Regeringens proposition

1996/97:131

Prövningstillstånd i hovrätten

Prop.

1996/97:131

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 februari 1997

Lena Hjelm-Wallén

Laila Freivalds

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt dagens ordning krävs det i vissa fall prövningstillstånd för att
hovrätten efter ett överklagande skall ta upp ett avgörande från
tingsrätten till prövning i sak. Det gäller huvudsakligen brottmål där
tingsrätten har dömt till böter, tvistemål om värden under ett basbelopp
samt vissa domstolsärenden.

I propositionen föreslås att det alltid skall krävas prövningstillstånd for
mål och ärenden som överklagas från tingsrätten. Dock skall, i likhet
med vad som gäller i dag, Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem och
Riksåklagaren inte behöva prövningstillstånd när de överklagar en
brottmålsdom. Prövningstillstånd skall inte heller krävas när beslut
överklagas till hovrätten från andra myndigheter än tingsrättenia.

För att undvika att felaktiga avgöranden från tingsrätten inte tas upp
till prövning i sak i hovrätten föreslås generösa regler för beviljande av
prövningstillstånd. Så snart det finns anledning att betvivla riktigheten av
tingsrättens avgörande skall prövningstillstånd meddelas (ändrings-
dispens). Om det inte utan en prövning av målet i sak går att bedöma
om tingsrättens avgörande är riktigt eller inte, skall detta också vara ett
skäl för prövningstillstånd (granskningsdispens). Vidare skall hovrätten
meddela prövningstillstånd om det behövs för ledning av rättstillämp-
ningen (prejudikatdispens) eller om det annars finns synnerliga skäl
(extraordinär dispens).

Det föreslås att tre hovrättsdomare skall delta vid tillståndsprövningen
och att prövningstillstånd skall meddelas så snart en av dessa röstar för
det. Prövningstillståndet skall kunna begränsas till en viss del av ett
tingsrättsavgörande. Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd skall
kunna överklagas till Högsta domstolen. 1

1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

Den föreslagna reformen syftar till att mål och ärenden som har Prop. 1996/97:131
avgjorts på ett riktigt sätt i tingsrätten inte i onödan skall tas upp till
prövning i sak i hovrätten.

Det övergripande målet för reformen är att skapa större garantier för
riktiga domstolsavgöranden än de nuvarande reglerna ger och dessutom
att åstadkomma ett förfarande som är snabbare och inte kräver onödiga
resursinsatser.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.

Innehållsförteckning

Prop. 1996/97:131

1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 6

2 Lagtext..................................... 7

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...... 7

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken......... 19

2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken ..... 20

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt ..................... 21

2.5 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) . 22

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om

domstolar i fastighetsmål .................... 23

2.7 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen

(1969:387).............................. 24

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift......................... 25

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om

Statens va-nämnd ......................... 26

2.10 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) . 27

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning......... 28

2.12 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20)............................... 29

2.13 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen

(1994:334).............................. 30

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om

rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt ...... 31

2.15 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) .............................. 32

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om

domstolsärenden ......................... 33

3 Ärendet och dess beredning....................... 35

4 Bakgrund och utgångspunkter ..................... 36

5 Inriktningen av en reform ........................ 39

6 Gällande regler om prövningstillstånd i hovrätt ......... 49

7 Konventionsåtaganden........................... 52

8 Den närmare utformningen av ett mer generellt krav på

prövningstillstånd.............................. 56

8.1 Dispensgrundema ......................... 56

8.2 Föreläggande att komplettera överklagandet med 3

dispensskäl.............................. 60

8.3 Offentlig försvarare och rådgivning enligt

rättshjälpslagen........................... 62

8.4 Möjlighet till sammanträde................... 63

8.5 Skriftväxlingen........................... 65

8.6 Tidsfrister i mål där den tilltalade är häktad....... 67

8.7 Särskild avdelning för tillståndsprövning? ........ 68

8.8 Hovrättens tillgång till förhörsutsagor ........... 69

8.9 Åberopande av nya omständigheter eller bevis eller

begäran om omförhör ...................... 71

8.10 Domförhet och omröstning .................. 72

8.11 Partiellt prövningstillstånd m.m................ 74

8.12 Beslutets utformning ....................... 77

8.13 Överklagande av beslut att inte meddela

prövningstillstånd ......................... 78

9 Vilka avgöranden skall omfattas av krav på

prövningstillstånd? ............................. 80

10 Krav på prövningstillstånd i Högsta domstolen för mål som

inletts i hovrätt ? .............................. 88

11 Vissa konsekvenser av förslaget för tingsrätterna ........ 91

12 Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser av förslaget

för hovrätternas arbetssituation..................... 95

13 Ikraftträdande................................. 98

14 Författningskommentar .......................... 99

14.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .... 99

14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....... 107

14.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken ... 107

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt .................... 108

14.5 Förslaget till lag om ändring i patentlagen

(1967:837) ............................. 108

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om

domstolar i fastighetsmål ................... 108

14.7 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen

(1969:387) ............................. 109

14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift........................ 109

14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om

Statens va-nämnd ........................ 109

14.10 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

(1983:291) ............................. 109

14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning........ 110

Prop. 1996/97:131

14.12 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20).............................. 110

14.13 Förslaget till lag ändring i skuldsaneringslagen

(1994:334)............................. 111

14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:831) om

rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt ...... 111

14.15 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) ............................. 111

14.16 Förslaget till lag om ändring lagen (1996:242) om

domstolsärenden......................... 112

Bilagal Hovrättsprocessutredningens lagförslag ......... 114

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande

(SOU 1995:124)......................... 153

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag................. 154

Bilaga 4 Lagrådets yttrande........................ 182

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari

1997 ...................................... 190

Prop. 1996/97:131

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i brottbalken,

3. lag om ändring i utsökningsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

5. lag om ändring i patentlagen (1967:837),

6. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

8. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

9. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,

10. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),

11. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning,

12. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),

13. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),

14. lag om ändring i lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyremål

i Svea hovrätt,

15. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

16. lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Prop. 1996/97:131

2 Lagtext Prop. 1996/97:131

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 49 kap. 13 §, 50 kap. 11 §,51 kap. 11 §,52 kap. 10 § samt

56 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 49 kap. 14 § skall betecknas 49 kap. 13 §,

dels att 2 kap. 4 a §, 6 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 29 kap. 3 §, 49 kap.

12 §, den nya 13 § och 15 §, 50 kap. 4, 7 och 8 §§, 51 kap. 7 och 8 §§,

52 kap. 6 och 7 §§, 55 kap. 7, 8 och 15 §§, 56 kap. 7 §, 58 kap. 6 §
samt rubrikerna till 49 och 54 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas nya bestämmelser, 49 kap. 14 och

14 a §§, 50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a §, 52 kap. 6 a § och 56 kap. 6 a §,
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4a§‘

Utöver vad som följer av 4 § far i hovrätten som särskilda ledamöter
ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap.

10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i
fråga om ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom
hovrätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.

Första stycket gäller inte vid
behandling av frågor om pröv-
ningstillstånd.

6 kap.

6 §2

I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte
antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i
målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.

Första stycket gäller inte be-
rättelser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hov-
rätt behöver berättelser eller
iakttagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteck-
ningen kan antas bli av

1 Senaste lydelse 1985:415.

2 Senaste lydelse 1987:747.

betydelse vid fullföljd till högsta
domstolen. Vid huvudförhand-
ling i högsta domstolen behöver
sådana anteckningar inte göras.

betydelse vid överklagande till Prop. 1996/97:131
Högsta domstolen. Vid huvud-
förhandling i Högsta domstolen
behöver sådana anteckningar
inte göras.

16 kap.

3 §3

Vid omröstning skall den
mening gälla, som omfattats av
mer än hälften av rättens leda-
möter. Om någon mening har
erhållit hälften av rösterna och
ordförandens röst är bland dem,
skall dock den meningen gälla.

Vid omröstning skall den
mening gälla, som omfattas av
mer än hälften av rättens leda-
möter. Om någon mening har
erhållit hälften av rösterna och
ordförandens röst är bland dem,
skall dock den meningen gälla.

Vid hovrättens avgörande av
en fråga om prövningstillstånd
skall, om en av ledamöterna vill
meddela prövningstillstånd, hans
mening gälla.

29 kap.

3 §4

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än
hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna
och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade,
skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller
mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland
dem ordförandens.

Om det framförs flera meningar än två utan att någon av dem skall
gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas
samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om
det behövs, skall sammanläggningen fortsätta till dess någon mening
skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den
tilltalade, skall den mening gälla som har fått flest röster. Har flera
meningar fått lika många röster, gäller den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande än någon
annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.

Vid hovrättens avgörande av
en fråga om prövningstillstånd
skall, om en av ledamöterna vill
meddela prövningstillstånd, hans
mening gälla.

3 Senaste lydelse 1993:514.

4 Senaste lydelse 1988:1369.

49 kap.

Om rätten att överklaga tings-
rätts domar och beslut

I tvistemål där förlikning om
saken är tillåten krävs pröv-
ningstillstånd för att hovrätten
skall pröva tingsrättens dom
eller beslut i mål som handlagts
av en lagfaren domare enligt
1 kap. 3 d § första stycket och i
annat mål där det värde som
sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket
uppenbart inte överstiger bas-
beloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser

1. ett avgörande i mål som
skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon
annan än en part eller en inter-
venient,

3. ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, eller

4. ett beslut genom vilket en
missnöjesanmälan eller en ansö-
kan om återvinning eller ett
överklagande avvisats.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket tillämpas.

13 §6

I brottmål krävs prövningstill-
stånd för att hovrätten skall
pröva en tingsrätts dom genom
vilken den tilltalade inte dömts
till annan påföljd än böter eller
frikänts från ansvar for brott för

Om rätten att överklaga tings-
rätts domar och beslut och om
prövningstillstånd

§5

Prövningstillstånd krävs för
att hovrätten skall pröva tings-
rättens dom eller slutliga beslut.

Första stycket gäller inte om
avgörandet överklagas av
Riksåklagaren, Justitiekanslern
eller någon av Riksdagens om-
budsmän i mål om allmänt åtal.

Prop. 1996/97:131

5 Senaste lydelse 1994:1034.

6 Senaste lydelse 1994:1034.

vilket det inte är föreskrivet svå-
rare straff än fängelse i sex må-
nader.

Om tingsrätten i en dom i
brottmål även prövat enskilt an-
språk mot den tilltalade, gäller i
den delen bestämmelserna i
12 §. Krävs inte prövnings-
tillstånd enligt första stycket,
eller meddelas sådant pröv-
ningstillstånd, och avser över-
klagandet frågan om den till-
talade skall dömas för den
åtalade gärningen, behövs inte
prövningstillstånd för ett över-
klagande angående enskilt
anspråk med anledning av
gärningen.

Första stycket gäller inte om
domen överklagas av Riks-
åklagaren, Justitiekanslern eller
någon av Riksdagens ombuds-
män.

Krav på prövningstillstånd en-
ligt första eller andra stycket
omfattar även beslut som får
överklagas endast i samband
med överklagande av dom.

I fråsa om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket tillämpas.

Prövningstillstånd får med-
delas endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till
ändring i det slut tingsrätten
kommit till eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

13 §

Prövningstillstånd skall med-
delas om

1. det finns anledning att
betvivla riktigheten av det slut
som tingsrätten har kommit till,

2. det inte utan en prövning
av målet går att bedöma
riktigheten av det slut som tings-
rätten har kommit till,

7 Senaste lydelse 1994:1034.

Prop. 1996/97:131

3. det är av vikt för ledning Prop. 1996/97:131
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,

eller

4. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

14 §

Prövningstillstånd får begrän-
sas till att gälla en viss del av
domen eller det slutliga beslutet
vars utgång inte kan påverka
andra delar av det överklagade
avgörandet.

Ett prövningstillstånd som
meddelas utan sådan begräns-
ning som avses i första stycket
gäller

1. domen eller det slutliga be-
slutet i den utsträckning parten
har överklagat avgörandet,

2. överklagade beslut som
tagits in i domen eller det
slutliga beslutet och som inte
angår ett ombud, ett vittne, en
sakkunnig eller någon annan
som inte var part eller
intervenient i tingsrätten,

3. överklagade beslut som får
överklagas endast i samband
med att domen eller det slutliga
beslutet överklagas.

I den utsträckning prövnings-
tillstånd inte meddelas skall
tingsrättens dom eller slutliga
beslut stå fast. En upplysning
om detta skall tas in i hovrättens
beslut.

14 a §

Avser överklagandet ett beslut
av tingsrätten som inte är
slutligt skall 12-14 §§ tillämpas.
Detta gäller dock inte om
hovrätten med anledning av
överklagande av tingsrättens
dom eller slutliga beslut har
meddelat prövningstillstånd som ] ]

enligt 14 § andra stycket gäller Prop. 1996/97:131
även beslutet.

Krävs prövningstillstånd i hov-
rätten, skall tingsrättens dom
eller beslut innehålla uppgift om
detta och om innehållet i 14 §.

Tingsrättens dom eller beslut
skall innehålla uppgift om kravet
på prövningstillstånd i hovrätten
och om innehållet i 13 §.

50 kap.

4§8

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens
domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att prövnings-
tillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall medde-
las, och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med vatje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts
fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten
förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare
skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall
hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller
förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall
också ange om han vill att motparten skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § första stycket
1-3 eller 5 eller andra stycket
eller är det på annat sätt ofull-
ständigt, skall hovrätten före-
lägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

8 Senaste lydelse 1994:1034.

9 Senaste lydelse 1994:1034.

8 §'°

Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet del-
ges motparten med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid.

Om det är uppenbart att över-
klagandet är ogrundat, får hov-
rätten genast meddela dom i
målet.

7a§

Om överklagandet inte av-
visas enligt 6 § eller 7 § andra
stycket skall hovrätten besluta
om prövningstillstånd skall
meddelas. Om det behövs skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs, får hovrätten besluta att
hålla sammanträde. Till ett så-
dant sammanträde skall parter-
na kallas.

Vad som sagts om samman-
träde per telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Om skriftväxling inte har
skett enligt 7 a §, skall över-
klagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åt-
gärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hov-
rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten
beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om
den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens
beslut tills vidare inte får verkställas.

51 kap.

7 §"

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § första stycket
1-3 eller 5 eller andra stycket
eller är det på annat sätt ofull-
ständigt, skall hovrätten före-

Prop. 1996/97:131

10 Senaste lydelse 1994:1034.

" Senaste lydelse 1994:1034.

lägga klaganden att avhjälpa Prop. 1996/97:131
bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

7a§

Om överklagandet inte av-
visas enligt 6 § eller 7 § andra
stycket skall hovrätten, utom i
föll som avses i 49 kap. 12 §
andra stycket, besluta om
prövningstillstånd skall med-
delas. Om det behövs skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Vad som sagts om samman-
träde per telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet del-
ges motparten med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och bo-
stadsadress som saknar betydelse
för åtalet skall inte framgå av de
handlingar som delges den till-
talade i mål om allmänt åtal.

Om skriftväxling inte har
skett enligt 7 a §, skall över-
klagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. / mål om all-
mänt åtal för överklagandet
dock översändas till åklagaren
utan delgivning. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål
om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att över-
klagandet är ogrundat, för hov-
rätten genast meddela dom i
målet.

12 Senaste lydelse 1994:1034.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 Prop. 1996/97:131
kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten ome-
delbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tings-
rättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

52 kap.

6 §13

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första styc-
ket 1-3 eller 5 eller andra
stycket eller är det på annat sätt
ofullständigt, skall hovrätten
förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

6a §

Om överklagandet inte av-
visas enligt 5 § eller 6 § andra
stycket skall hovrätten, utom i
fall som avses i 49 kap. 12 §
andra stycket, besluta om pröv-
ningstillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs, får hovrätten besluta att
hålla sammanträde. Till ett
sådant sammanträde skall
parterna kallas.

Vad som sagts om samman-
träde per telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Senaste lydelse 1994:1034.

Om hovrätten finner att kla-
gandens motpart bör höras an-
gående överklagandet, skall
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

Det överklagade beslutet får

Om hovrätten finner att kla-
gandens motpart bör höras an-
gående överklagandet och skrift-
växling inte har skett enligt
6 a §, skall överklagandet del-
ges motparten med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid. Ett överklagande far dock
översändas till åklagaren utan
delgivning.

utan att motparten har lämnats

Prop. 1996/97:131

tillfälle att yttra sig ändras såvitt angår hans rätt.

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, far hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan
åtgärd eller förklarat att beslutet far verkställas även om det inte har laga
kraft, far hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare
inte far verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga
om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller rese-

förbud utan att höra motparten.

54 kap.

Om rätten att överklaga hovrätts Om rätten att överklaga hovrätts
domar och beslut domar och beslut och om

prövningstillstånd

55 kap.

Behövs prövningstillstånd,
skall Högsta domstolen besluta
om sådant tillstånd skall med-
delas. TVär det finns skäl för det,
får frågan tas upp utan att
skriftväxling har skett.

Om inte annat följer av 7 §,
skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss

§15

Krävs prövningstillstånd, skall
Högsta domstolen besluta om
sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Om skriftväxling inte har
skett enligt 7 §, skall överkla-
gandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen

14 Senaste lydelse 1994:1034.

15 Senaste lydelse 1994:1034.

16 Senaste lydelse 1994:1034.

tid. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.

inom en viss tid. I mål om all- Prop. 1996/97:131
mänt åtal får överklagandet
dock översändas till åklagaren
utan delgivning. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål
om allmänt åtal.

Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, far Högsta domstolen
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat
en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den
inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta
domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får
Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.

15 §17

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestäm-

melser tillämpas:

1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje och fjärde styckena, 12 §, 14- 22 §§,
24 § och 25 § första och andra styckena och

2. i brottmål, 51 kap. 8 §
fjärde stycket, 10 § tredje och
ijärde styckena, 12 §, 14-22 §§,
samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

2. i brottmål, 51 kap. 8 §
tredje stycket, 10 § tredje och
fjärde styckena, 12 §, 14-22 §§
samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap.
26-29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om
återförvisning gäller för Högsta domstolen fråga om lägre rätts dom.

56 kap.

Krävs prövningstillstånd, skall
Högsta domstolen besluta om
sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

7 §18

Om Högsta domstolen finner Om Högsta domstolen finner

17 Senaste lydelse 1994:1034.

18 Senaste lydelse 1994:1034.

2 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 131

att klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

att klagandens motpart bör höras Prop. 1996/97:131
angående överklagandet och
skriftväxling inte har skett enligt

6 a §, skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid. Ett överklagande får dock
översändas till åklagaren utan
delgivning.

58 kap.

6 §19

Om resningsansökningen inte avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar delges motparten. Denne skall samtidigt föreläggas att in- komma med skriftlig förklaring. Om ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.	Om resningsansökningen inte avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar delges motparten. Gäller ansök- ningen resning i mål om allmänt åtal får den dock översändas till åklagaren utan delgivning. Motparten skall samtidigt före- läggas att inkomma med skriftlig förklaring. Om ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.
Om prövning av ansökningen sker i hovrätt tillämpas 52 kap. 8-/2 §§. Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas 56 kap. 8, 9 och 11 §§.	Om prövning av ansökningen sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. 8, 9, 11 och 12 §§. Om ansök- ningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas 56 kap. 8, 9 och 11 §§.

Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för
verkställighet av domen inte skall äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om domar och
beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1996:157.

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 37 kap. 8 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Prop. 1996/97:131

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3/ kap.

8 §'

Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas på motsvarande sätt
beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

Den som har dömts till
skyddstillsyn får hos hovrätten
överklaga ett beslut av övervak-
ningsnämnd i frågor som avses i
26 kap. 15 § eller 28 kap. 7
eller 11 §. Skrivelsen skall ges
in till övervakningsnämnden.
Klagotiden räknas från den dag
då klaganden fick del av
beslutet. I hovrätten tillämpas
bestämmelserna i rättegångs-
balken om överklagande av
tingsrätts beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1994:1037.

2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 16 a § utsökningsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1997. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Prop. 1996/97:131

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om Prop. 1996/97:131

arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 §

Beskattningsmyndighetens be-
slut far överklagas till hovrätten
av en enskild part eller av den
enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten. Vid
överklagande gäller lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Prövningstillstånd krävs inte för
att hovrätten skall pröva skatte-
myndighetens beslut om gåvo-
skatt.

Om beskattningsmyndighetens beslut innefattar prövning av en fråga
om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, far överklagande ske
inom tre år från beslutets dag. När en skattskyldig vitsordat en anmärk-
ning, som framställts av granskningsmyndigheten, skall det vid över-
klagandet anses som om beskattningsmyndigheten meddelat beslut om
skattens fastställande när granskningsmyndigheten fått meddelande om
vitsordandet. I sådant fall skall ett överklagande ges in till hovrätten. Har
ena parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga det,
skall dock dennes överklagande ha kommit in till beskattnings-
myndigheten eller till hovrätten inom två månader från det att delgivning
som avses i 15 § lagen (1996:242) om domstolsärenden har skett. Pröv-
ningen av om motparten har överklagat i rätt tid skall alltid göras av
hovrätten.

När ett beslut som avses i andra stycket överklagas skall hovrätten, om
målet tas upp till prövning, alltid ge klagandens motpart tillfälle att yttra
sig.

Beslut av beskattningsmyndigheten i frågor som avses i 17 och 26 §§
får inte överklagas. Har någon förelagts att vid vite fullgöra en uppgift
som anges i 26 §, får dock föreläggandet komma under prövning i
samband med överklagande av beslut om vitets utdömande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1996:253.

2.5 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) pTOp. 1996/97:131

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 67 § patentlagen (1967:837) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

67 §‘

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i tingsrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, domför med tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga
ledamöter. Har tre lagfarna ledamöter deltagit i tingsrättens avgörande,
skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrättens avgörande.
Fler än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter far inte sitta
i rätten.

Om hovrätten finner att medverkan av tekniskt sakkunniga ledamöter
uppenbarligen inte behövs, är hovrätten domför utan sådana ledamöter.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hovrät-
ten bestå av tre lagfarna leda-
möter. En tekniskt sakkunnig
ledamot får dock ingå i rätten i
stället for en av de lagfarna
ledamöterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1986:233.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om prop. 1996/97:131

domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §'

I annat fastighetsmål än som avses i 3 § andra stycket skall en teknisk
ledamot ingå i hovrätten, såvida inte hovrätten finner att medverkan av
en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl
föreligger, kan efter hovrättens bestämmande två tekniska ledamöter ingå
i hovrätten.

I mål som avses i 3 § andra stycket får efter hovrättens bestämmande
en teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något
annat särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hov-
rätten bestå av tre lagfarna
ledamöter. En teknisk ledamot
får dock ingå i rätten i stället
för en av de lagfarna leda-
möterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1990:1130.

2.7 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

Härigenom föreskrivs att 60 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha
följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 §'

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

I övrigt tillämpas vid över-
klagande av ett beslut som inne-
bär att saken avgörs bestämmel-
serna i rättegångsbalken om
överklagande av tingsrätts domar
i tvistemål där förlikning om
saken inte är tillåten. Vid över-
klagande av annat beslut tilläm-
pas bestämmelserna i rättegångs-
balken om överklagande av
tingsrätts beslut.

I fråga om rättegångskostnaderna tillämpas rättegångsbalkens bestäm-
melser om allmänt åtal. Beträffande Naturvårdsverket gäller i stället för
bestämmelserna i rättegångsbalken om föreläggande för part och parts
utevaro i tvistemål det som är föreskrivet för åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1994:1040.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om prOp. 1996/97:131

felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen (1976:206) om felparke-
ringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §'

Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en
part, beslut i vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller
beslut genom vilket en anmälan
av bestridande avvisas.

Hovrättens beslut far inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får
dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1996:257.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

Prop. 1996/97:131

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §'

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall

ges in till nämnden inom tre veckor
av beslutet.

I övrigt tillämpas vid överkla-
gande av ett beslut genom vilket
saken avgörs, om inte annat
följer av 22 §, bestämmelserna i
rättegångsbalken om överkla-
gande av tingsrätts domar i
tvistemål. Vid överklagande av
annat beslut tillämpas bestäm-
melserna i rättegångsbalken om
överklagande av tingsrätts
beslut.

från den dag då klaganden fick del

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1994:1044.

2.10 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) prop. 1996/97:131

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 11 § och 21 kap. 4 § vattenlagen
(1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 kap.

11 §

För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol skall
det, förutom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst
som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall Vatten-
överdomstolen bestå av tre
lagfarna domare. Ett vattenrätts-
råd får dock ingå i rätten i
stället for en av de lagfarna
ledamöterna.

21 kap.
4§‘

I fall som avses i 3 § får
kronofogdemyndigheten meddel a
särskild handräckning. I fråga
om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning. Utslag i sådant
mål överklagas hos vattenöver-
domstolen.

Om allmänna intressen berörs,
länsstyrelsen.

I fall som avses i 3 § får
kronofogdemyndigheten meddela
särskild handräckning. I fråga
om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning. Utslag i sådant
mål överklagas hos Vattenöver-
domstolen. Prövningstillstånd
krävs inte för att Vattenöver-
domstolen skall pröva krono-
fogdemyndighetens utslag.

görs ansökan om handräckning av

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1991:869.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 58 § lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Nuvarande lydelse

Vid överklagande av krono-
fogdemyndighetens utslag och
beslut samt vid handläggningen i
domstol tillämpas 18 kap. 1, 8-
11 och 16 a §§ utsöknings-
balken.

Föreslagen lydelse

§'

Vid överklagande av krono-
fogdemyndighetens utslag och
beslut samt vid handläggningen i
domstol tillämpas 18 kap. 1 och
8-11 §§ utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1993:520.

2.12 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

Härigenom föreskrivs att 64 § konkurrenslagen (1993:20) skall ha
följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

64 §‘

Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,

1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4,
vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning
inte är tillåten, och

2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 39 § första stycket
lagen om domstolsärenden skall
i stället gälla Marknadsdom-
stolen.

Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 39 § första stycket
lagen om domstolsärenden skall
i stället gälla Marknadsdom-
stolen. Prövningstillstånd krävs
inte för att Marknadsdomstolen
skall pröva tingsrättens av-
görande. Om det är uppenbart
att ett överklagande är
ogrundat, får Marknadsdom-
stolen meddela dom i målet utan
att motparten har fått tillfälle att
yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

' Senaste lydelse 1996:266.

2.13 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

Härigenom föreskrivs att 31 § skuldsaneringslagen (1994:334) skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1997. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Prop. 1996/97:131

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om prop. 1996/97:131

rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa
hyresmål i Svea hovrätt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I fråga om en sådan rättegång
skall hovrätten tillämpa 52 kap.
rättegångsbalken, om inte annat
följer av denna eller annan lag.

Föreslagen lydelse

I fråga om en sådan rättegång
skall hovrätten tillämpa 52 kap.
rättegångsbalken, om inte annat
följer av denna eller annan lag.
Prövningstillstånd krävs inte för
att hovrätten skall pröva hyres-
nämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2.15 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen prOp. 1996/97:131

(1995:450)

Härigenom föreskrivs att 51 § marknadsföringslagen (1995:450) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken och i 39 §
första stycket lagen (1996:242)
om domstolsärenden om hov-
rätten skall i mål och ärenden
enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen. Prövnings-
tillstånd krävs inte för att Mark-
nadsdomstolen skall pröva tings-
rättens avgörande. Om det är
uppenbart att ett överklagande
är ogrundat, för Marknadsdom-
stolen meddela dom i målet utan
att motparten har fått tillfälle att
yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om prop.

domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om domstolsärenden
(1996:242)

dels att 38 och 39 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 38 a §, av
följande lydelse.

1996/97:131

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

38 §

Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skri-
velsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom
tre veckor från dagen för beslutet

1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,

2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller

3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att
meddelas.

I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Om prövningstillstånd krävs,
skall klaganden ange de omstän-
digheter som åberopas till stöd
för att sådant tillstånd skall

Klaganden skall ange de
omständigheter som åberopas till
stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas.

meddelas.

Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har
gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent.
Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga
handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva
överklagandet.

Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första
stycket samt 9 och 10 §§.

Om det behövs skall den
högre rättens beslut i frågan om
prövningstillstånd föregås av
skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs, får hovrätten besluta att
hålla sammanträde.

3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

39 §

Prop. 1996/97:131

Tingsrättens beslut överklagas till

I de fall det är särskilt före-
skrivet får hovrätten pröva ett
överklagande endast om hov-
rätten har meddelat prövnings-
tillstånd.

hovrätten.

I fråga om prövningstillstånd
tillämpas 49 kap. 12-15 §§
rättegångsbalken.

Prövningstillstånd får medde-
las endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att överkla-
gandet prövas av högre domstol,

2. anledning förekommer till
ändring i det slut till vilket
tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas. Meddelas inte pröv-
ningstillstånd står tingsrättens
beslut fast. En upplysning om
detta skall tas in i hovrättens

beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Ärendet och dess beredning

Efter beslut av regeringen den 25 mars 1993 tillkallades en särskild
utredare för att se över formerna för rättegången i hovrätt och
överklagande av mål dit. Utredningen antog namnet Hovrättsprocess-
utredningen. I december 1995 avgav utredningen betänkandet Ett
reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124).

Betänkandet innehåller tre huvudavsnitt. Dessa gäller förslag till ett
generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt,
vissa ytterligare åtgärder för ett ändamålsenligt hovrättsförfarande samt
åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna. I betänkandet
presenteras resultaten av vissa undersökningar som genomförts under
arbetets gång. Sålunda har Domstolsverket i samarbete med utredningen
gjort en undersökning av överklagande- och ändringsfrekvens i hovrätt
(DV-rapport 1995:3 Överklagande och ändring). Vidare har utredningen
gjort en enkät angående 1993 års begränsade prövningstillståndsreform.
Slutligen har Statskontoret utfört en kartläggning av hovrättsdomarnas
arbetstid, m.m.

Av utredningens förslag tar regeringen i detta ärende upp förslagen
som gäller ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätten samt ett
fåtal av de övriga förslagen. Återstoden av utredningens förslag kommer
att behandlas i annat sammanhang.

Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens lagförslag i aktuella
delar finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju95/4888).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 december 1996 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3.

Även om det enligt Lagrådet finns omständigheter som talar mot att
nu ta ställning till en så omfattande reform som den föreslagna har
Lagrådet i princip ingen erinran mot det föreslagna systemet med ett
generellt krav på prövningstillstånd i hovrättsprocessen. Yttrandet finns
i bilaga 4. Lagrådet utvecklar sitt ställningstagande till reformen i
yttrandets inledande del. Vi berör vissa av dessa synpunkter i avsnitt 5,
7, 8.1, 8.13 och 9. Lagrådet har vissa förslag till ändringar. Vi har en
annan uppfattning än Lagrådet när det gäller den lagtekniska
utformningen av dispensgrundema (se avsnitt 8.1) och förslaget om en
generell reglering av delgivning med statliga myndigheter (se
författningskommentaren till 51 kap. 8 § rättegångsbalken). Vi godtar
Lagrådets övriga ändringsförslag. Dessa behandlas i författnings-
kommentaren avsnitt 14.1 (vid 2 kap. 4 a § och 49 kap. 13 § rätte-
gångsbalken) och avsnitt 14.6. Dessutom har vissa redaktionella
ändringar gjorts i lagtexten.

Lagrådsremissens förslag till ändring i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken
har på skäl som redovisas i avsnitt 11 inte tagits upp i propositionen.

Prop. 1996/97:131

4 Bakgrund och utgångspunkter

Det övergripande målet för domstolsväsendet är att domstolarna skall
avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt. I detta ligger
krav på att domstolsavgörandena är riktiga och kommer inom rimlig tid
och att förfarandet är så utformat att parterna inte drabbas av onödiga
kostnader eller andra olägenheter.

Sedan ett antal år tillbaka pågår ett arbete med att utifrån det angivna
övergripande målet göra domstolsväsendet mer ändamålsenligt. Ett stort
antal viktiga reformer har genomförts. Arbetet riktar in sig både på att
förbättra förfarandereglema och på att göra förbättringar på det
organisatoriska och administrativa planet.

En del av reformarbetet har under lång tid varit inriktat på att renodla
domstolarnas arbetsuppgifter så att domstolarna i princip bara skall ägna
sig åt rättskipande verksamhet. Även i förhållandet mellan domstols-
instansema har renodlingsprincipen fått genomslag. Ett effektivt
domstolsväsende förutsätter att vaije instans bara ägnar sig åt det som
den är avsedd för. Instansordningen bygger på en funktionsfördelning
mellan de olika nivåerna och på att tyngdpunkten i rättskipningen skall
ligga i första instans. Den andra domstolsinstansen har i första hand en
kontrollerande och korrigerande funktion medan den högsta instansen
främst skall ägna sig åt prejudikatbildning.

Genom en reform år 1993 flyttades den första domstolsprövningen av
bl.a. utsökningsmål ner från hovrätt till tingsrätt. Den första domstols-
prövningen i allmän domstol sker sedan dess i tingsrätt i stort sett i alla
mål där det inte av sakliga skäl är motiverat att den sker i högre instans.
För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del har ett omfattande
reformarbete med att flytta ner mål i instansordningen från kammarrätt
till länsrätt genomförts och har i det närmaste slutförts under de allra
senaste åren.

Vid tillkomsten av rättegångsbalken farms det i princip inga
begränsningar när det gällde möjligheten att få ett tingsrättsavgörande
prövat av hovrätt. Inte heller förvaltningsprocesslagen (1971:291)
innehöll vid sin tillkomst några begränsningar beträffande möjligheten
att få ett länsrättsavgörande prövat i kammarrätt. Som ett led i
strävandena att göra förfarandet i andra instans mer ändamålsenligt har
under årens lopp inforts vissa krav på prövningstillstånd i hovrätt och
kammarrätt.

Reformarbetet har här kommit mycket långt i de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna. I förvaltningsprocesslagen finns regler av generell
karaktär som gör det möjligt att ställa krav på prövningstillstånd i
kammarrätt och regler om krav på prövningstillstånd gäller numera for
merparten av mål som överklagas från länsrätt till kammarrätt.

För de allmänna domstolarnas del infördes regler om prövnings-
tillstånd i hovrätt redan år 1974 men den reformen begränsades till att
gälla de s.k. småmålen. När småmålslagen upphävdes i slutet av 1980-
talet och reglerna arbetades in i rättegångsbalken blev reglerna om
prövningstillstånd tillämpliga även på vissa mål vid fastighetsdom-
stolarna. Något senare infördes också regler om prövningstillstånd för

Prop. 1996/97:131

ärenden om felparkeringsavgift. År 1993 utvidgades prövnings- Prop. 1996/97:131
tillståndsförfarandet i hovrätt till att omfatta bl.a. ytterligare tvistemål
samt bötesmål och utsökningsmål.

Förfaranderegi erna ändras också i andra hänseenden. En ny lag om
domstolsärenden (1996:242) har nyligen trätt i kraft. Den nya
ärendeprocessen har stora likheter med förvaltningsprocessen. Ett viktigt
skäl bakom reformen är att de mer kvalificerade domstolsärendena skall
kunna hanteras på ett mer rättssäkert och effektivt sätt. Förvaltnings-
processen har stöpts om till en tvåpartsprocess och såväl förvaltnings-
processlagen som rättegångsbalken ses över i syfte att förenkla och
rationalisera handläggningen av mål. Rättegångsbalksöversynen
koncentreras i första hand på förfarandet i tingsrätt medan förvaltnings-
processöversynen inbegriper alla tre instanserna. I fråga om förfarandet i
hovrätt har - som redovisats i avsnitt 3 - en särskild utredare presenterat
förslag till ändringar i betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande
(SOU 1995:124).

Vidare har en kommitté, 1995 års Domstolskommitté, fått i uppdrag
att göra en översyn av den organisatoriska strukturen inom
domstolsväsendet. I direktiven anges att översynen skall göras med
utgångspunkt bl.a. i de ökande kraven på domstolarnas, främst
underrätternas, kompetens och förmåga att handlägga allt svårare mål.
Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan uppfylla högt
ställda krav på kvalitet i rättskipningen och kompetens hos
domstolspersonalen. Domstolarna måste också ges personalmässiga och
organisatoriska förutsättningar att utforma sin beredningsorganisation på
ett sätt som i högre grad än för närvarande kan medverka till att
domarrollen renodlas mot de dömande uppgifterna. Domstolskommittén
får också undersöka om det finns behov av att reformera notarie- och
domarutbildningen samt lämna förslag till sådana förändringar. En annan
utgångspunkt för utredningen är att samverkan mellan olika slag av
domstolar på samma nivå skall utvecklas betydligt.

Genom en reformering av hovrättsprocessen vill regeringen fullfölja
strävan att åstadkomma ett ändamålsenligt domstolsväsende med
tyngdpunkten förlagd till första instans.

Mot bakgrund av hovrättens uppgift i instansordningen - att kontrollera
och korrigera eventuella felaktigheter i tingsrättens avgörande - är det
enligt vår mening en högst befogad fråga att ställa sig om den nuvarande
ordningen, som innebär att det stora flertalet mål som överklagas till
hovrätten får en ny fullständig prövning, är ändamålsenlig.

Det finns många skäl för att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga
i första instans. Det viktigaste skälet är att rättssäkerheten måste komma
alla till del, inte bara dem som överklagar. Mot denna bakgrund kan det
ifrågasättas om förhållandet mellan de resurser som ställs till
tingsrätternas förfogande och de resurser som ställs till hovrätternas
förfogande är rätt avvägt med hänsyn till tingsrätternas uppgifter i
instansordningen. Borde inte tingsrätterna ha en större andel av
domstolsväsendets resurser?

De nu ställda frågorna är berättigade även med hänsyn till det 37

allmänna intresset av en effektiv användning av statens resurser. I ett

samhälle med begränsade resurser för offentlig verksamhet måste man Prop. 1996/97:131
på vaije enskilt verksamhetsområde regelbundet pröva om inriktningen
av verksamheten är den rätta utifrån de uppgifter verksamheten har.

Domstolsväsendet utgör inget undantag.

Från att under en lång följd av år ha varit förskonat från sparkrav har
numera också domstolsväsendet stora krav på sig att sänka sina
kostnader. Om domstolsväsendet skall klara sänkningen av
kostnadsnivån utan att verksamheten påverkas negativt krävs att
förfarandet är ändamålsenligt och att organisationen och administrationen
fungerar effektivt. Som framgår av vad vi nu har sagt är det inte
besparingskravet som ligger till grund för den nu aktuella reformen av
hovrättsprocessen. Däremot kan det hävdas att detta varit den utlösande
faktorn, den tändgnista som har behövts för att vi skulle komma till
verklig insikt om styrkan i förändringsbehovet. Mot bakgrund av vår
strävan att förstärka rättssäkerheten totalt sett anser vi att en god del av
de resurser som kan frigöras genom en reform av hovrättsprocessen bör
behållas inom domstolsväsendet. Det krävs insatser för att stärka
tingsrätterna men också hovrätterna bör behålla viss del av de frigjorda
resurserna. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitten 11 och 12.

I det följande avsnittet redovisar vi mot den bakgrund vi har tecknat
våra närmare överväganden när det gäller inriktningen av en reform av
hovrättsprocessen.

5 Inriktningen av en reform

Regeringens bedömning: Hovrättens främsta uppgift är att, efter
en kontroll av den materiella riktigheten av ett tingsrättsavgörande,
rätta eventuella felaktigheter i avgörandet. Därutöver bör hovrätten
kontrollera om tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt och
ha ett ansvar för rättsbildningen. Med dessa utgångspunkter är det
nuvarande hovrättsförfarandet, där i princip alla överklagade av-
göranden prövas på nytt i alla delar, mer omfattande än som
motiveras av hovrättens uppgift i instansordningen. Ett system med
ett mer generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd
bör därför införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna håller med om
bedömningen av vad som är hovrättens främsta uppgift och anser att den
bästa inriktningen av en reform är att satsa på prövningstillstånd
åtminstone i väsentligt ökad omfattning. En del remissinstanser anser att
synsättet att hovrättens främsta uppgift är att korrigera felaktiga
tingsrättsavgöranden är för snävt och menar att även noggrann kontroll
och vakande över rättsenhetligheten är viktiga inslag i hovrättsarbetet.
En del anser att andra lösningar än prövningstillstånd borde övervägas
mer förutsättningslöst och att man därvid borde kunna rucka på
principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration.

Skälen för regeringens bedömning

Hovrättens roll

Vi har i det föregående framhållit att tyngdpunkten i rättskipningen skall
ligga i första instans. Tingsrätten har till uppgift att kunna slutligt avgöra
alla tvistemål, brottmål och ärenden oavsett storlek och svårighetsgrad
och detta på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel angående
domstolens kompetens.

Högsta domstolen, som är sista instans, är sedan 1971 års
överklagandereform i första hand en prejudikatinstans, dvs. en instans
med uppgift att åstadkomma avgöranden som styr senare
rättstillämpning. För prövning fordras som regel prövningstillstånd.

Hovrätten är i instansordningen placerad mellan tingsrätten och Högsta
domstolen. Med hänsyn till de snävt utformade reglerna för
prövningstillstånd i Högsta domstolen är emellertid hovrätten i praktiken
slutinstans i flertalet mål. Nuvarande regler innebär att hovrätten
beträffande samtliga målkategorier - med undantag för de mål som är
underkastade krav på prövningstillstånd och de brottmål vilkas prövning
är begränsad enligt den särskilda regeln i 51 kap. 23 a § rättegångs-
balken (RB) - på nytt prövar vaije överklagat avgörande (eller
överklagad del av avgörandet) i dess helhet.

Enligt utredningen har hovrätten tre huvuduppgifter. Dessa är

Prop. 1996/97:131

- att kontrollera tingrättsavgörandenas materiella riktighet och rätta even- Prop. 1996/97:131
tuella materiella oriktigheter i dessa avgöranden,

- att vaka över att tingsrätterna handlägger målen formellt korrekt, och

- att ha ett ansvar för rättsbildningen.

Regeringen ställer sig i likhet med en majoritet av remissinstanserna
bakom denna bedömning. Enligt Lagrådet kan den överprövning som
sker i hovrätten inte alltid utan vidare inordnas i de redovisade
kategorierna. Lagrådet nämner här som exempel mål där huvudfrågan är
beroende av en skälighetsbedömning. Vi återkommer till detta i avsnitt
8.1 under rubriken Ändringsdispens. De angivna uppgifterna
överensstämmer väl med vad som traditionellt ansetts vara hovrättens
huvuduppgifter och ligger nära vad som sägs i Europarådets
rekommendation från 1995, No. R (95) 5, som gäller förbättringar av
appellationsförfarandet i tvistemål. Bedömningen att dessa uppgifter är
de viktigaste står enligt regeringens mening inte i motsatsställning till
vad flera remissinstanser anfört om vikten av att hovrätterna gör en
noggrann kontroll och att de arbetar för att garantera rättsenhetlighet och
rättssäkerhet. Vi anser att detta innefattas i vad som följer av de angivna
huvuduppgifterna och också måste tillgodoses i vilket system man än
väljer.

Av de angivna uppgifterna är den främsta tveklöst att, efter en kontroll
av den materiella riktigheten, rätta eventuella felaktigheter i tingsrätts-
avgörandena. Hovrätten skall alltså i första hand vara en garant for
materiellt riktiga avgöranden. Det är dock uppenbart att denna hovrättens
uppgift måste ha vissa begränsningar. Framför allt innebär in-
stansordningens princip och principen att tyngdpunkten i rättskipningen
bör ligga i första instans begränsningar i hovrättens möjligheter att
kontrollera och rätta materiellt felaktiga tingsrättsavgöranden.

Vidare bör hovrätten även i framtiden i samband med prövning av
överklaganden på eget initiativ vaka över att rättegången i tingsrätten
genomförts i överensstämmelse med gällande processuella regler. Av
domstolsdisciplinära skäl bör hovrätten, oberoende av yrkande, vara
skyldig att ingripa mot vissa allvarligare rättegångsfel även om dessa
inte lett till materiellt oriktiga avgöranden.

Vad därefter beträffar ansvaret för rättsbildningen är betydelsen av
hovrätternas avgöranden som vägledande för andra fall mindre
framträdande, dels eftersom hovrätterna är flera och avgöranden med
olika utgång därför kan förekomma parallellt, dels eftersom de enskilda
hovrätterna inte kan antas ha riktigt samma överblick över det juridiska
fältet som den högsta instansen. Hovrätternas avgöranden kan därför
främst få betydelse för rättsbildningen när det gäller mål i vilka
hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där prejudikat
från Högsta domstolen av något annat skäl saknas. Den största betydel-
sen för rättsbildningen torde i övrigt hovrätterna ha genom att meddela
prövningstillstånd i mål som kan vara av intresse från prejudikat-
synpunkt så att dessa kan överklagas till Högsta domstolen.

Mot denna beskrivning av vad hovrätten skall ha för uppgifter i
instansordningen skall ställas det sätt på vilket hovrätten arbetar enligt 40

dagens system. Nuvarande arbetssätt innebär att nästan alla överklagade

mål prövas i alla delar. En stor del av arbetet i hovrätterna läggs således Prop. 1996/97:131
ned på prövning av mål där tingsrättens avgörande inte är materiellt
oriktigt, där inget formellt fel begåtts under handläggningen i tingsrätten
och där avgörandet saknar prejudikatintresse. Det finns enligt
regeringens mening också starka skäl att kraftfullt markera och i verklig
mening genomföra principen om att tyngdpunkten i rättskipningen skall
ligga i första instans. Rättssäkerheten skall, som vi tidigare framhållit,
komma alla till del, inte bara dem som överklagar.

Att hovrättens prövning är mer omfattande än som motiveras av
hovrättens uppgifter innebär nackdelar för partema. Deras process-
kostnader blir totalt sett högre än de behöver vara. Vidare far den
berättigade parten i många tvistemål vänta längre på sin rätt än som är
nödvändigt. Att den berättigade snabbt och med så liten ekonomisk
uppoffring som möjligt kommer till sin rätt är ett mycket viktigt
rättssäkerhets- och samhällsintresse. I brottmål innebär kortare handlägg-
ningstider bl.a. att den tilltalade inte onödigt länge behöver sväva i
ovisshet om utgången i målet och att den straffrättsliga reaktionen
kommer så nära brottet som möjligt. Även för målsäganden och vittnena
är det från flera synpunkter bäst att domstolsförfarandet avslutas så snart
som möjligt.

Från flera håll hävdas att det nuvarande systemets utformning har lett
till att partema i vissa större brott- och tvistemål redan från början utgår
från att målet skall prövas på nytt i hovrätten och att tingsrättsprocessen
ses som ett slags förberedande förfarande inför processen i hovrätten.
Härigenom finns risk att hovrätten blir det forum där den egentliga
rättskipningen äger mm. En sådan ordning är naturligtvis mycket
olycklig. Förutsättningarna för en seriös och gedigen tingsrättsprocess
och därmed ett riktigt avgörande ökar om de inblandade aktörerna vet att
det är här och nu det gäller och att man inte med säkerhet kan räkna
med en rättegång även i hovrätten.

Vidare kan konstateras att de nuvarande handläggningsreglema leder
till att tillgängliga resurser inte utnyttjas optimalt. Att resurserna används
så effektivt som möjligt är en förutsättning för att hovrätterna på bästa
sätt skall kunna upprätthålla och stärka rättssäkerheten. Om hovrätten
kan koncentrera sin verksamhet och sina resurser till sådant som direkt
motiveras av hovrättens funktion blir hovrätterna effektivare och får
därmed bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter. Detta förutsätter
att man gör avvägningar mellan insatser för skilda mål inom hovrätterna.
Det är önskvärt att hovrättsförfarandet är så flexibelt att varje mål kan
handläggas på det för målet mest ändamålsenliga sättet. Då läggs
rättsväsendets resurser där de bäst behövs.

Det nu sagda visar att en reform av hovrättsprocessen i syfte att
förändra handläggningsreglema så att de bättre svarar mot den funktion
hovrätten har är angelägen att genomföra oberoende av vilka resurser
som står till buds.

Utredningen har i betänkandet diskuterat två olika metoder som
innebär mer generella begränsningar av hovrättsprövningens omfattning.
Den ena metoden, som ibland förespråkats i debatten, är att med vissa 41

mer eller mindre långtgående undantag begränsa hovrättens prövning till

rättsfrågor. Den andra metoden är att införa ett system med ett generellt Prop. 1996/97:131
eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd som bl.a. inbegriper
dispensgrunden ändringsdispens i ledet mellan tingsrätt och hovrätt.

Begränsning av hovrättens prövning till rättsfrågor

Prövningen av mål skulle - i enlighet med vad som skett på sina håll
utomlands - teoretiskt sett kunna begränsas till att bara avse rättsfrågor,
dvs. frågor som rör den rent rättsliga bedömningen av de faktiska
omständigheterna i ett mål. En sådan ordning skulle innebära att den
högre instansen skulle vara bunden av vad den lägre funnit utrett om
sakförhållandena. Regeringen bedömer att det kan finnas vissa fördelar
med ett sådant system men att nackdelarna klart överväger.

Den allvarligaste nackdelen är att en sådan begränsning inte skiljer ut
de överklagade tingsrättsavgöranden som innehåller materiella felaktig-
heter. Hovrätten skulle i så fall inte bli det forum för korrigering av
felaktiga avgöranden vilket, enligt vad som nyss utvecklats, är dess
främsta uppgift i instansordningen. Hovrätten skulle i stället ofta få
lägga ner resurser på att pröva rättsfrågor som uppenbart är riktigt
avgjorda. Däremot skulle felaktiga bedömningar i sakfrågor inte kunna
rättas, vilket skulle innebära en väsentlig sänkning av den totala
rättssäkerhetsnivån i dömandet. Vidare är det synnerligen vanskligt att
försöka finna klara skiljelinjer mellan rättsfrågor och sakfrågor, vilket
leder till handläggningssvårigheter och påtaglig risk för rättsförluster. I
likhet med utredningen förkastar regeringen därför tanken på ett system
där hovrättsprövningen koncentreras till rättsfrågor och noterar därvid att
remissinstanserna inte heller har velat gå fram på den vägen.

Ett generellt eller väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd

En reform av hovrättsprocessen bör utgå från grundtanken att hovrätten
skall koncentrera sig på sådana tingsrättsavgöranden där en förnyad
prövning fyller någon saklig funktion, dvs. i huvudsak sådana där
avgörandena kan vara felaktiga.

När grunderna för det befintliga instanssystemet lades fast i det
reformarbete som föregick tillkomsten av rättegångsbalken utgick man
uppenbarligen från att uppgiften att kontrollera och rätta materiellt
oriktiga avgöranden i princip krävde att de överklagade avgörandena
prövades på nytt i sin helhet i hovrätten. Kvaliteten på handläggningen
och avgörandena i tingsrätterna är numera generellt sett högre och
jämnare än när balken infördes. De egentliga domskälen skrivs i
allmänhet öppnare och utförligare än förr. Frågan är mot den bakgrunden
om fullgörandet av denna hovrättens uppgift fortfarande kräver att de
allra flesta överklagade mål prövas där på nytt i sin helhet.

Man kan säga att hovrätten enligt dagens ordning i flertalet fall
undersöker om det överklagade avgörandet är felaktigt och i förekom-
mande fall rättar detta inom ramen för samma förfarande. Genom ett

system med ett mer generellt krav på prövningstillstånd som inbegriper Prop. 1996/97:131
dispensgrunden ändringsdispens skulle man dela upp förfarandet i två
delar utifrån dessa båda moment. Prövningen av de mål som tingsrätten
avgjort på ett sätt som inte ger anledning att överväga ändring kan då
begränsas till att hovrätten - genom ett beslut att inte meddela
prövningstillstånd - konstaterar att målet är riktigt avgjort. Om man även
kan meddela prövningstillstånd för prejudikatvärda fall och i fall där det
föreligger en resningssituation eller där domvilla har förekommit, har
man teoretiskt sett kommit mycket långt mot en anpassning av
hovrättsförfarandet till hovrättens roll i instanssystemet.

För att det i praktiken skall vara möjligt att införa ett mer generellt
krav på prövningstillstånd krävs dock att risken för att hovrätten avslår
begäran om prövningstillstånd i mål där avgörandet är materiellt felaktigt
kan begränsas i tillräcklig utsträckning. Detta förutsätter att förfarandet
ger en godtagbar möjlighet för hovrätten att värdera tingsrättens
bedömning av sakfrågan (bevisfrågan) i målet. Rättsfrågan vållar normalt
inte samma principiella eller praktiska problem vid en tillståndsprövning.
Hur man än konstruerar ett system med prövningstillstånd kan man
emellertid aldrig undvika att några mål som är felaktigt avgjorda vägras
prövningstillstånd. Frågan blir då om detta kan accepteras. Utredningen
har besvarat frågan jakande och menar att man med ett omsorgsfullt
utformat system med prövningstillstånd dels kan minimera riskerna för
att felaktigheter inte upptäcks, dels kan uppnå en totalt sett mera
rättssäker ordning än den vi har i dag.

Remissutfallet är blandat. Majoriteten är välvilligt inställd till ett
system med generellt krav på prövningstillstånd, men många i denna
grupp har reservationer av olika slag. En ganska stor minoritet avstyrker
en reform med sådan inriktning, men flera i denna grupp ser också
positiva sidor med utredningens förslag. Bland dem som sålunda
tillstyrker är fem av hovrätterna, de flesta av de tillfrågade tingsrätterna
och kronofogdemyndigheterna, Riksåklagaren och nästan alla tillfrågade
åklagarmyndigheter, Domstolsverket, Konsumentverket, Riksrevisions-
verket, Statskontoret, Arbetsdomstolen, Kammarrätten i Stockholm,
Länsrätten i Göteborg, JUSEK och Sveriges Domareförbund. Ytterligare
några remissinstanser lämnar grundtankarna i förslaget utan erinran.
Avstyrker gör bl.a. Hovrätten för Övre Norrland, Huddinge och
Lindesbergs tingsrätter, Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem,
Riksskatteverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Industriförbund,
Stockholms Handelskammare, Svenska avdelningen av Internationella
juristkommissionen samt de flesta av dem som uttalat sig för de
juridiska fakulteterna i Stockholm, Uppsala och Lund.

De som tillstyrker anför bl.a. att ett system med generellt krav på
prövningstillstånd är den bästa tänkbara reformen i dagens läge för att på
ett mer ändamålsenligt sätt fördela tillgängliga resurser mellan
överklagade mål, effektivisera domstolsarbetet och påskynda
handläggningen av målen. Man anser att erfarenheterna av de regler om
prövningstillstånd som vi har i dag är goda och att riskerna för att
feldömda mål inte rättas är små.

Regeringen fäster stor vikt vid att i ett system med mera långtgående Prop. 1996/97:131
krav på prövningstillstånd domstolsväsendets resurser i högre grad kan
avsättas för mål med krävande rätts- och sakfrågor, något som i sin tur
otvivelaktigt bidrar till en ökad rättssäkerhet. Möjligheterna till sådana
omdisponeringar av resurserna är särskilt viktiga eftersom andelen större
och mera komplicerade mål ökar. Vidare medför ett system med
prövningstillstånd att handläggningstidema blir kortare. Även detta är av
betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, inte minst eftersom muntlig
bevisning blir mindre tillförlitlig med tiden. Härtill kommer att parterna
i tvistemål snabbare kommer till sin rätt. I brottmål slipper den tilltalade
vara i ovisshet om utgången längre än nödvändigt och om han eller hon
fälls till ansvar kommer den straffrättsliga reaktionen närmare brottet i
tiden. Målsäganden och vittnena slipper att besväras av ytterligare forhör
och av konfrontationer med den tilltalade. Parter i tvistemål kan
begränsa sina rättegångskostnader, om prövningstillstånd inte meddelas i
de mål där tingsrättens avgörande inte skall ändras. Detta gäller särskilt
i mål där hovrätten enligt nuvarande regler skulle ha hållit
huvudförhandling, trots att tingsrättens avgörande alltså är riktigt.
Erfarenheterna av de regler om prövningstillstånd i hovrätten som hittills
införts är goda, vilket styrks av remissbehandlingen. Med ett system med
generellt krav på prövningstillstånd skulle man vidare på ett kraftfullt
sätt genomföra den eftersträvade förskjutningen av tyngdpunkten i rätt-
skipningen mot tingsrätterna. Ett sådant system skulle också ligga i linje
med de reformer som de senaste åren på ett framgångsrikt sätt har
genomförts på förvaltningsprocessens område, där man successivt har
fört den första domstolsprövningen från kammarrätt till länsrätt och
beträffande i stort sett alla måltyper infört krav på prövningstillstånd i
ledet mellan länsrätt och kammarrätt, allt i syfte att bättre utnyttja
resurserna och nå snabbare avgöranden (jfr bl.a. prop. 1993/94:133,
1994/95:27 och 1995/96:22).

En del remissinstanser har anmärkt att utredningens synsätt är väl
snävt när den konstaterar att det, med utgångspunkt i hovrättens uppgift
att rätta felaktiga avgöranden, kan hävdas att hovrättsprocessen är onödig
i de fall det redan från början står klart att det saknas anledning att
ändra tingsrättens dom. Remissinstanserna framhåller att ett viktigt
moment i hovrättsprövningen är att den skall fungera som en garant for
parternas rättssäkerhet.

En stor del av remissinstansernas kritik mot ett mer generellt krav på
prövningstillstånd förefaller bottna i en föreställning om att ett krav på
prövningstillstånd skulle innebära att man därigenom i vissa mål helt
utestänger parterna från en hovrättsprövning. Så är ingalunda fallet.
Genom tillståndsprövningen far klaganden en prövning där hovrättens
kontrollerande funktion står i fokus. Med ett omsorgsfullt utformat
system vad avser grunder för prövningstillstånd och handläggningsregler
innebär ett beslut att inte meddela prövningstillstånd att hovrätten
faktiskt har gjort en prövning av hur tingsrätten har handlagt och bedömt
målet utan att hovrätten har funnit något som ger anledning att betvivla
utgångens riktighet. 44

Under remissbehandlingen har mot ett system med ett mer generellt Prop. 1996/97:131
krav på prövningstillstånd anförts att det vid överklagande bör finnas en
ovillkorlig rätt att få mål, som inte är bagatellartade, prövade i sak på
nytt i åtminstone en instans och att det utan en sådan rätt blir svårt att
upprätthålla den allmänna tilltron till domstolsväsendet. Enligt
regeringens mening är det en självklarhet att tingsrättens avgöranden
utom i mycket speciella fall skall kunna överklagas till hovrätt.
Rättssäkerheten kräver att felaktiga domar skall kunna korrigeras i andra
instans. Däremot är det inte en självklarhet att hovrätten skall pröva alla
överklagade mål i sak i alla delar. Ett system som innebär att hovrättens
prövning i vissa fall begränsas till en tillståndsprövning är på intet sätt
unikt, sett i ett internationellt perspektiv. En internationell utblick ger vid
handen att krav på prövningstillstånd i andra instans förekommer i
varierande utsträckning i åtskilliga rättsstater i vår närhet (se betänkandet
s. 105-123). Ibland gäller krav på prövningstillstånd bara i tvistemål om
ett visst högsta värde och i brottmål med ett visst högsta straffmaximum,
men exempelvis i England är kravet på prövningstillstånd mycket
långtgående, särskilt i brottmål. Ett generellt eller mycket omfattande
krav på prövningstillstånd skulle alltså inte framstå som någon udda
ordning i en internationell jämförelse. En del länder har också gått
längre än vad Hovrättsprocessutredningen förordat på så sätt att
överrättsprövningen där kan vara begränsad till rättsfrågor, eller också att
man t.ex. genom höga beviskrav har begränsat möjligheterna att faktiskt
fa prövningstillstånd. En sådan mer juridisk-teknisk avgränsning av
hovrättens prövning som en prövning begränsad till rättsfrågor innebär
torde inte ha förutsättningar att vinna den svenska rättssökande
allmänhetens förtroende. Regeringen eftersträvar en annan sorterings-
mekanism med en finmaskigare reglering som även bevarar hovrättens
möjligheter att korrigera felaktigheter såvitt avser sakfrågor. Med en
sådan ordning kommer allmänhetens tilltro till rättsväsendet att kunna
bevaras och på sikt till och med kunna stärkas.

En remissynpunkt som är värd att tas på största allvar är den att en del
domar eller beslut, som med dagens system skulle ha ändrats av hovrätt,
inte kommer att fa prövningstillstånd. Regeringen vill inte förneka att
det med ett system med ett mer generellt krav på prövningstillstånd finns
risk för att detta i enstaka fall kan inträffa. Innebär då denna risk att ett
sådant system är oacceptabelt? Frågan kan enligt regeringens mening till
viss del besvaras med en motffåga. Är vi alldeles säkra på att hovrättens
dom i det tänkta fallet skulle vara mer riktig än tingsrättens? Kanske är
det så att tingsrättens dom ändrades efter förnyade förhör i hovrätten och
att det ändrade domslutet helt enkelt berodde på att vittnena lämnade
mindre säkra uppgifter än i tingsrätten och att detta i sin tur kan
tillskrivas det faktum att det gått för lång tid sedan den omvittnade
händelsen ägde rum. Eller också kan det någon gång vara fråga om att
förhörspersoner i hovrätten tar tillbaka sina uppgifter till följd av någon
otillbörlig påverkan och att utgången i hovrätten därför blir en annan. I
sådana fall som nu exemplifierats kan det inte sägas att tingsrättens
avgöranden var materiellt felaktiga och i den mån det är sådana 45

avgöranden som inte far prövningstillstånd är ingen skada skedd.

Med en betydligt mer förfinad reglering än den nuvarande vad gäller Prop. 1996/97:131
förutsättningar för prövningstillstånd och handläggning av
tillståndsfrågan blir risken för att feldömda mål inte fångas upp minimal.
Enligt regeringens mening uppvägs risken för att enstaka domar faller
utanför mer än väl av de nyss nämnda utomordentligt stora fördelar som
ett mer generellt utformat dispenssystem ger.

Regeringen faster stort avseende vid synpunkter under remiss-
behandlingen om att tingsrätterna kommer att belastas ytterligare och få
svårt att klara av de ökade krav som måste ställas på dem om mer
generella regler om prövningstillstånd införs. En reform av detta slag bör
enligt regeringens mening kombineras med en resursförstärkning för
tingsrätterna. Av de medel som genom reformen kan frigöras genom en
effektivare hovrättsprocess kan en del tillföras tingsrätterna. Vi
återkommer till detta i avsnitt 11. Den översyn av rättegångsbalkens
förfaranderegler som nyligen gjorts av en särskild utredare har samma
syfte (Ds 1997:7 Domstolsforfarandet - Förslag till förbättringar).
Ambitionen är att ta bort onödiga hinder i verksamheten och göra
tingsrättsprocessen så effektiv som möjligt.

En annan synpunkt som framförts under remissbehandlingen är att
vinstema med en reform är osäkra eftersom många mål riskerar att
släppas fram och tillståndsprövningen blir betungande. Även Lagrådet
uttrycker viss tvekan till hur verksam reformen blir som instrument för
en koncentration av arbetet till prövningsvärda mål och en sådan
effektivisering som eftersträvas. Lagrådet framhåller samtidigt att denna
osäkerhet naturligtvis inte får leda till jämkningar i de nya regler som
finns i remissen och som motiveras av rättssäkerhetsskäl. Flera
remissinstanser pekar också på personalomställningsproblem för
hovrätterna. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 12.

Regeringen bedömer att införandet av ett generellt eller väsentligt
utvidgat krav på prövningstillstånd totalt sett skulle kunna innebära
bättre garantier för riktiga domstolsavgöranden än nuvarande regler och
dessutom kunna åstadkomma en snabbare handläggning och en hand-
läggning utan onödiga resursinsatser. Rättssäkerheten kräver dock att vi
skapar en mer förfinad reglering än den nu gällande vad beträffar
grunder för prövningstillstånd och handläggningsregler. En självklar
förutsättning är också att reglerna är utformade så att de inte står i strid
med våra konventionsåtaganden. Lika självklart är att nya regler inte får
komma i konflikt med några svenska grundlagsbestämmelser, och
Lagrådet har i sitt yttrande bekräftat att så inte blir fallet.

Det är enligt regeringens uppfattning mindre lämpligt att välja ut vissa
grupper av mål som man försöker ge särskilda garantier i rättssäkerhets-
hänseende. En sådan lösning skulle ju innebära att man utgår från att ett
system med prövningstillstånd leder till ett mindre rättssäkert slutresultat
och att man får finna sig i att vissa mål får en mindre rättssäker
behandling än andra. Ambitionen bör i stället vara att finna ett enhetligt
system för prövningstillstånd som är tillräckligt rättssäkert för alla mål.
En viktig del i ett sådant system är att man skapar ytterligare garantier
för att prövningstillstånd inte skall vägras i de fall tingsrättens avgörande 46

är materiellt felaktigt. Detta kan ske genom åtgärder som förbättrar

förutsättningarna för hovrätten att bedöma tingsrättens avgörande, Prop. 1996/97:131
framför allt dess bedömning av sakfrågan.

Regeringen redovisar sina närmare överväganden i dessa delar i olika
avsnitt längre fram.

Andra regelförändringar

Utredningen har undersökt möjligheterna att genom andra
regelförändringar, inom ramen för nuvarande ordning med en mer eller
mindre fullständig prövning av flertalet överklagade mål, uppnå en bättre
överensstämmelse mellan hovrättsförfarandet och hovrättens roll i
instansordningen. Utredningen har gått igenom möjligheterna att be-
gränsa hovrättens prövning utifrån överklagandets utformning, att ändra
reglerna om åberopande i hovrätten av nya omständigheter och bevis, att
ändra reglerna om förnyad bevisupptagning samt att öka användningen
av skriftligt förfarande. Reformer på dessa områden kan enligt
utredningens bedömning inte bli särskilt långtgående. Regeringen delar
denna bedömning. Några av dessa frågor behandlas i detta ärende, men
de flesta kommer att tas upp i ett senare sammanhang. Även om
merparten av dessa förändringar genomförs skulle hovrätterna i be-
tydande utsträckning komma att göra en mer omfattande prövning än
vad deras uppgifter motiverar. En justering av befintliga bestämmelser är
således inte tillräcklig för att hovrättens handläggningsregler i önskvärd
utsträckning skall kunna anpassas till hovrättens roll i instansordningen.
En sådan begränsad reform bidrar inte heller i någon större utsträckning
till att på annat sätt effektivisera verksamheten i hovrätterna.

I några remissvar har det efterlysts en mera förutsättningslös analys av
möjligheterna till ett väsentligt mer flexibelt system för hovrätts-
prövningen än vad Hovrättsprocessutredningen gjort. Därvid har man i
remissvaren talat om olika möjligheter till förenklingar och
begränsningar av hovrättsprocessen. En del förändringar skulle innebära
att man ger efter på principerna om muntlighet, omedelbarhet och
koncentration och bl.a. öppnar för en s.k. blandad process även i
brottmål och tvistemål, på likartat sätt som förekommer i s.k. Ö-mål i
hovrätten och inom förvaltningsprocessen. En del av de frågeställningar
som utredningen har gått igenom gäller just den inriktning som förordas
i de nämnda remissyttrandena, men det är riktigt att det inte finns några
förslag som gäller blandat skriftligt och muntligt förfarande i brottmål
och tvistemål. Denna fråga behandlades av Rättegångsutredningen i dess
slutbetänkande (SOU 1987:46) som ägnades åt just hovrättsfrågor. Där
avvisades idén om en blandad process. Skälen var främst att mycket litet
stod att vinna med en sådan, men även att det var vanskligt att ange
gränserna för skriftligheten och vad som skulle vara att anse som
processmaterial. En motsvarande ordning för tingsrätternas del hade
tidigare avvisats i det processrättsliga reformarbetet (prop. 1986/87:89 s.
83). Regeringen kan inte finna att frågan nu har kommit i något annat
läge eller att den antydda vägen skulle vara framkomlig.

Utredningen har också gått igenom vissa andra förbättringsåtgärder Prop. 1996/97:131
avseende hovrättsförfarandet samt olika möjligheter att begränsa flödet
av mål till hovrätterna. Gemensamt för dessa åtgärder är dock att de inte
bidrar till att ytterligare anpassa hovrättsförfarandet till hovrättens
huvudsakliga uppgifter. De bidrar inte heller i någon större utsträckning
till att på annat sätt effektivisera verksamheten i hovrätterna.

6 Gällande regler om prövningstillstånd i hovrätt Prop. 1996/97:131

I tvistemål krävs prövningstillstånd vid överklagande av avgöranden i
mål som enligt 1 kap. 3 d § första stycket RB har handlagts av en
lagfaren domare, dvs. dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde
uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp (18 150 kr år 1997) och
som inte omfattas av vissa undantag i paragrafens andra stycke. För
andra dispositiva tvistemål än dessa s.k. FT-mål krävs prövningstillstånd
om tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett basbelopp.

Från kravet på prövningstillstånd har undantagits avgöranden i
tvistemål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning,
t.ex. patentmål, tryckfrihetsmål, yttrandefrihetsmål och vissa familjemål.
Vidare har beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient,
beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare och beslut
genom vilket missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller ett
överklagande avvisats undantagits från krav på prövningstillstånd.

I brottmål krävs prövningstillstånd om den tilltalade inte dömts till
annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det
inte är föreskrivet svårare straff än fängelse sex månader. Prövnings-
tillstånd krävs dock inte om domen överklagas av Riksåklagaren (RÅ),
Justitiekanslem (JK) eller Riksdagens ombudsmän (JO). Omfattar domen
flera tilltalade avgörs frågan om prövningstillstånd för vaije tilltalad för
sig. Om det krävs prövningstillstånd, omfattas - med undantag för
enskilt anspråk - alla frågor som har avgjorts i domen av kravet på
prövningstillstånd. Om tingsrätten genom en dom i brottmål även prövat
enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen reglerna om pröv-
ningstillstånd för tvistemål. Prövningstillstånd krävs dock inte för ett
enskilt anspråk, om prövningstillstånd inte krävs i brottmålsdelen eller
meddelas i denna del, förutsatt att överklagandet avser frågan om den
tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen.

Till skillnad från vad som gäller för prövningstillstånd i tvistemål har
kravet på prövningstillstånd i brottmål inte knutits till yrkandena i tings-
rätter , utan till den faktiska utgången i målet. Det innebär bl.a. att det
inte finns något krav på prövningstillstånd för beslut som har fattats i ett
brottmål innan tingsrätten avgjort målet. Enligt en uttrycklig bestämmel-
se är dock beslut som får överklagas endast i samband med över-
klagande av dom underkastade krav på prövningstillstånd (49 kap. 13 §
fjärde stycket RB).

Krav på prövningstillstånd gäller också alla beslut av tingsrätt i
utsökningsmål, i mål om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter, i mål om betalningsföreläggande och handräckning, i
skuldsaneringsärenden samt i felparkeringsärenden. Prövningstillstånd
behövs dock inte om överklagandet avser ett beslut som rör någon annan
än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare
eller ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller ett överklagande
- eller såvitt avser felparkeringsärenden anmälan om bestridande -
avvisats.

Grunderna för prövningstillstånd (dispensgrundema) är desamma för ^g

samtliga mål och ärenden som är underkastade krav på pröv-

4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

ningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Prövningstillstånd får Prop. 1996/97:131
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), om anledning
förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till (ändrings-
dispens) eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva över-
klagandet (extraordinär dispens).

Prejudikatdispens är främst avsedd att möjliggöra överklagande till
Högsta domstolen av mål med prejudikatintresse. Som tidigare anförts är
hovrättens roll som prejudikatinstans mindre framträdande. Hovrätternas
avgöranden får främst betydelse för rättsbildningen när fråga är om mål
i vilka hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där pre-
judikat från Högsta domstolen av något annat skäl saknas. Det torde inte
vara särskilt vanligt att hovrätten meddelar prövningstillstånd på denna
grund.

Den centrala dispensgrunden är ändringsdispens. Hovrätten skall
bevilja prövningstillstånd om "anledning förekommer till ändring i det
slut tingsrätten kommit till".

Den extraordinära dispensen har sin motsvarighet i den dispensgrund
för rättegången i Högsta domstolen som finns upptagen i 54 kap. 10 §
första stycket andra punkten RB. Extraordinär dispens kan enligt
förarbetena till den sistnämnda bestämmelsen beviljas om det
överklagade avgörandet kan göras till föremål för resning eller
undanröjas på grund av domvilla samt när det överklagade avgörandet
kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag med
avseende på sakmaterialet. I kravet på att förbiseendet eller misstaget
skall vara grovt ligger att det i väsentlig grad har påverkat utgången.
Processuella fel kan beaktas endast om de utgör domvillogrund. En
annan situation av extraordinär natur då prövningstillstånd av rättviseskäl
bör kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset är då ett stort antal
likartade mål samtidigt överklagats men prejudikatintresset endast
motiverar att ett eller några få ges sådant tillstånd. Denna dispensgrund
aktualiseras inte heller särskilt ofta eftersom flertalet av de fall som
täcks av bestämmelsen också täcks av bestämmelsen om
ändringsdispens.

Utgångspunkten för tillståndsprövningen är de dispensskäl som kla-
ganden anför. Om det krävs prövningstillstånd skall klaganden i över-
klagandet ange de omständigheter som han vill åberopa till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas. Underlåter klaganden att anföra
sådana skall hovrätten förelägga denne att avhjälpa bristen, men det är
relativt vanligt att hovrätten i stället presumerar att det som åberopas till
stöd för ändring av tingsrättens avgörande också åberopas till stöd för
ändringsdispens.

Sedan skriftväxlingen avslutats beslutar hovrätten om prövnings-
tillstånd skall meddelas. När det finns skäl för det får dock frågan tas
upp utan att skriftväxling skett. I praktiken sker skriftväxling före
tillståndsprövningen i en relativt liten andel av målen.

Har båda parter överklagat kan prövningstillstånd begränsas till den
ena partens talan. Vidare kan i tvistemål prövningstillstånd begränsas till 50

rättegångskostnadsfrågan. I övrigt finns inga möjligheter att bevilja

partiellt prövningstillstånd. Ett beslut att meddela prövningstillstånd Prop. 1996/97:131
omfattar domen eller det överklagade beslutet i den utsträckning parten
har överklagat avgörandet, överklagade beslut som tagits in i domen
eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en
sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i hov-
rätten samt överklagade beslut som far överklagas endast i samband med
att domen eller det slutliga beslutet överklagas. Om prövningstillstånd
inte meddelas, förfaller eventuell anslutningsklagan.

Avgöranden i mål som handlagts av hovrätten i första instans är inte i
något avseende underkastade krav på prövningstillstånd för att
överklagandet skall prövas av Högsta domstolen.

Utredningen har pekat på att det finns ett par till synes omotiverade
skillnader i kravet på prövningstillstånd i hovrätt.

Det ena fallet rör förverkande och arman särskild rättsverkan på grund
av brott. Om ett mål i tingsrätten enbart rör sådana frågor är avgörandet
alltid underkastat krav på prövningstillstånd, men om frågan i stället
handläggs i samband med en fråga om ansvar för brott blir den utdömda
påföljden avgörande för om prövningstillstånd krävs.

Det andra fallet gäller viten som föreläggs part eller annan till
fullgörande av en skyldighet i en rättegång (utevaroviten). Ett beslut att
döma ut ett utevarovite får överklagas särskilt. Döms ett sådant vite ut i
ett tvistemål som omfattas av 49 kap. 12 § RB krävs prövningstillstånd
enligt huvudregeln i denna bestämmelse. Om vitet avser annan än part
eller intervenient kan emellertid beslutet överklagas utan sådant krav. Ett
beslut att döma ut vite i ett brottmål kan alltid överklagas utan krav på
prövningstillstånd eftersom beslut som fattas under rättegången och som
skall överklagas särskilt faller utanför regeln i 49 kap. 13 § RB. Denna
skillnad leder till att parter behandlas olika ifråga om krav på
prövningstillstånd vid utdömande av utevarovite i tingsrätt beroende på
om målet är ett tvistemål eller ett brottmål.

7 Konventionsåtaganden

Prop. 1996/97:131

Regeringens bedömning: Ett generellt krav på prövningstillstånd
är förenligt med den rätt till omprövning som Sverige genom
internationella åtaganden har förbundit sig att garantera personer
som dömts för brott. Vidare gör regeringen den bedömningen att
gjorda konventionsåtaganden inte innebär att klaganden annat än
undantagsvis har rätt till muntlig förhandling i samband med
tillståndsprövningen. Ett sådant undantag kan föreligga om part
begär förhandling i hovrätten när någon sådan inte hållits i tings-
rätten och hovrätten har för avsikt att inte meddela prövningstill-
stånd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta uttalar ingen åsikt i frågan. En grupp
stöder uttryckligen utredningens bedömning eller lämnar den utan
erinran. En annan grupp är mer eller mindre tveksam till utredningens
slutsatser och varnar för att genomföra en omfattande reform utan att ha
god marginal till något som kan visa sig vara konventionsstridigt. Ingen
remissinstans påstår att den tilltänkta reformen faktiskt skulle vara
konventionsstridig.

Skälen för regeringens bedömning: Hovrättsprocessutredningen har
studerat om ett generellt krav på prövningstillstånd går att förena med
Sveriges konventionsåtaganden. Närmare bestämt rör det sig om två
frågeställningar. Den första är om ett generellt krav på prövningstillstånd
är förenligt med den rätt vaije person som dömts för brott har att få till
stånd en prövning i högre instans. Sverige har gjort flera internationella
åtaganden som ger personer dömda för brott rätt till en sådan prövning.
Det är fråga om artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 14:5 i 1966
års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel
40:2:b:v i FN:s barnkonvention. Den andra frågan gäller hur förfarandet
vid en tillståndsprövning kan behöva utformas för att inte komma i
konflikt med rätten till en "fair and public hearing" i samband med
domstolsprövning. Denna andra frågeställning är inte begränsad till
brottmål. De artiklar som är aktuella i denna del är artikel 6 i Europa-
konventionen, artikel 14:1 i 1966 års FN-konvention och artikel
40:2:b:iii i FN:s barnkonvention.

Rätten till omprövning

Regeringen konstaterar att det såvitt gäller tvistemål inte finns några
konventionsåtaganden som ålägger Sverige att ens ge partema rätt att
överklaga. Det möter därför inte något hinder ur denna synvinkel att
införa ett generellt krav på prövningstillstånd i tvistemål. En annan sak
är - såvitt gäller Europakonventionen - att de stater som inrättar

appellations- eller kassationsdomstolar måste se till att förfarandet i Prop. 1996/97:131
dessa uppfyller konventionens krav i exempelvis artikel 6.

Vad därefter gäller brottmål finns en rätt till omprövning enligt artikel
2 i Protokoll nr 7 till Europakonventionen (det sjunde tilläggs-
protokollet). Artikeln har följande lydelse:

1. Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt
att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Utövandet
av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i
lag.

2. Undantag från denna rätt får göras i fråga om mindre grova gärningar,
enligt föreskrift i lag, eller i de fall då vederbörande har dömts i första
instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en
frikännande dom har överklagats.

I samband med den förra prövningstillståndsreformen (prop.
1992/93:216) behandlades frågan om ett system med prövningstillstånd
var förenligt med Sveriges internationella åtaganden. Det konstaterades
sammanfattningsvis att ett prövningstillståndsförfarande uppfyller de
krav som ställs på den omprövning av högre domstol som föreskrivs i de
olika aktuella konventionerna.

Något avgörande från Europadomstolen som behandlar frågan om en
möjlighet att ansöka om prövningstillstånd är tillräcklig för att uppfylla
tilläggsprotokollets krav på omprövning finns inte. Däremot finns, såsom
redovisas i betänkandet (s. 159 ff) andra tolkningsdata, nämligen i
motiven till tilläggsprotokollet och i uttalanden av Europakommissionen,
och dessa ger enligt regeringens mening på ett betryggande sätt vid
handen att bedömningen från det tidigare lagstiftningsärendet fortfarande
håller streck och att ett system med generellt krav på prövningstillstånd
är förenligt med Europakonventionens krav på rätt till omprövning, allra
helst om det är utformat på ett ännu mer rättssäkert sätt än dagens
system för prövningstillstånd. Detsamma gäller förhållandet till FN-
konventionema, som i huvudsak har samma innehåll som Europa-
konventionen. Det kan noteras att FN:s kommitté för mänskliga
rättigheter i en rapport hösten 1995 har uttalat att det under vissa
förhållanden kan uppkomma fråga om de år 1993 införda svenska
reglerna om prövningstillstånd i brottmål i hovrätten står i
överensstämmelse med artikel 14:5 i 1966 års FN-konvention. Det
skriftliga material som låg till grund för kommitténs rapport innehåller
emellertid en klart missvisande beskrivning av de svenska reglerna om
grunderna för beviljande av prövningstillstånd. Beskrivningen ger
intrycket att våra dispensgrunder skulle vara avsevärt mer restriktiva än
de faktiskt är, på så sätt att samtliga dispensgrunder framställs som om
de förutsatte extraordinära skäl. Regeringen kommer senare, i den
ordning som FN har bestämt, att svara på kommitténs rapport.
Regeringen utgår från att ingen slutlig kritik kommer att riktas mot det
svenska systemet och anser därför i likhet med Hovrättsprocess-
utredningen att kommitténs uttalande kan lämnas utan avseende.

Rätten till muntlig förhandling

Utredningen har också undersökt om förfarandet vid tillståndsprövningen
behöver ha ett inslag av muntlighet för att inte komma i konflikt med
rätten till en "fair and public hearing", som följer av konventionerna.

De avgöranden och uttalanden som hittills kommit från organen i
Strasbourg och som redovisas i betänkandet (s. 161 ff) visar enligt
regeringens mening tydligt att ett system med generellt krav på
prövningstillstånd som inte innehåller någon generell rätt till muntlig
förhandling i hovrätten är förenligt med Europakonventionens krav i
artikel 6 på rättvis och offentlig förhandling. Inte heller Sveriges övriga
konventionsåtaganden lägger enligt regeringens mening hinder i vägen.
Lagrådet har för sin del uttalat att det på de i lagrådsremissen angivna
skälen kan antas att remissförslagets ordning med ett generellt krav på
prövningstillstånd i hovrättsprocessen är förenlig med de internationella
konventioner som Sverige anslutit sig till.

Det kan dock, enligt artikel 6 i Europakonventionen, undantagsvis
krävas att det hålls förhandling i hovrätten i prövningstillståndsfrågan.
Ett skäl för detta kan vara att det inte har hållits någon förhandling i
tingsrätten. Vidare måste parten ha begärt förhandling i hovrätten och
hovrätten måste ha för avsikt att inte meddela prövningstillstånd.
Självfallet måste också de förutsättningar som gör artikel 6 tillämplig
vara uppfyllda, däribland att hovrättens kommande beslut blir avgörande
för en parts civila rättigheter eller skyldigheter eller av en brotts-
anklagelse samt att det är en seriös rättstvist ("serious dispute") som är
föremål för prövning. Vi återkommer närmare till frågan om rätt till
muntlig förhandling i avsnitt 8.4.

Förhandsbesked från EG-domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget

En fråga som inte behandlades i lagrådsremissen men som Hovrätts-
processutredningen har diskuterat är frågan hur bestämmelserna i artikel
177 i EG-fördraget om nationella domstolars möjlighet och skyldighet
att inhämta s.k. förhandsbesked från EG-domstolen skall tillämpas i den
lägre rätten om det finns ett krav på prövningstillstånd i den högre rätten
(betänkandet s. 130 f.).

Enligt artikel 177 i EG-fördraget är EG-domstolen behörig att meddela
förhandsavgöranden angående bl.a. frågor om tolkningen av fördraget.
En nationell domstol får, enligt andra stycket i artikeln, begära
förhandsavgörande om en sådan fråga uppkommer i ett mål där och
domstolen anser det nödvändigt med ett beslut av EG-domstolen i frågan
för att kunna döma i målet. När en sådan fråga uppkommer vid en
nationell domstol, "mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel
enligt nationell lagstiftning," skall den nationella domstolen - enligt
tredje stycket - föra frågan vidare till EG-domstolen.

Ett system med generellt eller väsentligt utvidgat krav på
prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätten och hovrätten innebär enligt
regeringens mening inga principiella förändringar för dessa domstolar i

Prop. 1996/97:131

fråga om möjlighet eller skyldighet att inhämta förhandsbesked från EG- Prop. 1996/97:131
domstolen. Frågor om tillämpningen av artikel 177 i EG-fördraget i mål
som är belagda med krav på prövningstillstånd uppkommer redan i dag.

EG-domstolen har inte tagit ställning till frågan om lägre domstol skulle
vara skyldig att inhämta förhandsbesked när prövningen i högre rätt är
beroende av prövningstillstånd eller liknande. Frågan har däremot
ventilerats i doktrin och i nationell rättspraxis och därvid har olika
ståndpunkter framkommit. Något säkert uttalande kan därför knappast
göras. Det bör emellertid framhållas att det främsta syftet bakom
skyldigheten att i vissa fall inhämta EG-domstolens yttrande (se EG-
domstolens dom i målet 107/76 Hoffman - La Roche [1977] ECR s.
973) är att förhindra att det i en medlemsstat skapas en nationell
rättspraxis som inte står i överensstämmelse med EG-rätten. Det är alltså
i första hand till de praxisbildande domstolarna som bestämmelsen är
riktad. För svenska förhållanden bedömer regeringen det som uteslutet
att en tingsrätt i något fall skulle vara skyldig att inhämta
förhandsbesked enligt tredje stycket, såvida det inte råder ett absolut
förbud mot överklagande av tingsrättens avgörande. Den omständigheten
att ett mer generellt krav på prövningstillstånd skulle gälla i hovrätt
påverkar inte den bedömningen.

8 Den närmare utformningen av ett mer generellt
krav på prövningstillstånd

8.1 Dispensgrundema

Regeringens förslag: I ett system med ett mer generellt krav på
prövningstillstånd skall prövningstillstånd meddelas om

- det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tings-
rätten har kommit till (ändringsdispens),

- det inte utan en prövning av målet i sak går att bedöma
riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (gransk-
ningsdispens),

- det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt (prejudikatdispens), eller

- det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet
(extraordinär dispens).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Några är tveksamma till utredningens förslag till en öppnare
utformning av ändringsdispensen. Ett flertal är negativa eller tveksamma
till den föreslagna granskningsdispensen; en del anser att den är onödig,
andra tror att den kommer att medföra att onödigt många mål ges
dispens.

Skälen för regeringens förslag: Vilken effekt ett system med ett mer
generellt krav på prövningstillstånd får och hur stor den praktiska
skillnaden blir för parterna i förhållande till att något sådant krav inte
gäller beror i stor utsträckning på vilka förutsättningar som ställs upp för
att prövningstillstånd skall meddelas. Utformningen av dispensgrundema
är således av avgörande betydelse för att ett sådant system skall kunna
medföra de fördelar som vi har talat om i det föregående.
Dispensgrundema måste utformas så att de skapar tillräckliga garantier
för att prövningstillstånd verkligen skall meddelas i mål där
tingsrättsavgörandet är materiellt felaktigt. Dispensgrundema bör helst
vara lättöverskådliga och säkerställa en förutsebar tillämpning. Om
möjligt bör de även i övrigt bidra till en väl fungerande tillstånds-
prövning.

Ändringsdispens

Utredningen konstaterar att den centrala dispensgrunden i ett system med
generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt,
precis som enligt hovrättens nuvarande dispensregler, kommer att vara
ändringsdispens. Så långt råder också allmän enighet bland remiss-
instanserna.

En mycket viktig fråga är hur sannolikt det bör vara att en prövning
av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av tingsrättsavgörandet

Prop. 1996/97:131

för att ändringsdispens skall beviljas. Regeringens bestämda uppfattning Prop. 1996/97:131
är att detta beviskrav bör vara lågt. Detta är nödvändigt för att
upprätthålla tillräckliga rättssäkerhetskrav i ett system med generellt krav
på prövningstillstånd. Utredningen har föreslagit att det skall räcka att
hovrätten finner anledning att betvivla utgångens riktighet för att
prövningstillstånd skall meddelas. Remissinstanserna har överlag ställt
sig bakom förslaget, även om några anser att detta krav är för lågt.
Regeringen anser att förslaget är väl avvägt. Det innebär att alla
avgöranden som bedöms som tveksamma skall tas upp till prövning.
Därigenom kompenserar man för den osäkerhet som är förbunden med
en tillståndsprövning. Rättegångsbalken anger i dag som förutsättning för
dispens att det "förekommer anledning till ändring" av det slut som
tingsrätten har kommit till. Därför bör dispensgrunden få en ny lydelse
så att det nyss angivna relativt låga beviskravet klart framgår. I enlighet
med utredningens förslag bör det därför anges att prövningstillstånd skall
meddelas om "det finns anledning att betvivla riktigheten" av det slut
tingsrätten har kommit till. Med en sådan ändring torde följa att även de
mål som i dag är underkastade krav på prövningstillstånd kommer att tas
upp till prövning i större utsträckning än nu.

Lagrådet har uttalat att den föreslagna formuleringen av ändrings-
dispensen på ett avsevärt bättre sätt än den nuvarande ger uttryck för
grundtanken att prövningstillstånd inte skall vägras i de fall där
tingsrättens avgörande är materiellt felaktigt. Lagrådet har dock för egen
del föreslagit att ändringsdispensen utformas så att sådan skall meddelas
"om det inte måste antas att det slut som tingsrätten har kommit till
skulle bli fastställt vid en prövning i hovrätten". Lagrådet har vidare
anfört att det med en sådan lösning inte skulle finnas något behov av
granskningsdispens (se nedan). Regeringen bedömer att Lagrådets förslag
är mindre tydligt och lättillämpat än det remitterade förslaget. Vi
vidhåller därför detta. Som vi återkommer till i författningskommentaren
(till 49 kap. 13 § RB) ansluter sig regeringen däremot i princip till
Lagrådets förslag när det gäller ordalydelsen i paragrafens inledning.

Lagrådet har i sina allmänna synpunkter på reformen diskuterat en
fråga som tar sikte på mål där huvudfrågan är beroende av en
skälighetsprövning och då särskilt brottmål där överklagandet avser
tingsrättens straffmätning. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det
i sådana fall ofta är svårt att beteckna en viss bedömning som den enda
riktiga, åtminstone i de fall det inte finns en klar praxis. Den omständig-
heten att hovrätten för sin del kanske skulle ha valt ett något lägre eller
högre straff än tingsrätten innebär enligt vår mening inte att tingsrättens
avgörande som regel skall betecknas som felaktigt eller materiellt
oriktigt och därför föranleda prövningstillstånd. Som vi också framhåller
i lagrådsremissen finns det därför inte alltid anledning för hovrätten att
meddela prövningstillstånd enbart av det skälet att hovrätten anser att
tingsrättens straffmätning är något för sträng eller något för mild. Vid en
viss punkt, om tingsrättens straffmätning i mer avsevärd mån avviker
från vad hovrätten anser att brottet bör föranleda, kan det däremot finnas
anledning för hovrätten att ifrågasätta en ändring av tingsrättsavgörandet. 57

Den av oss föreslagna formuleringen lämnar utrymme för att prövnings-

tillstånd meddelas i sådana fall; det finns då “anledning att betvivla Prop. 1996/97:131
riktigheten av det slut tingsrätten har kommit till“. Prövningstillstånd
skall naturligtvis också meddelas om strafffnätningsfrågan har
prejudikatvärde (se nedan).

Prejudikatdispens

En ytterligare dispensgrund som, precis som i dagens system, måste
finnas i ett system med generellt krav på prövningstillstånd är
prejudikatdispens. Som vi varit inne på i ett tidigare avsnitt finns ansvar
för rättsbildningen med bland hovrättens huvuduppgifter. Utan en
möjlighet att meddela prejudikatdispens skulle en enhetlig rätts-
tillämpning avsevärt försvåras. Det råder ingen oenighet om
nödvändigheten av att ha prejudikatdispens.

Extraordinär dispens

Utredningen har föreslagit att den extraordinära dispensen behålls. Med
hänsyn till hovrättens uppgift att vaka över att tingsrätterna handlägger
målen formellt korrekt bör hovrätterna av domstolsdisciplinära skäl
kunna meddela prövningstillstånd när ett formellt fel av allvarligare art
har begåtts vid handläggningen i tingsrätten, även om det inte skulle
finnas anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har
kommit till. Den nuvarande extraordinära dispensen ger möjlighet att
meddela dispens om det finns synnerliga skäl såsom att det finns grund
för resning, att domvilla förekommit eller att målets utgång uppenbar-
ligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Utredningen anser
att denna dispensgrund bör bibehållas oförändrad, även om den i första
hand kommer att få betydelse för vissa fall av domvilla. Remiss-
instanserna har överlag godtagit denna bedömning. Regeringen har ingen
annan uppfattning.

Granskningsdispens

Som en ny dispensgrund har utredningen introducerat gransknings-
dispens. Den grundläggande tanken är här att dispens skall meddelas om
det inte utan en prövning av målet går att bedöma om avgörandet är
riktigt eller inte. I denna fråga har utredningen anfört följande (se
betänkandet s. 168 f.).

Med modem domskrivningsteknik saknas ofta referat av utsagor.
Bevisbedömningen och den rättsliga bedömningen av vad som funnits
utrett vävs ofta samman på ett sätt som gör det omöjligt för hovrätten att
skaffa sig en fullständig bild av vad som förekommit i tingsrätten. Det
förekommer också att domarna är "tendentiöst" skrivna; bara de skäl
som talar för den utgång som tingsrätten kommit till tas med i domen
medan skäl som talar i motsatt riktning inte redovisas. I vissa av dessa
fall kan det vara omöjligt att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten
kommit till utan att omständigheterna behöver vara sådana att det finns
anledning att betvivla utgångens riktighet. Vidare förekommer det att de
egentliga domskälen är ofullständiga eller på annat sätt oklara. Det kan gg

tex. många gånger vara omöjligt att veta om tingsrättens bevisvärdering

är riktig om tingsrätten i ett mål med omfattande bevisning i domen Prop.
endast mycket kortfattat redogjort för varför man genom den åberopade
bevisningen funnit åtalet styrkt eller att käromålet skall bifallas. I andra
fall kan den muntliga bevisningen vara så omfattande att det är omöjligt
att bedöma tingsrättens bevisvärdering vid en tillståndsprövning oavsett
hur bevisningen och övervägandena redovisats. För att man inte skall
vägra prövningstillstånd i mål där avgörandet skulle ha ändrats om målet
tagits upp till prövning i sak bör dessa mål prövas av hovrätten. Att
omständigheterna är sådana att det är omöjligt att utan en prövning av
målet bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till bör därför
utgöra en självständig dispensgrund, granskningsdispens.

Remissutfallet är långt ifrån enhetligt. En del tillstyrker förslaget och
menar att granskningsdispens är ett ändamålsenligt komplement till
övriga dispensgrunder. Andra är kritiska eller tveksamma till
konstruktionen. En del menar att denna dispensgrund knappast har något
självständigt tillämpningsområde och att dispensprövningen bör göras
med hjälp av de befintliga dispensgrundema, allra helst om
ändringsdispensen görs mer generös. Andra menar tvärtom att
granskningsdispensen kommer att medföra att alltför många redan rätt
dömda mål får dispens. Det anförs att eventuella brister i tingsrätternas
domskäl inte bör botas med vida dispensmöjligheter utan genom skärpta
krav på domskälen. Flera varnar för en ojämn och svårförutsebar
tillämpning.

Regeringen ser granskningsdispensen som en mycket värdefull
komponent i ett system med omfattande krav på prövningstillstånd. I det
nuvarande systemet med begränsat krav på prövningstillstånd är de mål
som skall tillståndsprövas typiskt sett små och enkla. I ett system med
ett mer generellt krav på prövningstillstånd skall även stora och
komplicerade mål tillståndsprövas. Detta medför enligt regeringens
mening ett uppenbart behov av ett instrument av det slag som
granskningsdispensen är tänkt att vara. En inte obetydlig mängd mål
kommer med säkerhet att vara så pass omfattande eller på annat sätt
komplicerade att det ofrånkomligen blir omöjligt att tillräckligt
tillförlitligt bedöma på handlingarna huruvida målet är rätt avgjort eller
inte. Som utredningen har påpekat kan det alltså vara så att det
visserligen inte finns någon anledning i och för sig att betvivla
riktigheten hos tingsrättens avgörande men att det inte heller med någon
högre grad av säkerhet går att påstå att avgörandet faktiskt är riktigt.
Och detta kan mycket väl vara fallet även om domskälen är välskrivna.
Det är nog en allmän erfarenhet att det inte alltid går att förmedla i
domen precis hur målet har gestaltat sig vid domstolen. Regeringen
hyser därför inga tvivel om att granskningsdispens har en viktig funktion
att fylla.

När det gäller frågan vilka mål som kan beräknas bli framsläppta till
en ny sakprövning i hovrätten med stöd av granskningsdispens så kan
det givetvis inte undvikas att en del av de mål som tas upp visar sig
vara rätt dömda. Ett sådant moment av bristande förutsägbarhet ligger i
granskningsdispensens natur och är knappast något argument mot
förslaget. Hur ofta hovrätterna kommer att meddela granskningsdispens
är - såsom också påpekats under remissbehandlingen - givetvis svårt att

1996/97:131

förutse. Utredningen har inte gjort något försök att frekvensbestämma Prop. 1996/97:131
just denna dispensgrund. Rimligast är att anta att granskningsdispens blir
avsevärt mindre vanlig än ändringsdispens. Tillämpningen av reglerna
om granskningsdispens är förstås viktig att följa upp och vi vill
förutskicka att den reform vi nu föreslår bör utvärderas inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Ytterligare dispensgrunder

Utredningen har diskuterat möjligheterna att införa ytterligare
dispensgrunder utöver de nu angivna. Utredningen har därvid påmint om
att det under den period, fram till år 1971, då det fanns möjlighet att få
ändringsdispens vid överklagande till Högsta domstolen också fanns
möjlighet att få prövningstillstånd om det med hänsyn till
omständigheterna i målet fanns skäl att pröva talan. Avsikten med denna
regel var att prövningstillstånd skulle kunna meddelas då ett viktigt
allmänt eller enskilt intresse påkallade att talan prövades av Högsta
domstolen. Utredningen har stannat för att inte föreslå något
återuppväckande av en sådan regel, eftersom dispensgrunden skulle
innebära en alltför dålig förutsebarhet och, åtminstone till en början, ut-
rymme för en närmast skönsmässig bedömning av tillståndsfrågan. En
viss begränsning av tillämpligheten skulle möjligen uppnås om man som
förutsättning för prövningstillstånd skulle kräva att det fanns särskilda
skäl eller att avgörandet var särskilt ingripande för den enskilde, men
utredningen finner inte att dessa varianter skulle innebära någon
principiell skillnad och förkastar även dem. Regeringen instämmer helt i
utredningens bedömning och noterar även att alla de nu antydda dis-
pensgrundema skulle leda till att hovrätten, med de nackdelar som följer
därav både för domstolarna och enskilda, prövade ett stort antal mål som
tingsrätterna avgjort på ett riktigt sätt.

8.2 Föreläggande att komplettera överklagandet med
dispensskäl

Regeringens förslag: Om tingsrätten av misstag har underlåtit att
i domen eller beslutet upplysa om att prövningstillstånd krävs och
det mte av överklagandet framgår att klaganden känner till detta
krav, bör denne föreläggas att komplettera överklagandet med
dispensskäl. I övriga fall då dispensskäl inte har angetts kan
hovrätten normalt avstå från komplettering.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Endast Hovrätten över Skåne och Blekinge har
uttryckligen kommenterat förslaget. Hovrätten tillstyrker i princip
förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I dagens system är tillstånds-
prövningen i hovrätten inte begränsad till de omständigheter som parten

själv anför till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, även om Prop. 1996/97:131
detta ändå är utgångspunkten för tillståndsprövningen. I ett system med
generellt krav på prövningstillstånd är det av rättssäkerhetsskäl än mer
väsentligt att hovrätten inte är helt bunden till vad klaganden åberopar.
Utredningen har föreslagit att hovrätten även i fortsättningen, om de
dispensskäl som åberopas inte kan medföra att prövningstillstånd
meddelas, skall vara skyldig att undersöka om det i det material som
legat till grund för tingsrättens avgörande finns andra omständigheter
som kan motivera att prövningstillstånd meddelas. Under remiss-
förfarandet har förslaget kommenterats uttryckligen endast av Hovrätten
över Skåne och Blekinge. Hovrätten har inget att erinra mot vad
utredningen anfört men framhåller att en hovrätt såvitt gäller
ändringsdispens i ett dispositivt mål inte kan pröva annat än vad parterna
själva har åberopat. Regeringen har samma uppfattning.

Enligt den ordning som gäller i dag är det i princip obligatoriskt för
hovrätten att begära komplettering från klaganden om han eller hon inte
har angett de skäl som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall
meddelas. Utredningen har föreslagit att detta obligatorium avskaffas.
Ingen remissinstans har invänt mot förslaget.

Regeringen gör följande bedömning. Om det införs ett system med
generellt krav på prövningstillstånd, kommer det snabbt att bli allmänt
känt att hovrätten inte prövar några domar eller beslut utan att
prövningstillstånd först meddelats. Om parterna dessutom i domen eller
beslutet underrättas om detta förhållande och om vad som krävs för att
prövningstillstånd skall meddelas, blir risken mycket liten för att
parterna inte skulle känna till förutsättningarna för en prövning i
hovrätten. Om en klagande som fått föreskriven upplysning om kravet
på prövningstillstånd underlåter att särskilt argumentera i denna fråga är
det därför rimligt att normalt utgå från att de omständigheter som anförs
i sak också är de omständigheter som klaganden vill anföra till stöd för
att prövningstillstånd skall meddelas. Skulle tingsrättens dom eller beslut
undantagsvis inte innehålla uppgift om att prövningstillstånd krävs i
hovrätten, finns det en något större risk för att klaganden inte har detta
klart för sig. Om det i ett sådant fall inte framgår av överklagandet att
klaganden är medveten om kravet på prövningstillstånd, bör hovrätten
underrätta klaganden om att sådant tillstånd krävs och under vilka
förutsättningar sådant kan meddelas samt begära att överklagandet
kompletteras med de omständigheter som åberopas till stöd för att
tillstånd skall meddelas. Står det klart att prövningstillstånd skall
meddelas är detta naturligtvis ett skäl att underlåta komplettering. Om
tingsrättens dom eller beslut innehåller uppgift om att prövningstillstånd
krävs, blir det normalt bara aktuellt att förelägga en klagande att
komplettera överklagandet om detta innehåller argumentation i frågan
om prövningstillstånd men denna är oklar och det inte kan uteslutas att
prövningstillstånd kan komma att meddelas.

Av dessa skäl ställer sig regeringen bakom utredningens förslag att det
inte längre skall vara obligatoriskt för hovrätten att begära komplettering
av dispensskäl när sådana inte har angetts uttryckligen.

8.3 Offentlig försvarare och rådgivning enligt
rättshjälpslagen

Regeringens bedömning: Inga författningsändringar krävs när det
gäller möjligheterna att få offentlig försvarare eller rättshjälp för
att utveckla dispensskälen vid överklagande till hovrätten.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Om det
införs ett generellt krav på prövningstillstånd följer det enligt
utredningens mening av nuvarande regler att offentlig försvarare kommer
att förordnas i något större utsträckning än i dag i sådana fall där den
tilltalade behöver hjälp med att ange eller utveckla dispensskälen. I
mindre omfattande brottmål bör det vara tillräckligt att den tilltalade som
behöver vägledning för sitt överklagande använder sig av möjligheten till
rådgivning enligt rättshjälpslagen. I många fall kan denna utväg
användas även av parter i tvistemål som inte har rättshjälp.

Remissinstanserna: De som har uttalat sig godtar i princip
utredningens bedömning men anser att utrymmet att förordna offentlig
försvarare inte kommer att öka mer än högst marginellt.

Skälen för regeringens bedömning: Även om hovrätten är skyldig att
granska det överklagade avgörandet för att utröna om det finns
anledning att meddela prövningstillstånd är det många gånger av
avgörande betydelse att parten själv pekar på sådana omständigheter som
han eller hon anser har betydelse för den frågan. I de fall där det är
troligt att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till en ändring av
tingsrättens avgörande är det också troligt att klaganden har goda
möjligheter att visa detta på grund av det låga beviskrav som enligt
förslaget uppställs för att ändringsdispens skall meddelas. Ibland har
dock en advokat eller ett annat juridiskt utbildat ombud större
förutsättningar än parten själv att övertyga rätten om att det finns an-
ledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till,
att målet innehåller en prejudikatfråga eller att t.ex. domvilla förekommit
vid handläggningen i tingsrätten.

Utredningen har bedömt att det, för att undvika att tilltalade i brottmål
missgynnas av ett system med krav på prövningstillstånd som inte enbart
omfattar ringa brott, kan bli aktuellt att förordna offentlig försvarare på
grund av att den tilltalade behöver hjälp med att ange och utveckla
dispensskälen. Utredningen har funnit att omkring 80 % av de tilltalade
i hovrätten har offentlig eller privat försvarare och att långt ifrån alla
som saknar försvarare kommer att behöva en sådan. Remissinstanserna
har i princip godtagit utredningens bedömning. Flera har uttryckt att det
torde bli mycket ovanligt att förordna offentlig försvarare på den
angivna grunden.

Om den tilltalade har haft försvarare i tingsrätten kommer han eller
hon givetvis som regel att biträdas av försvarare även i hovrätten, både
när det gäller utformningen av överklagandet och under den fortsatta

Prop. 1996/97:131

rättegången. I övrigt är regeringens utgångspunkt att den tilltalade, om Prop. 1996/97:131
han har klarat sig utan offentlig försvarare i tingsrätten, normalt inte
heller behöver en sådan för att ange skälen för prövningstillstånd. I
prop. 1983/84:23 s. 19, där frågor om rätt till offentlig försvarare
behandlades, konstaterades dock att det kunde finnas ett behov av
försvarare vid överklagande till Högsta domstolen, eftersom en enskild
mera sällan torde ha möjligheter att själv utveckla skälen för
prejudikatdispens. För att tillgodose detta behov bedömdes det inte
krävas några särbestämmelser. Regeringen menar att motsvarande
resonemang kan tillämpas på tillståndsprövningen i hovrätt. Svårigheter
att ange skälen för prejudikatdispens kan alltså motivera att försvarare
förordnas. När det gäller andra dispensskäl torde detta dock bli mindre
vanligt.

Om den tilltalade har svårigheter med att utveckla skälen för
prövningstillstånd torde det, såsom utredningen anfört, i mindre
omfattande mål vara tillräckligt att han eller hon använder sig av
möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att fa vägledning
vid överklagandet. Rådgivningstiden, som för närvarande är en timme, är
säkert tillräcklig i flertalet av dessa fall. Riksdagen har nyligen på
regeringens förslag beslutat om en utvidgning av rådgivningsinstitutet på
så sätt att rådgivning skall kunna ges upp till två timmar (prop.
1996/97:9 Ny rättshjälpslag, SFS 1996:1619, som träder i kraft den 1
december 1997). Härigenom kommer rådgivning i samband med
överklagande att täcka hjälpbehovet i ännu högre grad. Om undantagsvis
en tilltalad, som inte haft offentlig försvarare i tingsrätten, har behov av
mer hjälp än han eller hon kan få exempelvis genom rådgivning enligt
rättshjälpslagen, finns alltså enligt regeringens uppfattning vissa
möjligheter att förordna offentlig försvarare för utvecklande av skälen
för prövningstillstånd.

Möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen för att fa hjälp att
utveckla skälen för prövningstillstånd kan också utnyttjas i tvistemål av
parter som inte har ombud eller rättshjälpsbiträde.

8.4 Möjlighet till sammanträde

Regeringens förslag: En möjlighet införs för hovrätten att hålla
sammanträde om det finns särskilda skäl för att en part skall höras
muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs.
Sammanträde skall främst komma i fråga när parten saknar
förmåga att uttrycka sig skriftligen och inte har juridiskt biträde
samt då parten enligt Europakonventionen har rätt till förhandling
i hovrätten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta av dem som yttrat sig i frågan
tillstyrker utredningens förslag. Flera anbefaller dock en mycket
restriktiv användning av möjligheten till sammanträde och någon vill

bara tillåta sammanträde för konventionsbetingade ändamål. Vissa Prop. 1996/97:131
tekniska frågor om processmaterial, kallelser och påföljd för utevaro
diskuteras.

Skälen för regeringens förslag: Tillståndsprövningen har hittills varit
rent skriftlig. Det finns emellertid en risk att en klagande som har svårt
att uttrycka sig i skrift missgynnas av ett krav på prövningstillstånd om
han skulle sakna juridiskt biträde. En möjlighet att muntligen utveckla
skälen för prövningstillstånd vid ett sammanträde, där rätten också har
möjlighet att ställa kompletterande frågor, skulle kunna minska denna
risk. En möjlighet för rättens ledamöter och parterna att vid ett
sammanträde penetrera förutsättningarna för prövningstillstånd skulle
även i vissa andra situationer kunna underlätta bedömningen av om det
finns skäl for prövningstillstånd och därmed ytterligare minska risken för
att prövningstillstånd nekas i mål där tingsrättens avgörande är materiellt
felaktigt. Behov av att hålla förhandling kan också aktualiseras av de
krav som Europakonventionen ställer. Utredningen har mot denna
bakgrund föreslagit att det införs en möjlighet för hovrätten att hålla
förhandling för behandling av frågan om prövningstillstånd.

Remissinstanserna är inte ense. Tre av hovrätterna tillstyrker i princip
förslaget, medan en hovrätt avstyrker möjligheten till sammanträde som
onödig. En tingsrätt vill bara tillåta sammanträde för att uppfylla
konventionsförpliktelser att hålla förhandling. Flera utgår från att
möjligheten till förhandling skall utnyttjas mycket försiktigt.

Regeringen har i det föregående (avsnitt 7) uttryckt den uppfattningen
att ett behov av att hålla förhandling kan aktualiseras av de krav som
Europakonventionen ställer. Om förhandling begärs i hovrätten och
sådan inte hållits i tingsrätten kan i vissa fall sammanträde behöva hållas
för att konventionens krav skall tillgodoses om det är fråga om prövning
av civila rättigheter och skyldigheter eller prövning av anklagelser för
brott. I brottmål förekommer det knappast att själva saken avgörs utan
muntlig förhandling i tingsrätten, men i tvistemål och domstolsärenden
finns ett betydande utrymme för det. Om tillståndsförfarandet vore helt
skriftligt, skulle det i en del sådana fall kunna bli nödvändigt att
meddela prövningstillstånd oavsett om det i övrigt fanns skäl för det.

Utredningen vill med sitt förslag också skapa en möjlighet för rättens
ledamöter och parterna att vid ett sammanträde penetrera
förutsättningarna för prövningstillstånd för att därmed minska risken för
att prövningstillstånd vägras i fall som är materiellt felaktigt avgjorda.
Regeringen bedömer att det undantagsvis kan vara ändamålsenligt att
hålla ett sammanträde i syfte att få bättre underlag för bedömning av
prövningstillståndsfrågan. Liksom flera av remissinstanserna anser vi att
det bör bli fråga om ett restriktivt utnyttjande av möjligheten till
sammanträde för sådant ändamål. Det bör därför föreskrivas att
sammanträde far hållas om det finns särskilda skäl att höra en part
muntligen innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Hålls ett sådant
sammanträde är det förstås angeläget, såsom det också påpekats i
remissvaren, att sammanträdet begränsas till frågan om prövnings-
tillstånd. Därutöver kan det förstås ibland också vara lämpligt att utnyttja 64

sammanträdet för att planera den fortsatta handläggningen för det fall

prövningstillstånd skulle meddelas. Någon bevisupptagning skall inte Prop. 1996/97:131
förekomma vid sammanträdet. Ibland är det säkert mest rationellt att
sammanträdet hålls på telefon. En sådan möjlighet bör alltså införas. I de
fall sammanträde hålls för att tillgodose våra konventionsåtaganden bör
sammanträde hållas per telefon endast om parten har medgett detta. Till
frågor som gäller kallelse, påföljd för utevaro, m.m. återkommer vi i
författningskommentaren.

8.5 Skriftväxlingen

Regeringens förslag: Skriftväxling bör ske innan frågan om pröv-
ningstillstånd avgörs, om det är sannolikt att prövningstillstånd
kommer att meddelas och att målet kan avgöras i sak i samband
med tillståndsprövningen. I en del fall där det är ovisst om
prövningstillstånd kommer att meddelas bör också skriftväxling
ske, liksom i vissa fall då klaganden åberopat nya omständigheter
eller nya bevis eller annars lämnat nya uppgifter. I övrigt bör
tillståndsprövningen normalt inte föregås av skriftväxling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har tillstyrkt förslaget utan
att närmare kommentera det. Några har särskilt understrukit vikten av att
vara restriktiv med att skriftväxla före beslut i frågan om prövningstill-
stånd. Kammarkollegiet har motsatt sig att utredningens förslag tillämpas
på arvs- och gåvoskattemål.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler skall beslut i
frågan om prövningstillstånd i hovrätt meddelas efter det att
skriftväxlingen avslutats. När det finns skäl för det, får dock frågan om
prövningstillstånd tas upp utan att skriftväxling skett. Motsvarande regler
gäller för tillståndsprövningen i Högsta domstolen.

Utredningen ifrågasätter emellertid utgångspunkten att det normalt
skulle vara till fördel att vänta med att avgöra frågan om prövnings-
tillstånd till dess skriftväxlingen avslutats. Om klaganden inte anfört
någon omständighet som kan föranleda att prövningstillstånd meddelas
anser utredningen att det normalt inte finns någon anledning att låta mot-
parten yttra sig innan frågan om prövningstillstånd avgörs; det finns inte
heller någon anledning att avvakta skriftväxling, om det är alldeles klart
att prövningstillstånd skall meddelas. Remissinstanserna har - med ett
par undantag till vilka regeringen återkommer i det följande - godtagit
förslaget.

Regeringen finner utredningens ståndpunkt helt rimlig. De fall där det
kan vara aktuellt med skriftväxling är sådana där det framstår som ovisst
om prövningstillstånd kommer att meddelas eller ej. I sådana fall kan det
hända att ett yttrande från motparten ger kompletterande upplysningar av
värde för tillståndsprövningen. Det kan ibland också finnas anledning att
låta motparten yttra sig över frågan om prövningstillstånd, om klaganden

5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

åberopar nya omständigheter eller nya bevis eller i övrigt lämnar nya Prop. 1996/97:131
uppgifter som inte framgår av handlingarna i målet.

Om det är sannolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas och att
målet kan avgöras på handlingarna, bör skriftväxling alltid ske. I dessa
fall är det av processekonomiska skäl lämpligt att målet är färdigberett
innan frågan om prövningstillstånd avgörs, eftersom det då är möjligt att
avgöra målet vid samma föredragningstillfälle som då frågan om pröv-
ningstillstånd avgörs.

Vad vi nu sagt innebär att skriftväxling innan frågan om pröv-
ningstillstånd avgörs kan underlåtas i åtskilliga fall. Utredningen har
också påvisat att det för närvarande endast är i en mindre andel av
målen som skriftväxling sker innan frågan om prövningstillstånd avgörs.
Kan skriftväxling undvikas innebär det att motparten i många fall slipper
onödiga kostnader. Det finns därför anledning att alltid noga överväga
om skriftväxling är motiverad. Mot denna bakgrund bör rättegångsbalken
inte som huvudregel i nu berörda fall ange att skriftväxling skall ske.

Kammarkollegiet har påtalat att det skulle vara olämpligt att låta den
nu föreslagna ordningen slå igenom även på mål om arvsskatt, gåvoskatt
och stämpelskatt. I sådana mål är skriftväxling för närvarande obligato-
risk (60 § lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt och 39 § lagen
1984:404 om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter). Anledningen är
att klagotiden är tre år både för Kammarkollegiet och för enskilda men
att en parts tidsfrist för överklagande av beskattningsmyndighetens beslut
begränsas till två månader om motparten överklagar, för att på detta sätt
alla eventuella överklaganden skall kunna prövas i ett sammanhang. Om
kommunikation inte skedde skulle man inte förrän efter tre år veta i
vilka delar skatteärendet hade vunnit laga kraft. Regeringen konstaterar
att förslagen i detta ärende bara gäller rättegångsbalken. Inga ändringar
föreslås i de skattelagar som Kammarkollegiet har hänvisat till. Enligt
principen om att speciallag har företräde framför allmän lag kommer
därför reglema om obligatorisk skriftväxling i skattelagarna fortfarande
att gälla.

När vi hittills har talat om skriftväxling eller kommunikation har vi
avsett att en part genom domstolens försorg får del av vad motparten
anfört. Högsta domstolens ledamöter har i sitt remissyttrande tagit upp
en näraliggande fråga nämligen domstolens kommunikation med
klaganden i syfte att denne skall avhjälpa brister i sin egen
rättegångsskrift. Högsta domstolens ledamöter anför att dagens regler
tillåter att Högsta domstolen avslår en begäran om prövningstillstånd
utan att först ha förelagt parten att komplettera ett överklagande som inte
uppfyller vissa formella krav i rättegångsbalken såsom angivande av
ändringsyrkande och grunderna for detta. Vidare menar Högsta
domstolens ledamöter att den lagtekniska konstruktion som utredningen
föreslagit stänger denna möjlighet, vilket man anser vara olyckligt,
eftersom ett obligatoriskt kompletteringsforfarande bara innebär en
onödig omgång i mål där det är uppenbart att prövningstillstånd inte
kommer att meddelas.

Utredningens förslag innehåller bl.a. att krav på prövningstillstånd 66

skall införas i Högsta domstolen även för de mål som inleds i hovrätten.

Det är därför utredningen har föreslagit samma systematik i Högsta Prop. 1996/97:131
domstolen som i hovrätten för kompletteringsföreläggande. Regeringen
avser inte att föra detta förslag om krav på prövningstillstånd i Högsta
domstolen vidare (se avsnitt 10). Det saknas därför skäl att göra några
ändringar som kan påverka Högsta domstolens rutiner för
kompletteringsförelägganden.

När det gäller handläggningen i hovrätten av formellt bristfälliga
överklaganden innebär utredningens lagtekniska lösning ingen ändring av
gällande rätt och regeringen förordar att den genomförs.

8.6 Tidsfrister i mål där den tilltalade är häktad

Regeringens bedömning: Införandet av ett generellt krav på
prövningstillstånd motiverar inte en förlängning av den tid av
normalt åtta veckor efter tingsrättens dom inom vilken
huvudförhandling i hovrätten skall hållas när den tilltalade är
häktad.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Bara ett fåtal har berört frågan. Endast Hovrätten
över Skåne och Blekinge har invänt mot bedömningen och efterlyser en
något större möjlighet att överskrida den vanliga tidsgränsen för hållande
av huvudförhandling i hovrätten.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 51 kap. 15 § andra stycket
RB skall, om den tilltalade är häktad, hovrätten hålla huvudförhandling
inom fyra veckor från utgången av tiden för anslutningsklagan, dvs.
inom åtta veckor efter tingsrättens dom, eller - om den tilltalade häktats
senare - inom fyra veckor från häktningsbeslutet. Tiden får överskridas
om längre uppskov är nödvändigt. I utredningen anförs det att tidsfristen
redan i dag kan medföra vissa planeringssvårigheter i hovrätterna.

Om ett generellt krav på prövningstillstånd införs kommer den tid som
står till förfogande för tillståndsprövning och prövning i sak i mål där
den tilltalade är häktad att framstå som mycket knapp i många fall. Att
regelmässigt anse att ett beslut att meddela prövningstillstånd skulle, i
paragrafens mening, göra det nödvändigt att överskrida åttaveckorsfristen
torde inte vara möjligt. Utredningen har därför tagit upp frågan om
tidsfristen bör förlängas men har inte föreslagit det.

Några av remissinstanserna har utan närmare kommentarer sagt sig
godta utredningens bedömning. Det är bara Hovrätten över Skåne och
Blekinge som har ifrågasatt om nuvarande tidsgränser kan upprätthållas
i ett system med krav på prövningstillstånd. Hovrätten anser att det
måste finnas en något större möjlighet att överskrida åttaveckorsfristen.

Regeringen anser att den rådande tidsfristen utgör en tillfredsställande
avvägning mellan den tilltalades intresse av att inte vara berövad friheten
som häktad onödigt länge och andra intressen. Vi ansluter oss till
utredningens ståndpunkt att införandet av ett generellt krav på
prövningstillstånd inte ensamt motiverar en annan intresseavvägning än

den som nuvarande ordning ger uttryck för. Kravet att normalt hålla Prop. 1996/97:131
tiden får klaras genom att den aktuella målgruppen, precis som i dag,
prioriteras högt.

8.7 Särskild avdelning for tillståndsprövning?

Regeringens bedömning: Hovrätterna beslutar själva om
tillståndsprövningen skall ske på särskilda avdelningar eller om
samma avdelning och samma ledamöter skall pröva målet i sak
efter meddelat prövningstillstånd.

Utredningens bedömning: Tillståndsprövningen bör i ett system med
generellt krav på prövningstillstånd utföras av andra än dem som deltar
i det slutliga avgörandet. För att uppnå en rationell handläggning av
tillståndsprövningen kan detta praktiskt lösas så att en särskild
tillståndsavdelning eller, i de minsta hovrätterna, en särskild grupp
ledamöter prövar frågor om prövningstillstånd i samband med att målet
kommer in till hovrätten. Organiseras tillståndsprövningen på detta sätt
gynnas också en enhetlig och konsekvent behandling av
tillståndsfrågorna inom respektive hovrätt. Det bör dock få ankomma på
hovrätterna själva att utforma en modell som bäst passar förhållandena
vid respektive hovrätt.

Remissinstanserna har till allra största delen avstyrkt utredningens
förslag till lösning och förordat att samma avdelning handlägger såväl
frågan om prövningstillstånd som den eventuella efterföljande
prövningen.

Skälen för regeringens bedömning: Frågan hur tillståndsprövningen
skall arrangeras i förhållande till den eventuellt efterföljande prövningen
behöver, såsom utredningen angett, inte regleras i författning. Så har inte
heller skett när det gäller de mål och ärenden som hittills är
underkastade krav på prövningstillstånd eller när det gäller liknande
handläggningsfrågor, utan i sådana fall har saken reglerats uteslutande i
domstolens arbetsordning.

Utredningen har efter resonemang i frågan förordat att särskilda
tillståndsavdelningar inrättas inom hovrätterna. De allra flesta remiss-
instanserna, bl.a. hovrätterna själva, har motsatt uppfattning. Många
anfor att det inte finns någon risk att en hovrättsavdelning skulle avslå
ansökningar om prövningstillstånd för att på så sätt minska sin egen
arbetsbörda eller att misstanke om detta skulle uppkomma.

Regeringen har inga betänkligheter mot att anförtro hovrättsdomare att
på eget ämbetsansvar avgöra om mål och ärenden skall beviljas
prövningstillstånd, oavsett om saken därefter kommer att handläggas av
samma domare eller av andra. Farhågorna att domare, medvetet eller
omedvetet, skulle använda institutet prövningstillstånd som en regulator
av arbetsbördan finner regeringen högst överdrivna och det finns inga
belägg för att så sker i dag. Det är inte heller sannolikt att detta skulle
riskera att bli någon spridd uppfattning hos allmänheten eller deras

ombud. Som utredningen också har påpekat får hovrätten regelmässigt ta Prop. 1996/97:131
ställning även till en rad andra processuella frågor vilkas utgång också
påverkar vilken arbetsinsats målet kräver.

Det underlag som finns i ärendet tyder enligt regeringens uppfattning
närmast på att ett system utan särskilda tillståndsavdelningar är den
administrativt enklaste och handläggningsmässigt mest effektiva.

Regeringens mening är att frågan bör lösas av vaije hovrätt för sig.

8.8 Hovrättens tillgång till förhörsutsagor

Regeringens bedömning: Uppgifter om innehållet i förhörs-
utsagoma i tingsrätten kommer att behöva tillföras målen i större
utsträckning än i dag. Om domen inte innehåller en tillräckligt
utförlig redovisning av vad vittnen och andra hörda har uppgivit
och tingsrätten har lagt förhörsutsagoma till grund för avgörandet,
bör hovrätten komplettera beslutsunderlaget med ytterligare
uppgifter om dessa utsagor. Normalt torde det vara tillräckligt att
föredraganden ensam tar del av förhörsutskrifter eller
bandupptagningar och redovisar förhöret vid föredragningen.

Regeringens förslag: I brottmål skall den tilltalades berättelse tas
upp på band eller protokolleras på annat sätt.

Utredningens bedömning och förslag överensstämmer med
regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser förklarar sig godta
utredningens bedömning. Meningarna går något isär när det gäller hur
mycket av kompletteringar som kommer att behövas och hur hovrätten
skall tillgodogöra sig dessa. Vikten av en flexibel hantering betonas.
Förslaget att den tilltalades utsaga skall protokolleras har allmänt
tillstyrkts.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: När hot rätten vid
tillståndsprövningen skall ta ställning till om det finns anledning att
betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till är det
sakfrågorna som vållar de största problemen. Att avgöra om den rättsliga
bedömningen kan betvivlas föranleder oftast inte samma svårigheter.
Möjligheterna att bedöma rättsfrågan är som regel knappast sämre än vid
en prövning av målet i sak, även om det givetvis också finns tveksamma
fall där partemas argumentering vid en huvudförhandling kan skapa ett
bättre underlag för rättsfrågans prövning. Däremot är det många gånger
förenat med svårigheter att på grundval av domen och de inlagor som
getts in till hovrätten bedöma tingsrättens bevisvärdering. Om domskälen
inte tillräckligt utförligt redovisar även omständigheter som talar till den
dömdes eller den förpliktades fördel, kan skälen för avgörandet komma
att framstå som mer övertygande än de i själva verket är.

En aspekt på domskrivningen som har ventilerats i betänkandet och
under remissbehandlingen är den numera allt vanligare metoden att väva
in olika utsagor i de analyserande domskälen i stället för att redovisa

utsagorna mera protokollariskt. Sett snävt ur ett handläggningstekniskt Prop. 1996/97:131
hovrättsperspektiv är detta skrivsätt ofta inte det som underlättar mest.

Även om hovrätten givetvis är en av domens adressater, bör tingsrättens
domskäl emellertid inte i första hand skrivas för hovrättsprocessens
syften och regeringen vill varken kritisera det sätt på vilket tingsrätterna
normalt utformar sina domskäl eller medverka till att arbetet med
domskrivning i onödan tyngs av referat. Några ändringar av
rättegångsbalkens regler om avfattande av domskäl i riktning mot
obligatoriska referat i domen är därför inte aktuella. Förändringar av
domskrivningen i tingsrätt är samtidigt föremål för diskussion från
snarast den motsatta utgångspunkten, nämligen en effektivisering av
domskrivningen genom att i vissa fall begränsa dess omfattning. Detta är
frågor som regeringen överväger att studera närmare i ett annat
sammanhang.

I den enkätundersökning som utredningen företagit uppgav nära
hälften av domarna att de hade deltagit i tillståndsprövningar där det
förekommit svårigheter att bedöma tingsrättens bevisvärdering. För att
domstolen skall kunna bedöma sakfrågorna finns det i vissa mål behov
av ytterligare uppgifter om innehållet i förhörsutsagoma utöver dem som
framgår av avgörandet. Av enkätundersökningen framgår att det i en del
av målen redan i dag förekommer att bandupptagningarna från
tingsrätten avlyssnas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. I dessa
fall avlyssnas banden oftast vid något annat tillfälle än föredragningen
och då av referenten eller föredraganden.

En möjlighet, som utredningen pekar på, för att generellt försöka
förbättra förutsättningarna för en rättvisande bedömning av bevisningens
styrka, är att antingen tingsrättens ordförande eller protokollföraren i
tingsrätten vid ett överklagande, på grundval av sina memorial-
anteckningar, sammanställer referat av vad vittnen och andra hörda har
uppgett vid förhandlingen och översänder referaten till hovrätten och
partema. Utredningen avfärdar emellertid dessa uppslag, främst därför att
det finns en inte obetydlig risk för att förhörsutsagoma i ett sådant
system inte blir återgivna på ett rättvisande sätt. Alla remissinstanser
som uttalat sig därom har också förkastat denna lösning.

Regeringen instämmer med utredningen och remissinstanserna och
anser att hovrätten även i fortsättningen själv måste ansvara för att
ytterligare uppgifter om innehållet i förhörsutsagoma tas fram när det
finns behov av det. I vilken utsträckning detta blir fallet kan man förstås
inte säga något bestämt om, men det är tydligt att behovet kommer att
öka i ett system med generellt krav på prövningstillstånd eftersom då
även vidlyftigare mål omfattas. Uppgifter om innehållet i förhörsutsagor
kommer alltså att behöva tillföras målen i större utsträckning än i dag.
Ett typfall kan vara när domen inte tillräckligt utförligt redovisar vad
vittnen och andra hörda har uppgivit och tingsrätten har lagt
förhörsutsagoma till grund för avgörandet. I flertalet fall kan dock
komplettering underlåtas om det framgår att klaganden antingen godtar
tingsrättens bevisvärdering eller inte har någon invändning mot den
redovisning av förhörsutsagoma som finns i domen eller om endast 70

rättsfrågan, i ett dispositivt tvistemål, är tvistig.

Hur hovrätten bäst skall tillgodogöra sig kompletteringar av Prop. 1996/97:131
förhörsutsagor har remissinstanserna haft något olika uppfattning om.
Regeringen, som förordar en flexibel attityd i frågan, instämmer med
utredningen i att det mest rationella sättet att göra kompletteringar som
regel bör vara att föredraganden ensam tar del av förhörsutskrifter eller
bandupptagningar och redovisar förhöret på lämpligt sätt vid före-
dragningen. Endast i speciella fall, t.ex. då förhörsutsagoma av något
skäl är svåra att återge på ett rättvisande sätt, bör de domare som deltar
i tillståndsprövningen själva gå igenom förhörsutskrifter eller lyssna på
bandupptagningarna.

Enligt nuvarande regler protokolleras inte den tilltalades utsaga; den
tas alltså inte upp på band eller refereras i tingsrättens protokoll. Detta
innebär att hovrätten i många fall till nackdel för tillståndsprövningen
inte kan komplettera utredningen med uppgifter från den tilltalades
utsaga. I synnerhet om man inför ett generellt krav på prövningstillstånd
bör, såsom utredningen föreslagit och som allmänt tillstyrkts under
remissbehandlingen, den tilltalades utsaga protokolleras. Vi förordar
alltså att detta förslag genomförs.

Ett annat förslag från utredningen som syftar bl.a. till att underlätta för
hovrätten att tillgodogöra sig bevisningen vid tingsrätten är att förhör
med vittnen m.fl. under vissa omständigheter skall kunna tas upp på
video. Detta förslag kommer regeringen att behandla i ett senare
sammanhang.

8.9 Åberopande av nya omständigheter eller bevis eller
begäran om omförhör

Regeringens bedömning: Såvitt avser ändringsdispens måste
hovrätten vid tillståndsprövningen ta ställning till om partema kan
komma att tillåtas åberopa nya omständigheter eller nya bevis och
om bevisning som tagits upp i tingsrätten skall tas upp på nytt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte särskilt berört dessa frågor.

Skälen för regeringens bedömning: Vid bedömningen av om det
finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten
kommit till måste hovrätten beakta i vad mån underlaget för hovrättens
prövning i sak skulle komma att bli ett annat än det för
tillståndsprövningen. Om klaganden i ett dispositivt tvistemål till stöd för
sin talan i hovrätten åberopar en omständighet eller ett bevis som inte
har lagts fram i tingsrätten, har hovrätten, i enlighet med
rättegångsbalkens regler om detta, att ta ställning till om det finns skäl
att tillåta åberopandet och, om så är fallet, om omständigheten eller
beviset får till följd att det finns anledning att betvivla riktigheten av det
slut som tingsrätten kommit till.

Motsvarande gäller om en part begär att någon bevisning som togs Prop. 1996/97:131
upp i tingsrätten skall tas upp på nytt i hovrätten. Hovrätten måste
således vid tillståndsprövningen ta ställning till om omförhör är aktuellt.
Kommer hovrätten fram till att så är fallet skall den ta ställning till om
ett omförhör kan påverka utgången i målet. Vid dessa ställningstaganden
måste man ta hänsyn till att den muntliga bevisningen i hovrätten ofta
tas upp under mindre gynnsamma betingelser än i tingsrätten. Det torde
därför krävas något påtagligt för att man skall räkna med att ett
omhörande skulle ställa saken i ny dager.

Enligt utredningens uppfattning skall ställningstaganden i fråga om ny
bevisning och liknande inte bli föremål för särskilt beslut med särskild
omröstning, utan skall avgöras av vaije ledamot för sig som ett led i
hans eller hennes prövning av om ändringsdispens skall meddelas.
Utredningen har stöd i doktrinen (Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s.
138 f.) Welamson tar fasta på att frågorna på det stadium då till-
ståndsprövningen sker inte kan anses omedelbart aktuella, utan hänför-
liga till den hypotetiska situationen att prövningstillstånd meddelas.
Regeringen delar den uppfattning som nu kommit till uttryck. En annan
sak är att det ofta är lämpligt att de domare som deltar i ett beslut om
beviljande av dispens i omedelbart samband med detta beslutar även i
frågor om tillåtande av ny bevisning m.m.

8.10 Domförhet och omröstning

Regeringens förslag: Hovrätten skall vid tillståndsprövningen
bestå av tre ledamöter. Om en av dessa röstar för pröv-
ningstillstånd skall prövningstillstånd meddelas. I fastighets-,
vatten- och patentmål skall en ledamot med speciell teknisk
sakkunskap kunna delta i tillståndsprövningen i stället för en av de
tre lagfarna ledamöterna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen
har dock inte lagt något förslag om att ledamöter med speciell teknisk
sakkunskap skall kunna delta i tillståndsprövningen.

Remissinstanserna: Flera tillstyrker förslaget utan att närmare
utveckla skälen. De som har annan uppfattning är inte ense inbördes,
vare sig när det gäller hur många domare som bör delta eller vilka
omröstningsregler som skall gälla. Två av hovrätterna tar upp frågan om
medverkan av särskilda ledamöter vid tillståndsprövning i t.ex.
fastighetsmål och s.k. ekobrottmål.

Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1993 ändrades
sammansättningen vid tillståndsprövning i hovrätt från två till tre
ledamöter. För att prövningstillstånd skall meddelas skall två av
ledamöterna rösta för prövningstillstånd. Utredningen framhåller att detta
har inneburit att möjligheten till prövningstillstånd i praktiken har
minskat i förhållande till vad som gällde tidigare och föreslår att även i
fortsättningen tre hovrättsdomare deltar i tillståndsprövningen men att

det skall räcka med att en domare av de tre röstar för prövningstillstånd. Prop. 1996/97:131
Remissinstanserna är inte ense, vare sig om hur många domare som bör
delta eller om vilka omröstningsregler som bör gälla. Några föreslår att
frågan skall kunna avgöras av referenten ensam om denne vill bevilja
prövningstillstånd men att det skall krävas tre domare för avslagsbeslut.

Ett par remissinstanser förordar att nuvarande ordning med tre domare
och majoritetsbeslut behålls. Några åter förordar att beslut fattas av två
domare om dessa är ense och att annars en tredje tillkallas.

Regeringen ser inga skäl att gå över till en sammansättning med färre
ledamöter i ett läge när fler och mer komplicerade mål skall omfattas av
krav på prövningstillstånd. Med ett system där beslut att meddela
prövningstillstånd far fattas av en ledamot (referenten) ensam förlorar
man kollegialiteten i beslutsfattandet och därigenom bl.a. det värde som
ligger i att flera domare överlägger och diskuterar tillståndsfrågan. Vi
vill också betona vikten av att hovrätten vid tillståndsprövningen består
av tre ledamöter med tanke på att detta är en förutsättning för att vissa
delfrågor - t.ex. om en häktad tilltalad i ett överklagat brottmål skall
försättas på fri fot eller om interimistiska förordnanden i ett överklagat
familjemål skall ändras - skall kunna behandlas och för att färdigberedda
mål som meddelas prövningstillstånd skall kunna avgöras i sak vid
samma föredragning. Från dessa synpunkter passar det alltså mindre bra
i hovrätt med ett system liknande kammarrätternas, som normalt innebär
att endast två domare deltar. Regeringen förordar därför att tre domare
alltid skall delta.

Göta hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge har tagit upp
frågan om medverkan av särskilda ledamöter vid tillståndsprövningen i
vissa måltyper. Regeringen anser det lämpligt att hovrätten i vissa
speciella måltyper ges möjlighet att bestämma att en ledamot med
speciell teknisk sakkunskap skall vara en av de tre domare som avgör
tillståndsfrågan. Detta bör gälla fastighets-, vatten- och patentmål. I
dessa mål deltar regelmässigt sådana särskilda ledamöter i hovrätten vid
målets avgörande och det framstår som klart att det ofta kommer att
finnas ett behov av deras deltagande även vid tillståndsprövningen.
Kompletterande regler om hovrättens sammansättning vid
tillståndsprövningen kan lämpligen tas in i patentlagen (1967:837), lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål och i vattenlagen (1983:291).
Särskilda ledamöter kan också anlitas att delta i prövningen av brottmål
där ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse,
s.k. ekobrottmål. I sådana mål förekommer dock särskilda ledamöter inte
alls på samma reguljära basis som i de nyssnämnda fastighetsmålen m.fl.
Regeringen bedömer att det inte finns ett tillräckligt stort behov att
öppna för deltagande av särskilda ledamöter vid tillståndsprövningen i
ekobrottmål.

Frågan är sedan vilka omröstningsregler som är lämpligast. Några
remissinstanser har som sagt velat behålla nuvarande regler med
sedvanliga majoritetsbeslut men flera har annan uppfattning. Utredningen
har föreslagit att det skall räcka med att en domare av de tre vill
meddela prövningstillstånd. Ett viktigt skäl som talar för utredningens 73

förslag är enligt regeringens mening att omröstningsreglema i ett system

med generellt krav på prövningstillstånd bör befrämja en generös Prop. 1996/97:131
tilldelning av prövningstillstånd. För att ytterligare minska risken för att
materiellt felaktiga avgöranden inte får prövningstillstånd bör omröst-
ningsreglema därför enligt regeringens mening ändras så att det räcker
att en av de tre ledamöterna röstar för prövningstillstånd för att sådant
skall meddelas. Därigenom blir det alltså tillräckligt att klaganden lyckas
övertyga en av tre ledamöter om att riktigheten av tingsrättens avgörande
kan betvivlas eller att det finns något annat skäl för dispens. Åtminstone
bör denna generösa regel gälla i reformens inledningsskede och det bör
noga följas upp hur regeln slår.

8.11 Partiellt prövningstillstånd m.m.

Regeringens förslag: Partiellt prövningstillstånd skall kunna
meddelas beträffande en viss del av tingsrättens dom eller beslut
vars utgång inte kan påverka avgörandet i övrigt.

Regeringens bedömning: Inga ändringar görs när det gäller den
särskilda regeln i 51 kap. 23 a § RB om begränsning av hovrättens
prövning av skuldfrågan i brottmål.

Utredningens förslag: Såvitt gäller frågan om partiellt prövnings-
tillstånd överensstämmer förslaget i sak med regeringens. Utredningen
har vidare föreslagit att regeln i 51 kap. 23 a § RB upphävs eller i andra
hand att lagrummet preciseras på visst sätt.

Remissinstanserna: Många har tillstyrkt förslaget om partiellt pröv-
ningstillstånd; ingen har avstyrkt det, men några har efterlyst vissa
förtydliganden. När det gäller 51 kap. 23 a § RB är remissutfallet
blandat.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Syftet med ett
prövningstillståndsförfarande är att hovrätten på ett enkelt sätt skall
kunna skilja sig från sådant som det från saklig synpunkt inte finns
anledning att ta upp till ytterligare en prövning. För att detta syfte skall
tillgodoses fullt ut och för att uppnå en rationell handläggning av
överklagade mål i ett system med generellt krav på prövningstillstånd
bör hovrätten, såsom utredningen och en enig remissopinion konstaterar,
ges möjlighet att meddela partiella prövningstillstånd. Att hovrätten ges
en sådan möjlighet stämmer också väl överens med Europarådets
rekommendation för att förbättra överrättsprocessens funktion i
tvistemål.

I denna fråga ligger det nära till hands att göra jämförelser med de
regler som gäller i Högsta domstolen. Där kan prövningstillstånd
begränsas till att gälla en viss del av målet eller en viss fråga i målet,
där en prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen
(prejudikatfråga). Prejudikatfrågan är nästan alltid en rättsfråga men kan
omfatta även sakfrågor. Ett partiellt prövningstillstånd begränsat till en
prejudikatfråga förutsätter i regel att frågan om prövningstillstånd
beträffande målet i övrigt eller en del av målet vilandeförklaras. Denna

ordning lämpar sig väl för en prejudikatinstans men är inte särskilt Prop. 1996/97:131
ändamålsenlig för hovrätten, vars främsta uppgift är att rätta avgöranden
med felaktigt slut. En möjlighet att meddela prövningstillstånd
beträffande en viss fråga och vilandeförklara frågan om pröv-
ningstillstånd i övrigt skulle vara till fördel endast i de sannolikt få fall
där hovrätten trots meddelat prövningstillstånd delar tingsrättens bedöm-
ning såvitt avser den aktuella frågan.

Utredningen menar emellertid att ett partiellt prövningstillstånd bör
kunna meddelas för en del av domen vars utgång inte påverkar övriga
delar av den överklagade domen. Regeringen anser också att detta bör
kunna vara en ändamålsenlig avgränsning. Sålunda bör partiellt
prövningstillstånd kunna meddelas för ett av flera kumulerade tvistemål.
Likaså bör i ett mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra
och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstillståndet kunna begränsas
till den senare men inte till den förra frågan. I familjemål som
överklagats både såvitt avser vårdnads- och underhållsdelen bör
prövningstillståndet kunna begränsas till underhållsdelen men inte till
vårdnadsdelen. Prövningstillståndet bör vidare kunna inskränkas till
rättegångskostnadsfrågan. I ett brottmål bör prövningen kunna begränsas
till skadeståndsdelen. I ett brottmål bör vidare prövningstillståndet kunna
begränsas till någon eller några av de åtalade gärningarna samt påföljden
eller till enbart påföljden eller exempelvis till en fråga om förverkande.
Prövningstillståndet skulle dock inte kunna begränsas till skuldfrågan.
Det finns inte behov av att införa en möjlighet för hovrätten att
vilandeförklara övriga delar av överklagandet med anledning av att
hovrätten beslutar om partiellt prövningstillstånd (jfr betänkandet s. 187
ff). Ett partiellt prövningstillstånd innebär alltid att begäran om pröv-
ningstillstånd avslås i övriga delar.

Utredningen har därefter diskuterat hur de fall som kan bli föremål för
partiellt prövningstillstånd skall betecknas lagtekniskt och har därvid
anfört följande.

Uttrycket "del av mål", som används i 54 kap. 11 § RB, ger en för vid
omfattning av möjligheten till partiellt prövningstillstånd. Enligt
förarbetena till det nämnda lagrummet omfattar uttrycket förutom de i
[föregående stycke] omnämnda delfrågorna även "omständighet av
omedelbar betydelse för utgången i målet" vilket definitionsmässigt är
liktydigt med rättsfaktum (prop. 1971:45 s. 96 ff). "Del av mål" är inte
heller lämpligt av det skälet att även ett av flera kumulerade mål
avgjorda genom en dom skall omfattas av uttrycket. Ett annat
uttryckssätt bör därför väljas för att avgränsa de fall som utredningen
anser bör kunna meddelas partiellt prövningstillstånd dvs. sådan del av
en dom vars utgång inte påverkar övriga delar av den överklagade
domen. Enligt utredningen skulle "särskiljbar del av dom" kunna
användas. I uttryckssättet ligger att en förutsättning för att bevilja
partiellt prövningstillstånd är att detta i det enskilda fallet framstår som
lämpligt.

Några remissinstanser är tveksamma om uttrycket "särskiljbar del" av
domen är tillräckligt tydligt. Malmö tingsrätt föreslår att det av lagtexten
uttryckligen skall framgå att regeln gäller bara sådana delar av
avgörandet vilkas utgång inte kan påverka övriga delar av det
överklagade avgörandet. Regeringen biträder det förslaget.

Normalt bör hovrätten tillståndspröva hela överklagandet på en och Prop. 1996/97:131
samma gång. Ibland kan det dock vara lämpligt att ta upp en viss del av
målet till särskild tillståndsprövning. Det gäller i synnerhet beslut i
sådana bifrågor som avses i 50 kap. 8 § tredje stycket och 51 kap. 8 §
tredje stycket RB, t.ex. kvarstad, häktning och omedelbar verkställighet
av dom. Sådana frågor kan alltså göras till föremål for separat
tillståndsprövning, efter mönster av vad som i dag gäller för
motsvarande prövning i Högsta domstolen (jfr Welamson, Rättegång IV,
3:e uppl., s. 174 f.). I dessa fall är det således inte fråga om ett partiellt
prövningstillstånd i den mening som behandlats tidigare i detta avsnitt.
Det är i stället fråga om att hovrätten först tillståndsprövar beslutet om
t.ex. kvarstad och därefter vid ett senare tillfälle tillståndsprövar
resterande delar av överklagandet. Det krävs inga särskilda regler om
sådan separat tillståndsprövning. Vi vill framhålla att ett sådant
förfarande inte skapar något behov för hovrätten att förklara återstående
delar av överklagandet vilande.

Om hovrätten meddelar partiellt prövningstillstånd och alltså avslår
begäran om prövningstillstånd i övriga delar, får beslutet i avslagsdelen
genast överklagas till Högsta domstolen (jfr avsnitt 8.13). Frågan om den
fortsatta prövningen i hovrätten bör avvakta utgången i Högsta
domstolen eller ej far avgöras från fall till fall. Vare sig hovrätten
avvaktar eller inte har part givetvis möjlighet att överklaga även
hovrättens slutliga avgörande.

Utredningen har även tagit upp vissa andra frågor som gäller
begränsningar av hovrättens prövning. Av dessa frågor behandlar
regeringen i detta ärende endast en, nämligen frågan om upphävande
eller ändring av 51 kap. 23 a § RB. I detta lagrum föreskrivs att, om
tingsrätten har funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade
gärningen och domen överklagas endast beträffande annat än denna
fråga, hovrätten skall pröva frågan endast om det i denna del finns något
som skulle kunna grunda resning eller domvilla eller om målets utgång
i samma del uppenbarligen har berott på grovt förbiseende eller grovt
misstag. Enligt utredningen erbjuder lagrummet vissa oklarheter, ffair för
allt när det gäller omfattningen av hovrättens prövning. Utredningen
föreslår i första hand att lagrummet upphävs med motiveringen att
möjligheten att bevilja partiellt prövningstillstånd (t.ex. för en viss eller
några vissa åtalade gärningar jämte påföljden eller bara för påföljden)
troligen i allt väsentligt skulle tillgodose behovet att i vissa fall begränsa
prövningen av målet och att ett upphävande av lagrummet skulle
medföra en förenkling i tillämpningen. Som ett alternativ - och främst
för det fall att förslaget om ett generellt krav på prövningstillstånd inte
genomförs - har utredningen föreslagit vissa ändringar och tillägg i
lagrummet i syfte att precisera och utvidga dess tillämpning.

Remissinstanserna är oense om behovet och lämpligheten att ha kvar
en begränsningsregel i linje med 23 a § för det fall man inför ett system
med generellt krav på prövningstillstånd som ger möjlighet att bevilja
partiellt prövningstillstånd. Några menar att regeln lämpligen kan
upphävas och anför huvudsakligen förenkling av tillämpningen som skäl. 76

Andra menar att hovrätten även i ett system med möjlighet till partiellt

prövningstillstånd har behov av en begränsningsmekanism av den typ Prop. 1996/97:131
som 23 a § utgör. Annars skulle nämligen både tillståndsprövningen och
den därefter eventuellt följande sakprövningen i många fall behöva göras
mer omfattande genom att hovrätten skulle vara tvungen att pröva även
sådant som parten inte invänt mot. Utredningen har själv pekat på att
såväl ett upphävande som ett behållande av lagrummet är förenat med
både för- och nackdelar.

Regeringen är inte beredd att mot de invändningar som framförts
förorda att 23 a § saklöst skall upphävas.

När det gäller behovet av förändringar av lagrummet och hur dessa
förändringar i så fall skall se ut råder också betydande oenighet. Flera
anser att utredningens förslag är delvis otydligt. Enligt vad utredningen
för egen del har uttalat finns det risk för att dess förslag till ändringar i
lagrummet kommer att leda till vissa gränsdragningsproblem, även om
utredningen bedömer att de blir färre än med nuvarande utformning av
bestämmelsen. Remisskritiken tyder på att vissa förbättringar skulle
kunna uppnås men att de föreslagna lösningarna skulle ställa högre krav
på både domstolarna och parterna.

Konsekvenserna av de ändringar av lagrummet som utredningen har
föreslagit är uppenbarligen svåra att överblicka. Den nuvarande
utformningen av lagrummet är visserligen inte optimal, men det har inte
framkommit att det finns några akuta problem. Tydligt är också att
lagrummet på ett acceptabelt sätt kan tillämpas tillsammans med de
föreslagna reglerna om partiellt prövningstillstånd. Det skulle vara till
fördel för hovrätterna att inte behöva börja tillämpa två nya regler
samtidigt, utan att åtminstone den ena redan är inarbetad.

Detta talar alltså för att inte nu göra ändringar i 23 a §. Om man inte
gör några ändringar av lagrummet får man också möjlighet att närmare
se hur den parallella tillämpningen av de båda lagrummen faller ut och
ett bättre underlag för att bedöma ett reformbehov. Regeringen bedömer
alltså att den bästa lösningen för närvarande är att låta lagrummet förbli
oförändrat.

8.12 Beslutets utformning

Regeringens bedömning: Hovrätten har frihet att utforma beslutet
i prövningstillståndsfrågan på lämpligt sätt.

Utredningens bedömning: I normalfallet bör ett beslut i
tillståndsfrågan ges i protokoll utan angivande av skäl.

Remissinstanserna: De flesta som yttrat sig anser att beslutet i
tillståndsfrågan normalt inte bör motiveras. Regionåklagarmyndigheten i
Stockholm anser dock att det är av värde att beslutet motiveras.

Skälen för regeringens bedömning: Ett beslut att inte meddela
prövningstillstånd är ett slutligt beslut, medan ett beslut att meddela
sådant tillstånd inte är slutligt. Av 17 och 30 kap. RB framgår att

ingetdera av dessa beslut behöver sättas upp särskilt eller motiveras. Det Prop. 1996/97:131
är dock inget som hindrar att så sker.

Regeringen anser i likhet med utredningen att det som regel saknas
anledning att sätta upp ett beslut angående prövningstillstånd särskilt och
att det i flertalet fall torde räcka med beslut i protokoll.

När det gäller frågan om beslutet bör motiveras eller inte har
utredningen funnit att det för närvarande inte annat än undantagsvis
förekommer att ett beslut i en tillståndsfråga motiveras. I ett system med
generellt krav på prövningstillstånd kan det antagligen i större utsträck-
ning än tidigare uppkomma fall där det framstår som angeläget att
förklara för parten eller parterna varför prövningstillstånd inte meddelas.
Frågan bör överlämnas till hovrätternas bedömning.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholm har anmärkt att det även vid
positiva beslut, alltså beslut att meddela prövningstillstånd, kan vara av
värde att beslutet motiveras. Sålunda menar myndigheten att det kan
vara vägledande för parterna i den fortsatta rättegången att veta vilket
eller vilka dispensskäl som är aktuella; vidare kan det på sikt vara av
betydelse för hur tingsrätterna utformar sina domskäl och som underlag
för en utvärdering av reformen.

Regeringen utesluter inte att motiverade beslut kan få dessa positiva
effekter. Men det kan också finnas avigsidor. Det vore exempelvis
olyckligt om hovrätten kände sig tvingad att uttömmande ange
dispensgrundema, eftersom detta kan leda till en onödigt omfattande
tillståndsprövning. Å andra sidan skulle det kunna bli vilseledande för
partema om bara ett dispensskäl angavs i beslutet fastän det faktiskt
fanns flera. Som "feedback" till tingsrätterna gör nog som regel
hovrättens avgörande i sak tillräcklig tjänst. Och vid kommande
utvärderingar kan säkerligen hovrättemas erfarenheter inhämtas till ett
rättvisande underlag utan att det finns någon exakt dokumentation i fråga
om tillämpade dispensgrunder.

Med dessa synpunkter överlämnar regeringen frågan huruvida beslut
att meddela prövningstillstånd bör motiveras till rättstillämpningen.

8.13 Överklagande av beslut att inte meddela
prövningstillstånd

Regeringens bedömning: Ett beslut att inte meddela pröv-
ningstillstånd skall även i fortsättningen kunna överklagas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Bara ett fåtal har kommenterat denna fråga och
de har därvid instämt i utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Ett beslut att inte meddela
prövningstillstånd är ett slutligt beslut som, enligt gällande huvudregel,
får överklagas. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon
ändring i detta avseende. Regeringen har samma uppfattning. Ett skäl till

att beslut att inte meddela prövningstillstånd även i fortsättningen bör Prop. 1996/97:131
kunna överklagas är att olika praxis mellan hovrätterna skall kunna
motverkas. Ett annat skäl är att Högsta domstolen bör ha utrymme för
att beträffande ändringsdispensen närmare precisera beviskravet för att
en prövning i hovrätten skall leda till en ändring av tingsrättsavgörandet
och ge närmare anvisningar om hur bevisvärderingen skall gå till; i
enstaka fall tar Högsta domstolen nämligen som bekant upp och prövar
mål där den principiella frågan rör enbart bevisvärderingen. Ett
ytterligare skäl är att regler om rätt till överklagande även i andra
avseenden kan utnyttjas av Högsta domstolen for att fa fram prejudikat

(jfr t.ex. NJA 1992 s. 260 och RH 1995:24).

Såsom beskrivits i avsnitt 8.11 kan hovrätten meddela partiellt pröv-
ningstillstånd och avslå begäran om prövningstillstånd i övriga delar.
Beslutet i den del det gäller avslag är slutligt och far alltså genast
överklagas till Högsta domstolen.

Lagrådet har anfört att det kan vara föremål för viss tvekan hur de för
Högsta domstolen gällande dispensreglema skall tillämpas när hovrättens
beslut överklagas, detta med hänsyn till att ett sådant överklagande inte
kommer att avse målet i sak utan endast beslutet att inte meddela
prövningstillstånd. Mot bakgrund av att sådana överklaganden kommer
att bli långt vanligare med den föreslagna ordningen än hittills anser
Lagrådet att det skulle ha varit värdefullt om frågan hade belysts i
lagrådsremissen. Lagrådet anser vidare att det kan finnas skäl att i
lämpligt sammanhang göra en översyn av den nu aktuella problematiken
både för Högsta domstolens och för Regeringsrättens del.

Regeringen noterar, liksom Lagrådet, att Högsta domstolens ledamöter
i sitt remissyttrande uttalat att de aktuella problemen kommer att kunna
hanteras även med ett utvidgat krav på prövningstillstånd i hovrätt.
Särskilt med tanke på att antalet överklagade prövningstillståndsbeslut i
Högsta domstolen givetvis kommer att öka betydligt i det nya systemet
håller regeringen dock med Lagrådet om det lämpliga i att en översyn av
dessa frågor görs när det nya systemet har varit i bruk någon tid.

9 Vilka avgöranden skall omfattas av krav på
prövningstillstånd?

Regeringens förslag: Samtliga tingsrättsavgöranden som över-
klagas till hovrätt underkastas krav på prövningstillstånd. Även
anslutningsklagan kräver prövningstillstånd. Inga typer av beslut
under handläggningen undantas från detta krav. JO, JK och RÅ
skall dock inte behöva prövningstillstånd i mål om allmänt åtal.
Myndighetsbeslut kräver inte prövningstillstånd vid överklagande
till hovrätt. Prövningstillstånd krävs inte när tingsrättens avgörande
överklagas till Marknadsdomstolen.

Regeringens bedömning: Frågan om prövningstillstånd vid
överklagande till Arbetsdomstolen tas upp i ett annat ärende som
handläggs parallellt med detta.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
såvitt avser prövningstillstånd för JO, JK och RÅ. När det gäller
prövningstillstånd vid överklagande till Arbetsdomstolen och
Marknadsdomstolen har utredningen föreslagit att detta utreds särskilt
och att under tiden inga krav på prövningstillstånd skall gälla.

Remissinstanserna: De flesta accepterar ett generellt krav på
prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt. Åtskilliga vill dock göra
undantag för grova brottmål och några även för tvistemål om mycket
stora värden. Några vill inte ha krav på prövningstillstånd för
anslutningsklagan. Förslaget om krav på prövningstillstånd för JO, JK
och RÅ avstyrks av dem själva, av nästan alla tillfrågade
åklagarmyndigheter samt av Hovrätten för Nedre Norrland, Malmö
tingsrätt och JUSEK; endast enstaka remissinstanser tillstyrker förslaget.
Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att även dess beslut
underkastas krav på prövningstillstånd. Kammarkollegiet föreslår att
beslut av tingsrätt i arvsskatteärenden undantas från krav på
prövningstillstånd, om skattemyndighetens gåvoskattebeslut undantas.
Arbetsdomstolen föreslår att tingsrättsavgöranden som överklagas till
Arbetsdomstolen underkastas krav på prövningstillstånd.

Skälen för regeringens förslag

Generellt krav på prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt för
avgöranden i brottmål, tvistemål och ärenden

I det föregående har vi, i nära anslutning till vad utredningen föreslagit,
beskrivit den modell som vi förordar för en avsevärd utvidgning av
kravet på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Vi
bedömer att ett system med prövningstillstånd konstruerat på ett sådant
sätt skapar tillräckliga garantier för att prövningstillstånd inte nekas i de
fall där tingsrättens avgörande är materiellt felaktigt. Vid denna
bedömning säger vi oss att det måste vara helt acceptabelt att avstå från
att pröva ett mål i sak, om inte åtminstone en av tre hovrättsdomare - på

Prop. 1996/97:131

grundval av tingsrättens avgörande, det material som ligger till grund för Prop. 1996/97:131
detta, referat av eventuell muntlig bevisning, den argumentation som
parterna, oftast biträdda av advokat eller annat juridiskt ombud, har fört
i tillståndsfrågan samt någon gång även vad som framkommit vid ett
eventuellt sammanträde där förutsättningarna för prövningstillstånd
penetrerats - kan finna något som innebär att riktigheten av tingsrättens
avgörande kan betvivlas. Om underlaget för prövningen är sådant att det
inte går att tillräckligt tillförlitligt bedöma tingsrättsavgörandets riktighet,
är även detta enligt förslaget ett skäl för prövningstillstånd, den s.k.
granskningsdispensen. Härutöver kan prejudikatdispens och extraordinär
dispens meddelas.

En betydande minoritet av remissinstanserna har varit tveksamma eller
negativa till om ett krav på prövningstillstånd lämpligen kan fa omfatta
alla sorters mål, oavsett vilka värden som står på spel. Det är särskilt i
grövre brottmål som remissinstanserna velat göra undantag från kravet
på prövningstillstånd. Det finns emellertid ingen enhetlig linje. En del
har t.ex. föreslagit att undantag görs för brott där två års fängelse eller
mer ingår i straffskalan, medan en del föreslår undantag för brott där det
lägsta föreskrivna straffet är två år eller mer. Andra vill knyta an till
påföljden i det konkreta fallet och här varierar den gräns som föreslås
från villkorlig dom till fem års fängelse.

Regeringen är av flera skäl mycket skeptisk till att göra någon
åtskillnad mellan de olika måltyper som överklagas från tingsrätt till
hovrätt. Vi delar i och för sig Lagrådets uppfattning att en sådan
ordning inte skulle vara systemfrämmande. Likväl är det från principiella
utgångspunkter svårt att motivera varför de flesta mål skulle kunna
underkastas krav på prövningstillstånd men att det någonstans, beroende
på vad som står på spel i målet, skulle gå en gräns där en prövning i sak
alltid skulle behöva garanteras. Detta skulle innebära ett ställnings-
tagande för att vissa mål är förtjänta av en mer rättssäker behandling än
andra, vilket i sin tur ger uttryck för att det tilltänkta systemet faktiskt
inte är tillräckligt rättssäkert för övriga mål heller.

Regeringen ställer sig på samma sida som majoriteten av remiss-
instanserna och bedömer att det system för prövningstillstånd som vi
beskrivit i det föregående är tillräckligt finmaskigt för ta hand om alla
sorters mål, alltså även brottmål som rör mycket allvarlig brottslighet
och tvistemål som rör mycket stora värden.

Även från synpunkter av enkelhet och förutsebarhet är ett så enhetligt
system som möjligt att föredra. Alla försök till differentieringar inom
olika måltyper leder till större eller mindre gränsdragningsproblem. De
förslag till avgränsningar som ventilerats i utredningen och som
framförts under remissbehandlingen innehåller alla ett ordentligt mått av
godtycke. I brottmål gäller detta vare sig man försöker fixera gränsen
vid den teoretiska straffskalan utan att ta hänsyn till den faktiska
påföljden eller om man ser till det konkreta straffet och sätter gränsen
vid t.ex. just ett visst antal års fängelse. Lika tydligt framträder
svårigheterna att fixera en värdegräns i tvistemål.

Gemensamt för alla förslag till gränsdragningar är att sådana regler g|

inte är ägnade att skilja ut mål som kan antas vara feldömda och därför

6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

i behov av ytterligare en prövning; att ett brott är grovt eller att ett mål Prop. 1996/97:131

gäller stora värden kan knappast sägas typiskt sett öka risken för
felbedömning.

Ett generellt krav på prövningstillstånd skulle också tydligt markera att
tyngdpunkten i förfarandet skall ligga i första instans och att det är på
den processen som parterna i första hand skall koncentrera sig.

Det finns vidare anledning att, såsom utredningen också gjort,
undersöka om det finns någon målgrupp där det av effektivitetsskäl
skulle vara olämpligt eller onödigt att föreskriva krav på
prövningstillstånd.

När det sålunda gäller överklagade domar i brottmål och tvistemål är
det tydligt att inga effektivitetsskäl talar för att någon kategori av mål
skall undantas från krav på prövningstillstånd. Här finns regelmässigt
betydande arbetsbesparingar att ta vara på, eftersom en prövning i sak
oftast innebär att huvudförhandling hålls. Såsom en del remissinstanser
har anfört kan det visserligen antas att en betydande del av de mål som
kommer att beviljas granskningsdispens är just de vidlyftiga mål där de
största arbetsbesparingama skulle finnas att hämta om begäran om
prövningstillstånd avslogs. Som vi nyss konstaterat har emellertid ingen
kunnat ange ett ändamålsenligt sätt att skilja ut dessa mål. För övrigt är
det en allmän erfarenhet att även mycket omfattande mål av olika slag
kan vara uppenbart rätt dömda. När det gäller överklagade beslut i
sådana mål som i hovrätten handläggs som s.k. Ö-mål enligt 52 kap. RB
och i ärenden enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden har
utredningen påvisat att arbetsbesparingen visserligen blir mindre men att
den ändå finns. Det huvudsakliga skälet är att den tid för upprättande av
beslut som sparas in mer än väl uppväger den extra föredragningstid
som ibland kommer att tas i anspråk. Även dessa mål och ärenden bör
alltså omfattas av krav på prövningstillstånd. Av det sagda följer att krav
på prövningstillstånd skall omfatta även beslut under rättegången i
tvistemål och brottmål, oavsett om de överklagas särskilt eller i samband
med överklagande av tingsrättens dom eller slutliga beslut.

Regeringen förordar mot denna bakgrund ett generellt och inte enbart
ett väsentligt utvidgat krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt
och hovrätt. Ett undantag, nämligen för JO, JK och RÅ, återkommer vi
emellertid till.

När regeringen i detta avsnitt har talat om tingsrätt innefattar vi även
tingsrätterna när dessa dömer i särskild sammansättning i fastighetsmål,
vattenmål, patentmål eller tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål. Med
tingsrätt bör i detta sammanhang även jämställas inskrivningsdomare,
sådan inskrivningsmyndighet som avses i 19 kap. 2 § jordabalken och 4
kap. 2 § lagen (1984:649) om företagshypotek och sådan regis-
termyndighet som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009). Deras
avgöranden överklagas redan enligt nuvarande regler på samma sätt som
tingsrättsavgöranden. Några särskilda regler för att dessa avgöranden
skall omfattas av krav på prövningstillstånd behövs därför inte.

Anslutningsklagan

Utredningen har utan närmare kommentarer föreslagit att kravet på
prövningstillstånd även skall omfatta anslutningsklagan. Remissinstan-
serna har delade meningar. Flera åklagarrepresentanter menar att anslut-
ningsklagan automatiskt skall tas upp till prövning om huvudklagan far
prövningstillstånd och det är huvudsakligen hänsyn till hovrättens arbets-
börda som anförs till stöd för denna uppfattning.

Det kan först konstateras att en anslutningsklagan automatiskt förfaller
om huvudklagan inte far prövningstillstånd. Ingen ändring i detta
avseende är aktuell.

I övrigt innebär den ordning för tillståndsprövning som vi har i dag att
alla prövningstillståndspliktiga överklaganden prövas var för sig på sina
egna meriter, vare sig de har gjorts anslutningsvis eller utgör
självständiga överklaganden. Något teoretiskt behov av att förändra
denna ordning uppstår inte bara på grund av att man kraftigt utvidgar
den krets av avgöranden som skall tillståndsprövas. Det nuvarande
systemet framstår också som det principiellt mest tilltalande. Vad som är
mest praktiskt och ändamålsenligt varierar visserligen från fall till fall,
bl.a. eftersom det har stor betydelse om de olika överklagandena tar
sikte på samma eller olika delar av avgörandet, men även här bedömer
regeringen att dagens system i normalfallet borgar för de bästa
lösningarna. Vi förordar alltså att kravet på prövningstillstånd skall
omfatta även anslutningsklagan.

Överklagande av myndighetsbeslut till hovrätt

Utredningen har föreslagit att beslut av förvaltningsmyndigheter inte
skall underkastas krav på prövningstillstånd. Sådana beslut av
förvaltningsmyndighet som for närvarande överklagas till hovrätt är
beslut av Koncessionsnämnden för miljöskydd i mål om miljöskydds-
avgift enligt miljöskyddslagen, beslut av skattemyndighet i gåvoskatte-
mål, utslag av kronofogdemyndighet i mål om särskild handräckning
enligt 21 kap. 4 § vattenlagen, beslut av övervakningsnämnd, beslut av
hyresnämnd och beslut av Statens va-nämnd.

Överlag har utredningens ståndpunkt accepterats av remissinstanserna.
Koncessionsnämnden har emellertid förordat att kravet på prövnings-
tillstånd skall gälla nämndens beslut i mål om miljöskyddsavgift enligt
miljöskyddslagen.

Regeringen ansluter sig till utredningen och de flesta remissinstanserna
och anser att krav på prövningstillstånd inte bör finnas när det gäller
beslut av förvaltningsmyndighet. Reformen handlar om prövnings-
tillstånd i andra domstolsinstans och regeringen är inte beredd att införa
prövningstillstånd i saker som i första instans behandlats av förvaltnings-
myndighet och inte i tingsrätt, oavsett vad som kan sägas om kvaliteten
på myndighetens prövning. När det gäller Koncessionsnämndens
verksamhet är den för närvarande föremål för översyn på grundval av
miljöbalksutredningens förslag om införande av en samlad miljölag-
stiftning (se SOU 1996:103). Kammarkollegiet har pekat på den kon-

Prop. 1996/97:131

sekvensen av utredningens förslag att tingsrättens beslut i arvsskatte- Prop. 1996/97:131
ärenden blir underkastat krav på prövningstillstånd men att så inte blir
fallet med skattemyndighetens gåvoskattebeslut. Kammarkollegiet anser
det djupt olyckligt om dessa två snarlika ärendegrupper skulle behandlas
olika och förordar den lösningen att arvsskatteärendena undantas från
kravet på prövningstillstånd.

Vad regeringen nyss konstaterat angående domstolsprövning i första
instans gör att vi inte vill införa krav på prövningstillstånd för
skattemyndighetens gåvoskattebeslut. Vi anser inte heller att intresset av
likabehandling i andra instans av arvs- och gåvoskattebeslut är så starkt
att det kan motivera att arvsskattebesluten som enda slag av
tingsrättsavgöranden undantas från krav på prövningstillstånd, särskilt
som ärendena ändå i nuvarande ordning hanteras sinsemellan olika i
första instans. Kammarkollegiet, som i dag har att tillvarata det
allmännas intressen i de båda ärendegruppema, kan inte förväntas fa
några svårigheter att fullgöra sina uppgifter i arvsskattemålen, eftersom
kollegiet som regel enkelt kommer att kunna argumentera för dispens i
de fall kollegiet finner anledning att klaga på tingsrättens beslut. I
sammanhanget bör nämnas att en särskild utredare nyligen föreslagit att
även beslut i arvsskattemål i framtiden skall ligga på
skattemyndigheterna och tillsynsansvar m.m. på Riksskatteverket i stället
för Kammarkollegiet (delbetänkande av Ärvdabalksutredningen, SOU
1996:160). Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Överklagande till Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen

Utredningen har bedömt att frågan om prövningstillstånd till Arbets-
domstolen och Marknadsdomstolen bör tas upp i samband med en större
översyn av dessa domstolars processregler men att en sådan översyn låg
utanför utredningens uppdrag. Utredningen har föreslagit att tills vidare
inget krav på prövningstillstånd skall gälla vid överklagande till Arbets-
domstolen och Marknadsdomstolen. Det är bara de berörda domstolarna
som bar yttrat sig närmare över förslagen.

Marknadsdomstolen har godtagit utredningens ståndpunkt och under-
strukit som sin mening att ett system med generellt krav på prövnings-
tillstånd inte passar för målen i Marknadsdomstolen.

Arbetsdomstolen (AD) har emellertid för sitt eget vidkommande intagit
motsatt ståndpunkt. AD menar att det föreslagna systemet för tillstånds-
prövning utan vidare kan och bör tillämpas i AD.

Sedan remissbehandlingen av Hovrättsprocessutredningen avslutats har
från regeringskansliet genom Arbetsmarknadsdepartementet remitterats
en promemoria med förslag bl.a. om att mål som överklagas från
tingsrätt till AD skall vara underkastade krav på prövningstillstånd på
samma sätt som mål som överklagas till hovrätten. Den promemorian
har remissbehandlats och regeringen för nu dess förslag vidare i en
proposition om ändringar i lagen om rättegången i arbetstvister, med
sikte på samma ikraftträdandetidpunkt som för förslagen i detta ärende.
Mot den bakgrunden att frågorna om prövningstillstånd i AD alltså

kommer att tas om hand i ett annat ärende, tar regeringen inte upp några Prop. 1996/97:131
lagförslag som gäller AD i detta ärende.

När det gäller Marknadsdomstolen har Hovrättsprocessutredningen inte
gett något underlag för att införa något långtgående krav på
prövningstillstånd. Läget är att det i dag finns en liten grupp av mål som
överklagas från tingsrätt till Marknadsdomstolen och som är
underkastade krav på prövningstillstånd, nämligen dispositiva tvistemål
där tvisteföremålets värde är högst ett basbelopp. Detta följer av
hänvisningen i 51 § marknadsföringslagen (1995:450) till bestämmel-
serna i bl.a. 49 kap. RB. Om man, som utredningen föreslagit, anger i
marknadsföringslagen att krav på prövningstillstånd inte skall gälla vid
överklagande till Marknadsdomstolen innebär detta alltså att dagens krav
på prövningstillstånd i dessa mål tas bort. Detta finner regeringen vara i
sin ordning. Motsvarande lagtekniska anpassning bör göras i 64 §
konkurrenslagen (1993:20), där det för vissa frågor som enligt lagen
skall handläggas som indispositiva tvistemål också hänvisas till de
aktuella hovrättskapitlen i rättegångsbalken. Såsom Marknadsdomstolen
påtalat i sitt remissvar är det påkallat med en justering i processreglema
för Marknadsdomstolen eftersom hovrättsprocessen enligt rättegångs-
balken nu far ett delvis nytt innehåll. Vi återkommer till detta i
författningskommentaren till ändringsförslagen i marknadsföringslagen
och konkurrenslagen.

Överklaganden av JO, JK och RÅ

En särskild fråga är hur man skall se på överklaganden av JO, JK och
RÅ. Dessa är i dag befriade från krav på prövningstillstånd i mål om
allmänt åtal, såväl i hovrätt som i Högsta domstolen. Utredningen har i
denna fråga såvitt gäller hovrätt anfört följande.

För att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall vara
så enhetligt och lättillämpat som möjligt bör inga typer av beslut under
handläggningen undantas från kravet på prövningstillstånd. Inga
kategorier av klagande bör heller undantas. Det sagda gäller även
samtliga åklagare. Överklaganden av RÅ, JK och JO i de sällsynta fall
de i hovrätten för talan i mål om allmänt åtal bör följaktligen inte prövas
utan att prövningstillstånd först meddelats. Införandet av ett krav på
prövningstillstånd för de sistnämnda skulle i de flesta berörda målen
vålla ett visst dubbelarbete eftersom de sannolikt skulle fa sådant
tillstånd i flertalet av de mål som de överklagade. Antalet berörda mål är
dock mycket litet. Vidare kan det från den enskildes synpunkt framstå
som orättvist att han eller hon måste beviljas prövningstillstånd för att
målet skall prövas i sak trots att det inte gäller för motparten. Det är
väsentligt att rättssystemet för den enskilde ter sig rättvist särskilt i de
fall den enskilde står mot en part som ter sig starkare. I
konventionssammanhang talas om "equality of arms" som ett element i
begreppet "fair trial", vilket måste beaktas också i detta sammanhang.

I samband med att utredningen föreslagit att krav på prövningstillstånd
skall införas för samtliga mål som överklagas till Högsta domstolen har
utredningen också föreslagit att JO, JK och RÅ underkastas krav på
prövningstillstånd vid överklagande till Högsta domstolen i mål om
allmänt åtal.

Remissutfallet är blandat. Förslaget om krav på prövningstillstånd för Prop. 1996/97:131
JO, JK och RÅ vid överklagande till hovrätt och Högsta domstolen i
mål om allmänt åtal avstyrks av dem själva, av nästan alla tillfrågade
åklagarmyndigheter samt av Hovrätten för Nedre Norrland, Malmö
tingsrätt och JUSEK. Huddinge tingsrätt avstyrker förslaget såvitt gäller
ledet hovrätt-Högsta domstolen. Inte så många andra har uttryckligen
kommenterat förslaget. Bland dem som tillstyrker förslaget är Svea
hovrätt och Regionåklagarmyndigheten i Stockholm. Högsta domstolens
ledamöter och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
tillstyrker förslaget såvitt avser ledet hovrätt-Högsta domstolen.

Regeringen anser att de av utredningen åberopade enhetlighetsskälen
inte ensamma kan motivera att JO, JK och RÅ beläggs med krav på
prövningstillstånd i hovrätten. När det gäller överklaganden till Högsta
domstolen gör sig några enhetlighetsskäl inte gällande eftersom
regeringen inte avser att lägga fram utredningens förslag om generellt
krav på prövningstillstånd i ledet hovrätt-Högsta domstolen (jfr avsnitt
10).

Utredningens resonemang om rätten till en rättvis rättegång och våra
konventionsåtaganden härvidlag har tagits väl emot av en del
remissinstanser medan andra inte anser det motiverat att kräva
prövningstillstånd även för JO, JK och RÅ i mål om allmänt åtal.
Regeringen anser att frågan i vart fall inte utgör något typexempel på
tillämpning av principen om "equality of arms". Något avgörande från
Europadomstolen som indikerar att undantag från krav på
prövningstillstånd för dessa eller likställda befattningshavare skulle
innebära ett brott mot den principen synes inte ha förekommit. Till
skillnad från vad som förekommit i domstolens praxis är det ju här inte
fråga om vilka möjligheter parterna skall ha att framlägga sin sak i den
del av processen där själva saken skall avgöras. Såsom Riksdagens
ombudsmän påpekat i sitt remissvar är JO, JK och RÅ dessutom ålagda
den begränsningen att de skall föra mål vidare till Högsta domstolen
endast om det finns synnerliga skäl för detta och att någon motsvarande
begränsning inte gäller i förhållande till den enskilde. Mot denna
bakgrund finner regeringen att det inte finns några tvingande
konventionsskäl för att belägga de aktuella befattningshavarna med något
krav på prövningstillstånd.

När remissinstanserna kritiserar utredningens förslag anför de bl.a. att
det helt saknas en analys av dess konsekvenser, både för de berörda
myndigheterna själva, för domstolarna och i övrigt. Man befarar negativa
följder för de aktuella ämbetenas tillsynsverksamhet och att deras
möjligheter att fullgöra sin uppgift att verka för en enhetlig
rättstillämpning allvarligt skulle försvagas. Riksdagens ombudsmän har
därutöver anfört bl.a. följande. JO-ämbetet är ett av instrumenten för
riksdagens kontrollmakt och har enligt regeringsformen att utöva tillsyn
över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar. Det har ofta understrukits att ämbetet bör vara ett
extraordinärt organ som arbetar utifrån sina speciella förutsättningar utan
att vara inlemmat i det ordinarie rättsväsendet. JO:s talerätt måste därför 86

ses i ett konstitutionellt perspektiv och detta har utredningen inte alls

belyst. JO har genom sin tillsynsverksamhet en unik överblick över vilka Prop. 1996/97:131
fel och brister som förekommer i förvaltningen och därmed särskilda
förutsättningar att bedöma om det finns skäl att driva ett mål för att få
ett prejudikat i Högsta domstolen. Av betydelse är också att domare och
andra befattningshavare inom rättsväsendet står under JO:s tillsyn. Det är
särskilt angeläget att det är ett från det ordinarie rättsväsendet helt
fristående organ som avgör om ett åtal mot en domare skall prövas i
högre instans.

Remisskritiken kan enligt regeringens mening ingalunda avfärdas. I
likhet med många remissinstanser konstaterar regeringen också att ett
flertal viktiga frågeställningar inte har belysts och analyserats av
utredningen. Det är inte möjligt att nu tillföra ärendet ett fullgott
beredningsunderlag och utan ett sådant är regeringen inte beredd att
ställa sig bakom utredningens förslag i dessa frågor av mycket stor
betydelse. Regeringen lägger därför nu inte fram några förslag till
förändringar när det gäller krav på prövningstillstånd för JO, JK och RÅ
vid överklagande till hovrätt och Högsta domstolen i mål om allmänt
åtal.

Av vad vi nu sagt följer att vi i ett senare sammanhang mycket väl
kan komma att föreslå ändringar i den riktning som Hovrättsprocess-
utredningen anvisat. Det är därvid inte säkert att ett kompletterande
beslutsunderlag kommer att ge vid handen att de tre befattningshavarna
JO, JK och RÅ bör behandlas lika när det gäller krav på
prövningstillstånd. Sålunda står det ju redan nu klart att RÅ i flera
avseenden har en ställning som skiljer sig från de båda andra
befattningshavarna. RÅ för det allmännas talan endast i brottmål. När JO
och JK har att föra talan i brottmål gäller det i huvudsak bara speciella
typer av mål såsom t.ex. tryckfrihetsmål samt åtal mot domare och andra
befattningshavare vid statliga och kommunala myndigheter, medan RÅ
huvudsakligen har allmänna brottmål som berör gemene man. Påtagligt
är också att RÅ för talan i en betydligt större mängd brottmål än de
övriga. Från dessa utgångspunkter förefaller det vara en fullt tänkbar
utvecklirg att RÅ, men inte nödvändigtvis JO och JK, vid en senare
tidpunkt underkastas krav på prövningstillstånd i mål om allmänt åtal.
Som framgår av vad som sagts i det föregående måste det dock beaktas
vilka möjligheter RÅ har att verka för en enhetlig rättstillämpning i ett
sådant system.

10 Krav på prövningstillstånd i Högsta domstolen
för mål som inletts i hovrätt ?

Regeringens bedömning: Inga ändringar görs när det gäller
reglerna om prövningstillstånd vid överklagande till Högsta
domstolen i mål som inletts i hovrätten.

Utredningens förslag: Samma dispensregler som föreslagits för
hovrätterna införs även i ledet mellan hovrätt och Högsta domstolen
beträffande de domar och beslut i mål som har inletts i hovrätten och
som enligt nuvarande regler är undantagna från kravet på pröv-
ningstillstånd. En generell möjlighet att hålla sammanträde i
prövningstillståndsffågan införs.

Remissinstanserna: De fa som uttalat sig har i princip accepterat att
det införs krav på prövningstillstånd i Högsta domstolen för de mål som
inleds i hovrätten. Ingen har emellertid uttryckligen stött den närmare
utformningen av reglerna som utredningen föreslagit. Högsta domstolens
ledamöter och Regionåklagarmyndigheten i Göteborg har invänt mot att
samma dispensgrunder som i hovrätten skall tillämpas.

Skälen för regeringens bedömning: En del mål och ärenden som
inleds i hovrätt är helt befriade från krav på prövningstillstånd vid
överklagande till Högsta domstolen. Frågan är om detta är den
lämpligaste ordningen om, såsom föreslagits i det föregående, ett så gott
som generellt krav på prövningstillstånd införs i ledet mellan tingsrätt
och hovrätt. Utredningen har, på sätt som vi återkommer till strax,
föreslagit att alla mål som överklagas från hovrätten till Högsta
domstolen skall vara underkastade krav på prövningstillstånd.

De regler som gäller i dag är närmare bestämt följande. Prövnings-
tillstånd krävs i Högsta domstolen för överklagade domar och slutliga
beslut från hovrätten i mål och ärenden som inletts i tingsrätt. Det spelar
ingen roll om den fråga som avses med överklagandet har varit föremål
för prövning också i tingsrätten, utan avgörande är bara om själva målet
eller ärendet har inletts där eller inte. Överklagbara beslut som inte är
slutliga behandlas på samma sätt. Mål som överklagas från annan
myndighet än tingsrätt till hovrätt behandlas också på samma sätt, enligt
21 § rättegångsbalkens promulgationslag. Principen att målet skall ha
inletts i tingsrätt är numera genombruten på så sätt att även ett slutligt
beslut av hovrätten i ett ärende som har ett direkt samband med ett mål
eller ärende som väckts vid tingsrätten omfattas av krav på
prövningstillstånd (jfr prop. 1988/89:78). De beslut som avses är främst
beslut som, efter det att dom i målet har meddelats, ges beträffande för
sent framställda yrkanden eller beträffande förordnande av offentlig
försvarare och liknande. Genom införandet av denna ordning har alltså
ytterligare en del av avgörandena kommit att beläggas med krav på
prövningstillstånd. Prövningstillstånd krävs dock inte för beslut som
avses i 54 kap. 17 § RB, nämligen för ett överklagat beslut genom vilket

Prop. 1996/97:131

hovrätten har avvisat en missnöjesanmälan, en ansökan om återvinning Prop. 1996/97:131
eller återupptagande eller ett överklagande av hovrätts dom eller beslut.

De mål som skall inledas i hovrätt, och där avgörandena sålunda inte
kräver prövningstillstånd i Högsta domstolen, anges i 2 kap. 2 § RB. Det
är dels mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott i
yrkesutövningen som förs mot domare eller inskrivningsdomare i
tingsrätt, dels andra mål som anges i lag. Till mål och ärenden som
enligt lag skall upptas av hovrätt som första instans hör främst vissa -
men inte alla - ärenden om verkställighet av utländska domar och
skiljedomar, vissa familjemål med internationella moment i sig och vissa
frågor om rättegångsförseelser i hovrätten. För domar och beslut i dessa
mål skulle alltså nya regler om prövningstillstånd fa betydelse.
Detsamma gäller beslut som avses i 54 kap. 17 § RB. Det är
sammanlagt bara fråga om en liten andel av överklagandena till Högsta
domstolen. Mål om allmänt åtal mot domare i tingsrätt är dessutom
endast delvis av intresse i detta sammanhang, eftersom det allmännas
överklaganden till Högsta domstolen i sådana mål endast kan göras av
RÅ eller JO, vilka enligt regeringens förslag skall vara befriade från
krav på prövningstillstånd även fortsättningsvis.

Utredningen har föreslagit att ett krav på prövningstillstånd införs för
de mål och ärenden som inletts i hovrätten, i huvudsak efter samma
mönster som gäller för de mål och ärenden som inletts i tingsrätten.
Remissinstanserna synes i princip ha godtagit att det införs ett krav på
prövningstillstånd, även om det endast är ett fatal som sagt något särskilt
om förslaget och ingen som har uttryckligen tillstyrkt detaljerna. Högsta
domstolens ledamöter har ifrågasatt om det för målen som inleds i
hovrätt finns tillräcklig anledning att avvika från de regler som gäller för
den dispensprövning som görs i dag i övriga mål. Regionåklagar-
myndigheten i Göteborg har invänt mot att samma dispensgrunder som
i hovrätten skall tillämpas. Myndigheten har därvid hänvisat dels till den
särställning som de mål har som inleds i hovrätt, dels till den speciella
ställning som Högsta domstolen har.

Om man inför ett system med generellt krav på prövningstillstånd i
ledet mellan tingsrätt och hovrätt, ligger det visserligen nära till hands
att, såsom utredningen föreslagit, införa krav på prövningstillstånd i
Högsta domstolen för de mål som handläggs i första instans i hovrätt,
eftersom Högsta domstolen i dessa mål har samma funktion som
hovrätten har i förhållande till tingsrätten, nämligen främst att rätta
felaktiga avgöranden. Men utredningens förslag skulle innebära att man
bygger upp ett helt nytt dispenssystem i Högsta domstolen för att
användas bara på ett litet antal mål. Det blir lagtekniskt komplicerat och
skulle bara innebära marginella vinster.

Å andra sidan anser regeringen att man inte generellt kan begränsa
möjligheterna till en andra prövning för dessa hovrättsavgöranden så
kraftigt som man skulle göra om man endast tillät prejudikatdispens och
extraordinär dispens, vilket skulle bli fallet om man helt enkelt
tillämpade Högsta domstolens dispensregler som nu gäller för mål som
inletts i tingsrätt. Högsta domstolen skulle då inte kunna fullgöra sin 89

främsta uppgift i dessa mål.

Av dessa skäl stannar regeringen för att i detta ärende inte förorda Prop. 1996/97:131
några ändringar i de dispensgrunder som gäller i Högsta domstolen.

Högsta domstolens ledamöter har i sitt remissvar tagit upp vissa frågor
som gäller Högsta domstolens sammansättning. Regeringen avser att
återkomma till dessa frågor i ett senare sammanhang.

11 Vissa konsekvenser av förslaget för tings-
rätterna

Regeringens bedömning: Reformen kan innebära en marginell
ökning av arbetsbelastningen på tingsrätterna. Kvaliteten i
dömandet vid tingsrätterna skall bibehållas eller ökas. En hög
kvalitet på tingsrätternas avgöranden gör att färre avgöranden
måste ändras vilket far till följd att systemet med
prövningstillstånd blir effektivare. En del av de resurser som
frigörs genom reformen bör komma tingsrätterna till del. Vissa
åtgärder vidtas för att förstärka sammansättningen i tingsrätt.
Ökade satsningar görs på kompetensutveckling för domare.

Utredningens bedömning: För att ett system med generellt krav på
prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt bör rättskipningen i
tingsrätterna vara av så hög kvalitet att hovrätterna mera sällan finner
skäl att betvivla avgörandenas riktighet. Tingsrätterna bör förstärkas på
lämpligt sätt.

Remissinstanserna: Många remissinstanser har anfört att tingsrätterna
kommer att fa en ökad arbetsbörda genom de föreslagna ändringarna.
Det förordas från många håll att tingsrätterna far personal förstärkningar.
En del föreslår också att behörighetsreglerna stramas upp. Därvid vamas
det dock för att detta kan fa negativa konsekvenser för rekryteringen av
domare och för domarutbildningen.

Skälen för regeringens bedömning: Det system med generellt krav
på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt som regeringen
nu föreslår kan, såsom ett flertal remissinstanser diskuterat, leda till en
ökad arbetsbörda för tingsrätterna. Det finns ett par faktorer som pekar i
den riktningen.

Den första faktorn är att partema inte kan vara säkra på att målet i
hovrätten far en andra prövning i sak, eftersom det behövs
prövningstillstånd där. Detta gör att de kan förväntas öka sin insats i
tingsrätten på olika sätt, t.ex. genom att lägga ner mer arbete och omsorg
på argumentationen och mera noggrant se till att all relevant bevisning
åberopas redan i tingsrätten. Detta är naturligtvis en fördel, men på så
sätt kan processmaterialet svälla.

Regeringen tror emellertid att det är lätt att överskatta utsikterna för att
arbetsbördan av dessa skäl skulle öka. Redan i dag finns goda incitament
till att satsa fullt ut på processen i tingsrätten; det kan vara förenat med
allvarliga nackdelar att i onödan förlora målet i tingsrätten och det finns
i tvistemål stränga begränsningar för möjligheterna att åberopa ny
bevisning och nya grunder för talan i hovrätten. Att partema förbereder
sig bättre kan även innebära att tingsrätten far en minskad arbetsinsats i
vissa mål. Det är också viktigt att betona det önskvärda i att det faktiskt
sker en kraftsamling till processen i första instans.

Prop. 1996/97:131

En annan omständighet som skulle kunna innebära en ökad belastning Prop. 1996/97:131
på tingsrätterna har att göra med i vilken utsträckning tvistemål och
brottmål kan avgöras med medverkan av endast en lagfaren domare.

Vid huvudförhandling i tvistemål är tingsrätten enligt huvudregeln
domför med tre lagfarna domare. Denna regel kommer emellertid inte
till tillämpning särskilt ofta. De flesta tvistemål avgörs nämligen på
något annat sätt än vid huvudförhandling. Vidare är rätten domför med
en domare vid huvudförhandling i samband med muntlig förberedelse,
s.k. förenklad huvudförhandling. Sådan huvudförhandling far hållas om
partema samtycker till det eller om saken är uppenbar. Även annars är
rätten vid huvudförhandling domför med en domare, om rätten anser
detta tillräckligt och partema samtycker till det eller målet är av enkel
beskaffenhet.

Det är några remissinstanser som antar att parternas benägenhet att
acceptera ensamdomare vid de olika formerna av huvudförhandling
kommer att minska när de inte har en ovillkorlig rätt till en ny
sakprövning i hovrätten. Regeringen finner det visserligen svårt att göra
en prognos på denna punkt men anser ändå att man inte heller här bör
överdriva riskerna för någon väsentligt ökad arbetsbörda. Till att böija
med är det som sagt endast en liten del av tvistemålen som
överhuvudtaget går till huvudförhandling. Vidare innebär alternativet
ensamdomare regelmässigt att målet företas till avgörande betydligt
snabbare än om tre domare skall delta. Ett snabbt avgörande är i flertalet
fall av mycket stor betydelse för partema. Reglerna för tingsrättens
sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål har varit föremål för
översyn och ändringar vid flera tillfällen under de senaste decennierna.
Remissinstanserna har inte påfordrat att några ändringar görs nu,
åtminstone inte i riktning mot ett mindre inflytande för partema på
rättens sammansättning. Regeringen finner inte heller att den aktuella
reformen påkallar något initiativ till ändringar av sammansättnings-
reglema i tvistemål.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen att tingsrätternas arbetsbörda
när det gäller tvistemål inte kommer att öka mer i.n marginellt.

För brottmål är huvudregeln att tingsrätten vid huvudförhandling är
domför med en lagfaren domare och nämndemän. Om det fmns särskilda
skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, far
ytterligare en lagfaren domare delta. Förutsättningarna för att ta in
ytterligare en lagfaren domare är alltså ganska snäva och flera
remissinstanser har föreslagit att två lagfarna domare skall kunna delta i
fler fall.

Regeringen anser inte - som en del remissinstanser gett uttryck för -
att man bör förstärka sammansättningen i tingsrätt i syfte att försöka
kompensera för eventuella brister i ett system med omfattande krav på
prövningstillstånd i hovrätten. Detta är enligt vår mening ett felaktigt
synsätt. Vår bedömning är dessutom att tingsrätternas avgöranden redan
i dag håller hög kvalitet och att det är försvarbart, och i ett större
perspektiv rent av till fördel för rättssäkerheten, att införa det system för
prövningstillstånd med generösa dispensgrunder som vi har förordat i det 92

föregående. Här noterar vi att varken överklagande- eller

ändringsffekvensen när det gäller tingsrätternas avgöranden är hög eller Prop. 1996/97:131
har varit föremål för ökning under senare år. Detta hindrar givetvis inte
att vissa förstärkningar på tingsrättsnivå ändå görs. Såsom utredningen
understrukit är det nämligen viktigt för effektiviteten hos systemet med
prövningstillstånd att avgörandena i tingsrätt håller så hög klass som
möjligt för att så fa mål som möjligt skall behöva meddelas
prövningstillstånd. Detta gäller såväl ändringsdispens som gransknings-
dispens och extraordinär dispens.

När det gäller brottmålen anser regeringen att det skulle kunna vara
värdefullt för avgörandenas kvalitet att rätten oftare än i dag består av
två lagfarna domare i stället för en. Detta tillgodoses genom ett förslag i
en lagrådsremiss om domstols sammansättning m.m., som regeringen
nyligen beslutat. Förslaget där går bl.a. ut på att kravet på särskilda skäl
för att utöka tingsrätten med ytterligare en lagfaren domare tas bort och
ersätts med en regel som helt enkelt säger att detta får göras om det
finns skäl för det (1 kap. 3 b § RB). Några förslag till ändringar i den
paragrafen tas därför inte upp i detta ärende (jfr lagrådsremissens
lagförslag).

Mål och ärenden vid tingsrätt får under vissa omständigheter avgöras
av icke ordinarie domare, nämligen assessorer, fiskaler eller notarier.
Möjligheterna till detta och begränsningarna i behörigheten regleras
huvudsakligen i tingsrättsinstruktionen (1996:381). I ljuset av att
tingsrättens avgöranden vid överklagande i framtiden inte automatiskt i
hovrätten skall få ytterligare en sakprövning har flera av remiss-
instanserna ifrågasatt det lämpliga i att mål avgörs av icke ordinarie
domare och i vart fall att detta skall få ske i samma utsträckning som i
dag. Regeringen anser visserligen inte att man helt kan bortse från denna
aspekt på dömandet, men menar ändå att saken inte har kommit i något
dramatiskt ändrat läge genom den föreslagna prövningstillstånds-
reformen. En stor del av de mål och ärenden som de icke ordinarie
domarna, och framför allt notarierna, kan få behörighet att avgöra är
redan i dag underkastade krav på prövningstillstånd. Det gäller
bötesbrottmål, dispositiva tvistemål om värden upp till ett basbelopp
samt vissa domstolsärenden. Det bör också noteras att ingenting tyder på
att avgöranden av icke ordinarie domare överklagas eller ändras i större
utsträckning än andra avgöranden. Vissa behörighetsändringar i
uppstramande riktning avser regeringen dock att överväga medan
lagförslagen i detta ärende behandlas av riksdagen. Något som
regeringen därvid förutser är tydligare regler om att fiskaler inte bör
döma i svårare mål. Några större ingrepp bör dock inte vidtas förrän i
samband med den vidare beredningen av de förslag om
domstolsväsendets framtida organisation som kommer att läggas fram av
1995 års Domstolskommitté. Kommitténs förslag kan förväntas verksamt
bidra till ökad kvalitet på rättskipningen i tingsrätt. Man kan i det
perspektivet räkna med att en högre andel av målen kommer att avgöras
av ordinarie domare, att domarrollen ytterligare renodlas och att fiskaler
och notarier ägnar mer tid åt ett kvalificerat beredningsarbete.

Mot bakgrund av det som anförts ovan kan det finnas anledning att ge 93

tingsrätterna ett ökat utrymme för satsningar på kompetensutveckling

och i viss utsträckning tillföra extra domarpersonal. Detta kan ske
genom att man låter delar av de resurser som frigörs genom reformen
stanna inom domstolsväsendet. Vi återkommer närmare om detta i
avsnittet om ekonomiska konsekvenser. Dessa resurser skulle ge
utrymme för att avgöra mål i en mer kvalificerad sammansättning när
det finns skäl för det och även visst utrymme för domare att ägna mer
tid och omsorg åt målen. Det blir inte fråga om några stora och
generella ökningar av utrymmet för mer domarpersonal. Något sådant
behov finns inte heller. Domstolsverkets målstatistik visar att de senaste
årens minskade tillströmning av tvistemål och brottmål fortsätter och att
målantalet år 1996 minskade med omkring nio procent jämfört med år
1995. Även målbalansema minskar. Andra omständigheter som under-
lättar tingsrätternas arbete är den fortgående teknikutvecklingen, ren-
odlingen av arbetsuppgifter, ökade möjligheter till delegering och inte
minst senare års och pågående reformer på processrättens område.

Prop. 1996/97:131

12 Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser av
förslaget för hovrätternas arbetssituation

Regeringens bedömning: Reformen kommer att innebära en
väsentlig avlastning för hovrätterna. Vissa av de resurser som
frigörs bör behållas inom domstolsväsendet, i syfte att främja
kvalitet och ökad snabbhet vid hovrätterna och tingsrätterna.
Hovrätternas inre organisation ses över dels före reformens
ikraftträdande, dels på något längre sikt med utgångspunkt i
resultatet av Domstolskommitténs arbete.

Utredningens bedömning: Om utredningens samtliga reformförslag
genomfors torde resurser motsvarande 100 miljoner kronor per år
frigöras inom domstolsväsendet. De resurser som frigörs inom hovrätter-
na, cirka 60 miljoner kronor per år, bör tills vidare behållas inom dessa.
Därmed kan de stora och komplicerade målen ägnas mer tid till gagn för
kvaliteten i dömandet, handläggningstidema bli kortare och mål-
balansema minskas. För att det föreslagna systemet med generellt krav
på prövningstillstånd skall bli riktigt effektivt rekommenderar
utredningen att tingsrätterna förstärks med merparten av återstående
belopp.

Remissinstanserna: Från flera håll varnar man för att överskatta
effektivitetsvinsterna och de tänkbara besparingarna med den föreslagna
reformen. Många betonar att hovrättsarbetet kommer att ändra karaktär.
Några förutser negativa följder för domarnas rekrytering, utbildning och
karriär.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har med hjälp av
Statskontoret räknat fram vilka resurser som skulle kunna frigöras i
hovrätterna genom införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd.
Därvid har man kommit fram till att cirka 50 miljoner kronor skulle
kunna sparas in på hovrättemas lönekostnader och cirka 10 miljoner
kronor på förvaltningskostnaderna. Dämtöver räknar man med att 30-40
miljoner kronor kommer att sparas genom minskade kostnader för
rättshjälp och offentlig försvarare, låt vara att en del av detta utrymme
kan räknas bort till följd av utgiftsminskningar som görs genom den
nyligen beslutade rättshjälpsreformen. När det gäller lönekostnaderna är
utgångspunkten att man beräknat att den andel mål som meddelas
prövningstillstånd kommer att vara en halv gång större än den nuvarande
ändringsfrekvensen. Denna frekvens är, enligt vad som framgår av
Domstolsverkets rapport (1995:3) Överklagande och ändring, drygt 30 %
i brottmål, 20 % i tvistemål och 15 % i övriga mål, allt i siffror från
1993. Att resterande mål inte meddelas prövningstillstånd och därmed en
prövning i sak leder till en viss frigjord arbetstid i hovrätterna. För att
kompensera det förhållandet att en större andel stora och komplicerade
mål sannolikt kommer att få prövningstillstånd har man återfört 20 % av

Prop. 1996/97:131

den frigjorda tiden. Därefter har man uppskattat den ytterligare tid som Prop. 1996/97:131
går åt för själva dispensprövningen till en tredjedel av den frigjorda
arbetstiden och återfört även denna tid. Resultatet blir då att man skulle
frigöra dömande personal motsvarande 55 årsarbetskrafter för domare
och proportionellt lika mycket när det gäller övrig personal, dock inte
beträffande föredragande som i stället skulle behöva bli flera. Dessa
beräkningar leder till en tänkbar besparing på inemot 50 miljoner kronor.

Såsom påpekats under remissbehandlingen kommer reformen även att
innebära en klart minskad belastning för åklagarväsendet och i någon
mån också för andra tjänstemän som i olika sammanhang för det
allmännas talan. När det gäller Högsta domstolen kan reformen förväntas
endast marginellt påverka arbetsbelastningen.

Remissinstanserna har i många fall kritiserat utredningens och
Statskontorets beräkningar och pekat på ett flertal osäkerhetsfaktorer och
felkällor. Regeringen finner beräkningarna väl underbyggda men det är
ändå helt klart att beräkningar av detta slag med nödvändighet innehåller
betydande osäkerhetsmoment, särskilt när det gäller vilka
personalresurser som kan frigöras. I denna del anser regeringen att det
visserligen är tydligt att arbetstid i ungefärligen den storleksordning som
utredningen kommit fram till kan sparas in genom reformen, men vi
anser det ändå nödvändigt att vid våra fortsatta överväganden hålla en
ordentlig marginal till de nu presenterade beräkningarna.

En del av de resurser som frigörs bör behållas inom hovrätterna och
tingsrätterna och bidra till ökad kvalitet och snabbhet i dömandet. Hur
stora resurser som slutligen bör stanna inom domstolsväsendet kan man
i detta skede inte med säkerhet uttala sig om. Bland annat är de
förändringar som kan bli följden av Domstolskommitténs förslag
angående domstolsorganisationen, beredningsorganisationen och domar-
banan sådana faktorer som måste vägas in vid dimensioneringen av
hovrätterna och tingsrätterna i framtiden.

Hur reformen kommer att påverka hovrättsorganisationen är delvis en
öppen fråga. Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1997
avseende domstolsväsendet m.m. gett Domstolsverket i uppdrag att ta
fram en modell för hur hovrätternas och tingsrätternas inre organisation
bör förändras om Hovrättsprocessutredningens förslag genomförs.
Uppdraget innebär bl.a. en översyn av proportionerna mellan ordinarie
och icke ordinarie domare och behovet av föredragande personal.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1997. Regeringskansliet
överväger nu också i samråd med Domstolsverket, överrättema och
Domstolskommittén en försöksverksamhet med en förändrad berednings-
organisation, i syfte att tillgodose överrättemas behov av föredragande
personal.

I många remissvar diskuteras vilken påverkan på domarrekryteringen
samt utbildning och karriär för domare som utredningens förslag
kommer att få. Några remissinstanser, bland andra Hovrätten över Skåne
och Blekinge och dess yngreförening, ser stora konsekvenser för dessa
områden och varnar för att genomföra ett system med generellt krav på
prövningstillstånd innan dessa frågor är lösta. Regeringen bedömer att 96

dessa frågor delvis kommer att kunna tas om hand inom ramen för

uppdraget i nyssnämnda regleringsbrev och försöksverksamhet, så att Prop. 1996/97:131
reformen kommer att kunna förberedas på ett bra sätt. Men framför allt
är frågorna om utbildning och karriär för domare en viktig del av arbetet
för Domstolskommittén. Kommittén har kunnat beakta Hovrättsprocess-
utredningens arbete och är medveten om inriktningen av regeringens
fortsatta beredning av dessa förslag. Frågor om rekrytering och karriär
behandlas bäst inom just Domstolskommittén och det är den som kan ta
det helhetsgrepp som efterlysts i remissbehandlingen.

7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

13 Ikraftträdande

Prop. 1996/97:131

Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1
januari 1998. Avgöranden som meddelats före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre bestämmelser.

Utredningens förslag: Samtliga reformförslag föreslås träda i kraft
den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende inletts i tingsrätt före ikraft-
trädandet, skall äldre bestämmelser gälla.

Remissinstanserna: Några har anslutit sig till utredningens förslag till
övergångsreglering. Svea hovrätt har förordat att de nya reglerna skall
tillämpas genast efter ikraftträdandet och att endast avgöranden som
meddelats före ikraftträdandet skall behandlas enligt äldre bestämmelser.

Skälen för regeringens förslag: Reformen bör träda i kraft snarast
möjligt. Det är dock viktigt att en viss tid reserveras efter tidpunkten för
ett riksdagsbeslut för att ge utrymme för utbildning, information och
annat förberedelsearbete. Enligt regeringens mening är den 1 januari
1998 ett lämpligt datum.

Vad det gäller övergångsbestämmelserna har utredningen föreslagit att
de nya reglerna endast skall tillämpas om målet eller ärendet har inletts
i tingsrätten efter ikraftträdandet. Utredningen har motiverat detta bl.a.
med den tyngdpunktsförskjutning i rättskipningen mot tingsrätterna som
införandet av generellt krav på prövningstillstånd medför. Under remiss-
behandlingen har Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för
Nedre Norrland anslutit sig till utredningens förslag. Däremot har Svea
hovrätt erinrat om att utgångspunkten när det gäller processrättslig
lagstiftning är att den skall tillämpas genast och hovrätten föreslår
samma övergångsreglering som vid alla tidigare prövningstillstånds-
reformer. Då har det föreskrivits att äldre bestämmelser i fråga om
överklagande och krav på prövningstillstånd skulle tillämpas, om
avgörandet i ett mål eller ärende hade meddelats före ikraftträdandet.
Regeringen anser inte att det finns tillräckliga skäl att v-ilja någon annan
lösning nu. De nya reglerna bör alltså tillämpas genast vid
ikraftträdandet i alla mål och ärenden med det enda undantaget att
överklaganden av avgöranden som meddelats före ikraftträdandet skall
prövas enligt äldre bestämmelser, även om själva överklagandet görs
efter ikraftträdandet.

14 F örfattningskommentar

14.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

2 kap. 4 a §

Paragrafen behandlar deltagande av särskilda ledamöter i mål om
ekonomisk brottslighet. Såsom regeringen uttalat i avsnitt 8.10 anser vi
inte att det finns tillräckliga skäl för expertmedverkan vid
tillståndsprövningen i mål om ekonomisk brottslighet. Vid denna
bedömning måste det, såsom Lagrådet påpekat, uttryckligen anges att
möjligheten till sådan expertmedverkan inte gäller vid behandling av
frågor om prövningstillstånd. Detta har gjorts i ett nytt andra stycke i
paragrafen.

6 kap. 6 §

Paragrafen innehåller regler om protokolleringsskyldighet.

I enlighet med vad som sagts i avsnitt 8.8 har det tidigare andra
stycket, där undantag från protokolleringsskyldigheten föreskrevs for
förhörsutsaga av den tilltalade i brottmål, utgått. I tredje stycket görs en
språklig ändring.

16 kap. 3 §

Paragrafen innehåller regler om bestämmande av resultatet av en
omröstning i tvistemål.

I första stycket görs en språklig ändring för att fa samma lydelse som
i 29 kap. 3 § första stycket.

I andra stycket, som är nytt, har tagits in en särskild omröstningsregel
för avgörande av frågor om prövningstillstånd i hovrätten. Den
föreslagna regeln innebär att det räcker att en av hovrättens tre
ledamöter röstar för prövningstillstånd för att sådant tillstånd skall med-
delas. Skälen för förslaget finns i avsnitt 8.10. När fråga uppkommer om
begränsning av ett prövningstillstånd får regeln den innebörden att den
ledamot som inte vill göra denna begränsning bestämmer utgången.

29 kap. 3 §

Paragrafen behandlar frågor om hur resultatet av en omröstning i
brottmål skall bestämmas. Fjärde stycket, som är nytt, överensstämmer
helt med föreslagna 16 kap. 3 § andra stycket.

49 kap.

Kapitlets rubrik har kompletterats så att den även anger att kapitlet
handlar om prövningstillstånd.

49 kap. 12 §

Paragrafen, som har fått nytt innehåll, behandlar omfattningen av kravet
på prövningstillstånd såvitt avser tingsrättens domar och slutliga beslut.
Som framgår av avsnitt 9 omfattas alla domar och slutliga beslut av

Prop. 1996/97:131

kravet på prövningstillstånd. Detta slås fast i första stycket. Icke slutliga Prop. 1996/97:131
beslut behandlas i 14 a §. Enligt andra stycket i förevarande paragraf
gäller inte kravet på prövningstillstånd när avgörandet överklagas av

RÅ, JK och JO i mål om allmänt åtal.

Genom hänvisningarna i 59 kap. 8 och 10 §§ RB gäller kravet på
prövningstillstånd även tingsrätts beslut med anledning av klagan på
strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot.

Lagen om domstolsärenden reglerar självständigt överklaganden i
domstolsärenden. Genom hänvisningen i 39 § nämnda lag tillämpas dock
49 kap. 12-15 §§ RB även beträffande till hovrätt överklagade beslut i
domstolsärenden.

49 kap. 13 §

I denna paragraf regleras förutsättningarna för att hovrätten skall
meddela prövningstillstånd. Paragrafen innebär ändringar av de regler
som för närvarande finns i 14 §. Regleringen har behandlats i avsnitt
8.1. Avsikten med förslaget är att prövningstillstånd skall meddelas så
snart någon dispensgrund föreligger. Lagrådet har i detta sammanhang
gjort det viktiga påpekandet att den i remissen föreslagna lydelsen i
lagtexten inte på ett bra sätt speglar detta. Där sägs nämligen att
"prövningstillstånd får meddelas endast om" någon av de uppräknade
dispensgrundema föreligger, vilket kan ge intryck av att dispens skulle
kunna avslås fastän någon dispensgrund faktiskt förelåg. Lagrådet har
föreslagit att man i stället använder formuleringen "prövningstillstånd
meddelas om" etc. Formuleringen i det remitterade förslaget
överensstämmer med nu gällande lydelse och är ursprungligen hämtad
från den paragraf som reglerar motsvarande situation i Högsta
domstolen. Där är prejudikatdispens den huvudsakliga dispensgrunden
och därför är formuleringen adekvat för Högsta domstolens
vidkommande. Den av Lagrådet föreslagna formuleringen för hovrättens
tillståndsprövning är hämtad från förvaltningsprocesslagen. Eftersom det
skall vara obligatoriskt för hovrätten att meddela prövningstillstånd så
snart någon av dispensgrundema föreligger, bör det enligt regeringens
mening också framgå av bestämmelsens ordalydelse att prövnings-
tillstånd då skall meddelas; någon saklig skillnad jämfört med vad som
gäller enligt fövaltningsprocesslagen innebär detta inte. Det kan påpekas
att prövningstillstånd givetvis inte får meddelas när det inte föreligger
någon dispensgrund.

Enligt första punkten skall prövningstillstånd meddelas om det finns
anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit
till, s.k. ändringsdispens. Ändringsdispens regleras för närvarande i 49
kap. 14 § andra punkten, men det lagrummet är formulerat på annat sätt.
Som framgår av avsnitt 8.1 är avsikten att den nya lagen skall ha ett lågt
beviskrav för att en prövning av saken i hovrätten skall leda till en änd-
ring av tingsrättsavgörandet. När hovrätten överväger om ändrings-
dispens skall meddelas, har hovrätten att ta ställning till både sak- och
rättsfrågorna i målet. När det gäller sakfrågorna har hovrätten att gå
igenom den bevisning som lagts fram i tingsrätten och studera hur 100

tingsrätten värderat den. Om klaganden åberopar nya omständigheter

eller bevis, måste hovrätten som ett led i tillståndsprövningen ta ställning Prop. 1996/97:131
till om det finns skäl att tillåta åberopande av omständigheterna eller
bevisningen och, om så är fallet, om detta nya material kan påverka
utgången i målet. Om hovrätten vid denna genomgång av sakfrågorna
finner något som ger anledning att betvivla tingsrättsavgörandets rik-
tighet skall prövningstillstånd meddelas. Motsvarande gäller för den
rättsliga bedömningen. När det i ett brottmål gäller påföljden bör det
påpekas att det inte alltid finns anledning att meddela ändringsdispens
enbart av det skälet att hovrätten anser att tingsrättens straffmätning ter
sig något för sträng eller något för mild i förhållande till hur hovrätten
bedömer saken vid tillståndsprövningen. Denna fråga har också
behandlats i avsnitt 8.1.

Enligt andra punkten, som saknar motsvarighet i gällande rätt, skall
prövningstillstånd meddelas om det inte utan en prövning av målet går
att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till
(granskningsdispens). Denna dispensgrund torde nästan uteslutande
komma att tillämpas till följd av hovrättens svårigheter att bedöma
tingsrättens överväganden i sakfrågan. Hovrättens möjlighet att bedöma
rättsfrågan är som regel inte sämre vid en tillståndsprövning än vid en
prövning i sak. För att avgöra om det vid tillståndsprövningen går att
bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till måste
hovrätten i regel först ta del av material från förhören i tingsrätten. Om
förhörsutskrifter eller bandupptagningar av någon anledning inte går att
uppbringa och domen inte innehåller en tillräckligt utförlig redovisning
av sådana förhörsutsagor som tingsrätten lagt till grund för avgörandet
torde hovrätten i många fall ha att meddela granskningsdispens. För att
det på grundval av banduppspelning eller förhörsutskrifter skall vara
möjligt att bedöma tingsrättens bevisvärdering krävs det förstås ofta, sär-
skilt om bevisningen är omfattande, att tingsrättsavgörandet innehåller
domskäl som närmare redovisar hur tingsrätten resonerat i sakfrågan. I
mål med mycket omfattande bevisning, t.ex. om huvudförhandlingen i
tingsrätten pågått i veckor eller månader, kommer granskningsdispens i
många fall att kunna meddelas utan att hovrätten tar del av bandupptag-
ningar eller förhörsutskrifter. I sådana fall torde det typiskt sett krävas
att målet tas upp till prövning för att tingsrättens överväganden i sak-
frågorna skall kunna bedömas på ett rättvisande sätt.

Tredje och jjärde punkterna, som avser prejudikatdispens respektive
extraordinär dispens, motsvarar helt nuvarande 49 kap. 14 § första och
tredje punkterna.

49 kap. 14 §

I paragrafen, som har fått nytt innehåll, ges regler om partiellt pröv-
ningstillstånd och omfattningen av meddelat prövningstillstånd i övrigt
samt verkan av att prövningstillstånd inte meddelas.

I första stycket har införts en möjlighet för hovrätten att begränsa
prövningstillstånd till en viss del av det överklagade avgörandet vars
utgång inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet. I
avsnitt 8.11 har exemplifierats när partiellt prövningstillstånd kan

101

komma i fråga. En allmän förutsättning för att bevilja partiellt Prop. 1996/97:131
prövningstillstånd är att detta i det enskilda fallet framstår som lämpligt.

Anser hovrätten det processekonomiskt fördelaktigt att först behandla
någon fråga för vilken partiellt prövningstillstånd inte kan meddelas, kan
det i stället vara möjligt att använda mellandomsinstitutet.

Andra stycket innehåller regler om omfattningen av ett beslut att med-
dela prövningstillstånd. Reglerna motsvarar 54 kap. 11 § tredje stycket
RB till vilket nuvarande 49 kap. 12 § tredje stycket RB hänvisar.

Tredje stycket föreskriver, delvis efter mönster av 54 kap. 11 § fjärde
stycket RB, att tingsrättens dom eller slutliga beslut skall stå fast i den
utsträckning prövningstillstånd inte meddelas samt att en upplysning om
detta skall tas in i hovrättens beslut.

Såsom redovisats i avsnitt 8.11 finns ingen motsvarighet till regeln i
54 kap. 11 § andra stycket RB om vilandeförklaring.

49 kap. 14 a §

Paragrafen, som är ny, behandlar omfattningen av kravet på pröv-
ningstillstånd såvitt avser tingsrätts beslut som inte är slutliga och förut-
sättningarna för att prövningstillstånd skall meddelas i fråga om sådana
beslut. Paragrafen har en motsvarighet i 54 kap. 14 §.

49 kap. 15 §

Som framgår av avsnitt 9 omfattas alla domar och slutliga beslut av
kravet på prövningstillstånd. Paragrafen har justerats med hänsyn till
detta. Avgöranden i mål om allmänt åtal är dock undantagna från kravet
på prövningstillstånd när de överklagas av RÅ, JK och JO. Det kan vara
lämpligt att blanketten för tingsrättens överklagandehänvisning i brottmål
utformas med hänsyn tagen till detta.

50 kap. 4 §

Vaije överklagande i tvistemål blir enligt förslaget underkastat krav på
prövningstillstånd. Fjärde punkten i första stycket justeras därför genom
att orden "när sådant tillstånd krävs" tas bort.

50 kap. 7 §

Paragrafen behandlar komplettering och avvisning av ofullständiga
överklaganden av tingsrätts dom i tvistemål.

Som närmare utvecklats i avsnitt 8.2 behöver någon komplettering av
överklagandet normalt inte ske om klaganden inte angivit några
omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas.
Paragrafens första stycke har ändrats i enlighet härmed. Även om
bestämmelsen inte upptar någon skyldighet att förelägga klaganden att
komplettera överklagandet i de fall denne inte har åberopat några
omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, kan det
i vissa fall vara sakligt motiverat att ändå göra det. Om tingsrätten av
förbiseende har underlåtit att i domen upplysa om att prövningstillstånd
krävs och det inte av överklagandet framgår att klaganden känner till
detta krav bör, om det inte är uppenbart att prövningstillstånd skall med- 102

delas, hovrätten upplysa klaganden om att prövningstillstånd krävs och

om de förutsättningar som gäller för att sådant tillstånd skall meddelas Prop. 1996/97:131
samt förelägga klaganden att komplettera överklagandet med dispensskäl.

Sådana förbiseenden av tingsrätten lär bli ovanliga, särskilt som det
normalt används en färdig blankett eller annat formulär för
överklagandehänvisning. Kompletteringsföreläggande bör även utfärdas
om överklagandet innehåller argumentation i frågan om pröv-
ningstillstånd men denna är oklar och det inte kan uteslutas att pröv-
ningstillstånd kan komma att meddelas.

50 kap. 7 a §

I paragrafen, som är ny, ges regler om handläggningen av frågan om
prövningstillstånd i hovrätt såvitt avser tvistemål.

Enligt paragrafens första stycke skall hovrätten, om överklagandet inte
avvisas enligt någon av de båda nästföregående paragraferna, besluta i
frågan om prövningstillstånd. Det innebär att hovrätten först skall pröva
om det finns något hinder enligt 6 § att ta upp överklagandet till
prövning och om överklagandet är ofullständigt enligt 7 §. Om det
behövs skall beslutet i tillståndsfrågan föregås av skriftväxling. Som när-
mare utvecklats i avsnitt 8.5 kan det t.ex. vara fallet om klaganden
anfört nya omständigheter eller bevis eller i övrigt lämnat nya uppgifter.
Även i vissa andra fall när det framstår som tveksamt om pröv-
ningstillstånd skall meddelas kan ett yttrande från motparten ge kom-
pletterande upplysningar av värde för tillståndsprövningen. Vidare bör
skriftväxling alltid ske om det är sannolikt att prövningstillstånd kommer
att meddelas och att målet kan avgöras i sak i anslutning till
tillståndsprövningen. När det gäller handläggningen i hovrätten av
formellt bristfälliga överklaganden innebär den lagtekniska lösningen i
paragrafen ingen ändring av gällande rätt. Första stycket ersätter 50 kap.

II § som upphävs.

I paragrafens andra stycke behandlas möjligheten att hålla samman-
träde i samband med tillståndsprövningen i hovrätten. I enlighet med vad
som sagts i avsnitt 8.5 får hovrätten besluta att hålla sammanträde om
hovrätten finner särskilda skäl att höra någon part muntligen. Detta kan
t.ex. vara fallet om en part utan ombud saknar förmåga att skriftligen
presentera de omständigheter han eller hon vill åberopa till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas och det inte är uppenbart att skäl för
sådant tillstånd saknas. Detsamma gäller om vissa sakomständigheter av
betydelse för frågan om prövningstillstånd är mycket svårutredda på
grundval av det skriftliga materialet. Om en part har begärt förhandling
i hovrätten och där har rätt till sådan enligt Europakonventionen måste
hovrätten också tillämpa andra stycket, om hovrätten har för avsikt att
avslå begäran om prövningstillstånd. Denna fråga har också behandlats i
avsnitt 7. Med undantag för sistnämnda situation bör möjligheten att
hålla sammanträde utnyttjas restriktivt, såsom framgår av kravet på att
det skall finnas särskilda skäl. Det blir anledning att tillämpa
bestämmelsen främst när det är oklart om förutsättningar för änd-
ringsdispens föreligger. Någon bevisupptagning skall inte kunna ske
under sammanträdet. Om det under sammanträdet framstår som troligt 103

att prövningstillstånd skall meddelas kan det vara lämpligt att

sammanträdet också utnyttjas till att planera den fortsatta handlägg- Prop. 1996/97:131
ningen av målet. Samtliga parter skall beredas tillfälle att närvara vid
sammanträdet. De skall alltså kallas till sammanträdet. Enda påföljden
för utevaro bör vara att frågan om prövningstillstånd avgörs ändå. Detta
behöver inte uttryckligen framgå av lagtexten, men det kan lämpligen
anges i kallelsen. Om det finns skäl att hålla sådant sammanträde som
avses i andra stycket torde det många gånger vara rationellt att detta
hålls per telefon. I tredje stycket har därför tagits in en hänvisning till
bestämmelsen om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § RB. Om
sammanträde hålls av konventionsskäl bör detta ske per telefon bara om
parten har medgett det.

50 kap. 8 §
Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att
föreläggga motparten att avge svarsskrivelse i tvistemål.

Handläggning av frågan om prövningstillstånd har såvitt avser
tvistemål i förslaget uteslutande reglerats i 50 kap. 7 a § RB. Första
stycket har anpassats härtill. För att det skall bli aktuellt för hovrätten att
tillämpa första stycket i förevarande paragraf måste alltså prövnings-
tillstånd redan ha beviljats enligt 50 kap. 7 a §.

Paragrafens nuvarande andra stycke, enligt vilket hovrätten utan att
förelägga motparten att inkomma med svarsskrivelse far meddela dom i
målet om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, har tagits bort.
Överklaganden av detta slag kommer i ett system med generellt krav på
prövningstillstånd i tvistemål att sållas bort vid tillståndsprövningen,
varför behov saknas av den nuvarande regeln. Det kan dock vara så att
det först senare under handläggningen visar sig att överklagandet är
ogrundat. Det kan t.ex. vara fallet när klaganden har åberopat två
alternativa grunder för sitt ändringsyrkande och återkallar den enda
tjänliga grunden efter det att prövningstillstånd har meddelats. Det kan
också annars undantagsvis finnas utrymme för att bedöma överklagandet
som uppenbart ogrundat efter det att prövningstillstånd meddelats.
Därför ändras inte bestämmelsen i 50 kap. 13 § RB om att hovrätten far
avgöra målet utan huvudförhandling om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat.

51 kap. 7 §
Paragrafen innehåller regler om komplettering och avvisning av ofull-
ständiga överklaganden av tingsrätts dom i brottmål. Ändringarna i
första stycket överensstämmer helt med motsvarande ändringar i 50 kap.
7 § RB.

51 kap. 7 a §
I paragrafen, som är ny, ges regler om handläggning av frågan om pröv-
ningstillstånd i hovrätt såvitt avser brottmål. Första stycket ersätter 51
kap. 11 § som upphävs. Lagrummet överensstämmer i huvudsak med 50
kap. 7 a § RB men gör undantag för de fall som enligt 49 kap. 12 §
andra stycket inte är underkastade krav på prövningstillstånd.

104

51 kap. 8 § Prop. 1996/97:131

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att

föreläggga motparten att avge svarsskrivelse i brottmål.

Handläggning av frågan om prövningstillstånd har såvitt avser brottmål
i förslaget uteslutande reglerats i 51 kap. 7 a § RB. Första stycket har
anpassats härtill. För att det skall bli aktuellt för hovrätten att tillämpa
första stycket i förevarande paragraf måste alltså antingen prövnings-
tilllstånd redan ha beviljats enligt 51 kap. 7 a § eller också har
prövningstillstånd inte behövts därför att överklagandet är undantaget
från krav på prövningstillstånd enligt 49 kap. 12 § andra stycket.

Från den i första stycket angivna regeln att överklagandet skall delges
med motparten har i samma stycke intagits ett undantag som gör det
möjligt för hovrätten att i de fall åklagaren är motpart översända över-
klagandet i lösbrev. I lagrådsremissen angavs som motiv för att efterge
kravet på delgivning att åklagaren är tjänsteman vid en statlig myndighet
med betryggande rutiner för sin posthantering. Lagrådet har påpekat att
motsvarande undantagsregel inte har tagits med i remissens förslag
beträffande 52 kap. 7 § och 56 kap. 7 §. Enligt Lagrådet gör sig
dessutom de skäl som anförts för förslaget gällande även i fråga om
andra statliga myndigheter som ofta för talan vid allmän domstol och
delgivning bör vidare, enligt Lagrådets mening, när det är lämpligt
kunna underlåtas även vid tingsrätt. Därför har Lagrådet föreslagit en
generell regel med detta innehåll, att tas in i 33 kap. 2 § RB.

Det system för delgivning vi har är lagtekniskt uppbyggt i princip så
att delgivning skall ske om det är särskilt föreskrivet eller om det annars
är särskilt påkallat. Regeringen anser att Lagrådets förslag om en
generell möjlighet för allmänna domstolar att, när adressaten är en statlig
myndighet, efter lämplighetsövervägande underlåta föreskriven
delgivning är for långtgående. I stället bör de lagrum som Lagrådet
pekat på kompletteras med motsvarande uttryckliga undantag från
delgivningskravet som förevarande paragraf samt 55 kap. 8 § och 58
kap. 6 §. Regeringens förslag att i detta sammanhang särbehandla endast
åklagare kan motiveras ytterligare av att åklagarna hant< rar en överlägset
stor mängd mål vid de allmänna domstolarna jämfört med andra
myndigheter.

Nuvarande andra stycket har utgått. Denna ändring överensstämmer
helt med den i 50 kap. 8 § RB.

52 kap. 6 §

Paragrafen behandlar komplettering och avvisning av ofullständiga
överklaganden i s.k. Ö-mål, dvs. överklagande av tingsrätts processuella
beslut och beslut i ärenden som handläggs enligt rättegångsbalken. Änd-
ringarna överensstämmer helt med dem i 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 §
RB.

Det bör uppmärksammas att lagen om domstolsärenden självständigt
reglerar överklaganden i ärenden som handläggs enligt den lagen.

105

52 kap. 6 a §

I paragrafen, som är ny, ges regler om handläggning av frågan om pröv-
ningstillstånd i hovrätt såvitt avser Ö-mål. Första stycket ersätter 52 kap.
10 § som upphävs. Paragrafen överensstämmer med 51 kap. 7 a § RB.

52 kap. 7 §

Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att
förelägga motparten att avge svarsskrivelse i Ö-mål. Handläggningen av
frågan om prövningstillstånd har såvitt avser Ö-mål i förslaget uteslutan-
de reglerats i 52 kap. 6 a § RB. Första stycket har anpassats härtill.
Stycket har också kompletterats efter påpekande av Lagrådet, jfr
kommentaren till 51 kap. 8 §.

54 kap.

Kapitlets rubrik har kompletterats så att den även anger att kapitlet
handlar om prövningstillstånd.

55 kap. 7 §

I paragrafen ges vissa regler om handläggningen av frågan om
prövningstillstånd i Högsta domstolen såvitt avser tvistemål och brott-
mål.

Såsom utvecklats i avsnitt 8.5 föreslås att det inte längre som
huvudregel skall anges att skriftväxling med klagandens motpart skall
ske innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Nu anges i stället att
beslutet i prövningstillståndsfrågan skall föregås av skriftväxling om det
behövs (jfr 50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a § och 52 kap. 6 a § RB).

55 kap. 8 §

Paragrafen behandlar skriftväxling med klagandens motpart i tvistemål
och brottmål.

Ändringar har gjorts i första stycket som överensstämmer med 51 kap.
8 § RB.

55 kap. 15 §

Paragrafen hänvisar till vissa bestämmelser om bl.a. förberedelse och
huvudförhandling i hovrätt, vilka skall tillämpas vid rättegången i
Högsta domstolen. Hänvisningen i första stycket andra punkten till 51
kap. 8 § fjärde stycket RB har justerats till följd av ändringen av
nämnda paragraf.

56 kap. 6 a §

Paragrafen är ny. Den ersätter 56 kap. 10 § som upphävs. Dess lydelse
överensstämmer helt med 55 kap. 7 § RB.

56 kap. 7 §

Paragrafen behandlar Högsta domstolens skriftväxling med klagandens
motpart i Ö-mål. Dess innehåll överensstämmer med 52 kap. 7 § RB.

Prop. 1996/97:131

106

58 kap. 6 § Prop. 1996/97:131

Paragrafen reglerar handläggningen av resningsärenden i hovrätt och
Högsta domstolen. I första stycket har införts en ny andra mening som
innebär att formell delgivning med åklagaren far underlåtas. Denna
ändring överensstämmer med dem som gjorts i 51 kap. 8 § första stycket
och 55 kap. 8 § första stycket RB. I andra stycket har hänvisningen till
upphävda 52 kap. 10 § tagits bort.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1998. I fråga om domar
och beslut som har meddelats dessförinnan gäller äldre bestämmelser.
Det innebär, såsom utvecklats i avsnitt 13, att avgöranden som har
meddelats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna överklagas och
prövas enligt de gamla reglerna även om själva överklagandet görs efter
utgången av år 1997.

14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

37 kap. 8 §

I paragrafen finns regler om överklagande av övervakningsnämnds
beslut.

Av andra stycket sista meningen i dess nuvarande lydelse framgår att
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut
tillämpas i hovrätt. Som framgår av avsnitt 9 skall beslut fattade av
annan myndighet än domstol inte vara underkastade krav på
prövningstillstånd. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på
prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt inte skall omfatta
övervakningsnämnds beslut har andra stycket kompletterats med ett
undantag från detta krav.

14.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

18 kap. 16 a §

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt
avser tingsrättens beslut i överklagade utsökningsmål. Bestämmelsen
gäller också beslut i överklagade mål om dels avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter, dels om betalningsföreläggande och
handräckning genom hänvisning i 11 § lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter respektive 58 § lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Sådana
överklaganden handläggs i tingsrätten enligt lagen om domstolsärenden.

Som framgår av avsnitt 9 omfattas tingsrättens samtliga beslut i dom-
stolsärenden av kravet på prövningstillstånd. I avsnitt 14.16 föreslås
därför att 39 § lagen om domstolsärenden ändras så att alla ärenden som
överklagas till hovrätt underkastas krav på prövningstillstånd.
Förevarande paragraf kan till följd härav upphävas. Övergångs- 107

bestämmelserna har formulerats på samma sätt som för ändringarna i Prop. 1996/97:131
rättegångsbalken (avsnitt 14.1).

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

60 §

I paragrafen finns regler om överklagande av beslut rörande arvsskatt
och gåvoskatt fattade av tingsrätt respektive skattemyndighet.

Hänvisningen i första stycket till lagen om domstolsärenden torde
såvitt avser beslut av skattemyndighet inte omfatta de föreslagna gene-
rella reglerna om krav på prövningstillstånd, eftersom den lagen avser
beslut av tingsrätt. Enligt 21 § rättegångsbalkens promulgationslag (RP)
skall emellertid rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande hos
hovrätt och Högsta domstolen och om rättegången där i mål som inletts
i tingsrätt - om inte annat sägs - tillämpas i fråga om överklagande hos
högre rätt av mål som tagits upp av någon annan världslig domstol eller
myndighet och som enligt författning får överklagas hos hovrätt. Av
21 § RP följer att de föreslagna reglerna om generellt krav på pröv-
ningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt även skulle komma att
gälla nu berörda beslut av skattemyndighet. I enlighet med vad som
anförs i avsnitt 9 skall beslut fattade av annan myndighet än domstol
inte vara underkastade krav på prövningstillstånd. Första stycket har
därför kompletterats med ett undantag från kravet på prövningstillstånd
såvitt avser skattemyndighetens beslut om gåvoskatt. Beslut i
arvsskatteärenden, vilka enligt nuvarande ordning handläggs i tingsrätt,
blir däremot underkastade krav på prövningstillstånd enligt huvudregeln.

14.5 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

9 kap. 67 §

Paragrafen behandlar hovrättens sammansättning i patentmål. Såsom
utvecklats i avsnitt 8.10 införs en regel som tar sikte på tillstånds-
prövningen och som ger möjlighet för hovrätten att vid denna engagera
en tekniskt sakkunnig ledamot att tjänstgöra i stället för en av de
lagfarna ledamöterna. Regeln har tagits in i ett nytt tredje stycke.

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål

13 §

Paragrafen behandlar hovrättens sammansättning i fastighetsmål. Såsom
utvecklats i avsnitt 8.10 införs en regel som tar sikte på
tillståndsprövningen och som ger möjlighet för hovrätten att vid
tillståndsprövningen engagera en teknisk ledamot att tjänstgöra i stället
för en av de lagfarna ledamöterna. En regel om detta har tagits in i ett
nytt tredje stycke och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

108

14.7 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

60 §

I paragrafen finns regler om överklagande av Koncessionsnämndens
beslut rörande miljöavgifter.

Av andra stycket sista meningen i nuvarande lydelse framgår att
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut
tillämpas i hovrätt. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 9 skall beslut
fattade av annan myndighet än domstol inte vara underkastade krav på
prövningstillstånd. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på
prövningstillstånd i hovrätten inte skall omfatta Koncessionsnämndens
beslut i fråga om miljöavgift har andra stycket kompletterats med ett
undantag från detta krav.

14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

10 a §

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt
avser tingsrättens beslut i felparkeringärenden.

Såsom framgår av avsnitt 9 omfattas enligt förslaget tingsrättens
samtliga beslut i domstolsärenden av kravet på prövningstillstånd. I
avsnitt 14.16 föreslås därför att 39 § lagen om domstolsärenden ändras
så att alla ärenden som överklagas till hovrätt underkastas krav på pröv-
ningstillstånd. Första och andra styckena i förevarande paragraf kan till
följd härav upphävas. Övergångsbestämmelserna har formulerats på
samma sätt som för ändringarna i rättegångsbalken (avsnitt 14.1).

14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

21 §

I paragrafen finns regler om överklagande av beslut av Statens va-
nämnd.

Paragrafen har kompletterats med en regel enligt vilken prövnings-
tillstånd inte krävs för Statens va-nämnds avgöranden när de överklagas
till hovrätten. Skälen är desamma som redovisats i avsnitt 14.7 för
Koncessionsnämndens avgöranden.

14.10 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
(1983:291)

13 kap. 11 §

Paragrafen behandlar hovrättens sammansättning i vattenmål. Såsom
utvecklats i avsnitt 8.10 införs en regel som tar sikte på

Prop. 1996/97:131

109

tillståndsprövningen och som ger möjlighet för hovrätten att vid denna Prop. 1996/97:131
engagera ett vattenrättsråd att tjänstgöra i stället för en av de lagfarna
ledamöterna. Regeln har tagits in i ett nytt tredje stycke.

21 kap. 4 §

I paragrafen finns regler om vissa utslag som meddelas av
kronofogdemyndigheten i mål om särskild handräckning enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Utslagen i
fråga överklagas hos Vattenöverdomstolen. Paragrafen har kompletterats
med en regel enligt vilken prövningstillstånd inte krävs för nämnda
avgöranden. Skälen är desamma som redovisats i avsnitt 14.7 för
Koncessionsnämndens avgöranden.

14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och handräckning

58 §

Hänvisningen i förevarande paragraf till upphävda 18 kap. 16 a §
utsökningsbalken har tagits bort.

14.12 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

64 §

I paragrafen finns regler om överklagande av vissa avgöranden av
tingsrätt i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen.

Av paragrafens andra stycke framgår bl.a. att bestämmelserna i 49
kap. RB om överklagande av tingsrätts avgörande till hovrätt även
tillämpas vid överklagande av tingsrätts dom eller beslut till
Marknadsdomstolen. För att de föreslagna reglerna om generellt krav på
prövningstillstånd inte skall omfatta tingsrättens domar eller beslut i mål
eller ärenden enligt konkurrenslagen har paragrafen kompletterats med
ett undantag från detta krav. Skälen har redovisats i avsnitt 9.
Förevarande paragraf hänvisar också till 50 och 52 kap. RB och till 39 §
första stycket lagen om domstolsärenden. Naturligen blir denna
hänvisning till 50 kap. såvitt gäller dess 4 § punkt 4 om angivande av
omständigheter till stöd för prövningstillstånd betydelselös, eftersom
krav på prövningstillstånd inte skall gälla i Marknadsdomstolen.

Såsom kommenterats ovan vid 50 kap. 8 § RB (avsnitt 14.1) har
regeln där om att hovrätten får avgöra målet utan att kommunicera med
motparten, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, tagits
bort. En regel med ett sådant innehåll kommer emellertid att vara av
fortsatt betydelse för processen enligt konkurrenslagen i
Marknadsdomstolen, eftersom det inte uppställs krav på
prövningstillstånd där. Förevarande paragraf har därför kompletterats
med en sådan regel. Motsvarande ändring föreslås i det följande för
marknadsföringslagen, avsnitt 14.15.

110

14.13 Förslaget till lag ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

31 §

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt
avser tingsrättens beslut i skuldsaneringsärenden.

Som framgår av avsnitt 9 omfattas enligt förslaget tingsrättens
samtliga beslut i domstolsärenden av kravet på prövningstillstånd.
Regeringen föreslår därför i det följande att 39 § lagen om
domstolsärenden ändras i enlighet därmed. Förevarande paragraf kan till
följd härav upphävas. Övergångsbestämmelserna har formulerats på
samma sätt som beträffande rättegångsbalken (avsnitt 14.1).

14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:831)
om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

2§

Paragrafen gäller rättegången i Svea hovrätt när hyresnämndens beslut
överklagas dit. Då skall 52 kap. RB tillämpas om inte annat följer av
denna lag eller arman lag.

Enligt 21 § RP skall rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande
hos hovrätt och Högsta domstolen och om rättegången där i mål som
inletts i tingsrätt - om inte annat sägs - tillämpas i fråga om
överklagande hos högre rätt av mål som tagits upp av någon annan
världslig domstol eller myndighet och som enligt författning får
överklagas hos hovrätt. Härav följer att de föreslagna reglerna om
generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt
även skulle komma att gälla nu berörda beslut av hyresnämnd. I enlighet
med vad som anförs i avsnitt 9 skall emellertid beslut fattade av annan
myndighet än domstol inte vara underkastade krav på prövningstillstånd.
Paragrafen har därför kompletterats med en regel enligt vilken
prövningstillstånd inte krävs för de aktuella avgörandena.

14.15 Förslaget till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450)

51 §

I paragrafen finns regler om överklagande av tingsrätts avgörande enligt
denna lag och om rättegången i Marknadsdomstolen.

Av paragrafen framgår bl.a. att bestämmelserna i 49 kap. RB om över-
klagande av tingsrätts avgörande till hovrätt även tillämpas vid över-
klagande av tingsrätts dom eller beslut till Marknadsdomstolen. För att
de föreslagna reglerna om generellt krav på prövningstillstånd inte skall
omfatta tingsrättens domar eller beslut i mål eller ärenden enligt
marknadsföringslagen har paragrafen kompletterats med ett undantag
från detta krav. Skälen har redovisats i avsnitt 9. Förevarande paragraf
hänvisar också till 50 och 52 kap. RB och till 39 § första stycket lagen

Prop. 1996/97:131

111

om domstolsärenden. Naturligen blir denna hänvisning till 50 kap. såvitt Prop. 1996/97:131
gäller dess 4 § punkt 4 om angivande av omständigheter till stöd för
prövningstillstånd betydelselös, eftersom krav på prövningstillstånd inte
skall gälla i Marknadsdomstolen.

Såsom kommenterats ovan vid 50 kap. 8 § RB har regeln där om att
hovrätten får avgöra målet utan att kommunicera med motparten, om det
är uppenbart att överklagandet är ogrundat, tagits bort. En regel med ett
sådant innehåll kommer emellertid att vara av fortsatt betydelse för
processen enligt marknadsföringslagen i Marknadsdomstolen, eftersom
det inte skall finnas krav på prövningstillstånd där. Förevarande paragraf
har därför kompletterats med en sådan regel. Ändringen är lagtekniskt
densamma som gjorts beträffande 64 § konkurrenslagen, avsnitt 14.12.

14.16 Förslaget till lag om ändring lagen (1996:242) om
domstolsärenden

38 §
Paragrafen reglerar vissa allmänna frågor om överklagande vilka inte
regleras i 36 eller 37 §§.

Paragrafens tredje stycke har anpassats till att det för domstolsärenden
införs ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och
hovrätt genom att orden "Om prövningstillstånd krävs" har tagits bort.

Genom hänvisningen i femte stycket gäller reglerna om komplettering
och avvisning i 9 och 10 §§ även vid överklagande av domstols beslut.
Som närmare utvecklas i avsnitt 8.2 behöver komplettering av
överklagandet i regel inte ske om klaganden inte angivit några
omständigheter till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. I vissa
fall kan det dock vara sakligt motiverat att ändå göra det. Om tingsrätten
av misstag inte i det överklagade avgörandet upplyst om att
prövningstillstånd krävs och det inte av överklagandet framgår att
klaganden känner till detta krav bör, om det inte ändå står klart att
prövningstillstånd skall ireddelas, hovrätten upplysa klaganden om att
prövningstillstånd krävs och under vilka förutsättningar sådant tillstånd
kan meddelas samt förelägga denne att komplettera överklagandet med
dispensskäl. Kompletteringsföreläggande bör även utfärdas om
överklagandet innehåller argumentation i frågan om prövningstillstånd
men denna är oklar och det inte kan uteslutas att prövningstillstånd
kommer att meddelas. Om hovrätten förelägger klaganden att
komplettera överklagandet med skäl för prövningstillstånd och
föreläggandet inte följs, bör avvisning enligt 10 § inte komma i fråga.

38 a §

I paragrafen, som är ny, ges regler om handläggning av frågan om pröv-
ningstillstånd. Enligt första stycket skall den högre rättens beslut i frågan
om prövningstillstånd föregås av skriftväxling endast om det behövs. I
andra stycket ges möjlighet till sammanträde i prövningstillståndsfrågan
(jfr avsnitt 8.4). För ett sådant sammanträde gäller reglerna i 18-21 §§ i
tillämpliga delar.

39 § Prop. 1996/97:131

Paragrafen behandlar omfattningen av kravet på prövningstillstånd såvitt
avser tingsrättens beslut i domstolsärenden. Som framgår av avsnitt 9
omfattas tingsrättens samtliga beslut i domstolsärenden av kravet på
prövningstillstånd. I andra stycket av paragrafen ges en hänvisning till
reglerna om prövningstillstånd i 49 kap. 12-15 §§ RB.

Övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna har formulerats på samma sätt som för
ändringarna i rättegångsbalken (avsnitt 14.1).

113

8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

Hovrättsprocessutredningens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 50 kap. 11 §,51 kap. 11 och 23 a §§ samt 52 kap. 10 § skall
upphöra att gälla,

dels att nuvarande 54 kap. 17 § skall betecknas 54 kap. 8 a §,

dels att 6 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 29 kap. 3 §, 49 kap. 12-15 §§, 50 kap.
4, 7 och 8 §§, 51 kap. 4, 7 och 8 §§, 52 kap. 3, 6 och 7 §§, 54 kap. 4,
9, 10 och 13-15 §§, 55 kap. 3, 6-8 och 15 §§, 56 kap. 3, 6 och 7 §§, 58
kap. 6 § samt 59 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas nya bestämmelser 49 kap. 14 a §, 50
kap. 7 a §, 51 kap. 7 a §, 52 kap. 6 a §, 54 kap. 10 a § samt 56 kap.
6 a §, av följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.
6§

I protokollet skall berättelser
som lämnas under förhör i
bevissyfte antecknas i den
omfattning berättelserna kan
antas vara av betydelse i målet.
Detsamma gäller vad rätten
iakttar vid syn på stället.

Första stycket gäller inte be-
rättelser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hov-
rätt behöver berättelser eller
iakttagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteck-
ningen kan antas bli av
betydelse vid fullföljd till högsta
domstolen. Vid huvudförhand-
ling i högsta domstolen behöver
sådana anteckningar inte göras.

I protokollet skall berättelser
som lämnas under förhör i
bevissyfte antecknas i den
omfattning berättelserna kan
antas vara av betydelse i målet.
Detsamma gäller vad rätten
iakttar vid syn på stället.

Vid huvudförhandling i hov-
rätt behöver berättelser eller
iakttagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteck-
ningen kan antas bli av betydel-
se vid överklagande till Högsta
domstolen. Vid huvudförhand-
ling i Högsta domstolen behöver
sådana anteckningar inte göras.

16 kap.

3 §

114

Vid avgörande av en fråga
om prövningstillstånd enligt 49
kap. 13 §, 54 kap. 10 a § eller
14 § första stycket andra me-
ningen skall, om en av leda-
möterna vill bevilja pröv-
ningstillstånd, hans mening
gälla som domstolens beslut.

29 kap.

3 §

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än
hälften av ledamöterna. Om någon mening har fatt hälften av rösterna
och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade,
skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller
mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland
dem ordförandens.

Om det framförs flera meningar än två utan att någon av dem skall
gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas
samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om
det behövs, skall sammanläggningen fortsätta till dess någon mening
skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den
tilltalade, skall den mening gälla som har fatt flest röster. Har flera
meningar fått lika många röster, gäller den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande än någon
annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.

Vid avgörande av en fråga
om prövningstillstånd enligt 49
kap. 13 §, 54 kap. 10 a § eller
14 § första stycket andra
meningen skall, om en av leda-
möterna vill bevilja pröv-
ningstillstånd, hans mening
gälla som domstolens beslut.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

49 kap.

1 tvistemål där förlikning om
saken är tillåten krävs pröv-
ningstillstånd för att hovrätten
skall pröva tingsrättens dom
eller beslut i mål som handlagts
av en lagfaren domare enligt 1
kap. 3 d § första stycket och i
annat mål där det värde som
sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket
uppenbart inte överstiger bas-

12 §

Prövningstillstånd krävs för
att hovrätten skall pröva
tingsrättens dom eller slutliga
beslut.

115

beloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser

1. ett avgörande i mål som
skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon
annan än en part eller en inter-
venient,

3. ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, eller

4. ett beslut genom vilket en
missnöjesanmälan eller en ansö-
kan om återvinning eller ett
överklagande avvisats.

/ fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket tillämpas.

13 §

Om tingsrätten i en dom i
brottmål även prövat enskilt an-
språk mot den tilltalade, gäller i
den delen bestämmelserna i
12 §. Krävs inte prövnings-
tillstånd enligt första stycket,
eller meddelas sådant prövnings-
tillstånd, och avser överkla-
gandet frågan om den tilltalade
skall dömas för den åtalade
gärningen, behövs inte pröv-
ningstillstånd för ett överklagan-
de angående enskilt anspråk
med anledning av gärningen.

Första stycket gäller inte om
domen överklagas av Riks-
åklagaren, Justitiekanslern eller

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

116

någon av Riksdagens ombuds-
män.

Krav på prövningstillstånd en-
ligt första eller andra stycket
omfattar även beslut som får
överklagas endast i samband
med överklagande av dom.

/ fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket tillämpas.

14 §

Prövningstillstånd far med-
delas endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till
ändring i det slut tingsrätten
kommit till eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

13 §

Prövningstillstånd far med-
delas endast om

1. det finns anledning att
betvivla riktigheten av det slut
som tingsrätten kommit till,

2. det inte utan en prövning
av målet är möjligt att bedöma
riktigheten av det slut som tings-
rätten kommit till,

3. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt
eller

4. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

14 §

Prövningstillstånd får begrän-
sas till att gälla viss särskiljbar
del av domen eller det slutliga
beslutet.

Ett prövningstillstånd som
meddelas utan sådan
begränsning som avses i första
stycket gäller

1. domen eller det slutliga be-
slutet i den utsträckning parten
har överklagat avgörandet,

3. överklagade beslut som får
överklagas endast i samband

117

med att domen eller det slutliga
beslutet överklagas.

14 a §

Avser överklagandet ett beslut
av tingsrätten som inte är
slutligt skall 12-14 §§ tillämpas.
Detta gäller dock inte om
hovrätten med anledning av
talan mot tingsrättens dom eller
slutliga beslut har meddelat
prövningstillstånd som enligt
14 § andra stycket gäller även
beslutet.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Krävs prövningstillstånd i hov-
rätten, skall tingsrättens dom
eller beslut innehålla uppgift om
detta och om innehållet i 14 §.

Om en dom eller ett beslut
enligt 11 a § inte får överklagas
skall avgörandet innehålla upp-
gift om det.

Får en dom eller ett beslut
överklagas skall avgörandet inne-
hålla uppgift om att prövnings-
tillstånd krävs och om innehållet
i 13 §.

50 kap.

4 §

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas

3. grunderna för överklagandet
domskäl enligt klagandens mening

4. de omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att prövnings-
tillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och

och den ändring i domen som yrkas,
och i vilket avseende tingsrättens
oriktiga,

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med vaije bevis.

Uppfyller överklagandet inte

118

föreskrifterna i 4 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet av-
visas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund
för en rättegång i hovrätten.

föreskrifterna i 4 § första stycket
1-3 eller 5 eller andra stycket
eller är det på annat sätt ofull-
ständigt, skall hovrätten före-
lägga klaganden att avhjälpa
bristen. Detsamma gäller om
föreskriven överklagandeavgift
inte har betalats.

Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullstän-
digt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund
för en rättegång i hovrätten eller
om underlåtenheten avser betal-
ning av överklagandeavgiften.

7 a§

Om överklagandet inte
avvisas enligt 7 j> andra stycket
skall hovrätten besluta om pröv-
ningstillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs får hovrätten besluta att
hålla sammanträde. Till ett så-
dant sammanträde skall parter-
na kallas.

Vad som sagts om samman-
träde på telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet del-
ges motparten med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid.

Om det är uppenbart att över-
klagandet är ogrundat, får hov-
rätten genast meddela dom i
målet.

Efter det att prövnings-
tillstånd meddelats skall om
skriftväxling inte ägt rum enligt
7 a § överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid.

119

beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen far verkställas även om Prop. 1996/97:131
den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens Bilaga 1
beslut tills vidare inte får verkställas.

51 kap.

4§
Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens dom-

skäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att prövnings-
tillstånd skall meddelas, när så-

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas och

dant tillstånd krävs, och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med vaije bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör med
ett vittne eller en sakkunnig eller förnyad syn på stället, skall han ange
det och skälen till detta. Han skall också ange om han vill att
målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

M

Om överklagandet inte av-
visas enligt 7 § andra stycket
skall hovrätten besluta om pröv-
ningstillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs får hovrätten besluta att
hålla sammanträde. Till ett så-

120

dant sammanträde skall parter-
na kallas.

Vad som sagts om samman-
träde på telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet
delges motparten med före-
läggande att svara skriftligen
inom en viss tid. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål
om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att över-
klagandet är ogrundat, får hov-
rätten genast meddela dom i
målet.

Efter det att prövnings-
tillstånd meddelats skall om
skriftväxling inte ägt rum enligt
7 a § överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid. I mål om allmänt åtal får
överklagandet dock översändas
till åklagaren utan delgivning.
Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostads-
adress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de
handlingar som delges den till-
talade i mål om allmänt åtal.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28
kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten ome-
delbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills
vidare inte far verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tings-
rättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

52 kap.

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. det beslut som överklagas,

2. den ändring i beslutet som yrkas,

3. grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att prövnings-
tillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med vaije bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
överklagandet.

Uppfyller överklagandet inte

121

föreskrifterna i 3 § eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.	föreskrifterna i 3 § första Prop. 1996/97:131 stycket 1-3 eller 5 eller andra Bilaga 1 stycket eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven överklagandeavgift inte har betalats.
Följer klaganden inte före- läggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullstän- digt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.	Följer klaganden inte före- läggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullstän- digt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten eller om underlåtenheten avser betal- ning av överklagandeavgiften.

Om hovrätten finner att kla-
gandens motpart bör höras an-
gående överklagandet, skall
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

Det överklagade beslutet får
tillfälle att yttra sig ändras såvitt

i§

Om överklagandet inte av-
visas enligt 6 § andra stycket
skall hovrätten besluta om pröv-
ningstillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Vad som sagts om samman-
träde på telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Efter det att prövningstill-
stånd meddelats skall, om
hovrätten finner att klagandens
motpart bör höras angående
överklagandet och skriftväxling
inte ägt rum enligt 6 a §,
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

inte utan att motparten har lämnats
angår hans rätt.

122

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, far hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan
åtgärd eller förklarat att beslutet far verkställas även om det inte har laga
kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare
inte får verkställas. Hovrätten far också ändra tingsrättens beslut i fråga
om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller
reseförbud utan att höra motparten.

54 kap.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Det som sägs i 49 kap. 4-6, 8
och 11 §§ om överklagande av
en tingsrätts beslut skall
tillämpas vid överklagande av en
hovrätts beslut, som inte är
slutligt, i frågor som avses i de
nämnda paragraferna och som
uppkommit i hovrätten eller
överklagats dit.

77^

Ett beslut genom vilket hov-
rätten avvisat en missnöjesan-
mälan, en ansökan om återvin-
ning eller återupptagande eller
ett överklagande av hovrätts
dom eller beslut får överklagas.
Frågan om en sådan anmälan
eller ansökan gjorts eller ett
överklagande skett inom rätt tid
får annars inte prövas av Högsta
domstolen.

Prövningstillstånd krävs för att
Högsta domstolen skall pröva
hovrättens dom eller slutliga be-
slut z mål eller ärende som
väckts vid tingsrätt. Detsamma
gäller hovrättens slutliga beslut
i ett ärende som har ett direkt
samband med ett sådant mål
eller ärende utom beslut som
avses i 17 §.

Det som sägs i 49 kap.
4-6 §§, 8 § första stycket och
11 § om överklagande av en
tingsrätts beslut skall tillämpas
vid överklagande av en hovrätts
beslut, som inte är slutligt, i
frågor som avses i de nämnda
paragraferna och som uppkom-
mit i hovrätten eller överklagats
dit.

Ett beslut genom vilket hov-
rätten avvisat en missnöj esan-
mälan, en ansökan om återvin-
ning eller återupptagande eller
ett överklagande av hovrätts
dom eller beslut får överklagas.
Frågan om en sådan anmälan
eller ansökan gjorts eller ett
överklagande skett inom rätt tid
får annars inte prövas av Högsta
domstolen.

Prövningstillstånd krävs för
att Högsta domstolen skall pröva
hovrättens dom eller slutliga be-
slut.

123

Första stycket gäller inte över-
klaganden av Riksåklagaren,
Justitiekanslern eller någon av
Riksdagens ombudsmän i mål
där allmänt åtal förs.

10 §

Prövningstillstånd får medde- Om överklagandet avser hov-

las endast om rättens dom eller slutliga beslut

i mål eller ärende som inletts i
tingsrätt eller hovrättens slutliga
beslut i ett ärende som har ett
direkt samband med ett sådant
mål eller ärende utom beslut
som avses i 8 a § får prövnings-
tillstånd meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i
hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och Högsta
domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, far prövnings-

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

tillstånd meddelas även i övriga mål.

Vid avgörandet av om pröv-
ningstillstånd skall meddelas be-
höver hänsyn tas endast till så-
dana omständigheter som har
åberopats av klaganden.

Avser överklagandet ett beslut
av hovrätten som inte är slutligt
och som meddelats i ett mål
eller ärende som väckts vid
tingsrätt skall 9-13 §§ tillämpas.
Detta gäller dock inte om

70 a £

Om överklagandet avser hov-
rättens dom eller slutliga beslut
i mål eller ärende som inletts i
hovrätt eller sådant beslut som
avses i 8 a § skall 49 kap. 13 §
tillämpas.

Vid avgörandet av om pröv-
ningstillstånd skall meddelas en-
ligt 10 § eller 14 § första
stycket första meningen behöver
hänsyn tas endast till sådana
omständigheter som har åbe-
ropats av klaganden.

Avser överklagandet ett beslut
av hovrätten som inte är slutligt
och som meddelats i ett mål
eller ärende som inletts i
tingsrätt skall 9, 10, 11 och
13 §§ tillämpas. Avser över-

124

Högsta domstolen med anled-
ning av talan mot hovrättens
dom eller slutliga beslut har
meddelat prövningstillstånd som
enligt 11 § tredje stycket gäller
även beslutet.

klagandet ett beslut av hovrätten Prop. 1996/97:131
som inte är slutligt och som Bilaga 1
meddelats i ett mål eller ärende
som inletts i hovrätt skall 49
kap. 13 § och 54 kap. 9 och

11 §§ tillämpas.

Första stycket gäller dock inte
om Högsta domstolen med an-
ledning av talan mot hovrättens
dom eller slutliga beslut har
meddelat prövningstillstånd som
enligt 11 § tredje stycket gäller
även beslutet.

15 §

Om ett beslut av en hovrätt enligt 3 § andra stycket eller 6, 7 eller 8 §
inte far överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det.

Krävs prövningstillstånd i
Högsta domstolen, skall hovrät-
tens dom eller beslut innehålla
uppgift om detta och om inne-
hållet i 10 §.

Får en dom eller ett beslut
överklagas skall avgörandet
innehålla uppgift om att pröv-
ningstillstånd krävs och om de
grunder på vilka sådant tillstånd
kan meddelas.

55 kap.

3 §
Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens

domskäl enligt klagandens mening

4. de omständigheter som
åberrpas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas,
när sådant tillstånd krävs, och

ir oriktiga,

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta domstolen
inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål förklara anledningen
till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in
samtidigt med överklagandet. Klaganden skall också ange om han vill
att motparten eller i brottmål målsäganden eller den tilltalade skall
infinna sig personligen vid huvudförhandling i Högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.

6§

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
1-3 eller 5 eller andra stycket
eller är det på annat sätt ofull-

125

ständigt, skall Högsta domstolen
förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

ständigt, skall Högsta domstolen Prop. 1996/97:131
förelägga klaganden att avhjälpa Bilaga 1
bristen. Detsamma gäller om
föreskriven överklagandeavgift

inte har betalats.

Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullstän-
digt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund
för en rättegång i Högsta dom-
stolen.

Följer klaganden inte föreläg-
gandet skall överklagandet avvi-
sas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund
för en rättegång i Högsta dom-
stolen eller om underlåtenheten
avser betalning av överkla-
gandeavgiften.

Behövs prövningstillstånd,
skall Högsta domstolen besluta
om sådant tillstånd skall med-
delas. När det finns skäl för det,
får frågan tas upp utan att
skriftväxling har skett.

Om överklagandet inte
avvisas enligt 6 § andra stycket
skall Högsta domstolen besluta
om prövningstillstånd skall med-
delas. Om det behövs skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs får Högsta domstolen be-
sluta att hålla sammanträde. Till
ett sådant sammanträde skall
parterna kallas.

Vad som sagts om samman-
träde på telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

Om inte annat följer av 7 §,
skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.

Efter det att prövningstill-
stånd meddelats skall om
skriftväxling inte ägt rum enligt
7 § överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid. I mål om allmänt åtal får
överklagandet dock översändas
till åklagaren utan delgivning.
Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostads-
adress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de

126

handlingar som delges den Prop. 1996/97:131
tilltalade i mål om allmänt åtal. Bilaga 1

Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat
en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den
inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta
domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får
Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.

15 §

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestäm-
melser tillämpas:

1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje och fjärde styckena, 12 §, 14- 22 §§,

24 § och 25 § första och andra styckena och

2. i brottmål, 51 kap. 8 §
fjärde stycket, 10 § tredje och
ijärde styckena, 12 §, 14-22 §§,
samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

2. i brottmål, 51 kap. 8 §
tredje stycket, 10 § tredje och
fjärde styckena, 12 §, 14-22 §§
samt 24, 25 och 30 §§.

Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap.
26-29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om
återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

56 kap.

3 §
Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. det beslut som överklagas,

2. den ändring i beslutet som yrkas,

3. grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att prövnings-
tillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med vaije bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
överklagandet.

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
1-3 eller 5 eller andra stycket
eller är det på annat sätt ofull-
ständigt, skall Högsta domstolen
förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

127

föreskriven överklagandeavgift Prop. 1996/97:131

inte har betalats. Bilaga 1

Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet av-
visas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund för en
rättegång i Högsta domstolen.

6 a §

Om överklagandet inte
avvisas enligt 6 § andra stycket
skall Högsta domstolen besluta
om prövningstillstånd skall med-
delas. Om det behövs skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Vad som sagts om samman-
träde på telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

7§

Om Högsta domstolen finner
att klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

Efter det att prövningstill-
stånd meddelats skall, om
Högsta domstolen finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet och
skriftväxling inte ägt rum enligt
6 a §, överklagandet delges
honom med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid.

58 kap.

6§

Om resningsansökningen inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Denne skall

Om resningsansökningen inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Gäller ansök-

128

samtidigt föreläggas att in-
komma med skriftlig förklaring.
Om ansökningen är ogrundad,
får den dock avslås omedelbart.

ningen resning i mål om allmänt Prop. 1996/97:131
åtal får den dock översändas till Bilaga 1
åklagaren utan delgivning.

Denne skall samtidigt föreläggas
att inkomma med skriftlig
förklaring. Om ansökningen är
ogrundad, får den dock avslås
omedelbart.

Om prövning av ansökningen
sker i hovrätt, tillämpas 52 kap.
8-12 §§. Om ansökningen tas
upp omedelbart av högsta
domstolen, tillämpas 56 kap. 9,
10 och 12 §§.

Om prövning av ansökningen
sker i hovrätt, tillämpas 52 kap.
8, 9, 11 och 12 §§. Om ansök-
ningen tas upp omedelbart av
Högsta domstolen, tillämpas 56
kap. 8, 9 och 11 §§.

Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för
verkställighet av domen inte skall äga rum.

59 kap.

3 §

I fråga om klagan över dom-
villa och överklagande av hov-
rätts beslut i sådant ärende skall
i övrigt 52, 54 och 56 kap.
tillämpas. I fråga om klagan som
skall prövas omedelbart av
Högsta domstolen gäller dock
inte bestämmelserna om pröv-
ningstillstånd.

I fråga om klagan över dom-
villa och överklagande av hov-
rätts beslut i sådant ärende skall
i övrigt 52, 54 och 56 kap.
tillämpas. Vid överklagande av
hovrätts beslut skall därvid
tillämpas bestämmelserna om
prövningstillstånd i 54 kap. 10 §
och 14 § första stycket första
meningen. I fråga om klagan
som skall prövas omedelbart av
Högsta domstolen gäller dock
inte bestämmelserna om pröv-
ningstillstånd.

Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas.

Undanröjs domen av annat skäl än att rätten varit obehörig eller annars
inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt besluta att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt som meddelat domen.

I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om rätte-
gångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende
inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

129

9 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 131

2 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken att 12 kap. 71 § skall ha
följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ett överklagande som avses i
70 § tas upp av Svea hovrätt.
Överklagandet skall ges in till
hyresnämnden.

12 kap.

71 §

Ett överklagande som avses i
70 § prövas av Svea hovrätt.
Prövningstillstånd krävs inte för
att hovrätten skall pröva hyres-
nämndens beslut.

Överklagandet skall ges in till
hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

130

3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 37 kap. 8 § skall ha
följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37 kap.

8 §

Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas på motsvarande sätt
beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

131

4 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken att 18 kap. 16 a §
skall upphöra att gälla.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende
inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

132

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt att 60 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

60 §2

Beskattningsmyndighetens be-
slut får överklagas till hovrätten
av en enskild part eller av den
enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten. Vid
överklagande gäller lagen (1995:
000) om domstolsärenden. Pröv-
ningstillstånd krävs inte för att
hovrätten skall pröva ett beslut
som rör beskattning av gåva.

Om beskattningsmyndighetens beslut innefattar prövning av en fråga
om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, får överklagande ske
inom tre år från beslutets dag. När en skattskyldig vitsordat en anmärk-
ning, som framställts av granskningsmyndigheten, skall det vid över-
klagandet anses som om beskattningsmyndigheten meddelat beslut om
skattens fastställande när granskningsmyndigheten fått meddelande om
vitsordandet. I sådant fall skall ett överklagande ges in till hovrätten. Har
ena parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga det,
skall dock dennes överklagande ha kommit in till tingsrätten eller till
hovrätten inom två månader från det att delgivning har skett av
föreläggande som avses i 16 § lagen (1995: 000) om domstolsärenden.
Prövningen av om motparten har överklagat i rätt tid skall alltid göras av
hovrätten.

När ett beslut som avses i andra stycket överklagas skall hovrätten, om
målet tas upp till prövning, alltid ge klagandens motpart tillfälle att yttra
sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

2 Lydelse enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

133

6 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969:387) att 60 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

60 §

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

I fråga om rättegångskostnaderna tillämpas rättegångsbalkens be-
stämmelser om allmänt åtal. Beträffande Naturvårdsverket gäller i stället
för bestämmelserna i rättegångsbalken om föreläggande för part och
parts utevaro i tvistemål det som är föreskrivet för åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

134

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder att 23 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

23 §

Om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i ärende enligt 12
kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ärende
angående bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende enligt lagen
(1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m., eller lagen (1982:352)
om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt finns
bestämmelser i 12 kap. 70 § jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen,
11 kap. 3 § bostadsrättslagen (1991:614), 34 § bostadsförvaltningslagen
(1977:792), 25 § lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. samt 15 §
lagen om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt.

Hyresnämndens yttrande enligt 12 a § första stycket får inte över-
klagas.

Hyresnämndens beslut far överklagas hos Svea hovrätt, om nämnden

1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14-16, 16 a, 16 c eller 16 e §,

eller avvisat ett överklagande,

2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a, 16 c eller 16 e §, dock

ej när ärendet kan återupptagas,

3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,

4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta
föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.

Ett överklagande som avses i
tredje stycket skall ges in till
hyresnämnden inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades.

Ett överklagande som avses i
tredje stycket skall ges in till
hyresnämnden inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Prövningstillstånd krävs
inte för att hovrätten skall pröva
hyresnämndens beslut.

I fråga om handläggningen hos hyresnämnden av ett överklagande som

avses i första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i 52 kap. 2

och 4 §§ rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

135

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:371) om rättegång i
arbetstvister att 4 kap. 12 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

4 kap.

12 §

En tingsrätts dom eller beslut
far överklagas hos Arbetsdom-
stolen enligt bestämmelserna i
49 kap. rättegångsbalken. Över-
klagandet skall ske inom den tid
som anges i 50 kap. 1 och 2 §§
eller 52 kap. 1 § rättegångsbal-
ken.

En tingsrätts dom eller beslut
får överklagas hos Arbetsdom-
stolen enligt bestämmelserna i
49 kap. rättegångsbalken. Över-
klagandet skall ske inom den tid
som anges i 50 kap. 1 och 2 §§
eller 52 kap. 1 § rättegångsbal-
ken. Prövningstillstånd krävs
inte för att Arbetsdomstolen
skall pröva tingsrättens av-
görande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

136

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1080) om
avveckling av hyresregleringen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1080) om avveckling av
hyresregleringen att 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag överklagas hos Svea
hovrätt inom tre veckor från den
dag beslutet meddelades. Över-
klagandet skall ges in till hyres-
nämnden. I övrigt tillämpas 23 §
tredje stycket och 23 b § första
stycket lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämn-
der.

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag överklagas hos Svea
hovrätt inom tre veckor från den
dag beslutet meddelades. Över-
klagandet skall ges in till hyres-
nämnden. Prövningstillstånd
krävs inte för att hovrätten skall
pröva hyresnämndens beslut. I
övrigt tillämpas 23 § tredje
stycket och 23 b § första stycket
lagen (1973:188) om arrende-
nämnder och hyresnämnder.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nämndens beslut gäller, om inte hovrätten beslutar annat, även om det
har överklagats. I den del beslutet avser förfluten tid gäller detta dock
endast såvitt fråga är om överklagande av den som vid beslutet upphört
eller sedermera upphör att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande
lägenheten.

Vardera parten skall svara för sin rättegångskostnad i hovrätten i den
mån annat ej följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

137

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet att 25 § skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden.

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag far överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden. Prövnings-
tillstånd krävs inte för att
hovrätten skall pröva hyres-
nämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

138

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgifit

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparke-
ringsavgift att 10 a § skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §

Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat prövningstillstånd.

Hovrättens beslut får inte
överklagas av en enskild part.
Hovrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas, om det finns
särskilda skäl för en prövning
om tillstånd skall ges enligt 54
kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

Lydelse enligt lagrådsremiss En ny lag om domstolsärenden.

139

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:839) om statens va-
nämnd att 20 § skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Nämndens beslut överklagas
hos Svea hovrätt. Målet prövas
av hovrätten i dess sammansätt-
ning som vattenöverdomstol.

Föreslagen lydelse

Nämndens beslut överklagas
hos Svea hovrätt. Målet prövas
av hovrätten i dess sammansätt-
ning som vattenöverdomstol.
Prövningstillstånd krävs inte för
att hovrätten skall pröva nämn-
dens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

140

13 Förslag till lag om ändring i bostadsförvaltningslagen
(1977:792)

Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsförvaltningslagen (1977: 792)
att 34 § skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag far överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden.

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden. Prövnings-
tillstånd krävs inte för att hov-
rätten skall pröva hyres-
nämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

141

14 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen
(1978:304)

Härigenom föreskrivs i fråga om hyresförhandlingslagen (1978: 304)
att 31 § skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

142

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:352) om rätt
till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:352) om rätt till
fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt att 15 § skall ha följande
lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Hyresnämndens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor
från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

143

16 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs i fråga om vattenlagen (1983:291) att 21 kap.
4 § skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21
4

I fall som avses i 3 § far
kronofogdemyndigheten meddela
särskild handräckning. I fråga
om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning. Utslag i sådant
mål överklagas hos vattenöver-
domstolen.

Om allmänna intressen berörs,
länsstyrelsen.

I fall som avses i 3 § får
kronofogdemyndigheten meddela
särskild handräckning. I fråga
om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning. Utslag i sådant
mål överklagas hos vattenöver-
domstolen. Prövningstillstånd
krävs inte för att vattenöverdom-
stolen skall pröva kronofogde-
myndighetens utslag.

görs ansökan om handräckning av

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

144

17 Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen
(1991:614)

Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsrättslagen (1991:614) att 3 §
skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Beslut av hyresnämnden i
frågor angående inträde i för-
eningen enligt 2 kap. 10 §, skyl-
dighet att upplåta bostadsrätt
enligt 4 kap. 6 §, fastställande
av hyresvillkor enligt 4 kap. 9 §,
godkännande av stämmobeslut
enligt 9 kap. 16 § första stycket
1 eller 2 eller utdömande av vite
enligt 11 kap. 2 § får överklagas
hos Svea hovrätt inom tre
veckor från den dag beslutet
meddelas. Överklagandet skall
ges in till hyresnämnden.

Beslut av hyresnämnden i frågor

Föreslagen lydelse

nligt 7 kap. 11 § får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

145

10 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 131

18 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20) att 64 §
skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

64 §'

Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,

1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4,
vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning
inte är tillåten, och

2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen (1995:000) om domstolsärenden.

Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 38 § första stycket
ärendelagen skall i stället gälla
Marknadsdomstolen.

Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 38 § första stycket
lagen om domstolsärenden skall
i stället gälla Marknadsdom-
stolen. Prövningstillstånd krävs
inte för att Marknadsdomstolen
skall pröva tingsrättens av-
görande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

Lydelse enligt lagrådsremiss Ny lag om domstolsärenden.

146

19 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) att
31 och 32 §§ skall upphöra att gälla.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

147

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:834) om
upphävande av bostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom föreskrivs att övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:834) om upphävande av bostadssaneringslagen (1973:531) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Övergångsbestämmelser

1. Den upphävda lagen gäller fortfarande i ärenden som har väckts vid
hyresnämnden under lagens giltighetstid, dock inte i ärenden enligt 2 a §
första stycket.

2. Om ett upprustningsåläggande eller ett användningsförbud har
meddelats enligt 2 § första stycket, gäller den upphävda lagen fort-
farande i frågor som rör upprustningen och användningen av den
lägenhet som avses med beslutet. Detsamma gäller om ett beslut har
meddelats enligt 2 § andra stycket. Har åläggandet eller förbudet
förfallit, gäller inte vad som nu sagts.

3. Beslut om förbud enligt 2 a § upphör att gälla samtidigt som den

upphävda lagen.

4. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om en bygglovs-
pliktig åtgärd för vilken en ansökan om bygglov enligt plan- och

bygglagen (1987:10) har gjorts före

5. Hyresnämndens beslut i
ärenden som avses i punkterna
1, 2 och 4 får överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor

lagens upphävande.

5. Hyresnämndens beslut i
ärenden som avses i punkterna
1, 2 och 4 far överklagas hos
Svea hovrätt inom tre veckor

från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden.

från den dag beslutet med-
delades. Överklagandet skall ges
in till hyresnämnden. Prövnings-
tillstånd krävs inte jör att
hovrätten skall pröva hyres-
nämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

148

21 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

Härigenom föreskrivs att 51 § marknadsföringslagen (1995:450) skall
ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

§'

Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken och i 39 §
första stycket lagen (1995:000)
om domstolsärenden om hov-
rätten skall i mål och ärenden
enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen. Prövnings-
tillstånd krävs inte för att Mark-
nadsdomstolen skall pröva tings-
rättens avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

Lydelse enligt lagrådsremiss Ny lag om domstolsärenden.

149

22 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om
domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om domstolsärenden
(1995:000)

dels att 38, 39 och 40 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse 38 a § av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

38 §

Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skri-
velsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom
tre veckor från dagen för beslutet

1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,

2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller

3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att
meddelas.

I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Om prövningstillstånd krävs,
skall klaganden ange de omstän-
digheter som åberopas till stöd
för att sådant tillstånd skall med-
delas.

Klaganden skall ange de
omständigheter som åberopas till
stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas.

Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra och
tredje styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§.

35 a £

Om överklagandet inte
avvisas enligt 10 §, skall den
högre rätten besluta om pröv-
ningstillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs får den högre rätten
besluta att hålla sammanträde.
Till ett sådant sammanträde
skall parterna kallas.

150

Vad som sagts om samman-
träde på telefon i 42 kap. 10 §
rättegångsbalken skall gälla
även vid sammanträde enligt
andra stycket.

Tingsrättens beslut överklagas till

I de fall det är särskilt före-
skrivet får hovrätten pröva ett
överklagande endast om hov-
rätten har meddelat prövnings-
tillstånd.

Prövningstillstånd får medde-
las endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att överkla-
gandet prövas av högre domstol,

2. anledning förekommer till
ändring i det slut till vilket
tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

hovrätten.

1 fråga om prövningstillstånd
skall 49 kap. 12-14 a §§ och
15 § andra stycket rättegångs-
balken tillämpas.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

40 §

Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.

Högsta domstolen får pröva
överklagandet endast om Högsta
domstolen har meddelat pröv-
ningstillstånd. Detta gäller dock
inte vid överklagande av ett be-
slut om avvisning av ett över-
klagande av ett hovrättsbeslut.

I fråga om prövningstillstånd
tillämpas bestämmelserna i 54
kap. rättegångsbalken.

I fråga om prövningstillstånd
skall 54 kap. 9, 10, 11 och
13 §§, 14 § första stycket första
meningen samt 15 § andra
stycket rättegångsbalken tilläm-
pas. Avser överklagandet ett
beslut om avvisning av ett över-
klagande av ett hovrättsbeslut
skall i stället 54 kap. 9 och
10 a §§, 11 § tredje stycket samt
15 § andra stycket rättegångs-
balken tillämpas.

151

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett ärende inletts före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 1

152

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över Prop. 1996/97:131

betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU Bilaga 2
1995:124)

Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Högsta
domstolens ledamöter, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre
Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Linköpings
tingsrätt, Lindesbergs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Gävle tingsrätt, Piteå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Justitiekanslem, Hyresnämnden i Stockholm,
Hyresnämnden i Linköping, Domstolsverket, Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet, Notarienämnden, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten
i Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Regionåklagar-
myndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndigheten i Umeå, Stats-
kontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i
Göteborgs och Bohus län, Skattemyndigheten i Malmöhus län, Arbets-
domstolen, Kammarkollegiet, Marknadsdomstolen, Konsumentverket,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens va-nämnd, Över-
vakningsnämnden i Malmö, Övervakningsnämnden i Örebro, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Stock-
holms Handelskammare, Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges
Industriförbund, Byggentreprenörerna, Sveriges Köpmannaförbund,
Företagamas Riksorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska
Avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för Västra Sverige
har bifogat yttranden av respektive hovrätts yngreförening.

Riksåklagaren har bifogat yttranden av åklagarmyndigheterna i
Göteborg och Malmö samt av regionåklagarmyndighetema i Karlstad,
Gävle och Luleå.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå har bifogat yttranden av åklagar-
myndigheterna i Lycksele, Skellefteå och Umeå.

Riksskatteverket har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i
Stockholms län, Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län.

Centralorganisationen SACO/SR har hänvisat till ett bifogat yttrande
av JUSEK.

Byggentreprenörerna har hänvisat till Sveriges Industriförbunds
yttrande.

153

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 49 kap. 13 §, 50 kap. 11 §,51 kap. 11 §,52 kap. 10 § samt
56 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 49 kap. 14 § skall betecknas 49 kap. 13 §,

dels att 1 kap. 3 b §, 6 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 29 kap. 3 §, 49 kap. 12
§, den nya 13 § och 15 §, 50 kap. 4, 7 och 8 §§, 51 kap. 7 och 8 §§, 52
kap. 6 och 7 §§, 55 kap. 7, 8 och 15 §§, 56 kap. 7 §, 58 kap. 6 § samt
rubrikerna till 49 och 54 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas nya bestämmelser, 49 kap. 14 och
14 a §§, 50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a §, 52 kap. 6 a § och 56 kap. 6 a §,
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

1 kap.

3 b §'

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är
stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en
lagfaren domare och fem nämndemän. Inträffar förfall för någon av
nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påböljats, är rätten dock
domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som
avses i andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten
domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till
annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Om det föreligger särskilda
skäl med hänsyn till målets
omfattning eller svårighetsgrad,
far antalet lagfarna domare
utökas med en utöver vad som
följer av första stycket första
eller andra meningen. Detsamma
gäller i fråga om antalet
nämndemän.

Om det finns skäl för det, får
antalet lagfarna domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket första eller andra
meningen. Detsamma gäller i
fråga om antalet nämndemän.

6 kap.

6§‘

Senaste lydelse 1989:656.

154

Första stycket gäller inte be-
rättelser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hovrätt
behöver berättelser eller iakt-
tagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteck-
ningen kan antas bli av
betydelse vid fullföljd till högsta
domstolen. Vid huvud-
förhandling i högsta domstolen
behöver sådana anteckningar inte
göras.

Vid huvudförhandling i hov-
rätt behöver berättelser eller
iakttagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteck-
ningen kan antas bli av
betydelse vid överklagande till
Högsta domstolen. Vid
huvudförhandling i Högsta
domstolen behöver sådana
anteckningar inte göras.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Vid omröstning skall den
mening gälla, som omfattats av
mer än hälften av rättens leda-
möter. Om någon mening har
erhållit hälften av röstema och
ordförandens röst är bland dem,
skall dock den meningen gälla.

16 kap.

3 §2

Vid omröstning skall den
mening gälla, som omfattas av
mer än hälften av rättens leda-
möter. Om någon mening har
erhållit hälften av röstema och
ordförandens röst är bland dem,
skall dock den meningen gälla.

Vid avgörande av en fråga
om prövningstillstånd enligt 49
kap. 13 § skall, om en av leda-
möterna vill meddela pröv-
ningstillstånd, hans mening
gälla.

29 kap.

3 §3

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än
hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av röstema
och denna är den lindrigaste eller minst ingripande for den tilltalade,
skall den meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller
mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av röstema, bland
dem ordförandens.

2 Senaste lydelse 1993:514.

3 Senaste lydelse 1988:1369.

155

meningar fatt lika många röster, gäller den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande än någon
annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.

Vid avgörande av en fråga
om prövningstillstånd enligt 49
kap. 13 § skall, om en av leda-
möterna vill meddela pröv-
ningstillstånd, hans mening
gälla.

49 kap.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Om rätten att överklaga tings-
rätts domar och beslut

I tvistemål där förlikning om
saken är tillåten krävs pröv-
ningstillstånd for att hovrätten
skall pröva tingsrättens dom
eller beslut i mål som handlagts
av en lagfaren domare enligt 1
kap. 3 d § första stycket och i
annat mål där det värde som
sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket
uppenbart inte överstiger bas-
beloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser

1. ett avgörande i mål som
srall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon
annan än en part eller en inter-
venient,

3. ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, eller

4. ett beslut genom vilket en
missnöjesanmälan eller en ansö-
kan om återvinning eller ett
överklagande avvisats.

Om rätten att överklaga tings-
rätts domar och beslut och om
prövningstillstånd

§4

Prövningstillstånd krävs för
att hovrätten skall pröva
tingsrättens dom eller slutliga
beslut.

Första stycket gäller inte om
avgörandet överklagas av
Riksåklagaren, Justitiekanslern
eller någon av Riksdagens
ombudsmän i mål om allmänt
åtal.

Senaste lydelse 1994:1034.

156

Z fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket tillämpas.

13 §5

Första stycket gäller inte om
domen överklagas av Riksåkla-
garen, Justitiekanslern eller
någon av Riksdagens ombuds-
män.

Krav på prövningstillstånd en-
ligt första eller andra stycket
omfattar även beslut som får
överklagas endast i samband
med överklagande av dom.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket tillämpas.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

5 Senaste lydelse 1994:1034.

157

Prövningstillstånd får med-
delas endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till
ändring i det slut tingsrätten
kommit till eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

13 §

Prövningstillstånd får med-
delas endast om

1. det finns anledning att
betvivla riktigheten av det slut
som tingsrätten kommit till,

2. det inte utan en prövning
av målet går att bedöma
riktigheten av det slut som tings-
rätten kommit till,

3. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
eller

4. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

14 §

Prövningstillstånd får begrän-
sas till att gälla en viss del av
domen eller det slutliga beslutet
vars utgång inte kan påverka
andra delar av det överklagade
avgörandet.

Ett prövningstillstånd som
meddelas utan sådan begräns-
ning som avses i första stycket
gäller

1. domen eller det slutliga be-
slutet i den utsträckning parten
har överklagat avgörandet,

2. överklagade beslut som
tagits n i domen eller det
slutliga beslutet och som inte
angår ett ombud, ett vittne, en
sakkunnig eller någon annan
som inte var part eller inter-
venient i tingsrätten,

3. överklagade beslut som får
överklagas endast i samband
med att domen eller det slutliga
beslutet överklagas.

I den utsträckning prövnings-
tillstånd inte meddelas skall
tingsrättens dom eller slutliga
beslut stå fast. En upplysning

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Senaste lydelse 1994:1034.

158

Krävs prövningstillstånd i hov-
rätten, skall tingsrättens dom
eller beslut innehålla uppgift om
detta och om innehållet i 14 §.

om detta skall tas in i hovrättens
beslut.

14 a §

Tingsrättens dom eller beslut
skall innehålla uppgift om kravet
på prövningstillstånd i hovrätten
och om innehållet i 13 §.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

50 kap.

4§7

Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas,

2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,

3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens
domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

4. de omständigheter som åbe-
ropas till stöd för att prövnings-
tillstånd skall meddelas, när så-
dant tillstånd krävs, och

4. de omständigheter som
åberopas till stöd för att pröv-
ningstillstånd skall meddelas,
och

5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med vaije bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts
fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten
förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare
skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall
hållas ett fömyat förhör med ett vittne, en sakkunnig eller en part eller
förnyad syn på stället, skall han ange det och skälen till detta. Han skall
också ange om han vill att motparten skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.

7§8

Uppfyller överklagandet inte

7 Senaste lydelse 1994:1034.

8 Senaste lydelse 1994:1034.

Uppfyller överklagandet inte

159

föreskrifterna i 4 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

föreskrifterna i 4 § första stycket
1-3 eller 5 eller andra stycket
eller är det på annat sätt ofull-
ständigt, skall hovrätten före-
lägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

M

Om överklagandet inte
avvisas enligt 6 § eller 7
andra stycket skall hovrätten be-
sluta om prövningstillstånd skall
meddelas. Om det behövs skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Vad som sagts om samman-
träde per telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

8 §9

Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet del-
ges motparten med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid.

Om skriftväxling inte har
skett enligt 7 a §, skall över-
klagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid.

Om det är uppenbart att över-
klagandet är ogrundat, får hov-
rätten genast meddela dom i
målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åt-
gärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, far hov-
rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten
beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om
den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens
beslut tills vidare inte får verkställas.

Senaste lydelse 1994:1034.

160

51 kap.

7 §’°

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

7a$

Om överklagandet inte
avvisas enligt 6 § eller 7

andra stycket skall hovrätten,
utom i fall som avses i 49 kap.
12 § andra stycket, besluta om
prövningstillstånd skall med-
delas. Om det behövs skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Vad som sagts om samman-
träde per telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

§"

Om skriftväxling inte har
skett enligt 7 a §, skall över-
klagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. / mål om all-
mänt åtal får överklagandet
dock översändas till åklagaren
utan delgivning. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,

10 Senaste lydelse 1994:1034.

11 Senaste lydelse 1994:1034.

11 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

161

handlingar som delges den till-
talade i mål om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att över-
klagandet är ogrundat, får hov-
rätten genast meddela dom i
målet.

yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål
om allmänt åtal.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28
kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten ome-
delbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tings-
rättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

52 kap.
6§12

Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § eller är det
på annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden
att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång i hovrätten.

6 a §

Senaste lydelse 1994:1034.

162

Vad som sagts om samman- Prop. 1996/97:131
träde per telefon i 42 kap. 10 § Bilaga 3
skall gälla även vid samman-
träde enligt andra stycket.

7 §13

Om hovrätten finner att kla-
gandens motpart bör höras an-
gående överklagandet, skall
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

Det överklagade beslutet får inte utan att motparten har lämnats
tillfälle att yttra sig ändras såvitt angår hans rätt.

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan
åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga
kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare
inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga
om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller
reseförbud utan att höra motparten.

54 kap.

Om rätten att överklaga hovrätts Om rätten att överklaga hovrätts

domar och beslut domar och beslut och om

prövningstillstånd

55 kap.

7 §14

Behövs prövningstillstånd,
skall Högsta domstolen besluta
om sådant tillstånd skall med-
delas. När det finns skäl för det,
får frågan tas upp utan att
skriftväxling har skett.

Krävs prövningstillstånd, skall
Högsta domstolen besluta om
sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Om inte annat följer av 7 §,

Om skriftväxling inte har

Senaste lydelse 1994:1034.

163

skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.

skett enligt 7 §, skall överkla-
gandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. I mål om all-
mänt åtal får överklagandet
dock översändas till åklagaren
utan delgivning. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål
om allmänt åtal.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat
en sådan åtgärd eller förklarat att domen far verkställas även om den
inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta
domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får
Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.

15 §'6

Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestäm-
melser tillämpas:

1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje och fjärde styckena, 12 §, 14- 22 §§,
24 § och 25 § första och andra styckena och

2. i brottmål, 51 kap. 8 §
fjärde stycket, 10 § tredje och
fjärde styckena, 12 §, 14-22 §§,
samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

2. i brottmål, 51 kap. 8 §
tredje stycket, 10 § tredje och
fjärde styckena, 12 §, 14-22 §§
samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

56 kap.

Krävs prövningstillstånd, skall
Högsta domstolen besluta om
sådant tillstånd skall meddelas.
Om det behövs skall beslutet
föregås av skriftväxling.

Senaste lydelse 1994:1034.

164

Om Högsta domstolen finner
att klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom
med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.

Om Högsta domstolen finner
att klagandens motpart bör höras
angående överklagandet och
skriftväxling inte har skett enligt
6 a §, skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss
tid.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

58
6

Om resningsansökningen inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Denne skall
samtidigt föreläggas att inkom-
ma med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, får
den dock avslås omedelbart.

Om prövning av ansökningen
sker i hovrätt tillämpas 52 kap.
8-/2 §§. Om ansökningen tas
upp omedelbart av Högsta
domstolen, tillämpas 56 kap. 8,
9 och 11 §§.

Rätten far förordna att, till dess
verkställighet av domen inte skall ä

Om resningsansökningen inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Gäller ansök-
ningen resning i mål om allmänt
åtal får den dock översändas till
åklagaren utan delgivning.
Motparten skall samtidigt före-
läggas att inkomma med skriftlig
förklaring. Om ansökningen är
ogrundad, far den dock avslås
omedelbart.

Om prövning av ansökningen
sker i hovrätt, tillämpas 52 kap.
8, 9, 11 och 12 §§. Om ansök-
ningen tas upp omedelbart av
Högsta domstolen, tillämpas 56
kap. 8, 9 och 11 §§.

annat föreskrivs, vidare åtgärder för
ga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om domar och
beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

17 Senaste lydelse 1994:1034.

18 Senaste lydelse 1996:157.

165

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 37 kap. 8 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

37 kap.

8 §'

Bestämmelserna i 7 § första stycket tillämpas på motsvarande sätt
beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.

Den som har dömts till
skyddstillsyn far hos hovrätten
överklaga ett beslut av övervak-
ningsnämnd i frågor som avses i
26 kap. 15 § eller 28 kap. 7 eller
11 §. Skrivelsen skall ges in till
övervakningsnämnden. Klago-
tiden räknas från den dag då
klaganden fick del av beslutet. I
hovrätten tillämpas bestämmel-
serna i rättegångsbalken om
överklagande av tingsrätts
beslut.

Den som har dömts till
skyddstillsyn far hos hovrätten
överklaga ett beslut av övervak-
ningsnämnd i frågor som avses i
26 kap. 15 § eller 28 kap. 7
eller 11 §. Skrivelsen skall ges
in till övervakningsnämnden.
Klagotiden räknas från den dag
då klaganden fick del av
beslutet. I hovrätten tillämpas
bestämmelserna i rättegångs-
balken om överklagande av
tingsrätts beslut. Prövningstill-
stånd krävs inte för att hovrätten
skall pröva övervakningsnämn-
dens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1994:1037.

166

3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken prOp. 1996/97:131

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 16 a § utsökningsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1997. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

167

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 §'

Beskattningsmyndighetens be-
slut får överklagas till hovrätten
av en enskild part eller av den
enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten. Vid
överklagande gäller lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Prövningstillstånd krävs inte för
att hovrätten skall pröva
skattemyndighetens beslut om
gåvoskatt.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Om beskattningsmyndighetens beslut innefattar prövning av en fråga
om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, får överklagande ske
inom tre år från beslutets dag. När en skattskyldig vitsordat en anmärk-
ning, som framställts av granskningsmyndigheten, skall det vid över-
klagandet anses som om beskattningsmyndigheten meddelat beslut om
skattens fastställande när granskningsmyndigheten fått meddelande om
vitsordandet. I sådant fall skall ett överklagande ges in till hovrätten. Har
ena parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga det,
skall dock dennes överklagande ha kommit in till beskattnings-
myndigheten eller till hovrätten inom två månader från det att delgivning
som avses i 15 § lagen (1996:242) om domstolsärenden har skett. Pröv-
ningen av om motparten har överklagat i rätt tid skall alltid göras av
hovrätten.

När ett beslut som avses i andra stycket överklagas skall hovrätten, om
målet tas upp till prövning, alltid ge klagandens motpart tillfälle att yttra
sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1996:253.

168

5 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 67 § patentlagen (1967:837) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

67 §'

Om hovrätten finner att medverkan av tekniskt sakkunniga ledamöter
uppenbarligen inte behövs, är hovrätten domför utan sådana ledamöter.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hov-
rätten bestå av tre lagfarna
ledamöter. En tekniskt sakkunnig
ledamot får dock ingå i rätten i
stället för en av de lagfarna
ledamöterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1986:233.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

169

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om Prop. 1996/97:131

domstolar i fastighetsmål Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §'

I mål som avses i 3 § andra stycket får efter hovrättens bestämmande
en teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något
annat särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd får en teknisk
ledamot ingå i rätten i stället för
en av de lagfarna ledamöterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1990:1130.

170

7 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

Härigenom föreskrivs att 60 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha
följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 §'

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1994:1040.

171

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen (1976:206) om felparke-
ringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §’

Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat prövningstillstånd.

Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får
dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1996:257.

172

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

21 §'

Den som vill överklaga skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ges in till nämnden inom tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1994:1044.

173

10 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 11 § och 21 kap. 4 § vattenlagen
(1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

13 kap.

11 §

För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol
skall det, förutom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall
ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst
som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

21 kap.
4§‘

I fall som avses i 3 § får
kronofogdemyndigheten meddela
särskild handräckning. I fråga
om sådan handräckning finns be-
stämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning. Utslag i sådant
mål överklagas hos vattenöver-
domstolen.

Om allmänna intressen berörs,
länsstyrelsen.

I fall som avses i 3 § får
kronofogdemyndigheten meddela
särskild handräckning. I fråga
om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning. Utslag i sådant
mål överklagas hos Vattenöver-
domstolen. Prövningstillstånd
krävs inte för att Vattenöver-
domstolen skall pröva krono-
fogdemyndighetens utslag.

görs ansökan om handräckning av

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1991:869.

174

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 58 § lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Vid överklagande av krono-
fogdemyndighetens utslag och
beslut samt vid handläggningen i
domstol tillämpas 18 kap. 1, 8-
11 och 16 a §§ utsöknings-
balken.

Föreslagen lydelse

§'

Vid överklagande av krono-
fogdemyndighetens utslag och
beslut samt vid handläggningen i
domstol tillämpas 18 kap. 1 och
8-11 §§ utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1993:520.

175

12 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

Härigenom föreskrivs att 64 § konkurrenslagen (1993:20) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

64 §'

Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,

1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1 -4,
vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning
inte är tillåten, och

2. beträffande handläggningen av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 39 § första stycket
lagen om domstolsärenden skall
i stället gälla Marknadsdom-
stolen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Senaste lydelse 1996:266.

176

13 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

177

12 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 131

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om
rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa
hyresmål i Svea hovrätt skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

I fråga om en sådan rättegång
skall hovrätten tillämpa 52 kap.
rättegångsbalken, om inte annat
följer av denna eller annan lag.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

178

15 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

Härigenom föreskrivs att 51 § marknadsföringslagen (1995:450) skall
ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken och i 39 §
första stycket lagen (1996:242)
om domstolsärenden om hov-
rätten skall i mål och ärenden
enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen. Prövnings-
tillstånd krävs inte för att Mark-
nadsdomstolen skall pröva tings-
rättens avgörande. Om det är
uppenbart att ett överklagande
är ogrundat, får Marknadsdom-
stolen meddela dom i målet utan
att motparten har fått tillfälle att
yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

179

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om domstolsärenden
(1996:242)

dels att 38 och 39 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 38 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

38 §

Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skri-
velsen skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom
tre veckor från dagen för beslutet

1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,

2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller

3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att
meddelas.

I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Om prövningstillstånd krävs,
skall klaganden ange de omstän-
digheter som åberopas till stöd
för att sådant tillstånd skall
meddelas.

Klaganden skall ange de
omständigheter som åberopas till
stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas.

Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första
stycket samt 9 och 10 §§.

Om det behövs skall den
högre rättens beslut i frågan om
prövningstillstånd föregås av
skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl
att höra en part muntligen innan
frågan om prövningstillstånd av-
görs, får hovrätten besluta att
hålla sammanträde.

180

39 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 3

I de fall det är särskilt före-
skrivet får hovrätten pröva ett
överklagande endast om hov-

I fråga om prövningstillstånd
tillämpas 49 kap. 12-15 §§
rättegångsbalken.

rätten har meddelat prövnings-
tillstånd.

Prövningstillstånd får medde-
las endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att överkla-
gandet prövas av högre domstol,

2. anledning förekommer till
ändring i det slut till vilket
tingsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om beslut som
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

181

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-28

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 19 december 1996 (Justitedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m.fl.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Anér.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.

I lagrådsremissen föreslås på grundval av hovrättsprocessutredningens
betänkande SOU 1995:124 och remissbehandlingen av detta den
principiellt och praktiskt viktiga förändringen att krav på
prövningstillstånd allmänt skall gälla, när en tingsrätts avgörande i ett
mål eller ärende överklagas till hovrätt. Undantag från kravet föreslås
enbart för de speciella fall då Riksåklagaren, Justitiekanslem eller någon
av Riksdagens ombudsmän överklagar ett tingsrättsavgörande i brottmål.

Reformförslaget utgör ett led i det sedan ett antal år tillbaka pågående
arbetet på att göra domstolsväsendet mer ändamålsenligt än hittills, bl.a.
genom att renodla domstolarnas arbetsuppgifter och skapa en mer
effektiv funktionsfördelning mellan domstolsinstansema så att
tyngdpunkten i rättskipningen klarare förläggs till första instans.
Närmare bestämt anges det nu presenterade förslaget gå ut på att anpassa
hovrättsprocessen så att förfarandet bättre än för närvarande svarar mot
hovrättens uppgifter i instansordningen. Förslaget ger, som framgår inte
minst av synpunkter och diskussion i åtskilliga remissyttranden,
anledning att överväga om rättssäkerhetsaspektema tillgodoses i till-
räcklig mån i ett system med ett generellt krav på prövningstillstånd i
andra instans för tvistemål, brottmål och domstolsärenden.

Av lagrådsremissen framgår att förslaget till nya förfaranderegler har
utarbetats i medvetande om de rättssäkerhetsproblem som kan vara
förknippade med ett kraftigt utvidgat prövningstillståndssystem i hovrätt.
Bedömningen i remissen är att det med förhållandevis generösa regler
om förutsättningarna för att bevilja prövningstillstånd och med nya
regler om muntlig förhandling inför avgörandet av prövningstillstånds-
ffågan bör vara möjligt att minimera - men inte helt utesluta - risken att
felaktiga tingsrättsavgöranden inte fångas upp och överprövas fullt ut
utan i stället blir bestående. Lagrådet kan instämma i detta. Det bör
samtidigt framhållas att inte ens en - med förslagets terminologi -
förfinad lagreglering av kriterierna för prövningstillstånd gärna kan göras
särdeles detaljerad. Avgörandena i prövningstillståndsfrågor kommer
därmed att bygga på hur kriterierna tolkas och tillämpas i det särskilda
fallet. Regleringen far dock inte utformas så att den onödigtvis lämnar
öppet för domstolens fria val huruvida tillstånd skall meddelas eller inte.
Att det i en del fall kommer att finnas utrymme för skilda uppfattningar
när mer allmänt formulerade prövningstillståndsregler skall omsättas i

182

praktisk tillämpning måste godtas och det låter sig också säga att
remissförslaget har beaktat förhållandet genom de regler som upptagits
om hovrättens sammansättning och om omröstning vid beslut i fråga om
prövningstillstånd.

Det sagda innebär att det är förenat med svårigheter att på förhand
med större mått av säkerhet bedöma hur systemet med generellt
prövningstillstånd kommer att utfalla. Avgörande för resultatet blir
således till stor del hur hovrätterna kommer att hantera regleringen.
Detta bör dock inte ses som något avgörande argument emot reformen
från rättssäkerhetssynpunkt. Först om hovrättemas beslutsfattande skulle
i någon utsträckning komma att röna inflytande av sådana omstän-
digheter som hög måltillströmning, stora målbalanser eller ledamöternas
arbetsbörda synes anledning finnas till oro. Särskilt som remissförslaget
klart och tydligt bygger på en ordning med generös dispensgivning bör
farhågor inte behöva hysas om en tillämpning som styrs av sådana
ovidkommande hänsyn. Den här antydda problemställningen bör
emellertid inte lämnas obeaktad när resurs- och organisationsfrågorna
konkret skall lösas för hovrättemas del framöver. Om utvecklingen så
småningom skulle leda till att den andel av de till hovrätten överklagade
målen i vilken prövningstillstånd vägras mycket påtagligt överstiger vad
som förefaller ha beräknats i remissen, kan det finnas skäl att överväga
särskilda åtgärder bl.a. av hänsyn till intresset att allmänhetens för-
troende för rättskipningen vidmakthålls.

De överväganden i remissen som leder fram till det föreslagna
generella kravet på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt
utgår från hovrättens huvuduppgifter att, efter en kontroll av den
materiella riktigheten av ett tingsrättsavgörande, rätta eventuella
felaktigheter i detta avgörande samt att kontrollera handläggningen och
ha ett ansvar för rättsbildningen. Den överprövning som sker i hovrätten
låter sig emellertid inte alltid utan vidare inordnas i sådana kategorier.
Så t.ex. är huvudfrågan i många mål beroende av en skälighetsprövning
av sådant slag att det är svårt att beteckna en viss bedömning som den
enda riktiga. En stor grupp av mål som ofta har denna karaktär utgörs av
sådana brottmål där överklagandet avser tingsrättens straffmätning. I
många av de fall då hovrätten väljer ett lägre straff än tingsrätten skulle
det vara främmande för tanken att beteckna tingsrättens avgörande som
felaktigt eller materiellt oriktigt. Detta hindrar inte att det kan ses som
ett värdefullt inslag i rättskipningen att den tilltalade i vaije fall vid
längre frihetsstraff alltid har rätt att få sin sak fullständigt prövad i två
instanser och att därvid vara personligen närvarande.

Vid remissbehandlingen har tanken väckts att, även i ett system med
utvidgat krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt,
en fullständig prövning i händelse av överklagande likväl skulle vara
obligatorisk i vissa slags mål, t.ex. mål där längre frihetsstraff döms ut.
I remissen avvisas denna tanke huvudsakligen med det argumentet att
man med en sådan ordning skulle utgå från att ett system med
prövningstillstånd leder till ett mindre rättssäkert resultat och att vissa
typer av mål därmed skulle få en mindre rättssäker behandling än andra.
Det kan ifrågasättas om detta argument är övertygande. Både i vår

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

183

rättegångsordning och i utländska rättssystem finns åtskilliga Prop. 1996/97:131
domförhets- och handläggningsregler som innebär att proceduren kan Bilaga 4
gestalta sig på olika sätt beroende på tvisteföremålets värde eller brottets
svårhet. Sådana regler vilar i allmänhet på tanken att proceduren bör
anpassas till hur betydelsefull den fråga är som har gjorts till föremål
för prövning. En motsvarande ordning på förevarande område skulle
därför inte ha tett sig systemfrämmande.

En viss möjlighet till kontroll av hovrätternas tillämpning av en
ordning med generellt krav på prövningstillstånd erbjuder sig genom att
ett beslut av hovrätt att ej meddela prövningstillstånd avses kunna
överklagas till Högsta domstolen. Hur de för Högsta domstolen gällande
dispensreglema skall tillämpas i dessa fall kan emellertid vara föremål
för viss tvekan med hänsyn till att ett överklagande inte kommer att avse
målet i sak utan endast beslutet att inte meddela prövningstillstånd (jfr
Lagrådets yttrande i prop. 1973:87 s. 234). De tillämpningssvårigheter
som härvid uppkommer har belysts i den rättsvetenskapliga litteraturen
(se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 169 f), där det har antagits att
Högsta domstolen i frågor rörande prejudikatdispens i hovrätt anser skäl
till ändring vara dispensgrund. Detta torde överensstämma med
nuvarande praxis. Hur dispensreglema för Högsta domstolen bör
tillämpas i andra fall då hovrätten ej funnit skäl att meddela
prövningstillstånd - t.ex. då rättegångsfel har förekommit i tingsrätten -
kan vara mera osäkert. Som framgår av Högsta domstolens ledamöters
remissyttrande har hithörande frågor visserligen kunnat hanteras inom
ramen för nuvarande ordning, men mot bakgrund av att fall av nu avsett
slag med den föreslagna ordningen kommer att bli långt vanligare än
hittills skulle det ha varit värdefullt om frågan hade belysts i remissen.
Det kan finnas skäl att i lämpligt sammanhang göra en översyn av den
nu aktuella problematiken både för Högsta domstolens och för
Regeringsrättens del.

Remissförslaget ger vidare anledning för Lagrådet att något beröra
frågan huruvida reformens syfte - att anpassa processreglema till
hovrätternas uppgifter och därmed åstadkomma bättre resursutnyttjande
- kan väntas bli tillgodosett med den utformning som förslaget fått.
Härvid är först att märka att den begränsade utvärdering av 1993 års
prövningstillståndsreform som kunnat göras i detta lagstiftningsärende
inte har gett något säkert underlag eller ens någon egentlig vägledning
för bedömning av effekterna av ett generellt system. Inte heller synes
remissbehandlingen av hovrättsprocessutredningens betänkande ge stöd
för annan slutsats om gällande ordning än att erfarenheterna allmänt sett
synes vara goda. Verkan av en övergång till ett kraftigt utvidgat
prövningstillståndssystem har bedömts ganska olika av remissinstanserna
och även de närmast berörda domstolarna har gett uttryck för delvis
skiftande uppfattningar i frågan. Någon utvärdering av det successivt
utbyggda prövningstillståndsförfarandet i kammarrätt synes inte ha
gjorts, men en sådan skulle troligen inte heller kunna vara till större
ledning med hänsyn till den grundläggande skillnad som finns mellan
kammarrätternas i princip skriftliga processordning och hovrätts- 184

processen.

Mot den angivna bakgrunden kan det enligt Lagrådets mening vara
svårt att känna sig övertygad om i vilken utsträckning reformen får till
effekt att hovrätternas arbetsbörda avlastas. Kombinationen av generösa
dispenskriterier, tredomarmedverkan i samtliga prövningstillståndsfrågor
och svårigheten att förutse hur systemet närmare kommer att tillämpas
gör att viss tvekan inställer sig till hur verksam reformen blir som
instrument för sådan koncentration av arbetet till prövningsvärda mål
och sådan effektivisering som eftersträvas. Denna osäkerhet får
naturligtvis inte leda till jämkningar i föreslagna regler som tillkommit
av rättssäkerhetsskäl.

En fullständig bedömning av förslagets ändamålsenlighet underlättas
inte, som Lagrådet ser det, av att remissen är inriktad i stort sett enbart
på hovrättens prövningstillståndssystem, samtidigt som en omfattande
utredningsverksamhet pågår avseende såväl rättegångsbalkens regler om
främst tingsrättsförfarandet som den organisatoriska strukturen inom
domstolsväsendet. Eftersom en så genomgripande förändring av
hovrättsprocessen som den föreslagna fokuserar intresset i hög grad
också på tingsrätternas förutsättningar att träffa riktiga avgöranden och
att motivera dem väl - med förslaget åsyftas ju inte minst att ytterligare
förskjuta tyngdpunkten i dömandet till första instans - skulle det enligt
Lagrådets mening ha varit en klar fördel om prövningstillstånds-
proceduren hade kunnat ses i belysning av ett utarbetat forslag
beträffande tillämnade förändringar för tingsrätternas del. Det kan också
hävdas att de ytterligare förslag till förändringar beträffande hovrätts-
processen som utredningsbetänkandet innehåller men som inte tagits upp
i lagrådsremissen borde kunna vara av visst intresse vid ställnings-
tagande till den närmare utformningen av systemet med pröv-
ningstillstånd.

Även om det sålunda finns omständigheter som talar emot att nu ta
ställning till en så omfattande reform som den föreslagna har Lagrådet i
princip ingen erinran mot det föreslagna systemet med ett generellt krav
på prövningstillstånd i hovrättsprocessen. På de i remissen angivna
skälen kan det antas att den föreslagna ordningen är förenlig med de
internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till, och den
kommer inte heller i konflikt med några svenska grundlagsbestämmelser.
Lagrådet vill emellertid understryka vikten av att de närmare reglerna i
ett sådant system utformas på det sätt som är bäst förenligt med
rättssäkerhetens krav. Som framhålls i remissen måste en viktig del i
systemet vara att ytterligare garantier skapas för att prövningstillstånd
inte vägras i de fall då tingsrättens avgörande är materiellt felaktigt. Det
är därför av största vikt att förutsättningarna för prövningstillstånd
preciseras så att de främjar en enhetlig tillämpning med beaktande av
dessa grundläggande krav. Lagrådet återkommer till denna fråga under
49 kap. 13 § rättegångsbalken.

Det kan förutsättas att vissa konsekvensändringar till den föreslagna
reformen kommer att behandlas under den fortsatta beredningen av
hovrättsprocessutredningens betänkande. Ett spörsmål som utredningen
inte haft att gå in på är om ändrade regler för prövningstillstånd i hovrätt
bör leda till anpassning av reglema för dispensprövning i kammarrätt.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

185

Som framgår av förarbetena till sistnämnda reglering (prop.
1993/94:133) har denna utformats efter direkt mönster av gällande regler
för prövningstillstånd i hovrätt. Med hänsyn till att nuvarande lydelse av
bestämmelsen om ändringsdispens som hovrättsprocessutredningen
påpekat svarar mindre väl mot den innebörd bestämmelsen bedömdes ha
enligt förarbetena till 1993 års hovrättsprocessreform synes det Lagrådet
påkallat att överväganden sker om behovet av ändring också för
kammarrättsförfarandets del.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

2 kap.

4 a §

Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse far, utöver vad som följer
av 4 § i fråga om hovrätts sammansättning, särskilda ledamöter ingå i
hovrätten, nämligen den som förordnats som ekonomisk expert liksom
den som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol.
Paragrafen föreslås inte ändrad i remissen. I avsnitt 8.10 har som skäl
härtill uttalats att regeringen inte bedömer att det finns tillräckligt stort
behov att öppna möjlighet för deltagande vid tillståndsprövning av
sådana särskilda ledamöter som det här är fråga om.

Som paragrafen har avfattats måste den emellertid anses ge möjlighet
för hovrätten att förstärka sammansättningen även vid tillstånds-
prövningen. Anses den möjligheten böra stängas kan i ett nytt andra
stycke av paragrafen anges att första stycket inte gäller behandling av
frågor om prövningstillstånd. Lagrådet ifrågasätter emellertid om inte en
möjlighet att förstärka hovrättens sammansättning i nu aktuella fall
lämpligen bör finnas kvar, låt vara att den säkerligen endast sällan torde
komma att utnyttjas. Godtas denna bedömning, behöver paragrafen inte
ändras.

49 kap.

13 §

Som Lagrådet inledningsvis har anfört är utformningen av
förutsättningarna för prövningstillstånd av största vikt för att ett system
med generellt krav på prövningstillstånd i hovrättsprocessen skall vara
godtagbart. Dispensgrundema bör vara enkla och tydliga och ge klart
besked att prövningstillstånd får vägras endast om hovrätten har gjort en
prövning av hur tingsrätten har handlagt och bedömt målet utan att
hovrätten har funnit något som ger anledning att betvivla utgångens
riktighet och det inte heller finns andra skäl för en prövning i hovrätten
(jfr avsnitt 5).

Så som paragrafen inleds - prövningstillstånd ”far” meddelas - ger
den emellertid intrycket att hovrätten inte alltid behöver meddela
prövningstillstånd, när någon av dispensgrundema föreligger.
Formuleringen kan också - genom ordet ”endast” - sägas uppmana till
en restriktiv tillämpning. Lagtexten kan därmed leda till en tillämpning
som strider mot den i lagrådsremissen uttryckta uppfattningen att

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

186

beviskravet för att en prövning av saken i hovrätten skulle leda till
ändring av tingsrättens avgörande bör vara lågt (avsnitt 8.1).

Ordalydelsen i paragrafens inledning överensstämmer visserligen med
inledningen till nuvarande 49 kap. 14 §. Att regler om när pröv-
ningstillstånd skall meddelas har en sådan fakultativ innebörd kan vara
motiverat, när kravet på prövningstillstånd är begränsat till sådana mål
som för närvarande anges i 49 kap. 12 och 13 §§. Saken ter sig
emellertid annorlunda i ett system med generellt krav på pröv-
ningstillstånd. I rättssäkerhetens intresse bör det inte stå hovrätten fritt
att underlåta att meddela prövningstillstånd, när någon av dispens-
grundema föreligger.

Lagrådet vill i detta sammanhang påpeka att, när krav på pröv-
ningstillstånd infördes i kammarrättsprocessen, det i 34 a § förvaltnings-
processlagen angavs att ”prövningstillstånd meddelas” när någon av
dispensgrundema föreligger. Kravet på prövningstillstånd vid över-
klagande till kammarrätt är visserligen inte generellt men likväl betydligt
mer omfattande än för närvarande vid överklagande till hovrätt. Enligt
Lagrådets mening skulle det vara en klar fördel om konstruktionen var
densamma i kammarrättsprocessen och i den reformerade hovrätts-
processen. Att det föreligger en diskrepans mellan 54 kap. 10 § för
Högsta domstolens del (”prövningstillstånd far meddelas endast om”)
och 36 § förvaltningsprocesslagen för Regeringsrättens del (”prövnings-
tillstånd meddelas”) innebär ingen större olägenhet, eftersom ändrings-
dispens inte kan ges i de högsta instanserna.

Vad härefter gäller dispensgrundema innefattar dessa enligt förslaget
liksom för närvarande ändringsdispens, prejudikatdispens och extra-
ordinär dispens. Härtill kommer enligt förslaget en ny grund, s.k. gransk-
ningsdispens.

Ändringsdispens i den föreslagna lydelsen och granskningsdispens är
avsedda att ge uttryck för lagrådsremissens grundtanke att prövnings-
tillstånd inte skall vägras i de fall där tingsrättens avgörande är materiellt
felaktigt. Lagrådet instämmer i att formuleringarna av dessa dispens-
grunder på ett avsevärt mycket bättre sätt svarar mot denna grundtanke
än ändringsdispensgrunden i nuvarande 49 kap. 14 §. Lagrådet är
emellertid inte helt övertygat om att förslagen kommer att främja en
enhetlig tillämpning av institutet prövningstillstånd i hovrätterna och
begränsa riskerna för en mer restriktiv tillämpning än vad som är avsett.
Enligt Lagrådets mening är det att föredra om ändringsdispensgrunden
ges den innebörden att prövningstillstånd skall meddelas, när hovrätten
inte på den föreliggande utredningen, eventuellt kompletterad med
muntlig förhandling, finner att tingsrättens avgörande skall fastställas.
Med en sådan lösning skulle det inte heller finnas något behov av
granskningsdispens.

På grund av det anförda förordar Lagrådet att paragrafen far följande
lydelse:

”Prövningstillstånd meddelas, om det inte måste antas att det slut som
tingsrätten har kommit till skulle bli fastställt vid en prövning i
hovrätten.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

187

Även i annat fall meddelas prövningstillstånd, om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt eller
om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.”

51 kap.

8 §

I paragrafen föreslås en ny andra mening, enligt vilken ett överklagande
får översändas till åklagaren utan delgivning. Som motiv för förslaget
har åberopats att åklagaren är tjänsteman vid en statlig myndighet med
betryggande rutiner for sin posthantering. En motsvarande föreskrift
föreslås i 55 kap. 8 § och 58 kap. 6 § medan frågan i remissen synes ha
uteglömts beträffande 52 kap. 7 § och 56 kap. 7 §.

Det skäl som har anförts för förslaget gör sig gällande även i fråga om
andra statliga myndigheter som ofta för talan vid allmän domstol än
åklagarmyndigheter, t.ex. kronofogdemyndigheter och Riksskatteverket,
och delgivning med sådana myndigheter bör när detta är lämpligt kunna
underlåtas inte bara i hovrätt och hos Högsta domstolen utan även vid
tingsrätt. Detta talar för att en mera generell regel skulle vara av värde.
Därmed kan också fem särskilda bestämmelser i överklagandekapitlen
undvaras.

En sådan generell regel skulle lämpligen kunna införas som en ny
tredje mening i 33 kap. 2 § första stycket och förslagsvis kunna få
följande lydelse: ”Är det särskilt föreskrivet att delgivning skall ske får
likväl, om den till vilken en handling skall översändas är statlig
myndighet, handlingen översändas utan delgivning, om detta är
lämpligt.”

55 kap.

8§

Godtas Lagrådets vid 51 kap. 8 § framlagda förslag till komplettering av
33 kap. 2 §, kan den nya andra mening som föreslås i förevarande
paragrafs första stycke undvaras.

58 kap.

6§

Godtas Lagrådets vid 51 kap. 8 § framlagda förslag till komplettering av
33 kap. 2 §, kan den nya andra mening som föreslås i förevarande
paragrafs första stycke undvaras.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

13 §

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse ges i första och andra styckena
särskilda regler om hovrätts sammansättning i fastighetsmål som är
avsedda att komplettera de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 4 §
rättegångsbalken. De särskilda sammansättningsreglema gör inte något
undantag för behandling av frågor om prövningstillstånd (jfr vad

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

188

Lagrådet ovan uttalat vid 2 kap. 4 a § rättegångsbalken). I remissen
föreslås emellertid i ett nytt tredje stycke en särskild samman-
sättningsregel för behandlingen av sådana frågor, varvid tanken
uppenbarligen är att första och andra styckena inte skall tillämpas. För
tydlighetens skull bör detta klart anges i det nya stycket. Detta bör
därför få en avfattning som motsvarar det föreslagna nya tredje stycket i
9 kap. 67 § patentlagen (1967:837). Stycket bör således få följande
lydelse:

”Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av
tre lagfarna ledamöter. En teknisk ledamot får dock ingå i rätten i stället
för en av de lagfarna ledamöterna.”

Övriga lagforslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1996/97:131

Bilaga 4

189

Justitiedepartementet Prop. 1996/97:131

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden

Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann,

Ulvskog, Sundström, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky,
Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1996/97:131 Prövningstillstånd i
hovrätten.

190

gotab 52881, Stockholm 1997

Prövningstillstånd i hovrätten

Regeringens proposition

1996/97:131

Prövningstillstånd i hovrätten

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 Förslag till riksdagsbeslut

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om Prop. 1996/97:131

arvsskatt och gåvoskatt

2.5 Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) pTOp. 1996/97:131

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om prop. 1996/97:131

domstolar i fastighetsmål

2.7 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen(1969:387)

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om prOp. 1996/97:131

felparkeringsavgift

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) omStatens va-nämnd

2.10 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) prop. 1996/97:131

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) ombetalningsföreläggande och handräckning

2.12 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen(1993:20)

2.13 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen(1994:334)

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om prop. 1996/97:131

rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

2.15 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen prOp. 1996/97:131

(1995:450)

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om prop.

domstolsärenden

3 Ärendet och dess beredning

4 Bakgrund och utgångspunkter

5 Inriktningen av en reform

6 Gällande regler om prövningstillstånd i hovrätt Prop. 1996/97:131

7 Konventionsåtaganden

8 Den närmare utformningen av ett mer generelltkrav på prövningstillstånd

8.1 Dispensgrundema

8.2 Föreläggande att komplettera överklagandet meddispensskäl

8.3 Offentlig försvarare och rådgivning enligträttshjälpslagen

8.4 Möjlighet till sammanträde

8.5 Skriftväxlingen

8.6 Tidsfrister i mål där den tilltalade är häktad

8.7 Särskild avdelning for tillståndsprövning?

8.8 Hovrättens tillgång till förhörsutsagor

8.9 Åberopande av nya omständigheter eller bevis ellerbegäran om omförhör

8.10 Domförhet och omröstning

8.11 Partiellt prövningstillstånd m.m.

8.12 Beslutets utformning

8.13 Överklagande av beslut att inte meddelaprövningstillstånd

9 Vilka avgöranden skall omfattas av krav påprövningstillstånd?

10 Krav på prövningstillstånd i Högsta domstolenför mål som inletts i hovrätt ?

11 Vissa konsekvenser av förslaget för tings-rätterna

12 Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser avförslaget för hovrätternas arbetssituation

13 Ikraftträdande

14 F örfattningskommentar

14.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

14.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) omarvsskatt och gåvoskatt

14.5 Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) omdomstolar i fastighetsmål

14.7 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen(1969:387)

14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) omfelparkeringsavgift

14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) omStatens va-nämnd

14.10 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen(1983:291)

14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746)om betalningsföreläggande och handräckning

14.12 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen(1993:20)

14.13 Förslaget till lag ändring i skuldsaneringslagen(1994:334)

14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:831)om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

14.15 Förslaget till lag om ändring imarknadsföringslagen (1995:450)

14.16 Förslaget till lag om ändring lagen (1996:242) omdomstolsärenden

Hovrättsprocessutredningens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

M

2 Förslag till lag om ändring i jordabalken

3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

4 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) omarvsskatt och gåvoskatt

6 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen(1969:387)

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) omarrendenämnder och hyresnämnder

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) omrättegången i arbetstvister

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1080) omavveckling av hyresregleringen

2.7 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

2.12 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

2.13 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

8 Den närmare utformningen av ett mer generellt
krav på prövningstillstånd

8.2 Föreläggande att komplettera överklagandet med
dispensskäl

8.3 Offentlig försvarare och rådgivning enligt
rättshjälpslagen

8.9 Åberopande av nya omständigheter eller bevis eller
begäran om omförhör

8.13 Överklagande av beslut att inte meddela
prövningstillstånd

9 Vilka avgöranden skall omfattas av krav på
prövningstillstånd?

10 Krav på prövningstillstånd i Högsta domstolen
för mål som inletts i hovrätt ?

11 Vissa konsekvenser av förslaget för tings-
rätterna

12 Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser av
förslaget för hovrätternas arbetssituation

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål

14.7 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

14.10 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
(1983:291)

14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och handräckning

14.12 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

14.13 Förslaget till lag ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:831)
om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

14.15 Förslaget till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450)

14.16 Förslaget till lag om ändring lagen (1996:242) om
domstolsärenden

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

6 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1080) om
avveckling av hyresregleringen

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgifit

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
statens va-nämnd

13 Förslag till lag om ändring i bostadsförvaltningslagen
(1977:792)

14 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen
(1978:304)

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:352) om rätt
till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt

17 Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen
(1991:614)

18 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

19 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:834) om
upphävande av bostadssaneringslagen (1973:531)

21 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

22 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om
domstolsärenden

betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU Bilaga 2
1995:124)

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

7 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

12 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)

13 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:831) om
rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt

15 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden