara ytterst sällsynta, åtminstone hos
personer hvilka visserligen icke kunna frånkännas systematiska grundsatser.
Så är dock långt ifrån förhållandet; ty i dag uppföres här samma skådespel,
och jag bär all anledning tro, att i morgon, då fråga blir om beskattning
å enskilda bankers sedelutgifningsrätt, en liknande företeelse kommer
ega rum, emedan samtliga de personer, som i dag önska fråntaga
Riksbanken sä mycket af dess vinst som är möjligt, i morgon åter tvifvelsutan
skola uppträda för att kämpa för att enskilda bankerna för sin
sedelutgifningsrätt skola skatta så litet som möjligt.

För att närmare visa, det Banko-Utskottet och de Herrar som försvara
dess nu föreliggande betänkande om bankovinsten utsatt sig för
en motsägelse, som icke ens den mest glänsande vältalighet kan öfverskyla,
ber jag få med några faktiska exempel bestyrka. Jag anser mig
desto mera skyldig till en dylik förklaring, som i annat fall Kammaren helt
visst borde sätta mera tro till Utskottets försäkran än till min reservation.

Som man af nu föredragna utlåtande finner, har Utskottet på
sidan 2 försäkrat, att det efter tagen kännedom om Riksbankens ställning
kommit till visshet derom, att denna är så god, att bibehållandet
af bankovinsten för bankens egen räkning icke är af behofvet påkallad.
Så talar Utskottet den 4 dennes; men hvad säger Utskottet dagen förut?
Jo, i det så kallade dehargebetänkandet, afgifvet den 3, säger Utskottet
till att börja med på sidan 1: att metalliska kassan under år 1868

varit mycket låg, och att, fastän den i slutet af nyssnämnda år något
stigit, började den redan vid 1869 års ingång falla, hvilket fortfor till i
Augusti, då hela den del af bankens förråd som hänräknas till metallisk kassa
sjunkit till 11''/2 million, d. v. s. till ett så lågt belopp som den på omkring
25 år ej nedgått till. På sid. 2 i samma memorial berättar oss
Utskottet vidare, att den del af metalliska kassan, som ingen gång må
understiga 10 millioner, nedgått till 8''/2 millioner R:dr, och detta under
det behållningen af bankens fordringar på utländska orter, som vid 1869
års början uppgingo till 5,300,000 R:dr, sjunkit till 2V2 millioner Rall*
Vidare förmäler Utskottet, att alla åtgärder för att hindra silfveruttagningen
vore fruktlösa, hvarföre det belopp som Riksbanken endast i silfver,
dels i plants, dels i myntad form, utlevererade uppgick till omkring 3,350,000
R:dr. Huruvida denna silfveruttagning härrörde af spekulation eller var nödig
för att betäcka utländska krediter lemnar jag derhän. Endast det vill
jag här vid lag anmärka, att så snart bankofullmäktige i Augusti måna den
gång utlemnade ett mindre belopp silfver i småmynt, blef det tvärt slut
med silfveruttagningen. Spekulanterna blefvo antingen med ens så att
säga bortblåsta, eller var väl skulden betäckt?

Bättre bestäldt var det icke heller med bankens utländska vexelrörelse.
På denna rörelse hade banken enligt herrar revisorers berättelser
1867 haft en vinst af 207,000 R:dr mot eu förlust 1868 af 38,000 R:dr.

Den 22 Mars.

581

För att motstå påtryckningen måste ädla metaller från utrikes ort införskrifvas,
och hvilka omkostnader detta medförde inhemtas af sednaste revisionsberättelse
öfver Riksbanken. Af de obligationer banken innehade
såldes och utlottades under årets lopp för omkring 2 ''/4 million R:dr. Det
må dock anmärkas, att under samma tid öfvertog Riksbanken obligationer
af 1868 års lån från Riksgälds-kontoret ett något högre belopp, men
endast kort tid kunde banken innehålla största delen deraf.

Utom dessa transaktioner, som måste vidtagas för att mota påtryckningen
å metalliska kassan, vidtogos äfven andra åtgärder för att förminska
trycket, och dessa voro, att räntan böjdes och utlåningen från handelsocb
näringsdiskonten samt kassakreditivrörelsen förminskades''. Ja, det gick
ända derhän, att t. ex. i Göteborgs lånekontor utlemnades allt ifrån April
till fram i Augusti sistlidna året icke ett enda nytt lån från handelsdiskonten.
Hvilken menlig inverkan en dylik stoppning skulle hafva för
alla dem som i denna bankafdelning hafva sina affärer torde icke behöfva
antydas. Oberoende af dessa åtgärder erhöll likväl hanken under sednare
året en massa sedlar tillbaka, hvilka ej behötde invexlas. Den summa,
som till banken på detta sätt inflöt, medelst af betalningar från upphörda
filialbanker, af beslutade indragningar från kreditiven till manufakturdiskonten
och jernkontoret, från allmänna hypoteksbanken för öfvertagna
fastighetslån, för lån mot inteckningar i hus och jord i städerna m. m.,
uppgick till en summa af omkring 2 ''/4 million R:dr. Allt detta, mine Herrar,
skedde under en tid eller hart nära en tid, då Riksgälds-kontoret indrog
ett utländskt lån af 20 millioner R:dr. Hvem kan, hvem vill neka, efter
denna redogörelse som är benhud utur Banko-Utskottets och bankofullmäktiges
egna berättelser, att hankens ställning under förflutna året icke
var bekymmersam? Månne icke det anförda manar till ett varnande gif
akt! Eller tror man kanske att bankens ställning i närmaste framtid skall
undergå en plötslig förändring till något bättre. Väl om så kunde ske,
men alla de som icke kunna taga sken för verklighet tror jag måste hysa
en annan åsigt. Sednaste årets goda skörd vilja många tro skall lemna
bot för sot; men föga torde det öfverskott af 1869 års gröda som till afsalu
kan utbjudas förslå till afhjelpande af befarade olägenheter. Endast
för att till utlandet betacka ränta och annuiteter å lån, upptagna dels af
staten, dels af hypoteksföreningarne och hypoteksbanken, behöfves årligen
minst 10 millioner R:dr. Skulle det visa sig, att vår utrikes handel
1869 lemnar samma resultat som under år 1868, så behöfves 18 millioner
R:dr för att betäcka en Överskjutande import. Kommer emigrationen
under detta år att fortgå som hitintills medtager den icke få millioner.
Allt detta skall betäckas, men om icke öfverskottet af produktionen kan
göra det, hvilket icke gerna är möjligt, så följer, att än starkare påkänningar
komma att ske på bänkens eller landets reela. behållning.

Alla de, hvilka vilja lägga beslag å bankovinsten, tala endast om statens
behof och statens ändamål, hvilket de ställa så högt, att derför
måste alla andra behof och ändamål underordnas. Att betrakta denna
fråga endast från denna synpunkten anser jag dock icke är rätt; ty nog har
en bank också ett ändamål, som icke uteslutande afser att blott förtjena
penningar, på det staten skall få allt större och större inkomster af densamma.
Man har här vidt och bredt talat om nödvändigheten att taga

582

Den 22 Mars.

bankovinsten, på det icke ökad beskattning måtte ifrågakomma. Skälet
synes talande, men om man fördyrar penningen och förminskar kreditet
samt spar på den olja som är nödig för att alla industriens hjul skola gå
lätt; tror man att detta är bättre än att utkräfva en ringa förhöjd skatt
och är icke borttagandet af bankovinsten, hvilken jemväl tillhör nationen,
en beskattning?

Det är dock icke nog med att man vill taga sistlidna årets bankovinst.
Röster hafva höjt sig, för att man äfven borde taga bankens odisponerade
behållning utöfver grundfonden, och jag fruktar det en dylik
tanke en gång uttalad nog skall sättas i verket. Hvad som sedan skall
tagas blir väl sjelfva grundfonden; ty nog uppstår det personer, som skola
söka, visa det staten har mindre ränta på denna grundfond än den får
betala för utländska lån, och följaktligen skall man nog en vacker dag få
höra, att, efter som staten uti Riksbanken eger en behållning, men Riksgälds-kontoret
har skulder, hvilka ej utan nya lån eller ökad beskatttning
kunna omsättas; så tager man bankens tillgångar för att afhjelpa bristen.
Det skulle icke förundra mig, om försök i denna riktning kommer att skei
Emellertid vill jag, så vidt jag förmår, hålla på Riksbankens bästa och
tillvaro, och af denna anledning och på grund af de skäl jag dels nu, dels
i min reservation andragit, anser jag det är nödigt och nyttigt bibehålla
åt Riksbanken en del af dess vinst. Som jag emellertid mera håller på
denna grundsats än på summans storlek, vill jag för egen del förklara mig
nöjd, om Riksdagen endast ville bifalla Herr Professor Agardhs reservation.

I sjelfva hufvudsaken vill jag icke mera yttra, men anhåller få med
några ord bemöta en talare på Stockholmsbänken, hvilken i sitt anförande
hade några yttranden, som jag icke kan med vältalighetens tystnad
förbigå.

Den högt ärade talaren var Herr Friherre Gripenstedt, hvilken behagade
yttra, att det skulle leda till skadliga följder, om man antoge för
princip att bibehålla en del eller hela bankovinsten för bankens räkning.
Ja, talaren gick ända derhän i vältalighet, att han förnekade det i en
sådan åtgärd skulle finnas en princip. Jag vill ingalunda tvista med den
ädle friherren om hvad som i detta fäll skulle vara princip eller icke;
men då han säger, att åtgärden icke kan vara eller blifva en princip,
emedan den aldrig följdriktigt kan tillämpas, hvilket alltså är kännetecknet
på eu sann och god princip; så vill jag endast anmärka, att den ärade
talaren i vår statshushållning infört rätt många principer, hvilka vi nu
bäst hålla på tillämpa och som efter många sförmenande och efter hvad hitintills
vunnen erfarenhet gifver vid handen skola, om de följdriktigt tilllämpas,
för landet medföra de skadligaste följder.

Samme talare har äfven antydt det den tanke, som alltmera söker
arbeta sig fram, att Riksbanken allena skulle få rätt att utgifva sedlar, är
obefogad, emedan Staten aldrig bör befatta sig med någon sorts industri.
Huruvida rättigheten att utgifva sedlar iir en industri eller icke lemnar
jagjkör tillfället derhän; men oanmärkt kan jag deremot icke lemna talarens
påstående, det Staten aldrig skall befatta sig med någon sorts industri
eller andra företag af likartad beskaffenhet, så yttrade sig icke talaren,
då det var fråga om att bygga jernvägar för Statens räkning. Tvärtom
sökte den ärade talaren då, att genom exempel från England visa, det så

Den 22 Mars.

583

val jernvägar som telegrafledningar i regeln borde byggas af Staten, emedan
de vore allmänt nyttiga och beböfliga att hafva tillsammans. Då jag
tror, att bankindustrien är lika nyttig, vinstgifvande och behöflig som jernvägsindustrien,
så synes det mig som borde man icke i samma andedrag
man talar om principer göra sig skyldig till dylika misstag. Att befria
Staten från allt pysslande med industrien låter sig icke heller göra. Åtminstone
måste väl ett land, så länge det håller en armé, förse denna
armé med vapen och materiel, och att Staten sjelf i detta fall uppträder
som industriidkare eller förläggare, har jag aldrig hört någon anse otillbörligt;
men eftersom det nu så är, som Fredrik den store sade, att tre
ting behöfvas för att föra krig: det första penningar, det andra penningar
och det tredje penningar; så synes det mig vara i sin ordning, att nationen,
som skall vara rustad för krig, ensamt eller allena eger rätt och
skyldighet att tillverka och tillhandahålla den krigsmateriel, som i sig
innefattar allt det öfriga, nemligen penningar.

Herr Ivey: Jag ber om ursäkt, att jag, ehuru tiden är långt fram skriden,

ännu en gång tager till ordet, men jag finner mig dertill nödgad
af åtskilliga anmärkningar som blifvit framställda emot mitt förra yttrande.
Eu ärad talare å Stockholmsbänken, Herr Hierta, har påstått, att jag
skulle uppgifvit, att Riksbanken var nära sin undergång förlidet år. Detta är
dock en så fullkomlig missuppfattning af mina ord, att jag nästan vore färdig
tro det vara “eu dröm"; jag sade, att man den 16 Mars, när det var fråga
om 72 § Regeringsformen, ville framställa Riksbanken såsom stående vid
branten af sin undergång om icke denna paragraf borttogs, men att man
dagen derpå glömt bort alla oväderspådomar så snart det blef fråga om
bankovinsten. Vidare förnekade samme talare, att mitt exempel om norska
Riksbanken egde någon vigt och betydelse. För min del gaf jag det icke
någon annan betydelse än just såsom exempel på de uppoffringar, ett
folk kunnat åtaga sig för sitt bankväsende; och jag framhöll i jemförelse
med den uppoffring af icke mindre än 13,200,000 R:dr, som norska folket
gjort för sin bank, att den som för oss här kunde komma i fråga vore eu
ganska obetydlig, om ens någon uppoffring alls.

Eu annan ärad talare från Skåne har sökt definiera begreppet af Riksbankens
konsolidering, men jag får säga att jag icke kunde fatta hans
deduktionsmetod i detta fall. För mig är det åtminstone fullkomligt tydligt,
att ju flera privatbanker som stödja sin sedelmassa å Riksbankens
sedlar, hvilken åter grundar sin å silfvervalutan, desto mera måste Riksbankens
metalliska kassa komma att hårdt ansättas mer än som eljest beliöfde
befaras. Skulle man undan för undan resonnera: ,vtål du detta, så
tål du det här också, “ måste icke då den oförstärkta Riksbankens förmåga
att bära eu gång brista? Det är just för att förekomma något
dylikt man vill påyrka Riksbankens konsolidering.

Friherre Gripenstedt har antydt, att jag skulle begagnat oriktiga
uppgifter; när jag skildrade den hastiga omvexling af ljus och skugga,
som egde rum mellan den 16 och 17 Mars i fjor. Han ville icke vidkännas
att så hade passerat, och det torde derföre tillåtas mig att med
Andra Kammarens protokoll i min hand göra några citater för herrarne.
En talare yttrade den 16 Mars 1869 i fråga om 72 § Regeringsformen,

584

Den 22 Mars.

att "så länge banksedeln inlöses af banken, emottages han gerna af hvar
och en till sitt fulla värde. Grundlagens stadgande om tvångskurs är
då obehöflig! och overksamt, ty ingen behöfver tvingas. Det är då som
ett laddadt sprängskott i grundvalen till mitt hus. Det är ej heller farligt
så länge, det är overksamt. Men olyckor inträffa, så att banken ej
kan inlösa sina sedlar till fulla värdet. Då blir lagen verksam och tvingar
hvarje fordringsegare att i liqvid emottaga sedlarne till deras fulla värde,
och på samma gång han blir verksam blir han äfven skadlig, ty han förstör
då i eu hast oerhörda kapital."

En annan talare — densamme till hvilken jag förut haft äran vända
mig •— yttrade samma dag i fråga om samma 72 § så här: "Det finnes
säger man, inga olägenheter som hafva sin grund i de närvarande förhållandena,
det förslag, som är bane, måste hvila på ött ingalunda berättigadt
misstroende till bankens förmåga att inlösa sina sedlar med
mynt. Nej, mine Herrar! förslaget behöfver alldeles icke hvila på något
sådant misstroende; denna förändring är nödvändig, antingen man hyser
misstroende till banken eller icke. Hyser man icke misstroende — hvilket
ej heller jag gör under vanliga förhållanden — så måtte detta stadgande
vara åtminstone öfverflödigt. Om banken vid alla tillfällen komme att inlösa
sina sedlar med klingande mynt, hvartill behöfves då detta stadgande,
soxn just, i den händelse sådant icke skedde, skulle utöfva sitt egentliga
inflytande? Deremot, om man hyser misstroende till banken; om man antager
såsom en möjlighet, att banken kan komma i en sådan ställning,
att den icke vidare skulle kunna infria sina förbindelser på sätt den utlofvat,
i hvilket fall de omstörtningar i eganderättsförhållandena måste
inträffa, hvilka jag icke behöfver här upprepa, då blefve ju, såsom ofta
blifvit sagdt, följden af detta stadgandes bibehållande, att man derigenom
legaliserade ett svek i den aldra största skala — och dertill vill åtminstone
jag för min del ej att vår förnämsta grundlag skall låna sitt biträde.
" Samme talare yttrade sig dagen derpå eller den 17 Mars 1869,
när det var fråga om bankovinstens användande, på följande sätt: "Men,
mine Herrar, det är nödvändigt att skilja emellan tvänne väsendtligt olika
saker, då man talar om Riksbankens säkerhet. Om dermed blott menas
bankens förmåga att kunna slutligen göra rätt för sig och betala alla sina
skulder, så är det klart att ökade fordringar äfven måste öka säkerheten.
Men finnes någon här, eller någon i verlden, som kan sätta i fråga denna
slags säkerhet hos banken, eller att den med ett så stort öfverskott som
omkring 30 millioner skulle kunna slutligen betala sina närvarande förbindelser?" Ännu

mera kontrasterande uttryck skulle kunna anföras, men protokollerna
äro tillgänliga för en hvar. Jag tror mig dessutom med det citerade
hafva tillräckligt ådagalagt, att en ganska olika färgläggning af åsigter egde''
rum den ena dagen emot den andra, och det var ju detta jag skulle verificera.

Samme talare invände vidare — om jag icke missförstod honom —
att häromdagen ville man ej, att Staten skulle vara industri-idkare, dådet
var fråga om jernvägarne, men nu vill man det, då det är fråga om
banken. . Jag bekänner, att för mig ställer sig denna fråga något till
förmån för banken emot för jernvägarne, då den förra erfordrar allenast,
ett enda, de sednare en mångfald af praktiska yrken, men jag vill icke

Den 22 Mars.

585

begagna mig af den fördel, som jag derigenom skulle kunna hafva. Jag
nöjer mig med att vända om satsen och säga: månne det icke är lika
inkonseqvent al den ärade talaren att yrka, det Staten skall vara industriidkare
i fråga om jernvägarne, och bestrida det i fråga om Riksbanken?
Jag vågar tro, att dessa inkonseqvenser kunna fullkomligt qvitta emot
hvarandra, och jag skulle nästan vilja påstå, att inkonseqvensen är mera
skenbar å vår sida än å hans.

Vidare påpekar samme ärade talare, huruledes de Herrar motionärer,
som hafva afgifvit förslag om bankovinstens användande för Riksbankens
egna ändamål, skulle uteslutande hafva till syfte att i och för
låntagareintresset utvidga allmänna diskonten, och han anför exempelvis
några motioner, hvilka — jag erkänner det — gå i denna riktning; men
han fann icke lämpligt att omnämna några andra motioner, bland hvilka
en, af Herr Ola Månsson, föreslår “att bankovinsten må hädanefter, intilldess
annorlunda bestämmes, uteslutande i och för bankens egna ändamål användas
på det sätt, som säkrast öfverensstämmer med hufvudgrunderna
för dess verksamhet och det allmännas väl.“

Vidare anförde han såsom argument den stora våda, som skulle
uppstå, om vi finge en öfvermäktig Riksbank, så att Staten skulle vara
egare eller åtminstone disponent öfver snart sagdt hela rörelsemaskineriet
i Sverige — jag tror hans ord voro sagda i den riktningen. Ja, äfven
jag tror att det verkligen skulle vara vådligt, om Riksdagen genom Riksbanken
blefve allsmäktig herrskare öfver penningerörelsen i Sverige; men
å andra sidan frågar jag: månne det icke skulle medföra en ännu större
våda, om ett starkt och väl styrdt privatbanksintresse med sina utgreningar
öfver hela landet skulle ernå en sådan allsvåldighet?

Men detta är en sak för sig. Jag åtminstone har aldrig påstått, att
Representationen ensam bör hafva hela penningerörelsen i sin hand, utan
den påsigt, som jag förfäktat, den att Riksbanken skall få en större del
af sin vinst till sin disposition, ansluter sig till det franska banksystemet.
Och hvad är då detta system? Jo, eu sammansättning ai
Statens väl och af det enskilda vinstbegäret, hvilka ömsesidigt tygla
hvarandra. Det är en jemn afvägning emellan dessa båda intressen, som
erbjuder de starkaste garantierna för en lugn och säker utveckling af en
stats finansiela förhållanden; och att så är, har den franska banken
sjelf bevisat, när den alltid, under de politiska jordbäfningar Frankrike
genomgått, har varit kärnan och medelpunkten för Frankrikes industriela
lif. Utan denna sin bank skulle Frankrike icke stått på den ståndpunkt
det nu gör, icke fortfarande vara rikt, starkt och mäktigt. Men på hvad
ståndpunkt stå vi, mine Herrar, efter nära 60 års fred? Och ändock!
om vi slå in med allvar och kraft på samma bog som Frankrike i fråga
om sättet att ordna och styra vår Riksbank, månne icke Sveriges framtid
rätt snart skall komma att gestalta sig annorlunda, och månne icke
alla våra tynande näringar skulle resa sig igen med föryngrad lifskraft;
skulle icke detta vara ett ändamål, väl värdt att kämpa för, trots allt
hvad stundens högvise hafva att anmärka deremot?

Herr Agardh: Med anledning af ett yttrande af Friherre Gripen stedt

anser jag mig, såsom ledamot af Banko-Utskottet, skyldig säga nå -

586

Den 22 Mars.

gra ord, på det att icke en onödig skugga måtte falla på Riksbankens
förvaltning. Han frågade, om det visat sig att Riksbanken lemnat några
synnerligen vackra resultat, motsvarande dess tillgångar, dem han beräknade
till 60 millioner R:dr, nemligen grundfond och vinst omkring
30 millioner samt rättigheten att derutöfver utgifva sedlar för 30 millioner
— så tror jag hans ord folio sig. Men det är icke utöfver sin grundfond
och sina vinstmedel som banken eger utgifva sedlar för 30 millioner,
utan det är utöfver sin metalliska kassa, som numera vanligen är emellan
10 å 15 millioner R:dr, och det är således icke på 60 millioner, utan
på 40 å 45 millioner som vinsten skall beräknas. Men detta var utan
tvifvel blott en förhastad uppgift. Det var icke heller denna uppgift jag
egentligen ville bemöta, utan det var den allmännare åsigten, som man
ofta får hör;a framställas, att Riksbankens rörelse lemnar ett så dåligt
resultat. Jag vill då anmärka, att detta resultat icke får bedömas ensamt
efter storleken af bankovinsten; det torde vara i viss mån med Riksbanken
som med stambanorna, hvilka sednare i bästa fall icke torde enligt räkenskaperna
lemna mer än tre procent behållning; men ändock bygga vijernvägar,
derföre att den enskilde svenske mannen kan hafva en så stor fördel
af dem, att de 3 procent, som staten gifver mer i ränta, sannolikt mer än väl
motsvaras af de fördelar jernvägarne bereda de enskilde. På samma sätt
tror jag det är med Riksbanken. Den vinst, som den gifver, och som kallas
för bankovinst, är måhända obetydlig mot den nytta den medför i
öfrigt. Funnes icke Riksbanken, så linge de enskilde på många olika
sätt släppa till för ändamål, som banken nu besörjer. Det är denna
stora fördel, som bör tagas i betraktande, och den mätes icke med den
vinst man har beräknad å papperet. Vi böra då icke vara orättvisa
mot bankens förvaltning, som möjligen kunde anses mindre tillfredsställande,
om Riksbanken endast vore en vanlig lånebank; men då den i sin
första egenskap, såsom depositionsbank och upprätthållare af myntvärdet,
bereder hela landet fördelar, som icke torde kunna i penningar uppskattas,
så torde resultatet af dess rörelse icke ensamt af bankovinsten
kunna mätas.

Herr Dufva: Jag ber få säga, att denna diskussion synes mig hafva
ingått i en mängd detaljer, som föga hafva att göra med den, efter mitt
omdöme, temligen enkla sak frågan rörer. Man bör, om jag ej misstager
mig, i denna sak endast göra sig reda för hvad den svenska Riksbanken
är, nemligen en affär som svenska folket sedan tvänne århundraden tillbaka
drifvit. Är det rätt att en del af vinsten afsättes till konsolidering
af en sådan affär? Till svar på denna fråga anser jag mig kunna åberopa
hvad man allmänt betraktar såsom klokt i hvarje enskildt affärsföretag,
der större eller mindre tillgångar skola för ett gemensamt ändamål
förvaltas på möjligast bästa sätt. Jag tror det är en sällan eller
aldrig motsagd regel att i dylika företag afsätta en del af vinsten för
oförutsedda händelser, och jag hänvisar i detta afseende till stadgarne för
aktiebolag och andra större bolag, i hvilka man nästan alltid skall finna
grundsatsen om afsättande för affärens räkning af någon del utaf vinsten
erkänd och tillämpad. Hvarföre skulle det då vara oriktigt att vid förvaltningen
af Riksbanken iakttaga samma förfarande? Gäller väl i detta

Den 22 Mars.

587

fall för bankrörelse något undantag från hvad som eljest erkännes vara
klokt och riktigt? I sådant afseende tillåter jag mig erinra om att Riksbanken
icke är den enda institution, som inom vårt land drifver bankrörelse,
utan att vi äfven hafva enskilda banker, i hvilkas nu gällande
lagstiftning både Representationen och Regeringen deltagit, och jag ber
få åberopa 1864 års banklag, i'' hvilken finnes bestämdt föreskrifvet, att
bolagsreglorna för hvarje enskild bank skola innehålla bestämmelser om
bildandet af en reservfond och om den andel af årliga vinsten, som till
densamma skall öfverföras. Skulle då hvad Representation “och Regering
gemensamt ansett för rätt i fråga om dessa enskilda affärer — och jag
tror mig kunna säga, att man icke från något håll hört stadgandet derom
öfverklagas såsom oriktigt — skulle detta, frågar jag, icke vara riktigt
äfven när det gäller den statens likartade affär, som kallas Riksbanken?
För mig förefaller det klart, att hvad man erkänner såsom riktigt vid
annan större affärsverksamhet, och hvad lagstiftningen stadgat såsom regel
för annan bankrörelse, det bör ock vara riktigt och ega giltighet i fråga
om Riksbanken.

Hvad som blifvit sagdt derom, att man genom bankovinstens användande
för statsverkets behof borde undvika en eljest möjligen behöflig
skatteförhöjning, lärer icke vederlägga riktigheten af den princip jag hyllar.
Förhållandena äro nu ej svårare, än att statens inkomster och utgifter
böra kunna bringas att gå ihop, utan att ingripa på Riksbankens
bästa, och det torde då vara skäl att betrakta hvar sak för sig, och att,
när det är fråga om att bestämma huru Riksbanken ändamålsenligast bör
skötas, till grund för mitt beslut lägga hvad som för Riksbanken är gagneligt
och förmånligt, men icke något annat. Jag anser mig härvid böra
tillägga, att just ur den synpunkt jag ser saken det är fullkomligt rätt
och billigt, att Riksbanken såsom statsinrättning med en god del af sin
vinst bidrager till fyllandet af Statens behof, och jag finner derföre icke
anspråken på att innehålla hela denna vinst eller eu större del deraf
kunna vara befogade under andra förhållanden, än om man på förhand
uppställt och godkänt vissa ändamål och behof för banken sjelf, till hvilkas
uppfyllande det i sådant fall kan vara lämpligt att innehålla större
delen eller hela bankens vinst. Så är nu icke förhållandet, och således
finnes för närvarande efter min mening icke skäl att ifrågasätta, det någon
större del af bankovinsten skulle för banken reserveras. Såsom en lämplig
medelväg anser jag det af Herrar Agardh, Ericsson och Sääf i deras
reservation framställda förslag att innehålla en fjerdedel af vinstmedlen
för bankens egen räkning och anvisa de öfriga tre fjerdedelarne för Statens
allmänna behof, hvilket förslag jag för min del vill understödja.

Medan jag har ordet, skulle jag önska att till besvarande upptaga
några yttranden, som under diskussionen förekommit. Eu talare, hvars
ord otvifvelaktigt hos mången finna genklang, Friherre Gripenstedt, har
sagt, att en sådan åtgärd som reserverande åt Riksbanken af dess vinstmedel
icke skulle vara en konsolidering af banken. Man må nu tänka
sig, att vinsten utbetalas i form af silfvervaluta eller, hvad som torde
komma ''verkliga förhållandet närmare, i form af bankens sedlar å motsvarande
belopp, så lärer det väl i alla händelser vara en konsolidering af
banken, antingen den slipper att minska sin tillgång på metallisk valuta

588

Den 22 Mars.

eller den undgår att öka sin skuld. Eller hvilken enskild skulle ej Unna
sin ställning ^ mera betryggad och följaktligen solidare, om han befriades
från att utgifva ett belopp skuldsedlar, som, en gång utgifna, också måste
inlösas och sålunda ingripa på hans tillgångar. Förstår jag rätt hvad
som menas med konsolidering, så måste Riksbankens säkerhet och soliditet
ofelbart ökas och således bankens konsolidering befordras genom åtgärder,
hvarigenom den undginge att från sig lemna metallisk valuta
eller, hvad som i effekten blir detsamma, skuldsedlar som en gång skola
inlösas.

Den nyss nämnde talaren framhöll såsom ett skäl mot bankovinstens
reserverande åt banken, att så många olika förslag blifvit gjorda om användandet
af denna bankovinst, och framställde nära nog som förkastligt
om man ville använda vinsten till utvidgande af bankens verksamhet. I
enlighet med hvad jag redan förut yttrat, anser jag för min del det ej
vara riktigt att i denna sak inblanda frågan om det sätt hvarpå reserverade
andelar af bankens vinstmedel framdeles må kunna användas. Om
man ock anser Riksbankens ställning för närvarande vara sådan, att den
kan afstå sin vinst åt Staten, bör man ej derföre lemna å sido att betrygga
dess ställning äfven för framtiden. Och anser man, att andra bankinrättningar
höra upplägga reservfonder utan vidare bestämmelse om särskilda
sätt för användande af desamma, hvarföre skall icke ett dylikt förfarande
få anses riktigt äfven för den allmänna bankinrättningen, Riksbanken. En
, utvidgad verksamhet för en bank bör väl dessutom, då den grundas på
ökade tillgångar, icke kunna framställas såsom en skada för densamma.

Det anfördes såsom skäl hvarför man vore angelägen om att få 72
§ Regeringsformen ändrad, att om den förblefve oförändrad, det skulle
kunna hända att man under svåra tider kastade sig på Riksbanken och
sökte angripa dess tillgångar till fyllande af Statens behof. Att nämnda
paragraf i Regeringsformen behöfver ändras, vill jag icke bestrida, men
jag frågar: är det natta sättet att förekomma en sådan olägenhet som den
påpekade för de svåra tiderna, om man redan nu, när tiderna icke äro jemförelsevis
svåra, sträcker begäret efter bankens medel så långt man möjligen
kan? Det vill åtminstone synas mig, som handlade man mera välberäknadt
för det uppgiga syftemålet, om man sökte att, medan tiderna
ännu icke äro så svåra, ej alltför mycket hängifva sig åt begäret efter
bankens medel, utan lemnade något qvar.

Det talades vidare om, att reservanterne framställt olika yrkanden i
afseende på det procenttal af vinstmedlen, som borde åt banken reserveras,
och det förhållande att några yrkat 25 procent, andra 33 ''/3 procent
påstods utvisa, att för deras yrkanden icke någon princip skulle
ligga till grund. Men är väl detta riktigt ? Om meningarne äro olika
rörande den del af vinsten, som bör reserveras, icke rör detta sjelfva principen,
att eu reservering bör ske. Det afses ju blott tillämpingen af principen
icke principen sjelf? Jag ber i detta hänseende få återkomma till
1864 års banklag, som stadgar att de enskilda bankerna skola alltid bilda
en reservfond och till den öfverföra eu andel af sin årliga vinst. Är nu
icke principen om årlig afsättning till reservfond bär tydligt och fullständigt
uttalad, ehuru icke något procenttal finnes angifvet? Och är väl den
i stadgandet uttalade princip mindre riktig, derföre att något visst procent -

[Jen 22 Mars.

589

tal ej der finnes utsatt? Det må erinras att denna banklag är kontrasignerad
af samme Friherre Gripenstedt, som nu påstår att ingen princip
skulle ligga till grund för yrkandet om reserverande af en del af Riksbankens
vinst, derföre att de som framställt yrkandena föreslagit den
ene en andel af samma vinst, den andre en annan.

Det framställdes vidare, att yrkandet på innehållande af Riksbankens
vinstmedel skulle vara oriktigt, och beviset för detta påstående hemtades
från de olägenheter, Indika förmenades uppstå, om man innehölle hela
bankovinsten. Det finnes, som bekant, en slags bevisningsmetod, då man
företager sig att “måla den onde på väggen för att sedan få piska honom
och denna synes Friherre Gripenstedt hafva ansett vara vid detta
tillfälle användbar, då han tillgripit utvägen att tala om reservation af
hela bankovinsten, ehuru frågan gäller endast reservation af en mindre
andel af samma vinst. Men hvaruti bestod väl den piskning, som kunde
åstadkommas? Jo, i förespeglingen att Riksbanken skulle blifva mäktig
nog att ensam blifva förläggare för hela landet, hvaraf åter följden förmenades
blifva, att landet komme att utsugas och blifva skattskyldig! till
Riksbanken och beherrska all kapitaltillgång i landet. För min del är
jag långt ifrån att tro, att detta skulle blifva följden, och hvad beträffar
hotet om att Riksbanken skulle kunna blifva förläggare för hela landet,
är jag öfvertygad att de förlagsbehöfvande inom vårt land kunna komma
i vida sämre belägenhet än den som vore för handen, om de kunde finna
behöfiiga förlagskapital hos landets egen bank.

Den talare, hvars yttranden jag upptagit till besvarande, sade äfven,
att sträfvandena för Riksbankens förkofran skulle innefatta försyndelse
mot två principer, hvilkas riktighet man eljest erkände. Den ena af dessa
principer var den, att Staten icke skulle vara industriidkare. Men hvad
Riksbanken beträffar, är den synden redan gjord, och detta för ett par
sekler tillbaka, och icke syndar man väl nu värre, om man söker ställa
så, att Riksbanken skötes väl och med hänsyn till sitt eget bästa, än
om man följer andra syften. Denna invändning är dessutom af en talare
förut upptagen, och jag vill derföre icke längre uppehålla mig med densamma.

Den andra principen, emot hvilken man påstods synda, skulle vara
den att ej utvidga området för embetsförvaltning, hvilket skulle ske derigenom
att Riksbanken finge större styrka. Sannt är att man yrkar in-/
skränkning af embetsförvaltningarne, men detta yrkande går ut på att
öfverlemna en del förvaltningsbestyr åt folkets sjelfstyrelse, i stället att
låta Statens embetsman sköta sådant som kommunalmyndigheter bättre
kunna handhafva. I tillämpning på Riksbanken krafvel'' den ifrågavarande
principen endast att förvaltningen af en affär sådan som Riksbanken icke
ställes för mycket embetsmannamessig, utan att den, obehindrad af tunga
förmer, må kunna fritt utveckla sin verksamhet till hela landets förkofran
och bästa.

Åtskilligt mera har af den nämnde talaren blifvit yttradt, men som
detta redan af andra blifvit besvaradt, skall jag icke längre upptaga tiden,
utan inskränker mig till att, på de skäl jag anfört hemställa, det Kammaren
måtte godkänna det af Herr Agardh in. fl. reservanter framställda
förslag, att 25 procent af 1869 års vinstmedel måtte för Riksbankens

590

Den 22 Mars.

egna ändamål reserveras, och återstoden anvisas för Statens allmänna behof;
och uttalar jag dervid tillika den önskan att eu sådan|fördelning
allt framgent måtte följas och såsom princip upprätthållas.

Friherre af Sch midt: Jag är uppkallad att för andra gången taga
till ordet med anledning af ett yttrande från en vård- talare å Stockholmsbänken,
hvilken påstod att jag hade velat nedsätta värdet af våra svenska
statspapper genom att säga det de icke vore så säkra. Skulle detta
hafva varit mitt yttrande,.så får jag säga att det var ett stort misstag,
och att jag icke menade så; men jag tror jag sade, att det icke var så
lätt att skaffa silfver för dessa papper, ty när de skola återlemnas, så
sker liqviden genom Riksbankens egna sedlar, hvarigenom banken icke
alls blir rikare på metallisk valuta. För att skaffa sig silfver måste
banken sälja dessa obligationer i utlandet, hvilket vanligen sker med
förlust.

För att bemöta samme talares inkast mot premisserna i den reservation,
som jag förklarade mig hylla, ber jag få lemna några sifferuppgifter.
På förhand må jag nämna, att jag endast vill fästa Herrarnes uppmärksamhet
å de tillfällen, när banken fått göra stora uppoffringar. År
1823 beslöto Rikets Ständer, att all ränteberäkning å statsverkets skuld
till banken skulle upphöra, och 7 år derefter afskrefs denna skuld, som
då uppgick till 27,000,000 R:dr, med undantag af 6,600,000 R:dr, för
hvilka utfärdades obligationer, af hvilka ännu finnes qvar en rest af nära
2.000,000 R:dr. Går jag tillbaka till äldre tider, så beslöto Rikets Ständer
äfven år 1772, att all ränteberäkning å Statsverkets skuld till banken,
hvilken då utgjorde 30,000,000 R:dr, skulle upphöra, och 6 år
derefter beslöts att eftergifva hela denna skuld. Jag frågar om icke detta
varit uppoffringar för statsverket på Riksbankens bekostnad? Vidare ber
jag få fästa uppmärksamheten vid 1857 års penningekris, då Riksbanken
i sin ego hade vexlar å Hamburg för 1,472,000 R:dr, hvilka der vore
protesterade, och inom 9 månader af samma år, eller från den 2 April
till årets slut hade bankens metalliska kassa minskats med 12,000,000
R:dr. Jag frågar då, om icke de, som fästat sin uppmärksamhet å dessa
förhållanden, hafva skäl att önska en konsolidering af Riksbanken i den
riktning jag antydt? På samma gång frågar jag äfven, huruvida det
icke vore högst önskligt, om den princip gjorde sig gällande, att för alla
år, så länge Riksdagen godkänner det, Kongl. Maj:t hade att för Statens
behof påräkna tre fjerdedelar åt bankovinsten, men Riksbanken sjelf deremot
behölle den öfriga fjerdedelen, hvarigenom å ömse sidor vunnes
visshet om hvad man egde och hade att beräkna på förhand. Vid realisationen
år 1830 beslöto Rikets Ständer, att metalliska kassan skulle
ständigt stå till sedelstocken i samma förhållande som 5 till 8, men
vid 1844—1845 årens riksdag förändrades detta beslut derhän, att banken
egde utgifva sedlar till 30,000,000 R:dr utöfver sin metalliska
kassa. När nu den metalliska kassan, såsom under föregående år, sjunkit
under 10,000,000 R:dr, så skulle, om Banken nödsakades utgifva sedlar
till fulla beloppet, 30,000,000 R:dr utöfver samma kassa, banken icke
kunna med silfver inlösa mer än en fjerdedel af sina utelöpande sedlar;

Den 22 Mars.

591

i fall man tänker sig en stark påtryckning, så vore väl att hafva lätt
realisabla utländska statspapper.

A alla dessa skäl yrkar jag fortfarande, att en fjerdedel af bankovinsten
måtte för bankens egen räkning reserveras.

Friherre Gripenstedt: Jag ber om ursäkt, att jag ännu ett par

ögonblick tar Herrarnes uppmärksamhet i anspråk, men jag är dertill uppkallad
af åtskilliga yttranden från föregående talare. Först skall jag då,
ehuru blott i förbigående, fästa mig vid några mindre vigtiga omständigheter.

Med anledning af den värde representantens Irån Lund förmenande,
att jag skulle hafva begått ett misstag, när jag sade, att Riksbanken hade
trettio millioner Riksdaler i sedelutgifningsrätt utöfver behållningen i grundfond
och vinst af tillsammans omkring trettio millioner Riksdaler, ber jag
få fästa uppmärksamheten derpå, att jag ingalunda talat om sättet, huru
denna sedelutgifningsrätt beräknas, hvilket hvar och en vet sker sålunda,
att utöfver den metalliska valutan trettio millioner i sedlar kunna utgifvas,
utan jag har blott sagt, att banken eger rätt att utgifva dessa
trettio millioner Riksdaler i sedlar, hvilket lärer vara alldeles obestridligt,
och då härtill komma de medel, som bestå i grundfonden och öfverskotten,
hvilka jemväl utgöra omkring trettio millioner, så lärer det omöjligen
kunna förnekas, att de fonder, med hvilka Riksbanken eger att bedrifva
sin rörelse, uppgå till den af mig anförda summan af omkring sextio millioner
Riksdaler.

Hvad den värde representanten från Calmar län ur fjorårets protokoll
uppläst, för att visa det någon olikhet i min uppfattning om Riksbankens
ställning skulle hafva egt rum från den 16 till den 17 Mars
sistlidna år, kan möjligen för honom sjelf synas utgöra bevis för detta
påstående, men jag tror, att hvar och eu annan, som med någon uppmärksamhet
hörde på dessa utdrag eller genomläser dessa protokoll, skall
hafva svårt, och jag vågar säga omöjligt att deri finna någon olikhet i
mina åsigter den ena och den andra dagen. I båda yttrandena utgick
jag från den tydligen uttalade åsigten, att Riksbanken i sitt närvarande
skick var fullkomligt solid, och att dess säkerhet icke kunde betvifla,
men jag sade, att då banken uteslutande var beroende af den ena Statsmakten
eller Riksdagen, så lemnade detta icke någon bestämd säkerhet,
för att icke banken, genom de anspråk som vid kritiska tillfällen kunde
ställas på densamma, såsom föregående tiders erfarenhet visar, ganska
lätt kunde komma i den ställning, att dess säkerhet upphörde och hela
landets ekonomiska välfärd äfventyrades. Hvad den värde talaren yttrade
om franska banken, har icke någon tillämplighet på vår Riksbank, ty
man har ofta såsom en brist i organisationen af denna bank anmärkt
just den omständigheten, att icke, jemte Staten, enskilde delegare der
finnas, hvilka då kunde bevaka så väl sina egna som alla andra enskildes
rättsanspråk; och den värde talaren har således, genom att framhålla förträffligheten
af den franska bankinstitutionen — hvilken jag för öfrigt
lemnar i sitt värde — långt ifrån att höja anseendet hos vår svenska
Riksbank, tvärtom gifvit ett ganska skarpt hugg åt denna inrättning;
hvars utveckling i oändlighet emellertid tyckes utgöra hans älsklingsmål.

592

It en 22 Mars.

Men jag kommer nu till de väsendtligaste anmärkningarne, som blifvit
framställda af en medbroder i representantskapet för Stockholm, hvilken
bland annat påstod, att det skulle förefinnas en väsendtlig inkonseqvens
emellan ett stadgande i den privatbankslag, hvarunder mitt namn har den
äran att stå, och som bestämmer, att vid enskilda banker en reservfond
skall finnas och bildas, jemfördt med mitt påstående nu, om att ingen
del af bankovinsten skulle åt Riksbankens reserveras. Jag ber likväl, att
man här ville noga lägga märke till, “att den s. k. grundfond.” hvilken
tillhör privatbankerna, är ett tillskott gjordt af delegarne, hvilket visserligen
å ena sidan upptages såsom en tillgång, men som äfven å andra
sidan precis på öret är upptagen såsom en bankens skuld, och att denna
grundfond således i sjelfva verket blott varit eu begynnelse till rörelsemedel
för banken, men icke vid jemförelse emellan dess aktiva och passiva
utmärker någon behållning, utan att den enda behållning eller öfverskott,
som kan anses tillhöra sjelfva institutionen, består i reservfonden,
hvilken, enligt lag, alltid skall finnas såsom ett nödvändigt tillbehör vid
dessa banker, för att göra affären mera säker. Men det har ingalunda
stadgats, att denna reservfond skulle i oändlighet tillökas och kunna i
tidernas längd uppgå till hvilket belopp som helst.

Tvärtom förhindras detta redan derigenom, att de enskilda bankernas
oktrojtid är inskränkt till endast tio år, och dessutom förekommer i nästan
alla dessa bankers bolagsreglor ett stadgande, som bestämmer, att
när reservfonden uppgår till ett visst belopp — vanligen tio procent af
grundfonden — behöfver ingen vidare ökning af densamma ega rum.
Samma stadgande om bildande af reservfond finnes också i lagen rörande
aktiebolags stiftelse i allmänhet, men på samma sätt är vanligen en maximisumma
äfven der utsatt, utöfver hvilken reservfonden icke behöfver ökas.
Således är det för alla dylika företag en gemensam grundsats, att eu reservfond,
d. v. s. en tillgång utöfver de tillskjutna medlen, som utgöra en
balanserad skuld till delegarne, skall finnas; och, mine Herrar! är icke
denna grundsats tillämpad äfven å Riksbanken? Jag frågar hvad denna
Riksbankens grundfond på tjugufem millioner, hvilken egentligen borde
kallas reservfond, i sjelfva verket representerar? Den är icke detsamma
som grundfonden hos privatbankerna, hvilken representerar en skuld,
till aktieegarne, — ty Riksbanken bär i egentlig mening ingen skuld till
delegarne, enär denna i tidernas lopp blifvit många gånger återbetald och
således tillintetgjord — utan den representerar helt enkelt ett kapital,
som Riksbanken såsom institution sjelf eger. till begreppet motsvarande
det kapital som en privatbank kan sägas ega i sin reservfond — ehuru
jag ganska väl vet, att i begge fallen delegarne, då de besitta sjelfva institutionen,
medelbart och i sista hand måste anses vara egare äfven till
reservfonderna. När nu för Riksbanken bestyret att samla eu reservfond
således är undangjordt — och detta på ett särdeles effektfullt sätt, enär
denna reservfond, som här bär namnet grundfond och som, enligt hvad
hvar och en känner, i början var betydligt mindre, men sedermera efter
hand ökades, nu uppgår till ett belopp af tjugofem millioner Riksdaler —
så tror jag icke, att det kan anses vara inkonseqvent, att man nu, då
statsverket så väl behöfver detta bidrag, motsätter sig grundfondens vidare -

Den 22 Mars.

593

dåre ökande utöfver hvad som måste vara alldeles tillräckligt för dess
ändamål. Ty att i oändlighet öka grundfonden genom att oupphörligt
till densamma lägga större eller mindre del af bankovinsten, skulle, såsom
jag förut har visat, nödvändigt leda till de onaturligaste resultat; och
det inkast man häremot gjort, att här ju icke är fråga om att alltid behålla
hela bankovinsten, förlorar sin betydelse, då tiden är obegränsad
och verkningarne således blott något längre uppskjutas: ty att resultatet
blir detsamma, om eu större summa under en viss tid hopas och tillväxer,
eller blott tredjedelen deraf under en tre gånger så lång tid förökar
sig, torde väl medgifvas äfven af den ärade talaren; hvilken med så
klar och ljus blick plägar uppfatta dylika ämnen.

Med anledning af samme värde talares anmärkning, att om man försyndade
sig mot en grundsats, då Staten uppträder såsom industriidkare,
så vore detta fel redan begånget, då Riksbanken drots för Statens räkning,
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att jag icke påstått något
annat, än att Staten icke i detta fall bör alltjemt ytterligare utvidga sin
rörelse. Jag ber få lägga accent å ordet “utvidgning af sin rörelse", ty
jag vill icke bestrida, att icke Staten under vissa omständigheter äfven
må kunna vara industriidkare; men att den skulle nästan i oändlighet
utvidga sin rörelse, detta måste väl stå illa tillsammans med den grundsats,
som jag så ofta hört här åberopas, och som äfven jag hyllar, att
Staten icke annat än undantagsvis bör befatta sig med industriela yrken.

Samma förhållande gäller äfven om inkastet mot mitt påstående, att
man icke bör, utöfver behofvet och nödvändigheten, öka embetsförvaltningen,
ty det lär väl icke kunna förnekas, att embetsmannaverksamheten,
som till sin motsats har den enskilda verksamheten, icke bör sträckas till
sådana områden, der denna enskilda vex-ksamhet är på sin rätta plats,
samt att embetsmannaförvaltningens utvidgning utöfver sina naturliga
gränser icke blott strider mot en riktig, likaledes ofta omordad grundsats,
utan i sjelfva verket också för Statens allmänna intressen medför
skadliga följder.

Herr Hufva: Jag anhåller om öfverseende dermed, att jag ännu

uppehåller Kammaren några ögonblick, för att besvara en del af hvad
emot mitt förra yttrande blifvit anfördt.

I anledning af den siste ärade talarens yttranden får jag ännu en
gång erinra om stadgandet i 1864 års banklag: att en reservfond skall
bildas och viss andel af årliga vinsten till densamma öfverföras. Detta
betyder, så vidt jag förstår, att en viss del af vinsten skall under bankens
verksamhetstid afsättas till reservfonden, och synes mig således gifva
fullt stöd åt den mening jag förut tillåtit mig framställa. Enligt den
ärade talarens yttrande skulle det vara ett särskildt förhållande med Riksbankens
grundfond i jemförelse med enskilda bankernas grundfonder, nemligen
att dessa sednare vore skulder, men icke så Riksbankens grundfond.
Jag vågar dock påstå, att äfven Riksbankens grundfond är en skuld, nemligen
till hela svenska folket, som under en eller annan form tillskjutit
den och är bankens egare. Att aktieegarne i de enskilda bankerna äro
till antalet färre kan ej förändra förhållandet. Och om än reservfonden
Riksd. Prot. 1870. 2 Afd. 2 Band. 38

594

Den 22 Mars.

kan, om behof uppstår, tagas i anspråk för att fullgöra bankens förbindelser,
utan att derigenom aktieegarnes från början insatta kapital eller
hvad benämnes grundfond minskas, så ändras härigenom icke det förhållande,
att såväl reserv- som grundfond städse äro och blifva skulder till
dem, som ega banken, på samma gång de utgöra en tillgång för sjelfva
banken.

Den ärade talaren synes nu vilja medgifva, att Riksbanken ehuru en
för statens räkning bedrifven industri skulle få fortfarande finnas till, men
deremot skulle det vara den förment att utvidga sin rörelse. Men är
bankens tillvaro berättigad, så lärer denna tillvaro blifva för det allmänna
nyttigare och mera gagnelig i samma mån banken uppfyller sitt ändamål
och uppbär sin ställning såsom allmän Riksbank. Det måtte då vara en
rättighet lika väl som eu skyldighet för Riksbanken, att följa med landets
och folkets utveckling; och såvida denna utveckling går framåt till
något bättre, till större förmögenhet och industriel verksamhet, bör väl
äfven banken följa den utveckling, som folkets tillgångar, ressurser och
verksamhet erhålla. En sådan utvidgning lärer icke kunna sägas vara
något fel, och erkänner man bankens tillvaro och verksamhet berättigad,
så måste man väl äfven följdriktigt erkänna, att den bör såsom en industriel
anstalt verka och tidsenligt utvecklas utan hänsyn till annat än sitt
eget och det allmännas bästa.

Herr O. B. Olsson: Jag ber endast få tillkännagifva, att jag förenar
mig med dem, som yrka bifall till Herr Agardhs reservation.

Herr Petter Petterson: Äfven jag ber endast få anmäla, att
jag instämmer med dem, som yrka bifall till det förslag, som uti Herr
Agardhs reservation finnes uttryckt.

Herr Ola Månsson: Som jag numera finner, att de fleste talare
förordat det förslag, som finnes uttryckt uti Herr Agardhs vid Utlåtandet
fogade reservation, vill jag endast förklara, att jag, med frånträdande af
mitt terra yrkande det 33''A procent af banko vinsten måtte för bankens
egna ändamål reserveras, öfvergår på deras sida, hvilka åtnöja sig med
att för samma ändamål endast 25 procent af den upplupna bankovinsten
måtte användas.

Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan Herr Rundbäck återtagit
sin särskilda mening, qvarstodo endast de yrkanden som afsågo dels bifall
till Utskottets hemställan och dels bifall till Herr Agardhs förslag. På
dessa yrkanden gaf Herr Talmannen propositioner och förklarade sig finna
den sednare meningen besvarad med ja. Kammaren hade alltså stadnat
i det beslut, som innehölls i Herr Agardhs förslag, eller att, med afslag
å Utskottets hemställan, 75 procent af 1869 års vinstmedel skola anvisas
för statens allmänna behof — och således att af vinstsumman 1,642,930
R:dr 94 öre för år 1869 skola anvisas 1,232,198 Rall- 21 öre — och
återstående 25 procent reserveras åt banken, samt att den således an vi -

Den 22 Mars.

595

säde summan skall under år 1871 å tider, som Bankofullmäktige ega att
bestämma, till Riksgälds-kontoret öfverlemnas.

§ B.

Anmäldes till bordläggning Stats-Utskottets Memorial N:o 31, med
förslag till sammanjemkning eller voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen under
Riksstatens särskilda hufvudtitlar.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens beslut vid behandlingen
af Banko-Utskottets här ofvan omförmälda Utlåtande N:o 4.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Johannes Jonsson . .......	från den 28 Mars	under	10
,, Anders Andersson i Greby . . .		28 „		10
Friherre Tamm.............		28 „		14
Herr Thorell..............		30 „		8
„ Per Andersson från Westmanland		30 „		14
„ Staaff ................		1 April		14

§ 6.

På Herr Talmannens förslag beslöt Kammaren, att de ärenden, som
blott en gång blifvit bordlagda, skulle, i ändamål af vidare handläggning,
sättas främst å den föredragningslista, som för nästa sammanträde komme
att upprättas.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/23 e. m.

In fidem.
H. Husberg.