Proposition 1996/97:172

Regeringens proposition
1996/97:172

Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart
samhälle - ett ansvar för alla

Prop.

1996/97:172

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 juni 1997

Göran Persson

Anna Lindh

(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringens förslag och åtgärder inom avfallsområdet innebär
genomgripande förändringar mot en ökad resurshushållning och en mer
miljöanpassad avfallshantering. Alla förslag och åtgärder kommer inte att
genomföras omedelbart vilket gör att den sammantagna effekten skall ses
som regeringens långsiktiga inriktning och styrning på avfalls- och
kr ets 1 oppsområdet.

Regeringen föreslår att det i renhållningslagen (1979:596) införs ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att föreskriva om förbud mot deponering, förbränning och
fragmentering av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som inte
hanterats av godkänd demonterare samt att verksamhet som syftar till att
demontera och sortera sådant avfall skall vara certifierad av ett
ackrediterat certifieringsorgan. Vidare informerar regeringen om
riktlinjer för hur ett producentansvar för uttjänta elektriska och
elektroniska produkter skall fungera i Sverige.

Regeringen föreslår även ändringar i plan- och bygglagen (PBL
1987:10) för att säkerställa att farliga fraktioner i rivningsavfall
identifieras och omhändertas på ett miljöriktigt sätt. Dessa ändringar
innebär att kravet på rivningsanmälan utökas till att gälla även vid
rivning av delar av byggnader. Vidare innebär ändringarna att
byggnadsnämnden i vissa fall skall besluta om en bygganmälan skall
kompletteras med en rivningsplan i de fall farligt avfall kan förväntas
uppstå vid byggnadsåtgärder.

1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

Insamling och materialåtervinning av uttjänt kontorspapper skall
genomföras med ett frivilligt åtagande från branschen.

Regeringen avser att införa ett förbud från år 2002 mot deponering av
utsorterat brännbart avfall och från år 2005 ett förbud mot deponering av
organiskt avfall generellt. För att möjliggöra detta föreslås att det i
renhållningslagen skall införas ett bemyndigande för regeringen att
föreskriva om ett sådan förbud. Samtidigt avser regeringen att från år
2002 införa ett krav om att brännbart avfall skall hållas åtskilt från övrigt
avfall.

Regeringen avser dessutom att vidta åtgärder för att höja miljökraven
för deponier.

Regeringen föreslår att det i renhållningslagen skall införas ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att föreskriva om att avfall endast får transporteras av
transportörer med tillstånd. Avsikten är att tillstånden skall meddelas av
länsstyrelsen.

Regeringen avser att från och med år 2000 öka möjligheten för fler
aktörer att transportera och omhänderta annat avfall än hushållsavfall.
Regeringen avser därför att begränsa kommunernas möjlighet att ta ett
utökat renhållningsansvar för annat avfall än hushållsavfall.
Begränsningen avser endast icke farligt avfall.

Ändringarna i renhållningslagen (1979:596) och plan- och bygglagen
(1987:10) föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 respektive den 1 juli
1998.

Prop. 1996/97:172

Innehållsförteckning

Prop. 1996/97:172

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................6

2 Lagtext...............................................................................................6

2.1 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen

(1979:596)...........................................................................6

2.2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

(1987:10)........................................................................... 11

3 Ärendet och dess beredning............................................................13

4 Hantering av uttjänta produkter - ett ansvar för alla.......................14

5 Utgångspunkter för en bättre resurshushållning och

avfallshantering...............................................................................16

5.1 Behov av åtgärder.............................................................16

5.2 Tidigare uttalade mål och principer..................................19

5.3 Gällande lagstiftning.........................................................22

5.4 Pågående aktiviteter med anknytning till en bättre

resurshushållning och avfallshantering.............................24

6 Avgiftning av kretsloppet ökar förutsättningen för

materialåtervinning..........................................................................27

6.1 Förbud mot deponering, förbränning och fragmentering
av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som

inte hanterats av godkänd demonterare............................27

6.2 Hantering av rivningsavfall..............................................30

7 Producenternas ansvar för uttjänta produkter - ett sätt att

miljöanpassa produkter...................................................................35

7.1 Införande av ett system med producentansvar för

uttjänta elektriska och elektroniska produkter..................35

7.2 Närmare utformning av kommande förordning om

producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska
produkter...........................................................................39

7.3 Hantering av uttjänt kontorspapper (finpapper)...............43

8 Avfall som resurs............................................................................46

8.1 Sortering av avfall.............................................................46

8.2 Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall

och organiskt avfall generellt............................................48

8.3 Minskad deponering av bygg och rivningsavfall..............52

9 Säker hantering av avfall som deponeras och förbränns.................55

9.1 Strängare miljökrav för deponering av avfall...................55

9.2 Förbränning av avfall........................................................56

10 Ansvaret för hantering av avfall och uttjänta produkter.................58

10.1 Tillstånd och villkor för avfallstransportörer....................58

10.2 Registrering av avfallshanterare enligt EG:s ramdirektiv

för avfall............................................................................62

10.3 Kommunernas möjlighet till utökat ansvar för
omhändertagande av annat avfall än hushållsavfall.........63

11 Bedömning av ekonomiska effekter m.m. av förslagen..................66

12 F örfattningskommentarer................................................................69

Bilaga 1 Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Aktionsplan Avfall...................................................................76

Bilaga 2 Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapport
Aktionsplan Avfall...................................................................83

Bilaga 3 Lagförslag, Statens naturvårdsverks rapport
Aktionsplan Avfall....................................................................84

Bilaga 4 Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Kapaciteten för förbränning av organiskt avfall......................85

Bilaga 5 Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Vad skall vi göra med PVC-avfallet?.....................................88

Bilaga 6 Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapport
Vad ska vi göra med PVC-avfallet?........................................91

Bilaga 7 Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Kontorspapper- Materialflöden i samhället............................92

Bilaga 8 Kretsloppsdelegationens sammanfattning av rapporten

Producentansvar i byggsektorn...............................................96

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9 Kretsloppsdelegationens sammanfattning av rapporten
Producentansvar för elektriska och elektroniska
produkter................................................................................99

Bilaga 10 Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar i byggsektorn............................................110

Bilaga 11 Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar för elektriska och elektroniska

produkter..............................................................................112

Bilaga 12 Lagförslag, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar i byggsektorn...........................................114

Bilaga 13 Lagförslag, Kretsloppsdelegationens rapport. Producent-
ansvar för elektriska och elektroniska produkter................119

Bilaga 14 Åtagande beträffande återvinning av kontorspapper i

Sverige.................................................................................123

Prop. 1996/97:172

Bilaga 15 De till Lagrådet remitterade lagförslagen............................125

Bilaga 16 Yttrande av Lagrådet............................................................131

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 juni

1997...................................................................................................... 132

Rättsdatablad........................................................................................133

1 Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1996/97:172

Regeringen föreslår att riksdagen

antar förslagen till

1. lag om ändring av renhållningslagen (1979:596),

2. lag om ändring av plan- och bygglagen (1987:10).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596)

Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen (1979:596)
dels att 8 och 24 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer 8 b — 8 f §§ och
23 a §, samt närmast före 8 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

<?§

Är det av betydelse från Om det behövs av
återanvändnings-, återvinnings- återanvändnings- eller

eller miljövårdssynpunkt, får återvinningsskäl eller andra hälso-
regeringen föreskriva att visst slag eller miljöskäl, får regeringen
av avfall i avvaktan på bortforsling meddela föreskrifter som innebär
skall förvaras skilt från annat avfall att ett visst slag av avfall skall
och meddela de föreskrifter som förvaras och forslas bort skilt från
behövs för ändamålet. Regeringen annat avfall och meddela de
far överlåta åt en myndighet eller åt föreskrifter som behövs för

kommunerna att meddela sådana ändamålet. Regeringen far överlåta
föreskrifter. åt en myndighet eller åt

kommunerna att meddela sådana
föreskrifter.

8b§

Om det behövs av
återanvändnings- eller

återvinningsskäl eller andra hälso-
eller miljöskäl, får regeringen eller

den myndighet som regeringen Prop. 1996/97:172
bestämmer meddela föreskrifter
om

1. yrkesmässig demontering och
sortering av avfall som utgörs av
elektriska och elektroniska
produkter och

2. att den som yrkesmässigt
bedriver verksamhet som syftar till
att demontera och sortera avfall
som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter skall ha
personal eller kvalitetssystem som
certifierats av ett organ som
ackrediterats enligt lagen
(1992:1119) om teknisk kontroll.

8c§

Om det behövs av
återanvändnings- eller

återvinningsskäl eller andra hälso-
eller miljöskäl, får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om
förbud mot deponering,
förbränning och fragmentering av
avfall som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter innan
avfallet demonterats och sorterats
enligt 8 b §.

8d§

Om det behövs av
återanvändnings- eller

återvinningsskäl eller andra hälso-
eller miljöskäl, får regeringen
meddela föreskrifter om förbud
mot deponering av brännbart och
organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avsteg
eller i det enskilda fallet medge
undantag från förbuden som avses i
första stycket.

Anmälnings-och tillståndsplikt Prop. 1996/97:172

Om det behövs av hälso- eller
miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om

1. att avfall får transporteras
yrkesmässigt endast av den som har
tillstånd eller är anmäld hos den
myndighet som regeringen
bestämmer eller att det för sådan
verksamhet skall gälla andra
särskilda villkor och

2. att den som i yrkesmässig

verksamhet ger upphov till annat
avfall än hushållsavfall skall lämna
det för bortforsling till den som
innehar tillstånd till

transportverksamhet eller är
anmäld hos föreskriven myndighet.

Tillstånd enligt första stycket 1
skall sökas hos den myndighet som
regeringen föreskriver.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att en avgift skall tas ut
för anmälningar som avses i första
stycket liksom vid prövning av
ansökningar om tillstånd.

8f§

Om det behövs av hälso- eller
miljöskäl, far regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om
att de som yrkesmässigt samlar in
eller för någon annans räkning
yrkesmässigt ombesörjer

bortskaffande eller återvinning av
avfall skall vara anmälda hos den
myndighet som regeringen
föreskriver. Detta gäller inte den
som omfattas av tillstånds- eller
anmälningsplikt enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av
8 e § eller enligt miljöskyddslagen

(1969:387). Prop. 1996/97:172

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att en avgift skall tas ut
för anmälningar som avses i första
stycket.

23 a §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den
som i yrkesmässig verksamhet ger
upphov till annat avfall än
hushållsavfall eller yrkesmässigt
omhändertar annat avfall än
hushållsavfall skall lämna uppgift
om avfallets art, sammansättning
och mängd samt uppgift om
varifrån avfallet kommer och var
avfallet lämnas. Uppgifterna skall
lämnas till den kommunala nämnd
som är tillsynsmyndighet.

24 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 7 § första stycket,

2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i
större omfattning samla in och forsla bort avfall,

3. inte fullgör sina skyldigheter 3. inte fullgör sina skyldigheter
enligt föreskrifter som meddelats enligt föreskrifter som meddelats

med stöd av 9 a §.

med stöd av 9 a §,

4. inte fullgör sina skyldigheter
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av 8 e § första stycket 1,
eller

5. inte fullgör sina skyldigheter
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av 8 e § första stycket 2.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör
sin skyldighet enligt 18 § andra stycket eller 19 § som

fasti ghetsinnehavare.

Till ansvar for gärning enligt första eller tredje stycket döms inte om
ansvar kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

Prop. 1996/97:172

Denna lag träder i kraft 1 januari 1998.

Prop. 1996/97:172

2.2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)

dels att 9 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 2 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

2§

Minst tre veckor innan arbetena påbörjas skall byggherren göra en
anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser

1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,

2. åtgärder som avses i 8 kap. 2 § första stycket,

3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de
bärande delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,

4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler
eller anordningar för ventilation i byggnader,

5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för
vattenförsörjning eller avlopp i byggnader eller inom tomter,

6. underhåll av sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som
omfattas av skyddsbestämmelser som utfärdats med stöd av 5 kap. 7 §
första stycket 4 eller 16 § 4.

Byggnadsarbetena far påbörjas tidigare än som anges i första stycket
om byggnadsnämnden särskilt medger det.

Bygganmälan upphör att gälla om arbetena inte påbörjats inom två år
från dagen för anmälan.

Rivning av andra byggnader än
komplementbyggnader, sådana
ekonomibyggnader som avses i 8
kap. 1 § andra stycket och sådana
byggnader som avses i 8 kap. 10 §
skall anmälas till

byggnadsnämnden
(rivningsanmälan).

Rivning av byggnader eller delar
av byggnader som inte är
komplementbyggnader, sådana
ekonomibyggnader som avses i 8
kap. 1 § andra stycket eller sådana
byggnader som avses i 8 kap. 10 §
skall anmälas till

byggnadsnämnden
(rivningsanmälan).

Bestämmelserna i första - tredje styckena om när anmälan skall göras,
när arbetena får påbörjas och när anmälan upphör att gälla skall tillämpas
också i fråga om rivning.

2a§

Om det kan antas att det z
samband med byggnadsåtgärder
som anges i 2 § första stycket 3-5
uppkommer rivningsmaterial som
innehåller sådant farligt avfall för
vilket det gäller särskilda
bestämmelser, får

byggnadsnämnden inom en vecka
från det att anmälan kom in besluta
att bygganmälan skall kompletteras
med en rivningsplan enligt 4 §. I
sådana fall skall 12 § andra stycket
tillämpas.

Prop. 1996/97:172

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998

Prop. 1996/97:172

3 Ärendet och dess beredning

Naturvårdsverket har efter utredningsuppdrag från regeringen presenterat
forslag i rapporterna Aktionsplan Avfall (dnr M96/3190/6), Kapaciteten
för förbränning av organiskt avfall (dnr M97/1321/6), Vad skall vi göra
med PVC-avfallet? (dnr M96/2756/6) samt Kontorspapper
Materialflöden i samhället (dnr M96/4829/6).

Rapporten Aktionsplan Avfall innehåller förslag på mål och åtgärder
för en förbättrad avfallshantering. En sammanfattning av rapportens
förslag finns presenterad i bilaga 1. Rapporten är remissbehandlad av
Miljödepartementet och en förteckning av remissinstanserna finns i
bilaga 2. Lagförslag i rapporten Aktionsplan Avfall finns i bilaga 3.

Rapporten Kapaciteten för förbränning av organiskt avfall innehåller
en kartläggning av kapaciteten för förbränning av organiskt avfall i
landet samt uppskattat behov i framtiden vid ett förbud mot deponering
av organiskt avfall från år 2005. Rapportens sammanfattning finns i
bilaga 4.

I rapporten Vad ska vi göra med PVC-avfallet? föreslår
Naturvårdsverket hur PVC-produkter som tjänat ut kan omhändertas på
ett miljöriktigt sätt. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 5.
Rapporten är remissbehandlad och remissinstanserna presenteras i
bilaga 6.

Rapporten Kontorspapper - Materialflöden i samhället innehåller
förslag på hur insamling och återvinning av kontorspapper kan ökas och
vilka styrmedel som erfordras. Rapportens sammanfattning finns i
bilaga 7.

Kretsloppsdelegationen (M 1993:A) har på uppdrag av regeringen
redovisat förslag på hur producentansvar i byggsektorn samt
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter kan utformas i
rapporterna Producentansvar i byggsektorn (dnr M96/474/6) och
Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (dnr
M96/1692/6). Sammanfattningar av förslagen i rapporterna från
delegationen finns presenterade i bilaga 8 och 9. Kretsloppsdelegationens
rapporter har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna
för respektive rapport finns i bilaga 10 och 11. Lagförslag för respektive
rapport finns i bilaga 12 och 13.

Vid beredning av förslagen inom Miljödepartementet har
överläggningar förts med Renhållningsverksföreningen, Svenska
kommunförbundet och Industriförbundet. Dessutom har förslagen när det
gäller byggsektorn överlagts med Byggsektorns Kretsloppsråd och när
det gäller de elektriska och elektroniska produkterna har överläggningar
ägt rum med Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter
(MEEP), Elektronikförbundet. Köpmannaförbundet, Svenska IT-
företagens organisation (SITO) och Sveriges Radio- och
hemelektronikleverantörer. Branschorganisationen Skogsindustrierna,

Grafiska Företagens Förbund, Stora Fine Paper, IL Returpapper, Prop. 1996/97:172
Pappersåtervinning AB (PÅAB) och Svensk Returpappersförening har
varit med och diskuterat förslagen när det gäller rapporten om
kontorspapper.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 maj 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 15.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 16.

Lagrådet föreslår

- ett förtydligande av 8 f § renhållningslagen (1979:596) såvitt avser
möjligheten att medge undantag från den anmälningsplikt som i övrigt
föreskrivs för de som samlar in eller för någon annans räkning
ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall och

- att byggnadsnämnden skall kunna besluta om kompletterande
rivningsplaner för alla arbeten enligt 9 kap. 2 § plan- och bygglagen
(1987:10).

Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag såvitt avser förslag
till ändring i renhållningslagen vilket framgår av
författningskommentaren. Dessutom har vissa redaktionella ändringar
gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter avseende
plan- och bygglagen (avsnitt 6.2).

4 Hantering av uttjänta produkter - ett ansvar för
alla

1 regeringsförklaringen från september 1996 framhålls att Sverige skall
vara en pådrivande internationell kraft och ett föregångsland i strävan att
skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Vårt välstånd skall byggas på en
effektivare användning av naturresurserna - energi, vatten och råvaror.
Målet är en bättre miljö, kretsloppsanpassning och nya arbetstillfällen.

En bättre och mer resursbevarande hantering av produkter och avfall är
en nödvändig förutsättning för att detta mål skall nås.

Regeringen avser att skapa långsiktigt hållbara lösningar för varor från
tillverkning, användning, återanvändning och återvinning till
bortskaffande. Därmed bör såväl resurshushållning som
miljöskyddsaspekter samt krav i fråga om en god arbetsmiljö vägas in.

Att uppnå de övergripande miljömålen är ett ansvar för alla; för lokala,
regionala och centrala myndigheter, tillverkare, handel, hushåll och
konsumenter. För ett resurssnålt samhälle krävs ett i många avseenden
ändrat beteende och vilja att värna om miljön. Vår generation måste ta
ansvar för att kommande generationer inte skall behöva betala för vad vi
förbrukat och förorenat.

De åtgärder regeringen nu föreslår på en rad områden syftar till att
säkerställa en utveckling mot de övergripande målen på avfallsområdet.

Det behövs genomgripande förändringar för bättre avfallshantering och Prop. 1996/97:172
resurshushållning. Av stor betydelse är också att en utveckling mot mer
miljöanpassade produkter främjas. Samtidigt är det viktigt med en
långsiktig inriktning som ger berörda aktörer fasta spelregler för sin
verksamhet.

De föreslagna åtgärderna tillsammans med en skatt på avfall som
deponeras (prop. 1995/96:222, SOU 1996:139) kommer bl.a. att leda till
att stora delar av det avfall som i dag deponeras kommer att nyttiggöras
genom att material återvinns och används på nytt och genom att
energiinnehållet tillvaratas. Undantas gruvavfallet kommer
uppskattningsvis mellan 50 och 70 procent av den mängd avfall som i
dag deponeras att kunna nyttiggöras år 2005.

En stor del av de farliga ämnena i dagens avfallsströmmar kommer
med föreslagna åtgärder att sorteras ut från kretsloppet och omhändertas i
särskild ordning. En utveckling mot mer miljöanpassade produkter
kommer att ske genom föreslaget producentansvar och de frivilliga
åtagandena från olika branscher.

De åtgärder regeringen avser att vidta kommer att leda till att betydligt
mindre mängder ämnen som innebär risker för hälsa och miljö, såsom
tungmetaller och stabila organiska miljögifter, kommer att läcka ut eller
avgå från deponeringsanläggningar och förbränningsanläggningar.
Förslaget om tillståndsplikt för transportörer av avfall kommer att öka
förutsättningarna för att avfallet transporteras till den anläggning för
återvinning, förbränning eller deponering som är bäst för miljö, hälsa och
resurshushållning.

En förutsättning för att avfallet ska kunna omhändertas på det sätt som
är bäst för miljö och hälsa är att avfallet sorteras. Sortering vid källan,
dvs. där avfallet uppkommer, ger i regel de renaste avfallsfraktionerna.
Detta är skälet till att regeringen nu föreslår att ytterligare två fraktioner
utsorteras ur dagens avfallsströmmar, nämligen brännbart avfall och
uttjänta elektriska och elektroniska produkter.

Samordning mellan olika politik- och förvaltningsområden är viktiga
delar när det gäller hantering av uttjänta varor inom ramen för ett hållbart
samhälle. Arbetsmiljöaspektema, inte bara de tekniska och fysiologiska,
utan även de sociala och psykologiska, måste beaktas i ett tidigt skede.
Förebyggande insatser bör planeras och vidtas samtidigt som nya
arbetsprocesser och arbetsmetoder införs. Dessutom bör de följas upp
systematiskt.

5 Utgångspunkter för en bättre resurshushållning ProP-1996/97:172
och avfallshantering

5.1 Behov av åtgärder

Resursförbrukningen måste minskas radikalt

Endast en halv miljard människor skulle kunna leva långsiktigt hållbart
på västvärldens materiella levnadsnivå så länge levnadssättet baseras på
dagens teknik och resursförbrukning. Flertalet av dagens miljöproblem är
konsekvenser av utvinning och användning av material och energi samt
kvittblivning av uttjänta produkter. Befolkningstillväxten och höjd
levnadsstandard i många länder leder till ännu större anspråk på
resursförbrukning och därmed också en ökad belastning på miljön. Om
hela världens befolkning skall kunna leva uthålligt på denna levnadsnivå
måste den, enligt den s.k. Faktor 1 O-klubben kunna uppnås med ungefär
en tiondel av västvärldens resursförbrukning. Faktor 1 O-klubben består
av forskare från olika länder i Europa, Amerika och Asien samt
representanter för World Business Council for Sustainable Development,
WBCSD. Dess uttalanden har uppmärksamats i en rad sammanhang.
Bl.a. har EU framfört inför FN:s generalförsamlings specialsession för
uppföljning av RIO-deklarationen, UNGASS, att studier som pekar på
behovet av en tiofaldig minskning av rersursanvändning bör
uppmärksammas.

En förutsättning för att resursförbrukningen skall kunna minskas
drastiskt är att det skapas ett effektivt kretslopp av material och
näringsämnen i samhället. Hanteringen av uttjänta varor måste därvid
förändras i grunden. Så mycket som möjligt måste återanvändas eller
återvinnas och så lite som möjligt deponeras. Med återanvändning och
återvinning sparas ändliga eller sparsamt förekommande ämnen.
Dessutom undviker man den ofta betydande resursförbrukning och
negativa miljöpåverkan som följer vid framställningen av primärråvara.
För metaller liksom i stor utsträckning för papper och plast gäller att
energiåtgång, utsläpp till luft och vatten och avfallsgenering som regel är
betydligt större vid primärproduktion (uttag ur gruvan och skogen) än vid
sekundärproduktion (återvinning). Som exempel kan nämnas att
framställning av nytt aluminium medför 16 gånger högre energiåtgång
och 20 gånger större utsläpp till luft och vatten än återvinning av
metallen.

I dag återanvänds eller återvinns endast en liten del av
konsumtionsavfallet. Av det årligen uppkomna konsumtionsavfallet om
ca 7 miljoner ton deponeras enligt Naturvårdsverket drygt 50 procent. En
stor andel av det avfall som i dag deponeras kan med fördel återvinnas
eller behandlas på ett miljömässigt bättre sätt. En behandling av varje
avfallsslag utifrån dess inneboende egenskaper och

användningsmöjligheter sker inte i dag. För att avfallet skall kunna
nyttiggöras krävs att det sorteras och behandlas separat.

Stora mängder farliga komponenter i avfallsströmmarna

Ett av de övergripande målen för avfallspolitiken är att minska avfallets
farlighet. Detta förutsätter att de farliga materialen kan utsorteras och
omhändertas på ett miljöriktigt sätt. Utsortering är nödvändig också för
att möjliggöra en materialåtervinning. Avlägsnas inte de miljöfarliga
komponenterna innan materialet återvinns kommer de nya varorna att bli
förorenade med ämnen som inte bör cirkulera i kretsloppet. Skall avfallet
i stället omhändertas genom deponering eller förbränning finns risk för
spridning av miljöfarliga komponenter om dessa inte separeras och
omhändertas i särskild ordning.

Ett produktområde där farliga ämnen ingår i stor omfattning är
elektriska och elektroniska produkter. Exempel på komponenter med
sådana ämnen är kretskort, katodstrålerör, laddbara batterier, plastkåpor,
displayer, kvicksilverbatterier, kvicksilverbrytare och gamla
kondensatorer.

Även i bygg- och rivningsavfallet förekommer miljöfarliga ämnen. De
utgör visserligen en förhållandevis liten andel av detta avfall. Likafullt
blir den samlade mängden farligt avfall ansenlig eftersom den totala
mängden bygg- och rivningsavfall är mycket stor.

Varje år uppkommer dessutom enligt Naturvårdsverket ca 40 000 ton
PVC-avfall. PVC kan innehålla miljöfarliga stabilisatorer och
mjukgörare.

Få produkter är anpassade med sikte på resurshushållning

Utveckling av nya material och komponenter i de varor som förekommer
i samhället går snabbt. Många av dessa varor kan skapa miljöproblem i
avfallsledet. Kunskapen om varans sammansättning eller konstruktion är
ofta bristfällig hos avfallslämnaren eller hos den som hanterar avfallet.
Bristen på kunskap innebär att den uttjänta produkten inte kan hanteras
på ett för miljön eller arbetsmiljön bästa möjliga sätt. Det är i första hand
producenten som har kunskap om och kan påverka varans konstruktion.
Det är också producenten som har kunskap om ingående material,
komponenter och hur dessa kan återvinnas eller återanvändas i nya
produkter. Producenterna bör därför ta ett ökat ansvar för att minska
miljöbelastningen av de produkter de släpper ut på marknaden, från
utnyttjandet av naturresurser till hanteringen i avfallsledet.

Felaktig hantering av avfallet orsakar allvarliga miljöproblem

Den slutliga behandlingen av avfallet är i dag inte tillfredsställande från
miljösynpunkt. Deponeringsanläggningama orsakar en rad problem.
Exempelvis läcker metaller och stabila organiska ämnen med tiden ut
från deponeringsanläggningama med det regnvatten som transporteras

Prop. 1996/97:172

2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

ner genom avfallsmassorna. Det organiska avfallet bryts ner och bildar
metangas som har en stark växthusverkan. Därtill kommer att
miljöpåverkan från deponeringsanläggningama i det långa perspektivet
ännu inte är helt känd. Av detta följer dock inte att allt avfall är lika
farligt att deponera. Av största betydelse är dock att ju farligare ett avfall
är och ju lättare föroreningar läcker eller kan förväntas läcka ut ur en
deponeringsanläggning, desto hårdare miljökrav måste ställas.

Även förbränning av avfallet alstrar miljöproblem.
Avfallsförbränningen sker i dag i olika typer av anläggningar exempelvis
fastbränsleanläggningar, cementugnar och

avfallsförbränningsanläggningar vilka har olika krav på
reningsutrustning. Dessa anläggningar är tillståndspliktiga enligt
miljöskyddslagen. Med en ny miljöbalk kommer villkor att kunna ställas
på bl.a. val av råvaror, det finns dock ett behov av kompletterande
riktlinjer för att kunna styra avfall till rätt typ förbränningsanläggning.
Det är väsentligt att slaggen från förbränningen är så ren att den kan
utnyttjas exempelvis vid vägbyggen.

Sannolikt kommer mängden avfall att minska i framtiden - inte minst
som ett resultat av här föreslagna åtgärder. Avfallsproduktionen kan dock
inte helt upphöra. Det kommer t.ex. alltid att finnas behov av att
deponera en begränsad mängd avfall. Det är angeläget att avfallet
behandlas på ett miljömässigt optimalt sätt.

Kvalitetssäkring för vissa delar av avfallshanteringskedjan saknas

Det är i dag svårt att kontrollera och följa upp avfallsflöden från
avfallslämnare, via transportör till behandling. Med skärpta krav på
avfallshanteringen ökar därför risken att avfallet deponeras illegalt.
Kvaliteten behöver därför säkerställas även av transporter av icke farligt
avfall samt för kontrollen av avfallsflödena

Varför går det inte fortare?

På flera områden går det långsamt att omsätta regeringens och riksdagens
mål och riktlinjer till konkreta åtgärder. Drivkrafterna inom
avfallsområdet är svaga. I regel är det billigare att deponera eller
förbränna än att återvinna eller återanvända. Det är i regel också billigare
att utnyttja ny råvara än återvunnet material. Den av regeringen aviserade
avfallsskatten kommer att påverka denna prisbild, men det finns trots
detta behov av ytterligare styrmedel.

Konsumenternas och hushållens insatser är viktiga

Det är viktigt att konsumenter och hushåll har goda möjligheter att spela
en aktiv roll när det gäller att hantera sitt avfall. Regeringen har
uppmärksammat att konsumenternas och hushållens engagemang inte
alltid kunnat tillvaratas på bästa sätt. Regeringen anser att frågan bör

Prop. 1996/97:172

analyseras närmare i samband med att regeringen behandlar betänkandet Prop. 1996/97:172
om Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108).

5.2 Tidigare uttalade mål och principer

Regering och riksdag har vid flera tillfallen (bl.a. i prop. 1975:32, bet.
1975:JoU10, rskr. 1975:161, prop. 1989/90:100 bil. 16, bet.
1989/90:JoU16, rskr. 1989/90:241, prop. 1990/91:90, bet.
1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338, prop. 1992/93:180, bet.
1992/93:JoU 14, rskr. 1992/93:344) ställt upp mål och genomfört åtgärder
för att förbättra avfallshanteringen. De övergripande målen inom
avfallsområdet är sammanfattningsvis att minska avfallsmängderna och
farligheten hos avfallet samt att tydligare styra avfallet till en
miljömässigt riktig behandling.

I prop. 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall
formulerades följande principer och mål i fråga om avfall och
avfallshantering. Främsta målet är en förbättrad avfallshantering och en
ökad återvinning. En utveckling som innebär ett hårt utnyttjande av
begränsade naturtillgångar kan inte tillåtas fa fortsätta. Sparsamhet,
hushållning och återanvändning bör vara grundläggande principer vid
utnyttjandet av naturresurserna och för inriktningen av varuproduktionen.
Ansvaret för att det avfall som uppkommer i produktionen kan tas
omhand på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första
hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det
vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen
skall behandlas liksom hur den fårdiga varan skall omhändertas sedan
den använts.

I regeringens skrivelse till riksdagen 1986/87:157 framhölls att både
mängden avfall och avfallets farlighet bör minskas genom åtgärder i
såväl produktionen som konsumtionsledet. Ämnen och produkter som
kan förorsaka särskilda miljöstörningar bör hanteras för sig.
Omhändertagande och behandling av avfall bör ske med iakttagande av
strikta miljöskyddskrav.

I prop. 1989/90:100 bil. 16 gjorde regeringen följande uttalanden.
Avfall utgör en allt större belastning på miljön. Många problem skapas
redan när en vara tillverkas. Producenten ansvarar för det avfall som
uppstår till följd av verksamheten, vilket inkluderar ett kostnadsansvar.
Varorna och produkterna måste vara rena från början. Såväl i avfallet
som i varorna och produkterna måste innehållet av miljöskadliga ämnen
bli radikalt mindre än i dag. De stora volymerna avfall utgör i sig
problem för miljön. Därutöver är de ett utslag för bristande
resurshushållning. Återanvändning och återvinning av material måste
öka. Kommunernas ökade befogenheter beträffande möjligheten att
föreskriva om källsortering och utvidga ansvaret för avfallshanteringen
tillkom genom propositionen. Vidare fick kommunen möjlighet att samla
in de uppgifter från bl.a. industrin som behövs för avfallsplanering.
Riksdagen satte i bet. 1989/90:JoU16, rskr. 1989/:241, som mål att såväl
hushållsavfall som industriavfall skulle sorteras fr.o.m. 1994. Syftet med

sorteringen var att möjliggöra ett från miljö- och
resurshushållningssynpunkt lämpligt omhändertagande av avfallet. Detta
i sin tur innebar bl.a. att återanvändning och återvinning måste öka i
omfattning samt att förbränningen och deponeringen av osorterat avfall i
allt väsentligt skulle ha upphört vid slutet av år 1993.

I prop. 1990/91:90 angavs att ekonomiska styrmedel kan användas för
att stimulera till källsortering i syfte att nå miljömålen inom
avfallsområdet.

I prop. 1992/93:180 om riktlinjer for en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling anfördes bl.a. att i ett samhälle med hög konsumtion
av varor kan avfallsmängden i sig vara ett miljöproblem och att ett större
ansvar bör läggas på producenterna att miljöanpassa varor. Målsättningen
måste vara att öka återvinningen och återanvändningen av samhällets
resurser och att därmed förebygga uppkomsten av avfall. Ett effektivt sätt
att uppnå detta är att ålägga den som producerar en vara att ta hand om
varan när den är uttjänt. I propositionen lades också fast att
producentansvaret successivt bör införas för nya produktgrupper och
varuområden. Många aktörer måste involveras aktivt i denna process.
Områden som bör bli aktuella för ett producentansvar inom kort som
omnämns är bl.a. elektriska och elektroniska produkter. I propositionen
poängterades återigen att källsortering är av central betydelse i arbetet
med att kretsloppsanpassa avfallshanteringen. I syfte att påskynda
utvecklingen dithän bör en avfallsbeskattning övervägas.

I propositionen föreslogs också att Kretsloppsdelegationen i samarbete
med myndigheter och branscher skulle upprätta en plan för att undvika
miljöpåverkan från PVC och andra klorerade plaster genom substitution
eller återvinning. Riksdagen uttalade mot bakgrund av denna proposition
i betänkandet 1992/93:JoU 14 att användningen av kortlivade PVC-
produkter som lätt hamnar i hushållsavfallet bör upphöra.

Frågan om åtgärder mot miljöfarliga batterier har vid olika tillfällen
behandlats av regering och riksdag (se bl.a prop. 1984/85:118, bet.
1984/85 :JoU30, rskr. 1984/85:151, prop. 1992/93:180,

bet. 1992/93:JoU 14, rskr. 1992/93:344 beträffande kvicksilver- och
nickelkadmiumbatterier). I regeringens proposition En god livsmiljö
(1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:73) föreslogs att
användningen av kvicksilver och bly på sikt skall upphöra och att
användningen av kadmium skall minskas kraftigt. Propositionen antogs i
sin helhet av riksdagen.

I regeringens prop. 1992/93:179 föreslogs att utsläppen av metan
(deponigas) från avfallsanläggningar bör minska med 30 procent till år
2000. Riksdagen godkände sedemera målsättningen (bet. 92/93 :JoU 19,
rskr. 323).

I regeringens skrivelse till riksdagen Miljön - vårt gemensamma ansvar
(1994/95:120) angav regeringen följande övergripande mål för
avfallshanteringen. Möjligheterna att genom ekonomiska styrmedel
skapa bättre förutsättningar för resurshushållning och minskad belastning
på miljön skall övervägas. Producentansvar är ett annat viktigt styrmedel
för att minska avfallsmängder och behovet av deponering. I syfta att
skapa bättre förutsättningar för resursbesparing och bättre hantering av

Prop. 1996/97:172

avfallet från miljösynpunkt, bör en ökad sortering i olika, Prop. 1996/97:172
materialspecifika fraktioner ske. Avfall och restprodukter från industri
och hushåll bör i än högre grad nyttiggöras som insatsprodukter vid
nytillverkning av varor och produkter. Energiutvinning bör kunna ske for
visst slags avfall. I sammanhanget bör noteras att vid all utveckling av
metoder och processer för omhändertagande, återanvändning och
återvinning av avfall och produkter måste konsekvenserna för
arbetsmiljön beaktas. Kommunerna har en viktig roll genom sina direkta
kontakter med kommuninvånare och näringsliv samt genom sin
övergripande avfallsplanering. Kommunerna har i dag inget ansvar för
insamling och omhändertagande av industriavfall. Det är emellertid lika
viktigt att fa till stånd källsortering av industriavfall som av annat avfall.

För vissa industriavfall, t.ex. byggproduktionsavfall, bör därför
producentansvar övervägas. Arbetet med att minska mängderna
miljöfarligt avfall måste kraftfullt fortsätta. Regeringen har skärpt
kontrollen över hanteringen av sådant avfall. För vissa slag av
miljöfarligt avfall bör producentansvar övervägas. Deponering av
återvinningsbart avfall är inte förenligt med principerna för ett
kretsloppssamhälle. Gamla avfallsanläggningar måste avvecklas och
återvinningsanläggningar skapas som en konsekvens av minskad
avfallsdeponering och ökad återvinning. Mängderna avfall bör avsevärt
minska jämfört med dagens situation.

I regeringens skrivelse 1996/97:50 poängterades näringslivets
avgörande roll i utvecklingen mot ett hållbart samhälle genom att
kretsloppsanpassa produktionsprocesserna, utveckla nya miljöanpassade
produkter, minska mängden avfall samt reducera avfallets farlighet.

1 propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop. 1994/95:140, bet.
1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438) angavs som ett av de fyra målen för
konsumentpolitiken att sådana konsumtions- och produktionsmönster bör
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling. Där angavs att det bl.a. handlar om att
åstadkomma system som ger realistiska möjligheter för konsumenterna
att sortera sitt avfall.

Inom EU finns en gemensam avfallspolitisk resolution sedan 1990
(90/C 122/02). I denna resolution slår EU fast en hierarki för
avfallshanteringen. I första hand skall uppkomsten av avfall förebyggas, i
andra hand skall avfall återanvändas eller återvinnas. En säker
deponering skall därefter ske av avfall som inte går att återvinna. Med
återvinning menas inom EU såväl materialåtervinning som
energiutvinning. Rådet antog den 24 februari 1997 en reviderad
avfallspolitisk resolution, där bl.a. producentansvaret som princip slås
fast. Vidare görs i den en prioritering av återvinningsåtgärder, varvid
materialåtervinning skall prioriteras framför energiutvinning när så är
miljömässigt motiverat.

5.3 Gällande lagstiftning

Prop. 1996/97:172

Avfallshanteringen regleras i dag framför allt i renhållningslagen
(1979:596) och renhållningsförordningen (1990:984). Kommunerna har
ansvaret för att forsla bort och omhänderta hushållsavfall och därmed
jämförligt avfall. Detta gäller dock inte för de avfallsfraktioner, för vilka
regeringen föreskrivit om producentansvar. Om ett avfall skall forslas
bort genom en kommuns eller producents försorg far ingen annan befatta
sig med avfallet.

Ansvaret för bortforsling och slutligt omhändertagande av sådant
elektriskt och elektroniskt avfall, bygg- och rivningsavfall, avfall av
finpapper samt farligt avfall som klassas som hushållsavfall åvilar
således kommunen.

Kommunerna har möjlighet att utvidga det kommunala
renhållningsansvaret till att avse även annat avfall än hushållsavfall.
Ansvaret kan gälla både bortforsling och slutligt omhändertagande
(återvinning och bortskaffande). I de fall kommunen utvidgat sitt
renhållningsansvar far endast en av kommunen anlitad transportör eller
behandlingsanläggning hantera avfallet.

Kommunens bestämmelser om avfallshantering skall finnas beskrivna
i en renhållningsordning som också skall innehålla en avfallsplan.
Avfallsplanen är en beskrivning av mängder och flöden av avfall inom
kommunen samt mål och åtgärder för att minimera uppkomsten av avfall.

Kommunen får ta ut en avgift för att täcka kostnaderna för
avfallshanteringen. Kommunen har möjlighet att föreskriva om
källsortering samt om en differentiering av avfallstaxan med avseende på
sorteringsgrad och/eller mängd. För tillsynen ansvarar på lokal nivå
ansvarig kommunal nämnd. På regional nivå ansvarar länsstyrelsen.
Naturvårdsverket svarar för tillsynen på central nivå.

Transport av annat avfall än farligt avfall som inte omfattas av en
kommuns eller en producents ansvar är i dag inte reglerat. För transport
av farligt avfall gäller enligt förordningen (1996:971) om farligt avfall
generellt att transporten endast få utföras av transportör med tillstånd
utfärdat av länsstyrelsen.

Anläggningar för återvinning eller bortskaffande av avfall prövas
enligt miljöskyddslagen. Större anläggningar samt alla
förbränningsanläggningar prövas av Koncessionsnämnden för
miljöskydd, medelstora anläggningar prövas av länsstyrelsen och de
riktigt små anläggningarna anmäls till den kommunala nämnd som
ansvarar för miljöfrågor. Anläggningen får vid prövningen ett tillstånd
för verksamheten som är förknippat med vissa villkor. Villkor ges bl.a.
med avseende på utsläpp till luft, vatten eller mark.

Lagstadgat producentansvar har införts genom förordningen
(1994:1205) för returpapper, genom förordningen (1994:1235) för
förpackningar samt genom förordningen (1994:1236) för däck. I
propositionen om producentansvar för bilar m.m. (prop 1995/96:174),
behandlad av riksdagen år 1996, fastlades riktlinjer för ett
producentansvar för bilar. Producenterna är skyldiga att samla in allt
avfall som utgörs av förpackningar, returpapper och däck. I

förordningarna finns också angivet mål för hur stor andel som skall
materialåtervinnas eller återanvändas. En skyldighet för producenterna
att samråda med kommunerna i frågor som rör insamlingssystem för
bortforsling av returpapper respektive förpackningsavfall infördes
fr. o. m. 1 januari 1997. Kommunerna vilka är lokala tillsynsmyndigheter
enligt 21 § renhållningslagen, har en möjlighet enligt 23 §

renhållningslagen att meddela förelägganden eller förbud för
efterlevnaden av renhållningslagen eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. I beslutet far vite sättas ut. Länsstyrelsen prövar
frågan om utdömande av vite.

För att riva byggnader eller delar av byggnader krävs enligt plan- och
bygglagen (1987:10) rivningslov. Innan rivning får ske skall en
rivningsanmälan lämnas till byggnadsnämnden. Till rivningsanmälan
skall fogas en plan över hur rivningsmaterialet kommer att hanteras som
måste godkännas av byggnadsnämnden innan rivning påbörjas. En
rivningsplan bör bl.a. innehålla hur de farliga fraktionerna kommer att
hanteras. Enligt förordningen (1996:971) om farligt avfall skall det
farliga avfallet omhändertas på särskilt sätt.

Ansvaret för arbetsmiljön regleras i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Efterlevnaden av arbetsmiljölagstiftningen samt inom
arbetsmiljöområdet, lagstiftningen om kemikaliekontroll, handhas av
Arbetarskyddsverket (AV). Verket består av Arbetarskyddsstyrelsen
(ASS) och Yrkesinspektionen (Yl). Tillämpningen av arbetsmiljölagen
skall följa den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsmiljölagen, som gäller för så gott som hela arbetslivet, är
övergripande i förhållande till annan lagstiftning när det gäller skyddet
mot ohälsa och olycksfall i arbete. Främst är det arbetsgivaren som har
ansvaret för arbetsmiljön, men ett ansvar är också lagt på andra grupper,
t.ex. tillverkare. Vidare finns ett skyddsansvar för projektering vid
byggnads- och anläggningsarbete.

I ASS föreskrifter (AFS 1994:52) om byggnads- och
anläggningsarbete, finns bestämmelser om förhandanmälan till Yl och
om upprättande av arbetsmiljöplan. Rivning av en byggnad eller
anläggning omfattas av föreskrifterna i den mån arbetet behöver föregås
av projektering.

Inom EU finns också ett antal direktiv som berör avfall,
avfallshantering och hantering av uttjänta produkter. Bland annat finns
rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, rådets direktiv
91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall,
Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december
1994 om förpackningar och förpackningsavfall, rådets direktiv
89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från
nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar, rådets direktiv
89/429/EEG av den 21 juni 1989 om minskning av luftförorening från
befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar, rådets direktiv
94/67/EG av den 31 december 1994 om förbränning av farligt avfall och
rådets direktiv 91/157/EEG av den 18 mars 1991 om batterier och
ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen. EU-kommissionen
har dessutom i mars 1997 lämnat ett förslag till direktiv om deponering

Prop. 1996/97:172

av avfall (COM(97) 105) till rådet. Kommissionens förslag innehåller
bl.a. krav på att dela in deponeringsanläggningar i tre klasser, krav på
förbehandling (inklusive sortering) av avfall före deponering samt krav
på nationella åtgärder för att minska mängden organiskt avfall som
deponeras. De nationella åtgärderna skall notifieras till kommissionen
som följer upp utvecklingen. År 2002 skall enligt förslaget mängderna
organiskt avfall som deponeras ha reducerats med 25 procent, år 2005
med 50 procent samt år 2010 med 75 procent av den deponerade
mängden år 1993. Ramdirektivet för avfall anger bl.a. att tillstånd skall
krävas för att återvinna eller bortskaffa avfall samt att registreringsplikt
skall gälla för övriga aktörer som hanterar avfall. Vidare skall varje
medlemsstat ha en eller flera avfallsplaner som kan innehålla
bestämmelser kring vem som far hantera avfall. Medlemsstaterna får
vidta åtgärder som krävs för att förhindra avfallstransporter som inte
överensstämmer med avfallsplanerna.

Utöver de nämnda direktiven finns också en förordning (259/93) om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från
Europeiska gemenskapen. Förordningen innehåller bl.a. regler för
anmälan av avfallstransport inom EU. Avsändarlandets myndighet skall
meddela mottagarlandets myndighet om att en transport planeras,
därefter skall mottagarlandet godkänna transporten. Avfall delas upp på
tre listor; grön, gul och röd lista. Avfall på gul respektive röd lista är så
miljöstörande att de måste godkännas innan transport sker, medan avfall
på grön lista enligt EG:s regler kan transporteras fritt utan föregående
anmälan. Ett land har möjlighet att motsätta sig en transport om den inte
är förenlig med nationell lagstiftning eller om den inte är förenlig med
den nationella avfallsplanen.

Samtliga direktiv, med undantag för förpackningsdirektivet samt
förordningen om avfallstransporter, är baserade på artikel 130s i
Romfördraget. Detta innebär att medlemsländerna har möjlighet att ha
strängare regler med hänsyn till miljöskyddet.

5.4 Pågående aktiviteter med anknytning till en bättre
resurshushållning och avfallshantering

Regeringen beslöt den 21 januari 1997 att tillsätta en delegation för en
ekologiskt hållbar utveckling. Delegationens första uppgift har varit att
föreslå ett investeringsprogram för ekologisk hållbarhet samt en
gemensam plattform för det fortsatta arbetet. Delegationen föreslår bl.a.
ett lokalt investeringsprogram på sammanlagt 5.4 miljarder kronor för
åtgärder som syftar till minskad miljöbelastning, ökad återanvändning
och återvinning, effektivare resursanvändning och fler jobb.

Ett resultat av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
1992 (UD, Ny serie 11:47) var att världens länder åtog sig att starta ett
lokalt Agenda-arbete. I Sverige har detta arbete tagits på stort allvar. Alla
kommuner har startat någon form av Agenda-aktivitet. Parallellt med det
omfattande lokala arbetet har även regionala och nationella organ

Prop. 1996/97:172

engagerat sig. Regeringen tillkallade den 16 mars 1995 en Prop. 1996/97:172
Nationalkommitté för Agenda 21 (dir. 1995:34) for att stimulera och
sprida goda exempel från det nationella Agenda 21 arbetet samt att
förbereda den svenska nationalrapporten till FN:s generalförsamlings
uppföljningsmöte samt Agenda 21 i juni 1997.

Därtill har regeringen i mars 1997 beslutat att inhämta lagrådets
yttrande över förslag till miljöbalk. Miljöbalkens syfte är att skapa en
samordnad, skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar
utveckling. Lagrådsremissen om miljöbalk innehåller regler till skydd för
människors hälsa och miljön, värdefulla natur- och kulturmiljöer och den
biologiska mångfalden. Vidare innehåller den regler som syftar till en
god hushållning med mark- och naturresurserna. Återanvändning och
återvinning liksom annan hushållning med råvaror, material samt energi
skall främjas så att ett kretsloppsanpassat samhälle uppnås. Reglerna för
producentansvar och annat omhändertagande av avfall skärps. Dessutom
införs rättsligt bindande allmänna hänsynsregler som gäller all
verksamhet och alla åtgärder av betydelse för människors hälsa eller
miljön.

Regeringen beslutade den 27 maj 1993 att tillsätta en
kretsloppsdelegation (M 1993:A) som i direktiv (dir. 1993:67) och i
senare tilläggsdirektiv (dir. 1995:23, dir. 1996:87) fatt i uppdrag att
föreslå en strategi för en kretsloppsanpassad varuproduktion med mål
och delmål och hur dessa mål ska nås på kort och lång sikt. Denna del av
arbetet överlämnades till regeringen den 31 mars 1997. Dessutom har
delegationen i uppdrag att utarbeta krav på varor som ska släppas ut på
marknaden och lägga förslag till hur producenterna kan ta ett miljöansvar
för de produkter som de släpper ut på marknaden samt föreslå styrmedel.
Denna del av uppdraget skall redovisas till regeringen den 31 december
1997. I tillägg till tidigare lagda förslag om producentansvar inom
byggsektorn och för elektriska och elektroniska produkter har
delegationen i uppdrag att till den 30 juni 1997 föreslå producentansvar
för möbler.

Flera åtgärder har av regeringen nyligen vidtagits för att påskynda
processen med att minska mängden avfall samt för att minska avfallets
farlighet. Däribland kan nämnas betänkandet Skatt på avfall (SOU
1996:139) som lämnar förslag till beskattning av sådant avfall som
deponeras. Regeringen avser att återkomma i denna fråga i samband med
budgetpropositionen i september 1997.

Eco Management and Audit Scheme (EMAS) är EU:s frivilliga system
för miljöstyrning och miljörevision. Ett miljöledningssystem syftar till att
ge företagsledningen en överblick och helhetssyn på miljöarbetet,
effektivisera miljöarbetet och sprida kunskap om företagets miljöarbete.
Företag som ansluter sig till EMAS skall bl.a. anta en miljöpolicy, göra
en genomgång av anläggningen med utgångspunkt i miljöpolicyn, införa
ett miljöprogram och stymingssystem med utredningen som
utgångspunkt, genomföra en miljörevision samt publicera en
miljöredovisning. Enligt EMAS-förordningen kan systemet i dag endast
tillämpas inom industrisektorn och hittills har 45 företag i Sverige
EMAS-registrerat sig. Under 1997 pågår en försöksverksamhet i

Miljöstymingsrådets regi med att utvidga EMAS till andra sektorer som Prop. 1996/97:172
transport, skogsbruk, bygg- och anläggning, fastighetsförvaltning, men
även offentlig förvaltning och tjänstesektorn. Syftet är att eventuellt
föreslå en ändring av EMAS-förordningen vid den översyn som EG-
kommisionen skall göra av EMAS-systemet 1998 så att EMAS kan
tillämpas även i sektorer utanför industrisektorn.

Regeringen konstaterar att det inte minst genom den offentliga
upphandlingen köps varor för stora summor varje år. Myndigheter och
statliga verk bör här gå före och påverka utvecklingen i rätt riktning. Som
ett led i detta arbete har regeringen givit 25 pilotmyndigheter, däribland
Arbetslivsinstitutet, Polismyndigheten i Örebro län, Statens
räddningsverk, Riksförsäkringsverket, SIDA och Försvarets
Materielverk, i uppdrag att införa miljöledningssystem (jfr dnr
M96/2948/8). I uppdraget ingår även att redovisa frågor kring
miljöanpassning av myndigheternas upphandling.

I betänkandet Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) behandlas
frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken skall uppnås. Bl.a.
konstateras att det behövs mer kunskap om konsumtionens miljöeffekter.
I betänkandet uppmärksammas konsumenternas roll vid ett införande av
producentansvar inom olika varugrupper. Det konstateras att det är
viktigt att den fortsatta utvecklingen i högre grad kan fånga upp och ta
tillvara konsumenternas intresse och engagemang.

Inom EU pågår ett harmoniseringsarbete avseende producentansvar för
uttjänta bilar och elektriska och elektroniska produkter. Ännu har dock
inga förslag till reglering på EU-nivå presenterats. Ett producentansvar
ligger i linje med principer som redan tillämpas i EU. I rådets direktiv
75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall föreskrivs att i enlighet med
principen om att "förorenaren betalar " skall kostnaderna för
bortskaffande av avfall belasta den innehavare som låter en insamlare
eller ett företag som avses i direktivets artikel 9 hantera avfallet och/eller
de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilket
avfallet härrör.

Prop. 1996/97:172

6 Avgiftning av kretsloppet ökar förutsättningen
för materialåtervinning

6.1 Förbud mot deponering, förbränning och fragmentering
av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som inte
hanterats av godkänd demonterare

Regeringens forslag:

- Regeringen får meddela förbud mot deponering, förbränning och
fragmentering av avfall som utgörs av uttjänta elektriska och
elektroniska produkter som inte har behandlats av godkänd
demonterare och sorterare. Detta gäller om det behövs för att främja
återvinning och återanvändning av material eller andra hälso- och
miljöskäl.

- Regeringen får meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering
och sortering av avfall som utgörs av elektriska och elektroniska
produkter samt att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som
syftar till att demontera och sortera sådant avfall skall vara certifierad
av ett ackrediterat certifieringsorgan. Certifieringen kan även avse
verksamheten.

- Bemyndigandena införs i två nya paragrafer i renhållningslagen
(1979:596) och skall också gälla för den myndighet regeringen
bestämmer.

Kretsloppsdelegationens förslag: Delegationen föreslår i rapporten
Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (dnr
M96/1692/6) ett förbud mot deponering, förbränning och fragmentering
av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som ej genomgått
behandling av en godkänd återvinnare. Delegationen föreslår dessutom
att den som bedriver återvinningsverksamhet eller annan verksamhet
rörande bortskaffande av elektriska och elektroniska produkter skall vara
auktoriserad.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer sig positiva till ett
förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av uttjänta
elektriska och elektroniska produkter som inte genomgått behandling av
en godkänd återvinnare. Flertalet remissinstanser är även positiva till
eller har inga invändningar mot någon form av godkännande. Bl.a.
Naturvårdsverket, Industriförbundet/Sveriges Verkstadsindustrier,
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC) och Svenska
IT företageans organisation (SITO), ställer sig positiva till att kvalitets-
och kompetenskrav uppställs för godkännande av
återvinningsverksamhet. Däremot menar de att formen för godkännande
bör vara certifiering eller ackreditering enligt lagen (1992:1119) om

teknisk kontroll. Många framför det angelägna i att det system som införs Prop. 1996/97:172

1 så många avseenden som möjligt passar in i internationella system.

Skälen för regeringens förslag:

Stora mängder miljöfarliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter

Miljöfarliga ämnen ingår i olika omfattning i elektriska och elektroniska
produkter. Exempel på komponenter som innehåller miljöfarliga ämnen
är kretskort, katodstrålerör, laddbara batterier, plastkåpor, displayer,
kvicksilverbatterier, kvicksilverbrytare och gamla kondensatorer.

Enligt betänkandet Batterier en laddad fråga (SOU1996:8) fanns det år
1993 i vårt land uppskattningsvis 3,5 miljoner apparater med
laddningsbara batterier eller batterikassetter. Som exempel på sådana
apparater för konsumentbruk kan nämnas videokameror, bärbara CD-
spelare, mobiltelefoner, persondatorer. Vissa sladdlösa apparater
innehåller fastmonterade batterier som inte kan tas bort av konsumenten.
Det gäller främst produkter som dammsugare, tandborstar och
rakapparater.

I Kretsloppsdelegationens rapport redovisades följande grovt
uppskattade mängder miljöfarliga ämnen i elektriska och elektroniska
produkter som fortfarande användes i de nordiska länderna år 1994:
kadmium 2 500 ton, bly 180 000 ton, blyoxid 11 000 ton, kvicksilver 130
ton, PCB 200 ton, bromerande flamskyddsmedel 9 750 ton,
klorparaffiner 8 000 ton. En del av dessa miljöfarliga ämnen ingår som
stabilisatorer och mjukgörare i PVC. PVC utgör ca 4 procent av all, i
elektriska och elektroniska produkter, ingående plast. I elektriska och
elektroniska produkter ingår plast inte bara i kåpor och kabelhöljen utan i
en mängd detaljer. PVC-avfallet inom denna produktgrupp uppgår till ca

2 600 ton per år, varav hälften deponeras och hälften förbränns.

I dag regleras hantering av demonterat och utsorterat miljöfarligt
material och komponenter enligt miljöskyddslagstiftningen och
kemikalielagstiftningen i syfte att skydda hälsa och miljö.

Viktigt med miljömässigt riktig hantering

Om uttjänta elektriska och elektroniska produkter i större utsträckning
togs om hand på ett sakkunnigt och miljömässigt riktigt sätt i
avfallsledet, skulle det enligt regeringens bedömning leda till klara
fördelar för miljön och vara ytterligare ett steg på vägen mot ett
kretsloppsinriktat samhälle. Om uttjänta varor omhändertas på rätt sätt
kan i många fall material och delar i varorna återvinnas i stället för att
deponeras. 1 de fall miljöfarliga ämnen ingår i komponenter och liknande
delar kan komponenterna ofta demonteras innan avfallet återvinns eller
deponeras. Härigenom ökar avsättningsmöjligheten för återvunnet
material samt minskar risken att farliga ämnen sprids till nya varor eller
läcker ut i naturen från deponeringsanläggningama. Som exempel kan
nämnas den ordning som gäller för personbilar som demonteras av

auktoriserade skrotare innan materialet återvinns (bilskrotningslagen
1975:343 och bilskrotningsförordningen 1975:348).

Regeringen finner i likhet med Kretsloppsdelegationen att uttjänta
elektriska och elektroniska produkter bör genomgå behandling av
godkänd demonterare innan de deponeras, förbränns eller fragmenteras.

Regeringen gör därför den bedömningen att ett bemyndigande bör
föras in i renhållningslagen som tillåter regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att förbjuda deponering, förbränning och
fragmentering av avfall som utgörs av uttjänta elektriska och elektroniska
produkter som inte har behandlats av godkänd demonterare och sorterare.
Detta gäller om det behövs för att främja återvinning och återanvändning
av material eller av andra hälso- eller miljöskäl.

Godkännande av den som yrkesmässigt demonterar och sorterar

Regeringen gör vidare den bedömningen att bemyndigande bör föras in i
renhållningslagen som tillåter regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att föreskriva om yrkesmässig demontering och sortering
samt att föreskriva om godkännande av den som yrkesmässigt
demonterar och sorterar avfall som utgörs av uttjänta elektriska och
elektroniska produkter. Genom ett godkännandeförfarande kan krav
ställas på särskilda kunskaper om exempelvis de varor som omfattas av
verksamheten, vilka olika farliga ämnen och delar som kan ingå, hur
dessa kan demonteras eller sorteras på ett säkert sätt och bäst tas om hand
från miljö- och återvinningssynpunkt. Vidare bör krav kunna ställas att
verksamhetsutövaren har kunskap om miljöfrågor och
miljölagstiftningen. Godkännandet kan också beskriva hur verksamheten
bör bedrivas för att tillgodose nödvändiga miljöhänsyn. Det är vidare
viktigt att arbetsmiljöaspektema blir beaktade.

Ett godkännandeförfarande kan organiseras som ett certifieringssystem
enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll som innebär att
myndigheterna ställer krav på att en verksamhet endast far bedrivas om
ett certifieringsorgan granskat och certifierat verksamheten eller de
personer som ansvarar för denna. Certifieringen innebär att den
certifierade verksamheten eller personerna uppfyller vissa krav ställda av
myndighet eller annan. Vidare innebär systemet att de certifierade
företagen/personema erlägger en avgift till ett privaträttsligt
certifieringsorgan medan certifieringsorganet erlägger en
ackrediteringsavgift till ackrediteringsorganet SWEDAC. Tillsynen sköts
inom certifieringssystemet.

Ett annat sätt att organisera godkännandeförfarandet är att som
Kretsloppsdelegationen föreslagit införa ett statligt auktorisationssystem.
Regeringen anser dock i likhet med flera remissinstanser att ett
certifieringssystem är att föredra framför en statlig auktorisation,
eftersom certifieringssystem enligt lagen om teknisk kontroll är ett
internationellt gångbart system. Dessutom åsamkar ett sådant system
myndigheterna mindre kostnader och mindre administrativa bördor.

Prop. 1996/97:172

Det är viktigt att kraven för certifiering inte utformas så att mindre
företag diskrimineras genom att kraven blir omöjliga att uppfylla utan en
viss storlek på verksamheten. Kraven bör inte heller utformas så att
företagsstrukturen i onödan konserveras. Det är viktigt att utvecklingen
av de aktuella företagen och uppkomst av nya företag kan ske.

Ikraftträdande

Regeringen anser att förbudet mot deponering m.m. av uttjänta elektriska
och elektroniska produkter som inte har behandlats av godkänd
demonterare och sorterare bör träda i kraft vid samma tidpunkt som
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter träder i kraft
(avsnitt 7.1 och 7.2). På detta sätt undviks att andra aktörer än
producenterna tvingas skapa tillfälliga system för insamling av uttjänta
elektriska och elektroniska produkter fram till dess att producentansvaret
träder i kraft. Regeringen gör dock den bedömningen att kravet att
demonteringsverksamhet skall certifieras bör kunna träda i kraft så snart
som möjligt med hänsyn tagen till den tid det tar att etablera
certifieringssystem.

Prop. 1996/97:172

6.2 Hantering av rivningsavfall

Regeringens förslag: Kravet på rivningsplan enligt plan- och
bygglagen (1987:10) utsträcks till att omfatta rivning av del av
byggnad. Det utsträcks även till att omfatta vissa av de
byggnadsåtgärder för vilka bygganmälan skall lämnas. Kravet på
rivningsplan för dessa åtgärder gäller under förutsättning att det kan
antas att det som en följd av byggnadsåtgärderna uppkommer
rivningsmaterial som innehåller farligt avfall.

Kretsloppsdelegationens förslag: Delegationen föreslår i sin rapport
Producentansvar i Byggsektorn (dnr M96/474/6) att obligatorisk
miljöbesiktning införs vid alla anmälningspliktiga ändrings- och
rivningsåtgärder. Besiktningen skall utföras av från byggherren
oberoende och certifierade besiktningspersoner.

Delegationen föreslår att bestämmelser om detta införs i plan- och
bygglagen (PBL).

Remissinstanserna: Remissinstanserna är över lag positiva till att en
miljöbesiktning utförs före rivning. Oenigheten är desto större ifråga om
besiktningen skall vara obligatorisk och om den skall utföras av
oberoende och certifierade besiktningsmän. Det förekommer dessutom
skilda uppfattningar om vilka lagändringar som behövs. Ett betydande
antal av remissinstanserna anser att befintlig lagstiftning med
rivningslovet i botten är tillräcklig, även om smärre förändringar kan
behövas. Boverket framhåller t.ex. att nödvändigt skydd för hälsa och
miljö kan åstadkommas enklare och effektivare och inom ramen för PBL,

genom förfarandet med slutbevis, än genom obligatorisk miljöbesiktning
enligt Kretsloppsdelegationens förslag.

Byggsektorns Kretsloppsråd stöder förslaget om att besiktning skall
utföras av en person som har den utbildning och erfarenhet som behövs.
Rådet kan dessutom acceptera, även om man inte anser det nödvändigt,
att denna person skall vara certifierad av ett organ som för detta ändamål
har ackrediterats av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. Däremot avvisar rådet bestämt förslaget att
besiktningsmannen måste vara en från byggherren fristående och
oberoende person. I stort sett anser rådet att PBL:s nuvarande regler om
rivningsanmälan, rivningsplan och kvalitetsansvarig för rivning är
tillfyllest.

Skälen för regeringens förslag:

Farliga ämnen i rivningsavfall

Huvuddelen av bygg- och rivningsavfallet utgörs av betong, sten,
keramiskt material och trä. Avfallet är dock synnerligen komplext. De
farliga materialen utgör en förhållandevis liten andel av bygg- och
rivningsavfallet. Den samlade mängden farligt avfall blir likafullt stor
eftersom den totala mängden bygg- och rivningsavfall är mycket stor.
Kretsloppsdelegationen redovisar t.ex. att ca 300-430 kg kvicksilver och
10 ton kadmium, enligt beräkningar, följer med rivningsavfallet varje år.
Stora mängder farliga ämnen finns inbyggda i vårt bestånd av hus och
anläggningar. Det finns t.ex. minst 60 000 ton klorparaffiner lagrade i
golv och kabel. Vidare redovisar Kemikalieinspektionen t.ex. i rapporten
"Klor och klorföreningar" från 1994, att uppskattningsvis mellan 70 och
190 ton PCB i fogmassor har använts i Sverige. Även asbest förekommer
i stor mängd. Alla dessa ämnen kommer förr eller senare att följa med
rivningsavfallet när olika åtgärder görs i byggnaderna eller när
byggnaderna till slut rivs.

Dagens regler för rivning

I dag krävs enligt 8 kap. 8 § PBL rivningslov för att riva byggnader eller
delar av byggnader inom områden med detaljplan. Enligt 9 kap. 2 § skall
rivning av andra byggnader än komplementbyggnader, vissa
ekonomibyggnader och byggnader som behövs för totalförsvaret,
anmälas till byggnadsnämnden (rivningsanmälan). Till en
rivningsanmälan skall enligt 9 kap. 4 § fogas en plan över hur
rivningsmaterialet kommer att hanteras (rivningsplan). Rivningsplanen
skall godkännas av byggnadsnämnden (9 kap. 12 §). Enligt 9 kap. 1 §
skall, då rivningsplan erfordras, rivningen ske på ett sådant sätt att olika
material kan tas om hand var för sig enligt planen.

Det bör påpekas att förordningen (1996:971) om farligt avfall innebär
att det farliga avfallet vid rivning måste omhändertas på särskilt sätt.

Prop. 1996/97:172

För rivningar som skall följa rivningsplan skall byggherren enligt
9 kap. 13 § utse en s.k. kvalitetsansvarig som bl.a. skall se till att
rivningsplanen följs. Den kvalitetsansvarige måste antingen ha
behörighet för ändamålet meddelad av ackrediterat organ
(riksbehörighet) eller ha godkänts av byggnadsnämnden för det aktuella
ri vningsproj ektet.

En rivningsplan bör bl.a. innehålla en redovisning av hur det
miljöfarliga avfallet kommmer att hanteras. Omfattningen av
rivningsplanen beror i övrigt på de lokala förutsättningarna för
återanvändning och återvinning (se prop. 1994/94:230 s. 100).

Enligt 3 kap. 14 § arbetsmiljölagen skall bl.a. den som låter utföra
byggnads- eller anläggningsarbete se till att arbetsmiljösynpunkter,
avseende såväl byggskedet som det framtida brukandet, beaktas och att
olika delar av projekteringen samordnas.

Även om- och tillbyggnad samt rivning av en byggnad eller anläggning
omfattas av bestämmelsen, i den mån arbetet behöver föregås av
projektering.

Föreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen har meddelat och som gäller i
samband med bl.a. rivning är föreskrifterna (AFS 1994:52) om
byggnads- och anläggningsarbete, föreskrifterna (AFS 1980:11) om
åtgärder mot luftföroreningar, föreskrifterna (AFS 1994:2) om farliga
ämnen, föreskrifterna (AFS 1996:2) om hygieniska gränsvärden och
föreskrifterna (AFS 1991:2) om smittfarligt arbete. Enligt föreskrifterna
om Asbest (AFS 1996:2), får vid rivning av byggnad eller teknisk
anordning, asbest och asbesthaltigt material hanteras endast efter tillstånd
av Yrkesinspektionen.

Det farliga avfallet måste tas om hand vid rivning

Det är angeläget att det farliga avfallet sorteras ut och omhändertas på ett
miljöriktigt och säkert sätt när ingrepp av olika slag görs i byggnader.
Hur detta skall ske bör redovisas i rivningsplanen. För att kunna fastställa
respektive utesluta förekomst av hälso- och miljöfarliga material krävs
emellertid en särskild inventering. Regeringen bedömer därför, i likhet
med Kretsloppsdelegationen och flertalet remissinstanser, att mer
omfattande ingrepp i byggnader bör föregås av en inventering av farliga
material och ämnen.

Byggherren skall som nämnts presentera en rivningsplan i samband
med rivningsanmälan. Det ankommer därefter på byggnadsnämnden att
avgöra om det finns förutsättningar att hantera rivningsmaterialet på det
sätt som framgår av planen. Rivningsarbete som omfattas av ett krav på
rivningsplan far inte påbörjas förrän nämnden godkänt planen.
Förfarandet är sådant att det inbjuder till en dialog mellan kommunen
och byggherren. En nödvändig åtgärd vid utarbetandet av en rivningsplan
torde i de allra flesta fall vara att genomföra en inventering av farliga
material och ämnen.

I den av Boverket utgivna Boken om Lov, Tillsyn och kontroll
(Allmänna råd 1995:3) behandlas bl.a. PBL:s tillsyns- och

Prop. 1996/97:172

kontrollsystem som trädde i kraft den 1 juli 1995 och de kompletterande
ändringar som rör rivning (rivningsanmälan och rivningsplan) vilka
trädde i kraft den 1 januari 1996. Beträffande rivningsplan lämnar
Boverket exempel på vad planen bör innehålla. I planen bör bl.a. anges

— planerad materialbehandling, vari ingår identifiering och
omhändertagande av riskmaterial samt avfall,

— demonterings- och rivningsmetoder,

— förberedande åtgärder på rivningsplatsen för omhändertagande
av rivningsmaterial,

— metoder för hantering av riskmaterial och avfall (t.ex. selektiv
rivning och källsortering av restmaterial som går till förbränning
eller deponeras),

— metoder och arbetssätt samt skyddsåtgärder vid avlägsnande av
riskmaterial samt sättet att omhänderta, hantera och särbehandla
hälsofarliga material, samt att

— material eller innehåll i produkter (vars negativa egenskaper
beror av mängd och halt av riskmaterial) bör uppmärksammas.

Vidare anges att i rivningsplanen bör dokumenteras omhändertagandet
av PCB-haltiga oljor från bl.a. transformatorarrangemang, slitskikt av
acrudurmaterial och fogmassor.

Stiftelsen Reforsk har i en rapport, som resultat av ett projekt under
våren 1996, bl.a. givit förslag på rivningsplaner. I rapporten framhålls
vikten av att byggherrens förberedelser inför en rivning även omfattar en
inventering och mängdberäkning avseende hälso- och miljöfarligt
material.

Dessutom innebär byggsektorns eget åtagande (avsnitt 8.3) att
inventeringen blir ett nödvändigt inslag i processen före rivning. Således
bör sektorn själv ta ansvar för att rivningar inte genomförs utan
föregående inventering.

Mot denna bakgrund anser regeringen, till skillnad från
Kretsloppsdelegationen men i likhet med flertalet remissinstanser, att
befintlig lagstiftning i huvudsak är tillräcklig.

Det är angeläget att öka kunskapen om flödena och hanteringen av
farligt material i samband med rivningsprocessen. Regeringen gav i april
1995 Boverket i uppdrag att genomföra en utvärdering av förändringar
som genomförts avseende byggregleringen under de senaste åren. Bland
de frågor som enligt regeringens direktiv särskilt skall studeras är
tillsyns- och kontrollsystem i PBL. I uppdraget ingår även att följa upp
lagändringar som genomförs under uppdragstiden bl.a. bestämmelserna
om tillsyn och kontroll av omhändertagande av rivningsmaterial. En
slutrapport till regeringen kommer att överlämnas i oktober 1997. Enligt
regeringens mening bör resultatet av pågående arbete avvaktas.

Regeringen avser dock att ge Boverket i uppdrag att i samråd med
bl. a. Naturvårdsverket göra en översyn av hur det farliga avfallet
identifieras och hanteras vid rivning, samt att föreslå de förändringar i
lagstiftningen som krävs för att säkerställa att detta avfall tas om hand på
ett miljö- och arbetsmiljöriktigt sätt.

Prop. 1996/97:172

3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

Bygg- och rivningsavfall uppstår också vid ändring av byggnad

Att ställa krav på rivningsplan och inventering inför rivning löser
emellertid inte hela problemet. En stor del av bygg- och rivningsavfallet
alstras vid utrivning i samband med ombyggnationer. Vid sådana
byggnadsåtgärder gäller inte kravet på rivningsanmälan och rivningsplan.
Följaktligen upprättas inte heller någon redovisning av hur
rivningsmaterialet skall hanteras.

Enligt regeringens bedömning är det angeläget att förbättra
förutsättningarna för att bl.a. omhänderta farliga ämnen även vid sådana
byggnadsåtgärder som i dag inte omfattas av krav på rivningsplan.
Regeringen har övervägt om det är lämpligare att avvakta med förslag i
denna del till dess att bl.a. Boverkets rapport färdigställts. Regeringen
anser dock att det är väsentligt att snarast förbättra förutsättningarna för
en miljöriktig hantering av rivningsmaterial och vill därför redan nu
lägga ett förslag om att kravet på rivningsplan utsträcks till att omfatta
ytterligare åtgärder.

Regeringen anser således att krav på rivningsplan bör utsträckas till att
omfatta även rivning av del av byggnad. Vidare bör kravet omfatta
sådana bygganmälningspliktiga åtgärder som anges i 9 kap. 2 § första
stycket 3-5, dvs. sådana ändringar av en byggnad som berör
konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar dess
planlösning, installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder,
rökkanaler eller anordningar för ventilation i byggnader och installation
eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörjning eller avlopp i
byggnader eller inom tomter. Kravet på rivningsplan för dessa åtgärder
bör gälla under förutsättning att det kan antas att det som en följd av
byggnadsåtgärderna uppkommer rivningsmaterial som innehåller farligt
avfall. I anslutning till att bygganmälan kommer in bör enligt regeringens
mening byggnadsnämnden avgöra om förutsättningar för krav på
rivningsplan är uppfyllda. Byggnadsnämnden skall ges rätt att föreskriva
när bygganmälan skall kompletteras med rivningsplan. Givetvis kan
byggherren redan i bygganmälan lämna en rivningsplan och på så sätt
underlätta handläggningen hos byggnadsnämnden.

Rivningsmaterial som innehåller farligt avfall kan även uppstå vid
andra åtgärder enligt 2 § första stycket, och självklart också vid åtgärder
som inte omfattas av krav på bygganmälan. Lagrådet har föreslagit att
2 a § utvidgas så att rivningsplan skall kunna föreskrivas även i samband
med andra byggnadsåtgärder enligt 2 § första stycket än dem som anges i
punkterna 3-5. Regeringen bedömer dock att kravet på rivningsplan för
närvarande inte kan utsträckas utöver ovan angivna åtgärder av följande
skäl. När kravet på rivningsplan tillkom angavs i propositionen
1994/95:230 att det kan finnas skäl att ställa krav även vid utrivningar i
samband med ändringar av en byggnad men att den frågan kräver vidare
överväganden (s. 99). 1 april 1995 gav regeringen Boverket i uppdrag att
följa upp bl.a. kravet på rivningsplan. Detta uppdrag skall redovisas till
regeringen i oktober 1997. En ytterligare utvidgning av kravet på
rivningsplan bör därför anstå till dess Boverkets rapport färdigställts.

Prop. 1996/97:172

Ikraftträdande

Prop. 1996/97:172

Regeringen anser att den föreslagna ändringarna i PBL bör träda i kraft
den 1 juli 1998.

7 Producenternas ansvar för uttjänta produkter - ett
sätt att miljöanpassa produkter

7.1 Införande av ett system med producentansvar för uttjänta
elektriska och elektroniska produkter

Regeringens bedömning: Ett producentansvar för uttjänta elektriska
och elektroniska produkter i Sverige bör införas. Regeringen avser att
meddela föreskrifter om producentansvar med utgångspunkt i de
bemyndiganden som redan finns i renhållningslagen (1979:596).

Regeringen avser att till kommissionen anmäla ett förslag om
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter.

Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning att införa ett producentansvar. Delegationen föreslår dock att
producentansvaret skall regleras i en ny lag om återvinning och
producentansvar beträffande elektriska och elektroniska produkter.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till införande
av någon form av reglering av detta område. Vissa instanser t.ex. Svenska
IT-företagens organisation, Industriförbundet/ Sveriges
verkstadsindustrier och Naturvårdsverket anser att reglering bör ske
genom en förordning med stöd av renhållningslagen. Delegationens
förslag upplevs av många remissinstanser som alltför detaljerat och
komplicerat och man har svårt att se hur det skall kunna skapa en
förändringsbenägenhet hos tillverkarna.

Skälen för regeringens bedömning:

Dagens system för omhändertagande av uttjänta elektriska och elektroniska
produkter

1 dag ansvarar kommunerna för bortforsling och slutligt
omhändertagande av det elektriska och elektroniska avfall som klassas
som hushållsavfall (d.v.s. "avfall och orenlighet som härrör från hushåll
och därmed jämförligt avfall"). Kommunerna har möjlighet att utvidga
den kommunala renhållningsskyldigheten till att avse även annat
elektriskt och elektroniskt avfall. Skyldigheten kan gälla både
bortforsling och slutligt omhändertagande. Finansiering sker via
kommunens renhållningsavgift. Vissa branschföreningar, producenter

och storanvändare har i dag organiserat insamling och återvinning av Prop. 1996/97:172
uttjänta elektriska och elektroniska produkter. När det gäller
branschföreningar och producenter är det som regel kunden som betalar
för återvinningstjänsten. Vissa storanvändare har själva tagit på sig
kostnaden för återvinning.

I dag finns regler enligt miljöskyddslagstiftningen och
kemikalielagstiftningen som syftar till att skydda hälsa och miljö vid
hanteringen av elektriskt och elektroniskt skrot.
Arbetsmiljölagstiftningen innehåller krav i fråga om åtgärder till skydd
mot ohälsa eller olycksfall för de anställda.

Vissa elektriska och elektroniska produkter omfattas dessutom redan i
dag av särskild lagstiftning. Detta gäller transformatorer och
kondensatorer som innehåller PCB, kylar och frysar, batterier samt
termostater, reläer m.fl. produkter innehållande kvicksilver.

Pågående aktiviteter som rör återvinning av uttjänta elektriska och elektroniska
produkter

Exempel på pågående arbete som rör återvinning av uttjänta elektriska
och elektroniska produkter är Svenska IT-företagens organisations
(SITO) åtagande. SITO representerar 350 IT-företag. Företagen levererar
utrustning, programvara, system, databaser, konsulttjänster och support.
Inom SITO finns samtliga handelsled representerade med särskild
tonvikt på importörs- och distributörsledet. SITO arbetar med branschens
uppslutning kring fem huvudåtaganden: medverkan till

kvalitetsdeklaration av återvinningsföretag, anslutning till
kvalitetsdeklarerat återtagningssystem, införande av principen om
förutbetalda avgifter, medverkan i miljöanpassning av produkterna och
medverkan i återrapportering om branschens åtagande.

Ett annat exempel är mobiltelefonproducentemas återvinningsprojekt
Returtelefoni. Europeisk sammanslutning av elektronik- och
telekomindustri (ECTEL) har i samarbete med Alcatel, Ericsson,
Motorola, Nokia och Panasonic startat ett pilotprojekt vars mål är att
återvinna uttjänta mobiltelefoner. Pilotprojektet Returtelefoni genomförs
i Sverige under första halvåret 1997. Projektet syftar till att
konsumenterna ska lämna uttjänta mobiltelefoner till återförsäljarna som
i sin tur lämnar telefonerna till en sorteringscentral för vidarebefordran
till leverantörernas återvinningsstationer.

Producenter bör ta ett utökat ansvar för att saluföra elektriska och elektroniska
produkter som är miljöanpassade

Miljöaspekter har hittills inte i tillräcklig grad beaktats vid produkternas
konstruktion. Enligt Kretsloppsdelegationen har bristfällig miljömässig
hantering av uttjänta elektriska och elektroniska produkter bidragit till
omgivningspåverkan från deponeringsanläggningama och
förbränningsanläggningar. Vad en omfattande industriell användning av
sällsynta metaller på sikt kan innebära i form av resursproblem är i dag

inte känt. Miljö- och hälsofarliga ämnen ingår i olika omfattning i
elektriska och elektroniska produkter (avsnitt 6.1).

Branschen kännetecknas av en snabb teknisk utveckling. Detta gör det
svårt att inneha aktuell sakkunskap om produkternas miljö- och
hälsoeffekter. Många nya produktgrupper med nya material har ännu inte
nått avfallsledet.

Regeringen gör i likhet med Kretsloppsdelegationen och de flesta
remissinstanser den bedömningen att producentansvar för elektriska och
elektroniska produkter nu bör inforas i Sverige.

Syftet med ett lagreglerat producentansvar för uttjänta elektriska och
elektroniska produkter är att skapa en drivkraft för producenterna att
utveckla mindre miljöbelastande produkter och att samtidigt åstadkomma
en miljöriktig hantering. Sålunda bör producenterna stimuleras att
konstruera och saluföra elektriska och elektroniska produkter som är
anpassade för en hög grad av återvinning med minskat behov av nytt
råvarumaterial som följd. Delar och material från uttjänta elektriska och
elektroniska produkter är resurser som bör utnyttjas på ett miljömässigt
och ekonomiskt godtagbart sätt.

Producenterna bör fa ta ett ansvar som innefattar såväl det fysiska som
det ekonomiska ansvaret för insamling och bortforsling samt ett
ekonomiskt ansvar för omhändertagande av de produkter som
producenten sätter på marknaden. Producentansvar tillsammans med
förslaget om certifierad demontering och sortering (avsnitt 6.1) innebär
att uttjänta elektriska och elektroniska produkter tas om hand på ett
miljöriktigt sätt, att material och komponenter återanvänds eller återvinns
samt att producenter stimuleras saluföra produkter som är
miljöanpassade. Samverkan mellan den kompetens som finns i olika
berörda sektorer i näringslivet är en nödvändig faktor i denna utveckling.
Myndigheter och konsumenter har en viktig del i utvecklingen och
måluppfyllelsen.

Den omställning mot kretslopp och producentansvar som nu pågår
inom skilda verksamheter förändrar eller kommer att på flera sätt
förändra arbetsvillkoren för dem som är sysselsatta i berörda
verksamheter. I det fortsatta arbetet med att forma producentansvaret bör
därför beaktas frågor om utbildning, arbetsvillkor och förebyggande av
arbetsmiljörisker under medverkan av berörda parter. Regeringen vill
betona vikten av att berörda myndigheter, främst Arbetarskyddsstyrelsen
och Kemikalieinspektionen, samverkar med berörda bransch- respektive
arbetstagarorganisationer för att därigenom bättre tillgodose
arbetsmiljökrav samt förebygga hälso- och miljörisker.

Reglering av producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska produkter

Enligt propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling (prop. 1992/93:180), bör frivilliga lösningar
eftersträvas om de miljöpolitiska målen kan uppnås på denna väg. Det
finns ändå situationer där det krävs lagstiftning för att åstadkomma
önskat resultat. En lagstiftning kan också vara en fördel t.ex. för att nå

Prop. 1996/97:172

konkurrensneutralitet. Regeringen har i likhet med
Kretsloppsdelegationen och flera remissinstanser kommit till den
slutsatsen att grunden för producentansvaret i detta fall bör vara
författningreglerat. Ett skäl till detta är att därmed omfattas alla
producenter och systemet blir konkurrensneutralt. Ett annat skäl för
författningsreglerat producentansvar är att statens möjlighet till tillsyn
förbättras och därmed även förutsättningarna att snabbare via sanktioner
eller ändrade regler ingripa om syftet med producentansvar inte uppnås.

I likhet med flera remissinstanser anser regeringen att det f.n. inte finns
behov av en så ingående reglering av producentansvaret som föreslagits
av Kretsloppsdelegationen. Regeringen avser att efter avslutat
anmälningsförfarande i EU besluta om en förordning om
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter med
utgångspunkt i renhållningslagens bemyndigande. För att i god tid
informera om de riktlinjer som bör gälla för ett sådant ansvar är det här
befogat att lämna en närmare redogörelse för hur ett producentansvar för
uttjänta elektriska och elektroniska produkter bör utformas.
Utgångspunkten är att ett författningsreglerat producentansvar bör ange
ramarna för ansvaret och att producenterna själva skall lämnas utrymme
att bestämma den närmare utformningen och organisationen av ansvaret.
Reglerna för producentansvaret bör vidare formuleras så att det erbjuder
möjligheter till sund konkurrens. De system som krävs för att
producenterna skall kunna ta sitt ansvar måste, för att inte stå i strid med
reglerna i konkurrenslagen (1993:20), utformas så att de inte skapar
inlåsningseffekter som försvårar alternativa lösningar för hantering av
uttjänta produkter. Systemen måste vidare vara så öppna att det inte
uppstår utelåsningseffekter som försvårar för nya eller mindre aktörer att
etablera sig och verka på marknaden i övrigt.

Utveckling internationellt och inom EU beträffande producentansvar för elektriska
och elektroniska produkter

Det ekonomiska producentansvaret ligger i linje med de principer som
tillämpas inom EU. I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om
avfall, senast ändrat genom rådets direktiv 91/156/EEG, föreskrivs att i
enlighet med principen om att "förorenaren betalar" skall kostnaderna för
bortskaffande av avfall belasta

- den innehavare som låter en insamlare eller ett företag som avses i
direktivets artikel 9. hantera avfallet och /eller

- de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilken
avfallet härrör.

Principen om förorenarens betalningsansvar (Polluter Pays Priciple) är
väl förankrad i internationella sammanhang. Den innebär att förorenaren
skall betala kostnaderna för de åtgärder som krävs för att bibehålla en
acceptabel miljö. Dessa kostnader bör enligt rekommendationen
återspeglas i priserna på de varor och tjänster som ger upphov till
föroreningar när de produceras eller konsumeras. Likaså bör priser på
varor som är beroende av naturresurser återspegla den begränsade
tillgången på de naturresurser som används.

Prop. 1996/97:172

Harmoniseringsarbete avseende producentansvar for uttjänta elektriska
och elektroniska produkter pågår inom EU. Förslag till reglering på EU-
nivå har ännu inte presenterats. En svensk modell för producentansvar
bör under alla omständigheter vara internationellt anpassad. Det
föreslagna producentansvaret bedöms ge producenterna frihet att utforma
system som är internationellt gångbara.

Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter utformas i
flera länder i Europa. Inget land har ännu infört producentansvar men
förslag till författningar finns bl.a. i Nederländerna, Tyskland och
Schweiz.

Anmälan till EG-kommissionen

Ett förslag om det tänkta producentansvaret måste anmälas till EG-
kommissionen enligt rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983
om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och
föreskrifter, ändrat genom direktiven 88/182/EEG och 94/10/EG.

Regeringen avser att i frågan om producentansvar för elektriska och
elektroniska produkter, till kommissionen anmäla ett förslag till
förordning härom.

7.2 Närmare utformning av kommande förordning om
producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska
produkter

Regeringens bedömning:

- Producentansvaret bör omfatta alla som yrkesmässigt tillverkar, till
Sverige för in eller säljer elektriska och elektroniska produkter.

- I princip bör samtliga elektriska och elektroniska produkter
omfattas av producentansvaret.

- Producenter bör tillhandahålla lämpliga insamlingssystem samt
transporter för uttjänta elektriska och elektroniska produkter av egen
tillverkning, införsel eller försäljning. Vid utformning av
insamlingssystem bör samråd ske med kommunen.

- Producenter bör kostnadsfritt för siste ägaren ta emot/samla in och
till certifierad demonterare lämna uttjänta elektriska och elektroniska
produkter (avsnitt 6.1).

- Producenter bör tillhandahålla demonteringsanvisningar för
elektriska och elektroniska produkter.

- Producenter bör tillhandahålla information avseende
insamlingssystemet till hushåll och andra förbrukare.

- Producenter bör rapportera till Statens naturvårdsverk om frågor
som rör producentansvaret.

Kretsloppsdelegationens förslag: Kretsloppsdelegationen föreslår att
återförsäljare av elektriska och elektroniska produkter skall vara skyldiga
att ta tillbaka uttjänta produkter. De som säljer elektriska och

Prop. 1996/97:172

elektroniska produkter till konsument måste vara anslutna till ett Prop. 1996/97:172
återtagningssystem eller på annat sätt uppfylla sitt återtagningsansvar.

Kommunen föreslås vara skyldig att ta emot en uttjänt vara som har
använts för privat bruk om ingen representant för producenten finns inom
kommunen eller om aktuell producent i kommunen har uppfyllt sin
återtagningsplikt.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser bedömer förutsättningarna
för återförsäljarna att genom sitt agerande påverka tillverkningsledet som
små. Detta gäller särskilt tillverkning utanför landets gränser. Stockholms
kommun, Naturvårdsverket, Järnhandlarna anser att alla som hanterar
elektriska och elektroniska produkter, från tillverkare, importör till
återförsäljare borde omfattas av producentansvaret. Bl.a.
Kommunförbundet och Stockholms kommun anser det är oacceptabelt att
kommunen skall ta ekonomiskt ansvar för det elektronikskrot som ingen
vill kännas vid.

Flera remissinstanser anser att återtagningspliktens utformning är
alltför komplicerad och ger en alltför splittrad bild för såväl konsumenten
som övriga aktörer utan att några ytterligare miljöfördelar erhålls.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen beskriver nedan den
närmare utformningen av den kommande förordningen om
producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska produkter.

Producentbegreppet

Med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar, till Sverige för in
eller säljer elektriska och elektroniska produkter. I likhet med flera
remissinstanser anser regeringen att producentansvaret bör omfatta
samtliga led i distributionskedjan. För att producentansvarssystemet skall
fungera krävs att alla parter deltar och samlas kring utformningen av
systemet.

Produktområde

Producentansvaret bör omfatta i princip alla uttjänta elektriska och
elektroniska produkter. Regeringen har inte funnit några miljömässiga
grunder för att begränsa produktområdet. Ett smalt produktområde skulle
leda till gränsdragningssvårigheter och definitionsproblem samt även
oklarheter för användarna. För att åstadkomma så stora miljömässiga
förbättringar som möjligt föreslås därför en bred definition av
produktområdet. Kretsloppsdelegationen har presenterat följande
definition av det aktuella produktområdet: "Produkter som i sin aktuella
utformning är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska
fält för korrekt funktion samt utrustning för generering, överföring och
mätning av dessa strömmar och falt. I sammansatt produkt, som inte
huvudsakligen använder elektrisk energi, avses bara de delar som har en
elektrisk funktion. Dock är även de komponenter som används för
kylning, värmning, skydd m.m. delar av den elektriska och elektroniska

produkten". Regeringen anser att elektriska och elektroniska produkter
med ingående batterier bör omfattas av producentansvaret.

Vissa undantag kan dock komma i fråga. Regeringen anser i likhet med
Kretsloppsdelegationen att elektriska och elektroniska produkter som
används inom industrin m.m. och där beställaren har en möjlighet att
utöva ett avgörande inflytande på produkternas utformning bör undantas
från producentansvaret.

Kommunen har fr. o. m. den 1 januari 1995 ansvaret för
omhändertagande av kylmöbler. Det finns i dag tillräcklig
behandlingskapacitet for att behandla kasserade kylmöbler på ett
miljömässigt godtagbart sätt. Kyl- och frysmöbler bör därför i dag
undantas från producentansvaret. I takt med att nya kyl- och frysmöbler
övergår till CFC-fria alternativ för köldmedier och blåsning av isolering
kommer sannolikt de kasserade kyl- och frysmöblema vara fria från
ozonnedbrytande ämnen. Det kan därför på sikt bli aktuellt att även kyl-
och frysmöbler omfattas av producentansvaret för elektriska och
elektroniska produkter.

Förordningen om producentansvar för bilar beräknas träda i kraft
tidigast den 1 januari 1998. Enligt denna regleras även producentansvaret
för i bilar ingående elektriska och elektroniska produkter. I bilar
ingående elektriska och elektroniska produkter bör därför undantas från
producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter.

Producenternas skyldighet att samla in m.m. uttjänta produkter, tillhandahålla
demonteringsanvisningar samt informera om insamlingssystemet

Det bör ankomma på producenten att tillhandahålla lämpliga
insamlingssystem samt transporter för uttjänta elektriska och elektroniska
produkter. Insamlingssystemen bör vara väl anpassade till produkterna.
Eftersom produktområdet är brett är det troligt att producenterna väljer
olika insamlingssystem för olika produkter. Insamlingssystemen bör
tillgodose konsumenternas krav på bekvämlighet, lättillgänglighet och
service. Producenten bör samråda med kommunen i frågor som rör
insamlingssystemen.

Producenten bör ha en skyldighet att ta emot alla uttjänta elektriska
och elektroniska produkter av egen tillverkning, egen införsel till Sverige
eller försäljning utan att ta betalt av siste ägaren. Producenten bör också
kostnadsfritt för siste ägaren transportera och lämna in uttjänta elektriska
och elektroniska produkter till certifierad demonterar och sorterar innan
produkterna deponeras, förbränns och fragmenteras (avsnitt 6.1).

Regeringen anser att det är lämpligt att producenten upprättar riktlinjer
om demontering samt redovisar innehållet i de produkter producenten för
ut på marknaden t.ex. material, komponenter och kemiska substanser.
Detta möjliggör även att miljöfarliga ämnen kan avlägsnas och
särbehandlas vid demontering samt att man även i övrigt, t.ex. från
arbetsmiljösynpunkt, vet hur varan bör tas om hand då den tjänat ut.

Producenten bör åläggas informationsansvar gentemot hushåll och
andra förbrukare avseende sortering, återlämning, insamling och
bortforsling. Producenterna bör informera konsumenterna om

Prop. 1996/97:172

insamlingssystemet. Det är av största vikt att denna information Prop. 1996/97:172
verkligen når fram.

Återanvändning och återvinning

Den långsiktiga målsättningen med förordningen är att producenterna
skall stimuleras att konstruera och saluföra produkter som är anpassade
till en hög grad av återvinning och därmed minska behovet av jungfruliga
råvaror. Regeringen finner i likhet med Kretsloppsdelegationen att det för
närvarande inte är meningsfullt att fastställa bestämda insamlings- och
återvinningsmål eftersom produktomfånget är mycket brett och olika mål
skulle behöva preciseras för olika produkter.

Producenternas rapporteringsskyldighet

För att myndigheterna skall kunna följa hur producentansvaret efterlevs
bör producenterna vara skyldiga att informera central myndighet om sitt
arbete med omhändertagande m.m. av uttjänta elektriska och elektroniska
produkter.

Sortering och inlämning

Den siste ägaren bör sortera ut uttjänta elektriska och elektroniska
produkter från hushållsavfall och annat avfall. Inlämning till den av
producenten anvisade platsen skall vara kostnadsfri.

Uppföljning av producentansvaret

Utvecklingen vad gäller producenternas ansvar för att iaktta sina
förpliktelser bör följas upp med regelbundet återkommande kontroller.
Regeringen förutsätter att Naturvårdsverket inom ramen för sitt
myndighetsansvar följer upp producentansvaret. Uppföljningen bör ske i
samverkan med berörda myndigheter och branschorganisationer. Skulle
det föreslagna producentansvaret inte fa förväntad effekt kan det finnas
skäl för regeringen att överväga ytterligare åtgärder.

Ikraftträdande

Det är angeläget att reglerna om producentansvaret träder i kraft så snart
det är möjligt. Producenterna måste dock få erforderlig tid att bygga upp
ett system som hanterar det fysiska och ekonomiska ansvaret för uttjänta
produkter. Det ankommer på producenterna av elektriska och
elektroniska produkter att vidta lämpliga åtgärder för att göra det möjligt
att iaktta sådan skyldighet från tidpunkten för ikraftträdandet. Regeringen
kan behöva överväga olika datum för ikraftträdande för olika
produktområden.

7.3 Hantering av uttjänt kontorspapper (finpapper)

Prop. 1996/97:172

Regeringens bedömning: Branschorganisationernas frivilliga
åtagande bör gälla. Det innebär bl.a. att branschorganisationerna åtar
sig att senast år 2000 samla in och materialåtervinna minst 50 procent
av det kontorspappersavfall som uppstår i Sverige och som är tekniskt
möjligt att använda som råvara vid papperstillverkning (se vidare i
bilaga 14).

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket anser i rapporten
Kontorspapper - Materialflöden i samhället (dnr M96/4829/6) att
effekterna av branschorganisationernas frivilliga åtagande bör avvaktas
innan en förordning om producentansvar införs.

Det frivilliga åtagandet har gjorts av Svensk Returpappersförening,
Pappersåtervinning AB (PÅAB) och IL Returpapper AB och innebär att
minst 50 viktprocent av det kontorspappersavfall som uppstår i Sverige
och som är tekniskt möjligt att använda som råvara vid
papperstillverkning senast år 2000 skall samlas in och återvinnas.
Insamlingen och återvinningen skall på sikt uppgå till minst 75
viktprocent av kontorspappersavfallet i Sverige. Tidpunkten för detta
skall enligt åtagandet tas fram tillsammans med Naturvårdsverket när
statistik för år 2000 finns tillgänglig. Åtagandet finns i bilaga 14.

Utöver förslaget att effekterna av det frivilliga åtagandet bör avvaktas,
föreslår Naturvårdsverket att ökade insatser bör göras för att
miljöanpassa dels pappersproduktema, dels kontorens upphandling av
pappersproduktema, kopiatorer och skrivare m.m. Det behövs även ett
utökat samarbete mellan papperstillverkare, tryckerier samt tillverkare av
tryckfarger och tryckutrustningar. Kontoren behöver informeras om
källsortering, insamling och återvinning samtidigt som det är nödvändigt
med en utveckling och utvidgning av insamlingssystemen och en ökad
kapacitet för materialåtervinning.

Skälen for regeringens bedömning:

En större andel kontorspapper bör samlas in och återvinnas

Regeringen anser i likhet med Naturvårdsverket att deponeringen av
returpapper bör upphöra helt. Returpapper av god kvalitet bör enligt
Naturvårdsverket samlas in för materialåtervinning medan resten bör
förbrännas med energiutvinning.

Regeringen konstaterar att branschorganisationerna åtar sig att samla
in och materialåtervinna minst 50 viktprocent av kontorspappersavfallet
senast år 2000. Den långsiktiga målsättningen föreslås enligt åtagandet
att vara minst 75 viktprocent. Regeringen anser att det är viktigt att så
stor andel kontorspappersavfall som möjligt samlas in för
materialåtervinning.

Dagens system för insamling och återvinning av kontorspapper

Prop. 1996/97:172

Det finns två förordningar i vilka föreskrivs om producentansvar för
uttjänta pappersprodukter, förordningen (1994:1205) om
producentansvar för returpapper och förordningen (1994:1235) om
producentansvar för förpackningar. Gällande två förordningar innebär att
av det papper som är möjligt att samla in och återvinna är det endast
träfritt och lätt trähaltigt tryckpapper som inte regleras genom
producentansvar. Träfritt eller lätt trähaltigt tryckpapper kallas för
finpapper eller kontorspapper. Det används huvudsakligen för
tillverkning av kopieringspapper, datalistor, blanketter, böcker,
skrivpapper, reklamtryck och kuvert men även för olika typer av
säkerhetspapper. Kontorspapper omfattas således inte av nuvarande
bestämmelser om producentansvar.

Enligt 8 § renhållningsförordningen (1990:984) har 18 kommuner
utökat sitt renhållningsansvar till att gälla även pappersavfall som utgörs
av utgallrade arkivhandlingar eller liknande avfall från
kontorsverksamhet. Det är dock, enligt Naturvårdsverkets rapport,
ovanligt att kontorspapper insamlas för återvinning genom kommunens
försorg i dessa kommuner. En ökad insamling av returpapper är att vänta
i och med att flera myndigheter, företag och kommunala förvaltningar
inför miljöledningssystem.

Insamling av returpapper från kontor sker ofta på initiativ från
kontoren själva. När ett företag eller en organisation bestämt sig för att
återvinna returpapper kontaktas det lokala returpappersbolaget som
besöker kunden för att utforma insamlingssystemet.

Returpapper från kontor innehåller olika returpapperskvaliteter.
Möjligheten att använda det insamlade returpapperet till olika
pappersprodukter beror dels på hur väl sorterat papperet är, dels på
utrustningen i returpappersbruket. En biandfraktion av kontorspapper
med bl.a. färgat papper, kuvert och etiketter har ett begränsat
användningsområde. Insamlat kontorspapper används i Sverige för att
tillverka mjukpapper och vissa typer av förpackningskartong.

Utgångspunkter för ett frivilligt åtagande att samla in och återvinna
kontorspapperet

Enligt propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling (prop. 1992/93:180) bör frivilliga lösningar
eftersträvas om de miljöpolitiska målen kan uppnås på denna väg.
Regeringen gör den bedömningen att ett frivilligt åtagande är att föredra
framför ett lagstadgat producentansvar när det gäller insamling och
återvinning av kontorspapper under förutsättning att mål och syften
uppnås. Regeringen finner mot bakgrund av det åtagande som vissa
branschföreträdare har gjort att mål och syften kan uppnås utan att ett
lagstadgat producentansvar införs. Frivilligheten medför på detta område
att mindre arbetsinsatser krävs från myndigheter i form av tillsyn än vid
en lagstiftning. Åtagandet från insamlingsentreprenörema leder dessutom
till ett enhetligt system över hela landet.

Viktigt med miljöanpassning av produktutformning och tryckmetoder

Prop. 1996/97:172

För att uppnå högre insamlings- och återvinningsgrad av kontorspapper
är det viktigt att det sker en miljöanpassning av produktutformning och
tryckmetoder. Ett syfte med producentansvar för slutligt
omhändertagande av uttjänta produkter är att skapa incitament för
producenterna att miljöanpassa sina produkter. Regeringen konstaterar att
det frivilliga åtagandet har gjorts av insamlingsentreprenörema. Vid
diskussioner mellan Miljödepartementet och branschorganisationerna har
klargjorts att åtagandet är förankrat även hos papperstillverkare och
tryckeribranschen.

Krav på önskad informationsspridning och utvidgning av insamlingssystemen

Regeringen finner att för att kunna öka insamlingsvolymen av
kontorspapper behövs en utvidgning av insamlingssystemen. För att
uppnå en mer omfattande insamling krävs dessutom information till
kontoren om hur insamlingen av kontorspapperet kan bedrivas.
Åtagandet från branschorganisationerna innehåller en förbindelse att
redan under 1997 erbjuda alla kontor i landet kontorspappersinsamling
på marknadsmässiga villkor, lämna kostnadsfri rådgivning om
kontorspappersåtervinning samt etablera ett insamlingssystem som gör
det möjligt för mindre kontor att kostnadsfritt avlämna sitt kontorspapper
i insamlingsbehållare på återvinningsstationer. Dessutom kommer
branschen under 1997 att genomföra minst en större rikstäckande
informationskampanj riktad mot landets kontor, samt att under perioden
1998-2000 årligen avsätta minst ett belopp motsvarande 25 kr/ton
insamlat kontorspapper för informationsinsatser.

Uppföljning av det frivilliga åtagandet samt en översyn av den långsiktiga
målsättningen

Naturvårdsverket avser enligt rapporten Kontorspapper, materialflöden
i samhället att före utgången av 1998 redovisa en uppföljning av hur
arbete med att öka insamling och återvinning av kontorspapper
fortskrider. Verket kommer även att utvärdera om ytterligare åtgärder
eller styrmedel behövs för att nå målen.

Prop. 1996/97:172

8 Avfall som resurs

8.1 Sortering av avfall

Regeringens forslag: Regeringen får meddela föreskrifter om att
avfall som har källsorterats skall hållas åtskilt även under
bortforslingen. Bemyndigandet infors genom en ändring i 8 §
renhållningslagen (1979:596).

Regeringens bedömning: Brännbart avfall bör hållas åtskilt från
annat avfall fr. o. m. år 2002. På sikt bör ett krav ställas på att i princip
även biologiskt behandlingsbart avfall skall källsorteras, när motsatsen
inte är motiverad ur miljö- och resurshushållningssynpunkt.

Naturvårdsverkets forslag: Naturvårdsverket föreslår i Aktionsplan
Avfall (dnr M96/3190/6) att regeringen bemyndigar verket att föreskriva
om de åtgärder som behövs i fråga om sortering av avfall för att
underlätta återanvändning eller återvinning av avfallet eller med hänsyn
till hälso- eller miljöskyddet.

Remissinstanserna: Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget och
betonar vikten av att systemet blir användarvänligt för konsumenterna.
Andra anser att sortering inte bör ses som ett mål i sig, utan som ett
medel i avfallshanteringen, varför en föreskrift inte kan accepteras.
Ytterligare andra så som Göteborgsregionens Avfalls AB, Sundsvalls
kommun, Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF), Svenska
Åkeriförbundet, Svenska Kommunförbundet och Ragn-Sells AB,
avstyrker förslaget med hänvisning till att Naturvårdsverket i stället bör
ge ut allmänna Råd för sortering eller att ytterligare utredning av
nuvarande lagstiftning behövs innan nya författningar föreslås.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I dag återvinns
16 procent av hushållsavfallet, 8 procent av bygg- och rivningsavfallet
och 47 procent av produktionsavfallet. Resten går ofta osorterat till
framför allt förbränning eller deponering. En betydligt större andel av
avfallet bör enligt Naturvårdsverket kunna materialåtervinnas i stället för
att förbrännas eller deponeras. En viktig förutsättning för att mängden
avfall som deponeras skall kunna minska är att avfallet sorteras redan vid
källan. Detta leder till att avfallet delas in i homogena fraktioner vilket
underlättar återvinning och annan behandling.

Regeringen delar Naturvårdsverkets uppfattning att krav på
källsortering bör ställas för att åstadkomma en miljömässigt acceptabel
hantering av avfallet. Det är viktigt att vid sådan hantering även
åstadkomma acceptabla arbetsmiljömässiga förhållanden. Regeringen

anser också att en betydligt större andel av det avfall som i dag deponeras
med fordel kan materialåtervinnas eller förbrännas. Regeringen avser
därför med stöd av bemyndigandet i 8 § renhållningslagen (1979:596)
införa ett krav om att brännbart avfall skall hållas åtskilt från annat
avfall. Detta krav skall gälla generellt i hela landet och avse allt avfall,
dvs. även sådant som inte täcks av den kommunala
renhållningsskyldigheten. Med brännbart avfall menas avfall som brinner
utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen startat. Regeringen
avser att bemyndiga Naturvårdsverket att meddela närmare föreskrifter
om denna källsortering. Kommunerna skall också i fortsättningen ha
möjlighet att meddela föreskrifter om ytterligare källsortering utöver det
nu föreslagna grundläggande kravet att sortera ut brännbart avfall.

Vissa kommuner har redan infört ett omfattande källsorteringssystem.
Den källsortering som i dag dessutom pågår till följd av bl.a.
producentansvar och olika retursystem torde i praktiken i några fall leda
till att den resterande avfallsfraktionen kan förbrännas i
avfallsförbränningsanläggningar utan ytterligare sortering. En viktig
förutsättning för detta är dock att en god sortering erhållits genom
producentansvarssystemet så att slaggen från förbränningen kan
tillvaratas och utnyttjas som resurs t.ex. vid vägbyggnation.

Biologiskt nedbrytbart avfall måste i många fall vara källsorterat för att
den biologiska behandlingen skall ge en restprodukt av tillräckligt hög
kvalitet för att näringsämnena skall kunna återföras till jordbruket. På
lite längre sikt bör därför även biologiskt nedbrytbart avfall sorteras ut.
Det finns enligt Naturvårdsverket i dag inte kapacitet nog i landet för att
behandla allt biologiskt nedbrytbart avfall i befintliga rötnings- eller
komposteringsanläggningar. Kostnaderna för investeringar i dessa
anläggningar är relativt höga, varför regeringen inte finner det rimligt att
i dag kräva att allt biologiskt behandlingsbart avfall skall sorteras ut.
Utbyggnaden av anläggningar fortskrider dock i relativt snabb takt.

Regeringen gör emellertid den bedömningen att det kan bli aktuellt
med ett generellt krav på utsortering av biologiskt behandlingsbart avfall
på sikt i de fall när inte motsatsen är motiverad från miljö- och
resurshushållningssynpunkt. I andra europeiska länder bl.a. Tyskland och
Österrike finns redan krav på att hushållens biologiska avfall skall samlas
in och behandlas separat.

Regeringen avser således att införa ett krav på källsortering även av
sådant avfall som inte omfattas av den kommunala
renhållningsskyldigheten. För att föreskrifterna om källsortering skall
vara meningsfulla krävs att det källsorterade avfallet inte blandas under
bortforslingen. Bemyndigandet i 8 § renhållningslagen (1979:596) bör
därför kompletteras med en möjlighet att kunna föreskriva att avfallet
även skall hållas åtskilt under bortforslingen. Det far sedan ankomma på
transportörerna att se till att avfallet inte blandas under bortforsling och
att det forslas bort till rätt behandlingsanläggning. Transportörernas
skyldigheter behandlas i avsnitt 10.1.

Prop. 1996/97:172

Ikraftträdande

Prop. 1996/97:172

Regeringen gör den bedömningen att utsortering av brännbara fraktioner
i tiden bör sammanfalla med förbudet mot deponering av utsorterat
brännbart avfall dvs. fr.o.m. år 2002 (avsnitt 8.2).

8.2 Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall och
organiskt avfall generellt

Regeringens forslag: Deponering av utsorterat brännbart avfall bör
förbjudas från och med år 2002. Med brännbart avfall menas avfall
som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen
startat. Från år 2005 bör ett generellt förbud mot deponering av
organiskt avfall införas. Med organiskt avfall menas avfall som
innehåller organiskt bundet kol, exempelvis biologiskt avfall och
plastavfall. Naturvårdsverket får meddela undantag från förbuden.
Regeringen föreslår att ett bemyndigande införs i renhållningslagen
(1979:596) för regeringen att meddela sådana förbud.

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår i rapporten
Aktionsplan Avfall (dnr M96/3190/6) att Naturvårdsverket efter
regeringens bemyndigande far meddela föreskrifter om förbud,
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått som behövs
för att skydda miljön och människors hälsa från deponering av avfall.
Naturvårdsverket föreslår att dessa föreskrifter bl.a. skall innehålla
förbud mot deponering av organiskt avfall från år 2005, en indelning av
deponeringsanläggningar i klasser samt tekniska miljöskyddsföreskrifter
för deponeringsanläggningar.

Naturvårdsverkets föreslår i rapporten Vad ska vi göra med PVC-
avfallet? (dnr M96/2756/6) att PVC-produkter återanvänds och
materialåtervinns så långt som möjligt. Naturvårdsverket anser att bästa
förutsättningarna för återanvändning och materialåtervinning finns inom
bygg- och anläggningsbranschen men att misstänkt
kadmiuminnehållande produkter inte bör återanvändas eller
materialåtervinnas. Naturvårdsverket anser vidare att i andra hand bör
PVC-produkter förbrännas med energiutvinning och i sista hand bör den
läggas på deponeringsanläggning. Naturvårdsverket anser också att inom
ramen för befintligt eller planerade producentansvar kan föreskrivas krav
på visst omhändertagande. En höjd ambition inom kretsloppsarbetet kan
komma att motivera en styrning mot ökad återanvändning och
materialåtervinning. Enligt Naturvårdsverket är det inte nödvändigt att
hantera det PVC-avfall som ingår i hushållsavfallet separat eller på annat
sätt än i dag samt att PVC varken miljö- eller mängdmässigt motiverar en
separat avfallshantering.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser instämmer i att
organiskt avfall inte skall deponeras efter år 2005, medan några andra,

däribland Nordvästra Skånes Renhållnings AB och Ragn-Sells AB,
avstyrker förslaget.

Merparten av remissinstanserna är positiva till Naturvårdsverkets
rapport Vad ska vi göra med PVC-avfallet? Några instanser är dock
kritiska till rapporten, däribland Greenpeace och Naturskyddsföreningen.
Ett antal remissinstanser anser inte att deponering av PVC är en metod
som är hållbar i ett ekologiskt hållbart samhälle medan de i övrigt
instämmer i prioriteringen av omhändertagandemetoder.
Naturskyddsföreningen anser att varken materialåtervinning med dagens
teknik, konventionell deponering eller förbränning av uttjänta PVC-
produkter kan accepteras. Byggforskningsrådet däremot anser att det är
viktigt att begränsningarna av PVC-användningen sätts in redan nu och
att separat avfallsbehandling omedelbart bör införas.

Skälen för regeringens förslag:

Från miljö- och resurshushållningsynpunkt deponeras i dag alltför mycket avfall

Regeringen konstaterar att i dag deponeras 39 procent av landets
hushållsavfall (total mängd är 3,2 miljoner ton/år), 75 procent av bygg-
och rivningsavfallet (total mängd är 1,2 miljoner ton), 70 procent av det
icke-branschspecifika avfallet (total mängd är 1,2 miljoner ton),
65 procent av slammet från kommunala reningsverk (total mängd är 1,2
miljoner ton) samt 11 procent av produktionsavfallet exklusive
gruvavfallet (total mängd är 80 miljoner ton, varav 43 miljoner ton är
gruvavfall). Likaså går 42 procent av hushållsavfallet i princip osorterat
till förbränning medan endast 3 procent går till biologisk behandling. Av
den totala mängden hushållsavfall som varje år produceras i Sverige
materialåtervinns endast 16 procent. För produktionsavfall, exklusive
gruvavfall, är siffran 47 procent.

Avfall kan i många avseenden utgöra en resurs för produktion av nya
varor. Vissa typer av avfall går att återanvända eller återvinna med
avseende på material, andra kan utnyttjas som energiråvara medan
återigen andra kan utnyttjas vid vägbyggnad eller andra
konstruktionsarbeten. Många av jordens resurser är ändliga och bör
utnyttjas sparsamt. Även fömybara råvaror bör hanteras på ett långsiktigt
hållbart sätt bl.a. genom återanvändning och återvinning. Det är därför
dålig hushållning med värdefulla resurser att låta material som kan
återanvändas eller återvinnas bli liggande på en deponeringsanläggning.

Miljöpåverkan från deponeringsanläggningar är enligt
Naturvårdsverket i långa perspektivet ännu inte helt känd. Metaller och
stabila organiska ämnen kommer dock med tiden att läcka ut ur
deponeringsanläggningar med det regnvatten som rinner ner genom
avfallsmassorna. Dessutom bryts organiskt avfall ner i
deponeringsanläggningar och bildar metangas, som har en stark
växthusverkan. Nedbrytningen av det organiska materialet leder
dessutom till ojämna sättningar (dvs. att avfallet bryts ner och därigenom
minskar i volym), vilket i sin tur ger svårigheter med att täcka

Prop. 1996/97:172

4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

deponeringsanläggningen och därigenom hindra regnvatten från att laka
ut metaller och andra giftiga ämnen ur avfallet. Plaster är organiska, men
här är problematiken något annorlunda. Plasterna bryts i allmänhet inte
ner biologiskt som annat organiskt avfall, men däremot kryper
tillsatserna med tiden ofta ut. Dessa tillsatser kan innehålla metaller och
stabila organiska miljögifter, vilka vid deponering lakas ur till omgivande
miljö.

Naturvårdsverket anger i sin kartläggning av tillgänglig kapacitet för
förbränning av organiskt avfall (dnr M97/1321/6) att kapaciteten i
befintliga avfallsförbränningsanläggningar i kombination med
kapaciteten i fastbränsleanläggningama är tillräcklig för att hantera det
organiska avfall som inte bör deponeras. Verket anser dessutom att
materialåtervinningen kommer att öka med ett utökat producentansvar.
Ett förbud mot deponering av organiskt avfall bör dessutom öka
förutsättningarna för utbyggnad av kapaciteten för biologisk behandling
av lättnedbrytbart organiskt avfall.

Prop. 1996/97:172

Generellt förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall

Regeringen delar Naturvårdsverkets bedömning att ett generellt förbud
mot deponering av organiskt avfall bör införas från år 2005 för att
skydda miljön och människors hälsa från skador orsakade av deponering
av avfall, som med fördel bör kunna behandlas på annat sätt. Regeringen
anser dessutom mot bakgrund av ovanstående att deponering av
utsorterat brännbart avfall (avsnitt 8:1) bör förbjudas, redan från och med
år 2002. Med brännbart avfall menas avfall som brinner utan
energitillskott efter det att förbränningsprocessen startat. Med organiskt
avfall menas avfall som innehåller organiskt bundet kol, exempelvis
biologiskt material och plaster. Regeringen anser dock att förbud mot
deponering av brännbart avfall respektive organiskt avfall generellt är av
sådan betydelse att det bör fastställas av regeringen, vilket bör ske genom
en ändring i renhållningsförordningen. För att möjliggöra detta skall det i
renhållningslagen införas ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna
föreskriva om undantag från förbuden. Undantag från förbudet bör
exempelvis göras för material som behövs för driften av
deponeringsanläggningen samt för avfall som på grund av sina
miljöegenskaper inte bör behandlas på annat sätt än genom deponering.

Kommunerna bör ta tillvara den biologiskt lättnedbrytbara delen ur
avfallet genom reaktorrötning med biogasutvinning. En sådan utveckling
är väsentlig för att åstadkomma lokala miljöanpassade energisystem och
för att ersätta fossila bränslen och drivmedel.

Slam och PVC omfattas av deponeringsförbudet

Också slam från avloppsreningsverk omfattas av det föreslagna förbudet
för deponering av organiskt avfall från år 2005. I dag kommer endast en

mindre del av slammet till användning i jordbruket, där det kan utnyttjas
som ett organiskt fosforgödselmedel. För att tillvarata den resurs som
slammet utgör, bedömer regeringen att det är av yttersta vikt att
huvuddelen av den mängd slam som produceras uppfyller gällande
kvalitetskrav och därför kan ingå i ett hållbart kretslopp mellan land och
stad.

Ett särskilt problem utgör PVC-avfallet. Varje år uppkommer ca
40 000 ton PVC-avfall. Av detta deponeras ungefar 28 000 ton och ca
12 000 ton förbränns med energiutvinning. I hushållsavfall ingår endast
ca 6 procent plastavfall varav PVC från en rad olika uttjänta produkter
utgör en mindre del. Återanvändning eller materialåtervinning av uttjänta
PVC-produkter är i dag marginell i Sverige, men mer än 7 500 ton PVC-
material återvinns från produktionsspill. Av det uppkomna PVC-avfallet
återfinns drygt 70 procent, 29 000 ton, inom produktgrupperna bygg och
anläggning, elektriska och elektroniska produkter, bilar och
förpackningar.

All plast är organiskt material och kommer därför att omfattas av det
föreslagna förbudet mot deponering av sådant material. Det kan dock
finnas produktgrupper tillverkade av plastmaterial som innehåller sådana
ämnen, t.ex. tungmetaller, som gör det mer lämpligt att deponera än att
förbränna dessa produkter. Ett exempel härpå är styv PVC som i vissa
användningsområden kan vara stabiliserad med tungmetaller och därför
inte bör förbrännas. Om så sker skulle detta medföra ökat
tungmetallinnehåll i flygaska som kräver stabilisering före slutlig
deponering. Tungmetallen kadmium har varit förbjuden som stabilisator i
plast sedan 1982, vilket medför att små mängder kadmium i dag är i
omlopp. Kadmium kan dock ännu förekomma i långlivade produkter
inom byggsektorn. Sådan plast bör mot denna bakgrund sorteras ut och
tas ur kretsloppet. Det finns således skäl för att vissa plaster skall
undantas från förbuden.

1 betänkandet 1995/96:JoU8 PVC anförde jordbruksutskottet i
bakgrunden att PVC inte hör hemma i kretsloppssamhället. Dagens
mjukgjorda PVC samt styv PVC med miljöskadliga additiv bör därför
avvecklas. En sådan avveckling bör enligt utskottes mening inledas
skyndsamt. I kommittédirektiven till "Översyn av kemikaliepolitiken (dir
1996:40) som skall avlämna sitt betänkande till regeringen senast den 30
juni 1997 framhålls att PVC tillhör en materialgrupp som kan utgöra ett
hanteringsproblem för kommande generationer.

Reglering i andra länder

Danmark har lagstiftat om att förbränningsägnat avfall fr. o. m. 1997 inte
far deponeras, vilket innebär att inget organiskt avfall får deponeras. I
Nederländerna är deponering av en rad olika avfallstyper, däribland
organiskt avfall, förbjudet sedan 1995. I Tyskland gäller fr. o. m. den 1
juni 2005 att endast avfall med en mycket låg halt organiskt material får
deponeras. I praktiken innebär detta att allt organiskt avfall måste
förbrännas före deponering. För byggavfall gäller dessa krav redan från

Prop. 1996/97:172

och med den 1 juni 2001. Den franska lagstiftningen anger att fr. o. m. år Prop. 1996/97:172
2002 får endast sådant avfall som inte går att återvinna deponeras, dvs.

organiskt avfall skall styras bort från deponering.

8.3 Minskad deponering av bygg och rivningsavfall

Regeringens bedömning: Det behövs i nuläget ingen ytterligare
reglering för att uppnå en omfattande minskning av det bygg- och
rivningsavfall som går till deponeringsanläggning.

Kretsloppsdelegationens förslag: I en särskild lag om återvinning av
bygg- och rivningsavfall ställs krav på att allt bygg- och rivningsavfall
måste lämnas till en godkänd "återvinnare" och att endast behöriga
"återvinnare" far lämna bygg- och rivningsmaterial till
deponeringsanläggning.

Remissinstanserna: En allmänt förekommande uppfattning hos alla
kategorier av remissinstanser är att sektorn bör ges en chans att på egen
hand och på frivillighetens grund nå målen utan ytterligare lagstiftning.
Boverket anser t.ex. att befintlig lagstiftning är tillräcklig och
Naturvårdsverket vill hellre se krav på metoder för omhändertagande av
avfallet.

Byggsektorns Kretsloppsråd tillhör också dem som framhåller att en
tvingande lagstiftning inte bör införas annat än om sektorns eget
åtagande visar sig otillräckligt. Samtidigt anser rådet att de som lämnar
avfall till deponeringsanläggning i någon form skall vara godkända enligt
byggsektorns regler. Detta förutsätter förändringar i befintliga regelverk,
förändringar som finns upptagna i den lista rådet presenterat på åtgärder
som tillsammans utgör en förutsättning för byggsektorns åtagande. Rådet
har dock inte preciserat vilka förändringar i de statliga regelverken som
krävs.

Skälen för regeringens bedömning:

Stor mängd bygg- och rivningsavfall

Byggsektorn omsätter stora mängder material. Som en följd av detta samt
en blygsam återanvändning och återvinning deponeras fortfarande
mycket stora mängder bygg- och rivningsavfall. Kretsloppsdelegationen
redovisar att år 1990 omkring 1,2 miljoner ton av sådant avfall gick till
de kommunala deponeringsanläggningama. Därtill kommer stora, men
okända, mängder avfall som deponeras på s.k. bygg- eller
schaktmassetippar.

De mängdmässigt dominerande fraktionerna i bygg- och
rivningsavfallet är betong, sten, keramiskt material och trä.
Rivningsavfallet innehåller emellertid en stor del av de olika ämnen och

material som i dag förekommer i teknosfaren. Det farliga materialet utgör
en liten del av avfallet men uppgår ändå till en totalt sett stor mängd.
Särskilda insatser bör därför vidtas för att omhänderta denna
avfallsfraktion, något som beskrivs i avsnitt 6.2.

Även plaster av olika slag utgör en påtaglig andel av bygg- och
rivningsavfallet. Det klart dominerande plastmaterialet i byggsektorn är
PVC. Uppskattningsvis uppkommer ca 10 800 ton PVC-avfall från bygg-
och anläggningssektorn per år. Av detta förbränns ca 80 procent och
deponeras 20 procent. Av dagens bostadsbestånd är ca 50 procent av alla
lägenheter i Sverige byggda under en period då mycket PVC användes,
dvs. 1960-1990. Det kan därför förväntas en ökning av PVC-avfallet när
dessa lägenheter ska byggas om. Den ackumulerade mängden PVC i
befintliga byggnader har uppskattats till 1 miljon ton.

Fortfarande används stora mängder PVC inom byggsektorn. Den årliga
förbrukningen av PVC i sektorn uppgår till ca 92 000 ton vilket utgör
ungefar 80 procent av den totala PVC-konsumtionen i Sverige.

År 1993 gick enligt Naturvårdsverket 75 procent av restprodukterna
från byggbranschen till deponeringsanläggning.

Hanteringen av bygg- och rivningsavfallet påverkas av flera förslag

Förslaget om förbud från och med år 2002 mot deponering av utsorterat
brännbart material och från 2005 mot deponering av organiskt avfall
kommer i hög grad att påverka hanteringen av bygg- och
rivningsavfallet. Mer än 40 procent av restprodukterna vid rivning och
mer än 60 procent av avfallet från byggnadsarbetet är enligt
Kretsloppsdelegationen brännbart. Det brännbara materialet, främst virke
men också t.ex. plast, måste utsorteras och, om inte återanvändning är
möjlig, transporteras till en lämplig förbränningsanläggning. För en del
trävaror, t.ex. dörrar och snickerier finns ofta en andrahandsmarknad.

Hanteringen av bygg- och rivningsavfallet kommer också att påverkas
av den planerade skatten på avfall som deponeras (prop. 1995/96:222,
SOU 1996:139). Detta avfall består nämligen till stor del av tunga och
skrymmande fraktioner. Av dess totala vikt utgör betong och sten
48 procent samt keramiskt material 34 procent (L. Sigfrid, REFORSK-
rapport 112, Bygg och rivningsavfall, 1994). Den föreslagna skatten
kommer att innebära att det blir förhållandevis dyrt att deponera sådant
material. Samtidigt är det möjligt att använda krossad betong som ballast
vid tillverkning av ny betong och som fyllnadsmassa vid t.ex.
vägbyggen.

En skatt på avfall som deponeras i förening med deponeringsförbud för
vissa fraktioner innebär en ökad risk för illegal deponering av bygg- och
rivningsavfall. Denna risk motverkas emellertid genom att endast den
som har tillstånd, i enlighet med förslaget i avsnitt 10.1, far transportera
avfallet.

Prop. 1996/97:172

Byggsektorns agerande och ensidiga åtagande

Prop. 1996/97:172

Regeringen konstaterar att under senare år har byggbranschen på eget
initiativ och delvis som en respons på Kretsloppsdelegationens arbete på
allvar börjat engagera sig i sina miljö- och avfallsproblem. Ett uttryck för
detta är att byggsektorn formerat sig i ett särskilt kretsloppsråd med
uppgift att samordna byggsektorns aktörer och fungera som kontaktorgan
gentemot Kretsloppsdelegationen, regering, riksdag och myndigheter.

Genom Byggsektorns Kretsloppsråd har sektorn formulerat ett ensidigt
åtagande för sina foretag och organisationer. Åtagandet finns formulerat i
rapporten "Miljöansvar för byggvaror inom ett kretsloppstänkande - ett
utvidgat producentansvar" som bl.a. har lagts i bilaga 1 i
Kretsloppsdelegationens rapport "Producentansvar i byggsektorn" (dnr
M96/474/6). I åtagandet ingår bl.a.

- att till år 2000 halvera byggsektorns avfallsmängd till
deponeringsanläggning,

- att omhänderta bygg och rivningsavfall på ett seriöst och
kretsloppsorienterat sätt och

- att omhänderta farligt avfall på ett miljöriktigt sätt.

För att nå dessa mål har sektorn inlett ett ambitiöst arbete innefattande
åtgärder som t.ex. utbildningsinsatser, tillhandahållande av
byggvarudeklarationer, källsortering av restprodukter och
kretsloppsanpassning av branschstandarder, avtal och AMA
(beskrivningsmall för mark och hus).

Kretsloppsrådet framhåller att för att sektorn skall kunna uppfylla sitt
åtagande krävs att också staten vidtar vissa åtgärder. Författningar och
regelverk måste anpassas - däribland reglerna för lagring och kraven på
deponeringsanläggningar. Lika villkor måste ges för konkurrerande
avfallslämnare och deponeringsanläggningar etc. Ett viktigt krav är
dessutom att staten skall tillse att deponeringsanläggningar endast far ta
emot avfall från avfallslämnare godkända enligt regler som ställts upp av
byggsektorn.

Den sammantagna effekten av de föreslagna åtgärderna och byggsektorns arbete

Enligt regeringens bedömning kommer de ovan redovisade åtgärderna
tillsammans med byggsektorns aktiviteter att leda till en väsentligt ökad
återanvändning och återvinning av bygg- och rivningsavfallet. Det finns
därför inte skäl att nu vidta mer långtgående åtgärder, t.ex. att introducera
ett system för auktorisation av återvinnare i enlighet med
Kretsloppsdelegationens förslag. Regeringen kommer att följa
utvecklingen och återkommer vid behov med förslag om ytterligare
åtgärder.

9 Säker hantering av avfall som deponeras och
förbränns

Prop. 1996/97:172

9.1 Strängare miljökrav för deponering av avfall

Regeringens bedömning: Miljökraven för

deponeringsanläggningar bör höjas och differentieras genom
föreskrifter om närmare miljöskyddsbestämmelser för deponering av
avfall. Regeringen avser att återkomma angående frågan om
bemyndigande för att utfärda dessa föreskrifter i samband med
proposition om miljöbalk.

Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker att en särskild föreskrift för
deponering införs. Svenska Kommunförbundet är däremot principiellt
emot de bemyndiganden som SNV eftersträvar för att fa utfärda
föreskrifter på avfallsområdet. Föreskriftsrätten bör enligt
kommunförbundet förbehållas regeringen.

Skälen för regeringens bedömning: Miljöpåverkan från
deponeringsanläggningar är i långtidsperspektivet ännu inte helt känd
(avsnitt 8.2). Allt avfall är inte lika farligt att deponera. Ju farligare ett
avfall är och ju lättare föroreningar läcker ut ur deponeringsanläggningen
desto hårdare miljökrav måste ställas på stabilisering av avfallet samt på
deponeringsanläggningens tekniska utformning.

Deponeringsanläggningar bör därför enligt Naturvårdsverket indelas i
klasser med hänsyn till hur farligt det avfall som skall deponeras är.

Deponering av osorterat avfall ger enligt Naturvårdsverket i många fall
en större påverkan på miljön än avfall som är sorterat utifrån sina
egenskaper. Detta beror på att det är lättare att kontrollera ett deponerat
avfall med homogena egenskaper. Ett homogent avfall ger upphov till ett
mer homogent lakvatten, vilket i sin tur är lättare att behandla än ett
lakvatten som består av en rad ämnen med skilda egenskaper. Olika
ämnen kan renas på skilda sätt t.ex. biologiskt, kemiskt o.s.v. Ett
inhomogent lakvatten måste renas i flera steg, medan ett homogent
lakvatten kanske endast behöver ett reningssteg.

I dag är enligt Naturvårdsverket inte kraven på
deponeringsanläggningar lika i hela landet. De lokala skillnaderna kan

vara betydande. Kraven sätts genom en individuell miljöskyddsprövning,
vilket leder till att vissa anläggningar far högre krav än andra beroende
på när i tiden prövningen sker. Dessutom gör olika tillståndsmyndigheter
olika bedömningar. Effekten av detta blir enligt Naturvårdsverket olika
miljöstandard på olika anläggningar. Det finns också risk för att avfallet
av kostnadsskäl styrs till en anläggning med lägre miljökrav. Detta
hämmar såväl teknikutvecklingen för deponeringsanläggningar som
styrningen av avfall till miljömässigt bättre behandlingstekniker.

Regeringen delar Naturvårdsverkets bedömning och anser att högre
miljöskyddskrav måste ställas på deponeringsanläggningar generellt och
att kraven måste differentieras utifrån farligheten på det avfall som
deponeras. Kraven bör gälla i hela landet. Regeringen bedömer därför att
Naturvårdsverket bör få meddela generella föreskrifter om närmare
miljöskyddsbestämmelser för deponering av avfall. Dessa bestämmelser
bör innehålla en indelning av deponeringsanläggningar i klasser, ökade
krav på tätning och täckning, lokaliseringskrav, krav vad gäller
lakvattenhantering och föreskrifter för utvinning och omhändertagande
av deponigas etc. Regeringen avser dock att återkomma angående ett
bemyndigande för att få utfarda dessa bestämmelser i samband med den
kommande propositionen om en miljöbalk.

9.2 Förbränning av avfall

Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ta fram
rekommendationer för vilka krav som av miljöskäl bör ställas på ett
avfall för att det lämpligen skall kunna förbrännas i olika
anläggningstyper så som cementugn, biobränsleanläggning eller
avfallsförbränningsanläggning.

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår i rapporten
Aktionsplan Avfall (dnr M96/3190/6) att verket bemyndigas att meddela
föreskrifter om vilken metod som skall användas vid behandling av olika
slag av avfall. Föreskrifterna skulle syfta till att varje avfallsslag skall
behandlas med utgångspunkt i sina särskilda egenskaper och så att minsta
möjliga olägenhet uppkommer vid behandlingen.

Remissinstanserna: Endast en remissinstans tillstyrker förslaget om
bemyndiganden för Naturvårdsverket. Förslaget avstyrks däremot av
merparten av remissinstanserna. Som skäl för avstyrkande anförs bl.a.
risk för att initiativ hämmas, teknisk utveckling hindras samt att
regionala och lokala förhållanden inte kan beaktas. Dessutom anges att
alltför detaljerade bemyndiganden kan medföra att möjligheterna att
bedriva ett kostnadseffektivt insamlande och omhändertagande av
avfallet undergrävs. En remissinstans anser att Naturvårdsverket i stället
bör ge ut allmänna råd för behandling av avfall, medan en annan anser att
det vore bättre om Naturvårdsverket ställde upp vissa kriterier som det
behandlade avfallet och behandlingsprocessen skall uppfylla.

Prop. 1996/97:172

Skälen for regeringens bedömning Förbränning av avfall kan ske i Prop. 1996/97:172
olika typer av anläggningar; fastbränsleanläggningar, cementugnar och
avfallsförbränningsanläggningar. Dessa olika anläggningstyper har
varierande krav på reningsutrustning och varierande förutsättningar för
att ta emot olika bränslen. Det är exempelvis viktigt att bränslet till
biobränsleanläggningar inte innehåller förhöjda halter av föroreningar i
första hand med tanke på utsläppen till luft, men även för att den aska
som bildas vid förbränningen skall kunna återföras som näring till
skogen. I den mån avfall kan ledas till biobränsleanläggningar bör detta
vara sorterat, helst vid källan vilket finns motiverat i avsnitt 8.1. Vid en
sortering uppkommer även mindre rena restfraktioner som är brännbara.
Dessa fraktioner bör ledas till en avfallsförbränningsanläggning som har
en avancerad rökgasrening och som tekniskt kan hantera de flesta
avfallsslag. Askan från avfallsförbränningsanläggningar torde i många
fall innehålla farliga ämnen i sådan utsträckning att den bör stabiliseras
och därefter deponeras.

Regeringen anser i likhet med flertalet remissinstanser att
Naturvårdsverkets förslag till bemyndigande är alltför långtgående och
har en för vid omfattning. Som några av remissinstanserna påpekat kan
det dock vara motiverat att närmare reglera vilka behandlingsmetoder
som av miljöskäl inte bör användas för vissa avfallsslag samt att
fastställa kvalitetskriterier med avseende på miljöpåverkan som det avfall
som genomgått behandlingen samt behandlingsprocessen i sig skall
uppfylla.

Regeringen bedömer mot bakgrund av ovanstående att
Naturvårdsverket inte skall ges ett sådan bemyndigande som
Naturvårdsverket föreslår. Däremot bör Naturvårdsverket ta fram
rekommendationer för vilka krav som bör ställas på ett avfall för att det
av miljöskäl skall kunna förbrännas i olika anläggningstyper så som
cementugn, biobränsleanläggning eller avfallsförbränningsanläggning.
Förbränning av avfall i småskaliga vedpannor bör inte förekomma.

Det finns en risk att ett förbud mot deponering av utsorterat brännbart
respektive organiskt avfall i enlighet med vad som anförs i avsnitt 8.2,
ger en omotiverad omfattningen av förbränningen av avfall. Det är
regeringens avsikt att med förbudet mot deponering styra mot ett ökat
materialutnyttjande och en ökad energiutvinning ur avfall både genom
konventionell förbränning och genom framställning av biogas.
Regeringen kommer att följa utvecklingen och avser att återkomma med
ytterligare åtgärder om det visar sig att avfallsförbränningen får större
omfattning än vad som är miljömässigt motiverat.

Det förekommer i dag en införsel av avfall, t.ex. rivningsflis och
utsorterade fraktioner av plast och papper, till Sverige från andra EU-
länder. EU har dock i rådets resolution om en reviderad avfallspolitik
från den 24 februari 1997 uttryckt en oro för de transporter i stor skala av
avfall för förbränning med eller utan energiutvinning som äger rum inom
gemenskapen. Rådet uppmanar vidare kommissionen att i syfte att ta
hänsyn till denna oro överväga räckvidden av en ändring av
gemenskapslagstiftningen i samband med avfallsförbränning med
energiutvinning och att lägga fram lämpliga förslag.

Kommissionen arbetar nu med förslag till ändringar av Prop. 1996/97:172
gemenskapslagstiftning. Sverige deltar aktivt i arbetet för att se över
gemenskapens regler för transporter av avfall för förbränning.

Om det visar sig att EG-kommissionen inte inom en rimlig tid lägger
fram ett för Sverige tillfredsställande förslag kommer regeringen att
överväga nationella regleringar för att förhindra införsel som inte är
miljömässigt motiverad.

10 Ansvaret för hantering av avfall och uttjänta
produkter

10.1 Tillstånd och villkor för avfallstransportörer

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om

-att avfall far transporteras yrkesmässigt endast av den som har
tillstånd och att det för sådan verksamhet skall gälla särskilda villkor

-att en avfallslämnare skall vara skyldig att endast lämna avfall till
en transportör med tillstånd

-att en avfallslämnare, transportörer, återvinnare och bortskaffare
blir skyldiga att lämna uppgifter om det avfall som hanteras.
Bemyndigandena införs i två nya paragrafer i renhållningslagen
(1970:596)

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att tillstånd
skall krävas för alla yrkesmässiga transporter av avfall. För verksamheter
som inte omfattas av tillståndsplikt föreslås ett registreringsförfarande.
Handläggningen av dessa tillstånd och registreringen skall utföras av
länsstyrelsen. Vidare föreslås en skyldighet för avfallslämnare,
transportörer och omhändertagare att lämna uppgifter om avfallets
mängd, art och ursprung i syfte att underlätta uppföljning och tillsyn.

För att öka resurserna för tillsynsverksamhet föreslår Naturvårdsverket
att avgifter skall kunna tas ut för tillsyn av den som transporterar avfall
på väg eller ombesörjer bortskaffande eller återvinning för någon annans
räkning.

Remissinstanserna: Göteborgsregionens Avfalls AB, Sundsvalls
kommun, Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF), Länsstyrelsen i
Norrbottens län och Svenska Åkeriförbundet tillstyrker. Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF) instämmer i förslaget, men anser att lantbrukarna bör
lämnas en möjlighet att transportera en mindre mängd avfall själva med
liknande förutsättningar som för farligt avfall beträffande
bekämpningsmedel och spillolja. Några remissinstanser motsätter sig
förslaget om utökad tillståndsplikt och anser i stället att en mindre
långtgående reglering kan väljas, exempelvis

registrering/anmälningsplikt eller ökad tillsyn. Boverket anser att Prop. 1996/97:172
förslaget blir krångligt och dyrt.

Skälen för regeringens förslag:

Kvalitetssäkring av avfallshanteringen speciellt med avseende på transporter

Regeringen konstaterar att en hög kvalitet på avfallshanteringen är en
viktig förutsättning för att minimera riskerna för miljön och människors
hälsa orsakade av avfall. Kvalitetssäkringen på avfallshanteringen startar
med att avfallslämnaren vidtar åtgärder i produktionsprocessen för att
minimera uppkomsten avfall samt farligheten hos avfallet.
Avfallslämnaren har vidare goda kunskaper om mängd och farlighet av
det avfall som trots vidtagna åtgärder genererats. Tack vare sina
kunskaper om avfallets sammansättning sorterar avfallslämnaren avfallet
i olika fraktioner så att resurserna i avfallet kan utnyttjas på ett bra sätt
samtidigt som risken för skador på hälsa och miljö från
avfallshanteringen minimeras. Därefter sker transport av avfallet till en
miljömässigt optimal behandling. Om ett avfall skickas till fel behandling
eller om det innehåller föroreningar exempelvis på grund av bristfällig
sortering måste det finnas möjligheter att spåra avfallet tillbaka till den
ansvarige avfallslämnaren. Med dagens system finns det risk för att
avfallet behandlas på fel sätt antingen på grund av okunskap eller
otillräckliga kontrollsystem.

För att en god kvalitet på avfallshanteringen som helhet skall uppnås är
det viktigt att en god kvalitet uppnås i varje steg från produktion av
avfallet via sortering vid källan, transport och återvinning till
slutdestinationen, dvs. bortskaffandet. En viktig roll i denna kedja
innehas av transportören. Dennas insatser är avgörande för att avfallet
skall komma till en miljömässigt lämplig behandling. Med skärpta krav
på avfallshanteringen ökar risken för att avfallet deponeras illegalt.
Kvaliteten behöver därför säkerställas för transporter av icke-farligt
avfall samt för kontrollen av avfallsflödena. Transportören måste därför
ha nödvändiga kunskaper om avfallets art och sammansättning samt
potentiella miljö- och hälsoeffekter. Dessutom måste transportören känna
till gällande regler för avfallshantering och vilka lämpliga metoder för
återvinning eller annan hantering av det transporterade avfallet som står
till buds.

Med de ökade krav på sortering och omhändertagande som föreslås här
ökar behovet av kunniga och seriösa transportörer. Även förslaget att
något begränsa kommunernas möjligheter att utvidga sitt
renhållningsansvar för även annat avfall än hushållsavfall innebär att
höga kvalitetskrav måste kunna ställas gentemot transportörerna (avsnitt
10.3). Regeringen delar därför Naturvårdsverkets bedömning att en
kvalitetssäkring av avfallstransportema är nödvändig, och att den bör
genomföras genom an den som yrkesmässigt transporterar avfall skall ha
tillstånd för denna verksamhet. En bemyndigande för regeringen, eller
den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om

tillståndsplikt för transportörer bör därför införas i renhållningslagen.
Tillståndsplikten bör dock inte gälla för transporter av avfall för
återanvändning. Kraven skall dock gälla för transporter av avfall för
återvinning. Regeringen anser vidare att det är viktigt att det finns ett
tydligt ansvar för avfallshanteringen i varje led i kedjan. En skyldighet
införs i renhållningslagen att avfallslämnare för transport av avfall
endast far anlita transportör med tillstånd för yrkesmässig transport av
avfall eller transportör som är registrerad hos länsstyrelsen.

För att få tillstånd måste en transportör inneha ekonomiska, tekniska
och personella resurser för att på ett riktigt sätt kunna hantera avfallet. Ett
motsvarande kontrollsystem med transporttillstånd finns redan i dag
uppbyggt för farligt avfall, men inte för övriga avfallsslag.
Länsstyrelserna har för detta ändamål byggt upp ett administrativt system
och en kompetens att handlägga ärenden om transporttillstånd.
Regeringen anser därför att länsstyrelserna även bör kunna handlägga
transporttillstånd för icke-farligt avfall. Det kan, liksom när det gäller
farligt avfall, finnas skäl att för småskaliga transporter av vissa
avfallsslag med låg risk för skador på hälsa och miljö, ersätta
tillståndsplikten med en registeringsplikt i enlighet med vad som
framförs i avsnitt 10.2. Detta kan vara aktuellt för verksamhetsutövare
som själva yrkesmässigt, utan risk för felaktig hantering eller illegal
deponering, materialutnyttjar eller transporterar sitt avfall (exempelvis
avfall från jordbruk) till en tillståndspliktig anläggning för återvinning
eller bortskaffande alternativt en certifierad demonterare. Det kan
därutöver bli aktuellt att ifråga om transporter av avfall i mindre
omfattning generellt medge undantag också från registrering. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer far meddela närmare
föreskrifter om förutsättningarna för när tillståndsplikten kan ersättas av
en registreringsplikt och i vilka fall ett företag är befriat också från
registreringsplikt.

För transport av icke-farligt avfall bör kraven vara lägre än för
transporter av farligt avfall. I tillståndet bör anges vilken eller vilka typer
av avfall som transportören har tillstånd att hantera. Om det finns
regleringar som anger att en viss avfallstyp skall lämnas exempelvis till
en certifierad demonterare far transportören endast transportera denna
avfallstyp till en certifierad demonterare och inte till någon annan
anläggning.

Tillståndet bör utfärdas för maximalt 5 år i taget. Villkoren för tillstånd
kan därmed successivt skärpas och uppdateras. Den transportör som inte
uppfyller villkoren i tillståndet bör fa sitt tillstånd indraget. För att
säkerställa kvaliteten på avfall stransportörer är det viktigt att villkoren
för tillstånd blir enhetliga över hela landet. Tillstånd behöver endast
sökas i ett län för att vara giltigt för transporter i hela landet. Detta
underlättar länsstyrelsernas arbete och dessutom underlättas
administrationen kring tillståndsansökan för transportörer som bedriver
verksamhet i fler än ett län. Regeringen anser därför att Naturvårdsverket
bör få meddela närmare föreskrifter om villkor för tillstånd till
yrkesmässiga transporter av avfall. Det är väsentligt att dessa villkor är
utformade på ett sådant sätt att dessa sammantaget leder till en ökad

Prop. 1996/97:172

kvalitetssäkring. Kommunen blir enligt renhållningslagen
tillsynsmyndighet för de yrkesmässiga transporterna. Regeringen utgår
ifrån att transportören utövar egenkontroll när det gäller kvalitets- och
säkerhetsfrågor och har en intern kvalitetssäkring exempelvis genom ett
miljöledningssystem men även genom en väl utvecklad planering,
styrning och kontroll av arbetsmiljön.

Uppföljning och tillsyn enligt renhållningslagen

Det saknas i dag sätt att kontrollera ett avfalls väg från avfallslämnare via
transportör, sorterare och återvinnare till bortskaffare. Det är därmed
svårt att peka ut vem som är ansvarig om avfallet någonstans på vägen
hamnar på fel plats, exempelvis deponeras illegalt. Med skärpta krav för
avfallshanteringen, med ökade kostnader som följd, ökar enligt
Naturvårdsverket risken för att avfallet deponeras illegalt i naturen
alternativt på en nedlagd deponeringsanläggning. I dag finns om än i
begränsad omfattning problem med illegal deponering av avfall.
Problemet finns i hela landet. I genomsnitt upptäcks 1-10 fall per
kommun och år, därutöver förekommer det sannolikt betydligt fler fall
som aldrig upptäcks. De vanligast förekommande avfallsslagen som
deponeras illegalt är grovsopor, vitvaror, trädgårdsavfall, jordbruksavfall,
slaktrester från jakt samt bygg- och rivningsavfall. För att hindra att detta
sker krävs enligt Naturvårdsverket ett fungerande tillstånds- och
uppföljningssystem över flödena av avfall. Kommunerna har i dag en
skyldighet att ta fram en avfallsplan för allt avfall inom kommunen även
sådant som kommunen inte har ansvar för att hantera. Avfallsplanen skall
bl.a. innehålla mängder och flöden av avfall samt planerade åtgärder för
att minska avfallsmängderna. Kommunerna har därutöver ett
tillsynsansvar enligt renhållningslagen. Denna tillsyn gäller såväl
kommunala avfallsbolag som producenternas entreprenörer. För att
kunna genomföra sin avfallsplanering och tillsyn skall kommunerna ha
kännedom om alla flöden av avfall inom, till respektive från kommunen.
Detta gäller flöden i hela kedjan från avfallslämnare till bortskaffande.

För att underlätta för kommunerna anser regeringen i likhet med
Naturvårdsverket att en uppgiftslämnarskyldighet skall införas för alla
led i kedjan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
bör därför fö möjlighet att föreskriva att den som bedriver yrkesmässig
verksamhet som ger upphov till avfall skall rapportera om avfallets art,
sammansättning, mängd och hantering. Regeringen anser därför att det i
renhållningslagen bör införas en möjlighet för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om en sådan
skyldighet. Även uppgift om varifrån avfallet kommer och var det
lämnas skall kunna omfattas av uppgiftsskyldigheten.

Även en tillståndspliktig transportör bör således åläggas en skyldighet
att till kommunen redovisa ursprung, art, sammansättning, mängd och till
vilken behandling avfallet transporterats. Denna uppgiftsskyldighet bör
även gälla i de fall tillståndsplikten ersatts med en registreringsplikt.
Redovisningen till kommunen bör ske i form av en periodisk

Prop. 1996/97:172

sammanställning av följesedlar för de transporter som skett. En följesedel
skall upprättas av avfallslämnaren för varje enskild transport. Följesedeln
skall följa med avfallet och lämnas till den anläggningen som tar emot
detsamma. Den mottagande anläggningen åläggs en skyldighet att
kontrollera följesedeln samt att periodiskt lämna uppgifter till kommunen
om ursprung, art, sammansättning, mängd behandlingsteknik samt
mängder och typer av avfall som uppkommer vid behandlingen.
Regeringen avser att bemyndiga Naturvårdsverket att utfärda närmare
föreskrifter om hur uppgiftslämnandet skall ske.

På detta sätt kan avfallet följas av kommunen från det att avfallet
lämnas till en transportör till att avfallet behandlas. Uppgifterna bör
dessutom kunna utgöra ett bra underlag för statistisk bearbetning av de
uppgifter som behövs för rapportering enligt EG:s avfallsdirektiv
(75/442/EEG, 91/689 m.fl.) till EG-kommissionen. Enlig EG:s
förordning om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till
och från europeiska gemenskapen (259/93) skall medlemsstaterna
upprätta ett lämpligt system för övervakning och kontroll av
avfallstransporter inom medlemsstaten samt underrätta kommissionen
om detta system.

Regeringen anser att detta system med transporttillstånd och
uppgiftslämnarskyldighet i första hand är ett viktigt led i en ökad kontroll
av avfallsflödena och i andra hand i kampen mot illegal deponering av
avfall. Regeringen bedömer att den nu föreslagna ordningen kommer att
leda till en från samhällets sida tillfredsställande kontroll av avfallsflöden
samt klarare och tydligare regler i hela landet.

Ikraftträdande

Regeringen anser att det är viktigt att kravet om tillståndsplikt införs i
god tid innan kommunernas möjlighet till utökat renhållningsansvar för
icke farligt avfall tas bort (avsnitt 10.3). Regeringen föreslår därför att
tillståndsplikt för transportörer av icke farligt avfall bör införas från och
med 1999.

10.2 Registrering av avfallshanterare enligt EG:s ramdirektiv
för avfall

Regeringens förslag: De aktörer som insamlar eller för annans
räkning ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall (t.ex.
handlare och mäklare) bör registreras hos länsstyrelsen om dessa inte
redan omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt
miljöskyddslagen (1969:387) eller tillståndsplikt enligt
renhållningslagen (1979:596). Bestämmelsen införs genom en ändring
i renhållningslagen.

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att de
avfallshanteringsverksamheter som inte omfattas av tillståndsplikt enligt

Prop. 1996/97:172

miljöskyddslagen eller renhållningslagen skall registreras hos Prop. 1996/97:172
länsstyrelsen. Registreringsplikten skulle dels omfatta handlare och
mäklare som for annans räkning hanterar avfall och dels småskaliga
yrkesmässiga transporter av avfall som inte omfattas av tillståndsplikt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland

Göteborgsregionens Avfalls AB, Sundsvalls kommun, Svenska
Renhållningsverksföreningen (RVF) och Svenska Åkeriförbundet,
tillstyrker forslaget om registreringsförfarande och även att länsstyrelsen
blir tillståndsgivande instans. En remissinstans befarar dock att förslaget
om registreringsförfarande för handlare och mäklare leder till för stor
detaljreglering och att det blir krångligt och dyrt.

Skälen för regeringens förslag Förslaget är ett genomförande av
reglerna i EG:s ramdirektiv för avfall (75/442/EEG) artikel 9-12 som
innehåller krav på tillståndsplikt för de som återvinner eller bortskaffar
avfall samt registreringsplikt för de inrättningar eller företag som
insamlar eller transporterar avfall eller för annans räkning ombesörjer
bortskaffande eller återvinning av avfall om dessa inte omfattas av
tillståndsplikt. Detta gäller exempelvis för handlare och mäklare men
också bolag som för producents räkning ombesörjer bortskaffande och
återvinning av avfall, exempelvis de så kallade materialbolagen.
Registreringen underlättar dessutom kontrollen av avfallsflöden genom
att tillsynsmyndigheten far kännedom om de aktörer som hanterar avfall.
Regeringen anser att registreringen bör ske hos länsstyrelsen som därmed
far en ny uppgift.

10.3 Kommunernas möjlighet till utökat ansvar för
omhändertagande av annat avfall än hushållsavfall

Regeringens bedömning: Kommunernas möjlighet till an ta ett
utökat ansvar för bortforsling och slutligt omhändertagande
(återvinning och bortskaffande) av annat avfall än hushållsavfall bör
upphöra från och med år 2000 för icke farligt avfall.

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket anser att kommunernas
möjlighet till att ta ett utökat renhållningsansvar kan avvecklas i takt med
att producentansvar införs. Möjligheten till att ta ett utökat ansvar för
farligt avfall bör kunna avvecklas när kontrollsystemet för farligt avfall
har varit i kraft en tid, dock senast år 2003.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland ICA
Handlarnas AB, Ragn-Sells AB, Göteborgsregionens Avfalls AB,
Sundsvalls kommun, Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF) och
Byggsektorns Kretsloppsråd instämmer i förslaget. Sveriges
Industriförbund och Svenska Åkeriförbundet instämmer i att
kommunernas möjlighet till utökat renhållningsansvar kan avvecklas i
takt med införandet av producentansvar. Några av dessa önskar dock en

snabbare avvecklingstakt än den Naturvårdsverket föreslår. Några få
kommuner anser att kommunerna bör ha möjlighet att behålla och utöka
sitt ansvar till andra avfallstyper och avfallsmängder precis som i dag
eftersom systemet fungerar bra. Kommunernas möjlighet till utökat
renhållningsansvar för farligt avfall bör bibehållas eftersom felaktig
hantering av detta oftast drabbar de kommunala systemen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län pekar på att kontrollsystemet noga bör utvärderas om
den kommunala möjligheten till utökat ansvar skall tas bort.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen finner det angeläget
att näringslivet tar ett ökat ansvar för en ekologiskt hållbar
varuproduktion och att utvecklingen mot mer miljöanpassade produkter
främjas. Samtidigt är det viktigt med en långsiktig inriktning som ger
berörda aktörer fasta spelregler för sin verksamhet. Det är därigenom
nödvändigt att renodla rollerna för de aktörer som ägnar sig åt hantering
av uttjänta varor. Med ett utökat producentansvar för olika varugrupper
kommer delar av ansvaret för den traditionella avfallshanteringen att
flyttas över från kommunen till producenter och andra aktörer.
Utvecklingen av miljöledningssystem kommer också att leda till ett ökat
ansvarstagande och ett ökat intresse från näringslivet att ta ett
helhetsgrepp om varuproduktionen och avfallshanteringen.

Det saknas i dag ett enhetligt regelsystem för att säkerställa en
miljöriktig hantering av avfallet på dess väg från avfallslämnare, via
transportör, sorterare och återvinnare till bortskaffare. Den kommunala
avfallsplaneringen och tillsynen över avfallsanläggningar enligt
miljöskyddslagen har enligt Naturvårdsverket inte varit tillräckliga
instrument för att säkerställa ett miljöriktigt omhändertagande av allt
avfall. Ett sätt för kommunerna att trots bristen på enhetligt regelverk
kontrollera transport och omhändertagande av avfall är att utnyttja
möjligheten till utökat renhållningsansvar för andra avfallsslag än
hushållsavfall. Omkring 66 kommuner har utvidgat sitt
renhållningsansvar till att gälla icke branschspecifikt industriavfall, t.ex.
bygg- och rivningsavfall. För farligt avfall har ca 128 kommuner använt
sig av denna möjlighet. När en kommun utvidgar sitt ansvar till att gälla
andra avfallsslag än hushållsavfall får endast en av kommunen anlitad
transportör eller behandlingsanläggning hantera avfallet. Nuvarande
ordning innebär i praktiken att kontrollen över hanteringen att vissa
avfallsslag saknas helt i vissa kommuner. Dessutom gäller olika
bestämmelserna i olika delar av landet.

Utifrån de nu föreslagna åtgärderna avseende producentansvar för
elektronik och elektroniska produkter liksom det i dag gällande
producentansvaret samt branschens ensidiga åtaganden vad gäller bygg-
och rivningsavfall och finpapper bedömer regeringen att en övervägande
del av de avfallsflöden för vilka kommunen påtagit sig ett utökat
renhållningsansvar kan och bör hanteras av andra aktörer. Företagens
utveckling av miljöledningssystem kommer också att leda till att ansvaret
för en miljöriktig hantering av det uppkomna avfallet till viss del kan
överföras från myndigheter till företagen. Producentansvar och frivilliga
initiativ från företag och branscher för en miljöriktig hantering av uttjänta
varor förutsätter dock att aktörerna har möjlighet att bygga upp system

Prop. 1996/97:172

för insamling, transporter och behandling. Regeringen, liksom Prop. 1996/97:172
Naturvårdsverket, bedömer därför att kommunernas möjlighet till ett
utökat ansvar för andra avfallsslag än hushållsavfall successivt bör
avvecklas. Regeringen anser dock att det är viktigt med klara och tydliga
roller och spelregler för alla aktörer, varför det är väsentligt att lägga fast
en tidtabell för avvecklingen av den kommunala möjligheten till utökat
ansvar.

Att ålägga producenterna ett ansvar för uttjänta produkter såsom
tidningar, förpackningar och däck har inneburit att ansvaret för
omhändertagandet har flyttas från kommunerna till andra aktörer i
samhället. Detta har inte skett utan problem. Som ett exempel vill
regeringen dock framhålla att sedan producentansvaret för förpackningar
infördes den 1 januari 1994 har andelen förpackningsavfall som används
till produktion av nya förpackningar ökat från 20% till 40%. Att öka
användningen av material i uttjänta produkter för nyproduktion är en av
regeringens målsättningar med producentansvaret. Många kommuner har
sedan producentansvaret infördes hänvisat till svårigheter att komma
överens med producenterna om ambitionsnivåer och utformningen av
insamlingssystemen för uttjänta förpackningar och tidningar för vilka
producenterna har ett lagstadgat ansvar. Till en del har det handlat om
inkörs problem som kunnat lösas. Emellertid klagar många konsumenter
fortfarande på att producentansvaret har inneburit ett merarbete för
hushållen i fråga om sortering och transport till insamlingsplatsema. Det
är viktigt att producenterna utformar sina insamlingssystem på ett sätt
som skapar förtroende hos allmänheten. Regeringen vill också framhålla
vikten av att producenternas insamlingssystem anknyter till det arbete
som kommuner, organisationer, m fl bedriver inom ramen för Agenda
21, så att olika initiativ till att minska avfallsmängderna kan tas tillvara.
Producenterna har också skyldighet att samråda med kommunerna vid
utformningen av insamlingssystemen. Som ett resultat av regeringens
beslut från den 3 april 1997 kommer kraven på producenterna att skärpas.
Ändringen innebär krav på att en ökad mängd förpackningsavfall skall
utnyttjas som ny råvara. Detta innebär att producenterna måste se över
sina insamlingssystem. Regeringen följer kontinuerligt hur
producentansvaret efterlevs.

En fråga som Svenska Renhållningsverksföreningen pekar på är att
avvecklingen av det utökade kommunala renhållningsansvaret leder till
att kommunernas konkurrenskraft försämras till följd av att dessa endast i
begränsad omfattning kan agera utanför kommungränsen. Flera
kommuner har investerat i anläggningar för sortering och mellanlagring.
Genom att kommunernas ensamrätt till avfallshantering försvinner i
samband med att kommunernas möjlighet till utökat renhållningsansvar
avvecklas finns därför risk för ett kapacitetsöverskott i kommunernas
anläggningar. Regeringen bedömer dock att de kommuner som önskar
fortsätta att hantera annat avfall än hushållsavfall i konkurrens med andra
aktörer kan utnyttja sin kapacitet och sin kompetens genom ett utökat
regionalt samarbete genom kommunalförbund eller kommunala bolag
( se proposition 1996/97:105, Kommunal samverkan).

5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

Regeringen anser dock att ett tillfredsställande kontrollsystem för Prop. 1996/97:172
avfallshanteringen måste utvecklas innan kommunernas möjlighet till
utökat renhållningsansvar kan avvecklas.

Kommunernas möjlighet till kontroll över icke farligt avfall stärks
genom den i avsnitt 10.1 föreslagna tillståndsplikten för transportörer. Ett
särskilt dokument skall följa avfallet och avfallslämnare, transportörer
och avfallsbehandlare skall åläggas en rapporteringsskyldighet.
Regeringen anser också att det föreslagna systemet med kontroll och
kvalitet av flöden av icke farligt avfall som föreslås i avsnitt 10.1 bör
vara etablerat innan det kommunala utökade renhållningsansvaret
avvecklas. Regeringen anser dessutom att frivilliga åtaganden från
branschen samt utvecklingen av miljöledningssystem inom företagen bör
vägas in i den takt varmed det utökade kommunala renhållningsansvaret
avvecklas. Regeringen anser också att hänsyn bör tas till kommunernas
investeringar i behandlingskapacitet, kompetens och personal då
tidpunkten fastställs.

Regeringen finner dock att kommunernas nuvarande möjlighet till
utökat renhållningsansvar för farligt avfall tills vidare bör behållas.
Förslaget innebär ändringar i renhållningsförordningen (1990:984).

Regeringen vill understryka att den föreslagna ordningen ger samhället
möjlighet att också i framtiden använda den kompetens och kapacitet
som byggts upp i kommunerna. Visserligen kommer kommunernas
verksamhet att bli konkurrensutsatt men i stället medges att de som ger
upphov till avfallet också kan ta ett ansvar för hanteringen av avfallet och
att materialet i uttjänta varor kan nyttiggöras.

Ikraftträdande

Mot bakgrund av att ett tillfredsställande kontrollsystem måste etableras
för hantering av avfall samt att hänsyn bör tas till de av kommunen
gjorda investeringarna kommer det kommunala renhållningsansvaret för
annat avfall än hushållsavfall att avvecklas först år 2000 för icke farligt
avfall.

11 Bedömning av ekonomiska effekter m.m. av
förslagen

De åtgärder regeringen nu föreslår på en rad områden syftar till att
säkerställa en utveckling mot de övergripande målen på avfallsområdet.
Det behövs genomgripande förändringar för bättre avfallshantering och
resurshushållning. Av stor betydelse är också att en utveckling mot mer
miljöanpassade produkter främjas. Dessa åtgärder kommer sammantaget
att leda till vissa ekonomiska effekter för olika aktörer i samhället. Ett
alltmer utvidgat och i framtiden fullt utvecklat producentansvar kommer
att påverka samhällsstrukturen på olika sätt. Produktions-, transport- och
konsumtionsmönster kommer att förändras när kostnader för att anpassa

hanteringen av uttjänta varor och produkter till ett ekologiskt hållbart
samhälle ingår i faktor- och produktpriser. Regeringen anser att det
därför är väsentligt att pågående och tidigare gjorda arbeten med
konsekvensbedömningar och analyser fortsätter och fördjupas. Nedan
redogörs för de övergripande ekonomiska konsekvenserna av de
föreliggande förslagen. Att kvantifiera dessa effekter i absoluta tal är inte
görligt, men resonemangen ger en uppfattning om riktningen på
förändringar mätt i ekonomiska termer.

Kostnaderna för avfallsbehandling, exempelvis deponering,
förbränning och sortering kan förväntas öka per viktsenhet till följd av
det föreslagna deponeringsförbudet (avsnitt 8.2), höjningen av
skyddsnivån vid anläggningarna (avsnitt 9.1, 9.2) samt krav om
utsortering av brännbart avfall (avsnitt 8.1). I många kommuner erbjuds i
dag differentierad renhållningsavgift. Kostnaderna för den enskilde eller
för verksamheter kan därmed i stor utsträckning påverkas genom att
fraktioner som kan materialåtervinnas eller som kan ingå i något
retursystem sorteras ut och hanteras i särskild ordning. Mängden avfall
som då måste hanteras genom deponering eller i
avfallsförbränningsanläggningar kommer att minska. Kostnaderna för
avfallshanteringen kan dessutom påverkas genom att produkter som leder
till mindre mängder avfall väljs vid upphandling eller av den enskilde
konsumenten vid inköpstillfället. Effekterna kommer således att variera.
1 vissa fall minskar kostnaderna, medan de i andra fall ökar.

Förslaget om att tillståndsplikt respektive registreringsplikt för
transportörer av annat avfall än farligt avfall kommer att innebära
ytterligare arbetsuppgifter för länsstyrelserna (avsnitt 10.1, 10.2).
Regeringen har för avsikt att låta länsstyrelsen - på motsvarande sätt som
i dag råder för farligt avfall enligt förordningen om farligt avfall
(1996:971) - ta ut en avgift för att pröva ansökningar om tillstånd och
registrering till yrkesmässig transport av icke farligt avfall.

Kommunerna är tillsynsmyndighet över avfallstransportema. Till följd
av att kvaliteten på avfallstransportema ökar med tillståndsplikten
(avsnitt 10.1, 10.2) är det regeringens bedömning att kommunernas
behov av tillsyn över avfallstransportema förenklas. Kommunerna har
också tillsyn över det föreslagna producentansvaret för elektriska och
elektroniska produkter (avsnitt 7.1, 7.2). Regeringen anser att

kommunerna skall kunna ta ut en avgift av transportören för att
finansiera denna tillsynsverksamhet och avser att återkomma vad gäller
avgifter för tillsynsverksamheten i den planerade propositionen om
förslaget till miljöbalk.

Ökade krav på renheten hos avfallsfraktioner som går till förbränning
och deponering medför att fler fraktioner kan behöva källsorteras
( avsnitt 8.1, 9.2). Detta i sin tur leder till att fler fraktioner kan behöva
omhändertas av kommunerna med ökade hanteringskostnader som följd.
Sådana kostnader kan kommunerna täcka med avgifter enligt 15 §
renhållningslagen.

Förslaget att uttjänta elektriska och elektroniska produkter skall
behandlas av godkänd demonterare och sorterare (avsnitt 6.1) leder
sannolikt till ökade kostnader för kvittblivningen. Som en följd av att

Prop. 1996/97:172

producentansvar infors (avsnitt 7.1 och 7.2) kommer dessa kostnader Prop. 1996/97:172
sannolikt att påföras nya produkter och i slutledet belasta konsumenterna.

Åtgärden leder sannolikt också till nyetablering inom
demonteringsbranschen vilket i sin tur skapar nya arbetstillfällen.

Kostnadsbilden vid de svenska demonteringsföretagen i dag är ganska
enhetlig. Som exempel kan nämnas prisuppgifter från ett av de större
kommersiellt drivna demonteringsföretagen i Sverige. För transport och
återvinning av en persondator tar detta företag ca 140 kr vilket innebär att
kostnaden är runt 1 procent av nypris. Vidare tar företaget styckepriser
för en rad olika produkter: exempelvis stereo/video 65 kr/st, TV 179 kr/st
och småapparater 21 kr/st (vilket gör ca 5.40 kr/kg). De kommuner som
har avtal med demonteringsföretag i dag finansierar dessa kostnader via
renhållningsavgiften.

Det föreslagna certifieringssystemet för de som demonterar och
sorterar elektriska och elektroniska produkter (avsnitt 6.1) innebär att de
certifierade företagen/personema erlägger certifieringsavgift till ett
privaträttsligt certifieringsorgan som i sin tur certifieringsorganet
erlägger ackrediteringskostnaden till SWEDAC. Certifieringskostnadema
varierar beroende på vad för verksamhet som skall certifieras.

Producenternas ansvar att samla in/ta emot uttjänta elektriska och
elektroniska produkter (avsnitt 7.1, 7.2) innebär kostnader för
producenterna. Dessa kostnader kommer sannolikt att påföras nya
produkter och i slutledet belasta konsumenterna. Kostnaderna varierar
sannolikt med det insamlingssystem producenten väljer. Regeringen vill
framhålla att producentansvaret avlastar kommunerna från det fysiska
och ekonomiska ansvaret för uttjänta elektriska och elektroniska
produkter.

Kretsloppdelegationens menar att det kan vara svårt att med
sanktioner framtvinga att utländska postorderföretag följer de krav för
försäljning som ställts upp i svensk lag. Regeringen bedömer dock att de
flesta konsumenter föredrar närhet till en återförsäljare för reklamationer,
garantianspråk m.m. och att privatimporten därför i dag inte utgör en
omfattande gränshandel.

Förslaget att utsträcka kravet på rivningsplan till rivning av del av
byggnad samt vissa typer av ändring av byggnad (avsnitt 6.2) innebär att
den enskilde byggherren även i dessa fall belastas av en kostnad för
upprättandet av en sådan plan. Förslaget kan också leda till ökade
kostnader på grund av selektiva rivningsmetoder och källsortering.
Försäljning av det återvunna materialet kan ge vissa intäkter.

Förslaget innebär dessutom ökat arbete för kommunerna, som skall
godkänna planerna. Kostnaderna för detta arbete kan kommunerna täcka
med avgifter enligt 11 kap. 5 § PBL. Därutöver skall kommunerna utöva
tillsyn över deras genomförande. Kommunerna är emellertid redan i dag
tillsynsmyndighet över hur samhällets regler på miljöområdet efterföljs
under byggnads- och rivningsprocessen.

En ytterligare kostnad som de föreslagna lagändringarna medför
uppstår hos de domstolar som skall pröva ärenden enligt de nya lagarna.
Regeringen bedömer dock att antalet ärenden vid domstol kommer att bli

mycket litet och att kostnaderna for detta bör kunna rymmas inom ramen
för befintliga resurser.

Förslaget om tillståndsplikt respektive registreringsplikt för
transportörer har effekt på statsbudgeten. Övriga förslag bedöms inte ha
några effekter på statsbudgeten.

12 F örfattningskommentarer

Renhållningslagen

8 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som
innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och forslas bort skilt
från annat avfall och meddela de föreskrifter som behövs för ändamålet.
Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommunerna att
meddela sådana föreskrifter.

I paragrafen föreskrivs att föreskrifter om källsortering far meddelas om
det behövs av återvinnings- eller återanvändningsskäl eller av andra
hälso- eller miljöskäl. Med hälso- och miljöskäl menas att människors
hälsa och miljön skall skyddas mot skador och olägenheter oavsett om
dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan. Således kan
föreskrifter om källsortering bland annat meddelas då det behövs av
återanvändnings- eller återvinningsskäl liksom för att främja hushållning
med material, råvaror och energi så att ett kretslopp uppnås.

I paragrafen har även tillagts att föreskrifter får meddelas om att visst
avfallsslag skall hållas skilt från annat avfall under bortforslingen.
Genom föreskrifter om källsortering underlättas ett riktigt slutligt
omhändertagande av avfallet, exempelvis genom sådana föreskrifter om
förbud mot deponering av brännbart avfall som kan meddelas enligt
8d§.

8 b § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. yrkesmässig demontering och sortering av avfall som utgörs av
elektriska och elektroniska produkter och

2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att
demontera och sortera avfall som utgörs av elektriska och elektroniska
produkter skall ha personal eller kvalitetssystem som certifterats av ett
organ som ackrediterats enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Enligt denna paragraf kan vissa krav ställas på yrkesmässig verksamhet
som syftar till att demontera och sortera elektriska och elekroniska
produkter. Kraven innebär att certifiering kan ske av personal och

Prop. 1996/97:172

kvalitetssystem enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdar de närmare
föreskrifterna om demonteringen, sorteringen och certifieringen. Vad
som avses med hälso- och miljöskäl framgår av kommentaren till 8 §.
Med elektriska och elektroniska produkter avses i princip alla produkter
som är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält för
en korrekt funktion. Även utrustning för generering. överföring och
mätning av elektriska strömmar och elektromagnetiska fält omfattas av
bemyndigandet. Elektriska produkter är i allmänhet beroende av
nätspänning eller batteriförsörjning, t.ex. borrmaskiner och eltandborstar.
Elektroniska produkter är uppbyggda av komponenter som utnyttjar,
förstärker eller omvandlar elektriska strömmar i elektronrör, halvledare,
motstånd, kondensatorer, spolar, m.m. De krav som kan ställas för att bli
certifierad kan vara kunskap om miljöfrågor, miljölagstiftning, berörda
produkter, demontering och sortering. I godkännandet kan också krav
ställas på hur verksamheten bör bedrivas för att tillgodose nödvändiga
miljöhänsyn. Paragrafen innebär att krav inte enbart kan ställas på att
personal skall vara certifierad utan även att kvalitetssystem skall vara
certifierade.

8 c § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering,
förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter innan avfallet demonterats och sorterats enligt
8b§.

Med stöd av denna paragraf far regeringen förbjuda att avfall som utgörs
av elektriska och elektroniska produkter deponeras, förbränns eller
fragmenteras innan det har hanterats i enlighet med 8 b § av en
certifierad demonterare eller sorterare. Vad som avses med elektriska och
ektroniska produkter samt certifierad demonterare och sorterare framgår
av kommentaren till 8 b §. Begreppet deponering skall ha samma
innebörd som i 8 d §. I kommentaren till 8 § förklaras begreppet hälso-
och miljöskäl. Regeringen kan överlåta åt en myndighet att meddela
sådana förbud som avses i paragrafen. Straffsanktioner för den som
bryter mot förbudet far föreskrivas i samband med att bemyndigandet
utnyttjas. I 23 § renhållningslagen finns möjlighet för
tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite för att
framtvinga efterlevnaden av förbudet.

8 d § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om
förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avsteg eller i det enskilda fallet medge undantag
från förbuden som avses i första stycket.

Prop. 1996/97:172

I paragrafen ges regeringen möjlighet att föreskriva om förbud mot Prop. 1996/97:172
deponering av brännbart avfall och förbud mot deponering av organiskt
avfall. Deponering är en behandlingsmetod som innebär en långsiktig
förvaring av avfall med det primära syftet att slutligt omhänderta avfallet.
Brännbart avfall utgörs av sådant avfall som brinner utan energitillskott
efter det att förbränningsprocessen startat. Med organiskt avfall avses
sådant avfall som innehåller organiskt bundet kol, exempelvis biologiskt
avfall och plastavfall. Det är bara i de fall ett förbud är lämpligt av hälso-
och miljöskäl som det skall meddelas. Vad som avses med hälso- och
miljöskäl framgår av kommentaren i 8 §.

I andra stycket ges möjlighet för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbuden.
Undantag skall kunna meddelas generellt i föreskriftsform eller som
undantag i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara olämpligt att ta om
hand brännbart och organiskt avfall på annat sätt än genom deponering.
Detta gäller bl.a. vissa plaster som innehåller tungmetaller såsom styv
PVC.

8 e § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har
tillstånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer
eller att det för sådan verksamhet skall gälla andra särskilda villkor och

2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än
hushållsavfall skall lämna det för bortforsling till den som innehar
tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven
myndighet.

Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som
regeringen föreskriver.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en avgift skall tas ut för anmälningar som avses i första
stycket liksom vid prövning av ansökningar om tillstånd.

I denna paragraf bemyndigas regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter som rör tillstånds-
och anmälningsplikt för transportörer.

I första stycket 1 anges att transporter av avfall skall kunna omfattas av
tillstånds- eller anmälningsplikt. Vidare skall det för sådan verksamhet
kunna gälla andra särskilda villkor. Ett annat särskilt villkor kan
exempelvis vara rapporteringsskyldighet för transportörer beträffande
avfallets mängd, art och ursprung. Dessutom kan villkoren innebära krav
på att ett särskilt dokument upprättas som skall följa transporten. Endast
yrkesmässiga transportörer omfattas av paragrafen.

I första stycket 2 anges att föreskrifter skall kunna meddelas om att
avfall skall lämnas för transport till den som har särskilt tillstånd för
transportverksamhet eller är anmäld att utöva sådan verksamhet enligt
första punkten. Endast den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till
avfall skall omfattas av skyldigheten att anlita en anmäld transportör eller
transportör med tillstånd. Paragrafen omfattar allt avfall utom

hushållsavfall. Med hushållsavfall menas sådant avfall som uppkommer Prop. 1996/97:172
som en foljd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet
uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som hushållsavfall
räknas således inte enbart sådan avfall som härrör från hushåll utan också
sådant som härrör från industrier, affärsrörelser och annan likartad
verksamhet. Exempelvis avses toalettavfall, avfall från personalmatsalar
och restaurangavfall. Kommunerna är enligt 4 och 5 §§ renhållningslagen
skyldiga att se till att hushållsavfall forslas bort och slutligt omhändertas.
Den nya paragrafen innebär ingen förändring i det avseendet. Däremot
innebär den nya paragrafen att kommunerna blir skyldiga att se till att de
transportörer de anlitar har tillstånd eller är anmälda i enlighet med första
punkten. Utför kommunerna själva transporterna kan krav ställas på att
kommunerna söker tillstånd eller anmäler sig enligt första stycket 1. Den
som bryter mot bestämmelsen skall kunna straffas i enlighet med 24 §.

Det är endast i de fall då det är motiverat av hälso- eller miljöskäl som
bemyndigandet skall utnyttjas. Vad som avses med detta framgår av
kommentaren till 8 §.

I andra stycket ges möjlighet att avgiftsfinansiera tillstånds- och
anmälningsförfarandet.

8 f § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de
som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt
ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda
hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som
omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av 8 e § eller enligt miljöskyddslagen (1969:387).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en avgift skall tas ut för anmälningar som avses i första
stycket.

I paragrafen ges regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer möjlighet att föreskriva att den som yrkesmässigt samlar in
eller för annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller
återvinning skall vara anmäld hos föreskriven myndighet. Det är handlare
och mäklare som omfattas av bemyndigandet. Den som omfattas av en
tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller
8 e § renhållningslagen (1979:596) skall inte omfattas av någon
anmälningsskyldighet. Begreppet hälso- och miljöskäl är kommenterat
under 8 §. Formuleringen av första stycket andra meningen har på förslag
från Lagrådet förtydligats.

Med bortskaffande avses de förfaranden som räknas upp i bilaga IIA i
kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av
bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om avfall. I bilaga
IIA anges följande åtgärder: deponering, jordförbättring, djupinjektering,
användning av fyllnadsmassor, användning av särskilt anlagda upplag,
utsläpp till vatten, förbränning och slutförvaring. I bilagan anges även
biologisk och fysikalisk-kemisk behandling, som inte anges på annat
ställe i bilagan och som resulterar i slutliga föreningar eller blandningar

som omhändertas med användning av något av de förfaranden som nyss Prop. 1996/97:172
räknats upp. Även sammansmältning eller blandning, omförpackning
eller lagring före omhändertagande som innebär användning av något av
de uppräknade förfarandena omfattas av begreppet.

Med återvinning avses följande förfaranden som räknas upp i bilaga
IIB i kommissionens beslut 96/350/EG: huvudanvändning som bränsle
eller andra metoder att generera energi, återvinning/vidareutnyttjande av
lösningsmedel, återvinning/vidareutnyttjande av organiska ämnen som
inte används som lösningsmedel (inklusive kompostering och andra
former av biologisk omvandling), återvinning/vidareutnyttjande av
metaller och metallföreningar, återvinning/vidareutnyttjande av andra
oorganiska material, regenerering av syror eller baser, återvinning av de
komponenter som används till att minska föroreningar, återvinning av
katalysatorkomponenter, omraffmering eller andra sätt att återanvända
olja, jordbehandling som är fördelaktig för jordbruket eller ekologisk
förbättring, användning av avfall från något av ovanstående förfaranden,
utbyte av avfall och lagring av avfall som skall underkastas något av
ovanstående förfaranden (utom tillfällig lagring före insamling på den
plats där det produceras).

I andra stycket ges möjlighet att avgiftsfinansiera
anmälningsförfarandet.

23 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger
upphov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt omhändertar
annat avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art,
sammansättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer
och var avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala
nämnd som är tillsynsmyndighet.

För att ge kommunen möjlighet att kontrollera avfallsflödena i
kommunen skall den som ger upphov till eller omhändertar avfall vara
skyldig att till kommunen lämna de uppgifter som behövs för
kommunens tillsyn. Endast yrkesmässig verksamhet omfattas av
uppgiftsskyldigheten. I likhet med 8 e § första stycket 2 omfattas allt
annat avfall än hushållsavfall av bestämmelsen. Genom denna paragraf
tillsammans med den uppgiftsskyldighet som kan åläggas transportörerna
enligt 8 e § första stycket 2 far kommunerna in rapporter om avfalls
mängd, art och sammansättning etc. från alla led som hanterar avfall. På
detta sätt kan kommunerna fa en bild av flödena av avfall till och från
kommunen och därigenom en möjlighet att spåra illegala upplag. Inte
bara den som slutligt omhändertar avfall kan bli uppgiftskyldig med stöd
av bemyndigandet utan även den som ett mellanled hanterar avfall, t.ex.
certifierad demonterare, omfattas av pragrafen. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafen att
meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet.

Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet far föreskrivas i
samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 23 § renhållningslagen finns

möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite Prop. 1996/97:172
för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

24 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som
med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 7 f första stycket,

2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i
större omfattning samla in och forsla bort avfall,

3. inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av 9 a §,

4. inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrifter som meddelats med
stöd 8 e § första stycket 1, eller

5. inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av 8 e § första stycket 2.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör
sin skyldighet enligt 18 § andra stycket eller 19 § som

fastighetsinne havare.

Till ansvar för gärning enligt första eller tredje stycket döms inte om
ansvar kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

1 paragrafen har lagts till två nya punkter, 4 och 5. Punkten 4 innebär att
den som yrkesmässigt transporterar avfall trots att tillstånd härtill saknas
kan ådömas böter eller fängelse i högst sex månader. Slutligen har
punkten 5 tillkommit vilken innebär att även den som bryter mot
skyldighet att lämna avfall till transportör som har tillstånd eller är
anmäld vid den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna
straffas.

Plan- och bygglagen

9 kap.

2 § Minst tre veckor innan arbetena påbörjas skall byggherren göra en
anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser

1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,

2. åtgärder som anges i 8 kap. 2 § första stycket,

3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de
bärande delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,

4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler
eller anordningar för ventilation i byggnader,

5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för
vattenförsörjning eller avlopp i byggnader eller inom tomter,

6. underhåll av sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som
omfattas av skyddsbestämmelser som utfärdats med stöd av 5 kap. 7 f
första stycket 4 eller 16 § 4.

Byggnadsarbetena får påbörjas tidigare än som anges i första stycket
om byggnadsnämnden särskilt medger det.

Bygganmälan upphör att gälla om arbetena inte påbörjats inom två år
från dagen för anmälan.

Rivning av byggnader eller delar av byggnader som inte är
komplementbyggnader, sådana ekonomibyggnader som avses i 8 kap. 1 §
andra stycket eller sådana byggnader som avses i 8 kap. 10 § skall
anmälas till byggnadsnämnden (rivningsanmälan).

Bestämmelserna i första-tredje styckena om när anmälan skall göras,
när arbetena får påbörjas och när anmälan upphör att gälla skall
tillämpas också i fråga om rivning.

1 fjärde stycket har kravet på rivningsanmälan utökats till att gälla även
vid rivning av delar av byggnader. Vidare har en språklig justering gjorts
genom att ordet och har ersatts av ordet eller.

2 a § Om det kan antas att det i samband med byggnadsåtgärder som
anges i 2 § första stycket 3-5 uppkommer rivningsmaterial som
innehåller sådant farligt avfall för vilket det gäller särskilda
bestämmelser, får byggnadsnämnden inom en vecka från det att anmälan
kom in besluta att bygganmälan skall kompletteras med en rivningsplan
enligt 4 §. 1 sådana fall skall 12 § andra stycket tillämpas.

Paragrafen är ny och innebär att en rivningsanmälan skall finnas även vid
så kallade utrivningar i samband med vissa byggnadsåtgärder, om man
kan förvänta sig att rivningsmaterialet kommer att innehålla farligt avfall.
I förordningen (1996:971) om farligt avfall finns föreskrifter om
hanteringen av farligt avfall. De byggnadsåtgärder som avses är sådana
ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de bärande delarna
eller som avsevärt påverkar dess planlösning, installation eller väsentlig
ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation i
byggnader samt installation eller väsentlig ändring av anordningar för
vattenförsörjning eller avlopp i byggnader eller inom tomter. Det är
byggnadsnämnden som i varje särskilt fall skall besluta om en
bygganmälan skall kompletteras med en rivningsplan. Genom
hänvisningen till 12 § andra stycket framgår att rivningsarbetena inte får
påbörjas förrän byggnadsnämnden godkänt rivningsplanen.

Prop. 1996/97:172

Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Aktionsplan Avfall

Att skapa en utvecklad avfallshantering

I dag sker en positiv utveckling på avfallsområdet. Återvinningen ökar
och en ökad medvetenhet om avfallets miljöpåverkan skyndar på
utvecklingen mot renare produkter och varor. Men fler åtgärder behövs.
Aktionsplan avfall syftar till att föreslå konkreta mål och styrmedel för
ett säkrare omhändertagande av avfall. Målen tillsammans med nya
styrmedel bidrar till att höja ambitionsnivån inom avfallshantering.
Aktionsplanen är avgränsad till att i första hand bättre styra
avfallshanteringen, men naturligtvis också påverka uppkomsten av avfall.

Aktionsplan avfall fokuserar på både produktions- och
konsumtionsavfall. Den kompletterar på så sätt annat pågående
miljöarbete, det gäller t.ex. farligt avfall, utveckling av producentansvar,
begränsning av kemikalieanvändningen och efterbehandling av
förorenade områden.

Problem aktionsplanen vill lösa

De enkelriktade flödena från konsumtion av varor till deponering av
avfall måste stoppas. Om priset för att ta hand om avfall bättre speglar
kostnaderna för miljöbelastningen kan behandlingsmetoderna utvecklas.
En bättre standard på deponiema driver i sin tur på förebyggande
insatser, minimering av avfall och utbyte av miljöfarliga ämnen samt
leder till att förutsättningarna för återvinning ökar.

Ett problem är att farliga ämnen fortfarande byggs in i varor och
produkter. Avvecklingen av farliga ämnen måste därför fortsätta.
Dessutom behövs långsiktiga insamlingssystem för kasserade varor och
produkter som innehåller dessa ämnen, så att de kan tas om hand på rätt
sätt.

För att olika aktörer skall kunna agera måste färdriktningen anges
tydligt. Riksdagens övergripande mål anger vad vi måste åstadkomma,
men inte i vilken takt arbetet kan ske. Konkreta och tidsbestämda mål
behövs för att olika aktörer skall kunna omsätta dessa i ett konkret
miljöarbete. Dessutom behövs en tydlig ansvarsfördelning och
möjligheter att kontrollera och övervaka flödena av avfall i samhället.

Naturvårdsverkets förslag

Utifrån en analys av avfall som miljö- och resursproblem och de olika
aktörernas syn på avfallsproblemen föreslår Naturvårdsverket följande:

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

Nya Mål

Riksdagens övergripande mål inom avfallsområdet är att;

• avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen skall minimeras
främst genom åtgärder i produktionsledet,

• avfallets mängd skall minimeras genom åtgärder i både produktions-
och konsumtionsledet,

• avfall som uppkommer skall återanvändas eller i största möjliga
utsträckning,

• mycket hårda miljökrav skall ställas på omhändertagande av avfall
som inte kan återvinnas.

Dessutom finns målen att allt avfall till förbränning eller deponering
skall vara sorterat och att utformningen av framtidens avfallshantering
inte skall bindas vid en enda teknisk lösning.

Som komplement till riksdagens mål föreslår Naturvårdsverket som nytt
övergripande mål:

• att hantering och omhändertagande av avfall skall ske på ett sådant
sätt att negativa effekter på miljön och arbetsmiljö undviks.

Dessutom föreslår Naturvårdsverket följande nya delmål:

• Ett bättre omhändertagande av avfall skall uppnås genom att avfallet
sorteras. Sorteringen bör ske redan vid källan.

• Före år 2000 skall avfallsproducerande verksamheter ha fatt ökad
kunskap om mängder, flöden och avfallsminskande åtgärder, genom
utnyttjande av interna avfallsplaner och miljöstymingsinstrument.

• Före år 2000 skall kunskapsnivån hos konsumenterna ha ökat om
konsumtionens betydelse för avfallshanteringen genom information
och utbildningsinsatser.

• Uppkomna mängder produktionsavfall (exklusive gruvavfall) skall
senast år 2010 ha minskat med i genomsnitt 10 % i jämförelse med år
1993.

• Senast år 2005 skall totala mängden deponerat produktionsavfall,
exklusive gruvindustrinsavfall, ha minskat med hälften jämfört med år
1993.

• Deponerade mängder konsumtionsavfall (hushållsavfall, icke
branschspecifikt avfall, bygg- och rivningsavfall) skall minska med
50% till år 2000 och 70% till år 2005.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

Organiskt avfall skall inte deponeras efter år 2005.

• Senast år 2005 skall samtliga deponier uppfylla högt ställda miljökrav
och nått en enhetlig standard.

Åtgärder for att nå målen

För att nå dessa mål föreslår Naturvårdsverket:

En bättre standard på omhändertagandet

• Naturvårdsverket föreslår att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer far meddela föreskrifter om förbud,
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för
miljöfarlig verksamhet för att skydda miljön och hälsa, så att minsta
olägenhet uppstår och så att avfallets resurser tas tillvara på bästa sätt.

• En föreskrift för deponering som innebär krav på klassindelning,
förbud mot deponering av bland annat organiskt avfall,
avslutningsplan och avsättning av medel för avslutningsåtgärder.

• Naturvårdsverket föreslår att tillstånd för deponier tidsbegränsas.
Naturvårdsverket föreslår att regeringen, i enlighet med förslag i
miljöbalksutredningen (SOU 1996:103, 18 kapitel, 1 §) och EUs
grundvattendirektiv 80/68/EG far meddela föreskrifter om
tidsbegränsning av tillstånd.

• Naturvårdsverket föreslår att regeringen medger att verkets förslag till
Allmänna råd för deponering ges ut.

Avfall skall styras till rätt omhändertagande

• Naturvårdsverket föreslår att ett bemyndigande införs för verket att
meddela föreskrifter om vilken metod för behandling av avfall som
skall användas.

• Naturvårdsverket anser att närmare kriterier och exempellistor
behöver utformas för avfall till olika omhändertagandemetoder såsom
deponering, förbränning och olika typer av utnyttjande.

• Naturvårdsverket föreslår en föreskrift om sortering. Föreskriften
föreslås träda i kraft år 2000.

• Naturvårdsverket anser att en deponiskatt behövs och att en sådan
skatt skall styra mot bättre resursutnyttjande och mot att hanteringen
förbättras, t.ex. genom materialåtervinning, förbränning med
energiutnyttjande och biologisk behandling. Verket anser att skatten i
framtiden bör kunna differentieras och utvidgas till att omfatta även
förbränning av avfall.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

Tydligare roller och ansvar

• Naturvårdsverket anser att ansvarsförhållandena för producentansvaret
bör behållas.

• Naturvårdsverket föreslår att ett lagstadgat samrådsförfarande införs, i
enlighet med verkets förslag i utredningen Producentansvar - det
första steget, rapport nr 4518.

• Naturvårdsverket anser att kommunernas möjlighet till utökat
renhållningsansvar kan avvecklas i takt med införandet av
producentansvaret. Avvecklingen av möjligheten till utökat ansvar för
farligt avfall kan ske när kontrollsystemet för farligt avfall varit i kraft
en tid, dock senast år 2003.

En effektiv tillsyn och ökad kontroll

• Naturvårdsverket föreslår att tillståndsplikten för avfallstransporter
utökas till att omfatta alla yrkesmässiga transporter av avfall.

• För verksamheter som inte omfattas av tillståndsplikt, t.ex. handlare
och mäklare, föreslås ett registreringsförfarande. Länsstyrelserna
föreslås handlägga tillstånd och registrering.

• Naturvårdsverket föreslår att de som lämnar, transporterar och på
annat sätt hanterar avfall skall vara skyldiga att lämna uppgifter om
avfallets mängd, art och ursprung i syfte att underlätta uppföljning och
tillsyn.

• Naturvårdsverket föreslår att kommunerna skall kunna ta ut en avgift
för tillsyn över transporter, insamling, bortskaffande eller återvinning
av avfall för annans räkning.

Bättre planering och ett utökat samarbete

• Naturvårdsverket avser att utarbeta nationella avfallsplaner för farligt
avfall och gränsöverskridande transporter av avfall. Aktionsplan avfall
utgör en nationell avfallsplan när det gäller konsumtions- och
produktionsavfall.

• Den kommunala avfallsplaneringen bör behållas i nuvarande form.
Naturvårdsverket kommer att utarbeta ett allmänt råd om uppföljning
av kommunala avfallsplaner till stöd för länsstyrelsernas arbete.

Ökad kunskap

Ökad kunskap om avfallsfrågornas miljöeffekter behövs om vår
produktion och konsumtion skall kunna påverkas.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

• För att höja denna kunskap avser verket att initiera ett samarbete med
olika branschorganisationer i syfte att öka företagens användning av
interna avfallsplaner.

• För att öka kunskapen hos konsumenter om sambandet mellan
konsumtion och avfallshantering avser Naturvårdsverket och
Konsumentverket att starta ytterligare samarbetsprojekt kring
konsumtion och miljö, där avfallsfrågor ingår som en del.

• Naturvårdsverket uppmärksammar även behovet av ökade resurser till
forskning. Forskning behövs om naturvetenskapliga, tekniska,
samhälls- och beteendevetenskapliga förutsättningar om
omställningen till ett uthålligare samhälle skall kunna ske.

Enhetliga begrepp och bättre statistik

• Naturvårdsverket anser att EUs definition av begreppet avfall bör
införas i svensk lagstiftning. Den definitionen lyder: Avfall är varje
föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i
bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är
skyldig att göra sig av med. (Bilaga 1 är en lista över olika
avfallskategorier).

• Naturvårdsverket anser att den nationella avfallsstatistiken måste
förbättras. Verket har inlett ett arbete med att förbättra
avfallsstatistiken. Detta arbete skall redovisas 15 oktober 1996.

Uppföljning av resultaten

• Naturvårdsverket anser att det är viktigt att följa upp de mål och
förslag till styrmedel som föreslås i aktionsplanen. Uppföljning bör
ske åren 2000 och 2005.

Förslag till ny lagstiftning

De förslag som Naturvårdsverket föreslår kräver att riksdagen och
regeringen inför följande ändringar i befintlig lagstiftning (alternativt
införas i den nya miljöbalken).

Ändring i renhållningslagen

• Bemyndigande för kommunerna att kunna ta ut avgift för
tillsynsverksamhet.

Ändring i miljöskyddslagen

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

Ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer om rätt att meddela föreskrifter om förbud,

skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för
miljöfarlig verksamhet för att skydda miljön och hälsa.

Kommentar. Ett bemyndigande enligt följande krävs för att
Naturvårdsverket skall kunna ställa krav på deponering enligt förslag i
Aktionsplan avfall. Motsvarande bestämmelse föreslås i förslaget till
miljöbalk (SOU 1996:103, kapitel 10,5§).

Ny förordning om avfall

• Naturvårdsverket föreslår en ny förordning om avfall kopplad till
renhållningslagen eller miljöbalken, som skall ersätta nuvarande
renhållningsförordning (1990:984).

• I förordningen föreslås bl.a:

• ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter om
försiktighetsmått som behövs för att vid deponering av avfall skydda
hälsa och miljö.

• ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter om
vilken metod för behandling av olika slag av avfall som skall väljas.
Motsvarande förslag finns i förslag till miljöbalk (SOU 1996:103,
kapitel 15, 11 §).

• ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter om att
vissa slag av avfall skall hållas skilda från annat avfall.

Nya föreskrifter

• Naturvårdsverket föreslår en föreskrift om sortering.

• Avfall skall sorteras i brännbar fraktion och i en deponirest.
Sorteringen kan sedan utvecklas till ytterligare en fraktion för
biologisk behandling, när sådan behandlingsmöjlighet finns.

• Naturvårdsverket föreslår en föreskrift om deponering med nya krav
som skall leda till att standarden på deponier höjs och blir enhetlig.

Konsekvenser av förslagen

Naturvårdsverket har bedömt konsekvenserna av förlag och åtgärder.
Sammantaget konstaterar Naturvårdsverket att de positiva effekterna av
de föreslagna målen och styrmedlen i ett långsiktigt perspektiv överväger
de negativa effekter och kostnader som kan förväntas uppstå.

En konsekvens av föreslagna åtgärder är att kostnaden för
avfallshanteringen kommer att öka, i synnerhet för deponering, till följd
av ökade miljöskyddsåtgärder och deponiskatt. Denna kostnad kommer
sammantaget att innebära en ökning med 60-120 % av dagen kostnad,

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

beroende på avfallsslag och miljöstandard på deponier, vilket innebär en
kostnadsnivå motsvarande den för central biologisk behandling och
förbränning av avfall. Mängden avfall till deponier minskar till förmån
för återvinning och andra behandlingsmetoder.

Förslagen leder till att de negativa miljöeffekterna i form av utsläpp av
miljöskadliga ämnen till omgivningen, till följd av deponering, minskar i
ett långsiktigt perspektiv genom ökade miljökrav.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 1

Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapport
Aktionsplan Avfall

Prop. 1996/97:172

Bilaga 2

Följande instanser har inkommit med yttrande:

Göta Hovrätt, Statens geotekniska institut (SGI), Statistiska
centralbyrån (SCB), Statskontoret, Ekologiska institutionen vid Lunds
universitet, Jordbruksverket, Arbetslivsinstitutet. Arbetarskyddsstyrelsen
(ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Boverket, Jemkontoret, Konsumentverket,
Koncessionsnämnden för miljöskydd. Kemikalieinspektionen (Kemi),
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Värnamo
kommun, Markaryds kommun, Olofströms kommun, Arvika kommun,
Sundsvalls kommun, Svenska Kommunförbundet, Grossistförbundet
Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet (KF),
AB Skogsindustrierna i Sverige, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges arbetsgivareförening (SAF), Byggsektorns Kretsloppsråd,
Svenska Fjärrvärmeföreningen. Göteborgs-regionens Avfalls AB
(GRAAB), Hyresgästernas riksförbund, ICA Handlarnas AB,
Kemikontoret, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Nordvästra Skånes
Renhållnings AB, Ragn-Sells AB, Renhållningsverksföreningen (RVF),
Skånes Naturvårdsförbund, Stor-Stockholms Energi AB, Svenska
Förpackningsinsamlingen AB, Svenska Åkeri förbundet (SÅ), Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Verkstadsindustrier,
Vatten och Avloppsverksföreningen (VAV), Villaägarnas riksförbund,
Västmanlands Avfalls AB (Vafab).

Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra
sig:

Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL),
Sollentuna kommun, Naturskyddsföreningen, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Boliden Mineral AB, Dagab AB, Greenpeace,

Kraftverksföreningen, Mo och Domsjö AB, Perstorp AB samt WMI
Sellbergs AB.

Lagförslag, Statens naturvårdsverks rapport Aktionsplan Avfall

Naturvårdsverket föreslår ett tillägg till miljöskyddslagen med en paragraf 5
b:

5b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, om det
framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, beträffande
miljöfarlig verksamhet meddela de föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder,
begränsningar och andra försiktighetsmått som behövs för att skydda miljön
och hälsan.

För att öka resurserna för tillsynsverksamhet föreslår Naturvårdsverket ett
tillägg till renhållningslagen så att avgifter kan tas ut för tillsyn av den som
transporterar avfall på väg. eller ombesörjer bortskaffande eller återvinning
för någon annans räkning.

17 b § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande, kommunerna, får
meddela föreskrifter om att kommunen får ta avgift för tillsynsverksamhet
som den kommunala tillsynsmyndigheten utövar enligt denna lag.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 3

Statens naturvårdsverks sammanfattning och slutsatser av
rapporten Kapaciteten for forbränning av organiskt avfall

Naturvårdsverket har lämnat förslag till ett antal mål och åtgärder för att
styra bort flöden av organiskt avfall från deponering. Förslagen innebär
bl.a. förbud mot organiskt avfall på deponiema efter år 2005, krav att
minska mängderna deponerat konsumtionsavfall samt krav på utsortering
av brännbart avfall. Dessa förslag tillsammans med en deponiskatt
kommer att minska mängden avfall som deponeras. Målen och
styrmedlen är nödvändiga för att fa till stånd ett bättre resursutnyttjande
och en från miljöskyddssynpunkt bättre hantering av avfallet.

Det konsumtionsavfall som år 2005 inte längre deponeras kommer att
behöva tas om hand genom andra metoder, företrädesvis
materialåtervinning, biologisk behandling eller förbränning.
Naturvårdsverket uppskattar att det totala energiinnehållet i det avfall
som behöver tas om hand genom energiutvinning uppgår till 8-9 TWh, en
uppskattning som på grund av osäkerheten i avfallsstatistiken är relativt
grov.

När det gäller det biologiskt lättnedbrytbara avfallet uppgår detta till
cirka 1,2 miljoner ton i hushållsavfallet och cirka 0,2 miljoner ton i park-
och trädgårdsavfallet. Hur stor del av detta som kommer att kunna
behandlas med biologiska metoder beror bl.a. på tillgång till
behandlingsteknik. I dag är den biologiska behandlingen inte tillräckligt
utbyggd för att kunna hantera den totala mängden biologiskt
lättnedbrytbart avfall. En viss utbyggnad av behandlingskapaciteten för
detta avfall har påbörjats och flera kommuner har aviserat att planer finns
för ytterligare utbyggnad. Med tydliga signaler om förbud mot
deponering av det biologiskt lättnedbrytbara avfallet samt ökade
deponeringskostnader bör förutsättningarna för en utbyggnad förbättras.

Materialåtervinning av avfall kommer sannolikt att öka när
producentansvar införs för fler varugrupper och branscher samtidigt som
kraven på producenterna skärps och marknaden förändras. Den takt som
materialåtervinningen kommer att byggas ut i kommer också att inverka
på vilka mängder som blir föremål för förbränning med energiutvinning.

Förbränningskapaciteten i våra svenska avfallsförbränningsanläggningar
uppgår till cirka 6 TWh, varav cirka 5 TWh utnyttjas i dag. Det totala
energiinnehållet i allt konsumtionsavfall som i dag förbränns och
deponeras är cirka 15 TWh. Trots att stora mängder förväntas gå till
materialåtervinning respektive biologisk behandling år 2005 kommer
förbränningskapaciteten inte att räcka. Vilka förutsättningarna är för att
uppföra nya avfallsförbränningsanläggningar är i dagsläget oklart.

En framkomlig väg för att utöka förbränningskapaciteten är att utnyttja
fastbränslepannor för utsorterade bränslefraktioner ur olika avfallsslag i

Prop. 1996/97:172

Bilaga 4

högre grad än vad som sker i dag. Verket bedömer att det är möjligt att,
särskilt ur bygg- och rivningsavfallet respektive industriavfallet, sortera
ut lämpliga bränslefraktioner. Hur stora volymer det kan bli frågan om
har vi i dag inte underlag för att säkert bedöma. Faktorer av betydelse är,
förutom de tekniska och ekonomiska förutsättningarna och viljan att
utnyttja detta avfallsbränsle, vilka krav som från miljöskyddssynpunkt
ställs på bränslekvalitet och förbränningsanläggningar. Den tillgängliga
förbränningskapaciteten, utifrån teknisk synpunkt, i fastbränslepannor
med kvalificerad reningsutrustning, uppskattas till ca 7 TWh och bör
således kunna täcka erforderligt behov. Investeringar i form av
sorterings- och bränsleberedningsutrustning m.m. måste dock göras och
erforderliga tillstånd måste erhållas innan denna kapacitet kan tas i bruk.

Vidare förekommer införsel av avfall som t.ex. rivningsflis och
utsorterade fraktioner av plast och papper till fastbränsleanläggningar och
något avfallsvärmeverk i Sverige från övriga Europa, främst Tyskland
och Nederländerna. Statistik saknas för icke anmälningspliktigt avfall
som förs in till Sverige. Med det underlag som finns i dag gör verket den
bedömningen att de typer av avfall som förs in till Sverige är av samma
kvalitet som de svenska avfallsslag som är aktuella för energiutvinning i
fastbränsleanläggningar. En tendens till ökning av införseln har dock
noterats för de avfallsslag som är anmälningspliktiga. En ambition i
samhället att öka biobränsleanvändningen samt en tillgång till billigt
utländskt avfall är faktorer som kan bidra till en fortsatt ökad införsel.
Med de förslag som redovisas i Aktionsplan Avfall samt av
Deponiskatteutredningen kommer det att bli avsevärt dyrare att deponera
avfall i Sverige, vilket i gengäld motverkar en ökad införsel. Verket anser
mot denna bakgrund att införseln av avfall till energiutvinning inte nu
behöver regleras.

Det pågår för närvarande en diskussion inom EU där enskilda
medlemsländer önskar utsträcka anmälningsplikten till flera avfallsslag
för att bättre kunna reglera gränsöverskridande transporter. Frågan om att
kunna reglera transporterna av dessa icke anmälningspliktiga avfall anser
verket dock vara av underordnad betydelse i förhållande till behovet av
att ha gemensamma regler inom EU.

Möjligheten att motsätta sig införsel av anmälningspliktigt avfall till
återvinning är dock begränsad. Det finns en möjlighet att från fall till fall
motsätta sig införsel om de mål inom avfallsområdet, som fastställts i
nationella eller lokala planer för avfallshanteringen, inte kan uppnås. Ett
sådant exempel skulle kunna vara om inhemskt avfall deponeras i stället
för förbränns till förmån för utländskt avfall. Som tidigare framhållits
anser Naturvårdsverket att denna situation inte föreligger idag. Vi bör
dock framöver följa upp om inhemskt brännbart avfall deponeras i stället
för förbränns till förmån för avfall utifrån.

En fördel med att låta anmälningsplikten omfatta fler avfallsslag kan vara
att det avfall som förs in bättre kan kontrolleras. I Aktionsplan Avfall

Prop. 1996/97:172

Bilaga 4

föreslår dock Naturvårdsverket att aktörer som samlar in eller Prop. 1996/97:172
transporterar avfall eller för annans räkning ombesörjer bortskaffande Bilaga 4
eller återvinning av avfall (t.ex. handlare och mäklare) skall registreras
hos länsstyrelsen om dessa inte redan omfattas av tillståndsplikt enligt
miljöskyddslagen eller renhållningslagen. Enligt EU:s
transportförordning skall dessutom transporter av anmälningspliktigt
avfall åtföljas av uppgifter om bl.a. avfallsslag och mängder. Verket
avser vidare att under kommande år utveckla ett system för bättre
framtida avfallsstatistik i Sverige. Verket vill därtill åter framhålla vikten
av att förbättra tillsynen inom avfallsområdet. Detta har framförts såväl i
Aktionsplan Avfall som Deponiskatteutredningen samt i ett flertal
remissvar på dessa utredningar.

Sammanfattningsvis bedömer Naturvårdsverket att det varken i dagsläget
eller år 2005 finns tillräckligt med avfallsförbränningskapacitet för
organiskt avfall i Sverige. Med fastbränsleanläggningama som ett
komplement bör vi dock kapacitetsmässigt klara den avfallsmängd som
skall förbrännas i stället för att hamna på deponi. Från miljösynpunkt är
det viktigt att gränsen blir klargjord mellan vilka avfallsslag som bör
förbrännas i avfallsförbränningsanläggningar och vilka som kan
accepteras i fastbränslepannor blir klargjord. Naturvårdsverket har i
Aktionsplan Avfall föreslagit bemyndiganden som ger verket möjlighet
att meddela erforderliga föreskrifter, men avser att oberoende härav ta
fram en vägledning i samverkan med länsstyrelserna och branschen.

Mot bakgrund av redovisade bedömningar anser verket vidare att det från
miljösynpunkt är viktigt att avvecklingen av deponeringen av organiskt
avfall ej sker i för hög takt i förhållande till den förväntade
kapacitetsutbyggnaden av biologisk behandling och materialåtervinning.
En alltför snabb avveckling av deponeringen innebär risk för att
alternativen till förbränning inte far en chans att etableras och att därmed
organiskt avfall i alltför hög grad styrs till förbränning. Naturvårdsverket
anser att det i Aktionsplan Avfall föreslagna slutåret, år 2005, för
avveckling av deponering av organiskt avfall bör ligga fast. Däremot
föreslår verket att den föreslagna tidpunkten för när en
sorteringsföreskrift, och därmed kopplat krav på att inte deponera den
utsorterade fraktionen, bör träda i kraft först år 2002, d.v.s. två år senare
än vad som angavs i Aktionsplan Avfall.

Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Vad ska vi göra med PVC-Avfallet?

Naturvårdsverket har av regeringen fått i uppdrag att bl.a. föreslå ett
miljöriktigt omhändertagande av uttjänta PVC-produkter.
Kemikalieinspektionen fick samtidigt i uppdrag att bl.a. föreslå åtgärder
för att minimera risker m.m. med olika tillsatser till PVC.

Varje år uppkommer ca 40 000 ton PVC-avfall. Av detta deponeras ca 28
000 ton och ca 12 000 ton förbränns med energiutvinning. Idag sker
ingen återanvändning eller materialåtervinning av uttjänta PVC-
produkter i Sverige, men mer än 7 500 ton PVC materialåtervinns från
produktionsspill.

Av det uppkomna PVC-avfallet återfinns dryga 70%, eller ca 29 000 ton,
inom produktgrupper med existerande eller kommande producentansvar
(förpackningar, bygg, elektr(on)iska produkter och bilar).

Förslag till miljöriktigt omhändertagande av PVC-produktet som tjänat ut

Naturvårdsverket anser att bästa omhändertagande av uttjänta PVC-
produkter, liksom för andra termoplaster, i första hand är återanvändning
och materialåtervinning, i andra hand förbränning med energiutvinning. I
sista hand så ska PVC läggas på deponi.

Utifrån dagens kunskap bedömer Naturvårdsverket att det
omhändertagande av PVC-avfall som förekommer idag, dvs. deponering
och förbränning med energiutvinning, även i fortsättningen kan
accepteras från miljösynpunkt. Men det är bättre både från resurs- och
miljösynpunkt att återanvända och materialåtervinna PVC.

Bedömning av förutsättningarna för återanvändning, materialåtervinning,
förbränning och deponering

Förutsättningar för återanvändning och materialåtervinning av PVC-
produkter finns främst inom bygg- och anläggningsbranschen (t.ex. rör
och golv), men finns även inom andra produktgrupper. För att system för
återanvändning och materialåtervinning ska kunna fungera är det viktigt
med:

Ekonomiska drivkrafter, exempelvis:

- kostnadseffektiv logistik

- att det blir dyrare att deponera

- att jungfrulig råvara blir dyrare.

Lagstiftning eller frivilliga åtaganden, exempelvis:

- återtagningsgaranti för förbrukade produkter

- producentansvar.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 5

Att krav på kvalitet och säkerhet uppfylls, exempelvis:

- fungerande källsortering

- god kontroll på ev. miljöstörande tillsatser.

Naturvårdsverket bedömer mot bakgrund av Kemi’ riskanalys att det är
acceptabelt från hälso- och miljösynpunkt att återanvända produkter eller
att bearbeta och använda produkter av återvunnet material av PVC med
de miljöstörande tillsatser som har utpekats. Bly och tennorganiska
föreningar som kan finnas i stabilisatorer i PVC ligger hårt fast i
materialet och läcker inte ut. Mjukgörare, t.ex. ftalater, ligger inte lika
fast i materialet och vid bearbetning avgår en del vid de förhöjda
temperaturer som då råder. Vid viss typ av tillverkning bör
reningsutrustning installeras. Risk för spridning av ftalater vid
materialåtervinning av mjukgjord PVC bedöms därför vara försumbar.

Återvunnet material ersätter nyråvara, varför den totala belastningen av
exempelvis ftalater inte påverkas specifikt. Beträffande bedömning av
plastadditiven se Kemikalieinspektionens redovisning av sitt uppdrag.

Förutsättningarna för förbränning av PVC-avfall är väl kända. PVC
bidrar med ca hälften av det klor som tillförs
avfallsförbränningsanläggningama och med mindre mängder bly. PVC
bidrar också till att höja bränslevärdet på avfallet.

Den klorlast som avfallsförbränningsanläggningama har idag innebär att
andra betingelser är av klart överordnad betydelse för dioxinbildningen.
En minskning av PVC-halten i avfallet kommer därför inte att förändra
utsläppsmängden av dioxiner i rökgaserna, eller minska dioxinhalten i
restprodukterna från rökgasreningsansläggningar i någon märkbar grad.
Först om allt PVC-avfall som uppkommer skulle förbrännas, dvs. ca 40
000 ton per år, kommer man upp i den nivå då klorlasten kan leda till
ökad dioxinbildning. Samtidigt har vi en utveckling som går mot ökad
separat hantering av matavfall genom kompostering och rötning, och
därmed en minskad klorbelastning i våra förbränningsanläggningar.

Förutsättningarna för deponering av PVC-avfall är inte helt kända.
Kunskapen om de processer som sker i deponier i allmänhet och vad som
händer specifikt med PVC i deponier är begränsad. Sannolikt sker
nedbrytning av PVC mycket långsamt under de förhållanden som
normalt råder i deponier. Dagens kunskap tyder på att emissionerna från
deponerad PVC kommer att vara mycket små i förhållande till övriga
emissioner från deponier om deponeringen sker på ett miljöriktigt sätt.
Ett europeiskt forskningsprojekt, där svenska forskargrupper deltar,
pågår och kommer att öka kunskapen inom området.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 5

Åtgärder för att styra uttjänta varor och produkter av PVC till lämplig
behandlingsmetod

Inom ramen för befintligt (förpackningar) och planerade producentansvar
(bygg, bilar och elektr(on)iska produkter) kan föreskrivas närmare krav
på visst omhändertagande. Naturvårdsverket anser att PVC varken miljö-
eller mängdmässigt motiverar en separat avfallsbehandling för
närvarande. En höjd ambition inom kretsloppsarbetet kan komma att
motivera en styrning mot ökad återanvändning och materialåtervinning.

Bedömning av miljöeffekterna av konventionell deponering av PVC-
produkter

Deponering på det sätt som varit vanligast förekommande hittills i
Sverige innebär deponering med begränsade krav på skyddsåtgärder och
med små möjligheter till en ändamålsenlig kontroll av verksamheten.
Denna typ av deponering anser Naturvårdsverket inte är acceptabel från
miljösynpunkt med tanke på den stora föroreningspotential som finns i
deponiema. Naturvårdsverket utarbetar därför ett allmänt råd för
deponering som innebär ökade krav och en uppstyming av
deponeringsverksamheten.

De flesta avfall innebär vissa långsiktiga risker för hälsa och miljö, det
gäller också PVC med sitt föroreningsinnehåll. Kunskapen är fortfarande
begränsad om spridning av mjukgörare, stabilisatorer och eventuella
nedbrytningsprodukter. Från miljösynpunkt måste således samma krav
ställas på deponering av PVC som på andra avfall. Dagens kunskap tyder
på att emissionerna från deponerad PVC inte utgör något stort
miljöproblem.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 5

Remissinstanser, Statens Naturvårdsverks rapport
Vad ska vi göra med PVC-avfallet?

Följande instanser har inkommit med yttrande:

Kommerskollegium, Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB),
Socialstyrelsen, Apoteksbolaget, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån
(SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Kungl. Tekniska Högskolan (KTH),
Högskolan i Luleå, Chalmers Tekniska Högskola, Statens livsmedelsverk
(SLV), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket,
Byggforskningsrådet (BFR), SIS-Standardiseringen i Sverige, Institutet
för fiber- och polymerteknologi, Konsumentverket (KOV), Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Kemikalieinspektionen (Kemi), Stenungsunds kommun, Kungliga
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska Kommunförbundet,
Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Kooperativa
Förbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Ciba Geigy, Golvbranschens Riksorganisation, Greenpeace,
Hydro Plast AB, ICA, Industrins Byggmaterialgrupp, Kemikontoret
Läkemedelsindustrins branschorganisationer, Neste Oxo AB, Nordiska
Plaströrsgruppen, Plast- och kemibranschema, Svensk
Plastindustriförening.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle, men avstått från att yttra
sig:

Läkemedelsverket, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
(SWEDAC), Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Landstingsförbundet, Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Byggsektorns kretsloppsråd, Föreningen Sveriges
Plastfabrikanter, Grossistförbundet Svensk Handel, Miljöföbundet,
Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF), Sveriges Färgfabrikanters
förening.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 6

Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten Prop. 1996/97:172

Kontorspapper — Materialflöden i samhället Bilaga 7

För närvarande finns det två förordningar som föreskriver
producentansvar för returpapper. Förordningen om producentansvar för
förpackningar (SFS 1994:1236) reglerar bl.a. förpackningar av papper
och kartong samt wellpapp. Förordningen om producentansvar för
returpapper (SFS 1994:1205) reglerar returpapper av tidningar,
tidskrifter, kataloger, reklambroschyrer och andra liknande produkter.
Båda förordningarna träder i kraft den 1 oktober 1994.

Naturvårdsverket och skogsindustrin har gjort tolkningen att allt
trähaltigt tryckpapper, såväl tidningspapper som annat trähaltigt
tryckpapper, omfattas av förordning om producentansvar för returpapper.
Skälet är att tidningar, tidskrifter, kataloger och reklambroschyrer
huvudsakligen utgörs av trähaltigt papper. En annan anledning är att
skogsindustrins statistik om papperskonsumtion och insamling är baserad
på en uppdelning av papper i träfritt papper, trähaltigt papper och olika
förpackningar m. m.

Gällande två förordningar innebär att av det returpapper som är möjligt
att samla in och återvinna är det endast träfritt och lätt trähaltigt
tryckpapper som inte regleras genom producentansvar. Träfritt eller lätt
trähaltigt tryckpapper kallas för finpapper. Finpapper används
huvudsakligen för tillverkning av kopieringspapper, datalistor,
blanketter, böcker, skrivpapper, reklamtryck och kuvert. Dessa
pappersprodukter används i stor utsträckning på kontor. Finpapper
används också för olika typer av säkerhetspapper. I denna rapport kallas
finpapper även för kontorspapper.

Den totala papperskonsumtionen i Sverige 1995 var ca. 2 miljoner ton.
Konsumtionen av finpapper var 340 000 ton. Av detta (d.v.s. finpapper)
insamlades 152 000 ton inkl, produktionsspill och överexemplar.
Insamlingsgraden vad avser s.k. "post-consumer", d.v.s. exkl.
produktionsspill och överexemplar, har av branschen uppskattats
preliminärt till 37 % för 1995. Ungefär hälften av det insamlade
kontorspapperet exporterades eftersom det saknades kapacitet att
materialåtervinna hela mängden i Sverige. I Sverige har det insamlade
kontorspapperet använts för att tillverka papper eller kartong.

Det framgår av Naturvårdsverkets enkätundersökning att 73 % av de ca
2000 undersökta arbetsplatserna har kontorspappersinsamling. En
jämförelse mellan denna siffra och insamlingsgraden för kontorspapper
tyder på att en hel del kontorspapper inte insamlas på de kontor som
bedriver insamling. En viktig anledning till detta är troligen att vissa
produkter av finpapper, t.ex. kuvert med plastfönster eller självhäftande
lim och etiketter, är utformade på så sätt att insamling och
materialåtervinning försvåras.

Insamling av kontorspapper finansieras av företagen som deltar i
pappersinsamlingen och returpappersbruken. Engagemanget för
insamling av kontorspapper är stort bland kontoren. De flesta kontoren
bedriver returpappersinsamling av miljöskäl. Insamling av returpapper
förenklar kontorens sophantering. Skärpta krav på hantering och
deponering av avfall samt ev. införande av deponiskatt skapar ytterligare
incitament för kontoren att insamla returpapper.

Deponering av returpapper bör upphöra. Det finns miljömässiga skäl till
insamling och materialåtervinning av returpapper. Materialåtervinning av
returpapper är också motiverad med hänsyn till hushållning med
naturresurser. Returpapper som är av bra kvalitet bör samlas in för
materialåtervinning medan resten bör förbrännas med energiutvinning.
Detta innebär att återvinning av returpapper även i framtiden kommer att
vara en kombination av materialåtervinning och förbränning.

Naturvårdsverket föreslår ökade insatser inom bl.a. följande områden för
att åstadkomma en högre grad av insamling och återvinning av
kontorspapper.

— miljöanpassning av pappersprodukter

— samarbete mellan tillverkare av papper, tryckerier samt tillverkare av
tryckfarger och tryckutrustningar

— miljöanpassning av kontorens upphandling av pappersprodukter,
kopiatorer och skrivare m.m.

— information till kontoren om källsortering, insamling och återvinning
av kontorspapper

— utveckling och utvidgning av insamlingssystem

— ökning av kapaciteten för materialåtervinning

Naturvårdsverket har haft överläggningar med representanter från
branschorganisationen Skogsindustrierna, finpapperstillverkama,
pappersbrukens inköpsbolag för returpapper och Grafiska Företagens
Förbund om frivilligt eller lagstadgat producentansvar för kontorspapper.
Som ett resultat av överläggningarna har Svensk Returpappersförening,
Pappersåtervinning AB (PÅAB) och IL Returpapper AB till
Naturvårdsverket inkommit med ett åtagande om ökad insamling och
återvinning av kontorspapper. Åtagandet innebär att dessa aktörer
förbinder sig att senast år 2000 insamla och återvinna minst 50
viktsprocent av det kontorspappersavfall som uppstår i Sverige och som
är tekniskt möjligt att använda som råvara vid papperstillverkning. Det
långsiktiga målet är satt till minst 75 %. Tidpunkten när detta mål skall
vara uppnådd ska enligt åtagandet fastställas i diskussion mellan dessa
aktörer och Naturvårdsverket när uppgifter om insamling och återvinning
för år 2000 är tillgängliga.

Naturvårdsverket anser att ett viktigt syfte med producentansvar för
slutligt omhändertagande av uttjänta produkter är att skapa incitament för
producenterna att miljöanpassa sina produkter. En fördel med lagstadgat

Prop. 1996/97:172

Bilaga 7

producentansvar är att producenternas skyldigheter för insamling och
återvinning gäller oavsett konjunktursvängningar.

Insamlingsentreprenörer har ett kommersiellt intresse att bedriva
insamling under de tidsperioder och i de områden där god lönsamhet kan
uppnås. Ett system där ansvaret för insamling och återvinning av
kontorspapper åvilar insamlingsentreprenörema skapar inga direkta tryck
på producenter att miljöanpassa sina produkter. Ett sådant system är
också mer känsligt för konjunktursvängningar och förändringar av
returpapperspriset på den nationella och internationella marknaden. För
att insamling och återvinning av kontorspapper i Sverige skall fungera
långsiktigt är det viktigt att insamlingsentreprenörema far uppbackning
för sitt åtagande från producenterna. Eftersom IL och PÅAB ägs av olika
papperstillverkare bedömer Naturvårdsverket att åtagandet från
insamlingsentreprenörema är förankrat hos papperstillverkama.

Ett system där ansvar för insamling och återvinning av kontorspapper
åvilar insamlingsentreprenörer genom ett frivilligt åtagande har vissa
fördelar jämfört med lagstadgat producentansvar. Vid genomförandet av
producentansvar för tidningar har frågan om rättigheter och skyldigheter
vid insamling av returpapper diskuterats livligt och det har uppstått
konflikter mellan olika insamlingsentreprenörer. Vid ett frivilligt
åtagande finns det inget behov att föra en strikt definition av vilka som är
producenter. Det aktuella åtagandet bör inte leda till någon restriktion på
vem som har rätt att bedriva insamling av kontorspapper. Kontoren har
frihet att upphandla insamlingsentreprenör på marknadsvillkor.

Naturvårdsverket ser positivt på ett frivilligt åtagande för ökad insamling
och återvinning av kontorspapper. Detta kräver mindre arbetsinsatser
från myndigheter jämfört med ett lagstadgat producentansvar. Att
åtagandet för insamling och återvinning kommer från
insamlingsentreprenörer istället för producenter har både för- och
nackdelar. Verket samlade bedömning är dock att detta förfarande bör
kunna accepteras.

Naturvårdsverket anser att det kortsiktiga målet för återvinning av
kontorspapper som insamlingsentreprenörema åtagit sig (50 % år 2000)
kan accepteras även om verkets bedömning är att en högre nivå kan
uppnås. Det långsiktiga målet (75 %) är enligt verkets uppfattning
rimligt. Insamlingsentreprenörema föreslår att tidpunkten för när det
långsiktiga målet skall vara uppfyllt fastställs när statistik över insamling
och återvinning för år 2000 är tillgänglig. Verkets bedömning är att 75 %
av det kontorspappersavfall som uppstår i Sverige bör kunna insamlas för
återvinning senast år 2005. Det insamlade returpapperet skall i första
hand användas för materialåtervinning om det inte finns starka skäl som
talar emot.

En annan viktig producentgrupp är tryckerier. Verkets uppfattning är att
även tryckerierna bör verka för ökad insamling och återvinning av
kontorspapper. En viktig anledning till att tryckerierna bör vara delaktiga

Prop. 1996/97:172

Bilaga 7

är att de har en betydande roll i arbetet med miljöanpassning av
tryckmetodema så att avfall av trycksaker inte ger problem i insamlings-
och återvinningsledet. Naturvårdsverket anser att miljanpassning av
produktutformning och tryckmetodema är två av de viktigaste
insatsområdena för att uppnå högre insamlings- och återvinningsgrad av
kontorspapper. Verket anser att tryckeriernas delaktighet bör kunna
regleras genom en överenskommelse mellan insamlingsentreprenörema
och Grafiska Företagens Förbund. Det ligger i producenternas intresse att
en sådan överenskommelse uppnås.

Naturvårdsverket anser att det är viktigt att genomförandet av åtagandet
från insamlingsentreprenörema följs upp. En samrådsgrupp med
representanter från Naturvårdsverket, insamlingsaktörema och
producenterna (bl.a. finpapperstillverkare och tryckerier) bör bildas.
Gruppens uppgifter bör vara att följa upp genomförandet av åtagandet
och att föreslå ytterligare åtgärder som bedöms nödvändiga för att nå de
uppsatta målen. Gruppen bör även verka för att bättre statistik om
konsumtion, insamling och återvinning av kontorspapper tas fram.

Naturvårdsverket avser att före utgången av 1998 till regeringen redovisa
en uppföljning av hur arbetet med att öka insamling och återvinning av
kontorspapper fortskridit. Verket kommer då även att utvärdera om
ytterligare åtgärder eller styrmedel behövs för att nå målen.

Naturvårdsverket föreslår att effekterna av det frivilliga åtagandet
avvaktas innan några ekonomiska eller administrativ styrmedel införs.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 7

Kretsloppsdelegationens sammanfattning av rapporten
Producentansvar i byggsektorn

Kretsloppsdelegationens sammanfattning av förslagen i rapporten
Producentansvar i byggsektorn

Förslagen i denna rapport skall driva på en nödvändig miljöanpassning
av bygg- och rivningsprocesser. Åtgärder föreslås såväl vad gäller
miljöegenskaper hos byggprodukter som hantering av bygg- och
rivningsmaterial.

Byggsektorn - representerad av Byggsektorns Kretsloppsråd - har efter
samråd med Kretsloppsdelegationen åtagit sig att genomföra en
miljöanpassning av byggsektorns produkter och aktiviteter.

Kretsloppsdelegationen föreslår, som komplettering till byggsektorns
åtagande dels en obligatorisk miljöbesiktning vid alla anmälningspliktiga
ändringar, dels förslag om särskild hantering av bygg- och rivningsavfall
samt villkor för deponering av bygg- och rivningsmaterial.
Kretsloppsdelegationen föreslår också att regeringen tar initiativ till en
med byggsektorns aktörer gemensam uppföljning av handlingsplanens
åtagande och ett samarbete med byggsektorns aktörer om de mer
detaljerade reglerna för miljöbesiktning och villkor för deponering av
bygg- och rivningsprodukter.

Bakgrund

Stora materialmängder omsätts i byggsektorn, men nästan alla
restprodukter från byggande och rivning läggs på avfallsdeponi idag,
trots möjligheterna till materialåtervinning och energiutvinning. En del
av bygg- och rivningsavfallet är miljöfarligt, men tas inte om hand på
föreskrivet sätt. De nya produkter som byggs in är inte tillverkade med
tanke på miljö och hälsa eller anpassade för återvinning. Inom
byggsektorn är möjligheterna att spara råvaror och energi stora, liksom
möjligheten att i större utsträckning än idag använda material och
byggmetoder som minskar hälso- och miljörisker.

Byggsektorns alla aktörer - konstruktörer, materialtillverkare,
entreprenörer, ägare och finansiärer - har viktiga roller i utvecklingen av
kretsloppssamhället.

Producentansvar i byggsektorn

I inledningen till kretsloppspropositionen sägs, liksom i direktiven till
delegationen: "Från statsmakternas synpunkt är en sådan lösning att
föredra som innebär att marknaden självmant utformar och tilllämpar
system som leder till de uppsatta målen". Kretsloppssamhället kan inte
åstadkommas enbart genom statliga direktiv - resultatet är också
beroende av kunskap, attityder och beteende hos samhällets aktörer.
Kretsloppsdelegationen inbjöd företrädare för byggsektorn till ett första
samråd i mars 1994 med sikte på att formulera producentansvar för
byggvaror. I oktober 1994 inrättade branschen på eget initiativ
Byggsektorns Kretsloppsråd för att kunna vara en samlad och lätt
identifierbar samtalspart till Kretsloppsdelegationen.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 8

Tanken med producentansvar är att producenten skall ta ett större ansvar Prop. 1996/97:172
för varornas miljöbelastning under hela livscykeln. Bilaga 8

Producentansvaret skall dels leda till kretsloppsanpassning av nya
produkter och konstruktioner, dels till förebyggande åtgärder för att
minska uppkomsten av restprodukter, men också till ökad
återanvändning och återvinning av de restprodukter som ändå uppstår.

Byggsektorns Kretsloppsråd har aktivt och i samråd med
Kretsloppsdelegationen arbetat fram ett förslag till ett eget
handlingsprogram för miljöanpassning av byggsektorns aktiviteter -
produktutveckling, projektering, byggande, förvaltning, ändring och
rivning. Åtagandet är förankrat inom byggsektorn genom ett omfattande
remissförfarande.

Överväganden

Producentansvar för uttjänta produkter har hittills utformats med stöd i
renhållningslagen och gäller varor som är förhållandevis enkla att
definiera. De är dessutom kortlivade och producenterna därför i regel
kända när varorna tjänat ut.

Byggnadsverk och anläggningar är komplexa produkter med lång
livslängd. Många produkter, kanske merparten utom själva stommen, i en
byggnad byts successivt ut under årens lopp och många som kan
betraktas som producenter har del i denna process. Ytterst ansvarig för
ändringar är ägaren eller byggherren. När byggnaden en gång skall rivas
är det inte troligt att de som ursprungligen uppförde huset, eller
ansvarade för ombyggnaderna, finns kvar. Det går därför inte att
åstadkomma en kretsloppsanpassning av byggvaror genom att försöka
peka ut någon ursprungsproducent som ansvarig för de uttjänta
produkterna. Ansvaret för byggnadsverkens beståndsdelar måste ligga
hos husets eller anläggningens ägare.

Producentansvar i byggsektorn bör avse:

Kretsloppsanpassat byggande

* att avstå från miljöfarliga ämnen och komponenter i
byggproduktema

* att välja lösningar som innebär att minsta möjliga avfall uppstår

* att välja miljö-, hälso- och återvinningsanpassade byggprodukter

* att välja långlivade material

* att prioritera återanvändning av byggvaror och materialåtervinning

vid framställning av byggvaror

Kretsloppsanpassad rivning

* att så tidigt som möjligt identifiera miljöfarliga och miljöstörande
delar i byggproduktema, så att dessa kan tas om hand på ett
föreskrivet sätt.

7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

* att riva eller demontera på ett sätt som ger större förutsättningar för
återanvändning och återvinning av material.

Ett stort antal aktörer och faktorer påverkar möjligheterna till
kretsloppsanpassning. Detta ställer krav på lösningar som omfattar flera
typer av styrmedel, varav utbildning på många nivåer är en av de
viktigaste.

Byggsektorns åtagande

Byggsektorn åtar sig att

förbättra kompetensen och kunskapen i miljöfrågor och intensifiera
redan påbörjade utbildningsinsatser,

begränsa framtida miljöproblem genom att i tidiga skeden - vid
produktutveckling, planering och projektering - miljöanpassa
byggnadsverk och byggprocesser,

utforma och tillhandahålla byggvarudeklarationer snarast, dock
senast under 1997,

i samband med revidering kretsloppsanpassa byggstandarder, avtal
och dokument, som t.ex. AMA, senast under 1998.

identifiera miljöfarligt avfall från nybyggnad, underhåll, ändring och
rivning samt källsortera detta för att avfallet skall kunna
omhändertas på ett miljöriktigt sätt,

källsortera restprodukter senast under 1997, bl.a. för att förbättra
förutsättningarna för återvinningsindustrin,

se till att avfall endast lämnas till avfallslämnare godkända enligt
byggsektorns regler,

till år 2000 halvera byggsektorns avfallsmängd till deponi, samt
följa upp handlingsplanens åtagande.

Kretsloppsdelegationens förslag

Kretsloppsdelegationen föreslår att

miljöbesiktning görs obligatorisk vid alla anmälningspliktiga
ändrings- och rivningsåtgärder,

bygg- och rivningsmaterial som önskas kvittblivet måste bli föremål
för en seriös och kretsloppsorienterad hantering innan det far läggas
på deponi; dvs. bygg- och rivningsavfall skall lämnas till en godkänd
återvinnare och att endast behöriga återvinnare får lämna bygg- och
rivningsmaterial till deponi samt

en av regeringen särskilt utsedd kommitté där byggsektorns
representanter deltar far i uppdrag att utforma närmare föreskrifter
för miljöbesiktning och godkännande av återvinnare. Kommittén
skall också vid en särskild kontrollstation 1999 utvärdera det
frivilliga åtagandet, justera mål och överväga ytterligare styrmedel.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 8

Kretsloppdelegationens sammanfattning av rapporten Prop. 1996/97:172
Producentansvar for elektriska och elektroniska produkter Bilaga 9

Dagens snabba utveckling inom informationsteknologin innebär stora
möjligheter för människor att öka sina kontaktytor och tillgodogöra sig
information. Samtidigt har den explosionsartade utvecklingen av IT-
samhället en baksida. Elektronikprodukterna innehåller många kända
miljöfarliga ämnen och många i varuproduktionen tidigare oanvända
ämnen med okända effekter på hälsa och miljö. Vid produktutvecklingen
har miljöaspekterna haft en underordnad betydelse. För att nå framgångar
på marknaden har tekniska prestanda varit långt viktigare. Detta gör det
speciellt angeläget att få fram ett fungerande producentansvar för
elektronikprodukter. Tillverkare av elektriska och elektroniska produkter
måste ta ansvar för produkternas miljöeffekter. Även återförsäljarna
måste ta sitt ansvar som följd av att de på marknaden för ut produkter
som innehåller miljöstörande ämnen. Tyvärr har inte

Kretsloppsdelegationen fått något förslag från producenterna som kunnat
utgöra en grund för förhandlingar om ett frivilligt åtagande om

producentansvar.

Kretsloppsdelegationen föreslår förbud mot deponering, förbränning
och fragmentering av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som
ej genomgått behandling av en godkänd återvinnare.
Kretsloppsdelegationen föreslår vidare att återförsäljare av elektriska och
elektroniska produkter skall vara skyldiga att ta tillbaka uttjänta
produkter. De som säljer elektriska och elektroniska produkter till
konsument måste vara anslutna till ett återtagningssystem eller på annat
sätt uppfylla sitt återtagningsansvar.

Förslagen ger drivkrafter för utveckling av mindre miljöbelastande
produkter samtidigt som de åstadkommer en miljövänligare hantering av
de uttjänta produkterna. Delegationen har varit angelägen att utarbeta ett
förslag som ger sådana effekter eftersom de inbyggda miljöproblemen i
elektriska och elektroniska produkter är så allvarliga. De miljöfarliga
ämnena ger normalt inga problem så länge produkterna används, men
kommer därefter förr eller senare att nå miljön om de inte läggs i helt täta
deponier (metaller) eller sönderdelas genom förbränning (organiska
föreningar). Varje sådan produkt är därför ett diffust, fördröjt utsläpp av
ämnen som kan ge betydande och mycket långvariga miljöstörningar. En
fortsatt stor tillförsel av sådana ämnen i elektriska och elektroniska
produkter skulle ge en växande miljö-skuld som hårt skulle drabba våra
efterkommande och den miljö där de skall leva.

Prop. 1996/97:172

Växande miljöproblem med innehållet i elektriska och elektroniska Bilaga 9
produkter

En allt större mängd elektriska och elektroniska produkter förs ut på
marknaden varje år. Kännetecknande för dessa produkter är att de
innehåller många idag kända miljöfarliga ämnen och många tidigare
oanvända ämnen med okända effekter på hälsa och miljö. I stort sett alla
elektroniska produkter innehåller kretskort. Det är den komponent i de
elektriska och elektroniska produkterna som har den största mångfalden
av ingående ämnen och föreningar.

Några miljöproblem i elektroniken är på väg att bemästras i nyare
produkter. Det gäller förekomsten av kvicksilver i brytare och reläer samt
PCB i bl.a. kondensatorer. Men problemet kvarstår att omhänderta de
mängder av dessa komponenter som finns i produkter som används.
I följande ruta listas några för miljön kritiska komponenter i de elektriska
och elektroniska produkterna.

KOMPONENT

Kretskort

Katodstrålerör

Laddbara batterier

Plastkåpor

Displayer

Kvicksilverbatterier och
kvicksilverbrytare
Gamla kondensatorer

MILJÖPROBLEM

Nästan samtliga grundämnen förekommer
exempelvis de miljöfarliga ämnena bly,
brom, antimon, silver, krom, barium,
kvicksilver, kadmium, beryllium.

1 kg bly per TV ger stort blytillskott till
deponiema. Dessutom finns sällsynta
grundämnen i ytskiktet

Står för det avgörande tillskottet av
kadmium till teknosfären

Står för stora tillskott av bromerade
flamskyddsmedel och antimon

Kan innehålla mycket hälso- och miljöfarliga
ämnen

Ger stora mängder kvicksilver i främst de
'historiska produkterna'

Innehåller ofta PCB i de 'historiska
produkterna'

I komponenter som reläer, induktorer och katodstrålerör finns
grundämnen som inte tidigare använts industriellt, exempelvis europium,
yttrium, praseodym, neodym, samarium, strontium och osmium. Ett
annat exempel på sällsynta metaller är tantal, som är vanligt
förekommande i kondensatorer på moderkort i datorer. En eventuell
framtida industriell användning av supraledande material kan innebära en
introduktion i ännu större skala av sällsynta metaller.

Den snabba introduktionen av nya ämnen i industriell varuproduktion
har inte åtföljts av en lika snabb kunskapsutveckling vad gäller riskerna
för miljö och hälsa. Någon bedömning av effekten av en samlad kraftigt
ökad användning som följd av elektronikens expansion har inte gjorts.
Ämnenas sällsynta förekomst i jordskorpan innebär att levande

100

organismer hittills inte exponerats för ämnena. Detta ger särskild
anledning till försiktighet.

Vad en omfattande industriell användning av sällsynta metaller på sikt
kan innebära i form av resursproblem är idag inte känt. Någon studie
över hur snabb ökningen av användningen är jämfört med idag kända
reserver har ej gjorts.

Obefintlig miljöinformation

För merparten elektriska och elektroniska produkter saknas
dokumentation vad gäller produkternas innehåll av ämnen och kemiska
föreningar. Det är därför omöjligt ens för miljömedvetna kunder att välja
bort sådana produkter som innehåller oönskade miljöstörande ämnen.

Inte ens tillverkarna vet alltid vilka material de ingående komponenterna
innehåller. Tekniska prestanda är avgörande för komponentvalet.
Information om materialinnehållet är oftast av sekundär betydelse. Även
återvinnama har därför svårt att fa uppgifter från tillverkarna om vilka
miljöskadliga ämnen det finns i uttjänta elektroniska produkter, t.ex.
finns inte alltid information om vilka reläer som är vätta med kvicksilver.

En mångfald produkter

Produktområdet elektriska och elektroniska produkter är mycket brett.
Både med hänsyn till vikt och volym omfattar området alla
produktstorlekar - från oerhört små mikroelektroniska produkter som
exempelvis används i medicinsk teknik eller biologisk forskning till stora
tyristorstyrda jämvägslok.

Produkterna kan vara producerade i massupplaga som TV-apparater
eller skräddarsydda för mycket speciella ändamål som
navigationsutrustning för satelliter. Ibland kan produkterna vara helt utan
elektronik-innehåll, exempelvis en enkel elspis, ibland kan de innehålla
en stor mängd komplicerade elektronikkretsar.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9

I nedanstående tabell ges en översikt av några av de viktigaste produktgrupperna.
PRODUKTGRUPP	ELEKTRONISKA PRODUKTER	ELEKTRISKA PRODUKTER
Hushållsmaskiner (bl.a. vitvaror)	Mikrovågsugnar	Elspisar, strykjärn, elvispar
Informationsbehandling (kontorselektronik)	Datorer, skrivare, kopiatorer	—
Teleutrustning (ingår ibland i kontorselektronik)	Telefoner, televäxlar, faxar, modem	Telekablar
Audio-videoutrustning (brunvaror)	TV- och radioapparater, ljudanläggningar	—
Andra elektroniska konsumentprodukter	Kameror, keyboards, spelkonsoler, leksaker, musikinstrument	—

Elektriska handverktyg

Borrmaskiner

101

Medicinsk utrustning	Röntgenutrustningar, datortomografer	Patientsängar
Ljuskällor	Urladdningslampor (lysrör)	Glödlampor
Elektrisk och elektronisk utrustning i byggnader	Styrutrustning för ventilation och hissar	Starkströms installationer
Storköksutrustning	—	Blandare. stekhällar, diskmaskiner
Industriell elektrisk och elektronisk utrustning samt	NC-svarvar, styrning av industriella processer	Manuella verktygsmaskiner

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9

styr- och reglerutrustning

Internationaliserad tillverkningsindustri

Stora volymvaror bland elektronikprodukter som TV-apparater,
persondatorer och kopiatorer tillverkas huvudsakligen utomlands. Det har
tidigare funnits många tillverkare av audio- och videoutrustning inom
landet som Luxor, Luma, Radiola och Philips TV-tillverkning. Idag har i
stort sett all tillverkning av audio-videoutrustning i större skala upphört i
Sverige. Mycket av tillverkningen sker idag i Asien.

Viss datortillverkning finns i Sverige. Denna sker i medelstor skala
som hopmontering av importerade komponenter.

Det finns en stor svensk tillverkning av privatägd elektronik -
Ericssons tillverkning av mobiltelefoner. Denna produktion sker, liksom
Electrolux tillverkning av elektriska hushållsmaskiner, för en
världsmarknad.

För elektrisk och elektronisk utrustning som används yrkesmässigt
finns flera stora tillverkare inom landet. Medicinsk-teknisk utrustning,
storköksutrustning, sedel- och varuautomater samt industriell styr- och
reglerutrustning är exempel på produkter som tillverkas i landet.

Elektroniska komponenter tillverkas i stor utsträckning i andra länder
och importeras till Sverige. Däremot finns ett antal tillverkare inom
landet av elektriska komponenter som motorer, generatorer och kablar.

Syftet med producentansvaret

Syftet är att de produkter som förs ut på marknaden är så väl
kretsloppsanpassade som möjligt. Detta innebär att produkterna
åstadkommer minsta möjliga påverkan på miljön och tar i anspråk så litet
resurser som möjligt i tillverkningen och leden innan, under
nyttjandetiden och vid skrotningen. I praktiken leder detta till att
produkterna framöver kommer att innehålla allt mindre av miljöfarliga
ämnen, är lätta att demontera, inte innebär resursslöseri, är långlivade
och uppgraderbara. Producentansvar är en metod för att förbättra miljön
genom att skapa drivkrafter för kretsloppsanpassade produkter.
Producentansvar innebär också att en överlåtare tar ansvar för att hans
tillhandahållande av produkter med inneboende miljöstörande
egenskaper får så litet effekter som möjligt på miljön.

102

Ett producentansvar som utsträcks till ansvar för de uttjänta
produkterna skall ge drivkrafter till produktförbättringar.

Ett annat viktigt syfte med producentansvaret - dock inte huvudsyftet
- är ett miljömässigt riktigt omhändertagande av de uttjänta produkterna.

Lag om återvinning och producentansvar beträffande elektriska och
elektroniska produkter

Delegationen föreslår en ny lag om producentansvar för uttjänta
elektriska och elektroniska produkter. Lagen innehåller en
återtagningsskyldighet för producenter av elektriska och elektroniska
produkter samt förbud mot deponering, förbränning eller fragmentering
av elektriska och elektroniska produkter utan föregående behandling.
Med dessa åtgärder skapas drivkrafter för att dels förändra produkterna i
miljöanpassad riktning, dels åstadkomma en mer miljöanpassad
hantering av de uttjänta produkterna.

Förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av icke-
behandlade uttjänta elektriska och elektroniska produkter

Delegationen föreslår ett förbud mot deponering, förbränning och
fragmentering av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som inte
föregåtts av behandling hos en godkänd återvinnare. Förbudet tvingar
fram en särbehandling av uttjänta elektr(on)iska produkter. Förbudet
överensstämmer med regler som redan införts av enskilda kommuner och
fragmenteringsanläggningar. Förbudet innebär att dessa lokala regler
utvidgas, preciseras och görs landsomfattande.

Den behandling som avses i rubriken innebär främst att komponenter
innehållande miljöfarliga ämnen eller sällsynta ämnen skall avskiljas för
speciell behandling. Möjligheten till återanvändning och återvinning bör
tas till vara. Behandlingskraven preciseras genom föreskrifter från
Naturvårdsverket och kan därmed anpassas till det aktuella kunskapsläget
och teknikutvecklingen. Ingenting hindrar företag som bedriver
industriprocesser, i syfte att återvinna metaller ur elektronikskrot, att
kvalificera sig för att bli auktoriserade återvinnare. Även sådana företag
måste dock följa de kommande föreskrifterna beträffande demontering.
Ifall produkter eller komponenter inte innehåller komponenter eller
material som i föreskrift angetts skall demonteras och särbehandlas,
behövs ingen ytterligare behandling innan exempelvis förbränning eller
demontering.

Återtagningsplikt

Delegationen föreslår att producenter (sådana som yrkesmässigt
tillhandahåller elektriska och elektroniska produkter) åläggs att ta emot
uttjänta elektriska och elektroniska produkter. Återtagningsplikten
utformas som en säljregel och en representantregel gällande
återförsäljarna. Dessa regler innebär att återförsäljarna (de som
yrkesmässigt tillhandahåller elektriska och elektroniska produkter till
konsument) blir skyldiga att ta emot produkter enligt följande regler.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9

103

• Säljregeln

Återförsäljaren blir skyldig ta emot en vara som lämnas till honom i
samband med att han säljer en ny vara som är av samma typ (exempelvis
TV eller kopiator) som den av köparen tillbakalämnade produkten
(oavsett fabrikat).

Motivet för säljregeln är att den som yrkesmässigt förser marknaden med
produkter innehållande miljöstörande ämnen också måste vara beredd att
ta tillbaka motsvarande mängd produkter för miljömässig återvinning.

• Representantregeln

Återförsäljaren blir skyldig att ta emot en uttjänt vara om den är av
samma typ och fabrikat som de varor återförsäljaren i sin yrkesmässiga
verksamhet tillhandahåller.

Motivet för denna regel är likartat som för säljregeln; dvs. den som
yrkesmässigt tillhandahåller produkter av ett visst slag och fabrikat måste
vara beredd att ta emot uttjänta sådana produkter.

Representantregeln möjliggör att återförsäljarna - om de finner att en
viss produkt medför för stora kostnader för ett miljöriktigt
omhändertagande - byter till ett varumärke med mer miljöanpassade
produkter. På detta sätt skapas drivkrafter även hos tillverkarna att
utveckla mer miljöanpassade produkter. Både säljregeln och
representantregeln avses gälla återförsäljare.

Informationsansvar

För att inte återförsäljarna skall kunna undandra sig sitt
återtagningsansvar genom att "ligga lågt", samt för att främja en hög
insamlingsgrad, åläggs de en informationsplikt gentemot användarna. På
detta sätt skall användarna fa reda på sina rättigheter att lämna uttjänta
produkter till återförsäljarna eller det insamlingssystem dessa är anslutna
till.

Krav på återförsäljare

Återförsäljarna måste vara anslutna till ett insamlingssystem som
uppfyller givna kriterier, eller på annat sätt kunna visa att de uppfyller
sitt återtagningsansvar. De måste vid tillsyn kunna visa bevis på detta.
Insamlingssystemen måste ha kontrakt med och leverera till
auktoriserade återvinningsföretag. Insamlingssystemen måste vara
godkända av länsstyrelse.

Insamlingssystemet kan exempelvis vara ett av branschen organiserat
system, ett fristående insamlingssystem knutet till ett återvinningsföretag
eller ett kommunalt insamlingssystem. En leverantör och
märkesrepresentant kan också organisera ett insamlingssystem för de
återförsäljare som huvudsakligen representerar hans varumärke. Det
finns inget som hindrar att producenterna i en kommun anlitar
kommunen för att sköta insamlingsarbetet - mot den ersättning som

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9

104

partema kommer överens om eller att kommunen tar initiativet till att på
affärsmässiga grunder organisera insamlingssystem.

Principen förorenaren betalar

Delegationens förslag till producentansvar för elektriska och elektroniska
produkter bygger på ett synsätt att alla som yrkesmässigt tillhandahåller
elektriska och elektroniska produkter (producenter) därmed är förorenare
som följd av de miljöstörande ämnena i produkterna, i de fall det inte
finns fullgoda system för insamling och återvinning. Detta synsätt är
analogt med att tillverkningsindustrier uppfattas som förorenare på grund
av utsläppen via skorstenar och avloppsrör. Ur miljösynpunkt kan
spridningen av föroreningar via varuförsäljning vara ännu allvarligare än
spridning via fabriksskorstenar och avloppsledningar. Förslaget
innehåller därför krav riktade mot producenter för att nedbringa
föroreningarna som följd av verksamheten.

Brett produktomfång

I den tabell som följer ges en översikt av produktomfånget för den av
delegationen föreslagna återtagningsskyldigheten.

Elektroniska produkter, som ägs av privatperson för enskilt bruk,
omfattar audio/video-utrustning, sådan kontorselektronik som används i
hushållen (skrivare, kopiatorer och PC), teleutrustning som används för
privat bruk (telefoner, mobiltelefoner, faxar, modem) samt gruppen andra
elektriska och elektroniska konsumentprodukter (handverktyg, leksaker
etc).

Producentansvaret blir i stort sett likartat för privatägd elektronik och
för företags- och förvaltningsägd elektr(on)isk utrustning som är
serietillverkad i större skala för flera kunder. Orsaken är att när det gäller
massproducerade varor har användaren - även om det är ett företag eller
förvaltning - inte några möjligheter att påverka utformningen och
därmed miljöpåverkan. Ett sådant producentansvar har också redan
antagits av vissa företag inom kontorselektronikområdet.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9

PRODUKTOMRÅDET (produkttyp och ägare)	SÄLJREGEL-	REPRESENTANT KOMMUNALT
PRODUKTOMRÅDET (produkttyp och ägare)	SÄLJREGEL-	REGEL	ANSVAR FÖR ÖVERSKJUTANDE OCH FÖRÄLDRA- LÖST SKROT
Privatägda elektriska och elektroniska produkter	ja	ja	ja
Företags- och förvaltningsägd elektr(on)isk utrustning som inte är konstruerad i enlighet med kundens önskemål, (exempelvis kontorselektronik, teleutrustning och handverktyg)	ja	ja	nej

105

Kyl?frys

kommunalt ansvar

Industrielektronik m.m. som
är konstruerad i enlighet
med kundens önskemål. nej nej -

När däremot beställaren har en möjlighet att utöva ett avgörande
inflytande på de elektr(on)iska produkternas utformning är det rimligt att
det ekonomiska ansvaret för kvittblivningen av produkterna blir en
förhandlingsfråga mellan producent och användare. Här är det alltså upp
till användaren att finna mottagare av de uttjänta produkterna, antingen
kommun, producent eller återvinningsföretag. Samtliga dessa tänkbara
mottagare har också rätt att ta betalt för sina tjänster. Förekomsten av
alternativa mottagare skall förhindra att användarna far betala för mycket
för återvinningstjänstema.

Kyl/frys kommer dels från hushållen, dels från större byggföretag. Här
finns redan idag ett insamlingsansvar hos kommunerna, på grund av
innehållet av CFC i kylskåp och frysskåp. För kyl/frys-produkter är det
därför naturligt att kommunerna även de närmaste åren har ansvaret för
de produkter som kommer från hushållen. Samma regler som för andra
elektriska och elektroniska produkter - dvs. ingen förbränning,
deponering eller fragmentering utan föregående behandling hos
auktoriserad återvinnare - gäller även här. När de uttjänta kylskåpen i en
framtid inte kommer att innehålla CFC, bör det kommunala ansvaret
omprövas.

'Föräldralöst skrot'

När vare sig säljregeln eller representantregeln går att tillämpa
('föräldralöst skrot'), finns inget producentansvar att utkräva. I dessa fall
måste kommunerna - i enlighet med sitt ansvar för hushållsavfall - ta ett
ansvar för insamlingen och återvinningen av 'föräldralöst' skrot från
hushållen. Detta innebär att det parallellt med producenternas
insamlingar kommer att finnas kommunala sådana.

Det står däremot kommunerna fritt att ta betalt av företag,
förvaltningar eller andra yrkesmässiga verksamheter som önskar lämna
in 'föräldralöst skrot' till kommunen, i stället för till andra
insamlingssystem eller återvinnare.

'Överskjutande' skrot

Det är möjligt att säljmönstren kommer att skilja sig från de naturliga
mönstren för återlämning av produkter. Konsumenter kan förväntas resa
långt till stormarknader för att köpa billigare elektriska och elektroniska
produkter medan de kanske inte reser längre än till närmaste
märkesrepresentant för att bli av med den uttjänta produkten. På detta sätt
kan en lokal återförsäljare drabbas av en större mängd uttjänta produkter
än som svarar mot hans försäljning. Sådana snedfördelningar kan
försämra lokala handlares konkurrenskraft till förmån för stormarknader.

För att undvika att den lokale märkesrepresentanten får ansvar för
orimligt många uttjänta produkter i förhållande till sin försäljning,
föreslås begränsningsregler. Begränsningsreglema innebär att

Prop. 1996/97:172

Bilaga 9

106

återförsäljarens totala ekonomiska ansvar enligt säljregeln och Prop. 1996/97:172
representantregeln skall stå i proportion till hans försäljning. När Bilaga 9
återförsäljarens återtagningsplikt är uppfylld har han rätt att begära att
kommunen hämtar de överskjutande produkterna.

Sådana begränsningsregler för producentens ansvar eliminerar också
problemet med de 'historiska produkterna' - dvs. de produkter som sålts
innan reglerna om producentansvar trätt i kraft.

Delegationen föreslår därför att säljregeln och representantregeln gäller
lika för nytillkommande skrot och skrot från 'historiska produkter'.

För att möjliggöra uppbyggnaden av en beredskap för
återtagningsansvaret föreslås en kortare övergångsperiod, förslagsvis tre
år.

Kommunernas roll

De båda undantagen om 'överskjutande skrot' och 'föräldralöst skrot'
tillsammans med det faktum att privatpersoner är vana vid att lämna
uttjänta produkter till kommunens återvinningsstationer leder till att en
'kommunregel' kan formuleras.

• 'Kommunregeln'

Kommunen är skyldig att ta emot en uttjänt vara som har använts för
privat bruk om ingen representant finns inom kommunen eller om aktuell
producent i kommunen har uppfyllt sin återtagningsplikt.

I enlighet med det kommunala ansvaret för hushållsavfall är
kommunen även i övriga fall skyldig att ta emot uttjänta elektr(on)iska
produkter som använts i hushåll.

Kommunen har - i egenskap av politisk företrädare för
kommuninvånarna - ett intresse av att insamlingen av de uttjänta
elektr(on)iska produkterna fungerar väl. Detta ligger också i linje med de
ansträngningar som idag görs i kommunerna för att i linje med Agenda
21 arbeta i riktning mot ett fungerande kretsloppssamhälle.

Många kommuner kommer som följd av ett aktivt miljöengagemang
att vilja försäkra sig om att bra insamlingssystem organiseras för uttjänat
elektr(on)iska produkter. De kan själva på marknadsmässiga grunder
organisera insamlingssystem som producenterna kan ansluta sig till mot
en kostnad som svarar mot det återtagningsansvar som producenterna
har.

Kostnadsansvar och finansiering

Finansiering, betalningsformer, eventuell avgiftsuppbörd och kontrollen
av denna blir en intern fråga mellan producenterna och den eller de
organisationer som organiserar insamlingen.

Miljökrav på återvinningsarbetet

Den praxis som idag tillämpas av ’ de större
elektronikåtervinningsföretagen går långt utöver vad gällande lagstiftning
och Allmänna Råd anvisar. Detta har sin grund i att dessa företags
affärsidé bygger på miljöanpassning. Delegationen anser att det är

107

väsentligt att lyfta upp allt omhändertagande av uttjänta elektriska och Prop. 1996/97:172
elektroniska produkter till minst den praxis som representeras av dessa Bilaga 9
elektronikåtervinningsföretag. Naturvårdsverket bör därför i samråd med
företrädare för producenterna och återvinningsföretagen ge ut föreskrifter
som fastlägger praxis. Kommunerna skall utöva tillsyn över att
återvinningsföretagen följer föreskrifterna.

Godkännande av insamlingssystem och återvinnare
Delegationens förslag att återförsäljarna skall vara anslutna till godkända
insamlingssystem som uppfyller givna kriterier förutsätter dels någon
form av godkännande av insamlingssystemen, dels en kommunal tillsyn
som kontrollerar att insamlingssystemen kan anses ha en närhet som
motsvarar återförsäljarna.

I delegationens förslag har länsstyrelserna givits uppgiften att
godkänna insamlingssystem - utom i de fall de är rikstäckande då
Naturvårdsverket givits uppgiften. Orsaken till att länsstyrelsen valts i
stället för kommunen är dels att många sådana insamlingssystem kan
förväntas täcka flera kommuner, dels att kommunen med sitt monopol på
hushållsavfall och egna organisation för detta kan riskera att fa oklara
roller. Inom många små kommuner är dessutom miljönämnd och
miljökontor så små enheter att det är risk för att uppgiften i stället läggs
direkt på den tekniska nämnden och förvaltningen.

Återförsäljare skall anses ta sitt insamlingsansvar om han är ansluten
till ett insamlingssystem som innebär dels att det inte är svårare att lämna
produkter till mottagare i systemet än till honom, dels att insamlade
produkter blir omhändertagna av auktoriserad återvinnare.

Demonteringsföretagen handhar elektronik med innehåll av ett flertal
miljöfarliga komponenter, som kan var svåra att identifiera. Därför
föreslås en auktorisering av återvinningsföretagen. Auktoriseringen görs
av länsstyrelsen medan kommunerna skall utöva tillsyn över att
återvinningsföretagen fortfar uppfylla kraven vid auktorisationstillfället.

Producentförslag

Delegationen har sedan hösten 1993 haft överläggningar med
branschorganisationer för elektriska och elektroniska produkter.
Producenterna har inbjudits att komma med förslag till producentansvar.

Sammanlagt har fem förslag avseende två produktområden
presenterats för delegationen, varav tre sedan januari 1996. Ett viktigt
gemensamt kännetecken för de förslag som presenterats av
branschorganisationerna är att målet är att hantera elektronikskrot på ett
miljöanpassat sätt. De föreslagna modellernas drivkrafter för att förmå
producenterna att tillverka och sälja mer miljöanpassade produkter är
små. Modellerna är sinsemellan mycket olika samtidigt som var och en
av dem endast behandlar en mycket liten del av den totala mängden
uttjänta elektr(on)iska produkter. Delegationen har av dessa skäl inte
kunnat lägga något av producentförslagen till grund för sitt förslag, utan
har valt att utarbeta förslaget med återtagningsskyldighet. Detta förslag
innefattar möjligheten att på delområden organisera ett kollektivt
återtagningsansvar. ,

Prop. 1996/97:172
Miljövarudeklarationer och innehållsdeklarationer Bilaga 9

En förutsättning för att marknaden skall kunna utöva något tryck mot
producenter för mer miljöanpassade produkter är att det finns tillräcklig
miljöinformation om produkterna. Branschorganisationen för
kontorselektronik, SITO, har utarbetat mallar för miljövarudeklarationer.
Dessa mallar behandlar bl.a. produkternas miljöanpassning med
avseende på erkänt miljö- och hälsofarliga ämnen, anpassningen för en
miljöriktig skrotning och vissa emissionsvärden. De kriterier som
används överensstämmer till en del med de som gäller för miljömärkning
av motsvarande produkter.

Hittills har branschorganisationernas mallar för miljövarudeklarationer
utvecklats för sådana produkter där olika inflytelserika uppköpare redan
börjat kräva miljövarudeklarationer. Ett sätt att driva på utvecklingen är
ett obligatoriskt krav på miljövarudeklarationer för olika produkter.
Miljövarudeklarationema innehåller oftast en redovisning av
förekomsten av välkända miljöproblem - exempelvis bromerade
flamskyddsmedel, kvicksilver m.m. Däremot finns ingen fullständig
redovisning av ens de grundämnen som är listade i förordningen om
miljöfarligt avfall. En komplettering av miljövarudeklarationen med en
innehållsförteckning av bl.a. kretskortets innehåll av grundämnen och
ingående plaster i höljen m.m. skulle kunna ge välinformerade
konsumenter en ännu bättre information.

Delegationen anser att övriga producenter och deras
branschorganisationer, i likhet med SITO, bör åta sig att utveckla
miljövarudeklarationer på samma sätt som t.ex. byggbranschen gjort ett
sådant åtagande.

Övriga förslag

• Delegationen anser att - ifall ett producentansvar enligt
återtagningsprincipen ej genomförs - en utredning bör genomföras
som studerar för vilka produkter - eller komponenter - som det är
möjligt att genomföra miljöklassning.

• Delegationen föreslår att regeringen ger Kemikalieinspektionen i
uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket utreda möjligheten till ett
miljöinriktat informationssystem för elektroniska produkter
innefattande bland annat miljövarudeklarationer och
innehållsdeklarationer. Möjligheterna till miljöklassning bör också
övervägas.

109

Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar i byggsektorn

Följande instanser har inkommit med yttrande:

Svea Hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Vägverket, Statskontoret,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Riksrevisionverket (RRV), Kungl.
Tekniska högskolan (KTH), Lunds universitet, Högskolan i Luleå,
Chalmers Tekniska Högskola (CTH), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS),
Riksantikvarieämbetet (RAÄ), Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket, Boverket, Byggforskningsrådet, Styrelsen
för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS-
Standardiseringen i Sverige, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Norrbottens
län, Statens naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden for miljöskydd,
Kemikalieinspektionen (Kemi), Statens Lantmäteriverk, Stockholms
kommun. Upplands Väsby kommun, Helsingborgs kommun, Malmö
kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun, Umeå kommun, Luleå
kommun, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen,
Kooperativ Förbundet (KF) Arkitekt- och Ingenjörsföretagen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Betongvaruindustrins Riksförbund, Byggentreprenörerna,
Bygghandlama, Byggherreföreningen, ByggMaterialGrossistema,
Byggsektorns Kretsloppsråd, Föreningen Ventilation-Klimat-Miljö,
Golvbranschens Riksorganisation, Grus- och Makadamföreningen,
Göteborgsregionens Avfalls AB (GRAAB), HSB:s Riksförbund,
Industrins Byggmaterialgrupp, Maskinentreprenörema, Mur- och
Putsinformation AB, Outokumpu Copper, Plast- och Kemibranschema,
Plåtslageriernas Riksförbund, Ragn-Sellsföretagen AB, Riksbyggen,
Rörfirmomas Riksförbund, Scandinavian Copper Development
Association, Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR), Svenska
Byggbranschens, Utvecklingsfond (SBUF), Svenska
Fabriksbetongföreningen, Svenska Renhållningsverks-Föreningen
(RVF), Svenska Rörgrossistföreningen-VVS, Svenska Träskivor, Svensk
Industriförening (Sinf), Svensk Plaståtervinning AB, Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation (SBC), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Trähusfabrikanters Riksförbund, Swedisol, Sydvästra Skånes Avfalls AB
(SYSAV), Sågverkens Riksförbund, Umeå Energi AB, Villaägarnas
Riksförbund, WMI Sellbergs AB.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle men har avstått från att
yttra sig:

Kommerskollegium, Norrtälje kommun, Mörbylånga kommun,
Tomelilla kommun, Borås kommun, Sundsvalls kommun, Älvsbyns
kommun, Sveriges Industriförbund, Svenska Fjärrvärmeföreningen,
Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Byggkeramikrådet, Elektriska

Prop. 1996/97:172

Bilaga 10

110

Installatörsorganisationen, Föreningen Sveriges Energirådgivare, Prop. 1996/97:172
Föreningen Sveriges Plastfabrikanter, Greenpeace, Kemikontoret, Bilaga 10
Miljöfarligt avfall i Sverige AB, Miljöförbundet, Nordiska
Plaströrsgruppen, Näringslivets Förpackningsråd (NFR),
Plaståtervinningsgruppen, Snickerifabrikernas Riksförbund, Svenska
Bioenergiföreningen, Svenska Byggingenjörers Riksförbund,
Konsultgruppen (SBR-K), Svenska Tätskiktfabrikanters Förening,

Svenska Åkeriförbundet, VVS-fabrikantemas Råd.

111

Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar for elektriska och elektroniska produkter

Följande instanser har inkommit med yttrande:

Hovrätten för nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping,
Kommerskollegium, Försvarsmakten/Försvarets materialverk (FMV),
Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Post och Telestyrelsen,
Vägverket, Telia Systems AB, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån
(SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Nämnden för offentlig upphandling,
Uppsala universitet, juridiska fakulteten. Lunds universitet, Högskolan i
Luleå, Chalmers Tekniska Högskola (CTH), Arbetarskyddsstyrelsen
(ASS), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Boverket, Byggforskningsrådet, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS-Standardiseringen i
Sverige, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Statens
naturvårdsverk (SNV), Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Kemikalieinspektionen (Kemi), Lantmäteriverket, Stockholms kommun,
Norrtälje kommun, Mörbylånga kommun, Malmö kommun, Göteborgs
kommun, Örebro kommun, Sundsvalls kommun, Luleå kommun,
Svenska Kommunförbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges
Industriförbund/Sveriges verkstadsindustrier, Kooperativa förbundet
(KF), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Asea Brown
Boveri (ABB), Bilindustriföreningen (BIL), Boliden Mineral AB,
Svenska IT-företagens organisation (SITO), ElektronikFörbundet
Svenska, Elektriska HushållsapparatLeverantörer (EHL), Gotthard Ragn-
Sells Elektronikåtervinning AB, LM Ericsson AB,
MobilteleLeverantörema (MTL), Nordvästra Skånes Renhållnings AB,
Svensk Industri förening (Sinf), Svenska Jäm och
Metallskrothandlareföreningen, Svenska Renhållningsverks-Föreningen
(RVF), Sveriges Ekokommuners Förening (SEkom), Sveriges Radio och
Hemelektronikleverantörer (SRL), Technoworld AB,

Köpmannaförbundet, ICA-handlama, Miljö- och

hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Sveriges Jämhandlareförbund.

Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra
sig:

Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Riksantikvarieämbetet (RAA),
Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Borås kommun,
Älvsbyns kommun. Landstingsförbundet, Föreningen Skogsindustrierna,
Svenska Petroleum Institutet, Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Comviq, Electrolux, Elektriska Installatörsorganisationen,
Europolitan, Föreningen Sveriges Energirådgivare,

Försvarsindustriföreningen, Greenpeace, Göteborgsregionens Avfalls AB
(GRAAB). Institutet för verkstadsteknisk forskning, Kemikontoret,
Maskinentreprenörema, Miljöfarligt avfall i Sverige AB, Miljöförbundet,
Miljörådet för elektriska och elektroniska produkter (MEEP), Plast- och
Kemibranschema, Plaståtervinningsgruppen, Stena Metall AB, Stiftelsen

Prop. 1996/97:172

Bilaga 11

112

insamling av miljöfarliga batterier (SIMBA), Svensk Avfallskonvertering Prop. 1996/97:172

AB (SAKAB), Svensk Plaståtervinning AB, Svenska Bilaga 11
Lokaltrafikföreningen, Svenska Äkeriförbundet, Sydvästra Skånes
Avfalls AB (SYSAV), Tele2, WMI Sellbergs AB.

113

8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

Lagförslag, Kretsloppsdelegationens rapport Producentansvar i Prop. 1996/97:172
byggsektorn Bilaga 12

Ändringar i plan och bygglagen

Kretsloppsdelegationen föreslår i fråga om plan och bygglagen (1987:10)
dels att 9 kap. 1 och 4 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 4 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

1 §

Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads, rivnings eller
markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrifter eller beslut som har
meddelats med stöd av lagen. Byggherren skall vidare se till att kontroll
och provning utförs i tillräcklig omfattning.

I de fall arbetena innefattar
rivning av byggmaterial, skall
byggherren innan arbetena
påbörjas förvissa sig om eventuell
förekomst av material eller ämnen
som kan befaras innebära en risk
för skada i miljön och som därför
skall eller bör bli föremål för
hantering i särskild ordning.

Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och
egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppstår.

I de fall en rivningsplan skall finnas enligt 4 §, skall rivningen ske på
sådant sätt att olika material kan tas om hand var för sig enligt planen.

4§

Bygganmälningar och rivningsanmälningar skall vara skriftliga. För
enkla åtgärder räcker det med muntlig anmälan. Till en anmälan skall
fogas en beskrivning av projektets art och omfattning.

I de fall anmälan avser åtgärder
som innefattar rivning av
byggmaterial, skall till anmälan
fogas ett intyg om att den byggnad
eller anläggning eller den del av
byggnaden eller anläggningen som
avses med anmälan har besiktigats
för att utreda förekomsten av
sådana material eller ämnen som
avses i I § andra stycket (intyg om

114

miljöbesiktning). Om det är Prop. 1996/97:172
uppenbart att en miljöbesiktning Bilaga 12
inte behövs, far byggnadsnämnden
besluta att intyg om miljöbesiktning
inte behöver ges in.

Till en rivningsanmälan skall också fogas en plan över hur

rivningsmaterial et

kommer att hanteras (rivningsplan).

Byggnadsnämnden far i enskilda fall besluta att rivningsplan inte

behöver ges in.

4a§

Av ett sådant intyg om
miljöbesiktning som avses i 4 §
skall framgå om det vid
besiktningen framkommit något
som påkallar att rivningsmaterial
av hälso- eller miljöskäl blir
föremål för särskild hantering.
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om vad som
krävs av en miljöbesiktning och vad
som skall framgå av ett intyg.

Ett intyg om miljöbesiktning får
utfärdas endast av besiktningsman
som har den utbildning och
erfarenhet som behövs för att
genomföra en miljöbesiktning. Den
som utfärdar intyget skall vara en
från byggherren fristående och
oberoende person.

Besiktningsman får certifieras av
ett organ som för detta ändamål
har ackreditrats enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen

bestämmer. Om inte särskilda
omständigheter föranleder annat,
skall byggnadsnämnden godta intyg
och utlåtanden från besiktningsman
vars kompetens styrkts genom
certifiering.

115

Prop. 1996/97:172

Lag om återvinning av bygg oeh rivningsmaterial Bilaga 12

Kretsloppsdelegationen föreslår en ny lag, lag om återvinning av bygg
och rivningsmaterial, enligt följande lydelse.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag syftar till

1. att främja en ur kretsloppssynpunkt lämplig hantering av bygg och
rivningsavfall samt

2. att bidraga till uppnående av mål för dels minskad uppkomst av
bygg och rivningsavfall, dels återanvändning och återvinning av bygg
och rivningsmaterial.

2 § I denna lag förstås med

bygg och rivningsavfall: bygg och rivningsmaterial vars innehavare

önskar kvittblivet,

bygg och rivningsmaterial: material eller varor hänförliga till
byggnads, ändrings och rivningsarbeten beträffande byggnader och andra
anläggningar,

deponi: upplagsplats för avfall,

återvinnare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra
återvinningsverksamhet,

återvinning: materialåtervinning eller återvinning genom

energiutvinning,

återvinningsverksamhet: sådan yrkesmässig eller därmed jämförlig
hantering av material eller varor som är ägnad att åstadkomma den
återvinning eller återanvändning eller det slutliga omhändertagande av
materialen och varorna som, med hänsyn till materialens och varornas
inneboende egenskaper och övriga rådande förhållanden, kan anses
överensstämma med en ur kretsloppssynpunkt lämplig hantering.

Begrepp eller uttryck i övrigt har i denna lag samma betydelse som i
plan och bygglagen (1987:10).

Hantering av bygg och rivningsavfall

3 § Den hos vilken bygg och rivningsavfall uppkommer skall

1. ombesörja att avfallet blir omhändertaget av en återvinnare som
enligt denna lag är behörig att lämna bygg och rivningsmaterial till
deponi samt

2. upplysa återvinnaren om var avfallet uppkommit.

4 § Om det vid en sådan miljöbesiktning som avses i 9 kap. 4 § andra
stycket plan- och bygglagen (1987:10) har kommit fram att ett visst
material eller en viss vara på grund av kemiskt innehåll eller annan
inneboende egenskap bör eller skall bli föremål för hantering i särskild
ordning, kan materialet eller varan utan hinder av bestämmelsen i 3 §
denna lag istället lämnas till den som skall ombesörja den särskilda

hanteringen. ,

5 § En återvinnare som enligt denna lag är behörig att lämna bygg och
rivningsmaterial till deponi far ej vägra att omhändertaga bygg och
rivningsmaterial som lämnas till honom, om begärt vederlag för
omhändertagandet erläggs.

Villkor för deponering m.m.

6 § Bygg och rivningsmaterial far läggas på deponi endast om materialet
dessförinnan har hanterats av en återvinnare som enligt denna lag är
behörig att lämna sådant material till deponi.

Den som lämnar bygg- och rivningsmaterial till deponi skall kunna
visa att det i första stycket angivna villkoret for deponering är uppfyllt.
Den som tar emot material för deponering, skall, om det är uppenbart att
materialet är bygg- och rivningsmaterial, kontrollera att det i första
stycket angivna villkoret för deponering är uppfyllt. Om villkoret inte är
uppfyllt, skall mottagaren upplysa lämnaren om vad som krävs för att
deponering skall fa ske.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela undantag från bestämmelsen i första stycket.

Redovisning av material och varuströmmar

7 § En återvinnare som enligt denna lag är behörig att lämna bygg- och
rivningsmaterial till deponi skall redovisa in och utflöden av de material
och varuströmmar som han hanterar. Redovisningen skall ske i den
omfattning och på det sätt som föreskrivs av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

Behörighet att lämna bygg- och rivningsmaterial till deponi

8 § Behörighet att lämna bygg- och rivningsmaterial till deponi har
endast den som är godkänd (certifierad) av ett organ som har
ackrediterats för detta ändamål enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Övriga bestämmelser

9 § De mål som avses i 1 § 2 fastställs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.

10 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen
bestämmer.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 12

11 § Tillsynsmyndigheten får meddela de vitesförelägganden som behövs
för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.

117

Kommun som vid införandet av lagen tillhandahåller en sådan
återvinningsverksamhet som krävs för godkännande enligt 8 § skall, till
dess regeringen förordnar annat, utan särskild certifiering anses behörig
att lämna bygg och rivningsmaterial till deponi.

Ändring i renhållningslagen

Kretsloppsdelegationen föreslår i fråga om renhållningslagen (1979:596)
att 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§

När avfall skall forslas bort genom kommunens eller en producents
försorg, far avfallet inte grävas ned, komposteras eller på annat sätt
slutligt omhändertas av fastighetsinnehavaren.

Skall avfall forslas bort genom kommunens eller en producents försorg
får inte någon annan än den som kommunen eller producenten anlitar för
ändamålet ta befattning med bortforslingen.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 12

Första stycket gäller även när
avfall skall hanteras enligt lagen
(199x:x) om återvinning av bygg
och rivningsmaterial.

Utan hinder av bestämmelsen i
andra stycket, får avfall som avses i
lagen (199x:x) om återvinning av
bygg och rivningsmaterial lämnas
till en återvinnare som enligt
nämnda lag är behörig att lämna
bygg och rivningsmaterial till
deponi.

118

Lagförslag , Kretsloppsdelegationens rapport Producentansvar för
elektriska och elektroniska produkter

Lag om återvinning och producentansvar beträffande elektriska och
elektroniska produkter

Kretsloppsdelegationen föreslår en ny lag, lag om återvinning och
producentansvar beträffande elektriska och elektroniska produkter, enligt
följande lydelse.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag syftar till att skapa drivkrafter för tillverkning och
tillhandahållande av elektriska och elektroniska produkter som inte utgör
risk för miljön samt som möjliggör återanvändning och återvinning av
material. För detta syfte uppställs

1. krav på en från såväl miljö- som återvinningssynpunkt lämplig
hantering av uttjänta elektriska och elektroniska produkter samt

2. krav på den som yrkesmässigt tillhandahåller elektriska eller
elektroniska produkter att ta ansvar för en från såväl miljö- som
återvinningssynpunkt lämplig hantering av uttjänta sådana produkter.

2 § I denna lag avses med auktoriserad återvinnare:

återvinnare som av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer har auktorisation för återvinningsverksamhet,

deponi: upplagsplats för avfall där avfallet förväntas behöva förvaras
under lång tid framöver,

elektriska och elektroniska produkter: produkter enligt den definition
som anges i 3 §,

producent: fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt överlåter eller
på annat sätt tillhandahåller elektriska eller elektroniska produkter,

skrotvara: elektrisk eller elektronisk produkt som för skrotning lämnas
till producent, mottagare i ett insamlingssystem eller auktoriserad
återvinnare,

återvinnare: fysisk eller juridisk person som utför eller avser att utföra
återvinningsverksamhet,

återvinningsverksamhet: yrkesmässig verksamhet som genom
demontering eller annan hantering av uttjänta elektriska eller elektroniska
produkter syftar till att främja återanvändning eller återvinning av
produkternas komponenter och material.

3 § Elektriska och elektroniska produkter är enligt denna lag

1. produkter som, i sin utformning, för korrekt funktion är beroende av
elektriska strömmar eller elektromagnetiska falt,

2. utrustning för generering, överföring och mätning av elektriska
strömmar och elektromagnetiska fält, samt

3. material som härrör från sådana produkter som avses i 1 och 2.

En sammansatt produkt som huvudsakligen använder annan energi än
elektrisk energi är enligt denna lag inte en elektrisk eller elektronisk
produkt. Komponenter som ingår i en sådan sammansatt produkt och

Prop. 1996/97:172

Bilaga 13

119

som där har en elektrisk funktion är dock elektriska eller elektroniska
produkter enligt denna lag. Även material som används för kylning,
värmning eller skydd av sådana komponenter, eller som på annat sätt
används för sådana komponenters funktion i den sammansatta produkten,
är elektriska eller elektroniska produkter enligt denna lag.

4 § Om det i annan lag eller med stöd av annan lag meddelats särskilda
föreskrifter för hantering av batterier, skall de föreskrifterna tillämpas.
Utan hinder av sådana föreskrifter får dock batterier som är inbyggda i
eller på annat sätt ingår i en vara eller produkt som inte är ett batteri,
hanteras enligt bestämmelserna i denna lag.

5 § Bestämmelserna i 6 och 9-14 §§ gäller inte produkter som tillverkats
särskilt för en användare efter dennes önskemål och instruktioner
beträffande produktens konstruktion.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far meddela
ytterligare undantag från bestämmelserna i 6 och 9-14 §§.

Villkor för yrkesmässigt tillhandahållande av elektriska och elektroniska
produkter

6 § Den som yrkesmässigt överlåter eller på annat sätt tillhandahåller
elektriska eller elektroniska produkter skall ta det producentansvar som
följer av 9-14 §§ denna lag eller av föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen. En producent skall på anmodan kunna visa att han tar
erforderligt producentansvar.

Utan hinder av första stycket får elektriska och elektroniska produkter
överlåtas till eller på annat sätt tillhandahållas annan producent som avser
att i sin yrkesmässiga verksamhet vidareöverlåta eller tillhandahålla
produkterna.

Villkor för kvittblivning

7 § Den som avser att kvittbliva en elektrisk eller elektronisk produkt
skall ombesörja att produkten lämnas till en producent eller blir
omhändertagen av en auktoriserad återvinnare.

Utan hinder av första stycket får en elektrisk eller elektronisk produkt
lämnas till mottagare i ett sådant insamlingssystem som avses i 12 § eller
till en kommun.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 13

120

Villkor för deponering, fragmentering och förbränning

8 § Elektriska och elektroniska produkter far läggas på deponi,
fragmenteras eller brännas endast om de dessförinnan har hanterats av en
auktoriserad återvinnare.

Insamlingsansvar och insamlingssystem m.m.

9 § En producent, som enligt 6 § skall ta producentansvar, är skyldig att
ta emot en elektrisk eller elektronisk produkt som lämnas till honom för
skrotning (skrotvara)

1. om producenten överlåter en elektrisk eller elektronisk produkt samt
skrotvaran lämnas till honom i samband med överlåtelsen och är av
samma produkttyp som den överlåtna produkten (säljregeln), eller

2. om producenten för överlåtelse bjuder ut elektriska eller
elektroniska produkter samt skrotvaran är av samma produkttyp och
fabrikat som producenten bjuder ut (representantregeln).

Med överlåtelse jämställs tillhandahållande på annat sätt mot vederlag.

10 § För fullgörande av det insamlingsansvar som anges i 9 §, skall
producenten upprätthålla eller vara ansluten till ett sådant
insamlingssystem som avses i 12 §.

En producent far. i stället för att ta emot en skrotvara som lämnas till
honom med stöd av 9 §, hänvisa skrotvaran till närliggande mottagare i
ett insamlingssystem som producenten upprätthåller eller är ansluten till.

11 § Insamlingsansvar skall fullgöras för insamlingsperiod enligt vad
som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. En producent, som under en insamlingsperiod fullgjort
insamling i en sådan omfattning att det uppenbart överskrider vad som
med hänsyn till producentens verksamhet skäligen kan krävas av honom,
skall, om han begär det, för återstoden av insamlingsperioden åtnjuta ett
begränsat insamlingsansvar.

Beslut om begränsat insamlingsansvar samt närmare villkor för sådan
begränsning meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

12 § En producents insamlingssystem eller anslutning till ett
insamlingssystem skall innebära

1. att en skrotvara, som enligt 9 § första stycket skulle ha kunnat
lämnas till producenten, kan lämnas till mottagare i insamlingssystemet,

2. att mottagare i insamlingssystemet finns på sådan plats att den som
avser att lämna en skrotvara kan göra det utan att åsamkas annat än en
obetydlig nackdel jämfört med om skrotvaran i stället lämnats till
producenten samt

3. att insamlade produkter lämnas till en auktoriserad återvinnare eller
annars blir föremål för en från miljö- och återanvändnings- eller
återvinningssynpunkt lämplig hantering.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 13

121

9 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 172

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far meddela
närmare föreskrifter om vad som krävs för att de i andra stycket angivna
kriterierna skall anses uppfyllda.

13 § En producent eller mottagare i ett insamlingssystem får inte betinga
sig något vederlag för att ta emot en skrotvara som lämnas till honom.

Första stycket gäller inte

1. om skrotvaran lämnas av producent,

2. mottagare i ett insamlingssystem, om det till insamlingssystemet
inte finns någon ansluten producent som skrotvaran skulle ha kunnat
lämnas till enligt 9 §.

14 § En producent skall informera om sitt producentansvar enligt 9 §.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om producentens informationsplikt.

Auktoriserade återvinnare och återvinningsverksamhet

15 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far meddela
föreskrifter om auktorisation för återvinningsverksamhet.

Beträffande återvinningsverksamhet far regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer meddela de närmare föreskrifter som behövs
till skydd för natur och miljö samt för att främja återanvändning och
återvinning av material.

16 § En auktoriserad återvinnare far inte vägra ta emot en skrotvara som
lämnas till honom, om begärt vederlag för mottagandet samtidigt erläggs.

17 § I den mån en återvinnare hanterar komponenter eller material för
vilka det i lag eller med stöd av lag har meddelats särskilda
bestämmelser, skall för sådana komponenter eller material de särskilda
bestämmelserna tillämpas.

Tillsyn m.m.

18 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen
bestämmer.

19 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande
eller förbud far förenas med vite.

Straffbestämmelse

20 § Den som i strid med 6 § yrkesmässigt tillhandahåller elektriska eller
elektroniska produkter utan att ta det producentansvar som följer av
bestämmelserna i 9-14 §§, dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Övergångsbestämmelse
Bestämmelserna i 6—8 §§ träder i kraft den 1 juli 2000.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 13

122

Åtagande beträffande återvinning av kontorspapper i Sverige.

Undertecknade foretag, som tillsammans representerar den svenska
returpappersbranschen, gör härmed följande åtagande.

1. Vi förbinder oss att senast år 2000 insamla och återvinna minst 50
viktsprocent av det kontorspappersavfall som uppstår i Sverige och
som är tekniskt möjligt att använda som råvara vid
papperstillverkning.

2. Vår långsiktiga målsättning är att insamling och återvinning skall
uppgå till minst 75 viktsprocent av kontorspappersavfallet i
Sverige.

Tidpunkten när denna målsättning skall vara uppnådd ska
fastställas i diskussion mellan oss, producenterna och
Naturvårdsverket när statistik över insamling och återvinning för år
2000 är tillgänglig.

Framtida miljökonsekvensanalyser kan ge anledning att justera den
lånsiktiga målsättningen.

3. Vi förbinder oss att redan under 1997 erbjuda alla kontor i landet
kontorspappersinsamling på marknadsmässiga villkor.
Grundprincipen skall därvid vara att - på samma sätt som i dag - de
etablerade returpappersföretagen i fri konkurrens erbjuder sina
tjänster till kontoren.

Därutöver kommer vi att ta ett geografiskt ansvar innebärande att
för varje kommun finns ett eller flera företag som åtar sig att lämna
kostnadsfri rådgivning om kontorspappersåtervinning vid besök
eller per telefon och - om så önskas - offerera återvinningstjänster.
Vi kommer att inrätta 020-nummer för att underlätta för kontoren
att fa kontakt med de företag som har det regionala ansvaret.
Dessutom kommer vi att etablera ett insamlingssystem som gör det
möjligt för mindre kontor att kostnadsfritt avlämna sitt
kontorspapper i insamlingsbehållare på återvinningsstationer. Detta
system kommer antingen att samordnas med annat redan befintligt
insamlingssystem eller etableras separat. I det senare fallet kommer
det även i de minsta kommunerna att finnas minst en
insamlingsstation. Gentemot de företag som har producentansvar
för returpapper förbinder vi oss att vidta åtgärder så att andelen
kontorspapper, i det returpapper (avfall av tidningar) som levereras
till pappersbruk, inte ökar från dagens nivå.

4. Vi förbinder oss att under 1997 genomföra minst en större
rikstäckande informationskampanj riktad mot landets kontor.
Kampanjen skall stimulera till ökad återvinning och skall även
upplysa om de mål som vi åtagit oss att uppnå.

Kampanjen/ema kan komma att drivas av oss gemensamt eller av
enskilt företag.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 14

123

Vi förbinder oss att under perioden 1998-2000 årligen avsätta minst Prop. 1996/97:172
ett belopp motsvarande 25 kr/ton insamlat kontorspapper för Bilaga 14

informationsinsatser riktade mot kontoren. Informationsinsatser
efter år 2000 fastställs i samband med diskussioner enl. punkt 2
ovan.

5. Vi förbinder oss att tillställa Skogsindustrierna alla erforderliga
uppgifter över insamling och återvinning av kontorspapper som
behövs för den årliga statistiksammanställning och rapportering till
Naturvårdsverket.

6. Vi förbinder oss att bedriva vår insamlings- och
återvinningsverksamhet avseende kontorspapper under iakttagande
av största möjliga miljöhänsyn.

7. Vi kommer att bland oss bilda en samarbetskommitté som far till
uppgift att samordna våra ansträngningar att nå det uppsatta målet.
Kommittén skall också svara för samråd mellan oss, producenterna
och Naturvårsverket.

Samarbetskommittén skall enbart behandla frågor och ärenden där
det är nödvändigt att samverka för att vårt åtagande skall kunna
fullgöras.

Vårt åtagande är baserat på den nu rådande ordningen på
returpappersmarknaden. Skulle insamlingen av kontorspapper bli föremål
för reglering genom lagstadgat producentansvar förbehåller vi oss rätten
att säga upp detta åtagande.

Stockholm den 1996-12-04

Svensk Returpappersföreningen Pappersåtervinning AB PÄAB

Lorentz Rondahl Thord Hansson

Bengt Andersson
Ordförande

IL Returpapper AB

Jan Bruzelius

124

De till Lagrådet remitterade lagförslagen

Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen (1979:596)
dels att 8 och 24 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer 8 b — 8 f §§ och
23 a §, samt närmast före 8 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

År det av betydelse från Om det behövs av
återanvändnings-, återvinnings- återanvändnings- eller

kommunerna att meddela sådana ändamålet. Regeringen får överlåta
föreskrifter. åt en myndighet eller åt

kommunerna att meddela sådana
föreskrifter.

Om det behövs av
återanvändnings- eller

återvinningsskäl eller andra hälso-
eller miljöskäl, får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter
om

1. yrkesmässig demontering och
sortering av avfall som utgörs av
elektriska och elektroniska
produkter och

2. att den som yrkesmässigt
bedriver verksamhet som syftar till
att demontera och sortera avfall
som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter skall ha
personal eller kvalitetssystem som

Prop. 1996/97:172

Bilaga 15

125

certifierats av ett organ som
ackrediterats enligt lagen
(1992:1119) om teknisk kontroll.

Om det behövs av
återanvändnings- eller

Sd§

Om det behövs av
återanvändnings- eller

återvinningsskäl eller andra hälso-
eller miljöskäl, får regeringen
meddela föreskrifter om förbud
mot deponering av brännbart och
organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avsteg
eller i det enskilda fallet medge
undantag från förbuden.

Anmälnings- och tillståndsplikt

Se§

Om det behövs av hälso- eller
miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om

1. att avfall får transporteras
yrkesmässigt endast av den som har
tillstånd eller är anmäld hos den
myndighet som regeringen
bestämmer eller att det för sådan
verksamhet skall gälla andra

Prop. 1996/97:172

Bilaga 15

126

särskilda villkor och

2. att den som i yrkesmässig
verksamhet ger upphov till annat
avfall än hushållsavfall skall lämna
det för bortforsling till den som
innahar tillstånd till

transportverksamhet eller är
anmäld hos föreskriven myndighet.

Tillstånd enligt första stycket 1
skall sökas hos den myndighet som
regeringen föreskriver.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att en avgift skall tas ut
för anmälan liksom vid prövning av
ansökan om tillstånd.

8f§

Om det behövs av hälso- eller
miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om
att de som yrkesmässigt samlar in
eller för någon annans räkning
yrkesmässigt ombesörjer

bortskaffande eller återvinning av
avfall skall vara anmälda hos den
myndighet som regeringen
föreskriver. Undantagen från denna
anmälningsplikt är den som
omfattas av tillstånds- eller
anmälningsplikt enligt

miljöskyddslagen (1969:387) eller
tillståndsplikt enligt

renhållningslagen (1979:596).

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att en avgift skall tas ut
för anmälan.

23 a §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den
som i yrkesmässig verksamhet ger
upphov till annat avfall än
hushållsavfall eller yrkesmässigt

Prop. 1996/97:172

Bilaga 15

127

omhändertar annat avfall än Prop. 1996/97:172
hushållsavfall skall lämna uppgift Bilaga 15
om avfallets art, sammansättning
och mängd samt uppgift om
varifrån avfallet kommer och var
avfallet lämnas. Uppgifterna skall
lämnas till den kommunala nämnd

som är tillsynsmyndighet.

24 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 7 § första stycket,

2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i
större omfattning samla in och forsla bort avfall,

3. inte fullgör sina skyldigheter 3. inte fullgör sina skyldigheter
enligt föreskrifter som meddelats enligt föreskrifter som meddelats

med stöd av 9 a §.

med stöd av 9 a §,

4. transporterar avfall

yrkesmässigt utan tillstånd enligt
8 e § första stycket 1, eller

5. inte fullgör sina skyldigheter
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av 8 e § första stycket 2.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör
sin skyldighet enligt 18 § andra stycket eller 19 § som

fasti ghetsinnehavare.

Till ansvar för gärning enligt första eller tredje stycket döms inte om
ansvar kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

Denna lag träder i kraft 1 januari 1998.

128

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)
dels att 9 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 2 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

2§

Minst tre veckor innan arbetena påbörjas skall byggherren göra en
anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan), om arbetena avser

1. uppförande eller tillbyggnad av en byggnad,

2. åtgärder som avses i 8 kap. 2 § första stycket,

3. sådana ändringar av en byggnad som berör konstruktionen av de
bärande delarna eller som avsevärt påverkar dess planlösning,

4. installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler
eller anordningar för ventilation i byggnader,

5. installation eller väsentlig ändring av anordningar för
vattenförsörjning eller avlopp i byggnader eller inom tomter,

6. underhåll av sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som
omfattas av skyddsbestämmelser som utfärdats med stöd av 5 kap. 7 §
första stycket 4 eller 16 § 4.

Byggnadsarbetena far påbörjas tidigare än som anges i första stycket
om byggnadsnämnden särskilt medger det.

Bygganmälan upphör att gälla om arbetena inte påbörjats inom två år
från dagen för anmälan.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 15

Rivning av andra byggnader än
komplementbyggnader, sådana
ekonomibyggnader som avses i 8
kap. 1 § andra stycket och sådana
byggnader som avses i 8 kap. 10 §
skall anmälas till

byggnadsnämnden
(rivningsanmälan).

Bestämmelserna i första — tredje
göras, när arbetena far påbörjas och
tillämpas också i fråga om rivning.

byggnadsnämnden
(rivningsanmälan).

styckena om när anmälan skall
när anmälan upphör att gälla skall

129

Prop. 1996/97:172

Om det kan antas att det z Bilaga 15
samband med byggnadsåtgärder
som anges i 2 § första stycket 3-5
uppkommer rivningsmaterial som
innehåller sådant farligt avfall för
vilket det gäller särskilda
bestämmelser, får

byggnadsnämnden inom en vecka
från det att anmälan kom in besluta
att bygganmälan skall kompletteras
med en rivningsplan enligt 4 §. I
sådana fall skall 12 § andra stycket
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

130

Yttrande av Lagrådet

Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen

Det remitterade förslaget innebär bl.a. att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer skall kunna meddela föreskrifter i
olika frågor. Enligt 8 f § första stycket första meningen skall föreskrifter
kunna meddelas om att de som yrkesmässigt samlar in eller för någon
annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller återvinning
av avfall skall vara anmälda hos den myndighet som regeringen
föreskriver. I första styckets andra mening har tagits in en bestämmelse
om undantag från anmälningsplikten.

Enligt Lagrådets mening bör undantagsbestämmelsen förtydligas
och ges följande lydelse:

”Detta gäller inte den som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 e § eller enligt
miljöskyddslagen (1969:387)”

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

I lagrådsremissen föreslås att 9 kap. plan- och bygglagen skall förses
med en ny paragraf, 9 kap. 2 a §, som tar sikte på fall då det kan antas att
det i samband med byggnadsåtgärder som anges i 2 § första stycket 3-5
uppkommer rivningsmaterial som innehåller farligt avfall. Enligt
Lagrådets mening torde det kunna uppkomma rivningsmaterial med
farligt avfall även i samband med andra byggnadsåtgärder enligt 2 §
första stycket än dem som anges i punkterna 3-5. Lagrådet förordar
därför att 9 kap. 2 a § ändras, så att det talas om ”byggnadsåtgärder som
anges i 2 § första stycket”.

Prop. 1996/97:172

Bilaga 16

131

MILJÖDEPARTEMENTET Prop. 1996/97:172

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 juni 1997

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-

Wallén, Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson,

Uusmann, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall,

Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: Statsrådet Lindh

Regeringen beslutar proposition 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor
i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla.

132

Rättsdatablad

Prop. 1996/97:172

Författningsrubrik

Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande

Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i
renhållningslagen
(1979:596)

8, 8 b, 8 c, 8 d, 23 a §§

8e,8f§§

375L0442

391L0156

133

gotab 53451. Stockholm 1997

Proposition 1996/97:172

Regeringens proposition1996/97:172

Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbartsamhälle - ett ansvar för alla

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen(1979:596)

2.2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen(1987:10)

3 Ärendet och dess beredning

4 Hantering av uttjänta produkter - ett ansvar föralla

5 Utgångspunkter för en bättre resurshushållning ProP-1996/97:172och avfallshantering

5.1 Behov av åtgärder

5.2 Tidigare uttalade mål och principer

5.3 Gällande lagstiftning

5.4 Pågående aktiviteter med anknytning till en bättreresurshushållning och avfallshantering

6 Avgiftning av kretsloppet ökar förutsättningenför materialåtervinning

6.1 Förbud mot deponering, förbränning och fragmenteringav uttjänta elektriska och elektroniska produkter som intehanterats av godkänd demonterare

Regeringens forslag:

Skälen för regeringens förslag:

6.2 Hantering av rivningsavfall

Skälen för regeringens förslag:

7 Producenternas ansvar för uttjänta produkter - ettsätt att miljöanpassa produkter

7.1 Införande av ett system med producentansvar för uttjäntaelektriska och elektroniska produkter

Skälen för regeringens bedömning:

7.2 Närmare utformning av kommande förordning omproducentansvar för uttjänta elektriska och elektroniskaprodukter

Regeringens bedömning:

7.3 Hantering av uttjänt kontorspapper (finpapper)

Skälen for regeringens bedömning:

8 Avfall som resurs

8.1 Sortering av avfall

8.2 Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall ochorganiskt avfall generellt

Skälen för regeringens förslag:

8.3 Minskad deponering av bygg och rivningsavfall

Skälen för regeringens bedömning:

9 Säker hantering av avfall som deponeras ochförbränns

9.1 Strängare miljökrav för deponering av avfall

9.2 Förbränning av avfall

10 Ansvaret för hantering av avfall och uttjäntaprodukter

10.1 Tillstånd och villkor för avfallstransportörer

Skälen för regeringens förslag:

10.2 Registrering av avfallshanterare enligt EG:s ramdirektivför avfall

10.3 Kommunernas möjlighet till utökat ansvar föromhändertagande av annat avfall än hushållsavfall

11 Bedömning av ekonomiska effekter m.m. avförslagen

12 F örfattningskommentarer

Renhållningslagen

Plan- och bygglagen

9 kap.

Att skapa en utvecklad avfallshantering

Problem aktionsplanen vill lösa

Naturvårdsverkets förslag

Nya Mål

Åtgärder for att nå målen

Förslag till ny lagstiftning

Ändring i renhållningslagen

Ändring i miljöskyddslagen

Ny förordning om avfall

Nya föreskrifter

Konsekvenser av förslagen

Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapportAktionsplan Avfall

Lagförslag, Statens naturvårdsverks rapport Aktionsplan Avfall

Statens naturvårdsverks sammanfattning och slutsatser avrapporten Kapaciteten for forbränning av organiskt avfall

Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapportenVad ska vi göra med PVC-Avfallet?

Remissinstanser, Statens Naturvårdsverks rapportVad ska vi göra med PVC-avfallet?

Kretsloppsdelegationens sammanfattning av rapportenProducentansvar i byggsektorn

Bakgrund

Producentansvar i byggsektorn

Överväganden

Byggsektorns åtagande

Kretsloppsdelegationens förslag

Kretsloppdelegationens sammanfattning av rapporten Prop. 1996/97:172Producentansvar for elektriska och elektroniska produkter Bilaga 9

MILJÖPROBLEM

Obefintlig miljöinformation

En mångfald produkter

Internationaliserad tillverkningsindustri

Syftet med producentansvaret

Lag om återvinning och producentansvar beträffande elektriska ochelektroniska produkter

Producentförslag

Övriga förslag

Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapportProducentansvar i byggsektorn

Regeringens proposition
1996/97:172

Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart
samhälle - ett ansvar för alla

2.1 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596)

2.2 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)

4 Hantering av uttjänta produkter - ett ansvar för
alla

5 Utgångspunkter för en bättre resurshushållning ProP-1996/97:172
och avfallshantering

5.4 Pågående aktiviteter med anknytning till en bättre
resurshushållning och avfallshantering

6 Avgiftning av kretsloppet ökar förutsättningen
för materialåtervinning

6.1 Förbud mot deponering, förbränning och fragmentering
av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som inte
hanterats av godkänd demonterare

7 Producenternas ansvar för uttjänta produkter - ett
sätt att miljöanpassa produkter

7.1 Införande av ett system med producentansvar för uttjänta
elektriska och elektroniska produkter

7.2 Närmare utformning av kommande förordning om
producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska
produkter

8.2 Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall och
organiskt avfall generellt

9 Säker hantering av avfall som deponeras och
förbränns

10 Ansvaret för hantering av avfall och uttjänta
produkter

10.2 Registrering av avfallshanterare enligt EG:s ramdirektiv
för avfall

10.3 Kommunernas möjlighet till utökat ansvar för
omhändertagande av annat avfall än hushållsavfall

11 Bedömning av ekonomiska effekter m.m. av
förslagen

Remissinstanser, Statens naturvårdsverks rapport
Aktionsplan Avfall

Statens naturvårdsverks sammanfattning och slutsatser av
rapporten Kapaciteten for forbränning av organiskt avfall

Statens naturvårdsverks sammanfattning av rapporten
Vad ska vi göra med PVC-Avfallet?

Remissinstanser, Statens Naturvårdsverks rapport
Vad ska vi göra med PVC-avfallet?

Kretsloppsdelegationens sammanfattning av rapporten
Producentansvar i byggsektorn

Kretsloppdelegationens sammanfattning av rapporten Prop. 1996/97:172
Producentansvar for elektriska och elektroniska produkter Bilaga 9

Lag om återvinning och producentansvar beträffande elektriska och
elektroniska produkter

Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar i byggsektorn

Remissinstanser, Kretsloppsdelegationens rapport
Producentansvar for elektriska och elektroniska produkter

Lagförslag , Kretsloppsdelegationens rapport Producentansvar för
elektriska och elektroniska produkter

Enligt Lagrådets mening bör undantagsbestämmelsen förtydligas
och ges följande lydelse: