Proposition 1997/98:184

Regeringens proposition
1997/98:184

Ändringar i radio- och TV-lagen (1996:844), m.m.

Prop.

1997/98:184

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 juni 1998

Göran Persson

Marita Ulvskog

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i radio- och TV-lagen för att i
svensk rätt genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG
om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa be-
stämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författ-
ningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.

Bestämmelserna om i vilka fall Sverige skall ansvara för en TV-sänd-
ning förtydligas. En helt ny bestämmelse införs för att möjliggöra att TV-
sändningar av viktiga evenemang blir tillgängliga för en väsentlig del av
allmänheten i en EES-stat. Det föreslås även regler om tillsyn och sank-
tioner.

Vidare föreslås ett förbud mot försäljningsprogram för läkemedel och
medicinsk behandling i televisionen liksom ett förbud mot sponsrings-
meddelanden i TV-program för receptbelagda läkemedel och sådan
medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination. Dess-
utom skall TV-program med ingående våldsskildringar eller med porno-
grafiska bilder föregås av en varningssignal i ljud eller en varning som
anges löpande i bild.

I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i radio- och TV-lagen i
samband med införandet av digitala TV-sändningar.

Bestämmelserna om skyldighet att vidarebefordra TV-sändningar i
kabelnät ändras till att avse högst tre program från de tillståndshavare
vars verksamhet finansieras med TV-avgiftsmedel samt högst ett pro-
gram från andra tillståndshavare. Ett villkor skall vara att programmen

1 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 184

sänds med stöd av ett tillstånd från regeringen som är förenat med dels
krav på opartiskhet och saklighet, dels ett villkor om mångsidigt pro-
gramutbud där det skall ingå nyheter.

Vidare föreslås att ett programföretag skall kunna få mer än ett sänd-
ningstillstånd och att teknisk samverkan med andra tillståndshavare skall
kunna utgöra villkor för sändningstillstånd.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Slutligen föreslås att tillståndet för Sveriges Utbildningsradio AB att
sända ljudradio och TV skall förlängas till dess frågan om Utbildnings-
radions framtida verksamhet är bestämd och eventuella förslag har
genomförts.

Prop. 1997/98:184

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:184

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5

2 Lagtext...............................................................................................6

2.1 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844)...........................................................................6

3 Ärendet och dess beredning............................................................17

4 Genomförande av TV-direktivet.....................................................18

4.1 TV-direktivet och ändringarna.........................................18

4.2 Radio- och TV-lagens tillämpningsområde......................29

4.3 Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang..................34

4.3.1 Inledning.........................................................34

4.3.2 Bestämmelsens förhållande till
yttrandefrihetsgrundlagen och
äganderättsskyddet enligt regeringsformen.... 35

4.3.3 Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang

bör kunna säkerställas.....................................37

4.3.4 Övervakning m.m...........................................44

4.3.5 Sanktioner.......................................................46

4.4 Regler för TV-reklam och köp-TV...................................48

4.4.1 Definitioner.....................................................48

4.4.2 Reklam för läkemedel m.m............................49

4.4.3 Reklam riktad till barn....................................50

4.5 Varningssignaler vid sändningar av vissa TV-program... 51

4.6 Nya produktioner..............................................................53

4.7 Etableringskrav för sändningstillstånd m.m.....................54

4.8 Kostnader och resursbehov...............................................56

5 Digital marksänd TV.......................................................................57

5.1 Skyldighet att vidarebefordra TV-sändningar i kabelnät.. 5 7

5.2 Ett företag skall kunna få mer än ett sändningstillstånd... 66

5.3 Villkor om samverkan skall kunna tas in i

sändningstillstånd.............................................................67

5.4 Villkor för public serviceföretagens satellitsändningar.... 69

6 Utbildningsradions sändningstillstånd............................................71

7 Författningskommentar...................................................................72

Bilaga 1 EG:s direktiv för samordning av vissa bestämmelser som
fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om
utförandet av sändningsverksamhet för television................77

Bilaga 2 EG:s direktiv för ändring av rådets direktiv om samordning
av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas
lagar och andra författningar om utförandet av
sändningsverksamhet för television......................................84

Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian
Genomförande av EG:s TV-direktiv (Ds 1998:21)...............95

Bilaga 4 Promemorians lagförslag (Ds 1998:21)................................96

Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Genomförande av EG:s TV-direktiv (Ds
1998:21).............................................................................. 104

Bilaga 6 Sammanfattning av departementspromemorian Digital
marksänd TV - lagändringar (Ds 1998:5)........................... 105

Bilaga 7 Promemorians lagförslag (Ds 1998:5)................................ 106

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Digital marksänd TV - lagändringar (Ds
1998:5)................................................................................ 109

Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag...............................................110

Bilagal 0 Lagrådets yttrande...............................................................121

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 1998.........129

Rättsdatablad.........................................................................................130

Prop. 1997/98:184

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844),

2. godkänner regeringens förslag om utbildningsradions sändningstill-
stånd.

Prop. 1997/98:184

Lagtext

Prop. 1997/98:184

2.1 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om radio- och TV-lagen (1996:844)

dels att 11 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 1 kap. 2, 3 och 4 §§ skall betecknas 1 kap. 3, 4
respektive 2 §§,

dels att den nya 1 kap. 2 § samt 3 kap. 2-4 §§, 6 kap. 2 och 8 §§, 7 kap.
10 §, 8 kap. 1 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 5, 7, 9 och 12 §§, 11 kap. 2 § samt
13 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 kap. 10 § och 9
kap. 10 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 § Lagen gäller för sändningar
av TV-program över satellit om
sändningen kan tas emot i någon
stat som är bunden av avtalet om
Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet och

1. den som bedriver sändnings-
verksamheten har sitt hemvist i
Sverige,

2. sändningen till satellit sker
från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker
med användning av satellitkapa-
citet som en svensk fysisk eller
juridisk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas
dock inte, om den som bedriver
sändningsverksamheten har sitt
hemvist i en annan stat som är
bunden av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

2 §2 Lagen gäller för sändningar
av TV-program, om sändningen
kan tas emot i någon stat som är
bunden av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES-stat) och den som bedriver
sändningsverksamheten

1. är etablerad i Sverige enligt
definitionen i artikel 2.3 i Europa-
parlamentets och rådets direktiv
97/36/EG om ändring av rådets
direktiv 89/552/EEG om samord-
ning av vissa bestämmelser som
fastställts i medlemsstaternas
lagar och andra författningar om
utförandet av sändningsverksam-
het för television,

2. varken uppfyller kriteriet
under 1 eller är etablerad i någon
annan EES-stat, men använder sig
av en frekvens som har upplåtits
här i landet,

3. varken uppfyller något av

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av
rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för
television (EGT nr L 202, 30.7.1997, s. 60, Celex 397L0036).

2 Senaste lydelse av förutvarande 1 kap. 4 § 1996:844.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

kriterierna under 1 och 2 eller
använder sig av en frekvens som
har upplåtits av någon annan
EES-stat, men använder sig av en
satellitkapacitet som tillhör
Sverige,

4. varken uppfyller något av
kriterierna under 1, 2 och 3 eller
använder sig av en satellit-
kapacitet som tillhör någon annan
EES-stat, men använder sig av en
satellitupplänk belägen i Sverige,
eller

5. varken uppfyller något av
kriterierna under 1, 2, 3 och 4
eller använder sig av en satelli-
tupplänk belägen i någon annan
EES-stat, men är etablerad i
Sverige enligt artikel 52 och
följande i Fördraget om upp-
rättandet av Europeiska gemen-
skapen.

Den som, efter att ha varit
etablerad i Sverige, etablerar sig i
en annan EES-stat i syfte att
kringgå svensk lagstiftning när
verksamheten huvudsakligen riktar
sig till Sverige skall vid
tillämpningen av denna lag anses
etablerad i Sverige.

3 kap.

2§3

Villkor för sändningstillstånd far även avse skyldighet att

1. sända program till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn-
eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket,

5. utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för
funktionshindrade,

6. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av
regeringen,

7. använda en viss sändnings- 7. använda en viss sändnings-
teknik, teknik samt samverka med andra

3 Senaste lydelse 1997:921.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

tillståndshavare i tekniska frågor,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags-
kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket om beriktigande
även i fråga om ljudradion,

11. sända genmäl en,

12. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13. sända ett mångsidigt programutbud,

14. regionalt sända och producera program,

15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten
om en myndighet begär det,

16. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är
nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer över-
ens med de villkor som har meddelats enligt denna lag,

17. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas
emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

18. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap
och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till
regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

3§

Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända

1. reklam eller andra annonser, och

2. även andra sponsrade pro- 2. även andra sponsrade pro-

gram än sådana som anges i 7 kap. gram än sådana som anges i 7 kap.
8 § andra stycket och 9 §. 8 § andra stycket, 9 § och 10 §

andra stycket.

Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud mot att
diskriminera annonsörer.

4§

Ingen kan få mer än ett tillstånd
av regeringen, vare sig direkt eller
genom företag där han eller hon
på grund av aktie- eller andels-
innehav eller avtal ensam har ett
bestämmande inflytande.

Villkor för sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och
inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i
begränsad omfattning.

Vad som sägs i första stycket
gäller inte staten.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

6 kap.

Program med ingående vålds-
skildringar av verklighetstrogen
karaktär eller med pornografiska
bilder far inte sändas i televisionen
under sådan tid och på sådant sätt
att det finns en betydande risk för
att barn kan se programmen, om
det inte av särskilda skäl ändå är
försvarligt.

Den som sänder TV-program
över satellit eller med stöd av till-
stånd av regeringen skall, om det
inte finns särskilda skäl mot det, se
till att mer än hälften av den årliga
sändningstiden upptas av program
av europeiskt ursprung och att
minst tio procent av den årliga
sändningstiden eller minst tio pro-
cent av programbudgeten avser
program av europeiskt ursprung
som har framställts av självstän-
diga producenter. Som sändnings-
tid anses här tid då det sänds pro-
gram med annat innehåll än nyhe
ter, sport, tävlingar och annonser. I
sändningstiden skall inte heller
räknas in sändningar av endast
text.

åren.

Som sändningstid anses i denna
paragraf tid då det sänds program
med annat innehåll än nyheter,
sport, tävlingar, annonser och
programtjänster som avses i 7 kap.
5 § tredje stycket. I sändningstiden
skall inte heller räknas in
sändningar av endast text.

TV-sändningar enligt första stycket och ljudradiosändningar som sker
med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl

2§

Program med ingående vålds-
skildringar av verklighetstrogen
karaktär eller med pornografiska
bilder far inte sändas okodade i
televisionen under sådan tid att det
finns en betydande risk för att barn
kan se programmen, om det inte av
särskilda skäl ändå är försvarligt.
Program som har ett sådant inne-
håll och som får sändas skall an-
tingen föregås av en varning i ljud
eller innehålla en varning som
anges löpande i bild under hela
sändningstiden.

8§

Den som sänder TV-program
över satellit eller med stöd av till-
stånd av regeringen skall, om det
inte finns särskilda skäl mot det, se
till

1. att mer än hälften av den år-
liga sändningstiden upptas av pro-
gram av europeiskt ursprung, och

2. att minst tio procent av den
årliga sändningstiden eller minst
tio procent av programbudgeten
avser program av europeiskt ur-
sprung som har framställts av
självständiga producenter; en så
stor andel som möjligt bör utgöras
av program som färdigställts
under de närmast föregående fem

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket,
program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

10 §

Den som sänder TV-program
och som innehar den exklusiva
rätten till en TV-sändning från ett
svenskt eller utländskt evenemang
som är av särskild vikt för det
svenska samhället får inte, om han
sänder evenemanget, utnyttja
rättigheten på ett sådant sätt att en
väsentlig del av allmänheten i
Sverige utestängs från möjligheten
att i fri TV se evenemanget i
direktsändning eller, om det finns
saklig grund till det, med en
mindre tidsförskjutning. De eve-
nemang som avses är sådana som
inträffar högst en gång om året
och som intresserar en bred all-
mänhet i Sverige.

Om Europeiska kommissionen
genom en underrättelse i Europe-
iska gemenskapernas officiella
tidning har förklarat att ett eve-
nemang är av särskild vikt för
samhället i en annan EES-stat, får
den som sänder TV-program och
som innehar den exklusiva rätten
att sända evenemanget till den
staten inte, om han sänder
evenemanget, utnyttja rättigheten
på ett sådant sätt att en väsentlig
del av allmänheten i den staten
utestängs från möjligheten att se
evenemanget i fri TV på ett sätt
som närmare anges i under-
rättelsen.

Om någon för att uppfylla skyl-
digheten enligt första eller andra
stycket erbjuder någon annan att
sända evenemanget i TV skall
detta göras på skäliga villkor.
Föreskrifter om verkställigheten
av första stycket meddelas av re-
geringen.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

7 kap.

10 8

Reklam för receptbelagda läke-
medel och sådan medicinsk be-
handling som endast är tillgänglig
efter ordination får inte sändas i
televisionen såvida det inte är
fråga om meddelanden som avses i
8§-

Om ett läkemedelsföretag
sponsrar TV-program får spons-
ringen endast främja företagets
namn eller anseende men inte
receptbelagda läkemedel och så-
dan medicinsk behandling som
endast är tillgänglig efter ordina-
tion.

Försäljningsprogram för läke-
medel eller för medicinsk behand-
lingfår inte sändas i televisionen.

Med läkemedel avses preparat
som skall godkännas eller erkän-
nas för att få säljas enligt 5 §
läkemedelslagen (1992:859) eller
rådets förordning (EEG) nr
2309/93 av den 22 juli 1993 om
gemenskapsförfaranden för god-
kännande för försäljning av och
tillsyn över humanläkemedel och
veterinärmedicinska läkemedel
samt om inrättande av en europe-
isk läkemedelsmyndighet.

8 kap.

1 §4

4 Senaste lydelse 1997:335.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

med stöd av tillstånd från rege-
ringen och som är avsedda att
kunna tas emot av var och en i
området. Sändningarna skall
kunna tas emot på ett tillfredsstäl-
lande sätt och utan kostnad för
själva mottagningen. Sändnings-
plikten gäller även sändningar som
en tillståndshavare sänder för att
uppfylla skyldigheten att sända till
hela landet eller till delar av lan-
det, men där sättet att sända inte
kräver regeringens tillstånd.

med tillstånd av regeringen och
som är avsedda att tas emot i om-
rådet utan villkor om särskild
betalning. Skyldigheten gäller
endast för sändningar för vilka
sändningstillståndet har förenats
med krav på opartiskhet och sak-
lighet samt ett villkor om ett
mångsidigt programutbud där det
skall ingå nyheter.

Sändningarna skall kunna tas
emot på ett tillfredsställande sätt
och utan kostnad för själva mot-
tagningen. Ett program som har
sänts ut enbart med digital teknik
behöver sändas vidare endast om
det sänds andra program i an-
läggningen med digital teknik. Det
behöver då sändas vidare endast
digitalt.

Sändningsplikten gäller även
sändningar som en tillståndshavare
genomför för att uppfylla skyldig-
heten att sända till hela landet eller
till delar av landet, men där sättet
att sända inte kräver regeringens
tillstånd.

Sändningsplikt enligt första stycket
omfattar högst tre samtidigt sända
TV-program som sänds av
tillståndshavare vars verksamhet
finansieras genom anslag från TV-
avgiften enligt lagen (1989:41) om
TV-avgift och högst ett TV-
program som sänds av en annan
tillståndshavare.

Skyldighet enligt första stycket
gäller inte för en anläggning där
ett begränsat antal TV-program
förs fram till abonnenterna genom
ett kopplat telenät med hjälp av
digital teknik.

Sändningsplikten omfattar inte sändningar som sker med stöd av till-
stånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

9 kap.

Granskningsnämnden för radio
och TV övervakar genom gransk-
ning i efterhand om sända program
står i överensstämmelse med
denna lag och de villkor som kan
gälla för sändningarna. Bestäm-
melserna om reklam i 7 kap. 3, 4.
och 10 §§ övervakas dock av Kon-
sumentombudsmannen.

2§

Granskningsnämnden för radio
och TV övervakar genom gransk-
ning i efterhand om sända program
står i överensstämmelse med
denna lag och de villkor som kan
gälla för sändningarna. Gransk-
ningsnämnden övervakar även att
bestämmelsen om exklusiva rättig-
heter i 6 kap. 10 § följs.

Bestämmelserna om reklam i 7
kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första
och tredje stycket övervakas dock
av Konsumentombudsmannen.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3
kap. 5 § skall inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.
Finner Granskningsnämnden för radio och TV att en sändning innehåller
våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 §, skall
nämnden göra anmälan om förhållandet till Justitiekanslem.

10 §

Den som förvärvat den exklusiva
sändningsrätten till ett sådant eve-
nemang som anges i 6 kap. 10 §
skall omedelbart underrätta
Granskningsnämnden för radio
och TV om det.

10 kap.

5§

Den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som anges i denna
paragraf far åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits med
stöd av 3 kap. 3 § första stycket,

2. bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen
enligt 6 kap. 4 §,

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5-7 §§,

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 § och 7

kap. 2 och 3 §§,

5. bestämmelserna om sponsring 5. bestämmelserna om sponsring

i 7 kap. 8 och 9 §§, eller i 7 kap. 8 och 9 §§ samt 10 §

6. bestämmelsen om reklam i 7 andra stycket,

kap. 11 §. 6. bestämmelsen om reklam i 7

kap. 11 §, eller

7. bestämmelsen om exklusiva

rättigheter i 6 kap. 10 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Vid prövning av frågan om avgift skall påforas skall rätten särskilt be-
akta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

En handling som strider mot 7
kap. 3, 4 och 10 §§ skall vid till-
lämpningen av 4, 14 och 19 §§
marknadsföringslagen (1995:450)
anses vara otillbörlig mot konsu-
menter. En sådan handling kan
medföra marknadsstömingsavgift
enligt bestämmelserna i 22-28 §§
marknadsföringslagen.

7§

En handling som strider mot 7
kap. 3 och 4 samt 10 £ första
och tredje stycket skall vid till-
lämpningen av 4, 14 och 19 §§
marknadsföringslagen (1995:450)
anses vara otillbörlig mot konsu-
menter. En sådan handling kan
medföra marknadsstömingsavgift
enligt bestämmelserna i 22-28 §§
marknadsföringslagen.

9 §5

Den som åsidosätter de bestämmelser som anges i denna paragraf får
föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande far förenas med
vite. Detta gäller bestämmelser om

1. närradiosändningars innehåll (6 kap. 6 och 7 §§),

2. beteckningar (6 kap. 9 §),

3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala
kabelsändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 §§),

4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV-verket (9
kap. 4-7 §§),

5. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 8 §),

6. skyldighet att lämna upplys-
ning om sändningstider i närradio
(9 kap. 9 § första stycket), eller

7. skyldighet att lämna upplys-
ningar om programinnehåll (9 kap.
9 § andra stycket).

Föreläggande enligt första
stycket 1, 2 och 5-7 far meddelas
meddelas av Granskningsnämnden
för radio och TV. Föreläggande
enligt första stycket 3-6 får med-
delas av Radio- och TV-verket.
Föreläggande enligt första stycket
5 och 6 far även meddelas av Kon-
sumentombudsmannen.

6. skyldighet att lämna upplys-
ning om sändningstider i närradio
(9 kap. 9 § första stycket),

7. skyldighet att lämna upplys-
ningar om programinnehåll (9 kap.
9 § andra stycket), eller

8. varning (6 kap. 2 §).

Föreläggande enligt första
stycket 1, 2 och 5-8 får meddelas
av Granskningsnämnden för radio
och TV. Föreläggande enligt första
stycket 3-6 far meddelas av Radio-
och TV-verket. Föreläggande en-
ligt första stycket 5 och 6 får även
meddelas av Konsumentombuds-
mannen.

5 Lydelse enligt prop. 1997/98:77.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Om den som sänder över satellit
inte har hemvist i Sverige, får
Granskningsnämnden för radio
och TV förelägga satellitentrepre-
nören att följa de bestämmelser
och villkor som anges i 5 §. Före-
läggandet far förenas med vite.

Föreläggande enligt 9 eller 11 §
får riktas mot satellitentreprenö
ren, om den som sänder över
satellit inte har hemvist i Sverige.

12 §

Om den som sänder över satellit
inte är etablerad i Sverige enligt 1
kap. 2 § första stycket 1 eller 5, får
Granskningsnämnden för radio
och TV förelägga satellitentrepre-
nören att följa de bestämmelser
och villkor som anges i 5 §. Före-
läggandet får förenas med vite.

Föreläggande enligt 9 eller 11 §
får riktas mot satellitentreprenö-
ren, om den som sänder över
satellit inte är etablerad i Sverige
enligt 1 kap. 2 § första stycket 1
eller 5.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fatt tillgång
till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenö-
rens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får före-
läggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgi-

varen.

11 kap.

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt
brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1-
5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§, eller

2. ett villkor som förenats med
tillståndet med stöd av 3 kap. 1-
3 §§ eller 4 § andra stycket har
åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd som meddelats av

2§6

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt
brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1-
5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§, eller

2. ett villkor som förenats med
tillståndet med stöd av 3 kap. 1-
4 §§ har åsidosatts på ett väsentligt
sätt.

regeringen får också återkallas,
om tillståndshavaren förfogar över
mer än ett sådant tillstånd, an-
tingen direkt eller genom företag
där tillståndshavaren på grund av
aktie- eller andelsinnehav eller
avtal ensam har ett bestämmande
inflytande. Återkallelsen skall då
avse det eller de tillstånd som
meddelats efter det första tillstån-
det.

Senaste lydelse 1997:335.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Har tillstånd meddelats enligt
denna lag trots att tillståndshava-
ren saknade behörighet enligt 3
kap. 4 § första stycket, får tillstån-
det återkallas endast om beslutet
om tillståndet påverkats av felak-
tiga eller ofullständiga uppgifter
från tillståndshavaren.

Beslut av Granskningsnämnden
för radio och TV eller Radio- och
TV-verket om förelägganden som
har förenats med vite enligt 10
kap. 8 §, 9 § första stycket 1-3
samt 10 § får överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 10 kap. 8 § och 9 § första stycket 1 och 2 samt
10 § gäller omedelbart, även om de överklagas.

13 kap.

3§

Beslut av Granskningsnämnden
för radio och TV eller Radio- och
TV-verket om förelägganden som
har förenats med vite enligt 10
kap. 8 §, 9 § första stycket 1-3 och
8 samt 10 § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Bestämmelsen i 6 kap. 10 § tillämpas inte på rättigheter som har
förvärvats före den 30 juli 1997. Avtal som har ingåtts före den 30 juli
1997 och som förnyas därefter skall anses som nya avtal för vilka be-
stämmelsen i 6 kap. 10 § skall tillämpas.

3. De sändningar som enligt 8 kap. 1 § första stycket i dess äldre
lydelse skall sändas vidare i kabelnät den 1 januari 1998 skall sändas
vidare enligt de nya föreskrifterna så länge de villkor som anges i 8 kap.
1 § första stycket i dess nya lydelse är uppfyllda.

Ärendet och dess beredning

Genomförande av EG:s TV-direktiv

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av
vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra
författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV-
direktivet) innehåller minimiregler för TV-sändningar inom EG, bilaga
1. Direktivet trädde i kraft år 1989 och började gälla för Sveriges del den
1 januari 1994 då EES-avtalet trädde i kraft. Det infördes i svensk rätt
genom lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten (prop. 1992/93:75, bet. 1992/93:KU12, rskr.
1992/93:117).

Direktivet har setts över av EG-kommissionen. Den 30 juni 1997 antog
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd ett nytt direktiv
97/36/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av
vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra
författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television,
bilaga 2.

I promemorian Genomförande av EG:s TV-direktiv (Ds 1998:21), som
har upprättats inom Kulturdepartementet, har det lämnats förslag till änd-
ringar i radio- och TV-lagen som behövs för att genomföra det nya
direktivet.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissytt-
randena finns tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku98/606/Me).

En sammanfattning av departementspromemorian finns i bilaga 3.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 5.

Digital marksänd TV

Riksdagens beslut om digitala TV-sändningar (prop. 1996/97:67, bet.
1996/97:KU17, rskr. 1996/97:178) innebär att digital marksänd TV skall
införas i flera steg. Regeringen har den 13 november 1997 beslutat att
sändningar av digital TV skall få inledas i följande områden: Stockholm
med Mälardalen och Uppsala, norra Östergötland, södra och nordöstra
Skåne, Göteborg med omnejd samt Sundsvall och Östersund med om-
nejd.

I promemorian Digital marksänd TV - lagändringar (Ds 1998:5), som
har upprättats inom Kulturdepartementet, har det lämnats förslag till änd-
ringar i radio- och TV-lagen (1996:844) med anledning av införandet av
digitala TV-sändningar.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissytt-
randena finns tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku98/90/Me).

En sammanfattning av departementspromemorian finns i bilaga 6.

Promemorians lagförslag finns i bilaga 7. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 8.

Prop. 1997/98:184

Utbildningsradions sändningstillstånd

Distansutbildningskommittén (U 1995:7) överlämnade i november 1997
delbetänkandet Utbildningskanalen (SOU 1997:148). Betänkandet har
remissbehandlats och förslagen bereds för närvarande inom Rege-
ringskansliet. I avvaktan på detta lämnar regeringen ett förslag i avsnitt 6
som avser sändningstillståndet för Sveriges Utbildningsradio AB.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 maj 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga
10. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter
behandlas i anslutning till den plats där sakfrågorna diskuteras eller i
författningskommentaren. Därutöver har redaktionella ändringar gjorts i
förhållande till den till Lagrådet remitterade texten.

4 Genomförande av TV-direktivet

4.1 TV-direktivet och ändringarna

Översikt av direktivet

TV-direktivet har till syfte att möjliggöra fri rörlighet för TV-sändningar.
Direktivet innebär att den medlemsstat varifrån en sändning härrör skall
se till att sändningen följer lagen i den medlemsstaten. Andra medlems-
stater skall tillåta fri mottagning och får inte hindra vidaresändning av en
TV-sändning från en annan medlemsstat av skäl som omfattas av direkti-
vet. Direktivet innehåller minimiregler som gäller för TV-sändningar
från EG:s medlemsstater. Det hindrar emellertid inte att medlemsstaterna
tillämpar mer restriktiva regler för TV-företag inom dess jurisdiktion.

De ändringar som har gjorts genom direktiv 97/36/EG ändrar inte den
grundläggande inriktningen hos TV-direktivet. Inom ramen för oföränd-
rade principer innehåller det nya direktivet emellertid ett antal tillägg och
förtydliganden. Sättet att bestämma ansvarigt land, som har orsakat pro-
blem vid tillämpningen av TV-direktivet, ges en omfattande reglering.

Systemet med europeiska programkvoter behålls i stort sett oförändrat.
Några mindre justeringar görs emellertid av definitionerna. Systemet
skall ses över inom en femårsperiod. Den tidigare regeln om karenstider
för TV-sändningar av biograffilm ersätts med en regel om att sändnings-
tiderna skall fastställas i avtal med rättighetshavama.

En helt ny bestämmelse införs för att säkerställa att TV-sändningar av
viktiga evenemang även i fortsättningen blir tillgängliga för den stora
publiken.

Prop. 1997/98:184

Det nya direktivet innehåller regler för köp-TV, dvs. direkta erbjudan- Prop. 1997/98:184
den till allmänheten med avseende på att mot betalning tillhandahålla
varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förplik-
telser. Den tillåtna omfattningen av TV-reklam och köp-TV har fått en
uttömmande reglering i direktivet. Direktivet gäller även, med undantag
för vissa bestämmelser, för specialkanaler för köp-TV och egenreklam.
Läkemedelsföretag får möjlighet att på vissa villkor fungera som sponso-
rer av TV-program. Inga ändringar har skett av reglerna om barn och
TV-reklam. Kommissionen kommer dock att utreda frågan.

Reglerna om skydd för minderåriga och den därtill kopplade rätten för
ett mottagande land att under vissa förutsättningar ingripa mot en sänd-
ning, har förtydligats. Frågan om möjligheten att filtrera bort oönskade
program skall utredas.

En nyhet är att en kontaktkommitté inrättas för att följa tillämpningen
av direktivet och tjäna som ett forum för diskussioner mellan kommis-
sionen och medlemsstaterna.

I det följande behandlas ändringarna mer i detalj.

Direktivets räckvidd är oförändrad

TV-direktivet gäller för "TV-sändningar", vilket definieras som den ur-
sprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning av all-
mänheten. Definitionen omfattar sändningar per tråd eller genom luften,
inklusive överföring via satellit, och i okodad eller kodad form. Även
överföring av program mellan företag för vidaresändning till allmänheten
omfattas. Däremot omfattas inte kommunikationstjänster som tillhanda-
håller data eller andra meddelanden som efterfrågas individuellt såsom
telefax, databaser och andra liknande tjänster.

Denna avgränsning kvarstår oförändrad efter översynen av direktivet.
De nya informationstjänsterna behandlas endast i ingressen. Enligt punkt
7 i ingressen skall varje föreskrift om nya audiovisuella tjänster vara för-
enlig med direktivets grundläggande mål, som är att skapa en rättslig ram
för den fria rörligheten för tjänster. I punkt 8 anges vidare att medlems-
staterna skall vidta åtgärder med hänsyn till tjänster som är jämförbara
med TV-sändningar för att motverka överträdelser av de grundläggande
principer som måste vara vägledande för informationen samt för att mot-
verka att det uppstår stora olikheter när det gäller fri rörlighet och kon-
kurrens. Dessa påpekanden gäller alltså lagstiftning söm ligger utanför
direktivets tillämpningsområde, och påverkar inte genomförandet av det
nya direktivet i medlemsstaternas lagstiftning.

Definitionen av "TV-sändning" kompletteras i det nya direktivet med
en definition av "programföretag", varmed avses den fysiska eller juri-
diska person som har redaktionellt ansvar för sammansättningen av TV-
program och som sänder ut eller låter sända ut dem genom tredje part.

Direktivet är fortfarande ett minimidirektiv

I det ursprungliga TV-direktivet framgår karaktären av minimidirektiv
genom tre olika artiklar. I det nya direktivet har två av dessa utgått. Di-
rektivets egenskap av minimidirektiv framgår därför numera endast av
artikel 3.1. Enligt denna artikel skall medlemsstaterna ha frihet att före-
skriva att TV-programföretag inom deras jurisdiktion skall följa mer de-
taljerade eller striktare regler inom de områden som omfattas av direkti-
vet.

Punkt 44 i ingressen har anknytning till artikel 3.1. Enligt denna har
förfaringssättet i det ursprungliga och det nya TV-direktivet antagits för
att uppnå den grundläggande harmonisering som är nödvändig och till-
räcklig för att säkerställa den fria rörligheten för TV-sändningar inom
gemenskapen. Det står medlemsstaterna fritt att gentemot de programfö-
retag som står under deras jurisdiktion tillämpa mer detaljerade eller
strängare regler för områden som omfattas av direktivet. Dessa regler kan
bl.a. omfatta språkpolitiska mål, skydd av allmänintresset i fråga om te-
levisionens betydelse som leverantör av information, utbildning, kultur
och underhållning, behovet av att säkerställa mångfalden hos informa-
tionsindustrin och medierna samt konkurrensskydd för att förhindra
missbruk av dominerande ställning och/eller skapandet alternativt för-
stärkandet av en dominerande ställning genom samgåenden, överens-
kommelser, förvärv eller liknande initiativ. Dessa regler skall dock vara
förenliga med gemenskapsrätten.

Punkt 44 kan fungera som tolkningsstöd till artikel 3.1. Som framgår
av dess ordalydelse är den omfattande listan över grunder för att avvika
från direktivets regler inte avsedd att vara uttömmande.

Regler för ansvarigt land

I det ursprungliga TV-direktivet uttrycks principen om att varje program-
företag skall lyda under lagstiftningen i en medlemsstat i artikel 2.1. En-
ligt denna artikel skall medlemsstaterna säkerställa att TV-sändningar för
vilka de skall bära ansvaret överensstämmer med den lagstiftning som
gäller för sändningar avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. Prin-
cipen om att endast den staten har rätt att utöva kontroll över programfö-
retaget framgår av artikel 2.2. Enligt denna artikel skall medlemsstaterna
säkerställa fri mottagning och far inte begränsa återutsändning inom sina
territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater av skäl som om-
fattas av direktivet. Det undantag som finns från denna princip behandlas
i avsnittet om skydd för underåriga.

De här angivna principerna återfinns oförändrade i det nya direktivet.
Däremot har reglerna för hur den ansvariga staten skall bestämmas gjorts
betydligt utförligare.

Enligt TV-direktivet i dess ursprungliga lydelse skall den ansvariga
medlemsstaten vara den som har programföretaget inom sin jurisdiktion.
Om ett programföretag inte befinner sig under någon medlemsstats juris-
diktion men använder sig av en frekvens eller satellitkapacitet som upp-

Prop. 1997/98:184

låtits av en medlemsstat eller av en satellitupplänk som befinner sig i en Prop. 1997/98:184
medlemsstat, skall denna medlemsstat bära ansvaret (artikel 2.1).

I det nya direktivet finns en uttömmande reglering av hur det skall be-
stämmas vilken medlemsstat som är ansvarig. Grundregeln är, liksom
tidigare, att den medlemsstat som har programföretaget inom sin juris-
diktion skall vara ansvarig (artikel 2.1). För att fastställa om ett program-
företag befinner sig inom en medlemsstats jurisdiktion skall man i första
hand ta hänsyn till var företaget är etablerat och i andra hand tillämpa
vissa tekniska kriterier (artikel 2.2).

I artikel 2.3 anges var ett programföretag skall anses etablerat vid till-
lämpningen av direktivet. En rad olika fall tas upp:

a) Om programföretaget har sitt huvudkontor i en medlemsstat och re-
daktionella beslut om programsammansättningen fattas i den medlems-
staten skall programföretaget anses vara etablerat där.

b) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan
redaktionella beslut om programsammansättningen fattas i en annan
medlemsstat

- skall programföretaget anses vara etablerat i den medlemsstat där en
betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sändningsverksam-
heten är verksam;

- om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sänd-
ningsverksamheten är verksam i båda länderna skall programföretaget
bedömas som om det vore etablerat i den medlemsstat där det har sitt
huvudkontor;

- om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sänd-
ningsverksamheten inte är verksam i någon av medlemsstaterna, skall
programföretaget bedömas vara etablerat i den medlemsstat där det först
började sända i enlighet med den medlemsstatens rättssystem, under för-
utsättning att det upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till
ekonomin i den medlemsstaten.

c) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan
beslut om programsammansättningen fattas i ett tredje land, eller vice
versa, skall programföretaget anses vara etablerat i den berörda med-
lemsstaten under förutsättning att en betydande del av arbetsstyrkan som
arbetar med TV-sändningsverksamheten är verksam i den medlemssta-
ten.

I artikel 2.4 anges de tekniska kriterier som skall tillämpas för att be-
stämma att ett programföretag skall anses höra under en medlemsstats
jurisdiktion om bestämmelserna i artikel 2.3 inte är tillämpliga:

a) Det använder sig av en frekvens som har upplåtits av medlemssta-
ten.

b) Utan att använda sig av en frekvens som har upplåtits av en med-
lemsstat använder det sig av en satellitkapacitet som hör till den med-
lemsstaten.

c) Utan att vare sig använda en frekvens som har upplåtits av en med-
lemsstat eller en satellitkapacitet som hör till en medlemsstat använder
det sig av en satellitupplänk belägen i denna medlemsstat.

I artikel 2.5 anges att om frågan om en medlemsstats jurisdiktion inte
kan avgöras enligt punkterna 2.3 och 2.4 är den behöriga medlemsstaten

den i vilken programföretaget är etablerat enligt artikel 52 och följande i
EG-fördraget.

Inte mindre än fyra punkter i ingressen har anknytning till dessa regler.
I punkt 10 anges att etablering skall vara huvudkriteriet. I punkt 11
nämns att begreppet etablering enligt EG-rätten innefattar ett faktiskt
utövande av ekonomisk verksamhet med hjälp av en fast anläggning
under en obegränsad tid. I punkt 12 räknas ett antal kriterier upp som
skulle kunna användas för att fastställa var ett programföretag är etable-
rat, nämligen huvudkontorets belägenhet, den plats där programmet slut-
ligt sammanställs samt den plats där en betydande del av arbetskraften
befinner sig. I punkt 13 anges att avsikten med att fastställa vissa materi-
ella kriterier är att genom ett uttömmande förfarande kunna avgöra att en
och endast en medlemsstat är behörig i fråga om ett programföretag. För
att undvika fall där behörighet saknas nämns emellertid även etable-
ringskriteriet enligt artikel 52 och följande i EG-fördraget.

Krav på åtgärder för efterlevnad

I det ursprungliga TV-direktivet finns två olika artiklar som anger att den
ansvariga medlemsstaten skall se till att bestämmelserna efterlevs. Enligt
artikel 3.2 skall medlemsstaterna, inom ramen för sin lagstiftning, på
lämpligt sätt säkerställa att programföretagen inom deras jurisdiktion
uppfyller bestämmelserna i direktivet. I artikel 21 anges att medlemssta-
terna, i fråga om TV-sändningar som inte överensstämmer med bestäm-
melserna i kapitel 4 om TV-reklam och sponsring, inom ramen för sin
lagstiftning skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att dessa be-
stämmelser efterlevs.

Enligt det nya direktivet utgår artikel 21. Artikel 3.2 har samma for-
mulering som i det ursprungliga direktivet med tillägget att medlems-
staterna skall säkerställa att programföretagen effektivt uppfyller be-
stämmelserna i direktivet. En ny artikel 3.3 tillkommer, enligt vilken
medlemsstaternas åtgärder skall omfatta lämpliga förfaranden så att en
tredje part som är direkt berörd skall kunna vända sig till behörigt juri-
diskt organ eller annan myndighet för att se till att bestämmelserna
efterlevs fullständigt i enlighet med nationella bestämmelser. Denna
möjlighet skall också gälla för medborgare från andra medlemsstater.

Bestämmelsen om europeiska programkvoter

Det nya direktivet innebär endast små förändringar av reglerna om euro-
peiska programkvoter i artiklarna 4, 5 och 6. Skyldigheten att se till att en
viss andel av sändningstiden upptas av europeiska produktioner, respek-
tive produktioner av oberoende producenter, gäller alltså fortfarande där
så är praktiskt möjligt. De angivna andelarna skall uppnås gradvis och
med beaktande av programföretagens ansvar gentemot sin publik. Vid
beräkningen skall vissa programkategorier undantas, nämligen nyheter,
sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och köp-TV. Den
sistnämnda kategorin är ny i det nya direktivet.

Prop. 1997/98:184

Artikel 6, som innehåller definitionerna av europeiska produktioner, Prop. 1997/98:184
har fatt några tillägg. Möjligheten att räkna in program från stater utanför
EU i de europeiska programkvotema skall vara beroende av att produk-
tioner från EU-ländema inte diskrimineras i den berörda staten (artikel
6.1 b). Vidare införs en möjlighet att under vissa förutsättningar räkna in
produktioner som har framställts inom ramen för bilaterala samproduk-
tionsavtal i den europeiska kvoten (artikel 6.4).

Före den 30 juni 2002 skall kommissionen granska tillämpningen av
reglerna om europeiska programkvoter. Därvid skall hänsyn tas till en
oberoende undersökning av effekterna av de aktuella åtgärderna både på
gemenskapsnivå och nationell nivå (artikel 25a).

Inga fastlagda karenstider för biograffilm

Det ursprungliga TV-direktivet innehåller en bestämmelse om att bio-
graffilmer far sändas i TV först en viss tid efter det att de först har visats
på biograf i någon av medlemsstaterna. Detta skall gälla om inte annat
överenskommits mellan programföretaget och rättighetshavama. I det
nya direktivet är denna bestämmelse ersatt med en regel som säger att
medlemsstaterna skall garantera att programföretag inom deras jurisdik-
tion inte sänder biograffilmer utöver de perioder som avtalats med rättig-
hetshavama (artikel 7).

Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang

I artikel 3a i det nya direktivet finns bestämmelser om allmänhetens till-
gång till viktiga evenemang. Bakgrunden till bestämmelsen är en ökad
tendens att företag köper upp sändningsrättigheter till intressanta evene-
mang, särskilt inom sportområdet. Detta har lett till farhågor att evene-
mangen till stor del kommer att sändas i krypterade betal-TV-sändningar
och på så sätt kommer att vara tillgängliga endast för en begränsad del av
befolkningen. Det som gör att problemet får en EG-dimension är att rät-
tigheterna kan köpas upp av företag i andra länder än det land där den
mest intresserade publiken finns. På så sätt försvåras för det sistnämnda
landets myndigheter att se till att evenemangen fortfarande skall vara
tillgängliga för hela befolkningen.

Enligt artikel 3a far medlemsstaterna bestämma att vissa viktiga eve-
nemang skall vara tillgängliga för hela befolkningen. Kommissionen
skall pröva om sådana åtgärder är förenliga med gemenskapsrätten.
Övriga medlemsstater är då skyldiga att respektera sådana beslut.

Enligt artikel 3a. 1 far varje medlemsstat vidta åtgärder som står i över-
ensstämmelse med gemenskapsrätten för att se till att programföretag
inom dess jurisdiktion inte exklusivt sänder ut vissa evenemang på så-
dant sätt att en betydande del av befolkningen berövas möjligheten att
följa dem genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri televi-
sion. De evenemang som avses skall vara sådana som medlemsstaten
anser vara av stor betydelse för samhället. Medlemsstaterna far fastställa
en lista över sådana evenemang och därvid också bestämma om evene-

mangen skall vara tillgängliga i sin helhet eller delvis och om det skall Prop. 1997/98:184
ske genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning. Listan skall fast-
ställas på ett sätt som är klart och överblickbart.

Enligt artikel 3a.2 skall medlemsstaterna omedelbart underrätta kom-
missionen om åtgärder som de har vidtagit eller kommer att vidta med
stöd av artikel 3a.l. Inom tre månader från underrättelsen skall kommis-
sionen bekräfta att åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten och
meddela de andra medlemsstaterna. Kontaktkommittén skall fa yttra sig.
Kommissionen skall dels fortlöpande publicera åtgärderna i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT), dels minst en gång om året
offentliggöra en samlad förteckning över medlemsstaternas olika åtgär-
der.

I artikel 3a.3 stadgas att medlemsstaterna, med lämpliga medel inom
ramen för sin lagstiftning, skall säkerställa att programföretag inom deras
jurisdiktion inte utövar exklusiva rättigheter på sådant sätt att en bety-
dande del av befolkningen i en annan medlemsstat berövas möjligheten
att följa evenemang som är upptagna på den medlemsstatens lista på det
sätt som den medlemsstaten har bestämt. Skyldigheten gäller i fråga om
rättigheter som har förvärvats efter det att direktivet offentliggjordes.

Bestämmelsernas innebörd förtydligas i ingressen. I punkt 20 klargörs
att skyldigheten för övriga medlemsstater gäller i fråga om avtal som
ingås efter det att det nya direktivet offentliggjorts och som rör evene-
mang som äger rum efter det att direktivet skall vara genomfört i med-
lemsstaternas lagstiftning. Vidare framgår att förnyelse av rättighetsavtal
som ingåtts före offentliggörandet av direktivet skall anses som nya av-
tal. Punkt 21 handlar om vad som menas med "evenemang av särskild
vikt för samhället". Det skall gälla unika evenemang som är av allmänt
intresse för allmänheten inom EU eller i en enskild medlemsstat eller i en
viktig del av en medlemsstat och som anordnats i förväg av en arrangör
som har laglig rätt att sälja rättigheterna till evenemanget. I punkt 22 an-
ges att "fri TV" innebär sändning i en kanal, som kan vara allmän eller
privat, av program som är tillgängliga för allmänheten utan extra betal-
ning utöver de finansieringskällor som är allmänt förekommande i varje
medlemsstat, t.ex. licensavgift och/eller grundanslutningsavgift i ett ka-
belnät.

Frågan om barn och TV-reklam skall utredas av kommissionen

Vid förhandlingarna om det nya direktivet drev Sverige frågan om mer
långtgående restriktioner i fråga om TV-reklam till barn. Dessa strävan-
den ledde inte till någon omedelbar framgång. Kommissionen har emel-
lertid åtagit sig att göra en studie av hur TV-reklam och köp-TV påverkar
underåriga med avsikt att på nytt granska denna fråga vid nästa revide-
ring av direktivet.

Regler för köp-TV Prop. 1997/98:184

Det ursprungliga TV-direktivet omfattar inte direkta erbjudanden till all-
mänheten om försäljning, köp eller uthyrning av produkter eller tillhan-
dahållande av tjänster mot betalning, med undantag för de regler om hög-
sta tillåtna sändningstid för reklam som finns i artikel 18.

Det nya direktivet omfattar däremot "köp-TV", som definieras som
sändning av direkta erbjudanden till allmänheten med avseende på att
mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster, inklusive fast egendom,
eller rättigheter och förpliktelser (artikel 1 f).

Reglerna för köp-TV är i stor omfattning desamma som för TV-
reklam. T.ex. gäller bestämmelserna att sändningarna skall vara lätta att
känna igen (artikel 10), hur inslagen får sättas in i programmen (artikel
11), vissa allmänna krav på innehållet (artikel 12), förbud mot köp-TV
för tobaksvaror (artikel 13) och köp-TV för alkoholhaltiga drycker
(artikel 15).

Köp-TV för medicinska produkter skall emellertid vara förbjudet om
det krävs försäljningstillstånd för dem enligt direktiv 65/65/EEG om
farmaceutiska specialiteter. Vidare skall köp-TV för medicinsk behand-
ling vara förbjudet (artikel 14.2).

Köp-TV skall uppfylla samma krav med hänsyn till minderåriga som
TV-reklam. Dessutom får köp-TV inte uppmana minderåriga att ingå
avtal om köp eller förhyrning av varor och tjänster (artikel 16.2).

Omfattningen av TV-reklam och köp-TV

I det ursprungliga TV-direktivet anges som en huvudregel att reklamti-
den inte far överstiga 15 procent av den dagliga sändningstiden (artikel
18.1 första meningen). Reklaminslagens längd (uttrycket avser korta
reklambudskap, "spot advertising") under en given entimmesperiod får
inte överstiga 20 procent (artikel 18.2). Sändningstiden för reklam far
emellertid ökas till 20 procent av den dagliga sändningstiden för att inne-
fatta t.ex. reklam som innehåller direkta erbjudanden till allmänheten om
försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjäns-
ter. En förutsättning för detta är att andelen (korta) reklaminslag inte
överstiger 15 procent (artikel 18.1 andra meningen). Reklam som inne-
håller direkta erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra
av produkter eller tillhandahållande av tjänster far inte överstiga en
timme om dagen (artikel 18.3).

EG-domstolen har i ett förhandsavgörande (mål C-320/94, C-328/94,
C-329/94, C-337/94, C-338/94 och C-339/94 Reti Televisive Italiane,
EGT 1997 nr C 74/1) slagit fast att uttrycket "reklam som innehåller
direkta erbjudanden till allmänheten" skall anses ha en exemplifierande
karaktär och därmed kunna omfatta andra reklamformer än direkta erbju-
danden till allmänheten som är mer tidskrävande på grund av det sätt på
vilket reklamen presenteras.

Reglerna för den tillåtna omfattningen av TV-reklam och köp-TV är
omformulerade i det nya TV-direktivet. I artikel 18.1 anges att sänd-
ningstiden för köp-TV-inslag, reklaminslag och andra former av reklam

inte får överstiga 20 procent av den dagliga sändningstiden. Sändnings-
block for köp-TV omfattas emellertid inte (se artikel 18a). Sändningsti-
den för reklaminslag får inte överstiga 15 procent av den dagliga sänd-
ningstiden.

I artikel 18.2 föreskrivs att reklaminslag och köp-TV-inslag inte får
överstiga 20 procent av sändningstiden inom en given timme mellan hela
klockslag.

Enligt artikel 18.3 skall vissa slags annonser inte räknas som reklam
vid tillämpning av artikel 18. Det gäller dels programföretagens annonse-
ringar i samband med företagets egna program och produkter med pro-
gramanknytning som har direkt koppling till programmen, dels medde-
landen till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis.

Längre s.k. sändningsblock för köp-TV regleras i artikel 18a. I en ka-
nal som inte uteslutande är avsedd för köp-TV skall sådana sändnings-
block ha en sammanhängande varaktighet av minst 15 minuter (artikel
18a. 1). Det högsta antalet sändningsblock per dag skall vara åtta och den
sammanlagda sändningstiden får inte överstiga tre timmar per dag. De
skall tydligt anges som sändningsblock för köp-TV med optiska och
akustiska hjälpmedel (artikel 18a.2).

Direktivet gäller även för vissa specialkanaler

Artiklarna 19 och 19a i det nya TV-direktivet behandlar vissa special-
kanaler, nämligen kanaler som uteslutande är avsedda för köp-TV, och
kanaler som uteslutande är avsedda för egenreklam. Med uttrycket egen-
reklam avses reklam som programföretaget sänder för egen verksamhet.

Enligt artikel 19 skall TV-direktivet, med undantag för kapitel 3 om
främjande av distribution och produktion av TV-program, tillämpas på
motsvarande sätt för kanaler som uteslutande är avsedda för köp-TV.
Reklam skall vara tillåten inom de begränsningar som anges i artikel 18.1
(högst 20 procent, varav högst 15 procent reklaminslag). Emellertid skall
artikel 18.2 (högsta andel under en given timme) inte tillämpas i dessa
fall.

Enligt artikel 19a skall kanaler som uteslutande är avsedda för egen-
reklam behandlas på samma sätt som kanaler som uteslutande är avsedda
för köp-TV. Även artikel 18.2 skall emellertid gälla för sådana kanaler.
Denna bestämmelse skall särskilt ses över av kommissionen.

Läkemedelsföretag som TV-sponsorer

Enligt TV-direktivet i dess ursprungliga lydelse får fysiska eller juridiska
personer vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning
av produkter eller tillhandahållande av tjänster för vilka reklam är för-
bjuden enligt artikel 13 eller 14 inte heller sponsra TV-program (artikel
17.2). Bestämmelsen träffar tobaksföretag och läkemedelsföretag samt
företag som tillhandahåller medicinsk behandling.

I det nya direktivet har bestämmelsen mjukats upp när det gäller de
sistnämnda företagen. Företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverk-

Prop. 1997/98:184

ning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror far inte heller Prop. 1997/98:184
fortsättningsvis sponsra TV-program (artikel 17.2). Om företag vars
verksamhet inbegriper tillverkning eller försäljning av medicinska pro-
dukter eller medicinsk behandling sponsrar TV-program far denna spons-
ring endast främja företagets namn eller anseende, men inte särskilda
medicinska produkter eller medicinska behandlingar som är tillgängliga
endast efter ordination i den medlemsstat under vars jurisdiktion pro-
gramföretaget hör (artikel 17.3).

Skyddför underåriga

I det ursprungliga direktivet innehåller artikel 22 i kapitel 5 bestämmelser
som riktas mot program som kan skada "den fysiska, mentala eller mora-
liska utvecklingen" hos underåriga. Program som "allvarligt" kan skada
denna utveckling, särskilt sådana som innehåller pornografi eller
meningslöst våld, far inte sändas alls. Andra program som kan bedömas
som skadliga far inte sändas såvida inte det kan anses säkert att under-
åriga inom sändningsområdet inte kan ta del av sändningarna, på grund
av den valda sändningstiden eller genom tekniska åtgärder (artikel 22
första stycket). Artikel 22 innehåller också ett förbud mot att sända pro-
gram som kan orsaka hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet
(artikel 22 andra stycket).

I det nya direktivet har kapitel 5 fatt en ny lydelse, "skydd av under-
åriga och allmän ordning". Artikel 22 delas upp i två, artikel 22 och arti-
kel 22a, och en ny artikel 22b tillkommer.

Den nya artikel 22 innehåller reglerna om skydd av underåriga. Den är
indelad i tre punkter. Artikel 22.1 innehåller det tidigare förbudet mot
program som kan allvarligt skada den fysiska, mentala och moraliska
utvecklingen hos underåriga. I artikel 22.2 återfinns bestämmelsen att
program som kan bedömas som endast skadliga, inte får sändas utom om
det kan anses säkert att underåriga normalt inte hör eller ser sändning-
arna.

Artikel 22.3 är ny. Där föreskrivs att program som kan bedömas som
skadliga skall, om de sänds i okodad form, föregås av en akustisk var-
ning eller markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden.

Artikel 22a innehåller samma förbud mot program som kan orsaka
rashat m.m. som finns i artikel 22 andra stycket i 1989 års direktiv.

Den nya artikel 22b innehåller uppmaningar till kommissionen. Enligt
artikel 22b. 1 skall kommissionen i den rapport som regelbundet skall
avges om tillämpningen av direktivet fästa särskild vikt vid tillämp-
ningen av bestämmelserna i kapitel 5.1 artikel 22b.2 uppdras åt kommis-
sionen att tillsammans med de berörda myndigheterna i medlemsstaterna
undersöka möjliga fördelar och nackdelar med att genomföra ytterligare
åtgärder i syfte att underlätta föräldrars eller vårdnadshavares kontroll
över vilka program minderåriga far se.

Bestämmelserna i kapitel 5 har en särställning genom att det endast är i
samband med överträdelser av dessa bestämmelser som en medlemsstat
har rätt att ingripa mot TV-sändningar från andra medlemsstater.

Reglerna om detta fanns i det ursprungliga direktivet i artikel 2.2. En-
ligt denna skall medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och far inte
begränsa återutsändning på sina territorier av TV-sändningar från andra
medlemsstater av skäl som omfattas av direktivet. Under vissa forhållan-
den får emellertid en medlemsstat interimistiskt inställa återutsändning.
För att detta skall få ske måste det under de senaste tolv månaderna ha
skett upprepade allvarliga överträdelser av artikel 22. Vidare skall med-
lemsstaten ha underrättat kommissionen och det berörda programföreta-
get om sin avsikt att inställa återutsändning om nya överträdelser inträf-
far. Samråd med den sändande staten och kommissionen skall inte heller
ha resulterat i en uppgörelse i godo inom femton dagar efter underrättel-
sen och den angivna överträdelsen skall fortsätta. Kommissionen skall
pröva om åtgärderna för att hindra återutsändning är förenliga med
gemenskapsrätten och kan i annat fall anmoda den berörda medlemssta-
ten att upphöra med åtgärderna.

I det nya direktivet finns bestämmelserna i en ny artikel 2a, men sak-
ligt sker endast mindre förändringar. Medlemsstaterna har rätt att tillfäl-
ligt göra undantag från skyldigheten att säkerställa fri mottagning och
inte begränsa vidaresändning vid upprepade grova överträdelser inom en
tolvmånadersperiod av artiklarna 22.1 och 22.2 och eller artikel 22a, dvs.
reglerna om skydd av underåriga resp, förbud mot program som kan
orsaka rashat m.m. Bestämmelserna om underrättelse och samråd är oför-
ändrade. Kommissionen skall inom högst två månader besluta om åtgär-
derna är förenliga med gemenskapsrätten. Om kommissionen beslutar att
så inte är fallet måste medlemsstaten skyndsamt upphöra med åtgärderna.

Frågan om "programfiltrering" skall utredas av kommissionen

Som nämndes i det föregående innebär artikel 22b.2 i det nya direktivet
att kommissionen tillsammans med de berörda myndigheterna i med-
lemsstaterna skall undersöka möjliga fördelar och nackdelar med att ge-
nomföra ytterligare åtgärder i syfte att underlätta föräldrars eller vård-
nadshavares kontroll över vilka program minderåriga far se.

Bakgrunden till bestämmelsen är förslag från Europaparlamentet om
att det i direktivet skall tas in regler om att alla program skall kodas med
avseende på skadlighet för minderåriga och att alla TV-mottagare som
marknadsförs inom EG skall vara försedda med en teknisk anordning
som gör det möjligt att filtrera bort program.

Den tekniska anordning som avses är det s.k. V-chip, som föreslogs i
Kanada i början av 1990-talet, eller någon liknande anordning. Uttrycket
"V-chip", eller varumärkesnamnet "the Vyou Control Chip", syftar på en
modul som kan byggas in i en TV-mottagare och programmeras för att
blockera vissa program som den känner igen genom särskilda koder som
sänds ut tillsammans med TV-sändningen. Avsikten med anordningen är
att föräldrar och andra skall kunna "filtrera bort" program som de anser
att barnen inte bör fa se.

Det närmare innehållet i det uppdrag som ges till kommissionen anges
också i artikel 22b.2. Undersökningen kan bl.a. omfatta det önskvärda av

Prop. 1997/98:184

att det ställs krav på att nya TV-apparater har sådan teknisk utrustning att Prop. 1997/98:184
föräldrar eller vårdnadshavare kan spärra vissa program och att upprätta
lämpliga bedömningsmetoder. Ett förslag till lagstiftning eller andra åt-
gärder skall om så är nödvändigt kunna läggas fram före den tidsfrist
som anges i artikel 26, dvs. den 31 december 2000.

Mindre ändringar av rätten till genmäle

Enligt det ursprungliga direktivet skall den som fått sina legitima intres-
sen, särskilt sitt goda namn och rykte, skadat genom påståenden om fel-
aktiga fakta i ett TV-program, ha rätt till genmäle eller motsvarande.
Tvister om rätten till genmäle eller motsvarande skall kunna bli föremål
för rättslig prövning (artikel 23).

I det nya direktivet görs ingen annan ändring än att det ytterligare un-
derstryks att medlemsstaterna skall säkerställa att det faktiska utövandet
av rätten till genmäle eller liknande inte hindras av orimliga regler eller
villkor. Genmälet skall sändas inom rimlig tid efter det att begäran in-
lämnats samt vid lämplig tidpunkt och på ett lämpligt sätt med hänsyn till
den sändning som genmälet avser (artikel 23.1 andra och tredje mening-
arna).

En kontaktkommitté skall följa tillämpningen

En nyhet i det nya direktivet är att en kontaktkommitté inrättas för att
följa tillämpningen av direktivet. Bestämmelserna om kontaktkommittén
finns i artikel 23a.

Kontaktkommittén skall bestå av företrädare för de berörda myndig-
heterna i medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som
ordförande.

4.2 Radio- och TV-lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den som sänder TV-program och som är etab-
lerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i TV-direktivet skall
höra under svensk jurisdiktion. Är den som sänder TV-program inte
etablerad i Sverige skall svensk jurisdiktion ändå gälla om den som
sänder använder sig av en frekvens som är upplåten i Sverige eller en
satellitkapacitet som tillhör Sverige eller en satellitupplänk som är
belägen i Sverige. Detta gäller dock inte om någon annan EES-stat
skall ansvara för sändningen enligt motsvarande kriterier. Där
jurisdiktionsfrågan inte kan avgöras med stöd av etableringskriteritet
eller med hjälp av de tekniska kriterier som nyss nämnts, bedöms
jurisdiktionen med hjälp av bestämmelsen om etablering i artikel 52
och följande i EG-fördraget. Har den som sänder TV-program och
som varit etablerad i Sverige etablerat sig i en annan EES-stat i syfte
att kringgå den svenska lagstiftningen och riktar verksamheten sig

huvudsakligen till Sverige, skall den som sänder likväl anses stå under
svensk jurisdiktion.

Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med rege-
ringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har
ingen erinran mot förslaget. Flera remissinstanser bl.a Justitiekanslern,
Länsrätten i Stockholm, Kammarrätten i Stockholm, Radio och TV-ver-
ket, Granskningsnämnden för radio och TV, samt Canal+ Television AB
anser dock att etableringskriteriet bör definieras i lagtexten. Kammarrät-
ten i Stockholm, Radio och TV-verket och Granskningsnämnden för
radio och TV anser dessutom att bestämmelsen om kringgående av lag-
stiftningen är något oklar och bör förtydligas så att det framgår att den
gäller ett programföretag som varit etablerat i Sverige.

Bakgrund

Allmänt

Radio- och TV-lagen (1996:844) omfattar, liksom TV-direktivet, såväl
marksändningar som trådsändningar (kabelsändningar) och satellitsänd-
ningar. Sändningarna skall vara riktade till allmänheten och avsedda att
tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 §).

Kabelsändningar

Beträffande kabelsändningar utgår lagen från yttrandefrihetsgrundlagens
princip om etableringsfrihet. Det innebär att den som äger eller på annat
sätt förfogar över ett kabelnät eller vissa kanaler i ett kabelnät utan sär-
skilt tillstånd far bedriva vidaresändning av t.ex. satellitprogram eller
sända egensändningar. Det finns inte heller något hinder för en utlänning
att bedriva kabelsändning. Det råder med andra ord etableringsfrihet för
såväl svenska som utländska programföretag. I 1 kap. 2 § radio- och TV-
lagen finns vissa begränsningar för lagens tillämplighet på trådsänd-
ningar. Trådnät som omfattar 100 bostäder eller färre faller utanför lagen.
Skyldigheten för innehavare av kabelnät att se till att de boende har möj-
lighet att ta emot vissa program, den s.k. must carry-principen, gäller
dock för sändningar som når fler än tio bostäder.

Satellitsändningar

Lagen omfattar, som tidigare sagts, satellitsändningar för mottagning av
allmänheten. Med detta avses att sändningar från satelliten skall vara av-
sedda att tas emot av allmänheten antingen direkt eller efter samtidig och
oförändrad återutsändning s.k. vidaresändning (prop. 1992/93:75 s. 24
och 47). Radio- och TV-lagen är tillämplig om sändningen kan tas emot i
ett land som är bundet av EES-avtalet samt om den som bedriver sänd-

Prop. 1997/98:184

ningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige (1 kap. 4 §). Med hemvist Prop. 1997/98:184
avses detsamma som enligt 10 kap. rättegångsbalken (prop. 1995/96:160
s. 157). Radio- och TV-lagen är däremot inte tillämplig om programfö-
retaget har sitt hemvist i något annat EES-land. Om programföretaget
inte har sitt hemvist i något EES-land, ansvarar Sverige för sändningen
om sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller sänd-
ningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som svensk
fysisk eller juridisk person förfogar över. Bestämmelsen grundar sig på
1989 års TV-direktiv i dess ursprungliga lydelse.

Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV

Granskningsnämnden för radio och TV har i ett beslut den 1 december
1997 funnit att radio- och TV-lagens bestämmelser om jurisdiktion stri-
der mot EG-rätten. Beslutet gällde ett lokalt reklaminslag i TV3 som
förekom i Kabelvisions kabelnät i Katrineholm. Granskningsnämnden
ansåg att TV3 var den som sänt den lokala reklamen. Vidare konstaterade
nämnden, som den tidigare gjort, att TV3 är etablerat i en annan stat än
Sverige, varför sändningar över satellit eller återutsändningar av dessa
sändningar genom kabel i Sverige inte faller under svensk jurisdiktion.
Nämnden ansåg dock att den aktuella sändningen inte var att betrakta
som en återutsändning utan som en ursprunglig sändning av TV-program
genom tråd. Enligt ordalydelsen i 1 kap. 2 § radio- och TV-lagen faller
sändningen därför under svensk jurisdiktion. Men eftersom TV3 inte är
etablerat i Sverige skulle en tillämpning av radio- och TV-lagens be-
stämmelser på TV3:s sändningar genom tråd stå i strid med TV-direkti-
vets jurisdiktionsbestämmelse, såsom den kommit att utvecklas och pre-
ciseras genom EG-domstolens rättspraxis. Mot bakgrund härav ansåg
Granskningsnämnden att radio- och TV-lagen inte var tillämplig.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artikel 2.1 i det ursprungliga TV-direktivet skall varje medlemsstat
säkerställa att alla TV-sändningar som sänds av bl.a. programföretag
inom dess jurisdiktion överensstämmer med den lagstiftning som gäller
för sändningar avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. Genom
EG-domstolens rättspraxis har innebörden av denna bestämmelse ut-
vecklats och preciserats. Det står numera klart att artikeln skall tolkas så
att ett programföretag faller inom den medlemsstats jurisdiktion där det
är etablerat. I ingressen till det nya TV-direktivet har detta kommit till
uttryck i punkt 10 där följande anges "Tillämpningen av direktiv
89/552/EEG har visat att det är nödvändigt att klargöra begreppet juris-
diktion när det tillämpas specifikt på den audiovisuella sektorn. Med
hänsyn till rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol bör eta-
bleringskriteriet vara huvudkriteriet för att fastställa en enskild medlems-
stats jurisdiktion."

Som närmare framgår av avsnitt 4.1 har TV-direktivets bestämmelse
om ansvarigt land förtydligats. Detta gäller oavsett vilken sändningstek-

nik som använts. Syftet är att genom ett uttömmande förfarande be- Prop. 1997/98:184
stämma att "en och endast en medlemsstat" skall anses ansvarig för ett
programföretags sändningar (punkt 13 i ingressen). Liksom tidigare är
den stat inom vars jurisdiktion företaget hör ansvarig. Jurisdiktionen be-
stäms i sin tur av tre kriterier.

Etableringskriteriet enligt artikel 2.3 TV-direktivet

I första hand är den stat i vilken programföretaget är etablerat ansvarigt.
Etableringen bestäms i sin tur av vissa kriterier som anges i direktivet
(artikel 2.3). Kriterierna är rangordnade i viss ordning.

1) Om programföretaget har sitt huvudkontor i en medlemsstat och re-
daktionella beslut om programsammansättning fattas i den medlemssta-
ten skall programföretaget anses vara etablerat där.

2) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan
redaktionella beslut om programsammansättning fattas i en annan med-
lemsstat

- skall programföretaget anses vara etablerat i den medlemsstat där en
betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sändningsverksam-
heten är verksam;

- om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sänd-
ningsverksamheten är verksam i båda staterna skall programföretaget
bedömas som om det vore etablerat i den medlemsstat där det har sitt
huvudkontor;

3) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan
beslut om programsammansättningen fattas i ett tredje land, eller vice
versa, skall programföretaget anses vara etablerat i den berörda med-
lemsstaten under förutsättning att en betydande del av arbetsstyrkan som
arbetar med TV-sändningsverksamheten är verksam i den medlemssta-
ten.

Tekniska kriterier

Är den som bedriver sändningsverksamhet varken etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat enligt etableringskriteriet, går man i andra
hand vidare till de tre tekniska kriterierna - frekvens, satellitkapacitet och
satellitupplänk (artikel 2.4). Dessa kriterier är i sin tur också rangord-
nade. Först skall en prövning ske om den som bedriver sändningsverk-
samhet använder sig av en frekvens som har upplåtits här i Sverige. Om
så är fallet, är programföretaget ansvarigt i Sverige. Om den som bedri-
ver sändningsverksamhet varken använder sig av en frekvens som har
upplåtits här i Sverige eller i någon annan EES-stat men använder sig av

en satellitkapacitet som tillhör Sverige, är programföretaget ansvarigt i Prop. 1997/98:184
Sverige. Detsamma gäller om programföretaget varken använder sig av
en frekvens som har upplåtits här i landet eller i någon annan EES-stat
eller använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige eller någon
annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige.

Etableringskriteriet enligt artikel 52 m.fl. i EG-fördraget

Går det varken att med hjälp av etableringskriteriet så som det definieras
i artikel 2.3 i TV-direktivet eller med hjälp av de tre tekniska kriterierna
bestämma vilket land som är ansvarigt, far bestämmelserna om etablering
i artikel 52 och följande i EG-fördraget i sista hand avgöra vilket land
som har jurisdiktion.

Kringgående av lagstiftningen

I det nya direktivets ingress, punkt 14, görs en tolkning av EG-domsto-
lens fasta rättspraxis såvitt avser programföretag som etablerar sig i en
medlemsstat i syfte att kringgå lagstiftningen i en annan och som dess-
utom riktar verksamheten till denna senare stat. Den medlemsstat vars
lagstiftning kringgåtts kan i sådana fall behålla rätten att vidta åtgärder
mot programföretaget, trots att det alltså inte är etablerat i den medlems-
staten. För svenskt vidkommande innebär detta att om ett programföretag
etablerar sig i ett annat medlemsland i syfte att kringgå t.ex. den svenska
reklamlagstiftningen och programföretagets verksamhet riktar sig huvud-
sakligen till Sverige, skall programföretaget likväl anses vara etablerat i
Sverige och stå under svensk jurisdiktion. Som några remissinstanser har
påpekat bör bestämmelsen syfta på programföretag som har varit etable-
rade i Sverige och som sedan etablerar sig i en annan medlemsstat.

Slutsats

Bestämmelserna om lagens tillämplighet bör enligt regeringens mening
rikta sig till samtliga programföretag, oavsett vilken teknik som används
vid sändningen.

Radio- och TV-lagen bör enligt regeringens uppfattning förtydligas i
enlighet med vad som nu sagts. Som flera remissinstanser påpekat bör
dock etableringskriteriet enligt TV-direktivet definieras i lagtexten. Detta
bör ske genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.3 i det nya TV-
direktivet.

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 184

4.3 Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang

Prop. 1997/98:184

4.3.1 Inledning

En av de största förändringarna av TV-direktivet är bestämmelsen om
allmänhetens tillgång till vissa viktiga evenemang (artikel 3a). Den till-
kom vid Europaparlamentets behandling av ministerrådets gemensamma
ståndpunkt men har sedan dess omarbetats. Bl.a. omfattar den inte längre
enbart sportevenemang utan alla typer av evenemang.

I korthet innebär bestämmelsen följande. Ett svenskt programföretag
som har förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett evenemang som
har förklarats vara av särskild vikt för allmänheten i en viss EES-stat får
inte beröva allmänheten möjligheten att se evenemanget i fri TV, dvs.
utan extra betalning. Av bestämmelsen i TV-direktivet följer endast att
programföretaget inte får utöva sin exklusiva rättighet på ett sådant sätt
att allmänheten berövas möjligheten att se programmet. Däremot sägs det
inte någonting om vad programföretaget skall göra för att uppnå detta
resultat.

I de riktlinjer för tillämpningen av artikel 3a som har diskuterats i
kontaktkommittén anges följande. En möjlig väg är att programföretaget
själv sänder evenemanget till allmänheten i fri TV på det sätt som när-
mare har angetts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT).
Ett annat handlingsalternativ är att programföretaget överlåter eller upp-
låter sändningsrätten till något annat programföretag. Ännu en möjlighet
är att programföretaget avstår från sin exklusiva rättighet, varigenom den
som har rätten att sända evenemanget kan upplåta denna till andra pro-
gramföretag. Väljer programföretaget inget av dessa alternativ men av-
står det från att sända evenemanget är företaget fritt från ansvar, trots att
allmänheten därigenom berövats möjligheten att se evenemanget (se
närmare avsnitt 4.3.3).

Bestämmelsen gäller för rättighetsförvärv som skett efter offentliggö-
randet av det nya direktivet, dvs. efter den 30 juli 1997.

Bestämmelsen består av tre delar.

- Medlemsstaten får, men behöver inte, bestämma att vissa viktiga
evenemang skall vara tillgängliga för en väsentlig del av befolkningen i
den staten. En lista skall i så fall upprättas över evenemangen.

- Kommissionen skall, efter att ha hört kontaktkommittén, bedöma om
listan samt vissa andra åtgärder överensstämmer med EG-rätten. I så fall
skall listan publiceras i EGT-tidningen.

- Medlemsstaterna skall se till att programföretag under dess jurisdik-
tion respekterar listorna.

4.3.2 Bestämmelsens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen Prop. 1997/98:184
och äganderättsskyddet enligt regeringsformen

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) reglerar skyddet för yttrandefriheten i
ljudradio, television, filmer, videogram, ljudupptagningar och vissa lik-
nande medier.

Vaije svensk medborgare och svensk juridisk person har enligt 3 kap.
1 § YGL rätt att sända radioprogram (program i ljudradio och television
samt innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker
med hjälp av elektromagnetiska vågor) genom tråd. Här råder alltså eta-
bleringsfrihet, vilket innebär att något krav på tillstånd för att sända
radioprogram till allmänheten inte far ställas. Av andra stycket samma
paragraf framgår dock att vissa föreskrifter kan meddelas i lag, bl.a. om
skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den ut-
sträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av en till-
gång till allsidiga upplysningar.

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd far enligt 3
kap. 2 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd
och villkor för att sända. För dessa sändningar råder således inte en mot-
svarande etableringsfrihet. Detta har motiverats av det begränsade sänd-
ningsutrymme som finns för etersändningar och med att det är nödvän-
digt med någon form av kontroll över hur radiofrekvensspektrum tas i
anspråk.

I fråga om begränsningarna i sändningsrätten gäller vad som föreskrivs
i regeringsformen om begränsningar av grundläggande fri- och rättighe-
ter (3 kap. 3 § YGL). Detta far betydelse för sådana föreskrifter som
syftar till att reglera villkoren för trådsändningar - förutsatt att de innebär
begränsningar i sändningsrätten - och för föreskrifter om tillstånd och
villkor för eterbuma sändningar, men däremot inte för sådana ordnings-
föreskrifter som avses i 2 kap. 13 § tredje stycket regeringsformen (prop.
1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m. s. 117).

Om ett svenskt programföretag förvärvar en exklusiv sändningsrättig-
het till ett evenemang som har tagits upp på en medlemsstats lista, får
företaget enligt artikel 3a i TV-direktivet inte beröva en väsentlig del av
den statens befolkning möjligheten att se evenemanget på det sätt som
anges i listan (helt eller delvis i direktsändning eller via tidsförskjuten
sändning). Frågan är nu om artikeln är förenlig med de redovisade reg-
lerna i yttrandefrihetsgrundlagen.

Direktivet innehåller inga särskilda riktlinjer om hur programföretagen
skall gå till väga för att uppnå det resultat som föreskrivs i artikel 3 a. Det
innehåller inte heller några regler om vilka åtgärder som från det allmän-
nas sidas skall vidtas när någon handlar i strid med direktivet, eller vilka
sanktioner staterna skall införa för att säkerställa efterlevnaden av det.
Av de tidigare redovisade riktlinjerna för hur artikeln skall tolkas (se
föregående avsnitt) kan emellertid till att börja med utläsas att något sär-
skilt tillståndsförfarande inte krävs. Inte heller krävs det en sanktion som
innebär förbud mot fortsatta sändningar. I avsnitt 4.3.5 föreslås att efter-
levnaden skall säkras genom att den som bryter mot bestämmelsen om

utnyttjande av exklusiva sändningsrättigheter skall kunna drabbas av en
särskild avgift.

Av det anförda framgår att artikel 3a i direktivet inte reglerar rätten i
och för sig att sända de aktuella evenemangen, inte heller reglerar den
innehållet i sändningarna. Artikeln reglerar endast sättet för sändningar-
nas genomförande. Den sändningsrätt (etableringsfrihet) som enligt ytt-
randefrihetsgrundlagen gäller för sändningar av radioprogram genom
tråd kan därför enligt regeringens uppfattning inte anses ligga i vägen för
ett genomförande av TV-direktivet i denna del, jfr bet. Värna yttrandefri-
heten (SOU 1983:70) s.l 13 och prop. 1990/91:64 s. 117. Inte heller när
det gäller etersändningar utgör yttrandefrihetsgrundlagen enligt regering-
ens mening något hinder mot genomförandet.

Lagrådet har beträffande äganderättsskyddet påpekat att det för
europarätten finns gemensamma principer i första tilläggsprotkollet till
den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Konventionens principer tillämpas
också av EG-domstolen. Äganderättsskyddet enligt 2 kap. 18 §
regeringsformen kan inte enligt Lagrådet anses vara så unikt att vi inte
lika gärna kan godta skyddet enligt Europakonventionen. Det kan inte
heller enligt Lagrådet antas att en prövning enligt Europakonventionen
skulle leda till att en avvägning som gjorts med tillämpning av EG-
direktivets principer inte skulle godtas av den europeiska domstolen för
de mänskliga rättigheterna eller av EG-domstolen. Regeringen delar
Lagrådets bedömning.

Prop. 1997/98:184

4.3.3 Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang bör kunna
säkerställas

Regeringens förslag: Om Europeiska kommissionen genom en
underrättelse i Europeiska gemenskapernas officiella tidning har för-
klarat att ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en annan
EES-stat far den som sänder TV-program och som innehar den exklu-
siva rätten att sända från det evenemanget till den staten inte utnyttja
rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den
staten utestängs från möjligheten att se evenemanget i fri TV på det
sätt som närmare anges i underrättelsen. Om någon för att uppfylla
sina skyldigheter erbjuder någon annan att sända evenemanget i TV
skall det ske på skäliga villkor.

Det införs en bestämmelse som gör det möjligt att upprätta en lista
över svenska skyddade evenemang. Den som sänder TV-program
inom svensk jurisdiktion och som innehar den exklusiva rätten till en
TV-sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av
särskild vikt för det svenska samhället skall inte få utnyttja rättigheten
på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige ute-
stängs från möjligheten att i fri TV se evenemanget i direktsändning
eller med en mindre tidsförskjutning. De evenemang som kan komma
i fråga är sådana som inträffar högst en gång om året och som intres-
serar en bred allmänhet i Sverige. Regeringen bestämmer vilka eve-
nemang bestämmelsen skall gälla för.

Promemorians förslag: Regeringen anser inte att Sverige för
närvarande bör upprätta en svensk lista. En svensk lista bör kunna
omfatta alla typer av evenemang och inte bara sportevenemang. I övrigt
stämmer promemorians förslag överens med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges Riksidrotts-
förbund, Svenska fotbollförbundet, Svenska ishockeyförbundet, Sveriges
olympiska kommitté, Radio- och TV-verket och TV4 AB är kritiska till
förslaget om reglering av vissa viktiga evenemang som skall vara till-
gängliga för en väsentlig del av befolkningen i Sverige och att Sverige
skall upprätta en lista över dessa evenemang. Dessutom har flera re-
missinstanser ifrågasatt varför den svenska listan endast omfattar sporte-
venemang och inte t.ex. kulturella evenemang. Sveriges Radio AB anser
att även radiosändningar skall omfattas av förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Den nya bestämmelsen i TV-direkti-
vet innebär att Sverige är skyldigt att införa lagstiftning som gör det
möjligt att säkerställa att TV-företag inom svensk jurisdiktion, som för-
värvat den exklusiva sändningsrätten till ett evenemang som är av sär-
skild vikt för samhället i en annan medlemsstat, inte far utnyttja rättig-
heten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den staten

utestängs från möjligheten att se evenemanget i fri TV. Genom EES-av- Prop. 1997/98:184
talet utsträcks skyldigheten till att även omfatta EES-statema. Därför bör
det tas in en bestämmelse i radio- och TV-lagen som innebär att svenska
programföretag skall respektera att vissa evenemang är av särskild vikt
för samhället i andra EES-stater.

För att säkerställa att programföretag inom svensk jurisdiktion och
programföretag i andra stater som är bundna av EES-avtalet inte ute-
stänger en väsentlig del av allmänheten i Sverige från möjligheten att se
evenemanget i fri TV far Sverige enligt TV-direktivet upprätta en lista
över de evenemang, nationella eller icke-nationella, som Sverige anser
vara av särskild vikt för samhället. Det finns dock ingen skyldighet enligt
direktivet for Sverige att ha en egen lista.

I promemorian föreslås att det i radio och TV-lagen tas in en bestäm-
melse som möjliggör införandet av en svensk lista och att Sverige bör
använda sig av möjligheten att skydda vissa evenemang som är av sär-
skild vikt for den svenska samhället. Regeringen föreslår nu, i likhet med
promemorian, att det bör införas en bestämmelse som möjliggör att en
lista kan upprättas. Regeringen anser dock att det for närvarande saknas
behov av en svensk lista.

Den kraftiga prisstegring på TV-rättigheter som ägt rum under senare
år, särskilt inom sportområdet, kan förväntas fortsätta i och med att nya
former av betal-TV utvecklas. Inom en nära framtid kan vi räkna med en
mer allmän introduktion av "pay per view"-TV, där tittaren betalar för att
fa se ett visst evenemang. Det finns en risk för att prisstegringarna leder
till att det inte längre blir möjligt for TV-fÖretag som finansierar verk-
samheten med TV-avgifter eller reklam att sända de viktigaste evene-
mangen och att det därmed endast blir de personer som abonnerar på be-
tal-TV som får möjlighet att följa evenemangen i TV. Om en svensk lista
över skyddade evenemang införs skapas en garanti for att de viktigaste
nationella och internationella evenemangen inte kan sändas exklusivt i
betal-TV utan också blir tillgängliga i allmäntelevisionen. På så sätt till-
godoses intresset hos en bred allmänhet som inte anser det värt att abon-
nera på särskilda sportkanaler men som ändå vill ha möjlighet att kunna
följa de riktigt stora evenemangen i TV. Genom att ett svenskt beslut
måste respekteras även av andra medlemsstater kommer det att bli effek-
tivt även om det är ett programföretag i ett annat EES-land som har för-
värvat sändningsrättighetema.

För att det skall vara möjligt att införa en svensk lista krävs det änd-
ringar i radio- och TV-lagen.

Flera remissinstanser, bl.a. inom idrottsrörelsen, har ifrågasatt behovet
av en svensk lista på den grunden att allmänheten i Sverige får se sport-
evenemang i TV på det sätt som bestämmelsen i TV-direktivet är avsedd
att säkerställa. Enligt RiksidrottsfÖrbundet har endast ishockey-VM
undanhållits en väsentlig del av allmänheten i Sverige på ett sådant sätt
att det skulle strida mot förslaget. Allmänheten har dock haft tillgång till
sändningen efter en kortare tidsförskjutning. Övriga evenemang som
eventuellt skulle uppföras på en svensk lista har enligt RiksidrottsfÖrbun-
det hittills alltid tillhandahållits på sätt som den föreslagna bestämmelsen
avser att säkerställa. Enligt Svenska ishockeyförbundet har förbundets

TV-rättigheter avseende landslagsishockey för de närmaste fyra åren Prop. 1997/98:184
upplåtits till Sveriges Television och TV4. Den svenska elitserien har
sålts till ett tyskt företag som sålt vidare rättigheterna till bl.a. TV4. Det
internationella ishockeyförbundet äger TV-rättighetema till ishockey-
VM. Dessa har överlåtits till ett schweiziskt företag som i sin tur upplåtit
de svenska rättigheterna till TV3. Sveriges olympiska kommitté har på-
pekat att sändningsrätten för olympiska spel ägs av den Internationella
olympiska kommittén, som i sin policy frivilligt tillämpar ett krav på
största befolkningstäckning. Sålunda utgör olympiska spel enligt
Sveriges olympiska kommitté inget skäl för en lagregel.

Regeringen, som saknar anledning att ifrågasätta dessa uppgifter, kon-
staterar att det finns få exempel på sportevenemang som har undanhållits
allmänheten i Sverige. För flera av de sportevenemang, som skulle vara
aktuella att föra upp på en svensk lista, är rättigheterna redan upplåtna för
flera år framöver och till programföretag som kan sända evenemangen
till en väsentlig del av allmänheten i Sverige. Mot denna bakgrund anser
regeringen inte att det för närvarande finns behov att upprätta en lista
över skyddade sportevenemang. Som framgår av detta avsnitt föreslås att
en svensk lista bör kunna omfatta andra typer av evenemang än sport-
evenemang. Regeringen anser inte heller att det för närvarande finns
något behov att upprätta en lista över sådana evenemang.

Det är emellertid svårt att bedöma den framtida utvecklingen inom
detta område. Regeringen avser att noga följa utvecklingen och är beredd
att upprätta en lista om förutsättningarna skulle ändras och ett behov av
en lista skulle uppstå. Det är då viktigt att det finns en lagstiftning i
beredskap. Regeringen anser därför att det finns skäl att införa en lag-
stiftning som möjliggör införandet av en svensk lista för att skydda vissa
evenemang. Lagstiftningen bör, på samma sätt som TV-direktivet, endast
omfatta TV-sändningar och inte radiosändningar.

Evenemang på andra länders listor

Som framgår av redogörelsen för artikel 3a är en förutsättning för att TV-
företag skall vara skyldiga att respektera andra medlemsstaters skyddade
evenemang att Kommissionen har förklarat att åtgärderna är förenliga
med gemenskapsrätten. Enligt de tidigare nämnda riktlinjerna skall eve-
nemangen, efter det att Kommissionen har fullgjort sin prövning, publi-
ceras i EG-tidningen. Det är därför lämpligt att skyldigheten för TV-
företag inom svensk jurisdiktion att inte utnyttja ensamrätt att sända så-
dana evenemang i strid mot andra EES-staters bestämmelser knyts till att
sådan publicering har skett. Någon ytterligare prövning av den berörda
medlemsstatens åtgärder behöver alltså inte ske i Sverige.

En svensk lista

När det däremot gäller vilka evenemang som skall kunna föras upp på en
svensk lista, och vilka skyldigheter som skall gälla för TV-företag som

har förvärvat ensamrätten att sända sådana evenemang, måste ett antal Prop. 1997/98:184
olika frågor besvaras.

I promemorian föreslås att en svensk lista bör omfatta endast sporteve-
nemang. Flera remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Stockholm, Konsu-
mentverket, Svenska ishockeyförbundet, Svenska fotbollförbundet och
Sveriges konsumentråd har invänt mot detta och anser att den svenska
listan inte bara bör avse sportevenemang utan att det kan finnas andra
evenemang, t.ex. av kulturellt slag som även bör skyddas.

Även om artikel 3a har sin utgångspunkt i evenemang inom sportom-
rådet så gäller den alla typer av evenemang. Regeringen instämmer i
remissinstansernas synpunkter och anser att det inte finns skäl att införa
en bestämmelse som förhindrar att den tillämpas på andra evenemang än
sportevenemang t.ex. sådana som kan vara av kulturell betydelse. Rege-
ringen föreslår därför att det tas in en bestämmelse i radio- och TV-lagen
om att evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället skall
respekteras av svenska programföretag.

Evenemang av särskild vikt för det svenska samhället

Frågan är vilka evenemang som far sättas upp på den svenska listan.
Evenemanget skall enligt direktivet vara av särskild vikt för samhället
(artikel 3a. 1). I ingressen förklaras innebörden av detta genom ett antal
kriterier samt genom en exemplifiering. Det skall vara fråga om unika
evenemang som är av allmänt intresse inom EU eller i en viss medlems-
stat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av
en arrangör som lagligen far sälja rättigheterna vidare (punkt 21). Som
exempel anges olympiska spel samt världsmästerskap och europamäster-
skap i fotboll (punkt 18). EG-kommissionen har för avsikt att utarbeta
riktlinjer i frågan. Enligt vad som framkom vid kontaktkommitténs möte
den 16 oktober 1997 bör, enligt kommissionen, minst två av följande fyra
kriterier vara uppfyllda för att ett evenemang skall kunna godkännas som
så viktigt för allmänheten att det skall fa publiceras i EGT.

1. Evenemanget och dess resultat har en särskild allmän genklang i den
aktuella medlemsstaten och inte enbart för dem som vanligtvis följer
sporten eller aktiviteten i fråga.

2. Evenemanget har en allmänt erkänd specifik kulturell betydelse för
invånarna i den aktuella medlemsstaten, i synnerhet som en katalysator
för invånarnas kulturella identitet.

3. Det nationella laget medverkar i en större internationell idrottstume-
ring.

4. Evenemanget har av tradition sänts i TV utan extra kostnad och har
dragit en stor TV-publik i medlemsstaten i fråga.

Det enda medlemsland som hittills vidtagit åtgärder med det nya TV-
direktivet som förebild är Danmark. Den 29 oktober 1997 föreslog kul-
turministern att följande evenemang skulle tas upp på Danmarks lista.

1. OS, sommar- och vinterspelen.

2. VM och EM i fotboll (män). Samtliga matcher med danskt delta-
gande samt semifinaler och finaler.

3. VM och EM i handboll (män och kvinnor). Samtliga matcher med Prop. 1997/98:184
danskt deltagande samt semifinaler och finaler.

4. Danmarks kvalifikationsmatcher för VM och EM i fotboll (män).

5. Danmarks kvalifikationsmatcher för VM och EM i handboll
(kvinnor).

I det danska lagförslaget sägs dessutom att sporten i fråga måste ha en
central position i dansk sportkultur vilket bl.a. betyder att evenemanget
inte far vara beroende av framgången hos en enskild dansk sportstjäma
(Lovforslag nr L 50. Fremsat den 29 oktober 1997 af kulturministeren).

Innebörden av riktlinjerna är att listan skall vara av begränsad omfatt-
ning och att den kan ändras. I artikel 3a. 1 anges även att listan på ett klart
och öppet sätt skall ange vilka evenemang som avses.

Av listan skall även framgå om evenemangen skall vara tillgängliga
helt eller delvis via direktsändning eller, när det är nödvändigt eller
lämpligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens intresse, helt
eller delvis via tidsförskjuten sändning (artikel 3a. 1). Intresset av att se
stora sportevenemang och vissa andra evenemang är kopplat till att pub-
liken inte känner till resultatet. Därför uppfylls syftet med bestämmelsen
bäst om evenemangen sänds direkt, dvs. samtidigt som de inträffar. Även
många andra evenemang gör sig bäst i direktsändning. I vissa samman-
hang kan det dock vara mer naturligt att sända evenemang med en viss
tidsförskjutning. Det gäller t.ex. om evenemangen äger rum i en annan
tidszon, t.ex. då det är natt i Sverige eller om flera händelser pågår samti-
digt, vilket är fallet med t.ex. olympiska spel. Även hänsyn till andra TV-
program, t.ex. nyheter eller barnprogram som sänds på fasta tider, kan
motivera en viss tidsförskjutning. Som en huvudregel bör emellertid
sändningen ske inom ett dygn efter det att evenemanget ägde rum.

Utgångspunkten bör vara att de evenemang som finns upptagna på lis-
tan skall kunna sändas i sin helhet. Detta är mest förenligt med bestäm-
melsens syfte att säkerställa tillgång för en stor allmänhet till de vikti-
gaste evenemangen i TV.

Regeringen bör fastställa listan

Det ligger i sakens natur att en eventuell svensk lista över skyddade eve-
nemang inte kan fastställas en gång för alla. Intresset för olika evene-
mang kan ändras. Nya kan tillkomma och andra falla ifrån. Det är därför
enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att de skyddade evene-
mangen anges i lag. Radio- och TV-verket har ifrågasatt om inte listan
bör ha lagform och om det är möjligt att ange listan i regeringens verk-
ställighetsföreskrifter. Regeringen kan utan riksdagens bemyndigande
besluta om föreskrifter om verkställighet av lag, 8 kap. 13 § första
stycket 1 regeringsformen. Regeringens rätt att komplettera lagar genom
verkställighetsföreskrifter omfattar alla slag av lagar. En förutsättning för
att regeringen skall fa "fylla ut" lagen med avseende på dess tillämp-
ningsområde måste emellertid vara att den i lagen upptagna beskriv-
ningen av skyddade evenemang kan anses på ett tillräckligt detaljerat sätt
ange principerna för avgränsningen av evenemangen, så att inte rege-

ringen genom verkställighetsföreskrifter kan tillföra regleringen något
väsentligt nytt i fråga om dess tillämpningsområde (jfr prop. 1973:90 s.
211). Lagbestämmelsen är i detta fall enligt regeringens mening tillräck-
ligt detaljerad för att de evenemang, som skall föras upp på den svenska
listan och hur de skall sändas kan anges i verkställighetsföreskrifter. De
krav på öppenhet som anges i artikel 3a tillgodoses genom att berörda
företag och organisationer får tillfälle att avge synpunkter innan rege-
ringen fattar sitt beslut.

Väsentlig del av allmänheten

TV-direktivets bestämmelse syftar till att säkerställa att en väsentlig del
av befolkningen i en medlemsstat har möjlighet att följa de evenemang
som finns på listan i fri TV.

Det är därför av betydelse att definiera vad som för Sveriges del avses
med en väsentlig del av allmänheten och med fri TV.

I de tidigare nämnda riktlinjerna för genomförandet av artikel 3a anges
att med en väsentlig del av allmänheten avses 95-100 procent av befolk-
ningen.

Enligt tillståndsvillkoren för Sveriges Television skall minst 99,8 pro-
cent av den fast bosatta befolkningen kunna ta emot sändningarna. Mot-
svarande villkor för TV4 innebär att minst 98 procent av den fast bosatta
befolkningen skall kunna ta emot sändningarna via marknätet. Dessutom
skall programmen distribueras genom satellit. En bidragande orsak till att
de marksända TV-kanalema verkligen uppnår den avsedda räckvidden är
att de omfattas av kabel-TV-företagens s.k. must carry-skyldighet. Se
även följande avsnitt.

Inga andra TV-företag når tillnärmelsevis lika stor andel av befolk-
ningen. Enligt statistik utgiven av Nordicom hade endast 54 resp. 50 pro-
cent av de svenska TV-hushållen tillgång till de satellitsända TV-kana-
lema TV3 och Kanal 5 hösten 1997. Det innebär att 46 resp. 50 procent
av befolkningen saknade möjlighet att se dessa kanaler. Den slutsats som
kan dras av detta är att det för närvarande endast är de marksända pro-
gramkanalerna SVT1 och SVT2 samt TV4 som kan uppfylla kravet på
befolkningstäckning. Det förhållandet att satellitsända program i allmän-
het tekniskt sett kan tas emot över hela landet med lämplig utrustning
föranleder ingen annan slutsats. Det kan givetvis inte uteslutas att tek-
niska förändringar, t.ex. utbyggnad av digital marksänd TV, så små-
ningom kan leda till att flera TV-kanaler kommer att nå en hög hushåll-
stäckning. För att lagens krav skall vara uppfyllt bör det emellertid enligt
regeringens mening krävas att minst 95 procent av den fast bosatta
befolkningen i Sverige faktiskt kan ta emot programmen dvs. att allmän-
heten har skaffat sig den antenn m.m. som krävs för att ta emot utsänd-
ningen.

Prop. 1997/98:184

Fri TV

Prop. 1997/98:184

Begreppet fri TV skall enligt direktivet förstås som program som är till-
gängliga för allmänheten utan extra betalning utöver de finansie-
ringskällor för sändningar som förekommer allmänt i varje medlemsstat
(såsom licensavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett kabelnät).

Den som innehar en TV-mottagare skall betala TV-avgift enligt lagen
(1989:41) om TV-avgift. Verksamheten i public servicebolagen dvs.
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsra-
dio AB, finansieras med avgifter. Utöver sändningar som bedrivs av
public service-bolagen förekommer rikstäckande marksändningar i ytter-
ligare en kanal, TV4. Dessa sändningar finansieras med reklamintäkter.
TV4 AB erlägger en avgift till staten för sitt tillstånd att sända TV-pro-
gram i marknätet. Som nämnts i föregående avsnitt är kabel-TV-företa-
gen skyldiga (s.k. must carry-skyldighet) att se till att anslutna hushåll
har möjlighet att ta emot vissa sändningar utan kostnad för själva mot-
tagningen. Skyldigheten gäller för närvarande för programkanalerna
SVT1, SVT2 och TV4. I avsnitt 5.1 föreslås vissa förändringar av must
carry-skyldigheten.

Enligt regeringens bedömning avses med fri TV i vart fall de kanaler
som finansieras genom TV-avgiften och de kanaler som omfattas av
kabelföretagens must carry-skyldighet. Som Hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Granskningsnämnden för radio och TV påpekat kan TV-
direktivets krav på vad som utgör fri TV även vara uppfyllt beträffande
andra TV-kanaler.

Närmare om TV-företagens skyldigheter

I det tidigare nämnda riktlinjerna för införande av artikel 3a anges, utöver
vad som redan redogjorts för (avsnitt 4.3.1), följande. Den föreslagna
bestämmelsen innebär inte att ett marksändande TV-företag får ensamrätt
att sända de evenemang som finns upptagna på listan. Ingenting hindrar
att ett annat TV-företag som innehar den exklusiva sändningsrätten väljer
att också sända evenemanget. Det är emellertid nödvändigt att rätten att
sända evenemanget har erbjudits även till företag som uppfyller kraven
på befolkningstäckning.

Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller någon skyldighet för
de marksändande TV-företagen att sända ut de evenemang som är upp-
tagna på listan. Liksom för närvarande är det programföretagen som
själva avgör vilka program de vill sända. Avsikten är inte att tvinga pro-
gramföretag att sända listade evenemang. Ett programföretag som har
förvärvat en exklusiv sändningsrätt till ett listat evenemang men som
avstår från att sända evenemanget i fråga skall, som tidigare sagts, vara
fritt från ansvar.

TV-direktivet kan sägas innebära en skyldighet för vissa programföre-
tag att möjliggöra för andra programföretag att sända vissa evenemang.
Detta kan ske på olika sätt. En möjlighet är att det första programföreta-
get avstår från sin exklusiva rättighet. Därmed ger det den som anordnar
evenemanget rätten att upplåta sändningsrätten till ytterligare ett pro-

gramföretag. Ett annat sätt är att det första programföretaget själv upplå- Prop. 1997/98:184
ter sändningsrätten till ett annat programföretag.

Direktivet ger emellertid inte någon vägledning när det gäller hur vill-
koren för en sådan rättighetsupplåtelse skall bestämmas. Detta kan givet-
vis skapa svårigheter både för berörda programföretag och för de myn-
digheter som skall tillämpa bestämmelsen. Vid kontaktkommitténs möte
den 16 oktober 1997 utlovade kommissionen att i sina riktlinjer lämna
utrymme för medlemsländerna att bestämma att rättighetsupplåtelsen
skall erbjudas till skälig ersättning (fair remuneration). Hur detta belopp
skall bestämmas är det emellertid de enskilda medlemsländernas sak att
bestämma.

För att bedöma vad som är skälig ersättning far man jämföra med de
villkor som normalt tillämpas för evenemang av motsvarande slag när det
gäller TV-sändningar som programföretagen tillhandahåller utan villkor
om särskild betalning. Det innebär inte som Kammarrätten i Stockholm
har tolkat uttrycket att all vinst skall anses som oskälig utan det innebär
det marknadspris som gäller för TV-sändningar i av angivet slag. Vid
bedömningen av om en ersättning skall anses som skälig bör hänsyn
kunna tas till om företrädare för rättighetshavare och TV-företag har träf-
fat överenskommelse om riktlinjer för upplåtelse av rättigheter till TV-
sändningar av evenemang.

I promemorian (Ds 1998:21) ges ett antal exempel på hur de förhåller
sig till den föreslagna bestämmelsen.

I avsnitt 4.3.5 behandlas frågan om sanktionsavgift för den som bryter
mot bestämmelsen.

4.3.4 Övervakning m.m.

Regeringens förslag: Granskningsnämnden för radio och TV skall
övervaka att bestämmelsen om utnyttjande av exklusiva rättigheter
följs. Den som förvärvat exklusiva rättigheter till evenemang som om-
fattas av den föreslagna bestämmelsen skall omedelbart underrätta
nämnden om förvärvet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom att
det i promemorian även har föreslagits att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet inte fullgör sin underrättelseskyldighet skall dömas till böter.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran utom Hovrätten över Skåne och
Blekinge. Hovrätten ifrågasätter om den föreskrivna kriminaliseringen
genom verkställighetsföreskrifter står i överensstämmelse med regerings-
formens bestämmelser om meddelande av föreskrifter om brott.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt
bör bestämmelsen om programföretags utnyttjande av exklusiva rättig-
heter införas i radio- och TV-lagen. Frågan är vilken myndighet som
skall övervaka att bestämmelsen följs.

Av 9 kap. 1 och 2 §§ radio- och TV-lagen framgår den nuvarande an-
svarsfördelningen mellan olika myndigheter. Granskningsnämnden för
radio och TV är i princip den myndighet som skall övervaka efterlevnan-
den av tillståndsvillkoren och lagbestämmelserna om sändningarnas in-
nehåll. Konsumentombudsmannen övervakar dock förbuden mot bam-
reklam, läkemedelsreklam och nyhetskommentatorers medverkan i re-
klam. Justitiekanslem skall övervaka bestämmelsen om förbud i vissa
fall mot TV-sändningar av våldsframställningar och pornografiska bilder.
Radio- och TV-verket utövar tillsyn över sådana bestämmelser som inte
har med sändningarnas innehåll att göra, t.ex. att olika uppgifter skall
anmälas till myndighet.

Ett gränsfall mellan Radio- och TV-verkets och Granskningsnämndens
ansvarsområden är bestämmelsen i 6 kap. 8 § radio- och TV-lagen om att
mer än hälften av den årliga sändningstiden skall utgöras av TV-program
av europeiskt ursprung m.m. Enligt 9 kap. 4 § radio- och TV-lagen skall
rapporteringen ske till Radio- och TV-verket om uppnådd andel. Med
hänsyn till att Radio- och TV-verket inte behövde granska sändningarnas
innehåll samt till att det pågick diskussioner om kvoternas existens eller
utformning så behölls den ordningen i samband med radio- och TV-la-
gens tillkomst (prop. 1995/96:160 s. 129).

Bestämmelserna om programföretags utnyttjande av exklusiva sänd-
ningsrättigheter innehåller, så som har framhållits i avsnitt 4.3.2, ingen
reglering av innehållet i de aktuella sändningarna. Detta talar i och för
sig, mot bakgrund av vad som har sagts tidigare, mot att Gransknings-
nämnden skall tilldelas uppgiften att övervaka reglernas efterlevnad. Det
finns emellertid andra omständigheter som talar i motsatt riktning.
Granskningsnämnden känner till att börja med väl till den aktuella bran-
schen och vilka programföretag den har att övervaka. Till detta kommer
att hänsyn måste tas till vilken sanktion som kan bli aktuell vid överträ-
delser av regleringen. En vitessanktion torde, bl.a. av den anledningen att
den riktar sig mot upprepade överträdelser av de aktuella reglerna, knap-
past vara tillräcklig i praktiken för att säkerställa efterlevnaden av direk-
tivet. I stället bör, som utvecklas i följande avsnitt, särskilda avgifter
kunna dömas ut. Granskningsnämnden övervakar i dag att flera av radio-
och TV-lagens bestämmelser efterlevs och kan enligt gällande regler, till
skillnad från Radio- och TV-verket, vid domstol ansöka om att sådana
särskilda avgifter skall påföras för vissa överträdelser. Sammantaget
finns det därför enligt regeringens mening anledning att just i detta fall
frångå den annars rådande principen att det är Radio- och TV-verket som
övervakar efterlevnaden av bestämmelser som inte reglerar sändningar-
nas innehåll, och att i stället ge den aktuella övervakningsuppgiften till
Granskningsnämnden.

En förutsättning för att Granskningsnämnden skall kunna fullgöra sin
uppgift på ett effektivt sätt är att den tidigt far kännedom om gjorda rät-
tighetsförvärv. Det bör därför enligt regeringens uppfattning införas en
skyldighet för programföretag att omedelbart underrätta Gransknings-
nämnden om sådana förvärv av exklusiva sändningsrättigheter som faller
in under dessa bestämmelser.

Prop. 1997/98:184

I promemorian föreslås att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet Prop. 1997/98:184
inte fullgör sin underrättelseskyldighet bör kunna dömas till böter. Hov-
rätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om detta står i överens-
stämmelse med regeringsformens bestämmelser om meddelande av före-
skrifter om brott. Hovrätten har påpekat att bötessanktionen formellt är
anknuten till den föreslagna grundläggande bestämmelsen i 6 kap. 10 §
radio och TV-lagen, men att regeringens verkställighetsföreskrifter i
praktiken kommer att vara den författning som ger besked om de en-
skilda evenemangen. Enligt hovrättens bedömning innebär detta att för-
utsättningen för att utdöma böter i praktiken kommer att preciseras först
genom verkställighetsföreskrifter. Regeringen delar inte hovrättens be-
dömning. Regeringen har tidigare redogjort för sin inställning att den
svenska listan kan anges i verkställighetsföreskrifter eftersom lagbe-
stämmelsen är tillräckligt preciserad och ger vägledning om vilka eve-
nemang som avses. Hovrätten har också ansett att detta är lämpligt. Detta
innebär enligt regeringens mening att förutsättningarna för att utdöma
böter enligt förslaget inte preciseras genom verkställighetsföreskrifter på
ett sätt som strider mot regeringsformen, utan dessa framgår direkt av
lagbestämmelsen. Hovrätten har vidare föreslagit att man bör avstå från
att kriminalisera underlåten underrättelse bl.a. därför att det inte förefal-
ler nödvändigt för att Granskningsnämnden skall kunna fullgöra sin
övervakningsuppgift. Regeringen instämmer i detta och anser därför att
det inte bör vara straffbart att underlåta underrättelse till Gransknings-
nämnden för radio och TV.

4.3.5 Sanktioner

Regeringens förslag: Den som bryter mot bestämmelsen om utnytt-
jande av exklusiva rättigheter skall betala en särskild avgift i enlighet
med de bestämmelser som finns i radio- och TV-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erin-
ran.

Skälen för regeringens förslag: TV-direktivet innehåller inte några
bestämmelser om vilka åtgärder som skall vidtas när någon handlar i
strid med direktivet eller vilka sanktioner som staterna skall införa för att
säkra efterlevnaden av direktivet. Däremot sägs det i artikel 3.2 att med-
lemsländerna skall "säkerställa" att TV-företagen "effektivt" uppfyller
bestämmelserna i direktivet.

För att säkerställa att direktivets bestämmelse om utnyttjande av exklu-
siva rättigheter följs bör det ske någon form av reaktion vid åsidosättande
av bestämmelsen. Det står Sverige fritt att välja den sanktionsform som
framstår som mest ändamålsenlig. Det lämpligaste bör vara att använda
någon av de sanktioner som finns i radio- och TV-lagen.

I samband med att radio- och TV-lagen trädde i kraft infördes en sank-
tionsavgift (prop. 1995/96:160 s. 134 ff.). Enligt 10 kap. 5 § radio- och

TV-lagen kan avgiften påföras den som åsidosätter bl.a. villkor om an- Prop. 1997/98:184
nonser och sponsrade program och bestämmelser om otillbörligt gyn-
nande av kommersiella intressen och om sponsring. Vid prövningen om
avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta överträdelsens art, varak-
tighet och omfattning. Avgiften tillfaller staten. Ansvaret för avgiften är
strikt. Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i
Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV.

Enligt 10 kap. 6 § radio- och TV-lagen skall avgiften fastställas till lägst
femtusen kronor och högst till fem miljoner kronor. Avgiften bör dock
inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under det före-
gående räkenskapsåret. När avgiftens storlek fastställs skall särskilt be-
aktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om
avgift skall påföras samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha
fått med anledning av överträdelsen.

Sanktionsavgiften är en ekonomisk sanktion som utgår vid rättsstridigt
beteende. Generellt sett anses sanktionsavgifter vara effektiva eftersom
de erbjuder en snabb, enkel och billig lösning på de problem som beiv-
randet av regelöverträdelsen utgör.

Det kan vidare nämnas att den översyn av avgiftssanktionen som nyli-
gen ägt rum av Företagsbotsutredningen inte har föranlett några förslag
om ändringar i radio- och TV-lagen (SOU 1997:127).

Mot bakgrund härav bör enligt regeringens mening bestämmelserna
om avgift i radio- och TV-lagen även gälla vid överträdelse av bestäm-
melsen om utnyttjande av exklusiva rättigheter.

De överträdelser av bestämmelsen där avgift bör kunna påföras är när
programföretaget som har ensamrätten till evenemanget

- sänder evenemanget i betal-TV utan att erbjuda rättigheten till eve-
nemanget till någon och därmed inte heller till ett programföretag som
når en väsentlig del av allmänheten,

- sänder evenemanget i betal-TV men erbjudit sig att upplåta rättighe-

ten till evenemanget på oskäliga villkor,

- sänder evenemanget i en betal TV-kanal men endast har erbjudit
sändningen till programföretag som inte når en väsentlig del av allmän-
heten,

- sänder evenemanget i betal TV men erbjudit rättigheten till evene-
manget med villkoret att sändningen skall ske, utan objektiva skäl, med
viss tidsförskjutning.

Om ett programföretag som förvärvat ensamrätten till ett evenemang
har upplåtit sändningsrätten till ett marksändande programföretag, som
har sänt evenemanget, och det sedan blir en tvist om rättigheten har upp-
låtits på skäliga villkor är det inte en överträdelse av bestämmelsen där
avgift skall kunna påföras. En sådan tvist bör lösas vid de allmänna dom-
stolarna efter ansökan om stämning.

Trots att värdet av exklusiva rättigheter kan vara mycket högt, är det
nuvarande maximibeloppet fem miljoner kronor, enligt regeringens upp-
fattning för närvarande tillräckligt.

4.4 Regler för TV-reklam och köp-TV

Prop. 1997/98:184

4.4.1 Definitioner

I radio- och TV-lagen används fyra olika begrepp som kan sägas be-
skriva den kommersiella delen av programverksamheten. Dessa begrepp
är annonser, reklam, sponsrade program och försäljningsprogram. An-
nonser är samlingsbeteckningen för reklam och samtliga övriga program
som sänds på uppdrag av någon annan, dvs. åsiktsannonser eller infor-
mationsmeddelanden. Begreppet reklam har anpassats till marknadsrät-
tens. Det krävs att ett avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte finns.
Såväl reklam i traditionell mening som reklam för kommande program,
sponsringsmeddelanden och försäljningsprogram - dvs. program där tit-
tarna uppmanas att beställa vissa varor eller tjänster - har normalt ett av-
sättnings främjande syfte. Det krävs inte att någon form av ersättning
skall ha utgått för att programmet skall anses som annons eller reklam.
En närmare redogörelse för dessa begrepp finns i prop. 1995/96:160 s.
109 f.

Liksom tidigare är TV-direktivets definition av TV-reklam betydligt
snävare än de svenska begreppen annonser och reklam. I motsats till de
svenska begreppen täcker begreppet TV-reklam i direktivet endast in
meddelanden som sänts mot betalning eller liknande ersättning. Dess-
utom måste dessa meddelanden ha utförts av ett företag i samband med
handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att främja tillhan-
dahållandet mot betalning av varor och tjänster, inklusive fast egendom,
eller rättigheter och förpliktelser. En nyhet i det nya direktivet är dock att
även egenreklam omfattas. Åsiktsannonsering omfattas fortfarande inte
av TV-direktivets definition.

En definition av begreppet köp-TV har tillkommit i det nya direktivet.
Med köp-TV avses direkta erbjudanden till allmänheten med avseende på
att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster, inklusive fast egen-
dom, eller rättigheter och förpliktelser (artikel l.f). Begreppet är något
snävare än det svenska begreppet försäljningsprogram genom att det i
TV-direktivet uttryckligen krävs att varorna eller tjänsterna skall erbju-
das mot betalning. I praktiken torde dock de båda begreppen samman-
falla.

De svenska definitionerna av reklam m.m. är således vidare än TV-
direktivets. Dessutom är de svenska annonsreglema mer restriktiva än
vad som föreskrivs i TV-direktivet.

Detta gör sammantaget enligt regeringens mening att ändringarna i
direktivet inte föranleder några andra ändringar i radio- och TV-lagen
vad avser regler om reklam och köp-TV än vad som framgår av de när-
mast följande avsnitten.

4.4.2 Reklam for läkemedel m.m.

Prop. 1997/98:184

Regeringens förslag: Ett förbud mot försäljningsprogram i TV för
läkemedel och medicinsk behandling införs.

Vidare införs ett förbud mot sponsringsmeddelanden i TV-program
för receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som en-
dast är tillgänglig efter ordination.

Promemorians förslag: I promemorian har det inte föreslagits ett för-
bud mot sponsringsmeddelanden i TV-program för läkemedel och medi-
cinsk behandling. I övrigt stämmer promemorians förslag överens med
regeringens.

Remissinstanserna: Konsumentverket anser att uttrycket medicinsk
behandling bör definieras. Granskningsnämnden för radio och TV ifråga-
sätter om artikel 17.3 i det nya TV-direktivet om sponsring av läkemedel
inte kräver en ändring i radio- och TV-lagen. Övriga remisssynpunkter är
framför allt av redaktionell karaktär.

Skälen for regeringens förslag

Köp-TVav läkemedel m.m.

Enligt det ursprungliga TV-direktivet artikel 14 skall reklam för recept-
belagda läkemedel och ordinerad medicinsk behandling inte få före-
komma. Enligt artikel 14.2 i det nya TV-direktivet skall köp-TV av
läkemedel vara förbjudet om det krävs försäljningstillstånd för dem i en-
lighet med rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om till-
närmning av bestämmelser som fastställts genom lagar eller andra för-
fattningar och som gäller farmaceutiska specialiteter. Även köp-TV av
medicinsk behandling skall vara förbjudet. Det nämnda direktivet har i
svensk rätt genomförts i läkemedelslagen (1992:859), varav framgår att i
princip samtliga läkemedel fordrar någon form av godkännande för att få
försäljas här i landet (5 §). Med läkemedel avses varor som är avsedda att
tillföras människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota
sjukdom eller symptom på sjukdom eller att användas i likartat syfte (1 §
första stycket). Av lagen framgår att den inte tillämpas på vissa läkeme-
del (t.ex. djurfoder) men att den kan tillämpas på varor som inte är läke-
medel men som i fråga om egenskaper eller användning står läkemedel
nära (3 §).

Bestämmelsen i det ursprungliga TV-direktivet har införts i radio- och
TV-lagen. Enligt 7 kap. 10 § radio- och TV-lagen får reklam för recept-
belagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som endast är till-
gänglig efter ordination inte sändas i televisionen. Förbudet mot försälj-
ningsprogram av läkemedel i det nya direktivet sträcker sig betydligt
längre eftersom det i princip omfattar samtliga läkemedel som får för-
säljas här i landet. Ett förbud mot att i försäljningsprogram sända sådan
reklam samt reklam för medicinsk behandling bör därför införas i radio-

och TV-lagen. Konsumentverket anser att det av radio- och TV-lagen bör
framgå vad som avses med medicinsk behandling. En definition av be-
greppet medicinsk behandling har dock inte funnits i det ursprungliga
TV-direktivet och det finns inte heller i det nya. Det kan också konstate-
ras att det inte förekommer reklam för medicinsk behandling i Sverige.
Med hänsyn till detta föreslår regeringen att det inte införs någon särskild
definition utan frågan får avgöras av rättstillämpningen när så behövs.
Förbudet bör övervakas av samma myndighet som övervakar att förbudet

1 dess nuvarande lydelse följs, dvs. av Konsumentombudsmannen (9 kap.

2 § andra stycket). Även sanktionen (marknadsstömingsavgift, 10 kap.
7 §) bör utsträckas till att omfatta det nu föreslagna förbudet.

Sponsring av läkemedelsföretag

Enligt 1989 års direktiv far fysiska eller juridiska personer vars huvud-
sakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av produkter eller
tillhandahållande av tjänster för vilka reklam är förbjuden enligt artikel
13 eller 14 inte heller sponsra TV-program (artikel 17.2). Bestämmelsen
träffar dels tobaksföretag dels läkemedelsföretag och företag som till-
handahåller medicinsk behandling. I 1997 års direktiv har bestämmelsen
mjukats upp när det gäller de sistnämnda företagen. Företag vars huvud-
sakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och
andra tobaksvaror får fortfarande inte sponsra TV-program (artikel 17.2).
Företag vars verksamhet inbegriper tillverkning eller försäljning av me-
dicinska produkter eller medicinsk behandling får emellertid sponsra TV-
program, om sponsringen endast främjar företagets namn eller anseende,
men inte särskilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar
som är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat under vars
jurisdiktion programföretaget hör (17.3).

Det är idag tillåtet för läkemedelsföretag att sponsra program (7 kap.
10 §). Något förbud i radio- och TV-lagen för sådan sponsring finns
nämligen inte. Granskningsnämnden för radio och TV har i sitt remissvar
påpekat att det inte är tillåtet enligt den nya bestämmelsen i artikel 17.3
att ange en produkt som sponsor men att detta inte överensstämmer med
radio- och TV-lagen samt nämndens praxis. Regeringen instämmer i
Granskningsnämndens påpekande att Sverige bör genomföra artikel 17.3
genom en ändring i radio- och TV-lagen som innebär att det inte längre
är tillåtet att sända sponsringsmeddelanden i TV-program för receptbe-
lagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som endast är tillgäng-
lig efter ordination.

Förbudet bör övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV (9
kap. 2 § första stycket). För den som bryter mot bestämmelsen bör en
särskild avgift utgå (10 kap. 5 §).

4.4.3 Reklam riktad till barn

Enligt 1989 års direktiv får TV-reklam inte orsaka skada hos minder-
åriga. Reklamen måste därför uppfylla vissa kriterier. Bl.a. får den inte

Prop. 1997/98:184

direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom att Prop. 1997/98:184
utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet (artikel 16). I den reviderade
texten sägs att detta även skall gälla köp-TV. Vidare far inte köp-TV
uppmana minderåriga att ingå avtal om köp eller förhyrning av varor och
tjänster. Konsumentverket och Sveriges konsumentråd har påpekat att
detta uttryckliga förbud bör införas i radio- och TV-lagen.

Sverige har utnyttjat direktivets möjlighet att ha strängare regler
genom att i radio- och TV-lagen förbjuda sändningar av TV-reklam som
syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år (7 kap. 4 §
första stycket). I lagen finns även vissa andra bestämmelser som syftar
till att skydda barn mot TV-reklam (se 7 kap. 4 § andra stycket och 7 §
tredje stycket). Reglerna om reklam riktad till barn innebär enligt rege-
ringens uppfattning att försäljningsprogram lika lite som annan TV-re-
klam far syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. TV-
reklam till något äldre barn strider sannolikt mot bestämmelsen om otill-
börlig marknadsföring i marknadsföringslagen (1995:450) (jfr prop.
1995/96:160 s. 116 f.) då det inte anses förenligt med god marknadsfö-
ringssed.

Marknadsdomstolen begärde i ett mål mellan Konsumentombudsman-
nen och De Agostini (Svenska) Förlag AB förhandsavgörande av EG-
domstolen bl.a. i frågan om TV-direktivet förhindrar en tillämpning av
radio- och TV-lagens förbud mot bamreklam. EG-domstolen slog fast att
det är tillåtet att tillämpa sådana bestämmelser på reklam som sänds av
programföretag som är etablerade i den egna staten.

Det finns därför enligt regeringens mening inte någon anledning att
ändra vad som nu gäller enligt radio- och TV-lagen på detta område.

4.5 Varningssignaler vid sändningar av vissa TV-pro-
gram

Regeringens förslag: Ett TV-program med ingående våldsskildringar
av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder, som får
sändas, skall antingen föregås av en varning i ljud eller en varning
som anges löpande i bild.

Granskningsnämnden får förelägga den som bryter mot bestämmel-
sen att följa den. Föreläggandet får förenas med vite.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De som yttrat sig särskilt i frågan är positiva.
Justitiekanslern har dock påpekat att det på ett tydligare sätt bör framgå
att bestämmelsen även avser krypterade program. Granskningsnämnden
för radio och TV har påpekat att det (enligt 9 kap. 1 § radio- och TV-
lagen) ankommer på Justitiekanslern att ta ställning till om det är våld
eller pornografi enligt bestämmelsen. Frågan bör enligt Gransknings-
nämnden antingen samlas hos Justitiekanslern eller hos Gransknings-
nämnden. Uppsala universitet anser att bestämmelsen inte uppfyller
direktivets krav eftersom direktivet inte synes tillåta sändningar av pro-

gram som innehåller pornografi över huvudtaget. Övriga synpunkter är
framför allt av redaktionell karaktär.

Skälen för regeringens förslag: TV-direktivet innehåller liksom tidi-
gare en bestämmelse om förbud mot vissa program som på olika sätt kan
skada underåriga. Bestämmelsen har nu förtydligats genom att det fram-
går att program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala och mora-
liska utvecklingen hos barn är totalförbjudna (artikel 22.1) Vidare fram-
går att program som kan bedömas som skadliga men inte "allvarligt"
skadliga far sändas under vissa villkor (artikel 22.2). Att det är fråga om
en precisering av den ursprungliga artikeln framgår av ingressens stycke
40. En nyhet har dock tillkommit. Program som inte är totalförbjudna
och som sänds okrypterade skall antingen föregås av en akustisk varning
eller också markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden
(artikel 22.3). Regeringens tolkning av artikel 22 har hela tiden varit att
sändningar av program som innehåller t.ex. pornografi eller meningslöst
våld av mindre allvarligt slag inte är totalförbjudna under förutsättning
att sändningarna sker på sen kvällstid och är krypterade (prop.
1995/96:160 s. 95 f.).

Sändningar av sådana TV-program som avses i artikel 22.1 (tidigare
artikel 22 första meningen) dvs. sändningar av program som innefattar
bampomografibrott, olaga våldsskildring m.m. är förbjudna enligt
brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen. Artikel 22.2 (tidigare artikel
22 andra meningen) har förts in i radio- och TV-lagen. Bestämmelsen i 6
kap. 2 § förbjuder sändningar av TV-program som innehåller våld och
pornografi under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande
risk för att barn kan se programmen. Med "på sådant sätt" avses program
som sänds okrypterat. Vidare föreskrivs i bestämmelsen att om det av
särskilda skäl är försvarligt kan dock program med våld och pornografi
fa sändas även om det sänds okrypterat och under tidig kvällstid. Ett
nyhetsprogram som visar krigsskildringar torde vara tillåtet att sända
(prop. 1995/96:160 s. 96).

För att införliva artikel 22.3 i radio- och TV-lagen skulle det i och för
sig vara tillräckligt med en bestämmelse att program som sänds okrypte-
rat i TV, med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär
eller med pornografiska bilder, antingen skall föregås av en varning eller
en varning som anges under hela sändningstiden. Med hänsyn till att
krypterade programkanaler kan innehålla såväl program som kan vara
skadliga för barn som andra program uppfylls emellertid bestämmelsens
syfte bättre enligt regeringens uppfattning om vamingsskyldigheten gäl-
ler även om programmet sänds krypterat. Detta innebär att vamingsskyl-
digheten omfattar kodade program, oavsett när de sänds och okodade
program som sänds när det inte finns en betydande risk att barn kan se
programmen. Bestämmelsen bör även omfatta sådana program som det
av särskilda skäl är försvarligt att sända, t.ex. nyhetsprogram.

Bestämmelsen bör enligt regeringens mening vara vitessanktionerad.
Beträffande påpekandet från Granskningsnämnden för radio och TV om
vem som bör förelägga den som bryter mot bestämmelsen kan följande
anföras. Redan i dag kan Granskningsnämnden bli skyldig att granska
om sändningar står i strid mot bestämmelsen om våldsskildringar och

Prop. 1997/98:184

pornografi när det t.ex. gäller villkor om televisionens särskilda genom- Prop. 1997/98:184
slagskraft. Regeringen anser att det är en lämpligare uppgift for Gransk-
ningsnämnden for radio och TV än för Justitiekanslern att granska om
TV-program innehåller erforderliga varningssignaler. Regeringen anser
inte heller att det finns anledning att ändra Justitiekanslems granskning
enligt 9 kap. 1 § radio- och TV-lagen av bestämmelsen om våld och por-
nografi. Föreläggande om vite bör därför meddelas av Gransknings-
nämnden för radio och TV och bör kunna överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Finner Granskningsnämnden att en sändning innehåller
våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med bestämmelsen skall
nämnden göra anmälan om förhållandet till Justitiekanslern (9 kap. 2 §
sista stycket).

4.6 Nya produktioner

Regeringens forslag: Den som sänder TV-program över satellit eller
med stöd av tillstånd av regeringen skall eftersträva att de program
som har framställts av självständiga producenter skall avse en så stor
andel nya produktioner som möjligt.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Alla flesta remissinstanser har lämnat förslaget
utan erinran utom TV4 AB som anser att bestämmelsen inte kommer att
kunna tillämpas i praktiken och därför saknar betydelse.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 i TV-direktivet, skall
medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, se till
att programföretagen reserverar viss andel av sändningstiden eller pro-
grambudgeten för europeiska produktioner skapade av självständiga pro-
ducenter. Sverige har genomfört den första delen av bestämmelsen (6
kap. 8 § radio- och TV-lagen). Av artikeln framgår emellertid även att en
lämplig andel skall bestå av nya produktioner, dvs. produktioner som
sänds inom fem år efter framställningen. Även denna del av artikeln bör
genomföras.

I EG-kommissionens förslag till ändrat direktiv föreslogs att artikel 5
skulle ändras på så sätt att det preciserades att andelen nya produktioner
skulle uppgå till 50 procent. Kommissionens förslag förkastades emel-
lertid av ministerrådet, varför direktivet är oförändrat i denna del.

Vad som utgör en lämplig andel kan enligt regeringens mening bedö-
mas olika för olika programföretag beroende på t.ex. programverksam-
hetens inriktning, företagets ekonomiska situation eller tillgången på
program av lämpligt slag. Det ligger i sakens natur att syftet med be-
stämmelsen är att den skall främja en stor andel nya produktioner samti-
digt som de växlande förutsättningarna skall beaktas.

Bestämmelsen bör enligt regeringens uppfattning genomföras i svensk
lagstiftning. Eftersom det kan bedömas på olika sätt vad som utgör en
lämplig andel bör det inte ske i form av en i lagen preciserad andel utan i
form av en uppmaning till programföretagen att eftersträva att andelen

nya program blir så stor som möjlig. Denna bestämmelse, som far upp-
fattas som ett målsättningsstadgande, bör kompletteras med en skyldighet
för programföretagen att årligen rapportera andelen nya program till
Radio- och TV-verket.

4.7 Etableringskrav för sändningstillstånd m.m.

Prop. 1997/98:184

Regeringens bedömning: Det bör inte inforas ett etableringskrav för
att erhålla sändningstillstånd i det svenska marknätet.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att bara den som är
etablerad i Sverige skall kunna fa tillstånd av regeringen att sända TV-
program i det svenska marknätet och att tillståndet får återkallas om
kravet inte längre är uppfyllt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Justitiekanslern har ifrågasatt om bestämmelsen
innebär en otillåten s.k. indirekt diskriminering av den fria etable-
ringsrätten enligt artikel 52 i Romfördraget. Några remissinstanser bl.a.
Kammarrätten i Stockholm, Radio- och TV-verket samt Canal+ Televi-
sion AB har påpekat att det saknas en definition av etableringskriteriet.

Skälen for regeringens bedömning: Tillstånd att sända TV-program i
det svenska marknätet skall enligt radio- och TV-lagen lämnas av
regeringen, som har möjlighet att ställa olika villkor som komplement till
de innehållsregler som framgår direkt av lagen. Granskningsnämnden för
radio och TV övervakar genom efterhandsgranskning att regler och
villkor om sändningarnas innehåll efterlevs. Idag är det Sveriges
Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB och TV4 AB som har
regeringens tillstånd att sända marksänd TV.

Riksdagen har beslutat att digital marksänd TV (prop. 1996/97:67, bet.
1996/97:KU17, rskr. 1996/97:178) skall införas i flera steg med möjlig-
het för staten att successivt ta ställning till om och på vilket sätt verk-
samheten skall fortsätta. I en första etapp skall sändningar inledas på ett
begränsat antal orter i Sverige. I propositionen om digital marksänd TV
sägs att sändningsverksamheten kommer att bedrivas inom ramen för
nuvarande lagstiftning (prop. 1996/97:67 s. 28 f.) dvs. radio- och TV-
lagen. Tillstånd för digitala marksändningar skall alltså ges av regeringen
som har möjlighet att förena tillstånden med vissa villkor.

Utgångspunkten måste enligt regeringen vara att det skall vara möjligt
att se till att den som har fått tillstånd att sända TV-program i det svenska
marknätet följer bestämmelserna i radio- och TV-lagen och tillståndsvill-
koren. Radio- och TV-lagen är tillämplig på sändningar av TV-program
som sänds av programföretag som faller under svensk jurisdiktion. Som
framgår av avsnitt 4.2 faller som huvudregel bara ett programföretag,
som är etablerat i Sverige, under svensk jurisdiktion. Detta innebär att
Sverige inte har jurisdiktion över de programföretag som är etablerade i
andra EES-stater.

Resonemanget i lagrådsremissen innebär att programföretag som inte Prop. 1997/98:184
är etablerade i Sverige inte bör ges tillstånd att utnyttja marknätet. Det
föreslogs därför att det skulle föras in en bestämmelse i radio- och TV-
lagen att bara den som är etablerad i Sverige skall kunna fa tillstånd av
regeringen att sända TV-program i det svenska marknätet. Vidare
föreslogs i lagrådsremissen att det skulle föras in en bestämmelse i
samma lag om att tillståndet får återkallas om etableringskravet inte
längre är uppfyllt.

Enligt EG-fördraget är all diskriminering på grund av nationalitet för-
bjuden. Det innebär t.ex. att utländskt medborgarskap inte far vara någon
uteslutningsgrund utan alla medborgare inom Europeiska Unionen skall
ha samma ställning. Enligt artikel 52 i EG-fördraget skall det inte finnas
några inskränkningar i rätten att fritt etablera sig inom Europeiska Unio-
nen. Etableringsfriheten omfattar rätten att uppta och utöva självständig
förvärvsverksamhet på de villkor som etableringslandets lagstiftning
föreskriver för det egna landets rättssubjekt. Den föreslagna bestämmel-
sen innebär inte på något sätt att utländska programföretag hindras att
etablera sig i Sverige. Således kan den inte anses strida mot diskrimine-
ringsförbudet.

Enligt Lagrådets mening tyder dock mycket på att det i
lagrådsremissen föreslagna kravet på etablering i Sverige utgör ett sådant
hinder för den fria rörligheten för tjänster som står i strid mot artikel 59 i
EG-fördraget. Lagrådet anser att det kan finnas beaktansvärda skäl för ett
land att upprätthålla strängare regler och villkor för sändning än ett annat
land, men frågan är om detta kan ta över den fundamentala friheten för
rörlighet för tjänster. Det framstår enligt Lagrådet som tveksamt att
införa en bestämmelse om etableringstvång som kan befaras vara
oförenlig med EG-rätten. Skall en sådan regel införas bör den i allt fall
enligt Lagrådets mening föregås av ingående överväganden.

Enligt regeringens mening bör det vara möjligt att vidta åtgärder om ett
företag som har fatt tillstånd att sända TV i det svenska marknätet inte
följer radio- och TV-lagen och de villkor som är förknippade med
tillståndet. Det är av nationellt intresse att de programföretag som far
möjlighet att sända i det svenska marknätet också följer svenska
bestämmelser. Därigenom blir de skyldiga att låta programverksamheten
präglas av viktiga svenska principer och intressen t.ex. förbud att sända
reklam till bam under 12 år.

Det var också av detta skäl som regeringen i lagrådsremissen förslog
en regel om etableringskrav i Sverige. Som Lagrådet har påpekat kan en
sådan regel komma i konflikt med reglerna om den fria rörligheten för
tjänster i artikel 59 i EG-fördraget. Regeringen delar därför Lagrådets
bedömning att ett sådant förslag bör föregås av närmare överväganden.
Till detta kommer att det kan ifrågasättas om frågor om sändnings-
tillstånd i det svenska marknätet alls omfattas av TV-direktivets
bestämmelser. Dessa frågor behöver närmare analyseras och utredas
innan förslag läggs fram. Regeringen avstår därför från att nu lägga fram
något förslag när det gäller krav på etablering.

I sammanhanget bör emellertid påpekas att regeringen föreslår (se
avsnitt 4.2) att ett programföretag som varit etablerat i Sverige men som

byter etableringsort i syfte att kringgå den svenska lagstiftningen ändå Prop. 1997/98:184
skall anses vara etablerat i Sverige och stå under svensk jurisdiktion.

4.8 Kostnader och resursbehov

Regeringens bedömning: De förslagna ändringarna i radio- och TV-
lagen medför endast marginella kostnadsökningar for de berörda
myndigheterna och företagen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte något att in-
vända mot bedömningen i promemorian. Radio- och TV-verket samt
Granskningsnämnden for radio och TV anser dock att den ändrade lag-
stiftningen, framförallt de komplicerade bestämmelserna om svensk
jurisdiktion, medför ett ökat resursbehov.

Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna bestämmelserna
om utnyttjande av exklusiva rättigheter och varningssignaler vid sänd-
ningar av vissa TV-program kommer att medföra nya arbetsuppgifter for
Granskningsnämnden för radio och TV samt for förvaltningsdomsto-
larna. Samma sak gäller för företagen beträffande den föreslagna be-
stämmelsen om varningssignaler. Förslagen kan dock inte förväntas med-
föra någon märkbar ökad arbetsbelastning. Etableringskravet för sänd-
ningstillstånd i det svenska marknätet kommer att innebära en viss ökad
arbetsbelastning för Granskningsnämnden. Samtliga förslag finansieras
inom ramen för befintliga medel.

Det föreslagna förbudet mot TV-reklam for läkemedel och medicinsk
behandling i försäljningsprogram kommer att medföra nya arbetsuppgif-
ter for Konsumentombudsmannen. Även Stockholms tingsrätt och Mark-
nadsdomstolen får nya arbetsuppgifter genom att talan om marknadsstör-
ningsavgift väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsman-
nen. Frågan kan sedan överklagas till Marknadsdomstolen. Antalet ären-
den förväntas bli få och förslaget torde inte medföra någon märkbar ökad
arbetsbelastning. Det finansieras därför inom ramen for befintliga medel.

Den föreslagna bestämmelsen om nya produktioner har kompletterats
med en skyldighet för företagen att årligen rapportera andelen nya pro-
gram till Radio- och TV-verket. Detta kommer att medföra en ny arbets-
uppgift for Radio- och TV-verket. Den torde dock inte ta några särskilda
resurser i anspråk. Förslaget finansieras därför inom ramen for befintliga
medel.

Digital marksänd TV

Prop. 1997/98:184

5.1 Skyldighet att vidarebefordra TV-sändningar i kabel-

nät

Regeringens förslag: Skyldigheten för innehavare av kabelnät att se
till att marksända TV-program kan tas emot i anslutna fastigheter
skall omfatta högst tre program från de tillståndshavare vars verksam-
het finansieras genom TV-avgiftsmedel samt högst ett program från
andra tillståndshavare. Ett villkor skall vara att programmen sänds
med stöd av ett tillstånd från regeringen som är förenat med dels krav
på opartiskhet och saklighet, dels ett villkor om mångsidigt program-
utbud där det skall ingå nyheter. En ytterligare förutsättning för att
sändningsplikt skall gälla är att sändningarna är avsedda att tas emot i
området utan villkor om särskild betalning. Sändningsplikt skall fort-
sätta att gälla för program som omfattades av sändningsplikt den 1
januari 1998 så länge de nämnda kraven uppfylls. Program som har
sänts ut med endast digital teknik behöver endast sändas vidare med
samma teknik i kabelnäten. Skyldigheten skall inte gälla för en an-
läggning där ett begränsat antal TV-program förs fram till abonnen-
terna genom ett kopplat telenät med hjälp av digital teknik.

Promemorians förslag: Skyldigheten föreslås omfatta dels samtliga
program från tillståndshavare vars verksamhet finansieras med TV-av-
giftsmedel dels högst två program från andra tillståndshavare.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser stöder promemo-
rians förslag fullt ut. Många remissinstanser är kritiska mot tanken på att
digitalt utsända program skall omfattas av sändningsplikt och även mot
att TV4 omfattas av sändningsplikt enligt nuvarande lagstiftning.

Så gott som alla remissinstanser stöder uppfattningen att sändnings-
plikt skall gälla för Sveriges Televisions båda nuvarande programkana-
ler.

Förslaget att sändningsplikten även skall omfatta de avgiftsfinansie-
rade TV-företagens digitalt utsända nya kanaler tillstyrks eller lämnas
utan erinran av Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Sveriges konsumentråd och TV4 AB. Konsumentverket, Sveriges Televi-
sion och Sveriges Utbildningsradio anser att public service-företagens
digitala kanaler skall sändas ut även analogt i kabelnäten. Radio- och TV-
verket och Konkurrensverket anser däremot att endast ett begränsat antal
kanaler skall kunna omfattas. Granskningsnämnden för radio och TV är
tveksam till om sändningsplikt skall gälla även public service-företagens
temakanaler. Canal+ Television AB, Tele2, Stjärn-TV-nätet, Svenska
kabel-TV-före-ningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sweden on line,
Telia, TV8, IT-företagen, LA Communications och Industriförbundet
motsätter sig sändningsplikt för de avgiftsfinansierade TV-företagens
digitala kanaler.

Förslaget att sändningsplikt på vissa villkor skall gälla för digitalt ut- Prop. 1997/98:184
sända program från TV-företag som inte finansieras med TV-avgifter far
stöd av Justitiekanslern och Sveriges konsumentråd. Justitiekanslern är
tveksam till att nätägaren skall välja program och anser att det är väsent-
ligt att valet sker efter godtagbara principer. TV4 anser att sändnings-
plikten skall gälla alla TV-program med tillstånd att sända digitalt. Enligt
bolaget skall ett krav på saklighet kunna ställas upp som villkor, men inte
villkor om opartiskhet, mångsidigt programutbud eller nyheter. Även
TV8 anser att, om sändningsplikt skall gälla för privata kanaler, den skall
omfatta alla som uppfyller godtagbara krav på public service. Förslaget
avstyrks av Canal+ Television AB, Tele2, Stjärn-TV-nätet, Svenska
kabel-TV-föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sweden on line,
Telia, IT-företagen, LA Communications och Industriförbundet.

Vissa remissinstanser är kritiska även mot att TV 4:s nuvarande pro-
gram omfattas av sändningsplikt. Det gäller Konkurrensverket, Tele 2,
Stjärn-TV-nätet, Svenska kabel-TV-föreningen, Sweden on line, Telia,
och LA Communications, som avstyrker sändningsplikt för kommersiella
kanaler. TV8 anser inte att sändningsplikt skall gälla för TV4 efter nuva-
rande tillståndsperiod. Kammarrätten i Stockholm anmäler tveksamhet
när det gäller de nuvarande reglernas förenlighet med skyddet för ägan-
derätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge godtar sändningsplikt för
andra kanaler än de avgiftsfinansierade men avstyrker den övergångsbe-
stämmelse som får till följd att sändningsplikt automatiskt kommer att
gälla för TV4.

Hyresgästernas riksförbund, som stöder förslaget, betonar att de boen-
des inflytande bör öka. SABO stöder promemorians förslag men förut-
sätter att fastighetsägare inte har något kostnadsansvar för genomföran-
det. HSB anser att det är bra med valfrihet i kabelnäten men kan inte ta
ställning till förslaget utan att veta kostnadskonsekvensema för de bo-
ende. Enligt Teracom, som också stöder förslaget, är det viktigt att ut-
rymmet för IT-tjänster anges.

Post- och telestyrelsen, Radio- och TV-verket, Canal+ Television AB
och SABO understryker att det klart bör framgå att digitalt utsända pro-
gram inte skall behöva vidaresändas i kabelnät där det endast sänds med
analog teknik.

Telia anser att vidaresändningsskyldighet inte bör gälla vid s.k. ADSL-
sändningar.

SABO, Tele2, Svenska kabel-TV-föreningen och LA Communications
hävdar att förslaget missgynnar små kabelnät och kabelnät med många
huvudcentraler.

Bakgrund: En skyldighet för kabelföretagen att vidaresända vissa TV-
program har funnits sedan en permanent kabellagstiftning trädde i kraft
år 1986. De nuvarande reglerna i 8 kap. radio- och TV-lagen (1996:844)
gäller för kabelnät som når fler än tio bostäder och innebär en skyldighet
för nätinnehavaren att se till att de boende i de fastigheter som är an-
slutna till anläggningen kan ta emot sådana TV-sändningar som sker med
stöd av tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot av var och
en i området. Sändningarna skall kunna tas emot på ett tillfredsställande
sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Även satellitsändningar

omfattas, om de sker för att uppfylla en skyldighet att sända till hela eller Prop. 1997/98:184
delar av landet. Sändningar som sker med stöd av tillstånd för vidare-
sändning, t.ex. den finska kanalen i Stockholm, omfattas inte av sänd-
ningsplikten. Sändningsplikt gäller inte heller för kabelanläggningar som
endast används för vidaresändning av sändningar från jordytan på lägre
frekvens än 3 gigaherz, dvs. för traditionella centralantennanläggningar.
Radio- och TV-verket får meddela undantag från de ovan nämnda skyl-
digheterna om det finns särskilda skäl.

Motivet för bestämmelsen om sändningsplikt är att de som är anslutna
till ett kabelnät typiskt sett har en svag ställning i förhållande till kabelfö-
retaget. Det har därför ansetts befogat att genom lagstiftning säkerställa
att de får tillgång till i huvudsak samma programutbud som de skulle ha
haft om de inte hade bott i en kabelansluten fastighet.

De nuvarande reglerna medför att kabel-TV-företagen är skyldiga att
till de boende sända SVT1, SVT2 och TV4 utan särskild kostnad.

Skälen för regeringens förslag: Om de nuvarande reglerna om sänd-
ningsplikt lämnas oförändrade när digitala TV-sändningar från marksän-
dare inleds skulle nätinnehavama bli skyldiga att vidaresända samtliga
program. I promemorian föreslogs därför att reglerna om kabel-TV-
företagens sändningsplikt skulle ändras.

Enligt förslaget skulle skyldigheten omfatta dels samtliga marksänd-
ningar av TV-företag som finansieras med TV-avgiftsmedel, dels ytterli-
gare högst två program från andra TV-företag. En förutsättning för att de
senare programmen skulle omfattas var att sändningstillstånden var för-
enade med krav på opartiskhet och saklighet samt villkor om ett mångsi-
digt programutbud där det skall ingå nyheter. Enligt en övergångsbe-
stämmelse skulle sändningar som skall sändas vidare enligt nu gällande
bestämmelser göra det även enligt de nya bestämmelserna så länge de
angivna villkoren är uppfyllda. Förslaget skulle få till följd att dels de
nuvarande marksända TV-kanalema SVT1, SVT2 och TV4, dels samt-
liga nya digitalt utsända program från SVT och UR samt dessutom ytter-
ligare högst ett digitalt utsänt program skulle omfattas av sändningsplikt.

Vid remissbehandlingen har olika kritiska synpunkter förts fram mot
förslaget.

Några remissinstanser har ifrågasatt grundlagsenligheten i förslagen.
Det gäller dels hur förslaget kan förenas med den av yttrandefrihets-
grundlagen (YGL) skyddade rätten att sända radioprogram genom tråd,
dels hur förslaget förhåller sig till skyddet för äganderätten.

Vad först gäller yttrandefrihetsgrundlagen kan konstateras att denna
bl.a. har till syfte att skydda en fri och allsidig upplysning. Friheten att
yttra sig med hjälp av de tekniska medel som yttrandefrihetsgrundlagen
gäller för kan inte ses som oberoende av andras möjligheter att ta del av
yttranden av olika slag. När det gäller användningen av trådmediet får
friheten att sända radioprogram bl.a. begränsas i den utsträckning det
behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig
upplysning (3 kap. 1 § andra stycket YGL). Enligt promemorian skulle
den nuvarande lagstiftningen leda till en alltför omfattande begränsning
av denna frihet om den tillämpas oförändrat på digitala marksändningar
av TV-program. Remissinstansernas synpunkter handlar om huruvida det

i promemorian har gjorts en rimlig avvägning mellan nätinnehavamas Prop. 1997/98:184
frihet å ena sidan och de anslutna hushållens motstående intresse av till-
gång till allsidig upplysning å den andra.

När det gäller förhållandet till äganderätten bör det betonas att statens
rätt att föreskriva en skyldighet för kabelföretagen att vidaresända vissa
TV-program är grundlagsfäst genom bestämmelsen i 3 kap 1 § andra
stycket YGL. Det bör vidare påpekas att rätten att anlägga kabelnät för
radiosändningar är skyddad i yttrandefrihetsgrundlagen. Fastighetsägare
och kabel-TV-företag är fria att ingå avtal om att ansluta fastigheter till
kabelnät och om de villkor som då skall gälla. Den begränsning av nätin-
nehavamas handlingsfrihet som skyldigheten att sända ut vissa TV-pro-
gram innebär, har varit utformad på i huvudsak samma sätt ända sedan
kabel-TV-nät i stor skala började anläggas, och har därmed kunnat
beaktas vid utformningen av avtal mellan partema.

Vissa remissinstanser hävdar att promemorians förslag innebär att alla
kabelföretag kommer att tvingas att digitalisera sina nät. Lagtexten i
promemorian kan uppfattas så att en skyldighet att vidaresända program
med digital teknik skulle gälla även för kabelnät där det inte sänds några
andra program med sådan teknik. Det har dock inte varit avsett. I rege-
ringens förslag är därför lagtexten förtydligad på denna punkt. Det är
endast i kabelnät där det vidaresänds andra TV-program med digital tek-
nik som digitalt utsända program som omfattas av sändningsplikt behö-
ver vidaresändas. Vidaresändningen behöver endast ske med digital tek-
nik.

Å andra sidan framför några remissinstanser synpunkten att förslagen
utgör ett hinder för att digitalisera kabel-TV-näten och därmed hotar en
önskvärd teknisk utveckling. Om ett sådant påstående har fog för sig
beror i viss mån på vilken omfattning kabelföretagens sändningsplikt
skall ha.

Genom att börja sända med digital teknik i en del av utrymmet i ett ka-
belnät kan kabel-TV-företaget höja den praktiska överföringskapaciteten
så att åtminstone fyra TV-program kan överföras på samma utrymme
som med analog teknik upptas av ett program. Kabel-TV-företaget kan
därmed erbjuda sina abonnenter flera TV-program eller andra tjänster än
om nätet enbart används för överföring med analog teknik. En förutsätt-
ning för att abonnenterna skall kunna ta del av det utökade utbudet är
givetvis att de har avkodare för digitala sändningar. För att det skall bli
attraktivt för de anslutna hushållen att skaffa en sådan avkodare torde
kabel-TV-företag som planerar att införa digital teknik normalt se till att
ett ganska stort antal program och andra tjänster blir tillgängliga i digital
form. Det förhållandet att ett mindre antal digitalt utsända TV-program
till följd av bestämmelser i radio- och TV-lagen måste erbjudas gratis till
de abonnenter som har avkodare borde inte negativt påverka kabel-TV-
företagens bedömning av hur och när digitalt utsända program skall er-
bjudas i kabelnäten. Några intressanta program som "gratisbonus" skulle
tvärtom kunna göra att flera hushåll än annars skaffar avkodare och på så
sätt far möjlighet att abonnera även på andra delar av kabel-TV-företa-
gens tjänsteutbud.

En del av kritiken mot forslaget i promemorian går ut på att kabel-TV-
företagens sändningsplikt får för stor omfattning. Några remissinstanser
anser det olämpligt att alla program som sänds ut av TV-avgiftsfmansie-
rade programföretag omfattas. Det innebär att kabel-TV-företagen inte
kan bedöma den framtida omfattningen av sitt åliggande, eftersom detta
beror på hur de berörda TV-företagen väljer att organisera sitt program-
utbud. Vidare kritiseras att sändningsplikten kan komma att gälla även
för framtida tematiska kanaler som inte på något omedelbart sätt kan
sägas bidra till allmänhetens behov av en allsidig upplysning.

När det gäller förslaget att sändningsplikt även skall omfatta andra TV-
program än de som sänds ut av TV-avgiftsfinansierade programföretag
anser vissa remissinstanser att förslaget snedvrider konkurrensen genom
att vissa kommersiellt finansierade programkanaler far en fördel framför
sina konkurrenter. Andra remissinstanser vänder sig mot att det skall
gälla vissa tillståndsvillkor för att ett program skall kunna omfattas av
sändningsplikt. Kritik riktas även mot förslaget att det skall vara nätinne-
havaren som väljer om flera program kan komma i fråga. Också förslaget
att den nuvarande ställningen för TV4 inte skall förändras så länge till-
ståndsvillkoren för programföretaget fyller de uppställda kraven på opar-
tiskhet, saklighet och mångfald far kritik. Det finns också remissinstanser
som invänder mot att digitala marksändningar enligt deras uppfattning
gynnas på andra distributionsformers bekostnad.

De synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen för-
anleder visa ändringar i förhållande till promemorians förslag. Innan re-
geringen går in på dessa finns det emellertid anledning att erinra om mo-
tiven för kabel-TV-företagens sändningsplikt, motiv som enligt regering-
ens mening fortfarande är giltiga.

Marksändningar är en mycket effektiv metod för att på ett enkelt sätt
samtidigt nå många människor med nyheter, information eller underhåll-
ning. Marksändningarna når alla inom täckningsområdet utan krav på
fasta installationer eller dyr och komplicerad utrustning. Emellertid är
frekvenser för marksändning av TV och radio en värdefull och knapp
resurs, som även kan användas för andra viktiga tjänster. Den som an-
vänder radiofrekvenser för marksändning av TV-program till allmänhe-
ten måste därför uppfylla särskilda krav. För såväl Sveriges Television
som TV4 gäller därför krav på bl.a. opartiskhet, saklighet och ett mång-
sidigt programutbud där det skall ingå nyheter. Syftet med dessa be-
stämmelser är att alla som bor i Sverige skall ha rimlig tillgång till ett
omväxlande programutbud.

För de boende fyller kabel-TV-näten två klart åtskilda funktioner. De
ger dels den som så önskar tillgång till ett stort antal TV-program och
andra tjänster utöver de marksända programmen. Villkoren för hur dessa
program tillhandahålls får bestämmas avtalsvägen under iakttagande av
normala konsumenträttsliga regler. Kabel-TV-näten förmedlar dessutom
de marksända TV-program som alla skall kunna ha tillgång till om de har
lämplig utrustning. De som bor i kabelanslutna fastigheter har i allmän-
het inte möjlighet att t.ex. sätta upp egna TV-antenner utan är hänvisade
till de kabeldistribuerade programmen. Det är därför rimligt att kabel-
TV-företagen inte skall kunna vägra att distribuera de marksända TV-

Prop. 1997/98:184

programmen till samtliga boende eller förena distributionen med villkor
av olika slag. Ett avtalsförhållande mellan ett kabel-TV-företag och en
enskild boende skulle nämligen kännetecknas av en påtaglig obalans
eftersom den boende normalt inte har något alternativ.

Det finns i detta sammanhang anledning att kommentera den synpunkt
som framförts under remissbehandlingen av innebörd att fastighetsägarna
inte skall ha något kostnadsansvar för skyldigheten att vidaresända vissa
TV-program. När en fastighetsägare avtalar med ett kabel-TV-företag om
anslutning till kabel-TV-nätet omfattar kabel-TV-företagets prestation
givetvis såväl tillhandahållande av den tekniska kapacitet som är nöd-
vändig för att ett större antal TV-program skall kunna sändas till de bo-
ende som leverans av de TV-program som kabel-TV-företaget enligt lag
är skyldigt att kostnadsfritt förse samtliga boende med.

Omfattningen av sändningsplikten m.m.

Regeringen övergår nu till att behandla vilken omfattning sändnings-
plikten bör ha i fortsättningen. Först kan konstateras att nuvarande lag-
stiftning inte bör tillämpas oförändrad när de digitala marksändningarna
startar. Den skulle nämligen kunna fa till konsekvens att kabel-TV-före-
tagen blev skyldiga att vidaresända samtliga digitalt utsända TV-program
i analog form till samtliga boende. Radio- och TV-lagen behöver därför
ändras.

Enligt regeringens mening bör skyldigheten att vidaresända analogt ut-
sända TV-program inte ändras i förhållande till den omfattning som
denna skyldighet i praktiken har i dag. Kabel-TV-företagen bör sålunda
även i fortsättningen vara skyldiga att se till att samtliga boende i an-
slutna fastigheter kan ta emot tre marksända TV-program som har sänts
ut med analog teknik. Det förhållandet att för närvarande ett av dessa
finansieras med reklam påverkar inte denna bedömning. Det är angeläget
att medborgarna har flera oberoende källor för nyhetsförmedling. Det
avgörande är därför att de sändningar som omfattas av sändningsplikt
sänds i enlighet med tillstånd av regeringen som är förenade med krav på
opartiskhet och saklighet samt villkor om ett mångsidigt programutbud
där det skall ingå nyheter.

Liksom för närvarande bör sändningsplikten omfatta även satellitsänd-
ningar om dessa sänds ut för att uppfylla en skyldighet att sända till hela
landet eller en del av landet.

När det gäller frågan om i vilken omfattning kabel-TV-företagen skall
vara skyldiga att vidaresända digitalt utsända TV-program gör sig olika
synpunkter gällande.

Riksdagen har beslutat att digital marksänd TV skall införas i etapper
med möjlighet för staten att fatta beslut innan nya etapper inleds. En för-
utsättning för fortsatt utbyggnad är att sändningarna har ekonomisk bär-
kraft. Om de digitala marksändningarna byggs ut till rikstäckning kom-
mer det att bli möjligt att lägga ner de nuvarande analoga sändningarna.
Därmed kommer värdefullt frekvensutrymme att kunna frigöras för andra
användningsområden. För att en framtida övergång från analog till digital

Prop. 1997/98:184

teknik i marksändningarna skall kunna genomforas krävs givetvis att Prop. 1997/98:184
allmänhetens tillgång till i varje fall ett visst grundutbud av TV-program
kan säkerställas. Därför bör kabel-TV-företagens skyldighet att vidare-
sända vissa TV-program principiellt omfatta även digitalt utsända pro-
gram.

Några remissinstanser har pekat på att TV-program som sänds ut ge-
nom digitala marksändningar kan tas emot med enkla inomhusantenner
och att det därför inte längre är nödvändigt att föreskriva att kabel-TV-
företagen skall vara skyldiga att vidaresända dessa program. Med anled-
ning av denna synpunkt vill regeringen fasta uppmärksamheten på att
bestämmelsen om sändningsplikt i radio- och TV-lagen är avfattad så att
nätinnehavaren är skyldig att se till att de boende kan ta emot de program
som omfattas. Om det säkert kan fastställas att alla boende har möjlighet
att ta emot de digitalt marksända programmen med enkla inomhusanten-
ner eller motsvarande torde syftet med bestämmelsen vara uppfyllt utan
att kabel-TV-företaget behöver vidaresända programmen. För tydlighets
skull bör påpekas att förhållandena kan variera på så sätt att det i vissa
områden krävs utomhusantenn för att ta emot de digitala programmen. I
sådana områden blir kabel-TV-företagen givetvis skyldiga att vidare-
sända de program som omfattas av sändningsplikt.

Promemorians förslag om sändningsplikt för digitalt utsända program
från TV-avgiftsfinansierade TV-företag innebär att samtliga sådana pro-
gram omfattas. Regeringen anser att förslaget på denna punkt går för
långt eftersom det skulle medföra att kabel-TV-företagen inte kan be-
döma omfattningen av sina framtida förpliktelser. Så som förslaget är
utformat kan det inte heller uteslutas att program som inte avses med
bestämmelsen i 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen om
allmänhetens behov av tillgång till allsidig upplysning skulle omfattas av
sändningsplikt.

Enligt regeringens mening bör därför sändningsplikten begränsas i för-
hållande till vad som föreslås i promemorian. Detta bör ske dels genom
att sändningsplikten knyts till att det föreligger krav på opartiskhet och
saklighet samt ett tillståndsvillkor om mångsidigt programutbud där det
skall ingå nyheter, dels till att det fastställs ett högsta antal samtidigt
sända program som skall kunna omfattas av sändningsplikt. Regeringen
anser att sammanlagt högst tre program från TV-avgiftsfinansierade TV-
företag skall kunna omfattas av sändningsplikt. Det innebär att utöver de
nuvarande programkanalerna SVT1 och SVT2 högst ett digitalt utsänt
program kommer att omfattas.

Med hänsyn till de invändningar som har redovisats i fråga om konkur-
rensneutralitet och urval av program bör förslagen i promemorian om
sändningsplikt för program från andra TV-företag än de som finansieras
med TV-avgifter inte läggas till grund för lagstiftning i de delar de avser
program utöver vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser.

Regeringens förslag innebär alltså att kabel-TV-företagens sändnings-
plikt begränsas till tre program från TV-avgiftsfinansierade TV-företag
och ett program från övriga TV-företag. En förutsättning för sändnings-
plikt skall vara att programmen sänds med stöd av tillstånd av regeringen
och att det föreligger krav på opartiskhet och saklighet samt villkor om

mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter. Ett mångsidigt pro-
gramutbud kan även innefatta ett programutbud som huvudsakligen be-
står av nyheter. Det bör inte kunna komma i fråga att publiken förlorar
tillgången till ett program som har omfattats av sändningsplikt enligt nu-
varande regler, under förutsättning att tillståndsvillkoren inte förändras så
att kraven på opartiskhet, saklighet och skyldighet att meddela nyheter
upphör. Härigenom torde de program som för närvarande sänds analogt i
marknätet även i fortsättningen komma att omfattas av sändningsplikt.
Programmen skall kunna tas emot i samtliga bostäder i fastigheter som är
anslutna till kabelnätet.

Några remissinstanser har föreslagit att alla program som omfattas av
sändningsplikt skall vidaresändas med analog teknik i kabelnätet. Det
skulle innebära att de kabelföretag som väljer att börja sända ut program
med digital teknik i kabelnätet även skulle bli skyldiga att ta kanalut-
rymme i anspråk för vidaresändning med analog teknik. Regeringen an-
ser emellertid att det skulle vara att gå för långt att lägga en så omfat-
tande förpliktelse på kabel-TV-företagen. Program som enbart har sänts
ut med digital teknik behöver därför endast sändas vidare digitalt i kabel-
nätet. För att sådana program skall kunna tas emot krävs därför att den
boende har skaffat en avkodare för digitala program. Kabel-TV-företagen
har ingen skyldighet att förse de boende med avkodare för de digitala
marksändningarna.

Det återstår att behandla några andra frågor som har tagits upp under
remissbehandlingen. Vissa remissinstanser hävdar att förslaget är för
kostsamt för små kabelnät eller för kabelnät med många huvudcentraler.
Regeringens förslag innebär en mindre omfattande sändningsplikt än som
föreslås i promemorian. Därmed minskar belastningen på kabel-TV-
företagen. Det bör också påpekas att en utökad sändningsplikt utöver vad
som i praktiken gäller i dag endast kan komma i fråga för kabel-TV-
företag som inleder sändningar med digital teknik i kabelnätet.

Enligt en remissinstans är det väsentligt att ett visst utrymme avsätts i
marknätet för andra tjänster än programtjänster och programrelaterade
tilläggstjänster. Några remissinstanser har ifrågasatt om sändningsplikten
enbart omfattar ljud och bild eller om olika tilläggstjänster som sänds
tillsammans med programmen också omfattas.

Så kallade tilläggstjänster som erbjuds i samband med digitala TV-
sändningar torde i huvudsak kunna betraktas som sökbar text-TV i radio
och TV-lagens mening. Sökbar text-TV far sändas utan tillstånd om
sändningarna sker från en radiosändare som används för andra sänd-
ningar för vilka det krävs tillstånd (2 kap. 1 § andra stycket radio- och
TV-lagen). Om en viss överföringskapacitet skall avsättas för sådana
tjänster kan regeringen ange detta i samband med beslut om sändnings-
tillstånd. Vidaresändningsskyldigheten bör förutom ljud och bild omfatta
sådan tilläggsinformation som har direkt anknytning till programmen.

Prop. 1997/98:184

TV-distribution genom telenätet m.m.

Trådburen TV-distribution har hittills skett med konventionella kabel-
TV-nät där ett stort antal TV-program samtidigt förs fram till hushållen
genom kablar med hög kapacitet. Under den närmaste tiden väntas
emellertid TV-program börja distribueras genom det vanliga telenätet
med hjälp av s.k. ADSL-teknik (Asymmetrical Digital Subscriber Line).
Denna teknik innebär att man med hjälp av särskild utrustning ökar
kapaciteten i abonnentledningama så mycket att ett eller några fa TV-
program kan överföras. Tekniken kan användas även för andra tjänster
som kräver hög överföringskapacitet, t.ex. snabb kommunikation via
Internet.

Tekniken har ännu inte införts för praktiskt bruk, men vissa kommersi-
ella försök kommer enligt uppgift att inledas i Telias nät under år 1998.
Enligt vad regeringen erfarit planerar man att överföra TV-program med
hjälp av fiberoptik från en nationell central till fördelningsställen i när-
heten av abonnenterna. Från fördelningsställena distribueras det program
som abonnenten har valt genom telefonlinjen till abonnenten. För att en
abonnent skall kunna utnyttja tjänsten krävs att denne anskaffar en sär-
skild avkodare.

Telia anser att förslaget till ändrad lagstiftning kommer att få skadliga
konsekvenser för utvecklingen av TV-distribution i telenätet.

Förpliktelserna enligt nuvarande bestämmelser gäller för den som äger
eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där TV-pro-
gram sänds vidare till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än
tio bostäder. De är därmed tillämpliga inte bara på konventionella kabel-
TV-nät utan också för TV-distribution i telenät.

Enligt regeringens mening finns det emellertid anledning att ifrågasätta
om detta är en lämplig ordning i framtiden. Som det kan förutses kom-
mer möjligheten att använda den nya distributionsmetoden att utnyttjas
av vissa telefonabonnenter inom de geografiska områden där tjänsten
finns tillgänglig, medan övriga hushåll som är anslutna till telenätet även
i fortsättningen kommer att nöja sig med att abonnera på konventionella
teletjänster. Det får förutsättas att såväl de hushåll som abonnerar på TV-
överföringar via telenätet som de som inte gör det har tillgång till TV-
program även på annat sätt. Något behov av att säkerställa att vissa TV-
program kan erhållas just via telenätet torde inte föreligga. I samman-
hanget bör också nämnas att det nu inte kan bedömas om den nya distri-
butionstekniken främst kommer att användas för distribution av TV-pro-
gram eller om andra tjänster kommer att överväga.

Dessa skäl talar för att radio- och TV-lagens bestämmelser om skyl-
dighet att vidarebefordra vissa TV-program inte skall gälla den som be-
driver TV-distribution i telenätet och där ett begränsat antal TV-program
förs fram till abonnenterna.

Frågan om vad som på längre sikt bör gälla i fråga om kabelföretagens
skyldighet att vidarebefordra vissa program bör enligt regeringens me-
ning bedömas i ljuset av den kommande tekniska utvecklingen som bl.a.
innebär att gränserna mellan olika distributionssätt blir mer oklara och att
samma slag av innehåll kan nå allmänheten på flera olika vägar. Därför

Prop. 1997/98:184

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 184

kommer regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till änd- Prop. 1997/98:184
ringar i den mån den föreslagna regleringen av vidaresändningsskyldig-
heten till följd av den tekniska utvecklingen innebär åtaganden för nät-
ägare eller distributörer som går utöver det som nu föreslås. Huvudmoti-
vet för förslaget är som nämnts att de som är hänvisade till enbart kabel-
TV skall ha möjlighet att ta emot vissa angivna TV-program. Den före-
slagna regleringen syftar inte till att begränsa incitamenten för olika aktö-
rer att utveckla ny teknik för överföring av TV-program i nät av olika
slag genom att tekniken då medför en utvidgad vidaresändningsskyldig-
het.

I det här sammanhanget kan också Konvergensutredningen (Ku
1997:05) nämnas. Denna utredning har till uppgift att utreda behovet av,
förutsättningarna för samt konsekvenserna av en samordning av lagstift-
ningarna för ljudradio, television, övrig radiokommunikation och tele-
verksamhet med utgångspunkt i att lagstiftningen bör underlätta utveck-
lingen av elektroniska informationstjänster och ta till vara medborgarnas,
näringslivets och samhällets olika behov med avseende på sådana tjäns-
ter. Utredningen skall också bedöma om det behövs ytterligare lagstift-
ning för att säkerställa yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald inom
området för elektroniska informationstjänster samt för att motverka
skadliga konkurrensbegränsningar. Utredningen skall redovisa sitt upp-
drag senast den 31 oktober 1998 (dir. 1997:95).

5.2 Ett företag skall kunna få mer än ett sändningstill-
stånd

Regeringens förslag: Radio- och TV-lagen ändras så att det blir möj-
ligt för regeringen att ge ett och samma programföretag mer än ett
sändningstillstånd.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser delar den bedömning som
redovisas i promemorian eller lämnar den utan erinran. Radio och TV-
verket anser dock att det av principiella skäl finns anledning att behålla
bestämmelsen men med möjlighet för undantag om det finns särskilda
skäl.

Bakgrund: Enligt radio- och TV-lagen (1996:844) kan ingen få mer
än ett sändningstillstånd av regeringen, vare sig direkt eller genom före-
tag där han eller hon har ett bestämmande inflytande (3 kap. 4 § första
stycket). Bestämmelsen gäller inte staten. Bestämmelsen i radio- och TV-
lagen tillkom efter förslag från Radiolagsutredningen i betänkandet Ny
lagstiftning för radio och TV (SOU 1994:105). Den dåvarande radiolagen
innehöll inte några bestämmelser om vem som kunde få tillstånd att
sända rundradio. Däremot fanns en liknande bestämmelse i lokalradiola-
gen. Utredningen ansåg att de skäl som anfördes när bestämmelsen i
lokalradiolagen infördes, dvs. att öka antalet självständiga röster och att
motverka en utveckling mot ett fåtal centralt kontrollerade kedjeföretag,

även kunde anföras som skäl för att införa en motsvarande reglering i Prop. 1997/98:184
radio- och TV-lagen (a. bet. s. 260). Regeringen delade utredningens
uppfattning och anförde att skälet att hindra ägarkoncentration var i ännu
högre grad väsentlig när det gäller TV-sändningar och rikstäckande
radiosändningar där frekvenserna är förre. Enligt regeringen borde de
ännu fåtaliga tillstånd som kunde ges inte förvärvas av en och samma
tillståndsinnehavare eftersom detta skulle kunna innebära att yttrandefri-
heten och åsiktsbildningen beskars samtidigt som risken för missbruk av
mediet ökade (prop. 1995/96:160 s. 81 f.).

Skälen för regeringens förslag: Genom digital teknik kan överfö-
ringskapaciteten ökas till det tre- eller fyrdubbla i jämförelse med ana-
loga sändningar och det antal tillstånd som kan ges kommer att kunna
ökas väsentligt. Samtidigt har behovet av professionella och finansiellt
starka programföretag som är intresserade av att delta i denna utveckling
blivit större. Den nuvarande regleringen i radio- och TV-lagen framstår
mot denna bakgrund i vissa avseenden som mindre lämplig. I propositio-
nen om digitala TV-sändningar (prop. 1996/97:67) förutsattes att de TV-
företag som sänder analogt via marknätet skall beredas tillfälle att med-
verka i de digitala sändningarna. Mot denna bakgrund bör enligt rege-
ringens mening en återgång ske till den ordning som tidigare gällde en-
ligt radiolagen. Bestämmelsen i radio- och TV-lagen om att ingen kan få
mer än ett tillstånd av regeringen bör därför tas bort. Regeringen vill i
sammanhanget framhålla att ett borttagande av förbudet i radio- och TV-
lagen att ge programföretag mer än ett sändningstillstånd självfallet inte
påverkar regeringens ambition att motverka sådan ägarkoncentration
inom massmedierna som kan skada ett fritt och brett meningsutbyte och
en fri och allsidig upplysning. En kommitté har tillkallats med uppgift att
lägga fram förslag till lagstiftning om mediekoncentration (Lagstiftning
om mediekoncentration Ku 1997:07). Det bör dessutom påpekas att rege-
ringen enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är skyldig att eftersträva
att radiofrekvensema tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möj-
liga yttrande- och informationsfrihet (3 kap. 2 § andra stycket YGL).

5.3 Villkor om samverkan skall kunna tas in i sänd-
ningstillstånd

Regeringens förslag: Radio- och TV-lagen ändras så att det framgår
att teknisk samverkan med andra tillståndshavare skall kunna utgöra
villkor för ett sändningstillstånd.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har
ingen erinran mot förslaget. Kammarrätten i Stockholm och Canal+
Television AB påpekar att det bör förtydligas vad som avses med skyl-
dighet att samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor.

Skälen för regeringens förslag: Frågan om samverkan mellan olika
tillståndshavare som bedriver TV-sändningar med digital teknik diskute-

ras i propositionen om digitala TV-sändningar (prop. 1996/97:67). Bak- Prop. 1997/98:184
grunden är att den digitala sändningstekniken innebär att flera olika pro-
grambärande signaler förs samman till en gemensam digital signal. Vid
mottagningen sorterar mottagarens avkodare ut de delar av signalen som
motsvarar det valda programmet. I samband med att de olika program-
signalerna förs samman (mutiplexeras) avgörs också hur stor överfö-
ringskapacitet som varje program skall tilldelas. Behovet av utrymme
växlar beroende på bl.a. förekomsten av rörelse i bilderna. En fot-
bollsmatch kräver t.ex. större utrymme än en studiodebatt. I och med att
de olika programföretagens material är förenat till en gemensam signal så
måste denna signal givetvis också sändas ut gemensamt. De programfö-
retag som delar på en sådan signal kommer därmed också att behöva ut-
nyttja samma sändarföretag.

I propositionen (s. 27) anges att det är angeläget att utveckla samar-
betsformer som innebär att de som erbjuder programtjänster i systemet
vanligtvis bestämmer över multiplexfunktionen tillsammans. Ett syfte
med samarbetet anges vara att de avkodare som används är sådana att
varje person i publiken har möjlighet att ta del av alla program som sänds
ut, givetvis på de villkor som programföretaget ställer upp för tillgång till
programmen. Om systemet innehåller s.k. elektroniska programguider,
dvs. tablåer som gör det möjligt för mottagarna att finna vissa tjänster,
bör de olika programföretagens utbud presenteras på likvärdigt sätt. I
propositionen konstateras att det kan uppstå problem om konkurrerande
företag skall samarbeta inom ett och samma tekniska system. Enligt pro-
positionen måste det emellertid vara möjligt att uppnå överenskommelser
mellan de olika parterna om sådana former för samverkan att varje med-
verkande företag kan behålla den nödvändiga kontrollen över sitt mate-
rial, samtidigt som tillgängligheten för publiken till det samlade pro-
gramutbudet förblir hög.

I förordningen (1997:894) om marksänd digital TV anges att den
sökande i ansökan skall redovisa sina planer på att ingå överenskommel-
ser med övriga sökande i fråga om multiplexering, åtkomstkontroll och
elektroniska programguider (6 § tredje stycket). Av Radio- och TV-ver-
kets förslag till regeringen skall framgå om den sökande kan delta i sådan
samverkan (9 § första stycket 2).

Enligt 3 kap. 2 § 7 radio- och TV-lagen far ett villkor i ett sändnings-
tillstånd avse skyldighet att använda en viss sändningsteknik. Villkoret
kan enligt regeringens uppfattning innebära att en skyldighet att sända
med digital teknik även innefattar en skyldighet att delta i sådan teknisk
samverkan med andra tillståndshavare som är nödvändig för att tekniken
skall fungera. Ett tillägg bör emellertid göras så att det av lagen uttryck-
ligen framgår att villkoret om viss sändningsteknik far förenas med krav
på samverkan med andra tillståndshavare i tekniska frågor. Det anges
sedan närmare i sändningsvillkoret med vilka andra tillståndshavare
samverkan skall ske och i vilka tekniska frågor.

Program som sänds ut i digital ljudradio multiplexeras på i princip
samma sätt som digitalt utsända TV-program. Motsvarande villkor
kommer därför att kunna tillämpas på digital ljudradio.

5.4

Villkor för public serviceföretagens satellitsänd-
ningar

Prop. 1997/98:184

Regeringens bedömning: Det bör inte inforas någon bestämmelse i
radio- och TV-lagen som ger regeringen rätt att föreskriva villkor för
satellitsändningar som bedrivs av TV-avgiftsfinansierade program-
företag.

Promemorians förslag: Radio-och TV-lagen skall kompletteras med
en bestämmelse som ger regeringen rätt att föreskriva villkor för satellit-
sändningar som bedrivs av TV-avgiftsfinansierade programföretag.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden
för radio och TV har invänt att bestämmelsen även bör gälla sådana
satellitsändningar som TV4 enligt sitt sändningstillstånd bedriver via
satellit. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt radio- och TV-lagen
(1996:844) krävs tillstånd för att sända TV-program med hjälp av radio-
vågor på frekvenser under 3 gigaherz. Ett sändningstillstånd som med-
delas av regeringen får förenas med villkor av olika slag. Som exempel
på sådana villkor kan nämnas att sändningsrätten skall utövas opartiskt
och sakligt, skyldighet att sända genmälen samt förbud mot att sända
reklam och andra annonser. Vid sidan av tillståndsvillkoren har rege-
ringen även ställt upp anslagsvillkor för de avgiftsfinansierade program-
företagen Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Ut-
bildningsradio AB.

För satellitsändningar gäller de allmänna reglerna i radio- och TV-la-
gen. Eftersom satellitsändningar sker på högre frekvenser än 3 gigahertz
behövs inte något tillstånd och därför kan enligt nuvarande bestämmelser
inte några tillståndsvillkor ställas upp.

Efterlevnaden av radio- och TV-lagens bestämmelser och tillstånds-
villkoren övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV genom
efterhandsgranskning av programmen. Någon motsvarande rätt för
Granskningsnämnden för radio och TV att kontrollera anslagsvillkorens
efterlevnad föreligger inte.

Regeringen har medgett att Sveriges Television får inleda sändningar i
nya programkanaler i enlighet med de planer som företaget har redovisat
i budgetunderlaget för år 1998. Regeringen har vidare medgett att
Sveriges Television far inleda sändningar via satellit med syfte att nå
allmänheten i Sverige. Sändningarna får innehålla dels de nya program-
kanalerna dels programkanalerna SVT1 och SVT2. De villkor som gäller
för Sveriges Televisions programverksamhet skall, med viss ändring,
iakttas i tillämpliga delar.

Regeringen konstaterade i lagrådsremissen att det far anses mindre
tillfredsställande om de regler som gäller för public service-företagen har
olika formell status och övervakas på olika sätt om sändningarna sker
över marksändare eller enbart via satellit. I dessa situationer bör inte

klagomål från lyssnare över t.ex. bristande opartiskhet hanteras på olika Prop. 1997/98:184
sätt beroende på vilken distributionsmetod som använts.

För att de avgifitsfinansierade public service-företagens sändningar
skall behandlas på samma sätt utan hänsyn till sändningssätt föreslogs
det därför i lagrådsremissen att radio- och TV-lagen bör kompletteras
med en bestämmelse som innebär att regeringen kan ställa villkor som
motsvarar tillståndsvillkoren for tillståndspliktiga marksändningar även i
de fall då dessa företag sänder över satellit eller med någon annan trådlös
sändningsmetod som inte kräver tillstånd.

I lagrådsremissen angavs vissa föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) vara av särskild betydelse i sammanhanget. Enligt 3 kap. 2 §
första stycket YGL får rätten att sända radioprogram på annat sätt än
genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd
och villkor för att sända. Det innebär bl.a. att det inte finns någon
etableringsfrihet för satellitsändningar. Däremot har något krav i lag på
sändningstillstånd inte ställts upp för dessa sändningar. I förarbetena till
yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 1990/91:64) diskuterades inte om
möjligheten att föreskriva villkor utan koppling till ett tillståndsför-
farande. Några hinder mot att ställa krav på tillstånd för t.ex. satellit-
sändningar kan i och för sig inte anses föreligga. I lagrådsremissen
angavs att det enligt regeringens uppfattning inte kan anses lämpligt att
nu införa ett system med tillstånd för satellitsändningar med det enda
motivet att knyta vissa villkor till den verksamhet som bedrivs av public
service-företagen (jfr även SOU 1992:31 Lagstiftning om satellit-
sändningar av TV-program, s. 148). I stället bör det enligt lagråds-
remissen vara möjligt för regeringen att utan koppling till ett tillstånds-
förfarande enligt radio- och TV-lagen ställa sådana villkor för public
service-företagens satellitsändningar som redovisats ovan.

I lagrådsremissen angavs vidare att det sakliga innehållet i den före-
slagna bestämmelsen i och för sig skulle kunna utformas som ett
anslagsvillkor. Med hänsyn till att efterlevnaden av radio och TV-lagens
bestämmelser och tillståndsvillkoren övervakas av Granskningsnämnden
medan nämnden inte har någon motsvarande rätt att kontrollera
anslagsvillkorens efterlevnad är detta dock inte någon bra lösning.

Lagrådet avstyrker förslaget av framför allt följande tre skäl.

Ett skäl är att förslaget inte synes ha något stöd i YGL:s ordalydelse
framför allt av den anledningen att med föreskriften i 3 kap 2 § första
stycket YGL har avsetts att villkor är något som skall vara förenat med
tillstånd. - Ett annat skäl är att förslaget närmast innebär att man
bakvägen begränsar den legala etableringsfrihet, som för närvarande
gäller för Sveriges Televisions satellitsändningar, genom att uppställa
villkor för sändningarna. Med hänsyn till att utvecklingen på radio- och
TV-området hittills gått mot en allt större etableringsfrihet är det föga
rimligt att nu införa tillståndskrav för satellitsändningar. I förarbetena till
YGL anfördes, att i sådana fall då ett programföretag som sänder genom
etern är bundet av avtal rörande programverksamheten bör avtalets
villkor givetvis gälla även i den mån programutsändningen till någon del
samtidigt sker genom trådsändning (prop. 1990/91:64. s. 116). I
förevarande fall kan det emellertid bli fråga om helt andra program än

dem som sänds med tillstånd. Det är inte heller säkert att villkoren bör
utformas på samma sätt. - Ytterligare ett skäl är att det saknas sanktioner
om villkoren inte följs och att den föreslagna bestämmelsen avviker från
regleringen i lagen i övrigt som innebär att vissa sändningar kräver
tillstånd och att tillstånd får förenas med villkor.

Regeringen som tidigare har redovisat bedömningen att YGL inte kan
anses lägga hinder i vägen för att villkor för satellitsändningar ges direkt
i lag - utan koppling till ett särskilt tillståndsförfarande - anser att den
kritik som i övrigt förts fram av Lagrådet är befogad. Den i lagråds-
remissen föreslagna bestämmelsen bör därför inte införas.

6 Utbildningsradions sändningstillstånd

Regeringens förslag: Tillståndet för Sveriges Utbildningsradio AB
att sända ljudradio och TV skall förlängas tills frågan om Utbildnings-
radions framtida verksamhet är bestämd och eventuella förslag har
genomförts. Det är regeringens uppgift att förlänga sändnings-
tillståndet och ange tillståndstiden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 och 2 §§ radio- och
TV-lagen (1996:844) meddelas tillstånd att med hjälp av radiovågor på
vissa frekvenser sända TV-program och tillstånd att till hela landet eller
till utlandet sända ljudradioprogram av regeringen. Ett sådant tillstånd
gäller enligt 3 kap. 7 § för viss tid.

I propositionen En radio och TV i allmänhetens tjänst 1997 - 2001
(prop. 1995/96:161 s. 68 f.) föreslogs att tillståndet för Sveriges Televi-
sion och Sveriges Radio att sända ljudradio och TV skall omfatta perio-
den den 1 januari 1997 - den 31 december 2001 och att tillståndet för
Sveriges Utbildningsradio skall omfatta perioden den 1 januari 1997 -
den 31 december 1998. Utbildningsradions sändningstillstånd begränsa-
des till två år med hänvisning till att Distansutbildningskommittén (U
1995:7) fått i uppdrag att före utgången av oktober 1997 lägga fram för-
slag om vilken roll UR skall spela inom utbildnings- och folkbildnings-
området. Riksdagen godkände förslaget (bet. 1995/96:KrU12, rskr.
1995/96:297).

Kommittén överlämnade i november 1997 delbetänkandet Utbild-
ningskanalen (SOU 1997:148). I betänkandet föreslås att det bildas två
nya företag, dels ett företag (Utbildningskanalen) som bör vara anslags-
finansierat och få i uppdrag att sända utbildningsprogram i radio och TV,
dels ett produktionsföretag för produktion av bl.a. radio- och TV-pro-
gram för Utbildningskanalens räkning. Till det senare företaget skall en-
ligt förslaget Utbildningsradions nuvarande resurser överföras.
Distansutbildningskommitténs betänkande bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.

Utbildningsradions sändningstillstånd upphör att gälla vid utgången av
december månad 1998. Utbildningsradion skall dock - i avvaktan på detta

Prop. 1997/98:184

- kunna fortsätta med sin programverksamhet tills vidare. Den parla- Prop. 1997/98:184
mentariska digital-TV-kommittén (Ku 1997:06) konstaterar i sitt yttrande
till Radio- och TV-verket att folkbildning och kunskapsförmedling är och
bör också fortsättningsvis vara en viktig del i den radio och TV i allmän-
hetens tjänst som erbjuds av Sveriges Utbildningsradio via Sveriges
Televisions programkanaler SVT1 och SVT2. Kommittén har föreslagit
att Utbildningsradion skall beredas utrymme för digitala sändningar inom
ramen för programkanalerna SVT1 och SVT2. Enligt kommittén är det
vidare angeläget att Utbildningsradion erbjuds möjligheter att utveckla
även nya former av produktion och samarbete inom ramen för dessa
sändningar och att detta kan ske i minst nuvarande omfattning. Rege-
ringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga. Det ankommer
på regeringen att förlänga sändningstillståndet och bestämma tillstånds-
tiden till en viss tid tills frågan om Utbildningsradions framtida verksam-
het är bestämd och eventuella förslag har genomförts. Regeringen har för
avsikt att förlänga tillståndstiden med minst ett år.

7 Författningskommentar

1 kap. Lagens tillämpningsområde

2 § I paragrafen, som motsvarar tidigare 1 kap. 4 §, har vissa förtydli-
ganden gjorts med anledning av artikel 2 i det nya TV-direktivet. Sista
stycket motsvarar dock direktivets ingress, stycke 14. Med att en satellit-
kapacitet tillhör Sverige avses som tidigare att en svensk fysisk eller juri-
disk person förfogar över satellitkapaciteten. Att den som bedriver sänd-
ningsverksamhet använder sig av en satellitupplänk som är belägen i
Sverige innebär att ett program förmedlas genom satellitsändning från
Sverige. Vissa redaktionella ändringar har också gjorts.

Bestämmelsens innehåll i övrigt har behandlats i avsnitt 4.2.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.

3 § Denna paragraf innehåller bestämmelser som motsvarar tidigare 1
kap. 2 §.

4 § Denna paragraf innehåller bestämmelser som motsvarar tidigare 1
kap. 3 §.

3 kap. Sändningar med tillstånd av regeringen

2 § Ändringen innebär att det framgår att ett sändningstillstånd kan för-
enas med villkor om skyldighet att samverka med andra tillståndshavare i
tekniska frågor. I avsnitt 5.3 har närmare redogjorts för ändringen.

3 § Ändringen är en konsekvens av att ett förbud har införts mot spons- Prop. 1997/98:184
ringsmeddelanden i TV för receptbelagda läkemedel och sådan medi-
cinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination.

4 § Förbudet i första stycket för regeringen att ge mer än ett sändnings-
tillstånd till ett och samma programföretag har utgått. Tredje stycket
upphävs som en följd av detta. I avsnitt 5.2 har närmare redogjorts för
ändringen.

6 kap. Sändningarnas innehåll m.m.

2 § I paragrafen har en ny andra mening införts. Den har behandlats
närmare i avsnitt 4.5. Ändringen innebär att artikel 22.3 i direktivet
genomförs.

8 § Genom ett tillägg till första stycket skall den som sänder TV-pro-
gram över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen eftersträva att
de program som har framställts av självständiga producenter skall avse
en så stor andel nya produktioner som möjligt. Genom bestämmelsen är
hela artikel 5 i direktivet genomförd.

Skyldigheten enligt 9 kap. 4 § för den som sänder TV, att årligen redo-
visa för Radio- och TV-verket hur kvotbestämmelsema följs, kommer nu
även att omfatta andelen nya produktioner. Redovisningsskyldigheten
grundar sig på Sveriges rapporteringsskyldighet enligt artikel 4.3 i TV-
direktivet.

I det nya TV-direktivet anges att även tid då det sänds program med
annan innehåll än köp-TV skall frånräknas vid bestämning av sändnings-
tiden.

Vissa redaktionella ändringar har också gjorts.

Bestämmelsen har den utformning som föreslagits av Lagrådet.

10 § Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets syn-
punkter, har behandlats närmare i avsnitt 4.3. Genom bestämmelsen
genomförs artikel 3a i TV-direktivet.

7 kap. Reklam och annan annonsering

10 § Bestämmelsen har behandlas närmare i avsnitt 4.4.2. Genom be-
stämmelsen genomförs artiklarna 14.2 och 17.3 i TV-direktivet. Vissa re-
daktionella ändringar har också gjorts. Bestämmelsen har den utformning
som föreslagits av Lagrådet.

8 kap. Vidaresändningar i kabelnät

1 § Bestämmelsen har omarbetats redaktionellt och har den utformning
som föreslagits av Lagrådet. Första stycket har delats upp i fem nya
stycken.

Det första stycket innebär att innehavare av kabelnät för TV-distribu- Prop. 1997/98:184
tion skall vara skyldiga att se till att de boende i anslutna fastigheter har
möjlighet att ta emot de marksända program som sänds ut med regering-
ens tillstånd om sändningstillståndet för dessa har förenats med krav på
opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programut-
bud där det skall ingå nyheter. Sändningsplikten skall även i fortsätt-
ningen gälla program som sänds ut på andra sätt än genom marksändning
om sändningen sker för att uppfylla en skyldighet för tillståndshavaren
att sända till hela landet eller en del av landet. Sändningsplikten omfattar
endast program som är avsedda att tas emot i området utan villkor om
särskild betalning. Sändningsplikt föreligger alltså inte för regionala pro-
gram i en annan region än den för vilken de är avsedda och inte heller för
s.k. betal-TV-sändningar.

Sändningarna skall även i fortsättningen kunna tas emot på ett till-
fredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Ett program
som har sänts ut enbart med digital teknik behöver emellertid enligt den
nya meningen i andra stycket endast vidaresändas digitalt om det i an-
läggningen sänds andra program med digital teknik. En nätinnehavare är
alltså inte skyldig att sända ut ett sådant program i analog form, även om
inte alla som är anslutna till kabelnätet har möjlighet att ta emot pro-
grammen digitalt. Däremot skall alla som kan ta emot digitala sändningar
kunna ta emot programmet utan kostnad.

I övrigt kan nätägaren välja sändningsteknik beroende på vad som är
mest lämpligt med hänsyn till den teknik som används i kabelanlägg-
ningen. En nätinnehavare som har försett samtliga anslutna hushåll med
avkodare för digital teknik kan sända ut samtliga program som omfattas
av sändningsplikten digitalt, förutsatt att alla boende kan ta emot dessa
program utan kostnad.

Enligt fjärde stycket omfattar sändningsplikten högst tre program som
kommer från TV-avgiftsfinansierade programföretag och högst ett pro-
gram som kommer från andra tillståndshavare.

I femte stycket anges att skyldigheten att vidarebefordra vissa TV-pro-
gram inte omfattar anläggningar där ett begränsat antal TV-program förs
fram till abonnenterna genom ett kopplat telenät med hjälp av digital tek-
nik. Distribution av TV-program kan, förutom i ett kabelnät, även ske i
ett kopplat telenät med hjälp av digital teknik. I jämförelse med kabelnät
är dock antalet TV-program som kan distribueras i kopplade telenät be-
gränsat. Skyldigheten i första stycket att vidarebefordra vissa TV-pro-
gram skall därför inte omfatta distribution av TV-program i kopplade
telenät. Därmed undantas till exempel anläggningar där abonnenter ges
tillgång till TV-program genom att vara ansluten till ett kopplat telenät
med hjälp av s.k. ADSL-teknik från bestämmelsens tillämpning.

Se vidare avsnitt 5.1.

9 kap. Granskning och tillsyn

2 § Genom ett tillägg i första stycket ges Granskningsnämnden för radio
och TV till uppgift att övervaka även att bestämmelsen om exklusiva

rättigheter följs. Genom ändringen i andra stycket övervakas även förbu- Prop. 1997/98:184
det mot försäljningsprogram i TV för läkemedel och medicinsk behand-
ling av Konsumentombudsmannen. Ändringarna i övrigt är av redaktio-
nell karaktär.

10 § Bestämmelsen, som är ny, har behandlats närmare i avsnitt 4.3.4.

10 kap. Straff och avgifter m.m.

5 § Genom ett tillägg i första stycket femte punkten far den som åsido-
sätter bestämmelsen om förbud mot sponsringsmeddelanden i TV för
receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som endast är
tillgänglig efter ordination åläggas att betala en särskild avgift. Bestäm-
melsen har även utökats med en sjunde punkt. Ändringarna har behand-
lats närmare i avsnitt 4.4.2 och 4.3.5. Beslut meddelas i första instans av
länsrätten på talan av Granskningsnämnden för radio och TV (12 kap.

4 §). Det krävs inte prövningstillstånd för prövning i kammarrätt (se när-
mare prop. 1995/96:160 s. 153).

7 § Ändringen är en konsekvens av förslaget att ett förbud mot försälj-
ningsprogram i TV för läkemedel och medicinsk behandling införs och
att sanktionen marknadsstömingsavgift bör utsträckas till att även om-
fatta det föreslagna förbudet.

9 § Bestämmelsens innehåll har behandlats närmare i avsnitt 4.5.

Första stycket har utökats med en åttonde punkt som innebär att
Granskningsnämnden för radio och TV får förelägga den som åsidosätter
den föreslagna bestämmelsen i 6 kap 2 § om varning att följa bestämmel-
sen. Föreläggandet får förenas med vite.

12 § Första och andra stycket har ändrats som en följd av den föränd-
rade lydelsen av 1 kap. 2 §, se avsnitt 4.2.

11 kap. Återkallelse av tillstånd

2 § Ändringen är en följd av att 3 kap. 4 § första och tredje stycket
föreslås upphävas.

5 § Bestämmelsen har upphävts eftersom det föreslås att det skall bli
möjligt för regeringen att ge ett och samma programföretag mer än ett
sändningstillstånd.

13 kap. Överklagande

3 § Ändringen har behandlats i avsnitt 4.5.

Genom den föreslagna lydelsen får beslut av Granskningsnämnden för
radio och TV om vitesföreläggande för den som åsidosätter den före-
slagna bestämmelsen i 6 kap. 2 § om varning överklagas hos allmän för-

valtningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammar-
rätten av beslut som meddelats av länsrätt.

Övergångsbestämmelser

Det nya TV-direktivet skall vara genomfört senast den 30 december
1998. Av direktivets ingress, punkt 20, följer att bestämmelsen om ut-
nyttjande av exklusiva rättigheter endast skall tillämpas på avtal som in-
gåtts efter offentliggörandet av direktivet, dvs. den 30 juli 1997, och som
rör evenemang som äger rum efter genomförandet. Vidare skall avtal
som har ingåtts före den 30 juli 1997 och som förnyas därefter anses som
nya avtal.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1999. De är därmed i
kraft då det förutsätts att sändningarna av marksänd digital TV senast
skall ha inletts.

Punkt 3 innebär att program som omfattas av sändningsplikt den 1
januari 1998 fortsätter att omfattas av sändningsplikt så länge villkoren
för sändningsplikt är uppfyllda. Bestämmelsen innebär att nätinnehava-
ren inte kan utesluta ett sådant program till förmån för ett annat program.
Om de tillståndsvillkor som gäller för SVT1, SVT2 och TV4 fortfarande
är i kraft vid lagens ikraftträdande kommer därför sändningsplikten att
gälla så länge villkoren inte ändras i berört hänseende. Se även avsnitt
5.1.

Prop. 1997/98:184

EG:s direktiv för samordning av vissa bestämmelser Pr°P-1997/98:184
som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra Bllaga 1
författningar om utförandet av sändningsverksamhet
för television

389LO552/S

17.10.89 Europeiska gemenskapernas officiella tidningNr L 298/Fel! Bokmärket är inte definierat.

RÅDETS DIREKTIV
av den 3 oktober 1989
om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra
forfattningar om utförandet av sändningsverksamhet för television

(89/552/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 57.2 och 66 i
detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

i samarbete med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och

med beaktande av följande:

De mål för gemenskapen som fastställts i fördraget innefattar
upprättande av ett allt fastare förbund mellan Europas folk,
vilket skall främja närmare förbindelser mellan de stater som
den förenar, garantera ekonomiskt och socialt framåtskridande i
medlemsländerna genom gemensamma åtgärder för att avskaffa
de barriärer som delar Europa, uppmuntra fortgående
förbättringar av levnadsvillkoren för gemenskapens folk samt
garantera att fred och frihet upprätthålls och stärks.

Fördraget föreskriver att en gemensam marknad upprättas, att
medlemsstaterna sinsemellan avskaffar hinder för fri rörlighet
för tjänster och inför ett system som säkerställer att konkur-
rensen på den gemensamma marknaden inte snedvrids.

Sändningar över gränserna med hjälp av olika tekniker är ett
sätt att uppfylla gemenskapens mål, och åtgärder bör vidtas för
att medge och säkerställa övergången från nationella marknader
till en gemensam produktions- och distributionsmarknad för
program och för att upprätta lojala konkurrensförhållanden utan
att påverka den roll i det allmännas intresse som TV-tjänstema
skall tillgodose.

Europarådet har antagit Europakonventionen om television över
gränserna.

Fördraget föreskriver att direktiv utfärdas om samordning av
bestämmelser för att underlätta egenföretagande.

Televisionssändning är normalt sett en tjänst enligt fördragets
innebörd.

Fördraget föreskriver fri rörlighet för alla tjänster som normalt
tillhandahålls mot betalning, utan inskränkning på grund av
kulturellt eller annat innehåll och utan begränsning för
medborgare i medlemsstaterna som är etablerade i ett annat
EG-land än det för vilken tjänsterna är avsedda.

Denna rättighet som den tillämpas på sändning och distribution
av televisionstjänster är också ett klart uttalande i gemenskaps-
rätten av en mer allmän princip, nämligen yttrandefriheten som
den fastställts i artikel 10.1 i Konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som
ratificerats av alla medlemsstater. Ett direktiv om sändning och
distribution av TV-program måste därför säkerställa
programmens fria rörlighet mot bakgrund av nämnda artikel
och med förbehåll endast för de begränsningar som anges i
stycke 2 i nämnda artikel och av artikel 56.1 i fördraget.

EGT nr C 179, 17.7.1986, s. 4.

EGT nr C 49, 22.2.1988, s. 53 och

EGT nr C 158,26.6.1989.

EGT nr C 232, 31.8.1987, s. 29.

SLUTLIG

389L0552/S

Nr L 298/Fel! Bokmärket är inte definierat.Europeiska gemenskapernas officiella tidning 17.10.89

Prop. 1997/98:184

Bilaga 1

Medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande
TV- och kabelsändningar innehäller olikheter, av vilka några
kan hindra den fria rörligheten för sändningar inom gemenska-
pen och snedvrida konkurrensen inom den gemensamma
marknaden.

Alla sådana restriktioner i friheten att tillhandahålla sändnings-
tjänster inom gemenskapen skall avskaffas enligt fördraget.

Ett sådant avskaffande skall ske jämsides med en samordning
av tillämpliga lagar. Denna samordning skall ha till syfte att
underlätta de berörda professionella verksamheterna och, mera
allmänt, det fria utbytet av information och tankar inom
gemenskapen.

Det är följaktligen nödvändigt och tillräckligt att alla sänd-
ningar följer lagen i den medlemsstat, varifrån de härrör.

Detta direktiv fastställer minimikraven för att garantera frihet
för sändning. Det påverkar därför inte medlemsstaternas och
respektive myndigheters ansvar i fråga om organisationen —
inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ auk-
torisering eller beskattning — finansiering och programin-
nehåll. Den kulturella utvecklingens oberoende i medlemssta-
terna och bevarandet av den kulturella mångfalden inom
gemenskapen förblir därför opåverkade.

Inom den gemensamma marknaden är det nödvändigt an alla
sändningar, som härrör från och är avsedda för mottagning
inom gemenskapen, och i synnerhet de som är avsedda för
mottagning i en annan medlemsstat, följer den lag som är
tillämplig på sändningar, avsedda för mottagning av allmän-
heten i den medlemsstat, varifrån sändningen kommer, samt
bestämmelserna i detta direktiv.

Kravet att den medlemsstat, varifrån sändningarna härrör,
verifierar att dessa följer nationella lagar, samordnade genom
detta direktiv, är enligt gemenskapsrätten tillräckligt för att
garantera fri rörlighet för sändningar utan en andra kontroll på
samma grunder i de mottagande medlemsstaterna. Den
mottagande medlemsstaten får emellertid undantagsvis och
under särskilda omständigheter interimistiskt hindra återut-
sändning av televisionssändningar.

Det är viktigt att medlemsstaterna säkerställer att varje handling
förhindras, som kan visa sig skadlig för den fria rörligheten och
handeln med televisionsprogram eller som kan medföra
dominerande ställningar som skulle leda till begränsningar av
den TV-överförda informationens mångfald och frihet och av
informationssektorn i dess helhet.

Detta direktiv, som är specifikt begränsat till regler för
televisionssändningar, påverkar inte existerande eller kom-
mande gemenskapsåtgärder beträffande harmonisering, särskilt
för att tillfredsställa tvingande krav som rör skydd för kon-
sumenter och rimligheten i kommersiella transaktioner och

konkurrens.

Samordning är inte desto mindre nödvändig för att underlätta
för personer och företag som producerar program med ett
kulturellt syfte att ägna sig åt sin verksamhet.

Minimikraven för alla offentliga eller privata televisionspro-
gram inom gemenskapen beträffande europeiska, audiovisuella
produktioner har varit ett sätt att främja produktion, oberoende
produktion och distribution i de ovan nämnda företagen och
kompletterar andra åtgärder som redan vidtagits eller kommer
att föreslås för att främja samma syfte.

Det är därför nödvändigt att främja marknader av tillräcklig
storlek för TV-produktioner i medlemsstaterna för att ge
avkastning på nödvändiga investeringar, inte bara genom att
upprätta gemensamma regler som öppnar nationella marknader
utan också genom att där så är praktiskt möjligt och med
lämpliga medel se till att europeisk produktion utgör en
övervägande del av alla medlemsstaternas TV-program. För att
tillämpningen av dessa regler skall kunna övervakas och för att
dessa mål skall kunna uppfyllas, skall medlemsstaterna till
kommissionen överlämna en rapport om de delar som reser-
verats för europeiska respektive oberoende produktioner enligt
detta direktiv. Vid beräkningen av proportionerna skall hänsyn
tas till den speciella situationen i Grekland och Portugal.
Kommissionen måste informera medlemsstaterna om dessa
rapporter, åtföljda där så är lämpligt av ett yttrande som
särskilt tar hänsyn till framsteg i förhållande till tidigare år,
andelen nya program i sändningarna, de speciella villkoren för
nya programföretag och den speciella situationen i länder med
låg audiovisuel! produktionskapacitet eller med begränsat
språkområde.

För dessa ändamål bör "europeiska produktioner" definieras
utan att det påverkar medlemsstaternas möjligheter att fastställa
en mera detaljerad definition i fråga om TV-programföretag
inom sin jurisdiktion i överensstämmelse med artikel 3.1 i
enlighet med gemenskapsrätten och med hänsyn till detta
direktivs syften.

Det är viktigt att söka efter lämpliga medel och procedurer i
överensstämmelse med gemenskapsrätten för att främja att
dessa syften förverkligas och att lämpliga åtgärder vidtas för att
uppmuntra genomförande och utveckling av europeisk
audiovisuell produktion och distribution, särskilt i länder med
låg produktionskapacitet eller med begränsat språkområde.

Nationella stödåtgärder för utveckling av europeisk produktion
kan tillämpas i den utsträckning de överensstämmer med
gemenskapsrätten.

Ett åtagande, där så är praktiskt möjligt, om att en viss del av
sändningarna skall reserveras för oberoende produktioner,
skapade av producenter som är oberoende av programföretag,
kommer att stimulera nya källor för TV-produktion, särskilt
genom att små och medelstora företag skapas. Det kommer att
öppna nya möjligheter att lansera kreativa begåvningar inom
kulturella yrken och bland personal på det kulturella området.

17,10.89

Prop. 1997/98:184
Bilaga 1

Europeiska gemenskapernas officiella tidningNr L 298/Fel! Bokmärket är inte definierat.

389L0552/S

Medlemsstaternas definition av begreppet oberoende producent
bör ta hänsyn till detta syfte genom an vederbörligen beakta
små och medelstora producenter och tillåta finansiellt del-
tagande vid samproduktion med TV-företagen.

KAPITEL 1

Definitioner

Det är nödvändigt att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att
säkerställa att en viss period förflyter mellan premiärvisningen
på biograf och TV-premiären.

För att medge en aktiv språkpolicy till förmån för ett specifikt
språk förblir medlemsstaterna fria att fastställa mera detaljerade
eller striktare regler framför allt på grundval av språkkriterier,
så länge dessa regler överensstämmer med gemenskapsrätten
och särskilt inte är tillämpliga i fråga om återutsändning av
program som producerats i andra medlemsstater.

För att säkerställa att konsumenternas intressen som TV-tittare
är helt och fullt skyddade är det väsentligt att TV-reklamen
underkastas vissa minimiregler och standarder och att med-
lemsstaterna behåller rätten att fastställa mer detaljerade eller
striktare regler och under vissa omständigheter kan fastställa
olika villkor för programföretag inom deras jurisdiktion.

Med vederbörlig hänsyn till gemenskapsrätten och i fråga om
sändningar, avsedda enbart för det egna landet vilka inte kan
tas emot, direkt eller indirekt, i en eller flera medlemsstater,
skall medlemsstaterna kunna fastställa olika villkor för
reklaminslag och olika gränser för reklamvolymen för att
underlätta dessa speciella sändningar.

Det är nödvändigt att förbjuda all TV-reklam för cigaretter och
andra tobaksvaror, inklusive indirekta former av reklam vilka,
utan att direkt nämna tobaksvaran, söker kringgå
reklamförbudet genom att utnyttja märkesnamn, symboler eller
andra distinkta kännetecken för tobaksvaror eller företag, vars
kända eller huvudsakliga verksamheter innefattar produktion
eller försäljning av sådana produkter.

Det är även nödvändigt att förbjuda all TV-reklam för
medicinska produkter eller medicinsk behandling som är
receptbelagd i den medlemsstat, inom vars jurisdiktion
programföretaget faller, samt att införa strikta kriterier i fråga
om TV-reklam för alkoholhaltiga drycker.

Med beaktande av den växande betydelsen av sponsorer för
finansiering av program bör lämpliga regler fastställas för
detta.

Det är vidare nödvändigt att införa regler för program och TV-
reklam för att skydda minderårigas fysiska, mentala och
moraliska utveckling.

Även om TV-programföretag normalt är skyldiga att garantera
att programmen presenterar fakta och händelser på ett korrekt
sätt är det inte desto mindre viktigt att programföretagen åläggs
speciella skyldigheter med hänsyn till rätten till genmäle eller
motsvarande så att vaije person, vars legitima intressen har
skadats av ett påstående som gjorts under ett TV-program,
effektivt kan utnyttja denna rättighet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

I detta direktiv avses med

a) TV-sändning: den ursprungliga överföringen av TV-
program avsedda för mottagning av allmänheten, per tråd
eller genom luften inklusive överföring via satellit, i
okodad eller kodad form. Den innefattar överföring av
program mellan företag för vidaresändning till allmän-
heten. Den innefattar inte kommunikationstjänster som
tillhandahåller data eller andra meddelanden som
efterfrågas individuellt såsom telefax, databaser och
andra liknande tjänster.

b) TV-reklam: varje form av sänt meddelande mot betalning
eller liknande ersättning som utförs av ett offentligt eller
privat företag i samband med handel, affärsverksamhet,
hantverk eller yrke i avsikt att mot betalning främja till-
handahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast
egendom, eller rättigheter och förpliktelser.

Med undantag för de ändamål som anges i artikel 18
innefattar detta inte direkta erbjudanden till allmänheten
som gäller försäljning, köp eller uthyrning av produkter
eller tillhandahållande av tjänster mot betalning.

c) Smygreklam: presentation i ord eller bild av varor,
tjänster, namn, varumärke eller verksamheter som utövas
av en varu- eller tjänsteproducent i program, då sådan
presentation av programföretaget avses tjäna som
reklam, och då allmänheten kan vilseledas i fråga om
presentationens art. Sådan presentation betraktas som
avsiktlig, särskilt om den görs mot betalning eller
liknande ersättning.

d) Sponsring: varje bidrag, som ges för finansiering av TV-
program av ett offentligt eller privat företag som inte är
engagerat i TV-verksamhet eller i produktion av
audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn,
varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.

KAPITEL 2

Allmänna bestämmelser

Artikel 2

1. Vaije medlemsstat skall säkerställa att alla TV-sänd-
ningar, som sänds

— av programföretag inom dess jurisdiktion, eller

— av programföretag som utan att stå under någon med-
lemsstats jurisdiktion använder sig av en frekvens eller
satellitkapacitet upplåten av eller en satellitupplänk
belägen i denna medlemsstat,

överensstämmer med den lagstiftning som gäller för sändnin-
gar, avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. -y

389L0552/S

Nr L 298/Fel! Bokmärket är inte defmierat.Europeiska gemenskapernas officiella tidning 17.10.89

Prop. 1997/98:184

Bilaga 1

2. Medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning och får
inte begränsa återutsändning inom sina territorier av TV-
sändningar från andra medlemsstater av skäl som omfattas av
detta direktiv. Medlemsstaterna kan interimistiskt inställa
återutsändning av TV-sändningar om följande villkor uppfylls:

a) En TV-sändning som kommer från annat medlemsland
uppenbarligen, allvarligt och djupt överträder bestäm-
melserna i artikel 22.

b) Programföretaget under de föregående 12 månaderna har
överträtt samma bestämmelse vid minst två tillfällen.

c) Medlemsstaten ifråga skriftligen har underrättat pro-
gramföretaget och kommissionen om de angivna över-
trädelserna och om sin avsikt att begränsa återutsändning
om sådan överträdelse åter skulle inträffa.

d) Samråd med den sändande staten och kommissionen inte
har resulterat i en uppgörelse i godo inom 15 dagar efter
den skriftliga underrättelsen enligt c och den angivna
överträdelsen fortsätter.

Kommissionen skall säkerställa att åtgärderna för att hindra
återutsändningen sker i överensstämmelse med gemenskapens
lagar. Kommissionen kan som ett angeläget ärende anmoda den
berörda medlemsstaten att upphöra med åtgärder som strider
mot gemenskapens lagar. Denna bestämmelse påverkar inte
tillämpningen av procedurer, gottgörelser eller sanktioner för
överträdelserna i fråga i den medlemsstat som har jurisdiktion
över det berörda programföretaget.

3. Detta direktiv skall inte beröra sändningar som uteslu-
tande är avsedda för mottagning i andra stater än medlemssta-
terna och som inte mottas direkt eller indirekt i en eller flera
medlemsstater.

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall ha frihet att föreskriva au TV-
programföretagen inom deras jurisdiktion fastställer mera
detaljerade eller striktare regler inom de områden som omfattas
av detta direktiv.

2. Medlemsstaterna skall, inom ramen för sin lagstiftning,
på lämpligt sätt säkerställa att TV-programföretagen inom deras
jurisdiktion uppfyller bestämmelserna i detta direktiv.

KAPITEL 3

Främjande av distribution och produktion av TV-pro -
gram

Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall, där så är praktiskt möjligt och på
lämpligt säu, säkerställa au programföretagen reserverar en
övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid för
nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och teletexujänster
för europeiska produktioner definierade i artikel 6. Denna andel
bör uppnås gradvis på grundval av lämpliga kriterier med
beaktande av programföretagets ansvar gentemot sin publik för
information, utbildning, kultur och underhållning.

2. Om den andel som anges i punkt 1 inte kan uppnås, får

den inte vara mindre än genomsnittet under 1988 i den berörda
medlemsstaten.

Vad avser Grekland och Portugal skall år 1988 ersättas av år
1990.

3. Från och med den 3 oktober 1991 skall medlemsstaterna
vartannat år till kommissionen överlämna en rapport om
tillämpningen av denna artikel och artikel 5.

Rapporten skall innefatta en statistisk uppgift om den uppnådda
andelen som anges i denna artikel och i artikel 5 för vart och ett
av de TV-program som faller inom den berörda
medlemsstatens jurisdiktion, skälen i varje enskilt fall till att
man inte uppnått denna andel och de åtgärder som vidtagits
eller förutses för att uppnå målet.

Kommissionen skall informera de övriga medlemsstaterna och
Europaparlamentet om rapporterna, som då så är lämpligt skall
åtföljas av ett yttrande. Kommissionen skall säkerställa att
denna artikel och artikel 5 tillämpas i överensstämmelse med
bestämmelserna i fördraget. Kommissionen får i sitt yttrande
särskilt beakta de framsteg som uppnåtts i förhållande till
tidigare år, andelen premiärproduktioner i programplaneringen,
de särskilda omständigheterna för nya TV-programföretag och
den speciella situationen i länder med låg audiovisuell produk-
tionskapacitet eller begränsat språkområde.

4. Rådet skall senast vid slutet av det femte året efter detta
direktivs antagande granska genomförandet av denna artikel
med utgångspunkt från en rapport från kommissionen, åtföljd
av alla de förslag till åtgärder som den kan anse lämpliga.

För detta ändamål skall kommissionens rapport, baserad på den
av medlemsstaterna enligt punkt 3 tillhandahållna infor-
mationen, särskilt ta hänsyn till utvecklingen inom den
gemensamma marknaden och till det internationella samman-
hanget.

Artikel 5

Medlemsstaterna skall där så är praktiskt möjligt och på
lämpligt sätt säkerställa att programföretagen reserverar minst
10 % av sin sändningstid, med undantag för tid reserverad för
nyheter, sportevenemang. tävlingar, reklam och teleiexttjänsier,
eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst 10 %
av sin programbudget, för europeiska produktioner, skapade av
producenter som är oberoende av programföretagen. Denna
andel bör uppnås gradvis och baseras på lämpliga kriterier med
tanke på programföretagets ansvar gentemot sina tittare när det
gäller information, utbildning, kultur och underhållning. Detta
måste uppnås genom öronmärkning av en lämplig andel för nya
produktioner, d.v.s. produktioner som sänds inom fem år efter
framställningen.

Artikel 6

1. I detta kapitel avses med europeiska produktioner

a) produktioner som härrör från gemenskapens medlems-
stater och, vad gäller TV-programföretag som faller
inom Förbundsrepubliken Tysklands jurisdiktion,
produktioner från de tyska territorier där Förbunds-
republikens grundlag inte tillämpas och som uppfyller
villkoren i punkt 2,

17,10,89

Prop. 1997/98:184

389LO552/S Bilaga 1

Europeiska gemenskapernas officiella tidningNr L 298/Fel! Bokmärket är inte definierat.

b) produktioner som härrör från europeiska tredjestater som
är anslutna till Europarådets konvention om gräns-
överskridande television och som uppfyller villkoren i
punkt 2,

c) produktioner som härrör från andra europeiska tredjes-
tater och som uppfyller villkoren i punkt 3.

2. Med produktioner som anges i punkt 1 a och 1 b avses
sådana produktioner som huvudsakligen är gjorda tillsammans
med författare och personal som är bosatta i en eller flera av de
stater som anges i punkt 1 a och 1 b, under förutsättning att
produktionerna uppfyller ett av följande tre villkor:

a) De har gjorts av en eller flera producenter som är
etablerade i en eller flera av dessa stater.

b) Framställningen av produktionerna har övervakats.och
styrts av en eller flera producenter, etablerade i en eller
flera av dessa stater.

c) Bidrag från samproducenter i dessa stater utgör en över-
vägande del av den totala samproduktionskostnaden och
samproduktionen styrs inte av en eller flera producenter,
etablerade utanför dessa stater.

3. De produktioner som anges i punkt 1 c är produktioner
som utförts i samarbete med producenter, etablerade i en eller
flera medlemsstater, eller uteslutande av producenter etablerade
i en eller flera europeiska tredjestater, med vilka gemenskapen
kommer att sluta avtal i enlighet med bestämmelserna i
fördraget, om dessa produktioner huvudsakligen utförts med
författare och personal som är bosatta i en eller flera europeiska
stater.

4. Produktioner som inte är europeiska produktioner enligt
punkt 1, men som huvudsakligen gjorts tillsammans med
författare och personal som är bosatta i en eller flera med-
lemsstater, skall betraktas som europeiska produktioner i den
utsträckning som motsvarar andelen bidrag från gemenskapens
samproducenter till de totala produktionskostnaderna.

Artikel 7

Medlemsstaterna skall säkerställa att TV-programföretag inom
deras jurisdiktion inte sänder någon biograffilm innan två år
förflutit sedan filmen först visades på en biograf i någon av
gemenskapens medlemsstater, såvida inte annat överenskom-
mits mellan innehavarna av distributionsrättigheterna och
programföretaget. I fråga om biograffilm som samproducerats
med programföretaget skall denna period vara ett år.

Artikel 8

Om medlemsstaterna anser det nödvändigt av språkpolitiska
skäl, kan de vad gäller en del eller alla program från TV-
programföretagen inom sin jurisdiktion, med beaktande av
gemenskapens lagstiftning fastställa mera detaljerade eller
striktare regler, särskilt på grundval av språkliga kriterier.

Artikel 9

KAPITEL 4

TV-reklam och sponsring

Artikel 10

1. TV-reklam skall vara lätt att känna igen som sådan och
hållas åtskild från andra delar av programmet med optiska
och/eller akustiska hjälpmedel.

2. Enstaka reklaminslag skall endast förekomma undantags-
vis.

3. Reklam får inte använda subliminalteknik.

4. Smygreklam är förbjuden.

Artikel 11

1. Reklam skall infogas mellan program. Under förut-
sättning att villkoren i punkt 2-5 i denna artikel uppfylls får
reklam också infogas i program på sådant sätt och med hänsyn
till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och
karaktär, att varken programmets integritet och värde eller
innehavarnas rättigheter kränks.

2. I program som består av fristående delar eller i sportpro-
gram och på liknande sätt strukturerade evenemang och
föreställningar som innehåller pauser, skall reklam endast
infogas mellan sådana delar eller i pauserna.

3. Överföring av audiovisuella produktioner såsom spelfilm
och filmer gjorda för TV (utom TV-serier, lätta underhåll-
ningsprogram och dokumentärer) under förutsättning att deras
programlagda sändningslängd är mer än 45 minuter, får
avbrytas en gång för varje hel period om 45 minuter. Ett
ytterligare avbrott medges om den programlagda sändnings-
längden är minst 20 minuter längre än två eller flera kompletta
fy rtiofemminutersperioder.

4. Om andra program än de som omfattas av punkt 2
avbryts av reklam skall en period om minst 20 minuter förflyta
mellan reklaminslagen i programmet.

5. Reklam far inte infogas i sändningar av gudstjänster.
Nyhetsprogram och program om aktuella samhällsfrågor,
dokumentärprogram, religiösa program och barnprogram får
inte avbrytas av reklaminslag om deras programlagda sänd-
ningslängd är mindre än 30 minuter. Om deras programlagda
sändningslängd är 30 minuter eller mer skall de ovan angivna
styckena gälla.

Artikel 12

TV-reklam får inte

a) undergräva respekten för den mänskliga värdigheten,

b) diskriminera någon på grund av ras, kön eller nationali-
tet,

c) angripa religiös eller politisk övertygelse,

d) uppmuntra ett beteende som är skadligt för hälsa eller
säkerhet,

e) uppmuntra ett beteende som är skadligt för miljön.

Detta kapitel skall inte gälla lokala TV-sändningar som inte
ingår i ett nationellt nät.

389L0552/S

Nr L 298/Fel! Bokmärket är inte definierat.Europeiska gemenskapernas officiella tidning 17,10.89

Prop. 1997/98:184

Bilaga 1

Artikel 13

Alla former av TV-reklam för cigaretter eller andra tobaksva-
ror skall vara förbjudna.

Artikel 14

TV-reklam för medicinska produkter och medicinsk behandling
skall vara förbjuden, om produkterna eller behandlingarna är
tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars
jurisdiktion programföretaget hör.

Artikel 15

TV-reklam för alkoholhaltiga drycker skall uppfylla följande
kriterier:

a) Den får inte rikta sig speciellt till minderåriga eller
särskilt skildra minderåriga som intar dessa drycker.

b) Den skall inte förknippa konsumtion av alkohol med
förbättrad fysisk prestation eller med bilkörning.

c) Den skall inte ge intryck av att konsumtion av alkohol
bidrar till social eller sexuell framgång.

d) Den skall inte göra gällande att alkohol har terapeutiska
egenskaper eller att den är ett stimulerande eller lugnan-
de medel eller ett medel för att lösa personliga kon-
flikter.

e) Den skall inte uppmuntra överkonsumtion av alkohol
eller ge en negativ bild av nykterhet eller återhållsamhet.

f) Den skall inte framhålla en hög alkoholhalt som en
positiv egenskap hos dryckerna.

Artikel 16

TV-reklam skall inte orsaka moralisk eller fysisk skada hos
minderåriga och måste därför uppfylla följande kriterier:

a) Den skall inte direkt uppmana minderåriga att köpa en
produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet
eller godtrogenhet.

b) Den skall inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala
sina föräldrar eller andra att köpa de utannonserade
varorna eller tjänsterna.

c) Den skall inte utnyttja det speciella förtroende minder-
åriga hyser för föräldrar, lärare eller andra personer.

d) Den skall inte utan skäl visa minderåriga i farliga
situationer.

Artikel 17

1. Sponsrade TV-program skall uppfylla följande krav:

a) Innehåll och programläggning av sponsrade program får
under inga förhållanden påverkas av sponsorn på ett sätt
som inverkar på programföretagets ansvar och redaktio-
nella oberoende avseende program.

b) De måste klart identifieras som sponsrade genom att
sponsorns namn och/eller logotyp anges i början och/el-
ler slutet av programmen.

c) De skall inte uppmuntra till köp eller förhyrning av spon-
sorns eller en tredje parts produkter eller tjänster, särskilt
inte genom att göra speciella sälj främjande referenser till
dessa produkter eller tjänster.

2. TV-program får inte sponsras av fysiska eller juridiska
personer, vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller

försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster för
vilka reklam är förbjuden enligt artikel 13 eller 14.

3. Nyheter och program som tar upp aktuella samhälls-
frågor får inte sponsras.

Artikel 18

1. Reklamtiden skall inte överstiga 15 % av den dagliga
sändningstiden. Denna andel får emellertid ökas till 20 % för
att innefatta reklam som innehåller direkta erbjudanden till
allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller
tillhandahållande av tjänster, under förutsättning att andelen
reklaminslag inte överskrider 15 %.

2. Reklaminslagens längd inom en given entimmesperiod
skall inte överskrida 20 %.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
punkt 1 skall reklam som innehåller direkta erbjudanden till
allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller
tillhandahållande av tjänster inte överstiga en timme om dagen.

Artikel 19

Medlemsstaterna får inom sin jurisdiktion fastställa striktare
regler för sändningstid och föreskrifter för programföretagens
TV-sändningar, än de i artikel 18, i syfte att förena efterfrågan
på TV-reklam med allmänintresset, varvid hänsyn särskilt skall
tas till

a) televisionens uppgift att tillhandahålla information, ut-
bildning, kultur och underhållning,

b) bevarandet av informationens och mediernas mångsidig-
het.

Artikel 20

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 får med-
lemsstaterna, med vederbörlig hänsyn till gemenskapens
lagstiftning, fastställa andra villkor än de som fastställts i
artikel 11.2 som 11.5 och i artikel 18 ifråga om sändningar,
som uteslutande är avsedda för det nationella territoriet och
som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, i en eller flera
andra medlemsstater.

Artikel 21

Medlemsstaterna skall, i fråga om TV-sändningar som inte
överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel, inom
ramen för sin lagstiftning vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att dessa bestämmelser efterlevs.

KAPITEL 5

Skydd av minderåriga

Artikel 22

Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa
att TV-sändningar från TV-programföretag inom respektive
stats jurisdiktion inte inkluderar program som allvarligt kan
skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos
minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller
meningslöst våld. Denna bestämmelse skall utsträckas till att

17.10.89

389L0552/S

Bilaga 1

Europeiska gemenskapernas officiella tidningNr L 298/Fel! Bokmärket är inte definierat.

Prop. 1997/98:184

gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska,
mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom da
det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller
genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändnings-
området normalt inte hör eller ser sådana sändningar.

Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningar inte
innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön,
religion eller nationalitet.

KAPITEL 6

Artikel 25

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
senast den 3 oktober 1991. De skall genast informera kommis-
sionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texten till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Rätt till genmäle

Artikel 23

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestäm-
melser inom civilrätt, straffrätt eller administrativ lagstiftning
som antagits av medlemsstaterna, skall varje fysisk eller
juridisk person, oberoende av nationalitet vars legitima
intressen, i synnerhet vederbörandes rykte och goda namn, har
skadats av påståenden om felaktiga fakta i ett TV-program, ha
rätt till genmäle eller motsvarande.

2. Rätt till genmäle eller motsvarande skall gälla gentemot
alla programföretag inom en medlemsstats jurisdiktion.

3. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvän-
diga för att etablera rätten till genmäle eller motsvarande och
skall fastställa den procedur som skall följas för att genomföra
detta. Särskilt skall de säkerställa att en tillräcklig tidrymd
medges och att procedurerna är sådana, att tillfälle till genmäle
eller motsvarande vederbörligen kan ges fysiska eller juridiska
personer som bor eller är etablerade i andra medlemsstater.

4. En begäran om genmäle eller motsvarande kan avvisas
om detta inte är motiverat enligt de villkor som angetts i punkt
1 eller skulle innebära en straffbar handling eller skulle
medföra civilrättsligt ansvar för programföretaget eller skulle
överskrida gränserna för allmän anständighet.

5. Bestämmelser skall fastställas för förfaranden, var-
igenom tvister om rätten till genmäle eller motsvarande kan bli
föremål för rättslig prövning.

Artikel 26

Senast vid slutet av det femte året efter dagen för antagandet av
detta direktiv och vartannat år därefter skall kommissionen till
Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala
kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av detta
direktiv och, om nödvändigt, utarbeta ytterligare förslag för att
anpassa det till utvecklingen inom området TV-sändning.

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 3 oktober 1989.

På rådets vägnar

R. DUMAS

Ordförande

KAPITEL 7

Slutbestämmelser

Artikel 24

På områden som inte omfattas av detta direktiv skall direktivet
inte påverka medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter till
följd av gällande konventioner som handlar om telekommuni-
kation och rundradio.

Nr L 202/60 | SV I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

30. 7. 97

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÄDETS DIREKTIV 97/36/EG

av den 30 juni 1997

om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmel-
ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utföran-
det av sändningsverksamhet för television

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS
RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europei-
ska gemenskapen, särskilt artiklarna 572 och 66 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag ('),

verk som är tillämpligt på innehållet i audiovisuella
tjänster, vilket skulle bidra till att säkerställa den fria
rörligheten för sådana tjänster inom gemenskapen
och svara mot de tillväxtmöjligheter inom sektom
som ny teknik medför samtidigt som hänsyn tes till
de audiovisuella programmens särart, särskilt deras
påverkan på kultur och samhälle oavsett på vilket sätt
de sänds.

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande (2),

i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfa-
randet (’), och mot bakgrund av det gemensamma utkastet
som godkändes av förlikningskommittén den 16 april
1997, och

med beaktande av följande:

1. Rådets direktiv 89/552/EEG (*) utgör den rättsliga ra-
men för TV-sändningsverksamhet inom den inre
marknaden.

2. I artikel 26 i direktiv 89/552/EEG föreskrivs att kom-
missionen senast vid slutet av det femte året efter da-
gen för antagandet av nämnda direktiv till Europapar-
lamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommit-
tén skall överlämna en rapport om direktivets
tillämpning och, om nödvändigt, utarbeta ytterligare
förslag för att anpassa det till utvecklingen inom om-
rådet TV-sändning.

3. Tillämpningen av direktiv 89/552/EEG och rapporten
om tillämpningen har visat att det är nödvändigt att
förtydliga vissa definitioner eller skyldigheter för
medlemsstaterna enligt det här direktivet.

4. Kommissionen underströk i sitt meddelande av den
19 juli 1994 med titeln "På väg mot informationssam-
hället i Europa: en handlingsplan" vikten av ett regel-

(') EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 4 och

EGT nr C 221, 30.7.1996, s. 10.

(2) EGT nr C 301, 13.11.1995, s. 35.

C) Europaparlamentets yttrande av den 14 februari 1996 (EGT C
65, 4.3.1996, s. 113 ), rådets gemensamma ståndpunkt av den
18 juli 1996 (EGT nr C 264, 11.9.1996, s. 52) och Europapar-
lamentets beslut av den 12 november 1996 (EGT nr C 362,
2.12.1996, s. 56). Europaparlamentets beslut av den 10 juni
1997 och rådets beslut av den 19 juni 1997.

(*) EGT nr L 298, 17.10.1989, s. 23. Direktivet ändrat genom
1994 års anslutningsakt

5. Rådet välkomnade vid sitt möte den 28 september
1994 denna handlingsplan och underströk nödvän-
digheten av att förbättra den europeiska audiovisuella
industrins konkurrenskraft.

6. Kommissionen har lagt fram en grönbok om skydd
för underåriga och människans värdighet inom de au-
diovisuella tjänsterna och informationstjänsterna och
har åtagit sig att lägga fram en grönbok som skall vara
inriktad på utvecklingen av de nya tjänsternas kultu-
rella aspekter.

7. Varje rättslig ram om nya audiovisuella tjänster måste
vara förenlig med det grundläggande målet för detta
direktiv, vilket är att skapa en rättslig ram för den fria
rörligheten för tjänster.

8. Det är väsentligt att mediemstatema vidtar åtgärder i
fråga om tjänster som är jämförbara med TV-sänd-
ningar för att motverka överträdelser av de grundläg-
gande principer som måste vara vägledande för infor-
mationen samt för att motverka att det uppstår stora
olikheter i den fria rörligheten och konkurrensen.

9. Stats- och regeringscheferna riktade vid Europeiska
rådets möte i Essen den 9 och 10 december 1994 en
anmodan till kommissionen att före deras nästa möte
lägga fram ett förslag till ändring av direktiv 89/552/
EEG.

10. Tillämpningen av direktiv 89/552/EEG har visat att
det är nödvändigt att klargöra begreppet jurisdiktion
när det tillämpas specifikt på den audiovisuella sek-
torn. Med hänsyn till rättspraxis från Europeiska ge-
menskapernas domstol bör etableringskriteriet vara
huvudkriteriet för att fastställa en enskild medlems-
stats jurisdiktion.

30. 7. 97

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

Nr L 202/61

11. Begreppet etablering innebär enligt de kriterier som
domstolen fastställde i sin dom av den 25 juli 1991
”Factortame”^) ett faktiskt utövande av ekonomisk
verksamhet genom en fast anläggning under en obe-
gränsad tid.

enligt det här direktivet vidtas för att begränsa motta-
gandet eller avbryta vidaresändningen av televisions-
sändningar måste vara förenlig med dessa principer.

12. Etableringen av ett programföretag kan fastställas med
hjälp av vissa praktiska kriterier, exempelvis den plats
där tjänsteleverantörens huvudkontor är beläget, den
plats där besluten om programinriktningen vanligtvis
fattas, den plats där det program som skall sändas
slutgiltigt sammanställs eller den plats där en bety-
dande del av den arbetskraft som krävs för att utöva
TV-sändningsverksamheten befinner sig.

13. Avsikten med att fastställa vissa praktiska kriterier är
att genom ett uttömmande förfarande kunna avgöra
att en och endast en medlemsstat har jurisdiktion i
fråga om ett programföretag när det gäller tillhanda-
hållandet av de tjänster som det här direktivet avser.
Med hänsyn till domstolens rättspraxis och i syfte att
undvika fall där jurisdiktion saknas, bör dock etable-
ringskriteriet enligt artikel 52 och följande i Fördraget
om upprättande av Europeiska gemenskapen nämnas
som det avgörande kriteriet för fastställande av en
medlemsstats jurisdiktion.

14. Enligt domstolens fasta rättspraxis (2) behåller en
medlemsstat rätten att vidta åtgärder mot ett pro-
gramföretag som är etablerat i en annan medlemsstat,
men vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen
riktar sig mot den första medlemsstatens territorium,
om företagets etablering har gjorts i syfte att kringgå
den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på
detta företag om det hade etablerat sig inom den för-
sta medlemsstatens territorium.

16. Det är nödvändigt att se till att bestämmelserna i di-
rektiv 89/552/EEG i dess lydelse enligt detta direktiv
verkligen tillämpas i hela gemenskapen så att fri och
rättvis konkurrens mellan företagen inom samma
bransch upprätthålls.

17. Direkt berörda tredje parter, inbegripet medborgare i
andra medlemsstater, måste ha möjlighet att göra sina
rättigheter gällande enligt nationell rätt inför de be-
höriga juridiska organ eller andra myndigheter i den
medlemsstat som har jurisdiktion över det TV-pro-
gramföretag som eventuellt inte iakttar de nationella
bestämmelser som följer av tillämpningen av direktiv
89/552/EEG i dess lydelse enligt det här direktivet.

18. Det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att
vidta åtgärder för att skydda rätten till information
och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmän-
heten till TV-sändningar från nationella eller icke-na-
tionella evenemang av särskild vikt för samhället, t.ex.
de olympiska spelen och världs- och europamäster-
skapen i fotboll. För detta ändamål behåller med-
lemsstaterna rätten att vidta åtgärder som är förenliga
med gemenskapsrätten och som syftar till att reglera
hur programföretag inom deras jurisdiktion utövar si-
na exhisiva rättigheter att sända sådana evenemang.

19. Det är nödvändigt att arrangemang skapas inom en
gemenskapsram för att undvika att det uppstår osä-
kerhet på det rättsliga området och marknadsstör-
ningar och för att samordna fri rörlighet för televisi-
onstjänster med behovet att förhindra eventuellt
kringgående av sådana nationella åtgärder som syftar
till att skydda ett legitimt allmänt intresse.

15. I artikel F 2 i Fördraget om Europeiska unionen fast-
ställs att unionen som allmänna principer för gemen-
skapsrätten skall respektera de grundläggande rättig-
heterna, såsom de garanteras i Europakonventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Varje åtgärd som i enlighet
med artikel 2a i direktiv 89/552/EEG i dess lydelse

(') Mål C-221/89, Queen mot Secretary of State for Transport, ex
parte Factortame Lid, and others (REG 1991, s. 1 — 3905,
punkt 20).

(J) Jfr särskilt domen i mål 33/74 Van Binsbergen mot Bestuur
van de Bedrijfsvereniging (REG 1974, s. 1299) och domen i
mål 23/93 7V 10 SA mot Commissariaat voor de Media
(REG 1994, s. 1 — 4795).

20. Det är särskilt lämpligt att i detta direktiv fastställa
bestämmelser om utövande av sådana exklusiva rättig-
heter som programföretagen kan ha förvärvat att sän-
da evenemang som anses vara av särskild vikt för
samhället i en annan medlemsstat än den som har ju-
risdiktion över programföretagen. För att undvika
spekulativa rättighetsförvärv i syfte att kringå natio-
nella åtgärder är det nödvändigt att tillämpa dessa be-
stämmelser på avtal som ingås efter offentliggörandet
av detta direktiv och som rör evenemang som äger
rum efter genomförandet. Avtal från tiden före offent-
liggörandet av detta direktiv som förnyas anses vara
nya avtal.

Nr L 202/62 |~SV~~I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

30. 7. 97

21. Evenemang av särskild vikt för samhället bör i detta
direktiv uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara uni-
ka evenemang, som är av allmänt intresse inom Euro-
peiska unionen eller i en viss medlemsstat eller i en
viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i för-
väg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna
till detta evenemang.

27. Programföretag, programtillverkare, producenter, för-
fattare och andra experter bör uppmuntras att ytterli-
gare utveckla detaljerade begrepp och strategier i syfte
att utveckla europeiska audiovisuella spelfilmer som
riktar sig till en internationell publik.

22. I detta direktiv avses med ”fri TV” sändning på en
kanal, antingen allmän eller kommersiell, av program
som är tillgängliga för allmänheten utan extra betal-
ning utöver de finansieringskällor för sändningar som
förekommer allmänt i varje medlemsstat (såsom li-
censavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett ka-
belnät).

28. Utöver vad som anförts ovan är det nödvändigt att
skapa förutsättningar för förbättrad konkurrenskraft
för programindustrin. De meddelanden om tillämp-
ningen av artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EG
som kommissionen antog den 3 mars 1994 och den
15 juli 1996 i enlighet med artikel 43 i det direktivet
innehåller slutsatsen att åtgärder för att främja euro-
peisk produktion kan bidra till en sådan förbättring
men att hänsyn måste tas till utvecklingen på områ-
det för TV-sändningar.

23. Medlemsstaterna har rätt att vidta de åtgärder som de
bedömer vara lämpliga i fråga om sändningar från
tredje land och som inte uppfyller villkoren i artikel 2
i direktiv 89/552/EEG, i dess lydelse enligt det här
direktivet, dock under förutsättning att gemenskaps-
rätten och gemenskapens internationella åtaganden
respekteras.

29. Bestämmelserna i artiklarna 4 och 5 skall inte vara
tillämpliga på kanaler som endast sänder på ett annat
språk än medlemsstaternas språk. När ett sådant språk
eller sådana språk utgör en väsentlig del av, men inte
hela kanalens sändningstid, skall bestämmelserna i
artiklarna 4 och 5 likväl inte tillämpas på denna del
av sändningstiden.

24. För att undanröja de hinder som uppstår till följd av
olikheter i nationell lagstiftning om främjande av eu-
ropeiska produktioner innehåller direktiv 89/552/
EEG, i dess lydelse enligt det här direktivet, bestäm-
melser som syftar till att harmonisera sådan lagstift-
ning. De bestämmelser som i allmänhet syftar till att
liberalisera handeln måste innehålla klausuler för har-
monisering av konkurrensvillkoren.

25. Enligt artikel 128.4 i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen krävs dessutom att gemen-
skapen skall beakta de kulturella aspekterna då den
handlar enligt andra bestämmelser i fördraget.

30. Andelarna för europeiska produktioner måste uppnås
med hänsyn till den ekonomiska verkligheten. För att
uppnå detta mål krävs därför ett progressivt system.

31. I syfte att främja framställningen av europeiska pro-
duktioner är det väsentligt att gemenskapen, med be-
aktande av den audiovisuella kapaciteten i varje med-
lemsstat och behovet att skydda Europeiska unionens
mindre använda språk, främjar oberoende producen-
ter. Vid fastställandet av begreppet "oberoende produ-
cent" bör medlemsstaterna ta lämplig hänsyn till kri-
terier som ägandet av produktionsföretag, antalet pro-
gram som levereras till samma programföretag och
äganderätten till andrahandsrättigheterna.

26. I grönboken ”Strategiska valmöjligheter för stärkande
av den europeiska programindustrin inom ramen för
Europeiska unionens audiovisuella politik", som an-
togs av kommissionen den 7 april 1994, påpekas bl .a.
behovet av ytterligare åtgärder för att stödja europei-
ska produktioner i syfte att främja utvecklingen av
denna sektor. MEDIA Il-programmet, till främjande
av utbildning, utveckling och distribution inom den
audiovisuella sektorn, är även utformat för att bidra
till att möjliggöra att framställningen av europeiska
produktioner utvecklas. Kommissionen har föreslagit
att framställning av europeiska produktioner också
bör främjas genom en gemenskapsmekanism såsom
en garantifond.

32. Frågan om särskilda tidsfrister för olika slag av TV-
visning av biograffilmer skall i första hand lösas
genom överenskommelser mellan berörda parter eller
yrkesgrupper.

33. Marknadsföring av humanläkemedel omfattas av be-
stämmelserna i direktiv 92/28/EEG (').

(') EGT nr L 113, 30.4.1992, $. 13.

30. 7. 97 | SV I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

Nr L 202/63

34. Den dagliga sändningstid som programföretaget an-
vänder för annonsering i samband med de egna pro-
grammen och produkter med programanknytning
som har direkt koppling till dessa, eller för meddelan-
den till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar
som sänds gratis, skall inte inkluderas i den längsta
sändningstid per dygn eller timme som får användas
för reklam och TV-köp.

35. I syfte att undvika snedvridning av konkurrensen bör
detta undantag begränsas till annonsering av produk-
ter som uppfyller det dubbla villkoret att de har både
anknytning och direkt koppling till de berörda pro-
grammen. Uttrycket har anknytning till produkter
som är särskilt avsedda att ge dem som ser på pro-
grammen möjlighet att få fullt utbyte av eller medver-
ka vid dessa.

program skall emellertid betraktas som program.
Egenreklam är ett nytt och relativt okänt fenomen,
och därför kan bestämmelserna om egenreklam ses
över särskilt när detta direktiv granskas i framtiden.

40. Det är nödvändigt att precisera reglema för skydd av
underårigas fysiska, mentala och moraliska utveck-
ling. Fastställandet av en klar skillnad mellan
program som omfattas av totalförbud och sådana som
kan tillåtas på villkor att lämpliga tekniska medel
finns bör tillgodose den omsorg om allmänintresset
som medlemsstaterna och gemenskapen givit uttryck
för.

41. Inte i någon bestämmelse i detta direktiv rörande
skydd av underåriga och allmän ordning krävs det att
åtgärderna i fråga nödvändigtvis måste genomföras i
form av föregående kontroll av TV-sändningar.

36. Med hänsyn till utvecklingen av TV-köp, som utgör
en ekonomiskt betydande verksamhet för samtliga
aktörer och en viktig distributionskanal för varor och
tjänster inom gemenskapen, är det väsentligt att an-
passa bestämmelserna om sändningstid och säkerstäl-
la fullgott konsumentskydd genom att anta lämpliga
normer för reglering av sådana sändningars form och
innehåll.

37. Det är viktigt att de behöriga nationella myndigheter-
na, när de övervakar genomförandet av de relevanta
bestämmelserna — i fråga om kanaler som inte en-
bart ägnar sig åt TV-köp — kan skilja på
sändningstid för TV-köpinslag, reklaminslag och an-
dra former av reklam, å ena sidan, och sändningstid
som används för sändningsblock för TV-köp, å andra
sidan. Det är därför nödvändigt och tillräckligt att
varje sändningsblock tydligt anges med optiska och
akustiska hjälpmedel, åtminstone i början och i slutet
av sändningsblocket.

38. Direktiv 89/552/EEG, i dess lydelse enligt det här di-
rektivet, är tillämpligt på kanaler som uteslutande äg-
nas TV-köp eller egenreklam, utan konventionella
programinslag som exempelvis nyheter, sport, filmer,
dokumentärer och drama, dock endast för de syften
som avses i direktiven och utan att förhindra att såda-
na kanaler kan komma att omfattas av andra gemen-
skapsinstrument.

39. Det är nödvändigt att klargöra att egenreklam är en
särskild form av reklamverksamhet, där programföre-
taget gör reklam för sina egna produkter, tjänster,
program eller kanaler. Trailrar som består av utdrag ur

42. En undersökning av kommissionen, i samarbete med
de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, av
möjliga för- och nackdelar med ytterligare åtgärder i
syfte att underlätta för föräldrar eller vårdnadshavare
att kontrollera de program som underåriga får se skall
bl.a. omfatta det önskvärda av att

— det ställs krav på att nya TV-apparater har sådan tek-
nisk utrustning att föräldrar eller vårdnadshavare har
möjlighet att spärra vissa program,

— upprätta lämpliga bedömningsmetoder,

— främja politik för familjens TV-tittande och andra åt-
gärder för utbildning och medvetandegörande,

— beakta erfarenheter som gjorts på detta område i Euro-
pa och på andra ställen och inhämta åsikter från be-
rörda parter, t.ex. programföretag, producenter, lärare,
mediespecialister och berörda sammanslutningar,

i syfte att, om så är nödvändigt före den tidsfrist som fast-
ställs i artikel 26, lägga fram lämpliga förslag till lagstift-
ning eller andra åtgärder.

43. Direktiv 89/552/EEG bör ändras så att fysiska eller ju-
ridiska personer, vars verksamhet omfattar
tillverkning eller försäljning av medicinska produkter
och medicinsk behandling som är receptbeiagda,
skall få möjlighet att sponsra TV-program, under för-
utsättning att denna sponsring inte kringgår förbudet
om TV-reklam för medicinska produkter och medi-
cinsk behandling som är receptbelagda.

Nr L 202/64 r~SV~~I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

BilaSa 2 30. 7. 97

44. Förfaringssättet i direktiv 89/552/EEG och i det här
direktivet har antagits för att uppnå den grundläggan-
de harmonisering som är nödvändig och tillräcklig
för att säkerställa den fria rörligheten för TV-sänd-
ningar i gemenskapen. Det star medlemsstaterna fritt
att gentemot de programföretag som står under deras
jurisdiktion tillämpa mer detaljerade eller striktare
regler för områden som omfattas av detta direktiv, in-
klusive regler som bl .a. kan omfatta språkpolitiska
mål, skydd av allmänintresset i fråga om televisionens
uppgift att tillhandahålla information, utbildning,
kultur och underhållning, behovet av att säkerställa
mångfalden hos informationsindustrin och media
samt skydd av konkurrensen för att förhindra miss-
bruk av dominerande ställning och/eller upprättandet
eller stärkandet av dominerande ställning, genom
sammanslagningar, överenskommelser, förvärv eller
liknande initiativ. Sådana regler skall dock vara för-
enliga med gemenskapsrätten.

45. Målet att stödja audiovisuell produktion i Europa kan
efterkommas i medlemsstaterna inom ramen för orga-
nisationen av programtjänster, bl .a. genom att ett of-
fentligt uppdrag fastställs för vissa programföretag, in-
begripet skyldigheten att väsentligt bidra till investe-
ringar i europeiska produktioner.

46. I artikel B i Fördraget om Europeiska unionen anges
att unionen skall ha som mål att till fullo upprätthålla
gemenskapens regelverk.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

ning eller sändning för egenreklam, som utförs
av ett offentligt eller privat företag i samband
med handel, affärsverksamhet, hantverk eller
yrke i avsikt att främja tillhandahållande mot
betalning av varor eller tjänster, inklusive fast
egendom, eller rättigheter och förpliktelser.”

c) Punkterna 1 c och 1 d skall betecknas punkterna 1
d och 1 e.

d) Följande punkt 1 f skall läggas till:

"f) TV-köp: sändning av direkta erbjudanden till
allmänheten med avseende på att mot betal-
ning tillhandahålla varor eller tjänster,
inklusive fast egendom, eller rättigheter och
förpliktelser.”

2. Artikel 2 skall ersättas med följande:

"Artikel 2

1. Varje medlemsstat skall säkerställa att alla TV-
sändningar som sänds av programföretag inom dess
jurisdiktion överensstämmer med bestämmelserna i
det rättssystem som gäller för sändningar avsedda för
allmänheten i denna medlemsstat.

2. I detta direktiv avses med programföretag inom
medlemsstatens jurisdiktion följande:

— De programföretag som enligt punkt 3 är etablera-
de i den medlemsstaten.

Artikel 1

Direktiv 89/552/EEG ändras på följande sätt:

1. Artikel 1 skall ändras på följande sätt:

a) En ny punkt 1 b skall införas:

"b) Programföretag: åen fysiska eller juridiska per-
son som har det redaktionella ansvaret för sam-
mansättningen av TV-program enligt a och
som sänder ut eller låter sända ut dem genom
tredje part."

b) Punkt 1 b skall betecknas punkt 1 c och ha följan-
de lydelse:

”c) TV-reklam: varje form av sänt meddelande an-
tingen mot betalning eller mot liknande ersätt-

— De programföretag på vilka punkt 4 är tillämplig.

3. I detta direktiv bedöms ett programföretag vara
etablerat i en medlemsstat i följande fall:

a) Programföretaget har sitt huvudkontor i medlems-
staten och redaktionella beslut om programsam-
mansättningen fattas i den medlemsstaten.

b) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en
medlemsstat medan redaktionella beslut om pro-
gramsammansättningen fattas i en annan med-
lemsstat skall programföretaget anses vara etablerat
i den medlemsstat där .en betydande del av arbets-
styrkan som arbetar med TV-sändningsverksamhe-
ten är verksam. Om en betydande del av arbets-
styrkan som arbetar med TV-sändningsverksamhe-
ten är verksam i båda medlemsstaterna, skall pro-
gramföretaget bedömas som om det vore etablerat
i den medlemsstat där det har sitt huvudkontor.
Om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar
med TVsändningsverksamheten inte är verksam i

30. 7. 97

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

Nr L 202/65

någon av de medlemsstaterna, skall programföreta-
get bedömas vara etablerat i den medlemsstat där
det först började sända i enlighet med den med-
lemsstatens rättssystem, under förutsättning att det
upprätthåller en varaktig och verklig anknytning
till ekonomin i den medlemsstaten.

c) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en
medlemsstat medan beslut om programsamman-
sättningen fattas i ett tredje land, eller vice versa,
skall programföretaget anses vara etablerat i den
berörda medlemsstaten under förutsättning att en
betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med
TV-sändningsverksamheten är verksam i den med-
lemsstaten.

4. Programföretag på vilka bestämmelserna i punkt

3 inte är tillämpliga skall anses höra under en med-
lemsstats jurisdiktion i följande fall:

a) De använder sig av en frekvens som har upplåtits
av den medlemsstaten.

2. Medlemsstaterna kan tillfälligt göra undantag
från punkt 1 om följande villkor uppfylls:

a) En TV-sändning som kommer från en annan
medlemsstat överträder uppenbarligen, allvarligt
och grovt artikel 22.1 eller 222 och/eller artikel
22a.

b) Programföretaget har under de föregående tolv må-
naderna överträtt bestämmelsen/bestämmelserna
som avses i a vid minst två tillfällen.

c) Den berörda medlemsstaten har skriftligen under-
rättat programföretaget och kommissionen om de
angivna överträdelserna och om de åtgärder staten
avser att vidta om en sådan överträdelse skulle in-
träffa igen.

d) Samråd med den sändande medlemsstaten och
kommissionen har inte resulterat i någon uppgö-
relse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga un-
derrättelsen enligt c och den angivna överträdelsen
fortsätter.

b) Utan att använda sig av en frekvens som har
upplåtits av en medlemsstat, använder de sig av en
satellitkapacitet som hör till den medlemsstaten.

c) Utan att vare sig använda en frekvens som har
upplåtits av en medlemsstat eller en satellitkapaci-
tet som hör till en medlemsstat använder de sig av
en satellitupplänk belägen i denna medlemsstat.

5. Om frågan om en medlemsstats jurisdiktion inte
kan avgöras enligt punkterna 3 och 4 är den behöriga
medlemsstaten den i vilken programföretaget är eta-
blerat enligt artikel 52 och följande i Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen.

6. Detta direktiv skall inte omfatta sändningar som
är avsedda uteslutande för mottagning i tredje land
och som inte tas emot direkt eller indirekt av allmän-
heten i en eller flera medlemsstater.”

Kommissionen skall inom två månader från underrät-
telsen om de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten
besluta om åtgärderna är förenliga med gemenskaps-
rätten. Om kommissionen beslutar att så inte är fallet,
måste medlemsstaten skyndsamt avsluta åtgärderna i
fråga.

3. Punkt 2 skall inte påverka tillämpningen av för-
faranden, åtgärder eller sanktioner mot
överträdelserna i fråga i den medlemsstat som har ju-
risdiktion över det berörda programföretaget.”

4. Artikel 3 skall ersättas med följande:

"Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall ha frihet att föreskriva att
TV-programföretagen inom deras jurisdiktion skall
följa mer detaljerade eller striktare regler inom de
områden som omfattas av detta direktiv.

3. Följande artikel skall införas:

"Artikel 2a

1. Medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning
och får inte begränsa vidaresändning inom sina terri-
torier av TV-sändningar från andra medlemsstater av
skäl som hör under områden som omfattas av detta
direktiv.

2. Medlemsstaterna skall inom ramen för sin lag-
stiftning och på lämpligt sätt säkerställa att TV-pro-
gramföretagen inom deras jurisdiktion effektivt
uppfyller bestämmelserna i detta 'direktiv.

3. Åtgärderna skall omfatta lämpliga förfaranden så
att en tredje part som är direkt berörd, inbegripet
medborgare från andra medlemsstater, skall kunna
vända sig till behörigt juridiskt organ eller annan
myndighet för att se till att bestämmelserna efterlevs
fullständigt i enlighet med nationella bestämmelser.

Nr L 202/66 | SV I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

30. 7. 97

Artikel 3 a

1. Varje medlemstat får vidta åtgärder som är för-
enliga med gemenskapsrätten för att säkerställa att
programföretag inom dess jurisdiktion inte, med
utnyttjande av exklusiva rättigheter, sänder evene-
mang som av den medlemsstaten anses vara av sär-
skild vikt för samhället på ett sådant sätt att en vä-
sentlig del av allmänheten i den medlemsstaten ute-
stängs från möjligheten att följa sådana evenemang
genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i
fri TV. I sådana fall skall den berörda medlemsstaten
uppprätta en förteckning över de evenemang, natio-
nella eller icke-nationella, som den anser vara av sär-
skild vikt för samhället. Detta skall göras på ett klart
och öppet sätt i rätt och god tid. Den berörda med-
lemsstaten skall härvid också bestämma om dessa
evenemang skall vara tillgängliga helt eller delvis via
direktsändning eller, när det är nödvändigt eller läm-
pligt på grundval av objektiva orsaker i allmänhetens
intresse, helt eller delvis via tidsförskjuten sändning.

2. Medlemsstaterna skall omdelbart till kommissio-
nen anmäla alla åtgärder som har vidtagits eller kom-
mer att vidtas enligt punkt 1. Inom en period på tre
månader efter anmälan skall kommissionen verifiera
att sådana åtgärder är förenliga med
gemenskapsrätten och meddela dem till de andra
medlemsstaterna. Den skall inhämta yttrande från
den kommitté som inrättas i enlighet med artikel
23a. Den skall i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning skyndsamt offentliggöra de åtgärder
som har vidtagits samt minst en gång om året den
konsoliderade förteckningen över de åtgärder som har
vidtagits av medlemsstaterna.

3. Medlemsstaterna skall — med lämpliga medel
och inom ramen för sin lagstiftning — säkerställa att
programföretag inom deras jurisdiktion inte utövar de
exklusiva rättigheter som förvärvats av dessa program-
företag efter den dag då detta direktiv offentliggörs på
sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i en
annan medlemsstat utestängs från möjligheten att fö-
lja evenemang på det sätt som den andra medlemssta-
ten bestämt i enlighet med föregående punkter helt
eller delvis via direktsändning eller när det är nöd-
vändigt eller lämpligt på grundval av objektiva orsa-
ker i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tids-
förskjuten sändning i fri TV så som den andra med-
lemsstaten har bestämt i enlighet med punkt 1."

5. I artikel 4.1 skall orden ”och teletexttjänster” ersättas
med "teletexttjänster och köp-TV”.

6. I artikel 5 skall orden "och teletexttjänster” ersättas
med "teletexttjänster och köp-TV”.

7. Artikel 6 skall ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 a skall ersättas med följande:

"a) produktioner som härrör från medlemsstater-
na",

b) I punkt 1 skall följande stycke införas:

"Tillämpningen av bestämmelserna i b och c är
beroende av att produktioner som härrör från
medlemsstaterna inte är föremål för diskrimineran-
de åtgärder i de berörda tredje länderna.”

c) Punkt 3 skall ersättas med följande:

”3. De produktioner som anges i punkt 1 c är
produktioner som har utförts av producenter eta-
blerade i ett eller flera europeiska tredje länder
med vilka gemenskapen har slutit avtal som om-
fattar den audiovisuella sektorn, antingen
ensamma eller i samarbete med producenter eta-
blerade i en eller flera medlemsstater, om dessa
produktioner huvudsakligen har utförts med förfat-
tare och personal som är bosatta i en eller flera eu-
ropeiska stater.”

d) Punkt 4 skall betecknas punkt 5 och följande
punkt skall införas:

"4. De produktioner som inte är europeiska pro-
duktioner enligt punkt 1 men som har framställts
inom ramen för bilaterala avtal om samproduktion,
som har ingåtts mellan medlemsstaterna och tredje
land, skall anses utgöra europeiska produktioner
om samproducentema från gemenskapen bidrar
med huvuddelen av de totala produktionskostna-
derna och produktionen inte kontrolleras av en el-
ler flera producenter som är etablerade utanför
medlemsstaterna.”

e) I den nya punkten 5 skall orden "och punkt 4” in-
föras efter orden "enligt punkt 1”.

8. Artikel 7 skall ersättas med följande:

”Artikel 7

Medlemsstaterna skall säkerställa att programföretag
inom deras jurisdiktion inte sänder biograffilmer ut-
över de perioder som det avtalats om med rättighets-
innehavarna.”

9. Artikel 8 skall utgå.

10. Artikel 9 skall ersättas med följande:

”Artikel 9

Detta kapitel skall inte gälla TV-sändningar som är
avsedda för en lokal publik och som inte ingår i ett
nationellt nät.”

11. Överskriften till Kapitel IV skall ersättas med följan-
de:

"TV-reklam, sponsring och köp-TV”.

30. 7. 97

(""sv"1

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

Nr L 202/67

12. Artikel 10 skall ersättas med följande:

”Artikel 10

1. TV-reklam och köp-TV skall vara lätta att känna
igen som sådana och hållas klart åtskilda från andra
delar av programtjänsten med optiska och/eller aku-
stiska hjälpmedel.

2. Enstaka reklaminslag och köp-TV-inslag skall
förekomma endast undantagsvis.

3. Reklam och köp-TV får inte använda sublimi-
n alteknik.

4. SmygTeklam och smyg-köp-TV är förbjudna."

13. Artikel 11 skall ersättas med följande:

”Artikel 11

1. Reklam och köp-TV-inslag skall infogas mellan
programmen. Under förutsättning att villkoren i
punkterna 2 — 5 uppfylls får reklam och köp-TV-in-
slag också infogas i program på sådant sätt och med
hänsyn till naturliga pauser samt programmets sänd-
ningslängd och karaktär, att varken programmets in-
tegritet och värde eller innehavarnas rättigheter
kränks.

2. I program som består av fristående delar eller i
sportprogram och evenemang som struktureras på lik-
nande sätt samt i föreställningar som innehåller pau-
ser, får reklam och köp-TV-inslag infogas endast mel-
lan sådana delar eller i pauserna.

3. Sändningar av audiovisuella produktioner såsom
spelfilm och filmer gjorda för TV (utom TV-serier,
lätta underhållningsprogram och dokumentärer) får,
under förutsättning att deras programlagda sändnings-
tid överstiger 45 minuter, avbrytas en gång för varje
hel period om 45 minuter. Ytterligare ett avbrott är
tillåtet om den programlagda sändningstiden är minst
20 minuter längre än två eller flera fullständiga 45-
minutersperioder.

4. Om andra program än de som omfattas av
punkt 2 avbryts av reklam eller köp-TV-inslag skall
en period om minst 20 minuter förflyta mellan rek-
laminslagen i programmet.

5. Reklam och köp-TV får inte infogas i sändning-
ar av gudstjänster. Nyhetsprogram och program om
aktuella samhällsfrågor, dokumentärprogram, religiösa
program och barnprogram får inte avbrytas av reklam
eller TV-köp om deras programlagda sändningstid är
mindre än 30 minuter. Om deras programlagda sänd-
ningstid är 30 minuter eller mer skall de ovan
angivna styckena gälla."

14. I artikel 12 skall de inledande orden ersättas med
följande:

"TV-reklam och köp-TV får inte..."

15. Artikel 13 skall ersättas med följande:

”Artikel 13

Alla former av TV-reklam och köp-TV för cigarretter
och andra tobaksvaror skall vara förbjudna.”

16. I artikel 14 skall den befintliga texten betecknas
punkt 1 och följande punkt läggas till:

”2. Köp-TV för medicinska produkter skall vara
förbjudet om det krävs försäljningstillstånd för dem i
enlighet med rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 ja-
nuari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som
fastställts genom lagar eller andra författningar och
som gäller farmaceutiska specialiteter (’), och köp-TV
för medicinsk behandling skall också vara förbjudet.

(') EGT nr 22, 9.2.1965, s. 369. Direktivet senast än-
drat genom direktiv 93/39/EEG (EGT nr L 214,
24.8.1993, s. 22)."

17. I artikel 15 skall de inledande orden ersättas med fö-
ljande:

"TV-reklam och köp-TV för alkoholhaltiga drycker
skall uppfylla följande kriterier:”

18. I artikel 16 skall nuvarande text betecknas punkt 1
och följande punkt läggas till:

"2. Köp-TV skall uppfylla bestämmelserna i punkt
1 och dessutom inte uppmana underåriga att ingå av-
tal om köp eller förhyrning av varor och tjänster.”

19. Artikel 17 skall ändras enligt följande:

a) Punkt 2 skall ersättas med följande:

”2. TV-program får inte sponsras av företag vars
huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller för-
säljning av cigarretter och andra tobaksvaror."

b) Punkt 3 skall betecknas punkt 4 och följande
punkt skall införas:

”3. Om företag, vars verksamhet inbegriper
tillverkning eller försäljning av medicinska pro-
dukter och medicinsk behandling, sponsrar TV-
program får denna sponsring främja företagets
namn eller anseende, men inte särskilda medicin-
ska produkter eller medicinska behandlingar som
är tillgängliga endast efter ordination i den med-
lemsstat under vars jurisdiktion programföretaget
hör.”

Nr L 202/68 | SV I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1997/98:184

Bilaga 2

30. 7. 97

20. Artikel 18 skall ersättas med följande:

"Artikel 18

1. Sändningstiden för köp-TV-inslag, reklaminslag
och andra former av reklam, med undantag för sänd-
ningsblock för köp-TV i enlighet med artikel 18a, får
inte överstiga 20 % av den dagliga sändningstiden.
Sändningstiden för reklaminslag får inte överstiga 15
% av den dagliga sändningstiden.

2. Reklaminslagens och köp-TV-inslagens längd
inom en given timme mellan hela klockslag får inte
överstiga 20 %.

3. I denna artikel anses följande inte utgöra reklam

— Programföretagens annonseringar i samband med
företagets egna program och produkter med pro-
gramanknytning som har direkt koppling till pro-
grammen.

— Meddelanden till allmänheten och välgörenhets-
uppmaningar som sänds gratis.”

21. Följande artikel skall införas:

"Artikel 18a

1. Sändningsblock för köp-TV- i en kanal som inte
uteslutande är avsedd för köp-TV skall ha en sam-
manhängande varaktighet av minst 15 minuter.

2. Det högsta antalet sändningsblock per dag skall
vara åtta. Den sammanlagda sändningstiden får inte
överstiga tre timmar per dag. De skall tydligt anges
som sändningsblock för köp-TV med optiska och
akustiska hjälpmedel.”

22. Artikel 19 skall ersättas med följande:

"Artikel 19

Kapitlen I, II, IV, V, VI, Via och VII skall på motsva-
rande sätt tillämpas på kanaler som uteslutande är av-
sedda för köp-TV. Reklam i sådana kanaler skall vara
tillåten inom de dagliga begränsningar som fastställs i
artikel 18.1. Artikel 18.2 skall inte gälla.”

23. Följande artikel skall införas:

"Artikel 19a

Kapitlen I, II, IV, V, VI, Via och VII skall på motsva-
rande sätt tillämpas på kanaler som uteslutande är av-
sedda för egenreklam. Annan reklam skall vara
tillåten i sådana kanaler inom de begränsningar som
fastställs i artikel 18.1 och 18.2. Denna bestämmelse
skall särskilt ses över enligt artikel 26.”

24. Artikel 20 skall ersättas med följande:

"Artikel 20

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 får
medlemsstaterna, med vederbörlig hänsyn till gemen-
skapsrätten, fastställa andra villkor än de som fastställs
i artikel 112 — 11.5 och i artiklarna 18 och 18a i
fråga om sändningar som är avsedda uteslutande för
det nationella territoriet och som inte kan tas emot,
direkt eller indirekt, av allmänheten i en eller flera
andra medlemsstater.”

25. Artikel 21 skall utgå.

26. Överskriften till kapitel V skall ersättas med följande:

”Skydd av underåriga och allmän ordning”.

27. Artikel 22 skall ersättas med följande:

"Artikel 22

1. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för
att säkerställa att TV-sändningar från programföretag
inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller pro-
gram som allvarligt kan skada den fysiska, mentala el-
ler moraliska utvecklingen hos underåriga, särskilt
program som innehåller pornografi eller meningslöst
våld.

2. Åtgärderna i punkt 1 skall utsträckas till att gälla
andra program som kan bedömas skada den fysiska,
mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga,
utom då det kan anses säkert, genom val av sänd-
ningstid eller genom tekniska åtgärder, att de underå-
riga inom sändningsområdet normalt inte hör eller
ser sådana sändningar.

3. Om sådana program sänds i okodad form skall
medlemsstaterna dessutom se till att de föregås av en
akustisk varning eller att de markeras med en visuell
symbol under hela sändningstiden.”

28. Följande artikel skall införas:

"Artikel 22a

Medlemsstaterna skall säkerställa att sändningarna in-
te innehåller något som uppammar hat grundat på
ras, kön, religion eller nationalitet.”

29. Följande artikel skall införas:

"Artikel 22b

1. Kommissionen skall i den rapport som avses i
artikel 26 fästa särskild vikt vid tillämpningen av be-
stämmelserna i detta kapitel.

2. Kommissionen skall inom ett år från det datum
då detta direktiv offentliggörs och i samarbete med de
behöriga myndigheterna i medlemsstaterna utföra en

30. 7. 97 rsv~I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1998/99:184

Bilaga 2

Nr L 202/69

undersökning av de eventuella för- och nackdelar
med ytterligare åtgärder i syfte att underlätta för för-
äldrar eller vårdnadshavare att kontrollera de program
som underåriga får se skall bl.a. omfatta det Önskvärda
av att

— det ställs krav på att nya TV-apparater har sådan
teknisk utrustning att föräldrar eller vårdnadshava-
re har möjlighet att spärra vissa program,

— upprätta lämpliga bedömningsmetoder,

— främja politik för familjens TV-tittande och andra
åtgärder för utbildning och medvetandegörande,

— beakta erfarenheter som gjorts på detta område i
och utanför Europa och inhämta åsikter från be-
rörda parter, t.ex. programföretag, producenter, lä-
rare, mediespecialister och berörda sammanslut-
ningar.”

30. Artikel 23.1. skall ersättas med följande:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra
bestämmelser inom civilrätt, straffrätt eller admini-
strativ lagstiftning som antagits av medlemsstaterna,
skall varje fysisk eller juridisk person oberoende av
nationalitet, vars legitima intressen — i synnerhet
dennes rykte och goda namn — har skadats av felak-
tiga påståenden i ett TV-program, ha rätt till genmäle
eller motsvarande. Medlemsstaterna skall säkerställa
att det faktiska utövandet av rätten till genmäle eller
motsvarande inte hindras av orimliga regler eller vill-
kor. Genmälet skall sändas inom rimlig tid efter det
att begäran inlämnats samt vid lämplig tidpunkt och
på ett lämpligt sätt med hänsyn till den sändning
som genmälet avser.”

31. Efter artikel 23 skall följande nya kapitel införas som
Kapitel Via:

”KAPITEL Via

Kontaktkommitté

Artikel 23a

1. En kontaktkommitté skall inrättas under kom-
missionen. Den skall bestå av företrädare för de behö-
riga myndigheterna i medlemsstaterna. Den skall ha
en företrädare för kommissionen som ordförande och
sammanträda antingen på dennes initiativ eller på be-
gäran av en medlemsstats delegation.

2. Kommittén skall ha följande uppgifter:

a) Att underlätta det faktiska genomförandet av detta
direktiv genom regelbundna samråd om alla prak-
tiska problem i samband med dess genomförande,

särskilt genomförandet av artikel 2, och om alla
övriga frågor där en diskussion bedöms vara av vär-
de.

b) Att på eget initiativ eller på kommissionens begä-
ran avge yttranden om tillämpningen av direktivet
i medlemsstaterna.

c) Att diskutera vilka frågor som skall ingå i de rap-
porter som medlemsstaterna skall överlämna enligt
artikel 43, om rapporternas metodik, om mandatet
för den oberoende undersökning som anges i arti-
kel 25a, om bedömningen av anbuden för att ge-
nomföra undersökningen och om själva undersök-
ningen.

d) Att diskutera resultatet av kommissionens regel-
bundna samråd med företrädare för programföre-
tag, producenter, konsumenter, tillverkare, tjänste-
producenter, fackföreningar och personer med
konstnärliga yrken.

e) Att underlätta informationsutbytet mellan med-
lemsstaterna och kommissionen om situationen
och utvecklingen på området för reglering av TV-
utsändningar med hänsyn både till gemenskapens
politik på det audiovisuella området och till den
relevanta utvecklingen på det tekniska området.

f) Att undersöka all utveckling på området där en
diskussion bedöms vara av värde.”

32. Följande artikel skall läggas till:

”Artikel 25a

En ytterligare granskning i enlighet med vad som an-
ges i artikel 4.4 skall företas före den 30 juni 2002.

Vid granskningen skall hänsyn tas till en oberoende
undersökning av effekterna av de aktuella åtgärderna
både på gemenskapsnivå och nationell nivå.”

33. Artikel 26 skall ersättas med följande:

"Artikel 26

Senast den 31 december 2000 och vartannat år däref-
ter skall kommissionen till Europaparlamentet, rådet
och Ekonomiska och sociala kommittén överlämna
en rapport om genomförandet av detta direktiv i dess
senaste lydelse och, om nödvändigt, utarbeta ytterliga-
re förslag för att anpassa det till utvecklingen på TV-
sändningsområdet, särskilt mot bakgrund av den se-
naste tekniska utvecklingen.”

Nr L 202/70 I SV I

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1998/99:184

Bilaga 2

30. 7. 97

Artikel 2

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
senast den 30 december 1998 efter det att det har antagits.
De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de in-
nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en
sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrif-
ter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlems-
stat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de centrala bestämmelser i nationell rätt som
de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Detta direktiv skall träda i kraft samma dag som det of-
fentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tid'
ning.

Artikel 4

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 30 juli 1997.

Pä Europaparlamentets vägnar Pä rädets vägnar

J. M. GIL-ROBLES A. NUIS

Ordförande Ordförande

Sammanfattning av departementspromemorian
Genomförande av EG:s TV-direktiv (Ds 1998:21)

I denna departementspromemoria läggs det fram förslag till vissa änd-
ringar i radio- och TV-lagen (1996:844) för att i svensk rätt genomföra
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG om ändring av rådets
direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fast-
ställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utövandet av
sändningsverksamhet för television.

Förslagen innebär i huvudsak följande. Bestämmelserna om i vilka fall
Sverige skall ansvara för en TV-sändning förtydligas och gäller för
samtliga svenska programföretag, oavsett vilken sändningsteknik som
används. En helt ny bestämmelse införs för att säkerställa att TV-sänd-
ningar av viktiga evenemang blir tillgängliga för en väsentlig del av all-
mänheten i en EES stat. Det föreslås även regler om tillsyn och sanktio-
ner. Vidare införs ett förbud mot TV-reklam för läkemedel och medi-
cinsk behandling i försäljningsprogram och att vissa TV-program skall
föregås av en varningssignal. Det införs även ett krav att bara den som är
etablerad i Sverige skall kunna fa tillstånd av regeringen att sända TV-
program i det svenska marknätet.

Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 3

Promemorians lagförslag (Ds 1998:21)

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs

i fråga om radio- och TV-lagen (1996:844)

dels att nuvarande 1 kap. 2, 3 och 4 §§ skall betecknas 1 kap. 3, 4
respektive 2,

dels att den nya 1 kap. 2 § samt 3 kap. 4 §, 6 kap. 2 och 8 §§, 7 kap.
10 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 3, 5, 9 och 12 §§, 11 kap. 2 § samt 13 kap. 3 §
skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas två nya paragrafer, 6 kap. 10 § och 9 kap.
10 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 § Lagen gäller för sändningar
av TV-program över satellit om
sändningen kan tas emot i någon
stat som är bunden av avtalet om
Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet och

1. den som bedriver sändnings-
verksamheten har sitt hemvist i
Sverige,

2. sändningen till satellit sker
från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker
med användning av satellitkapaci-
tet som en svensk fysisk eller juri-
disk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas
dock inte, om den som bedriver
sändningsverksamheten har sitt
hemvist i en annan stat som är
bunden av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

2 § Lagen gäller för sändningar
av TV-program om sändningen
kan tas emot i någon stat som är
bunden av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES-stat) och den som bedriver
sändningsverksamheten

1. är etablerad i Sverige,

2. varken är etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat men
använder sig av en frekvens som
har upplåtits här i landet,

3. varken är etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat eller
använder sig av en frekvens som
har upplåtits här i landet eller av
någon annan EES-stat men använ-
der sig av en satellitkapacitet som
tillhör Sverige.

4. varken är etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat eller
använder sig av en frekvens som
har upplåtits här i landet eller i
någon annan EES-stat eller an-
vänder sig av en satellitkapacitet
som tillhör Sverige eller någon
annan EES-stat men använder sig
av en satellitupplänk belägen i
Sverige, eller

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

5. varken är etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat eller
använder sig av en frekvens som
har upplåtits här i landet eller i
någon annan EES-stat eller an-
vänder sig av en satellitkapacitet
som tillhör Sverige eller någon
annan EES-stat eller använder sig
av en satellitupplänk belägen i
Sverige eller någon annan EES-
stat men är etablerad i Sverige
enligt artikel 52 och följande i
Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen.

Lagen gäller även den som
etablerar sig i en annan EES-stat i
syfte att kringgå svensk lagstift-
ning när verksamheten huvudsak-
ligen riktar sig till Sverige.

3 kap.

Villkor för sändningstillstånd far
innebära att ägarförhållandena och
inflytandet i ett foretag som er-
håller tillståndet inte får förändras
mer än i begränsad omfattning.

4§

Den som sänder TV program
efter tillstånd av regeringen skall
vara etablerad i Sverige utom ifall
som avses i 3 kap. 5 §.

Villkor för sändningstillstånd får
innebära att ägarförhållandena och
inflytandet i ett företag som er-
håller tillståndet inte far förändras
mer än i begränsad omfattning.

6 kap.

2§

Program med ingående vålds-
skildringar av verklighetstrogen
karaktär eller med pornografiska
bilder far inte sändas i televisio-
nen under sådan tid och på sådant
sätt att det finns en betydande risk
för att barn kan se programmen,
om det inte av särskilda skäl ändå
är försvarligt. Sådana program
skall antingen föregås av en var-
ning i ljud eller innehålla en var-
ning som anges löpande i bild.

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 184

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

Den som sänder TV-program
över satellit eller med stöd av till-
stånd av regeringen skall, om det
inte finns särskilda skäl mot det, se
till att mer än hälften av den årliga
sändningstiden upptas av program
av europeiskt ursprung och att
minst tio procent av den årliga
sändningstiden eller minst tio pro-
cent av programbudgeten avser
program av europeiskt ursprung
som har framställts av självstän-
diga producenter. Som sändnings-
tid anses här tid då det sänds pro-
gram med annat innehåll än nyhe-
ter, sport, tävlingar och annonser. I
sändningstiden skall inte heller
räknas in sändningar av endast
text.

Den som sänder TV-program
över satellit eller med stöd av till-
stånd av regeringen skall, om det
inte finns särskilda skäl mot det, se
till

1. att mer än hälften av den år-
liga sändningstiden upptas av pro-
gram av europeiskt ursprung och

2. att minst tio procent av den
årliga sändningstiden eller minst
tio procent av programbudgeten
avser program av europeiskt ur-
sprung som har framställts av
självständiga producenter. Den
sändande skall eftersträva att en
så stor andel som möjligt av pro-
grammen sänds inom fem år efter
det att de färdigställts.

Som sändningstid anses i denna
paragraf tid då det sänds program
med annat innehåll än nyheter,
sport, tävlingar, annonser och för-
säljningsprogram. I sändningsti-
den skall inte heller räknas in

sändningar av endast text.

TV-sändningar enligt första stycket och ljudradiosändningar som sker
med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl
mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket,
program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

10 §

Den som sänder TV-program
och som innehar den exklusiva
rätten till en TV-sändning från ett
svenskt eller utländskt sporteve-
nemang som är av särskild vikt for
det svenska samhället får inte ut-
nyttja rättigheten på ett sådant sätt
att en väsentlig del av allmänheten
i Sverige utestängs från möjlighe-
ten att i fri TV se evenemanget i
direktsändning eller med en
mindre tidsförskjutning. De eve-
nemang som avses är sådana som
och som intresserar en bred all-
mänhet i Sverige.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

Om Europeiska kommissionen
genom en underrättelse i Europe-
iska gemenskapernas tidning har
förklarat att ett evenemang är av
särskild vikt för samhället i en
annan EES-stat får den som sän-
der TV-program och som innehar
den exklusiva rätten att sända från
det evenemanget till den staten
inte utnyttja rättigheten på ett så-
dant sätt att en väsentlig del av
allmänheten i den staten utestängs
från möjligheten att se evene-
manget i fri TV på sätt som när-
mare anges i underrättelsen.

Om någon för att uppfylla skyl-
digheten enligt första eller andra
stycket erbjuder någon annan att
sända evenemanget i TV skall
detta ske på skäliga villkor.

Föreskrifter om verkställigheten
av första stycket meddelas av re-
geringen.

7 kap.

10 §

Reklam för receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling
som endast är tillgänglig efter ordination får inte sändas i televisionen
såvida det inte är fråga om meddelanden som avses i 8 §.

I försäljningsprogram i televisio-
nen får reklam inte sändas för lä-
kemedel eller för medicinsk be-
handling.

Med läkemedel avses preparat
som enligt 5 § läkemedelslagen
(1992:859) eller rådets förordning
(EEG) nr 2309/93 av den 22 juli
1993 om gemenskapsförfaranden
för godkännande för försäljning av
och tillsyn över humanläkemedel
och veterinärmedicinska läkeme-
del samt om inrättande av en.
europeisk läkemedelsmyndighet,
skall godkännas eller erkännas för
att få säljas

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9

Granskningsnämnden för radio
och TV övervakar genom gransk-
ning i efterhand om sända program
står i överensstämmelse med
denna lag och de villkor som kan
gälla för sändningarna.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

Bestämmelserna om reklam i 7
Konsumentombudsmannen.

Granskningsnämnden för radio
och TV övervakar genom gransk-
ning i efterhand om sända program
står i överensstämmelse med
denna lag och de villkor som kan
gälla för sändningarna. Gransk-
ningsnämnden övervakar även att
bestämmelsen om exklusiva rättig-
heter i 6 kap. 10 § följs.

i. 3, 4 och 10 §§ övervakas dock av

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3
kap. 5 § skall inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.

Finner Granskningsnämnden för radio och TV att en sändning inne-
håller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 §,
skall nämnden göra anmälan om förhållandet till Justitiekanslern.

10 §

Den som förvärvat den exklusiva
sändningsrätten till ett sådant eve-
nemang som anges i 6 kap. 10 §
skall omedelbart underrätta
Granskningsnämnden för radio
och TV om det.

10 kap.

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet inte fullgör sin anmäl-
ningsskyldighet enligt 2 kap. 3 §
döms till böter.

3§

Till böter döms den som uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet inte full-
gör sin

1. anmälningsskyldighet enligt 2
kap. 3 §, eller

2. underrättelseskyldighet enligt
9 kap. 10 §.

5§

Den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som anges i denna
paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits med
stöd av 3 kap. 3 § första stycket,

2. bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen
enligt 6 kap. 4 §,

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5-7 §§,

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 § och 7
kap. 2 och 3 §§,

100

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

5. bestämmelserna om sponsring 5. bestämmelserna om sponsring

i 7 kap. 8 och 9 §§, eller i 7 kap. 8 och 9 §§,

6. bestämmelsen om reklam i 7 6. bestämmelsen om reklam i 7

kap. 11 §. kap. 11 §, eller

7. bestämmelsen om exklusiva
rättigheter i 6 kap. 10 §.

Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt be-
akta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

9§

Den som åsidosätter de bestämmelser som anges i denna paragraf får
föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med
vite. Detta gäller bestämmelser om 1. närradiosändningars innehåll (6
kap. 6 och 7 §§),

2. beteckningar (6 kap. 9 §),

3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala
kabelsändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 §§),

4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV-verket (9
kap. 4-7 §§),

5. skyldighet att lämna inspelning

6. skyldighet att lämna upplys-
ning om sändningstider i närradio
(9 kap. 9 § första stycket), eller

7. skyldighet att lämna upplys-
ningar om programinnehåll (9 kap.
9 § andra stycket).

Föreläggande enligt första
stycket 1, 2 och 5-7 får meddelas
av Granskningsnämnden för radio
och TV. Föreläggande enligt första
stycket 3-6 får meddelas av Radio-
och TV-verket. Föreläggande en-
ligt första stycket 5 och 6 får även
meddelas av Konsumentombuds-
mannen.

Föreläggande enligt 9 eller 11 §

> kap. 8 §),

6. skyldighet att lämna upplys-
ning om sändningstider i närradio
(9 kap. 9 § första stycket),

7. skyldighet att lämna upplys-
ningar om programinnehåll (9 kap.
9 § andra stycket), eller

8. varning (6 kap. 2 §).

Föreläggande enligt första
stycket 1, 2 och 5-8 får meddelas
av Granskningsnämnden för radio
och TV. Föreläggande enligt första
stycket 3-6 får meddelas av Radio-
och TV-verket. Föreläggande en-
ligt första stycket 5 och 6 får även
meddelas av Konsumentombuds-
mannen.

'§

Om den som sänder över satellit
inte är etablerad i Sverige enligt 1
kap. 2 § 1 eller 5, får Gransk-
ningsnämnden för radio och TV
förelägga satellitentreprenören att
följa de bestämmelser och villkor
som anges i 5 §. Föreläggandet får
förenas med vite.

101

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 184

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

får riktas mot satellitentreprenö-
ren, om den som sänder över
satellit inte har hemvist i Sverige.

Föreläggande enligt 9 eller 11 §
får riktas mot satellitentreprenö-
ren, om den som sänder över

Prop. 1997/98:184

Bilaga 4

satellit inte är etablerad i Sverige
enligt 1 kap. 2 § 1 eller 5.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång
till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenö-
rens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får före-
läggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgi-

varen.

11 kap.

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt
brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1-
5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§, eller

2. ett villkor som förenats med
tillståndet med stöd av 3 kap. 1-
3 §§ eller 4 § andra stycket har
åsidosatts på ett väsentligt sätt.

2§

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt
brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1-
5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§,

2. ett villkor som förenats med
tillståndet med stöd av 3 kap. 1-
3 §§ eller 4 § andra stycket har
åsidosatts på ett väsentligt sätt,
eller

3. inte längre är etablerad i
Sverige.

Ett tillstånd som meddelats av regeringen får också återkallas, om till-
ståndshavaren förfogar över mer än ett sådant tillstånd, antingen direkt
eller genom företag där tillståndshavaren på grund av aktie- eller an-
delsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande. Återkallel-
sen skall då avse det eller de tillstånd som meddelats efter det första till-

ståndet.

13 kap.

Beslut av Granskningsnämnden
för radio och TV eller Radio- och

3§

Beslut av Granskningsnämnden
för radio och TV eller Radio- och

TV-verket om förelägganden som
har förenats med vite enligt 10
kap. 8 §, 9 § första stycket 1-3
samt 10 § får över klagas hos all-
män förvaltningsdomstol.

TV-verket om förelägganden som
har förenats med vite enligt 10
kap. 8 §, 9 § första stycket 1-3 och
8 samt 10 § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 10 kap. 8 § och 9 § första stycket 1 och 2 samt
10 § gäller omedelbart, även om de överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

102

2. Bestämmelsen i 6 kap. 10 § tillämpas inte på rättighetsförvärv som Prop. 1997/98:184
skett före den 30 juli 1997. Bilaga 4

103

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Genomförande av EG:s TV-direktiv
(Ds 1998:21)

Efter remiss har yttranden över promemorian inkommit från följande
remissinstanser:

Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i
Stockholm, Stockholms tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Post- och
telestyrelsen, Uppsala Universitet, Radio- och TV-verket, Gransknings-
nämnden för radio och TV, Konkurrensverket, Konsumentverket, CanaH-
Television AB, Svenska Fotbollförbundet, Svenska Ishockeyförbundet,
Sveriges konsumentråd, Sveriges Olympiska Kommitté, Sveriges Radio
AB, Sveriges Riksidrottsförbund, Sveriges Television AB, Teracom AB,
Telia AB, TV4 AB.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle att yttra sig men har av-
stått: Folkrörelsernas medieforum, Modem Times Group AB, Scandi-
navian Broadcasting Systems, Svenska Kabelföreningen, Sveriges Ut-
bildningsradio AB och TV 8 AB.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 5

104

Sammanfattning av departementspromemorian
Digital marksänd TV - lagändringar (Ds 1998:5)

Prop. 1997/98:184

Bilaga 6

I denna departementspromemoria förslås vissa ändringar i radio- och TV-
lagen (1996:844) för att underlätta införandet av digitala TV-sändningar.
Förslagen innebär i huvudsak följande. Bestämmelserna om skyldighet
att vidarebefordra TV-sändningar i kabelnät ändras till att avse - förutom
TV-avgiftsfinansierade program - högst två samtidiga program från
andra tillståndshavare vars sändningstillstånd är förenade med vissa vill-
kor. Ett programföretag skall kunna få mer än ett sändningstillstånd.
Teknisk samverkan med andra tillståndshavare skall kunna utgöra villkor
för sändningstillstånd. Regeringen skall kunna föreskriva villkor för
satellitsändningar som bedrivs av TV-avgiftsfinansierade programföre-
tag.

De nya reglerna förslås träda i kraft den 1 januari 1999.

105

Promemorians lagförslag (Ds 1998:5)

Prop. 1997/98:184

Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs ifråga

dels att 3 kap. 2 och 4 §§, 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen (1996:844)
skall ha följande lydelse,

dels att det i 3 kap. skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2§7

Villkor för sändningstillstånd far även avse skyldighet att

1. sända program till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn-
eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket

5. utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för
funktionshindrade,

6. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av
regeringen,

7. använda en viss sändnings- 7. använda en viss sändnings-
teknik, teknik samt samverka med andra

tillståndshavare i tekniska frågor,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags-
kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket om beriktigande
även i fråga om ljudradion,

11. sända genmälen,

12. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13. sända ett mångsidigt programutbud,

14. regionalt sända och producera

15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten
om en myndighet begär det,

16. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är
nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer över-
ens med de villkor som har meddelats enligt denna lag,

17. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas
emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

7 Senaste lydelse 1997:921.

106

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4§

Ingen kan få mer än ett tillstånd
av regeringen, vare sig direkt eller
genom företag där han eller hon
på grund av aktie- eller andelsin-
nehav eller avtal ensam har ett
bestämmande inflytande.

Villkor för sändningstillstånd far innebära att ägarförhållandena och
inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte far förändras mer än i
begränsad omfattning.

Vad som sägs i första stycket
gäller inte staten.

9§

Regeringen far föreskriva att de
villkor i 1-3 §§ skall gäller för
sändningar som bedrivs med rege-
ringens tillstånd av en tillstånds-
havaren vars verksamhet finansie-
ras med anslag av TV-avgiftsme-
del skall gälla också när dessa till-
ståndshavare bedriver trådlösa
sändningar som inte kräver rege-
ringens tillstånd.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 7

8 kap.

Var och en som äger eller annars
förfogar över en anläggning för
trådsändning där TV-program
sänds vidare till allmänheten och
varifrån sändningarna når fler än
tio bostäder skall se till att de bo-
ende i fastigheter som är anslutna
till anläggningen kan ta emot så-
dana TV-sändningar som sker
med stöd av tillstånd från rege-
ringen och som är avsedda att
kunna tas emot av var och en i
området. Sändningarna skall
kunna tas emot på ett tillfredsstäl-
lande sätt och utan kostnad för
själva mottagningen. Sändnings

1 §

Var och en som äger eller annars
förfogar över en anläggning för
trådsändning där TV-program
sänds vidare till allmänheten och
varifrån sändningarna når fler än
tio bostäder skall se till att de bo-
ende i fastigheter som är anslutna
till anläggningen kan ta emot TV-
sändningar som är avsedda att tas
emot i området utan villkor om
särskild betalning. Skyldigheten
gäller endast för sådana sänd-
ningar som sker med regeringens
tillstånd och som om bedrivs.

1. av tillståndshavare vars verk-
samhet finansieras med anslag av

107

Nuvarande lydelse

plikten gäller även sändningar som
en tillståndshavare sänder för att
uppfylla skyldigheten att sända till
hela landet eller till delar av lan-
det, men där sättet att sända inte
kräver regeringens tillstånd.

Föreslagen lydelse

TV-avgiftsmedel, eller

2. av andra tillståndshavare om
sändningstillståndet har förenats
med krav på opartiskhet och sak-
lighet samt ett villkor om ett
mångsidigt programutbud där det
skall ingå nyheter.

Sändningarna skall kunna tas
emot på ett tillfredsställande sätt
och utan kostnad för själva mot-
tagningen. Ett program som har
sänts ut enbart med digital teknik
behöver emellertid endast sändas
vidare digitalt.

Sändningsplikten gäller även
sändningar som en tillståndshavare
genomför för att uppfylla skyldig-
heten att sända till hela landet eller

Prop. 1997/98:184

Bilaga 7

till delar av landet, men där sättet
att sända inte kräver regeringens
tillstånd.

Sändningsplikt enligt första
stycket 2 kan omfatta högst två
samtidigt sända TV-program.

Sändningsplikten omfattar inte sändningar som sker med stöd av till-
stånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. De sändningar som enligt 8 kap. 1 § första stycket i dess äldre
lydelse skall sändas vidare i kabelnät skall fortfarande sändas vidare
enligt de nya föreskrifterna så länge de villkor som anges i 8 kap. 1 §
första stycket är uppfyllda.

108

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Digital marksänd TV - lagändringar
(Ds 1998:5)

Efter remiss har yttranden över promemorian inkommit från följande
remissinstanser:

Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i
Stockholm, Post- och telestyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Radio- och TV-verket, Granskningsnämn-den för radio och TV, Konkur-
rensverket, Konsumentverket, Canal+ Television AB, Copy-swede,
HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Stjärn-TV-nätet,
Svenska Kabel-TV-föreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Sveriges Fastighetsägarförbund, Sveriges konsumentråd, IT-företagen,
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio
AB, Sweden on line AB, Teracom AB, Telia Infomedia Television AB,
Telia AB, Telia 2, TV4 AB, TV 8, LA Communications AB och Industri-
förbundet.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle att yttra sig men har av-
stått: Folkrörelsernas medieforum, Kabelvision KB, Modem Times
Group AB, Scandinavian Broadcasting Systems och Svenska tonsättares
internationella musikbyrå.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 8

109

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs i fråga om radio- och TV-lagen (1996:844)

dels att 11 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 1 kap. 2, 3 och 4 §§ skall betecknas 1 kap. 3, 4
respektive 2 §§,

dels att den nya 1 kap. 2 § samt 3 kap. 2-4 §§, 6 kap. 2 och 8 §§, 7 kap.
10 §, 8 kap. 1 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 5, 7, 9 och 12 §§, 11 kap. 2 § samt 13
kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 9 §, 6 kap. 10 § och
9 kap. 10 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 § Lagen gäller för sändningar
av TV-program över satellit om
sändningen kan tas emot i någon
stat som är bunden av avtalet om
Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet och

1. den som bedriver sändnings-
verksamheten har sitt hemvist i
Sverige,

2. sändningen till satellit sker
från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker
med användning av satellitkapa-
citet som en svensk fysisk eller
juridisk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas
dock inte, om den som bedriver
sändningsverksamheten har sitt
hemvist i en annan stat som är
bunden av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

2 §8 Lagen gäller för sändningar
av TV-program om sändningen
kan tas emot i någon stat som är
bunden av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES-stat) och den som bedriver
sändningsverksamheten

2. varken är etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat men
använder sig av en frekvens som
har upplåtits här i landet,

3. varken är etablerad i Sverige
eller i någon annan EES-stat eller
använder sig av en frekvens som
har upplåtits här i landet eller av
någon annan EES-stat men an

8 Senaste lydelse av förutvarande 1 kap. 4 § 1996:844.

110

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

vänder sig av en satellitkapacitet
som tillhör Sverige,

Den som, efter att ha varit etable-
rad i Sverige, etablerar sig i en
annan EES-stat i syfte att kringgå
svensk lagstiftning när verksam-
heten huvudsakligen riktar sig till
Sverige skall vid tillämpningen av
denna lag anses etablerad i
Sverige.

3 kap.

2§’

Villkor för sändningstillstånd far även avse skyldighet att

1. sända program till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn-
eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket

5. utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för
funktionshindrade,

Senaste lydelse 1997:921.

111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av
regeringen,

7. använda en viss sändnings- 7. använda en viss sändnings-
teknik, teknik samt samverka med andra

tillståndshavare i tekniska frågor,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags-
kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket om beriktigande
även i fråga om ljudradion,

11. sända genmälen,

12. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13. sända ett mångsidigt programutbud,

14. regionalt sända och producera

15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten
om en myndighet begär det,

16. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är
nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer över-
ens med de villkor som har meddelats enligt denna lag,

17. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas
emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

3§

Villkor för sändningstillstånd far också avse förbud mot att sända

1. reklam eller andra annonser, och

2. även andra sponsrade pro- 2. även andra sponsrade pro-

gram än sådana som anges i 7 kap. gram än sådana som anges i 7 kap.
8 § andra stycket och 9 §. 8 § andra stycket, 9 § och 10 §

andra stycket.

Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud mot att
diskriminera annonsörer.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

Ingen kan få mer än ett tillstånd
av regeringen, vare sig direkt eller
genom företag där han eller hon
på grund av aktie- eller andelsin
nehav eller avtal ensam har ett
bestämmande inflytande.

Villkor för sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och
inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i
begränsad omfattning.

4§

Den som sänder TV-program
efter tillstånd av regeringen skall
vara etablerad i Sverige enligt 1
kap. 2 § 1 utom i fall som avses i 3
kap. 5 §.

112

Nuvarande lydelse

Vad som sägs i första stycket
gäller inte staten.

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

Program med ingående vålds-
skildringar av verklighetstrogen
karaktär eller med pornografiska
bilder får inte sändas i televisionen
under sådan tid och på sådant sätt
att det finns en betydande risk för
att barn kan se programmen, om
det inte av särskilda skäl ändå är
försvarligt.

9§

Regeringen får bestämma att
villkor som anges i 1-3 §§ skall
gälla även för trådlösa sändningar
som inte kräver tillstånd av rege-
ringen och som bedrivs av en till-
ståndshavare vars verksamhet
finansieras genom anslag från TV-
avgiften.

kap.

2§

8§

Den som sänder TV-program
över satellit eller med stöd av till-
stånd av regeringen skall, om det
inte finns särskilda skäl mot det, se
till

1. att mer än hälften av den år-
liga sändningstiden upptas av pro-
gram av europeiskt ursprung, och

2. att minst tio procent av den
årliga sändningstiden eller minst
tio procent av programbudgeten
avser program av europeiskt ur-
sprung som har framställts av
självständiga producenter. Den
som sänder skall eftersträva att en
så stor andel som möjligt av pro-

113

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sändningstiden skall inte heller grammen sänds inom fem år efter
räknas in sändningar av endast det att de färdigställts.

text. Som sändningstid anses z denna

paragraf tid då det sänds program
med annat innehåll än nyheter,
sport, tävlingar, annonser och för-
säljningsprogram. I sändningsti-
den skall inte heller räknas in
sändningar av endast text.

10 §

Den som sänder TV-program
och som innehar den exklusiva
rätten till en TV-sändning från ett
svenskt eller utländskt evenemang
som är av särskild vikt för det
svenska samhället får inte utnyttja
rättigheten på ett sådant sätt att en
väsentlig del av allmänheten i
Sverige utestängs från möjligheten
att i fri TV se evenemanget i
direktsändning eller med en
mindre tidsförskjutning. De eve-
nemang som avses är sådana som
inträffar högst en gång om året
och som intresserar en bred all-
mänhet i Sverige.

Om Europeiska kommissionen
genom en underrättelse i Europe-
iska gemenskapernas officiella
tidning har förklarat att ett eve-
nemang är av särskild vikt för
samhället i en annan EES-stat, får
den som sänder TV-program och
som innehar den exklusiva rätten
att sända evenemanget till den
staten inte utnyttja rättigheten på
ett sådant sätt att en väsentlig del
av allmänheten i den staten ute-
stängs från möjligheten att se eve-
nemanget i fri TV på sätt som
närmare anges i underrättelsen.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

114

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

7 kap.

10 5

Reklam för receptbelagda läke-
medel och sådan medicinsk be-
handling som endast är tillgänglig
efter ordination far inte sändas i
televisionen såvida det inte är
fråga om meddelanden som avses i
8§-

Reklam för receptbelagda läke-
medel och sådan medicinsk be-
handling som endast är tillgänglig
efter ordination får endast sändas i
televisionen om det är fråga om
meddelanden som avses i andra
stycket.

Försäljningsprogram för läke-
medel eller för medicinsk behand-
ling får inte sändas i televisionen.

Med läkemedel avses preparat
som skall godkännas eller erkän-
nas för att få säljas enligt 5 §
läkemedelslagen (1992:859) eller
rådets förordning (EEG) nr
2309/93 av den 22 juli 1993 om
gemenskapsförfaranden för god-
kännande for försäljning av och
tillsyn över humanläkemedel och
veterinärmedicinska läkemedel
samt om inrättande av en europe-
isk läkemedelsmyndighet.

115

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §10

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

Var och en som äger eller annars
förfogar över en anläggning för
trådsändning där TV-program
sänds vidare till allmänheten och
varifrån sändningarna når fler än
tio bostäder skall se till att de
boende i fastigheter som är an-
slutna till anläggningen kan ta
emot TV-sändningar som sker
med tillstånd av regeringen och
som är avsedda att tas emot i om-
rådet utan villkor om särskild

området. Sändningarna skall
kunna tas emot på ett tillfredsstäl-
lande sätt och utan kostnad för
själva mottagningen. Sändnings-
plikten gäller även sändningar som
en tillståndshavare sänder för att
uppfylla skyldigheten att sända till
hela landet eller till delar av lan-
det, men där sättet att sända inte
kräver regeringens tillstånd.

betalning. Skyldigheten gäller
endast för sändningar för vilka
sändningstillståndet har förenats
med krav på opartiskhet och sak-
lighet samt ett villkor om ett
mångsidigt programutbud där det
skall ingå nyheter.

Sändningsplikt enligt första
stycket omfattar högst tre samti-
digt sända TV-program som sänds
av tillståndshavare vars verksam-
het finansieras genom anslag från
TV-avgiften och högst ett TV-pro-
gram som sänds av en annan

10 Senaste lydelse 1997:335.

116

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

tillståndshavare.

Skyldighet enligt första stycket
gäller inte för en anläggning där
ett begränsat antal TV-program
förs fram till abonnenterna genom
ett kopplat telenät med hjälp av
digital teknik.

Sändningsplikten omfattar inte sändningar som sker med stöd av till-
stånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 §.

9 kap.

Granskningsnämnden för radio
och TV övervakar genom gransk-
ning i efterhand om sända program
står i överensstämmelse med
denna lag och de villkor som kan
gälla för sändningarna. Bestäm-
melserna om reklam i 7 kap. 3, 4
och 10 §§ övervakas dock av Kon-
sumentombudsmannen.

2§

Granskningsnämnden för radio
och TV övervakar genom gransk-
ning i efterhand om sända program
står i överensstämmelse med
denna lag och de villkor som kan
gälla för sändningarna. Gransk-
ningsnämnden övervakar även att
bestämmelsen om exklusiva rättig-
heter i 6 kap. 10 § följs.

Bestämmelserna om reklam i 7
kap. 3 och 4 samt 10 § första och
tredje stycket övervakas dock av
Konsumentombudsmannen.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3
kap. 5 § skall inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.

10 §

Den som förvärvat den exklusiva
sändningsrätten till ett sådant eve-
nemang som anges i 6 kap. 10 §
skall omedelbart underrätta
Granskningsnämnden för radio
och TV om det.

10 kap.

5§

Den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som anges i denna
paragraf far åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits med
stöd av 3 kap. 3 § första stycket,

2. bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen
enligt 6 kap. 4 §,

117

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5-7 §§,

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 § och 7
kap. 2 och 3 §§,

5. bestämmelserna om sponsring 5. bestämmelserna om sponsring

i 7 kap. 8 och 9 §§, eller i 7 kap. 8 och 9 §§ samt 10 §

6. bestämmelsen om reklam i 7 andra stycket,

kap. 11 §. 6. bestämmelsen om reklam i 7

kap. 11 §, eller

7. bestämmelsen om exklusiva
rättigheter i 6 kap. 10 §.

Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt be-
akta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

7§

En handling som strider mot 7
kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första
och tredje stycket skall vid till-
lämpningen av 4, 14 och 19 §§
marknadsföringslagen (1995:450)
anses vara otillbörlig mot konsu-
menter. En sådan handling kan
medföra marknadsstömingsavgift
enligt bestämmelserna i 22-28 §§
marknadsföringslagen.

9§“

Den som åsidosätter de bestämmelser som anges i denna paragraf far
föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande far förenas med
vite. Detta gäller bestämmelser om

1. närradiosändningars innehåll (6 kap. 6 och 7 §§),

2. beteckningar (6 kap. 9 §),

3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala
kabelsändarföretag (8 kap. 1,2 och 4 §§),

4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV-verket (9
kap. 4-7 §§),

5. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 8 §),

6. skyldighet att lämna upplys-
ning om sändningstider i närradio
(9 kap. 9 § första stycket), eller

7. skyldighet att lämna upplys-
ningar om programinnehåll (9 kap.

9 § andra stycket).

Föreläggande enligt första
stycket 1, 2 och 5-7 får meddelas

6. skyldighet att lämna upplys-
ning om sändningstider i närradio
(9 kap. 9 § första stycket),

7. skyldighet att lämna upplys-
ningar om programinnehåll (9 kap.
9 § andra stycket), eller

8. varning (6 kap. 2 §).

Föreläggande enligt första

Lydelse enligt prop. 1997/98:77.

118

Nuvarande lydelse

meddelas av Granskningsnämnden
för radio och TV. Föreläggande
enligt första stycket 3-6 far med-
delas av Radio- och TV-verket.
Föreläggande enligt första stycket
5 och 6 far även meddelas av Kon-
sumentombudsmannen.

Föreslagen lydelse

stycket 1, 2 och 5-8 far meddelas
av Granskningsnämnden för radio
och TV. Föreläggande enligt första
stycket 3-6 får meddelas av Radio-
och TV-verket. Föreläggande en-
ligt första stycket 5 och 6 får även
meddelas av Konsumentombuds-
mannen.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

Om den som sänder över satellit

12 §

Om den som sänder över satellit

inte har hemvist i Sverige, får
Granskningsnämnden för radio
och TV förelägga satellitentrepre-
nören att följa de bestämmelser
och villkor som anges i 5 §. Före-
läggandet får förenas med vite.

Föreläggande enligt 9 eller 11 §
får riktas mot satellitentreprenö-
ren, om den som sänder över
satellit inte har hemvist i Sverige

inte är etablerad i Sverige enligt 1
kap. 2 § 1 eller 5, får Gransk-
ningsnämnden för radio och TV
förelägga satellitentreprenören att
följa de bestämmelser och villkor
som anges i 5 §. Föreläggandet får
förenas med vite.

Föreläggande enligt 9 eller 11 §
får riktas mot satellitentreprenö-
ren, om den som sänder över
satellit inte är etablerad i Sverige
enligt 1 kap. 2 § 1 eller 5.

varen.

11 kap.

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt
brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1-
5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§, eller

2. ett villkor som förenats med
tillståndet med stöd av 3 kap. 1-
3 §§ eller 4 § andra stycket har
åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får också återkallas,
om tillståndshavaren förfogar över
mer än ett sådant tillstånd, an-
tingen direkt eller genom företag

2§2

Ett tillstånd som meddelats av
regeringen får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt
brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1-
5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§,

2. ett villkor som förenats med
tillståndet med stöd av 3 kap. 1-
3 §§ eller 4 § andra stycket har
åsidosatts på ett väsentligt sätt,
eller

3. tillståndshavaren inte längre
är etablerad i Sverige enligt 1 kap.
2§1-

12 Senaste lydelse 1997:335.

119

Nuvarande lydelse

där tillståndshavaren på grund av
aktie- eller andelsinnehav eller
avtal ensam har ett bestämmande
inflytande. Återkallelsen skall då
avse det eller de tillstånd som
meddelats efter det första tillstån-
det.

Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:184

Bilaga 9

Beslut av Granskningsnämnden
för radio och TV eller Radio- och

13 kap.

3§

Beslut av Granskningsnämnden
för radio och TV eller Radio- och

TV-verket om förelägganden som
har förenats med vite enligt 10
kap. 8 §, 9 § första stycket 1-3
samt 10 § far överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 10 kap. 8 § och 9 § första stycket 1 och 2 samt
10 § gäller omedelbart, även om de överklagas.

TV-verket om förelägganden som
har förenats med vite enligt 10
kap. 8 §, 9 § första stycket 1-3 och
8 samt 10 § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

120

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-06-10

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 14 maj 1998 (Kulturdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om änd-
ring i radio- och TV-lagen (1996:844).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunilla
Svahn Lindström.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet.

1 kap. 2 §

Det första stycket i paragrafen tyngs av onödigt många upprepningar.
Dessa skulle till väsentlig del kunna undvikas, om punkterna 2-5 for-
mulerades på exempelvis följande sätt.

"2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan
EES-stat, men använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet,

3. varken uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 eller använder
sig av en frekvens som har upplåtits av någon annan EES-stat, men
använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige,

4. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 eller använder
sig av en satellitkapacitet som tillhör någon annan EES-stat, men använ-
der sig av en satellitupplänk belägen i Sverige, eller

5. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2, 3 och 4 eller använ-
der sig av en satellitupplänk belägen i någon annan EES-stat, men är
etablerad i Sverige enligt artikel 52 och följande i Fördraget om upprät-
tandet av Europeiska gemenskapen."

3 kap. 4 §

Enligt denna paragraf skall den som sänder TV-program efter tillstånd av
regeringen med visst undantag vara etablerad i Sverige enligt 1 kap. 2 §
första stycket 1. Det kan ifrågasättas om den föreslagna bestämmelsen
överensstämmer med den mycket långtgående praxis som EG-domstolen
utvecklat rörande etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster.

Som nämns i lagrådsremissen finns i lagen inte något hinder mot att ett
programföretag etablerar sig i Sverige på sådant sätt att det kommer att
falla under svensk jurisdiktion. Vad som däremot inte har analyserats
närmare är om den förevarande bestämmelsen strider mot artikel 59 i

Prop. 1997/98:184

Bilaga 10

121

Rom-fördraget om den fria rörligheten för tjänster (jfr också artikel 62
rörande förbud att införa inskränkningar i friheten att tillhandahålla
tjänster). I ingressen till direktivet 89/552/EEG ("Television without
frontiers") erinras också om att fördraget föreskriver fri rörlighet för alla
tjänster som normalt tillhandahålls mot betalning, utan begränsning för
medborgare i medlemsstaterna som är etablerade i ett annat EG-land
än det för vilket tjänsterna är avsedda.

Kravet på etablering i Sverige har i lagrådsremissen bl.a. motiverats med
att Granskningsnämnden för radio och TV inte skulle kunna pröva frågan
om ett utländskt programföretag följer ett visst villkor, eftersom radio-
och TV-lagen inte skulle vara tillämplig. Det är i och för sig riktigt att
t.ex. ett tyskt programföretag, som är etablerat i Tyskland, faller under
tysk jurisdiktion. Strävan i direktivet 97/36/EG är också att kunna avgöra
att en och endast en medlemsstat har jurisdiktion i fråga om ett program-
företag när det gäller tillhandahållande av de tjänster som direktivet av-
ser. Bestämmelsen i artikel 3 punkt 1 om att medlemsstaterna har frihet
att föreskriva att programföretagen inom deras jurisdiktion skall följa
mer detaljerade eller striktare regler kan, som framgår av lydelsen, bara
åberopas gentemot de företag som faller under det egna landets jurisdik-
tion. I sammanhanget kan dock erinras om att ett tillnärmande kan ske
genom ytterligare harmonisering av bestämmelserna.

Det kan finnas beaktansvärda skäl för ett land att söka upprätthålla
strängare regler och villkor för sändning än ett annat land, men frågan är
om detta kan ta över den fundamentala friheten för rörlighet för tjänster. I
förevarande fall finns uppenbarligen en konflikt mellan EG-rättens prin-
ciper och den svenska regeringens strävan att kontrollera sändningarna i
det svenska marknätet. Enligt Lagrådets mening tyder mycket på att det
föreslagna kravet på etablering i Sverige utgör ett sådant hinder för den
fria rörligheten for tjänster som står i strid mot artikel 59. Detta får i sista
hand prövas av EG-domstolen. Det framstår emellertid som tveksamt att
införa en bestämmelse om etableringstvång som kan befaras vara oför-
enlig med EG-rätten. Skall en sådan regel införas, bör den i allt fall före-
gås av mera ingående överväganden än som framgår av lagrådsremissen.

3 kap. 9 §

Enligt förevarande paragraf far regeringen bestämma att villkor som an-
ges i 1-3 §§ i kapitlet skall gälla även for trådlösa sändningar som inte
kräver tillstånd av regeringen. Enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefri-
hetsgrundlagen får rätten att sända program på annat sätt än genom tråd
regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor
for att sända. Genom vanlig lag kan inte föreskrivas andra begränsningar
i fråga om rätten att sända än grundlagen medger. Av bestämmelsen föl-
jer visserligen att även rätten att sända program via satellit får regleras.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 10

122

Såväl sammanställningen "tillstånd och villkor" som själva beteckningen Prop. 1997/98:184
"villkor" tyder emellertid på att med föreskriften i yttrandefrihetsgrund- Bilaga 10
lagen har avsetts att villkor är något som skall vara förenat med tillstånd.

Detta överensstämmer också med vanligt språkbruk. Villkor är något
som gäller för ett tillstånd eller en koncession eller enligt ett avtal. Det är
svårt att föreställa sig att villkor skall föreskrivas i ett förvaltningsbeslut
utan stöd av något underliggande tillstånd. Tanken leds snarare till att
föreskrifter skulle meddelas om visst programinnehåll. Någon normdele-
gation är dock inte möjlig och verkställighetsföreskrifter saknar
erforderligt underlag i lagtexten. Förslaget synes sålunda inte ha något
stöd i yttrandefrihetsgrundlagens ordalydelse.

Vid yttrandefrihetsgrundlagens tillkomst var utgångspunkten visserligen
att särskilda regler borde kunna finnas när verksamheten bedrivs av ett
sådant företag som Sveriges Radio (prop. 1990/91:64 s. 82). Vid radio-
och TV-lagens tillkomst var dock utgångspunkten att etableringsfrihet
skulle råda men att krav på tillstånd kunde ställas när frekvensutrymmet
var begränsat. Med hänsyn härtill krävdes inte tillstånd for satellitsänd-
ningar. Detta gäller även satellitsändningar från Sveriges Television.
Med hänsyn till att utvecklingen på radio- och TV-området hittills gått
mot en allt större etableringsfrihet synes det föga rimligt att nu införa
tillståndskrav för satellitsändningar.

I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen anfördes också, att i sådana
fall då ett programföretag som sänder genom etern är bundet av avtal
rörande programverksamheten bör avtalets villkor givetvis gälla även i
den mån programutsändningen till någon del samtidigt sker genom
trådsändning (a. prop. s. 116). I förevarande fall kan det emellertid bli
fråga om helt andra program än dem som sänds med tillstånd. Det är inte
heller säkert att villkoren bör utformas på samma sätt. Om exempelvis
Sveriges Television sänder program i en kulturkanal till en begränsad
publik kan ett villkor att sända ett mångsidigt programutbud inte före-
skrivas eller i vart fall inte ges samma innebörd som för TV1 och TV2.

Att uppställa villkor för Sveriges Televisions sändningar innebär därför
närmast att bakvägen begränsa den legala etableringsfrihet som för när-
varande gäller för programföretaget.

Om villkor gäller för Sveriges Televisions sändningar medför detta vis-
serligen enligt 9 kap. 2 § första stycket att Granskningsnämnden för radio
och TV kan granska om villkoren efterföljs. Däremot saknas sanktioner
eftersom det inte finns något tillstånd att återkalla enligt 11 kap. 2 §
första stycket 2. Över huvud taget avviker den nu föreslagna bestämmel-
sen från regleringen i lagen i övrigt som innebär att vissa sändningar
kräver tillstånd och att tillstånd far förenas med villkor. Det är svårt att

123

förutse vilka oönskade resultat - utöver avsaknaden av sanktioner - som
en sådan inkonsekvens kan leda till.

Lagrådet avstyrker därför det föreslagna arrangemanget.

Att det över huvud taget - mot bakgrund av den etableringsfrihet i etern
som yttrandefrihetsgrundlagen syftar till - kommer i fråga att ställa vill-
kor för andra program från Sveriges Television än grundutbudet i TV1
och TV2 torde sammanhänga med att programmen genom TV-avgiften
är finansierade med allmänna medel. Detta tyder på att den logiska lös-
ningen måhända är att villkoren som antyds i lagrådsremissen utformas
som anslagsvillkor. I avsaknad av ett konkret och underbyggt förslag
saknar Lagrådet dock möjlighet att yttra sig angående en sådan konstruk-
tion.

I bestämmelsen omnämns "TV-avgiften" som något allmänt bekant trots
att den inte har definierats tidigare i lagen. Detta återkommer i 8 kap. 1 §.
Genomförs förslaget bör för undvikande av alla missförstånd antingen i
paragraferna anges att det är fråga om TV-avgift enligt lagen (1989:41)
om TV-avgift eller i 1 kap. tas in en bestämmelse om att med TV-avgift
avses i denna lag avgift enligt lagen (1989:41) om TV-avgift.

Genomförs förslaget bör vidare av rubriken till kapitlet, som nu anges
handla enbart om sändningar med tillstånd av regeringen, framgå att
kapitlet innehåller bestämmelser om villkor även i andra fall än när till-
stånd meddelats.

6 kap. 8 §

Den föreslagna nya meningen i första stycket 2 synes inte ge läsaren
något klart begrepp om avsikten med bestämmelsen. Närmast för den
tanken till att programföretagen skulle ha ett lager av program av euro-
peiskt ursprung, framställda av självständiga producenter, som de i
största möjliga utsträckning borde sända inom fem år efter färdigställan-
det. Bättre synes vara att den föregående meningen far fortsätta efter ett
semikolon och därvid ges följande lydelse: "en så stor andel som möjligt
bör utgöras av program som färdigställts under de närmast föregående
fem åren."

I tredje stycket är konstruktionen "program med annat innehåll än - för-
säljningsprogram" otillfredsställande från språklig synpunkt. I stället för
ordet "försäljningsprogram" bör användas uttrycket "programtjänster
som avses i 7 kap. 5 § tredje stycket."

Prop. 1997/98:184

Bilaga 10

124

6 kap. 10 §

Den föreslagna bestämmelsen om utnyttjande av exklusiva rättigheter har
under remissbehandlingen väckt erinringar från konstitutionella syn-
punkter. Vad först angår förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen kan
konstateras att ett programföretag som förvärvat exklusiva rättigheter
inte hindras i sina tekniska möjligheter att självt sända programmet i
fråga. Om företaget, såsom torde vara vanligt, inte självt kan sända pro-
grammet på sådant sätt att allmänheten i erforderlig utsträckning far till-
gång till det, kan sändningsrätter överlåtas till andra som har sådana
möjligheter. Företaget kan visserligen sakna ekonomiska möjligheter att
förvärva rättigheterna till programmet under dessa förutsättningar,
antingen därför att rättighetsinnehavama i så fall kräver för högt pris eller
därför att företaget inte skulle få erforderligt ekonomiskt utbyte om det
inte kan ensamt sända programmet. Detta kan dock inte anses innebära
något ingrepp i yttrandefriheten. Att ekonomiska förutsättningar kan
begränsa möjligheterna att utnyttja yttrandefriheten har alltid varit känt
och inte ansetts inskränka yttrandefriheten som sådan.

Inskränkningar i programföretagets möjligheter att ekonomiskt utnyttja
sina rättigheter kan däremot väcka frågor från äganderättssynpunkt. Att
märka är emellertid att bestämmelsen grundar sig på ett EG-direktiv och
att Sverige är skyldigt att införa en bestämmelse av forevarande innehåll,
i vart fall såvitt angår evenemang som är av särskild vikt for andra EES-
stater. Enligt EG-domstolens praxis anses EG-rätten ta över även med-
lemsstaternas konstitutioner. Om så är fallet i alla frågor kan visserligen
inte anses vara slutligt avgjort. Det var Konstitutionsutskottets stånd-
punkt inför anslutningen till EU att regeringsformen även i sitt då änd-
rade skick inte öppnade möjligheten att överlåta beslutanderätten beträf-
fande grunderna för vårt statsskick eller andra grundläggande principer i
vårt konstitutionella system, såsom offentlighetsprincipen och olika vik-
tiga tryckfrihetsrättsliga principer, utan ändring av grundlag (bet.
1993/94:KU21 s. 27 ff, bet. 1994/95:KU 17 s. 15 ff). När det gäller
bestämmelserna om äganderätten i 2 kap. 18 § regeringsformen kan
motsvarande betänkligheter inte anses göra sig gällande. Här finns för
europarätten gemensamma principer i första tilläggsprotokollet till den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Konventionens principer tillämpas också av
EG-domstolen. Äganderättsskyddet enligt 2 kap. 18 § regeringsformen
kan inte anses vara så unikt att vi inte lika gärna kan godta skyddet enligt
Europakonventionen. Det kan inte antas att en prövning enligt
Europakonventionen skulle leda till att en avvägning som gjorts med
tillämpning av EG-direktivets principer inte skulle godtas av den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna eller av EG-
domstolen.

Prop. 1997/98:184

Bilaga 10

125

Enligt fjärde stycket meddelar regeringen föreskrifter om verkställighet
av första stycket. Det är riktigt att detta är den form av föreskrifter som
kan meddelas eftersom något utrymme inte finns för normgivningsdele-
gation. På privaträttens område är utrymmet för verkställighetsföreskrif-
ter snävt (se Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års
regeringsform, 2 uppl. 1989 s. 131 ff, särskilt s. 136 f). Den föreslagna
paragrafen reglerar även förhållandet mellan företag med exklusiva rät-
tigheter och andra programföretag, alltså ett privaträttsligt förhållande.
Bestämmelserna i första stycket - till skillnad från tredje stycket - far
emellertid anses höra till det offentligrättsliga området. Frågan om vilka
evenemang som omfattas hör hit och är med erforderlig tydlighet regle-
rad i lagtexten. Med hänsyn härtill kan det inte anses föreligga något hin-
der för att regeringen i verkställighetsföreskrifter anger vilka evenemang
skyldigheten skall avse.

På grund av det anförda har Lagrådet för sin del inte några betänkligheter
mot den föreslagna bestämmelsen från konstitutionella synpunkter.

Vad angår den närmare utformningen bör anmärkas, att enligt den all-
männa motiveringen skulle ett företag som förvärvat exklusiv rätt till ett
evenemang men avstår från att självt sända vara fritt från ansvar. Detta
förefaller visserligen föga logiskt men överensstämmer enligt vad som
upplysts under föredragningen inför Lagrådet med uppfattningen inom
den genom direktivet upprättade kontaktkommittén. Denna begränsning
av ansvaret kan inte anses framgå av den svenska lagtexten medan den
däremot har visst stöd i direktivets text. Problemet skulle kunna klaras
med direktivkonform tolkning om det inte vore så att direktivet är ett
minimidirektiv. I såväl första som andra stycket bör därför i framfor ut-
trycket "utnyttja rättigheten" infogas villkoret ", om han sänder evene-
manget,".

Den svenska lagtexten ger intrycket att valet mellan direktsändning och
sändning med tidsförskjutning vilar i dens hand som har den exklusiva
rättigheten. Så är dock inte fallet utan enligt direktivet skall detta avgöras
på grund av objektiva orsaker i allmänhetens intresse. Detta kan komma
till uttryck med följande lydelse: " - eller, om det finns saklig grund till
det, med en mindre tidsförskjutning."

7 kap. 10 §

I första stycket anges att viss reklam får sändas endast om det är fråga
om "meddelanden som avses i andra stycket". I den nu gällande lydelsen
hänvisas till 8 § och med meddelanden avses sponsorsmeddelanden. Det
föreslagna andra stycket föreskriver begränsning av sponsringen till pro-
gram med visst innehåll. Den nuvarande lydelsen bör därför behållas
med tillägget: "och som är tillåtna enligt andra stycket."

Prop. 1997/98:184

Bilaga 10

126

8 kap. 1§ Prop. 1997/98:184

Även grundlagsenligheten av den föreslagna utvidgningen av sändnings- Bilaga 10
plikten enligt förevarande paragraf har satts i fråga under remissbehand-
lingen. I 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen stadgas att
friheten enligt första stycket att sända program genom tråd inte hindrar
att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare
att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hän-
syn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Det
finns alltså uttryckligt grundlagsstöd för den föreslagna bestämmelsen.

Detta gäller dock endast under förutsättning att vidaresändningar behövs
med hänsyn till allmänhetens tillgång till allsidig upplysning.

Såvitt angår de program som finansieras med TV-avgiften får det anses
ligga i sakens natur att de bör vidarebefordras till alla innehavare av TV-
mottagare - som ju betalar för dessa sändningar - under förutsättning att
programmen uppfyller kraven i första stycket andra meningen.

När det gäller kommersiella TV-kanaler framstår sändningsplikten som
betydligt mera tveksam eftersom den innebär en snedvridning av konkur-
rensen. Med hänsyn till TV-publikens intresse av en mer mångsidig in-
formation än den Sveriges Television kan ge har Lagrådet dock förståelse
för att sändningsplikten far bestå också i fråga om högst ett kommersiellt
TV-program, så länge de tekniska förutsättningarna inte medger att be-
hovet av allsidig upplysning tillgodoses på annat sätt och så länge det
finns något programföretag som är villigt att fullgöra de åtaganden som
framgår av första stycket andra meningen i paragrafen.

Invändningar mot den föreslagna sändningsplikten för nätinnehavare har
också framförts under åberopande av grundlagsskyddet för äganderätten.
Genom 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen är emellertid
möjligheten att göra inskränkningar i kabelföretagens rätt grundlagsfäst.
Denna bestämmelse får i egenskap av specialreglering anses äga före-
träde framför de mer allmänt utformade föreskrifterna om äganderätten i
2 kap. 18 § regeringsformen. Det kan inte göras gällande att den senare
bestämmelsen skulle äga företräde därför att den står i regeringsformen
medan den förra står i yttrandefrihetsgrundlagen. Med de begränsningar
som gjorts i lagrådsremissen i fråga om omfattningen av sändningsplik-
ten finns det inte heller anledning anta att den avvägning mellan enskilda
och allmänna intressen som ligger till grund för förevarande paragraf kan
anses strida mot första tilläggsprotokollet till den europeiska konventio-
nen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri-
heterna. Lagrådet finner inte något konstitutionellt hinder för förslaget
med utgångspunkt i skyddet för äganderätten.

127

Svårare att analysera är frågan om sändningsplikten skulle kunna strida Prop. 1997/98:184
mot diskrimineringsförbuden i artiklarna 6 och 59 i Rom-fördraget eller Bilaga 10
mot den mycket långtgående praxis som EG-domstolen utvecklat rörande
etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster. Av hänsyn till nätinneha-
vama står det emellertid av förut anförda skäl klart att sändningsplikten
måste vara mycket begränsad och att under alla omständigheter endast
något enstaka programföretag från en annan EES-stat skulle kunna
komma i fråga. Teoretiskt sett föreligger inte hinder för konkurrens om
den sändningsrätt som kan tillkomma ett TV-program utöver de avgifts-
fmansierade. Lagrådet saknar underlag för antagande att den föreslagna
bestämmelsen skulle strida mot EG-rätten.

Vad angår upphovsrättsliga frågor finns inte anledning att nu ta ställning
till dessa. Det far ankomma på de programföretag vilkas program skall
omfattas av sändningsplikten att se till att vidaresändningen av dessa inte
kommer i konflikt med några upphovsrättsliga regler. Såvitt känt har i
den praktiska tillämpningen några problem inte hittills uppkommit på
detta område.

I fråga om omnämnandet av "TV-avgiften" hänvisas till vad Lagrådet
anfört under 3 kap. 9 §.

Övergångsbestämmelserna

Punkten 3. Det får förutsättas att de program som skall sändas vidare
med stöd av förevarande övergångsbestämmelse räknas in i det antal
program som sändningsplikten enligt 8 kap. 1 § fjärde stycket högst om-
fattar. Detta kan anses följa av bestämmelsen att programmen skall sän-
das vidare "enligt de nya föreskrifterna".

128

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 1998

Prop. 1997/98:184

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Messing

Föredragande: statsrådet Ulvskog

Regeringen beslutar proposition 1997/98:184 Ändringar i radio- och TV-
lagen (1996:844), m.m.

129

Rättsdatablad

Prop. 1997/98:184

Författningsrubrik

Bestämmelser som Celexnummer for

inför, ändrar, upp- bakomliggande EG-

häver eller upprepar regler

ett normgivnings-
bemyndigande

Lag om ändring i radio-
och TV-lagen (1996:844)

397L0036

130

Eländers Gotab 56547, Stockholm 1998

Proposition 1997/98:184

Regeringens proposition1997/98:184

Ändringar i radio- och TV-lagen (1996:844), m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut

Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen(1996:844)

1 kap.

3 kap.

6 kap.

7 kap.

8 kap.

9 kap.

10 kap.

11 kap.

13 kap.

Ärendet och dess beredning

4 Genomförande av TV-direktivet

4.1 TV-direktivet och ändringarna

4.2 Radio- och TV-lagens tillämpningsområde

Bakgrund

Skälen för regeringens förslag

4.3

Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang

4.3.1 Inledning

4.3.2 Bestämmelsens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen Prop. 1997/98:184och äganderättsskyddet enligt regeringsformen

4.3.3 Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang bör kunnasäkerställas

4.3.4 Övervakning m.m.

4.3.5 Sanktioner

4.4

Regler för TV-reklam och köp-TV

4.4.1 Definitioner

4.4.2

Reklam for läkemedel m.m.

Skälen for regeringens förslag

4.4.3 Reklam riktad till barn

4.5 Varningssignaler vid sändningar av vissa TV-pro-gram

4.6 Nya produktioner

4.7 Etableringskrav för sändningstillstånd m.m.

4.8 Kostnader och resursbehov

Digital marksänd TV

5.1 Skyldighet att vidarebefordra TV-sändningar i kabel-

nät

5.2 Ett företag skall kunna få mer än ett sändningstill-stånd

5.3 Villkor om samverkan skall kunna tas in i sänd-ningstillstånd

Villkor för public serviceföretagens satellitsänd-ningar

6 Utbildningsradions sändningstillstånd

7 Författningskommentar

1 kap. Lagens tillämpningsområde

3 kap. Sändningar med tillstånd av regeringen

6 kap. Sändningarnas innehåll m.m.

7 kap. Reklam och annan annonsering

8 kap. Vidaresändningar i kabelnät

9 kap. Granskning och tillsyn

10 kap. Straff och avgifter m.m.

11 kap. Återkallelse av tillstånd

13 kap. Överklagande

Övergångsbestämmelser

Sammanfattning av departementspromemorianGenomförande av EG:s TV-direktiv (Ds 1998:21)

Promemorians lagförslag (Ds 1998:21)

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

1 kap.

3 kap.

7 kap.

9

10 kap.

11 kap.

13 kap.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig överpromemorian Genomförande av EG:s TV-direktiv(Ds 1998:21)

Sammanfattning av departementspromemorianDigital marksänd TV - lagändringar (Ds 1998:5)

Promemorians lagförslag (Ds 1998:5)

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

3 kap.

8 kap.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig överpromemorian Digital marksänd TV - lagändringar(Ds 1998:5)

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

1 kap.

kap.

Regeringens proposition
1997/98:184

2.1 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

4.3.2 Bestämmelsens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen Prop. 1997/98:184
och äganderättsskyddet enligt regeringsformen

4.3.3 Allmänhetens tillgång till viktiga evenemang bör kunna
säkerställas

4.5 Varningssignaler vid sändningar av vissa TV-pro-
gram

5.2 Ett företag skall kunna få mer än ett sändningstill-
stånd

5.3 Villkor om samverkan skall kunna tas in i sänd-
ningstillstånd

Villkor för public serviceföretagens satellitsänd-
ningar

Sammanfattning av departementspromemorian
Genomförande av EG:s TV-direktiv (Ds 1998:21)

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Genomförande av EG:s TV-direktiv
(Ds 1998:21)

Sammanfattning av departementspromemorian
Digital marksänd TV - lagändringar (Ds 1998:5)

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Digital marksänd TV - lagändringar
(Ds 1998:5)