"-•'A *• • *• ' • -rJ ^4-Li *'L« *1 i)Ili *<’' = Ai i!-* '.. 'LmD; *Jr.i 1 -• ■ (Riksdagens protokoll 1896:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

r*''

"-•''A *• • *• '' • -rJ ^4-Li *''L« *1 i)Ili *<’'' = Ai i!-* ''.. ''LmD; *Jr.i 1 -• ■

.r,^7‘• npiiny/ o k u*>*» L''.

1896. Andra Kammaren. N:o 16.

Tisdagen den 10 mars.

;/ ,/ . ;./»[ -T;; .In l

Kl. x/2 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 3 innevarande mars.

• £ifL70:i / ;o: A ''»•>:'' XI,»f V- il i:. L/.iVi.M; !

§ 2. ;

Efter föredragning af herr O. O. Ekltmds m. fl. i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 227, beslöt kammaren hänvisa densamma
till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

; ■;:!? ,.i: Wrr .r:- b . S: " :: . ..v:, •,

§ 3.

\ I s r > ’• ’ ,, i J:.; ; j> • • •

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden n:is 8 och 10;
bevillningsutskottets betänkande n:o 12; samt
lagutskottets utlåtande n:o 32.

§ 4. : i . .ih,,, rW.-M

Ordet begärdes härefter af

Herr Jonsson i Hof, hvilken yttrade: Jag skall taga mig friheten
föreslå, att statsutskottets utlåtanden n:is 8 och 10 måtte på morgondagens
föredragningslista uppföras främst bland de två gånger bordlagda
ärendena; och anhåller jag om proposition på bifall till detta
mitt förslag.

Den af herr Jonsson sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren.

Andra Kammarens Vrot. 1896. N:o 16. 1

N:o 16.

Tisdagen den 10 Mars.

| § 5.

För motions afgifvande hade sig anmält herr S.\ Nordström,
hvilken nu aflemnade en motion med förslag till ändrad j lydelse af
72 och 73 §§ riksdagsordningen.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnummern 228, hegärdes på
bordet och bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. W. Collander
under två dagar från och med morgondagen samt herr R. Härin
under sju dagar likaledes från morgondagen.

§ 7.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 16,
17 och 18 riksdagsordningen; och

n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående införande af proportionelt valsätt vid val till Riksdagens
kamrar; samt

lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af väckta motioner
om lagstiftning angående arbetstiden för arbetare i bageriyrket.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 6 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

•q i!or

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

Onsdagen den 11 mars.

Kl. 11 f. m.

§ i Justerades

protokollet för den 4 dennes.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr Barm anmält, det han icke
begagnat sig af den i gårdagens sammanträde honom beviljade ledighet
från riksdagsgöromålen.

• § 3-

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr
S. Nordströms motion, n:o 228.

§ 4.

Föredrogos och behandlades för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtanden nås 1 och 2; samt

lagutskottets utlåtande n:o 33.

§ 5.

Till behandling förelåg statsutskottets utlåtande n:o 8, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande
anslagen till finansdepartementet.

Punkten 1.

‘ : ‘ r i , | • { •; • ■ . »4-, i j ''[

Bifölls.

Punkten 2.

Beträffande anslag till postverket för år 1897 hade Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att, med godkännande, bland annat, af de enligt

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående
postvaktbetjentes
löneförhållanden.

statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 13 januari 1896 tillstyrkta
ändringar i postverkets stater äfvensom af de enligt samma protokoll
föreslagna bestämmelserna angående ett andra ålderstillägg för vaktbetjente,
för år 1897 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt
till 8,360,000 kronor att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom
postverkets utgiftsstater skulle ökas med 205,000 kronor.

Vidare hade i en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 3,
herr A. Hedin föreslagit reglering af postvaktbetjentes aflöningsförhållanden
enligt i motionen närmare angifna grunder.

I fråga härom hemstälde nu utskottet under förevarande punkt:

a) »att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning om
ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente, må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t må för nästkommande års Riksdag
framlägga förslag till inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar
till ett antal, som, med den inskränkning nödig sparsamhet
bör föranleda, må befinnas lämpligt för beredande åt extra
ordinarie vaktbetjente af en något tidigare befordran till ordinarie
befattning;

b) att herr Hedins ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda».

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herr von Friesen.

Efter föredragning till en början af mom. a) begärdes ordet af

Herr von Frie sen; som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
att med afseende å föredragningssättet hemställa, att punkten i sin
helhet måtte få föredragas, dock att proposition sedermera göres å
hvart moment särskildt.

Till hvad herr von Friesen sålunda anfört lemnade kammaren
sitt bifall.

Ordet lemnades härefter å nyo till > .; i •:

Herr von Friesen, som nu anförde: Herr talman! Anledningen,
hvarför jag reserverat mig mot denna punkt, är, att jag i utskottet
varit af den åsigt, att utskottet bort hemställa om bifall till Kongl.
Maj:ts framställning beträffande ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente.

Som kammaren redan förut måhända vet och äfven funnit af det
föreliggande betänkandet, utgår aflöningen till ordinarie postvaktbetjente
dels med ett fast arfvode af 600 kronor, dels med ett ålders -

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

tillägg å 100 kronor efter fem år och dels slutligen i form af dag- Angående
traktamente. Dagtraktamentet vexlar. Hittills har det minsta varit ppstvakt85
öre och det högsta 2 kronor. Om, såsom jag antager, Riksdagen fXhMnnden
kommer att bifalla Kongl. Maj:ts framställning i det hänseendet, kom- (j’ort8)

mer hädanefter det lägsta dagtraktamentet för postvakthetjente söder
om Dalelfven att blifva 1 krona och för dem norr om Dalelfven 1
krona 15 öre. Om jag då utgår derifrån, att Riksdagen bifaller denna
Kongl. Maj:ts framställning angående dagtraktamentet, och om jag vidare
icke tager med i betraktande beklädnaden, i fråga om hvilken det kan
vara tvifvel underkastadt, om och i hvad mån den kan betraktas såsom
en löneförmån, skulle den lägsta lönen för ordinarie postvaktbetjent
med ett ålderstillägg blifva 965 kronor och den högsta aflöningen
för ordinarie postvaktbetjent med ett ålderstillägg 1,830 kronor.

Detta, då ålderstillägget är, såsom för närvarande, ett enda. Härtill
kommer visserligen för 25 af dem, som i Stockholm hafva den högsta
aflöningen på 1,330 kronor, ett brefbärareförmånsarfvode på 120 kronor.

Men som det endast tillfaller ett fåtal — i Stockholm finnas det 199
ordinarie postvakthetjente —, så anser jag, att, då frågan diskuteras
i dess helhet, man icke kan taga hänsyn till detta. Jag går således
ut derifrån, att den lägsta aflöningen för postvaktbetjent med ålderstillägg
är 965 kronor och den högsta aflöningen för dylik postvaktbetjent
är 1,330 kronor. Ku kan man fråga: hur kommer det till,
att det är så stor olikhet i aflöningen för dessa betjente? Anledningen
är icke den, att den, som har den lägre aflöningen, småningom
och efter hand avancerar till den högre. Detta är endast undantagsvis
förhållandet — i Stockholm och Göteborg. Men regeln är, att den, som
en gång har den lägre aflöningen på 965 kronor, också får behålla
denna lägre aflöning så länge han lefver. Anledningen, hvarför det
nu är så stora olikheter med afseende å Stockholm och Göteborg, är
naturligtvis de dyrare lefnadsförhållandena i dessa rikets två största
städer. Mellan de två aflöningarna, 965 kronor och 1,330 kronor,
vexla visserligen sedermera lönebeloppen allt efter olika ortförhållanden.

Men regeln är, att, med undantag för Stockholm och Göteborg, aflöningen
är 965 kronor.

Nu föreligga här förslag till förbättring af postvaktbetjentes
ställning.

Herr Hedin har i eu motion upptagit ett förslag till lönereglering,
hvilket blifvit af postvakthetjente sjelfva i en petition framburet till
generalpoststyrelsen. Det förslaget går ut på en fullständig förändring
af de hittills varande grunderna för postvaktbetjentes aflöning. Det
afser för det första —• hvilket visserligen icke är någon förändring i
grunderna — att ett större antal extra vaktbetjente skulle förflyttas
på ordinarie stat, så att de ordinarie postvaktbetjentes antal skulle
ökas från 761, som det för närvarande är, till 1,024, som det skulle
blifva efter detta förslag. Det skulle således ökas med 263. Generalpoststyrelsen
har sjelf uttalat, att den anser, att de ordinaries antal
borde ökas med 247. Skilnaden mellan generalpoststyrelsens och

X:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

postvaktbetjentes uppfattning i denna punkt är således icke synnerligen
stor. Men detta förslag afser vidare, att dagtraktamentet skulle
bortfalla, och att i stället en efter olika förhållanden lämpad olikhet
i aflöningarna skulle vinnas genom en fördelning af postvaktbetjente
i fem olika löneklasser, den lägsta med 600 kronors och den högsta
med 1,000 kronors aflöning, och deremellan med 700, 800 och 900
kronors aflöning. Dertill skulle i hvarje löneklass blifva fem ålderstillägg
på 100 kronor, att successivt inträda med treårigafmellanrum.
Detta förslag anser jag för min del vara synnerligen tänkvärdt, och
jag är äfven öfvertygad, att generalpoststyrelsen, till hvilken detta förslag
blifvit i petitionsväg öfverlemnadt, skall egna detsamma ett allvarligt
beaktande. Ett sådant förslag bör ju i hög grad bidraga till
att åstadkomma reda i aflöningsförhållandena. Nu äro dessa mycket
komplicerade till följd af olikheten i dagtraktamentena. Dessa kunna
vexla från 1 till 2 kronor med endast 5 öres skilnad mellan tvenne
successiva grader och kunna således utgå med belopp af 1 kr. 5 öre,
1 kr. 10 öre, 1 kr. 15 öre, 1 kr. 20 öre o. s. v. Detta måste för
generalpoststyrelsen medföra stort bekymmer, då den skall försöka att
för postvaktbetjente rättvist afväga de löneförmåner, som böra dem
tillerkännas. Det är väl sant, att, om det nya förslaget skulle sättas
i verket, det sedermera blefve förenadt med vissa vanskligheter att
indela städerna och öfriga orter uti olika klasser, men det bekymret
vore väl i alla fall mindre än det, som nu förefinnes. Såsom ett
system för aflöningen är det af petitionärerna framlagda förslaget
för mig mera tilltalande än det system, som för närvarande tillämpas.
Jag är dock icke specialist med afseende på postverket och kan således
icke fälla något bestämdt omdöme i denna fråga. Gifvet är, att, om
man också hyllar det af petitionärerna framstälda systemet för aflöning,
dermed icke följer, att man godkänner alla siffror, som deruti
ingå; ty utan tvifvel skulle det blifva svårt att på en gång bringa
till stånd en så dryg tillökning i kostnaderna som detta petitionärernas
förslag, i sin helhet genomfördt, skulle medföra, då ökningen
uppgår till 219,610 kronor 25 öre.

Med afseende å principerna anser jag, som sagdt, förslaget vara
synnerligen beaktansvärdt. Emellertid har jag icke kunnat skymta
någon utsigt att vid denna riksdag få detta förslag fram. Om jag
velat förbättra postvaktbetjentes ställning, har jag således måst
väga mellan de två andra förslag, som föreligga, nemligen å ena sidan
Kongl. Maj:ts förslag och å den andra statsutskottets förslag. Kong!.
Maj:ts förslag afser att förbättra de äldres aflöningsförhållanden genom
ett andra ålderstillägg, som skulle tillfalla postvaktbetjente efter ytterligare
fem års tjenstgöring. Statsutskottets förslag åter afser att förbättra
deras ställning, hvilka ännu icke blifvit ordinarie, deras ställning,
som för närvarande äro extra-ordinarie. Men det finnes också
en annan olikhet. Statsutskottets förslag innebär endast en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, då deremot Kongl. Maj:ts förslag innebär ett bestämdt
anslag och en redan med början af år 1897 inträdande förhöjning

Onsdagen den 11 Mars. 7 N:o l(k

uti aflöningsförmånerna. — Nu kan visserligen en skrifvelse i många Angående
fall vara att sätta värde på. Detta gäller, om genom skrifvelsen an- hdjenteTlönnvisas
någon ny väg för vederbörande myndighet och Kongl. Maj:t att förhållanden.
slå in på. Så är emellertid i detta fall icke förhållandet, utan här (Forts.)
hänvisar skrifvelsen Kongl. Maj:t och generalpoststyrelsen endast till
att fortgå på den väg, på hvilken i alla händelser dessa myndigheter
måste fortgå; ty det är klart, att i sammanhang med postverkets
utveckling flera ordinarie platser måste inrättas, om man icke helt
och hållet skall öfvergifva en grund, som hittills följts vid postvaktbetjentes
antagande. Jag anser således denna skrifvelse vara af jemförelsevis
litet värde.

Utan tvifvel vore det för postvaktbetjente mycket bättre, om
Kongl. Maj:ts förslag nu ginge igenom. Detta förslag skulle medföra
en löneförbättring för cirka 500 postvaktbetjente. Statsutskottets
förslag åter — äfven om detsamma icke ginge ut på endast en skrifvelse—
skulle på sin höjd medföra eu förbättring för 247 af dessa betjente,
och detta bland de yngre. De yngre hafva dock framtiden
för sig, de ha ännu icke fått så stora behof och icke heller så stora
lefnadskoststnader, För mig har det synts vigtigare att bereda någon
förbättring i de äldres lefnadsförmåner.

Nu vet jag, att det fins principiella motståndare mot ålderstillägg.

Jag tror dock för min del, att dessa principiella motståndare mot
ålderstillägg icke tagit tillräckligt i betraktande vare sig behofvet
eller lynnena. Behofvet är ju en särdeles vigtig faktor vid bestämmandet
af aflöningar.

Och det får väl antagas för temligen gifvet, att ju äldre personen
blir, dess större blir behofvet, särskildt derför att familjen och kostnaden
för familjen blir större. Äfven är menniskans lynne af den art,
att hon gerna vill förbättra sin ställning. Jag tror derför, att ett
aflöningssystem, som är bygdt på ålderstillägg, skall medföra större
trefnad och förnöjsamhet inom en tjenstepersonal än ett system, som
icke är bygdt på ålderstillägg. Också har det alltid varit vanligt, att
vid bestämmande af löneförmåner för dylika tjensteman och betjente
ålderstillägg förekommit, och i regeln har det varit två ålderstillägg.

Det är nu dessa två ålderstillägg, som här af Kongl. Maj:t och
generalpoststyrelsen begäras äfven för postvaktbetjente.

Jag bör också nämna något om behöfligheten eljest af detta ålderstillägg.
Det är ju alltid svårt att bestämma löner. Många faktorer
böra dervid tagas i betraktande. Det är ju gifvet, att man icke kan
i det fallet skära alla, så att säga, öfver en kam, utan man måste gorå
jemförelser med personer, som eljest i öfriga förhållanden äro att jemföra
med dem, för hvilka lönerna skola bestämmas. Och jemförelsen
bör gälla såväl lefnadsförhållandena som ansvaret. Om jag då först
ser på lefnadsförhållandena, torde det väl ligga närmast till att jemföra
dessa vaktbetjente med andra vaktmästare. Om jag då håller
mig till Stockholm, anses här åtminstone, att en normal vaktbetjentlön
är 700 kronor med två ålderstillägg på hvardera ett hundra kronor

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt betjentes

löne

förhållanden

(Forts.)

samt dessutom fri bostad. Nu är det att märka, att öfriga vaktmästare
i allmänhet endast äro upptagna strängt under expeditionstiderna,
och att de således hafva en ganska stor del af dagen ledig
till extra förtjenst, hvilket gör, att deras inkomster kunna blifva mycket
större än hvad den lön, de hafva i det verk, der de tjenstgöra, gifver
dem. Postvaktbetjente åter äro fullt upptagna af sitt arbete i tjensten
och kunna således icke få några extra förtjenster. Hvad åter
ansvaret beträffar, så är detta för postvaktbetjente utan tvifvel större
än för vaktmästare i allmänhet. Det är ett mycket ansvarsfullt kall
i postverkets tjenst, som postvaktbetjente hafva. Då man tager i betraktande
detta, tror jag, att man måste erkänna, att den löneförhöjning,
som här af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen, är förenad med
billighet och rättvisa.

Det vigtigaste för mig vid afgörandet af denna fråga har emellertid
varit, att generalpoststyrelsen sjelf, hvilken är den närmaste arbetsgifvaren
åt dessa postvaktbetjente, ansett, att löneförmånerna bort ökas
så som af generalpoststyrelsen blifvit föreslaget. Distansen mellan
generalpoststyrelsen och postvaktbetjente är utan tvifvel så stor, att
endast om så med nödvändighet fordrats generalpoststyrelsen framkommit
med detta förslag till löneförhöjning. Det har gjort, att jag,
som sagdt, för min del ansett, att Kongl. Maj:ts förslag bort af Riksdagen
bifallas. Jag ber att fortfarande få ställa mig på den ståndpunkten
och framställer här ett yrkande, herr talman, att mom. a)
måtte erhålla följande lydelse: a) att de enligt statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 13 januari 1896 föreslagna bestämmelserna
angående ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente måtte af Riksdagen
godkännas.

Härut instämde herrar Barm, Fredholm från Stockholm, Berg,
Palme, Bergström, Gustaf Ericsson från Stockholm, Fjällbäck, Wallis,
Odhner, Elis Nilson, Alsterlund, Persson från Arboga, Swartling, Eklund
från Norrköping, Zetterstrand, Zotterman, Aulin, Falk, Poignant,
Eklundh från Lund, Skytte, Bruzelius, Littiehöök, Ahrcnberg, Liljeholm,
Wijkunder, Forsell, Andersson i Lysvik, Hammarström, Halm, Vahlin,
Arhusiander, Nyström, Wikström, Nordin i Hammerdal, Kardell och
Bromée.

Herr Andersson från Malmö yttrade: Då jag står på samma

ståndpunkt i denna fråga som den föregående talaren, kunde jag i
likhet med flera af kammarens ledamöter instämt med honom, men
då jag nu blifvit uppropad, skall jag be att få säga några få ord.
En del motiv för min ståndpunkt har herr von Friesen redan anfört,
hvarför jag icke skall upptaga kammarens tid med att åter upprepa
dem. I likhet med herr von Friesen anser jag, att det sätt, som af
Kongl. Maj:t föreslagits för höjande af postvaktbetjentes ekonomiska
ställning, är betydligt att föredraga framför det af utskottet föreslagna.
I allmänhet äro de extra postvaktbetjente yngre personer samt ogifta,

Onsdagen den 11 Mars. 9 N:o 16.

hvarför de kunna existera på mindre inkomst än de ordinarie, hvilka Angående
i regeln äro gifta och ofta hafva en ganska talrik familj att försörja bl°e^k^ne_
samt således äro i större behof af löneförhöjning än de förstnämnde. fZbållanden.
Detta har varit hufvudsakligaste skälet, hvarför jag stält mig på (Forta)
Kong!. Maj:ts förslag. Jag skall nu, som sagdt, icke åter upprepa
flera motiv för min ståndpunkt, utan endast be att få uttala en förvåning
öfver något, som står i statsutskottets betänkande och som är
ett återgifvande af ett meddelande, som generalpoststyrelsen lemnat.

Här står nemligen på sid. 24, tredje raden uppifrån: »Enligt hvad

generalpoststyrelsen meddelat, hafva de personer, som under senaste
tiden antagits till ordinarie vaktbetjente, derförinnan tj en st gjort i
postverket omkring 7,6 år samt uppnått en ålder af i medeltal 33, i
år». När man ser dessa siffror, får jag säga, att man blir litet förvånad,
att ifrågavarande personer äro, då de blifva antagne till extra
postvaktbetjente, så pass gamla som ungefär 26 år. Jag tror, att
detta är en misshushållning. Om man inom postverket liksom inom
åtskilliga andra verk beslöte sig för att endast antaga yngre personer,
kunde ju dessa personer längre tjenstgöra som postvaktbetjente, och
följaktligen blefve det en besparing för postverket. Om man inom
generalpoststyrelsen beslöte, att icke till extra postvaktbetjent antaga
någon som hade högre ålder än t. ex. 21 år, skulle man dermed
vinna ganska mycket. Det är blott en erinran, jag härmed velat göra;
ty det har förefallit mig ganska besynnerligt, att man till en syssla
som denna, der man hufvudsakligast bör använda yngre personer,
antager så pass gammalt folk. För öfrigt skall jag hufvudsakligast
på grund af de skäl, herr von Friesen anfört, be att få instämma med
honom i hans yrkande.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mina herrar! Innan jag

ingår vidare på att söka försvara utskottets föreliggande förslag, ber
jag till en början att få fästa uppmärksamheten på en egendomlighet
beräffande postvaktbetjentes aflöning, som icke förefinnes hos deras
jemlikar. Det är nemligen det förhållandet, att väl arfvodet för dessa
postvaktbetjente är bestämdt äfvensom ålderstillägget, men deremot
ligger det helt och hållet i generalpoststyrelsens hand att bestämma
det dagtraktamente, som utgår till samma personal, i stället för att
vanligtvis motsvarande inkomstart utgöres af till beloppet bestämda
tjenstgöringspeuningar. Det är således här på sidan om det fasta
bestämda arfvodet en rörlig marginal i afseende å dagtraktamente,
hvaröfver, så vidt jag kan finna, generalpoststyrelsen har att fritt förfoga
inom åtminstone det anslag, som i hufvudtiteln för detta ändamål
är bestämdt. Om således ett andra ålderstillägg för åtskilliga andra
befattningar, som skulle kunna anses vara något likartade med denna,
är af behofvet der, så är det icke sagdt, att samma behof förefinnes
här i det syftet att efter en längre tjenstetid kunna gifva dem en
bättre bruttoinkomst i sin helhet. Ty som herrarne se af betänkandet,
har generalpoststyrelsen t. ex. i Stockholm i fråga om dessa dag -

N:o 16. 10 Onsdagen den 11 Mars.

Angående traktamenten bestämt så, att de äro indelade i 4 klasser med avanbetjentes
löne- cer*nS från den klass, som har lägsta dagtraktamentet, till nästa, och
förhållanden, derifrån ytterligare till den fjerde, eftersom afgång på de högre klas (Forts.

) serna förefinnes. Således ligger deri redan just något motsvarande
ålderstillägg i öfriga tjenster, utom det fasta, som här finnes. Skälet
till att bifalla Kongl. Maj:ts proposition beträffande ålderstillägg åt
dessa postvaktbetjente är således icke så stort, som man eljest skulle
kunna antaga, just på grund deraf, att generalpoststyrelsen kan med
dessa dagtraktamenten ungefär åstadkomma detsamma, som med ett
andra ålderstillägg i allmänhet för öfrigt afses. Detta har varit en
af anledningarna, hvarför man inom utskottet icke ansett den väg,
generalpoststyrelsen här anvisat i afseende på det andra ålderstillägget,
böra begagnas. Men det är äfven åtskilliga andra skäl, som bestämt
utskottet för samma åtgärd. Som herrarne finna, har i utskottets
betänkande angifvits, livilka minimi- och maximilöner dessa postvaktbetjente
hafva, med dagtraktamente, beklädnad och alltsammans, och
deraf framgår, att den lägsta aflöningen, oberäknadt ålderstillägget,
söder om Dalelfven nu skulle vara 919 kronor och norr om Dalelfven
973 kronor 75 öre, och att maximum åter skulle blifva 1,384 kronor,
oberoende af det förmansarfvode, som i Stockholm utgår till brefbärareförmän.
Då var det första, man här hade att taga i betraktande:
är icke denna minimiaflöning på åtskilliga ställen i vårt land
tillräcklig, jemförd med hvad man måste antaga, att lefnads- och bostadskostnaderna
kunna uppgå till på dylika platser, t. ex. en obetydlig
landsortsstad, hvars förhållanden ej mycket afvika från dylika förhållanden
på rena landsbygden? Då trodde vi oss alldeles afgjordt
finna, att på sådana platser denna minimiaflöning för postvaktbetjente
bör vara tillr,äcklig och, jemförd med hvad åtskilliga andra personer
i liknande ställning kunna hafva, icke lägre, än hvad som belöper på
dem, möjligtvis med ett enda undantag. Om återigen på något ställe
maximiaflöningen icke skulle vara fullt tillräcklig, t. ex. der speciel
bostadskostnaderna äro särskilt höga, så, utom att man har dessa
120 kronor förmansarfvode, som hjelpa upp ställningen dervidlag, ha
vi icke kunnat finna något hinder för poststyrelsen att just genom
detta dagtraktamente åstadkomma de jemkningar, som på hvarje särskild
plats kunna efter olika förhållanden vara nödiga och lämpliga.
Generelt behof af ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente har utskottet
således icke kunnat finna vara för handen. Det kan hända,
att på en och annan plats en förbättring utöfver hvad som skulle
blifva fallet, om man satte minimitraktamentet till en krona, kan behöfvas,
och den förbättringen bör enligt mitt förmenande poststyrelsen
med nuvarande grunder kunna rangera om, utan att man gifver sig
in på detta andra ålderstillägg. Ett bifall åter till detta ålderstillägg
skulle medföra, att, om också på ett och annat ställe det skulle kunna
anses vara skäl för detta tillägg, postvaktbetjente skulle komma att
få det äfven på platser, der man måste anse, att deras inkomster äro
tillräckliga i alla fall. Detta är således en oegentlighet, som icke

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

gerna bör kunna förbises. Och så är äfven att märka, att, om man Angående
menar, att ett andra ålderstillägg egentligen skulle ditsättas för att hJ^^^ne
utgöra en sporre till större nit i tjenstgöringen och dylikt, man icke förhållanden.
får glömma, att det är allt för generel för att kunna hafva denna (Forts.)
betydelse. Ty hvarje postvakthetjent, som tjenstgjort i 10 år och
skött sig normalt i tjensten, skulle blifva berättigad till samma ålderstillägg.
Det är således ingen speciel sporre för särskildt nit och välförhållande
i tjensten, utan det är en allmän löneförhöjning, som här
skulle komma i fråga.

I afseende nu å postvaktbetjentes inkomster, jemförda med gelikars
i åtskilliga andra verk, tror jag, att man skulle kunna säga,
att vaktmästarne i tullverket äro i någon mån bättre försedda än
dessa postvaktbetjente. Jag tror detta derför, att de fyra klasser, i
hvilka tullvaktmästarnes löner äro bestämda, på det hela taget ställa
sig något förmånligare än postvaktbetjentes. Den lägsta löneklassen
för en ordinarie vaktbetjent i tullverket är nemligen 800 kronor, och
så komma dertill två ålderstillägg efter 5 och 10 år, hvardera å 75
kronor. Efter 10 års tjenst kommer således en tullvaktmästare att
få 950 kronor. Gent emot det äro en ordinarie postvaktmästares inkomster
fullt lika goda, så att i det fallet deras inkomster ej ligga
under, utan öfver tullvaktmästarnes. Och detsamma skulle jag kunna
säga i afseende å andra löneklassen för tullvaktmästare, som är 100
kronor högre än den förut nämnda. Men så finnas ytterligare två
löneklasser, den ena på 1,000 och den andra på 1,200 kronor i ursprungliga
löner med hvardera två ålderstillägg å 150 kronor. Der
blir således efter 10 år aflöningen 1,300 kronor i den ena och 1,500
i den andra, hvarförutom dessa tullvaktmästare hafva åtskilliga sportler,
något som sannolikt en postvakthetjent icke kan komma i åtnjutande
af. Antagligen är likvisst det hufvudsakliga af de sportler,
tullvaktmästarne hafva, härrörande af arbete på öfvertid, d. v. s. på
sådan tid, då tullverket ej är öppet och personalen ej tillgänglig för
allmänheten. När t. ex. en importör vill hafva en last lossad raskt,
sedan dagsarbetetet är slutadt, får han betala de uppsyningsman
och vaktmästare, som användas derför, extra, och jag tror, som sagdt,
att det hufvudsakliga af sportlerna utgöres af sådana inkomster. Det
är således ett öfverarbete, som gör, att tullvaktmästarne kunna få
denna extra inkomst utöfver sin eljest bestämda lön. Men om jag
nu medgifver, att i alla fall postvaktbetjentes lön, jern förd med tullvaktmästarnes,
kan generel ställa sig något ogynsammare efter det förslag,
utskottet här afgifvit, blir åter förhållandet ett helt annat, om
man går öfver till ett annat stort verk med en lika stor massa jemnstälda
personer; jag åsyftar här statens jernvägar. Jemfördt med dessa,
är ögonskenligen favören i ytterst hög grad på postvaktbetjentes sida.

Den största inkomst, eu banvakt t. ex. har, är 816 kronor jemte fri
bostad. Och den banvakten är då placerad här i Stockholm. Går
man till banvakterna i öfriga stiider och på landsbygden, komma de
icke upp i denna inkomst. Och en stationskarl vid Stockholms sta -

X:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

tion har 888 kronor högst jemte dessa förmåner af bostad och beklädnad
och fri medicin och sådant, som hör till. En banmästare
här vid Stockholms station kommer likaledes ej upp i mera än 1,017
kronor jemte dessa naturaförmåner. Ingen af dessa befattningar kan
sålunda jemföras med postvaktbetjentes i afseende å inkomster, utan
jernvägsbetjente äro sämre stälda, oaktadt deras arbete, såvidt man
kan finna, ingalanda är af lättare art än postvaktbetjentes, utan
snarare tyngre med hänsyn till slitande af kroppskrafter.

Men man har, såvidt jag kan förstå, att här icke allenast fästa
sig vid huru inkomsterna ställa sig vid jemförelse med jemlikars inom
statens verk, utan man bör också se till och tänka sig, huru postvaktbetjentes
existensförhållanden ställa sig gent emot den stora mängdens
af yrkesarbetare å skilda privata områden, som man icke får
förbise. Och gör man det, lär det icke lida tvifvel, att, när man tager
i betraktande, att jemte dessa löneförmåner för postvaktbetjente
det tillkommer dem, sedan de afträdt ur tjensten, en pension, man,
om man söker dela upp genomsnittsinkomsten på t. ex. en genomsnittstjenstetid
och tillägger hvad af pensionen som skulle belöpa på
hvarje år af den arbetstid, de tillbragt i postverkets tjenst, kommer
till mycket betydande inkomster för postvaktbetjente i jemförelse med
hvad hvarje fri arbetare, snart sagdt, på något sätt skall kunna skaffa
sig i inkomst. Och att äfven denna synpunkt förtjenar att beaktas,
synes mig alldeles gifvet. Ty resultatet af att man förbiser sådant
och oberoende deraf bestämmer löneinkomsterna inom statens verk
för den ene eller andre blir, om det är allt för lockande inkomster af
en befattning, att en mängd personer samla sig med sina förhoppningar
omkring sådana platser och gå och vänta på, att det skall
bli möjligt att komma in på en sådan bana, utan att sjelfva under
tiden allvarsamt söka kasta sig in på andra yrken. Derigenom går
enligt min mening en icke obetydlig arbetskraft förlorad för samhället,
emedan man lockar individerna för starkt in på sådana bandsöm
denna.

Nu vill jag slutligen taga upp en annan sida af denna sak. Den
postala verksamheten skulle jag vilja dela i tvenne i det hela taget
olika rigtningar. Den ena är att utveckla postförbindelserna på sådant
sätt, att hvarje ort inom landet kan så många dagar som möjligt
i veckan få post utvexlad. Den andra verksamheten åter består
deri, att man vill göra det så pass beqvämt på skilda orter, att
adressaterna flera gånger om dagen skola få sin post hemburen till
sig. I båda fallen gäller det ju beqvämlighet. Men den beqvämlighet,
som jag sist omnämnde, tror jag, att man icke får taga alldeles fristående
ifrån dess innebörd för postverkets finanser. Ty om man gör
det, blir följden, att postverket utvecklas derhän, att en mängd brefbärare
blifva anstälde i hvarje samhälle, som har energi nog att oupphörligt
ligga öfver poststyrelsen med begäran derom, och derigenom
växer postvaktbetjentes antal ut till en sådan höjd, att, när det sedan
gäller att förbättra inkomsterna för detta stora antal postvaktbetjente,

Onsdagen den 11 Mars.

N:o IG.

i händelse deras inkomster skulle vara för låga, allt detta blifver af Angående
en sådan betydelse, att postverkets finanser rakt skulle vändas upp helentes^löne
och ned derigenom. Vid behandlingen af denna sjunde hufvudtitel förhållanden.
har jag vid skilda tillfällen inom afdelningen upptagit frågan härom; (F0rts.)

och en eller två gånger har det också från utskottets sida framlagts
skrifvelseförslag till Kongl. Maj:t beträffande några åtgärder för att
underlätta just den tjenstgöring, som postvaktmästarne hafva i form
af brefbäring, ehuru detta skrifvelseförslag aldrig vunnit bifall af
kamrarne, utan således stannat vid att vara ett förslag från utskottet.

Emellertid kan jag det oaktadt nu icke underlåta att här beröra dessa
förhållanden något. Tanken på att kunna underlätta denna tjenstgöring
och således göra behofvet af postvaktbetjente något mindre än
nu har utmynnat bland annat deri, att man skulle söka i nedre våningen
i husen så vidt möjligt få till stånd breflådor, i hvilka vaktmästarne
för hvarje hyresgäst skulle nedlägga försändelserna till honom
i stället för att gå upp för trapporna till hans våning, huru många
de än äro.

Mot denna tanke har det alltid invändts, att postverket saknar
tvångsmedel att få en sådan reform genomförd. På visst sätt torde
detta vara sant, men så alldeles utan möjligheter att kunna göra
någonting tror jag icke poststyrelsen vara. Man kan ju genom extra
åtgärder ett år försöka att rangera det så, att allmänheten icke lika beqvämt
som nu får brefven till sig, utan att adressaterna i större eller
mindre grad få tjenstgöra som postvaktmästare under någon tid. Jag
tror då, att de snart nog skola vara villiga att underkasta sig denna
föga betydande förändring, och att således möjlighet skulle åvägabringas
att genomföra den af mig antydda detaljen.

En annan åtgärd, som bestämdt är utförbar och lättare kan realiseras
än den förut omnämda, är, att, i stället för att vi nu hafva
fem brefturer hvarje söckendag, detta antal skulle kunna minskas något
och sättas till tre eller fyra, emedan det inträffar, att tvenne brefturer
komma så nära inpå hvarandra, att det knappt är mer än en timmes
mellanrum mellan dem, och föga lärer väl vigten af att utsända försändelserna
med så kort mellanrum vara afgörande. Äfven på denna
väg skulle man kunna minska postvaktbetjentes tjenstgöring. Bankerna,
alla större affärshus och embetsverk tror jag i regeln sjelfva afhemta
brefven genom sina vaktmästare. Privata försändelser för öfrig! torde
sällan innehålla några vexlar eller sådana papper, som behöfva punktligt
på samma dag handläggas i en bank, och hvilkas försenade utdelning,
i händelse turernas antal inskränktes^, möjligtvis skulle för
adressaterna medföra obehag och olägenheter. Åtminstone denna förändring
bör, efter hvad jag tror, af poststyrelsen kunna genomföras,
utan att inkomsterna af portot derigenom egentligen behöfde lida.

Om poststyrelsen tager detta i betraktande och söker att hålla
utvecklingen af antalet postvaktbetjente inom normala gränser, så bör
poststyrelsen på samma gång med de anslag, som nu finnas tillgängliga,
kunna åstadkomma en förbättring af postvaktbetjentes löneför -

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående hållanden genom att höja dagtraktamentet. Sker så och kommer derbetjentes^löne
iemte antal oxtra postvaktbetjente att ett kommande år uppflyttas
förhållanden. ^ ordinarie befattning, så tror jag, att man för närvarande vinner allt,
(Forts.) hva(l som egentligen bör vinnas, nemligen en sådan förbättring i postvaktbetjentes
löneinkomster, som står väl tillsammans med hvad som
åtnjutes af deras jemlikar i skilda yrken inom vårt land.

Det är slutligen kanske skäl att fästa uppmärksamheten vid hvad
resultatet skulle blifva, i händelse denna kammare med afslag å utskottets
hemställan i mom. a) skulle bifalla det yrkande, som af herr
von Friesen framstälts. Första kammaren kommer, efter hvad jag tror,
att taga utskottets förslag i detta fall — kanhända punkten redan är
afgjord; vi torde derom senare erhålla kännedom. Under förutsättning,
att Första Kammaren bifaller utskottets förslag i mom. a) om skrifvelse
till Kongl. Maj:t och Andra Kammaren deremot bifaller herr von
Friesens yrkande om beviljande af ett andra ålderstillägg, så föreställer
jag mig, att någon gemensam votering mellan Första och Andra
Kammarens beslut icke skulle kunna anställas, då det gäller ett skrifvelseförslag
i den ena kammaren och ett positivt beslut i den andra,
utan förmodligen komme väl voteringen att stå mellan bifall till herr
von Friesens yrkande och rent afslag. Om då yrkandet om afslag segrade
i den gemensamma omröstningen, så hafva postvaktbetjente naturligtvis
icke fått detta andra ålderstillägg. Men det har då icke heller kommit
till stånd någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att öka antalet
ordinarie postvaktbetjente. Och jag undrar, om innebörden deraf skulle
blifva fördelaktigare för postvaktbetjente än ett bifall till utskottets förslag
i frågan.

Det har blifvit sagdt, att denna skrifvelse icke åsyftar något nytt
förhållande, utan att poststyrelsen skulle eg a att sjelfmant vidtaga en
dylik åtgärd. Men jemför man detta påstående med hvad poststyrelsen
sjelf yttrar i sitt förslag till Kongl. Maj:t, när den alldeles tydligt låter
förstå, att det icke kan finnas någon utsigt att få detta igenom, om
icke Riksdagen gör ett dylikt uttalande, så undrar jag, om det kan
vara stora förhoppningar om, att poststyrelsen skulle komma med detta
förslag ett annat år, derest nu icke förslaget om ett ålderstillägg bifalles
och icke heller någon skrifvelse kommer till stånd. Det kan ju
hända, att jag tager miste i denna min uppfattning, men så osannolik
tror jag icke, att den kan vara.

Jag skall icke vidare upptaga tiden, utan inskränker mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Lundell, Nilsson i Skärhus, Truedsson, Johnsson i Bollnäs
Näslund och Eriksson i Qväcklingen instämde häruti.

Vidare anförde

Herr friherre Barnekow: Då man läser Kongl. Maj:ts förslag

till utgiftsstat för det kommande året, skall man deraf finna, att post -

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

inkomsterna äro beräknade att öfverstiga utgifterna med omkring
440,000 kronor.

Då jag hört personer säga, att det icke är meningen, att postverket
skall vara ett verk, som bringar staten inkomst, utan tvärtom
endast bör hafva till uppgift att betjena allmänheten i så vidsträckt
mån som möjligt, så ber jag få säga, att jag helt och hållet instämmer
uti denna uppfattning, förutsatt att fördelarne komma hela den brefskrifvande
allmänheten till godo. Men då så icke är förhållandet,
kan jag ej dela denna uppfattning. Och för att visa i hvad mån fördelarne
äro ojemnt fördelade, så vill jag nämna, att vid 1882 års
riksdag, då jag satt i bevillningsutskottet, liksom den ärade talare,
som närmast före mig hade ordet, förekom frågan att höja lokalportot
från 3 till 6 öre. Då voro vi, landtmän, som sutto i utskottet,
mycket betänksamma, ty vi insågo mycket väl, att detta vore en förhöjning,
som endast skulle komma städerna till godo, men icke blifva
till ringaste nytta för landsbygden, ty oaktadt vi fått brefportot höjdt,
hade staten derigenom icke fått några ökade utgifter, då afsändarne
på landet inlade brefven i fack och adressaterna sedan sjelfva hemtade
brefven ifrån samma fack och det icke var fråga om, som i städerna,
att bära brefven hem till adressaten. Men som landtmännen
i allmänhet äro beskedliga, så gingo vi också in på det framlagda
förslaget, och märkvärdigt nog fans det, då frågan behandlades i
kammaren, icke mer än en af kammarens ledamöter, nemligen herr
Anderson i Tenhult, som uppträdde och anförde betänkligheter mot
förslaget, hvilket också blef antaget.

Men hvad har nu händt? Jo, det har händt, såsom det då äfven
talades om i utskottet — att fordringarne på brefvens snabba fortskaffande
till adressaterna i städerna stälts allt högre och högre, och
det har slutat med, att vi fått en hel armé af postvaktbetjente, som
skall hafva lön och pension. Vi stå på väg att råka ut för de olägenheter,
som vid 1882 års riksdag framhöllos i bevillningsutskottet, men
ty värr icke här i kammaren.

Men, säger man, det är ju så utomlands, att brefven frambäras.
Ja, det lär så vara, efter hvad det påstås — sjelf känner jag förhållandena
icke så noga. Men jag har en bekant, som bott i Holstein,
och som meddelat mig — han bodde på landet 1/t å 3/4 mil
från närmaste station — att statens posttjenstemän buro hem brefven
till honom. Men så är icke förhållandet här.

Om nu de ifrågavarande lönerna till dessa postvaktmästare äro
för låga eller icke, är en sak, hvars afgörande beror på den uppfattning
man har om penningarne. Vi veta, att dessa postvaktbetjentes
aflöning uppgår till lägst 965, högst 1,330 kronor. Den föregående
talaren har jemfört dessa postvaktbetjente med andra tjenstemän och
visat, att de ungefär hafva samma inkomster. Jag skall be att få
utsträcka jemförelsen ännu litet längre och jemföra dem med de
personer, som tjena den så omhuldade näringen jordbruket. Hvad tro
herrarne, att det bland dem är för personer, som uppnå en lön af

Angående
postvaktbetjentes
löneförhållanden.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

965 kronor? Det är de allra förnämsta, de som innehafva de allra
vigtigaste platserna, och det är till och med sällsynt, att vi kunna
betala dem så högt.

Hvad skulle nu blifva följden af en ytterligare löneförhöjning åt
postvaktbetjente? Jo, följden skulle, såsom föregående ärade talare
påpekat, blifva den, att just dessa fria arbetare, som hafva sin sysselsättning
vid jordbruket eller vid industrierna, söka sig ifrån sina förra
platser, och allt det bästa folk, vi hafva, draga sig till städerna och
söka platser der.

Nu kan det visserligen vara förhållandet med dessa postvaktbetjente,
särskildt här i Stockholm, att de hafva ett strängt arbete,
och man kan verkligen hafva skäl att beklaga många af dem. Jag
läste för icke länge sedan i en tidning en redogörelse för deras arbete,
hvari det bland annat omnämndes, huru många trappor en postvaktbetjent
i Stockholm hade sprungit, då han uppnått pensionsåldern,
och, mine herrar, det slutade med, att han kunde hunnit långt, långt
upp öfver skyarne. Ja, nog äro postvaktbetjente ansträngda, men om
så är, skulle man då icke kunna ändra förhållandena på annat sätt?
Jag är delvis förekommen af den föregående talaren, som framlagt en
tanke, som jag länge hyst, nemligen att man skulle kunna sätta sin
breflåda nere hos portvakten. När jag för många år sedan var utomlands,
fann jag der på många ställen, att man hade så ordnadt, att
breflådorna voro uppsatta hos portiern, och brefbärarne lade der ned
brefven och sluppo att stiga upp och ned i trapporna. Kunde
adressaterna sjelfva hemta sina bref, så vore detta tydligen eu stor
besparing i arbete. Men bär nu allmänheten blifvit van vid en sådan
beqvämlighet som att få brefven hemsända, vore det kanske en orimlighet
att begära något sådant.

Man kan äfven tänka sig ett annat sätt att gå till väga. Skulle
det icke: vara möjligt, att, då det på ett ställe finnes behof af en
dylik förhöjning af postvaktbetjentes aflöningsförmåner, men på ett
annat ställe icke, på de platser, der ett sådant behof förefinnes, samhället
lemnade bidrag till löneförhöjningen. Nu har invändts, att
detta skulle blifva en sammanblandning af statsmedel och kommunala
medel. Men en sådan är ju icke främmande för oss, ty vi hafva
redan en dylik beträffande skollärarnes aflöning och i viss mån äfven
beträffande bränvinsförsäljningsmedlen. Då komme denna ökning att
drabba rättvist. Önskade en kommun att få ankomna bref lagda i
breflådorna, så finge den betala denna rättighet genom kommunala
bidrag. Jag tror icke, att en sådan anvisning skulle vara omöjlig.

Jag har velat påpeka detta, men >då något liknande icke ingår i
Kongl. Maj:ts förslag, och ej heller någon motion derom blifvit väckt,
så kan för denna gång intet i detta afseende åtgöras.

Jag är öfvertygad, att antingen det förslag, som jag framstält,
eller det af den föregående talaren framstälda bör kunna genomföras,
men då, som sagdt, något sådant förslag icke föreligger, har

Onsdagen den 11 Mars.

N:o ML

jag för närvarande intet annat yrkande att göra än om bifall till ut- Angäetzde

skottets förslag. , P°st.va^

° * betjentes (ön$-

ftirkållanden.

Herr Hedin: Om det läte sig göra att i praktiken omsätta den (Forts)

teori, som här nyss formulerats af den siste talaren, nemligen att
pengars tillräcklighet eller otillräcklighet är beroende af den »uppfattning»
man har af pengar, skulle vi här aldrig behöfva sysselsätta
oss med vare sig frågan om postvaktbetjentes aflöning eller några
andra löneförhöjningsfrågor. — Men jag skulle egentligen be att få
säga något med anledning af den näst siste talarens anförande, hvilket
kammaren torde finna förklarligt att jag anser vigtigare att sysselsätta
mig med.

Den näst siste ärade talaren anstälde en jemförelse mellan postvaktbetjentes
och jernvägsbetjentes aflöning, och förmenade han, att
vid denna jemförelse postvaktbetjente i det hela intoge en förmånligare
ställning. Detta kan så vara, om man jemför de nuvarande aflöningsförhållandena,
men att så göra synes mig icke alldeles rigtigt, då
frågan om en icke alltför oväsentlig förbättring af den underordnade
jernvägspersonalens löneförhållanden sedan många år står, om jag så
må säga, på dagordningen, och förslag derom sedan länge afvaktas
af Riksdagen, bland annat äfven af detta års riksmöte, ehuruväl, enligt
livad jag hört uppgifvas, frågan härom icke lär hinna förberedas till
framläggning af regeringen för den nu församlade Riksdagen. Det kan
icke vara den allra ringaste fråga om att icke regleringen af den
underordnade jernvägspersonalens löneförhållanden måste komma att,
i många fall åtminstone, leda till en icke oväsentlig förbättring, och
således borde jemförelsen göras mellan den underordnade jernvägspersonalens
löneförmåner, såsom vi tänka oss dem om ett eller ett
par år skola bli, och hvad som nu ifrågasättes för postvaktbetjente.

Samme ärade talare yttrade också, att man vore berättigad att
här göra en jemförelse mellan den aflöning, staten består åt den
underordnade personalen i dess tjenst, och arbetarne inom den »fria»,
såsom han uttryckte sig — hvilket väl här vill säga den privata —
yrkesverksamheten. Man får icke drifva den jemförelsen mycket långt,
ty säkerligen kan det icke vara välbetänkt, om de som hafva att i
främsta hand tillse, huru de låt vara underordnade organen för statens
verksamhet skola anskaffas, sökte att få sina underordnade arbetare
till det af konjunkturerna beroende möjligaste lägsta pris. Ett
sådant förfarande skulle för öfrigt ha en motsvarighet, som icke bör
lemnas alldeles ur sigte, nemligen den, att, om staten skulle i likhet
med privata industriidkare söka nedtrycka aflöningen så mycket som
möjligt och som konjunkturerna kunna det medgifva, staten naturligtvis
finge liksom andra arbetsgivare vara beredd att vid förändrade
konjunkturer den möttes, såsom andra arbetsgivare inom den privata
industrien, utaf strejk. Och hvad detta vill säga inom en stor statsförvaltningsgren,
såsom t. ex. tullverket eller postverket, för att icke
tala om jernvägsadministrationen, är onödigt att utmåla. Jag skall

Andra Kammarens Prof. 1896. K:o 16.

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars,

Angående blott be att få erinra om det, såsom jag antager, välbekanta faktum,
postjakt- att för 19 år sedan i ett annat land en ganska liten, åtminstone jemtféTliT
förelsevis mellan det landet och vårt ganska liten, jernvägsstrejk var
(Torta) '' Aldeles tillräcklig för att från qväll till morgon decidera en stor
01 H politisk omkastning. Jag skall också erinra om en fråga, som för
närvarande står på dagordningen i ett annat land, nemligen frågan
om strejkrätt för den vid jernvägen anstälda personal, samt bvilka
olika meningar och man kan väl äfven säga hvilka lidelser den frågan
har väckt. Denna sida af saken är motsvarigheten till den möjliga
tanken, att staten skulle vid bestämmandet utaf aflöningsvilkoren för
sina tjenare i de lägre graderna intaga samma ställning som arbetsgifvarne
inom den privata industrien.

Hvad angår frågan om möjligheten att lätta brefbärarnes arbete
genom anbringande af breflådor i husen, vill jag derom ingentingyttra;
jag tilltror mig ej någon sakkunskap i det ämnet. Men väl
tilltror jag mig kunna begripa det, att, huru än frågan må komma
att framdeles lösas och i hvilken omfattning det må komma att
inverka, den omöjligen kan för närvarande, eller under temligen lång
framtid, hafva något inflytande på vårt bedömande af behofvet utaf
löneförbättring för postvaktbetjente.

Hvad slutligen beträffar den näst siste talarens yttrande om det
betänkliga i att kamrarne skulle fatta olika beslut i denna fråga —
och jag hör nu, att Första Kammaren besluta i öfverensstämmelse med
statsutskottets förslag, så får jag säga, att — om resultatet skulle bli
det, att intet positivt beslut varder fattadt, att således hvarken
Kongl. Maj:ts eller statsutskottets förslag blir antaget —jag får saga,
att hellre ser jag, det intet resultat kommer fram, än att statsutskottets
förslag blir antaget, ty detta senare skulle komma att utöfva den
verkan att i större eller mindre mån — och kanske i ganska stormän
— binda Kongl. Maj:ts händer, hvaremot utan ett sådant beslut
Kongl. Maj:t säkerligen skall finna sig vid pröfning af förnyad framställning
uti förevarande fråga från generalpostsyrelsen hafva friare
händer, än om han mottagit en sådan Riksdagens skrifvelse, som statsutskottet
nu föreslagit.

Jag skall vidare be att få yttra ett par ord om denna fråga i allmänhet.

Riksdagen bör, synes det mig, låta sig angeläget vara att gorå
hvad på densamma ankommer för att vidmagthålla i dess förträffliga
skick den mönsterinstitution inom den svenska statsförvaltningen, som
vårt postverk är och länge har varit. Det synes mig alldeles uppenbart,
att i betraktande af det på många händer fördelade och ganska
ömtåliga ansvar, som åligger denna stora personal, detta icke skall
kunna med säkerhet ske på längden, derest man icke förskaffar skälig
aflöning — mera begär jag icke — åt dem, hvilkas aflöningar, otillräckliga
eller knappa sedan många år tillbaka, blifvit detta i ännu
högre grad genom de under de senare åren i så väsentlig grad stegrade
lefnadsomkostnaderna.

Det är för att fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden

Onsdagen den 11 Mars.

X:o 16.

från flere vigtiga synpunkter, hvilka icke blifvit i Kongl. Maj:ts proposition
berörda — helt naturligt af det skälet, att generalpoststyrelsen
icke varit i tillfälle att i tid taga postvaktbetjentes framställningar i
öfvervägande — det är derför jag väckt denna motion, der jag velat
underställa Riksdagens pröfning de önskemål, som postvaktbetjente
sjelfve framkommit med. Att nu statsutskottet har ryggat tillbaka
för denna motion, derom är absolut ingenting att säga. Jag har icke
något fog att uttala vare sig förundran eller missnöje deröfver, att
statsutskottet icke ansett sig kunna tillstyrka en motion, som är
baserad på väsentligt förändrade principer, jemte det att dessa på
samma gång skulle leda till eu icke obetydlig förböjning af statens
utgifter. Jag har emellertid väckt motionen, derför att det synts mig
vara af vigt att, jemte ett i en något tvär vändning tillkommet och
till sin natur endast provisoriskt förslag om löneförbättring, äfven
frågan om en principal reform skulle uppmärksammas, så att man
blefve i tillfälle att erfara — något som kan vara af intresse så väl
för Kongl. Maj:t som för ett framtida statsutskott — huruvida för
denna senare reform, hvad sjelfva dess allmänna rigtning angår —
naturligtvis med förbehåll af ändringar i detaljer — några sympatier
skulle finnas inom Riksdagen.

För en principal reform, utgående från just de grundsatser, jag
framstält i min motion, finnas nu onekligen betydande skäl att hemta
dels från den för tullstaten gällande lönereglering, dels från de mycket
märkliga löneregleringar för postverkens betjenteklasser, eller, såsom
man i Danmark säger, »underklasser», hvilka under år 1895 blifvit i
Danmark och Norge antagna. Jag skall icke inlåta mig på att upprepa
hvad som i den saken blifvit anfördt i petitionen eller motionen,
men jag ber att få något mera i detalj utföra en betraktelse, som
redan blifvit antydd af min ärade vän här till höger. Den ärade
reservanten erinrade derom, att man icke, såsom stundom sker, kan
skäligen jemföra postvaktbetjentes förhållanden med de andra verkens
vaktmästares, och han angaf skälen för denna sin åsigt, hvilka voro,
att de senares tjenstgöringstid är betydligt mindre än postvaktbetjentes,
och att de förre derför hade tillfälle att bereda sig en ofta nog icke
obetydlig extra förtjenst, hvilket är absolut omöjligt för postvaktbetjente.
Och jag tager väl icke miste, då jag säger, att detta är fullständigt
omöjligt för dem allesammans, äfven för dem, som inom postverket
bära den speciela titeln vaktmästare. Arbetstiden går väl stundom
ner till nio timmar dagligen — det är väl det lägsta som någonsin
förekommer — men den går också upp till tolf, och efter hvad som
för mig uppgifvits, utan att jag dock vågar gå i god derför, till tretton
samt till och med till tretton å fjorton timmar. Der finnes således
icke någon möjlighet till extra förtjenst.

Herr von Friesen vidrörde också något, att dessa postvaktbetjentes
ansvar icke är ringa, och dertill vill jag lägga såsom exempel, att de
ju hafva att svara, att helt och hållet ensamma svara för alla värdeförsändelser,
och dessa kunna uti en enda breftur uppgå på eu enda man

Angående

postrakl betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

No 16.

Angående,

postvakt betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

till särdeles betydliga belopp, hvarför han skall svara från det han
mottagit dem.

Det är nu vidare så, att en del postvaktbetjente i följd af
dessa omständigheter få väsentligt högre lefnadskostnader än de öfriga,
såsom man kan se här i Stockholm och äfven å andra större orter,
nemligen att särskilt de, som hafva att ombesörja utdelningen af
värdeförsändelser, oftast icke äro i tillfälle att intaga sina måltider,
åtminstone sin hufvudsakligaste måltid på dagen, i sitt hem, utan
måste göra detta ute, och detta betyder någonting för den, som måste
mycket noga räkna med hvart enda öre.

Men ändå värre i detta fall förhåller det sig med postiljonsklassen.
Af denna fins väl en del, som får något tillägg; men detta tillägg är, så
vidt jag vet, endast 15 eller 30 öre, eller i ett enda undantagsfall, för en
enda tur, såsom jag tror, 60 öre. När nu dessa postiljoner skola tillbringa
utom hemmet icke blott sådana tider som 9 till 15, 15 till 20, utan
20 till 30, eller 30 till 40 timmar, ja det fins i allt fall ett exempel
på 74 timmar åt gången, så är det naturligt, att det tillskott i dagtraktamente
som de erhålla, 15 eller 30 öre, omöjligt kan räcka till
för att ersätta de ökade kostnaderna.

Dessa personer komma för öfrigt icke omedelbart fram till ens
en beställning såsom extra postvaktbetjente. De, som tjenstgöra vid
jernvägsposten, hafva ju först någonting, som, om det icke läte så
förnämt, skulle kunna kallas eu aspiranttid. Jag tror att den kan gå
upp till fyra å fem månader, under hvilken tid deras fallenhet och
duglighet i öfrigt pröfvas. Under den tiden hafva de naturligtvis icke
något understöd af postverket. Om de under denna tid befinnas för
denna verksamhet skickliga, så blifva de, skulle jag tro, på postinspektörens
order placerade på någon ort, der de skola vara i tillfälle att
inträda i tjenst, när någon ledighet inträffar genom en postvaktbetjents
sjukdom eller af annan anledning. Då får den förordnade någon aflöning,
nemligen den permitterades dagtraktamente. Men på det lefver
han påtagligen icke, när detta traktamente, inberäknadt öfverliggningspengar,
icke uppgår till mer än 67—72 kronor i månaden; han får
naturligtvis icke 72 kronor, utan han får betaldt efter 72 kronor i
månaden. Han har således, om denna ytterligare öfvergångstid räcker
ett par, tre år, en så svår ställning, att jag för min del icke begriper,
huru han kan taga sig ut, så vida han icke har några egna tillgångar,
livilket väl nästan aldrig är fallet med dem, som söka sig in på denna
bana. Nog är det alltså af flere skäl att behjerta, att denna underordnade
personals löneförhållanden måtte förbättras.

När jag talade om arbetstiderna här i Stockholm och sade, att
de kunna räcka från nio till tolf timmar och ofta öfver tolf, mellan
tretton och fjorton timmar ibland, glömde jag att säga, att man har
beräknat, att sjelfva vandringen upp och ned i trapporna skulle utgöra
omkring åtta timmar om dagen. Det är således ett ansträngande arbete
på samma gång som ett ansvarsfullt arbete. Vid jernvägstrafiken
hvilar på personalen ett ofantligt ansvar, nemligen för menniskors

Onsdagen den 11 Mars.

No 16.

. lif och lemmar. Här gäller det väl endast penningevärden, men de Angående
äro ej obetydliga. , Post^akt Om

man uppdrager en jemförelse med den enskilda industrien och förhållanden.
öfverväger verkningarna af nedtryckandet af aflöningen, måste jagsäga, Korts.)
att staten och dess målsmän göra väl, om de i dessa stora corpser af
underordnade, pligttrogna, flitiga, pålitliga män skaffa sig trogna tjenare
och förvissa sig om att bibehålla deras trohet under hela deras
tjenstetid.

Jag skall icke besvära kammaren med någon votering om min
motion. Jag har blott velat på detta sätt förklara hvad jag dermed
afsett, för min del öfvertygad, att de allmänna principer, som ligga till
grund för densamma, en gång skola göra sig gällande vid lönereglering
för postpersonalen. Och jag slutar med att anhålla om bifall till det
af herr von Friesen framstälda förslaget.

Herrar John Olsson och Wavrinsky instämde häruti.

Herr von Krusenstjerna: Innan jag ingår på försöket att försvara
Kong! Maj:ts förslag, ber jag att få upptaga till besvarande några
anmärkningar, som framstälts under diskussionen. Eu talare på
gefleborgsbänken erinrade om det särskilda förhållande, som var
rådande vid poststaten, att, då vid andra stater aflöningen bestod uteslutande
af lön och tjenstgöringspenningar, utgick här en stor del af
aflöningen i form af dagtraktamente. Och han erinrade då vidare, att
till följd deraf, att det var generalpoststyrelsen, som bestämde dessa
dagtraktamentens belopp, hela löneförbättringsfrågan kunde ordnas
hufvudsakligen genom användande af denna bestämmanderätt. Han
talade om att i Stockholm och Göteborg genom den uppflyttning, som
vaktbetjente der erhålla från lägre till högre dagtraktamente, finnes
redan i viss mån ålderstillägg. Men det är dock den skilnaden, att
denna uppflyttning sker i mån af afgång, och att vaktbetjente således
omöjligen kunna på förhand beräkna, huru snart de skola få lönetillägg,
i stället för att de, om ålderstillägg beviljas, hafva utsigt att uppflyttas
inom viss bestämd tid. Och detta förhållande har jag hörtfråu
vaktbetjente på båda ställena vara föremål för, jag vill icke säga missnöje,
men önskan att det skulle blifva annorlunda. Den utväg att
hjelpa allesammans, som generalpoststyrelsen skulle hafva genom att
anlita traktamentsanslaget — och anslaget är ju förslagsanslag, så att
man skulle kanske kunna gå ganska långt — det är en utväg, som
jag på förhand säger, att generalpoststyrelsen icke anser sig kunna
begagna. Ty den är bunden att använda dessa anslag på sådant sätt,
att den icke höjer lönerna enligt andra än de af regeringen och Riksdagen
faststälda grundsatser. Det är precis detsamma, som jag tillät
mig säga förra året, då här var fråga om att bereda semester åt postvaktbetjente.
Frågan gälde ett anslag på fem eller tiotusen kronor;
och jag förklarade då, att jag icke ansåg det behörigt, om generalpoststyrelsen
genom att anlita det allmänna traktamentsanslaget för att

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

(Fiirts.)

Angående bereda vaktbetjente någon ledighet skulle på en omväg söka vinna det
,J>0slvakr~ m*l> för hvars ernående man begärt särskildt anslag.
firhåUandm. Talaren yttrade, att man plägar tillmäta ålderstillägg det värde,
att de äro en sporre att sköta tjensten väl, men att detta icke gäller
här, enär personalen är temligen säker att ernå denna förmån. Men,
mine herrar, vilkoret derför är väl vitsordad tjenstgöring, och jag
försäkrar kammaren, att det är, dess värre, ganska många postvaktbetjente
som till följd deraf, att de gjort sig skyldiga till förseelser, icke
kunna erhålla ålderstillägg eller åtminstone få tiden, inom hvilken de
erhålla det, ganska väsentligt framflyttad. Alderstillägget innebär således
det band att, om de göra sig skyldiga till förseelser, vare sig
rena tjensteförseelser af en eller annan art eller fylleriförseelser i tjensten,
de gå miste om ålderstillägg.

Den ärade talaren gjorde vidare — och det ligger nära till hands
att göra — en jemförelse med andra institutioner och särskildt med
personalen vid statens jernvägar. Men det gäller vid hvarje jemförelse
att räkna med kommensurabla storheter, för att jemförelsen skall blifva
juste. Och åtminstone flertalet af postvaktbetjente kan det aldrig komma
i fråga att jemföra med de lägst aflönade klasserna inom jern vägspersonalen.
Det finnes ju för öfrigt postvaktbetjente, de i postiljonskupéer
placerade, hvilkas tjenstgöring står mycket nära tjenstemäns; man har
nemligen ur besparingssynpunkt utbytt eu delpostkupéer mot postiljonskupéer,
men bibehållit för de senare ungefär samma befogenhet i afseende
å postbehandlingen, som tillkommer de förra, och de i postiljonskupéerna
anstälda betjente hafva derför nästan samma åligganden som
posttjenstemän. Postvaktbetjentes tjenstgöring är i regel sådan, tror
jag, att man får gå temligen högt upp på skalan af jernvägsbetjente,
innan man finner den rätta jemförelseleden.

Jag ber nu att få öfvergå till hvad han yttrade och en talare på
skånebänken ytterligare strök under angående vissa förhållanden i
fråga om posttjensten. De sade, att det vigtigaste, det som man bör
hafva uppmärksamheten fästad på, är att posttransporterna ökas i möjligast
största mån, så att hvarje ort erhåller post så ofta som möjligt.
Men i fråga om brefutdelningen hyste desse talare, särskildt den siste,
ganska stora betänkligheter mot den utsträckning, som den nu tagit.
Man anmärkte — och det var väl med tanke särskildt på Stockholm —
att postverkets sträfvan, att alla korrespondenser skola komma adressaterna
direkt till hända, haft till följd att brefbärarne måtte söka upp hvarje
adressat i hans bostad, huru högt upp han än bodde, att detta ökat
postverkets utgifter och försvårat brefbärarnes tjenstgöring, och det sades,
att i detta afseende kunna ju inskränkningar göras. Dessa frågor hafva
många gånger varit föremål för undersökning af generalpoststyrelsen;
men dessa undersökningar hafva ledt till det resultat, att det verkligen
icke torde finnas någon möjlighet att utföra hvad talarne önska. Talaren
på skånebänken yttrade, att brefven kunde leinnas till portvakten,
ty han hade varit i utlandet och sett, att der gick det till så. Ja,
detta möter intet hinder i Paris, der portvaktsinstitutionen är allmänt

No 1«.

Onsdagen den 11 Mars.

genomförd. Men det är icke så i Stockholm, ty der finnas relativt
ganska få hus, der man har portvakt. Vidare skulle man kunna hafva
breflåda i förstugan. Ja, det har försökts i några hus, men det har
icke vunnit någon anklang af det skäl, att adressaterna icke vilja nöja
sig med en gemensam breflåda, till hvilken alla hafva nyckel, utan hvar
och en skulle hafva en särskild breflåda. Detta åter har strandat derpå,
att äfven om man eljest ville genomföra det, så finnes i de riktigt
störa husen med kanske flera hundra invånare icke utrymme för
den stora massa breflådor, som skulle placeras i förstugan. Och hvem
skulle bekosta dem? Hyresvärdarna vilja icke betala, hyresgästerna
icke heller; det finnes ju hyresgäster, som kanske icke erhålla mer än
några få bref på hela året, och för dem blefve anskaffandet af breflådor
eu känbar kostnad. Hvem skall då betala? Skall kostnaden
komma på postverket?

Här har vidare talats om kringbärandet af brefven, att jemväl detta
skulle kunna inskränkas. I Stockholm hafva vi på söckendagarne fem
brefbäringsturer, och dessa betingas af ankomsttiderna för de postförande
tågen, och jag tror icke att de kunna inskränkas. Tvärtom hafva de
anmärkningar, som jag i detta hänseende fått från herrar riksdagsmän,
gått i motsatt rigtning. Jag har icke alls från dem hört uttalas någon
önskan att få turernas antal minskadt, utan tvärtom. Skåneborna skulle
nog icke vara nöjda med att få vänta på sina bref till dess äfven
göteborgsposten kommit. Brefbäringsturernas antal i Stockholm — det
är, som jag nämnde, fem på hvardagarne — är för öfrigt jemförelsevis
ringa mot i andra städer. 1 Köpenhamn finnes det sex turer om dagen,
i Paris åtta, i Wien likaledes åtta, i London tolf till sex, beroende på
distriktens läge, så att de mera aflägsna hafva sex och de i centrum
belägna tolf, i Berlin tolf.

Här ha oek berörts förhållandena på landet. I det afsendet ber
jag få fästa uppmärksamheten uppå att, om städerna också anses mera
gynnade än landsbygden, det är från städerna, som en högst väsentlig
del af postverkets inkomster inflyter. Sålunda uppgick, enligt postverkets
statistiska berättelse för år 1894, postuppbörden ensamt från
Stockholm till l1/, million kronor, eller ungefär 1/5 af postverkets hela
uppbörd, från Göteborg till 575,000 kronor och från Malmö till 300,000
kronor, således sammanlagdt från dessa städer till 1/;, eller 1ji af
postverkets uppbörd. Nu är det vidare tydligt, att man uti ett land
med sådan utsträckning och så pass gles befolkning som vårt icke skall
i fråga om postens utdelning kunna komma lika långt på landsbygden
som i städerna. Det har dock gjorts åtskilligt för landsbygden; poststationer,
hvilka ju uteslutande betjena landsbygden, hafva inrättats,
och deras antal har under de sista tjugu åren vuxit från 383 till
2,055 stycken, eller mer än femdubblats. Såhafvavilandtbrefbäriugen,
som inrättades 1877, och denna institution har så utvecklats, att antalet
mil, som landtbrefbärarne 1894 tillryggalade, uppgick till 132,000.

Jag har från den tid, jag hade nöjet att inom Första Kammaren
sitta tillsammans med den värde talaren på skånebänken, i minnet ett

Angående

postvaht betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

Ko 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående
postvaktbei/jentes
löneförhållanden.

(Forts.)

hans yttrande i denna fråga, och jag väntade att, då han öfvergått till
denna kammare, ett anförande i samma eller likartad rigtning här
skulle förekomma, kanske endast något mera understruket. Derför har
jag gjort mig underrättad om de postala förhållandena i hans hemtrakt.
Hans poststation är Yinslöf. Dit anländer post sex ^gånger om dagen.
Från Yinslöf är det sex kilometer till hans bostad, Araslöf. Postverket
skickar ut bref dit tre gånger i veckan. De öfriga tre söckendagarna
i veckan befordrar också postverket posten ut förbi Araslöf och vidare
på sitt ansvar, fast kostnaderna dessa dagar drabba en del korrespondenter
inom orten. Häraf torde framgå, att det icke är så illa stäldt
med postväsendet i hans trakt.

Man bör emellertid afgjordt sträfva för att brefbäringen på landet
än ytterligare och i ganska betydlig mån utvecklas, om man också icke
här i Sverige af redan angifna skäl kan komma så långt som i det af
friherre Barnekow omnämnda Holstein. Der, såsom öfverallt eljest på
tyska slättlandet, har tyska postverkets frejdade chef, von Stephan genomfört,
att bref kringbäras till hvaije by två gånger om dagen.

Det framgår äfven af Kongl. Maj:ts proposition och generalpoststyrelsens
till grund för densamma afgifna utlåtande, att anslaget till
bestridande af kostnaderna för postföring på landet lemnat öfverskott,
men att någon minskning af detta anslag icke ifrågasattes, och detta
till följd af generalpoststyrelsens yttrande, att den vore betänkt på att
öka brefbäringen på landet.

För öfrig!, äfven om man kunde inskränka utdelningen af bref,
så skulle jag för min del icke vilja vara med derom. Det är ett steg
tillbaka, ett steg i retrograd rigtning, och ett sådant bör ett kommunikationsverk
aldrig taga. Ett dylikt verk skall alltid gå framåt.
Dessutom anser jag, att åtgärden ur finansiel synpunkt icke vore rigtig.
Erfarenheten har visat detta, och derpå kan jag åberopa exempel från
Tyskland och uttalanden af Stephan. Han har redogjort tör huru mycket
den af mig omnämnda landtbrefbäringen på Tysklands slättland
kostar, men han anser det oaktadt, att tyska postverket fått dessa kostnader
till fullo ersatta, derigenom att korrespondensen från landsbygden
i så högst betydlig grad ökats. Det är ju ock alldeles naturligt,
att just den omständighet, att jag vet att jag får mina bref fort och
säkert fram till adressaten, gör att jag anlitar postverket allt mer och
mer. I det afseendet skall jag anhålla att få anföra äfven ett exempel
från Sverige.

Här i Stockholm hafva vi den s. k. nyårskortsutdelningen, och för
att utdelas detta års nyårsdag anlände till Stockholms postkontor från
andra orter eller inlemnades derstädes för postbefordran icke mindre
än 1,700,000 försändelser, till hvilken summa de stigit från att år 1891
hafva uppgått till a/2 million. Tro nu herrarne, att denna storartade
tillströmning — och det är en tillströmning, som, ensamt hvad de å
Stockholms postkontor inlemnade försändelserna beträffar, medfört för
postverket en inkomst af 30,000 kronor — i anlitandet af postverket
för kringsändande af nyårskort skulle tagit så ofantligt stora dimen -

X:o 10.

Onsdagen den 11 Mars

sioner, om icke allmänheten retat, att postverket gör de mest kraftiga Angående
ansträngningar, sätter till all sin energi, för att denna utdelning skall
kunna effektueras med största möjliga snabbhet. Eljest hade man väl f^-i^Uanden^
fortgått på det sätt, som förut användes, nemligen att anlita enskilda i''ort^
stadsbud eller andra biträden.

Herr Hedin och likaså herr von Eriesen hafva talat om den motion
herr Hedin väckt rörande reglering af postvaktbetjentes aflöningsförhållanden
samt om vaktbetjeningens petition till generalpoststyrelsen.

Petitionen har, såsom herr Hedin såväl nu som i sin motion omnämnt,
inkommit till generalpoststyrelsen först sedan styrelsen till Kongl. Haj:t
afgifvit sitt förslag till stater för år 1897, och har ännu icke af styrelsen
pröfvats. Att den skall blifva föremål för en allvarlig och noggrann
undersökning, behöfver jag ej utlofva; det är ju helt enkelt min skyldighet.
Systemet — att utbyta dagtraktamenten mot fix aflöning —
innebär, såsom herr von Eriesen framhållit, med hänsyn till allt bekymmer
generalpoststyrelsen nu har att försöka få aflöningsförhållandena
rätt afmätta, åtskilligt fördelaktigt, om jag blott ser saken ur styrelsens
synpunkt. Hänga andra faktorer äro dock härvid att taga i öfvervägande,
och då det åligger mig att i samråd med byråcheferna pröfva
denna fråga i generalpoststyrelsen, kan eller vill jag nu icke uttala
något omdöme, som skulle kunna grundlägga förhoppningar eller förväntningar,
hvilka generalpoststyrelsen möjligen icke skulle kunna infria.
Jag är emellertid å vaktbetjentes vägnar tacksam för det understöd
de fått beträffande denna fråga.

Hvad nu sjelfva hufvudfrågan angår, så har den talare, som först
hade ordet, så fullständigt försvarat Kongl. Maj:ts förslag, att icke
mycket återstår för mig att yttra.

Kongl. Maj:t har begärt ett

granne på ena sidan. Utskottet svarar med att i dess ställe föreslå
att uppflytta från extra till ordinarie min granne på andra sidan, men
utskottet föreslår icke ens det, utan endast att denna uppflyttning får
ske i den mån, den kan med nödig sparsamhet förenas. Det är
således två alldeles skilda saker, och jag antager, att för de 791 ordinarie
postvaktbetjente, som för närvarande finnas och som kommit till
sina platser under ogynsamma befordringsförhållanden samt af hvilka
500 skulle, i händelse Kongl. Maj:ts förslag bifölles, med ingången af år
1897 erhålla ett andra ålderstillägg, jag antager — säger jag — att
det för dem endast blir eu platonisk fröjd att erfara att de, som
hädanefter blifva befordrade till ordinarie, icke behöfva gå och vänta
lika länge som de sjelfva fått göra.

Båda förslagen äro enligt min mening synnerligen beaktansvärda,
och jag skulle derför helst önskat bifall såväl till Kongl. Maj:ts som
utskottets förslag, men då detta icke låter sig gorå, ställer jag mig
obetingadt på den ståndpunkt, som påfordrar bifall till Kongl. Maj:ts
förslag om ålderstillägg. Detta äfven af det skäl, att en uppflyttning
af extra till ordinarie vaktbetjente, helst med den sparsamlietsklausul,
hvarmed statsutskottet försett densamma, är något, som enligt min

andra ålderstillägg åt t. ex. min

¥:o 16.

Oasdagen den 11 Mars.

Angående mening kommer att tränga sig fram i alla fall, ty till följd af rådande
b hentes^lönc s^eSr^nS postverkets verksamhet måste antalet ordinarie oafbrutet
'' förhåUmvlen. ökas. Detta har också Riksdagen under min tjenstetid i postverket
(Forts) redan beslutit två gånger förut i fråga om postexpeditörerna och en
gång beträffande vaktbetjente.

Jag står således på den ståndpunkt, att en ökning af ordinarie
vaktbetjentes antal är något som ändå tränger sig fram, och då är
det af vigt att förslaget om ålderstillägg nu blir beviljadt.

Hvad nu ålderstillägg såsom löneform i allmänhet och skälen
derför beträffar, har jag till hvad herr von Friesenredan anfört endast
att framhålla den erfarenhet jag har, att ålderstillägg är ett synnerligen
lämpligt aflöningssätt. Menniskan är nu så beskaffad, att man
vill sträfva efter något bättre, och man uträttar mera, om utsigt finnes
till förbättring i ställning eller aflöning. Rätten till ålderstillägg verkar
derför såsom en sporre på vaktbetjenten. Men den är också ett
band på honom, ty han vet, att om han icke förhåller sig väl, så
går han miste om denna aflöningsförmån.

Statsutskottet har erinrat, att vaktbetjente, som hafva två kronor
i dagtraktamente, uppnå en aflöning, inberäknadt ett ålderstillägg, af
1,384 kronor om året, och utskottet säger, att det förefaller utskottet,
som om berörda aflöning borde utgöra »en hemligen tillräcklig inkomst».
Men, mine herrar, huru många är det som nå denna inkomst. Jo, de
utgjorde i november 1895, då generalpoststyrelsen afgaf sitt statsförslag,
67 af hela antalet ordinarie vaktbetjente, som då var 761.
Dessa 67 äro anstälda i Stockholm och Göteborg, utom några få vid
jernvägen, och öfvervägande antalet har under tjugu års tid gått såsom
ordinarie. Men alla de öfriga 700 hafva fått stanna vid ett vida mindre
aflöningsbelopp. Jag kan vidare med anledning af herr von Friesens
yttrande dels vitsorda, att enligt min bestämda öfvertygelse aflöningsförmånerna
för dem, som stanna vid de lägre traktamentena, äro alldeles
för små, dels ock åberopa uttalanden, som jag erhållit från postförvaltare
från nära nog alla håll. Och de meddela, att huru ordentliga
och sträfsamma dessa vaktbetjente än i regel äro, så ha de, när
familjen ökats, fått det ganska bekymmersamt. Detta ha postförvaltarne
erfarit deraf bland annat, som de ock omnämnt, att de ofta
måste lemna vaktbetjente förskott å lönen. Det se vi ock af de meddelanden
öfver lefnadsomkostnaderna, som postvaktbetjente lemnat i
sin petition. Jag vill icke innestå för att de äro rigtiga, ty jag har
ej granskat dem, men jag har ingen anledning att tro, att de icke
skulle vara det. Det, förmodar jag, kan kontrolleras utaf ledamöterna
i denna kammare ifrån de städer, Indika dessa uppgifter angå. Utaf
dem framgår, att lefnadsomkostnaderna äro så störa, att en förbättring
i postvaktbetjentes aflöningsförmåner verkligen behöfves. Se vi
på förhållandena i Danmark och Norge, så finna vi, att, fastän i
regel uti dessa länder tjenstemännen aflönas vida lägre än hos oss,
de sista åren der genomförts löneregleringar, enligt Indika vaktbetjente
fått aflöningar, som till deras maximum äro bättre än här.

Onsdagen den 11 Mars.

So 16*

Jag tillåter mig, innan jag slutar, att om postväsendets utveck- Angående
Idig meddela kammaren några siffror, som kanske torde intressera, fe^tes^löne Det

är en jemförelse mellan förhållandena 1873 och 1894. förhållanden.

Då visar det sig, att antalet vuxit af postbefordrade bref från (Forts.)

10.000. 000 1873 till 62,500,000 1894, således 4-dubblats; af korsband
från 510,000 till 8,665,000, således 17-dubblats; af brefkort från

11.000 till 7,150,000, en ökning alltför stor för att med multipel
anges; att tidningarne ökats från 883,000 qvartalsnummer 1873 till

73.818.000 nummerexemplar 1894; rekommenderade bref från 1,068,000
till 3,405,000, således 3-dubblats; assurerade bref från 259,000 till

1.602.000, således 6-dubblats; postanvisningar från 66,000 till 1,369,000.
således 20-dubblats; samt postförskott från 4,264 till 498,000, således
mer än 100-dubblats.

Det kända värdet af de genom postverket befordrade försändelser
bär sedan 1873 för assurerade fördubblats, för inlösta postförskott
41-dubblats och för inbetalta post anvisning ar 11-dubblats samt uppgick
1894 sammanlagdt till 968,000,000 kronor. Poststationerna ba,
som redan nämnts, vuxit från 383 till 2,055; postförda mil å jernväg
från 319,000 till 1,672,000, således 5-dubblats; postförda mil med
sjölägenhet från 370,000 1876 till 778,000, således fördubblats.

Och postsparbanken, hvilkens utveckling herrarne nogsamt känna,
fans icke 1873, utan tillkom först 1883. Skötseln af denna är nu
anförtrodd åt postverket. Den hade 1894 367,000 räkningshållare,
hvar och en med sitt särskilda konto, och hela summan af hos postsparbanken
innestående medel utgjorde nära 30 millioner kronor.

Det är således eu enorm utveckling, som svenska postverket vunnit på
dessa 20 år. Och den länder till stor fromma för den korresponderande
allmänheten, och, tack vare folkbildningen, sammanfaller den
korresponderande allmänheten med hela svenska folket. De välgörande
verkningarna af denna utveckling kännas öfver allt, så väl för de
lyckligt lottade som för de fattiga. I det fallet ber jag att få åberopa
ett yttrande utaf Stephan i hans anförande vid behandlingen af hans
budget inom tyska riksdagen detta år: »Postväsendet, yttrade han,
följer äfven i det fallet med sin tid, det är demokratiskt i det afseende,
att alla försändelser, från hvem de komma, behandlas af tjenstemännen
med samma omsorg. Han erinrade om att huru obetydliga bref som
helst från huru obetydliga personer som helst behandlas med samma
omsorg och komma fram lika skyndsamt och lika säkert till våra
antipoder å Nya Zeeland, som de vigtigaste statsdepescher eller de
mest magtpåliggande affärskorrespondenser.

Mine herrar, för denna stora postala utveckling, som vi vunnit, derför
hafva vi att tacka icke blott den allmänna utvecklingen under dessa
20 åren, som medfört kommunikationsmedlens ofantliga stegring i alla
länder — verlden står ju, som kejsar Wilhelm yttrade, vid det 19:de
århundradets slut under samfärdselns tecken — icke blott det sätt,
hvarpå det svenska postverket ledts under denna tid — och jag kan
-derom yttra mig alldeles lugnt och utan fara att misstänkas för sjelf -

No 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående beröm, ty det veta kammarens ledamöter lika väl som jag, att förbejimtts^löne
tjensten om svenska postverkets framförande till hvad det blifvit till—
förhållanden, kommer min företrädare; han liar åt sin efterträdare icke lemnat
(Forts.) armat än att gå fram på en utstakad eller rättare redan färdigbyggd
bana — utan här som alltid gäller, att icke härföraren allena
vinner segern utan hjelp af de djupa leden. Det är postverkets personal,
så väl tjensteman som betjente och deras pligttrogna, oförtrutna,
ofta icke tillräckligt vedergälda arbete, som har sin dryga andel i
dessa framgångar. Men med framgångarna har också följt väsentligen
ökadt arbete, både qvantitativt och qvalitativt.

Och då så är, hemställer jag, om icke billigheten talar för att
af postverkets öfverskott — ty det är endast härom nu är fråga —
hvilka för 1894 uppgingo till 653,000 kronor, lemna åt dessa vaktbetjente
något — det gäller blott 1/13 — såsom ett erkännande af
deras dryga andel i dessa framgångar och det deraf betingade arbetet.

Utaf dessa skäl ber jag att på det varmaste få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition och således till herr von Friesens förslag.

I detta yttrande instämde herrar Höjer, friherre Lagerbring,.
Itamstedt, Höglund, friherre Bonde, Högstedt från Helsingborg, Svanberg,
Nilson från Lidköping och Eriksson i Bäck.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag har endast velat

tillkännagifva, att jag anser postvaktbetjentes anspråk på förbättrade
lönevilkor vara både billiga och rättvisa. Men jag måste också för
min del förklara, att jag icke kan anse, att Kong!. Maj:ts föreliggande
förslag går i den rätta rigtningen för denna frågas lyckliga lösning.
Jag ömmar mest för dessa så kallade extra, ty deras löneförmåner
äro verkligen så ringa och af sådan beskaffenhet, att jag gerna skulle
önska, att äfven dessa mera toges med i beräkningen.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skola dessa fortfarande så att säga
komma att svältfödas i 7,6 år. Man har visserligen sagt, att utvecklingens
gång är sådan, att en uppflyttning skall bli eu naturlig följd.
Men det är ju gifvet, att om utvecklingen går i den rigtning, att
uppflyttning till ordinarie blir en gifven följd deraf, så blir en annan
följd också lika gifven, nemligen att man får antaga flere extra; följaktligen
blir den kontingenten lika stor, kanske större än den för
närvarande är af extra och lägst aflönade. Utskottets förslag åter
igen går i den rigtningen, att vi i någon mån skola söka förbättra
dessa minst aflönades ställning.

Det är visserligen sant, att frågan genom antagande af utskottets
förslag uppskjutes än ytterligare ett år, och jag beklagar att så är
förhållandet, men jag tror dock att det är vigtigare, att frågan löses
på rätt och tillfredsställande sätt, och äfven vigtigare och förmånligare
för postvaktbetjente sjelfva, än att den löses hastigt men mindre väl.

För mig skulle utskottets förslag ha varit ännu mer tillfredsställande,
om deruti inrymts möjlighet, att äfven lönen förhöjdes för

Onsdagen den 11 Mars.

N:0 18,

ordinarie vaktbetjente, men jag förmodar, att, om en riksdagsskrivelse Angående
kommer till stånd, och en löneförbättring ställes i utsigt för dessa
extra, Kongl. Maj:t i sammanhang med framställning till Riksdagen i föMUanden.
det syftet också skall anse sig oförhindrad att komma i håg de ordinarie (Forts.)
vaktbetjente, som deraf äro i behof.

Då, som sagdt, jag anser, att utskottets förslag närmast går i
den rigtning jag önskat för denna frågas lösning, skall jag med anledning
häraf taga mig friheten att yrka bifall till detsamma.

Ile.rr Månsson: Herr talman! Jag trodde icke, att vi skulle

tvista och ha olika meningar om denna sak, då vi ju alla vilja söka
ställa så bra som möjligt för alla våra medmenniskor och således
äfven i detta fall önska handla på det klokaste och rättvisaste sätt.

Jag har åtminstone försökt att gå på den bogen.

Jag var derför inom utskottet med om den åsigt, som fått ett
uttryck i utlåtandets första punkt, hvari föreslås en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att i den män sådant, med iakttagande
af försigtighet och sparsamhet kan ske, så många som möjligt af
dessa extra postvaktbetjente må ställas på ordinarie stat. Jag anser
den väg, som man bör följa, icke allenast i detta utan äfven i andra
fall, vara den, att man söker få så många tjenstemän som möjligt på
ordinarie stat.

Hvad sedan vidkommer frågan att direkt höja postvaktbetjentes
löner, så får jag säga, att jag ställer mig minst sagdt mycket tveksam
i detta afseende. Att medge något sådant måste vara beroende
dels på verkligt behof, efter de ifrågavarande personernas lefnadsförhållanden,
och dels derpå om det visat sig vara brist på personer,
villiga att fullgöra detta arbete. Jag tror, att om man undersöker
dessa förhållanden, skall man finna, att det icke är så.

Man bör vidare se till, huruvida icke eu förbättring i postvaktbetjentes
lönevilkor komme att verka en stegring i arbetspriserna på
andra områden inom näringarna, industrien och jordbruket, och om
så är, huruvida dessa under nuvarande förhållanden kunna bära en
sådan. Derpå tror jag mig kunna svara ett absolut nej; det är icke
möjligt under nuvarande konjunkturer.

Med afseende å denna fråga ber jag att få påpeka ett annat
förhållande. Om t. ex. en stationskaris- eller banvaktplats vid en
enskild jernväg är ledig, så blir man öfverlupen af personer, som
anhålla, att man skall hjelpa dem och ge dem intyg, för att de skola
kunna erhålla en dylik plats. Då en sådan plats är ledig, anmäla
sig alltid hundratals sökande. Och det är våra bästa arbetare, som
på detta sätt söka sig in vid de enskilda jernvägarne. Jemför man
de inkomster, som en dylik plats inbringar, med hvad stationskarlar
och banvakter vid statens jernvägar hafva i lön, skall man finna, att
personalen vid de enskilda jernvägarne har det sämre stäldt än
betjeningen vid statens jernvägar. Går jag så vidare och anställer
en jemförelse mellan dessa banvakter och stationskarlar vid statens

3i:o 1«.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående jernvägar å den ena sidan och postbetjeningen å den andra, skall jag
betjéntes^r ^nim- postväkthet]ente ha det betydligt bättre än personalen vid

förhållanden. jernvägen. Jag tror icke, att herr generalpostdirektören skall i detta
^portsfall kunna motsäga mig.

Om vi bifalla Kongl. Maj:ts förslag eller eljest gå in på en höjning
hvilken som helst, måste vi således vara beredda på att draga
försorg om att äfven hela jernvägspersonalen kommer i samma ställning.
Vi kunna icke tänka oss, att man skall kunna höja på det
ena området utan att äfven vidtaga förhöjningar på det andra, isynnerhet
som, efter hvad jag tror, dessa stationskarlar i allmänhet ha
ett mera ansträngande och åtminstone lika vigtigt arbete som brefbärarne.
Det är min uppfattning. Ty det må visserligen vara sant,
att brefbäraren skall bära ut ett eller annat rekommenderadt bref
eller annan värdeförsändelse, men detta åligger honom icke åtjenstena
vägnar annat än på särskildt uppdrag af adressaten och efter erhållen
fullmagt af denne. Brefbärarens syssla är, efter mitt sätt att se saken,
en bland de enklaste sysslor, som finnas i vårt land, och det är förunderligt,
att man icke slår in på den vägen att till detta arbete
använda yngre personer än dem, som man hittills användt.

Då sålunda efter min mening en förhöjning af postvaktbetjentes
löneförmåner skulle i hög grad återverka på andra områden och med
särskild hänsyn till den stora jernvägspersonalen — det kommer, mine
herrar, att gälla flera millioner, då vi nästa år skola afgöra densalcen,
om man nemligen skall på något sätt göra denna personal likstäld
med postvaktbetjeningen — kan jag icke finna, att man i detta fall,
då man tager i betraktande de inkomster, som dessa vaktbetjente
redan hafva, och de förhållanden, hvarunder de lefva, har någon giltig
anledning att i så hög grad höja deras inkomster.

Jag skall fortsätta min jemförelse. Dock vill jag icke jemföra
denna personal med våra vanliga arbetare, ehuru en sådan jemförelse
visserligen vore befogad. Ty dessa betjente äro ingenting annat. De
ha icke på minsta sätt ådagalagt sig ega mer än vanlig folkskolebildning.
De ha aldrig stått i lära en enda timme för att utbilda
sig i sitt yrke. De äro helt och hållet att hänföra till vanliga arbetare.
— Men jag skall tillåta mig att jemföra postvaktbetjenten med en
folkskolelärare, som måste offra minst fyra år på att utbilda sig för
sin tjenst och derefter aflägga en examen, som på detta sätt blifver
mycket kostsam. Huru ställer det sig för honom med hänsyn till
hans inkomster? Vi veta, att han har 700 kronor i lön jemte fri
bostad och vedbrand. Hvad åter angår postvaktbeljente, skulle dessa
efter Kongl. Maj:ts förslag få minst 1,019 kr. Om värdet af folkskolelärarnes
bostad och vedbrand uppskattas till högst ett par hundra
kronor, så visar det sig att postvaktbetjente i fråga om inkomster
skulle få det bättre stäldt än folkskolelärarne. Kan det vara rimligt
att ordna förhållandena på detta sätt?

Det föreliggande förslaget är generel och skulle gälla för hela
riket. Om jag ser på ett litet samhälle, der det kommer post två

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

gånger om dagen, och der således brefbäraren endast ha två turer
dagligen, så torde hela utdelningen vara verkstäld på omkring en
timme. Men ändå skall brefbäraren ha sina 1,019 kronor om året.
Kan det vara rigtigt att gå till väga på ett sådant sätt? Om en så
hög aflöning kan anses rimlig här i Stockholm, der man har sådana
pretentioner på att blifva betjenad och der brefbärarne skola springa
omkring med posten 5 å 6 gånger om dagen, ber jag dock att få
påpeka, att det icke förhåller sig på samma sätt öfverallt i landet.
Det är derför, som jag tror att vi, om vi vilja vara rättvisa, böra
betänka oss, innan vi gå in på det förslag, som nu är i fråga. Jag
vill ännu en gång framhålla jemförelsen med stationskarlarne vid statens
jernvägar. En sådan har 600, högst 660 kronor i lön och vidare
högst 20 % deraf i hyresbidrag. Han kommer ändå icke upp till 800
kronor, under det att redan nu en postvaktbetjent med ålderstillägg
har minst 964 kronor.

Om man tänker efter, huru det förhåller sig, tror jag verkligen
att man måste besinna sig, innan man tager ett sådant steg, som här
blifvit ifrågasatt. Nu medgifver jag visserligen, att statsutskottet icke
godkänt detta förslag, och jag är glad öfver att så icke skett, men
statsutskottets utlåtande innebär dock ett erkännande af att dessa
betjente ha för låg aflöning.

Jag vill nu icke uppehålla mig vid punkten a), som jag till alla
delar gillar. Jag anser det nemligen vara rätt att uppföra postvaktbetjente
på ordinarie stat, der det utan olägenhet kan ske. Jag håller
före, att hvarken de eller posttjenstemännen böra gå länge som extra
ordinarie och pinas. Men om man också endast höjer dagtraktamentet,
så som här är föreslaget — det är icke mot sjelfva beloppet
af denna höjning, som jag har något att invända, utan mot den princip,
som här är i fråga — så har man dermed erkänt, att aflöningen till
dessa betjente är för låg. Och jag har icke, efter bästa pröfning och
vid jemförelse med dem, som med postvaktbetjente närmast äro jemstälda,
kunnat komma till den åsigten, att detta är rigtigt.

Med afseende på dessa betjentes nuvarande lefnadsförhållanden
ber jag få säga, att de uppgifter i detta hänseende, som af postvaktbetjente
i deras broschyr lemnats, äro i många fall felaktiga. Jag
tror icke att någon skall bestrida, att, om man jemför dessa pris
med dem, som verkligen vid den angifna tidpunkten voro gällande,
detta mitt påstående skall bekräftas, och det ehuru man tagit fatt på
ett år, som för denna jemförelse är mycket gynsamt. Gå vi tillbaka
till 1870-talet, då det var så mycket tal om dyrtidstilläggen och då
alla löner i öfrigt reglerades, så kunde man verkligen tala om dyra
tider, men så förhåller det sig icke nu, då man t. ex. för fläsk icke
kan få mer är 32 öre pr kg. lefvande vigt och 40 öre pr kg. slagtad
vigt — detta enligt den uppgift, jag senast fått från försäljningen i
min hembygd. Då nu allt annat står i öfverensstämmelse med detta,
synes det mig, att man icke bör tala om några dyra lefnadsförhållanden.

Jag kan, som sagdt, icke godkänna den princip, hvarpå man här

Angående

postvakt betjentes

löne förhållanden^ (Forts.

)

Jf:o IB.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt •betjentes

fåne

.förhållanden

(Forts.)

slagit in. Jag kan icke finna, att det är rätt att höja här ifrågavarande
personers aflöning. På denna grund yrkade jag derför inom
utskottet afslag, men jag ansåg mig icke böra fullfölja detta yrkande
i en reservation. Jag tror mig dock böra här uttala min åsigt, och
det är den, att principen icke är rigtig, och att man derför bör afstå
den föreliggande framställningen om höjning af dagtraktamentena.
Generalpoststyrelsen har ju sjelf i sin hand att bestämma, med hvilket
belopp mellan 85 öre och 2 kronor, dessa dagtraktamenten i hvarje
särskildt fall skola utgå, och kan således höja dem i den mån, det
finnes vara skäligt. Det synes mig derför orimligt, att man nu skulle
säga, att vare sig det behöfs eller icke, på hvilken plats det än är,
få dock icke dagtraktamentena sättas till lägre belopp än 1 krona. Jag
tycker, att detta vore högst egendomligt med hänsyn till de förhållanden,
som nu äro rådande, och särskildt i betraktande af hvad som framgår
af en jemförelse med dem, som med postvaktbetjente äro mest likstälda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
i alla punkter med undantag af punkten f), der jag yrkar, att summan
för omkostnadsstaten sänkes från 4,850,500 kronor till 4,841,500 kronor.

Med herr Månsson förenade sig herrar Syo, Bengtsson i Häradsköp
Sjöberg, Mallmin, Svensson i Olseröd och Persson i Killebäckstorp.

Herr Thestrup: Herr talman! Då jag för en stund sedan begärde
ordet, var det hufvudsakligen för att bemöta en anmärkning,
som af en föregående talare rigtades mot Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag, för så vidt detsamma angår beviljande af ett andra ålderstillägg
åt ifrågavarande postvaktbetjente. Denna anmärkning har
emellertid redan blifvit bemött af postverkets chef, som fullkomligt
klargjort förhållandena i detta afseende, och det kan sålunda icke
vara erforderligt att närmare ingå på denna sak. Jag skall emellertid
tillåta mig att ytterligare för kammaren påpeka, att, liksom det
nuvarande första ålderstillägget endast utgår till den postvaktbetjent,
som har att åberopa sig på fem års oförvitlig tjenstgöring, rättigheten
att komma i åtnjutande af det föreslagna andra ålderstillägget
skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag vara underkastad enahanda vilkor,
nemligen en väl vitsordad tjenstgöring under ytterligare fem år. I
det ena liksom i det andra fallet skulle således förhållandena vid
hvarje särskildt tillfälle komma att af generalpoststyrelsen pröfvas.

Hvad sjelfva saken beträffar, har statsutskottet vitsordat behofvet
af en förbättring uti ifrågavarande betjentes vilkor och uttalat såsom
sin åsigt, att deras »ekonomiska ställning icke är i alla afseenden
fullt nöjaktigt tillgodosedd». Det synes mig, som om konseqvensen af
ett sådant uttalande borde varit att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. Så har utskottet emellertid icke gjort. Det har tillstyrkt
Kongl. Maj:ts förslag, endast för så vidt detta afser en förhöjning af
vaktbetjentes dagtraktamente, men har deremot vid behandling af den
senare punkten, förslaget om ett andra ålderstill ägg, blott hemstält

Onsdagen den 11 Mars. 83 N:o 16.

16*

om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inrättande af nya ordinarie Angående
postvaktbetjentbefattningar. Att en dylik skrifvelse icke kan blifva portvaktsärdeles
effektiv, har redan framhållits af talaren på Stockholms- förhållanden
bänken. Det framgår nemligen derutaf, att, till följd af postverkets (p0rts)
år från år fortgående kolossala utveckling, allt flere postvaktbetjentes
försättande på ordinarie stat erfordras. Detta har ochså skett vid ett
par föregående tillfällen och kommer äfven framdeles att ske. Den
föreliggande frågan lärer icke blifva på ett tillfredsställande sätt löst
genom en dylik skrifvelse, hvarmed icke sjelfva ändamålet vinnes; och
ändamålet vore ju att de äldre postvaktbetj ente, som äro uppförda på
ordinarie stat, finge erhålla en synnerligen väl behöflig tillökning i
sina ganska ringa inkomster. Vigten af deras tjenstgöring har äfven
dels af den förste talaren, dels af herr generalpostdirektören blifvitpå
ett så uttömmande och fullständigt sätt påvisad, att ingenting finnes
att dervid tillägga.

Jag skulle, om jag hade hopp om att lyckas i en sådan framställning,
vilja hemställa, så väl att Kongl. Maj:ts förslag blefve i
oförändradt skick af Riksdagen antaget, som ock att en sådan skrifvelse
som den af utskottet föreslagna afginge från Riksdagen till Kongl.

Maj:t. Men då någon anledning icke förefinnes, att ett yrkande i
sådan rigtning skulle inom kammaren röna någon framgång, skall
jag, herr talman, be att få hemställa om bifall till det af herr von
Friesen under öfverläggningen framställda yrkande.

Herr Eklundh från Lund: Jag har beträffande den föreliggande
frågan i hufvudsak redan instämt uti herr von Friesens anförande
och har nu begärt ordet endast för att något litet bemöta en
föregående ärad talare, som förmenade att brefbärareinstitutionen
nästan uteslutande vore ett stadsintresse. Är detta påstående månne
fullt exakt ? Äro icke en stor del af de bref, hvilka i städerna genom
brefbärarne utdelas, just från landsbygden? Jag vågar tro att så är
förhållandet. Och om så är, bör icke då postvaktbetjentes intresse
omfattas lika varmt af landsbygdens som af städernas representanter?

Jo för visso!

Jag anhåller, herr talman, om bifall till det af herr von Friesen
framstälda yrkandet.

Herr Petersson i Runtorp: Af föregående talare har redan så
mycket yttrats i denna fråga, att jag icke har mycket att tillägga;
det är endast ett par punkter, om hvilka jag vill säga några ord.

Det bar här framhållits, att generalpoststyrelsen är eu mönsterinrättning,
och att den skötes mycket bra. Ja, det är sant; det hafva
vi under många år haft erfarenhet af, och deri vill jag gerna instämma.
Men det är väl med generalpoststyrelsen som det är med
alla andra här i vorlden, att ingen blir för gammal att lära sig något
nytt. Postverket skötes nog bra, men det kan snart blifva öfverflygladt
af sin yngre broder telegrafverket. I detta senare verk anAndra
Kanin arens Prot. 1896. N:o 16. 3

N:o 16

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

vänder man icke gamla gubbar till att springa omkring uti trapporna
i husen, utan der är det ungt folk, som uträttar dessa sysslor, och
så tror jag, att äfven postverket skulle kunna inrätta sig. Äfven här
tror jag att man icke skulle kunna behöfva hålla personer för att bestrida
extra tjenst längre än tills de kunna få ordinarie tjenst vid
postverket eller skaffa sig någon annan plats. Vid andra industriella
inrättningar har man icke gamla gubbar till springpojkar och gifver
dem ålderstillägg derför, utan man har för detta ändamål yngre personer,
som hafva den egenskapen att de stå ut med att springa i
trappor. Att derför vilja binda folk vid en sådan institution; att i
längden bibehålla dem vid ett sådant arbete, det är icke rigtigt. Det
är ett straffarbete; och det bör icke aflönas af staten.

För min del tror jag, att denna fråga väl kan ordnas på ett
bättre sätt, och att generalpoststyrelsen, som visat sig så skicklig i
alla andra saker, äfven skall kunna hitta på ett sådant. Generalpostdirektören
har sagt, att man tänkt sig, att man skulle kunna
minska postvaktbetjentes arbete genom anordnandet i husen af postlådor,
men att publiken icke tycker om det, och att det derför icke
går för sig. Ja, det kan ju hända att publiken icke tycker om det;
men icke bör man låta afvisa sig af ett sådant skäl. Icke kan väl
det anspråket framställas af hela svenska nationen, att hvar och en
skall få sin post öfverallt der han befinner sig. Huru skulle man då
gå till väga på landet? Skulle postbuden springa omkring på ängar
och åkrar för att få reda på adressaterna. Nej, låtom oss nöja oss
med rimliga fordringar. Jag har särskildt talat med generalpostdirektören
om denna sak, och han har sagt, att om lådsystemet skulle
införas, man fordrar, att postverket skall sätta upp lådorna. Men jag
förstår icke, hvarför det skulle behöfvas. Om postverket blott ställer
om, att brefven komma till de husnummer, dit de äro adresserade,
tycker jag att allmänheten sjelf sedan kan ordna om saken med afhemtandet
af brefven. Ett sådant anspråk kan jag finna vara rimligt,
men icke att gå längre. Jag tror sålunda icke, att det är nödvändigt
att dessa vaktbetjentes löneförmåner nu höjas, derför att det
klagas öfver det ansträngande arbetet. Ty dels torde postverket, som
behöfver så mycket extra biträden, kunna fördela arbetet så, att de
yngre finge detta springgöra, och dels skulle man mycket väl kunna
ställa till med sådana postlådor, der hvar och en sjelf finge afhemta eller
låta afhemta sina bref.

Jag skall emellertid icke längre nu upptaga kammarens tid utan
skall, på grund af hvad jag sagt, be att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Höjer: Jag har begärt ordet med anledning af det, som
yttrades af den ärade representanten på skånebänken, herr Ivar
Månsson. Jag minnes, hurusom för några år sedan — det var en
vacker marsdag år 1891, då vi höllo på med en diskussion om den
intressanta artikeln fläsk — denne talare, kammarens store lyriker,

Onsdagen den 11 Mars.

Jf:o 16.

uppstod och höll ett svassande loftal öfver det nya systemet, tecknade Angående
en blomstermålning af vårt fädernesland, sådant det var under detta, P°stoaktsystem
och slutade med de orden: »Alla äro vi belåtna; allt blomstrar förhållanden
nu; allt är i lif och svang.» Det var i det nya systemets första vår- .

brytning. Sedan hafva vi haft den lyckan att få de urtima besluten ''

och derpå tullarne från 1895. Fem år hafva nu förflutit sedan ofvannämnda
dag, och jag förmodar, att vi nu befinna oss i det nya
systemets högsommartid. Om herr Ivar Månson i denna dag skulle
träda upp och sjunga en ny lofsång, skulle den utan tvifvel blifva så
lång, att den kanske aldrig toge slut. Jag trodde derför också, att
den ärade representanten skulle hafva den uppfattning af vårt lands
nuvarande konjunkturer, att han skulle vara med om den lilla löneförhöjning,
som här är i fråga, och derigenom öppna portarne på
glänt till den nya saligheten äfven för dessa postvaktbetjente, som af
denna salighet hittills icke haft någon kännedom. De fingo år 1885
en lönereglering, som var af det slaget, att det för en dryg del af
dem icke blef någon löneförbättring alls. De hafva af det nya
systemet icke lärt känna något annat än fördyrade lefnadsomkostnader
och höjda skatter. Det synes mig derför, att det vore billigt att nu
tillmötesgå deras önskningar åtminstone så mycket som Kongl. Maj:ts
proposition innebär.

De motiv, som af herr Ivar Månsson anfördes för afslag, äro
redan delvis vederlagda af herr Hedin, särskildt hvad beträffar den
jemföielse, som herr Månsson drog tipp mellan dessa postvaktbetjente
och vanliga arbetare. Herr Ivar Månsson ville — säde han — göra
det bästa möjliga för sina medmenniskor, och i början af hans anförande
tycktes han till sina medmenniskor räkna åtminstone de extra
och lägst aflönade vaktbetjente. Men när han kom till slutet af sitt
tal, tycktes han hafva uteslutit äfven dem ur raden af sina »medmenniskor»,
ty då yrkade han rent afslag å statsutskottets hemställan
om höjningen af dagtraktamentet, så vidt jag fattade hans ord rätt.

Ett af de skäl, han derför anförde var, att han icke kunde finna, att
lefnadsomkostnaderna i någon väsentlig mån ökats, och han drog i
tvifvelsmål rigtigheten af de uppgifter, som af postvaktbetjente i detta
afseende meddelats. Han blef emellertid bevisningen skyldig, ty han
anförde icke något annat bevis än det, att priset på artikeln fläsk på
den sista tiden gått ned. Men jag förmodar att postvaktbetjente pro
primo behöfva äta något annat än fläsk och pro sekundo, att de
hafva äfven andra behof att tillfredsställa än magens. Jag tror icke,
att herr Ivar Månssons bevisföring är egnad att på oss, som anse det,
som är föreslaget i Kongl. Maj:ts proposition vara billigt och rätt,
verka till någon omvändelse, och jag skall derför anhålla herr talman
att få yrka bifall till herr von Friesens reservation.

Herr Månsson: Jag är mycket smickrad öfver den uppmärksamhet,
jag rönt af den siste talaren, då han behagat egna hela sitt anförande
åt mitt anspråkslösa yttrande nyss.

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående

postvakt betjentes

löne förhållanden.

(Forts.)

Hvad beträffar den blomstermålning, som jag skulle hafva gjort
för några år sedan, tror jag visserligen att, äfven om det icke var
en så lysande blomstermålning, som den ärade talaren sade, mitt anförande
den gången dock gick ut på, att det för oss på landet blifvit
drägligare och möjligare att existera, med ett ord att det blifvit bättre
än lörut åtminstone. Att emellertid de åsätta tullarne icke verkat i
alltför hög grad fördyrande på lefnadsomkostnaderna, det tror jag,
att vi alla kunna vara ense om. Hvad de uträttat, är helt enkelt,
att större jemvigt i förhållandena åstadkommits, så att det nu äfven
för landtbrukaren är i någon mån drägligt och möjligt att taga sig
fram. Tänka vi på de exportpremier, som andra länder gifva, tror
jag man får lof att säga, att dessa tullar varit en tvingande nödvändighet;
men att de skulle hafva inverkat så mycket fördyrande på
lefnadsomkostnaderna, det kan jag icke finna. Det är ju allmänt
kändt, huru billigt pris vi hafva på allt, både på säd och mjöl, så
att det icke är värdt att tala om den saken. Det är blott detta jag
tillåtit mig att anföra; och jag tror, herr Höjer, att det är sanning.
Jag begär icke, att herrarne från den sidan skola sätta tro till eller
bry sig om, hvad jag eller vi från vårt håll säga. Det begära vi
icke; men jag tror, att vi äro berättigade att hysa den åsigten, att
hvad vi säga och göra åtminstone är upprigtigt och ärligt menadt.
Herr talman, jag vidhåller fortfarande mitt förra yrkande.

Herr Elowson: Jag anhåller att med några få ord få uttala
min uppfattning om statsutskottets behandling af denna fråga från
grundlagsenlig synpunkt med anledning af utskottets hemställan i
mom. a).

Kongl. Maj:t har till Riksdagen aflåtit proposition om ett andra
ålderstillägg och om höjning i minimitraktamentet för de ordinarie
postvaktbetjente. I sin skrifvelse dill regeringen rörande denna sak
har generalpoststyrelsen uttalat några reflexioner angående önskvärdheten
af att få ett större antal ordinarie vaktbetjente, än somför
närvarande finnes, men någon framställning i detta syfte har ej af
regeringen blifvit gjord. Då nu emellertid statsutskottet, med anledning
af dessa generalpoststyrelsens reflexioner, det oaktadt tagit sig
före att föreslå en skrifvelse till regeringen angående inrättande af
nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar, synes mig detta förhållande
från grundlagsenlig synpunkt vara något egendomligt. Förelåg i detta
ärende ej något annat än Kongl. Maj:ts proposition, skulle jag anse,
att statsutskottets utlåtande vore stridande mot grundlagen. Men nu
förekommer i sammanhang dermed en motion af herr Hedin, uti hvilken
föreslås en fullständig reglering af postvaktbetjentes aflöningsförhållanden.
Af denna motion har statsutskottet kunnat taga sig anledning
att föreslå en sådan skrifvelse, som det här gjort. Men så har
ej skett. Utskottet har icke sagt, att det med anledning af denna
motion hemställer om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, utan det afstyrker
helt enkelt motionen. Gör jag mig således den frågan, huruvida ut -

Onsdagen den 11 Mars.

N:# 16.

skottets hemställan i mom. a) är grundlagsenlig eller icke, måste jag Angående
svara, att jag finner den samma grundlagsenlig på grund af den utaf Posfvaktherr
Hedin afgifna motionen, men ej på grund af statsutskottets fijrhMUindeti
resonnement. (Forts)

Beträffande sjelfva saken, så synes mig de skäl statsutskottet anfört
för sin hemställan icke vara synnerligen bindande. Utskottet anför
såsom sin mening först, att dessa betjentes ekonomiska ställning icke
vore i alla afseenden fullt nöjaktigt tillgodosedd och derefter, att aflöningsförmånerna
för de äldre ordinarie icke kunde anses annat än
såsom synnerligen knappa. Om nu statsutskottet anser, att aflöningsförhållandena
för de äldre ordinarie vaktbetjentena äro knappa, synes
det mig vara naturligt, att utskottet hade bort göra hemställan om
bifall till Kongl. Maj ds proposition om ett andra ålderstillägg för just
de äldre. Utskottet menar, antager jag, att aflöningsförhållandena
äro knappa derför, att de ordinarie vaktbetjente under flera år
såsom extra fått vänta på sin ordinarie anställning och att aflöningsförmånerna
då varit otillräckliga. Detta oaktadt har statsutskottet ej
velat göra något för de äldre vaktbetjente, utan hänvisat till eu
förbättring för de yngre, af hvilken de äldre icke skulle få någon
fördel. Detta statsutskottets skäl synes mig synnerligen svagt.

Eu ledamot af statsutskottet bar under diskussionen fäst uppmärksamheten
derpå, att, om Första Kammaren bifölle utskottets och
Andra Kammaren reservanternas förslag, det då måhända icke skulle
blifva någon gemensam omröstning i frågan. Ja, detta skulle måhända
bero derpå, att skrifvelseförslaget inkommit i utskottets utlåtande.
Men, mine herrar, om det fallet, som denne statsutskottsledamot
nämnde, skulle inträffa, är icke gemensam omröstning den
första åtgärd, som man skall vidtaga, utan statsutskottet får först söka
afgifva förslag att sammanjemka de olika besluten.

Huru saken än må komma att gestalta sig, skall jag be att i denna
punkt få instämma i några förut gjorda uttalanden af innehåll, att, i
afseende på tillgodoseendet af postvaktbetjentes billiga och rättvisa
anspråk, det vore mycket bättre, att statsutskottets hemställan under
förevarande mom. afsloges, än att det bifölles. Ty det är ju tydligt,
att generalpoststyrelsen kan ingå till regeringen med hemställan om
vidtagande af sådana åtgärder, som i berörda hänseende må anses
erforderliga och denna kan sedan på eget initiativ till Riksdagen inkomma
med förslag till en sådan lönereglering, som för postvaktbetjente
kan anses vara behöflig. Deremot, om man nu bifaller statsutskottets
hemställan i berörda mom., binder man i denna fråga händerna
på regeringen.

Då nu skrifvelseförslaget, enligt min tanke, är på ett synnerligen
lyckligt sätt undanröjdt i den reservation herr von Friesen afgifvit, och
hvilken reservations hufvudsyfte sammanfaller med Kongl. Maj:ts proposition
angående ett andra ålderstillägg åt de enligt min mening
verkligt behöfvande ordinarie postvaktbetjente, anhåller jag att få förorda
bifall till denna reservation.

N:o 16.

Angående

postvakt betjentes

löne

förhållanden

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

Herr Persson i Stallerhult: Då denna fråga hufvudsakligen berör
städerna och de personer, som der äro bosatta, så förundrar det mig
icke, att städernas representanter yrka bifall till Ivongl. Maj:ts förslag
om löneförhöjning åt postvaktbetjente. Jag och mina kamrater från
landsbygden inom statsutskottet hafva deremot den åsigten — må det
förlåtas oss — att de löner, som utbetalas till postvaktbetjente äro så
rundligt tilltagna, att det icke bör ifrågakomma någon ytterligare
förhöjning i desamma.

Här har af åtskilliga talare uppdragits jemförelser mellan postvaktbetjentes
aflöning och den aflöning, som åtnjutes af andra statens
betjente, hvilka med postvaktbetjente närmast kunna vara jemförliga.
Jag för min del skall ock be att framdraga några sådana: Ser jag
t. ex. på Stockholms poliscorps, så tror jag icke, att dess medlemmar
hafva högre aflöning än postvaktbetjente. Går jag sedan till dejernvägsbetjente,
som äro bosatta i Stockholm, så tror jag icke heller,
att dessa äro så väl aflönade som postvaktbetjente. En notisbärare
vid jern vägen i Stockholm har endast en aflöning af 648 kronor, en
stationskarl 816 kronor, ett telegrambud 540 kronor och en telegramförman
860 kronor. Det kan vara möjligt, att postvaktbetjente äro
mera upptagna och hafva en mera ansträngande befattning än de nu
nämnda betjente, men de ha ju i så fall högre aflöning än dessa.
Det kan äfven vara möjligt, och jag vill ej heller bestrida det — det
känner för öfrigt de af herrarne, som äro bosatta här, bättre än jag —
att den högsta postvaktbetjentaflöningen, 1,384 kronor, kan vara temligen
låg för de vaktbetjente, som äro stationerade i Stockholm, och att en
förhöjning för dem kunde vara af behofvet påkallad; men det finnes
många trakter i vårt land, der någon förhöjning i aflöningen för de
postvaktbetjente, som der äro stationerade, ej är behöflig, det vågar
jag påstå. Jag tänker härvid närmast på de mindre städerna. Aflöningen
för de vaktbetjente, som äro placerade der utgår för närvarande
till en början med kr. 864: 25 och efter fem års tjenstgöring
med kr. 964: 25. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle den lägsta aflöningen
för dessa betjente komma att uppgå till respektive kr. 919
och kr. 1,019. Om nu Kongl. Maj:ts förslag eller det af herr von
Friesen m. fl. framstälda yrkandet skulle vinna bifall, då komme en
postvaktbetjent i en småstad att efter tio års ordinarie tjenstgöring
erhålla en aflöning utaf 1,119 kronor. Tycker herrarne verkligen, att
det är på sin plats att gifva en så ringa statstjenare som en postvaktbetjent
så hög aflöning? Jag åtminstone kan icke inse, att det
kan vara behöfligt, helst till dessa befattningar ej fordras mera underbyggnad
än vanliga folkskolekunskaper. Det fordras visserligen äfven,
att en postvaktbetjent skall vara punktlig och redbar, men dessa
egenskaper fordras och böra egas af hvarje menniska.

Ehuru representanten från den stad, som ligger min hemtrakt
närmast, instämt i herr von Friesens yrkande, tvekar jag icke att i
denna fråga beträffande denna stad, som eger omkring 1,400 innevånare,
uttala en motsatt åsigt mot honom. Ty om nu aflöningen

Onsdagen den 11 Mars. 39 N:o 16.

för postvaktbetjente skulle höjas, då skulle en postvaktbetjent i denna Angående
småstad, hvilken betjent går några gånger om dagen och utdelar post, 6jV*.
få högre aflöning än en folkskollärare derstädes, hvilken endast upp- förhållanden.
bär omkring 800 kronors kontant aflöning. Kan detta vara rätt, då (Forts.)
man betänker, att en folkskollärare, redan då han söker inträde vid
seminarium, behöfver betydligt större kunskaper än en postvaktbetjent,
som kan erhålla sin anställning direkt från en plåtslagareverkstad och
att folkskolläraren efter genomgången fyraårig kurs vid seminarium
ofta får vänta flera år på en anställning, som gifver honom en aflöning
utaf 6, 7 å 800 kronor.

Om det nu föreliggande kongl. förslaget går igenom, tror jag,
att invånarne i småstäderna komma att anse, det deras brefbärare
tillerkänts väl hög aflöning.

Jag skall icke orda mera i denna sak, utan ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen beträffande utskottets hemställan i
mom. a) slutad. I fråga om berörda hemställan hade yrkats dels
bifall till densamma och dels afslag derå och bifall till det af herr
von Friesen under öfverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen
gaf propositioner å hvartdera af dessa yrkanden och fann den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställer under mom. a) i
andra punkten af förevarande utlåtande n:o 8, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan, bifallit
det af herr von Friesen under öfverläggningen framstälda förslag.

Voteringen utföll med 126 ja mot 86 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Mom. b) äfvensom mom. c) och d) biföllos.

Efter föredragning dernäst af mom. e), deruti utskottet hemstält,
att hvad Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit, föranledande till ändringar i
postverkets stater, må af Riksdagen bifallas, anförde

Herr Hedin: Jag väljer denna punkt, herr talman, för att få

U:o 16. 40 Onsdagen den 11 Mars.

Angående tillfälle att einra om några omständigheter, hvarpå jag velat fästa
betjenteslöne- Iliksdagens uppmärksamhet, ehuru de ej kunna föranleda tilll något
förhållanden, yrkande om afvikelse från utskottets hemställan.

(Forts.) Anledningen härtill är en berättelse, som jag för icke länge sedan

läste i Karlstadstidningen, och som är i den allra yttersta grad bedröflig.
Den handlar om en försnillning med thy åtföljande dom på
sammanlagdt fem månaders fängelse, ersättningsskyldighet och ovärdighet
att i rikets tjenst vidare nyttjas, ehuru rätten dömde med erkännande
af, att det förelåg synnerligen förmildrande omständigheter.
Det gälde en poststationsföreståndare, på hvilken postverket hade förlorat
ett belopp, som knappt var nämnvärdt. Den hufvudsakliga förskingringen
drabbade ett, såsom den i fråga varande tidningen uttryckte
sig, »bottensnålt bolag», för hvars »utsugningskonst» denne man
fallit offer. Tidningen ville dermed säga, att mannen i fråga bragts
till att stjäla för att kunna lefva med hustru och barn. Han hade
af jernvägsbolaget en aflöning af 30 kronor i månaden, för hvilken
han måste arbeta från morgon till qväll. Utom inkomsten af denna
tjenst — han fick ingen ersättning för utförande af måleriarbete, hvarmed
bolaget sysselsatte honom — uppbar han såsom poststationsföreståndare
20 kronor i månaden, och hans sammanlagda inkomst utgjorde
således 50 kronor i månaden, hvilket omöjligen kunde räcka till.

Det var denna berättelse, som föranledde mig att söka några
upplysningar om poststationsföreståndarnes vilkor, och har jag med
anledning deraf kommit på den tanken, att äfven här tarfvas löneförbättring.
Det har gått så till, att de lägre tjenstemännen i vårt
land hafva alldeles för litet tillgodosetts, under det att man på många
håll har allt för mycket tillgodosett de högre, och detta gäller särskild!
inom postverket. Jag skall be att såsom exempel på förhållandet
med poststationsföreståndare få anföra några faktiska omständigheter.
För det första förhåller det sig så, att poststationsforeståndarne
— jag vet ej om man har rätt att kalla dem för statstjenstemän,
men något slags statstjenstemän äro de väl i alla fall,
ehuru de blott äro antagna på kontrakt — hafva en synnerligen osäker
ställning, fastän jag naturligtvis icke betviflar, att generalpoststyrelsen
vill bibehålla dem, då de oförvitligt och väl tjenstgjort. Men jag
fruktar, att generalpoststyrelsen i detta fall blir något för mycket beroende
af postinspektörerna. Det är då åtminstone väl, att det ej
lades i dessa inspektörers händer — såsom jag vill minnas, att det
på sin tid var i frågasatt — att antaga och afskeda dessa föreståndare;
men jag undrar, om i realiteten skilnaden blef synnerligen stor.
Om det skulle inträffa, att en poststationsföreståndare efter tio, femton
eller tjugu års icke blott oförvitlig, utan äfven mycket väl vitsordad
tjenst skulle beröfvas sin befattning och sin inkomst, derför att han
möjligen vore misshaglig för en sådan der postinspektor, eller derför
att någon annan hade erbjudit sig att sköta befattningen mot kanske
i någon mån minskad aflöning, så vore detta mycket hårdt.

För det andra äro, åtminstone till stor de!, dessa befattningar,

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars.

ganska ansvarsfulla befattningar, och såsom bevis derpå skall jag anföra ett Angående
exempel. Den befattning, på hvilken jag syftar — det är onödigt attbetjente!! lönenämna
namnet — är aflönad med 400 kronor om året. Tjenstgöringstiden förhållanden,
hvarje söckendag, d. v. s. den tid,under hvilken poststationen hålles öppen, (Forts.)

är 4 timmar, och hvarje söndag 3 timmar. Hvarje dag i veckan, utom en,
ankommer post klockan 7 f. m. och likaledes hvarje dag utom en
afgår post klockan 3,30 f. m. Försändelsernas antal under år 1895
utgjorde 9,000 och några hundra, och deras angifna värde uppgick
till ett belopp af mer än 110,000 kronor. Tidningsprenumerationen
gälde 70 olika tidningar. Dertill hade föreståndaren befattning med
postsparbanksgöromål, och insättningarne och uttagningarne under året
uppgingo, i ett stort antal poster, till ett sammanlagdt belopp af 15,000
kronor, hvarför ersättningen utgjorde — omkring kronor l,so.

Jag kan icke annat än uttala den önskan, att generalpoststyrelsen
måtte blifva i tillfälle att taga i öfvervägande frågan, om icke på åtskilliga
håll inom denna tjenstemannakategori — om jag får använda
detta uttryck — någon löneförbättring må vara behöflig.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Uti mom. f), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet i mom. a) c) d) och
e) hemstält och med beräknande af postverkets stater för år 1897 till
följande belopp, nemligen:

aflöningsstaten ...........................

öfvergångsstaten ........................

pensionsstaten ...........................

omkostnadsstaten ........................

oförutsedda utgifter.....................

afkortningar och restitutioner m. m.

...... kronor 3,197,100: —

2,400: -

........ > 79,475: —

.......... » 4,850,500: —

............... » 120,000: —

......... > 60,525: —

tillsammans kronor 8,310,000: —

måtte bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 8,310,000
kronor att utgå direkt af postmedlen.

Herr Månsson erhöll ordet och yttrade: Jag skall be att få

yrka bifall till det förslag i denna punkt, som jag förut under diskussionen
framstält.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Angående

Vid föredragning af mom. g), innefattande utskottets hemställan stationsorten
om afsättande af medel för anskaffande af tomt till nytt posthus i . för postStockholm,
begärdes ordet af: *Töt^a>dV

s/riktet.

N:o 16. 42 Onsdagen den 11 Mars.

statwnsorten c JHerr z etterstran d, som yttrade: Då jag begärde ordet vid
för post- föredragningen af detta moment, var anledningen dertill icke den, att
inspektionen Ja£> ville komma med någon anmärkning mot utskottets hemställan,
* östra di- hvilken jag i allo biträder, utan anledningen var den, att jag ville
striktei. bringa på tal i Riksdagen ett förhållande inom postverket, som jas: ei
(Forts.) kan till fullo gilla.

Det kan nu möjligen tyckas, att jag borde hafva framkommit med
detta yttrande i den temligen moderna formen af en interpellation;
men då jag har den uppfattningen, att denna form ej bör ifrågakomma
annat än i vigtiga undantagsfall, och då vidare den fråga jag afser
möjligen står i samband med föreliggande ämne, har jag efter samråd
med postverkets högt aktade chef ansett lämpligt att just vid föredragningen
af denna punkt bringa frågan på tal. Såsom herrarne litet
hvar veta, framstälde kongl. generalpoststyrelsen i början af 1890-talet
ett förslag om införande af decentralisation inom styrelsen, hvilken
decentralisation skulle åvägabringas på så sätt, att riket, med undantag
af Stockholm, Göteborg och Malmö, skulle indelas i 5 olika postinspektörsdistrikt
och att i spetsen för förvaltningen af hvarje distrikt
skulle ställas en postinspektor. Såsom motiv för detta sitt förslag anförde
kongl. styrelsen bland annat följande:

att generalpoststyrelsen redan 1869 framhållit vigten af, att en
del postfrågor finge afgöras af vissa posttjenstemän i orterna;

att styrelsens sedermera ökade arbetsbörda samt hänsynen till
verkets ändamålsenliga skötsel nödvändiggjorde en decentralisation.

att distriktsförvaltningarne skulle åstadkomma skärpt kontroll, vara
väl egnade att tillhandagå underlydande postförvaltare med råd och
upplysningar samt öfvervaka gifna föreskrifter;

att de skulle bereda möjlighet för centralförvaltningen att bättre
än förut erhålla kännedom om särskilda ort- och per son förhållanden;

att de genom beröring med allmänheten skulle erhålla kännedom
om och kunna öfverskåda posttrafikens behof inom de särskilda landsdelar,
der deras verksamhet vore förlagd, samt blifva i tillfälle att afhjelpa
olägenheter och brister;

att större möjlighet att tillmötesgå allmänhetens önskningar kunde
medelst distriktsförvaltningarne ernås, att dylika mellaninstanser i de
flesta länder inrättats, samt att de sammas verksamhet erhållit ett utmärkt
vitsord i Preussen och i Frankrike betecknats såsom administrationens
egentliga drifhjul i de särskilda provinserna.»

Dåvarande chefen för finansdepartementet fann förslaget om inrättande
af förvaltningsdistrikt utgöra en lycklig lösning af frågan om
åstadkommande af den decentralisation inom postverkets administration,
hvaraf behofvet länge gjort sig känbart. Regeringen biträdde denna
uppfattning, och proposition afläts jemväl till 1892 års Riksdag, som
beviljade de för decentralisationens genomförande erforderliga medlen.
Sedermera aflat Kongl. Maj:t den 28 oktober 1892 en skrifvelse till
kongl. generalpoststyrelsen, hvari bestämdes områdena för förvaltningsdistrikten,
hvari vidare faststäldes instruktioner för postinspektörema,

Onsdagen den 11 Mars.

Ji:o 16

och hvari slutligen uppdrag meddelades åt kongl. generalpoststyrelsen
att bestämma postinspektörernas stationsorter.

Med anledning derutaf bestämde sedermera kongl. generalpoststyrelsen,
att norra inspektionsdistriktet, omfattande de fyra nordligaste
länen, skulle hafva sin stationsort i Sundsvall; att södra distriktet, som
skulle omfatta Skåne, Hallands, Blekinge och Kronobergs län samt
södra delen af Kalmar läD, skulle hafva sin stationsort i Malmö, samt
att vestra distriktet, omfattande Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs,
Elfsborgs och Yermlands län, skulle hafva sin stationsort i Göteborg.
Emot dessa bestämmelser har jag ingen erinran att göra. Men
kongl. generalpoststyrelsen bestämde vidare, att mellersta distriktet, som
skulle omfatta Stockholms län med undantag af Södertörn samt vidare
Upsala, Gefleborgs, Örebro, Yestmanlands och Kopparbergs län och
som sålunda skulle sträcka sig från Karlberg ända till norska gränsen,
icke skulle hafva sin stationsort inom distriktet utan utom detsamma,
nemligen i Stockholm. Och sedermera har äfven kongl. generalpoststyrelsen
bestämt, att östra distriktet, som omfattar, Södertörn, Södermanlands,
Östergötlands och Jönköpings län, norra delen af Kalmar
län samt Gotland skall hafva sin stationsort i det likaledes utom detta
distrikt belägna Stockholm.

Dessa sistnämnda bestämmelser har jag för min del på grund af
åtskilliga skäl, för hvilka en redogörelse här torde vara öfverflödig, då
de förefalla mig ligga i öppen dag, icke kunnat anse vara fullt lämpliga
och ändamålsenliga; och det synes mig äfven, att dessa bestämmelser
icke äro fullt öfverensstämmande med den kongl. skrifvelsens anda
och mening, lika litet som de öfverensstämma med den uppfattning,
som torde hafva gjort sig gällande inom Riksdagen med afseende på
sättet för decentralisationens genomförande.

Emellertid antog jag, att dessa bestämmelser skulle blifva af mera
provisorisk natur. Men då man ifråga om det nu föreliggande ärendet,
— frågan om uppförande af ett nytt posthus i hufvudstaden —
finner, att kong], generalpoststyrelsen föreslår, att i det nya posthuset,
der utrymmet i alla fall kommer att blifva ganska knappt, lokaler äfven
skola beredas för postinspektörerna i östra och mellersta distrikten, har
jag deraf tagit mig anledning förmoda, att meningen är, att dessa bestämmelser
skola blifva permanenta. Detta har gjort, att jag ansett
mig böra bringa frågan på tal i Riksdagen för att i sammanhang dermed
få uttala den önskan, att kongl. generalpoststyrelsen efter en noggrann
pröfning af de hithörande förhållandena måtte härutinnan meddela
förändrade bestämmelser, ledande derhän att vid det framtida upprättandet
af förslag och planer till det nya posthuset, det ej måtte
ifrågakomma, att der inrymma lokaler för dessa distriktsförvaltningar.

Herr talman, jag har i ärendet ej något yrkande att framställa.

Herr- von Krusenstjerna anförde: Med anledning af den önskan,
som uttalats af den ärade representanten på norrköpingsbänken, berjag
få förklara, att, åtminstone i hvad på generalpoststyrelsen ankommer,

Angående
stationsorten
för postinspektionen

i östra distriktet.

(Forts.)

N:o 16. 44 Onsdagen den 11 Mars.

Angående styrelsen ej kan finna det rigtigt att tillmötesgå denna önskan. Jag
«*%?*£? säger med afsigt endast i hvad på generalpoststyrelsen ankommer, ty
inpektionen i fråga om bestämmandet af lokalerna i det nya posthuset, då det en
i ostra di- gång skall byggas, kommer väl Kongl. Maj:t att ingripa. Men som
striktet. sagdt, jag skulle ej kunna finna det rigtigt att förorda något sådant,

i Forts.) som den ärade representanten här påyrkat, och jag skall be att få an gifva

skälen för denna min åsigt. För öfrigt torde denna fråga kanske
egentligen endast få betraktas såsom ett mellanhafvande mellan generalpostyrelsen
och den ärade representanten för Norrköping; andra representative
män från denna stad torde icke, enligt hvad jag tror mig
veta, dela den uppfattning, för hvilken han gjort sig till tolk.

Den ärade talaren redogjorde alldeles korrekt för postinspektionen
i de tre städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, hvilka hvar för sig
bilda ett distrikt, der en postdirektör öfvervakar den postala tjenstgöringen
inom staden och vid de poststationer, som lyda under kontoret;
det öfriga Sverige är indeladt i fem distrikt, i spetsen för hvilka
stå postinspektörer.

Nu är emellertid förhållandet det, att dessa postinspektörer hafva
en dubbel funktion. De hafva nemligen först och främst att öfvervaka
de dem underlydande postkontoren och de tjensteman, som tillhöra
dessa. Poststationerna sortera i första hand under vederbörande
postmästare, men öfver dem står postinspektören, hvilken har att inom
sitt distrikt inspektera och sammanhålla det hela. Detta är den ena
af deras funktioner. Den andra är, att öfvervaka jernvägspostföringen
inom distriktet, och i det fallet hafva de en annau funktion än uti det
förra hänseendet. I fråga om jernvägspostföringen äro postinspektörerna
så att säga ett slags jern vägspostmästare, d. v. s. de hafva härvidlag
samma funktioner, som postförvaltaren vid ett postkontor, och postpersonalen
vid jernvägarne sorterar omedelbart under dem; de ordna
tågtjenstgöringen, rangera postföringen vid tåghinder och förflytta personalen
dit, der den bäst behöfves o. s. v.

Det är denna postinspektörernas befattning med jernvägspostföriogen,
som föranledde generalpoststyrelsen, då den erhållit Kongl.
Maj:ts bemyndigande att bestämma stationsorterna för inspektörerna,
att fastställa stationsorterna för inspektörerna i det södra, vestra och
mellersta distriktet till de resp. städerna Malmö, Göteborg och Stockholm.
Och detta skedde derför, att de stora postförande tågen, hvilka
inspektörerna hafva att öfvervaka, utgå från Malmö, Göteborg och Stockholm
— sålunda af rent praktiska skäl.

Och att det ej var någon författningsstridig åtgärd, hvartill generalpoststyrelsen
härvidlag gjorde sig skyldig, framgår derutaf, att, om det
också är sant, att dessa städer bilda särskilda distrikt för sig, inom
hvilka postdirektörer hafva befogenhet i fråga om den postala tjenstgöringen,
postdirektörerna ingenting hafva att skaffa med den jernvägspost,
som utgår från dessa städer, utan denna hör helt och hållet under
postinspektörerna; Stockholm tillhör således i afseende å jernvägspostföringen
såväl mellersta som östra inspektionsdistriktet, och derstädes
placerade postinspektörer äro således placerade inom distriktet.

Onsdagen den 11 Mars.

N.o 16.

Om jag rätt fattat den ärade talaren, hade han ej heller något
emot, att inspektörerna uti det södra och vestra distriktet fått sina
stationer i Malmö och Göteborg. Och dermed har han ju erkänt lagligheten
af att stationera postinspektörer i städer, som i andra postala
hänseenden sortera under postdirektörer. Hvad han rigtade sin anmärkning
emot var placeringen af inspektörerna i det mellersta och
det östra distriktet. Af dessa stationerades, såsom nämndt, redan ifrån
första stund inspektören i det mellersta distriktet i Stockholm på grund
af alla postförande tåg, som utgå från Stockholm till norrut belägna
orter. Stationsort för det östra distriktet blef ifrån början Norrköping
af det praktiska skälet, att derstädes uti posthuset fans en ledig lokal,
som var lämplig för inspektören, till följd hvaraf en besparing kunde
af postverket göras genom att förlägga inspektören i Norrköping. Sedermera
har det emellertid under de tre år, som förflutit, sedan detta egde
rum, visat sig ur posta! synpunkt olämpligt, att icke man haft inspektören
öfver det östra distriktet här i Stockholm för ledningen af postföringen
på de stora tåg, som om aftnarne utgå från Stockholm till de
södra och vestra delarne af landet, hvarför generalpoststyrelsen ansett
det nödvändigt, att den 1 april i år flytta honom till Stockholm. En
särskild lokal har för detta ändamål förhyrts, men förflyttningen har
för postverket medfört endast högst obetydligt ökade utgifter, för hvilka
emellertid någon redogörelse här icke torde behöfvas.

Herr Zetterstrand: Enär jag redan vid riksdagens början för

den siste ärade talaren nämnde, att jag ärnade framkomma med anmärkningar
i förevarande fråga, var jag beredd att han skulle söka
vederlägga mig. Jag vågar dock säga, att jag anser vederläggningen
mindre lycklig och skall, ehuru jag icke är fackman, söka bemöta densamma.

Herr generalpostdirektören nämnde, att i postinspektörernes funktioner
ingingo två olika moment, det ena öfvervakande af kontrollen
och det andra tillsynen öfver jernvägspostbefordringen. Det är visserligen
sant, att i generalpoststyrelsens förslag till bestämmelser för de
ifrågasatta distriktsförvaltningarne äfven den sistnämnde grenen af verksamheten
framhölls såsom en mycket vigtig, ehuru alls icke såsom den
hufvudsakligaste. Men ser man efter i Kongl. Maj:ts skrifvelse i ämnet
till generalpoststyrelsen, så ter sig denna sak annorlunda. I denna
skrifvelse, som innefattar instruktion för postinspektörerne, nämnes först
i en punkt hvad inspektörerne hafva till hufvudsaklig uppgift, och i
denna punkt finnes icke något taladt om tillsynen öfver jernvägspostbefordringen.
Sedermera komma icke mindre än 40 moment, och bland
dem är det endast 4 och 7 inom. som handla om postinspektörs befattning
med jernvägspostbefordringen. Denna funktion är sålunda onekligen
en af inspektörens uppgifter, men inspektör får derför icke anses
såsom ett slags jernvägspostöfverexpeditör, utan han skall vara hvad
hufvudsakligen varit åsyftadt, nemligen inspektör och chef för hela
postdistriktet, h vil ket är en vida högro ställning.

Angående
stationsorten
för postinspektionen

i östra distrikte.

(Forts.)

No 16.

Onsdagen den 11 Mars.

Angående
stationsorlen
för postinspektionen

i östra distriktet.

(Forts.)

Här har nu sagts, att inspektören i östra distriktet skulle hafva
till hufvudsakligt åliggande att gifva akt på de afgående jern vägsposterna
från Stockholm. Jag undrar dock, om detta är öfverensstämmande ens
med författningens bestämmelser. För min del tror jag det icke. Just
i 7 mom. af kongl. skrifvelsen säges: »vederbörande å jernvägarne
inom distriktet framgående postkupéexpeditioner och postiljonskupéer
skola, så ofta ske kan och nödigt befinnes, inspekteras, i regeln af
postinspektören sjelf, men, i den mån han ej medhinner det, af kontrollören.
» Här är sålunda tydligt markeradt, att det är de inom
distriktet framgående postkupéexpeditioner etc. och icke de från en
utom distriktet liggande och utgående postkupéexpeditioner som skola
af honom öfvervakas. Om nu postinspektören i östra distriktet är
stationerad i Stockholm, huru skall han då kunna på ett effektivt sätt
inspektera de postkupéer, som inom distriktet framgå till exempel på
Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg eller på Nässjö—Öskarshamnsbanan
eller Norra Södermanlands jernväg, Pålsboda—Finspong—Norsholmsbanan
o. s. v.? Och hvad mera är, tillkommer det honom verkligen
att taga någon slags befattning med de från Stockholm utgående kupéexpeditionerna
?

Ett stöd för min åsigt, att postinspektören icke har något dylikt
åliggande finner jag ytterligare deri, att berörda kongl. bref jemväl
föreskrifver, att »postdirektörerne i Stockholm, Göteborg och Malmö
skola, beträffande den underlydande personal och för de till deras postkontor
hörande områden, i tillämpliga delar utöfva postinspektörs myndighet
och åligganden».

Att ifrågavarande förflyttning af postinspektören i östra distriktet
från Norrköping till Stockholm skett, såsom herr generalpostdirektören
uppgaf, uteslutande af postala skäl, har jag aldrig bestridt. Jag har
så mycket hellre afhållit mig derifrån som jag är alldeles öfvertvgad,
att åtminstone beträffande postverkets nuvarande, högt aktade chef inga
andra än fullt sakliga skäl dervid gjort sig gällande. Men jag vill å
andra sidan protestera mot hans yttrande i början af sitt anförande,
då han ville göra troligt, att den af mig nu väckta frågan hufvudsakligen
vore ett mellanhafvande mellan generalpoststyrelsen och mig.
Denna åsigt är alldeles omotiverad. Det tillkommer mig obestridligen
i egenskap af riksdagsman att här föra talan icke blott för det samhälle,
som jag särskild! representerar, utan äfven för riket i dess helhet,
och jag skulle djupt beklaga, om den dag skulle komma, då någon af
kammarens ledamöter skulle kunna med fog rigta den beskyllningen
mot mig, att jag för att framhålla en enskild orts intressen, handlat
emot statens intressen. Men om jag deremot finner, att ortens intressen
i en fråga sammanfalla med statens, så är det min ovilkorliga skyldighet
att bringa denna fråga på tal. Jag har derför icke kunnat underlåta
att här framhålla det egendomliga i att posinspektionen i östra
postdistriktet, som först förlädes till Norrköping, nu skall flyttas till
Stockholm. Norrköping ligger precis i centrum af östra postdistriktet;
postinspektionen hade i Norrköping en bra lokal i postverkets eget hus,

Onsdagen den 11 Mars.

>:o 16.

som är af ovanligt solid beskaffenhet — ett af de allra bästa husen i
Norrköping — med det präktigaste läge. I samma hus inrymmes
postkontoret, som jag antager är det största i distriktet. I samma hus
är derjemte telegrafstationen inrymd och dit har äfven förflyttats förvaltningen
af telegrafliniedistriktet, som omfattar samma område som
postinspektionsdistriktet.

Det ligger enligt mitt förmenande en grundtanke i, att man
skulle indela riket i fem. distrikt, och att inom hvart och ett af dessa
skulle finnas en hufvudort, dit post, telegraf och telefonförvaltningen
inom distriktet skulle förläggas. Början härmed var gjord i Norrköping.
Der har postinspektionen, såsom sagdt, hittills varit förlagd, likaså en
telegraflinieinspektion och i viss mån äfven en dylik distriktsförvaltning
med afseende på telegrafförhållandena i öfrigt inom distriktet. Vore det
nu så att postinspektionen förflyttats till en annan plats inom distriktet,
till exempel Katrineholm, Linköping eller Nässjö, skulle jag visserligen
ur Norrköpings samhälles synpunkt kunnat beklaga detta, men icke
skulle jag kunnat uttala mitt bestämda ogillande deraf. Men nu, då
inspektionen förflyttats från centrum af distriktet till en plats utom
detsamma, till en förhyrd lokal, som herrarne säkerligen icke veta hvar
den är belägen, så kan detta väl icke synas lämpligt. Om till exempel
en postmästare eller någon annan, som sorterar under postinspektören
i östra distriktet, skall söka sin distriktschef, vore det väl naturligast att
han funne honom på en centralt belägen ort inom distriktet, uti en
tjenstelokal i postverkets eget hus, i stället för att den underordnade
skall nödgas resa utom distriktet och här i Stockholm uppsöka chefen
i en förhyrd lokal.

Jag vågar sålunda påstå, att min åsigt i detta fall icke kan hänföras
till ett ensidigt lokalt intresse, ty hvad jag hufvudsakligen åsyftat
är att för min ringa del söka motverka det sträfvande efter centralisation,
som allt mera gör sig gällande i våra embetsverk, samt söka
komma derhän att verkens skötsel blir mera ändamålsenlig och beqväm
för allmänheten än den förut varit.

Till sist vill jag uttrycka den vissa förhoppning, att den siste ärade
talaren med sin kända högsinthet och fördomsfrihet måtte, oafsedthvad
som passerat, taga denna fråga under förnyadt öfvervägande, och att
om han — såsom jag för visso förutsätter — finner, att ett misstag
blifvit begånget, det för honom skall vara en kär pligt att rätta detsamma.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Punkterna 3—7,

Angående
stationsorten
för postinspektionen

i östra distriktet.

(Forts.)

Biföllos.

X:o 16.

Onsdagen den 11 Mara.

Angående
kongl. dramatiska

teaterns repertoar.

Efter det herr talmannen vidare föredragit punkten 8, angående
öfriga, i föregående punkter icke omförmälda ordinarie anslag under
sjunde hufvudtiteln, begärdes ordet af

Herr Palme, som yttrade: Efter föredragning af herr statsrådet

och chefen för kongl. finansdepartementet har i dessa dagar till Riksdagen
öfverlemnats en kongl. proposition, gående ut på att motverka
det så kallade varietéofoget. Om detta i sitt syfte så erkännansvärda
förslag, om hvars innebörd jag dock icke ännu har bildat mig någon
bestämd mening, blifver lag, torde följden deraf blifva, att nya skaror
strömma till teatrarne och främst, hoppas jag, till de goda teatrarne.
Då, om någonsin, gäller det för de kongl. teatrarne att häfda sin höga
ställning såsom nationalinstitutioner, att motsvara sin ädla bestämmelse
af kulturbärare och bildningsanstalter. Jag gör mig då den frågan:
huru hafva de kongl. teatrarne eller rättare den kongl. dramatiska
teatern — ty det är om denna teater jag nu vill yttra några ord —
uppfylt dessa fordringar?

Sedan i statsrådsprotokollet för den 26 mars 1889 den dåvarande
finansministern framhållit »den dramatiska konstens betydelse för den
fosterländska odlingen» samt »den kongl. teaterinstitutionens kraf att
från det allmännas sida åtnjuta det understöd, utan hvilket denna institution
icke mägtar uppbära sin ställning såsom den främste vårdaren af
ifrågavarande konstart», föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen, att kong],
dramatiska teaterns fasta och lösa egendom skulle upplåtas åt den eller
dem, som kunde befinnas villiga att »på ett konsten värdigt sätt bedrifva
teaterverksamhet». Sedan detta förslag af Riksdagen antagits,
uthyrdes i enlighet dermed kongl. dramatiska teatern, med allt hvad
dertill hörde, åt en association, bestående af ett antal dåvarande aktörer
och aktriser vid dramatiska teatern. Vid beslutets fattande uttalade
Riksdagen, såsom jag nämnde, att teaterverksamheten skulle bedrifvas
på ett konsten värdigt sätt; och i ett den 7 juni 1889 upprättadt kontrakt,
hvilket sedermera årligen förnyats och som ännu gäller, emellan
å ena sidan Kongl. Maj:t och kronan och å den andra direktör Fredriksson
— jag har här en afskrift af kontraktet — heter det i mom.
12: »Verksamheten å Dramatiska teatern bör i anseende till så väl

val af stycken som deras utförande motsvara de anspråk, som kunna
ställas på en kongl. teater».

Har då, frågar jag mig, den kongl. Dramatiska teatern motsvarat
dessa utaf Riksdagen och Kongl. Haj:t gemensamt uppstälda fordringar?
Jag vågar derpå svara ott ganska bestämdt nej.

Det dramatiska området är, såsom vi veta, rikt och har många
olika konstarter. I en stad af Sockholms storlek med många teatrar
måste det derför blifva en sorts arbetsfördelning mellan de olika teatrarne;
en konstart, som passar för den ena teatern, lämpar sig ej för
en annan. Och hvad särskild! en nationalscen beträffar, passar för densamma
ingenting annat än det högsta och bästa. Den får ej konkurrera
med småteatrarne. Väl må det glada skämtet och den sunda humorn

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

ingalunda vara bannlysta från vår nationalteater; men att qväll efter
qväll gifva underhaltiga tyska farser med eller utan »uniformsclowneri»,
att qväll efter qväll bjuda publiken på franska så kallade sedekomedier
med äktenskapsbrott och depravation, det anstår för visso icke en nations
främsta dramatiska konstanstalt.

Jag vill nu ej närmare ingå på alla de fel, som man skulle kunna
anmärka hos den dramatiska teatern och dess nuvarande ledning, men
jag vill dock påpeka några. Jag skall då be att få erinra om, hurusom
denna teaters ledning på de senare åren synes hafva varit öfverlemnad
åt personer, hvilka anse, att den franska komedien är det förnämsta
inom den dramatiska konsten, och följden har naturligtvis blifvit
den, att programmet i väsentlig mån rättats derefter. Denna ensidiga
rigtning hos dramatiska teaterns ledare har å sin sida gjort, att man
synes hafva förlorat sinne för hvad man kallar den klassiska repertoaren,
för teaterstycken af allvarligare, gedignare innehåll. Jag har genomgått
dramatiska teaterns spellistor för de fyra senaste åren, hvarvid jag der
funnit upptagna in alles endast åtta stycken, som bruka anses tillhöra
den klassiska repertoaren, deraf två af Shakespeare och tre af Moliére.
Deremot har jag förgäfves sökt efter sådana namn som Holberg, Beaumarchais,
Schiller och andra, den klassiska antikens mästare deribland.
Och äfven andra, djupa och mera gedigna teaterstycken äro så sällsynta
på dramatiska teaterns spellista, att man måste antaga, att teaterns ledning
förlorat känslan för de högre dramatiska fordringarne. Der spelas
massor af små enaktspjeser af bagatellnatur, komedier, som passa på
tredje och fjerde klassens teatrar, ja stundom äfven pjeser af rent af
osedligt innehåll — jag erinrar endast om en dylik, som förlidet år
snart sagdt måste uthvisslas för öppen ridå. Dramatiska teatern saknar
dessutom hvad som utgör en styrka hos t. ex. Danmarks och Frankrikes
nationalscener, nemligen en stående repertoir af gedigen natur.
Dramatiska teatern saknar konstnärlig tradition.

Ännu en sak vill jag anmärka. Den svenska nationalteatern fattar
ej sin höga uppgift att frammana och vårda sig om ett inhemskt dramatiskt
skaldeskap. Och huru skulle för öfrigt något sådant vara möjligt,
då vår första dramatiska scen icke spelar och icke ens synes
kunna spela konstens högsta skapelser? Författarne måste, naturligt
nog, för att i vårt fattiga land få sina stycken uppförda, rätta sig efter
teaterns fordringar, och dessa gå ofta nog ut på att få pjeser som passa
för den ena eller den andra framstående skådespelaren eller skådespelerskan.

Söka vi då utforska anledningen till dessa förhållanden, måste vi
finna dem deri, att denna statsanstalt, denna »mönsteranstalt», som den
af en talare år 1889 kallades och som samma person då förklarade
utöfva ett ofantligt inflytande på vårt folk och på do intellektuella och
de sedliga förhållandena i samhället, icke är något annat än ett vanligt
affärsföretag, af hvilket intressenterna naturligtvis söka fä så stor behållning
som möjligt. Är då, frågar man sig, donna affär så dålig, att
dessa intressenter icke kunna hafva råd att tillgodose äfven den högre
Andra Kammarens Vrål. 1896. i\:o 16. 4

Aiigående
kongl. dramatiskateaterns
repertoar.

(Forts.)

N:o 16.

Angående
kongl. dramatiska

■teaterns repertoar.

(Forts.)

Onadagen den 11 Mars.

konstens fordringar? Nej, för visso icke. Jag har tagit reda på, huru
stora de löner äro, som utbetalas vid dramatiska teatern, och jag har
funnit, att väl de engagerade i allmänhet icke hafva alltför höga löner,
men att de personer, som äro associéer vid denna teater, hafva sina
fasta, ganska rundliga löner och derutöfver i medeltal 40 procents utdelning
af vinsten för hvarje spelår. De skådespelerskor, som äro associéer,
hafva i lön och affärsvinst i medeltal cirka 5,000 kronor om året,
ja, de finnas, som hafva omkring 6,000 om året, och af skådespelarne
finnas de, som hafva mellan 8,000 och 9,000 kronor om året, medan
medeltalet för skådespelarne utgör mellan 5- och 6,000 kronor om året.
Såsom kammaren alltså behagade finna, går det ej någon synnerlig
nöd på dessa personer som med svenska staten uppgjort kontrakt, att
på ett konsten värdigt sätt bedrifva teaterverksamheten.

Jag frågar då: eger ej staten något medel att förhindra detta systematiska
neddragande af konsten, som, enligt min mening, har egt rum
vid den dramatiska teatern under de senare åren? Jo, kontraktet
gifver chefen för kongl. finansdepartementet rättighet att vanställa en
inspektör, hvilken har alt före pjesers uppförande om dem taga kännedom
samt är berättigad förbjuda uppförandet af sådana pjeser, som
han anser icke värdiga en kongl. scen.» På denna inspektör hvilar
således till en väsentlig del, enligt min mening, ansvaret för, att allt
icke är, som det borde vara vid den dramatiska .teatern. Men betänker
man, hvem den man är, som har denna ansvarsfulla post sig anförtrodd
— han är nästa år en åttioårig gubbe — kan man ej gerna af en så
gammal man begära så mycken kraft, som erfordras för en dylik befattnings
utöfvande.

Jag har, herr talman, nog skarpt tagit till orda i fråga om vår
nationalscen, men jag har härtill föranlåtits endast af den djupa känsla jag
har af den kongl. dramatiska teaterns stora betydelse för vår kulturutveckling
och vår bildning. Jag vill visst ej förneka, att vid sidan
af hvad jag nu klandrat finnes mycket att erkänna, och att vi särskildt
ega ganska många framstående förmågor bland den skådespelarepersonal,
som uppträder på dramatiska teatern. Jag har emellertid trott, att tillfället
ej skulle vara olämpligt att nu anbefalla denna fråga till chefens
för kongl. finansdepartementet benägna åtanke; och jag är viss om, att
han ej skall underlåta att taga den under allvarlig ompröfning.

Herr talman, jag har intet yrkande att framställa.

Yidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkterna, 9—16,

Biföllos jemväl.

Slutligen föredrogs punkten 17, angående anslag till skogsodlingens
befrämjande; och begärdes dervid ordet af

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 16.

Herr Petersson i Boestad, som anförde: Herr talman! Jag

yrkar bifall till utskottets hemställan i den förevarande punkten, men
medan jag har ordet, ber jag att få afgifva en protest mot den allt för
stora afverkning, som nu allt jemnt pågår genom utstämpling och försäljning
af skog från de gamla boställena och kronoparkerna. Det är
i synnerhet de vackra ekskogarne å en del boställen nere i Småland,
som sköflas på sådant sätt. Staten och skogsstyrelsen borde föregå de
enskilde skogsegarne med godt exempel af skogsvård, och jag tror, att
detta är nästan lika nödigt som skogsplanteringen.

Den af domänstyrelsen föreslagna exporttullen på skogsprodukter
är kanske ej rätt väl betänkt; ej heller skulle den vara till gagn hvarken
för staten eller den enskilde.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll hvad utskottet hemstält.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,5 e. urin
fidem

E. Nathorst Böös.