Regeringens proposition

2000/01:86

Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention
om bekämpande av bombattentat av terrorister

Prop.

2000/01:86

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 mars 2001

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Förenta nationernas
(FN) konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister
(terroristbombningskonventionen). Konventionen antogs den 15 decem-
ber 1997 av FN:s generalförsamling och öppnades för undertecknande
den 12 januari 1998.

Konventionen utgör en fortsättning på det arbete för att motverka terro-
rism som bedrivits inom FN sedan 1960-talet. De tidigare FN-konventio-
nema gäller antingen särskilda angreppsobjekt som luftfartyg och skepp
eller avser att skydda vissa kategorier av personer som är engagerade i
internationella uppdrag. Terroristbombningskonventionen har inte några
sådana begränsningar utan har ett generellt tillämpningsområde. I kon-
ventionen finns ingen definition av terrorism. I stället anges vilka hand-
lingar som skall utgöra brott i konventionens mening. Det är fråga om
vissa förfaranden med explosiva eller andra livsfarliga anordningar inom
eller i riktning mot platser eller anläggningar som är öppna för allmän-
heten. För att sådana handlingar skall utgöra brott krävs att de har företa-
gits i syfte att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada eller i syfte att
åstadkomma omfattande förstörelse av bl.a. allmän plats.

Enligt regeringens bedömning krävs inga lagändringar för att Sverige
skall kunna tillträda konventionen förutsatt att riksdagen antar den samti-
digt härmed beslutade propositionen Sveriges tillträde till 1996 års EU-
konvention om utlämning (prop. 2000/01:83).

1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86

Innehållsförteckning

Prop. 2000/01:86

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4

2 Ärendet och dess beredning..............................................................5

3 Tidigare internationella överenskommelser angående terrorism......5

3.1 Allmänt...............................................................................5

3.2 De olika överenskommelserna...........................................6

3.2.1 Tokyokonventionen..........................................6

3.2.2 Haagkonventionen............................................6

3.2.3 Montrealkonventionen.....................................6

3.2.4 Diplomatskyddskonventionen..........................7

3.2.5 Den europeiska konventionen angående

motverkande av terrorism.................................7

3.2.6 Gisslankonventionen........................................7

3.2.7 Tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen... 8

3.2.8 Romkonventionen och Romprotokollct...........8

4 Terroristbombningskonventionen.....................................................9

4.1 Arbetet med konventionen.................................................9

4.2 Konventionens innehåll......................................................9

4.2.1 Konventionens uppbyggnad.............................9

4.2.2 Bestämmelser om de handlingar som utgör

brott................................................................10

4.2.3 Domsrätt.........................................................11

4.2.4 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett

land och för att säkerställa närvaro för åtal eller
utlämning........................................................12

4.2.5 Utlämning och internationell rättslig hjälp i

brottmål..........................................................13

4.2.6 överförande för utredning m.m.....................14

4.2.7 Förebyggande av brott....................................15

4.2.8 Underrättelse..................................................15

4.2.9 Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt

konventionen skall fullgöras..........................16

4.2.10 Tvistlösning....................................................16

4.2.11 Ikraftträdande m.m.........................................17

5 Sveriges tillträde till konventionen.................................................17

6 Behov av författningsändringar......................................................19

6.1 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott.............19

6.2 Domsrätt...........................................................................25

6.3 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och

för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning............26

6.4 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål......28

6.5 Överförande för utredning m.m........................................30

6.6 Förebyggande av brott......................................................31

6.7 Underrättelse....................................................................33

6.8 Tvistlösning......................................................................33

7 Kostnader........................................................................................34

Bilaga 1 Konventionstexten på engelska.............................................35

Bilaga 2 Konventionstexten i översättning till svenska........................46

Prop. 2000/01:86

Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde till Förenta

nationernas konvention om bekämpande av terroristbombdåd 57

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser..........................................58

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001 ........ 59

1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86

Prop. 2000/01:86

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner Förenta nationernas (FN)
konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (avsnitt 5).

Prop. 2000/01:86

2 Ärendet och dess beredning

Förenta nationernas (FN) konvention om bekämpande av bombattentat av
terrorister, i det följande kallad terroristbombningskonventionen, antogs
den 15 december 1997 av FN:s generalförsamling och öppnades för un-
dertecknande den 12 januari 1998. Sverige undertecknade konventionen
den 12 februari 1998. Konventionen har undertecknats av samtliga med-
lemsstater i EU. Den har hittills ratificerats av 18 stater, däribland Frank-
rike, Spanien, Österrike, Norge och Tjeckien.

Konventionens originalspråk är arabiska, engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska. Konventionen i dess lydelse på engelska finns i bilaga
1. En översättning av konventionen till svenska finns i bilaga 2.

I en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria har föreslagits
att Sverige skall tillträda konventionen. I promemorian har dessutom
analyserats hur konventionen förhåller sig till svensk rätt och behovet av
författningsändringar. En sammanfattning av promemorians förslag finns
i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över re-
missinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/2280). Regeringen
tar i detta ärende upp de frågor som behandlats i promemorian.

3 Tidigare internationella överenskommelser
angående terrorism

3.1 Allmänt

Det internationella normativa samarbetet mot terrorismen har koncen-
trerats till FN eftersom en strävan varit att åstadkomma lösningar med
största möjliga globala räckvidd. Avsaknaden av samförstånd om en in-
ternationellt accepterad definition av terrorism har gjort att olika idéer
som har funnits för att skapa en generell konvention mot all slags terro-
rism hittills inte visat sig vara en framkomlig väg. Det arbete som ända
sedan 1960-talet har bedrivits på området har i stället gått ut på att utar-
beta speciella konventioner med inriktning på olika definierade brottsliga
handlingar, allt eftersom terrorismen tagit sig skilda uttryck. När behov
av förändringar har uppstått har man successivt försökt fylla luckor i det
samlade och växande regelverket.

Denna metod får anses ha varit framgångsrik och hittills har inom FN
tolv internationella konventioner eller tilläggsprotokoll förhandlats fram.
Till detta kommer den europeiska konventionen angående motverkande
av terrorism, antagen i Strasbourg i januari 1977.

I följande avsnitt lämnas en kortfattad redogörelse för de mer centrala
internationella överenskommelserna på området.

3.2 De olika överenskommelserna

Prop. 2000/01:86

3.2.1 Tokyokonventionen

Den 14 september 1963 antogs i Tokyo en konvention om brott och vissa
andra handlingar som begåtts ombord på luftfartyg. Konventionen re-
glerar huvudsakligen frågor om befälhavares, besättningsmedlems och
passagerares skyldigheter och befogenheter med anledning av brott om-
bord på luftfartyg eller för upprätthållande av ordning och säkerhet om-
bord. Den som har begått en brottslig handling enligt konventionen skall
sålunda bl.a. kunna tas i förvar, sättas i land och överlämnas till behörig
myndighet i annan konventionsstat. Konventionen innehåller också regler
om skyldigheter för konventionsstatema att företa undersökning och
vidta andra åtgärder när brott har begåtts ombord.

Konventionen trädde i kraft den 4 december 1969 och har ratificerats
av Sverige (prop. 1966:159, bet.lLU 1966:47, rskr. 1966:364, SFS
1967:71 och 75).

3.2.2 Haagkonventionen

Den 16 december 1970 antogs på en diplomatisk konferens i Haag en
konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg.
Till grund för konventionen låg ett förslag som hade upprättats inom In-
ternationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), som är ett av FN:s
fackorgan. Enligt konventionen förbinder sig staterna att belägga flyg-
planskapning med stränga straff. Konventionen medför också vissa för-
pliktelser i fråga om domsrätt, åtal och utlämning med anledning av så-
dana brott.

Konventionen trädde i kraft den 14 oktober 1971 och har ratificerats av
Sverige (prop. 1971:92, bet. 1973:JuU9, rskr. 1973:164, SFS 1971:188).

3.2.3 Montrealkonventionen

Den 23 september 1971 antogs på en internationell lufträttskonferens i
Montreal en konvention för bekämpande av brott mot den civila luft-
fartens säkerhet. Till grund för konventionen låg, liksom beträffande
Haagkonventionen, ett förslag som hade upprättats inom ICAO. Enligt
konventionen förbinder sig konventionsstatema att belägga sabotage och
liknande brott mot den civila luftfarten med stränga straff. Konventionen
medför också vissa förpliktelser i fråga om domsrätt, åtal och utlämning
med anledning av sådana brott.

Konventionen trädde i kraft den 26 januari 1973 och har ratificerats av
Sverige (prop. 1973:92, bet. 1973:JuU21, rskr. 1973:342, SFS 1973:342).

3.2.4 Diplomatskyddskonventionen

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 14 december 1973.
Enligt konventionen förbinder sig de avtalsslutande parterna att straffbe-
lägga ett antal närmare beskrivna angrepp på vissa kategorier av per-
soner, vilka hänförs under den samlande beteckningen ”internationellt
skyddade personer”. Konventionen medför också vissa förpliktelser i
fråga om domsrätt, åtal och utlämning med anledning av dessa brott.

Konventionen trädde i kraft den 20 februari 1977 och har ratificerats av
Sverige (prop. 1975:71, bet. 1975:JuU18, rskr. 1975:138).

3.2.5 Den europeiska konventionen angående motverkande av
terrorism

Även inom Europarådet har man lagt ned stora ansträngningar på att
skapa former för ett mellanstatligt samarbete i syfte att bekämpa interna-
tionell terrorism. Europarådets arbete har bl.a. resulterat i en rekommen-
dation angående internationell terrorism som antogs av den rådgivande
församlingen år 1973 och en resolution i samma ämne antagen av rådets
ministerkommitté år 1974. I enlighet med ett initiativ vid 1975 års euro-
peiska justitieministermöte beslöt härefter ministerkommittén samma år
att tillkalla en särskild kommitté för att utreda frågor med anknytning till
vissa nya former av planlagda våldsdåd. Denna kommitté utarbetade ett
förslag till europeisk konvention om bekämpande av terrorism som god-
kändes av ministerkommittén i november 1976 och öppnades för under-
tecknande den 27 januari 1977.

Konventionen trädde i kraft den 4 augusti 1978 och har ratificerats av
Sverige (prop. 1976/77:124, bet. 1976/77:JuU36, rskr. 1976/77:330, SFS
1977:435).

Genom konventionen åtar sig de avtalsslutande staterna att antingen
tillmötesgå en begäran från annan konventionsstat om utlämning av nå-
gon som har begått terrordåd av närmare angivet slag eller att själv vidta
åtgärder för lagföring. Konventionen innebär vidare att de avtalsslutande
staterna skall lämna varandra rättsligt biträde när det gäller straffrättsliga
förfaranden mot personer som har gjort sig skyldiga till terrordåd. Enligt
konventionen far inte en stat vägra utlämning för brott under hänvisning
till att brottet är att betrakta som politiskt. I detta avseende har emellertid
från svensk sida gjorts ett förbehåll som innebär att Sverige behåller
möjligheterna att vägra utlämning för politiska brott.

3.2.6 Gisslankonventionen

Konventionen antogs den 17 december 1979 av FN:s generalförsamling.
Genom konventionen åtar sig staterna att straffbelägga handlingar som
innefattar tagande av gisslan. Konventionen medför också vissa förplik-
telser i fråga om domsrätt, kriminalpolitiskt samarbete, åtal och utläm-
ning med anledning av dessa brott.

Konventionen trädde i kraft den 3 juni 1983 och har ratificerats av Sve-
rige (prop. 1980/81:56, bet. 1980/81 :JuU16, rskr. 1980/81:64).

Prop. 2000/01:86

1** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86

3.2.7 Tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen

Såväl Haag- som Montrealkonventionen tar sikte på gärningar som begås
på eller är riktade mot flygplan under flygning och som därför äventyrar
flygsäkerheten. Med anledning bl.a. av bombdåd som förövats under
1980-talet på de internationella flygplatserna i Wien och Rom utarbetade
ICAO ett förslag till tillägg till Montrealkonventionen som tar sikte på
bekämpande av våldshandlingar som begås på flygplatser som används
för internationell luftfart. Protokollet antogs vid lufträttskonferensen i
Montreal den 24 februari 1988.

Protokollet trädde i kraft den 6 augusti 1989 och har ratificerats av
Sverige (prop. 1989/90:130, bet. 1989/90:130, rskr. 1989/90:286).

3.2.8 Romkonventionen och Romprotokollet

I oktober 1985 kapades det italienska kryssningsfartyget Achille Lauro
under en resa mellan Alexandria och Port Said. Detta kapardrama riktade
uppmärksamheten mot att det, trots tillkomsten av flera konventioner
som syftar till bekämpning av internationell terrorism, inte fanns någon
konvention som riktade sig mot sjöfarten.

FN:s generalförsamling inbjöd i december 1985 Internationella sjö-
fartsorganisationen (IMO), ett av FN:s fackorgan, att undersöka pro-
blemet med terroristaktioner ombord på eller riktade mot fartyg och att
föreslå lämpliga åtgärder. Som ett resultat av det arbete som därefter be-
drevs inom ramen för IMO antogs vid en internationell konferens i Rom
den 1-10 mars 1988 dels en konvention om brott mot den fasta sjöfartens
säkerhet (Romkonventionen), dels ett protokoll om brott mot säkerheten
för fasta plattformar (Romprotokollet).

Konventionen och protokollet trädde i kraft den 1 mars 1992 och har
ratificerats av Sverige (prop. 1989/90:130, bet. 1989/90:JuU33, rskr.
1989/90 286).

Konventionen och protokollet följer mönstret från andra liknande
överenskommelser, dvs. staterna förbinder sig att antingen lagfora eller
utlämna personer som gjort sig skyldiga till gärningar som utgör brott
enligt respektive överenskommelse. Därutöver innehåller konventionen
bestämmelser om bl.a. det geografiska tillämpningsområdet och en preci-
sering av det internationella element som skall föreligga, om under-
rättelseskyldighet och det praktiska förfarandet över huvud taget. Kon-
ventionen och protokollet är likartat uppbyggda. Åtskilliga av
konventionens bestämmelser har emellertid inte någon motsvarighet i
protokollet, eftersom detta tar sikte bara på anläggningar som är fast
förankrade.

Prop. 2000/01:86

Terroristbombningskonventionen

Prop. 2000/01:86

4.1 Arbetet med konventionen

Till grund för bestämmelserna i terroristbombningskonventionen ligger
ett arbete som har bedrivits inom den s.k. G 7-gruppen, världens största
industristater (USA, Kanada, Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland
och Italien) och Ryska Federationen. På en ministerkonferens i juli 1996 i
Paris enades gruppen om ett åtgärdsprogram i 25 punkter varav en, på
initiativ från USA, handlar om att utarbeta en konvention mot bombdåd
av terrorister. Det fortsatta arbetet inom gruppen resulterade i ett första
utkast till konvention. I egenskap av ordförande under aktuell period
framlade Frankrike år 1997 utkastet för den ad hoc-kommitté under FN:s
generalförsamlings sjätte (juridiska) utskott, som generalförsamlingen
upprättat året innan (res. 51/210 den 17 december 1996 om åtgärder för
att eliminera internationell terrorism) med uppdrag att bl.a. utarbeta en
internationell konvention för att bekämpa terroristbombdåd. Kommittén
var öppen för alla medlemsstater i FN eller medlemmar i dess fackorgan
eller Internationella atomenergiorganet (LAEA). Sverige företräddes av
Utrikesdepartementet. Kommittén sammanträdde i New York den 24
februari - 7 mars och den 22 september - 3 oktober 1997.

Sedan frågan om undantag för väpnade styrkor på slutet vållat stora
motsättningar, som inte gick att lösa i ad hoc-kommittén, slutförhandla-
des konventionen i sjätte utskottet. Den kunde till sist antas utan omröst-
ning av generalförsamlingen den 15 december 1997. Kina deltog inte i
beslutet under åberopande av att inte ha givits möjlighet att deltaga i alla
konsultationer.

Regeringen beslutade den 29 januari 1998 att Sverige skulle under-
teckna konventionen. Detta skedde den 12 februari 1998.

4.2 Konventionens innehåll

4.2.1 Konventionens uppbyggnad

Konventionen innehåller inte någon definition av begreppet terrorism
eller terroristdåd. Tillämpningsområdet bestäms i stället genom att ange
vilka handlingar som utgör brott enligt konventionen. Det är fråga om att
på visst närmare angivet sätt befatta sig med ett sprängämne eller en an-
nan livsfarlig anordning i, in i eller mot platser eller anläggningar som är
öppna för allmänheten. För att sådana handlingar skall utgöra brott i kon-
ventionens mening krävs att de företas med uppsåt att orsaka dödsfall
eller allvarlig kroppsskada, eller med uppsåt att orsaka omfattande förstö-
relse av sådana platser som nyss nämnts. Konventionen utgör ett led i det
internationella arbete som har pågått ända sedan 1960-talet och syftar till
att ytterligare förstärka det internationella samarbetet för att förebygga

terroristdåd och för att kunna döma och bestraffa dc som gör sig skyldiga
till sådana handlingar.

Konventionen, som består av en ingress och 24 artiklar, innefattar föl-
jande grundläggande element:

• De handlingar som utgör brott (artikel 2-5)

• Domsrätt (artikel 6)

• Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och för att säker-
ställa att lagföring kan ske (artikel 7-8)

• Utlämning m.m. (artikel 9-12)

• överförande för utredning m.m. (13-14)

• Förebyggande av brott (artikel 15)

• Underrättelse om vissa åtgärder enligt konventionen (artikel 7 och 16)

• Vissa allmänna bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konven-
tionen skall fullgöras (artikel 17-19)

• Tvistlösning (artikel 20)

• Ikraftträdande m.m. (artikel 21-24)

Prop. 2000/01:86

4.2.2 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott

Konventionen innehåller en huvudbestämmelse om de handlingar som
utgör brott (artikel 2.1). Till denna artikel ansluter olika bestämmelser
som reglerar i vilken omfattning försök och medhjälp skall vara straffbe-
lagt (artikel 2.2 och 2.3).

Om en handling som innefattar brott enligt artikel 2 endast rör en stat
tillämpas inte konventionen. Enligt artikel 3 är således konventionen inte
tillämplig om handlingen begås inom en enda stat, den misstänkte och
offren är medborgare i den staten, den misstänkte påträffas inom den
statens territorium och om ingen annan stat har en grund enligt artikel 6.1
och 6.2 att utöva domsrätt.

Enligt artikel 4 skall vaije konventionsstat vidta de åtgärder som krävs
för att i sin nationella lagstiftning fastställa att de handlingar som anges i
artikel 2 utgör brottsliga handlingar. Varje konventionsstat skall dess-
utom se till att sådana brott kan beläggas med lämpliga straff, varvid hän-
syn skall tas till brottens allvarliga beskaffenhet.

Enligt artikel 5 skall varje konventionsstat vidta de åtgärder, inbegripet
i förekommande fall nationell lagstiftning som krävs, för att säkerställa
att de handlingar som utgör brott enligt konventionen - särskilt om hand-
lingarna är avsedda eller ägnade att framkalla skräck hos allmänheten, en
grupp personer eller särskilda personer - inte under några omständigheter
rättfärdigas av överväganden av politisk, filosofisk, ideologisk, rasmäs-
sig, etnisk, religiös eller annan liknande karaktär, utan bestraffas med
straff som står i överensstämmelse med handlingarnas allvarliga be-
skaffenhet.

Huvudbestämmelsen om brott (artikel 2.1)

Prop. 2000/01:86

En person begår ett brott i den mening som avses i konventionen om per-
sonen rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller
spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, in i eller
mot en allmän plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett all-
mänt transportsystem eller en inffastrukturanläggning

a) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller

b) med uppsåt att orsaka omfattande förstörelse av sådan plats, anlägg-
ning eller system om förstörelsen leder till eller är ägnad att leda till be-
tydande ekonomisk skada.

Försök till brott (artikel 2.2)

En person begår även ett brott om personen försöker begå ett sådant brott
som anges i artikel 2.1.

Medverkan till brott (artikel 2.3)

En person begår även ett brott om personen

a) medverkar till ett sådant brott som avses i artikel 2.1 eller 2.2

b) värvar eller instruerar andra för att dessa skall begå brott enligt artikel
2.1 eller 2.2

c) på något annat sätt bidrar till att en grupp personer som handlar med
ett gemensamt syfte begår ett eller flera sådana brott som anges i artikel
2.1 eller 2.2. Ett sådant bidrag måste vara uppsåtligt och ske antingen i
syfte att främja gruppens ”allmänna brottsliga verksamhet eller syfte”
eller med vetskap om gruppens avsikt att begå det eller de berörda
brotten.

4.2.3 Domsrätt

Enligt artikel 6.1 skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som krävs
för att den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i
artikel 2 om brottet har begåtts

• inom den statens territorium (6.1 .a),

• ombord på ett fartyg som förde den statens flagg eller ombord på ett
luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning när brottet be-
gicks (6.1.b), eller

• av en av den statens medborgare (6.1 .c).

Enligt artikel 6.2 får en konventionsstat även fastställa att den har
domsrätt beträffande vaije sådant brott om brottet har begåtts

• mot en av den statens medborgare (6.2.a),

• mot en statlig eller annan offentlig anläggning som tillhör den staten
utomlands, inbegripet en ambassad eller annan diplomatisk eller kon-
sulär lokal som tillhör den staten (6.2.b),

• av en statslös person med hemvist inom den statens territorium (6.2.c),

• vid ett försök att tvinga den staten att vidta eller avstå från att vidta en
handling, eller (6.2.d)

• ombord på ett luftfartyg som den statens regering har under sin
förvaltning (6.2.e).

Prop. 2000/01:86

4.2.4 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och
för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning

När en konventionsstat har mottagit information om att en person som
har begått eller misstänks ha begått ett sådant brott som avses i konven-
tionen kan befinna sig inom dess territorium, skall den staten vidta de
åtgärder som kan fordras enligt dess nationella lagstiftning för att utreda
de omständigheter som informationen avser (artikel 7.1).

Efter att ha övertygat sig om att omständigheterna motiverar det skall
den konventionsstat inom vars territorium den som har begått brottet eller
misstänks för detta befinner sig, vidta de enligt den nationella lagstift-
ningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens närvaro för
åtal eller för utlämning (artikel 7.2).

Artikel 7.3 stadgar en rätt för den som har blivit utsatt för tvångsmedel
enligt artikel 7.2 att

• ofördröjligen sätta sig i förbindelse med närmaste behöriga företrädare
för den stat i vilken personen är medborgare eller för den stat som an-
nars är behörig att tillvarata personens rättigheter eller, om personen är
statslös, för den stat inom vars territorium personen har sitt hemvist
(7.3. a),

• ta emot besök av en företrädare för den staten (7.3.b),

• bli informerad om sina rättigheter enligt a och b (7.3.c).

Enligt artikel 7.4 skall de rättigheter som avses i artikel 7.3 utövas i
enlighet med lagar och andra författningar i den stat inom vars territo-
rium den som har begått brottet eller misstänks för detta befinner sig,
under förutsättning att dessa lagar och andra författningar gör det möjligt
att fullt ut uppnå de syften som avses med de enligt punkten 3 tillerkända
rättigheterna.

Enligt artikel 7.5 skall inte bestämmelserna i punkterna 3 och 4 inverka
på rätten för en konventionsstat med anspråk på domsrätt enligt artikel

6.1.c eller 6.2.c att anmoda Internationella Rödakorskommittén att sätta
sig i förbindelse med och besöka den misstänkte.

I de fall där artikel 6 är tillämplig skall den konventionsstat inom vars
territorium den misstänkte befinner sig om den inte utlämnar veder-
börande undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts inom dess
territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom förfaranden i
enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till sina behöriga
myndigheter för beslut i åtalsfrågan. Dessa myndigheter skall fatta beslut
enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat brott av allvarlig
karaktär enligt lagstiftningen i den staten (artikel 8.1).

Om en konventionsstat enligt sin nationella lagstiftning har rätt att ut-
lämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på villkor
att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff som
ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilka utlämnan-
det eller överförandet har begärts, och denna stat och den stat som begär

utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som de an-
ser lämpliga, skall en sådan villkorlig utlämning eller ett sådant över-
förande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som avses i punkt
1 (artikel 8.2).

I huvudsak likalydande bestämmelser om undersökning, frihetsberö-
vande och rättigheter för den som blir föremål för tvångsåtgärder finns i
andra konventioner som Sverige har ratificerat, bl.a. Diplomatskydds-
konventionen (prop. 1975:71) och Gisslankonventionen (prop.
1980/81:56).

4.2.5 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål

Enligt artikel 9.1 skall de brott som anges i artikel 2 anses tillhöra de ut-
lämningsbara brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan
några av konventionsstatema före konventionens ikraftträdande. Kon-
ventionsstatema åtar sig vidare att ta med sådana brott som utlämnings-
bara brott i vaije utlämningsavtal som senare kommer att ingås mellan
dem.

Om en konventionsstat som för utlämning ställer som villkor att ett ut-
lämningsavtal skall föreligga mottar en framställning om utlämning från
en annan konventionsstat med vilken den inte har ingått något sådant av-
tal, får den anmodade staten efter fritt val betrakta konventionen som
laglig grund för utlämning för de brott som anges i artikel 2. För utläm-
ning skall gälla de övriga villkor som föreskrivs i den anmodade statens
lagstiftning (artikel 9.2).

Enligt artikel 9.3 skall konventionsstater som för utlämning inte ställer
som villkor att utlämningsavtal skall föreligga, sinsemellan betrakta de
brott som anges i artikel 2 som utlämningsbara brott, enligt de villkor
som uppställs i den anmodade statens lagstiftning.

Enligt artikel 9.4 skall om så är nödvändigt för utlämning mellan kon-
ventionsstater de brott som anges i artikel 2 behandlas som om brottet
begåtts inte endast på gämingsorten utan även inom territoriet för de
stater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med artikel 6.1 och

6.2.

Enligt artikel 9.5 skall bestämmelserna i alla fördrag och avtal om ut-
lämning mellan konventionsstater med avseende på brott som anges i
artikel 2 anses vara ändrade mellan staterna i den utsträckning som de är
oförenliga med konventionen.

Enligt artikel 10.1 skall konventionsstatema lämna varandra största
möjliga bistånd i samband med utredningar, straffrättsliga förfaranden
eller utlämningsförfaranden som inletts med anledning av brott som an-
ges i artikel 2. I denna skyldighet inbegrips också bistånd med tillhanda-
hållande av bevismaterial som en stat förfogar över och som är nödvän-
digt vid det aktuella förfarandet.

Enligt artikel 10.2 skall konventionsstatema fullgöra de nu nämnda
skyldigheterna i överensstämmelse med de fördrag eller andra avtal om
internationell rättslig hjälp som kan finnas mellan dem. Om det saknas
sådana fördrag eller avtal skall konventionsstatema bistå varandra enligt
nationell lagstiftning.

Prop. 2000/01:86

Enligt artikel 11 skall inget av de brott som anges i artikel 2 med av-
seende på utlämning eller internationell rättslig hjälp betraktas som ett
politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett som
brott inspirerat av politiska motiv. En framställning om utlämning som
grundar sig på ett sådant brott får därför enligt samma artikel inte avslås
endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott
förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska mo-
tiv.

Enligt artikel 12 skall ingen bestämmelse i konventionen tolkas så att
utlämningsskyldighet eller skyldighet att lämna internationell rättslig
hjälp uppkommer om den anmodade staten har grundad anledning att
anta att en framställning om utlämning för brott som anges i artikel 2
eller om internationell rättslig hjälp avseende sådana brott har gjorts i
syfte att åtala eller straffa en person i anledning av dennes ras, trosbekän-
nelse, nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning. Detsamma
gäller om ett bifall till en sådan framställning skulle vara till men för den
personens ställning av något av dessa skäl.

I stort sett likalydande bestämmelser om utlämning, så när som på för-
budet att vägra utlämning för politiska brott, finns i andra konventioner
som Sverige har ratificerat, bl.a. Diplomatskyddskonventionen (prop.
1975:71) och Gisslankonventionen (prop. 1980/81:56).

4.2.6 Överförande för utredning m.m.

En person som undergår verkställighet av en påföljd eller på annat sätt är
i fängsligt förvar inom en konventionsstats territorium och vars närvaro i
en annan konventionsstat begärs för vittnesmål, identifiering eller annan
medverkan för att fa fram bevisning för utredning av eller åtal för brott
enligt konventionen får enligt artikel 13.1 överföras under förutsättning
att

• personen frivilligt och välinformerad ger samtycke (13.1 .a), och

• båda staternas behöriga myndigheter ger sitt tillstånd, med förbehåll
för sådana villkor som dessa stater kan anse vara lämpliga (13.1 .b).

Den stat till vilken en person på detta sätt har överförts skall enligt ar-
tikel 13.2.a ha behörighet och skyldighet att hålla den överförda personen
i fängsligt förvar, såvida inte den stat från vilken personen överfördes
begär eller tillåter något annat.

Den stat till vilken personen överförs skall ofördröjligen återlämna per-
sonen till fängsligt förvar i den stat från vilken personen överfördes, i
enlighet med vad de båda staternas behöriga myndigheter i förväg eller
på annat sätt kommit överens om.

1 artikel 13.2.C anges det att den stat till vilken personen överförs inte
får kräva att den stat varifrån personen överfördes inleder ett utläm-
ningsförfarande för att personen skall återlämnas.

Den överförda person skall enligt artikel 13.2.d i fråga om verkställig-
heten av den påföljd som verkställs i den stat varifrån överförandet
skedde tillgodoräknas den tid som tillbringas i fängsligt förvar i den stat
till vilken personen överfördes.

Prop. 2000/01:86

Utan samtycke av den konventionsstat från vilken en person skall Prop. 2000/01:86
överföras far inte den personen, oavsett hans eller hennes nationalitet,
inom territoriet för den stat till vilken överförandet sker åtalas eller häk-
tas eller bli föremål för någon annan ffihetsberövande åtgärd med avse-
ende på gärningar som begåtts eller domar som meddelats före personens
avresa från territoriet för den stat från vilken han eller hon överfördes
(artikel 13.3).

Enligt artikel 14 skall den som tas i fängsligt förvar eller gentemot vil-
ken andra åtgärder vidtas eller förfaranden genomförs med stöd av kon-
ventionen garanteras en rättvis behandling. Detta skall innefatta åt-
njutande av alla rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i
den stat inom vars territorium personen befinner sig och i enlighet med
tillämpliga folkrättsliga bestämmelser, däribland principerna om de
mänskliga rättigheterna.

4.2.7 Förebyggande av brott

Enligt artikel 15 skall konventionsstatema samarbeta när det gäller före-
byggande av sådana brott som avses i artikel 2.1 artikel 15.a-c anges vari
detta samarbete särskilt skall bestå.

Enligt artikel 15.a skall staterna vidta alla åtgärder som är möjliga, in-
beräknat anpassning av sin nationella lagstiftning om det behövs, för att
förebygga och motverka förberedelser inom sina respektive territorier till
förövandet av dessa brott inom eller utom sina territorier. Hit räknas bl.a.
åtgärder för att förhindra sådan illegal verksamhet av personer, grupper
och organisationer varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar,
uppsåtligt finansierar eller deltar i förövandet av sådana brott som anges i
artikel 2.

Enligt artikel 15.b skall konventionsstatema utbyta precis och verifie-
rad information i enlighet med sin nationella lagstiftning och samordna
administrativa och andra åtgärder som vidtas i förekommande fall.

Enligt artikel 15.c kan samarbetet, där så är lämpligt, bestå i forskning
och utveckling i fråga om metoder för att påvisa sprängämnen och andra
farliga ämnen som kan orsaka dödsfall eller kroppsskada, samråd om ut-
veckling av normer för att kunna fastställa dessas ursprung vid utred-
ningar efter explosioner, utbyte av information om förebyggande åtgärder
samt samarbete och överförande i fråga om av teknologi, utrustning och
dit hörande materiel.

I huvudsak likalydande bestämmelser om brottsförebyggande arbete
finns i andra konventioner som Sverige har ratificerat, bl.a. Gisslankon-
ventionen (prop. 1980/81:56).

4.2.8 Underrättelse

Konventionen innehåller två uttryckliga bestämmelser om underrättelse
till övriga konventionsstater.

Om en konventionsstat har tagit någon i förvar enligt artikel 7 skall den
omedelbart, direkt eller via FN:s generalsekreterare, underrätta de

1*** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86

konventionsstater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med
artikel 6.1 och 6.2 och, om den förstnämnda staten så finner lämpligt, alla
andra berörda konventionsstater om att personen har tagits i förvar och
om de omständigheter som motiverar att så har skett (artikel 7.6).

En underrättelse till samma krets av stater skall också ske beträffande
resultatet av sådana undersökningar som avses i artikel 7.1 (om en person
finns inom ett lands territorium) och huruvida den avser att utöva doms-
rätt.

Enligt artikel 16 skall den konventionsstat där en misstänkt åtalas för
brott enligt konventionen i enlighet med sin nationella lagstiftning eller
sina tillämpliga förfaranden meddela slutresultatet av den rättegång där
frågan prövas. Underrättelsen skall ske till FN:s generalsekreterare, som i
sin tur skall vidarebefordra informationen till de övriga konventions-
statema.

I huvudsak likalydande bestämmelser om underrättelse finns i andra
konventioner som Sverige har ratificerat, bl.a. Gisslankonventionen (se
prop. 1980/81:56).

4.2.9 Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen
skall fullgöras

Enligt artikel 17 skall konventionsstatema fullgöra sina förpliktelser en-
ligt konventionen på ett sätt som är förenligt med principerna om staters
suveräna likställdhet och territoriella integritet samt med icke-interven-
tionsprincipen.

Enligt artikel 18 skall inga bestämmelser i konventionen tillåta en kon-
ventionsstat att inom en annan konventionsstats territorium utöva doms-
rätt och fullgöra uppgifter som är uteslutande förbehållna myndigheterna
i den andra konventionsstaten enligt dennas nationella lagstiftning.

Enligt artikel 19.1 skall inga bestämmelser i konventionen inverka på
andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt
folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i FN:s stadga och i in-
ternationell humanitär rätt.

Enligt artikel 19.2 är konventionen inte tillämplig på sådan verksamhet
av väpnade styrkor under en väpnad konflikt - med den innebörd som
dessa termer har i internationell humanitär rätt - som regleras av sådan
rätt. Den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna full-
gör sina officiella uppgifter är inte underkastad konventionen i den mån
som verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler.

4.2.10 Tvistlösning

Enligt artikel 20.1 skall varje tvist mellan två eller flera konventionsstater
angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen och som inte
kan lösas genom förhandlingar inom rimlig tid hänskjutas till avgörande
genom skiljeförfarande. Om de tvistande staterna inte kan enas om for-
merna för skiljeförfarandet inom sex månader efter begäran om skilje-

Prop. 2000/01:86

dom, får vilken som helst av staterna hänskjuta tvisten till Internationella Prop- 2000/01.86
domstolen genom framställning enligt reglerna i domstolens stadga.

Enligt artikel 20.2 får vaije stat vid undertecknande, ratifikation, god-
tagande eller godkännande av konventionen eller vid anslutning till den
förklara att den inte anser sig bunden av punkt 1. De övriga konventions-
statema blir då inte bundna av punkt 1 gentemot en stat som har gjort ett
sådant förbehåll.

En stat som har gjort ett förbehåll enligt punkt 2 får när som helst
återta förbehållet genom en underrättelse till FN:s generalsekreterare
(artikel 20.3).

4.2.11 Ikraftträdande m.m.

Enligt artikel 21.1 står konventionen öppen för undertecknande av alla
stater från och med den 12 januari 1998 till och med den 31 december
1999. Konventionen skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifika-
tions-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos
FN:s generalsekreterare (artikel 21.2). Konventionen står öppen för an-
slutning av alla stater. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos FN:s
generalsekreterare (artikel 21.3).

Konventionen träder i kraft den trettionde dagen efter den dag då det
tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsin-
strumentet har deponerats hos FN:s generalsekreterare (artikel 22.1). I
dagsläget har konventionen 18 parter.

För en stat som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till kon-
ventionen efter det att det tjugoandra instrumentet deponerades träder den
i kraft den trettionde dagen efter den dag då staten i fråga har deponerat
sina instrument (artikel 22.2).

En stat får säga upp konventionen genom skriftlig underrättelse till
FN:s generalsekreterare (artikel 23.1). Uppsägningen träder i kraft ett år
efter den dag då FN:s generalsekreterare mottog underrättelsen (artikel
23.2).

Originalet till konventionen, vars arabiska, engelska, franska, kine-
siska, ryska och spanska texter är lika giltiga, skall deponeras hos FN:s
generalsekreterare. Generalsekreteraren skall överlämna bestyrkta kopior
till samtliga konventionsstater (artikel 24).

5 Sveriges tillträde till konventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner FN:s konvention om be-
kämpande av bombattentat av terrorister.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Även om utvecklingen under senare
år har gått mot förre terroristhandlingar, har dessa beklagligtvis skördat

fler dödsoffer än tidigare år. Orsaken är den ökade användningen av
sprängladdningar. FN, som uppmanats att brådskande pröva räckvidden
av det internationella regelverket om bekämpande av terrorism, har no-
terat att terroristattacker med sprängämnen eller andra livsfarliga anord-
ningar blivit allt vanligare samt att gällande multilaterala rättsakter inte
innefattar en tillfredsställande täckning av sådana handlingar. Sverige
delar oron över dessa förhållanden och har aktivt medverkat vid konven-
tionens tillkomst.

Terroristbombningskonventionen utgör en fortsättning på det arbete
som inom FN bedrivits under flera decennier för att motverka terrorism.
Sverige har undertecknat och ratificerat samtliga de i avsnitt 3 nämnda
överenskommelserna. Inom EU har konventionen undertecknats av
samtliga medlemsstater och hittills ratificerats av tre.

De olika materiella bestämmelserna i konventionen motsvarar i huvud-
sak bestämmelserna i tidigare överenskommelser. En viktig rättspolitisk
utveckling kan dock noteras när det gäller politiska brott som grund för
vägran att utlämna eller bistå med internationell rättslig hjälp. Trots att
flera stater under förhandlingarna pekade på att tidigare konventioner
gjort det möjligt för ett land att reservera sig mot bestämmelser som för-
bjuder avslag på begäran om utlämning eller internationell rättslig hjälp
på den grunden att det är fråga om ett politiskt brott, ansågs det, med den
utveckling terrorismen tagit under den senaste tiden, inte acceptabelt att
terrordåd under några som helst omständigheter skulle kunna ursäktas av
politiska skäl. De stater som ansluter sig till konventionen kan alltså inte
avslå en framställan om utlämning eller internationell rättslig hjälp på
den grunden att det är fråga om ett politiskt brott. Det skall dock noteras
att konventionen hindrar avslag som grundar sig enbart på det skälet att
det brott som framställningen avser utgör ett politiskt brott. Ett avslag
som grundar sig på även andra omständigheter behöver alltså inte komma
i konflikt med konventionens bestämmelser. Vägransförbudet avseende
politiska brott balanseras dessutom av en annan bestämmelse som med-
ger att avslag far beviljas vid asyl eller asylliknande situationer eller med
hänvisning till folkrätten och principerna om de mänskliga rättigheterna.

Motsvarande bestämmelse vad gäller politiska brott finns dessutom i
flera övriga internationella överenskommelser, bl.a. den mellan EU-
statema år 1996 antagna utlämningskonventionen. I en proposition som
regeringen denna dag beslutat har lämnats förslag till de lagändringar
som bedömts nödvändiga med anledning av Sveriges tillträde till den
konventionen (prop. 2000/01:83). Det skall också nämnas att en ny lag
om internationell rättslig hjälp i brottmål har trätt i kraft den 1 oktober
2000 (SFS 2000:562). Enligt 2 kap. 14 § andra och tredje stycket i den
lagen får inte en ansökan om rättslig hjälp från någon stat som är medlem
i EU avslås på grund av att gärningen har karaktär av politiskt brott. En
ansökan på denna grund får inte heller avslås om detta skulle strida mot
en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.

Med hänvisning till det som sagts ovan är det enligt regeringens me-
ning naturligt och angeläget att Sverige ansluter sig till konventionen.

Prop. 2000/01:86

Konventionen skall godkännas av riksdagen eftersom den får anses
vara av sådan större vikt som avses i 10 kap. 2 § tredje stycket re-
geringsformen.

Prop. 2000/01:86

6 Behov av författningsändringar

6.1 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott

Regeringens bedömning: De handlingar som utgör brott enligt kon-
ventionen är straffbelagda enligt svensk rätt. Det behövs inte någon
lagändring för att tillgodose konventionens krav.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar regeringens be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning

Huvudbestämmelsen om brott

Med uttrycket rättsstridigt (unlawfully) står det klart att konventionen
inte är tillämplig på legal användning av sprängmedel. Genom kravet på
uppsåt tillämpas den inte heller på olyckshändelser eller vårdslösa förfa-
randen.

De handlingar som beskrivs i bestämmelsen torde enligt svensk lag
vara kriminaliserade framförallt som våldsbrott eller allmänfarliga brott
enligt 3 kap. respektive 13 kap. brottsbalken. Den som med det uppsåt
som anges i artikel 2.1.a avlossar eller spränger ett sprängämne eller en
annan explosiv eller annan livsfarlig anordning i, in i eller mot en allmän
plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett allmänt transport-
system eller en infrastrukturanläggning kan, allt efter omständigheterna,
göra sig skyldig till bl.a. mord (3 kap. 1 §), dråp (3 kap. 2 §), misshandel
(3 kap. 5 §) eller grov misshandel (3 kap. 6 §). När det gäller allmänfar-
liga brott kan ansvar tänkas komma i fråga för mordbrand (13 kap. 1 §),
grov mordbrand (13 kap. 2 §), allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 §),
sabotage (13 kap. 4 §), grovt sabotage (13 kap. 5 §), lufifartssabotage (13
kap. 5a §), spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §).

Artikeln avser dock inte enbart sådana fall där någon åstadkommer en
explosion eller liknande genom att avlossa eller spränga ett sprängämne
etc. utan även sådan fall där någon levererar eller placerar en sådan an-
ordning. Vad gäller de allmänfarliga brotten omfattar dessa endast sådana
fall där gärningsmannen bl.a. anlagt brand (13 kap. 1 §), åstadkommit
explosion, skeppsbrott, tåg- eller flygolycka (13 kap. 3 §) eller förstört
eller skadat egendom som har avsevärd betydelse etc. (13 kap. 4 §). Att
leverera eller placera ut exempelvis en sprängladdning behöver alltså inte

utgöra ett självständigt brott vare sig enligt 3 kap. eller 13 kap. brotts-
balken. Trots att leverans och placering inte utgör självständiga objektiva
brottsrekvisit kan dock den som utför en sådan handling, allt efter om-
ständigheterna i det enskilda fallet, göra sig skyldig till exempelvis
mordbrand i medgämingsmannaskap. Motsvarande gäller för den som
levererar sådana anordningar. Flera personer kan alltså samtidigt vara
gärningsmän trots att ingen av dem, eller inte alla, självständigt uppfyller
hela brottsbeskrivningen i ett straffbud, förutsatt att de uppfyller det till-
sammans. För sådana fall krävs att varje medgämingsmans uppsåt täcker
den gemensamma gärningen.

Om det saknas förutsättningar att döma i medgämingsmannaskap kan
sådana handlingar som innefattar leverans och placering, allt efter om-
ständigheterna, vara att bedöma som försök eller förberedelse till brott.
Det skulle också kunna vara fråga om medhjälp till brott.

Med hänvisning till det sagda torde alltså de handlingar som är straff-
belagda enligt svensk rätt väl täcka de förfaranden som utgör brott enligt
artikeln. Någon författningsändring behövs alltså inte med anledning av
artikel 2.1.

Försök och förberedelse till brott

Det går inte att mera allmängiltigt säga när ett brott är fullbordat. Detta
varierar från fall till fall beroende på de rekvisit som angetts i det
tillämpliga straffbudet. Det finns alltså inga ”naturliga” försök eller
”naturliga” kännetecken på ett fullbordat brott. Lagstiftaren kan välja vid
vilken tidpunkt i ett händelseförlopp som ett brott skall anses fullbordat.
Försök har mot bakgrund av detta bestämts negativt på så sätt att försöks-
ansvar endast aktualiseras när brottet inte har fullbordats.

Enligt den allmänna försöksbestämmelsen i 23 kap. 1 § brottsbalken
föreligger ett straffbart försök när någon har påbörjat utförandet av ett
visst brott, som inte har kommit till fullbordan, under förutsättning an-
tingen att fara har förelegat för att handlingen skall leda till brottets full-
bordan eller att sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga
omständigheter.

Att gärningsmannen skall ha påbörjat utförandet innebär att den s.k.
försökspunkten skall vara uppnådd. Detta innebär att gärningsmannen
skall ha lämnat planeringsstadiet och övergått till det stadium då brottet
skall förverkligas.

Som exempel på ett försök till allmänfarligt brott kan nämnas att en
person slänger en handgranat mot en byggnad eller plats där människor
vistas, men att handgranaten beroende på tillfälliga omständigheter, så-
som ett tekniskt fel, inte sprängs. Ansvar kan för ett sådant fall komma i
fråga för, allt efter omständigheterna och gärningsmannens uppsåt, försök
till mordbrand, försök till allmänfarlig ödeläggclse eller försök till sabo-
tage.

Försök till de allmänfarliga brott och brott mot liv och hälsa som nu är
aktuella är straffbelagt enligt svensk rätt. Att försök till sådana brott som
avses i artikel 2.1 skall vara straffbart vållar alltså inga problem för
svenskt vidkommande.

Prop. 2000/01:86

Som nämnts ovan kan dock placering och leverans i vissa fall vara att
bedöma som försök, förberedelse eller medhjälp till brott enligt svensk
rätt. För sådana fall kan konventionstexten till synes innebära problem
för svenskt vidkommande eftersom den, i vart fall schematiskt, kan sägas
ställa upp ett krav på kriminalisering av försök till försök, försök till för-
beredelse och försök till medverkan.

För att ansvar för försök skall komma i fråga enligt svensk rätt krävs
att det objektivt sett skall ha ägt rum något som är straffbelagt för en gär-
ningsman. Försök till försök, försök till förberedelse och försök till med-
verkan (som inte utgör medgämingsmannaskap) är alltså inte straffbart.
Försök till anstiftan kan dock ibland bedömas som stämpling och försök
till medhjälp kan ibland ses som förberedelse.

Om försökspunkten inte uppnås, dvs. om gärningen fortfarande befin-
ner sig på planeringsstadiet, kan det vara aktuellt att döma för förbere-
delse till brott. Förberedelsegämingen består i att gärningsmannen med
brottsligt uppsåt tar befattning med ett objekt som på olika sätt kan un-
derlätta eller möjliggöra utförandet av ett brott. Den ena huvudtypen av
förberedelse tar sikte på att någon lämnar pengar som kostnadsersättning
(förlag) eller mottar pengar som lön (vederlag) för brott. Den andra hu-
vudtypen tar sikte på att någon tar befattning med vissa särskilt angivna
föremål. Enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken kan således dömas
för förberedelse till brott om någon med uppsåt att utföra eller främja
brott, lämnar eller tar emot pengar eller annat som utgör förlag eller
vederlag för brottet eller med sådant uppsåt anskaffar, förfärdigar,
lämnar, mottar, förvarar, fortskaffar eller tar annan dylik befattning med
gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant
hjälpmedel.

Här kan nämnas att regeringen den 12 mars 2001 har beslutat
propositionen (prop. 2000/01:85) Förberedelse till brott m.m. Den ovan
angivna typen av förberedelse i form av befattning med föremål skall
enligt propositionen ersättas med ett mer generellt utformat rekvisit.

Att leverera eller placera en explosiv anordning kan, om gärningen inte
är att bedöma som ett medgämingsmannaskap eller försök, vara straffbart
som förberedelse till brott enligt 3 kap. och 13 kap. brottsbalken. Ut-
trycket fortskaffar (transporterar) nämns för övrigt uttryckligen i författ-
ningstexten som exempel på handlingar som kan utgöra förberedelse.

Exempel på förberedelse till allmänfarliga brott som inte avser leverans
eller placering är att med uppsåt att utföra eller främja ett sådant brott ta
emot pengar för inköp av ett sprängämne som skall användas vid ut-
förandet av brottet (förlag), ta emot pengar som betalning för att utföra
ett sådant brott (vederlag), att köpa, själv framställa, lämna eller ta emot
ett sprängämne som skall användas vid utförandet av ett sådant brott.
Som exempel på ”annat sådant hjälpmedel” kan nämnas att ta befattning
med en karta med anvisningar för hur ett visst brott skall utföras.

För att en förberedelse skall vara straffbar krävs uppsåt att utföra eller
främja brott. Gärningsmannen skall således antingen själv ha uppsåt att
begå gärningen eller ha kännedom om att någon annan har uppsåt att
begå en sådan gärning. Uppsåtet behöver inte avse en viss bestämd gär-
ning, utan det räcker att uppsåtet avser att brott av ifrågavarande slag förr
eller senare kommer till stånd.

Prop. 2000/01:86

För att någon skall dömas för förberedelse till brott förutsätts att det
särskilt har föreskrivits att förberedelse till brottet är straffbart samt att
inte endast ringa fara för brottets fullbordan har förelegat. Vid samtliga
de brottstyper som nu är aktuella är förberedelse straffbart.

Som nämnts ovan skulle konventionstexten teoretiskt kunna anses
innefatta ett krav på kriminalisering av försök till försök, försök till för-
beredelse och försök till medverkan. Det är dock inte rimligt att ge kon-
ventionstexten en sådan innebörd. Konventionen är inte utformad med
utgångspunkt från den systematik som svensk rätt är uppbyggd kring. Att
svensk rätt är konstruerad så att punkten för fullbordat brott inte alltid
föreligger redan vid utförandet av varje enskilt gämingsmoment som
räknas upp i artikel 2.1 behöver därför inte innebära att vi inte lever upp
till de krav på kriminalisering som ställs i konventionen. Konventionen
måste i stället uppfattas som ett krav på att de handlingar som kan tänkas
rymmas inom den aktuella bestämmelsen skall vara förenade med
straffansvar, oberoende av om gärningen kan bestraffas som ett själv-
ständigt brott eller ej. Med hänvisning till den redogörelse som lämnats
ovan far Sverige enligt vår bedömning anses väl uppfylla detta åtagande.
Det torde dessutom förhålla sig så att vår lagstiftning, genom bestämmel-
sen om ansvar för förberedelse till brott, straffbelägger handlingar på ett
långt tidigare stadium än vad konventionen kräver.

Avslutningsvis skall anmärkas att konventionen inte innehåller någon
definition av begreppet försök eller under vilka närmare förutsättningar
ansvar för försök till brott kan komma i fråga. Konventionstexten bör i
detta hänseende kunna tolkas med utgångspunkt från nationell rätt. Inte
heller i detta avseende är alltså någon lagstiftningsåtgärd nödvändig.

Medverkan till brott

Enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken
gäller ansvar som är föreskrivet för viss gärning i brottsbalken inte endast
den som har utfört gärningen utan även den som har främjat gärningen
med ”råd eller dåd”. Med uttrycket råd eller dåd avses att främjandet
skall ha skett med psykiska eller fysiska medel. Sedan 1994 gäller det-
samma även utanför brottsbalkens område om det är föreskrivet fängelse
för brottet.

Enligt normalt språkbruk främjas en gärning när någon har gjort något
som underlättar eller i vart fall är ägnat att underlätta gärningens utfö-
rande. I brottsbalken har dock uttrycket givits en vidare betydelse och
kan även innefatta en medverkan som inte varit någon förutsättning för
brottet.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att den som inte är att anse som
gärningsman skall dömas för anstiftan till brottet, om han har förmått
annan till utförandet, och annars för medhjälp till detta. Av detta följer att
medverkan kan ha tre former enligt svensk rätt, gämingsmannaskap, an-
stiftan och medhjälp. Mellan dessa olika former gäller en prioritetsord-
ning. Gämingsmannaskap har företräde framför de båda andra medver-
kansformema och anstiftan ses som allvarligare än medhjälp.

Varje medverkande är självständigt ansvarig, dvs. oberoende av om det
är möjligt att straffa någon annan medverkande. Ansvaret är dock bero-

Prop. 2000/01:86

ende av att ett brott objektivt sett har begåtts. Medverkan är straffbart
även i forhållande till osjälvständiga brottsformer. Också medverkan till
medverkan är straffbart, t.ex. anstiftan till medhjälp till ett brott.

Brottsbalkens regler om ansvar för medverkan täcker konventionens
krav på kriminalisering i artikel 2.3.a. Detsamma gäller anstiftan till brott
(artikel 2.3.b). När det gäller anstiftan bör nämnas att även stämpling till
brott är straffbart för de brott som nu är aktuella. Med stämpling avses
olika gämingsformer som innebär att någon på planeringsstadiet, med
uppsåt att utföra eller främja ett brott, sätter sig i förbindelse med andra
personer. En form av stämpling är att söka anstifta någon annan att utföra
brott. Med brott avses här fullbordat brott i gämingsmannaskap.

Artikel 2.3.c tar sikte på medverkan som är kopplad till en grupp per-
soner som handlar i gemensamt syfte. Enligt artikeln måste medverkan
vara uppsåtlig och ske antingen i syfte att (with the aim of) - dvs. direkt
uppsåt - främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syften
(furthering the general criminal activity or purpose of the group) eller i
vetskap om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten. Det se-
nare ledet torde utan vidare motsvara enligt svensk rätt straffbara förfa-
randen, enligt redogörelsen ovan, eftersom det direkt kopplas till de
(konkreta) brott som konventionen omfattar. Det första ledet kräver dock
närmare överväganden.

Enligt 23 kap. 4 § första meningen brottsbalken skall vaije medver-
kande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom
till last. Vid medgämingsmannaskap sker prövningen av om huvudgär-
ningen är subjektivt täckt på vanligt sätt, dvs. på samma sätt som när det
är fråga om en gärningsman. Vid ett främjande måste den subjektiva
täckningen hänföra sig till dels huvudgämingen, dels medverkansgär-
ningen. Det sker med andra ord en prövning i två led. Om huvudgär-
ningen, som i dessa fall, är straffbelagd endast som uppsåtligt brott krävs
uppsåt för att en medverkande skall fällas till ansvar.

Kravet på subjektiv täckning innebär att medhjälparens uppsåt skall
täcka det faktum att han främjat en viss gärning med råd eller dåd. Det
krävs att medhjälparen har uppsåt i förhållande till de faktiska omstän-
digheter som utgör underlag för bedömningen att ett främjande förelig-
ger. Däremot behöver enligt svensk rätt medhjälparen inte själv anse att
han främjar huvudgämingen, än mindre handla i syfte att (direkt uppsåt)
främja huvudgämingen. Konventionstexten synes utgå från att med-
hjälparen skall ha direkt uppsåt (i syfte att), vilket alltså i sig inte medför
några svårigheter i förhållande till svensk rätt.

Kärnfrågan är dock hur pass konkretiserad främj arens föreställning
måste vara beträffande de omständigheter som sammantaget utgör själva
huvudgämingen. Frågan är med andra ord om främjarens uppsåt måste
avse en viss bestämd gärning eller om den kan avse att en gärning av en
viss typ skall förövas eller rentav att det kan vara fråga om brottslighet i
största allmänhet. Vad som krävs bestäms av den s.k. täckningsprincipen.

Täckningsprincipen (se härom Brottsbalken - En kommentar, avsnitt
23:56 f) innebär att uppsåtet skall täcka rekvisiten för en rättsstridig gär-
ning, dvs. i huvudsak brottsrekvisiten för det straffbud som är aktuellt,
samt att det inte finns några omständigheter som gör att gärningen är
tillåten (exempelvis omständigheter som utgör nödvärn). Täckningsprin-

Prop. 2000/01:86

cipen innebär att det skall göras en jämförelse mellan det verkliga hän-
delseförloppet och det händelseförlopp som gärningsmannen (medhjälpa-
ren) föreställt sig. Vid bedömningen av om dessa överensstämmer i till-
räcklig grad skall man kunna säga att det är fråga om samma rättsstridiga
gärning enligt båda händelseförloppen. I annat fall föreligger bristande
täckning. För att täckning skall föreligga krävs ingen fullständig överens-
stämmelse mellan det verkliga och det föreställda händelseförloppet. I
litteraturen brukar dock ofta anges att medverkansuppsåtet måste avse en
på något sätt individualiserad huvudgäming (se bl.a. Jareborg, Straff-
rättens ansvarslära, s. 120 och Strahl, Allmän straffrätt s. 259).

Malmö tingsrätt, som delar promemorians bedömning att Sverige kan
tillträda konventionen utan några lagändringar, ifrågasätter om konven-
tionens bestämmelser motsvaras av det i svensk rätt uppställda kravet att
en främjares uppsåt skall täcka en konkretiserad gärning. Enligt tings-
rätten kan dock de svenska bestämmelserna om ansvar för förberedelse
till brott täcka konventionens krav på kriminalisering.

Artikel 2.3.C bör enligt vår uppfattning tolkas så, att det för att ansvar
för medverkan överhuvudtaget skall kunna aktualiseras, förutsätts att
gruppen faktiskt begår ett sådant brott som avses i konventionen och att
den medverkandes agerande bidrar till att detta brott begås. Det bör alltså
krävas att en koppling, ett kausalsamband, föreligger mellan den medver-
kandes bidrag och ett begånget brott. Som nämnts ovan har uttrycket
främja en vidare betydelse i brottsbalken än i normalt språkbruk och kan
innefatta även en medverkan som inte varit någon förutsättning för
brottet. Det torde härigenom till att börja med stå klart att svensk rätt
uppfyller konventionens krav när det gäller de objektiva förutsätt-
ningarna för medverkansansvar.

När det sedan gäller de subjektiva förutsättningarna för ansvar kan
konstateras att konventionens krav på uppsåt i förhållande till bidraget
stämmer överens med svensk rätt. En oaktsam medverkan till de uppsåt-
liga brott som är aktuella enligt artikel 2 behöver alltså inte vara straffbar
enligt konventionen. När det gäller frågan om den medverkandes uppsåt i
förhållande till huvudbrottet bör bedömningen av svensk rätts förhållande
till konventionen avgöras med utgångspunkt i konventionens krav på
samband mellan bidraget och huvudbrottet. I sammanhanget bör hållas i
minnet att konventionen endast tar sikte på brottslighet av ytterligt all-
varligt slag och med allmänfarlig karaktär. Med hänsyn härtill finns det
skäl att utgå från att den som uppsåtligen främjar den brottsliga verk-
samheten hos en grupp av personer med vetskap om gruppens inriktning
på sådan brottslighet, och därmed bidrar till att ett brott som avses i kon-
ventionen begås, normalt torde ha uppsåt till en gärning som är tillräck-
ligt individualiserad för att medverkansansvar skall kunna komma i fråga.
Enligt vår bedömning, som delas av samtliga remissinstanser utom
Malmö tingsrätt, torde kravet enligt svensk rätt på uppsåt i förhållande
till huvudbrottet således i de allra flesta fall vara förenligt med konven-
tionen, i vart fall med en tillämpning av reglerna om eventuellt uppsåt.

Om medverkansbestämmelsema för något fall inte skulle täcka kon-
ventionens krav på kriminalisering torde straffansvar, som Malmö tings-
rätt också anmärkt, ändå kunna komma i fråga med en tillämpning av
bestämmelserna om ansvar för förberedelse till brott. För ansvar för för-

Prop. 2000/01:86

beredelse krävs inte att gärningsmannens uppsåt avser någon konkret
gärning, utan det är tillräckligt att uppsåtet avser brottslighet av viss typ.
Ansvar för förberedelse kräver visserligen att gärningsmannen i syfte att
främja eller utföra brott har tagit viss befattning med pengar eller med
vissa särskilt angivna föremål. Befattning med pengar eller de föremål
som anges i bestämmelsen torde emellertid motsvara de i praktiken
vanligaste fallen av sådan medverkan som avses i konventionen. Som
nämnts ovan har regeringen för övrigt beslutat en proposition i vilken det
föreslås att bestämmelsen om ansvar för förberedelse till brott, såvitt
gäller befattning med föremål, skall ges en mer generell utformning.

Det torde dessutom förhålla sig så att svensk rätt med en tillämpning av
bestämmelserna om medverkan och förberedelse till brott straffbelägger
handlingar på ett långt tidigare stadium än vad konventionen kräver.

Med hänvisning till det som sagts ovan gör vi den bedömningen att det
inte kan anses nödvändigt att vidta några särskilda lagstiftningsåtgärder
för att Sverige skall leva upp till konventionens krav i detta hänseende.

Särskilt om artikel 5

Enligt artikeln skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som behövs
för att säkerställa att sådana handlingar som utgör brott enligt konven-
tionen inte under några omständigheter får rättfärdigas av överväganden
av politisk, filosofisk, ideologisk, rasmässig, etnisk, religiös eller annan
liknande karaktär. Sådana handlingar skall vara förenade med straff som
står i överensstämmelse med handlingarnas allvarliga beskaffenhet.

I 24 kap. brottsbalken finns allmänna bestämmelser om grunder för an-
svarsfrihet. Också de allmänna bestämmelserna om straffmätning och
påföljdseftergift kan nämnas (29 kap.) Enligt dessa bestämmelser kan de
omständigheter som nämns i artikeln inte utgöra grund för ansvarsfrihet.
När det gäller bedömningen av ett brotts straffvärde skall tvärtom flera av
de nämnda omständigheterna anses som försvårande (29 kap. 2 § 7).

6.2 Domsrätt

Prop. 2000/01:86

Regeringens bedömning: Svensk domsrätt föreligger i alla fall där
konventionen kräver det (artikel 6.1) och i så gott som samtliga de fall
där en konventionsstat därutöver får fastställa domsrätt (artikel 6.2.)
Det behövs således inte någon lagändring för att tillgodose konven-
tionens krav i denna del.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 6.1.a motsvaras av 2 kap.
1 § brottsbalken enligt vilken det skall dömas efter svensk lag och vid
svensk domstol för brott som har begåtts inom Sveriges territorium. Det-

samma gäller om det är ovisst var brottet har förövats, men det finns skäl
att anta att det har begåtts här.

Artikel 6.1 .b motsvaras av 2 kap. 3 § 1 brottsbalken. Enligt denna be-
stämmelse föreligger svensk domsrätt om brottet har begåtts ombord på
ett svensk fartyg eller luftfartyg. Den svenska domsrätten sträcker sig
dessutom längre och omfattar gärningar som, utanför ett fartyg eller luft-
fartyg, har begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen på ett sådant fartyg.

Artikel 6.1.c motsvaras av 2 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken.

De nämnda bestämmelserna ger alltså domsrätt för de fall som är aktu-
ella enligt konventionen. Här skall dock något nämnas om det krav på
dubbel straffbarhet som finns i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. En-
ligt denna bestämmelse gäller inte bestämmelserna om domsrätt i 2 § om
gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gämingsorten. Det finns också
i samma stycke en bestämmelse om gärningar som begåtts inom ett om-
råde som inte tillhör någon stat. Från denna bortses dock i det följande
eftersom den endast gäller sådana gärningar för vilka det enligt svensk
rätt inte kan följa svårare straff än böter. Enligt tredje stycket i samma
paragraf får det inte dömas till en påföljd som är att anse som strängare
än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gämings-
orten.

Alla konventionsstater är skyldiga att kriminalisera de handlingar som
omfattas av artikel 2. Även i de stater som inte har tillträtt konventionen
torde de handlingar som utgör brott enligt konventionen normalt vara
kriminaliserade. Skulle mot förmodan så inte vara fallet torde svensk
domsrätt ändå föreligga i de allra flesta fall med stöd av 2 kap. 3 § brotts-
balken. Enligt denna bestämmelse skall det för vissa uppräknade situa-
tioner dömas efter svensk lag och vid svensk domstol utan hinder av
kravet på dubbel straffbarhet. De fall som framförallt torde kunna bli
aktuella omfattas av punkt 4 (om brottet förövats mot Sverige, svensk
kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning), punkt 6
(om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage,
försök till sådana brott, m.m.) och punkt 7 (om det lindrigaste straff som i
svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver).

Med hänvisning till det sagda bör det inte krävas någon lagändring för
att tillgodose konventionens krav i denna del.

6.3 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land
och för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning

Prop. 2000/01:86

Regeringens bedömning: Det behövs ingen lagändring för att upp-
fylla konventionens krav i artikel 7 och artikel 8.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: När en konventionsstat mottar
information om att en person som har begått ett brott eller misstänks ha
begått ett brott enligt konventionen kan befinna sig inom dess territorium
skall staten enligt artikel 7.1 vidta de åtgärder ”som kan fordras enligt
dess nationella lagstiftning” för att utreda de omständigheter som infor-
mationen avser. Vidare skall den stat inom vars territorium den som har
begått brottet eller misstänks för detta befinner sig, ”efter att ha övertygat
sig om att omständigheterna motiverar det” vidta de enligt den nationella
lagstiftningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens när-
varo för åtal eller för utlämning (artikel 7.2).

Enligt artikel 8 är en konventionsstat, förutsatt att domsrätt föreligger
enligt artikel 6 och att utlämning inte sker, undantagslöst och oberoende
av om brottet har begåtts inom dess territorium, skyldig att utan onödigt
dröjsmål genom förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning över-
lämna ärendet till sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan.
Dessa myndigheter skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i
fråga om vaije annat brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den
staten.

För att en handling skall utgöra brott enligt konventionen krävs att den
företas i syfte att antingen förorsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada
eller omfattande förstörelse av platser och lokaler som är öppna och till-
gängliga för allmänheten. Det är alltså fråga om mycket allvarliga brott
med högt straffvärde. Som nämnts ovan under avsnitt 6.2 torde svensk
domsrätt föreligga i princip i samtliga fall som kan tänkas bli aktuella en-
ligt konventionen.

Om Sverige mottar information om att en person som har begått ett
brott eller misstänks ha begått ett brott enligt konventionen kan befinna
sig inom landet är det naturligt att det finns ett intresse för svenskt vid-
kommande att utreda förutsättningar för åtal för gärningen i fråga. När en
handling utgör brott enligt svensk lag gäller de allmänna bestämmelserna
i rättegångsbalken om polisens brottsutredande verksamhet. Det innebär
bl.a. att polismyndighet eller åklagare, om det finns anledning att anta att
ett brott har begåtts, kan inleda förundersökning enligt bestämmelserna i
23 kap. rättegångsbalken. Beroende på omständigheterna i det enskilda
fallet kan det också bli aktuellt att beröva en sådan person friheten med
stöd av bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den som i ett annat
land är misstänkt, åtalad eller dömd för brott som kan föranleda utläm-
ning kan också berövas friheten enligt 23 § lagen (1957:668) om utläm-
ning för brott. Med stöd av den sistnämnda bestämmelsen är det möjligt
att beröva en person friheten här även innan en formell begäran om ut-
lämning har kunnat överlämnas, förutsatt att en efterlysning har utfärdats.

Mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 8 om att brott enligt konven-
tionen, när det gäller beslut i åtalsfrågan, skall behandlas som vaije annat
brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i varje medlemsstat kan
nämnas att åklagaren enligt svensk rätt är skyldig att åtala brott som hör
under allmänt åtal om något annat inte är särskilt föreskrivet (20 kap. 6 §
rättegångsbalken). Åklagaren kan alltså inte skönsmässigt bedöma om
åtal skall väckas eller inte.

När det inte pågår en förundersökning är vissa allmänna regler i
polislagen (1984:387) tillämpliga. Där anges bl.a. att polisen skall be-

Prop. 2000/01:86

driva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal
(2 § 3) samt att en polisman under vissa förutsättningar får omhänderta
en person för identifiering (14 §).

Det kan också nämnas att Sverige fullt ut deltar i det internationella
polissamarbetet, framförallt inom ramen för EU.

Med hänvisning till det som nämnts krävs inte några författnings-
ändringar för att Sverige skall uppfylla konventionens krav i artikel 7.1
och 7.2 och artikel 8.

Prop. 2000/01:86

6.4 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål

Regeringens bedömning: Några lagändringar med anledning av kon-
ventionens bestämmelser om utlämning och internationell rättslig
hjälp i brottmål behövs inte.

Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Bakgrund: I lagen (1957:668) om utlämning för brott finns bestäm-
melser om villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till
andra länder än de nordiska. För utlämning inom norden tillämpas ett
förenklat förfarande som regleras i lagen (1959:254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Den förstnämnda lagen har tillkommit i nära anslutning till det arbete i
Europarådet som ledde fram till 1957 års konvention om utlämning och
är anpassad efter denna. De bestämmelser som kommenteras i det föl-
jande avser denna lag.

Utlämning kan ske beträffande den som i ett annat land är misstänkt,
tilltalad eller dömd för gärning som är straffbelagd där (1 §). Svensk
medborgare far inte utlämnas (2 §). Enligt 4 § måste den gärning för vil-
ken utlämning begärs motsvara brott, för vilket enligt svensk lag är stad-
gat fängelse i mer än ett år. Har dom meddelats i den främmande staten
för gärningen, måste påföljden utgöra frihetsstraff i minst fyra månader
eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

Regler som begränsar möjligheterna att utlämna när det är fråga om
politiska brott har tagits in i 6 §. Utlämning får enligt 7 § inte ske om åt-
gärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl.a. sin här-
stamning eller religiösa eller politiska uppfattning löper risk att bli utsatt
för förföljelse av allvarligare slag. Enligt 8 § får utlämning heller inte
ske, om åtgärden skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

9 § uppställer vissa krav på bevisning i skuldfrågan. I princip fordras
dom eller häktningsbeslut från behörig myndighet i den stat som ansöker
om utlämning. Fällande dom eller häktningsbeslut som meddelats av
domstol eller domare i en stat med vilken Sverige har ingått en överens-
kommelse godtas vanligtvis om det inte i särskilt fall framgår att
domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Om beslutet här-
rör från en stat med vilken Sverige inte har träffat en överenskommelse

om utlämning, eller om beslutet har fattats av annan behörig myndighet
än domstol eller domare, måste det föreligga sannolika skäl för att perso-
nen har begått gärningen. I annat fall får framställningen inte bifallas.

I 10 § föreskrivs förbud mot utlämning bl.a. när dom har meddelats här
i landet beträffande brott för vilket utlämning begärts. Vidare uppställs
förbud mot utlämning när straff för brottet skulle vara förfallet enligt
svensk lag. Enligt 11 § utgör också bl.a. meddelad dom här i landet för
annat brott än det som utlämningsbegäran avser i vissa fall hinder mot
utlämning.

När utlämning beviljas skall när så krävs vissa villkor uppställas enligt
12 §. Den utlämnande får inte utan medgivande av regeringen i det sär-
skilda fallet åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott
som har begåtts före utlämningen än det för vilket han utlämnas (spe-
cialitetsprincipen). Han får heller inte utan regeringens medgivande vida-
reutlämnas till annan stat. Dessutom får den som utlämnas inte straffas
med döden.

I 13 § finns bestämmelser om konkurrerande framställningar om ut-
lämning från två eller flera stater avseende samma person.

Skälen för regeringens bedömning: De handlingar som enligt kon-
ventionen skall vara förenade med straffansvar har alla på något sätt en
koppling till - som självständiga brott eller på annat sätt - attentat med
sprängämnen eller andra livsfarliga anordningar mot bl.a. allmänna
platser, statliga eller andra offentliga anläggningar eller allmänna trans-
portsystem med uppsåt att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller
omfattande förstörelse av de nämnda platserna m.m..

De handlingar som enligt konventionen skall vara förenade med
straffansvar är kriminaliserade i svensk lag framförallt genom bestäm-
melserna i brottsbalkens kap. 3 och 13. Det är fråga om brottslighet av
mycket allvarligt slag. Det kan exempelvis vara fråga om mordbrand och
allmänfarlig ödeläggelse där straffskalan för brott av normalgraden är
fängelse i lägst två och högst åtta år. För de fall som konventionen när-
mast avser att täcka torde det dessutom ofta förhålla sig så att brotten är
att bedöma som grova. För grov mordbrand och grov allmänfarlig öde-
läggelse är straffminimum fängelse i sex år. Straffmaximum är fängelse i
10 år eller fängelse på livstid. De straffbestämmelser som kan vara aktu-
ella att tillämpa innefattar således brott av så allvarligt slag att utlämning
alltid kan ske vid en prövning av brottets svårhetsgrad (jfr. 4 § utläm-
ningslagen).

Som nämnts innehåller utlämningslagen i dag ett absolut förbud mot
utlämning för politiska brott (6 §). Det finns ingen internationell defini-
tion av vad som avses med politiska brott. I förarbetena till utlämnings-
lagen görs en skillnad mellan absolut politiska brott (brott som riktar sig
mot staten, t.ex. högmålsbrott och spioneri) och relativt politiska brott
(gärningar som är straffbara som vanliga brott men som har ett politiskt
motiv eller där ett politiskt moment ingår).

Under senare år har ifrågasatts om stater bör kunna vägra att lämna bi-
stånd i form av rättslig hjälp i brottmål eller utlämna för sådana brott som
är att bedöma som politiska. Konventioner har också utarbetas som för-
bjuder konventionsstatema att betrakta brott enligt konventionen som
politiskt brott. Förutom i den nu aktuella konventionen finns en sådan

Prop. 2000/01:86

reglering i ett nyligen antaget andra tilläggsprotokoll till 1954 års Haag-
konvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt.
Sverige har undertecknat detta protokoll. Vare sig terroristbombnings-
konventionen eller tilläggsprotokollet innehåller någon möjlighet till re-
servationer i denna del. Också den mellan EU-statema år 1996 antagna
utlämningskonventionen innehåller bestämmelser om att den anmodade
staten inte får betrakta något brott som politiskt brott vid tillämpningen
av konventionen.

Regeringen har denna dag beslutat propositionen Sveriges tillträde till
1996 års EU-konvention om utlämning (prop. 2000/01:83). I propositio-
nen föreslås vad gäller politiska brott en ändring i 6 § lagen (1957:668)
om utlämning för brott och i 4 § (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge. Ändringsförslagen har en generell
utformning och innebär att en begäran om utlämning inte får avslås om
detta skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller
mellan Sverige och den ansökande staten. De överenskommelser som
omfattas av bestämmelserna kommer att tillkännages i Svensk författ-
ningssamling (SFS).

I den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
stadgas i 2 kap. 14 § andra och tredje styckena att en ansökan om rättslig
hjälp inte får avslås med hänvisning till att gärningen är ett politiskt brott
om ansökan gjorts från en stat som är medlem i EU eller från Norge eller
Island eller om ett avslag skulle strida mot en internationell överens-
kommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Några ändringar utöver de som har nämnts ovan är inte nödvändiga för
att uppfylla konventionens bestämmelser i dessa avseenden.

6.5 Överförande för utredning m.m.

Prop. 2000/01:86

Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar med
anledning av konventionens bestämmelser om överförande av
ffihetsberövade personer.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: 1 konventionens artikel 13 regle-
ras möjligheten att föra över en person som undergår verkställighet av en
påföljd eller på annat sätt är i fängsligt förvar i en konventionsstat till en
annan konventionsstat för vittnesmål, identifiering eller annan medverkan
för att få fram bevisning för en utredning om brott enligt konventionen.
Som förutsättning gäller att den som överförandet avser samtycker till
åtgärden. Den stat som mottar en person i enlighet med artikel 13 skall,
om det begärs, vara skyldig att hålla vederbörande i förvar. En viktig del
av regleringen är vidare att den person som överförs inte får åtalas eller
häktas eller bli föremål för någon annan frihetsberövande åtgärd med
avseende på gärningar som har begåtts eller domar som har meddelats

före personens avresa från den stat från vilken han eller hon överfördes.
En annan viktig bestämmelse är att den som överförs enligt konventionen
skall ha rätt att tillgodoräkna sig den tid under vilken överförandeåt-
gärden har pågått.

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns be-
stämmelser om överförande av frihetsberövade personer för förhör m.m.
Något krav på dubbel straffbarhet eller samtycke från den frihetsberövade
ställs inte upp. Vissa andra krav ställs dock upp. Förhöret eller konfron-
tationen får enligt 4 kap. 29 § första stycket 1 inte avse utredning om den
frihetsberövades egen brottslighet. Vidare kan en ansökan avslås enligt 4
kap. 30 § andra stycket om ett överförande medför att tiden för frihetsbe-
rövandet förlängs eller om den frihetsberövades närvaro behövs i ett
brottmål som handläggs här i landet. Regeringen har även en möjlighet
att avslå en framställning enligt 2 kap. 14 § första och andra styckena om
en ansökan bl.a. skulle strida mot ordre public eller om omständigheterna
annars är sådana att ansökan inte bör bifallas. En ansökan får inte avslås
om ett avslag skulle strida mot en internationell överenskommelse som
gäller mellan Sverige och den andra staten.

Artikel 13 i konventionen möjliggör endast för konventionsstatema att
överföra frihetsberövade personer; en konventionsstat är inte skyldig att
göra det. Bestämmelserna om överförande av frihetsberövade personer
för förhör m.m. och möjligheterna att avslå en begäran enligt lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål kan enligt regeringens mening inte
anses stå i strid mot konventionens krav. Några lagstiftningsåtgärder är
således inte nödvändiga i denna del.

6.6 Förebyggande av brott

Prop. 2000/01:86

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens be-
stämmelser om förebyggande av brott.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 15 skall konven-
tionsstaterna samarbeta för att förebygga brott enligt konventionen. Kon-
ventionsstatema skall särskilt inrikta sig på att förebygga och motverka
förberedelser till sådana brott inom sina respektive territorier. Samarbetet
skall också omfatta ett utbyte av information i enlighet med varje lands
nationella lagstiftning och en samordning av administrativa och andra
åtgärder.

Pågående arbete

I Sverige är det säkerhetspolisen (SÄPO) som har ansvaret för frågor som
har att göra med internationell terrorism. Det gäller också arbetet för att
förebygga sådan brottslighet, som är en av SÄPO:s grundläggande upp-
gifter.

SÄPO:s arbete för att förebygga terrorism bygger framför allt på en
kontinuerlig kartläggning av misstänkta personer och organisationer. Ett
omfattande samarbete och informationsutbyte förekommer därvid med
andra länders underrättelse-, säkerhets- och polisorganisationer. Tillgång
till aktuell underrättclseinformation av hög kvalitet är en förutsättning för
att framgångsrikt kunna förebygga och bekämpa terrorism.

Målsättningen för SÄPOs arbete är att på ett så tidigt stadium som
möjligt ingripa mot personer och företeelser, som kan misstänkas ha an-
knytning till aktiviteter som bedrivs av terrorgrupper. Åtgärder för att
avvärja terrorhot vidtas om möjligt redan innan någon brottslig handling
har begåtts, t.ex. genom samtal med de personer som kan misstänkas vara
involverade i planering av attentat eller som misstänks bistå med logis-
tiskt stöd i samband med sådan planering. Insatser för att avvärja terror-
dåd mot personer som är utsatta för sådana hot består bland annat av in-
formation i förebyggande syfte och eventuellt tillhandahållande av olika
typer av skyddsinsatser.

I vissa fall söker SÄPO genom att tillämpa bestämmelserna i ut-
länningslagen (1989:529) och lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll förhindra att utländska medborgare som är knutna till
terrororganisationer bosätter sig eller verkar i Sverige.

Det bör också nämnas att det vid SÄPO har inrättats en särskild enhet
som har till uppgift att i förebyggande syfte inhämta och systematisera
information om sådan bomb- och sprängämnesteknik som kommit till
användning i olika terrordåd runt om i världen.

Vid större evenemang, statsbesök m.m. utför SÄPO risk- och hotbilds-
analyser som ligger till grund för det skydd och den bevakning som krävs
vid varje enskilt tillfälle.

Deltagande i internationellt samarbete på området m.m.

Som nämnts ovan är det operativa internationella samarbetet av grund-
läggande betydelse för möjligheterna att kunna förebygga terroristbomb-
dåd. SÄPO har därför ett flitigt internationellt samarbete där informa-
tionsutbyte sker.

Sverige deltar i EU:s arbete mot terrorism. Under december 1999 antog
ministerrådet en rekommendation (dok. 13073/99) om samarbete i
kampen mot finansiering av terroristgrupper. I december 1999 antog
också FN:s generalförsamling en konvention som syftar till att motverka
finansiering av terroristverksamhet. Utgångspunkten är att beslut om un-
dertecknande av konventionen bör kunna fattas under våren/sommaren
2001.

Avslutande bedömning

Som nämnts ovan deltar Sverige i ett omfattande samarbete och informa-
tionsutbyte med andra länders underrättelse-, säkerhets- och polisorgani-
sationer i syfte att förebygga och motverka förberedelser till terrordåd.
Det är inte aktuellt med några författningsändringar för att ändra på detta
samarbete. Det kan också nämnas att liknande åtaganden om brottsföre-
byggande arbete finns i flera andra internationella överenskommelser

Prop. 2000/01:86

som Sverige anslutit sig till, bl.a. FN:s konvention mot tagande av giss-
lan, artikel 4 (prop. 1980/81:56, s. 17).

6.7 Underrättelse

Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar i anledning
av konventionens bestämmelser om underrättelse.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Den rättighet som artikel 7.3 i
konventionen ger den som är berövad friheten att sätta sig i förbindelse
med företrädare för myndigheterna i det land där han har sitt hemvist
motsvaras av bestämmelserna i lagen (1989:152) om underrättelseskyl-
dighet m.m. när utlänningar är berövade friheten. Detsamma gäller den i
artikel 7.3 angivna skyldigheten att informera om dessa rättigheter.

De övriga skyldigheter att underrätta som finns i artikel 7.6 (om fri-
hetsberövande och resultat av vissa undersökningar) och artikel 16 (om
slutgiltiga avgöranden avseende brott enligt konventionen) överensstäm-
mer med motsvarande bestämmelser i tidigare konventioner som Sverige
anslutit sig till. I propositionen om ratifikation av 1973 års diplomat-
skyddskonvention har således angetts att motsvarande underrättelseskyl-
dighet kan uppfyllas inom ramen för gällande lagstiftning och att de före-
skrifter av administrativ natur som behövs kan meddelas av regeringen
(se exempelvis prop. 1975:71 s. 30). Samma bedömning har gjorts i pro-
positionen om tillträde till 1979 års konvention mot tagande av gisslan
(prop. 1980/81:56 s. 11).

Inte heller för detta fall synes några lagändringar vara nödvändiga.

6.8 Tvistlösning

Regeringens bedömning: Möjligheten för Sverige att förklara sig
inte bundet av konventionens bestämmelse om tvistlösning bör inte
utnyttjas.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-
dömning eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 20.1 skall vaije
tvist mellan två eller flera konventionsstater angående tolkningen eller
tillämpningen av konventionen, och som inte kan lösas genom förhand-
lingar mellan staterna, lösas genom skiljedom på begäran av någon av
staterna. Om parterna inte inom sex månader efter det att begäran om
skiljedom har framställts kan enas om skiljeförfarandet, kan endera
parten hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom ansökan i

Prop. 2000/01:86

enlighet med domstolens stadga. I artikel 20.2 ges en reservationsmöjlig- f*r0P- 2000/01.86
het till det skiljeförfarande som beskrivs i artikel 20.1 med innebörd att
de parter som inte accepterar denna typ av tvistlösning kan förklara sig
icke bunden detta förfarande. En sådan förklaring kan ges såväl i
samband med undertecknande av konventionen som i samband med rati-
fikationen.

Sverige är part i ett stort antal konventioner som innehåller tvistlös-
ningsklausuler av samma typ som artikel 20. Sverige bör därför enligt vår
bedömning acceptera ett sådant tvistlösningsförfarande också i detta fall.

7 Kostnader

Regeringen gör bedömningen att ett tillträde till FN:s konvention om be-
kämpande av terroristbombdåd inte föranleder några ökade kostnader för
staten.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

Konventionstexten på engelska

International convention for the suppression of
terrorist bombings

The States Parties to this Convention,

Having in mind the purposes and principles of the Charter of the
United Nations conceming the maintenance of intemational peace and
security and the promotion of good-neighbourliness and friendly relations
and cooperation among States,

Deeply concemed about the worldwide escalation of acts of terrorism
in all its forms and manifestations,

Recalling the Declaration on the Occasion of the Fiftieth Anniversary
of the United Nations of 24 October 1995,

Recalling also the Declaration on Measures to Eliminate Intemational
Terrorism, annexed to General Assembly resolution 49/60 of 9 December
1994, in which, inter alia, ”the States Members of the United Nations
solemnly reafifirm their unequivocal condemnation of all acts, methods
and practices of terrorism as criminal and unjustifiable, wherever and by
whomever committed, including those which jeopardize the friendly
relations among States and peoples and threaten the territorial integrity
and security of States”,

Noting that the Declaration also encouraged States ”to review urgently
the scope of the existing intemational legal provisions on the prevention,
repression and elimination of terrorism in all its forms and
manifestations, with the aim of ensuring that there is a comprehensive
legal framework covering all aspects of the matter”,

Recalling further General Assembly resolution 51/210 of 17 December
1996 and the Declaration to Supplement the 1994 Declaration on
Measures to Eliminate Intemational Terrorism, annexed thereto,

Noting also that terrorist attacks by means of explosives or other lethal
devices have become increasingly widespread,

Noting further that existing multilateral legal provisions do not
adequately address these attacks,

Being convinced of the urgent need to enhance intemational cooperation
between States in devising and adopting effective and practical measures

for the prevention of such acts of terrorism, and for the prosecution and ProP- 2000/01.86
punishment of their perpetrators, Bilaga 1

Considering that the occurrcnce of such acts is a mattcr of grave concem
to the intemational community as a whole,

Noting that the activities of military forces of States are govemed by
rules of intemational law outside the framework of this Convention and
that the exelusion of certain actions from the coverage of this Convention
does not condone or make lawful otherwise unlawful acts, or preelude
prosecution under other laws,

Have agreed as follows:

Artide 1

For the purposes of this Convention:

1. ”State or government facility” ineludes any permanent or temporary
facility or conveyance that is used or occupied by representatives of a
State, members of Government, the legislature or the judiciary or by
officials or employees of a State or any other public authority or entity or
by employees or officials of an intergovemmental organization in
connection with their officiai duties.

2. ”Infrastructure facility” means any publicly or privately owned facility
providing or distributing services for the benefit of the public, such as
water, sewage, energy, fuel or Communications.

3. ”Explosive or other lethal device” means:

(a) An explosive or incendiary weapon or device that is designed, or has
the capability, to cause death, serious bodily injury or substantial material
damage; or

(b) A weapon or device that is designed, or has the capability, to cause
death, serious bodily injury or substantial material damage through the
release, dissemination or impaet of toxic Chemicals, biological agents or
toxins or similar substances or radiation or radioactive material.

4. ”Military forces of a State” means the armed foces ofa State which are
organized, trained and equipped under itts intemal law for the primary
purpose of national dcfence or security, and persons acting in support of
those armed forces who are under their formal command, control and
responsibility.

5. ”Place of public use” means those parts of any building, land, Street,
waterway or other location that are acccssibile or open to members of the
public, whether continuously, periodically or occasionally, and
encompasses any commercial, business, eultural, historical, educational,

religious, govemmental, entertainment, recreational or similar place that
is so accessible or open to the public.

6. ”Public transportation system” means all facilities, conveyances and
instrumentalities, whether publicly or privately owned, that are used in or
for publicly available services for the transportation of persons or cargo.

Artide 2

1. Any person commits an offence within the meaning of this Convention
if that person unlawfully and intentionally delivers, places, discharges or
detonates an explosive or other lethal device in, into or against a place of
public use, a State or govemment facility, a public transportation system
or an infrastructure facility:

(a) With the intent to cause death or serious bodily injury; or

(b) With the intent to cause extensive destruction of such a place, facility
or system, where such destruction results in or is likely to result in major
economic loss.

2. Any person also commits an offence if that person attempts to commit
an offence as set forth in paragraph 1.

3. Any person also commits an offence if that person:

(a) Participates as an accomplice in an offence as set forth in paragraph 1
or 2; or

(b) Organizes or directs others to commit an offence as set forth in
paragraph 1 or 2; or

(c) In any other way contributes to the commission of one or more
offences as set forth in paragraph 1 or 2 by a group of persons acting with
a common purpose; such contribution shall be intentional and either be
made with the aim of furthering the general criminal activity or purpose
of the group or be made in the knowledge of the intention of the group to
commit the offence or offences concemed.

Artide 3

This Convention shall not apply where the offence is committed within a
single State, the alleged offender and the victims are nationals of that
State, the alleged offender is found in the territory of that State and no
other State has a basis under artide 6, paragraph 1, or artide 6, paragraph
2, of this Convention to exercise jurisdiction, except that the provisions
of artides 10 to 15 shall, as appropriate, apply in those cases.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

Artide 4

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

Each State Party shall adopt such measures as may be necessary:

(a) To establish as criminal offences under its domestic law the offences
set forth in artide 2 of this Convention;

(b) To make those offences punishable by appropriate penaltics which
take into account the grave nature of those offences.

Artide 5

Each State Party shall adopt such measures as may be necessary,
ineluding, where appropriate, domestic legislation, to ensure that criminal
acts within the seope of this Convention, in partieular where they are
intended or calculated to provoke a State of terror in the general public or
in a group of persons or partieular persons, are under no circumstances
justifiable by considerations of a political, philosophical, idcological,
racial, ethnic, religious or other similar nature and are punished by
penalties consistent with their greve nature.

Artide 6

1. Each State Party shall take such measures as may be necessary to
establish its jurisdiction over the offences set forth in artide 2 when:

(a) The offence is committed in the territory of that State; or

(b) The offence is committed on board a vessel flying the flag of that
State or an aireraft which is registered under the laws of that State at the
time the offence is committed; or

2. A State Party may also establish its jurisdiction over any such offence
when:

(a) The offence is committed against a national of that State; or

(b) The offence is committed against a State or govemment facility of
that State abroad, ineluding an embassy or other diplomatic or consular
premises of that State; or

(c) The offence is committed by a stateless person who has his or her
habitual residence in the territory of that State; or

(d) The offence is committed in an attempt to compcl that State to do or
abstain from doing any act; or

(e) The offence is committed on board an aircraft which is operated by
the Government of that State.

3. Upon ratifying, accepting, approving or acceding to this Convention,
each State Party shall notify the Secretary-General of the United Nations
of the jurisdiction it has established in accordance with paragraph 2 under
its domestic law. Should, any change take place, the State Party
concemed shall immediately notify the Secretary-General.

4. Each State Party shall likewise take such measures as may be
necessary to establish its jurisdiction over the offences set forth in artide
2 in cases where the alleged offender is present in its territory and it does
not extradite that person to any of the States Parties which have
established their jurisdiction in accordance with paragraph 1 or 2.

5. This Convention does not exclude the exercise of any criminal
jurisdiction established by a State Party in accordance with its domestic
law.

Artide 7

1. Upon receiving information that a person who has committed or who
is alleged to have committed an offence as set forth in artide 2 may be
present in its territory, the State Party concemed shall take such measures
as may be necessary under its domestic law to investigate the facts
contained in the information.

2. Upon being satisfied that the circumstances so warrant, the State Party
in whose territory the offender or alleged offender is present shall take
the appropriate measures under its domestic law so as to ensure that
person’s presence for the purpose of prosecution or extradition.

3. Any person regarding whom the measures referred to in paragraph 2
are being taken shall be entitled to:

(a) Communicate without delay with the nearest appropriate
representative of the State of which that person is a national or which is
otherwise entitled to protect that person’s rights or, if that person is a
stateless person, the State in the territory of which that person habitually
resides;

(b) Be visited by a representative of that State;

4. The rights referred to in paragraph 3 shall be exercised in conformity
with the laws and regulations of the State in the territory of which the
offender or alleged offender is present, subject to the provision that the
said laws and regulations must enable full effect to be given to the
purposes for which the rights accorded under paragraph 3 are intended.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

5. The provisions of paragraphs 3 and 4 shall be without prejudice to the
right of any State Party having a claim to jurisdiction in accordance with
article 6, subparagraph 1 (c) or 2 (c), to invite the International
Committee of the Red Cross to communicate with and visit the alleged
offender,

6. When a State Party, pursuant to this article, has taken a person into
custody, it shall immediately notify, directly or through the Secretary-
General of the United Nations, the States Parties which have established
jurisdiction in accordance with article 6, paragraphs 1 and 2, and, if it
considers it advisable, any other interested States Parties, of the fact that
such person is in custody and of the circumstances which warrant that
person’s detention. The State which makes the investigation
contemplated in paragraph 1 shall promptly inform the said States Parties
of its findings and shall indicate whether it intands to exercise
jurisdiction.

Article 8

1. The State Party in the territory of which the alleged offender is present
shall, in cases to which article 6 applies, if it does not extradite that
person, be obliged, without exception whatsoever and whether or not the
offence was committed in its territory, to submit the case without undue
delay to its competent authorities for the purpose of prosecution, through
proceedings in accordance with the laws of that State. Those authorities
shall take their decision in the same manner as in the case of any other
offence of a grave nature under the law of that State.

2. Whenever a State Party is permitted under its domestic law to extradite
or otherwise surrender one of its nationals only upon the condition that
the person will be retumed to that State to serve the sentence imposed as
a result of the trial or proceeding for which the extradition or surrender of
the person was sought, and this State and the State seeking the extradition
of the person agree with this option and other terms they may deem
appropriate, such a conditional extradition or surrender shall be sufficient
to discharge the obligation set forth in paragraph 1.

Article 9

1. The offences set forth in article 2 shall be deemed to be ineluded as
extraditable offences in any extradition treaty existing betwcen any of the
States Parties before the entry into forcc of this Convention. States
Parties undertake to inelude such offences as extraditable offences in
every extradition treaty to be subsequently concluded between them.

2. When a State Party which makes extradition conditional on the
existence of a treaty receives a requcst for extradition from another State
Party with which it has no extradition treaty, the requested State Party
may, at its option, consider this Convention as a legal basis for
extradition in respect of the offences set forth in article 2. Extradition

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

shall be subject to the other conditions provided by the law of the
requested State.

3. States Parties which do not make extradition conditional on the
existence of a treaty shall recognize the offences set forth in article 2 as
extraditable offences between themselves, subject to the conditions
provided by the law of the requested State.

4. If necessary, the offences set forth in article 2 shall be treated, for the
purposes of extradition between States Parties, as if they had been
committed not only in the place in which they occurred but also in the
territory of the States that have established jurisdiction in accordance
with article 6, paragraphs 1 and 2.

5. The provisions of all extradition treaties and arrangements between
States Parties with regard to offences set forth in article 2 shall be
deemed to be modified as between State Parties to the extent that they are
incompatible with this Convention.

Article 10

1. States Parties shall afford one another the greatest measure of
assistance in connection with investigations or criminal or extradition
proceedings brought in respect of the offences set forth in article 2,
ineluding assistance in obtaining evidence at their disposal necessary for
the proceedings.

2. States Parties shall carry out their obligations under paragraph 1 in
conformity with any treaties or other arrangements on mutual legal
assistance that may exist between them. In the absence of such treaties or
arrangements, States Parties shall afford one another assistance in
accordance with their domestic law.

Article 11

None of the offences set forth in article 2 shall be regarded, for the
purposes of extradition or mutual legal assistance, as a political offence
or as an offence connected with a political offence or as an offence
inspired by political motives. Accordingly, a request for extradition or for
mutual legal assistance based on such an offence may not be refused on
the sole ground that it concems a political offence or an offence
connected with a political offence or an offence inspired by political
motives.

Article 12

Nothing in this Convention shall be interpreted as imposing an obligation
to extradite or to afford mutual legal assistance, if the requested State
Party has substantial grounds for believing that the request for extradition
for offences set forth in article 2 or for mutual legal assistance with

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

rcspect to such offences has been made for the purpose of prosecuting or
punishing a person on account of that person’s race, religion, nationality,
ethnic origin or political opinion or that compliancc with the request
would cause prejudice to that person’s position for any of these reasons.

Article 13

1. A person who is being detained or is serving a scntence in the territory
of one State Party whose presence in another State Party is requested for
purposes of testimony, identification or otherwise providing assistance in
obtaining evidence for the investigation or prosecution of offences under
this Convention may be transferred if the following conditions are met:

(a) The person freely gives his or her informed consent; and

(b) The competent authorities of both States agree, subject to such
conditions as those States may deem appropriate.

2. For the purposes of this article:

(a) The State to which the person is transferred shall have the authority
and obligation to keep the person transferred in custody, unless otherwise
requested or authorized by the State from which the person was
transferred;

(b) The State to which the person is transferred shall without delay
implement its obligation to retum the person to the custody of the State
from which the person was transferred as agreed beforehand, or as
otherwise agreed, by the competent authorities of both States;

(c) The State to which the person is transferred shall not require the State
from which the person was transferred to initiate extradition proceedings
for the retum of the person;

(d) The person transferred shall receive eredit for service of the sentence
being served in the State from which he was transferred for time spent in
the custody of the State to which he was transferred.

3. Unless the State Party from which a person is to be transferred in
accordance with this article so agrees, that person, whatever his or her
nationality, shall not be prosecuted or detained or subjeeted to any other
rcstriction of his or her personal liberty in the territory of the State to
which that person is transferred in respect of acts or convictions anterior
to his or her departure from the territory of the State from which such
person was transferred.

Article 14

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

Any person who is taken into custody or regarding whom any other
measures are taken or proceedings are carried out pursuant to this

Convention shall be guaranteed fair treatment, ineluding enjoyment of all
rights and guarantees in conformity with the law of the State in the
territory of which that person is present and applicable provisions of
intemational law, ineluding intemational law of human rights.

Article 15

States Parties shall cooperate in the prevention of the offences set forth in
article 2, particularly:

(a) By taking all practicable measures, ineluding, if necessary, adapting
their domestic legislation, to prevent and counter preparations in their
respective territories for the commission of those offences within or
outside their territories, ineluding measures to prohibit in their territories
illegal activities of persons, groups and organizations that encourage,
instigate, organize, knowingly finance or engage in the perpetration of
offences as set forth in article 2;

(b) By exchanging accurate and verified information in accordance with
their national law, and coordinating administrative and other measures
taken as appropriate to prevent the commission of offences as set forth in
article 2;

(c) Where appropriate, through research and development regarding
methods of detection of explosives and other harmful substances that can
cause death or bodily injury, consultations on the development of
standards for marking explosives in order to identify their origin in post-
blast investigations, exchange of information on preventive measures,
cooperation and transfer of technology, equipment and related materials.

Article 16

The State Party where the alleged offender is prosecuted shall, in
accordance with its domestic law or applicable procedures, communicate
the final outeome of the proceedings to the Secretary-General of the
United Nations, who shall transmit the information to the other States
Parties.

Article 17

The States Parties shall carry out their obligations under this Convention
in a manner consistent with the principtes of sovereign equality and
territorial integrity of States and that of non-intervention in the domestic
affairs of other States.

Article 18

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

Nothing in this Convention entitles a State Party to undertake in the
territory of another State Party the exercise of jurisdiction and

performancc of functions which are exclusively reserved for the
authorities of that other State Party by its domestic law.

Article 19

1. Nothing in this Convention shall affect other rights, obligations and
responsibilities of States and individuals under intemational law, in
partieular the purposes and principles of the Charter of the United
Nations and intemational humanitarian law.

2. The activities of armed forces during an armed conflict, as those terms
are understood under intemational humanitarian law, which are governed
by that law, are not governed by this Convention, and the activities
undertaken by military forces of a State in the exercise of their offtcial
duties, inasmuch as they are governed by other rules of intemational law,
are not governed by this Convention.

Article 20

1. Any dispute between two or more States Parties conceming the
interpretation or application of this Convention which cannot be settled
through negotiation within a reasonable time shall, at the request of one
of them, be submitted to arbitration. If, within six months from the date
of the request for arbitration, the parties are unable to agree on the
organization of the arbitration, any one of those parties may refer the
dispute to the Intemational Court of Justice, by application, in conformity
with the Statute of the Court.

2. Each State may at the time of signature, ratification, acceptance or
approval of this Convention or accession thereto declare that it does not
consider itself bound by paragraph 1. The other States Parties shall not be
bound by paragraph 1 with respect to any State Party which has made
such a reservation.

3. Any State which has made a reservation in accordance with paragraph
2 may at any time withdraw that reservation by notification to the
Secretary-General of the United Nations.

Article 21

1. This Convention shall be open for signature by all States from 12
January 1998 until 31 December 1999 at United Nations Hcadquarters in
New York.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

2. This Convention is subject to ratification, acceptance or approval. The
instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with
the Secretary-General of the United Nations.

3. This Convention shall be open to accession by any State. The
instruments of accession shall be deposited with the Secretary-General of
the United Nations.

Article 22

1. This Convention shall enter into force on the thirtieth day following
the date of the deposit of the twenty-second instrument of ratification,
acceptance, approval or accession with the Secretary-General of the
United Nations.

2. For each State ratifying, accepting, approving or acceding to the
Convention after the deposit of the twenty-second instrument of
ratification, acceptance, approval or accession, the Convention shall enter
into force on the thirtieth day after deposit by such State of its instrument
of ratification, acceptance, approval or accession.

Article 23

1. Any State Party may denounce this Convention by written notification
to the Secretary-General of the United Nations.

2. Denunciation shall take effect one year following the date on which
notification is received by the Secretary-General of the United Nations.

Article 24

The original of this Convention, of which the Arabic, Chinese, English,
French, Russian and Spanish texts are equally authentic, shall be
deposited with the Secretary-General of the United Nations, who shall
send certified copies thereof to all States.

IN WITNESS WHEREOF, the undersigned, being duly authorized
thereto by their respective Govemments, have si gned this Convention,
opened for signature atNew York on 12 January 1998.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 1

Konventionstexten i översättning till svenska

Internationell konvention om bekämpande av
bombattentat av terrorister

De stater som är parter i denna konvention,

som beaktar ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga
om upprätthållande av internationell fred och säkerhet och främjande av
grannsämja, vänskapliga förbindelser och samarbete mellan statema,

som är djupt oroade över upptrappningen över hela världen av terrordåd i
alla förmer och yttringar,

som erinrar om förklaringen i anledning av Förenta nationernas
femtioårsdag den 24 oktober 1995,

som även erinrar om förklaringen om åtgärder för att undanröja
internationell terrorism, bifogad generalförsamlingens resolution 49/60
av den 9 december 1994, i vilken bl.a. sägs att ”Förenta nationernas
medlemsstater högtidligt bekräftar sitt kategoriska fördömande av alla
terrordåd, terrormetoder och terrormanipulationer såsom brottsliga och
oförsvarliga var de än begås och vem som än begår dem, inberäknat
handlingar som äventyrar de vänskapliga relationerna mellan stater och
folk och hotar staternas territoriella integritet och säkerhet”,

som konstaterar att statema i förklaringen även uppmanas omedelbart se
över räckvidden av de befintliga internationella rättsreglerna om
förebyggande, bekämpande och undanröjande av terrorism i alla dess
former och yttringar i syfte att säkerställa att det finns ett omfattande
rättsligt ramverk som täcker frågans alla aspekter”,

som vidare erinrar om generalförsamlingens resolution 51/210 av den 17
december 1996 och den förklaring till komplettering av 1994 års
förklaring om åtgärder för att undanröja internationell terrorism, som
bifogades resolutionen,

som även konstaterar att terroristattacker med sprängämnen eller andra
livsfarliga anordningar har blivit allt vanligare,

som vidare konstaterar att gällande multilaterala rättsregler inte på ett
adekvat sätt riktar sig mot sådana attacker,

som är övertygade om att det föreligger ett trängande behov av att öka
det internationella samarbetet mellan stater när det gäller att utforma och
vidta effektiva och praktiska åtgärder för att förebygga sådana terrordåd
och för att lagföra och bestraffa förövarna,

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

som finner att förekomsten av sådana dåd djupt oroar hela det
internationella samfundet,

som konstaterar att staternas försvarsmakters verksamhet regleras av
folkrättsliga regler som ligger utanför ramen för denna konvention och att
det förhållandet att vissa gärningar inte omfattas av denna konvention
inte innebär att på annat sätt olagliga handlingar godtas eller legitimeras
eller att lagföring enligt annan lagstiftning är utesluten,

har kommit överens om följande:

Artikel 1

I denna konvention används följande beteckningar med de betydelser
som här anges:

1. statlig eller annan offentlig anläggning: vaije permanent eller tillfällig
anläggning eller transportmedel som används eller har tagits i besittning
av företrädare för en stat, regeringsledamöter, den lagstiftande
församlingen eller domstolarna, eller av tjänstemän eller andra anställda
hos en stat eller annan offentlig myndighet eller offentligt organ eller av
tjänstemän eller andra anställda hos en mellanstatlig organisation i
samband med deras tjänsteutövning.

2. inffastrukturanläggning: vaije anläggning i offentlig eller privat ägo
som tillhandahåller eller distribuerar tjänster till förmån för allmänheten,
såsom vatten, avlopp, energi, bränsle eller kommunikationer.

3. sprängämne eller annan livsfarlig anordning:

a) ett vapen eller en anordning för sprängning eller framkallande av
brand som har konstruerats för eller har möjlighet att orsaka dödsfall,
allvarlig kroppsskada eller betydande materiell skada, eller

b) ett vapen eller en anordning som har konstruerats för eller har
möjlighet att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller betydande
materiell skada genom utsläpp, spridning eller inverkan av giftiga
kemiska ämnen, biologiska agenser eller toxiner eller liknande substanser
eller strålning eller radioaktivt material.

4. en stats försvarsmakt: en stats väpnade styrkor som är organiserade,
utbildade och utrustade enligt statens nationella lagstiftning,
huvudsakligen för nationellt försvar eller säkerhet samt personer som är
verksamma till stöd för dessa väpnade styrkor och står under dessas
formella befäl, kontroll och ansvar.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

5. allmän plats: de delar av byggnad, mark, väg, vattenväg eller annan
plats som är tillgängliga eller öppna för allmänheten antingen ständigt,
periodiskt eller tillfälligt och varje utrymme för handel,kultur, historia,

utbildning, religion, det allmänna, underhållning, rekreation eller
liknande som på så sätt är tillgängligt eller öppet för allmänheten.

6. allmänt transportsystem: alla anläggningar, transportmedel och
hjälpmedel i allmän eller privat ägo som används vid eller för offentligt
tillgängliga tjänster för transport av personer eller gods.

Artikel 2

1. En person begår ett brott i den mening som avses i denna konvention,
om personen rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller
spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, in i eller
mot en allmän plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett
allmänt transportsystem eller en inffastrukturanläggning

a) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller

b) med uppsåt att orsaka omfattande förstörelse av sådan plats,
anläggning eller system, om förstörelsen leder till eller är ägnad att leda
till betydande ekonomisk skada.

2. En person begår även ett brott om personen försöker begå ett sådant
brott som anges i punkt 1.

3. En person begår även ett brott om personen

a) medverkar till ett sådant brott som anges i punkt 1 eller 2, eller

b) värvar eller instruerar andra för att dessa skall begå ett sådant brott
som anges i punkt 1 eller 2, eller

c) på annat sätt bidrar till att en grupp personer som handlar med ett
gemensamt syfte begår ett eller flera sådana brott som anges i punkt 1
eller 2; ett sådant bidrag måste vara uppsåtligt och ske antingen i syfte att
främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syfte eller i vetskap
om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten.

Artikel 3

Denna konvention är inte tillämplig om brottet begås inom en enda stat,
om den misstänkte och offren är medborgare i den staten, om den
misstänkte påträffas inom den statens territorium och om ingen annan stat
har en grund enligt artikel 6.1 eller 6.2 i denna konvention för att utöva
domsrätt, bortsett från att bestämmelserna i artikel 10 - 15 vid behov
skall tillämpas i sådana fall.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

Artikel 4

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

Vaije konventionsstat skall vidta de åtgärder som fordras

a) för att i sin nationella lagstiftning fastställa att de brott som anges i
artikel 2 i denna konvention är brottsliga handlingar och

b) för att belägga dessa brott med lämpliga straff, varvid hänsyn skall tas
till brottens allvarliga beskaffenhet.

Artikel 5

Varje konventionsstat skall vidta de åtgärder, inbegripet i förekommande
fall nationell lagstiftning, som fordras, för att säkerställa att brottsliga
handlingar inom denna konventions tillämpningsområde - särskilt om
handlingarna är avsedda eller ägnade att framkalla skräck hos
allmänheten, en grupp personer eller särskilda personer - inte under
några omständigheter rättfärdigas av överväganden av politisk, filosofisk,
ideologisk, rasmässig, etnisk, religiös eller annan liknande karaktär, utan
bestraffas med straff som står i överenstämmelse med handlingarnas
allvarliga beskaffenhet.

Artikel 6

1. Vaije konventionsstat skall vidta de åtgärder som fordras för att den
skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2

a) om brottet har begåtts inom den statens territorium,

b) om brottet har begåtts ombord på ett fartyg som förde den statens flagg
eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning
när brottet begicks, eller

c) om brottet har begåtts av en av den statens medborgare.

2. En konventionsstat får även fastställa att den har domsrätt beträffande
varje sådant brott

a) om brottet har begåtts mot en av den statens medborgare,

b) om brottet har begåtts mot en statlig eller annan offentlig anläggning
som tillhör den staten utomlands, inbegripet en ambassad eller annan
diplomatisk eller konsulär lokal som tillhör den staten,

c) om brottet har begåtts av en statslös person med hemvist inom den
statens territorium,

d) om brottet har begåtts vid ett försök att tvinga den staten att vidta eller
avstå från att vidta en handling,

e) om brottet har begåtts ombord på ett luftfartyg som den statens Prop. 2000/01.86
regering har under sin förvaltning. Bilaga 2

3. Varje konventionsstat skall vid ratifikation, godtagande eller
godkännande av eller anslutning till denna konvention underrätta Förenta
nationernas generalsekreterare om den domsrätt som staten har fastställt i
sin nationella lagstiftning i enlighet med punkt 2. Så snart en förändring
görs skall den berörda konventionsstaten underrätta generalsekreteraren.

4. Varje konventionsstat skall även vidta de åtgärder som fordras för att
den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2
i de fall då den misstänkte befinner sig inom statens territorium och
staten inte utlämnar vederbörande till någon av de konventionsstater som
har fastställt att de har domsrätt i enlighet med punkterna 1 eller 2.

5. Denna konvention utesluter inte att en konventionsstat utövar domsrätt
i brottmål i enlighet med sin nationella lagstiftning.

Artikel 7

1. När en konventionsstat har mottagit information om att en person som
har begått eller misstänks för att ha begått ett sådant brott som anges i
artikel 2 kan befinna sig inom dess territorium, skall den staten vidta de
åtgärder som kan fordras enligt dess nationella lagstiftning för att utreda
de omständigheter som informationen avser.

2. Efter att ha övertygat sig om att omständigheterna motiverar det skall
den konventionsstat inom vars territorium den som har begått brottet eller
misstänks för detta befinner sig, vidta de enligt den nationella
lagstiftningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens
närvaro för åtal eller utlämning.

3. Den som är föremål för de åtgärder som avses i punkt 2 skall ha rätt att

a) ofördröjligen sätta sig i förbindelse med närmaste behöriga företrädare
för den stat i vilken personen är medborgare eller för den stat som annars
är behörig att tillvarata personens rättigheter eller, om personen är
statslös, för den stat inom vars territorium personen har sitt hemvist,

b) ta emot besök av en företrädare för den staten,

c) bli informerad om sina rättigheter enligt a och b.

4. De rättigheter som avses i punkt 3 skall utövas i enlighet med lagar
och andra författningar i den stat inom vars territorium den som har
begått brottet eller misstänks för detta befinner sig, under förutsättning att
dessa lagar och andra författningar gör det möjligt att fullt ut uppnå de
syften som avses med de enligt punkt 3 tillerkända rättigheterna.

5. Bestämmelserna i punkterna 3 och 4 skall inte inverka på rätten for en ProP- 2000/01.86
konventionsstat med anspråk på domsrätt enligt artikel 6.1 c eller 6.2 c att Bilaga 2
anmoda Internationella Rödakorskommittén att sätta sig i förbindelse
med och besöka den misstänkte.

6. Om en konventionsstat har tagit någon i förvar i enlighet med denna
artikel skall den omedelbart, direkt eller via Förenta nationernas
generalsekreterare, underrätta de konventionsstater som har fastställt att
de har domsrätt i enlighet med artikel 6.1 och 6.2 och, om den
förstnämnda staten finner det lämpligt, alla andra berörda
konventionsstater om att personen har tagits i förvar och om de
omständigheter som motiverar att så har skett. Den stat som verkställer
en utredning som avses i punkt 1 skall genast underrätta de nämnda
konventionsstatema om utredningsresultatet och ange huruvida den avser
att utöva domsrätt.

Artikel 8

1. I de fall där artikel 6 är tillämplig skall den konventionsstat inom vars
territorium den misstänkte befinner sig, om den inte utlämnar
vederbörande, undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts
inom dess territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom
förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till
sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan. Dessa myndigheter
skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat
brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den staten.

2. Om en konventionsstat enligt sin nationella lagstiftning har rätt att
utlämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på
villkor att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff
som ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilket
utlämnandet eller överförandet begärdes, och denna stat och den stat som
begär utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som
de anser lämpliga, skall en sådan villkorlig utlämning eller ett sådant
överförande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som anges i
punkt 1.

Artikel 9

1. De brott som anges i artikel 2 skall anses tillhöra de utlämningsbara
brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan några av
konventionsstatema före denna konventions ikraftträdande.
Konventionsstatema åtar sig att ta med sådana brott som utlämningsbara
brott i varje utlämningsavtal som senare kommer att ingås mellan dem.

2. Om en konventionsstat som för utlämning ställer som villkor att ett
utlämningsavtal skall föreligga, mottar en framställning om utlämning
från en annan konventionsstat med vilken den inte har ingått sådant avtal,
får den anmodade staten, efter fritt val, betrakta denna konvention som
laglig grund för utlämning för de brott som anges i artikel 2. För

utlämning skall gälla de övriga villkor som föreskrivs i den anmodade
statens lagstiftning.

3. Konventionsstater som för utlämning inte ställer som villkor att
utlämningsavtal skall föreligga, skall sinsemellan betrakta de brott som
anges i artikel 2 som utlämningsbara brott i enlighet med de villkor som
uppställs i den anmodade statens lagstiftning.

4. Om så är nödvändigt skall för utlämning mellan konventionsstater de
brott som anges i artikel 2 behandlas som om de begåtts inte endast på
gämingsorten utan även inom territoriet för de stater som har fastställt att
de har domsrätt i enlighet med artikel 6.1 och 6.2.

5. Bestämmelserna i alla fördrag och avtal om utlämning mellan
konventionsstater med avseende på brott som anges i artikel 2 skall anses
vara ändrade mellan konventionsstatema i den utsträckning som de är
oförenliga med denna konvention.

Artikel 10

1. Konventionsstatema skall lämna varandra största möjliga bistånd i
samband med utredningar, straffrättsliga förfaranden eller
utlämningsförfaranden som inletts med anledning av brott som anges i
artikel 2, inberäknat bistånd med tillhandahållande av bevismaterial som
de förfogar över och som är nödvändigt för förfarandet.

2. Konventionsstatema skall fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 1 i
överensstämmelse med de fördrag eller andra avtal om internationell
rättslig hjälp som kan finnas mellan dem. Saknas sådana fördrag eller
avtal, skall konventionsstatema bistå varandra i enlighet med sin
nationella lagstiftning.

Artikel 11

Inget av de brott som anges i artikel 2 skall med avseende på utlämning
eller internationell rättslig hjälp betraktas som ett politiskt brott, som ett
brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott som inspirerat
av politiska motiv. Följaktligen får en framställning om utlämning eller
internationell rättslig hjälp som grundar sig på ett sådant brott inte avslås
endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott
förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska
motiv.

Artikel 12

Ingen bestämmelse i denna konvention skall tolkas så att
utlämningsskyldighet eller skyldighet att lämna internationell rättslig
hjälp uppkommer om den anmodade staten har grundad anledning att
anta att en ramställning om utlämning för brott som anges i artikel 2 eller
om internationell rättslig hjälp avseende sådana brott har gjorts i syfte att

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

åtala eller straffa en person i anledning av dennas ras, trosbekännelse, ProP' 2000/01.86
nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning eller att bifall till Bilaga 2
framställningen skulle vara till men för den personens ställning av något
av dessa skäl.

Artikel 13

1. En person som undergår verkställighet av en påföljd eller på annat sätt
är i fängsligt förvar inom en konventionsstats territorium och vars
närvaro i en annan konventionsstat begärs för vittnesmål, identifiering
eller annan medverkan för att få fram bevisning för utredning av eller åtal
för av brott enligt denna konvention far överföras under förutsättning att

a) personen frivilligt och välinformerad ger sitt samtycke, och

b) att båda staternas behöriga myndigheter ger sitt tillstånd, med
förbehåll för sådana villkor som dessa stater kan anse vara lämpliga.

2. Vid tillämpningen av denna artikel gäller följande:

a) Den stat till vilken personen överförs skall ha behörighet och
skyldighet att hålla den överförda personen i fängsligt förvar, såvida inte
den stat från vilken personen överfördes begär eller tillåter något annat.

b) Den stat till vilken personen överförs skall ofördröjligen fullgöra sin
skyldighet att återlämna personen till fängsligt förvar i den stat från
vilken personen överfördes i enlighet med vad de båda staternas behöriga
myndigheter i förväg eller på annat sätt kommit överens om.

c) Den stat till vilken personen överförs far inte kräva att den stat varifrån
personen överfördes inleder ett utlämningsförfarande för att personen
skall återlämnas.

d) Den överförda personen skall i fråga om verkställigheten av den
påföljd som verkställs i den stat varifrån överförandet skedde
tillgodoräknas den tid som tillbringas i fängsligt förvar i den stat till
vilken personen överfördes.

3. Utan samtycke av den konventionsstat från vilken en person skall
överföras i enlighet med denna artikel får inte den personen, oavsett hans
eller hennes nationalitet, inom territoriet för den stat till vilken
överförandet sker åtalas eller häktas eller bli föremål för någon annan
frihetsberövande åtgärd med avseende på gärningar som begåtts eller
domar som meddelats före personens avresa från territoriet för den stat
från vilken han eller hon överfördes.

Artikel 14

Den som tas i fängsligt förvar eller gentemot vilken andra åtgärder vidtas
eller förfaranden genomförs med stöd av denna konvention skall

garanteras en rättvis behandling som innefattar åtnjutande av alla
rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i den stat inom vars
territorium personen befinner sig och i enlighet med tillämpliga
folkrättsliga bestämmelser, däribland principerna om de mänskliga
rättigheterna.

Artikel 15

Konventionsstatema skall samarbeta för att förebygga sådana brott som
anges i artikel 2, särskilt

a) genom att vidta alla åtgärder som är möjliga, inberäknat anpassning av
sin nationella lagstiftning om det behövs, för att förebygga och motverka
förberedelser inom sina respektive territorier till förövandet av dessa
brott inom eller utom sina territorier, däribland åtgärder för att inom
dessa territorier förhindra sådan illegal verksamhet av personer, grupper
och organisationer varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar,
uppsåtligt finansierar eller deltar i förövandet av sådana brott som anges i
artikel 2,

b) genom att utbyta precis och verifierad information i enlighet med sin
nationella lagstiftning och genom att samordna administrativa och andra
åtgärder som vidtas i förekommande fall för att förebygga att sådana brott
som anges i artikel 2 begås,

c) där så är lämpligt, genom forskning och utveckling i fråga om metoder
för att påvisa av sprängämnen och andra farliga ämnen som kan orsaka
dödsfall eller kroppsskada, samråd om utveckling av normer för
märkning av sprängämnen for att kunna fastställa dessas ursprung vid
utredningar efter explosioner, utbyte av information om förebyggande
åtgärder samt samarbete och överförande i fråga om teknologi, utrustning
och dit hörande materiel.

Artikel 16

Den konventionsstat där en misstänkt åtalas skall i enlighet med sin
nationella lagstiftning eller sina tillämpliga förfaranden meddela
slutresultatet av förfarandet till Förenta nationernas generalsekreterare,
som skall vidarebefordra informationen till de övriga
konventionsstatema.

Artikel 17

Konventionsstatema skall fullgöra sina förpliktelser enligt denna
konvention på ett sätt som är förenligt med principerna om staters
suveräna likställdhet och territoriella integritet samt med principen om
nonintervention.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

Artikel 18

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

Ingen bestämmelse i denna konvention tillåter en konventionsstat att
inom en annan konventionsstats territorium utöva domsrätt och fullgöra
uppgifter som är uteslutande förbehållna myndigheterna i den andra
konventionsstaten enligt den nationella lagstiftningen.

Artikel 19

1. Ingen bestämmelse i denna konvention skall inverka på andra
rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt
folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas
stadga och internationell humanitär rätt.

2. På sådan verksamhet av väpnade styrkor under en väpnad konflikt -
med den innebörd som dessa termer har i internationell humanitär rätt -
som regleras av sådan rätt är inte denna konvention tillämplig; den
verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna fullgör sina
officiella uppgifter är inte underkastad denna konvention i den som
verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler.

Artikel 20

1. Varje tvist mellan två eller flera konventionsstater angående
tolkningen eller tillämpningen av denna konvention som inte kan lösas
genom förhandlingar inom rimlig tid, skall på begäran av någon av dem
hänskjutas till skiljedom. Om parterna inom sex månader efter det att
begäran om skiljedom framställts inte kan enas om utformningen av
skilj edomsförfarandet, kan endera parten hänskjuta tvisten till
Internationella domstolen genom ansökan i enlighet med domstolens
stadga.

2. Vaije stat får vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller
godkännande av denna konvention eller vid anslutning till den förklara
att den inte anser sig vara bunden av punkt 1. De övriga
konventionsstatema blir inte bundna av punkt 1 gentemot en
konventionsstat som har gjort ett sådant förbehåll.

3. En stat som har gjort ett förbehåll enligt punkt 2 får när som helst
återta förbehållet genom en underrättelse till Förenta nationernas
generalsekreterare.

Artikel 21

1. Denna konvention skall stå öppen för undertecknande av alla stater
från och med den 12 januari 1998 till och med den 31 december 1999 i
Förenta nationernas högkvarter i New York.

2. Denna konvention skall ratificeras, godtas eller godkännas.
Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten skall
deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.

3. Denna konvention skall stå öppen för anslutning av alla stater.
Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas
generalsekreterare.

Artikel 22

1. Denna konvention träder i kraft den trettionde dagen efter den dag då
det tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrumentet deponerades hos Förenta nationernas
generalsekreterare.

2. För varje stat som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till
konventionen efter det att det tjugoandra ratifikations-, godtagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrumentet har deponerats träder
konventionen i kraft den trettionde dagen efter den dag då staten i fråga
deponerade sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument.

Artikel 23

1. En konventionsstat får säga upp denna konvention genom skriftlig
underrättelse till Förenta nationernas generalsekreterare.

2. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då Förenta nationernas
generalsekreterare mottog underrättelsen.

Artikel 24

Originalet till denna konvention, vars arabiska, engelska, franska,
kinesiska, ryska och spanska texter är lika giltiga, skall deponeras hos
Förenta nationernas generalsekreterare, som skall överlämna bestyrkta
kopior till alla stater.

TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade, därtill vederbörligen
bemyndigade av sina regeringar, undertecknat denna konvention som
öppnades för undertecknande i New York den 12 januari 1998.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 2

Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde
till Förenta nationernas konvention om bekämpande
av terroristbombdåd

I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda Förenta nationernas
konvention om bekämpande av terroristbombdåd.

I promemorian görs bedömningen att ett tillträde kräver vissa ändringar
av de författningsbestämmelser som gäller for utlämning för brott och
internationell rättslig hjälp i brottmål. Ändringarna innebär att politiska
brott inte kan åberopas som vägransgrund. Promemorian innehåller inga
lagförslag. Vad gäller utlämning för brott anges att de ändringar som är
nödvändiga är föremål för beredning genom departementspromemorian
Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning (Ds 2000:3).
Beträffande internationell rättslig hjälp hänvisas till de förslag som
regeringen lämnat till riksdagen i propositionen Internationell rättslig
hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61).

I övrigt görs i promemorian bedömningen att ett tillträde till
konventionen inte kräver några lagändringar.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Sveriges tillträde till Förenta
nationernas konvention om bekämpande av
terroristbombdåd

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande
instanser:

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Justitie-
kanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges Domareförbund,
Sveriges Advokatsamfund, samt Försvarsmakten.

Prop. 2000/01:86

Bilaga 4

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,

Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Prop. 2000/01:86

Regeringen beslutar proposition Sveriges tillträde till Förenta nationernas
konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister

Eländers Gotab 61165, Stockholm 2001

Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister

Regeringens proposition

2000/01:86

Sveriges tillträde till Förenta nationernas konventionom bekämpande av bombattentat av terrorister

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut

2 Ärendet och dess beredning

3 Tidigare internationella överenskommelserangående terrorism

3.1 Allmänt

3.2

De olika överenskommelserna

3.2.1 Tokyokonventionen

3.2.2 Haagkonventionen

3.2.3 Montrealkonventionen

3.2.4 Diplomatskyddskonventionen

3.2.5 Den europeiska konventionen angående motverkande avterrorism

3.2.6 Gisslankonventionen

3.2.7 Tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen

3.2.8 Romkonventionen och Romprotokollet

Terroristbombningskonventionen

4.1 Arbetet med konventionen

4.2 Konventionens innehåll

4.2.1 Konventionens uppbyggnad

4.2.2 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott

4.2.3 Domsrätt

4.2.4 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land ochför att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning

4.2.5 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål

4.2.6 Överförande för utredning m.m.

4.2.7 Förebyggande av brott

4.2.8 Underrättelse

4.2.9 Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionenskall fullgöras

4.2.10 Tvistlösning

4.2.11 Ikraftträdande m.m.

5 Sveriges tillträde till konventionen

6 Behov av författningsändringar

6.1 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott

Skälen för regeringens bedömning

6.2 Domsrätt

6.3 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett landoch för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning

6.4 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål

6.5 Överförande för utredning m.m.

6.6 Förebyggande av brott

6.7 Underrättelse

6.8 Tvistlösning

7 Kostnader

Konventionstexten på engelska

International convention for the suppression ofterrorist bombings

Konventionstexten i översättning till svenska

Internationell konvention om bekämpande avbombattentat av terrorister

Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträdetill Förenta nationernas konvention om bekämpandeav terroristbombdåd

Justitiedepartementet

Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention
om bekämpande av bombattentat av terrorister

3 Tidigare internationella överenskommelser
angående terrorism

3.2.5 Den europeiska konventionen angående motverkande av
terrorism

4.2.4 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och
för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning

4.2.9 Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen
skall fullgöras

6.3 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land
och för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning

International convention for the suppression of
terrorist bombings

Internationell konvention om bekämpande av
bombattentat av terrorister

Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde
till Förenta nationernas konvention om bekämpande
av terroristbombdåd