Regeringens proposition om kommunal biståndsverksamhet

Proposition 1975:84

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 84 år 1975 Prop. 1975:84

Nr 84

Regeringens proposition om kommunal biståndsverksamhet;

beslutad den 13 mars 1975

Regeringen föreslår riksdagen all aniaga del förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar

OLOF PALME

HANS GUSTAFSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag om en särskild lag, som ger kommuner och landstingskommuner rätt att lämna internationell katastrofhjälp genom atl bistå med sjukvårdsulrustning eller annan utrustning som kan avvaras. I samband med sådanl bistånd får kommunerna och landstingskommunerna enligt förslagel i skälig omfattning bekosta iordningställande och transport av utrustningen samt tillhandahålla och bekosta personal som behövs för all utrustningen skall kunna las i bruk. Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 1976.

1 Riksdagen 1975. I saml. Nr 84

Prop. 1975:84

Förslag till

Lag om rätt för kommun och landstingskommun att lämna internationell katastrofhjälp

Härigenom föreskrives följande.

Kommun och landstingskommun får i samband med krig, farsot, översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka eller liknande händelse i annal land eller återuppbyggnadsarbete efter sådan händelse bistå med utrustning som kommunen eller landstingskommunen kan avvara. Utrustning som nu sagts får också överiämnas lill internationell hjälporganisation för all användas, om sådan händelse skulle inträffa.

Kommun eller landstingskommun som har beslutat att lämna bistånd med utrustning får i skälig omfattning anvisa medel för iordningställande och transport av utrustningen samt tillhandahålla och svara för ersättning till personal som behövs för att utrustningen skall kunna lagas i bruk.

Denna lag träder i kraft den I januari 1976.

Prop. 1975:84                                                           3

Uldrag
KOMMUNDEPARTEMENTET       PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1975-03-13

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carisson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition om kommunal biståndsverksamhet

1 Inledning

Sedan länge råder inom vårt land slor enighet om alt Sverige på olika sätt bör medverka i den internationella biståndsverksamheten. Anslagen överstalsbudgelenförinternationell biståndsverksamhet uppgårlill avsevärda belopp. Betydande biståndsinsatser görs också på friviUighetens väg, främsl genom olika ideella organisationer. Som exempel på den allmänna uppslutningen kring svensk biståndsverksamhet kan även anföras etl anlal beslul av kommuner och landstingskommuner under senare år all ställa viss utrustning eller medel lill hjälpbehövande länders förfogande. Sådana insatser har emellertid inte ansetts förenliga med bestämmelserna om kommunernas och landstingskommunernas befogenheter. I tre domar meddelade under år 1973 har regeringsrätten sålunda upphävt beslul av landsting att skänka sjukvårdsulrustning, anslå medel för inköp av sådan utrustning eller lämna bidrag för återuppbyggnad av etl sjukhus i samband med kriget i Vietnam.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 tillkallade chefen för dåvarande civildepartementet sakkunniga för all utreda frågan på vilket sätt kommuner och landstingskommuner bör kunna lämna bistånd lill utvecklingsländer. Kungl. Maj:l har till de sakkunniga överiämnal en framställning från 1970 års kyrkomöte om all lagen om församlingsslyrelse måtte ändras så all församling får räll alt medverka i internationellt bislånds-och utvecklingsarbete.

De sakkunniga,' som antog namnet kommitién för kommunal biståndsverksamhet, avlämnade i september 1974 betänkandet (SOU 1974:86) Kommunal biståndsverksamhet.

'Landshövdingen Hjalmar Mehr, ordförande, borgarrådet Inge Hörlén, riksdagsledamoten Hilding Johansson, landstingsledamoten Ruth Kärnek samt riksdagsledamöterna Per-Erik Ringaby, Tage Sundkvist och Benil Öhvall.

1* Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 84

Prop. 1975:84                                                            4

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgelts av styrelsen för internationell utveckling (SIDA), socialstyrelsen, kammarkollegiet, ärkebiskopen (efler hörande av övriga biskopar), domkapitlen i Lunds, Göteborgs och Härnösands stift, länsstyrelserna i Slockholms, Uppsala, Malmöhus, Örebro, Kopparbergs, Västernorriands och Västerbottens län. Svenska kyrkans missionsstyrelse, de sakkunniga (UD 1972:03) med uppdrag att företa en utredning angående Sveriges utvecklingssamarbete med u-länderna (biståndspolitiska ulredningen), kommunallagsulredningen (C 1970:30), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund. Lutherska väridsförbundels svenska sektion med Lul-herhjälpen. Rädda barnens riksförbund. Svenska pingstmissionens u-lands-hjälp, Sveriges frikyrkoråd. Centerns ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet saml Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Domkapitlen har bifogat yttranden från ett antal församlingar och kyrkliga samfälligheter, länsstyrelserna yttranden från landstingets förvaltningsutskott i resp. län och etl anlal kommuner saml Landstingsförbundet yttranden från samtliga landstings förvaltningsutskott.

2 Gällande rätt

2.1 Kommuns och landstingskommuns kompetens

Den grundläggande bestämmelsen om kommunernas kompetens finns i 3 § kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL). Enligt paragrafen får kommunen själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. 1 paragrafen anges vidare atl särskilda beslämmelser finns om vissa kommunala angelägenheter. Molsvarande bestämmelse finns i 3 § kommunallagen (1957:50, omtryckt 1969:766) för Slockholm (KLS) och 4§ landslingslagen (1954:319, omtryckt 1972:101) (LL). Sistnämnda bestämmelse innehåller också några exempel på angelägenheter som tillhör landstingskommunens kompelens-område, nämligen hälso- och sjukvård, undervisning, socialvård, jordbrukels och andra näringars utveckling.

Kompelensregeln i KL överfördes i oförändrat skick från lagen (1930:251) om kommunalsiyrelse på landet och lagen (1930:252) om komniunalslyrelse i stad och fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 1948 (SOU 1947:53, prop. 1948:140, KU 1948:24, rskr. 1948:270). Före ändringen år 1948 gällde atl kommun själv fick vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkom annan.

Ändringen i paragrafen medförde en inle oväsentlig utvidgning av kommunernas befogenheter i fråga om angelägenheter som inte tillhör det specialreglerade området. Uttrycket "gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter" ansågs enligt rättspraxis i allmänhet innebära, alt kommunen fick vårda endast sådana angelägenheter som var lill gagn för samtliga

Prop. 1975:84                                                           5

kommunmedlemmar eller för elt mera betydande antal av dem. Enligl paragrafens nya lydelse är det allmänintresset och inle som tidigare gemen-samheisintresset som skall vara normerande för kommunernas kompetens. Föratiden kommunala åtgärden skall vara lagenlig fordrasatiden tillgodoser ell allmänt lill kommunen knutet intresse. En begränsning som gäller för alt en angelägenhet skall kunna anses som kommunal ligger således däri all del allmänna intresset måste vara hänförligt till den egna kommunen. Denna princip har varit erkänd ända sedan kommunallagarnas tillkomst. Redan i förarbetena lill 1862 års kommunalförordningar betonades, all del låg i sakens natur all kommunens självverksamhet alltid förblev lokal.

Kompetensreglerna i KL, KLS och LL är allmänt avfattade. De kommunala befogenheterna har därför fortgågende kunnat anpassas efler samhällsutvecklingens krav. 1 samband med tillkomsten av den nuvarande kompelensregeln i KL framhölls också att del i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift all närmare ange gränserna för kommunernas verksamhet. De främsta rätiskällorna när del gäller all undersöka den kommunala kompetensen är, vid sidan av själva lagtexten och dess förarbeten, den rättspraxis som har utbildats i kommunalbesvärsmål på del ifrågavarande området.

Enligt 76 § KL, 80 § KLS och 78 § LL får klagan över ell kommunall beslul, i den mån annat inle är föreskrivet, grundas endasl på atl beslutet inie har tillkommit i laga ordning, strider mol lag eller annan författning eller på annal sätt innebär elt kompetensöverskridande, kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. Frågan om lagligheten av ell kommunall resp. landslingskommunalt beslut blir aktuell endasl om besvär anförs mol beslutet. Om beslutet däremot vinner laga kraft, anses del i regel lagligt och bindande för kommunmedlemmarna oberoende av om del har tillkommit i laga ordning eller inneburit etl överskridande av den kommunala kompetensen.

Av visst intresse när det gäller frågan om kommunernas och landstingskommunernas medverkan i iniernationell biståndsverksamhet är också föreskrifterna i 50 § KL, 54 § KLS och 56 § LL all vad som tillhör kommun resp. landstingskommun bör förvallas så all kommunens eller landstingskommunens förmögenhet inte minskas. Förmögenheten får enl igt dessa bestämmelser inle förbrukas för löpande behov. Skyddet avser den bokförda nettoförmögenheten.

Regeringsrätten har i flera kommunalbesvärsmål haft atl pröva kommunala eller landslingskommunala beslul med iniernationell anknytning. I det följande redovisas några sådana avgöranden kortfattat (förkortningen RÅ avser regeringsrättens årsbok).

Ell beslut av kommunfullmäktige i Grums köping om all anslå 25 kr lill Estniska nalionalrådel upphävdes av regeringsrätten, som anförde all anslaget inte kunde anses avse någon köpingens angelägenhet (RÅ 1952 I 266).

Prop. 1975:84                                                           6

Regeringsrätten upphävde vidare ell beslul av stadsfullmäktige i Norrköping atl bevilja 7 500 kr som stipendium ål en utländsk studerande vid stadens högre tekniska läroverk. Beslulel ansågs inle avse en angelägenhet som det tillkom staden all vårda (RÅ 1961  1 97).

Ell beslul av Malmöhus läns landsting att sydafrikanska varor tills vidare skulle undvikas vid upphandling för landstingels räkning ansågs ligga inom ramen för landstingets kompelens. Två ledamöter var skiljaktiga och anförde, att landstinget genom sill beslut avsett atl uttrycka sill ogillande av den i Sydafrika förda aparlheidpoliliken. Efiersom avgivande av opinionsyttringar låg utanför gränserna för landslingels kompelens och landstinget alltså hade överskridit sin befogenhet, ville dessa två ledamöter upphäva beslutet. (RÅ 1965 1 90).

1 plenimålet RÅ 1969 ref 52 intog regeringsrätten motsatt ståndpunkt. Domstolens majoritet (15 ledamöter) ansåg all elt beslul av stadsfullmäktige i Slockholm all rekommendera stadens organ all tills vidare inte köpa sydafrikanska varor var kompeiensöverskridande. Beslutet betraktades inle som en allmän rekommendation i syfte atl få lill stånd en ändamålsenlig upphandling ulan som en utrikespolitisk manifestation, varigenom fullmäklige avsett att ge uttryck för ogillande av den i Sydafrika förda apartheidpoliliken. Sju av regeringsrättens ledamöter ansåg beslutet vara kompetensenligl.

Ell beslul av stadsfullmäktige i Boriänge atl anslå 5 000 kr lill Svenska röda korsels FNL-insamling för humanitär hjälp lill Vietnams civilbefolkning ansågs strida mot den kommunala kompetensen och upphävdes (RÅ 1968 K 613).

Stadsfullmäktiges i Västersås beslul all anvisa 91 000 kr till bl. a. tio bostadsbaracker att överiämnas som gåva lill den jordbävningsdrabbade jugoslaviska staden Banja Luka ansågs falla utanför ramen förden kommunala kompetensen. En ledamot av regeringsrätten ansåg dock anslagsbeslutel lagligt med hänsyn lill Västerås vänortsförbindelser med Banja Luka och det akuta behovet av katastrofhjälp (RÅ 1971 C 296).

I tre fall har regeringsrätten haft alt ta slällning till landstingskommuns befogenhet atl medverka i internationell biståndsverksamhet i samband med kriget i Vietnam. 1 samtliga fall ansågs beslulel om sådan medverkan innebära kompeiensöverskridande.

I dom den 16 april 1973 upphävde regeringsrätten sålunda ell beslut av Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott all genom SlDA;s försorg lill del förstörda universitetssjukhuset i Demokratiska Republiken Vietnam (Nordvietnam, DRV) skänka sjukvårdsulrustning, som inte var i bruk men som var fullt användbar och kunde värderas till 200 000 kr. Regeringsrätten anförde all den med beslutet avsedda egendomen haft elt inte obetydligt värde och all beslutet all skänka bort egendomen således inle varil motiverat av landstingets egna ekonomiska intressen. Del kunde därför inle anses ha varit en uppgift för landstinget all förfoga över egendomen på säll som skell. Förvaltningsutskottet hade alltså överskridit sin befogenhet.

Prop. 1975:84                                                           7

I en annan dom den 16 april 1973 upphävde regeringsrätten ett beslut av Uppsala läns landsting atl anslå 6 000 kr för inköp av en läkarväska genom Svenska röda korsets försorg. Beslutet ansågs innebära kompetens-överskridande.

1 dom den 14 augusti 1973 slutligen upphävde regeringsrätten etl beslut av Västernorriands läns landstings förvaltningsutskott att anvisa ett anslag om 100 000 kr som bidrag lill återuppbyggnad av Bach Mai-sjukhuset i Nordvietnam, efiersom det inle kunde anses vara en ladslingskommunens angelägenhet atl anslå medel lill internationell biståndsverksamhet.

De gränser för den kommunala kompetensen som har dragils upp i kommunallagarna och förarbetena till dessa samt i rättspraxis har i vissa avseenden kommit att framstå som alltför snäva. Den kommunala kompetensen har därför i några fall utvidgats genom särskild lagstiftning. Sålunda får kommun resp. landstingskommun, enligt lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå ulländska studerande, beträffande dem som i anslutning lill svenskl utvecklingsbistånd vistas i kommunen eller landstingskommunen för studier eller annan ulbildning vidtaga åtgärder i syfte atl underiätta deras vistelse där och främja deras välfärd och trivsel. Enligl lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom luristväsendet får kommun vidtaga åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar i den mån det är påkallat för alt främja luristväsendet inom kommunen. Lagen (1969:596) om kommunalt partistöd är ytteriigare ell exempel på en utvidgning av den kommunala kompetensen. Enligt nämnda lag får kommun och landstingskommun lämna ekonomiskl bidrag lill politiskt parti, som under den lid beslul om bidrag avser är representerat i kommunfullmäktige resp. landstinget. Lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade ger kommun möjlighet all driva affärsverksamhet i syfte atl bereda arbelsanställning ål handikappade, i den mån handikappade inom kommunen inle i tillräcklig omfattning kan beredas lämpliga anställningar på annat sätt. År 1959 ändrades lagen (1947:523) om kommunala ålgärder lill bostadsförsörjningens främjande så atl kommun fick möjlighet all ekonomiskl stödja bostadsförsörjningen inle bara inom kommunen ulan också i område i vilkel kommunen ingår och som kan anses utgöra en enhet i bosiadsförsörjningshänseende.

Under förarbetena lill lagen om räll för kommun all bistå ulländska studerande framhöll föredragande departementschefen (prop.1962:191 s. 29) att den offentliga internationella biståndsverksamheten borde vara en statlig, inte en kommunal uppgift, och atl del utmärkande för kommunala angelägenheter var deras lokala anknytning. Biståndsverksamheten borde stödjas huvudsakligen genom höjda slalliga bidrag och frivilliga insatser. Kommunal medverkan i biståndsarbetet kunde emellertid vara motiverad med hänsyn lill kommunernas bättre möjligheler all på vissa områden bedöma vilka konkreta ålgärder som med hänsyn lill lokala förhållanden bäst främjade den samlade svenska hjälpinsatsen. Slipendialverksamhel var enligl

Prop. 1975:84                                                           8

departementschefen den gren av det internationella biståndsarbetet där kommunala insatser låg närmast lill hands. Del blev därvid inle enbart fråga om finansiella bidrag ulan tonvikten kunde läggas på praktiska åtgärder i samband med omhändertagandet av stipendiaterna i Sverige. Departementschefen förordade att kommun och landstingskommun bereddes laglig möjlighet atl vidtaga socialt eller kuralivl betonade ålgärder för omhändertagande av stipendiater, som i anslutning lill svenskl utvecklingsbistånd vistades inom kommunen. Hjälpinsatser som helt eller delvis hade formen av penningsiipendier skulle emellertid falla utanför den kommunala kompetensen.

Konstitutionsutskottet underströk i sitt utlåtande med anledning av propositionen (KU 1962:21 s. 8) all tonvikten i fråga om kommunernas verksamhet på ifrågavarande område kunde läggas på praktiska ålgärder i samband med omhändertagande av stipendiaterna i Sverige och att de kommunala insatserna för utvecklingshjälpen borde hänföra sig till själva sti-pendialmollagningen och begränsas till atl genom andra ålgärder än penningsiipendier underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och trivsel.

Riksdagen har även senare haft att behandla frågan om kommuns medverkan i internationell hjälpverksamhet. 1 utlåtande med anledning av motioner om räll för kommun atl utan vederiag överlåta viss sjukvårdsulrustning till u-land hänvisade konstilutionsutskottet till del nyss nämnda utlåtandet och anförde, all del inte fanns anledning frångå bedömningen atl de finansiella resurserna för biståndsverksamheten huvudsakligen borde erhållas genom slalliga anslag och frivilliga insatser (KU 1970:22). Utskottet ansåg atl den fråga som hade lagils upp i motionerna kunde lösas genom kontakter med frivilligorganisationer och hjälporgan för utvecklingsländer och hävdade atl i varje fall för del av motionärerna föreslagna ändamålet någon lagändring inle borde genomföras, som innebar avsteg från de grundläggande principerna i fråga om kommuns och landstingskommuns för-mögenhelsförvallning.

2.2 Den kyrkokommunala kompetensen

Församlingens kompetens regleras i lagen (1961:436, omtryckt 1972:228) om församlingsslyrelse (LFS). 12 § 1 mom. första stycket anges atl församling själv får vårda sina angelägenheter, såvitt inte handhavandet därav enligt LFS eller särskild författning tillkommer annan. 1 elt andra stycke följer därefter en uppräkning av vissa frågor som anses utgöra församlings angelägenheter, nämligen a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus, ijänstebosläder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom, b) åtgärder lill främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigi saml av kristen verksamhet bland barn, ungdom, ålderstigna, sjuka och andra som är i behov av omvårdnad samt c) avlöningsförmåner ål präst, kyrkomusiker och annan personal. Vidare anges all särskilda före-

Prop. 1975:84                                                           9

skrifter finns om vissa på församling ankommande angelägenheter.

Vid lagens tillkomst anförde föredragande departementschefen bl. a. atl det i fråga om församlingens kompetens främst gällde alt ta slällning till vilken verksamhet församling ägde bedriva eller stödja med utdebiterade skallemedel, medan spörsmålet inte direkt berörde den verksamhet församling kunde utöva med kollekimedel, donerade medel ellerandra frivilliga bidrag. Genom atl anlita kollekimedel hade församling i viss ulslräckning möjlighet all verka utanför de gränser som dras upp i LFS (prop. 1961:70). Departementschefen framhöll också en allmän grundsals som han fann vara av vikt när det gällde att ange den kyrkokommunala kompetensen, nämligen att verksamheten måste vara knuten till den egna församlingen, således vara av lokal natur. Han anförde alt av denna regel följer, alt anslagsgivning lill rikskyrklig verksamhet eller till verksamhet inom stiftets ram eller inom annan församling än den egna i princip får anses otillåten men all denna regel inte är undanlagslös. Om verksamheten bedrivs utom den egna församlingen men fullföljer syften som ligger inom ramen för den allmänna kompelensregeln och direki eller indirekt är lill gagn för församlingens arbele, lorde i allmänhet enligl vad departementschefen anförde något hinder inte föreligga atl främja verksamheten (prop. s. 101). Han förklarade vidare atl del inlernaiionella ekumeniska arbetet och den yttre missionen inte hade sådant samband med församlingens egna angelägenheter att församlingen kunde stödja verksamheten med skallemedel (prop. s. 110).

Frågan om en utvidgning av den kyrkokommunala kompetensen för all medge församlingarna räll att medverka i det internationella hjälparbetet behandlades med anledning av väckta motioner i ämnet vid 1968 och 1970 års kyrkomöten. I betänkande (1968:19) framhöll kyrkolagsuiskollel all behovet av ökad internationell inriktning och förbättrad insikt om u-ländernas problem under de senasle åren framstått allt klarare och alt inom utskottet ingen meningsskiljaktighet rått om kyrkans ansvar för utvidgad internationell solidaritet och en energisk insats mot nödsituationen i u-länderna. Utskottet fann emellertid alt en ändring av LFS så att församlingarna fick möjlighet all med utdebiterade medel stödja internationell kyrklig hjälpverksamhet mötte allvariiga principiella hinder och hänvisade till atl även de borgeriiga kommunernas kompelens var begränsad till kommunens egna angelägenheter. Utskottet förklarade sig visseriigen biträda uppfattningen atl den internationella hjälpverksamheten med hänsyn lill de oerhört slora behoven inle kunde baseras enbart på frivilliga bidrag ulan atl skattemedel erfordrades. Enligl utskottet borde emellertid sådana medel tas ut vid den statliga beskattningen. Kyrkomötet beslöt i enlighet med utskottets hemställan att lämna de framställda yrkandena om ändring av LFS utan åtgärd.

1 anledning av motioner i samma fråga vid 1970 års kyrkomöte uttalade kyrkolaguiskotlel all de principiella skäl som hade föranlett utskottet all år 1968 avstyrka åtgärder för ändring av LFS var oförändrade och all den i en motion antydda möjligheten all tillskapa ett särskilt kyrkligt centralorgan

Prop. 1975:84                                                          10

för internationell biståndsverksamhet inte på något avgörande sätt förändrade läget, eftersom del var de enskilda församlingarna som hade beskattningsrätt för vården av sina angelägenheter. Utskottet hemsfälide att motionerna inte måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd.

Kyrkomötet beslöt emellertid all hos Kungl. Maj:l göra framställning om sådan ändring i LFS alt församling fick kompetens all bevilja anslag till internationellt bistånds- och utvecklingsarbete. Kyrkomötets skrivelse överiämnades, som nämnts inledningsvis, lill kommitién för kommunal biståndsverksamhet att övervägas i samband med fullgörandet av uired-ningsuppd råget.

Frågan om församlings rätt atl bevilja anslag lill mission och u-landshjälp behandlades med anledning av väckta motioner vid 1971 och 1973 års riksdagar. På hemställan av konstilutionsutskottet (KU 1971:43 resp. 1973:31) avslog riksdagen motionerna. 1 en motion (1975:126) till 1975 års riksmöte hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om sådan utformning av lagstiftningen om kommunal biståndsverksamhet atl samma kompelens kommer atl gälla för kyrklig som för borgeriig kommun beträffande katastrofinsatser i u-länderna.

3 Svensk biståndsverksamhet 3.1 Statligt bistånd

För Sveriges del har riksdagen år 1968 satt upp målet all anslagen för bistånd till de fattiga länderna under budgelårel 1974/75 skall molsvara I % av bruttonationalprodukten till marknadspris. Sveriges medverkan i internationell biståndsverksamhet sker dels genom bidrag till internationella biståndsprogram (multilaterala bidrag), dels genom direkta biståndsinsatser (bilateralt utvecklingssamarbete). För budgetåret 1973/74 uppgick de sammanlagda anslagen över statsbudgeten för internationellt utvecklingssamarbete lill 1 562,5 milj. kr. och för budgelårel 1974/75 uppgår de lill 2 100 milj. kr., vilkel innebär en ökning med 35 %. För budgetåret 1975/76 har föreslagils 2 850 milj. kr., en ökning med 36 %. 1 och med denna ökning har utfästelsen om enprocentmålet infriats.

Det multilaterala arbetet består i att Sverige lämnar bidrag bl. a. till olika FN-organ, t. ex. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och FN:s barnfond (UNICEF). För budgetåret 1974/75 har anslagils 750 milj. kr. för multilateralt utvecklingsbistånd. För budgelårel 1975/76 är molsvarande belopp enligl regeringens förslag 1 050 milj. kr. Sverige arbetar för atl FN-slralegin på ifrågavarande område skall få praktiska uttryck i de internationella organisationernas bistånd och föratl ge u-länderna ell starkare inflytande genom ulvecklingssamarbetels utformning.

När det gäller det bilaterala utvecklingsprogrammet inriktar sig Sverige i första hand på sådana enskilda länder, vilkas ulvecklingsanslrängningar syftar lill oberoende saml social och ekonomisk rättvisa. Det bilaterala sam-

Prop. 1975:84                                                          11

arbetet med enskilda u-länder utformas så atl moltagariänderna får ell reellt inflytande över de resurser som ställs lill förfogande. För budgetåret 1974/75 har för bilateralt utvecklingsbistånd anslagils 1 297,8 milj. kr. Av delta belopp avser ca 250 milj. kr. s. k. varubislånd, dvs. bistånd som formellt är bestämt att användas för upphandling i Sverige, medan huvuddelen utgörs av gåvobistånd. Molsvarande belopp för budgetåret 1975/76 är enligl regeringens förslag 1 736,3 milj. kr., varav ca 500 milj. kr. avser varubislånd.

Under budgetåret 1972/73 beslutades om katastrofinsatser för elt sammanlagt belopp om 48,9 milj. kr., varav direki bistånd till Provisoriska Revolutionära Regeringens (PRR) område i Sydvielnam med 11 milj. kr. och ungefär samma belopp lill humanitära insatser i Indien. Bidraget till FN-insalser för flyktingar och hemlösa i södra Sudan uppgick lill 7 milj. kr., medan 8 milj. kr. lämnades lill del av torka och hungersnöd drabbade Väsl-afrika (prop. 1974:1, bil. 5 s. 20). Under budgetåret 1973/74 fattades beslul om katastrofbistånd och extraordinära biståndsinsatser lill ell sammanlagt belopp av 180,4 milj. kr. Bistånd lämnades med bl. a. 8,7 milj. kr. lill de av torka drabbade områdena i Etiopien, 40 milj. kr. lill Tanzania för livs-medelsimporl, 14 milj. kr. lill Bangladesh med anledning av översvämning och livsmedelsbrist, 11 milj. kr. till Pakistan med anledning av översväm-ning,25 milj. kr lill Indien i importslöd, 20 milj. kr. till PRR i ålerupp-byggnadsbistånd och 10,6 milj. kr. lill DRV för återuppbyggnaden av Bach-Mai-sjukhuset (prop. 1975:1, bil. 5 s. 21).

Kostnaderna för molsvarande insatser som beslutats under andra halvåret 1974 uppgår till ca 140 milj. kr. Bistånd har beslutals lill bl. a. Tanzania, Bangladesh och Indien. För budgetåret 1975/76 beräknas i budgetpropositionen en reserv på 200 milj. kr. för katastrofinsatser.

En väsentlig del av del svenska katastrofbiståndet har under senare år lämnats lill inlernaiionella aktioner samordnade aV olika FN-organ. Svenska röda korset och flera andra enskilda organisationer har också fåll ett betydande stalligl stöd till sin verksamhet. År 1972 inrättades inom ulrikes-departemenlel en speciell kataslrofgrupp med företrädare för departementet, SIDA och Svenska röda korset. Gruppen har lill uppgift bl. a. atl avge förslag om svenska katastrofinsatser.

SIDA är central förvaltningsmyndighet för det direkta utvecklingssamarbete som Sverige bedriver med u-länder. Huvuddelen av del bistånd som lämnas genom SIDA är av långsiktig karaktär och syftar lill all utveckla olika delar av samhällel i moltagariänderna, medan en mindre del av biståndet är av humanitär art och avser all lindra nöd som förorsakats av olika katastrofsituationer En mellanform utgöres av del bistånd som förekommer såsom åleruppbyggnadsinsalser efler katastrofer. För all genomföra de konkreta hjälpåtgärderna i ett kalaslrofområde anlitar SIDA Röda korset. Rädda barnen, FN-organ eller statliga organ i del drabbade landel, till vilka hjälp lämnas i form av pengar eller varor.

!•• Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 84

Prop. 1975:84 12

3.2 Bistånd genom svenska enskilda organisationer

Svenska röda korset aren riksomfattande ideell förening, grundad år 1865. Liknande röda kors-föreningar finns i 121 länder. Verksamheten omfattar bl. a. katastrof-, flykting- och utvecklingshjälp i ell 40-lal länder. Hjälpen utom Sverige sker inom ramen för Internationella röda korset, som har sill säte i Geneve. För alt så snabbi som möjligt kunna göra en insats vid inträffade katastrofer har Svenska röda korset byggt upp sin verksamhet så all varor alllid ligger färdiga i särskilda förråd på olika platser i väriden. Arbete pågår med all i samarbete med olika länders Rödakorsföreningar lägga upp förråd i sådana länder där kalastrofer erfarenhetsmässigt inträffar för all varorna på så sätt skall finnas tillgängliga omedelbart efter en inträffad katastrof

Svenska röda korset lämnar också bistånd genom alt ställa sjukvårdspersonal till förfogande och genom kontanta penningbidrag. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom insamlingar. Organisationen får också vissa statliga bidrag. Enligl preliminära beräkningar uppgick värdei av Svenska röda korsels bistånd i form av katastrof- och utvecklingshjälp till andra länder under år 1973 lill sammanlagt omkring 26 milj. kr.

Rädda barnens riksförbund är en opolitisk, religiöst neutral riksorganisation, som grundades år 1919 och som lillsammans med systerorganisationer i etl 60-lal länder är ansluten lill Internationella Rädda Barnen Unionen. Verksamheten beslår av insamlingsarbete och hjälp lill nödlidande barn. I viss omfattning lämnas också flykting- och katastrofhjälp. Åriigen insamlas ca 20 milj. kr. för biståndsverksamhet i Sverige och i ullandel.

3.3 Bistånd genom kyrkliga organ

Enligt stadgan (1970:484) för Svenska kyrkans missionsslyrelse skall styrelsen bedriva den mission ulomlands som ankommer på svenska kyrkan samt med medel och personal bistå bl. a. kyrkorna på styrelsens tidigare missionsfält i Asien och Afrika. Inkomsterna av kollekimedel och andra gåvor uppgick under år 1972 lill ca 20 milj. kr.

Lutherska världsförbundels svenska sektion, som bildades år 1947 och är organ för svenska kyrkan i dess samarbete med Lutherska världsförbundet, har lill huvudsaklig uppgift atl insamla, förvalla och fördela medel lill bl. a. katastrofhjälp och utvecklingsbistånd. Detla arbete bedrivs under namnet Lutherhjälpen. Sedan flera år är Lulherhjälpen i fråga om slorieken av de insamlade medlen landels största frivilliga hjälporganisation. Räkenskapsåret 1972/73 uppgick de kontanta inkomsterna m. m. till över 31 milj. kr.

Biståndsverksamhet bedrivs även av Pingstmissionens u-landshjälp, som är den svenska pingströrelsens u-hjälpsorgan, och organisationen Frikyrkan hjälper, som är en riksomfattande religiös-humanilär hjälporganisation, saml av Svenska missionsförbundet. Evangeliska fosieriands-stiftelsen. Fräls-

Prop. 1975:84                                                          13

ningsarmén, Örebro-missionen, Svenska bapiistförbundel och Helgelseför-bundet.

4 Kommittén

4.1 Behovet av kommunala och landstingskommunala åtgärder m. m.

Under utredningsarbetet har kommitién samrått med SIDA, Svenska röda korset. Rädda barnen och flera kyrkliga organisationer för alt undersöka behovet av kommunala och landslingskommunala ålgärder i anslutning till den svenska internationella biståndsverksamheten. Kommittén har också genom kontakter med etl anlal kommuner och landstingskommuner sökt utröna om dessa har några faktiska möjligheter all tillgodose ell sådant behov.

Huvuddelen av del svenska officiella biståndet är enligt kommittén av långsiktig natur och syftar lill all utveckla olika delar av samhällel i moltagariänderna. Även Rädda barnen och kyrkliga missionsorganisalionersamt i någon mån Röda korset bedriver långsiktig biståndsverksamhet när del gäller barnavård, sjukvård, familjeplanering och undervisning. Merparten av Röda korsels verksamhet avser humanitärt bistånd (katastrofhjälp) för all lindra nöd i samband med naturkatastrof, farsot, krig eller liknande händelse. Staten, Rädda barnen och vissa missionsorganisalioner lämnar också bistånd vid katastrofer. Som en ytteriigare form av biståndsverksamhet förekommer bistånd vid återuppbyggnad av olika samhällsfunktioner efter inträffade katastrofer. Enligl kommittén är behovet av kommunala och landslingskommunala insatser störsi när det gäller katastrofhjälp. Kommuner och landstingskommuner skulle under vissa förutsättningar kunna lämna värdefulla bidrag i form av varor, tjänster och pengar. Visst behov av åleruppbyggnadsinsalser föreligger också, medan behovet inte är lika starkl av mera långsiktigt bistånd.

De varor som behövs för att lindra nöden i akuta katastrofsituationer är enligt kommitién främsl matvaror, kläder, filtar, tält och mediciner saml viss enklare sjukvårdsmaleriel, t. ex. lakan, bårar, rostfria skålar och saxar. Mer komlicerad sjukvårdsulrustning, t. ex. röntgenapparater, efterfrågas mera sällan. Beroende på rent tekniska svårigheter är del nämligen ofla svårt alt utnyttja sådan materiel som kommer från andra länder. Även transportfordon, t. ex. ambulanser, kan komma lill användning, men när del gäller sådan materiel kan problem uppslå på grund av svårigheten all skaffa reservdelar m. m. Den omedelbara hjälpen vid etl kalaslroflillfälle kan följas av en andra etapp med återuppbyggnad av hus, broar, sjukhus och andra vikliga samhällsfunktioner. 1 del sammanhanget kan mer avancerad sjukvårdsmaleriel komma i fråga.

Röda korset och Rädda barnen är enligl kommitién i princip positiva lill bistånd i form av varor från kommuner och landstingskommuner, medan

Prop. 1975:84                                                          14

SIDA är mera tveksam. Denna tveksamhet grundar sig främsl på att SIDA inte har någon egen organisalion som kan ingripa på platsen i katastrofsituationer. Såväl SIDA som Röda korset och Rädda barnen framhåller atl också andra svårigheter hänger samman med organiserandet och förmedlingen av varubislånd i katastrofsituationer. För det första måsle molla-gariandets behov och prioriteringar vara avgörande för vilka varor som skall sändas. Materielen bör vara fullt användbar. Gåvor av ålderdomlig eller hårt försliten materiel har ibland uppfattals som diskriminerande. Med hänsyn lill bl. a. de höga fraktkostnaderna är del viktigt all endasl förstklassiga och användbara saml ej alltför skrymmande varor kommer i fråga.

Biståndsorganisationerna har enligt kommitién också betonat viklen av all hjälpen i en katastrofsituation inte kommer fram för sent. Del kan vara lämpligt atl varorna skänks i förväg, så all del blir möjligt all omedelbart sända dem från förråd nära kaiastrofplatsen. Om varorna skänks i förväg måsle de lagras, varför del är viktigt alt endasl sådana varor skänks som man vet kan komma lill användning. I t. ex. medelhavsområdel vill ländernas rödakorsorganisationer ha lager av endasl tält och filtar.

Kommittén anför all varubislånd från kommuner och landstingskommuner inie behöver ske enbart genom rena gåvor till de förmedlande organisationerna. Svenska röda korset har t. ex. lill förmånliga priser kunnat köpa begagnad men utrangerad materiel, t. ex. filtar, lakan och andra textilier, av landstingskommunerna.

Vid katastrofer ställer biståndsorganisationerna sjukvårdspersonal till förfogande, anför kommitién. Enligt Röda korset skulle landstingskommunerna kunna göra en slor insats genom alt friställa sådan personal för rö-dakorstjänsi. Ännu bättre vore om personalen kostnadsfritt ställdes till Röda korsets förfogande. Såväl SIDA som Röda korset och Rädda barnen anser enligl kommittén atl penninggåvor är den bästa bidragsformen. Penninggåvor gör det möjligl att anskaffa såväl materiel som personal antingen i Sverige eller i något land närmare kaiastrofplatsen. Fraktkostnaderna och andra kostnader kan på så sätt hållas nere och genom all varor köps från platser närmare kaiaslrofområdel eller pengar direki ställs lill förfogande för moltagariandel blir lidsuldräklen liten.

Särskilt hos landstingskommunerna finns enligt kommittén utrustning som kan ställas lill förfogande förden internationella biståndsverksamheten, om rättsliga möjligheler därtill ges. Det för sig främst om sjukvårdsulrustning av olika slag, t. ex. engångssprutor, kaletrar, gasbindor, rostfria skålar, saxar, filtar och sängar.

4.2 Kommitténs överväganden och förslag

Kommitién anför all det i vårt land råder enighet om angelägenheten av en aktiv svensk medverkan i den internationella biståndsverksamheten. Kommittén erinrar om aU det i olika sammahang har slagits fast all den

Prop. 1975:84                                                          15

offentliga biståndsverksamheten skall vara en statlig och inle en kommunal uppgift. Det är statsmakterna som bär ansvaret för våra internationella förbindelser och har alt bestämma biståndsverksamhetens inriktning och omfattning och anslå erforderiiga medel för ändamålet.

Inom många kommuner finns enligt kommittén ett starkt intresse för alt genom medverkan i internationell biståndsverksamhet ge uttryck för kommunens - och därmed kommuninvånarnas - internationella solidaritet. Del har också ansetts all den enskilde medborgaren mera direki kan engageras i internationella frågor, om beslul om bistånd fattas på kommunal nivå. Härigenom skulle man också kunna vinna ökad förståelse för sådana frågor och uppnå en slörre allmän beredvillighet till medverkan i det internationella biståndsarbetet. Ståndpunkten att den internationella biståndsverksamheten inte är en kommunal uppgift har emellertid upprätthållits både i kommunallagarna och i rättspraxis. Enligl kommunallagarna är kommuns och landstingskommuns befogenheter begränsade till vården av kommunens resp. landslingskommunens egna angelägenheter och fullgörandet av vissa i specialförfaitningar angivna uppgifter. Häri ligger ell krav på alt angelägenheten skall vara knuten lill kommunens resp. landstingskommunens område. Den internationella biståndsverksamheten har inte en sådan anknytning. Lokaliseringsprincipen har upprätthållits också när kommunerna och landstingskommunerna genom speciallagstiftning bemyndigats handha vissa uppgifler. Lagen (1962:638) om rätt för kommun all bistå utländska studerande kan enligl kommittén knappast sägas innebära något avsteg från denna princip, efiersom kommuns befogenheter alt genom socialt och kuralivl betonade ålgärder bistå ulländska studerande enligl lagen är begränsade lill sådana studerande som vistas i kommunen.

Kommitién framhåller all frågan om och i vad mån kommunerna och landstingskommunerna bör ges ytteriigare möjligheler alt medverka i internationell biståndsverksamhet bör ses mot denna bakgrund och att införande av en rätt för kommuner och landstingskommuner all medverka i intemalionellt biståndsarbete innebär ell ytterligare avsteg från hittills gällande principer. En självklar ulgångspunkl vid övervägandet av hithörande frågor måste vara atl det är stalsmaklerna som bär ansvaret för vårt lands internationella relationer. Internationell biståndsverksamhet kräver erfarenhetsmässigt en sådan samordning och koncentration av insatserna atl uppgiften svåriigen kan anförtros ål varje enskild kommun eller landstingskommun. Detta behöver, anför kommittén, emellertid inte innebära atl man måste utesluta varje form av ytteriigare kommunal medverkan i internationell biståndsverksamhet. Man kan väl länka sig sådana former av kommunal medverkan som inte slår i slrid med inriktningen av den svenska biståndspolitiken.

Enligt kommitténs mening bör man emellertid först överväga om de humanitära eller andra skäl som kan tala för en kommunal medverkan i internationell biståndsverksamhet över huvud kan få sådan styrka all de kan

Prop. 1975:84                                                          16

väga över intresset av alt man inte gör någon principiellt betydelsefull avvikelse från den vedertagna begränsningen av den kommunala kompelen-sen. Reglerna i 3 § KL, 3 § KLS och 4 § LL om kommunernas och landstingskommunernas allmänna kompetens är myckel allmänt avfattade. Man har avsett all möjliggöra en fortsatt anpassning av befogenheterna efler samhällsutvecklingens krav. I den mån gränserna förden kommunala kompetensen kommit att framstå som alltför snäva har en utvidgning kommit till stånd genom lagstiftningsåtgärder. När det gäller kommunal medverkan i internationell biståndsverksamhet har någon anpassning av den kommunala kompentensen lill nya förhållanden inte skett annat än genom 1962 års lag om rätt för kommun all bistå ulländska studerande.

Kommittén framhåller atl den internationella biståndsverksamheten avser mycket angelägna ändamål och erinrar om att det i direktiven för kommitténs arbele har framhållits att det i förevarande sammanhang kan finnas uppgifler som kommunerna och landstingskommunerna har speciella förutsättningar atl lösa. 1 den mån del går all finna sådana former för kommunal medverkan i internationell biståndsverksamhet som låter sig förena med den officiella svenska biståndspolitiken, bör del inle föreligga några principiella hinder mol atl göra de ändringar i reglerna för den kommunala kompetensen som behövs.

Trots de nuvarande begränsningarna i de kommunala befogenheterna på det internationella området har kommuner och landstingskommuner i många fall gjort humanitära insatser förden nödlidande befolkningen i länder som drabbats av olika kalastrofer, orsakade av krig eller naturhändelser. Som exempel nämner kommittén den ganska omfattande fadderortsrörelsen under och efler del andra världskriget, vilken omfattade bl. a. ekonomisk hjälp från svenska kommuner till av kriget drabbade utländska kommuner. Även om sådan ekonomisk hjälp i och för sig haft ett behjärtansvärt syfte, har den klart legal utanför den kommunala kompetensen. Såvitt känt har dock beslul om sådan hjälp inle överklagats. Även den kommunala vän-orlsverksamhelen, som främsl har en symbolisk karaktär, kan ses som ett ullryck för kommunernas internationella solidaritet. I den mån en svensk kommun lämnal ekonomiskl stöd lill en utländsk vänort har enligt kommittén också en sådan insats fallit utanför den kommunala kompetensen. Del finns andra exempel där kommuners internationella hjälpinsatser i humanitärt syfte allmänt godtagits, trots alt den kommunala kompetensen överskridils. Sådana insatser gjordes vid översvämningskaiaslrofen i Holland år 1953 och i samband med den s. k. Ungernhjälpen år 1956. Stockholms kommun har, anför kommittén, i olika sammanhang bidragit med betydande belopp lill Köpenhamn, Oslo och Helsingfors under och efter andra värids-krigel saml lill orter i bl. a. Jugoslavien, Israel och Holland vid senare inträffade katastrofer. Fullständig enighet om hjälpen har därvid rått mellan partigrupperna i fullmäklige och besluten om bistånd har inle blivil överklagade.

Prop. 1975:84                                                          17

Kommitién anför att det knappast kan anses tillfredsställande att kommunala insatser i fall där elt humanitärt bistånd ler sig myckel angelägel skall vara beroende av om del kommunala biståndsbeslutet överklagas eller inte saml alt olika landstingskommuners och kommuners biståndsbeslut med samma innehåll och syfte givelvis så långt möjligt bör behandlas lika. Hos många kommuner finns en spontan vilja alt hjälpa befolkningen i orter utanför Sverige som drabbas av katastrofer. Kommuner och landstingskommuner bör, särskilt som sjukvårdshuvudmän, ha speciella förutsättningar atl medverka, eftersom det hos dem finns fullt användbar utrustning, främsl sjukvårdsmaleriel. Dessa skäl anser kommittén vara så tungt vägande atl den förordar all möjlighet öppnas för kommuner och landstingskommuner till viss medverkan i internationell biståndsverksamhet utöver vad som kan vara tillåtet enligt 1962 års lag om räll för kommun att bistå ulländska studerande.

Etl förfarande som i och för sig är godtagbart enligt gällande räll är enligl kommittén atl en kommun ulan vederiag lill en internationell hjälporganisation överiåier sådan utrangerad utrustning som för kommunen saknar såväl bruksvärde som marknadsvärde. En förutsättning är dock alt åtgärden inte medför slörre hanteringskostnader än som normalt är alt påräkna vid utrangering. Den möjlighet som nu har nämnts är enligt kommittén ganska ointressant, särskilt som utrangerad materiel ofla torde vara i ell sådanl skick all den inle kan användas i internationell biståndsverksamhet. Frågan om den kommunala kompetensen synes bli aktuell försl när den kommunala insatsen görs med egendom som fortfarande har ell restvärde och är underkastad reglerna om den kommunala förmögenhelsförvallningen. När del gäller egendom av sistnämnda slag kan det enligl kommittén inle anses förenligt med gällande rätt au kommun anlitar i. ex. frivilligorganisalioner eller hjälporgan för u-länder för förmedling av kommunal hjälp. Inle heller kan förmedling lill eller via fadderoris- eller vänortsförbindelser göra förfarandet kompetensenligl. Kommittén har inle heller i övrigi kunnat finna några former för kommunala biståndsinsatser som låter sig förena med gällande räll.

En kompelensulvidgning genom lagstiftning måste enligt kommitténs uppfattning få relativt begränsad räckvidd. De kommunala insatserna kan komma till nytta främsl i katastrofsituationer, dvs. tillfällen när ell lands eller delar av elt lands befolkning lider nöd lill följd av krig, farsoter eller naturhändelser som översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka e. d. I viss utsträckning kan kommunala insatser också vara av värde i samband med återuppbyggnadsarbetet efter en katastrof En bestämmelse som ger kommun befogenhet all hjälpa i sådana situationer, dvs. i själva katastrofsituationen och under åleruppbyggnadsskedel därefter, skulle enligl kommitténs mening utgöra en rimlig och värdefull utvidgning av den kommunala kompetensen. Möjligheten för kommuner att göra hjälpinsatser vid katastrofer bör inte begränsas till atl avse endasl u-länder. Även om hjälp-

Prop. 1975:84                                                          18

behovet är störst vid katastrofer i u-länderna, kan en kommunal insats även vid katastrofer i andra länder te sig naturiig. Som exempel anför kommittén översvämningskaiaslrofen i Holland år 1953 och vulkanutbrottet på Hemön i Island för ell par år sedan. Det skulle ocksä verka stötande om en kommun inle får lämna hjälp lill en fadder- eller vänort som har drabbats av en katastrof Kommittén förordar därför alt kommunerna och landstingskommunerna skall få lämna hjälp lill alla länder som till följd av all en katastrof har inträffat är i behov av hjälp. Med den föreslagna begränsningen lill hjälp vid katastrofsituationer och i återuppbyggnadsarbetet närmast därefter synes enligl kommittén några hinder för kommunala och landslingskommunala insatser inle föreligga med hänsyn lill den officiella svenska bistånds- eller utrikespolitiken. Av begränsningen följer all från befogenheten skall undantas dellagande i det långsiktiga biståndet till u-länderna, vilkel uteslutande bör vara en slallig angelägenhet.

Kommunernas och landstingskommunernas medverkan i den internationella biståndsverksamheten kan enligl kommitién i princip ske på tre säll, nämligen genom tillhandahållande av viss utrustning, genom Ijänste-bislånd och genom rena penningbidrag.

Under hänvisning lill kommunernas och landstingskommunernas särskilda förutsättningar atl medverka i den internationella hjälpverksamheten genom att tillhandahålla utrustning, främsl sjukvårdsmaleriel men också t. ex. vissa slags arbetsmaskiner, föreslår kommittén att kommunerna och landstingskommunerna ges rätt all bistå med utrustning för hjälp vid katastrofer. Enligt kommitténs uppfattning kan några begränsningar inle ställas upp rörande utrustningens värde eller användbarhet för kommunen eller landstingskommunen med hänsyn lill reglerna om den kommunala förmögenhelsförvallningen. Det bör kunna anförtros ål kommunen resp. landstingskommunen all själv avgöra om och i vad mån den vid ell visst tillfälle kan avvara utrustning för användning i katastrofsituationer. Även om kommunen eller landstingskommunen skulle bli tvungen att ersätta den skänkta utmstningen med ny sådan och denna nyanskaffning måsle ske tidigare än som annars skulle ha varil fallet, bör förfarandet enligl kommitténs uppfattning anses kompetensenligl.

Kommunerna och landstingskommunerna har, framhåller kommittén, naturligtvis inte någon egen organisalion för förmedling av biståndsinsatser. Del kan inte heller vara lämpligl all de inrättar någon sådan organisation. Fall kan länkas där en kommun eller landstingskommun lämnar bistånd utan att anlita något förmedlande organ, t. ex. vid bistånd lill eller via en fast etablerad vänortsförbindelse, men vanligtvis saknar de erfarenhet av internationellt hjälparbete. Enligl kommitténs mening bör förmedling av den kommunala utmstningen normall ske via organ som redan har en uppbyggd och väl inarbetad organisalion för hjälpinsatser, l. ex. Röda korset. Rädda barnen, något FN-organ och vissa kyrkliga sammanslutningar. Genom atl kommunerna och landstingskommunerna anlitar sådana orga-

Prop. 1975:84                                                          19

nisalioner kan det undvikas alt de skänker utrustning, som visar sig vara omöjlig eller olämplig att använda för del avsedda ändamålet. 1 detta sammanhang betonar kommittén den mycket vikliga grundsats som är vägledande för Sveriges internationella hjälparbete och som innebär atl det bistånd som lämnas måste ulgå från mottagariandels behov och prioriteringar. Kommittén framhåller atl del inte kan vara lämpligt all kommunerna och landstingskommunerna skänker utrustning som moltagariandel inle har behov av och som kan vålla hanteringsproblem och onödiga kostnader för landel.

1 regel är del en akut katastrofsituation som utlöser den spontana viljan all hjälpa, men praktiska skäl talar enligt kommitténs mening för att kommunerna och landstingskommunerna bör kunna skänka utrustning även vid andra tillfällen. Om befogenheten att skänka utrustning skulle inskränkas lill tillfällen när en katastrof redan har inträffat, skulle insatsen kanske bli verkningslös genom att hjälpen t. ex. på grund av långa avstånd kom fram för sent. De internationella insatserna för kaiasirofhjälp förbereds bl. a. genom uppläggande av lager i Sverige och andra ur hjälpsynpunkt lämpligl belägna länder. Frågan om skänkande av utrustning till en internationell hjälporganisation som lägger upp sådana lager kan bli aktuell för kommunerna och landstingskommunerna t. ex. i samband med rutinmässiga inventeringar och ulrangeringar. Kommittén förordar all kommunerna och landstingskommunerna själva får avgöra när utrustning skall skänkas. De bör enligl kommitténs mening också ges rätt att i anslutning till elt beslul om bistånd med viss utrustning i skälig omfattning bevilja medel lill kostnader för iordningställande och transport av utrustningen.

Kommittén framhåller atl kommunernas och landstingskommunernas förulsätlningar för medverkan i den internationella hjälpverksamheten vid katastrofer visseriigen lorde vara störst när det gäller all tillhandahålla utrustning men atl del hos kommunerna och landstingskommunerna också kan finnas personal, bl. a. läkare, sjuksköterskor, tekniker och servicepersonal, som kan ställas lill förfogande. Kommitién instämmer helt i de rekommendationer som lämnats av dåvarande Svenska stadsförbundet och Landskommunernas förbund samt av Landstingsförbundet rörande beviljande av tjänstledighet för kommunalt anställd personal för deltagande i internationellt hjälparbete samt rätt för personalen att tillgodoräkna sig sådan ijänslgöring i löne-, pensions- och merilhänseende. Kommittén anser att tjänstledighet bör kunna beviljas inle bara för deltagande i statlig eller statsunderstödd biståndsverksamhet i u-land utan också för deltagande i annan internationell hjälpverksamhet i katastrofsituationer samt all också sådan ijänslgöring bör tillgodoräknas i olika hänseenden. Liksom f n. bör del emellertid enligl kommitténs mening normall ankomma på slalen eller de internationella hjälporganisationerna att svara för kostnaderna för lön, resor och uppehälle för de kommunala tjänstemän som deltar i internationellt hjälparbete. Kommittén tillägger, att det dock kan tänkas fall där utrustning, som skänkts av en kommun eller en landstingskommun, t. ex. en tekniskt

Prop. 1975:84                                                          20

komplicerad sjukvårdsapparat eller arbetsmaskin, fordrar särskild skötsel, som inte omedelbart kan utföras av personal inom moltagariandel. Under en övergångstid kan del enligl kommittén vara motiverat atl kostnaderna för den kommunalanställda personal som kan behövas för installation och intrimning av utrustning m. m. bestrids av kommun eller landstingskommun. Kommittén förordar därför en utvidgning av den kommunala kompetensen i detta hänseende.

De svenska hjälporganisationerna har enligl kommittén framhållit fördelarna med atl kommunerna och landstingskommunerna bereds möjlighet all lämna penningbidrag i katastrofsituationer. Därigenom skulle snabba insatser kunna göras. De som organiserar hjälpinsatserna skulle också fä slörre valfrihet när det gäller den lolala resursanvändningen. Särskilt för mindre kommuner, som kanske saknar möjlighet all genom bistånd i andra former uttrycka sin solidariletskänsla med elt katastrofdrabbal land eller vänört, skulle en möjlighet all ge penningbidrag kunna vara värdefull. Enligl kommitténs mening talar emellertid starka skäl mot införandel av möjlighet alt lämna kommunalt penningbislånd. Även om insatserna begränsas lill katastrofsituationer och återuppbyggnadsarbetet närmast därefter, skulle ett kommunall bistånd i form av pengar kunna komma i konflikt med den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken. Om varje enskild kommun eller landstingskommun skulle få bestämma vid vilket lillfälle och lill vilkel land etl bidrag i pengar skall lämnas, skulle en viss kontroll från statsmakternas sida bli nödvändig. Detla skulle strida mot den kommunala självstyrelsens principer. Eftersom huvudansvaret för hjälpinsatserna måste ankomma på statsmakterna, skulle en rätt för kommun eller landstingskommun att lämna penningbistånd behöva kringgärdas med restriktioner från statsmakternas sida angående maximigränser för de kommunala bidragen, anpassade efler exempelvis kommunens eller landslingskommunens sloriek eller skaileunderiag.

Införandel av en möjlighet lill kommunalt penningbislånd skulle vidare innebära ett kraftigt avsteg från den viktiga grundsatsen all kommun och landstingskommun skall vårda sina angelägenheter. De utvidgningar som kommittén har föreslagit rörande möjlighet till ett kommunalt bistånd med utrustning och i viss mån tjänster kan sägas mera ligga i linje med vad som nu gäller beträffande den kommunala kompetensen. 1 dessa fall har utrustningen anskaffats inom ramen för den kommunala kompetensregleringen och biståndsbeslutet innefattar då endasl ell ställningstagande lill frågan om utrustningen kan avvaras för kalaslrofändamål.

Mot bakgrund av del anförda och med hänsyn till de slora belopp som statsmakterna åriigen avsätter för kalaslrofändamål finner kommittén all de skäl som anförts mol ell kommunall penningbistånd är så starka atl kommittén inte vill förorda all kommunerna och landstingskommunerna ges möjlighet alt genom kontanta medel lämna bistånd i katastrofsituationer.

Prop. 1975:84                                                          21

Sammanfattningsvis föreslår alltså kommittén all rätten för kommun och landstingskommun atl deltaga i den internationella hjälpverksamheten vid katastrofer inriktas på utruslningsbislånd och i viss mån ijänstebislånd.Efter mönster av tidigare lagstiftningsärenden rörande utvidgning av den kommunala kompetensen bör denna räll tilläggas kommunerna och landstingskommunerna genom en särskild lag om rätt för kommun au lämna internationell katastrofhjälp. Utan uttrycklig hänvisning blir föreskrifterna i kommunallagarna om de kommunala verksamhetsformerna och besvär över de kommunala besluten tillämpliga på sådana angelägenheter som det här är fråga om.

Den kommunala befogenheten skall som framgår av del föregående enligl kommitténs förslag avse bl. a. rätt all skänka utrustning för lindrande av nöden i katastrofsituationer. Med katastrofsituation avser kommittén såväl den akuta katastrofen, som kan vara orsakad av t. ex. krig, farsot, översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka eller liknande, som återuppbyggnadsarbetet efler en katastrof Med denna definition måste kommunerna och lansiingskommunerna lämnas en ganska stor frihet atl i samråd med SIDA och de internationella hjälporganisationerna själva bedöma i vilka fall insatser skall äga rum. Klart är all utanför definitionen faller dellagande i det långsikliga svenska biståndet lill u-länder. Vid tveksamhet i detta hänseende bör kommunen samråda med SIDA, framhåller kommittén.

Enligl kommitténs förslag skall räll alt lämna bistånd i katastrofsituationer inte tillkomma församling eller kyrklig samfällighel. När del gäller penningbidrag gör sig samma synpunkler gällande som kommittén anfört beträffande kommuner och landstingskommuner. Utrustning, som skulle kunna användas i internationellt hjälparbete, lorde inle finnas hos de kyrkliga kommunerna i sådan omfattning all en utvidgning av kompetensen framstår som motiverad.

5. Remissyttrandena

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen fåll elt posilivi mottagande. En slor majoritet av remissinsianserna tillstyrker förslaget eller lämnar del i huvudsak ulan erinringar. Till dessa remissinstanser hör styrelsen .för internationeU utveckUng (SIDA), kammarkollegiet, domkapitlet i Göteborgs stift, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och Västerbottens län, biståndspolitiska utredningen, samtliga landsUngskommuner, flertalet av de kommuner som yttrat sig. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Hedemora kommun och Moderata ungdomsförbundet avslyrker förslaget, medan Frillesåsförsamling anser att det är tveksamt om den föreslagna utvidgningen av kommunernas och landstingskommunernas kompelens bör göras. Enligl Hedemora kommun innebär kommitténs förslag en utvidgning

Prop. 1975:84                                                          22

av den kommunala kompetensen av i princip annat slag än som förut förekommit när kommunerna och landstingskommunerna genom särskild lagstiftning fåll vidgade befogenheter. Bistånd vid katastrofer bör lämnas av slalen och intresset av alt kunna utnyttja utrustning som finns hos kommuner och landstingskommuner kan tillgodoses genom alt staten eller frivilliga hjälporganisationer i förväg inköper sådan utrustning för slalliga medel. Även om kommittéförslaget innebär atl deltagande i internationellt biståndsarbete blir en frivillig kommunal angelägenhet, får man enligl Hallsbergs kommun räkna med all ett genomförande av förslaget kan medföra vissa påtryckningar gentemot kommunerna all lämna internationell katastrofhjälp. Kommunerna kan därigenom drabbas av vissa oförutsedda utgifter, t. ex. genom atl bortskänkt utrustning måsle ersättas med ny sådan. Med hänsyn lill de problem som kan länkas uppslå för kommunerna anser kommunen atl internationell katastrofhjälp alltjämt skall vara en rent statlig angelägenhet.

Årkebiskopen, domkapUlel I Lunds stift och några församlingar anser att också församlingarna bör få möjlighet att delta i del internationella biståndsarbetet.

SIDA konstaterar atl kommitténs förslag innebär alt den biståndsvilja som har visal sig finnas i många kommuner kommer att kunna få ett konkret uttryck. Efiersom de slörsla hjälpbehoven vid kalastrofer uppkommer i u-länder, är del angelägel all i första hand dessa länders behov tillgodoses. Kammarkollegiet betonar all humanitära skäl talar för förslagel samt att kommunernas önskan atl medverka i internationell biståndsverksamhet är myckel stark. Många kommuner beslular enligl kollegiet alt lämna bistånd trots alt de är väl medvetna om all etl sådanl beslul f n. innebär atl gränserna för den kommunala kompetensen överskrids.

Svenska kommunförbundet delar kommitténs bedömning att det finns ett utbrett kommunalt intresse atl medverka i internationell biståndsverksamhet. Detta intresse har visal sig bl. a. genom del relalivi slora antalet vänortsförbindelser som kommunerna under senare år har upprättat med samhällen i andra länder och de kommunala beslul som på senare lid har fattats om direkta ekonomiska bidrag och hjälp med utrustning lill nödlidande länder. Förbundet finner del därför angelägel all kommunerna framdeles ges lagliga möjligheler all i skälig omfattning medverka i internationell biståndsverksamhet och anser all den s. k. lokaliseringsprincipen inte bör få utgöra hinder mol atl kommitténs förslag genomförs. Landstingsförbundet anser all del är angelägel all legala möjligheler öppnas för landstingskommunerna all i viss uisträckning medverka i den svenska biståndsverksamheten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om ell genomförande av kommitténs förslag kommer atl leda lill någon nämnvärd ökning av del samlade svenska biståndet i katastrofsituationer.

Kommittén intar enligl kommunallagsutredningen den ståndpunkten atl kommunala beslul om alt lämna utrustning som katastrofhjälp strider inte

Prop. 1975:84                                                          23

bara mol lokaliseringspprincipen utan, om utrustningen har ett restvärde, också mol reglerna i 50 § KL om förmögenhelsskydd. Dessa regler utgör visseriigen ell rättesnöre för del kommunala handlandet på del ekonomiska området, men prövningen av all en kommun inle minskar sin förmögenhet måste ske i etl sammanhang vid fastställandet av budgeten för etl år. Om del i samband med alt bokslut för året upprättas skulle visa sig att den lagskyddade förmögenheten har minskat, bör förlusten täckas i den stat som görs upp närmast därefter. Etl enskilt beslul av en kommun alt inom budgetens ram utan vederiag avhända sig utrustning med restvärde kan därför inte anses strida mol reglerna om förmögenhelsskydd, om samlidigl av driflmedel eller ur anslaget till oförutsedda utgifter medel anvisas molsvarande utrustningens restvärde. Enligt kommitténs uppfattning innebär den lag som kommittén föreslår all en kommun, i vars bokslut en förmögenhetsminskning konstateras på grund av all viss utrustning givils borl, inle är skyldig all täcka minskningen i näslföljande års budget med molsvarande belopp. En sådan konsekvens ärenligt kommunallagsulredningens mening inle godtagbar. Den föreslagna lagen behövs för all medge undanlag från lokaliseringsprincipen, men den skall inle fungera som ett stöd för undanlag från reglerna om förmögenhelsskydd.

Landstingsförbundet anser också all den föreslagna lagen inle bör få innebära undanlag från landstingskommunernas skyldighet att företa de extra avskrivningar, som kan behövas för all täcka en förmögenhetsminskning.

BiståndspoUtlska utredningen framhåller atl del långsiktiga biståndet bör vara en rent slallig angelägenhet. Svenska kyrkans missionsstyrelse ifrågasätter däremot om del är berättigat all kommunernas och landstingskommunernas insatser, som kommittén föreslår, begränsas till katastrofsituationer. En konlinueriig bidragsgivning för undervisning, upplysning och rehabilitering i hjälpbehövande länder måste enligl Eslövs kyrkliga samfällighel vara viktigare än tillfälliga katasiroföidrag. SamfäUigheten anser vidare alt innebörden av uttrycket "katastrof är oklar. Också Falu och Sundsvalls kommuner anser all del kan bli svårt all avgöra i vilka situationer som bistånd skall få lämnas.

Någon oklarhet i fråga om i vilka katastrofsituationer hjälp skall få lämnas föreligger inte, anser länsstyrelsen i Stockholms län. Enligl länsstyrelsen kan däremot tveksamhet uppkomma när del gäller alt bedöma under hur lång tid efter en katastrof som hjälp kommer atl få lämnas.

Domkapitlet i Göteborgs stift anför all det är angelägel alt uttrycket "internationell katastrofhjälp" inle ges en för snäv tolkning. Erfarenhetsmässigt är del nämligen myckel svårt all avgöra när en kalastrof övergår i ell åler-uppbyggnadsskede. Biståndsverksamheten kan därför behöva sträckas ut över en längre period. Liknande synpunkter anförs av Lutherska världsförbundets svenska sektion. Med hänsyn till del slora antalet länkbara givare kan enligl Stockholms läns landstingskommun möjligheten för kommuner och landstingskommuner all medverka i den svenska biståndspolitiken medföra en viss risk för att enhetligheten i den officiella biståndspolitiken rubbas.

Prop. 1975:84                                                          24

För att minska denna risk och undvika framlida kompetenslvisler bör begreppet katastrofhjälp preciseras, särskilt som del bistånd som skall kunna innefattas under begreppet inle skall utgå bara i anslutning lill krigshändelser och naturkatastrofer ulan under längre tidsperioder.

Man bör enligt Helsingborgs kommun kunna ulgå från all kommunerna kommer att visa stor varsamhet vid utövningen av en räll alt lämna internationell katastrofhjälp. Befogenheten torde få betydelse främst genom atl del blir möjligl för landstingskommunerna alt skänka utrustning i samband med rutinmässiga inventeringar och ulrangeringar. Stockholms läns landstingskommun framhåller atl dess utrangerade utrustning, som främst består av sjukvårdsmaleriel, bara undanlagsvis kan ha något värde för en eventuell mottagare. Landslingskommunens hälso- och sjukvårdsförvaltning är mycket restriktiv när del gäller all ge bort, utrangera eller sälja sjukvårdsulrustning.

Kommunernas möjligheler att tillhandahålla utrustning i samband med katastrofer torde vara små, anför Svenska kommunförbundet. En rätt all även lämna penningbislånd skulle avsevärt vidga deras möjligheler alt vara verksamma i internationellt hjälparbete. Förbundet har emellertid full förståelse för kommitténs negativa inställning till penningbistånd efiersom sådant bistånd i vissa lägen skulle kunna komma all strida mot den officiella svenska bislånds-och utrikespolitiken.

Kommunallagsutredningen och Hedemora kommun framhåller atl del enligl kommitténs förslag inte tycks föreligga något hinder mol att en kommun eller en landstingskommun köper ny utrustning och överiämnar denna ulan vederiag. I sådanl fall blir skillnaden mol ell rent penningbidrag liten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län är av samma mening och anmärker atl del enligl kommitténs förslag också blir möjligl för en kommun atl skänka utrustning även om del skulle innebära atl utrustningen måsle ersättas genom nyanskaffning. Enligl länsstyrelsens mening bör det därför övervägas om inle kommunerna bör tillerkännas räll att vid en katastrofsituation inköpa utrustning och genast skänka den lill del kalaslrofdrabbade landet. Med hänsyn till alt del är angeläget alt undvika all kommunerna skänker utrustning som visar sig omöjlig eller olämplig all använda anser länsstyrelsen att de 1. o. m. bör ha rätt att anslå pengar till en hjälporganisation i stället för all skänka utrustning. Länsstyrelsen finner del sannolikl atl del många gånger kan vara mera praktiskt och ändamålsenligt atl anslå pengar för ell visst speciellt ändamål än all skänka bort utrustning, som sedan måste ersättas. Liknande synpunkler anförs av Södermanlands läns landstingskommun och Frillesås församling.

Med hänsyn till behovet av snabba insatser anser Sveriges frikyrkoråd all förslagel alt utrustning skall få skänkas i förväg, utan direkt samband med en viss katastrofsituation, är värdefullt.

Landstingsförbundet anser all del bör markeras atl det är kommunen eller landstingskommunen som har atl bedöma om utrustningen kan avvaras

Prop. 1975:84                                                          25

och all dén kommunala självstyrelsen i detta hänseende inle får sättas ur spel genom påtryckningar utifrån. Liknande synpunkter anförs av kommunallagsulredningen. Länsslyrelsen i Stockholms län anmärker alt kommitténs förslag all kommun skall få bistå med sådan utrustning som kommunen kan avvara inle stämmer väl överens med vad kommittén anför om all en kommun som har gett bort viss utrustning kan bli tvungen att göra en nyanskaffning tidigare än som annars skulle ha blivil fallet. Också Stockholms läns landstingskommun anser all innebörden av uttrycket "utrustning som kommunen kan avvara" bör klargöras.

Rätten atl bekosta transport av utrustning saml personal för alt sköta utrustningen bör enligl Helsingborgs kyrkliga samfäUighet inle förbehållas den kommun som har skänkt utrustningen. Storumans kommun anser däremot all kostnaderna för transport av utrustning och för personal i samband med kommunala biståndsinsatser inle bör vara en kommunal angelägenhet utan bäras av staten eller hjälporganisationerna.

Kommitténs förslag om i vilken omfattning kommun eller landstingskommun skall få bekosta iordningställande och transport av utrustning är ganska opreciseral framhåller kammarkollegiet. All dra upp bestämda riktlinjer i detla hänseende torde dock vara svårl.

Kommunerna och landstingskommunerna kan, anför Södermanlands läns landstingskommun, göra sin mest betydelsefulla insats genom ijänstebislånd. Om kommunerna och landstingskommunerna ges rätt alt skänka komplicerad sjukvårdsulrustning, bör de också få slå för kostnaderna för den kommunalanställda personal som behövs för installation och intrimning av utrustningen. All tillhandahålla personal som inte redan tidigare är anställd hos kommunen eller landstingskommunen är enligl Hedemora kommun praktiskt taget delsamma som all lämna penningbislånd. Landstingskommunerna i Stockholms och Kalmar län anför atl det bör klarläggas i vilken ulslräckning kommunerna och landstingskommunerna skall få tillhandahålla personal för skötsel av utrustning.

Del lagförslag som kommittén lägger fram ger enligl kommunallagsutredningen inte någon garanti för all kommunernas och landstingskommunernas beslul om bistånd kommer alt stämma överens med den svenska bistånds- och utrikespolitiken. Ulan stöd i lagtexten kan del, framhåller utredningen, inte ankomma på besvärsmyndigheterna atl pröva om elt överklagat beslul slår i samklang med denna politik. Sundsvalls kommun anför all del skulle kunna länkas all som förutsättning för alt kommun eller landstingskommun skall få besluta om bistånd kräva en förklaring från centrall håll om all del land till vilkel bistånd skall lämnas är atl anse som kalaslofområde.

SIDA förklarar all styrelsen, som inle har möjlighet all själv förmedla bistånd från kommuner och landstingskommuner, är beredd all bistå med råd och all förmedla de kontakter som kan behövas. Styrelsen framhåller att den under alla förhållanden bör hållas underrättad om planerade kom-

Prop. 1975:84                                                          26

munala hjälpinsatser. Atl kommunerna och landstingskommunerna bör rådgöra med svenska bislåndsmyndigheter och erfarna internationella organisationer innan beslul fallas om leverans av utrustning betonas av bistånds-politiska utredningen. Falu kommun redovisar samma uppfattning.

Något särskilt organ på central nivå för förmedling av biståndsinsatser bör enligl Sveriges Frikyrkoråd inle inrättas. Befintliga svenska och mellanstalliga organ bör utnyttjas i största möjliga utsträckning. Danderyds kommun framhåller alt biståndsverksamhet kräver en samordning och koncentration av insatserna som svårligen kan anförtros en enskild kommun, varför den kommunala biståndsverksamheten bör ske via olika organ som redan har en uppbyggd och väl inarbetad organisalion för hjälpinsatser. Länsstyrelsen i Uppsala län och Falu kommmun anför liknande synpunkler. Landstingskommunerna i Uppsala, Södermanlands och Skaraborgs län betonar vikten av samråd med internationella hjälporganisationer.

Lutherska världsförbundets svenska sektion anser atl del för all skänkt utrustning skall kunna på ell effektivt säll las om hand för vidare befordran lill etl biståndsland lorde krävas all ell genomgångsförråd upprättas i Sverige i anslutning lill flygplats, bålhamn eller järnväg med uppgift att omhänderta, registrera, nomenklatursätla samt förpacka utrustning och förbrukningsartiklar. Samma uppfattning redovisas av SelångersförsamUng, medan Svenska pingstmissionens u-landshjälp, som har ett bislåndslager i Axvall, Skaraborgs län, anser alt flera sådana förråd bör inrättas. Sektionen förklarar sig beredd att genom Lutherhjälpen och i samverkan med Lutherska världsförbundet och Kyrkornas väridsråd förmedla hjälp från kommuner och landstingskommuner. Sektionen framhåller att givetvis kan endast sådan materiel som mollagaren önskar förmedlas. Rädda barnens riksförbund förklarar sig också vara berett atl förmedla bistånd från kommuner och landstingskommuner.

Kommunernas och landstingskommunernas beslut om katastrofhjälp bör enligl Bräcke-Nyhems kyrkliga samfällighel och Selångers församling registreras centralt så atl uppgifter lätt kan erhållas om den utrustning som har ställts till förfogande.

Kammarkollegiet saml domkapitlen i Göteborgs och Härnösands stift ansluter sig uttryckligen till kommitténs ståndpunkt atl församlingarna inle bör genom lagstiftning ges befogenhet att bevilja anslag lill eller på annat säll medverka i internationellt biståndsarbete. Enligl domkapitlet i Göteborgs stift skulle del knappast bli fråga om några slörre summor om uttaxerade kyrkliga medel togs i anspråk för intemalionellt hjälparbete och dessutom vore del olyckligt om det frivilliga givandet, som nu har slor omfattning, skulle påverkas i negaliv riktning genom atl man ansåg all det kristna ansvarstagandet kunde övertagas av kyrkokommunernas utdebiterade medel.

I likhet med kommittén anser 5vensA:fl kyrkans församlings- och pastoratsförbund att motiv saknas för lagstiftning i fråga om kyrkokommunerna. Även om kyrkokommunerna inte har utrustning som är användbar i internationellt hjälparbete i sådan omfattning alt det motiverar alt bestäm-

Prop. 1975:84                                                          27

melserna om den kyrkokommunala kompetensen ändras, torde det enligt förbundet förekomma alt utrustning finns som kan användas inom den kyrkliga verksamheten i kalastrofområden. Det är enligt förbundet önskvärt att det i dessa enstaka fall anses ligga inom församlingens kompetens atl skänka den aktuella utrustningen. Delta skulle kunna uppnås genom ett uttalande i en blivande proposition. Förbundet räknar med atl de ringa transportkostnader som skulle kunna bli aktuella kan täckas av de kyrkliga hjälporganisationerna eller genom insamlade medel.

Årkebiskopen bilräder kommitténs ståndpunkt all kyrklig kommun inle bör beredas möjlighet atl av utdebiterade medel anslå pengar lill internationell biståndsverksamhet. Han framhåller all, om såväl kyrklig som borgeriig kommun skulle få rätt all anslå medel lill u-hjälp, skulle del kunna medföra all en enskild medborgare, som är medlem i svenska kyrkan, skulle få bidra lill internationellt hjälparbete på tre olika vägar, dels via statsskatten och dels via skatten lill den borgeriiga och den kyrkliga kommunen. Del kan enligl ärkebiskopen inte uteslutas all en sådan ivångsmässig medverkan skulle få negativa återverkningar på det frivilliga personliga engagemeniet. När del gäller rätlen all skänka utrustning förklarar sig ärkebiskopen dela kommitténs uppfattning all församlingarnas bidrag endast skulle vara av marginellt intresse. Efiersom det ändå inle kan uteslutas all några församlingar vill skänka viss uiruslning anser han del inte vara motiverat all i delta hänseende skilja mellan borgeriiga och kyrkliga kommuner. Också Helsingborgs kyrkliga samfäUighet anser all rätten atl lämna internationell katastrofhjälp bör omfatta även kyrkokommunerna. Församling bör enligt Selångers församling få rätt all bevilja anslag lill kostnader för personal och transport i anslutning lill elt kommunall beslul om bistånd med utrustning.

Om, som länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår, kommunerna och landstingskommunerna ges rätt all lämna katastrofhjälp i pengar, bör enligl länsslyrelsen samma befogenhet tillerkännas de kyrkliga kommunema. Frillesås församling finner det mest tilltalande atl såväl kommuner och landstingskommuner som kyrkliga kommuner ges rätt atl lämna bistånd i pengar.

Domkapitlet I Lunds stift anför atl det är otillfredsställande att församlingarna inle kan medverka i del internationella biståndsarbetet och alt kyrkan därför är hänvisad till frivilliga medel. Kyrkan bedriver redan nu med frivilligt insamlade medel en betydande verksamhet inom del internationella hjälparbetet och ingenting lyder på alt detla arbele inte har kunnat samordnas med den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken. Några svårigheter i detta hänseende behöver enligt domkapitlet inle befaras, om kyrkan skulle tillåtas använda utdebiterade medel för internationellt arbele. Om man gör del avsteget all man tillåter bidrag i form av varor och tjänster, innebär del inle någon principiell skillnad all också tillåla penningbidrag. Av praktiska skäl kan del dock finnas anledning all närmare avgränsa del område som får omfattas av bidragsgivning. Domkapitlet förordar alltså all församling bereds möjlighet att medverka i internationellt biståndsarbete, att

Prop. 1975:84                                                          28

också penningbidrag får lämnas och atl församlingarnas befogenhet inte begränsas till atl avse endasl katastrofhjälp.

Enligl länsstyrelsen i Slockholms län bör bestämmelserna om kommunernas och landstingskommunernas biståndsverksamhet liksom speciallagarna om den kommunala kompetensen arbetas in i den enhelliga kommunallag som kommunallagsulredningen nyligen har föreslagit. Kommunallagsutredningen anför att ulredningen inte har ansett del möjligl atl inarbeta de olika speciallagar som rör den kommunala kompetensen i en enhetlig kommunallag, bl. a. med hänsyn lill de vitt skilda frågor som regleras i dessa lagar. Införandet av rätt för kommuner och landstingskommuner alt lämna internationell katastrofhjälp innebären klar utvidgning av den kommunala kompetensen och bör, i likhel med vad som skett genom lagen (1962:638) om rätt för kommun alt bistå utländska studerande, ske i form av en speciallag. Landstingsförbundet anser alt den lösning som kommunallagsutredningen förordar är ändamålsenlig.

6 Föredraganden

I vårt land råder sedan länge stor enighet om atl Sverige bör deltaga i del internationella biståndsarbetet för all därigenom hjälpa befolkningen i länder som av olika anledningar, l. ex. krig, hungersnöd, farsoter eller naturkatastrofer, lider nöd. I regeringens budgetförslag för budgetåret 1975/76 föreslås elt anslag om ca 2 860 milj. kr. lill intemalionellt utvecklingssamarbete. Härav avser ca 200 milj. kr. katastrofinsatser. Om riksdagen bifaller förslaget, infrias utfästelsen om det s. k. enprocenismålet. Delta innebär att 1 96 av bruttonationalprodukten skall gå lill internationellt utvecklingssamarbete. En omfattande biståndsverksamhet bedrivs också av olika svenska organisationer och kyrkliga organ.

I fiera sammanhang har slagits fast all den offentliga biståndsverksamheten skall vara en Slallig och inte en kommunal uppgift. Detärslalsmaklerna som bär ansvarel för våra internationella förbindelser och som därför har atl bestämma biståndsverksamhetens inriktning och omfattning saml att anslå de medel som behövs för ändamålet. Del har emellertid visat sig alt del inom många kommuner och landstingskommuner, särskilt i samband med inträffade katastrofer, finns en stark vilja all genom medverkan i internationell bisiåndsverksamhei ge uttryck för solidaritet med de drabbade länderna.

Såväl i kommunallagarna som i rättspraxis har den ståndpunkten upprätthållits alt internationell biståndsverksamhet inle är någon kommunal uppgift. Den kommunala kompetensen anges i 3 § kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL). Där sägs all kommun själv får vårda sina angelägenheter, såvida inte handhavandet av dessa enligl gällande förfatlningar tillkommer annan. Molsvarande beslämmelser finns i 4 § landstingslagen (1954:319, omtryckt 1972:101)(LL), 3 § kommunallagen (1957:50,

Prop. 1975:84                                                          29

omtryckt 1969:766) för Stockholm (KLS) och 2 S lagen (1961:436, omtryckt 1972:228) om församlingsstyrelse (LFS). Den s. k. lokaliseringsprincipen, vilken grundas på de nu nämnda bestämmelserna, anses innebära all etl kommunalt beslul måsle avse elt till kommunens (resp. landstingskommunens eller församlingens) område knutet intresse för alt vara kompetensenligl. Denna princip har genomgående upprätthållits såväl i rättspraxis som i den speciallagslifining, som har lillkommil under senare år och som har gett kommunerna och landstingskommunerna befogenhet all handha vissa uppgifler. Bland de speciallagar som medfört en ulvidgning av den kommunala kompetensen kan nämnas lagen (1962:638)om räll för kommun all bistå ulländska studerande. Genom denna lag har dock inte gjorts något större avsteg från grundsatsen atl en kommun skall lillgodose endast inttessen som är knutna lill kommunens område. Bistånd enligt lagen skall nämligen vara avsett för studerande som i anslutning lill svenskl utvecklingsbistånd vistas inom kommunen för studier eller annan ulbildning.

Vad gäller rättspraxis på området har särskilt uppmärksammats tre av regeringsrätten under år 1973 meddelade domar. I dessa domar har regeringsrätten haft att ta slällning lill landstingskommuns befogenhet att medverka i internationell biståndsverksamhet i samband med kriget i Vietnam. 1 ett fall gällde del etl beslul av Västerbottens läns landstings förvallnings-utskotl att genom SlDA:s försorg ge fullt användbar sjukvårdsulrustning till ett värde av 200 000 kr. lill ell förstört sjukhus. I ett annal fall var del fråga om ett beslul av Uppsala läns landsting atl anslå 6 000 kr för inköp av en läkarväska genom Svenska röda korsels försorg. Det tredje fallet avsåg ett av Västernorriands läns landsting fattat beslul, varigenom anvisals etl belopp om 100 000 kr som bidrag till återuppbyggnad av Bach Mai-sjukhuset. 1 samtliga fall ansåg regeringsrätten all landstingskommunen hade överskridit sin befogenhet. De överklagade besluten upphävdes därför. 1 det första fallet åberopade domstolen som skäl bl. a. all av vad som förekommit i målet framgick atl den egendom som avsågs med del överklagade beslulel hade haft ell inle obetydligt värde och att beslutet atl skänka bort egendomen således inte varil moliverai av landstingets egna ekonomiska intressen.

Frågan om på vilket säll kommunerna, landstingskommunerna och församlingarna bör kunna medverka med bistånd lill u-länderna har utretts av kommittén för kommunal biståndsverksamhet, vilken hösten 1974 lämnal belänkandet (SOU 1974:86) Kommunal biståndsverksamhet. 1 betänkandet föreslås all kommunerna och landstingskommunerna genom en särskild lag ges befogenhet alt lämna internationell katastrofhjälp. Belänkandei har remissbehandlats och därvid fåll etl i huvudsak posilivi mottagande.

Kommitién nämner ett anlal fall där kommuner har medverkat i internationella hjälpaktioner, t. ex. i samband med den stora översvämnings-katastrofen i Holland år 1953 och den s. k. Ungernhjälpen år 1956. 1 dessa fall kunde besluten verkställas, eftersom de inte blev överklagade. Kom-

Prop. 1975:84                                                          30

mitten framhåller att det tillhör grunderna för vår kommunala självstyrelse alt elt kommunall beslut, t. ex. om bistånd till etl annat land, kan bli verk-ställbart om ingen överklagar beslutet. Att giltigheten av etl sådanl beslul kan bli beroende av om beslutet överklagas eller ej kan enligt kommitténs mening inle anses tillfredsställande.

Kommitién konstaterar atl en kommunal medverkan i internationell biståndsverksamhet kan vara motiverad av kommunernas och lanslingskom-munernas speciella förutsättningar, särskilt i egenskap av sjukvårdshuvudmän, atl på vissa områden främja en svensk hjälpinsats för andra länder. Kommittén betonar all bedömningen av frågan om ytteriigare möjligheler bör införas för kommuner och landstingskommuner alt medverka i internationell biståndsverksamhet måste ske från den självklara utgångspunkten, atl det är statsmakterna som bär ansvaret för vårt lands internationella relationer och att de kommunala insatserna inte får stå i strid med den officiella svenska utrikes- och biståndspolitiken.

Ett förfarande som i och för sig är förenligt med gällande räll är enligl kommittén all en kommun utan vederiag till exempelvis en internationell hjälporganisation överlåter utrangerad utrustning som saknar såväl bruksvärde som marknadsvärde för kommunen. Kommittén anför att sådan utrustning i regel är i elt sådanl skick all den inle kan användas i internationell biståndsverksamhet. Kommittén har inie kunnat finna några andra former för kommunala biståndsinsatser som är förenliga med gällande rätt.

En lagbestämmelse som ger kommunerna och landstingskommunerna befogenhet att bistå med utrustning i katastrofsituationer, dvs. när ett lands eller delar av elt lands befolkning lider nöd till följd av krig, farsot, översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka eller liknande händelser, samt vid återuppbyggnaden av olika samhällsfunktioner efter en katastrof skulle enligl kommittén utgöra en värdefull ulvidgning av den kommunala kompetensen. Kommitién framhåller all både kommunerna och landstingskommunerna har utrustning som är lämpad för sådana insalser, t. ex. sjukvårdsmaleriel och vissa arbetsmaskiner. En befogenhet för kommunerna och landstingskommunerna atl på det sätt som nu har angetts medverka i det inlernaiionella biståndsarbetet ger enligt kommittén inte anledning till några betänkligheter av hänsyn till den officiella svenska utrikes- och biståndspolitiken.

Kommittén vill inte förorda alt kommunema och landstingskommunerna ges möjlighet atl lämna bistånd i form av penningbidrag. Etl sådanl bistånd skulle enligt kommittén bli svårare all inordna i den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken än ett bistånd med utrustning och personal. Del skulle också innebära ell kraftigt avsteg från grundsatsen att kommunen skall vårda sina angelägenheter. Av samma skäl och eftersom de kyrkliga kommunerna knappast har utrustning som kan användas i katastrofsituationer eller vid återuppbyggnadsarbete anser kommittén all någon ulvidgning av den kyrkokommunala kompetensen inte bör ske i detta sammanhang.

Prop. 1975:84                                                          31

Den befogenhet för kommunerna och landstingskommunerna all bistå med utrustning som kommitién föreslår avser endast utrustning som inle behövs för den egna verksamheten. Enligl kommitténs mening bör del anförtros åt kommunen resp. landstingskommunen alt själv avgöra om och i vad mån utrustningen kan avvaras. Även om biståndet skulle medföra alt ny utrustning måste anskaffas tidigare än som annars skulle ha blivil fallet, bör åtgärden enligl kommittén anses kompelensenlig.

Kommiiién föreslår all kommunerna och landstingskommunerna skall få lämna hjälp till alla länder, inle bara u-länder, som lill följd av en inträffad katastrof är i behov av hjälp. För att utrustningen vid uppkommande behov så snabbt som möjligl skall kunna komma lill användning bör utrustning enligt kommittén kunna lämnas t. ex. lill en internationell hjälporganisation även vid andra tillfällen än när en akut katastrofsituation föreligger. Kommittén föreslår att kommunerna och landstingskommunerna vidare ges rätl atl i samband med ett beslul att skänka viss utrustning i skälig omfattning anvisa medel lill de kostnader som kan uppslå för exempelvis inpackning och frakt av utrustningen.

Kommittén framhåller all kommunal och landstingskommunal personal, bl. a. läkare, sjuksköterskor, tekniker och servicepersonal, representerar etl kunnande som kan komma lill användning i internationellt biståndsarbete. Enligl kommitténs mening bör kostnaderna för lön, resor och uppehälle för tjänstemän som deltar i sådan verksamhet normall inle bestridas av kommunerna eller landstingskommunerna. De kostnader som kan uppkomma genom alt det under en övergångsperiod finns behov av personal från kommun eller landstingskommun som har ställt utrustning lill förfogande, t. ex. för installation och skötsel av utrustning, bör enligt kommittén få läckas av kommunala medel.

Som kommittén och flera remissinstanser framhåller finns del i kommunerna och landstingskommunerna ell betydande intresse alt medverka i internationell bisiåndsverksamhei och därigenom ge ullryck för solidaritet med lidande medmänniskor. Detta har lagil sig uttryck bl. a. i all flera kommuner och landstingskommuner under senare år har beslutat all med pengar eller materiel bistå andra länder. Dessa beslul har i vissa fall vunnit laga kraft och kunnat verkställas men i andra fall efler överklaganden upphävts, eftersom de inle ansetts förenliga med reglerna om kommunernas och landstingskommunernas befogenheter. Jag delar kommitténs uppfattning att del inle kan anses tillfredsställande att kommunala insalser, i elt läge där humanitär hjälp ter sig angelägen, skall vara beroende av om beslutet i fråga överklagas eller ej.

En kommun eller en landstingskommun anses f n. ha befogenhet all exempelvis lill en hjälporganisation skänka utrustning som saknar både bruksvärde och marknadsvärde för kommunen. Sådan utrustning lorde emellertid, som kommittén också understryker, myckel sällan kunna användas i internationell biståndsverksamhet.

Prop. 1975:84                                                          32

En vidgning av kommunernas och landstingskommunernas befogenhet att delta i sådan verksamhet innebär ett avsteg från principen all dessa befogenheter är begränsade till kommunens resp. landslingskommunens område. Enligl min mening är det väsentligt atl denna princip upprätthålls också i fortsättningen. Avsteg från lokaliseringsprincipen bör komma i fråga bara i den mån mycket starka skäl talar för det. Trots vad jag nu har sagt anser jag i likhel med kommitién och flertalet remissinstanser atl kommunema och landstingskommunerna, som särskilt i egenskap av sjukvårdshuvudmän har goda förutsättningar härför, bör beredas ökade möjligheter all delta i den internationella biståndsverksamheten. Mol bakgrund av vad jag nyss har anfört finner jag det klart alt en sådan vidgning av den kommunala kompetensen måste ges en begränsad omfattning. En självklar ulgångspunkl är också all statsmakterna bär ansvaret för den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken. Del långsiktiga biståndet, som syftar till atl utveckla olika delar av samhället i mottagarländerna, bör alltjämt vara en angelägenhet för slalen och de frivilliga hjälporganisationerna.

Kommitténs förslag är grundat på synpunkler av del slag som jag förut har anfört. 1 likhel med flertalet remissinstanser anser jag alltså alt förslaget är väl avvägt. 1 det följande skall jag gå närmare in på några särskilda frågor som har lagils upp av kommitién och remissinsianserna.

Enligl kommittén bör kommunernas och landstingskommunernas befogenhet atl lämna bistånd anknytas till alt befolkningen i ett annal land behöver bistånd lill följd av all en särskild händelse, en katastrof har inträffat. I likhel med remissinsianserna vill jag ansluta mig till denna uppfattning. Som framgår av vad jag förut har sagt bör det långsiktiga biståndel inte vara en kommunal eller landstingskommunal angelägenhet. Om befogenheten att lämna bistånd begränsas på detta sätt kommer den också all omfatta de situationer i vilka det omedelbara hjälpbehovet framstår som mest påtagligt.

Remissinsianserna har riktat viss kritik mol all kommittén i sitt lagförslag har angett den grundläggande avgränsningen av befogenheten atl lämna bistånd endast genom alt föreslå all kommun och landstingskommun får lämna internationell katastrofhjälp. Även jag anser all del är önskvärt atl de situationer i vilka bistånd skall få lämnas anges så klart som möjligl. Dessa situationer kan vara av ganska skiftande slag och del är naluriigtvis inte fråga om bara svårartade olyckshändelser och liknande som i Sverige skulle föranleda ingripande enligl bestämmelserna i brandlagen (1974:80) om räddningstjänst. Som jag förut har sagt bör det avgörande vara atl en särskild händelse har inträffat och lett lill elt akut behov av bistånd. Avgränsningen bör enligt min mening göras genom alt en exempliflerande uppräkning av sådana händelser görs i lagtexten. Därvid bör anges all bistånd får lämnas i samband med krig, farsot, översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka eller liknande händelse i annat land. Alt som en uttrycklig förutsättning för bistånd kräva exempelvis all befolkningen i landel eller

Prop. 1975:84                                                          33

en del av delta lider nöd till följd av händelsen är enligt min mening inle nödvändigt eller lämpligt. Ett sådanl krav skulle inte sällan i alltför hög grad begränsa rätten alt lämna bislånd.

Etl problem som några remissinstanser har tagit upp är för hur lång tid efter det all den ifrågavarande händelsen inträffat som bislånd skall få lämnas. Jag finner del redan med hänsyn lill den skiftande arten av de händelser som bör kunna göra bislånd från kommun eller landstingskommun berättigat uppenbart all någon begränsning till tiden för ett egentligt räddningsarbete inte är lämplig. Kommittén har föreslagil all bislånd skall få lämnas också under ell åleruppbyggnadsskede efter en katastrof Även jag anser att insatser i elt sådanl skede från kommuner och landstingskommuner kan vara värdefulla. Hur långt elt sådant återuppbyggnadsarbete bör få sträcka sig ulan alt befogenheten alt lämna bistånd upphör måsle bli beroende av omständigheterna i del enskilda fallet. Avgörande för gränsdragningen blir ytterst all - som jag förul nämnt - mera långsikliga biståndsinsatser inte bör vara en kommunal eller landstingskommunal angelägenhet.

Som kommittén, ulan erinringar från remissinstanserna, föreslagit bör bistånd få lämnas inte bara till u-länder ulan också lill andra länder som behöver hjälp.

Som kommittén anför är del främsl genom alt skänka utrustning, t. ex. sjukvårdsmaleriel och vissa arbetsmaskiner, som kommunerna och landstingskommunerna kan göra värdefulla insatser. Del är angeläget alt hjälpen, när behov uppkommer, når moltagariandel så snabbt som möjligl. I likhel med kommittén och remissinsianserna anser jag därför alt kommunerna och landstingskommunerna bör få skänka utrustning till en internationell hjälporganisation för användning i katastrofsituationer och vid återuppbyggnadsarbete redan innan en sådan situation har inträffat. Utrustning som har skänkts i förväg kan då läggas upp i förråd antingen i Sverige eller i annat land och snabbi sättas in när den behövs. Med hänsyn till all kommunerna och landstingskommunerna saknar erfarenhet av och en uppbyggd organisalion för förmedling av biståndsinsatser framstår det som lämpligl att biståndet förmedlas genom en internationell hjälporganisation. Ett krav i detla hänseende bör dock ställas upp endast i fråga om bislånd som lämnas innan en katastrofsituation har inträffat. Jag vill erinra om alt flera hjälporganisationer har förklarat sig villiga atl förmedla hjälp från kommuner och landstingskommuner.

Kommittén intar den ståndpunkten alt det bör anförtros åt kommunen eller landstingskommunen all avgöra om och i vad mån den vid etl visst tillfälle kan avvara utrustning för användning i katastrofsilualioner. Etl beslul av en kommun alt skänka utrustning bör enligt kommittén anses lagligt, även om del medför alt kommunen tvingas att, tidigare än annars skulle ha skett, ersätta den bortgivna utrustningen med ny. Några remissinstanser påpekar all detla innebär all del inle föreligger något hinder för en kommun all skänka nyanskaffad utrustning och därefter omedelbart ersätta denna

Prop. 1975:84                                                          34

med ny sådan. En sådan ordning skulle enligl dessa remissinstanser göra skillnaden mellan varubislånd och penningbistånd till en illusion.

För all en kommun eller en landslingskommun skall få bislå elt katastrofdrabbal land med utrustning bör enligl min mening krävas alt det, exempelvis på grund av den tekniska ulvecklingen, framslår som motiverat alt ny utrustning anskaffas förden egna verksamheten eller all utrustningen inte längre behövs i denna verksamhet. Jag vill i detla sammanhang erinra om att del är angeläget atl den utrustning som avslås är lämplig med hänsyn lill mottagarlandets förhållanden och om all SIDA och de frivilliga hjälporganisationerna kan lämna råd om vilka krav som från denna synpunkt bör ställas på utrustningen.

Enligt min mening bör det inle vara tillåtet för kommunerna och landstingskommunerna alt köpa utrustning i syfte all den skall användas för biståndsinsatser. Jämförbart med delta fall får anses vara atl en kommun eller en landstingskommun skänker utrustning till ett katastrofdrabbal land och därigenom tvingas all anskaffa annan likvärdig uiruslning. Jag anser all det knappast är möjligl alt mera exakt ange när det bör vara tillåtet eller inte tillåtet atl alt bislå med utrustning. Enligl min mening bör kommunerna och landstingskommunerna lämnas en tämligen slor frihet all själva avgöra om de kan avstå från en viss utrustning.

1 enlighet med vad jag nu har anförl förordar jag alt kommun och landstingskommun ges räll alt i samband med krig, farsot, översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, torka eller liknande händelse i annat land eller återuppbyggnadsarbete efter sådan händelse bistå med utrustning som kommunen eller landstingskommunen kan avvara. Del bör vidare föreskrivas atl sådan utrustning får överlämnas lill internationell hjälporganisation för all användas, om en händelse av det slag som nyss har nämnts skulle inträffa.

1 50 § KL, 54 § KLS och 56 S LL föreskrivs all kommuns och landstingskommuns egendom bör förvallas så all kommunens resp. landslingskommunens förmögenhet inle minskas. Jag ansluter mig till vad kommunallagsulredningen och Landstingsförbundet anför om atl beslämmelser om räll för kommun och landslingskommun all bislå ell katastrofdrabbal land med utrustning inte kan få utgöra slöd för undanlag från reglema om förmögenhetsskydd.

Några remissinstanser anser i motsats lill kommittén att bistånd till etl katastrofdrabbal land bör få lämnas inle bara med utrustning ulan också med kontanta medel. Ett skäl som anförs till stöd för en sådan ordning är atl den reella skillnaden mellan dessa biståndsformer blir obetydlig, om man godtar vad kommittén anför om i vilken utsträckning bislånd med utrustning bör tillåtas. Jag finner denna kritik mol kommitténs förslag överdriven. Liksom kommittén har jag förordat att kommunerna och landstingskommunerna skall få bislå med utrustning som de kan avvara. Med en sådan utformning av bestämmelsen blir de former av bistånd med ul-

Prop. 1975:84                                                          35

rustning som ligger nära etl bislånd med kontanta medel inle tillåtna. Ell beslul av en kommun eller en landstingskommun om sådanl bislånd kommer alltså att kunna upphävas, om del överklagas. Däremot bör del inle ankomma på besvärsmyndigheterna all pröva om beslutet slår i överensstämmelse med den svenska bistånds- och utrikespolitiken.

Jag kan ansluta mig till vad några remissinstanser anför om alt etl penningbislånd kan vara mera effektivt och praktiskt än ell bislånd med utrustning. Som kommitién anför skulle emellertid en befogenhet för kommunerna och landstingskommunerna alt lämna bislånd i form av kontanta medel innebära större risker för konflikter med den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken. En sådan befogenhet skulle också innebära elt avsevärt avsteg från principen atl en kommuns eller en landstingskommuns åtgärder skall avse intressen som är knutna lill kommunens resp. landslingskommunens område. Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att någon rätt för kommunerna och landstingskommunerna all lämna bistånd i pengar inle bör införas.

I några hänseenden bör undanlag göras från vad jag nyss har förordal. Som kommittén föreslår bör en kommun eller en landslingskommun som lämnar bislånd med utrustning få i skälig omfattning anvisa medel för iordningställande och transport av utrustningen. Den begränsning som ligger i uttrycket "i skälig omfattning" behövs för all del skall bli klart all del inle är tillåtet atl t. ex. låta reparera en komplicerad maskin e. d. till en kostnad som inte står i rimligt förhållande lill maskinens värde och sedan skänka maskinen lill etl katastrofdrabbal land.

En kommun eller en landstingskommun som släller utrustning lill förfogande bör vidare få tillhandahålla och svara för kostnaderna för personal som behövs för atl installera och trimma in utrustningen på den plats där den skall användas. Undantagsvis, t. ex. när fråga är om komplicerad teknisk utrustning som kräver etl omfattande installationsarbete eller ingående instruktioner till lokal personal som skall handha utrustningen, kan detla medföra all personal får tillhandahållas och bekostas under tämligen lång lid. Jag förordar atl befogenheten anges genom en föreskrift om alt kommun eller landslingskommun som har beslutat lämna bislånd med utmstning får i skälig omfattning tillhandahålla och bekosta personal som behövs för alt utrustningen skall kunna las i bruk. Den föreslagna bestämmelsen avses inle innefatta något ovillkoriigt krav på all den personal som tillhandahålls redan tidigare skall vara anställd hos kommunen eller landstingskommunen.

Anledning att medge annan kommun eller landstingskommun än den som har tillhandahållit utrustningen att svara för kostnader av det slag som jag nu har berört föreligger enligl min mening inle.

De skäl som talar mot all kommuner och landstingskommuner ges befogenhet atl lämna bislånd med kontanta medel har samma giltighet i fråga om församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna. Efiersom de kyrkliga kommunerna bara i myckel begränsad utsträckning kan antas inneha ul-

Prop. 1975:84                                                          36

mstning som är lämpad för insatser i katastrofsituationer, anser jag i likhet med kommittén att någon ulvidgning av den kyrkokommunala kompetensen inte bör ske i detla sammanhang.

De bestämmelser som jag har förordat i det föregående bör tas in i en särskild lag om räll för kommun och landslingskommun all lämna internationell katastrofhjälp. Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1976.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen

alt aniaga inom kommundepartementel upprättat förslag lill lag om rätt för kommun och landslingskommun all lämna internationell katastrofhjälp.

Hinder föreligger inte mot alt ärendel behandlas först under näslföljande riksmöte.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen alt aniaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

GOTAB 759118S    Stockholm 1975