Xongl. Majds Nåd. Proposition N:o 18 (Proposition 1882:18)

Xongl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

N:0 18.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena
Sverige och Norge; gifven Stockholms Slott den
13 Januari 1882.

Efter det Norska Regeringen i underdånig Indstilling den 13 Juni
1879 förordat återupptagande af förhandlingarne angående ordnandet
af förhållandet emellan de flyttande Lapparne och den bofasta befolkningen
i begge rikena, och i sådant syfte afgifvit förslag till förordning
angående Lapparne i de förenade, konungarikena Sverige och Norge,
har detta förslag undergått grundlagsenlig behandling i Högsta Domstolen
och sedermera blifvit öfversedt och i vissa delar ändradt.

Öfver det förändrade förslaget har Norska Regeringen afgifvit
infordradt yttrande, hvarefter detsamma blifvit i några punkter jemkadt,
och har Kongl. Maj:t i sammansatt svenskt och norskt Statsråd denna
dag beslutat föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storthing vid deras
nästa sammanträden att antaga det sålunda öfversedda förslaget.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och Högsta
Domstolen förda protokoll samt af andra till frågan hörande handlingar
vill Kongl. Maj:t alltså härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens
antagande öfverlemna närlagda förslag till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige
och Norge.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Rihsd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft.

Kongl. Mjj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

♦

Förslag

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena

Sverige och Norge.

i §•

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta
fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen
svensk eller norsk undersåte.

2 §•

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva
svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter,
på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman
och kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest;
dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike,
hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra
riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos
förenämnde embetsmän företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån
han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 §
tillåtet är.

3 §.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från
det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka
hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt,
samt att der, under iakttagande af de i denna förordning meddelade
föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig
och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares
eller brukares samtycke må ej svenska Lappar med sina renar uppehålla
sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

och September månader, eller norska Lappar under nämnde månader
med sina renar vistas i Sverige; dock ega Lapparne i de trakter, der
de efter gammal sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta
sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen, att fortfarande utöfva
denna rätt i samma utsträckning som hitintills. Öfverträdelse af
det i denna § gifna förbud straffas med böter, till belopp första gången
af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

4 §•

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, ega
Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen
samt en och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör
staten, erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning
för ton-a träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda
skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör
enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som
i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen
eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två
gode män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna
att utse god man, åligger det förrättnings mannen att i partens
ställe utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle
hvad om kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen
tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda
skjuts ersättning och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd
god man åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten
bestämmer om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas
mellan parterna eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär
öfver synen må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda
ersättningsbeloppet jemte synekostnaden eger utmätning rum
utan dom eller utslag.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt
eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar
att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af
växande löfträd sig tillegnat i enskild skog, straffes med böter högst
40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.
Växande löfträd, som af Lapparne tagas i statens skogar för att användas
till stängsel, skola af Lapparne afbarkas. Lapp, som underlåter
detta, böte högst 40 kronor. Virke, som Lapparne på deras
vistelseort under sommaren lagligen användt till stängsel, gammer,
tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare,
som häremot bryter, straffes med böter högst 40 kronor, der ej
förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

5 §•

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande afhägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda
sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras
för Lapparne tillgängliga.

6 §•

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna
indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina
renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i 9 §
3 och 4 mom. sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af
renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega rätt att söka bete för
sina renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma
finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne
kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne
från odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur
samt landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på
sådant sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna
antagas komma att-, der bevakning saknas, under betestiden ströfva
omkring i hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall eg a rum bestämmes af
Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

7 §•

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning
eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget
och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han ärnar
uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra,
och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift,
böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet
med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla
sigj inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 18.

inom sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas
förordnande af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller
ock af länsmannen förteckning å alla de lappar, som komma att
stå under hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne,
enligt föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter.
Af denna förteckning insände länsmannen dessutom två exemplar till
landshöfdingen eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till
amtmannen eller landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör,
jemte uppgift å de utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle
sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är
uppgifvet för något visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har
han att hänvisa det öfverskjutande antalet till närmaste distrikt eller
område, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen
eller amtmannen i det län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så
tidigt att Lapparne kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen
företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt- visst distrikt eller område,
men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen
eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,
till det anvisade området, straffes med böter första gången af
högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt. Vid områdenas fördelning
iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare
hänvisas till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han
lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående
året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme
någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt
att qvarblifva på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrifna uppgifter
äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen
eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa
bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål,
eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om
Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad,
men med afseende å hvilken Konungen särskildt förordnat, att anmälningsskyldighet
skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen
i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande
område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

8 §.

Det åligger hvarje förman och andre förman:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först
ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de till hans distrikt
hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen
uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar,
som anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva
stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappars
uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom
distriktet, samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej
äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen
göra anmälan.

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt
befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande
befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt
syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon
uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad,
samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår
om skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för
uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han,
om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning
angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader; f)

att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven
skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse
till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla
den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt
val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast
innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för
ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har
han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

9 §•

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för
att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan
ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej åt dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller
hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter,
som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt,
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst
brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter.
Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning, böte dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 kronor,
hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans
ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd
är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna
renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant
distrikt, hvarom i 6 § förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilkens
eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan
fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer
distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra
Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro
stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven
dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar
i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats,
eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar,
vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning
ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom.
stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl
efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare
eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt
bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amt särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet
rum, om renar komma in och beta å sådan utmark
under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne
begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt
derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller
skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd
af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta
bostad.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar
någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom
i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes,
så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka böra
samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan och
undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och
under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning kallas
den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett inom
distrikt, hvarom i 6 § formäles, äfven förmannen eller andre förmannen
för de Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom distriktet
Lappar från båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska som norska
förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom
48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i
närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt, der både
svenska och norska Lappar sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan
ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver någon af de
tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

11 §■

Varder vid den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i
godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk
fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten eller
annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar,
begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna
syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskildt
förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom
den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrifna nämnd, eller,
om sådane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de
män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall
den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan
ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen
instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen
före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu
kilometer från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd
derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla
tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen
eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de
redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit
för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på
deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen
i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 18.

icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som
synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå att den
frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan,
medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om
sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.
Han bor ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå
hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig
grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma
och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans
uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om
marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den
eller de personer, hvilka eg a de renar, som gjort skadan, renarnas antal
och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig att
på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara
honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och
en för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits
inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till
såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre
uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit
till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter,
hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fäll är
beroende, samt alla andra förhållanden, som eg a inflytande å skadeersättningens
belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva
förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom
lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd
och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen
om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt,
dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, titom i
händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening
gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje
fall vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han
anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt
i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande
på saken.

Innan förrättnmgens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma
förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma
verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Bih. till Bi/csd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft. II

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Värdering, som omtalas i denna §, kan i händelse af rättegång
förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen,
jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente,
för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande
af synen 4 kronor om dagen och för utdrag af protokollet deröfver
70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och för bevittnande
äf protokollsutdragets riktighet erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen
åtnjuta för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre.

13 §.

Kan ej heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom
förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan
lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet
med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande
angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen,
hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning,
om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande,
i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga
politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande
af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen, enligt
hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller
eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna
efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid
tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara
genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan
ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej anställes, i hvilket
fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den,
som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra
och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning
icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada
af renar, utföres i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan
talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande,
derest ej hvad i 10 och 11 §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande
till förlikningskommission är ej erforderligt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.

14 §.

Hvad i 4, 10, 11, 12 och. 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen
af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika
frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter allmän
lag.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 §
stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman
i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöllo sig derstädes vid
nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske som
den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara i
målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas
renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn
stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den
eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om
deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål
i saken.

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma
förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres;
och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den,
mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

16 §.

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 mom. sägs, blifvit till ansvarighet
för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan
enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning,
som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd
godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem,
som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles,
eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar
inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka
talan om återgäldande af hvad de erlagt eller den del deraf, som å
öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras senare
än två år, efter det skadan skedde.

17 §''

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas
till domstol i andra riket, är tre månader. Den, hvars vistelseort är

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.

okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige
i kyrkan eller i Norge vid kyrkan i den socken, der han senast haft
sitt hemvist.

18 §.

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar,
skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt
icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma
vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas
på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada,
som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas,
äfven om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den
tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § eg a att med sina renar der
uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna
eller vara försedda med klubba ; landshöfdingen eller amtmannen dock
obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller särskilda fall
medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att det med densamma
afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken af klubban
äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på klubbningen
gifvas af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl må kunna
förordna, att i trakt, der distriktindelning icke eger rum, de bofastes
hundar under tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller klubbade.
Hund, som har till vana att jaga renar äfven på tillåtet uppehållsställe
eller att döda renar, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten,
dödas; och åligger det polismyndigheten att, der egaren sådant
underlåter, genast låta döda hunden. Underlåter egare af hund att
ställa sig till efterrättelse hvad här ofvan stadgas, eller de af landshöfdingen
eller amtmannen i öfverensstämmelse dermed gifna föreskrifter,
straffes med böter högst 40 kronor.

4. När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen
blifvit förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse,
som ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången
undersökning så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma
förlikning, i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse
till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes
att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom
allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda
grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra
och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver
till förlikningskommission instämmas.

1» §•

De i 3, 4 och 7 §§ samt 18 § 3 mom. omförmälda förseelser åtalas
i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige
skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

20 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter
eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket
bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed
förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen
icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben)
eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit
den sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i
högre rätt. önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände
sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen
är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges,
på grund hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis derom
å domen samt sände handlingarna till vederbörande amtman eller
landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande
och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding
eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om
ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar,
hvilka ega kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen,
då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet
öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen
enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga
kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras
gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund
af denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller
genom två stämningsmän eller nämndemän. Dervid skall ock, om

Kongl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o IS.

rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde affordras
förklaring, huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål,
som enligt 15 § blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne,
som har att i nämnda hänseende sig förklara.

22 §.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i
Sverige, må ej stämpladt papper användas.

23 §.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar
att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

24 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras
vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen
vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

25 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtman,
skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande
af dem tillagda rättigheter.

26 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller
inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen
vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att
det området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att
erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill
finnes tjenlig.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den
utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka
år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning, odling,
säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt
icke utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndig -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

hets beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller herbergen
för resande.

27 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål
eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker
eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att
använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge
egaren eller brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå
jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan
träffas, bestämmes Igenom värdering. I Sverige förfares härmed enligt
gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

28 §.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet
emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom
Finnmarkens amt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt
för sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskildt gällande
bestämmelser att å honom tillämpas.

29 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena bestämmer.
Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till
gränsetraktaten af X7U Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande eller ändring af denna förordnings bestämmelser
blifver i hvartdera riket, så vidt angår det andra riket eller
dess undersåtar, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt från
den andra sidan, eller tre år förflutit, efter det i någotdera riket —
jemte det beslut fattats om upphäfvande af denna förordnings bestämmelser
— tillika stiftats ny lag angående Lapparne från det andra
riket, utan att dess trädande i kraft gjorts beroende deraf, huruvida i
detta rike motsvarande bestämmelser meddelats; dock må sådan för
hvarje rike särskild lag icke stiftas, förr än tio år äro förflutna från
den dag, då denna förordning trädt i kraft, och skall en hvar lagstiftning,
som träder i stället för denna förordning, hvila på följande grunder:
begge rikenas Lappar skola allt framgent, som hittills, kunna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla
sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre
Trondhjems amt i Norge samt den öfriga delen af året i de angränsande
Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands länd Sverige, med lika
rättigheter som de, hvilka i nämnda amt eller län tillkomma hvarje
rikes egna Lappar; de i denna förordning Lapparne tillförsäkrade
rättigheter till bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar må icke inskränkas
eller upphäfvas; den i förordningen faststälda begränsning i
Lapparnes ansvar för skada, som af renar föröfvas på utängsslåtter
och utmark, må icke till Lapparnes skada förändras; samt den i förordningen
medgifna rätt till verkställighet i det ena riket af domar
gifna och förlikningar ingångna i det andra icke^upphäfvas eller inskränkas.

STOCKHOLM, ISAAC MATtCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1882.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Gjenpart af den Kongelige Norske Regjerings underdanigste
Indstilling af 13 Juni 1879, bifaldt ved Kongelig
Resolution af 21 Juli s. Å.

Chefen for Departementet for det Indre, Statsraad Selmer, har underdanigst
föredraget Folgende:

Departementet tillader sig att foreslaa Gjenoptagelse afForhandlingerne
om en Ordning ved Lov af Forholdet vedkommende Lapperne
i de forenede Riger. Efter nmrvmrende underdanigste Föredrags Hensigt,
idet det er tmnkt åt skulle tjene som Grundlag for en Henvendelse
til vedkommende svenske Myndigheder, for paany åt knytte de i flere
Aar afbrudte Underhandlinger om en Faelleslov herom, vil det ikke
viere att undgaa, åt Föredraget for nogen Del kommer til åt indeholde
Gjentagelser af forskjellige Forklaringer o g Redegjorelser, som Departementet,
siden Sägen senest forhandledes med det andet Rige, har
havt Anledning til åt forekegge Deres Majestät i underdanigste Föredrag,
der i sin Tid naadigst ere befalede oversendte det norske
Storthing.

Departementet skal ikke vidtloftiggjdre neervserende Fremstilling
ved nogen Rekapitulation af denne Sags Historie, der strrekker sig tilbage
lige til .1843, da förste Gång eu Komité af norske og svenske
Mrend blev nedsat for att undergive Forholdet vedkommende Lapperne
i de forenede Riger en ffelles Behandling. En saadan fuldstasndigere
Anfdrsel af hvad der tidligere er passeret, vil findes i de forskjellige
Aktstykker, som laa til Grund for og ledsagede de overensstemmende
naadigste Förslag til en Lov om Lapperne i de forenede Riger, som —
ifplge Beslutninger i sammensat svensk og norsk Statsraad den 23de December
1870 samt i särskilt norsk Statsraad den 21de Januar og i
s£ei''skilt svensk Statsraad den 14de Januar naestefter — i 1871 samtidig
blev fremsat for Norges Storthing og Sveriges Rigsdag.

Af den for Storthinget fremsatte Proposition med Udkast til Lov,
hvilken er indtaget i Storthingsforhandlingerne for 1871, 3die Del, som
Oth. Prp. No. 2, folger her et Aftryk. Det for Rigsdagen og Storthinget
ved denne Proposition fremsatte Lovforslag var i det Vmsentlige
bygget paa Grundlag af et Förslag, som i 1866 var afgivet. af en
samme Aar nedsat faelles Kommission af norske og svenske Meeud;
denne Kommissions Förslag er indtaget i Storthingsforhandlingerne for
1868—1869, 5te Bind, som Oth. Prp. No. 1. Et Separataftryk af samme
Bih. till Bilcsd. Prot. 1882. 1 Sand. 1 Afd. 1

2 Forska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

vedlsegges her. I Förbindelse med Propositionen og indtaget i Aftrykket
af samme (Oth. Prp. No. 2) er trykt foruden Lovforslaget:

1. Den Norske Regjerings Indstilling af 15de Oktober 1867, bifald-t
ved Kongelig Resolution af 24de s. M., i hvilken Indstilling
Kommissionens Indstilling blev undergivet den förste
Behandling fra den norske Regjerings Side.

2. Do. af 2den Februar 1869 — bifaldt ved Kongelig Resolution
af 9de s. M. — i det Vsesentlige indeholdende Imedegaaelse
fra norsk side af den af den svenske Heiesteret afgivne Betänkning
i Sägen.

3. Do. af 12te August 1870, bifaldt ved Kongelig Resolution af
lste September s. A., indeholdende yderligere Bemserkninger
ved Sägen fra norsk Side, i det Vsesentlige foranlediget ved et
af Hs. En''C. den svenske Justitiestatsminister af fatt et ^ forpvrigt
for den vsesentlige Del med det norske Udkast stemmende, men
dog noget omarbeidet Lnvforsiag; og

4. Protokoll, fort i sammensat norsk og svensk Statsraad for Hs.
Maj. Kongen den 23de December 1870.

Idet det Förslag till en fselles Lov, som Departementet underdanigst
tillader sig nedenfor åt fremssette, i sit Princip saavelsom i sine
vsesentligere Bestemmelser vil slutte sig til Forslaget i 1871, kan Departementet
med Hensyn til Forslagets Begrundelse saavel i faktisk Henseende
som forpvrigt i alt Vsesentligt henholde sig till de Oplysninger, som indeholdes,
og de Forhandlinger, som ere gjengivne i de ovenfor paaberaabte
Aktstykker, der laa til Grund for den tidligere Proposition. Nasst en
Redegjprelse for hvad der senere i Sägen er passeret, hvorunder kommer
forskjellige administrative Forfpininger og Foranstaltninger, der
ere ivserksatte i Lappeflytningens Interesse og til dens Lettelse og
Fremme, vil nedenfor i det Vsesentlige alene blive omhandlet dels
enkelte mere fremtrsedende af de foreliggende Spprgsmaal, som Departementet
har antaget tiltrsenger nogen nsermere Redegjprelse og Udvikling,
dels forskjellige, dog ingenlunde indgribende iEndringer i Forslaget,
som yderligere stedfundne Forhandlinger med lokale Autoriteter
eller senere vunden Erfaring formenes åt begrunde.

Den for Rigsdag og Storthing i 1871 foreslaaede Lovordning
kom, som bekjendt, ikke istand. Departementet har tidligere ha vt Anledning
til åt forklare, åt den svenske Rigsdags tvende Kamre ikke
bleve enige om Bifald, og åt Spprgsmaalet derför ifplge Rigsdagsordningens
§ 63 for samme Rigsdag bortfaldt. Lagutskottets Flertal indstillede
paa Bifald til den Kongelige Proposition, dog med fplgende Modifikationer:
en Fraktion indstillede — med Förkastelse af Propositio -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

nens § 28, som definitivt ophrever lste Codicil til Grmndsetraktaten af
1751 o g gjpr Lovens Ophrevelse eller Förändring i et af Rigerne afhängig
af tilsvarende Beslutning i det andet Rige — åt Loven efter
4 Aars Forl0b skulde kunne fra hvilkensomhelst af Siderne opsiges med
12 Maaneders Varsel, o g åt, saafremt inden nmvnte Frist ikke andre
gjensidige Bestemmelser i begge Riger vare vedtagne, skulde f0rnmvnte
Codicil betragtes som kun midlertidig suspenderet og atter traede i
Kraft. En anden Fraktion af Pluraliteten, hvilken Fraktion i dette
Punkt holdt paa Propositionen uden Förändring, indstillede derimod paa
et Tilleeg til dennes § 25, sigtende til for stedse åt sikre Lapperne
den uforstyrrede og uindskrasnkede Brug af de Strrekninger som i §’ens
Medf0r maatte blive dem anviste til Betesmark istedetfor Omraader,
som andetsteds maatte blive dem unddragne. Et Mindretal i Utskottet
indstillede paa, åt Propositionen for tiden ikke skulde bifaldes, idet det
antoges, åt man burde afvente Fuldf0relsen af de inden begge Rigelaf
Hensyn til Lappeviesenet da paagaaende Opmaalings- og Kartarbeider.
Den 25de April toges Utskottets Indstilling af begge Rigsdagens Kamre
under Behandling, og blev Mindretallets Indstilling, bvorefter Propositionen
ikke skulde bifaldes, vedtaget i 2det Kammer. I f0rste Kaminer
derimod bleve samtlige Propositionens Bestemmelser bifaldte, dog
med det ovennaevnte Tilleeg til § 25.

Senere er ikke naadigst Proposition i Sägen fremsat for den svenske
Rigsdag, jfr. dette Departements underdanigste Föredrag af9de.Januar
1872 (Storthingsforbandlingerne for s. A., 5te Del, Dok. No. 11), hvor
det er oplyst, att den davserende svenske Justitiestatsminister paa dette
Departements Henvendelse havde meddelt, åt Hs. Exc., da, saavidt barn
bekjendt, ingen Förändring i Forholdene var indtraadt, siden Forslaget
behandledes paa Rigsdagen i 1871, ikke fandt F0ie til åt tilraade,
åt Forslaget paany blev fremsat for den kommende Rigsdag (1872).

I Henbold til dette Departements underdanigste Indstilling i det
nysnasvnte Föredrag blev det derhos ved Kongelig Resolution af 20de
Januar 1872 bestemt, åt Lovforslaget, der ikke var kommet under Behandling
paa Storthinget i 1871, ikke skulde gjenoptages for det i
1872 sammantrredende Storthing (jfr. Konstitutions-Komiteens Indstilling
paa Storthinget samme Aar, Storthingsforbandlingerne 6te Del,
Indst. No. 178, Side 189).

I det underdanigste Föredrag af dette Departement, som ligger
til Grund for denne sidstnrevnte Resolution, var Beslutningen om, åt
Sägen icke skulde forelregges for Storthinget i 1872 vresentlig motive -

4 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ret ved 0nskeligheden af, åt den Opmaaling, Kartlaegning och Befaring
af Tromg0 Amt, som var paabegyndt i 1869 — i Henhold til Beslutning
af s. A’s. Storthing— se dets Forhandlinger for 1868—1869,
lste Del S. No. 6, Side 144 ff. o g 8de Del Side 213—14 — o g til
hvilke Arbeider der netop var sigtet ved det af Lagutskottets Mindretal
stillede Krav, kunde blive tilendebragt saaledes, åt derved fuldstmndigere
kunde vtere sörget for Sägens Belysning ogsaa for dem, som
ikke kjende Lokalforholdene. I 1872 blev ogsaa Opmaalingen (i TWinns)
o g Krokeringen af Amtet fserdig, hvorimod Befaringen af Beterne först
tilendebragtes i 1873. Kartet er senere fuldfört og i Handelen i 4
Blade. Der er derhos erhvervet fotografiske Aftryk af samme. Kartet
er ledsaget af en af Rigets geografiske Opmaaling i 1874 udgivet
“Beskrivelse over Tromsö Amt“. Et fotografisk Aftryk saavelsom et
Exemplar af Beskrivelsen vedlmgges her.

I Förbindelse hermed er ivserksat eu agronomisk Beskrivelse af
Tromsö Amt med specielt Hensyn til Forholdet mellem Jordbrugets
og Nomadelivets Omraade i Amtet og de forskjellige Distrikters Skikketlied
for de forskjellige Nasringer. Dette Arbeide er udfört af den tidligere
i Noi-dlands Amtskommunes Tjeneste ansatte Agronom I. Haukland
i Förening med to Lapper som Skjönsmsend. Den nmrmere Beskaffenhed
af det Hverv, som blef överdraget Haukland, vil erfares af
den ham meddelte Instrux, der er indtaget i Beskrivelsen Side 6 og 7;
hans Rapport angaaende Resultatet af de foretagne Undersögelser og
de derunder givne Skjön er indtaget sammesteds som Anhang II Side
XXIV ff. Paa de fotografiske Aftryk af Kartet ere de af ham angivne
Straekninger, der ansees skikkede for Renbete, betegnede med gulbrun
Far ve.

Et fotografisk Aftryk af Ivartet tilligemed et Exemplar af Beskrivelsen
er af Departementet under 2den Oktober 1875 oversendt det
svenske Justitsdepartement.

En Udsigt over disse Arbeiders Gång indeholdes forövrigt i de
aarlige Budgetsforslag i Storthingsforhandlingerne lste Del No. 1 C-—
for 1871 Side 36, for 1872 Side 83—84, for 1873 Side 155 og 161,
for 1874 Side 76 samt for 1875 Side 98—99 og 116.

Med Hensyn til de Oplysninger om de faktiske Forhold, som gjennem
disse Skjön og Befaringer ere erhvervede og det Udbytte for
nservmrende Sag, som de have givet, skal Departementet hidsmtte, hvad
man derom har underdanigst anfört i et Föredrag af 21de April 1876,
af hvilket Föredrag Gjenpart ved naadigst Resolution af 18de Mai
nasstefter naadigst blev befälet oversendt Storthinget. Man anförte der:

“Et väsentligt Formaal ved disse Befaringer og Skjön var åt

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

tilveiebringe Oplysning om det Antal Ren, som paa ethvert Sted inden
Amtet kan finde Bete, og pvrige Betingelser for deres Trivsel. Det
blev i denne Henseende — (se Beskrivelsen, Anhanget Side LXXVII
til LXXIX samt Side LXXXV) —skjonnet, åt der, under Forudsaetning
af en passende Fordeling af Dyrene, en försvarlig Fremgangsmaade
fra Lappernes Side, samt af åt der til Lettelse for disse traeffes forskjellige
Foranstaltninger med Aabning af Renveie, Opf0relse af Broer,
Gj aer der m. V., uden Skade for Amtets Jordbrug vilde vaere Plads for
et Antal af omtrent 142,000 Stykker Ren. Iierved bringes i Erindring,
åt ifolge vedkommende Amtmands Indberetning om Lappeopsynets
Virksomhed i Distriktet i 1875 ant.oges det Antal Ren, som i naevnte
Aars Sommer i Virkeligheden havde Tilhold i Amtet, kun åt udgjore
omtrent 94,000 Stykker *) — for tidligere Aar er det endog opgivet
adskillig lavere (Storthingsforhandlingerne for 1876, Sth. Prp. No. 1
C Side 139, kfr. for 1875, 5te Del, Dok. No. 49).

I Förbindelse hermed skal paa dette Sted naevnes, åt der gjennem
disse Befaringer antagelig vil findes åt vaere tilveiebragt Oplysninger,
som i nogen Grad ville virke til åt modificere tidligere Opfatninger
af disse Forhold og det netop i et Par Punkter, der kunne
vaere af Betydning med Hensyn til Retningen af det Offentliges Bestraebelser
for deres Ordning. Under 0nskeligheden af saavidt muligt
åt fjerne Anledningen til Konflikter mellem Lapperne og de Fastboende
og navnlig af åt beskytte Distriktets fremskridende Jordbrug mod
de Hindringer af forskjellig Art, som Nomadevaesenet bereder det, var
der saaledes, navnlig af den faelles Kommission af 1866 reist Sp0rgsmaal
om Muligheden af —- i Lighed med hvad der i stor Udstraekning
er gjennemf0rt i Sverige — åt anvise Lapperne til vaesentlig eller
udelukkende Afbenyttelse sammenhaengende Strgekninger i det Indre
af Landet eller långs Graendsen, saakaldte Lapmarker, der skulde udsondres
fra Jordbruget, hvilken sidste Bedrift Kystegnene, Dalstrpgene
og 0erne ialfald i det Store taget skulde vaere forbeholdt. Af Befaringerne
fremgaar det ogsaa, åt der i Amtets indre paralelt med Rigsgraendsen
l0bende Strpg er Strmkninger, som isaer noget laengere frem
paa Sommeren — altsaa navnlig for de Lapper, som ikke flytte fra
Sverige for i Juni Maaned — kunne tilfredsstille et st0rre Antal Ren,
end der for Tiden pleier åt have Tilhold der og saaledes kan bidrage
til åt formindske Traengselen i de mere opdyrkede og bebyggede Egne
og långs Kysten. Disse Straekninger have imidlertid vist sig åt vaere

*) För 1877 er Antallet opgivet til omtr. 100,000 Stykker Rensdyr og for 1878 til
104,000 Stykker.

6 Korska Regeringens IndstUling den 13 Juni 1879.

baade for inskrasnkede og for hyppigt afbrudte ved naturlige Hindringer
til åt kunne danne nogen sammenhaengende Lapmark, ialfald i den
Förstånd, hvori en saadan er opstaaet i Sverige, og selv uden Hensyn
hertil antages den store Masngde af Lapper, der indfinde sig her
i Landet tidligere paa Vaaren, ikke åt ville kunne undvasre de lavere
liggende Egne i Dalene og långs Kysten, idet liine Straskninger i det
Indre f0rst blive snebare laengere ud paa Sommeren.

Af den agronomiske Befaring fremgaar ogsaa, åt Skjpnsmasndene,
ialfald ikke i dens fulde Omfång, have kunnet dele den tidligere almindelige
Antagelse om, åt Amtets 0er, som smidig skikkede for Jordbrug,
efterhaanden burde s0ges fuldkommen frigjorte for Sommerophold
af Renhjorde. De have saaledes udtalt, åt der paa Kvalpen under
försvarlig Vogtning, og naar det forbydes Lapperne åt före sine Dyr
derhen for tidligt paa Vaaren, 1)0r vaere Sommerhavn for 4500 Ren,
åt Senjenpen kan modtage 8000 Ren, Ringvadsp 3500, Arnp og Renp
tillsammen 1400.“

Paa dette Sted skal Departementet tillige hidsastte nogle Forklaringer
og Oplysninger vedkommende forskjellige andre Foranstaltninger
og Forfpininger, som ere blevne trufne i Lappeflytningens Interesse og
til Betryggelse af Forholdet mellem Lapperne og de Fastboende i Almindelighed.

Kommissionen af 1866 bragte i Förslag forskjellige administrative
Forfpininger, sigtende til åt lette Lapperne Besvasret med Hjordenes
Bevogtning og forhindre Skade paa de Fastboendes Eiendom
paa Steder, hvor den ellers vanskelig kunde undgaaes (se KommissionsIndstillingen
Side 31). Disse og lignende Forfpininger ere senere omhandlede
af vedkommende Amtmand i forskjellige Iienvendelser til
Departementet, ligesom ogsaa under de ovenfor omhandlede Befaringer
af Amtsdistriktet (se “Beskrivelse over Tromsp Amt“ Anhanget Side
XXIII). Kommissionens Forudsastning var vistnok, åt der dels forinden
dels samtidigt skulde udkomme en Lov, som indfprte Faellesansvar, og
hvad der ellers fornpdigedes for åt skjasrpe Bevogtningen og forskaffe
de Fastboende Adgang til Erstatning for Skade af dens Undladelse.
Efterhaanden som det imidlertid viste sig, åt det vilde tage lasngere Tid
end oprindelig paaregnet med åt istandbringe en tilfredsstillende Ordning
ad Lovgivningsveien, fandt man ikke åt burde udsastte med de
npdvendigste af de Forfpininger af omhandlede Art, som under enhver
Forudsastning om Lovens Indhold maatte ansees hensigtsmmssige baade
för Fremtiden og for åt afhjaslpe 0ieblikkets mest paatrasngende Krav.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Man har saaledes i Löbet af de sidste 10 Aar ved Hjselp af dertil af
Storthinget efter Deres Majestasts Förslag'' givne Bevilgninger indkjöbt
Gaarden Brödskifte paa Ålteidet, den Part af Gaarden Zachariasjord
(Ramfjorden), som ligger mermest Lappernes Flytningsvei, Gaarden
Laxvandet i Balsfjord, samt en Part af Gaarden Bonses i Salangen,
saa åt der nu paa disse Steder, hvor hyppige Konflikter forhen land t
Sted, er fuldkommen fri og ubehindret Flytningsvei. Fremdeles er der
truffet Forfpining til, åt de Staten tilhörende Rydningspladse Indsset i
Bardo, Hagen i Tagelvdalen og Rostanass i Maalselven ikke komme til
åt gaa o ver i privat Mands Eie. Forsög paa åt faa indkjöbt flere
Eiendomme have hidindtil strandet dels paa bestemte Afslag fra Eiernes
Side dels paa ubillige Salgsbud og have saaledes maattet ställes i
Bero, indtil den i Lovpropositionens § 26 foreslaaede Expropriationsret
kan tnede i Kraft. En för Renflytningen meget vigtig större Bro er
opfört ved Gaarden Foshaug i Bardo, ligesom ogsaa en Bro ved Kitdalen
i Lyngen. Fremdeles har Amtmanden i förrige Aar foreslaaet
Opförelse af en större Bro over Tamokelven i Maalselven, hvilket Arbeide
er nsevnt i Departementets Budgetförslag for Terminen 1879—80
som et, hvortil taenkes anvendt en Del af den beholdne Bevilgning til
de heromhandlede 0iemed. Paa forskjellige Steder er for åt lette Lapperne
Flytningen Rengjserder blevne opförte; saaledes tvende Gjserder
ved en Gaard og en Stöter i Kitdalen, ligesom Bidrag af offentlige
Midler er ydet til Opförelse af et Gjserde om Gaarden 0vergaards
Hjemmark i Balsfjorden, samt ligeledes til endel Personer i Lyngens
Prsestegjafld til Opförelse af et Gjserde og Erstatning for Afstaaelse af
Grund i samme Anledning. Endelig har Amtmanden i sin Tid som
Foranstaltninger, hvorom der, tildels dog först efter videre anstillede
Undersögelser, kan blive Spörgsmaal, nsevnt Opförelse af Gjserder ved
Jökelfjord i Kvtenangen, ved Ålteidet, i Nordlenangen i Ulfsfjord, ved
Sortjosen og ved Seljeelv i Balsfjord samt Flytning af et Gjserde i
Bunden af Storfjorden i Lyngen. Paa Sägens nuvserende Trin kan
Departementet selvfölgelig ikke nsermere udtale sig om Nödvendigheden
eller Hensigtsmsessigheden i det Enkelte af de Forföininger, som
ere bragte i Förslag. Man skal kun bemserke, åt det efter Sägens
Natur er antageligt, åt endnu flere og videregaaende Foranstaltninger
i samme Retning efterhaanden ville vise sig nödvendige eller liensigtsmsessige;
i hvilken Udstrsekning dette vil blive Tilfseldet, antages imidlertid
ikke lidet åt aflisenge af den Ordning af disse Forhold, som det
maatte lykkes åt opnaa gjennem Lov og af de Erfaringer, som, naar
en saadan Lov har virket nogen Tid, maatte vsere vundne.

I Förbindelse hermed skal Departementet hidssette nogle Oplys -

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ninger om det extraordinsere Politiopsyn, som lige siden 1865 aarlig
har vseret. vedligeholdt i Troms0 Amt nnder Lappernes Flytninger til
og fra Distriktet o g Ophold der. Dette Opsyn, der fra först af institueredes
med kun 4 Opsynsmmnd og alene omfattede et Par af de
vgesentligere Flytningspunkter, nemlig S0rbotten i Ramfjorden i Nmrheden
af Tromsö samt Overfartsstedet mellem Fastlandet og Kvalöen,
er senere og navnlig omtrent siden 1870 stadig udvidet, saaledes åt
det for Tiden er udstrakt til alle de vgesentligere Punkter i Amtet,
hvor Lappeflytningen kommer i naermere Ber0relse med den fastboende
Befolkning. I 1877 og 1878 var ved samme anvendt henholdsvis 25

og	20 Betjente og forrettede dette Personale i f0lgende Distrikter saaledes:
1.	I det Indiand, der bestaar af Maalselven,	1877.	1878.
	Bardo, Salangen, Lavangen og Spansdalen .....	. ... 7	5
2.	I Balsfjord og Troms0sundet........................	7	6
3.	I Skjservö..........................................	. ... 6	5
4.	I Lyngen og Carls0 ...............................	4	3
5.	Paa forskjellige Steder .............................	. ... 1	1

Betjente 25 20

I det sidste Aar har desuden 2 Lensmsend og nogle faa Assistenter
tildels forrettet- ved Opsynet.

Den Udvidelse, Opsynet efterhaanden har erholdt, viser sig ogsaa
gjennem de stadigt stigende Udgifter til samme.

Disse udgjorde:

1865 .....	. 202 Sp.	96 Sk.	I 1870....	.. 1,004	Sp.	78 Sk.	I 1875...	... 2,047 Sp. 106 Sk.
1866 ....	. 446 .,	96 „	„ 1871....	.. 1.447		90 „	„ 1876....	.. 8,512 Kr. — Öre.
1867.....	. 533 „	96 „	„ 1872....	. 1,766		95 „	„ 1877....	.. 7,610 „ 60 „
1868.....	. 335 „	24 „	., 1873....	.. 1,878		88 „	„ 1878....	.. 7,862 „ 10 ..
1869.....	670 „	96 „	,, 1874....	.. 1,817		8 »

Den aarlige Bevilgning til Opsynet udgjpr for Tiden 8,000 Kr.

Allerede i 1872 anmodede Departementet Amtmanden i Tromsö
Amt om, naar de ovenfor nrevnte Arbeider med Amtets Kartlregning
og Befaring vare tilendebragte, åt meddele Departementet sin Förmening
om de videre Forf0ininger, som maatte antages hensigtsmgessigen
åt kunne trseffes til Ordning af Forholdet vedkommende Lapperne, og
da Kartet i Fotografi var fserdigt i 1873 og Beskrivelsen i Aftryk i
Begyndeisen af 1874, tilstillede man ham disse som Materialier til Opfyldelse
af Departementets ngevnte Begjaering. Under 29de April 1875
afgav Amtmanden sin udf0rlige og motiverede Betänkning i Sägen.
Af denne Betänkning tillader man sig her åt vedhegge et Aftryk.

Norska Regeringens Indstillmg den 13 Juni 1879.

Det vii af denne Amtmandens Betänkning erfares, åt lian fandt,
åt Forholdene i hans Distrikt fremdeles vare af den Beskaffenhed, åt
de paakrmvede en Inskriden fra den lovgivende Magts Side i det Vaesentlige
i den Retning, som var forudsat ved de tidligere Förslag i
denne Sa g. Amtmanden fremsatte mere eller mindre indgribende Förslag
til Forandringer i de tidligere Lovudkast, men han udtalte tillige
den Mening, åt en Ordning af de heromhandlede Forhold nu burde
s0ges tilveiebragt gjennem en udelukkende norsk Lov liden Medvirkning
fra svensk Side og indeholdt, Betmnkningen hans motiverede Udkast
til en saadan norsk “Lov om Lapperne.“

Departementet kommer nedenfor til udf0rligere åt omhandle Spergsmaalet
om, hvorvidt der for Tiden er Foie til fra norsk Side åt slaa
ind paa den af Amtmanden sidstantydede Yei, et Sporgsmaal, som
dengang ikke kom til åt foreligge, da man antog, åt de i Betsenkningen
indeholdte Oplysninger om Forholdene og navnlig, om Omfanget
og Beskaffenheden af de gjensidige Skadetilf0ielser mellem Lapperne
og de Fastboende i Troms0 Amt vare af den Beskaffenhed, åt det
maatte ansees rettest endnu i nogen Tid åt se Tiden an og navnlig
erhverve nogen yderligere Erfaring om, hvad der ved en Fortsmttelse
og maaske Udvidelse af Politiopsynsforanstaltningerne videre vilde
kunne udrettes til en Forbedring af Forholdene.

Departementet skal i denne Henseende bringe i Erindring, hvad
man gjentagende tidligere har havt Anledning til åt omhandle, åt der
fra 1873 af har vaeret samlet statistiske Oplysninger om Omfanget og
Betydenheden af de Konflikter, som have fundet Sted mellem Nomaderne
og de Fastboende, gjensidige Skadestilf0ielser m. V., idet vedkommende
Amtmand har medgivet samtlige Opsynsbetjente trykte
Schemata, hvori de havde åt inf0re alle indkomne Anmeldelser om
Skadestilfoielser, disses Beskaffenhed og de Pengebelpb hvortil de kunne
ansasttes, med Oplysninger om de Resultater, hvortil Opsynets Forfpininger
i Anledning af dem have ledet.

(Disse Beretninger ere trykte for Aarene 1872—1875 som Bilag
til Storth. Prp. No. 1 C for de respektive Aar i Storthingsforhandlingernes
lste Bind; Beretningen for 1876 er trykt som Bilag til Storth.
Prp. No. 40 for 1877 og Beretningerne for 1877 og 1878 vedlmgges
her. De 2de sidste ere särskilt tilstillede Storthinget i Henhold til
Kongelige Resolutioner af 31te Januar 1878 og lste Februar 1879).

Departementet tillader sig åt hidseette en Sammenstillen af disse
Opgaver for de 6 Aar 1873—1878 inkl.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Op over

de til Lappe-Opsynet i Tromsö Amt i efternmvnte Aar

	Antal af indkomne Klager	Antal af Klager, som ikke har foranlediget Taxt- eller Forligs-	Taxt er af Opsynet optaget i og med efternaevnte
A a r e t og dets Beskaffenhed.	fra Fast- boende.	fra Lapper.	msegling, enten fordi Klagen fandtes ugrundet, eller fordi Skaden var ganske ubetydelig eller fordi Anklagede rettede det Paaklagede, forend Skade var skeet.	Antal af Sager, hvori Taxt er optaget.
1873. Sen Vaar, men varm Sommer.	21	11	9	26 *)
1871. Sen Vaar, köld Sommer. Re-nene meget mavre ved Ankomsten til Amtet.	36	9	12	33 deraf angik: 4 Skade paa Hjemjord. 23 do. „ Udmark. 4 do. „ Ren ved Hund. 2 do. „ Ren ved Mennesker.
1875. Tidlig Vaar; ret god, men no-get kjol ig Sommer. Renene i godt Huld.	25	4	14	15 deraf angik: 3 Skade paa Hjemjord. 7 do. „ Udmark. 1 do. „ Skov. 1 do. „ Hohsesje. 3 do. „ Ren.
1876. Varm og tor Forsommer, regn-fuld Eftersommer.	52	9	29	32 deraf angik: 12 Skade paa Hjemjord. 16 do. ,, Udmark m. m. 4 do. „ Ren ved Hund.
1877. Sen Vaar, men varm Sommer.	72	3	49	26 deraf angik: 17 Skade paa Indmark. 8 do. „ Udmark. 1 do. „ Ren ved Hund.
1878.	65	4	46	23
Tilsammen i 6 Aar	274	40	159	155
	3	14	314

*) Anm. Et af de i 1873 taxerede, men ikke forligte Tilfelde, angik Skade, foraarsaget derved, åt Ren havde ned -

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

g a v e

indkomne Klager over Skadetilf0ielser mellem Lapper og Fastboende.

folgende Tilfselde Resultat.	Förlig opnaaet i folgende Tilfeelde:
Den Taxt, angivet	som er sat, Kröner	Antal af Säger, livori Förlig opnaaet efter Klage fra	Den Erstatning, hvorom Förlig sluttet, angivet i Kröner	Anmaerkninger.
over Skade’ tilfoiet Fastboende.	over Skade tilfaiet Lapper.	Fast- boende.	Lapper	tilfalden Fastboende.	tilfalden Lapper.
Kr.	Kr.			Kr.	Kr.
712	240	15	6	160	o CO	Af de 21 forligte Sager angik: 4 Skade paa Hjemjord ved Ren. 9 do. „ Udmark „ do. 1 do. „ Skov. 1 do. „ on Bumands Hund. 2 do. „ Lappernes Rengjserder. 4 do. „ Lappernes Ren ved Bumsends Hunde.
940	104	11	5	252	72	Af de 16 forligte Sager angik: 2 Skade paa Hjemjord ved Ren. 9 do. „ Udmark do. 4 do. „ Ren ved Bumsends Hunde. 1 do. „ do. „ Mennesker.
196	28	7	3	104	28	Af de 10 forligte Sager angik: 2 Skade paa Hjemjord ved Ren. 4 do. „ Udmark ,, do. 1 do. „ Skov. 3 do. „ Ren ved Bumsends Hunde.
600	88	15	2	296	8	Af de forligte Sager angik: 7 Skade paa Hjemjord. 1 do. ,, Udmark. 7 do. „ Skov. 1 do. ,, Ren ved Hund. 1 Legemsfornsermelse mod Lap.
552	16	11	0	180	0	Af de forligte Sager angik: 9 Skade paa Hjemjord. 1 do. „ Udmark. 1 do. ,, Gjserde.
708	64	9	0	316	0	Af de 9 forligte Sager angik: 5 Skade paa Eng. 3 do. ,, Udslaatter. 1 do. ,, Skov.
3708	540	68	16	1308 1	188
4248 Kr.	84	1496 Kr.

trampet G nes paa en Udslaatte, hvorigjennem gik en meget befserdet Renvei. Skaden blev sat til 60 Spd.

12 Norska Beger ingens IndstOUng den 13 Juni 1879.

I det underdanigste Föredrag, som Departementet under 21de
April 1876 afgav i Anledning af Amtmandens ovennaavnte Betänkning,
og af h vilket Föredrag Gjenpart ved kongelig Resolution af 18de Mai
naestefter naadigst blev befälet tilstillet Storthinget, havde Hensyn kun
kunnet tages til de foranstaaende Oplysninger for de förste 3 Aar —
1873, 1874 og 1875 -— ved Siden af hvilke der kun forelaa nogle
mindre fuldstendige Oplysninger for et tidligere Aar 1872. Efter
Amtmandens Udtalelser maatte der vmre Grund til åt antage, åt de i
disse Opgaver indeholdte Oplysninger om Skadetilfoielserne, disses Betydning
m. V. vare saavidt muligt fuldstfendige, saaledes åt man ved
dem kunde gaa ud fra, åt alle eller ialfald de allerfleste af de Jordbrugere,
som i Treaarets Lob have lidt Skade ved Ren, ogsaa havde
anmeldt det for Opsynet. Noget anderledes antog derimod Amtmanden,
åt det forholdt sig med den Skade, som Lapperne have lidt. Det
var ham nemlig bekjendt, bemmrkede han, åt disse i adskillige Tilfadde
havde undladt åt anmelde den dem tilfoiede Skade for Opsynet,
idet de have foretrukket åt henvende sig til deres af den svenske Reglering
i TromsO antagne SagfOrer, som, efter hvad der oplystes i Indberetningen
for 1874, i dette Aar havde modtaget 21 Klager fra svenske
Lapper o ver formentlige Skadetilfoielser. Ogsaa i 1875 havde, oplyste
Amtmanden, naevnte SagfOrer modtaget et noget lignende Antal Klager,
hvoraf en Del gaar ud paa Renty veri, en Del paa Skade paa Ren
ved Mennesker uden Tyvshensigt og en Del paa, åt de Fastboendes
Hunde i Flok og Folge streife omkring i Udmarken og jage Ren.

Departementet kom til den Opfatning, den man udtalte i Föredraget,
åt de i disse Opgaver indeholdte Oplysninger, naar de sammenholdtes
med tidligere Skildringer af Forholdene, maatte lede til
Antagelse om, åt der i disse i de senere Aar var indtraadt en vsesentligere
Forbedring. Efter hvad der gjentagende udtrykkelig var udtalt
i Indberetningerne, maatte dette formentlig hovedsagelig tilskrives det
ansatte Politiopsyn, der allerede fra fprst af saaes åt have vundet megen
Anerkjendelse. Efter denne Erfaring maatte det efter Departementets
Mening kunne haabes, åt der ved en Fortsfettelse og maaske
videre Udvikliug af disse Foranstaltninger i Förbindelse med de ovrige
til Lettelse for Lappeflytningen sigtende Forfoininger, som vare bragte
paa Bane, fremdeles med Held vilde kunne virkes til yderligere af indskrmnke
ialfald de positive Skadetilf0ielser. I Henhold hertil tilraadede
Departementet, hvad der fandt Deres Majestets naadigste Bifald, åt
der endnu skulde henstaa nogen Tid med videre Forfbininger til nye
Lovreglers Istandbringelse (jfr. Konstitutionskomiteens Indstilling paa

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Storthinget i 1876 — se Storthingsfhdl. for s. A. 6te Del, Indst. 0.
No. 92, Side 223—224).

Det vil sees, åt de indkomne Klager over Skadetilf0ielser i de
tvende sidste Aar, foranstaaende Opgave omfatter, (1877 o g 1878) have
vaeret- ikke lidet st0rre end i det forudgaaende Tidsrum. For Aaret
1877 kan det ifplge vedkommende Amtmands Indberetning af 31te December
f. A. antages åt have vmret medvirkende till denne For0gelse,
åt Sneen laa usmd vanlig laenge, o g åt den förste Del af Sommeren var
köld og fugtig; Rensdyrene holdt sig da långt nede i Betesmarkerne,
hvilket fremkaldte adskillige Klager fra de Fastboendes Side og foranledigede
endel Uenighed mellem dem og Lapperne.

ForOvrigt er, som det vil sees, de Oplysninger, som fremgaa af
disse Opgaver, temmelig ens det ene Aar som det andet, og der er
efter Departementets Mening efter Opgavernes Beskaffenhed ingen
Grund til åt antage, åt der ad denne Vei vil fremkoinme noget yderligere
Materiale, der skulde Ove nogen Inflydelse af Betydning paa
Retningen og Inholdet af en Lov om disse Forhold. Åt en saadan
Lov fremdeles med Nödvendighed paakrmves, er Departementet, i fuld
Overensstemmelse med de lokale Autoriteter, overbevist om.

Enhver Politiforanstaltning, som maatte vsere eller blive truffet
til Opretholdelse af Orden i disse Forhold, vil savne en nodvendig
Forudssetning for en indgribende og heldbringende Virksomhed, saalrenge
den maa vasre liden de Retsmidler, som alene en Lov kan give.
Amtmanden ytrer herom i sin Betänkning (Side 2):

»Det er imidlertid en Selvfolge, åt Opsynets Virksomhed under
de nuvmrende Lovbestemmelser, som ikke sasrlig ere tillempede for disse
Forhold, ikke har kunnet vasre saa kraftig og heldbringende, som jeg
haaber den vil blive under en ny Lov. Som Loven nu er, indeholder
den nemlig ingen Opfordring til Angjaeldende om åt vgere tilstede ved
Skjon over Skade eller ved Forligsmaegling, ligesom den heller ikke
indeholder nogen Spore for Angjseldende til åt s0ge Sägen bilagt
ved rimeligt Förlig. Åt udeblive fra Skjon og ikke åt indgaa Förlig,
er nu netop den sikreste Udvei for Angjasldende til åt undgaa alt Ansvar.
Opnaaes ikke Förlig, har nemlig den Skadelidende i Regelen
ingen anden Udvei end åt anlmgge privat S0gsmaal, men efter Forholdenes
Natur er saadant S0gsmaal kun lidet skikket til åt skaffe
Vedkommende sin Ret. Opsynet vil kunne optraade med en ganske

14 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

anden Vaegt, naar det med en ny Lov i Haanden kan foreholde den
eller de Angjaeldende, åt de i Mangel af Förlig udsasttes for offentlig
Sags Anleeg, og åt Udeblivelse fra en Skj0nsforretning, som vil blive
lagt til Grund for en Dom, kun kan vsere til deres egen Skade. Som
Forholdene nu ere, maa det ansees for et heldigt Resultat af Opsynets
Virksomhed, åt det har kunnet faa förligt over Halvdelen af de for
samme anmeldte Tvistigheder.»

Heller ikke t0r der mod Nodvendigheden af en Lovordning af
disse Forhold kunne hentes nogen Erindring fra den i pekunier Henseende
mindre Betydning, som de gjensidigen for0vede Skadestilfpielser,
tagne som en Helhed, ifolge Opgaverne viser sig Aar om andet
åt kave havt. Departementet skal i denne Henseende bringe i Erindring,
hvad man udtalte i det titnasvnte underdanigste Föredrag af
2Ide April 1876, nemlig, åt naar Departementet havde faestet sig ved,
hvad der gjennem Opsynsforanstaltninger kunde ventes udrettet til en
Forbedring af Forholdene, saa var det ikke, fordi man jo var fuldt
opmaerksom paa, åt de menlige Fplger af Forholdet mellem Nomadevresenet
og Jordbruget i Troms0 Amt ingenlunde helt udtrykkes ved
Opgaverne over saadanne Skadelidelser eller ved de anforte Talst0rrelser;
den hyppige AEngstelse for Sammenstod og for 0dela3ggelse af
Eiendom, hvorunder en Del af Befolkningen lever, den Agtpaagivenhed
det paa mange Steder kraever åt undgaa dem og ved Siden herafNomadelivet.
s Inflydelse til for0vrigt åt besvaerliggjpre Jordbruget og endog
åt hemme dets Udvikling, ytrede man, er altsammen Faktorer,
der ikke kunne lades ud af Betragtning ved Bedommelsen af disse
Forhold i deres Ilelhed.

Til hvad man her anforte skal Departementet endvidere fpie, åt
Kravene paa en Ordning af disse Forhold ikke mindst ere begrundede
i Bevidstheden om, åt det, om Skade sker, i de fserreste Tilfelde er
muligt åt faa Ret paa de Erstatningspligtige, samt fra den gjensidige
Uvillie, paa den ene Side over Lappernes ustraffede Skjodesloshed i
Bevogtningen, paa den anden Side over de Fastboendes igjennem de
länge Tiders Retlpshed stserkt udviklede Tilbpielighed til åt tage sig
selv tilrette. Åt Forbitrelsen isrer fremtraeder hos de Fastboende, er
let förklarligt og vil vedblive åt vaere Tilfaddet, saalrenge som den
Servitut, der er tillagt andet Riges eller andet Distrikts Indvaanere
over de Fastboendes ofte dyrt erhvervede og beskattede Eiendom, ikke
ved Lov begramdses til et bestemt og rimeligt Omfång, og saalasnge
der ikke gives dem Retsmidler ihaende til åt veerge sig mod Overskridelser.

De i senere Tid trufne administrative Forfpininger og navnlig

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Kjobet af nogle Eiendomme i Balsfjord o g Ramfjord, i Förening med
Politiopsynet have selvf0lgelig bidraget til åt forbedre Tilstanden indenfor
disse Forf0iningers Rmkkevidde, men Feldtet er, selv om man
holder sig udelukkende til Tromsp Amt, megét for stort til, åt nogen
gjennemgaaende og varig Forbedring af Forholdene ad den Yeiskulde
vasre åt opnaa. Med Hensyn til Indkjob af Jord til Renveie og Indhegning
af saadanne er det, som ovenfor antydet, ingenlunde Meningen,
åt der bpr standses med, hvad der hidtil er gjort; men Hensyn til Udgifterne
paa den ene og Jordbrugets Krav paa den anden Öide maa
dog sEette en Grasndse for, hvad der i den Retning kan forlanges.
Skulde man ad den Yei forhindre Muligheden af Sammenstpd mellem
Jordbrug og NomadevEesen inden Troms0 Amt, maatte ikke alene al
videre Nyrydning i Amtet ophpre, men ogsaa en ganske betydelig Del
af den til Privateiendom overgaaede og for Amtets nuvEfereude Folketal
ingenlunde overflpdige Havnegang og Slaattemark laegges aaben for
Renhjordene. Det er ovenfor oplyst, åt der inden tidtnmvnte Amt er
skjpnnet åt vrere Plads for et Antal af omtrent 142,000 Ren, medeus
Antallet ikke vides endnu noget Aar åt have översteget 104,000. Det
er altsaa ikke Beteplads, som mangler, men det er Orden i Renhjordenes
Fordeling udover det store Feldt og Omhu i Bevogtningen, som
mangler, og disse Mangler kunne ikke hseves alene paa administrativ
Yei. Hvad Opsynet angaar, hvis Tjeneste for endel har bestaaet i en
mseglende Virksomhed, men vaesentlig har vseret en prseventiv Vagttjeneste
paa enkelte vanskelige Punkter, nodvendiggjort derved, åt Lapperne
selv dels slet ikke, dels kun mangelfuldt, bevogte sine Hjorde,
da bpr det med Rette kunne kraeves, åt denne extraordinrere Indretning,
om den ikke aldeles vil kunne ophseves, dog efterhaanden indskraenkes
til en mindre Styrke, saavidt fornpaiges til Assistance for Lensmaendene
i Udfprelsen af de Forretninger, en eventuel Lov maaske vil paalaegge
dem. Åt det Offentlige for stedse skulde paatage sig åt udfpre en stprre
eller mindre Del af den Renhjorjenes Eiere naturligen og traktatmsessigen
paahvilende Bevogtningspligt, har ialfald ikke vreret Tanken hidindtil.
Ethvert Humanitetshensyn i denne Retning maa vasre iagttaget,
naar Staten bortskalfer de Hindringer, som hidindtil paa visse Punkter
have gjort det umuligt eller i sser Grad vanskeligt for Lapperne åt
opfylde sin Pligt saa tilstrEekkeligt, åt Skade har kunnet afvmrges.

Fn omfattende og varig Forbedring formenes overhovedet ikke
åt kunne opnaaes uden ved en Lov, der paa den ene Side saa npiagtigt,
som det efter Omstaendighederne kan ske, bestemmer Omfanget
af Lappernes Nyttesret til fremmed Eiendom og paa den anden Side
fastsastter de Retsregler, som ere fornpdne for en effektiv Paatale af

16 Norska Regeringens lndstilling den 13 Juni 1870.

gjensidige Forurettelser. Det er ved en saadan Lov, åt man kan liaabe
efterhaanden som den voxer sig ind i Folkets Bevidsthed, åt fremkalde
hos Fastboende som hos Lapper den forn0dne gjensidige Respekt for
hinandens Rettigheder,- Omhu hos Lapperne i Bevogtningen og Villighed
hos de Fastboende til åt underkaste sig den lovlige Byrde af Nomadevmsenet,
som vistnok er uundgaaelig, saalmnge det bestaar her
i Landet. Paa en saadan Lov har der nu med kortere eller lasngere
Afbrydelser veeret arbeidet i over 30 Aar; i 1871 var man kommen
saa långt, åt Enighed var tilveiebragt mellem den norske og svenske
Regjering om en Fmlleslov, bygget paa Principer, hvorom Kommittérede
fra begge Sider havde forenet sig, og som er tiltraadt saavel af
den nuvferende Amtmand i Tromso Amt, som af hans Formand. Som
ovenfor antydet, antages der ikke åt vtere noget Udbytte åt vente af
en laengere Fremtids Erfaring om Virkningen af administrative Forföininger,
efteråt man allerede har en saa lång Aamekkes Erfaringer
for sig, medens derimod en videre Udssettelse med dette Arbeide, paa
hvis Afslutning baade Lapper og Fastboende i Decennier have ventet,
alene kan vsere skikket til åt bringe Ophidselsen, som for 0ieblikket
synes åt have lagt sig noget, til åt blusse op paany. Det nuvaerende
Tidspunkt synes i det Hele beleiligt til åt fremme Sägen til et endeligt
Resultat, ikke mindst paa Grund af den naevnte Bedring i de paagjaeldende
Forholde, der levner större Ro til åt forhandle Lovens ikke lette
Detailler. Fra norsk Synspunkt b0r ogsaa som en Grund til nu endelig
åt fremme denne Sag nsevnes Forholdene vedkommende de udelukkende
norske Lapper i Finmarkens Amt, et Anliggende, som i lång
Tid har paakrmvet en lysning, men som af Hensyn til den Förbindelse,
som er mellem disse Sager, vanskelig lader sig fremme, f0rend
ntervaerende Sag er bragt til en Afslutning.

I en Forestilling til Departementet af 18de December 1876 har
ogsaa Amt.manden stasrkt fremhtevet Nbdvendigheden af en Ordning
ved Lov af disse Forhold, den han Under ikke i nogen Maade b0r paavirkes
af hvor store eller hvormange de gjensidige Skadetilföielser ere,
som Aar om andet faktisk lade sig paavise. Departementet indtager
her nedenstaaende Udtalelser af ham herom:

»De Oplysninger», anförer han, »som ved Opgaverne over Klager
og Skadetilf0ielser i 1873 til 1876 nu er indhentede, have ikke i nogen
Henseende forandret min Mening om, hvorvidt en Lov b0r s0ges givet.

Dels var nemlig den Oplysning, som gjennem disse Opgaver
synes tilveiebragt, nemlig åt Vmrdien af de paaviselige Skadetilfpielser,
ansat i Penge, er ubetydelig i Forhold til de mange Beklagelser, som
höres, mig ikke noget nyt eller overraskende, dels er jeg enig i, åt det

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ikke b0r vse re det afgjprende med Hensyn til Lovens Tilbliven, hvor
mange eller hvor store de gjensidige Skadetilf0ielser ere, men åt der
derimod gives flere andre Hensyn, som gj0r det 0nskeligt åt faa Sägen
ordnet ved Lov. Uagtet de vassentligste af disse Hensyn allerede ere
nasvnte i Indstillingen af 21de April 1876, og uagtet det saaledes kunde
synes överflödigt, nmrmere åt paavise dem, skal jeg dog tilläde mig her
i Korthed åt udtale min Mening derom.

Hvad der er en stor og hvad en liden Skadetilfoielse, er naturligvis
ganske relativt efter Forholdene paa Stedet. Jordbrugsforholdene
her i Amtet ere, sammenlignede med endel sydlige Egne, i det
Hele taget smaa, og der gjpr sig desuden mange smaalige Hensyn
gjseldende.

Den Omstsendighed, åt en efter almindelige Begreber liden Skadetilfpielse
bliver uerstattet, vaskker derför ofte blandt den hervserende
Befolkning ligesaa megen Uvillie, som om der var Tale om en stor
Sag. Hertil kommer den ogsaa i Regjeringens Indstilling nmvnte,
vistnok undertiden ugrundede, men derför ikke mindre plagsomme
TEngstelse for, åt der muligens kan ske Skade. De fleste Jordeiendomme
her ere uindhegnede eller ialfald ikke tilstraekkelig indhegnede, og
Renen er et Dyr, som i ubevogtet Tilstand streifer let og vidt omkring.
Mange leve derför i TEngstelse for Skade, og denne TEngstelse for0ges
derved, åt der ingen Fmllesansvarlighed finder Sted mellem Lapperne,
og åt det derför i Tilfelde er usikkert, om Erstatning bliver åt erholde.
Endelig skal jeg paapege den mindre Fuldstaendighed og Klarhed,
hvormed Traktaten af 1751 begraendser Lappernes Rettigheder,
noget som ogsaa gj0r en ny Lov 0nskelig, samt den Omstamdighed,
åt Parterne nu udelukkende ere hen viste til privat Spgsmaal for åt faa
Erstatning. Denne Omstasndighed beklages baade af Fastboende og
af Lapper. Den Skade, hver enkelt kan komme til åt lide, er i Regelen
for liden til, åt Vedkommende skulde ville koste Procesudgifter paa
Sägen. Kan derför ikke Opsynet gjennem Parternes gode Villie opnaa
Förlig, saa anlmgger den Skadelidte i Regelen ikke Sag, men beklager
sig for Naboer og Kjendinge og for0ger derved PEngstelsen og Forbitrelsen
ofte ud over rimelige Graendser. For Lappernes Vedkommende
er der vistnok rettet noget herpaa derved, åt den svenske Regjering,
som f0r anfprt, har antaget en her boende Mand som fast
Sagfprer for dem og derved lettet dem Adgangen til åt anlsegge privat
S0gsmaal, men netop denne Hjaelp for Lapperne gj0r, åt de Fastboende
nu mere end fpr beklage sig over, åt det Offentlige ikke ogsaa
giver dem en lettet Adgang til åt faa sine Klager behandlede og paadpmte
paa hurtig og billig Maade.

IM. till Biksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

I det Hele taget har jeg gjort den Erfaring, åt smaa Skadestilfpielser
og Fornaermelser i dette Forhold mellem Flytlapper og Fastboende
ofte vmkke et ganske usmdvanlig bittert Sindelag bos Parterne.
Dertil bidrage deres Leveveies modsatte Interesser, deres forskjellige
Nationalitet og Sprog samt den oven nsevnte /Ergrelse bos ialfald en
Del af de Fastboende over, åt der er paabundet deres Eiendomme en
Byrde, som er ukjendt i de sydlige Bele af Biget, hvortil paa den anden
Side kommer den hos Lapperne tilstedevmrende F0lelse af, åt de
Fastboendes Opdyrkning af Landet har ber0vet og fremdeles lidt efter
lidt berpver dem Adgangen til Strsekninger, lavor de eller deres Forfsedre
streifede frit omkring. Forholdet er saaledes i og for sig —
uden Hensyn til Skadestilfpielsernes St0i''relse eller Antal — sparndt,
og paa Grund deraf er det i dette Forhold mere end i noget andet
pnskeligt, åt Lovreglerne om gjensidige Piigter og Rettigheder ere saavidt
muligt bestemte og tydelige, og åt Adgangen til åt faa Sager om
Skadestilfpielser — store eller smaa — opgjorte eller paadpmte, er letvindt,
eller med andre Ord åt Paatalen besprges af det Offentlige, hvilkelt
alt, saavidt jeg kan skjpnne, kan baabes opnaaet ved det af Kommissionen
af 1866 foreslaaede LovudkastA —

Som ovenfor naeviat bar Amtmanden i sin Tid udtalt sig for, åt
en Ordning af de heromhandlede Forhold bpr soges tilveiebragt gjennem
en udelukkende norsk Lov uden Medvirkning fra svensk Side. Ogsaa
under Forhandlinger i Storthinget er denne Mening gjentagende
kommet frem. Pluraliteten inden Konstitutionskomiteen paa Storthinget
i 1872 udtalte sig — i Anledning af den naadigste Meddelelse om, åt
Propositionen af 1871 ikke vilde blive fornyet for Storthinget i 1872
— saaledes (se Stortb. Forbandi, for 1872, 6te Del O. No. 78 Side
i89):

“Den noi’ske Regjeidng og de nedsatte Kommissioner have i staerke
og bestemte Udtryk gjentagende frembsevet, åt nye Lovregler ere fornpdne,
og den ovenomtalte Erklasidiag fra Stiftamtmanden i Ti''oms0
forudsgetter ogsaa saadanne som endeligt Maal.

Men er der saaledes Fpie til åt antage, åt man om kortere eller
laengere Tid atter vil komme til åt optage Tanken om åt ordne Forholdet
mellem de Fastboende og Flytlapperne ved Lov, kan man ikke

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

undgaa Sp0rgsmaalet om, ad hvilken Vei denne Lovgivning kan og
b0r s0ges fremmet.

Hidindtil er man gaaet ud fra, åt der burde tilveiebringes en
Fgelleslov, der, idet den afl0ste Traktaten af 1751, navnlig dennes fprste
Codicil, skulde vgere af traktatmeessig Karakter og ikke kunne forandres
i noget Punkt uden begge Rigers Samtykke.

Erfaring har imidlertid noksom vist, åt en saadan bindende
Overenskomst er vanskelig åt tilveiebringe, og det folger af sig selv,
åt det samme vilde gjgelde om Rettelser og Forbedringer af denne, der
af Fremtiden kunde paakreeves.

Saavel af denne Grund, som fordi det Naturligste under alle Omstaendigheder
er, åt hvert af Rigerne ud0ver Lovgivningsmagten inden
sine Grtendser alene, förekommer det Komiteen rigtigst åt S0ge Ulemperne
ved den nu bestaaende Tilstand äfhjulpne gjennem direkte Udpvelse
af norsk Lovgivningsmyndighed.“

Efteråt Komiteen har s0gt åt paavise en saadan Forf0inings Forenelighed
med Codicillen af 1751, paaberaaber den sig den svenske
Justitiestatsministers Erklgering i kombineret Statsraad af 22de September
1869 (Aftrykket O No. 2 Side 50), der gaar ud paa, åt Meningen
af Traktaten ikke kan vgere anden, end åt Lapperne inden hvert
Rige skulde nyde “de Rettigheder, som tiikomme Landets egne Undersaatter,
medens man ipvrigt inden sit eget Lands Omraade forbeholdt
sig alle Flpihedsrettigheder og saaledes ogsaa fri Lovstiftningsret“,
samt åt Fremadskridning af Opdyrkningen eller Jords Afstaaelse til
Private, forsaavidt Saadant kunde geraade Lapperne til Förfång, ikke
kan vgere forbudt, hvilket sidste saameget mindre kan paastaaes fra
svensk Side, som “Sverige selv ved Ordningen af Nybyggernes Ret og
Lovgivningen forresten inden sine Lapmarker ei har anseet sig bunden
af nogen Norge traktatmgessig tilkommende Ret.“ Komiteen fortsgetter
derefter Side 192:

“Der t0r saaledes vel antages åt vgere fuld Enighed mellem den
norske og svenske Regjering om, åt der ikke i Traktaten af 1751 ligger
nogen Hindring for Norges Statsmagter til åt ordne Flyttelappernes
Forhold til de Fastboende ved norsk Lov, naar herved kun iagttages,
åt de svenske Lapper ikke stilles under andre Yilkaar end de
norske nomadiserende Lapper i vedkommende Distrikter.

Under disse Omsteendigheder er der efter Komiteens Opfatning
ikke Opfordring til åt fastholde den tidligere Plan om åt s0ge Forholdene
ordnede ved en traktatmgessig Feelleslov, medmindre det kan
godtgj0res, åt man alene paa den Maade kan opnaa en tilfredsstillende
Ordning.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Men dette er neppe Tilfseldet.

Det Storthinget i 1871 forelagte Lovforslag var forberedt med
den yderste Omhu, o g det er derför rimeligt åt antage, åt dette indebokler
Alt, hvad der hidindtil har fremstillet sig som hensigtsmmssigt
og virksomt til Fremme af Sägen.

Men tager man dette for sig, vil det snart sees, åt de allerfleste
af dets vassentligere Bestemmelser uden Yanskelighed kunne optages i
en norsk Lov, uden åt derved det Omraade for en saadan, som den
norske og svenske Reglering har godkjendt, overskrides.

Navnligen synes det klart, åt Udstrmkningen af de Rettigheder
til Renbete, Skov, Fiskeri og Jagt, der i Forslaget indrommes Nomaderne,
med tilstrsekkelig Tydelighed og N0iagtighed vil kunne bestemmes
i en norsk Lov, ligesaa Regler om Ansvar for Skadetilf0ielse og
de administrative Forholdsregler, der maatte vaere npdvendige for åt
gjpre Lovens Regler effektive.

Men i den Raekke af Bestemmelser, der omfatte de saaledes
neevnte Gjenstande, indeboldes Lovforslagets Kjerne.

Hvad den foreslaaede Faellesansvarlighed angaar, bvorpaa der
synes åt vaere lagt seerlig Vaegt, gjaelder det Samme.

Der kan vistnok vaere Tvivl om, hvorvidt Indf0relse af Faellesansvarlighed
i og for sig selv er en försvarlig Forholdsregel, og det
t0r vaere muligt, åt For0gelse af Opsyn vil gj0re en saadan Bestemmelse
overflpdig, men fra svensk Side kan der ialfald ikke reises nogen
Indvending mod, åt norsk Lov opstilier en saadan Regel for de svenske
Lapper, da denne allerede ved Forordningen af lite November 1817
er godkjendt.

De foreslaaede Rettergangsregler vilde vistnok falde lettere end
de nu gjaeldende og kunne neppe fuldt ud gjennemf0res ved norsk Lov,
men det synes dog rimeligt, åt en saadan ogsaa i denne Henseende
maatte kunne opstille en ganske tilfredsstillende Ordning.

Derimod gaar Forslagets Regler om Exigibilitet af Domme i andet
Land videre, end Bestemmelserne i Codicillens §§ 22—25 og videre
end det enkelte Lands Lovgivningsmagt kan fastsaette.

Men det synes ikke rimeligt, åt disse Bestemmelser kunne vaere
af serdeles Yigtighed eller n0dvendige for åt faa Forholdene ordnede
paa hensigtsmaessig Maade. Vedkommende Skadegjprende vil jo altid
kunne rammes i Henhold til norsk Lov og Dom for hans mod norske
Undersaatter forpvede Misgjerninger, naar han eller hans Gods her i
Landet antraeffes, og heri ligger vel den npdvendige Betryggelse.

Under alle Omstasndigheder er de med saadan gjensidig Exigibilitet
forbundne Fordele ikke saa store, åt man alene för den Sags Skyld

Norska Begeringens Inästilling den 13 Juni 1879.

b0r underkaste sig Ulemperne ved åt vasre afhängig af et andet Land
med Hensyn til Spprgsmaalet, baade om hvorvidt man i det Hele skal
faa en Ordning af disse Forhold istand, og hvorvidt man senere skal
kunne rette paa de engang trufne Foranstaltninger efter Tidens
Medf0r.

Komiteen antager saaledes:

åt forsaavidt frem tidige Erfaringer skulde bekreefte den tidligere fra
alle Sider antagne Mening, åt nye Lovregler ere n0dvendige til
Ordning af Forholdet mellem Flytlapper og Fastboende i Troms0
Am t, kan Traktaten af 1751 med dens Codicil ikke laegge nogen
Hindring i Veien for, åt saadanne Lovregler stiftes ved Udpvelse
af norsk Lovgivningsmyndighed alene, og
åt Ordning ved Faelleslov ikke medf0rer Fordele, der opveie de dermed
forbundne Ulemper.

Men kan Komiteen ikke saaledes erkjende, åt Traktaten af 1751
paalasgger den norske Lovgivningsmyndighed Baand, indrpmmer den
dog meget villigt, åt enhver Lovstiftning i denne Sag maa ske med
omsorgsfuldt Hensyn til de Forholde, hvorunder de nomadiserende
Lapper leve. 0iemedet maa vaere, paa samme Tid som man s0ger åt
tilveiebringe Rets- og Eiendomssikkerhed, åt forsone den stedfindende
Strid mellem Lappernes og de Fastboendes Interesser, samtpaa retfaerdig
och billig Maade betrygge Lappernes fremtidige Tilvasrelse.

Den Humanitet ligeoverfor den hjeml0se Nomade, der danner et
saa fremtrmdende Träck i Traktaten af 1751, og som i Lovforslaget af
1871 er fastholdt, maa til alle Tider blive Udgangspunkt og Rettesnor
for enhver Lovgivning i denne Retning. Historiskt Forhold og almindelige
Betragtninger tale med lige Styrke derför".

Et Medlem af Komiteen (Professor Aschehoug) reserverer sig dog
mod hine Udtalelser, idet han bemssrker, åt den svenske Rigsdags
Förkastelse af den Kongelige Proposition til en Mellemrigslov angaaende
Flytlapperne ikke kan opfattes sotn noget endeligt Afslag, men kun
som en Udsacttelse,
svenske Flytlapper holde til eller tsenkes anvist Renbete, er opmaalt,
og åt han under disse Omstmndigheder ikke finder, åt der er fuld Grund
til åt opgive Fors0get paa åt faa ordnet Forholdet ved Ovérenskomst
mellem begge Riger. Under den ved Indstillingen foranledigede korte
Diskussion i Odelsthinget, — se Odelsthingstidende for 1872, Side 547
ff- — ytrede nogle Talere sig for en Faelleslov, medens Andre troede,
åt alt Vacsentligt kunde opnaaes ved en udelukkende norsk Lov.

Samme Anskuelse ligger ogsaa til Grund for Pluralitetens Udtalelser
i en Indstilling fra samme Komité for Stortliinget i 1873 i An -

22 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ledning af et for dette Storthing fremsat privat Förslag til en udelukkende
norsk Lov om denne Gjenstand, hvilken Lov Komiteen dog
ikke anbefalede til Antagelse, väsentlig fordi den fandt, åt man, inden
nogen endelig Lovordning blev vedtaget, burde afvente Resultaterne
af den da paagaaende Opmaaling og Befaring af Tromsp Amt og de
Erfaringer og Oplysninger om Forholdene, som deraf kunde bentes
(se Storthingsforhandlingerne for 1873, Indst. O. Side 95 ff.).

Private Förslag til en udelukkende norsk Lov er senere gjentagende
paany fremsat for Storthinget. Et ligelydende med det i 1873
fremsatte blev fremsat i 1875, men blev da tilbagekaldt af Forslagsstillerne
selv, fordi — som det forklares i Konstitutionskomiteens Indstilling
— “de vare gjorte bekjendte med, åt de Förberedelser, der fra
det Offentliges Side have vaeret foranstaltede, ere saavidt fremskredne,
åt der til nmste Stortbing kan ventes en Kongelig Proposition i denne
Materie“. Samme Förslag indbragtes paany for Storthinget i 1876,
men blev ogsaa denne Gång tilbagekaldt med den Erklasring, åt Forslagsstillerne
efter Indholdet af dette Departements ovenfor titnasvnte
Föredrag af 21de April 1876 fandt Grund til for sit Vedkommende åt
stille Sägen i Bero. For Storthinget i 1878 blev som privat Förslag
fremsat det ovennsevnte af Amtmanden forfattede Udkast til en “Lov
om Lapperne“ (Storthingsforhandlingerne for 1878, Dokument No. 21).
Dette Förslag besluttedes oversendt Regjeringen (Storthingsforhandlingerne
for 1878, 6te Del, Indst. O. No. 64 og 7de Del Pag. 97).

Amtmanden har udfprligen spgt åt begrunde sin Mening om, åt
man nu bensigtsmsessig b0r s0ge Ordningen tilveiebragt gjennem en
udelukkende norsk Lov, ved hvilken han antager, åt man vil kunne
opnaa alt Vaesentligt af, hvad en Fselleslov vilde kunne byde. Departementet
tror her åt burde indtage en Del af denne Amtmandens Begrundelse.
Han anf0rer:

“Medens man i de tidligere Forhandlinger om Loven er gaaet ud
fra, åt denne burde gives som eh norsk—svensk eller en for begge
Riger fgelles Lov, som kunde aflpse de herhen bprende Dele af Traktaten
af 1751, har derimod Pluraliteten af Konstitutionskomiteen paa
Storthinget i 1872 udtalt sig for, åt Sägens Ordning ved en Fmlleslov
ikke antages åt medf0re Fordele, som opveie de dermed forbundne
IJlemper, og åt man selvf0lgelig b0r s0ge åt ordne Sägen gjennem en
udelukkende norsk Lov af den Beskaffenhed, åt den kan bestaa ved
Siden af Traktaten. Da jeg antager, åt det Kongelige Departementet
0nsker åt h0re min Mening ogsaa om denne Side af Sägen, skal jeg
her udtale, åt jeg maa vtere enig med Konstitutionskomiteen, naar den
har bemmrket,

NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

åt Erfaring har vist, åt det er vanskeligt åt tilveiebringe en Faelleslov,
åt det er åt befrygte, åt det Samme vil bli ve Tilfseldet med de Forbedringer
eller Rettelser, som i Fremtiden fra norsk Side maatte
0nskes i en Faslleslov, o g

åt det saavel af denne Grund, som fordi det naturligste er, åt hvert
af Rigerne ud0ver Lovgivningsmagten inden sine Grasndser alene,
maa, hvis saadant efter Forholdene lader sig gjpre, ansees rigtigst,
åt s0ge Ulemperne ved den nu bestaaende Tilst-and afhjulpne gjennem
en blot norsk Lov.

Naar man gaar ud fra dette Ståndpunkt, bliver altsaa Sp0rgsmaalet,
om det lader sig gj0re åt afhjaelpe Ulemperne ved den nuvasrende
Tilstand gjennem en norsk Lov. Lader dette sig gjpre, b0r man
formenlig give en norsk Lov. Antager man derimod, åt dette er
ugj0rligt, maa man s0ge åt faa en Faslleslov istand.

Jeg skal dog i denne Förbindelse bemasrke, åt der ogsaa kunde
taenkes en anden Grund, som fra norsk Side kunde gjpre en Faslleslov
0nskelig. Hvis nemlig norske Lapper nu i samme Antal som f0r S0gte
ind i Sverige om Vinteren med sine Ren, kunde man sige, åt det vilde
vasre pnskeligt for Norge åt se disse dets Undersaatters Retsforhold i
Sverige sikrede ved en Faslleslov. Denne Betragtning var det naturligvis,
som i sin Tid gjorde, åt man s0gte Forholdet ordnet ved Traktaten
af 1751. Omstasndighederne have imedlertid som bekjendt senere
forandret sig derhen, åt norske Lapper enten slet ikke eller kun i
ringe Masngde nyde Godt af Renbete i Sverige, og denne Grund for
Norge til åt s0ge en Fselleslov istandbragt existerer saaledes ikke mere.
I ethvert Fald maa de faa norske Lapper, som nu sende sine Ren ind
i Sverige, vasre tilstraekkelig sikrede derved, åt Traktaten af 1751
fremdeles bestaar.

Det Sp0rgsmaa], som her b0r s0ges besväret, bliver altsaa, som
fbr bemasrket, om Lappeforholdene inden Norges egne Grasndser lade
sig ordne paa en tilfredsstillende Maade ved en norsk Lov.“

Med Hensyn hertil bemasrker Amtmanden videre:

“Mangelen ved en udelukkende norsk Lov vil fornemmelig bestaa
deri, åt man ikke gjennem den opnaar, åt Domme, afsagte i Norge
over svenske Lapper, kunne forlanges fulbyrdede i Sverige. Det er
vistnok en mulig Ting, åt Adgang dertil i Fremtiden kan opnaaes ved
en svensk Lov under Forudsastning af en tilsvarende Indr0mmelse fra
norsk Side. Men dette er jo ogsaa blot en Mulighed, og man faar
altsaa, naar man giver en norsk Lov, gaa ud fra, åt de Förlig eller
Domme, som erhverves over svenske Lapper, maa spges fuldbyrdede

24 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

inden det norske Riges Grmndser. Sp0rgsmaalet bliver altsaa, om
dette altid vil vasre muligt. Ved Besvarelsen af dette Spprgsmaal er
det npdvendigt åt se lien til Lappernes Levevis. Som bekjendt bevogte
Lapperne om Vinteren stadig sine Ren, fplge dem fra Beteplads til
Beteplads med sine Telte og bele Familie og have da i Regelen kun
sine egne Ren i Hjorden. Ikke saa om Sommeren. Lapperne opbolde
sig da ofte ikke ved Hjorden, som tilstedes en vis Frilied til åt sprede
sig og efter eget Behag s0ge sin F0de snart hist snart her, efter Veirets
Beskaffenhed snart paa de h0ieste Fjeldtinder, snart i Dalene.
Lapperne selv opholde sig dels kortere dels lsengere Tid paa eller ved
de forskjellige dyrkede og bebyggede Bumandspladse, som de anse
det forn0dent åt beskytte mod Rensdyrene, dels ere de paa Reiser til
By eller Handelssted, dels streife de ofte flere Dage paa Rad omkring
i Marken for åt bolde 0ie med Renflokkene. Den enkelte Laps Renhjord
splitter sig i mange Smaapartier, som kommer sammen med andre
Lappérs Ren, og Fölgen deraf er, åt man om Sommeren i Almindelighed
i en Flok Ren finder Individer, som tilbpre mange forskjellige
Eiere. Om Vinteren vil det i Regelen ikke medföre nogen Vanskelighed
åt faa en Exekutionsforretning afholdt hos rette vedkoinmende
Lap i hans Dyr. Alle saadanne Forretninger som Exekutioner,
Registreringer etc. hos Lapper afholdes derför ogsaa i de Egne, hvor
Lapper bolde til det hele Aar rundt, altid om Vinteren. Derimod vil
det skjonnes, åt Lappens Levemaade om Sommeren lasgger mange
Hindringer iveien for, åt en Exekution af en Namsdom over en reneiende
Lap kan blive afholdt paa lovlig Maade. Exekutor skal jo efter
vor Lovgivning indfinde sig paa Debitors Boptel, men Lappen har ofte
ingen Bopafl, ialfald vil det mod hans Villie ofte vtere umuligt åt paavise,
hvor hans Bopafl er. 0nsker Lappen åt forstikke sig, fordi han
ved, åt der forestaar en Exekution hos ham, vil saadant i Regelen falde
ham ganske let. Han behöver blot i den korte Sommertid åt opholde
sig tilfjelds snart hist snart her; det vil da ofte v ture umuligt for Retsbetjenten
åt Ande ham. Er denne Vanskelighed imidlertid overvundet
og Lappen fundet paa sin midlertidige Bopml, saa skal Udlmg gjöres
i hans Eiendele. Af saadanne förer Lappen — naar Ren undtages —
i Regelen ikke andet med sig om Sommeren end nogle tarvelige Klmdningsstykker,
nogle Traekopper, et eller to ikke sjeldent gamle og lidet
vaerdifulde Telte, en 0xe, et Par Gryder og deslige Ting, der kun have
en saa ringe Vaerdi og ere saa nödvendige for det daglige Behov, åt
deri intet Udlmg kan ske. Man maa altsaa gjöre Udlaeg i Rensdyr,
men disse findes lösgaaende hist og her tilfjelds uden åt det er muligt
for andre end Lapperne selv åt kjende hver enkelt Laps Ren. I Al -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

mindelighed vil Lappen endog ganske kunne undgaa Udlaeg ved åt
sige, åt hans Ren ere lobne bort fra ham, og åt han ikke kan finde
dem igjen.

Det vil af det Anf0rte sees, åt naar vedkommende Lap vil slaa
sig vrång, vil det med vore nuveerende Retsregler have sine store
Vanskeligheder åt faa afholdt en Exekution hos ham om Sommeren,
men dette er jo den eneste Aarstid, livori man her i Riget kan holde
Exekution hos de svenske Lapper, som om Vinteren ere udenfor Riget.

Vanskeligheden ved ad faa afholdt Exekution hos rette Vedkommende
for0ges derved, åt Säger angaaende Skadetilf0ielser ved Ren
vel ikke i Almindelighed ville kunne ventes behandlede og paad0mte
saa hurtigt vid Domstolene, åt Exekution kan afholdes i den samme
Somrner, hvori Skaden er skeet. Men det er jo ganske uvist, om Vedkommende
den eller de neeste Sommere er tilstede her i Riget, eller
om hans Ren da kan paavises.

Hvad vore egne her i Riget om Vinteren vaärende Lapper og
Reneiere angaar, da vil disse Vanskeligheder ikke indtrmde, da man
altid kan finde dem og deres L0s0re og Ren paa Vinteropholdsstedet.

Jeg maa nok saaledes vmre af den Mening, åt det er en Fordel
ved en Fadleslov, åt man derved opnaar åt faa norske Förlig og Domme
fuldbyrdede i Sverige, og åt det er vanskeligt åt ordne Forholdet ved
en norsk Lov saaledes, åt den Skadelidte tilslut kan komme til sin
Ret ved endeligt Udlaäg og Realisation af det Udlagte.

Efter disse forel0bige Bemaarkninger skal jeg nmrmere udvikle,
hvorledes jeg dog tror, åt Sägen kan ordnes under en norsk Lov.

Jeg skal f0rst holde mig til de Distrikter, hvori Frellesansvar
maatte blive gjort gjaäldende, idet jeg skal tilf0ie, åt naar jeg nedenfor
naävner Domme, saa gjaslder de samme Bemmrkninger ogsaa om
Förlig.

De Domme, som ville blive afsagte i saadanne Distrikter, kunne
vaere af to Slags.

Enten er den eller de rette Skyldige ikke opdaget, og da b0r
Dommen, som jeg allerede forhen har bemserket, komme til åt lyde
paa, åt Formanden for de i Aaret N. N. i N. N. Distrikt ansvarshavende
Lapper har paa disse Lappers Vegne åt udrede Erstatning og
Omkostninger med N. N. Belpb til N. N.

Eller ogsaa er den Skyldige opdaget, og da vil Dommen naturligvis
komme til åt lyde paa hans Navn.

I f0rste Tilfmlde er det formentlig en ligefrem F0lge af Faällesansvarlighedsprincipet,
åt Exekution maa kunne ske i hvilkesomhelst
af de paa Exekutionstiden i Distriktet vaärende Ren.

Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

26 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Formanden (Opsynsmanden), som efter § 14 i den Kongelige
Proposition (kfr. § 14 i Udkastet til norsk Lov) skal stevnes til paa
vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen o g modtage Dom, er
naturligvis ikke personlig forpligtet, men kun dpmt som Representant
for samtlige vedkommende Lapper, i hvis felles Eiendom, Rensdyrene,
Udleg altsaa maa kunne ske uden ILensyn til, hvem der eier Dyrene.

I det andet Tilfelde derimod, altsaa naar Dommen lyder paa en
eller flere navngivne Skyldige, er det en Selvf0lge, åt Exekution, hvis
den Skyldige og hans Eiendom kan findes o g paavises, maa ske i bemeldte
Eiendom. Men for det modsatte Tilfelde, eller naar den Domfeldte
eller hans Eiendom ikke kan findes, fremtrmde Vanskelighedene.
Jeg har ovenfor paavist, hvor let det er for vedkommende Lap ikke
åt lade sig Ande, samt, om han end selv findes, åt gj0re sig tilsyneladende
uformuende. Skal man nu under alle Omstrendigheder vsere
npdt til blot åt holde sig til den Domfafidtes Eiendele, saa have ingen
af de pvrige i Distriktet vmrende Lapper nogen egen Interesse i åt
paavise og skaffe frem den Domfieldtes Ren. Men nu er det netop
disse pvrige Lapper, som ere de eneste, for hvem det, naar Angjfeldende
selv dertil er uvillig, er muligt åt paavise, hvilke Ren der tilhpre
Domfafidte, og hvor disse Ren ere åt finde.

Jeg mener derför, åt man bliver npdt til åt forme Loven saaledes,
åt den kommer til åt indeholde en stasrk Opfordring for alle i Distriktet
vasrende Lapper til åt paavise og skaffe tilveie Domfafidtes Eiendele.
Denne strnrke Opfordring kan kun opnaaes derved, åt man giver
Domhaveren Ret til, naar Domfafidtes Eiendele ikke kunne fremskaffes,
åt holde sig til hvilkesomhelst af de i Ansvarsdistriktet vmrende Ren.
Kun ved dette Middel opnaaes, åt der bliver Sandhed og Alvor i Fajllesansvaret.
Har man nemlig ikke denne Regel, kunne Lapperne i
vedkommende Distrikt med Lethed mage det saa, åt en enkelt af dem
bliver opgivet som den Skyldige og altsaa dpmt. Naar nu Dommen
skal exekveres, kunne denne Enkeltes Ren praktiseres vask til Naboriget,
stikkes ind i andre stprre Hjorde, hvori ingen Retsbetjent kan
skjelne Angjafidendes Ren fra de andre Ren, og deslige. Deraf bliver
F0lgen, åt intet Udlmg faaes. Man vil mod den Ordning af Forholdet,
hvorefter Domhaveren skal have Ret til åt fordre Udlteg i hvilkensomhelst
af de i Distriktet vterende Ren, maaske gjpre den Indvending,
åt man paa denne Maade kan komme til åt gj0re Udheg i Andenman
ds Ren för et Ansvar, som efter Dom paahviler en aldeles uveederheftig
Lap, og saaledes udssette denne Andenmand for ikke åt faa
Refusion. Jeg tror imidlertid ikke, åt denne Indvending har stor Veegt;
thi her tales jo blot om Skade, skeet ved Ren, og den som ikke eier

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Ren kan altsaa ikke giore o g altsaa heller ikke blive d0mt for saadan
Skade. Man kan altsaa gaa ud fra, åt enhver Lap, som d0mmes for
saadan Skade, bär Ren o g altsaa ikke er uvtederheftig. Jo mindre
hans Renflok er, des mindre Skade vil den kunne gjdre, og desto mindre
bliver ogsaa den Erstatning, han kan blive idömt. Derimod ville
vistnok ikkeskyldige Lapper kunne komme til åt staa i Forskud for
den Skyldige, men dette er Noget, som ofte maa blive en ligefrem
Felge af Faellesansvaret og ikke blot af den Maade, hvorpaa Udlmgget
kan ske. Jeg skal forresten her tilföie den Bemmrkning, åt naar man
blot i Loven har den Förskrift, åt der ogsaa for Domme, lydende paa
en enkelt eller flere navngivne Skyldige, kan i Nödsfald gjöres Udlgeg
i samtlige i Distriktet vmrende Ren, saa vil der vistnok i Virkeligheden
sjelden eller aldrig blive Brug for denne Nödhjaelp. Vedkommende
Lappers Egeninteresse vil da nemlig tilskynde dem til åt drage
den Skyldige eller hans Eiendele frem for Exekutor.

I alle de Tilfmlde, hvor Exekution saaledes ikke er skeet i en
enkelt domfafldt Laps Ren, men i de i Fmllesdistriktet vaerende Ren
uden Hensyn til hvem, der er Eiermanden, bor Loven naturligvis saavidt
muligt sorge for, åt den Ikkeskyldige, i hvis Ren Udlseg er gjort,
sasttes istand til åt soge Refusion hos rette Vedkommende, altsaa enten
hos alle dem, paa hvilke Easllesansvar ifölge § 10 c og § 15 skal fordeles,
eller hos den rette Skyldige. For åt ssette Lapperne istand til
åt foretage dette inbyrdes Opgjör, er det förnöden!, åt de kunne have
Adgang til åt erhverve Oplysning, om hvem der er Eier af de Ren,
hvori Udlseg maatte vasre gjort. Saadan Oplysning bör det altsaa
paalaegges Éestyreren af Exekutionsforretningen åt tilveiebringe, hvilket
kan ske enten derved, åt han hos tilstedevaerende og med Renmserkerne
kjendte Lapper söger Underretning om, hvem der er Dyrenes
Eier, eller hvis dette ikke kan ske, åt han tager nöiagtige Afklip
af de exekverede Dyrs 0ren, hvilke Afklip komme til åt bero hos
vedkommende Amtmand eller Landshövding til Eftersyn for Lapperne.
I vedlagte Lovudkast har jeg derför indtaget en Bestemmelse herom,
samt om åt Lapperne ved Sögsmaal inbyrdes ere berettigede til åt fordele
Udlseggene paa rette Vedkommende.

Hvad jeg hidtil har anfört, gjmlder som för bemserket blot de
Strsekninger, hvori Distriktsinddeling og Fsellesansvar finder Sted. Udenfor
disse Distrikter vil det ogsaa kunne hsende, åt en Lap, som er
dömt til Ansvar, forstikker sig selv eller sine Ren eller förer disse
over til Sverige, hvoraf Fölgen kan blive, åt Dommen ikke kan exekveres.
Jeg ved imidlertid ikke åt paavise noget extraordinmrt Retsmiddel,
hvorved man skulde kunne sikre sig mod en saadan Mulighed.

28 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879,

Heller ikke tror jeg, åt noget extraordinärt Middel udenfor Faellesdistrikterne
vil vmre af nogen videre Npdvendighed. Til Faellesdistrikterne
ville formentlig blive henlagt alle Straekninger, hvor Lapper og
Ren findes i nogen Msengde, og hvor som Fplge deraf Renernes Sammenblanding
og den deraf fplgende Umulighed for de Fastboende og
for Rettens Betjente i åt faa Rede paa, hvem der er Eier til hver enkelt
Ren, frembringe de Vanskeligheder, som gjpr extraordinasre Foranstaltninger
fornpdne. Udenfor Faellesdistrikterne vil kun findes faa
Ren og faa Reneiere; der vil altsaa kun sjelden ske Skade, og hvor
saadan sker, vil de ssedvanlige Lovbestemmelser i Almindelighed vmre
tilstrcekkelige til åt skaffe baade Dom og Udleeg for Erstatning. Skulde
end en enkelt domfaeldt Lap paa ovenanforte Maade undgaa Udlaeg,
saa er det jo ikke andet, end hvad der kan haende med andre Debitorer,
som vide åt bringe sig og sine Eiendele ud af norsk Lovs Omraade.
»

Overensstemmende med Foranstaaende har Amtmanden i det af
liam forfattede Udkast til en udelukkende norsk Lov som § 18 foreslaaet
indtaget de Bestemmelser, som han anser fornpdne for, åt der i
Faellesdistrikter altid kan blive en juridisk Mulighed for åt faa Udlrng.
Amtmanden har dernsest naermere udtalt sig om Effektiviteten af dette
hans Förslag, eller om hvorvidt, det altid vil vaere faktisk muligt åt faa
fanget og taget fast de Ren, hvori Udlasg skal gj0res. »Ialfald den
st0rre Del af Rensdyrene er», anf0rer han, »som bekjendt halvvilde Dyr,
som man i Almindelighed ikke kan faa samlet uden ved Hjselp af dertil
afrettede Hunde og ikke faa fanget uden ved Hjaelp af Kastebaandet,
et Redskab, som i Regelen kun Lapperne forstaa åt bruge. For
åt faa udlagte Ren solgte ved Tvangsauktion er det npdvendigt, åt hver
enkelt Ren haves tilstede bunden for strax åt overlevereres till Kjpberen.
Slipper man en Ren, hvori Udla?g er gjort, saa forsvinder den
i Flokken, og da vil den i Regelen ingen Vaerdi have for Kjpberen,
med mindre denne er Fjeldfin.

Naar Retsbetjenten er kommen tilstede ved en Flok Ren, hvori
Udlseg skal gjpres, er der maaske ingen Lap tilstede, eller ogsaa nrngte
de Lapper, som maatte vmre forhaanden åt bistaa med åt fånge Renerne,
noget hvortil de ikke kunne tvinges. Det Tilfselde vil selvf0lgelig
kunne indtraeffe, åt den, som skal afholde Exekutionen, ikke
kan faa Dyrene fast.

Jeg tror dog, åt disse praktiske Vanskeligheder i Regelen ville
kunne overvindes isser i Distrikter, hvor man har et Lappeopsyn, og
det er naturligvis netop i disse Distrikter, åt der oftest bliver Sp0rgsmaal
om disse Anliggender. Man vil nemlig kunne indrette en Del af

Norska Regeringens Indstilliny clcn 13 Juni 1879.

Opsynet saaledes, åt det er dueligt baade til åt samie og fånge -Ren.
Dette har jeg tildels allerede i de forlpbne Aar sat i Vaerk, idet jeg
til enkelte Tider og Steder, hvor saadant bar vaeret anseet fornpdent,
har havt de til Fangning af Ren forn0dne Folk med Hunde ansat ved
Opsynet. Et saadant fangende Opsyn vil naturligvis kunne flyttes fra
Sted til Sted og anvendes der, hvor det i Npdsfald beh0ves. Forresten
gjaelder her det samme, som jeg i Anledning af andre extraordinäre
Forf0ininger har anf0rt paa andre Steder i denne Forestilling, nemlig
åt disse extraordinmre Forfpininger ikke ofte ville komme til Anvendelse,
fordi Lapperne, naar de fprst mserke, åt man er Herre over
Situationen, ikke ville have nogen Opfordring til åt slaa sig vrange.

Imidlertid vil det af denne Fremstilling noksom fremgaa, åt det
vanskeligste Punkt ved den hele Sag er åt faa Domme, hvorved svenske
Lapper ere tilpligtede åt betale Skade gjort ved Ren, exekverede
her i Riget. Åt det vilde vmre 0nskeligt åt kunne undgaa åt give
saadanne extraordinmre Lovregler, som i mit Udkast § 18 foreslaaet,
er en Selvfplge, men jeg kan paa den anden Side ikke skjpnne, åt
dette kan undgaaes, medmindre man faar Ret til åt fordre norske Domme
over svenske Lapper exekverede i Sverige. For det Tilfaelde, åt man
skulde kunne opnaa saadant gjennem en svensk Lov, har jeg i § 19
indtaget en Bestemmelse, hvorefter samme Adgang i Tilfelde tilstaaes
til åt faa svenske Domme fuldbyrdede i Norge.»

Departementet skal i Anledning af det heromhandlede Sp0rgsmaal
bemmrke Fplgende:

Man deler i alt Vaesentligt de af Konstitutionskomiteen i 1872
udtalte Anskuelser med Hensyn til Udstraekningen af det norske Lovgivningsomraade
i det heromhandlede Auliggende. Man er selvfplgelig
ogsaa enig med Konstitutionskomiteens Flertal deri, åt det er det
Naturligste, åt hvert af Rigerne udpver Lovgivningsmagten inden sine
Graendser alene, og ser heller ikke bort fra de Vanskeligheder, der
hidtil have stillet sig iveien for Tilveiebringelsen af en Overenskomst
med Sverige, og som muligens vilde forhindre eller ialdfald forsinke
de Rettelser og Forbedringer, den i Fremtiden matte vise sig åt tiltraenge.
Men Departementet tror, åt paa den ene Side disse Vanskeligheder
dels overvurderes dels ved en Förändring i Overenskomstens
Form, hvorom Mere nedenfor, lade sig fjerne, og åt paa den anden
Side saavel Konstitutionskomiteens Flertal som Amtmanden undervurderer
de Fordele, som ville opnaaes for Sägens Realitet ved en Fselleslov
i det Vmsentlige af Indhold, som det i 1871 for Storthing og Rigsdag
fremlagte Förslag.

I sidstnmvnte Henseende maa for norsk Betragtning f0rst frem -

30 Norska Begeringens lndstilling den 13 Juni 1879.

stille sig den Adgang til Forkyndelse og Exekution af norske Domme
samt til Exekution af norske Förlig i Sverige, som omhandles i Forslagets
§§ 19 og 20 og som efter Departementets Formening ere af
saadan Betydning for en tilfredsstillende Ordning og udgj0r en saa
vmsentlig Del af de Fordele, der alene staa til åt opnaa ved en Fafileslov,
åt hine §§ers Vedtagelse bpr udgjpre Betingelsen for, åt enFselleslov
foretrmkkes.

Amtmanden har spgt åt angive et Middel, hvorved Exekution og
Udlmg af Domme over Lapper skulde sikres ogsaa under Forudsastning
af en udelukkende norsk Lov, i hvilket Tilfaelde disse Retshandlinger
vilde vmre indskraenkede til åt foregaa under Lappernes Ophold
her i Landet vaesentlig i Sommertiden. Hans Förslag gaar ud paa, åt
naar i et Distrikt, hvor Faellesansvarlighed finder Sted, den Skyldige,
fra hvis Dyr Skaden hidrprer, ikke har kunnet opdages og derför endelig
Dom er afsagt af det Indhold, åt Formanden paa vedkommende
Lappers Vegne er tilpligtet åt udrede Erstatning, skal saadan Dom
exekveres paa den Maade, åt der gives »Udheg i hvilkesomhelst Ren,
der paa Exekutionstiden findes i Distriktet.» Samme Fremgangsmaade
skal i de nsevnte Distrikter finde Sted ogsaa ved Exekution af Dom for
Skade, som anfprt, »om end den eller de Skyldige kjendes og Dommen
derför lyder paa, åt Skaden skal betales af en eller flere navngivne
Lapper», naar denne eller disse Lapper paa Exekutionstiden ikke ere
åt finde eller der ikke kan paavises dem tilhprende Eiendele, hvori
Udheg kan ske.

Departementet har i dets underdanigste Föredrag af 2Ide April
1876, hvori man forelpbig udtalte sig om dette Förslag, gjort opmserksom
paa, åt dette indeholder en omfattende Udvidelse af det System
med et Slags fgelles Ansvar, som indeholdes i de tidligere Udkast til
Lov om denne Gjenstand (§§ 6, 9 No. 3 og 15 i Propositionen af
1871) og gaar meget videre end under alle tidligere Forhandlinger
forudsat. Det fselles Ansvar efter de tidligere Lovudkast skulde kun
komme til Anvendelse i det Tilfselde, åt det ikke kan opdages, ved
hvis Ren Skaden er tilfpiet og skulde da Erstatningspligten paahvile
samtlige Lapper,! som have sit Tilhold i Distriktet, i Forhold til det
Antal Ren, hvormed Enhver af dem tilhprer dette. Efter Amt.mandens
Förslag skulde derimod Exekution kunne ske i hvilkesomhelst sig i
Distriktet opholdende Ren, om det end var opdaget og fuldkommen
bevist, ved hvis Ren Skaden var tilfpiet og Dommen derför ogsaa lpd
paa bestemt Persons Navn som den Skyldige.

Departementet indser ikke rettere, end åt de principielle Erindringer,
som saa ofte og fra forskjellige Sider ere liprte mod det faelles

Norska, Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Ansvar, der tilsigtedes etableret i hine Lovudkast, vinde i Styrke ligeoverfor
dette Förslag. Det tor maaske — uanseet de praktiske Vanskeligheder,
hvormed Gjennemforelsen af Forslaget vil vtere förbunden
og som af Amtmanden tilstraekkelig ere fremstillede — efter de af
ham afgivne Forklaringer antages godtgjort, åt der ved dette Förslag
er paavist en Mulighed for åt skaffe den Skadelidende Fyldestgjorelse,
ogsaa om Exekutionen bliver indskraenket til åt ske under Lappernes
Ophold her i Landet. Men det er efter Departementets Mening et
Sporgsmaal, om derigjennem kan ventes tilveiebragt et Retsmiddel,
som vil vise sig åt kunne virke med den Regelmaessighed og Sikkerhed,
som bor kraeves for Dommens Fuldbyrdelse, hvis ikke de Virkninger,
man venter sig af det i Loven foreslaaede Rettergangsapparat,
i det Hele skal forspildes. Departementet nasrer Tvivl herom, naar
hensees til de Forhold, hvorunder disse Exekutioner efter de af Amtmanden
selv meddelte Forklaringer ville komme til åt foregaa, og som
maa befrygtes altför meget åt ville begunstige Lappernes Tilboielighed
til åt unddrage sig Rettens Middel. Uden Hensyn til de Omkostninger,
som ville vane forbundne med disse Exekutioner, og som formenlig
snart ville vise sig åt blive uforholdsmaessig store i Forhold til det
Erstatningsbelob eller dest, som indtales, t@r Departementet, saaltenge
ingen utvivlsommere Vei til 0iemedets Opnaaelse er paavist, ikke tilraade
åt forlade den Forudsastning om Adgang til Dommens Exekution
i Sverige, som en Faalleslov vilde medfore, og det saameget mindre
som den af Amtmanden foreslaaede Regel alene vil vaere anvendelig i
de Distrikter, hvor Fasllesinddeling og Fmllesansvarlighed finder Sted.

Amtmanden saavel som Konstitutionskomiteen af 1872 have ved
åt sammenstille Fordelene ved en saadan norsk Lov med en Fmlleslov
i det Vassentlige alene seet hen til ExekutionsspOrgsmaalet, og Amtmanden
har ved sit ovenomhandlede Förslag udelukkende havt Troms0
Amt for 0ie. Men ogsaa i andre Henseender formenes en Fallasslov
åt frembyde overveiende Fordele.

Det er allerede ber0rt, åt de af Amtmanden foreslaaede extraordinasre
Retsmidler, sigtende til åt muliggj0re Exekution i Lappernes
Ren, om de lade sig praktisere, kun ere anvendelige i de Distrikter,
hvor Fmllesansvarlighed er indfprt, og hvor der tillige haves et Opsyn,
medens de 0vrige Distrikter, navnlig altsaa, efter hvad man hidindtil
har forudsat, hele Nordlands Amt, samt Nordre og Söndre Throndhjems
Amter og Hedemarkens Amt, henvises til den almindelige Lovgiviiing.

Amtmanden gaar ud fra, åt der i disse Amter kun findes faa
Ren og faa Reneiere, åt Skade der kun sjelden vil ske, og åt, hvor
saadan sker, de stedvanlige Lovbestemmelser i Almindelighed ville

32 Norslca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

vmre tilstrsekkelige til åt skaffe baade Dom og Udlrng for Erstatning.
Åt Antallet af Ren i disse Amter er forholdsvis lidet, forholder sig
vistnok saa, men det er dog ingenlunde saa lidet, eller Forholdet mellem
Lapper og Fastboende saa tilfredsstillende, åt man ved den forestaaende
Ordning af disse Forhold kan sjette disse Amter ganske ud
af Betragtning. Det er saaledes for Komiteen af 1866 oplyst, åt Nomadevsesenet
var Befolkningen af Saltens Fögderi i Nordlands Amt til
iklce ringe Uleilighed. Vedkommende Amtmasnd have paa Foranledning
for Departementet oplyst, åt de ovennasvnte 4 Amter i 1874 og
1875 have vmret bespgte af gjennemsnitlig henholdsvis 29,500, 3,700,
3,000 og 2,000 svenske Ren, og åt der hyppig indkommer Besvaeringer
fra den fastboende Befolkning over Skade, tilfpiet deres Eiendomme
af Lappernes Ren.

I Spndre Trondhjems Amt, fornemmelig paa Tydaiskanten, hpre
if0lge Amtmandens Meddelelse af 1875 Konflikter mellem Flytlapperne
og de Fastboende saagodtsom til Dagens Orden, og over Skadetilfpielser
af Rensdyr inden Roros Herred fores stmrke Besvseringer i 2de
Forestillinger, som ifolge Storthingets Beslutning af 12te Juni 1878
ere oversendte Regjeringen, kfr. Stil. Forhandl. for 1878, 5te Del, Dokument
No. 21. Af Hensyn til det i Forhold til Sommerbetets Udstrmkning
ikke store Antal Ren, som s0ger disse Amter, har Komiteen
af 1866 gaaet ud fra, åt en Sammenblanding af forskjellige Eieres
Hjorde saaledes som i Tromsp Amt dersteds kun lidet förekommer, og
åt man derför paa disse Strog i Regelen vil kunne vide og tillige
f@re Bevis for, hvem der eier de Dyr, ved hvilke Skaden er forvoldt,
og altsaa uden serdeles Vanskelighed faa Dom paa rette Vedkommende.
Man har derför forudsat, åt indtil Videre ikke tiltrsenges Distriktsinddeling
og den deraf betingede Fsellesansvarlighed udenfor Tromsp Amt.
Departementet slutter sig til denne Forudsmtning, saalangt som den
raikker, men det indser ikke, åt Forholdet med Hensyn til de praktiske
Vanskeligheder ved Exekution stiller sig bedre udenfor end indenfor
Tromsp Amt. Der maa antages överalt åt vrnre den samme Fristelse
og den samme lette Adgang for Lapper, der trues af Exekution til åt
skaffe sig og sine Dyr tilside, og dermed ogsaa for Enhver, der lider
Skade ved deres Dyr, den samme Interesse i, åt Erstatningen sikres
paa den Maade, hvorpaa det mest betryggende kan ske, nemlig naar
Ansvaret i Mangel af mindelig Afgjprelse i Norge felger Lapperne
over i deres Hjemland.

Af mindre, men dog af nogen Betydning, er de Fordele, som ved
en Fselleslov sikres norske Eiere af Ren, som sendes paa Vinterbete i
Sverige. Som bekjendt er dette Vederlag for svenske Rensdyrs Som -

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

merbetning i Norge ved den i 1852 stedfundne Afstängning af det
finländske Territorium for norske Ren formindsket til mindre end f
Dele af,. hvad det f0r den Tid var, d. e. til de Renhjorde, som hore
hjemme i Troms0 og sydligere Amter, forsaavidt som'' de overvintre i
Sverige. Imidlertid udgjorde dog Antallet af norske Ren udenfor det
nuvserende Finmarkens Amt i 1875 omkring 31,000, hvoraf i Troms0
Amt 5,800, i Nordlands Amt 14,800, i Nordre Throndhjems Amt 7,300,
i S0ndre Throndhjems Amt 3,200. For Hedemarkens Amt haves ingen
Opgave, men Antallet antages ganske ubetydeligt.

Det antoges tidligere, åt den st0rste Del af de norske Rensdyr
pleiede åt overvintre i Sverige. Ifplge Opgaver fra vedkommende Amtmtend
maa imidlertid denne Övervintring af norske Ren i Sverige i
den senere Tid vaere betydelig reduceret. Der skal saaledes i 1873
og 1874 kun ha ve overvintret i Sverige af norske Ren omtrent 5,000
fra Troms0 Amt, 1,400 fra Nordlands Amt, 1,200 fra Nordre og 2,000
fra S0ndre Throndhjems Amt samt ingen fra Hedemarkens Amt. Amtmanden
i Troms0 Amt, som ber0rer denne Side af Sägen — Betamkningens
Side 5 — henviser til Codicillen af 1751 som tilstrmkkelig til
åt betrygge den heromhandlede norske Interesse, idet Codicillen vilde
blive bestaaende ved Siden af den norske Lov, som ordnede Forholdene
i Norge. Dette forholder sig vistnok ogsaa saa, men selv for
det indskraenkede Brug, norske Reneiere for Tiden gjpre af deres Ret
til åt S0ge Vinterophold i Sverige, kan det ikke nasgtes, åt det vil
vtere af Interesse gjennem en Fmlleslov åt s0ge bortryddet Anledningen
til al den Tvivl og Tvist om de gjensidige Rettigheder og Förpligtelse^
som iidtnasvnte Codicil har forvoldt.

Det sidste gjaelder ogsaa Bestemmelserne om Lappernes undersaatlige
eller politiske Stilling. Denne kan formentlig ikke ordnes
uden ved en Faslleslov. De enkle og efter Nutidens Forholde og Behov
afpassede Regler, som indeholdes i §§ 1 og 2 i Propositionen af
1871 ere piensynligen åt foretreekke for Codicillens Bestemmelser derom.,
som knytte sig til Dåtidens Forhold, da Lapperne almindelig eiede
»Skatteland» i Sverige eller »Bygselland» i Norge. Dette Forhold er
nu ismr i Norge saagodtsom forsvundet, og kan saaledes ikke lamgere
afgive Grundlag for Bestemmelsen om hvilket Rige enhver Lap skal
tilhpre, paa samme Tid som blandt Andet, den i de nordlige Landsdele
voxende kommUnale Beskatning gjpr det til en Sag af stprre Vigtighed
nu end fpr, åt klare og bestemte Regler i heromhandlede Henseende
haves. Ifplge den fpr paaberaabte Meddelelse fra Amtmanden i
Spndre Throndhjems Amt hersker der i Amtet Urede med Hensyn til
Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sand. 1 Afd. 5

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Lappernes Nationalitet, en Urede, som formentlig vilde vere let åt
l0se efter de i 1871 foreslaaede Regler. Ogsaa denne Fordel maa om
ikke opgives, saa dog udsettes til en saei-skilt senere Förhandling, til
hvis Gjenoptagelse i don nermeste Fremtid der neppe fra nogen af
Sidefne'' vil vise sig nogen Tilbpielighed, naar Lappeforholdene ipvrigt
ere henviste til Ordning ved hvert Riges egen Lovgivning, og de om
ep Fsellesordning stedfnndne Underhandlinger afbrudte.

En Indretning, som af alle Vedkommende er anseet uundverlig
for en tilfredsstillende Ordning af Nomadevmsenct, er den i Propositionen
af 1871 dens § 7 foreslaaede Optagelse ved Hjemlandets iArcsmamd
af npiagtige Opgaver over de til andet Rige flyttende Lapper samt
disses Valg af Opsynsmamd. Uden de naavnte Opgaver, indrettede
saaledes som 1. c. foreslaaet og navnlig udvisende til hvilket Distrikt
Ephver agter sig hen, og afgivne i betimelig Tid fpr Flytningen, bliver
det, saavidt indsees, umuligt for vedkommende Amtmand åt hindre
de enkelte Distrikters Overfyldning med Ren ved en passende Fordeling
af Lapper og Hjordo udover de dertil skikkede St.rpg, en Myndighed,
som navnlig Amtmanden i Tromso Amt ved den nu stedfundne
Opmaaling og udtpmroende Beskrivelse af Amtets Natur- og Vegetationsforhold
er saf istand til åt udpve med fuld Oversigt over Lokaliteterne.
1 de ljidtil fremkomne Förslag til norsk Lov har man efter
Forbilledet i det af 1866 Aars Komité forfattede Udkast til provisorisk
Anordning maattet indskramke sig til et Paabud om, åt Amtmanden i
betimelig Tid skal lade sig forelmgge de i Codicillens §§ 17 og 18
foreskrevne Opgaver, som skulde udvexles mellem begge Ländes Lappelensmmnd,
men tilfpiet åt disse Opgaver ber indeholde Oplysning om,
i hyilket Distrikt Vedkommende agter åt tage Ophold. Noget ubetinget
Paabud eller Befaling i denne Retning har man ikke troet, åt der
var Adgang til i en norsk Lov åt stile til svenske Lapper og svenske
Funktionmrer. Men hvormeget man end t0r regne paa Impdekommen
fra de Sidstnmvntes Side ogsaa efter en Afbrydelse af Underhandlingerue,
förekommer det dog Departementet dristigt derpaa åt bygge Lovregler,
som indeslutte et uundvmrligt Led i den Organisation, hvormed
man skulde ordne Forholdet i en ensidig norsk Lov.

Fremdeles bpr det som en Fordel ved en Feelleslov fremfor en
udelukkeude norsk Lov ngevnes, åt man i Forslagene til denne sidste
— istedetfor de i Propositionen af 1871 § 7 foreslaaede Opsynsmaend,
yalgte af Lapperne selv og derefter beskikkede af deres egen Overpvrighed,
altsaa i Besiddelse af al den Autoritet, som praesumtivt indehaves
af ep af vedkommende Lapper valgt Representant, der tjllige
er udrustet af Hjemlandets 0vrighed med den fornodne Politimyndig -

Norska; Regeringens IndstiUing den 13 Juni 1879.

hed, o g i Tilfaelde af Forspmmelighed eller Uretvished er ansvarlig for
Domstolene ogsaa i sit Hjemland — har maattet hjaelpe sig med 0''psynsmasnd
vistnok udtagne af Lappernes Midte, men ved Opnaevnelse
af det fremmede Lands Amtmand, om end denne efter Amtmandens
Forslags § 8 skulde tage Bensyn til de af Lapperne i saa Henseende
muligens afgivne Förslag. Paa nogen bedre Maade kan vel Sägen
ikke ordnes, om man henvises til ensidig norsk Lov. Men Enhver ser
dog lettelig Svagheden i dette Surrogat. Uagtet Departementet ikke
betvivler den norske Stats Befoielse til åt paahegge fremmede Undersaatter
under deres midlertidige Ophold her i Riget personlige Onera,
altsaa vedkommende Lappers Förpligtelse til åt overtage Ombudet, er
der vel paa den anden Side al Grund til åt befrygte, åt de af den
norske Amtmand udnasvnte Opsynsmaend hverken selv ville fple sit
Ansvar, eller af de pvrige Lapper respekteres i Bestillingen saaledes,
som Tilfmldet vil vmre, naar den er Vedkommende paalagt ved svensk
Lov, ved Valg af dem med hvis Forhold i Norge de skulle före Opsyn,
o g paa hvis Vegne de i mange Tilfaelde skulle handle, og endelig
ved Indsaettelse i Bestillingen af deres egen Overpvrighéd. Hvad
man t0r paaregne hos de af den fremmede Overovrighed beskikkede
Opsynsmaend er den udvortes Opfyldelse af de af Bestillingens Pligter,
hvis Fors0mmelse kan paadrage Sträf eller andet retsligt Ansvar, men
ikke den indre Lovlydighed, der betinger en nidkjaer Opfyldelse af et
Hverv, som efter dets Natur krm ver Offere af Tid og Uleiliglied i ikke
länge Udstraekning. Til åt frembringe saadan Pligtopfyldelse fornpdiges
vistnok Former, der betegne Sägen saa, åt det gjaelder Pligt mod
svensk Lov og 0vrighed. Gjennemgaar man de forskjellige Funktioner,
hint Hverv omfatter, saaledes som de ere opregnede i Propositionens
§ 8 og Amtmandens Udkast til norsk Lov dets § 9, finder man
deribland! den Opsynsmanden tillagte Myndighed til åt indgaa Förlig
paa vedkommende Lappers Vegne angaaende Skadeserstatninger m. V.,
en Myndighed som udentvivl vil blive af ikke liden praktisk Betydning,
forsaavidt den foreslaaede Bestemmelse om, åt ved Förlig om
Erstatningen bortfalder alt Spprgsmaal om Beder (kfr. Propositionens
§ 9, 2, Udkastet.s § 10 b) ophpies til Lov. Men det förekommer Departementet
lidet troligt, åt en Opsynsmand, som ikke har denne Myndighed
i Kraft af sine Kammeraters Valg, lettelig skulde driste sig til
åt binde dem ved et frivilligt Förlig, hvor staerke materielle Grunde,
der end i det givne Tilfaelde kunde fåle for en saadan Afgjprelse.
Denne Departementets Anskuelse af de amfeopiimvnte Opsynsmaends
Stilling indeholder ogsaa Grunden til, åt man ved Behandlingen oven -

36 Norslca Begeringens Inästilling den. 13 Juni 1879.

for af Exekutionsspprgsmaalet ikke har troet åt kunne paaregne nogen
Hjrnlp i Opsynsmsendene.

Et anclet Hensyn, som i denne Förbindelse ikke kan lades ud af
Betragtning er, åt man i Mangel af Faelleslov maa give Slip paa den
Fordel, åt Opsynsmanden allerede kan trrnde i Virksomhed fra den
Stund Lapperne begynde åt tilflytte Distriktet, se Propositionens § 8
a, sammenholdt med de tilsvarende Bestemmelser i det norske Udkast.
Megen Uorden o g Skade, som ved Hjgelp deraf kunde vrnre förebygget,
kan allerede vaere opstaaet ister i de fjernere Trakter, förend nogen
Opsynsmand er opnsevnt eller underrettet om sin Opnsevnelse.

Endelig bliver man liden en Faelleslov afskaaret Adgangen til i
de 7 Maaneder af Aaret, hvori svensk Lap. opholder sig i Sverige, åt
forkynde barn Stmvning til Mpde for norsk Domstol. Allé processuelle
Handlinger fra den fers te Besigtelse af Skaden til Exekutionen, begge
inklusive, maa under bin Forudsmtning sammentrienges inden Forkäbet
af de 0vrige 5 Maaneder, og umuliggjpres ganske i Tilfaslde af, åt den
Skyldige er opdaget, saalaenge det lykkes barn under Opholdet i Norge
åt forstikke sig for Staevnevidnerne. Man vil i saa Henseende vsere
noget bedre faren, naar den Skyldige ikke er opdaget, da man isaafald,
idetmindste forsaavidt Indtale af Erstatning angaar, kan staevne
Opsynsmanden, som forudssettes åt opbolde sig i vedkommende Distrikt,
saalaenge der endnu findes nogen Lap i samme, se Udkastet § 14. Åt
dette i mange Tilfaelde vil lede til Rettergangens Forsinkelse og til
Chikaner fra vrangvillige Lappers Side er åt forudse.

Har Departementet om end kun tilmermelsesvis Ret i sinVurderen
af de Fordele, en Fmlleslov tilbyder, saa synes det lidet försvarligt
ligeoverfor de Interesse!'', Sp0rgsmaalet gjmlder, åt give Slip paa
dem af Hensyn, som ikke ere af mere tvingende Art end de, der ere
fremkomne under den bidtil stedfundne Diskussion. Departementet
skal, med Henvisning til hvad der i saa Henseende ovenfor er anfprt
af Konstitutionskomiteens Indstilling i 1872 og af Amtmandens Betänkning,
bringe i Erindring, åt det af Forhandlingerne i denne Sag
i det Hele taget fremgaar, åt Grunden til åt dens Behandling har medtaget
en saa lång Tid, hidr0rer fra Anliggendets Natur, der maa erkjendes
åt frembyde ei faa vanskelige Sp0rgsmaal, som have vmret
Gjenstand for Meningsforskjel ogsaa mellem Vedkommende i Norge.

I Förbindelse hermed tror Departementet åt burde i Oversmttelse
liidsmtte en Skrivelse fra Hs. Excellence den svenske Justitiestatsminister
af 12te Oktober 1875, hvori denne leilighedsvis ogsaa udtaler
sig om det ber omhandlede af Amtmanden forfattede Udkast til en
udelukkende norsk Lov. Under 2den s. M. havde nemlig Departemen -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

tet, der da havde Amtmandens Betänkning af 29de April 1875 under
Behandling, men som dengang endnu ikke havde modtaget de ovenomhandlede
statistiske Oplysninger, der bevmgede Departementet til
åt bevirke Sägens videre Fremme forelpbig stillet i Bero, idet man tilstillede
det svenske Justitiedepartement den naevnte Betänkning tilligemed
det fotografiske Aftryk af Kartet over Troms0 Amt med Beskrivelse,
forespurgt hos det naevnte Departement om, hvorvidt der —
under Forudsaetning, åt naadigst Proposition til en Faelleslov maatte
bli ve förelagt for Storthinget i 1876 — var Udsigt til, åt lignende
Proposition kunde blive förelagt for samme Aars Rigsdag i Sverige.
Dette Departement anfprte i denne Anledning, åt efter de Vanskeligheder,
som havde vaeret forbundne med åt faa en saadan Fmllesordning
tilveiebragt, havde Tanken fra flere Hold vaeret henvendt paa en
udelukkende norsk Lov og tilfpiede man, åt om Departementet end i
mange Henseender maatte anse det pnskeligt og fandt åt burde foretraekke
en Faelleslov, vilde man dog paa den anden Side ikke vaere
uden vassentlige Betmnkeligheder ved paany åt optage de i 1871 afbrudte
Forhandlinger, ifald det skulde med Rimelighed kunne befrygtes,
åt en endelig Ordning derved skulde blive end yderligere udsat.

_ I det naevnte Brev af 12te Oktober 1875 udtalte Hs. Excellence
Justitiestatsministeren i det Vassentlige, åt han, da nogen särskilt Anledning
til fra svensk Side after åt optage Spprgsmaalet om en faelles
Lov angaaende Lapperne i de forenede Riger ikke i de senere Tider
i det Mindste ikke siden han paany indtraadte som Chef for JustitieDepartementet
havde förekommet, hidtil ikke havde truffet nogen Forf0ining
til Förberedelse af en saadan Lov, og under disse Omstamdiglieder
saa han neppe nogen Mulighed i åt faa et nyt Lovforslag färdigt
til Forelasggelse for Rigsdagen i 1876. Det forekom ham nemlig
npdvendigt åt indhente de svenske Lokalautoriteters Udtalelse om,
hvorvidt Erfaring i de senere Tider og ikke tidligere tilgjasngelige
Oplysninger maatte udkraeve nogle Forandringer i den i 1871 fremsatte
Kongelige Proposition, ligesom den b.0ieste Domstols Betänkning
maatte indhentes, inden Propositionen kunde foretages til endelig Behandling
i sammensat Statsraad. Sägens dilikate og for de Fleste
fremmede Beskaffenhed, samt de vidt.loftige Forhandlinger, som have
fundet Sted, og i hvilke Enhver, som faar nogen Befatning med Spprgsmaalet,
maa ssette sig ind, kommer, anforte Hs. Excellence, sandsynligvis
til åt medtage en ikke ubetydelig Tid paa hvert af de Stadier,
Sp0rgsmaalet har åt gjennemgaa. Imidlertid var der da kun tre Maaneder
igjen til Rigsdagens Begyndelse.

Forpvrigt udtalte Hs. Excellence sig med dette Departement enig

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i, åt en Ordning af Forholdene ved en for begge Rigel- fgelles Lov
frembyder flere Fordele, som ikke kunne opnaaes ved en udelukkende
norsk Lov og det saa meget mere, anfprte Hs. Excellence, som han
efter en flygtig Granskning af det af Amtmanden i Troms0 udarbeidede
Lovforslag, havde faaet den Opfatning, åt ikke alle i dette Förslag
indtagne Bestemmelser turde vsere i saadan Overensstemmelse med
Traktaten af 1751, åt de burde indtages i en udelukkende norsk Lov.
Forsaavidt det beroede paa ham, vilde han derför, erklmrede Hs. Excellence,
gjerne virke for Tilveiebringelsen af en fgelles Lov saa hurtigt,
som Omstsendighederne tilläde. Han fandt dog åt burde henlede Opmmrksomheden
paa, åt den Kgl. Proposition af 1871 allerede mpdte
Betsenkeligheder i Sverige som vel byrdefuld for Lapperne, ogatVanskelighederne
ved åt faa en ny Lov vedtagen i vmsentlig Grad vilde
forpges, om endnu haardere Vilkaar opstilledes for dem, hvilket antoges
åt ville blive Fplgen af en og anden Bestemmelse i det af Amtmanden
i Tromsp udarbeidede Förslag.

Departementet har ovenfor i en anden Förbindelse gjengivet Indholdet
af Konstitutionskomiteens Indstilling paa Storthinget i 1872
(Storth. Forh. for s. A., 6te Del O. No. 78, S. 189 ff.). Der förekommer
deri nogle Ytringer, hvoraf fremgaar, åt Komiteen antog-, åt der
muligens kunde vmre nogen Tvivl om, hvorvidt Indförelse af Ftellesansvarliglied
for Lapper for Skadest.ilfpielser mod de Fastboende, saaledes
som dette Ansvar er bestemt i § 9 No. 3 i Propositionen af 1871,
i og for sig selv er en försvarlig Forholdsregel, hvorhos Komiteen antyder
Muligheden af, åt en Forpgelse af Opsynet vilde gj0re en saadan Bestemmelse
overfl0dig. Den samme Opfatning kommer ogsaa tilsyne i
Konstitutionskomiteens Indstilling for Storthinget i 1873 angaaende det
paa dette Storthing fremsatte private Förslag •— Storthingsforh. for
1873 O. No. 46, Side 96 — idet Komiteen dog erkjender, åt Indf0relsen
af Ftellesansvarlighed efter dens Opfatning kan forsvares, forsaavidt
som det alene gjennem en saadan er muligt åt tilveiebringe Eiendoms-
og Retssikkerhed.

Departementet kan med Hensyn til dette Sp0rgsmaal i det Hele
henvise til den udfprlige Behandling og Drpftelse, som er blevet det
til Del i den norske Regjerings ovenfor nsevnte forskjellige underdanigste
Föredrag af 15de October 1867 og 2den Februar 1869 — se det
vedlagte Aftryk af Propositionen af 1871 henholdsvis Side 9 tf. og

Norska Regeringens Inästilling åen 13 Juni 1879.

Hide 37 fl''. Man skal kun til, hvad der er anfprt til Begrundelse af
Npdvendigheden af Fsellesansvarets Indf0relse — en Föranstaltning,
hvorom alle de, der have staaet Forholdene nasr og deriblandt samtlige
saavel svenske som de norske Medlemmer af de to kombinerede Kommissioner
af 1843 og 1866, have veeret enige — f0ie en Henvisning til
hvad Amtmanden har ytret herom i sin Betänkning af 29de April 1875,
Side 4 og 5. Efter Departementets Formening har Amtmanden her
med Styrke godtgjort, åt selv med et lpnnet Politi saa talrigt, åt Omkostningerne
vilde vmre uoverkommelige, vil dog ingen tilfredsstillende
Ordning opnaaes, medmindre Lapperne ved den foreslaaede Indf0relse
af Ftellesansvarlighed tvinges til den fornpdne Omhu i Bevogtningen.

Naar Departementet imidlertid her berprer Spprgsmaalet om Fmllesansvaret,
er det ikke fordi man har antaget, åt dette, der er et Kardinalpunkt
i den hele foreslaaede Ordning, fra norsk Side tiltrmnger nogen
yderligere Begrundelse eller Stptte. Spprgsmaalet er heller ikke —
saavidt det af Forhandlingerne kan erfares — under Sägens Behandling
paa den svenske Rigsdag kommet frem blandt de Betsenkeligheder,
som der ledede til Forslagets Förkastelse. Det Flertal i vedkommende
Utskott, der anbefalede Lovens Antagelse, antog ogsaa, åt Fadlesansvarligheden
var en n0dvendig Forutsmtning for en tilfredsstillende
Ordning af disse Forhold; Flertallets Udtalelse herom gjengives her i
Oversmttelse saaledes:

“For Fastsaättelsen af fadles Erstatningspligt, mod hvilket, ogsaa
med den Begrsendsning, som det foreliggende Förslag har gjort deri,
der uden Tvivl kan gjpres forskjellige Indvendinger fra et abstrakt
Retssynspunkt, tåler derimod fra Nyttens og Billighedens Synspunkter
den vigtige Grund, åt alene derigjennem opnaaes det med den foreslaaede
Lov tilsigtede 0iemed, åt bihegge Stridighederne og forebygge
de voldsomme Optrin mellem den fastboende Befolkning og Lapperne.
Disse Stridigheder og Voldsomheder hidrpre nemlig for en hovedsagelig
Del derfra, åt det for Eiere eller Brugere af Jord, som tilfpies Skade
af Renen, er nmsten umuligt ad retslig Vei åt tilveiebringe Bevis for,
hvem Renerne tilhpre, og saaledes komme i det Tilfmlde, åt de kunne
gjpre deres Fordring paa Erstatning gjmldende. De Fastboende kjende
ikke Renernes Mmrker, og alene ved Lappernes Hjselp kunne de erholde
Oplysning herom. Men for Nan-vmrende have Lapperne ingen
Opfordring til åt gaa tilhaande dermed. Helt anderledes blev Forholdet
om den fadles Erstatningspligt var fastsat ved Lov. Det blev da for
enhver Lap af Vigtighed åt paase, åt Alles Rener vogtedes omsorgsfuldt,
og naar Skade forvoldtes af Renerne, åt spge åt opdage Renernes
Eiere for ikke selv åt rammes af nogen Andel i Estatningen.

40 Norslca Ilegeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Under saadanne Omstaendigheder og da Erstatning, hvad enten den
erlagdes af Reneieren eller af samtlige Lapper, i alle Tilfaelde vilde
vaere åt svare, skulde de Fastboende ikke engang v ture fristede til, som
efter hvad der er oplyst nu altför ofte sker, åt skyde Renerne eller
draebe dem ved Hunde för åt skaffe Rede paa deres Maerker og derigjennem
Bevis mod deres Eiere. Og oph0rte igjen disse Overgreb
fra de Fastboendes Side, saa fandtes heller ikke paa Lappernes Side,
isaer med de naermere bestemte Rettigheder med Hensyn til Benyttelsen
af Udmark, som ved Lovforslaget. blev tillagt dem, nogen rimelig
Anledning til Misn0ie, thi som saadan kunde vel ikke betragtes den
strengere Bevogtning af Renerne, som for de hidtil muligens mindre
paapasselige blandt dem herefter vilde udfordres“.

Der faldt imidlertid under Forhandlingerne paa Rigsdagen nogle
Ytringer, der gik ud paa, åt der som et Vilkaar for Indr0mmelse af
denne Fsellesansvarlighed burde kraeves, åt der til Lappernes Beskyttelse
og Sikkrelse tillige skulde etableres et Fasllesansvar for de Fastboende
for den Skade, som af disses Hunde maatte tilfpies Lapperne
eller deres Renhjorde — Udtalelser, som for0vrigt fandt Im0degaaelse
under Forhandlingerne. Idet Departementet for0vrigt herom henholder
sig til den Im0degaaelse, lignende Bemasrkning fremsat i den af den
svenske Hhiesteret afgivne Betänkning, har faaet i Departementets
Föredrag af 2den Februar 1869 — Aftrykket Side 42 — skal man
fastholde, åt her ikke er nogen Aarsagernes Lighed tilstede. Den Skade
paa Ager, Eng osv. som i Tilfaelde kan blive Gjenstand for Faellesansvar
af reneiende Lapper, og som bestaar i Nedtrampning og Afbetning
af saadan Betydenhed, åt Skaden kan sees og taxeres, kan efter
Forholdenes Medf0r i hine Egne ikke vaere foraarsaget ved noget andet
end ved Renflokke. Man har her Vished for Skadens Oprindelse. Den
forholdsvis ubetydelige Skade, som kan tilfpies Renhjordene af de Fastboendes
Hunde, er i sine Spor paa Dyréne ikke forskjellige fra den
Skade, der tilfpies dem af Lappernes Hunde eller af Rovdyr. Loven
kan ikke her uden åt udsaette sig for grove Feiltagelser opstille nogen
almindelig Praesumtion mod de Fastboendes Hunde. Rensdyrene befinde
sig i Tilfseldet paa Andenmands Eiendom, Iiundene, selv de, der
jage videst omkring, holde sig dog inden den Eiendoms Graendser,
hvilken de tilhpre. Lapperne leve af og ved sine Hjorde, åt vogte disse
er idetmindste i den Aarstid, hvori de faerdes i Norge, deres eneste
eller dog vaesentligste Dagsgjerning, og under denne staar det meget
vel i den enkelte Laps Evne tillige åt have eller skaffe sig Rede paa,
hvor de 0vrige til Distriktet hprende Ren holde til. Af den fastboende
Jordbruger eller Fisker kan det derimod ikke uden Urimelighed for -

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

långes, åt han skal selv eller ved sine Folk vogte sin Hund eller ved
Fängsling gj0re den utjenlig til åt vogte Gaardens Bofe, af Hensyn
til den Mulighed, åt der kan komme Rensdyr i en större eller mindre
Neerhed af Gaarden, for hvilke Hunden kan blive farlig. Endmindre
kan det af ham forlanges, åt han skal bolde 0ie med Andres Hunde.
De Tilfelde, hvori den af Renhjordene Enkeltmands Eiendom tilf0iede
Skade uden Forskriften om Fmllesansvar förbliver uerstattet, ville udgjpre
Regien, fordi aldrig nogen anden end Lapperne selv, saaledes
som Renholdet arter sig i de Egne, hvor Faellesansvar vil blive indfprt,
kan vide, hvem Dyrene tilhpre, medens det vil vtere en ganske
sjelden Undtagelse, åt i Tilfelde af Bevis for, åt Skade er skeet ved
Hund, ikke dennes Hjem eller Eier kan opsp0rges. Forpvrigt skal i
denne Förbindelse bemterkes, åt Amtmanden har foresläaet en Skjterpelse
i anden Retning i de Fastboendes Ansvar for Skade paa Renhjordene
forpvet ved Hunde, hvilken Departementet vil anbefale til åt
tages tilfplge o g hvorom det Ntermere nedenfor.

Som ovenfor oplyst bragte en Fraktion inden Lagutskottet paa
den svenske Rigsdag, hvilken Fraktion forpvrigt anbefalede Propositionens
Antageise, i Förslag en Förändring i dennes Slutningsparagraf
(§ 28), der definitivt opheever lste Kodicil til Gramdsetraktaten af 1751
og gjPr Lovens Ophasvelse eller Förändring i et af Rigerne afhängig
af tilsvarende Beslutning i det andet Rige. Det foresloges nemlig, åt
det istedetfor denne Bestemmelse skulde fastsmttes, åt Loven efter 4
Aars Forlpb skulde kunne fr a hvilkens omhelst af Siderne ojisiges med
12 Maaneders Varsel, og åt, saafremt inden nmvnte Frist ikke andre
gjensidige Bestemmelser i begge Riger vare vedtagne, skulde fprntevnte
Kodicil betragtes som kun midlertidig suspenderet og atter trsede i Kraft.

Det bpr antages, åt de Befenkeligheder ved det föreliggande Lovforslag,
som i sin Tid gjorde sig gjseldende hos enkelte af de svenske
Statsmyndigheder, i ikke liden Grad have v ter et grundede i, åt der
har vmret tilsigtet en absolut bindende, uden begge Rigers Samtykke
uoplpselig Overenskomst, en Ordning, som maa erkjendes åt medfpre
nogen Ufuldkommenhed ogsaa med Hensyn til Gjennemfprelsen af iEndringer
eller Forbedringer i Loven, som Erfaring eller forandrede Forhold
i en ntermere eller fjernere Fremtid maatte paakrteve. Ogsaa den
Bemasrkning af 1872 Aars Storthings Konstitutionskomite, hvilken DeBih.
till Rilcsd. Prot. 1882. 1 Sand. 1 Afd. 6

42 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

partementet ialmindelighed tilfulde maa godkjende, “åt det Naturligste
under alle Omstamdigheder er, åt hvert af Rigerne udöver Lovgivningsmagten
inden sine Gramdser alene“, er vel nairmest fremkaldt ved den
samme Form af en bindende o g uigjenkaldelig Lov, som Departementet
i sin Tid troede åt burde tilra ade, o g som af begge Regjeringer vedtoges
i 1871. Det bliver derför åt undersoge, hvorvidt man ved åt
Dse i passende Grad paa denne bindende Form og give Loven Karakteren
af en opsigelig Traktat, vil kunne fjerne hine Betamkeligheder,
og om dette kan ske liden Skade for Realiteten af den Ordning, hvorpaa
Forholdet gjpr Krav.

Der har om dette Punkt gjort sig forskjellige Meninger gjaddende.
Komiteen af 1843 havde til Öjagave åt “afgive Förslag om de Forandringer
i og Tilhug til Gramdsetraktaten af G October 1751 — forsaavidt
samme angaar Forholdene med Hensyn til Lapperne i de forenede
Riger — som maatte befindes n0dvendige og hensigtsmasssige44.
Komiteen fandt det imidlertid uforn0dent og uhensigtmsessigt åt holde
sig til denne Form eller åt öfre selve Traktaten nogen Revision, hvorirnod
den fandt det rettest åt omarbeide Traktatens lste Kodicil, og
liden åt beskjadlige sig med Sporgsmaalet om under hvilken Form det
burde emanere — kun afgive “Förslag til forskjellige Bestemmelser
vedkommende Fjeldfinnerne i de forenede Riger Norge og Sverige14.
Dettes sidste § lpd saaledes: “Fra den Tid af, da disse Bestemmelser
traede i Kraft, ophmves den lsfe Kodicil til Traktaten af -,h October
1751“. I Finantsdepartementets Föredrag af 7de Mai 1845, hvori tilraadedes
Udfmrdigelse for Norges Vedkommende af en Lov — medens
man selvfplgelig ikke indlod sig paa hvilke Former der maatte bef0lges
paa svensk Side, — optoges hin § uforandret efter Komiteens Förslag,
men med Tilf0ielse af en ny § saalydende: “Foranstaaende. Bestemmelser
forblive gjceldende, forsaavidt og saalamge som lignende Bestemmelser
for Sveriges Vedkommende ere i Kraft44. I det af naervaerende
Departement under 18de Juli 1862 afgivne Udkast til Lov blev de to
§§ slaaede sammen i en sidste § saalydende: “Foranstaaende Bestemmelser
trmde i Kraft under Betingelse af, åt tilsvarende Bestemmelser
vedtages for Sveriges Vedkommende og da fra ilen Dag, som Kongen
for begge Riger fastsaetter. Fra samme Dag opliorer Isto Tillseg eller
Kodicil til Gramdsetraktaten af V October 1751 åt vane gjaddende.
Beslutning om Ophasvelse eller Förändring af mervasrende Bestemmelser
er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dets
Undersaatter, först gyldig, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den
anden Side. Ligesom det derimod overhoved förbliver hvert Rige uforment
åt ordne Forhold, som udelukkende angaa det eller dets Indbyg -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

gere paa anden Maade, saaledes er mervaerende Lov navnlig ikke gjseldende,
forsaavidt angaar norske Fjeldfinners Forhold i Hjemlandet i
det egentlige Finmarken (Altens, Hammerfest, Tanens og Varangers Fögderier)
og deres Forhold til den fastboende Befolkning sammesteds44.

Hs. Excellence den svenske Justitiestatsminister bemasrkede berved,
åt det i dette Udkast tagne Forbehold af hvert Riges Ret til åt
ordne Forholde som udelukkende angaa dets egne Undersaatter baade
var overflpdigt og kunde lede til Misforstaaelse paa andre Omraader.
Til denne Bemterkning sluttede sig den kombinerede Kommission af
1806, som, idet den derhos gjorde Undtagelsen af det nuvmrende Finmarkens
Amt til Gjenstand för en egen §, udelod bele det sidste Punktum
af förän citerede Udkast, men tiltraadte det pvrige med et Par
uvmsentlige Redaktionsforandringer.

Kommissionens svenske Medlemmer lode imidlertid i dens Slutningsmpde
Protokollen til före, “åt de i Betragtning af de vigtige Forandringer
i bestaaende Lov angaaende Lapperne, som ere foreslaaede,
og Vanskeligbeden i paa Forhaand åt bedpmme, bvorledös de nye Bestemmelser,
om de vedtages, skulle komme til åt virke, ville have i
Protokollen antegnet sin Anskuelse, åt det i saa Fald var hensigtsmaessigst
(“lämpligast44), åt den xtye Förordning til en Begyndelse antages
alene paa Prpve for en vis bestemt Tid, eller med gjensidig Opsigelsesret,
i hvilket sidste Fald den lste Codicil til Traktaten afx7¥ Oktober 1751
atter skulde traide i Kraft, forsaavidt ikke inden Opsigelsesfristens Udlob
ny Overenskomst er truffen.44

De norske Medlemmer forbeholdt sig angaaende dette Punkt den
fornpdne Udtalelse, hvilken indeboldes i Kommissionens Indstilling,
Storthingsforh. for 18 ff 5te Del O. Ko. 1 Side 28. De gik paa den
ene Side ud fra, åt dersom Erfaring skulde vise Npdvendigheden eller
Hensigtsmmssigheden af nogen Förändring i de mellemrigske Bestemmelser
om Lapperne enten i disses eller i de Fastboendes Interesse,
begge Rigers Lovgivningsmyndigheder da vilde indgaa derpaa, betragtende
Lapperne som et gammelt Fadlesfolk, hvis Tarv og Trång begge
Rigel’ pligte åt antage sig, uanseet hvilket Rige Individerne retsligt
tilhpre. Paa samme Tid som de derför ansaa et saadant Tvangsmiddel
som Opsigelsesret og en eventuel Gjenopgivelse af den formldede uklare
Codicil af 1751 u fornO den t for åt fremkalde hos noget af Rigerne Villighed
til åt indgaa paa gavnlige og retfrerdige Forandringer i den
Mellemrigslov, som nu maatte besluttes, ansaa de det derhos for dennes
Haandhsevelse lidet heldigt, om den ikke skulde udkomme som en fast
og endelig Ordning, men kun som et Forspg, hvis Opgivelse stilles i
Udsigt. “Denne Lov,44 hedder det videre, “skal ordne et Forhold, som

44 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i länge Tider har foranlediget Uenighed og Ophidselse vaesentligst paa
Grund af de stridende Parters ensidige Henseen hver til sin Fordel,
og som ved Siden deraf har bragt mange Udenforstaaende til åt tage
ivrigt Parti blindt hen enten med de Fastboende eller med Lapperne,
medens Loven, som stiller sig paa et upartisk Ståndpunkt og omfatter
begge Parters Tarv med lige stor Omhu, selvfplgelig ikke vil vinde
Begges udelte Tilfredshed. Ben har derhos sin Virkekreds inden et
Nomadefolk, som staar paa et lavt Kulturtrin, og som for eu stor Del
faardes paa 0destr£ekninger, hvor Politiopsyn er saagodtsom umuligt.
Det gjselder derför, åt den nye Lov optrreder med en Lovs fulde Autoritet
uden åt levne Rum for den Tanke, åt Ulydighed mod og Omgaaen
af dens Bestemmelser eller Skrig af Utilfredshed lettelig skal
kunne fremkalde Forandringer deri. Med den Tillid, som Undertegnede
naere til den foreslaaede Lovs Retfgerdighed og Hensigtsmaessighed,
kunne vi derför ikke andet end indtrsengende tilraade, åt Loven udkommer
i den af os foreslaaede ubetingede Forin.u

De svenske Kommiterede have derimod ved åt indsende til sin
Regjering et med de norskes enslydende Udkast til Faslleslov ledsaget
samme med en Udtalelso, der i 0versa3ttelse lyder saaledes: “Sluttelig
skal Komiteens svenske Medlemmer i Underdanighed henlede Deres
Ivongelige Majestsets naadige Opmaerksomhed paa den Reservation, disse
Medlemmer have seet sig foranledigede til ved Forslagets Underskrift
åt afgive till Protokollen. Om og nsevnte Förslag — ved hvis Istandbringelse
hovedsageligt Hensyn maa rettes paa Npdvendigheden af, åt
begge Ländes Autoriteter blive enige derom, idet Uenighed dem imellem
i noget vigtigere Punkt kunde gjpre hele Arbeidet ipvrigt hensigts10st
—- som ovenfor er nsevnt og Motiverne medfpre, i det Hele synes
Komiteen egnet til åt opfylde de dermed tilsigtede 0iemed og saaledes
åt afhjselpe de Uleiligheder, hvis Paaklage foranledigede Komiteens
Nedssettelse, har man dog ikke kunnet se bort fra, åt dette Sp0rgsmaal
i vsesentlig Mon beror paa den Ivserksasttelse de foreslaaede Bestemmelser
erholde. Det har ligget i Sägens Natur saavel åt Forskrifterne
i visse vigtige Dele, saasom angaaende Lappernes Betesret, maa
blive af smikleles ubestemt Beskaffenhed, åt den Myndighed, som er
lagt i Hmnderne paa den offentlige Anklagemyndigheds Udpvere, er
bleven stor og vilkaarlig, og åt mange andre af Lovforslagets Bestemmelser
ere affattede paa en Maade, som efterlader et vidstrakt Feldt
for den mest ulige Fortolkning, som og åt Ivasrksaettelsen af alle disse
Förskrifter i de fleste Tilfadde maa tillkomme Myndigheder, over hvis
Gjpren og Laden nogen Kontrol ei kan finde Sted fra svensk Side,
samt åt Loven saaledes kan komme til åt medf0re helt andre Virk -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ninger end dermed af de svenske Komitemedlemmer tilsigtet, liden åt
Saadant, naar Loven overensstemmende med sidste §s Indhold blev
definitivt antagen, skuldc kunne afhjaslpes af Sveriges Reglering o g
Rigsdag. Det er af denne Grund, åt de svenske Medlemmer under
Paaberaabelse , af ovenngevnte Reservation tro åt burde i Underdanighed
foreslaa: åt Loven, om den for0vrigt vinder Bifald, alene vedtages
for en vis. kortere Tid, eller med gjensidig Opsigelsesret, saaledes åt
f0rste Codicil af 1751 Äars Traktat skulde, naar den bestemte Tid er
udleben eller Opsigelse sker, uden åt ny Overenskomst trmffes, komme
til atter åt trmde i Kraft.“

I samme Retning udtalte sig den svenske Hyfiesteret.

Den af de norske Komiterede anbefalede Form fandt imidlertid
saavel den svenske som den norske Regjerings Tilslutning og er den
Ord til andet befulgt i de Storthing og Rigsdag i 1871 forelagte Lovforslag.

Som allerede ovenfor oplyst sluttede derimod Flertallet af vedkommende
Rigsdagsutskot sig til de af de svenske Komiterede udtalte
Betaenkeligheder mod en definitiv Ordning. Flertallets Förslag'' var saalydende: “Denne

Lov trmder i Kraft paa Vilkaar, åt lignende Bestemmelser
udfaerdiges i Norge, og da fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer.
Den förbliver gjseldende til Udl0bet af tolv Maaneder fra
den Dag, da dens Bestemmelser fra noget af Rigernes Side bliver opsagt,
hvilket dog ikke maa ske, f0rend fire Aar efter Lovens Ikrafttraeden.
Skulde inden tolv Maaneder, efteråt Opsigelse er skeet, andre
gjensidige Bestemmelser i denne Materie ikke blive vedtagne inden
begge Rigerne, skal fprste Tillseg eller Codicil til Graandsetraktaten af
tV Oktober 1751, som, saalmnge denne Lov giselder, er ugyldig, atter
trsede i Kraft. “

Denne Utskots-Pluralitetens Indstilling blev, som förän oplyst,
vedtaget i lste Kammer; hvad der i dette Punkt havde Pluralitet for
sig i 2det Kammer, kan ikke med Sikkerhed sees af Forhandlingerne.

Departementet, efter hvis Mening den Faslleslov, som her bringes
i Förslag, vil vaere vel skikket til åt fyldestgj0re Retfmrdighedens og
Hensigtsmmssighedens Krav, helder fremdeles til den Mening, åt det
vilde vtere det heldigste åt bibeholde den i Propositionen af 1871 i
heromhandlede Henseende foreslaaede Ordning. Man har i denne
Henseende i Tanke dels den Indflydelse med Hensyn til Lovens Autoritet,
dens Opsigelighed kan befrygtes åt ville 0ve paa de paagjaeldende
Parter og dels''den Resiko, som den norske Stat i Tilfaslde vi
lobe ved i den nmrmeste Fremtid åt traeffe forholdsvis bekostelige For

46 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

fpininger, hvis Forutssetninger for en vagsentlig Del vil bortfalde i det
0ieblik Loven opsiges. Det kan ogsaa siges åt veere et mindre tilfredsstillende
Resultat af et mangeaarigt Arbeide ikke åt opnaa en
ordnet Tilstand liden samtidig åt underkaste sig den Mulighed, åt den
om nogle Aar kan ophpre.

Paa den anden Side t0r det baabes, åt man ved åt give Loven
Form af en opsigelig Traktat for en vtesentlig Del vil kunne fjerne
de Betaenkeligheder, som ore komne tilorde dels med Hensyn til den
foreslaaede Fadleslovs Indgriben i bvert Riges Autonomi, dels med
Hensyn til de Iiindringer dens Karakter af uopsigelig Traktat vilde
laegge i Yeien for fremtidige Rettelser og Forbedringer.

Departementet tror derför åt burde bringe under Overveielse, om
der ikke skulde gives en Form for en Fselleslov, hvorved man opnaaede
den Betryggelse paa begge Sider, som ligger i Lovens Opsigeligbed,
liden i noget Mon, som kan volde serdeles Betmnkelighed, enten
åt sv adike den Autoritet, hvormed Loven fra först af bor optrsede,
eller udsaette Lapper og Fastboende for Ulykkerne af en lovbis Tilstand
i den Tid, som i Tilfselde maatte medgaa udover Opsigelsesfristen,
inden begge Riger enedes om nye Bestemmelser, eller hvert Rige for
sig kunde bringe saadanne istand. I begge Henseender er formentlig
den inden den svenske Rigsdag foreslaaede Redaktion af Lovens sidste
§ kun lidet tillfredsstillende. Det Tidsrum af 4 Aar, hvori Loven skal
vagre uopsigelig og den Frist af 1 Aar, som er levnet til åt istandbringe
nye Bestemmelser, efteråt de gamle ere opsagte, ere begge
efter Departementets Skjpn meget for korte. Paa den ene Side er 4
eller — Opsigelsesfristen medregnet — 5 Aar en altför kort Tid ikke
alene til derpaa åt bygge administrative Forfpininger fra Norges Side
i nogen Udstnekning, som i vsesentlig Grad kunne lette Lapperne
Hjordenes Bevogtning, men ogsaa til åt bringe den nye Ordning ind i
begge Parters Bevidsthed og til åt indpve alle Vedkommende, ogsaa
Embeds- og Bestillingsrmend, i dens praktiske Gjennemfprelse. Paa
den anden Side bebpver man ikke engang åt ty til de Erfaringer denne
Sag selv frembyder for åt kunne overbevise sig om, åt der ikke lettelig
paa saa kort Tid som 1 Aar skal kunne istandbringes en ny Fadleslov
angaaende Lapperne og ligesaalidt nogen udelukkende norsk
eller svensk Lov. Hvilke Tidsfrister der i begge Henseender ere passende,
beror paa et Skjpn. Nogen Analogi fra andre Traktater kan
ikke med Fpie paaberaabes for et Forhold af saa eiendommelig Natur
som dette. Departementet er bleven staaende ved 10 Aar som det
Tidsrum, hvori Loven ikke bpr kunne opsiges, ög ved 2 Aar som Opsigelsesfrist.
Naar man tror med Hensyn till Fristen for Opsigelsen

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

åt kunne hjaelpe sig med et saa kort Tidsrum som 2 Aar, er det fordi
man gaar ud fra, åt nogen Opsigelse af Loven ikke fra nogen af Siderne
vil ske, forinden Fors0g er gjoi''t paa åt faa istandbragt ny Overenskomst
og disse Fors0g bave vist sig frugteslpse; Fristen, 2 Aar,
vil ikke vane mere end forn0diges, for åt der kan sprges for Istandbringelsen
af den sasrskilte Lov, hvortil man da vil vmre henvist.

Man kan dernäst ikke opgive Forslaget om, åt Codicillen af 1751
definitivt og uden eventuel Gjenoplivelse udtrykkelig erklmres bortfaldt.
Den har udenfor selve Principet o: Lappernes Eet til att flytte med
sine Hjorder mellem Rigerne og brugc disses Territorium til Ophold
for sig og sine Dyr, saavidt ske kan liden åt gj0re Landets Indbyggere
Skade —, ingensomhelst nu praktikabel Regel til Principets Gjennemfprelse.
Hvad angaar Spprgsmaalet om titnasvnte Codicil för’ Tiden
er forpligtende for Norge, henholder Departementet sig til sine
Udtalelser i underdanigst Föredrag af 2den Februar 1869, Aftrykket
Side 46 ff. Hvad der imod samme er ytret inden vedkommende Utskot
og af enkelte Talere paa den svenske Rigsdag i 1871, Under Departementet
for Tiden saa meget mindre Grund til åt opliolde sig ved,
som disse Ytringer tildels ere im0degaaede paa Stedet, Departementet
slutter sig ganske til Konstitutionskomiteens Indstilling af 1872,
na ar det deri heder åt der er liden Opfordring til åt fpre n0ie Regnskab
Landene imellem med Hensyn til de Omstasndigheder, der liave
rokket Codicillens Fundament, og ialfald un0dvendigt, forsaavidt som
Traktaten ved sine egne Bestemmelser noksom viser, åt den ikke tilsigter
åt lmgge noget Baand paa det enkelte Riges frie Lovgivningsinyndighed
inden sit eget Omraade. Naar Departementet desuagtet
foreslaar, åt der i Ftellesloven optages en udtrykkelig Bestemmelse om,
åt den bortfalder, sker dette i den Hensigt åt faa den Anledning til
Tvist, som Codicillen frembyder, ved venskabelig Overenskomst bragt
ud af Verden. Efter Alt hvad der om dette Punkt er anfprt, er det
overfl0digt nu åt tilfiaie, åt det fra norsk Side fremkomne Förslag om,
åt Codicillen skal erklmres bortfaldt, ikke indeholder nogen Erkjendelse
af, åt den er forpligtende for Norge.

Der kan imidlertid gjores den Bemmrkning, åt naar Loven gjpres
opsigelig, maa man se hen til den Mulighed, åt begge Riger ikke enes
om nogen ny Fmlleslov, og åt den fremtidige Ordning altsaa vil blive
overladt livert af Rigerne ved sterskilte, af hinanden uafhmngige Love.
Nmrvmrende Lov b0r altsaa indeholde et Korrektiv imod, åt noget af
Rigerne kan. ved ensidige og vilkaarlige Bestemmelser udssette Lappernes
Existens tor Fare. I dette 0iemed antages det npdvendigt men
ogsaa tilstraekkeligt, åt der tages udtrykkeligt Forbehold om, åt hvil -

48 Norslca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ken Ordning der end — enten gjennem nservferende Fselleslovs Förändring,
dens fuldstsendige Opheevelse eller ved nye sterskilte Love —
for hvert af Rigerne maatte blive etableret med Hensyn til Lapperne
og deres Rettigheder, saa skal enhver saadan Ordning hvile paa den
Grundsanning, åt begge Rigers Lapper altid skulle med lige Ret som
hidintil kunne opholde sig i hvert Aars Mai, Juni, Juli, August og
September Maaneder i de samme Amter i Norge som nu og i den 0vrige
Del af Aaret i de tilst0dende Dele af Sverige, derunder nydende
lige Rettigheder med vedkommende Amters og Lehns egne Lapper.
Ved et saadant Forbehold vil man nemlig, hvad der er Hensigten,
opnaa åt sikre Lapperne det Vsesentligste af de Rettigheder, som hjemledes
ved Codicillen af 1751.

I Overensstemmelse med de her givne Antydninger er nedenstaaende
Lovudkast’s §§ 29 og 30 affattede.

Med undtagelse af det heromhandlede Spprgsmaal om Lovens
Opsigelighed fastholder Departementet, som ovenfor nmvnt, i alt Vfesentligt
de i Propositionen af 1871 indeholdte Bestemmelser. Som
allerede berprt, vil man dog tilraade endel JEndringer i samme. Som
det vil vane seet, har Amtmanden i Tromsp undergivet Propositionen
en gjennemgaaende Granskning og som Resultat deraf begrundet og
foreslaaet en Rmkke af Forandringer for det Tilftelde, man maatte beslutte
sig for en Fselleslov. Departementet vil under Henvisning til
Amtmandens Betänkning udtale sig om hvert enkelt af de deri indeholdte
Förslag til Forandringer, ogsaa forsaavidt man ikke har kunnet
bifakle dem, ligesom man vil have åt bringe i Förslag enkelte Affendringer
eller Tillfeg udenfor de af Amtmanden foreslaaede.

§ 2 i Propositionen af 1871.

Det har, efter hvad der for Departementet er oplyst, i de senere
Aar vist sig, åt Udflytning af norske Lapper fra Kautokeino i Norge
til Karasuando eller Enontekis i Sverige har fundet. Sted under idetmindste
delvis Iagttagelse af de i denne § foreslaaede Former, uden
åt Udflytning er foregaaet faktisk d. v. s. de Udflyttede ere vedblevne
under en stprre eller mindre Del af Yinteren åt benytte sit gamle Vinterbete
inden Kautokeino Herreds Grtendser. Herredet har altsaa mistet
Skatteydere uden nogen tilsvarende Lettelse i den Trängsel om Vinterbetet,
hvoraf nfevnte Herred i saa hpi Grad lider efter den i 1872 stedfundne
Afspterring af de finländske Betesmarker. Imod saadan Elusion

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

liar Kautokeinos Kommune med vedkommende norske 0vrigheds Bifald
veerget sig ved åt iligne de Udflyttede Kommnneskatter ogsaa til
Kautokeino, uanseet åt de formaliter ere udflyttede til Sverige, der ere
indf0rte i Mandtal og f0lgelig ogsaa der afkrteves Kommuneskat. § 2
i dens nuvserende Skikkelse vil imidlertid ber0ve Kommunerne dette
naturlige Korrektiv mod Udflytninger pro forma, og Departementet vil
derför bringe i Förslag, åt §en gives fplgende Tillteg: “samt har ophprt,
udenfor de i § 3 tilladte Aarstider, åt benytte Bete for sine Ren i det
Rige, hvorfra ban er udflyttet“. Forsaavidt som det kan indvendes,
åt det forn0dne Korrektiv haves i de i § 3 fastsatte Bpder for åt opholde
sig i noget af Rigerne udenfor de der bestemte Aarstider, maa
det bemterkes, — foruden åt jo Anvendelsen af dette Korrektiv er betinget
af, åt ikke vedkommende Jordeier giver sit Samtykke, Noget
som dog b0r vtere uden Indflydelse paa Kommunens Ret — åt det ganske
beror paa de konkrete Omsttendigheder, bvorvidt hint Korrektiv
vil vtere stterkt nok. De tilsigtede Fordele ved de stedfundne pro
forma Udflytninger fra Kautokeino til Sverige have vteret dels Besparelse
i de kommunalo Skatter, som i de norske Greendsedistrikter have
vteret betydeligt st0rre end i de svenske, dels Adgang til i en vis Tid
af Vinteren åt kunne benytte de for norske men ikke for svenske Lapper
afstrengte finländske Mosemarker. Kommer hertil den tredie Fordel
åt kunne samtidigt beholde de tilvante norske Vinterbeter uden
anden Risiko end de i § 3 fastsatte forholdsvis ubetydelige Bpder, saa
turde det ister for de stprre Reneiere fremdeles stille sig som regningssvarende
åt tage Udflytningsattest og dermed forringe vedkommende
norske Kommunes — efter hvad der for Departementet er oplyst
— meget haardt anstrtengte Skatteevne. I ethvert Fald synes det
billigt, åt vedkommende Kommuners naturlige Skatteret ikke seettes i
Fare, og skulde Erfaring vise, åt Bpdebestemmelsen i § 3 er tilstrsekkelig
til åt regulere Forholdet, vil ialfald hint i og för sig rimelige
Tillasg til § 2 ikke gj0re nogen Skade.

§ 3 i Propositionen af 1871.

Efter den siden 1871 forandrede Myntlovgivning b0r formentlig
samtlige Lovens B0desatser bestemmes i Kronemynt.

§ 4 i Propositionen af 1871 (cfr. Stiftamtmand Kjerschows Betänkning
Side 6 tf. samt 27).

§en er paa et fra svensk Side foreslaaet tydeliggjprende Tillteg
nmr enslydende med den i 1866 nedsatte norsk-svenske Komite’s Förslag.
Dette var en betydelig Indr0mmelse till Lapperne, sammenholdt
med hvad der var foreslaaet af Komiteen af 1843, der alene vilde
indrpmme Lapperne Ret til åt benytte Skoven i Statens Almindinger.

Rili. till Riksä. Prof. 188.2. 1 Sand. 1 A/d. 7

Norska Regeringens Inåstilling den 13 Juni 1870.

Komiteen af 1866 medgiver dog, åt forsaavidt som den begramdser
Lappernes Ret i privat Skov til att benytte Tprt og Vindfald, er dette
snarest en Indskraenkning i, hvad der har Aarliundreders Saedvane for
sig, da Lapperne i Almindelighed have troet sig i Besiddelse af Ret
til åt tage ogsaa voxende Tioner og stadigt benytte denne formentlige
eller virkelige Ret. Komiteen har dog troet ikke åt kunne gaa den
private Skoveier nmrmere o g har paa den anden Side —- saavidt Departementet
har opfattet den — anseet det Indrpmmede saavidt tillstrsekkeligt
for Lappernes Behov, åt de for det Manglende bor henvises
til Overenskomst med Skoveierne. Idet Amtmanden i Tromsp Arnt
nasrmere specificerer den Brug, som Lapperne under deres Flytninger
have for Trävirke, fremhaever han, hvorledes Lapperne — uanseet den
dem indrpmmede Rot til åt tage Tprt og Nedfald — paa sino Steder
og til sit Brug npdvendigvis kunde komme i pieblikkeligt Behov af
friske Lovtrseer, uden åt de kunne naa enten til Statens Skove eller
til private Skoveiere, for af disse åt kjobe eller erhverve Hugsttilladelse.
Videre paaviser Amtmanden, hvorledes Lapperne umuligen kunne transportere
det fornpdne Traevirke til Gj gerd er, Teltstmnger, Kraker osv.
nogen Imngere Vei til sine Sommerpladse. Lapperne maa altsaa, naar
de ikke skulle idelig fristes til åt gjpre sig skyldige i Ulovligheder,
have Lovens Tilladelse till ogsaa i privat Skov åt tage voxende Lpvtraeer.
Men dette bor efter Amtmandens Mening kun ske mod Erstatning
til Eieren, fordi dette vil tvinge Lapperne til åt omgaaes mere
sparsommeligt med Skoven og fordi en Tilladelse til åt hugge friske
Traeer uden Erstatning vilde vaere i Strid med den Grundregel i Kodicillen
af 1751, åt Lapperne ikke maa tillfpie Landets Indbyggere Skade
paa deres Skov.

Departementet maa efter det Anforte og navnlig af Hensjm til
den af Amtmanden og af 1843 Aars Komité berprte Mulighed, åt man
ved åt forbyde Lapperne åt hugge friske Lpvtraeer uden Eierens Tilladelse
indirekte kan afskjasre dem fra den indrommende Betesret i privat
Udmark, tillträde Amtmandens Förslag. IndrOmmelsen af denne Ret
vil formentlig vsere i Overensstemmelse med det Princip, som har
dikteret Kriminallovens Kap. 22 § 16 kfr. Kap. 26 § 6. Det bor heller
ikke lädes ubemserket, åt Lapperne ifplge den svenske Lovgivning —
Kongl. Stadga om afvittring i Westerbottens och Norrbottens Lehns
Lapmarker, dateret 30 Mai 1873, § 8 — have Ret saavel paa privat som
paa Statens Grund til åt benytte Skoven til Husbehov i den Udstrmkning,
som er förnöden for Betesrettens Udovelse. Paa den anden Side kan
Departementet ikke indse, åt man ved åt paabyde Erstatning skulde gaa
Lapperne for nmr ligeoverfor den i Materien paaberaabte Hoiesteretsdom

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

af 1862. Denne kan nemlig ikke have villet afgive noget Prejudikat
i Strid med Kodicillens § 16 for Lappernes Ret i Almindelighed. Den
har Intet afgjort udenfor det smidige Retsforhold mellem de dengang
procederende Individer og de under Sägen speciell omhandlede “Lappestraekninger44
i Nordlands Amt.

Departementet tilltrmder ogsaa Amtmandens Förslag til de fornpdne
processuelle Regler i Tilfadde da vedkommende Lap og Skovens
Eier ikke i Mindelighed enes om Erstatningen.

Endelig har Amtmanden gjort opmterksom paa, åt der kan opstaa
T vivi om det kriminalretlige Sporgsmaal, naar enten Lapper overskride
den dem tilkommende Brugsret i Skoven, eller Skoveiere uden vedkommende
Lappers Samtykke bemaegtige sig det af dem lovligen benyttede
Trävirke af det Slags, som de ti.ltrasnge Aar efter Aar. Amtmanden
foreslaar, att Loven bor afskjmre saadan Tvivl ved i begge Tilfselde
åt bestemme Sträf af Roder. Departementet, der tiltrteder Amtmandens
Begrundelse, er deri enig, idet man dog antager, åt den herhenhorende
Bestemmelse vil kunne redigerés noget anderledes, end af Amtmanden
foreslaaet. Man foreslaar saaledes Propositionens § 4 ombyttet med
en §, hvis förste Led bliver enslydende med förste Led i § 3 af Amtmandens
Udkast till norsk Lov, medens som 2det Led tilfoies:

“Lap, som over Hugst eller bemasgtiger sig Trävirke af andet
Slags end ovenfor mevnt eller af större Mamgde end til eget Brug
förnöden!, eller som undlader inden sin Tilbageflytning Host eller Vaar
åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende
Lovtrmer i privat Skov, ansees med Boder. Trsevirke, som af Lapper
lovligen er benyttet paa deres Sommeropholds,steder, til Gjaerder, Gammer,
Teltstmnger eller andre lignende varige Indretuinger, maa ikke
af Grundens Eier bortfpres eller gjores utjenligt for vedkommende
Lapper uden disses Samtykke. Grundeier, som handier herimod, ansees
med Boder.“

§ 6 i Propositionen af 1871 (kfr. Amtmandens Betänkning, Side
10 og 27).

Forsaavidt i nasrvmrende §’s förste Led Ordene: “skulle de i
Tilftelde og paa den Maade, som nedenfor ntermere omhandles, vtere
underkastede Ftellesansvarlighed for Skade“ osv., ere ombyttede med:
“skulle i de Tilfolde og paa den Maade, som omhandles i ncervcerande
Lovs § 9 tredie og fjerde Led, v;ere underkastede Ansvar for Skade“
osv. —, henvises til, hvad Departementet nedenfor i sine Bemterkninger
til Udkastets § 9 har tilladt sig åt anfpre om det heromhandlede
Ansvars Udstraekning.

Amtmanden foreslaar derhos fplgende Forandringer, sigtende til

52 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

åt fjerne rrrulige Misforstaaelser ved Lovens Anvendelse og sikrere

ramme, hvad der har vmret dens Mening:

a. åt i §ens Begyndelse Ssetningen “hvor Saadant til Ud0velse af det
forn0dne Opsyn med Lapperne og deres Ren findes forn0dent“
udgaar, og åt i Förbindelse dermed Ordene ublive at“ ombyttes
med “kunne“. Departementet tilltrmder dette Förslag paa de af
Amtmanden anfprte Grunde, da hin Sastning dels ikke adaekvat
udtrykker Distriktsinddelingens Hensigt, dels i ethvert Fald er
overflpdig. Departementet, som derhos er enigt med Amtmanden
i, åt man — fordi der muligens ialfald i en lmngere Tid efter
Lovens Ikrafttrasden — vil blive bestaaende et lpnnet Opsyn ved
Siden af de i § 7 foreslaaede Ombudsmasnd, — for åt forebygge
Förvexling b0r benrevne de sidste Formaend, Under i Konsekventse
dermed, åt ogsaa Benaevnelsen “Opsynsdistrikt“ b0r opgives og
ombyttes med ‘‘Distrikt1'' eller hvor dette Ords Betydning ikke
efter Sammenhaengen er klar, med “Formandsdistrikt“;

b. åt i §ens 2det Led det f0rste Punktum b0r aldeles udgaa, eller
om man vil beholde det, da Ordet “til“ ombyttes med “inden“ og
“de tillst0dende Eiendomme“ med “dyrket Mark“. Det vil sees,
åt Bestemmelsen i sin Helbed er indkommen efter Förslag fra
svensk Side, kfr. Departementets Föredrag af 12te August 1870,

S. 58—59. Uagtet Departementet maa vasre enigt med Amtmanden
- i, åt Lapperne i den heromhandlede Henseende har al den
Sikkerbed, der b0r forlanges, i Propositionens § 5, skulde man
dog anse det lidet hensigtsmasssigt åt gjenoptage Forhandlingerne
angaaendo en Bestemmelse, hvorpaa der fra svensk Side er lagt
saamegen Yasgt og hvorom Enighed derefter er opnaaet, medens
det paa den anden Side praktiskt taget neppe kan siges, åt derved
stilles nogen ny Fordring til Norge udenfor den Byrde, man
allerede vil have i en loyal Gjennemfprelse af § 5. Derimod maa
Departementet ganske tilltraede de af Amtmanden foreslaaede
Rettelser af Bestemmelsens Udtryk. Man henholder sig i saa Henseende
til Amtmandens Begrundelse og skal kun tillfpie, åt den
davaerende svenske Justitiestatsminister ved Udtrykket “tilstpdende
Eiendomme“, som vistnok kun ved en Inkurie fra begge Sider
er indkommet i Lovtexten, aabenbart ikke bar taenkt paa andre
Eiendomme end dyrket Mark, se det Uddrag af Hs. Exellences
Begrundelse, som indeboldes i det nysciterede Föredrag, S. 59,
lste Spalte.

c. Åt andet Leds sidste Punktum reduceres til den af 1866 Aars

Komité foreslaaede enkle Regel, åt der altsaa ved Distriktsindde -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

lingen ikke skal tages Hensyn til, hvorvidt Rensdyrene kunne antages
åt ville “dele sig i stadigt fra hinanden adskilte Flokke“.
Som det vil sees af det sidst citerede Föredrag, er ogsaa dette
Tillasg foreslaaet fra svensk Side, og Departementet er kun modstrmbende
gaaet. ind derpaa. Uagtet Departementet, som fpr berprt,
kun npdigen gjenoptager Spprgsmaal, hvorom efter stedfunden
Meningsforskjel Forhandlingerne mellem begge Regjeringer i
sin Tid have fundet en Afslutning, Under man dog, hvad det heromhandlede
Punkt angaar, en Förändring saa npdvendig, åt man ser
sig npdt til åt bringe det under fornyet Overveielse. Hensigten
med den anfprte Betingelse skulde vaere åt forhindre, åt Distrikterne
gj0res for store, medens den af Komiteen af 1866 foreslaaede
Betingelse alene indeholder Korrektiv imod, åt Distrikterne gjpres
for smaa. Man har derför villet tillfpie en Bestemmelse, som antyder,
“åt Distrikterne ikke maa gjpres stprre, end åt de Lapper,
som inden samme s0ge Bete for sine Rensdyr, tilsammen kunne
danne et Fplge eller Selskab, som i Fmlleskab ordner Tilsynet
med Rensdyrene“. I sit Föredrag af 12te August 1870 Pag. 60
har Departementet herimod iudvendt, åt Bevogtningen fra Lappernes
Side paa de fleste Steder lettest vil udfpres paa den Maade,
åt de, som tilhpre samme Distrikt, ved åt opslaa deres Telte i de
forskjellige Gaardes eller Grandelags stprst mulige Nrerhed i Förening
danne en Kordon, indenfor hvilken Renhjordene i Regelen og
navnlig udenfor den korte Melketid faa tumle sig frit, en Tilstand,
der bedst fremmer deres Trivsel, samt åt det af Idensjm hertil vil
vaere mest i Lappernes Interesse, åt Distrikterne ikke gjpres for
smaa, medens det nu foreslaaede Tillaeg peger i den modsatte
Retning og samtidig antages åt vanskeliggjpre den af Lokaliteterne
angivne Delingsplan, som Komiteen havde havt for 0ie. Departementet
tilfpiede imidlertid, åt dersom der fra svensk Side fandtes
Grund til fremdeles åt fastholde hint Tilkcg, fandt man ikke Betmnkelighederne
ved samme saa afgjprende, åt man burde modsmtte
sig det.

Det maa erkjendes, åt Komiteens Affatning af §ens 2det Led
lider, som fra svensk Side udhtevet, af Ensidighed. Men det Tilleeg,
hvorved man har S0gt åt afhjaflpe den, kan bogstavelig fortolket virke
til den modsatte Side i en saadan Grad, åt det System for Inddelingen,
som Komiteen med Lokaliteterne for 0ie, under Befaring af Distriktet
og Examination af Lapper og Fastboende har opgjort, ganske kuldkastes.
Komiteen har tasnkt sig Distrikterne omgivne af naturlige
Grsendser. Dette sees af den i de norske Medlemmers Indstilling Side

54 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

19 specificerede Inddeling, og af de svenske Medlemmers Motiver til
§en, hvori det forudssettes, åt Landets naturlige Beskaffenhed vil vtere
det Ledende ved Inddelingen af Distrikterne, og åt disses Grrendser
väsentlig ville udgjores af Berg, Elve, Havstranden osv. Dette er betegnet
ved den af Komiteen brugte Affatning. Hovedsagen var åt udelukke
Tanken om åt benytte kunstige Grmndser, f. Ex. Sogne- eller
Herredsgraendser, saaledes som foreslaaet af den addre Komité, og i
deres Sted srette Grtendser, hvis egen naturlige Beskaffenhed har Indflydelse
paa Rensdyrenes Omstreifen. Det maa imidlertid indrpmmes,
åt Affatningen fra 1866 lider af den Mangel, åt man med Loven i Haand
kunde gjöre Distrikterne for store og derved dels frambringe et unaturligt
udenfor Fasllesansvarlighedens Grund og Hensigt gaaende Fadlesskab
mellem fjernt fra hinanden liggende Hjorde, dels gjöre det uoverkommeligt
for vedkommende Opsynsmand (Formand) åt före det barn
paahvilende Tilsyn. Vil man derför ikke, hvad Departementet vistnok
skulde anse ganske ubeta-nkeligt:, udelade det bele Punktum i Tillid til,
åt Distriktsinddelingen
ringer fra Lapperne skulde indlobe, af samme Myndighed kan omgj0res,
— saa er det en rimelig Fordring, åt det i Komiteens Regel
liggende ensidige Korrektiv mod for smaa Distrikter ledsages af en
modsvarende Regel til åt afvmrge for store Distrikter. Noget andet
er heller ikke ifolge Begrundelsen tilsigtet ved det svenske Förslag,
men det har faaet en Redaktion, som aabenbart förer videre end dets
Hensigt. Det er Renens Natur ligesom Faarets åt flokke sig sammen,
og det Almindelige vil saaledes vsere, åt de Renhjorde, som tilhöre et
vist Distrikt, bolde sig samlede i större og mindre Flokke i större eller
mindre Afstånd fra hinanden. Om Individerne i hver Flok altid ere
de samme og om de tilhpre en eller flere Reneiere er en Tilfteldighed,
som lidet beror paa Renens almindelige Natur, men dels beror paa
Terrainet, dels og isan paa den Grad af Strsenghed, hvormcd enhver
Ficr holder sine Dyr samlede og adskilte fra Andres. De halvvilde
Ren sOge ikke hverandre ved Hjaflp af det samme Instinkt, som bevirker,
åt samme Eiers Bofae gjerne holder sig sammen. Men Distriktsinddelingen,
der haenger sammen med Fsellesansvarligheden og Opsynseller
Formands-Institutionen, bör seBTolgelig ikke omgjöres alt eftersom
Distrikternes Reneiere skifte eller efter den större eller mindre Ornhu
i Bevogtningen, som Aar om andet floder Sted i det enkelte Distrikt.
Den bor vistnok ikke vane fast eller uigjenkaldelig, naar der kan paavises
Mangler ved det Bestaaende, men Loven selv bor ikke binde den
til Kriterier, som efter sin Natur kunne vexle fra Aar til Aar.

Hvad der ved det omhandlede Til la''g fra svensk Side er tilsigtet,

Nors!,-a Regeringens Inästilling åen 13 Juni 1879. 55

skiller sig neppe fra, livad der liar vasret Tanken fra norsk Side, Hemlig
åt et Distrikt ikke raaa vasre större, end åt der er en Mulighed
for, åt hvilkesomhelst af de til Distriktet hörende Rensdyr, naar man
tam k er sig Dyrene overladte til sig selv, streife Distriktet rundt og
altsaa hunne liave deltaget i den Skade, der sker paa livilketsomlielst
Punkt inden Distriktet. Holde samtlige Reneiere sine Dyr under omhyggelig
Bevogtning, vil ingen Skade ske, og der bliver da heller
ikke Spörgsmaal om Erstatningsansvar. I Henhold hertil antager Departementet,
åt Meningen fra begge Sider maa kunne rammes ved fölgende
Redaktion af §ens neestsidste Punktum:

»Distrikterne bör, under fornödent Hensyn til Dyrenes Natur
samt til Landskabets Udstreekning, Beskafifenhed og Bebyggelsesforliold,
begraendses saaledes, åt de Ren, som söge Bete inden
livert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt ville i
Löbet af Betningstiden streife omkring i det hele Distrikt men liden
åt gaa over til noget andet Distrikt.»

Idet Departementet tillader sig åt bringe denne Förändring i Förslag,
skal man her oplyse, åt ifplge en modtaget Meddelelse fra Amtmanden
i Tromsö Amt finder han, åt den Distriktsinddeling, som er
opgjort af de norske Medlemmer af 1866 Aars Kommission — se Kommissionens
Indstilling Side 18 og 19 — i Hovedpunkterne og forsaavidt
Fastlandet angaar, er hensigtsmasssig og ved den endelige Bestemmelse
af Distriktsinddelingen i det Vassentlige maa blive åt tage
tilfölge. Dog anseer han det ikke usandsynligt, åt man ved den endelige
Regulering vil Ande åt burde gjöre nogle Forandringer, hvilke
han mermere angiver, og som vassentlig bestaa i, åt nogle af 0erne
ere indtagne under Distriktsinddelingen.

For Anskuelighedens Skyld har Departementet paa vedlagte Kart
over Tromsö Amt ladet opdrage med Rödt Distrikternes Grasndser, saaledes
som de forelöbig ere bragte i Förslag.

§ 7 i Propositionen af 1871 (kfr. Stiftamtmand Kjerschows Betänkning
S. 11 og 28).

I denne § foreslaar Amtmanden fplgende Forandringer:

a. åt der bestemmes Ansvar af Bpder for den Lap, som, efteråt Amtmanden
til Forebyggelse af enkelt Distrikts Overfylding har henvist
ham til andet Distrikt, förbliver saadan Ordre overliörig. Departementet
tiltrasder dette Förslag, hvorved en ingenlunde uvaesentlig
Mangel i denne Del af Loven vil vasre afhjulpen. Den
norske Lovgivning har nemlig ingen almindelig Förskrift om det
Ansvar, som forvirkes ved Privatmands Ulydighed mod 0vrighedsbud.
Forövrigt. maa Departementet vasre enigt med Amt -

56 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

manden i Hensigtsmmssigheden af den i Betamkningen Side 22
anbefalede Fremgang&maade, åt Troms0 Amtmand i Henhold til
de Skj0n, man nu har over Betets Udsträckning i de forskjellige
Distrikter, meddelcr saavel vedkommende svenske Landsh0vding
som Finmarkens Amtmand, hvor stort Antal Ren der kan indtages
i ethvert Distrikt saa betimeligt, åt Lapperne allerede ved Afgivelsen
af de befalede Opgaver have Anledning til åt opgjpre sine
Flytningsplaner saaledes, åt de ikko udsmtte sig for nogen Omflytning
efter Ankomsten till Troms0 Amt. Amtmanden anser det
derhos selvfplgeligt, åt de Lapper, som i lasngst Tid have havt
sit Sommerbete i en bestemt Trakt, ogsaa for Fremtiden blive anseede
som naermest berettigede til fremdeles åt forblivo der. Ligesom
dette vistnok har Medhold i den naturlige Retsbevidsthed,
saaledes synes det ogsaa rimeligt, hvad der ogsaa er gjort opmgerksom
paa i den i “Beskrivelsen over Troms0 Amt“ indtagne
Rapport fra den ved Amtets Opmaaling ansatte Topografofficier —
se Side XXII — åt naar de samme Bumiend (Fastboende) og Lapper
Aar efter Aar komme i Nserheden af hverandro, vil der omsider
ske en Tilnasrmelse og Sgfmvirken til begge Parters Fordel.
Departementet skulde tro det rigtigst, åt Loven selv indeholder
en udtrykkelig Regel i det heromhandlede Punkt med fornpden
Tillempning paa det blandt Lapperne gjasngse patriarchalske Förhold.
Man vil derför foreslaa §ens lste Led tilfpiet et Punktum
saalydende: “Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes
Stprrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt
eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i
Frnllig med Formldre eller Svigerforseldre, disse Aaret forud havde
Bete for sine Dyr. Maa Nogen paa Grund afRummets Utilstraskkelighed
dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fortrinsret
til åt forblive paa Stedet, som leengst der har havt Bete for sine
Dyr.“

b. åt uOpsynsmand“ ombyttes med “Formand“. Som allerede anfprt
finder Departementet denne Förändring hensigtsmmssig.

c. åt der förliden en Formand ogsaa for hvert Distrikt vtelges en
Suppleant eller Nmstformand, som kan overtage Formandens Funktioner
i Tilfmlde af dennes Sygdom, Fravser fra Distriktet o. desl.
Det maa formentlig erkjendes, åt ogsaa dette vil vaere en Forbedring.
Foruden de anfprte Forfald kan endvidere indtrieffe D0dsfald
og Afsmttelse. Yadges der saaledes för hvert Distrikt en Formand
og Nmstformand, vil rimeligvis Sägen i Praxis udvikle sig
derhen, åt den sidste ogsaa udenfor absolute Forfald, fornemmelig

Norska Neger ingens Inäst äling den 13 Juni 1879. 57

i Distrikter med vanskeligere Forhold, bliver et Slags Assistent
nos den förste, der dog udenfor absolute Forfaldstilfmlde bliver
den, hvem det juridiske Ansvar paahviler, o g med hvem det Offentlige
handier.

0verensstemmende med det Anforte vil Departementet foreslaa
de fornodne Afmndringer i §en; med Hensyn derhos til, åt Lappernes
Vaar- og Hostflytnmg ikke alene foregaar fra det ene Rige til det
andet, men for Kautokeinolappernes Vedkommende fra et Amt i Norge
til det andet, er en ändring ogsaa företaget med Hensyn til Bestemmelsen
om Forsendelsen mellem Amtmmndene og Landshovdingerne
af de aarhge Fortegnelser over de flyttende Lapper.

§ 8 i Propositionen af 1871 (Amtmandens Betänkning, Side 28).

Idet Departementet her foreslaar de Tillaeg, som fornodiges paa
Grund af den foreslaaede Nasstformandsstilling, har man med Hensyn
til Begrmndsningen af Nasstformandens Funktionstid i Udkastet noget
modificeret den af Amtmanden foreslaaede Form for Tilhegget.

§ 9 i Propositionen af 1871 (kfr. Betamkningens § fl).

Amtmanden foreslaar åt udelade af §ens 3die Led de deri indeholdte
Fordelingsregler og overflytte dem til § 15 for åt faa samlet
paa et Sted “de Regler, hvorefter Lapperne indbyrdes kunne fordre
fselles Erstatningsbelob fordelte sig imellem og hvorefter de kunne
fordre saadanne Belob refunderede af den rette Skyldige, om denne
opdages“. I Förbindelse hermed har Amtmanden i Prmmisserne til §
15 i Udkastet til norsk Lov udtalt sig for Hensigtsmaessigheden af en
Bestemmelse, hvorefter k ordelingen skulde ske ved 0vrighedsforf0ininosaaledes
som foreslaaet i den Kongelige Proposition af 1862 til Lov
om Bevogtning af Rensdyr i Finmarkens Amt. Endelig har Amtmani
T, ^®ta3nknin&en Side 15-19 — udtalt den Forudsastning, åt naar
den Skyldige ikke er opdaget, kommer Dommen til åt lyde paa, åt
k ormanden i N. N. Distrikt tilpligtes paa samtlige de i Aaret N. N. i
bemeldte Distrikt ansvarshavende Lappers Vegne åt udrede til N. N.
Erstatning med N. N. Belob osv., hvorefter det skulde blive vedkommende
Lappers egen Sag senere åt udrede, hvilke Lapper, der skulde
deftage i Erstatnmgen og med hvor stor Andel.

Dette hidrOrer fra en Forstaaelse af 3dje Led i § 9, som ikke
stemmer med den, der formentlig ligger i Ordene. Det maa nemlig
enndres, åt naar det i Lovudkastet paa forskjellige Steder (8 6 i nmrvasrende
§’s 3die Led; § 15) udtales, åt Lapper under de heromhandlede
k orhold paadrage sig et “Faellesansvar11, saa har dette Udtryk
alene Hensyn til, åt der er en Pelles Grund for deres Ansvar, nemli^
GJ. till Ni/csd. Prof. 1882. 1 Sand. 1 Afä. 8 &

58 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

den åt de samtlige have vaaret naarvaarende i Distriktet paa den Tid,
Skadetilfpielsen skede. Der ligger derimod ikke deri, åt de tillige ere
ftelles om Ansvarets Udredelse; denne paahviler, som naarvaarende Led
af § 9 tydelig udtrykker sig, enhver af dem “i Forhold til det Antal
Ren, hvormed Enhver af dem tilhorer Distriktet14. Ligesom Departementet
derför ovenfor har bragt en tilsvarende Förändring i Förslag i
Udtrykket i § 6, saaledes vil man her foreslaa, åt de Ord “i Faellesskab“
i § 9 tredje Led udgaa, saaledes åt det alene kommer til åt
hedde: “paahviler Erstatningspligten de Lapper, som have“ o. s. v.

Med den naavnte Forudsaetning om Ansvarets Beskaffenhed og
IJdstraakning förekommer det Departementet, åt Budet om Ansvarets
Fordeling rettest stiles til Dommeren, ligesom ogsaa Fordringen til en
Doms Endelighed tilfredsstilles bedst ved den Opfatning, åt Fordelingen
sker ved den fprste Dom i Henhold til de under Sägen fremkomne
Öplysninger, om hvilke Renhjorde der tilh0re Distriktet eller have
flyttet igjennem samme. De Domme, som afsiges i Kraft af den her
bestemte Faallesansvarlighed, skulle altsaa efter Departementets Formening
ikke lyde paa “Formanden paa vedkommende Lappers _Vegne“,
men paa lutter navngivne Lapper hver med sit af Dommeren i Forhold
til An tall et af hvers Ren beregnede og i Dommen med Tal og Bogstaver
noiagtigt angivne Belpb. De til Regnestykket fornpdne Data
skulle indhentes under Sägen, forsaavidt som de ikke allerede ere tilveiebragte
ved den i § 11 omhandlede Taxtforretning, se §ens Iste
Led i. f. I samme Retning pege Bestemmelserne i Propositionens §
8 c og f samt § 14, 2det Led, ifolge hvilke Bestemmelser vedkommende
Formand, som ved § 7, 4de Punktum, er sat istand til allerede
ved Taxtforretningen åt fremlaagge Opgave over de til Distriktet hprende
Lapper og deres Hjorde, tillige skal kontrollere, hvilke fremmede
Lapper der til enhver Tid flytte gjennem Distriktet, og spge. opdao-et,
ved hvis Ren en opgiven Skade er foraarsaget, samt i Tilfaalde
fade den eller de Skyldige eller Medansvarlige indstaavne til under Et
åt svare i Sägen. Med denne Opfatning staar det i god Sammenhamg,
åt Forskrifterne om Refusionsspgsmaal, som anlaegges, naar Kundska b
senere erholdes, enten om hvem der er den virkelig Skyldige, eller om
åt der ere Flere, som efter Reglerne i § 9 burde have deltaget i Faallesansvaret,
ere henviste til en egen §. Forsaavidt Amtmanden i ironisp
Amt muligen kan vaare gaaet ud fra en anden stramgere Forudsaetning
om det saakaldte “Fmllesansvars“ Betydning og Udstrsaltning, end Departementet
ifplge det Foranfprte finder åt vaare den utvivlsomt rigtige,
tor det maaske vaare Tilfaaldet, åt han dertil har vaaret, foranlediget
ved en Tilegnelse af det i Propositionen angaaende de norske Lapper

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i det egentlige Finmarken af 1862 foreslaaede Udligningssystem; hans
Opfatning har imidlertid ikke Rod i den nu foreslaaede Lovs egen
Bygning eller Udtryksmaade. Naar det i § 14 hedder, “åt Spgsmaal
mod Lapper i Anledning af Faellesansvar skal rettes mod vedkommende
Opsynsmand“ (Formand), er selvfplgelig dermed ikke ment noget Andet
end åt det for åt faa Dom over vedkommende Lapper kun udkraives,
åt Stmvning, klausuleret som sedvanligt, forkyndes for Formanden,
uagtet Aktionsordren ifplge § 12 skal navngive samtlige Skyldige eller
Erstatningspli gtige.

Departementet kan saaledes ikke tiltrasde Amtmandens Förslag
om åt overflytte Fordelingsreglerne fra § 9 til § 15. Heller ikke finder
Departementet det hensigtsmasssigt åt indtage den af Amtmanden
foreslaaede Bestemmelse om, åt naar Antallet af gjennemflyttende Ren
ikke npiagtig kan oplyses, skal Dommeren vere berettiget til enten
ganske åt sette samme ud af Betragtning eller åt ansette det efter et
rimeligt Skj0n; der er formentlig ikke F0ie til for hint Tilfelde åt
gj0re nogen Undtagelse fra de almindelige Procesregler, hvorefter der
skal d0mmes efter de fremkomne Bevisligheder.

§ 10 i Propositionen af 1871 (kfr. Amtmandens Betenkning § 12).

Amtmanden finder åt Loven ikke beh0ver åt give og ikke b0r
give noget Paabud om, åt en saadan forelobig Besigtelse over Skade,
som antages forvoldt ved Ren, i ethvert Fald skal holdes, men åt det
b0r överlädes til den Skadelidte, om han finder den åt vmre i sin Interesse,
fordi Beviset ellers kan tabes. Amtmanden bemgerker, åt ved
Hjtelp af det l0nnede Opsyn, blandt hvilket han tmnker sig Amtmanden
bemyndiget til åt opnasvne Bestyrere af de i § 11 omhandlede
Taxt- og Unders0gelsesforretninger, som Propositionen alene har tsenkt
sig udf0rt ved Lensmsendene, vil det kunne paaregnes, åt de sidstnsevnte
Forretninger kunne af holdes saa hurtigt efteråt Skaden er skeet,
åt den forel0bige Besigtelse og det dermed forbundne Besvrnr derved
bliver overfl0digt. Videre bemmrker lian, åt de forel0bige Besigtelser
let kunne lede til Mundhuggerier og Fiendskab i Anledning af Smaating,
idet de bringe de stridende Parter, som ofte ikke forstaa hinandens
Sprog, i en umiddelbar af ingen overordnet Indflydelse modereret
Ber0relse med hinanden, samt åt de Mrnnd, som efter Loven skulle
tilkaldes, og hvem den derved tillmgger en vis Autoritet, kun vaslges
af den ene Part, ikke efter Forholdene have nogen stserk Prassumtion
for åt vaire uvillige. Af Hensyn dertil kommer Amtmanden til det
Resultat, åt §en b0r udelades og de deraf flydende Forandringer gj0res
i den nseste §.

I Förbindelse dermed opkaster Amtmanden det Sp0rgsmaal, om

60 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i Tilfaelde, åt §en bliver staaende, Virkningen af åt den Skadelidte
undlader den forelobige Besigtelse vil vgere, åt Adgang til Erstatning
tabes.

Dette Sp0rgsmaal maa efter Departementets Formening besvares
bekrgeftende, saaledes åt ngevnte Besigtelse ligesaavel som den i § 11
foreskrevne Lensmandsforretning er en nodvendig Betingelse for, åt det
Offentlige indlader sig paa Sägen, og åt altsaa Berammelse af den
sidstngevnte Forretning b0r af Lensmanden ngegtes, naar forelobig Besigtelse
ikke er afholdt. Om Propositionen uforandret bliver Lov,
skj0nnes heller ikke rettere, end åt efter dens § 12 sidste Led private
S0gsmaal der, hvor Distriktsinddeling ei er indf0rt, ikke kan lede til
Domfgeldelse, naar § 10 ikke er iagttagen. §ens Anvendelse ogsaa paa
nasvnte Slags S0gsmaal er udtrykkelig forudsat, idet der i §en selv er
givet forskjellige Regler om, hvem der skal indkaldes, eftersom Skaden
er skeet inden Opsynsdistrikt eller ikke. Det Samme maa formenlig
efter Analogi gjeelde private Spgsmaal inden de Jurisdiktioner,
hvor der er Distriktsinddeling og hvor altsaa det Offentliges Mellemkomst
i Almindelighed kan erholdes, men hvor den for Tilfseldet enten
neegtes i Henhold til § 12, 2det Led, eller af Vedkommende ikke attraaes.
Den Utydelighed, hvoraf Propositionen i saa Henseende lider,
b0r selvf0lgelig nu afhjaslpes, hvorom det Ngermere under § 12.

Uagtet Departementet i nogen Grad indr0mmer Betydningen af,
hvad Amtmanden har anf0rt imod den heromhandlede Besigtelses Prmsumtion
for Paalidelighed og den Anledning den kan give til personlige
Sammenstod, vover man dog ikke åt udelade den som lste Led i
det Apparat af Procesregler, der er foreslaaet til åt afl0se den nuvmrende
Retl0shed. Den er af 1843 Aars Komité motiveret ved Hensynet til,
åt naar det Offentlige antager sig selv disse Sager, er det dobbelt interesseret
i, åt Skadens virkelige Tilveerelse, dens Omfång og Oprindelse
er oplyst til den störst, mulige Grad af objektiv Vished. Hertil vil —
efter disse Beskadigelsers Natur — i Almindelighed udkrseves, åt Aastedet
saavidt muligt uden Ophold bliver besigtet. Da det nu ikke altid
tor forudsmttes, åt Lensmanden med Lagrette kan komme til Stedet,
forend Sporene ere mere eller mindre udviskede, maa der sorges for,
åt der dog i ethvert Tilfadde er holdt, en 0ieblikkelig Besigtelse af
Aastedet saa betryggende som Omstgendighederne tilläde, idet det faar
vaere Domstolene forbeholdt åt tilkegge samme den Beviskraft, som
den efter de konkrete Omstasndigheder kan tilkomme. Åt de Skadelidtes
Naboer, som dog ville tilh0re den Folkeklasse, hvorfra, naar
Vidnebevis i disse Sager tiltramges, i Regelen Vidner maa soges, og
om hvis Trovgerdighed der i Almindelighed vel ikke t0r reises Tvivl,

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

skulde staa mindre til Troende, naar de, hvad her er Forudssetningen,
optrmde som Vidner i Henhold til det af dem som Besigtelsesmmnd
gjorte Edstilbud, kan Departementet ikke indse. Derhos maa ikke
glemmes den Betryggelse, som baade med Hensyn til den heromhandlede
Forretnings Paalidelighed og med Hensyn til Formandens senere
Optrasden i Sägen ligger deri, åt denne eller Naestformanden, saavidt
som det er muligt, skal tilkaldes til Forretningen, og derved faar Anledning
til med egne 0ine åt se de forskjellige Skadetilfpielser og i
Tilfadde han Under Klagerne grundede, ogsaa lettere Anledning til åt
forfplge vedkommende Dyr og deres Vogtere paa friske Spor og ialfald
til strax åt skride til Unders0gelser, som det siden kan vmre for sent
åt foretage. Der kan formentlig ogsaa tamkes Tilfadde, hvor den Skyldige
er tilstede, og hvor det vil kunne lykkes Formanden åt mmgle Förlig,
hvorved Besvmret og Omkostningerne ved videre Retsforf0lgning undgaaes.

Idet Departementet saaledes tror åt burde fastholde §en som almindelig
Regel, maa man dog vrnre enig med Amtmanden i, åt den
foretebige Besigtelse bliver overflpdig, hvor enten Lensmanden eller
nogen Anden dertil af Amtmanden autoriseret befinder sig i saadan
Nasrhed, åt den i § 11 foreskrevne endelige Besigtelse kan afholdes
ligesaa eller nmsten ligesaa tidligt som hin. Departementet vil derför
foreslaa § 10 saaledes affattet, åt dens Regel i saadanne Tilfadde bortfalder,
hvilket antagelig vil kunne ske ved åt indskyde i §ens Begyndeke
efter Ordene “skal han‘: f0lgende Saltning: “saafremt saadan
Forretning som i naeste § foreskrevet. ikke kan blive afholdt senest 3
Gånge 24 Timer efteråt Skaden er opdaget“. Det faar da afgjpres af
Lensmanden, Amtmanden eller i sidste Haand af Domstolene, om Fritagelsesgrunden
i det givne konkrete Tilfadde har vasret tilstede eller
ikke.

Departementet er bleven opmasrksom paa en i §en saaledes som
den lyder i Propositionen af 1871 indlpben Skriv- eller Trykfeil, idet
der i 2det Punktum staar “Opsynsdistriktet“, istedetfor “Opsynsdistrikt“.
Det b0r nu forandres till “Formandsdistrikt“.

§§ 11 og 12 i Propositionen af 1871 (kfr. Amtmandens Betänkning
S. 13—14).

Den nysnsevnte Förändring i § 10 kreever et Par mindre AEndringer
i Ordlyden saavel i § 11 som i § 12.

Derhos foreslaar Amtmanden f0lgende Forandringer:
i § 11: a. åt Bestyrelsen af de deri omhandlede Forretninger kan af
Amtmanden överdrages til Andre end Lensmanden;

b. åt Administratör kan i N0dsfald ogsaa benytte Lagrettes -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

msend udenfor det i Lagretteslovens § 18 foreskrevne Udvalg; c.

åt Administratör skal til Protokollen udtrykkelig erklsere,
om han Under den satte Taxt rimelig, og om hvorvidt han
ellers har Noget ved Sägen åt bemserke;

d. åt det tillädes, i Lighed med, Irvad der i et analogt Tilfselde
er bestemt ved S0fartslovens § 126 — åt afholde Skj0nsforretningen
uden åt tilkalde Formand eller Nsestformand,
naar dette er umuligt;

i § 12: åt der under Paaberaab af Lov om Strafsagers Behandling
af 17de Marts 1866 § 38 frafaldes N0dvendigheden af Forelseg.

Departementet finder i Henhold til Amtmandens Begrundelse åt
burde tiltrmde samtlige disse Förslag. Dog b0r Fritagelseu for åt indkalde
Vedkommende til Skj0nsforretning vsere betinget af, åt ingen af
vedkommende Lapper betimeligt for Administratör har opgivet nogen
inden Distriktet bosat Mand, som paa Vedkommendes Vegne kan indkaldes.
Man skal derhos gj0re opmmrksom paa, åt i § 11, 2det Punktum,
er eftér Ordene “skal den Skyldige“ udeladt Ordene “om han
kjendes“, som indeholdes i den tilsvarende § i Departementets Lovforslag
af 15de Oktober 1867. Dette er, saavidt man kan se, skeet
uden nogen Begrundelse enten fra svensk eller fra norsk Side, men
hidr0rer 0iensynlig derfra, åt Ordene ere udeladte i den i sammensat
Statsraad den 22de September 1869 fremlagte svenske Lovtext. Dersom
dette er Andet end en Inkurie, maa Grunden formentlig have
vasret, åt man har fundet Tillsegget overf]0digt, da den Skyldige selvf0lgelig
ikke kan stsevnes, naar han ikke kjendes, i hvilket Fald man
da har ment, åt Vedkommende gaar til det andet Alternativ åt stsevne
Opsynsmanden (Formanden). Men man har derved overseet, åt Tillaegget
har den samme Betydning i § 11 som i § 10 i de Landsdele, hvor
Distriktsinddeliug ikke er indf0rt og Opsynsmsend altsaa ikke haves,
og hvor dog disse §§ if0lge § 12, sidste Led, skulle anvendes ved private
S0gsmaal. Der maa vaere Adgang til åt faa Skaden i betimelig
Tid konstateret og taxeret, om den Skyldige ikke for 0ieblikket kjendes,
fordi han har vidst åt unddrage sig. Uden liint Tillseg kunde
§en i hine Landsdele vmre udsat for den Fortolkning, åt naar det
ubetingede Bud om den Skyldiges Indkaldelse ikke kan opfyldes, kan
heller ingen Forretning afholdes. Departementet maa altsaa foreslaa
Tillsegget gjenoptaget.

Med Hensyn til den af Amtmanden foreslaaede Sportelbestemmelse
har Departementet af det af ham anf0rte praktiske Hensyn Intet
åt erindre imod, åt den uden Henvisning til anden Lov affattes med

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

bestemte Satser saaledes som foreslaaet, dog åt Sportlerne bestemmes
i Kronemynt. Da eu lignende Bestemmelse forn0diges ogsaa for de i
§ 4 nmvnte Underskj0nsforretninger, er det i sin Orden, åt begge disse
Sportelbestemmelser samles i en egen §, som formentlig rettest faar
sin Plads imellem Propositionens §§11 og 12.

Som allerede under Behandlingen af § 10 ber0rt, lider § 12 af
den Mangel, åt det ikke deraf med tilstreekkelig Klarhed fremgaar,
hvorvidt den i § 10 foreskrevne Besigtelse er en npdvendig Betingelse
for, åt Dom til Erstatning for Skade ved Ren kan erholdes gjennem
privat Sögsmaal. §ens 2det Lod omhandler kun de Tilfselde, da Amtmanden
efter åt have gransket Akterne frasiger det Offentlige videre
Befatning med Sägen, men hvor det altsaa er Forudsaetningen, åt begge
de Retshandlinger, som ifölge §ens lste Led skulle gaa lorud, f''0r Sägen
kommer til Amtmanden, ere udf0rte. Herfra kan i og for sig ingen
Veiledning hentes for de Tilfaelde inden de samme Distrikter, da den
Skadelidte fra förste Fjerd skulde foretrmkke åt anlaegge privat Spgsmaal.
Analogien fra §ens sidste Led maatte vel vsere afgjörende, men
der er selvf0lgelig Intet til Hinder for, åt Loven taler tydeligere om
dette Punkt, om det end ikke kan antages åt have megen praktisk
Betydning.

Fn anden Tvivl kunde rimeligvis §en med dens nuvmrende Afbitning
efterlade, nemlig om, hvorvidt N0dvendigheden af Sägens Behandling
ved Forligelseskommissionen bortfalder ogsaa for de i dens
sidste Led omhandlede Sager. Ogsaa dette b0r udtiykkelig siges.
Departementet antager begge Mangler afhjulpne, naar af nmstsidste
Led Slutningsordene: “i hvilket Fald N0dvendigheden af Sägens Paaklage
til Forligelseskommissionen bortfalder^ udgaar, og åt derefter
sidste Led ombyttes med Fölgende:

“Pleller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Laudsdele, hvor
Distriktsinddeling ikke er indf0rt.

Private Spgsmaal til Indtale af Erstatning for Skade af Ren udföres
iövrigt overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt
de derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke
finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Förskrifter ere
iagttagne. N0dvendigheden af Paaklage til Forligelseskommissionen
bortfalder.41

2det Passus i Propositionens § 12 (nedenstaaende Udkast § 13)
lyder saaledes:

“Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet men af saa
ringe Betydenhed, åt den ikke staar i rimeligt Forhold til de med dens

64 Norska Regeringens In dstilling den 13 Juni 1879.

Paatale forbundne Omkostninger, anordnes ikke Tiltale af det Offentlige,
hvorimod — osv. —“.

Departementet tror, åt Lovens Hensigt bedre vil fyldestgj0res,
om denne Passus modificeres saa, åt det bliver overladt til Amtmanden
i det enkelte Tilfselde, hvor Skaden har vseret af ringe Betydenhed, åt
afgj0re, om Tiltale bpr linde Sted eller ikke. Man antager, åt nmvnte
Passus i dette 0iemed kan gives felgende Form:

“Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vei skeet, men af ringe
Betydenhed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det
Offentlige, i hvilket Fald — osv. —“.

§ 14 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkasts § 15), (kfr.
Betrenkningens Side 14 og 30).

I Slutningen af denne §’s lste Led er i Henhold til, hvad der er
anfprt oven ved § 9, 3die Led i nedenstaaende Udkast (§ 15) udeladt
Ordene: “samt modtage Dom angaaende Udredelse af Skadeserstatningen
tilligemed samtlige Omkostninger.“

Amtmanden i Tromsp Amt har foreslaaet denne § forandret derhen,
åt de deri omhandlede S0gsmaal kunne rettes mod den paa Segsmaalstiden
inden Distriktet fungerende Formand eller Nasstformand, uanseet
om Vedkommende indehavde Funktionen paa den Tid, Skaden skede.
Derved skulde da Spprgsmaalet om den i Propositionen foreslaaede
Indsteevning af samtlige de Lapper, mod hvem Ansvar s0ges gjort
gjseldende, naar der ikke er Adgang til åt staevne Formanden, — bortfalde.
Förändringen motiveres vgesentlig derved, åt det paa Grund af
Lappernes korte Ophold i Norge, og fordi de om Vinteren ville vtere
udenfor Riget, ofte vil hmnde, åt Spgsmaal ikke kan anlsegges eller
behandles i det Aar, hvori Skaden skede, åt det ligesaa hyppigt vil
hamde, åt d.en som var Formand paa Skadens Tid, det neeste Aar ikke
er åt finde, enten fordi han er d0d eller udenfor Riget eller fordi han
ikke vil lade sig finde, og åt den subsidisere Udvei åt stfevne de Tapper,
mod hvem Ansvar spges gjort gjaeldende, er til liden Nytte paa
Grund af den Lethed, hvormed Lapperne kunne enten forstikke sig
eller g)0re sig fattige.

Det forholder sig, som af Amtmanden antydet, åt i det utrykte
Föredrag af 18de Juli 1862 var det foreslaaet, åt dersom det Tilfselde
skulde intrseffe, åt der ingen Anledning er til åt stgevne Opsynsmanden,
det da skulde veere tilstrsekkeligt att stgevne en hvilkensomhelst
af Distriktets Tapper. Dette var ogsaa foreslaaet af 1843 Aars Komité
og ligeledes af Finantsdepgrrtementet i dets Föredrag af 1845. Men i
Hs. Exc. den svenske Justitie-Statsministers Forestilling af 22de December
1862 var imod Forslaget bemgerket, åt det af Bestemmelserne

Norska Regeringens Inästilling den 13 Juni 1879.

kunde blive en F0lge, åt vedkommende Lappers Sag blev utfprdafen
Person, til hvem de ikke nserede nogen Tillid, o g som ikke havde tilstrajkkelig
Interesse i åt varetage deres Tarv, hvorfor Bestemmelserne
kunde blive skadelige for Lapperne og ialfald lidet betryggende for
deres Ret, ligesom den forpvrigt ikke stemmede med den gjseldende
Rettergangsordning i Sverige, se Departementets Föredrag af 15de
Oktober 1867 Pag. 20. Komiteen af 1866 fandt sig herved foranlediget
til i sit. Förslag åt holde sig til det almindelige ogsaa i norsk
Rettergang gjmldende Princip, åt Ingen kan dpmmes uden åt vsere
stsevnt. Det kan heller ikke oversees, åt under Forudssetning af en
Faslleslov kan Stsevnemaal forkyndes for Lapperne i deres Vinterhjem
i Sverige, og åt det ved behprig Konduite fra den norske Retsbetjenings
Side ved navnlig åt udseette Sagerne paa besternt Tid — vil
kunne undgaaes, åt Stsevning behpver åt forkyndes mere end en Gång
i b.ver Sag. Det kan da kun blive ganske undtagelsesvis, åt nogen af
de Lapper, som det foregaaende Aar tilhprte vedkommende Distrikt,
ikke skulde kunne findes ved Stsevnemaalet. Departementet kan derför
ikke overbevise sig om, åt Propositionens Regel i §ens 3die Led
skulde vsere i den Grad upraktisk, åt der bpr udfindes en anden. Og
man Under dette saameget mindre npdvendigt, som det dog maa antages,
åt der kun meget sjelden vil blive Spprgsmaal om den heromhandlede
subsiditere Udvei, selv om man — hvad Departementet vil
tilraade — fastholder Propositionens Regel, åt kun den Formand (eller
Nsestformand), som var ansat i Distriktet paa den Tid, Skaden skede,
kan indstajvnes paa vedkommende Lappers Vegne. Naar det erindres,
åt Stsevnemaalet kan forkyndes i Sverige, samt åt Formamdene dog i
Regelen maa forudssettes åt blive valgte baade iblandt de mest formuende
og tillige de for Orden och Skikkelighed bedst anseede Lapper,
som altsaa maa forudssettes ikke lettelig enten åt kunne eller åt
ville forstikke sig, og naar saa dertil erindres, åt ikke alene Formanden,
men ogsaa — saafremt Forslaget derom vinder Bifald — Nsstformanden
skal inden nogle Maaneder, efteråt han har forladt Distriktet,
enten dp eller forsvinde, fprend den af Amtmanden befrygtede
Forlegenhed vil inträde, saa tinder Departementet, åt man uden nogen
Bekymring i saa Hänseende bpr kunne blive staaende ved Propositionens
Regler. I ethvert Fald vil Departementet ikke kunne tilraade,
åt et paafplgende Aars Formand og Nmstformand, der maaske er aldeles
ubekjendt med Renforholdene inden Distriktet det foregaaende Aar,
og selv ikke er medansvarlig og ikke har kunnet afvasrge Skaden, skal
besvacres med Spgsmaal og Retsmpder m. V., der realiter ere ham
Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 9

66 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ganske uvedkommende. Faellesansvarligheden saaledes som den under
denne Sags Forhandlinger hidindtil er bleven begraendset, har i enhver
Henseende vaeret bunden til Ophold i samme Aar inden vedkommende
Distrikt. Åt forlade dette Princip og binde den til Distriktet i den
Förstånd, åt Fsellesansvar fremkaldes ogsaa ved et i paaf0lgende Aar
stedfindende Ophold i samme Distrikt, fremstiller sig för Departementet
ligesaavel med Iiensyn til Formandens Forpligtelser som med Hensyn
til Dom og Exekution åt vaere vidtgaaende i den Grad, åt derom
ikke bpr vaere Spprgsmaal, isaer hvis man med Departementet erkjender,
åt det her mere gjadder de Fastboendes Bekvemmelighed end deres
Ejendomssikkerhed. Med behprig Skyndsomhed i Varetagelsen af sit
Tarv maa de Fastboende kunne naa sin Ret med Propositionens Regler.

Forsaavidt Amtmanden i sit Udkast til norsk Lov har foreslaaet
en Regel for Dommes Affatning, som er i Strid med den derom under
§ 9 udviklede Synsmaade, skal Departementet ikke derved nu opholde
sig. En Regel angaaende Dommes Forkyndelse i den Retning, som af
Amtmanden foreslaaet, vil formenlig tiltraenges under en norsk Lov,
men fornpdiges ikke samtidigt med Faelleslovens § 19.

Amtmandens Udkast indeholder derhos, åt ikke alene Formanden
men ogsaa den Skyldige skal indstsevnes, naar Spprgsmaalet tilsigter
foruden Skadeserstatning ogsaa åt faa nogen Vedkommende ilagt Beder.
Dette Under Departementet åt maatte tiltraede som principrigtigt og
udfyldende et Hul i Propositionen. Den Indstsevning af den eller de
Skyldige, som §ens 2det Led overlader til Formanden, er i dennes
Idaand kun et Forsvarsmiddel, som han i Egenskab af de faellesansvarlige
Lappers Representant efter eget Tykke kan benytte eller ikke,
liden Hensyn til om Aktionsordren eller Stevnemaalet lyder paa Bpdeansvar
eller blot paa Indtale af Erstatning. Vil man derför have, åt
den til Bpder forfaldne Skyldige, saaledes som i vor Rettergang er den
almindelige Regel, personlig staevnes til åt modtage Bpdedom, bpr vistnok
Loven rette et positivt Bud derom til Politiaktor. Departementet
vil saaledes foreslaa §en tilfpiet et 4de Led saalydende:

“I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstsevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af
Bpder.u

§ 14 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkasfs § 16), (kfr.
Amtmandens Betänkning Side 23).

Det Fornpdne til Impdegaaelse af Amtmandens Bemaerkninger
ipvrigt er anfprt ovenfor under Behandlingen af § 9. Hvad angaar
Slutningsbemaerkningen om det Utilstraekkelige i den foreslaaede I rist
af 2 Aar, bortfalder formentlig denne med den Forstaaelse af Propo -

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

sitionen, åt Fasllesansvaret skulde ilasgges Formanden mod senere
Regres til de Erstatningspligtige. Indskrasnkes saaledes overensstemmende
med Propositionens Tanke §ens Omraade til Spgsmaal, som ere
en Fplge af, åt man, efteråt Dom er falden eller Förlig indgaaet, opdager,
enten hvem der er den virkelig Skyldige, eller åt Flere have havt
Ren inden Distriktet end ved Dommen eller Forliget forudsat, saa formenes
den foreslaaede Frist af 2 Aar regnet fra den Tid, da Skaden
skede, åt maatte vaere tilstrmkkelig.

Det bemasrkes for0vrigt med Hensyn til naervaarende §, åt naar
det i Propositionen bestemmes, åt vedkommende Lapper, der ere id0mte
Skadeserstatning, kunne spge Tilbagebetaling hos de Skyldige af “det
id0mte eller omforligte Erstatningsbel0b“, saa er dette ikke korrekt,
idet Betingelsen maa vrnre, åt de virkeligen have udlagt eller betalt
Belpbet; herhen er Udtrykket berigtiget.

§ 17 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkast’s § 18) (kfr.
Amtmandens Betänkning Side 15.)

Denne §’s förste Led er paa en ubetydelig Redaktionsforandring
mer saaledes affattet som foreslaaet af 1866 Aars Komité, hvilken igjen
har fulgt — med nogen Förändring i Formen — den Opfatning, som
er brugt af Finants- og Indredepartementerne i deres Indstillinger af
1845 og 1862. 1843 Aars Komité var ikke kommen til fuld Enighed

om Sporgsmaalet, og Finantsdepartementet fandt, efter åt have indhentet
Justitsdepartementets Betänkning, åt burde afgjore Sp0rgsmaalet
derhen, åt offentlig Paatale og Bpder i Anledning af Beskadigelse af
Rensdyr ved Hunde osv. kun skulde finde Sted, naar den kunde tilskrives
Forsast eller grov Uagtsomhed; andre Tilfaelde overlod man til
den almindelige Lovgivning.

Efter hvad der nu af Amtmanden er oplyst om Udstraekningen af
den Fare, hvorfor Lappernes Eiendom udsasttes ved uforsvarligt Hundehold,
tror Departementet åt burde tiltrasde hans Förslag om et 3die
Led i §en, sigtende til åt sikre Lapperne i ethvert Tilfsslde, hvor Klagen
viser sig begrundet, fuld Erstatning og tillige offentlig Paatale.
Dette Tillägg bpr dog kun gjaslde for Skade, som Hundene maatte tilfoie
Rensdyrene paa disses retmcessige Opholdssteder; sker Skaden altsaa
paa Indmark eller paa lignende Steder udenfor den lovlige Betesmark
for Renerne, bpr det blive ved den tidligere Regel, åt Skaden kun erstattes
forsaavidt den er skeet med Forsast eller af grov Uagtsomhed.

Departementet har heller Intet åt erindre mod Amtmandens Förslag
om, åt Amtmanden bemynaiges til åt benytte Andre end Lensmanden
til de heromhandlede Underspgelser.

NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§§ 18 o g 19 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkast’s
§§ 19 og 20).

Departementet finder ikke tilstreekkelig Grund til med Amtmanden
i Troms0 Amt, saaledes som skeet. i § 17 i hans Udkast til Lov
åt optage de gjensidige Förseelser i Skoven — § 4 — blandt dem,
der skulde paatales af det Offentlige. Derimod maa Departementet
anse det ligesaa npdvendigt åt erholde Adgang til Execution i Sverige
for Domme og Förlig gjaeldende Skovforseelser, som for de 0vrige i
denne Lov omhandlede Förseelser eller Skadetilfpielser. Departementet
vil derför foreslaa, åt Begyndeisen af § 20 redigeres saaledes:

“Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fasidet til Boder eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige“ osv.

2det Led angaaende Förlig er saaledes affattet, åt deri ingen Förändring
tiltraenges.

§ 25 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkasfs § 26).

Hensigten med den i §en indeholdte Bemyndigelse for Kongen
til åt frigjore visse Omraader aldeles for Lappernes Betesret mod åt
anvise dem fornpden tjenlig Betesmark paa andre Strsekninger, var saavidt
muligt og efterhaanden som det kunde ske, åt udsondre fra Jordbrugets
Behov en egen Lapmark naermere Rigsgrsendsen, hvor Lapperne
med deres Hjorde kunde bevasge sig frit og med Eneret til Terrsenets
Benyttelse uden Anledning till Kollisioner med de Fastboende,
saalasnge Dyrene ikke överlädes aldeles til sig selv. Idet man holdt
sig til Forbilledet fra de svenske Lapmarker, hvor Udsondringen er
gjennemfort i stor Udstraskning, antog man dog, åt de sasregne Naturforhold
inden Tromso Amts Fastlandsdele ikke vilde tilläde, åt Renholdet
ganske eller endog for nogen st0rre Del fjernes fra Kysten,
men åt Meget dog vilde vasre vundet, naar et st0rre Antal Ren kunde
traekkes bort fra 0er og Nses, hvor et fremadskridende Jordbrug har
gjort Rummet trångt, og anvises Pläds paa Steder, hvor de vanskeligere
kunne anrette Skade. Med dette for 0ie var det, åt Komiteen
af 1866 — se dens Indstilling Side 9 ff. — tilraadede den nu stedfundne
topografiske Opmaaling af Amtet og Bonitering af dets Renbetestreekninger.
Derved alene vilde man erhverve den for 0iemedet
forn0dne Oversigt over Terraenforholdene, en Oversigt, der allerede ti 1-traengtes som det eneste sikkre Grundlag for den Amtmanden ved
Propositionens § 7 givne Myndighed til i et passende Forhold åt fordele
Renhjordene udover hele det til Sommerbete skikkede Te men.

Det er ovenfor oplyst, åt det som Resultat af den ivaerksatte Befaring
og Bonitering af Beterne fremgaar, åt det forholder sig saaledes
som forudsat, åt der i Tromsp Amts indre, parallelt med Rigsgraendsen

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

l0bende, Str0g findes Straskninger, som iseer noget laengere frem paa
Sommeren, altsaa navnlig for de Lapper, der ikke flytte fra Sverige
f0rend i Juni Maaned, kunne tilfredsstille et stprre Antal Ren og derved
bidrage til åt formindske Konfluxen til Kysten, men åt paa den
anden Side Inne Vidder ere for indskrasnkede og for hyppigt afbrudte
af mellemkommende Naturhindringer til åt de kunne komme til åt
danne nogen sammenhsengende “Lapmark“ i den Förstånd, hvori en
saadan findes i Sverige. Det er navnlig den Omstmndighed, åt de indre
Strtekninger ikke blive snebare f0rend tidligst i Juni og tildels senere,
der gj0r dem mindre anvendelige for det tilsigtede Brug., end der ellers
vilde vaeret Tilfaeldet efter deres Vsextforbold og 0vrige Beskaffenhed.
Vil det saaledes end vise sig, åt et st0rre Antal Ren end tidligere vil
kunne Ande Underholdning paa saadanne Strsekninger senere hen paa
Sommeren, vil det i Almindelighed dog blive n0dvendigt for disse
Iijordes Eiere om Vaaren åt ty lmngere ned mod Kysten. Om det end
altsaa bestemmes, åt hine Str0g skulle danne en Lapmark, d. e. udelukkende
vmre til Lappernes Brug, ville de dog i Regelen ikke kunne
anvises nogen Reneier i den Förstånd, åt lian ikke nogen Tid af Aaret
maa lade sine Dyr bete udenfor deres Grmndser. De maa kun, saaledes
som forudsat af 1866 Aars Komité ved dens Förslag til Distriktsinddeling,
danne den 0verste Del af vedkommende Distrikt, inden hvilket
de til samme overensstemmende med § 7 henlagte Hjorde til de
forskjellige Aarstider bevmge sig frit, kun med den Begraendsning, som
ligger i Lappernes eget Skj0n om en hensigtsmasssig Fordeling, i
Formandens Virksomhed i samme Retning (§ 8—-d) og endelig i Lovens
Bestemmelser om Ansvar for Skade paa Andenmands Eiendom.

Ligeoverfor denne ringe Udsigt til åt kunne danne en fra Jordbruget
skarpt afgrmndset og for Lappernes Behov tilstrsekkelig Lapmark,
er det imidlertid en beroligende Omstnendighed, åt der — som
ovenfor oplyst — ifplge de for hvert enkelt Beteomraade afgivne Skj0n,
findes Sommerbete inden Troms0 Amts Graendser liden Skade for dets
Jordbrug for et Antal af ikke mindre end 142,000 Ren, medens if0lge
Amtmandens Indberetning for 1878 det hele Antal norske og svenske
Ren, som s0gte Sommerbete i Amtet i nmvnte Aar, kun udgjorde omtrent
100,000 Stykker, saaledes åt der ikke b0r kunne tvivles om, åt
Amtet — med eller uden udsondret saakaldt Lapmark — kan modtage
til Sommerbete et endog meget st0rre Antal Ren end det, som nu spger
derhen.

I Förbindelse hermed bringes i Erindring, hvad der ovenfor er
oplyst, åt der ifblge den af Skjonsmmndene under den agronomiske
Befaring udtalte Mening ikke — ialfald ikke i den Grad som tidligere

70 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

förment — er Föie til åt frigjore Amtets 0er, uanseet disses fremskredne
Jordbrug, for Sommerophold af Renhjorde. Ovenfor er ogsaa
naevnt det ikke ubet.ydelige Antal Ren, som flere af de betydeligere af
disse 0er antages åt kunne modtage til Sommerhavn.

Amtmanden i Troms0 Amt, der i sit Udkast til en udelukkende
norsk Lov har optaget en til den heromhandlede § i Propositionen
svarende Bestemmelse, Under dog dens Nödvendighed eller praktiske
Betydning ialfald i vor Tid tvivlsom — se hans Betänkning Side 25.
Departementet skal ikke lier foregribe Behandlingen af de Sp0rgsmaal,
som i Henhold til denne § ville foreligge Administrationen, o g skal
derför her indskrsenke sig til den Bemaerkning, åt om end Sommerhavning
af Ren kunde foregaa f. Ex. paa Kvalo o g Senjeno uden saerdeles
Uleilighed for den jordbrugende Befolkning, maa dog de länge
Ftytninger derhen og derfra gjennem taet befolkede Dele af Fastlandet
i hoi Grad egne sig til åt fremkalde Konflikter med Jordbruget. Det
maa efter Departementets Formening vmre en uimodsigelig Vinding
for en tilfredsstillende Ordning af disse Forhold, om Lapperne, uden
åt tabe Noget af hvad der i det Vaesentlige betinger Dyrenes Trivsel,
kunde bringes til åt holde Flytningernes Udstraekning inden snaevrere
Graendser end de nuvaerende, som antagelig ofte hidrore fra Vane og
Slendrian eller fra Rendriften uvedkommende Motiver, f. Ex. enkelte
Lappers 0nske om att deltage i Havfisket.

Under disse Omstsendigheder finder Departementet, åt om end de
ved TromsO Amts Befaring fremkomne Oplysninger gjpre det troligt,
åt §en ikke inden dette Amt vil faa en saa udstrakt Anvendelse som
oprindelig paatåenkt, den dog ingenlunde derved er bleven överflödig.
Departementet antager, åt den bor bibeholdes som en Udvei, Administrationen
isaer under fremtidige forandrede Forhold muligens kan Ande
hensigtsmaessig til deres Regulering i eller udenfor det naevnte Amt.
Ved Sägens Behandling i det svenske Lagutskott foreslog en Fraktion
af dette, åt §en burde gives folgende Tillaeg:

“Betesmark, som sålunda blifver Lapparne anvisad, skall sedermera
icke vara underkastad intrång genom rödjning, odling eller på annat sätt,
utan altid få af Lapparne till deras renars underhåll oförkränkt begagnas11.

Hensigten var heri åt S0ge en Garanti for den beständige Tilvserelse
af en Lapmark, hvis Omraade skulde veere uafhaengigt, og ukraenkeligt,
af Jordbrugets mulige Tendents til Udvidelse i det Indre af Landet.
Med dette Tillaeg var det, som ovenfor oplyst, åt Loven blev bifaldt
af Rigsdagens lste Kammer. Departementet kan i Hovedsagen
slutte sig til den Tanke, der har motiveret Forslaget om denne Tillaegsbestemmelse.
Ogsaa. Departementet anser det af Vigtighed, åt der i

Norska Begeringens Iudst äling den 13 Juni 1879.

det Forhold, som nservasrende § tilsigter åt etablere, s0ges opretholdt
saa megen Stabilitet som muligt, for åt de Gebeter, hvortil Lapperne
i Medhold af samme maatte blive henviste, for Eftertiden af dem ubeskaaret
kunne paaregnes. Tillmgget staar forsaavidt ogsaa i Samklang
med, hvad der har vaeret det oprindelige Motiv til §en, idet man tilsigtede
om muligt åt udsondre en eller flere “Lapmarker“, bestaaende
af mere eller mindre sammenhamgende Strog i det Indre af Landet,
som ere af forsvindende Betydning for Jord eller Smterbrug eller for
Skovdrift, medens de tilbyde de fornodne Betingelser for Rensdyrets
Trivsel i Sommertiden. Uden åt ville nu foregribe Unders0gelser og
Overveielser, som h0re Fremtiden til, skal Departementet dog i denne
Förbindelse tilläde sig åt henvise til Agronom Hauklands Beskrivelse
af Renbeterne, Side XXXIV—LXXIII, hvor der beskrives Streekninger
af naevnte Beskaffenhed, der efter de af Lapper afgivne Skj0n tilsammen
skulde kunne tjene til Sommerbete for omtrent 50,000 Ren, og
om hvis Anvendelse til noget Gavn for Landets egne Indvaanere der
i Betragtning af disse Strsekningers Vmxtforhold og afsides Beliggenhed
det ikke er tmnkeligt, åt der i nogen Fremtid kan blive Sp0rgsmaal.
Men Overveielserne derom Ande formentlig sin rette Plads, hvergang
der reises Sp0rgsmaal om åt anvende §ens f0rste Del.

Paa den anden Side förekommer det Departementet, åt den fra
svensk Side foreslaaede Bestemmelse er givet en noget mere ubetinget
Form end forn0dent. Den 0nskelige Garanti for, åt der ei for Jordbrugets
Skyld gj0res utilberligt Indgreb i de Lapperne eugang udlagte
Betesmarker synes åt kunne opnaaes, uden åt derför, saaledes som Tilfeldet
vilde blive efter Ordlyden af den svenske Tillmgsbestemmelse,
Adgangen beh0ver åt opgives til i Tidernes L0b åt foretage med Hensyn
til Betesmarkernes Udstraskning saadanne mindre Lempninger, hvis
Hensigtsmmssighed naturligen maatte fremgaa af, åt visse Trakter helt
eller paa det nsermeste af Lapperne maatte blive forladte og opgivne,
og saaledes vise sig åt vasre overfLdige for deres Behov. Departementet
tror åt kunne bringe i Förslag f0lgende Affattning af §ens
sidste Del:

“Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den
Udstrmkning, hvori samme fornediges til åt afgive Bete for de Ren,
der Aar om andet derhen f0res, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,
Dyrkning, Smterbrug eller Grisning af Bofee. Dog skal det under
alle Omstsendigheder vsere det Offentlige uforment i saadan Mark åt
lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger
for Reisende“.

•Det sidste Punktum er bragt i Förslag af Amtmanden i Troms0

72 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Amt, der har paapeget, åt Lapperne selvf0lgelig ikke bpr kunne hindre,
åt der til Fremme af Samfasrselen mellem Rigerne i hine Egne ryddes
o g opdyrkes den forn0dne Jord til Anlaeg af Skydsstationer og Herberger
m. Y.

Propositionens § 26 (nedenstaaende Udkasfs § 27).

Amtmanden i Troms0 Amt bar i sin Betänkning Side 4 anf0rt,
åt han angaaende Opf0relse af Gjcerder paa forskjellige Steder sigtende
til åt forebygge Indtraengen af Ren paa privat Eiendom, bvor saadant.
ved almindelig Bevogtning vanskelig kan undgaaes, dels bar anstillet
forel0bige Underspgelser, dels indledet Underhandlinger, liden åt disse
endnu have ledet til noget endeligt Resultat. Efter den Erfaring, han
saaledes bar gjort, finder Amtmanden det n0dvendigt eller ialfald 0nskeligt,
åt den nye Lov ogsaa bemyndiger det Offentlige til åt forlange
Grund afgivet efter Taxt til Opferelse af Gjmrder. Departementet er
heri enigt og vil bringe i Förslag et dertil sigtende Tillägg i nmrveerende
§.

Depai-tementet skal sluttelig naevne (kfr. Sth. Indst. No. 45, 1879,
S. 138), åt nservserende Udkast til underdanigst Föredrag med Lovudkast
har vaeret förelagt for Amtmanden i Troms0 Amt, og bar denne
hertil erklseret, åt han intet Vassentligt bar fundet åt anmaerke ved
samme. Sserlig udtaler han sig enig saavel i det af Departementet
foreslaaede Tillägg til § 25 i Propositionen af 1871 (det nu affattede
Udkasfs § 26) som i den foretagne Förändring i Propositionens § 12
(Udkastets § 13).

Endelig skal Departementet tilläde sig åt henlede Opmaerksombeden
paa, åt man ved förrige Leilighed, da man bragte nmrvaerende
Sag under Förhandling, tillod sig underdanigst åt udtale, åt det efter
Sägens Beskaffenhed formentlig ikke vilde vmre hensigtsmasssigt, åt
den bebandledes samtidig i Rigsdag og Storthing, saaledes åt hver af
Repraesentationerne under Behandlingen var ubekjendt med den andens
Beslutninger, og efter Sägens davasrende Stilling ansaa Departementet
det naturligt, åt den fprst forelagdes i Sverige. (Se Föredraget af2den
Februar 1869, S. 48, 2den Spalte, trykt som Bilag ved Oth. Prp. No.
2 for 1871). Departementet bär oven fremholdt, åt dets Anskuelse
nu som ved förrige Leilighed er, åt der kun gjennem en for begge

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879. 73

Riger faslles Lov vil i disse Forhold naaes en fuldt tilfredsstillende
Ordning. Ved Siden heraf er Departementet imidlertid opmasrksom paa,
åt det af vedkommende Storthingskomite, hvem Sägen var sendt til
Behandling, blev saavel i 1872 som i 1873 udtalt, (se Storthforhdl. for
1872, 6te Del, O. No. 78, S. 192 o g for 1873, 6te Del, O. No. 46, S.
95 — 97) åt Ordning ved Faslleslov turde findes ikke åt medfore Försele,
der opveie de dermed forbundne Ulemper. Ved de folgende Leihgheder,
hvor Komiteen har havt Anledning til åt ber0re nmrvserende
Sag, i Aarene 1875 18 i8 og nu senest i 1879, har Komiteen vistnok

ikke paany ladet denne Anskuelse komme til Orde (se Storthingsfhdl.
for 1875, VI p. 496, 1876 VI p. 223, 1877 VI p. 208, 1878 VI p. 166
og 1879 VI p. 138), og Departementet gaar efter hvad man förän har
tilladt sig åt udvikle ud fra, åt en saadan Opfatning ikke vil blive
raadende, naar Sägen kommer til Behandling inden Storthinget. Men
efter dette anser Departementet det dog for hensigtsmasssigst, åt Forslaget
denne Gång behandles först i Norge.

I Henhold til det Anforte tillader Departementet sig saaledes åt
afgive vealagte Udkast til Lov angaaende Lapperne i de forenede
Kongeriger Norge og Sverige.

Departementet tillader sig åt gjore opmmrksom paa, åt nservsérende
Sag i sin Tid forelobig vil vmre åt behandle i sammensat Statsråd,
hvorefter man gaar ud fra, åt det naadigst vil behage Deres
Majestset, saafremt Departementets Lovforslag bifaldes, i norsk Statsråd
åt befale Kongelig Proposition til Lov om den omhandlede Gjenstand
overensstemmende med vedlagte Udkast fremsat for förstkommande
Storthing og i svensk Staatsraad åt befale tilsvarende Proposition
förelagt forstkommende Rigsdag.

I Henhold til Foranforte, der af Statsraadets 0vrige Medlemmer
i det Vaasentlige tiltrsedes,

indstilles underdanigst:

Åt Gjenpart af naervaerende underdanigste Föredrag med Bilage
og af vedlagte Lovudkast betrseffende Ordning af Forholdene
vedkommende Lapperne i de forenede Riger, naadigst befales
tilstillet det Kongelige svenske Justitiedepartement.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

Norska, Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

U dkast

til Lov

§ I Enhver

Lap, som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte
med sine Ren frem og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre
enten norsk eller svensk Undersaat.

§ 2-

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap åt blive norsk
Undersaat, skal, naar ipvrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest
paa Forlangende meddeles ham af vedkommende Foged og
Sogneprmst. Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlige
Forpligtelser i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vmret, forinden
han, overensstemmende med de i det andet Rige derom gjseldende
Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest herom
hos fornmvnte Embedsmsend, samt har ophprt, udenfor de i § 3 tilladte
Aarstider, åt benytte Bete for sine Ren i det Rige, hvorfra han er
udflyttet.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aar lig åt flytte med sine Ren fra det
ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert
Riges Lapper efter gammel Ssedvane hidindtil have spgt hen, samt,
under lagttagelse af de Forskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt
betjene sig af Land og Vand saavel til egen og deres Rens Underholdning,
som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres
eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, maa svenske Lapper med
sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i Mai,
Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper under
de nsevnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige. Overtrmdelse

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879. 75

af dette Förbud straffes med Boder, förste Gång indtil 40 Kröner og
i Gjentagelsestilfaelde indtil det Dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 rnevnte Steder have Lapperne
Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornodenbed af Tort og Vindfald
samt tillige af voxende Lovtraser. I Statens Skove erleegges herfor
ingen _ Betaling og heller ikke i private Skove for Tort og Vindfald.
Derimod ere Lapperne forpligtede til for de voxende Lovtreeer,
som de benytte i private Skove, åt erlasgge en Erstatning, som, livis
vedkommende Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved
Skjon afgivet af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiger,
samt af to af Administratör opnasvnte Lagrettesmmnd. Underskjpnnet
kan paaankes til et af Sorenskriveren administreret Overskjon
af 4 Lagrettesmmnd. Vedkommende Skjonsret bestemmer, om og i
saa Fald hvorledes Udgifterne ved Skjonnet skulle fordeles paa Parte1''116^
eller om de kun skulle falde den ene Part og i saa Fald hvilken
tillåst. Varsel til Underskjon gives saaledes som for Forligelseskommissionen
bestemt. Overskjon kan ikke forlanges senere end 4
Ugei efter Undeiskjonnet. Lap, som Over Hugst eller bemsegtiger sigTrävirke
af andet Slags end ovenfor nmvnt eller af större Miengde
end til eget Brug fornodent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning
Host eller Vaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han
har taget af voxende Lovtraeer i privat Skov, ansees med Boder. Trävirke,
som af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholdssteder
til Gjmrder, Gammer, Teltstaenger eller andre lignende varige
Indretningei, maa ikke af Grundens Eier bortfores eller gjores utjenligt
för vedkommende Lapper liden disses Samtykke. Grundeier som
handier herimod, ansees med Boder.

§ 5.

Ved Rydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne
ikke beroves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornodne.
Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stasngte,
skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De Striekninger, i hvilke Lapperne soge Bete for sine Ren, kunne

76 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1S79.

inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med
sine Ren, skulle i de Tilfmlde og paa den Maade, som omhandles i
nmrvserende Lovs § 9 tredie og fjerde Led, vmre underkastede Ansvar
for Skade, som af Rensdyrene tilf*0ies den jordbrugende Befolknings
Eiendom.

For åt en Strykning, hvor Lapperne have Ret til åt s0ge Bete
for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen, maa der
findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne
ved åt betjene sig af dem kunne med tilb0rlig Bevogtning afholde
Renerne fra dyrket Mark. Distrikteime b0r, under forn0dent
Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstrmkning, Beskaffenlied
og Bebyggelsesforbold, begrmndses saaledes, åt de Ren, som soge
Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt
ville i L0bet af Betningstiden streife omkring i det hele Distrikt, men
uden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal Ande Sted samt Distrikternes
Grmndser bestemmes af Kongen.

§ 7. •

Enhver Lap, som vil flytte med Ren til noget andet Sogn i Hjemlandet
end det, hvori han h0rer hjemme, eller over Grsendsen ind i
det andet Rige, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive
sit eget og medfolgende Husfolks Navne, det Distrikt, eller, hvor Distriktsinddeling
ikke finder Sted, det Sogn eller andet lignende Omraade,
inden hvilket han agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af
de Ren, han vil f0re med sig, og hvem der eier disse. Flytter Nogen
uden åt have meddelt denne Opgave, eller opgiver han sine Ren
saameget som en Tiendedel under det virkelige Antal, boder han indtil
40 Kröner. I hvert Rige skulle de Lapper, som have anmeldt, åt
de ville tage Ophold inden et og samme Distrikt, ved en Forretning,
som bestyres af vedkommende Lensmand, vadge af sin egen Midte en
Formand og en Naestformand. Naar disse ere valgte, meddeles dem
Beskikkelse, hver i sin Egenskab, af Amtmanden eller Landshövdingen,
hvorhos Formanden af Lensmanden erholder en Fortegnelse over alle
de Lapper, der komme til åt staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse
tillige skal indeholde de af disse overensstemmende med foranstaaende
Bestemmelse til Lensmanden afgivne Opgaver. Af disse Fortegnelser
indsender desuden Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden
eller Landshövdingen, som for de Lappers Vedkommende, der flytte
over til andet Amt eller det andet Rige, oversender det ene Exemplar

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

til vedkommende Amtmand eller Landshövding tilligemed Opgaver over
de valgte Formmnd o g Naestformamd. Skulde sidstnasvnte Landshövding
eller Amtmand Ande, åt et större Antal Ren, end Rummet
med Rimelighed tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet
Omraade, har han åt henvise det overskydende Antal til naermeste
Distrikt eller Omraade, hvor Rum findes, o g derom åt underrette
Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, fra hvilket
Flytningen skal ske, saa betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskab
om den trufne Bestemmelse, inden Flytningen foretages. Lap, som
saaledes er henvist til et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds
hen og ikke inden en af Amtmanden eller Landshövdingen
fastsat Frist flytter de under hans Tilsyn vaerende Ren til det anviste
Omraade, ansees med Böder. Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt
Hjordenes Störrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det
Distrikt eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i
Fadlig med Foraeldre eller Svigerforasldre, disse Aaret forud havde
Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa Gi-und af Rummets Utilst.raekkelighed,
dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fort-rinsret til åt
forblive paa Stedet, som Lengst der har havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne
Opgaver, ligesom ogsaa for Valg af Formaend, bestemmes af Amtmanden
eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forövrigt, hvor disse Bestemmelser
matte vise sig utilstrmkkelige til 0iemedets Opnaaelse, traeffer
de dertil fornödne yderligere Forfoininger.

§ 8-

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a. åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen
först ankommende Lapper og åt forblive der, indtil de til hans
Distrikt hörende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig
derfra;

b. inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende

Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen
over de Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden
Distriktet, samt tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden
som Nmstformanden sedvanlig vil vaere åt traeffe;

c. åt erkyndige sig om de til Distriktet hörende Lappers Opholdsteder
saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfaelde
af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen, opholde
sig der, åt anmelde saadant for Lensmanden.

78 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Det skal videre vsere Formandens eller i hans Forfald Nsestformandens
Pligt:

d. åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, o g i det
Hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaelde af Tvistigheder
med den jordbrugende Befolkning S0ge åt bilsegge disse;

e. efter beh0rig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt Syn
o g Skj0n, der afboldes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver
åt vsere bleven barn tilf0iet af Ren inden Distriktet, o g naar derunder
eller ved forefaldende Rettergang Sp0rgsmaal opstaar om
Skyldighed for de under Opsynsmandens Tilsyn staaende Lapper
til Faellesansvar for opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne,
hvorved han, om dertil findes Grund, har Ret til paa nmvnte
Lappers Vegne åt indgaa Förlig om Erstatning for Skade o g derved
foranledigede Skj0ns- o g Sagsomkostninger;

f. åt S0ge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget

inden Distriktet, o g, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller
Skj0n over Skaden, til Forretningen åt indkalde den eller de
Skyldige, om disse ere ham bekjendte.

Formaendene vaalges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa
sig for Gjenvalg til Formand eller Nsestformand i ligesaa lång Tid
som den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Nasstformaendene
vaslges ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det fplgende Aar
gjenvaelges til Formaend eller til Naestformaend. Efter åt have indehavt
Ombudet to Aar ere de fri et Aar.

§ 9.

1. Det paaligger Lapperne ej alene n0ie åt tage sig i Agt for selv
åt tilfbie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom,
men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af
dem for0ves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Udengsslaatter, Skov
eller Multebserland, skal erstattes af den eller dem, ved hvis Ren
Skaden er foraarsaget. Gj0res saadan Skade med Forsset eller
förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige
desuden for hver Gång b0de indtil 40 Kröner, hvilke B0der
dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap,
af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nysnsevnt, er begaaet,
skal ansvare for Udredelsen af de Bpder, som maatte id0mmes
Renvogteren.

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovenuasvnte Beskaffenhed inden saadant
Distrikt, som i § 6 omhandles, o g kan det ikke opdages,
ved hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten
de Lapper, S0m have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbel0-bet tilligemed Skj0ns- og Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forbold
til det Antal Ren, hvormed enbver af dem tilh0rer Distriktet.
Dersom paa den Tid, da Skade skede, Ren, tilh0rende andre Lapper
end dem, som have anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet,
vare paa Flytning gjennem samme eller for0vrigt opholdt sig der,
skulle ogsaa disse fremmede Lapper i et til Antallet af deres Ren
svarende Forhold deltage i Erstatningen. Inden Strsekninger, hvor
Distriktsinddeling ei er ivaerksat, finder den ber fastsatte Faellesansvarlighed
ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet, saa åt
Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne forn0dent
Bete for sit Bofas, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter,
som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar
Troms0 Amt, ikke medfbre Erstat.ningsansvar, om Ren komme
ind og bete paa saadan Udmark i Tiden f0r hvert Aars 8de Juli,
naar denne Frihed kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt
Enkeltmand derved i vassentlig Grad bebyrdes.

§ io.

Er under Lappers Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfpiet
nogen dersteds Boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den
Skadelidte gj0re sin Ret til Erstatning gjasldende, skal han, saafremt
saadan Forretning som i nasste § foreskrevet ikke kan blive afholdt
senest 3 Gånge 24 Timer efteråt Skaden er opdaget, snarest muligt
lade tilkalde 2 uvillige og kyndige Maend, der samtidigt b0r m0de paa
Aastedet samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Unders0gelse af
sammes Oprindelse derom afgive Erklasring efter bedste Skj0n, saaledes
som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den
Skyldige, om lian er kjendt, samt, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt,
tillige vedkommende Formand eller Nmstformand for de
Lapper, som der have sit Tilhold, og, hvis disse tilh0re begge Riger,
saavel den norske som den svenske Formand eller Naestformand tilkaldes.
Er der ikke Adgang til åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende
inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet
en af de i Nmrheden vasrende Lapper, eller, naar Skaden er skeet

Norska Regeringens Ivdstilling den 13 Juni 1879.

inden Distrikt, hvor baade norske og svenske Lapper opholde sig, en
af hvert Folk. Lader heller ikke dette sig gjpre inden nysanfprte
Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte Mmnd, skal Forretningen
dog derved ikke opholdes.

§ 11.

Dersom Erstatningssp0rgsmaalet ikke ved saadan Forretning som
naevnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte,
om han vil forfplge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos Distriktets
Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte vasre
bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretning
paa Aastedet til Yurdering af Skaden. Til denne Forretning,
hvortil Administratör opnaevner 2 Lagrettesmmnd, blandt det i Lov af
28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller hvis saadanne Mmnd
ikke uden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almindelige Lagrettesmandtal,
skal den Skyldige, om han kjendes, eller hvor der er Spprgsmaal
om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9, 3die Led omhandles,
vedkommende Formand eller Nasstformand indvarsles ved Kaldelse,
som bpr forkyndes senest Dagen fpr Forretningen, om den, som skal
indvarsles, opholder sig inden en Omkreds af 2 Mil fra Forretningsstedet.
Opholder lian sig i lamgere Afstånd fra samme, forlmnges
Varseistiden med 24 Timer for hver 2 Mil. Skulde det Tilfaelde indtrmffe,
åt det ikke er muligt åt faa inkaldt eller varslet den Skyldige
eller vedkommende Formand eller Nasstformand, f. Ex. fordi de allerede
have forladt Distriktet uden i betimelig Tid åt opgive for Administratör
nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa deres Vegne kan indkaldes,
bpr Forretningen dog afholdes, idet Administratör til Protokollen
afgiver Förklaring om Grunden til, åt Vedkommende ikke er varslet.
I deslige Tilfaslde bpr saavel Administratör som Skjpnsmsendene stadig
have sin Opmasrksomhed henvendt paa, åt de Fravaerende ikke forurettes.
Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte fremstille de
Maend, som i Tilfmlde have afholdt den fprste Besigtelse, eller, hvis
dertil ikke er Anledning, fremltegge deres skriftlige Bevidnelse om
dennes Udfald. I fornpdent Fald bpr han derhos forevise det Hjemmelsdokument,
hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark,
paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Manad, som afholde Forretningen,
skulle — saavidt muligt — spge åt tilveiebringe og i Protokollen
indtage npiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse og
Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed, om Marken er indheg -

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879. 81

net eller uindhegnet m. m. saavelsom ogsaa om den eller de Personer,
der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og Störreisen
af de Hjorde, de tilhöre.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig
til paa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som
kan vaere ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han
for Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afsdvet
for Retten. ö

Skjönsmsendene skulle ved Taxten tage nöie Hensyn saavel til
Jordens Beskaffenked og Frugtbarhed, dens större eller mindre Rydning
eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofse ogsaa har bidraget
til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark, til de
Omstasndigheder, hvorpaa efter § 9, sidste Led, Erstatningspligten i
dette Tilfaslde beror, samt til enhver anden Omstmndighed, som har
Indflydelse paa Skadeserstatningens Störrelse. Forövrigt bör Msendene
afgive til Protokollen Erklsering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen
h ve aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed om, åt Taxten er
afgivet efter Overbevisning og bedste Skjön. Administratör bör, forinden
Forretningen begynder, foreholde Skjönsmsendene de Pligter, som
paa Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem, osr derom snöre
Tilförsel i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfselde
af Uenighed mellem Skjönsmsendene, i hvilket Fald han gjör
Udslaget, skal dog i ethvert Tilfselde til Slutning tilföre til Protokollen
sin. Erklfering om, hvorvidt han anseer den satte Taxt rimelig og
billig, og hvorvidt han forövrigt i nogen Henseende har noget åt bemasrke,
som kan have Indflydelse paa Sägen.

Inden Forretningen slutter, skal Administratör söge åt tilveiebringe
Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme
Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skjön, som omhandles i denne §, kan i Tilfselde af Rettergang
forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

§ 12-

I Anledning af de i §§ 4 og 11 omhandlede Underskjönsforretninger
tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af
Lagrettesmmndene 80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kr. daglig
og for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensmasnd
bestemte Skyds- og Dimtgodtgjörelse. For Opnmvnelse af Msend
Bih. till Riksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 11

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1S79.

og for Bekrseftning betales Intet. Lagrettesmmndene tillkommer 1
Krone og 60 0re for hver Dag, Forretningen varer.

§ 13-

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning
bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte
förlänger det, åt indsende Tidskrift af Forretningen med derunder fremlagte
Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklmring
angaaende de Mamds Trovserdighed, der i Tilfaslde have afholdt
den forehtbige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen
yderligere Unders0gelse, om saadan findes n0dvendig, afgjpr, om
der er skjellig Grund til Sagsanlteg. I bekrseftende Fald foranstalter
han Tiltale i de for offentlige Politisager gjteldende Former, — hvorved
dog N0dvendigheden af Forelmg bortfalder — mod den eller dem,
som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overf0rte åt
vsere de Skyldige eller ifplge § 9 ere de for Tilfmldet Erstatningspligtige.
Sager af dette Slags blive efter Omstamdighederne åt behandle
enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for
åt lade m0de ved Sagf0rer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet, men af ringe
Betydenhed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af
det Offentlige, i hvilket Fald den til Amtmanden indsendte Udskrift
med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes
til ham selv ved privat S0gsmaal åt indtale sin Ret.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor
Distriktsinddeling ikke er indf0rt.

Private S0gsmaal til Indtale af Erstatning för. Skade af Ren udfores
overensstemmende med denne Lovs Förskrifter, forsaavidt. de
derpaa ere anvendelige, og kan navnlig: Indtale af Erstatning ikke
finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Förskrifter ere
iagttagne. N0dvendigheden af Paaklage til Forligelseskommissionen
bortfalder.

§ 14-

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de
deri omhandlede Erstatningssp0rgsmaal givne Forskrifter komme. ikke
til Anvendelse paa deslige Sp0rgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i
hvilket Fald de derimod behandles efter der gjmldende Lov.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§ 15-

1. S0gsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som
i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette
som Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have
til nmvnte Tid Lapper fra begge Riger der havt Tilhold, skal
saavel den svenske som den norske Formand indstevnes. Formanden
stevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i
Sägen.

2. Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved hvis
Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under
hans Tilsyn staaende Lapper b0r svare for Skaden, skal han lade
den eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand
om Delagtighed i Erstatningspligten fremsmttes, indstevne
til under Et åt svare i Sägen.

3. Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfmlde ikke er Adgang
til åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de Lapper,
mod hvem Ansvar s0ges gjort gjmldende, o g gjmlder da for disses
Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

4. I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af
B0dér.

§ 16-

Lap, som i Henhold til § 9, 3die Led, er bleven id0mt Ansvar
for indtruffen Skade eller, efter åt Vurdering af Skaden overensstemmende
med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlmggelse
af en ikke st0rre Erstatningssum, end der ved saaden Vurdering er
bestemt, med paalebende Omkostninger, har Ret til mod den eller dem,
som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kundskab derom senere erholdes,
eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede,
havde Ren inden Distriktet o g saaledes b0r deltage i Skadeserstatningen,
åt reise Spgsmaal om Tilbagebetaling af hvad han har udlagt
eller den Del deraf, som falder paa de 0vrige Lapper. Saadant S0gsmaal
maa dog senest anhsengiggjeres inden 2 Aar efter åt Skaden er
skeet.

§ 17-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til
en Domstol i det andet Rige, er i Almindelighed 3 Maaneder, men

84 Norska Ilegeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ikkun 6 Uger, naar den, der stevnes, opholder sig i et Amt eller Lehn,
livis Gtraandser st0de til det Lehn eller Amt, hvori den Domstol findes,
til hvilken Indkaldelsen sker. Den, hvis Opholdsted ikke kjendes,
gives 3 Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning ved, eller i
Sverige i, Kirken i det Sogn, hvor han senest h0rte hjemme.

§ 18-

Dersom Nogen ulovligen fadder eller mishandler Lappernes Ren,
skal han — foruden fuld Erstatning for Skaden — erlasgge B0der af indtil
40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning
medf0rer stprre Ansvar. Samme Bestemmelser gjaalder, om Nogen
med Forsast eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrasmmeskud,
Hunde eller paa nogen anden utilb0rlig Maade ufredes paa sine
retmasssige Opholdssteder, eller s0ger åt fordrive dem derfra.

Skade, som Hund tilfpier Ren paa dens retmasssige Opholdssteder,
bliver, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens Forsast eller Uagtsomhed,
fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som af
Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, f0rer Klage
over saadan Förnärmelse, som ovenfor omhandlet, skal Vedkommende
efter foreUbig Unders0gelse snarest muligt, — saafremt han ikke formaar
mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfaelde af hvis Opnaaelse
Strafansvar bortfalder, — gjpre Indberetning om Sägen til Amtmanden
eller Landsh0vdingen, som, hvis der findes F0ie til åt drage
Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt af det Offentlige, i
Norge efter de i § 13 indeholdte Förskrifter, men i modsat Fald sende
Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes
til denne selv åt anhamgiggjore Sägen for Retten, i hvilket Fald
den dog ikke beh0ver f0rst åt paaklages ved Forligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3 og 7 omhandlede Overtrasdelser paatales i Norge efter
Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I Sverige skulle Overtraedelser
af disse §§ ogsaa vasre underkastede offentlig Tiltale.

§ 20.

Dom me, hvorved Nogen i det ene Rige er fseldet til B0der eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige,

Norska Regeringens lndstilling den 13 Juni 1879.

forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller,
naar Dommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er udl0ben,
eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er
bleven forkyndt for den Domfasldte, uden åt han har begjaert Paaanke.
Naar Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det
andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshpvdingen
i det Amt eller Lehn, hvor Dommen er afsagt. Er foranf0rte
Betingelse for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse
herom åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landsh0vding
eller Amtmand i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet
og det inddrevne Bel0b tilstillet forstnasvnte Amtmand eller Landsli0vding.

De her om Domme givne Forskrifter gjaslde ogsaa om saadanne
i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles,
indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og b0r vedkommende Amtmand
eller Landsh0vding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige,
sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tiJlige meddele Erklasring om, åt
Forliget efter det f0rstnasvnte Lands Love har samme bindende Virkning
som en endelig Dom.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i
det Rige, hvor B0derne s0ges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold
til nservserende Lov, og, forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,
Indhentelse af Domfasldtes Erklaering angaaende sammes Appel ske
ved . Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Nasvndemasnd. I Sager,
der if0lge § 15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen
forkyndes for Formanden, der har åt afgive Erklasring angaaende dens
Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap
er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 23.

Ipvrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjaeldende Love
åt anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§ 24.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved
ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under deres
Tilsyn.

Fastboende. Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren,
med Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmmnd, iseerdeleshed Amtmmnd og Landshovdinger,
skulle have Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke
krtenkes i Ud0velsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten
eller inde i Landet Renholdet findes åt vsere den jordbrugende Befolkning
i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse
om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt
der anvises dem fornpden Betesmark paa andre Strsekninger, som dertil
kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning,
hvori samme fornodiges til åt afgive Bete for de Ren, der
Aar om andet derhen fores, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,
Dyrkning, Smterbrug eller Grisning af Bofse. Dog skal det under alle
OmstEendigheder vmre det Otfentlige uforment i saadan Mark åt lade
oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger
for Reisende.

‘ § 27.

Yiser det sig npdvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed
eller for åt aabne Lapperne de fornpdne Veie til deres Betesmarker,
eller til Opf0relse af Gjserder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt
anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren,
naar det af det Otfentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod Erstatning,
hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes ved
Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjeeldende Förordning angaaende
Jords Afstaaelse til offentlig Brug.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne
o g den jordbrugende Befolkning, gjaslde ikke inden Finmarkens
Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbete i nasvnte Amt for sine
Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper särskilt gjgeldende
Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov trasder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges
Vedkommende.

Fra samme Dag ophprer lste Tillasg eller Codicil til Grasndsetraktaten
af 7/i8 Oktober 1751 åt vasre gjaeldende.

Naervaerende Lov vedbliver åt gjaslde, indtil andre Bestemmelser
gives for begge Riger eller 2 Aar ere forlpbne, efter åt der i et af
Rigerne er fattet Beslutning om Förändring eller Ophasvelse af den,
uden åt samme er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives
for det andet Rige. Saadan Beslutning maa dog ikke i noget
af Rigerne afgives fprend 10 Aar ere forlpbne fra den Dag, åt nmrvaerende
Lov er traadt i Kraft. Enhver Ordning, der enten for Rigerne
faslies eller for noget af dem trasder istedet for nasrvasrende Lov, skal
hvile paa den Grundsastning, som indeholdes i nedenstaaende § 30.

§ 30.

Begge Rigers Lapper skulle altid som hidindtil kunne i hvert
Aars Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder spge Ophold for
sig og sine Dyr i Tromsp, Nordlands, Nordre- og Spndre-Throndhjems
Amter i Norge og i den pvrige Del af Aaret i de tilstpdende Nordbottens,
Vesterbottens og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder
som de, der tilstaaes vedkommende Amts eller Lehns egne Lapper.

Protokoll i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet d Stockholms
slott Fredagen den 24 September 1880,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

Forssell,
von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet:

l:o.

att, sedan Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning den 1 September
1879 af Norska Regeringens Indstilling af den 13 förutgångne
Juni, hvarigenom till svenska Justitiedepartementet öfverlemnats ett
inom norska Departementet för det Indre uppsatt förslag till Lov angaaende
Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige, i nåder
förordnat att ifrågavarande förslag skulle till svenska språket öfversättas
och till trycket befordras samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län derefter anbefallas att,
hvar för sig, med underdånigt utlåtande öfver samma förslag till Kongl.
Maj:t inkomma, de infordrade underdåniga utlåtandena från Kongl.
Maj:ts bemälde Befallningshafvande numera inkommit; och hemstälde
föredraganden att Högsta Domstolens utlåtande måtte, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmäler, öfver förevarande, förslag genom
nöte ur protokollet infordras.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna
nådigt bifall.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

Förslag

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige

och Norge,

§ i.

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta
fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen svensk
eller norsk undersåte.

§ 2.

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva
svensk undersåte, skall, då i öfrigt laga hinder derför ej möter, utflyttningsattest
på begäran meddelas honom af vederbörande kronofogde
och kyrkoherde; dock vare han från skatter och andra allmänna förpligte
ser i det rike, hvars undersåte harr förut varit, icke fri, förrän
han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte
och bevis derom hos förenämnde embetsmän företett, samt upphört
att å annan årstid än den, som enligt § 3 tillåten är, begagna
bete för sina renar i det rike, hvarifrån han utflyttat.

§ 3.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från
det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, lxvilka
hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt,
samt att der, under iakttagande af de i denna förordning meddelade

Bill. till Bilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 12

90 Bilaga Ull protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig
och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares
eller brukares samtycke må dock ej svenska Lappar med sina renar
uppehålla sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli,
Augusti och September månader, eller norska Lappar under nämnde
månader med sina renar vistas i Sverige. Öfverträdelse af detta förbud
straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 kronor
och annan gång af högst dubbelt.

§ 4.

Under sin vistelse inom de trakter, som i § 3 omförmälas, eg a
Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen
äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör kronan erlägges härför
icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och
vindfällen i enskilda skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga
ur skog, hvilken tillhör enskild man, skall deremot af dem gifvas ersättning,
som i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas
af länsmannen eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad,
jemte två af förrättningsmannen utsedde lagrättsmän. Besvär öfver
denna syn kunna anföras hos Öfversynerätt, hvilken består af sorenskrifvaren
och fyra lagrättsmän. Synerätten bestämmer om och i hvad
mån synekostnaden skall fördelas mellan parterne eller om den af endera
parten skall gäldas. Om kallelse till syn gälle hvad om kallelse
till förlikningskommission är stadgadt. Öfversyn må ej påkallas senare
än fyra veckor efter synen. Lapp, som fäller eller tager träd af annat
slag än ofvan är nämndt eller tager mer än till hans eget behof erfordras,
eller som försummar att, innan han höst eller vår flyttar, för
egaren uppgifva hvad han af växande löfträd sig tillegnat i enskilda
skogar, straffes med böter. Virke, som Lapparne på deras vistelseort
under sommaren lagligen användt. till stängsel, gammer, tältstänger
eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegare utan Lapparnes
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som
häremot bryter, straffes med böter.

§ 5-

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande afliägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga.

Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda,

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 91

skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne tillgängliga.

§ 6-

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna
indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina
renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i § 9
mom. 3 och 4 sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af
renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega att söka bete för sina
renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas
eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne
kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från
odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt
landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant
sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas
komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i
hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum bestämmes af
Konungen. Han fastställer ock distriktets gränser.

§ 7.

Lapp, som vill med renar flytta till annan socken i hemlandet
än den, hvarest han har sitt hemvist, eller öfver gränsen till det andra
riket, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och
medföljande husfolks namn, det distrikt eller, der distriktindelning ej
eger rum, den socken eller annat liknande område, inom hvilket han
ärnar uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att
medföra och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan
uppgift, böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda
renantalet med en tiondedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla
sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman
inom sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas
förordnande af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller
ock af länsmannen förteckning å alla de Lappar, som komma att stå
under hans tillsyn, hvilken tillika upptager de af Lapparne, enligt
föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna

92 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

förteckning insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen
eller amtmannen, som, i hvad angår de Lappar, hvilka flytta
till annat län eller till andra riket, sänder det ena exemplaret till amtmannen
eller landshöfdingen derstädes, jemte uppgift å de utsedde förmännen
och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding
finna, att större antal renar är uppgifvet för något visst distrikt
eller annat område än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa
det Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme
finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen
i det län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att
Lapparne kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område,
men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen
eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,
till det anvisade området, straffes med böter. Vid områdenas fördelning
iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare
hänvisas till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han
lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående
året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme
någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva
på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande. af de i denna § föreskrifna uppgifter
äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen
eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa
bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål,
eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

§ 8.

Det åligger hvarje förman och andre förman:

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappiars
uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom
distriktet, samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej
äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen
göra anmälan.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 2å September 1880. 93

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt
befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande
befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt
syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon
uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad,
samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår
om skyldighet för de under uppsyningsmannens tillsyn stående Lappar
att för uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid
han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar
ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader; /)

§ 9.

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för
att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom,
utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem
föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, utängsslåtter, växande
skog eller hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar
skadan blifvit förorsakad. Sker sådan skada med uppsåt eller grof
vårdslöshet vid renarnes bevakning, böte dessutom den skyldige för
hvar gång högst 40 kronor, hvilka böter dock ej ifrågakomma, der
förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, af hvars renvaktare
sådan förseelse nu sagd är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande
af de böter, som kunna renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant
distrikt, hvarom i § 6 förmäles, och kan det ej utrönas genom hvilkens
eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehålla sig i distriktet, och varde er -

94 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

sättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan
fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer
distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra Lappar,
än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro stadda
på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehålla, skola äfven dessa
främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar i
ersättningen deltaga. Inom trakter, der distriktindelning ej skett, eger
sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas, ej rum.

§ io.

Har under Lappars uppehåll i Norge skada genom deras renar
någon derstädes förorsakats såsom i § 9 sägs och vill den, som skadan
lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom
i § 11 sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan
upptäcktes, så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män,
hvilka böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af
skadan och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa
förstånd och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning
kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan
skett inom distrikt, hvarom i § 6 förmäles, äfven förmannen eller
andre förmannen för de Lappar, som der uppehålla sig; och skola,
om inom distriktet Lappar från båda rikena uppehålla sig, såväl den
svenska som norska förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses
delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas
i stället en af de i närheten varande Lappar eller, der skadan
skett inom distrikt, der både svenska och norska Lappar sig uppehålla,
eu af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnda
tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen deraf ej
uppehållas.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

§ 11-

Varder vid den i § 10 nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i
godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der lian sitt ersättningsanspråk
fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten eller
annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla djdika förrättningar,
begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna
syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskilt
förordnad, med biträde af tvä lagrättsmän, dem han utser inom
den i norska lagen den 28 Augusti 1854 § 18 föreskrifna nämnd, eller,
om sådane män icke utan tidsspillan kunna komma tillstädes, bland de
män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall
den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan
ansvarighet, som i § 9 mom. 3 förmäles, förmannen eller andre
förmannen instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen
före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom två
mil från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd derifrån,
varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla två
mil. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen eller andre
förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de redan hafva
lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit för förrättningsmannen
någon inom distriktet bosatt man, som kan på deras vägnar
inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen i
protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande icke blifvit
instämda. I dylika fall böra såväl förrättningsmännen som synemännen
ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå att den frånvarandes
rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan, medhafva
de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om sådant
ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid. Han
bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans egande-
eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig grundar.
Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma och i
protokoll intaga noggrann utredning angående skadans uppkomst och
vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om marken är inhägnad
eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den eller de personer,
hvilka ega de renar, som gjort skadan, antal och storleken af de
hjordar, de tillhöra.

96 Bilaga till protokollet i. svenska Statsrådet den 24 September 1880.

för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits
inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till
såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre
uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit
till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter,
hvaraf enligt § 9 sista mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende,
samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens
belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva förklaring,
under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom lagrättsmän,
att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd och öfvertygelse.
Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen
om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt, dem
åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i
händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening
gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje
fall vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han anser
det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt i
något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande på
saken.

Innan förrättningens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma
förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma
verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Värdering, som omtalas i denna §, kan i händelse af rättegång
förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

§ 12-

För syneförrättning, hvarom i § 4 eller 11 sägs, tillkommer förrättningsmannen,
jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och
dimtgodtgörelse, för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för
hållande af synen 4 kronor om dagen och för protokollet deröfver 70
öre arket. För nämnande af lagrättsmän och deras förordnande erhålles
ingen betalning. Lagrättsmännen åtnjuta för hvarje förrättningsdag
1 krona 60 öre.

§ 13-

Kan ej heller vid den i § 11 omförmälda förrättning saken genom
förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som ska -

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 97

dan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift
af förrättningsprotokollet med dertill börande handlingar jemte eget
yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående
besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare
undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals
anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för
offentliga politisakers behandling gällande former, hvarvid dock föreläggande
af straff icke eger ruin mot den eller dem, hvilka antingen,
enligt hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen
eller eljest till följd af § 9 äro för densamma ansvarige. Sådana
mål kunna efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt
eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa
mål svara genom ombud.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning
icke förekommer.

Talan, scui af enskild part anställes angående ersättning för skada
af renar, utföres i enlighet med denna förordning så vidt den å sådan
talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande,
derest ej hvad i §§ 10 och 11 stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande
till förlikningskommission är ej erforderligt.

§ 14-

Hvad i §§ 4, 10, 11, 12 och 13 stadgas i afseende å behandlingen
af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika
frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter här
gällande lag.

§ 15.

1. Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i
§ 9 stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman
i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöllo sig derstädes
vid nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske
som den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara
i målet å vederbörande Lappars vägnar.

Bih. till Eiksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

98 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

2. Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas
renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn
stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den
eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om
deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål
i saken.

3. Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att
stämma förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan
föres; och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman
är sagdt.

4. Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall
den, mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

§ 16-

Lappar, hvilka, efter hvad i § 9 mom. 3 sägs, blifvit till ansvarighet
för inträffad skada dömde eller, efter det värdering af skadan
enligt § 11 egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning,
som icke öfverstiger den geftom värderingen bestämda med tillagd
godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem,
som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles,
eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar
inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka
talan om återgäldande af hvad hos honom uttagits eller den del deraf,
som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras
senare än två år, efter det skadan skedde.

§ I?-

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas
till domstol i andra riket, är i allmänhet tre månader, men endast sex
veckor när den, som stämmes, uppehåller sig i län eller amt, som gränsar
till amt eller län, hvari domstolen, dit kallelse sker, finnes. Den,
hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens
kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid kyrkan i den socken,
der han senast haft sitt hemvist.

§ 18-

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall,
utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt icke

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 99

förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare,
om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på
tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

Skada, som hund tillfogar ren på tillåtet uppehållsställe, skall af
hundens egare till fullo ersättas, äfven om skadan icke förorsakats genom
någons uppsåt eller vållande.

När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit
förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse, som
ofvan är nämnd, skall denne efter föregången undersökning så fort ske
kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning, i hvilket fall ansvar ej
eger rum, om saken afgifva berättelse till landshöfdingen eller amtmannen,
som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta
om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår,
enligt de i § 13 bestämda grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen
till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas
åt honom sjelf att anhängiggöra och utföra sin talan, i hvilken
händelse saken ej behöfver till förlikningskommission instämmas.

§ 19-

De i §§ 3 och 7 omförmälda förseelser åtalas i Norge efter amtmannens
föranstaltande inför politirätt. I Sverige skola dylika förseelser
äfven vara underkastade allmänt åtal.

§ 20.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter
eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket
bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed
förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen
icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben)
eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit
den sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning
i högre rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket,
vände sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der
domen är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges,
på grund hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis
derom å domen samt sände handlingarna till vederbörande amtman
eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens
verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde
landshöfding eller amtman.

100 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

Hvad om domar nu sagdt är, galle ock om sådana i fråga om
ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar,
hvilka ega kraft af dom; börande Iandshöfdingen eller amtmannen,
då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet
öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen
enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga
kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras
gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

§ 21.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af
denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom
två nämndemän. Dervid skall ock, om rättegången är genom allmän
åklagare utförd, den sakfälde affordras förklaring, huruvida han påyrkar
domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt § 15 blifvit
mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i nämnda
hänseende sig förklara.

§ 22.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i
Sverige, må ej stämpladt papper användas.

§ 23.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar
att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

§ 24.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under
deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen
vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

§ 25.

Embets- och tjensteman, och särskildt landshöfdingar och amt -

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 101

män, skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande
af dem tillagda rättigheter.

§ 26.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller
inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen
vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det
området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig
betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill
finnes tjenlig.

§ 27.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål
eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker
eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att
använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge
egaren eller brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå
jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan
träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfares härmed enligt
gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

§ 28.

§ 29.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från den dag, Konungen för båda rikena be -

102 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

stämmer. Från samma dag upphör forsta bihanget eller codicillen till
gränsetraktaten af 7/18 Oktober 1751 att vara gällande.

Denna förordning förblifver gällande intill andra bestämmelser
äro gifna för båda rikena, eller två år äro förflutna sedan i ettdera
riket beslutits upphäfvande eller förändring i denna förordnings bestämmelser,
utan att beslutet gjorts beroende deraf att motsvarande
bestämmelser blifva gifna för det andra riket. Sådant beslut må dock
ej i något af rikena fattas förr än tio år förflutit från den dag denna
förordning trädde i kraft. Hvarje förordnande, som antingen för rikena
gemensamt eller för något af dem träder i stället för denna förordning,
skall hvila på den grund, som i § 30 är stadgad.

§ 30.

Begge rikenas Lappar skola städse, som hittills, kunna hvarje år
under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla sig
med sina renar i Tromsö^ Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems
amter i Norge och den öfrige delen af året i de angränsande Norrbottens,
Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige och åtnjuta de rättigheter,
som tillkomma nämnda amters eller läns egna Lappar.

Kongl. Maj:ts Befällningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 103

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län underdåniga
utlåtande angående förslag till förordning rörande lapparne
i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Till åtlydnad af en under den 20 sistlidne Oktober från Herr
Statsrådet och Chefen för Eders Kongl. Maj:ts Justitiedepartement aflåten
befallning får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed
underdånigst. afgifva utlåtande öfver ett inom det norska departementet
för det Indre uppsatt förslag till Lov angaaende Lapperne i de forenede
Kongeriger Norge og Sverige, hvilket förslag blifvit till svenska
språket öfversatt och jemte en mängd till ärendet hörande handlingar
hit öfverlemnadt.

Innan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfvergår till granskning
af detta förslag, anser sig Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
böra, under hänvisning till det, som derom linnes anfördt af så
väl komitén af år 1843 som kommissionen af år 1866, i underdånighet
lemna en redogörelse för lapparnes i de till länet hörande lappmarkerna
flyttningståg för nutiden och för andra förhållanden rörande dem, hvilka
kunna tjena till ledning och upplysning vid bedömandet dels af det
behof, som för dem må förefinnas att begagna bete för renhjordarna
uti Norge, dels af de åtgärder, som må vidtagas för att på ett tillfredsställande
sätt ordna förhållandet emellan de bofaste och nomaderne så
väl i allmänhet som ock särskildt uti Norge.

Gränsspärrningen år 1852 har orsakat att norska lappar, hvilka
derförut hört hemma i Kautokeino, tid efter annan, medförande sina
renar, nödgats inflytta till de svenska lappmarkerna och att många af
de finska lappar, som flyttat med sina renar på norra sidan af Köngämä
eif, inflyttat till svenska Enontekis (Karesuando). Den förstnämnda
inflyttningen är en helt naturlig följd deraf att utrymmet i Finnmarken
blef för inskränkt för de renhjordar, som derstädes funnos, då deras

104 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

egare icke kunde för dem begagna sig af vinterbete i Sverige; den
senare åtgärden har vidtagits för att derigenom bereda renbetsrätt i
Norge under sommarmånaderna. Af inhemtade upplysningar framgår,
att flere af de lappar, som inflyttat från finska till svenska Enontekis,
fortfarande låta sina renar beta på norra sidan af Köngämä eif under
höst och vår och under vintern sällan beträda svenskt område samt att
en del af de finska lappar, som flytta i samma trakt, men icke låtit
skrifva sig i Enontekis, när de komma till norska gränsen, öfverlemna
sina renar till vård under sommarmånaderna åt svenska lappar och
återtaga dem i egen vård, när de på hösten åter komma inom svenskt
eller finskt område. Detta allt, jemte det att renarne under de senare
åren i allmänhet haft godt bete och icke så, som en del år derförut
inträffat, omkommit genom sjukdomar eller till betydligt antal dödats
af vargar, har gjort att renhjordarna i synnerhet inom Enontekis tillväxt
och att lapparne, för att erhålla sommarbete åt dem i Norge och
för att förekomma att det på vissa trakter skulle blifva för öfverfullt
af renar, nödgats flytta med dem till trakter, som tillförene ej begagnats
till renbete. Så t. ex. låta de nu sina renar beta på Öar, till
hvilka förut ej renar förts. Detta oaktadt kan man säga att å vissa
trakter i Tromsö amt under sommarmånaderna varit så mycket renar
att renbetet der blifvit knappt. Dessutom har .en sed börjat inrota
sig bland en del af Enontekis-lapparne, den nemligen att föra renarne
till Norge så tidigt på våren, att ej vajorna (renkorna) ännu kalfvat,
hvilket för ett eller annat tiotal af år sedan icke lärer hafva förekommit.
Vanligast är dock ännu att flyttningen till Norge, företages omkring
midsommar, sedan kalfvarna hunnit blifva så försigkomna att de
kunna uthärda med och åtfölja vajorna vid flyttningen. Nyssnämnda
sed eller tilltag torde hafva sin rätta förklaringsgrund deruti,, att det
blifvit så öfverfullt af renar uti Enontekis socken, att tillräckligt bete
under vårtiden för dem ej är att tillgå inom svenskt område. En annan
sed, hvilken är allmän bland Enontekis-lapparne och äfven vunnit
insteg bland andra lappar, är att flyttningen till Norge företages i
tvenne omgångar på så sätt att oxrenarne tåga förut under slapp, tillsyn
af de yngre och oerfarnare bland barn och tjenare och att vajorna
med kalfvarna, förda af husbondfolket och de mera erfarne tjenarena,
komma två å tre veckor senare. Sedan lapparne kommit till sina
sommarvisten, hvilket, med undantag för dem, som ditflyttat före kalftiden,
kan antagas ega rum i början eller medlet af Juli, qvarstanna
de der till slutet af Augusti eller början af September, hvarefter de
anträda återflyttningen till Sverige och intaga sina inom svenska området
belägna höstvisten. Dessa flyttningar ske emellertid icke sam -

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande. 105

tidigt för de lappar, som hafva samma flyttningsväg, utan med en eller
annan dags uppehåll; detta för att i någon mån förekomma sammanblandning
af renhjordarne. Då renarna på våren trå vesterut och på
hösten österut, är det, synnerligast under oväder, snöyra, dimma m. m.,
svårt att hålla en renhjord tillsamman under flyttningståget. Sammanblandning
af renar från olika egare uppstår derföre alltid vid flyttningarne
i mer eller mindre grad; flockar af renar skilja sig från hjorden
och begifva sig utan ledare förut till de af dem kända och eftertraktade
betesmarkerna, eller sälla de sig till en annan lapps hjord.
När en lapp, stadd på flyttning, kommer i närheten af en sådan frånskild
flock, inkorporerar han den så att säga med sin egen hjord.
Omedelbart efter sedan de kommit fram till sina sommarvisten och under
vintern företages så kallad skiljning af renarna, så att hvar och
en lapp under några veckor på sommaren och senare delen af vintern
intill vårflyttningen egentligen kan sägas hafva blott sina egna renar
och de renar, som han sköter för bofaste, under sin vård.

Enligt deras egna till vederbörande länsman lemnade uppgifter
medförde Enontekis-lapparne förra året 35,190 renar till Tromsö amt.
Huru ringa tillit, som kan ställas till dessa uppgifter, ådagalägges af
närslutne af ombudet i Tromsö för de svenska lapparna hit meddelade
afskrift af den redogörelse, stiftsamtmannen i Tromsö derom ingifvit
till det norska departementet för det Indre. Han beräknar på grund
dels af uppsyningsmännens uppgifter, dels af andra källor, hela det
antal renar, som haft sommarbete uti amtet nämnda år till 104,000,
då det enligt lapparnas egna uppgifter icke skulle uppgått till stort
mera än hälften deraf eller 55,100. Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
tager för afgjordt att den af stiftsamtmannen lemnade uppgiften
kommer det rätta nära och att antalet af honom icke uppgifvits
för högt, samt att lapparna från Enontekis, hvilka sjelfva för nutiden
ega omkring 50,000 renar, föra med sig till sommarbete i Tromsö
amt icke allenast dessa, utan äfven, enligt hvad ofvanföre blifvit påpekadt,
en mängd andra renar, som tillhöra finska lappar. Från Enontekis
kommer således det jemförelsevis största antalet af de renar, som
endast under sommarmånaderna äro inom Tromsö amt.

Lapparne från Jukkasjärvi flytta äfven med sina renar till Norge
och uppehålla sig derstädes under Juli och Augusti. Dessa lappar
hafva i allmänhet namn om sig att egna renarna god vård. De under de
senare åren till denna lappmarkssocken inflyttade lapparna från Kautokeino
äro deremot illa tålda både af bofaste och af andra lappar för
bristande omvård, tjufaktighet m. m. För öfrigt gäller om denna
sockens lappar och deras flyttningståg mycket af hvad som här ofvan
Bih. till RiJcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 14

106 Kongl. Maj:ts Befallning skafvandes i Norrlottens län utlåtande.

blifvit anfördt om deras grannar från Enontekis. Uppgiften, som lapparne
lemnat om det antal renar, de fört med sig till Norge år 1878,
är påtagligen alldeles origtig. Man torde utan fara för låg beräkning,
kunna antaga detta antal till omkring 15,000 eller tre gånger större
än det de sjelfve uppgifvit.

Af lapparne uti Gellivare flytta några familjer med sina renhjordar
till Nordlands amt och uppehålla sig der på de fjell, som ligga omkring
de inre fjordarna, under den varmaste tiden af sommaren. Flertalet
lappar i denna socken flytta icke längre än till närheten af riksgränsen,
der de uppehålla sig en eller annan vecka under högsommaren,
låtande renarne beta än på den ena än på den andra sidan nämnda
gräns. Dessa senare lappar komma sällan i beröring med de bofaste,
och, efter hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inhemtat, lärer
förhållandet emellan de förstnämnda lapparne, hvilka föra med sig
till Norge omkring 2,500 renar, och de bofaste, med hvilka de komma
i beröring, vara godt. Om de i denna socken inkomne Kautokeinolapparne
gäller samma omdöme, som för dem inom Jukkasjärvi här
ofvan blifvit lemnadt. De äro ett plågoris för de bofaste, men i ännu
högre grad för de öfrige lapparne, emedan de icke synas hafva begrepp
om ärlighet och redbarhet och emedan de tränga sig in-på och helt
enkelt låta sina renar beta på marken, som tillförene begagnats af
andra, samt derigenom ofta nog nödga dessa att flytta till andra trakter,
icke så ''mycket derföre att renbetet genom detta intrång varder
otillräckligt på de från gammalt begagnade beteslanden utan egentligen
derföre att dessa Kautokeino-lappar efter de andra nomadernas uppfattning
äro värre att hafva i sin närhet än varg och järf. För öfrigt
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande rörande lapparnes i denna
socken flyttningar meddela, att likasom de i allmänhet icke gå längre
på sommaren än till trakterna omkring sjelfva riksgränsen, utsträckas
de ej heller på vintern längre mot öster än till trakter, som ungefär
ligga på samma meridian som Gellivare kyrka, hvadan deras flyttningståg
hafva den minsta utsträckning i längd af fjell-lapparnes i länet.

Fjell-lapparne uti Jockmock uppehålla sig under vintermånaderna i
östra delen af socknen, begifva sig i slutet af April till sina vårvisten,
belägna i björkregionen å de stora platåer, med hvilka fjellryggarne
afslutas mot skogslandet, samt flytta derifrån omkring midsommar mot
norska gränsen. Några flytta aldrig så långt som till denna gräns
utan vända redan 3 å 4 mil öster om den åter till höstvistena, hvilka
i allmänhet äro belägna på samma ställen som vårvistena. Andra flytta
närmare gränsen mot Norge, men komma aldrig inom norskt område;
andra deremot utsträcka sina flyttningståg öfver riksgränsen och låta

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande. 107

sina renar under en å två veckor i slutet af Juli månad beta än på
ena än på andra sidan af denna gräns. Vid slutet af Augusti månad
äro de fleste af dessa lappar åter i närheten af de ställen, hvilka de
vid midsommartiden lemnade. Hit kan man äfven räkna några lappar,
som hafva hemortsrätt i Norge och som under gynnsamma år uppehålla
sig der hela året om, men hvilka i allmänhet omkring medlet af
September månad komma med sina renhjordar öfver riksgränsen samt
derefter uppehålla sig på svenskt område 7 å 8 månader innan de
åter begifva sig till Norge.

Hvad ändtligen fjell-lapparne uti Arjepluog vidkommer, så flytta
de af dem, som hafva sina renbetestrakter omkring Pite eif och dess
bigrenar, i likhet med dem i Jockmock, således dels blott inom svenskt
område, dels till riksgränsen, der de några veckor uppehålla sig betande
renarne än inom Sverige än i Norge. En och annan lapp, som
inflyttat till Norge, håller sig äfven omkring riksgränsen under varmaste
delen af sommaren samt uppehåller sig med sina renar under vintrarna
antingen i Norge eller i Sverige, beroende detta på hvarest de för
året tro sig erhålla bästa renbetet. De fjell-lappar åter i denna socken,
som flytta söder om Pite eif efter de bergssträckningar och fjell, som
ligga omkring Skellefte- och Laiselfvens vattensystem, uppehålla sig
under vintrarna uti skogslandet inom Pite lappmark och flytta till och
med vissa år ända ned till de vid hafvet liggande socknarne i Norroch
Vesterbottens län, vistas på de närmast skogslandet liggande fjellplatåerna
under vår- och hösttid, men flytta en vecka efter midsommar,
görande blott helt korta uppehåll, efter de egentliga fjellen in på norskt
område och stanna der, betande sina -renhjordar å de fjell och de dalar,
som ligga omkring och emellan Rån en- och Saltenfjord till in uti
September, då de lika hastigt som på dittåget återvända till sina höstvisten.
Flere af dessa lappar hafva skatteland uti Norge, ehuru de
hafva hemortsrätt i Sverige, hvilket synes vara stridande emot § 2 i
första codicillen till gränsetraktaten. Många af de fjell, som ligga
emellan norska gränsen och lapparnes höstvisten, begagnas numera ej
till bete för renar, sedan dels renhjordarna sammansmält till följd af
orsaker, som det här icke torde vara nödigt anföra, dels den nyssnämnda
seden att en större del af sommaren låta renarne beta uti
Norge, ehuru det skulle finnas sådant för stora hjordar. Lapparne
sjelfva uppgifva att de fjellsträckningar, som de fått sig upplåtna till
renbetesland uti Norge, äro ypperliga sådana och att renarne derstädes
kunna bättre hållas tillsamman m. m.

För fullständighetens skull torde här böra omnämnas att så kallade
skogsrenär finnas uti Pajala, Gellivare, Jockmock, Arjepluog och

108 Kongl. May.ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Arvidsjaur, att dessa renar egas inom Pajala, Gellivare och Jockmock
af bofaste, hvilka antingen bredvid hemmansbruket idka renskötsel
eller öfverlemna dem till skötsel åt skogslappar, inom Arjepluog och
Arvidsjaur egentligen af lappar. Skogsrenarne komma sällan ur skogslandet.
Någon gång under mycket varma somrar hålla de sig på
skoglösa höjder eller stora myrar. De flyttningar, som företagas med
skogsrénarna, äro icke långa. Många skogslappar hålla sig med sina
renar året om på sina renbetesland, hvilka hafva en areal af en qvadratmil
och derunder. En del flytta på vintern med dem ned till
kusten; synnerligast göra de lappar det, som sköta renar åt hemmansegare
på nedre landet.

Af det ofvan anförda framgår, att våra nomader inom de särskilda
lappmarkerna hafva olika sedvanor, specielt i afseende på deras flyttningståg.
Sjelfmant torde ock af denna redogörelse framkallas det
spörsmålet: är det möjligt för de svenska lappar, som nu under sommartiden
låta sina renar beta på norskt område, att i stället året om
hålla dem i Sverige? Då förhållandet är att de renar, som hela året
om vistas i skogen, varda betydligt större än fjellrenarna, då dertill
kommer att de fjellrenar vanligen äro större och starkare utbildade,
hvilka icke föras vidt omkring och till långt ifrån hvarandra belägna
vändningspunkter på bete, än de, för hvilka detta sker, synes det som
man borde kunna antaga, att det vore ändamålsenligt, om flyttningstågen
finge mindre utsträckning och om vistelsen inom Norge kunde
undvikas; men sådant är emellertid icke öfver allt möjligt; ty dels är
skogslandet uti Sverige numera så upptaget af bofaste, att der icke
finnes utrymme för flere skogsrenar, dels, och detta är det väsentligaste
skälet, äro sjelfva fjellen inom svenska området så olika till sin naturbildning
i skilda delar af lappmarken, att de icke gifva lika möjlighet
till renvård, icke lemna lika goda betesplatser, med ett ord icke i lika
grad erbjuda det, som utgör vilkor för att renar skola hafva trefnad
på ett land och der kunna hållas qvar. Fjellen i Lule och Pite lappmark,
synnerligast de som ligga på vattendelaren mellan Lilla och
Stora Lule eif som mellan denna senare och Pite eif och de som ligga
vid riksgränsen, dana ypperliga renbeten, emedan fjellsidorna bära en
riklig vegetation af de gräs och små viden, som renarne älska, emedan
dalarne äro djupt nedskurna, emedan fjellen uppgå i höga spetsar, emedan
snö och is här och hvar på dem qvarligger, sommaren må vara
huru varm som helst. Så är det icke i Torne lappmark. Fjellen, som
der icke nå någon betydlig höjd, bestå egentligen af stora sammanhängande
platåer, å hvilka snön qvarligger in i Juli och som icke förete
någon egentlig gräsvegetation utan förnämligast en sådan af renlaf.

Kongl. May.ts Befältningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 109

Vissa trakter af de närmast riksgränsen liggande delarne af Tromsö amt
äro äfven likartade. Deraf kommer, att de delar af Torne lappmark,
som utgöra dess egentliga fjell-land, och vissa sträckningar af de närmast
riksgränsen liggande delarne af Tromsö amt icke annat än under
den sista delen af sommaren och början af hösten erbjuda något dugligt
renbete och att detta således måste för våren och den egentliga
delen af sommaren sökas å lokaler, som genom sin bildning och sitt
läge tidigare varda befriade från snö och omedelbart derefter beklädas
med gräs. Sådana finnas i Tromsö amt, synnerligast å de stora näs,
som ligga emellan de djupt i landet inskurna och i alla rigtningar sig
sträckande fjordarne, och för lapparnes i Torne lappmark existens är
det alldeles nödvändigt att deras renar der få beta.

Om än det kan ledas i bevis, att lapparnes flyttningar med sina
renhjordar så långt in på norskt område, som för nutiden icke är något,
som för sig har urminnes häfd, så har den dock under tvenne århundraden
egt rum; och om den än kan antagas hafva haft sin första orsak deruti,
att lapparne blifvit genom kustlandets invid Bottenviken bebyggande
och bosättningarne inom de svenska lappmarkerna utträngda från sina
gamla betesmarker och nödgats uppsöka nya, så har dock derigenom
de marker, som icke kunnat på annat sätt användas, blifvit till nytta.
Om än någon, i motsats till hvad här ofvan är yttradt, skulle påstå
att det icke är absolut nödvändigt för renskötselns fortvara i Törne
lappmark, att betesrätt för renhjordarne finnes uti Norge under vissa
tider af året, så förutsätter detta åtminstone, att renantalet i denna
lappmark skulle nedsättas till en ren obetydlighet mot det närvarande,
ty det är redan nu så stort, att det endast med tillitande af bete i
närgränsande kustsocken Pajala är möjligt under en del af året framföda
detsamma och renlafmarkerna, använda till renbete under sommaren,
skulle om några år upphöra att vara dugliga till renbete. Hvad
Gellivare socken vidkommer, så kunna lapparna derstädes under de
flesta år finna tillräckligt bete för sina renar uti socknens fjell-land.
Det händer dock tid efter annan att snödigra vintrar efterträdas af
kalla somrar, hvarigenom snön kommer att qvarligga länge i fjellen
på denna sida riksgränsen. Dessa lappar nödgas då söka bete för
renarne inom norskt område och fördenskull är det äfven nödvändigt
för dem att rättigheten till renbete derinom varder åt dem förvarad
för framtiden. Hvad åter Jockmocks och norra Arjepluogs fjell-lappar
angår, så är det för dem visserligen icke af någon nödvändighet att
beta renarne uti Norge, utan blott af gammal sedvana, som en del af
dem en eller annan vecka vistas derinom. Betena äro nemligen inom
svenska området i dessa trakters fjell-land mycket goda och fullt till -

110 Kongl. Maj:ts Befallning skaf v andes i Norrbottens län utlåtande.

räckliga för renhjordarna och fjellen omkring de störa sjöarne, som
ligga nära riksgränsen, varda så tidigt på vårarna bara, att renarne i
god tid på sommaren der finna fullt tillräckligt bete. För de renhjordar,
som tillhöra södra delen af Arjepluog åter, finnes otvifvelaktigt
äfven tillräckliga betesmarker inom svenskt område, så att man kan
säga att lapparne icke flytta till Norge under sommaren, för att sådant
fattas dem i hemlandet, men de göra det af förr uppgifne orsaker, som
ock deraf att mindre mygg der finnes och mera snö på fjellen, hvilket
för renarnas välbefinnande är om ej alldeles nödvändigt dock fördelaktigt
under den varma årstiden.

Om det således, såvida renhjordarna fortfarande skola kunna bibehållas
vid den storlek, de för närvarande hafva, och den näring, af
hvilken den betydligaste delen af befolkningen i Torne lappmark har
sin utkomst, skall kunna framgent utöfvas till den omfattning nu eger
rum, för lapparna uti denna lappmark är nödvändigt att med sina renar
uppehålla sig inom Tromsö amt i Norge, och om det derjemte är nödvändigt
för en del af länets öfrige nomader att, när förhållandena
sådant påkalla, för bevarande af renhjordarna hafva en sådan rättighet åt
sig förvarad, hvad de närmast riksgränsen liggande trakterna af Nordlands
amt vidkommer, så ligger det dock — när bosättningarna numera
uti dessa amt tagit den utsträckning, att de icke allenast förekomma
vid hafskusten och vid fjordarne utan äfven trängt långt in i
floddalarne, i vissa till och med ända till närheten af riksgränsen, samt
när dertill kommer att den befolkning, som upptagit land i dessa djupt
nedskurna dalgångar med sina till dels skogbeväxta och af en yppig
gräsvegetation beklädda fjellsidor, hafva sin egentliga och ofta nog
enda näring af nötboskaps- och ladugårdsskötsel — i sakens natur att
sammanstötningar skola ega rum mellan de bofasta och nomaderna,
och att stridigheter skola uppstå dem emellan. Sådant varder förhållandet
i än högre grad, sedan en del af jordbrukarena börjat föra sina
kreatur under sommarmånaderna till sätrar belägna längre upp i fjelldalarne,
för att derigenom erhålla både ett bättre mulbete och fred för
den vid hemgårdarne uppodlade marken, hvilken i allmänhet ej är inhägnad.
Likasom det egentligen är i Tromsö amt, som lapparne begagna
renbete på de flesta dertill lämpliga fjellsträckningar, så är det
ock inom detta amt, som de egentliga striderna och olägenheterna för
de båda särskilda nationaliteterna förekomma. Om man å ena sidan
icke kan anse de klagomål, som jordbrukarena framställa öfver skada
på åker, äng, skog, utslåtter m. m. af renarne, oberättigade och om
än den ständiga fruktan, i hvilken de måste vara för att äringen å
åker och äng skall varda nedtrampad och förstörd af förbiflyttande ren -

Kongl. Maj.is Befallningshafvandes i Norrlottens län utlåtande. 111

hjordar, kan man ej å andra sidan undra på, om nomaderna, hvilka
så långt deras traditioner gå, varit vana att år efter år låta sina renhjoidai
beta på samma fjell, när de, återkomna från vistelsen i Sverige
till de gamla betesplatserna, finna dem intagna af andra, finna bostäder
i deras väg, åkertegar der deras renar från ålder tågat fram, att de
äfven klaga, begå olagligheter, finna sig förfördelade i hvad de anse
vara deras lagliga rättigheter och börja misströsta, till följd af den
öfvertygelsen, som de bygga på en långvarig erfarenhet, att de till sist
skola i denna strid med de bofaste komma att draga det kortare strået.
Den nyupprättade kartan öfver Tromsö amt visar ett land, sönderskuret
i smärre partier och med en_ fjell-natur så vild, att det icke finnes
många trakter, med hvilka det i dessa hänseenden kan jemföras. Dessa
djupa inskärningar, dessa i alla rigtningar gående fjordar, dessa ed
mellan fjordarna, sönderdela terrängen i en mängd skilda delar. I dalgångarna
på och vid fjordarnas stränder bo jordbrukare här och hvar
med sina egor omkring sig. Det är påtagligt att lapparne, för att
komma tram genom en sådan terräng och förbi dessa egor till och från
sina sömmarvisten, skola, äfven om de än göra sitt bästa i att sköta
renarna och så att såga hafva dem i sina händer, svårligen kunna
undgå att göra skada på egor, som ligga i eller nära deras flyttningsväg
samt att de dervid i det minsta skola ses med oblida ögon af samt
framkalla stor fruktan hos jordegarena. Förundransvärdt är det dock
att bosättningen vågats på sådana öfvergångsställen från ett fjellparti
till ett annat, som från ålder varit af lapparne begagnade, och å andra
stallen, som ligga i de gamla renvägarnas omedelbara närhet. Man
kunde nästa vara böjd tro att sådant skett mest för att trakassera och
preja lapparne; ty icke kan det ligga något lockande och inbjudande
deruti att slå upp bopålar och odla mark på sådana ställen, der renarne
utgöra ett ständigt hot derför, att skadegörelse skall tillfogas och nedlagdt
arbete varda utan frukt.

Emellan så skilda intressen som jordbrukarens och nomadens,
skall det alltid varda omöjligt så ordna, att jemnvigt kommer att uppstå
mellan bådas; men det är emellertid hög tid att något åtgöres för
att det nuvarande rättslöshetstillståndet må upphöra och förhållandet
emellan de bofaste och lapparne regleras genom stadganden, som kunna
göra det uthärdligt.

Efter den mångåriga och vidlyftiga behandling, som frågan om
lapparnes flyttningståg mellan Sverige och Norge undergått först vid
tvenne af Eders Kongl. Maj:t nedsatta komitéer, vidare under en omsorgsfull
långvarig pröfning af de förenade rikenas regeringar efter
föregången granskning af Vår Högsta Domstol samt slutligen vid svenska

112 Kong!,. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Riksdagen, har Norges regering än ytterligare egnat frågan en uttömmande
pröfning, efter det stiftsamtmannen i Tromsö vid det för de
båda ländernas representationer framlagda förslaget framstält en mängd
anmärkningar, hvilka till stor del grundats pa den erfarenhet, som
vunnits dels genom att inom amtet under de senare åren varit tillsatta
uppsynmgsmän med uppdrag att söka förekomma förorättelser emellan
de bofaste och nomaderna, dels genom den kartläggning och beskrifning
öfver Tromsö amt, som genom norska regeringens försorg blifvit
verkstäld, med specielt mål att lemna upplysning om marker tjenliga
till renbete, renvägar m. m., som för frågans rätta bedömande kunde
vara erforderligt. Af beskrifningen öfver Tromsö amt och stiftsamtmannens
framställningar erfares bland annat: att den inrättade uppsyningsmansinstitutionen
verkat mycket godt, derigenom att en mängd
tvister blifvit bilagda, ersättningar utgifna och fiyttningstågen bättre
öfvervakade; att det finnes sommarbete inom amtet för icke mindre än
144,000 renar; att en del egendomar äro så belägna, att det är nödvändigt
inköpa och utlägga dem till allmänningar, för att möjliggöra
fiyttningstågen med renar; att nya renvägar på en del ställen af samma
anledning måste beredas; och att några broar böra byggas öfver elfvar
för att underlätta fiyttningstågen och förekomma skadegörelse å egendom
under flyttningar ne. Dessutom inhemtas af dessa handlingar, att
några gårdar redan blifvit af staten inköpta, egor inhägnade och broar
uppförda. Af all den ytterligare utredning, som på detta sätt blifvit
åstadkommen, kommer man fortfarande till samma, åsigter, som tillförene
af komitéerna framhållits, att det är ett oafvisligt behof att få
dessa förhållanden genom en lag närmare bestämda och ordnade än
hvad som skett i 1751 års codicill. De förhållanden, som då existerade
i nordliga Norge, hafva under tidernas lopp så märkbart förändrats
genom nybyggesanläggningar, odlingar samt en flerdubblad folkmängd,
att lapparnas rättigheter derstädes numera synas föga skyddade genom
bestämmelserna i nämnda codicill, hvilket erfarenheten nogsamt bekräftat.
Denna codicill, hvilken dessutom blifvit olika tolkad från svensk
och norsk synpunkt, har veterligen icke heller kommit till någon allmännare
tillämpning, till följd hvaraf det oefterrättlighets tillstånd uppstått,
hvaraf upprepade klagomål tid efter annan försports i synnerhet
från norsk sida. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan fördenskull
icke annat än tillstyrka stiftandet af en lag, som, såvidt möjligt
är, på ett rättvist och billigt sätt tryggar, lapparnes tillvaro och rättigheter
på samma gång den införer ordning i förhållandet mellan bofaste
och lappar. Det är ock antagligt att lapparne sjelfva hellre
skola underkasta sig den påföljd för af dem eller deras renar förorsa -

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 113

kad skadegörelse, som efter laga utredning och på laglig väg kan
varda dem ålagd, än att fortfarande vara utsatte för de vexationer och
den godtyckliga behandling, som från de bofastes sida ofta tillfogas
dem. Det nu existerande förhållandet synes blifva så mycket betänkligare
för lapparne, som Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
under frågans behandling vid 1871 års riksdag upplyst, att Norges
Hpjeste Ret nyligen derförut gifvit en dom, hvarigenom det förklarats
endast vara sjelfpantning, att en bofast, för att skaffa sig säkerhet och
godtgörelse för lidna skador, skjutit ner renar och behållit dem intill
dess skadan blifvit honom godtgjord. Om de bemödanden att få dessa
förhållanden ordnade medelst en internationel lag, som norska regeringen
ytterligare lagt i dagen genom här ofvan omrörda undersökningar
och framställningar, nu åter varda från svensk sida tillbakavisade,
är det högst sannolikt, att en sådan praxis i lagtolkning rörande
bofastes rätt till sjelfpantning fortfarande skall göra sig i Norge gällande,
hvarigenom lapparnes vistelse derstädes komme att för dem
medföra ständiga bekymmer, faror och förluster. Dessutom torde af
ett sådant tillbakavisande varda den följd, och för hvilken åtgärds vidtagande
redan nu flere stämmor höjas i broderlandet, att norrmännen
beslutat sig att för dessa förhållandens ordnande stifta en uteslutande
norsk lag, ett slut på denna fråga, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke kan finna vara i något afseende önskvärdt.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande således på det
högsta tillstyrker utfärdande af en internationel förordning rörande
lapparne i Sverige och Norge, hvilken för nutiden skulle få sin
egentliga tillämpning för Tromsö amf, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dock icke kunnat tillstyrka antagande af det nu framstälda
förslaget oförändradt utan funnit sig föranlåten att vid detsamma,
som i hufvudsakliga delar öfverensstämmer med det af Eders Kongl.
Maj:t till 1871 års Riksdag framlagda, göra följande anmärkningar till
det afseende Eders Kongl. Maj:t derpå kan nådigst fästa.

Vid § 1.

Då lapparne icke allenast hafva egna renar under sin vård utan
äfven andras, t. ex. bofastes såväl i Sverige som i Norge, och då det
till och med finnes lappar, som alldeles sakna egna renar och blott äro
renskötare åt andra, torde måhända uttrycket sina “renar“ redan här
böra förtydligas. Genom att tillfoga ett 2:dra moment till denna §
skulle detta kunna ske. Genom att insätta orden “svenska och norska
Bill. till RiJcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 15

114 Kongl, Majrts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

undersåtars44 har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afsett att
förekomma det oskick att svenska lappar taga finska (ryska) undersåtars
renar i sin vård under vistelsen i Norge.

Enligt Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes förslag skulle
detta andra moment således böra erhålla följande lydelse:

uMed en lapps renar förstås icke allenast hans egna utan ock andre
svenska och norska undersåtars renar, hvilka äro under hans vård11.

Skulle hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här föreslagit
vinna godkännande, bör l:sta momentet af § 24 utgå.

Vid § 2.

Emedan kronofogdarne, här i länet åtminstone, icke hafva någon
beröring med lapparne, vore den föreskriften lämpligare, att utflyttningsattest
skulle utfärdas af kyrkoherde och kronolänsman. Innefattas
i orden 44då i öfrigt laga hinder derför ej mota44 skyldighet för attestutgifvarena
att före attestens utfärdande höra kommunalnämndens ordförande,
om personen, som vill utflytta, har kommunalutskylder oguldna
eller om genom hans utflyttning kommunen på annat sätt kan ådragas
utgifter, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingen anmärkning
deremot att framställa, men kan dylik skyldighet icke sägas deruti
vara inbegripen, vågar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställa, att paragrafen i sådant afseende förtydligas. Om ett dylikt
stadgande icke är lämpligt för Norge, vore dock skäl att särskildt
föreskrifva det för Sverige. Anses det ej heller lämpligt att i förordning
utbyta kronofogde mot kronolänsman borde det för Sverige föreskrifvas,
att utflyttning sattest ej af kronofogde och kyrkoherde finge utfärdas,
förrän kronolänsman och ordförande i kommunalnämnd lemnats tillfälle
att öfver utflyttningshegäran sig yttra.

Enligt nådiga förordningen den 4 Juni 1868, hvilken hittills följts
i fråga om norsk lapps inflyttning till Sverige, betraktas den inflyttade såsom
svensk undersåte, så snart han inlemna! flyttningsbetyg och låtit
mantalsskrifva sig. Då emellertid erfarenheten visat, att lappar, som
inflytta, ofta nog äro i hög grad tjufaktiga eller oförmögna att på ärligt
sätt sig försörja, d. v. s. sådana, hvilkas utflyttning vederbörande
så litet som möjligt söka förhindra, synes det ganska obilligt att en
kommun skulle nödgas, utan utväg att fria sig derifrån, mottaga en
huru illa känd person som helst, hvadan något särskildt stadgande, i
likhet med hvad såsom vilkor för utländings i allmänhet inflyttning
finnes föreskrifvet, synes Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande vara
af nöden. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har ansett sig här böra

Kongl. Maj.is Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 115

framhålla detta, ehuru det icke är afsedt såsom någon anmärkning
mot förslaget i nu föreliggande paragraf, utan blott att i underdånighet
påpeka behofvet deraf att genom från svenska sidan utfärdade
föreskrifter söka stäfja den betydliga inflyttningen från Kautokeino af
oärliga och derför illa tålda lappar, hvilken inflyttning, enligt hvad
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ofvanföre har i underdånighet
anfört, hotar att undergräfva all moral bland lapparne i allmänhet och
i icke ringa mån bidragit att öka stridigheterna mellan de bofaste och
nomaderna.

Det tillägg, som i slutet af denna paragraf är gjordt till 1871
års nådiga proposition, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
på de skäl, som derför från norsk sida blifvit anförda, vara välbetänkt.

Vid § 4.

Under vistelsen i fjellen på den svenska sidan äro lapparne i allmänhet
hänvisade att bränna qvistar af en, vide och dvergbjörk. Något
annat bränsle använda de antagligen icke heller i Norge. Ytterst
sällan torde bränsle tagas af växande löfträd (björk). Detta skulle då
vara i yttersta nödfall, ty björk är i rått tillstånd snart sagdt oduglig
dertill. Den utredning, stiftsamtmannen i Tromsö lemnat rörande förslaget
i denna §, är i öfrigt uttömmande, men på samma gång han
framhåller, att lapparne icke vanvårda skogen samt att de icke annat
än till de oundgängligaste behofven taga växande löfträd, vill han att
lapparne, som skola vara berättigade taga dylika löfträd fritt från kronans
mark, skola ersätta det af dylik skog, som de hemta från enskildas,
hvilken ersättning, i händelse öfverenskommelse derom ej kan
ske i godo, skall bestämmas vid syn. Vill någondera parten klaga
öfver denna syn, föreslås en ganska invecklad procedur, som kan komma
att kosta en enda lapp mera än värdet af alla de löfträd, som lapparne
i gemen under en hel sommares vistelse inom Tromsö amt behöfva
använda.

Lapparne behöfva taga växande löfträd till tältstänger, till ställningar,
i hvilka de upphänga sina effekter, till renhagar, till lagning
af sådana och till lagning af sina gammer, i händelse de hafva sådana.
Litet emellan händer det ock, synnerligast under återflyttningen från
Norge på hösten, att de nödgas här och der slå läger, då hvarje gång
ett eller annat träd kan behöfva fällas samt ock att hugga tillfällig
renhage, för att under hårdt väder nattetid hålla hjorden tillsammans.
Det torde vara klart att en syn, vid dessa stundom inträffande tillfälliga
behof af att tillgripa växande löfträd, skall varda mer än skäligt

116 Kongl. Maj.is Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

kostsam innan derigenom kan utrönas ungefärliga antalet träd, en lappfamilj
afverkat från hvar och en enskild jordegares mark. Då den
åsigten äfven synes hysas i Norge, att det är en ren obetydlighet af
växande löfträd lapparne behöfva — tältstänger, renhagar och dylikt
räcka flera år —, då de derjemte ej gjort sig kända för att ovarsamt
fara fram med skog, vill det förekomma Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som det icke deruti skulle ligga någon fara för skogens
bestånd, om lapparne under sin vistelse uti Norge finge fritt till sina
hushållsbehof taga växande löfträd från såväl allmän som enskild mark.
Detta synes Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande vara både rättvist
och billigt.

Codicillen till 1751 års gränsetraktat bjuder att lapparne icke
skola tillfoga landets inbyggare skada på deras skog, men detta kan
väl icke tolkas så, att lapparne icke skulle vara berättigade fritt begagna
sig af skogen till de behof, som för dem sjelfva och för renvården
äro alldeles oundgängliga, ty detta skulle ju ingripa på den dem enligt
samma codicill tillerkända rätt att “lika med landets undersåtare få
betjena sig af land“ till underhåll för sina djur och sig sjelfve. Det
är väl sant att förhållandena nu äro annorlunda än år 1751, derigenom
att bosättningar numera skett öfverallt efter dalgångarna; men om
lapparne enligt ofta nämnda codicill hade rätt taga skog fritt till sina
behof vid tiden för dess utfärdande, så synes detta vara en servitut,
som fortfarande bör ligga på jorden, då de nuvarande egarena icke
kunna besitta den med bättre rätt än förutvarande egare. För öfrigt
skulle, i händelse paragrafen antages, såsom den nu föreligger, de
lappar, som uppehålla sig å statens allmänningar, helt och hållet varda
befriade från någon utgift för de växande löfträd, de behöfva afverka,
hvarigenom dessa komme i en bättre ställning än de lappar, som bo
på enskildes mark, hvilket synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
obilligt och orättvist. Vid bedömmandet af denna sak torde
äfven böra tagas hänsyn till hvilka fördelar lapparne i detta hänseende
äro beredda i Sverige. De ega nemligen öfverallt inom lappmarkerna
“att, i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt, till hushållsbehof
begagna skogen“ (Afvittr. Stadgan den 30 Maj 1873 § 8).
Utom det att de vintertiden förbruka ojemförligt mycket mera skog
till bränsle äro de vissa år, när isskorpa betäcker marken, hänvisade
att föda renarne med laf ifrån barrträden. Sådana fällas då till stor
myckenhet, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar tro, att en
lapp från Norge, som har sina renar på vinterbete i Sverige, ett enda
sådant år nödgas fälla många barrträd; värdet af de förmåner i afseende
på tillitandet af skogen, som norska lappar äro beredda i Sverige,

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande. 117

torde således många gånger uppväga värdet af de löfträd, som de
svenska lapparne nödgas för sin existens afverka uti Norge.

Då lapparne till bränsle ofta begagna en och vide, torde det för
tydlighetens skull och till undvikande af tvister vara skäl att intaga
dessa buskarter bland det i skogen, som de afgiftsfritt få använda.

De växande löfträd, som lapparne använda till ställningar och
hägnader, bry de sig sällan om att afbarka. Detta gör att de inom
några år ruttna och varda odugliga, hvaremot de, afbarkade, hafva en
ganska stor uthållighet. Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande har
derföre ansett en föreskrift för lapparne att fullständigt afbarka de löfträd,
de hemta ur skogarna i Norge och använda till dylika ändamål,
skola lända till en högst betydlig minskning i förbrukningen af sådant
virke.

På grund af det ofvan anförda och då lapparne hittills i Norge
tagit sitt lilla behof af virke utan ersättning till jordegaren, får Eders
Kongl. Majrts Befallningshafvande föreslå att paragrafen må erhålla
följande lydelse:

“Under sin vistelse inom de trakter, som i § 3 omförmälas, ega lapparne
i skog till eget behof utan ersättning begagna torra träd, vindfällen,
en- och videbuskar, äfvensom till renhägnader, tältstänger, ställningar för
upphängning af sina förnödenheter och till gammer växande löfträd; dock
skola dessa före användandet fullständigt af barkas. Lapp, som fäller eller
tager träd af annat slag än ofvan är nämnd t eller mer än till hans eget
behof erfordras, eller som uraktlåter att före begagnandet fullständigt afbarka
löfträden, straffes med böter. Virke, som lapparneu etc. (lika med
förslaget till slutet).

Möter det svårigheter Irån norsk sida att få här ofvan föreslagna
eller med dem enliga bestämmelser upptagna i förordningen, och hålles
det deremot derpå, att lapparne skola utgifva ersättning för de
växande löfträd, som de för sitt behof nödgas afverka, finnes enligt
Eders Kongl. Majrts Befallningshafvandes förmenande intet annat sätt
för denna saks ordnande, än att genom noggrann undersökning en
gång för alla varder bestämdt det behof, som en lappfamilj har af
växande löfträd för sommaren, att detta uppskattas till ett visst värde,
samt att kronolänsmannen i hemorten före flyttningen till Norge uppbär
det faststälda beloppet af hvarje dit flyttande lappfamilj, och öfversänder
detsamma till landshöfdingen, som derefter låter det komma
vederbörande amtman till handa för att genom hans försorg fördelas
mellan de jordegare, ur hvilkas skog växande löfträd af lapparne hemtas.

Skulle icke eller en sådan anordning vinna godkännande, så får
Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande hemställa, att paragrafen in -

118 Kongl. Maj:ts Befallning skaf''vandes i Norrbottens län utlåtande.

skränkes till den lydelse, som den haft såväl i de svenska och norska
komiterades förslag af år 1866, som ock i den af Eders Kongl. Maj:t
till 1871 års Riksdag afgifna nådiga proposition. Om lapp begår skogsåverkan
kan han ju tilltalas och straffas efter hvartdera landets strafflag.

Vid § 6

har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande intet annat att yttra
än att verkliga skäl synas vara anförda för de förändringar, som blifvit
från norsk sida föreslagna i den ursprungliga lydelsen af denna
paragraf. En blick på kartan öfver Tromsö amt klargör för hvar och
en att, der indelning i distrikt kan ifrågakomma, sjelfva terrängen anvisar
deras storlek och utsträckning.

Vid § 7.

Rörande föreskriften i denna paragraf, såvida den kan hafva afseende
på flyttningar, som ega rum till annan socken i Sverige än
den, i hvilken en renegande lapp är skrifven, får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anmärka, att lapparne, då renbetet i allmänhet är
godt, icke behöfva söka sådant på ett angränsande sockenområde, men,
när renbetet är sämre, kan detta stundom inträffa med de lappar, hvilkas
flyttningståg gå närmare gränsen till en annan socken. Att likväl
på förhand kunna veta, när sådant tillfälligtvis måste ske, är dem
icke möjligt, och när flyttning in på angränsande sockenområde icke
kan undvikas, är det dem för sent att derom äfvensom om antalet renar
m. m. göra anmälan hos den på flere mils afstånd boende länsmannen
och afbida utgången af dennes anmälan derom hos landshöfdingen
i länet. Denna och andra bestämmelser, såvidt de röra förhållanden
de svenska lapparne emellan, synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vara allt för mycket invecklade, vore ock i vanligaste
fall omöjliga att efterlefva och skulle föranleda till trakasserier, hvilka
för lapparne blefve odrägliga. Några enkla bestämmelser rörande de
svenska lappsocknarnes ömsesidiga förhållanden här vid lag torde vara
tillräckliga.

I anseende till svårigheten och nära nog omöjligheten för en
lapp att så noga, som här föreskrifves, uppgifva antalet af sina renar,
hvilka icke eller, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förut i underdånighet anfört, vid den tidpunkten, då uppgiften derom
måste aflemnas (i December eller Januari), kunna alla vara hopsamlade,
föreslås att böter ej må komma i fråga, så framt ej det medförda renantalet
med en femtedel eller mera öfverstiger det uppgifna.

Kongl. Majds Befallning skaf vandes i Norrbottens läns utlåtande. 119

Uti andra momentet af denna paragraf är den ändring i 1871
års förslag vidtagen, att de lappar, som ämna uppehålla sig i samma
distrikt uti Norge, skola inom sig utse en förman och en andre förman.
På de skal, som äro anförda dels för namnförändringen, dels för
utseendet af en andre förman, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ändringsförslaget tillstyrka. För lapparne sjelfve skulle det utan
tvifvel varda fördelaktigt att hafva förmansinstitutionen införd äfven
för de trakter, der distrikt-indelning ej komme att eg a rum, om än ej
samma befogenhet förman der kunde tillkomma.

Mot det denna paragraf tillagda tredje momentet är ingenting
annat att anmärka än att för undvikande af misstydning ordet derifrån
bör insättas framför orden “till det anvisade området“, hvarigenom ock
öfverensstämmelsen med den norska texten torde blifva större. Den
tolkning skulle måhända eljest häraf kunna göras, att en lapp, som
icke inom föreskrifven tid förer sina renar till honom anvisadt distrikt,
skulle kunna åläggas böter äfven om lappens flyttning öfver fjellen af
en eller annan anledning fördröjes, så att han först något längre fram
på våren eller sommaren hinner till sitt anvisade område, och hvaraf
ingen skada uppkommer samt hvarför någon anledning att bötfälla honom
ej eller kan förekomma.

Vid § 8.

Enligt hvad Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande här förut
omnämnt, begås numera ofta renstölder af lappar. Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande har, för att underlätta möjligheten att kunna beifra
sådana brott och få de skyldige sakfälda, nödgats upplifva den
gamla lapplänsmansinstitutionen. Lapplänsmännen hafva förordnats af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och aflagt ed vid häradsrätten
i orten, detta senare för att i lapparnes ögon gifva större vigt åt befattningarne.
Desse lapplänsmän hafva varit till mycket stort gagn.
Kunde bland förmannens och andre förmannens åligganden ingå utöfvandet
af så vidsträckt polisuppgift som möjligt inom distriktet, blefve
desse lapplänsmän öfverflödige, då förmannens och andre förmannens
åligganden komme att innefatta äfven de, som nu tillhöra lapplänsmännen.

I afseende å den förmannen eller andre förmannen här tillagda
rätt att ingå förlikning om den af renar inom distriktet tillskyndade
skada torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke denna rätt
kunde i. någon mån inskränkas. Det låter ju tänka sig att de lappar
inom distriktet, hvilkas rätt är i fråga, kunna se saken ur en annan

120 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens lån utlåtande.

synpunkt än förmannen och i sådant fall torde deras åsigt icke böra
alldeles undertryckas, helst saken, derest förlikning icke mellankommer,
fortgår i stadgad ordning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser sig derföre böra hemställa, om icke till slutet af denna
punkt kunde tilläggas orden: så vidt icke minst hälften af de inom distriktet
sig uppehållande lappar sådan förlikning bestrida.

I sista momentet föreskrifves att förman och andre förman skola
väljas hvarje gång för ett år. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vågar föreslå att tjenstgöringsperioden måtte bestämmas till två år,
att valet således sker hvart annat år samt att de öfrige bestämmelserna
i detta moment ändras i öfverensstämmelse dermed.

Vid § 9.

Att uppställa föreskrifter angående sådant, som beröres i denna
paragraf, med hvilka både jordegare och nomader skulle finna sig tillfredsstälda,
är omöjligt. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande håller
visserligen före, att lapparne i allmänhet kunna och böra egna
större vårdnad om sina renhjordar och att de, genom en omsorgsfull
skötsel af dem, kunna undgå föröfva en del af den skadegörelse å
jordbrukarenas egendom, hvaröfver nu så mycket klagas; men, sedda
med deras ögon, äro föreskrifterna uti denna paragraf, om de strängt
tillämpas, liktydiga med utfärdandet af ett förbud för lapparne att om
sommaren uppehålla sig med sina renhjordar inom Norge och specielt
inom Tromsö amt. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar ock
tro att de kunna tåla vid någon modifikation, och att jordegarena böra
åläggas vissa skyldigheter, som kunna möjliggöra och underlätta för
lapparne renvården, så att ohägn och skada ej af renar föröfvas.

Med åker och äng förstås antagligen de till en del uppodlade
egor, den norske jordbrukaren har i närheten af sitt hem. Omkring
dessa egor är högst sällan hägnadt. Utängsslåtter äro i allmänhet små
gräsbärande fläckar, kringspridda i skogen och på kärren. Slutligen
utgöres hjortronlanden af små likaledes kringspridda mossar här och
der i skogen. Hvarken utängsslåttarne eller hjortronlanden äro någonsin
inhägnade eller på något sätt utmärkta, hvarigenom de kunna
skiljaso från annan myr- och skogsmark.

Å växande skog lära renar ej kunna göra skada; de afslita visserligen
löf från de lägre grenarna, men skada ej sjelfva träden. Om
lapparne anses böra ersätta af renarne förorsakad skada på odlad åker
och äng, oaktadt det icke alltid låter sig göra afhålla renarne från
dessa egor, sa torde jordegarena äfven böra åläggas att stänga omkring

121

Eongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande.

sina odlade egor, af hvilka till och med finnas de, som ligga i lapparnes
gamla flyttningsvägar. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
har förut sett uppgifvas att saknad af hägnad omkring de odlade egorna
egentligen hade sin orsak deruti, att det i dessa trakter saknades hägnadsvirke.
Beskrifningen och uppmätningen samt rekognoseringen af
Tromsö amt visar deremot, att någon brist på hägnadsvirke icke kan
sägas vara för handen annat än på de ytterst vid hafvet liggande delarne
af amtet. Svårt, ja omöjligt torde det vara för lapparne att förhindra
skadegörelse genom renarne å utängsslåtter och hjortronland, hvadan
föreskriften, att dessa skador af dem skola ersättas, synes vara väl
hård. Renarne, hvilkas kropp ända till början af September skyddas af
helt kort och tunnt hår och hvilkas hud längs ryggen är genombruten
af en mängd efter bortfallen “korm“ uppkomna hål, hvilka ej fullständigt
helna förf än i September, uppehålla sig under vackert väder helst
på de höga kala bergstopparne, men, så snart storm eller snöyra inträffar,
rusa de, trotsande allt motstånd af folk och hundar, ner i dalarne för
att söka skydd. Så snart de hinna de första träden äro de redan inne
på den mark, der utängsslåtter och hjortronland ligga. Utängsslåtterna
äro enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande
i allmänhet af ringa värde. För jordbrukarena vore det antagligen
mycket bättre, om de nedlade arbete på att till gräsbärande mark uppodla
den omkring bostäderna liggande jorden, än att befatta sig med
dessa utängs- och kärrslåtter, hvilka afkasta ett foder, som har ringa
näringsvärde. Undantag härifrån kunna naturligtvis finnas, men äro
utängsslåtter värdefulla, vill det synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
som jordegarena uti Norge, likasom det numera sker i de
svenska lappmarkerna, borde hägna omkring dem, för att förekomma
att gräset å dem nedtrampas af renar eller af egna och andras kreatur.
Om icke nu ifrågavarande bestämmelse kan helt och hållet uteslutas,
hvilket Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på grund af det ofvan
anförda anser vara det rättaste, så och då dertill kommer att utängsslåtter
och hjortronland synas vara väl sväfvande begrepp, hemställes
i underdånighet att ett stadgande måtte i förordningen inrymmas, som
ålägger jordbrukarena att, der ej hägnad om utängsslåtter pröfvas nödig,
på något lämpligt sätt på marken utmärka såväl dessa som hjortronlanden,
så att lapparne må kunna få kännedom om deras belägenhet och blifva i
tillfälle att afhålla sina renar derifrån.

Med utmark förstås antagligen, utom annat, den mark, som jordegarena
begagna till mulbete. Jordegarena låta sina kreatur beta icke
allenast uti skogsregionen utan äfven på fjellsidorna och platåerna.

Bih. till Riksd. Frot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 16

122 Kongl. Maj.-ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Under varma dagar hålla sig kreaturen med förkärlek på de sistnämnde.
Utmarken skulle således innefatta såväl skogsregionen som en betydlig
del af fjellregionen. Renar och kor hafva hittills betat tillsammans så
väl rundt omkring lapparnes kåtor, som ock öfverallt i dalar och på
fjell. Skulle renarne utestängas från utmarken, denna tagen i den
omfattning, som här ofvan är angifven, funnes ej annan loflig uppehållsort
för dem än de höga spetsarne af fjellen, der en oafbruten
vistelse ovilkorligen för de flesta djur skulle medföra svält och slutligen
död. JDå ändamålet med tillåtelsen för svenska lappar att vistas
i Norge är tillgodoseendet af deras behof af bete för renarne, synes
detta ändamål varda kringskuret, såvida fjerde momentet af denna
paragraf kommer att qvarstå. Det är visserligen sant att lapparne icke
kunna ådömas skadeersättning, så framt ej jordens egare eller innehafvare
kommit i saknad af bete för sina husdjur; men skall det icke i
alla fall leda till trakasserier, om stadgandet kommer att qvarstå? Huru
skall värdet af den förlust jordegaren åsamkats genom förloradt bete
för kreaturen kunna bestämmas? Kan det vara möjligt för en syneförrättning
att derom uttala ett omdöme, som kommer sanningen nära?
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande är fullt öfvertygad om att
detta är alldeles omöjligt. Visserligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sett att jordegare fordrat ersättning af lappar derför att
de genom minskadt och förstördt mulbete, orsakadt genom renar, haft
några kannor mindre af mjölk per dag än de beräknadt. Men icke
lärer någon med säkerhet kunna påstå, att den minskade mjölkafkastningen
har blott den orsaken att renarna betat i utmarken. Dertill
kan vara många andra orsaker, såsom värme, mygg, torka, kyla m. m.
Allraminst kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tro, att brist på
bete för hemdjuren kan uppstå i fjelldalarne uti Norge, hvilka hafva
en så rik och hastigt uppspirande gräsvegetation, äfven om många
flere renar än nu skulle dela detta bete med dem. På grund af det
nu anförda, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreslå att
fjerde punkten af denna paragraf må helt och hållet utgå.

Vid § 10.

Det är anmärkt och detta med rätta att hela den föreslagna proceduren
för skadeersättningars utredande och bestämmande blir mycket
invecklad och i hög grad kostsam för den tappande parten, hvilken i
de flesta fall måste blifva någon enskild lapp eller alla lappar inom
ett distrikt, samt ej befordrar skyndsamhet vid tvisternas afgörande.
Lapparne uti Enontekis hafva upplyst att tvister emellan dem och de

Kongl. Maj:ts Befallning skafvandes i Norrbottens län utlåtande. 123

bofaste uti Norge ofta nog uppgöras på så sätt att, sedan en jordegare
låtit genom tillkallade grannar värdera skadan och framstält sitt ersättningsanspråk,
den ersättningsskyldige utsett två trovärdige män,
hvilka med iakttagande af rätt och billighet värderat skadan en gång
till, hvarefter jordegaren vanligen betydligt nedsatt sina anspråk.

Nyssnämnde lappar hafva ock föreslagit ett sätt för tvisters i
fråga om skada å skog, åker och äng afgörande, det nemligen, att
detta måtte ske genom en slags kompromiss, bestående af tre lagrättsmän
eller andra trovärdiga personer, af hvilka den, som lidit skadan,
utser en, den ersättningsskyldige den andra och dessa båda den tredje.

Vid denna kompromiss’ sammanträde, till hvilket parteima inställa
sig och under hvilket länsmannen eller annan af amtmannen förordnad
person förer protokollet med skyldighet att till det afgifva eget yttrande,
synas och värderas skadan samt meddelas omedelbart derefter beslut;
och skulle den missnöjde inom viss tid eg a deröfver i vanlig rättegångsväg
klaga.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke anser det
möjligt att komma till rätta med oftanämnde tvistefrågor på det enkla
sätt, lapparne från Enontekis tänkt sig dem behandlade, emedan, bland
mycket annat, som skulle kunna anföras, detta sätt förutsätter att den
ersättningsskyldige är känd och villig att utse en person till ledamot
i kompromissen, hvilket i allmänhet ej kan antagas, har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande dock ansett sig böra meddela detta af dem
framlagda förslag, för att visa, att de anse författningsförslagets procedur
för ifrågavarande måls handläggning vara allt för vidlyftig och
kostsam.

För egen del är Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böjd
att instämma i stiftsamtmannens i Tromsö hemställan att hela denna
paragraf må utgå, då de skäl för dess bibehållande, som det norska
Departementet för det Indre framlagt, icke synas Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande fullt giltiga, och då det dertill är skäl att införa
behandlingen af ersättningsfrågan i så enkla former som möjligt, och
då intet hinder lärer vara derför, att den, som lidit skada genom renar,
kan föranstalta om förberedande besigtning å stället, i händelse han
anser sådant nödvändigt för skadans utrönande. Dessutom håller Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före, att om skadan är sådan, att
den vid den tid, då den i 11 § föreskrifna syn sist skall hållas, icke
kan till sitt omfång och sin beskaffenhet fullständigt utrönas, så torde
man kunna antaga att den icke eller varit nämnvärdt stor.

Med anledning af det ofvan anförda får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst hemställa att denna paragraf må utgå.

124 Kongl. Maj ds Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Vid § 11

anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande först och främst
ej böra lemna oanmärkt att i momentet 1 blifvit tillagdt ett stadgande
att, då ersättningsskyldige eller förmännen icke kunna instämmas eller
inkallas, t. ex. då de redan lemnat distriktet utan att hafva förut uppgifvit
för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som
kan på deras vägnar inkallas, synen dock bör hållas. Utom att det
synes betänkligt ålägga lapparne att under sin frånvaro från Norge
hålla ombud derstädes, torde det ock möta stora svårigheter för dem
att kunna derstädes förskaffa sig sådana ombud, till hvilka fullt förtroende
kan hysas. Då detta stadgande dessutom är så extensivt, att
syn i allmänhet skulle kunna hållas, när den ersättningsskyldige eller
förmännen af en eller annan tillfällig anledning icke strax anträffas,
anser Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande hela detta tillägg så
mycket hellre böra och kunna utgå, som det sällan torde inträffa att lapparne
så plötsligt uppbryta från Norge att vederbörande icke kunna
med kallelse anträffas, derest tillräcklig omsorg deråt egnas.

Ordet “börau å första raden å sidan 8 °) torde utbytas mot uskolau.

Den mening litet längre ned, som börjas med “Han bör ock“
etc. torde böra erhålla följande lydelse:

Han skall ock medhafva och om så påfordras förevisa de handlingar
etc.

Ordet udessasu torde i sista raden af momentet 1 böra insättas
framför “antal“.

I öfverensstämmelse med den hemställan, att § 9 momentet 4
skall utgå, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ock föreslå att
i momentet 3 af denna paragraf de ord, som börja med “som ock“ och
sluta med “beroende11, må utelemnas.

I händelse § 10 skulle komma att, såsom Eders Kongl. Majrts
Befallningshafvande hemstält, utgå, torde nu förevarande paragraf böra
redigeras i enlighet med § 11 i stiftsamtmannens förslag med de rättelser
deri, som här ofvan blifvit underdånigst föreslagna.

Vid § 12.

Ordet “eller“ å första raden torde böra utbytas mot ock. *)

*) Se sidan 95 rad. 16 nedifrån.

Kongl. Majds Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 125

Vid § 13.

När forrättningsmannen skall, enligt sista momentet af § 11, vid
protokollets afslutande afgifva utlåtande öfver det, som på ersättningsfrågans
bedömande kan hafva inflytande, torde den i nu förevarande
paragraf gifna föreskriften, att han skall afgifva yttrande om de mäns
trovärdighet, som förrättat den föregående besigtning en, vara öfverflödig.

Vid § 16.

Här anmärkes, dels att ordet ‘‘honom11 i slutet af paragrafen
ändras till “dem“ eller ock att paragrafen allt igenom förändras så att
den blir öfverensstämmande med dess lydelse i det norska förslaget,
dels att orden “af hvad hos honom uttagits“ förändras till uaf hvad
han har utlagtu.

Vid § 17.

Med afseende på de långa afstånden och svårigheten att under
vissa tider af året kunna komma mellan Sverige och Norge, och med
afseende derpå att eljest i de allra flesta fäll laga stämningstiden skulle
blifva sex veckor, hvilken är allt för kort, hemställes: att de ord i
denna paragraf, som börja med “men endast“ och sluta med ufinnesa, må
ur paragrafen utgå, hvarigenom laglig stämningstid, när lappar stämmas
i sitt hemland till domstol i andra riket, alltid blefve tre månader.

Vid § 18

tillåter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig underdånigst
hänvisa till “Bemerkning vid § 17 i den kongelige Proposition11 af
Stiftsamtmannen Kjerschow (sid. 15, 16 och 17 af “Lapperne i de forenede
Riger“). Af dessa anmärkningar, hvilka synas mig grundade
på noggranna iakttagelser, borde dock, efter Eders Kongl. Maj:ts förmenande,
slutet hafva blifvit ett förslag om gemensam ansvarighet för
alla hundegare uti ett distrikt att ersätta den skada, som af hundar
förorsakas å renhjordarne inom distriktet; men ehuru stiftsamtmannen
synes varit benägen att uppställa ett sådant förslag, säger han sig dock
ej hafva vågat det på grund af de flere praktiska svårigheter, som vid
tillämpningen skulle uppstå. Han angifver emellertid icke några af
dessa. En sådan gemensam ansvarighet, som här ofvan sagts, vore

126 Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande.

emellertid enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes åsigt det
enda möjliga sätt, på hvilket lapparne, som vistas inom ett distrikt,
kunde varda tillförsäkrade ersättning för skadegörelse af hundar, hvilken
eljest genom de föreslagna stadgandena i denna paragraf blefve
lika svår att utbekomma, som för nutiden. Många anmärkningar hafva
framstälts emot införandet af den gemensamma ansvarigheten för lapparne
inom ett distrikt för skadegörelse af renar, men alla dessa hafva
måst tystna, för att kunna införa lag och ordning inom ett område,
der rättslöshet förr herskat. Hvarföre icke då taga steget fullt ut och
lagstifta så att deraf synes, att det är afsigten icke allenast att införa
lag och ordning bland lapparne i deras förhållande till de bofaste utan
äfven tvärtom? Då det i högst enstaka fall kan lyckas för lapparne att
bevisa genom hvilkens eller genom hvilkas hundar skada å renar är
gjord, förnämligast derföre att dessa ej komma så nära att de kunna
igenkännas och att hundarne i allmänhet äro lika hvarandra, såsom
varande af samma ras, så stå ju lapparne nästan helt och hållet rättslösa
i det, som förorsakar den egentliga skadan å deras renhjordar
under deras vistelse på norskt område, såvida icke gemensam ansvarighet
för sådan skadegörelse kan införas. En sådan föreskrift skulle
dessutom onekligen leda derhän, att det af amtmannen i Tromsö utfärdade
påbudet, att de fastboendes hundar skola vara “klubbade11 under
den tid, renarna äro på sommarbete uti Norge, blefve efterföljdt,
hvilket nu ingalunda lärer vara förhållandet, i det antingen denna
klubbning sker på ett sätt, som icke hindrar hundarne från att springa
omkring i skog och mark, eller ock helt och hållet uraktlåtes. Föröfrigt
anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra påpeka
det faktum, att hund, som en gång börjat drifva och bita ren, sedermera
icke derifrån kan afvänjas, utan varder han snarare deruti värre
och värre; samt det faktum att äfven den största noggrannhet och omsorg
i renvården varder vanmäktig, då hundar, som hafva för vana att
jaga efter renar, komma i närheten af renhjorden.

Med stöd af det nu anförda och då antagligen derigenom i många
fall skulle kunna erhållas bevis om hvilkens eller hvilkas hundar, som
föröfvat skadegörelsen, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
underdånighet föreslå: att gemensam ansvarighet för skada, som af hund
förorsakas å renar inom ett distrikt, må åligga alla de fastboende inom
detta distrikt, som hålla hundar, i förhållande till det antal hvar och en
innehar, der ej hundens egare kan uppgifvas eller af hundegaren i bevis
kan ledas att hans hund eller hundar vid tiden för skadegörelsen antingen
varit fullständigt klubbade eller hållits i band.

Mot momentet 2 tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshaf -

127

Kongl. Maj:ts Befallningshaf''vandes i Norrbottens län utlåtande.

vande anmärka att orden “på tillåtet uppehållsställe" böra utgå. Skada,
som af hund förorsakas å renar, kan ofta nog vara begången på ställen
der ej renar få uppehålla sig, men hunden kan hafva jagat dem
från ett tillåtet till det otillåtna uppehållsställe, hvarest skadegörelsen
å renarna först egt rum. Det är ju orimligt att renegaren för ett sådant
antagligen ganska ofta förekommande fall skall varda utan ersättning.

Vid § 24.

Rörande momentet 1 af denna paragraf hänvisas till hvad som
är anfördt vid § 1.

Vid § 29.

På de skäl, som från norsk sida äro anförda för den i denna
paragraf vidtagna förändring i dess ursprungliga lydelse, får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande till densamma tillstyrka nådigt bifall.

För att tjena till upplysning rörande omfånget och beskaffenheten
af de tvister, som ega rum mellan jordegarena och nomaderna,
närslutas afskrift af det diarium, som ombudet i Tromsö för de svenska
lapparne under år 1878 fört, äfvensom afskrift af hans skrifvelse
till Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande af den 30 December samma
år, jemte de bilagor, som vid denna skrifvelse i öfrigt voro fogade.

Derjemte tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bifoga
dels afskrift af nådiga brefvet den 4 November 1817, dels aftryck
af 15 kapitlet ur “Lappland och lapparne af G. von Duben", det senare
för den händelse deruti skulle finnas något, som kunde tjena till
ledning och upplysning i förevarande invecklade, egendomliga och synnerligen
svårlösta fråga.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersäte

H. A. WIDMARK.

Y. A. Genberg.

Luleå Landskansli den 31 December 1879.

128

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Jemtlands län utlåtande.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande^ i Jemtlands län underdåniga
utlåtande angående förslag till förordning rörande lapparne i
de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Jemlikt nådig befallning åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jemtlands län att afgifva underdånigt utlåtande öfver
ett inom norska Departementet för det Indre uppsatt, utaf Norska Regeringen
till Eders Kongl. Maj:ts Justitiedepartement öfverlemnadt och
i svensk öfversättning hit remitteradt “förslag till förordning rörande
lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge“.

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande, som trott sig kunna
antaga, att afsigten med denna remiss varit, mindre att erhålla ett ur
allmänna synpunkter fullständigt motiveradt, än ett på de för detta
län särskilda förhållanden grundadt yttrande öfver förslagets lämplighet,
har i sådant ändamål låtit anbefalla länsmännen i de distrikter, der
lappar finnas, att vid sammanträde med några af de mera framstående
bland dem meddela desse förslagets innehåll, anteckna deremot förekommande
anmärkningar och inhemta infordrade upplysningar om lapparnes
flyttningar.

Efter det meddelanden i anledning häraf från länsmännen inkommit,
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed i djupaste
underdånighet afgifva följande utlåtande.

Till en början bör då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
upplysa, att lapparne inom flere distrikter alls icke flytta in på norskt
område; att flertalet bland de öfrige icke eller i regel företaga dylik
flyttning, utan endast undantagsvis, när trängande omständigheter dertill
mana; att dessa sällan, om ens någonsin, utsträcka denna flyttning
ned till norska kusten ; att deremot en del af länets lappar sedan uråldriga
tider och allt hitintills plägat vintertiden söka bete på norska
fjellen närmare riksgränsen, en flyttnings- och betesrätt, hvaraf de

Kongl. Maj:ts JBefallningsliafvandes i Jemtlands län utlåtande. 129

fortfarande äro i verkligt behof; samt att norska lappar icke eller åtminstone
till något afsevärdt antal flytta till de jemtländska lappområdena.

Vid sådant förhållande skulle det föreliggande lagförslaget i högst
obetydlig mån röra de jemtländska förhållandena, så framt nemligen
förslaget endast afsåge att ordna rättigheter och skyldigheter för flyttlapparne
under deras tillfälliga besök inom det andra rikets område
och så framt icke de jemtländska lapparnes urgamla betesrätt vintertiden
på andra sidan riksgränsen vore genom förslaget dem betagen.

Emellertid synes väl knappast någon tvekan kunna uppstå derom,
att åt lagförslaget icke får gifvas nyssnämnda tydning, som dock låtit
sig förnimma och i förslagets föregåenden kunde finna en förklaringsgrund.
Så väl - förslagets rubrik, som flere dess särskilda bestämmelser
antyda ett syfte att jemväl ordna förhållandena mellan hvartdera
rikets lappar och dess bofasta befolkning, hvilket, hvad norska förhållandena
angår, under förhandlingarne blifvit å norska sidan uttryckligen
framhållet. Med denna uppfattning får förslaget jemväl för detta
län en bet}Melse, som det eljest icke skulle hafva; och det blir derföre
så mycket nödigare att tillse, huruvida med-afseende å de särskilda
förhållanden, som här förefinnas, förslaget låter sig genomföras utan
kränkning af enskild egande- och besittningsrätt.

Inom Jemtlands län har ej funnits egentliga lappmarker i samma
mening som inom de två nordligare länen. Ingen allmän gräns emellan
de hufvudsakligen för odling tjenliga delarne af landet och dem,
som hufvudsakligen egnade sig för renskötsel, hade före eller under
afvittringen blifvit uppdragen. Vid denna afvittring, som härstädes
redan för många år sedan afslutades, bestämdes hvad af kronans oafvittrade
marker, hvarå lapparne sedan uråldriga tider enligt gammal
sedvänja flyttat omkring och öfvat betesrätt för sina renhjordar, skulle
å ena sidan under kronans egen disposition bibehållas, till nybyggen
eller såsom fyllnadsord till redan skattelösta hemman anslås och å
andra sidan komma att tillhöra lapparnes skattefjell. Gränserna mellan
dessa sålunda från hvarandra skilda områden bestämdes och utstakades,
utan att något sådant förbehåll, som numera är föreskrifvet för den ännu
pågående afvittringen inom Vester- och Norrbottens lappmarker, dervid
gjordes, att lapparne äfven efter afvittringen skulle vara berättigade
att å vissa trakter utom det egentliga, dem tilldelade området och med
eller utan inskränkning till viss årstid såsom dittills söka bete för sina
renhjordar samt, i den mån för renbetesrättens utöfning vore nödigt,
till husbehof begagna skogen.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

130 Kongl. Majits Befallning skaf v andes i Jemtlands län utlåtande.

Det. visade sig snart, och har under den sista tiden allt skarpare
framstått, att ett sådant förbehåll varit ytterst behöfligt,. Den bördighet
och tjenlighet särdeles för grässkörd, som landets jordmån eger
ända upp i dalsänkningarne bland fjellen samt till och med å vissa
delar af dessa, hade förmått afvittringsmyndigheterna att, i odlingens
förmenta intresse och utan tillräckligt afseende å lappens behof, tilldela
den fasta befolkningen sträckor in ibland och uppå sjelfva fjellen,
som lämpligen bort bibehållas under skattefjellens besittningsrätt. Gränserna
emellan bådas områden fingo härigenom på allt för många ställen
ett för grannsämjan olycksbringande läge, i det att lappen, som mångenstädes
endast invid denna gräns kunde — ofta blott på ett otillräckligt
sätt — tillfredsställa sitt behof af skog till bränsle och skydd
mot ijellstormarne samt af gräsbete för renarne, sålunda nödgas tidtals
uppehålla sig med sina hjordar så nära den bofasta grannens slåtterlägenheter,
fäbovallar och ibland jemväl hans åker och odlade äng, att
det under vissa omständigheter snart sagdt blir för honom en omöjlighet
att derifrån afhålla de föga tama, oftast ohandterlig^ rendjuren,
hvilka icke kunna, i fråga om skyldighet att om dem taga vård, anses
likstälde med sådana hpmdjur, som afses i gällande stängselförordning.
De menliga följderna af nu berörde förhållanden hafva särdeles under
de sista åren inom vissa delar af länet allt bjertare trädt i dagen medelst
häftiga stridigheter mellan lappens ännu orubbade tro på sin urgamla
flyttnings- och betesrätt å ena samt den fasta befolkningens
välgrundade uppfattning af sin ovilkorliga egande- och besittningsrätt
å andra sidan. När härtill kommer, att inom vissa delar af länet
denna befolkning använder renmossa såsom ett vigtigt, ofta oundgängligt
bidrag till vinterutfodring af sin hornboskap, så inses lätt hvarför
den fasta befolkningen börjat allt mera bestrida lappens under någon
tid efter afvittringen tolererade vistelse å egor, som blifvit, utan förbehåll
deraf, med full eganderätt åt henne upplåtne, likasom också
att denna befolkning skall med skäl finna sin eganderätt kränkt genom
en lag med bestämmelser sådana som ifrågavarande lagförslag, hvilket
medgifver lapparne, såväl svenska som norska, rätt att under vissa
tider uppehålla sig å de trakter, de efter gammal sedvana hitintills
besökt, samt att der betjena sig af land och vatten såväl till underhåll
för sig och sina renar, som till jagt och fiske, äfvensom att der taga
vissa slag af skog utan, andra mot ersättning.

I saknad af den urkund, l:sta kodicillen till 1751 års gränsetraktat,
hvilken synes ligga till grund för de vigtigare bestämmelserna i
förslaget, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej kunna
tillförlitligt bedöma, huruvida berörde rättigheter med skäl kunna

131

Kongl. Maj ds Befallning shafvandes i Jemtlands län utlåtande.

grundas på.densamma, likasom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej tilltror sig att afgöra, om dessa rättigheter kunna med fog betingas
af det förhållande, att kronan, som före afvittringen och på grund af
åberopade traktat hade medgifvit lapparne å ömse sidor betesrätt å sina
dåvarande områden, icke kunde vid afvittringen upplåta dessa till enskilde
med bättre rätt än den sjelf egde, och att alltså den omständighet
att något vilkor om fortvaron af denna betesrätt ej blifvit vid
upplåtelsen gjordt icke skulle hafva något att för frågan betyda.

En annan anledning till tvekan om det föreliggande förslagets
rättslighet torde ligga deri, att besittningsrätten till hvarje af de s. k.
skattefjellen är, i den ordning Eders Kongl. Maj:ts bref‘den 5 Februari
1808, meddeladt genom Kammarkollegii cirkulär den 29 i samma
månad, föreskrifver, vid åboledigheters besättande, mot en genom särskild
skattläggning bestämd ränta, äfven här utan vilkor om tillfällig
nyttjanderätt för andra, åt vissa lappar upplåten till renbete, jagt och
fiske. På grund häraf anse sig dessa icke vara pligtige att på sitt
skatteområde inrymma andra, vare sig norska eller svenska. Ett fall
föreligger redan, då lappar, såsom innehafvare af ett skattefjell, yrkat
vräkning å andra, som utan de förres medgifvande der slagit sig ned.
Då emellertid denna besittningsrätt, efter hvad inrvmningsbrefven uttryckligen
innehålla, för innehafvarne endast medför rätt till bete för
deras renar, förutom jagt- och fiskerätten, synes hinder icke förefinnas
att jemte dessa inrymma andra, dock endast under förutsättning,
att betet dertill förslår och att de sist inrymde med de öfrige deltaga

i. räntans utgörande. Med sådan uppfattning bör då erinras, att det
ifrågavarande lagförslaget medgifver fri flyttning jemväl på härvarande
skattlagda renbetesfjäll, utan afseende å utrymme och utan skyldighet
för inflyttande främling att deltaga i skatten eller gifva ersättning för
betet.

Ofvergående härefter till granskning paragrafsvis af förslagets
öfriga bestämmelser, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid
följande §§ ytterligare erinra:

§ 3. Förslaget innehåller här vidare en sådan inskränkning i
tiden för de ömsesidiga lapparnes rätt till flyttning in på det andra
rikets område, att, hvad de svenska lapparne angår, de icke få vistas
i Norge under annan tid, än månaderna Maj—September. På sätt ofvan
är antydt, står detta stadgande i strid med vissa jemtländska lappars
gamla sedvana att emellanåt vintertiden flytta öfver till de norska
fjellen och der för sina renhjordar söka bete, egentligen blott när i
följd. af vissa väderleksförhållanden mossan på hemtrakterna blir oåthomlig,
såsom ofta händer under ogynsamma vintrar; och det uppgif -

132 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Jemtlands län utlåtande.

ves att å flera trakter, hvarifrån denna vinterflyttning eger rum, lapparne,
derest fortfarande rätt dertill dem betoges, skulle hotas af undergång.

Efter den tolkning, som gifvits åt 10 § af ofvannämnda kodicill,
skulle svenska lappens vistelse i Norge under vintern icke vara genom
denna § medgifven, utan dem blott tillåtits att flytta till Norge på
våren och åter på hösten. Då nu emellertid — denna tolkning må
vara riktig eller ej — det föreliggande lagförslaget icke synes afse
allenast att förtydliga de rättigheter och skyldigheter, lapparne hade
enligt berörde kodicill, utan att utgöra en på sjelfständig grund fotad
lag till ordnande af de ömsesidiga lappförhållandena, så torde kodicillens
innehåll i allt fall ej böra lägga hinder för ordnande af den förevarande
frågan i öfverensstämmelse med de på gammal sedvana grundade
billighetsskäl och de talande omständigheter i öfrigt, som föreflnnas.

Förhandlingarne i frågan utvisa, att den för uppgörande af förslag
i ämnet först tillsatta svensk-norska komité — hvars uppdrag afsåg
att afgifva “förslag om de förändringar och tillägg till gränstraktaten
af 7/18 Oktober 1751, som beträffande lapparne i de förenade
rikena kunde finnas nödvändiga och ändamålsenliga4'', och hvilket förslag
skulle träda i stället för traktatens l:a kodicill — icke föreslog
någon inskränkning i flyttlapparnes betestid. Klagomål hade emellertid
inom Norge yppats deröfver, att svenska lappar, som brukade sommartiden
uppehålla sig vid kuststräckorna i de nordliga delarna af
Norge, på senare tider stundom företagit sig att der qvarstanna öfver
vintern och således hela året om, hvarigenom ökade stridigheter med
der bofasta befolkning uppstått. Af denna anledning påyrkades en
tidsbegränsning. Å dessa trakter på ömse sidor om riksgränsen voro
nu förhållandena sådana, att sommarbete var det enda, som de svenska
lapparne verkligen behöfde tillita inom Norge, helst deras egna
områden innehöllo mer är tillräckligt mossa för vinterbete, hvad deremot
saknades å de norska fjellområdena, der eljest något hinder för
vinteruppehåll ej tyckes hafva förefunnits. I den senare komiténs förslag
blef i följd häraf tiden för de svenska lapparnes vistelse i Norge
inskränkt på sätt, som nu jemväl skett i det föreliggande, hvaruti, för
likställighetens skull, en motsvarande inskränkning skett i tiden för
norska lappars uppehåll i Sverige. Man förbisåg dervid eller kände
icke, att förhållandena inom Jemtland och de delar af Norge, som
gränsa dertill, voro helt andra. De norska fjelltrakterna på denna
gränssträcka ega, med större utsträckning än de jemtländska, lika god
rnosstillgång som dessa, och hafva derför, på sätt nämndt är, under

133

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Jemtlands län utlåtande.

vissa väderleksförhållanden sedan gamla tider och allt hitintills utgjort
en af behofvet påkallad tillflyktsort vintertiden för vissa jemtländska
lappfamiljer, utan att, så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
erfarit, någon olägenhet, vare sig för Norges lappar eller för dess öfriga
befolkning, deraf uppstått eller öfverklagats, såsom förhållandet
var i de nordliga delarne af Norge. I följd häraf borde hinder ej möta
för en sådan ändring af lagförslagets § 3, att svenska lappar bibehållas
vid sin urgamla rätt att under någon del af vintern flytta öfver
och uppehålla sig å sådana norska trakter, som de under sådan tid
efter gammal sedvana hitintills besökt. En reciprok rätt till sommarbete
i Sverige borde i sådant fall medgifvas de norska lapparne. Då
man med den anmärkta tidsbegränsningen endast åsyftat att förhindra
det ofvan nämnda, först under senare tid inträffade undantagsförhållandet,
att svenska lappar någon gång stannat vintern öfver vid norska.
kusten, torde detta syfte och det af Eders Kongl. Majfl.s Befallningshafvande
nu framhållna på enklaste sättet kunna vinnas genom
en sådan omskrifning af § 3 i förslaget, att tiden för vistelsen gjordes,
likasom trakten derför, beroende af gammal sedvana.

Väl innebär nämnda § en möjlighet för lappen att, jemväl tinder
den i allmänhet ej medgifna tiden, få uppehålla sig på sina gamla betestrakter
på andra sidan riksgränsen, nemligen så framt han lyckas på
rimliga vilkor derom träffa öfverenskommelse med vederbörande egare
eller brukare, men troligt är, att en sådan uppgörelse stundom skulle
för lappen medföra oskäligt dryga och utarmande afgifter; och Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar derför i djupaste underdånighet
till Eders Kongl. Maj:ts behjertande hemställa, att Eders Kongl.
Maj:t måtte bereda den i förevarande hänseende föreslagna ändringen.

Några af länets lappar uppgifvas hafva sina “sittplatser" (boplatser)
så nära intill riksgränsen, att det vore för dem snart sagdt omöjligt
att hålla sina renar från de norska områdena, när desse under vissa
väderleksförhållanden vintertiden ej kunna åtkomma mossa på hemtrakten
och derför af hungern oemotståndligen drifves att söka föda,
der den närmast finnes. Under sådana omständigheter borde i alla fall
lappen ej vara till bötesansvar förfallen.

§ 4. Åberopande hvad ofvan blifvit i allmänhet anfördt angående
den rätt till skogsfång på enskildes egor, som enligt förslaget
skulle medgifvas lapparne, får Eders Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande
vidare erinra, att denna rätt, för undvikande af ett berättigadt missnöje
å de enskilda egarnes sida och deraf framkallade stridigheter, i
allt fall lämpligen synes böra åtminstone sålunda begränsas, att lapparne
icke finge, utan särskildt medgifvande, tillita enskildes hemsko -

134

Kongl. Maj.is Befallningshafvanäes i Jemtlands län utlåtande.

gar på närmare afstånd från egarnes bostäder, än till exempel £ mil,
äfven hvad angår torra träd och vindfällen, som allmogen vanligen
plägar sjelf till bränsle använda.

§ 7. Vid l:a momentet hafva lapparne anmärkt, att det vid vissa
tillfällen vore för dem omöjligt att före eller samtidigt med flyttningen
aflemna här föreskrifna uppgifter, såsom då.flyttning måste i hast
företagas, när renhjorden blefve ansatt af vargar eller då efter regn
stark köld inträffade, så att renarne för den sålunda bildade isskorpa
ej kunde komma åt mossan. Vid dessa tillfällen vore hela lappbefolkningen
så sysselsatt med att vårda och sammanhålla sina renar, att
ingen vore ledig att verkställa uppgifterna. I slika fall borde dessa
få afgifvas senast inom 14 dagar efter flyttningen och lappen vara för
böter fri, hvilket synes vara skäligt.

Vidare förmena lapparne, att det nästan är omöjligt för dem att
på ett eller annat tiotal när kunna räkna det antal renar, de hafva
under sin vård. De anse derför, att något bötesansvar för felaktig
uppgift icke borde vid flyttning socknar emellan ifrågakomma, åtminstone
icke i annat fall än att verkliga antalet med en femtedel eller
mera öfverstiger det uppgifna.

Medgifvande svårigheten för den flyttande lappen att med noggrannhet
kunna beräkna de medföljande renarnes antal, anser dock
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den i förslaget medgifna missräkningssiffran
vara tillräcklig. Vid de flyttningar, som härstädes ske
socknar emellan, kunde dock hela uppgiften vara temligen öfverflödig.

Emot förmansinrättningen har den tvekan uttalats, huruvida det
icke för de små lappsamhällena skulle blifva ytterst svårt, om ens möjligt,
att upprätthålla en sådan inrättning. För de internationella förhållandena
på dessa trakter synes densamma ej eller vara af behof påkallad.
För de rent inhemska, eller flyttningarne inom länet, torde
den väl knappast vara afsedd, ehuru förslaget ej tydligt uttrycker detta.
Vanliga förhållandet vid de jemtländska lapparnes tillfälliga flyttningar
in på norskt område synes vara, att de små lapphushållen hvar för
sig slå sig ned oftast på vidt skilda trakter. Huruvida de kunna undvara
någon af sina fåtaliga medlemmar till det tidsödande förmansbestyret
inom ett större distrikt, der möjligen ett par, tre hushåll på
stora afstånd från hvarandra uppehålla sig, är Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej i tillfälle att med full sakkännedom bedöma. Bäst
vore, om författningarne medgåfve länsmyndigheterna inom orter med
förhållanden, som de antydda, att afgöra, huruvida förmäns tillsättande
vore af nöden.

§ 9. Bland de vigtigare frågor, förslaget haft att bereda, är

Kongl. Maj:ts Bcfallningshafvandes i Jemtlands län utlåtande. 135

otvifvelaktigt den om lapparnes skyldighet att ansvara för den skadegörelse
å annans egor, deras rendjur förorsaka, I den mån, som odlingen
framträngt till och gjort större framsteg på spridda ställen ända
in bland och stundom uppe å sjelfva fjellen eller på de områden, der
lapparne fordom fått fritt flytta omkring utan fara för sammanstötningar
med den fasta befolkningens intressen, i samma mån har denna
fara ökats och lappen blifvit utan sitt vållande allt mera försatt i den
ställning att äfven med bästa vilja knappast kunna förhindra omförmälde
skadegörelse å den fasta befolkningens allt för närbelägna egor.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som hufvudsakligen betraktar
frågan med hänsyn till härvarande förhållanden, har, på grund af hvad
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande under resor i fjelltrakterna
och sammanträden med lapparne sjelf erfarit och vidare inhemtat genom
den ännu ej fullt afslutade lokalundersökning å vissa skattefjell,
som Eders Kongl. Maj:t medgifvit Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att låta verkställa, fått den öfvertygelsen allt mera befästad,
att berörda förhållanden inom längre eller kortare tid nödvändigt skola
sätta lapparnes tillvaro på spel, så framt icke dels statsmakterna ingripa
och genom inlösen af enskildes jord eller upplåtelse af kronans
utvidga lapparnes områden, der behofvet kräfver, så att de innefatta
alla oundgängliga vilkor för renskötselns bedrifvande, utan uppenbar
våda för antydde konflikter, dels ock, intill dess detta skett, med största
varsamhet behandla den förevarande frågan om lappens ansvarighet
för renarnes åverkan. Då staten här och mångenstädes eljest åt den
jordbrukande befolkningen upplåtit så stora och så belägna delar af
de trakter, der lappen fordom med oinskränkt rätt färdades omkring
med sina renhjordar, att han numera på vissa håll saknar tillräckligt
utrymme att utan konflikt med jordbruksintresset kunna lifnära sina
hjordar, så vore det allt för obilligt att på det stränga och under nuvarande
förhållanden för lappens bestånd ytterst vådliga sätt, som nu
föreslås, utkräfva ersättning för sådan skadegörelse, som han ej kunnat
förhindra och till förhindrande hvaraf inkräktaren af hans områden
icke ålägges att medelst hägnadsskyldighet bidraga.

Det är ofvan antydt, att renen icke kan hänföras till sådant hemdjur,
som afses i gällande förordning om egors fredande emot skada
af annans hem djur m. m., och följaktligen må denna förordning ej
eller anses tillämplig på lapparne och lappförhållandena, en uppfattning,
som också vinner stöd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den
3 Oktober 1866 med anledning af en framställning utaf Norrbottens
landsting, att 1857 års berörda förordning måtte förklaras gällande för
lappmarkerna. Denna framställning föranledde nemligen blott till det

136 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Jemtlands län utlåtande.

förklarande, bland annat, att renegare, vid påföld, som stadgas i den
åberopade förordningen och strafflagen, skulle åligga taga sådan vård
om sina renar, att de icke skada växande eller afskuren gröda å åker,
äng eller slåttermyrar under tiden från den 1 Juni till den 1 September.

Jemför man nu det föreliggande lagförslagets bestämmelser i förevarande
hänseende med åberopade förordning, så synes renegarens,
lappens, ställning vara i viss mån sämre, än egarens till det tama hemdjuret.
Begge skola taga sådan vård om sina respektive djur, att de
ej föröfva skada å annans egor. För hemdjurets egare är detta möjligt
och lätt, för renens åter i allmänhet långt svårare och under vissa
förhållanden omöjligt, på sätt ofvan blifvit antydt. Under det vidare
den förre kan mot angränsande jordegare åberopa stängselvitsord till
ytterligare lättnad i vården om sina hemdjur, så finnes en sådan rätt
icke för rendjurets egare, så framt den uppfattning är rigtig, att 1857
års förordning icke är på lappförhållandena tillämplig.

Vid de omfattande undersökningar, som på norska sidan blifvit i
frågan verkstälda, är emellertid upplyst, att på trakter, der den jordbrukande
befolkningen inhägnat sina odlade egor, nästan ingen skada
genom flyttlapparnes renar på sådana egor förorsakats af det skäl, att,
efter hvad der allmänt medgifvits, renen icke springer öfver hägnader,
så framt han icke är förföljd, hvadan man på dessa trakter varit fullt
ense derom, att inhägnad jord är tryggad mot åverkan af renarne.
(Se Kapten Bangs vid den tryckta beskrifningen öfver Tromsö afait
fogade rapport pag. Vill, Afsnit II.) Der uttalas också, att likasom
inegorna på dessa trakter redan vore tryggade genom hägnad, så skulle
antagligen äfven utslåtterlägenheter blifvit det, i fall ej särskilda växtlighetsförhållanden
gjorde det öfverflödigt. Häraf vill sålunda synas,
som om en viss hägnadsskyldighet gent emot lapparne skulle kunna
jordegarne åläggas och bereda å ena sidan ett hittills i allmänhet saknadt
skydd emot renarnes åverkan och å den andra en lättnad för lappen
i hans ändock nog mödosamma vård om renarne. Åtminstone
borde inom lappmarkerna eller der, såsom här är förhållandet, egentliga
lappmarker ej finnas, inom fjelltrakterne till det omfång och med
den begränsning, Eders Kongl. Maj:t skulle ega bestämma, skyldighet
åläggas jordegare att kringgärda sina odlade hemegor och måhända
jemväl sådane värdefullare utslåtter, från hvilka, i anseende till deras
läge och andra omständigheter, lapparne hade synnerligen svårt att
under vissa förhållanden afhålla sina renar, hvilket erfarenheten nog
visar och i händelse af tvist kunde genom utsedde synemän afgöras.
Då det emellertid kunde blifva väl mycket betungande för jordegaren
att ensam bekosta sådan stängsel, och med grundsatserna i gällande

137

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Jemtlands län utlåtande.

stängselförordning vore öfverensstämmande, att lappen, om han stängsel
påkallade, borde deruti till hälften deltaga, men kostnaden derför
skulle öfverstiga hans krafter, borde staten, som vållat hans trångmål
och behofvet af nu ifrågasatt åtgärd, när detta behof vore fullt ådagalagdt,
träda emellan på det sätt till exempel, att jordegaren erhölle ett
bidrag, motsvarande halfva hägnadskostnaden, mot skyldighet att uppföra
och under viss tid underhålla hela den erforderliga hägnaden.

Om detta förslag anses medföra olägenheter i tillämpningen borde
staten på sätt ofvan är antydt undanrödja de svårare lokala anledningarne
till stridigheter genom att, der sådant för ändamålet funnes nödigt
och tjenligt, inköpa och till lappens besittning upplåta vissa nu
enskilde tillhöriga trakter.

Innan endera åtgärden eller begge vidtagits eller genom lagstiftningen
påbjudits, borde lappen vara fri från skyldighet att ersätta annan
skada af hans renar å enskildes egor åtminstone inom ett visst
fjellområde, än sådan, som han uppsåtligen vållat, eller som skett genom
grof vårdslöshet i renarnes bevakning och eljest kunnat förekommas,
men icke, såsom nu föreslås, ansvara jemväl för den skada, han
med bästa vilja icke kunnat afvärja. Med denna uppfattning kan Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som eljest icke skulle hafva något
att anmärka emot den gemensamma ansvarighet, förslaget innebär,
dock för närvarande ej godkänna densammas införande.

Slutligen anser sig Edei-s Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra
fästa uppmärksamhet derå, att bestämmelserne i 9 § icke synas tydligt
utmärka, om och i hvad mån bofasta renegare, som hafva sina renar
i lappens vård, skola deltaga i skada, som förorsakats vare sig genom
vårdarens af egne och de bofastes renar bestående hjord, utan att utrönas
kan, hvilkenderas renar gjort skadan, eller ock under de i 9 §
3 mom. förutsatta omständigheter. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som icke förbisett innehållet af 24 §, anser dock åtminstone
nyss åberopade mom. i 9 § vara i omförmälda hänseende otydligt eller
tvetydigt, när det heter att ersättningsskyldigheten i sistnämnda fall
åligger de “lappar“, som uppehålla sig i distriktet. Om lappen skall
drabbas af ersättningsskyldighet, äfven i det fall att han gjort allt hvad
han kitnnat för att förekomma skadan, så bör ersättningen derför äfven
drabba den bofaste renegaren för de renar, som han lemnat i lappens
vård och såsom sådana tillhöra hans hjord. Erfarenheten från vissa
delar af länet har tydligen visat, att ingenting mera bidragit till stridigheter
och tilltagande åverkan af renarne, än just den omständighet,
att de bofasta renegarne tro sig kunna söka skydd för allt skadestånd
Bih. till Riksd. Prof. 1882. 1 Sami 1 Afd. 18

138 Kongl. Maj:ts Befallningshaf''vandes i Jemtlands län utlåtande.

bakom deras renars utfattige vårdare, som ej eger något synnerligt att
vedervåga och derför med liknöjdhet sköter sitt vårdarekall.

Med djupaste undersåtlig vördnad, nit och trohet framhärdar,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte

G. ASPLUND.
Carl H. Ekberg.

Östersund i Landskontoret den 31 December 1879.

Kougl. Maj:ts Befallninyshafvandes i Vest erbottens län utlåtande. 139

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Yesterbottens län underdåniga
utlåtande angående förslag till förordning rörande lapparne
i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Under tillkännagifvande, att, vid underdånig föredragning af ett
utaf Norska Regeringen till Kongl. svenska Justitiedepartementet öfverlemnadt,
inom norska Departementet för det Indre uppsatt förslag till
Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige,
Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnat, att ifrågavarande förslag skulle
till svenska språket öfversättas och till trycket befordras, samt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och
Jemtlands län anbefallas att hvar för sig med underdånigt utlåtande •
öfver samma förslag skyndsamligen inkomma, har Herr Statsrådet och
Chefen för Kongl. Justitiedepartementet i skrifvelse den 20 sistlidne
Oktober anmodat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Yesterbottens
län att, så fort ske kunde, inkomma med underdånigt utlåtande
öfver förslaget till förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena
Sverige och Norge.

Till åtlydnad häraf och sedan så väl kronofogden i lappmarksfögderiet,
jemte kronolänsmännen i de lappmarkssocknar, hvarifrån lapparne
med sina renar stundom begifva sig in på norska området, som
ock de tvenne äldste och med ifrågavarande ärende mest förtrogne
revierförvaltarena i lappmarken blifvit hörda, får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande afgifva det infordrade underdåniga utlåtandet.

Ifrågavarande förslag synes hufvudsakligen afse skydd för den
norska bofasta befolkningens egor emot den skada, som dem tillskyndas
af lapparnes renkreatur.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som icke eger kännedom
om förhållandena i Norge, är derföre icke i tillfälle att bedöma,

140 Kongl. Maj-.ts Befallning skafvandes i Vesterbottens län utlåtande.

huruvida föreslagna bestämmelserna må vara derstädes tillämpliga och
ändamålsenliga; men att de icke äro det i afseende å den renegande
lappska befolkningen i Vesterbotten, det anser jag mig kunna bestämdt
förklara; hvarföre jag i likhet med flertalet af nämnde tjenstemän, som
sig i saken yttrat, är af den åsigt, att förslaget icke bör vinna nådig
fastställelse beträffande Vesterbottens län tillhörande lappar. Deras
antal är ej eller stort, blott omkring 1,400, eller icke fullt en fjortondedel
af lappmarksfögderiets hela folkmängd, 20,441 menniskor; af
hvilka lappar dessutom många icke äro nomader, utan bofasta. Antalet
af renkreatur inom länet är icke tillförlitligen kändt, men antages
icke öfverstiga 45 å 50,000. I Norrbottens län deremot, hvarest lappmarkssocknarnes
sammanlagda folkmängd endast bestiger sig till omkring
13,000 menniskor, lärer lapparnes antal uppgå till mer än en
tredjedel af nämnde folkmängd.

För öfrigt har jag anledning antaga, att icke någon större del
af de vesterbottniska lapparne pläga med sina renhjordar tränga långt
in i Norge. Härom yttrar länsmannen i Vilhelmina socken, dels att
det är troligt, att renarne å många ställen inom Norge åstadkomma
skada, men att han, som i Vilhelmina varit länsman i trettio år, aldrig
hört talas derom, ehuru nämnde socken gränsar till Norge och lapparne
från Vilhelmina årligen under sommarmånaderna vistas på gränsen
och inom Norge, dels ock att förbud kunde utfärdas för svenska
lappar att öfverskrida norska gränsen, hvilket ej eller vore för lapparne
behöfligt, enär sådant i forna tider ej var brukligt, då lapparne med
sina renar likväl befunno sig bättre än nu för tiden.

Skulle Eders Kongl. Maj:t emellertid i nåder finna, att omförmälde
förslag bör i vissa delar gälla äfven Vesterbottens lappmark, hvarmed
åtminstone torde böra dröja till dess afvittring öfvergått lappmarken,
hvarefter gränserna för lapplanden kunde närmare ordnas och bestämmas;
så får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emot förslagets
särskilda delar göra följande anmärkningar.

§ 2-

Det torde icke ofta inträffa, att lapparne förändra nationalitet;
hvarföre det skäligen kan sättas i fråga, huruvida för sådan händelse
annat förfarande bör iakttagas, än då rikets öfriga inbyggare vilja
blifva norska undersåter. Men, om det i denna § föreslagna sätt för
utflyttning till Norge skall blifva gällande, bör utflyttningsattesten, förutom
af kyrkoherden, kunna meddelas af vederbörande länsman, som
af lappen träffas lättare och på närmare håll än kronofogden. Det för

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Vesterbottens län utlåtande. 141

flyttningen föreskrifna vilkoret, att “laga hinder derför i öfrigt ej möter“,
är något sväfvande; och pröfningen i detta fall kan blifva svår
nog för vederbörande kyrkoherde och kronofogde eller länsman.

§ 4-

I denna § omförmälda syneförrättningar, hvilka skola eg a rum i
Norge, blifva antagligen så kostsamma, att i de flesta fall värdet af
den fälda skogen icke uppgår till de med synen förenade kostnader,
hvarigenom jordegaren kan i hög grad uppdrifva sina ersättningsanspråk,
enär lappen i allmänhet torde hafva svårt att utreda beloppet
af den skadeersättning, som lian erbjudit jordegaren, och derföre hellre
underkastar sig utgifvandet af en oskälig ersättning, än de med synen
förenade kostnader.

Ett särskildt slag af åverkan, för hvilken de svenska skogarne
äro utsatta, består deri, att lapparne, i synnerhet då snön borttinar
och marken isbelägges, så att renarna icke åtkomma mossan, nedhugga
större och mindre sträckor af tall- och äfven granskog, som är behängd
med laf, hvilken tjenar renarne till föda. Detta sätt att utöda skog
borde förbjudas, ehuru lapparne, hvilka, enligt § 8 i gällande afvittringsstadga,
“ega att, i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt,
till husbehof begagna skogen“, möjligen på grund af detta stadgande,
om de derom hafva kännedom, anse sig vara lagligen berättigade till
berörde skogsförödelse. Om lapparne skulle använda laf endast af
torra och torkande granar i till timmerproduktion odugliga grantjälar,
vore deremot icke mycket att erinra.

§ 5.

Hela denna § anses böra utgå, enär den lägger hinder i vägen
för landets uppodling, der så ske kan, och statens i 2:a mom. föreslagna
åliggande att hålla renvägarne öppna torde blifva förenadt med
stora kostnader.

§§ 6, 7, 8.

Enligt den kännedom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eger om förhållandena i Vesterbottens lappmark och de upplysningar
sakkunnige personer i ämnet meddelat, kunna de i dessa tre §§ förekommande
föreskrifter om lapplandens distriktindelning, val af förmän
och dessas åligganden m. m. svårligen tillämpas inom nyssnämnde
lappmark.

142 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Vesterbottens län utlåtande.

Lapparne hysa en vidskeplig fruktan för att uppgifva antalet af
sina renar, och lära icke ens för sina närmaste anhöriga omtala detta,
utan anse ett tillkännagifvande om det antal renar de eg a vålla renhjordens
förskingrande och ödeläggelse. Att under sådana förhållanden
ålägga lapparne lemna uppgifter om renantalet — livilket lapparne
sjelfva för öfrigt stundom ej bestämdt känna — det är att såra dem
i deras ömtåligaste punkt och torde bringa dem till lagöfverträdelser,
enär det är att befara, att ingen lag skulle förmå dem till aflemnande
af sanningsenliga och tillförlitliga uppgifter uti nämnde hänseende.

Stadgandet om skyldighet för lapparne att, när de vilja med sina
renar flytta till annan socken i hemlandet än den, hvarest de hafva
sitt hemvist (äro mantalsskrifna?), eller öfver gränsen till det andra
riket, för länsmannen i hemorten uppgifva eget och medföljande husfolks
namn, det distrikt, eller den socken, eller annat område, inom
hvilket de ämna uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar de komma
att medföra, blifver mången gång, kanske oftast, praktiskt outförbart
och synes för ingen del komma att medföra nytta, motsvarande de
stora olägenheter, som genom tillämpning af stadgandet skulle tillskyndas
lapparne.

Ofta inträffar, att det icke är lappen, utan renhjorden, som bestämmer
uppehållsorten. Om nemligen renbetet pa en trakt, der lappen
med sin renhjord befinner sig, blifver klent, eller om, såsom mången
gång händer, rofdjur infinna sig bland renarne, som då icke kunna
sammanhållas, måste lappen, med eller mot sin vilja, med sin renhjord
flytta till annan socken, eller annan trakt, der betet är bättre, eller
der renarne kunna, i följd af andra förhållanden, såsom djupare snö
m. m., lättare sammanhållas och skyddas för rofdjur, som i allmänhet
äro varg och järf. Lappen kommer således ofta att med sina renar
besöka trakter, dit han vid uppbrottet från hemmet på hösten icke
trött sig komma. Under vanliga betesförhållanden pläga de vesterbottniska
lapparne med sina renar icke flytta längre ner än till lappmarkens
nedersta socknar, eller till dem, som gränsa derintill; men
stundom nödgas en del lappar, för erhållande af renbete, med sina
renar begifva sig ned till trakterna kring Umeå, Örnsköldsvik och
Hernösand. Vid sådana tillfällen är det för lapparne alldeles omöjligt
att på hösten uppgifva det distrikt eller de socknar, hvarest de för
vintern skola uppehålla sig; ty de veta ej sjelfva lång tid förut, om,
när och hvarthän de skola flytta. Vid dylika färder ned till kusten,
äfvensom då lappen befinner sig högt upp bland fjellen och der nödgas
ombyta vistelseort, kan han vara på ett afstånd af 10, 15 till 20 mil
och derutöfver från länsmannen i lappens hemort. Men om man äfven

Kongl. Maj:ts Befallning skafvandes i Vesterbottens län utlåtande. 143

antager, att lappen kan och vill, vid sitt uppbrott, göra en någorlunda
tillförlitlig anmälan om det antal renar han medför, så kan det hända,
att, innan han kommer till en annan socken, eller till Norge, flere
skockar vilsekomna renar tillstöta hans renhjord, hvarigenom han kommer
att medföra 50 eller 100 renar mer än han uppgifvit. Han kan
då, utan minsta uppsåt att öfverträda lagen, varda dömd till böter.
Att under sådana omständigheter fordra de i § 7 föreskrifna uppgifter,
är orimligt. Lagen derom skulle icke kunna efterlefvas, men skulle
gifva anledning till en mängd trakasserier och lidanden för lapparne.
För öfrigt lärer det väl näppeligen blifva möjligt för landshöfdingen
att bedöma, huru stort antal renar ett distrikt eller en socken kan
mottaga, eller att till annat distrikt eller område hänvisa ett visst antal
renar, en föreskrift, som, om den äfven lemnades, med all säkerhet
icke skulle iakttagas af lapparne, i händelse den ej vore enlig med
deras fördel.

Med afseende å lapparnes obenägenhet för inskränkning i deras
frihet och å de säregna förhållanden, som i flere fall förekomma med
de/jna ociviliserade folkstam, skulle det möta största svårighet att bland
lapparne påträffa personer, hvilka såsom förmän skulle kunna och vilja
fullgöra de i § 8 gifna föreskrifter; desto mindre som de äro mycket
obenägna att förråda eller angifva hvarandra för förbrytelser, vare sig
dessa begås med uppsåt, eller af våda och försummelse. Ifrågavarande
förmanskap lärer för öfrigt ingen lapp vilja åtaga sig utan ersättning,
enär denna befattning, om den skall rigtigt skötas, upptager ej så
ringa tid och hindrar dess innehafvare från vården om egna renar och
angelägenheter. Men af förslaget vill synas, som skulle nämnde förmanskap
blifva ett slags lönlöst kommunalbestyr.

§ 9-

Ur 2:a mom. i denna § torde ordet “hjortronland“ böra uteslutas,
enär renarne derå göra föga skada, men det mången gång kan vara
svårt för lappen att hålla renarne från dessa mossar. Deremot borde
kanske i stället efter orden “växande skog“ få inflyta orden: “hö i
hässjor“.

De i 9, 16 och 17 §§ förekommande stadganden angående dels
gemensam ansvarighet för lappar inom samma distrikt för derstädes
åstadkommen skada, dels rättighet att inom två år åtala den verkligt
skyldige, derest han upptäckes, dels sättet att genom publikation i
kyrkan instämma den, hvars vistelseort är okänd, m. m., äro mer eller
mindre olämpliga undantagsstadganden, den lappska befolkningen till

144 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Vesterbottens län utlåtande.

men och skada. Stadgandet, att, om skada sker å egor af uppgifven
beskaffenhet inom ett visst distrikt och det ej kan utrönas genom
hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad, ersättningsskyldigheten
för skadan, äfvensom syne- och rättegångskostnader, skall påläggas
de lappar, hvilka uppehålla sig i distriktet, tyckes vara orättvist
och alltför obilligt samt stridande emot den gällande satsen, att
hvar och en skall bota för sig. Någon nödvändighet lärer ej vara för
handen att uti ifrågakomne hänseende ställa lapparne utom den för
andra rikets invånare gällande lag.

I § 17 föreskrifves, bland annat, att den lapp, hvars vistelseort
är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i den
sockens kyrka, der han senast haft sitt hemvist. Nu kan det inträffa,
att en lapp med sina renar senast vistats och således haft sitt hemvist
i en socken vid kusten, derifrån lian på våren skyndsamt måste flytta
uppåt fjellen. Eget och besynnerligt vore väl, om lappen skulle anses
lagligen stämd derigenom, att stämningen, vare sig medan lappen är
qvar i nämnde socken, eller sedan han derifrån begifvit sig bort, uppläses
i kyrkan i samma socken, dit han möjligen aldrig i sin lifstid
återkommer.

§ 30.

Vesternorrlands län omtalas icke i denna §, ehuru de flesta af
Asele häradslappar lära vintertiden uppehålla sig inom nämnde länsgränser,
i synnerhet i Anundsjö och Björna socknar.

Åtskilligt annat vore väl att emot förslaget i fråga erinra; men
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inskränker sig till hvad redan
är i underdånighet anfördt; endast med det tillägg, att kronofogden i
lappmarksfögderiet förklarat sig anse, att följden af den föreslagna
förordningen, om den upphöjes till lag, blefve den, att den innan kort
skulle leda till svenska lappbefolkningens undergång, hvilken icke borde
genom nya skärpta lagar påskyndas, enär den ty förutan skulle i sinom
tid ega rum.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigate
tjenare och undersåte

AXEL WÅSTFELT.

J. Cygrums.

Landskausliet i Umeå den 17 Januari 1880.

Högsta Bomstolens protokoll den 21 Mars 1881.

145

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol Måndagen den 21 Mars 1881.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Almqvist,

Carleson,

Naumann,

Olivecrona,

Huss,

SVEDELIUS,

Glimstedt.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 22 Oktober 1880,
det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslaget till “Förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena
Sverige och Norge“ cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter,
så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett
exemplar af förslaget detta protokoll bilagdt.

§ 1-

Justitierådet Naumann anmärkte, det Justitieråd et, i likhet med
Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län, ansåg 1 afdelningen
af § 24 böra hit förflyttas.

Justitieråden Almqvist och Naumann ansågo, att de allmänna
föreskrifterna om naturalisation borde utan förändring gälla äfven för
lapparne och att denna § således vore öfverflödig.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami 1 Afd.

146

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

Särskildt ville Justitierådet Naumann fästa uppmärksamheten på
innehållet af Kongl. Förordningen den 4 Juni 1868 angående utsträckt
frihet för Kongl. Maj:ts norske undersåtar att här i riket drifva näring
m. m.

Justitieråden Huss och Glimstedt yttrade: Att, då svensk lapp,
som blifvit upptagen till norsk, och norsk lapp, som blifvit upptagen
till svensk undersåte, syntes böra, sedan han derom hos vederbörande
företett bevis, vara i fråga om rättigheter och skyldigheter likstäld med
öfrige medborgare i det land, hvars undersåte han blifvit, den i 1871
års förslag ej förekommande, men i nu förevarande förslag tillagda
föreskrift att lapp, som förändrat nationalitet, ej skall vara fri från
skatter och andra allmänna förpligtelse!’ i det rike, hvars undersåte
han förut varit, förr än han upphört att å annan årstid än den, som
enligt § 3 är tillåten, begagna bete för sina renar i det rike, hvarifrån
han utflyttat, borde enligt Justitierådens mening utgå, helst vid tillämpningen
af sagde föreskrift misstag och förvecklingar lätt torde kunna
uppkomma samt i allt fall den i § 3 stadgade bötespåföljd syntes innefatta
tillfyllestgörande korrektiv mot de befarade missbruken.

§ 3-

Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss och Glimstedt yttrade:
Enligt hvad af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län blifvit
upplyst, plägar en del af länets lappar emellanåt vintertiden flytta
öfver till de norska fjellen och der för sina renhjordar söka bete, då
i följd af vissa väderleksförhållanden mossan på hemtrakterna i Sverige
blifver oåtkomlig, — en betesrätt, som de efter gammal sedvana utöfvat
och hvaraf de äro i verkligt behof; och har af Konungens Befallningshafvande
i detta län blifvit anfördt, att å flera trakter, hvarifrån
denna vinterflyttning eger rum, lapparne, derest fortfarande rätt
dertill dem betages, skulle hotas af undergång. Så vidt Konungens
Befallningshafvande erfarit har genom denna betesrätt icke uppstått
någon olägenhet vare sig för Norges lappar eller för dess öfriga befolkning,
och ej heller har någon klagan deröfver försports från norsk sida.

Likaledes uppgifves af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens
län, att en och annan af lapparne från Arjeploug med sina renar
uppehåller sig om vintrarne antingen i Norge eller Sverige, beroende
derpå, hvarest de för året tro sig erhålla bästa renbetet.

Vid nu angifna förhållanden, och då af de förhandlingar, hvilka
föregingo aflåtandet utaf den till 1871 års Riksdag framstälda Kongl.
proposition i ämnet, syntes framgå, att anledningen till den i före -

147

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

varande § stadgade inskränkning i tiden, under hvilken vistelse i det
ena landet stode öppen för lapparne från det andra, uteslutande kunde
sökas i de missbruk af betesrättigheter i Norge, hvartill de lappar, som
från norra delen af Torneå lappmark vårtiden flyttat till Tromsö amt,
derstädes gjort sig skyldiga, samt sålunda antagas kunde att med det
föreslagna stadgandet icke varit afsedt att upphäfva den enligt gammal
sedvana af de vid riksgränsen bosatta lapparne utöfvade betesrätt
å ömse sidor om nämnda gräns, dervid förpligtelse för dem att endast
under en viss årstid hålla sina renar i det land, hvars undersåtar de
ej äro, hittills icke egt rum, ansågs från det i senare stycket af förevarande
§ föreslagna stadgandet att utan vederbörande jordegares eller
brukares samtycke svenska lappar ej må uppehålla sig i Norge under
annan del af året än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader eller
norska lappar under nämnda månader med sina renar vistas i Sverige,
uttryckligt undantag i paragrafen böra göras för de trakter, der lapparne
af ålder haft för sedvana att å fjellen på ömse sidor om riksgränsen
beta sina renar i hvilken årstid som helst.

Justitierådet Naumann yttrade: Ej mindre i den på offentligt föranstaltande
i Norge utgifna beskrifningen öfver Tromsö amt, än ock i
det betänkande angående lagstiftningen i ämnet, som af amtmannen i
nämnda amt afgifvits, är vitsordadt att någon egentlig skada å skogen
derstädes ej förorsakas af lapparne, samt att de skogsprodukter, som
af dem till fyllande af deras hufvudsakliga behof användas, kunna
uppskattas endast till ett ringa värde.

Vid sådant förhållande och då, såsom af Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län blifvit anmärkt, det i denna § ifrågasatta
förfarande för utrönande af ersättningsbeloppet för använda växande
löfträd, tagna från enskild jordegares mark, måste för lapparne blifva
alltför kostsamt, samt billigheten syntes kräfva, att då, enligt hvad
utredt blifvit, tillåtelsen för lapparne att begagna torra träd och vindfällen
samt i statens skogar växande löfträd icke motsvarade lapparnes
nödtorftiga skogsbehof, lapparne tillätes att för sina hushållsbehof till
nödtorft begagna skogen, der de hittills varit vane, syntes öfvervägande
skäl tala för den af Konungens nyssnämnde Befallningshafvande uttalade
åsigt, att lapparne fortfarande borde tillerkännas rätt att äfven
på enskild mark till de af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande närmare
angifna ändamål utan ersättning taga växande löfträd. Till stöd derför
syntes ock kunna åberopas att gällande lagstiftning i Sverige ut -

148 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

tryckligen tillerkänner lapparne rätt att öfverallt inom lappmarkerna
till husbehof använda skogen i den mån sådant för betesrättens utöfvande
är nödvändigt.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrkte bemälde
Justitieråd att paragrafen måtte omredigeras i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad ofvan är nämndt.

§ 7.

Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss och Glimstedt yttrade:
Mot tillämpligheten af de i denna paragraf gifna föreskrifter för de
flyttningar, som af lapp företagas från den socken, inom hvilken häri
är skrifven och således måste antagas hafva sitt hemvist, till annan
socken inom riket, hafva Konungens Befallningshafvande såväl i Norrbottens
som Vesterbottens län anmärkt att behofvet af dylika flyttningar
inom Sverige, hvilket behof oftast uppkommer då renbetet i
någon trakt blifvit sämre än vanligt, icke kan på förhand af lapparne
bestämmas, hvadan i dylika fall den föreskrifna anmälningspligten icke
kan af lapparne i behörig ordning fullgöras.

Med anledning häraf och då de föreslagna stadgandena angående
anmälningsskyldigheten syntes egentligen behöfliga med afseende å de
orter i Norge, hvarest distriktindelning vore afsedd att införas, hemstäldes
att de i 1 mom. uti denna paragraf gifna föreskrifter måtte
varda inskränkte att gälla blott de lappar, som ärna flytta till de trakter
i Norge, der distriktindelning eger rum.

De särskilda föreskrifter i fråga om skyldighet att göra anmälan,
hvilka med afseende å de lappar, som flytta från en socken till en annan
inom samma rike, kunde finnas erforderliga, syntes deremot rätteligen
böra meddelas icke i nu ifrågasatta gemensamma lag för båda
de förenade rikena, utan i särskild författning, hvilken hvartdera landet
för sig kunde komma att utfärda.

Godkändes hvad sålunda blifvit anmärkt, borde deraf påkallade
förändringar jemväl i paragrafens öfriga delar vidtagas.

§ 8 mom. e.

Justitieråden Naumann och Huss yttrade: Den förmannen här
medgifna rätt att å lapparnes vägnar ingå förlikning, utan att de sådant
uttryckligen medgifvit, synes ej väl förenlig med de i svensk lag
i fråga om befogenhet att ingå förlikning gifna stadganden, och torde
böra ur förslaget uteslutas.

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

149

§ 9-

I fråga om skyldighet för lapparne att ersätta skada, som af
deras rendjur förorsakas å utängsslåtter, har såväl i beskrifningen öfver
Tromsö amt, som af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län
i förenämnde em betsutlåtande blifvit upplyst, att utängsslåtterna i allmänhet
äro af ringa värde för jordegarne, så att till och med det första
steget för boskapsskötselns utveckling skulle ligga deri, att arbetet
med bergandet af hö på dylika slåtter ersattes genom en bättre skötsel
af hemegorna; och derjemte har af Konungens nyssnämnde Befallningshafvande
blifvit anmärkt, att lapparne icke kunna hindra sina
renar att, då de i följd af oväder taga sin tillflykt till trädregionen,
beträda dessa utängsslåtter, livilka understundom äro belägna ända upp
vid trädgränsen.

På dessa skäl och då utängsslåtterne, der de ej äro inhägnade,
mången gång icke lära med säkerhet kunna skiljas från den omgifvande
utmarken, ansågo Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss och
Glimstedt ersättningsskyldigheten för lapparne med afseende å den
skada, som af renar förorsakades å oinhägnade slåtterlägenheter, icke
böra ega rum; samt hemstälde i följd deraf att i andra stycket framför
ordet “utängsslåtter44 måtte införas ordet “inhägnade44.

Justitierådet Naumann anmärkte vid tredje punkten i denna §,
såsom en hufvudsaklig omständighet, hvad äfven Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län framhållit, dels att, öfverallt der i
denna lag den gemensamma ersättningsskyldigheten är stadgad, det
undantag, som Kongl. brefvet den 4 November 1817 innefattar, måtte
tilläggas: att om någon af de inom distriktet sig uppehållande lappar
kan styrka, att skadan icke blifvit af hans renar förorsakad, frikallas
han från deltagande i ersättningen; dels att, på sätt jemväl Konungens
Befallningshafvande i nämnda län föreslagit, jordegarne må åläggas
stänga omkring sina odlade egor öfverallt der material för sådan
stängsel förefinnes.

Justitierådet Huss ansåg, lika med Justitierådet Naumann, att
undantag från den gemensamma ersättningsskyldigheten borde stadgas
för den lapp, som kunde visa att skadan icke blifvit af hans renar
förorsakad.

Beträffande paragrafens fjerde punkt erinrades af Justitieråden
Almqvist, Naumann och Glimstedt, hurusom, i afseende å skyldigheten att
ersätta skada af renarne å den egentliga utmarken, inom Högsta Domstolen
vid granskningen af föregående förslag, der föreskrift om en

150 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

dylik ersättningsskyldighet äfven var intagen, blifvit anmärkt, att skyldigheten
att ersätta skada å utmark vid de fall, då jordinnehafvarne
genom renars betande å utmarken komme att sakna erforderligt bete
för sina egna kreatur eller i väsentlig mån betungades, syntes vara
alltför obestämd och derigenom föranledande till mångfaldiga tvister
samt slutligen leda derhän, att renegare ej vågade låta sina djur uppehålla
sig å någon enskild utmark, enär svårligen på förhand kunde
beräknas, om jordinnehafvaren egde så många kreatur att allt betet
för dem erfordrades eller han eljest slutligen pröfvades hafva blifvit
genom renarnes vistande å denna mark i väsentlig mån betungad; och,
enär denna anmärkning syntes fortfarande eg a giltighet, hemstälde
bemälde ledamöter att nämnde fjerde punkt i denna § måtte uteslutas.

§§ 10-13.

Justitierådet Naumann yttrade: Den i dessa §§ föreslagna vidlyftiga
procedur synes visserligen vara väl afpassad till beqvämlighet för
den fasta befolkningen i Norge, men måste otvifvelaktigt blifva i högsta
grad betungande för de svenska lappar, hvilka för sina renar söka
bete under sommarmånaderna i Norge, derest renarne skulle förorsaka
skada på nybyggarnes marker. En enklare, vida mindre kostsam procedur
borde kunna utfinnas, hvilken på en gång betryggade den bofasta
befolkningens rättmätiga anspråk på ersättning för liden skada
af kringströfvande renar, men som tillika icke pålade de nomadiserande
lapparne sådana extra kostnader, mångdubbelt öfverskridande värdet
af den af renarne vållade skada, som förevarande förslag, om det varder
lag, måste föranleda. Af dessa skäl hemstälde Justitierådet om
en omarbetning af ifrågavarande §§, på det att den anmärkta olägenheten
må kunna undvikas.

§ 18.

Justitieråden Raumann, Russ och Glimstedt förenade sig i följande
yttrande: De skäl, som under behandlingen af föregående förslag i
ämnet hafva anförts för behofvet att i fråga om skada, tillfogad af
renar å de orter, der distriktindelning eger rum, stadga, att, då ej utrönas
kan genom hvilkens renar skadan förorsakats, ansvarigheten
derför skall drabba alla de lappar, hvilka hade sitt tillhåll i distriktet,
när skadan skedde, synas lika kraftigt tala derför, att, då inom distriktet
skada af hund tillfogas renar på tillåtet uppehållsställe, skadan
skall, då det ej kan utrönas genom hvilkens hund den förorsakats,

151

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

likaledes ersättas af samtliga jordegare inom distriktet, hvilka hålla
hundar. Behofvet af ett dylikt stadgande synes äfven vara erkändt
af amtmannen i Tromsö amt, hvilken i motiven till det af honom framstälda
lagförslag i ämnet yttrar: ‘‘bevis att det är en viss jordegares
hund eller hundar, som gjort skadan, skall ofta icke kunna åstadkommas,
då dels de hundar, som den bofasta befolkningen i allmänhet
håller, till en stor del äro af samma ras och det således ofta ute å
marken möter svårighet att skilja den ena hunden från den andra, dels
lapparne naturligtvis icke kunna känna alla hundar, som hållas af de
bofasta, och sålunda lappar, hvilka se en hund jaga renar, icke kunna
uppgifva hvem hunden tillhörer, dels slutligen, om ock en lapp igenkänner
hunden och känner dess egare, han ändock icke kan åstadkomma
tillräckligt bevis att skadan skett genom en viss hund, alldenstund
skadan sker i utmarken och det icke alltid är fallet att målseganden
har med sig vittnen''4. Det är endast på grund af praktiska
svårigheter, som amtmannen säger sig icke våga att låta alla liundegare
i ett distrikt gemensamt ansvara för skada af hundar tillfogad
lapparnes renar.

Under åberopande af bland annat de utaf nämnde amtman anförda
skäl har ock Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län
uti förenämnda embetsutlåtande föreslagit “att gemensam ansvarighet
för skada, som af hund förorsakas å renar inom ett distrikt, måtte
åligga de bofaste inom detta distrikt, hvilka hålla hundar, i förhållande
till det antal, hvar och en innehar, der ej hundens egare kan uppgifvas
eller af hundegaren i bevis kan ledas att hans hund eller hundar vid
tiden för skadegörelsen antingen hållits fullständigt klubbade eller i band“.

Då sålunda, enligt sammanstämmande uppgifter af sakkunnige
från såväl svensk som norsk sida, den lapparne i denna § tillerkända
rätt till ersättning för skada, som hund tillfogar ren, skulle i de flesta
fall blifva omöjlig att utkräfva, derest förslagets stadganden i förevarande
hänseenden bibehölles oförändrade, hemstäldes af bemälde Justitieråd
att samma grundsats om gemensam ansvarighet, som ofvan i
9 § 3 mom. blifvit antagen i fråga om ersättningsskyldighet för skada,
som tillfogas jordegare utaf renar, äfven måtte i förevarande fall vinna
tillämpning och paragrafen följaktligen i sådan syftning omskrifvas.

Justitierådet Naumann tilläde för sin del, att han ansåg ersättningen
icke böra inskränkas till blott det fall att hund tillfogar ren
skada “på tillåtet uppehållsställe14; ty det kan lätteligen inträffa, att
hund jagar renarne från det tillåtna uppehållsstället in på ett för bete
otillåtet område, och först der skadar eller dödar djuren, i hvilken
händelse skadeersättning bör gifvas till renarnes egare, hvilka icke

152 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

vållat att dessa inkommit på sådan mark, men likväl lidit förlust i afseende
på sin egendom. Orden “på tillåtet uppehållsställe44 i andra
stycket af denna § torde derföre böra utelemnas.

§ 21.

Bland de personer, hvilka enligt denna § skulle kunna med laga
verkan i Sverige kungöra en i Norge fäld dom, ansågo Justitieråden
Almqvist, Naumann, Huss, Svedelius och Glimstedt, med anledning af
bestämmelserna i Kongl. Förordningen den 10 Augusti 1877 angående
stämning smän, jemväl desse böra upptagas.

§§ 29-30.

I fråga om den tid, under hvilken förordningen i ämnet, der den
komme att antagas, skulle förblifva gällande, innehöll det vid 1871
års riksdag framlagda förslaget i 28 § den föreskrift, att beslut om
upphäfvande af eller förändring i förordningens bestämmelser blefve,
i hvartdera riket, för så vidt anginge andra riket eller dess undersåtar,
gällande först när motsvarande beslut vore fattadt å den andra sidan;
och vid framläggande af nu förevarande förslag till gemensam lagstiftning
i fråga om lapparne, uttalades af norska Departementet för det
Indre, att departementet fortfarande omfattade den mening, att det i
fråga om den tid, under hvilken den föreslagna förordningen skulle
ega gällande kraft, vore lämpligast att bibehålla de i det äldre förslaget
förekommande bestämmelser, ehuru departementet för att aflägsna
de betänkligheter, som blifvit uttalade dels med afseende å den föreslagna
författningens ingripande i hvartdera landets sjelfständiga lagstiftningsrätt,
dels med hänsyn till de hinder en öfverenskommelse
utan uppsägningsrätt antogs komma att förorsaka för framtida rättelser
och förbättringar, föreslog att författningen under vissa förutsättningar
skulle kunna ensidigt af hvartdera riket upphäfvas, allenast den
lagstiftning, som trädde i stället för förevarande förordning, hvilade på
den grund, att begge rikenas lappar kunde hvarje år under månaderna
Maj, Juni, Juli, Augusti och September upphålla sig i Tromsö, Nordlands
samt Nordre och Söndre Trondhjems amt i Norge och den öfriga
delen af året i de angränsande länen i Sverige och åtnjuta de rättigheter,
som tillkomme nämnda amts eller läns egna lappar.

De af Departementet för det Indre anförda grunder för bibehållandet
äf det föregående förslagets bestämmelser uti detta hänseende
— det inflytande på lagens auktoritet, som formen af en traktat, un -

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881. 153

derkastad uppsägning, måste medföra, samt det föga tillfredsställande
resultatet . af ett mångårigt arbete, derest man icke kunde ernå ett
ordnadt tillstånd utan att man samtidigt underkastade sig möjligheten
deraf, att detsamma kunde om några år komma att upphöra •— synas
dock vara af den vigt, att de betänkligheter, som föranledt departementet
att i förslaget intaga bestämmelsen om rättighet för hvartdera
riket att ensidigt upphäfva författningen, torde böra förfalla; och detta
så mycket hellre som grundade invändningar kunna göras mot giltigheten
af dessa betänkligheter.

Ordnandet genom en mellanrikslag af de nomadiserande lapparnes
vandringar i norra delarne af den skandinaviska halfön — hvilka
vandringar i följd af naturförhållandena måste af dem utsträckas till
begge de förenade rikena — samt af de rättigheter, som under dessa
vandringar skola dem tillkomma i förhållande till den bofasta befolkningen,
torde lika litet, som ordnandet af öfriga rättsförhållanden
emellan begge rikenas invånare, hvilka blifvit genom mellanrikslagar
reglerade, kunna med skäl anses såsom någon inskränkning i den
autonomi, som tillkommer hvartdera riket. Och har en författning uti
ifiagavarande ämne genom sammanstämmande beslut i Sverige och
Norge blifvit oaktadt de svårigheter, hvarmed förevarande lagstiftningsarbete
är förenadt — antagen såsom gemensam lag för båda
rikena, torde den farhåga icke med skäl kunna hysas, att enighet ej
skulle kunna uppnås emellan de särskilda lagstiftningsfaktorerna i fråga
om de rättelser och förändringar, hvilka af erfarenheten under författningens
tillämpning visa sig vara af nöden.

Härtill ^ kommer, att den i 30 § intagna bestämmelsen om den
grund, hvar a hvarje framtida författning i ämnet skall hvila, synes
föga egnad. att. utgöra tillräckliga garantier för lapparne att blifva
bibehållna vid sin gamla rätt att betjena sig efter gammal sedvana af
land och vatten till underhåll för sig och sina renar samt till jagt och
fiske. Allenast inskränkningarne blifva lika för lapparne af de båda
nationaliteterna, innehåller den angifna grunden icke något hinder att
inskränka deras rättigheter nästan huru mycket som helst, till och
med i den omfattning, att. den gifna tillåtelsen att under vissa tider
på året vistas i hvartdera riket skulle kunna i väsentlig måtto omintetgöras.

la grund häraf tillstyrkte Justitieråden Almqvist, Namnmin, Huss
och Svedelius att i stället för 29 och 30 §§ i förslaget måtte införas
28 § i det. af Kongl. Maj:t vid 1871 års riksdag framlagda förslag.

Slutligen anmärktes af Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss,
Bill., till Riksd. Prof. 188:3. 1 Sand. 1 Afd. 20

154

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

Svedelius och Glimstedt att, enär de i lagförslaget omförmälda förseelser,
för hvilka bötesansvar blifvit utsatt, i allmänhet voro likartade eller
jemförliga, skäl syntes saknas att, då för vissa af dessa förseelser
bötesbeloppet blifvit bestämdt till högst 40 kronor, för de öfriga stadga
böter utan sådan begränsning.

Justitierådet Carleson afgaf följande af Justitierådet Olivecrona biträdda
yttrande: Mot förslaget, så vidt det öfverensstämmer med det
förslag i samma ämne, hvaröfver Högsta Domstolen den 16 November
1868 afgaf sitt utlåtande, tillåter jag mig att åberopa de hufvudsakliga
anmärkningar, som dervid af Högsta Domstolens flesta ledamöter framstäldes.

Lika litet som det blifvit ådagalagdt, att den så kallade fjellrenens
naturdrift att under sommarmånaderna söka hafskusten låter sig
afvändas och att det hittills antagna vilkoret för fjellbefolkningens
existens, d. v. s. den af ålder begagnade flyttningsrätten, kan utan
denna befolknings förderf underkastas föreslagne inskränkningar och
förbehåll, i och hvarmed den skenbara förmånen måste, efter min tanke,
i verkligheten förfalla, lika litet är utredt att väsentligen bättre bevakning
öfver renen än hitintills kan af lappen, i synnerhet under flyttningstiderna,
utöfvas. Ej heller har jag funnit anledning att frångå den
tolkning af första bihanget eller codicillen till 1751 års gränsetraktat,
hvilken af Högsta Domstolens förenämnde ledamöter omfattades. När
denna codicill, föranledd af att, såsom det i traktaten heter, “ömse sidors
lappar behöfva begge Riksens land till deras rendjurs uppehälle", förklarade
att det skulle lapparne “efter gammal sedvana vara tillåtet
höst och vår att flytta med deras rendjur öfver gränsen in uti ett annat
rike, och hädanefter såsom tillförene, lika med landets undersåtare,
undantagande på sådane ställen, som här nedanför anföras, få betjena
sig af land och strand till underhåll för sina djur och sig sjelfva“,
hade efter min föreställning en hvar af de kontraherande makterna,
utan att afstå från någon höghetsrätt inom eget land, förbundit sig att
icke begagna denna sin rätt på ett mot fördraget stridande sätt vare
sig direkt genom tillstängande af de för flyttningsrättens begagnande
nödiga renvägarne eller indirekt genom utfärdandet af vexatoriska
lagar. Ingendera staten var förhindrad att, till enskilda upplåta statsjord
eller meddela rättighet till nybyggens anläggande så länge sådant
kunde ske med iakttagande att, enligt fördraget, lapparne kunde efter
gammal sedvana flytta med sina renhjordar öfver gränsen i annat rike
och dädanefter såsom tillförene, lika med. det senare landets undersåtare,
få betjena sig af land och strand, till underhåll för sina djur och sig

155

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

sjelfva, undantagande på särskilda angifna ställen; ej heller var någondera
staten förhindrad att efter godtfinnande lagstifta för egna undersåtar
så vidt icke lapparne derigenom betogos de förmåner, som blifvit
för dem betingade och åt dem utlofvade. Det åsyftade ändamålet
innefattade ett humanitetsintresse, som af fördraget förklarades sammanfalla
med staternas ömsesidiga politiska intressen. Farhågan för
svårare eller stadigvarande konflikter mellan den bofaste och nomaden
utestängdes af hänsynen till det på den tiden öfverflödiga (och på
svenska sidan fortfarande tillräckliga) utrymmet för nomadbefolkningen,
och det synes fullt antagligt att de under senare tider u ppkom ne och
öfverklagade stridigheterna i Tromsö amt af Norge hafva sin egentliga
rot i det ostridiga förhållandet, att den bofasta befolkningen i nämnde
amt, hvilken efter gränsetraktatens afslutande lärer vunnit en högst
betydlig tillväxt, fått efter hand uttränga och fortfarande uttränger
lapparne från så väl de af dem från äldre tider till renbeten begagnade
områdena, som ock de vanliga flyttningsvägarne. Men om så är, synes
rättvisa och billighet fordra, att den mark, som fått inkräktas å gamla
och fortfarande behöfliga renvägar, exproprieras och att de som qvarbo
på områden, till hvilka lapparnes flyttningsrätt sträcker sig, åläggas
att med tjenlig stängsel förse den mark, som skall anses undantagen
från den gemensamma betesrätten. På sådan grund uppförd borde
också en gemensam lagstiftning kunna, med lika iakttagande af nomadens
som af den bofastes rätt, undanrödja de af flyttningsrätten härrörande
anledningarne till tvist. Om expropriationskostnaden förefölle
för dryg för ena staten ensam, kunde den icke vara det för begge och
vore i allt fall påkallad af ett gemensamt mensklighetsintresse.

Vill man åter, med frångående af den humanitära grunden för
den åberopade codicillen till 1751 års fördrag, åsidosätta nomadbefolkningens
behof för den förmenta odlingens kraf, bör ändamålet på ett
enklare och ingalunda sämre sätt vinnas genom flyttningsrättens upphäfvande
och lapparnes tvingande att sjelfve tillgodogöra sig sina
renar, för så vidt dessa icke kunna utan bibehållande af sagda rätt
bevaras, än att förknippa flyttningsrätten med oundvikliga skadeersättningar,
som mera långsamt och på en omväg leda till målet. Ur
denna synpunkt kan den ryska gränsspärrningen uppfattas, men annorlunda
ses saken i det remitterade förslaget, hvars kärnpunkt ligger i
den lapparne ålagda gemensamma ansvarigheten. För att bedöma
verkan af denna ansvarighet bör tagas i betraktande att den förutsätter
att de af lapparne besökta landsträckorna indelas i vissa distrikter,
hvilka ej lära kunna göras mindre än att understundom milslånga afstånd
måste skilja olika renhjordar från hvarandra; att hjordarnes nog -

150

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

granna bevakning inom dessa vidsträckta områden förhindras genom
den bofasta befolkningens underlåtenhet att begagna stängsel kring
sina inegor och blir rent af omöjlig vid de icke sällsporda tillfällen,
då denna befolkning låter sina till jagt å lapparnes renar inöfvade
hundar spränga hjordarne; samt att under sådana omständigheter de
skadeersättningar, hvilka den gemensamma ansvarigheten skulle medföra
för oskyldiga som för skyldiga, måste blifva oundvikliga och på
samma gång i betydenhet beroende af anspråken. Att den bofasta
befolkningen skulle genom bättre vård om sina renjagande hundar eller
bättre stängsel kring sina eg or minska den säkra inkomst i skadeersättningar,
som ett efter denna befolknings beqvämlighet och fördel
inrättadt exekutionssätt erbjöde, kan visserligen vara att önska men
icke att hoppas. Med grundsatsen om lapparnes gemensamma ansvarighet
för deras renar, kunde väl också den af både svenska och norska
myndigheter förordade grundsatsen om de bofastes gemensamma ansvarighet
för deras hundar synas vara förenlig och derjemte betingad
af de olika befolkningarnes likställighet inför lag, om sådan varit
åsyftad, men lagförslaget, som sökt på bästa sätt sörja för de bofastes
anspråk på skadeersättningar, har deremot icke på något sätt sökt
underlätta möjligheten för lapparne att genom den omsorgsfullaste
bevakning af sina renar undgå dessa skadeersättningar. Fordrande af
lapparne noggrannare bevakning af hvarandras kreatur än de under
gifna förutsättningar rimligen kunna åstadkomma, och åläggande den
ena lappen att bota för den andres fel, mäter förslaget den bofastes
och nomadens rätt med olika mått och afviker så mycket från de lagstiftningsgrunder,
som i Sverige varit af ålder gällande, attjagförmin
del måste fortfarande afstyrka detsammas godkännande — trots de
förbättringar det efter hand undergått.

I öfrigt och hvad angår den från norsk sida framstälda åsigten
om Norges berättigande att ensidigt och utan afseende å 1751 års
fördrag lagstifta för de lappar, som uppehålla sig i nämnde rike, torde
något yttrande derom ej ligga inom omfånget af det nu från Högsta
Domstolen infordrade utlåtandet. Det oaktadt och i anledning af följande
anförande af dåvarande chefen för norska Departementet för det
Indre: “Departementet holder sig blot til den uimodsigelige Kjendsgjerning,
åt Sverige siden 1852 (då den ryska s. k. gränsspärrningen
började) er sat ud af Stånd til åt opfylde endog kun Halvdelen af den
som Vederlag for dets Lappers Rettigheder i Norge overtagne Prestation.
Spprges der nu, hvilken Indflytelse dette har paa Norges retslige
Stilling til Sägen, saa er det altsaa åt overveie, om ikke Kodicillen fra
samme Tidspunkt har ophprt åt veere juridisk forpligtende for Norge

157

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

og om ikke dette Rige har faaet en gyldig Adkomst til åt erkleere sig
10st fra det bele Kontraktsforhold. Dette Sp0rgsmaal maatte formentlig
besvares bekreeftende, hvis der handledes om et privatretlig Forhold,
og hvad der maatte blive åt overveie, er altsaa, om det ikke er åt
besvare paa samme Maade, naar det handles om et traktatmaessigt,44
vågar jag erinra, att då genom 1751 års traktat ingetdera riket åtog
sig att underhålla någon viss del af rikenas nomadbefolkning, torde
den framstälda jemförelsen mellan traktaten och ett privatfördrag sakna
tillämplighet — äfven om beggederas ändamål kunde vara likartade;
att om Finnmarkens lappar genom ryska gränsspärrningenblifvithindrade
att begagna renbete inom de af Sverige efter 1751 afträdda områden,
så hafva ock nämnde lappar tillika blifvit befriade från konkurrensen
med andra om renbetet inom Finnmarken; att ännu icke blifvit ens
påstådt att de norska flyttlapparne sakna för dem behöfligt renbete i
Sverige; och att lapparnes år 1751 erkända behof af: “begge Riksens
land till deras rendjurs uppehälle14 icke kan antagas hafva upphört.

Slutligen må anmärkas, att om Sverige skulle antingen icke
kunna eller vilja häfda den värnlösa nomadbefolkningens rätt utom
rikets gräns, lärer icke detta innefatta något skäl för samma rike att
gifva sitt bifall till någon lag, hvarigenom sagde rätt undertryckes.

In fidem
E. Adlerstråhle.

158 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartements-ärende,
hållet å Stockholms Slott Torsdagen den 8 December
1881 inför Hans Maj:t konungen uti sammansatt svenskt
och norskt Statsråd,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Hans Excellens norska Herr Statsministern Kjerule,

Svenska Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Norska Statsråden: Johansen,

Jensen.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet att sedan Kongl. Maj:t i svenskt Statsråd den 24 September
sistlidet år i nåder förordnat att Högsta Domstolens yttrande
skulle infordras öfver det förslag till förordning, rörande Lapparue i de
förenade konungarikena Sverige och Norge, som innehölles i Kongl.
Norska Regeringens underdåniga indstilling af den 13 Juni 1879, och
hvaröfver utlåtanden förut afgifvits af Konungens Befallningshafvande
i Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, så hade Högsta Domstolens
protokoll den 21 sistlidne Mars, innehållande det infordrade
yttrandet, till Justitiedepartementet inkommit.

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 159

Efter att hafva redogjort för förslaget och de öfver detsamma
afgifna yttranden, anförde Departementschefen:

“Det nu föredragna förslaget, för hvilket det lagförslag i samma
ämne, som förelädes 1871 års Riksdag och Storthing, i hufvudsakliga
delar ligger till grund, synes mig framför detta innebära ganska väsendtliga
fördelar. I åtskilliga punkter torde förslaget likväl, företrädesvis
med anledning af de öfver detsamma af vederbörande myndigheter
afgifna yttranden, böra undergå förändringar, innan det kommer i det
skick, att det må kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas. Hvilka
dessa förändringar äro och hvilka skäl som föranledt deras ifrågasättande,
derför torde det nu tillåtas mig att inför Eders Kongl. Maj:t
redogöra.

Vid 2 §.

Enär kronofogdarne, enligt hvad Konungens Befallningshafvande
i Vesterbottens och Norrbottens län upplyst, äro bosatte utom Lappmarken
och sällan hafva någon beröring med Lapparne, torde åliggandet
att, jemte kyrkoherdarne, utfärda flyttningsattester för Lappar,
som önska ombyta nationalitet, böra åtminstone i Sverige tillkomma
länsmännen.

Vid 3 §.

På sätt vid denna § erinrats ej mindre af Konungens Befallningshafvande
i Jemtlands och Norrbottens län än ock af Högsta Domstolens
flesta ledamöter, plägar en del af Lapparne i nämnda län understundom
vintertiden flytta öfver till de norska fjellen och der för sina
renhjordar söka bete, då i följd af vissa väderleksförhållanden mossan
på hemtrakterna i Sverige blifver oåtkomlig, — en betesrätt, som Lapparne
efter gammal sedvana utöfvat och hvaraf de äro i verkligt behof;
och skulle, enligt hvad upplyst blifvit, Lapparne å flere trakter hotas
af undergång, derest rätt till en dylik flyttning dem betages.

Då förhandlingarne angående de vid 1871 års Riksdag och Storthing
framstälda propositioner i ämnet utvisa, att anledningen till den
i denna § föreslagna inskränkning i tiden, under hvilken vistelse i det
ena landet står öppen för Lapparne från det andra, uteslutande kan
sökas i de missbruk af betesrättigheter i Norge, hvartill Lappar, som
från norra delen af Torneå Lappmark vårtiden flyttat till Tromsö amt,
derstädes gjort sig skyldiga, samt sålunda antagas kan, att med det
föreslagna stadgandet icke varit afsedt att upphäfva den enligt gam -

160 Protokoll i sammansatt svensJct och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

mal sedvana af de vid riksgränsen bosatta Lappar begagnade rätt till
renbete å ömse sidor om nämnda gräns, dervid någon förpligtelse hittills
ej ålegat dem att endast under viss årstid hålla sina renar i det
land, hvars undersåtar de ej äro, har jag ansett ett stadgande i denna
§ böra införas, hvarigenom från förbudet för Lapparne att utan vederbörande
jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig, svenska
Lappar i Norge under vintern och norska Lappar i Sverige under
sommaren, undantag göres för de trakter, der Lapparne af ålder haft
för sedvana att å fjellen på ömse sidor om riksgränsen beta sina renar
hvilken årstid som helst.

Vid 4 §.

Af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län har vid
denna § blifvit anmärkt, dels att Lapparne, hvilka hittills ansett sig
berättigade att utan ersättning nyttja skogen till hvarjehanda ändamål,
såsom till bränsle, tältstänger, renhagar, gammer o. d., borde fortfarande
bibehållas vid en sådan rätt och följaktligen för ifrågavarande
behof få utan ersättning taga växande löfskog jemväl på enskild mark,
dels ock att det föreslagna förfarandet vid bestämmandet af ersättningsbeloppet
för växande löfträd, tagna å enskild mark, skulle för Lapparne
blifva alltför kostsamt; och har jemväl inom Högsta Domstolen uttalats
samma åsigt.

I Norska Regeringens indstilling framhålles å andra sidan, att sedan
i förevarande förslag tillagts Lapparne rätt att utan ersättning taga
torra träd och vindfällen samt å statens skog dessutom växande löfträd,
skulle en utsträckning af Lapparnes rättigheter derhän, att dem
blefve tillåtet att jemväl utan ersättning taga växande löfskog i enskilde
tillhörande skogar, stå i strid mot grundregeln i 1751 års kodicill,
att Lapparne icke må tillfoga landets inbyggare skada å deras
skog; hvarförutom derigenom skulle framkallas ett mindre sparsamt
bruk af skogen.

Lapparnes behof att för omfönnälda ändamål använda växande
löfskog gör sig gällande icke blott under det de uppehålla sig i aflägsna
fjelltrakter, der ett måttligt bruk af löfskogen icke kan anses
medföra något synnerligt men för landets bofasta befolkning, utan ock
under deras vistelse å ställen så närbelägna den bofasta befolkningens
gårdar, att mången gång fällandet af växande löfskog å jordegarens
mark för denne medför verklig skada, helst tillgången på dylik skog i
många delar af de nordliga norska amten uppgifves vara ganska sparsam.
Mot hvad Norska Regeringen erinrat, kan det derföre svårligen ifrågasättas
att i förslaget upptaga den af Konungens Befallningshafvande i

Protokoll i sammansatt norskt och svenskt Statsråd den 8 I)ec. 1881. 161

Norrbottens län i främsta rummet förordade utsträckningen af Lapparnes
rätt till skogsfång.

Deremot måste man erkänna det befogade i Konungens Befallningshafvandes
anmärkning derom, att det föreslagna sättet för fastställande
af ersättningsbeloppet kan för Lapparne blifva onödigt betungande.
På ett mindre kostsamt och ändock tillräckligt betryggande
sätt bör ändamålet kunna vinnas derigenom, att man, då öfverenskommelse
om ersättningens belopp ej kunnat mellan parterna träffas,
öfverlemnar afgörandet deraf till en kompromiss, hvars beslut ej får
öfverklagas, och som skulle bestå af länsmannen eller annan af amtmannen
dertill förordnad person såsom ordförande äfvensom af två
ledamöter, valde en af hvardera parten. Detta sätt att värdera uppkommen
skada är af Lapparne sjelfva förordadt, och bör jemväl för
den bofasta befolkningen innebära vissa fördelar. Om derjemte såsom
en anvisning åt kompromissarierna föreskrifves, att den ersättning, som
af Lapparne bör uti förevarande fäll till den enskilde skogsegaren erläggas,
skall vara en “billig44 ersättning, torde genom de sålunda föreslagna
ändringarne i paragrafen den farhågan kunna anses förebyggd,
att Lapparne genom möjliga ersättningskraf för skogens nyttjande skulle
kunna oskäligt betungas. Ersättningen till förrättningsmannen synes
för en så enkel förrättning som den ifrågavarande ej behöfva öfverstiga
den för länsmän bestämda skjutsersättning och dagtraktamente.

Slutligen torde, på sätt af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens
län erinrats, en- och videbuskar böra upptagas bland de skogsalster
Lapparne ega rätt att afgiftsfritt använda.

I afseende på bötesbeloppen i denna § hafva Högsta Domstolens
fleste ledamöter anmärkt, att då de i lagförslaget omförmälda förseelse]-,
för hvilka bötesansvar blifvit utsatt, i allmänhet vore likartade
eller jemförliga, skäl saknades att, under det för vissa af dessa förseelser
bötesbeloppets maximum blifvit bestämdt till högst 40 kronor,
för de öfriga stadga böter utan begränsning. I anledning häraf och
då de förseelser, som i denna § beläggas med böter, äro af beskaffenhet
att under vissa förhållanden kunna ådraga ansvar efter allmän lag,
föreslås att böterna må bestämmas till högst 40 kronor, der ej förseelsen
efter allmän lag medför högre ansvar.

Vid 7 §.

Då de i denna § gifna bestämmelser, på sätt anmärkt blifvit,
icke äro tillämpliga med afseende å de flyttningar, som Lapparne
Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 21

162 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

inom Sverige företaga från en socken till annan, då renbetet i någon
trakt blifvit sämre än vanligt, synas ifrågavarande föreskrifter böra
inskränkas till att enligt regeln gälla endast de Lappar, hvilka flytta
till trakter, der distriktindelning eger rum; dock att, enär undantagsvis
behof af den föreskrifna anmälningsskyldigheten kan komma att
yppa sig med afseende å någon särskild trakt utan att densamma blifvit
indelad i distrikt, ett stadgande bör tilläggas i syfte att på Konungen
må bero att genom särskild!'' förordnande införa anmälningsskyldighet
äfven med afseende å sådan trakt. Föreskrifter, som eljest kunna
finnas erforderliga i fråga om flyttning emellan socknar inom samma
rike, böra, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, rätteligen
meddelas i särskild författning, som hvartdera landet för sig kan komma
att utfärda.

Enär, såsom af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands och
Norrbottens län blifvit upplyst, Lapparne anmärkt att det för dem skulle
möta svårighet att så noga som förslaget fordrar uppgifva det antal
renar, de hafva under sin vård, torde det i paragrafen stadgade bötesansvar
för felaktiga uppgifter böra inskränkas till de fall, att verkliga
antalet med en femtedel eller mera öfverstiger det uppgifna.

Vid 9 § 2 mom.

Enär upplyst blifvit, dels att utängsslåtterna i allmänhet äro af
ringa värde för jordegarne och, der de ej äro inhägnade, mången gång
icke lära med säkerhet kunna skiljas från den omgifvande utmarken,
dels att Lapparne icke kunna hindra sina renar att, när de i följd af
oväder taga sin tillflykt till trädregionen, beträda dylik mark, hvilken
understundom är belägen ända upp vid trädgränsen, hafva Högsta
Domstolens fleste ledamöter ansett ersättningsskyldighet för Lapparne
med afseende å den skada, som af renar förorsakas å oinhägnade utängsslåtter,
icke böra eg a rum.

Då emellertid, enligt hvad inhemtats, jordegarne sjelfve vanligen
ej genom stängsel utan genom vallning freda dylika utängsslåtter från
skada af liemdjuren, samt härtill kommer, att nödig tillgång till hägnadsvirke
ej i alla delar af Tromsö amt lärer finnas inom så nära afstånd
från de slåtterlägenheter, som erfordra stängsel, att icke den
ifrågasatta hägnadsskyldigheten skulle för den bofasta befolkningen
blifva synnerligen betungande, tvekar jag att såsom oundgängligt vilkor
för Lapparnes skyldighet att ersätta skada å utängsslåtter ifrågasätta
att dylika lägenheter skola vara inhägnade.

En inskränkning i nämnda ersättningsskyldighet synes mig dock

Protokoll i sammansatt norskt och svenskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 163

på ofvan angifna skäl vara önskvärd, och anser jag det åsyftade målet
kunna vinnas derigenom, att såsom vilkor för ersättningsskyldigheten
i det fall, att utängsslåtterna ej äro försedda med stängsel, som af Konungen
förordnas, föreskrifves i första rummet att lägenheterna skola
vara af egarne år efter annat till slåtter använda och fortfarande dertill
brukade. Härigenom blifver förebygdt, att jordegaren förklarar än
en än en annan oinhägnad trakt af utmarken, der gräsväxten är något
rikare än vanligt, vara utängsslåtter, och på sådant sätt allt mer inskränker
det område, der Lapparne utan ersättningsskyldighet ega att
söka bete för sina renar. Derjemte synes det böra fordras, att den del
af oinhägnade utmarken, hvilken skall såsom utängsslåtter betraktas,
är försedd med sådana tecken, hvarigenom dess egenskap af utängsslåtter
tydligt framträder, på det att okunnighet hos Lapparne om hvad
såsom slåttermark skall skyddas icke må kunna förefinnas. I andra
momentet af denna paragraf hafva derföre blifvit intagna förenämnda
vilkor för Lapparnes skyldighet att ersätta skada, som af renar göres
å utängsslåtter.

Vid 9 § 3 mom.

Med anledning af den inom Högsta Domstolen framstälda erinran,
att i förslrget icke blifvit intaget det i Kongl. brefvet den
4 November 1817 gjorda undantag från den gemensamma ersättningsskyldigheten,
nemligen att om någon af de inom ett distrikt
sig uppehållande Lappar kan styrka, att skadan icke blifvit af hans
renar förorsakad, han är från deltagande i ersättningen fri, har jag
ansett ett sådant undantag böra i paragrafens tredje moment införas;
dervid dock såsom vilkor för åtnjutande af en dylik befrielse bör stadgas,
att erforderlig bevisning derom, att skadan icke blifvit föröfvad
genom någon viss Lapps renar skall af honom vara åvägabragt förr
än förlikning träffats eller dom i målet gifvits. Sedan genom förlikning
eller dom skadan blifvit på särskilda Lappar fördelad, fordrar
nödig hänsyn till ersättningstagandens rätt, att icke någon af dem, på
hvilka fördelningen af ersättningsbeloppet redan skett, må kunna undandraga
sig att utgifva hvad honom blifvit ålagdt. Eljest skulle en
ny fördelning af detta belopp på de öfriga Lapparne blifva nödig, och
den omgång och svårighet för ersättningens utfående, som derigenom
förorsakades, synes den ersättningstagande icke skäligen böra vara underkastad.
För den, hvilken i dylika fall fått utgifva ersättning för
skada, som skett genom annans renar, lemna de i 16 § gifna bestämmelser
utväg att af den skyldige, hvilken kan antagas i de flesta fall
vara af Lapparne känd, utkräfva den förskjutna ersättningen.

164 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

Vid 9 § 4 mom.

Vid paragrafens fjerde moment har inom Högsta Domstolen erinrats,
att skyldigheten att ersätta skada å utmark vid de fall, dåjordinnehafvarne
genom renars betande å utmarken komme att sakna erforderligt
bete för sina egna kreatur eller i väsentlig mån betungades,
syntes vara alltför obestämd och derigenom föranledande mångfaldiga
tvister samt slutligen ledande derhän att renegare ej vågade låta sina
djur uppehålla sig å någon enskild utmark, enär svårligen på förhand
kunde beräknas, om jordinnehafvaren egde så många kreatur, att allt
betet för dem erfordrades, eller han eljest slutligen pröfvades hafva
blifvit genom renarnes vistande å denna mark i väsentlig mån betungad;
hvadan påyrkats att detta moment måtte uteslutas.

Med afseende å denna anmärkning, hvilken af Högsta Domstolen
blifvit framstäld jemväl mot det år 1871 framlagda förslaget, har af
Norska Regeringen blifvit erinradt, att, när en jordegares betesmark
begagnades af Lapparne i den utsträckning, att egaren eller brukaren
komme att sakna nödigt bete för sina hemdjur, när t. ex. en Lapp
uppehölle sig med hela sin hjord på en särskild jordegares mark och
läte den afbeta allt gräs, det icke torde kunna nekas att egaren led
skada å sin egendom, en skada, som mången gång vore lika känbar,
som då hans åker eller äng skadades af renarne. Å en sådan skada
måste codicillens bestämmelse i 16 § vara tillämplig, då utmark i Norge
såväl som i Sverige vore föremål för skifte och enskild eganderätt, och
dylik mark för ett jordbruk, som ej kände stallfodring annat än vintertid,
vore lika nödvändig som äng och utängsslåtter. Väl kunde erkännas,
att den föreslagna formen för begränsningen af Lapparnes frihet
att beta å utmarken kunde vid tillämpningen i vissa fall framkalla
tvifvel, men när en hvar måste erkänna, att en begränsning vore absolut
nödvändig, måste man uppställa den så, som en billig hänsyn
till förhandenvarande förhållanden kräfde, äfven om häraf blefve följden,
att regelns användning i särskilda fall, då tvist uppstod, måste
öfverlemnas till domstolens fria bedömande.

I samma rigtning uttalar sig Lag-Utskottet, vid 1871 års riksdag,
då LRskottet anför: “Man kan visserligen anse de stadganden om
begränsning af den ömsesidiga rätten till bete å ifrågavarande utmarker,
som i den senast citerade paragrafen förekomma, vara alltför
* obestämda för att till fullo förebygga rättstvister emellan den bofasta
befolkningen och Lapparne, och önskvärdt, hade utan tvifvel varit, om
mera bestämda föreskrifter kunnat uppställas; men fråga är, om den
obestämdhet, som härvid till en viss grad onekligen förefinnes, har sin

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Bec. 1881. 165

anledning i den föreslagna författningen eller i sjelfva de förhållanden,
för hvilkas reglerande den är föreslagen. Utskottet tvekar icke att anse
det senare vara fallet, hvilket synes uppenbart, om man besinnar,
att det möter helt andra svårigheter att, såsom af denna lag erfordras,
begränsa rättsförhållandet i afseende å jorden och dess begagnande
emellan bofaste egare eller innehafvare af viss jord, å ena sidan, och
å den andra nomader, hvilka ock skola hafva betesrätt inom samma
trakter, än der frågan endast är att emellan två eller flera bofaste jordegare
skifta jord eller begränsa nyttjanderätt till sådan, och om man
vidare dertill lägger, att, enligt de af 1866 års komité rade inhemtade
upplysningar, virke i de ifrågavarande trakterna saknas till åstadkommande
af några vidsträcktare hägnader. Noggrant bör äfven bemärkas,
att, om ock 1751 års codicill tillerkänner Lapparne rätt till begagnande
af land och strand lika med rikets egna undersåtar, den
dock alldeles icke tillägger de förstnämnda någon slags företrädesrätt
framför de senare i detta hänseende. Fullständigaste lösningen af
frågan, huru vidsträckt betesrätt borde Lapparne tillkomma, vore utan
tvifvel att ernå medelst uppdragande af en lokal gräns emellan de
områden, der den jordbrukande befolkningen och Lapparne hvar för
sig egde att drifva sina särskilda, med hvarandras ömsesidiga trefnad,
såsom det vill synas, ej lätt förenliga näringsfång. Till uppnående af
detta å begge sidorna åtminstone för en framtid önskvärda och, i mån
af allt vidare fortgående odling, å ena, allt talrikare renhjordar, å andra
sidan, förr eller sednare nödvändiga mål torde ock en utväg vara anvisad
i en sjTtesenlig tillämpning af föreliggande förslags 25 § (numera 26 §),
hvarom Utskottet skall längre fram sig yttra. Att man nu ej föreslagit
till omedelbart vidtagande denna åtgärd, finner sin förklaring deruti,
att en sådan omedelbar tillämpning i närvarande ögonblick ej för Lapparne
vore önskvärd, utan fastmer för dem skulle medföra skada. Om
nemligen en sådan gräns nu skolat uppdragas, hade detta nödvändigt
måst förorsaka Lapparnes uteslutande från ganska många områden, der,
enligt hvad de bofaste sjelfva inför 1866 års komité uppgifvit, tillgång
på bete finnes för såväl deras hemdjur som en talrik mängd renar.
Och till dess en sådan lokal begränsning af omständigheterna oundgängligen
fordras och blifver en verklighet, torde någon lämpligare
begränsning, än förslaget innehåller, svårligen stå att finna.u

Emot hvad sålunda blifvit af Norska Regeringen erinradt och från
svensk sida medgifvet tilltror jag mig icke att påyrka ett enkelt uteslutande
af ifrågavarande § 9 mom. 4. En förändring deri, gående i
den af Lag-Utskottet antydda rigtning, synes mig dock af vigt att få
genomförd, på det att stadgandet icke må kunna — emot hvad jag

166 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

anser hafva varit dess ursprungliga mening — tillämpas jemväl i fråga
om sådan utmark, hvilken ligger aflägse från de bofastes gårdar. 1866
års komité, från hvilken stadgandet leder sitt upphof, har svårligen
förestält sig, att skada, som föranleder ersättningsskyldighet, skulle
genom renarnes betning kunna åstadkommas å annan utmark än den,
som närmast omgifver gårdarna och derföre i främsta rummet tages i
anspråk för hemdjurens underhåll. Sedan nämnda tid hafva emellertid
invånarne i Tromsö amt, särdeles i Målselfvens och Bardo socknar,
begynt anlägga sätrar, till en del högt uppe i fjellen, just i de trakter,
som äro oumbärliga för Lapparne, och hvarest dessa hittills fritt och
utan att behöfva frukta någon ersättningsskyldighet fått beta sina renar.
Att med afseende å sådana trakter den omständighet, att de börjat begagnas
till bete jemväl för den bofasta befolkningens hemdjur, icke
bör kunna för Lapparne medföra någon ersättningsskyldighet äfven då
betet för hemdjuren och renarne tillsamman blifver knappt, synes mig
uppenbart.

Då något annat sätt att utmärka skilnaden emellan förenämnda
båda delar af utmarken icke lärer finnas än genom att angifva afståndet
från gården, synes mig utmarken böra delas i två klasser, af hvilka
den ena, som ligger gården närmast och kan anses såsom för gårdsbrukets
bedrifvande mest nödvändig, skulle åtnjuta det i 4:de momentet
af förevarande paragraf stadgade skydd; under det att den andra,
den från gården mera aflägsna, skulle af Lapparne få begagnas utan
skadeersättningsskyldighet. Enligt hvad jag erfarit lärer med afseende
å naturförhållandena i Tromsö amt en i allmänhet lämplig och för
Lapparne så väl som för den bofasta befolkningen tillfredsställande
gräns emellan de båda klasserna komma att vinnas, om skilnaden dem
emellan dragés 6 kilometer från gården. 1 följd häraf är den ändring
i momentet af mig föreslagen, att deri stadgade ersättningsskyldighet
inom Tromsö amt endast skall gälla utmark, som ligger inom ett afstånd
af 6 kilometer från jordegarens eller brukarens fasta bostad.

Vid 17 §.

Stämningstiden synes mig, på de af Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län anförda skäl, städse böra blifva tre månader,
då Lapp i sitt hemland skall stämmas till domstol i det andra
riket.

Vid 18 §.

Andra stycket af denna paragraf synes mig böra omredigeras så

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 167

att deri tydligare än enligt förslagets redaktion utmärkes att skada,
som hund tillfogar ren, skall ersättas äfven i det fall, att hunden börjat
ofreda renen på tillåtet uppehållsställe, men derifrån jagar in honom
på åker eller äng, innan han tillfogar honom skada.

Såväl af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län som
inom Högsta Domstolen har erinrats, att liksom gemensam ansvarighet
föreskrifvits för Lappar inom ett distrikt med afseende å den skada,
som förorsakas af deras renar, i de fall att ej utrönas kan, genom
hvilkens renar skadan skett, det jemväl borde stadgas att egarne till
hundar inom distriktet skulle gemensamt ansvara för skada, tillfogad
renar af hund, då hundens egare är obekant. Såsom skäl för ett
dylikt stadgande är af Konungens Befallningshafvande andraget: att
det endast i enstaka fall kan lyckas för Lapparne att bevisa genom
hvilkens hundar skada å renar är gjord, förnämligast derför, att dessa
ej komma så nära, att de kunna igenkännas, och att hundarne i allmänhet
äro lika hvarandra såsom varande af samma ras; att en hund,
som en gång börjat drifva och bita ren, sedermera icke kan derifrån
afvänjas, utan blifver snarare allt värre; samt att den största noggrannhet
och omsorg i renvården blifver vanmäktig, då hundar, som
hafva för vana att jaga efter renar, komma i närheten af renhjorden.

A andra sidan har upprepade gånger, företrädesvis i Norska Regeringens
indstilling af den 2 Februari 1869, anförts, att yrkandet på
den gemensamma ansvarigheten berodde på den föreställning, att de
bofaste liksom i sluten kedja läge i fält mot Lapparne och deras hjordar,
för detta ändamål hölle hundar i stort antal och gjorde sig ett
näringsfång af att jaga renar. Verkliga förhållandet vore, att på hvarje
gård hölles 1 till 2 hundar, som vore nödvändiga för att värja hemdjuren
mot rofdjur och inegorna mot främmande kreatur, att många af
dessa hundar fått ovanan att förfölja renhjordarne äfven utanför inegorna,
ofta beto ihjel djur eller jagade dem förderfvade, och att stundom egaren
af uppsåt eller åtminstone grof försumlighet hade skuld deri. Medan
man borde göra allt hvad göras kunde för att få denna olägenhet afhjelpt,
vore det å andra sidan uppenbart, att med hänsyn till skada,
som skedde af gårdshundar, icke mera i de här ifrågavarande trakter,
än i andra delar af Sverige eller Norge, behöfdes solidariskt ansvar för
samtliga inom ett visst område liggande gårdar. Hundarne hölle sig
hvar på sin gård och läte sig af Lapparne likaväl som af egaren och
hans grannar individualisera och efter beskrifning igenkänna. Här
saknades således de skäl, som framkallat förslaget om gemensam ansvarighet
för skada af ren -— å ena sidan dessa halfvilda djurs ovanliga
antal och åtrå att blanda sig om hvarandra utan hänsyn till hvil -

168 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

kens hjord de tillhörde, och å andra sidan omöjligheten för de bofaste
att individualisera djuren i en hjord, som kunde bestå af hundra eller
tusen, till skapnad och färg lika djur, hvilkas märken endast Lapparne
kände.

Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit anfördt, synes mig gemensam
ansvarighet för skada, som af de bofastes hundar tillfogas Lapparne,
icke böra påyrkas, utan fastmer uppmärksamheten rigtas på det
mål, hvars vinnande så väl Konungens Befallningshafvande som, ännu
mera uttryckligen, Norska Regeringen framhållit såsom eftersträfvansvärdt,
nemligen att söka förekomma renarnes ofredande af de bofastes
hundar. En ganska beaktansvärd trygghet i detta afseende torde kunna
beredas Lapparne utan att man derigenom beröfvade de bofaste den
nytta, som med hundarna afses, derest i lagen intagas föreskrifter derom,
att i de trakter, der distrikt-indelning eger rum, skola, under den
tid Lapparne från det andra riket med sina renar ega der uppehålla
sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna eller
vara försedde med klubba; att hund, som har till vana att jaga eller
bita renar, skall dödas; samt att om egare af hund ej ställer sig till
efterrättelse de i nämnda hänseenden gifna föreskrifter han skall vara
underkastad böter, hvilkas belopp torde kunna bestämmas till högst
40 kronor. Närmare föreskrifter om klubbningens verkställande kunna
meddelas af Amtman eller Konungens Befallningshafvande, som ock
synes böra vara berättigad att medgifva undantag från den stadgade
skyldigheten, äfvensom att kunna påbjuda hundarnas klubbning med
afseende å trakt, der distriktindelning ej eger rum.

Vid 19 §.

Såväl de i 3 och 7 §§ som i 4 § och 18 § 3 mom. omförmälda
förseelser synas lämpligen böra blifva föremål för offentligt åtal, hvadan
hänvisning till sistnämnda paragrafer blifvit uti förevarande paragraf
intagen.

Vid 21 §.

I enlighet med Högsta Domstolens erinran har stämningsman
upptagits bland dem, hvilka i Sverige kunna verkställa kungörandet af
norsk dom.

Vid 29 och 30 §§.

På de af Högsta Domstolens fleste ledamöter anförda skäl synes

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 169

mig i stället för 29 och 30 §§ i förslaget böra införas 28 § i det af
Kongl. Maj:t vid 1871 års riksdag framlagda förslag i ämnet.

Med iakttagande af dessa ändringar skulle förslaget erhålla följande
lydelse:

Förslag

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena

Sverige och Norge.

1 §•

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta
fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen
svensk eller norsk undersåte.

2 §■

3 §•

170 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

eller brukares samtycke ma ej svenska Lappar med sina renar uppehålla
sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti
och September månader, eller norska Lappar under nämnde månader
med sina renar vistas i Sverige; dock ega Lapparno i de trakter, der
de efter gammal sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta
sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen, att fortfarande utöfva
denna rätt i samma utsträckning som hitintills. Öfverträdelse af
det i denna § gifna förbud straffas med böter, till belopp första gången
af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

4 §•

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, ega
Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen
samt en och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör
kronan erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning
för torra träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda
skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör
enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som
i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen
eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två
gode män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna
att utse god man, åligger det förrättningsmannen att i partens
ställe utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle
hvad om kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen
tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda
skjutsersättning och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd
god man åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten
bestämmer om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas
mellan parterna eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär
öfver synen må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda
ersättningsbeloppet jemte synekostnaden eger utmätning rum
utan dom eller utslag.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt
eller, tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar
att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af
växande löfträd sig tillegnat i enskild skog, straffes med böter högst
40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.
Virke, som Lapparne på deras vistelseort under sommaren lagligen
användt till stängsel, gammer, tältstänger eller annat dylikt varaktigt
bruk, må ej af jordegaren utan Lapparnes samtycke bortföras eller

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 171

göras för dem obrukbart. Jordegare, som häremot bryter, straffes med
böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar.

5 §•

6 §•

För att en trakt, hvarest Lapparne eg a rätt att söka bete för
sina renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma
finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne
kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne
från odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur
samt landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på
sådant sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna
antagas komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva
omkring i hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

1 hvilka trakter distriktindelning skall ega ruin bestämmes af
Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

7 §■

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning
eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget
och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han äruar
uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra,
och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift,
böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet
med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla
sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman

172 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Bec. 1881.

inom sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas
förordnande af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller
ock af länsmannen förteckning å alla de lappar, som komma att
stå under hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne,
enligt föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter.
Af denna förteckning insände länsmannen dessutom två exemplar till
landshöfdingen eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till
amtmannen eller landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör,
jemte uppgift å de utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle
sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är
uppgifvet för något visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har
han att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller
område, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen
eller amtmannen i det län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så
tidigt att Lapparne kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen
företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område,
men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen
eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,
till det anvisade området, straffes med böter första gången af
högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt, Vid områdenas fördelning
iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare
hänvisas till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han
lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående
året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme
någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt
att qvarblifva på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om
Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad,
men med afseende å hvilken Konungen särskihlt förordnat, att anmälningsskyldighet
skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen
i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande
område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

8 §.

Det åligger hvarje förman och andre förman:

Protokoll i sammansatt svensJct och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 173

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt
befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande
befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt
syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon
uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad,
samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår
om skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för
uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han,
om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning
angående saväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader; f)

iörman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt
val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast
innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för
ett. år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har
han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

9 §’

_ 1- Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för
att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan
ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller
hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan

174 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter,
som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt,
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst
brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter.
Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning, böte dessutom deri skyldige för hvar gång högst 40 kronor,
hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans
ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd
är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna
renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant
distrikt-, hvarom i 6 § förmäles, och kan det ej utrönas genom hvilkens
eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan
fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer
distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra
Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro
stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven
dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar
i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats,
eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar,
vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning
ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom.
stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl
efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare
eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt
bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amt särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet
rum, om renar komma in och beta å sådan utmark
under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lappande
begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt
derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller
skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd
af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta
bostad.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar
någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Lee. 1881. 175

lidit, göia sin rätt till ersättning gällande, läte lian, der ej syn, hvarom
i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes,
så. fort. ske kan,, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka böra
samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan och
undersökning om. densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och
under edlig, förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning kallas
den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett inom
distrikt, hvarom i 6 § förmäles, äfven förmannen eller andre förmannen
för de. Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom distriktet
lappar från . båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska som norska
förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom
48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i
närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt, der både
svenska och norska Lappar sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan
ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver någon''af de
tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

11 §•

Varder vid. den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ei i
godo bilaga, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk
fullfölja vill, att skyndsamlingen hos länsmannen i orten eller
annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar,
begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna

hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särs
vildt förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom
den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrifna nämnd, eller,
om sadane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de
män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall
den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan
ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen
instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen
föie förrättningen, om .den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu
nometer från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd
derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla
tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen
eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de
redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit
tor förrättnmgsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på
deras vagnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen
i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande

176 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 18S1.

icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som
synemännen ständigt liafva sm uppmärksamhet fästad derpå att den
frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan,
medkafva de män, k vilka kållit den första besigtningen, eller, om
sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.
Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå
hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig
grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma
ock i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans
uppkomst ock vidsträckthet, ställets belägenhet ock beskaffenhet, om
marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den
eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, renarnas antal
och storleken af de hjordar, de tillhöra.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till
såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre
uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit
till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter,
hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fall är
beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens
belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva
förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed ^såsom
lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd
och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen
om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt,
dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i
händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den meniim-
gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje
fall0 vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han
anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt
i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande

på saken. „ ,

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 177

Värdering, som omtalas i denna §, kan i händelse af rättegång
förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen,
jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente,
för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande
af synen 4 kronor om dagen och för protokollet deröfver 70 öre
arket. För nämnande af lagrättsmän och deras förordnande erhålles
ingen betalning. Lagrättsmännen åtnjuta för hvarje förrättningsdag
1 krona 60 öre.

13 §.

Kan cj heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom
förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan
lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet
med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande
angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen,
hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning,
om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande,
i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga
politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande
af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen, enligt
hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller
eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna
efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid
tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara
genom ombud.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning
icke förekommer.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sand. 1 Afd.

178 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

14 §.

Hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen
af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika
frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter allmän
lag.

15 §.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom livilkens eller hvilkas
renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn
stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den
eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om
deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål
i saken.

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma
förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres;
och galle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den,
mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

16 §.

H §•

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas
till domstol i andra riket, är tre månadei1. Den, hvars vistelseort är

Protokoll i sammansatt sOenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 179

okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige
i kyrkan eller i Norge vid kyrkan i den socken, der han senast haft
sitt hemvist.

18 §.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den
tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § ega att med sina renar der
uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna
eller vara försedda med klubba; landshöfdingen eller amtmannen dock
obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller särskilda fall
medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att det med densamma
afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken af klubban
äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på klubbningen
gifvas af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl må kunna
förordna, att i trakt, der distriktindelning icke eger rum, de bofastes
hundar under tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller klubbade.
Hund, som har till vana att jaga renar äfven på tillåtet uppehållsställe
eller att döda renar, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten,
dödas; och åligger det polismyndigheten att, der egaren sådant
underlåter, genast låta döda hunden. Underlåter egare af hund att
ställa sig till efterrättelse hvad här ofvan stadgas, eller de af landshöfdingen
eller amtmannen i öfverensstämmelse dermed gifna föreskrifter,
straffes med böter högst 40 kronor.

180 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra
och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver
till förlikningskommission instämmas.

19 §.

20 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter
eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket
bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed
förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen
icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben)
eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit
den sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i
högre rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände
sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen
är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges,
på grund hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis derom
å domen samt sände handlingarna till vederbörande amtman eller
landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande
och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding
eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om
ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar,
hvilka eg a kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen,
då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet
öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen
enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga
kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras
gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund
af denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller
genom två stämningsmål! eller nämndemän. Dervid skall ock, om

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 181

rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde alfordras
förklaring, huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål,
som enligt 15 § blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne,
som har att i nämnda hänseende sig förklara.

22 §.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i
Sverige, må ej stämpladt papper användas.

23 §.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar
att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

24 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras
vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen
vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne
.

25 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtmän,
skola tillse, att do öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande
af dem tillagda rättigheter.

26 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller
inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen
vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att
det området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att
erforderlig betesmark Lapiparne anvisas på annan landsträcka, som dertill
finnes tjenlig.

182 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 I)ec. 1881.

hets beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller her*
bergen för resande.

27 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål
eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker
eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att
använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge
egaren eller brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå
jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan
träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfares härmed enligt
gällande förordning angående joi-ds afstående för allmänt behof.

28 §.

De bestämmelser i denna förordning, bvilka ordna föidiållandet
emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke ixiom
Finnmarkens arnt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt
för sina renax-, komma de för amtets norska Lappar säx*skildt gällande
bestämmelser att å honom tillämpas.

29 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från dexi dag, Konungen för båda rikena bestämmer.
Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till
gränsetraktaten af XV Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande af eller förändring i denna förordnings
bestämmelser äro i hvartdera riket, för så vidt angår andra riket eller
dess undersåtar, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt å
den andra sidan.

Öfver detta förslag hemställer jag i underdånighet att Norska
Regeringens utlåtande måtte inhemtas“.

Denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo
T/t. Wilh. Malm.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

183

Den Kongl. Norske Regjerings underdanigste Indstilling af
27 December 1881, bifaldt ved Kongelig Resolution af

7 Januari 1882,

Stormaegtigste naadigste Konge!

Chefen for Departementet for det Indre, Statsraad Vogt, har
underdanigst föredraget Folgende:

Under 13 Juni 1879 afgav Departementet det her vedliggende e)
underdanigste Föredrag, hvori man foreslog Gjenoptagelse af de gjennem
lmngere Tid fprte, i 1871 forehlbigen standsede, Forhandlinger
om en Ordning ved Lov af Forholdene vedkommende Lapperne i de
forenede Riger. Departementet fremlagde med dette Föredrag Udkast
till Lov om Lapperne i de forenede Kongeriger Norge o g Sverige.
Forslaget tilsigtede, som det vil erindres, ligesom den i 1871 for Norges
Storthing o g Sveriges Rigsdag fremsatte Kgl. Prop., åt ordne disse
Forhold ved en ftelles norsk o g svensk Lov, der skulde trmde istedetfor
de i lste Codicil til Grämd setraktaten af J-g Oktober 1751 indeholdte
Bestemmelser om samme Gjenstand. Om Indholdet af Departementets
Förslag, der med nogle mere o g mindre vaesentlige Modifikationer var
bygget paa det for de tvende Nationalforsamlinger i 1871 fremlagte,
ligesom om denne Sags tidligere Historie henviser man til det vedlagte
Aftryk o g de der citerede Aktstykker.

Ved Kgl. Resolution af 21te Juli 1879 blev det naadigst bestemt,
åt Gjenpart af Departementets ntevnte underdanigste Föredrag med
Bilage blev åt tilstille det Kgl. svenske Justitiedepartement. Dette
skede med Skrivelse fra dette Departement af 7de August 1879.

Departementet har nu gjennem den norske Statsraadsafdeling
modtaget en Protokol, f0rt i sammensat svensk-norsk Statsraad hos *)

*) Trykt förän nservserencle Indstilling.

184 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Deres Majestset den 8de December 1881, hvori dette Lovforslag omhandles.
Chefen for det svenske Justitiedepartement anförer her, åt
Deres Majestset under 24de September 1880 havde bestemt, åt den
svenske Höiesterets Betänkning skulde indhentes angaaende det omhandlede
Lovforslag, over hvilket Erkheringer allerede var bleven afgivet
af Landshövdingerne i Jemtlands, Westerbottens og Norrbottens
Len. I Medhold heraf var Höiesterets Protokol af 2 Ide Mars 1881,
indeholdende den forlangte Betänkning, indkommet till Justitiedepartementet.

Det svenske Justitiedepartements Chef udtaler, åt det nu foreliggende
Förslag, for hvilket det Lovforslag i samma Emne, som forelagdes
1871 Aars Rigsdag og Storthing, hovedsagelig ligger till Grund,
förekommer ham åt have vsesentlige Fortrin fremfor dette. I enkelte
Punkter antager han dog, åt Forslaget, inden det bliver egnet. til åt
bifaldes af Deres Majestset, bör undergaa Forandringer, foranlediget
navnlig ved de over Forslaget af vedkommende Myndigheder afgivne
Betsenkninger. Justitiedepartementets Chef har derpaa ved de enkelte
Paragrafer nsermere redegjort for disse Hlndringer og sluttelig afgivet
Förslag til, hvorledes Lovudkastet med de paapegede Forandringer antages
åt burde lyde.

Ved Deres Majestsets naadigste Resolution blev det derefter i
Henhold til Justitiedepartementets Indstilling bestemt, åt den norske
Regjerings Udtalelse over sidstnsevnte Förslag skulde indhentes.

Man indtager her i Oversmttelse det af det svenske Justitiedepartement
sendrede Lovudkast. Man har i Texten udhsevet de Punkter,
hvori det skiller sig fra dette Departementes Udkast af 1879:

Udkast

til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Sverige og Norge.

§ 1-

Lap, som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med
sine Ren frem og tilbage mellem Sverige og Norge, skal vsere enten
svensk eller norsk Undersaat.

§ 2.

0nsker svensk Lap åt blive norsk eller norsk Lap att blive svensk
Undersaat, skal, naar iövrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflyt -

Norslca Regeringens IndstUling clcn 27 December 1881. 185

ningsattest paa Forlangende meddeles ham i Sverige af vedkommende
Lens mand o g Kyrkoherde, i Norge af vedko m m ende
Foged og Sogneprsest. Dog er han ikke fri for Skatter"eller andre
offent! i ge Forpligtelser i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vmret,
forinden han, overensstemmende med de i det andet Rige derom gjaddende
Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest
herom hos fornasvnte Embedsmasnd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra
han er udflyttet, åt benytte Bete udenfor hvad der i S 3 er
t i Ilad t.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det
ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert
Riges Lapper efter gammel Ssedvane hidintil have s0gt hen, samt,
under Iakttagelse af de Forskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt
betjene sig af Land og Vand saavel til egen og deres Rens Underholdning,
som till Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres
eller Brugeres Samtykke dertil erherves, maa svenske Lapper med
sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i
Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper
under de nmvnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige; do0,
have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel S sed vane
have pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt s0ge Bete for sine
Ren paa Fjeldene paa begge Sider nser Rigsgrsendsen, fremdeles
hertil Ret i samme Udstrsekning som hidtil. Overtrmdelse
af det i denne § givne Förbud straffes med Bpder, fprste Gång indtil
40 Kröner og i Gjentagelsestilfselde indtil det dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 nsevnte Steder have Lapperne
Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornpdenhed af T0rt og Vindfald,
Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lpvtraser. I Statens
Skove erlaegges herfor ingen Betaling och hellerikke i private
Skove for Tprt og Vindfald, Ener og Vidiebuske. Derimod ere
Lapperne forpligtede til for de voxende Lpvtrseer, som de benytte i
private Skove, åt erlsegge en billig Erstatning, som, hvis vedkommende
Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skj0n
afgivet af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiBih.
till RiJcsd. Prot. 1882. 1 Sarnl. 1 Afd. 24

18G

Norslca Regeringens IndstiUing den 27 December 1881.

ger, samt af to Msend, en opnmvnt af liver af Parterne. Undlader
nogen af Parterne åt udse Skjönsmand, opnmvner Administratör
denne blandt Lagrettesmfendene. Varsel til Skjonnet
gives som for Forligelseskommi ssionen bestemt. ForSkjpnsforretningen
tilkommer dens Bestyrer den for Lensmasnd bestemte
Skyds- og Disetgodtgjorelse. Den af Administratör
opnsevnte Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for liver
Forretningsdag. Skjpnsretten bestemmer, om og isaafald hvorledes
Udgifterne ved Skjonnet skulle fordeles paa Parterne
eller om de kun skulle falde den ene og isaafald hvilken af
Parterne tillåst. Skjonnet er ikke Gjenstand for Overskj0n
eller seerskilt Paaanke, og kan det ved samme fastsatte Bel0b
og Forretningens Omkostninger strax inddrives ved Udpantning.

Lap, som 0ver Hugst eller bemaegtiger sig Trävirke af andet
Slags end ovenfor nmvnt eller af större Maangde end til eget Brug
forn0dent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning H0st eller Vaar
åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende
Lpvtrseer i privat Skov, ansees med Boder indtil 40 Kr., saafremt
ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medforer
större Ansvar. Trävirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa
deres Sommeropholdssteder til Gjmrder, Gammer, Teltstmnger eller
andre lignende varige Indretninger, maa ikke af Grundens Eier bortfores
eller gjOres utjenligt for vedkommende Lapper uden disses Samtykke.
Grundeier, som handier herimod, ansees med Boder indtil
40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige
Lovgivning medforer större Ansvar.

§ 5.

Ved Bydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne
ikke beroves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornpdne.
Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stmngte,
skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De Strsekninger, i hvilke Lapperne soge Bete for sine Ren, kunne
inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med
sine Ren, skulle i de Tilfselde og paa den Maade, som omhandles i
naervasrende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vmre underkastede Ansvar

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 187

for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings
Eiendom. For åt en Streckning, hvor Lapperne have Ret til åt spge
Bete for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen,
maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed,
åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Bevogtning
afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne bpr, under
forn0dent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstrrekning,
Beskaffenhed og Bebyggelsesforhold, begreendses saaledes, åt de Ren,
som s0ge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning
åt ville i L0bet af Betningstiden streife omkring i det hele
Distrikt, men liden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal finde Sted samt Distrikternes
Gramdser, bestemmes af Kongen.

§ 7.

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling
finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit
eget og medfplgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han
agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil f0re med
sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne
Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Femtedel under
det virkelige Antal, bpder han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle
de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og
samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende
Lensmand, vaslge af sin egen Midte en Formand og en Nmstformand.
Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab,
af Landshpvdingen eller Amtmanden, hvorhos Formanden af Lensmanden
erholder en Forteguelse over alle de Lapper, der komme til åt
staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de
af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden
afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden
Lensmanden 2 Exemplarer til Landshpvdingen eller Amtmanden, som
oversender det ene Exemplar til Landsh0vdingen eller Amtmanden i
det Len eller Amt, Distriktet tilhprer, tilligemed Opgaver over de valgte
Formaend og Nmstformmnd. Skulde sistnmvnte Landsh0vding eller
Amtmand finde, åt et st0rre Antal Ron, end Rummet med Rimelighed
tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt, har han åt henvise det
overskydende Antal til nairmeste Distrikt eller Omraade, hvor Rum
findes, og derom åt underrette Landshpvdingen eller Amtmanden i det
Len eller Amt, fra hvilket Flytningen skal ske, saa betimeligt, åt Lap -

188

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

perne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse, inden Flytningen
foretages. Lap, som saaledes er henvist til et vist Distrikt
eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden en af Landsh0vdingen
eller Amtmanden fastsat Frist flytter de under hans Tilsyn
vserende Ren til det anviste Omraade, ansees med B0der f0rste Gång
indtil 40 Kr. og i Gjentagelsestilfselde indtil det dobbelte. Ved
Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Stprrelse det tillader, åt
hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor han
selv eller, om han har levet i Faellig med Foraddre eller Svigerforaeldre,
disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa
Grund af Rummets Utilstraakkelighed, dog vises andetsteds hen, har
den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som lasngst der har
havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver,
ligesom ogsaa for Valg af Formsend, bestemmes af Landshpvdingen
eller Amtmanden, hvilken ogsaa forpvrigt, hvor disse Bestemmelser
maatte vise sig utilstraskkelige til 0iemedets Opnaaelse, traeffer
de dertil yderligere Forfpininger.

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjaslde om Lap,
som vil med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt,
men med Hensyn til hvilken Kongen särskilt bestemmer, åt
Anmeldelsespligt skal finde Sted, og skal i dette Tilfmlde af
Lappen for Hjemstedets Lensmand opgives istedetfor Distrikt
det Sogn eller lignende Omraade, inden hvilket han agter åt
tage Ophold.

§ 8.

Det paaligger enliver Formand og Naestformand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen
fprst ankommende Lapper og åt forblive der indtil de til hans
Distrikt h0rende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

b) inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende
Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de
Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden Distriktet, samt
tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Nasstformanden
sedvanlig vil vsere åt treeffe;

c) åt erkyndige sig om de til Distriktet h0rende Lappers Opholdssteder
saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfselde
af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen, opholde sig der,
åt anmelde saadant for Lensmanden.

189

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Det skal videre vrnre Formandens eller i hans Forfald Naestformandens
Pligt:

d) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, o g i
det hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaelde af Tvistigheder
med den jordbrugende Befolkning spge åt bilsegge disse;

e) efter behörig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt
Syn o g Skjpn, der afholdes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver
åt vaere bleven ham tilfoiet af Ren inden Distriktet, og naar derunder
eller ved forefaldende Rettergang Spprgsmaal opstaar om Skyldighed
for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper till Fmllesansvar for
opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil
findes Grund, har Ret til paa naevnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig
om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skjpns- og Sagsomkostninger; ■

f) att soge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget
inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn
eller Skjpn over Skaden, til Forretningen åt inkaide den eller de Skyldige,
om disse ere ham bekjendte.

Formaendene vaelges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa
sig for Gjenvalg til Formand eller Naestformand i ligesaa lång Tid som
den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Naestformaendene vaelges
ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det folgende Aar gjenvaelges
til Formaend eller til Naestformaend. Efteråt have indehavt Ombudet
2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9.

1. Det paaligger Lapperne ei alene noie åt tage sig i Agt for
selv åt tilfpie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom,
men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af dem
foroves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller Multebaerland,
skall erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget.
Det samme gjaelder om Skade paa Udengslaatter,
som ere forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes,
eller, uden åt vaere indhegnede, Aar om andet have
vaeret brugte og bruges til Slaat samt ved gjenstaaende
Hesjer, Grofter, Rydning eller paa anden Maade tydelig fremtraede
som Slaatteland. Gjores saadan Skade med k^orsaet eller förmedelst
grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige
desuden tor hver Gång bode indtil 40 Kröner, hvilke Bpder dog

190 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap, af hvis
Renvogter saadau Förseelse, som nysnsevnt, er begaaet, skal ansvare
for Udredelsen af de Bpder, som maatte id0mmes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennsevnte Beskaffenhed inden
saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved
hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper,
som have sitt Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbel0bet tillige
med Skjpns- och Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det
Antal Ren, hvormed enhver af dem tilhprer Distriktet. Dersom paa
den Tid, da Skade skede, Ren, tilhprende andre Lapper end dem, som
have anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning
gjennem samme eller forpvrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede
Lapper i et til Antallet af dis se deres Ren svarende Forhold deltage
i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet
eller Dom falden, goyltgjpre, åt Skaden ikke er forpvet
ved hans Ren, er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden
Strackninger, hvor Distriktsinddeling ei er ivaerksat, finder den her fastsatte
Fsellesansvarlighed ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet,
saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne fornpdent
Bete for sit Bofae, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter,
som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Tromsp
Amt, ikke medfpre Erstatniogsansvar, om Ren komme ind og bete paa
Udmark i Tiden fpr livert Aars 8de Juli, naar denne Frihed kun ikke
af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vmsentlig Grad
bebyrdes. Ei heller skal i Tromsp Amt Skade paa saadan Udmark
erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd
af 6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens
fäste Boprnl.

§ io.

Er under Lappernes Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfpiet
nogen dersteds boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den
Skadelidte gjpre sin Ret til Erstatning gjseldende, skal han, saafremt
saadan Forretning som i nseste § foreskrevet, ikke kan blive afholdt
senest 3 Gånge 24 Timer efteråt Skaden er opdäget, snarest muligt
tilkalde 2 uvillige og kyndige Mmnd, der samtidigt bpr mpde paa Aastedet,
samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Underspgelse af
sammes Oprindelse derom afgive Erkleering efter bedste Skjpn, saaledes
som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyl -

191

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

dige, om lian er kjendt, samt, naar Skadeu er skeet inden Formandsdistrikt,
tillige vedkommende Formand eller Nmstformand for de Lapper,
som der have sit Tilhold, og hvis disse tilh0re begge Riger, saavel den
svenske som den norske Formand eller Nmstformand tilkaldes. Er
der ikke Adgang till åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende
inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet en af de
i Nserheden vaärende Lapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt,
livor baade svenske og norske Lapper opholde sig, en af hvert Folk.
Lader heller ikke dette sig gj0re inden nys anfprte Frist, eller udebliver
nogen af de tilkaldte Mmnd, skal Forretningen dog derved ikke
opholdes.

§1L.

Dersom Erstatningssp0rgsmaalet ikke ved saadan Forretning som
nmvnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte,
om han vil forf0lge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos
Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte
vmre bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretniug
paa Aastedet til Vurdering af Skaden. Til denne
Forretning, hvortil Administratör opnsevner 2 Lagrettesmmnd blandt
det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis
saadanne Mmnd ikke uden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det
almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller
hvor der er Sp0rgsmaal om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9 3die
Led omhandles, vedkommende Formand eller Nmstformand indvarsles
ved Kaldelse, som b0r forkyndes senest Dagen f0r Forretningen, om
den, som skal invarsles, opholder sig inden en Omkreds af 20 Kilometer
fra Forretningsstedet. Opholder han sig i Imngre Afstånd fra
samme, forlsenges Varseistiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer.
Skulde det Tilfadde indtraeffe, åt det ikke er muligt att faa indkaldt
eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Naestformand,
f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet uden i betimelig
Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand,
som paa deres Vegne kan indkaldes, b0r Forretningen dog afholdes,
idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til,
åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfaslde skal saavel Administratör
som SkjAnsmmndene stadig have sin Opmmrksomhed henvendt
paa, att de Fravmrende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen
skal den Skadelidte fremstille de Msend, som i Tilfelde have
afholdt den f0rste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning,
fremlsegge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I forn0dent

192 Norslca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Fald bpr han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans
Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet,
grunder sig. De Miend, som afholde Forretningen, skulle — saavidt
muligt — s0ge åt tilveiebringe o g i Protokollen indtage n0iagtig Förklaring
angaaende Skadens Oprindelse o g Omfång, Stedets Beliggenhed
og Beskaffenhed, om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m.
saavelsom ogsaa, om den eller de Personer, der eie de Ren, som have
bevirket Skaden, disses Antal o g St0rrelsen af de Hjorder, de tillh0re.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig
til pa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan
vaere ham bekjendt o g tjene til Oplysniug i Sägen, o g staar han for
Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet for
Retten.

Skjpnsmeendene skulle ved Taxten tage n0ie Hensyn saavel til
Jordens Beskaffenhed og Frugtbarhed, dens stprre eller mindre Rydning
eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofe ogsaa har bidraget
til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark, til de
Omsfendigheder, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten i dette
Tilfelde beror, samt til enhver anden Omstsendighed, som har Indflydelse
paa Skadeserstatningens St0rrelse. For0vrigt bpr Mmndene afgive
til Protokollen Erkfering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen have
aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er afgivet
efter Overbevisning og bedste Skjpn. Administratör b0r, forinden
Forretningen begynder, foreholde Skjpnsmmndene de Pligter, som paa
Gund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem og derom gjore Tilfprsel
i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfelde
af Uenighed mellem Skjpnsmamdene, i hvilket Fald han gjpr
Udslaget, skal dog i ethvert Tilfelde til Slutning tilfpre Protokollen
sin Erkfering om, hvorvidt han anser den satte Taxt rimelig og billig,
og hvorvidt han forpvrigt i nogen Henseende har noget åt bemasrke,
som kan have Indflydelse paa Sägen.

Inden Forretningen slutter, skal Administratör spge åt tilveiebringe
Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme
Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skjpn, som omhandles i denne §, kan i Tilfelde af Reffelgång
forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjpnsforret.ninger
tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettes -

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 193

masndene 80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig o g
for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensmasnd
bestemte Skyds- og Diaetgodtgjprelse. For Opnasvnelse af Msend o g
for Bekreeftning betales intet. Lagrettesmmndene tillkommer 1 Kr.
60 0re for hver Dag, Forretningen varor.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning
bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte
förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte
Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklmring
angaaende de Mfeuds Trovterdighed, der i Tilfselde have aflioldt
den forel0bige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen
yderligere Underspgelse, om saadan findes npdvendig, afgjpr, om
der er skjellig Grund til Sagsanlseg. I bekrmftende Fald foranstalter
lian Tiltale i de for offentlige Politisager gjseldende Former — hvorved
dog Npdvendigheden af Foreleeg bortfalder — mod den eller dem,
som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overfbrte åt
vmre de Skyldige eller if0lge § 9 ere de for Tilfasldet Erstatningspligtige.
Sager af dette Slags blive efter Omstamdigbederne åt behandle
enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for
åt lade mpde ved Sagfprer.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor
Distriktsinddeling ikke er indf0rt.

Private Spgsmaal til Indtale af Erstatning for Skade af Ren udfpres
overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt de
derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde
Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne.
N0dvendigheden af Paaklage til Forligelseskomissionen bortfalder.

§ H.

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de
deri omhandlede Erstatningsspprgsmaal givne Förskrifter komme ikke
til Anvendelse paa deslige Spprgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i
hvilket Fald de derimod behandles efter den almindelige Lovgivning.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 25

]0 l Norska Regeringens Indstilling den 27 december 1881.

§ 15.

Bogsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Faellesansvar, som
i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som
Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til naevnte
Tid Lapper fra begge Riger der havt Tilhold, skal saavel den svenske
som den norske Formand indstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende
Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved livis
Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans
Tilsyn staaende Lapper bpr svare for Skaden, skal han lade den. eller
de Skyldige, eller i sidste Fald dem, nrod hvem Paastand i Delagtighed
i Erstatningspligten fremsasttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfolde ikke er Adgang til
åt stevne Formanden, skal Stavningen forkyndes for de Lapper, mod
hvem Ansvar söges gjort gjaddende, og gjselder da for disses Vedkommende,
hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af Bpder.

§ 16.

Lap, som i Henhold til § 9, t.redic Led, er bleven id0mt Ansvar
for indtruffen Skade eller, efter åt Värdering af Skaden overensstemmende
med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlaeggelse
af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Vurdering er
bestemt, med paalpbende Omkostninger, har Ret til mod den eller dem,
som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kundskab derom senere erholdes,
eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede,
havde Ren inden Distriktet og saaledes bor deltage i Skadeserstatningen,
åt reise Spgsmaal om Tilbagebetaling af, hvad han har udlagt
eller den Del deraf, som falder paa de ovrige Lapper. Saadant Spgsmaal
maa dog senest anhaengiggjöres inden 2 Aar, efter åt Skaden
er skeet.

§ 17.

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til
en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted
ikke kjendes, gives 3 Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning
i Sverige i Kirken, i Norge ved Kirken i det Sogn, hvor han senest
horte hjemme.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

195

§ 18.

1. Dersom Nogen ulovligen faelder eller mishandler Lappernes Ren,
skal han — förliden fuld Erstatning for Skaden — erliegge Boder af indtil
40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivningmedforer
större Ansvar. Samme Bestemmelse gjselder, om Nogen med
Försatt eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrmmmeskud,
Hunde eller paa nogen anden utilb0rlig Maade ufredes paa sine retmasssige
Opholdssteder, eller soger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes Ren paa tilladt Oplioldssted af Hund, bliver
Skade, som derved tilfoies Renen, om den end ikke er foraarsaget
ved Nogens Forsset eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte
af Hundens Eier.

3. I de Ejgne, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skulle
i den Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige if0lge § 3 have
Ret til åt opholde sig der med Ren, de Fastboendes Hunde
enten holdes bundne eller vsere forsynede med Klubbe; dog
saaledes, åt vedkommende Landshövding eller Amtmand for
visse Trakter eller Tilfselde kan tilstede Undtagelse fra
nsevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, uden åt det
ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De naermere Forskrifter
om Klubbens Storrelse og om Klubningen forOvrigt,
gives af Landshövdingen eller Amtmanden, som ligeledes kan
bestemme, åt de Fastboendes Hunde i naivnte Tid skulle holdes
bundne eller klubbede i Trakt, hvor Distriktsinddeling
ikke er indfprt. Hund, som har den Vane åt jage Ren ogsaa
paa dennes tilladte Oplioldssted eller åt driebe den, bor af
Hundeeieren efter Paalieg af Politiet, draebes og paaligger det
Politiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt hide Hunden
draibe. Undlader Hundens Eier åt efterkomme de tuevnte
Paabud og Regler, straffes han med indtil 40 Kroners Boder.

4. Naar nogen Lap for vedkommende Leusmand eller den, som
af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, forer Klage
over saaden Förnärmelse som ovenforilste og 2det Led omhandlet,
skal Vedkommende efter forelpbig Undersogelse snarest muligt, —
saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i
Tilfselde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder, — gjöre Indberetning
om Sägen til Landshövdingen eller Amtmanden, som, hvis der
findes Foie til åt drage Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt
af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Forskrifter,

196

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

men i modsat Fald sende Indberetningen til deri Skadelidte med Tilkjendegivende,
åt det överlädes til denne selv åt anhaengiggj0re Sägen
for Retten, i hvilket Fald den dog ikke beh0ver f0rst åt paaklages
ved Fprligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 18, 3die Led, omhandlede Overtrasdelser
paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I
Sverige skulle Overtrmdelser af disse §§ ogsaa vsere underkastede offentlig
Tiltale.

§ 20.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er feldet til Bpder eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige,
forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfseldte er vedtagen, eller,
naar D,ommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er udl0ben,
eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven
forkyndt for den Domfseldte, uden åt han har begjaert Paaanke. Naar
Fuldbyrdelse af en i def ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet,
har Vedkommende åt henvende sig til Landsh0vdingen eller Amtmanden
i det Len eller Amt, hvor Dommen er afsagt. Er foranferte Betingelse
for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom
åt oversende Dokumenterne til vedkommende Amtmand eller Landshpvding
i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det
inddrevne Belpb tilstillet fprstnsevnte Landsh0vding eller Amtmand.

De her om Domme givne Förskrifter gjaslde ogsaa om saadanne
i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles,
indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og b0r vedkommende Landsli0vding
eller Amtmand, naar saadant Förlig, indgaaet. i det ene Rige,
sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklasring om, åt
Forliget efter det f0rstna3vnte Lands Love har samme bindende Virkning
som en endelig Dom.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen
i det Rige, hvor Bpderne s0ges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold
(il naervserende Lov, og forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,

197

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Indhentelse af Domfaeldtes Erklasring angaaende sammes Appel ske
ved Kronebetjenten med Yidne eller ved 2 Stevningsmiend eller
Nmvndemsend. I Sager, der ifplge § 15 ere rettede mod vedkommende
Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der liar åt
afgive Erklaering angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori svensk Lap er Part i Norge eller norsk Lap
er Part i Sverige, Under Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 23.

Ipvrigt blive de i livert Rige i Almindeligbed gjaeldende Love åt
anvende med Hensyn til Lapperne under deres Opbold dersteds.

§ 24.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved
ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under
deres Tilsyn.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren,
med Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmeend, isterdeleslied Landshpvdinger og
Amtmaend, skulle have Indseende med, åt de overflyttcndc Lapper ikke
kraenkes i Udpvelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten
eller inde i Landet Renholdet. findes åt vasre den jordbrugende Befolkning
i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse
om, åt sandan-t Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der
anvises dem fornpden Betesmark paa andre Striekninger, som dertil
kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning,
hvori samme fornpdiges til åt afgive Bete for de Ren, der
Aar om andet derhen föres, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,

198 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Dy ritning, Sseterbrug eller Greesning af Bofae. Dog skal det under
alle Omstsendigheder vasre det Offentlige uforment i saadan Mark åt
lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger
for Reisende.

§ 27.

Viser det sig npdvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed
eller for att aabne Lapperne de fornpdne Veie til deres Betesmarker,
eller til Opfprelse af Gjaerder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt
anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren,
naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod
Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Överenskomst bestemmes ved
Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjasldende Förordning angaaende
Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne
og den jordbrugende Befolkning, gjselde ikke inden Finmarkens
Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbete i nasvnte Amt for sine
Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper saerskilt gjasldende
Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov trasder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter att modsvarende Regler ere vedtagne for Norges Vedkommende.
Fra samme Dag oph0rer lste Tillfeg eller Codicil til
Grsendsetraktaten af Jg- Oktober 1751 åt vasre gjasldende. Beslutning
om Ophfevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser
er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige
eller dets Undersatter, f0rst gjfeldende, naar tilsvarende Beslutning
er fattet fra den anden Side.

Departementet gaar over til nasrmere åt omhandle de Afvigelser,
soin Under Sted mellem foranstaaende fra svensk Side fremlagte Udkast
og det af Departementet i 1879 afgivne, og skal gjengive, hvad
der af det svenske Justitiedepartement er anfert til Begrun lelse af de
Forandringer, som af samme bringes i Förslag.

199

Norska Regeringens IndstiUing den 27 December 1881.

Departementet skal her forudskikke, åt, uaar man finder nedenfor
åt kimue anbefale, åt de af det svenske Justitiedepartement lier
foreslaaede Afvigelsex. fra Departementets Udkast af 1879 paa en enkelt
Undtagelse mer optages i den Proposition, som senere vil blive åt
fremssette, er dette tildels åt forklare ved, åt det svenske Justitiedepartements
ändringsförslag ere fremkomne efter forberedende Overlaegninger,
der i den forlobne Host have fundet Sted dels i dette Departement
med Expeditionschefen i det svenske Justitiedepartement og
dels i Tromso mellem Amtmanden og nogle andre med Amtets og
specielt Lappernes Forhold kjendte Mauid. Ved disse Overlsegninger
have de Modifikationer i Lovforslaget vau-et undergivet en forelpbig
Drpftelse, om hvilke man erfarede, åt der var SpOrgsmaal paa Grundlag
af de fra de svenske Autoriteter allerede foreliggende Erklseringer
i Sägen. Departementet modtog i sidstafvigte Juli Maaned fra det
svenske Justitiedepartement underhaanden Aftryk af de ovennmvnte
Betaenkninger, som vare afgivne om Lovforslaget af Landshpvdingerne
i Norrbottens, Vesterbottens og Jemtlands Len samt af den svenske
Hpiesteret, den sidste dateret 2Ide Marts d. A. Disse Bemserkninger
ffllge i Overssettelse som Bilage ved mervgerende IndstiUing °). Det vil
sees, åt disse Dokumenter indeholde Indvendinger mod adskillige af
Bestemmelserne i Lovudkastet af 1879. Navnlig har Landshövdingen
i Norrbotten gjort Sägen til Gjenstand for en indgaaende Behandling
fra sit Ståndpunkt.

Man foretog först her i Departementet sammen med Expeditionschefen
i det svenske Justitiedepartement i Begyndeisen af September
sidstleden en mundtlig Gjennemgaaelse af de i Betaenkningerne fremkomne
Udsmttelser ved Forslaget. Ved denne havde man tilstede en
af Amtmaendene i Tromso forelobig til Departementets Chef afgiven
Udtalelse, hvori han havde til Brug for den paateenkte Konferance
udtalt sin Mening om de fra svensk Side fremkomne Indvendinger og
ligeoverfor disse f rem fort sine Modbemserkninger. Medens man ved
den mundtlige Overlasgning i Departementet troede forpvrigt i det vsesentlige
åt kunne komrne til en Udjevning af Meningerne, blev der
imidlertid — her ogsaa bortseet fra Spprgsmaalet om den paatasnkte
Lovs Opsigelighed og hvad dermed staar i Förbindelse (Lovudkastets
§§ 29 og 30), hvilket man senere särskilt skal omhandle — filbåge
nogle Punkter, hvorpaa der syntes fra svensk Side ogsaa efter Amtmandens
Modbemaerkninger og den forte Diskussion åt hegges Vaegt,
og om hvilke Departementet fandt ikke åt kunne opgjpre sig nogen *)

*) Trykt som Bilag 1—4.

200 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

bestemtere Mening uden yderligere åt h0re Amtmandens Anskuelse.
Disse Punkter dreiede sig vassentlig om Lovudkastets § 4 (Spprgsmaalet
om, hvorvidt Lappen kun mod Erstatning skulde liave Ret til
i privat Skov åt benytte friske Lpvtrseer), andet og fjerde Led i § 9
(om Udstrmkningen af Lappens Ansvar for Skade, forvoldt af Ren paa
de Fastboendes Udengslaatter og Udmark og hvad sidstnasvnte angik,
specielt paa Saetermark). Yidere voldte Sporgsmaalet om et Middel til
åt skaffe Lapperne större Sikkerhed mod Skade paa deres Ren af de
Fastboendes Hunde Vanskeligheder. (Udkastets § 18.)

I et Brev til Amtmanden af 14de September sidstleden bleve
disse Dissentspunkter, saaledes som de efter den forelpbige Diskussion
fremstillede sig, nsermere udviklede. Man henstillede til Amtmanden
ved den fornyede Behandling af de her antydede Punkter åt tilkalde
nogle Mfend inden Amtet, der ligeledes maatte have npie Indsigt i de
paagjaeldende Forhold. I Slutningen af September fandt dernsest en
saadan Overlasgning Sted i Tromsp. I denne deltog med Amtmanden
Storthingsmand, Lensmand i Balsfjorden, Wennberg, der i en Raekke
af Aar har vaeret ansat ved Lappeopsynet i Lyngen og i de sidste Par
Aar har vaeret beskjaeftiget ved Opsynet i Balsfjord, samt Lensmand
i Tromspsundet, Schjetlein, og Lappeopsynsbetjent With. Lensmand
Schjetlein har, efter hvad Amtmanden oplyser, havt megen Befatning
med Opsynet og Lappeforholdene i Tromspsundet og Opsynsbetjent
With har mangeaarig Erfaring om disse Forhold i Maalselven, Bardo
og Salangen. De neevnte tre Maend ere saaledes, anfprer Amtmanden,
i Besiddelse af Sagkyndighed i Lappeforholdene netop i de Distrikter,
som i sandig Grad fple Vanskelighederne ved de nrevnte Forhold. Efter
Sägens Beskaffenhed ansaa man det derhos hensigtsmsessigt, åt vedkommende
Bureauchef i dette Departement, der havde deltaget i Konferancen
med den svenske Expeditionschef, övervar den nmvnte Overlaegning
mellem de lokalkyndige Maend. Han har til dette 0iemed opholdt
sig i Tromsp i nogle Dage i Slutningen af September.

Om Resultatet af disse Overlregninger har Amtmanden redegjort
i en Erklaering dateret 30te September sidstleden, hvori til Impdekommen
af de fra svensk Side fremsatte Indvendinger Lovudkastet sserlig
i de nys antydede Punkter foreslaaes noget modificeret. Idet man nedenfor
ved Gjennemgaaelsen af de enkelte Bestemmelser i Lovudkastet,
som der bliver Spprgsmaal om åt forandre, skal nrermere redegjpre
for, hvad der i denne Erklsering anfpres, bemmrkes her, åt samtlige
de Mrend, der deltog i Overlasgningen, efter hvad Amtmanden oplyser,
havde erkheret sig enigo i de i Erklseringen foreslaaede Forandringer.

Under en ny Konferance i Departementet med Expeditionschefen

201

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

i det svenske Justitiedepartement i de sidste Dage af November og
Begyndeisen af December blev Sägen undergivet fornyet Diskussion.
Man samlede sig i det Vmsentlige om de Modifikationer, som vare
bragte i Förslag under Mpdet i Tromsp. Kun med Hensyn til 2det
Led af § 9 holdtes der fra svensk Side paa en derfra noget afvigende
Affatning af Bestemmelsen om den Udstreekning, hvori den Fastboende
skal bave Beskyttelse for uUdengslaatter“. Det nasrmere beröm vil
blive forklaret paa sit Sted. Her bemasrkes kun, åt Amtmanden berfra
tilspurgtes om sin Mening angaaende den Redaktion af dette Punkt,
ved hvilken man senest blev staaende, hvorpaa lian i et Telegram til
Departementet bar givet den sin Tilslutning.

Disse Bemasrkninger vise altsaa, åt det svenske Justitiedepartements
foranstaaende Förslag er fremkommet ved Hjmlp af et forelpbigt
Samarbeide med vedkommende Departement, hvorunder gjensidige Lempninger
bar fundet Sted, paa samme Tid som selvfplgelig fuld Fribed
ved Sägens senere officielle Behandling bar vasret forbelioldt.

Man gaar efter dette over til de enkelte §§er i Lovudkastet, idet
bemserkes, åt man ikke anser det fornpdent åt ombandle de i det nye
Udkast gjorte JEndringer, forsaavidt disse kun angaar Redaktionen.

ad § 2.

Chefen for det svenske Justitiedepartement bemaerker, åt naar i
Sverige Fogderne, efter hvad Landshpvdingen i Westerbottens og Norrbottens
Len oplyser, ere bosatte udenfor Lapmarken og sjelden har
nogen Berpring med Lapperne, ber formentlig det Hverv ved Siden
af vedkommende Sognepreest åt udfaerdige Udflytningsattest for Lapper,
som pnsker åt ombytte Nationalitet, ialfald i Sverige istedet paaligge
Lensmanden. Der kan antagelig intet vsere åt erindre mod, åt en
hertil sigtende Förändring i Udkastet foretages for Sveriges Vedkommende.

ad § 3.

Den svenske Justitieministers Bemterkninger ved denne § er af
fplgende Indhold:

Saaledes som det ved denne § er bleven bemmrket, ikke blot
JM. till Rilcsd. Drot, 1882. 1 Sami. 1 Afd, 26

202 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

af Landshpvdingerne i Jemtlands og Norrbottens Len, men ogsaa af
de fleste Medlemmer af Hoiesteret, pleier endel af Lapperne i naevnte
Len undertiden om Yinteren åt flytte over til Fjeldene i Norge og
der spge Bete for sine Renhjorde, nemlig naar Renmosen paa Grund
af visse Yeirforholde ikke er tilgjaengelig paa Hjemstederne i Sverige,
en Betesret, som Lapperne efter gammel Smdvane have udovet og
som de liar et virkeligt Behov for, og Lapperne skulde, efter hvad
der er bleven oplyst, i flere Trakter blive truede med Undergång,
hvis Ret til saadan Flytning betoges dem..

Forhandlingerne angaaende de for Rigsdagen og Storthinget i
1871 fremsatte Propositioner udvise, åt Anledningen til den i naevnte
§ foreslaaede Indskraenkning i den Tid, i hvilken det staar Lapperne
fra det ene Rige frit åt opholde sig i det andet, udelukkende er åt
s0ge i de Misbrug af Betesrettigheden i Norge, hvori de Lapper,
som fra den nordlige Del af Torneå Lapmark om Vaaren flytte
til Tromsp Amt, her have gjort sig skyldige. Det maa saaledes
antages, att det ikke har vaeret Hensigten med den. foreslaaede Lov
åt ophaeve den efter gammel Saedvane af de ved Rigsgraendsen bosatte
Lapper ud0vede Ret til Renbete paa. begge Sider omkring
naevnte Gramdse, idet der for disse ikke hidtil har fundet nogen
Förpligtelse Sted til alene paa visse Aarstider åt holde sine Rensdyr
i det Land, hvis Undersaatter de ikke ere. Der bpr derför form.entlig
indtages en Bestemmelse i denne §, hvorved der tra det givne
Förbud for Lapperne mod uden vedkommende Jordeiers eller Brugers
Samtykke åt opholde sig, svenske Lapper om Vinteren i Norge og
norske Lapper om Sommeren i Sverige, gjpres LTndtagelse för de
Trakter, hvor Lapperne efter gammel Saedvane have pleiet til hvilkensomhelst
Aarstid åt spge Bete for sine Ren paa begge Sider omkring
Rigsgraendsen.

Med Hensyn til det naermere om disse Forhold henviser man til
hvad der er forklaret af Landshpvdingen i Jemtlands Len under §. 3
og i Norrbottens Landshpvdings Betänkning i Indledningsbemgerkningerne,
livoraf vil sees, åt der her sigtes til nogle inde ved Rigsgraendsen
siddende Lapper i fprstnsevnte Len samt i Arjeploug Sogn i Norrbottens
Len, hvilke til alle Tider af Aaret holde til dels paa den svenske
dels paa den norske Side af Graendsen. Amtmanden i Tromsp Amt,
har erklaeret sig enig i, åt § 3 gives et Tillaag, der aabner Adg.ang til
åt respektere disse sserlige Forhold, hvilket han formener ikke vil have
nogen Betaenkelighed, naar Förändringen redigeres saaledes, åt Lapperne
ikke derigjennem faa nogen Ret til åt tage Vinterophold andetsteds
end i de Rigsgraendsen naermest, liggende Dele af Fastlandet og

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 208

specielt ikke derigjennem kunne tiltage sig nogen Ret til åt opholde
sig i Kystegnene eller paa 0erne i Troms0 Amt om Vinteren. Departementet
antager, åt dette Hensyn vil fyldestgjpres ved foranstaaende
Redaktion, hvor vedkommende Omraade er betegnet saaledes: “paa
Fjeldene paa begge Sider naer Rigsgrmndsen41.

Dette Tillseg i § 3 liar som det vil sees givet Anledning til en
liden Modifikation i Udtryket i Slutningen af § 2.

ad § 4.

Den af Chefen for det svenske Justitiedepartement gjorte Anmärkning
er af fplgende Indhold:

Landsh0vdingen i Norrbottens Len har ved denne § anmaärket,
åt Lappérne, der hidtil har anseet sig berettigede til uden Erstatning
åt benytte sig af Skoven til hvilketsomhelst 0iemed, saasom til
Brmndsel, Teltstmnger, Ringgjerder, Gammer o g deslige, fremdeles
b0r beholde en saadan Ret, o g åt de derför for de her paagjseldende
Behov b0r uden Erstatning kunne tage voxende L0vtrseer ogsaa
i private Skove. Derhos antager han, åt den foreslaaede Frerngangsmaade
ved Bestemmelsen i Tilfelde af Erstatningsbel0bet for
voxende Lpvtrmer tagne paa privat Grund skulde for Lapperne blive
altför bekostelig. Liden BAiesteret er den samme Mening ogsaa
kommen til Orde.

I den Norske Regjerings Indstilling fremholdes paa den anden
Side, åt efteråt der i det foreliggende Förslag er tillagt Lapper en
Ret til uden Erstatning åt tage T0rt og Vindfald samt i Statens
Skove voxende L0vtrmer, skulde en Udstrsekning af Lappernes Rettigheder
derhen, åt det blev dem tilladt ogsaa uden Erstatning åt
tage voxende L0vtrmer i private Skove, fremkalde et mindre sparsomt
Brug af Skoven og desuden staa i Strid med den Grundregel
i Kodicilen af 1751, åt Lapperne ikke maa tilfpie Landets Indbyggere
Skade paa deres Skov.

Lappernes Trång til åt anvende voxende Lpvtrmer til de ovennievnte
0iemed gj0r sig gjaildende ikke blot medens de opholde sig
i afsidesliggende Fjeldtrakter, hvor L0vskovens Anvendelse til de
mevnte 0iemed ikke kan antages åt medfpre nogen Skade for Landets
fastboende Befolkning, men ogsaa under deres Ophold paa
Steder, der ligge den fastboende Befolknings Gaarde saa naer, åt
Jordeieren ofte vil tilf0ies virkelig Skade ved åt voxende Lpvtraser
paa hans Mark fseldes, saameget mere som Tilgangen paa saadan
Skov i mange Dele af Amterne i det nordlige Norge opgives åt

204 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

vsere temmelig sparsom. Ligeoverfor hvad den Norske Regjering
saaledes har anfprt, kan der derför vanskelig blive Spprgsmaal om
i Forslaget åt optage den af Landshpvdingen i Norrbottens Len
principalt anbefalede Udstrsekning af Lappernes Ret til Trävirke.

Derimod maa man medgive det Befpiede i Landshpvdingens
Anmärkning om, åt den foreslaaede Fremgangsmaade for Erstatningsbelpbets
Bestemmelse kan blive betyngende for Lapperne. Paa
en mindre kostbar o g dog tilstrsekkelig betryggende Maade bor 0iemedet
kunne opnaaes ved, åt man, hvis Overenskomst om Erstatningens
Stprrelse ikke har kunnet trasffes, overlader Afgjprelsen deraf
til et Skjpn, hvis Bestemmelse blev inappellabel, og som skulde afgives
af Lensmanden eller en anden af Amtmanden dertil bemyndiget
Person og to Msend, en valgt af hver af Parterne. Lapperne
have selv udtalt sig for en saadan Fremgangsmaade ved Värdering
af indtruffen Skade, og denne t0r ogsaa for den fastboende Befolkning
have visse Fordele. Om det ved Siden heraf som en Anvisning
for Skjpnsmsendene foreskrives, åt den Erstatning, som af Lapperne
b0r i det her forliaandenvserende Tilfselde erltegges til den
private Skoveier, skal v;ere en “billig Erstatning“, t0r ved de saaledes
foreslaaede iEndringer i Paragrafen den Frygt kunne antages
förebygget, åt Lapperne skulle kunne blive ubilligen betyngede med
mulige Erstatningskrav for deres Benyttelse af Skoven.

Den Skjpnsforretningens Bestyrer tilkommende Godtgjprelse
synes for en saa enkel Forretning som den her paagjmldende ikke
åt behpve åt ssettes hpiere end til den for Lensmsend bestemte Skydsog
Dimtgodtgjprelse.

Slutteligen bpr formentlig, som af Landshövdingen i Norrbottens
Len bemserket, Ener og Vidiebuske optages blandt de Arter af Trävirke
som Lapperne skulle have Ret til afgiftsfrit åt benytte.

Med Hensyn til Bpdernes Belpb i denne § har Hpiesterets Flertal
anmgerket, åt da de i Lovforslaget omhandlede Förseelser, for
hvilke Bpder ere fastsatte, i Almindelighed ere ligeartede eller naer
beslsegtede, er der formentlig ikke tilstrsekkelig Grund til, naar for
nogle af disse Förseelser Bpdebelpbets Maximum er bestemt til hpist
40 Kröner, for de pvrige åt fastssette Bpder uden Begrsendsning.
I Anledning heraf, og da de Förseelser, som i denne § belaegges
med Bpder, ere af den Beskaffenhed, åt de i visse Tilfmlde kunne
medfpre Sträf efter den almindelige Lovgivning, foreslaaes, åt Bpderne
bestemmes til hpist 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter
den almindelige Lovgivning medfprer stprre Ansvar.

Amtmanden har i sin Erklsering af 30te September sidstl. udtalt,

205

Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881,

åt man maa have Betasnkelighed ved åt indrömme Lapperne Ret til i
private Skove åt tage voxende Lpvtraeer uden Erstatning’. Det antages,
åt Traktaten af 1751 hjemler de Fastboende Adgang til Erstatning
for den Skade paa Skoven, som Lapperne gjore, og derhos maa
man anse Paabudet om Erstatning som det sikkreste Middel til efterliaanden
åt vrnnne Lapperne till den Sparsomhed med Skoven, som
de nu i altför mange Tilfmlde ikke vise, men som i vore skovfattige
Kystegne er saa nodven dig baade for Lappernes og for de Fastboendes
Ophold sammesteds.

Derimod har Amtmanden intet åt indvende mod, åt man for åt
imodekomme det fra svensk Side udtalte 0nske (se Landshövdingen i
Westerbottens Betänkning under § 4) om åt gjore Procesmaaden saa
enkel og. billig som muligt, giver §’en den i foranstaaende Udkast foreslaaede
Redaktion. Departementet tror åt kunne anbefale, åt man optager
denne Förändring sigtende til Förenkling af Fremgangsmaaden
og Formindskelse af Omkostningerne ved Erstatningens Bestemmelse.

Ligeledes har Amtmanden fundet åt kunne tilraade, åt der förän
Ordet “Erstatning41 indskydes Ordet “billig44 som en Anvisning till
Skjpnsretten om åt Erstatningen bor smtt-es efter et billigt Skjpn, som
blandt andet tager Plensyn til den Sparsommelighed og Omhyggelighed
for Skovens Bevarelse, som Lapperne i Udpvelsen af deres Rettigheder
maatte have udvist. Departementet tror ligeledes åt turde anbefale,
åt Tillaegget “billig44 her optages. Man har troet i nogen Grad åt
maatte mode den Frygt, der, som oven anfört, fra svensk Side er bleven
udtalt, om åt Erstatningen her kunde blive srerlig trykkende for Lapperne.
Paa den anden Side trnnker man sig i den naevnte Tilfpielse
ikke lagt mere, end åt Skjonnet skal vasre “rimeligt44 eller afgives
“efter Billighed44. Paa nogen Underpris (saaledes som man vel i
Regelen forstaar Udtrykket “ved en billig Taxt44 i Loven om Aasmdesretten
af 9de Mai 1863) har man her ikke teenkt. Det er derhos selvfplgeligt,
hvad ogsaa Amtmanden antyder, åt en saadan Begrsendsning
ikke bpr hindre, åt virkeligt Overgreb, som matte fremtrmde som aabenbar
unodigt, ansmttes efter anden Maalestok, og forOvrigt t0r det vel
ogsaa antages, åt man i den offentlige Funktionär, der skal deltage i
Skjonnet ved Siden af Mmndene, vil have den tilstrmkkelige Garanti
for, åt ingen af Parterne gaaes for nmr.

Med Amtmanden tror man videre åt kunne indgaa paa, åt saaledes
som af det svenske Justitiedepartementet begjsert, Ener og Vidiebuske
optages blandt det Skovfang, Lapperne afgiftsfrit kunne benytte.
Amtmanden har i denne Anledning bemrerket, åt i skovfattige
Egne vistnok ogsaa disse Skovprodukter ere af V"a3rdi for de Fast -

206 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

boende, men man har dog troet i dette Punkt åt burde imodekomme
Lapperne, naar blot den langsommere voxende Birkeskov bliver Gjenstand
for Erstatning o g den
handling.

Under Henvisning til hvad der af det svenske Justitiedepartement
er anfört, Under man derhos åt burde anbefale, åt der fastssettes
det samme Maximum for Boderne efter nmrvmrende § af 40 Kröner
som Lovforslaget forpvrigt har. Til hvad i denne Anledning oven er
bemmrket, kommer, åt man ved en Lov, hvis Bestemmelser skal anvendes
i begge Riger, formentlig bpr undgaa ved Henvisning til den
almindelige Lovgivnings Regel om Bodernes Maximum, der i Rigerne
kan vasre forskjelligt, åt bevirke, åt den samme Förseelse i det ene
Land kan blive belagt med hpiere Boder end i det andet. Den skede
Tilfpielse, hvorved den almindelige Lovgivnings Anvendelse reserveres,
forsaavidt Förseelsen efter denne medfprer större Ansvar, vil sees ogsaa
åt staa i Samklang med hvad der senere er bestemt i § 18.

I Amtmandens Betänkning af 30te Septbr. anfores videre, åt
naar saaledes Benyttelse af voxende Lovtraser i private Skove bliver
Gjenstand for Betaling, har man ikke troet, åt der — saaledes som af
Landshövdingen i Norrbotten i hans Betänkning under § 4 antydet—
bor blive Spprgsmaal om åt paalmgge Lapperne under Sträf åt afbarke
Trmer, som de benytte til Gjerder. Man erkjender vistnok det nyttige
og hensigtsmaessige i åt Afbarkning finder Sted, men naar Lapperne
skulle betale for Brugen af privat Skov, menes det ikke åt veere i sin
Orden, åt de ogsaa skulle faa Paalseg om hvorledes de skulle behandle,
hvad de saaledes betale for. Ialfald antages Pligten til åt betale åt
ville bringe Lapperne til selv åt indse Nodvendigheden af åt gjpre
Trmvgerket saa varigt som muligt, altsaa til åt afbarke. Derimod, anfpres
det videre i Betasnkningen, antages et saadant Paabud åt veere
paa sit rette Sted for de Staten tilhprende Lpvskoves Vedkommende,
hvilke Lapperne uden Betaling benytte. Dette Paabud antager Amtmanden
bor gjeelde alle Gjerder, altsaa baade de Gjerder, hvori Lapperne
samle sine Ren, og de Gjerder, som de tildels opfore for åt holde
Renen indenfor visse Betesmarker. Departementet slutter sig til det i
Amtmandens Betänkning her gjorte Förslag, og anbefaler, åt der i Udkastet,
som det efter det svenske Justitiedepartements Afmätning föreligger,
gjOres et hertil sigtende Tillfeg som 3die sidste Punktum af
§en. Naar Paabudet holdes indskrtenket til Statens Skove, som Lapperne
gratis kunne benytte, antages det ikke åt ville mode Betasnkelighed.
Det kan formentlig lyde saaledes:

“Voxende Lpvtrteer, som hugges i Statens Skove for af Lap -

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 207

perne åt benyttes til Gfjerder, skulle af dem afbarkes. Lap, som fors0mmer
dette, straffes med B0der indtil 40 Kroner“.

ad § 7.

Den af den svenske Justitieminister gjorte Anmärkning har folgende
Indhold:

Da de i denne § givne Bestemmelser, efter hvad der er bleven
anmserket, vanskelig ere anvendelige med Hensyn til de Flytninger,
som Lapperne i Sverige foretage fra.et Sogn til et andet, naar
Renbetet i nogen Trakt er bleven misligere end sedvanligt, synes
de paagjseldende Forskrifter åt burde indskrenkes til som Regel åt
gjelde blot de Lapper, som flytte til Trakter, hvor Distriktsinddeling
finder Sted. Da imidlertid undtagelsesvis den foreskrevne
Anmeldelsespligt kan komme til åt vise sig forn0den med Hensyn
til nogen särskilt Trakt, som ikke er bleven inddelt i Distrikter,
b0r formentlig et Tillfeg gj0res om, åt Kongen gjennem särskilt Bestemmelse
skal kunne indfore Anmeldelsespligt ogsaa med Hensyn
til saadan Trakt. Forskrifter, som ellers kunne findes fornodne med
Hensyn til Flytning mellem Sogn o g Sogn inden samme Rige, synes,
som af Hoiesteret bemserket, rettest åt burde meddeles i särskilt
Bestemmelse, som hvert Rige för sig vil kunne udferdige.

Som af Landshövdingen i Norrbottens Len oplyst have Lapperne
fremholdt, åt det for dem skulde mode \"anskelighed åt opgive
det Antal Ren, de have under sin Bevogtning, saa noiagtigt,
som Forslaget fordrer. Det i Paragrafen fastsatte Ansvar af Boder
for feilagtige Opgaver bor derför formentlig indskrasnkes til det Tilfelde,
åt det virkelige Antal överstiger det opgivne med en Femtedel
eller mere.

Departementet antager med Amtmanden, åt der intet er åt erindre
mod åt § 7 undergaar de Modifikationer, som her er antydet,
vesentlig sigtende til åt befri Lapperne for Anmeldelsespligt for Flytninger
i Sverige Sognene imellem. Som §en er omredigeret, udelukkes,
som det vil sees, ikke Kautokeinolapperne fra Anmeldelsespligt
for sine Flytninger til TromsO Amt, hvor Distriktsinddeling tfenkes åt
skulle indfores, o g forOvrigt vil i fornodent Fald serskilte Bestemmelser
kunne trseffes med Hjemmel af den til §en foreslaede Slutningsbestemmelse.

Departementet antager derhos efter Amtmandens Anbefaling åt
kunne forandre Ordet “en Tiendedel“ til “en Femtedel“.

208 Norsha Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

ad § 9, 2det Led.

Den af Chefen for det svenske Justitiedepartement her fremf0rte
Anmärkning er af f0lgende Indhold:

Det synes oplyst, dels åt Udengsslaatterne i Almindelighed ere
af ringe Vasrdi for Eieren, o g, hvor de ikke ere inhegnede, ofte ikke
med Sikkerhed kunne skjelnes fra den dem omgivende Udmark, dels
åt Lapperne ikke kunne hindre sine Rensdyr fra, naar de paa Grund
af Uveir tage. sin Tilflugt til Trasregionen, åt betrasde saadan Mark,
der undertiden er beliggende lige oppe ved Traegraendsen. H0iesterets
Flertal har derför antaget, åt Erstatningspligt ikke b0r finde
Sted med Hensyn til den Skade, som af Ren forvoldes paa uindhegnede
Udengslaatter.

Efter hvad der er bleven oplyst pleie imedlertid Jordeierne selv
ikke åt frede saadanne Udengslaatter för Skade af Bofaset ved Hjaelp
af Gjasrder, men ved åt gjete Dyrene, hvortil kommer, åt forn0den
Tilgang paa Gjasrdesfang ikke i alle Dele af Troms0 Amt synes åt
tindes i saa kort Afstånd fra de Slaatter, som kraeve Hegn, åt ikke
den omkvaestionerede Gjaerdespligt vilde for de Fastboende blive i
sasrlig Grad trykkende. Man har derför Betasnkelighed ved åt opstille
som ubetinget Yilkaar for Lappernes Pligt til åt erstatte Skade
paa Udengslaatter, åt saadant Terrain skal vasre indhegnet.

En Indskrasnkning i naevnte Erstatningspligt formenes dog af de
oven angivne Grunde åt vsere 0nskelig, og antagelig vil det tilsigtede
0iemed kunne naaes ved som Vilkaar for Erstatningspligten i
det Tilfaelde åt Udengslaatterne ikke ere forsynede med saadant
Hegn som af Kongen bestemmes, åt foreskrive: for det f0rste åt
Slaatterne skulle af Eieren Aar om andet have vaeret brugte som
saadanne og fremdeles dertil anvendes. Herved vil man forebygge,
åt Eieren erklasrer snart en snart en anden Trakt af Udmarken, hvor
Grassvasxten er noget rigere end sedvanligt, for åt vasre Udengslaatter
og paa saadan Maade alt mere og mere indskrasnker det Omraade,
hvor Lapperne have Lov til uden Erstatningspligt åt s0ge Bete for
sine Rensdyr. Ved siden heraf synes det åt burde fordres, åt den
Del af den uindhegnede Udmark, der skal betragtes som Udengslaatter,
skal vasre forsynet med saadanne Tegn, åt derigjennem dens
Egenskab af Udengslaatter tydeligen fremtrasder, for åt Lapperne
ikke skulle kunne vasre i Uvidenhed om, hvad der skal beskyttes
som Slaatteland. I 2det Led af denne Paragraf har man derför indtaget
de her nasvnte Vilkaar for Lappernes Pligt til åt erstatte Skade,
som af Ren gjeres paa Udengslaatter.

Norska Begeringens lndstilling den 27 December 1881. 209

Som allerede oven antydet har det under den forelpbige Diskussion
voldt ikke liden Vanskelighed åt udfinde en for begge Parter tilfredsstillende
Affatning af Bestemmelsen om Udengslaatter, naar man
fandt ikke åt kunne indgaa paa den af Landshpvdingen i Norrbotten
og den svenske Hpiesteret opstillede Fordring om, åt alle Skatter, for
hvilke man vilde have stmrkere Beskyttelse end for den pvrige Udmark,
skulde vacre indhegnede. Amtmanden har i Betacnkningen af 30to
September mod en saadan almindelig Regel om Indhegning af Slaatterne
paany fremholdt, åt paa en stor Del af den Kyststrmkning og''
af de 0er, som Lapperne om Sommeren bespge, er Skoven saa fattig
og medtaget, åt Beboerne mangle fornpdent Materiale til Gjerder, hvilke
bvor de ere fornpdne — med stor Bekostning maa opfpres enten
af Sten eller af langveis fra hentet. Trsevirke. Hvor Udengslaatterne,
bemserker Amtmanden, stadig benyttes Aar om andet, ville de ogsaa
vaere vel bekjendte for Lapperne, der jo i Regelen det ene Aar efter
det andet spge samme Trakt og derför ere ligesaa godt lokaliserede
°S kjendte som nogen af de Fastboende. Der er derför ingen Grund
til åt betvivle, mener Amtmanden, åt Lapperne godt kjende rog kunne
vogte sig for Skade paa de aarlig benyttede Udslaatter. Disse ville
desuden i Regelen vasre let kjendelige paa de der staaende Hesjer, paa
den i Regelen stedfundne Rydning og paa de Grpfter, som ievnliff ontages
för åt aflede Vandet. '' 6 J

Efter disse Forklaringer bar man under den forelpbige Overlaegning
om dette Punkt troet, åt der ikke vilde vacre vtesentlig- Betmnkelighed
ved, åt man til Betegnelse af de Skatter, som jevnligen af de
Fastboende bruges til Skat, indtager i Loven en nsermere Beskrivelse,
naar denne ikke stilles strengere end af Justitiedepartementet nu foreslaaet,
nemlig saaledes, åt de paa en synlig Maade skulle betegne sig
i TJdmarken som Slaatteland, saasom ved gjenstaaende Hesjer, Grpfter,
Rydning eller paa anden Vis, (d. e. gjennem de Kjendemmrker, som
de brugte Skatter, efter hvad Amtmanden har forklaret, uden nogen
särskilt Föranstaltning alligevel ville bave).

Hvad dernäst angaar Strmkninger af Udmarken, som de Fastboende
aldrig bave pleiet, åt brage til Slaatteland, men som Nogen
tmnker åt optage til saadant, bar man troet ikke åt kunne modsaette
sig — ligesom det, synes i sig selv ikke ubilligt — åt man gaar ud
fra den Forudsastning, åt de Fastboende ikke skulle kunne krmve dem
paa borbaand stmrkere beskyttet end anden Udmark, medmindre de
forsynes med et Slags Hegn. kil den bastboende ikke hegne en saadan
Sträckning, som lian agter åt hpste, faar han alltsaa fprst gjennem
Bill. till Biksd. Prof. 188.2. 1 Sami. 1 Afd. 27

210 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

noR''le Åars — og da muligens under Konkurance med Lapperne
udpvet Brug af samme gjort den til en Slaat, der uden Hegn kan
krmve Beskyttelse efter 2det Led i § 9. Ved saadanne nyoptagne
Strsekninger, bemmrker Amtmanden i Betsenkningen af 30te September,
vil Erfaring ikke have Lurt Lapperne deres Brug som Skatter, og de
ville som Regel mangle de oven mevnte Tegn. Departementet skal
derhos bringe i Erindring, åt der efter naervserende Lov tilsigtes ogsaa
åt aabne Adgang til åt vise Lapper, som hidtil have pleiet åt opholde
sie: i visse Strog, hen til andre, naar Betet i de förste bliver för trångt,
or hvor saadant maatte ske, ville de saa meget mere savne det fornodne
Lokalkjendskab til åt vogte sig, hvor Slaatterne ikke have särSom
det vil sees har den Indrpmmelse, man her tilsigter åt gjbre,
en långt mindre indgribende Karakter end der fra först af har vmret
Sporgsmaal om, og naar derhos, som i det foranstaaende Uclkast loreslaaet,
Fastssettelsen af Hegnets Beskaffenhed överlädes til Kongen,
vil der vmre Anledning til naermere åt afpasse F ordrmgen til Hegnets
Fuldstmndighed i de forskjellige Strog efter disses större eller mindre
Fattigdom paa Trävirke og andre Forhold. , ,

Den heromhandlede Redaktion af Bestemmelsen om Udengslaatterne,
der nu er indtagen i det svenske Justitiedepartements foranstaaende
Udkast, kom, som allerede oven antydet, först istand under den
senest i Departementet stedfundne Overlmgmng, og den skiller sig
noo-et fra hvad der i Amtmandens Betänkning af 30te September blev
foreslaaet. Departementet meddelte derför i Telegrain af lste December
sidstleden Amtmanden den paateenkte nye Redaktion og erholdt i
Telegram af 2den samme Maaned det Svar fra Amtmanden, åt han
mod samme intet vassentligt havde åt indvende. .

I Henhold hertil og efter hvad man förän har tilJadt sig åt an-.

före, vil Departementet anbefale den antagen.

ad § 9, 3die Led.

Justitiedepartementets Chef har her gjort en Anmärkning af föl öende^Indh^^

Betänkning er gjort den Bemaerkning, åt i Forslaget
ikke er bleven optaget den i det Kongelige Brev af 4de November
1817 o-iorte Undtagelse fra det fmlles Erstatningsansvar, nem ig a
om nogen af de Lapper, som opholde sig inden et Distrikt, kan godtgjore,
åt Skaden ikke er forOvet ved hans Ren, skulde lian vmre fn
för åt deltage i Erstatningen. En saadan Undtagelse bor formentlig
indtages i Paragrafens 3die Led; imidlertid bor det antagehg som

Norska Regeringens Inästilling den 27 December 1881. 211

Vilkaar for en saadan Fritagelse bestemmes, åt fornpdent Bevis for,
åt Skaden ikke er bleven for0vet ved en bestemt Laps Ren, skal
af barn vtere tilveiébragt, fprend i Sägen Förlig er indgaaet eller
Bom falden. Efteråt ved Förlig eller Dom Skadeserstatningen er
bleven fordelt, paa de forskjellige Lapper, fordrer Hensynet til den
Erstatninsberettigedes Ret, åt ikke nogen af dem, paa hvem Erstatningsbelobet
allerede er bleven fordelt, skal kunne unddrage sig fra
åt betale, livad der er bleven lagt paa ham. Ellers skulde en ny
Fordeling af det fastsatte Erstatningsbelob paa de 0vrige Lapper
blive nodvendig, og de Omsvpb o g Vanskeligheder ved Erstatningens
Infordring, som deraf skulde bli ve en Folge, synes den Erstatningsberettigede
ikke billigen åt burde vmre underkastet. For den, som
i saadant Tilfeldc liar maattet er begge Erstatning for Skade, som er
forpvet ved en Andens Ren, aabner de i § 16 givne Bestemmelser
Udvei til åt krm ve den forskudte Erstatning tilbage af den Skyldige,
hvilken kan antages i de fleste Tilfeelde åt vmre kjendt af Lapperne.

Det blev ogsaa förrige Gång, da nservmrende Sag var til Behandling
i den svenske Hpiesteret, af denne foreslaaet åt indtage et saadant
Forbehold ved Bestemmelsen om Fmllesansvarligheden. Departementet
fremforte i sit Föredrag af 2den Februar 1869 (se Oth. Prp. No. 2 for
1871, Side 39) nogle Beimerkninger mod samme, der vmsentlig gik
ud paa, åt det for en Lap, der havde Ren inden et Opsynsdistrikt,
antagelig vilde blive en ren Tilfaddighed, om han kunde före Bevis
for, åt hans Dyr ikke havde liavt nogen Del i en paafort Skade.

I sin Betänkning af 30te September har Amtmanden erklmret
sig for det foreslaaede Tilheg, og Departementet tror heller ikke, åt
der, naar Bestemmelsen begrasndses saaledes som oven antydet, er
nogen vmsentlig Betmnkelighed ved åt optage den, naar den fremdeles
fra svensk Side ansees önskelig. Det bemmrkes, åt man formentlig maa
gaa ud fra, åt Bestemmelsen om Ffellesansvarligheden i Praxis vil
blive anvendt saaledes, åt Erstatningen, naar den Skyldige ikke udfindes,
vil blive ilagt samtlige de Lapper, der i Lensmandens Fortegnelse ere
opfprte som hprende til vedkommende Lappedistrikt, uden åt der fpr
Forliget eller Dommen skal ske en Undersegelse af, om nogen af Distriktets
Lapper, da Skaden skede, allerede vare hjemflyttede eller paa
Hjemflytning og derved eller af anden Grund aktuelt udenfor vedkommende
Lappedistrikts Grmndser. Under denne Forudsmtning vil der
saaledes nok kunne blive Tilfselde, i hvilke Lappen kan tilveiebringe
det fornödne Bevis til sin Befrielse, og det antydede Forbehold, der
fra et theoretisk Synsjmnkt ter paastaaes åt vmre befpiet, kan saaledes
maaske for Lapperne ogsaa ha ve sin praktiske Betydning.

212 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

I Slutningen af 3die Leds nasstsidste Punktum er Udtrykket: “Antallet
af deres Reh“, forandret til: “Antallet af disse (svensk: sådana)
deres Ren“ hvilket kun er til Tydeliggj0relse af Meningen, idet det formentlig
alene b0r vasre efter Antallet af de dem tilh0rende Dyr, som
findes inden Distriktet, åt disse Lapper skulle deltage i Erstatningen.

ad § 9, 4de Led.

Den svenske Justitieministers Bemaerkninger er her af felgende
Indhold:

Ved Paragrafens 4de Led er inden ERiiesteret bleven bemasrket,
åt Förpligtelse!! til åt erstatte Skade paa Udmark i Tilfaslde af, åt
Jordens Eier eller Bruger ved Renernes Betning paa Udmarkeu
kommer til åt savne fornpdent Bete for sit Bola; eller derved i vassentlig
Grad bebyrdes, syntes åt vasre altför ubestemt o g derved åt
kunue lede til mangfoklige Tvistigheder og slutteligen til, åt Reneiere
ikke vilde vove åt lade sine Dyr opholde sig paa nogen privat
Udmark, idet det vanskelig paa Forhaand vilde kunne beregnes, om
Jordens Indehaver eiede saa mange Kreaturer, åt disse tiltrsengte hele
Betet, eller om han ellers tilsidst vilde kunne bevise åt vasre bleven
ved Rensdyrenes Ophold paa denne Mark i vaesentlig Grad bebyrdet.
Det tilraadedes derför, att dette Led i §en maatte udgaa.

Ligeoverfor denne Anmärkning, som H0iesteret ogsaa fremsatte
mod det 1871 Aars Rigsdag forelagte Förslag, har den Norske Regjering
anf0rt°), åt naar en Jordeiers Betesmark benyttes af Lapperne
i den Udstraskning, åt Eieren eller Brugeren kommer til åt
savne forn0dent Bete for sit Bofas, naar en Lap t. Ex. laegger sig
före med sin hele Renhjord paa enkelt Mands Udmark og lader den
afbete Grassset til sidste Rest, saa er det 0iensynligt, åt der sker
Eieren Skade paa hans Eiendom, eu Skade, der i mange Tilfaslde
vil vaere ham ligesaa folelig, som naar Renen beskadiger hans Ager
eller Eng. Paa en saadan Skade maatte Kodicillens Bestemmelser i
§ 16 vasre anvendelige, aldenstund Udmark i Norge som i Sverige er
Gjenstand for Udskiftning og särskilt Eiendomsret., og saadan Mark
for et Jordbrug, der aldrig har kjendt Staldfodring uden om Vinteren,
er ligesaa uundvaerlig som Eng og Udengslaatter. Det kunde
erkjendes, åt den Form, hvori Begraendsningen af Lappernes Frihed
til Bete i Udmarken blev fastsat, i Anvendelsen ofte kunde efterlade
Tvivl, men naar det af Euhver maatte erkjendes, åt en Be- *)

*) Se Oth. Prp. No. 2 1871 S. 36.

Norska Regeringens IndstiUing den 27 December 1881. 213

grasndsning var absolut förnöden, saa maatte man opstille den saaledes,
som en billig Betragtning af Forholdene tilsagde, om det end
deraf vilde bli ve en Fölge, åt Anvendelsen i de enkelte mödende Tilfaslde,
livori Tvist maatte opstaa, maatte afgjöres ved Skjön.

I samme Retning udtaler sig Lagutskottet paa 1871 Aars Rigsdag.
Utskottet anförer: Man kan vistnok anse de Bestemmelser om
Begramdsning af den gjensidige Ret til Bete paa de omspurgte Udmarker,
som ere indtagne i den sidst citerede §, for åt vmre altför
ubestemte til fuldkommen åt forebygge Retstvistigheder mellem den
fastboende Befolkning og Lapperne, og det havde uden Tvivl vaeret
önskeligt, om mere bestemte Forskrifter havde kunnet opstilles. Men
Spörgsmaalet er, om den Ubestemthed, som her til en vis Grad
unfegtelig findes, er åt tilskrive Lovforslaget eller solve de Forhold,
til hvis Ordning dette er fremkommet. Utskottet betaenker sig ikke
paa åt antage, åt det sidste er Tilfmldet, hvilket synes aabenbart,
naar man erindrer, åt det möder ganske andre Vanskeligheder, saaledes
som det her gjselder, åt begramdse Retsforholdet i Henseende
til Jorden og dens Benyttelse mellem fastboende Eiere eller Brugere
af bestemt Jord paa den ene Side og paa den anden Nomader, som
ogsaa skulle have Betesret inden samme Trakter, end hvor Spörgsmaalet
alene gjmlder åt skifte Jord eller begramdse Brugsret til saadan
mellem to eller flere fastboende Eiere. Hertil kommer endvidere,
åt ifölge de af 1866 Aars Kommission indhentede Oplysninger savnes
i de paagjeeldendo Trakter Trävirke til Opförelse af Gjei-der af
nogen synderlig Udstnekning. Det maa derhos nöie mterkes, åt om
ogsaa Kodicillen af 1751 tilkjender Lapperne Ret til Benyttelse af
Land og Strand lige med Rigets egne Undersaatter, tillasgger den
dog aldeles ikke de förstneevnte nogen Slags Fortrinsret fremfor de
sidstnajvnte i denne Henseende. Den fuldstamdigste Lösning af
Spörgsmaalet om, hvor omfattende Betesret Lapperne burde tilkomme,
var uden Tvivl åt opnaa ved att optrmkke en lokal Gramdse mellem
de Omraader, inden hvilke den jordbrugende Befolkning og Lapperne
hver for sig kunde drive sine smrskilte, med hinandens gjensidige
Trivsel som det synes ikke let forenelige, Nmringsveie. Til Opnaaelse
af dette paa begge Sider ialfald for en lasngere Fremtid önskelige
og for en fremadskridende Opdyrkning paa den ene og Renhjordernes
Forögelse paa den anden Side tidligere eller senere nödvendige
Maal turde ogsaa en Udvei vmre anvist i en dertil sigtende
kEndring i det foreliggende Forslags § 25 (nu § 26), hvorom Utskottet
lasngere nede skal udtale sig. Åt man ikke nu foreslaar til
umiddelbar Vedtagelse denne Föranstaltning, har sin Förklaring i,

214 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

åt en saadan umiddelbar Forf0ining i nservserende 0ieblik ikke for
Lapperne vilde vasre önskelig, men tvertimod vilde in cd före Skade
för dem. Om nemlig en saadan Graendse nu skulde optrmkkes, vilde
dette nödvendigvis maatte lede til Lappernes Udelukkelse fra mange
Omraader, hvor der, efter hvad de Fastboende selv have opgivet for
Kommissionen i 1866, findes tilstraekkeligt Bete saavel for deres B o fe
som for en talrig Maengde Ren. Og indtil en saadan lokal Begnendsning
uomgjsengelig bliver kraevet af Omstaendighederne og ivterksmttes,
turde en lempeligere Begraendsning, end Forslaget indeholder, vanskelig
vsere att finde.

Ligeoverfor hvad der saaledes er bleven anfört af den norske Reglering
og fra svensk Side medgivet, fortsietter Justitiedepartementet,
vo ver man ikke åt forlange en ligefrem Udslettelse af 4de Led i den
1''oreliggende § 9. En Förändring deri, gaaende i den af Lagutskottet
antydede Retning, synes det dog af Vigtighed åt faa gjennemfört,
for åt Bestemmelsen ikke — i Strid med hvad der formentlig har
vaeret dens oprindelige Mening — skal kunne faa Anvendelse ogsaa
paa saadan Udmark, som ligger fjernt fra selve Gaardene. Kommissionen
i 1866, fra hvilken Bestemmelsen skriver sig, har neppe
taenkt sig, åt Skade, for hvilken der skal svares Erstatning, skulde
ved Renernes Betning kunne foraarsages paa anden Udmark end den,
som naermest omgav Gaardene, og paa hvilken der saaledes först og
fremst fegges Beslag til Bofeets Underhold. Siden nmvnte Tid have
imidlertid Indvaanerne i Tromsö Amt, navnlig i Maalselven og Bardo
Sogne, begyndt åt anfegge Sm tre tildels höit oppe i Fjeldene, just i
de Trakter, som ere uundvaerlige for Lapperne, og hvor disse hidtil
frit og uden åt behove åt frygte for nogen Erstatningspligt have
kunne bete sine Ren. Åt med Hensyn til saadanne Trakter den
Omstmndighed, åt ogsaa de Fastboende have begyndt åt anvende
dem til Bete för sit Bofe, ikke bör kunne medföre nogen Erstatningspligt
for Lapperne, selv om Betet for Bofeet og Rensdyrene
tilsammen bliver knapt, synes aabenbart.

Da noget andet Skjelnemserke mellem begge de fornmvnte Bele
af Udmarken ikke synes åt kunne paapeges, bör Udmarken formentlig
rettest deles i to Klasser, af hvilke den ene, som ligger Gaarden
nasrmest og kan antages åt vaere mest nödvendig for Gaardsdriften,
skulde nyde den i 4de Led af den foreliggende Paragraf fastsatte
Beskyttelse, medens den anden, den fra Gaarden mest afsidesliggende,
skulde af Lapperne kunne benyttes uden Erstatningspligt. Efter
hvad man har erfaret, skal med Hensyn paa Naturforholdene i Tromsö
Amt en i Almindelighed påseende og för Lapperne saavel som for

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 215

den fastboende Befolkning tilfredsstillende Grsendse mellem begge
Klasserne kunne opnaaes, naar Skillet mellem dem traskkes G Kilometer
fra Gaarden. I Henhold hertil foreslaaes den ändring i 4de
Led, åt den deri fåstsatte Erstatningspligt for Tromsd Amts Vedkommende
alene skal gjaelde Udmark, som ligger inden en Afstånd
af G Kilometer fra Jordeiernes eller Brugemes fäste Bopml“.

Det erkberes i den fra Troms0 Amt afgivne Betänkning af 30te
September, åt man fremdeles ikke tpr anbefale, åt No. 4 i § 9 aldeles
ndgaar, idet man med Bestemthed maa udtale, åt de Fastboende for
den Gaarden nmiddelbart tilliggende Udmark (Havnegang) ikke kunne
undvsere den i det-te No. bestemte Beskyttelse. Derimod antages, åt
man kan im0dekomme de fra svensk Side fremsatte Bemaarkninger,
forsaavidt angaar de fra Gaarden mere fjernt liggende Dele afHavne gangene.

Departementet skal bemterke, åt hvad der formenthg i vaasenthg
Grad maa bidrage til åt stötte den fra svensk Side fremsatte Begjaning om,
åt der med Hensyn til Lappernes Erstatningspligt for Skade paa Udmark
ved Fastsaettelse af en bestemt Afstånd fra Gaarden sondres mellem
nsermere liggende og afsides Straakuinger, er de af Justitiedepartementet
berorte Oplysninger, der siden Kommissionen af 186G ere tremkomne
om, åt Beboerne i visse Egne af TromsO Amt, sserlig i Maalselven og
Bardo, have begyndt åt drive Saaterbrug og opfore Saetre, tildels långt
oppe tilfjelds, lige i Lappernes Flytveie og Betesmarker, saa åt Lapperne,
dersom § 9, 4de Led, skal kunne gjdres anvendelig paa saadanne
Sgetre,, ville vsere udsatte for åt maatte betale for Skade, som de ikke
kan undgaa, saalrenge deres Betesret skal bestaa.

Amtmanden har om de her omhandlede Saitre paa Depaitementets
Foranledning i et Brev af lOde September sidstleden forklaret, åt
efter de Oplysninger, han da var i Besiddelse af, er deres Antal i
Maalselven, Bardo og Salangen omtrent 60. Deraf antages omtrent
45 åt ligge paa privat Grund og de Ovrige paa Statens Grund. Herved
er dog åt rmerke, åt Angivelsen af Grmndserne for Gaardene i
disse Strpg, hvilke alle ere solgte af Staten, olte ei saa sveevende og
ubestemt, åt det er vanskeligt åt sige, hvilke Fjeldstrmkninger der
endnu tillhore Staten, og hvilke der ere gaaede over i privat Exe.
Stetrene ligge i Regelen fra 4 indtil 2 norske Mile borte fra de Gaarde,
hvis Buskab beter paa Stetrene. Den Strykning, bemmrkede Amtman -

216 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

den
biedte, bestaar af hele Maalselvdalen med Undtagelse af den nederste
Del, af hele Bardodalen o g af den 0vre Del af Salangsdalen, en Strykning,
som omtrent holder 5 norske Mile i Leengde og 3 norske Mile
i Bredde. Antallet af Melkekj0r paa hver Syter kan formentlig i Gjennemsnit
syttes til mindst 20, altsaa ialt cirka 900 Kj0r for de 45 paa
privat Grund liggende Srntre, hvortil desuden kommer Ungfy og Smaakreaturer.
I dette samme Str0g beter der hver Sommer omkring
30,000 Ren, og vil det heraf sees, bemyrker Amtmanden, åt Sp0rgsmaalet
om, hvorledes Sammenstod mellem Gaardbrugerne og Lapperne
paa Smtermarken skal l0ses, ikke er uden Betydning for det her omhandlede
Distrikt.

Amtmanden anfprer senere i Betynkningen af 30te September, åt
de Mynd, som havde deltaget i den fdrnyvnte Overlygning i Troms0,
ligeledes havde erklyret sig enige om det formentlig Ubillige i åt tilphgte_
Lapperne Erstatningsansvar i de Tilfylde, hvori de bete sine
Ren i de egentlige Fjeldtrakter og syrlig omkring en Del fjernt fra
Gaardene tilfjelds liggende Sytre. Imidlertid blev det under denne
Overlygning oplyst, _at der ogsaa i nogle andre Dele af Amtet end de
nysnyvnte Egne drives Syterbrug, samt åt Ssetrene paa disse Steder
ligge saa nyr ved Gaardene og ere saa uundvyrlige for Bofyet, åt
det ikke vil vyre åt anbefale — som af Amtmanden fprst paatynkt —
åt undtage allé Syterbrug fra Erstatningsretten. Man blev derför staaende
ved. det Expedient, som vil sees åt vyre optaget, af det svenske
Justitiedepartement, åt dele samtlige Havnegange i to Klasser, af
hvilke den ene, der ligger Gaarden nyrmest og er uundvyrlig for de
h astboende, skulde nyde den i 4de Led af § 9 nyvnte Beskyttelse, inedens
der paa den anden Klasse, der ligger lyngere borte fra Gaarden,
skulde kunne tilstedes Lapperne en med Erstatningspligt ikke betynget
Betesret. Amtmanden paapeger, åt allerede Agronom Haukland,
der^ har affattet den for nyrvyrende Sag ivyrksatte agronomiske Beskrivelse
af Tromsp Amt (se S. 3 i foranstaaende Indstilling af 13de
Juni 1879), sees åt have vyret inde paa denne Tanke, idet han paa
flere Steder i nyvnte Beskrivelse (se f. Ex. S. LIV, LIX, LXIX,
LXXVI o. fl.) taler om “Renbetesgryndserne mod de Fastboendes
Havnegange“. Han sees imidlertid åt have tynkt sig disse Gryndser
optrukne syrskilt efter Lokalforlroldene paa de forskjellige Steder. En
saadan Bestemmelse af Renbetesgryndser syrskilt for hvert enkelt af
de mange inden Troms0 Amt liggende Renbetesomraader vilde imidlertid,
paapeger Amtmanden, udkryve en välloflig og kostbar Befaring
af det hele Amt, og vilde desuden ikke yde den tilsigtede praktiske

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 217

Nytte, hvis den blot stod paa Papiret og ikke tydeliggjordes ved Mserker
i selve Fjeldegnene, et Arbeide, som i dette udstrakte, alpedannede
Distrikt vilde blive saa godt som uoverkommeligt. For åt skjelne
mellem de to Klasser af Havn blev man derför formentlig henvist til
i Loven åt nsevne en vis Afstånd fra Gaardene, indenfor hvilken de
Fastboende kan vente den i 4de Passus nmvnte Beskyttelse, og udenfor
hvilken Lapperne og de Fastboende bete sine Dyr med lige Ret.
Hvor lång denne Afstånd b0r vasre, bemserker Amtmanden, beror paa
et Skj0n, og det skal vistnok indrpmmes, åt en for det hele Amt ligelig
sat Grmndse ikke paa allé Steder kan blive den hensigtsmmssigste.
Imidlertid, anf0res det, har man dog efter det Lokalkjendskab, hvoraf
de Mmnd ere i Besiddelse, der med Amtmanden har afgivet Betsenkningen,
troet, åt man vil trmffe et i Almindelighed for det hele Amt
passende Forhold ved åt seette Grmndsen til 6 Kilometer fra Gaardenes
Huse eller, som man med mere Bestemthed tror åt kunne udtrykke
det, fra de fäste Bopmle. Ved Fastsasttelse af en saadan Grmndselinie
antages begge Parter åt maatte blive tilfredse. De Fastboende
formenes derved åt ville blive tilsikrede et tilstrmkkeligt Omraade om
sine Gaarde, indenfor hvilket Skade paa deres IPavnegange ved Ren
vil vmre Gjenstand for den i 4de Passus nmvnte betingede Erstatning,
medens paa den anden Side Lapperne opnaa, åt de i de egentlige
Fjeldtrakter, og naar de opholde sig i en bestemt Afstånd fra beboede
Pladse, fri t ville kunne bete sine Ren uden Frygt for Erstatningskrav.
Smtter man Grsendsen, som nmvnt, til 6 Kilometer, hedder det videre
i Betsenkningen, ville ikke ubetydelige Strmkninger, fornemmelig paa
Fastlandet, falde udenfor denne Grsendse. Specielt vil dette i Regelen
vmre Tilfeeldet med de Ssetre, som lmgges eller som ere lagte oppe i
Renbetestrakterne. Man kan derför ikke tro andet, udtaler Amtmanden,
end åt vedkommende svenske Lapper ville anse Fastsmttelsen af
en saadan Greendselinie for en vmsentlig Indr0mmelse. Herved maa
vistnok bemmrkes, åt denne Grasndselinie intet faar åt bestille med
§ens andet Led, hvoraf altsaa Fplgen er, åt Udengsslaatter af den der
nsevnte Beskaffenhed faa Ret til Erstatning, om de end ligge mere end
6 Kilometer fra Gaarden. Imidlertid vil det ikke ofte vmre Tilfseldet,
åt Udslaatterne ligge saa långt fjernede fra Gaardene, og ialfald har
man nu ved den modificerede Redaktion af §ens 2det Led bestrmbt sig
for åt udtrykke, åt saadanne Skatter maa, for åt blive beskyttede efter
sidstnmvnte Bestemmelse, fremtrmde med tilstrmkkelig Tydelighed i
Marken.

Departementet har troet, åt man ligeoverfor de fra svensk Side
Bih. till Riksd. Prot. 1882. t Sand. 1 Afd. 28

218 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

fremholdte Indvendinger mod Bestemmelsen i 4de Led om Erstatningspligten
for Skade paa Udmarken, saaledes som den i Udkastet af 1879
föreligger, n0des til en Lempning. Efter den XJdtalelse, som de med
Forholdene nmrmest kjendte Msend have afgivet om den i Udkastet
nu foreslaaede Modifikation, tror Departementet åt turde anbefale denne
optaget. Man anser det tilraadeligt, åt den omhandlede Grasndsebestemmelse
af 6 Kilometer holdes indskrsenket til kun åt gjselde
Trornsp Amt. Til åt bed0mme dens Anvendelighed i de s0ndenfor liggende
Amter savner man forn0den Oplysning om Lokalforholdene, o g
som oven forklaret er det derhos sserlig de i Troms0 Amt fremtraadte
nye Smterforhold, som steerkest har fsestet Tanken paa, åt man i Bestemmelsen
neppe kan undgaa en Begrtendsning.

ad § 17.

Justitiedepartementets Chef bemmrker, åt efter hvad Landsh0vdingen
i Norrbotten har anf0rt, antages Varslet altid åt burde vaere
tre Maaneder, naar Lap i sit Hjemland skal stevnes til Domstol i det
andet Rige. j Dette :Departement er enig heri. Amtmanden har udtalt,
åt ogsaa efter hans Mening et Varsel af 6 Uger ofte kan vrnre for kort.

ad § 18.

Justitiedepartementets Chef har her anfbrt Folgende:

“Andet Passus af denne Paragraf b0r efter min Mening omredigeres
saaledes, åt det tydeligere end efter Forslagets Redaktion
fremgaar, åt Skade, som Hund tilfpier Ren, ogsaa skal erstattes i det
Tilfselde, åt Hunden har begyndt åt ufrede Renen paa dens retmsessige
Opholdssted, men derfra jager den ind paa Ager eller Eng,
inden den tibbier den Skade“.

Departementet antager med Amtmanden, åt den her foreslaaede
Förändring i Bestemmelsen vil vrnre en Forbedring.

Den svenske Justitieministers Anmärkning har videre f0lgende
Indhold:

Saavel af Landsh0vdingen i Norrbotten som inden H0iesteret er
den Bemasrkning bleven gjort, åt naar der bestemmes fgelles Ansvar
for Lapper inden et Distrikt for den Skade, som foraarsages af deres
Ren, dersom det ikke kan oplyses, ved hvis Ren Skaden er skeet,
saa burde det formentlig ligeledes fastsmttes, åt Eierne af Hunde
inden Distriktet i Fadlesskab skal svare for Skade, der tilf0ies Rensdyr
af Hund, naar Hundens Eier er ubekjendt. Til Stptte for en

Norska Beger ingens IndstiUing den 27 December 1881. 219

saadan Bestemmelse har Landshövdingen anfört, åt det blot i enkelte
Tilfeelde kan lykkes Lapperne åt bevise, ved hvis Hunde Skade paa
Ren er gjort, navnlig fordi Hundene ikke komme saa neer, åt de
kunne gjenkjendes, o g fordi Hundene i Almindelighed ere af samme
Race o g derför ligne hverandre. Videre bemterker Landshövdingen,
åt en Hund, som engang har begynt åt jage o g bide Ren, siden
ikke kan afvamnes derfra, men bliver snarere vaarre og vaerre, samt
åt den störste Nöiagtighed og Omhu i Renvogtningen bliver afmeegtig,
naar Hunde, som have for Vane åt jage efter Ren, komme i
Nmrheden af Renhjorden.

Paa den anden Side har det gjentagne Gånge, navnlig i den
Norske Regjerings IndstiUing af 2den Februar 1869, veeret anfört cj,
åt Kravet paa et Feellesansvar her beroede paa den Forestilling, åt
de Fastboende ligesom i sluttet Kjaede ligge tilfelts mod Lapperne
og deres Hjorde, i dette 0iemed bolde Hunde i stort Antal og gjöre
sig en Nmringsvei af åt efterstrmbe Rensdyrene. Det virkelige Forhold
er, åt der paa hver Gaard holdes 1 å 2 Hunde, som ere nödvendige
for åt vaerge Bofaset mod Rovdyr og Hjemjorden for fremmede
Kreaturer, åt mange af disse Hunde have faaet den Uvane åt
forfölge Renhjorden, ogsaa undenfor Pljemjorden, ofte bide enkelte
Dyr ihjel eller jage dem i Uföre, og åt undertiden Eieren forsmtligt
eller idetmindste ved grov Uagtsomhed har Skyld deri. Medens man
maa gjöre alt, hvad gjöres kan, for åt se denne Mislighed afhjulpen,
er det paa den anden Side indlysende, åt der med Hensyn till Skade,
som sker ved Gaardshunde, ikke mere i de her omhandlede Egne
end i andre Egne af Sverige eller Norge tiltrasnges et solidarisk
Ansvar mod samtlige i en vis Strykning liggende Gaarde. Hundene
holde sig hver paa sin Gaard og lade sig af Lapperne ligesaavel som
af Eieren og hans Naboer individualisere og efter Beskrivelse gjenkjende.
Man har saaledes ikke her de Hensyn, som have fremkaldt
Forslaget om Fasllesansvar for Skade paa Ren — paa den ene Side
disse halvvilde Dyrs overordentlige Mamgde og Drift til åt blande
sig om hverandre uden Hensyn til, hvis Hjord de tilhöre, og paa
den anden Side Umuligheden for de Fastboende af åt individualisere
Dyrene i vedkommendes Hjord, der kan bestaa af Hundreder eller
Tusinder af ensartet dannede og ensartet farvede Dyr, hvis Mmrker
kun Lapperne kjende.

I Betragtning af hvad der saaledes i den norske Regjerings
Förslag er anfört bör man formenlig ikke fastholde Begjaeringen om *)

*) Se Oth. Prop. No. 2 for 1871 Side 42.

220 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881,

fselles Ansvarlighed for Skade, som af de Fastboendes Hunde tilfpies
Lapperne, men heller feeste Opmasrksomheden paa det Maal,
hvis Opnaaelse saavel Landshövdingen i Norrbotten, som endnu udtrykkeligere
den norske Regjering har fremholdt som Önskelig, nemlig
åt s0ge åt forebygge, åt Rensdyrene ufredes af de Fastboendes
Hunde, En ganske anselig Betryggelse i denne Henseende turde
kunne beredes Lapperne, uden åt man berpvede de Fastboende den
Nytte, som med Hundene tilsigtes, naar man i Loven indtager Forskrifter
om, åt i de Trakter, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skal
i den Tid, Lapperne fra det andet Rige der opholder sig med sine
Rensdyr, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne eller vrnre forsynede
med Klubbe; videre åt Hunde, som har den Vane åt jage
eller bide Ren, skal drrnbes, samt åt Hundeeieren, dersom han ikke
efterkommer de i nsevnte Henseende givne Forskrifter, skal kunne
ilsegges Boder, hvis Belob skulde kunne bestemmes til hpist 40
Kröner. De nmrmere Forskrifter med Hensyn til Klubningen kunne
formentlig meddeles af Amtmanden eller Landshövdingen, som ogsaa
antages åt burde vane berettigede til åt tilstede Undtagelse fra den
nasvnte Förskrift ligesom ogsaa til åt paabyde Hundenes Klubning
i Trakt, hvor Distriktsinddeling ikke finder Sted.

Amtmanden i Tromso Amt og de lokaliserede Msend, hvis Anskuelse
er kommen til Orde i den tidtnaavnte Betänkning af 30te September
sidstleden, have, paa samme Tid som de fraraade, åt der soges
etableret Fsellesansvarlighed for Skade af Hund paa Ren, antaget, åt
man kan indgaa paa, åt der optages en Bestemmelse om, åt de Fastboendes
Hunde, forsaavidt de ikke holdes bundne, skal vrnre forsynede
med “Klubbe“ under Rensdyrenes Tilhold i Amtet, og åt Bestemmelsen
faar et Indhold som förän i § 18, 3die Led af Udkastet angivet. Amtmanden
anforer, åt det allerede for en Tid siden, nemlig ved en Bekjendtgjprelse
fra Amtet af lite Februar 1864, blev tilholdt Eierne af
Hunde i de Egne, hvor Lapperne lovligen kommer med sine Rensdyr
og i den Tid, disse er der, åt bolde Hundene klubbede. Det forklares
i denne Bekjendtgjorelse, åt “Klubben" bestaar i en kort Stök, som
ved et Baand om Hundens Hals anbringes i Ligevaegt förän dens Bryst
og Forben, og som er stor nok til åt hindre Hunden fra åt naa og
bide Renen, naar den forfolger denne, men dog ikke saa stor, åt den
ogsaa hindrer Hunden fra åt jage Renen bort fra Ager og Eng. Man
har ogsaa, anfprer Amtmanden, i senere Instruxer paalagt Opsynet
(saaledes i en Instrux dateret 15de April 1875 fra Amtmanden i TromsO
Amt) åt opfordre de Fastboende til åt iagttage dette. Foranstaltningen
erklaeres af Amtmanden for åt vsere hensigtsmmssig og har ogsaa til -

221

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

dels vasret ivaerksat, men da der hidtil ikke har vasret noget lovligt
Middel til åt bringe Hundeeieren til åt rette sig efter Opfordringen,
har det blot vaeret Undtagelse, åt Klubning har vaeret anvendt. Amtmanden
udtaler, åt naar der i Loven videre indtages en bestemt Ordre
til Politiet om åt drasbe vanefulde Hunde, samt naar endelig Lapperne
faa offentlig Bistånd til åt indtale fuld Erstatning for Skade ved Hund,
bpr der formentlig ikke laengere gjdres Paastand om de Fastboendes
Faellesansvar for Hunde, en Föranstaltning, som vilde foranledige Optagelser
af Hundefortegnelser, Distriktsinddeling for Hundene, Valg af
Formaend for Hundeeierne og i det Hele et altför vidtlpftigt Maskineri.

Departementet tror efter de ovenstaaende Forklaringer åt turde
antage, åt man ved denne fra Amtet fremkomne Udtalelse, paa samme
Tid som Bestraebelsen har vaeret rettet paa åt finde et Middel til i
Lappernes Interesse åt uskadeliggj0re Hundene, har vaeret tilstraskkelig
opmaerksom paa, åt disse selvfplgelig ikke maa udygtiggj0res bl. A.
for Kvaegr0gten. Man finder åt kunne anbefale, åt der i § 18 som
3die Led indtages en Bestemmelse om Klubning af de Fastboendes
Hunde m. v. redigeret overensstemmende med foranstaaende Udkast.

ad § 19.

Justitiedepartementets Chef bemaerker, åt saavel de i §§ 3 og 7
som i § 4 og § 18, 3die Led omhandlede Förseelser synes rettest åt
burde vaere Gjenstand for offentlig Paatale, hvorfor Henvisning til de
naevnte Paragrafer i Udkastet er indtaget i nasrvaerende §. Dette Departement
er ligesom Amtmanden enig heri.

ad § 21.

Overensstemmende med hvad den svenske H0iesteret har bemasrket,
har Justitiedepartementets Chef optaget “Stevningsmaendu blandt
dem, som i Sverige kunne foretage Forkyndelse af norsk Dom. Herved
kan man intet have åt bemaerke.

§§ 29 og 30.

Det svenske Justitiedepartements Chef har her udtalt:

“I Henhold til de af H0iesterets fleste Medlemmer anf0rte Grunde

222 NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

antager jeg, åt § 28 i det af Hs. Maj. for Rigsdagen i 1871 fremsatte
Förslag b0r indtages istedetfor §§ 29 og 30 i Forslaget“.

Man skal hidsastte den svenske H0iesterets Bemasrkninger ved
disse Paragrafer, der angaar Sp0rgsmaalet om den paatsenkte Lovs
Varighed:

“Med Hensyn til den Tid“, anf0res det i H0iesterets Betasnkning,
“i hvilken den tilsigtede Lov, om den vedtages, skulde forblive
gjasldende, indeholdt det for 1871 Aars Rigsdag fremlagte Förslag
den Regel, åt Beslutning om Ophasvelse af eller Förändring i
Lovens Bestemmelser skulde i hvert Rige, forsaavidt de vedkom det
andet Rige eller dets Undersaatter, fprst vasre gjasldende, naar tilsvarende
Beslutning var fattet fra den anden Side. Ved Afgivelsen
af det nu foreliggende Förslag til faslies Lov om Lapperne har det
norske Departement for det Indre udtalt, åt det fremdeles helder til
den Mening, åt det med Hensyn til den Tid, i hvilken den foreslaaede
Lov skal gjaelde, vilde vasre det heldigste åt bibeholde de i
det aeldre Förslag vedtagne Bestemmelser. For imidlertid åt fjerne
de Betasnkeligheder, som vare komne til Orde dels med Hensyn til
den foreslaaede Lovs Indgriben i hvert Riges Autonomi dels med
Hensyn til de Hindringer, dens Karakter af uopsigelig Traktat vilde
lrngge iveien for fremtidige Rettelser og Forbedringer, har dog Departementet
nu foreslaaet, åt Loven under visse Forudssetninger skal
kunne ensidig af hvert Rige ophteves, naar blot den Ordning, der
traeder istedetfor den her tilsigtede Lov, hviler paa den Grundsanning,
åt begge Rigers Lapper hvert Aar kunne i Maanederne Maj,
Juni, Juli, August og September opholde sig i Tromso, Nordland,
samt Nordre og Spndre Throndhjems Amter i Norge og den 0vrige
Del af Aaret i de tilgrasndsende Len i Sverige og nyde de Rettigheder,
som tilkommer vedkommende Amts eller Lens egne Lapper.

De af Departementet for det Indre anf0rte Grunde for Bibehold
af det tidligere Forslags Bestemmelser i saa Henseende — nemlig
den Indflydelse paa Lovens Autoritet, som Formen af en, Opsigelse
underkastet, Traktat maa medfpre, samt det lidet tilfredsstillende
Resultat af et mangeaarigt Arbeide, som det vil vasre ikke åt opnaa
en ordnet Tilstand uden samtidig åt underkaste sig den Mulighed,
åt den om nogle Aar kan ophpre — synes dog åt vasre af den Vasgt,
åt de Betaenkeligheder, som have foranlediget Departementet til i
Forslaget åt indtage en Bestemmelse om Ret for hvert Rige til ensidigt
åt ophasve Loven, synes åt burde bortfalde, og det saameget
mere som grundede Indvendinger kunne gj0res mot Gyldigheden af
disse Betasnkeligheder.

223

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Ordningen gjennem en Mellemrigslov af de nomadiserende Lappers
Vandringer i de nordre Dele af den skandinaviske Halv0 —
livilke Vandringer som F0lge af Naturforholdene af dem maa udstraekkes
til begge de forenede Riger — samt af de Rettigheder, som
under disse Vandringer skulle tilkomme dem ligeoverfor den fastboende
Befolkning, synes ligesaalidt som Ordningen af andre Retsforhold
mellem begge Rigers Indvaanere, som ere blevne regulerede
gjennem Mellemrigslove, åt kunne med Grund ansees som nogen
Indskrmnkning i den Autonomi, som tilkommer hvert Rige. Og er
en Ordning i det forhaanden veerende Emne gjennem konform Beslutning
i Sverige og Norge, — uagtet de Vanskeliglieder, hvormed
det foreliggende Lovgivningsarbeide er förbundet — bleven vedtagen
som fselles Lov for begge Riger, saa turde den Frygt ikke med
Grund nrnres, åt Enighed ikke skulde kunne opnaaes imellem de
smrskilte Lovgivningsfaktorer med Hensyn til de Rettelser eller kEndringer,
som Erfaringen under Lovens Anvendelse maatte vise åt
Vfere fornpdne.

Hertil kommer, åt den i § 30 vedtagne Bestemmelse om den
Grundsanning, hvorpaa enhver fremtidig Ordning i Emnet skal hvile,
synes lidet egnet til åt udgjpre tilstrmkkelige Garantier for, åt Lapperne
ville komme til åt bibeholde sin gamle Ret til åt betjene sig
efter gammel Smdvane af Land og Vand til Underhold for sig og
sine Ren, samt til Jagt og Fiskeri. Naar blot Indskrmnkningerne
blive lige for Lapperne af begge Nationaliteter, inaeholder den angivne
Grundsaetning ikke nogen Hindring for åt indskraenke deres
Rettigheder neesten til hvilkensomhelst Grad, til og med i den Udstraekning,
åt den givne Tilladelse til i visse Tider af Aaret åt fasrdes
i hvert Rige kunde i vassentlig Mon tilintetgj0res.“

Det vil fremgaa af de Ytringer fra dette Departement i Föredraget
af 1879, som den svenske Hpiesteret her har anfbrt (se Föredragets
S. 28—32), åt naar Departementet da valgte åt forlade det i 1871
i heromhandlede Punkt fremsatte Förslag og istedet åt spge givet de
tilsigtede Bestemmelser til en vis Grad Karakteren af en opsigelig
Traktat, saa skede dette Valg fra Departementets Side under adskillig
Tvivl. Det var egentlig kun modstreebende, åt Departementet troede
åt burde i noget Mon trrnde filbåge fra den Anskuelse, som man —
t. Ex. i Föredraget af 15de Oktober 1867 S. 23 — med ikke liden
Bestemthed havde fremholdt, åt en Klausul om ensidig Opsigelse neppe
vilde vasre Loven gavnlig i dens forventede Virkninger. Departementet
havde imidlertid paa samme Tid som der kunde erkjendes ibland!
Lovens Bestemmelser åt findes adskillige Punkter af saadant Indhold,

224 Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881.

åt det med Hensyn til Forandringer i dem er naturligere, åt man ikke
er absolut bunden af det andet Rige, — troet åt kunne forstaa forskjellige,
om end tildels indirekte Antydninger i Storthing og Rigsdag
ved Leiligheder, hvor der havde vseret Anledning til åt ber0re Sägen,
derhen, åt der turde vsere Haab om en heldigere Skjsebne i Nationalforsamlingerne
for Forslaget, hvis dette til en vis Grad befriedes for
den Form af en gjensidigt bindende og uigjenkaldelig Lov, som det
efter Propositionerne af 1871 havde.

Dette Indtryk har Departementet heller ikke efter den svenske
Hbiesterets ovenanfprte Bemserkninger kunnet frigj0re sig for. Man
tror ikke det skulde vsere tilraadeligt, som nu fra svensk Side begjaeret,
åt gaa tilbage til den enkle Bestemmelse i § 28 af 1871 Aars
Proposition. Derimod tror man, åt de tilsvarende Bestemmelser i Departementets
seneste Udkast kan vsere modtagelige for en AEndring,
hvorved forhaabentlig de fra svensk Side fremfprte Betsenkeligheder
kan fjernes.

Som det sees, har den svenske H0iesteret lagt Vsegt paa, åt naar
der i. det norske Förslag gives hvert Rige Adgang til ensidig åt ophaeve
Loven, antages der, naar samtidig Kodicillen af 1751 definitivt
ssettes ud af Kraft, ikke med den Afmätning, som Forslagets § 30 har,
åt vsere givet Lapperne fyldestgj0rende Garanti under vexlende Tiders
Opfatning for, åt de ogsaa i Fremtiden kunne bestaa og 0ve sin Nseringsvei
med lige Rettigheder som hidtil. Det udtales i Hpiesteretsbetaenkningen,
åt det norske Udkast i § 30 formentlig vil bane det
ene Rige Adgang til i utilbprlig Grad åt beskjsere de Rettigheder, som
tilkommer de fremmede Lapper inden Riget, naar blot Indskrsenkningen
samtidig gjores gjseldende for Landets egne Lapper inden vedkommende
Amt eller Len.

Departementet skal ikke her komme tilbage til Sp0rgsmaalet om,
hvad Baand Kodicillen af 1751 rettelig fortolket endnu kan antages åt
paalsegge det enkelte Lands Lovgivning. Denne Materie er dr0ftet i
Departementets seldre Föredrag.

Man er efter den noiere Overveielse, som man har undergivet
Inholdet af § 30, tilb0ielig til åt antage, åt denne Bestemmelse har
faaet en Affatning, som kan synes mindre tilfredsstillende, forsaavidt
den maa forstaaes som nylig forklaret derhen, åt de Tilsagn, som gives
de fremmede Lapper, kun gaar ud paa, åt de skulle behandles lige
med de indenlandske Lapper i vedkommende Amt eller Len. Naar
man saaledes tager for 0ie Forholdene i Troms0 Amt, hvor de norske
Lappers Antal er lidet i Forhold til de svenske Lappers, ligger maaske
ikke den Tanke for fjern, åt de sidstneevnte i Tidens Lob ikke lgengere

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

225

viJde have fuld formel Betryggelse i det Hensyn, som vil blive taget
til de fprstnmvnte. Man skal i denne Förbindelse bemaerke, åt Antalle
åt norske Flytlapper (Reneiere) lfplge Folketsellingen i 1875 skulde
vmre: i Troms0 Amt hjemmehprende 13, i Nordlands 50, i Nordre
lrondhjems 28, i Spndre Trondhjems 23.

Man skal forpvrigt ikke lade ubemasrket, åt Departementets lierben
hprende Bemaerknmger i Föredraget af 1879 tildels tyde paa, åt
man neppe ganske bar taenkt sig en saa vidtgaaende Tolkning af Bestemmelsen
som den ber paapegede. Det anfpres i Föredraget 8 30
åt Hensigten med . det i Slutningsbestemmelsen indtagne Forbehold
var åt opnaa åt sikre Lapperne det Vsesentligste af de Rettigheder
som hjemledes ved Kodicillen af 1751, og kan det mmrkes, åt man
paa det citerede Sted ved Betegnelsen af den tilsigtede Paragrafs Indhold
udtrykker den Grundsmtning, som skal opstilles, saaledes, åt
begge Rigers Lapper altid skulle med lige Ret som hidindtil
kunne opbolde sig“ osv., medens i Udkastet Smtningen har faaet det
mindre praegnante Udtryk åt “Lapperne skulle som hidindtil kunne»
osv. Som _ Bestemmelsen imidlertid i Lovforslaget er bleven udtrykt
maa den vistnok medgives åt kunne blive fortolket som i den svenske
lipiesterets Betänkning ber skeet.

Departementet tror, åt man for åt mpde de fra svensk Side ber
tremfprte Betmnkeligheder bpr indgaa paa i Loven åt give et bestemtere
Udtryk for - hvad ogsaa Forslaget af 1879 efter det oven an0rte
formenes egentlig åt bave tmnkt sig — åt Lapperne skulle, om
nmrvserende Lov maatte ensidigen af noget af Rigerne blive ophsevet,
kunne gjdre Regning paa åt beholde i sine Hovedtrask de Rettigheder
som de efter Kodicillen af 1751 have udpvet. Naar man, saaledes som
det sees nu ogsaa fra svensk Side, er enig i, åt der ikke bpr vmre
Spprgsmaal om nogen eventuel Gjenoplivelse af selve Kodicillen, har
Departementet troet, åt man til 0iemedet vil vsere henvist til åt lade
det nu i § 30 Lapperne givne almindelige Tilsagn faa et Tillaeg, bvori
man nmvner i sine Grundtrask de Rettigheder efter den tilsigtede Lov
som maa antages for dem åt vmre de vassentlige, og som derför ikke
bpr berpves dem. _ De ville sees åt bestaa i deres Rettigheder til Bete
Jägt, Fiske Tra3virke og Renveie samt Begrsendsningen i deres Ansvar
tor Skade åt Ren paa Udengslaatter og Udmark. Paa samme Tid maa
det imidlertid formenthg krteves, åt der i Tilfelde heller ikke gipres
nogen i orandrmg _ i den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af
omme og Förlig i det andet Rige. Ved Siden heraf bliver der altsaa
vassentlige Partier af Loven, over hvilke hvert Rige fremdeles faar
Bih. till Rilcsd. Frot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 29

226 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Raadighed, saaledes Bestemmelserne om Anmeldelse, Distriktsinddeling,
Faellesansvaret, det processuelle Apparat, Reglerne om Skade foraarsaget
ved Hunde, o g livad dermed staar i Förbindelse, m. v. Den naermere
Redaktion, i hvilken Restemmelsen efter dette formentlig bliver åt affatte,
skal man strax nedenfor give. Man skal fprst nsevne en anden
Modifikation, som antagelig b0r gj0res i § 29.

Man er nemlig bleven opmserksom paa, åt Bestemmelsen i §’ens
3die Punktum, som den i Departementets Udkast af 1879 er affattet,
ikke vil vmre ganske fyldestgj0rende til åt forebygge den Eventualitet,
åt det enkelte Rige ved ensidigen åt ophseve nmrvmrende Lov bliver
staaende uden Lovforskrifter overhovedet om Lappeforholdene. Hvis
nemlig den ensidige Ophsevelse af nservmrende Lov, som der her. forbeholdes
Adgang til, i noget af Rigerne ikke ledsages af Emanation i
samme af en separat Lov om Lapperne, vilde dette Rige ikke beholdo
tilbage anden Regel om det andet Riges Lapper end den i § 30 staaende
abstrakte Grundssetning, der altsaa i det tasnkte Tilfselde vil have
sin Plads i en opheevet Lov. Departementet har antaget, åt 3die
Punktum af Paragraf 29 af det heromhandlede Hensyn b0r undergaa
nedennmvnte Modifikation.

Derhos tror man det rettest åt forlaenge Opsigelsesfristen fra 2
til 3 Aar. Til åt istandbringe nye Regler i en Materie som denne vil
sidstnmvnte Tidsrum visselig ikke vasre mere end fornpdent (jfr. Departementets
förrige Föredrag S. 31).

Ved den paatamkte Omredaktion af Lovens Slutningsbestemmelser
antages det hensigtsmmssigt, åt samtlige disse gives Plads i en eneste
Paragraf istedetfor som i Udkastet af 1879 i to, og foreslaar man efter
Ovenstaaende f0lgende Bestemmelse optaget istedetfor §§ 29 og 30
som Lovens § 29:

“Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges

Vedkommende. _ .

Fra samme Dag ophprer lste Tillseg eller Codicil til Grasndsetraktaten
af T\ Oktober 1751 åt vmre gjmldende.

Beslutning om Ophsevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser
er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige
eller dets Undersaatter, fprst gjmldende, naar tilsvarende Beslutning
er fattet fra den anden Side, eller 3 Aar ere forlpbne, efteråt der
tilligemed Beslutning om Ophmvelse af denne Lovs Bestemmelser er
bleven givet ny Lov angaaende Lapperne fra det andet Rigo, uden åt
dens Ikrafttrseden er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser
afgives paa den anden Side; dog maa saadan for hvert Rige särskilt

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 227

Lov ikke gives, fprend 10 Aar ere forl0bne fra den Dag, åt nservaerende
Lov er traadt i Kraft, o g skal enhver Ordning, der trasder istedetfor
naervmrende Lov, hvile paa fplgende Grundlag: Begge Rigers
Lapper skulle altid som hidindtil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli,
August o g September Maaneder spge Ophold for sig og sine Dyr i
Tromsp, Nordlands, Nordre og S0ndre Trondhjems Amter i Norge og
i den 0vrige Del af Aaret i de tilstpdende Norrbottens, Westerbottens
og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der i
vedkommende Amt eller Lehn tilstaaes hvert Riges egne Lapper; de
i denne Lov Lapperne tilsagte Rettigheder till Bete, Jagt, Fiske, Trävirke
og Renveie maa ikke indskrmnkes eller opbasves, den i Loven
fastsatte Begrsendsning i Lappernes Ansvar for Skade af Ren paa Udengsslaatter
og Udmark maa ikke til Lappernes Skade forandres, samt
den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af Domme og Förlig i det
andet Rige ikke ophseves eller indskraenkesu.

Man tillader sig åt vedlmgge et Lovudkast, hvori de Forandringer
i Departementets Udkast af 1879, for livilke man i det Foranstaaende
har udtalt sig, ere optagne. De ville sees åt stemme med det
svenske Justitiedepartements Förslag, naar undtages Affatningen af
Lovens § 29. Videre har man indtaget det förän omhandlede lille Tillägg
i § 4 om Lappernes Pligt til åt afbarke Trteer, som de tage i
Statsskov.

Departementet skal ikke undlade åt bemmrke, åt der ogsaa, siden
Departementets Föredrag af 1879 blev afgivet, har vmret udtalt
stmrkt 0nske saavel inden Storthinget som fra vedkommende Distrikter
om åt faa denne Lovsag saa snart som muligt fremsat. Man kan saaledes
masrke Indstillingerne fra Storthingets Konstitutionskomite saavel
i 1880 som i 1881, Storthingsforhandlingerne for de nmvnte Aar
6te Del Side 392—93 og Side 344—45 (cfr. Storthingstidenden for 1881
Side 775-—76). Fra Troms0 Amt er til Departementet i indevasrende
Aar indsendt en af Amtsformandskabet under 8de Juli sidstleden enstemmig
fattet Beslutning, hvori Amtmanden anmodes om åt indgaa
til Regjeringen med Forestilling''om, åt Forholdet mellem Flytlapperne
og de Fastboende snarest muligt maa blive ordnet ved Lov. I Indstillingen
til denne Amtsformandskabets Beslutning anfpres, åt det for -

228

Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881.

menes åt vaere af st0rste Vigtighed, åt der snarest muligt kommer en
Lov istand angaaende disse Forhold; thi disse blive alt vserre og
vaerre, og det i de forskjellige Distrikter ordnede Opsyn antages heller
ikke åt kunne virke til nogen st0rre Nytte, naar det ikke har en Lovgivning
åt stptte sig til.

Amtmandens Indberetninger om det i Troms0 Amt f0rte Opsyn
med Lappernes Omflytninger for de to sidst forlpbne Aar vise ligeledes,
åt Trangen til en Bedring af Forholdene mellem Nomaderne og
de Fastboende stadig f0les dybere. Antallet. af Klager fra de Fastboende
over Skadetilfpielser og de Belpb, hvortil disse ere blevne taxerede,
har efter Opgaverne tiltaget ganske vaesentlig, og Uviljen mod
Lapperne synes Aar for Aar åt antage en skarpere Karakter. Amtmandens
sidste Beretning, dateret 23de December 1880, som af Departementet
blev Deres Majestät underdanigst förelagt under lite
Januar neestefter, er i saa Maade ikke lidet illustrerende, og Departementet
tillader sig åt vedltegge den naervmrende Indstilling som Bilag
No. 5 °). Departementet kan efter dette ogsaa for sit Yedkommende
kun slutte sig til det almindelige 0nske om, åt denne Sag nu snarlig
maa kunne naa sin Afgjprelse.

Departementet skal slutteligen henvise til den i dets Föredrag
af 13de Juni 1879 Side 45—46 indtagne Bemasrkning om, åt man
efter denne Sags nuvmrende Stilling antager det hensigtsmaessigst, åt
Forslaget denne Gång behandles fprst i Norge.

I Henhold til Foranf0rte, der af Statsraadets 0vrige Medlemmer
i det Vsesentlige tiltrmdes,

indstilles unjderdanigst:

Åt Gjenpart af naervmrende underdanigste Föredrag med Bilage,
foranlediget ved en i sammensat svensk og norsk Statsraad
den 8de December 1881 f0rt Protokol betrreffende Lovforslag om
Lapperne i de forenede Riger naadigst befales tilstillet det Kongelige
svenske Justitiedepartement. *)

*) Trykt som Bilag No. 5.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

229

Udkast

til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige.

§ 1.

Lap, eom paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med
eine Ren frem og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre enten
norsk eller svensk Undersaat.

§ 2.

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap att blive norsk
Undersaat, skal, naar ipvrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest
paa Forlangende meddeles ham, i Norge af vedkommende
Foged og Sogneprasst, i Sverige af vedkommende Lensmand og Kyrkoherde.
Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlige Förpligtelse!’
i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vasret, forinden
han, overensstemmende med de i det andet Rige derom gjafldende
Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest herom
hos fornmvnte Embedsmmnd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra han
er udflyttet, åt benytte Bete udenfor hvad der i § 3 er tilladt.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det
ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert
Riges Lapper efter gamm el Ssedvane hidintil have spgt hen, samt,
under Iakttagelse af de Förskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt
betjene sig af Land og Vand saavel til egen og deres Rens Under -

230 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

holdning, som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres
eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, maa svenske Lapper med
sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i

Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper

under de naevnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige; dog
have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Smdvane have

pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt spge Bete for sine Ren paa Fjel dene

paa begge Sider nrnr Rigsgrmndsen, fremdeles hertil Ret i samme
Udstraakning som hidtil. Overtrasdelse af det i denne § givne Förbud
straffes med Bpder, förste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfaelde
indtil det dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 neevnte Steder have Lapperne
Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornpdenhed af Tort og Vindfald,
Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lovtraeer. I Statens
Skove erlaegges herfor ingen Betaling och heller ikke i private
Skove for Tort og Vindfald, Ener og Vidiebuske. Derimod ere Lapperne
forpligtede til for de voxende Lovtraeer, som de benytte i private
Skove, åt erlsegge en billig Erstatning, som, hvis vedkommende
Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skjon afgivet
af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiger, samt
af to Maend, en opnasvnt af hver af Parterne. Undlader nogen af Parterne
åt udse Skjönsmand, opneevner Administratör denne blandt Lagrettesmeendene.
Varsel til Skjonnet gives som for Forligelseskommissionen
bestemt. For Skjpnsforretningen tilkommer dens Bestyrer den
for Lensmaend bestemte Skyds- og DiaetgodtgjOrelse. Den af Administratör
opnsevnte Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for hver
Forretningsdag. Skj0nsretten bestemmer, om og isaafald hvorledes
Udgifterne ved Skjpnnet skulle fordeles paa Parterne eller om de kun
skulle falde den ene og isaafald hvilken af Parterne tillåst. Skj0nnet
er ikke Gjenstand for Overskj0n eller särskilt Paaanke, og kan det
ved samme fastsatte Bel0b og Forretningens Omkostninger strax inddrives
ved Udpantning.

Lap, som 0ver Hugst eller benuegtiger sig Trävirke af andet
Slags end ovenfor nsevnt eller af st0rre Maengde end til eget Brug
forn0dent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning H0st eller Vaar
åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende L0vtrreer
i privat Skov, ansees med Bpder indtil 40 Kröner, saafremt ikke
Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medfprer stprre Ansvar.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 231

Voxende Lpvtrseer, som hugges i Statens Skove for af Lapperne åt
benyttes til Gjaerder, skulle af dem afbarkes. Lap, som forspmmer
dette, straffes med Boder indtil 40 Kröner. Trävirke, som af Lapper lovligen
er benyttet paa deres Sommeropholdssteder til Gjaerder, Gammer,
Teltstmnger eller andre lignende varige Indretninger, maa ikke af''
Grundens Eier bortfpres eller gjores utjenligt for vedkommende Lapper
liden disses Samtykke. Grundeier, som handier kerimod, ansees
med Boder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige
Lovgivning medfprer större Ansvar.

§ 5.

Ved Rydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne
ikke berpves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornpdne.
Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stsengte,
skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De St.raekninger, i hvilke Lapperne spge Bete for sine Ren, kunne
inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med
sine Ren, skulle i de Tilfmlde o g paa den Maade, som omhandles i
mervaerende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vasre underkastede Ansvar
for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings
Eiendom. For åt en Streckning, hvor Lapperne have Ret til åt spge
Bete for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen,
maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed,
åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Bevogtning
afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne bor, under
fornpdent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstraskning,
Beskaffenhed og Bebyggelsesforhold, begraendses saaledes, åt de Ren,
som spge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning
åt ville i Lpbet af Betningstiden streife omkring i det hele
Distrikt, men uden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal finde Sted samt Distrikternes
Grtendser bestemmes af Kongen.

§ i

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling
finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt ojigive sit

232 Norslca Regeringens IndstiUing den 27 December 1881.

eget og medf0lgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han
agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil före med
sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne
Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Femtedel under
det virkelige Antal, böder han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle
de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og
samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende
Lensmand, vmlge af sin egen Midte en Formand og en Nmstformand.
Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab,
af Amtmanden eller Landshövdingen, hvorhos Formanden af Lensmanden
erholder en Fortegnelse over alle de Lapper, der komme til åt
staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de
af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden
afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden
Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshövdingen, som
oversender det ene Exemplar til Amtmanden eller Landshövdingen i
det Amt eller Lehn, Distriktet tilhörer, tilligemed Opgaver over de valgte
Formamd og Neestformsend. Skulde sidstnmvnte Landshövding eller
Amtmand finde, åt et större Antal Ren, end Rummet med Rimelighed
tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade, har
han åt henvise det overskydende Antal til nmrmeste Distrikt eller Omraade,
hvor Rum findes, og derom åt underrette Amtmanden eller Landshövdingen
i det Amt eller Lehn, fra hvilket Flytningen skal ske, saa
betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse,
inden Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til
et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden
en af Amtmanden eller Landshövdingen fastsat Frist flytter de under
hans Tilsyn vserende Ren til det anviste Omraade, ansees med Böder
förste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfadde indtil det dobbelte.
Yed Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Störrelse det tillader,
åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor
han selv eller, om han har levet i Frellig med Foraddre eller Svigerforseldre,
disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa
Grund af Rummets Utilstraekkelighed, dog vises andetsteds hen, har
den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som lrengst der -har
havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver,
ligesom ogsaa for Valg af Formmnd, bestemmes af Amtmanden
eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forövrigt, hvor disse Bestemmelser
maatte vise sig utilstraakkelige til 0iemedets Opnaaelse, trseffer
de dertil yderligere Forföininger.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 233

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjaslde om Lap, som vil
med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn
til hvilken Kongen särskilt, bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal
Ande Sted, og skal i dette Tilfaelde af Lappen for Hjemstedets Lensmand
opgives istedetfor Distrikt det Sogn eller lignende Omraade, inden
hvilket han agter åt tage Ophold.

§ 8.

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen
fprst ankomne Lapper og åt forblive der indtil de til hans Distrikt
hörende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

c) åt erkyndige sig om de til Distriktet hprende Lappers Opholdssteder
saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfaelde
af åt Lapper, som ikke ere opt.agne paa Fortegnelsen, opholde sig der,
åt anmelde saadant for Lensmanden.

Det skal videre vaere Formandens eller i hans Forfald Naestformandens
Pligt:

cl) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, og i
det hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaelde af Tvistigheder
med den jordbrugende Befolkning spge åt bilaegge disse;

e) efter beh0rig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt
Syn og Skjpn, der afholdes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver
åt vaere bleven ham tilf0iet af Ren inden Distriktet, og naar derunder
eller ved forefaldende Rettergang Sp0rgsmaal opstaar om Skyldighed
for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper till Faellesansvar for
opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil
findes Grund, har Ret til paa naevnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig
om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skjons- og Sagsomkostninger; f)

att spge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget
inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn
eller Skjön over Skaden, til Forretningen åt inkaide den eller de Skyldige,
om disse ere ham bekjendte.

Rih. till Riksd, Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

234

Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881.

Formaendene vadges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa
sig for Gjenvalg til Formand eller Neestformand i ligesaa lång Tid som
den, livori de senest liave indehavt Ombudet. Neestformaendene vaelges
ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det folgende Aar gjenvselges
til Formsand eller til Naestformsend. Efteråt have indeliavt Ombudet
2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9-

1. Det paaligger Lapperne ei alene noie åt tage sig i Agt for
selv åt tilf0ie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom,
men ogsaa med Omliu åt vogte sino Ren, saa åt Skade ikke af dem
for0ves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller Multeb»irland,
skall erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget.
Det samme gjaslder om Skade paa Udengsslaatter, som ere
forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller, uden
åt vasre indhegnede, Aar om andet have vaaret brugte og bruges til
Slaat samt ved gjenstaaende Hesjer, Grpfter, Rydning eller paa anden
Maade tydelig fremtreede som Slaatteland. Gjpres saadan Skade med
Forsaat eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal
den Skyldige desuden for hver Gång bede indtil 40 Kröner, bvilke
Roder dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap,
af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nysnaavnt, er begaaet, skal
ansvare for Udredelsen af de Roder, som maatte idommes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennsevnte Beskaffenhed inden
saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved
hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper,
som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelobet tillige
med Skjons- och Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det
Antal Ren, hvormed enhver af dem tilhorer Distriktet. Dersom paa
den Tid, da Skaden skede, Ren, tilhorende andre Lapper end dem, som
have anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning
gjennem samme eller forovrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede
Lapper i et til Antallet af disse deres Ren svarende Forhold deltage
i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet
eller Dom faldcn, godtgjere, åt Skaden ikke er forpvet ved hans Ren,
er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden Strsekninger, hvor
Distriktsinddeling ei er ivaarksat, Under den lier fastsatte Fadlesansvarlighed
ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet,

235

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne fornodeut
Bete for sit Bofm, erstattes Skaden ligeledes efter samme Förskrifter,
som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Tromso
Amt, ikke medfore Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete paa
saadan Udmark i Tiden för hvert Aars 8de Juli, naar denne Frihed
kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i va>
sentlig Grad bebyrdes. Ei heller skal i Tromsö Amt Skade paa saadan
Udmark erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd af
6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens fäste Bopael.

§ 10.

Er under Lappernes Ophold i Norge »Skade ved deres Ren ti 1 -foiet nogen dersteds boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den
Skadelidte gjore sin Ret til Erstatning gjieldende, skal han, saafremt
saadan Forretning som i meste § foreskrevet, ikke kan blive afholdt
senest 3 Gånge 24 Timer, efteråt Skaden er opdaget, snarest muligt
tilkalde 2 uvillige og kyndige Meend, der samtidigt bor mode paa Aastedet
samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Undersogelse af
sammes Oprindelse derom afgive Erkbering efter bcdste Skjon, saaledes
som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyldige,
om han er kjendt, samt, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt,
tillige vedkommende Formand eller Nmstformand for de Lapper,
som der have sit Tilhold, og livis disse tilhoro begge Riger, saavel den
norske som den svenske Formand eller Nmstformand tilkaldes. Er
der ikke Adgang till åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende
inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet on af de
i Nmrheden vaerende Lapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt,
hvor baade norske og svenske Lapper opholde sig, en af hvert Folk.
Lader heller ikke dette sig gjore inden nys anforte Frist, eller udebliver
nogen af de tilkaldte Meend, skal Forretningen dog derved ikke
opholdes.

§ ii.

Dersom ErstatningsspOrgsmaalet ikke ved saadan Forretning som
naevnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det deri Skadelidte,
om han vil forfolge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos
Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte
vmre bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjeere Besigtelsesforretning
paa Aastedet til Vurdering af Skaden. Til denne

236 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Forretning, hvortil Administratör opnaevner 2 Lagrettesmaend blandt
det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis
saadanne Maend ikke liden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det
almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller
hvor der er SpOrgsmaal om saadan Faellesansvarliglied, som i § 9 3die
Led omhandles, vedkommende Formand eller Nasstformand indvarsles
ved Kaldelse, som bor forkyndes senest Dagen för Forretningen, om
den, som skal invarsles, opholder sig inden en Omkreds af 20 Kilometer
fra Forretningsstedet. Opholder han sig i hengre Afstånd fra
samme, forlacnges Varseistiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer.
Skulde det Tilfaelde indtraeffe, åt det ikke er muligt att faa indkaldt
eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Naestformand,
f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet liden i betimelig
Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand,
som paa deres Vegne kan indkaldes, bor Forretningen dog afholdes,
idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til,
åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfaelde bor saavel Administratör
som SkjOnsmaendene stadig have sin Opmaerksomhed henvendt
paa, att de Fravaerende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen
skal den Skadelidte fremstille de Maend, som i Tilfaelde have
afholdt den förste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning,
fremlaegge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I fornodent
Fald bor han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans
Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet,
grunder sig. De Maend, som afholde Forretningen, skulle — saavidt
muligt — sOge åt tilveiebringe og i Protokollen indt.age noiagtig Förklaring
angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed
og Beskaffenlied, om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m.
saavelsom ogsaa, om den eller de Personer, der eie de Ren, som have
bevirket Skaden, disses Antal og Storrelsen af de Hjorder, de tillhore.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig
til pa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan
vaere ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han for
Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet, for
Retten.

SkjOnsmaendene skulle ved Taxten tage noie Hens}^ saavel til
Jordens Beskaffenlied og Frugtbarhed, dens större eller mindre Rydning
eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofae ogsaa har bidraget
til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udrnark, til de
Omstaendigheder, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten i dette
Tilfaelde beror, samt til enhver anden Omstaendighed, som har Indfly -

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 237

delse paa Skadeserstatningens StOrrelse. Forpvrigt bpr Maendene afgive
til Protokollen Erklmring under Eds Tilbud, livis de ikke forlien have
a Ilagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er afgivet
efter Overbevisning og bedste Skjpn. Administratör bor, forinden
Forretningen begynder, foreliolde Skjpnsmtendene de Pligter, som paa
Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem og derom gjore Tilfprsel
i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke bar Stemme undtagen i Tilfailde
af Uenighed mellem Skjpnsmaendene, i livilket Fald lian gjpr
Udslaget, skal dog i etbvert Tilfaelde til Slutning tilfpre Protokollen
sin Erklmring om, hvorvidt lian anser den satte Taxt rimelig og billig,
og hvorvidt lian forpvrigt i nogen Henseende liar noget åt bemairke,
som kan have Indfiydelse paa Sägen.

Inden Forretningen slutter, skal Administratör spge åt tilveiebringe
Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme
Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Uet Skjpn, som omhaudles i denne §, kan i Tilfaelde af Rettergang
forandres af Domuier og Lagrette, om samme dertil Under Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjpnsforretninger
tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettesmaendene
80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig og
for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensrmend
bestemte Skyds- og Diaetgodtgjprelse. For Opnmvnelse af Maend og
for Bekraeftning betales intet. Lagrettesm aendene tillkommer 1 Kr.
60 0re for hver Dag, Forretningen varer.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den'' i § 11 omhandlede Forretning
bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte
förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte
Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklmring
angaaende de Maends Trovierdighed, der i Tilfaelde have afholdt
den forelpbige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen
yderligere UndersOgelse, om saadan tindes nodvendig, afgjor, om
der er skjellig Grund til Sagsanlaeg. I bekraeftende Fald foranstalter
han Tiltale i de for offentlige Politisager gjmldende Former — hvorved
dog Nodvendigheden af Forelaeg bortfalder — mod den eller dem,

288

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overforte åt
vaere de Skyldige eller ifolge § 9 ere de för Tilfaeldet Erstatningspligtige.
Sager af dette ''Slags bliver efter Omstaendighederne åt behandle
enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for
åt lade mpde ved Sagfprer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenbed vel skeet, men af ringe
Betydenbed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af
det OfFentlige, i livilket Fald den til Amtmanden indsendte Tidskrift
med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det overladeB
til ham selv ved privat Spgsmaal åt indtale sin Bet.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor
Distriktsinddeling ikke er indfprt.

Private Sfigsmaal til Indtaegt af Erstatning for Skade af Ren udfpres
overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt de
derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde
Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne.
N0dvendigliedon af Paaklage til Forligelseskomissionen bortfalder.

§ M.

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de
deri omhandlede Erstatningsspprgsmaal givne Forskrifter komme ikke
til Anvendelse paa deslige Sporgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i
bvilket Fald de derimod behandles efter den almindelige Lovgivning.

§ 15-

S0gsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som
i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som
Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til naevnte
Tid Lapper fra begge Riger der liavt Tilhold, skal saavel den svenske
som den norske Formand iudstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende
Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved hvis
Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans
Tilsyn staaende Lapper b0r svare for Skaden, skal han lade den eller
de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om Delagtighed
i Erstatningspligten frernsmttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfselde ikke er Adgang til
åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de Lapper, mod
hvem Ansvar s0ges gjort gjmldende, og gjmlder da for disses Vedkommende,
hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 239

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af Peder.

§ 1 6.

Lap, som i Henhold til § 9, tredie Led, er bleven idomt Ansvar
for indtruffen Skade eller, efter åt Värdering af Skaden overensstemmende
med § 11 har fnndet Sted, har indgaaet Förlig om Erlasggelse
af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadau Värdering er
bestemt, med paalobende Omkostninger, har Ret til mod don eller dem,
som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Knndskab derom senere erholdes,
eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede,
havde Ren inden Distriktet og saaledes bor deltage i Skadeserstatningen,
åt reise Sogsmaal om Tilbagebetaling af, hvad han har udlagt
eller den Del deraf, som falder paa de ovrige Lapper. Saadant Spgsmaal
maa dog senest anhamgiggjores inden 2 Aar, efter åt Skaden
er skeet.

§ 17-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til
en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted
ikke kjendes, gives 3 Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning
ved, eller i Sverige i Kirken i det Sogn, hvor han senest horte
hjemme.

§ 18-

1- Dersom Nogen ulovligen fadder eller mishandler Lappernes Ren,
skal han — förliden fuld Erstatning for Skaden — erlaag-ge Boder af indtil
40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning
medforer större Ansvar. Samme Bestemmelse gjselder, om Nogen med
Forsret eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrmmmeskud,
Hunde eller paa nogen anden utilborlig Maade ufredes paa sine retmsessige
Opholdssteder, eller seger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes ^ Ren paa tilladt Opholdssted af Hund, bliver Skade,
som derved tilfoies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens
Forsmt eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3. I de Egne, hvor Distriktsinddeling fläder Sted, skulle i den
Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige ifolge § 3 have Ret til åt opholde
sig der med Ren, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne
eller vane forsynede med Klubbo; dog saaledes, åt vedkommende Amt -

240 Norska Ilegeringens Indstilling den 87 December 1881,

mand eller Landshövding for visse Trakter eller Tilfaslde kan tilstede
Undtagelse fra nsevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, liden
åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De nasrmere Forskrifter
om Klubbens St0rrelse og om Klubningen for0vrigt gives af Amtmanden
eller Landsh0vdingen, som ligeledes kan bestemme, åt de Fastboendes
Hunde i nsevnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i
Tyakt, hvor Distriktsinddeling ikke er indfort. Hund, som har den
Vane åt jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Opholdssted eller åt draebe
den, bpr af Hundeeieren efter Paalaeg af Politiet drsebes og paaligger
det Politiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt lade Hunden
drie.be.
Regler, straffes han med indtil 40 Kroners Boden

4. Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som
af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, f0rer Klage
over saaden Fornasrmelse som ovenfor i lste og 2det Led omhandlet,
skal Vedkommende efter forelobig Unders0gelse snarest muligt —-saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i
Tilfaelde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder — gjore Indberetning
om Sägen til Amtmanden eller Landsh0vdingen, som, hvis der
findes F0ie til åt dragé Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt
af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Förskrifter,
men i modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende,
åt det överlädes til denne selv åt anhasngiggjore Sägen
för Retten, i hvilket Fald den dog ikke behover först åt paaklages
ved Forligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 18, 3die Led, omhandlede Overtrasdelser
paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I
Sverige skulle Överträdelser af disse §§ ogsaa v as re underkastade offentlig
Tiltale.

§ 20.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fasidet til Roder eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige,
forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller,
naar Dommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er uÖloben,
eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven
forkyndt for den Domfasldte, uden åt han har begjaert Paaanke. Naar

Norska Begeringens IndstiUing den 27 December 1881. 241

Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet,
har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshövdingen
i det Amt eller Lehn, hvor Dommen er afsagt. Er foranf0rte Betingelse
for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom
åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landsli0vding eller Amtmand
i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det
inddrevne Bel0b tilstillet fprstnmvnte Amtmand eller Landsh0vding.

De her om Domme givne Förskrifter gjaslde ogsaa om saadanne
i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles,
indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og bpr vedkommende Amtmand
eller Landshövding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige,
sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklasring om, åt
Forliget. efter det f0rstnasvnte Lands Love har samme bindende Virkning
som en endelig Dom.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen
i det Rige, hvor B0derne spges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold
til nservjerende Lov, og forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,
Indhentelse af Domfeldtes Erklasring angaaende sammes Appel ske
ved Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Stevningsmsend eller
Nmvndemasnd. I Sager, der if0lge § 15 ere rettede mod vedkommende
Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der har åt
afgive Erklsering angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap
er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 23.

Ipvrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjseldende Love åt
anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

§ 24.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved
ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under
deres Tilsyn.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami 1 Afd.

242 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren,
med Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmmnd, isasrdeleshed Amtmaend og Landslipvdinger,
skulle liave Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke
krrenkes i Udpvolsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten
eller inde i Landet Renholdet findes åt vsere den jordbrugende Befolkning
i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse
om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der
anvises dem fornpden Betesmark paa andre Strmkninger, som dertil
kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning,
bvori samme fornpdiges til åt afgive Bete for de Ren, der
Aar om andet derhen f0res, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,
Dyrkning, Sasterbrug eller Grisning af Bofse. Dog skal det under
alle Omstsendigheder värre det Offentlige uforment i saadan Mark åt
lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger
for Reisende.

§ 27.

Viser det sig n0dvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed
eller for åt aabne Lapperne de forn0dne Veie til deres Betesmarker,
eller til Opfprelse af Gjasrder til Forebyggelse af Skade ved Ren åt
anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Bru’geren,
naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod
Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes ved
Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjmldende Förordning angaaende
Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne
og den jordbrugende Befolkning, gjaelde ikke inden Finmarkens
Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbet^e i naavnte Amt for sine

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 243

Ren, gaar lian ind under de for Amtets norske Lapper särskilt gjaeldende
Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges
Vedkommende.

Fra samme Dag ophprer lste Tillseg eller Codicil til Grmndsetraktaten
af TV Oktober 1751 åt vaere gjaeldende.

Beslutning om Ophaevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser
er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige
eller dets Undersaatter, fprst gjeeldende, naar tilsvarende Beslutning er
fattet fra den anden Side, eller 3 Aar ere forlpbne, efteråt der tilligemed
Beslutning om Ophaevelse af denne Lovs Bestemmelser er bleven
givet ny Lov angaaende Lapperne fra det andet Rige, uden åt dens
Ikrafttraeden er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives
paa den anden Side; dog maa saadan for hvert Rige särskilt
Lov ikke gives, fprend 10 Aar ere forlpbne fra den Dag, åt neervaerendo
Lov er traadt i Kraft, og skal efihver Ordning, der traederistedetfor
naervaerende Lov, hvile paa fplgende Grundlag: Begge Rigers
Lapper skulle alltid som hidintil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli,
August og September Maaneder s0ge Ophold for sig og sine Dyr i
Troms0, Nordlands, Nordre og S0ndre Trondhjems Amter i Norge og
i den 0vrige Del af Aaret i de tilstpdende Norrbottens, Westerbottens
og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der i
vedkommende Amt eller Lehn tilstaaes hvert Riges egne Lapper; de i
denne Lov Lapperne tilsagte Rettigheder til Bete, Jagt, Fiske, Trävirke
og Renveie maa ikke indskraenkes eller ophasves; den i Loven
fastsatte Begraendsning i Lappernes Ansvar for Skade af Ren paa Udengsslaatter
og Udmark maa ikke til Lappernes Skade forandres, samt
den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af Dom me og Förlig i det
andet Rige ikke opliaeves eller indskraenkes. ^

244 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

Utdrag af protokollet öfver ett Justitiedepartementsärende, hållet
ä Stockholms slott Fredagen den 13 Januari 1882 inför
Hans Maj:t Konungen uti sammansatt svenskt och
norskt Statsråd,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Hans Excellens norska Herr Statsministern Kierulf,

Svenska Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Norska Statsråden: Johansen,

Jensen,

Justitieråden: Svedelius,

# Glimstedt.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anförde
i underdånighet:

‘‘Sedan Norska Regeringen i underdånig indstilling den 13 Juni
1879 afgifvit förslag till förordning angående Lapparne i de förenade
konungarikena Sverige och Norge, samt öfver berörda förslag yttranden
afgifvits af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands, Vester -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 245

bottens och Norrbottens län, äfvensom af Högsta Domstolen, blef genom
Eders Kongl. Maj:ts beslut i sammansatt svenskt och norskt
Statsråd den 8 December 1881 Norska Regeringens utlåtande inhemtadt
öfver ett inom Justitiedepartementet i vissa delar omarbetadt förslag
till förordning i samma ämne. Detta utlåtande har nu af Norska statsrådsafdelningen
i Stockholm i följd af nådig resolution den 7 denna
månad blifvit till Justitiedepartementet öfverlemnadt.

Då jag, efter att hafva tagit del af detta utlåtandes innehåll,
trott mig finna att frågan nu kommit i det skick, att den kan ånyo
föreläggas de begge rikenas representationer, tillåter jag mig att efter
handlingar, hörande till ärendets tidigare handläggning, erinra om vissa
omständigheter, som synas egnade att inverka på Eders Kongl. Maj:ts
nådiga beslut i ämnet.

Det är bekant, att de svenska Lapparne, hvilka under vintern
hafva tillräckligt bete för sina renar på mosstrakterna i svenska Lappland,
sedan långliga tider tillbaka plägat under sommarmånaderna uppehålla
sig med sina renar i Norge och derunder sprida sig ända ned
till hafskusten öfver de rika och kraftiga gräsbeten, som de vestra
sluttningarna af fjellryggen frambringa i vida ymnigare mått än de
östra. Å andra sidan flytta norska Lappar, om ock i mycket ringare
antal, om hösten öfver till Sverige, der tillgången på renmossa erbjuder
lättare tillfälle till renhjordarnas underhåll under den tid af året, då marken
är täckt af snö. Af de svenska Lappar, som deltaga i dessa
flyttningståg, äro de flesta bosatta inom Norrbottens län, och do trakter,
de i Norge besöka, tillhöra förnämligast Tromsö amt, samt till
någon mindre del Nordlands amt. De angränsande trakterna, i norr
Finmarkens amt, i söder de Trondhjemska amten, beröras deremot, liksom
i Sverige Yesterbottens och Jemtlands län, ganska litet eller alls
intet af flyttningarna.

De regler, efter hvilka den bofasta befolkningens och Lapparnes
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter skola bedömas, innefattas i en
vid gränsetraktaten af den Oktober 1751 fogad kodicill. Till de §§
i denna kodicill, som hafva särskild betydelse för den föreliggande frågan,
hör i främsta rummet den tionde, så lydande: “Alldenstund Lapparne
behöfva begge rikenas land, skall det dem efter gammal sedvana
vara tillåtet höst och vår att flytta med deras renhjordar öfver
gränsen in uti ett annat rike, och hädanefter såsom tillförene lika med
landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som här nedanföre
anföres, få betjena sig af land och strand till underhåll för deras djur
och sig sjelfva, då de vänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas
till rätta — — —.“ 12 § innehåller de antydda undantagen i fråga

246 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

om Lapparnes rätt att idka jagt och fiske å vissa fridlysta ställen i
Norge. 13 och 14 §§ meddela bestämmelser angående den lega,
som för betesrätten samt för jagt och fiske skall betalas. 16 § innehåller
åter ett hufvudstadgande af följande lydelse: “Lapplänsmännen
och nämndemännerne skola reciproc» besörja, att de öfverflyttande
Lappar för deras djur njuta tillräckligt underhåll, dock så att Lappen
sjelf, som för landet skattar, icke af främmande Lappar uttränges och
lider brist. För den orsaken skull skola Lapparnes länsmän och nämndemän
väl känna beskaffenheten af skattelanden på deras sida, samt veta
antal på de djur, som den Lappen eger, hvilken skattar för landet, på
det främmande Lappar, om så behöfves och begäres, till beqvämliga
ställen må kunna anvisas. Å ömse sidor skola de främmande Lappar
noga akta sig, att de icke under deras flyttningar göra landets egna
invånare någon skada, hvarken vinter eller sommar på skog, åker och
äng, multebärs- eller hjortronmyrar eller något annat, vid laga plikt,
och bör skadan ersättas efter mätismanna ordom“.

Med så allmänna och .till en del mindre tydliga bestämmelser
kunde man nöja sig, så länge nybyggarnes antal i Tromsö amt ännu
var temligen ringa och kollissionerna mellan Lapparne och de bofaste
i samma mån obetydliga. Men förhallandena hafva sedan medlet af
förra århundradet i högst väsentlig mån förändrats. Den fasta befolkningen
i Tromsö amt utgör nu mer än 50,000 personer. Utefter de
djupt i landet inskjutande fjordarna och vidare utefter de elfvar, som
i dem utmynna, har rest sig den ena gården efter den andra. Betydliga
vidder af den mark, der Lapparne fordom obehindradt rörde sig
med sina hjordar, hafva nu upptagits såsom inegor till gårdarna, och ännu
större tagas i anspråk såsom betesmarker för hemdjuren, hvilkas sommarutfodring
icke sällan försiggår omkring sätrar, anlagda inom sjelfva
fjellregionen. Lapparne trängas efter hand undan från de områden,
öfver hvilka de hittills obehindradt förfogat, och finna någon gång de
oundgängliga vägarna till sina beten stängda genom de bofastes odlingsföretag.
1 andra sidan blifva de bofastes odlade egor, ju längre de
framskjutas, desto mer utsatta för skadegörelse af renarna, när dessa i
stora skaror, ofta illa bevakade, draga förbi på sina flyttningståg.
Deraf och af de stora bristerna i den gällande lagstiftningen, som ingalunda
förmår skaffa den lidande å någondera sidan rätt, har alstrats
ett tillstånd inom dessa bygder, som å ömse sidor karakteriseras såsom
hardt nära outhärdligt. Det hör — för att endast anföra ett
exempel — ingalunda till sällsyntheterna att de bofaste skjuta Lapparnes
renar för att göra sig betäckta för liden skada och att de hetsa
sina hundar på renhjordarna, så snart dessa komma i gårdarnas när -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 247

het, medan Lapparne å sin sida taga sig sjelfva rätt genom att dräpa
de bofastes hundar. Uppenbart är, att den förbittrade sinnesstämning,
hvarom dessa och dylika tilltag bära vittne, skall, under den dagliga
beröring, hvartill de begge folkstammarna af naturförhållandena nödgas,
gifva sig luft i mindre rättskränkningar af mångahanda slag, af hvilka
endast den ringare parten kommer till vederbörande myndigheters
kännedom.

Tillståndet har förvärrats genom,den år 1852 af ryska regeringen
anbefalda spärrning af gränsen mellan Finland och Finmarkens
amt i Norge. Sistnämnda amt skiljes, såsom man finner af kartan,
från Norrbottens län genom en inskjutande flik af storfurstendömet
Finland. Enligt 1751 års kodicill egde Finmarkens Lappar, liksom i
allmänhet de norska, att vintertiden söka bete för sina renar såväl på
det finska, då till Sverige hörande området, som på det der bortom
belägna svenska, liksom de finska Lapparne om sommaren begagnade
gräsbetet i Finmarkens amt. Detta förhållande undergick till en början
ej någon förändring genom Finlands afträdande till Ryssland. Men
år 1852 förbjöd ryska regeringen flyttningen öfver gränsen mellan
Finmarken och Finland. Genom denna gränsespärrning beröfvades
många af Finmarkens Lappar möjligheten att under vintern, liksom
åtskilliga af de finska Lapparne att under sommaren underhålla sina
renar, och dessa Lappar, förut bosatta i Kautokeino i Norge och
Enontekis i Finland, valde derför den utväg att flytta öfver till Norrbottens
län och blifva svenska undersåtar. I denna egenskap begagna
de sig, liksom öfriga Norrbottens Lappar, af rättigheten att om somrarna
beta sina renar i angränsande delar af Norge, och trängseln
inom Tromsö amt ökades härigenom med ett antal renar, som beräknats
till 16,500 för de från Norge och ännu flera för de från Finland
inflyttade Lappar.

Redan förut hade man emellertid sett sig nödsakad att vidtaga förberedande
åtgärder för att förbättra lagstiftningen angående de lappska
förhållandena. En svensk-norsk komité hade för ändamålet tillsatts år
1843, men dess arbete medförde icke något varaktigt resultat. Af
större betydelse blef den komité, bestående af tre svenske och tre
norske män, som tillsattes år 1866 och sammanträdde i Tromsö, för
att, efter på stället inhemtad kännedom angående förhållandet med
Lapparne, afgifva förslag till ordnande af detsamma. Efter att hafva
under Juli och Augusti månader nämnda år besökt en stor del af de
trakter i granskapet, der Lapparne för tillfället befunno sig, och hållit
förhör med såväl dem som den jordbrukande befolkningen, afgafkomitén
sitt förslag, som gick ut på upphäfvande af 1751 års kodicill och

248 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

dess ersättande med en helt ny lagstiftning. Denna innehöll närmare
bestämmelser angående den tid af året, under hvilken Lappar från det
ena riket skulle få uppehålla sig i det andra, och angående den rätt
att begagna bete, renvägar och skog, som skulle Lapparne tillkomma.
Den medgaf vidare att de trakter, der flyttlappar uppehöllo sig, skulle
kunna af Konungen indelas i distrikt med den påföljd, att de Lappar,
som med sina renar uppehöllo sig inom samma distrikt, skulle gemensamt
ansvara för den skada, som genom distriktets renar föröfvades
å de bofastes egor, derest det ej kunde bevisas, hvilkens renar varit
orsaken till skadan. Den garanti, som sålunda bereddes de bofaste
att under alla förhållanden utfå ersättning för timad skada, skulle betaga
dem anledning att såsom hittills sjelfve taga sig rätt, och å andra
sidan skulle delaktigheten i ansvaret och medvetandet om att det icke
kunde undgås mana Lapparne till större omvårdnad om renarna och
att, när skada det oaktadt inträffade, upptäcka den, som borde derför
svara. Särskilda bestämmelser gåfvos derjemte för renarnas jemnare
fördelning mellan distrikten. Äfven Lapparne tillförsäkrades ökadt
skydd mot de förnärmelser, för livilka de varit mest utsatta. Enklare
former föreslogos för behandlingen af ersättningsfrågor. Allmänna
åklagares befogenhet att i dessa mål föra talan å den förorättades vägnar
utsträcktes, och stadgande meddelades om rätt att för domar, som
i ettdera af rikena fäldes, påkalla verkställighet i det andra.

Sedan detta förslag vid fortsatta underhandlingar undergått hvarjehanda
jemkningar, afläts en i hufvudsak dermed öfverensstämmande
Kongl. proposition till 1871 års Riksdag och Storthing. Riksdagens Lagutskott
tillstyrkte förslaget och det antogs af Första Kammaren med
ett mindre betydande tillägg, hvaremot det af Andra Kammaren förkastades,
dock först efter votering, som utföll med 62 röster för och
78 röster mot den Kongl. propositionen. Under diskussionen gjordes
visserligen anmärkningar mot flera vigtiga bestämmelser i förslaget,
men det torde med visshet kunna antagas, att ett ej ringa antal bland
dem, som röstade mot detsamma, endast i likhet med två af Kammarens
representanter inom Utskottet önskade ett uppskof med afgörandet,
intill dess de trakter, hvilka enligt lagförslaget skulle anvisas Lapparne,
blifvit uppmätta, indelta och kartlagda, hvarmed början redan
voro gjord, och efter fullbordande af hvilket arbete det först blefve
möjligt att bedöma, huruvida Lapparne kunde med iakttagande af förslagets
stadganden begagna sig af sin betesrätt.

Vid den utgång frågan således fick vid svenska Riksdagen, kom
den ej under behandling i Storthinget.

Under den tid förhandlingarna mellan rikena i frågan derefter

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 249

hvilat, har man, såsom af Norska Regeringens indstilling kan inhemtas,
i Norge stadigt arbetat på att bringa den närmare till en, så vidt möjligt,
för begge parterna tillfredsställande lösning. Ett vilkor derför är
fullgjordt derigenom, att den år 1869 började uppmätning och kartläggning
af Tromsö amt blef fullbordad år 1872. I sammanhang dermed
föranstaltades en undersökning på stället af renbetena och en
agronomisk beskrifning öfver amtet med särskild hänsyn till förhållandet
mellan jordbrukets och nomadlifvets område derstädes och de
särskilda distriktens lämplighet för särskilda näringars bedrifvande.
Denna undersökning och beskrifning är utförd af en agronom med biträde
af två lappar. Ett väsentligt ändamål med densamma var att
åvägabringa upplysning om det antal renar, som på hvarje dertill egnad
trakt inom amtet kunde finna bete. I detta hänseende utröntes, att,
under förutsättning af en lämplig fördelning af renarna mellan särskilda
distrikt, en försvarlig bevakning å Lapparnes sida, samt vissa anstalter
till underlättande af bevakningen, såsom upptagande af renvägar, uppförande
af broar, stängsel m. m. skulle, utan skada för amtets jordbruk,
der vara plats för omkring 142,000 renar, under det att det antal,
som verkligen haft sommarbete i amtet, norska såväl som svenska
inberäknade, ännu icke något år lärer hafva öfverstigit 104,000. Undersökningen
har vidare ådagalagt, att afskiljandet af en särskild sammanhängande
landsträcka utefter riksgränsen, att af Lapparne med uteslutande
rätt begagnas, på samma sätt som man i Sverige afsatt särskilda
Lappmarker, icke i följd af landets beskaffenhet låter sig göra,
i det att denna landsträcka skulle blifva alltför inskränkt till omfånget
och alltför afbruten af naturliga hinder för att dana en sammanhängande
Lappmark. Å andra sidan är det utredt, att, utan skada
för jordbruket, så väl af kusttrakten som af amtets öar ganska stora
sträckor kunna upplåtas till renbete, derest renarna försvarligen vaktas,
och att således någon nödvändighet ej förefinnes att för jordbruket
förvärfva uteslutande rätt till dessa nejder.

Under de senast förflutna tio åren hafva vidare åtskilliga gårdar,
som genom sitt läge invid eller på de af Lapparne begagnade flyttningsvägar
voro synnerligen utsatta för skada af renhjordarna, blifvit
af staten inköpta, och anstalter fogade att förhindra det annan staten
tillhörig mark med sådant läge skall öfvergå i enskild persons ego.
Försök hafva gjorts att få inköpa flera gårdar, men då den begärda
ersättningen varit alltför hög, måste med fullföljande af dessa åtgärder
anstå, till dess den i lapplagens 27 § föreslagna expropriationsrätt kan
träda i kraft. För renflyttningen vigtäga broar äfvensom stängsel på
ställen, der svårigheten att afhålla renhjordarna från odlad mark varit
Bih. till Piksd. Prat. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 32

250 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

störst, hafva på norska statens bekostnad uppförts. Det är antagligt,
säger norska Departementet för det inre, “att ännu flera och mer omfattande
åtgärder i samma rigtning efter hand skola visa sig nödvändiga
och ändamålsenliga; i hvilken utsträckning det skall blifva fallet, antages
emellertid ej litet .bero af det ordnande af dessa förhållanden, som
det kan lyckas att uppnå genom lag, och af den erfarenhet, som, när
en sådan lag har verkat någon tid, kan vara vunnen11.

I sammanhang härmed må ock anmärkas, att sedan år 1865 i
Tromsö amt på norska statens bekostnad underhållits en extra polisstyrka,
afsedd att hålla uppsigt samt söka förekomma och bilägga stridigheter
å sådana ställen inom amtet, der Lapparne komma i närmare
beröring med den bofasta befolkningen.

Man kan ej undgå att egna sitt erkännande åt de bemödanden
Norska Regeringen sålunda lagt i dagen att trots en bristfällig lagstiftning
söka göra förhållandena mellan Lapparne och den bofasta befolkningen
så drägliga som möjligt. Utan tvifvel har Norska Regeringen
derigenom tillvunnit sig ökade anspråk på tillmötesgående från
svensk sida, då Regeringen nu återupptagit förhandlingarna om lagstiftningens
medverkan till dessa förhållandens ordnande. Det är nemligen
detta som skett genom Norska Regeringens flera gånger omförmälda
indstilling af den 13 Juni 1879.

Det förslag, som innefattas i denna indstilling, är i sina väsentligaste
delar öfverensstämmande med det, som af Kongl. Maj:t framlades
för 1871 års Riksdag och Storthing. Följaktligen är såsom ett
hufvudstadgande bibehållen bestämmelsen derom, att, der distriktindelning
eger rum, Lappar, hvilka uppehålla sig inom ett distrikt, skola
gemensamt ansvara för skada, som der förorsakas af renar, derest det
ej kan utrönas, genom hvilkas renar skadan föröfvats. Vid förslagets
granskning i Högsta Domstolen hafva två af dess ledamöter såsom ett
af de hufvudsakliga skälen till förslagets afstyrkande åberopat just
den gemensamma ansvarigheten. Denna skulle enligt desse ledamöters
mening förutsätta, att de af Lapparne besökta landssträckorna indelades
i vissa distrikt, hvilka ej kunde göras mindre, än att understundom
milslånga afstånd måste skilja olika renhjordar från hvarandra. Hjordarnas
noggranna bevakning inom dessa vidsträckta områden skulle
förhindras genom den bofasta befolkningens underlåtenhet att begagna
stängsel kring sina inegor och blefve rent af omöjlig vid de
icke sällsporda tillfällen, då denna befolkning läte sina till jagt å Lapparnes
renar inöfvade hundar spränga hjordarna. Under sådana omständigheter
måste de skadeersättningar, hvilka den gemensamma an -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 251

svårigheten skulle medföra för oskyldiga som för skyldiga, blifva oundvikliga
och på samma gång i betydenhet beroende af anspråken.

Emot denna uppfattning tillåter jag mig att åberopa hvad till
sammansatta svenska och norska Statsrådets protokoll den 22 September
1869 af dåvarande Justitiestatsministern hufvudsakligen yttrades
angående befogenheten ur rättslig synpunkt af ifrågavarande
bestämmelse, nemligen att någon lämpligare utväg att förebygga eller
åtminstone förminska de förvecklingar, som mellan Lapparne och de
bofaste uppkomma i följd af svårigheten eller vanligen omöjligheten
att upptäcka och bevisa af hvilkens renar en viss skada blifvit förorsakad,
icke syntes förefinnas, än att ålägga alla de Lappar, som söka
sitt tillhåll inom ett viss område, gemensam ansvarighet för skada af
renar, som der sker, och hvartill upphofsmannen ej kan upptäckas.
“Derigenom tvingas de Lappar, som följas åt, att ordna eftersynen af
renarne på det ändamålsenligaste sätt såsom en gemensam angelägenhet;
om skada det oaktadt inträffar, blir det ock ett gemensamt intresse
för Lapparne att uppdaga, huruvida densamma vållats genom
någon enskilds åtgärd eller försummelse, och med den kännedom, Lapparne
böra förutsättas ega om hvarandra och om renarne, torde i de
flesta fall kunna emotses, att den skyldige ej kan såsom nu undandraga
sig skadeersättningens gäldande. Under förutsättning att åt
stadgandena om gemensam ansvarighet gifves en nödig begränsning,
synes det icke innebära någon orättvisa att föreskrifva en dylik gemensamhet
i ansvar såsom vilkor för ett samfäldt begagnande af den
betesrättighet, som åt Lapparne medgifves. En sådan gemensam ansvarighet
för Lappar, hvilka äro i ett följe, är redan stadgad genom
Kongl. brefvet den 4 November 1817, hvilket dock af skäl, som af
Norska Regeringen blifvit uppgifna, ej kommit i tillämpning44. — I enlighet
härmed uttalade sig ock Lagutskottet vid 1871 års riksdag; och
Lapparne sjelfva hafva vid förhör, som med dem anstälts inför 1866
års komité, förklarat sig icke hafva något att mot den gemensamma
ansvarigheten erinra. Naturligtvis ligger i detta hänseende stor makt
uppå, huru distriktindelningen kommer att af Konungen slutligen
fastställas. Men mot det förslag till sådan indelning, som af de norska
ledamöterne i 1866 års komité upprättades och som af de norska
myndigheterna fortfarande anses i hufvudsak tillfredsställande, lära
några väsentliga anmärkningar ej kunna göras. Distrikten synas ej
större än terrängens beskaffenhet och öfriga förhållanden kräfva, och de
äro skilda från hvarandra genom naturliga gränser, såsom fjordar, elfvar
och kala fjellryggar, å hvilka renbete saknas.

Någon oöfverstiglig svårighet synes mig ej heller möta att genom

252 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1832.

en skälig begränsning af den skada, hvilken bör af Lapparne ersättas,
i den ifrågasatta lagstiftningen undvika uppställandet af fordringar
på noggrannare bevakning af renarne, än Lapparne under förhanden
varande förhållande rimligen kunna åstadkomma, liksom ock de svårigheter
vid bevakningen, som förmenats uppstå genom det sätt, hvarpå
den bofasta befolkningen använder sina hundar, torde kunna genom
särskilda åtgärder i det hufvudsakliga undanrödjas. Till dessa och
andra med den gemensamma ansvarigheten sammanhängande frågor
får jag tillfälle att återkomma vid behandlingen af förslagets specialbestämmelser.

Om således den gemensamma ansvarigheten fortfarande utgör
förslagets kärnpunkt, hvilket efter mitt förmenande är nödvändigt, så
vida detsamma under närvarande omständigheter skall ega utsigt till
framgång, så erbjuder förslaget i öfriga delar ganska beaktansvärda
företräden framför det 1871 framlagda, och dessa hafva ytterligare
ökats, sedan Norska Regeringen i hufvudsak godkänt de förändringar,
som genom det inom Justitiedepartementet något omarbetade och genom
nådigt beslut den 8 sistlidne December Norska Regeringen tillstälda
förslag varit ifrågasatta. Då jag nu går att redogöra för lagens
innehåll i dess särskilda delar, torde detta böra ske i form af en jemförelse
mellan 1871 års förslag och det, hvarom man efter nu afslutade
förhandlingar mellan de begge rikena blifvit ense. Derigenom torde
dettas företräden framför det förra bäst träda i dagen. För de delar
af lagen, som vid dessa förhandlingar lemnats orubbade, hänvisas till
hvad under ärendets tidigare behandling blifvit anfördt och utveckladt.

• Vid 2 §.

Den i §:n förekommande bestämmelsen derom, att Lapp, som utflyttat
från det ena riket till det andra, dock ej skall vara fri från
skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike, hvars undersåte
han varit, förr än han upphört att i sistberörda rike begagna bete för
sina renar utöfver hvad enligt följande § är tillåtet, har i det af Norska
Regeringen framlagda förslaget blifvit införd till förekommande af
ett i Kautokeino härad i Norge, enligt hvad uppgifvits, icke sällan
förekommande missbruk, att Lappar väl vidtaga de formaliteter, som
för utflyttning äro föreskrifna, men det oaktadt underlåta att i verkligheten
utflytta, utan fortfarande under större eller mindre del af
vintern begagna sina gamla vinterbeten inom nämnda härad. Lapparnes
afsigt med detta tillvägagående lär vara bland annat att undgå de
höga kommunalskatterna i norska gränsdistrikten. Häradet har således

Protokoll i sammansatt svenslct och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 253

gått i mistning af kommunalskatt från dessa Lappar, utan att vinna någon
motsvarande lättnad i den trängsel om vinterbetet, hvaraf nämnda härad
i hög grad lider efter 1852 års gränsespärrning. Till förekommande
häraf lära redan nu med offentlig myndighets bifall dylika Lappar,
oaktadt de formelt utflyttat till Sverige, åläggas gälda kommunalutskylder
inom Kautokeino härad. Vid sådant förhållande synes mig
den ifrågasatta bestämmelsen, om ock obehöflig i Sverige, dock utan
skada kunna i förslaget qvarstå.

För den förändring §:n i öfrigt undergått, bestående deri, att
länsman, i stället för kronofogde, skulle vara den myndighet, som i
Sverige eger afgifva flyttningsattest, finnas skälen angifna i mitt till
statsrådsprotokollet den 8 sistlidne December afgifna yttrande.

Vid 3 §.

Af anledning, som i nämnda statsrådsprotokoll förmäles, föreslog
jag i denna § ett tillägg, som till alla tider på året utsträckte vissa
Lappars rätt att å ömse sidor om riksgränsen beta sina renar. Detta
tillägg är af Norska Regeringen godkändt.

Vid 4 §.

Under sin vistelse i det främmande landet behöfva Lapparne använda
der växande skog till bränsle, renhagar, tältstänger, gammer

o. d. 1751 års kodicill förbjöd likväl Lapparne att göra skada på skogvid
äfventyr af plikt och skadeersättning. Detta har i Norge tolkats
såsom ett förbud att på enskild mark taga någon skog utan ersättning,
medan deremot Lapparne ansett en dylik rätt följa af den allmänna,
i kodicillen dem tillförsäkrade, att nyttja land och strand till underhåll
för sina djur och sig sjelfva.

1871 års förslag tilläde Lapparne rätt att i skog till eget behof
taga torra träd och vindfällen samt i statens skog äfven växande löfträd.
Hvad de vidare behöfde af trävirke finge ej tagas utan egarens
tillstånd. I följd af ett sådant stadgande skulle Lapparnes betesrätt
lätt kunna öfver höfvan inskränkas genom jordegarnes vägran att afstå
den för rättighetens utöfvande nödiga skogstillgång. Norska Regeringen
har derföre sjelf tagit första steget till åstadkommande af en för
Lapparne i detta hänseende billigare lagstiftning. Under hänvisning
till hvad i statsrådsprotokollet för den 8 December förekommer angående
förhandlingarna i denna punkt, har jag nu endast att erinra, att
enligt det förslag, som, på sätt af Norska Regeringens senaste utlåtande

254 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

inhemtas, blifvit resultatet af dessa förhanlingar, en och videbuskar
upptagits bland de skogsalster, som Lapparne utan ersättning skulle
få taga jemväl å enskild mark, samt att å sådan mark äfven växande
löfträd må användas, dock mot billig ersättning, som i brist af åsämjande
bestämmes af en kompromiss, deri hvardera parten utser hvar
sin medlem. — Rättigheten för Lapparne att utan tillstånd taga skog
på enskild persons mark bör naturligtvis ej missbrukas derhän, att
mera virke fälles än som är oundgängligen nödvändigt, och likaledes
bör skyldigheten att ersätta virket medföra förpligtelse att anmäla det
tagna, äfvensom skydd för den del deraf, som af Lapparne ej förbrukas,
på det att virket må kunna till ett annat år fortfarande användas. I
dessa hänseenden innehåller förslaget nödiga stadganden.

Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län har i sitt utlåtande
framhållit önskvärdheten af ett stadgande, hvarigenom Lapparne
ålades att afbarka de löfträd de egde att utan ersättning taga, och
hvilka användas till hägnader o. d., enär virket genom afbarkningen
vunne större varaktighet, och behofvet att anlita skogen följaktligen
minskades. Då Norska Regeringen nu föreslagit ett sådant stadgande
i afseende på växande löfträd, som af Lapparne tagas i statens skog,
och således ej af dem ersättas, lärer från svensk sida ej vara något
att deremot erinra.

Vid 6 §.

Förändringarna i denna § afse ej att göra någon ändring i innehållet,
sådant man utan tvifvel från begge sidor tänkt sig detta, utan
endast att gifva detsamma ett klarare och egentligare uttryck.

Vid 7 §. .

De i statsrådsprotokollet för den 8 December 1881 föreslagna
och der motiverade förändringarna i denna § äro af Norska Regeringen
godkända. Skyldigheten att anmäla tilltänkt inflyttning är således,
derest ej Konungen annorlunda förordnar, inskränkt till de fall, då
flyttningen sker till trakt, der distriktindelning eger rum, och ansvar
för origtig uppgift om antalet renar, som vid flyttningen medföres, inträder
först när det verkliga antalet med en femtedel öfverstiger det
uppgifna.

I öfrigt är i denna § på Norska Regeringens förslag upptagen
en för Lapparnes trefnad och beqvämlighet ganska vigtig anvisning i
fråga om grunderna för deras fördelning mellan särskilda distrikt.

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1883. 255

Hvarje renegare bör nemligen, så vidt ske kan, hänvisas till det område,
hvarest han sjelf eller, om han lefvat tillsammans med föräldrar
eller svärföräldrar, dessa det föregående året haft bete för sina djur.
Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan ort,
eger den renegare företrädesrätt att qvarblifva på stället, som längst
der haft renbete. — Att Lapp, som ej åtlyder landshöfdings eller amtmans
föreskrifter angående fördelningen, straffas med böter, hvilka
dock ej må öfverstiga 40 kronor, eller vid upprepad förseelse dubbla
beloppet, är ett nytt stadgande, som ej torde finnas obilligt.

Benämningen uppsyningsman har blifvit utbytt mot förman, på
det ej förblandning må ega rum med de på norska statens bekostnad
anstälde uppsyningsmän.

Vid 9 §.

Denna §, som innehåller de mycket vigtiga bestämmelserna om
Lapparnes skyldighet att ersätta skada, hvilken renarna förorsaka å
inegor, skog och utmark, var i det af Norska Regeringen afgifna förslaget
upptagen till väsentligen lika lydelse med motsvarande § i 1871
års förslag. Sedan Norska Regeringen i hufvudsak biträdt de enligt
oftanämnda statsrådsprotokoll från svensk sida väckta förslag till ändring
i vissa delar af §:n, skulle denna komma att innehålla följande
från 1871 års förslag afvikande stadganden, för hvilka skäl anföras i
nämnda protokoll. Skada, som af ren föröfvats å utängsslåtter, skulle
enligt 1871 års förslag alltid godtgöras. Nu föreslås, att den ersättes
endast då, när slåttern är försedd med sådan stängsel, som af Konungen
förordnas, eller ock år efter annat varit till höfångst brukad och
derjemte genom qvarstående hässjor, diken, rödjning eller på annat
sätt tydligen framträder såsom utängsslåtter. — Å utmark i Tromsö
amt, som ligger utom ett afstånd af sex kilometer från jordegarens
eller brukarens fasta bostad, skulle Lapp kunna beta sina renar utan
någon som helst ersättningsskyldighet för skada å sjelfva utmarken.
— Och slutligen skulle undantag från deltagande i den gemensamma
ersättningen för skada medgifvas Lapp, som förr än dom eller förlikning
i målet gifvits kan visa, att skadan icke föröfvats af hans renar.

Vid 10—13 §.

I dessa §§, som afhandla den procedur, hvilken bör iakttagas vid
utsökande af ersättning för skada, som af renar föröfvas, har Norska
Regeringen till begge parternas båtnad föreslagit vissa smärre förän -

256 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

dringar, såsom i 10 § att der omförmälda besigtning icke behöfver
hållas då tillfälle gifves att inom tre dygn anställa den i 11 § föreskrifna
syn, samt i 11 § att denna syn kan hållas äfven af annan person
än länsman, hvarmed särskildt afses de fall, att länsmannen är
aflägse boende eller har andra förrättningar eller möjligen icke förstår
lappska språket. Såsom en förmån för Lapparne bör anses att förrättningsmannen,
som i vanliga fall ej skulle vid synen hafva rösträtt,
dock alltid bör afgifva sitt utlåtande, huruvida han anser det åsätta
värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt i något afseende
har att anmärka något, som kan hafva inflytande på saken. Detta
stadgande har tillkommit på förslag af amtmannen i Tromsö amt, som
ansett att domstolen i detta yttrande af en opartisk person skall finna
en god ledning för omdömet, huru vida värderingen bör förändras
eller ej.

Amtmannen har ock fäst uppmärksamhet vid det förhållande, att
det möjligen kan inträffa, att föreskriften om den ersättningsskyldiges
eller förmannens kallande till den i 11 § stadgade syn icke kan fullgöras,
såsom då Lapparne lemnat distriktet, när skadan upptäcktes.
Då synen i alla händelser måste försiggå, derest det skall blifva möjligt
att värdera skadan, hafva föreskrifter gifvits till betryggande af
de frånvarandes rätt.

Att den ersättning, som bör tillkomma förrättningsmännen, blifvit
bestämd i sjelfva lagen (§ 12) och ej, såsom i 1871 års förslag, genom
hänvisning till annan författning, synes vara en förbättring.

I 13 § föreslås ett tillägg, som för den med norska förhållanden
obekante tarfvar en förklaring. Tillägget innehåller att då offentligt
åtal enligt de för politisakers behandling gällande former anställes,
dervid dock skall göras det undantag från dessa former att föreläggande
af straff icke eger rum. Härmed förhåller det sig så, att i polismål,
när straffet är böter, den embetsman, som förordnar om åtal, tillika
skall utsätta ett bestämdt straff för förbrytelsen med föreläggande för
den tilltalade att inom viss tid förklara sig, om han åtnöjes med straffet.
Gör han detta, är saken utan hans vidare hörande afgjord. Denna
formalitet önskar man från norsk sida utesluta, hufvudsakligen emedan
den i de mål, hvarom här är fråga, anses ytterst sällan skola leda till
önskadt resultat.

Vid 15 §.

En bestämmelse att, då yrkande göres om någons fällande till
böter, denne alltid bör personligen instämmas, är i denna § tillagd.

Protokoll i sammansatt svenskt och ncrrskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 257

Vid 17 §.

Genom Norska Regeringens bifall till hvad jag enligt statsrådsprotokollet,
för den 8 sistlidne December föreslagit i afseende på stämningstiden
har denna antagits till tre månader i alla fall, då Lapp i
sitt hemland skall stämmas till domstol i andra riket.

Vid 18 §.

Enligt Norska Regeringens förslag skulle Lapparne, då skada af
hund tillfogades deras renar, undfå full godtgörelse för skadan och rättighet
att för dess utsökande anlita offentlig myndighets biträde äfven i det
fall att skadan icke — såsom 1871 års förslag förutsatte — skett
genom uppsåt eller groft vållande af hundens egare. Dessutom hafva
genom de af Norska Regeringen sedermera gjorda medgifvanden i förslaget
intagits bestämmelser om klubbning af hundar och om skyldighet
för egaren att döda hund, hvilken har för vana att jaga renar.
Längre torde lagstiftningen icke kunna gå i meddelande af föreskrifter
till förekommande af skada, som kan af hundar tillfogas renarna.

Vid 19 §.

Förmånen att vid utförande af sin talan erhålla biträde af allmän
åklagare är enligt denna § utsträckt äfven till dem, som lidit skada i
följd af öfverträdelse af de i 4 § och 18 § 3 mom. gifna föreskrifter.

Vid 20 §.

Rättigheten till exekution i ena landet af domar fälda och förlikningar
ingångna i det andra har genom någon ändring i ordalagen
i begynnelsen af denna § blifvit utsträckt till alla fall, då skadeersättning
eller böter ådömts efter den föreslagna författningen.

Vid 21 §.

I denna § hafva stämningsmän upptagits bland dem, som ega
med laga verkan i Sverige kungöra norsk dom.

Vid 26 §.

Här har det af Riksdagens Första Kammare vid 1871 års förslag
gjorda tillägg i väsentliga delar upptagits, dock med förbehåll att ofBih.
till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 33

258 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

fentlig myndighet må kunna å de till Lapparnes uteslutande bruk upplåtna
trakter låta uppodla eller rödja platser till skjutsstationer eller
herbergen för resande.

Vid 27 §.

Skyldigheten för de bofaste att afstå jord är här utsträckt äfven
till det fall, att stängsel anses böra uppföras till skyddande af deras
egor mot skada, som af renar kan föröfvas.

Vid 29 §.

I fråga om den tid, under hvilken förordningen i ämnet, der den
komme att antagas, skulle förblifva gällande, innehöll det vid 1871 års
riksdag framlagda förslaget i 28 § den föreskrift, att beslut om upphäfvande
af eller förändring i förordningens bestämmelser blefve, i
hvartdera riket, för så vidt anginge andra riket eller dess undersåtar,
gällande först när motsvarande beslut vore fattadt å den andra sidan.
Vid framläggande af nu förevarande förslag till gemensam lagstiftning
i fråga om Lapparne, förklarade sig Norska Regeringen fortfarande omfatta
den mening, att det i nämnda hänseende vore lämpligt att bibehålla
de i det äldre förslaget förekommande bestämmelser. För att aflägsna
vissa betänkligheter, som blifvit uttalade dels med afseende på
den föreslagna författningens ingripande i hvartdera landets sjelfständiga
lagstiftningsrätt, dels med hänsyn till de hinder en öfverenskommelse
utan uppsägningsrätt antogs kunna förorsaka för framtida rättelser
och förbättringar, föreslog regeringen dock, att författningen
skulle under vissa förutsättningar kunna ensidigt af hvartdera riket
upphäfvas, allenast den lagstiftning, som trädde i stället, hvilade på
den grund, att begge rikenas Lappar skulle framgent, som hittills,
kunna hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader
uppehålla sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och
Söndre Trondhjems amt i Norge och den öfriga delen af året i de angränsande
Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige, och
åtnjuta de rättigheter, som tillkomma nämnda amts eller läns egna
Lappar.

Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anförde dennas
fleste ledamöter, att de af Norska Regeringen åberopade grunder för
bibehållande af det föregående förslagets bestämmelser i detta hänseende
— det inflytande på lagens auktoritet, som formen af en traktat,
underkastad uppsägning, måste medföra, samt det föga tillfreds -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 259

ställande resultatet af ett mångårigt arbete, derest man icke kunde
ernå ett ordnadt tillstånd utan att man samtidigt underkastade sig möjligheten
deraf, att detsamma kunde om några år komma att upphöra
— dock syntes vara af den vigt, att de betänkligheter, som föranledt
regeringen att i förslaget intaga bestämmelsen om rättighet för hvardera
riket att ensidigt upphäfva författningen, torde böra förfalla. Härtill
komme, att bestämmelsen om den grund, hvarpå framtida författning
i ämnet skulle hvila, syntes föga egnad att utgöra tillräckliga
garantier för Lapparne att blifva bibehållna vid sin gamla rätt att betjena
sig efter gammal sedvana af land och vatten till underhåll för
sig och sina renar samt till jagt och fiske. Allenast inskränkningarna
blefve lika för Lapparne af de båda nationaliteterna, innehölle den angifna
grunden icke något hinder att inskränka deras rättigheter nästan
huru som helst, till och med i den omfattning, att den gifna tillåtelsen
att under vissa tider på året vistas i hvartdera riket skulle kunna i
väsentlig måtto omintetgöras.

Under åberopande af dessa grunder hemstälde jag, på sätt af
statsrådsprotokollet för den 8 sistlidne December inhemtas, att i stället-för
29 och 30 §§ i förslaget måtte införas 28 § i det vid 1871 års
riksdag framlagda förslag.

Norska Regeringen, som i sitt utlåtande häröfver vidhållit den
uppfattning, att förslaget skulle röna ett bättre mottagande hos representationerna,
om det till en viss grad befriades från den form af en
ömsesidigt bindande och oåterkallelig lag, som det hade i propositionerna
af år 1871, har dock ansett att bestämmelserna i 1879 års förslag
kunde vara mottagliga för en ändring, hvarigenom de från svensk
sida anförda betänkligheter antagligen kunde aflägsnas. Denna ändring
skulle bestå deri, att i lagen gjordes ett tillägg, hvarigenom
Lapparne för framtiden tillförsäkrades de särskilda rättigheter, som
kunde antagas vara för dem väsentliga, och hvilka derför icke borde
dem beröfvas. Regeringen föreslår i detta syfte, att det ursprungliga
förslagets 29 och 30 §§ måtte utbytas mot en enda, som i svenska
texten skulle erhålla denna lydelse:

“Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena bestämmer.
Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till
gränsetraktaten af T7¥ Oktober 1751 att vara gällande.

260 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

jemte det beslut fattats om upphäfvande af denna förordnings bestämmelser
— tillika stiftats ny lag angående Lapparne från det andra
riket, utan att dess trädande i kraft gjorts beroende deraf, huruvida i
detta rike motsvarande bestämmelser meddelats; dock må sådan för
hvarje rike särskild lag icke stiftas, förr än tio år äro förflutna från
den dag, då denna förordning trädt i kraft, och skall en hvar lagstiftning,
som träder i stället för denna förändring, hvila på följande grunder:
begge rikenas Lappar skola allt framgent, som hittills, kunna
hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla
sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre
Trondhjems amt i Norge samt den öfriga delen af året i de angränsande
Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige, med
lika rättigheter som de, hvilka i nämnda amt eller län tillkomma hvarje
rikes egna Lappar; de i denna förordning Lapparne tillförsäkrade rättigheter
till bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar må icke inskränkas
eller upphäfvas; den i förordningen faststälda begränsning i Lapparnes
ansvar för skada, som af renar föröfvas på utängsslåtter och
utmark, må icke till Lapparnes skada förändras; samt den i förordningen
medgifna rätt till verkställighet i det ena riket af domar gifna och
förlikningar ingångna i det andra icke upphäfvas eller inskränkas.u

För min del måste jag fortfarande anse den af Högsta Domstolen
förordade redaktion af denna § vara den rigtiga. Till de af Högsta
Domstolen anförda skäl skulle jag vilja lägga svårigheten att med full
säkerhet bedöma beskaffenheten af en lagstiftning, hvartill endast vissa
allmänna grundlinier finnas uppdragna. Så vidt det är möjligt att på
förhand bedöma de af Norska Regeringen nu föreslagna grunder, på
hvilka hvarje ny af ettdera riket ensidigt vidtagen lagbestämmelse i
ämnet måste hvila, synas emellertid dessa grunder i det hela betryggande
för Lapparne och i alla händelser mera betryggande än de sväfvande
uttrycken i 1751 års kodicill. Jag anser mig derföre, helst från
norsk sida synnerlig vigt synes vara fäst vid förslagets antagande i dess
nu föreslagna form, kunna tillstyrka detsamma äfven för Sveriges räkning.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört, skulle förslaget dels
med svensk, dels med norsk text erhålla den lydelse, som bilagorna
Litt. A och B vid detta protokoll utvisa.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
besluta att föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storthing vid deras
nästa sammanträden att antaga nu framlagda förslag till förordning
rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge,
samt att nådiga propositioner härom måtte i hvartdera rikets särskilda
Statsråd utfärdas.u

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 261

Statsrådets öfriga svenske ledamöter äfvensom de närvarande
medlemmarne af den norska statsrådsafdelningen instämde i chefens
för Justitiedepartementet ofvanberörda hemställan;

och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder
bifalla.

Ex protocollo

• Th. Wilh. Malm.

Bil. Litt. A.

Bil. Litt. B.

Udkast

till Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge och Sverige.

§ I Lap,

som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med
sine Ren frem og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre enten
norsk eller svensk Undersaat.

§ 2.

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap att bJive norsk
Undersaat, skal, naar ipvrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest
paa Forlangende meddeles ham, i Norge af vedkommende
Foged og Sogneprasst, i Sverige af vedkommende Lensmand og Kyrkoherde.
Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlige For -

262 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

pligtelser i det Rige, hvis Undersaat lian hidtil har vseret, forinden
han, overensstemmende med de i det ande t Rige derom gjasldende
Förskrifter, er bleven dettes Undersaat o g har forevist Attest herom
hos fornsevnte Embedsmamd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra han
er udflyttet, åt benytte Bete udenfor hvad der i § 3 er tilladt.

§ 3-

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det
ene Rige ind i det andet o g åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert
Riges Lapper efter gamm el Smdvane hidintil have s0gt hen, samt,
under Iagttagelse af de Forskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt
betjene sig af Land o g Vand saavel til egen og deres Rens Underholdning,
som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres
eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, maa svenske Lapper med
sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i
Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper
under de nmvnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige; dog
have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Smdvane have
pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt s0ge Bete for sine Ren paa Fjeldene
paa begge Sider n®r Rigsgrmndsen, fremdeles hertil Ret i samme
Udstraskning som hidtil. Overtrsedelse af det i denne § givne Förbud
straffes med B0der, f0rste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfselde
indtil det dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 nrnvnte Steder have Lapperne
Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornpdenhed af Tprt og Vindfald,
Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lpvtrmer. I Statens
Skove erlmgges herfor ingen Betaling och heller ikke i private
Skove for T0rt og Vindfald, Ener og \ idiebuske. Derimod ere Lapperne
forpligtede til for de voxende L0vtrseer, som de benytte i private
Skove, åt erlsegge en billig Erstatning, som, hvis vedkommende
Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skj0n afgivet
af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiger, samt
af to Mmnd, en opnsevnt af hver af Parterne. Undlader nogen af Par•terne
åt udse Skjonsmand, opnmvner Administratör denne blandt Lagrettesmaendene.
Varsel til Skj0nnet gives som for Forligelseskommissionen
bestemt. For Skjpnsforretningen tilkommer dens Bestyrer den
for Lensmrend bestemte Skyds- og DiretgodtgjVrelse. Den af Admini -

Protokoll i sammansatt svenskt och norsks Statsråd den 13 Jan. 1882. 263

strator opnasvnte Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for hver
Forret.ningsdag. Skjpnsretten bestemmer, om o g isaafald hvorledes
Udgifterne ved Skjpnnet skulle fordeles paa Parterne eller om de kun
skulle falde den ene og isaafald hvilken af Parterne tillåst. Skj0nnet
er ikke Gjenstand for Overskj0n eller särskilt Paaanke, og kan det
ved samme fastsatte Bel0b og Forretningens Omkostninger strax inddrives
ved Udpantning.

Lap, som 0ver Hugst eller bemmgtiger sig Trävirke af andet
Slags end ovenfor nmvnt eller af stprre Maengde end til eget Brug
fornpdent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning H0st eller Yaar
åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende L0vtrrner
i privat Skov, ansees med B0der indtil 40 Kröner, saafremt ikke
Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medf0rer st0rre Ansvar.
Voxende Lpvtraeer, som hugges i Statens Skove for af Lapperne åt
benyttes til Gjasrder, skulle af dem| afbarkes. Lap, som fors0mmer
dette, straffes med B0der indtil 40 Kröner. Trävirke, som af Lapper lovligen
er benyttet paa deres Sommeropholdssteder til Gjasrder, Gammer,
Teltstasnger eller andre lignende varige Indretninger, maa ikke af
Grundens Eier bortf0res eller gjpres utjenligt for vedkommende Lapper
uden disses Samtykke. Grundeier, som handier herimod, ansees
med Bpder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige
Lovgivning medfprer stprre Ansvar.

§ 5-

Ved Rydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne
ikke ber0ves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornpdne.
Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stasngte,
skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De Straskninger, i hvilke Lapperne s0ge Bete for sine Ren, kunne
inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med
sine Ren, skulle i de Tilfaslde og paa den Maade, som omhandles i
nasrvasrende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vasre underkastede Ansvar
for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings
Eiendom. For åt en Strykning, hvor Lapperne have Ret til åt spge
Bete för sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen,
maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed,
åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Be -

264 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

vogtning afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne b0r, under
forn0dent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstrmkning,
Beskaffenhed og Bebyggelsesforliold, begraendses saaledes, åt de Ren,
som s0ge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning
åt ville i L0bet af Betniugstiden streife omkring i det hele
Distrikt, men uden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal finde Sted samt Distrikternes
Grmndser bestemmes af Kongen.

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling
finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit
eget og medfplgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han
agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil fpre med
sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne
Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Femtedel under
det virkelige Antal, b0der han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle
de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og
samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende
Lensmand, vaslge af sin egen Midte en Formand og en Nmstformand.
Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab,
af Amtmanden eller Landshpvdingen, hvorhos Formanden af Lensmanden
erholder en Forteguelse over alle de Lapper, der komme til åt
staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de
af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden
afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden
Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshpvdingen, som
oversender det ene Exemplar til Amtmanden eller Landsh0vdingen i
det Amt eller Lehn, Distriktet tilh0rer, tilligemed Opgaver over de valgte
Formsend og Nrestformasnd. Skulde sidstnaevnte Landshpvding eller
Amtmand finde, åt et stprre Antal Ren, end Rummet med Rimelighed
tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade, har
han åt henvise det overskydende Antal til neermeste Distrikt eller Omraade,
hvor Rum findes, og derom åt underrette Amtmanden eller Landsh0vdingen
i det Amt eller Lehn, fra hvilket Flytningen skal ske, saa
betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse,
inden Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til
et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden
en af Amtmanden eller Landsh0vdingen fastsat Frist flytter de under
hans Tilsyn vaerende Ren til det anviste Omraade, ansees med B0der

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 265

f0rste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfmlde
Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes St0rrelse det tillader,
åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor
han selv eller, om han har levet i Fmllig med Foraeldre eller Svigerforaeldre,
disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa
Grund af Rummets Utilstrmkkelighed, dog vises andetsteds hen, har
den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som laengst der har
havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver,
ligesom ogsaa for Valg af Forinmnd, bestemmes af Amtmanden
eller Landshpvdingen, hvilken ogsaa for0vrigt, hvor disse Bestemmelser
maatte vise sig utilstraskkelige til 0iemedets Opnaaelse, traslfer
de dertil yderligere Forfbininger.

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjaelde om Lap, som vil
med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn
til hvilken Kongen särskilt bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal
finde Sted, og skal i dette Tilfselde af Lappen for Hjemstedets Lensmand
opgives istedetfor Distrikt det Sogn eller lignende Omraade, inden
hvilket han agter åt tage Ophold.

§ 8.

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen
f0rst ankomne Lapper og åt forblive der indtil de til hans Distrikt
h0rende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

c) åt erkyndige sig om de til Distriktet hprende Lappers Oplioldssteder
saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfelde
af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen, opholde sig der,
åt anmelde saadant for Lensmanden.

Det skal videre vmre Formandens eller i hans Forfald Nmstformandens
Pligt:

d) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, og i
det hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfmlde af Tvistighedei
med den jordbrugende Befolkning spge åt bileegge disse;

liih. till Biksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

266 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

e) efter behörig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt
Syn og Skj0n, der afboldes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver
åt vsere bleven ham tilfpiet af *Ren inden Distriktet, og naar derunder
eller ved forefaldende Rettergang Spprgsmaal opstaar om Skyldighed
for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper til Fsellesansvar for
opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil
findes Grund, har Ret til paa nsevnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig
om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skj0ns- og Sagsomkostninger; f)

att s0ge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget
inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn
eller Skj0n over Skaden, til Forretningen åt inkaide den eller de Skyldige,
om disse ere ham bekjendte.

Formsendene vaelges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa
sig for Gjenvalg til Formand eller Naestformand i ligesaa lång Tid som
den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Nmstformsendene vaelges
ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det f0lgende Aar gjenveelges
til Formsend eller til Nmstformsend. Efteråt have indehavt Ombudet
2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9-

1. Det paaligger Lapperne ei alene n0ie åt läge sig i Agt for
selv åt tilfpie Landets Inclvaanere nogen Skade paa deres Eiendom,
men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af dem
forpves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller Multeb»irland,
skall erstattes af den eller dem, ved livis Ren Skaden er foraarsaget.
Det samme gjtelder om Skade paa Udengsslaatter, som ere
forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller, uden
åt vaare indhegnede,! Aar om andet have vasret brugte og bruges til
Slaat samt ved gjenstaaende Hesjer, Grpfter, Rydning eller paa anden
Maade tydelig fremtrsede som Slaatteland. Gjpres saadan Skade med
Forsset eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal
den Skyldige desuden for hver Gång bpde indtil 40 Kröner, hvilke
Bpder dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap,
af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nysnsevnt, er begaaet, skal
ansvare for Udredelsen af de Bpder, som maatte idpmmes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennaevnte Beskaffenhed inden
saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved
hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lap -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 267

per, som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelöbet tillige
med Skj0ns- och Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forbold til det
Antal Ren, hvormed enhver af dem tilh0rer Distriktet. Dersom paa
den Tid, da Skaden skede, Ren, tilh0rende andre Lapper end dem, som
liave anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning
gjennem samme eller for0vrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede
Lapper i et til Antallet af disse deres Ren svarende Forhold deltage
i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet
eller Dom falden, godtgjore, åt Skaden ikke er for0vet ved hans Ren,
er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden Straskninger, livor
Distriktsinddeling ei er ivmrksat, finder den her fastsatte Fgellesansvarlighed
ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet,
saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne forn0deut
Bete for sit Bofse, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter,
som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Trorns0
Amt, ikke medf0re Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete paa
saadan Udmark i Tiden f0r hvert Aars 8de Juli, naar denne Frihed
kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i veesentlig
Grad bebyrdes. Ei heller skal i Troms0 Amt Skade paa saadan
Udmark erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd af
6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens fäste Bopsel.

§ io.

Er under Lappernes Ophold i Norge Skade ved deres Ren tillbiet
nogen dersteds boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den
Skadelidte gj0re sin Ret til Erstatning gjeeldende, skal han, saafremt
saadan Forretning som i nasste § foreskrevet, ikke kan blive afholdt
senest 3 Gånge 24 Timer, efteråt Skaden er opdaget, snarest. muligt
tilkalde 2 uvillige og kyndige Maend, der samtidigt b0r m0de paa Aastedet
samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Unders0gelse af
sammes Oprindelse derom afgive Erklmring efter bedste Skj0n, saaledes
som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyldige,
om han er kjendt, samt, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt,
tillige vedkommende Formand eller Nsestformand for de Lapper,
som der have sit Tilhold, og hvis disse tilh0re begge Riger, saavel den
norske som den svenske Formand eller Nmstformand tilkaldes. Er
der ikke Adgang til åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende
inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet en af de
i Nterheden vserende Lapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt,

268 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

hvor baade norske og svenske Lapper opholde sig, en af hvert Folk.
Lader heller ikke dette sig gjpre inden nys anfprte Frist, eller udebliver
nogen af de tilkaldte Maend, skal Forretningen dog derved ikke
opholdes.

§ n.

Dersom Erstatningsspprgsmaalet ikke ved saadan Forretning som
nsevnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte,
om han vil forf0lge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos
Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte
vaere bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretning
paa Aastedet til Vurdering af Skaden. Til denne
Forretning, hvortil Administratör opneevner 2 Lagrettesmsend blandt
det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis
saadanne Msend ikke uden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det
almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller
hvor der er Sp0rgsmaal om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9 3die
Led omhandles, vedkommende Formand eller Nsestformand indvarsles
ved Kaldelse, som b0r forkyndes senest Dagen f0r Forretningen, om
den, som skal invarsles, opholder sig inden en Omkreds af 20 Kilometer
fra Forretningsstedet. Opholder han sig i lrnngre Afstånd fra
samme, forkenges Yarselstiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer.
Skulde det Tilfmlde indtrteffe, åt det ikke er muligt att faa indkaldt
eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Nmstformand,
f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet uden i betimelig
Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand,
som paa deres Vegne kan indkaldes, b0r Forretningen dog afholdes,
idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til,
åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfmlde bor saavel Administratör
som Skjonsmtendene stadig have sin Opmeerksomhed henvendt
paa, att de Fravserende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen
skal den Skadelidte fremstille de Masnd, som i Tilfselde have
afholdt den förste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning,
fremlasgge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I fornpdent
Fald bor han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans
Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet,
grunder sig. De Mrnnd, som afholde Forretningen, skulle — saavidt
muligt — s0ge åt tilveiebringe og i Protokollen indtage noiagtig Förklaring
angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed
og Beskaffenhed, om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m.

Protokoll i sammansatt svenskt och■ norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 269

saavelsom ogsaa, om den eller de Personer, der eie de Ren, som have
bevirket Skaden, disses Antal og St0rrelsen af de Hjorder, de tillh0re.

Enhver, som er tilstede der, livor Forretningen lioldes, er pligtig
til paa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan
vmre ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han for
Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet for
Retten.

Skjpnsmaendene skulle ved Taxten tage n0ie Hensyn saavel til
Jordens Beskaffenhed og Frugtbarked, dens stprre eller mindre Rydning
eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofrn ogsaa har bidraget
til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark, til de
Omstaendigheder, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten i dette
Tilfelde beror, samt til enhver anden Omstaendighed, som har Indflydelse
paa Skadeserstatningens Stprrelse. For0vrigt b0r Maendene afgive
til Protokollen Erklaering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen have
aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er afgivet
efter Overbevisning og bedste Skj0n. Administratör b0r, forinden
Forretningen begynder, foreholde Skj0nsmaendene de Pligter, som paa
Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem og derom gjpre Tilfprsel
i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfelde
af Uenighed mellem Skjpnsnmendene, i livilket Fald han gj0r
Udslaget, skal dog i ethvert Tilfadde til Slutning tilfpre Protokollen
sin Erklaering om, hvorvidt han anser den satte Taxt rimelig og billig,
og hvorvidt han for0vrigt i nogen Henseende har noget åt bemeerke,
som kan have Indflydelse paa Sägen.

Liden Forretningen slutter, skal Administratör s0ge åt tilveiebringe
Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme
Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skj0n, som omhandles i denne §, kan i Tilfaelde af Rettergang
forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjpnsforretninger
tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettesmsendene
80 0re, för Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig og
for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensmsend
bestemte Skyds- og DiastgodtgjVrelse. For Opnmvnelse af Maend og
for Bekraaftning betales intet. Lagrettesmamdene tillkommer 1 Kr.
60 0re for hver Dag, Forretningen varer.

270 Protolcoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning
bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte
förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte
Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklaering
angaaende de Mmnds Trovasrdighed, der i Tilfmlde have afholdt
den forel0bige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen
yderligere Unders0gelse, om saadan findes npdvendig, afgj0r, om
der er skjellig Grund til Sagsanlseg. I bekrmftende Fald foranstalter
han Tiltale i de for offentlige Politisager gjasldende Former — hvorved
dog Npdvendigheden af Forelaeg bortfalder — mod den eller dem,
som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overfprte åt
vrnre de Skyldige eller ifplge § 9 ere de för Tilfasldet Erstätningspligtige.
Sager af dette Slags bliver efter Omstfendighederne åt behartdle
enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for
åt lade m0de ved Sagfprer.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, livor
Distriktsinddeling ikke er indfert.

Private Spgsmaal til Indtaegt af Erstatning for Skade af Ren udf0res
overensstemmende med denne Lovs Förskrifter, forsaavidt de
derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde
Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne.
Npdvendigheden af Paaklage til Forligelseskomissionen bortfalder.

§ 14-

§ 15-

Spgsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som
i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som
Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til nasvnte

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 271

Tid Lapper fra begge Riger der havt Tilhold, skal saavel den svenske
som den norske Formand indstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende
Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved livis
Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans
Tilsyn staaende Lapper ber svare for Skaden, skal han lade den eller
de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om JDelagtighed
i Erstatningspligten fremsmttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfaelde ikke er Adgang til
åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de Lapper, mod
hvem Ansvar spges gjort gjasldende, og gjeelder da for disses Vedkommende,
hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idommelse af B0der.

§ 16-

Lap, som ^i Henhold til § 9, tredie Led, er bleven idpmt Ansvar
for indtruffen Skade eller, efter åt Vurdering af Skaden overensstemmende
med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlaeggelse
af en ikke st0rre Erstatningssum, end der ved saadan Vurdering er
bestemt, med paalpbende Omkostninger, har Ret til mod den eller dem,
som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kundskab derom senere erholdes,
eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede,
havde Ren pinden Distriktet og saaledes b0r deltage i Skadeserstatningen,
åt reise S0gsmaal om Tilbagebetaling af, hvad han har udlagt
eller den Del deraf, som falder paa de 0vrige Lapper. Saadant S0gsmaal
maa dog senest anhaengiggjpres inden 2 Aar, efter åt Skaden
er skeet.

§ 17-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til
en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted
ikke kjendes, gives 3 Maanedex-s Varsel gjennem Stevningens Laxsning-
ved, eller i Sverige i Kirken i det Sogn, hvor han senest hftrte
lijemme.

§ 18-

1. Dersom Nogen ulovligen faslder eller mishandler Lappernes Ren,
skal han — förliden fuld Erstatning for Skaden — erkugge Bpder af indtil

272 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning
medf0rer större Ansvar. Samme Bestemmelse gjselder, om Nogen med
Forseet eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skraemmeskud,
Hunde eller paa nogen anden utilbprlig Maade nfredes paa sine retmmssige
Opholdssteder, eller soger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes Ren paa tilladt Opholdssted af Hund, bliver Skade,
som derved tilf0ies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens
Forsget eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3. I de Egne, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skulle i den
Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige ifplge § 3 have Ret til åt opliolde
sig der med Ren, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne
eller vsere forsynede med Klubbe; dog saaledes, åt vedkommende Amtmand
eller Landsh0vding for visse Trakter eller Tilfselde kan tilstede
Undtagelse fra ngevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, liden
åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De nmrmere Forskrifter
om Klubbens Stprrelse og om Klubningen forpvrigt gives af Amtmanden
eller Landshpvdingen, som ligeledes kan bestemme, åt de bastboendes
Hunde i ngevnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i
Trakt, hvor Distriktsinddeling ikke er indfprt. Hund, som har den
Vane åt jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Opholdssted eller åt draebe
den, bpr'' af Hundeeieren efter Paalteg af Politiet drsebes og paaligger
det Politiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt lade Hunden
drasbe. Undlader Hundens Eier åt efterkomme de nmvnte Paabud og
Regler, straffes han med indtil 40 Kroners Bpder.

4. Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som
af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, fprer Klage
over saaden Förnärmelse som ovenfor i lste og 2det Led omhandlet,
skal Vedkommende efter forelpbig Underspgelse snarest muligt -saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i
Tilfgelde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder — gjpre Indberetning
om Sägen til Amtmanden eller Landshpvdingen, som, hvis der
findes Fpie til åt drage Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt
af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Forskrifter,
men i modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende,
åt det överlädes til denne selv åt anhtengiggjpre Sägen
för Retten, i hvilket Fald den dog ikke behpver fprst åt paaklages
ved Fprligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 18, 3die Led, omhandlede Overtrsedelser
paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 273

Sverige skulle Overtrsedelser af disse §§ ogsaa vsere underkastede offentlig
Tiltale.

§ 20.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fseldet til B0der eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige,
forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller,
naar Dommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er udl0ben,
eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven
forkyndt for den Domfaeldte, uden åt han har begjasrt Paaanke. Naar
Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet,
har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landsh0vdingen
i det Amt eller Lehn, livor Dommen er afsagt. Er foranferte Betingelse
for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom
åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landshpvding eller Amtmand
i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det
inddrevne Bel0b tilstillet fprstnsevnte Amtmand eller Landsh0vding.

De her om Domme givne Forskrifter gjselde ogsaa om saadanne
i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles,
indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og b0r vedkommende Amtmand
eller Landshövding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige,
sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklsering om, åt
Forliget efter det f0rstnaevnte Lands Love har samme bindende Virkning
som en endelig Dom.

Med Hensyn til Bpders Afsoning forholdes efter Lovgivningen
i det Rige, hvor B0derne s0ges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold
til naervserende Lov, og forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,
Indhentelse af Domfseldtes Erklsering angaaende sammes Appel ske
ved Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Stevningsmsend eller
Nsevndemaend. I Sager, der ifplge § 15 ere rettede mod vedkommende
Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der har åt
afgive Erklsering angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap
er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted.
jBih. till Piksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

274 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

§ 23.

l0vrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjasldende Love åt
anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

§ 24.

Naar der i denne Lov handlös om Lappernes Ren, forstaaes derved
ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under
deres Tilsyn.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren,
med Hensyn til disse samme Rettigheder o g Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmasnd, isasrdeleshed Amtmasnd og Landshpvdinger,
skulle liave Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke
kreenkes i Udpvelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerné paa noget vist Omräade ved Ivysten
eller inde i Landet Renholdet findes åt vaere den jordbrugende Befolkning
i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse
om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der
anvises dem förnöden Betesmark paa andre Streekninger, som dertil
kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstraskning,
hvori samme fornodiges til åt afgive Bete for de Ren, der
Aar om andet derhen fores, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,
Dyrkning, Seeterbrug eller (brassning af Bofas. Dog skal det under
alle Omstsendigheder vmre det Offentlige uforment i saadan Mark åt
lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger
for Reisende.

§ 27.

Viser det sig nodvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed
eller for åt aabne Lapperne de fornodne Veie til deres Betesmarker,
eller til Opforelse af Gjaerder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt
anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren,
naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 275

Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes ved
Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjaeldende Förordning angaaende
Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne
og den jordbrugende Befolkning, gjselde ikke indext Finmarkens
Amt. Skulde svensk Lap s0ge Sommerbete i nasvnte Amt for sine
Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper särskilt gjaeldende
Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges
Vedkommende.

Fra samme Dag oph0rer lste Tillägg eller Oodicil til Grasndset.
raktaten af TV Oktober 1751 åt vasre gjaeldende.

Beslutning om Ophsevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser
er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige
eller dets Undersaatter, fbrst gjaeldende, naar tilsvarende Beslutning er
fattet fra den anden Side, eller 3 Aar ere forlebne, efteråt der tilligemed
Beslutning om Ophaevelse af denne Lovs Bestemmelser er bleven
givet ny Lov angaaende Lapperne fra det andet Rige, uden åt dens
Ikrafttrseden er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives
paa den anden Side; dog maa saadan for hvert Rige sasrskilt
Lov ikke gives, fprend 10 Aar ere forlobne fra den Dag, åt naerva?-rende Lov er traadt i Kraft, og skal enhver Ordning, der traeder istedetfor
nservaerende Lov, hvile paa fplgende Grundlag: Begge Rigers
Lapper skulle alltid som hidintil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli,
August og September Maaneder S0ge Ophold for sig og sine Dyr i
Troms0, Nordlands, Nordre og S0ndre Trondhjems Amter i Norge og
i den 0vrige Del af Aaret i de tilstodende Norrbottens, Westerbottens
og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der i
vedkommende Amt eller Lehn tilstaaes hvert Riges egne Lapper; de i
denne Lov Lapperne tilsagte Rettigheder til Bete, Jagt, Fiske, Trävirke
og Renveie maa ikke indskraenkes eller ophasves; den i Loven
fastsatte Begraendsning i Lappernes Ansvar for Skade af Ren paa Udengsslaatter
og Udmark maa ikke til Lappernes Skade forandres, samt
den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af Domme og Förlig i det
andet Rige ikke ophasves eller indskrasnkes.

276

Protokoll i svenska Statsrådet den 13 Januari 1882.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 13 Januari 1882,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander.

4:o.

Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts i sammansatt svenskt och norskt
Statsråd denna dag fattade beslut, anmälde härefter Chefen för Justitiedepartementet
Statsrådet von Steyern förslag till Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen om antagande af en förordning rörande
Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

I enlighet med Statsrådets tillstyrkan täcktes
Hans Maj:t Konungen gilla berörda förslag samt förordna
att i öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen
aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan
Litt. D till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Otto Rooth.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1882.