/tungt. Maj:ts proposition Nr 961 (Proposition 1925:96)

/tungt. Maj:ts proposition Nr 961

Nr 96.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphörande
av kammarrättens domsrätt i vissa mål; given Stockholms
slott den 6 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om upphörande av kammarrättens
domsrätt i vissa mål.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. t samt 85 käft. (Nr 96.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Förslag till Lag om

upphörande ay kammarrättens domsrätt i yissa mål.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i särskilda författningar är stadgat om kammarrättens behörighet
att upptaga balansmål, åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel
eller försummelse i uppbörd, förvaltning och redovisning av anförtrodda
medel eller persedlar samt kontroll och tillsyn därvid ävensom
tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda
ställd säkerhet för kronans uppbördsman varder härmed upphävt,
I följd härav bliva de i 16 § 2 mom. i lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1)
om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål
samt i 39 § i lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och
rättegången därstädes ävensom i andra författningar intagna förbehållen
om kammarrättens domsrätt i mål av beskaffenhet, varom nu sagts, utan
verkan; och skall om rätt domstol och rättegången i dylika mål härefter
gälla vad i lag och författning eljest är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock skall mål, som dä
redan är anhängig!, behandlas i dittills gällande ordning.

Kiuif/1. Maj.ts proposition Nr 96.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
januari 1925.

N ärv arande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson. Sandlek,
Nothin, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Nothin, fråga om upphörande av kammarrättens domsrätt i balansmål
och därmed sammanställda mål.

Föredraganden anför:

Enligt den för kammarrätten gällande instruktionen av den 17 december
1920 (nr 94u) \ § 1 punkterna 1—3, äger kammarrätten att till behandling
och avgörande upptaga följande tre grupper av judiciella mål, nämligen:

1. Balansmål eller angivelser mot kronans och allmänna verks uppbördsman
och redogörare för tillgrepp och förskingring av sådana dem,
under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar,
för vilka redogörelse ingår till riksräkenskapsverket;

2. åtal mot ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i avseende
å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de i 1. omförmälda
medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid (fiskaliska
aktionsmål); samt

3. tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda
ställd säkerhet för kronans uppbördsman.

Från de i 1. och 2. nämnda mål äro dock undantagna åtal mot de
ämbets- och tjänstemän vid rikets hovrätter, kammarkollegium, arméförvaltningen
och marinförvaltningen, vilka i fråga om tjänstefel i allmänhet
skola åtalas inför högsta domstolen, ävensom åtal mot ämbetsoch
tjänstemän vid krigsmakten för brott, som förövats i fält eller inom
fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot,
eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes medan truppen är i
fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot.

Enligt kammarrättens instruktion och kungörelsen den 23 december 1908
(nr 159 sid. 20) angående behandlingen av vissa balansmål gäller om handläggningen
i kammarrätten av nu ifrågavarande mål i huvudsak följande:

Utredningen av yppad balans ankommer i första hand på vederbörande
förvaltningsmyndighet. Lever gärningsmannen, böra jämväl upplysningar

Kammarrättens
dom»»
rätt i balan»
m. fl. mäl.

Ändrad i vissa delar 1921: 855, 1923: 357 och 1924: 531.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

inhämtas angående dennes levnadsomständigheter och övriga förhållanden,
vilka äga betydelse för frågan om straffbarheten. Sedan utredningen
snarast möjligt blivit slutförd, insänder vederbörande myndighet till
kammarrätten handlingarna i målet jämte eget utlåtande. Avser målet
häktad person, och möter på grund av sakens vidlyftighet eller eljest
hinder för förvaltningsmyndigheten att inom tre veckor från den dag, då
häktningen ägde rum, inkomma till kammarrätten med utredning och utlåtande
i målet, skall anmälan därom göras hos kammarrätten, som, där
så finnes erforderligt, äger medgiva lämpligt anstånd. (Se kungörelsen
den 23 december 1908.)

Sedan vederbörande myndighet utrett och meddelat utlåtande angående
balansen och till kammarrättens åtgärd överlämnat handlingarna i målet,
har kammarrättens advokatfiskal att avgiva memorial angående balansens
belopp och egenskapen därav med påstående om det ansvar och den ersättningsskyldighet,
som anses böra ådömas i målet. Kammarrätten infordrar
häröver, där sådant erfordras, vederbörandes förklaring jämte yttrande
från den myndighet, som utrett balansen. Därest så anses nödigt,
införskaffar kammarrätten eller advokatfiskal dessutom från riksräken
skapsverket utredning angående de omständigheter, vilka därstädes kunna
utrönas och äro av betydelse för målet. Har någon blivit ställd under
åtal, skall muntligt förhör äga rum inför kammarrätten, då han anhåller
därom eller kammarrätten eljest finner omständigheterna det påkalla. I
andra fall må kammarrätten förordna, att förhör, som kan finnas nödigt,
skall hällas inför allmän domstol i orten. Erforderliga föreskrifter om
sådant förhör meddelas av kammarrätten, som jämväl äger anmoda vederbörande
länsstyrelse utse ombud att vid domstolen föra kronans eller det
allmännas talan. Har den, som åsamkat sig balans, avvikit, innan han
blivit hörd i målet, äger kammarrätten, på advokatfiskalens yrkande, att
genom offentlig stämning, som anslås å kammarrättens dörr och tre gånger
införes i allmänna tidningarna, kalla honom att inom tre månader efter
stämningsdagen inställa sig hos kammarrätten för svaromåls avgivande.
Kommer han ej inom förelagd tid, avgiver advokatfiskal påstående angående
balansens belopp och om den ersättning, han anser böra ådömas,
varefter målet avgöres på förhandenvarande skäl. (Se kammarrättens instruktion
§ 12.)

Fiskaliska aktionsmål anhängiggöras likaledes genom ett av advokatfiskalen
avgivet memorial, varöver den tilltalades förklaring infordras.
I fråga om tjänstefel hos ämbetsverk med egen advokatfiskal eller ombudsman
utföres i vissa fall talan av denne. Därest det anses erforderligt, inhämtas
riksräkenskapsverkets utlåtande i målet. Om muntligt förhör gäller deO
samma som i fråga om balansmål. Åtal för underlåten tillsyn och kontroll
å uppbördsman må ej handläggas i sammanhang med balansmål, och sådant
åtal må ej anhängiggöras hos kammarrätten, förrän <let visat sig, att upp -

Kunyl. Maj:fn proposition Nr .96''-

bördsmannens och hans löftesmäns tillgångar äro otillräckliga till balansens
betäckande. (Se kammarrättens instruktion §§ 13, 14.)

Tvister rörande borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsman
instämmas till kammarrätten av advokatfiskal och behandlas på
sätt allmän lag stadgar för hovrätt. Därest det anses nödigt, införskaffar
kammarrätten eller advokatfiskalen utredning från riksräkenskapsverket
angående de omständigheter av betydelse för tvistens avgörande, vilka
inom sistnämnda verk kunna utrönas. (Se kammarrättens instruktion § 15.)

De i nu nämnd ordning anhängiggöra målen skola, intill dess de komma
i det skick, att de kunna lottas, beredas av den ledamot, presidenten därtill
utser, ifålen lottas å någon ledamot med allmän rotel, eller ock tilldelas
de en extra föredragande. I deras avgörande deltaga fem ledamöter
eller ock fyra, så framt tre äro ense om slutet. Vad i allmän lag är
stadgat för hovrätt om förfarandet i rättegången skall lända till efterrättelse
för kammarrätten, där ej avvikande bestämmelser meddelats. —
Klagan över kammarrättens utslag uti ifrågavarande mål föres hos Kungl.
Maj:t i högsta domstolen, vad balansmål och flskaliska aktioner angår
genom besvär och beträffande tvistemålen genom revisionsansölcning. (Se
kammarrättens instruktion §§ 8, 11, 22, 44 samt 30 kap. rättegångsbalken.)

I detta sammanhang må slutligen erinras om stadgandet i 25 kap. 9 §
rättegångsbalken, att, om någon, som är tilltalad vid underrätt, jämväl
ställes under åtal för brott, som tillhör överrätts omedelbara upptagande —
såsom fallet är med ifrågavarande brottmål — underrätten skall, sedan den
meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo hörande förbrytelsen,
underställa målet i denna del hovrättens prövning. Enligt 62 § i lagen den 23
oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes skall i
motsvarande fall krigsrätts utslag underställas krigsöverdomstols prövning.

De nu nämnda administrativa bestämmelserna om kammarrättens domsrätt
i angivna mål — vilka bestämmelser utgöra undantag, förutom från
rättegångsordningen i militära mål, från de allmänna reglerna om forum
i brottmål (10 kap. 21—25 §§ rättegångsbalken) med däri gjorda jämkningar
beträffande instansordningen i vad avser forum i mål angående
tjänstefel — hava så till vida sitt stöd i författning av allmän lags natur,
att i 10 kap. 26 § rättegångsbalken stadgas, att de mål, »som någons
ämbete och tjänst, högre eller ringare, och fel där i röra, pröves och dömes
av dem, som Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty,
som i särskilda stadgar därom sägs».

I lagen den 8 mars 1889 (nr 2 sid. 1) om straff för ämbetsbrott av präst
och om laga domstol i sådana mål (16 § 2 mom.) samt i lagen den 23
oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes (39 § andra
stycket) hava vidare från hovrätts, respektive krigsdomstols behandling
undantagits mål, som enligt särskilda stadganden höra under kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Av de nu återgivna reglerna om forum i balansmål och fiskaliska aktionsmål
framgår, att icke alla brott av ifrågavarande slag äro föremål för
kammarrättens prövning. Bortsett från undantagen, att chefer och ledamöter
i vissa äldre verk skola, såsom för tjänstefel i allmänhet, svara inför
högsta domstolen, samt att åtal mot ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten
för brott, som förövats och åtalats i fält m. m., skola lyda under
krigsdomstol, är kammarrättens prövning först och främst inskränkt till
brott av ifrågavarande slag i avseende å sådana medel eller persedlar,
för vilka redogörelse ingår till riksräkenskapsverket.1 Föreligger således
förskingring av andra medel, även om de äro vederbörande anförtrodda i
tjänsten, är allmän domstol eller krigsdomstol behörig. Ofta är det fråga
om åtal samtidigt för förskingring av såväl det ena som det andra slaget
av medel, såsom då en kronans uppbördsman eller redogörare, som tillika
omhänderhar kommuns eller andra allmänna medel, gör sig skyldig till
förskingring av honom omhänderhavda kassor. Enligt allmänna processuella
regler om forum vid sammanträffande av brott har underrätt i nu nämnda
fall allenast att rannsaka angående brottet, i vad det hörer till dess dom
värjo, samt pröva, huruvida den tilltalade är saker till brottet i denna
del. Målet hänvisas sedan till kammarrätten, som har att förfara i enahanda
ordning beträffande brottet i övrigt, varefter kammarrätten i ett
sammanhang bedömer hela den brottslighet, som ligger den tilltalade till
last. Av den i det föregående återgivna underställningsregeln följer slutligen,
att målet, innan det upptages till behandling av kammarrätten, skall
underställas hovrätts prövning i den del det bedömts av underrätten."

Till vilka konsekvenser i praktiken dessa regler kunna leda framgår av
följande, av kammarrätten för ieke länge sedan avdömda balansmål.

Under maj 192— väckte kammarrättens advokatfiskal åtal mot X. för
tillgrepp ocli förskingring av medel, som han i uppgiven tjänst omhänder
haft och för vilka redovisning skolat ingå till riksräkenskapsverket, samt för
det han genom falska räkenskaper sökt dölja sitt tillgrepp.

Vidare yrkade vederbörande åklagare ansvar å X. vid rådhusrätt för förskingring
av medlemsavgifter och andra enskilda medel, som X. — delvis
i egenskap av redogörare — omhänderhaft. Därjämte yrkades ersättning
för förskingrade medel. Genom utslag i augusti förklarade rådhusrätten X.
saker till ansvar för tre särskilda brott, innefattande uppsåtlig förskingring,
samt förpliktade honom att i skadestånd utgiva förskingrade belopp. Svea
hovrätt, vars prövning utslaget underställts, gillade genom utslag i september
rådhusrättens utslag.

Slutligen yrkade vederbörande krigsflskal vid krigsrätt ansvar å X. för det
han uppsåtligen förskingrat avlöningsmedel, vilka han såsom redogörare enligt
beslut om införsel i lön innehållit, ävensom innehållna pensionsavgifter. Därjämte
fordrades ersättning. Genom utslag i oktober fann krigsrätten X. icke
kunna fällas till ansvar, i vad talan hade avseende å förstnämnda medel,
men förklarade honom saker till ansvar för det han av penningar, som han 1 2

1 I riksräkenskapsverkets revisionsberättelse den 31 mars 1921, sid. 80. återfinnes en förlockning
över räkenskaper, som granskas i verket.

2 So Holm. Nytt juridiskt arkiv 1913 sid. 4: 1916 sid. 304.

Kungl. Maj:tu proposition Nr 96.

i kraft av sitt ämbete mottagit till förvarande och redovisning, tillgripit och
förskingrat pensionsavgifter till angivna belopp, varjämte han förpliktades
att i skadestånd utgiva det förskingrade. Krigshovriitten, vars prövning
krigsrättens utslag underställts, fastställde genom utslag i november krigs
rättens domslut.

Advokatfiskalsämbetet hos kammarrätten avgav sedermera särskilda memo
rial i början av december och därpå följande januari. Genom utslag i
samma januari månad fann kammarrätten X. vara förvunnen att hava av
medel, som lian i uppgiven egenskap av redogörare under eget ansvar till
redovisning mottagit och för vilka redogörelse skolat ingå till riksräkenskapsverket,
tillgripit och förskingrat vissa belopp, ävensom att han till döljande
av tillgrepp, som han sålunda begått, fört falska räkenskaper. Nu nämnda
brott och det bratt, vartill han förklarades saker av krigshovrätten, ansåg
kammarrätten stå till varandra i det sammanhang, att de Unge anses utgöra
fortsättning av samma brott, varefter kammarrätten — jämte det balansen
fastställdes till angivet belopp — utmätte för båda brotten gemensamt straff.
För de brott, till vilka X. av Svea hovrätt förklarats saker, utsatte kammar
rätten särskilda straff, varefter samtliga straffen förvandlades och förenades.
Därjämte förklarade kammarrätten, att det X. ådömda straffet skulle anses
verkställt till viss del av den tid, X. suttit häktad. . Slutligen förpliktades
X. ersätta statsverket mot uppbördsbalansen svarande belopp.

Av referatet framgår, att förevarande mål behandlats av icke mindre
än fem domstolar, däri icke inbegripen högsta domstolen, samt tre åklagare.

Enligt angivna forumregler äger kammarrätten vidare upptaga balansmål
och fiskaliska aktioner allenast i avseende å sådana medel eller persedlar,
som varit kronans uppbördsman och redogörare anförtrodda under eget ansvar
inför kronan eller verket. Där åter fråga är om medel eller persed
lar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet inför överordnade uppbördsman
och redogörare, tillhör frågan allmän domstols eller krigsdomstols
handläggning. Härav följer t. ex., att en poststationsföreståndare, som förskingrar
honom i tjänsten anförtrodda medel, såsom redovisningsskyldig inför
det överordnade postkontoret, svarar för förskingringen inför allmän
underrätt,1 medan dylikt åtal mot en stationsföreståndare vid statens järnvägar
prövas av kammarrätten. Fjärdingsman svarar i angivna hänseende
inför allmän underrätt, landsfiskal åter inför kammarrätten. Förskingringsbrott
av intendent vid armén upptages av kammarrätten,2 medan förrådsförvaltare
rannsakas och dömes för dylikt brott av krigsrätt.3 Redogörare å
kanonbåt har dömts av kammarrätten men å torpedbåt — varå i regel upp
bördsmannen svarar inför fartygschefen — av krigsrätt,1

Med den avfattning, reglerna om forum i balans- m. fl. mål sålunda erhållit,
hava de också i flera fall givit anledning till osäkerhet i rättstillämpningen. ■''

I detta sammanhang må slutligen erinras om stadgandet i 51 § i förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, enligt vilket stad J

Se Holm, Nytt juridiskt arkiv, 1903 sid. 170; 2 1919 sid. 540; 8 1922 sid. 367.

4 „ - „ 1896 „ 475 och 1915 sid. 371.

6 Se de å sid. 33, 50 och 51 i bilaga I återgivna rättsfallen ävensom not 2 å sid. 6 samt
not 2 och 3 ovan.

Knngl. Maj:ts proposition Nr 96.

gande mål, som angår brist hos stämpelförsäljare i uppbörden för de till honom
utlämnade stämplar, skall handläggas i den ordning, som är för balansmål
stadgad. Enligt 50 § i samma förordning skall däremot åtal mot ämbetseller
tjänsteman för överträdelse av stämpelförordningen anhängiggöras och
utföras i den ordning, som i avseende på åtal för tjänstefel i allmänhet är
föreskriven1. Härav följer, att, där en redogörare för stärnpeluppbörd t. ex.
försummar att inom föreskriven tid inleverera influtna stämpelmedel, åtalet
icke bör, ehuru närbesläktat med fiskalisk aktion av hithörande slag,
upptagas av kammarrätten.

På grundval av förteckningar, som kammarrättens advokatfiskal på min
begäran upprättat, torde jag få meddela följande uppgifter rörande kammarrättens
befattning med balansmål och därmed sammanställda mål. Uppgifterna
avse tiden 1905—1924.

Balansmål hava under nämnda tid inkommit till ett antal av 79, vilka
mål fördela sig efter den tilltalades tjänst på följande förvaltningsområden:

justitiestaten........................	........... 1	postverket.....................	................... 4
hospitalsstaten .....................	........... 3	tullverket .....................	................... 1
utrikesförvaltningen .........	........... 1	ecklesiastikstaten	................... 1
armén och marinen ..........	........... 15	domänverket................	................... 4
landsstaten .........................	........... 20	lots- och fyrstaten .....	................... 1
statens järnvägar.................	........... 28		summa 79

Av dessa mål hava 37 eller nära halva antalet inkommit till kammarrätten
under åren 1920—1924, därav år 1920 5, år 1921 6. år 1922 10, år 1923 9
och år 1924 7 mål.

I berörda förteckningar finnes den tilltalade antecknad såsom avliden i 10
fall och såsom avviken i 2 fall. I 29 av målen har den tilltalade häktats.
Häktningstiden (tiden intill dess kammarrättens utslag meddelats) bär växlat
mellan cirka 20 dagar och 1 år 6 månader samt i medeltal utgjort mellan
5 och 6 månader.

Underställning av mål från underrätt till hovrätt eller krigshovrätten eller
bådadera har ägt rum i 15 fall.

Vidkommande de ådömda straffen har avsättning förekommit i 38 fall,
mistning av ämbete på viss tid i 6 fall och disciplinstraff i 1 fall. Av de
allmänna straffarterna har i 32 fall ådömts straffarbete, därvid strafftiden
utgjort lägst 8 månader och högst 7 år. 16 fall har straffarbetstiden uppgått
till 1—2 år, i 18 fall 2—3 år och i 7 fall över 3 år; i medeltal härden
ådömda straffarbetstiden belöpt sig till ungefär 2 år 10 månader. Fängelse
har ådömts i 4 fall och böter i 14 fall.

I 25 fall hava besvär anförts emot kammarrättens utslag, därav allenast
i 2 fall av advokatfiskalen. I 5 av dessa fall har högsta domstolen gjort

1 Se Kung!, Maj:ts utslag den 23 juli 1924 i J. 0:s ämbetsberättelse för år 1924 sid. 9

Kungl. Maj:ts proposition Nr .96‘. 9

ändring i kammarrättens utslag, och i 4 fall liar stråfiol blivit av nåd
nedsatt.

Fiskaliska aktionsmål hava under angivna 20-års-period inkommit till
ett antal av 7.

Tvistemål på grund av borgen för kronans uppbördsman har under
ifrågavarande tid förekommit endast en gång (år 1909), ocludet närmast
föregående målet av detta slag liirer hava av kammarrätten avgjorts år 1894.

Såsom ett led i den statliga medelskontrollen har domsrätten i balansmål
och därmed sammanställda mål sedan gammalt tillhört det ämbetsverk,
som haft att verkställa granskningen av statens och andra allmänna
räkenskaper. Räkenskapsgranskningen, som ursprungligen tillkom det
äldsta av våra centrala ämbetsverk, räkninge- eller räknekammaren, uppdrogs
så småningom åt en särskild avdelning av ämbetsverket, benämnd
till en början besvärskammaren men senare revisionskammaren eller
kammarrevisionen. Kammarrevisionen erhöll efter hand en allt självständigare
ställning, samtidigt som den tillika utvecklades till en särskild
domstol för avdömande av räkenskapsmål. I förordningen den 29 november
1689 om, bland annat, processen vid rättegången i kammarrevisionen
omnämnas för första gången bland de ärenden, som skulle höra under
»Cammar-Rätterna», förutom anmärkningsmål jämväl balansmål och fiskaliska
aktioner. Sedan kammarrätten med den därunder lydande revisionen
genom förordningen den 14 oktober 1695 angående processen vid rättegångssakerna
i »Cammar-Rätten» kommit att intaga en än mera framskjuten
plats, framträdde ämbetsverket i den vid riksdagen år 1720 författade,
av Kungl. Maj:t den 26 juni samma år utfärdade instruktionen
såsom ett självständigt ämbetsverk under namn av kammarrevisionen.
I denna instruktion nämnas för första gången tvister rörande borgen för
kronans uppbördsmän såsom tillhörande kammarrevisionens prövning.
Genom Kungl. Majrts brev den 30 april 1799 ändrades i samband med
kammarrevisionens omorganisation verkets benämning till kammarrätten,
enär, såsom orden folio, verket ej allenast vore ett revisionsställe för rikets
räkenskaper utan även en domstol uti alla dithörande mål. 1

Kammarrätten har sedermera från att ursprungligen hava ägt att behandla
huvudsakligen frågor rörande redovisningen för statens medel efter
hand utvecklats till en rent administrativ domstol för avdömandet av
allehanda slag av mål. Uppfattningen av kammarrätten såsom med de
allmänna domstolarna likställd har länge gjort sig gällande. Då sålunda
lagkommittén med flera kommitterade i avgivet betänkande den
6 april 1820 föreslog ett allmänt avskaffande av domsrätten hos styrelseverken,
ifrågasattes icke någon ändring i kammarrättens domsrätt.

1 För kammarrätten hava utfärdats följande instruktioner: den 21 juni 1814, den 15 oktober
1831 (nr 59), den 14 november 1879 (nr 57 sid. 1). den 23 december 1908 (nr 159 sid. 1).
den 17 december 1920 (nr 940).

Frågan om
upphörandet
av kammarrättens
domsrätt
i balansni.
fl. mål.

Domsrätten»

uppkomst.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 96.

Kammarrätten — hette det — »vilken i sitt närvarande skick är att anse,
icke för ett administrerande kollegium, utan för en bland rikets verkliga
domstolar, synes böra under sådan egenskap betraktas uti alla de mål, som
till dess avgörande höra; varav ock skulle följa, att i de beslut, som där
meddelas, ändring icke må sökas annorstädes än i högsta domstolen.»

I sitt år* 1822 till trycket befordrade förslag till rättegångsbalk, förra
delen (om rättegång i tvistemål, 4 kap. 6 §, jfr 18 kap. 12 §), har också
lagkommittén bland rikets hovrätter upptagit kammarrätten såsom »hovrätt
i kammarmål». Som skäl för bibehållandet av denna domstol, i vad det
civila beträffar, har lagkommittén (sid. 26) anfört:

Vid granskningen av räkenskaperna över kronans medel yppas emellan
kronan och de redogörande åtskilliga frågor, som, för att kunna lösas, fordra
domaremaktens mellankomst. Utan jämn tillgång till själva räkenskaperna
är det ej möjligt att reda och avgöra dessa tvisteämnen. Men nu är det
också angeläget, att alla kronans räkenskaper samlas och revideras på ett
enda ställe för hela riket; och styckas kunna de icke heller efter revideringen,
emedan de ofta, vid uppkommande frågor, till sina särskilda delar
måste jämföras. Härav följer, att så beskaffade kammarmål icke vid flera
domstolar och på särskilda orter kunna undersökas och avdömas. Kommittén
har alltså föreslagit, att en hovrätt skall, å den ort, där räkenskaperna
undergå granskning, upptaga och avgöra alla tvister, som därav härflyta.

T,digare för- I det år 1832 avgivna förslaget till rättegångsbalk, senare delen (om

sla9 » ämnet, rättegång i brottmål), liar lagkommittén förklarat sig icke böra ifrågasätta
någon specialdomstol för avdömandet av balansmål. Härom yttrar kommittén
(sid. 90):

De skäl, som motiverat bibehållandet av en sådan domstol för kammarmålen,
i vad det civila beträffar, kunna ej lämpas till de mål, som från
uppbörd eller förvaltning av allmänna medel sig härleda, i avseende på det
kriminella, efter den åsikt, som ligger till grund för kommitténs förslag
rörande bestraffningen av dessa brott. Så länge ett visst penningbelopp skall
tjäna till bestämd mätningsgrund för det straff, som bör åläggas en uppbördsman
eller förvaltare, för tillgrepp eller förskingring av omhänderhavda
medel, är det klart, att dom över honom ej kan fällas, innan hans balans
blivit fulleligen utredd: den ena frågan beror då omedelbart av den andra;
och lämpligaste sättet för deras avslutande är, att låta dem följas åt och av
samma domstol på eu gång behandlas, därest mot eu sådan förenad behandling
av båda målen i övrigt inga viktiga hinder förekomma. Antager man
åter, såsom kommittén gjort i förslaget till straffbalk, att den brottsliges fulla
straffbarhet är given redan i den stund han blivit övertygad om balansen,
evad den sedermera, för skadeståndets fastställande, till större eller mindre
belopp utredes, så blir det utan ändamål att göra domen i den civila balansfrågan
till ett villkor för domen i brottmålet. Man motverkar därigenom
den syftning, brottmålslagstiftniugen alltid bör iiga, att låta straffet så fort
möjligt är följa på brottet: man håller den tilltalade längre tid i häkte, än
för rannsakning och dom efter allmän rättegångsordning är nödigt; och om
man åt eu enda domstol i riket uppdrager domsrätten även i brottmålet,
betager man honom tillika, i de flesta fall, den förmån, varje annan brottsling
äger, att kunna personligen svara, så vida man icke vill belasta staten

Kandi. Maj.ts proposition Nr 90.

med betydliga kostnader till ett långväga forslande fram och tillbaka, förenat
med osäkerhet i avseende på den tilltalades förvarande. Men nu har kom
mittel såsom allmän grundsats i förslaget antagit, ej blott att det utgör eu
ovillkorlig rättighet för varje tilltalad att svara personligen, utan även att
hans personliga hörande ingår, såsom nödvändig beståndsdel, i eu ordentlig
rannsakning om brott av svårare beskaffenhet, varför kommittén icke heller
tillåtit någon att svara genom fullmäktig i andra fall, iin där brottet straffas
endast med fängelse, böter eller mistning av ämbete eller tjänst. Och då
kommittén ansett något undantag från denna, för allmän och enskild säkerhet
viktiga, grundsats ej böra äga rum, har kommittén ej kunnat bibehålla den
oinskränkta domsrätt, som för närvarande tillkommer kammarrätten i brottmål,
där uppbördsman eller förvaltare tilltalas för tillgrepp eller skingring
av allmänna medel.

Äldre lagberedningen har i sitt den <50 november 1849 avgivna förslag till
rättegångsbalk icke ifrågasatt någon ändring i den av lagkommittén föreslagna
ordningen för avdömandet av hithörande slag av mål; det av nya
lagberedningen den 6 juni 1884 framlagda principbetänkandet angående rättegångsväsendets
ombildning har icke till särskild behandling upptagit omhandlade
fråga. Intetdera av de nu nämnda förslagen till rättegångsväsendets
ombildning har lett till lagstiftning.

Frågan om upphörande av kammarrättens domsrätt i balansmål och därmed
sammanställda mål har emellertid i andra sammanhang vid liera olika
tillfällen varit föremål för överväganden.

1902 års löneregleringskommitté erinrar i sitt den 18 juni 1904 dagtecknade
förslag angående reglering av löneförhållanden med mera vid
kammarrätten, hurusom åtskilliga mål av ifrågavarande slag handlades av
allmän domstol eller krigsdomstol, utan att därav veterligen försports någon
olägenhet, samt framhåller i samband därmed såsom fördelar av dessa måls
överflyttning från kammarrätten till de allmänna domstolarna, att likformighet
skulle vinnas i avseende å det processuella förfarandet mellan dessa mål
och andra rättegångsmål, varförutom utredningen i flera avseenden tvivelsatan
skulle därav underlättas, att den större möjligheten såväl för den tilltalade
att muntligen få svara inför domstolen som ock för anställande därstädes
av förhör med vittnen och andra skulle särskilt i detta hänseende bliva
av betydelse, att olägenheten av de nuvarande bestämmelserna, att samme
redogörare skulle för förbrytelser i avseende å olika slag av medel eller persedlar
svara inför skilda domstolar, skulle avhjälpas, samt slutligen att anledningen
till den hos domstolar och myndigheter yppade tvekan, huruvida,
vid balans hos uppbördsman eller redogörare, denne kunde anses hava varit
för de tillgripna och förskingrade medlen direkt ansvarig inför kronan eller
vederbörande verk eller icke, skulle bortfalla.

Till stöd för bibehållandet av domsrätten i förevarande mål hos kammarrätten
har, anför kommittén, å andra sidan åberopats, att dessa mål ägde
nära samband med den granskning av räkenskaper, som verkställdes hos kam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

marrätten, att samtidigt med balansmålet anmärkningsmål kunde vara anhang!
gg jor t mot samme redogörare, att för kammarrätten stode utan särskild
omgång till buds det bevismaterial, som kunde vara att hämta ur de
för granskning dit överlämnade räkenskaperna, att kammarrätten besutte en
alldeles särskild sakkunskap, samt att dessa måls handläggning av en och
samma överdomstol för hela riket måste anses bereda större säkerhet för en
konsekvent lagtillämpning.

Vid övervägande av denna fråga, yttrar kommittén vidare, hade visserligen
de skäl, som talade för upphörande av kammarrättens befattning med balansmålen
och de fiskaliska aktionsmålen, synts löneregleringskommittén ganska
tungt vägande, men kommittén hade dock funnit sig icke äga tillräcklig anledning
framlägga förslag i ämnet.

Medan ännu löneregleringskommitténs förslag var beroende på prövning,
gjorde riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11
september 1907 framställning om överflyttning från kammarrätten till de
allmänna domstolarna av balansmål och därmed sammanhängande mål. Framställningen
var närmast föranledd därav, att en för tillgrepp av statsmedel
inför kammarrätten tilltalad redogörare anfört klagomål i anledning av den
långa tid — något över 13 månader, innan kammarrätten meddelat utslag —
varunder han hållits häktad. De skäl, justitieombudsmannen anfört för sin
framställning, äro i huvudsak följande:

En överflyttning av balans- och fiskaliska aktionsmål till de allmänna domstolarna
vore ägnad att medföra avsevärda fördelar. En sådan fördel vore den
ökade snabbheten i förfarandet. Det läge i förhållandets egen natur, att ett
system, vilket regelmässigt förutsatte, att den dömande myndigheten icke alls
hade hand om utredningen, måste vålla tidsutdräkt. En annan fördel vore
den besparing i arbetstid, som genom reformen ställdes i utsikt för vederbörande
ämbets- och tjänstemän. Därigenom skulle nämligen göras obehövligt
åtskilligt mångskriveri, som hade sin grund i det rådande systemet. Ytterligare
skulle reformen göra obehövlig den vanskliga gränssättningen mellan
sådana balansmål, som skulle upptagas av kammarrätten, och sådana, som
tillhörde allmän domstol, en gräns, som för närvarande icke vore uppdragen
fullt tydlig. Den betydelsefullaste anmärkningen mot de nuvarande forumbestämmelserna
vore emellertid, att desamma visat sig hava till följd en föråldrad
och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Uppenbarligen
kunde nämligen ett förfarande, enligt vilket i första instansen all muntlighet
vore utesluten, icke under något förhållande anses tillfredsställande. Och upprörande
på allmänna rättskänslan måste ett sådant förfarande verka, när därigenom
icke blott åsidosattes den för de allmänna domstolarna gällandö regeln
om tid, inom vilken häktad borde inställas till rannsakning, utan även möjliggjordes,
att en person i avvaktan på sin dom hölles häktad synnerligen
lång tid utan rätt att någonsin få muntligen försvara sig inför sina domare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9(j.

över justitieombudsmannens framställning har kammarrätten don 2 november
1907 avgivit utlåtande. Däri erinrar kammarrätten huvudsakligen:

Även om domsrätten i förevarande mål skulle utövas av allmän domstol,
borde målens utredning, med hänsyn till kravet på säkerhet och snabbhet
vid granskningen av räkenskapsmaterialet, fortfarande åligga vederbörande
förvaltningsmyndighet. Vidare borde under alla förhållanden kammarrättens
advokatfiskal bibehållas såsom åklagare; dennes speciella kännedom om
målens beskaffenhet satte nämligen honom i stånd att utföra uppdraget såsom
allmän åklagare med större insikt och mindre tidsutdräkt än en kronofogde,
länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis finge handlägga
mål av ifrågavarande art. Vidkommande själva domsrätten skulle en överflyttning
av denna öka instansernas antal och därigenom fördröja målens
slutliga avgörande. Nödvändigheten att pröva tvistiga gränsfall skulle kvarstå
med hänsyn till advokatfiskalens, av kammarrätten förordade bibehållande
som åklagare och i varje händelse för sådana fall, där gränslinjen skulle
uppdragas mellan allmän domstols och krigsdomstols behörighet. Det särskilda
tredskoförfarandet, som med hänsyn till behovet av fastställande av
balansens belopp och tiden för dess uppkomst funnes anordnat för fall, då redogöraren
avvikit och ej kunnat anträffas med stämning, saknade motsvarighet i
den allmänna processen och lade sålunda bestämt hinder i vägen för genomförandet
av åsyftad likformighet; ej heller skulle likformighet vinnas i fråga
om målens beredning och åtals utförande, därest advokatfiskalen, på sätt förordats,
bibehölles såsom åklagare. Enligt vad erfarenheten gåve vid handen
vore skriftlig procedur den mest lämpliga formen för handläggning av fiskaliska
aktionsmål. Balansmål, vari den tilltalade icke hölles häktad, rörde i
allmänhet uppbördsbrist, som yppats först sedan den brottslige redogörareu
avlidit eller avvikit; skriftlig procedur syntes i dessa mål vara mest
lämplig. I balansmål, vari någon hölles häktad, borde den omständigheten,
att den häktade icke under alla förhållanden komme att omedelbart
höras av den domstol, som hade att döma i målet, icke tillmätas allt för stor
vikt, då den häktades egenskap av offentlig ämbets- eller tjänsteman torde
innebära tillräcklig garanti för att han skulle äga de kunskaper och den
erfarenhet, som kunde erfordras för att såväl skriftligen anföra vad som
kunde lända till hans försvar som ock kontrollera, att i underrättens protokoll
över hållet muntligt förhör rätt och fullständigt återgivits vad han
därvid till sitt försvar andragit eller vad i övrigt förekommit. I varje fall
kunde kravet på muntlighet i rättegången tillika med eu snabbare handläggning
och kortare häktningstid tillfredsställas, även om domsrätten bibehölles
hos kammarrätten, därest det stadgades rätt för redogöraren att påfordra
muntligt förhör och skyldighet för vederbörande att utföra utredningen
inom viss kortare tid.

Två av kammarrättens ledamöter hava i särskilt avgivet gemensamt yttrande
bland annat förordat meddelande av ovillkorlig föreskrift om inställandet
av häktad i balansmål inför kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr ,V6‘.

Då löueregleringskommitténs betänkande rörande reglering av löneförhållanden
med mera vid kammarrätten ävensom justitieombudsmannens förenämnda
framställning den 3 april 1908 av dåvarande chefen för finansdepartementet
föredrogos i statsrådet, lämnade Kungl. Maj:t kammarrättens
domsrätt orubbad, men i den förnyade instruktionen för verket den 23 december
1908 och i den samtidigt utfärdade, förut berörda kungörelsen angående
behandlingen av vissa balansmål meddelades föreskrifter i den riktning,
kammarrätten förordat, i syfte dels att påskynda och förbättra balansutredningen
och dels att bereda den tilltalade tillfälle att muntligen försvara
sig. Dessa bestämmelser gälla alltjämt.

1 betänkande den 15 augusti 1913 med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk
hava de så kallade revisionskornmitterade framhållit, att
balansmålen och därmed sammanställda mål uppenbarligen icke vidare borde
handläggas inom kammarrätten, därest statsmedelskontrollen i enlighet med
kommitterades förslag utbrötes ur kammarrätten. Dessa mål stode ju i det
intimaste samband med räkenskapsgranskningen, vadan det kunde synas
mest ändamålsenligt att överföra dem till det föreslagna riksrevisionsverket.
Vad löneregleringskommittén och justitieombudsmannen anfört innefattade
emellertid fullgiltiga skäl för att överflytta dessa mål till allmän domstol,
samtidigt som de av kammarrätten anförda skälen mot den ifrågasatta överflyttningen
— vilka utförligt bemöttes — syntes vara av mindre vägande
betydelse. Särskilt vore det av vikt, att muntligt förfarande bleve obligatoriskt,
och att osäkerheten om rätt forum undanröjdes.

Kammarrätten har i utlåtande den 24 november 1913 över sistnämnda
betänkande på tidigare anförda skäl och under bemötande av vad revisionskommitterade
anfört hemställt, att ifrågavarande förslag icke måtte föranleda
till någon åtgärd.

i utlåtande den 10 februari 1914 i fråga om inrättande av ett riksrevisionsverk
hava de så kallade granskning ssakkunniga föreslagit, att i samband
med inrättandet av ett riksrevisionsverk för prövning av anmärkningsmål eu
särskild domstol organiserades inom nämnda ämbetsverk, r ^revisionsrätten,
bestående av två, eventuellt tre kammarrättsråd och två revisionsråd.

Kammarrätten har i utlåtande den 7 april 1914 bestämt avstyrkt den föreslagna
nya revisionsdomstolen.

Under den ytterligare utredning, som föregick riksräkenskapsverkets inrättande
år 1920, har förutsatts, att omhandlade mål fortfarande skulle ankomma
på kammarrättens prövning. I fråga om handläggningen av dessa mål hos
kammarrätten har riksräkenskapsverkets tillkomst ej medfört annan ändring
i instruktionen för kammarrätten, än att däri införts bestämmelser om rätt
för kammarrätten och dess advokatfiskal, att, därest det anses nödigt, från
riksräkenskapsverket införskaffa erforderlig utredning i målet.

Kanyl. Maj:is proposition Nr !)li.

Genom beslut den 12 september 1921 har Kung]. Maj:t pa föredragning av
dåvarande chefen för finansdepartementet uppdragit åt presidenten i kammarrätten
att utreda och snarast möjligt inkomma med förslag till sådana åtgärder,
som kunde vara ägnade att befordra ett skyndsamt avarbetande av den hos
ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen; och har departementschefen i det
.yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick nämnda beslut, antytt, att
utredningen borde avse, bland annat, frågan, huruvida icke vissa grupper
av mål skulle kunna utskiljas från kammarrättens handläggning.

Den 27 mars 1922 har presidenten i kammarrätten Axel östergren i särskilt
betänkande upptagit till behandling frågan om överflyttning till andra
domstolar av vissa balansmål och därmed sammanställda mål samt hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte finna gott vidtaga åtgärder i syfte att dels sådana
balansmål, som för närvarande upptagas av kammarrätten såsom specialdomstol,
i stället måtte upptagas av domstol för prövning av åtal rörande
vederbörande uppbördsmans eller redogörares tjänstefel i allmänhet, dels ock
kammarrättens befattning med vissa fiskaliska aktioner och tvistemål måtte
upphöra. Förevarande betänkande torde få såsom bilaga I fogas till dagens
statsrådsprotokoll.

Det i betänkandet framlagda förslaget sammanfaller icke helt med något
tidigare. Kammarrättens nuvarande domsrätt i balansmål och fiskaliska aktioner
skulle enligt detsamma upphöra samt överflyttas, icke till de allmänna
domstolarna såsom sådana, utan till den domstol, allmän eller krigsdomstol,
under- eller överrätt, inför vilken vederbörande svarar för tjänstefel i allmänhet.
I enlighet härmed skulle i regel högre befattningshavare komma att
svara inför hovrätt, lägre inför allmän underrätt; i fråga om fel i tjänst vid
krigsmakten skulle krigsrätt bliva behörig domstol. Med denna forumregel
har avsetts att ernå full likformighet beträffande forum i behandlingen av mål
angående tjänstefel. Åklagarmyndigheten skulle enligt förslaget tillkomma
vederbörande åklagare vid den ifrågakommande domstolen; det förnämsta skäl
som tidigare åberopats till förmån för advokatfiskal^ bibehållande som
åklagare i dessa mål, anses hava förlorat sin giltighet med riksräkenskapsverkets
tillkomst. Däremot skulle utredningen av balansen självfallet alltfort
verkställas av vederbörande förvaltningsmyndighet. I fråga om balansmål,
där redogöraren avvikit, förutsättes möjligheten att kunna anordna
ett tillfredsställande tredskoförfarande även efter målens överflyttning till
annan domstol. Tvistemål rörande borgen för uppbördsman skulle förläggas
till allmän underrätt.

Såsom påräkneliga fördelar av överflyttningen har i betänkandet huvudsakligen
angivits likformighet med den allmänna rättegången, minskad risk
av misstag i avseende å forum, snabbare avgörande samt framför allt eu förbättrad
rättsprocedur i allmänhet (muntlighet, kortare häktningstid m. m.).
Det framhålles ock, att — även om de skäl för balansmålens överflyttande,
som äro av allmänt processuell natur, komma i främsta rummet — den ifråga -

1‘rnidenten.

östergren*

fnrtlaq.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 96.

Avgivna yttranden.

sätta förändringen icke saknar betydelse för spörsmålet om nedbringande avkammarrättens
arbetsbörda.

I betänkandet erinras slutligen, att, medan för balansmålens bortflyttande
från kammarrätten enahanda skäl kunde anföras nu som då frågan härom
tidigare behandlats, skälen mot en sådan åtgärd under mellantiden väsentligen
försvagats. Det utan jämförelse viktigaste bland dessa skäl hade
varit det nära sambandet mellan balansmålen och räkenskapsgranskningen
hos kammarrätten. Sedan räkenskapsgranskningen överflyttats från kammarrätten
till riksräkenskapsverket, torde det icke vidare kunna sägas, att
med hänsyn till ämbetsåligganden i övrigt kammarrätten vore mer än de allmänna
domstolarna ägnad att vrara forum i balansmål. Däremot hade man
numera i stället ökad anledning att sammanställa dessa mål med brottmål i
allmänhet.

Över presidenten östergrens betänkande hava under år 1922 utlåtanden
avgivits av Svea, hovrätt med krigshovrätten, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, processkommissionen, justitiekanslern och kammarrätten.
Vid redogörelsen för innehållet i dessa utlåtanden lämnar jag tillsvidare å
sido mot förslaget framställda detaljanmärkningar.

Svea hovrätt förklarar sig i princip icke hava något att erinra mot det
framställda förslaget. De skäl, som tidigare åberopats mot en överflyttning,
synas hovrätten numera, efter riksräkenskapsverkets tillkomst, vara av ganska
underordnad betydelse. Genom en överflyttning torde däremot avsevärda fördelar,
särskilt i processuellt hänseende, komma att vinnas. Den ökning i de
allmänna domstolarnas och krigsdomstolarnas arbetsbörda, som genom målens
överflyttning skulle uppstå, lärer ej heller kunna anses vrara av någon mera
väsentlig betydelse. Utlåtandet är enhälligt.

Göta hovrätt yttrar, att, ehuru eu överflyttning av ifrågavarande mål torde
komma att medföra en ökning av den hos hovrätten förefintliga arbetsbalansen
och hovrätten måste ställa sig tveksam beträffande lämpligheten av en
åtgärd, som kan hava sådan påföljd, hovrätten likväl finner de skäl, som anförts
för överflyttningen, så tungt vägande, att hovrätten anser sig böra tillstyrka
förslaget. Yttrandet har omfattats av presidenten och nio ledamöter.

Sex ledamöter hava anmält avvikande mening samt förklarat sig anse, att
den föreslagna överflyttningen icke bör genomföras. De skäl, som dessa
ledamöter anfört till stöd för sin mening, äro huvudsakligen följande. Handläggningen
av balansmålen krävde särskild insikt och erfarenhet. De för bibehållande
av kammarrättens befattning med dessa mål tidigare anförda skäl,
att kammarrätten vid prövningen av dem besutte en alldeles särskild sakkunskap,
och att ifrågavarande måls handläggning av en och samma överdomstol
för hela riket måste anses bereda större säkerhet för konsekvent lagtillämpning,
torde med riksräkenskapsverkets tillkomst icke hava förlorat sin giltighet.
Kammarrättens särskilda insikt i ifrågavarande mål kunde ju så mycket
mindre hava gått förlorad till följd av räkenskapsgranskningens överflyttande

Kungl. Maj:ls proposition Nr 9b. 17

till riksräkenskapsverket, som kammarrätten jämväl efter riksräkenskapsverkets
tillkomst fungerat som specialdomstol för balansmål. Det vore knappast att vänta,
att balansmålen komme att vid underrätt, där ju ordförandeskapet ofta innehades
av mindre rutinerade tillförordnade domare, vinna den insiktsfulla handläggning,
som målens vikt krävde. Dika säkert torde vara, att åklagarbefogenhetens
överflyttande från kammarrättens advokatfiskal till åklagarna vid
underrätterna icke kunde förordas, därvid beträffande skälen härför hänvisades
till kammarrättens den 2 november 1907 avgivna utlåtande. Det vore slutligen
mindre välbetänkt, att för minskande av arbetsbalansen i kammarrätten
åtgärder vidtoges, ägnade att öka hovrätternas redan nu stora och i oavlåtlig
tillväxt varande arbetsbörda. Att genom extra divisioner bereda hovrätterna
erforderliga okade arbetskrafter vore av betänklig art för rättskipningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förslaget ej böra föranleda
någon åtgärd samt anför till stöd härför i huvudsak. Då den fördel, som till
äventyrs stode att vinna, komme att ske på andra domstolars, i första hand
hovrätternas bekostnad, och samtliga rikets hovrätter för det dåvarande arbetade
med balans, syntes bifall till förslaget ej ur denna synpunkt vara motiverat.
Därjämte torde det vara tvivelaktigt, huruvida övriga med förslaget avsedda
fördelar för likformighet och ökad snabbhet i rättskipningen skulle överväga
fördelen av att dessa mål finge prövas av en specialdomstol, vilken, såsom
kammarratten jämväl efter överflyttandet av dess revisionsavdelning till riksräkenskapsverket,
måste anses vara särskilt kvalificerad för deras behandling.
Skulle emellertid de i förslaget framlagda synpunkter tillmätas avgörande
betydelse, torde det för deras fulla tillgodoseende vara önskvärt, att proceduren
bringades till närmare överensstämmelse med det ordinära processförfarandet
än vad i förslaget syntes avsett och helst inarbetades i allmän lag,
en fråga som torde komma att bliva föremål för processkommissionens prövning.
Om detta utlåtande hava tio ledamöter förenat sig.

Presidenten och två ledamöter hava förklarat sig icke hava något att erinra
mot det avgivna förslaget.

Processkommissionen har icke någon erinran i sak att göra emot förslaget.

Justitiekanslern avstyrker förslaget samt anför huvudsakligen. Allt intill
de senaste åren hade i det sedan gammalt bestående sammanhanget mellan
räkenskapsgranskningen samt domsrätten i anmärkningsmål, fiskaliska aktioner
och balansmål såsom förenade hos kammarrätten legat en viss samlad kraft
i kontrollen över tjänstemännens liandhavande av statens medel. Riksräkenskapsverkets
inrättande hade medfört någon splittring härutinnan. Men detta
kunde näppeligen vara ett skäl att driva splittringen ännu längre. Så länge
anmärkningsmålen vore kvar i kammarrätten, borde de med dem besläktade
fiskaliska aktionerna och därmed ock balansmålen höra dit. Risken av misstag
i avseende å forum skulle icke försvinna, om man — såsom justitiekanslern
måste göra — ställde sig avvisande till tanken att lägga nya brottskategorier
under krigsdomstolarna. Genom överflyttningen erhölle balansmålen visserBiliang
till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 85 höft. (Nr 96.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

ligen en handläggning, som liknade andra brottmål, men till gengäld skulle dessa
mål inbördes bliva underkastade en olika behandling, allteftersom de koinme
att handläggas vid hovrätt, rådhusrätt eller häradsrätt. Av större betydelse
skulle utan tvivel vara, om man genom överflyttningen kunde vinna ett
snabbare avgörande och en bättre rättsprocedur i mål, där den anklagade
vore häktad. Detta önskemål vunnes dock näppeligen genom överflyttning
till hovrätt och ej heller, om överflyttningen komme att omfatta jämväl
åklagarbefogenheten. Däremot skulle måhända önskemålet vinnas genom
överflyttning till rådhusrätt och häradsrätt, under förutsättning att advokatfiskal
alltjämt bleve den, som förde talan. Det hade emellertid icke förebragts
någon omständighet, som omöjliggjorde ett jämngott resultat genom
reformer enbart inom kammarrätten, vilka reformer i huvudsak kunde inskränkas
till att i dessa mål göra rådhusrättens arbetsvillkor tillämpliga
jämväl för kammarrätten och minska dennas befogenhet att anlita annan
domstol. Den lättnad i kammarrättens arbetsbörda, som förslaget skulle medföra,
vore ganska obetydlig. I allt fall kunde denna lättnad icke få köpas
med en minskning i straffprocessens effektivitet. Med hänsyn till svårigheterna
i avseende å utredningsarbetet vore emellertid en sådan minskning
att befara av förslaget. Tvivelaktigt torde till och med vara, om kammarrättens
avbelastning ens borde köpas med den i övrigt onödiga omgång, som
möjliggjordes därigenom, att högsta antalet med ett av ifrågavarande mål
sysselsatta rättsorgan enligt förslaget skulle ökas till två åklagarmyndigheter
och tre domstolar mot för närvarande en åklagarmyndighet och två domstolar.
Under alla omständigheter ansåge justitiekansler!! sig böra kräva advokatfiskalens
bibehållande vid åtalsrätten. Förmågan att utnyttja räkenskaperna
kunde icke med säkerhet påräknas hos en del av åklagarna. Förslaget
skulle medföra betydande svårigheter i de antagligen icke sällsynta
fall, då den förberedande utredningen skulle göras av ett verk i Stockholm
och åtalet utföras av åklagare i landsorten. I dessa mål avsedda räkenskaper
skulle understundom icke kunna utan olägenhet undvaras i huvudstaden,
vilket komme att bereda åklagaren i landsorten svårigheter, framför allt
i fiskaliska aktioner. Den väsentligaste förutsättningen för ett befarat mångskriveri
skulle bortfalla, om advokatfiskal, såsom vore fallet med kommerskollegii
sjöåklagare, endast undantagsvis finge sätta annan i sitt ställe.
Bibehölles advokatfiskal såsom åklagare, skulle man slutligen undgå vanskligheter,
som eljest skulle yppa sig, då det gällde tillvaratagande av statsverkets
rätt såsom målsägare.

Kammarrätten, som beretts tillfälle att taga del av förutnämnda, över
förslaget avgivna utlåtanden, hemställer, att förslaget icke må föranleda till
någon åtgärd. De motiv, kammarrätten förut och särskilt år 1907 anfört,
syntes fortfarande äga giltighet. Räkenskapsgranskningens överflyttande
till riksräkenskapsverket torde icke vara av den betydelse, som i förslaget
förutsatts. Med själva granskningen av räkenskaperna hade kammarrättens
ledamöter aldrig sysslat, och då kammarrättens domsrätt i anmärkningsmål

1!)

Kung!. Maj:ts proposition Nr

kvarstode oförändrad, hade ledamöterna alltfort tillfälle.och behov att, pa
samma sätt som tillförene, vid dömandet i sagda mål sätta sig in uti
såväl dithörande rättsfrågor som olika detaljer av riikenskapsmaterialet.
Ingenting i det faktiska läget torde vara ägnat att förringa giltigheten av
vad som på skilda håll vitsordats rörande kammarrättens särskilda sakkunskap
i hithörande frågor. För övrigt syntes sambandet mellan å ena
sidan anmärkningsmålen och å den andra de flskaliska aktionerna och
balansmålen i förslaget hava förbisetts eller tillmätts mindre betydelse än
räkenskapsgranskningens avskiljande. Gränsen mellan anmärkningsmål och
flskaliska aktioner vore svävande, i det att av redogörare begångna fel i
vissa fall kunde bliva beivrade antingen i anmärkningsväg eller genom
fiskalisk aktion. Det torde således kunna befaras, att, om de flskaliska
aktie nerna överlämnades till andra domstolar, medan kammarrätten behölle
anmärkningsmålen, samma eller likartade spörsmål, alltefter formen för
deras väckande, kunde komma att anhängiggöras såväl hos kammarrätten
som vid andra domstolar. Slutligen vore det för arbetsbördans lindrande
av mycket ringa betydelse, om den föreslagna reformen komme till stånd
eller icke. Utlåtandet har omfattats av 14 ledamöter.

En ledamot har i princip tillstyrkt förslaget; en annan ledamot förordar
överflyttning till allmän domstol av sådana balansmål, som gälla landsfiskals
redovisning.

Efter det presidenten Östergren framlagt sitt förslag om överflyttning från Ändrad handkammarrätten
av balansmål och därmed sammanställda mål samt vederbörande läh9"‘tia av
myndigheter avgivit utlåtanden i ärendet, har förevarande fråga så till vida anma**n»»
kommit i ett ändrat läge, att anmärkningsmål, som hittills skolat avgöras
av kammarrätten såsom första instans, i stället skola med detta års ingång avgöras
av riksräkenskapsverket. Härutinnan tillåter jag mig erinra om följande.

Anmärkningar med yrkanden om åläggande för vederbörande redogörare
att till statsverket återbetala för mycket utbetalade avlöningsmedel m. m.
framställas dels inom riksräkenskapsverket vid dess granskning av räkenskaperna,
dels vid den räkenskapsgranskning, som inom vissa verk anställes
av där befintlig specialrevision.1 Rörande i riksräkenskapsverket framställd
anmärkning, vars riktighet ej medgives, har verket hittills självt endast haft
att besluta, huruvida anmärkningen skulle fullföljas eller icke. I förra fallet
har verket riktat till vederbörande redogörare, mot vilken anmärkning framställts,
en anmaning att återbetala det anmärkta beloppet, vid äventyr att
eljest talan mot honom föres hos kammarrätten. Har anmaningen icke efterkommits,
har anmärkningstalan väckts mot honom i kammarrätten, varefter
kammarrätten fastställt eller underkänt anmärkningen. Kammarrättens beslut
har kunnat överklagas hos regeringsrätten. I fråga om anmärkning av
specialrevision åter har vederbörande förvaltningsmyndighet själv haft att av -

1 Specialrevision finnes hos de affärsdri vande
vattningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen,
tullstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen.

verken samt fångvårdsstyrelsen, arméförväg-
och vattenbyggnadsstyrelsen, general -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

göra, om anmärkningen skulle fastställas eller underkännas, varefter talan
mot detta beslut kunnat fullföljas i kammarrätten och därifrån till regeringsrätten.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1924 av frågorna om
anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd upptog dåvarande chefen för finansdepartementet
till behandling ett av statens besparingskommitté framlagt förslag
angående förenklad handläggning av, bland annat, anmärkningsmål. Såsom
framgår av det vid Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, nr 121, fogade protokollsutdraget
angav departementschefen vid sagda tillfälle de huvudsakliga
riktlinjer, efter vilka spörsmålet om en förenklad behandling av ifrågavarande
mål borde lösas. Sedan riksdagen i skrivelse den 10 juni 1924,
nr 295, förklarat sig i princip icke hava något emot det i propositionen
framlagda förslaget, såvitt nu är i fråga, samt förslaget i anledning av
de utav riksdagen i ärendet gjorda uttalandena underkastats förnyat övervägande,
liar Kungl. ]Maj;t den 12 december 1924 utfärdat, bland annat,
kungörelse (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärsoch
anmärkningsmål m. m., vilken kungörelse trätt i kraft den 1 januari 1925.
Enligt 2 § i denna kungörelse skola anmärkningsmål, som jämlikt • dittills
gällande särskilda föreskrifter skolat avgöras av kammarrätten såsom första
instans, i stället upptagas och avgöras av riksräkenskapsverket. Talan mot riksräkenskapsverkets
beslut må efter besvär fullföljas till kammarrätten. Någon
ändring i handläggningen av anmärkning utav specialrevision har icke
vidtagits. Kammarrättens beslut må i vissa anmärkningsmål icke överklagas.

Deparle- Kammarrättens befattning med balansmål och fiskaliska. aktionsmål förementschefen.
tej, på betydelsefull punkter så väsentliga avvikelser från vad i allmänhet
gäller i straffprocessen, att jag ansett mig böra nu underställa Kungl. Maj:ts
prövning det föreliggande förslaget om upphörande av kammarrättens domsrätt
i nämnda mål.

På sätt framgår av den utav mig i det föregående lämnade redogörelsen
är den historiska grunden för denna domsrätt att söka i det nära sambandet
mellan berörda mål och granskningen hos kammarrätten av statens och
andra allmänna räkenskaper. Räkenskapsgranskningens huvudsakliga syfte
har ju städse varit att tillse, att staten icke tillskyndas förlust. Har för
mycket utbetalts eller har staten icke erhållit sitt, föranleder granskningen
anmärkning mot vederbörande tjänsteman i förening med talan om utfående
av det belopp, vartill förlusten uppgått; är det begångna felet av allvarligare
beskaffenhet, tager anmärkningen, allt efter felets art och mindre
eller större svårhet, formen av fiskalisk aktion eller balansmål. Frändskapen
mellan dessa tre grupper mål är således uppenbar. Det har följaktligen
synts naturligt, att dessa mål handlades i en och samma ordning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 06.

helst som de synpunkter, vilka vid målens utredning och avgörande skola
beaktas, utan tvivel ansetts icke kunna fullt komma till sin rätt, med
mindre den insikt och erfarenhet, som vunnits vid räkenskapsgranskningen
och befattningen med räkenskaperna överhuvud, fått göra sig gällande vid
målens handläggning och avgörande. Efter senare tiders uppfattning förete
emellertid balans- och fiskaliska aktionsmål eu bestämd skillnad från anmiirkningsmålen.
De förra bestämmas till sitt väsen och innehåll av straffanspråket;
de äro alltså helt att jämställa med brottmål i allmänhet. Anmärkningsmålen
äter innefatta eu i administrativ ordning utförd talan om
utfående av visst ersättningsbelopp. Konsekvensen av denna skillnad har
också lagkommittén redan för nära etthundra år sedan tagit, då den i sitt
betänkande om rättegången i brottmål förklarat sig icke kunna förorda bibehållandet
av kammarrättens domsrätt i balansmål. De skäl, som lagkommittén
till stöd härför då anfört, synas mig ännu i dag äga full giltighet.

Under de år, som gått, har vår allmänna straffprocess genom praxis och
mindre lagändringar i vissa hänseenden utvecklats i riktning mot ett förfarande,
som i sig upptagit de för en modern straffprocess allmänt erkända
grundsatserna, medan processen i kammarrätten i det stora hela förblivit oförändrad.
Från processuell synpunkt sett hava således skälen för en reform
på ifrågavarande område tilltagit i styrka.

Såsom den ur saklig synpunkt tyngst vägande anmärkningen mot den
föreslagna överflyttningen har anförts det nära sambandet mellan balansmål
och fiskaliska aktionsmål, å ena sidan, samt anmärkningsmål, å den andra.
Sådant samband har ansetts särskilt föreligga mellan fiskaliska aktioner och
anmärkningsmål. Denna invändning har i allt väsentligt förlorat sin betydelse,
sedan dels räkenskapsgranskningen från och med 1921 års början
överflyttats från kammarrätten till riksräkenskapsverket, dels kammarrätten
med detta års ingång upphört att vara första instans i anmärkningsmål.
Det må jämväl erinras, att domsrätten i fiskaliska aktioner och anmärkningsmål
icke är för närvarande fullständigt sammanfallande. Således svara
vissa högre befattningshavare i fiskaliska aktionsmål icke inför kammarrätten,
ehuru kammarrätten prövar anmärkningstalan mot dem.1 Vidare
handlägger förvaltningsmyndighet med specialrevision anmärkningsmål i
första instans, medan fiskaliska aktioner icke kunna där anhängiggöras.
Någon olägenhet härav har i intetdera fallet försports.

För kammarrättens domsrätt i ifrågavarande mål har med styrka åberopats
den alldeles särskilda sakkunskap i hithörande frågor, som kammarrätten
skulle besitta. Visst är, att kammarrätten från sin tidigare befattning
med räkenskaperna förvärvat en speciell kännedom om dessa mål ur räkenä
kapa sy n p u rikt och vad därmed äger samband. Huruvida denna sakkunskap
ejter de numera ändrade förhållandena, då kammarrätten får
än mindre anledning att sätta sig in i räkenskapsmaterialet, skall kunna

1 Se Regeringsrättens årsbok 1914 not. .In. 4.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

vidmakthållas, lärer vara tvivel underkastat. Oavsett huru härmed må förhålla
sig, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke större vikt
bör tillmätas den omständigheten, att vederbörande domstol har full förtrogenhet
med målen ur allmänt sträffrättslig synpunkt. Fastställandet i
dessa mål av brottsligheten och arten därav samt utmätandet av själva
straffet — ej sällan för brott som lyda under allmän domstol och där handlagts
— kräva cn ingående och noggrann kännedom icke blott om straffprocessen
utan jämväl om strafflagen och de grunder, varå den vilar. En
sådan kännedom, vilken näppeligen står att vinna utan en oavlåtlig kontakt
med straffrättskipningen, lärer enligt sakens natur kunna mindre påräknas
hos kammarrättens ledamöter, vilka i sin dagliga ämbetsgärning stå främmande
för dessa uppgifter, än hos domare i de allmänna domstolarna.

Att ifrågavarande måls handläggning av en och samma domstol för hela
riket måste anses bereda särskild säkerhet för konsekvent lagtillämpning är
otvivelaktigt riktigt. Därav följer emellertid icke, att just dessa mål skola
förläggas till specialdomstol. Med samma fog skulle anspråk på behandling
vid specialdomstol kunna resas för nära nog vilken grupp av mål som
helst. Klart är för övrigt, på sätt redan lagkommittén framhållit, att den fördel,
som kan ligga i nämnda förhållande, icke får köpas så dyrt, att den brottslige
därigenom i de flesta fall praktiskt sett betages den förmån, som varje annan tilltalad
äger, nämligen att få personligen svara inför den domstol, som dömer honom.

Det har invänts, att proceduren för fastställandet av balansens belopp och
bestämmandet av ersättningsskyldighet i mål, som angå uppbördsbrist efter
avliden brottslig redogörare, icke skulle väl lämpa sig för de vanliga domstolarna,
ävensom att det särskilda stämnings- och tredskoförfarandet i balansmål,
där den brottslige avvikit, vore av den särskilda beskaffenhet, att det
bäst ägnade sig för en specialdomstol. Till frågan om lämpligheten att
upprätthålla detta särskilda förfarande återkommer jag. Att emellertid med
hänsyn till dessa mera sällan förekommande mål under kammarrättens domvärjo
alltjämt bibehålla övriga långt viktigare och till antalet flera mål, vilka
icke med fördel handläggas av kammarrätten, lärer icke böra ifrågakomma.

De på sina håll uttalade farhågorna, att till följd av den ifrågasatta överflyttningen
domstolarnas och särskilt hovrätternas arbetsbörda skulle ökas
till förfång för deras nuvarande uppgifter, måste betraktas såsom överdrivna.
Antalet balansmål under de senaste åren har i medeltal uppgått till cirka åtta
mål årligen, en siffra som för tidigare år varit långt mindre. Därtill kommer,
vad hovrätterna beträffar, att hovrätt icke skulle för framtiden hava att underställningsvis
pröva mål, som nu skola från underrätt förvisas till kammarrätten.
För övrigt är kammarrätten mera än rikets hovrätter i behov av
lättnad i arbetsbördan.

Såsom en fördel av ifrågavarande måls överflyttning till de vanliga domstolarna
vill jag i främsta rummet räkna, att processen i dessa mål skulle
komma att, i den utsträckning det sker i den ordinära brottmålsproceduren,
grundas på muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Visserligen har

Kanal. Maj ds proposition Nr D(i. 23

efter justitieombudsmannens framställning på detta område år 1908 åstadkommits
den förbättring, att den tilltalade bär ovillkorlig rätt att varda
hörd hos kammarrätten. I de fall, då den tilltalade icke är bosatt i Stockholm
eller där hålles häktad, medför emellertid sådant förhör omgång och
kostnad, varjämte förfarandet över huvud taget i hög grad inkräktar på
kammarrättens arbete i övrigt. Förhör i balansmål hava också mestadels
hållits vid underdomstol i vederbörande ort. Därmed har emellertid avsteg
gjorts från den i straffprocessen kanske viktigaste grundsatsen, ej blott att
det, såsom lagkommittén uttryckte principen, utgör en ovillkorlig rättighet
för varje tilltalad att svara personligen utan även att hans personliga hörande
ingår såsom nödvändig beståndsdel i en ordentlig rannsakning om brott av
svårare beskaffenhet. Från denna bärande grundsats ansåg lagkoinmittéii
icke något undantag böra äga rum. Uppenbart är ock, att den domstol,
vilken själv leder rannsakningen, genom sin omedelbara befattning med
processmaterialet skall få ett vida mera levande och allsidigt intryck av förhandlingarna
än som är möjligt för en domstol, som helt eller delvis genom
protokollet tager kännedom om det begångna brottet.

På sätt justitieombudsmannen erinrat ligger det vidare i förhållandets egen
natur, att en process, däri muntlig förhandling är utesluten och utredningen till
väsentlig del verkställes utom den dömande myndigheten, måste medföra dröjsmål
och tidsutdräkt. Vinsten av en skyndsammare handläggning uppväges
visserligen, såsom från ett par håll anmärkts, i någon mån därav, att överflyttningen
medför en ökning av antalet instanser från två till tre. Emellertid
har denna omständighet betydelse endast för de fall, där ett överklagande
äger rum. Med den skyndsamhet, varmed numera brottmål av något svårare
beskaffenhet avgöras i de olika instanserna, lärer man enligt mitt förmenande
med ganska stor sannolikhet kunna påräkna en bestående vinst; att denna i
vissa mål torde bliva rätt betydande är icke tvivel underkastat.

En både bättre och snabbare handläggning skulle framförallt komma till
godo sådana mål, som nu förvisas från underrätt till kammarrätt och i samband
därmed underställas hovrätts prövning. Olägenheterna ur allmänt processuell
synpunkt av ett måls överflyttande från en domstol till en annan äro
uppenbara. Skuldfrågan skiljes från straffrågan; den tid, som kommer att
föregå det slutliga avgörandet, får ofta en utsträckning, vilken icke står i
rimligt förhållande till målets beskaffenhet; flera domstolar bliva sysselsatta
med behandlingen av samma mål, varigenom åtskillig arbetskraft onödigtvis
tages i anspråk. I detta sammanhang vill jag jämväl erinra därom, att i
och med överflyttningen till de vanliga domstolarna av balansmålen den
under fjolåret utfärdade lagen angående domstols behörighet i fråga om upptagande
av vissa brottmål (nr 23) — åsyftande att åstadkomma ett enda
forum vid sammanträffande av brott, begångna inom olika domstolsområden
— skulle komma att vid allmän underrätt bliva tillämplig å ifrågavarande, för
närvarande från lagens tillämpning undantagna mål.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå, att straffprocessen i dessa mål, i

Kungl. Maj:In proposition Nr 96.

händelse av deras förläggande till de vanliga domstolarna, snarast skulle
vinna i effektivitet. Utredningen komme att ske inför den domstol, som
skulle döma i målet. Handläggningen bleve i följd därav mera koncentrerad
och ur vissa synpunkter tillförlitligare. I regel bleve ock rättegångsförfarandet
snabbare.

I likhet med presidenten östergren anser jag, att balansmål och tiskaliska
aktioner böra i forumhänseende behandlas lika med mål rörande andra brott
i ämbete eller tjänst. Härutinnan föreligger icke någon meningsskiljaktighet
bland de hörda myndigheterna, såvitt fråga är om den kompetensfördelning
domstolarna emellan, som sammanhänger därmed, att vissa högre ämbetsmän
svara direkt inför överrätt. I vad åter förslaget avser, att mål av ifrågavarande
slag vid krigsmakten överflyttas till krigsrätt, har justitiekanslern
funnit detsamma olämpligt med hänsyn till krigsdomstolarnas sammansättning,
men framför allt därför att man enligt justitiekansler^ mening borde i görligaste
mån undvika att lägga nya kategorier av mål under krigsdomstolarna.

I detta sistnämnda kan jag instämma med justitiekansler!!, så mycket mer
som ståndpunkt till det föreliggande förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande
under fredstid ännu icke tagits. Nu föreliggande fråga kan dock näppeligen
bedömas ur anförda synpunkt. Av de mål om ansvar för tillgrepp och förskingring
av allmänna medel, som förekomma vid krigsmakten, utgöra de
till kammarrätten hörande balansmålen och tiskaliska aktionerna allenast en
mindre del, medan flertalet redan nu handlägges vid krigsrätt. Sålunda
svara inför krigsrätt samtliga de befattningshavare, såsom förrådsförvaltare,
kompaniadjutanter med flera, vilka för omhänderhavda medel icke äro direkt
ansvariga inför kronan. Vid sådant förhållande och då samtliga dessa mål
äro till sin natur fullt likartade, lärer en ny uppdelning mellan dem i
fråga om forum icke böra ifrågakomma.

Utredningen av balansens belopp och omfattning bör, även efter balansmålens
överflyttande till de vanliga domstolarna, fortfarande åligga den
förvaltningsmyndighet, varunder redogöraren lyder. Angående denna utredning
torde i förevarande sammanhang allenast böra erinras därom, att det
belopp, vartill myndigheten må finna balansen uppgå, givetvis är utan bindande
verkan för den tilltalade, därest beloppet icke av domstol fastställes till betalning
eller till riktigheten medgives av den tilltalade.

Med den uppfattning jag tidigare uttalat, att balansmål och tiskaliska
aktioner först och främst äro brottmål, som för vederbörlig utredning i vad
angår det kriminella — däri inbegripen frågan om häktning — kräva samma
insikt och erfarenhet som brottmål i allmänhet, synes det mig mest följdriktigt
att låta åklagaren vid vederbörande domstol utföra talan i dessa
mål. Därför tala jämväl andra skäl. Först och främst skulle enligt mitt
förmenande åklagarmaktens förblivande hos advokatflskalen i kammarrätten
snarast leda till tidsutdräkt och omgång. Vidare skulle det vara mindre
ändamålsenligt att endast för åtalsrättens skull bibehålla den skillnad, som för

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 9t>.

närvarande med hänsyn till domsrätten göres mellan olika slag av balansmål,
allt efter som redogöraren haft medlen under eget ansvar inför kronan
eller verket eller redovisning skall ingå till riksräkenskapsverket. Slutligen
är det lämpligast, att i sådana fall, då förskingringen omfattar olika
slag av medel, åtalet utförcs av en och samme åklagare. T överensstämmelse
med ett av Svea hovrätt uttalat önskemål synes emellertid, där målet skall
handläggas vid häradsrätt, åtalet höra utföras av landsfogden. Föreskrift
härom torde lämpligen hava sin plats i instruktionen för landsfogdarna.

1 fråga om bevakandet av kronans talan i balansmål och fiskaliska aktioner
lärer det — förutsatt att förvaltningsmyndigheten i fråga icke har egen ombudsman
— liksom i andra mål böra ankomma på vederbörande länsstyrelse
att förordna ombud för kronan, vartill givetvis jämväl åklagaren, där så
prövas lämpligt, bör kunna utses.

Uti ett av de i ärendet avgivna utlåtandena har önskemålet att bringa
rättegångsförfarandet i ifrågavarande mål till överensstämmelse med den allmänna
straffprocessen ansetts böra tillgodoses först i samband med den blivande
rättegångsreformen. Något skäl att låta lösningen av eu sådan specialfråga
som denna anstå i avbidan på processreformen synes mig icke föreligga, så
mycket mindre som processkommissionen, enligt vad jag hos denna inhämtat,
icke har för avsikt att i sitt principbetänkande till behandling upptaga föreliggande
fråga utan därutinnan ämnat hänvisa till pågående specialutredning.

Därest balansmålen och de fiskaliska aktionerna överflyttas från kammarrätten,
föreligger intet som helst skäl för bibehållandet av kammarrättens
domsrätt i tvistemålen rörande borgen för kronans uppbördsman. Lika
uppenbart är, att nämnda tvistemål under angiven förutsättning böra förläggas
till de allmänna domstolarna.

Jag övergår nu till behandling av några hithörande speciella frågor. Speciella

Enligt de för vår rättegång i brottmål gällande grundsatser kan talan i fråSorbrottmål
— häri inbegripet påstående allenast om civil påföljd av ett brotts- Sä''skilt ,iåm''
ligt förfarande — icke prövas, med mindre den tilltalade inställt sig vid #b£!,jrdomstolen.
Med nämnda grundsatser har det ej heller ansetts förenligt, att, farunrie mot
därest den tilltalade ej kan med stämning anträffas, låta stämningen kungöras
såsom i 11 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken för tvistemål stadgas;
dock äro i brottmål, däri talan om ansvar ej föres, sistnämnda regler om
delgivning jämlikt 11 kap. 33 § rättegångsbalken tillämpliga.

Från dessa grundsatser utgör det i balansmål stadgade särskilda tredskoförfarandet
mot den som avvikit så till vida ett undantag, att talan om ersättning
i anledning av brottet må prövas och avgöras av kammarrätten, utan
hinder därav att den avvikne icke blivit hörd i målet. Det förutsättes däremot
icke, att den tilltalade skall kunna dömas till ansvar, utan att han blivit
hord.

Kungl. Maj:ts proposition Nr #6''.

Departements chefen.

Tiden för
rannsakning
med häktad.

Svea hovrätt har ställt sig tveksam till lämpligheten att bibehålla särskilda
regler om offentlig stämning och tredskoförfarande under framhållande,
att den avvikelse, som läge i nämnda förfarande, skulle efter en överflyttning
av balansmålen till de vanliga domstolarna framträda starkare än
då målen lydde under specialdomstol och särskilt, när de handlades inför
allmän underrätt och till äventyrs komme att äga samband med mål rörande
förskingring av andra medel än statsmedel.

Även om ett bibehållande i balansmål av det särskilda tredskoförfarandet
knappast skulle vara ägnat att ingiva större betänkligheter, har det likväl,
särskilt med hänsyn till vad av Svea hovrätt framhållits, synts mig angeläget
att icke på denna punkt upprätthålla en undantagslagstiftning. Det
må erinras, att under de sista tjugu åren tredskoförfarandet i fråga kommit
till användning i allenast 2 mål av 79; därvid har staten hittills erhållit ur
den avviknes tillgångar, i det ena fallet en tiondedel eller niohundra kronor
av det förskingx-ade beloppet och i det andra fallet icke något alls.

Efter en överflyttning av balansmålen till de vanliga domstolarna bliva de
allmänna reglerna om tiden för rannsakning med häktad (S. F. S. 1922: 214
och 1924: 208) tillämpliga å de balansmål, som komma att handläggas vid allmän
underrätt. I enlighet härmed skulle rannsakning med häktad ovillkorligen
börjas, inför rådhusrätt senast inom åtta dagar och inför häradsrätt senast
inom fjorton dagar efter det anmälan om häktningen inkommit till rättens
ordförande. Fortsatt rannsakning, där sådan erfordrades, skulle äga rum inom
samma tid från förra rannsakningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggjorde
längre uppskov. Några motsvarande bestämmelser beträffande åtal inför
kammarrätten av samma ovillkorliga innehåll äro, på sätt jag tidigare
nämnt, icke meddelade. Praxis har ock utvecklat sig i den riktningen, att
ett i kammarrätten anhängigt mål i allmänhet icke företages till behandling,
förrän utredningen slutförts, oavsett den tid som därtill åtgår.

Såsom en svårighet för tillämpningen å nu förevarande mål av de allmänna
bestämmelserna om tid för rannsakning med häktad har Svea hovrätt framhållit,
att, innan utredningen om balansens belopp, vilken i många fall torde kräva en
avsevärd tid, blivit slutförd, en verklig handläggning i rannsakningsmälet oftast
torde vara utesluten. Visserligen — yttrar hovrätten — öppna ifrågavarande
bestämmelser möjlighet för underrätt att undantagsvis, när särskilda förhållanden
sådant påkalla, medgiva längre uppskov än åtta respektive fjorton
dagar, men att döma av lagens förarbeten synes man härvid knappast hava
tänkt sig andra omständigheter än sådana, som beröra den häktades person.
I varje fall torde till de åsyftade omständigheterna ej kunna hänföras eu
målsägandes — här statens — anspråk att med hänsyn till målets invecklade
beskaffenhet redan från början få sig tillmätt ett extraordinärt rådrum för
sin talans preciserande. Att rätten skulle, allenast för konstaterande av att
utredningen ännu påginge, hålla upprepade sammanträden, förefölle föga
lämpligt. Man torde sålunda i avbidan på den mer eller mindre avlägsna

Kanyl. Mnj:ts proposition Nr 90.

framtid, da förberedande undersökning i brottmål vunnit eu allmän lösning,
stå inför dilemmat att antingen avstå från den nu förekommande särskilda
utredningen av vederbörande förvaltningsmyndighet eller oek att från de
allmänna reglerna rörande tiden för rannsakning stadga undantag för balansmålen
och för dessa meddela särskilda lagbestämmelser.

Såsom jag tidigaie anföit har utredningen rörande balansen förutsatts allt- Peparteuieutöjämt
skola ankomma på vederbörande förvaltningsmyndighet. Enbart den om- chefenständigheten,
att den förberedande utredningen anförtros åt annan än åklagaren,
lärer emellertid icke böra föranleda till undantag från vad i allmänhet gäller
i fråga om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Fastmera bör
tillvaron av dessa regler utgöra en kraftig maning till vederbörande myndigheter
att söka slutföra utredningen så skyndsamt, att rannsakningen med fördel
må kunna äga rum inom stadgad tid. Att utredningen i och för sig, av
vem den än verkställes, skulle erfordra så lång tid, att den i regel omöjligen
kunde bliva färdig inom förutsatt tid, torde icke böra antagas för givet. Beträffande
kommunikationsverkens tjänstemän plägar utredningen verkställas
inom vederbörande distriktsförvaltning samt föreligga samtidigt med eller
omedelbart efter häktningsbeslutet. I balansmål rörande förskingring av landsfiskal
verkställes utredningen av vederbörande landsfogde. Denna utredning
plägar visserligen mången gång draga ut på tiden, men största dröjsmålet med
dessa måls avgörande bar i regel haft sin grund däri, att förskingringen omfattat
olika kassor, såväl allmänna som enskilda, samt att målen till följd
därav måst handläggas såväl vid allmän underrätt och hovrätt som kammarrätt.
Erinras må ock, att i det långt större antalet fall, då förskingringsoch
förfalskningsbrott av andra än statstjänstemän föreligga, utredningen
kan vara lika svår och tidsödande som i balansmålen. Någon anledning,
varför ifråga om tiden för rannsaknings företagande undantag skulle göras
beträffande allenast viss grupp av förskingrings- och förfalskningsbrott, synes
ej förefinnas.

Enligt 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken, sådant nämnda lagrum lyder Åklagares
enligt lag den 14 maj 1915, må allmänt åtal icke fullföljas till Kungl. Maj:t
av annan än justitiekanslern och riksdagens justitie- eller militieombudsman.1
Med nämnda lagrum bör jämföras § 44 i instruktionen för kammarrätten,
enligt vilken beträffande klagan över kammarrättens beslut i balans- och
fiskaliska aktionsmål vad som gäller för fullföljd av talan mot hovrätts
beslut i brottmål, som därstädes omedelbart anhängiggjorts -, skall äga motsvarande
tillämpning, dock att kammarrättens advokatfiskal »bibehålies vid
sin nuvarande rätt att fullfölja talan mot beslut, varom nu är fråga».

Justitiekanslern har i sitt utlåtande anmärkt, att de citerade orden —
vilka synas avse att beträffande ifrågavarande mål sätta ur kraft stadgandet
i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken — tillkommit på hans tillskyndan,

1 Jfr Holm, Nytt juridiskt arkiv 191 (j sid. 120.

5 Se 30 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken.

Departements chefen.

Kammarrättens
domsrätt
över egna
tjänsteman.

Departements chefen.

Verkställighet
av utslog i
balans- m. fl.
mål.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

i syfte att icke justitiekanslersämbetets arbetsbörda måtte ökas med handläggningen
av dessa stundom mycket invecklade mål. I anslutning härtill
har justitiekanslern förordat, att, därest ifrågavarande mål överflyttades till
de vanliga domstolarna, berörda »undantagsstadgande» ifråga om fullföljdsrätten
till Kungl. Maj:t måtte bibehållas.

Att för fullföljd av åtal från hovrätt till Kungl. Maj:t i sådana mål,
som nu höra under kammarrättens prövning, vid en överflyttning av desamma
till de vanliga, domstolarna stadga undantag från den allmänna regeln i 30
kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken lärer möta ej ringa svårigheter, och
tillräckliga skäl för en sådan åtgärd synas mig ej heller föreligga, detta så
mycket mindre som antalet balansmål och fiskaliska aktioner, där allmänt
åtal kan komma ifråga att fullföljas till Kungl. Maj:t, sannolikt icke
bliver så stort, att det kan i nämnvärd mån påverka justitiekanslersämbetets
arbetsbörda.

Enligt kammarrättens instruktion, § 43 mom. 2, må tjänsteman hos verket,
som beträdes med fel eller försummelse i sin befattning, ställas under
åtal inför kammarrätten. Åtalet utföres av advokatfiskalen; finner kammarrätten
åtal böra anställas mot denne, utföres åtalet av den, som justitiekanslern
på kammarrättens anmälan därtill utser''. I det föreliggande betänkandet
förutsättes, att kammarrätten fortfarande skulle bliva forum i
balansmål rörande egen redogörare.

Justitiekanslern har i detta hänseende erinrat om den särställning, kammarrätten
i förhållande till flertalet andra ämbetsverk intager i fråga om
domsrätten över egna tjänstemän över huvud taget, samt framhållit, att,
därest kammarrättens domsrätt i balansmål och därmed sammanställda mål
upphävdes, skäl saknades för ett fortsatt upprätthållande av denna särställning.

I likhet med justitiekanslern anser jag, att kammarrättens domsrätt över
egna tjänstemän, i vad den icke avser den disciplinära bestraffningsrätten,
bör upphöra. Denna domsrätt härleder sig från en gången tids förhållanden
och har numera icke någon grund för sig. I den mån upphävandet berör
domsrätten i andra mål än dem, varom nu är fråga, påkallas särskild ändring
i instruktionen för kammarrätten.

Med föranledande av ett av Svea hovrätt framställt förslag torde framdeles
böra övervägas, huruvida åt viss myndighet lämpligen må kunna uppdragas
att för hela riket ombesörja, att laga kraftvunna utslag bliva, såvitt
rörer kronans rätt till ersättning, behörigen verkställda, ävensom att den för
kronan genom utslagen fastställda rätten i övrigt varder för framtiden bevakad.
Då det för närvarande åligger riksräkenskapsverket att i anmärkningsmål,
sedan utslag meddelats och vunnit laga kraft, vaka däröver, att
utdömda medel inflyta och redovisas ävensom att persedlar i föreskriven 1

1 Sc Holm. Nytt juridiskt arkiv 1905 not. B nr 356.

Kungl. Maj:ts proposition Nr PO. 29

ordning uppdebiteras, synes nämnda ämbetsverk möjligen kunna ifrågakomma
härtill.

Befattningen med balansmålen och därmed sammanställda mål är att Advokaternas
såsom advokatfiskal^ förnämsta tjänsteåliggande. Upphör kammar- ammar -

rättens domsrätt i dessa mål, torde det därför böra tagas under över- rätten.
vägande, huruvida advokatfiskalstjänsten må kunna indragas. Enligt instruktionen
för kammarrätten, § 27, äger presidenten på advokatfiskal
överflytta föredragningen av vissa mål och ärenden eller grupper av
sådana. Dylik överflyttning förekommer redan nu i viss utsträckning. Intill
dess en eventuell indragning av tjänsten kan äga rum, lärer en mot bestyret
med balansmålen m. m. svarande föredragningsskyldighet lämpligen
böra åläggas advokatfiskalen. Efter verkställd ytterligare utredning torde
denna fråga i sinom tid få på föredragning av chefen för finansdepartementet
underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I anslutning till den uppfattning, som kommit till uttryck i flertalet av Förslagett
de i ärendet avgivna utlåtandena, anser jag, att erforderliga bestämmelser ^glnomom
överflyttandet till de vanliga domstolarna av domsrätten uti balans- förande.
mål och därmed sammanställda mål böra inrymmas i lag, stiftad i enlighet
med § 87 regeringsformen.

Bestämmelser om utredning och åtal uti ifrågavarande mål samt om
bevakande av kronans talan däri, i den mån påkallas, torde böra meddelas
i administrativ ordning.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit upprätta
förslag till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga A
vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Siegfried Mats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Bilaga A.

Förning

till

Lag

om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i särskilda författningar är stadgat om kammarrättens behörighet
att upptaga balansmål, åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel
eller försummelse i uppbörden, förvaltningen och redovisningen av
anförtrodda medel eller persedlar samt kontrollen och tillsynen därvid
ävensom tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda
ställd säkerhet för kronans uppbördsman varder härmed upphävt.
I följd härav bliva de i 16 § 2 mom. i lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1)
om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål
samt i 39 § i lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och
rättegången därstädes ävensom i andra författningar intagna förbehållen
om kammarrättens domsrätt i mål av beskaffenhet, varom nu sagts, utan
verkan; och skall om rätt domstol och rättegången i dylika mål härefter
gälla vad i lag och författning eljest är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock skall mål, som då
redan är anhängigt, behandlas uti dittills gällande ordning.

Kunal. Maj:Is proposition Nr .96''.

Bilaga I.

Till KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 12 september 1921 har Kung!. Maj:t uppdragit
åt presidenten i kammarrätten att utreda och snarast möjligt inkomma
med förslag till sådana åtgärder, särskilt i vad angår ändringar i kammarrättens
arbetsmetoder, som kunna vara ägnade att befordra ett skyndsamt
avarbetande av den hos ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen; och har
i det utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag,
spm i samband med uppdraget överlämnats till mig, antytts att utredningen
borde avse, bland annat, frågan, huruvida icke vissa grupper av
mål skulle kunna utskiljas från kammarrättens handläggning.

Då jag vid övervägande av de särskilda åtgärder, som kunna tänkas ägnade
att nedbringa kammarrättens arbetsbalans, trött mig böra först upptaga
till behandling frågan om överflyttning till andra domstolar av vissa
grupper av mål, som för närvarande tillhöra kammarrättens prövning, har
detta skett av den anledning att ehuru i denna fråga åtskillig utredning
föreligger från tidigare tillfällen, då förslag i enahanda riktning varit å
bane, en eventuell ändring dock måste kräva mera förarbeten än de övriga
förslag, som jag på grund av det mig meddelade uppdraget ämnar framlägga.

De mål, om vilka här synts kunna bliva fråga, finnas upptagna under

1), 2) och 3) i § 1 av den för kammarrätten den 17 december 1920 givna
instruktion (nr 940), vilken paragraf i hithörande delar lyder som följer:

»Kammarrätten äger att till behandling och avgörande upptaga:

1) Balansmål eller angivelser mot kronans och allmänna verks uppbördsmän
och redogörare för tillgrepp och förskingring av sådana dem, under
eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar,
för vilka redogörelse ingår till riksräkenskapsverket.

2) Åtal mot ämbets- och ''tjänstemän för fel och försummelser i avseende
å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de i 1) omförmälda
medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid.

Från de i 1) och 2) nämnda mål undantagas åtal mot de ämbets- och
tjänstemän vid rikets hovrätter, kammarkollegium, kommerskollegium,
arméförvaltningen och marinförvaltningen, vilka i fråga om tjänstefel i
allmänhet skola åtalas inför Konungens högsta domstol, ävensom mot ämbets-
och tjänstemän vid krigsmakten för brott, som förövats i fält eller
inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på
krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes medan truppen
är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på
krigsfot.

3) Tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda
ställd säkerhet för kronans uppbördsmän.»

Beträffande åtal för underlåten tillsyn och kontroll å uppbörsman gäller
emellertid enligt § 13 av instruktionen, att sådant åtal icke må hos kam -

Kung!. Majits proposition Nr Hd.

marrätten göras anhängigt förrän det visat sig, att uppbördsmannens och
hans löftesmäns tillgångar äro otillräckliga till balansens betäckande.
Historik. Såsom redan omnämnts har frågan om upphörande av kammarrättens
Lönerfg''e- befattning med här ovan uppräknade mål tidigare varit föremål för bering.
-ko''iimit- handling. I avseende härå må först erinras om vissa uttalanden av 1902
tén 1904. ^rs löneregleringskommitté, som dock föreslog sådan överflyttning beträffande
allenast en mindre del av dessa mål. I sitt den 18 juni 1904 dagtecknade
förslag angående reglering av löneförhållanden med mera vid
kammarrätten erinrade kommittén (s. 34 ff.) först, hurusom av anförda
föreskrifter i kammarrättens dåvarande — med den nu gällande i dessa
delar i allt väsentligt lika — instruktion framginge, att ingalunda alla förbrytelser
i där angivna avseenden vore föremål för kammarrättens avgörande.
Förutom undantaget beträffande vissa verk, vilket påtagligen hade
allenast den grund, att chefer och ledamöter i desamma ansetts ej böra
dömas av den med dessa verk i rang jämställda kammarrätten, vore från
kammarrättens prövning undantagna A''issa grupper av mål angående förbrytelser
av ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten. Vidare vore kammarrättens
prövning inskränkt till förbrytelser av ifrågavarande slag i
avseende å sådana medel eller persedlar, för vilka redogörelse inginge till
kammarrättens revisionsavdelning (numera riksräkenskapsverket). I de
fall alltså, där en statens uppbördsman eller redogörare tillika omhänderhade
kommuns eller andra medel, vilkas redovisande ej vore föremål för
granskning inom kammarrättens revisionsavdelning, ägde allmän domstol
att rannsaka och döma beträffande förbrytelser i avseende å dessa medel.
Slutligen vore även att märka, att kammarrätten ägde upptaga mål av
ifrågavarande slag allenast i avseende å sådana medel eller persedlar, som
varit kronans och allmänna verks uppbördsman och redogörare anförtrodda
under eget ansvar inför kronan eller verket. Där åter fråga vore
om medel eller persedlar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet
inför överordnade uppbördsman och redogörare, tillhörde frågan allmän
domstols handläggning.

Redan den omständigheten, att sålunda åtskilliga grupper av balansmål
och därmed sammanställda mål handlades av allmän domstol — eller, i
fråga om vid krigsmakten anställda personer, av krigsdomstol — utan att
därav veterligen försports någon olägenhet, innebure, anförde kommittén
vidare, ett visst stöd för den uppfattningen, att även prövningen av övriga
dylika mål skulle kunna från kammarrätten överflyttas å de allmänna
domstolarna. Genom en sådan överflyttning skulle onekligen vinnas likformighet
i avseende å det processuella förfarandet emellan dessa mål och
andra rättegångsmål, varförutom tvivelsutan utredningen i flera avseenden
skulle därav underlättas. Den större möjligheten såväl för den tilltalade
att muntligen få svara inför domstolen som ock för anställande därstädes
av förhör med vittnen och andra skulle särskilt i detta hänseende
bliva av betydelse.

Efter att hava redogjort för det förfarande, som skulle iakttagas, om
något hos kammarrätten anhängigt mål fordrade utredning i orten av
andra personer än de till vederbörande redogörelseverk hörande ämbetsoch
tjänstemän, framhöll kommittén, hurusom en förändring, varigenom
kammarrättens befattning med mål av ifrågavarande slag upphörde,
skulle avhjälpa den olägenheten av de nuvarande bestämmelserna, att kronans
och allmänna verks uppbördsman och redogörare, vilka omhänderhade
även andra medel och persedlar än sådana, för vilka redogörelse in -

Kungl, Maj: Is proposition Nr Uti.

Killie till kammarrättens revisionsavdelning, kunde för förbrytelser i avseende
å dessa olika slag av medel eller persedlar komma att höra under
skada domstolar. Hiirtill komme ytterligare, att bestämmelsen därom, att
balansmål, för att kunna av kammarrätten upptagas, skulle avse medel
eller persedlar, som varit uppbördsman eller redogörare anförtrodda under
eget ansvar inför kronan eller vederbörande verk, i liera fall föranlett osäkerhet
om den rätta tillämpningen. Hos domstolar och myndigheter hade
nämligen understundom yppats tvekan, huruvida, vid balans hos uppbördsman
eller redogörare, denne kunde anses hava varit lör de tillgripna och
föiskingrade medlen direkt ansvarig inför kronan och vederbörande verk
eller ej, och om således målet borde tillhöra kammarrättens handläggning
■eller icke. Såsom belysande i detta hänseende erinrades om ett i Nytt .juridiskt
arkiv för ar 11)03, avdelning 1, sid. 170—172, infort referat angående
<Ucil mot eu poststation^! öröståndcire för, bland annat, förskingTinp* av
frankoteckens- och lösenmedel samt medel, influtna vid försäljning av
sparmärken; i detta mål hade, sedan vederbörande underrätt hänvisat målet
i nämnda del till kammarrätten och advokatfiskalsämbetet därstädes
fort ansvars- och ersättningstalan, kammarrätten, med 8 röster mot 1, förklarat
att den tilltalade icke vore att anse såsom sådan uppbördsman och
redogörare hos allmänt verk, som avsåges i § 1 mom. 1 i kammarrättens
instruktion, samt att kammarrätten fördenskull icke vore behörig att till
prövning upptaga, derr av advokatfiskalen förda talan, varefter Kungl.
Maj.t uppå besvär av advokatiiskalen ej fann skäl att göra ändring i
kammarrättens utslag.

Till stöd för bibehållande av den befattning, som tillkomme kammarrätten
i avseende å förevarande slag av mål, hade, yttrade kommittén, å
andra sidan åberopats deras nära samband med den granskning av räkenskaper,
som skulle hos kammarrätten verkställas. Även där upptäckten
av balans icke, såsom stundom varit fallet, föranletts av en vid denna
granskning gjord anmärkning, så innebure dock i regel balansens upptäckt
anmärkning, i ett eller flera hänseenden, mot vederbörande räkenskap.
Stundom inträffade ock att samtidigt med balansmålet anmärkningsmål
kunde vara i särskild ordning anhängiggjorda mot samma redogörare,
vai vid det kunde lända till reda att målen bleve skärskådade i sitt sammanhang
av en och samma domstol och sedermera lagakraftvunna resolutioner
bragles till verkställighet av samma tjänsteman nämligen advokatiiskalen
i kammarrätten. För kammarrätten stode ock, i förekommande
fall av balans, utan särskild omgång till buds det bevismaterial, som
kunde vara att hämta ur de för granskning dit överlämnade räkenskaperna.
Det hade även betonats, att kammarrätten vid prövningen av balans-
och därmed sammanställda mål besutte en alldeles särskild sakkunskap,
och att dessa måls handläggning av en och samma överdomstol för
hela riket måste anses bereda större säkerhet för en konsekvent lagtilllämpning.

Vid övervägande av denna fråga, yttrade kommittén vidare, hade det
visserligen synts kommittén, att de skäl, vilka talade för upphörande av
kammarrättens befattning med förevarande slag av mål, vore ganska
tungt vägande. Enär emellertid frågan om en förändring härutinnan med
därav betingade ändringar i olika författningsrum förutsatte en omfattande
och tidskrävande utredning'', och då ifrågavarande mål, om än understundom
mycket vidlyftiga och invecklade, dock i senare tider hos kammarrätten
förekommit så pass sällan, att deras kvarblivande eller bortta -

,Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 8.1 käft. (Nr 96.)

Kamin arr
Ht ten 19Q5.

34 Kungl. Maj:is proposition Nr 96.

gande för det dåvarande ej torde kunna anses i någon mera avsevärd mån
inverka på ämbetsverkets behov av ordinarie arbetskrafter, hade kommittén
funnit sig icke äga tillräcklig anledning att i det anlörda betänkandet
till vidare behandling upptaga nämnda fråga. Det torde emellertid, tilllade
kommittén, kunna ifrågasättas, huruvida det särskilda undantagsstadgandet
uti förevarande avseende beträffande vissa verk numera kunde
hava giltiga skäl för sig.

Medan kommittén sålunda ej gjorde någon framställning beträffande
överflyttning från kammarrätten av balansmål och fiskaliska aktioner,
gjorde kommittén ett positivt uttalande i fråga om upphörandet av kammarrättens
befattning med tvister angående betalning på grund av borgen
för kronans uppbördsman. Under erinran om vissa dels meddelade dels
föreslagna bestämmelser om upphörande av skyldigheten att ställa uppbördsborgen
anförde kommittén, att om än dessa slags mål kunde komma
att framdeles äga ännu mindre betydelse än dittills med avseende på kammarrättens
arbete, det dock synts kommittén, att deras kvarblivande under
kammarrättens prövning näppeligen vore under något förhållande betingat
av deras beskaffenhet och behandlingssätt, och att de förty borde därifrån
skiljas. Skälet till föreskriften i ämnet hade uppenbarligen varit det
samband, som dessa tvister ansetts tiga med balansmålen. Det sammanhang,
som härvidlag förefunnes, torde dock icke medföra, att talan på
grund av borgen för en kronans uppbördsman anställdes i samband eller
jämsides med talan mot uppbördsmannen. Tvärtom torde talan mot borgesmannen
behandlas som ett särskilt mål, i vilket balansmålet allenast
tjänade som bevismaterial i fråga om balansens belopp, under det att däremot
frågan om borgesmannens skyldighet på grund av borgensförbindelsen
behandlades och bedömdes oberoende av balansmålet samt efter särskilda
grunder. Men vid sådant förhållande syntes intet skäl förefinnas
att mot en sådan borgesman tillämpa ett annat processuellt förfarande än
i allmänhet vid mål angående krav på grund av borgen eller att undantaga
här ifrågavarande slag av tvister från allmän domstols provning.
Kommittén föreslog alltså, att till allmänna domstolarna måtte överlämnas
att upptaga och handlägga tvister angående betalning på grund av borgen
för kronans uppbördsman.

Då kammarrätten den 13 maj 1905 avgav underdånigt utlåtande över
löneregleringskommitténs förslag, saknade kammarrätten anledning att
ingå på andra av kommitténs här ovan refererade uttalanden än sådana,
som åsyftade ändring i kammarrättens ämbetsbefogenhet beträffande särskilda
slag av mål. Kammarrätten meddelade därvid, att anledning till
erinran icke förekommit mot kommitténs hemställan beträffande formen
för behandlingen av anmärkningar mot hovrätter med flera dylika verk.
Beträffande kommitténs hemställan om överflyttning till allmän domstol
av tvister angående betalning på grund av borgen för kronans uppbördsmän
erinrade kammarrätten, att den praktiska betydelsen av det förevarande
reformförslaget för visso vore mycket ringa, vadan även av denna
anledning borde tagas i övervägande, huruvida verkligen avgörande skäl
funnes för lagstiftningsåtgärder i syfte att till de allmänna domstolarna
överflytta handläggningen av ifrågavarande mål. Härvid torde, yttrade
kammarrätten vidare, till en början böra uppmärksammas, att kronans
talan i dessa mål utfördes av kammarrättens advokatfiskal, vilket åliggande
syntes varken enligt kommitténs förslag skola eller lämpligen böra
till annan ''tjänsteman överlämnas. Redan detta förhållande torde inne -

Knuff/. Ma i: fn pro/iosifion Nr Uti.

:sr>

tv* 1<)r de ifrågavarande målens handläggning i kammarrätten.

Vartill komine emellertid, att dessa tvister understundom avsåge frågor
som agde nära sammanhang med balansmålen, exempelvis huruvida horgens
orbindelsen omfattat tid, då balansen uppkommit, och löftesmannen
lorty kunde anses betalningsskyldig på grund av sin borgen, i vilka fall
talan mot löftesmannen syntes lämpligast böra bandläggas i samma ordning
som balansmalet. Vid övervägande av dessa förhållanden både kammarrätten
ansett sig sakna tillfyllestgörande skäl att biträda den av kommittén
i förevarande ämne gjorda hemställan.

Innan kommitténs förslag angående reglering av löneförhållanden med
mera vid kammarrätten företogs till slutlig behandling, gjorde riksdagens
justitieombudsman i underdånig skrivelse den 11 september 1907 framställning
om överflyttning från kammarrätten till de allmänna domstolarna
av balansmål och därmed sammanhängande mål. I skrivelsen omnämnde
justitieombudsmannen till en början klagomål från eu jägmästare, vilken
den 8 november 1905 häktats såsom misstänkt för förskingring av krono™edY,
fördöljande härav genom förfalskning av räkenskaper samt
daieftei för detta brott ställts under tilltal inför kammarrätten, som emellertid
först den 12 december 1906 meddelat utslag i målet; och yttrade i
aarom justitieombudsmannen, att han av den utredning, som verkstailts
i anledning av klagomålen, ansett framgå, att det av klaganden anmärka
dröjsmålet icke hade sill grund i någon försummelse hos enskilda
ambets- eller tjänstemän vare sig i kammarrätten eller i det ämbetsverk
domänstyrelsen, som haft att verkställa förberedande utredning i målet
men att justitieombudsmannen dock icke kunnat undgå att finna den tid’
som förflutit från häktningen till utslagets meddelande, anmärkningsvärt
lång, likasom han även i övrigt funnit överklagade förhållandet ägnat att
tilldraga sig synnerlig uppmärksamhet.

. Efter att kava redogjort dels för hithörande bestämmelser i då giillande
instruktion för kammarrätten och vissa andra författningar dels ock för
U02 ars loneregleringskommittés uttalanden i frågan, anförde justitieombudsmannen
huvudsakligen följande. Om det ock icke kunde förnekas att
kammarratten vid prövningen av balans- och därmed sammanställda mål
agde eu särskild sakkunskap, torde det å andra sidan få anses vara utom
tvist, att någon fara för rättssäkerheten icke skulle uppslå därigenom att
ifrågavarande mål överflyttades till de allmänna domstolarna. Likaledes
syntes det honom ligga i öppen dag, att ett upphävande av omförmälda
forumbestämmelser i nu antytt syfte skulle medföra avsevärda fördelar
över de av kammarrätten under åren 1897—1906 handlagda balansmål
ävensom vissa så kallade fiskaliska aktioner, det vill säga till kammarrättens
prövning hörande åtal mot ämbets- eller tjänstemän, som icke vore
uppbördsman, hade justitieombudsmannen låtit upprätta särskilda förteckningar
med uppgift å de åtgärder, som enligt i kammarrätten förda
diarier vidtagits med malen. Av dessa förteckningar, enligt vilka sammanlagda
antalet av ifrågavarande mål under omförmälda tid utgjort
tjugu fyra,, syntes med önskvärd tydlighet framgå, att den långsamhet i
rättsskipningen, som justitieombudsmannen anmärkt i avseende å det
rättsfall, varå hans uppmärksamhet särskilt blivit väckt, icke kunde betraktas
såsom en en staka .företeelse. Sålunda hade av de i förteckningarna
upptagna mal angående icke häktade två för sitt avgörande krävt en tid
av över tre år, under det fem fått på avgörande vänta respektive ungefär
två år elva månader, två år åtta månader, två år fem månader, två år två

Justitieom budsmannen 1907.

Kungl. May.ts ''proposition Nr 96.

månader och två år. Givetvis både större skyndsamhet iakttagits i fråga
om mål, vari någon hållits häktad. Att emellertid även beträfiande dessa
mål, vilka utgjort allenast åtta, fog funnes lör anmärkning uti ifrågavarande
hänseende, utvisades av förteckningarna. I de tre fall, då utredningen
ej ombesörjts av allmän domstol, både den häktade sålunda icke fått
sin dom förrän efter respektive ett år 6 dagar, sju månader 9 dagar och sex
månader 12 dagar.

Att nu berörda missförhållande skulle avhjälpas genom ifrågavarande
måls överflyttning till de allmänna domstolarna, därför syntes åtminstone
i viss mån redan den omständigheten borga, att, enligt vad ock av förteckningarna
framginge, de mål, i vilka allmän domstol rannsakat eller eljest
verkställt utredning, blivit slutligen avgjorda på avsevärt kortare tid än
sådana mål, i vilka utredningen varit anförtrodd åt domänstyrelsen eller
annat ämbetsverk. I förhållandets egen natur läge lör övrigt, att ett system,
vilket regelmässigt förutsatte att den dömande myndigheten icke alls
själv hade hand om utredningen, måste vålla tidsutdräkt. Och justitieombudsmannen
ville i detta sammanhang framhålla, att, ehuru någon förebråelse
för långsamhet i avgörandet icke skäligen kunde riktas mot kammarrätten
i fråga om sådana mål, i vilka rannsakning skett vid allmän
domstol, dom i dessa mål dock naturligtvis skulle fallit än tidigare, där avgörandet
tillkommit de domstolar, som lett rannsalcningarna och därigenom
redan förvärvat sig kännedom om målen.

Genom överflyttning av ifrågavarande mål till de allmänna domstolarna
skulle därjämte vinnas en icke obetydlig fördel i form av sparad arbetstid
för vederbörande ämbets- och tjänstemän. Ovan omförmälda förteckningar
ådagalade nämligen, vilket mångskriveri det rådande systemet nödvändiggjort.

Förbises borde ej heller svårigheten att i lag uppdraga en fullt tydlig
gräns mellan de balans- och därmed sammanställda mål, som skulle upptagas
av kammarrätten, och de mål av nyssnämnda art, vilka tillhörde allmän
domstol. I varje fall hade de gällande bestämmelserna härom i vissa
avseenden föranlett mycken tvekan angående rätta tillämpningen; och
åberopade justitieombudsmannen såsom bevis härför den förutnämnda förteckningen
å balansmål.

Den betydelseiullaste anmärkningen mot de ifrågakomna forumbestämmelserna
vore emellertid, att desamma visat sig hava till följd en föråldrad
och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Ett förfarande,
enligt vilket i första instansen all muntlighet vore utesluten, kunde
uppenbarligen icke under något förhållande anses tillfredsställande. Och
upprörande på allmänna rättskänslan måste ett sådant förfarande verka,
när det icke blott åsidosatte den för de allmänna domstolarna gällande
regeln, att häktad i stad inom åtta dagar och på landet inom tre veckor
skulle inställas till rannsakning, utan möjliggjorde, att en person i avvaktan
på sin dom hölles häktad synnerligen lång tid utan rätt att någonsin
få muntligen försvara sig inför sina domare.

Löneregleringskommittén hade emellertid även anfört vissa skäl för bibehållande
av den befattning, som tillkomme kammarrätten i avseende å
förevarande slag av mål. Justitieombudsmannen trodde visserligen icke
att dessa skäl, vilkas betydelse han dock ej underskattade, vore av den
styrka, att forumbestämmelserna i fråga på grund av desamma borde
kvarstå. Då emellertid ett bestämt svar härå icke torde kunna givas förrän
efter en omfattande utredning, som det icke stode i justitieombudsmannens

lvu ii >/l. Muj:t» AV .90''.

makt att åstadkomma, hade lian ansett sig'' icke kunna lins riksdagen väcka
något förslag i ämnet utan i stället velat överlämna frågan till Kungl.
Maj: t.

över justitieombudsmannens framställning, som jämväl innehöll eu gensaga
mot löneregleringskommitténs uttalande i fråga om upphävande av
det särskilda undantagsstadgandet i avseende å forum beträffande vissa med
kammarrätten i rang jämställda verk, avgav kammarrätten den 2 november
1907 infordrat underdånigt utlåtande. 1 detta utlåtande yttrade sig
kammarrätten först i anledning av justitieombudsmannens uttalande
därom, att av vissa i en av honom åberopad förteckning upptagna mål de,
i vilka allmän domstol rannsakat eller eljest verkställt utredning, blivit
slutligt avgjorda på avsevärt kortare tid än sådana mål, i vilka utredningen
varit anförtrodd åt domänstyrelsen eller annat ämbetsverk; och anförde
kammarrätten i denna del, att den jämförelse mellan tiderna för
olika måls handläggning, som antyddes i justitieombudsmannens berörda
yttrande, egentligen torde hava avsett mål, där den tilltalade hållits häktad,
då nämligen i övriga ifrågavarande mål rannsakning vid allmän domstol
endast undantagsvis förekommit, en naturlig följd därav att de flesta
av dessa mål rört uppbördsbrist, som yppats först efter det vederbörande
redogörare avlidit eller rymt ur riket. Anmärkningen beträffande ett av
de mål rörande häktad person, vari utredningen ej ombesörjts av allmän
domstol, att den häktade icke fått sin dom förrän efter ett år sex dagar,
rörde målet angående den i justitieombudsmannens skrivelse omnämnde
jägmästare. I detta mål hade domänstyrelsens utlåtande angående beloppet
av den balans å allmänna medel, som jägmästaren åsamkat sig, inkommit
till kammarrätten den 31 juli 1906, handlingarna i målet hade därefter
innehafts av advokat!iskalen, för avgivande av memorial, innefattande
åtal mot jägmästaren, under 28 dagar men av jägmästaren, för förklarings
avgivande, under minst 35 dagar, och för kammarrätten, som beslutat utslag
i målet den 26 november 1906, hade handlingarna varit tillgängliga
allenast under tiden från den 9 nästförutgångne oktober. I de övriga sju
balansmål rörande häktade, som av kammarrätten handlagts under den
omförmälda tioårsperioden, hade tiden från det målen lottats i kammarrätten
till dess kammarrätten däri beslutat utslag, utgjort i ett mål 33 dagar,
i ett mål 23 dagar, i ett mål 15 dagar, i två mål 13 dagar och i ett mål
1 dag, varjämte i ett mål, som kammarrätten förklarat sig icke behörig
att handlägga, beslut därom meddelats 13 dagar efter det målet först hos
kammarrätten anmäldes. Den tid, som i de sist omförmälda sex av kammarrätten
prövade och avgjorda målen åtgått från det målen, efter förutgången
utredning genom vederbörande, till kammarrätten inkommit, till
dess desamma, efter skriftväxlingens avslutande, lottats, hade utgjort i ett
mål två månader 16 dagar, i ett mål en månad 12 dagar, i ett mål en månad
10 dagar, i ett mål 19 dagar, i ett mål 16 dagar samt i ett mål, vari vederbörande
förvaltningsmyndighet avgivit två utlåtanden angående balansens
belopp, fyra månader 14 dagar, räknat från den dag, då första utlåtandet
inkom, men allenast 18 dagar från mottagandet av det slutliga utlåtandet.
Av vad sålunda anförts ville det synas kammarrätten framgå,
att i fråga om besvärsmål, där redogöraren hållits häktad, för målens
handläggning i kammarrätten, efter det vederbörande förvaltningsmyndighet,
som haft att utreda målen och däri meddela utlåtande, sådant fullgjort
och till kammarrättens vidare åtgärd överlämnat handlingarna i
målen, icke åtgått längre tid än som med hänsyn till de särskilda målens

Kammarrätten
1907.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 9b.

beskaffenhet skäligen erfordrats. Det ville ock synas kammarrätten som
om det av justitieombudsmannen anmärkta förhållandet, att de av ifrågavarande
mål, i vilka allmän domstol rannsakat eller eljest verkställt utredning,
blivit slutligt avgjorda på avsevärt kortare tid än sädana mål, i
vilka utredningen varit aniörtrodd förvaltningsmyndighet, berott mera på
de senare målens jämförelsevis vidlyftiga och invecklade beskaffenhet än
därpå att deras utredning försiggått utan anlitande av allmän domstols
biträde.

Kammarrätten övergick därefter till ordningen för balansmålens handläggning
efter den ifrågasatta överflyttningen därav till de allmänna
domstolarna, och anlörde kammarrätten härom följande. Denna överflyttning
kunde tänkas utförd antingen så att förutvarande bestämmelser
i fråga om utredningen av dessa mål och om åtalsrätten däri lämnades i
huvudsak oförändrade eller ock så att icke allenast domsrätten utan även
utredningen av målen körnare att åligga vederbörande allmänna domstol
med biträde av där tjänstgörande allmän åklagare, vilken i sådant fall
även skulle hava att utföra åtalet. Kammarrätten hölle före att, även om
den ifrågasatta överflyttningen skulle i fråga om domsrätten anses böra
genomföras, i allt fall målens utredning borde fortfarande åligga den förvaltningsmyndighet,
varunder redogöraren lydde, samt kammarrättens
advokatfiskal bibehållas vid kallet att i målen vara åklagare. Det bordo
nämligen icke förbises, hurusom i handläggningen och avdömandet av
balansmålen inginge icke allenast konstaterandet av den tilltalade redogörarens
brottslighet och arten därav samt bestämmande-av det straff
han förskyllt, utan även, på det domstolen måtte sättas i tillfälle att fastställa
den skadeersättningsskyldigliet, som borde drabba redogöraren, utredning
angående uppbördsbristens belopp, i vilken mån densamma borde
anses belasta olika av redogöraren förvaltade kassor eller persedelförråd
samt tiden, då uppbördsbristen uppkommit. För åstadkommande av sådan
utredning vore det nödigt att äga tillgång till de räkenskaper, i vilka
ifrågavarande medel eller persedlar redovisades, samt att underkasta
dessa räkenskaper eu mer eller mindre ingående granskning. Utom det
att dessa räkenskaper, vilka i regel förvarades i kammarrätten eller hos
vederbörande redogörelseverk, följaktligen vore lättare tillgängliga för de
vederbörande, som enligt dittills gällande bestämmelser skulle för verkställande
av omförmälda granskning behöva av dem taga del, torde det
även vara tydligt, att denna granskning borde icke blott säkrare och lättare
utan även snabbare kunna åvägabringas av tjänstemän, vilka tillhörde
samma verk och följaktligen finge antagas på förhand äga kännedom
om dess räkenskapsförhållanden än av personer, som vore för verket
främmande, likasom det oek torde vara uppenbart, att kammarrättens
advokatfiskal, såsom ensam åklagare i nu ifrågavarande mål, borde genom
denna sin verksamhet förvärva eu sådan speciell kännedom om målens
beskaffenhet, som kunde sätta honom i stånd att med större insikt
och mindre tidsutdräkt utföra sitt uppdrag såsom allmän åklagare än en
kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis finge handlägga
mål av ifrågavarande art. Ehuru på nu nämnda grunder kammarrätten,
vid val emellan de olika sätt för överflyttning av balansmålen till
allmän domstol, varom ovan nämnts, ansett den anordning vara att föredraga,
enligt vilken kammarrättens advokatfiskal skulle vara bibehållen
vid sin befattning såsom allmän åklagare i målen, hade det dock icke undgått
kammarrättens uppmärksamhet, att denna anordning måhända

Kihiyl. Moj:ts ■projujsilioii \r Hd.

.‘19

skulle komma att i visst avseende medföra mera mångskriveri till som
under nuvarande förhållanden vore nödigt, nämligen i de fall, då advokatliskalen
ej vore i tillfälle att personligen inställa sig vid vederbörande
domstolar i orterna. J. sådana fall skulle det väl bliva nödigt lör honom
att låta sig vid domstolen företräda av annan person och att för sådant
ändamål meddela denne mer eller mindre vidlyftiga föreskrifter. Såsom
regel syntes därför ock böra gälla, att advokatfiskalen skulle personligen
utföra talan i hithörande mål.

Beträffande huvudfrågan eller huruvida själva domsrätten kunde anses
böra överflyttas från kammarrätten till de allmänna domstolarna framhöll
kammarrätten, att avsevärd betydelse torde böra tillmätas de utsikter,
som kunde förefinnas att genom överflyttningen vinna större snabbhet
i rättsskipningen, och att i detta avseende torde böra beaktas, hurusom
en given följd av överflyttningen, vare sig densamma förbundes med ändringar
i föreskrivet sätt för målens utredning och åtals utförande eller
icke, skulle bliva en ökning av instansernas antal, vilken ökning åter
skulle vara ägnad att fördröja målens slutliga avgörande. Ehuru kammarrätten
också, anföres det vidare i utlåtandet, ansåge skäl saknas för
antagande att genom överflyttningen till de allmänna domstolarna målen
skulle i regel komma att erhålla ett snabbare avgörande än som enligt dittills
gällande bestämmelser kunde äga rum, vore kammarrätten dock
ingalunda blind för att eu sådan överflyttning skulle medföra vissa fördelar
i andra avseenden, på sätt ock justitieombudsmannen erinrat; och
ansåge sig kammarrätten i huvudsak kunna instämma i vad löneregleringskommittén
i avseende härå anfört, likasom kammarrätten ock, å
andra sidan, funne de grunder, som av kommittén anförts för bibehållande
av kammarrättens domsrätt i förevarande mål, hava avsevärd betydelse.
Vad kommittén anfört därom, att genom överflyttningen skulle
vinnas likformighet i avseende å det processuella förfarandet emellan ifrågavarande
mål och andra rättegångsmål, torde böra sammanställas med
justitieombudsmannens anmärkning om svårigheten att i lag uppdraga en
fullt tydlig gräns mellan de balansmål, som skulle upptagas av kammarrätten,
och de mål av enahanda art, som tillhörde allmän domstol, med
vilken anmärkning justitieombudsmannen torde velat antyda, att genom
den ifrågasatta överflyttningen och därmed följande likformighet i rättegångsförfarandet
skulle undanröjas nödvändigheten att i förekommande
fall bedöma, huruvida ett visst mål rätteligen borde hänföras till sådana,
som redan enligt dittillsvarande bestämmelser tillhörde allmän domstols
prövning, eller till dem, som kammarrätten hade att avdöma. I avseende
härå kunde dock erinras, dels att sistberörda syftemål icke skulle vinnas
utan att likformigheten i processuellt avseende bleve fullständig och sålunda
komme att äga rum icke endast i avseende å forum utan även beträffande
målens beredning och åtals utförande, men att kammarrätten av
skäl, lör vilka ovan redogjorts, ansåge någon huvudsaklig förändring i
nu gällande bestämmelser angående målens beredning och åtals utförande
icke böra äga rum, dels att ej mindre svårighet än den, som justitieombudsmannen
anmärkt i fråga om skiljandet mellan mål, tillhörande kammarrätten,
och mål, tillhörande allmän domstol, visat sig möta vid bedömandet,
huruvida i förekommande fall kammarrätten eller krigsdomstol
vore rätt forum, samt att den ifrågasatta överflyttningen ej skulle i detta
avseende medföra annan förändring än att nödvändigheten att ingå i bedömande
av frågan om rätt forum överflyttades från kammarrätten till

''40

Kling!. Mcijits proposition Nr 96.

allmän underdomstol, dels ock att, beträffande särskilt de balansmål, där
den brottslige redogöraren rymt, hinder för genomförande av omiörmälda
likformighet skulle möta däri, att den särskilda form för sådana måls anhängiggörande
och behandling, varom funnes stadgat i instruktionen för
kammarrätten, torde i varje fall böra bibehållas, på det balansens belopp
och det allmännas fordran hos redogöraren skulle kunna fastställas utan
hinder därav att han ej kunnat med stämning anträffas.

Det av justitieombudsmannen framhållna önskemålet att den tilltalade
skulle i alla mål personligen inställas lör den domstol, som hade att döma
i målet, och där muntligen avgiva svaromål samt att rannsakning med
honom hölles inom viss tid skulle vinnas genom den ifrågasatta ändringen,
därest denna bleve i allo genomförd, men med avseende å de olägenheter,
som a andra sidan syntes kammarrätten vara med förändringens genomförande
förenade och om vilka förut nämnts, syntes det likväl kammarrätten
böra tagas under övervägande, huruvida icke med bibehållande av
kammarrättens domsrätt uti ifrågavarande mål, sådana modifikationer i
den lör samma mål stadgade rättsprocedur skulle kunna vidtagas, varigenom
de med det dittillsvarande rättegångssättet otvivelaktigt förbundna
olägenheterna skulle kunna i huvudsak undanröjas, och ifrågasatte kammarrätten
i sådant avseende, huruvida icke i fråga om behandlingen av
balansmål, där den tilltalade hölles häktad, borde bestämmas en viss kortare
tid, räknat från den dag häktningen ägt rum, inom vilken den förberedande
behandling av målen, som enligt instruktionen för kammarrätten
tillkomme Kungl. Majrts befallningshavande eller annan vederbörande
myndighet, skulle i regel vara verkställd, samt tillika föreskrivas dels att
då till följd av visst måls vidlyftighet eller av annan anledning den förberedande
behandlingen av målet ansåges icke kunna inom den bestämda
tiden medhinnas, vederbörande hade att därom göra anmälan hos kammarrätten,
som det i sådant fall skulle tillkomma att efter omständigheterna
antingen medgiva förlängning eller förfara efter de i § 13 av nämnda
instruktion givna bestämmelser (enligt anförda paragraf i 1879 års instruktion
ägde kammarrätten, om något där anhängigt mål fordrade utredning''
i orten av andra personer än de till vederbörande redogörelseverk
hörande ämbets- och tjänstemän, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig
anmälan och därvid föreslå den eller dem, åt vilken eller vilka ett sådant
uppdrag lämpligen skulle kunna anförtros), dels ock att sådant förhör,
varom i sistberörda paragraf stadgades, skulle hållas även i det fall att
den häktade sådant påkallade, antingen inför kammarrätten eller, om den
häktade det hellre ville och kammarrätten prövade sådant lämpligt, vid
den underdomstol, som i sådant fall kammarrätten hade att bestämma. En
förutsättning för den sålunda föreslagna begränsningen av tiden för målens
utredning i vederbörande ämbetsverk vore, att i de fall, då mål av
mera vidlyftig'' beskaffenhet förekomme, ämbetsverket erhölle till sitt förfogande
medel för avlönande av sådan tillfällig'' förstärkning i de ordinarie
arbetskrafterna inom verket, att därigenom en eller flera av tjänstemännen
därstädes kunde under erforderlig tid befrias från andra göromål än verkställandet
av ifrågavarande utredning. I övrigt torde ej böra lämnas obe
aktat, hurusom domstolen ägde, om med hänsyn till omständigheterna så
prövades skäligt, förordna, att det straff, vartill den häktade dömdes,
skulle anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom hans hållande
i häkte. Att den häktade icke under alla förhållanden komme att omedelbart
höras av den domstol, som hade att döma i målet, syntes icke böra till -

Kutu/l. Maj:h; proposition Nr 96. 41

malas allt för stor vikt, da lians egenskap av offentlig ämbets- eller tjänsteman
torde innebära tillräcklig garanti för att lian skulle äga de kunskaper
och den erfarenhet, som kunde erfordras för att såväl skriftligen anföra
vad som kunde lända till hans försvar som ock kontrollera, att i underrättens
protokoll over hållet muntligt förhör rätt och fullständigt återgivits
vad lian därvid till sitt försvar andragit eller vad i övrigt förekommit.

Likasom de grunder, dem justitieombudsmannen åberopat för vidtagande
av den ifrågasätta överflyttningen, huvudsakligen häniört sig till balansmalen
och i synnerhet till dem av dessa mål, där någon hölies häktad, vore
det a ven egentligen å denna grupp av mål, som kammarrättens sålunda
gjorda uttalanden både avseende; och ville det synas kammarrätten vid
övervägande av vad ifråga om samma måls handläggning anförts dels för
och dels emot den ifrågaställda överflyttningen att övervägande skäl funnes
ior att bibehålla kammarrättens domsrätt i dessa mål. Vidkommande
de balansmål, där icke någon hölles häktad, hade redan förut erinrats, att
oessa mai i allmänhet rörde uppbördsbrist, som yppats först sedan den
l-rf*i. e redog''öraren avlidit eller avvikit; och då med avseende härå
skriftlig procedur syntes i dessa mål vara mest lämplig, torde redan därav
följa, att någon överflyttning av dessa måls handläggning till de allmänna
domstolarna icke borde genomföras.

Någon anledning till sådan överflyttning torde, yttrade kammarrätten
till sist, ej heller förefinnas beträffande de så kallade fiskaliska aktioner,
vilka enligt § 1 mom. 2 i instruktionen för kammarrätten tillhörde dess avgörande.
Enligt vad erfarenheten gåve vid handen torde nämligen även
for dessa mål, med avseende å deras beskaffenhet, skriftlig procedur i regel
vara mest lämplig. Härvid kunde även erinras, att enligt 27 kap. 18 §
rättegångsbalken i fråga om parters hörande i mål, varmed utan föregången
stämning hovrätt såsom första domstol toge befattning, hovrätten ägde
förordna efter ty tjänligast funnes.

Om det avstyrkande av justitieombudsmannens framställning, vari kammarrättens
utlåtande sålunda utmynnade, var kammarrätten ense, men två
kammarrättsråd förenade sig om ett särskilt uttalande och jämväl presidenten
avgav ett särskilt yttrande. De båda kammarrättsråden framhöllo,
att proceduren för fastställande av balansbelopp och bestämmande av ersättningsskyldighet
i balansmål, som anginge uppbördsbrist efter avliden
brottslig redogörare, säkerligen icke skulle väl lämpa sig för de allmänna
domstolarnas arbetssätt, och att förfarandet i balansmål, där den brottslige
redogöraren avvikit, vore på grund av sakens natur av den särskilda beskaffenhet,
att det bäst ägnade sig för en specialdomstol, samt anmärkte
i anslutning härtill, att den omständigheten att vissa balansmål således
fortfarande borde handläggas av kammarrätten syntes innefatta ett icke
oviktigt stöd för att under kammarrättens domvärjo bibehålla även de övriga
balansmålen eller dem, som egentligen avsåges i justitieombudsmannens
framställning. Beträffande invändningen att med dittillsvarande bestämmelser
redogörare komme att med avseende å olika medel höra under.
olika domstolar anförde de två kammarrättsråden, att de icke kunde till-''
mäta denna invändning någon avgörande vikt. På grund av gällande
forumföreskrifter vore ju synnerligen vanligt, att rannsakning med häktad
person skedde inför två eller flera underdomstolar, och det syntes icke
vara något märkligare, att en rannsakning från allmän domstol hänskötes
till kammarrätten. Såväl dessa två ledamöter som presidenten betonade
att vid eventuell överflyttning av balansmålen från kammarrätten till all -

Särskilda yttra):
den inom
kammarrätten
1907.

Chefen för
finansdepartementet

1908.

Ändringar
1908 i korn
marrättens
instruktion
beträffande
muntlig t för
hör.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

män domstol utredningen fortfarande borde ankomma på vederbörande
förvaltningsmyndighet och utförandet av det allmännas talan på kammarrättens
advokatfiskal.

Då löneregleringskommitténs betänkande rörande reglering av löneförhållanden
med mera vid kammarrätten ävensom justitieombudsmannens
förenämnda framställning den 3 april 1908 av dåvarande chefen för finansdepartementet
föredrogos i statsrådet, aniörde efter samråd med chefen för
justitiedepartementet föredragande departementschefen, att övervägande
skäl syntes tala för att domsrätten i balansmål och sådana fiskaliska aktioner,
som dittills ankommit på kammarrättens handläggning, alltjämt förbehölles
detta ämbetsverk ävensom att ämbetsverkets advokatfiskal fortfarande
bleve ensam åklagare i dessa mål. Ändamålsenligt syntes ock vara,
att utredningen av balansbeloppet, såsom dittills, anförtroddes åt vederbörande
redogörelseverk, där den erforderliga räkenskapsgranskningen i
allmänhet kunde utföras både lättare och säkrare än hos de allmänna underdomstolarna.
Departementschefen ville ock i detta sammanhang erinra
därom, att, i likhet med vad redan 1895 års kommitté lör revision av den
militära rättegångsordningen uttalat, senaste krigslagstiftningskommitté
varit av den uppfattning, att icke blott så kallade balansmål i egentlig mening
utan även åtal för fel och försummelser i avseende å uppbörden och
förvaltningen av samt redovisningen för under eget ansvar omhänderhavda
medel och persedlar, därför redogörelse inginge till kammarrätten,
i regel borde upptagas och avdömas av denna, även om den tilltalade lydde
under strafflagen för krigsmakten, samt att denna uppfattning läge till
grund även för det för 1908 års riksdag framlagda förslaget om lag angående
ändring i vissa delar av förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. Även syntes det antagligt att, därest anordningar
kornme till stånd av beskaffenhet dels att påskynda balansutredningen och
dels att bereda den tilltalade tillfälle att muntligen försvara sig, olägenheterna
av det rådande domstolsförfarandet skulle i avsevärd grad förringas.

Beträffande löneregleringskommitténs hemställan att till allmän domstol
måtte överlämnas att upplaga och handlägga tvister angående betalning
på grund av borgen lör kronans uppbördsman uttalade sig föredragande
departementschefen i överensstämmelse med kammarrättens utlåtande
över kommittéförslaget i denna del, varjämte departementschefen
framhöll, att med hänsyn till den ökning av antalet instanser, som skulle
bliva en följd av förslagets godkännande, han även funne antagligt, att
det slutliga avgörandet av målen komme att därav fördröjas.

Den ifrågasatta överflyttningen från kammarrätten till annan domstol
av balansmål och vissa därmed sammanhörande mål kom denna gång icke
till stånd, men reformkravet blev dock ej helt utan frukt. Medan enligt
1879 års instruktion för kammarrätten anställande av muntligt förhör med
part var beroende därav att sådant förhör prövades vara av omständigheterna
påkallat, tillädes i den nya instruktion, som med anledning av åtskilliga
i det föregående icke berörda förändringar utfärdades år 1908, det
stadgande, att om den, som blivit ställd under åtal, ville muntligen höras,
muntligt förhör skulle hållas inför kammarrätten, då han anhölle därom
eller kammarrätten eljest funne omständigheterna det påkalla, samt att
kammarrätten i andra fall ägde förordna, att förhör, varom den tilltalade
framställt begäran, skulle hållas inför allmän underdomstol i orten. Detta
stadgande var meddelat med hänsyn till balansmål men skulle, enligt sär -

huitt/l. Muj:ts proposition AV Uti. 43

skild bestämmelse, aga tillämpning jämväl ä åtal för underlåten kontroll
eller andra tjänsieiörsummelser. Vidare meddelades i eu särskild kungörelse
den 23 december 1908 angående behandlingen av vissa balansmål eu
del bestämmelser i sylte att icke blott åstadkomma bättre utredning i balansmålen
utan även påskynda deras avgörande. 1 kungörelsen stadgades,
att utredningen av balansen i lörsta hand skulle ankomma på vederbörande
förvaltningsmyndighet; att om gärningsmannen levde, jämväl de upplysningar
borde inhämtas, som kunde vinnas angående dennes levnadsomständigheter
och Övriga förhållanden, vilka ägde betydelse för frågan om
straffbarheten, att sedan utredningen snarast möjligt blivit slutförd, vederbörande
myndighet skulle till kammarrätten insända handlingarna i
målet jämte eget utlåtande; samt att om mål, varom nu sagts, avsåge häktad
person och på grund av sakens vidlyftighet eller eljest hinder mötte
för iörvaltningsmyndigheterna att inom tre veckor från den dag, då häktningen
ägde rum, till kammarrätten inkomma med utredning och utlåtande
i målet, anmälan därom skulle göras hos kammarrätten, som, där så funnes
erforderligt, ägde medgiva lämpligt anstånd.

I det betänkande med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk, som
den 15 augusti 1913 avgavs av dåvarande statskommissarie!! Chr. L. Tenow
och revisionskommissarien Richard Vide, återupptogs frågan om överflyttning
av balansmålen och därmed sammanställda mål från kammarrätten
till allmän domstol. Framhållande att enär det föreslagits att kammarrättens
befattning med statsmedelskontrollen skulle helt och hållet upphöra,
nämnda fråga dämma befunne sig i ett helt annat läge än år 1908, anförde
dessa kommitterade vidare, att det vore tydligt att efter statsmedeiskontrollens
utbrytande ur kammarrätten de ifrågavarande målen icke vidare
borde inom kammarrätten handläggas. Dessa mål stode ju i det intimaste
samband med räkenskapsgranskningen, vadan det kunde synas mest ändamålsenlig!
att överföra dem till det föreslagna riksrevisionsverket. Kommitterade
ansåge emellertid vad löneregleringskommittén och justitieombudsmannen
anfört innefatta fullgiltiga skäl för att överflytta dessa mål
till allmän domstol.

Det olämpliga i att vissa av nu ifrågavarande mål behandlades inför allmän
domstol, medan andra avgjordes av administrativ domstol, syntes
vara sa. i ögonen lallande, att en närmare utveckling härav torde vara
överflödig. Särskilt syntes det vara önskligt att undanröja den osäkerhet
om rätt forum, som berodde på svårigheten att avgöra, om uppbördsman
eller redogörare skulle anses hava anförtrodda medel »under eget ansvar
inför kronan eller verket» eller icke. Slutligen talade särskilt starkt för
överflyttningens verkställande önskvärdheten av att muntligt förfarande
bleve obligatoriskt vid dessa måls behandling. Genom den 1908 fastställda
instruktionen för kammarrätten hade visserligen lämnats föreskrift om
rätt för den, som blivit ställd under åtal, att bliva hörd inför kammarrätten,
då han därom anhölle. Men det torde endast i ytterst sällsynta undantagsfall
förekomma, att denna rätt toges i anspråk eller att kammarrätten
själv förordnade om förhör inför sig. Och den möjlighet, som stode kammarrätten
öppen, att förordna om förhör inför allmän underdomstol i orten
torde ej vara av synnerligen stort värde. Man kunde ej gärna fordra,
att underdomstolen skulle så sätta sig in i målet, som om den även hade att
döma i detsamma. Komme härtill att det givetvis ej vore möjligt att av
underdoinstolens förhörsprotokoll bilda sig den uppfattning av målet som
ett muntligt förhör inför den dömande myndigheten skulle giva, så vore

Revino nskommitterade

1913.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

det tydligt, att betydelsen av möjligheten att låta underdomstol anordna
förhör icke kunde värderas särskilt högt.

Granskade man därelter, yttrade kommitterade vidare, de skäl, som av
kammarrätten anlörts mot den ifrågasatta överflyttningen, syntes dessa
vara av mindre vägande betydelse.

Vad först beträiiade kammarrättens yttrande, att verkets advokatfiskal
såsom ensam åklagare i nu ifrågavarande mål uppenbarligen borde genom
denna verksamhet förvärva en sådan speciell kännedom om dessa måls beskaffenhet,
att han måste förutsättas kunna med mindre tidsutdräkt utföra
åklagarvärvet än en kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis
finge handlägga mål av ifrågavarande art, så vore detta påstående
ingalunda oemotsägligt. Till en början borde påpekas, hurusom advokatfiskal
i kammarrätten huvudsakligen hade existensberättigande
såsom reserv för tjänstlediga kammarrättsråd, vadan förordnande å
tjänsten måst i stor utsträckning användas. Av en tablå över balansmålen
i kammarrätten, som av kommitterade meddelats, framginge att under de
nio åren 1903—1911 förekommit endast 16 balansmål, det ville säga mindre
än 2 mål i årligt medeltal. Advokatfiskal hade under åren 1911 och 1912
adjungerats 17 gånger och dessutom erhållit tjänstledighet 11 gånger. I
anledning härav hade under samma tid för tjänstens uppehållande meddelats
ej mindre än 37 särskilda förordnanden åt 7 olika ordinarie och
extra tjänstemän inom verket. Den »speciella kännedom om ifrågavarande
måls beskaffenhet», som av de tillförordnade advokatfiskalerna under dylika
förhållanden förvärvades, kunde tydligen ej bliva synnerligen ingående.
Vidare vore att erinra därom, att balansmål i fråga om kronans och
andra allmänna medel endast i viss omfattning handlades av kammarrätten.
Så fort fråga vore om tillgrepp och förskingring av sådana inför
kammarrätten redovisade medel, som icke vore redogöraren anförtrodda
under eget ansvar inför kronan eller verket, skulle rannsakningen ske vid
allmän domstol och åtalet utföras av allmän åklagare. Än vidare borde
framhållas, att allmän åklagare även hade att vid allmän domstol utföra
mål angående tillgrepp och förskingring av enskilda medel, vilka mål ofta
kunde vara synnerligen invecklade och erbjuda större svårigheter att utreda
än mål om balanser i kronans och andra allmänna kassor. Den processledande
verksamhet, som tillkomme de allmänna underdomstolarna,
möjliggjorde även att eventuella brister i den utredning, som av allmänna
åklagaren presterats, kunde vid domstol avhjälpas.

Slutligen förefunnes en utväg att tillgodogöra sig fördelarna av den nuvarande
ordningen med utredningen av balansens belopp med mera samtidigt
som man begagnade sig av förmånen att överlämna domsrätten till
allmän domstol. Utredningen i balansmålet borde nämligen framdeles liksom
nu i första hand påläggas vederbörande redogörelseverk. I den mån
allmän åklagare för målets utförande vore i behov av vidare utredning,
skulle sådan lämnas av riksrevisionsverket, som även borde verkställa den
för åtalets utförande erforderliga utredning, som av verket kunde lämnas
i de fall, då redogöraren ej tillhörde särskilt redogörelseverk.

I fråga om verkan av överflyttningen av balansmålen till allmän domstol
i avseende å snabbheten i rättsskipningen syntes det med full tydlighet
framgå av justitieombudsmannens framställning att någon olägenhet uti
ifrågavarande hänseende icke torde vara att emotse. Kammarrätten hade
visserligen funnit det antagligt, att den ökning av antalet instanser, som
bleve en följd av överflyttningen, skulle verka fördröjande på det slutliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr

avgörandet. Denna invändning kunde emellertid endast gälla de fall, då
överklagande av domstolens utslag fullföljdes genom alla instanser. ''Genom
den snabbhet, varmed såväl underdomstol som hovrätt hade att förfara
i brottmål, torde emellertid den berörda eventualiteten bliva av synnerligen
ringa betydelse. Den ökade rättssäkerheten, som genom det obligatoriska
muntliga iörlarandet vunnes, syntes kunna fullt uppväga ett
möjligen inträffande obetydligt försenande av det slutliga avgörandet.

Kammarrätten både vidare framhållit, att i sådana balansmål, där redogöraren
rymt, bestämt hinder mötte lör genomförande av likformighet i
hithörande måls behandling, nämligen uti den omständigheten att den särskilda
form för sådana måls anhängiggörande och behandling i övrigt,
som i ämbetsverkets instruktion vore föreskriven — offentlig stämning
jämte tredskodom — måste bibehållas för att balansens belopp och det allmännas
fordran hos redogöraren skulle kunna fastställas utan hinder
därav, att han ej kunnat med stämning anträffas. Jämväl denna invändning
syntes föga vägande; likformighet i behandlingen av alla balansmål
uti det av kammarrätten anförda hänseendet hade ej ens inom kammarrätten
kunnat uppehållas, och en fordran på absolut likformighet kunde naturligtvis
aldrig fyllas.

Mot kammarrättens yttrande att, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
skriftlig procedur vore den mest lämpliga formen för behandlingen
jämväl av de fiskaliska aktionsmålen kunde erinras, att mål angående ärnbetsfel
även rörande uppbörd, förvaltning och redovisning av medel samt
kontroll därå redan nu kunde förekomma vid allmän domstol och att det
muntliga förfarandet i dylika fall ej uteslöte användning av skriftliga
inlagor.

I detta sammanhang borde påpekas, att därest vid revisionen inom den
belgiska räkenskapsdomstolen balanser eller underslev upptäcktes, saken
överlämnades åt justilie- och finansministrarna, vilka läte anhängiggöra
åtal vid allmän domstol.

Därest balansmålen överflyttades till de allmänna domstolarna, borde
tydligen även tvistemål angående betalning på grund av borgen för kronans
uppbördsman upptagas och handläggas av de allmänna domstolarna.
Det huvudsakliga skal, som anförts för dessa måls bibehållande hos kammarrätten,
hade nämligen varit målens nära samband med balansmålen.
Och den utredning angående exempelvis huruvida borgensförbindelse omfattade
tid, då balansen uppkommit, kunde ju utan olägenhet verkställas
av riksrevisionsverket, ehuru målet utfördes vid allmän domstol.

Kommitterade tilläde, att därest emellertid mot kommitterades förmodan
skulle befinnas omöjligt att låta ifrågavarande mål utföras vid allmän
domstol, målen borde handläggas av riksrevisionsverket och att deras bibehållande
vid kammarrätten efter omorganisationens genomförande ej
kunde sättas i fråga.

över senast anförda betänkande avgav kammarrätten den 24 november
1913 infordrat utlåtande. I nu ifrågavarande del yttrade därvid kammarrätten
huvudsakligen följande.

Med avseende å innebörden av kommitterades uppdrag torde förslaget
om ändring av här avsedda forumbestämmelser få anses framställt allenast
under förutsättning att räkenskapsgranskningen överflyttades från kammarrätten
till ett nytt revisionsverk. Då emellertid kammarrätten alldeles
icke delade kommitterades mening om behovet av det nya verket, skulle,
därest kammarrättens uppfattning härutinnan vunne beaktande, angivna

Kammarrätten
1913.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 96.

förutsättning för förslaget i här avsedda del sakna giltighet. Vid sådant
förhållande och då enligt kammarrättens mening en förnyad prövning av
föreliggande fråga i hela dess vidd oberoende av den under prövning varande
frågan om ny rättegångsordning syntes desto mindre påkallad, som
densamma för endast några få år sedan varit föremål för Kungl. Maj:ts
sorgfälliga övervägande, hemställde kammarrätten — med hänvisning
jämväl till vad ämbetsverket anlört i ovan refererade utlåtande den 2 november
1907 — att kommitterades ifrågavarande förslag icke måtte till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vissa av kommitterades uttalanden i frågan vore emellertid av den innebörd,
att de syntes böra föranleda några kortare erinringar.

Vad anginge kommitterades erinran om det stora antalet förordnanden
å advokatfiskalstjänsten tilläte sig kammarrätten framhålla, att i förhållande
till ämbetsverkets stora behov av arbetskrafter för ledamotslörordnanden
vid förfall för kammarrättsråd och extra adjunktioner verkets tillgång
på personer med erforderlig kompetens länge varit synnerligen
knapp, och att därför advokatfiskalen måst anlitas för dylika förordnanden,
därvid emellertid kammarrätten städse sökt tillgodose kravet på önskvärd
kontinuitet i den med ifrågavarande befattning förenade verksamhet
i all den män så kunnat ske utan åsidosättande av vederbörande tjänstemäns
berättigade intressen.

Kommitterade gjorde gällande, att allmän åklagare hade att vid allmän
domstol utföra mål angående tillgrepp och förskingring av enskilda medel,
vilka mål ofta kunde vara synnerligen invecklade och erbjuda större svårigheter
att utreda än mål om balanser i kronans och andra allmänna,
kassor. Frånsett att i flertalet här avsedda fall åklagarens utredningsarbete
säkerligen på ett verksamt sätt underlättades av vederbörande målsägare,
kunde härvid anmärkas, att kammarrätten visserligen icke ansåge
de nu ifrågavarande målens överflyttning till allmän domstol medföra
något äventyr för rättssäkerheten men dock ej vore övertygad om den
ifrågasatta anordningens företräde framför gällande bestämmelser i
ämnet,

Kommitterade förordade att endast domsrätten i balansmål skulle överflyttas
till allmän domstol, varemot bestyret med utredningen skulle
framdeles såsom hittills i första hand tillkomma vederbörande redogörelseverk
och, i den mån allmän åklagare för målets utförande vore i
behov av vidare utredning, sådan skulle lämnas av riksrevisionsverket,
som även borde verkställa den för åtalets utförande erforderliga utredning,
som av verket kunde lämnas i de fall, då redogöraren ej tillhörde
särskilt redogörelseverk. Det syntes överflödigt att påpeka, hurusom dylika
anordningar skulle alldeles äventyra just den större snabbhet i förfarandet,
som av justitieombudsmannen åberopats såsom en avsevärd fördel
med överflyttningen.

Kommitterade hade vidare kritiserat kammarrättens i utlåtandet den 2
november 1907 uttalade mening att det vore antagligt, att den ökning av
antalet instanser, som bleve eu följd av överflyttningen, skulle verka fördröjande
på det slutliga avgörandet, samt ansett denna »invändning» endast
kunna gälla de fall, då överklagande av domstolens utslag fullföljdes
genom alla instanser. Att icke enahanda förhållande skulle kunna tänkas
inträffa jämväl i de fall, då målet stannade hos överrätten, vore emellertid
ej lätt att inse.

Jämväl efter överflyttning till allmän domstol av ifrågavarande ba -

Kuntjl. Maj:Is proposition Nr 96.

lansmål torde, på. sätt nämnts i utlåtandet den 2 november 11)07, däld an
givna särskilda form för anhängiggörande och behandling i övrigt av
mai, där redogöraren rymt, icke kunna undvaras. Erforderliga bestämmelser
härutinnan kunde emellertid bringas till stånd endast i den för stiftande
av allmän lag stadgade ordning.

I fråga om tvister angående betalning på grund av borgen för kronans
uppbördsman liölle kammarrätten i likhet med kommitterade före, att
beträffande dessa mål borde gälla samma forumbestämmelser som i fråga
om balansmålen.

I det utlåtande i fråga om inrättande av ett riksrevisipnsverk, som den
It) februari 1914 avgavs av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
(förutvarande statsrådet Carl Swartz, professorn Gustav tassel, före
detta bankofullmäktigen friherre K. Langenskiöld och statskommissarie!!
tenow), föreslogs att i samband med inrättandet av ett riksrevisionsverk
för prövning av anmärkningsmål skulle inom detta ämbetsverk organiseras
eu särskild domstol, riksrevisionsrätten, bestående av två, eventuellt
tre kannnarrättsråd och t va revisionsråd. I avseende å balansmål
och därmed sammanställda mål anförde dessa sakkunniga, att på grund
därav att domstolsorganisationen i stort sett bibehölles vid den dittillsvarande
ordningen, några särskilda skäl ej syntes tala för att då återupptaga
den vid kammarrättens närmast föregående lönereglering väckta frågan
om att till allmän domstol överflytta handläggningen av nyssnämnda
grupper av mål, då nämligen dessa kunde framgent handläggas av riks
revisionsrätten under enahanda former som dittills av kammarrätten.

I det underdåniga utlåtande, som kammarrätten den 7 april 1914 avgav
över det senast anförda betänkandet, avstyrkte ämbetsverket bestämt den
föreslagna nya revisionsdomstolen. Speciellt anmärktes — för att nu endast
tala om erinringar, som angingo behandlingen av balansmål — att
förslaget icke upptog juridisk examen som kompetonsvillkor för rädsbefattning
i revisionsverket och att således enligt de sakkunnigas mening
juridisk kunskap vore obehövlig för föredragande och domare i anmärkningsmål,
ja till och med i balans- och därmed jämställda mål.

Under den ytterligare utredning, som föregick riksräkenskapsverkets
inrättande år 1920, förutsattes att balansmålen och därmed sammanställda
mål samt tvisterna angående betalning på grund av borgen för
kronans uppbördsman fortfarande skulle ankomma på kammarrättens
prövning, och i fråga om handläggningen av dessa mål hos kammarrätten
har riksräkenskapsverkets tillkomst ej medfört annan ändring i instruktionen
för kammarrätten än att däri införts bestämmelser om rätt för
kammarrätten och dess advokatfiskal att, därest det anses nödigt, från
riksräkenskapsverket i balansmål och tvistemål av nyss nämnda art införskaffa
utredning angående de omständigheter, vilka därstädes kunna
utrönas och äro av betydelse för målet, samt i mål rörande fel och försummelser
i avseende å uppbörd, förvaltning och redovisning eller kontroll
och tillsyn därvid (fiskaliska aktionsmål) inhämta utlåtande i målet.

Utöver vad redan nämnts om anställande av muntligt förhör och om
införskaffande av utredning uti ifrågakomna tre slag av mål må om deras
handläggning i kammarrätten ur dess instruktion här återgivas följande
bestämmelser. Sedan vederbörande myndighet utrett och meddelat utlåtande
angående någon i kronans eller andra allmänna medel eller persedlar
yppad balans och till kammarrättens åtgärd överlämnat handlingarna
i målet, har kammarrättens advokatfiskal att avgiva memorial an -

Granskningas
allkunnig a

1914.

Kammarrätten
1914.

Riksrakenskapsverkef
s
inrättande.

Handläggningen
hos
kammarj ätttn
av balansmål
med fleie mål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

gående balansens belopp och egenskapen därav med påstående om det ansvar
ooh den ersättningsskyldighet, som anses böra i målet ådömas. Kammarrätten
infordrar häröver, där sådant erfordras, vederbörandes förklaring
jämte yttrande från den myndighet, som utrett balansen. Har den,
som åsamkat sig balans, avvikit innan han blivit hörd i målet, äger kammarrätten,
på advokatfiskal^ yrkande, att genom offentlig stämning,
som anslås å kammarrättens dörr och tre gånger införes i allmänna tidningarna,
kalla honom att inom tre månader efter stämningsdagen inställa
sig hos kammarrätten för svaromåls avgivande. Kommer han ej
inom förelagd tid, avgiver advokatfiskalen påstående angående balansens
belopp och om den ersättning, han anser böra ådömas, varefter målet avgöres
på förhandenvarande skäl. Jämväl i de på kammarrättens prövning
ankommande målen angående åtal för fel och försummelser i avseende
å uppbörd, förvaltning och redovisning eller kontroll och tillsyn därvid
avgiver advokatfiskalen memorial, varöver den tilltalades förklaring
infordras. Tvister rörande borgen eller annorlunda ställd säkerhet för
kronans uppbördsmän instämmas till kammarrätten av advokatfiskalen
och behandlas på sätt allmän lag stadgar för hovrätt. Beträffande såväl
nu nämnda som övriga till kammarrättens handläggning hörande mål gäller,
att då något mål fordrar utredning i orten och sådant fall ej är för
handen att utredningen kan av kammarrätten erhållas från annan myndighet
eller tjänsteman, kammarrätten har att därom göra anmälan hos
Kungl. Maj:t och därvid föreslå den eller dem, åt vilken eller vilka ett
sådant uppdrag lämpligen må kunna anförtros. Liksom kammarrätten
av eget initiativ kan förordna om muntligt förhör med part, kan kammarrätten
ock förordna om vittnesförhör. Kan förhöret ej lämpligen ske
hos kammarrätten, äger kammarrätten förordna om dess hållande vid
allmän underdomstol i orten och i sådant avseende meddela erforderliga
föreskrifter; och äger kammarrätten därvid jämväl anmoda vederbörande
länsstyrelse utse ombud att vid domstolen iöra kronans eller det allmännas
talan.

Statistiska Enligt förteckningar, fogade vid justitieombudsmannens förut refere uppgifter.

rade framställning, hade åren 1897—1906 till kammarrätten inkommit
tjugufyra balansmål och fiskaliska aktioner av ovan angiven beskaffenhet.
Av uppgifter för åren 1907—1921, som tillhandahållits mig av advokatfiskalen,
framgår att dessa femton år inkommit tillhopa femtiofem balansmål,
men däremot icke någon fiskalisk aktion av omförmäld art, Av
berörda femtiofem mål hava tio angått häktad person; nio av de sistnämnda
målen äro avgjorda och i sju av de avgjorda målen har kammarrätten
vid ådömande av frihetsstraff medgivit avdrag för häktningstid.
År 1901 förekom senast hos kammarrätten tvistemål på grund av borgen
för en kronans uppbördsman; närmast föregående mål av detta slag lärer
hava avgjorts av kammarrätten år 1894.

Vart bör Då fråga tidigare varit uppe om överflyttning av balansmål och därmed
eventuell över- sammanhörande mål från kammarrätten till annan domstol, synes man
flyttning ske? närmast hava tänkt sig att målen skulle upptagas av allmän underrätt.

Den likformighet i avseende å det processuella förfarandet mellan dessa
mål och andra rättegångsmål, som enligt löneregleringskommitténs betänkande
den 18 juni 1904 skulle vinnas genom överflyttningen, nåddes
emellertid icke fullständigt genom överflyttningen av balansmål och

Kung!. Maj.ts proposition Nr 96. 4!t

fiskalisk^ aktioner till de allmänna underdomstolarna, utan skulle ii veu
etter en sålunda verkställd överflyttning komma att inom ett mera begransat
område, nämligen beträffande forum för tjänstefel, förefinnas eu

0 1 jk form i g In11, som just genom en dylik åtgärd skulle te sig än mera anmärkningsvärd
iin den hittillsvarande. Enligt nuvarande bestämmelser
gäller fransett rent administrativ bestraffningsrätt — att inom vissa
ämbetsverk, nämligen hovrätterna och kammarrätten, chefen och ledamöterna
för ämbetsfel svara inför högsta domstolen men tjänstemännen
inför det egna verket; vidare svara revisionssekreterarna och justitiekanslern
inför högsta domstolen men tjänstemännen i nedre justitierevision11
och vid justitiekanslersämbetet inför Svea hovrätt, chefen och leda
möterna inom flertalet av de äldre förvaltande verken inför högsta domstolen
men tjänstemännen inför underrätt. Beträffande Kungl. Maj:ts
kansli, med förut angivna undantag, statskontoret samt i senare tid tillkomna
ämbetsverk är däremot regeln att högre befattningshavare svara
inför hovrätt, lägre inför allmän underrätt och detsamma gäller i fråga
om länsstyrelserna. Underdomare och magistratsledamöter svara inför
hovrätt, tjänstemän vid de olika lokalförvaltningarna inför underrätt.
Ämbetsfel av biskop beivras i hovrätt och likalades fel, som annan präst
begått i egenskap av domkapitelsledamot, men för övrigt svara präster
efter omständigheterna inför domkapitel eller allmän underdomstol. Mål
angående åtal för fel och förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
höra till krigsdomstol, i allmänhet krigsrätt men krigsöverdomstol för
särskilda fall titan intresse för föreliggande fråga. Från regeln om forum
för tjänstefel innefattar, med undantag givetvis för redogöraren i kammarrätten,
bestämmelsen om särskilt forum för balansmål ett undantagsstadgande
och den plägar ock angivas som en sådan i vederbörande författningar.
Skall kammarrätten upphöra att vara forum för balansmål

1 allmänhet, synes det lämpligast att dessa upptagas av den domstol, inför
vilken vederbörande redogörare eljest svarar för tjänstefel.

Att efter eventuell överflyttning av balansmålen från kammarrätten
den huvudsakliga utredningen bör på sätt nu är fallet ankomma på vederbörande
redogörelseverk eller den förvaltningsmyndighet, under vilken
vederbörande redogörare lyder, lärer vara självklart. Beträffande åter
åtalsrätten hävdade kammarrätten i ovan återgivna utlåtande av den 2
november 1907 med styrka att även efter en dylik överflyttning kammarrättens
advokatfiskal borde fungera som åklagare i målen. Det förnämsta
skäl, som härför anfördes, synes emellertid med riksräkenskapsverkets
tillkomst hava förlorat sin giltighet. Att såsom i det nämnda utlåtandet
framhölls den speciella kännedom om balansmålens beskaffenhet,
som advokatfiskal såsom ensam åklagare i dessa mål är i tillfälle att
förvärva, bör kunna sätta honom i tillfälle att utföra sitt uppdrag såsom
åklagare med större insikt och mindre tidsutdräkt än sådana åklagare,
som endast undantagsvis skulle få handlägga mål av ifrågavarande art,
vill jag ingalunda jäva i vad angår advokatfiskalens större skicklighet;
men beträffande omdömet i dess senare del måste jag ställa mig något
tveksam, då advokatfiskalens större erfarenhet väl icke kan hava någon
betydelse för l>alansmålens skyndsamma avgörande i andra fall än då han
kan personligen deltaga i utredningen och utföra åtalet samt, där detta
icke är möjligt, hans åklagarbefattning väl snarare kan leda till ökad
tidsutdräkt och, såsom även kammarrätten uppmärksammat, till mångskriveri.
Någon risk lärer i alla händelser icke vara förenad med att anBihang
till riksdagens protokoll 192ö. 1 samt. S.> höft. (Nr 90.)

Utredning och
åklagarmakt
efter eventuell
överflyttning.

-Fördelar och
olägenhet er
av överflyttningen.

50 Kvngl. Maj:ts proposition Nr 96.

förtro åt de vanliga åklagarna att utföra åtal även i balansmål; huvudsakliga
vikten ligger ju på den förberedande utredningen hos redogörelseverket
och själva processledningen, i avseende varå må anmärkas,
att det muntliga förfarandet vid underdomstolarna, där väl de flesta åtalen
skulle förekomma, öppnar möjligheter, till vilka det i överdomstolarna
vanliga rent skriftliga förfarandet icke kan bereda någon motsvarighet.
Av vikt är vidare att man icke tvingas att endast för åtalsrättens skull
bibehålla den nu med hänsyn till frågan om behörig domstol gällande
skillnad, som beror av, huruvida förskingrade medel eller persedlar varit
vederbörande uppbördsman eller redogörare anförtrodda under eget ansvar
inför kronan eller verket eller icke samt huruvida redogörelse för
ifrågakomna medel eller persedlar ingår till riksräkenskapsverket eller
icke. Alldeles utan betydelse är val ej heller den omständigheten att eu
redogörare kan hava förskingrat dels medel, för vilka redogörelse ingår
till riksräkenskapsverket, dels andra publika medel; för dylika, ej helt
okända fall är det givetvis lämpligast att åtalsrätten tillkommer en och
samme tjänsteman.

Den förut omförmälda likformigheten i avseende å det processuella förfarandet
kan redan i och för sig anses såsom eu fördel; dess praktiska
konsekvenser äro emellertid mera betydande. I fråga härom må
först nämnas, att med upphävandet av de särskilda forumbestämmelserna
för vissa balansmål anledning till villrådighet, var sådant mål skall anhängiggöras,
icke vidare lärer kunna föreligga. Sådan villrådighet har
flera gånger yppats i rättstillämpningen. 1 löneregleringskommitténs
förut återgivna uttalande beröres ett fall från år 1903 angående en poststationsföreståndare.
För några andra liknande fall skall nu redogöras.

Vid stationskrigsrätten vid flottans station i Karlskrona anhängiggjordes
talan mot underofficeren av andra graden vid flottan O. för det denne
såsom redogörare å kanonbåt förskingrat penningar och proviantartiklar
samt sökt dölja tillgreppen genom falska räkenskaper ävensom jämväl i
andra hänseenden förfarit felaktigt beträffande uppbörden. Sedan stationskrigsrätten
dömt O. till ansvar och ersättningsskyldighet samt krigshovrätten,
där O. anfört besvär, i vissa avseenden nedsatt det O. ålagda
straff, förklarade Kungl. Maj:t, efter besvär av åklagaren i målet, genom
utslag den 15 april 1890, att som med avseende å den befattning, det enligt
flottans reglemente ålegat O. såsom redogörare å berörda kanonbåt att
taga med ifrågavarande uppbörd, det förevarande målet vore att anse såsom
balansmål, däri det enligt 18 § i förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 11 juni 1808 jämförd med 1 § uti instruktionen
för kammarrätten icke tillkomme krigsdomstol utan kammarrätten att
döma, funne Kungl. Maj:t skäligt undanröja såväl stationskrigsrättens
som krigshovrättens utslag, till följd varav O., vilken enligt vad upplyst
vore intagits å centralfängelset i Malmö för undergående av honom genom
krigshovrättens utslag ådömt straffarbete, ej vidare skulle fortsätta detsamma
utan genom Konungens befallningshavandes i Malmöhus län försorg
överlämnas till stationsbefälhavaren i Karlskrona, vilken hade att
med ärendet vidare lagligen förfara.

Vid Danderyds skeppslags tingsrätt ställdes rektorn vid institutet och
förskolan för blinda å Tomteboda K. under tilltal för tillgrepp och förskingring
av eller vårdslöshet och försummelse med avseende å penningar,
som han i kraft av sitt ämbete mottagit till förvaltning och redovisning.
Tillika fördes ersättningstalan mot K. Tingsrätten dömde K. till ansvar

Kandi. Maj:ts proposition Nr i)6''.

ocli ersättningsskyldighet. Svea hovrätt, där besvär anförts a ömse sidor,
Yttrade i utslag den 2!) december 1902, att enär med hänsyn till lydelsen
av 1 § 1 och 2 inom. av den för kammarrätten den 14 november 1879 utfärdade
instruktion frågan, om och i vad mån K. kunde liava i åtalade
avseenden gjort sig skyldig till brott i tjänsten skulle, såvitt åtalet avsäge
sådana medel och persedlar, för vilka redogörelse ingått till kammarrättens
revisionsavdelning, av kammarrätten upptagas till beband
ting och avgörande; ty och som dylik redogörelse ägt rum i fråga om
blmdmstitutets tillgångar samt tingsrätten följaktligen icke varit behörig
att ingå i prövning av den emot K. förda talan, såvitt densamma avsåge
K:s åtgärder beträffande blindinstitutet tillhöriga medel och persedlar,
som av K. omliänderhafts, bleve tingsrättens utslag, i vad K. därigenom
i omförmälda hänseende adömts ansvar och skyldighet att ersätta blindinstitutet,
av hovrätten undanröjt; och att enär, beträffande tingsrättens
utslag i övrigt, tingsrätten, jämlikt grunderna för 10 kap. 21 § rättegångsbalken,
bort, efter verkställd rannsakning och prövning av Kas brottslighet
i dessa delar, överlämna handlingarna i målet till kammarrätten för
K:s lagförande därstädes och slutliga dömande, samt det förty icke tillkomma
hovrätten att ingå i prövning av tingsrättens utslag härutinnan,
funne hovrätten de i berörda hänseenden därstädes anlörda besvär över
samma utslag icke föranleda till annan åtgärd än att det K. ådömda straff
av hovrätten undanröjdes; varjämte hovrätten förordnade, att handlingarna
i målet skulle överlämnas till kammarrätten för den åtgärd, som
kunde på kammarrätten ankomma. Efter besvär av åklagaren i målet
ävensom av målsägare prövade Kung], Maj:t genom utslag den 3 juni 1903,
enär det K. anförtrodda sysslande med blindinstitutet tillhöriga medel och
persedlar enligt utredningen i målet icke varit av sådan beskaffenhet, att
K. såsom redogörare för sitt berörda sysslande vore ansvarig inför kammarrätten,
samt det följaktligen ej tillkomme kammarrätten att med målet
taga befattning, rättvist att med undanröjande av hovrättens utslag visa
målet åter till hovrätten, som hade att detsamma åter upptaga och därmed
lagligen förfara.

Att mål sådana som de nu omförmälda skulle vunnit ett avsevärt snabbare
avgörande, om särskilt forum för balansmål ej funnits, är ju uppenbart-
Beträffande de fall, för vilka nu redogjorts, skall måhända göras
gällande, att tidsutdräkten med det slutliga avgörandet icke berott på
tillvaron av den särskilda forumbestämmelsen utan på missuppfattning
därav. Emellertid finnes ett fall, då sagda forumbestämmelse genom sin
blotta tillvaro föranleder en större omständlighet i handläggningen av
balansmål än eljest skulle erfordras. I 25 kap. 9 § ”rättegångsbalken stadgas
nämligen, att om någon, som är tilltalad vid underrätt, jämväl ställts under
åtal för brott, som tillhör överrätts omedelbara upptagande, underrätten
skall, sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo
hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del hovrättens prövning
ändå att det eljest ej skolat underställas. Denna bestämmelse, enligt vilken
varje mål rörande av eu redogörare begånget brott, som det tillhör underrätt
att upptaga, skall underställas så snart redogöraren samtidigt tilltalats
inför kammarrätten, har största intresset för sådana fall, då en redogörare
med avseende å olika medel hör under olika domstolar. Då kammarrätten
ar 1907 avgav utlåtande över justitieombudsmannens här ovan refererade
framställning, erinrade beträffande nyss berörda fall två av kammarrättens
ledamöter, hurusom på grund av gällande forumföreskrifter vore syn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

nerligen vanligt, att rannsakning med häktad person skedde inför tva
eller flera underdomstolar och att det syntes icke vara något märkligare
att en rannsakning från allmän domstol hänskötes till kammarrätten. Häremot
kan — frånsett det förhållandet att rannsakningsmål, som från
underrätt hänskjutes till kammarrätten, måste före dess upptagande i
kammarrätten hava underställningsvis behandlats även av vederbörande
hovrätt — numera därjämte erinras att det, att döma av förhandlingarna
vid 1921 års riksdag rörande ett då väckt förslag om ändring av vissa
bestämmelser angående forum i brottmål, väl endast är en tidsfråga,
när rannsakningshänsk,lutande från en underdomstol till annan sådan
domstol kommer att upphöra.

Beträffande frågan om den åstundade likformigheten i avseende å den
processuella behandlingen mellan de balansmål, som nu höra till kammarrättens
prövning, och brottmål i allmänhet må i detta sammanhang
påminnas om kammarrättens i utlåtandet den 2 november 1907
gjorda uttalande om den svårighet, som visat sig möta vid bedömandet,
huruvida i förekommande fall kammarrätten eller krigsdomstol
vore rätt forum. Om, såsom kammarrätten därvid yttrade, den
ifrågasatta överflyttningen ej skulle i detta avseende medföra annan
förändring än att nödvändigheten att ingå i bedömande av frågan
om rätt forum överflyttades från kammarrätten till allmän underdomstol,
vore ju vinsten i denna del av förändringen minst sagt
tvivelaktig, men om förändringen sker på det sätt att balansmålen överflyttas
till den domstol, inför vilken vederbörande redogörare har att svara
i mål angående tjänstefel i allmänhet, bortfaller ju även för militära
redogörares del anledning till tvekan om rätt forum i nu angivna avseende.
J: V

Det lärer vidare böra undersökas, huruvida, utöver den fördel som vinnes
genom minskande av risken för misstag beträffande forum och genom,
underställningsförfarandets upphörande för vissa fall, balansmålens hänförande
till forum för mål angående tjänstefel i allmänhet skulle kunna
bidraga till ett skyndsammare avgörande av dessa mål. Härvid kan bortses
från det fåtal balansmål, som fortfarande skulle upptagas i överdomstol
såsom första instans, och likaledes från de balansmål i övrigt, i vilka
den tilltalade ej hålles häktad. I avseende alltså å de balansmål angående
häktad, som skulle upptagas vid underrätt (häradsrätt, rådhusrätt,
krigsrätt), gäller, på sätt förut framhållits, å ena sidan att rannsakning
med häktad skall vid underrätt företagas inom viss kort tid från det anmälan
om häktningen inkommit, under det att någon motsvarande bestämmelse
av lika tvingande beskaffenhet icke meddelats beträffande åtal inför kammarrätten,
ävensom att rannsakning plägar kunna vid underrätt ske jämsides
med utredningen i målet, medan ett i kammarrätten anhängig! mål i
allmänhet icke företages till behandling förrän utredningen slutförts, samt
å andra sidan att överflyttningen av balansmål från kammarrätten till
allmän underrätt medför en ökning av antalet instanser. Något avgörande
svar på frågan, huruvida i betraktande av omständigheterna å ömse sidor
en överflyttning i allmänhet skulle leda till ett snabbare slut, kan måhända
icke givas; dock synes mig mest antagligt att frågan bör besvaras
jakande, eftersom de omständigheter, på grund av vilka målen företagas
snabbare i underrätt än i kammarrätten, kunna såsom tillämpliga å alla
ifrågavarande fall sägas hava större allmängiltighet än det för nekande
svar talande skälet om ökning av antalet instanser, i vilket senare av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

seende ju kan väntas att i åtskilliga fall båda parterna komma att nöja
sig med underrättens utslag samt efter den nuvarande lydelsen av 30 kap.
rättegångsbalken även kan erinras, att allmänna åklagaren, som nu icke
utan särskilt tillstånd äger fullfölja talan mot kammarrättens utslag, väl
skulle få full frihet att anföra besvär mot första instansens utslag, men
att den tilltalade icke under alla omständigheter skulle äga rätt att fullfölja
talan mot hovrättens utslag.

Vad man i främsta rummet velat vinna genom balansmålens överflyttning
från kammarrätten har varit eu förbättring i rättsprocedurcn. Efter
justitieombudsmannens framställning år 1907 har på detta område åstadkommits
den förbättring att den tilltalade tiar ovillkorlig rätt att varda
hörd inför kammarrätten. Såvitt fråga ej är om en redogörare, som bor
i Stockholm eller där hålles häktad, medför emellertid förhör inför kammarrätten
omgång och kostnad och de förhör i balansmål, som på den tilltalades
begäran eller kammarrättens eget initiativ ägt rum, hava mestadels
hållits vid underdomstol i vederbörande ort. För förhör vid annan
domstol äger kammarrätten meddela erforderliga föreskrifter, men förhörsledningen
måste givetvis bliva en helt annan och kunna bättre lämpas
efter behovet under förhörets fortgång, om förhöret hålles av den domstol,
som har att döma i målet. Det missförhållande, som härutinnan
anmärktes av justitieombudsmannen, kan därför ej sägas hava annat än
ofullständigt avhjälpts genom de omnämnda ändringarna i kammarrättens
instruktion.

Under det att för balansmålens bortflyttande från kammarrätten enahanda
skäl kunna anföras nu som då frågan härom tidigare behandlats,
hava skälen mot en sådan åtgärd under mellantiden väsentligen försvagats.
Det utan jämförelse viktigaste bland dessa skäl var det nära sambandet
mellan balansmålen samt den granskning av räkenskaper, som skulle verkställas
hos kammarrätten, och det är helt visst på grund av detta samband
som kammarrätten alltifrån äldsta tider haft sig anförtrott att jämte
anmärkningsmål upptaga och pröva balansmålen. Men sedan räkenskapsgranskningen
överflyttats från kammarrätten till ett därifrån fullständigt
skilt ämbetsverk, riksräkenskapsverket, och kammarrättens befattning
med räkenskapsgranskningen i det nya ämbetsverket bestämts att omfatta
allenast prövning av de mål, som av detta ämbetsverk hänskjuta^
till kammarrätten, lärer det icke vidare kunna sägas att med hänsyn till
ämbetsåligganden i övrigt kammarrätten är mer än de allmänna domstolarna
ägnad att vara forum för balansmål, vilka man numera i stället
har ökad anledning att sammanställa med brottmål i allmänhet. Att
alla mål av visst slag handläggas av en och samma överdomstol för hela
riket bereder otvivelaktigt större säkerhet för en konsekvent lagtillämpning
beträffande ifrågavarande mål, men ett sådant förhållande synes dock
icke utgöra tillräckligt skäl att hänvisa just balansmålen till en specialdomstol.
Vad angår de balansmål, där den brottslige redogöraren avvikit,
medför den nuvarande proceduren obestridliga fördelar, men det synes
mig icke uteslutet att för dessa mål, som ju ej gärna kunna hänvisas till
annat forum än övriga balansmål, skall kunna anordnas en tillfredsställande
procedur även efter deras överflyttande till annan domstol.

Balansmålens betydelse för kammarrättens arbetsbörda får givetvis icke
bedömas uteslutande efter dessa måls numerär. I fråga om såväl det förberedande
arbete, som ankommer på föredraganden, som föredragning,
överläggning och uppsättande av beslut kräva balansmålen långt mera,

i vilken ordning
bör eventuell
förändring
genomföras? -

54 Kungi. Maj:ts proposition Nr 96.

ofta mångdubbelt mera tid än beskattningsmålen. Då balansmålen inbördes
förete stor olikhet härutinnan, är det ej gärna möjligt närmare angiva,
huru många liera beskattningsmål för år skulle kunna av ledamöterna
föredragas, därest balansmålen överflyttades från kammarrätten.
Men även om ökningen i antalet föredragna beskattningsmål antoges uppgå
till allenast ett hundratal för år, kan väl en sådan ökning icke helt
lämnas ur räkningen, då det gäller att söka efter medel till nedbringande
av kammarrättens arbetsbörda. Härtill kommer emellertid att med balansmålens
bortflyttande från kammarrätten en av dess tjänstemän nämligen
advokatfiskal skulle kunna i ökad utsträckning tagas i anspråk för beredning
av andra mål. Balansmålen och därmed sammanhängande bestyr
kunna för närvarande hänföras till advokatfiskal^ förnämsta tjänsteåligganden;
en bortflyttning av balansmålen skulle givetvis medföra en
förändring i denne tjänstemans ställning och möjligen kunde rent av eu
indragning av tjänsten sättas i fråga, därest icke annat arbete i motsvarande
omfattning kunde anförtros advokat fiskalen. Enligt nuvarande
instruktion för kammarrätten, § 27, kan på advokatfiskal överflyttas
föredragning av vissa mål och ärenden eller grupper av sådana, och dylik''
överflyttning förekommer redan nu i viss utsträckning. Men skulle advokatfiskalens
befattning med balansmål komma att upphöra, borde han helt
visst kunna medhinna att årligen föredraga ett eller annat hundratal flere
beskattningsmål än nu.

Den lättnad i arbetsbördan, som balansmålens bortflyttande skulle medföra
för kammarrätten, skulle ju vinnas på andra domstolars bekostnad.
För underdomstolarna, som väl skulle få upptaga de flesta balansmälen,
skulle emellertid, i betraktande av dessa måls relativa fåtalighet i förhållande
till antalet underdomstolar, som kunna tänkas få sådana mål att
handlägga, ökningen i arbetsbörda genom överflyttningen icke bliva av
nämnvärd betydelse. Något annorlunda skulle väl förhållandet ställa sig
för hovrätterna, som skulle få dels en eller annan gång upptaga balansmål
till omedelbar prövning, dels ock pröva besvär över underdomstols
utslag i balansmål. Men även om, såsom sannolikt är, flertalet balansmål,
där den brottslige redogöraren icke är avliden eller avviken, körnare att
fullföljas till vederbörande hovrätt, kan antalet fullföljda eller till omedelbar
prövning upptagna balansmål för varje hovrätt ej gärna komma att
bliva mer än ett par om året och såsom eu vinst av förändringen finge
ju hovrätten räkna med upphörandet av underställningsförfarandet för
sådana fall, då en redogörare samtidigt åtalas för brott, som hör till kammarrättens
prövning, och för brott, som skall upptagas av underrätt.

Löneregleringskommittén yttrade i betänkandet den 18 juni 1904 att de
skäl, vilka talade för upphörande av kammarrättens befattning med balansmålen,
vore ganska tungt vägande. I det skick, vari efter riksräkenskapsverkets
tillkomst frågan numera befinner sig, kan jag ej finna annat än
att skälen för dessa måls bortflyttande från kammarrätten äro övervägande
för att icke säga avgörande. I främsta rummet komma härvid de skäl,
som äro av allmänt processuell natur, men.att den ifrågasatta förändringen
icke heller saknar betydelse för det aktuella spörsmålet om nedbringandet
av kammarrättens arbetsbörda, lärer framgå av det föregående.

Kammarrättens behörighet att upptaga balansmål beror närmast på ämbetsverkets
egen instruktion men den förutsättes dels av föreskrifter i ett
flertal andra instruktioner och liknande författningar, enligt vilka i fråga
om åtal mot befattningshavare i avseende å redovisning av allmänna me -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96. 55

del skall iörhallas efter vad därom särskilt finnes stadgat, dels oek av
nagra bestämmelser av allmän lags egenskap, nämligen 16 §2 mom. i lagen
flen 8 mars 188!) om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol
i sadana mal samt 39 § i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, vilka bestämmelser från hovrätts respektive krigsdomstols
behandling undantaga mål, som enligt särskilda stadgande!! höra
under kammarrätten. Bestämmelser i ämnet innefattas ock i ovan nämnda
kungörelse den 23 december 1908 angående behandlingen av vissa balansmål.

I kammarrättens utlåtande den 24 november 1913 över revisionskommiiterades
betänkande yttras att jämväl efter överflyttning till allmän domstol
av balansmålen den särskilda formen för anhängiggörande och behandling
i övrigt av mål, där redogöraren rymt, icke torde kunna undvaras,
men att erforderliga bestämmelser härutinnan kunde bringas till
stånd endast i den för stiftande av allmän lag stadgade ordning. Den åsyftade
formföreskriften innehåller, såsom förut nämnts, att om den, som
asamkat sig balans, avvikit, innan han blivit hörd i målet, kammarrätten
ä8ei\ P;i advokatfiskal^ yrkande, att genom offentlig stämning, som anslås
å kammarrättens dörr och tre gånger införes i allmänna tidningarna,
kalla honom att inom tre månader efter stämningsdagen inställa sig hos
kammarrätten för svaromals avgivande, samt att, om han ej kommer inom
förelagd tid, advokatfiskal! avgiver påstående angående balansens belopp
och om den ersättning, han anser böra ådömas, varefter målet avgöres
på förhandenvarande skäl. Ifrågavarande stadgande, vartill finnes ett
slags motstycke i 25 kap. 19 § strafflagen, avviker i två hänseenden från
vad som gäller beträffande proceduren vid allmänna underdomstolarna
nämligen i fråga om stämningssättet och förfarandet för den händelse vederbörande
ej kommer inom förelagd tid. Skillnaden är i det förra hänseendet
av mindre betydenhet; bestämmelserna i 11 kap. 9, 10 och 33 §§
rättegångsbalken skulle förmodligen kunna ersätta bestämmelsen i kammarrättens
instruktion om ordningen för instämmande av redogörare eller
uppbördsman, som avvikit. Däremot lärer det vara uteslutet att för utdömande
av kronans fordran hos en avviken redogörare använda bestämmelserna
i 12 kap. 3 § rättegångsbalken om tredskodom.

Enligt min mening nödvändiggör emellertid icke ens sist anmärkta förhållande
att i samband med balansmålens bortflyttande från kammarrätten
meddela bestämmelser av allmän lags natur för det fall att den, som
åsamkat sig balans, avvikit innan han blivit hörd i målet. Att bestämmelser
för detta fall kunnat med hänsyn till balansmålens handläggning
i kamma!lätten meddelas i administrativ ordning beror av bestämmelsen
i.10 kap. 26 § rättegångsbalken, att de mål, som röra någons ämbete och
tjänst, högre eller ringare, och fel däri, prövas och dömas av dem, som
Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty, som i särskilda
stadgar därom sägs. En sådan särskild stadga lärer kunna utfärdas
icke blott för kammarrätten, som fortfarande skulle bliva forum för
balansmål rörande dess egen redogörare, och hovrätterna, som skulle få
upptaga balansmål rörande deras egna redogörare och vissa andra redogörare,
utan även för härads-, rådhus- och krigsrätter. Däremot torde
vara önskvärt, om också icke alldeles oundgängligt, att vid förändringens
genomförande de ovan berörda bestämmelserna i lagen om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål samt i lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes bleve formligen upphävda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Utfärdandet av en särskild stadga om handläggningen av balansmål
skulle vara lämpligt icke blott till undvikande av behovet av ändringar i
allmän lag utan även till underlättande av översikten av bestämmelserna
i ämnet. Genom stadgan borde sättas ur tillämpning de nu i olika instruktioner
och därmed jämförliga författningar meddelade bestämmelser, genom
vilka åtal mot redogörare och uppbördsman i avseende å redovisning
av allmänna medel hänvisas till annan domstol, än som äger upptaga åtal
rörande sådana befattningshavares tjänstefel i allmänhet, samt vidare
lämnas föreskrifter om vederbörande redogörelseverks skyldighet att utreda
uppkommen balans och om förfarandet då redogöraren avvikit.
Eventuellt kunde i stadgan därjämte meddelas föreskrift om skyldighet
för vederbörande redogörelseverk att i enlighet med tidigare gällande men
genom kungörelse den 14 november 1879 upphävd bestämmelse fastställa
beloppet av uppkommen balans. En sådan föreskrift, som dock ej borde
innehålla någon bestämmelse om underställning av beslutet, kunde vara
lämplig ur bokföringssynpunkt och därjämte möjligen bespara kronan en
eller annan rättegång i fall, då redogöraren avlidit eller avvikit samt
ingen utsikt finnes att få bristen ersatt ur hans bo.

Att kammarrätten nu har att upptaga vissa så kallade fiskaliska aktioner
rörande fel och försummelse i avseende å uppbörd, förvaltning och
redovisning samt kontroll och tillsyn därvid ävensom tvister angående betalning
på grund av borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans
uppbördsmän lärer uteslutande bero av sammanhanget mellan dessa mål
och balansmålen. Upphör kammarrätten att vara specialdomstol för balansmål,
bör därav givetvis följa att även de nämnda fiskaliska aktionerna
och tvistemålen överflyttas till andra domstolar. Av aktionerna komme
därefter en del att tillhöra hovrätts prövning, andra att upptagas vid
underrätt, särskilt krigsrätt, och tvistemålen skulle likaledes komma att
anhängiggöras vid underrätt. För några fall ökades alltså genom förändringen
antalet instanser från två till tre; olägenheten härav torde dock
ej böra tillmätas någon betydelse, helst mål av nu ifrågavarande två slag
äro synnerligen sällsynta. Förändringen i dessa delar lärer kunna ske
genom en ändring allenast i instruktionen för kammarrätten.

På grund av vad jag ovan anfört hemställer jag, huruvida icke Kungl.
Maj:t må finna gott vidtaga åtgärder i syfte att dels sådana balansmål,
som för närvarande upptagas av kammarrätten såsom specialdomstol, i
stället må upptagas av domstol för prövning av åtal rörande vederbörande
uppbördsman eller redogörares tjänstefel i allmänhet, dels ock kammarrättens
befattning med vissa fiskaliska aktioner och tvistemål må upphöra.

Underdånigst
AXEL ÖSTEKGREN.

Stockholm den 27 mars 1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars
1925.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Chkistiansson,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn
John Alsén.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

fiihana till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. So höft. (Nr 96.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 96.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den
4 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1925 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om upphörande av kammarrättens domsrätt i
vissa mål.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte, sedan förslaget undergått redaktionell mindre jämkning, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Arvid Torold.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.