BILAGA A
TILL
REGERINGENS
PROPOSITION
1990/91:90

Hur mår Sverige?

— en rapport om miljösituationen

Miljödepartementet

Beställningsadress:

Riksdagens Tryckeriexpedition
100 12 Stockholm

Tel: 08/786 40 00

Informationsbokhandeln

Malmtorgsgatan 5, Stockholm

Kundtjänst: 08/739 96 30

Rapporten Hur mår Sverige?,

bilaga A till regeringens proposition 1990/91:90,

har utarbetats inom miljödepartementet i samarbete med andra departement
samt personal vid statens naturvårdsverk, kemikalieinspektionen och statens
strålskyddsinstitut.

Övriga redaktionella medarbetare: Per Berg, Roger Olsson och Bo Thunberg.
Redigering: Ingvar Nilsson

Omslagsbild: Helga Henschen

Diagram, kartor och teckningar (där inte annat anges):

Lars Clefström, Eva Cederholm och Vera Sevcik, LEV Grafisk form.

Tryck: Gotab 1991

Hur mår Sverige?

INNEHÅLL

ORDLISTA		4
Kapitel 1	Avsikten med Hur mår Sverige?	5
Kapitel 2	Ozonskiktet och växthuseffekten	11
Kapitel 3	Långväga och lokala luftföroreningar	25
Kapitel 4	Markanvändning och naturvård	69
Kapitel 5	Vatten, sjöar, hav och kust	109
Kapitel 6	Miljön i fyra delar av Sverige	165
Kapitel 7	Varuproduktion, kemikalier, avfall	177
Kapitel 8	Energiproduktionens miljökonsekvenser	217
Kapitel 9	Transportsystemets miljökonsekvenser	229
Kapitel 10	Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk	243
Kapitel 11	Miljöpolitikens utveckling i Sverige	261
	LITTERATUR	273
	ORIENTERING	278

Hur mår Sverige?

ORDLISTA

FÖRKORTNINGAR

BAT = Best Available Technology
(Bästa tillgängliga teknik)

C*7 = Convention of Wetlands of In-

ternational Importance espe-
cially as Waterfowl Habitat

ECE = FNs ekonomiska kommission
för Europa

ECMT = European Conference of Mi-
nisters of Transport

EMEP = ECEs program för att mäta
och utvärdera konventionen om
gränsöverskridande luftförore-
ningar.

IAEA = International Atomic Energy
Agency

IPCC = Intergovemmental Panel on
Climate Change

IVL = Institutet för vatten- och luft-
vårdsforskning

IUCN = International Union on Con-
servation of Nature and Na-
tural Resources

Kemi = Kemikalieinspektionen

MFA = miljöfarligt avfall

OECD = OrganizationonEconomicCoo-
peration and Development
Organisationen för ekono-
miskt samarbete och utveck-
ling

SAKAB = Svensk Avfallskonvertering AB

SCB = Statistiska centralbyrån

SCPF = Svenska Cellulosa- och Pap-

persbruksföreningen numera
Skogsindustrierna

SGU = Statens geologiska undersök-
ningar

SLU = Sveriges Lantbruksuniversitet

SMHI = Sveriges meteorologiska och

hydrologiska institut

SNV = Statens naturvårdsverk

SOU = Statens Offentliga Utred-

ningar

SSI = Statens strålskyddsinstitut

STEV = Statens energiverk

WHO = World Health Organization

GWh = gigawattimmar

kWh = kilowattimmar

MW = megwatt

TWh = terawattimmar

KEMISKA BETECKNINGAR

CFC = fullständigt halogenerade
klorfluorkarboner

HCFC = ofullständigt halogenerade
klorfluorkarboner

HFC = ofullständigt halogenerade
fluorkarboner

PVC = polyvinylklorid

VOC = Volatic Organic Compounds,

flyktiga organiska ämnen.

Hur mår Sverige?

KAPITEL

Avsikten med
Hur mår Sverige?

Hur många kan leva som vi?	6
Målen för miljöarbetet	8
Vad tål naturen?
Kritiska belastningsgränser	9

Hur mår Sverige?

Tjillgången till ren luft, rent vatten
och naturområden är i Sverige ofta
bättre än i många andra industri-
länder. Det beror framför allt på
att Sverige är ett glest befolkat
land, men också på att föroreningar som ore-
nat avloppsvatten och industriutsläpp har
minskat genom utbyggnad av reningsanlägg-
ningar och utveckling av processteknik.

Samtidigt har utvecklingen av trafiken
och den allt större varukonsumtionen med-
fört nya miljöproblem med många små,
spridda utsläpp och krav på avancerad av-
fallsbehandling.

Avsikten med rapporten Hur mår Sve-
rige? är att ge en sammanfattning av miljösi-
tuationen i landet som den är i dag och -
när'så är möjligt - jämföra med situationen
under tidigare decennier. Vad har blivit
bättre och vad har blivit sämre?

Hur mår Sverige? bygger på det omfat-
tande material som tagits fram inför 1991 års
miljöpolitiska proposition, framför allt na-
turvårdsverkets aktionsplaner - Luft 90,
Hav 90, Sötvatten 90 och Natur 90- kemi-
kalieinspektionens och naturvårdsverkets ut-
redningar om begränsning av.hälso- och
miljöskadliga ämnen, livsmedelsverkets ut-
redning om dricksvattensituationen, trans-
portforskningsberedningens utredning om
ett miljöanpassat trafiksystem, energiver-
kets om ett miljöanpassat energisystem, rap-
porten Vem förorenar Sverige? och många,
många fler. Ofta har flera myndigheter arbe-
tat med de olika utredningarna.

Förslagen i utredningarna om hur miljö-
situationen kan förbättras behandlas i propo-
sitionstexten och tas inte upp i denna rap-
port, som är en faktasammanställning. Det
kan finnas olika uppfattningar om vad som
är fakta. Hur mår Sverige? stödjer sig i första
hand på de bedömningar som finns i det ut-
redningsmaterial som utgör underlaget till re-
geringens proposition 1990/91:90, En god
livsmiljö.

De prognoser och bedömningar av ut-
vecklingen som förekommer i Hur mår Sve-
rige? utgår i allmänhet från vad som händer
om inget görs.

I kapitel 2-5 beskrivs miljösituationen i
luft, mark resp, vatten. Kapitel 6 är en geo-
grafisk sammanfattning av tidigare kapitel
och där har Sverige delats in i fyra regioner.
Därefter följer korta genomgångar av mil-
jöpåverkan från olika verksamheter - varu-
produktion, energiproduktion, trafik, jord-
och skogsbruk. Rapporten avslutas med ett
kapitel om den svenska miljöpolitikens ut-
veckling.

Indelningen medför att föroreningar
som svaveldioxid, stabila organiska miljögif-
ter, metallutsläpp, etc. återkommer i flera
kapitel. För dem som är intresserade av ett
visst ämne finns på sid. 278 hänvisningar till
var i Hur mår Sverige? olika ämnen huvud-
sakligen behandlas.

Hur många kan
leva som vi?

Människans sätt att utnyttja naturresur-
serna är avgörande för utvecklingen av mil-
jön. Hur många människor kan leva som vi
gör i industriländerna? Om människan inte
skall tära på jordens resurser, är en mate-
riell standard som motsvarar vår möjlig för
ungefär en halv miljard människor, enligt
en uppskattning utifrån Dag Hammarskjöld-
fondens beräkningsmetod från 1976. Det
finns redan dubbelt så många - närmare en
miljard människor - som lever på ungefär
denna nivå, om man räknar ett genomsnitt
för de rika länderna inom OECD (Väst-
europa, USA, Canada, Japan, Australien
och Nya Zeeland). Men på jorden finns yt-
terligare fyra miljarder människor som har
en betydligt sämre materiell standard - om-
kring en miljard lever i uttalad fattigdom.

Detta ger en bild av hur långt världssam-
fundet är från det mål som formulerades av
Brundtlandkommissionen - en varaktigt
hållbar utveckling.

Bedömningen att bara en halv miljard
människor långsiktigt kan leva på vår mate-
riella nivå utgår från att resurserna brukas
med dagens teknik och med nuvarande för-
delning av resultatet. Antalet kan öka om

Kapitel 1 Avsikten med Hur mår Sverige?

den tekniska - och politiska - utvecklingen
gör det möjligt att utnyttja naturtillgång-
arna mer effektivt, men få tror att utveck-
lingen inom överskådlig framtid skall leda
till att hela jordens befolkning kan leva på
Västeuropas materiella nivå.

Teknisk utveckling vidgar
gränserna

Den tekniska utvecklingen medför att tidi-
gare bedömningar ofta måste omprövas.
T.ex. ansågs det under 1960-talet att det
skulle vara omöjligt att förse Kinas befolk-
ning med telefoner, eftersom världens kop-
partillgångar inte skulle räcka till ledningsnä-
tet. Sedan dess har optiska kablar och tråd-
lösa telefoner skapat helt andra förutsätt-
ningar (även om de trådlösa telefonerna för
närvarande skapar problem med de nickel-
kadmiumbatterier som ingår i dem).

Ett annat exempel är de två hundra år
gamla beräkningarna av ekonomen Thomas
Robert Malthus (1766-1834). Han kom
fram till att jorden inte skulle kunna försörja
mer än en miljard människor. I dag har jor-
den fem miljarder.

Den viktigaste förutsättningen för liv -
födan - produceras allt mer effektivt med
hjälp av nya brukningsmetoder, använd-
ning av handelsgödsel och utbyggnad av be-
vattningssystem. Under många år ökade
matproduktionen snabbare än befolknings-
utvecklingen. De senaste åren har det
emellertid varit tvärtom. Nuvarande odlings-
teknik utarmar många jordar. Sedan 1950
har världen förlorat nästan en femtedel av all
matjord i jordbruksområdena och en fem-
tedel av de tropiska regnskogarna.

Nya och gamla problem

Det går att beskriva svensk standard och
livskvalitet utifrån olika perspektiv, som ger
helt skilda intryck. T.ex. visar frånvarosta-
tistiken att människor i Sverige är borta från
sina arbeten mer än i andra länder. Men
statistiken berättar också att en större andel

av befolkningen förvärvsarbetar än i de
flesta andra länder.

Nästan alla familjer (98%) har tillgång
till tvättmaskin, och ett av fem hushåll äger
ett fritidshus. Sverige är världens mest tele-
fontäta land och hamnar på en delad sjätte-
plats när det gäller bilägande. Biltrafiken
medför stora miljöproblem under det att te-
lefonen är en relativt resurssnål teknik. En
hög materiell standard behöver inte medföra
miljöproblem. Miljösituationen beror i
stället på hur vi utnyttjar våra gemensamma
tillgångar.

Miljöarbetet har gett goda resultat på
flera områden. Tillståndet i många sjöar har
t.ex. förbättrats avsevärt sedan avloppsre-
ning infördes. Miljögifter som DDT och
PCB har minskat i fisk, sälar och fåglar, se-
dan ämnena förbjöds eller begränsades.
Samtidigt har försurningen av mark och
vatten förvärrats, trots att de svenska utsläp-
pen av försurande svaveldioxid har minskat
med 75% sedan 1970. Försurningen medför
också att fisken slagits ut i många sjöar. I
andra sjöar har fisken höga kvicksilverhalter,
trots att de svenska kvicksilverutsläppen
från enskilda anläggningar (punktutsläpp)
har minskat med över 90% sedan 1960-ta-
let.

Hälsoproblem på grund av föroreningar
är i dag i Sverige inget stort problem jämfört
med många andra länder, men de finns och
beror främst på lokala föroreningar. I framti-
den riskerar miljöstörningar att påverka
kvaliteten på både dricksvatten och andra
livsmedel t.ex. genom ökade metallhalter i
grundvatten som följd av försurning, eller en
ökad upplagring av kadmium i marken.

När det gäller lokala hälsoeffekter be-
döms luftföroreningar i tätorter sannolikt or-
saka omkring 800 fall av cancer i Sverige
varje år. Dessutom ökar antalet allergier och
det anses bl.a. bero på känslighet för olika
typer av föroreningar. Samtidigt har luften i
storstäderna förbättrats i flera avseenden.
T.ex. är blyhalten i stockholmsluften ungefär
hälften av vad den var i slutet av 1970-talet.

De senaste åren har betydelsen av för-
oreningar från andra länder fått allt större

Hur mår Sverige?

vikt. Denna rapport behandlar situationen
i Sverige, föroreningar från svenska källor
och påverkan från utländska källor. I andra
delar av världen har miljöproblemen en an-
nan karaktär. En mycket grov indelning vi-
sar att västvärldens miljöproblem i allt större
utsträckning beror på trafiken, konsumtio-
nen av varor, kemikalieanvändningen och
avfallshanteringen. I Östeuropa är punkt-
utsläpp från industri- och energianläggning-
arnas skorstenar och avloppsledningar fort-
farande de dominerande problemen, medan
utvecklingsländernas miljöproblem i hög
grad är kopplade till exploateringen av na-
turresurser.

Ingen vet ännu vad som händer på lång
sikt med alla de ämnen som finns i varor och
material, den s.k. teknosfären. Använd-
ningen av t.ex. kvicksilver i batterier, termo-
metrar, lysrör och mätinstrument är betyd-
ligt större än punktutsläppen av kvicksilver
från industrier m.m. Kommer kvicksilver
och liknande miljöskadliga ämnen i olika va-
ror att på sikt spridas i miljön eller kommer
de att kunna kontrolleras?

Tidigare okända svenska förorenings-
problem upptäcks också fortfarande. Det se-
naste är uppgifter om höga kadmiumhalter
i avloppsvatten från en del skogsindustrier,
något som var okänt före 1989.

Målen för
miljöarbetet

De flesta förändringar i miljötillståndet re-
dovisas som ändringar av utsläppsmängder -
och då oftast med uppgifter om utsläpp från
industrier, reningsverk, etc. Kunskaper om
vilka mängder som naturen tål saknas på
många områden, men utvecklas snabbt. Ut-
släppsmål börjar ersättas med miljömål,
som kan uttryckas med hjälp av belastnings-
gränser för olika ämnen, relaterade till för-
utsättningarna i olika regioner. Belastnings-
gränserna blir ett sätt att konkretisera må-
len för miljöarbetet, som är att:

► Skydda människans fortbestånd, hälsa
och välbefinnande. Föroreningar och
verksamheter får inte utgöra något hot
mot människans fortplantningsförmåga
och hälsa, varken för dagens eller mor-
gondagens generationer.

► Bevara den biologiska mångfalden. De
arter som finns inom landet, skall långsik-
tigt kunna utvecklas inom i huvudsak
sina nuvarande utbredningsområden.

► Uppnå långsiktighet i bevarandet och ut-
nyttjandet av naturresurser. Skogs- och
jordbruk samt fiske måste kunna upp-
rätthållas även på mycket lång sikt.

► Bevara natur- och kulturlandskap samt
kulturminnesmärken. Föroreningar får
inte förstöra byggnader och föremål.
Tillgången på värdefulla natur- och kul-
turlandskap skall inte allvarligt försäm-
ras.

Kapitel 1 Avsikten med Hur mår Sverige?

► Vad tål naturen?
Kritiska
belastningsgränser

Hur långt måste vi gå för att minska
miljöbelastningen och uppnå en
hållbar utveckling? Vad tål naturen?
Sedan 1985 har det skett en snabb ut-
veckling av kunskaperna för att ta
reda på den kritiska belast-
ningsgränsen för olika ämnen
och olika former av miljöpåverkan.
Arbetet har än så länge nått längst för
ämnena svavel och kväve. Forsk-
ningen kring kritiska belastningsgrän-
ser kommer sannolikt också att med-
föra att nuvarande värden för kritisk
belastning revideras vart efter som
kunskaperna ökar.

Kritisk belastning för ett ämne kan
vara den gräns där ämnet ansamlas i
naturen utöver dess naturliga före-
komst. En annan definition — som an-
vänds inom det nordiska samarbe-
tet - är att man inte får överskrida
den gräns där det uppstår betydelse-
fulla skador. I det senare fallet är det
inte enbart en fråga om tillgängliga
fakta, utan man gör också en bedöm-
ning av vilka skador och förändringar
som kan accepteras. Många klimat-
forskare anger t.ex. att vi kan accep-
tera en ökning av medeltemperatu-
ren på jorden om det sker i en takt
som underskrider 0,1 °C per decen-
nium, eftersom växter och djur då hin-
ner anpassa sig till förändringarna.
(Det finns också en absolut gräns för

hur stor ökningen totalt får bli, men
här är meningarna betydligt mer de-
lade.)

De nordiska länderna tog 1 985 ini-
tiativ till att utveckla värden för kritisk
belastning för svavel och kväve. Inom
ECE (FNs ekonomiska kommission
för Europa) har miljöministrarna be-
slutat att framtida avtal för att be-
gränsa gränsöverskridande luftför-
oreningar skall utgå från kritiska be-
lastningsgränser. ECE har också fast-
ställt preliminära belastningsgränser
för svaveldioxid, kvävedioxid, ammo-
niak och ozon. Inom Europa pågår
en kartläggning av kritisk belastning
för olika ämnen inom olika områ-
den. Den kritiska belastningen skiljer
sig åt mellan olika regioner beroende
på jordmån, klimat, etc.

I denna rapport anges belastnings-
gränser där det är möjligt, enligt natur-
vårdsverkets aktionsplaner. Kritisk be-
lastning definieras här som den belast-
ning som leder till långsiktiga nega-
tiva effekter hos de mest känsliga
naturtyperna. Om en föroreningshalt
är lägre än den kritiska belastningen
skall den inte innebära något hot mot
följande miljömål:

► Djur och växter skall kunna utnyttjas som
föda utan risk för människors hälsa.

► Djur och växter skall kunna utnyttjas

Hur mår Sverige?

► Vad tål naturen? Kritiska belastningsgränser

ekosystemen skall kunna upprätthållas.

► Naturligt förekommande arter skall inte
bli påtagligt påverkade.

► Mark och vatten skall utgöra ett balan-
serat system — både kemiskt och biolo-
giskt.

Måttet på kritisk belastning skall utgå
från naturvetenskapliga kunskaper. Ut-
ifrån dessa kan beslut fattas om rikt-
värden, som då även tar hänsyn till po-
litiska och ekonomiska aspekter. Ett
riktvärde kan vara lägre än den kritiska
belastningen, om en säkerhetsmargi-
nal behövs, eller högre om föränd-
ringar accepteras (t.ex. på grund av
att kostnaderna för att nå de kritiska ni-
våerna är för höga). Riktvärden och
nya förslag till preciserade miljömål
behandlas i propositionen. I denna
rapport jämförs miljötillståndet med
den kritiska belastningen, så långt den
är känd.

För en del ämnen är den kritiska
belastningen noll. Det gäller t.ex. för
stabila organiska föreningar som
dioxiner och PCB, som inte förekommer
naturligt. Det gäller också för cancer-
framkallande ämnen och radioaktiv
strålning. För cancerframkallande
ämnen och radioaktiv strålning ökar
risken ju högre belastningen är, men
det går inte att ange någon nedre
gräns för när en skada kan uppstå.
Strålskyddet utgår i stället från att strål-
ningen inte får öka med mer än 1 0%
över den naturliga bakgrundsstrål-
ningen.

För andra typer av föroreningar
kan ett visst påslag utöver den naturliga
halten accepteras. Det kan även gälla
ämnen som förekommer i naturen
men inte bryts ner, t.ex. flertalet tung-

metaller.

Risken för miljöskador hänger sam-
man med den totala metallmängden i
miljön. Om endast små metallmäng-
der tillförs från mänsklig verksamhet ut-
över det som är en naturlig halt i mil-
jön, är risken för negativa effekter liten.
Naturvårdsverket har i aktionspro-
grammet Hav 90 angett de accep-
tabla metallhalterna i procent av den
naturliga halten. Dessa varierar för
olika metaller men hamnar i interval-
let 50-200% över den naturliga hal-
ten.

För övriga ämnen är utgångspunk-
ten att man skall kunna ange den
mängd som kan tillföras miljön, utan
att skador uppstår. Det gäller t.ex. ned-
fall av kväve från luftföroreningar,
där belastningsgränserna varierar för
olika typer av mark. T.ex. klarar löv-
skogar ett betydligt större kväve-
nedfall än ljunghedar. Den kritiska be-
lastningen är då beräknad utifrån att
tillförseln inte skall öka kväveutlak-
ningen och att sammansättningen
av olika växt- och djurarter inte skall
påverkas.

När det gäller att bedöma effek-
terna av olika ämnen är verkligheten
mer komplicerad än vad som kan in-
rymmas i ett mått som kritisk belast-
ning. Det finns sällan ett enda tydligt
samband mellan ett enskilt ämne
och en skada i miljön — människor
och miljö utsätts ju ofta för påverkan av
flera ämnen eller ämneskombinatio-
ner samtidigt. Dessutom varierar
känsligheten för olika ämnen mellan
och inom olika arter, t.ex. reagerar
allergiker i allmänhet tidigare än
andra människor på föroreningar som
medför hälsoproblem.

Hur mår Sverige?

KAPITEL

2

Ozonskiktet och
växthuseffekten

Uttunning av ozonskiktet 14

Växthuseffekten förstärks 18

Internationella överenskommelser 24

Hur mår Sverige?

Jordens atmosfär fungerar ungefär
på samma sätt som ett växthus. Om
inte atmosfären fanns skulle me-
deltemperaturen vid jordytan vara
-18°C, i stället är medeltempera-
turen omkring +15°C. Koldioxid, metan,
vattenånga och andra s.k. växthusgaser
fångar upp en del av den solvärme som jord-
ytan utstrålar och hindrar värmen från att
direkt föras ut i rymden. (Bild 2:1.)

I stratosfären, den del av atmosfären
som ligger 10-50 km ovanför jordytan, finns
ett lager med ozon som skyddar jorden mot
vissa typer av ultraviolett strålning. Ozonlag-
ret kan kallas för ”jordens solglasögon”.

Båda dessa system, som är förutsätt-
ningar för liv på jorden, störs av människans
aktiviteter.

► Den naturliga växthuseffekten förstärks
framför allt på grund av att vi eldar med
olja, kol och naturgas. Det leder till mer
koldioxid i atmosfären och därför stannar
mer värme kvar i atmosfären. Detta in-
nebär risk för stora klimatförändringar.
Konsekvenserna kan bli olika i olika de-
lar av världen. Vissa områden kan drab-
bas av torka, andra kan få ökad neder-
börd. En del områden kan t.o.m. få kal-
lare klimat på grund av att t.ex. vatten-
strömmarna ändras.

► Ozonskiktet i stratosfären fungerar som
en skyddande hinna för livet på jorden.
Ozonskiktet tunnas ut på grund av ut-
släpp av CFC-föreningar, som används i
bl.a. kylskåp, värmepumpar, kemtvät-

Bild2.1 Växthuseffekten.

En del solstrålning
reflekteras av
jorden och atmosfären

Solstrålningen
tränger igenom
atmosfären

SOLEN

ATMOSFÄREN

Merparten av JORDEN Infraröd strålning
solstrålningen (värmestrålning)

absorberas av avgår från jordytan

jordytan och
värmer upp den

En de infraröd

Atmosfären är relativt genomskinlig för solljuset, men fångar upp merparten av den värme-
strålning som sänds ut från jordytan. Om halterna av de gaser som kan absorbera vär-
mestrålning ökar i atmosfären, fångas mer av värmestrålningen från jordytan in och tempera-
turen stiger.

strålning (värmestrålning)
absorberas av växthusgaser
som också avger värme.
Jordytan och atmosfären
närmast jorden värms upp

Kapitel 2 Ozonskiktet och växthuseffekten

Bild 2.2 Ozonskiktet och den ultravioletta strålningen.

ULTRAVIOLETT STRÅLNING

Beteckning	Våglängd (nm)	Stoppas på höjden
UV-A	320-400	Nära marken eller inte alls
UV-B	280-320	Ozonskiktet (en del når marken)
UV-C	200-280	40 km höjd

Ozonskiktet
stoppar
ultraviolett
strålning,
främst UV-B

STRATOSFÄR

TROPOSFÄR

Kemtvätt-medel

Skumplast

Kylskåp

Rengöringsmedel

Z^CFC + ultraviolett strålning ♦fria kloratomer j
* ozon förstörs: klor + ozon ♦kloroxid + syrgas
\ klor återbildas: kloroxid + fritt syre^klor + syrgas

Källa: Efter teckning av Hans Nilsson i Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

Hur mår Sverige?

tar och isoleringsmaterial och på grund av
utsläpp av andra liknande ämnen. När
ozon i stratosfären bryts ner minskar jor-
dens skydd mot solens ultravioletta
strålning, vilket ökar risken för att männi-
skor drabbas av hudcancer och ögon-
skador. En ökning av den ultravioletta
strålningen medför också att många
växter på land och många organismer i
havet växer sämre. Flera av de ämnen
som påverkar ozonskiktet är också
mycket starka växthusgaser. (Se också
Bild 2:2.)

Effekterna är oberoende av var på jorden
utsläppen sker av de ämnen som påverkar
jordens värmebalans och ozonskiktet i stra-
tosfären. Det handlar om i verklig mening
globala föroreningar. Därför har varje ut-

släpp och varje åtgärd för att minska dessa,
lika stor betydelse, var de än sker.

Det finns också ett helt annat ozonpro-
blem, som inte hör till de globala miljöpro-
blemen. Nära marken kan ofika luftförore-
ningar som kväveoxider och kolväten bidra
till att ozon bildas och i marknivå kan höga
ozonhalter vara skadligt för både djur och
växter. Detta behandlas i Kapitel 3, s 38.

Uttunning av
ozonskiktet

Sedan slutet av 1970-talet har ozonskiktet
över Antarktis minskat dramatiskt under
vårmånadema (september - november).
Det beror på att en del långlivade ämnen
som innehåller klor eller brom (t.ex. CFC

Bild 2.3 Ozonhålet över Antarktis.

1981

1983

1985

1987

1989

I det ljusblå området har ozonskiktet minskat med 50 %, i det mörkblå är minskningen 60 %.
Källa: SNV.

Kapitel 2 Ozonskiktet och växthuseffekten

och haloner) inte bryts ner i de lägre luftskik-
ten. De når ozonskiktet i stratosfären och
kan där attackera ozonmolekylema. Att ef-
fekten är störst när det är vår vid polerna
beror på att klor och brom övergår till aktiv
form under vinterns polarkyla. När solen
återkommer på våren reagerar klor och
brom med ozonmolekylema med hjälp av
solljuset.

Över Antarktis har ozonskiktet de se-
naste åren minskat med ca 50% under vår-
månaderna. Forskarna talar om ett ”hål” i
ozonlagret. (Se Bild 2:3.)

Även över Arktis i norr finns det höga
halter av aktiva klorföreningar, men där har
det inte skett en lika kraftig uttunning av
ozonskiktet. Det beror på att temperaturen
över Arktis är högre och att luftmassorna
där växlar och bryts upp snabbare än över
Antarktis.

Ozonskiktet utanför polarområdena på-
verkas också. I Nordeuropa minskade ozon-
halterna vintertid med närmare 5% under
perioden 1969—1986. Det finns undersök-

ningar som bekräftar att ozonhaltema har
minskat ovanför alla breddgrader både på
norra och södra halvklotet. (Se Bild 2:4.)

Den ultravioletta strålningen från solen
medför i normala doser solbränna och bildar
vitamin D i huden. Den kan också orsaka
snöblindhet och göra att huden åldras. Vid
långvarig exponering ökar risken för ögon-
sjukdomen grå starr och hudcancer. Kom-
mande effekter på människors hälsa av
ökad ultraviolett strålning som följd av mins-
kat ozonlager är svåra att beräkna, men det
finns grova uppskattningar.

Om ozonlagret tunnas ut med i genom-
snitt 1% beräknas antalet blinda i världen
öka med ca 100 000, på grund av att de får
grå starr som följd av den ökade ultravioletta
strålningen.

Förekomsten av hudcancer beräknas
öka med 3%. För Sveriges del skulle 1%
minskning av ozonskiktet motsvara ca
300-400 fall av hudcancer om året, men det
handlar huvudsakligen om former av hud-
cancer som inte är livshotande. Det är oklart

Bild 2.4 Förändring av ozonskiktet.

Hur mår Sverige?

hur stor risken är för den farligare formen
av hudcancer, malignt melanom. (Se även
avsnitt om strålning, Kapitel 3, s.53.)

I städer bidrar den ultravioletta strål-
ningen dessutom till uppkomst av s.k. smog,
som ökar förekomsten av luftvägsinfektio-
ner.

Många växter är känsliga för ökad ultra-
violett strålning och även en liten försämring
av spannmålsproduktionen kan leda till
stora konsekvenser i bristområden. Det är
också möjligt att algproduktionen i haven
påverkas på samma sätt som växterna på
land. Algerna är grunden i näringskedjan
och det kan bli så att vissa algarter hämmas
medan andra arter kanske ökar. Om pro-
duktionen i haven minskar ökar också växt-
huseffekten. Det beror på att växterna i ha-
ven då inte tar upp koldioxid från luften.

Ämnen som bidrar till
problemen

Det finns flera grupper av ämnen som på-
verkar ozonskiktet och flertalet är industri-
produkter. De är samtidigt växthusgaser.

Den största effekten på ozon har de
stora utsläppen av CFC (fullständigt haloge-
nerade klorfluorkarboner, t.ex. freon) och
haloner (bromerade fluorkarboner). Kemi-
företagen runt om i världen arbetar med att
ta fram nya kemiska föreningar som kan er-
sätta CFC och haloner. Det finns ämnen
som har mindre inverkan på ozonlagret,
HCFC, och helt klorfria ämnen, HFC, som
inte bryter ned ozon, men är starka växthus-
gaser. Även bland CFC-föreningama varie-
rar effekterna. Den vanligaste föreningen
CFC-12 är tjugo gånger starkare när det
gäller att bryta ner ozon än HCFC-22. (Se
Tabell 2:1.)

Även om all användning av ozonnedbry-
tande ämnen skulle stoppas omgående kan
man räkna med att nedbrytningen av ozon
fortsätter och - under de närmaste decen-
nierna - även ökar. Det beror på dessa äm-
nens långa livslängd. Det tar ofta många år
innan ozonförstörande ämnen i olika varor

Tabell 2.1 Några olika kemiska
ämnens påverkan på
ozonskiktet och klima-
tet jämfört CFC 11, samt
deras livslängd i atmo-
sfären.

Ämne	Effekt på ozonskiktet per viktsen- het jämfört med CFC 11	Livslängd i atmosfären År
CFC11	LO	60
CFC 12	1,0	120
CFC 113	0,8	90
CFC 114	1,0	200
CFC 115	0,6	400
Koltetraklorid	1,1	50
1,1,1-
fri kl o reta n	0,13	6
HCFC 22	0,05	15
HCFC 123	0,02	2
HCFC 124	0,02	7
HCFC,141b	0,08	8
HCFC142b	0,05	19
HFC 125	0	28
HFC 134a	0	16
HCF152a	0	2
Halon 1 301	10,0	110
Halon 1211	3,0	15
Halon 2402	6,0

Källa: Luft 90, SNV.

blir utsläpp och det kan ta flera år innan ut-
släppen når stratosfären. Klorhalten i at-
mosfären kommer enligt prognoserna att bli
minst dubbelt så hög som den var då en all-
varlig uttunning av ozonskiktet över Antark-
tis först konstaterades i slutet av 1970-talet.
Om vi nu överallt skulle få ett omedelbart
stopp för alla ozonnedbrytande ämnen,
skulle det ta 50-60 år innan klorhaltema har
återgått till 1970-talets nivå.

Den ursprungliga klorhalten i atmosfä-
ren var 0,7 ppb (miljarddel). I slutet av 1970-
talet var den ca 2 ppb, i dag är den närmare

Kapitel 2 Ozonskiktet och växthuseffekten

3 ppb och väntas öka till minst 4 ppb fram till
år 2000.

CFC

CFC (fullständigt halogenerade klorfluor-
karboner) används som köldmedel i kylskåp
och värmepumpar, för att blåsa upp skum-
plast, som lösningsmedel och avfettningsme-
del, som tvättvätska och som drivmedel i
sprayförpackningar. Användningen av CFC
ökade snabbt under efterkrigstiden (Tabell
2.2.). Eftersom CFC inte i sig är giftigt inför-
des det bl.a. för att ersätta mer hälsofarliga
ämnen, t.ex. för kemtvätt. Man var inte
medveten om att hälsoproblem ersattes
med miljöproblem.

Världens totala utsläpp av CFC var 1988
över en miljon ton om året. Sverige svarade
för ungefär 0,5% av detta. Användningen
av CFC i Sverige är låg jämfört med andra
industriländer, men hög om man jämför
med genomsnittsförbrukningen i hela värl-
den. År 1986 var den årliga förbrukningen
i Sverige knappt 0,7 kg per person, i Europa
0,9, i USA 1,2 och i Kina 0,02 kg per per-
son. Förbrukningen i Sverige beräknas 1990
ha minskat till drygt 0,3 kg per person.

Allt CFC som hittills har använts har nått
eller kommer att nå atmosfären. Dessa äm-
nen kan sedan vara aktiva i stratosfären un-
der mycket lång tid, 50-400 år. (Varje klor-
atom från CFC kan under den tiden för-
störa 10 000-100 000 ozonmolekyler) Tiden
mellan produktion och utsläpp kan vara
15-40 år eller mer. T.ex. innehåller varje
kyl- och frysskåp ca 0,7 kg CFC i kylslingor
och isoleringsmaterial. Nya kylskåp innehål-
ler i allmänhet betydligt mindre CFC än de
som såldes för 10 år sedan. Teknik för att ta
hand om CFC-innehållet i gamla kylskåp i
samband med skrotning finns utvecklad,
men är ännu inte införd i större skala i nå-
got land.

I Sverige kom det första förbudet mot
CFC 1979, då CFC förbjöds i sprayer, och
förbudet utvidgades sedan 1989. CFC är
förbjudet i förpackningsmaterial sedan 1990
och i mjuka skumplaster, vissa hårda skum-
plaster, rengöringsmedel- och avfettningsme-

Tabell 2.2 Ackumulerade utsläpp i
världen av de två vanli-
gaste CFC-förening-
arna.


År	Ackumulerat utsläpp
	tusen ton CFC-11	CFC-12
1931	0	0,1
1940	0,3	7
1950	15	150
1960	250	710
1970	1 500	2 700
1980	4 400	6 700
1985	5 800	9000
1987	6500	10000

Källa: OECD Environment Data 1989.

del från den 1 januari 1991. Fortfarande an-
vänds CFC i kylskåp, bilinredningar, för
kemtvätt och i hård skumplast för speciella
isoleringsändamål. Så gott som all använd-
ning av CFC skall ha upphört före 1995, en-
ligt den svenska awecklingsplanen som riks-
dagen fattade beslut om 1988. Naturvårds-
verket bedömer att utvecklingen hittills följer
planen, som anger att användningen av
CFC skall ha minskat från 5 350 ton 1986 till
2700 ton efter 1990.

Haloner

Haloner är ett brandsläckningsmedel som
genom en kemisk reaktion effektivt släcker
bränder. Det används i fasta brandsläckare
som finns ute på industrier och i bärbara
brandsläckare, t.ex. i fordon av olika slag.
Särskilt viktiga är halonbrandsläckare i t.ex.
flygplan, som inte kan utrymmas vid brand,
och intill datorer där bränder inte bör släckas
med vatten, eftersom vatten förstör utrust-
ningen.

Haloner är än mer aggressiva mot ozon-
skiktet än CFC-föreningama, men den sam-
manlagda effekten är lägre eftersom halo-
ner används i mindre omfattning än CFC.

Merparten av de haloner som förbrukas
används för att installera nya brandsläck-

2 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

ningssystem. Bara en tiondel används till
faktisk brandbekämpning.

I världen används ca 25 000 ton haloner
per år (1986), varav ca 200 ton i Sverige. I
brandsläckare runt om i landet finns 1000-
1500 ton haloner lagrade. Sverige har med-
delat andra länder (s.k. notifikation) att re-
geringen avser att förbjuda haloner i nya
brandsläckare från den 1 mars 1991. Ersätt-
ningsmedel för haloner håller på att utvecklas
för brandbekämpning där det inte går att
använda vatten, koldioxid eller pulvermedel.

Koltetraklorid

Koltetraklorid är ett lösningsmedel som
både medför direkta hälsorisker och kan
bryta ner ozon (effektivare än t.ex. CFC-
11). Det används i relativt liten utsträckning
i Sverige på grund av att koltetraklorid är
cancerframkallande. De mängder som an-
vänds i Sverige, ca 200 ton per år, innebär
en relativt liten inverkan på ozonskiktet, men
ämnets allvarliga effekter på hälsan är i sig
ett problem.

1,1,1-trikloretan

1,1,1-trikloretan är också ett lösningsmedel
som används inom framför allt metall- och
verkstadsindustrier samt kemisk industri.
Det är varken brandfarligt eller särskilt gif-
tigt, men bidrar till uttunningen av ozon-
skiktet. Merparten av det 1,1,1-trikloretan
som används i Sverige importeras i kemiska
produkter och används för rengöring i verk-
stadsindustrin samt i lim och färger (totalt
ca 2 450 ton per år) och avdunstar vid an-
vändningen. Ämnet hanteras i något
mindre utsträckning än CFC, men kan er-
sätta CFC inom flera användningsområ-
den, varför det finns risk för att utsläppen
kommer att öka.

HCFC och HFC

HCFC och HFC (ofullständigt halogene-
rade karboner) utvecklas för att snabbt
kunna ersätta CFC. HCFC påverkar ozon-
skiktet i mindre utsträckning än CFC. HFC
bryter inte, så vitt man vet, ner ozon, men

medlet bidrar till växthuseffekten. (Se Tabell
2.3).

Användningen av HCFC är än så länge
begränsad. Om HCFC skulle ersätta all CFC
inom skumplasttillverkning, kylskåp,
kemtvättar, etc. skulle den svenska HCFC-
förbrukningen öka från ca 900 ton 1988 till
mer än 3000 ton per år omkring 1995. Det
skulle innebära en minskad men fortsatt
ozonpåverkan, och även en fortsatt klimat-
påverkan.

Kväveoxider

Kväveoxider (NO och NO2) från flygtrafik
på hög höjd misstänks också bidra till ned-
brytningen av ozon. Det handlar framför
allt om militärt överljudsflyg och civila över-
ljudsplan som Concorde. Hur stor inver-
kan kväveoxider från flygtrafiken har på
ozonhaltema i stratosfären är inte klarlagt.

Vid marknivå har kväveoxider i stället
motsatt effekt - där bidrar de till att ozon bil-
das, till smogbildning och till skador på sko-
gen. (Se Kapitel 3, s.38) Detta beror på ke-
miskt komplicerade reaktioner med bl.a.
olika kolväten.

Växthuseffekten
förstärks

Den naturliga växthuseffekten förstärks av
människans aktiviteter. Mer av solvärmen
hålls kvar i atmosfären när halterna av olika
växthusgaser ökar. Det gäller framför allt
koldioxid, CFC, metan, ozon (nära mar-
ken, i troposfären) och lustgas (Bild 2.5).

Viktigast är koldioxid som svarar för un-
gefär hälften av den ökade växthuseffekten.
Haltema av koldioxid i atmosfären har
ökat i takt med industrialiseringen och som
följd av skogsavverkning och eldning av
skog, som inte återplanteras. Koldioxidhal-
ten är nu ca 25% högre än den var i mitten
av 1800-talet, före industrialiseringen.

Exakt hur klimatet på jorden kommer
att påverkas vet ingen än, men sommaren
1990 sammanfattade en stor internationell

Kapitel 2 Ozonskiktet och växthuseffekten

expertgrupp, IPCC (Intergovemmental Pa-
nel on Climate Change) två års samarbete.
Regeringsexpertemas bedömning bygger på
modellberäkningar utifrån dagens många
gånger ofullständiga kunskaper. De kom
fram till att om användningen av fossila
bränslen fortsätter att öka och inga åtgärder
vidtas, kan jordens medeltemperatur
komma att stiga med 1—2,5°C fram till år
2020, jämfört med tiden före industrialise-
ringen. För år 2070 pekar beräkningarna mot
en ökning med 2,5-5°C. De största natur-
liga temperaturförändringama de senaste
500 åren har varit 0,l°C/decennium.

De senaste 100 åren har medeltempera-
turen stigit med 0,3-0,6°C. De fem varmaste
åren har alla inträffat på 1980-talet, men
det har varit stora skillnader mellan olika re-
gioner. Det är inte heller vetenskapligt sä-
kerställt att den temperaturökning som kon-
staterats under denna period beror på växt-
huseffekten.

Den temperaturökning som väntas in-
träffa om inte utsläppen av växthusgaser
minskar kraftigt, kommer inte att bli jämnt
fördelad över jorden. T.ex. kan vintertempe-
raturen på våra breddgrader komma att

Bild 2.5 Olika gasers bidrag till
växthuseffekten.

DIKVÄVEOXID

ANDRA
CFC-
FÖRENINGAR

METAN
(SUMPGAS)

Bilden visar olika gasers bidrag till den
ökade växthuseffekt, som beror på mänskliga
aktiviteter. Aven ozon bidrar, men dess andel
är inte klarlagd.

Källa: IPCC.

stiga med betydligt mer än den globala me-
deltemperaturen .

Följderna av en ökad växthuseffekt kan
bli svåra översvämningar, ändrade förutsätt-
ningar för odling och långtgående föränd-
ringar för ekosystemen.

De senaste 100 åren har havsytan på jor-
den stigit med 10-20 cm. IPCC beräknar att
haven kan komma att stiga ytterligare ca
30-110 cm fram till år 2100. En sådan för-
ändring skulle främst bero på att vattnet ut-
vidgar sig när det blir varmare. Osäkerheten
i bedömningarna beror bl.a. på att det är
svårt att beräkna i vilken utsträckning in-
landsisarna på Grönland och i Antarktis
kommer att smälta. Bara små förändringar
väntas, men även en liten minskning av in-
landsisarnas tjocklek har stor betydelse för
nivån på havsytan.

Mest sårbara är människor som redan le-
ver under svåra förhållanden i utvecklings-
länder, i låga kustområden och på mycket
torra jordar som savanner och stäpper. Tio-
tals miljoner människor i kustområden i
Bangladesh, Kina, Egypten och många öri-
ken, t.ex. Maldiverna, skulle bli ekologiska
flyktingar.

När det gäller jord- och skogsbruk finns
det risk för att de områden som redan är ut-
satta drabbas hårdast. IPPC tror att det
kanske blir torrare i redan torra områden och
mer regn i regioner som redan har tillräck-
ligt med nederbörd. Det skulle i så fall för-
värra situationen i t.ex. Sahelområdet i Af-
rika, Brasilien, Peru, sydöstra Asien, Kina
och den asiatiska delen av Sovjetunionen. I
andra områden som Nordeuropa skulle ökad
nederbörd och varmare klimat kunna leda
till förbättringar genom längre odlingssäsong,
bättre skogstillväxt och större vattenflöden.
Samtidigt är det oklart om t.ex. nuvarande
trädslag i Nordeuropa kan klara sådana för-
ändringar. IPCC tror att livsmedelsproduk-
tionen i världen kan upprätthållas på nor-
mal nivå, men kostnaderna för att klara detta
är svåra att uppskatta.

Dagens skogar skulle åldras i ett klimat
som de inte är anpassade till, vilket kan leda
till stora förluster i skogsbestånden. Djur

Hur mår Sverige?

och växter kan inte anpassa sig om klimatzo-
nerna rör sig flera hundra kilometer mot
polerna inom 50 år. Följden kan bli att jor-
den, totalt sett, kommer att rymma färre
arter. (Denna utveckling kan förstärkas av
andra miljöfaktorer som luftföroreningar
och urbanisering).

För att ekosystemen skall kunna anpassa
sig till klimatförändringar får temperaturök-
ningen inte överstiga 0,l°C på tio år under
de närmaste decennierna (men även då kan
det uppstå regionala förändringar, t.ex. fler
stormar och ändrade nederbördsförhållan-
den). Det är en bedömning som de flesta
klimatforskare hittills ställt sig bakom.

Det tar över 100 år innan ett utsläpp av
koldioxid har försvunnit ur atmosfären och i
stället omvandlats eller bundits i havsdju-
pen. För att temperaturökningen skall be-
gränsas till 0,l°C per decennium måste an-
vändningen av CFC-föreningar avvecklas till
år 2000 och koldioxidutsläppen halveras till
år 2050, enligt IPCC.

För att nå ett sådant resultat krävs, enligt
IPCC, framför allt omfattande förändringar i
industriländerna, strukturförändringar vars
konsekvenser det inte går att överblicka. Det
skulle också förutsätta en begränsning av
ökningen av utsläppen i utvecklingsländerna.

Utsläppen av koldioxid skiljer sig kraftigt

Tabell 2.3 Olika gasers växthuseffekt jämfört med koldioxid.*

Gas	Förväntad livslängd i atmosfären År	Växthuseffekt Effekt under tidsperiod efter utsläpp
Gas	Förväntad livslängd i atmosfären År	20 år	100 år	500 år
Koldioxid		1	1	1
Metan, även indir. effekt	10	63	21	9
Dikväveoxid	150	270	290	190
CFC-11	60	4 500	3 500	1 500
CFC-12	130	7100	7300	4500

HCFC-22	15	4100	1 500	510
CFC-113	90	4500	4 200	2100
CFC-114	200	6000	6 900	5 500
CFC-115	400	5 500	6900	7400
HCFC-123	1.6	310	85	29
HCFC-124	6.6	1 500	430	150
HFC-125	28	4 700	2 500	860
HFC-134a	16	3 200	1 200	420
HCFC-141 b	8	1 500	440	150
HFCF-142b	19	3 700	1 600	540
HFC-143a	41	4 500	2 900	1 000
HFC-152a	1.7	510	140	47
CCI4	50	1 900	1 300	460
ch3 CCI3	6	350	100	3
CF3Br	110	5 800	5 800	3 200

* Påverkan av 1 kg gas som släppts ut samtidigt. Eftersom gaserna har olika livslängd i atmosfä-
ren varierar deras andel av paverkan över tiden.

Kapitel 2 Ozonskiktet och växthuseffekten

mellan industri- och utvecklingsländer, men
skillnaderna kan vara än större mellan
olika industriländer med jämförbar levnads-
standard. Det beror framför allt på olika
grad av kolanvändning, effektivitet i ener-
giutnyttjande och skillnader i trafikstruk-
tur. Räknat per invånare är utsläppen av kol-
dioxid i USA mer än dubbelt så höga som
i Sverige och tio gånger så höga som i Kina.

Koldioxidhalterna i atmosfären påverkas
också av hur mycket växtlighet det finns på
jorden, eftersom växterna omvandlar kol-
dioxid till syre och binder kolet i sin bio-
massa. Skogsskövlingen bedöms svara för
20-40% av koldioxidökningen, dels genom
att skog används till ved utan att återplante-
ras, dels genom avverkning av tropiska regn-
skogar.

Sveriges bidrag till
växthuseffekten

Tabell 2.4 Totala utsläpp och kol-
dioxidutsläpp per person
från användningen av
fossila bränslen.

	Mdr ton kol 1985	Ton kol per är och in- vånare 1985
Globalt	5,2	1,1
Industriländer	3,8	3,1
OECD Nordamerika	1,3	5,1
Västeuropa	0,8	2,1
Sverige	0,018	2,2
OECD Stilla Havet*	0,3	2,1
Europa utom OECD**	1,3	3,2
Utvecklingsländer	1,3	0,4
Afrika	0,2	0,3
Östasien***	0,5	0,5
Latinamerika	0,2	0,6
Mellanöstern	0,1	1,2
Syd- och Östasien	0,3	0,2
* Huvudsakligen Japan
Östeuropa och Sovjetunionen
Huvudsakligen Kina

Källa: IPCC WGI PMS.

Sveriges andel av världens utsläpp av kol-
dioxid från förbränning av fossila bränslen är
ca 0,3%. Vår andel av användningen i värl-
den av CFC är ca 0,5%.

Utsläpp av metan från jordbruk och sop-
tippar samt av lustgas från bilar och förbrän-
ning står för en relativt liten del av de
svenska växthusgaserna.

Föroreningar som kolväten, kväveoxi-
der och kolmonoxid kan indirekt bidra till
klimatpåverkan genom att bilda ozon i de
nedre luftlagren, eftersom ozon i den delen
av atmosfären är en växthusgas.

Koldioxid

Koldioxidutsläppen i Sverige har minskat
med drygt en tredjedel sedan 1970, trots att
koldioxidmängden från biltrafiken och
andra transporter har ökat kraftigt.

De minskade totala utsläppen beror hu-
vudsakligen på minskad användning av olja
för energiproduktionen i industrin och för
att värma bostäder. Inom dessa områden har
oljeförbrukningen halverats sedan de kraf-
tiga oljeprishöjningama i början av 1970-ta-
let.

Orsakerna är främst:

► Effektivare energianvändning till följd
av statliga energihushållningsprogram,
höjda importpriser och energiskatter
samt strukturförändringar inom den
energintensiva industrin.

► Användning av el från bl.a. kärnkraft
som ersättning för fossila bränslen som
olja och kol.

► Okad användning av biobränslen, t.ex.
lutar inom industrin och flis för fjärrvär-
meproduktion.

Riksdagen beslutade 1988 att regeringen
bör klarlägga energianvändningens inverkan
på koldioxidhalten i atmosfären och ta fram

Hur mår Sverige?

ett program för att minska utsläppen till vad
naturen tål. Riksdagen uttalade också att
utsläppen av koldioxid inte bör öka över da-
gens nivå.

Sedan den 1 januari 1990 finns en kol-
dioxidskatt på bensin med 25 öre per kilo kol-
dioxid (koldioxidskatten gäller för övriga
fossila bränslen från den 1 januari 1991).
Mervärdeskatt på bensin infördes i mars
1990 och för andra energiformer den 1 juli
1990, samtidigt som energiskatterna för-
ändrades. Det innebär att energi blev relativt
sett dyrare för konsumenterna redan innan
världsmarknadspriserna på råolja höjdes
kraftigt som följd av Irak-Kuwait-krisen.
Beslut fattades också om att införa miljöskatt
på svavel och en avgift på kväveoxider.

Effekterna av detta kan ännu inte avlä-
sas, men bensinförbrukningen minskade un-
der 1990 från att tidigare ha ökat med
4-5% per år under slutet av 1980-talet. Re-
dan innan världsmarknadspriserna på
råolja började stiga, beräknades bensinför-
brukningen ha minskat med ca 2% jämfört
med 1989.

Kol från koldioxid binds också i växter
och under en lång period har tillväxten av de
svenska skogarna varit större än uttaget.

Tabell 2.5 Koldioxidutsläpp i Sve-
rige från olika verksam-
heter i miljoner ton kol.


Sektor	1970	1980	1988
Transporter	4,3	5,2	6,4
Industrins förbränning	6,2	5,5	3,5
Bostäder/ service	8,9	6,2	3,2
Fjärrvärme	1,1	2,5	2,0
Elproduktion	3,7	1,2	0,5
Raffinaderier	0,7	0,7	0,4
Övrigt	1,2	0,7	0,7
SUMMA	26,1	22,0	16,7

Källa: SNV.

Bild 2.6 Utsläpp av koldioxid i Sverige
1955-1988, milj, ton kol.

Koldioxidutsläpp
milj ton kol

1935 45 55 65 75 85 År

Källa: SNV.

Den ökade mängden skog och annan bio-
massa motsvarar ett ökat upptag av ca 35
milj, ton koldioxid (eller ca 10 milj, ton kol)
per år, vilket är drygt hälften av de svenska
utsläppen av koldioxid.

Även torvmarkema växer och binder
koldioxid. Samtidigt avger torvmarker metan
till luften och metan är också en växthus-
gas. När torv bryts och eldas ger torven upp-
hov till utsläpp av koldioxid. Koldioxid av-
går också när torvmarker dikas. Det saknas
säkra beräkningar av torvmarkemas och
torvhanteringens nettoeffekt när det gäller
växthusgaser.

Metan

Metan är en växthusgas, som direkt absor-
berar utgående strålning från jordytan. Sam-
tidigt bidrar metan till att bilda andra växt-
husgaser som ozon, vattenånga och kol-
dioxid.

Metan kallas också sumpgas och bildas
naturligt vid nedbrytning av organiskt mate-
rial i förruttnelseprocesser, men dämtöver
sker också andra utsläpp. Metan har en rela-
tivt kort uppehållstid i atmosfären och en
minskning av utsläppen kan märkbart på-

Kapitel 2 Ozonskiktet och växthuseffekten

verka koncentrationerna i atmosfären re-
dan på 20 års sikt.

För att stabilisera halterna av metan på
dagens nivå behöver utsläpp som orsakas av
människans aktiviteter minskas med
15-20%.

Soptippar är en källa till metan. Om-
kring 150 000—200000 ton metan per år av-
går till luften från avfallsupplag i Sverige.
När det gäller klimatpåverkan motsvarar det
ett utsläpp av ca 4 milj.ton koldioxid (räk-
nat som effekt under 50 år).

Naturgas består till övervägande del av
metan och ett visst läckage sker i samband
med utvinning och transporter. Samtidigt
medför förbränning av naturgas lägre utsläpp
av koldioxid än andra fossila bränslen som
kol och olja, för samma mängd utvunnen
energi. Naturgas medför 40% lägre koldi-
oxidutsläpp jämfört med kol och 30% lägre
jämfört med olja.

För att en övergång från olja till naturgas
skall medföra en minskning av klimatpåver-
kan, måste läckaget av naturgas vara lägre
än 7%. I Västeuropas gasnät beräknas för-
lusterna till under 1% och helt nya distribu-
tionssystem har troligen betydligt lägre läck-
age.

Dikväveoxid (lustgas)

Dikväveoxid, eller lustgas, är en växthus-
gas som även kan påverka ozonskiktet i stra-
tosfären. Livslängden i atmosfären är ca
150 år, vilket medför att det tar mycket lång
tid innan minskade utsläpp leder till bättre
jämvikt. Koncentrationen i atmosfären ökar
med ca 0,2% per år. Uppvärmningseffek-
ten av varje molekyl dikväveoxid är också
betydligt större (ca 300 gånger) än av kol-
dioxid. Samtidigt är de totala mängderna
mycket mindre, vilket gör att dikväveoxid
bara svarar för ca 4% av den globala klimat-
påverkan under 100 år.

Lustgas släpps ut både från naturliga och
konstgjorda processer. Uppgifter om utsläpp
på grund av människans påverkan är
mycket osäkra. I Sverige svarar dikväveoxid
för en liten del av de totala utsläppen av

växthusgaser. Dikväveoxid släpps ut vid för-
bränning, biltrafik, gödselhantering och
från reningsverk. Till detta kommer indi-
rekta utsläpp. Olika former av kväveut-
släpp medför att kvävemängderna i mark och
vatten ökat, vilket i sin tur leder till större
utsläpp av dikväveoxid från naturliga proces-
ser (t.ex. när mikrobiologiska processer
bryter ner kväveföreningar som ingår i orga-
niskt material, s.k. denitrifikation).

Utsläpp av dikväveoxid från förbränning
är relativt litet jämfört med andra källor. Det
som kan ha betydelse är framför allt ny kol-
eldningsteknik, s.k.fluidiserade bäddar.
Torv- och vedeldning kan också ge utsläpp
av dikväveoxid, men de utsläppen är små
jämfört med andra källor.

Biltrafikens utsläpp av dikväveoxid kom-
mer att öka, eftersom den nuvarande tekni-
ken för att rena avgaserna från kväveoxider
medför att dikväveoxidutsläppen ökar (sam-
tidigt som övriga kväveoxider minskar be-
tydligt mer). I detta fall medför alltså en åt-
gärd för att minska påverkan på miljön att
ett annat problem ökar något. Tunga bilar av-
ger ungefär lika mycket dikväveoxid som
bilar med katalysatorrening.

Även när det gäller avloppsrening kan
krav på minskade kväveutsläpp till vattnet
komma att medföra att reningsverken
släppper ut mer dikväveoxid till luften. För-
ändringarnas storlek har inte kunnat beräk-
nas, men ökningen har antagligen en relativt
liten betydelse.

Kvävet i både handelsgödsel och stall-
gödsel kan under vissa betingelser omvandlas
till dikväveoxid av mikroorganismerna i
marken. Bidraget är sannolikt mindre än ut-
släppen från förbränning.

Hur mår Sverige?

Internationella
överenskommelser^

Klimatförändringar och uttunningen av
ozonlagret har de senaste åren varit ämnen
för fler internationella konferenser än nå-
gon annan miljöfråga. Den första rapporten
om att CFC påverkar ozonlagret kom 1974.
Den första internationella överenskommel-
sen om konkreta åtgärder för att motverka
detta undertecknades i Montreal i Kanada

1987.

Enligt det första s.k. Montrealprotokollet
skulle förbrukningen av CFC minska med
20% till 1994 och med ytterligare 30% till
år 1999. Vissa länder - däribland Sverige -
har beslutat om mer långtgående åtgärder.
Sverige var 1988 först med att fatta beslut om
att användningen av CFC skall ha halverats
före utgången av 1990 och i huvudsak vara
helt avvecklad före utgången av 1994. Flera
länder har agerat, bl.a. har EG-ländema
långt framskridna planer på att avveckla
produktion och förbrukning av CFC fram till
år 1998.

Sommaren 1990 skärptes Montrealpro-
tokollet. Användning och produktion av
CFC, haloner och koltetraklorid skall ha
upphört år 2000. Undantag diskuteras för
haloner inom användningsområden där ha-
loner inte kan ersättas. Fem år senare för-
bjuds även 1,1,1-trikloretan. När det gäller
HCFC som behövs för att snabbt kunna av-
veckla CFC, betraktas dessa som över-
gångsämnen, vars användning skall begrän-
sas. HCFC skall avvecklas när bättre ersätt-
ningsmedel finns att tillgå.

Klimatkon vention

En internationell konvention för att skydda
klimatet förbereds inför FNs konferens om
miljö och utveckling 1992. I den rapport
som IPPC (Intergovemmental Panel on Cli-
mate Change) avgav i augusti 1990 fastslås
att jordens klimat blir varmare som följd av
utsläpp av växthusgaser - främst då kol-
dioxid från förbränning av fossila bränslen.

Bild 2.7 Montreal-protokollets
beräknade effekt.

Den beräknade effekten av 1 990 års över-
enskommelse jämfört med det tidigare Mont-
real-protokollet. Diagrammet visar en unge-
färlig prognos över mängden klor i atmo-
sfären (miljarddelar/volym). Takten i minsk-
ningen är bl.a. beroende av hur snabbt er-
sättningsmedel tas i bruk.

IPCC:s rapport är det viktigaste underlaget
för de förhandlingar om en klimatkonven-
tion, som inleddes i början av 1991. Vid en
konferens i november 1990 förklarade EG-
länderna att deras samlade utsläpp av kol-
dioxid skall stabiliseras på nuvarande nivå år
2000. Vid samma tillfälle enades Efta och
EG om att undersöka förutsättningarna för
att gemensamt åta sig samma mål för de
samlade koldioxidutsläppen i Västeuropa.

Hur mår Sverige?

KAPITEL

3

Långväga och lokala
luftföroreningar

Luftföroreningar från andra länder
Försurningen fortsätter	32
Ozonbildning nära marken	38
Svavelutsläppen minskar	40
Kväve ger näring - och försurning	42
Flyktiga organiska ämnen	44
Metallutsläppen minskar	45
Strålning — nyttig och skadlig	53
Luftföroreningar i tätorterna	58
Buller stressar och stör sömnen	65

Internationella överenskommelser 67

Hur mår Sverige?

Luftföroreningar försurar mark
och vatten. I städerna ökar luftför-
oreningar risken för bl.a. can-
cersjukdomar . En stor del av de
luftföroreningar som påverkar
mark och vatten i Sverige kommer från andra
länder. Det är förklaringen till att nedfallet
över Sverige inte alls har minskat i samma ut-
sträckning feom de svenska utsläppen under
senare år. De största utsläppen i Sverige
kommer från trafiken. Åtgärder som av-
gasrening har medfört en tydlig minskning av
flera av vägtrafikens utsläpp, även om en
del av effekten har ätits upp av den ökade
trafikmängden.

Sammanfattningsvis kan man konstatera
att lokala utsläpp i kombination med luftför-
oreningar från stora delar av Europa med-
för bl.a. följande:

► Luftföroreningar orsakar 300-2000
nya cancerfall per år i tätorterna, sanno-
likt nära 800.

► Skogsmarken är i stora delar av landet
allvarligt skadad till följd av svavel- och
kvävenedfall, som leder till försurning.
På lång sikt är skogstillväxten hotad ge-
nom försurning och obalans mellan
olika näringsämnen. I vissa delar av södra
och mellersta Sverige har marken blivit
nästan hundra gånger surare (2 pH-enhe-
ter) de senaste femtio åren.

► I mitten av 1980-talet var 16000 av Sve-
riges ca 85 000 sjöar så försurade att käns-
liga djur- och växtarter minskat eller
försvunnit. Under senare år har en omfat-
tande försurning konstaterats i mindre
vattendrag och sjöar även i Norrlands in-
land. Kvicksilverhalten i fisk ökar fortfa-
rande i många sjöar, trots att utsläppen av
kvicksilver minskat kraftigt. Problemet
är störst i försurade sjöar.

► Trots att utsläppen av svaveldioxid i
Sverige har minskat med 60% sedan år
1980 överstiger svavelnedfallet i nästan
hela Sverige gränsen för vad som på lång

sikt medför skador. I sydvästra delarna
av landet gäller detsamma för kvävened-
fallet. Av svavelnedfallet kommer om-
kring 10% från svenska utsläpp och av
kvävenedfallet ca 20%.

► Försurningen påverkar även grundvatt-
net och kan leda till att koppar löses ut i
vattenledningar. Kopparhaltigt dricks-
vatten i enskilda brunnar misstänks bl.a.
kunna orsaka diarré hos spädbarn.

► Förhöjda ozonhalter nära marken be-
räknas skada jordbruksgrödor till ett
värde av över en miljard kronor varje
år.

► Försurning och övergödning på grund
av luftföroreningar förändrar växt- och
djurlivet. Flera arter av mossor och la-
var har försvunnit och många andra är ho-
tade. Klassiska ängsblommor som gull-
viva och mandelblom trängs ut av växter
som bättre kan tillgodogöra sig det
ökande kvävenedfallet.

► Mellan en och tre miljoner människor i
Sverige anser att de störs av trafikbuller.

Luftföroreningar
från andra tänder

Tjemobylkatastrofen år 1986 gjorde det
tydligt för oss att även en kämkraftsolycka
100 mil från Sverige inom några dagar kan
förorena den svenska naturen. De radioak-
tiva ämnena från Tjemobyl gick lätt att
identifiera till skillnad från många andra luft-
burna föroreningar som också transporte-
ras långa sträckor.

Svavel- och kväveföreningar, som är hu-
vudorsaken till försurningen, kan trans-
porteras 100—200 mil innan de faller ner.
När ett kraftigt högtryck bildas på kontinen-
ten kan föroreningshalterna i Sydsverige bli
tio gånger högre än normalt.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Ungefär 90% av svavelnedfallet och när-
mare 80% av kvävenedfallet kommer från
andra länder. Men svenska utsläpp når
också andra länder. Sverige tar emot nästan
tre gånger mer svavel än vad som släpps ut
här. När det gäller kväve är nedfallet något
större än de svenska utsläppen.

Andra föroreningar sprids ännu längre
sträckor. Det gäller t.ex. stabila organiska
ämnen som DDT och PCB. De tenderar

att öka även i så avlägsna områden som Ark-
tis och Antarktis. Enligt en teori sprids
dessa ämnen från varma till kalla områden på
hela norra respektive södra halvklotet.
Teorin är inte bevisad, men ett tecken på att
den kan vara riktig är att det förekommer
höga halter av PCB och DDT i djur och fåg-
lar i polarområdena.

De ”luftpaket” som når Sverige för med
sig föroreningar från i första hand Nord- och

Bild 3.1 Svavelbalans för Sverige.
Tusen ton.

Bild 3.2 Kvävebalans för Sverige.
Tusen ton.

TOTALT NEDFALL
I SVERIGE 302

TOTALT UTSLÄPP
I SVERIGE 110

TOTALT NEDFALL

I SVERIGE 164

TOTALT UTSLÄPP

I SVERIGE 138

DÄRAV FRÄN
UTLANDET 268 DÄRAV TILL
UTLANDET 76 DÄRAV FRÄN
UTLANDET 127 DÄRAV TILL
UTLANDET 101

Källa: EMEP.

Hur mår Sverige?

Mellaneuropa. Alperna och Karpaterna är
bergskedjor som inte bara fungerar som vat-
tendelare för nederbörden utan också som
ett hinder för vindar och vädersystem.

Kväve från väst och
svavel från öst

De snabba politiska förändringarna i Öst-
europa, särskilt återföreningen av de två
tyska staterna, väntas få stor betydelse
också för miljösituationen, men förorenings-
bilden följer i stort fortfarande de gamla
gränserna. För att beskriva andra länders på-
verkan på Sverige kan det vara enklast att
behålla en uppdelning i Öst- och Västeuropa
och ibland även redovisa Tysklands tidigare
stater dvs. Öst- och Västtyskland var för sig.

En grov skiss över föroreningarnas väg
till Sverige visar att det biltäta Västeuropa ger
de största bidragen när det gäller kväveför-
oreningar som når Sverige.

Östeuropa, som eldar brunkol i kraft-
verk med gammal teknik, dominerar när det

gäller svavelföroreningar. Detsamma gäller
utsläpp av kvicksilver och andra tungmetal-
ler, som ofta härrör från koleldning. Olje-
skiffereldningen i Estland och metallsmält-
verken på Kolahalvön medför också stora
svavelutsläpp.

Sammantaget är f.d. Östtysklands och
Polens bidrag till svavelnedfallet i Sverige
större eller lika stort som det svenska, trots
att bara 1,5% av de polska och östtyska sva-
velutsläppen når Sverige.

Ser man på olika regioner i Sverige, blir
bilden lite annorlunda. Några exempel:

► I norra Sverige kommer 10-15% av sva-
velnedfallet från Sverige och ungefär lika
mycket från Sovjetunionen, framför allt
från Kolahalvöns metallsmältverk.

► I Stockholmsregionen står de inhemska
källorna för ca 20% av både svavel- och
kvävenedfall.

► I Blekinge svarar enbart Polen och f.d.
Östtyskland för hälften av svavelnedfal-

Tabell 3.1 De viktigaste ursprungsländerna och deras procentuella an- del av svavel- och kvävenedfallet i Skåne och på västkusten i mitten av 1980-talet.

SKÅNE	%	VÄSTKUSTEN	%
Svavel		Svavel
Ursprungsland		Ursprungsland
1 Danmark	23	1 Sverige	18
2 Östtyskland	17	2 Östtyskland	14
3 Sverige	10	3 Storbritannien	9
Kväveoxider		Kväveoxider
Ursprungsland		Ursprungsland
1 Västtyskland	26	1 Västtyskland	23
2 Storbritannien	15	2 Storbritannien	16
3 Danmark	14	3 Sverige	11
Kväve från ammoniak		Kväve från ammoniak
Ursprungsland		Ursprungsland
1 Sverige	38	1 Sverige	46
2 Danmark	24	2 Danmark	15
3 Västtyskland	9	3 Västtyskland	8

Källa: Data från EMEPs beräkningar.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

let, under det att kväve från kväveoxi-
der framför allt kommer från Väst-
europa.

► På västkusten har nedfall av svavel från
Västeuropa stor betydelse, även om f.d.
Östtyskland fortfarande är en stor
källa.

► I Skåne har Danmark stor betydelse för
både svavel- och kvävetillförseln.

Danmarks påverkan på Skåne gäller inte
minst nedfall av kväve i form av ammoniak
från stallgödsel. Ammoniak sprids över be-
tydligt kortare avstånd än kväveoxider. 1
kreaturstäta områden har därför lokala am-
moniakutsläpp stor betydelse för kvävebe-
lastningen. Omkring 40% av kvävenedfal-
let från ammoniak kommer från svenska ut-
släpp. Andelen är störst i de mest kvävebe-
lastade områdena, som är jordbrukslandska-
pen Skåne och Halland.

Förändringar av svavel-
och kväveutsläppen

Svaveldioxidutsläppen i Europa har mins-
kat sedan mitten av 1970-talet och då framför

allt i norra och västra Europa. Under perio-
den 1980—1988 minskade utsläppen med un-
gefär 20%.

Många av de europeiska länder som (en-
ligt ECE-konventionen om långväga gräns-
överskridande luftföroreningar) åtagit sig
att minska svavelutsläppen med minst 30%
till år 1993 har redan uppfyllt detta och fort-
sätter att minska sina utsläpp. Flera länder
har kommit betydligt längre. Att den totala
minskningen ändå inte beräknas bli större än
30-40% till en bit in på 1990-talet beror på
att några länder ännu inte har minskat sina
svavelutsläpp.

I Nordeuropa är det Polen och Storbri-
tannien som inte skrivit under svavelöver-
enskommelsen. Storbritannien har minskat
sina svavelutsläpp med 20% sedan år 1980
men behöver minska utsläppen med unge-
fär lika mycket till före sekelskiftet för att
uppfylla EGs krav.

Trots att f.d. Östtyskland undertecknat
ECEs svavelprotokoll har landet ökat sina
utsläpp. De tidigare östtyska brunkols-
verken i Boxberg och Jänschwalde släpper
tillsammans ut fyra gånger mer svavel än
hela Sverige. Enligt de nya planer som pre-
senterats i samband med Tysklands enande
skall utsläppen av svaveldioxid i det östtyska

Tabell 3.2 Svaveldioxidutsläpp i Europa 1980-1988.


	1980	1985	1988
Västeuropa Utsläpp, milj, ton	15	10	9
Reduktion från 1 980		-33%	-40%
Östeuropa Utsläpp, milj, ton	28	26	25
Reduktion från 1980		-7%	-11 %
Sydeuropa Utsläpp, milj, ton	9	8	8
Reduktion från 1 980		-11 %	-11 %
TOTALT Utsläpp, milj, ton	52	44	42
Reduktion från 1980		-15%	-20%

Källa: Luft 90, SNV.

Hur mår Sverige?

området minska med 75% till sekelskiftet.

Andra exempel är de två sovjetiska
smältverken på Kolahalvön, som bidrar med
mer än dubbelt så mycket som hela Sve-
rige, och oljeskifferkraftverket i Narva i
norra Estland, vars bidrag motsvarar unge-
fär hälften av de svenska utsläppen. Enligt ett
avtal mellan Finland och Sovjetunionen
skall Sovjetunionen halvera sina svavelut-
släpp i regionerna närmast Norden under
perioden 1980-1995. Detta kommer att ha
stor betydelse för nedfallet i Sverige.

Under senare år har undersökningar
gjorts för att fastställa kritiska belastnings-
gränser för vissa föroreningar. Kritiska be-
lastningsgränser anger hur mycket av en viss
förorening som exempelvis ett markom-
råde kan ta emot utan att skador uppstår.

Utvecklingen inom de närmaste tio åren
är mycket svår att bedöma med tanke på för-

ändringarna i Östeuropa. De åtgärder som
hittills planeras runt om i Europa räcker inte
för att minska utsläppen i så hög grad att
svavelnedfallet i Sverige hamnar under grän-
sen för kritisk belastning. Nedfallet behö-
ver minska med ca 75% för att nå dit.

Den kritiska belastningsgränsen varierar
mycket för olika marktyper. I exempelvis Po-
len är svavelnedfallet på varje hektar i ge-
nomsnitt fyra gånger större än i Sverige, men
där finns ännu inte lika omfattande försur-
ningsskador på marken eftersom nedfallet av
stoft och partiklar - som neutraliserar sura
ämnen - också är mycket högt. Däremot
finns svåra skogsskador, främst på grund av
höga halter av svaveloxider i luften. I nord-
östra Tjeckoslovakien och sydöstra Tysk-
land finns 10000-tals hektar skogsområden
med helt döda träd. Sammanlagt beräknas
10 milj, hektar skog i Europa vara skadad,

Tabell 3.3 Svavelutsläpp i några länder i Europa senast rapporterade år,
totalt och per person.*

Land	Senast rapporterat år tusen ton svavel	Utsläpp kg svavel/person, år	Totalt utsläpp enligt västtysk målsättning tusen ton svavel
Belgien	207	21	75
Danmark	121	24	39
Finland	164	35	36
Frankrike	760	14	423
Nederländerna	145	10	111
Norge	37	9	32
Polen	2090	56	285
Sovjetunionen	5150	29	1 370
Storbritannien	1 890	33	433
Sverige	110	13	64
Tjeckoslovakien	1 400	90	118
Västtyskland	750	12	465
Östtyskland	2 425	145	127
(Väst-l-Östtyskland)	(3 175)	(41)	(592)

* I tabellen har också angetts vilka utsläpp som skulle föreligga om olika länder i norra Europc
hade utsläpp som motsvarar det mål f.d. Västtyskland har angett för svavelutsläpp per person
1998.

Källa: SOU 1990:88.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

det motsvarar den normala avverkningen
under 6—7 år.

Stora utsläpp av partiklar medför lokalt
hälsorisker som bronkit och andra lungsjuk-
domar. När röken renas från partiklar
minskar hälsoproblemen lokalt, men de sura
ämnena är kvar och de transporteras längre
sträckor. När Storbritannien på 1960-talet
började rena utsläppen ökade det sura ned-
fallet i Sverige. Samma utveckling kan ske
med svavel från Östeuropa om man inte
där samtidigt minskar både partikel- och
svavelutsläpp.

Det pågår en kartläggning av de kritiska
belastningsgränserna för svavel i olika delar
av Europa. Det underlag som hittills tagits
fram pekar mot att de sammanlagda utsläp-

Tabell 3.4 Utsläpp av kväveoxider
per person i Europa 1988.


Kg kväveoxider per person
VÄSTEUROPA Belgien	30
Danmark	52
Finland	56
Frankrike	30
Nederländerna	39
Norge	52
Schweiz	30
Storbritannien	44
Sverige	35
Västtyskland	46
Österrike	26
ÖSTEUROPA Polen	41
Sovjetunionen	23
Tjeckoslovakien	61
Ungern	24
Östtyskland	60

Källa: EMEP.

pen av svaveldioxid i Europa skulle behöva
halveras och i Centraleuropa begränsas med
ca 80%. För att nå dit krävs ny teknik med
effektivare energiutnyttjande och en över-
gång till svavelfattiga bränslen.

Situationen varierar mycket även mellan
olika västeuropeiska länder. Ed. Västtysk-
land släpper ut ungefär lika mycket svavel
per invånare som Frankrike, trots att landet
är mer beroende av kol och olja för sin
energiförsörjning än Frankrike. (Men när
det gäller kväveoxider är utsläppen per per-
son högre i de västtyska områdena.) Om ut-
släppen av svavel, räknat per invånare, i
alla länder minskade till den nivå som angetts
som mål i f.d. Västtyskland, skulle nedfal-
let i Sverige komma under den kritiska be-
lastningen.

Planerna för att minska kväveoxidutsläp-
pen i Europa är mindre långtgående än för
svavel. Enligt det s.k. kväveoxidprotokol-
let inom ECE-konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar, finns
det en överenskommelse om att inte öka ut-
släppen av kväveoxider. Tolv länder - däri-
bland Sverige - har därutöver förbundit sig
att minska sina utsläpp med ungefär 30%
till år 1998 (räknat från ett år under perioden
1980—1985). F.d. Västtyskland och Neder-
länderna är ensamma om planer som går
längre.

När det gäller kväve från ammoniak
finns inga överenskommelser, trots att am-
moniak svarar för ungefär hälften av kväve-
utsläppen i Europa. Nederländerna är hittills
det enda land som har beslutat om att
minska ammoniakavgången, eftersom kvä-
vet där orsakar större problem än svavel.

Utlovade förändringar skulle medföra
att kvävenedfallet i Sverige skulle minska
med ca 10%, men utvecklingen är mycket
svår att bedöma.

En osäkerhetsfaktor är trafikutveck-
lingen och kraven på rening av bilavgaser.
Effektiviteten i avgasreningen har under
1990-talet större betydelse än trafikutveck-
lingen. I Östeuropa väntas en snabb expan-
sion av bilismen, men de nya bilarna kommer
att släppa ut betydligt mindre föroreningar

Hur mår Sverige?

än de bilar som nu används, förutsatt att av-
gasrening införs. F.d. Östtyskland kommer
att få samma reningskrav som tidigare Väst-
tyskland.

EG-ländema skall införa katalytisk av-
gasrening, även om reglerna utformas annor-
lunda än i Sverige. Nya bestämmelser för
lätta lastbilar och bussar föreslås inom kort.
Till det kommer att EG har beslutat om
nya krav på förbränningsanläggningar, vilket
också kommer att påverka kväveutsläp-
pen.

Kväveoxidutsläppen skulle i stora delar
av Europa behöva mer än halveras, dvs.
minska betydligt mer än enligt de åtagan-
den som hittills gjorts, för att nedfallet i södra
Sverige skulle komma närmare gränserna
för kritisk belastning. Ammoniakutsläppen i
närbelägna områden skulle också behöva
minskas kraftigt.

När det gäller flyktiga organiska ämnen
som, i likhet med kväveoxider, har stor bety-
delse för ozonbildningen, förbereds en
överenskommelse inom ECE. Hittills har
Nederländerna och Frankrike angett att de
vill reducera utsläppen med 60 % respektive
30% till år 2000, jämfört med år 1985.
Västtyskland har infört regleringar som vän-
tas minska utsläppen av flyktiga organiska
ämnen med 40% mellan åren 1985 och 1990.

Utsläpp av tungmetaller har minskat be-
tydligt i Västeuropa de senaste 20 åren. Det
hindrar inte att merparten av kvicksilver-
nedfallet i Sverige kommer utifrån. Koleld-
ningen i Östeuropa är en stor källa och ut-
släppen därifrån väntas minska i takt med att
svavelutsläppen renas.

Försurningen
fortsätter_____________

Försurningen av mark och vatten är ett av
Sveriges största föroreningsproblem och ett
stort problem för Europa som helhet.

De främsta orsakerna till försurning av
mark och vatten är utsläpp av svavel- och
kväveföreningar. Både när det gäller svavel
och kväve kommer - som nyss redovisats -
merparten av nedfallet i Sverige från andra
länder. Trots en omfattande begränsning av
svavelutsläppen i Sverige och stora delar av
övriga Västeuropa, fortsätter försurningen.

Utsläpp av svaveldioxid kommer fram-
för allt från olje- och koleldning och omvand-
las till svavelsyra. Begränsningar av svavel-
utsläppen och andra åtgärder på energiområ-
det har lett till att de svenska svaveldioxid-
utsläppen har minskat från 926 000 ton år
1970 till 213 000 ton år 1988.

Kvävets roll i försurningsprocessen är
betydligt mer komplicerad än svavlets.
Kväve är ett viktigt näringsämne och före-
kommer i en mängd kemiska föreningar.
Kvävets kretslopp i naturen innefattar såväl
en rad kemiska som biologiska omvand-
lingar.

Både kväveoxider och kväve från am-

► pH - ett mått på
surhetsgraden

pH är ett mått på surhetsgraden och ut-
trycks som koncentrationen av vätejoner
(H+). Ett pH-värde under 7 anger en sur
lösning, 7 är neutralt och om pH är över
7 är lösningen alkalisk.

pH-skalan är tio-logaritmisk, vilket inne-
bär att varje enhet på pH-skalan visar en
skillnad på 10 gånger i surhetsgrad.

En vätska som har pH 5 är 10 gånger
surare än en med pH 6.

En vätska med pH 4 är 100 gånger
(1 Oxl 0) surare än en med pH 6, etc.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

moniak bidrar direkt eller indirekt till försur-
ningen. Kväveoxiderna kommer framför
allt från trafiken och från eldning med kol,
olja och naturgas. Ammoniak kommer i
första hand från stallgödsel och urin.
Kväveoxidutsläppen i Sverige har ökat
kraftigt sedan 1950-talet men har under
större delen av 1980-talet varit i stort sett
oförändrade. De senaste åren har utsläppen
börjat minska.

Kvävenedfallet över Sverige består till
60% av kväve från kväveoxider och till 40%
kväve från ammoniak. Kväveoxiderna om-
vandlas till syra i atmosfären och bidrar där-
igenom till försurning av mark och vatten.
Växternas upptagning av kväve påverkar
också försurningen. När växtröttema tar
upp kväve från ammoniak (reducerat kväve)
försuras miljön, under det att växternas

upptag av kväve från kväveoxider (oxiderat
kväve) kan motverka försurningen.

Svavelnedfallet svarar i dag för ungefär
80% av försumingseffekten och kvävet för
20%. Kväveföreningarnas betydelse för
försurningen har ökat sedan 1960-talet.

Svavelnedfallet över Sverige överskrider
den kritiska belastningsgränsen i nästan hela
landet. I södra Sverige överskrider också
kvävenedfallet den gränsen.

Sjöförsurningen
observerades först

Effekterna av försurningen observerades
först i sjöar i Sverige och Norge. Fiskar och
andra djur dog, vattnet blev kristallklart
och på sjöbottnarna växte det vitmossa. Små

Bild 3.3 Påverkan av försurning i de sjöar som ingår i naturvårdsverkets
kontrollprogram 1984-1986.

Ingen eller obetydlig
påverkan

Betydlig
påverkan

Stark Mycket stark

påverkan påverkan

Källa: SNV Rapport 3627.

3 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

klara skogssjöar i Västsverige visade sig
vara döda sjöar.

I slutet av 1960-talet upptäckte den
svenske forskaren Svante Odén att allt fler
sjöar och vattendrag var försurade trots att
det inte fanns några stora föroreningskällor i
närheten. Hans arbete ledde till att OECD,
på svenskt initiativ, 1969 tog upp frågan om
luftföroreningarnas gränsöverskridande ef-
fekter.

Omkring 16 000 av Sveriges ca 85 000
sjöar är så sura att känsliga arter har skadats
eller helt försvunnit. I ca 4600 sjöar är pH-
värdet under 5,0, vilket betyder att rom och
yngel hos många fiskarter inte kan över-
leva. Kräftdjuren försvinner redan vid pH
5,5. De mest försurade sjöarna finns i Ble-
kinge, Kronobergs, Hallands, Älvsborgs
samt Göteborgs och Bohus län. I dessa län
är 50-75% av alla sjöar och vattendrag all-
varligt försurade.

För att motverka försurningen har när-
mare 6 000 sjöar kalkats sedan slutet av 1970-
talet. Det motsvarar tre fjärdedelar av de
försurade sjöarnas yta. Kostnaden för kalk-
ningen var år 1989 drygt 100 milj.kronor.

Kalkningen har påtagligt förbättat situa-
tionen för både växt- och djurlivet i dessa
sjöar, men ändrar inte de grundläggande
orsakerna, dvs. svavel- och kvävenedfallet.
När det gäller vattendragen räknar man
med att en fjärdedel av den totala sträck-
ningen skulle ha allvarliga försurningsska-
dor om inte kalkning hade genomförts.

Försurningssituationen för sjöarna i Gö-
taland, Svealand och Norrlands kusttrakter
har i allmänhet inte försämrats sedan mit-
ten av 1970-talet. Merparten av kalkningen
har utförts där. I fjällen och de fjällnära om-
rådena har bara en mindre del av försurade
sjöar och vattendrag kalkats och där har lä-
get förvärrats de senaste 10—15 åren. Som en
konsekvens av detta har antalet fiskar och
bottenlevande smådjur minskat även i fjäll-
sjöarna. (Se även Kapitel 5, s 115.)

Marken tio gånger surare

Att även marken drabbas av försurningen
har länge misstänkts, men de vetenskapliga
bevisen kom först på 1980-talet. Genom att
jämföra aktuella markprover med markpro-

Bild 3.4 Skogsmark med lågt pH-
värde.

Andel av skogsmarken där pH i rostjorden
på ca 20—50 cm djup är under 4,4 och
risken för rotskador är påtaglig.

Källa: Data från riksskogstaxeringens stånd-
ortskartering 1983—1987.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

ver från slutet av 1920-talet i södra Halland
och Skåne, kunde forskare konstatera att
markens pH-värde (mineraljordens) sjun-
kit med 0,5-1 pH-enheter, dvs. hade blivit
upp till 10 gånger surare. I enstaka områ-
den har pH-värdet sjunkit med 1,5-2 enhe-
ter.

Luftföroreningarnas effekter på växter
märktes först genom att lavar försvann från
träden. Träden i storstadsregionerna sak-
nade i allt större utsträckning moss- och lav-
växt på stammarna och fick i stället ett skikt
av grönalger. Orsakerna är direkt påverkan
av både kväveföreningar och surt regn.
Luftföroreningarna är ett direkt hot mot ca
130 lavarter - de motsvarar ungefär 6% av

den svenska lavfloran.

De senaste årtiondena har stora arealer
skogsmark i södra Sverige förlorat sin för-
måga att motstå försurningen genom att
förrådet av alkaliska (buffrande) ämnen
minskat. När det gäller försurningen av yt-
skiktet har avverkning och skogstillväxt stor
betydelse, men försurningen av djupare
markskikt kan bara förklaras av det sura ned-
fallet.

Försurningen på grund av svavel- och
kvävenedfall leder till att såväl näringsämnen
som giftiga ämnen löses och lakas ut ur
marken. Det medför t.ex. att för skogen vik-
tiga näringsämnen som magnesium och
kalcium lakas ut samtidigt som aluminium

Bild 3.5 Tecken på
frisk luft.

Lavar på trädstammar är
ofta ett friskhetstecken.

Foto:

LARS JARNEMO/N.

Hur mår Sverige?

och vissa tungmetaller frigörs. Härigenom
skadas växternas rötter och upplagringen av
giftiga metaller ökar. Försurningen påver-
kar därför också växtätande djur.

Delar av Skåne, Halland och sydvästra
Småland är värst drabbade av försurningen.
Där har markförsurningen trängt ner till
flera meters djup och upp till 40% av äldre
och medelålders granskog har ett pH-värde
under 4,4 i rostjorden (på ca 20-50 cm
djup). Effekten blir att rotsystemen skadas
av aluminium som löses ut ur den sura mar-
ken. I södra Sverige har en femtedel av
skogsarealen ett pH-värde under 4,4 och det-
samma gäller för 5% av skogen i norra Sve-
rige. Totalt sett rör det sig om 650 000 hektar,
varav ungefär 300 000 hektar i södra Sve-
rige.

I sydligaste Sverige har markens förråd
av lättillgängligt magnesium och kalcium
minskat med 30-70%. Det betyder att
marken där successivt blir allt mer utarmad
samtidigt som växterna lättare kan ta upp
giftiga metaller. Även om omfattande åtgär-
der sätts in för att minska syrabelastningen,
bedöms försurningen i södra Sverige fortsätta
under flera decennier.

Till detta kommer kvävets gödningsef-
fekt som kan störa balansen mellan olika nä-
ringsämnen, vilket i sin tur ökar känslighe-
ten för frost och angrepp av svamp och
skadeinsekter. Det paradoxala är att kväve-
gödningen än så länge medför att gransko-
garna i södra Sverige växer betydligt bättre
i dag än i början av 1900-talet. Den här ut-
vecklingen befaras vända om andra ämnen,
som inte tillförs i samma takt som kväve, når
kritiskt låga nivåer i takt med att markerna
blir kvävemättade.

Det finns tecken på att skogsmarken i
södra Sverige närmar sig kvävemättnad, vil-
ket - förutom försurning och näringsoba-
lans - medför ökat läckage av kväve till sjöar,
vattendrag och kustområden. Om inte kvä-
venedfallet minskar kan betydande arealer i
Sydsverige bli kvävemättade inom 10-20
år.

När det gäller åkermarken är luftförore-
ningarnas bidrag till försurningen relativt li-

tet, ungefär 10%. Brukningsmetoder och
gödsling dominerar syratillförseln på åk-
rarna. (Se Kapitel 10, s.249.)

Skador på skogen

Det är inte helt klarlagt vilka faktorer som
har störst betydelse för de skador som har
konstaterats i svenska skogar. Luftförore-
ningar kan skada skogen genom

- direkt påverkan på barr och blad,

- indirekt påverkan dels genom markför-
surning och förändringar av markens bio-
logi, dels genom kvävemättnad.

Ofta samverkar flera faktorer. En kombi-
nation av luftföroreningar och extrema vä-
derförhållanden, t.ex. torka och frost, kan
utlösa skadorna.

I sydvästra Sverige, har den äldre skogen
något mer omfattande skador vilket kan för-
väntas utifrån föroreningssituationen. Det-
samma gäller skogarna kring storstadsområ-
den. Kronutglesningen är emellertid större
i de fjällnära skogarna där föroreningshal-
terna är låga. Detta kan främst förklaras av
skogens höga ålder i kombination med hårt
klimat i dessa områden.

Sett över hela landet beräknas ungefär
var femte gran och var sjunde tall ha färre
barr än normalt (minst 20% färre). Allvar-
liga skador - mer än 60-procentig barrför-
lust - finns på 10-15 milj.m3 skog vilket
motsvarar ungefär en femtedel av ett års av-
verkning. De mest omfattande skadorna
finns på de äldre träden, medan skadorna på
yngre skog vanligtvis är små. Skadorna
ökar också med höjden över havet och varie-
rar kraftigt inom och mellan olika län. I all-
mänhet går det inte att direkt koppla ska-
dorna i ett skogsområde till marktyp eller
en viss föroreningskälla. Undantag är t.ex.
döda träd i skogsbryn nära stora djurstallar,
som släpper ut mycket ammoniak från göd-
selvårdsanläggningar.

Det finns inga entydiga belägg för att
skadorna på gran och tall har förändrats se-
dan mitten av 1980-talet.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Även lövträd som bok, ek och björk har
omfattande skador i form av glesa kronor
och förändrad grentillväxt. Enligt en inven-
tering från södra Sverige år 1989 har ungefär
var tredje björk en mer än 20-procentig
bladförlust.

Försurningen går inte lika snabbt i löv-
skog som i barrskog. Det har gjorts försök
med att minska försumingshastigheten ge-
nom att plantera lövträd, men planteringarna
har spolierats av kraftiga viltskador. Under-
sökningar i Tyskland tyder på att barrträd i
blandskog med både barr- och lövträd är
mer känsliga för försurningsskador än träden
i rena barrskogar.

Växt- och djurlivet förändras

Försurning och kvävenedfall håller även på
att förändra växt- och djurlivet i myrmarker,
lövskogar och ogödslade kulturmarker.
Stora förändringar väntas framför allt bland
svamparna. Många syrakänsliga arter har
minskat medan t.ex. trattkantareller blivit
vanligare. Ängsblommor, som gullviva,
mandelblom och kattfot, trängs ut av mer
kväveberoende växter medan hallon- och
nässelsnåren breder ut sig. Även försurnings-
känsliga markdjur som snäckor och dagg-
maskar har minskat i antal på många håll.

Bild 3.6 Barrförlust på gran.

H 20% 40%

80%

Teckning: CALLE BERGIL.

Hur mår Sverige?

Metaller löses ut i dricksvatten

I de områden där markförsurningen nått
flera meter djupt påverkas också det ytliga
grundvattnet. Ett tecken på detta är för-
höjda aluminiumhalter i grundvattnet. Det
förekommer i delar av södra Sverige. När
dricksvattnet blir surt uppstår det också kor-
rosionsskador på vattenledningarna och
koppar från ledningarna löses ut i dricks-
vattnet.

Höga kopparhalter är relativt vanligt
förekommande i dricksvatten från enskilda
hushållsbrunnar och kan innebära en direkt
hälsorisk. Det finns starka misstankar om att
höga kopparhalter orsakar diarréer hos
spädbarn - ett problem som förekommer i
försumingsdrabbade områden. Kopparhal-
tigt vatten misstänks också kunna leda till att
spädbarn drabbas av en dödlig leversjuk-
dom (ICC, Indian Childhood Cirrhosis),
men sambandet är inte bevisat. Omkring
70 (XX) familjer har försurat dricksvatten och
antalet kommer sannolikt att öka under
1990-talet.

Fisk skadas i försurade sjöar

Utlakning av metaller i marken till följd av
försurning skadar också sjöar och vatten-
drag. Järn, aluminium och mangan löses ut
ur marken och fälls sedan ut i vattnet. Alumi-
nium anses vara den viktigaste orsaken till
att fisken skadas i försurade sjöar. Alumi-
nium- och jämföreningar kan ge belägg-
ningar på gälarna, vilket gör att fisken inte
kan tillgodogöra sig syret i vattnet.

Även kvicksilver- och kadmiumhalterna
har ökat. Trots att de direkta utsläppen av
kvicksilver har minskat kraftigt, minskar
inte kvicksilverhalten i fisk i försurade sjöar.
Sambandet mellan vattnets surhetsgrad
och kvicksilver i fisk är ännu inte helt klar-
lagt. (Se även Kapitel 5, s. 122.)

Kadmium i växter och djur

Frigjort kadmium kan tas upp av växterna.
Det finns data som tyder på att kadmium-
halten i svenskt höstvete kan ha fördubb-
lats sedan 1900-talets början, på grund av

upplagring av kadmium i marken och even-
tuellt även som följd av försurningen (se Bild
10.4). Kadmiumhalterna i älgkött och an-
nat vilt är högst i de försurade delarna av Syd-
sverige. Enligt en utredning från livsme-
delsverket (1989) har emellertid kadmium-
mängderna i våra livsmedel inte ändrats
märkbart under senare år - vare sig i mjöl el-
ler i njure och lever från nöt och gris.

Syror ger korrosionsskador

Luftföroreningar som ombildas till syror
ger korrosionsskador (t.ex. rost) och angri-
per byggnader och utrustning. Detta var ti-
digare mest ett problem i de stora städerna
men drabbar numera även landsbygden.

Zinkkonstruktioner är mest känsliga för
försurning, men även bly, koppar, gjutjärn
och kolstål påverkas. Detsamma gäller be-
tong, under det att plastmaterial i allmänhet
motstår försurningen.

Korrosionsskadorna på vattenlednings-
nätet värderas till ca 1 miljard kronor årligen.
De sammanlagda kostnaderna av korro-
sionsskador till följd av försurningen är be-
tydligt högre.

Ozonbildning nära
marken

Uttunningen av ozonlagret i den övre delen
av atmosfären, stratosfären, har tidigare be-
skrivits (Kapitel 2, s. 14). I marknivå är pro-
blemet det motsatta. Utsläpp av kväveoxi-
der, kolväten (i bl.a. bilavgaser och lös-
ningsmedel), bildar under inverkan av solljus
ozon och även små mängder av andra s.k.
fotokemiska oxidanter. Dessa påverkar män-
niskors hälsa och skadar växterna.

I Europas och Nordamerikas industri-
regioner har ozonhalterna i luftlagren när-
mast jorden ökat med 50-100% under de
senaste hundra åren. Sedan slutet av 1960-
talet har ökningen i dessa områden varit ett
par procent om året. Även i områden som

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

inte har lokala utsläpp av luftföroreningar
ökar ozonhaltema.

I städerna är det framför allt utsläppen
av bilavgaser och av flyktiga organiska äm-
nen från t.ex. lösningsmedel och bensin
som påverkar ozonbildningen. På landsbyg-
den är det särskilt förekomsten av kvä-
veoxider som styr hur mycket ozon som bil-
das.

Ozon transporteras långa sträckor. I Sve-
rige uppmäts de högsta halterna under som-
marhalvåret när förorenad luft transporte-
ras hit från kontinenten vid högtryck.

Under sommarmånaderna brukar ozon-
halterna ligga nära eller över de halter som
medför skador. Tillfälligtvis kan ozonhalten
i södra Skandinavien vara över 200
mikrogram/m3. Medelvärdet under den
svenska odlingssäsongen ligger mellan 60 och
90 mikrogram/m3. Värdena i södra Sverige
brukar vara något högre än i norr.

I den nordiska handlingsplanen mot luft-
föroreningar anges som högsta acceptabla
halt 50 mikrogram/m3 under växtsäsongen.
För enstaka tillfällen anger handlingsplanen
150 mikrogram/m3 som högsta värde.

Vid 200-400 mikrogram/m3 blir and-
ningsvägarna irriterade på barn, enligt en ja-
pansk undersökning. Djurförsök har visat
att så låga ozonhalter som 60 mikrogram/m3
ökar känsligheten för infektioner.

Bland växterna är spenat mest känslig
för höga ozonhalter; bladen blir fläckiga och
vissnar. På många andra grödor syns inte
skadorna direkt, men produktionen minskar.
Det beror troligen på att ozon stressar väx-
ten under hela växtperioden, bladen faller av
tidigare och tillväxten minskar. Ozon på-
verkar också växternas näringsvärde genom
att proteininnehållet minskar.

I Sverige beräknas det marknära ozonet
reducera skördarna av vårvete och havre
med ca 10%, medan kom tycks vara
mindre känsligt. Potatisskördarna kan
minska med 15%. Vallväxter tycks vara
speciellt känsliga och står för de största skör-
deförlustema. Kostnaderna för skörde-
minskningama har uppskattats till samman-
lagt minst 1,4 miljarder kronor per år
(1986-1988). Det finns misstankar om att de
förhöjda ozonhaltema även skadar skogen,
men det är ännu inte helt klarlagt.

Ozon är även en av de viktigaste orsa-
kerna till att organiskt material bryts ner.
Ozon skyndar på sönderfallet hos gummi,
bomullsfibrer och vissa typer av färger. (En-
ligt amerikanska data kan kostnaderna för
detta beräknas till ca 30 kr. per person och år.
Det skulle för Sveriges del motsvara kost-
nader i storleksordningen 200 milj.kr./år.)

För att undvika skador behöver medel-
värdet för markozon minskas med 10-30%

Tabell 3.5 Ozonhalter i luft i Sverige jämfört med kritiska halter för på-
verkan på människor och växter.


	Mikrogram ozon per m3	luft
	Sommar-	Medelvärde
	medelvärde	under en timme
Nuvarande ozonhalt i södra och mellersta Sverige	60-90	150-250
i Norrlands inland	60-70	100-130
Kritisk haltnivå för effekter på växter	50	120
för hälsoeffekter		120*
* Får överskridas högst 1 2 gånger per år.

Källa: Luft 90, SNV.

Hur mår Sverige?

sommartid. De höga ozonhalter som före-
kommer vid enstaka tillfällen skulle behöva
halveras i södra och mellersta Sverige, om
man skall nå ner till de värden som anges i
den nordiska handlingsplanen mot luftför-
oreningar. Det innebär att utsläppen av flyk-
tiga organiska ämnen och kväveoxider
måste minska med minst 50 %.

De flyktiga organiska ämnen som bidrar
till ozonbildningen kommer framför allt från
trafiken (ca 50%) och från användningen
av lösningsmedel. Skärpta krav som införts
för fordon och åtgärder i bensinhante-
ringen (t.ex. muffar på bensinpumparnas
munstycken) bedöms minska utsläppen
från vägtrafiken och bensindistributionen
med ca 65% till år 2000. Användningen av
lösningsmedel minskar f.n. både inom indu-
strin, servicenäringarna och i hemmen som
ett resultat av redan beslutade åtgärder.

Svavelutsläppen
minskar

Svaveldioxidutsläppen i Sverige har mins-
kat kraftigt sedan början av 1970-talet. Ut-
släppen är i dag ca 75% lägre än år 1970
och knappt hälften av vad de var 1950 - då
oljeanvändningen började stiga snabbt. Se-
dan år 1980 är minskningen ca 60% och sva-
veldioxidutsläppen väntas minska med yt-
terligare fem procentenheter fram till år
1995.

Förändringarna hittills beror främst på
tre faktorer:

► Successivt skärpta krav på svavelhalten

i olja.

► Utsläppsvillkor vid prövning av indu-
strier och energianläggningar.

► Minskad oljeanvändning till följd av
ökad energihushållning, ökad använd-
ning av el från bl.a. kärnkraftverk och
ökad användning av biobränslen i t.ex.
massaindustrin.

Användningen av oljeprodukter har nästan
halverats sedan de kraftiga oljeprissteg-
ringama i början av 1970-talet. Under
samma period har industriprocessernas ut-
släpp av svaveldioxid minskat med 65%.

Från den 1 januari 1991 finns en miljö-
skatt på 30 kr./kg svavel som släpps ut från
förbränning av olja, kol och torv. Beslutet
om detta medförde, redan innan det trädde i
kraft, att en stor del av den tunna eldnings-
olja som såldes efter beslutet, innehöll
mindre än 0,1% svavel (vilket motsvarar
0,024 g svavel per megajoule bränsle). Även
tjockare oljekvaliteter med mycket låga
svavelhalter har börjat saluföras. Detta har
medverkat till att de svavelkrav som skall
gälla för olika förbränningsanläggningar från
år 1993 i många fall redan uppfylls.

Utvecklingen har skett stegvis. Den
första svavelgränsen infördes år 1968 och var
då 2,5% svavel för olja (vilket motsvarar
0,6 g svavel per megajoule bränsle). Den har
sedan sänkts successivt under perioden
1977-1984 till högst 1%. För kol kom de
första svavelbegränsningama i början av
1980-talet och från 1990 gäller att nya kolel-

Tabell3.6 Svaveldioxidutsläpp i
Sverige i tusen ton.


	1980	1988
Transporter	35	33
Förbränning
Olja	318	70
Kol	6	19
Övriga bränslen	4	8
Industriprocesser 151		82
SUMMA	514	213
Reduktion jämfört med 1980		-59%

1 950 var de totala utsläppen av svavel-
dioxid ca 480000 ton och 1970 ca
930000 ton. 1 kg svaveldioxid motsvarar
ett halvt kilo svavel. Enligt preliminära data
var de totala utsläppen 1 74 000 ton
1989.

Källa: Luft 90, SNV.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

dade anläggningar får släppa ut högst 0,05
g svavel per megajoule tillfört bränsle.

Fram till senare hälften av 1990-talet
väntas utsläppen fortsätta att minska.
Riksdagen beslutade 1988 att målet skall
vara att reducera utsläppen av svaveldioxid i
Sverige med 80% under perioden
1980-2000. Utsläppen från industriproces-
serna skall halveras under perioden
1983-1995. Utvecklingen av svavelutsläp-
pen är bl.a. beroende av vilka beslut som
fattas om hur kärnkraften skall ersättas.

Trots den kraftiga minskningen av sva-
velutsläppen överskrids de kritiska belast-
ningsgränserna för svavelnedfall i nästan
hela landet. För att komma under belast-
ningsgränsen krävs kraftigt minskade ut-
släpp i hela Nordeuropa, eftersom svavelut-
släpp utanför Sverige svarar för 90% av
nedfallet.

Den kritiska belastningen för svavelned-
fall varierar med marktyp och ligger för
svenska urbergsområden i intervallet 3-8
kg svavel per hektar under ett år. För de mest
känsliga naturtypema kan nivån vara ännu
lägre. För att nå under gränsen för kritisk be-
lastning skulle nedfallet i sydvästra Sverige
behöva minska med 75% och i Svealand med
50% jämfört med år 1980. En påtaglig
minskning behövs också längs Norrlandskus-

Tabell 3.7 Nedfall av svavel och
kritisk belastning.

Kritisk Aktuell

belastn deposition

kg/svavel/ kg/svavel/

hektar/år hektar/år’

Hela landet 3-8

Götaland 10-20

Svealand 5-10

Norrland 5

* Avser genomsnittet för en mätruta
(150x150 km).

I granskog, som filtrerar luftföroreningar, är
nedfallet högre än vad som anges i tabel-
len.

ten. I Norrlands inland finns stora områden
där de sura ämnena samlas i snön och medför
en kraftig syrabelastning i samband med
snösmältningen. De angivna belastnings-
gränserna tar hänsyn till detta.

Bild 3.7 Svavelnedfall i Sverige.

Svavelnedfallet i Sverige 1988 i kg svavel/
hektar och år, enligt EMEPrs beräkningar. Siff-
rorna är ett genomsnittsvärde för en mätruta
på 1 50x150 km. Det högre värdet i varje
ruta är totalnedfallet, det lägre anger bidra-
get från svenska källor.

Källa: Luft 90, SNV.

Hur mår Sverige?

Kväve ger näring

- och försurning

Kväve är både ett viktigt växtnäringsämne,
som det ofta är brist på, och ett ämne som vid
överskott leder till allvarliga miljöstör-
ningar. Luftutsläpp av kväveoxider och am-
moniak har stor betydelse för försurningen.
Kväveoxidutsläppen bidrar också till att det
bildas ozon och andra fotokemiska oxidan-
ter. Dessutom bidrar både kväveutsläpp till
luften och användning av gödningsmedel
till att näringsämnen tillförs sjöar, vattendrag
och hav, och orsakar övergödning. (Se
även Kapitel 5, s.l 16 och 139.)

Mesta utsläppen från
biltrafiken

Utsläppen av kväveoxider växte snabbt un-
der 1950- och 1960-talet i takt med bilismens
expansion och var i Sverige vid slutet av
1980-talet tre gånger högre än i början av
1950-talet. Under senare år har utsläppen
förändrats relativt lite. En total minskning på
ett par procent beror på reducerade utsläpp
från industrier samt olje- och kolförbränning.
Utsläppen från kraft- och värmeverk har
minskat med en tredjedel sedan år 1980.

Trafiken är den dominerande källan till
kväveoxider. Bättre rening av bilavgaser har
hittills bara i liten utsträckning kunnat väga
upp tillkommande utsläpp på grund av trafik-
ökningen. Katalytisk avgasrening har t.ex.
minskat kväveoxidutsläppen från varje en-
skild personbil, men samtidigt har antalet
bilar ökat kraftigt. Under åren 1987-1989
ökade vägtrafiken med 5% per år och flyg-
trafiken med 10% per år. Under år 1990 in-
träffade för första gången på mycket länge
en minskning av biltrafiken till följd av kraf-
tigt höjda bensinpriser (se även Kapitel 2,
s.21.)

Under 1990-talet väntas kväveoxidut-
släppen minska till följd av skärpta avgaskrav
och miljöavgifter. De beslut om rening som
hittills fattats beräknas sammantaget inne-
bära att utsläppen av kväveoxider från per-

sonbilar minskas med 45% mellan åren 1980
och 2000. Om man bara utgår från hittills,
beslutade krav skulle hela transportsektorns
utsläpp minska med endast 5% och landets
totala utsläpp av kväveoxider minska med ca
15% från 1980 till slutet av 1990-talet. Ut-
vecklingen bedöms bli likartad när det gäller
de totala kväveutsläppen i stora delar av
Europa.

De första kraven om att minska kväve-
oxidutsläpp från personbilar i Sverige inför-
des från 1976 års bilmodeller. USA-krav,
som i praktiken innebär katalytisk avgasre-
ning, är obligatoriska från 1989 års model-
ler, men har stimulerats med bidrag från 1987
års modeller. Effekten blev densamma som
om de obligatoriska kraven hade gällt från
1988 års modeller.

För lätta lastbilar och bussar införs av-
gaskraven från 1992 års modeller. Det finns
ett ekonomiskt stöd för dem som frivilligt
ansluter till de nya avgaskraven redan från
1990 års modeller. Obligatoriska krav för
tunga fordon gäller från 1993 års modeller.

Tabell 3.8 Svenska utsläpp av kvä
veoxider i tusen ton.


1980 1985 1988
Vägtrafik
Lätta fordon	106	115	117
Tunga fordon	61	74	75
Sjöfart
Utrikes	2	3	3
Inrikes	9	10	10
Färjor	12	16	20
Flygtrafik	10	11	11
Arbetsfordon	67	68	72
Järnväg	1	1	1
Förbränning
Olja/gas	86	49	32
Kol	3	14	17
Övriga bränslen	7	14	15
Industriprocesser	34	19	17
SUMMA	398	394	390

Källa: Luft 90. SNV.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Sedan år 1989 har hastighetsbegräns-
ningar införts av bl.a. miljöskäl. I storstadsre-
gionerna har hastigheten på 110-vägama
sänkts till 90 km/tim. Det minskar vägtrafi-
kens totala utsläpp av kväveoxider med ca
3%, och minskningen är koncentrerad till de
mest belastade områdena. Hastighetsbe-
gränsningens effekt på kvävoxidutsläppen
minskar dock i takt med att andelen bilar,
som klarar skärpta avgaskrav, växer.

För energianläggningar införs en miljö-
avgift på utsläpp av kväveoxider den 1 ja-
nuari 1992. Avgiften, som är 40 kr/kg kvä-
vedioxid, gäller för pannor som är större än
10 MW och producerar mer än 50 GWh el
eller värme per år. Den beräknas på utsläp-
pen och betalas tillbaka till branschen i för-
hållande till den energimängd som produce-
ras. Dessutom införs skärpta krav för ut-
släpp av kväveoxider från befintliga ener-
gianläggningar från år 1995.

Riksdagen satte 1985 upp målet att kvä-
veoxidutsläppen skulle minska med 30 % un-
der perioden 1980-1995. Sedan dess har
bl.a. trafiken ökat. Totalt väntas kväveoxid-
utsläppen med hittills fattade beslut minska
med 15% under åren 1980-1995.

Vägtrafik, sjöfart och flyg svarar tillsam-
mans för ca 60% av kväveoxidutsläppen. Na-
turvårdsverkets senaste underlag visar att
sjöfarten och arbetsfordon (t.ex. traktorer
och grävmaskiner) svarar för en väsentligt
större del av kväveoxidutsläppen än vad man
tidigare har trott.

Stora kväveutsläpp kommer också från
ammoniak, framför allt från hantering av
stallgödsel. Ammoniakbildningen vid an-
vändningen av handelsgödsel är betydligt
mindre.

Ammoniak sprids inte lika långt som
kväveoxider. Därför har de lokala ammoniak-
utsläppen relativt sett större betydelse för
kvävenedfallet i jordbruksområden (se Ta-
bell 3.1). Utsläppen av ammoniak är sär-
skilt stora i södra och västra Götaland och
där är också den totala kvävebelastningen
störst. Ammoniakutsläpp till luften uppskat-
tas till 50000-70000 ton och av detta kom-
mer ca 80% från hanteringen av stallgödsel

(se även Kapitel 10, s.248.)

I södra Sverige ligger kvävedepositionen
över den kritiska belastningsgränsen, dvs.
kvävenedfallet är större än vad ekosyste-

B ild 3.8

Kvävenedfallet över Sve-
rige 1988, enligt EMEPs
beräkningar.

10,5—11,5

kg/ha

9,5—10,5

8,5- 9,5

7,5- 8,5

Hur mår Sverige?

men kan ta hand om utan att skador uppstår.
De flesta naturtyper bedöms klara 5-15 kg
kväve per hektar varje år, men man kan inte
utesluta att redan dessa mängder påverkar
känsliga naturtyper som hedar och torvmos-
sar.

Kvävenedfallet skulle behöva halveras i
Götaland, framför allt i de sydvästra kust-
områdena. I Norrland innebär det nuva-
rande kvävenedfallet ingen större risk för
kvävemättnad, även om nedfallet också
där kan påverka förekomsten av olika växter.
Gränsen för kvävemättnad är lägre för
Norrland eftersom tillväxten - och därmed
även kväveupptaget - är lägre ju längre
norrut man kommer.

För att uppnå en naturlig balans och
minska belastningen på haven skulle utsläp-
pen av närsalter behöva sänkas med
70—80%. Det betyder att kväveutsläppen till
både luft och vatten måste minskas mycket
kraftigt. En stor del av kvävetillförseln till
Östersjön (ca 40%) är nämligen direkt ned-
fall från luften till vattenytan.

Tabell 3.9 Kritisk belastning för
kväve och nuvarande
kvävenedfall.

	Kritisk belastn kg kväve/ hektar/år	Nedfall kg kväve/ hektar/år*
Hela landet	5-15
Götaland		10-20**
Svealand		5-10
Norrland		3

* Avser genomsnittsvärde för en mätruta
(1 50x150). I närheten av stora trafikleder
och i jordbruksbygder med stor hantering
av stallgödsel kan kvävedepositionen lokalt
vara betydligt större än vad som anges i de
regionala värdena. Detsamma kan gälla
skogsbryn, som silar luftföroreningar.

** 20 kg/hektar förekommer i sydvästra Gö-
taland.

Källa: Luft 90, SNV.

Flyktiga organiska
ämnen

Flyktiga organiska ämnen (på engelska
VOC, Volatile Organic Compounds), är ett
samlingsnamn för en stor mängd ämnen
med olika kemiska egenskaper. Vissa är na-
turliga, t.ex. terpener från barrskog. Här
behandlas enbart VOC som tillförs miljön
genom människans aktiviteter.

Flyktiga organiska ämnen förekommer
bl.a. i lösningsmedel, lacker och bensin. Hit
hör även CFC (klorfluorkarboner), metan,
m.fl. ämnen som påverkar klimatet och
ozonskiktet och som behandlas i Kapitel 2
(s.16).

Bland de flyktiga organiska ämnena
finns en mängd ämnen som är cancerfram-
kallande, skadar arvsmassan, ger nerv-
skador och/eller orsakar allergier. Dessa äm-
nen medför framför allt risker i arbetsmil-
jön, som inte behandlas i denna rapport,
men de har också effekter i den yttre mil-
jön. VOC bidrar i hög grad till bildningen av
ozon och smog.

Den samlade förekomsten av VOC i
stadsluft svarar för en avsevärd del av den
ökade cancerrisken i tätorter, även om ut-
släppen av varje enskilt ämne är mycket små.
En grov beräkning anger 50—250 dödsfall i
cancer per år och miljon tätortsinvånare till
följd av luftföroreningar, och flyktiga orga-
niska ämnen bedöms vara en av de viktigaste
faktorerna.

I några fall kan även enstaka ämnen
eventuellt medföra en hälsorisk. Det gäller
t.ex. eten. En undersökning av etenutsläp-
pen från trafiken och industrierna i Stenung-
sund visar att halterna i luften ibland ligger
över gränsen för att man skall kunna utesluta
medicinska risker. Eten är också ett växt-
hormon som skadar odlingar genom att väx-
terna åldras snabbare.

Även lösningsmedel som bensen, toluen
och xylen förekommer i halter som innebär
hälsorisker. Bensen beräknas t.ex. orsaka
ca 30 fall av leukemi eller andra cancerformer
per år. Ett annat ämne, styren, förekom-

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

mer inte i farliga koncentrationer i utomhus-
miljön, men är ett luktproblem även vid
mycket låga halter.

När det gäller VOC från mänsklig verk-
samhet är trafiken den största källan och dess
andel ökar ytterligare om man räknar in
bensinhanteringen. Inom vägtrafiken svarar
bensindrivna personbilar för tre fjärdedelar
av utsläppen. De kommer dels från avga-
serna, dels från avdunstning. Avgasrening
påverkar även VOC-utsläppen och väg-
trafikens utsläpp beräknas minska från
200000 ton år 1988 till 70000 ton år 2000,
även om trafiken ökar med 1,5% per år.

Vid bensindistribution svarar enbart
tankningen av bilar för utsläpp av 7 500 ton
VOC. Genom ”muffar” på bensinpumpar-
nas munstycke kan 90% av dessa utsläpp tas
bort.

Den andra stora källan är olika lösnings-
medel. (Se även Kapitel 7, s.Y19, 188 och
195.).

Industrins utsläpp av lösningsmedel
kommer att reduceras avsevärt i början av
1990-talet, som följd av de beslut som har
fattats de senaste åren. Hösten 1988 förkla-

Tabell 3.10 Utsläpp av flyktiga or-
ganiska ämnen frän
mänsklig verksamhet i
Sverige 1988.* Ton/år.


Vägtrafik	200000
Övrig trafik	55000
Energi	48000
Bensindistribution	22 000
Industriell användning av lösningsmedel	59000
Industriella process- utsläpp	30000
Icke-industriell användning av lösnings- medel	46 000
SUMMA	460000
*1 vägtrafikens utsläpp ingår 20000 ton metan.

Källa: SNV.

rade regeringen att arbetet med att minska
utsläppen av lösningsmedel skulle priorite-
ras. Praxis ändrades och utsläppsvillkoren
har skärpts för många industrier. Det största
tillståndsärendet hittills gällde Volvo Tors-
landaverken, som fram till år 1989 hade till-
stånd att släppa ut 3 400 ton lösningsmedel
per år. Detta skall ha minskat till 1900 ton år
1991, 1100 ton 1992, 700 ton 1996 och 400
ton 1998.

Inom energisektorn svarar vedeldning
för merparten av VOC-utsläppen, ca 40000
ton, vilket framför allt beror på ofullständig
förbränning. Mer effektiva vedpannor och
kaminer har utvecklats, som avsevärt mins-
kar utsläppen av VOC.

Metallutsläppen
minskar

Utsläpp av tungmetaller till luften har mins-
kat kraftigt i Sverige de senaste 10-20 åren
och detsamma gäller många länder i nord-
västra Europa. Det beror bl.a. på nya proces-
ser och filter mot stoftutsläpp inom järn-,
stål- och metallindustrier och på minskad an-
vändning av bly i bensin.

I allmänhet medför inte metallnedfallet
några skador på skogsmarken på kort sikt. I
närheten av stora utsläppskällor förekom-
mer emellertid metallhalter som kan skada
svampar, mossor och lavar. Dessutom ska-
das markens mikroliv, vilket leder till att ned-
brytningen av organiskt material minskar.

Metallerna förekommer naturligt i
mycket olika halter och binds dessutom mer
eller mindre hårt i marken. Till de metaller
som binds hårt och ansamlas i de övre mark-
lagren hör kvicksilver, bly, arsenik, krom
och koppar. Kvicksilverhalterna i det översta
marklagret, råhumusen, är i stora delar av
Sverige fem gånger högre än den naturliga
halten.

För mer vanliga metaller som bly och
koppar gäller - med nuvarande nedfall - att
det tar 250—1000 år innan halterna i hu-
muslagret fördubblats.

Hur mår Sverige?

Andra metaller, som kadmium och zink
frigörs i marken, inte minst på grund av för-
surningen. I mycket sura marker i södra
Sverige förekommer så mycket löst zink att
man kan förvänta sig skador på växter,
även om detta ännu inte har konstaterats i
några undersökningar.

Tre tungmetaller är eller kan bli allvar-
liga hälso- eller miljöproblem:

► Kvicksilver, som anrikas i ekosystemet
vilket leder till att fisk från många sjöar
innehåller hälsofarliga kvicksilverhal-
ter, om fisken äts ofta.

► Kadmium, där skillnaden mellan de
mängder vi får i oss via maten och skad-
liga mängder är liten.

► Bly, som förekommer i höga halter i
marken utmed vägarna där bly sprids
med bilavgaser. Problemets omfattning
minskar emellertid i takt med att andelen
blyfri bensin ökar.

På lång sikt kan också andra metaller som
arsenik, krom och koppar medföra allvarliga
miljöproblem, eftersom de binds hårt i
marken och därför ansamlas.

Utsläpp i andra länder svarar för en stor
del av metallnedfallet i Sverige. Det gäller
inte minst nedfall av kvicksilver från kol-

eldning i nordöstra Europa. Södra Sverige är
på grund av närheten till kontinenten mest
utsatt.

De stora minskningarna av metallut-
släpp i nordvästra Europa avspeglas inte i
siffrorna för det totala nedfallet av olika
metaller i Sverige. Reduktionen av nedfallet
är inte mer än 10—50% under perioden
1975-1985.

I takt med att punktkällorna renas får
små spridda utsläpp - som tillsammans blir
stora - en relativt sett större betydelse.
Fortfarande är dock Rönnskärsverken,
smältverket i Skelleftehamn, en mycket
stor källa, även om luftutsläppen där genom
olika miljöskyddsåtgärder har begränsats
betydligt. För 25 år sedan släppte Rönnskärs-
verken ensamma ut mer bly än vad hela
Sverige gör i dag när det gäller direkta ut-
släpp till luft och vatten. (En sammanställ-
ning av åtgärder för att minska metallutsläp-
pen finns i Kapitel 7, s. 190.)

Kvicksilver

Kvicksilverutsläppen i Sverige har minskat
avsevärt de senaste decennierna. Utsläppen
till luft och vatten var ca 50 ton kvicksilver
per år under perioden 1940—1970.1 slutet av
1970-talet var de ca 6 ton och i dag är
punktutsläppen 3,1 ton per år. Under perio-

Tabell 3.11 Tungmetallutsläpp till luften i Sverige, ton/år.

Metall	1970/73	1977/78	1985	1987/88
Arsenik	160	130	40	8
Bly	2 200	1 500	950	720
Kadmium	25	12	5	2,5
Koppar	450	280	70	50
Krom	800	160	75	45
Kvicksilver	5	5	4,5	3
Nickel	250	180	50	45
Vanadin	530	460	140	140
Zink	2500	1 200	540	340

Källa: Luft 90, SNV.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

den 1978—1988 halverades kvicksilverut-
släppen.

Trots detta ökar fortfarande kvicksilver-
halterna i fisk, men ökningstakten har mins-
kat. Även kvicksilvermängderna i marken
ökar sannolikt med nuvarande nedfall. En
stor del av kvicksilvemedfallet kommer
från andra länder. Undersökningar av luft-
transporter från Polen och f.d. Östtyskland
tyder på att dessa länder släpper ut 600-900
ton kvicksilver per år, vilket skall jämföras
med luftutsläppen från punktkällor i Sverige,
knappt 3 ton.

Kvicksilver som släpps ut i miljön kan

Tabell 3.12 Nedfall av tungmetal-
ler med regn eller snö i
södra eller sydvästra
Sverige respektive
Jämtland, g/hektar och
år.

Tungmetall	Södra eller sydvästra Sverige	Jämtland
Kadmium	0,9	0,2
Koppar	10	7
Bly	50	10
Zink	100	30
Nickel	3	1
Krom	2	0,5

Kvicksilver 0,2 0,07

Källa: Luft 90, SNV.

omvandlas till metylkvicksilver, som är
mycket giftigt för levande organismer. Re-
dan på 1960-talet kom de första uppgifterna
om gäddor med höga kvicksilverhalter och
om rovfågelägg vars skal, på grund av kvick-
silverförgiftning, var så tunna att de knäck-
tes innan de var färdigruvade. 1966 förbjöds
betning av utsäde med alkylkvicksilver, vil-
ket snabbt återspeglades i lägre kvicksilver-
halter i fåglar. År 1988 förbjöds all kvicksil-
verbetning i Sverige.

Problemet med kvicksilver i fisk är störst
i sura, näringsfattiga sjöar, även om det inte
är helt klarlagt hur försurningen påverkar

Tabell 3.13 Nedfall* av tungmetal-
ler över landytor i Sve-
rige, enligt analyser i
mossa. Ton/år.


	1975	1980	1985
Arsenik	14	15	13
Bly	1 900	1 300	1 000
Kadmium	33	25	17
Koppar	430	410	400
Krom	95	85	90
Nickel	175	125	125
Vanadin	190	185	180
Zink	3 700	3300	2 900

* Nedfall i tätorter och runt stora punktkällor
är ej inräknat.

Källa: Luft 90, SNV.

Tabell 3.14 Rönnskärsverkens utsläpp av metaller, svaveldioxid och
stoft 1965-1989. Utsläpp i ton/år.

Till luft	Stoft	Koppar	Bly	Zink	Kadmium	Arsenik	Kvick- silver	Svavel- dioxid
1965-69	(3 200)	190	684	488	(13,4)	154	(3,5)	40000
1975	2 220	195	242	255	3,5	52	1,1	40000
1980	1 585	137	213	142	3,2	56	0,7	14600
1985	997	41	101	145	2,7	40	0,6	11 500
1989	250	20	48	31	0,9	6	0,25	6 200

Källa: Data från Boliden Mineral AB.

Hur mår Sverige?

kvicksilverupptaget. Kvicksilver löses nämli-
gen inte ut ur marken vid försurning, på
samma sätt som många andra metaller, utan
binds hårt i det översta humuslagret. (Se
även Kapitel 5, s.122.).

Kvicksilverhalterna i mark kan störa vik-
tiga biologiska processer. Enligt laboratorie-
studier kan mikroorganismer påverkas om
halterna i mark överstiger 0,4—0,5 mg/kg,
koncentrationer som i dag återfinns i skogs-
mark i södra och delar av mellersta Sverige.

För att kvicksilvemedfallet inte skall
överstiga den kritiska belastningen behöver
det minska med 80% i södra Sverige. Med
hänsyn till ekosystemen i haven behöver till-
förseln minska med 75 -90% i de havsom-
råden som omger Sverige. Om nedfallet
minskar på detta sätt kan kvicksilverhal-
terna i de översta marklagren börja sjunka.

Av de svenska kvicksilverutsläppen
kommer merparten från förbränning av kol,
torv och avfall samt från vissa industripro-
cesser, framför allt klorframställning samt
från järn-, stål- och metallverk.

Under större delen av 1980-talet ökade
kvicksilverutsläppen från avfallsförbrän-
ningen på grund av kvicksilverhaltiga pro-
dukter i avfallet. På senare år har dessa ut-
släpp åter reducerats till följd av att man i
ökad utsträckning har installerat rökgasre-
ning vid avfallsförbränningsanläggning-
ama.

Kvicksilver sprids också från olika varor
som innehåller kvicksilver - termometrar,

Bild 3.9 Kvicksilver i fjädrar från
brun kärrhök.

Mg kvicksilver/kg

i fett

1965 67 69 71 73 75

Källa: Monitor 1982, SNV.

gamla tandplomber, m.m. Spridningen
sker både direkt till luften och via soptippar.

En analys av kvicksilveranvändningen
visar att tillförseln av kvicksilver, både i råva-
ror och i färdiga produkter, är betydligt
större än de kända utsläppen. Tillförseln av
kvicksilver i varor, malmbrytning m.m.
motsvarar 75 ton kvicksilver per år. Det bety-
der att vi bygger upp stora förråd av kvick-

Tabell 3.15 Utsläpp av kvicksilver 1977/78 respektive 1988. Ton per år.

Bransch	1977/78		1988
	Till luft	Till vatten	Totalt	Till luft	Till vatten	Totalt
Gruvor	1,2	0,04	1,2	0,05	0,01	0,06
Industri	1,5	0,9	2,5	1,4	0,1	1,5
Energianläggning	0,4	-	0,4	0,3	-	0,3
Avfallsförbränning	1,0	1,5	2,5	1,1	0,1	1,2
mm
TOTALT	4,1	2,5	6,6	2,9	0,2	3,1

Källa: SNV.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

silver som med tiden kan läcka ut i miljön,
om de inte oskadliggörs. Merparten av det
kvicksilver som tillförs kretsloppet varje år
kommer från malmbrytning (se även Kapi-
tel 7, s. 203).

Kadmium

Bild 3.10 Kvicksilver i råhumus,
mikrogram per gram.

Källa: Nilsson 1989.

De direkta luftutsläppen av kadmium från
fabriker etc. har minskat från ca 25 ton per år
vid början av 1970-talet till ca 2,5 ton per
år. Det spridda, diffusa nedfallet av kadmium
från i huvudsak utländska källor uppgår till
ca 17 ton per år varav ca 3 ton faller på åker-
mark. Dessutom tillförs åkermarken kad-
mium från fosforgödsel. En. uppgår denna
mängd till ca 3 ton per år. Tillförseln via
gödselmedel har tidigare varit högre, ca 15
ton per år 1970 och ca 8 ton år 1980.

Användningen av kadmium har minskat
kraftigt, men kadmium ingår fortfarande i
vissa plaster och legeringar samt - inte
minst - i uppladdningsbara batterier. Osäker-
heten är mycket stor när det gäller
kadmiuminnehållet i olika produkter. Enligt
kemikalieinspektionens produktregister är
den sammanlagda kadmiummängden som
ingår i olika varor ca 20 ton per år. Därtill
kommer kadmium i batterier och ackumula-
torer, mellan 80 och 100 ton. På samma sätt
som kvicksilver är kadmium från kasserade
varor, som hamnar på soptipparna, en po-
tentiell miljöfara.

Tillförseln av kadmium i varor och pro-
dukter är sammantaget mycket större än den
mängd kadmium som kommer från indu-
striutsläpp och handelsgödsel.

Ökade kadmiumhalter hör till de miljö-
faror som innebär en allvarlig risk för hälsan.
Skillnaden mellan de mängder vi får i oss
med födan och de mängder som kan medföra
skador är liten. Merparten av det kadmium
som människor får i sig kommer från tobaks-
rökning, men även försurat dricksvatten
och livsmedel från jordar som tillförts kad-
miumhaltigt gödsel kan ha betydelse. Ge-
nom mat och dryck får vi i oss i genomsnitt
10 mikrogram kadmium per dag. Redan
vid ett intag av 25 mikrogram per dag är ris-
ken för njurskador 1 på 1000 (0,1% av be-
folkningen). Ökar intaget till 50 mikrogram
per dag blir risken 1 på 100. (Se även Kapi-
tel 7, s. 181.)

4 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

Bly

Den mängd bly som släpps ut till luften har
i Sverige halverats på tio år, från 1500 till 720
ton. Fortfarande kommer merparten, ca
600 ton, från bly ad bensin. Under 40 år har
bilarna spritt betydligt mer bly än indu-
strierna under ett sekel.

Blytillsatsen i bensin började sänkas

1970 och skall helt försvinna, men fortfa-
rande får bensin säljas som innehåller upp
till 0,15 g bly/1. Sedan 1985 finns det krav på
att alla bensinstationer med mer än en
pump skall sälja ”blyfri bensin”. Även blyfri
bensin innehåller små mängder bly, högst
0,013 g/1.

I takt med att katalytisk avgasrening in-
förs, minskar användningen av blyad bensin.

Bild 3.11 Kadmium i mossa 1975 resp. 1985.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Bly från bensin kommer att att ha reduce-
rats med omkring 360 ton 1995, enligt prog-
noser utifrån nuvarande bestämmelser.

Inom industrin förekommer blyutsläpp
framför allt från metallindustrin (Rönnskärs-
verken) samt från gummiindustrin och glas-
bruken. Lika mycket, ca 100 ton, sprids di-
rekt i markerna under jakt med blyhagel.
Bly från hagel omvandlas och kan tas upp av
djur och växter. Den mesta blyammunitio-

nen, 400—500 ton, hamnar på skjutfält. En
annan, större blykälla, är avfall. Även om
man räknar bort det avfall som klassats som
miljöfarligt, innehåller sopor och annat av-
fall omkring 2 000 ton bly under ett år. En del
avfall bränns och luftutsläppen av bly från
sopförbränning är ca 10 ton per år.

Merparten av det bly som når marken
binds i växter och markens ytlager. Det med-
för att blyhalterna i grundvatten i allmänhet

Bild 3.12 Bly i mossa 1975 resp. 1985.

Hur mår Sverige?

är låga. Vid försurning ökar blyets rörlighet.
I grundvatten med pH-värde 4—5 är bly-
halterna i genomsnitt tre gånger högre än i
grundvatten med pH-värde 6—7.

En undersökning i Värsjö i Skåne visar
att blyhalten i mark ökar med 0,2% per år.
Naturligt förekommer bly i markens ytla-
ger i halter från några få till drygt 100 mg/kg
(torrsubstans). I anslutning till vägar kan
mängderna vara betydligt större, t.ex. 500
mg/kg sex meter från E4:an i Småland.

Bild3.13 Nedfall av bly under 100 år.

Källa: Anderberg-Bergbäck-Lohm, 1990.

Inte ens vid så höga halter märks någon
tydlig giftpåverkan på växterna. Det hindrar
inte att grönsaker med stora blad kan inne-
hålla stora mängder bly, om de odlas i närhe-
ten av starkt trafikerade vägar.

Den mängd bly människor får i sig via
vatten och andra livsmedel är jämförelsevis
Eten i Sverige. Av blyintaget kommer ca
85% från mat, resten andas vi in med luften.

Blyförgiftning kan ge nervskador, blod-
brist, njurskador och även fosterskador. Hos
små barn skadar bly den intellektuella ut-
vecklingen.

Bild 3.14 Utsläpp av bensinbly 1945-1988.

t/år

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Strålning - nyttig
och skadlig

Det finns flera olika slag av strålning, både
nyttig strålning och sådan som skadar männi-
skan och hennes miljö. Solens strålning ger
oss värme och hjälper till att bygga upp vita-
miner i kroppen. Samtidigt kan den orsaka
hudcancer. Både solstrålningen och strålning
från vissa radioaktiva ämnen i marken är
naturlig strålning och kan inte undvikas.
Strålning i miljön kan ge många slags ska-
deverkningar, t.ex. brännskador på huden
och ögonskador som grå starr. Cancer
nämns ofta som den allvarligaste skadefor-
men. Uppskattningar av cancerrisker från
alla viktigare strålkällor i Sverige ges i Tabell
3.16. Sammanlagt bedöms strålning orsaka
några tusen av de ca 40 (XX) nya cancerfall
som uppträder varje år i landet. Det kan gå
flera tiotals år från det man utsätts för strål-
ning till dess att cancern visar sig. Därför
kan antalet fall som uppträder ett år skilja sig

från antalet fall som orsakas samma år.

En annan sorts skada som kan orsakas
av strålning är påverkan på foster under gra-
viditeten. Något tiotal fosterskador årligen
i Sverige anses bero på strålning, främst na-
turlig gammastrålning i bostäder och kos-
misk strålning. Misstankar finns också om
fosterskador i samband med bildskärmsar-
bete men detta har ännu inte kunnat bekräf-
tas genom vetenskapliga undersökningar.
Slutligen kan allvarliga arvsskador orsakas av
strålning, t.ex. medfödda sjukdomar eller
missbildningar. Inte heller här finns fullstän-
dig bevisning. Forskarna misstänker att om
skador på arvsanlagen förekommer så rör det
sig om några hundra snarare än tusentals
fall per år i Sverige.

Strålbehandling tillkommer som cancer-
orsak. Ett hundratal fall årligen är en ound-
viklig följd av den livräddande behand-
lingen.

Eventuellt kan också kraftledningar or-
saka cancer hos närboende, kanske något
hundratal fall årligen.

► Strålning flyttar energipaket

Med strålning menar vi förflyttning av
energi i mycket små paket från en källa till
en mottagare. Olika slags strålning kän-
netecknas av att energipaketen är olika
stora. I Bild 3.15 är olika slags strålning in-
ritade i energiordning. Där syns också
översiktligt vilka sorters strålning som sär-

skilt behandlas i detta avsnitt.

När energin absorberas i kroppens cel-
ler uppkommer kemiska föreningar som
bl.a. kan skada arvsmassan. Efter flera yt-
terligare led i kroppen kan dessa skador ut-
vecklas till exempelvis cancer eller ärftligt
överförda sjukdomar.

Bild 3.15 Elektromagnetisk strålning.

Ultraviolett strålning —

^^Röntgenstrålning / , y-strålning's. /	Infraröd strålning	MikroX. vågor	Radiovågor			Våglängd
h i i i r~i i	1	i 1 1	1 1 1 1 1	1		i meter
1012 10-10 108 10-6 104 102			1 102 104	10®	10®
i Joniserande strålning		Icke-joniserande strålning

Elektromagnetisk strålning är det gemensamma namnet på ljus, röntgenstrålning, radiovågor,
etc. Det är våglängden som avgör vilken kategori strålningen tillhör (logaritmisk skala).

Hur mår Sverige?

Cirka hälften av de uppgivna cancerfal-
len från radon, solstrålning och medicinska
undersökningar skulle kunna undvikas.
Kostnaden per förebyggt fall varierar från ett
tiotusental kronor för solstrålning till flera
miljoner kronor för radon.

Risk för ökad solstrålning

Solstrålning innehåller bl.a. den ultravio-
letta strålning som kan orsaka hudcancer.
Denna strålning har funnits i miljön sedan
jordens uppkomst. Ett skyddande skikt av
ozon uppkom för någon miljard år sedan.
Nu finns det risk för att det skyddande ozon-
skiktet uttunnas och att människan därmed
kan utsättas för mer ultraviolett strålning och
därmed ökad risk för hudcancer. Enligt
mätningar i Sverige från 1950-talet och
framåt har ännu inte någon sådan ökning
kunnat påvisas. (Se även Kapitel 2, s. 15.)

Ändå ökar hudcancern mer än någon
annan cancerform. Den troliga förklaringen
kan vara att människor utsätter sig för mer
solstrålning både genom att sola mer på som-
maren hemma, genom solresor till varmare
länder och - i mindre omfattning - genom att
sola i solarier.

Den allvarligaste hudcancerformen kal-
las malignt melanom. Mellan åren 1958 och

1986 fyrdubblades antalet upptäckta fall
och ökningen fortsätter. För närvarande
drabbas ca 1 500 människor årligen i Sve-
rige. Samband med tidigare brännskador
från solstrålning har påvisats.

Svenska myndigheter har upprättat
mätstationer för att kunna följa om den ultra-
violetta strålningens nivåer ökar. En lång-
siktig kampanj har också startats för att
minska risken för hudcancer från solstrål-
ning och åstadkomma tidigare upptäckt av de
cancerfall som ändå uppträder.

Sverige har infört bestämmelser om att
sollampor och solarier skall likna solen när
det gäller strålningens sammansättning och
intensitet. Dessa bestämmelser har följts av
motsvarande internationella regler.

Om den ultravioletta strålningen vid
marken skulle öka finns en risk för fler fall av
hudcancer. Dessutom skulle växter och
djur kunna skadas.

Ungefär hälften av alla hittills under-
sökta växter är känsliga för ökad ultraviolett
strålning. De blir t.ex. kortare eller får
mindre löv. Även viktiga näringskedjor i ha-
vet skulle störas efter negativ påverkan av
t.ex. plankton, krabblarver och fiskyngel.

Övriga tänkbara effekter är försämrad
luftkvalitet i tätorter eftersom strålningen bi-
drar till uppkomst av smog via giftiga luft-
föroreningar som ozon och väteperoxid.

Tabell 3.16 Antalet cancerfall per år i Sverige på grund av strålning.

STRÅLKÄLLA	Sjukfall	Dödsfall
Naturlig strålning i omgivning och kropp	600	300
Gammastrålning i byggnader	400	200
Radon i byggnader, framför allt bostäder	300-1 100	300-1100
Ultraviolett strålning (fall av både maligna melanom och skivepitelcancer)	3 000	300
Medicinska undersökningar, framför allt röntgen	200	100
Kärnkraftsutsläpp och kärnvapennedfall	10	5
Tjernobylnedfall	10	5

Siffrorna är ungefärliga uppskattningar utifrån olika forskningsrapporter.

Källa: SSI.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Radon tränger in i bostäder

Radon kommer från sönderfall av radium,
ett radioaktivt grundämne som finns allmänt
i naturen. Radium i mark och byggnadsma-
terial omvandlas vid sönderfallet till ädelga-
sen radon som tränger in i bostaden under-
ifrån eller genom väggar och tak. Om berg-
grunden innehåller mycket radium, som i
delar av Bohuslän, kan vatten i djupborrade
brunnar ha hög radonhalt. När sådant vat-
ten får riklig kontakt med luften i en bostad,
t.ex. när man duschar, kan radongas frigö-
ras till luften.

I utomhusluft finns radon endast i
mycket små mängder. Om inomhusluft späds
ordentligt med utomhusluft blir halten in-
omhus också låg. Förhöjd halt inomhus har
förekommit i alla tider. Den har berott på
dålig luftväxling eller sådant undertryck in-
omhus som gjort att radon sugits in från
marken.

På 1950-talet var radonhalterna likartade
dem som mättes vid sekelskiftet. I samband
med energibesparingen efter energikrisen
på 1970-talet minskades luftväxlingen i husen
och radonhalterna fyrdubblades i många
hus. Vid mitten av 1980-talet hade ännu
ingen större minskning skett. Den 1990 be-
slutade sänkningen av gränsvärdet för befint-
liga bostäder skall, när åtgärderna är ge-
nomförda, sänka den genomsnittliga radon-
halten med några tiotals procent.

Radon sönderfaller i luften till andra ra-
dioaktiva grundämnen, radondöttrar. Dessa
fastnar i lungorna när vi andas. Där ligger
de och bestrålar vävnaden eller transporteras
vidare så att andra delar av kroppen bestrå-
las. I första hand befarar man att radon kan
orsaka lungcancer. Uppskattningarna av
risken varierar mellan några hundra och
några tusen cancerfall årligen i Sverige. En
stor studie som avslutas 1992 väntas ge när-
mare besked. Även andra cancerformer

Bild 3.16 Exempel på otätheter i en byggnad där markradon kan tränga in.

Schematisk skiss över vanliga otätheter i en byggnads grundkonstruktion

1. Springa mellan betonggolv och vägg.

2. Otätheter vid rörgenomföringar, även i
skyddsrör.

3. Otätheter vid golvbrunnar.

4. Otätheter vid lucka över rensbrunn.

Källa: SSI.

5. Otätheter i rör för el- och teleledningar.

6. Sprickor i golv eller vägg på grund av
sättningar.

7. Läckage genom luftgenomsläppliga
byggnadsmaterial.

Hur mår Sverige?

befaras, men i mindre utsträckning.

Åtgärder i större skala mot radon påbör-
jades i slutet av 1970-talet, i samband med
omfattande informations- och mätinsatser.
En lägesrapport 1987 visade att takten för att
genomföra olika åtgärder varit låg. Rege-
ringen beslutade 1990 att socialstyrelsens
gränsvärde i befintliga bostäder skulle hal-
veras från 400 till 200 becquerel av radon-
döttrar per kubikmeter luft. Ca 130 000 bo-
städer ligger över det nya gränsvärdet.

En ganska enig expertopinion bedömer
att det inte finns några ofarliga radonnivåer.
Det går då inte att sätta ett gränsvärde som
gör slut på radonriskerna. Det nya gränsvär-
det beräknas minska antalet lungsjukdo-
mar på grund av radon med 100-1000 fall
per år.

Åtgärder för att minska radonmäng-
derna till det nya gränsvärdet kan medföra
miljardkostnader årligen. Kostnaderna be-
ror i hög grad på energipris och ränteläge.
Radonbidraget med högst 15000 kr. per
villa har i allmänhet bara täckt en del av de

samlade kostnaderna för att bygga om ett
hus.

Sverige var tidigt framme med åtgärder
mot radon. Nu finns i många länder program
och gränsvärden som liknar de svenska
t.ex. inom EG. Sverige har funnit och byggt
om en större andel bostäder med radon-
problem än de flesta andra länder.

Tjernobylföroreningen
kvar länge

Förorening av mark och vatten med av
människan skapade radioaktiva ämnen har
förekommit sedan de första amerikanska
kärnvapenproven i atmosfären 1945. Inled-
ningsvis rörde det sig om mycket små
mängder men under 1950-talet blev de fullt
mätbara också i Sverige. Under 1960-talets
kärnvapenprov fick Sverige en topp i det ra-
dioaktiva nedfallet som kunde avläsas ge-
nom mätning av radioaktivt cesium i kroppen
på försökspersoner.

Bild 3.17 Stråldos från cesium.

Stråldos från radioaktivt cesium i mat hos en kontrollgrupp. Tjernobyl-
olyckan inträffade 1 986. Naturlig strålning ger ca 4 millisievertperår.

Källa: SSI.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Därefter kom en minskning fram till
Tjernobylolyckan i Sovjetunionen år 1986,
som återförde den genomsnittliga förore-
ningen i landet till 1960-talets nivå. Cesium-
nedfallet var dock mycket ojämnt fördelat

Bild 3.18 Cesiumnedfall i Sverige ef-
ter Tjernobyl-olyckan.

Flygmätningar av cesium-1 37 under perioden
9 maj—1 9 september 1 986. Cesium — 137,
tusen becquerel per m2.

Källa: Sveriges geologiska AB.

över landet. Framför allt drabbades områden
kring Härnösand och Gävle av Tjemobyl-
nedfallet.

Föroreningen kommer att finnas kvar
mycket länge. Mängden radioaktivt cesium
halveras vart trettionde år. Dessutom kan
cesium föras vidare, t.ex. långt ner i marken
eller ut i haven, men sådana mekanismer
ger en ganska liten ytterligare minskning.

I stort sett ligger stråldoserna från nedfal-
let inom ramen för variationerna i de stråldo-
ser som finns från naturligt radioaktiva äm-
nen. Det finns inga kända ekologiska verk-
ningar av så låga stråldoser. I vissa extrem-
fall kan man möjligen tänka sig att det skulle
kunna gå att påvisa effekter på fortplant-
ningen hos djur, t.ex. hos fisk i de mest ned-
smutsade sjöarna eller hos renar som äter
den mest nedsmutsade renlaven. Mer påtag-
liga verkningar i form av t.ex. dödlighet hos
de mest utsatta djuren väntas först börja upp-
träda vid markförorening som är ungefär
hundra gånger över de högsta nivåer som
mätts i Sverige.

Skyddsåtgärderna har inriktats på att
minska risken för att människor skadas. Det
gäller risker för cancer, arvsskador och fos-
terskador som nämndes i inledningen av
detta avsnitt. Som framgår av Tabell 3:16 är
Tjernobylnedfallet en mycket liten riskkälla
jämfört med andra strålkällor i Sverige.

En lång rad åtgärder till en kostnad av ca
en miljard kronor vidtogs de första åren efter
Tjernobylolyckan för att hindra att männi-
skor utsattes för onödig strålning. Nu kvar-
står främst begränsningar i sötvattensfiske
(se Kapitel 5, s. 125) samt i renskötsel, jakt
och svampplockning (se Kapitel 10, s. 257).

Forskning pågår om motåtgärder t.ex.
kalkning av sjöar. Strålskyddsinstitutet bedö-
mer att ytterligare åtgärder skulle leda till
förhållandevis små vinster i form av mins-
kade strålningsrisker.

Efter Tjemobylkatastrofen har flera in-
ternationella avtal slutits för att hindra att det
blir fler olyckor som leder till nedsmutsning
med radioaktiva ämnen eller för att lindra de-
ras följder.

Två internationella avtal har tecknats

Hur mår Sverige?

inom internationella atomenergiorganet
IAEA med syfte att säkra god information
om olyckor och ömsesidigt bistånd. Avtal om
informationsutbyte har tecknats med de
nordiska länderna och flera länder runt
Östersjön. Diskussioner pågår om svenskt
stöd för att höja säkerheten och strålskydds-
nivån på kämreaktorer i Östeuropa.

Ofullständig kunskap
om magnetfält

Det finns farhågor för att magnetfälten
kring vanliga kraftledningar och andra led-
ningar som försörjer oss med elström kan
vara cancerframkallande. Bl.a. har det ame-
rikanska naturvårdsverket sådana misstan-
kar. Ett omfattande svenskt forskningspro-
gram pågår för att hitta eventuella sam-
band. I avvaktan på djupare kunskaper vid-
tas i Sverige åtgärder i t.ex. bostäder och
barnstugor som utsätts för extremt höga fält
genom att de byggts nära kraftledningar.

Upprepade svenska studier på möss har
visat att graviditeten störs om de utsätts för
magnetiska fält som liknat bildskärmarnas
men är starkare. Studier på gravida kvinnor
har dock inte visat på några effekter som
kunnat kopplas till några magnetfält. Omfat-
tande internationell forskning pågår. I vän-
tan på resultaten tog regeringen 1987 initiativ
till att utveckla ett system med frivillig prov-
ning av bildskärmar. Rekommendationer har
dessutom tagits fram om vissa högsta mag-
netfältsnivåer för bildskärmar. Detta har lett
till att en ny grupp ”lågstrålande” bildskär-
mar har utvecklats, som har magnetfält un-
der tiondelen av de tidigare högsta vär-
dena.

Luftföroreningar i
tätorterna

Luftföroreningar förekommer i betydligt
större koncentrationer i tätorter än på lands-
bygden. Det gäller nästan alla föroreningar,
inkl, buller. Enda undantaget är ozon, som
oftast finns i högre halter på landsbygden.
Det beror på att ozon i stadsluften snabbt
förenar sig med andra föroreningar.

Luftföroreningar beräknas vara orsaken
till mellan 300 och 2 000 fall av cancer i tätor-
terna varje år, enligt uppgifter i naturvårds-
verkets aktionsplan mot luftföroreningar och
försurning. Andra hälsoeffekter är astma
och allergier.

Luftkvaliteten påverkas framför allt av
trafiken och uppvärmningen av bostäder. Bil-
trafikens betydelse har successivt ökat och
är i dag den största källan till luftföroreningar
i tätorter (se även Kapitel 9, s. 236). Vinter-
tid, när avgaserna inte i samma utsträckning
sprids och förs bort, kan det under kortare
perioder byggas upp relativt höga förore-
ningshalter.

Cancer, allergier, astma

Luftföroreningarnas betydelse för före-
komsten av cancer i tätorterna är större än
man tidigare har trott. År 1984 uppskattade
cancerkommittén luftföroreningarnas inver-
kan till 100— 1000 cancerfall per år. Nya be-
räkningar pekar mot 300-2000 cancerfall
med ett sannolikt värde nära 800 fall per år.
Det motsvarar 50-250 dödsfall i cancer per
miljon invånare i tätorterna.

Risken för cancer till följd av luftförore-
ningar är betydligt högre än den risknivå som
eftersträvas när det gäller skydd mot radio-
aktiv strålning. 1 det senare fallet är åtgärds-
gränsen 1—10 dödsfall i cancer per år och
miljon invånare.

De luftföroreningar som framför allt kan
bidra till att cancer utvecklas är eten, bensen
och polyaromatiska kolväten som huvud-

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

sakligen kommer från biltrafik och vedeld-
ning. Även kvävedioxid kan misstänkas ha
betydelse. En undersökning av vägtrafikens
föroreningar visar att merparten av partik-
lar med cancerframkallande ämnen, kom-
mer från dieselfordon, trots att dieseltrafi-
ken bara svarar för 10% av trafiken.

Effekten av olika föroreningar är inte en-
tydig. En del ämnen kan motverka cancer-
bildning, andra kan öka risken. T.ex. kan
svaveldioxid och kvävedioxid påverka lung-
orna så att cancerframkallande ämnen lät-
tare kan angripa lungcellema.

Stadsluften ökar också risken för aller-
gier och astma, men det är svårt att finna
klara samband mellan en särskild förore-
ning och en viss hälsoeffekt. Olika faktorer
samverkar. En rad studier visar att före-
komsten av astma och allergier ökar med
ökad industrialisering och urbanisering.
Luftföroreningar som irriterar slemhinnorna
kan också försämra kroppens försvar mot
infektioner och indirekt orsaka allergier, ge-
nom att det blir lättare för allergiframkal-
lande ämnen att ta sig genom slemhinnorna.

Världshälsoorganisationen (WHO) har
klarlagt att luftvägssjukdomar ökar när kon-
centrationen av sot och svavel är över 100
mikrogram/m3 luft. Barn är känsligare än
vuxna.

Enligt en svensk undersökning av värn-
pliktiga är astma och allergier betydligt vanli-
gare i städerna än på landsbygden. T.ex.
var allergisk snuva nästan dubbelt så vanlig
bland dem som bodde i Stockholm jämfört
med dem som bodde på landet.

En undersökning av astma hos barn i
Sundsvall påvisade dock ingen skillnad mel-
lan barn som bodde i centrum resp, utanför
staden, trots att halterna av kvävedioxid i
centrum hörde till de högsta i landet.

Vid en annan undersökning av före-
komsten av allergier fann man emellertid en
skillnad mellan innerstads- och ytterstads-
områden.

En tredje studie, från Norrköpingstrak-
ten, gav vid handen att barn som bodde i när-
heten av en massaindustri med stora punkt-
utsläpp, oftare än andra barn drabbades av
astma, allergier och hosta.

Tabell 3.17 Miljö- och hälsoeffekter av olika luftföroreningar.


PROBLEM, MILJÖEFFEKT	FÖRORENINGAR
Slemhinneirritation, luftvägs- besvär, astma	Kvävedioxid, svaveldioxid, sot, stoft, ozon, aldehyder
Allergier och astma	Nickel, svaveloxider, kvävedioxider, ozon kan ha betydelse för uppkomst av astma och allergi
Påverkan på centrala nervsystemet	Bly, kolväten, lösningsmedel, klorerade kolväten, dioxiner
Förhöjd cancerfrekvens, skador på arvsmassan	Polyaromatiska kolväten (PAH), eten, as- best, 6-värt krom, partiklar
Påverkan på hjärtkärlsystemet hos personer med kranskärlssjukdom Lukt	Koloxid Svavelväte, merkaptaner, kolsvavla och lösningsmedel (butylacetat, xylen)
Nedsmutsning	Sot, stoft
Nedbrytning av material i byggnader och konstföremål	Svaveldioxid, kvävedioxid, ozon
Växtskador	Ozon, vissa kolväten

Hur mår Sverige?

Både lokala och långväga
föroreningar

Luftkvaliteten i tätorterna påverkas både
av lokala och långväga föroreningar. Även
om merparten av de totala mängderna kvä-

Bild3.19 Svaveldioxid i tätorter un-
der vinterhalvåret
1989/90.

Källa: IVL.

vedioxidnedfall i Sverige kommer utifrån, så
har åtgärder mot lokala utsläpp stor bety-
delse för luftkvaliteten i tätorterna. I trafike-
rade stadsdelar kommer 70-90% av kvä-
veoxiderna från lokala källor.

Det finns också ett klart samband mellan
mängden kvävedioxid och tätortens storlek,
ett samband som inte är lika tydligt för sva-
veldioxid och sot.

Svaveldioxid i tätortsluften kommer i
större utsträckning utifrån. I södra Sverige
kan svaveldioxid och sot utifrån ha stor be-
tydelse när föroreningshalterna tillfälligtvis är
höga. I mindre orter i norra Sverige och på
småländska höglandet har vedeldning en re-
lativt stor betydelse för luftkvaliteten.

Naturvårdsverket har angett riktvärden
för luftföroreningar i tätorter och dessa an-
vänds numer i flera kommuner. Riktvär-
dena överskrids för något ämne i 25 -30 or-
ter. I nästan samtliga fall gäller det kvarter
vid trafikerade gator.

Det finns också ett klart samband mellan
mängden kvävedioxid och tätortens storlek,
ett samband som inte är lika tydligt för sva-
veldioxid och sot.

Utsläppen av svaveldioxid i städerna
ökade under 1950-, 60- och 70-talen, men har
de senaste tjugo åren minskat kraftigt ge-
nom utbyggnad av fjärrvärme och övergång
till mer svavelfattiga oljor. I Stockholm är
t.ex. medelvärdet för vinterhalvåret ungefär
en tredjedel av nivån från åren kring 1970.

Riktvärdet för svaveldioxider överskrids
bara i Skåne i samband med korta perioder
med höga luftföroreningshalter. Minskade
svavelutsläpp i Sverige och Nordeuropa vän-
tas medföra att riktvärdena kommer att un-
derskridas i hela landet.

Sotvärdena ligger under riktvärdet i hela
landet. Sothaltema har också minskat från
att ha varit relativt höga under 1960-talet.
En begränsning är att sotmätningar enbart vi-
sar svarta partiklar, som oftast kommer
från förbränning. Andra partiklar, från bl.a.
fotokemiska reaktioner, har antagligen
större betydelse för hälsan, men tillgången till
mätdata är sämre. Den totala mängden
partiklar, som är 3-4 gånger högre än sot-

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Bild 3.20 Svaveldioxidhalter i Stockholm, Göteborg och Sundsvall, 1978-

1989.

Mikrogram/m3

1978/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89

Källa: SCB.

Bild 3.21 Partiklar i stadsluft.

Partiklar i luften vid Odinsgatan

i Göteborg 1980-1987.

Mikrogram/m3

STOCKHOLM, Sergels torg

GÖTEBORG, Odinsgatan

SUNDSVALL, Kyrkogatan

Källa: SCB, NA 24 SM 9001.

1978/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87

Hur mår Sverige?

Bild 3.22 Kvävedioxidhalter i centrum av Stockholm, Göteborg och Sunds-
vall 1978-1989.

Mikrogram/m3

STOCKHOLM, Sergels torg
■■ ■■ m GÖTEBORG, Odinsgatan

• • • • SUNDSVALL, Kyrkogatan

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

Tabell 3.18 Naturvårdsverkets riktvärden för luftkvalitet i tätorter.

Ämne	Riktvärden för medelvärdet, mikrogram/m3, under
Ämne	1 tim	8 tim	24 tim	Halvår
Koloxid, CO	-	6	-	-
Kvävedioxid, NO2	110	-	75	50
Svaveldioxid, SO2	200	-	100	50
Sot	-	-	90	40

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

mängden, förefaller ha varit oförändrad
under 1980-talet när det gäller stadsluft, trots
att de stora punktutsläppen av partiklar to-
talt sett har minskat i Sverige.

Utsläppen av kväveoxider har trefaldi-
gats sedan mitten av 1950-talet, framför allt
beroende på vägtrafikutvecklingen. Det
finns inte tillräckligt långa mätserier som vi-
sar om de ökade utsläppen direkt motsva-
ras av höjda halter av kvävedioxid i stadsluf-
ten. Riktvärdena för kvävedioxid och kol-
oxid är de som oftast överskrids.

Mängden kvävedioxid i luften styrs av
ozonhaltema, eftersom ozon omvandlar kvä-
vemonoxid till kvävedioxid. Kvävedioxid
anses ha större betydelse för hälsan, men
kunskaperna om kvävemonoxidens effek-
ter är ofullständiga.

Det är oklart hur många människor som
verkligen utsätts för halter över riktvärdet.
Man vet att ca 20000 människor i Göte-
borg och drygt 6 000 i Stockholm bor utmed
gator där riktvärdet för kvävedioxid över-
skrids. Enligt bilavgasutredningen fanns det
1983 sammanlagt 200000 personer som
bodde eller arbetade utmed gator där riktvär-
dena överskreds. Alla städer, med undan-
tag för Stockholm, Göteborg och eventuellt
Malmö, räknar med att klara riktvärdet för
kvävedioxid före sekelskiftet. Det skall ske
med hjälp av gällande krav på avgasrening
och planerade trafikregleringar.

Övergången till bensin med lägre blyhalt
och blyfri bensin har också medfört bättre
luftkvalitet.

Ozonhaltema är i allmänhet större på
landsbygden än i städerna, men ozonhalter
över 150 mg/m3 (riktvärde för enstaka till-

Tabell 3.19 Utsläpp av partiklar i
Sverige, ton per år.


	1975	1987
Industri	130000	20000
Trafik	20000	9000
Förbränning	20000	17000

Källa: SNV rapport 3761.

fällen enligt den nordiska luftvårdsplanen)
har rapporterats från Stockholm. Höga hal-
ter förekommer även i Göteborg. I hela
Europa har ozonhaltema ökat med 1—2%
per år sedan 1950-talet (se avsnitt om ozon-
bildning, s.38)

När det gäller vissa föroreningar som
kan bidra till cancer finns det få mätserier.

Bild 3.23 Kvävedioxid i tätorter un-
der vinterhalvåret
1989/90.

Källa: IVL.

Hur mår Sverige?

Man vet att höga halter av toluen och xylen
kan förkomma lokalt kring möbelsnickerier.
Liknande lokala problem kan finnas kring
bensinstationer (bensen) och plastfabriker
(styren). Dessa kolväten ingår även i bilav-
gaser. För benso(a)pyren finns beräkningar
av utsläpp från bostadsuppvärmning och
trafikutsläpp. Utsläppen från bostäder mins-
kade under tiden 1935-1987, men har legat
still sedan 1960-talet när det gäller vedeld-
ning. Trafikutsläppen av benso(a)pyren har
minskat sedan 1980 och kommer att minska
ytterligare i takt med att fler bilar har kata-
lytisk avgasrening.

Byggnader och
kulturminnen vittrar

Många av de vackraste portalerna till kyr-
kor, slott och privathus skulpterades under

1600-talet i Gotlandssandsten - den sten
som är mest känslig för luftföroreningar. Sva-
velföreningar, framför allt svaveldioxid
skyndar på vittringen och kvävedioxid för-
stärker processen. Minskade utsläpp av
svaveldioxid har hittills inte kunnat avläsas i
minskad korrosionstakt på byggnader och
kulturminnen. Vittringen av kalk- och sand-
sten är tre gånger högre i centrala Stock-
holm jämfört med på landsbygden. Även
runstenar, hällristningar och glasmålningar
skadas av luftföroreningar.

De riktvärden som finns för luftförore-
ningar i tätorter utgår från föroreningarnas
hälsoeffekter. Luftföroreningar på samma
nivå som riktvärdena påverkar både metaller
och stenmaterial.

Miljöpåverkan på byggnader och andra
kulturföremål beskrivs även i Kapitel 4
(s.84).

Tabell 3.20 Bly i Stockholmsluften. Medelvärde, mikrogram/m3.

Period	78/	79/	80/	81/	82/	83/	84/	85/	86/	87/	88/	Kommen-
Mätstation	79	80	81	82	83	84	85	86	87	88	89	tar
Sveavägen 59	1,1	1,0	0,7		0,6	0,8	0,6	0,4	0,4	0,4	0,4	nov-dec
Hornsgatan 108	2,3	2,0	1,3	1,2	0,9	1,2	0,9	0,5	0,7		0,6	maj-jun

Källa: SCB.NA24SM9001.

Tabell 3.21 Utsläpp av benso(a)pyren från bostadsuppvärmning och
trafik i tätorter 1935-1987, kg/år.

År	1935	1960	1980	1987
Bostadsuppvärmning	1 285	570	565	375
ved	770	270	260	230
kol	500	140	0,5	5
olja	15	160	305	140
Trafik	<1	105	245	160
TOTALT	1 285	675	810	535

Källa: SNV Rapport 3761.

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Buller stressar och
stör sömnen

Trafiken bullrar mest

Under de senaste tjugo åren har bullerni-
våerna i hela västvärlden höjts markant.
Bara i Sverige har under denna tid vägtrafi-
ken ökat trefalt och flygtrafiken tiofalt.

Buller inverkar på flera sätt på männi-
skors hälsa och välbefinnande: hörselskador,
stressreaktioner och sömnstörningar blir
resultatet. Konsumtionen av läkemedel -
mot exempelvis högt blodtryck och mag-
sår - tenderar också att öka vid hög bullerbe-
lastning.

De största bullerproblemen finns i ar-
betsmiljön, som inte behandlas här, men
även i den yttre miljön störs många av bul-
ler.

► Buller - ett icke
önskat ljud

Ljud är vågrörelser som utbreder sig i
gaser, vätskor och fasta kroppar och
som kan uppfattas med vår hörsel.

Buller används som benämning på ett
icke önskvärt ljud.

Ljudstyrkan mäts i decibel. För att
uttrycka ljudstyrka används - på grund av
den stora skillnaden mellan hörtröskel och
smärtgräns — en logaritmisk skala med en-
heten decibel (dB). En ökning av ljudnivån
med 10 dB upplevs ungefär som en för-
dubbling av ljudstyrkan. Vid mätning av
ljudtrycket vägs ljudets olika frekvenser
så att de skall efterlikna örats känslighet.
Den vanligaste enheten betecknas dB(A).

20 dB(A) motsvarar ljudnivån i en tyst
stadsvåning, 60 dB(A) ett normalt samtal
på en meters avstånd och 80 dB(A) ljudet
av en slipmaskin.

Trafiken är den källa som exponerar flest
människor för buller och vägtrafiken är det
trafikslag som flest antal människor störs
av. Järnväg och flyg bullrar emellertid mer
om man utgår från varje enskilt tåg respek-
tive flygplan. Trafikbuller är i första hand ett
tätortsproblem och mest drabbade är stor-
städerna. Utmed starkt belastade järnvägar
och vägar i landet blir störningarna också
påtagliga, liksom i anslutning till flygplatser.

Vägtrafiken

År 1986 inventerades bullersituationen
längs hela det statliga vägnätet, dvs. huvud-
sakligen landsbygdsvägar. Man fann då att
ca 30 000 personer utsattes för en ljudnivå
som översteg 65 dB (A). I Göteborg beräk-
nas ca 25 000 personer bo i fastigheter där
bullernivån utanför är högre än 65 dB (A),
och i Storstockholm rör det sig om ca 100 000
personer.

Inom hela Sverige beräknas ca en miljon
boende ha en bullernivå utanför sin bostad
överstigande 65 dB(A). För ca tre miljoner
överskrids 55 dB(A), som är det av riksdagen
beslutade riktvärdet för planering av nya
bostäder och trafikleder.

Väg- och trafikinstitutet förutspår att an-
talet personer som utsätts för över 55 dB(A)
kommer att öka till 3,4 miljoner år 2000
och 3,6 miljoner år 2015, om inga åtgärder
vidtas.

Buller uppkommer från flera källor i ett
fordon. Motor, avgassystem, kylsystem, luft-
motstånd, kraftöverföringssystem, slut-
växelns utväxlingsförhållande och däcks-
utrustning bidrar i varierande omfattning
till bullret, liksom hastigheten.

Från 1991 års bilmodeller kommer
strängare bullerkrav att införas i Sverige.
Med de nya skärpta trafikbullerkraven
kommer däck-vägbanebullret att dominera
över motorbullret redan vid hastigheter
över 40 km/tim. Nya tunga fordon bullrar
5—10 dB(A) mer än personbilar. Det inne-
bär att, vid en normal lastbilsandel av 10%,
bidrar den tunga trafiken med ungefär lika

5 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

stor andel av bullret som personbilarna.

1978 infördes i Sverige de första gräns-
värdena för buller från bilar. Inom EG har
skärpta gränsvärden för bilar införts den 1
oktober 1988. De nordiska miljöministrarna
har antagit ett långsiktigt mål för att minska
trafikbullret - inga fordon skall tillåtas över-
skrida 80 dB (A). Kraven är kopplade till en
viss mätmetod vari acceleration ingår, men
den tar inte hänsyn till däck-vägbanebuller.

Flygtrafiken

I dagsläget finns ett 30-tal trafikflygplatser i
Sverige. Vid de civila trafikflygplatserna i
Sverige beräknas i dag ca 60 000 personer
vara utsatta för flygbuller över 55dB (A).
Antalet ankommande och avresande flyg-
passagerare på Arlanda flygplats uppgår till
14 miljoner/år. En ordinär dag startar eller
landar mellan 600 och 700 flygplan på Ar-
landa.

Bild 3.24 Flygbuller kring Arlanda
flygplats.

Källa: Luftfartsverket.

Förändringar av flygtrafiken kräver se-
dan den 1 juli 1989 tillstånd enligt miljö-
skyddslagen (om landningsbanan har en
längd över 1200 m). Ett exempel på ärende
som har prövats gällde en utökning av flyg-
trafiken till Karlstads flygplats. Tillstånds-
prövningen ledde till att trafiken begränsa-
des morgon- och kvällstid samt att tystare
flygplan krävdes för postflyget nattetid.

Utvecklingen är i dag inriktad på att er-
sätta äldre flygplan som har höga bullerni-
våer med modernare och tystare flygplans-
typer. Buller från större jetplan beräknas till
108 dB(A). Med ny motorteknik har man
kunnat minska bullernivåerna med 7—15 dB
med bibehållen motoreffekt. Någon ytterli-
gare sänkning av flygplansbuller genom ut-
veckling av ny teknik kan inte förväntas på
kort sikt.

Nordiska ministerrådet (miljöminist-
rarna) har uttalat att äldre civila jetplan, t.ex.
av typ Fokker F28 och DC9-41, bör förbju-
das i så många länder som möjligt från år
2000. Flera flygbolag har också beslutat
byta ut vissa flygplanstyper. Det innebär att
bullernivåerna t.ex. vid Arlanda skall ha
kulminerat redan 1989 för att därefter
minska fram till år 2015 med ca 3 dB(A),
trots ökad trafik. Genom denna utveckling
kommer antalet mycket bullerstörda perso-
ner kring de civila flygplatserna att minska.

När det gäller militärt flyg, pågår en ana-
lys av vilka förändringar av bullerstörningar
som kan uppkomma vid introduktion av
flygplan JAS 39 efter 1995. De teoretiska be-
räkningar som har utförts pekar mot att
bullerstörningarna från JAS 39 blir större än
från flygplan 37 Viggen. Detta kan komma
att påverka markanvändningen i närheten av
ett tiotal flygflottiljer.

Järn vägstrafi ken

SJ har kartlagt hur många som störs av bul-
ler från järnvägstrafik. Jämvägsbullret över-
stiger 65 dB (A) vid ca 30 000 lägenheter
och 55 dB(A) vid 200 000 lägenheter. Tidvis
överstiger bullret 70 dB(A) vid 270000 lä-
genheter. I Sverige finns inga gränsvärden för
järn vägsbuller. I bl.a. Nederländerna,

Kapitel 3 Långväga och lokala luftföroreningar

Schweiz och Tyskland pågår arbete för att
fastställa gränsvärden.

Inkapsling av boggier, tystare bromsar
och bättre hjul gör att de moderna tågen bull-
rar mindre än de gamla. Banans utform-
ning har också betydelse för bullernivåerna.

För de nya snabbtågen, som når hastig-
heter om 200 km/tim, har SJ i sitt kontrakt
med tillverkaren föreskrivit att ljudnivån
inte får överskrida den som ett vanligt per-
sontåg åstadkommer vid 130 km i timmen.
Det kan jämföras med förhållandena i
Frankrike, där snabbtåg är vanliga. Ett
snabbtåg i 200 km/timme kommer upp i
97 dB(A), medan ett vanligt expresståg i
140 km/timme når 92 dB(A).

Attityden till buller skiljer sig i olika län-
der. Buller orsakar framför allt lokala pro-
blem, men möjligheten att införa gemen-
samma bullernormer för biltrafiken, diskute-
ras internationellt. En samordning av bul-
lemormer kan också minska kostnaderna för
att utveckla tyst fordonsteknik.

Internationella
överenskommelser

Det internationella miljösamarbetet för att
motverka luftföroreningar inleddes i början
av 1970-talet, då en arbetsgrupp inom FNs
ekonomiska kommission för Europa och
Nordamerika (ECE) diskuterade gemen-
samma luftföroreningsproblem.

Två år senare, under FN-konferensen
om den mänskliga miljön, antogs en deklara-
tion som angav principerna för det mellan-
statliga miljöarbetet. Enligt deklarationen
har enskilda stater ansvar för att verksam-
heter inom det egna territoriet inte förorsa-
kar skador på miljö- och naturresurser i
andra länder eller inom områden som ligger
utanför nationella lagar, t.ex. de öppna ha-
ven.

Sedan dess har flera regionala konven-
tioner utarbetats på luftvårdsområdet. Un-
der 1970-talet fanns det huvudsakligen

ramkonventioner som angav mål och all-
männa förpliktelser. Under 1980-talet har
flera av dessa utvecklats till mer precisa, bin-
dande åtaganden och ibland har kvantita-
tiva mål angetts. Det har också skett en ut-
veckling i synen på miljömålen. Till nyligen
har överenskommmelsema varit inriktade på
att sätta upp mål utifrån den bästa teknik
som finns för att uppfylla målen (BAT, Best
Available Technology). Nu utgår arbetet
allt mer från vad naturen tål, dvs. experter-
nas bedömningar av vad som är den kri-
tiska belastningsgränsen för olika förore-
ningar.

De viktigaste konkreta åtagandena som
Sverige har gjort inom luftvårdsområdet är
konventionen mot gränsöverskridande
luftföroreningar och den nordiska handlings-
planen mot luftföroreningar.

Konventionen mot gränsöverskridande
luftföroreningar utarbetades inom ECE och
undertecknades i Geneve 1979. Till kon-
ventionen hör två protokoll: Protokollet om
begränsning av svavelutsläpp från 1985 och
protokollet om kväveoxider från 1988.

Svavelprotokollet innebär att svavelut-
släppen skall reduceras med 30% före 1993,
räknat från 1980. Hösten 1990 hade proto-
kollet ratificerats (dvs. antagits av parlamen-
ten) i 20 av de 21 länder som skrev under
protokollet. De flesta av de länder som un-
dertecknat svavelprotokollet har redan
minskat sina utsläpp med mer än 30%. De
svenska svavelutsläppen har minskat med
60% sedan 1980.

I kväveprotokollet utfäster sig 27 stater
att 1994 års utsläpp av kväveoxider inte skall
överstiga 1987 års nivå. I samband med
detta protokoll deklarerade 12 länder, däri-
bland Sverige, att kväveoxidutsläppen skall
begränsas med 30% till 1998 räknat från ett
medeltal under perioden 1980-1985. Pro-
tokollet tar inte upp utsläpp av ammoniak.
De svenska utsläppen av kväveoxider har
minskat med några procent sedan början av
1980-talet. De beslut som hittills fattats
väntas ge en minskning med 15% till mitten
av 1990-talet.

Inom konventionen mot gränsöverskri-

Hur mår Sverige?

dande föroreningar pågår ett arbete med ett
motsvarande protokoll för att begränsa
flyktiga organiska ämnen som tillsammans
med kväveoxider bildar ozon. Sverige har
tillsammans med ett antal andra länder före-
slagit en sänkning med 30% som ett första
steg.

Den första nordiska handlingsplanen
mot luftföroreningar antogs i Reykjavik 1990.
Planen innehåller en mängd gemensamma
miljömål, strategier och åtgärder, även om
den inte är juridiskt bindande på samma
sätt som en konvention.

Enligt handlingsplanen skall svavelned-
fallet i Norden - med undantag för Skåne och
Danmark - inte överstiga 0,5 g/m2 per år,
vilket motsvarar 5 kg per hektar. Nedfallet i
Sverige är 5-20 kg per hektar och år.

För kvävenedfallet anges som mål

1 g/m2, vilket motsvarar 10 kg/hektar. Ned-
fallet i Sverige är 2—20 kg/hektar. Dess-
utom ingår en minskning av utsläppet av kvä-
veoxider med 30% under perioden
1980-1998. När det gäller ammoniakutsläpp
från jordbruket skall de nordiska länderna
diskutera en strategi i början av 1990-talet.

Flyktiga organiska ämnen som påverkar
ozonbildningen skall de nordiska länderna
eftersträva att minska med 50% före år
2005, räknat från 1988 års nivå. För ozon-
mängderna nära marken anges som miljö-
mål högst 50 mikrogram/m3 som genomsnitt
för perioden maj-september och högst
150 mikrogram/m3 som medelvärde under en
timme. Ozonhaltema under sommarmåna-
derna är i Sverige 60-90 mikrogram/m3 och
100-250 mikrogram/m3 vid enstaka tillfäl-
len.

1 den nordiska handlingsplanen ingår
också att metylkvicksilver i fisk inte får över-
stiga 0,5 mg/kg fisk, vilket medför att kvick-
silvernedfallet behöver minska med
60-80%. Om tungmetaller skrivs allmänt
att utsläppen bör minska så att belastningen
inte väsentligt överstiger de naturliga ni-
våerna.

Nedfall från luften är för flera ämnen en
betydande källa till havsföroreningar. Det
gäller t.ex. kväve och metaller.

I överenskommelser för att minska för-
oreningar i Östersjön och Nordsjön ingår en
rad utfästelser som kräver åtgärder mot
luftföroreningar. Det gäller framför allt Hel-
singforskonventionen, som är bindande,
och Nordsjökonferensen, som inte är juri-
diskt bindande, men som har stor betydelse
för utvecklingen av andra överenskommelser
inom havsområdet. (Se Kapitel5, s. 163).

Hur mår Sverige?

Markanvändning

och naturvård

Konkurrens om markanvändningen 73

Miljöeffekter av markanvändning 80

Effekter på kulturmiljöer 84

Konsekvenser för flora och fauna 88

Skydd av natur 97

Internationella överenskommelser 106

Hur mår Sverige?

m Nils Holgersson skulle
göra om sin underbara resa
över Sverige år 1991 skulle
det vara med en kanadagås -
om han inte flyger helikop-

ter. Vill man förstå de stora dragen i hur
mark och landskap förändras med sam-
hällsutvecklingen är fågelperspektivet över-
lägset. Frågan är vad en återuppväckt Nils
Holgersson skulle förstå av det han ser, 90 år
efter sin första resa på gåskarlens rygg.

De stora mönstren
känns igen

Det storskaliga mönstret, fördelningen
mellan vatten, skog och öppen jordbruks-
mark, känner han säkert igen. Det är be-
stämt av de naturgivna förutsättningarna, av
berggrund, jordarter och klimat, kalfjället

och de stora bruna myrflaken. Framför allt
Norrlandsskogama ser ut som de gjort i tu-
sentals år. Att en del av myrmarken förvand-
lats till åker och skog är inte lätt att upp-
täcka.

De stora jordbruksslättema har bara
naggats lite i kanterna. Däremot har rutorna
i slättbygdernas mönster blivit betydligt
större och rakare. Inslagen av vattenblänk,
slingrande bäckar och saftigt gröna mader
har nästan helt försvunnit i de mest utpräg-
lade jordbruksbygderna.

Ängsmarker och beteshagar har genom-
gått stora förändringar. Halvöppna lövmar-
ker, som förr utgjorde en mjuk övergång
mellan bygd och skog, är borta. Gränsen
mellan åker och barrskog är ofta en kniv-
skarp linje i landskapet.

I skogslandskapet har tusentals små,
spridda odlingsöar försvunnit. Torp och går-
dar har övergivits. Åkrar har vuxit igen el-

Bild 4.1 Fördelning av olika
slags mark i Sverige.

Skogsmark och mark

Jordbruksmark 8 %

Om Sveriges yta fördelades jämnt på alla invånare skulle var och en få omkring 50000 m2.
Bilden visar hur det skulle se ut om de olika naturtyperna fördelades lika på varje "lott"
om 50 000 m2.

Källa: Mark och vatten år 2010, Ds 1988:35.

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

ler planterats med barrskog. Det är en stor
förändring, men i fågelperspektiv syns den
inte särskilt tydligt i landskapets mönster.
Övergången från självhushållets till indu-
striåldems jordbruk har medfört att åker-
arealen minskat med ca 25% sedan sekel-
skiftet, men detta berör trots allt inte mer än
några procent av Sveriges totala yta.

Fler tätorter och vägar

Tydligare är spåren efter 1900-talets om-
välvningar av bosättning och bebyggelse-
mönster. I seklets början bodde ca 70% av
befolkningen på landsbygden. I dag har den
siffran sjunkit till omkring 15%. Sveriges
tätorter hade vid sekelskiftet sammanlagt

Befolkningstäthet i Sverige år 1830 och 1980.

Invånare/km2

Hur mår Sverige?

1,5 milj, invånare. I dag bor omkring 7 milj,
svenskar i tätorter. Tätorterna har blivit
många fler och mycket större, även om de
fortfarande bara är isolerade fläckar i land-
skapsmönstret.

Här och var längs fjällkedjan, utmed
kusterna och sjöstränderna finns en helt ny
typ av bebyggelse i form av ”byar” med fri-
tidshus.

Den största förändringen är att dagens
landskap genomkorsas av ett mycket finför-
grenat nät av vägar och kraftledningar. Det
är ett nytt inslag i landskapsmönstret, som till
allra största delen tillkommit under vårt se-
kel.

Om man undantar Stockholmsregionens
växande dominans är Sveriges befolkning
fördelad över landet ungefär på
samma sätt nu som för 150 år sedan. Den
stora omflyttningen har skett inom regioner-
från landsbygd till tätorter.

Skogen har blivit rutig

Skogen har också förändrats. I södra Sve-
rige fanns före det moderna skogsbrukets ge-
nombrott glesa, luckiga och olikåldriga
skogar med inslag av kala eller nästan kala
hedmarker. I norr fanns det vidsträckta
obrutna barrskogar, utglesade bara runt be-
byggelse och i stråk längs älvdalarna.

Nu är den vuxna skogen mycket tätare,
grönare och frodigare än då. Men hela skogs-
landskapet har blivit rutigt. Samma möns-
ter går igen från söder till norr, det är bara
skalan som förändras. Kala fält avlöses av
rutor med tät skog i olika åldrar. Nätet av vä-
gar genomkorsar så gott som hela skogs-
landskapet.

Mångfalden hotas

Många stora och omvälvande förändring-
arna i skogslandskapet kan Nils Holgersson
knappast upptäcka från sin gåsrygg. Det är
i grunden en annan skog än den han såg vid
sekelskiftet. Urskogar har blivit produk-
tionsskogar med förändrade livsvillkor för

växter och djur. På motsvarande sätt har
förändringarna inom jordbruket medfört nya
levnadsvillkor för flora och fauna i odlings-
landskapet. Skogsmarken och jordbruks-
marken - sammanlagt omkring två tredje-
delar av Sveriges landyta - brukas i dag med
modema metoder och en hög grad av me-
kanisering. Dessa förändringar bidrar starkt
till utarmningen av den biologiska mångfal-
den.

Marken som soptipp

Kanske kan Nils Holgersson notera glesa
och risiga grantoppar här och var i södra Sve-
rige, men de kemiska förändringar som
skett i marken skulle han inte upptäcka ens
om han gick till fots.

Skog, mark och vattendrag påverkas
starkt av luftbuma föroreningar, som sprids
med vinden, över nationsgränser och faller
ner med regn och snö.

Allvarligast är nedfallet av försurande
ämnen som svavel- och kväveföreningar som
redan kraftigt påverkat skogsmarken i
södra och mellersta Sverige och nu börjat på-
verka även Norrlandsskogen som är mer
känslig för försurning.

När marken försuras inträffar en rad
andra kemiska förändringar. Trädens rötter
kan skadas av aluminium och andra metal-
ler som kommer i rörelse. Näringsämnen
tvättas bort ur marken och förs vidare till
sjöar och vattendrag. (Se Kapitel 3, s.32).

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Konkurrens om
ma rka n vä nd ningen

I slutet av 1800-talet övergick jordbrukar-
samhället successivt till ett industrisamhälle.
Under det sekel som gått sedan dess har
landskapet genomgått omfattande föränd-
ringar. Vid sidan av odlingslandskapet har
industri-, tätorts- och trafiklandskap börjat
växa fram.

I början av 1960-talet hade konkurren-
sen om marken blivit uppenbar. Ett flertal
akuta intressekonflikter om bl.a. Vindeläl-
ven och några industrilokaliseringsorter på
västkusten, skapade debatt om markan-
vändningen. Friluftslivets och naturvårdens
anspråk på marken började uppmärksam-
mas på allvar. Den fysiska riksplaneringen
tog form. Processen pågick i över 20 år och
ledde bland annat till att intresseområden för
olika anspråk avgränsades. I naturresursla-
gen 1987 lagfästes riksdagens riktlinjer för av-
vägningar mellan bevarande- och exploate-
ringsintressen i frågor om mark och vatten.

Parallellt med riksplaneringen har ambi-
tionsnivån i kommunernas fysiska planering
höjts, från att omfatta huvudsakligen be-
byggelseplanering till kommunala översikts-
planer för all mark- och vattenanvändning.

Mark för jordbruk,
skogsbruk och renskötsel

I ett biologiskt perspektiv har vårt sätt att
använda skogsmark och jordbruksmark för-
ändrats radikalt under 1900-talet. För

--------------►

Bild 4.3 Områden av riksintresse.

Kartan visar områden som i sin helhet är av
riksintresse enligt naturresurslagen. Inom dessa
områden finns särskilda regler till skydd för
natur- och kulturmiljön. Starkast skydd mot
exploatering har de älvar och älvsträckor
som är uppräknade i naturresurslagen.

Källa: Att hushålla med mark och vatten,
Planverket 1988.

Områden som har särskilt stora värden
för turism och rörligt friluftsliv.

Kust- och skärgårdsområden som har
stora bevarandevärden och som skall
skyddas mot etablering av miljöstörande
anläggningar.

Övriga kust- och skärgårdsområden
som har stora bevarandevärden.
Etablering av miljöstörande anlägg-
ningar får ske på platser där liknande
verksamheter redan finns.

■■.■.i Fjällområden vars orörda karaktär

■ skall skyddas.

Alvar och älvsträckor som skall
skyddas mot vattenkraftsutbyggnad.

Hur mår Sverige?

skogsbrukets del har stora förändringar skett
efter 1950.

Skogsbrukets och jordbrukets miljöef-
fekter behandlas i Kapitel 10, sid 243.

Jordbruk

Åkerarealen i Sverige har minskat sedan
mitten på 1950-talet till följd av rationalise-
ringar inom jordbruket. Huvuddelen av
nedläggningen har skett i skogs- och mellan-
bygder, samtidigt som åkerjordarna i slätt-
bygderna utnyttjats allt mer intensivt. För
närvarande är omkring 7% av Sveriges
landyta åker, vilket motsvarar 2,9 milj, hek-
tar. En mindre del av den åkermark, som
tagits ur bruk, har utnyttjats för bebyggelse.
Totalt användes 56000 hektar åkermark för
tätortsexpansion under perioden 1960-1985.
Huvuddelen av minskningen av åkermark
beror på återgång till skogsmark, antingen
genom plantering av barrskog eller genom
spontan igenväxning.

Bild 4.4 Sveriges folkmängd och
åkerareal 1800-1980.

Under 1 900-talet har livsmedelsbehovet för
en allt större befolkning kunnat täckas ge-
nom mer effektiv jordbruksproduktion.

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

Skogsbruk

Över 70% av Sveriges landyta är täckt av
skog. Mer än fyra femtedelar av denna yta,
eller 25,6 milj, hektar (motsvarande 63%
av landarealen), är produktiv skogsmark, där
skogsbruk är ekonomiskt lönsamt och tillå-
tet. Skogsmarksarealen har ökat något under
de senaste 40—50 åren, huvudsakligen ge-
nom att åker och betesmarker övergått till
skog samt genom att myrmarker dikats ut.
Samtidigt har en del skogsmark tagits i an-
språk för bl.a. tätorter, fritidsbebyggelse
och kraftledningsgator. Nettoökningen av
skogsmarksarealen har sedan 1940-talet va-
rit 600000-700000 hektar.

Renskötsel

Rennäring bedrivs inom mer än en tredje-
del av Sveriges yta. Mycket stora delar av
Norrlands skogsland ingår i renskötselom-
rådet. Inom detta område bedrivs rensköt-
seln med olika intensitet beroende på års-
tid, naturliga förhållanden och konkurre-
rande intressen. Fjällrenskötseln innebär
långa flyttningar mellan fjäll och lågland. I
Norrbotten och Västerbotten använder
renskötseln mark från norska gränsen till
kustlandet. Skogsrenskötseln, som bedrivs
på skogsmark under i huvudsak hela året, in-
nebär endast begränsade flyttningar.

Möjligheterna att bedriva renskötsel har
försvårats genom att kalhyggesbruket har
minskat tillgången på vinterbete. Vinterbe-
tet är den begränsande faktorn för rensköt-
seln i större delen av renskötselområdet.
Betesmark har också tagits i anspråk för bl.a.
gruvbrytning och utbyggnad av vägar, tät-
orter och fritidsbebyggelse. Förluster av be-
tesmarker har också orsakats av vatten-
kraftutbyggnad . Vattenkraftexploatering
medför dessutom att flyttningsvägar stängs
av.

Turism och fritidsaktiviteter kan ibland
försvåra renskötseln. Ett problem är stör-
ningar från snöskotertrafik i kalvningslan-
den på vårvintern.

Rennäringens påverkan på naturmiljön
behandlas i Kapitel 10, sid 256.

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Mark för bebyggelse

Tätorter

Trots att 19(X)-talet inneburit en kraftig ex-
pansion av tätorter, trafikleder och industri
har en jämförelsevis liten del av Sveriges
yta direkt påverkats av exploatering.

1,5 milj, hektar - drygt 3% - av Sveriges
landareal är bebyggd mark. Hit räknas mark
för bostäder, industri, vägar, parkeringsytor
etc., men också trädgårdar, parker och annan
mark i anslutning till bebyggelse. 25% av
den bebyggda marken upptas av bostadsbe-
byggelse, 15% av fritidsbebyggelse och om-

Bild 4.5 Renskötselområdet i Sverige.

Gräns för renbetesfjäll/
odlingsgräns
Lappmarksgräns

Renskötselområdet i Sverige

kring 25% av mark för transporter, huvud-
sakligen vägar.

Tätorternas sammanlagda yta har ökat
med omkring 170 000 hektar sedan 1960. Det
motsvarar 0,4% av Sveriges landyta. I dag
är tätortsytan drygt 500000 hektar, varav
60% utgörs av bebyggelse.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-
talet skedde tätortsexpansionen till ungefär
hälften på åkermark. Tätorternas expan-

Bild 4.6 Tätortsexpansion på åker-
mark 1960-1985.

Tusental
ha

200

180

160

140

120

1 MINSKNING
I ÅKERAREAL

2 TÄTORTSEXPANSION

3 TÄTORTSEXPANSION
PÅ ÅKERMARK

100

80 ______

60 1

—

2o 2 Lr-

1960 65 70 75 1 80 85

Tätortsexpansionen har minskat kraftigt efter
1 980. Under 1 970-talet gick nästan hälften av
den jordbruksmark som togs ur produktion till
tätortsexpansion. Efter 1 980 har andra
faktorer än tätortsutbyggnaden fått ökad
betydelse för nedläggningen av åker-
mark.

Källa: Rennäringen i kommunernas planering.

Planverket 1978.

Kä/Za: SCB. SM Na 10870/1.

Hur mår Sverige?

sion har avtagit kraftigt sedan 1980 och åker-
markens andel av ny tätortsmark har mins-
kat till en fjärdedel. Det har sedan 1970-talet
funnits bestämmelser för att begränsa tät-
ortsutvecklingen på jord- och skogsbruks-
mark. Sådana regler ingår numer i naturre-
surslagen.

Fritidsbebyggelse

Det finns omkring 650000 fritidshus i Sve-
rige. Antalet har mer än fördubblats sedan
mitten av 1960-talet. Största antalet fritids-
hus finns runt storstäderna. Ökningen av an-
talet fritidshus har emellertid under de se-
naste femton året varit snabbast i Koppar-
bergs och Jämtlands län samt på Gotland.

Sammanlagt upptar fritidsbebyggelse
0,5% av Sveriges landareal. Från markan-
vändningssynpunkt har fritidsbebyggelsen
större inverkan än vad den låga siffran anty-
der. Det beror på, att fritidsbebyggelsen till
mycket stor del gör anspråk på mark i områ-
den som är attraktiva också för andra ända-
mål, främst för det rörliga friluftslivet, och

Tabell 4.1 Trafikolyckor med
större djur.


År	Älg’	Rådjur/ hjort’	Ren’’
1970	900	900
1980	5 900	5 200	1 400’”
1985	5 000	8 800	3 500
1986	4 800	9 800	4 700
1987	5 700	11 600	4 900
1988	5 400	13 300	4 600
* På statliga väqar ” Trafikdödade
”* Endast tågdödade

Källa: Vägverket, Banverket Norra Regionen.

Bild 4.7 Antalet fritidshus i Sverige
1963-1987.

Källa: SCB.

som dessutom ofta har stora natur- och kul-
turvärden. Två tredjedelar av antalet fritids-
hus ligger inom 1,5 km från stränderna
(kuster, större sjöar eller vattendrag).

Vägar och andra trafikanläggningar

Det finns över 4(X)000 km vägar i Sverige.
En fjärdedel är s.k. allmänna vägar (riks- och
länsvägar), medan huvuddelen - drygt
280000 km - är enskilda vägar. Av de en-
skilda vägarna är i sin tur huvuddelen - runt
150 000 km - skogsbilvägar. Vägnätets påver-
kan på miljön sträcker sig långt utanför den
knappa procent av landarealen som täcks av
vägar. Asfalteringen har även medfört ef-
fekter som sjunkande grundvatten och vä-
garna har blivit barriärer för djur och väx-
ter.

Bullerstörningar och luftföroreningar
från vägtrafiken skapar avsevärda miljöpro-
blem. (Se Kapitel 3, s 42 och Kapitel 9, s.
233.) Bullerstörningar påverkar även an-
vändningen av områden relativt långt från
trafikanläggningarna. Dessutom är luftför-
oreningar från biltrafiken en viktig orsak till
kvävenedfallet och en av de bidragande orsa-
kerna till försurningen.

Ökande krav på vägstandard och höga
anläggningskostnader gör det svårt att helt
undvika dragningar genom områden med

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Bild 4.8 Fjällområden utan vägar.

De väglösa områdena i fjällkedjan har reducerats och splittrats genom vägbyggen under de
senaste 35 åren.

Källa: Obrutna fjällområden, SNV och planverket 1975 samt muntliga uppgifter.

stora natur- och kulturvärden. Genom krav
på särskild hänsyn till natur- och kulturmil-
jön vid utformning av vägar och broar skall
inverkan på landskapsbilden och känsliga
naturtyper begränsas.

Nya vägdragningar i fjällvärlden intar en
särställning, eftersom de berör tidigare så
gott som helt oexploaterade områden.
Varje vägdragning i fjällkedjan innebär en
minskning och splittring av kvarvarande
obrutna områden, samtidigt som stora area-
ler öppnas för störningar från t.ex. skoter-
köming.

Mark för täktverksamhet

Berg och grus

Statistiskt sett förbrukar varje svensk om-
kring 10 ton grus årligen. Det finns omkring
5 800 täkter för berg, sten, grus och sand i
Sverige.

Tillgången på grus är god, men tillgång-
arna är ojämnt fördelade. I vissa delar av
landet, t.ex. i Skåne, råder brist på grus.

Naturgrus i brytvärda mängder finns i
deltan, åsar och andra isälvsavlagringar, som
ofta är värdefulla för naturvården, kultur-
minnesvården (eftersom de är rika på fom-
lämningar) och landskapsbilden. I takt med
att bristen på naturgrus ökar i olika regioner
ökar också risken för konflikter kring
markanvändningen.

Tillgångarna är väl kända genom läns-
visa grusinventeringar och täktverksamheten

Hur mår Sverige? Bild 4.9 Produktion av grusmaterial
1930-1988.

Miljoner ton

1930 40 50 60 70 80 85

1 988 producerades 88 milj.ton grusmaterial
ur berg- och grustäkter i Sverige. Hälften
användes för vägbyggnad. En fjärdedel av
årsproduktionen är för närvarande berg-
kross.

Källa: SGU, PM 1988:5.

Bild 4:10 Brytning av energitorv
1982-1988.

är reglerad genom tillståndsgivning enligt
naturvårdslagen. Områden som har använts
för täktverksamhet skall täckas med jord
och planteras eller behandlas på annat sätt.
Det går också att ersätta naturgrus med
krossat berg.

Torv

Torv används dels som bränsle, dels som
jordförbättringsmedel. Utvinningen av ener-
gitorv ökade kraftigt i början av 1980-talet,
men avtar för närvarande.

Det finns totalt 5,4 milj, hektar torvmar-
ker i Sverige. Av tekniska och ekonomiska
skäl är bara en liten del, omkring 350000
hektar, av intresse för torvbrytning. Tillstånd
för energitorvutvinning har hittills getts för
totalt 52 300 hektar.

Antalet täkter för odlingstorv är om-
kring 150.

Torvtäkt innebär total exploatering av
den berörda myrmarken. Det krävs tillstånd
för torvbrytning på samma sätt som för
grustäkter, för att bl.a. kunna skydda våtmar-
ker med stora naturvärden.

Runt större förbrännings- eller föräd-
lingsanläggningar kan anspråken på torvmar-
kema bli ett hot mot för naturvården vär-
defulla objekt, särskilt som ökade trans-
portkostnader krymper avståndet mellan
anläggningar och torvtäkter.

Våtmarkernas biologiska värden och ef-
fekterna av utdikning behandlas närmare ne-
dan.

Gruvdrift

Gruvdriften berör små arealer i ett natio-
nellt perspektiv, men har stor miljöpåverkan
lokalt. Miljöproblem uppkommer främst
genom utlakning av tungmetaller och andra
ämnen från avfallsupplag. De långsiktiga
effekterna kan vara betydande.

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Mark för friluftsliv

Även i ett så glest befolkat land som Sve-
rige har stora delar av befolkningen begrän-
sad tillgång på mark för friluftsliv i närheten
av sin bostad. Det gäller framför allt runt de
större tätorterna i södra Sverige.

I ett nationellt perspektiv blir bilden
en annan.

Mellan tio och femton procent av Sveri-
ges yta har särskilt stora värden för turism
och friluftsliv, enligt naturresurslagen. Häri
ingår bland annat Öland och Gotland, stora
delar av fjällvärlden och långa kuststräckor
med tillhörande skärgårdar.

Att skydda mark för friluftslivets behov
är ett av naturvårdens syften. I omkring hälf-
ten av landets naturreservat är friluftsliv an-

givet som ändamål - eller ett av ändamålen -
med reservatsbildningen. En femtedel av
de områden som är riksobjekt för friluftsliv
har någon form av skydd enligt naturvårds-
lagen. Utefter landets kuster och vattendrag
råder generellt strandskydd för att säker-
ställa områdena för allmänhetens friluftsliv.

Samtidigt kan även det rörliga friluftsli-
vet ibland stå i konflikt med bevarandeintres-
sen. I fjällområdena måste behovet av
övemattningsstugor, broar och leder balanse-
ras mot önskemålet att bevara områdenas
orörda karaktär. Motoriserat friluftsliv i fjäl-
len och i skärgårdarna kan bl.a. orsaka sli-
tage och störningar på djurlivet. Båthamnar
i grunda havsvikar kan hota värdefulla re-
produktionsområden för många av kustha-
vens fiskar.

Bild 4.11 Mark för friluftsliv.

m2 per

person

Mark som är tillgänglig för allmänheten runt några tätorter. Orternas befolkning i tusental
inom parentes.

Källa: SCB, SM Na 12 8501.

Hur mår Sverige?

Miljöeffekter av
markanvändning

Nya brukningsmetoder inom jord- och
skogsbruk och förändrad markanvändning
för att utveckla städer, bygga vägar etc. har
både förändrad landskapsbilden, förutsätt-
ningarna för skilda naturtyper och olika ar-
ters möjligheter att överleva. I detta avsnitt
beskrivs några av markanvändningens kon-
sekvenser.

Effekter på våtmarkerna

Det finns omkring 9,3 milj, hektar våtmar-
ker i Sverige (1990), vilket motsvarar drygt
20% av den totala landarealen.

Våtmarker är mark där vatten under
större delen av året finns nära under, i eller
över markytan, samt vattenområden som
är täckta av växtlighet.

Större delen av våtmarkerna i Sverige är
myrar och sumpskogar. Fuktängar, mader
och vassområden är andra våtmarkstyper.

Våtmarker är i biologisk mening i all-
mänhet mycket artrika och produktiva mil-
jöer såväl i skogen som i odlingslandskapet.
Vissa våtmarkstyper, t.ex. lövsumpskogar
och betade strandängar, är av särskilt stor
betydelse för hotade och sällsynta växt- och
djurarter.

Våtmarkerna har också en viktig funk-
tion som "närings- och tungmetallfällor" i
landskapet. De tar upp närsalter ur det vat-
ten som passerar, och tungmetaller anrikas
(binds) i somliga av våtmarkernas växter.
Minskningen av antalet och arealen våtmar-
ker i jordbruksområdena är sannolikt en bi-
dragande orsak till att allt större kvävemäng-
der når kusthaven, där de orsakar övergöd-
ning. Våtmarkerna anses fungera som natur-
liga kvävereningsverk genom att de om-
vandlar en del av nitratkvävet till ofarlig
kvävgas.

Bild 4.12 Skogsdikning 1873-1988.

Skogsdikningen i Sverige har under de senaste åren varit på samma nivå som under 1 930-
talet. En allt större del av dikningen utgörs av skyddsdikning.

Källa: Björn Hånell, 1990.

Km diken

12 000

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Det överskuggande hotet mot våtmar-
kerna är torrläggning genom dikning. Unge-
fär en tredjedel av landets våtmarksareal
har dikats ut sedan 1800-talets början. Under
större delen av denna period har dikningen
syftat till rationaliseringar och till att vinna
jordbruksmark. Numera sker en stor del av
dikningen inom skogsbruket. Drygt 1,5 milj,
hektar våtmarker har hittills dikats för
skogsproduktion.

Skogsbruket har använt sig av dikning i
omkring 150 år. Skogsdikningen har dock
aldrig varit så omfattande som under 1980-
talet. För närvarande dikas ca 45 000 hektar
årligen; ca 15000 hektar markawattnas,
medan omkring 30 000 hektar skyddsdikas,
en åtgärd som till skillnad från annan dik-
ning ej kräver tillstånd. Skyddsdikningen
görs för att förhindra försurning efter av-
verkning och berör främst annan typ av mark
än våtmarker.

I jordbrukslandskapet är den storskaliga
torrläggningen för att vinna åkerjord ett pas-
serat stadium. I de mest utpräglade jord-
bruksbygderna har upp till 90% av den ur-
sprungliga våtmarksarealen torrlagts. Fort-
farande försvinner emellertid många värde-
fulla små våtmarksbiotoper genom ”var-
dagsrationaliseringar" i jordbruket. Enbart i
Älvsborgs län läggs varje år exempelvis
mellan en halv och en mil öppna diken i rör.

Effekter på skogen

Under efterkrigstiden har sättet att bruka
skogen förändrats kraftigt, samtidigt som

skogsbruket vuxit i omfattning. Dagens
skogsbruk omformar barrskogslandskapets
naturliga mosaik av biotoper till ett långt
mer enhetligt produktionslandskap. Vissa av
de livsmiljöer och naturtyper som ingick i
det ursprungliga skogslandskapet blir allt mer
sällsynta. Det återstår ännu arealer, främst
i Norrland, där skogslandskapet i viss ut-
sträckning är ostört.

Arealerna äldre skog minskar och splitt-
ras, vilket påverkar art- och individrikedo-
men negativt. För sådana arter som är be-
roende av gammal skog är inte bara mäng-
den sådan skog inom ett område viktig för
artens möjligheter att leva i området. Även
fördelningen av de kvarvarande arealerna
gammalskog kan vara av avgörande bety-
delse.

Urskogar

Produktionsskogen avverkas när den är i
biologisk mening medelålders. Gamla,
mogna skogar, där träden åldras och dör
naturligt, har därför blivit allt mer sällsynta i
skogslandskapet. Det drabbar i sin tur växt-
och djurarter som är beroende av sådana mil-
jöer.

85% av den skyddsvärda urskogsareal
som kartlagts genom naturvårdsverkets ur-
skogsinventering finns i det fjällnära områ-
det. Nästan hälften av barrskogen i det fjäll-
nära området, omkring en miljon hektar,
är för närvarande skyddad (se även s. 102).

Även om stora delar av dessa skogar un-
dantas från skogsbruk kan uppsplittringen av
området genom vägbyggen och kalhyggen

Tabell 4.2 Förändring av våtmarksarealen i några länder, 1950-1985.

Våtmarksareal, 1000-tal km2

Land	1950	1970	1980	1985	Förändring
Finland	27,2	23,0	20,9	21,0	-22,8%
Tyskland	2,5	1,7	1,2	1,1	-56,6%
Nederländerna	1,5	1,1	0,7	0,7	-54,6%
Sverige	26,1	24,2	24,4	23,8	- 8,7%

Källa: OECD, Environmental data 1989.

6 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

Bild 4.13 Skog för tjäder.

O Denna cirkel motsvarar den yta
(ca 300 hektar) som en lokal
tjäderstam behöver

Fördelningen av arealerna av olika naturty-
per i skogslandskapet kan vara avgö-
rande för arternas livsvillkor. Exemplet visar
schematiskt tre olika skogslandskap som
alla har omkring 50% gammal skog (B, C
och D), olika fördelad inom arealen.

En lokal tjäderstam behöver ungefär 300
hektar gammal skog. I den orörda skogen
täcks hela landskapet av gammal skog (A).
I (B) har hälften av gammalskogen avver-
kats. Antalet tjädrar har minskat i
hela landskapet i proportion till minskningen
av andelen gammal skog. Fortfarande är
skogen en lämplig miljö för tjäder.

I (C) är fortfarande hälften av gammalsko-
gen kvar, men inget av de kvarvarande
bestånden är tillräckligt stort för att fylla tjä-
derns krav.

I (D) har skogen avverkats i så små bestånd
(enstaka hektar), att gammal skog
finns spridd över hela landskapet. För
tjädern fungerar detta landskap ungefär
som den orörda skogen i A, trots att
hälften av gammalskogen är borta.

Källa: Miljöprojekt Sundsvall-Timrå. Delrap-
port 8, 1990.

mellan de fredade områdena bli ett hot mot
naturvärdena.

I övriga Sverige finns omkring 80 000
hektar urskog. Det motsvarar 3 promille av
skogsmarken. I Götaland och Svealand är
de återstående urskogarna med få undantag
uppsplittrade på mycket små områden.

Sumpskogar

15% av den produktiva skogsmarken i Sve-
rige utgörs av sumpskogar. Den största delen
av sumpskogarna är små områden, in-
sprängda i skogslandskapet.

Sumpskogarna är av mycket stor bety-
delse för artrikedomen i skogslandskapet.
De näringsrika sumpskogarna hyser mer än
hälften av alla de högre växter (kärlväxter)
som kan räknas som skogsväxter, trots att
de bara upptar 5% av skogsmarken. Sump-
skogarna har också stor betydelse för
många djurarter, bl.a. tjäder.

Omkring 20% av sumpskogsarealen har
berörts av dikning. Av de mest näringsrika
sumpskogarna har ungefär 30% - i Göta-
land nästan 40% - dikats. De näringsrika
sumpskogarna är särskilt intressanta inte
bara för naturvården, utan också för skogs-
bruket, eftersom de har den högsta pro-
duktionsförmågan.

De livsmiljöer som utvecklas efter dik-
ning liknar de som finns i vanlig skog på fast
mark.

Ädellövskogar

Det finns omkring 110000 hektar ädla löv-
skogar med alm, ask, avenbok, bok, ek, få-
gelbär, lind och lönn i Sverige. Vanligast är
denna typ av skog i de sydligaste landskapen.
Omkring 5% av arealen är skyddad i natur-
reservat. Ädellövskogarna skyddas dessutom
av särskild lagstiftning, som skall förhindra
att ädellövskog utan särskilt tillstånd ersätts
med barrskog. Före lagens tillkomst mins-
kade arealen ädla lövskogar med omkring
700 hektar per år. Lagen förhindrar dock
inte skogsbruk i ädellövskogar, och ger där-
för inget skydd för ädellövskogar av ur-
skogskaraktär. De är - liksom barrur-
skogama - ofta mycket artrika miljöer. De

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

ädellövskogar som finns norr om Skåne, Ble-
kinge och Halland har ofta utvecklats på
övergivna ängs- och hagmarker.

Gamla, grova ekar och andra lövträd är
livsmiljöer för en lång rad utrotningshotade
insektsarter, där den kanske mest kända är
ekoxen, som kan bli nästan en decimeter
lång.

Andra lövskogar

Skogsbruket har av ekonomiska skäl inrik-
tat sin produktion på barrträd. Beståndet av
äldre lövskog har härigenom minskat och
bristen på äldre lövträd och lövskogs-
områden i skogslandskapet är en bidra-
gande orsak till att många skogslevande arter
trängts tillbaka eller hotas av utrotning.

En stor del av de skyddsvärda sumpsko-
garna är lövskogar. Artrika lövskogar upp-
kommer också genom igenväxning av
gamla odlingsmarker. En särpräglad löv-
skogsbiotop är de så kallade lövbrännoma,
som uppkommer efter skogsbränder. En del
växter, t.ex. svedjenävan, är helt beroende
av bränder för sin överlevnad.

av miljö, har minskat kraftigt under senare
år. Detta gäller t.ex. sånglärkan.

Utdikningen av våtmarkerna samt äng-
arnas och hagarnas starka tillbakagång har
haft störst betydelse för utarmningen av
jordbrukslandskapets artrikedom.

Ang och hage

De naturliga gräsmarkerna - slåtterängar
och beteshagar - var ryggraden i det svenska
jordbruket fram till 1800-talets mitt. Vall-
odlingen och senare konstgödseln gjorde en
stor del av naturgräsmarkema överflödiga
inom loppet av några årtionden. Delar av
ängsmarken plöjdes upp till åker eller blev
gräsodlade betesmarker. En del av gräsmar-
kerna växte igen till skog, med eller utan
människans aktiva medverkan. Det mins-
kande antalet betesdjur inom jordbruket
har påskyndat igenväxningen.

Ar 1870 fanns det omkring 2 milj, hektar
gräsmarker i Sverige. Idag återstår ca
550OCX) hektar, vilka till övervägande delen
utgörs av betesmarker. Av de mest artrika
gräsmarkerna - de hävdade, ogödslade
slåtterängama - återstår endast små arealer.

Effekter på
jordbrukslandskapet

Utan människans odlingar skulle Sverige
vara ett skogsland. Växt- och djurlivet skulle
vara betydligt mindre mångformigt än det
är. Uppodlingen under tidigare sekel ska-
pade livsmiljöer för en mängd olika arter,
som annars inte hade funnits i vårt land.

Troligen ökade den biologiska mångfal-
den i jordbrukslandskapet ända in på 1700-
talet, i takt med att ny mark bröts.

Under 1900-talet har utvecklingen gått i
motsatt riktning, i takt med att det gamla, va-
riationsrika odlingslandskapet har ersatts
av ett mer storskaligt och enformigt.

I det mest intensivt utnyttjade jordbruks-
landskapet häckar numera få fågelarter. Bris-
ten på föda och skydd har bidragit till att
flera arter, som traditionellt hör till denna typ

Bild 4.14 Åker och ängsmark 1800- 1988.

Miljoner

hektar

Åker och naturlig gräsmark i Sverige 1 800-
1 988. (Definitionerna för olika ägoslag har
ändrats under perioden. Därför råder inte
exakt jämförbarhet mellan olika tidpunk-
ter.)

Källa: Omarbetning efter Naturmiljön i siffror
1990, SCB.

Hur mår Sverige?

Slåtterängar är mycket artrika miljöer.
En rik äng kan innehålla 50 växtarter per
kvadratmeter, en kultiverad gräsvall 10 - 15
arter.

Av de drygt 400 kärlväxter som anses ho-
tade, sällsynta eller sårbara i Sverige hör 75%
hemma i odlingslandskapet. Ytterligare
flera hundra av jordbrukslandskapets växter
anses missgynnade av dagens jordbruk.
Bara ett fåtal konkurrenskraftiga och nä-
ringsälskande arter gynnas av utvecklingen.

Småbiotoper

Jordbrukslandskapet i slättbygderna blir
allt mer storskaligt. Åkrar läggs samman, di-
ken läggs igen, gärdsgårdar och andra od-
lingshinder röjs undan.

Små biotoper som åkerholmar och
stengärdesgårdar försvinner på detta sätt. De
kan ses som de sista resterna av det gamla
odlingslandskapets miljöer och är av stor be-
tydelse för fauna och flora. Små vattensam-
lingar ger skydd och föda för groddjur och
fåglar. Åkerholmar är häckningsplatser för
fältfåglar såsom fasan och karaktärsfågeln
sånglärkan. Stengärdesgårdar är bl.a. bety-
delsefulla som förbindelselänkar mellan träd-
dungar i det annars för vissa djur och växter
svårframkomliga produktionslandskapet.
Vägrenar hyser många örter och gräs. Det
ger i sin tur förutsättningar för ett varierat in-
sektsliv, som i sin tur är föda åt fåglar och
andra djur. Vägrenarnas busksnår ger skydd
åt viltet. Öppna diken med omgivande
gräsränder fyller samma funktion och kan
dessutom i någon mån ersätta bortdikade
naturliga våtmarker. Minskningen av små-
biotoper sker till följd av många små ratio-
naliseringar i jordbruket som tillsammans har
stor inverkan.

Kartstudier har visat, att antalet diken,
bäckar, stenmurar och vägkanter har reduce-
rats med omkring hälften i slättbygderna
sedan 1940-talet. Lika mycket har försvunnit
av småbiotoper som åkerholmar och små-
vatten. Till följd av sådana förändringar kan
exempelvis antalet möjliga revir för fält-
hare inom ett område minska från 64 till 2,
och antalet fasanrevir från 20 till 2.

Effekter på
kulturmiljöer

Det svenska landskapet som det ser ut i dag
är i stor utsträckning resultatet av männi-
skans sätt att hantera naturen under tiotu-
sen år. Kulturlandskapet vittnar om samhäl-
lets utveckling och om människans villkor
genom tiderna.

Riksantikvarieämbetet pekade 1987 ut
omkring 1700 områden av kulturhistoriskt
riksintresse. Bebyggelse- och fomlämnings-
miljöer dominerar bland de kulturhistoriska
riksintressena. I en femtedel av objekten
har också landskapsbilden och markanvänd-
ningen egenskaper som ger området dess
värde. Ofta innehåller riksobjekten både
landskap och fomlämningar och/eller be-
byggelse av stort värde.

De största områdena av kulturhistoriskt
riksintresse har också mycket stora naturvär-
den. Exempel på denna typ av områden är
Storsjöbygden, Vindelälvens dalgång, Om-
berg-Tåkem, Siljansbygden och Falbygden.

Odlingslandskapet

De förändringar av odlingslandskapet som
beskrivits tidigare innebär inte bara ett hot
mot naturvårdsintressen, utan också mot
kulturhistoriska värden.

I slättbygderna jämnar jordbrukets me-
kanisering ut lokala särarter och regionala
skillnader, som haft sin grund i bl.a. skilda
naturgeografiska förutsättningar, ägarförhål-
landen och kolonisationsförlopp. I andra
delar av landet läggs jordbruksföretag ner i
stor omfattning. Det innebär, att delar av
landets odlingshistoria görs osynlig. Bygg-
nadsmönstret, som länge var stabilt, tunnas
ut och luckras upp.

Utvecklingen inom jordbruket har också
inneburit ett hot mot fomlämningar, som
gravfält och boplatser. Tidigare har de legat
dolda och skyddade i åkermarken, men mo-
dem djupplöjning raderar ut många av
dessa spår. I andra delar av landet ligger fom-
lämningama ofta på åkerholmar, bergknal-

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Bild 4.15 Landskapets omdaning. Trolleholm år 1947 resp. 1978.

0 100 m

Q__100

Källa: Margareta Ihse, Forskning och Framsteg, nr 6, 1987.

Teckning: EIVOR GRANBOM.

Hur mår Sverige? Bild 4.16 Jordbruksföretag i Sverige.

Tusental

300

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

lar och liknande, som tidigare hölls öppna av
betesdjur, men som nu i stor utsträckning
växer igen.

Städer och bebyggelse

Under 1960-talet satsades stora resurser på
rivning och ombyggnad i stadskärnorna.
Ombyggnaderna var ofta genomgripande
och stora kulturvärden gick förlorade.

Nyproduktionen av stora bostadsområ-
den efterträddes under 1980-talet av en sats-
ning på upprustning och modernisering.
Nya hus byggs i gamla stadsdelar, s.k. förtät-
ning, som en följd av bl.a. höjda markvär-
den. Resultatet kan bli att äldre miljöer förtä-
tas på ett sätt som går ut över deras kultur-
historiska värden.

Samtidigt ökar trycket mot marken i stä-
dernas utkanter. En del områden som tidi-
gare byggts med generösa grönområden el-
ler stora villatomter förtätas.

I de delar av landet som ligger utanför
tillväxtområdena är förhållandena i princip
omvända. Den traditionella användningen
av byggnader och anläggningar upphör.
Strukturomvandlingen inom den råvaruba-
serade industrin, avfolkningen av glesbygden
och den omläggning av jordbrukspolitiken

som nu inletts är exempel på hur levnadsvill-
koren förändras.

Denna utveckling leder bl.a. till att grun-
den för en fortsatt förvaltning av kulturvär-
den försvinner. Det kan gälla industrian-
läggningar med månghundraårig historia,
som nu inte längre är lönsamma. Det kan
också gälla exempelvis kyrkor och prästgår-
dar på landsbygden, där användning och
underhåll blir ett problem när befolkningsun-
derlaget minskar.

Luftföroreningarna hotar kulturarvet
Luftföroreningarna är ett allvarligt hot mot
kulturmiljön, genom att de bryter ned kultur-
historiskt värdefulla byggnader och före-
mål.

Trots att nedfallet av svaveldioxid mins-
kat under senare år utvecklas denna typ av
skador i samma takt som tidigare. Det be-
ror på att andra föroreningar, som tillsam-
mans med svaveldioxid skyndar på vitt-
ringen, är oförändrade eller t.o.m. ökar (det
gäller främst ozon i kombination med kvä-
veoxider).

För att stoppa nedbrytningen av kultur-
historiskt värdefulla föremål och byggnader i
tätorterna skulle halterna av svaveldioxid
och kväveoxider i tätortsluft behöva minskas
till mellan hälften och en fjärdedel av nuva-
rande medelvärden, enligt riksantikvarieäm-
betets bedömning.

Material som åldras i miljöer med låga
halter av luftföroreningar får med åren ett
tunt ytlager av nedbrytningsprodukter - en
patina, som också ger ett visst skydd mot
fortsatta angrepp. Det gäller både för me-
taller och sten. Efter omkring 1960 har emel-
lertid angreppen blivit mycket djupare och
något skyddande ytskikt bildas inte längre. 1
stället blir många material uppluckrade och
försvagade och därigenom också känsligare
för fortsatta angrepp.

Gotlandssandsten är det dominerande
materialet i kulturhistoriskt värdefulla bygg-
nader i Östersjöområdet. Det främsta skä-
let till detta är, att stenen är relativt porös och
lätt att arbeta i. Samma egenskaper medför
att gotlandssandstenen är mycket känslig för

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Bild 4.17 Luftangrepp på sandsten.

Portal av gotländsk sandsten på Storkyrko-
brinken i Gamla stan från omkring 1 655.

Bilder från 1 906 (överst) och 1 989. Bilden
från 1 989 visar svåra skador. 1906

Bild: Stockholms stadsmuseum.

1989

Bild: FINN MARTNER, Riksantikvarieämbetet.

Hur mår Sverige?

kemiska angrepp. Kalksten omvandlas av
svavelnedfallet till vattenlösligt gips.

Det finns i dag ingen äldre utomhus-
skulptur av Gotlandssandsten i Sverige som
kan betecknas som oskadd. Med nuva-
rande nedfall är det risk att läget förvärras av-
sevärt inom några decennier.

Även föremål av glas påverkas. De got-
ländska medeltida glasmålningarna har ska-
dats genom att ytskikten luckrats upp, san-
nolikt på grund av luftföroreningar.

Tabell 4.3 Skadade runstenar.


Andel skadade runstenar:
Vid starkt trafikerad väg	53%
Ej vid starkt trafikerad väg	33%
1 tätort	48%
På landsbygd	30%

Källa: Riksantikvarieämbetet, Luftförore-
ningar och kulturminnen, 1989.

Ett stort antal runstenar i landet är så
skadade att de är i akut behov av vård. Ska-
dorna är vanligast på runstenar som står i
tätorter eller invid starkt trafikerade vägar.

I flera av landets hällristningsområden -
exempelvis Norrköping, Tanum och Näm-
forsen - skadas berget i ristningsytoma ge-
nom att bergytan spjälkas sönder. Skadetak-.
ten varierar med bergarten. Granit kan
vara påverkad av miljön så djupt som en de-
cimeter under ytan.

De fornminnen som ligger kvar i jorden
skadas sannolikt också på grund av försur-
ningen av marken. De fynd som görs vid
utgrävningar tenderar att vara i allt sämre
skick, men det finns inga undersökningar
som visar på ett samband mellan detta förhål-
lande och luftföroreningarna.

Konsekvenser för
flora och fauna

Så länge det har funnits liv på jorden har
arter utvecklats och försvunnit i en långsam
process, där en arts uppgång och fall kan
spänna över årmiljoner. Att en art upphör att
existera kan således vara en del av den eko-
logiska utvecklingen. Men den snabba takt
med vilken arter försvinner i dag saknar
motstycke. Detta är en indikation på föränd-
ringarna i den yttre miljön.

I globalt perspektiv sker artutrotningen i
vår tid tusenfalt snabbare än under tidigare
stora vågor av utdöende i jordens historia.
Med nuvarande utrotningstakt kan mer än
15% av de arter man känner till i dag vara
borta vid sekelskiftet.

Sedan 1850 har ca 180 växt- och djurar-
ter försvunnit från Sverige, t.ex. vildren, stör,
mellanspett och värmlandslav. Mellan 5%
och 10% av landets arter är i dag hotade i den
meningen att deras överlevnad på lång sikt
inte är säkrad.

Den svenska hotbilden

Det finns ungefär 475 arter ryggradsdjur i
Sverige. Av dessa har 140 klassats i någon av
hotkategoriema (se särskild text). Det mot-
svarar i det närmaste 30%. 38 arter - 8% -
befinner sig i kategori 1 och 2, dvs. de är
akut hotade eller sårbara.

Kunskaperna om de ryggradslösa djuren
är mer begränsade. För vissa grupper, exem-
pelvis den mycket artrika insektsgruppen
steklar, finns inte ens kunskap om hur många
eller vilka arter som naturligt förekommer
i landet. Bland de grupper av ryggradslösa
djur som hittills identifierats befinner sig
omkring 10%, eller ca 750 arter, i någon av
de fem kategorierna. Av dessa är drygt
hälften akut hotade eller mycket sårbara.

Av de knappt 2 000 arter av kärlväxter
som finns i Sverige är 160 akut hotade eller
sårbara. Närmare 80% av dessa hör
hemma i jordbrukslandskapet. Ett par exem-
pel är åkerklätt och fältklocka.

På motsvarande lista för kryptogamer -

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

mossor, svampar och lavar - återfinns i stor-
leksordningen 340 arter i kategori 1 och 2.
Det är runt 3% av det totala antalet arter. Av
dessa 340 arter hör 75% hemma i skogen
och kräver oftast urskogsliknande förhållan-
den för sin överlevnad.

Varför minskar antalet arter?

Människans aktiviteter är den vanligaste
orsaken till att arter minskar eller försvinner.
Bland djuren har naturliga orsaker, som
konkurrens eller epidemier, bedömts bidra
till hoten mot några få arter, det gäller bl.a.
lodjur. Klimatförändringar anses hota fyra
ryggradsdjur och tio arter bland de rygg-
radslösa djuren.

Människans verksamheter hotar växt-
och djurarter både direkt och indirekt. För
ryggradsdjur utgörs de direkta hoten av
förföljelse, för hårt jakttryck och andra stör-
ningar. De stora rovdjuren har jagats hårt
därför att de rivit renar och annan boskap.
Orsaken till att vissa arter drabbas är oftast
ekonomisk. Deras päls kan vara eftertraktad
eller också betraktas djuren som skadegö-
rare.

Den intensiva pälsjakten i början av sek-
let drev den svenska fjällrävsstammen till ut-
rotningens gräns. I dag är det dock andra
faktorer som hotar våra få kvarvarande fjäll-
rävar.

För växterna utgörs de direkta hoten av
uppgrävning och plockning. Detta drabbar i
första hand arter som förekommer i ett litet
antal och har vackra blommor, t.ex. har bota-
nisters samlande av rariteter i några fall lett
till att arter utrotats. Sjönöten försvann med
all säkerhet från Sydsverige till följd av
växtsamlares raritetsjakt. Även för vissa säll-
synta insektsarter kan insamling vara ett di-
rekt hot.

De indirekta hoten utgör ett vida mer
omfattande problem.

Hit räknas alla de miljöförändringar som
människan åstadkommer. På senare tid har
människans påverkan på naturmiljön i hu-
vudsak gått mot likriktning och utarmning.
Denna utveckling i framförallt skogs- och
jordbrukslandskapet har beskrivits tidigare i
detta avsnitt.

► Klassificering
av hotade arter

Det finns ett internationellt system för klas-
sificering av hotade arter. Systemet an-
vänds bl.a. i den internationella natur-
vårdsunionens (lUCNs) arbete. Klassifi-
ceringen tar hänsyn till den globala hotbil-
den för varje art. I Sverige finns ett sys-
tem som motsvarar det internationella och
som dessutom har en extra kategori för
arter som inte är direkt hotade, men som
kräver särskild hänsyn.

Det svenska systemet omfattar fem ka-
tegorier (0-4).

Kategori 0

Försvunna arter. För ryggradsdjur och
svampar omfattar kategorin arter som
försvunnit sedan 1 850 (för svampar se-
dan 1 900). För ryggradslösa djur ingår
de arter som inte har påträffats under de
senaste 100 åren.

Kategori 1

Akut hotade arter, som löper stor risk att
försvinna inom en nära framtid om inget
görs för att skydda dem och deras miljö.

Kategori 2

Sårbara arter, vars överlevnad på lång
sikt inte är säkerställd. Bland dessa finns ar-
ter som antingen minskat mycket i antal in-
divider eller vars geografiska utbredning
minskat drastiskt.

Kategori 3

Sällsynta arter. Arter som inte är akut
hotade, men som ändå befinner sig i risk-
zonen därför att de har en mycket begrän-
sad geografisk utbredning eller finns i litet
antal.

Kategori 4

Hänsynskrävande arter. Arter som kräver
särskild hänsyn för sin fortsatta överlev-
nad. Häri ingår inte minst arter som på-
verkas av jord- och skogsbrukets utveck-
ling.

Hur mår Sverige? Tabell 4.4 Hotade ryggradsdjur i Sverige, fördelade på hot.

0. Försvunna. Arter försvunna eller betraktade som försvunna som reproducerande po-
pulationer. Endast arter som försvunnit sedan 1 850 har tagits med.

Däggdjur Fåglar Kräldjur Groddjur Fiskar och

rundmunnar

Svart råtta 1951? Svart stork ca 1933 Stör ca 1 900

Vildren ca 1 880 Vit stork 1954

Vaktel ca 1900

Stortrapp ca 1 860

Lunnefågel 1 970

Tornuggla 1 984

Blåkråka 1 967

Härfågel ca 1920

Mellanspett 1 980

1 • Akut hotade. Arter som löper risk att försvinna som reproducerande populationer inom
en nära framtid om hotfaktorerna inte snarast undanröjes.

Däggdjur Fåglar Kräldjur Groddjur Fiskar och

rundmunnar

Bechsteins fladder- Fjällgås Grönfläckig Mal

mus padda

Varg Pilgrimsfalk Vårlekande

siklöja

Utter* Svartbent strandpipare

Vikare Vitryggig hackspett

Gråsäl* Tofslärka

Kornsparv

2. Sårbara. Arter vars överlevnad inte är säkerställd på längre sikt. Innefattar bl.a. arter

som allvarligt minskar i antal eller i geografisk utbredning och som möjligen
snart kan behöva föras till kategori akut hotade.

Däggdjur	Fåglar Kräldjur	Groddjur	Fiskar och rundmunnar
Barbastell	Svarthalsad dopping	Stinkpadda	Groplöja
Fjällräv	Storskarv	Lövgroda	Sandkrypare
Järv	Havsörn*	Långbensgroda Grönling
Lodjur	Angshök	Klockgroda	Spetsstjärtad smörbult
Tumlare	Kärrsnäppa (sydlig)*
Dvärgmås*
Skräntärna
Svarttärna
Berguv*
Kungsfiskare
Berglärka

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

3. Sällsynta. Arter som för närvarande inte är akut hotade eller sårbara men som ändå är
i riskzonen på grund av en liten population eller en utbredning som endera
är mycket lokalt begränsad eller utglesad.

Däggdjur	Fåglar	Kräldjur	Groddjur	Fiskar och rundmunnar
Dammfladdermus	Myrspov		Gölgroda	Faren
Trollfladdermus	Tretåig mås			Asp
Sydfladdermus	Fjälluggla			Nissöga
Dvärg mus	Gråspett			Ryss simpa
Buskmus	Trastsångare			Tångsnärta
Myskoxe	Nordsångare			Grässnultra

Pungmes

Sommargylling

Gulhämpling__

Dvärgsparv

4. Arter som inte tillhör kategori 1—3 men som ändå kräver artvis utformad hänsyn.

Däggdjur	Fåglar	Kräldjur	Groddjur Fiskar och rundmunnar
Igelkott	Smålom	Sandödla*	Lökgroda Havsnejonöga
Fransfladdermus	Storiom	Hasselsnok	Ätlig groda Lax*
Stor fladdermus	Gråhakedopping*	Snok*	Stor vattenödla Öring*
Hasselmus	Rörd rom		Storröding*
Björn	Häger		Harr*
Knubbsäl*	Sångsvan		Hornsimpa*
	Sädgås	Fåglar
	Vitkindad gås	Rapphöna	Småtärna*
	Stjärtand*	Småfläckig sumphöna Sillgrissla
	Ärta	Kornknarr	Slaguggla
	Bergand*	Trana	Lappuggla
	Salskrake	Skärfläcka	Spillkråka*
	Glada	Mindre strandpipare Mindre hackspett
	Brun kärrhök	Ljungpipare*	Tretåig hackspett
	Blå kärrhök’	Brushane’	Backsvala
	Duvhök*	Dvärgbeckasin’	Fältpiplärka
	Kungsörn	Dubbelbeckasin	i* Mindre flugsnappare
	Fiskgjuse	Rödspov	Skäggmes
	Tornfalk*	Storspov*	Gulärla (sydlig)*
	Jaktfalk	Labb	Nötkråka
	Tjäder	Kentsk tärna	Stenknäck

* Djurarter med regionalt olika hotstatus.

Källa: Sveriges Natur 1988.

Hur mår Sverige?

Tabell 4.5 Hotade ryggradsdjur i Sverige fördelade på hotorsaker.*

RYGGRADSDJUR, sammantaget

Antal arter inom varje hotkategori

Hotorsak	0	1	2	3	4	Summa
Biotop- och miljöförändringar: Skogsbruk	2	3	4		28	37
Jordbruk etc.	8	4	7	—	19	38
Torvtäkt	0	0	0	-	4	4
Bebyggelse, annan exploatering	2	3	5	-	5	15
Föroreningar, kemikalier, miljögifter, övergödning, försurning	1	8	10		15	34
Jakt, störningar	1	6	9	—	22	38
Biologiska-ekologiska orsaker: predation, konkurrens, sjukdom	2	2	3		0	7
Klimat	1	0	1	—	2	4
Övrigt: vattenreglering, vasstäkt, överfiskning	1	1	2		7	11
Okänd (utöver eventuellt kända hot finns annan negativ faktor som ännu inte är känd)	0	2	2		3	7
SUMMA	18	98	43	—	105	195
Antal arter i kategorin	12	14	24	23	67	140

* För många arter är flera orsaker redovisade, varför totalsumman i tabellen överstiger antalet
listade arter.

Tabell 4.6 Hotade ryggradslösa djur i Sverige fördelade på hotorsaker.

RYGGRADSLÖSA DJUR, sammantaget

Antal arter inom varje hotkategori

Hotorsak	0	1	2	3	4	Summa
Skogsbruk	30	77	134	91	4	336
Jordbruk etc.	24	46	60	124	10	264
Exploatering (bebyggelse, grustäkt etc.)	5	9	16	15	0	45
Hot mot vattendrag, våtmarker	1	5	17	10	7	40
Luftföroreningar, kemikalier	1	1	2	2	0	6
Insamling	1	1	0	1	0	3
Klimatförändring	5	0	1	4	0	10
Övrigt eller okänd	27	11	13	13	1	65
SUMMA	94	150	243	260	22	769

Källa: SNV, Aktionsplan för hotade arter.

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Tabell 4.7 Hotade växter i Sverige fördelade på växtplatser.

Antal arter inom varje hotkategori

Växtgrupp och viktigaste växtplats	0	1	2	3	4	Summa
KÄRLVÄXTER
Skog	3	4	13	19	18	57
Jordbruks-/odlingslandskapet	28	56	66	76	58	284
Sjöar, sjöstränder, myrar	5	7	9	18	11	50
Fjäll	0	3	1	21	1	26
Bergbranter och hällmarker nedanför fjällen	1	4	3	4	1	13
Hav, havstränder	3	9	7	13	4	36
TOTALT	40	83	99	151	93	466
Antal arter i kategorin	36	73	87	139	80	415

MOSSOR

Skog	9	9	12	13	21	64
Jordbruks-/odlingslandskapet	6	2	8	30	7	53
Sjöar, sjöstränder, myrar	4	3	6	22	3	38
Fjäll	0	3	2	40	1	46
Bergbranter och hällmarker nedanför fjällen	3	7	7	26	3	46
TOTALT	22	24	35	131	35	247
Antal arter i kategorin	17	20	31	118	30	216

SVAMPAR

Skog	14	82	92	170	69	427
Jordbruks-/odlingslandskapet	5	34	36	77	19	171
Sjöar, sjöstränder, myrar	0	0	2	5	0	7
Fjäll	0	0	0	1	1	2
Bergbranter och hällmarker nedanför fjällen	0	2	1	1	0	4
TOTALT	19	118	131	254	89	611
Antal arter i kategorin	16	106	112	202	79	515

LAVAR

Skog	10	34	31	39	22	136
Jordbruks-/odlingslandskapet	7	7	8	15	12	49
Sjöar, sjöstränder, myrar	0	5	0	5	1	11
Fjäll	0	0	0	2	0	2
Bergbranter och hällmarker nedanför fjällen	6	16	2	49	3	76
TOTALT	23	62	41	110	38	274
Antal arter i kategorin	19	43	31	95	25	213

Hur mår Sverige?

Förändringar i jordbruket

Det gamla odlingslandskapet innehöll en
mängd olika vegetationstyper som strand-
ängar, slåttermarker och ljunghedar. De se-
naste hundra årens utveckling med bl.a änd-
rade brukningsmetoder har gjort många av
dessa biotoper överflödiga för jordbruket.
Huvuddelen av de högre växter som hotas
återfinns i odlingslandskapet. Enligt en un-
dersökning av betesmarkerna (SCB, 1989)
är ca 35% av totala betesmarksarealen kulti-
verad (t.ex. gödslad, insådd med vall eller
dylikt). Mer än hälften utgörs alltså fortfa-
rande av ogödslad betesmark.

De artrikaste miljöerna i jordbruksland-
skapet är ängs- och hagmarkema. Här finns
sammanlagt nästan 600 växtarter. Många
av dem är beroende av slåtter eller bete för
att klara sig, exempelvis fältgentiana och
olika slags ögontröst. Om betet minskar eller
slåttem upphör konkurreras de ut av andra
arter.

De gräsmarker som ännu hålls öppna
gödslas i många fall med kväve för att gräset
skall växa bättre. Det gynnar arter som
maskros, hundkäx och smörblomma, medan
det missgynnar de gamla betesmarksar-
tema, som växer på magra marker, därför att
de inte klarar konkurrens från mer kväve-
gynnade arter.

En annan grupp av de hotade artema i
odlingslandskapet kan räknas till gruppen ål-
derdomliga åkerogräs. Flera av dem, ex-
empelvis åkerklätt, är beroende av att sås till-
sammans med grödan, då de inte kan

bygga upp en fröreserv i marken. Dagens ef-
fektiva ogräsbekämpning hotar deras exi-
stens. Även de av odlingslandskapets arter
som hade sina växtplatser på åkerrenar,
gårdsplaner, vägkanter och andra småbioto-
per trängs tillbaka. Två exempel är bosyska
och kattmynta.

Förändringar i skogsbruket

I en opåverkad, urskogsartad barrskog
finns åtminstone 5 000 olika arter ryggrads-
lösa djur. I en planterad barrskog finns
högst 2 000. Siffrorna speglar den pågående
förändringen av skogslandskapet i riktning
mot minskad variationsrikedom som har be-
skrivits tidigare.

Det modema skogsbruket har gynnat
några arter. Det tydligaste exemplet är älgen,
som spridit sig över hela landet under de se-
naste hundra åren, något som även återspeg-
las i jaktstatistiken (Bild 10.15).

Bristen på gamla, grova träd i produk-
tionsskogen är en av de faktorer som miss-
gynnar många skogslevande arter. T.ex.
kan de stora rovfåglarnas risbon väga hund-
ratals kilo. För att bära upp dem krävs träd
med grova grenverk - träd som är betydligt
äldre än åldem för avverkning i dagens
skogsbruk. Även hålbyggare som hackspet-
tar kräver grova träd. Spillkråkan bygger
nästan uteslutande sina bon i träd som är
grövre än de som skogsbruket nu produce-
rar. Det betyder, att om man inte tar särskild
hänsyn till spillkråkans behov, kommer
dess förutsättningar att överleva att försäm-

Tabell 4.8 Av de hotade växtarterna återfinns merparten i odlingsland-
skapet, andel i procent.

Växtgrupp	0	Hotkategori				Summa
Växtgrupp	0	1	2	3	4	Summa
Kärlväxter	78%	77%	76%	55%	73%	68%
Mossor	35%	10%	26%	25%	23%	25%
Lavar	37%	16%	26%	16%	48%	23%

Källa: SNV, Aktionsplan för hotade arter.

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Bild 4.18 Fågelfauna i olika skogar.

Arten förekommer i

samtliga under-
sökta skogar

flertalet under
sökta skogar

Gråspett

Tretåig
hackspett

Järpe

Mindre
hackspett

Entita

Blåmes

Nötväcka

Tjäder

Domherre

Större
hackspett

Nötskrika

Svartmes

Talltita

Spillkråka

Trädkrypare

Kungsfågel

Tofsmes

Talgoxe

Skog planterad
med tall eller gran

Tall/gran
blandning

”Misskött''
skog

Löv rika
naturskogar

Ju fler trädslag en skog har, desto rikare är fågelfaunan. I en skog där bara ett trädslag har
planterats finns en tredjedel av det för orten normala beståndet av stannfåglar.

Källa: Efter teckning av Hans Nilsson i Miljöaktuellt, Nr 1-2 1990.

Hur mår Sverige?

ras kraftigt under de närmaste årtiondena.
Det kommer i sin tur att drabba även andra
arter, eftersom många fåglar som bygger
sina bon i trädhål eller holkar utnyttjar gamla
spillkråkebon.

Den minskade tillgången på gamla,
döende eller döda träd och ved är ytterligare
en faktor som missgynnat många arter. Av
de 133 hotade och sällsynta skalbaggarna är
104 arter knutna till grova, ihåliga eller
döda träd, huvudsakligen lövträd. Även
bland svampar och lavar finns många arter
som kräver gamla träd.

Även lövskogsberoende arter trängs ge-
nerellt sett tillbaka. Ett välkänt exempel är
den vitryggiga hackspetten, som bara finns
kvar i några tiotal par spridda över en hand-
full områden i landet, eller mellanspetten
som helt försvann ur Sveriges fauna för tio år
sedan. I naturskogen var sannolikt de löv-
skogar som uppstod efter skogsbränder -
lövbrännoma - hackspettens livsmiljö.

Det finns även växter som har anpassat
sig till de naturliga skogsbränderna, exempel-
vis brandnäva och svedjenäva. Deras frön
måste hettas upp för att kunna börja gro. De
kan ligga hundratals år i jorden i väntan på
de rätta förutsättningarna.

Kalhuggning och korta omloppstider i
skogsbruket tar bort förutsättningarna för de
skogslevande arter som kräver lång konti-
nuitet för att utvecklas. De sprider sig mycket
långsamt och är beroende av den slutna
skogens skydd mot ljus och torka. Många ho-
tade lavar och svampar hör till denna
grupp. Ett exempel är långskägget, en lav
som uteslutande lever på mycket gamla
granar. Arten har försvunnit från 95% av de
platser där den växte på 1940-talet.

Miljögifter, bekämpningsmedel
och föroreningar

På 1950- och 1960-talet upptäcktes en rad
oönskade effekter vid användning av olika
gifter och bekämpningsmedel. Exempelvis
ledde användningen av metylkvicksilver för
behandling av utsäde (mot svampinfektio-
ner) till att halten kvicksilver i miljön ökade
kraftigt. Metylkvicksilvret spred sig i nä-

ringskedjorna. Djuren fick balansrubb-
ningar, förlamningar och kramper. Jord-
brukslandskapets fåglar, som fasan och gul-
sparv, drabbades hårt. Hos rovdjuren i top-
pen av näringskedjorna blev kvicksilverhal-
terna ofta dödliga. Det drabbade bl.a. torn-
falk och andra rovfåglar.

Larmet om kvicksilvrets skadliga effek-
ter har följts av en rad andra, exempelvis
DDT- och PCB-förgiftning av djur. Höga
halter av bly och kadmium har också upp-
mätts i t.ex. älg.

Effekterna av miljögiftema kommer inte
alltid direkt utan verkar ofta smygande.
DDT och PCB ackumuleras t.ex. i fettväv-
naderna. De inverkar skadligt på fortplant-
ning, hälsa och beteende och leder i ett
längre perspektiv till att antalet av en art
minskar och arten kan dö ut. Drabbade ar-
ter är bl.a. säl och utter samt en rad rovfåglar.

Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxi-
der leder till att miljön försuras . Försurning-
ens inverkan har behandlats tidigare (se
Kapitel3, s. 32). Den påverkar bl.a. vattenle-
vande arter, vars reproduktion hotas vid
tilltagande grad av försurning. Exempel på
arter som hittills drabbats särskilt hårt är
den utrotningshotade vårlekande siklöjan
samt flodpärlmusslan. Dessutom har för-
ändringar i sammansättningen bland kärlväx-
ter i vissa naturtyper kunnat härledas till
försurningen.

Många lavar är mycket känsliga för luft-
föroreningar och surt nedfall. Inte bara kvä-
vegödning utan även kvävenedfall från luft-
föroreningar utgör ett allvarligt hot mot så-
dana växtsamhällen som anpassat sig till
kvävebrist, exempelvis ängs- och hagmarker-
nas arter. Nedfallet av kväve - som drabbar
all mark i Sverige - innebär en gödning som
starkt förändrar näringsförhållandena i
marken.

Problem med små och glesa populationer
Det allt mer storskaliga mönstret i landska-
pet utgör ett allvarligt problem för arter med
små, fläckvis förekommande populationer.
När det blir långt mellan artens livsmiljöer

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

försvåras kontakten mellan de olika bestån-
den.

Små områden är extra känsliga för
slumpmässig påverkan såsom översväm-
ningar, bränder och torka, som snabbt kan
slå ut hela populationen. Det samma gäller
företeelser som sjukdomar och ökad kon-
kurrens.

När antalet individer i en art minskar
kraftigt minskar även den genetiska variatio-
nen. Detta kan leda till problem med inavel
och minskar även förmågan att anpassa sig
till nya förhållanden. Det innebär att man i
skyddet av arter måste beakta bevarandet av
olika geografiska underarter. Många av
våra hotade däggdjur finns i ett så litet antal
individer att den genetiska variationen är
klart hotad eller delvis redan har gått förlo-
rad.

Skydd av natur

Flera av de lagar som reglerar markan-
vändningen - exempelvis skogsvårdslagen
och lagen om skötsel av jordbruksmark -
innehåller regler om naturvårdshänsyn. Här-
igenom kan skilda sektorer ta sitt ansvar
och visa hänsyn i sin fysiska planering och be-
slut om markanvändning. Detta ökar möj-
ligheterna för att den biologiska mångfalden
och tillgången till goda rekreationsmöjlig-
heter skall kunna bevaras. Möjligheten att
helt skydda mark för naturvårdsändamål

gäller begränsade arealer. Naturreservat och
andra skydd av områden omfattar endast
de unika eller mest representativa delarna av
den svenska naturen.

Att inrätta naturreservat och andra
skydd av områden skall alltså ses som ett av
flera nödvändiga redskap för samhällets na-
turvårdsarbete.

Skyddad natur i Sverige

Det finns 2,6 milj, hektar naturskyddad
mark i Sverige. Det motsvarar omkring 5,5%
av Sveriges yta. Huvuddelen är national-
parker och naturreservat.

Till den skyddade arealen kan läggas
omkring 1,3 milj. hektar så kallade domänre-
servat. Det är områden där domänverket
frivilligt avstår från skogsbruk av natur-
vårdsskäl. Räknar man in domänreserva-
ten har nästan 9% av Sveriges yta någon
form av naturvårdsskydd.

Två tredjedelar av den fredade arealen
är nationalparker och naturreservat i fjäll-
världen, dominerade av kalfjäll, myr och
björkskog. Återstoden är till största delen
barrskog. Också här finns de flesta stora
områden i fjälltrakterna.

55% av den skyddade arealen i national-
parker, naturreservat och naturvårdsområ-
den ligger i de tre nordligaste länen. Bara
10% ligger i Götaland.

Huvuddelen av den fredade arealen i
Sverige har skyddats under de senaste 25

Tabell 4.9 Skyddad natur i Sverige 1990. Tillfälliga (interimistiska) na-
turreservat är inte räknade.


	Antal	Total yta (hektar)	Därav landyta (hektar)
Nationalparker	20	626639	577877
Naturreservat	1 363	-	1909325
Naturvärdsområden	88	180737	115418
Naturminnen	1 425	-	710
Djurskyddsområden	853	-	58133
SUMMA	3 749	-	2 661 463

Källa: Natur 90, SNV.

7 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

åren. De första nationalparkerna inrättades
redan 1909. Under de följande decennierna
fredades huvudsakligen mindre områden
tämligen slumpartat och ofta på privat initia-
tiv. Därtill inrättades ytterligare ett par na-
tionalparker i norr före 1965.

Det var först med tillkomsten av natur-
vårdslagen och en statlig naturvårdsadminist-
ration under 1960-talet som arbetet med att
säkerställa naturområden började bedrivas
mer planmässigt. Samtidigt tog naturreser-
vatet också över nationalparkens roll som det
viktigaste instrumentet för att freda natur.
Sedan 1967 har antalet naturreservat ökat
från 360 till 1300. Ytan inom naturreserva-
ten har ökat från 25 000 till nästan 2 000 (XX)
hektar. Under samma period inrättades
fyra nya nationalparker.

Anslaget för inköp av naturvårdsmark
höjdes kraftigt i slutet av 1980-talet. Budget-
året 1990/1991 uppgick det till
100 milj.kr.

Skydd av riksobjekt

Riksdagen har beslutat, att den statliga na-
turvården i första hand skall inrikta sig på att
skydda områden av riksintresse.

Vilka naturområden som är av riksin-
tresse har fastställts av naturvårdsverket ut-
ifrån ett omfattande inventeringsunderlag.
Bland riksobjekten finns alla de områden
som tas upp i naturvårdsverkets plan för
nationalparker och alla de våtmarker som
finns uppräknade i den internationella våt-
markskonventionen. Här finns också bl.a.

► Att freda natur- mål och medel

Målet för skydd av naturområden är att
behålla landets representativa och mest
värdefulla naturtyper för naturvård och
friluftsliv på ett sådant sätt att mångfor-
migheten inte riskeras och att de arter som
är knutna till naturtyperna därmed kan
bevaras. Skyddet skall också garantera
att det finns områden av god kvalitet för fri-
luftslivet.

Det viktigaste instrumentet för att säker-
ställa marker är naturvårdslagen, som inne-
håller flera olika skyddsformer:

Nationalparker kan inrättas för att
bevara större sammanhängande områden
i ursprungligt skick. Nationalparker kan
bara avsättas på statens mark. Beslut fattas
av riksdagen.

Alla andra beslut om skydd av mark för
naturvårdsändamål fattas av länsstyrel-
serna eller kommunerna.

Naturreservat har utvecklats till den
vanligaste och viktigaste skyddsformen.
Inom naturreservat kan markanvänd-
ningen regleras för att tillgodose natur-
vårdens intressen. Bebyggelse, vägdrag-

ningar, skogsbruk och jakt kan exempelvis
begränsas eller förbjudas inom ett reser-
vat. Markägaren får ersättning för större in-
skränkningar i sin rätt att bruka marken.
Ofta förvärvar staten marken i naturre-
servat.

Naturvårdsområde är en svagare
form för skydd än reservat. Här får inte
den pågående markanvändningen — ex-
empelvis skogsbruk eller jordbruk — försvå-
ras avsevärt, eftersom ersättning inte ges
till markägaren vid beslut om naturvårds-
område.

Naturminne kan användas för att
skydda små objekt, exempelvis enstaka
gamla träd eller växtplatser för sällsynta
växter.

Djurskyddsområden används för
att skydda viktiga lokaler för djur och fåglar
från störningar. Inom djurskyddsområ-
dena kan man utfärda tillträdesförbud, of-
tast för delar av året. Djurskyddsområden
används bl.a. för att skydda viktiga säl-
kobbar och häckningsplatser för fåglar.

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

huvuddelen av de urskogsområden som be-
skrivs i den landsomfattande urskogs-
inventeringen.

För närvarande omfattar riksobjekten
för naturvård omkring 11 milj, hektar land
och vatten. Riksobjekten för friluftsliv om-
fattar närmare 11 milj, hektar. Den samman-
lagda arealen är 14,6 milj, hektar, eftersom
de båda typerna av riksobjekt överlappar
varandra i ganska stor omfattning (se BiW
4.20).

Riksobjekten täcker omkring en tredje-
del av Sveriges yta. Avsikten är inte att
skydda hela denna areal med stöd av natur-
vårdslagen. Stora delar av de värden som gör
att områden klassas som riksobjekt har till-

godosetts - eller kan tillgodoses - på annat
sätt, exempelvis genom generella bestäm-
melser, som naturvårdslagens regler om
strandskydd eller genom riktlinjer i kom-
munala översiktsplaner.

Hur mycket behöver
skyddas?

Naturvårdsplan för Sverige

1990 presenterade naturvårdsverket på
uppdrag av regeringen ett aktionsprogram
för naturvård. En naturvårdsplan ingår
som en del i aktionsprogrammet. Naturvårds-
planen innehåller en redovisning av kun-

Bild 4.19 Fredade marker 1967-1990.

20 000

Yta 100 hektar (= 1 km2)

18 000

16000

14 000

12 000

10 000

8 000

6000

4 000

2 000

				Naturreservat (NR) 1300		st
						• • •
					<	• • • »
					• • •
					• • • •

			• * • •	Nationalparker (NP) 20		st
		t • •	• k
		• • • • •		Naturvårdsområden (NVO) 80			st
• ••	.......

1967 70

Den kraftiga ökningen av arealen inom naturreservat de senaste

åren beror till största delen på några mycket stora reservatsbildningar i fjällvärlden, främst
Sjaunja och Vindelfjällen.

Källa: SNV.

Hur mår Sverige?

skaper och skyddsbehov för olika naturtyper.
Principer för urval och prioritering av na-
turskyddsobjekt redovisas också.

Naturvårdsverket bedömer att de arter
som kräver större sammanhängande områ-
den av gammal eller opåverkad skog inte
kommer att kunna överleva utanför reserva-
ten. I jordbrukslandskapet kan ängs- och
hagmarkemas arter bara räddas genom ak-
tiva naturvårdsinsatser, som håller mar-
kerna öppna.

Det finns inga uppskattningar av hur
stora arealer som behöver fredas för att sam-
hällets mål för bevarande av arter och mil-
jöer ska kunna uppnås. Inom internationella
naturvårdsunionen (IUCN), arbetas för
närvarande med en revidering av den så kal-
lade världsstrategin för naturvård. Det har
konstaterats att skogsmark är det ekosystem
som hyser den största biologiska mångfal-
den.

En av slutsatserna hittills är att mellan
30% och 60% av varje lands yta bör vara be-
vuxen med skog. Vidare har det uttalats att
skyddad naturskog normalt bör täcka mellan
5% och 20% av landarealen.

Inom det svenska forskningsprojektet
”Restbiotopers betydelse för flora och fauna”

har man gjort bedömningen, att mellan
10% och 30% av skogsmarken i Sverige
skulle behöva undantas från kalhyggesbruk
om alla skogslevande växtarter ska kunna be-
varas.

Båda dessa bedömningar är grova upp-
skattningar. De fredade områdenas storlek
och inbördes avstånd samt markanvänd-
ningen i deras omgivningar kan som nämnts
vara av avgörande betydelse för deras
värde. I Sverige är ”tioprocentmålet” uppfyllt
för fjällnära barrskog och kalfjäll, förutsatt
att man räknar dessa som enhetliga naturty-
per. För alla andra naturtyper ligger ande-
len hittills fredad areal under denna nivå.

De naturtyper som i Sverige bedöms
vara mest hotade är:

► urskogar

► naturliga slåtter- och betesmarker

► alvar och sandstäpp

► vissa ädellövskogar och vissa andra löv-
skogar

► vissa skogs- och myrlandskap

► vissa sumpskogar

► vissa skärgårdsskogar

► vissa myrar

Bild 4.20 Andelen skyddad areal inom riksobjekt för naturvård resp,
friluftsliv.

21 % av arealen inom riksobjekten för naturvård är skyddad som nationalpark, naturreservat
eller naturvårdsområde. 1 982 var motsvarande siffra 1 2%. Inom riksobjekten för fri-
luftsliv är andelen 25 respektive 15%.

Källa: Naturvårdsplan för Sverige, SNV 1990.

100

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Bild 4.21 Befintliga och föreslagna nationalparker.

• ■ Befintliga nationalparker

101

Hur mår Sverige?

► vissa sjöar och vattendrag, som är i det
närmaste opåverkade

► vissa grunda mjukbottenområden ut-
efter kusten

► naturtyper för hotade arter.

Några av dessa prioriterade naturtyper be-
rörs närmare nedan.

Nationalparksplan för Sverige

En plan för att inrätta nya nationalparker
presenterades av naturvårdsverket 1989. Av-
sikten med nationalparksplanen är att bilda
ett nät av stora, väsentligen orörda och repre-
sentativa områden, som är typiska eller
unika för det svenska landskapet. I planen in-
går förslag till 20 nya nationalparker. Fyra
parker föreslås bli helt eller delvis upphävda.
Det gäller tre små parker i södra och mel-
lersta Sverige samt norra delen av Stora Sjö-
fallet i Lapplandsfjällen. Skyddsvärdena i
Stora sjöfallets nationalpark har förändrats
genom upprepade intrång för kraftverks-
byggen allt sedan 1920.

Riksdagen har redan beslutat att inrätta
två av de nationalparker som tas upp i pla-
nen. Björnlandet - ett urskogsområde i
Västerbotten - och Djuröskärgården i Vä-
nern kommer att bli nationalparker under
1991.

Planen omfattar 5% av Sveriges yta.
Omkring 60% av tillskottet ligger inom om-
råden som är naturreservat.

Skydd av skogar

Det finns totalt 630 000 hektar fredad pro-
duktiv skogsmark i Sverige. Det motsvarar
2,65% av landets produktiva skogsareal.
Den skyddade arealen är emellertid mycket
ojämnt fördelad. Huvuddelen, 530000
hektar, finns i det fjällnära området. I resten
av landet är omkring 0,4% av den produk-
tiva skogsmarken undantagen från skogs-
bruk.

Genom olika inventeringar finns kun-
skap om ett stort antal skogsområden med
mer eller mindre akut behov av skydd.

Urskogar i fjällregionen

Barrskogarna längs den svenska fjällkedjan
är det största sammanhängande någorlunda
opåverkade skogsområde som återstår i
Europa utanför Sovjetunionen. Det är av
stor betydelse för bl.a. djurlivet i fjällregio-
nen.

Sedan domänverket aktualiserade pla-
ner på att börja bedriva skogsbruk i det fjäll-
nära området i början av 1980-talet har en
intensiv diskussion om formen för utnytt-
jande och bevarande av de fjällnära sko-
garna ägt rum. I dessa områden bedrevs
inget storskaligt skogsbruk före 1980. Stora
arealer har fredats som naturreservat. Do-
mänverket har dessutom frivilligt avsatt
omfattande områden som domänreservat.

Riksdagen beslutade hösten 1990 om
särskilda regler som begränsar skogsbruket i
fjällnära skogar från den 1 juli 1991. De in-
nebär att den största tillåtna hyggesarealen
halveras från 40 till 20 hektar och att skogs-
ägare som har brukningsenheter större än
500 hektar skall redovisa hur de tänker ta
hänsyn till naturvården och kulturmiljön.
Det kommer också att finnas större möjlig-
heter att kräva långtgående begränsningar
för skogsbruket i särskilt värdefulla områ-
den. Områden där skogen efter avverkning
bedöms inte kunna växa upp igen skall
kartläggas, för att upplysa skogsägarna om
var tillstånd till avverkning inte kommer
ges.

Om återstående planerade reservatsbild-
ningar genomförs kommer 598 000 hektar
produktiv skogsmark och 425 000 hektar
fjällbarrskog att vara fredade som national-
park, naturreservat eller domänreservat
inom det fjällnära området. Totalt kommer
därmed 38% av den produktiva skogsmar-
ken och 45% av barrskogsarealen inom om-
rådet att vara skyddad. Till detta kommer
de nyss nämnda områdena där skogen inte
kan växa upp igen om den skulle avverkas.
De uppgår till sammanlagt minst 250000
hektar.

102

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Urskogar utom fjällregionen

Arealen skyddade urskogar utanför fjällre-
gionen har fördubblats sedan 1982 och upp-
går nu till drygt 60000 hektar. Av de ur-
skogsområden som ingår i urskogsinvente-
ringen saknas skydd för 19 000 hektar ne-
danför gränsen för fjällnära skog. När även
dessa områden fredats kommer i storleks-
ordningen 0,4% av den produktiva skogs-
marken söder om fjällregionen att vara fre-
dad urskog.

De återstående urskogsområdena i
södra och mellersta Sverige är dock med få
undantag alltför små för att kunna hysa livs-
kraftiga stammar av gammelskogens arter,
även om de fredas. I Götaland och Svea-
land återstår tre urskogsartade områden
större än 1000 hektar (Tandövala i Da-
larna, Tresticklan i Dalsland och Gotska San-
dön).

Sumpskogar

Sumpskogarnas betydelse för skogsland-
skapets växt- och djurliv har blivit allt mer
uppenbar under senare år.

Skogsstyrelsen har påbörjat en omfat-
tande inventering av sumpskogar. De utgör
15% av landets produktiva skogsareal. Be-
tydande arealer är skyddade i de stora fjäll-
skogsreservaten.

Sumpskogar förekommer oftast som
små och diffust avgränsade områden i skogs-
landskapet. Sammanhängande områden
större än 10 hektar är sällsynta. Detta medför
stora praktiska problem vid inrättande av
sumpskogsreservat.

Domänverket beslöt 1990 att upphöra
med all avverkning av sumpskogar.

Ädellövskogar

Det finns omkring 110000 hektar ädellöv-
skog i Sverige. Ädellövskog får inte utan sär-
skilt tillstånd ersättas med barrskog. Som ti-
digare nämnts hindrar inte lagen att skogs-
bruk bedrivs och skyddar därför inte gamla
och urskogsartade ädellövskogar mot av-
verkning. En del av dessa gamla skogar kan
ses som kvarlevor av de lövskogar som under

värmetiden för 5 000 år sedan täckte stora
delar av vårt land.

5 000 hektar ädellövskog är skyddade i
naturreservat.

Övriga skogar

Bland övriga skyddsvärda skogar finns
lövbrännor och vissa andra lövskogar av sär-
skilt stort värde för växt- och djurliv, skär-
gårdsskogar samt mosaiklandskap av skog
och myr.

I dagens kulturskogar är lövbrännorna,
dvs. lövskogar som uppkommer efter skogs-
brand, en i det närmaste försvunnen miljö.
Bara ett fåtal områden i Norrland är kända.

Insikten om lövbrännornas biologiska
betydelse är ganska ny. Fem områden om
sammanlagt 3 200 hektar har skyddats eller
är på väg att skyddas.

Skogarna på mindre öar i skärgårdarna
är ofta värdefulla för friluftslivet och för land-
skapsbilden. Ibland är det också fråga om
relativt opåverkade skogar med stora natur-
värden. Ett exempel är hällmarkstallskogar
längs Östersjöns kuster och arkipelag, skogar
som inte kan växa upp igen efter avverk-
ning. Samtidigt har möjligheterna för lön-
samt skogsbruk ökat också på dessa mar-
ker under senare år. Konflikten mellan
skogsbruk med kalavverkning och frilufts-
liv/naturvård har därför skärpts.

Under senare år har ett stort antal skogs-
reservat i skärgårdarna avsatts för att skydda
boplatser för framför allt havsöm och fisk-
gjuse mot störningar och avverkning. Totalt
sett är det emellertid frågan om små area-
ler. Andra och betydligt större delar av de
mest attraktiva skärgårdarna är skyddade
som naturreservat. Flera av dessa reservat är
gamla och för dessa finns inga restriktioner
för skogsbruket.

Skydd av våtmarker

288000 hektar av landets 4,86 milj, hektar
myrar är skyddade med stöd av naturvårds-
lagen. Om man även räknar in de 400000
hektar myr som ingår i domänreservat är

103

Hur mår Sverige?

14% av landets myrar fredade. Sumpsko-
gar räknas i detta sammanhang inte som myr-
mark.

Nästan all fredad myrmark finns i fjällen
och i de fjällnära skogarna. Det stora myr-
området Sjaunja är föreslaget som natio-
nalpark. Utanför fjällregionen finns 28 000
hektar fredad myr, varav nästan hälften in-

ryms i ett fåtal stora myrkomplex, bl.a. natio-
nalparken Store Mosse, Komosse på grän-
sen mellan Västergötland och Småland samt
Florama i Uppland. En riksomfattande in-
ventering av våtmarker pågår, och har hittills
slutförts i elva län. I dessa län uppgår den
sammanlagda arealen av särskilt skyddsvärda
myrar till drygt 400 000 hektar.

Källa: Natur 90, SNV.

104

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Våtmarksinventeringen beräknas vara
avslutad 1994. Med utgångspunkt från da-
gens kunskapsläge uppskattar naturvårds-
verket att omkring 100 myrområden behöver
skyddas.

Sedan 1986 kräver dikning av våtmar-
ker - markawattning - tillstånd från länssty-
relsen. Det finns alltså möjligheter att
skydda våtmarker från torrläggning utan att
göra dem till naturreservat.

Restaurering av våtmarker

I de mest utpräglade jordbruksbygderna
har upp till 90% av den ursprungliga våt-
marksarealen torrlagts. I sådana områden
kan återskapande av våtmarker vara ett sätt
att begränsa borttransporten av kväve till
sjöar och kusthav. Växtligheten i våtmar-
kerna tar upp en del av det kväve som finns
i det passerande vattnet.

Ett stort restaureringsprojekt pågår se-
dan flera år. Det är höjningen av Homborga-
sjön i Västergötland, Sveriges största en-
skilda naturvårdsprojekt någonsin. Här är
syftet att återskapa sjöns värde som rast-
plats och häckningsplats för våtmarksfåglar. I
likhet med många andra grunda slättsjöar
sänktes Hornborgasjön i flera omgångar un-
der 1800-talet och början av 1900-talet för
att man skulle vinna åkerjord. Som en följd
av sänkningarna höll sjön på att växa igen
helt, innan restaureringen började.

Skydd av sjöar, vattendrag
och havsområden

Vissa vattenområden i Sverige har skyddats
med stöd av naturvårdslagen. Bland de skyd-
dade områdena återfinns värdefulla fågel-
sjöar som Tåkem i Östergötland och Kvis-
maren i Närke, samt en del forssträckor i
norrländska älvar. Bland skyddade havsom-
råden kan nämnas Kopparstenama-Salvo-
rev norr om Fårö samt Gullmarsfjorden i Bo-
huslän.

Kunskapen om vattenmiljöerna är i all-
mänhet betydligt sämre än för andra naturty-

per, och några uppskattningar av skyddsbe-
hovet finns inte. Naturvårdsverket har pekat
ut 16 kust- och havsområden som i första
hand bör komma ifråga för inrättande av ma-
rina reservat. Värdefulla vattenområden
har ett visst skydd mot exploatering genom
att allt byggande i vatten och allt avledande
av vatten ska prövas enligt vattenlagen, som
i sin tur är underordnad naturresurslagen.

Fyra huvudälvar är enligt naturresursla-
gen skyddade mot exploatering för kraftän-
damål: Tomeälven, Kalixälven, Piteälven
och Vindelälven. Detsamma gäller en del
mindre älvar - Vapstenälven, Moälven,
Lögdeälven, Öreälven, Byskeälven och Rå-
neälven - samt ett tjugotal älvsträckor och
källflöden.

Skydd av fjällområden

I fjällregionen har 1,7 milj, hektar, fördelat
på 27 områden, fredats. Av de mest opåver-
kade och skyddsvärda delarna inom dessa
områden, de så kallade värdekärnorna, har
54 skyddats i sin helhet och 6 delvis. 32 om-
råden saknar skydd.

De obrutna fjällområdena har ett särskilt
skydd genom bestämmelserna i naturresurs-
lagen. I nationalparksplanen föreslås sju
nya nationalparker i fjällområdet, samtidigt
som fyra befintliga mindre parker införlivas
i dessa. Dessutom föreslås utvidgning av två
äldre parker.

Två av de föreslagna parkerna - Kiruna-
fjällen och Tawavuoma - berör områden
som i dag till största delen saknar skydd.
Även de västliga delarna av den föreslagna
Jämtlandsfjällens nationalpark, liksom de
föreslagna utvidgningarna av Sarek och Pad-
jelanta, berör områden som för närvarande
är oskyddade.

Skydd av odlingslandskapet

Odlingslandskap ingår i omkring 230 av
landets 1350 naturreservat, i 16 av de 80 na-
turvårdsområdena och i 3 nationalparker.

105

Hur mår Sverige?

Totalt finns omkring 7 000 hektar åkermark
och 2 500 hektar kultiverad betesmark
inom de skyddade områdena.

Av de särskilt artrika och värdefulla na-
turliga gräsmarkerna - ”äng och hage” - är
mycket små arealer fredade. Enligt jord-
bruksstatistiken återstår omkring 200 000
hektar sådana marker i landet. Hur stor del
av den kvarvarande arealen som är skydds-
värd från naturvårdssynpunkt är oklart. En
landsomfattande ängs- och hagmarksinven-
tering pågår.

Bevarande av biotoper i kulturlandska-
pet innebär inte bara att områden skyddas.

Bild 4.23 Mest skyddsvärda
fjällområden.

De minst påverkade och mest skyddsvärda
områdena i fjällvärlden — de s.k. värdekär-
norna. (Se även Bild 4.3 om obrutna fjällom-
råden).

Källa: SNV.

utan framför allt att de vårdas. Slåtterängar
måste slås och betesmarker betas, helst på ett
sätt som är snarlikt den ursprungliga häv-
den. I annat fall växer områdena igen eller
förändras på annat sätt. Naturvårdsåtgär-
der i odlingslandskapet är därför resurskrä-
vande på ett helt annat sätt än exempelvis
skogsskydd.

Sedan några år finns ett särskilt anslag
för vård av värdefulla områden i odlingsland-
skapet (NOLA - naturvårdsåtgärder i od-
lingslandskapet). Sådan ersättning har hittills
utgått för Qmkring 30 (XX) hektar jordbruks-
mark och då främst naturliga betesmarker
och slåttermarker.

Den förestående omläggningen av jord-
bruksspolitiken kan komma att innebära
stora förändringar i odlingslandskapet. För
att motverka negativa effekter av att jord-
bruksmark tas ur produktion har ett särskilt
statligt anslag för landskapsvård inrättats.
Medlen skall användas för bevarande av
mer sammanhängande odlingslandskap med
natur- och kulturmiljövärden av nationellt
intresse.

Internationella
överenskommelser

Våtmarkskon ventionen

Sedan 1974 är Sverige ansluten till den så
kallade våtmarkskonventionen. Syftet med
konventionen är att stoppa intrång i våt-
marker och förhindra att sådana områden
går förlorade. Medlemsländerna förbinder
sig att arbeta för att hejda förstörelsen av våt-
marker.

Våtmarkskonventionen har en vid defi-
nition av begreppet våtmark. Även öppna
vattenytor, som grunda sjöar och havsom-
råden, kan ingå. Till konventionen finns en
lista över särskilt värdefulla våtmarker av
internationell betydelse, den så kallade CW-
listan (Convention of Wetlands of Interna-
tional Importance especially as Waterfowl
Habitat). Medlemsländerna förbinder sig
att särskilt slå vakt om de värden som är

106

Kapitel 4 Markanvändning och naturvård

Bild 4.24 Svenska våtmarksområden, som är upptagna på den internatio-
nella listan över värdefulla våtmarker (CW-listan).

Källa: Natur 90, SNV.

Nr	Objekt	Län Areal (hektar)
1	Falsterbo-Foteviken	M	7 530
2	Klingcvälsån-Kranke- sjön	M	3 970
3	Helgeån	L	5 480
3A	Hammarsjön-Egeside
3B	Araslövsjön

Nr		Objekt	Län	Areal (hektar)
4		Ottenby	H	1 610
5		Ölands ostkust	H	8 460
	5A	Stora Ören-Gammals- byören
	5B	Egby-Kapelludden
	5C	Södviken
6		Åsnen	G	16 800
7		Träslövsläge-Morups Tånge	N	1 990
8		Getterön	N	340
9		Kävsjön-Store Mosse	F	7 580
10		Gotlands ostkust	1	4 220
	10A	Faludden
	10B	Grötlingboudd-Ytter- holmen
	10C	Laus holmar
	10D	Skenholmen
11		Stigfjorden	O	5180
12		Dättern	P/R	3 920
13		Horn borgasjön	R	6 370
14		Östen	R	1 010
15		Tåkern	E	5 650
16		Kilsviken	R/S	8910
17		Kvismaren	T	780
18		Hjälstaviken	C	770
19		Stockholms yttre skärgård	AB	15 000
20		Svartåområdet	U	1 990
	20A	Gorgen-Nötmyran
	20B	Gussjön-Fläcksjön
21		Hovranområdet	W	4 750
22		Ånnsjön	Z	11 000
23		Umeälvens delta	AC	1 040
24		Tärnasjön	AC	11 800
25		Gammelstadsviken	BD	430
26		Persöfjärden	BD	3 320
27		Tjålmejaure-Laisdalen	BD	21 400
28		Laidaure	BD	4150
29		Sjaunja	BD	188600
30		Tawavouma	BD	28 700
		TOTAL AREAL		382750

107

Hur mår Sverige?

knutna till dessa områden. Varje land be-
stämmer själv vilka våtmarker i respektive
land som skall sättas upp på CW-listan. I
Sverige sker detta efter regeringsbeslut.

I Sverige finns 30 områden på CW-listan.
De omfattar tillsammans 400 000 hektar,
varav hälften utgörs av myrområdet
Sjaunja i Norrbotten. 60% av arealen är
skyddad med stöd av naturvårdslagen.
Samtliga områden är utpekade som riksin-
tressen för naturvården enligt naturresurs-
lagens bestämmelser.

Bonnkon ventionen

Bonnkonventionen har till syfte att skydda
flyttande vilda arter. Konventionen föreskri-
ver i princip totalt förbud att fånga eller
döda vissa hotade arter, som räknas upp i en
bilaga till konventionen. De underteck-
nande länderna skall också vidta andra åtgär-
der för att skydda dessa hotade arter - ex-
empelvis skydd eller restaurering av viktiga
biotoper.

I Sverige råder enligt jaktlagstiftningen
generellt förbud att fånga eller döda alla vilda
däggdjur och fåglar. För de arter som får ja-
gas fastställs tillåtna jakttider.

För Sveriges del skulle Bonnkonventio-
nen kunna ha betydelse bl.a. när det gäller
att begränsa den jakt på flyttfåglar som be-
drivs i Medelhavsområdet. Hittills har dock
Bonnkonventionen inte haft någon större
praktisk betydelse, bl.a. därför att ganska få
länder har undertecknat den.

Bernkonventionen

Bemkonventionen är Europarådets över-
enskommelse om skydd för vilda djur och
växter och deras naturliga miljö. Flertalet
stater i Europa har anslutit sig till konventio-
nen. De stater som skrivit under konventio-
nen åtar sig att göra vad som krävs för att be-
vara livsmiljöer för arterna i den vilda flo-
ran och faunan, särskilt för ett antal arter och
grupper av arter som räknas upp i konven-
tionen. Bland dem finns exempelvis samtliga
rovfåglar, ugglor och hackspettar.

Många av de mest hotade djurarterna i
Sverige är således bland dem som skall skyd-
das särskilt enligt Bemkonventionen. En
stor del av de naturområden som skyddas i
Sverige kan ses som insatser för artbeva-
rande i den meningen, att de skyddar livsmil-
jöer för hotade och sällsynta arter.

108

Hur mår Sverige?

KAPITEL

Vatten, sjöar,
hav och kust

Sjöar, vattendrag och grundvatten	110
Påverkan på sjöar och vattendrag	114
Grundvattentillgången varierar	126
Haven runt Sverige	131
Belastning på havsmiljön	135
• • Övergödning ger syrebrist	139
Stabila organiska ämnen	147

Metallutsläppen har minskat 152

Olja från många källor 160

Internationella överenskommelser 162

109

Hur mår Sverige?

Vattnet i våra sjöar, vattendrag
och grundvatten är en del av
det globala kretsloppet.
Vatten rör sig mycket
långsamt genom marken och
det kan därför ta lång tid innan en förore-
ning når grundvattnet och innan det förore-
nade grundvattnet åter når vattendrag och
hav. I vattendrag och begränsade havsområ-
den som Öresund byts vattenmassorna ut
snabbt, men många sjöar med låg tillrinning
har en långsam vattenomsättning. Det-
samma gäller ett innanhav som Östersjön.
De samlar på sig föroreningar år efter år.
Det kan också ta lång tid innan effekterna av
en förorening blir synlig i den biologiska
näringskedjan - t.ex. i rovfiskar som har fått
i sig föroreningar via plankton, små kräft-
djur och andra fiskar.

Det kan därför ta flera decennier innan
effekterna av en förorening visar sig i ekosys-
temet. Omvänt gäller att åtgärder för att
begränsa olika föroreningar i ekosystemen
ger resultat först i framtiden. ”Broms-
sträckan är lika lång som det smygande för-
loppet innan effekterna framträder”, som
professor Malin Falkenmark har uttryckt det.

Sjöar, vattendrag
och grundvatten

Sverige är i förhållande till många andra
länder rikt på vatten. På grund av klimat- och
markförhållanden är en stor del av landets
sjöar och vattendrag känsliga för påverkan av
olika föroreningar. Ett stort antal vatten-
områden har drabbats av försurning och av
höga kvicksilvemivåer i fisk. I områden
med bördiga marker har vattnen en större
motståndskraft mot påverkan. I dessa om-
råden är emellertid markanvändningen som
regel intensiv och befolkningstätheten ofta
stor vilket medför hög belastning på vattenre-
surserna. Därför är en stor del av landets
sjöar, vattendrag och grundvatten mer eller
mindre allvarligt påverkade av förore-
ningar och andra ingrepp.

► Försurningen framstår som det svåraste
miljöproblemet för sjöar och vattendrag.
Försurningen är utbredd och påverkar
grundläggande kemiska förutsättningar
för många ekologiska system. Dess-
utom medför försurningen en utarmning
av marken med effekter lång tid fram-
över.

► Det näst största miljöproblemet i sjöar
och vattendrag är övergödningen i de
tättbefolkade områdena. Viktiga vat-
tensystem för vattentäkter och rekreation
drabbas ofta av algblomning och syre-
brist. Den geografiska omfattningen är
betydande. Effekterna är i många fall
långsiktiga genom att vattenområdena
samlat på sig näring i sedimenten.
Övergödningen av sjöar och vattendrag
drabbar också indirekt havens ekosys-
tem.

► Ett miljöproblem som kan komma att
öka är effekterna av stabila organiska äm-
nen, som är giftiga i små koncentratio-
ner. De organiska miljögifter som upp-
märksammats mest (PCB, DDT, dioxi-
ner, m.fl.) är troligen bara toppen av ett
isberg. Endast en bråkdel av de ämnen
som tillförs miljön har identifierats. Kun-
skapen om var organiska miljögifter fö-
rekommer och vilka effekter de har är
fortfarande begränsad.

De flesta stabila organiska ämnen är
fettlösliga och anrikas därför i levande
organismer. Förr eller senare kommer de
att medföra skador någonstans i ekosys-
temet. När effekterna väl visat sig återstår
ett tidskrävande arbete med att dels
identifiera vilka ämnen som förorsakat
skadan, dels förhindra ytterligare ska-
dor.

► Flera metaller ger skador vid halter som
ligger 2-5 gånger över de naturliga bak-
grundshalterna. Vattenlevande organis-
mer är dessutom mycket känsligare än
människan för metallhalter i vatten.

Det finns inga undersökningar som vi-

110

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

sar att de halter av tungmetaller, som
vanligen förekommer i svenska sjöar och
vattendrag, är skadliga för växter och
djur. Däremot är kvicksilverhalterna i
många sjöar så höga att fisk från dessa
vatten kan medföra hälsoeffekter för
människor, som äter mycket sådan fisk.
I vatten som tar emot direktutsläpp från
gruvor, metallindustrier och liknande
kan tungmetallhaltema bli mycket höga
och även medföra skador på djur.

Höga halter av kvicksilver i fisk är ett
av de allvarligaste problemen i våra nä-
ringsfattiga sjöar. I uppskattningsvis
10 (XX) svenska sjöar har fisken kvicksil-
verhalter över 1 mg kvicksilver per kg och
får inte säljas.

► Sverige har i allmänhet relativt god kva-
litet på grundvattnet jämfört med de
flesta länder på kontinenten. Ca 50%
av vattenförsörjningen i tätorter är base-

rad på grundvatten och 15% av hushål-
len i Sverige använder grundvatten direkt
från enskilda brunnar, utan behandling.

Sverige saknar med några få undantag
riktigt stora sammanhängande grund-
vattenförekomster. Sådana är vanliga i
Europa. I Sverige är grundvattenmaga-
sinen oftast små. Föroreningar får där-
med i allmänhet begränsad utbredning
och sprids inte inom stora, sammanhäng-
ande magasin. Å andra sidan kan på-
verkan bli mycket intensiv inom utsatta
områden.

Nederbörd

Med regn och snö faller ca 325 miljarder m3
vatten per år över Sverige, främst med väst-
liga och sydvästliga luftströmmar. Ungefär
hälften av nederbörden avdunstar. Resten
avrinner med floder till omgivande hav,
delvis efter att först ha bildat grundvatten.

Bild 5.1 Vattenomsättningen i Sverige.

C25Ö

Z// ///

111

Hur mår Sverige?

Omkring 2% av vattenomsättningen avleds
till vattenledningsnäten.

Den nederbörd som inte avdunstar bil-
dar vatten i marken, grundvatten samt avrin-
ner till sjöar och vattendrag i ett samspel
mellan vatten, luft, mark och vegetation. Av
den nederbörd som infiltreras i marken,
fångas en del upp av växternas rötter. Resten
bildar grundvatten. Ytliga grundvattenma-
gasin töms snabbt till lokala vattendrag.

A vrinningsområden
Landskapet är uppdelat i avrinningsområ-
den som avgränsas genom vattendelare, dvs.
berg och andra höjder. All avrinning innan-
för vattendelaren samlas via ytliga och under-
jordiska dräneringssystem i rännilar,
bäckar och åar till det vattendrag som avvatt-
nar hela området.

Sverige består av 145 större avrinnings-
områden s.k. flodområden. Flertalet ligger
helt inom landets gränser. Med Finland de-

lar vi Torne älv och med Norge Klarälven.

I Sverige finns ca 85 000 sjöar som sam-
manlagt upptar 8,6% av Sveriges areal. En-
dast 10% av dessa har en yta på mer än
1 km2. De fyra största sjöarna (Vänern, Vät-
tern, Mälaren och Hjälmaren) utgör en
fjärdedel av den totala sjöarealen. Antalet
sjöar har minskat successivt sedan istiden
som följd av landhöjning, igenslamning,
igenväxning och dränering.

Reglering av vattenföringen har medfört
stora ingrepp i naturen. Helt oreglerade sjöar
och vattendrag är sällsynta.

Vattenanvändning

Sötvatten används till många ändamål.
Med dryck och mat behöver en vuxen person
få i sig ca 3 liter vatten per dygn. Vattenför-
brukningen för olika ändamål i hushållen är i
Sverige ca 200 liter per person och dygn.

Internationellt sett har Sverige en hög
vattenförbrukning. I utvecklingsländerna är

Bild 5.2 Vattnets kretslopp.

Grundvatten kan transporteras långa sträckor i marken innan det kommer i dagen som ytvatten.
Minst 90% av ytvattnet kommer från grundvatten.

Källa: Vattnet i kommunal planering.

112

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

vattenförbrukningen ofta bara 15-20 liter
per person och dygn, dvs. en tiondel av för-
brukningen i svenska hushåll. Det saknas
jämförbara uppgifter om hur mycket vatten
olika industriländer använder i hushåll re-
spektive inom industrin.

Sammantaget används i Sverige drygt
3000 milj, m3 per år, inklusive industrins vat-
tenförbrukning som är 2540 milj. m3. Hus-
hållen använder 575 milj, m3 och jordbruket
171 milj. m3.

Kommunala vattenverk distribuerar vat-
ten till ca 90% av tätortshushållen, omfat-
tande drygt sju miljoner människor. Drygt
hälften av hushållens vattenförsörjning i tät-
orterna kommer från ytvatten, resten är na-
turligt eller filtrerat grundvatten. Årligen be-
handlar kommunala vattenverk ca 975 milj
m3 vatten, som används i hushåll, industrier
och inom servicenäringen.

Glesbygdshushåll med 1,2 milj, männi-
skor använder grundvatten från egna brun-
nar. Detsamma gäller fritidshushåll med

1,3 milj, personer. Ca 25% av dessa brunnar
har ett vatten som i olika avseenden är otill-
fredsställande. Detta beror i många fall på
dåliga brunnskonstruktioner och bristande
underhåll men också på föroreningar såsom
förhöjda halter av mikroorganismer, nitrat,
klorid och fluorid.

Tabell 5.1 Användningen av vatten
i svenska hushåll i
tätorter.

Det behövs i dag inte tillstånd varken för
att borra en brunn eller för att förse en fastig-
het med vatten för husbehov, men uttaget
skall ske med hänsyn till andras behov och in-
tressen. Det flesta vattentäkter saknar
också skyddsområden, som skall förhindra
att de förorenas.

Uttag av vatten för annat än husbehov
kräver tillstånd, om det är uppenbart att utta-
get ställer till med problem. I dag prövas
bara ett fåtal uttag.

80% av industrin använder vatten från
de kommunala ledningsnäten. De industrier,
som har den största vattenförbrukningen,
har egna vattentäkter. Massa- och pappers-
bruken samt stålindustrin har störst vatten-
behov. Vattenförbrukningen inom stålindu-
strin uppgick till ca 200 milj, m3 per år i slu-
tet av 1980-talet. Sedan början av 1970-talet
har förbrukningen av processvatten mer än
halverats genom att vattnet återanvänds.

Några drastiska förändringar i behovet
av vatten eller konkurrensen om de svenska
vattentillgångarna förutses inte. Behovet
för bevattning av jordbruksgrödor och ener-
gigrödor förväntas dock öka. Under torrår
har vissa jordbruksbygder svårt att få sitt vat-
tenbehov täckt. Genom uttag av vatten
utan tillstånd för bevattning av jordbruk
minskas vattenföringen kraftigt och ibland
till och med torrläggs vattendragen. Det har
t.ex. inträffat i mindre vattendrag i Skåne,
Halland och Västergötland. Den minskade
vattenföringen leder i vissa fall till att åter-
stående vatten blir kraftigt förorenat genom
att avloppsvattnet inte späds ut i tillräcklig
omfattning.

Liter/person och dygn
Personlig hygien	70
Vattenklosett	40
Tvätt	30
Disk	40
Mat och dryck	10
Andra behov	25
SUMMA	215

Källa: SNV PM 1105.

8 Hur mår Sverige?

113

Hur mår Sverige?

Påverkan på sjöar
och vattendrag

Miljösituationen i sjöar och vattendrag på-
verkas i hög grad av de rent fysiska förhållan-
dena i vattensystemen och deras omgiv-
ningar. Utdikningar, dämningar och vatten-
regleringar är därför den kanske mest ge-
nomgripande påverkan som våra vatten ut-
satts för. Effekten av sådana förändringar
präglar i hög grad vattenmiljön.

Sjösänknings- och regleringsföretag
finns registrerade sedan mitten på 1800-talet
genom att staten genom lån och bidrag på
1840-talet började understödja torrläggnings-
företag. På 1930-talet ingick arbeten med
sjösänkningar i arbetsmarknadspolitiken.
Även skogsdikning användes som kristids-
arbete under denna tid.

Någon samlad bild av effekterna av dik-
ning och sjösänkning finns ej, men samman-
ställningar för enskilda områden visar på
dramatiska ändringar i landskapsbilden och
tillgången på vatten. I många fall har brist
på vatten uppkommit i jordbruksområden
som tidigare var rika på sjöar och vatten-
drag. Klassiska exempel är Kävlingeåns vat-
tensystem i Skåne och Kvismaredalen i
Närke. Även i Mälarlandskapen och på Got-
land har framväxten av ett intensivt jord-
bruk inneburit att dikningsföretag förvandlat
merparten av vattendragen till kanaler och
diken samt torrlagt sjöar och våtmarker.

Avledning av vattendrag har också en
rad andra effekter på funktionen hos vatten-
systemen. Tillskott av sediment och nä-
ringsämnen från utdikad mark leder till att
vattenområden blir grundare och växer
igen. Vattensystemens magasineringsför-
måga har minskat starkt samtidigt som av-
rinningen blivit snabbare.

Genom dikningen har skogsbruket torr-
lagt drygt 1,5 milj, hektar mark. I jordbruks-
landskapet har nästan 90% av våtmarkerna
försvunnit. Våtmarker är viktiga för såväl
skogens som odlingslandskapets växter och
djur. Våtmarker kan dessutom fånga upp
kväve och minska kväveläckaget till sjöar

och vattendrag. (Se även Kapitel 4, s.80.)

Markawattningen, framför allt inom
skogsbruket, ökade starkt under 1930-talet,
minskade under 1940-talet men har sedan
ökat kraftigt igen (se Bild 4.12). All markav-
vattning kräver tillstånd med undantag för
skyddsdikning som bedöms vara en skogs-
vårdsåtgärd. Över 10 000 hektar dikas varje
år. Därtill kommer ca 30000 hektar som
skyddsdikas. Enligt lantbruksuniversitetet
är minst en tredjedel av skyddsdikningen
markawattning.

Utöver den direkta torrläggningen av
våtmarker, påverkar dikningen nedströms
liggande vattenområden. Dikesvattnet är
ofta bemängt med humus och järn, vilket le-
der till att växter och organismer i små vat-
tendrag slås ut genom beläggning av bottnar
och minskad ljustillgång. Dikningama på-
verkar också avrinningen så att flödestop-
parna blir kraftigare och mer kortvariga.

Byggandet av kraftstationer och anlägg-
ning av kraftverksdammar för reglering av
vattenföring har också inneburit stora in-
grepp i naturen. I landets södra delar är oreg-
lerade sjöar och åar sällsynta. I norra Sve-
rige har vattenkraften successivt byggts ut un-
der 1900-talet. De stora norrländska äl-
varna svarar för 80% av landets vattenkrafts-
produktion. Fyra norrlandsälvar är helt
outbyggda, Vindelälven, Pite älv, Kalixälven
och Torne älv. Därtill kommer flera skyd-
dade älvsträckor (se även Kapitel 4, s. 105).

I de flesta fall är de biologiska konse-
kvenserna av små och stora kraftverk likar-
tade. Räknat per energi- eller effektenhet
är skadorna större av minikraftverk än av
stora kraftverk. Korttidsreglering medför
pulserande vattenföring, som direkt påver-
kar vattenhastigheten och direkt inverkar
på både djurliv, erosion, temperatur, slam-
transport och isförhållanden. I länsstyrel-
sernas regionala miljöanalyser anser flera
länsstyrelser att vattendomstolarna inte tar
hänsyn till miljövårdsintressena på det sätt
som krävs enligt naturresurslagen.

Särskilda problem utgör vattendammar,
som inte längre används, och gamla vatten-

114

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

domar, som hindrar restaurering av vatten-
drag.

Försurning

Försurningen av svenska sjöar och vatten-
drag är till en del en naturlig process, som har
ett långsamt förlopp. Nedfall av försurande
ämnen från luftföroreningar har emellertid
medfört att förloppets hastighet snabbt har
ökat. Redan i början av 1900-talet blev små
sjöar och vattendrag på västkusten försu-
rade på grund av luftföroreningar. Sedan
1920-talet har också många fiskarter för-
svunnit eller blivit färre i många sjöar och vat-
tendrag.

Under 1950- och 1960-talet och särskilt
under 1970-talets första hälft ökade försur-
ningen av ytvattnen kraftigt i Sverige. Fler
vattenområden påverkades och försurningen
spreds österut och norrut i Götaland och
Svealand samt längs Norrlandskusten och
slutligen även till fjälltrakterna. Från mit-
ten av 1970-talet fram till i dag har en omfat-
tande kalkning medfört att försurningen av
sjöar och vattendrag inte har förändrats så
mycket i stora delar av landet.

I fjällen och de fjällnära trakterna där-
emot har försurningen förvärrats de senaste
10—15 åren. Försurningsskadorna har ökat
betydligt i mindre vattendrag i den södra
fjällregionen liksom i de södra delarna av
de fjällnära områdena. Järn, aluminium och
mangan har lösts ut i ökad omfattning. Fisk
och många bottenlevande smådjur har mins-
kat i antal.

Försurningen av sjöar och vattendrag
hänger främst ihop med att marken i tillrin-
ningsområdet försuras. 15-20% av sjöar
med mindre än 1 km2 yta är allvarligt försu-
rade. Däremot är endast 5-8% av sjöar
större än 1 km2 skadade och knappast någon
av de sjöar som har en yta över 10 km2.
Detta innebär att Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön och Siljan ännu inte är
försurade.

I början av 1980-talet var 16 000 av Sveri-
ges ca 85 000 sjöar så allvarligt skadade av
försurning att känsliga arter kraftigt mins-

kat i antal eller försvunnit. I närmare 6 000
av dessa sjöar har situationen förbättrats
påtagligt genom försök att återställa de na-
turliga förhållandena genom kalkning.

Försumingssituationen för svenska vat-
tendrag är mindre väl känd. De uppskatt-

Bild 5.3 Försumingsskadade sjöar.

Områden där mer än 25% av alla sjöar
och vattendrag är allvarligt försur-
ningsskadade.

Källa: SNV Rapport 3762.

115

Hur mår Sverige?

ningar som gjorts tyder på att åtminstone
en fjärdedel av den totala sträckningen av
vattendragen skulle vara allvarligt försur-
ningsskadad om vattendragen inte kalkades.

Det är bara några områden i södra Sve-
rige som praktiskt taget saknar starkt försu-
rade sjöar och vattendrag trots ett stort luft-
nedfall av försurande ämnen. Det är slättbyg-
der med kalkrika och buffertstarka jordar i
Skåne, Västergötland, Östergötland och
Uppland samt på Gotland och Öland.
Även i norra Sverige finns några större områ-
den utan allvarliga försurningsskador i vatt-
nen, till exempel de kalkrika områdena i
östra Jämtland samt stora delar av Lapp-
land.

Övriga delar av landet har allvarligt för-
surade sjöar och vattendrag. Värst utsatt för
ytvattenförsuming är Blekinge och Krono-
bergs län samt Hallands, Älvsborgs, Göte-
borg och Bohus län och Värmlands län. I
dessa län är 50-75% av alla sjöar och vatten-
drag allvarligt försurade. Större områden
med omfattande försurningsskador finns
även i stora delar av Svealand, södra Norr-
land och i Norrlands kustland.

Kvicksilverhalterna i fisk i försurade
svenska sjöar och vattendrag är ofta så höga
att fisken inte får säljas (se s. 123). Skador
på djur och växter på grund av höga alumi-
niumhalter förekommer också i försurade
vatten. Fiskarnas gälar skadas av aluminium-
föreningar så att andningen och konditio-
nen försämras. Massdöd av fisk kan inträffa.
Aluminium kan också slå ut insektslarver
och kräftdjur samt påverkar även vissa alger.

En del sjöar och vattendrag är endast
försurade en kort tid av året, vanligen några
dagar eller veckor i samband med kraftig
snösmältning under våren och försommaren.
I vissa fall kan liknande situationer upp-
komma under perioder med kraftiga höst-
regn. Dessa perioder med s.k. surstötar ut-
gör ett speciellt stort problem i mindre sjöar
och vattendrag i fjällregionen. Förhållan-
devis kortvariga surstötar kan ge upphov till
lika stora biologiska skador som om vattnet
hade varit försurat året om.

Om tillförseln av försurande ämnen

minskar med omkring 50% fram till början
av 2000-talet skulle mer än hälften av alla
försurade sjöar i södra och mellersta Sverige
återfå ett pH-värde över 6 (som krävs för
många arter) omkring år 2030. För att få
samma effekt i Kronobergs län och längs
västkusten krävs en minskning av belast-
ningen med åtminstone 80% under 1990-
talet. Effekterna av de internationella över-
enskommelser som finns om att begränsa
utsläppen, bedöms inte påtagligt förändra
försurningsläget i sjöar och vattendrag i
större delen av Sverige de närmaste 10-20
åren.

Prognoserna för försurningsläget inne-
bär att kalkningen av svenska sjöar och vat-
tendrag behöver fortsätta under åtskilliga
decennier även om utsläppen av försurande
svavel- och kväveföreningar i Europas län-
der skulle minska betydligt under kommande
år. I Norrlands inland och fjälltrakter kom-
mer sjöarnas djur- och växtliv att utarmas yt-
terligare om inte kalkning utförs i dessa
områden. Kalkning av sjöar minskar också
kvicksilverhalten i fisk. Haltema i småab-
borre kan minskas med ca 30 % på två år,
medan det tar längre tid att förändra kvick-
silverhalterna i gädda.

Övergödning,
humuspåverkan, erosion

Alltför hög tillförsel av näringsämnen leder
till övergödning med kraftiga algblomningar,
syrebrist och igenväxning. I sjöar och vat-
tendrag är det framför allt fosfor som orsakar
övergödning. Omsättningen av näringsäm-
nen påverkas också av tidigare utsläpp som
medfört ett upplag av näringsämnen i bot-
tensedimenten. I många fall har sjösänk-
ningar och utdikning eller kanalisering av
våtmarker och vattendrag starkt bidragit till
övergödningen.

Flertalet sjöar och vattendrag inom tätt-
bebyggda eller uppodlade delar av Sverige vi-
sar mer eller mindre uttalade symptom på
övergödning. Höga eller mycket höga fosfor-
halter är allmänt förekommande i de delar

116

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

av Syd- och Mellansverige som domineras av
jordbruksmark.

I de mer renodlade skogslänen är pro-
blem med övergödning av lokal karaktär.

Fosfor

Utbyggnaden av kommunala reningsverk
bröt 1950- och 1960-talens trend av tillta-
gande fosforbelastning av sjöar och vatten-
drag. Positiva effekter märktes i många sjöar
och vattendrag efter att tillförseln av nä-
ringsämnen minskat, men i andra har belast-
ningen legat kvar på en alltför hög nivå,
bl.a. på grund av det stora bidraget från od-
lad mark och från enskilda avlopp i gles-
bygden.

Fosforhalterna har i redan tidigare rela-
tivt fosforfattiga sjöar som Vänern och Vät-
tern, sänkts till en nivå som gör att sjöarna
är att betrakta som näringsfattiga (5-10 mik-
rogram fosfor/1). Vissa vikar i Vänern är
dock övergödda.

I Vänern har den minskade fosfortillför-
seln medfört att de kvävemängder som förs
ut med Göta älv har ökat, eftersom mindre
kväve binds i alger och plankton när fosfor-
tillgången minskar.

I Vättern har minskningen av närings-
ämnen medfört att siktdjupet har förbättrats.
Halterna av stabila organiska ämnen som
PCB och DDT i olika organismer har mins-
kat betydligt sedan 1960-talet, men förhål-
landevis höga halter av dioxiner har påträf-
fats under senare år. Bottensedimenten in-
nehåller fortfarande stora mängder metaller
och, i vissa områden, även klororganiska
föreningar.

I Mälaren har fosforhalterna i stort sett
halverats sedan början av 1970-talet, då re-
ningsanläggningar installerades både för in-
dustriella och kommunala avlopp och bety-
dande mängder avloppsvatten från Stock-
holmsområdet leddes över till Östersjön.
Mälaren är emellertid fortfarande över-
gödd med förhållandevis höga fosforhalter
(30-60 mikrogram/1). Förekomsten av växt-
plankton har minskat parallellt med sjun-
kande fosforhalter. Trots detta kvarstår pe-
riodvis problem med massutveckling av bl.a.

blågröna alger i delar av Mälaren samt
smak- och luktproblem hos råvattnet, dvs.
det vatten som används för beredning av
dricksvatten. Vissa blågröna alger kan också
bilda giftiga ämnen som kan ge allergiska
reaktioner, magproblem och leverskador hos

Inom de markerade områdena är flerta-
let sjöar mycket starkt påverkade av
övergödning.

Källa: Regionala Miljöanalyser, SNV.

117

Hur mår Sverige?

människor. Hundar och boskap som
dricker av vattnet kan förgiftas.

Totalt tillförs sjöar och vattendrag runt
6000 ton fosfor per år. Ungefär 70% av
denna fosfor har först passerat marken,
dvs. kommer från skogsmark och jordbruk.
Övrigt kommer från tätorter, enskilda av-
lopp samt jordbrukets mjölkrum och gödsel-
vårdsanläggningar.

Skogsmarken är den största enskilda fos-
forkällan i Norrland medan jordbruket, av-
lopp i glesbebyggelse och kommunala re-
ningsverk är de stora källorna i Götaland och
Svealand.

Variationer i vattenföringen har stor be-
tydelse för fosfortillförseln. Effekterna av
fosforrening i kommunala reningsverk kan
därför bara avläsas på lång sikt. Teoretiskt
anses en minskning av fosfortillförseln till
sjöar och vattendrag på 20% på sikt vara
möjlig för landet som helhet, men möjlig-
heterna varierar kraftigt beroende på förhål-
landena inom enskilda avrinningsområden.

Kväve

Kvävet är av mindre betydelse som begrän-
sande ämne för algproduktionen i inlands-

Bild 5.5 Fosfor till sjöar och vattendrag.

Beräknad tillförsel av fosfor till sjöar och vattendrag under ett år, fördelad på olika källor.
Genomsnitt för perioden 1982—1987.

Källa: SNV Rapport 3692.

118

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

vattnen jämfört med i haven. För närva-
rande utgör kvävetillförseln till sjöar och vat-
tendrag främst ett problem när vattnet förs
ut till havsområdena.

Kvävet i sjöar och vattendrag kan dock
bli begränsande för växter vid höga fosforhal-
ter, och balansen mellan kväve och fosfor
kan ha betydelse för utvecklingen av olika
algarter.

Sedan början av 1970-talet har kvävehal-
ten i svenska sjöar och vattendrag ökat,
främst i södra Sverige, men ökningstakten
har avtagit under de senaste åren. I många
fall har halten ökat med 50—60% sedan

början av 1970-talet. Samtidigt har obalansen
mellan näringsämnena ökat genom att
stora åtgärder har satts in för att rena av-
loppsvatten från fosfor.

Ökat kvävenedfall och ändrad markan-
vändningen bidrar till utvecklingen. Den
höga kvävetillförseln till inlandsvatten kan
vara ett tecken på störningar i skogarnas eko-
system i delar av Sydsverige. Den kan
också vara ett resultat av fosforreningen vid
avloppsreningsverken i inlandet, genom att
kväve därmed inte binds i organiskt material
i samma utsträckning som tidigare.

En annan viktig faktor för kvävetillför-

Bild 5.6 Kväve till sjöar och vattendrag.

Beräknad tillförsel av kväve till sjöar och vattendrag under ett år, fördelat på olika källor.

Källa: SNV Rapport 3692.

119

Hur mår Sverige?

seln är vattenmängden. Under senare delen
av 1980-talet har vattenflödet varit ovanligt
stort.

Åkermark är den största enskilda kväve-
källan i Götaland och Svealand, medan
skogs-, myr- och s.k. övrig mark är den
stora källan i Norrland. Det naturliga kväve-
läckaget svarar för en stor andel. Olika åt-
gärder för att minska kvävetillförseln från
bl.a. avloppsvatten och gödningsmedel an-
ses tillsammans med effekter av jordbrukets
omställning medföra att kvävetillförseln
från olika verksamheter kan minska med
omkring 40%.

Organiskt material

Utsläpp av organiskt material från avlopps-
vatten och skogsindustrier var tidigare en
vanlig orsak till syrebrist i sjöar och vatten-
drag. Syrebrist förekommer fortfarande i vat-
tenområden som är överbelastade genom
nuvarande eller tidigare utsläpp, men proble-
men har minskat i omfattning.

Under senare tid har uppmärksamhet i
stället riktats mot den ökande transporten av
humus i många vattendrag. Humusämnen
finns i markens ytlager och består av ofull-
ständigt nedbrutna växt- och djurrester.
Farhågor finns för att humusämnena i sig, el-
ler genom sin transport av t.ex. aluminium
och kvicksilver, har en ogynnsam effekt på
vattnens ekologi och vattnets användning.

Luftföroreningar samt skogsbruksåtgär-
der i form av dikningar och avverkningar
skulle kunna ligga bakom en del av de
ökade humustransportema, men det kan
även finnas naturliga förklaringar som att
ökat vattenflöde för med sig mer humus.

Slam

Betydande mängder slam (och därmed
bl.a. fosfor) förloras årligen till sjöar och vat-
tendrag i jordbruksbygder, särskilt vid stora
höst- och vårflöden då åkrarna ofta ligger
obevuxna. Enbart med Örsundaån i Väst-
manland var tillförseln av slam till Mälaren
under perioden 1981-1988 i genomsnitt
8700 ton årligen. Det är ungefär sju gånger

mer slam än vad som kan förväntas från
motsvarande ytor med obrukade marker.
Denna slammängd motsvarar ett matjords-
lager ned till ett djup av 20 cm på en yta mot-
svarande fem fotbollsplaner. Särskilt stora
slamtransporter inträffar under perioder med
mycket hög vattenföring, då bottensedi-
ment kan rivas upp. År 1980 var t.ex. slam-
transporten i Örsundaån hela 25 000 ton.

Jorderosion är i allmänhet föga upp-
märksammad i Sverige, kanske för att jord-
flykten inte uppfattats som ett hot mot
jordbruket i sig. Erosion är emellertid ett
problem med tanke på de fosformängder
som jordslam tillför sjöar och vattendrag.
Dessutom påverkas växt- och djurliv av
grumligheten.

Stabila organiska ämnen

Bland stabila organiska miljögifter finns de
ämnen som medför de största miljöriskerna,
på grund av de egenskaper som ämnena
har eller misstänks ha. Hit hör t.ex. DDT,
PCB-föreningar och dioxiner. En stor del
av utsläppen av dessa ämnen sker till luften.
Trots det behandlas stabila organiska före-
ningar i detta kapitel, eftersom de medför
störst problem i vattenmiljön (se även
s.147). Det långsiktiga målet är att tillförseln
av stabila organiska ämnen till naturen helt
skall upphöra.

Organiska ämnen som inte bryts ned i
miljön eller som bryts ned långsammare än
vad som motsvarar utsläppen, lagras upp i
växter och djur. De flesta stabila organiska
ämnena är fettlösliga och ackumuleras i le-
vande organismer. Mängderna blir större ju
högre upp i näringskedjan man kommer;
fisk kan innehålla tio gånger högre halter än
alger och små kräftdjur. Rovfåglar kan in-
nehålla ytterligare tio gånger mer, etc. Förr
eller senare kommer flertalet sådana äm-
nen att någonstans i ekosystemet ge negativa
effekter. Allvarliga miljöeffekter från hit-
tills okända miljögifter kan befaras. När ef-
fekterna väl visat sig, återstår ett tidskrä-
vande arbete att dels identifiera vilket ämne

120

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

som förorsakat skadan, dels genomföra åt-
gärdsprogram.

De organiska miljögifter som har störst
betydelse för vattenmiljön är stabila ämnen
som polyklorerade bifenyler (PCB-före-
ningar), DDT och dioxiner samt i viss ut-
sträckning hexaklorcyklohexan (HCH),
dieldrin, toxafen, klordan och polybrome-
rade difenyler. Många av dessa ämnen be-
står av tekniska blandningar, t.ex. PCB och
dioxin som kan bestå av över 200 olika
komponenter. De förekommer i mycket låga
halter och endast en del av dessa klorerade
organiska substanser har kunnat identifieras.
Kunskapen om förekomst och effekter av
dessa ämnen är bl.a. därför mycket begrän-
sad.

Betydande utsläpp av organiska miljögif-
ter kan förekomma från skogs- och kemiin-
dustrier, från hushållens kemikalieanvänd-
ning, avrinning av regnvatten från gator och
vägar, olyckor med transport av miljöfar-
liga varor på landsvägar och till sjöss samt
från avfallsförbränning.

Flera av dessa ämnen sprids framför allt
med luften. Ett exempel är toxafen, som är
ett bekämpningsmedel i jordbruket. Toxa-
fen förekommer i biologiskt material i Sve-
rige i halter som är jämförbara med dem i
djur från andra länder där toxafen används i
stora mängder, trots att toxafen inte har an-
vänts i Sverige efter 1964.

DDT har inte använts i Sverige efter
1975 och PCB har varit förbjudet i nya varor
sedan 1972 och skall vara borta från alla
produkter senast 1995.

En undersökning över perioden
1972-1985 visade att nedfallet av PCB och
DDT är störst i södra Sverige och avtar
norrut i landet. Samma gäller troligen även
för de andra nämnda ämnena. PCB-nedfal-
let var stort i kustområdena och i regionen
Strömstad-Karlstad. Nedfallet av DDT
minskade under den undersökta perioden
medan nedfallet av PCB var relativt oför-
ändrat.

Preliminära resultat från naturvårdsver-
kets kartläggningsprojekt visar att halterna
av organiska miljögifter i landlevande djur

(älg, ren och varg) är mycket låga. I sjöar,
vattendrag och havet är halterna betydligt
högre (utom vid stationer som mäter ”bak-
grundshalter” och alltså är mycket lite på-
verkade). Gädda från Storvindeln har 10-20
gånger lägre dioxinhalt än gädda från vissa
områden i Vänern, Vättern och Dalälven.
Förhållandevis höga halter av dioxiner
finns i röding och lax i Vättern resp. Vänern.

PCB-haltiga sediment har upptäckts
nedströms vissa pappersbruk som använder
returpapper. Läckage av PCB från tidigare
utsläpp som finns upplagrade i bottensedi-
ment belastar i vissa fall sjöar och vatten-
drag i sådan omfattning att fiskarter som mal
och lax hotas.

Rester av bekämpningsmedel har påträf-
fats i flera vattendrag inom jordbruksinten-
siva områden i bl.a. Gotlands, Skaraborgs
och Malmöhus län. En rad åtgärder har vid-
tagits, t.ex. förbud mot att använda vissa
bekämpningsmedel och införande av bättre
sprutningsteknik, men fortfarande händer
det att rester av bekämpningsmedel kommer
ut i vattendragen.

Metaller

Vattenorganismers känslighet för metaller
varierar och påverkas av faktorer som pH,
humushalt, vattnets hårdhet samt närvaro
av andra metaller. Kvicksilver och kadmium
medför störst risker för miljön, men även
bly, arsenik och zink kan utgöra problem.
Naturvårdsverket har utarbetat bedöm-
ningsgrunder för miljöpåverkan för följande
metaller: kvicksilver, kadmium, arsenik,
koppar, bly, krom, zink, nickel och alumi-
nium. Bedömningsgrunderna utgår från
den lägsta halt som visats påverka enskilda
vattenlevande organismer eller populatio-
ner.

För flera metaller finns effekter dokumen-
terade vid halter som ligger 2—5 gånger över
de naturliga bakgrundshalterna. Vattenle-
vande organismer har visat sig vara mer käns-
liga än människor för vissa metaller.

Det finns inga undersökningsresultat

121

Hur mår Sverige?

som tyder på att de halter av tungmetaller
som vanligen förekommer i svenska vatten
är skadliga för djur och växter. Däremot kan
höga kvicksilverhalter i fisk medföra hälso-
risker för människor. T.ex. är det förbjudet
att sälja fisk som innehåller mer än 1 mg
kvicksilver per kg, på grund av hälsoriskerna,
men fisken själv skadas allvarligt först vid
kvicksilverhalter på 5—10 mg/kg.

I vatten som tar emot direktutsläpp från
gruvor, gruvavfall, metallindustrier och lik-
nande kan tungmetallhaltema lokalt bli
mycket höga. Metaller i skadliga, men inte
dödliga halter, påverkar t.ex. fisk genom
att fiskens immunförsvar, blodbildning och
ämnesomsättning försämras. Störningar på
reproduktionen är inte heller ovanliga i så-
dana områden.

Läckage av metaller som kvicksilver,
kadmium, koppar, zink och bly sker främst
från det avfall som lagts upp vid landets
gruvor. Betydande utsläpp kommer bl.a.
från gruvavfallet i Falu- och Garpenbergs-
området. Dalälven har förhöjda halter av
metaller från gruvavfall.

Andra områden i Bergslagen och Väs-
terbotten som är påverkade av tidigare eller
pågående gruvdrift är Saxberget, Boliden,
Kristineberg och Laisvall. Övrig metall-
industri i Bergslagen har medfört spridning
av bl.a. krom, nickel och kadmium via luft
och vatten. Exempel på detta är Kolbäcks-
åns vattensystem.

Avfallsupplagens långsiktiga påverkan
på både ytvatten och grundvatten är svår att
bedöma. Vi vet inte hur metallerna kan
komma att spridas under decennier och sek-
ler när de kemiska förhållandena ändras.
Det kan inte uteslutas att läckaget ökar.
Olika metoder för att förhindra detta prö-
vas nu på gamla upplag med gruvavfall.

Kvicksilver

Under hela 1900-talet fram till mitten av
1970-talet har svenska mark- och vattensys-
tem tagit emot ökande mängder kvicksilver
via luftföroreningar från olika källor inom
och utom landet. Utsläppen från stora
svenska källor har minskat med ca 90 %.

Halterna i fisk har däremot inte minskat
beroende på att luftnedfallet fortfarande är
stort och att stora depåer finns lagrade i
marken.

En skogssjö i södra Sverige på 1 km2 tar
i genomsnitt emot ca 50 gram kvicksilver per
år. Denna mängd ryms i en tesked. Detta
kvicksilver omvandlas på kemisk och biolo-
gisk väg till metylkvicksilver som är mycket

Bild 5.7 Kvicksilverhalter i fisk.

Medelvärden för kvicksilver i fisk i svenska sjöar,
mg/kg.

Mg kvicksilver/kg

>1,25

1-1,25
0,75-1
0,5—0,75
<0,5

Inga
observationer

Källa: SNV Rapport 3764.

122

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

giftigt och som effektivt tas upp av vattenor-
ganismer.

Olika typer av sjöar reagerar olika på
den ökade tillförseln av kvicksilver. Halterna
är högst i fisk i de näringsfattiga och sura
skogssjöarna. I de näringsrika sjöarna i jord-
bruksområdena däremot är halterna i fisk
vanligen låga. Detta anses bero på att kvick-
silvret i dessa sjöar fördelas på fler vattenle-
vande organismer.

Det är inte helt klarlagt hur försurningen
påverkar kvicksilverupptaget. Kvicksilver lö-
ses nämligen inte ut ur marken vid försur-
ning, på samma sätt som många andra metal-
ler, utan binds hårt i det översta humuslag-
ret. En teori är att mer råhumus förs bort
med vatten i sura områden och att humus
då för med sig kvicksilver.

Kvicksilverhalten i fisk är i stora delar av
landet fem gånger högre än den naturliga hal-

ten. Endast i den allra nordligaste delen av
Sverige är halterna nära de naturliga.

Det kvicksilver som finns i sjöarna har
samlats genom tillförsel under många decen-
nier. Det finns så mycket kvicksilver lagrat
i marken att läckaget till sjöar och vattendrag
kan fortsätta under mycket lång tid, sanno-
likt hundratals år, utan att minska väsentligt.
För att åstadkomma en generell sänkning
av kvicksilverhalten i fisk i svenska skogs-
sjöar måste luftnedfallet minskas med ca
80%.

I närheten av äldre skogsindustrier finns
fiberbankar som ofta innehåller kvicksilver.
En inventering har gjorts av sådana fiber-
bankar och hittills har ett 30-tal beskrivits
närmare. Fiberbankar är eller kan bli en
källa till kvicksilverutsläpp. Förhöjda halter
av kvicksilver i fisk till följd av läckage från
fiberbankar finns på flera håll i landet.

► Gränsvärdet för kvicksilver ändras

Människor får i sig metylkvicksilver fram-
för allt via maten, huvudsakligen från
fisk. Vi får i oss i genomsnitt knappt 10 mik-
rogram per dag, vilket motsvarar en
tredjedel av högsta dagsintag, enligt
världshälsoorganisationens (WHO:s)
rekommendationer. De som ofta äter fisk
med höga kvicksilverhalter kan få i sig
mångdubbelt mer.

Kvicksilverförgiftning skadar det cen-
trala nervsystemet, rubbar syn och känsel
och påverkar muskelrörelserna. Omfat-
tande kvicksilverförgiftningar förekom i Ja-
pan under 1 950- och 1960-talen och i
Irak på 1970-talet. Under 1950- och
1960-talen fanns i Sverige personer som
hade lika höga halter kvicksilver i blod
och urin som förgiftningsfallen i Japan,
men utan de förgiftningssymptom som kon-
staterades i Japan.

Det helt avgörande för människans
kvicksilverintag är hur mycket fisk vi äter. I en
del fiskarter från vissa vattenområden är
halten kvicksilver så hög att fisken en-
dast bör ätas i begränsad omfattning eller

inte alls. Nuvarande regler innebär att fisk
med en halt av kvicksilver som överstiger
gränsvärdet 1 mg kvicksilver per kg fisk
inte får säljas. Det finns också ett svartlist-
ningssystem som innebär att fisk från vissa
vattenområden inte får saluföras. I dag är
ca 300 sjöar svartlistade. Det finns ca
10000 sjöar med fisk som innehåller mer
än 1 mg kvicksilver per kg. De flesta av
dessa sjöar är mycket små.

Livsmedelsverket förbereder ett beslut
som kommer att innebära att gränsvär-
det sänks till 0,5 mg kvicksilver per kg för
flertalet fiskarter. För några arter, främst
rovfiskar som gädda, abborre, gös och
lake, bedömer livsmedelsverket att det
är motiverat att behålla gränsvärdet 1
mg/kg. Förslaget till nya bestämmelser lig-
ger i linje med vad som har föreslagits in-
ternationellt. Samtidigt som gränsvärdet
ändras föreslås att systemet med svartlist-
ning skall upphöra och ersättas med ökad
kontroll av handeln med fisk samt mer in-
formation till köparna.

123

Hur mår Sverige?

Bild 5.8 Fiberbankar med kvicksilver.

Lokalisering av fiberbankar som innehåller
kvicksilver i svenska sjöar och vattendrag.
Flera fiberbankar kan förekomma
vid en markering.

Källa: SNV Rapport 3164.

Övriga metaller

För andra metaller än kvicksilver gäller att
halterna i vatten och ytsediment varierar en-
ligt ungefär samma mönster som metallhal-
terna i marken. I södra Sverige är halterna i
sjöarnas ytsediment av zink, bly, kadmium
och kvicksilver i allmänhet 5-10 gånger
högre än i sediment som avsatts under för-
industriell tid. Också i norra Sverige är hal-
terna förhöjda, men ökningen är mindre än
i söder.

Ner det gäller metallhalterna i själva
vattnet (till skillnad från i sedimenten) är
skillnaden mindre mellan norra och södra
Sverige, men även här finns tendenser till
högre halter i söder, t.ex. av mangan, järn,
kobolt, kadmium, zink och möjligen bly.

Försurningen har i hög grad påverkat
omsättningen och läckaget av metaller i
mark-vattensystemen, framför allt i södra
Sverige. Också längre norrut har sur neder-
börd medfört ökad urlakning av alumi-
nium, järn och mangan, t.ex. i Härjedalen.

Det är svårt att bedöma utvecklingen av
metallhalter i vatten och sediment vad gäller
sjöar och vattendrag. Existerande tidsserier
från vatten är ännu för korta för att ge besked
om trender och en beräkning av vilken ut-
veckling som kan väntas är förenad med
stora osäkerheter. Undantag utgör järn och
mangan där observationer i det nationella
övervakningsnätet visar stadigt stigande
värden. Det finns också uppgifter om skador
på vattenlevande organismer till följd av ut-
fällning av järn- och manganföreningar. På
samma sätt som aluminium slammar dessa
ämnen igen gälarna och fisken kvävs. Ut-
vecklingen är ett tecken på störningar i
markens förmåga att hålla kvar ämnen som
har betydelse för markens ämnesomsätt-
ning.

Radioaktiva ämnen

Kärnvapenproverna på 1960- och 1970-ta-
let ledde till nedfall av radioaktiva ämnen i
hela landet. Genom olyckan i kärnkraftver-
ket i Tjemobyl i april 1986 fördes ytterligare

124

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

stora mängder radioaktivt cesium in över
Sverige. Nedfallet drabbade främst mellersta
Norrland. (Se Bild3.18.)

Cesium tas upp av fisk. Gränsvärdet för
cesium i sötvattensfisk, som är 1500 becque-
rel per kg, överskreds 1987 i ca 14000 sjöar.
Värst drabbat är fortfarande Västemorrlands
län. Det är svårt att bedöma hur fort hal-
terna av cesium 137 kommer att minska, men
det tar troligen tiotals år innan cesiumhal-
tema i alla sjöar har sjunkit under gränsvär-
det.

Cesiumhaltema hos fisk varierar mellan
olika sjöar bl.a. beroende på vattnets omsätt-
ningstid, sjöns näringsstatus och markför-
hållandena i sjöns tillrinningsområde. I
skogssjöar med lång omsättningstid och lite
näring blir halten högre än i sjöar i jordbruks-
områden med kort omsättningstid och
goda näringsförhållanden.

Av undersökningar i Dellensjöarna i

Hälsingland framgår att cesiumhaltema
ökade hos samtliga fiskarter 1986—1989.
Därefter har haltema sjunkit hos alla fiskar-
ter utom lake.

Skillnaderna i cesiuminnehåll mellan
olika fiskarter kan till stor del förklaras av fis-
kamas val av föda. Cesiumhalten ökade
snabbast i de fiskar som äter plankton t.ex.
mört, siklöja, abborre och öring. Efter
hand har haltema också ökat i gädda och
lake.

Nu finns cesium 137 framför allt i sedi-
menten och i bottenlevande organismer. En
minskning av cesiummängdema sker där-
för långsammare hos arter som stor abborre,
öring, sik och lake som även äter botten-
djur jämfört med mört och siklöja som
främst äter plankton.

Omfattande forskning bedrivs kring ut-
vecklingen av cesiumhaltema och effekten av
kalium-, kalknings- och gödslingsåtgärder.

Bild 5.9 Cesiumhalter i fisk.

Becquerel/kg våtvikt

Utvecklingen av halten cesium i olika fiskarter i Dellensjöama efter Tjernobylolyckan.

Källa: SNV Rapport 3839.

725

Hur mår Sverige?

Grundvatten-
tillgången varierar

Allt grundvatten blir förr eller senare ytvat-
ten. Grundvattnets kvalitet och flöde är där-
för av stor betydelse för ytvattnet. Grund-
vatten används till dricksvatten, bevattning,
processvatten och energilagring.

Kvaliteten på grundvattnet bedöms van-
ligen med hänsyn till dess användning som
dricksvatten. Vattenkvaliteten i närbelägna
brunnar kan vara helt olika bl.a. beroende på
vilket djup vattnet tagits från och varifrån
vattnet i brunnen kommer.

Möjligheterna att utvinna grundvatten
genom brunnar är mycket varierande bero-
ende på jordart och berggrund. Nästan alla
brunnar för enskild vattenförsörjning borras
i dag i berg. Grundvattenkapaciteten i
berggrunden varierar också avsevärt. Inom
vissa områden med t.ex. gnejs och skiffer
är kapaciteten mycket låg. Tillgången är där-
emot god i sprickrik granit, sandsten och
kalksten. 1 vissa skärgårdsområden i stor-
stadsregionerna är det brist på vatten då ef-
terfrågan överstiger tillgången på grundvat-
ten.

Försurning

Det finns grundvatten som är naturligt
sura, men grundvattnet i hela landet är dess-
utom påverkat av försurning på grund av
luftföroreningar. Det gäller framför allt det
ytliga grundvattnet (0-4 m. djup) som har
påverkats kraftigt av försurning under 1900-
talets senare hälft.

Även djupare grundvatten är i vissa fall
påverkat av försurningen.

Försurat vatten är i sig inte farligt att
dricka. Problem kan uppkomma genom att
det sura vattnet genom korrosion angriper
t.ex. vattenledningar och löser ut koppar i
dricksvattnet. (Se även Kapitel 3, s.37).

Försurat grundvatten ökar också olika
metallers rörlighet i marken vilket t.ex. kan
medföra ökade aluminiumhalter i grund-
vattnet.

Övergödning

Grundvattnet har påverkats av de ökade
kväveutsläppen från gödsling inom jordbru-
ket och från nedfall av luftföroreningar. I
grundvatten analyseras kväve i olika former,
eftersom höga nitrathalter gör grundvattnet
olämpligt som dricksvatten. Höga nitrathal-
ter påträffas främst i jordbruksbygder och i
områden med sandjordar. Mer än 100000
människor i Sverige har dricksvatten med
för höga nitrathalter.

Nitratförorening av grundvatten är en i
tiden utdragen process. Dagens nitrathalter i
djupare grundvatten, på mer än 20 meters
djup, avspeglar därför i många fall inte fullt
ut jordbrukets nuvarande kväveläckage.
Om gödselanvändningen fortsätter i nuva-
rande omfattning, förväntas nitrathaltema
i det djupare grundvattnet öka genom att för-
orenat ytligt grundvatten långsamt förs
nedåt.

Fosforhalterna i det djupa grundvattnet
är mycket låga liksom i det ytliga grundvatt-
net i skogsmarker. I jordbruksbygder har
förhöjda halter av fosfor påträffats. Fosfor
binds hårt till partiklar och transporteras
därför inte lika lätt som kväve ned till det dju-
pare grundvattnet.

Saltvatten

Inträngande saltvatten finns främst i det
djupa grundvattnet i berg i landets kust-
områden samt i ett bälte mellan Stockholm
och Göteborg.

Det salta vattnet kommer från början
från haven, där såväl nutida (recent) som
äldre (relikt) havsvatten från istidens Yol-
diahav förekommer. Saltvatten tränger in
dels på grund av att för stora mängder
grundvatten tas ut ur bergborrade brunnar,
dels på grund av att brunnarna är för djupa.
Ökad vattenförbrukning i hushållen och be-
vattning av stora gräsmattor (golfbanor) i
områden med liten grundvattentillgång ökar
problemen. Redan i dag har 20—30% av
brunnarna i delar av Stockholms skärgård
salt grundvatten.

126

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust Bild 5.10 Grundvattentillgång.

Grundvattenkapaciteten i brunnar i olika berggrund i södra och mellersta Sverige.

MEDIANVÄRDEN I
KÄNDA BERGBOR-
RADE BRUNNAR

> 7000 l/tim

> 3600 l/tim

600-3600 l/tim

< 600 l/tim

Källa: SGU 1977.

KARAKTERISTISK AV
REGIONEN

Stor grundvattentillgång

Måttlig grundvattentillgång

Liten grundvattentillgång

Mycket liten
grundvattentillgång

127

Hur mår Sverige?

Bild 5.11 Försurat brunnsvatten.
ANTAL

BRUNNAR

PER LÄN

Uppskattning av antal brunnar som är starkt
påverkade av försurning, totalt 70 000, enligt
undersökningar 1 985-1 988.

Källa: Acid Magazine 6, 1988.

Salthalten i vattnet är i allmänhet inte
hälsofarlig men vattnet smakar så illa att det
inte kan användas för matlagning och dryck.

Fluorid

Fluorid kan förekomma naturligt i grund-
vattnet i sådana mängder (mer än 1,3 mg/1)
att dricksvattnet kan ge fläckar på tän-
derna, utan att vattnet för övrigt innebär nå-
gon hälsofara. Om fluoridhalten överstiger
6 mg/1 bör det inte användas som dricksvat-
ten, eftersom fluorid på sikt kan skada
benstommen. Grundvatten med förhöjda
fluoridhalter finns i stora delar av landet. I
en del bergborrade brunnar i Bohuslän och
Dalsland förekommer fluoridhalter över
6 mg/1.

Förorening från punktkällor

Tippar och andra avfallsdeponier utgör en
källa till förorening av grundvatten. Det gäl-
ler både gamla deponier och sådana som
fortfarande används. Höga halter av orga-
niskt material, olika salter och vissa metal-
ler kan lakas ut ur vattnet från avfallsupplag.
Dessa föroreningar transporteras dels till
grundvattnet dels ut till uppsamlingsdiken
och vidare till sjöar och vattendrag eller till
kommunala reningsverk.

Om föroreningarna når ned till berg-
grunden kan de transporteras lång väg i berg-
grundens spricksystem. Detta utgör en risk
för förorening av grundvatten även i långt
bort belägna områden. Möjligheterna att i
efterhand sanera förorenat grundvatten är
begränsade.

En rikstäckande inventering har gjorts
av 3 900 avfallsupplag som var i drift åren
1940—1970. Enligt inventeringen fanns det
risk för att 10% av dessa upplag skulle kunna
påverka vattentäkter. Risken för att sjöar
och vattendrag skulle påverkas var större än
risken för inverkan på grundvatten. Från
den 1 januari 1991 har kommunerna ansvar
för att alla typer av avfallsupplag invente-
ras.

Avloppsvatten kan också påverka
grundvatten, t.ex. genom att avlopp från en-

128

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

skilda hus infiltreras genom marken, men
detta bedöms för närvarande inte utgöra nå-
got större problem, enligt kommunernas
miljö- och hälsoskyddsförvaltningar. Kom-
munala avloppsledningar kan också läcka.
Det är okänt om dessa läckor påverkar
grundvattnet, men man befarar att läck-
ande avloppsledningar kan bli ett problem i
framtiden om de inte åtgärdas.

I Sverige finns ett stort antal täkter av na-
turgrus, morän och berg. Många av dessa
täkter är utbrutna och nedlagda, vilket in-
nebär att det naturliga skyddet mot förore-

ningar försämrats och att skyddande jordla-
ger är borta. I ett mindre antal täkter bryts
naturgrus under grundvattennivån. Det
finns inga studier av hur detta påverkar
grundvattnet.

Det saknas också kunskaper om hur an-
läggningar för värmeutvinning påverkar
grundvattnet. Det finns mer än 100 000 an-
läggningar för ytjordvärme, bergvärme och
grundvattenvärme. I många fall används
antifrysvätskor i ledningarna, vätskor som in-
nehåller tillsatser mot korrosion och som
förhindrar påväxt av alger.

Bild 5.12 Kvalitet på grundvatten.

Grundvatten med förhöjda
nitrathalter. Kartan visar
enskilda brunnar med över
30 mg nitratkväve/l.

Enskilda brunnar med salt
grundvatten med mer än
1 00 mg klorid/l.

Enskilda brunnar med fluo-
ridhalter som är högre än
1,3 mg/1.

Källa: SGUs Brunnsarkiv.

129

9 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

Ett mycket stort antal oljecisterner under
mark främst för enskilda fastigheter utgör ett
potentiellt hot mot grundvattnet i samband
med att dessa cisterner åldras och rostar sön-
der. Detta är en av de vanligaste orsakerna
till att grundvatten förorenas av olja.

Trafik

Vid flygplatser med många starter och
landningar per dag (Arlanda, Landvetter och
Sturup) släpper flygplanen bl.a. ut stora
mängder kolväten och oförbränd flygfoto-
gen. Dessa ämnen bedöms på lång sikt
kunna förorena grundvattnet. Detsamma
gäller medel för att motverka isbildning och
korrosion på flygplanen samt halkmedel som
innehåller ammoniak och som används på
banorna.

En annan riskfaktor är olyckor vid miljö-
farliga transporter på vägar där produkterna
kan komma ut och förorena grundvattnet.

Tätorter

Tätorternas grundvatten påverkas av fyll-
nadsmassor, ledningsläckage, korrosion av
markförlagda konstruktioner samt infiltra-
tion av förorenat regnvatten och snö (s.k.
dagvatten) som inte leds bort i ledning.
Minskad grundvattenbildning under asfalt
och andra hårda ytor och olika former av
dränering leder till sänkta grundvattennivåer
och medverkar till förhöjda salthalter i
grundvattnet. Tätorternas grundvatten i
framför allt Göteborg och Stockholm är
starkt påverkat av olika salter.

Uppgifter saknas om grundvattnets kva-
litet i anslutning till olika industrier. Enstaka
undersökningar finns redovisade i miljö-
prövningsärenden. Risk för att grundvattnet
påverkas finns troligen vid t.ex. metallverk
och metallbearbetande industri, vid tung ke-
misk industri och impregneringsverk.

130

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

Haven runt S verige

Om samtliga länder kring Östersjön om-
gående minskade sina utsläpp både till luft
och vatten med 50%, så skulle det ändå ta
10-15 år innan Östersjöns vatten innehåller
påtagligt mindre mängder metaller, stabila
organiska ämnen och vissa närsalter.

I många kustområden har vattnet för-
bättrats tack vare rening av avloppsvattnet.
Samtidigt har situationen förvärrats längre
ut från kusterna på grund av att förorenings-
nivån där har ökat.

De största hoten mot våra havsområden
är:

► Olja - inte bara från fartygstrafiken.

90% av oljeföroreningama kommer från
små, spridda utsläpp. Den största källan
är olja i flodvattnet, därefter kommer ol-
jekolväten i luften, framför allt från tra-
fiken.

► Utfiskning. Laxen har tidigare varit ho-
tad av utfiskning och fångster av övrig fisk
minskade under mitten av 1980-talet,
men har sedan ökat igen. Risken för ut-
fiskning motverkas bl.a. genom kvote-

Bild 5.13 Havsområden som omger
Sverige.

► Övergödning, orsakad av fosfor- och
kväveutsläpp. Omkring 40% av kvävetill-
förseln till Östersjön kommer från luft-
föroreningar, framför allt från trafikens
avgaser, från olje- och kolförbränning
samt från stallgödsel. För Sveriges del do-
minerar jordbruket tillförseln av nä-
ringsämnen via floder och avrinning från
kustområden.

► Spridning av stabila organiska ämnen.
Av dessa kan vi bara idenitifiera en bråk-
del och effekterna kanske visar sig först
efter flera decennier. Mängden DDT och
PCB i fisk och andra organismer har
minskat sedan början av 1970-ta-
let och har nått en relativt sta-
bil nivå. Fortfarande har dock
sill och strömming i Östersjön
högre halter av dessa ämnen
än sillen i Skagerrak.

► Metallutsläpp - framför allt
kadmium och kvicksilver samt,
i Bottenviken, även arsenik. En
kraftig minskning av de svenska
kvicksilverutsläppen har lett
till att antalet svartlistade vatten-

BOTTENVIKEN

BOTTENHAVET

FINSKA VIKEN

DE DANSKA
SUNDEN

Bottniska viken är det gemensamma namnet
för Bottenviken och Bottenhavet. Östersjön
delas in i Finska viken, Rigabukten, Egentliga
Östersjön, Öresund och Bälthavet.

SKAGERRAK

KATTEGATT

ÖRESUND

EGENTLIGA ÖSTERSJÖN

RIGABUKTEN

områden längs våra kuster har minskat.
En minskad tillförsel av näringsämnen
kan öka de negativa effekterna av tung-
metaller och andra giftämnen.

131

Hur mår Sverige?

ring av tillåtna fångster. (Se Kapitel 10, s.
257.)

Olika djup, salthalt och
vattenomsättning

Havsområdena kring Sverige är sinsemel-
lan mycket olika både vad gäller djup, salt-
halt och vattenomsättning. Bottenvikens
vatten har en mycket låg salthalt, endast en
tiondel av Skagerraks. Även halterna av
olika näringsämnen varierar kraftigt. Dessa

skillnader har stor betydelse för miljötill-
ståndet i de olika havsområdena.

Skagerrak är en del av Nordsjön och har
ett medeldjup på ca 200 m och en djuphåla
ner till 725 m. Strömmar från både Öster-
sjön och Nordsjön passerar Skagerrak som
kan fungera som en ”sopgrop” för förore-
ningar från brittiska öama och kontinenten.
Vattnet i Skagerrak omsätts på 3-6 måna-
der.

Kattegatt, som också har en snabb vat-
tenomsättning, ca tre månader, är vårt grun-

Bild 5.14 Ytströmmar i havet.

Källa: SOU 1990:88.

132

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

daste havsområde, med ett medeldjup på
bara 25 m.

Östersjön har en mycket långsam vatten-
omsättning. Det tar 30—50 år innan allt vat-
ten i egentliga Östersjön är utbytt. Medel-
djupet för hela Östersjöområdet är 55 m,
men det finns flera djuphålor. Den dju-
paste, Landsortsdjupet, går ner till 459 m.

Östersjön påverkas mer av floder och
vattendrag än av det saltvatten som ström-
mar in via Öresund och Bältsunden. Samti-
digt har saltvatteninströmningen stor bety-
delse för syresättningen av bottnarna, efter-
som skiktningen mellan salt bottenvatten och
mindre salt ytvatten bildar en spärr (halok-
lin) som begränsar syreutbytet mellan skik-

Bild 5.15 Djuphålor i havet.

O 0-25 m

O 25-50

O 50-100

O 100-200

• 200-600

• >600

100 km

Källa: Monitor 1988, SNV.

133

Hur mår Sverige?

ten. Denna skiktning finns i alla havsområ-
den, men är avsevärt svagare i Bottniska vi-
ken, där salthalten är för låg för att hindra
en cirkulation från ytan till botten.

Det sker ett relativt jämnt utflöde av yt-
ligt vatten från Östersjön. Däremot byts vat-
tenmassorna på större djup ut endast vid
enstaka tillfällen. Något stort inbrott av salt-
vatten till Östersjön har inte skett sedan

1978.1 Gotlandsdjupet är svavelvätehaltema
högre än någonsin under 1900-talet.

I Bottniska viken tar det 4-6 år för vatt-
net att bytas ut och vattenomsättningen är
snabbare i Bottenviken än i Bottenhavet.
Både Östersjön och Bottniska viken är kalla,
från början näringsfattiga havsområden
med få arter. Detta, tillsammans med den
långsamma vattenomsättningen, gör att de

Bild 5.16 Avrinningsområden från vilka floderna får sitt vatten.

Källa: SOU 1990:88.

\ All tS) .7 c\ v /
	i

134

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

är mer känsliga för föroreningar än t.ex.
Nordsjön.

Belastning på
havsmiljön

Kustområdena har störst inverkan på mil-
jön i Östersjöområdet, men vattendragen för
också med sig föroreningar från avlägsna
områden. Floder som når Östersjön samlar
upp vatten från avrinningsområden som
även omfattar delar av Tjeckoslovakien,
Ukraina, Vitryssland och Ryska rådsrepub-
liken. Däremot har Tyskland, trots en lång
Östersjö-kust, förhållandevis lite flodtran-
sporter till Östersjön. (Både Elbe och Rehn
rinner ut i Nordsjön.)

Även luftföroreningarna från Nordeu-
ropa har stor betydelse för miljösituationen i
våra havsområden. Närmare 40% av kvä-
vetillförseln till Östersjön och ca 35% av det
kväve som når Skagerrak och Kattegatt
kommer från luftnedfall på omgivande land-
områden samt på havsytan. Trafikavga-
sema i Västeuropa är en viktig faktor och f.d.
Västtyskland står för en stor del av kväve-
nedfallet.

När det gäller föroreningar som trans-
porteras med vatten dominerar tillförseln
med älvar och floder. Omkring 55% av fos-
fortillförseln och ca 50% av det vattenburna
kvävet till Östersjön kommer från Polen
och Sovjetunionen, enligt uppgifter som har
rapporterats till Helsingforskommissionen
och som redovisas i denna rapport. Andra
uppskattningar, t.ex. av Institutet för vat-
ten- och luftvårdsforskning (IVL), tyder på
att dessa länders andel av fosfor- och kvä-
veutsläppen kan vara betydligt högre. Det
saknas mätdata över längre perioder från
de olika länderna och det går därför inte att
redovisa förändringar av utsläppsmängder.

En stor del av de vattenburna närings-
ämnena kommer från jordbruksmarken,
men skillnader i avloppsrening har också
betydelse. Avloppsrening saknas i stora delar
av nordöstra Euopa. I Sverige har 95% av

hushållen avlopp som är anslutet till någon
form av reningsverk och 75% är anslutna
till mer utvecklade reningsverk som även har
fosforrening. Kvävereningen är under ut-
byggnad.

Den enskilda flod som tillför mest för-
oreningar till Östersjön är den polska floden
Wisla som för med sig lika mycket närings-

Tabell 5.2 Kvävenedfall från luf-
ten till hela Östersjön,
inkl. Bottniska viken
och Västerhavet, dvs.
Skagerrak och Katte-
gatt, fördelat på ur-
sprungsländer.

Östersjön

Totalt årligt luftnedfall av kväve:
226 000 ton

Andel av dessa kväveutsläpp:

F.d. Västtyskland	19%
Polen	14%
Sovjetunionen	14%
F.d. Östtyskland	12%
Danmark	6%
Storbritannien	6%
Sverige	5%
Frankrike	4%
Övriga länder	20%

Västerhavet

Totalt årligt luftnedfall av kväve:

41 000 ton

Andel av dessa kväveutsläpp:

Danmark 21%

Storbritannien 17%

F.d. Västtyskland 16%

Sverige	8%
Nederländerna	6%
F.d. Östtyskland	5%
Frankrike	5%
Polen	4%
Övriga länder	20%

Källa: IVL.

135

Hur mår Sverige?

rabell 5.3 Olika länders utsläpp av näringsämnena kväve och fosfor till Östersjön och Västerhavet*.

	Ton	%	Ton	%
	kväve/år		fosfor/år
Bottniska viken
Sverige	19 000	28	1 000	29
Finland	32 000	47	2 000	57
Luftnedfall	17 000	25	500	14
SUMMA	68 000	100	3 500	100
Bottenhavet
Sverige	35 500	30	1 600	37
Finland	22 100	19	1 660	38
Luftnedfall	60000	51	1 100	25
SUMMA	117 600	100	4 360	100
Finska viken
Finland	16 300	21	860	16
Sovjetunionen	57 700	76	3 990	76
Luftnedfall	2100	3	410	8
SUMMA	76100	100	5 260	100
Egentliga Östersjön, Rigabukten, Öresund och Bälten
Sverige	44 300	6	1 780	5
Sovjetunionen	72 600	10	1 890	5
Polen	109 900"	15	19100	52
F.d. Östtyskland	3 600	1	380	1
F.d. Västtyskland	16 400	2	2 370	6
Danmark	51 000	7	7 860	22
Luftnedfall	289 900	41	3 420	9
Kvävefixering	130000	18	-	-
SUMMA	717 700	100	36 800	100
Kattegatt Sverige	37 000	46	900	29
Danmark	18 000	22	1 900	61
Luftnedfall	26 000	32	300	10
SUMMA	81 000	100	3100	100
Skagerrak Norge	45 000	55	2 300	72
Sverige	2 940	4	120	4
Danmark	2 600	3	310	10
* Siffrorna anger årliga utsläpp rapporterade till Helsingforskommissionen under 1982— ** Enbart Wisla. Verklig mängd uppskattas till 209 600.

Källa: Ambio nr 7, 1990 och IVL.

136

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

ämnen som hela tillförseln från Sverige. Mer-
parten av Wislas vatten anses så förorenat
att det inte kan användas till industriproces-
ser, än mindre till dricksvatten. Hela Polens
befolkning, 38 milj, människor, finns inom
Oders och Wislas avrinningsområden och
det förekommer knappast någon avlopps-
vattenrening.

I Sovjetunionen har det skett en viss
minskning av utsläpp till sjöar och vattendrag
som mynnar i Östersjön, men fortfarande
sker stora utsläpp av orenat avloppsvatten.
Arbetet med att bygga en stor damm utan-
för Leninggrad, för att skydda staden mot
översvämningar, stoppades när den nästan
var klar, efter inhemska protester och oro i
bl.a. Finland för att dammen skulle med-
föra försämrad vattenkvalitet i hela Finska vi-
ken.

Finland har som mål att rena avlopps-
vattnet så att 90% av fosfor och organiska

Tabell 5.4 Uppgivna vattenutsläpp
av kväve och fosfor
per person och år.


Länder	Kväve totalt	Fosfor totalt
Sverige	8,5	0,26
Finland	12,1	0,64
Sovjetunionen	6,7	0,30
Polen	3,4	0,58
F.d. Östtyskland	1,8	0,19
F.d. Västtyskland	14,9	2,15
Danmark	45,0	7,00

Utsläpp per år 1982-1 987 från befolk-
ningen som bor inom avrinningsområdena
till egentliga Östersjön, Finska viken, Riga-
bukten och Bälten enligt ländernas rappor-
ter till Helsingforskommissionen.

Källa: SNV Rapport 3693.

Bild 5.17 Rening av hushållens avloppsvatten.

Andel av befolkningen som har avloppsledning ansluten till någon form av reningsverk.

Danmark.

137

Hur mår Sverige?

ämnen tas bort. Finland undersöker också
förutsättningar för kväverening vid de större
anläggningarna.

I Danmark finns planer för att minska
kvävetillförseln till haven med 50% och fos-
fortillförseln med 80%. Åtgärderna är till
stor del inriktade på jordbrukets utsläpp.

Kvävetillförseln till Kattegatt från land-
områden härör huvudsakligen från Sverige.
Danmark dominerar när det gäller fosfor-
tillförseln.

I Skagerrak svarar Norge för merparten
av utsläppen av näringsämnen från land,
varav en stor del kommer från Oslofjor-
den. Ett omfattande forskningsprogram har
nyligen inletts för att öka kunskaperna om
miljösituationen i Skagerrak. Man vet att be-
tydande mängder föroreningar ursprungli-
gen kommer från Nordsjön och förs med Jyl-
landsströmmen till Skagerrak.

Det finns ingen fullständig kartläggning
av utsläppen av stabila organiska ämnen. I
Bottniska viken har både Sverige och Fin-
land stora skogsindustrier, som släpper ut or-
ganiska klorföreningar. Det har emellertid
skett en kraftig minskning av skogsindustrier-
nas utsläpp från länderna kring Östersjön
och Västerhavet, med undantag för indu-
strierna i sydöstra Östersjöområdet. Skogs-
industrin svarar emellertid fortfarande för
merparten av utsläppen av stabila orga-
niska klorföreningar i Östersjön. (Se även
Tabell 5.10).

I Öresundsregionen finns dels ett inten-

sivt jordbruk, som kan medföra att rester av
bekämpningsmedel läcker ut, dels en stor
kemi-, läkemedels- och plastindustri, som
kan medföra utsläpp av stabila organiska
ämnen.

Under 1970-talet skedde en kraftig ut-
byggnad av kemisk industri vid flera polska
kuststäder. I Lettland är Ventspils en stor
hamn för kemiska produkter.

När det gäller Nordsjön finns det uppgif-
ter om att ca 3 ton PCB per år släpps ut i
Nordsjön, men säkra data saknas. Enstaka
händelser kan medföra stora utsläpp som när
den brittiska oljeplattformen Piper Alpha
sjönk i Nordsjön 1988. Olyckan medförde att
över 5 ton PCB från plattformens transfor-
matorer läckte ut.

Metallproblemen är störst längs kusten
från Finska viken till Tyskland. Det gäller sär-
skilt utsläpp av kvicksilver och kadmium
från Sovjetunionen till Finska viken och från
Polen till egentliga Östersjön.

Stora metallutsläpp till vatten har också
skett i Bottniska viken från både svensk och
finsk sida framför allt från Rönnskärsver-
ken utanför Skellefteå och Outokuompo
utanför Tomeå.

Metalltillförseln till haven kommer i stor
utsträckning från luften. Av de tungmetaller
som når Östersjön kommer 50-90% från
luften (naturliga källor ingår ej i beräkning-
arna). Det saknas uppgifter om hur käl-
lorna till luftnedfallet fördelas mellan de olika
länderna. (Se Tabell5.16.)

Tabell 5.5 Rapporterad tillförsel av metaller från floder till egentliga
Östersjön, Finska viken, Öresund och Bälten, ton/år 1985.

Kvicksilver Kadmium Bly Koppar Zink Arsenik

Finland	0,3		10	50	100	20
Sverige		0,2	5	56	72
Sovjetunionen	3,7	22	183	321	645
Polen		16		780	1 140
F.d. Östtyskland	0,01	0,1	1	3	13
Danmark	0,05	0,4			3
SUMMA känd tillförsel	3,76	39	199	1 210	1 973	20

Källa: Hav 90, SNV.

138

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

Övergödning
ger syrebrist

Havets produktion av alger, den s.k. pri-
märproduktionen, styrs av tillgången till sol-
ljus, koldioxid och närsalter som fosfor och
kväve. Vid övergödning ökar produktionen
av alger och plankton, vilket till att börja
med även medför ökad fiskproduktion, men
fortsatt övergödning och stor algproduk-
tion leder till syrebrist och bottendöd.

Problemen med övergödning beskrevs
redan på 1800-talet från olika håll i Europa,
men har ökat markant sedan 1950-talet.
Havsområdena kring Sverige har ursprungli-
gen troligen varit näringsfattiga. Fram till
slutet av 1970-talet ökade kväve- och fosfor-
halterna starkt i hela Östersjöområdet,
men de senaste åren har halterna stabilise-
rats, med undantag för Kattegatt och Riga-
bukten, där de fortfarande ökar.

Om man jämför tillförseln av kväve och
fosfor på 1980-talet med tiden före sekelskif-
tet, antas kvävebelastningen på Östersjön
ha ökat ca 4 gånger och fosforbelastningen 8
gånger. Hälften av ökningen bedöms ha
skett efter 1950.1 Kattegatt antas ökningen
ha varit 6 gånger för kväve och 10 gånger
för fosfor. Belastningen på Bottniska viken
har ännu inte fördubblats jämfört med det
naturliga tillståndet. I genomsnitt tar en ku-
bikmeter vatten i Kattegatt under ett år
emot tre gånger mer näringsämnen än en ku-
bikmeter vatten i Bottenviken.

Det sker också ett utbyte av näringsäm-
nen mellan havsområden - framför allt av
kväve. Kattegatt får ta emot stora mängder
närsalter från Östersjön. Bottenvattnet
transporterar samtidigt kväve och fosfor
från Skagerrak till Kattegatt, men ännu
större kvävemängder förs med ytvattnet i
motsatt riktning.

Under flera decennier ökade fosfortill-
förseln till havsområdena mer än kvävetill-
förseln, men för närvarande ökar kvävetill-
förseln snabbare än fosfortillförseln i Öster-
sjön och Kattegatt. Tänkbara förklaringar
till detta är utbyggnaden av avloppsrenings-

Tabell 5.6 Kväve-och fosforbe-
lastning på olika havs-
områden.


Källa	Ton kväve	Ton fosfor
	per år	per år
BOTTNISKA VIKEN
Jordbruk	8600	390
Skogsbruk	34500	1 300
Sanitära avlopp samt utsläpp från industrier	1 12 700	1 600
Luftnedfall	77000	1 600
Kvävefixering	4000
Övrigt	38000	3000
TOTALT	171 000	7 900
EGENTLIGA ÖSTERSJÖN
Jordbruk	491 000	10400
Skogsbruk	37000	2 000
Sanitära avlopp samt utsläpp fran industrier	193000	30500
Luftnedfall	290000	3 800
Kvävefixering	130000
Övrigt	36000	1 700
TOTALT 1 175000		48000
KATTEGATT OCH ÖRESUND
Jordbruk	79000	1 100
Skogsbruk	7700	130
Sanitära avlopp samt utsläpp fran industrier	32000	6500
Luftnedfall	50000	750
Övrigt	11100	210
TOTALT	180000	8700
SKAGERRAK
Jordbruk	29 200	870
Skogsbruk	8500	220
Sanitära avlopp samt utsläpp från industrier	9800	1 500
Luftnedfall	32 000	450
Övrigt	3200	180
TOTALT	82 600	3200

Källa: IVL.

139

Hur mår Sverige?

► Algblomningen 1988 förgiftade fisk och bottendjur

Den mest dramatiska algblomningen i
svenska kustvatten inträffade försommaren
1988 då en giftalg (Chrysochromulina
polylepis) massutvecklades i ett brett bälte
från Öresund och de danska Bälten, ut-
med hela västkusten och längs den
norska kusten till Hordaland.

Algerna producerade ett ämne som
förgiftade fisk och bottendjur ner till 20
meters djup. Laxodlingar slogs ut. I odling-
arna dödades omkring 100 ton fisk i
Sverige och ca 500 ton i Norge. Dess-
utom dog fiskyngel utmed den norska kus-
ten.

Sedan algerna slagit ut den normala
floran och faunan uppstod en massutveck-
ling av blåmusslor och sjöstjärnor. När de

dog och föll till bottnen ledde nedbryt-
ningen till att en matta av svavelbakterier
bredde ut sig på bottnarna.

Den explosionsartade algblomningen
förklaras av att en varm och fuktig vinter
hade medfört större läckage av närsalter
än normalt. Ett par månader före blom-
ningen var kvävehalterna 80% högre
och fosfathalterna 50% högre än normalt.
När blomningen började i maj hade hal-
terna sjunkit, men ytvattnet var varmt,
språngskiktet låg djupt och kväve från dju-
pet fördes upp till ytvattnet.

Redan sommaren 1 989 var en del bott-
nar åter koloniserade. Havsbottnarnas eko-
system har visat att de ibland snabbt kan
återhämta sig efter tillfälliga perioder

Bild 5.18 Övergödningen av Laholmsbukten.

Kväve,
ton per år
8000

6000

GRÖNA
TRÅDALGER

Kväve
Fosfor

4000

TIDIGA TECKEN
ÖVERGÖDNING

2000

600

400

200

Fosfor,
ton per år

800

1950

90 Är

Tillförsel av kväve och fosfor till Laholmsbukten 1950-1989.

Källa: Ambio Nr 3, 1990.

140

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

med syrebrist och svavelvätebildning.
Men det förutsätter att syrerikt vatten
förs ner.

Våren 1990 ökade produktionen av
samma giftalg som orsakade stora ska-
dor 1 988, men denna gång var koncent-
rationerna av alger betydligt lägre. Som-
maren 1990 försämrades syresituationen
och i stort sett syrefria bottnar förekom i
södra Kattegatt under hösten. Under som-
maren förekom fiskdöd utanför södra
Norge och i västra Kattegatt utanför Dan-
mark, men inte utanför den svenska kusten.

Återkommande algblomningar och
bottendöd har medfört att havskräf-
torna försvunnit i stora delar av Kattegatt,
efter några år med stora fångster i början
av 1980-talet. Syrebristen drev upp havs-
kräftorna ur deras bottenhålor och gjorde
dem lättfångade vilket ledde till överfisk-
ning.

Bild 5.19 Syresituationen i
Kattegatt.

Syrgashalter i bottenvattnet i södra Kattegatt
i september 1988. När syrgashalten sjun-
ker under 2 ml/l dör bottendjuren.

Källa: Ambio nr 3, 1990.

verk med fosforrening, ökat kväveläckage
från jord- och skogsmark samt ökat kväve-
nedfall från luften.

De dominerande källorna till fosforut-
släppen i alla havsområden är hushållens av-
loppsvatten och jordbruket. De stora kvä-
vekälloma är luftnedfallet och jordbruket. I
Bottenviksområdet är kväveläckaget från
skogsmarken större än från jordbruksmar-
ken.

Som följd av övergödningen har före-
komsten av växtplankton i södra Östersjön
ökat med ca 50% sedan början av 1950-ta-
let. I västra Kattegatt och i Öresund har
planktonproduktionen troligen fördubb-
lats.

En kraftig ökning av växtplanton leder
till att solljus inte kan tränga ner lika djupt
som förr, vilket hindrar produktionen på
djupare vatten. Blåstång växte för 40 år se-
dan utanför Öregrund på 11 m djup. Nu fö-
rekommer inte blåstång under 8 m. En likar-
tad utveckling finns på västkusten.

En annan viktig effekt av övergödning är
minskad syretillgång på djupt vatten. De djur
som lever på havsbottnen är helt beroende
av växt- och djurmaterial som faller till bott-
nen. När produktionen vid ytan stiger, ökar
också ”regnet” av organiskt material mot
bottnen, vilket ökar syreförbrukningen när
detta material skall brytas ner. Så länge det
finns syre ökar mängden bottendjur, men
när syret tar slut breder svavelväte ut sig, bot-
tendjuren dör och fisken försvinner.

Vatten av olika salthalt skiktar sig och
under det s.k. språngskiktet tillförs inte nytt
syre så länge inte vattnet blandas om. Det
sker t.ex. vid kraftiga stormar som för in nytt
syrerikt saltvatten till Östersjöns djuphålor.

Under hela 1980-talet förekom inga
stora inbrytningar av syrerikt saltvatten från
Kattegatt till Östersjön. Bottenområden
som tidvis är syrefria har ökat i yta 10 gånger
sedan början av 1960-talet. Döda bottnar
förekommer i Finska viken, egentliga Öster-
sjön, Bälthavet samt Kattegatt.

Studier av syreförhållandena i Östersjön
visar att syreförhållandena i Landsortsdjupet
har försämrats i takt med att utsläppen av

141

Hur mår Sverige?

Bild 5.20 Bottenområden med syrebrist.

Utbredning av bottenområden där bottnarna någon gång de senaste 20 åren varit utan syre
eller bottenvattnet haft så låg syrgashalt att bottendjuren skadats.

Källa: SNV Rapport 3694.

142

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

kväve och fosfor till egentliga Östersjön har
ökat. På 300 meters djup är syrgashalten en
tiondel av vad den var vid sekelskiftet samti-
digt som salthalten är oförändrad.

Ovanför språngskiktet är däremot vatt-
net mer syrerikt. På de mer grunda bottnarna
i egentliga Östersjön har mängden botten-
djur ökat fem gånger sedan 1920-talet. Där
har också planktonproduktionen ökat mar-
kant och det finns rikligt med föda för botten-
djur. Även fiskfångsterna har ökat, men
detta beror inte enbart på ökad tillgång till
fisk utan också på mer effektiva fångstme-
toder.

Även i västkustens fjordar har syresitua-
tionen försämrats. Fjordarna innanför Orust
var i augusti 1990 i stort sett utan syre under
10—12 meters djup. Stickprov från fjordarna
norr om Orust visar att bottnarna också där
helt saknar syre under 10 meters djup, men
någon omfattande undersökning av dessa
fjordar har inte gjorts.

I Bottenhavet är syresituationen bättre
än i egentliga Östersjön, men även där har
syrgashalten sjunkit under 1900-talet. 1
Bottenviken finns inga direkta tecken på
övergödning ute i havsområdet.

I allmänhet är det tillförseln av kväve
som avgör hur stor alg- och planktonproduk-
tionen blir i olika havsområden, eftersom
det redan finns mer fosfor än vad som kan
utnyttjas. För kvävefixerande alger som
finns i Östersjön och skärgårdarna är det
dock fosfortillgången som avgör tillväxten.
I Bottenviken är det också tillgången till fos-
for och inte kväve som avgör den totala
produktionens storlek.

De viktigaste effekterna av övergöd-
ningen av havsområdena kring Sverige är:

► Ökad produktion av plankton och alger.

I Bälthaven, Öresund och västra Katte-
gatt har årsproduktionen av växtplank-
ton fördubblats på 25 år. Produktionen
har också ökat kraftigt i södra Öster-
sjön. Algblomning med blågröna alger
har blivit vanligare i Östersjön och
Finska viken. Stora alger som blåstång
har minskat i norra Östersjön och i La-

holmsbukten, som följd av sämre ljusför-
hållanden.

► Sämre siktdjup. I norra Östersjön har
siktdjupet minskat med 2,5 - 3 m och vid
kusten utanför Västervik är siktdjups-
minskningen 4 m, från mitten av 1960-ta-
let till slutet av 1980-talet.

► Ändrad balans mellan olika fiskarter.
Sillfångsterna i Östersjön är nu 8 gånger
större än på 1940-talet. Torskfisket
ökade också under en lång period, men
trenden har vänt och syrgasbristen i
djupvattnet hotar torskrommens kläck-
ning i Östersjön, eftersom torskrom-
men kräver både salt och syrerikt vatten.
I Kattegatt har fångsterna av plattfisk
och torsk minskat med 70% resp. 40%
mellan 1960- och 1970-talen.

1978-1988 minskade trålfångstema med
80%. ”Fiskrusningar” från områden
med låg syrehalt är vanliga. Under slutet
av 1980-talet har havskräftan praktiskt
taget slagits ut i sydöstra Kattegatt.

► Förekomsten av bottendjur ökar i vissa
områden och minskar i andra. I de delar
av Östersjön där bottenvattnet är till-
räckligt syrerikt har mängden bottendjur
ökat, samtidigt som de minskat i områ-
den med syrebrist. I Bottenviken är före-
komsten oförändrad. Även i Kattegatt
och Skagerrak minskar antalet bottendjur
i områden med syrebrist.

► Syrebrist. Inflödet av syrgasrikt salt
djupvatten från Kattegatt till Östersjön
har sjunkit och syrgasen i djupvattnet
förbrukas fortare än tidigare. Döda bot-
tenområden utan djurliv täcker nu ca
100000 km2 av egentliga Östersjön,
Finska viken, Kattegatt och Bälthaven.
De utgör sammanlagt 35 % av bottenytan
i dessa områden.

143

Hur mår Sverige?

Tabell 5.7 Tillförsel av kväve och fosfor från Sverige till olika hav.

KVÄVETILLFÖRSEL Källa	Bottniska Egentliga Öresund		Kattegatt Skagerrak
KVÄVETILLFÖRSEL Källa	viken	Östersjön	Kattegatt Skagerrak
Tillförsel till sjöar och och vattendrag	69 242	47072 9076	37185	3916
Utflöde i havet	50 500	27 800 6 450	33 800	2 400
Retention (%)	27	41 29	9	39
Naturlig tillförsel	33 400	8 800	7700	700
Av människan orsakade utsläpp kust	4 000	9700	2 600	500
Av människan orsakade utsläpp inland	16700	25500	26 300	1 700
TOTAL tillförsel till havet	54100	44000	36600	2 900
Källors bidrag till totala tillförseln till havet:
Industrier	-	1 400	580	65
Kommuner och glesbygd	-	10900	7510	375
Jordbruk	-	19000	13000	1 585
Skogsbruk	-	700	1 160	65
Atmosfäriskt nedfall på sjöytor	-	3 200	6650	110
SUMMA tillförsel från olika verksamheter	20 700	35 200	28 900	2 200

FOSFORTILLFÖRSEL Källa	Bottniska Egentliga Öresund		Kattegatt Skagerrak
FOSFORTILLFÖRSEL Källa	viken	Östersjön	Kattegatt Skagerrak
Tillförsel till sjöar och vattendrag	3 600	1310 115	1 200	100
Utflöde i havet	2100	720 115	600	74
Retention (%)	42	45 0	50	26
Naturlig tillförsel	1 670	290	280	35
Av människan orsakade utsläpp kust	520	900	230	45
Av människan orsakade utsläpp inland	410	610	320	40
TOTAL tillförsel till havet	2 600	1 800	830	120
Källors bidrag till totala tillförseln till havet: Industrier		425	60	9
Kommuner och glesbygd	-	665	300	43
Jordbruk	-	360	145	32
Skogsbruk	-	0	5	0
Atmosfäriskt nedfall på sjöytor	-	60	40	1
SUMMA tillförsel från olika verksamheter	930	1 510	550	85
Uppdelning på källor saknas för Bottniska viken. 1 mängderna ingår inte nedfall på havsytan av fosfor och kväve från luftföroreningar. Ton/år i genomsnitt för perioden 1 982-1987. Jord- brukets andel kan vara överskattad eftersom naturligt läckage inte dragits bort.

Källa: SNV.

144

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

Svenska utsläpp av
näringsämnen

Svenska utsläpp av kväve och fosfor till vat-
tendrag och kustområden utgör bara en liten
del av den totala tillförseln till havsområ-
dena omkring Sverige. De svenska utsläppen
till egentliga Östersjön bedöms ha en rela-
tivt sett liten betydelse för övergödningen i
det öppna havet, men kan ha stor betydelse
i våra egna kustområdena. I hela Östersjön,
inkl. Bottniska viken, svarar Sverige för
10% av fosfortillförseln och 21% av kvävetill-
förseln via floder och kuster samt för 5% av
kvävenedfallet från luften. För Västerhavet
är motsvarande andel 18% för både kväve
och fosfor från vattendrag och kustutsläpp
samt 8% av kvävedeposition från luften.
Totalt bidrar Sverige med ca 140000 ton
kväve och ca 5 500 ton fosfor per år från ut-
släpp direkt vid kusten eller via flodtrans-
porter. Närmare hälften av detta är naturlig
tillförsel. Utsläpp från människors verksam-
heter beräknas till ca 85 000 ton kväve och
ca 3 000 ton fosfor.

Näringsämnen förs ut med älvar och åar
i betydligt större mängder än vad som släpps
ut via reningsverk och andra källor utmed
kusterna. Göta älv svarar ensam för ungefär
hälften av det kväve som Sverige släpper ut
i Västerhavet (luftkvävet är då inte inräknat).

Tillförseln av näringsämnen varierar
också med vattenföringen. Ett torrår som
1976 förekom t.ex. mycket liten transport
av kväve och fosfor från svenska vattendrag
till Östersjön. Året därpå var vattenfö-
ringen kraftig och fyra gånger mer närings-
ämnen fördes ut. Variationer i nederbörds-
mängder har så stor betydelse att det är svårt
att avläsa effekter av rening av avloppsvat-
ten mellan enstaka år. (Se även s. 116.)

Naturliga variationer gör det också svårt
att exakt mäta kväve- och fosforutsläpp. De
uppgifter som anges är ofta uppskattningar
snarare än exakta mängder. Detta är också
en förklaring till att mängduppgifterna va-
rierar mellan olika källor.

När det gäller utsläpp av kväve med vat-
ten till egentliga Östersjön, svarar jordbruket

och de kommunala avloppen för ca 40%
vardera av de svenska utsläppen. I Bottniska
viken dominerar naturlig tillförsel både
kväve- och fosfortillgången. För Kattegatt
kommer 45 % av kväveuteläppen från
jordbruket och 20 % från avloppsnäten.

När det gäller fosfortillförsel bidrar de
kommunala avloppsutsläppen med 45% i
Östersjön, 55% i Kattegatt och 50% i Ska-
gerrak. Jordbrukens andel är 25—40%, me-
dan industrierna står för 10—30%. Från det
kommunala avloppsnätet kan tillfälliga ut-
släpp, på grund av bräddning och läckage,
i vissa tätorter tidvis medföra väl så stora ut-
släpp som de från reningsverken.

Kommunerna började bygga ut sina re-
ningsverk under 1960-talet och antalet re-

Bild 5.21. Utsläpp av fosfor och sy-
reförbrukande ämnen
från kommunala avlopp
1940-1982 resp. 1940-

1987.

BOD z,
tusen ton

100

Fosfor,
tusen ton

1940 50 60 70 80 90

BOD7 är ett mått på hur mycket syre förore-
ningarna förbrukar och som därmed inte
kan användas av växter och djur i vattnet.
Även utsläppen av BOD7 har fortsatt att
minska, men det saknas jämförbara sam-
manställningar för BOD7 efter 1 982.

Källa: SNV.

145

10 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

ningsverk fortsatte att öka kraftigt under
1970-talet, efter det att statsbidrag för re-
ningsverk införts 1968. I dag är avloppen
från tre av fyra hushåll anslutna till renings-
verk som tar bort nästan all fosfor i avlopps-
vattnet. 95 % av hushållen har någon form av
rening. Bristen på fosforrening gäller fram-
för allt bostäder i glesbygder och fritidshus
och motsvarar sammanlagt avloppsvatten
från hushåll med 1,5 milj, människor.

I många kustsområden har utbyggnaden
av reningsverk medfört att vattenkvaliteten
förbättrats, det gäller inte minst Stock-
holms inre skärgård, även om vattnet där
fortfarande är tydligt påverkat av övergöd-
ning. Samtidigt kan en del effekter av över-
gödning iakttas längre ut i havet.

De kustavsnitt som är mest påverkade av
övergödning är Laholmsbukten, Skäldervi-
ken och Hanöbukten.

Vid det första reningssteget (biologisk
rening) tas 20% av kvävet bort. Försök med
särskild kvävereduktion pågår vid ett fyr-
tiotal reningsverk. Målet är att minst hälften
av kvävet skall tas bort vid reningsverken i
Skälderviken, Öresund och Hanöbukten se-
nast 1992. För Laholmsbukten är kravet
75-80% kvävereduktion. Flera av renings-
verken klarar 50% kväveminskning och en
utbyggnad pågår. Det största verket väntas
vara klart under 1992 och bedöms klara

Tabell 5.8 Kostnader för att
minska kväveutsläppen.


kr/kg kväve
Återställa våtmarker	4- 25
Reningsverk	35- 60
Gödsellagring	30- 70
Plantering av fånggrödor	10- 50
Kväverening av rökgaser	45-180
Avgasrening på fordon	20- 50

Källa: SNV och Lantbruksstyrelsen.

60-70% minskning de första åren och 75%
kvävereduktion från 1996.

Olika försök pågår för att minska läck-
age av näringsämnen från jordbruket. De åt-
gärder som hittills har beslutats väntas
minska kväveläckaget från jordbruket med
ca 30%. Naturvårdsverket och lantbruks-
styrelsen bedömer att det går att nå betydligt
längre.

Åkermarken i norra och mellersta Sve-
rige har i allmänhet betydligt lägre läckage än
åkrarna i södra Sverige. Samtidigt prövas
möjligheterna att återställa gamla våtmarker,
eftersom våtmarker kan fungera som kvä-
vefällor. Försök i vissa områden pekar mot
att våtmarksfällor kan vara ett billigt sätt att
minska kväveutsläppen från t.ex. jordbruks-
och skogsmark. Ett av de billigaste och
mest effektiva sätten att minska kväveläck-
aget är att hålla åkermarken bevuxen un-
der höst och vinter.

I Blekinge skärgård har fosforutsläppen
ökat med 50% sedan 1983 på grund av nya
fiskodlingar. Ökningen motsvarar de mins-
kade utsläppen från de kommunala renings-
verken.

Vid den norra delen av Smålandskusten
anses fiskodlingar medföra ökad risk för
övergödningseffekter, medan situationen i
Gryts skärgård mer liknar den i öppna havet.
Även där kan dock fiskodlingarnas bidrag
till närsaltbelastningen vara betydande.
Trosa-Oxelösundsområdet vid Sörmlands-
kusten är kraftigt påverkat av närsalter, me-
dan området Askö—Landsort hör till de
mindre belastade områdena utmed Öster-
sjökusten.

Längre norrut ökar skogsindustriernas
betydelse för förekomsten av syrebrist ge-
nom utsläpp av organiskt material. Exem-
pel på sådana kustområden är Karlholmsfjär-
den i Upplands län samt Sundsvalls- och
Ömsköldsviksområdena i Västemorrlands
län.

Hur mycket närsalter klarar haven?

Det finns ännu inga beräkningar av den kri-
tiska belastningen för näringsämnen i olika
havsområden, dvs. hur mycket närsalter

146

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

som haven klarar utan risk för övergödning.
Överenskommelserna inom Helsingfors-
kommissionen och Nordsjökonferensen an-
ger att utsläppen skall minska med 50% un-
der perioden 1985—1995. Enligt de uppskatt-
ningar som gjorts av naturvårdsverket och
Institutet för vatten och luftvårdsforskning,
räcker inte det för att återställa balansen.
Mängden kväve och fosfor som på grund av
människors aktiviteter förs till Östersjön,
skulle på sikt behöva minska med 70-80%.

Stabila organiska
ämnen

Stabila organiska ämnen är det andra stora
hotet mot haven. Särskilt de som innehåller
klor eller brom. DDT, PCB och dioxiner
var länge i centrum för miljödebatten. Dessa
ämnen, som bryts ner mycket långsamt el-
ler inte alls, sprids över hela jorden. De är
dessutom ofta fettlösliga och ackumuleras i
biologiskt material. Koncentrationerna ökar
i kalla områden, där nedbrytningen är än
sämre. I t.ex. norra Canada har man funnit
PCB i inuit-kvinnomas bröstmjölk.

Samtidigt tillförs nya ämnen som liknar
DDT och PCB. Exempel på detta är flarn-
skyddsmedel (polybromerade difenylet-
rar), som nu återfinns i sälar i Norra ishavet.

Dagens analysmetoder kan bara identi-
fiera en liten del av de stabila organiska mil-
jögiftema. När man mäter den totala
mängden av sådana ämnen, som innehåller
klor eller brom, visar det sig att bara någon
procent kan härledas till kända ämnen. Ett
annat problem är att kunskaperna om ef-
fekterna av olika reningsåtgärder är dåliga.
Eftersom det finns många varianter inom
varje ämnesgrupp, är det svårt att avgöra om
de ämnen som har störst miljöeffekter
också är de som tas bort vid reningen. Bristen
på kunskaper i kombination med miss-
tänkta miljöeffekter gör riskerna med stabila
organiska ämnen som innehåller klor och
brom speciellt allvarliga.

De viktigaste källorna till utsläpp av sta-
bila organiska ämnen är

► kemikalieanvändning,

► förbränning,

► gamla avfallsupplag,etc.,

► blekning av pappersmassa,

► kemisk industri,

► metallindustri,

► små spridda utsläpp från produkter som
innehåller dessa ämnen.

Under årens lopp har halterna av stabila or-
ganiska miljögifter i havsmiljön byggts upp i
bottensediment och levande organismer.
Den mest uppmärksammade effekterna,

Bild 5.22 PCB i sill, strömming och
sillgrissleägg.

Mikrogram PCB/g fett SILL/STRÖMMING

68 70 72 74 76 78 80 82 84 86

Mikrogram PCB/g fett SILLGRISSLEÄGG

68 70 72 74 76 78 80 82 84 86

PCB i sill och strömming i södra Östersjön
resp, södra Bottenhavet samt i sillgriss-
leägg.

Källa: Monitor 1988, SNV.

147

Hur mår Sverige?

som misstänks vara orsakade av sådana
ämnen, är skelettdeformationer och sterilitet
hos sälar. Andra effekter är krökning av
ryggraden och deformation av käkarna hos
fisk (s.k. mopsskalle). Fiskarnas fortplant-
ningsorgan påverkas och parasitangreppen
på fisk ökar. Undersökningar visar att när
utsläppen från skogsindustrierna minskar, så
minskar också skadorna på fisk i närheten
av industrierna.

Sedan slutet av 1960-talet övervakas
förekomsten av DDT och andra klorerade
ämnen genom regelbunden provtagning
och analyser av bl.a. fisk. Under de första
åren efter DDT-förbudet märktes effek-
terna tydligt.

Numera är DDT-mängdema i Östersjön
och Bottniska viken bara en tiondel av vad
som uppmättes 1970. Halterna av DDT
och PCB i sill och strömming minskade först
kraftigt, men har sedan stabiliserats. Det
finns emellertid tecken på att DDT åter ökar
något i Bottenviken. I mitten av 1980-talet
ökade också DDT-mängden i sill i södra
Östersjön - troligen på grund av att DDT-

användningen en tid återupptogs i Östtysk-
land - men därefter har halterna åter mins-
kat (Se Bild 5.25). Fortfarande innehåller le-
ver från Östersjötorsk så mycket stabila or-
ganiska miljögifter att levern inte får säljas
som livsmedel.

När det gäller dioxiner visar prover från
sälar från olika hav att halterna är på ungefär
samma nivå i haven runt Sverige som i öv-
riga havsområden på norra halvklotet. Ana-
lyser av fisk visar att det finns en tendens till
ökande halter från Västkusten, via Östersjön
upp mot Bottenviken.

Dioxiner är de giftigaste av de stabila or-
ganiska ämnena som vi känner i dag. Dioxi-
ner minskar kroppens försvar mot sjukdo-
mar och ökar risken för cancer. Uppmätta
halter av dioxiner i människor i Sverige vi-
sar att spridningen är ganska jämn över
landet. Enligt Världshälsoorganisationen,
WHO, finns det en marginal till de mängder
som kan ge hälsoeffekter. Dioxiner i bröst-
mjölk har gett upphov till mycket debatt.
Ammade spädbarn växer emellertid så
snabbt att halten av dioxiner bara ökar obe-

► Skador på sälhonornas livmoder

Skelettskador i form av deformerade un-
derkäkar upptäcktes på skjutna gråsälar i
Östersjön redan 1960. Långt senare,
1976, fann man förändringar i livmo-
dern hos vuxna sälhonor. Halterna av
kvicksilver, kadmium, bly eller andra metal-
ler var inte så höga att de kunde vara hu-
vudorsakerna. Man vet fortfarande inte
helt säkert att DDT och PCB har orsakat
skadorna, men misstankarna är starka,
speciellt mot PCB. Samma typ av skador
återfinns i andra havsområden där sälarna
har lika höga halter av PCB som i Öster-
sjön. Mängden DDT och PCB var i bör-
jan av 1970-talet ca 10 resp. 5 gånger
högre i fisk från Östersjön än från Västerha-
vet.

Antalet gråsälar i Östersjön var i början

av 1 890-talet troligen minst 100000. Nu
räknar man med att det finns högst 1 500
gråsälar i Östersjön, varav 1 000 vid den
svenska kusten. Antal knubbsälar i Öster-
sjön uppskattas till 250 och antalet vikare till
ca 7 000.

Den omfattande säldöden i Västerha-
vet 1 988 orsakades av ett virus, som lik-
nar det virus som orsakar valpsjuka. Om-
kring 60% av sälarna dog. Man vet inte
om miljöstörningar bidrog till den höga
dödligheten.

Året innan, 1987, fanns det omkring

7 000 sälar i Kattegatt och Skagerrak. Då
hade sälstammen ökat en tid. På 1 960-ta-
let var antalet nere i 2 000. På 1 890-ta-
let beräknades antalet sälar i Västerhavet
till ca 17000.

148

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

tydligt. Andra tänkbara riskgrupper är per-
soner som äter mycket fet fisk och vissa yr-
kesgrupper, som kommer i kontakt med
transformatorbränder, då en del PCB kan
omvandlas till dioxiner.

Enligt en nordisk expertgrupp är gränsen
för ofarligt intag av dioxiner 35 pikogram per
kilo kroppsvikt under en vecka (1 piko-
gram = 0,000000000001 gram).

Bild 5.23 visar schematiskt hur mycket
fisk man kan äta utan att överskrida detta
värde.

Varifrån kommer stabila
organiska ämnen?

Dioxiner

Utsläpp av dioxiner sker dels vid sopför-
bränning, dels vid olika metallindustrier. De
dioxinutsläpp som vi känner till har mins-

kat kraftigt de senaste åren. Utsläppen från
sopförbränning var ca 70 g/år innan krav på
reningsåtgärder började införas 1985. 1992
skall mängden dioxiner från sopförbrän-
ning vara nere i 4-10 g/år.

Även skogsindustriernas utsläpp i avlopps-
vatten har reducerats i takt med minskad an-
vändning av klor i massaindustrin och ökad
rening av avloppsvattnet.

Naturvårdsverket har kartlagt tänkbara
källor till dioxiner och bl.a. funnit att avfalls-
upplag med gammalt slam från kolelek-
troder, som tidigare användes vid klortill-
verkning, utgör en betydande källa. Alla
upplag är ännu inte spårade och det är inte
klart vilken metod som kan användas för
att minska risken för att dioxinema förs vi-
dare.

Tabell 5.9 Utsläpp av dioxiner,
g/år.

Bild 5.23 Dioxin i fisk.

Mängd fisk som motsvarar ett intag på unge-
fär 35 pikogram dioxin per kilo kroppsvikt.

Källa: Dioxin inpå livet. Källa 34, FRN.

Källa (utsläpp till luft då inget annat anges)	1987	1989
Avfallsförbrännning	50-100	10
Biltrafik	5-15	5-15
Järn- och stålverk0	15-40	15-40
Metall och metallgjute- rier°	- 5-20	5-20
Järn- och stålgjuterier0	1-10	1-10
Cement- och kalkugnar	5-10	5-10
Skogsindustri	4-6	2-3
Skoqsindustri (avlopps- vatten)	15-30	5
Koleldade kraftverk	1	1
Sjukhusugnar°b	10	10
Miljöfarligt avfall	2-6	2-6

0 Inga senare mätningar än 1987.

bSedan 1987 har flera anläggningar tagits
ur bruk, varför utsläppen är lägre än vad
som uppges för 1 989.

Mängderna är ungefärliga och mätta med
lite olika metoder, men skillnaderna är inte
större än att jämförelser mellan källor och
år kan göras.

Källa: Hav 90, SNV.

149

Hur mår Sverige?

DDT

Sedan 1970-talet har insektsmedel med
DDT varit förbjudna i flertalet länder i Nord-
europa. Världsproduktionen av DDT var
som störst 1960 med en tillverkning av
100000 ton per år. I Sverige användes då
70—100 ton per år, framför allt inom jordbru-
ket. DDT förbjöds i Sverige 1970, med un-
dantag för bekämpning av snytbaggar i
skogsbruket, där DDT fick användas på
dispens till 1974.

PCB

PCB (polyklorerade bifenyler) är en grupp
ämnen som har använts i framför allt trans-
formatorer, kondensatorer och plaster.

PCB började tillverkas i industriell skala
på 1930-talet. Kring 1970 tillverkades enbart
i USA och Japan cirka 50 000 ton PCB årli-
gen. Samtidigt användes i runda tal 600 ton
PCB i Sverige.

PCB har varit förbjudet i Sverige sedan
1979 för användning i ny utrustning. I gamla,
större transformatorer och kraftkondensa-
torer får det användas till utgången av 1994.

Enligt Nordsjökonferensen skall all an-
vändning av PCB ha upphört 1995 eller allra
senast 1999. Fortfarande kommer det dock
att finnas stora mängder i gammal utrustning
som med tiden kommer att skrotas, t.ex. i
gamla stridsvagnar. Tidigare har nämnts att
när oljeborrplattformen Piper Alpha välte
i Nordsjön kom det ut över 5 ton PCB.

Bromerade flamskyddsmedel

Bromerade flamskyddsmedel är ämnen
som man befarar kan medföra allvarliga mil-
jöproblem, även om direkta skador ännu
inte har kunnat kopplas till dem. De används
framför allt i elektronisk utrustning och tex-
tilier. Den direkta importen av bromerade
flamskyddsmedel är hten. Sannolikt tillförs
Sverige betydligt större mängder i halvfabri-
kat och färdiga varor.

Flera bromerade flamskyddsmedel är
stabila och kan väntas ha egenskaper som på-
minner om motsvarande klorerade ämnen,
som vi vet är miljöfarliga. Ett exempel är

Bild 5.24 Organiskt bunden klor
utanför massaindustrier.

O 0-50

O 50-100

O 100-175

• 250—500

• 500-1 000

• > 1 000

O 175-250

mikrogram per gram

Husum

Domsjö

Köpmanholmen

EGENTLIGA

ÖSTERSJÖN

Organiskt bunden klor i bottensediment ut-
med kustavsnitt med massaindustrier.

Källa: Monitor 1988. SNV.

Vallvik

sundet

150

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

flamskyddsmedlet PBB (polybromerade
bifenyler) som är uppbyggt på samma sätt
som PCB. Ett annat flamskyddsmedel,
PBDE (polybromerade difenyletrar) är an-
tagligen ett större miljöproblem, eftersom
analyser visat att PBDE återfinns överallt där
man har sökt efter detta ämne. En del pro-
ver tyder på att mängderna ökar, vilket san-
nolikt speglar den ökade användningen.
Det finns dessutom misstankar om att bro-
merade dioxiner bildas vid förbränning av
PBDE. (Se även Kapitel 7, s. 205.)

Övriga klorerade organiska ämnen

De största mängderna klorerade organiska
ämnen kommer fortfarande från massaindu-
strins klorblekning, även om dessa utsläpp
har minskat kraftigt de senaste åren. Mät-

ningar utmed kusten visar höga halter i bot-
tensedimenten utanför nuvarande och ned-
lagda massaindustrier.

De svenska skogsindustriernas utsläpp
av organiskt bunden klor har minskat från ca
19000 ton 1987 till drygt 14000 ton 1988
(mätt som AOX, adsorberbart organiskt
bunden klor). Enligt hittills beslutade åt-
gärder skall utsläppen från skogsindustrierna
minska till 7 500 ton i början av 1990-talet
och de bedöms kunna minska med ytterli-
gare 75% fram till sekelskiftet. Utsläppen
för varje ton blekt pappersmassa skall då ha
minskat från ca 6-8 kg AOX i mitten av
1970-talet till ca 2 kg 1992 (som motsvarar 1,5
kg TOC1, där TOC1 står för en annan mät-
metod för organiskt bunden klor).

För sulfatfabrikernas pappersmassa från
barrved blir utsläppen ca 2 kg AOX per ton

Tabell 5.10 Uppmätta mängder organiskt bundet klor i avloppsvatten
från olika verksamheter, mätt som AOX (adsorberbart orga-
niskt bunden klor).


	Antal	Utsläppt mängd
	anläggningar	kg/år	g/pers
Kommunala reningsverk
inlandsbaserade	49	8 700	8,8
kustbaserade	42	22 500	10,9
Verkstadsindustri	18	378
Metallindustri	5	5300
Järn- och stålverk	8	592
Textilindustri	3	165
Tvättmedelsindustri	2	14
Läkemedelsindustri	2	24
Raffinaderier	4	604
Diverse kemisk industri	27	16000
Avfallsupplag/lakvatten	2	102
Anläggningar för miljöfarligt avfall	5	100
Massa- och pappersindustri
sulfatfabriker med blekning	9	6048000
sulfatfabriker utan blekning	2	724
sulfitfabriker med blekning	2	358000
sulfitfabriker utan blekning	1	787
pappersbruk	8	2 700
mekaniska massafabriker	6	3600

Källa: Hav 90, SNV.

151

Hur mår Sverige?

och för löwed ca 1 kg per ton, när hittills
beslutade åtgärder har genomförts. Motsva-
rande tal för sulfitmassa är ca 1 kg AOX
per ton massa.

Även om massaindustriema är den do-
minerande källan förekommer utsläpp av or-
ganiskt bunden klor också från kommunala
reningsverk och från den kemiska industrin.
Den kemiska industrins utsläpp håller på
att kartläggas. I kommunalt avloppsvatten
kommer ämnen med organiskt bunden
klor i stor utsträckning från hushållens kemi-
kalieanvändning och från klorering av
dricksvatten.

Metallutsläppen
har minskat

Metallhalterna i havsområdena runt Sve-
rige ligger ofta betydligt över de naturliga
bakgrundshalterna. Det gäller framför allt
kadmium samt i vissa områden arsenik,
kvicksilver och bly. Samtidigt är rappor-
terna om direkta skador på djur och växter
från metaller få. Förekomsten av metaller i
havsmiljön är i allmänhet bättre känd - och
därför också mer utförligt redovisad - än
spridningen av stabila organiska miljögifter.
Utsläppen av metaller har minskat kraftigt
de senaste decennierna.

Metallföroreningar kan ha fått stor ut-
bredning innan de upptäckts. Det kan även
ta lång tid innan det går att säkerställa sam-
band mellan förändringar i miljön och de käl-
lor som har orsakat förändringarna.

I en del kustområden finns bl.a. musslor
och fisk som innehåller betydligt högre me-
tallhalter än ute till havs. Kvicksilverhalter
i fisk medför t.ex. att Gävlebukten fortfa-
rande är svartlistad. Detsamma gäller rov-
fiskar som gädda och abborre i Stockholms
inre skärgård. Utanför stora industriut-
släpp förekommer också skelettskador på
fisk i form av krökt ryggrad - skador som i
en del fall kan kopplas till metallutsläpp.

Alla metaller är giftiga i höga koncentra-
tioner, även om vissa i små mängder är livs-

viktiga för ämnesomsättningen, som zink
och mangan. Miljöeffekterna varierar också
med salthalten. Kadmium och zink har
mindre giftverkan i Västerhavet än i Öster-
sjön, där salthalten är betydligt lägre.

De giftigaste metallerna är i allmänhet
de som är sällsynta i naturen. Jämför man
med naturliga koncentrationer, är belast-
ningen på olika havsområden relativt sett
störst för kadmium, kvicksilver och bly.

Det är inte alltid som ett havsområde
som tillförs stora mängder metaller också
uppvisar höga halter i fisk och bottendjur.
Grovt sett är metalltillförseln i allmänhet
högre ju längre söderut i Östersjön man
kommer, under det att metallkoncentratio-
nema i organismer ökar norrut, med högst
halter i Bottenhavet. Förklaringen är bl.a. att
Bottenhavet är mindre näringsrikt än
egentliga Östersjön. Förutsättningar för upp-
tag av t.ex. zink och kadmium kan föränd-
ras om tillförseln av näringsämnena minskar
och om syrgasförhållandena i de djupare
bottenområdena förändras.

En annan förklaring är att gamla utsläpp
som finns upplagrade i bottensedimenten på-
verkar upptaget i organismer. Det gäller
t.ex. kvicksilver i fisk utanför Gävlekusten
och arsenik i bottensediment i Bottenha-
vet.

Det finns ännu inga säkra bedömningar
av hur stora metallutsläpp som haven klarar
utan störningar i ekosystemen. Naturvårds-
verket har räknat ut hur mycket metallutsläp-
pen skulle behöva minska för att tillförseln
från människors olika aktiviteter sammanlagt
inte skall öka haltema med mer än 50%
över den naturliga bakgrundsnivån. För bly,
som binds hårdare i sedimenten och inte
lika lätt kommer ut i näringskedjan, utgår na-
turvårdsverket från att haltema i miljön
kan öka med 200% samt för kadmium och
zink i Västerhavet (där salthalten är högre)
med 100%, dvs. en fördubbling, jämfört med
bakgrundsnivån.

Enligt Helsingforskommissionen är må-
let att metallutsläppen från Östersjöstatema
skall minska med 50% under tiden
1987-1995. Enligt Sveriges tolkning gäller

152

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

Tabell 5.11 Metallbelastningen i olika havsområden från olika verksam-
heter i länderna kring Östersjön.*

	Bottenviken	Bottenhavet	Östersjön	Öresund + Kattegatt
Zink	0,6	2,0	2,3	1,4
Koppar	0,6	1,0	2,4	1,1
Kadmium	0,8	2,5	6,9	3,3
Bly	1,5	3,6	7,0	7,2
Arsenik	0,1	0,2	0,3	0,4
Kvicksilver	2,5	2,6	5,3	5,0
Nickel	0,3	0,4	0,4	0,7
Krom	0,1	0,5	0,1	0,2
* Jämfört med det	som bedöms	vara de naturliga	halterna. Exempelvis skall "kadmium 6,9 i

Östersjön" läsas som att kadmiummängderna är 6,9 gånger större än den naturliga halten.

Källa: Hav 90, SNV.

Tabell 5.12 Minskning i procent för att nå ett totalt påslag som är mindre
än 50% (1,5 ggr) av bakgrunden.*

	Bottenviken	Bottenhavet	Egentliga Östersjön	Västerhavet
Kvicksilver	80	80	90	90
Kadmium	40	80	90	70
Arsenik	<50	<50	<50	<50
Zink	20	75	70	<50
Koppar	20	50	60	50
Bly	<50	50	70	70
Nickel	<40	40	<40	<40
Krom	<50	<50	<50	<50

* För bly är påslaget satt till 200% (3 ggr) och för kadmium och zink i Västerhavet till 100%
(2 ggr).

Källa: Hav 90, SNV.

Tabell 5.13 Svenska metallutsläpp till vatten 1972-1988. Ton per år.

	Arsenik	Bly	Kad- mium	Koppar	Krom	Kvick- silver	Nickel	Zink
1972	1 300	290	10	260	1050	10	430	2400
i <rnn*	760	80	6	100	250	2,5	90	2 000
1985	35	24	3	90	50	0,3	35	1 350
1988	9	20	2	75	40	0,2	30	800

Utsläppssiffrorna från 1970-talet är osäkra, men ger en uppfattning om stodeksordningen.

Källa: Monitor 1987 och Hav 90, SNV.

153

Hur mår Sverige?

KADMIUM, mikrogram/gram

Bild 5.25 Kadmium, kvicksilver
samt DDT i sill och ström-
ming i olika delar av Öster-

* DDT/sDDT-kvot är ett mått på ursprungs-
ämnets andel av den totala mängden
DDT-substanser.

Källa: Monitor 1988, SNV.

HARUFJÄRDEN

ÄNGSKÄRSKLUBB

82 84 86

LANDSORT

82 84 86

UTLÄNGAN

82 84 86

FLADEN

82 84 86

154

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

KVICKSILVER, mikrogram/gram

DDT/sDDT-kvot*

155

Hur mår Sverige?

det både luft- och vattenutsläpp. Vid Nord-
sjökonferensen våren 1990 angavs en minsk-
ning på 70% av den totala tillförseln av
kvicksilver, kadmium och bly under perioden
1985—1995, under förutsättning att det
finns teknik för att genomföra det.

När det gäller svenska metallutsläpp till
både luft och vatten, har naturvårdsverket
jämfört resultaten fram till och med 1988
med de etappmål som tidigare satts för 1995
och som ingick i den första aktionsplanen
mot havsföroreningar. För utsläpp av kvick-
silver och arsenik till vatten har målet redan
nåtts eller överträffats och för många andra
metaller har det skett en kraftig minskning
av utsläppen sedan 1985 (se Tabell 5.14 och
Tabell 5.15).

Luftföroreningar från olika länder svarar
för över hälften av de metallmängder som,
på grund av människors verksamhet, når
haven. För bly är det över 90% av belast-
ningen i havet som kommer från luften,
främst från bly i bensin.

Siffrorna i Tabell 5.16 är ungefärliga. Det
är svårt att beräkna hur metallerna sprids.

När det gäller exempelvis kvicksilver är
bakgrundsnivån och luftnedfallet över vissa
delar av Östersjön till stor del okänd.

De svenska utsläppen av metallerna
kvicksilver, kadmium och bly kommer fram-
för allt från smältverk och metallverk samt,
när det gäller bly, i stor utsträckning från tra-
fiken. Fortfarande har utsläppen från
Rönnskärsverken stor betydelse, trots en
kraftig minskning av utsläppen. När det
gäller utsläpp direkt till vatten dominerar
läckage från gruvavfall och utsläpp från
kommunala reningsverk.

Kvicksilver

Kvicksilvertillförseln till södra Östersjön är
större än den till Bottenviken, men kvicksil-
verhalten i strömming är högre i Bottenvi-
ken. Det beror antagligen, som nämnts, på
höga kvicksilverhalter i sedimenten från ti-
digare utsläpp. Gamla fiberbankar som inne-
håller kvicksilver finns bl.a. utanför Höme-
fors, Husum, Örnsköldsvik, Sundsvall och
Gävle.

Tabell 5.14 Reduktionsmål för me
tallutsläpp till luft.*
Minskning i procent.

Tabell 5.15 Reduktionsmål för me-
tallutsläpp till vatten.*
Minskning i procent.

	Mål 1995	Resultat 1988
Arsenik	75	80
Bly	40	25
Järn	20	*♦
Kadmium	60	50
Koppar	60	30
Krom	60	40
Kvicksilver	55	30
Nickel	20	10
Vanadin	0	5
Zink	45	35

’ Enligt det första havsaktionsprogrammet
från 1 985 till 1995.

" ej beräknat

	Mål 1995	Resultat 1988
Arsenik	50	70
Bly	25	10
Järn	0	♦♦
Kadmium	40	30
Koppar	40	10
Krom	0	0
Kvicksilver	30	30
Nickel	0	0
Vanadin	0	♦*
Zink	65	30

* Enligt första havsaktionsprogrammet från
1985 till 1995.

** ej beräknat

Källa: Hav 90, SNV.

156

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

Försurning av mark och sjöar och läck-
age från avfallsupplag kan på sikt även
komma att påverka kvicksilvertillförseln till
havet. Samtidigt kommer de direkta punkt-
utsläppen från Sverige att fortsätta minska.
(Se även Kapitel3, s.46 och Kapitel 7, s.203.)

Kadmium

Kadmium finns på samma sätt som kvick-
silver i relativt höga halter i Bottenviken och
Bottenhavet, trots att tillförseln av kad-
mium är större ju längre söderut man kom-
mer. En förklaring är att produktionen av
djur och växter är större och sedimente-
ringen kraftigare i Östersjön.

Skillnaden i kadmiumhalter i plankton
och sill(strömming) mellan Östersjön och
Västerhavet förklaras i stort sett av salt-
haltsminskningen. I blåmusslor, som växer
snabbt i Västerhavet, sjunker halterna
snabbare.

De svenska kadmiumutsläppen kommer
framför allt från gruvavfall och metallverk.
Dessutom tillförs åkerjorden kadmium
från handelsgödsel, men det finns ingen be-
räkning av hur mycket kadmium från han-
delsgödsel som läcker ut till havet.

Kadmium är förbjudet inom många an-
vändningsområden. De två största kvarva-
rande kadmiumkälloma är batterier och

handelsgödsel. (Se även Kapitel 3, s. 49 och
Kapitel 7, s. 180.)

B/y

Belastningen med bly är lägst i Bottenviken
och ökar söderut i takt med ökat luftnedfall,
men blyhalterna i plankton är högre i Bot-
tenviken än i egentliga Östersjön. Bly binds
starkare än många andra metaller i sedi-
menten. Därför är bly sannolikt ett mindre
problem i Östersjön än i övriga havsområ-
den, men uppgifter om blyets effekter i havs-
miljön är än så länge osäkra och ibland
motsägelsefulla.

Bly anrikas i blåmusslor, vilket kan ha
betydelse i en del områden. Utanför Rönn-
skärsverken har också ryggskador på fisk
(homsimpor) konstaterats, vilka troligen har
orsakats av blyutsläppen.

För havet som helhet dominerar bly från
luftutsläpp. Dessa har i Sverige minskat med
50% sedan 1975. Huvuddelen av blyutsläp-
pen till luften kommer från blytillsatser i ben-
sin.

Svenska vattenutsläpp av bly kommer
framför allt från gruvavfall och kommunala
reningsverk. Utsläppen från reningsverken
kommer troligen huvudsakligen från regn-
vatten, och ursprunget är huvudsakligen
bly från bensin även där.

Tabell 5.16 Luftnedfallets andel av den totala metallbelastningen i olika
havsområden i procent. Naturlig tillförsel ingår inte.

	Bottenviken	Bottenhavet	Egentliga Östersjön	Öresund + Kattegatt
Zink	60	50	56	56
Koppar	88	86	36	50
Kadmium	87	85	48	60
Bly	95	94	97	93
Arsenik	31	77	98	73
Krom	25	10	97	66
Nickel	25	36	95	50
Kvicksilver	50	54	50	40

Källa: Hav 90, SNV.

157

Hur mår Sverige?

För bly, liksom för kvicksilver och kad-
mium, gäller att tillförseln i olika varor och
konstruktioner är betydligt större än utsläp-
pen, vilket medför risk för spridning i miljön
på längre sikt. (Se även Kapitel 3, s. 50 och
Kapitel 7, s. 180.)

Zink

Zink förekommer i havsmiljön enligt
samma mönster som kadmium. 65% av de
svenska zinkutsläppen till vatten kommer
från gruvavfallet. Andra källor är metallverk
och dagvatten från regn och snö i tätorter
(där det förekommer mycket förzinkat mate-
rial). Tidigare zinkutsläpp från rayonindu-
strin har minskat, dels på grund av reningsåt-
gärder, dels på grund av att produktionen
har minskat.

Tenn

Organiska tennföreningar kan medföra
problem i havsmiljön, bl.a. vid odling av
musslor och ostron. Problemet är i allmän-
het lokalt i närheten av båthamnar. Vid Fis-
kebäckskil och vid Trosa/Askö-området
finns samma typ av förändringar av mussel-
skalen som i sydöstra England och som
misstänks bero på organiska tennföreningar.

Den tennförening som återfinns i skal-
djur (butyltenn) kommer från båtfärg som
används för att förhindra påväxt av alger på
fartygsbottnar. Sedan år 1989 är det förbju-
det att använda färger som innehåller orga-
niska tennföreningar till båtar som är kortare
än 25 m.

Tabell 5.17 Svenska metallutsläpp till vatten 1988. Ton.

	Kvick- silver	Kad- mium	Bly	Koppar	Zink	Krom	Nickel	Arsenik
Gruvindustri	0,01	0,1	2	2	30	2
Gruvavfall		1	5	35	600
Primärt metallverk	0,03	0,13	0,7	5	4			8
Skrotbaserade metallverk			<1	2	2		1
Järn- och stål- industri	0,02	0,1	2	2	30	10-15	<10
Ackumulator- industri			<1				<1
Verkstads- och yt- behandlingsindustri'	k	0,1		5	25	10	10
Elektronikindustri*		<1	2
Glas- och keramikindustri			<2		2
Kemisk industri	0,03		<1	<1	<1	<1	<1	1
Garverier*						10
Rayonindustri				<1	60	<1
Kommunala reningsverk	0,1	0,2	5	20	45	3	10
Massaindustri
SUMMA	0,2	2	20	75	800	40	30	9

* Uppskattningar för 1985.

Källa: Hav 90, SNV.

758

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust Bild 5.26 Kadmium i fisk, alger och musslor.

ÖSTERSJÖN

H tillskott från föroreningar

naturlig halt i gamla sedimentlager

Kadmiumbelastning och kadmiumhalter i fisk, blåstång och blåmusslor samt i sediment i olika
havsområden. Halterna i det levande materialet är störst i Bottenhavet under det att be-
lastningen — jämfört med bakgrundsnivån — är störst i Östersjön.

Källa: SNV Rapport 3696.

159

Hur mår Sverige?

Arsenik

Arsenik bedöms bara vara en riskfaktor i
Bottenviken. Arsenik är direkt giftigt för al-
ger, som tar upp arsenik om det är brist på
fosfor. Den stora källan av betydelse i Sverige
är Rönnskärsverken. Utsläppen därifrån
har emellertid minskat från 2000 ton i mitten
av 1960-talet till 6 ton 1989. Arsenik kan
också läcka ut från arsenikförorenad mark
vid anläggningar för träimpregnering samt
från virke som behandlats med arsenik.
Gamla avlagringar i sediment är en stor
källa till arsenik i havsmiljön.

Koppar, krom och nickel

Tillförseln av koppar varierar förhållande-
vis lite mellan olika havsområden. Koppar-
halterna i sediment är små i förhållande till
den beräknade belastningen, vilket tyder på
att belastningen är överskattad. I Öresund
och Kattegatt är kopparhalterna i sill högre
än i Östersjön, troligen på grund av
kopparutsläpp i Öresund.

För krom och nickel är ökningen i sedmi-
menten små eller inga alls, trots att tillförseln
till haven beräknas vara 50—100% högre
än den naturliga belastningen, vilket kan för-
klaras av osäkra beräkningar. Hos plank-
ton visar krom en avtagande halt från Bot-
tenviken till Östersjön och därefter en ök-
ning i Öresund-Kattegatt. Nickel ökar från
Bottenviken och söderut både i plankton
och sediment, men denna ökning har troligen
naturligt ursprung.

Kopparutsläpp kommer till stor del från
ytbehandlings- och elektronikindustrier, me-
dan krom- och nickelutsläpp kommer från
stål- och ytbehandlingsindustrier.

Olja från många
källor

Olja i luften och oljeutsläpp till floderna
svarar för en stor del av de oljeföroreningar
som finns i havet. Därtill kommer oljeut-
vinning till havs och utsläpp från fartyg.

Akuta utsläpp från olyckor kan medföra att
stora vattenområden och kuststräckor skadas
allvarligt för flera år, innan de återhämtar
sig. Det gäller t.ex. Tsesisolycka i Stock-
holms skärgård 1977 och oljeutsläppen
utanför Tjörn 1987.

Den totala tillförseln av olja till svenska
havsområden uppskattas till mellan 30 (XX)
och 60000 ton per år. Omkring 40% kom-
mer via vattendrag, från avloppsreningsverk
eller industrier. Fatygstrafiken och luftned-
fall av oljeföreningar svarar för ca 30% var-
dera.

Till Nordsjön och Nordatlanten (som
omfattas av Pariskonventionen) beräknas
floderna föra med sig 50 000 ton olja om
året. Därtill kommer 29 (XX) ton enbart från
läckage och spill i samband med utvinning
av olja och gas till havs.

För hela Östersjön beräknas luftnedfal-
let av oljeföreningar till 10000—40000 ton
per år, vilket är betydligt mer än tidigare
beräkningar kommit fram till. Oljenedfall
från luften är till stor del omvandlade och
oförbrända kolväten, som vanligen är mer
giftiga än den ursprungliga oljan.

Det är stor brist på jämförbara mätdata
över hur mycket olja som tillförs haven. De
svenska utsläppen via floder uppskattas till
ca 3 000 ton till svenska kustvatten. Upp-
skattningarna av oljeutsläppen från de
kommunala reningsverken varierar mellan
16 och 800 ton. Raffinaderierna svarar för
ca 70 ton per år. Till detta kommer olja som
förs med regnvatten, från bensinstationer
m.m.

Utsläpp från fartyg är förbjudet, men fö-
rekommer i strid mot gällande bestämmelser.
Fartygsutsläppen har dock minskat sedan
mitten av 1970-talet.

Även när det gäller effekterna av olja i
havsmiljön saknas i mycket kunskaper, men
det finns omfattande laboratorieförsök.
Vid ett stort oljeutsläpp är vissa effekter up-
penbara, t.ex. massdöd av sjöfågel och
andra djur som lever utmed kusten och i ha-
vet. Andra effekter kan kvarstå i flera år-
tionden.

Skador från kontinuerliga, små och

160

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

spridda utsläpp som tillsammans blir mycket
stora, är svårare att påvisa, utan att de där-
för skulle vara mindre allvarliga. Musslor kan
t.ex. överleva ett akut utsläpp genom att
sluta sig under flera veckor, men klarar inte
mindre, ständigt pågående utsläpp. Kro-
niska utsläpp sprids huvudsakligen genom att
oljekolväten binds till partiklar i vattnet och
ansamlas i bottensedimenten.

I Östersjöns ytvatten är halterna av olje-
kolväten dubbelt så höga som de halter som
uppmätts i Nordsjön och tre gånger högre
än i Nordatlanten. De halter som finns i Ös-
tersjöns ytvatten skadar, men dödar inte,
många organismer, om man utgår från effek-
ter som observerats i laboratorieförsök.

I mer förorenade havsområden i andra
delar av världen misstänks skador på fiskägg
och larver. Andra effekter, enligt laborato-
rieförsök, är skador på fortplantning, beteen-
deförändringar och genetiska skador.

Försök har också gjorts med att skapa
modeller av ekosystem i behållare, som pla-
ceras i havet. De visar att även låga halter
av oljekolväten kan minska eller slå ut vissa
arter.

Dumpning i havet förbjuden

All dumpning på svenskt vatten är i princip
förbjudet sedan 1971. De enda undantag
som har tillåtits är dumpning av mudder-
massor.

När det gäller Östersjön har även andra
länder upphört att dumpa annat än mudder-
massor.

I Nordsjön dumpas fortfarande industri-
avfall, avloppsslam och muddermassor, men
dumpning av miljöfarligt industriavfall skall
upphöra efter 1995.

Avfall och utsläpp från fartyg och oljeut-
vinning medför en allvarlig nedskräpning av
västkusten, framför allt de yttre delarna av
Bohusläns skärgård. Det är mest plastmate-
rial som flyter i land; tågvirke, dunkar, pre-
senningar, etc. Enligt stiftelsen Håll Sverige
rent kommer det skräp som kan identifie-
ras sällan från Sverige.

Nedskräpningen på ostkusten har mins-
kat radikalt de senaste 20 åren. Enligt Håll
Sverige rent är nedskräpningen i Stock-
holms skärgård numer ett relativt litet pro-
blem. Anledningen till förbättringen är

Tabell 5.18 OIjeföroreningar från fartyg i svenska och angränsande vat-
ten.


	Antal/år
	1976	1980	1984	1988
Inrapporterade utsläpp	469	360	316	189
Därav dokumenterade	354	241	199	134
Lokalisering
1 skärgård	105	61	62	44
Utomskärs på svenskt vatten	130	108	66	46
Till sjöss på internationellt vatten	114	67	66	42
Ursprung
Tankfartyg	33	8	5	9
Torrlastfartyg	16	8	5	5
Övrigt	305	225	189	120

Källa: Kustbevakningen.

161

11 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

ordnad sophämtning i skärgården även för
fritidsbåtar, minskad nedskräpning från
sjöfarten och enskilda människors ökade na-
turvårdsansvar.

Internationella
överenskommelser

Det internationella miljöarbetet har ökat
kraftigt de senaste decennierna och ett tiotal
överenskommelser reglerar hanteringen av
föroreningar i havsområden som berör Sve-
rige (Se Bild 5.27.). Målen har blivit allt
mer precisa, när det gäller att uttrycka krav
på hur mycket olika utsläpp skall minska.
Vid Ronnebykonferensen om Östersjön i
september 1990 angavs i stället ett mål för
tillståndet i mi\]ön ; nämligen att återställa Ös-
tersjöns ekologi.

Enligt Helsingforskommissionen och
Nordsjökonferensen skall utsläppen av när-
salter till haven minska med 50% under pe-
rioden 1985-1995. De åtgärder som rekom-

menderas av Pariskommissionen och Hel-
singforskommissionen beräknas medföra en
minskning med 20—30%. Flera länder be-
döms få svårt att fullt ut uppfylla överens-
kommelserna om närsaltreduktion.

För stabila organiska miljögifter har Hel-
singforskommissionen som ett första steg
kommit överens om att tillförseln till haven
skall halveras till 1995, jämfört med 1987.
Nordsjökonferensen har motsvarande mål
för perioden 1985—1995.

Helsingforskommissionen anger också
att utsläppen av organiskt bunden klor
(AOX) från skogsindustrierna inte får
överstiga i genomsnitt 1,4 kg per ton massa
(2 kg per ton barrvedsmassa och 1 kg per
ton löwedsmassa). Pariskommissionen har
beslutat om strängare krav; högst 1 kg
AOX per ton för tillverkning av all sorts
massa. Enligt den nordiska handlingspla-
nen mot havsföroreningar skall utsläppen av
AOX ha halverats omkring år 2000, räknat
per ton massa. Naturvårdsverket anser att
detta kommer att kunna uppfyllas.

När det gäller metaller har Helsingfors-

Tabell 5.19 Dumpning i Nordsjön och Nordatlanten 1988 enligt rappor-
ter till Oslo-kommissionen, tusen ton.

Land	Industriavfall	Avloppsslam	Muddermassor
Belgien	567	-	25039
Danmark	•	-	3794
Finland	-	-	—
Frankrike	-	-	11 225
F.d. Västtyskland	906	-	24297
Island	-	-	—
Irland	533	243	493
Nederländerna	-	-	46011
Norge	-	-	—
Portugal	3	-	—
Spanien	598	-	1 843
Sverige	-	-	—
Storbritannien	4773	9417	37098

— Ingen dumpning

* Dumpning från ett sandsugningsverk. Uppgifter saknas.

Källa: Oscom 16/10/2-E, 1990.

162

Kapitel 5 Vatten, sjöar, hav och kust

kommissionen också angett målet att utsläp-
pen till Östersjön skall minska med 50%
under perioden 1987-1995. Sverige tolkar
detta som att minskningen gäller både luft-
och vattenutsläpp, eftersom luftutsläppen
svarar för en stor del av tillförseln till havet.

Nordsjökonferensen beslutade våren
1990 att utsläppen till vatten av metaller skall
minska med 50% 1985—1995 och samma
mål skall vara nått för luftutsläpp senast 1999.
För några metaller, kvicksilver, kadmium
och bly, skall utsläppen både till luft och vat-
ten minska med minst 70% mellan 1985
och 1995.

Enligt naturvårdsverkets bedömning
kommer Sverige att kunna klara en 50-pro-
centig reduktion av luftutsläppen, med un-
dantag för nickel. För att nå en 70-procentig
minskning av kvicksilver och kadmium be-
hövs ytterligare åtgärder utöver de som ingår
i hittills beslutade program. För kadmium-
utsläpp till vatten kan det vara möjligt att
minska utsläppen med 50% till 1995 och
med 70% till år 2000, men det bedöms vara
svårt att klara en halvering av vattenutsläp-
pen av bly, koppar och zink utifrån hittills be-
slutade program.

Inom ramen för Helsingforskommissio-

Bild 5.27 Internationella överenskommelser.

Konventioner och överenskom-
melser inom havsmiljöområ-
det samt vilka områden och
vilka frågor de omfattar. Dess-
utom förekommer ett omfat-
tande nordiskt samarbete.

Teknisk omfattning

Geografisk omfattning	Konvention/ överenskommelse	< Q		■ o	7	• $ s	i4 <s ■ $ Oj	■ ./■
	Öresunds- kommissionen	O		o	o	o
Del av Östersjön	Kommittén för Bottniska viken	o		o			O
	Köpenhamns- a vtalet							o
Östersjön	Helsingfors- konventionen	o	o	o	o	o	o	o
Nordsjön	Bonn- överenskommelsen							o
Nordsjön	Nordsjö- konferensen	o	o	o	o	o	o	o
Nordsjön och Nordatlanten	Paris- konventionen	o	o	o
Nordsjön och Nordatlanten	Oslo- konventionen			o	o
Global omfattning	London- konventionen				o
Global omfattning	Marpol- konventionen					o

MFA = miljöfarligt avfall.

Källa: Hav 90, SNV.

163

Hur mår Sverige?

nen finns också rekommendationer om ut-
släppsbegränsningar vid oljeutvinning i
Östersjön. Överenskommelsen förutsätter
att en eventuell framtida oljeutvinning sker
genom att både olja och produktionsvatten
via rörledningar förs i land och renas där.
För oljeutvinning i Nordsjön är kraven be-
tydligt mindre långtgående.

För sjöfarten finns också konventioner
där Östersjön anges som speciellt känligt om-
råde, vilket innebär att fartygstrafiken där
måste uppfylla strängare regler än i t.ex.
Nordsjön.

Londonkonventionen mot dumpning
från 1972 är en global konvention som för-
bjuder dumpning till havs av avfall som in-
nehåller kvicksilver, kadmium, stabila orga-
niska föreningar,olja, m.m.. Enligt kon-
ventionen krävs tillstånd för att dumpa avfall
som innehåller t.ex. bly, koppar, arsenik,
cyanider och bekämpningsmedel. Avtalet
förbjuder också förbränning av avfall till
havs efter 1994, men i praktiken har detta re-
dan upphört. I november 1990 beslutade
konventionsstatema om stopp för dumpning
av miljöfarligt industriavfall i Nordsjön ef-
ter 1995.

Oslokonventionen reglerar också dump-
ning, men till skillnad från Londonkonven-
tionen omfattar Oslokonventionen enbart
Nordsjön (inkl. Skagerrak och Kattegatt)
och Nordatlanten. I Oslokonventionen in-
går också sjöar och vattendrag, som inte be-
rörs av Londonkonventionen.

Den svenska lagstiftningen går längre än
Londonkonventionen och Oslokonventio-
nen. Sedan 1971 är i princip all dumpning
förbjuden på svenskt vatten. Undantag med-
ges i praktiken enbart för muddermassor.
Enligt svensk lag är det också förbjudet att
exportera avfall för dumpning i andra havs-
områden.

164

Hur mår Sverige?

KAPITEL

6

Miljön i fyra
delar av Sverige

Sydvästra Sverige	166
Sydöstra Sverige	170
Mellersta Sverige	172
Norra Sverige	174

765

Hur mår Sverige?

||||l jflK iljösituationen i Sverige

FW ,1ar * t‘^‘Sarc kapitel beskri-
BaF v’ts ut'från var olika för-
, oreningar förekommer, i
fll IV IM luft, mark och vatten.

Den kan också beskrivas utifrån ett geogra-
fiskt perspektiv. I detta kapitel sammanfat-
tas de viktigaste miljöfrågorna i fyra olika re-
gioner:

► Sydvästra Sverige, inkl. Vänern och om-
rådet väster om Vättern samt västkusten
och Öresund.

► Sydöstra Sverige, inkl. Vättern och
södra delen av egentliga Östersjön.

► Mellersta Sverige, dvs. Värmlands, Öre-
bro, Sörmlands, Uppsala, Västmanlands,
Stockholms, södra delen av Gävleborgs
och hela Kopparbergs län, samt norra de-
len av egentliga Östersjön.

► Norra Sverige, dvs. norra delen av Gäv-
leborgs län, hela Jämtlands, Västemorr-
lands, Västerbottens och Norrbottens
län, samt Bottniska viken.

SYDVJ
SVERI

NORRA
SVERIGE

MELLERSTA
SVERIGE /

Sydvästra Sverige

De områden i sydvästra Sverige som är
mest påverkade av olika föroreningsproblem
är Ringsjön, Laholmsbukten, Hisingen,
Skånes västkust inkl. Malmö, Landskrona
och Helsingborg samt triangeln Göteborg
—Vänersborg/Trollhättan

- Lysekil/Stenungsund.

I sydvästra Sverige finns det 426 särskilt
skyddade områden (3 nationalparker och 423
naturreservat) som omfattar sammanlagt
ca 65 000 hektar.

Kustvatten och hav

Västkusten tillförs föroreningar från skogs-
industri och petrokemisk industri i Sverige,
från industrier i södra Norge samt från

andra länder, som Storbritannien och västra
Tyskland. Föroreningar från kontinenten
och de brittiska öarna når Sverige med vindar
och havsströmmar.

Övergödningen av vissa havsområden
har lett till effekter som massutveckling av al-
ger, syrebrist och utslagning av bottenfau-
nan. Tidvis förekommer även massproduk-
tion av giftalger, fiskdöd, förstörda bad-
stränder och skador på fiskodlingar. På väst-
kusten är jordbruket den dominerande käl-
lan när det gäller tillförsel av kväve från vat-
tendrag. Fosfor, som också är ett närings-
ämne, tillförs havsområdet från flera olika
källor.

I Kattegatt har bottnarna i vissa områ-
den tidvis drabbats av syrebrist på grund av
övergödning. Situationen i Laholmsbukten
och Skälderviken är särskilt allvarlig. Öre-
sund är relativt kraftigt förorenat av både

166

Kapitel 6 Miljön i fyra delar av Sverige

industriella och kommunala utsläpp samt av
närsalter från jordbruket. Även i andra
kustvattenområden har övergödningseffek-
ter konstaterats, t.ex. i en del havsvikar i
Bohuslän.

I den yttre delen av Laholmsbukten och
i Skälderviken har syrehalterna i bottenvatt-
net varit låga varje sensommar och höst un-
der 1980-talet.

I Kattegatts djupvatten är också syrgas-
halten som lägst under slutet av sommaren
och hösten. Under senare år har syrgashal-
ten tenderat att bli allt lägre. År 1988 var si-
tuationen extrem med kraftiga algblom-
ningar av en giftalg (Chrysochromulina poly-
lepis) i Kattegatt under våren, följda av ut-
bredd syrebrist i bottenvattnet på hösten.

I områden med syrebrist har bottendju-
rens biomassa minskat. En situation med sy-
rebrist i bottenvattnet leder till att syrekrä-
vande bottendjur flyr eller dör. I de havsom-
råden där bottenvattnet är tillräckligt syre-
rikt har mängden bottenlevande djur där-
emot ökat.

Antalet partiklar i vattnet har ökat vilket
leder till att solljuset inte tränger lika långt
ned i vattnet som tidigare. Därför har ut-
bredningen i djupled av stora alger minskat.
I Laholmsbukten har dessa alger gått starkt
tillbaka medan trådalgema ökade kraftigt
under åren 1952 till 1985, och då speciellt
under 1970-talet.

Kvävebelastningen i Kattegatt och Ska-
gerrak har beräknats till 6 gånger den natur-
liga tillförseln, medan fosforbelastningen'
har beräknats till 8—10 gånger den naturliga
tillförseln. I Öresund är kvävebelastningen
4-5 gånger större än den naturliga tillförseln
och fosforbelastningen 6 gånger den natur-
liga tillförseln.

I Västerhavet skulle den av människan
orsakade kvävetillförseln behöva minska
med 70-80% för att man skall kunna
uppnå förhållanden som kan betecknas som
naturliga.

Den ökade kvävebelastningen i havsom-
rådena beror framför allt på kvävenedfall
från luftföroreningar och kväveläckage från
jordbruksmarker. Dikning av våtmarker och

uträtning av vattendrag har också bidragit
till att öka transporterna av närsalter till ha-
vet.

Sjöar och vattendrag

Försurning

I Hallands, Älvsborgs samt Göteborgs och
Bohus län är 50—75% av alla sjöar och vat-
tendrag allvarligt försurade. Malmöhus län
är det enda länet som har få försurade sjöar
och vattendrag.

I många av de försurade vattnen har fisk-
arter som mört, lax och öring försvunnit.
Samma sak gäller för många arter av
snäckor och insekter. Dessa arters försvin-
nande är delvis en konsekvens av vattnets
surhet men orsakas även av att vattnet inne-
håller höga halter aluminium. De höga alu-
miniumhaltema beror i sin tur på den kraf-
tiga markförsurningen i sydvästra Sverige.

Kvicksilver

Kvicksilver är den tungmetall som hittills
medfört de allvarligaste problemen i sjöar
och vattendrag. Ett stråk av sjöar med höga
kvicksilverhalter går från Vänem/Vättern-
området mot västkusten. Även andra tung-
metaller förekommer i förhöjda halter i vatt-
nen i sydvästra Sverige.

Trots att utsläppen av kvicksilver till luft
i Sverige har minskat kraftigt sedan slutet av
1960-talet har kvicksilverhalterna minskat
bara i de sjöar där det tidigare förekom di-
rekta utsläpp av kvicksilver till vattnet.

I försurade sjöar (inkl, de flesta som kal-
kats) är kvicksilverhalten i gädda och abborre
oftast så hög att dessa fiskar inte bör ätas av
människor. Däremot är kvicksilverhalterna i
laxfiskar oftast inget problem från hälso-
synpunkt.

På grund av lokala industriutsläpp var
kvicksilverhalterna i fisk tidigare ett stort pro-
blem i norra Vänern. Numera är situatio-
nen påtagligt bättre och svartlistningen har.
hävts. Någon minskning av kvicksilverhal-
ten i fisk från skogssjöar har däremot inte

167

Hur mår Sverige?

kunnat registreras. Halterna tycks snarare
ha ökat något under de senaste åren.

Övergödning

För jordbruksområdena i sydvästra Sverige
är övergödningen (eutrofieringen) ett betyd-
ligt större problem än försurningen. Över-
gödningen av sjöar beror framför allt på jord-
brukets använding av gödsel. Belastningen
från tätorterna har minskat genom omfat-
tande fosforrening av avloppsvatten i kom-
munernas reningsverk.

Kvävehalten i sjöar och vattendrag har
ökat i sydvästra Sverige under de senaste
20 åren. En fördubbling eller ännu större
ökningar har konstaterats under de senaste
10-15 åren. Det beror främst på det ökade
nedfallet från luften vilket i sin tur framför
allt beror på en ökad fordonstrafik i Sverige
och andra europeiska länder. Det är oklart
om just de ökade kvävemängderna orsakar
störningar i sjöar och vattendrag.

Andra problem

I Malmöhus och Skaraborgs län har man
upptäckt rester av bekämpningsmedel i flera
vattendrag. Många planktonarter är
mycket känsliga för rester av bekämpnings-
medel och genom bioackumulation (an-
samling av kemikalier och andra ämnen i bio-
logiskt material) kan högre vattenlevande
organismer som fisk drabbas.

Vattenregleringar har i många fall orsa-
kat stora förändringar av den biologiska si-
tuationen. De kan också förstärka andra
miljöproblem som försurning, övergödning
och igenväxning. I sydvästra Sverige är vat-
tendragen i allmänhet reglerade.

I vissa delar av sydvästra Sverige finns
även problem med erosion. Stora mängder
slam förs bort. Detta gör vattnet grumligt
och ökar risken för övergödning. Följden
kan bli omfattande skador på växt- och
djurliv.

De viktigaste problemen i Vänern är hög
kvävehalt, igenväxning av stränder och vikar,
höga kvicksilverhalter i sediment och fisk
samt utsläpp av organiska miljögifter. Detta

hotar artrikedomen, bl.a. har vissa fiskarter
svårt att reproducera sig.

Tendenser

Situationen i ett stort antal av de försurade
vattnen har förbättrats genom det omfat-
tande kalkningsprogram som bedrivs av
länsstyrelserna. Därigenom har många för-
sumingskänsliga arter återhämtat sig. Ett
exempel är den starkt ökade förekomsten av
lax i vattendragen i Hallands län. Kalk-
ningen bedöms också på sikt kunna bidra till
minskade kvicksilverhalter i fisk.

Kalkningen minskar effekterna av för-
surningen, men undanröjer inte orsaken.
Om man utgår från föroreningarna, kan
man inom de närmaste 30 åren inte räkna
med att försurningen kommer att minska i
de sjöar och vattendrag, som inte kalkas.
Kvicksilverhalterna kommer att öka liksom
kvävebelastningen om man utgår från de be-
dömningar som nu kan göras. För att på-
tagligt förbättra situationen krävs utsläpps-
minskningar i norra Europa med ca 80% av
såväl svavel som kväve och kvicksilver.

Skog och mark

Odlingslandskapet domineras av åker.
Strukturomvandlingen, mekaniseringen och
specialiseringen i jordbruket har lett till att
vissa brukningsformer och miljöer i stort sett
försvunnit. Detta har medfört att antalet
arter i olika naturtyper har minskat.

Av hagmarkema återstår bara en bråk-
del jämfört med för 40-50 år sedan. Ha-
garna har successivt återgått till skog, ge-
nom att de har fått växa igen eller planterats
med skog. Samtidigt har en stor del av jord-
brukslandskapets ”odlingshinder”, dvs. åker-
holmar, odlingsrösen, stenmurar, träd- och
buskridåer, småvatten m.m., tagits bort.
Sammantaget har detta inneburit att od-
lingslandskapet blivit mer enformigt och art-
fattigt.

Vissa landskaps- och naturtyper blir allt
mer ovanliga. De kvarvarande resterna isole-
ras från varandra och och det blir svårare

168

Kapitel 6 Miljön i fyra delar av Sverige

för djur och växter, som är bundna till dessa
områden, att föröka sig. I södra Sverige har
också många lövskogar och blandskogar er-
satts av planterade granskogar.

Inventeringar av barrskogen visar att till-
ståndet i skogarna i sydvästra Sverige är avse-
värt sämre än i landet som helhet. Det gäl-
ler framför allt barrskogarna i Skåne, Göte-
borgs/Stenungsunds- området, norra Hal-
land och delar av Älvsborgs län. Stora lokala
variationer förekommer. Skadorna, som
orsakas av luftföroreningar, är genomgående
störst i skogsbryn, på höj dryggar och i
andra utsatta miljöer.

Lövskogarna i sydvästra Sverige är
mindre skadade än lövskogarna i Central-
europa, när det gäller förekomsten av
onormalt glesa trädkronor. Bokskogen kan
emellertid visa tecken på att grenarna växer
och förgrenas sämre, även om kronorna bara
är måttligt glesare än tidigare. Särskilt ut-
satt är bokskog i Malmöhus och Hallands
län, speciellt på leriga och svårdränerade
marker, där upp emot hälften av träden är
påverkade.

Förekomsten av olika växter, som träd,
örter, gräs och ormbunkar, i sydligaste Sve-
rige har förändrats under de senaste 15-35
åren, speciellt i lövskogarna. Arter som före-
drar neutrala eller endast svagt sura jordar
har i många fall minskat, medan många arter
med förkärlek för kväverika miljöer tende-
rar att öka, t.ex. brännässla och hundkex.
Samma tendens kan anas för svampfloran.
Orsaken till detta är försurning av marken
och ökat nedfall av kväve.

Omfattande förändringar av den trädle-
vande moss- och lavfloran har observerats i
södra Sverige. Under de senaste 40 åren
har ett flertal arter försvunnit eller blivit akut
hotade. Det gäller särskilt lavar, som tar
upp kväve ur luften (kvävefixerande).

Med tilltagande markförsurning minskar
också tillgången på kalcium i marken. Det
har starkt påverkat förekomsten av land-
snäckor som minskat kraftigt på många håll i
sydvästra Sverige. Det finns också tecken
på att barrskador på gran och tall har med-
fört en minskning av övervintrande barr-

skogsfåglar i denna del av landet.

Analyser visar att stora skogsområden i
södra Sverige har ett pH-värde i marken som
underskrider 4,4, dvs. den nivå där alumi-
nium börjar skada rötterna. Totalt sett rör
det sig om ca 300 000 hektar i sydvästra Gö-
taland.

I Skåne, Halland och södra Småland har
försurningen trängt långt ned i marken och
påverkar ibland grundvattnet. Försur-
ningen har medfört att markens lättillgäng-
liga förråd av bl.a. näringsämnena kalcium
och magnesium sedan 1950-talet har minskat
med 30—70% i sydligaste Sverige.

I sydvästra Sverige beräknas nedfallet av
svavel till 15-20 kg svavel per hektar och år.
Det behöver minskas med ca 75% för att
belastningsgränsen skall nås.

Mycket tyder på att skogsmarken i vissa
områden i södra Sverige närmar sig kväve-
mättnad, vilket leder till markförsurning,
kväveläckage och näringsobalans hos skogs-
träden.

Den totala tillförseln av kväve - i form
av kväveoxider, nitrat, ammoniak och am-
monium - är i sydvästra Sverige 15-20 kg
per hektar och år. I utsatta lägen, t.ex. i
skogskanter, kan kvävenedfallet uppgå till
40 kg eller mer. I dessa delar av landet behö-
ver tillförseln minskas med mellan 30% och
50%; mest i de kustnära områdena i sydväst.
1 sydvästra Götaland kommer en stor del
av kvävenedfallet i form av ammoniak från
stallgödsel.

Halterna av det marknära ozonet i Sve-
rige ligger under sommarhalvåret nära eller
över de halter som på kort eller lång sikt
skadar grödor. Skillnaderna mellan olika de-
lar av landet är inte särskilt stora, men
korta perioder med speciellt höga halter är
vanligast i södra och sydvästra Sverige.
Varje sådan period varar ofta flera dagar.

I södra Sverige är det typiska sommar-
medelvärdet 60—90 mikrogram ozon/m3,
medan episodvärdet ligger på 150—250
mikrogram/m3. Det finns risk för skador på
levande organismer när ozonhaltema un-
der korta perioder överstiger 120
mikrogram/m3.

169

Hur mår Sverige?

Grundvatten

Höga halter av nitratkväve har uppmätts i
grundvatten, särskilt i områden med sandjor-
dar i södra Sverige. Starkt förhöjda nitrat-
halter finns i många av brunnarna i Hallands
och Malmöhus län. En förklaring är att
gödslingen ökade under 1960-talet och fram
till mitten av 1970-talet. Med tanke på att
det kan dröja flera årtionden innan ökat kvä-
veläckage leder till ökade nitrathalter i
grundvattnet kan man förvänta sig att dessa
kommer att öka de närmaste åren.

I södra Sverige överskrider grundvatt-
nets halt av nitrat-kväve på många håll 10 mg
per liter. Gränsvärdet för att undvika hälso-
risker är i Sverige 30 mg nitratkväve per li-
ter - ett värde som överskrids i en del jord-
bruksområden.

Analyser av vatten från grävda brunnar i
Västsverige tyder på att surhetsgraden har
ökat och motståndskraften mot försurning
(alkaliniteten) minskat jämfört med 1940-
och 1950-talen. Många kommunala grund-
vattentäkter i södra Sverige förefaller vara
påverkade av försurning, om än inte i
egentlig mening försurade. Däremot är
20-30% av privata brunnar i Jönköpings
och Älvsborgs län försurade. I vissa kommu-
ner är andelen försurade brunnar större,
t.ex. 80% i Gnosjö.

Tätortsluft

I städer och andra tätorter påverkas luften
till stor del av lokala utsläpp av kväveoxider
under det att svavel och sot till stor del
kommer utifrån. I Göteborg beräknas ca
20 000 människor bo vid gator där natur-
vårdsverkets riktvärde för kvävedioxid
ibland överskrids.

Naturvårdsverkets riktvärde för svavel-
dioxid i luften överskrids bara tillfälligtvis i
Skånelänen.

Sydöstra Sverige

Det landområde i sydöstra Sverige som är
mest påverkat av föroreningar är Blekinge,
där försurningen är ett stort problem. Där-
till kommer hela södra Östersjön som belas-
tas med föroreningar från kuststaterna och
där övergödningen har bidragit till att stora
bottenområden drabbas av syrebrist.

I sydöstra Sverige finns det 302 särskilt
skyddade områden (4 nationalparker och 298
naturreservat) på totalt ca 37 000 hektar.

Kustvatten och hav

Delar av Hanöbukten är kraftigt påver-
kade av närsalter. Tecken på övergödning
finns också i de öppna havsområdena i
Östersjön. Däremot är Smålands och Öster-
götlands kustvatten antagligen det som är
minst belastat av föroreningar, om man jäm-
för med landets övriga kustområden. Lokalt
förekommer emellertid påverkan från de få
stora industrianläggningar som finns längs
kuststräckan.

Det ökande antalet partiklar i vattnet har
lett till att solljuset i dag inte tränger lika långt
ned i vattnet som det gjorde tidigare. Sedan
början av seklet har siktdjupet t.ex. i Kvädö-
fjärden (Åsvikelandet sydost om
Valdemarsvik) minskat från ca 9 m till ca 6
m. Det vattendjup, ned till vilket ljuset för-
mår uppehålla algproduktionen har alltså
minskat med 30—40%. Även förekomsten
av stora alger har minskat.

Längs Östersjökusten är jordbruket och
avloppsvatten från hushållen de stora käl-
lorna till utsläpp av närsalter som kväve och
fosfor. Kvävebelastningen på Östersjön har,
jämfört med det naturliga tillståndet, ökat
ca fyra gånger. Fosforbelastningen har ökat
åtta gånger i egentliga Östersjön.

Blybelastningen ligger i Östersjön sju
gånger över bakgrundsnivån. Zinkbelast-
ningen är avsevärd, medan belastningen av
krom och nickel ligger i nivå med bakgrunds-
värdena. Halterna av kadmium tenderar
att öka längs Blekingekusten, speciellt i

170

Kapitel 6 Miljön i fyra delar av Sverige

Karlskrona skärgård. Kvicksilverhalterna
är höga i Bråviken och i anslutning till skogs-
industrier utefter Kalmarkusten.

Sjöar och vattendrag

Bland de värst utsatta områdena när det
gäller ytvattenförsuming är Blekinge och
Kronobergs län, där 50-75% av alla sjöar
och vattendrag är allvarligt försurade.

Några få större områden i södra Sverige
saknar praktiskt taget allvarligt försurade
sjöar och vattendrag trots ett stort luftned-
fall av försurande ämnen. Det är slättbygder
med kalkrika och buffertstarka jordar, t.ex.
i Östergötland samt på Öland och Gotland.

Mört, lax och öring har i många fall för-
svunnit. Samma sak gäller för många arter av
snäckor och insekter. Orsakerna är försur-
ning av vattnen och höga aluminiumhalter till
följd av markförsurningen.

1 Småland finns många sjöar med fisk
med höga kvicksilverhalter. I de försurade
vattnen (inkl, de flesta som kalkats) är
kvicksilverhalten i gädda och abborre ofta så
hög att vattnen är svartlistade.

Prognoser baserade på matematiska mo-
deller visar att vid en minskning av syrabe-
lastningen med omkring 50% fram till bör-
jan av 2000-talet skulle mer än hälften av alla
försurade sjöar i södra Sverige återfå ett
pH-värde över 6 omkring år 2030. För att få
samma effekt i Kronobergs län krävs en
minskning av belastningen med åtminstone
80% under 1990-talet.

Vattenkemiska undersökningar tyder på
att försumingssituationen i sydöstra Sverige i
allmänhet inte förändrats i någon större
omfattning sedan mitten av 1970-talet. Där-
emot har situationen förbättrats avsevärt i
de sjöar och vattendrag som har kalkats.

I vattendrag på Gotland förekommer
ibland rester av bekämpningsmedel.

Övergödningsproblemen är störst i Ös-
tergötlands och Gotlands län men förekom-
mer också i delar av andra län. Orsaken är
framför allt fosforläckage från jordbruksmar-
ker. Belastningen från tätorterna har mins-

kat genom en omfattande fosforreduktion i
reningsverken. I många fall har sjösänk-
ningar, dikningar och kanalanläggningar or-
sakat övergödning och igenväxning. 1 syd-
östra Sverige är oreglerade sjöar och vatten-
drag sällsynta.

Kvävehalten i sjöar och vattendrag har
ökat även i sydöstra Sverige under de senaste
20 åren. En fördubbling eller ännu större
ökningar har konstaterats under de senaste
10-15 åren.

I vissa områden finns även omfattande
problem med erosion och stora slamtrans-
porter, som medför omfattande skador på
växt- och djurliv.

Vättern är en näringsfattig sjö, om man
ser till fosfortillgången. Den biologiska pro-
duktionen är därför liten och Vättern är
mycket känslig för föroreningar som lagras
upp i biologiskt material. I problembilden
ingår förhöjda halter av metaller, svåmed-
brytbara klorerade organiska ämnen (bl.a.
dioxin i fisk) och förhöjda kvävehalter.

Försurning, övergödning och höga
kvicksilverhalter är problem som väntas be-
stå de närmaste 30 åren. Det tar tid innan
en minskad belastning av föroreningar ger ef-
fekt. För att påtagligt förbättra situationen
krävs att utsläppen i norra Europa minskar
med ca 80% av såväl svavel som kväve och
kvicksilver.

Skog och mark

I sydöstra Sverige har försurningen och
andra effekter av förorenande utsläpp i luften
inte påverkat skog och mark i lika stor ut-
sträckning som i den sydvästra delen av
landet - dock med undantag för Blekinge,
där luftföroreningar från Östeuropa medför
ett stort nedfall av svavel och kväve.

Graden av markförsurning är mindre väl
känd i sydöstra Sverige än i Skåne och längs
västkusten. Mindre nedfall av sura ämnen i
kombination med större andel kalkpåver-
kade jordar och mindre nederbörd gör att
marken inte påverkats lika långt ned. Stora
arealer, minst 100 000 hektar skogsmark, är

171

Hur mår Sverige?

emellertid allvarligt försurade.

Tillförseln av svavel överstiger avsevärt
belastningsgränserna i större delen av regio-
nen. Den kritiska belastningen bedöms
vara ca 5 kg svavel per hektar och år i syd-
östra Sverige. Både ek och bok har i Ble-
kinge kraftigt utglesade trädkronor.

Av gran och tall har hela 65% av träden
i Blekinge färre barr än normalt och barrska-
doma har ökat. Antalet friska träd uppges
ha halverats sedan 1984.

Jämförande studier visar att övriga väx-
ter i ekskog inte är lika påverkade av luftför-
oreningar i östra Småland som i Skåne.
Djurlivet har heller inte påverkats så
mycket.

I mycket sura marker kan zinkhalterna i
marklösningen i södra Sveriges skogsmark
vara i närheten av de halter då negativa ef-
fekter på växter registrerats i laboratorieför-
sök. Halterna av bly. koppar och kadmium
är betydligt under den kritiska belastningen.
Den bedöms vara 5-10 gånger högre än de
halter som har uppmätts i svensk skogsjord.

I närheten av större punktkällor före-
kommer dock metallhalter som ligger över
belastningsgränserna. Varphögar från sul-
fidmalmsbrytning medför stora metalläckage
i t.ex. Bersbo i Östergötland. Där pågår
också försök med att begränsa dessa metall-
utsläpp från gruvavfallet.

I Blekinge är aluminiumhalten hög i mi-
neraljordefi, vars förråd av växtnäringsäm-
nen är litet.

Ozonhaltema överskrider gränsen för
skador på växter också i sydöstra Sverige.
Sommarmedelvärdet behöver sänkas med
minst 10-30%. De höga halter som före-
kommer under korta perioder skulle be-
höva minskas med 50% i sydöstra Sverige.

Grundvatten

Försumingspåverkat grundvatten
förekommer framför allt i grunda brunnar i
kalkfattiga delar av Götaland. I Blekinge
förekommer surt brunnsvatten i mer än hälf-
ten av de grävda brunnarna och i mer än

20% av de djupborrade. En relativt stor an-
del av brunnarna i Kristianstads län uppges
också vara försurade. I dessa områden före-
kommer även starkt förhöjda nitrathalter i
stora delar av brunnsbeståndet.

Till följd av korrosionsskador på vatten-
ledningar är kopparhalterna starkt förhöjda i
dricksvatten från många enskilda brunnar i
hela Sverige. Det finns risk för att kopparhal-
terna i dricksvatten kommer att öka i takt
med den tilltagande försurningen.

Mellersta Sverige

De mest förorenade områdena i mellersta
Sverige är Storstockholm och Dalälvsområ-
det.

I mellersta Sverige finns det 445 särskilt
skyddade områden (5 nationalparker och 440
naturreservat) omfattande totalt ca 215 000
hektar. Liksom i resten av landet har det
skett stora förändringar i odlingslandska-
pet. I skogs- och mellanbygderna är igen-
planteringen av mer eller mindre öppen
mark den mest påtagliga landskapsföränd-
ringen.

Kustvatten och hav

Kvävebelastningen på egentliga Östersjön
har ökat ca fyra gånger jämfört med det na-
turliga tillståndet. Fosfortillförseln har ökat
åtta gånger.

Syreförhållandena i Landsortsdjupets
bottenvatten har försämrats i takt med att till-
förseln av kväve och fosfor till egentliga
Östersjön har ökat. Salthalten på 300 m djup
i Landsortsdjupet är i dag i huvudsak oför-
ändrad jämfört med situationen vid sekelskif-
tet. Däremot har syrgashalten minskat till
en tiondel av nivån vid sekelskiftet. Total sy-
rebrist och bildning av svavelväte uppträ-
der allt oftare.

Det ökade antalet partiklar i vattnet har
lett till att solljuset i dag inte tränger lika långt
ned i vattnet som det gjorde tidigare, vilket

172

Kapitel 6 Miljön i fyra delar av Sverige

påverkar algproduktionen. I skärgården
utanför Öregrund påträffades i mitten av
1940-talet blåstång ända ner till 11,5 m djup.
I mitten av 1980-talet gick blåstången en-
dast ner till 8,5 m i samma område.

Arealen döda bottnar har ökat sedan
början av 1960-talet, bl.a. i egentliga Öster-
sjön.

Till problemen med Östersjön hör för-
utom övergödningen belastningen med klo-
rerade organiska ämnen. Halterna av kad-
mium och kvicksilver i sedimenten bedöms
ligga ca 10 gånger över den naturliga nivån.

Sjöar och vattendrag

I Värmlands län är fortfarande 50-75% av
alla sjöar och vattendrag allvarligt försurade,
vilket medför att många fiskar, snäckor och
insekter försvunnit på samma sätt som i södra
Sverige. Omfattande försurningsproblem
finns även i de andra länen med undantag för
Uppsala och Stockholms län där endast
vissa sjöar och vattendrag har försurningsska-
dor.

Ett stråk av sjöar med höga kvicksilver-
halter går från Norrlandskusten ner mot Vä-
nern/Vättemområdet. I norra Värmland
och Dalarna finns många sjöar med fisk med
kvicksilverhalter över gränsen för svartlist-
ning.

På grund av Tjernobylolyckan är cesium-
halten i fisk hög framför allt i näringsfattiga
och därmed ofta försurade sjöar i Västman-
lands samt i Gävleborgs län.

Försurningen av sjöar och vattendrag i
mellersta Sverige har i allmänhet inte föränd-
rats i någon större omfattning sedan mitten
av 1970-talet. Situationen i ett stort antal av
de försurade vattnen har förbättrats genom
kalkning. Kalkningen minskar på sikt även
halterna av kvicksilver - och troligen också
av cesium - i fisk.

För jordbruksområdena i mellersta Sve-
rige är försurningen inte något nämnvärt pro-
blem. Däremot är övergödningen ett pro-
blem, som framför allt beror på utsläpp av
fosfor från lantbruket. Fosforutsläppen

från tätorterna har minskat genom omfat-
tande fosforreduktion i reningsverken.
Kvävehalterna i sjöarna har ökat. Under de
senaste 10—15 åren har de i vissa fall för-
dubblats. I många fall har också sjösänk-
ningar, dikningar och kanalanläggningar bi-
dragit till övergödningen och igenväxningen.

Overgödningsproblemen är störst i Upp-
sala län men förekommer också i delar av
andra län.

Mälaren har till stora delar karaktär av
slättsjö. Fosfortillförseln är stor och därmed
också produktionen av alger och andra väx-
ter. Övergödning förekommer huvudsakli-
gen i sjöns västra och norra delar samt i
grunda vikar. Metallhalterna i Mälarens bot-
tensediment är i vissa områden förhöjda,
men kvicksilverhalten i fisk ligger under
svartlistningsgränser..

Skog och mark

Även i mellersta Sverige har luftförore-
ningarna påverkat skog och mark. Påtaglig
markförsurning har konstaterats t.ex. i
Gävleborgs län. Stockholmstrakten är också
påverkad och där tycks lokala källor ha stor
betydelse. I de östra kusttrakterna varierar
känsligheten för försurning; kalkrika sedi-
mentmarker med stor förmåga att motverka
försurande ämnen gränsar ofta till försur-
ningskänsliga hällmarker och tunna moräner.
Försurningen har därför bara påverkat
vissa delar av området.

I andra delar av Mellansverige har land-
skapet mer storskalig karaktär och här finns
större sammanhängande försurningspåver-
kade områden. I framför allt Värmland och
Dalarna finns tecken på att markförsur-
ningen har gått lika långt som i de mest på-
verkade områdena i sydvästra Sverige.
Skogsskadorna har ungefär samma omfatt-
ning som i landet som helhet, men det är
oklart om barrförluster på skogen i norra
Mellansverige beror på luftföroreningar el-
ler klimatförhållanden.

Svavelnedfallet skulle behöva minska
med 50% i Svealand för att komma under
gränsen för kritisk belastning.

173

Hur mår Sverige?

Ozonhaltema överskrider de kritiska
halterna i samma utsträckning som i södra
Sverige.

Grundvatten

Försurningspåverkat grundvatten före-
kommer i de områden där marken och
sjöarna är försurade. Grunda brunnar är
särskilt påverkade i delar av Värmland.

Nitrat är ett problem i första hand i jord-
bruksbygder, t.ex. på Närkeslätten. Starkt
förhöjda nitrathalter finns också i stora de-
lar av brunnsbeståndet i Sörmlands län. Salt
grundvatten förekommer i enskilda brun-
nar i områden som i förhistorisk tid var täckta
av havsvatten.

Tätortsluft

Luften i Stockholm innehåller tidvis förore-
ningshalter över de nivåer som Världshälso-
organisationen anger som riktvärden. Rikt-
värdena för koloxid och kvävedioxid över-
skrids mer än 10 gånger per år utmed 11 km
av innerstadens gator och 2—10 gånger per år
utmed 33 km gator i centrala Stockholm.
Utmed dessa gator bor ca 6 (XX) människor.

Genom bl.a. en omfattande utbyggnad
av fjärrvärmenät har medelvärdena för sva-
veldioxid under vinterhalvåret i Stockholm
minskat från 90 mikrogram/m3 år 1970 till
19 mikrogram/m3 år 1989 och ligger där-
med klart under riktvärdena för svaveldioxid
i luft. Perioder med höga halter har också
blivit färre.

Naturvårdsverkets riktvärde för sot
överskrids inte i Stockholm eller någon an-
nanstans i Sverige. Sothaltema har emeller-
tid ökat något i Stockholms centrala delar se-
dan 1980-talets början, sannolikt beroende
på ökad trafik.

Norra Sverige

De viktigaste föroreningsproblemen i norra
Sverige är förekomsten av stabila organiska
ämnen och tungmetaller i Bottniska viken
samt den ökade försurningen i de södra fjäll-
områdena.

I norra Sverige finns det 216 särskilt
skyddade områden (9 nationalparker, 207
naturreservat), vars areal totalt uppgår till
2 200 (XX) hektar, vilket är ca 80% av landets
skyddade areal.

Kustvatten och hav

1 Bottenviken har utsläpp av fosfor större
betydelse än kväveutsläppen när det gäller
produktionen av plankton och alger.

Kvävebelastningen på Bottenviken och
Bottenhavet (som tillsammans utgör Bott-
niska viken) är 1,5 resp. 1,7 gånger större
än den beräknade naturliga tillförseln. Fos-
forbelastningen på de nordligaste havsom-
rådena är 1,3 resp. 1,8 gånger större än den
naturliga tillförseln.

Utmed Bottniska vikens kust förekom-
mer de största utsläppen av klorerade orga-
niska ämnen från skogsindustrin. För att få
en bild av den storskaliga spridningen av t.ex.
dioxiner har man undersökt sälar från olika
hav. I haven runt Sverige verkar dioxinhal-
terna ligga på ungefär samma nivå som i
andra hav på norra halvklotet, men man kan
se en tendens till ökande halter från väst-
kusten via Östersjön upp mot Bottenviken.

För flertalet metaller är utsläpp och luft-
nedfall större för Bottenhavet än för Botten-
viken. Tillförseln av kadmium i Bottenvi-
ken är ungefär lika stor som den naturliga
transporten. I andra havsområden är kad-
miumbelastningen 3—7 gånger högre än den
naturliga tillförseln. Däremot är halterna av
t.ex. kadmium i fiskar och kräftdjur högre i
Bottenhavet än i södra delen av Östersjön,
där belastningen är högre. En tänkbar förkla-
ring är att mängden organiskt material är
relativt sett mindre i Bottenhavet än i Öster-
sjön. Ämnen som kadmium fördelas där-

174

Kapitel 6 Miljön i fyra delar av Sverige

med på en mindre mängd organismer, vilket
leder till högre halter.

Även för bly är belastningen relativt låg
i Bottenviken. Påslaget av zink är avsevärt i
Bottenhavet och Östersjön, medan det för
krom och nickel ligger i nivå med den natur-
liga mängden.

I Sverige intar Rönnskärsverken, trots
en kraftig minskning av utsläppen, fortfa-
rande en särställning när det gäller utsläpp
av olika metaller. Metallutsläppen från de
stora upplagen av gruvavfall är också bety-
dande, särskilt av kadmium och zink, och
kan leda till miljöstörningar.

I Rönnskärsområdet har man noterat
ryggskador på fisk (homsimpa), troligen be-
roende på blyföroreningar.

Bottenviken är det havsområde som är
känsligast för arsenik. En kraftig förhöjning
av arsenikmängdema i bottensedimentens
övre lager speglar tidigare mycket stora ut-
släpp från Rönnskärsverken. Dessa utsläpp
märks också i Bottenhavet, där halten i ytse-
dimenten är fördubblad.

Arsenikens giftighet förstärks i områden
där fosfor är det som begränsar produktio-
nen av alger och plankton, vilket är fallet
just i Bottniska viken.

Osäkerheten i fråga om bl.a. naturliga
transporter av kvicksilver respektive nedfall
av kvicksilver från luftföroreningar, försvå-
rar bedömningen av lokala utsläpps effekter
i miljön. Belastningen ökar från Bottenvi-
ken och söderut, men i strömming är kvick-
silverhalterna högre i Bottenhavet än sö-
derut. Det kan delvis bero på att sedimenten
där innehåller höga halter kvicksilver. De
fiberbankar som fortfarande finns kvar utan-
för några skogsindustrier är eller kan bli en
källa till spridning av kvicksilver. Problem
med höga kvicksilverhalter i fisk till följd av
läckage från fiberbankar finns bl.a. utanför
Hörnefors, Husum, Örnsköldsvik, Sunds-
vall och Gävle.

Sjöar och vattendrag

I södra Norrlands fjälltrakter och längs
stora delar av Norrlands kustland finns
många allvarligt försurade sjöar och vatten-
drag. I kalkrika områden, t.ex. i östra Jämt-
land, är försumingsproblemen av ringa om-
fattning.

Ett stråk med sjöar med höga kvicksil-
verhalter i fisk, ibland 2—3 mg/kg, finns längs
Norrlandskusten. (Gränsen för svartlist-
ning går vid 1 mg kvicksilver per kg fisk.)

En jämförelse mellan de naturliga ni-
våerna och dagens situation visar, att kvicksil-
verkoncentrationen i fisk har ökat omkring
5 gånger i stora delar av Sverige. Bara i den
allra nordligaste delen är halten fortfarande
i närheten av den naturliga.

På grund av Tjernobylolyckan förekom-
mer höga halter av radioaktivt cesium i fisk,
framför allt i näringsfattiga (och därmed
ofta försurade) vatten i Västemorrlands och
Jämtlands län.

Vattenundersökningar tyder på att för-
surningen av sjöar och vattendrag i Norr-
lands kustland och inland i allmänhet inte
har förändrats i någon större omfattning se-
dan mitten av 1970-talet. Däremot har för-
surningen ökat i den södra fjällregionen även
under 1980-talet. För områdena längst i
norr saknas i allmänhet uppgifter om försur-
ningens utveckling. Hittills har kalkningen
av sjöar varit av mindre omfattning i norra
Sverige än i övriga landet.

De flesta stora vattendragen i Norrland
har reglerats för att utnyttja vattenkraften,
men fyra huvudälvar samt flera mindre äl-
var och älvsträckor är skyddade mot utbygg-
nad. Många mindre vattendrag och sjöar är
också reglerade eller har påverkats genom
bl.a. dikning av skogsmark. Regleringarna
har medfört stora förändringar av de biolo-
giska förhållandena i vattenmiljön.

Kvävehalten i sjöar och vattendrag har
ökat i Norrland under de senaste 20 åren,
men ökningen är inte lika markerad som i
södra Sverige.

175

Hur mår Sverige?

Skog och mark

Jordbruksmarken minskar stadigt i Norr-
land , liksom i skogsbygder i södra och mel-
lersta Sverige. Ängsbruket har i princip
upphört, liksom fäboddriften. Vallodlingen
är dock fortfarande omfattande.

Landskapet utarmas också genom mark-
awattningen och särskilt utsatta är sumpsko-
garna. Den nordamerikanska tallen Pinus
contorta planteras i viss omfattning. 1 vissa
områden är också de fjällnära skogarna en
hotad naturtyp och beslut har därför tagits
för att öka skyddet av dessa skogar.

De mest omfattande skadorna på gran
och tall finns på de äldre träden. De största
barrförlusterna på gran finner man i Norr-
lands inland, sannolikt beroende på hårt kli-
mat och att en stor del av skogen är gam-
mal. I genomsnitt vart femte träd har barrför-
luster på minst 40%.

I de södra delarna av Norrland har
skogsmarken försurats kraftigt under de se-
naste tio åren. I norra Norrland har man
ännu inte kunnat konstatera någon markför-
surning till följd av luftföroreningar. Utlak-
ningen av nitrat från skogsmark i norra Sve-
rige har inte heller ökat under de senaste
decennierna. Inventeringar visar att skogs-
marken är minst sur i norra Sverige. Av de
ca 450 000 hektar mark som har pH-värden
lägre än 5,5 finns 94(XX) hektar i Norrbot-
tens, Västerbottens och Västernorrlands län.

Det nuvarande kvävenedfallet bedöms
inte leda till kvävemättnad av marken i norra
Sverige.

Cesiumnedfallet efter kärnkraftverks-
olyckan i Tjemobyl har de senaste åren varit
det allvarligaste föroreningsproblemet i de-
lar av Norrland. De högsta koncentratio-
nerna har uppmätts i delar av Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län med
utlöpare in i Jämtland. Gränsvärdet för ce-
sium i fisk överskrids t.ex. i flertalet sjöar i
Västernorrlands län.

Grundvatten

I vissa kalkfattiga kustkommuner är grunda
brunnar försurningspåverkade.

Det förekommer också korrosionsska-
dor på vattenledningar i delar av Norrland.

Tätortsluft

De områden som har mest luftföroreningar
i norra Sverige är enligt länsstyrelserna
Sundsvalls-, Skellefteå- och Luleå-
regionerna. Luftföroreningarna har minskat
påtagligt sedan början av 1970-talet. T.ex.
har medelvärdena för svaveldioxid under
vinterhalvåret i Sundsvall minskat från 140
mikrogram/m3 (ovan tak) 1970/71 till 13
mikrogram/m3 1988/89. Riktvärdet för kvä-
vedioxid överskrids dock fortfarande för
vissa stadsdelar.

Norrlandslänens tätorter har under vin-
terhalvåret högre halter föroreningar än tät-
orter av motsvarande storlek i övriga Sve-
rige. Det beror bl.a. på att solen under vin-
terhalvåret står mycket lågt vilket ger upp-
hov till markinversion, dvs. temperaturskikt-
ningar som minskar luftväxlingen nära
marken. Städer som Sundsvall som är lokali-
serade i dalgångar kan därvid få speciella
problem.

176

Hur mår Sverige?

KAPITEL

7

Varuproduktion,
kemikalier, avfall

Industriutsläppen minskar	182
Snabb ökning av kemikalier	198
Avfall och återvinning	206

12 Hur mår Sverige?

177

Hur mår Sverige?

iljöarbetet har hittills hu-
vudsakligen inriktats på att
minska utsläppen från
s.k. punktkällor, dvs. i hu-
vudsak industrier, ener-
gianläggningar och avloppsnät. De stora an-
läggningarnas utsläpp har tydligt kunnat
uppfattats som störningar, inte minst av
kringboende. Det har också ofta varit lätt
att inse sambanden - dvs. att det som släpps
ut genom skorstenar och avloppsrör ham-
nar i naturen och orsakar skador.

Åtgärderna mot punktutsläpp i Sverige
har i många fall varit framgångsrika. En rad
föroreningar har med hjälp av reningsut-
rustning, processförbättringar eller förändrad
produktion minskat påtagligt. I stort sett
kan man säga att de 1000 största och mest
förorenande industrierna har minskat sina
utsläpp med mer än 70 % under 1970- och
1980-talen. I många fall betyder detta att

dagens utsläpp ligger på en nivå som är lägre
än 1950-talets. Därmed har punktutsläpp
minskat som miljöproblem. Andra källor
spelar i stället en relativt sett större roll för
miljön.

Under den period som åtgärder för att
minska de stora punktutsläppen genomförts,
har många miljöproblem ändå förvärrats.
Att miljösituationen i Sverige i hög grad be-
ror på utsläpp från andra länder har redovi-
sats i tidigare kapitel. En annan viktig orsak
är att alla de varor vi använder leder till
många små och spridda utsläpp, som sam-
mantaget kan få stora miljöeffekter. Vissa
ämnen är också direkt giftiga för människor
och kan skada hälsan, t.ex. lösningsmedel i
lim och färger.

Det går i dag inte att på ett systematiskt
sätt beskriva olika varors potentiella miljöfar-
lighet. Skälen är flera; den nästan oöver-
blickbara mängden varor är ett, varornas allt

Bild 7.1 Miljöpåverkan av både varor och utsläpp.

Miljöarbetet har hittills till stor del inriktats på att minska utsläppen från industriprocesserna
under det att varornas miljöpåverkan uppmärksammats först på senare år.

Teckning: KJELL STRÖM.

178

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

större grad av komplexitet är ett annat. Till
detta kommer att andelen importerade och
ofullständigt kända varor på den svenska
marknaden är mycket stor.

Miljöpåverkan kan uppstå i olika led av
en varas hela livscykel - vid utvinning av rå-
varor, produktion, transporter, konsumtion
och avfallshantering. De ämnen som ingår i
färdiga produkter kan i vissa fall läcka ut
när varorna används. I de flesta fall uppkom-
mer miljöproblem först i avfallsledet, t.ex.
vid sopförbränning.

Problemet har dessutom en tidsdimen-
sion. En del ämnen kan komma ut i miljön
ganska kort tid efter att varan använts eller
kasserats, medan det för andra kan dröja
mycket lång tid. Jämför t.ex. så olika pro-
dukter som schampo, TV-apparater och hus.

En miljöfarlig beståndsdel kan också ut-
göra en förhållandevis liten del i en vara, men
ändå medföra stora problem genom att va-
ran sprids i stor omfattning.

Det är ofta stor skillnad mellan utsläpp
vid produktionstillfället och utsläpp som upp-
kommer vid konsumtion och hantering av
varor. Följande exempel - färger och lack,
krom, bly och kadmium - visar detta.

1) Färger och lack

Det finns ca 50 anläggningar som tillverkar
färger och lack i Sverige. 1988 släppte pro-

Tabell7.1 Utsläpp av lösningsme-
del från tillverkning re-
spektive användning av
färger och lacker.
Ton per år.


Färgindustrin	400
Användning: Lackering inom trävaru- och verkstadsindustrin	25000
Målning inom byggverksamhet Billackering	4000 3 000
Målning i hushåll	6 000
TOTALT	38 000

Källa: SOU 1990:59

duktionsanläggningama totalt ut 400 ton
lösningsmedel. Siffran kan jämföras med ut-
släpp av lösningsmedel vid användning av
färger och lacker, sammanlagt 38000 ton.

2) Krom

Stor spridning av krom sker på ett liknande
sätt via varor. Viktigast i sammanhanget är
olika stålprodukter, där krom ingår som en
legeringsmetall - exempelvis i rostfritt stål,
kullagerstål och verktygsstål. Krom före-
kommer också i lädervaror som skor och i
färger, träkonserveringsmedel och förkro-
made produkter. Kromexponering kan hos
människor bl.a. ge upphov till allergiska
kontakteksem.

Universitetet i Linköping har byggt upp
en flödesbild av kromets kretslopp i det

Bild 7.2 Kromutsläpp från pro-
duktion och konsumtion.

Utsläpp av krom från produktionen och från
konsumtionen av varor som innehåller krom,
inklusive sopförbränning och läckage från
avfallstippar.

Källa: Ulrik Lohm, Ambio nr.4, 1989.

179

Hur mår Sverige?

svenska samhället. Den visar tydligt hur
produktionsutsläppen har minskat som en
följd av regleringar enligt miljöskyddslagen
och förändringar i industrin.

Samtidigt sprids krom från avfall. En be-
räkning visar att halten av krom i storstads-
områdena om fyrtio år kan vara i nivå med
den som i dag finns kring ferrokromindustrin
i Trollehätteområdet (3 ton krom /km2).
Det beror framför allt på de många, små och
spridda källorna, dvs. spridning från olika
varor. T.ex. har den stora mängden krom-
garvade skor betydelse.

3) Bly

En liknande analys av bly ger en betydligt
mera sammansatt bild. Bly har dels använts
längre än krom, dels är användningen mer
komplex. Bild 7.3 visar blyutsläppen i Sve-

Bild7.3 Utsläpp av bly under 100
år.

Bly
ton/år

3 000

Övrig konsumtion

— 1

Ammunitio
ndustriluft

— 1

Industrivatten
iilar

2 000

1 000

1880 1940 1980 1988

Utsläpp av bly i Sverige under åren 1 880-

1 980 resp. 1 880-1 988, fördelat på olika typer
av källor.

Källa: Anderberg,Bergbäck,Lohm, Kemi Re-
port No 12/90.

rige under 100 år, 1880 - 1980. Utsläppen
har minskat kraftigt sedan slutet av 1960-talet
och har fortsatt att minska efter 1990, fram-
för allt genom minskad användning av bly i
bensin.

Fram till 1980-talet har uppskattningsvis
200000 ton bly lagrats i den svenska miljön.
Trots att utsläppen totalt sett minskar, kom-
mer denna upplagring att fortsätta i takt med
att blyhaltiga varor kasseras och blyet där-
igenom så småningom kommer ut i miljön.

4) Kadmium

Kadmiumanvändningen inom många om-
råden har minskat, men det sker alltjämt en
betydande tillförsel av kadmium - huvud-
sakligen via varor av olika slag.

Sedan 1982 är det i Sverige förbjudet att an-
vända kadmium för ytbehandling, som stabi-
lisator i PVC-plast (polyvinylklorid) och
som färgämne, men det finns vissa tidsbe-
gränsade undantag. Förbudet omfattar
också import av varor där kadmium använts
på dessa sätt. Vid ingången till 1980 svarade
dessa tre användningsområden för ca 75 %
av den totala kadmiumanvändningen.

Tabell 7.2 Användningsområden
för inmonterade nickel-
kadmiumbatterier 1985,
i procent av batteriernas
sammanlagda vikt.

%
Sladdlösa verktyg	34
Nödbelysning	15
Dammsugare	14
Radiokommunikation	10
Mobiltelefoner	7
Video	3,5
Rakapparater	3
Minnesuppbackning, nödsystem	3
Datorer	2,5
Militära applikationer	2,5
Hobby	1,5
övrigt	4
SUMMA	100,0

Källa: SOU 1990:59.

180

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Under senare år märks en tydlig föränd-
ring av bruket av kadmium i Sverige. Sedan
kadmiumförbudet 1982 har den årliga net-
totillförseln inom ”förbudsområden” minskat
från ca 125 ton till ca 20 ton och väntas
minska med ytterligare 10 ton fram till 1992.

Kadmiuminnehållet i batterier omfattas
inte av förbudet och användningen av nickel-
kadmiumbatterier ökar kraftigt.

Kadmiummängden i dessa uppgår för när-
varande till mellan 80 och 100 ton per år.
Problemet kan lösas genom insamling av så-
dana batterier. Hittills har bara ca 10% av
dessa samlats in.

När det gäller punktutsläpp av kadmium
till luft och vatten från fabriker m.m. har en
tydlig minskning skett. I början av 1970-ta-

Bild 7.4 Kadmiumtillförsel

Kadmium
ton/år

200

100

let låg dessa kring 50 ton kadmium per år.
För närvarande är de ca 4,5 ton per år.
Riksdagen beslutade 1988 att de direkta ut-
släppen av kadmium skulle halveras från
1985 till 1995. De fakta som finns tillgängliga
pekar på att detta mål kommer att uppnås.

Kadmium tillförs också åkerjorden från
kadmiumhaltigt fosforgödsel och som nedfall
från luften. Bidraget från fosforgödsel har
minskat som en följd av renare fosforgödsel-
medel - från att tidigare ha legat på runt 10
ton per år till den nuvarande nivån på ca 3
ton årligen.

Uppskattningsvis är nedfallet av kad-
mium över Sverige 20 ton per år. Det är
framför allt utländska källor som är uppho-
vet till detta. Nedfallet minskar dock - sanno-
likt som en följd av skärpta miljöskydds-
krav för kadmium också i andra länder.

Beräkningar visar att i Sverige har cirka
5 000 ton kadmium ansamlats i varor och
konstruktioner under de senaste årtion-
dena. Detta motsvarar en fjärdedel av den
kadmiummängd som naturligt finns i hela
Sveriges marker.

Bild 7.5 Utsläpp av kadmium från
punktkällor 1970-1988.

Kadmium

ton/år

1970

1980 1990

Slutna batterier
Öppna batterier
Förbudsvaror
Legeringar m.m.

En uppskattning av nettotillförseln av kad-
mium till Sverige via varor, etc. under perioden
1975-1990.

Källa: SOU 1990:59.

Källa: Monitor 1987, Enheten för metallindu-
stri, SNV.

181

Hur mår Sverige?

Detta betyder att den kadmiummängd
som finns i olika varor är så stor att även små
andelar av den kan komma att orsaka all-
varliga miljöstörningar när och om de når
den yttre miljön. Problemet förstärks av att
vi inte vet hur lång tid det kan dröja innan
effekter uppdagas. Troligen dröjer det
hundratals år innan allt kadmium som finns
inbyggt i dagens samhälle når miljön.

Kadmium är giftigt även i små doser.
Människor kan drabbas såväl av akut kad-
miumförgiftning som en långsam inlagring,
främst i skelett och njurar. (Se Kapitel 3, s.
49, och Kapitel 5, s. 157.)

Industriutsläppen
minskar

Under den senaste tjugoårsperioden har
utsläppen från den svenska industrin minskat
kraftigt. Äldre anläggningar har successivt
moderniserats eller lagts ner och ersatts av
nya som anpassats till de miljökrav som
ställts, framför allt genom tillståndsprövning
enligt miljöskyddslagen. Nya och ändrade
processer, liksom en strävan till energibespa-
ringar, har krävt installation av ny teknik.
Miljökrav har också bidragit till såväl pro-
cess- som teknikförändringar.

Dagens industrier ser i många avseenden
helt annorlunda ut än 1960-talets. De ry-
kande skorstenarna har till stor del försvun-
nit. Detta betyder inte att industrins alla mil-
jöproblem är lösta, men förändringarna
har medfört att många utsläpp av förore-
ningar har minskat. Vissa branscher har
dessutom kommit förhållandevis långt i arbe-
tet att bli en ”ren industri”. Dit hör t. ex.
sockerindustrin, som tidigare stod för stora
lokala föroreningar. Numera har sockerin-
dustrin installerat slutna system, vilket resul-
terat i att man inte längre behöver utnyttja
stora mängder färskvatten till produktionen.
Utsläppen till omgivande vattendrag av
process- och spillvatten har i stort sett upp-
hört.

Skogsindustrins utsläpp av organiska
klorföreningar har mer än halverats sedan

mitten av 1970-talet men utgör trots detta
fortfarande den i särklass största enskilda käl-
lan till dessa föroreningar. (Se Kapitel 5,
s.151)

Statistiska centralbyrån och naturvårds-
verket har gjort en bedömning av vilka indu-
strier som har störst miljöpåverkan. Den
utgår framförallt från störningar i form av ut-
släpp till luft och vatten. Bedömningen ba-
seras på den miljöstörning branschen som
helhet utövar. Det innebär att enskilda an-
läggningar kan avvika från mönstret.

De industrigrenar som bedöms ha ”stor
miljöpåverkan” är:

► Massaindustrin

► Pappers- och pappindustri

► Färgindustri

► Industri för gödselmedel och ogräsbe-
kämpningsmedel

► Industri för oorganiska kemikalier

► Industri för organiska kemikalier

► Konstfiber- och basplastindustri

► Oljeraffinaderier

► Cementindustri

► Mineralulls- och glasullsindustri

► Flertalet järn-, stål- och metallverk

(dock ej valsverk, dragerier och icke-jäm-
metall).

Sammanlagt finns det ca 360 anläggningar
som har en förhållandevis stor direkt och in-
direkt påverkan på miljösituationen.

Därutöver finns ytterligare drygt hundra
anläggningar för vilka koncessionsnämnden
för miljöskydd fattar beslut om miljövillko-
ren. Antalet stora miljöstörande industrier
har minskat samtidigt som små anlägg-
ningar, som måste anmälas till hälsovårds-
nämnderna, ökar. Det senare gäller bl.a.
kemtvättar och bensinstationer.

Utöver de anläggningar som redovisas i
Tabell 7.5, finns ca 55 (XX) fabriker, verkstä-
der, etc. som inte behöver prövas eller an-
mälas enligt miljöskyddslagen. Siffran ska
jämföras med den uppgift som redovisades
1987; ca 100000.

De miljöstörande industrierna lokalise-
ras ofta så att de har god tillgång till råvaror,
processvatten, energi och markområden

182

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Tabell 7.3 Utsläpp till luft av svaveldioxid resp, kväveoxider från olika
industribranscher 1980 och 1988. Tusen ton.

	Svaveldioxid		Kväveoxider
	1980	1988	1980	1988
Förbränning totalt Gruvindustri	9	2	2	1
Livsmedelsindustri	12	4	3	2
Textilindustri	2	1	1	0
Träindustri	4	2	3	3
Massa/pappersindustri	62	14	16	9
Kemisk industri	12	4	3	2
Jord/stenindustri	11	3	7	6
Järn/stålindustri	19	5	4	2
Icke järn/stålindustri	-	-	-	-
Verkstadsindustri	11	3	3	1
Annan industri	0	0	0	0
SUMMA	143	38	42	27
RELATIVTAL	100	27	100	65
Industriprocesser Gruvindustri	3	1
Massa/pappersindustri	60	34
Kemisk industri	45	29
Jord/stenindustri	1	1
Järn/stålindustri	42	16
Verkstadsindustri	-	1
SUMMA	151	82	34	19
RELATIVTAL	100	54	100	56
Industri totalt Gruvindustri	12	3
Livsmedelsindustri	12	4	3	2
Textilindustri	2	1	1	0
Träindustri	4	2	3	3
Massa/pappersindustri	122	48
Kemisk industri	57	33
Jord/stenindustri	12	4
Järn/stålindustri	61	21
Icke järn/stålindustri	-	-
Verkstadsindustri	11	4
Annan industri	0	0	0	0
SUMMA	294	120	76	46
RELATIVTAL	100	41	100	61

Källa: Na 18 SM 9001, SCB

183

Hur mår Sverige?

Tabell 7.4 Utsläpp och utsläppskällor i slutet av 1980-talet.

Verksam- het	Antal Utsläpp till anlägg- hela miljön		Utsläpp till luft
Verksam- het	ningar’	Me- Radio- taller aktiva ämnen	Svavel- Kväve- dioxid oxider, ammoniak	Klorerade organiska föreningar	Kolväten Dioxin2
Jord- och skogs- bruk		•		*
Fiskodling	450
Gruvor	25	•• *	•
Industrier:
Livsmedel	350				•
Textil	110	•			•
Massa- och papper	83	•	• •		♦
Grafisk	600	•		•	•
Petrokemisk och raffinaderier	9	♦	• •	•	•
Kemisk	49	• •	• •	• •	• •
Jord- och sten	400		• •
Järn-, stål- och metall	45		• •	*	• *
Verkstadsindustri inkl ytbehandling	1 100	•	•	• •	• •
Energiverk:
Fossil	-	•	• •• ••		•

Kärn 12

Värmepumpar

Trafik (bil,båt,

flyg)	— »»e5	•	••• •• *
Avloppsrening	1 300 •
Avfallsanlägg- ningar	— e»»6	•	• • *
Sjukvård	— •	♦
TOTALT årsut-
släpp, ton		220 000 310 0007 20 000 466 0008

Teckenförklaring: ••• Branschen svarar för mer än hälften av det totala utsläppet.

• • Branschen svarar för mer än 10% av det totala utsläppet.

• Branschen svarar för mindre än 10% av det totala utsläppet.

• Utsläpp förekommer.

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

184

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Utsläpp till luft			Utsläpp till vatten			Verksamhet
Stoft	Kol- dioxid	CFC Syreför- och brukande haloner ämnen		Fosfor	Kväve	Suspen- derade ämnen	Klorerade Olja organiska och föreningar fett		Över- skotts- värme
			•	• •	• ••		•			Jord- och skogs- bruk
			•	•	•					Fiskodling
•	*					•				Gruvor
•	*		•	•	•	•	*	•		Industrier: Livsmedel
	*		•			•	•			Textil
•	•		• ••	• •		• ••	• ••		•	Massa- och papper
								•		Grafisk
•	•		•	*	•	*		•		Petrokemisk och raffinaderier
•	*	*	•	•	•	•		•		Kemisk
•	*					•				Jord- och sten
• •	•	*	•		•	• •	*	•	•	Järn-, stål- och metall
• •	*	*				•	♦	•		Verkstadsindustri inkl ytbehandling
•	• •								•	Energiverk: Fossil
									• ••	Kärn
		*								Värmepumpar
•	• •							• •		Trafik(bil,båt, flyg)
			•	• •	• •	•		•	•	Avloppsrening

Avfalisanlägg-

• ningar

Sjukvård
TOTALT årsut-
40000 60milj 9 250000’° 7 000 114000 70000 släpp,ton

’ Antal anläggningar som är föremål för prövning enligt miljöskyddslagen.

2 Inklusive bensofuraner.

3 Ammoniakavgång vid hantering av handelsgödsel, stallgödsel och urin, totalt 50000 ton/år.

4 Metallverk: kadmium och kvicksilver till vatten.

5 Biltrafik: bly till luft.

6 Avfallsförbränningsanläggningar: kvicksilver till luft.

7 Kväveoxider, mängderna omräknade till kvävedioxid. Exkl. arbetsredskap.

8 Flyktiga kolväten, exkl. metan.

9 Haloner 50 ton/år, freoner 4 000 ton/år.

10 Mängden anges i BOD7, dvs den mängd syre som åtgår under 7 dagar vid nedbrytning av organiska ämnen.

185

Hur mår Sverige?

för sina anläggningar. Effektiva transportvä-
gar har varit ett annat viktigt skäl för plats-
valet. Massa- och pappersfabrikema finns
t.ex. i stor utsträckning längs kusterna. Raf-
finaderierna finns vid bra hamnar på västkus-
ten. Järn- och metallverken ligger vid ham-
nar på ostkusten.

Utveckling av industriutsläpp

Under 1970- och 1980-talen har utsläppen
från den svenska industrin sjunkit kraftigt.
Statistik saknas i allmänhet för tiden före
1970-talet. Även senare mätningar kan vara
bristfälliga och svåra att jämföra. En del
uppgifter bygger på vad som är tillåtet att
släppa ut från olika anläggningar, andra
bygger på faktiska mätdata.

Svaveldioxid och kväveoxider

Utsläppen av såväl kväveoxider och svavel-
dioxid från industriprocesser har generellt
minskat. Från 1970-talets början fram till i
dag har de svenska svavelutsläppen från in-
dustriprocesser minskat i storleksordningen
65-70%. Minskningen beror dels på minskad
bränsleförbrukning, dels på kraven om be-
gränsad svavelhalt i olja och skärpta villkor
vid koncessionsprövningar. Dagens svavel-

utsläpp kan sägas vara ungefär hälften av
1950 års nivå.

Industriprocessernas andel av de totala
utsläppen av svaveldioxid är ca 40% och av
kväveoxider ca 5 %. Skillnaderna är emel-
lertid stora mellan olika regioner. I Norrbot-
tens samt Göteborgs och Bohus län domi-
nerar industrin svavelutsläppen och svarar
för 19 % resp. 24 % av kväveoxidut-
släppen.

Klorerade organiska ämnen

Utsläppen av klorerade organiska före-
ningar är svåra att identifiera, men omfat-
tande mätningar har gjorts av organiskt
bunden klor. (Se Tabell 5.10). Den domine-
rande källan för spridning av dessa före-
ningar är massaindustriemas blekerier, som
svarar för ca 99 % av utsläppen. Förbruk-
ningen av klor i massaindustrin har minskat
sedan mitten av 1970-talet, trots att den
sammantagna produktionen av blekt massa
har ökat.

Utsläpp av dioxiner förekommer inom
järn- och metallverk samt inom skogsindu-
strin (se Tabell 5.9). När det gäller skogsin-
dustrin har den sammalagda mängden dioxi-
ner i avloppsvattnet minskat från
15-30 gram per år till ca 5 gram per år.

Tabell 7.5 Antal anläggningar med miljöfarlig verksamhet den 1 januari
1987 och den 1 januari 1990 totalt resp, med kontrollprogram.

1 januari 1 987 1 januari 1 990

	Totalt	med kp	%	Totalt	med kp %
A-objekt	770	657	85	484'	424'	88
B-objekt	8963	3078	34	6192	2 437'	39
C-objekt	5072	772	15	11 299	1 269	11
SUMMA	14 805	4 507	30	17975	4130	23

1 exkl uppgifter från länsstyrelsen i Stockholm.

I tabellen ingår inte jordbruk, som också skall anmälas till miljö- och hälsoskyddsnämnder.

A-objekt = Prövas av koncessionsnämnden för miljöskydd.

B-objekt = Prövas av länsstyrelserna.

C-ob|ekt = Anmäls till miljö- och hälsoskyddsnämnden (t.ex. bensinstationer).

Källa: SNV Rapport 3815

186

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Tabell 7.6 Utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider i några län och in-
dustrins andel av dessa utsläpp.

SVAVELDIOXID

Län	Industrins andel i %	Totalt ton/år
Uppsala län	18	4036
Kronobergs län	9	1 750
Blekinge län	18	5 942
Kristianstads län	19	6 097
Malmöhus län	21	19000
Göteborgs och Bohus län	72	20150
Älvsborgs län	40	6115
Västerbottens län	69	14450
Norrbottens län	73	8 565
KVÄVEOXIDER
Län	Industrins andel i %	Totalt ton/år
Uppsala län	<1	8 565
Blekinge län	13	6 235
Kristianstads län	3	10310
Malmöhus län	2	30560
Göteborgs och Bohus län	24	26100
Älvsborgs län	5	18940
Örebro län	2	9 600
Norrbottens län	19	15405

Källa: Regionala miljöanalyser, SNV.

Tabell 7.7 Industrins utsläpp av flyktiga organiska ämnen från processer
och lösningsmedel. Ton per år.

Kategori	1972	1986-1988
Industriprocesser
Raffinaderier	8 500	7 500
Kemisk industri	7500	8 700
Järn- och stålverk	1 800	1 800'
Övriga industriprocesser	3 800	3 800'
SUMMA	21 600	21 800
Lösningsmedelsutsläpp
Verkstadsi nd ustri n	23 400	30000
Trävaruindustrin	12 000	11 000
Grafisk industri	6 800	5 500
Kemisk industri	5 600	5 500
SUMMA	47 800	52 500
Totalt industriutsläpp	69400	74 300
1 Ingen uppdatering från 1982 gjord.

Källa: Rapport B 948, IVL.

187

Hur mår Sverige?

Flyktiga organiska ämnen

När det gäller utsläpp av flyktiga organiska
ämnen (förkortas VOC = Volatile Organic
Compounds) till luft är de totala mängd-
uppgifterna relativt osäkra. Industrin svarar
för ca en femtedel av de totala utsläppen av
VOC. De viktigaste industrikälloma för
spridning av VOC är lösningsmedel från
lackering och avfettning inom verkstadsindu-
strin, målning, impregnering inom trävaru-
industrin samt diffusa läckage från raffinade-
rier och utsläpp inom den organisk-kemiska
industrin. Livsmedelsindustrin står för t.ex.
etanolutsläpp från bagerier.

De senaste åren har praxis ändrats och
utsläppsvilllkoren har skärpts för många an-
läggningar, vilket kommer att minska ut-
släppen av lösningsmedel från industrin även

Bild 7.7 Utsläpp av kvicksilver
från punktkällor 1860-

1987.

Bild 7.6 Utsläpp av arsenik från
punktkällor 1970-1988.

Arsenik ton/år

1970

Källa: Monitor 1987, Enheten för metallindu-
stri, SNV.

Källa: Levander 1990.

188

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Tabell 7.8 Utsläpp av tungmetaller till luft 1987/88 från olika
industribranscher.* Ton per år.

Industribransch Arsenik		Bly	Järn	Kadmium	Koppar Krom	Kvicksilver Nickel Vanadin Zink
Raffinaderi1	-	-	-	-	- -	-	4	12	-
Kloralkali	-	-	-	-	- -	0,3	-	-	-
Gummi	-	2	-	-	- -	-		-	-
Glas1	1	3	-	-	- -	-	-	-	-
Järn och stål	-	43	2 200	0,7	2 7	0,7	5	5	106
Metallverk	6	64	-	0,9	38	0,37	-	-	38
Skrotbaserade	—	3	—	0,1	1	—			43
metallverk
Ferrolegering	-	-	30	-	35		-	-	10
Verkstadsind.	-	-	-	-	-	-	-	-	100
TOTALT ca	7	115	2 300	1,7	40 42	1,4	0	17	296

' Industrins metallutsläpp till vatten redovisas i Tabell 5.17.

1 Uppgifter för 1985.

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

om det ännu inte avspeglas i statistiken. (Se
även Kapitel 3, s. 44.)

Metaller

Utsläppen av metaller från olika industrier
har minskat kraftigt de senaste decennierna,
det gäller inte minst arsenikutsläpp från
metallverk, krom från ferrolegeringsverk,
etc. Utsläppen av arsenik från industrin
(framförallt Rönnskärsverken) har minskat
med ca 80% under perioden 1985-1988.
Rönnskärsverkens utsläpp av andra metaller
har minskat med upp till 70% under
samma period.

Kvicksilverutsläppen från enskilda indu-
strianläggningar har minskat från ungefär 10
ton i början av 1970-talet till ca 1,4 ton

1988.

Naturvårdsverket har redovisat olika
metallutsläpp, som till en del bygger på scha-
blonskattningar, och har även gjort en sam-
manställning av åtgärder sedan 1985 för att
minska dessa utsläpp. (Se även Tabell 3.11
och Tabell 5.13.)

189

Hur mår Sverige?

Vidtagna och planerade åtgärder enligt hittills tagna beslut.

Utgångsår: 1 985

METALLER	MEDIUM	ÅTGÄRDER/KOMMENTARER
Gruvindustri (sulfidmalm)
Koppar, bly, zink, kvicksilver, kadmium	Luft	Avsevärd reduktion sedan 1985, i huvudsak genom utbyte av oljeel- dade sligtorkar mot pressluftfilter.
Kvicksilver, kadmium, bly, krom, koppar, zink	Vatten	Stor reduktion sedan 1985, främst genom ökad recirkulation av pro- cessvatten samt förbättrad rening av gruwattnet.
Gruvavfall (sulfidmalm)
Koppar, zink, bly, kadmium	Vatten	Utveckling av metoder för att minska metallutlakning de senaste åren. Täckning av avfall i Bersbo under 1987 och 1988 beräknas minska läckaget därifrån med ca 90%. Kostnad ca 35 milj kr. Överenskommelse om täckning av upplag i Saxberget träffad. Kostnad 45-65 milj kr. Kostnaderna delas av staten och Boliden Mi- neral. Plan från Dalälvsdelegationen om åtgärder mot zink- och kad- miumläckage från avfall i Falun och Garpenberg. Hittills beviljat: 100 milj kr. Krav av koncessionsnämnden för miljöskydd på Falu gruva om täckning av avfallsområde. Genomförda och planerade åtgärder bedöms minska läckaget med 50% till 1995 och med ca 75% till 2000.
Primära metallverk (Rönnskär)
Kvicksilver, kadmium, arsenik, koppar, bly, zink	Luft Vatten	Minskning med 30-70% 1985-1988. Bättre uppsamling och re- ning av stoft från smältprocesser. Nedläggning av kopparkal- doverk och blysmältverk. Gällande villkor innebär ytterligare minskningar före 1994.

Skrotbaserade
metallverk

Bly, kadmium Luft Bly minskat vid ett smältverk genom effektivare textila spärrfil-

ter.

Kadmium kommer att minska genom att metallverken i Fin-
spång slutar med kadmium som legeringsmetall i kopparplåt
för bilkylare, senast 1994.

Järn- och

stålindustri

Zink, bly, krom, Luft Minskning av stoftutsläppen vid stålverken. Mål 0,1 kg stoft per

koppar, nickel ton smält stål. Målet beräknas nås vid flertalet stålverk före

1995.

Bly	Luft	övergång till malm med lägre blyhalt, förbättrad stoftrening. Stoftreninganläggning vid järnsvampverket i Höganäs minskar blyutsläppen från 100 till något tiotal kg.
Krom, koppar, nickel	Luft	Effektivare uppsamling av stoft från smältugnar och nedlägg- ning av några ugnar har minskat utsläppen med 30% sedan 1985.

190

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall



METALLER	MEDIUM ÅTGÄRDER/KOMMENTARER
Ferrolegerings- verk Krom	Luft	Äldre ferrokromverk nedlagt. Ytterligare betydande minskning när planerade åtgärder vid Vargöns ferrokromverk vidtas.
Verkstadsindustri Zink	Luft	Textila spärrfilter har installerats vid några stora galvanise- ringsanläggningar. Liknande utveckling förutses för branschen som helhet.
Koppar, zink, krom, nickel	Vatten	Någon minskning genom förbättrad rening av processvatten. Utveckling mot minskade vattenflöden pågår, vilket kommer att minska utsläppen ytterligare.
Glas- och keramikindustri Kadmium	Luft Vatten	Användning av kadmium har upphört hos några keramiktillver- kare, kommer att försvinna vid det glasbruk som använder det. Inom bl.a. glasindustrin används även bly- och arsenikföre- ningar
Kloralkaliindustri Kvicksilver	Luft Vatten	Två anläggningar har övergått till kvicksilverfri teknik, vilket minskat utsläppen till luft med över 100 kg per år. Effektivare re- ningsteknik har för övriga anläggningar minskat vattenutsläp- pen något.
Avfallsförbränning Kvicksilver och andra metaller	Luft	Minskning med över 50% för kvicksilver 1985-1988. Avancerad rökgasrening, separat insamling av batterier. Samtliga anlägg- ningar skall senast under 1991 ha förbättrat rökgasreningen. Yt- terligare halvering av utsläppen beräknas till 1992.
Trafik Bly	Luft	Minskning med 200 ton 1985-1988 genom blyfri bensin/sänkta blyhalter. Ytterligare minskning med ca 360 ton till 1995.
Rayonindustri Zink	Vatten	Minskning med 50-60% genom åtgärder i processen. Ytterli- gare kraftig minskning genom produktionsminskning.
Diffusa källor Kvicksilver	Luft Vatten	Förbud 1989 mot kvicksilverhaltiga bekämpningsmedel. Tidi- gare spridd mängd: 2 ton. Vid tillverkningen användes 6 ton (tillv. nedlagd). Kvicksilverförbrukningen inom tandvården (1985: ca 3,5 ton) har minskat med 20%. Sänkta kvicksilverhal- ter i batterier. Högst 0,025% i alkaliska batterier.
Tenn	Vatten	Förbud 1989 mot tennorganiska båtbottenfärger för båtar un- der 25 m. Minskad anv. 50%. Nuvarande användning: ca 200 ton tenn/år. Ca 8 ton används i färger och kylvattensystem.
Kadmium	Luft Vatten	Ytbehandling, färgpigment, PVC-stabilisatorer.

191

Hur mår Sverige?

Närsalter

Skogsindustrin svarar fortfarande för den
större delen av industrins utsläpp av närsalter
och organisk syreförbrukande substans.
Någon detaljerad statistik över de totala in-
dustriutsläppen av fosfor, kväve och orga-
niska ämnen finns inte, med undantag för ut-
släppen från massa- och pappersindustrin.
Utsläppen från kommunernas avloppsre-
ningsverk är i allmänhet större än indu-
striutsläppen av dessa ämnen. (Se Tabell
5.7.)

Alkaliska ämnen

Stoftutsläpp från cementindustrin samt från
kol- och vedeldning innehåller alkaliska äm-
nen, som delvis motverkar försurning av
mark och vatten. Alkaliska ämnen är t.ex.

Bild 7.8 Utsläpp av alkaliska äm
nen till luft 1950-1980.

Tusen ton

SO2-ekvivalenter1

Järn- och stålindustrin
Skogsindustrin
Energiproduktion
Cementtillverkning
Kalkbränning (exkl. fältugnar)

1 Den mängd alkaliska ämnen som kan
neutralisera tusen ton svaveldioxid.

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

oxider och karbonater av natrium, magne-
sium, kalium och kalcium. Under perioden
1950-1980 minskade alkaliutsläppen till en
sjättedel - huvudsakligen som ett resultat av
installation av stoftfilter.

Utsläpp från olika branscher

Massa- och pappersindustrier
Massaindustrier dominerar, som nämnts,
när det gäller utsläppen av organiskt bunden
klor som kommer från kloranvändningen
vid blekningen av kemisk pappersmassa.

Blekning görs för att avlägsna rester av
vedämnen (lignin) som finns kvar efter att
massan kokats och tvättats. Anledningen
till att man bleker massan är att man önskar
en slutprodukt med hög renhet, styrka och
ljushet.

Blekning sker i flera steg. Normalt an-
vänds klorgas, klordioxid eller syrgas som
blekkemikalier. (Mekanisk massa bleks
med väteperoxid.)

Det finns flera möjligheter att minska ut-
släppen av klorerat organiskt material. Dels
kan kokningen modifieras så att mer lignin
tas bort redan där, dels kan andra processer
för att ta bort lignin införas - t.ex. syrgas-
blekning. Tvättprocessen kan också göras
mer effektiv.

En annan åtgärd som minskar utsläppen
är byte av klorgas mot klordioxid. Det är för
närvarande inte möjligt att tillverka hel-
blekt barrsulfatmassa utan någon klorgas.
Med dagens teknik kan merparten av klor-
gasen bytas mot klordioxid. Övergången till
klordioxid väntas öka ytterligare genom ut-
veckling av processerna.

Jämfört med stora massaproducenter i
andra länder har den svenska skogsindustrin
nått längst i fråga om att minska utsläppen
av klorerad organisk substans. Riksdagen
har beslutat att skogsindustrin skall ha på-
börjat åtgärder för att minska utsläppen av
organiskt bunden klor till högst 1,5 kg
TOC1 (ett mått på organiskt bunden klor)
per ton massa under 1992. Åtgärder för att

192

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

klara detta etappmål bedöms vara slutförda
under 1992. Numer mäts utsläppen med en
annan metod, AOX, och 1,5 kg TOC1 mot-
svarar ca 2 kg AOX. I mitten av 1970-talet
var utsläppen 6-8 kg AOX per ton massa.
Skogsindustrins utsläpp av organiskt bun-
den klor väntas minska ytterligare fram till
sekelskiftet.

Även skogsindustrins utsläpp av ämnen
som förbrukar syre när de bryts ner (BOD7)
har sjunkit markant. Anledningen till för-
bättringarna är både tekniska åtgärder och
strukturförändringar inom branschen. Ut-
släppsminskningama har åstadkommits sam-
tidigt som den totala produktionen har
ökat.

När det gäller luftföroreningar som sva-

vel- och kväveoxider svarar massa- och pap-
persindustrin för ca 40 % av industrins ut-
släpp av svaveldioxider och ca 50 % av kvä-
veoxiderna.

Kemisk industri m.m.

Den kemiska industrin omfattar tillverk-
ning av baskemikalier, gödningsämnen, klor,
natriumhydroxid, sprängämnen, raffinerad
olja, petrokemiska ämnen samt s.k. finkemi-
kalier.

Branschen omfattar omkring 50 större
industrier och många små anläggningar. Ge-
nom att företagen har en mycket skiftande
typ av produktion är också miljöproblemen
av olika karaktär.

BzW 7.9 Syreförbrukande ämnen.

Produktion

1965 69 73 77 81 85 87

Produktionen av pappersmassa och utsläpp
av biologiskt syreförbrukande ämnen (BOD7)
från skogsindustrin.

Källa: Naturmiljön i siffror 1990, SCB.

Bild 7.10 Klorförbrukning i massa-
produktion.

Produktion av blekt

kemisk massa Klorförbrukning

miljoner ton/år 1000 ton/år

Förbrukning av klor i massaindustrin samt pro-
duktionen av blekt massa, milj, ton/år.

Källa: Skogsindustrierna.

193

13 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige? Tabell 7.9 Jämförelser av ut-
släppsnivåer.

Utsläpp till vatten från tillverkning av oorga-
niska kemikalier jämfört med vad som kan nås
med bästa tillgängliga teknik (BAT). Ton per
år.


	1987	BAT
Kvicksilver	0,01	0,01
Arsenik	1	0
Kadmium	0,02	0,02
Kväve	360	230
Fosfor	250	130

Den petrokemiska industrins utsläpp av
olja och syreförbrukande ämnen (COD)
till vatten 1 987 jämfört med vad som kan
nås med bästa tillgängliga teknik (BAT). Ton
per år.


	1987	BAT
COD	300	240
Olja	2,5	2,5

Utsläpp av kvicksilver från kloralkaliindu-
strin jämfört med vad som kan nås med
bästa tillgängliga teknik (BAT). Kg per år.

Utsläpp från sprängämnesindustrin 1 987 av
kväve och syreförbrukande ämnen (COD) jäm-
fört med bästa tillgängliga teknik (BAT). Ton
per år.


	1987	BAT
Kväve	430	430
COD	1 000	1 000

Källa: Report on Sweden’s plans and activities,
Helcom 1989, SNV och muntliga uppgifter.

I en internationell jämförelse är den
svenska produktionen förhållandevis liten.
Det är framför allt den petrokemiska indu-
strin som har utvecklats snabbt. Merparten
av petrokemiindustrin har byggts upp un-
der de senaste två-tre decennierna. Däremot
är övriga kemiska industrier oftast äldre.

Processutsläppen från kemiindustrin har
minskat, men mycket återstår vad gäller att
ersätta miljöskadliga kemikalier med
mindre skadliga alternativ.

Tillverkning av oorganiska kemikalier
omfattar huvudsakligen svavelsyra, salpeter-
syra, forsforsyra och ammoniak. Dessa ke-
mikalier produceras vid sex anläggningar,
varav tre är lokaliserade till kusterna.

Processutsläppen är av olika slag. Vid
produktion av exempelvis svavelsyra sker ut-
släpp av svavelföreningar via processgaser.
Vid tillverkning av salpetersyra är läckage av
kväveoxider ett problem. Det förekommer
också utsläpp av tungmetaller. Dessa kom-
mer in i processerna med råvaror och följer
därefter med produkterna eller släpps ut med
gaser, spillvatten eller avfall. Genom att re-
cirkulera vatten inom anläggningarna har det
blivit möjligt att hålla tungmetallflödena på
en lägre nivå än tidigare.

Den petrokemiska industrin är koncen-
trerad till Stenungsund och till Göteborgsom-
rådet. Sammanlagt finns det fem anlägg-
ningar i regionen. Verksamheten har länge
varit föremål för granskning från såväl mil-
jö- som hälsosynpunkt. Stenungsundsindu-
striemas miljöpåverkan har bl.a. analyse-
rats i en särskild utredning under mitten av
1980-talet.

Verksamheten vid de olika anläggning-
arna bygger på krackning av nafta (lätta olje-
produkter), naturgas och olja. Organiska
kemikalier tillverkas vid anläggningarna, inte
minst råvaror till plastindustrin.

Klorproduktion sker vid fem kloralka-
liindustrier i landet. Den vanliga produk-
tionsmetoden innebär att man vid elektro-
lys av koksalt använder kvicksilver som elek-
trod. Utsläppen från den här sortens an-
läggningar har varit mycket stora - främst till
luft. I Sverige använder tre anläggningar

194

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

fortfarande kvicksilvermetoden, medan två
har gått över till kvicksilverfri teknik. Enligt
internationella överenskommelser skall an-
vändningen av kvicksilvermetoden upp-
höra inom kloralkaliindustrin.

Massa- och pappersindustrin är den vik-
tigaste marknaden för kloralkaliindustrin.
Andra viktiga avnämare är andra kemiin-
dustrier och kommunala vattenverk.

Sprängämnen tillverkas vid två anlägg-
ningar. Miljöstörningarna uppkommer hu-
vudsakligen genom utsläpp av kväveföre-
ningar och syreförbrukande ämnen.

Raffinaderier

Det finns fem oljeraffinaderier i Sverige.
Fyra av dessa är lokaliserade till västkusten.
Raffinering av petroleum orsakar en rad ut-

Tabell 7.10 Jämförelse mellan tillåtet råoljeintag och faktiskt utnyttjad
kapacitet. Tusen ton.

	BP	Nynäs (Göteborg)	Nynäs (Nynäshamn)	Scanraff	Shell
Tillstånd	6 000	450	1 800	10000	5000
Utnyttjad 1986	4190	250	660	7 700	3600
1987	3 640	420	590	8 200	3 500
1988	3970	430	600	7100	3 500
1989	4150‘	310	750	7 980*	3 250

* Enbart råolja, i övriga siffror kan även råvaror ingå.

Källa: SNV rapport 3816.

Tabell 7.11 Uppskattning av utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC)
från raffinaderier under senare delen av 1980-talet, ton per år.

Utsläpp av metan ingår inte.

	BP	Nynäs (Göteborg)	Nynäs (Nynäshamn)	Scanraff	Shell
Uppskattat verkligt utsläpp fran Processarea 2100		70	200	2 500	2 500
Produkttankar	2 000			1 500	1 000
Råoljetankar	1 400	100*	150*	300	700
Vattenrening	300	15	50	300	500
Råoljehamn	♦♦	10		100	*♦
Produkthamn	♦♦	5	50**’	1 000	♦♦
Övrigt som bil- & jvg- utlastn., start/stopp, från förbränning etc	200	50	50	300	300
TOTALT	6000**	250	500	6000	5000”

* Produkt- och råoljetankar sammantaget.

" Exklusive hamnhantering. UtsläppenTrån hamnhanteringen ligger enligt gällande

koncessioner under Göteborgs namns ansvar.

*” Råolje- och produkthamn sammantaget.

Källa: SNV Rapport 3816.

795

Hur mår Sverige?

släpp. Det gäller exempelvis svavel- och kvä-
veoxider, koloxid, stoft, lättflyktiga kolvä-
ten och illaluktande ämnen som svavelväte
och merkaptaner (organisk svavelförening)
till luft. Till vatten sker bl.a. utsläpp av kvar-
varande oljerester, löst svavelväte och feno-
ler. Under åren 1986-1989 minskade svavel-
utsläppen från raffinaderierna med ca 45%
från 5785 ton svavel till 3235 ton, bl.a. som
en följd av en utbyggd kontroll från miljö-
myndigheternas sida.

Den ökade tillsynen har emellertid också
resulterat i att vissa, till myndigheten tidigare
ej redovisade utsläpp, har kunnat identifie-
ras. Naturvårdsverket har begärt att tillstån-
den skall prövas på nytt när det gäller luft-
utsläpp från BP och Shell i Göteborg samt
från Scanraff vid Brofjorden. En sådan om-
prövning pågår vid koncessionsnämnden för
miljöskydd.

Utsläppen av kolväten till luft, dvs. flyk-
tiga organiska ämnen (VOC), har uppmärk-
sammats från både hälso- och miljösyn-
punkt. Mätningar av de totala utsläppen av
VOC från olika delar av ett raffinaderi har
hittills endast utförts för BP. De mätningar
som har gjorts där har visat att utsläppen av
VOC är betydligt större än vad som uppgivits
i samband med tidigare tillståndspröv-
ningar enligt miljöskyddslagen.

Utöver de föreningar som tagits upp här,
släpper också raffinaderier ut andra förore-
nande ämnen, bl.a. bly och aminer (kemi-
kalier som används i processen för att ta bort
svavel ur olja).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har under tillsynsarbetet drivit igenom ett an-
tal åtgärder, då man ansett att förlusterna
av amin varit oacceptabelt höga. Detta har
medfört att åtgången av amin minskat med
15-40% mellan 1988 och 1989.

Järn- och stålindustrin

Drygt 50% av den svenska stålproduktio-
nen sker i malmbaserade processer vid två
anläggningar. Resten produceras i tio an-
läggningar med skrot som råvara. Vid ca 20
industrier finns endast utrustning för vals-
ning av stål till färdig produkt.

Inom den svenska järn- och stålindustrin
tillverkas valsade och smidda produkter för i
första hand verkstads- och byggnadsindust-
rin. Sverige har också en stor andel av värl-
dens järnpulverproduktion. Viktiga mel-
lanprodukter är råjärn, råstål och järnsvamp.
Branschens andel av de svenska utsläppen
av kvicksilver, kadmium, bly och krom ligger
mellan 5% och 20% för vardera metallen.
För metallerna järn och mangan är bran-
schen den dominerande utsläppskällan. De
direkta stoftutsläppen från ugnarna har se-
dan länge åtgärdats medan de diffusa ut-
släppen i samband med fyllning av skrot och
tappning successivt har minskats genom in-
vesteringar i allt mer effektiv stoftrening.
Från koksverken sker utsläpp av bl.a. sva-
vel och polyaromatiska kolväten. 1 Sverige
finns ett ferrolegeringsverk, Vargöns All-
oys, som producerar 80 000 ton per år och
släpper ut bl.a. metallhaltigt stoft.

Ytbehandling och gjuterier

De flesta ytbehandlingsindustrier använder
för närvarande vattenreningsteknik med ut-
fällning och sedimentering av metallhyd-
roxider. Det innebär att utsläppen från varje
enskild anläggning oftast är förhållandevis
små. Samtidigt finns det många anläggningar
och sammantaget har utsläppen stor bety-
delse för förekomsten av metallföroreningar
i slam från kommunernas reningsverk. Det
finns numera teknik som gör det möjligt att
använda i princip helt slutna system för pro-
cessvatten inom ytbehandlingsföretag.

Sverige har ca 50 jämgjuterier och tiota-
let stålgjuterier. På grund av att det skrot som
smälts ned ofta är av dålig kvalitet och dess-
utom är förorenat av bl.a. olja, färg och plast-
rester kan rökgaserna innehålla såväl kad-
mium som bly, zink och olika klororganiska
ämnen som dioxiner. Olika former av re-
ning reducerar utsläppen och de svenska gju-
teriema uppfyller strängare miljökrav än
många gjuterier i andra europeiska länder.

Antalet metallgjuterier uppgår till
200—3(X). Merparten av dem är små famil-
jeägda gjuteriföretag. De stora metallgju-
teriema gjuter aluminium- och kopparlege-

196

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

ringar och är endera integrerade i någon
större koncern eller har huvuddelen av sin
avsättning till transportmedelsindustrin.

Miljöstörningarna från metallgjuteriema
är inte i samma storleksordning som från
järn- och stålgjuterier. Utsläpp av giftiga
metaller uppstår på grund av s.k. avbränna
vid smältningen. Metallgjuteriema smälter
framför allt tackor som leverats från om-
smältverk och skrot som återanvänds inom
industrin.

Tabell 7.12 Utsläpp till luft från
ferrolegeringsverk jäm-
fört med vad som kan
nås med bästa tillgäng-
liga teknik (BAT). Ton
per år.

Källa: Report on Sweden’s plans and activities
to Helcom 1989, SNV.

Tabell 7.13 Järn- och stålindustrins utsläpp jämfört med vad som är möj-
ligt att nå med bästa tillgängliga teknik (BAT) 1989-1990. Ton
per år.

	1972	1977	1985	1987/88	BAT
TILL LUFT:
Kvicksilver	-	-	-	0,3-0,6	<0,3
Kadmium	-	2	1	0,4-0,6	0,2
Krom	170	35	35	7	2
Koppar	-	20	6	2	0,5
Nickel	70	25	8	5	0,5
Bly	50	<50	50	43	10
Zink	1 640	510	130	105	35
Polyaromatiska kolväten	—	—	—	8	2,5
Stoft	-	15 0001	-	4700	1 600
TILL VATTEN:
Kvicksilver	-	-	0,02	0,02	-
Kadmium	-	-	0,1	0,01	-
Krom	750	185	15	10-15	<2,4
Koppar	2	2	2	2	<1
Nickel	400	80	10	<10	<1
Bly	30	18	3	2	<0,2
Zink	265	125	45	30	<4,6
Polyaromatiska kolväten	—	—	—	0,42	0,1
Kväve	—	—	—	6602	250

— = uppgifter saknas, 1 uppgift för 1 976, 2 uppgift för 1 987.

Källor: Monitor 1987, SNV, Report to Helcom 1989, SNV, Hav 90, SNV.

197

Hur mår Sverige?

Ökad användning
av kemikalier

Under efterkrigstiden har användningen av
kemikalier expanderat mycket snabbt. I ett
industrisamhälle som Sverige kommer
människor dagligen i kontakt med ett stort
antal kemikalier både i arbetslivet och
hemma. Kemikaliernas miljöpåverkan är
svår att beskriva. Dels hanterar vi ett
mycket stort antal ämnen och produkter, dels
är kunskapen om kemikaliernas effekter i
miljön ofta begränsad.

Mycket av det moderna samhällets väl-
stånd bygger på kemiindustrins landvin-
ningar. Samtidigt har en stor del av kemika-
lieutvecklingen skett utan tillräcklig kunskap
om och hänsyn till de eventuella risker för
miljö och hälsa som kemikalierna kan or-
saka. Det pågår nu ett omfattande arbete
med att kartlägga och motverka negativa mil-
jö- och hälsoeffekter av kemiska ämnen
och produkter.

Antalet enskilda kemiska ämnen som
framställs syntetiskt har ökat exponentiellt de
senaste årtiondena. År 1970 fanns ca två
milj, kemiska föreningar registrerade i värl-
den. Tjugo år senare hade antalet stigit till
tio miljoner. Detta innebär en ökning med i
genomsnitt ca 450000 beskrivna ämnen
varje år.

Antalet kemiska ämnen som är i prak-
tiskt bruk är betydligt lägre. Det finns upp-
skattningar som pekar på att det finns mel-
lan 20 (XX) och 60 (XX) ämnen som är i kom-
mersiellt bruk i ett industriland. Av dessa
svarar ca 1000 ämnen för mer än 95% av all
kemikalieanvändning - de utgör s.k. hög-
volymkemikalier.

Det är svårt att beräkna hur många nya
ämnen som varje år når ut på marknaden i
världen. Uppskattningsvis rör det sig om
mellan 500 och 1000 ämnen.

Bristen på kunskap om vilka ämnen som
är eller kan misstänkas vara hälso- och miljö-
farliga är ett problem. Hittills har t.ex. ca
2 800 ämnen konstaterats kunna medföra
kontaktallergier. Internationella kriterier

för vad som skall klassas - och märkas - som
miljöfarligt håller på att utvecklas.

Inom OECD görs en genomgång av de
s.k. högvolymkemikaliema, dvs. de mest an-
vända kemikalierna. Resultatet har blivit
en gemensam OECD-lista med ca 1400 ke-
miska ämnen, som tillverkas i mer än 1000
ton per år i två eller flera länder. OECD har
fattat beslut om att undersöka ca 150 äm-
nen - sådana som man i dag nästan helt sak-
nar uppgifter om, trots den omfattande an-
vändningen. För dessa ämnen skall både
grundläggande egenskaper samt miljö- och
hälsoeffekter redovisas. På svenskt initiativ
arbetar OECD också med att identifiera
ämnen som behöver avvecklas eller begrän-
sas i sin användning. Fem ämnen (metylen-
klorid, kvicksilver, kadmium, bly och brome-
rade flamskyddsmedel) har hittills valts ut.

De flesta kemikalier
importeras

Utvecklingen inom kemikalieområdet ka-
rakteriseras av en mycket hög tillväxttakt
jämfört med andra industribranscher. Ke-
mibranschen producerar främst produkter
som ingår som insatsvaror antingen i andra
kemiindustrier eller i andra branscher. Vär-
det av kemikalieproduktionen enbart inom
svensk industri uppgick 1987 till ca 40 miljar-
der kr. Av detta svarar organiska och oor-
ganiska baskemikalier för 11 miljarder, plas-
ter inkl, halvfabrikat för 10 miljarder och
läkemedel för 7 miljarder kr. Ungefär hälften
av den svenska produktionen av kemikalier
används inom landet, resten exporteras.

Sverige importerar merparten av de ke-
miska produkter som vi använder Till detta
ska också läggas de varor som importeras
och som innehåller eller har behandlats med
kemiska produkter.

Industrin använder 75 % av antalet regi-
strerade kemiska produkter, resten används i
hushålls- och jordbrukssektorn. Den totala
nettoförbrukningen av kemikalier inom in-
dustri och jordbruk värderades 1988 till ca
35 miljarder kronor.

198

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Inom branscher som tillverkar färg, lim,
kemisk-tekniska produkter, metaller och
tvättmedel kommer sannolikt viss kemika-
lieanvändning att minska till följd av en fort-
satt övergång till vattenbaserade system
och produkter.

Klorförbrukningen antas minska inom
massaindustrin, framför allt genom process-
tekniska förändringar. På ett liknande sätt
har kemikalieanvändningen inom jordbruket
minskat och förväntas fortsätta minska.

dels genom det pågående halveringspro-
grammet för bekämpningsmedel, dels som
en effekt av att jordbruket som näring mins-
kar.

Inom ett flertal branscher förutspås där-
emot totalt sett ökade kemikalieinsatser. Dit
hör livsmedel, massa och papper, läkeme-
del, lim, verkstad, vattenrening samt bygg-
verksamhet. I övriga branscher förväntas
kemikalieinsatsema bli i stort sett oföränd-
rade.

Bild 7.11 Kemiska produkter i Sverige.

® □

Produktgruppens funktion >

Kemiska produkter som 1 988 användes i Sverige i över 1 ton, fördelade på produktgrupper.

Källa: Kemi, SCB.

199

Hur mår Sverige?

Antalet kemiska ämnen och produkter i
Sverige

Det finns mellan 50 (XX) och 60 (XX) kemiska
produkter i det svenska produktregistret.
Drygt 5 500 ämnen som ingår i dessa pro-
dukter finns särskilt angivna i registret. Totalt
ingår uppskattningsvis mellan 10000 och
20000 kemiska ämnen i produkterna. Regist-
ret innehåller, utöver vissa råvaror, huvud-
sakligen ämnen som av företagen bedöms ha
hälsofarlig inverkan.

Ca 2 800 företag som tillverkar eller im-
porterar kemiska produkter är registrerade i
produktregistret. Av dessa har drygt 1800
företag någon hälsofarlig produkt i sitt sorti-
ment.

Kemikaliekontrollen i
Sverige

Kemikaliekontrollens syfte är att minska
riskerna för skada på människor och miljö av
kemiska ämnen och produkter. Enligt la-
gen om kemiska produkter är det företagen
som har huvudansvaret för de produkter de
importerar, tillverkar eller levererar. Detta
innebär bl.a. att företagen är skyldiga att
utreda kemikaliernas egenskaper och infor-
mera om skaderisker och om förebyggande
åtgärder. Företagen skall också, enligt lagen,
byta ut farliga ämnen och produkter mot
mindre farliga när det är möjligt, den s.k.
substitutionsprincipen. Lagen är generell,
dvs. omfattar samtliga verksamheter där ke-
mikalier hanteras.

För bekämpningsmedel gäller speciella
regler som innebär att de måste godkännas
av kemikalieinspektionen innan de får im-
porteras, säljas eller användas.

Miljöfarlighets kriterier

Kunskapen för att bedöma om kemiska
ämnen är farliga för den yttre miljön är, som
nämnts tidigare, begränsad. Inom Norden
har gemensamma kriterier utarbetats för att
bestämmma miljöfarlighet. Motsvarande
arbete pågår också inom EG.

Kriterierna utgår från olika ämnens gif-
tighet för vattenlevande organismer, bioke-
misk nedbrytbarhet i vatten samt förmåga
att ackumuleras i biologiska material. Till
detta kommer också allmänna bedöm-
ningar av kemiska föreningar som är miljö-
farliga, men som inte faller under något av
de övriga kriterierna. Dit hör bl.a. CFC-för-
eningar (t.ex. freon, se Kapitel 2, s. 16).

Flödesstudier m.m.

För att öka kunskaperna om hur och var
olika kemikalier används har kemikaliein-
spektionen 1987 inlett det s.k. överblicks-
projektet. Det skall ge en översiktlig beskriv-
ning av förekomst och användning av ke-
miska ämnen och produkter i Sverige.

I detta ingår flödesstudier, som skall följa
kemiska ämnen "från vaggan till graven".
Flödesstudier visar vilka användningar av
ett visst ämne som kan leda till stora utsläpps-
och avfallsproblem samt ger underlag för
att bedöma möjligheterna att byta ut ämnet
mot mindre skadliga alternativ.

Kemikalieinspektionen har utfört flö-
desstudier för 1,1,1-trikloretan, koltetraklo-
rid, metylenklorid, trikloretylen, per-
kloretylen, styren och flamskyddsmedel (om-
fattande ca 15 olika kemiska ämnen). Där-
till kommer flödesstudier för några metaller
och för mjukmedel till plaster som ftalater,
klorparaffiner m.fl.

Miljömärkning

Inom kemikalieområdet märks produkter
som innebär fara t.ex. med en dödskalle för
giftiga ämnen, kors för hälsoskadliga pro-
dukter och en eldsflamma för brandfara. Ett
motsvarande system, med en märkning
som varnar för produkter som är särskilt
skadliga för miljön, håller på att utvecklas.
Ett gemensamt nordiskt förslag till klassifice-
ring och märkning av miljöfarliga kemiska
produkter har tagits fram med hjälp av krite-
rierna för miljöfarlighet.

Det finns också en mängd olika märken
som skall hjälpa konsumenterna att välja de
varor som inte skadar - eller är minst skad-

200

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

liga - för miljön. Dessa har vuxit fram både
på ideell och kommersiell väg. De nordiska
länderna införde hösten 1989 ett samordnat
system för den här typen av positiv miljö-
märkning med gemensamma kriterier och en
gemensam symbol - en vit svan.

Den nordiska miljömärkningen med den
vita svanen är frivillig och leds i Sverige av en
särskild miljömärkningsstyrelse med före-
trädare för konsumenter, miljöintressen och
näringsliv. Arbetet befinner sig för närva-
rande i ett uppbyggnadsskede. Det nordiska
samordningsorganet har hittills beslutat om
utveckling av kriterier för positiv miljömärk-
ning av ca femton produktgrupper, bl.a.
tvättmedel och pappersprodukter. Miljö-
märkningsstyrelsen i Sverige ansvarar för
nio av dem. De första märkta produkterna
väntas finnas i handeln sommaren 1991.

Minskad användning av
skadliga ämnen

I flera länder arbetar man med att ta fram
listor över miljöfarliga eller potentiellt miljö-
farliga ämnen som underlag för en effekti-
vare kemikaliekontroll. I Sverige har under
senare år listor gjorts över ämnen och ke-
miska föreningar som inte längre bör använ-
das eller vars användning behöver begrän-
sas kraftigt. T.ex. har kemikalieinspektionen
pekat ut 40 ämnen som är skadliga för mil-
jön.

Kemikalieinspektionen och naturvårds-
verket har valt ut 13 ämnen eller ämnesgrup-
per, vars användning bör upphöra eller be-
gränsas. De är: metylenklorid, trikloretylen,
perkloretylen, bly och blyföreningar, tenn-
organiska föreningar, kadmium och kad-
miumföreningar, kvicksilver och kvicksil-
verföreningar, klorparaffiner, ftalater,
nonylfenoletoxylater, kreosot, arsenik och
bromerade flamskyddsmedel.

Metylenklorid

Sverige har ingen tillverkning av metylen-
klorid. Ca 2500 ton metylenklorid importe-
rades 1988 i form av råvara. Till detta kom-

mer ca 100 ton som importerades i färdiga
kemiska produkter. De viktigaste använd-
ningsområdena är avfettning och färgborttag-
ning inom metall- och verkstadsindustrin.
Även rengöring inom elektronikindustrin är
betydelsefull. Andra användningsområden
är som lösningsmedel i läkemedelsindustrin.
Vid plasttillverkning används metylenklo-
rid bl.a. vid tillverkning av skumplast (poly-
metan) och som rengöringsmedel.

Metylenklorid är flyktigt och sprids lätt
samt är både direkt giftigt och cancerframkal-
lande. Metylenklorids lättflyktighet medför
att nästan 90% av den mängd som används
inom industrin avgår till luft. Resterande
mängd tas om hand som miljöfarligt avfall el-
ler exporteras för upparbetning. Endast en
mindre del återfinns i avloppsvatten.

När det gäller de stora användningsom-
rådena avfettning och färgborttagning inom
verkstadsindustrin finns alternativ teknik.
För konsumentprodukter finns det också al-
ternativ. Inom läkemedelsindustrin kan det
däremot vara svårare att finna ersättnings-
medel.

Trikloretylen

Även det trikloretylen ("tri”) som används
i Sverige är importerat. 6 300 ton används för
avfettning och en del andra ändamål.

Tri är giftigt, cancerframkallande och
lättflyktigt. Ämnet bryts inte ner så lätt och
är giftigt för vattenlevande organismer. De
ämnen som bildas vid nedbrytningen är
också miljöfarliga.

I de flesta sammanhang finns det alter-
nativ - framför allt avfettning med alkaliska
medel. Det är också möjligt att tekniskt be-
gränsa utsläppen av trikloretylen genom att
använda slutna system som återvinner äm-
net.

Perkloretylen

All perkloretylen importeras. I Sverige an-
vänds ca 1700 ton varje år, som tvättvätska i
kemtvättar. Perkloretylen är också cancer-
framkallande och lättflyktigt. Det mesta av
det som används släpps ut till atmosfären.

201

Hur mår Sverige?

Totalt i världen förbrukas ca 700 000 ton per
år.

Ämnet är ganska stabilt och giftigt för
vattenlevande organismer. Även perklor-
etylen bildar vid nedbrytningen miljöfarliga
ämnen.

Det pågår utveckling av alternativa tvätt-
vätskor, men dessa är ännu inte tillgängliga
på marknaden. Det går att minska utsläp-
pen genom att använda slutna system med
aktivt kol för återvinning.

Bly

Bly, ensamt eller i förening med andra äm-
nen, är alltjämt vanligt i en mängd olika va-
ror och kemiska produkter. Den årliga
blyanvändningen i Sverige uppgår till ca
30000 ton. Av detta används ca 22000 ton
för tillverkning av ackumulatorer. Andra
stora användningsområden av bly är plast-
och glastillverkning, kabelmantling, i hagel-
patroner och som tillsats i bensin.

Vid blyförgiftning påverkas det centrala
nervsystemet och effekten blir nedsatt intel-
lektuell kapacitet. Hos barn påverkas be-
teendet vid blyhalter mellan 30 och 50 mikro-
gram per 100 ml blod.

Det är i första hand den blyhaltiga bensi-
nen som har medfört att befolkningen, fram-
för allt i storstäderna, exponeras för bly.
Till följd av lägre blyhalt i bensin och införan-
det av oblyad bensin har blyhalten i stock-
holmarnas blod minskat med 30 % sedan
1980. (Se även s. 180, Kapitel 3, s. 50 och
Kapitel 5, s. 157.)

Tennorganiska föreningar

Användningen av organiska tennföre-
ningar är mycket spridd. Ungefär 150 ton an-
vänds som stabilisatorer (tillsammans med
andra tungmetaller) vid tillverkning av PVC-
plast. Organiska tennföreningar används
dessutom som bekämpningsmedel, t.ex. i

Tabell 7.14 Användningsområden för metylenklorid, perkloretylen och
trikloretylen 1988 och 1989 (inom parentes).


		Förbrukad mängd (ton/år)
Branschhantering	Metylen- klorid	Perklor- etylen	Triklor- etylen
Verkstadsindustrin — avfettning	950	50	6300 (5100)
- färgborttagning	150
Elektronikindustri - rengöring	270
Läkemedelsindustri	380 (600)		(<60)
Kemisk industri	275
Plasttillverkning	270	30
Byganadshantverk -färgborttagning	60
Kemtvätt		1 700 (1 400)
Klotterborttagning	200
Konsumentprodukter — färgborttagning	70

Källa: SOU 1990:59.

202

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

bottenfärger för båtar för att förhindra att
alger växer fast.

I Sverige är sedan 1989 organiska tenn-
föreningar förbjudna i båtbottenfärger för
båtar som är kortare än 25 meter. På
oceangående fartyg används dessa färger
fortfarande.

Organiska tennföreningar är i allmänhet
mycket giftiga. De förgiftar vattenorganis-
mer, vilket i själva verket också är deras
uppgift t.ex. som bekämpningsmedel i båt-
bottenfärger. Spridningen från båtbotten-
färger är diffus genom de många små utsläp-
pen. Andra diffusa spridningskällor är
tennimpregnerade snickerier, kylvattensys-
tem, fogmassor och färger som konserve-
rats med organiska tennföreningar.

Kvicksilver

Den sammanlagda kvicksilvertillförseln i
olika produkter uppgick 1988 till ca 14 ton.
Den totala tillförseln var ca 75 ton, varav
merparten kom från malmbrytning.

Tabell 7.15 Uppskattad använd-
ning av bly i Sverige
1988/89 fördelat på
verksamhetsområden.
Ton per år.


Ackumulatorer	22 000
Kabelmantel	3000
Plast	2 000
Glas	1 500
Hagel och kulor	800
Bensin	600
Färg och korrosionsskydd	200
Blylödda konservburkar	25
Gummi	10
Sprängämnen	10
Keramik	10
Övrig användning, metallisk bly	>200

Källa: Kemi.

Under åren 1940-1970 var kvicksilver-
utsläppen till luft och vatten mycket stora.
Då uppgick enbart punktutsläppen till ca 50
ton årligen. I början av 1970-talet hade de
minskat till ca 15 ton per år och är i dag
nere i tre ton. Enligt tidigare beräkningar
uppges kvicksilverutsläppen i Europa till ca
270 ton per år, men sommaren 1990 publice-
rades uppgifter om att enbart dåvarande
Östtyskland årligen släppte ut över 500 ton
kvicksilver till luften. (Se även Kapitel 3,
s.46)

En balansräkning över kvicksilver i Sve-
rige visar att den årliga tillförseln är betydligt
större än dagens identifierade utsläpp. Hu-
vuddelen lagras på tippar eller i varor och i
material i övrigt. Användningen av kvick-
silver är störst i batterier, apparater och mät-
instrument samt inom tandvården. Termo-
metrar, lysrör och lampor är andra stora an-
vändningsområden .

Kvicksilver kan omvandlas till metyl-
kvicksilver som snabbt tas upp av olika orga-
nismer, men som utsöndras långsamt. Det
gör att metylkvicksilvret ackumuleras i nä-
ringskedjorna. Kvicksilver kan skada det
centrala nervsystemet. Det kan dessutom ge
fosterskador. För säkerhets skull rekom-
menderar livsmedelsverket gravida kvinnor
att avstå från att äta insjöfisk under gravidi-
teten (Se Kapitel 5, s.123.)

Den tekniska utvecklingen ger allt fler al-
ternativ till kvicksilverhaltiga produkter. Det
finns alkaliska batterier som är helt kvick-
silverfria. Kvicksilverhaltiga febertermomet-
rar kan ersättas av digitala. Lysrör och låg-
energilampor kan däremot inte tillverkas
utan kvicksilver med i dag känd teknik.

Klorparaffiner

I Sverige tillverkas inga klorparaffiner. Ca
4 500 ton importeras årligen och används till
flamskyddsmedel och som mjukgörare i
PVC-plast, i fogmassor, lim, färg, verkstads-
oljor m.m.

Genom att ämnena är både stabila och
svårnedbrytbara är risken stor för miljöska-
dor. Det har också visat sig att ämnena
även vid låga halter är giftiga för kräftdjur.

203

Hur mår Sverige?

Det finns i dag mindre miljöfarliga alterna-
tiv.

På många områden sker nu också en
snabb utveckling. Användningen av klorpa-
raffiner i verkstadsoljor har t.ex. minskat
med 50% sedan år 1985. Trenden är fortsatt
minskning.

Ftalater

Ar 1988 förbrukades i världen nästan 2 mil-
joner ton ftalater. De används framför allt
som mjukgörare i plaster av olika slag. I
Sverige användes ca 24 (XX) ton ftalater 1989.
En del av den förbrukade mängden sprids
i naturen.

Processutsläpp sker framför allt till luft.
Ämnena kan transporteras långa sträckor i
luften och nedfallen kan ske långt från ut-
släppsplatsen. Belastningen på miljön orsa-
kas främst genom de stora utsläppen, men
också genom att ämnena bryts ner förhållan-
devis långsamt. Kunskapen om miljöska-
dorna är otillräcklig men stora utsläpp, lång
nedbrytningstid och hög fettlöslighet ökar
riskerna för miljöeffekter. Det finns uppgifter
om att ftalater ackumuleras hos vissa rygg-
radslösa djur.

Nonylfenoletoxylater
Nonylfenoletoxylater används till industri-
ell rengöring, biltvätt, rengöring på institutio-

ner, etc. Totalt produceras 10(XX)- 13 (XX)
ton nonylfenoletoxylater varje år i Sverige.
Ungefär 10 (XX) ton exporteras. Omkring
3 000 - 3 500 ton används årligen i tvättme-
del, vätmedel, emulgatorer och disperge-
ringsmedel.

Nonylfenoletoxylater bryts ganska lätt
ned i miljön. En del av nedbrytningsproduk-
terna, däribland nonylfenol, är giftiga för
vattenlevande organismer.

När det gäller rengöringsmedel för hus-
hållsbruk och yrkesmässig användning, lik-
som rengöringsmedel för fordon, etc. finns
det alternativ till nonylfenoletoxylater.

Arsenik

Den dominerande användningen av arse-
nik är i träskyddsmedel.

1988 uppgick användningen av arsenik
och arsenikföreningar i Sverige till i storleks-
ordningen 5000-13000 ton. Arsenik har
allvarliga hälso- och miljöeffekter. Enligt en
överenskommelse vid Nordsjökonferensen
i mars 1990 skall utsläppen av arsenik till
Nordsjön minska med minst 50% under
perioden 1985-1995.

Kreosot

Kreosot som är en blandning av flera
hundra ämnen används som träskyddsmedel
mest för impregnering av jämvägsslipers,

Tabell 7.16 Omsättning av kvicksilverhaltiga produkter 1987/88, kg
kvicksilver per år.

Produktområde	Omsättning	Avfall som lagras för återvinning	Övrigt avfall	Direkta utsläpp till luft och vatten
Batterier*	6000	3000	3000	—
Tandvård	3000-5 000	?	100-200	100
Termometrar	1 400	<50	700	700
Lysrör,
kvicksilverlampor 300		-	300	-
Apparater och
instrument	2 000-2 500	-	?	?
Övrigt	100-200	100	?	?

* 1 990 bedöms nettotillförseln av kvicksilver från batterier ha minskat till 2 000-2 500 kg.

Källa: SNV Rapport 3764.

204

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

el- och telegrafstolpar. 1989 användes ca
4500 ton. Blandningen är cancerframkal-
lande, ångorna är giftiga och ämnet starkt ir-
riterande om det kommer i kontakt med
huden. Kreosot är mycket giftigt för vattenle-
vande organismer.

Kadmium

Kadmium för ytbehandling, i plaster och i
färgämnen är förbjudet sedan många år.

Trots förbudet är kadmium fortfarande
ett allvarligt miljöproblem. Användningsom-
råden är, som nämnts, laddningsbara nickel-
kadmiumbatterier. Kadmium ingår också
som förorening i handelsgödsel.

Alternativ till nickel-kadmiumbatterier
håller på att utvecklas för många använd-
ningsområden, främst s.k. nickelhydridcel-
ler. (Se även s. 180, Kapitel3, s. 49, och Kapi-
tel 5, s. 157.)

Bromerade flamskyddsmedel

Inga bromerade flamskyddsmedel tillver-
kas i Sverige. Importen uppskattades 1988
vara mellan 1400 och 2 000 ton. Exporten
av bromerade flamskyddsmedel i varor upp-
gick till ca 500 ton.

Bromerade flamskyddsmedel används
huvudsakligen för konstruktionsplaster, lätt-
plaster (isolermaterial) samt för kretskort.
En del bromföreningar används till textilier
för att öka brandhärdigheten.

Kunskapen om bromerade flamskydds-
medels påverkan på miljö och hälsa är be-

gränsad. Man misstänker dock att ämnena
ackumuleras i biologiskt material och trots
att användningen är så liten är de spridda i
miljön. Ämnena liknar PCB i sin kemiska
struktur. Halterna i miljön tycks ha ökat se-
dan 1970-talet.

Bekämpningsmedel

För kontroll av bekämpningsmedel gäller
särskilda regler. Till skillnad från övriga ke-
miska produkter skall nya bekämpnings-
medel godkännas innan de får importeras,
säljas eller användas. Vid godkännandet
gör kemikalieinspektionen en risk-nyttovär-
dering. Om det finns mindre farliga medel
för samma användningsområde godkänns
inte det farligare.

Vid årsskiftet 1990/91 upphörde tillstån-
den för alla medel som är registrerade enligt
äldre bestämmelser. Tillverkarna av be-
kämpningsmedel har ansökt om förnyat god-
kännande för drygt 300 av dessa ca 400 me-
del. Kemikalieinspektionen tillämpar samma
dokumentationskrav för dessa som för nya
medel.

Riksdagen beslutade år 1987 att använd-
ningen av bekämpningsmedel skall minska.
Som ett första mål angavs en halvering av
användningen under perioden 1985-1990.

Förbud eller restriktioner har under de
senaste åren införts för olika bekämpnings-
medel, som svarade för ca 11% av använd-
ningen innan de förbjöds. Den sammanlagda

Tabell 7.17 Förändring av antalet godkända bekämpningsmedel.

År	Godkända vid årets början	Nya godkännanden under året	Avregistrerade under året	+/-
1986	681	22	26	- 4
1987	677	32	54	- 22
1988	655	20	56	- 36
1989	619	26	109	- 83
1990	536		611	ca 1361
1 T.o.m.	1990-06-30

Källa: Kemi, fördjupad anslagsframställan 1991/92-1993/94.

205

Hur mår Sverige?

mängden sålda bekämpningsmedel har
fortsatt att minska under de senaste åren.
1989 var den 44% lägre än genomsnittet för
1981-1985.

I huvudsak är det användningen av me-
del för ogräsbekämpning som har minskat.
Ogräsbekämpningsmedlen svarar för öv-
rigt för den stora volymen, ca 70% av all an-
vändning.

Lantbruksstyrelsen, kemikalieinspektio-
nen och statens naturvårdsverk bedömer att
målet om en halverad användning av be-
kämpningsmedel har uppnåtts. (Se Bild 10.8)
Riksdagen beslutade 1990 att använd-
ningen av bekämpningsmedel ytterligare
skall halveras fram till strax efter mitten av
1990-talet.

Antalet godkända bekämpningsmedel
har minskat kontinuerligt från ca 700 år 1985
till uppskattningsvis ca 400 vid 1990 års ut-
gång. Eftersom ett hundratal nya ämnen har
registrerats under den här perioden, inne-
bär detta att ca 400 ämnen helt har avregi-
strerats. Bekämpningsmedel som används i
hushållen och i privata trädgårdar har mins-
kat från ca 150 till 100 under samma period.

Från och med 1992 kommer även
skeppsbottenfärger att förhandsgranskas på
samma sätt som andra bekämpningsmedel.
I dag ingår ca 80 produkter i denna grupp.

Avfall och
återvinning

Den första organiserade renhållningen i
modem tid utvecklades i mitten av 1860-talet
med stöd av hälsovårdsstadgan. Renhåll-
ningen var då förbehållen städerna och efter
hand även köpingar. Mindre tätorter och
municipalsamhällen stod utanför.

Det var först vid den kommunala ren-
hållningslagens tillkomst 1972 som kommu-
nerna fick ansvaret för insamling och be-
handling av allt hushållsavfall (och därmed
jämförbart avfall). Det innebar i praktiken
många gånger ett kommunalt ”renhållnings-
monopol”, som sträckte sig långt ut i gles-

Tabell7.18 Beräknade avfalls-
mängder i Sverige.

Avfallsslag	Milj, ton/år
Hushållsavfall	2,6
Latrin	0,05
Slam från avloppsanläggningar	1,5
Vitvaror	0,08
SUMMA	4,2
Reningsavfall m.m.
Slam från avloppsreningsverk	1,0
Energiproduktion	0,5
Riskavfall	0,025
SUMMA	1,52
Industriavfall m.m.
Järn- och stålindustrin	1,3
Gruvindustrin	28,0
Bygg- och rivningsavfall	4,5
Livsmedelsindustrin	3,1
Bilskrot	0,1
Miljöfarligt avfall	0,5
Skogsindustrin	8,1
Övrig industri	0,5
SUMMA	46,1
SUMMA TOTALT	52

Källa: SNV Rapport 3483.

206

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

bygderna. Renhållningslagen har sedan änd-
rats vid flera tillfällen för att bättre passa så-
väl kommunernas som den enskildes intres-
sen.

Efterhand har det kommunala ansvaret
utökats till att dels omfatta insamling av mil-
jöfarligt avfall från hushållen, dels insam-
ling av källsorterat material till återvinning.
De förändringar av renhållningslagen som
riksdagen beslutade om i maj 1990 innebär
att kommunerna nu även kommer att få ett
planeringsansvar för all avfallshantering. I ett
första steg utökas dessutom ansvaret för
hanteringen av en stor del av industriavfallet
(s.k. icke branschspecifikt avfall) och på
längre sikt för allt avfall.

Det kommunala ansvaret innebär inte
att kommunen i egen regi måste sköta insam-

Bild 7.12 Avfallsmängden per per-
son, 1932-1956.

Avfallsmängd
m3 per individ/år

Bild 7.13 Insamlat avfall i Göteborg 1885-1931.

160 000

140000

120000

100 000

80000

60 000

40000

20000

o
CN
a

1931

Källa: Anderberg 1932.

207

Hur mår Sverige?

ling och behandling. Detta kan läggas ut på
privata entreprenörer - kommunala eller re-
gionala bolag - men kommunerna har an-
svaret för planeringen och skall se till att nå-
gon utför arbetet.

Hushållsavfall

Den tidiga kommunala renhållningen orga-
niserades i första hand i avsikt att ta hand om
städernas latrin, av vilket man tillverkade
gödselmedlet pudrett, som såldes till bön-

Tabell 7.19 Avfallsmängder i en kommun med 100 000 invånare, Borås
kommun 1986.


Typ av avfall	Ton/år	Återvinningsbart ton/år
Hushållsavfall	22000	2100 (inkl bilskrot)
Hushållens grovavfall	5000
Industri- och verksamhetsavfall	30000	16 700
Askor (främst från värme och energiproduktion)	15000
Slam från reningsverk	12 000
Schaktmassor (varierar från år till år)	5 000
Flis utvunnet från avfallsupplaget		1 000
TOTALT	87000	19800

Källa: Avfallsgruppen, Chalmers tekniska högskola.

Bild 7.14 Avfallsmängder i några OECD-länder.

Kg/person

Av kommunerna insamlat avfall per invånare i några OECD-länder i slutet av 1 980-talet. I
t.ex. uppgiften från Sverige ingår både avfall hushållsavfall och avfall från kontor, etc.

Källa: OECD Environmental Indicators, 1991.

208

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

derna i stadens omgivning. Först när latrin-
hanteringen fungerade började man att sys-
tematiskt samla in även köksavfall. Vid se-
kelskiftet bestod köksavfall mest av organiskt
material, och kunde därför säljas som svin-
mat eller gödselmedel.

Efter första världskriget blev mängderna
”skräpsopor” i avfallet så påtagliga att det
inte var lika enkelt att avsätta soporna som
gödsel eller svinmat. På 1920-talet började vi
få soptippar i modem mening. Efterhand
har hushållsavfallet allt mer fått den karaktär
vi känner i dag. Samtidigt har mängderna
avfall (mätt i m3) per person ökat.

Vid de första avfallsanalyserna, som ge-
nomfördes i Göteborg 1931, kunde man kon-
statera att nästan hälften av avfallet utgjor-
des av finkomigt, i huvudsak komposterbart
material samt aska från köksspisar och lä-
genheternas uppvärmning. Denna del av av-
fallet utnyttjades länge för att tillverka
kompost.

Mängden hushållsavfall per person
ökade snabbt under 1950- och 1960-talen,
dels på grund av höjd levnadsstandard, dels
på grund av den ökande mängden förpack-
ningar - ett resultat av handelns struktur-
förändring. Under de senaste åren har mäng-

derna hushållsavfall varit i det närmaste
konstant, trots att återvinningen har ökat. En
viss ökning av avfallsmängderna kan note-
ras i de största städerna.

I dag uppgår hushållsavfallet - ”säckso-
poma" - till i medeltal 220 kg per person och
år - före återvinning. Hälften av detta avfall
utgörs av komposterbart material. Variatio-
nerna mellan olika hushåll och boendefor-
mer är mycket stora, ett villahushåll har ofta
dubbelt så stora avfallsmängder som en fa-
milj som bor i lägenhet.

Utöver mängden säcksopor uppkommer
varierande mängder grovavfall. Dessa mäng-
der är svåra att uppskatta som medeltal för
hela landet, då de varierar stort; 25-75 kg per
person och år. Grovavfallet innehåller det
mesta som inte ryms i en säck: grövre träd-
gårdsavfall, skrot, byggnadsavfall, gamla
möbler, etc.

Industriavfall

Som industriavfall räknas här endast sådant
avfall som härrör från tillverkningsindustrier.
Allt annat avfall räknas som verksamhets-
avfall. Det avfall, som kan härledas till vissa
branscher, uppgår till sammanlagt drygt

Tabell 7.20 Återvinning av hushållsavfall.

	Storstad	Mindre kommun	Efter återvinning i försöksområde i Borås
Komposterbart material	47%	54%	25%
Papper	30%	20%	4%
Glas	5%	4%	4%
Metaller	2%	2%	7%
Plaster	6%	5%	*
Textilier	1%	1%	3%
Övrigt brännbart	10%	11%	53%
Övrigt icke brännbart	1%	1%	4%
Ärlig avfallsmängd	220 kg/p	220 kg/p	70 kg/p

* plasterna finns här tillsammans med "övrigt brännbart"

Tabellen visar hushållsavfallets mängd och sammansättning i storstad och mindre kommun -
före alla former av återvinning — samt i ett försöksområde i Borås efter återvinning av kompos-
terbart material, papper och glas.

Källa: Avfallsgruppen, Chalmers tekniska högskola.

209

14 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

800 kg per person och år - exklusive gruvav-
fallet, medan det icke branschspecifika av-
fallet uppgår till omkring 300 kg per person
och år.

I Tabell 7.21 ingår inte det avfall som di-
rekt återvinns inom fabrikerna. Detta måste
i dag betraktas som en del av den tekniska
processen. Skogsindustrin lyckas i dag sluta
stora delar av sina processer. Minst 5,5
milj.ton material cirkulerar i denna interna
hantering, vilket skall jämföras med avfalls-
mängderna, som i dag uppgår till högst 2,5
milj. ton.

Järn- och stålindustrin omsätter omkring
500000 ton restprodukter från verksamhe-
ten, antingen i form av intern återvinning
eller som biprodukter för vidare försäljning.

Verksamhetsavfallet

Det avfall från arbetsplatser, som inte kan
hänföras till producenter kallas ”verksam-
hetsavfall”. Hit hör handels- och kontors-
avfall, m m.

Mängden verksamhetsavfall varierar
stort mellan olika kommuner, där särskilt
mängderna kontorsavfall per person skiljer
sig kommunerna emellan. Det finns inte
mycket statistik över verksamhetsavfallets
mängd, eftersom många kommuner räknar
in det i hushållsavfallet. I Tabell 7.22 finns
en uppskattning för hela riket av vissa mäng-
der verksamhetsavfall.

Mängderna gruvavfall minskar i takt
med att produktionen i gruvorna minskar
och att allt fler gruvor läggs ner. 1990 beräk-
nas gruvdriften producera 18 milj.ton avfall.

Tabell 7.21 Industriavfall i Sverige 1990. Tusen ton per år.

	Mängd	Deponering	Förbränning	Återvinning
Gruvindustri	20000’	20000’	0	0
Järn- och stålindustrin	800	800	0	0
Skogsindustrin	2 500	2 500	0	0
Livsmedelsindustrin	3100	200	0	2 900
Övrigt specifikt industri- avfall	500	500	0	0
Icke branschspecifikt avfall	2 600	2 400	700	500
Byggnadsavfall	2500	2000	-	-

* Denna siffra är mycket osäker

Källa: SNV och Avfallsgruppen, Chalmers tekniska högskola.

Tabell 7.22 Mängder av visst verksamhetsavfall i Sverige 1990. Tusen
ton per år.


	Mängd	Deponering	Förbränning	Återvunnet
Handel samt hotell och	700	300	400	okänd
restauranger
Offentlig förvaltning och andra tjänster	300	100	200	100
Bilskrotning	100	10	0	90
Storhushåll	70	40-60	10	10-40
Riskavfall	25		15	10

Källa: SNV och Avfallsgruppen, Chalmers tekniska högskola.

210

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Miljöfarligt avfall, läkemedelsrester etc
Det finns i dag ingen tillförlitlig statistik
över de egentliga mängderna miljöfarligt av-
fall i landet. De under många år växande
mängderna förklaras med en effektivare in-
samling och en allt bättre medvetenhet ute
på företagen. Uppskattningsvis produceras
450(XX) - 500 (XX) ton miljöfarligt avfall årli-
gen, varav 150(XX) - 200000 ton tas omhand
av producenterna. För minst 1(X)(XX) ton
miljöfarligt avfall saknas uppgifter om vart
det tar vägen.

Hösten 1990 slöts ett avtal mellan Sveri-
ges och Norges regeringar om att utvidga
samarbetet för att ta hand om miljöfarligt
avfall. Kapaciteten för att ta om hand miljö-
farligt avfall är i dag otillräcklig både i
Norge och i Sverige. Genom samarbete och
lika hårda miljökrav i båda länderna kan en
specialisering i behandlingen av olika typer
av miljöfarligt avfall byggas upp. Detta
väntas leda till såväl miljövinster som kost-
nadsbesparingar.

Avfallshanteringens miljöeffekter
Det avfall som omhändertas av kommu-
nerna består i huvudsak av en blandning av
hushålls- och verksamhetsavfall. Mäng-
derna varierar stort; i Stockholms län är det
229-428 kg per person och år (1988). Till
detta kommer källsorterat material som åter-
vunnits: 21-53 kg per person och år.

Av det avfall kommunerna samlar in
som hushållsavfall läggs omkring 35% på
soptippar medan 55% förbränns och
knappt 10% komposteras.

Det finns i dag över 4000 gamla tippar i
landet och lika många avfallsupplag vid gru-
vor, industrier etc. Många av dessa utgör
inte några risker för framtiden, då de bara
rymmer harmlösa sopor, men omkring 600
behöver saneras. 1 allmänhet saknas uppgif-
ter om vad dessa tippar egentligen innehål-
ler, eller vad de kan innebära för risker för
framtiden.

Samma problem kan gälla en del gamla
fabrikstomter, eftersom det har förekommit
att industriavfall grävts ner på industritom-
terna.

Tabell 7.23 Miljöfarligt avfall i Sverige samt var en del av det tas om
hand.


Avfall omhändertaget i producenternas egna anläggningar	150-200000 ton
Mottaget av SAKAB	30— 35 000 ton
Omhändertaget av GRAAB-KEMI exklusive det som levererats till SAKAB	43 000 ton
Total årsproduktion	450-500000 ton

Källa: Avfallet och miljön, SNV 1988.

Tabell 7.24 Avfall från reningsverk och sopvärmeverk. Tusen ton per år.


	Mängd	Deponering	Återvunnet
Slam från avloppsreningsverk’	1 000	500
Aska från energiproduktion	550	450	100
* varav 20% torrstubstans

Källa: Avfallet och miljön, SNV 1988.

211

Hur mår Sverige?

På grund av miljöskyddsprövningen,
med strängare krav på avfallsupplag, tillkom-
mer allt färre tippar i dag.

Avfallsförbränningen har genomgått ett
omfattande tekniskt utvecklingsarbete under
1980-talet, liksom tekniken för rökgasre-
ning. I dag kan man bygga anläggningar som
uppfyller kraven för avfallsförbränning (de
s.k. ENA-kraven från 1986) avseende såväl
kvicksilver som sura gaser och dioxiner. De
svenska kraven hör till de hårdaste i världen.

Tendensen är att avfallet sorteras allt
mer. Det som förs till förbränning kommer
på sikt att bli allt renare och allt mer likna
ett bränsle. Det pågår t.ex. flera olika försök
att föra undan avfallets våta, komposter-
bara del för särskild behandling. Ett separat
omhändertagande av den komposterbara
delen innebär att mängden klor till landets
förbränningsanläggningar minskar med
minst 50%. Återvinning av hushållsavfallets
komposterbara avfall i samverkan med
minskade mängder PVC-plast i förpack -
ningsavfallet kan minska saltsyrebildningen
i förbränningsanläggningarna med uppskatt-
ningsvis 50%.

Enligt en överenskommelse med för-
packningsbranschen upphörde använd-
ningen av PVC-plast i svensktillverkade
förpackningar den 1 juli 1990. Överenskom-
melsen omfattar ca 70% av alla förpack-
ningar.

Återbruk och återvinning

Återvinningens omfattning styrs främst av
marknad och prisbildning, varför intresset för
återvinning varierar med konjunkturerna.

Å andra sidan är den långsiktiga avsättningen
relativt konstant och tenderar snarare att
öka än att minska.

En ökad sortering av avfallet skall också
ge större mängder returmaterial av jämn
kvalitet.

Allt fler företag genomför en långsiktig
planering av sin avfallshantering i avsikt att
minska avfallsmängderna. I de flesta fall in-

går en ökad återvinning som en väsentlig del.

Konsumenterna ställer också krav på
kunskap och information om återvinning.
Det gäller både i valet av produkt och vid
själva avfallshanteringen.

Det pågår också försök med att t.ex. ut-
forma bostäder så att sopsortering i hushållen
underlättas.

Järn- och stålskrot

Insamlingen av järn- och stålskrot har un-
der slutet av 1980-talet legat på nivån
800000-900000 ton. Det är tekniskt möj-
ligt att öka insamlingen ytterligare. Sverige
importerar ca 700000 ton stålskrot per år.
Efterfrågan väntas minska, men trots detta
torde de inhemska leveranserna av skrot till
stålverken vara otillräckliga även i framtiden.

Bilskrotningen omfattar årligen omkring
175000 ton bilvrak, som efter fragmentering
och rensning ger ca 120(XX) ton stålskrot,
5 (XX) ton blandat metallskrot samt 50000 ton
avfall. Bilskrotningsavgiften utgör en slags
pant. 1 dag kostar en auktoriserad skrotares
omhändertagande av en skrotbil nästan
lika mycket som skrotningsavgiften ger till-
baka. Ett lågt marknadspris på skrot kan
minska återvinningsviljan. T.ex. betalade
fragmenteringsfirmorna 17 kr. per ton för
skrotbilar i november 1990.

Under hela 1980-talet har merparten av
vitvarorna (kylskåp, frysar, spisar etc.) frag-
menterats, varvid stålskrotet tagits om
hand. Denna hantering medför utsläpp av
CFC (t.ex. freoner) från kylaggregat och
isolering, (se Kapitel2, s. 16). Det finns i dag
möjlighet att tömma kylaggregat på CFC,
som sedan kan återvinnas eller destrueras.

Risken för utsläpp av CFC i samband
med att isoleringen bryts sönder kan man
emellertid inte komma tillrätta med på
detta sätt. Problemet med CFC-utsläpp vid
skrotning av vitvaror kommer att finnas ca
15 år efter det att CFC-fria vitvaror övertagit
marknaden - dvs. in på 2010-talet.

I dag samlas ca 90 000 ton skrot in från
vitvaror och liknande från landets avfallsupp-
lag. Ur detta återvinns ca 55 000 ton stål-
skrot och omkring 2 700 ton metaller.

212

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

Metallskrot

Det är främst koppar, aluminium, zink,
tenn och bly som är intressant på markna-
den. Från miljösynpunkt är det viktigt att
även uppmärksamma kvicksilver och kad-
mium.

Det mesta av skrotet tas om hand på
marknaden. Resterna utgörs främst i form av
små mängder metallskrot spridda över
många källor. Bland dessa diffusa utsläpp
finns de mest miljöfarliga metallerna; kad-
mium i ackumulatorer inbyggda i sladdlösa
verktyg - bly i bilbatterier, på lampsocklar
och i gammal kabelisolering - kvicksilver i
batterier, termometrar, strömbrytare etc.

Varje år förbrukas mer än en miljon
startbatterier för bilar, båtar, etc. För att
täcka kostnaderna för insamling av dessa
blybatterier infördes den 1 januari 1991 en
avgift på 32 kr per batteri. Målet är att 95%
av blybatterierna skall samlas in inom två år.

Kvicksilver- och kadmiumhaltiga batte-
rier samlas in i alla svenska kommuner, men
endast kadmium återvinns. Insamlade bat-
terier som innehåller kvicksilver lagras tills vi-
dare. Få vet att sladdlösa elektriska appara-
ter innehåller nickel-kadmiumackumulatorer
och därför skall lämnas till batteriinsam-
lingen då de tjänat ut. Dessa apparater kan i
framtiden komma att bli ett allt större pro-
blem.

Det finns numera även teknik för åter-
vinnning av kvicksilver ur lysrör och lågener-
gilampor.

Tandvårdsamalgam, som innehåller
både kvicksilver och silver, samlas in för åter-
vinning. Sedan 1985 skall alla tandläkare ha
avlopp med amalgamavskiljare som tar hand
om 95% av amalganet. Amalgamavfall
skall levereras som miljöfarligt avfall till
SAKAB, eller annat godkänt behandlings-
företag. Kvicksilver från tandvårdsamalgam
blir förmodligen ett allt mindre problem i
framtiden i och med att tandläkarna i allt
högre utsträckning använder andra tand-
vårdsmaterial. Däremot kan utsläpp av
kvicksilver från krematorier komma att
öka, eftersom den nu levande befolkningen

har betydligt mer amalgam i sina tänder än
tidigare generationer.

Ädelmetaller i katalysatorer för bilavga-
ser kan återvinnas. Verksamheten bedöms
emellertid vara fullt utvecklad tidigast om
fem år då 20 000 - 50 (XX) katalysatorer per år
förväntas vara skrotfärdiga. Vid sekelskif-
tet torde mängden stiga till omkring 250000
katalysatorer per år.

Varje katalysator innehåller endast 4
gram platina och rhodium, men med ett
värde av 100 000 kr. per kg platina och en
miljon kronor per kg rhodium bedöms åter-
vinningen bli lönsam. Förutom platina och
rhodium finns 30-40 andra ämnen som måste
tas omhand, t.ex. mindre mängder bly,
kadmium och strontium.

Det finns i dag ett par mindre företag
som ägnar sig åt återvinning av metaller ur
elektronikskrot - främst datorskrot. Denna
återvinningssektor förväntas öka i omfatt-
ning i takt med att allt fler kommuner upp-
märksammar datorskrot och annat elektro-
nikskrot.

Återvinningen av aluminiumburkar
överstiger nu 80% av de konsumerade bur-
karna - dvs. över 560 milj, burkar per år.
Det finns ett regeringsbeslut om att 90% av
burkarna skall återvinnas från och med
1993. Returpack, som svarar för burkinsam-
lingen, räknar med att kunna öka återvin-
ningen till 90%.

Sedan 1984 finns en miljöskatt för alla
former av dryckesförpackningar, utom för
förpackningar av papper. Den är för en-
gångsförpackningar 10-25 öre/styck och för
returförpackningar 8 öre/styck.

Glas

Insamlingen av glas för återvinning ökar för
varje år. Över 200 kommuner bedriver glas-
återvinning i större eller mindre skala. I de
större kommunerna återvinns 30-50% av allt
förpackningsglas.

Avsättningen begränsas dock av Svensk
Glasåtervinnings möjlighet att avsätta glaset
till de svenska glasbruken. I samband med
att Hammars Glasbruk läggs ner kommer av-

213

Hur mår Sverige?

sättningen att ytterligare försvåras. Hösten
1990 låg Svensk Glasåtervinning inne med ett
lager färgat glas för återvinning motsva-
rande ett års behov. Det vita glaset går att av-
sätta. Bättre färgsepareringsmetoder, av-
sättning av returglaset inom andra produk-
tionsområden och högre acceptans för fär-
gat glas, skulle underlätta återvinningen.

Däck

Intresset för att samla in däck ökar i kom-
munerna, men avsättningen av däck för åter-
vinning är liten. Gummipulver och regene-
rat kan inte konkurrera med naturliga råva-
ror, men kan i stället användas till golvma-
terial och som inblandningsmaterial i vägbe-
läggningar. Avsättningen av gummipulver
till vägbeläggningsmaterial begränsas av
kostnadsskäl.

Den mest framträdande återvinningen
av däck sker i form av regummering och
mönsterskäming av främst lastbilsdäck.

Knappt en halv miljon däck regummeras,
200 0(X)—3(X) (XM) däck mals och återvinns
som gummipulver. Återstående omkring
4 500 (XX) däck omhändertas som avfall.

Begränsade mängder gummipulver an-
vänds för tillverkning av ett korrosions- och
erosionsskydd, en svensk teknik, som lett
till export.

Papper och wellpapp

Kommunernas intresse för pappersåtervin-
ning är stort, men under 1990 har detta mat-
tats på grund av svårigheterna med att få
ersättning för kostnaderna. Omkring 60% av
tidnings- och journalpapper återvinns idag.
Lokalt kan över 80% av detta papper samlas
in.

Industrins intresse för återvinning av re-
turpapper är stort. Hylte Bruk har under slu-
tet av 80-talet byggt ut sin returpappersfa-
brik med en ny kapacitet och nu planerar
Holmen/Bravikens pappersbruk att bygga

Bild 7.15 Glasåtervinning i Sverige 1985-1989.

H Produktion och import

Återvunnen mängd

Källa: Svenska Renhållningsverksföreningen.

214

Kapitel 7 Varuproduktion, kemikalier, avfall

ut sin fabrik i Norrköping med 100000 ton.
1990 beräknas omkring en halv miljon ton
tidnings- och journalpapper ha återvunnits i
Sverige.

Den svenska returpappersmarknaden
var god fram till 1990. Första halvåret 1990
ökade pappersbrukens förbrukning av re-
turtidningar med 36 600 ton jämfört med
samma tid förra året. Samtidigt minskade
de svenska kommunernas förmåga att av-
sätta insamlat papper - priserna sjönk och
en del lager i Norrland blev osålda. Under
samma period ökade importen med 36 400
ton.

Företagens återvinning av papper - dels
kontorspapper, dels förpackningspapper,
främst well- och solidpapp är sedan lång tid
betydande och ökar stadigt. Detta beror dels
på kommunala insamlingsinitiativ, dels på
ett ökat intresse för återvinning inom företa-
gen.

Plaster

Återvinningen av plaster i Sverige sker
främst som företagsintern återvinning, dvs.
genom att sluta de egna processerna.
Mindre mängder polyeten samlas in separat
och återvinns på marknadsmässiga villkor.
Det är tekniskt möjligt att öka denna återvin-
ning, men de ekonomiska förutsättning-
arna är sämre. Vissa mängder plaster samlas
in för export till Danmark och Italien.

Regeringen har i ett lagförslag som pre-
senterats för lagrådet föreslagit förbud mot
engångsflaskor av PET (Polyetylenterefta-
lat). För att få sälja PET-flaskor skall krävas
tillstånd från regeringen, som kommer att
ställa bl.a. följande villkor för tillstånd:

► Att flaskorna ingår i ett retursystem där
flaskorna kan återfyllas.

► En 90 procentig återtagning av flas-
korna.

Bild 7.16 Pappersåtervinning i Sverige 1985-1989.

H Konsumtion i hushållen

Återvunnen mängd

Källa: Svenska Renhållningsverksföreningen.

275

Hur mår Sverige?

Det finns planer på att utnyttja uttjänta
PET-flaskor vid tillverkning av polyesterfilt
som används som stomme vid tillverkning
av takpapp. I samband med att PET-flas-
koma blir returflaskor och beläggs med
pant kommer bryggerierna att skrota de flas-
kor som inte kan återgå i hanteringen. Ge-
nom denna centraliserade skrotning blir det
möjligt att återvinna de uttjänta flaskorna.

Efterhand beräknas bryggerierna kunna
leverera 3 (XX) ton PET-flaskor per år till åter-
vinning.

276

Hur mår Sverige?

KAPITEL

8

Energiproduktionens
miljökonsekvenser

Användningen av energi	218
Påverkan på miljön	223

217

Hur mår Sverige?

Tillförseln av energi till Sverige
har under 1980-talet legat på en re-
lativt stabil total nivå (se Bild
8.1). Inom denna nivå har det
dock skett stora förändringar.

Oljeimporten har minskat medan bl.a. kärn-
kraft, inhemska bränslen och kol har ökat.

Under de senaste åren har ökningen av
kärnkraft, inhemska bränslen och kol stagne-
rat samtidigt som det har skett en ökning av
gasbränslen i form av naturgas och gasol samt
oljebränslen för trafiken, dvs. bensin och
dieselolja.

Generellt sett har det skett en större
spridning i användningen av olika energislag.
Oljeberoendet inom uppvärmningssektom
har minskat medan trafiken fortfarande är
kraftigt beroende av olja och bensin.

Användningen av eldningsolja har under
1980-talet minskat från 100,0 till 61,6 TWh
(terawattimmar) medan framför allt an-
vändningen av el (+29,6 TWh), inhemska
bränslen (+10,1 TWh) och fjärrvärme
(+8,2 TWh) har ökat. (1 TWh
= 1000000000 kWh, kilowattimmar)

De höga investeringskostnaderna och
den långa tiden från det att en anläggning

planeras till dess att den står färdig innebär
att förändringar av energimarknaden tar tid.
Det tar därför också lång tid innan föränd-
rade prisrelationer mellan olika energislag
slår igenom.

En avveckling av kärnkraften och ökade
miljökrav innebär förändringar av det
svenska energisystemet med bl.a. en suc-
cessiv utveckling mot en ökad användning av
biobränslen och andra fömybara energislag
som vindkraft. Naturgasen kan också
komma att få en ökande betydelse för den
svenska energiförsörjningen. Höjda energi-
priser, bl.a. som ett resultat av att de olika
energislagen i ökad utsträckning måste betala
sina miljökostnader, väntas också innebära
ett ökat intresse för ett effektivare energiut-
nyttjande.

Användningen av
energi

Den totala energianvändningen består dels
av förbrukningen inom de tre samhällssekto-
rerna industri, bostäder och service, m.m.

Bild 8.1 Tillförsel av energi till Sverige 1970-1990.

TWh

500

450

400

350

300

250

200

150

100

SPILLVÄRME M.M.
NATURGAS

OLJA + GASOL

ELPRODUKTION
{VATTEN-, KÄRNKRAFT
+ NETTOIMPORT)

TRÄBRÄNSLE M.M.

KOL, KOKS

1975

1980

1985 1989

1970

Källa: VattenfalVSTEV.

218

Kapitel 8 Energiproduktionens miljökonsekvenser

Bild 8.2 Energianvändningens fördelning på sektorer samt elanvänd-
ningens fördelning på olika ändamål, 1988.

Den totala energiförbrukningen
fördelas grovt räknat så här:

Källa: Konsumentverket.

Elen — 140 TWh — förbrukas
så här:

NING O DYL

20%

Hushållselen fördelas så här:

RADIOI
TEVE
5%

samt transporter (som behandlas i Kapitel 9),
dels av omvandlings- och distributionsför-
luster. Fördelningen av energianvändningen
mellan de olika sektorerna framgår av Bild
8.2, som också visar fördelningen av elan-
vändningen för olika ändamål.

Industrin

Energianvändningen inom industrin har
under den senaste tjugoårsperioden succes-
sivt minskat fram till år 1982. Därefter har
den åter ökat. Minskningen under 1970- och
början av 1980-talet berodde delvis på att

industriproduktionen i stort sett stagnerade
under den perioden samtidigt som energin
började användas mer effektivt.

Industrins energianvändning år 1989
uppgick till 143 TWh, varav el svarade för
närmare en tredjedel. Användningen av in-
hemska bränslen uppgick till drygt 43 TWh.
De senare används i huvudsak inom massa-
industrin och utgörs till hälften av restpro-
dukter från massatillverkningen, s.k. lutar.

Några få branscher svarar för merparten
av industrins energianvändning. Massa- och
pappersindustrin står för ca 44%, järn- och

Bild 8.3 Användning av energi i Sverige inom olika områden 1970-1989.

TWh

Källa: Vattenfall/STEV.

219

Hur mår Sverige?

Bild 8.4 Industrins energianvändning 1970-1989.

TWh

KOL, KOKS
INHEMSKA
BRÄNSLEN
FJÄRRVÄRME
EL

Källa: STEV.

NATURGAS
OLJEPRODUKTER

Bild 8.5 Industrins elanvändning i
förhållande till produktio-
nens värde, 1977-1987.

KWh per krona
pröduktionsvärde

0,6

MASSA- OCH
PAPPERSINDUSTRI Z

0,4

JÄRN- OCH
STÅLINDUSTRI

KEMISK INDUSTRI

0,2

.....

INDUSTRI TOTALT

VERKSTADSINDUSTRI

1977

1980

1985 1987

Källa: STEV.

stålverken för ungefär 14% och den kemiska
industrin för 7%. Tillsammans svarar alltså
dessa branscher för två tredjedelar av indu-
strins totala energianvändning.

Transporter

Transportsektorns energianvändning upp-
gick till knappt 90 TWh, vilket motsvarar ca
en fjärdedel av landets totala energian-
vändning. En mycket stor andel, ca 97 % , av
den energi som används inom sektorn ut-
görs av fossila bränslen, dvs bensin och die-
sel. Vägtrafiken svarar för drygt 70 % av
energiförbrukningen inom transportområ-
det. Luft- och sjöfarten använde båda drygt
10%. Transportsektorns relativa andel av ol-
jeförbrukningen har blivit allt större under
senare år. Detta är delvis en följd av den
minskade oljeanvändningen inom övriga
sektorer i samhället, men oljeförbrukningen
inom transportsektorn har ökat även räk-
nat i absoluta tal.

Den genomsnittliga bensinförbruk-
ningen per fordon minskar. Under de senaste
åren har dock minskningen upphört. Detta
beror på att försäljningen av nya, stora och
tunga bilar har ökat relativt sett.

Bostäder, lokaler och service
Energianvändningen i bostäder, lokaler
och service utgör i dag ca 40% av landets to-
tala energianvändning. Den övervägande
delen används för uppvärmning. Elens bety-
delse har ökat kraftigt under 1980-talet då

220

Kapitel 8 Energiproduktionens miljökonsekvenser

Bild 8.6 Energianvändningen inom bostäder, service m.m. 1970-1989.

TWh

Källa: STEV.

den i stor utsträckning ersatt oljan för upp-
värmningsändamål. Elvärmen svarar för ca
20% av elförbrukningen.

Totalt sett har energianvändningen inom
bostadssektorn minskat något under 1970-
och 1980-talen. Detta trots att antalet lä-
genheter i landet har ökat med omkring
800(XX), dvs. en ökning med 26% under
denna tjugoårsperiod. Även kontors- och bu-
tiksytor har ökat kraftigt, och därmed be-
hovet av el för bl.a. ventilation och belys-
ning.

Flera faktorer har samtidigt motverkat
en ökad energianvändning. Olika energibe-
sparingsåtgärder har vidtagits, såsom
tilläggsisolering och fönsterbyten. På upp-
värmningssidan har en övergång skett från

olja till andra energikällor, främst el och
fjärrvärme.

Belysning, drift av hushållsapparater
m.m. svarar i dag för ca 10% av landets to-
tala elanvändning. Ca 20 % av elförbruk-
ningen används för drift av kontorsmaskiner
(såsom datorer och kopieringsmaskiner),
ventilation och belysning m.m. inom kontor,
affärer och andra servicelokaler.

Effektiviseringen har under perioden
1977-1987 varit omfattande. Speciellt hus-
hållsapparaterna har blivit betydligt bättre
från energisynpunkt. Ett ökat apparatinne-
hav har emellertid inneburit att elanvänd-
ningen för dessa ändamål har ökat trots ef-
fektiviseringama. Denna utveckling be-
döms med nuvarande förutsättningar fort-

Tabell 8.1 Elanvändningens utveckling i bostäder och lokaler, 1977-
1987, TWh.

	1977	Fler apparater	Effektivi- sering	Övergång till elvärme i befintlig bebyggelse	Nypro- duktion	1987
Hushållsel	12,6	+ 2,9	-2,0		+ 1,0	14,5
Driftel	10,4	+ 3,3	-1,0		+ 6,0	18,7
Elvärme	13,3		-0,5	+ 8,7	+ 3,7	25,2
SUMMA	36,2	+ 6,2	-3,5	+ 8,7	+ 10,7	58,2

Källa: Effektivare elanvändning 1990, STEV.

227

Hur mår Sverige?

sätta de kommande tio åren. För driftel är
det troligt att introduktionen av eleffektiv
teknik, speciellt inom belysningsområdet,
får ett snabbt genomslag.

Fjärrvärme

Inom fjärrvärmeområdet har stora föränd-
ringar skett under 1980-talet. Antalet tätorter
med fjärrvärme har ökat liksom det totala
antalet fjärrvärmeabonnenter. I dag finns
fjärrvärme i drygt 150 orter i Sverige. Un-
der 1970-talet svarade oljan för över 90% av
den totala energitillförseln vid fjärrvärme-
produktionen, för att successivt minska till ca
10% i dag. Oljan har ersatts bl.a. av kol,
främst i större anläggningar, och av inhemska
fasta bränslen, såsom torv och skogsbräns-
len i mindre och medelstora anläggningar.
Stora värmepumpar och spillvärme har
också svarat för en del av oljeersättningen i
fjärrvärmesektom. Dessutom har s.k. av-
kopplingsbara elpannor kunnat utnyttjas i
stor utsträckning under de senaste åren på
grund av tillfällig överkapacitet i elproduk-
tionssystemet.

Värmeverk är i dag oftast produktions-
anläggningar uppbyggda så att fastbränsle-
pannor eller värmepumpar svarar för bas-
produktionen av värme. Den kallaste perio-
den räcker inte dessa anläggningar till och
värmeförsörjningen kompletteras då med ol-
jeeldning.

Det finns utrymme för att öka fjärrvär-
men även i framtiden. Ökningarna kommer

dock att vara relativt små jämfört med tidi-
gare år, eftersom fjärrvärmen har byggts ut i
de flesta orter där det hittills varit lönsamt
att etablera fjärrvärme. Utvecklingen av tek-
nik för att utnyttja fjärrvärme med lägre
temperatur i ledningarna kan öka möjlighe-
terna att införa fjärrvärme.

Flera kommuner har möjlighet att pro-
ducera såväl värme som el i s.k. kraftvärme-
verk. Sådan kommunal kraftvärmeproduk-
tion finns i 20 kommuner, med en installerad
effekt av 2 100 MW (megawatt), som i
första hand utnyttjas som reservkraft och för
att klara elproduktion under årets kallaste
dagar (s.k. spetslastproduktion). Möjlighe-
terna att öka elproduktionen i kombination
med fjärrvärme är stora. Om en rad förut-
sättningar uppfylls, skulle elproduktionen
från kraftvärmeverk i framtiden kunna
uppgå till 20-30 TWh el/år. Det skulle bl.a.
förutsätta omfattande investeringar och änd-
rade marknadsförutsättningar. Vidare
krävs en utveckling av distributionstekniken
så att uppskattningsvis 10-50% av småhus-
bebyggelsen kan omfattas av någon form av
fjärrvärmesystem. Möjligheterna varierar
mellan olika orter.

Tabell 8.2 Energiförbrukningen för olika transportområden 1989, TWh.

	Väg	Järnväg	Sjöfart	Luftfart
Bensin	44,9	—	—	—
Diesel	19,7	0,5	0,2	—
Eldningsolja	—	0,1	10,1	—
Flygbränsle	—	—	—	10,1
El	-	2,5	—	—
SUMMA	64,6	3,1	10,3	10,1

Källa: STEV.

222

Kapitel 8 Energiproduktionens miljökonsekvenser

Påverkan på miIjön

Lokal miljöpåverkan

Energisektorns lokala miljöproblem har
framför allt varit förknippade med förbrän-
ning av olika bränslen och med utbyggnad
av vattenkraft.

När det gäller förbränning har proble-
men till stora delar lösts genom övergång till
mer miljövänliga energislag, förbättrad för-
bränningsteknik och olika typer av renings-
teknik. Lokal miljöpåverkan från förbrän-
ning kommer i första hand från de små pan-
norna som svarar för en stor del av luftföro-
reningarna i tätorter. (Utsläpp av svavel- och
kväveoxider från energiproduktionen tas
upp under regional miljöpåverkan, s. 225.)

I dag finns ca 400 000 kombipannor med
möjlighet att växla mellan elvärme och olja
och en del också med vedeldning. Till detta
kommer ungefär lika många öppna spisar
och braskaminer. Många av dessa pannor
och kaminer har en dålig förbränning av ve-
den. Eldning med olämpligt material t.ex.
vissa typer av avfall förekommer också. För-
utom flyktiga organiska ämnen förekom-
mer också utsläpp av tyngre ämnen (tjära).
Samtliga dessa har hälsoeffekter. De flyk-
tiga organiska ämnena bidrar dessutom till
att det bildas ozon och andra fotokemiska
oxidanter. Vedeldningen svarar för merpar-
ten av energisektorns utsläpp av dessa äm-
nen (Se Kapitel 3, s.64). Det finns i dag pan-
nor och kaminer på marknaden med för-
bättrad förbränningsteknik och väsentligt
lägre utsläpp av organiska ämnen än de
konventionella pannorna.

Man har tidigare ägnat mycket tid åt ut-
omhusluftens kvalitet men ofta glömt inom-
husluften. Under senare år har problem
med inomhusklimatet uppmärksammats i
bostäder och lokaler. Man talar om ”sjuka
hus”, med det avses bl.a. radonhus, mögel-
hus, hus med asbest eller med höga halter
formaldehyd.

Det finns många källor till föroreningar
inomhus, t.ex. olämpliga byggnadsmaterial,
lagrat damm och tobaksrökning. Felaktiga

åtgärder för energihushållning, t.ex. tätning
så att ventilationen blir för dålig, har också
medverkat. Ett ämne som mer och mer upp-
märksammas är radon (se Kapitel 3, s. 55).

Dessa problem kan emellertid lösas t.ex. ge-
nom mer omsorgsfullt materialval och för-
bättrad ventilation.

Under 1970- och 1980-talen har bio-
bränslen börjat spela en allt större roll som
bränsle i fj ärrvärmeverk och mindre pann-
anläggningar. En stor del (ca 50 av totalt 66
TWh) av det biobränsle som i dag utnyttjas
härrör från biprodukter från förädling av tim-
mer och massa ved, t.ex. lutar inom massa-
industrin.

Ungefär en fjärdedel av biobränslean-
vändningen är ved och flis (s.k. skogsenergi),
som till en del är uttag av hyggesrester
m.m. som i det traditionella skogsbruket
lämnas kvar i skogen. Om hyggesrester tas
ut i stor skala kan det medföra skador på
bl.a. djur- och växtliv. Uttag av stamvirke
har mindre effekter på skogsmarken och sko-
gens ekosystem än om man för bort av-
verkningsrester.

Varje år tillvaratas närmare 0,3 TWh
halm, som används i mindre pannor i anslut-
ning till jordbruket. Andra former av bio-
bränslen som energiskog och energigrödor är
föremål för forskning och utveckling. I Sve-
rige finns för närvarande ca 500 hektar ener-
giskogsodling i praktiska odlingsförsök och
ca 200 hektar försöksodlingar. Vilket utbyte
sådana odlingar ger är ännu oklart. Enligt
en inventering är det möjligt att använda
10% av landets marker till energiskog, vil-
ket motsvarar ca 4 milj, hektar, varav mer-
parten är myrmark.

Energiskogsodling kan påverka miljön
negativt genom gödsling, dikning, bevattning
och eventuell kemisk bekämpning av
skadeinsektsangrepp. Energiskogsodling på-
verkar också landskapsbilden. Samtidigt
kan odling av energiskog ha positiva effekter
genom att kväveläckaget från jordbruks-
mark minskar.

Användningen av skogsenergi, halm el-
ler torv ger dels utsläpp vid förbränning, dels
avfall i form av aska. Detta avfall kan inne-

223

Hur mår Sverige?

hålla icke nedbrytbart material t.ex. metaller.
Undersökningar pågår för att ta reda på
vilka krav som skall gälla för att aska skall
kunna återföras till marken som gödsel.

Under 1980-talet har användningen av
torv som bränsle återigen blivit aktuell som
ersättning för olja. Torvbrytning påverkar
miljön på olika sätt. Torvbrytning innebär lo-
kalt en stor förändring av miljön, bl.a. på-
verkas vattenkvalitén i områden nedströms
brytningen. Under år 1989 producerades
drygt 3,2 milj, m3 torvbränsle med ett ener-
giinnehåll om 3,1 TWh. Drygt en tredjedel
av denna torv skördades i Härjedalen där
Sveriges största torvprojekt finns. Därifrån
transporteras torven till kraftvärmeverket i
Uppsala.

Vattenkraften och vindkraften är fömy-
bara energikällor som inte avger förore-
ningar till vatten eller luft och som inte hel-
ler skapar behov av deponering av rest-
produkter. En utbyggnad av dessa energi-
slag innebär samtidigt ingrepp i naturen. Vat-
tenkraftsanläggningar medför påtagliga
skador i natur- och kulturmiljön som till stor
utsträckning innebär bestående föränd-
ringar, både av landskapet och för djur- och
växtlivet.

Vattenkraften är utbyggd till en årspro-
duktion av ca 63 TWh. Riksdagen har beslu-
tat om en plan för vattenkraften som om-
fattar en utbyggnad upp till ca 66 TWh. Fyra
stora älvar är genom riksdagsbeslut undan-
tagna från exploatering (se Kapitel 4, s. 105)

Vindkraften är ännu i ett inlednings-
skede. Endast ett par större anläggningar
finns i drift och antalet medelstora anlägg-
ningar som levererar el till nätet uppgår till
några tiotal verk. Vindkraftanläggningar
kan innebära vissa störningar för omgiv-
ningen t.ex. buller. De tar mark i anspråk
och påverkar landskapsbilden. Det krävs
skyddszoner på några hundra meter runt
anläggningarna.

Om vindkraften skall utnyttjas i stor
skala är det nödvändigt att bygga många agg-
regat. De för vindkraften mest intressanta
områdena finns vid kusten, på såväl land som
vatten. Erfarenheter av vindkraft till havs

Bild 8.7 Torvmarker i Sverige.

mycket glest mellan torvmarkerna
tätare, men ganska små arealer
tätt, samt enstaka stora arealer
stora sammanhängande torvdistrikt

Källa: Atlas över Sverige, myrmarker.

224

Kapitel 8 Energiproduktionens miljökonsekvenser

finns ännu inte. Det första svenska vindkraft-
verket till havs, är under byggnad. En om-
fattande vindkraftsutbyggnad kan innebära
konflikter med andra intressen.

Kärnkraftverken kräver omfattande
skyddszoner. Dessutom påverkar kärnkraft-
verken miljön lokalt genom stora kyl-
vattenutsläpp som ökar temperaturen i vatt-
net i närheten av kärnkraftverken.

Regional miljöpåverkan

När svavelhaltiga bränslen som olja och kol
eldas släpps svaveloxider ut till luften. Vid all

förbränning bildas också bl.a. kväveoxider
och kolväten. Försurningen, som till stor del
orsakas av svavel- och kväveoxider, är Sve-
riges kanske allvarligaste miljöproblem (se
Kapitel 3, s. 32.).

Den svenska energisektorns svavel-
dioxidutsläpp har minskat kraftigt under de
senaste tjugo åren som ett resultat av
stränga utsläppskrav och andra miljöpolitiska
åtgärder. Genom övergång till mer lågsvav-
lig olja, genom att olja har ersatts med kärn-
kraft och andra bränslen samt genom effek-
tivisering, har energisektorns utsläpp av sva-

Bild8.8 Lägen för vindkraft.

Områden med goda vindförhållanden för vindkraft (ljusblått) och enligt vindkraftutredningen
lämpliga lägen för stora vindkraftverk (mörkblått).

Källa: SOU 1988:32.

225

15 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

vel från förbränning av olja, kol och övriga
bränslen minskat med 70% sedan år 1980. På
motsvarande sätt, men i mindre omfatt-
ning, har även utsläppen av kväveoxider och
kolväten från energiproduktionen mins-
kat.

Riksdagen har beslutat att kärnkraften
skall vara avvecklad senast år 2010. Kärn-
kraften ger vid normaldrift upphov till ra-
dioaktivt avfall och medför en viss lokal mil-
jöpåverkan genom att stora mängder kyl-
vatten släpps ut, men ger inte upphov till
några andra utsläpp som påverkar klimat

eller miljö. Vid driftstörningar eller vid have-
rier kan dock betydande och okontrolle-
rade utsläpp komma att ske av radioaktiva
ämnen. Tjernobylolyckan visade att radio-
aktiva utsläpp kan transporteras av luftström-
marna och falla ned på stora avstånd från
utsläppskällan (se även Kapitel 3, s. 56). En
stor olycka innebär omfattande hälsorisker
för stora befolkningsgrupper, det blir nöd-
vändigt att införa restriktioner för t.ex. livs-
medelsanvändningen eller t.o.m. att eva-
kuera stora områden.

Beroende på aktiviteten i avfallet från

Bild 8.9 Utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider från energisektorn.

Utsläpp av svaveldioxid
från energiproduktion,
tusen ton

Energisektorns andel (%) 1988
av totala utsläpp av svaveldioxid

Utsläpp av kväveoxider
från energiproduktion,
tusen ton

Källa: Luft 90, SNV.

Energisektorns andel (%) 1988
av totala utsläpp av kväveoxider

226

Kapitel 8 Energiproduktionens miljökonsekvenser

kärnkraftverken indelas detta i tre grupper:

► Låg- och medelaktivt avfall som uppstår

i samband med den löpande driften av re-
aktorerna. Det kan gälla skoskydd,
skyddsrockar, verktyg m.m. som fått ra-
dioktiva ämnen på sig, trasiga detaljer
som bytts ut etc. Sammanlagd volym till
år 2010 uppskattas till 90 (XX) m\

► Rivningsavfall som kommer från reak-
torerna när dessa rivs. Sammanlagd vo-
lym till år 2010 beräknas till 1(X) (XX) m\

► Högaktivt avfall är framför allt reak-
torns använda bränsle. Detta svarar för
99% av all den aktivitet som finns i de
olika avfallslagren tillsammans. Om reak-
torerna avvecklas enligt nu gällande be-
slut beräknas det finnas 12 (XX) m3 inkaps-
lat bränsle att förvara år 2010.

Det mer aktiva avfallet måste isoleras för
att förhindra spridning. Det mera kvalifice-
rade låg- och medelaktiva avfallet från
reaktordriften behöver isoleras ca 500 år. Så-
dant avfall förvaras sedan år 1988 i anslut-
ning till kärnkraftverket i Forsmark i ett berg-
rum. Det högaktiva avfallet måste isoleras
betydligt längre tid. Aktiviteten som är
mycket hög i början sjunker först snabbt
och sedan långsammare, men de farligaste
ämnena (americium och plutonium) för-
ändras ganska lite de första tusen åren. Det
tar hundratusentals år för aktiviteten i det
använda bränslet att avklinga till samma nivå
som i en urangruva. En del mycket långli-
vade ämnen behöver mer än en miljon år in-
nan merparten av dem har sönderfallit till
stabila ämnen. Efter så lång tid är huvudsak-
ligen naturligt radioaktiva ämnen kvar.

Olika metoder för säker slutförvaring
under lång tid behöver därför utvecklas.
Dessa går ut på att det använda bränslet
isoleras, t.ex. genom att det läggs i kopparcy-
lindrar som kan kapslas in i bergrum. 1 av-
vaktan på beslut om var och hur det högak-
tiva avfallet skall förvaras, lagras de an-
vända bränsleelementen i en mellanlagrings-

anläggning i närheten av kärnkraftverket i
Oskarshamn.

Global miljöpåverkan

Den koldioxid som bildas vid förbränning
hotar att förändra jordens klimat. Sverige bi-
drar med omkring 0,3% av världens ut-
släpp av koldioxid från fossila bränslen. De
svenska utsläppen har minskat med 22%
sedan år 1980 och med 35-40% sedan år
1970, främst beroende på att olja har er-
satts med förnybara bränslen och el från bl.a.
kärnkraft samt genom ökad energieffekti-
visering (se Kapitel 2 s. 21).

Utformingen av den elproduktion som
skall ersätta kärnkraften blir avgörande för
de framtida koldioxidutsläppen från energi-
sektorn. De totala koldioxidutsläppen i Sve-
rige uppgår till ca 60 milj, ton per år, vilket
motsvarar drygt 16 milj, ton kol. Om all
kärnkraft skulle ersättas med kolkondens
skulle koldioxidutsläppen öka med drygt 16
milj, ton kol, dvs. med ungefär lika mycket
som dagens utsläpp. Om all kärnkraft i stället
skulle ersättas med gaskondens blir ut-
släppsökningen ungefär hälften, dvs. 18 mil-
joner ton. En ersättning med biobränslen
och energihushållning innebär däremot inte
något nettotillskott av koldioxid.

Bild 8.10 Energisektorns andel av
koldioxidutsläppen i Sve-
rige 1988.

Källa: SNV.

227

Hur mår Sverige?

Energisystemet bidrar också till utsläp-
pen av vissa andra växthusgaser. Klorfluor-
karboner (CFC, t.ex freoner) kan läcka ut
ur värmepumpar. I Sverige kan ungefär 10%
av CFC-utsläppen hänföras till energisek-
torn genom sådant läckage. Vid förbränning
kan lustgas (dikväveoxid) bildas. Metan
kan avges vid utvinning av naturgas och olja
och även bildas i kolgruvor. Metan kan
också läcka ut när naturgas transporteras och
används. Utsläpp av kväveoxider, kolväten
och kolmonoxid bidrar dessutom indirekt till
växthuseffekten genom att medverka till att
ozon, som är en växthusgas, bildas i de lägre
luftlagren.

228

Hur mår Sverige?

KAPITEL

Transportsystemets
miljökonsekvenser

Långa transporter har ökat mest 230

Konsekvenser för miljön 233

229

Hur mår Sverige?

Det samlade transportarbetet
på land, i luften och till sjöss
har under flera decennier
ökat i omfattning. Enligt
transportrådets prognos för
de kommande 10-20 åren kommer denna ex-
pansion att fortsätta, dock i en något lug-
nare takt än hittills. Godstransporterna för-
väntas att öka kraftigare än persontrans-
porterna och flyget kommer procentuellt sett
att öka mest, enligt transportrådets be-
dömning.

Trafiken utvecklades mycket kraftigt un-
der efterkrigstiden, främst beroende på en
stark efterfrågan på transporttjänster. Den
snabba utvecklingen av persontransporterna
har sedan fortsatt. Ca tre fjärdedelar av
persontransporterna sker med bil och så har
det varit under perioden 1970-1987. Kol-
lektivtrafikens andel har ökat från 17 till
20%, samtidigt som gång- och cykeltrafi-
kens andel har minskat.

Långa transporter
harökatmest

Under de senaste fem åren fram till början
av år 1990 har bilismen ökat kraftigare än ti-
digare. En översikt av persontransport-
arbetet (dvs. den sammanlagda sträcka som
människor reser i landet) mellan åren 1950
och 1987 och prognos fram till år 2020 ges i
Bild 9.1. Under år 1990 har dock den totala
trafikvolymen på vägarna uppvisat en minsk-
ning sannolikt på grund av de höjda bensin-
priserna.

Som framgår av Bild 9.2 svarar de lång-
väga resorna (mer än 10 mil) för den största
ökningen av transportarbetet och de lång-
väga bilresorna har i absoluta tal ökat mest.
Flyget står däremot för den största ök-
ningen relativt sett.

Transportutvecklingen är beroende av
samhällets utveckling i stort, som ekono-

Bild 9.1 Persontransporter 1950-1987 med prognos till 2020.

230

Kapitel 9 Transportsystemets miljökonsekvenser

Bild 9.2 Långväga resor fördelade på färdmedel.

Miljarder

personkilometer

1980

2000

Källa: Transportrådet.

miska faktorer, befolkning, boende och nä-
ringsliv. Det totala transportarbetet samva-
rierar ganska väl med den ekonomiska till-
växten. Hushållens förbättrade ekonomi är
en orsak till att människor reser mer. Ut-
byggnaden av vägar, flygplatser m.m. är en
annan styrande faktor. Under 1970- och
1980-talen, när resandet mellan olika regio-
ner ökade markant, byggdes flygets infra-
struktur ut kraftigt. Civila flygplatser har eta-
blerats i samtliga län. Utbyggnaden av väg-
nätet har varit särskilt omfattande sedan
1950-talet medan järnvägsnätet under
samma period minskade genom nedlägg-
ningar.

Godstransportutvecklingen känneteck-
nas av en kraftig uppgång från 1950-talet till
1974. Därefter har utvecklingen känne-
tecknats av både upp- och nedgångsperioder.
Lastbilstrafiken har ökat speciellt kraftigt
under efterkrigstiden framför allt när det gäl-
ler den långväga trafiken. Även järnvägens
och sjöfartens transportarbete har expande-
rat, men inte lika snabbt.

Transportvolymerna har ökat för samt-
liga transportmedel de senaste åren. Utri-

Bild 9.3 Godstransportarbetet
1960-1987.

Miljarder tonkm

100

Kortväga lastbil

Järnväg

Långväga lastbil

....................

I ■ Utrikes sjöfart

1960 1970 1980 1990

Källa: Transportrådet.

231

Hur mår Sverige?

kestransporterna har utvecklats snabbast,
det gäller inte minst utrikes lastbilstrafik.
Några större förskjutningar har inte skett
mellan transportslagen under 1980-talet. En
översikt av godstransporterna mellan åren
1960 och 1987 ges i Bild 9.3.

Under perioden 1987-2000 beräknas
godstransporterna öka något långsammare
än under föregående 20-30 år.

Storstadstrafiken

På de knappt 2% av landets vägnät som
finns i storstadsområdena utförs ca 25% av
allt trafikarbete. Denna koncentration av
resandet skapar också förutsättningar för en
utbyggd kollektivtrafik. Detta gynnar inte
minst spårbunden trafik. Trots att de spår-
bundna kollektivtrafiknäten har en förhål-
landevis liten linjelängd svarar de för en stor

del av kollektivtrafiken i landet. Som fram-
går av Tabell 9.1, gäller detta särskilt Stock-
holmsregionen där andelen kollektivresor
är stor. Biltätheten är också lägre i storstads-
områdena än i landet i övrigt.

I storstadsområdena har personbilstrafi-
ken hittills ökat snabbare än befolkningen.
Det beror dels på att transportsträckoma
ökar eftersom avstånden mellan bostäder
och arbetsplatser blir längre vid tätorternas
tillväxt, dels på att människor i större ut-
sträckning väljer att använda bilen vid resor
i ytterområdena jämfört med vad som är fal-
let i storstadens centrala delar. I Stockholm
ökade under perioden 1980—1987 bilresorna
med 17% samtidigt som kollektivresoma
minskade med 7—8%. I Göteborg har biltra-
fiken ökat med 3—4% per år de senaste
åren och antalet kollektivresor minskat med
9% under perioden 1985-1989. I Malmö

Tabell 9.1 En jämförelse mellan storstadsregionerna.

	Stockholms- regionen	Göteborgs- regionen	Malmö- regionen	Stockholms stad	Göteborgs stad	Malmö stad
Folkmängd 1987-12-31	1 606000	686 000	463000	667000	432 000	231 000
Antal bilar per 1 000 inv 1987-12-31	351	384	380	340	364	354
Antal bilresor till och från innerstäderna2 per dag				590000	460000	250000
varav
genomfartsleder	-	-	-	150000	70000	60000
Antal kollektiv- trafikresor i miljVår 1987	4981	122	60		88	38
Antal kollektivresor per invånare och år	310	180	130		205	165
Kollektiv-				Till innerstäderna
trafikandel	42%	25%	ca 10%	53%	32%	24%

1 Antal påstigande eller inpasserande genom spärrar (motsvarar ca 323 milj, resor).

2 Ej helt jämförbara områden.

Källa: Storstadstrafikkommittén.

232

Kapitel 9 Transportsystemets miljökonsekvenser

har biltrafiken ökat med några procent per år
och resandet med Malmö lokaltrafik sjönk
med 12% under åren 1985—1987. Denna ut-
veckling förväntas i allmänhet fortsätta om
inte de ekonomiska och fysiska förutsättning-
arna förändras. Under år 1990 har en för-
ändring av resvanorna noterats, vilket är ett
resultat av de under året höjda bensinpri-
serna, men om detta innebär bestående för-
ändringar av resvanorna är naturligtvis
oklart. Det beror till stor del på den framtida
kostnadsutvecklingen.

I ett internationellt perspektiv är det i
Stockholm relativt sett en stor andel av ar-
betsresorna som görs med kollektivtrafik. I
Göteborg och Malmö är kollektivtrafikande-
lama väsentligt lägre.

Nästan en tredjedel av transporterna är i
många städer och tätorter korta och görs till
fots eller med cykel. Även godstransport-
arbetet med lastbil, distributionstrafiken, är
omfattande. Viktiga faktorer som påverkar
det framtida trafikarbetets utveckling är bl.a.
planeringen av bostäder, service, arbets-
platser, kollektivtrafik och omlastningscent-
raler.

Konsekvenser för

• ••
miljon

Utsläppen av luftföroreningar är ett av tra-
fikens allvarligaste miljöproblem. Andra ef-
fekter är buller, trängsel samt ingrepp i kul-
tur- och landskapsmiljöer. En översikt av tra-
fikens miljöeffekter finns i Tabell 9.3.

Transportsektorn infrastruktur har i va-
rierande grad behov av mark. I städer, där
marken är särskilt värdefull, innebär tra-
fiksystemens stora markanspråk problem.
Enligt beräkningar för Stockholm, utgör
exempelvis trafikutrymmet (i en vidare me-
ning) ungefär hälften av det totala markut-
rymmet för staden. Generellt sett kräver
vägtrafik mer mark än järnvägstrafik.
Även landskapsbilden påverkas i olika om-
fattning av de fasta anläggningarna. Flyg-
platser är ett dominerande inslag i landskaps-
bilden och kräver liksom hamnar omfat-
tande trafikanläggningar för anslutande
marktransporter. Vägar och järnvägar skär
genom landskapet och påverkar stora områ-
den. Graden av störning är beroende av
landskapets karaktär. Vägar och järnvägar

Tabell 9.2 Resvanor i några städer 1980.

Stad	Markanvändningsgrad (Bostäder samt arbetsplatser/hektar)	Val av färdmedel för arbetsresor (%)
Stad	Markanvändningsgrad (Bostäder samt arbetsplatser/hektar)	Allmänna Privatbilar färdmedel		Gång och cykel
Phoenix	13	93	3	3
Perth	15	84	12	4
Washington	21	81	14	5
Sydney	25	65	30	5
Toronto	59	63	31	6
Hamburg	66	44	41	15
Amsterdam	74	58	14	28
Stockholm	85	34	46	20
Munchen	91	38	42	20
Wien	111	40	45	15
Tokyo	171	16	59	25
Hong Kong	403	3	62	35

Källa: World Watch Paper 98.

233

Hur mår Sverige?

medför också s.k. barriäreffekter, dvs. svå-
righeter att passera dem.

De olika trafikslagens utsläpp av vissa
föroreningar framgår av Tabell 9.4. Som jäm-
förelse anges i tabellen även de totala ut-
släppen från andra svenska källor. Med ”öv-
riga mobila källor” avses traktorer och
andra arbetsfordon, vars utsläpp inte direkt
är att betrakta som utsläpp från transport-
sektorn.

Som framgår av Bild 9.4, styrs transport-
sektorns samlade miljökonsekvenser bl.a. av
valet av transportmedel och valet av tekno-
logi.

Transportsektorn står, trots utveckling av
reningsteknik, genom sin snabba volymtill-
växt för en ökande andel av de totala ut-
släppen av luftföroreningar, såväl i Sverige
som internationellt. För de industrialise-
rade länderna (OECD) har utsläppen av luft-
föroreningar från transportsektorn ökat
med 20-75% sedan 1975.1 dag är situationen
i OECD-ländema följande: 70-90% av alla
koloxidutsläpp kommer från bilar och andra
fordon. Mellan 60 och 80% av alla kväve-
oxidutsläpp kommer från transportsektorn
och närmare hälften av alla kolväten och
blyutsläpp har sitt ursprung i bilavgaser.

Tabell 9.3 Sammanfattning av några av transportsektorns mest
betydelsefulla miljöeffekter.

	Tätorts- eller lokala effekter	Regionala effekter	Gobala effekter
Luftför-	Ohälsa	Ohälsa	Ohälsa
oreningar	— Cancer	— Höjda	-Ökad risk
	— Luftvägssjukdomar	metallhalter i	för hudcancer
	- Hjärt-/kärlsjukdomar — Nervpåverkan	grundvattnet	Växtskador
	— Nedsatt immunförsvar		— Skador på
	— Allergier	Växtskador	blad och barr
	— Allergier	— Träd	— Förändrad
		— Jordbruksgrödor	utbredning
	Växtskador -Träd	— Örter	Påverkan
	— Planteringar	Korrosion	på klimat
		— V/A-system	— Förändrad
	Korrosion	— El och telekablar	temperatur
	— Byggnader - Papper m.m.	Övergödning av
	— Byggnader - Papper m.m.	havsmiljöer
Vattenför-	Växtskador	Påverkan på marina
oreningar		miljöer (exempelvis vid tankerolyckor)
Mark-	Barriäreffekter	Påverkan på	Risk för
intrång	Påverkan på	landskapsbild	genetisk-/art- utarmning
	stadsbild	Intrång i känsliga naturmiljöer

Buller Sömnrubbningar

Nedsatt
arbetsförmåga

234

Kapitel 9 Transportsystemets miljökonsekvenser

Bild 9.4 Olika färdmedels utsläpp av kväveoxider och kolväten, samt
deras energiförbrukning.

Kväveoxider Kolväten Energiförbrukning

g/pers km g/pers km kWh/pers km


FLYG —■Fokker F 28
PERSONBIL utan katalytisk rening



PERSONBIL med katalytisk rening
PERSONTÅG WIMjW oljekondenskraft	(gSBj 0,00000006

Tabell 9.4 Olika trafikslags utsläpp av vissa luftföroreningar i Sverige,

1 000 ton, samt transportsektorns andel av de totala utsläppen i
landet, 1987/88.

	Kväve- oxider	Svavel- dioxid	Kol- väten	Kolmon- oxid	Kol- dioxid
Vägtrafik (ton)	183	11	174	994	17 700
Därav: Personbil	111	-	156	908	12 200
Lastbil	58	-	16	84	4 600
Buss	13	-	1	2	800
Civil sjöfart	33	17	2	2	600
Därav: Färjor	20	11	-	-	-
Civil luftfart	7	-	3	8	2100
Järnväg	1	< 1	< 1	< 1	170
Övr mobila källor	71	5	16	42	3 731
Andra källor	84	180	203’	320	40 300
Transportsektorns andei av totala
utsläpp, (%)	60%	13%	51%	78%	32%

‘Inklusive utsläpp vid bensinhantering (motsvarande 23 00Ö ton).

Källor: SNV, TFB, VTI.

235

Hur mår Sverige?

När nya fordon, som ger upphov till
mindre luftföroreningar, börjar användas in-
nebär det förbättringar av luftkvaliteten.
När det gäller hälsoeffekter som orsakas av
t.ex. partiklar, koloxid, kväveoxider, kolvä-
ten, bly och buller från fordon märks föränd-
ringar främst lokalt.

Vad gäller andra miljöeffekter, som för-
surning och övergödning så orsakas dessa av
föroreningar som sprids över stora områ-
den (främst svaveldioxid, kvävedioxider och
ammoniak). Det innebär att sådana regio-
nala miljöeffekter i mindre utsträckning kan
begränsas genom lokala åtgärder eftersom
andra delar av landet och andra länder påver-
kar miljösituationen avsevärt. Det innebär
att t.ex. transporter även i andra länder på-
verkar vår miljö.

Växthuseffekten, som innebär risk för
klimatförändringar, har en ännu vidare di-
mension, den globala. Transportsektorn bi-
drar till denna, genom förbränning av fossil-
bränslen som avger koldioxid.

Lokal miljöpåverkan

Lokalt, framför allt i större städer, ger väg-
trafiken upphov till omfattande störningar i
form av förhöjda halter av hälsofarliga luft-
föroreningar och buller. Trafiken är den do-
minerande källan till störningarna. Enligt
naturvårdsverket orsakar luftföroreningarna
i våra tätorter mellan 300 och 2 000 nya can-
cerfall per år. Trafiken svarar för cirka 70%
av utsläppen av cancerframkallande ämnen
och ämnen som kan påverka arvsanlagen hos
tätortsbefolkningen, framför allt genom ut-
släpp av kolväten.

Luftföroreningar från trafiken och andra
utsläppskällor kan påverka människors hälsa
både genom direkta skador och genom att
medverka till allergier och annan överkäns-
lighet, hälsoproblem som har ökat under
senare år (se Kapitel 3, s. 58).

Buller från olika källor kan störa arbete,
sömn och vila och kan påverka hjärt- och
kärlsystemet. Naturvårdsverket beräknar
att mellan en och tre miljoner människor

dagligen störs av olika former av vägtrafik-
buller i Sverige. Vad gäller buller står trafiken
för den helt övervägande delen av störning-
arna i tätorter (se Kapitel 3, s. 65).

I centrala delar av städer och andra tätor-
ter bidrar bilavgaserna med omkring 60% av
utsläppen av kväveoxider och kolväten. 1
gatumiljön är bilarnas andel av utsläppen be-
tydligt större. Biltrafikens andel av de to-
tala utsläppen i Stockholm och Göteborg år
1985 framgår av Tabell 9.5.

Kväveoxider, kolväten och deras om-
vandlingsprodukter samt partiklar är särskilt
farliga för människor.

I luften oxideras kvävemonoxid till kvä-
vedioxid. Av de kväveoxider som släpps ut
av biltrafiken kommer för närvarande om-
kring en tredjedel från dieseldrivna fordon.

De riktvärden som naturvårdsverket re-
kommenderat för kväveoxid i luften över-
skrids i dag tidvis på gator och vägar med
omfattande biltrafik. Höga halter av kväve-
dioxid i luften retar slemhinnorna samt an-
ses öka mottagligheten för infektioner och
medföra större risk för effekter av andra
luftföroreningar.

Nästan all kolmonoxid i tätortsluften
kommer från bilar. Kolmonoxid blockerar
blodets förmåga att ta upp och transportera
syre. Kolmonoxid kan orsaka huvudvärk och
komplikationer i hjärtats funktion. Perso-
ner med hjärt- och kärlsjukdomar är speciellt
känsliga.

Förbränning av fossila bränslen som olja
och kol är den främsta orsaken till utsläppen
av svaveldioxid. Trafiken svarar för en
mindre del av de totala utsläppen (ca 15%),
även om dieseldrivna fordon kan svara för
en stor andel i vissa tätorter. För människor
som är utsatta för höga halter svaveldioxid
under lång tid ökar risken för kronisk bronkit
och luftvägsinfektioner.

Biltrafiken svarar också för en stor del av
blyutsläppen, genom blytillsatsen i bensin.
Allt fler bilar kör emellertid på blyfri ben-
sin, eftersom katalysatorrening kräver det
och blyutsläppen från trafiken kommer att
minska ytterligare i takt med att bilparken
förnyas.

236

Kapitel 9 Transportsystemets miljökonsekvenser

Den stora delen av partiklar i tätortsluft
kommer från dieseldrivna fordon.

Dessutom ger trafiken upphov till andra
partikelutsläpp. Partiklar släpps ut med avga-
serna, men frigörs även genom slitage på
vägbana, däck, bromsband och broms-
backar. Partiklarna består till största delen
av sot, organiska föreningar och olika metal-
ler. Andra föroreningar fastnar på partik-
larna och därmed ökar risken för att dessa
föroreningar ska transporteras ner i lung-
orna, där de kan orsaka olika infektioner och
cancer.

Flyget är det trafikslag som expanderat
snabbast under 1980-talet. Det lokala miljö-
problem som hittills främst har uppmärk-
sammats är buller vid flygplatser. Genom in-
förande av nya flygplanstyper inom den ci-
vila luftfarten finns förutsättningar för att
bullret kring våra flygplatser kommer att
minska. (Se även Kapitel 3, s. 66.)

Ett växande lokalt miljöproblem i sam-
band med flygtrafik gäller användningen av
kemikalierna glykol och urea för att mot-
verka isbildning på flygplan och landningsba-
nor. Dessa kemikalier kan påverka sjöar
och vattendrag i närheten av flygplatser.
Glykolförorenat vatten kan samlas upp och
omhändertas. Metoder för att ta hand om
vatten som förorenats av urea är under ut-
veckling.

Sjöfartens utsläpp av luftföroreningar har
tidigare betraktats som små eftersom endast
utsläpp i samband med hamnanlöp har re-
dovisats. Kväveoxidutsläppen har exempel-,
vis angetts till 4 000 ton per år och svavel-

dioxidutsläppen till ca 2 000 ton per år. Ak-
tuella beräkningar som tar hänsyn även till
trafiken ute till sjöss visar emellertid att ut-
släppen av flera föroreningar är av betydligt
större omfattning.

Sjöfarten kan också vara en källa till vat-
tenföroreningar. Främst är det oljeutsläpp i
samband med olyckor som uppmärksam-
mas, men även olja från tankrengöring och
andra oljerester från tankfartyg skapar pro-
blem för den marina miljön. Av den totala
kvantiteten löskommen olja i svenska far-
vatten (mellan 30000 och 60000 ton per år
under 1980-talets första hälft) svarar sjöfar-
ten för ca 30%.

Järnvägens utsläpp av luftföroreningar är
relativt små. Järnvägstransporter av miljöfar-
liga produkter kan emellertid medföra risk
för påverkan på vattenmiljöer. Besprutning
av banvallar med bekämpningsmedel och
användning av giftiga impregneringsmedel
för bansyllar har också skapat miljöpro-
blem.

Regional miljöpåverkan

Regionalt bidrar luftföroreningarna från
trafiken till försurning och övergödning av
mark och vatten samt skador på vegeta-
tion.

Avgasrening med moderna katalysatorer
(trevägskatalysator) minskar mycket effek-
tivt utsläppen av kväveoxider och kolväten
från bensindrivna bilar (se Bild 9.4). Re-
ningseffekten påverkas av de krav som
ställs på utrustningen, bl.a. hur länge den

Tabell 9.5 Biltrafikens totala utsläpp i Stockholm och Göteborg år 1985.
Värden angivna i tusen ton.

	Stockholm Totalt	Från trafiken	Göteborg Totalt	Från trafiken
Kväveoxider	19	12	11	6,5
Kolväten	19	17	19	19
Kolmonoxid	140	140	48	46
Svaveldioxid	18	0,7	13	0,4

Källa: Storstadskommittén, SOU 1989:15.

237

Hur mår Sverige?

► Förbättrade motorer, renare bränslen

Möjligheterna att ytterligare minska av-
gaserna från bilar och andra vägfordon
beror i hög grad på utvecklingen av mo-
torer och bränslen. Det pågår en utveckling
av elfordon, men också bränslemotorerna
förbättras.

DIESELMOTORN

Förbättringar av dieselmotorn har lett till
ungefär en halvering av utsläppen un-
der de senaste tio åren. Inom nästa tioårs-
period är en ytterligare halvering möjlig,
enligt transportforskningsberedningen.
Utsläppen är dock starkt beroende av den
enskilde förarens körsätt och underhåll av
bilen.

För att en halvering av utsläppen skall
bli möjlig måste dieselbränslets kvalitet för-
bättras. Framför allt måste svavelhalten
minskas ytterligare, en åtgärd som bara
marginellt påverkar priset på dieselbräns-
let.

En annan förutsättning är en minskning
av halten aromatiska kolväten i diesel-
olja. Det skulle minska partikelutsläppen,
vilket gör det möjligt att utrusta fordonen
med oxiderande katalysatorer. Dessa tar
bort den typiska avgaslukten från diesel-
motorer och bidrar dessutom till att minska
halterna av kolmonoxid och kolväten.

Partikelfilter i avgassystem kan ytterli-
gare minska utsläppen av partiklar. Die-
selmotorn behöver utvecklas för att få för-
bättrade miljöprestanda. En sådan utveck-
ling kräver sannolikt på sikt en övergång
till andra bränslen än dieselolja.

BENSINMOTORN

Trevägskatalysatorn, som numera är stan-
dard på nya bensindrivna lätta bilar i Sve-
rige, har minskat utsläppen av kolmon-
oxid, kväveoxider och kolväten med 60—
90% från dessa fordon. Den fortsatta ut-
vecklingen kan leda till ytterligare minsk-
ningar, kanske en halvering av dagens ut-
släpp.

Eftersom bensindrivna fordon har kor-
tare livslängd samtidigt som avgasre-
ningen är mer effektiv än för dieseldrivna,
kommer den relativa andelen utsläpp av
kväveoxider från bensindrivna fordon att
minska.

ALTERNATIVA DRIVMEDEL

Som alternativ till bensin och dieselolja
har länge funnits olika alkoholer (meta-
nol och etanol) och gaser (motorgas,
naturgas, biogas och vätgas), även om
de inte varit allmänt tillgängliga på den
svenska marknaden.

Dessa drivmedel har kemiskt sett en
mycket enklare sammansättning än bensin
och dieselolja. Därigenom blir också ut-
släppen mindre komplexa för sådana
drivmedel. Alkoholer, biogas och vätgas
kan dessutom produceras av förnybara
energikällor, som inte ökar koldioxidhal-
ten i atmosfären. Skiftande resultat har er-
hållits för såväl lätta som tunga fordon vid
inblandning av alkoholer eller motorgas
(propan/butan) i bensin resp, dieselolja.
En generell erfarenhet är att avgaserna
från sådana biandbränslen präglas av det
sämre bränslets egenskaper.

ALKOHOL

Alkoholer ger låga nivåer av skadliga ut-
släpp när det används i stället för bensin
som bränsle i ottomotorer (som i dagligt
tal kallas bensinmotorer). Utsläppen kan
halveras i jämförelse med dagens bästa
teknik för bensindrift. Särskilt gynnsamttfrån
hälsosynpunkt är att utsläppen av kolvä-
ten och partiklar är lägre. En nackdel är
dock att bränsleförbrukningen ungefär
fördubblas p.g.a. det lägre energiinne-
hållet i alkoholbränslen.

För dieselmotorer kan alkoholer också
vara ett möjligt alternativt bränsle, men
detta förutsätter såväl förändringar av
motorerna som bränsleanpassning. En

238

Kapitel 9 Transportsystemets miljökonsekvenser

halvering av kväveoxidutsläppen kan nås
med dagens teknik i jämförelse med
bästa marknadsförda dieseloljeteknik. För
att nå lägre utsläpp fordras att man kon-
verterar dieselmotorn till ottomotor. Detta
medför lägre effekt och 30-50% sämre
verkningsgrad samt kortare livslängd på
motorn.

GAS

Gas kan bara användas för ottomotorer.
Naturgas och biogas är intressanta al-
ternativ på sikt, främst på grund av möjlig-
heterna att minska utsläppen av kvä-
veoxider och partikelutsläpp. Verknings-
graden för en ottomotor blir högre än
vid bensindrift, men fortfarande lägre än
för en dieselmotor.

En nackdel med naturgas och biogas är
att fordonen måste förses med högtrycks-
käd med stor volym för att få med tillräck-
liga mängder bränsle. Nuvarande tryck-
kärl är tunga men nya lättviktsmaterial
väntas kunna minska problemet.

Natur- och biogasdrivna fordon är i
första hand lämpliga för lokala trafikupp-
gifter, som buss- och taxitrafik, distribution
och renhållning. Det är också i dessa miljöer
som utsläppsminskningarna får, relativt
sett, störst effekt.

skall hålla och vilka kontroller som krävs.
Effekten av införandet av katalysatorer på
nya bilar har motverkats av att trafiken
samtidigt har ökat t.o.m. 1989. Personbilstra-
fikens totala utsläpp av kolväten och kvä-
veoxider bedöms ha minskat med mellan 10
och 20% de senaste två åren på grund av
att allt fler bilar har katalytisk avgasrening,
men data för 1989 och 1990 finns ännu inte
framtagna.

Avgaskraven på fordon har skärpts kraf-
tigt i såväl Sverige som internationellt under
den senaste tjugoårsperioden. Denna ut-
veckling har som regel inletts i USA och se-
dan efter några år kommit att gälla i Sve-
rige. Efter ytterligare några år har övriga län-
der i Europa följt efter.

Intresset för att minska utsläppen från
den tunga, dieseldrivna vägtrafiken har ökat
alltmer under senare år. Dieselmotorns av-
gaser innehåller kväveoxider, svaveloxider,
partiklar, oförbrända kolväten, en liten
mängd koloxid samt koldioxid och vatten.
Den teknik som används för att rena ben-
sinmotorns utsläpp fungerar ej för dieselmo-
torn. Introduktionen av nya tekniska lös-
ningar med bl.a. partikelfilter och en över-
gång till dieselbränsle med lägre svavelhalt
innebär en förbättring vad gäller dieselfordo-
nens avgaser.

Utvecklingen mot renare dieselfordon
drivs aktivt av bl.a. Sverige i internationella
sammanhang. På samma sätt som för per-
sonbilar påverkas utvecklingen mot skärpta
miljökrav av de regler som införts på den
nordamerikanska marknaden, för att senare
följas av Sverige och andra europeiska län-
der.

Flygets totala utsläpp av luftföroreningar
som kväveoxider och kolväten är för närva-
rande små i förhållande till vägtrafiken. De
kommer emellertid att få relativt sett större
betydelse, eftersom flygtrafiken förväntas
fördubblas till år 2000 jämfört med 1980 års
nivå. Kunskapen om konsekvenserna av
utsläpp av dessa ämnen på hög höjd är också
bristfällig.

239

Hur mår Sverige?

I dag finns tekniska lösningar för att
minska en del av utsläppen från flyget. Med
hjälp av nya brännkammare kan utsläppen
minskas för såväl kväveoxider och kolväten
som koloxid. På grund av införandet av
miljöavgifter för inrikesflyget har Linjeflyg
infört nya brännkammare på sin flygplans-
flotta, vilket reducerat utsläppen av kolväten
med 90%, kolmonoxid med 75% och av
kväveoxider med 15%.

Global miljöpåverkan

Tabell 9.6 Kväveoxidutsläpp från
transporter i Sverige.
Tusen ton.

Globalt är växthuseffekten det allvarligaste
miljöproblemet, dvs. risken för att olika luft-
föroreningar skall leda till en temperatur-
ökning på jorden.

Bilavgaser består till stor del av koldioxid
som är den mest betydelsefulla växthusga-
sen. Vägtrafiken svarar för 35% av de na-
tionella utsläppen av koldioxid och är där-
med den största enskilda källan. Andra


	1980	1985	1988
Vägtrafik Lätta fordon	106	115	117
Tunga fordon1	61	74	75
Sjöfart Utrikes	2	3	3
Inrikes	9	10	10
Färjor	12	16	20
Flygtrafik2	10	11	11
Arbetsfordon3	67	68	72
Järnväg	1	1	1
TOTALT	268	298	309
11nklusive utländska fordon. 2 Civil och militär. 3 Kväveoxidutsläppen från arbetsredskap som motorsågar, gräsklippare och kom- pressorer ingår ej.

Källa: SNV.

Tabell 9.7 Utsläpp av koldioxid från transportsektorn i Sverige. Tusen
ton kol.

Källa: Statens energiverk.

Tabell 9.8 Energiåtgång för olika transportslag i Sverige, 1970-1987.


Transportslag	Energianvändning
		PJ	MJ/personkilometer
	1970	1987	1970	1987
Bilar	108	159	1.95	2.02
Bussar	5	9	0.92	1.03
Järnväg	3	4	0.50	0.52
Flyg	4	9	6.11	3.13
TOTALT	119	182	1.79	1.84
MJ står för megajoule. 1 MJ		= 0,277 kilowattimme. PJ	= Petajoule. 1 PJ	= 1 miljard MJ.

Källa: Lee Schipper, LBL, USA.

240

Kapitel 9 Transportsystemets miljökonsekvenser Bild 9.5 Antalet bilar, bussar och
lastbilar i världen, miljar-
der.

Lastbilar och bussar

Källa: Michael Walsh, USA.

Bild 9.6 Bränsleekonomin för bilar i olika länder.

Bensinförbrukning
liter per 100 km





---	»~r.~~7.~~11~-~*
---

Sverige

Italien

Frankrike

_ __ _ Japan

.......... Fd Västtyskland

Medelvärden för resp, lands samtliga bilar.

Källa: Lee Schipper, LBL, USA.

241

16 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

växthusgaser som metan och dikväveoxid in-
går också i fordonsavgaser.

Med ett globalt perspektiv är det uppen-
bart att den mycket snabba tillväxten av värl-
dens samlade bilpark (se Bild 9.5), som för-
väntas uppgå till en miljard vid sekelskiftet,
utgör ett allvarligt miljöhot.

Koldioxidutsläppen från världens alla
vägfordon utgör ca 25% av världens totala
koldioxidutsläpp. Transportsektorns koldi-
oxidutsläpp är direkt relaterat till sektorns
stora oljeberoende, som trots oljekriser på
1970-talet inte har minskat nämnvärt. Som il-
lustreras av Bild 9.6, har den totala bränsle-
förbrukningen för vägfordon inte på något
avgörande sätt förändrats sedan början av
1970-talet med undantag för USA.

Anledningen till att någon större föränd-
ring inte har skett, trots att effektivare ben-
sinmotorer har introducerats på nya bilar,
är att bilarna har blivit större och tyngre.

Inom flygsektorn däremot, har som
framgår av Tabell 9.8, höjda oljepriser resul-
terat i effektivare energianvändning. Ex-
empelvis har SAS minskat energiåtgången
per person med cirka 25% för atlantflyg-
ningar sedan 1970.

242

Hur mår Sverige?

KAPITEL

10

Miljöpåverkan från

jord- och skogsbruk

Ökad produktion i jordbruket 244

Skogsbruk på halva Sveriges yta 252
Renskötsel från fjäll till kust 256

Fiske och fiskodling 257

Älgjakten betyder mest 260

243

Hur mår Sverige?

Brukningsmetoder för att odla
jord och avverka skog har stor
inverkan både på landskaps-
bilden, djur- och växtliv samt
markens innehåll av närings-
ämnen. Samtidigt påverkas jord- och skogs-
brukets förutsättningar av t.ex. luftförore-
ningar, trafikplanering och krav på hänsyn till
naturvårdsintressen.

Skogsbrukets villkor analyseras för när-
varande av en skogspolitisk utredning, som
tillsattes 1990. Det svenska jordbruket fick
nya förutsättningar i och med att riksdagen år
1990 fattade beslut om en ny livsmedels-
politik som kommer att medföra stora om-
ställningar. Bl.a. skall prisregleringen på
jordbrukets område upphöra med början
1991.

Jordbrukets överskottsproduktion mot-
svarar odlingar på ca 500 000 hektar åker,
med 1990 års produktionsteknik. Stora
arealer kommer att användas för andra ända-
mål, t.ex. industri- och energigrödor. Hur
jordbrukets omställning påverkar markan-
vändningen kommer att följas i olika un-
dersökningar.

Ökad produktion i
jordbruket

Jordbruket har under hela 1900-talet ökat
sin produktion. Nya brukningsmetoder har
höjt avkastningen, samtidigt som stora od-
lingsarealer har tagits ur bruk. Mellan 1960
och 1985 beräknas den totala åkerarealen
ha minskat med ca 14%.

Mekanisering, växtförädling, konst-
gödsel och kemiska bekämpningsmedel har i
grunden förändrat jordbrukets villkor och
dess påverkan på natur och landskap.

Två mycket viktiga faktorer för jordbru-
kets utveckling under 1900-talet har dels varit
införandet av handelsgödsel, dels att vall-
odling på åkermark har ersatt utnyttjandet av
naturliga gräsmarker som ängar och betes-
hagar för produktion av foder. Arealen ängs-

och betesmarker har minskat från cirka 1,2
milj, hektar 1930 till ca 0,5 milj, hektar i dag.

Handelsgödsel ändrade
förutsättningarna

Före industrialiseringen begränsades jord-
bruksproduktionen av bl.a. tillgången på
gödsel. Tillgången på bete bestämde hur
många djur man kunde hålla. Det avgjorde i
sin tur mängden naturgödsel, vilket be-
stämde hur stor åkerarealen kunde vara.

När handelsgödsel (konstgödsel) inför-
des upplöstes sambandet mellan naturgödsel-
tillgång och skörderesultat. Med insatser av
bl.a. konstgödsel kunde skördarna mång-
dubblas. En annan viktig faktor är växtför-
ädlingen som har minskat mängden halm och
ökat mängden kärna i skördarna.

Det är främst under de senaste femtio
åren som handelsgödsel har börjat användas
i större skala i jordbruket. Handelsgödsel

BzW 10.1 Tillförsel av kväve, fos-
for och kalium från han-
delsgödsel.

Kg/hektar

1950 60 70 80 90

Källa: SCB, Na 15, SM 8501.

244

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

► Ringsjön i Skåne - en övergödd sjö

Ringsjön ligger i hjärtat av Skåne. Under
1980-talet var den det mest debatte-
rade exemplet på en extremt övergödd
sjö.

Under 1970-talet blev situationen akut.
Blågröna alger förökade sig hastigt och
sommartid var sjöns vatten en grön
soppa. Den giftiga algblomningen ledde till
fiskdöd och förgiftning av boskap som

druckit sjövatten. Vid de undersökningar
som genomfördes i sjön fann man att jord-
bruket bidrog med två tredjedelar av det
kväve och fosfor som rann ut i sjön.
Regeringen har förklarat Ringsjön som
speciellt föroreningskänsligt område och in-
fört särskilda restriktioner för jordbruket i
trakten. Under 1 980-talet har sjöns vat-
tenkvalitet förändrats till det bättre.

Bild 10.2 Näringsflöden till och från Ringsjön 1980. FOSFOR

Kommunala reningsverk

Enskilda avlopp

Läckage från gödselstäder

Jordbruksmark

Skog

Övrig mark

KVÄVE

Enskilda avlopp

Läckage från gödselstäder 14

Jordbruksmark

Skog 70

Övrig mark 43

Kommunala reningsverk

690

Källa: Monitor 1983, SNV.

245

Hur mår Sverige?

innehåller olika kombinationer av närings-
ämnena kväve, fosfor och kalium.

Mellan åren 1950 och 1970 ökade an-
vändningen av handelsgödsel på åkrarna från
omkring 20 till omkring 80 kg kväve per
hektar och år, som medeltal för hela Sverige.
I slutet av 1980-talet har gödselgivoma
sjunkit, bl.a. beroende på införandet av en
miljöavgift på handelsgödsel. På grund av
ändrade ekonomiska förutsättningar i och
med avregleringen av spannmålspriserna,
väntas gödselgivoma sjunka med ytterligare
10-20 kg kväve per hektar.

Övriga nordiska länder, liksom jord-
bruksländerna i Europa, använder mer han-

delsgödsel per hektar än det svenska jord-
bruket.

Sveriges åkrar tar emot 328 000 ton
kväve i form av gödsel varje år. Drygt 70%
kommer från konstgödsel, medan resten är
stallgödsel. Hälften av det tillförda kvävet tas
upp av grödan. Resten stanner kvar i jor-
den, avgår i gasform eller läcker ut i sjöar och
vattendrag. Det årliga kväveläckaget till
sjöar och vattendrag uppgår till ca 50 000 ton.

Kväveutlakningen varierar kraftigt bero-
ende på bland annat jordmån och klimatför-
hållanden. I Sydsverige är läckaget i genom-
snitt kring 40 kg per hektar och år, men top-
par på upp till 100 kg förekommer. I Mel-

Bild 10.3 Användning av kvävegödning i några OECD-länder, ton/km2
odlad mark.

246

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

lansverige är det genomsnittliga kväveläck-
aget drygt 10 kg per hektar och år.

I Älvsborgs län beräknades 1989 varje
hektar åkermark läcka 15-20 kg kväve per år,
medan läckaget från skogsmark var ca 2 kg
per hektar och år.

Förhöjda kvävehalter i vattnet kan med-
föra övergödning av sjöar och havsområden
(se Kapitel 5, s. 116 och 139).

Kadmium

All mark i Sverige, även åkerjorden, tillförs
tungmetaller och andra stabila ämnen från
olika källor. I flertalet fall är den största käl-
lan nedfall av luftföroreningar. Dessutom till-
förs jordbruksmarken kadmium från han-
delsgödsel.

Kadmium är giftigt för allt liv. Det lagras
i njurarna och kan vid höga halter ge upphov
till njurskador. (Se bl.a. Kapitel 3, s. 49.)
Åkermarken i Sverige fick 1986 ta emot ca
4000 kg kadmium från konstgödsel och ca
2500 kg från atmosfäriskt nedfall. Åkermar-
ken tillförs dessutom kadmium med stall-
gödsel, avloppsslam och kalk, som emellertid

sprids över mindre arealer än handels-
gödsel.

I början av 1970-talet var kadmiumtill-
förseln till åkerjorden från handelsgödsel
mer än dubbelt så stor som i dag. Minsk-
ningen beror på att kadmiuminnehållet i han-
delsgödsel har begränsats.

Bild 10.4 Kadmium i höstvete
1918 - 1980.

Källa: SCB och SNV.

Bild 10.5 Kadmiumtillförsel med fosforgödselmedel.

Kadmium
g/hektar och år

1901- 06— 11— 16— 21— 26— 31- 36- 41- 46- 51— 56- 61- 66- 71- 76- 81— 86-
1905 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 År

Källa: Jordbruket och miljön, Ds 1989:49 och SNV.

247

Hur mår Sverige?

Tillförseln av kadmium med konstgödsel
och luftföroreningar är större än de mängder
som utlakas eller tas upp av växter och djur.
Kadmiumhalten i åkerjorden ökar därför
med omkring 0,3% varje år. En del av mar-
kens kadmium tas upp av olika markorganis-
mer och förs vidare i näringskedjorna.

Växterna tar upp kadmium via rötterna
och möjligen även via bladen. Vanligtvis
minskar halterna högre upp i växten och de
lägsta halterna finns i fröna. Kadmiumhal-
terna i stråsäd har dock ökat under den tid
man har använt handelsgödsel.

Naturgödsel

I början av 1950-talet hade 98% av jord-
bruken djur. På 1980-talet hade andelen
jordbruk med djur minskat till 65%. Samti-
digt har många jordbruksföretag specialiserat
sig på kött- och mjölkproduktion. Detta
har skapat en obalans i hanteringen av natur-
gödsel genom överskott av stallgödsel i
djurintensiva jordbruksområden, medan
gårdar i andra områden måste köpa in stora
mängder gödsel.

Gårdar med mjölkproduktion baseras
ofta på eget foder, under det att uppfödning
av slaktsvin och höns i större utsträckning
bygger på importerat foder och bedrivs på
gårdar med otillräcklig spridningsareal för
stallgödseln. Enligt skötsellagens bestämmel-
ser är antalet djur per hektar numer be-
gränsat för nya gårdar och för gårdar som ut-
vidgar sin djurproduktion. År 1995, när be-
stämmelserna träder i full kraft, gäller be-
gränsningen alla gårdar.

Avdunstning av ammoniak

Vid lagring och spridning av stallgödsel av-
dunstar ammoniak. Hur stor avdunstningen
blir beror i hög grad på hur gödseln hante-
ras. I sämsta fall kan upp emot 50% av göd-
selns ammoniakinnehåll avdunsta till luf-
ten. Sammantaget räknar man med att minst
40000 ton kväve årligen avdunstar som am-
moniak.

Jordbruket svarar för en tredjedel av
kväveutsläppen till luft i Sverige och merpar-
ten av detta är i form av ammoniak.

Begränsning av
kväveläckaget

År 1988 satte riksdagen som mål att kväve-
läckaget från jordbruket skall minskas med
50% till år 2000. Detta mål har i internatio-
nella överenskommelser tidigarelagts till år
1995 för vissa särskilt belastade områden.

Näringsläckaget påverkas av en rad fak-
torer som jordmån, klimat, odlingssystem
och när på året man sprider gödseln.

En möjlighet till minskat läckage är att
öka andelen vintergröna åkrar. Dessa läcker
mindre än åkrar som ligger bara vintertid.
I dag är knappt 50% av åkrarna i Götaland
bevuxna på vintern.

Olika grödor inverkar också olika på
läckaget. Grödor med lång växtföljd och väl-
utvecklat rotsystem ger mindre utlakning
än exempelvis vårsådd säd.

Bild 10.6 Utlakning av kväve på
ett par platser i Götaland.

Förlust kväve

Kg/ha

Skillnaden mellan olika åkrar beror framför
allt på variationer i jordmån, klimat, odlingsin-
riktning, m.m.

Källa: Brinkm.fL, 1986.

248

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

Försurning av åkermarken

I likhet med skogsmark och vattendrag för-
suras även åkermark. Luftföroreningarna
svarar emellertid bara för en liten del av
försumingseffekten på åkermark, omkring
10%. Återstoden av syrabelastningen på
åkerjorden beror på utlakning samt på effek-
ter av jordbrukets brukningsmetoder.
Gödslingen står för en tredjedel av försur-
ningseffekten. Skördeuttagen verkar i sig
försurande och bidrar med omkring en fem-
tedel av försurningen.

Handelsgödselns bidrag till markförsur-
ningen i jordbruket är en relativt ny före-
teelse. Före 1960 användes huvudsakligen
handelsgödselmedel med nitratkväve som
inte hade någon försurande effekt. Under
1960-talet ökade i stället användningen av
gödselmedel med ammoniumkväve, som
har en försurande effekt. Ammoniumkväve
har varit det dominerande gödselmedlet
fram till omkring 1980. Sedan dess har en viss
återgång till nitratkväve kunnat märkas,
och handelsgödselns totala bidrag till åker-
markens försurning har minskat något.

För att motverka försurningen av åker-
mark behövs i genomsnitt ca 150 kg kalk per
hektar och år. För närvarande kalkas jord-
bruksmarken i Sverige med ca 80 kg per hek-
tar och år.

Kemiska bekämpningsmedel

Det svenska jordbruket använder (1989) ca
0,7 kg bekämpningsmedel per hektar och år
(aktiv substans). Detta är en för industri-
länder låg siffra.

Hälften av all jordbruksmark i Sverige
behandlas med ogräsmedel, 30% behandlas
med insektsmedel och 8% med medel mot
svamp. Totalt använder jordbruket omkring
2 300 ton kemiska bekämpningsmedel per
år. Ca 1800 ton är ogräsmedel, varav huvud-
delen är fenoxisyror. Knappt 420 ton är me-
del mot svamp och omkring 30 ton insekts-
medel. Förbrukningen av svamp- och in-

sektsmedel varierar mycket över tiden bero-
ende på bl.a. fuktighet, förekomst av
skadeinsekter etc. Återstoden är preparat för
betning (behandling av utsäde) och tillväxt-
reglering (t.ex. ”stråförkortningsmedel”, som
endast får användas för råg). Siffrorna av-
ser aktiv substans, dvs. den verksamma be-
ståndsdelen i preparaten.

Jordbruket står för över 90% av den to-
tala användningen av ogräsmedel, insekts-
medel och medel mot växtsjukdomar i Sve-
rige (Se även Kapitel 7s. 205).

Flera av de tidiga kemiska bekämpnings-
medlen, som användes mot svampsjukdo-
mar och insektsangrepp var ämnen som
bröts ned mycket långsamt i naturen. En del
av dessa medel lagrades i vävnaden hos
djur och människor och anrikades i närings-

Bild 10.7 Användning av bekämp-
ningsmedel i några länder
1985.

-X.	Q)	“O	c	"O	o <	O
L. O E	CD i_ O	c _o	O c	c _□		-2* M-
c	Z	C	c □	</)	D	C
o		u_		X	LU
Q
			_Q	</)
			v_	:ö
			o	>

CO
"U

Under perioden 1 985-1 990 har den mängd
som används i Sverige halverats, se Bild 10.8.

Källa: Jordbrukets användning av bekämp-
ningsmedel, IVL 1990.

249

Hur mår Sverige?

kedjorna. Metylkvicksilver och DDT är två
exempel på sådana preparat. Båda är sedan
länge förbjudna i Sverige och har avlösts av
flera generationer av preparat av andra typer.
Produktutvecklingen syftar bland annat till
att få fram preparat utan oönskade miljöef-
fekter. Ett annat skäl är att skadeinsekter
och svampar utvecklar motståndskraft (resi-
stens) mot preparat som använts en tid.

Nytillkomna preparat är ofta selektiva -
de är giftiga bara för den skadegörare som
skall bekämpas - och används ofta i mycket
låga doser. Tidigare sprutades t. ex. DDT
och fenoxisyror i doser på något kg per
hektar. De nya medlen sprids i doser på ett
fåtal gram per hektar. Flertalet av de in-
sektsmedel och en ökande andel av de ogräs-
medel som används i dag är sådana lågdos-
preparat.

Riksdagen har beslutat, att använd-
ningen av kemiska bekämpningsmedel i
jordbruket skall halveras mellan år 1986
och 1990. Naturvårdsverket och lantbruks-
styrelsen bedömer att mängden aktiv sub-
stans har halverats och att det första målet
har uppnåtts. En ytterligare halvering skall
genomföras till strax efter år 1995. Hälso- och
miljöriskerna med användningen av be-
kämpningsmedel skall också minskas genom
övergång till mindre farliga preparat och
genom bättre teknik vid hantering och sprid-
ning av preparaten.

Försäljningen av ogräsmedel har under
senare år minskat kraftigt. Delvis beror
denna minskning på övergång till lågdos-
preparat. Det betyder att minskningen av
mängd aktiv substans för närvarande inte
motsvaras av en lika stor minskning i antalet

Tabell 10.1 Förteckning över i Sverige kända fall av resistens mot
bekämpningsmedel.

	Bekämpningsmedel
Insekter:
Persikebladlusen	Org. fosforföreningar
Husflugan - Arnäsflugan	DDT
Lilla kålflugan	Klorerade kolväten
Växthusspinnkvalstret	Fosforpesticider och accaricider
Fruktträdsspinnkvalstret	Fosforpesticider
Svampar: Kornets och havrens bladfläcksjuka, strimsjuka	Kvicksilver
Snömögel	Bensimidazoler
Stråknäckare	Bensimidazoler
Potatisbladmögel	Metalaxyl
Gräsmjöldagg	Sterolbiosynteshämmare
Svampar på trädgårdsväxter:	Metalaxyl
Gurkmjöldagg	Metalaxyl
Gråmögel	Vinklozolin
Gråmögel på bl.a. jordgubbe	Bensimidazoler
Sammetsfläcksjuka på äpple (osäker)	Bensimidazoler
Mjöldagg på äpple (osäker)	Triadimefom

Källa: Lantbruksuniversitet 1991.

250

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

doser. Räknat i antal hektardoser har an-
vändningen av insektsmedel ökat - trots att
mängden aktiv substans minskat. (En hek-
tardos är den mängd bekämpningsmedel
som används för behandling av ett hektar
åkermark.)

Bekämpningsmedlen i miljön

Merparten av den mängd bekämpningsme-
del som sprids över åkrarna hamnar på mar-
ken och bryts så småningsom ned till ofar-
liga ämnen. En liten del kan dock spridas till
omgivningen genom avdunstning, vindav-
drift eller transport med markvattnet. Till en
del är denna spridning oundviklig, men fel-
aktig hantering av bekämpningsmedlen kan
göra förlusterna större.

Bekämpningsmedel kan transporteras
mycket långt med vindarna. Sverige får på
detta sätt ta emot nedfall av bekämpnings-
medel från andra länder.

Genom att en del bekämpningsmedel
förs bort med vinden påverkas områden nära
den besprutade åkern. Där finns många
värdefulla naturtyper som är livsmiljöer för
en lång rad växter och djur. Småvatten i
jordbrukslandskapet är speciellt utsatta för
föroreningar, vilket framför allt drabbar
många grod- och kräldjur hårt, eftersom de
är beroende av dessa vatten som lekplatser.

Bekämpningsmedlen mot ogräs påver-
kar indirekt djurlivet i och kring åkrarna.
Tillgången på ogräs och ogräsfrön minskar.
Detta har varit en av orsakerna till att rapp-
hönan har försvunnit från stora delar av

Bild 10.8 Bekämpningsmedel till jordbruk och trädgårdsnäring
1981-1989.

Ton aktiv substans i försålda bekämpningsmedel.

Källa: Lantbruksstyrelsens rapport 1990:8.

251

Hur mår Sverige?

landet, men den är nu på väg tillbaka i en del
områden.

För att kontrollera om rester av bekämp-
ningsmedel hamnar i maten, undersöks frukt
och grönsaker regelbundet. Resthalterna
av 160 olika kemikalier analyseras. 1989 togs
prov på ca 4 400 partier. Av dessa innehöll
3,2% halter av bekämpningsmedel över gäl-
lande gränsvärden. Av de 139 partier som
innehöll för höga resthalter var 134 importe-
rade. Saluförbud utfärdades för 56 partier,
resterande 83 partier hade redan hunnit leve-
reras till återförsäljare. Från och med 1990
omfattar kontrollen av kemikalier i livsmedel
även spannmål och animaliska livsmedel.

Förändringen av landskapet

Utvecklingen av jordbrukslandskapet har
gått från små enheter med flera markslag till
stora enheter med få markslag. Av de
282000 jordbruk som fanns 1951 återstår i
dag endast omkring 100000. Omkring 2
milj, hektar jordbruksmark har tagits ur pro-
duktion under samma period. Tre fjärdede-
lar av den nedlagda arealen bestod av ängs-
och hagmarker (se Bild 4.14).

Den ökade mekaniseringen och storska-
ligheten har gjort att åkerholmar, stenrösen,
trädridåer och småvatten i allt större ut-
sträckning har tagits bort i jordbrukslandska-
pet. Växter och djur har härigenom gått
miste om värdefulla tillflyktsorter.

Även andra åtgärder i jordbrukslandska-
pet, som utdikning och skogsplantering, har
minskat antalet tillgängliga miljöer för jord-
brukslandskapets växter och djur.

1 odlingslandskapet i södra Sverige finns
landets mest artrika flora. Det är också där
förändringarna i jordbruket har varit mest
genomgripande.

Förändringarna av jordbrukslandskapet
är ett av de största hoten mot vår flora. Mer
än två tredjedelar av de arter - ungefär 300
stycken - som finns på listan över hotade
högre växter (kärlväxter) hör hemma i
jordbrukslandskapet.

Liknande förhållanden gäller för djurli-

vet. 36 av de ryggradsdjur som betraktas som
hotade, hör hemma i jordbrukslandskapet.
Av de 12 arter som försvunnit sedan mitten
av 1800-talet var sju kopplade till jordbru-
ket.

Förändringarna i jordbrukslandskapet
och deras effekter på växt- och djurliv be-
handlas också i Kapitel 4.

Skogsbruk på halva
Sveriges yta

Skogsbruk bedrivs på mer än hälften av
Sveriges yta. Ungefär 58% av landarealen är
produktiv skogsmark. Skogsbruket
påverkar därmed natur och landskap i
mycket hög grad.

Skogsbruket i Sverige har förändrats
kraftigt under de senaste 40 åren. Virkes-
uttaget ur skogen har ökat med i storleks-
ordningen 50%. Avverkning genom kal-
huggning har blivit det dominerande sättet
att ta tillvara den mogna skogen, även om av-
verkning genom gallring berör större ytor.
Avverkning och transporter har också meka-
niserats.

Skogsbruket har allt mer inriktats på att
producera industriråvara, vilket bland annat
medfört att gran och tall gynnats på lövträ-
dens bekostnad, i synnerhet vid plantering av
ny skog samt vid naturlig föryngring efter
avverkning. Under senare år har dock skogs-
bolagen eftersträvat en viss inblandning av
lövträd, vilket återspeglats i en ökad andel av
sådana träd i de unga bestånden.

Virkesförrådet (volymen virke i den väx-
ande skogen) har ökat kraftigt. Det är i dag
större än någon gång under de senaste 300
åren. Orsaken är främst det framgångsrika
skogsvårdsarbete som påbörjades i slutet
av 1800-talet, då ny skog anlades över stora,
tidigare skogfattiga arealer i södra Sverige.
Sveriges första skogsvårdslag kom 1903 och
redan då blev den som avverkar skog skyl-
dig att anlägga ny skog.

252

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

De senaste decenniernas utveckling har
inneburit att stora delar av skogsmarken har
bytt ekosystem. Produktionsskogen är mer
ensartad än de skogar som dominerade före
industriskogsbrukets genombrott vid sekel-
skiftet. Växt- och djurlivet i produktionssko-
gen är mer fattigt både till antal arter och
antal individer inom samma art.

I norra Sverige finns fortfarande bety-
dande områden där skogen visserligen är på-
verkad av människans ingrepp, men ändå
fungerar som någorlunda naturliga skogseko-
system.

Skogsbrukets påverkan
på miljön

Skogsbruket påverkar miljön främst ge-
nom den förvandling av ekosystem och land-
skap som är en följd av skogsbrukets bruk-
ningsmetoder. Biotoper förändras, försvin-
ner eller delas upp i områden som inte är
tillräckligt stora för att på lång sikt kunna
hysa arter i livskraftiga bestånd. Som en
konsekvens av detta påverkas skogens växt-
och djurliv i riktning mot mindre mångfald
och variation. Detta har beskrivits i Kapitel 4.

Kalhuggning och föryngring

Kalhyggen är det mest påtagliga ingreppet
i skogen. Effekterna på miljön kan i viss ut-
sträckning modifieras genom anpassning av
hyggesstorlek och hyggesgränser. Medelstor-
leken för kalhyggen är 4,6 hektar. För tio
år sedan var medelhygget 6,7 hektar. Minsk-
ningen av hyggenas storlek har varit mest
påtaglig i Norrland, och kan delvis förklaras
av en övergång till så kallat ståndorts-
anpassat skogsbruk som påbörjats under de
senaste åren. Ståndortsanpassning innebär,
att brukningsmetoderna bättre än tidigare
anpassas till de lokala, naturgivna förutsätt-
ningarna, exempelvis jordmån och lokalkli-
mat. Detta leder till ett skogsbruk i mindre
skala.

Om kalhyggen lämnas åt sitt öde utveck-
las skogen ungefär som efter en skogsbrand.

Resultatet blir en skog med träd i olika åld-
rar och en blandning av trädslag. Anlägg-
ningen av ny skog för virkesproduktion syf-
tar emellertid till att snarast möjligt få upp en
ny generation barrträd. Omkring två
tredjedelar av den slutawerkade arealen
planteras, resten av återväxten sker genom
självsådd.

Främmande trädslag

Av den totala areal, som varje år återplan-
teras, får för närvarande högst 23 000 hektar
planteras med den nordamerikanska tallen
Pinus contorta. Denna har i allmänhet visat
sig växa betydligt snabbare än svensk tall
och förväntas därmed öka virkesproduktio-
nen. Sedan introduktionen på 1970-talet
har omkring 400 000 hektar eller ca 2% av

Bild 10.9 Årlig skogstillväxt och
avverkningsvolym.

Källa: Skogsdata 1988, SLU.

253

Hur mår Sverige?

den totala skogsmarken beskogats med
contortatall.

Introduktion av nya arter i ett ekosystem
innebär en risktagning, och plantering av
contortatall är därför omgärdad med re-
striktioner. Arten får t.ex. inte användas i
Götaland och i övriga landet är som nämnts
arealen begränsad.

Dikning ger ny mark

Dikning av våtmarker är ett sätt att vinna
ny mark för virkesproduktion. Skogsdik-
ningen är i dag lika omfattande som under
mellankrigsperioden. Effekterna på växt-
och djurlivet av att arealen våtmarker i
skogslandskapet minskar har beskrivits i Ka-
pitel 4, s. 80.

Dikning förändrar också vattenföring
och vattenkvalitet i området nedströms en
dikning, vilket i sin tur kan påverka livet i
vattendragen. Halterna av kväve och andra
närsalter ökar efter dikning. Det innebär
att kväveutlakningen ökar från ett dikat
skogslandskap. Dessutom medför dikning
av myrmarker att stora mängder humusäm-
nen frigörs och skadar vattenlevande orga-
nismer.

Gödsling med kväve

Eftersom tillgången på kväve i delar av
landet fortfarande är en begränsande faktor
för skogsträden används kvävegödsling av
skog för att öka virkesproduktionen. För när-
varande gödslas i storleksordningen 75 000
hektar årligen, vilket motsvarar 4-5 promille
av den totala skogsarealen. Detta är vä-
sentligt mindre än under den mest intensiva
gödslingsperioden under 1970-talet, då
arealen uppgick till ca 200000 hektar.

I södra Sverige tillförs skogsmarken så
stora kvävemängder med luftföroreningar,
att skogsstyrelsen rekommenderar att man
avstår från skogsgödsling. Växtlighetens och
markens förmåga att ta upp kväve är be-
gränsad. Om marken blir övermättad med
kväve ökar läckaget till sjöar och vatten-
drag (se vidare Kapitel 5, s. 116).

Vad händer med
skogsmarken?

Skogsmarken i södra Sverige har försurats
kraftigt under de senaste decennierna. För-
ändringarna är tydliga meterdjupt ner i
marken. I enstaka fall är marken 100 gånger
surare nu än för 40 år sedan, dvs. pH-vär-
det har minskat med 2 enheter. Orsaken är
till övervägande delen nedfall av försu-
rande ämnen som svavel- och kväveförore-
ningar. Försurningen av skogsmark är mest
omfattande i de delar av landet där nedfallet
är störst.

När pH i marken sjunkit under den kri-
tiska gränsen 4,4 frigörs stora mängder alu-
minium, som tidigare varit bundet till
markpartiklar. Aluminium lägger sig som en
hinna runt trädens rötter och försvårar de-
ras näringsupptagning. Aluminium kan
också ersätta kalcium i cellväggarna, som
då blir försvagade. Rötternas förmåga att
suga upp vatten försämras och träden blir
känsligare för torka. Dessutom urlakas för
träden livsviktiga ämnen som magnesium
och kalcium.

I sydvästra Sverige uppvisar 40% av den
skogsmark som är bevuxen med medelålders
och äldre barrskog pH-värden under 4,4. I
övriga Götaland är motsvarande siffra 20%,
i Svealand och södra Norrland 10% och i
övriga Norrland 5% (se Bild 3.4.).

Eftersom brist på kväve normalt begrän-
sar skogsträdens tillväxt kan det ökade ned-
fallet av kväve fungera som en gödsling av
skogen. Detta är en del av förklaringen till de
senaste decenniernas mycket kraftiga till-
växt i Sveriges skogar. Den positiva effekten
riskerar dock att vändas till motsatsen, om
inte kvävenedfallet begränsas.

När marken påverkas negativt av kväve-
överskott och försurande ämnen utlöses en
kedjereaktion genom hela det ekologiska
systemet. Markförsurningen leder till alumi-
niumutlakning, med påföljd att träden får
svårigheter att ta upp näring och vatten. Det
leder i sin tur till att träden inte kan ta upp
det tilltagande överskottet av kväve, som
hela tiden fylls på genom luftförorening-

254

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

ama. Överskottet blir större och större, med
risk för urlakning av de ämnen som kan
neutralisera det sura nedfallet. Markens för-
måga att stå emot surt regn minskar.

Försämringen av skogsmarkens natur-
liga motståndskraft mot försurning går fort.
Beräkningar tyder på att stora delar av sko-
gen i främst Götaland riskerar att förlora sin
växtkraft inom 20-30 år om nedfallet av för-
surande ämnen fortsätter som hittills. (Se
även Kapitel 3, s. 34.)

Försök med kalkning och så kallad vitali-
seringsgödsling av skogsmark för att mot-
verka försurningseffektema har påbörjats.
Vitaliseringsgödsling innebär att man för-
utom kalk även tillför andra näringsämnen
för att på så sätt öka trädens livskraft och till-
växt.

Miljöeffekterna av skogsmarkskalkning
är delvis okända. Förändringar i växtligheten
kan bli en konsekvens.

Naturvård i skogen

De medel som står till buds för att mot-
verka skogsbrukets negativa påverkan på
miljön kan grovt sägas vara av tre slag:

► Att undanta områden från skogsbruk
med stöd av naturvårdslagen.

► Att skogsbruket tar särskild hänsyn till
arter och biotoper vid olika skogsbruksåt-
gärder.

► Att metoder i skogsbruket förbjuds, be-
gränsas eller modifieras över hela skogs-
marken eller inom vissa områden.

Fredad skogsmark

Att undanta skog från skogsbruk är enda
sättet att garantera överlevnaden av exem-
pelvis arter som är beroende av mycket
gamla skogar.

2,65% av den produktiva skogsmarken i
Sverige är för närvarande skyddad som na-
tionalpark eller naturreservat. Huvuddelen
av den fredade arealen finns i den fjällnära

regionen. I övriga Sverige är 0,4% av
skogsmarken undantagen från skogsbruk.
(Se Kapitel 4, s. 102.)

Naturvårdshänsyn i skogsbruket
Enligt skogsvårdslagen är skogsbruket skyl-
digt att ta hänsyn till naturvårdens intressen
vid avverkning och andra skogsbruksåtgär-
der. Vilka hänsyn som krävs beskrivs i före-
skrifter och allmänna råd till lagen.

Skogsvårdslagens hänsynsregler är av
stort värde för naturvården. Tillämpningen
begränsas dock kraftigt av att endast en li-
ten del av det område som berörs av ett in-
grepp (t.ex. en avverkning) får påverkas.
Att skydda exempelvis en tjäderspelplats el-
ler ett revir för en hackspett med stöd av
hänsynsreglema är knappast möjligt. Det
finns inte heller resurser att freda sådana
objekt som naturreservat. Den lösningen är i
praktiken förbehållen de mest värdefulla
områdena av nationellt intresse. Därmed
saknas för närvarande möjligheter att be-
vara många små områden, som sammantaget
är av mycket stor betydelse för den biolo-
giska mångfalden i skogslandskapet.

Det bedrivs en omfattande utbildning av
skogsägare och anställda i skogsbruket för att
öka kunskaperna om hur bl.a. hänsynskra-
ven skall uppfyllas. Erfarenheterna hittills vi-
sar att detta är nödvändigt om hänsynsreg-
lema skall komma att tillämpas i tillräcklig
omfattning.

Reglering av skogsbrukets metoder

Något generellt krav på prövning eller be-
dömning av miljökonsekvenserna av olika
brukningsmetoder i skogsbruket finns inte.
En del metoder har emellertid reglerats av
miljöskäl. Frågan om miljökonsekvensbe-
skrivningar i skogsbruket utreds för närva-
rande av 1990 års skogspolitiska kommitté.

Begränsningen av skogsgödslingen i
södra Sverige och ”taket” för plantering av
contortatall är två exempel på reglering av
skogsbrukets metoder i syfte att motverka
negativa miljöeffekter och begränsa ekolo-
giska risker.

255

Hur mår Sverige?

Ett annat exempel är tillståndspröv-
ningen för dikning, som infördes 1987 och
som ger naturvårdsmyndighetema möjlig-
het att stoppa olämpliga dikningsföretag.
Skyddsdikning vid avverkning kräver inte
tillstånd och skogsdikningens omfattning to-
talt sett är ungefär densamma som tidigare.

Renskötsel från
f jäll till kust

Rennäring bedrivs på mer än en tredjedel
av Sveriges yta. I Norrbotten och Västerbot-
ten använder renskötseln mark från norska
gränsen till kustlandet. I Jämtland bedrivs
renskötsel i hela länet.

Antalet renar växlar starkt mellan perio-
der av goda och dåliga renbetesår och var
1988 ca 292000. Det finns omkring 2500
renskötande samer och ca 900 företag inom
rennäringen.

Bild 10.10 Renar i Sverige 1920- 1988.

Tusen

Källa: Lantbruksstyrelsen, efter uppgifter från
samebyarna.

Naturvården och rennäringen har ett ge-
mensamt intresse av att betesområdena inte
påverkas av annan markanvändning. I
andra avseenden finns det konflikter mellan
renskötsel och naturvård. Friluftslivet,
främst snöskotertrafiken innebär störningar
för renskötseln.

Det ökande antalet renar har på sina håll
lett till överbetning som kan skada den käns-
liga växtligheten på kalfjällen. De senaste
åren har exempelvis Fulufjället i Dalarna, det
enda större fjällområde som tidigare inte
använts av rennäringen, utnyttjats som betes-
mark. För naturvården behövs referensom-
råden med opåverkad växtlighet även i fjäl-
len.

Den ökade användningen av motorfor-
don i renskötseln orsakar problem med bul-
ler och markslitage i fjällen. Samema har i
princip obegränsad rätt att använda motor-
fordon för renskötseln, även på barmark
under sommarhalvåret. För närvarande finns
uppskattningsvis 500 terrängfordon inom
rennäringen. 80% är motorcyklar.

De stora rovdjuren har alltid orsakat svå-
righeter för rennäringen. För att bevara livs-
kraftiga stammar av rovdjuren har jakten
på dessa arter begränsats, även i de områden
där de ställer till problem för renskötseln.
Vargen är idag helt fridlyst. Eftersom det är
ett allmänt intresse att bevara de stora rov-

Bild 10.11 Terrängfordon inom
rennäringen 1981-1989.

Antal fordon

De terrängfordon som används är framför
allt motorcyklar och skotrar.

Källa: SNV rapport 3598.

256

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

djuren, utgår ersättning från staten för rov-
djursrivna renar.

Konsekvenser av Tjernobylolyckan
Kärnkrafthaveriet i Tjemobyl i Sovjetunio-
nen 1986 orsakade nedfall av radioaktiva äm-
nen, främst cesium 137, över Sverige. Hår-
dast belastades delar av södra och mellersta
Norrland. En del av det radioaktiva nedfal-
let har anrikats i näringskedjorna. Eftersom
renarna äter växter som har tagit upp radio-
aktivt cesium 137 ur marken har renkött
kommit att innehålla höga halter radioakti-
vitet. Ännu fyra år efter Tjernobylolyckan in-
nehöll nästan var femte slaktad ren mer än
tillåtna 1500 becquerel per kilo kött, vilket
innebär att slaktkroppama måste kasseras.

Staten ersätter renägarna för det kött
som måste kasseras på grund av för höga hal-
ter radioaktivt cesium. Statliga bidrag utgår
också för bl.a. utfodring av renar i de drab-
bade områdena.

Bild 10.12 Kasserade renkroppar.

Gränsvärde Gränsvärde

Andel av slaktade renkroppar som har kasse-
rats på grund av för höga halter av radioaktivt
cesium, 1 986 - våren 1 990. Observera att
gränsvärdet för cesium 1 37 var 300 Becque-
rel/kg 1 986 och 1 500 Becquerel/kg fr.o.m.
1987.

Källa: Lantbruksstyrelsen.

Fiske och fiskodling

Havsfiske

Det moderna yrkesfisket har de senaste de-
cennierna fått ändrade förutsättningar ge-
nom elektroniska hjälpmedel och en hög
grad av mekanisering. Fisket bedrivs i dag
med fångsmetoder som är så effektiva att
de kan påverka fiskens reproduktion och
uppväxt. Under senare år har särskilt bot-
tentrålning uppmärksammats och konse-
kvenserna av bottentrålning undersöks för
närvarande av fiskeristyrelsen.

Internationellt finns många exempel på
överfiskning eller utfiskning av fiskbestånd
som tidigare har haft stor ekonomisk bety-
delse. Som en följd av det ökade trycket mot
fiskbestånden har fisket reglerats allt hår-
dare med bl.a. fångstkvoter.

Bild 10.13 Fiskfångsten i olika
havsområden.

Tusen ton

1963 1969 1979 1985 1989

Källa: SCB.

257

17 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

I de hav som omger Sverige finns inte
längre några områden med oreglerat fiske.
Kuststaterna har utvidgat sina territorial-
vattengränser och haven har i allt större ut-
sträckning delats in i nationella zoner. För
fisket inom dessa zoner byter olika länder
regelmässigt fiskekvoter med varandra.

Under 1960- och 1970-talen minskade
fångstema av framför allt sill i Nordsjön.
1977 införde därför kuststaterna nationella
fiskezoner. Sveriges möjligheter att fiska i
Nordsjön minskade avsevärt. Detta ledde
till en förskjutning av det svenska fisket från
västkusten till Östersjön. Fångstema i
Östersjön är i dag i runda tal dubbelt så stora
som på 1960-talet.

För att säkra ett uthålligt fiske är det
svenska fisket reglerat genom fångstbegräns-
ningar, fredningstider, minimimått och be-
stämmelser om redskap.

Under mitten av 1980-talet var fångs-
tema i Östersjön mindre än under perioden
dessförinnan, men ökade återigen under
1988 och 1989. Till följd av nergången i fångs-
ter under 1980-talet diskuteras om detta är
ett tecken på att fiskbestånden minskar eller

om det rör sig om tillfälliga svängningar.
Minskad fisktillgång kan dessutom ha andra
orsaker än en begynnande utfiskning. Det
är exempelvis känt, att torskens föryngring i
Östersjön är mycket känslig och kan skadas
av små förändringar i vattnets salt- och syre-
halt. (Se Kapitel 5, s. 143.)

Bilden kompliceras dessutom av att
övergödning av havsområden kan medföra
ökad produktion av vissa fiskarter.

Laxfisket i Östersjön regleras bl.a. av en
överenskommelse om fiskekvoter mellan
Östersjöstatema. För svensk del medger
överenskommelsen ett fortsatt fiske av unge-
fär oförändrad omfattning. Det har ifråga-
satts om kvoteringen är tillräcklig för att be-
vara stammarna av vild Östersjölax.

Tillgången på lax i Östersjön har ökat
under senare år, och är resultatet av stora ut-
planteringar från framförallt svenskt håll. 1
dag är 9 laxar av 10 i Östersjön utplanterade.
Bestånden av vild Östersjölax har minskat
kraftigt under de senaste 20 åren. Framför
allt beror detta på utbyggnaden av vatten-
kraft, som har ödelagt en stor del av laxens
naturliga lekområden.

Tabell 10.2 Svenska fiskfångster 1989, ton färskvikt

Fiskslag	Väst- kusten	Syd- och ostkusten	Totalt1	Värde (tkr)1 2
Sötvattensfisk	8	608	616	8738
Ål	240	579	819	34241
Laxfisk	20	1 784	1 804	42 625
Flundrefisk	1 015	217	1 232	20354
Torskfisk	23 279	27681	50960	346 396
Sill och makrill	48193	31 071	79 264	124157
Övrig saltvattens-
fisk	1 060	203	1 263	13116
Kräftor och musslor	2 277	1	2 278	103444
Foderfisk	56448	4 983	877723	46 379
TOTALT	132 540	67127	226008	739450

1 Exkl fångst ilandförd i utlandet.

2 Exkl utbetalda prisstöd och pristillägg.
3Varav 26 341 ton ilandfört i utlandet.

Källa: Fiskeristyrelsen.

258

Kapitel 10 Miljöpåverkan från jord- och skogsbruk

Minskningen av vilda laxbestånd innebär
en utarmning av den genetiska mångfalden.
På sikt är det ett hot mot Östersjölaxens
överlevnad. Dels krävs en bevarad genetisk
variation för att odling på sikt skall vara
möjlig, dels är odlad lax betydligt mera sår-
bar för t.ex. sjukdomar. Redan idag saknas
betydande mängder avelsfisk för att säkra de
årliga utsättningarna.

Insjöfiske

Yrkesmässigt fiske i insjöar bedrivs främst i
Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren
samt i en del sjöar i Norrland. Insjöfiskets
fångster uppgick 1989 till drygt 2000 ton fisk.
Det är ungefär 1% av havsfiskets totala
fångst. Fisket i Vänern står för nästan hälften
av insjöfångsten. Den ekonomiskt mest be-
tydelsefulla fiskarten är gös, som svarar för

omkring en tredjedel av insjöfiskets intäk-
ter. Även siklöja och ål är ekonomiskt bety-
delsefulla arter.

Allt mer effektiva metoder och mer in-
tensivt fiske har påverkat stammarna av vär-
defulla fiskarter. Stammarna av ädelfisk i
Vänern och Vättern har också drabbats hårt
genom exploatering av lekbottnar.

Vätterns unika storröding utrotades när
dess lekbottnar förstördes vid vattenkrafts-
utbyggnaden i Motala ström år 1916. Vä-
nerns ursprungliga laxstammar - Gullspångs-
lax och Klarälvslax - har minskat kraftigt
på grund av att deras lekområden förstörts.

På 1800-talet kunde fångstema av lax
och öring i Vänern uppgå till 200 ton. År
1971 var yrkesfiskets fångst av dessa arter
nere i 500 kg. Sedan dess har laxfångstema
ökat markant genom utsättning av odlad
lax, men de naturliga stammarna har fortsatt

Bild 10.14 Produktion av matfisk och musslor i fiskodlingar.

259

Hur mår Sverige?

att minska. Ett projekt för att rädda Vä-
nerns lax- och öringstammar har startats i
samarbete mellan de tre län som omger
sjön. Avsikten är framför allt att öka möjlig-
heterna till fritidsfiske av lax i Vänern.

Fritidsfiske

Fiske är den populäraste fritidsssysselsätt-
ningen i Sverige. Drygt två miljoner männi-
skor uppger att de fiskar i någon form varje
år. Sportfisket har dessutom betydelse för tu-
rismen inom flera regioner och husbehovs-
fisket med fasta redskap ger ekonomiskt bi-
drag till framför allt jordbrukare och skogs-
bönder. De sammanlagda fångstema från fri-
tidsfisket uppgick 1989 till ca 43000 ton.

Odling av fisk och skaldjur

Den viktigaste formen av vattenbruk i Sve-
rige är kassodling av regnbåge. Av denna od-
ling sker 40% i sötvatten.

Odling av musslor och lax förekommer i
mindre utsträckning och enbart i saltvatten.

Antalet producerande företag/vatten-
bruk 1989 var 488. Produktionen var 7693
ton matfisk och 241 ton musslor.

Kassodling av fisk medför utsläpp av nä-
ringsämnen och syreförbrukande ämnen i
vattnet, dels genom spill av fiskfoder, dels
genom fiskamas exkrementer.

Lokalt kan fiskodlingens påverkan på
vattenkvaliteten bli stor, särskilt om den för-
läggs i näringsfattiga sjöar med god
vattenkvalitet. För att bli ekonomiskt bär-
kraftig måste en fiskodling producera minst
75-100 ton fisk per år.

• •

Algjakten betyder
mest

Jakt är en stor fritidssysselsättning i Sve-
rige. 310000 svenskar löser jaktkort varje år.

Ser man till jakten som rekreation står
småviltjakten för en stor del av antalet jakt-
dagar. Ekonomiskt är däremot älgjakten
mest betydelsefull. Värdet av älgköttet kan

Bild 10.15 Fällda älgar.

• ......Ungefärligt antal djur i vinterstam

..... Antal fällda djur

Källa: SOU 1990:60.

uppskattas till 500-1000 milj. kr. per år.
Varje år skjuts omkring 130000 älgar. Toppå-
ret 1982 sköts nästan 175 000 älgar.

Eftersom de stora rovdjuren är utrotade
i större delen av landet är jakten nödvändig
för att reglera stammarna av rovdjurens ti-
digare bytesdjur - främst älg. Älgstammen
har dessutom gynnats av skogsbrukets ut-
veckling. Antalet älgar ökade mycket kraftigt
ända in på 1980-talet, då en intensiv av-
skjutning bromsade tillväxten. Vinterstam-
men av älg uppskattades 1990 till ca 245 000
djur.

Älgstammen är emellertid fortfarande så
tät att den orsakar betydande skador på väx-
ande skog. En halv miljon hektar skog i
Sverige är påtagligt skadad av bete av älg och
andra hjortdjur. Betesskadade bestånd för-
dröjs i sin tillväxt och trädens kvalitet kan för-
sämras.

Jakten är noggrant reglerad genom jakt-
tider som regelbundet fastställs för allt jakt-
bart vilt. Genom jakttiderna kan avskjut-
ningen av olika arter regleras, så att jakten
inte utgör något hot mot stammarnas fort-
bestånd.

260

Hur mår Sverige?

KAPITEL

11

Miljöpolitikens

utveckling i Sverige

Vård av kulturminnen	262
Den gröna linjen	263
Den blå linjen	264
Uppvaknandet på 1960-talet	265
Vad händer nu?	270

267

Hur mår Sverige?

ttunningen av ozonskiktet
kring jorden blev en fråga
som starkt bidrog till att
människors miljöengage-
mang ökade i mitten av

1980-talet. Plötsligt blev det påtagligt att var-
dagsvaror som kylskåp och skumgummi-
madrasser innehöll ämnen som kunde hota
livet på jorden. Miljöfrågorna kom åter i
centrum för debatten och problemets glo-
bala karaktär ledde till stor internationell
aktivitet bland både forskare och politiker,
även om problemet i sig varit känt i tio års
tid.

Kvicksilvergäddoma hade ungefär
samma betydelse för den nationella miljöde-
batten i Sverige under 1960-talet. Tidigare
rapporter om kvicksilverförgiftade fåglar
hade engagerat dem som var intresserade
av naturvård, men miljöfrågorna blev varje
människas angelägenhet först när mat-
fisken i många sjöar innehöll så mycket
kvicksilver att den inte borde ätas.

Miljöproblemen fick en egen punkt på
den politiska dagordningen under 1960-talet.
Äldre regler om hälsovård, giftkontroll och
vattenföroreningar ersattes med en lagstift-
ning som skulle förhindra utsläpp av alla ty-
per av föroreningar. Stora förändringar och
förstärkningar gjordes i myndigheternas or-
ganisation. Naturvårdsverket bildades 1967
och Sverige fick en miljöskyddslag 1969.

Det tekniska miljöskyddet brukar kallas
för den ”blå sidan” inom miljövårdsorganisa-
tionen. Den ”gröna sidan”, naturvården,
har utvecklats parallellt med hälso- och mil-
jöskyddet under 1900-talet. Kulturmiljö-
vårdens historia är betydligt äldre.

De senaste åren har miljö-, hälso- och
naturvård blivit allt mer sammanflätade. Det
räcker inte med att skydda vissa naturom-
råden för att bevara artrikedomen, när luft-
föroreningar förändrar markens kemiska
sammansättning. Hälsorisker på grund av
förorenad stadsluft och orenat avloppsvat-
ten har minskat kraftigt i takt med att
punktutsläppen har sanerats, men upplag-
ringen av stabila miljögifter i naturen kan på
sikt medföra nya hälsoproblem. Under

1980-talet har de många små, spridda utsläp-
pen (s.k. diffusa utsläpp) fått en allt större
betydelse och ställer nya krav på organisation
och lagstiftning.

Ett allt mer omfattande internationellt
samarbete, inte minst den Västeuropeiska in-
tegrationen, medför också nya förutsätt-
ningar för det nationella miljöarbetet.

Vård av
kulturminnen

Skyddet av kulturarvet i form av byggnader
och minnesmärken går tillbaka till 1600-talets
stormaktstid. Fomlämningar och kyrkor
fick skydd i lagstiftningen redan då. Den nu-
varande kulturminneslagen är från 1988
och omfattar såväl fornminnen som bygg-
nadsminnen och kyrkor.

Allemansrätten som ger alla rätt att fritt
röra sig i naturen och plocka bär, svamp och
ris har mycket gammalt ursprung och är
speciell för vårt land. Den utgår från äldre ti-
ders resande i det glesbefolkade och skog-
rika Sverige. Det var nödvändigt för resande
att samla ved, etc. för tillfälliga behov. Alle-
mansrätten är inte definierad i någon samlad'
lagtext, däremot finns indirekta defini-
tioner genom bestämmelser om inskränk-
ningar i allemansrätten.

Sverige har också genom bl.a. fastighets-
bildning, kartor och kyrkbokföring en lång
tradition när det gäller att styra markan-
vändningen inom bysamfundets ram. Skiftes-
reformerna under 1700- och 1800-talet slog
sönder byarnas struktur och utgjorde fröet
till dagens långt drivna specialisering och
rationalisering av jord- och skogsbruk.

Andra exempel som medförde föränd-
rad markanvändning är gruvhanteringen i
Bergslagen och tjärbränningen under 1700-
talet, vilka lokalt ledde till avskogning av
stora områden. Senare, under industrialise-
ringen på 1800-talet, ökade trycket mot
skogsråvaran även i delar av Norrland.
Som en följd av detta infördes 1903 en skogs-
vårdslag som ålade den som avverkade

262

Kapitel 11 Miljöpolitikens utveckling i Sverige

skogen att också svara för återväxten. En
motsvarande lagstiftning saknas fortfa-
rande i många länder.

Det rättssystem och den förvaltning som
vi har syftar bl.a. till att så effektivt och kon-
fliktfritt som möjligt utnyttja naturtillgång-
arna. Redan tidigt förekom regler om tider
för jakt och fiske, för att inte överexploa-
tera tillgångarna.

Bristen på mark i samband med den
stora folkökningen under 1800-talet ledde till
att magra jordar i norra Sverige och på
småländska höglandet utnyttjades i större ut-
sträckning. Sjöar sänktes och våtmarker di-
kades ut. På Gotland har utdikningama med-
fört att öns vattenhållande förmåga har
minskat så kraftigt att där numera ofta råder
vattenbrist.

Den planering av markanvändningen
som fanns före 1960 gällde framför allt stä-
dernas och tätorternas utveckling. Urbani-
seringen i samband med industrialismens ge-
nombrott ställde krav på en planering för
att förebygga stadsbränder och sjukdomar,
vilket återspeglas i 1874 års byggnads-
stadga.

Ett helhetsgrepp på landets mark- och
vattenanvändning diskuterades först efter
andra världskriget, men det dröjde till slu-
tet av 1960-talet innan arbetet med en fysisk
riksplanering kom i gång. Kravet på en hår-
dare styrning av industrilokaliseringar för-
stärktes av debatten om lokalisering av
bl.a. massaindustrier och kärnkraftverk till
Väröhalvön i Halland.

Planeringens syfte var inte att åstad-
komma en riksplan för hela Sverige, utan att
se till att kommunerna tog hänsyn till riks-
intressena i sina planer, både på landsbygden
och i tätorterna. 1 början av 1970-talet be-
slutade riksdagen om riktlinjer för mark- och
vattenanvändning. Dessa skulle bl.a.
skydda kustområden i Bohuslän, Småland,
Östergötland och Ångermanland (Höga
kusten) mot exploateringsintressen, som
framförts under 1960-talets högkonjunktur.

Stora fjällområden och de fyra oexploa-
terade älvarna, Vindelälven, Pite, Kalix och
Torne älv, pekades ut som skyddade områ-

den. Bland de bestämmelser som infördes,
ingick också krav på att miljöstörande in-
dustrier skall ha särskilda lokaliseringstill-
stånd.

Mot slutet av 1980-talet utvecklades rikt-
linjerna i den fysiska riksplaneringen till en
särskild lag, lagen om hushållning med na-
turresurser m.m.. Det är en paraplylag som
är kopplad till andra lagar och verksamhe-
ter som styr utnyttjandet av mark och vatten,
t.ex. plan- och bygglagen och miljöskydds-
lagen.

Den gröna Hnjen

Den gröna linjen, naturvården, utgår från
de nationalromantiska stämningarna kring
sekelskiftet. Den svenska naturen upplev-
des som hotad av jordbruket, industrin och
av vattenkraftsutbyggnaden.

År 1909 fick Sverige en lag om naturmin-
nesmärken och en lag om nationalparker.
Beslut fattades om nio nationalparker, de
största var Stora Sjöfallet och Sarek (15000
resp. 19000 km2) och den minsta Hamra
(15 hektar).

Det var forskarvärlden som genom
Kungl. Vetenskapsakademin drev fram det
statliga naturskyddet. Syftet var att skydda
vetenskapliga intressen och ge turister möj-
lighet att uppleva "orörd" natur.

Det statliga naturskyddet var passivt.
Naturvården fick inte kosta något. National-
parker avsattes på kronans mark och bara
sådana områden som inte bedömdes vara
ekonomiskt intressanta för någon form av
exploatering kunde komma i fråga. Natur-
minnesmärken kunde bara avsättas om
markägaren gav sitt tillstånd.

Under 1920- och 1930-talet började man
förstå vikten av att vårda de skyddade områ-
dena. Nationalparker som Ängsö var inte
någon "orörd" natur, utan krävde skötsel för
att inte förfalla. Naturskyddsföreningen,
som bildats 1909, utvecklades till en riatur-
vårdsrörelse. Människor fick mer fritid och
naturen blev mer av allmän egendom. 1952
års strandlag, som begränsade rätten att be-
bygga stränder, kan ses som ett sätt att

263

Hur mår Sverige?

skydda möjligheten att där utnyttja alle-
mansrätten.

Naturvården var till att börja med fram-
för allt inriktad på att skydda det unika. År
1963 beslutade riksdagen om nya riktlinjer
för naturvården, som var inriktade på att
skydda representativa områden av svensk
natur och det svenska odlingslandskapet.

I detta ingick också att avsätta områden
för rekreation och friluftsliv. En statlig natur-
vårdsorganisation byggdes upp och lagstift-
ningen skärptes, bl.a. när det gäller strand-
skyddet och kraven på att planera grustäk-
ter och annan täktverksamhet. Den nya na-
turvårdslagen, som antogs 1964, gjorde det
också möjligt att inrätta naturreservat på
både statsägd och privat mark.

Naturvårdsarbetet har till stora delar
handlat om att skydda dels områden som är
vetenskapligt intressanta för både natur-
och kulturminnesvården, dels områden som
har stort värde för friluftslivet. Sedan slutet
av 1960- talet och införandet av naturresurs-
lagen samt plan- och bygglagen ingår en del
av naturskyddet i den fysiska planeringen,
parallellt med det arbete som utgår från na-
turvårdslagen. Bl.a. har kommunerna fått ett
ökat ansvar för naturvården.

Den blå linjen

Även den blå linjen, miljöskyddet, började
kring sekelskiftet, men ursprunget till dagens
kemikaliekontroll är något äldre. Tidiga la-
gar är 1874 års hälsovårdsstadga och 1876 års
förordning angående vård och försäljning
av arsenik och andra giftiga ämnen och varor.
I 1906 års giftstadga delades gifter in i två
klasser. Det blev t.ex. förbjudet att använda
blyföreningar i kosmetika och i vissa hus-
hållskärl.

Bekämpningsmedel började användas i
stor omfattning efter andra världskriget och
från 1963 har det varit krav på att bekämp-
ningsmedel skall godkännas och registreras.
En särskild lag om hälso- och miljöfarliga
varor tillkom 1973 och den ersatte tidigare
regler på området.

Den nuvarande lagen om kemiska pro-
dukter trädde i kraft 1986 samtidigt som den
tidigare produktkontrollnämnden ombilda-
des till en självständig myndighet, kemikalie-
inspektionen. Lagen om kemiska produk-
ter lägger ett betydligt större ansvar på den
som tillverkar eller importerar kemiska
produkter. Till skillnad från exempelvis rätte-
gångsbalken, bygger lagen om kemiska
produkter på omvänd bevisföring, dvs. det är
tillverkaren eller importören som skall visa
att en produkt inte är skadlig.

Föroreningarna i den yttre miljön bör-
jade debatteras i samband med att vattentoa-
letter installerades kring sekelskiftet. Av-
loppsledningarna drogs som regel till när-
maste å, vik eller sjö. Läkarna föresprå-
kade vattentoaletter av hygieniska skäl, men
många kommuner var tveksamma. Allt fler
städer som använt sjöar och vattendrag till
dricksvatten övergick till grundvatten eller
fick filtrera och klorera ytvattnet innan det
leddes till vattenledningarna.

Föroreningar från städer, sockerbruk
och massaindustrier debatterades livligt i
riksdagen 1902-1908 - i dag hör socker-
bruken till de industrier som kommit längst
när det gäller att minska förorenande ut-
släpp. Även massaindustriema har kommit
långt.

Ar 1903 tillsattes en utredning för att
komma till rätta med vattenföroreningarna.
Denna första miljöskyddsutredning före-
slog 1915 att en vatteninspektion skulle inrät-
tas samt att de som släppte ut vatten- och
luftföroreningar skulle betala årliga konces-
sionsavgifter, som bl.a. skulle användas för
att stödja fisket - en form av miljöavgifter
som inte förverkligades. Förslaget togs ald-
rig med i 1918 års vattenlag. År 1921 avfär-
dade föredragande statsråd vattenförore-
ningsfrågan med bl.a. följande motivering:
”Och något trängande behov av en lagstift-
ning i den riktning, som föreslagits, kan enligt
mitt förmenande ej heller anses föreligga. I
mån av den fortskridande tekniska utveck-
lingen, vars tillgodogörande ligger i indu-
strins eget intresse, torde de olägenheter,
varom här är fråga, komma att, om icke all-

264

Kapitel 11 Miljöpolitikens utveckling i Sverige

deles bortfalla i allt fall mer och mer mins-
kas.”

Vissa regler om skydd mot vattenförore-
ningar infördes 1941 och sexton år senare in-
rättades en vatteninspektion.

Under 1950-talet ansågs luftförorening-
arna fortfarande inte vara ett så stort pro-
blem att de krävde lagstiftning. En konfe-
rens om luftföroreningar hölls 1962 och delta-
garna konstaterade att lokalt kunde luftför-
oreningssituationen vara allvarlig, men den
var inte något generellt problem. Resulta-
tet blev att en statlig luftvårdsnämnd inrätta-
des med uppgift att stimulera forskning, ut-
reda och ge råd, men nämnden saknade helt
möjligheter till sanktioner mot dem som
släppte ut luftföroreningar. Den frågan blev i
stället en uppgift för en utredning som till-
sattes 1963, immissionssakkunniga, och som
fick i uppgift att utforma en lagstiftning mot
”grannskapsstörande verksamhet”.

År 1969 antog riksdagen miljöskydds-
lagen, som är en samlad lagstiftning till skydd
mot vattenförorening, luftförorening, bul-
ler och andra störningar. Med undantag för
vattenföroreningar var detta tidigare i stort
sett oreglerat.

Hela miljölagstiftningen håller för närva-
rande på att ses över för en bättre samord-
ning mellan olika lagar, t.ex. naturresurs-
lagen, miljöskyddslagen, lagen om kemiska
produkter och naturvårdslagen. Avsikten
är också att lagstiftningen skall anpassas mer
till förebyggande åtgärder och till att mot-
verka små, spridda utsläpp som nu inte är
reglerade.

Miljöproblemen berörs av en mängd la-
gar, utöver de som har nämnts i detta kapitel.
Dit hör bl.a.:

► Hälsoskyddslagen

► Renhållningslagen

► Bilavgaslagen

► Lagen om svavelhaltigt bränsle

► Vattenlagen

► Skogsvårdslagen

► Lagen om skötsel av jordbruksmark

► Väglagen

► Miljöskadelagen

Uppvaknandet på

1960-talet

Dagens miljöarbete inleddes på 1960-talet.
Den första stora debatten om miljögifter bör-
jade 1963 i samband med att naturskydds-
föreningen arrangerade en konferens om
spridningen av kvicksilver i naturen. Det
var strax efter publiceringen av boken Tyst
vår, av den amerikanska författaren Rachel
Carson. Vad många forskare länge insett,
blev uppenbart för allmänheten och politi-
kerna. Boken, som publicerades 1962, fick
ett enormt genomslag.

1 Sverige fick Hans Palmstiemas bok
Plundring, svält, förgiftning en väl så stor be-
tydelse. Hans Palmstiemas bok kom ut
1967 och året efter var den utgångspunkten
för studiecirklar över hela landet. Ändra
svenska väckarklockor var Georg Borg-
ström, Rolf Edberg och Björn Gillberg.

Många har ställt frågan varför miljöfrå-
gorna slog igenom just då? En vanlig förkla-
ring är att ökat välstånd och högkonjunktur
gjorde att Sverige, och många andra västlän-
der, hade råd att ägna sig åt miljöfrågorna.
Hela den politiska debatten tog också nya
riktningar i slutet av 1960-talet.

Miljöåtgärder betraktades länge enbart
som kostnader och som ett hot mot den eko-
nomiska utvecklingen. Samtidigt avslöjade
forskningsresultat inom olika områden obe-
hagliga överraskningar som visade att indu-
strisamhället underskattat miljöproblemen.
Allt fler upptäckte att den materiella välfär-
den innebar kostnader för livskvaliteten, som
förlusten av badbara sjöar och nattsömn
utan störande buller.

En kompletterande förklaring, som Lars
J. Lundgren och Jan Thelander har utvecklat
i Nedräkning pågår (1989), är att samhället
hade börjat skaffa sig en kapacitet på miljö-
området, medan människors förväntningar
på vad som var möjligt att åstadkomma ännu
inte var så stora. Det fanns också inom fors-
karvärldens olika discipliner en mängd kun-
skaper som snabbt kunde utnyttjas över
ämnesgränserna. Det dröjde inte många år

265

18 Hur mår Sverige?

Hur mår Sverige?

innan förväntningarna översteg kapacite-
ten.

Framtidsstudier bedrevs på många om-
råden i slutet av 1960-talet. Romklubbens
rapport Tillväxtens gränser, 1972, förkla-
rade att världen på sikt måste inrikta sig på 0-
tillväxt. Small is beautiful (Litet är vackert),
var ett annat slagord. 1980-talets motsvarig-
het till Romklubben - när det gäller att
skapa debatt - blev Världskommissionen för
miljö och utveckling, allmänt kallad
Brundtlandkommissionen. Den förklarade
att tillväxt var en förutsättning för att uppnå
”en varaktigt hållbar utveckling”. Brundt-
landkommissionen har emellertid en annan
syn på tillväxt än traditionella ekonomer och
utgår från en tillväxt som skyddar den eko-
logiska basen för ”en utveckling som tillfreds-
ställer dagens behov utan att äventyra möj-
ligheterna för framtida generationer att till-
fredsställa sina”. Det har också visat sig att
under perioder med hög ekonomisk tillväxt
är möjligheterna störst när det gäller att ge-
nomföra strukturförändringar och reningsåt-
gärder för att minska föroreningar - åtmin-
stone i gamla industriländer.

Gemensamt för Romklubbens rapport
från 1972 och Brundtlandkommissionens
från 1987 är att de beskriver jordens till-
gångar som en ändlig resurs och utgår från att
alla jordens människor inte kommer att
kunna utnyttja materiella resurser på samma
sätt som industriländernas befolkning gör i
dag. Rapporterna skiljer sig däremot när det
gäller uppfattningen om vad som krävs för
att uppnå en varaktigt hållbar utveckling.

Miljödebatterna har också svängt med
den ekonomiska konjunkturen. Under låg-
konjunkturen i slutet av 1970-talet tonades
miljödebatten ner. Då fördes i stället en in-
tensiv energi- och kämkraftsdebatt, som
bl.a. var kopplad till stigande oljepriser. Först
vid nästa högkonjunktur i mitten av 1980-
talet återkom övriga miljöfrågor i centrum
för den politiska debatten.

Första gången som miljöfrågorna slog
igenom i debatterna inför riksdagsvalet var
1970, då en avloppstunnel från centrala
Göteborg ut till skärgården debatterades på

västkusten. Den s.k. Hönötunneln byggdes
aldrig; i stället fick Göteborg ett reningsverk.
I norra Bohuslän pågick samtidigt en de-
batt om planer på en upparbetningsfabrik för
använt kämkraftsbränsle vid Sannäsfjor-
den.

På många håll i Sverige bildades lokala
miljögrupper. Ett par exempel är Rädda
Brofjorden mot etableringen av Scanraff
utanför Lysekil och Planskilda korsningspar-
tiet i Åkersberga. Många av dessa slöt sig
samman i riksorganisationer och de nya mil-
jöorganisationerna gjorde entré i den of-
fentliga miljödebatten, t.ex. Miljögrupper-
nas riksförbund. Miljöförbundet och Jor-
dens Vänner.

I dag dominerar Svenska Naturskydds-
föreningen miljörörelsen med ca 200000
medlemmar och med kretsar i nästan varje
kommun. Under 1980-talet etablerades
Greenpeace i Sverige, en organisation som
ofta arbetar med uppseendeväckande aktio-
ner. Både Naturskyddsföreningen, Green-
peace och Världsnaturfonden arbetar också
inom internationella organisationer.

Även inom näringslivet inleddes miljöar-
betet tidigt. 1966 bildades Institutet för vat-
ten- och luftvårdsforskning, som bidragit
till miljöforskningen och till att höja miljö-
kompetensen inom industrin. Skogsindu-
strin liksom järn- och stålindustrin tog led-
ningen när det gällde att utveckla renare in-
dustriprocesser, bl.a. genom stiftelsen Skogs-
industrins vatten- och luftvård. Åtgärder
inom energi- och trafiksektorn kom först se-
nare. Ett mer allmänt genombrott för miljö-
arbetet inom industrin skedde i mitten av
1980-talet.

1980-talets miljödebatt bidrog också till
att alla riksdagspartier utarbetade mer omfat-
tande miljöprogram och till att Sverige fick
sitt första nya riksdagsparti på 70 år med mil-
jöpartiet i riksdagsvalet 1988.

Många miljöproblem debatterades un-
der perioden 1960-1985 och följande exem-
pel kan illustrera utvecklingen:

266

Kapitel 11 Miljöpolitikens utveckling i Sverige

Bild 11.1 Kampanjaffisch för miljörörelsen.

Planerna på en avloppstunnel i Göteborgs skärgård var måltavlan för en av miljörörelsens
tidiga kampanjaffischer från slutet av 1 960-talet. Affischen speglar också hur miljödebatten då
handlade om punktutsläpp, dvs. föroreningar från skorstenar och avloppsrör.

Bild: ARNE ÖHNELL.

Rening av avloppsvatten

När reningsverk började byggas under
1960-talet var det i första hand för att lösa ett
hälsovårdsproblem. Stora delar av Mälaren
och Stockholms innerskärgård var hälsofar-
liga badvatten och allmänna badplatser fick
stängas. Miljöproblemet - övergödning - dis-
kuterades mindre. Att övergödningen var
beroende av fosfor- och kvävetillförseln från
bl.a. avloppsvatten hade forskarna känt till
sedan 1910-talet. men kunskapen omsattes
inte i handling förrän i samband med utred-
ningen om vattenvårdens organisation 1964.

Utbyggnaden av kommunala renings-
verk dominerade det offentliga miljöarbetet i
slutet av 1960-talet och början av 1970-ta-

let, sedan statliga bidrag införts 1968. Det
fördes en offentlig debatt om vilka ämnen
som var bäst för att fälla ut fosforn i avlopps-
vattnet. Diskussionen - och åtgärderna -
fokuserades helt på fosforutsläppen, som har
störst betydelse för övergödning av sjöar
och vattendrag. Kvävets betydelse - framför
allt i havsområden - uppmärksammades
först långt senare. I dag har de flesta renings-
verk fosforrening och även kväverening
håller på att införas i kustanläggningarna.

Vattenkraften

Den första stora konflikten kring vatten-
kraftsutbyggnaden gällde Stora Sjöfallet 1917

267

Hur mår Sverige?

och från 1940-talet har det varit debatt
kring flera stora utbyggnadsprojekt. De-
batten på 1940-talet gällde Vattenfalls ut-
byggnad av Nämforsens kraftverk i Ånger-
manälven. Då var redan Stora Lule älv,
Skellefteälven, Ångermanälven, Indalsäl-
ven, Ljusnan, Dalälven och Göta älv delvis
utbyggda.

Strider för att förhindra vattenkrafts-
utbyggnader förekom sedan punktvis under
1950-talet, då motståndet mot vattenkrafts-
planerna framför allt drevs av Naturskydds-
föreningen, Svenska Turistföreningen och
Svenska Fjällklubben som tillsammans
gjorde en förteckning över skyddsvärda
sjöar och vattendrag.

1950-talets vattenkraftsdebatt kulmine-
rade i och med den s.k. freden i Sarek 1961,
då naturvårdsorganisationerna och Vatten-
fall gjorde en överenskommelse om att 28 ut-
byggnadsprojekt skulle skrinläggas. Över-
enskommelsen har aldrig bekräftats av riks-
dagen.

Nästa älvstrid gällde Vindelälven som
blev symbol för konflikten mellan natur-
vårdsintressen, ekonomiska intressen hos
kraftföretagen och bristen på arbeten i norra
Sverige. År 1967 röstade en knapp riks-
dagsmajoritet emot utbyggnadsplanerna och
förklarade att Vindelälven inte borde byg-
gas ut. Tre år senare var frågan åter aktuell,
sedan en arbetsgrupp som regeringen till-
satt föreslagit en utbyggnad av Vindelälven
av sysselsättningsskäl. I april 1970 medde-
lade regeringen riksdagen att den inte skulle
komma att föreslå någon utbyggnad av
Vindelälven.

I dag är Vindelälven en av de fyra orörda
älvar som skall bevaras enligt naturresurs-
lagen (de övriga är Pite, Kalix och Torne
älv). Flera mindre älvar och älvsträckor är
också undantagna från utbyggnad.

De senaste åren har varje enskilt utbygg-
nadsprojekt debatterats livligt. Riksdagen
beslutade 1985 att vattenkraften kan byg-
gas ut till 66 terawattimmar ( rWh). För när-
varande ger vattenkraften ca 63 TWh per
år.

Kvicksilverfrågan

Döda gulsparvar och förlamade rovfåglar
blev upptakten till den första stora miljögifts-
debatten där experter på veterinärmedicin
och växtskydd drabbade samman. Utsäde
behandlades med kvicksilverföreningar för
att skydda växterna mot svampangrepp och
liknande medel användes också inom
massaindustrin.

Redan 1956 hade höga kvicksilverhalter
konstaterats i en död stenfalk. Karl Borg vid
veterinärmedicinska anstalten kunde visa
hur kvicksilverbetat utsäde ledde till höga
halter av kvicksilver hos fröätande fåglar
och till än högre halter hos rovfåglar, som
levde på andra fåglar. Under sex år i följd,
1957-1963 undersökte han hur antalet kvick-
silverförgiftningar bland fröätande fåglar
steg efter varje vårsådd. Karl Borg visade
också att kläckningen av fågeläggen stördes
av kvicksilverförgiftning. Skalen på äggen
blev så tunna att de gick sönder.

Växtskyddsanstaltens experter ifråga-
satte resultaten. Vändningen kom först se-
dan Stig Tejning i Lund redovisat hur höns-
ägg innehöll kvicksilver, sedan hönsen fått
äta överblivet utsäde, som var betat med
kvicksilver. Det första förbudet mot kvicksil-
verbetning kom 1965, då den giftigaste vari-
anten, alkylkvicksilver, förbjöds.

Då hade redan Torbjörn Westermark vid
Tekniska högskolan i Stockholm och Alf Joh-
nels vid Riksmuseet utvecklat en ny analys-
teknik och konstaterat kvicksilver i gäddor,
även i sjöar som låg långt från kvicksilver-
betade åkermarker. Andra forskare, Gunnel
Westöö, Arne Jemelöv och Sören Jensen,
kunde bidra till förklaringen genom att visa
att kvicksilverutsläpp från industrier om-
vandlades till ytterst giftigt metylkvicksilver
av mikroorganismerna i bottenslammet.
År 1967 förbjöds kvicksilverpreparat inom
massaindustrin, men de användes på dis-
pens ytterligare ett år.

Det var många turer innan Folkhälsan i
februari 1968 beslutade att gränsvärdet för
försäljning av fisk skulle vara 1 mg kvicksil-
ver per kg fisk. Hans Palmstierna hade före-

268

Kapitel 11 Miljöpolitikens utveckling i Sverige

slagit gränsen 0,2 mg/kg och det blev det re-
kommenderade gränsvärdet för dem som
dagligen äter fisk. Världshälsorganisatio-
nens rekommendationer motsvarade 0,5
mg/kg, vilket på 1960-talet skulle ha med-
fört att hela Vänern hade svartlistats.

Svaveldioxid och försurning

Debatten om utsläppen av svaveldioxid var
till att börja med en hälsovårdsfråga. Den
statliga utredningen, immissionssakkun-
niga, förklarade i december 1966 att luften i
Stockholm och Göteborg tidvis innehöll
hälsofarliga halter av svaveldioxid. Svavel-
dioxidutsläppens betydelse för försurning
av mark och vatten var okända till hösten
1967. Då presenterade Svante Odén, labo-
rator i marklära vid lantbrukshögskolan, i en
debattartikel i Dagens Nyheter ett nytt mil-
jöproblem: försurningen av nederbörd och
ytvatten. Han visade att nederbörden blivit
allt surare under perioden 1954—1966 och att
det gällde såväl Centraleuropa som Dan-
mark och Sverige. Samma dag, den 24 okto-
ber, uppmärksammades Odéns resultat vid
Ingenjörsvetenskapsakademins högtidssam-
mankomst. Reaktionen hos regering och
naturvårdsverk var snabb och ett år senare, i
november 1968, fattade riksdagen beslut
om att svavelhalten i eldningsolja fick vara
högst 2,5% från den 1 juli 1969.

Hösten 1967 började Sverige driva luft-
föroreningsfrågorna internationellt inom
OECD (den ekonomiska samarbetsorgani-
sationen för Västeuropa, USA och Japan),
till att börja med utan framgång. Sverige
tog också upp försurningsfrågan inom
OECDs vetenskapliga kommitté genom
Ingenjörsvetenskapsakademins verkstäl-
lande direktör Sven Brohult, som möttes
av ett kompakt motstånd. Det dröjde till
1979 innan ECE-ländema (FNs ekono-
miska samarbetsorganisation för Europa och
Nordamerika) undertecknade konventio-
nen om gränsöverskridande luftföroreningar.
Först 1985 - efter rapporterna om stora
döda skogsområden i Centraleuropa -

ingicks en överenskommelse om att minska
svavelutsläppen (med 30% under perioden
1980-1993) inom ECE-regionen - en över-
enskommelse som de flesta av de underteck-
nande länderna redan har uppfyllt.

Kärnkraft

Den mest intensiva miljödebatten hittills i
Sverige har handlat om kärnkraftens använd-
ning. Kärnenergin sågs länge som en möj-
lighet att hejda det ökande beroendet av im-
porterade bränslen, främst olja. 1 och med
att vattenkraften inte kunde byggas ut som
tidigare betraktades kärnkraften dessutom
som en lösning på försumingsproblemen.
Riksdagen fattade 1956 beslut om att ut-
veckla svenska kämkraftsreaktorer. Efter
tekniska problem med att utveckla tungvat-
tenreaktorer beställdes den första svensk-
konstruerade lättvattenreaktorn 1965,
Oskarshamn I, som togs i drift 1972.

1973 presenterades tänkbara lokalise-
ringsplatser för 24 kämkraftsreaktorer. I slu-
tet av samma år steg oljepriserna kraftigt,
vilket oroade både industrin och myndighe-
terna.

Kritik mot kämkraftsutbyggnaden fram-
fördes i början av 1970-talet av bl.a. profes-
sor Hannes Alfvén och av miljögruppen
Jordens Vänner i samband med FNs miljö-
konferens i Stockholm 1972.

Debatten om kärnkraften var en stor
riksdagsfråga under hela 1970- och 1980-ta-
len.

Ett riksdagsbeslutet 1973 innebar i prak-
tiken ett tvåårigt moratorium för beslut om
ytterligare kämkraftsreaktorer utöver de
11 reaktorer som då var planerade. År 1975
beslutade riksdagen om att högst 13 reakto-
rer skulle byggas ut.

Till att börja med gällde kämkraftsde-
batten framför allt hur det utbrända kärn-
bränslet skulle kunna förvaras helt säkert i
10000-tals år, men även säkerhetsfrågorna
diskuterades utifrån olika riskanalyser. Ef-
ter kämkraftsolyckan 1979 vid Three Mile Is-
land i Harrisburg, USA, koncentrerades
debatten kring reaktorernas driftsäkerhet

269

Hur mår Sverige?

och vad som skulle kunna hända vid en
olycka. Men debatten handlade också
mycket om hur energiresurserna skulle an-
vändas. Krav på energisnål teknik och fömy-
bara energikällor ställdes mot kraftföreta-
gens ekonomiska kalkyler.

År 1979 beslutade riksdagen om att en
folkomröstning om kärnkraften skulle hållas
våren 1980. En konsekvens av folkomröst-
ningen blev ett riksdagsbeslut om att högst de
12 reaktorer som fanns, var under byggnad
eller hade nått långt i planeringen, fick ut-
nyttjas under sin tekniska livslängd. Livs-
längden uppskattades till 25 år. Riksdagen ut-
talade också att kärnkraften skulle vara av-
vecklad senast år 2010.

När katastrofen vid kärnkraftverket i
Tjernobyl inträffade den 26 april 1986 kom
kämkraftsfrågan åter i centrum för debat-
ten. Sedan dess pågår förberedelser för hur
kärnkraftens avveckling skall inledas.

Vad händer nu?

1960- och 1970-talens miljödebatt har med-
fört reningsåtgärder och processförändringar
som gör att många av punktutsläppen har
minskat med omkring 70%. De senaste de-
cenniernas utveckling har lett till att miljö-
frågorna sedan slutet av 1980-talet har fått en
ny inriktning som kan sammanfattas i sex
utvecklingslinjer:

► Från utsläppsmål till miljö- och hälso-
mål. Fram till och med 1988 års miljöpoli-
tiska proposition har målen i allmänhet
uttryckts i utsläppsmål, t.ex. att svavelut-
släppen skall minska med 80% under
perioden 1980-2000. De senaste åren har
kunskaperna om föroreningars verkan i
naturen ökat betydligt och målen över-
sätts allt oftare till ”vad naturen tål” i
form av kritisk belastning. Eftersom grän-
sen för kritisk belastning varierar i olika
delar av landet kan detta synsätt också
leda till att insatserna inom skilda mil-
jöområden mer anpassas till förutsätt-
ningarna i olika regioner.

Även internationellt pågår en utveck-
ling mot miljömål, t.ex. inom ECEs ar-
bete med konventionen om gränsöver-
skridande luftföroreningar. Vid Öster-
sjöstatemas konferens i Ronneby 1990
om Östersjöns miljö formulerades målet
att ”Östersjöns ekologi skall återstäl-
las”. Tidigare - i Helsingforskommissio-
nens arbete - har målet beskrivits som
att utsläppen skall minska med 50% - och
inte kopplats till vad som krävs för att
restaurera Östersjön.

► Från stora punktutsläpp till många små
som sammantaget blir stora. Miljöstör-
ningar via skorstenar och avloppsrör har
minskat väsentligt, samtidigt har diffusa
utsläpp från trafiken, varor och kemika-
lier kommit att spela en allt större roll. Vi
bygger också in farliga ämnen i produk-
ter, ämnen som på lång sikt kan orsaka
störningar i miljön. För att motverka
detta inriktas arbetet mer på förebyg-
gande åtgärder vid sidan av utveck-
lingen av reningsteknik.

► Från nationella till regionala och globala
problem. De svårt nedsmutsade områ-
dena vid stora punktutsläpp har blivit
betydligt färre, men till skillnad från tidi-
gare saknas det numer helt opåverkade
områden.

Miljöproblemen har blivit mer interna-
tionella, antingen det gäller utsläpp med
global verkan, som koldioxid och CFC-
föreningar (t.ex. freon), eller hanteringen
av det miljöfarliga avfallet. Lösning-
arna, som hittills ofta har varit nationella
måste ibland vara internationella och i
andra fall regionala, som tidigare nämnts.

Det internationella miljöarbetet har
vuxit snabbt de senaste åren. Samtidigt
som industriländerna arbetar med att
lösa sina miljöproblem riskerar utveck-
lingsländerna att upprepa industrilän-
dernas misstag.

Miljöfrågorna kom på den internatio-
nella dagordningen i samband med FNs
första världsmiljökonferens i Stockholm

270

Kapitel 11 Miljöpolitikens utveckling i Sverige

1972. Därefter var utvecklingen relativt
långsam fram till mitten av 1980-talet.
Inför FNs andra miljökonferens om miljö
och utveckling, i Brasilien 1992, pågår
förberedelser för att försöka få till stånd
globala konventioner om skydd för kli-
matet och skydd för den biologiska mång-
falden.

Inom Europa har EG-samarbetet och
OECDs arbete på bl.a. kemikalieområ-
det stor betydelse. Miljöarbetet inom EG
har utvecklats snabbt på senare år. Ett
allt mer omfattande gemensamt regelverk
har tagits fram med bindande regler om
bl.a. utsläppsbegränsningar, avfallshante-
ring och vattenkvalitet. 1990 fattades
också beslut om att upprätta en europeisk
miljöbyrå. Sverige och övriga Efta-län-
der bedriver sedan 1987 ett samarbete
med EG på miljöområdet. Förhand-
lingar pågår mellan EG och Efta-län-
dema om ett långtgående ekonomiskt
samarbete. Detta skall också leda till ett
mer strukturerat miljösamarbete.

► Från krav på att miljöskadornas orsaker
skall bevisas, innan beslut om föränd-
ringar tas, till att det räcker med att exper-
ter misstänker att det finns risker. När
kvicksilverbetning av utsäde förbjöds i
mitten av 1960-talet hade beslutet före-
gåtts av flera års diskussioner om mät-
metoder och om hållbarheten i bevisen
för att kvicksilver verkligen förgiftade
olika fågelarter. I dag gäller ”försiktighets-
principen”; en väl grundad misstanke
räcker för att införa restriktioner mot en
farlig kemikalie. Det skall gå att agera
utan att vänta på full bevisning. Försiktig-
hetsprincipen börjar även att accepteras
internationellt, bl.a. stödde EG-ländema
denna princip vid ECEs miljökonferens
i Bergen 1990. Överenskommelserna i
Montrealprotokollet (om att upphöra
med användningen av CFC som skadar
ozonskiktet) bygger också på denna
princip.

Tabell 11.1 Av miljöskäl införda
avgifter/skatter

Handelsgödsel — kväve — fosfor	60 öre/kg 1 20 öre/kg
Bekämpningsmedel	8 kr./kg
Dryckesförpackningar
— returförpackningar	8 öre/st
— engångsförpackningar	10-25 öre/st
Batterier
— alkaliska	23 kr./kg
— kvicksilver	23 kr./kg
— nickel/kadmium	13 kr./kg
- bly	32 kr./st
Inrikesflyg
— kväveoxider	12 kr./kg
— kolväten	1 2 kr./kg
Bly i bensin	24 öre/l
Koldioxid i bensin	58 öre/l
Koldioxid i kol, fotogen,	25 öre/kg ut-
motorbrännolja, eldnings-	släpp av
olja, naturgas och gasol	koldioxid
Svavel i olja, kol och torv	30 kr./kg
	svavel i
	bränslet
Från 1 januari 1992:
Kväveoxider från stora
värmeanläggningar	40 kr./kg

► Från tillståndsprövning till generella krav
och ekonomisk styrning. Den svenska
miljöskyddslagen bygger på individuell
tillståndsprövning för olika typer av an-
läggningar. Lagen om kemiska produk-
ter är däremot generell och anger förut-
sättningarna för att kemiska produkter
skall få användas. Förbud och tillstånd
har de senaste åren kompletterats med
miljöskatter och miljöavgifter, för att sti-
mulera till ytterligare minskning av ut-
släppen. I den översyn som görs av miljö-
lagstiftningen ingår också att undersöka
möjligheterna att förenkla tillståndspröv-
ningen på flera områden och att införa
mer generella krav och normer.

271

Hur mår Sverige?

► Från central styrning till decentraliserat
ansvar. När miljöarbetet tog fart på 1960-
talet samlades kunskaper och admini-
stration i en ny myndighet, naturvårdsver-
ket, som tillkom 1967. En stor del av an-
svaret för miljöarbetet knöts till natur-
vårdsverket och länsstyrelserna. Sedan
dess har kunskaper och erfarenheter
byggts upp inom åtskilliga myndigheter,
kommuner och företag. Kommunerna
har sedan den 1 juli 1989 fått ett betyd-
ligt större ansvar för tillsyn och kontroll
enligt miljöskyddslagen och har från
och med 1991 ett utvidgat ansvar för av-
fallshanteringen.

Miljöarbetet bygger också allt mer på
att varje sektor ansvarar för att den egna
verksamheten inte skadar miljön. Var och
en har ansvar för sitt ”vardagsland-
skap”. Detta återspeglas också i lagstift-
ningen. T.ex. innehåller skogsvårdsla-
gen och jordbrukets skötsellag bestäm-
melser om att skogs- resp, jordbruk
skall ta hänsyn till naturvårdens krav. La-
gen om kemiska produkter är ett annat
exempel på sektorisering av ansvaret. Där
läggs ansvaret för att de kemiska pro-
dukterna uppfyller kraven i lagstiftningen
på företagen och inte på den kontrolle-
rande myndigheten.

Allt fler företag tar också upp miljö-
frågor i sin policy och utvecklar handlings-
program, miljörevision, m.m.. Inom
den statliga sektorn utvecklar myndighe-
ter, affärsverk och företag egna miljöen-
heter, bl.a. har trafikverken, dvs. luftfarts-
verket, sjöfartsverket, vägverket, ban-
verket och SJ, utarbetat egna miljöpro-
gram.

272

Hur mår Sverige?

Rapporten Hur mår Sverige? innehåller
i första hand uppgifter från de utredningar
som är underlag till regeringens proposition
1990/91:90 En god livsmiljö. Därtill kommer
uppgifter ur en mängd andra rapporter. I
litteraturlistan återfinns både de utredningar
som tas upp i propositionen och övriga rap-
porter som använts i arbetet med Hur mår
Sverige?. De olika myndigheternas utred-
ningar är samlade under resp, myndighet.
Statens offentliga utredningar redovisas un-
der utredningens titel.

AB Svensk Energiförsörjning: Miljöfakta.

1990.

Åhlén I m.fl: Faunavård i skogsbruket.
Skogsstyrelsen 1979.

Åhlén I: Faunavård. Skogshögskolan-
Statens naturvårdsverk 1977.

Ambio nr 3/1990: Special issue: Marine
Eurtrophication.

Ambio nr 7/1990: Special report: Current
status of the Baltic Sea.

Andersson S (red): Fåglar i jordbruksland-
skapet. Vår fågelvärld, suppl, no 12, Sve-
riges Omitologiska Förening. 1988.

Angelstam P m.fl: Ekologisk planering av
skogsbruk. Delrapport 8, miljöprojekt
Sundsvall-Timrå. Naturvårdsverket,
Grimsö forskningsstation. 1990.

Anderberg A: Renhållningsstyrelsen i Gö-
teborg 1882-1932. Göteborg 1932.

Anderberg S, Bergbäck B and Lohm U:
Pattem of Lead Emissions in Sweden
1880-1980, Kemi Report No 12/90.
1990.

Avfallsgruppen på Chalmers tekniska hög-
skola:

- Mätningar utförda i Borås, Falköping

och Göteborg 1986-90. Ännu opublice-
rade.

- Beräkningar genomförda med utgångs-
punkt från Avfallsgruppens databank.
1990.

- Mätningar utförda i Borås 1986-90.
Ännu opublicerade.

Baltic Sea Environment Proceedings
No. 35 A, Second periodic assessment of
the State of the marine environment of
the Baltic Sea, Helsinki Commission
1990.

Baselkonventionen om kontroll av gräns-
överskridande transporter och slutligt om-
händertagande av miljöfarligt avfall.

Boström O: Tillsyn av kemikalier - ett lo-
kalt försök. Miljöprojekt Sundsvall-
Timrå. Delrapport 18.

Bylin G: Luftföroreningars betydelse för
allergi och astma. Naturvårdsverkets rap-
port 3810. 1990.

Dag Hammarskiöld Foundation: Outer Li-
mits and Human Needs. 1976.

ECE: Statistical Standards and Studies no
39. Environment Statistics in Europé and
North America. 1987.

ECMT/OECD (1990): European Confe-
rence of Ministers of Transport, ECMT.
Transport Policy and the Environment.
ECMT Ministerial Session. (Background
Papers).

Ehnström B, Waldé H W: Faunavård i
skogsbruket - den lägre faunan. Skogs-
styrelsen 1986.

Ekstam U m.fl: Ängar. LTs förlag 1988.

Enell M, Wennberg L: Jordbrukets an-
vändning av bekämpningsmedel. IVL
1990.

273

Hur mår Sverige?

Flyget och miljön. Luftfartsverket. Juni
1990.

Hasund K P (red): Styrmedel - Livsme-
del - Livsmiljö. Inst. för ekonomi, Sveri-
ges Lantbruksuniversitet. 1990.

Hillmo T, Lohm U: Naturens ombudsmän;
särtryck ur Miljö, media, makt. 1990.

Hultkrantz L, Wibe S: Skogsnäringen: Mil-
jöfrågor, avreglering, framtidsutsikter. Bi-
laga 8 till Långtidsutredningen 1990. Fi-
nansdepartementet 1989.

Hånell B: Torvtäckta marker, dikning och
sumpskogar i Sverige. Skogsfakta - in-
ventering och ekonomi, nr 22 1990. Sve-
riges Lantbruksuniversitet 1990.

Ingenjörsvetenskapsakademien: Kemika-
lier och material - en studie av några ak-
tuella utvecklingstendenser. IVA-rap-
port 385. 1990.

Ingelög T: Floravård i skogsbruket - all-
män del. Skogsstyrelsen 1981.

Jerkbrant B et al. Byggforskningsrådet
Tankar om avfallsresurser i Kungälvsom-
rådet år 2001. 1988.

Jernelöv A: Effektanalys - ett koncept för
miljöriskbedömning av kemikalier. Rap-
port från kemikalieinspektionen 10/88.

Järnvägen och miljön - Strategi och åtgär-
der för SJs miljöarbete och banverkets
rapport Program för miljövänligare tåg-
trafik. Statens järnvägar 1990.

Kemikalieinspektionen:

- Begränsningsuppdraget - redovisning av
ett regeringsuppdrag. Rapport från kemi-
kalieinspektionen 10/90.

- Bilvårdsprodukter - möjligheter till för-
ändring. Rapport från kemikalieinspek-
tionen 1/90.

- Cadmium - an analysis of Swedish Regu-
latory Experience. Kemi Report No 6/90.

- Förslag till förhandsgranskning av biolo-
giska bekämpningsmedel.

- Granskning av bekämpningsmedel. Be-
dömning, information, åtgärder. Rapport
från kemikalieinspektionen 8/90.

- Pattem of Lead Emissions in Sweden
1880-1980. Kemi Report No 12/90.

- Tvätt- och rengöringsmedel för hus-

hållsbruk. Rapport från kemikalieinspek-
tionen 7/90.

- Workshop on Brominated Aromatic
Flame Retardants. KEMI Proceedings.
1990.

- Ämnesredovisningar. Bilaga till rapport
10/90. (Begränsningsuppdraget -

redovisning av ett regeringsuppdrag).

Kemikaliekontroll. Huvudbetänkande av
kemikommissionen. SOU 1984:77.

Kontroll av kemiska produkter och varor.
Betänkande av utredningen om de nya ar-
betsformerna inom kemikaliekontrol-
len. SOU 1988:44.

Landner L: Kemikaliers miljöfarlighet, en
praktisk hjälpreda för bedömning av ke-
mikalier. Naturvårdsverket 1990.

Lantbruksstyrelsen, Arbetarskyddsstyrel-
sen, Statens naturvårdsverk, Kemikaliein-
spektionen: Minskad bekämpning.

1989.

Lantbruksstyrelsen, Kemikalieinspektio-
nen och Statens naturvårdsverk: Läges-
rapport III från Lantbruksstyrelsens
rapport 1990:8

Lantbruksstyrelsen:

- Grön mark - Utvidgad höst- och vinter-
bevuxen mark. Rapport 1990:3.

- Förslag till typgodkännande av gödsel-
spridare. Utredningen TYP 90. Rapport
1990:4.

- Lagring och spridning av stallgödsel. Yt-
terligare restriktioner till skydd för miljön.
Rapport 1990:2.

Lowe M D: Alternatives to the Automo-
bile. Transport for Livable Cities. World-
watch Paper 98. Oktober 1990.

Lundgren L J: Miljöpolitik på längden och
tvären. Statens naturvårdsverk 1989.

Lundgren L J: Upptäckt och handling; Sva-
veldioxid och försurning på den politiska
dagordningen 1966-68.

Löfroth M: Våtmarkerna och deras bety-
delse. Underlagsrapport till Natur 90. Na-
turvårdsverkets rapport 3824, 1990.
Koncept.

Magnusson D: Renhållningsstyrelsen i Gö-
teborg 1932-1957. Minnesskrift utgiven

274

Hur mår Sverige?

med anledning av styrelsens 75-årsjubi-
leum. Göteborg 1975.

Mark och vatten 2. Del I Överväganden.
SOU 1974:54.

Mark och vatten 2. Del II Bakgrundsbe-
skrivning. SOU 1974:55

Mark och vatten år 2010. Bostadsdeparte-
mentet. Ds 1988:35.

Miljödatanämnden och Bokförlaget
Prisma: Blågul miljö. 1983.

Miljödatanämnden och Statens naturvårds-
verk: Miljö och miljövård i Sverige. Rap-
port till OECD. 1979.

Miljö- och energidepartementet: Jordbru-
ket och miljön - en lägesrapport våren

1989. Ds 1989:49.

Miljön i Västra Skåne - År 2000 i våra hän-
der. Miljödelegationen Västra Skåne.
SOU 1990:93.

Miljöprojekt Göteborg - För ett renare Hi-
singen. SOU 1989:32.

Miljöprojekt Sundsvall-Timrå: Metalls ke-
mikalieprojekt. Delrapport 25.

Miljövänligare vägar och trafik - Ökad mil-
jöhänsyn i vägplanering och vägprojekte-
ring. Vägverket 1990.

Minskade risker med träskyddsmedel. Ar-
betarskyddsstyrelsens rapport 1989:4.

Naturskyddsföreningen: Trafik på miljöns
villkor. 1989.

Nordeuropas hav. Nordeuropas miljö.
Rapport till Nordiska Rådets internatio-
nella konferens om havsföroreningar,
16-18 oktober 1989.

Nordin H: Bil vårdsprodukter. Miljöpro-
jekt Sundsvall-Timrå. Delrapport 17.

Nya mål och nya möjligheter, utredningen
om Sveriges internationella miljösamar-
bete. Jämte underlagsrapporten; Vem
förorenar Sverige? Svensk och utländsk
föroreningsbelastning på svensk miljö.
SOU 1990:88.

Odén B: Miljön som historia, Kulturmiljö-
vård nr 2. 1990.

OECD: The State of the Environment
1985. Almqvist & Wiksell.

OECD: Environmental Indicators 1991.

Ohlson M: Dikning av näringsrik sump-
skog - ett hot mot våra mest artrika

skogsekosystem. Skogsfakta - flora,
fauna, miljö, nr 14 1990. Sveriges Lant-
bruksuniversitet.

Olsson B-E: Beredskap inför akuta miljö-
hot mot havet. Naturvårdsverkets rapport
3698.

Olsson H, Löfgren S: Tillförsel av kväve
och fosfor tUl havet. Naturvårdsverkets
rapport 3693.

Olsson H, Löfgren S: Tillförsel av kväve
och fosfor till vattendrag i Sveriges inland.
Naturvårdsverkets rapport 3692.

Olsson R: Levande skog. Naturskyddsföre-
ningen 1986.

Persson G: Växtnäringsämnen och eutro-
fiering av havet. Naturvårdsverkets rap-
port 3694.

Pettersson I, Broman D: Effekter av konti-
nuerliga utsläpp av olja till den akvatiska
miljön.

Regeringens skrivelse 1986/87:157 om vissa
avfallsfrågor m.m.

Regeringens skrivelse 1990/91:6 med redo-
görelse för uppföljningen av förslag från
delegationen för Miljöprojekt Göte-
borg

Renman, G: Barmarkskörning i fjällen.
Naturvårdsverkets rapport 3598. 1989.

Renner M: Rethinking the Role of the Au-
tomobile. Worldwatch Paper 84. Juni
1988.

Rent till 2000. Miljöprojekt Sundsvall-
Timrå. SOU 1990:102.

Riksantikvarieämbetet, Statens Historiska
Museer: Luftföroreningar och kulturmin-
nen - handlingsplan 90. Stencil. 1990.

Rosén B: Den glömda miljödebatten. Sta-
tens naturvårdsverk 1987.

Sane C, Sekretariatet för framtidsstudier:
Kemisamhället och hälsan.

Schipper L: Travel and Energy in an Envi-
ronmentallv Constrained World. Paper
presented at Ecology and Transport.
November 1990.

Simpson S: The Times Guide to the Envi-
ronment. A comprehensive Handbook to
Green Issues. Times Books 1990.

Sjöberg C, Thunberg B: Miljöboken 1989.

275

Hur mår Sverige?

Sjöberg /Thunberg: Miljöboken. Almqvist
& Wiksell. 1990.

Sjöfartens miljöeffekter. Inventering och
förslag till åtgärder. Sjöfartsverket. Juni

1990.

Statens livsmedelsverk: Dricksvattensitua-
tionen i Sverige.

Statens naturvårdsverk:

- Acid Magazin No 6. 1988.

- Avfallet och miljön. Naturvårdsverket
informerar 1988.

- Bedömingsgrunder för sjöar och vatten-
drag. Naturvårdsverkets Allmänna Råd
90:4.

- Det internationella arbetet.

- Effekter av svavel- och kvävebelastning
på skogsmark, yt- och grundvatten. Na-
turvårdsverkets rapport 3762. 1990.

- Hav 90, aktionsprogram mot havsförore-
ningar. 1990.

- Hotade arter - långsiktigt handlingspro-
gram. 1990.

- Jordbruket och miljön - handlingspro-
gram. 1988.

- Kartering av äldre avfallsupplag. Natur-
vårdsverkets rapport 3164. 1986.

- Kvicksilver - problem, miljömål, åtgär-
der. Naturvårdsverkets rapport 3764.

- Luft 90. 1990.

- Luftföroreningar i tätorter. Naturvårds-
verkets rapport 3761.

- Lösningsmedel i konsumentprodukter.
Naturvårdsverkets rapport 3733. 1990.

- Metaller till svenska havsområden. Na-
turvårdsverkets rapport 3696.

- Miljö för miljoner 87. Naturvårdsverket
informerar. 1987.

- Miljökonsekvensbeskrivningar i det
svenska planerings- och beslutssystemet.
Naturvårdsverket informerar/

Plan- och bostadsverket

- Miljökrav på tunga vägfordon. Natur-
vårdsverkets rapport 3759.

- Miljöprogram för kadmium. Natur-
vårdsverket informerar. 1987.

- Miljötillsynen i Sverige. En studie av mil-
jöskyddslagens tillämpning andra halvåret

1989. Naturvårdsverkets rapport 3815.

- Miljövård - en kommunal angelägenhet.

Naturvårdsverket informerar. 1989.

- Miljöövervakningen inför 2000-talet.

- Monitor 1982 - tungmetaller och orga-
niska miljögifter i svensk natur. 1982.

- Monitor 1987. Tungmetaller - förekomst
och omsättning i naturen. 1987.

- Monitor 1988. Östersjön och Västerha-
vet - livsmiljöer i förändring. 1988.

- Nationalparksplan för Sverige. 1989.

- Natur 90. Aktionsprogram för natur-
vård. 1990.

- Naturvård och hushållning vid utvinning
av sten, grus, sand och torv. Underlags-
rapport till Natur 90.

- Naturvårdsplan för Sverige. Underlags-
rapport till Natur 90.

- Organiska miljögifter i slam - förekomst
och effekter. Hans Holmström. Natur-
vårdsverkets rapport 3260.

- Planeringsunderlag, former för vatten-
planering m.m. Naturvårdsverkets rap-
port 3832. 1990.

- Regionala miljöanalyser, Naturvårdsver-
kets sammanfattning. Dnr 108-2510-88
Pl.

- Sektorisering och decentralisering av
miljövårdsarbetet.

- Strategi för flyktiga organiska ämnen
(VOC), Utsläpp, effekter, åtgärder. 1990.

- Stora sjöar - miljösituationen och åt-
gärdsförslag. Naturvårdsverkets rapport
3839. 1990.

- Svenska våtmarker av internationell be-
tydelse. 1989.

- Sötvatten 90. 1990.

- Tillförsel av kväve och fosfor till vatten-
drag i Sveriges inland. Naturvårdsverkets
rapport 3692. 1990.

- Utsläpp till luft från raffinaderier. Natur-
vårdsverkets rapport 3816.

- Vad tål naturen? Naturvårdsverkets rap-
port 3738. 1990.

- Vattnet i kommunal planering. 1989.

- Vatten i Sverige. PM 1105. 1978.

- Återvinning av CFC i samband med
skrotning av kyl- och frysskåp m.m. Na-
turvårdsverket informerar.

- Åtgärder mot stabila organiska ämnen.
Naturvårdsverkets rapport 3691.

276

Hur mår Sverige?

- Åtgärder mot höga kvicksilverhalter i in-
sjöfisk. Naturvårdsverkets rapport 3818.

- Åtgärder till skydd för ozonskiktet.

Statistiska centralbyrån:

- Markanvändningen inom tätorter och
tätorters närområden. Förändringar 1970-
1980. Statistiska meddelanden Na 14
SM 8601. 1986.

- Naturmiljön i siffror. Miljöstatistisk Års-
bok 1986-87.

- Tätortsexpansion på jordbruksmark

1980-1985. Statistiska meddelanden Na 10
SM 8701. 1987.

- Luftkvalitet i tätorter 1978-89, Statistiska
meddelanden, Na 24 SM 9001.

Storstadstrafikkommittén. Storstadstrafik

5 - ett samlat underlag. SOU 1990:16.

Storstadsutredningen. Storstadsliv. Rika
möjligheter-hårda villkor. SOU 1990:36.

Svenska vatten och avloppsföreningen:
VA-verk 1988. Statistik VAV S88. 1989.

Sveriges industriförbund:

- Industrin går vidare i miljöfrågan. 1987.

- Svavel och försurning. Perspektiv På
Miljön 1. 1988.

- Dagens miljöfrågor. Perspektiv på Mil-
jön. 1988.

- Industrins miljösyn. 1990.

Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och
andra ekonomiska styrmedel. Slutbetän-
kande av miljöavgiftsutredningen. SOU
1990:59.

Thelander J, Lundgren L J: Nedräkning
pågår. Statens naturvårdsverk 1989.

Tidens miljöbok, en forskarantologi, 1990.

Transportforskningsberedningen: Ett mil-
jöanpassat transportsystem. 1990.

Transportrådet:

- Framtida trafik, 1995-2000-2020. TPR
Rapport 1990:10

- Mål, miljö, trafik, strategi. Förslag till
lösningar på miljö- och energiproblem
inom transportsektorn. TPR Rapport
1990:1

- Trafik, Miljö, Kostnader. TPR Rapport

1990:8

- Trafik, energi och koldioxid. Strategier
för att reducera bränsleförbrukning och
koldioxidutsläpp. TPR Rapport 1990:11

Walsh M: Global Trends in Motor Vehicle
Use and Emissions. Annual Revue of
Energy. 1990.

Verksamhetsöversyn av koncessionsnämn-
den för miljöskydd.

Westberg L, Nordin H: Bromerade flam-
skyddsmedel. Morgondagens problemav-
fall. Miljöprojekt Sundsvall-Timrå. Del-
rapport 19.

Worldwatch Institute: State of the World
1988.

Worldwatch Institute: State of the World

90.

WGI Policymakers Summary: Internatio-
nal Panel on Climate Change. 1990.

Vår gemensamma framtid. Rapport från
världskommissionen för miljö och utveck-
o ling. 1988.

Åtgärder enligt handlingsprogrammet för
att minska hälso- och miljöriskerna vid
användning av bekämpningsmedel.

Östman A: Kemikalieanvändningen i Sve-
rige. Flöden, funktion och betydelse. Ut-
veckling under 70- och 80-talen samt
bedömningar inför 90-talet. Kemikaliein-
spektionen 1990.

Översyn av naturvårdslagen m.m. SOU
1990:38.

277

Hur mår Sverige?

ORIENTERING

Hur mår Sverige? behandlar miljösi-
tuationen i luft, mark och vatten samt inom
olika verksamhetsområden. Indelningen
medför att ett ämne eller en produkt kan be-
handlas i flera olika kapitel. Nedan ges sid-
hänvisningar till var respektive ämne eller
produkt tas upp under olika avsnitt (med
undantag för Kapitel 6, som är en samman-
fattning). De viktigaste avsnitten för varje
ämne markeras med fet stil.

1.1.1-trikloretan 18.24,200

Aluminium 55, 38, 116, 121, 124, 167,
213, 254

Aminer 196

Ammoniak 28, 31, 32, 43, 68, 184, 194,
248, 249

Arsenik 46, 121, 131, 138, 152, 160, 164,
188, 201, 204, 264

Bekämpningsmedel 94, 96, 121, 138,

164, 199, 205, 223, 244, 249, 264, 271

Bensen 64, se även Flyktiga organiska
ämnen

Bensin 22, 38, 42, 45, 50, 157, 218, 238

Bly 45, 46, 50, 59, 121, 124, 138, 152,
157, 164, 180, 189, 196, 198, 200, 201,
202, 213, 234, 236, 264, 271

Bromerade flamskyddsmedel 120,147,

150, 198, 200, 201, 205

Cesium 56, 124, 257

CFC 12, 14, 16, 17, 24, 44, 184, 200, 212,
228

DDT 27, 96, 110, 117, 120, 131, 147,
150, 154,250

Dieselolja 22, 42, 237, 238, 239

Dikväveoxid 23,242

Dioxiner 59, 110, 117, 120, 147, 149,

184, 186, 212

Freoner - se CFC

Flyktiga organiska ämnen (VOC) 38,
44, 68, 179, 184, 187, 195, 223

Fosfor 116, 726, 757, 755, 759, 145,
762, 184, 192, 246, 260, 267, 271

Ftalater 200, 201, 204

Haloner 15, 16, 17, 24, 185

HCFC 76, 18, 24

HFC 18

Kadmium 38, 46, 49, 727, 124, 131,138,
152, 157, 164, 180, 189, 196, 198, 201,
205, 212, 247, 271

Klorparaffiner 200, 201, 203

Koldioxid 72, 18, 21, 24, 185, 227, 235,
240, 271

Kolmonoxid (koloxid) 59, 228, 234, 238,
240

Koltetraklorid 18, 24, 200

Kolväten från olja till vatten (se även
Flyktiga organiska ämnen) 750, 160,
164, 185, 236, 239

278

Hur mår Sverige?

Koppar 38, 45, 121, 126, 138, 153, 160,

163, 189, 196, 213

Kreosot 201, 204

Krom 45, 121, 153, 160, 179, 189, 196

Kvicksilver 26, 28, 38, 45, 46, 68, 96,
110, 116,121, 122, 131,138, 152, 156,
163, 167,188, 194, 196, 198, 201, 203,
212, 250, 262, 265, 268, 271

Kväve (olika kväveföreningar) 18, 22, 23,
26, 28, 31, 32, 38, 42, 59, 63, 67, 80, 86,
94, 96, 118, 126, 131, 135, 139, 145,
163,183,184,186,192,194, 223, 225, 228,
234, 236, 238, 239, 246, 249, 254, 260,
267, 271

Kväveoxid och kvävedioxid 18, 22, 26,
28, 31, 32, 38, 42, 59, 63, 67, 86, 96,135,
183, 184, 186, 194, 225, 228, 234, 236,
239, 271

Metan 12, 22, 44, 228, 242

Metylenklorid 198, 200, 201

Nickel 47, 59, 121, 153, 160, 163, 189

Nonylfenol 201, 204

Organiska klorföreningar, se Stabila
organiska föreningar

Ozon 12, 14, 24, 26, 38, 44, 54, 58, 63,
68, 223, 228, 262

Partiklar 59, 60, 192, 236, 237

PCB 27, 96, 110, 117, 120, 131, 138, 147,
150

PET 215

Perkloretylen 200, 201

Polyaromatiska kolväten 58, 196, 238

Polybromerade difenyletrar - se

Bromerade flamskyddsmedel

PVC 212

Radioaktiva ämnen - Se strålning

Radon 55, 223

Stabila organiska ämnen 27, 96, 110, 117,

120, 131, 138, 147, 162, 184, 186, 192,

262

Sot - se Partiklar

Strålning 15, 53, 124, 184, 226, 257, 269

Styren 44, 64, 200

Svavel och svaveloxider 22, 26, 28, 29,

31, 32, 40, 59, 60, 67, 86, 96, 183, 184,
186, 194, 196, 225, 235, 236, 238, 239,
269, 271

Syreförbrukande organiskt

material 120, 137, 145, 193, 260

Tenn (organiska tennföreningar) 158,

191, 201, 202, 213

Toluen 64, se även Flyktiga organiska
ämnen

Trikloretylen 200, 201

Växthusgaser 12, 16, 18, 24

Xylen 59, 64, se även Flyktiga organiska
ämnen

Zink 46, 121, 124, 138, 152, 158, 163,
189, 196, 213

279

Regeringens proposition

1990/91:90

En god livsmiljö

Särtryck

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

Omslag: Helga Henschen

Regeringens proposition
1990/91:90

En god livsmiljö

Prop.

1990/91:90

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Föredragande vid regeringssammanträdet har varit chefen för miljöde-
partementet samt cheferna for kommunikations- och jordbruksdeparte-
menten, tf. chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Åsbrink.

Stockholm den 7 februari 1991

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen redovisar i denna proposition vidtagna åtgärder på miljöområ-
det, mål och riktlinjer for den fortsatta miljöpolitiken samt hur de miljö-
politiska ambitionerna förverkligas genom ett brett, integrerat och decen-
traliserat arbete. Regeringen lämnar konkreta förslag till åtgärder för att nå
målen.

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) införs i naturre-
surslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen samt i lagen om kommunal ener-
giplanering.

Ett nytt program för att övervaka miljötillståndet i landet införs och
tilldelas 13milj. kr. for budgetåret 1991/92. För den kommande treårspe-
rioden ökas resursramen for miljöövervakning med totalt 75 milj. kr.

Miljöfrågorna integreras i utbildningen på alla nivåer. Miljöutbildning
blir ett viktigt inslag i läroplanen på grundskolan och i gymnasiet. Antalet
platser för miljö- och hälsoskyddsutbildningen utökas från 62 till 90 per år.
Den ettåriga kompletteringsutbildningen för naturvetare och tekniker ge-
nomförs under ytterligare tre år.

Två milj. kr. anvisas för ideella miljöorganisationers internationella

verksamhet. 3

Anslaget till miljöförbättrande åtgärder inom jordbruket tillförs 58,1 Prop. 1990/91:90
milj. kr. för en treårsperiod för försöks- och utvecklingsverksamhet samt
information för att minska jordbrukets växtnäringsläckage, främst med
avseende på stallgödselhantering.

Resurserna för landskapsvårdande åtgärder inom jordbruket förstärks
med 100 milj. kr. under budgetåret 1991/92.

En ny lag införs med föreskrifter om att ett biologiskt bekämpningsmedel
måste vara godkänt innan det får saluhållas eller användas.

Verksamheten för vård och förvaltning av naturreservat m. m. förstärks
med 26 milj. kr. Resurserna för arbetet med hotade arter förstärks med 4
milj. kr.

Totalt 48 milj. kr. anslås för den slutliga restaureringen av Hornborga-
sjön.

Bl.a. följande ändringar föreslås i naturvårdslagen:

— Skärpta regler om markavvattning,

— ökade möjligheter att skydda små biotoper,

— förstärkt skydd för utrotningshotade arter.

Ädellövskogslagen ändras så att all skog med mer än 70% lövskog skall
anses som ädellövskog om skogen innehåller minst 50% ädla lövträd.

Nya fordon kommer fr. o. m. 1993 års modeller att indelas i miljöklasser,
till vilka knyts ett system med ekonomiska styrmedel.

Nya skattesatser med större skatteskillnader införs på motorbrännolja

(diesel) av olika kvaliteter samt för blyad resp, blyfri bensin.

Ett program för översyn av industrins utsläppsvillkor genomförs genom
omprövning enligt miljöskyddslagen. Utövarens utredningsskyldighet i
samband med omprövningsärenden klargörs genom ett tillägg till miljö-
skyddslagen.

Resursramen för kemikalieinspektionens verksamhet höjs med 8,6 milj.

kr för budgetåret 1991/92.

För att underlätta och påskynda genomförandet av det avfallsprogram
som riksdagen tog ställning till år 1990 införs nya bestämmelser i renhåll-
ningslagen som ger kommunerna en vidgad rätt att differentiera avfalls-
taxorna.

Ökade insatser föreslås för att återställa skadad miljö. Programmet för
kalkning av sjöar och vattendrag fullföljs och byggs ut. För nästa budgetår
utökas programmet med 40 milj. kr.

Ytterligare 4 milj. kr. föreslås för att skydda och återställa värdefulla
kulturminnen som påverkas av luftföroreningar.

25 milj. kr. per år avsätts för att återställa miljöskadade områden.
Programmet skall utvärderas efter fem år.

Denna proposition har skrivits på det nya sätt som första gången
användes i regeringens proposition 1989/90:90 om forskning. Den-
na nya utformning används bl. a. för att göra större propositioner
mer lättöverskådliga och lättlästa när förslagen har beretts inom flera
departement.

Propositionen är skriven så att regeringen i de fyra första kapitlen
behandlar miljöpolitikens mål, inriktning och insatsområden lik-
som en kortfattad redogörelse för förslagen. Därefter följer i kapitel
5-17 cn mer detaljerad genomgång av regeringens förslag. Det
regeringen vill att riksdagen skall ta ställning till återfinns under
rubriken Ärendet till riksdagen, vilket således motsvarar den annars
använda rubriken Hemställan. Därefter följer propositionens lag-
förslag, de lagförslag som har remitterats till lagrådet samt lagrådets
yttrande. Förslagen hör till miljödepartementets, kommunikations-
departementets, jordbruksdepartementets, utbildningsdepartemen-
tets och finansdepartementets verksamhetsområden.

En utförlig redogörelse för miljötillståndet i Sverige lämnas i
bilagan Hur mår Sverige?

Prop. 1990/91:90

Inledning

1988 års miljöpolitiska proposition bildar utgångspunkten för det fortsatta
miljöarbetet (prop. 1987/88:85, JoU23, rskr. 383). En ny samlad miljöpo-
litisk proposition har sedan dess planerats till år 1991. Som underlag
härför har ett omfattande beslutsunderlag utarbetats.

Rapporten Hur mår Sverige?, en beskrivning av miljösituationen, har
upprättats inom miljödepartementet och fogas till propositionen som bila-
ga A.

Remitterade lagförslag fogas till propositionen som bilaga

Lagrådets yttranden fogas till propositionen som bilaga C. 1. — C. 2. Övriga
bilagor som fogas till propositionen finns samlade i bilaga D i en särskild
bilagedel.

Statens naturvårdsverk har i mars 1990 till regeringen kommit in med
rapporten Hav 90 Aktionsprogram mot havsföroreningar. En sammanfatt-
ning av rapporten fogas till propositionen som bilaga 2.1. Rapporten har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas
till propositionen som bilaga 2.2. En sammanställning av remissyttrande-
na finns tillgänglig i miljödepartementet.

I april 1990 inkom naturvårdsverket till regeringen med rapporten Luft
90 Aktionsprogram mot luftföroreningar och försurning. En sammanfatt-
ning av rapporten fogas till propositionen som bilaga 2.3. Rapporten har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas
till propositionen som bilaga 2.4. En sammanställning av remissyttrande-
na finns tillgänglig i miljödepartementet.

Naturvårdsverket överlämnade rapporten Sötvatten 90 Aktionsprogram
för god vattenkvalitet till regeringen i september 1990. En sammanfattning
av rapporten fogas till propositionen som bilaga 2.5. Rapporten har re-
missbehandlats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas
till propositionen som bilaga 2.6. En sammanställning av remissyttrande-
na finns tillgänglig i miljödepartementet.

I oktober 1990 avgav utredaren Måns Lönnroth betänkandet (SOU
1990:88) Sveriges internationella miljösamarbete Nya mål och nya möjlig-
heter. En sammanfattning av betänkandet fogas till propositionen som
bilaga 5.1. En hearing anordnades den 19 november 1990. Dokumenta-
tion i ärendet finns tillgänglig i miljödepartementet.

En interdepartemental arbetsgrupp har överlämnat departementspro-
memorian (Ds 1988:35) Mark & Vatten år 2010 — Framtidsbedömningar
om kulturlandskapets utveckling. En sammanfattning av promemorian
fogas till propositionen som bilaga 7.1. Promemorian har remissbehand-
lats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas till proposi-
tionen som bilaga 7.2. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i miljödepartementet.

Naturvårdsverket överlämnade i september 1989 rapporten Regionala
miljöanalyser till regeringen. En sammanfattning av rapporten fogas till
propositionen som bilaga 7.3.

Statens lantmäteriverk, boverket, statskontoret, naturvårdsverket, ut-
vecklingsrådet för landskapsinformation och Svenska kommunförbundet

Prop. 1990/91:90

har utarbetat ett handlingsprogram för ökat utbyte av geografiska data. En Prop. 1990/91:90
sammanfattning av programmet fogas till propositionen som bilaga 7.4.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten, statens na-
turvårdsverk och statens planverk har till regeringen överlämnat rappor-
ten Fysisk planering av kustvatten och hav (1985:4). En sammanfattning
av rapporten fogas till propositionen som bilaga 7.5. Rapporten har re-
missbehandlats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas
till propositionen som bilaga 7.6. En sammanställning av remissyttrande-
na finns tillgänglig i miljödepartementet.

Miljödelegationen Västra Skåne avgav i november 1990 betänkandet
(SOU 1990:93) Miljön i Västra Skåne. En sammanfattning av betänkan-
det fogas till propositionen som bilaga 7.7. En hearing anordnades den 12
december 1990. Dokumentation i ärendet finns tillgänglig i miljödeparte-
mentet.

Delegationen for miljöprojekt Sundsvall — Timrå avlämnade i novem-
ber 1990 betänkandet (SOU 1990:102) Rent till 2000. En sammanfattning
av betänkandet fogas till propositionen som bilaga 7.8. En hearing anord-
nades den 17 december 1990. Dokumentation i ärendet finns tillgänglig i
miljödepartementet.

I juni 1990 inkom naturvårdsverket och statens plan- och bostadsverk
(numera boverket) med rapporten Miljökonsekvensbeskrivningar i det
svenska planerings- och beslutssystemet. En sammanfattning av rapporten
och ett lagförslag i rapporten fogas till propositionen som bilaga 8.1 resp.
8.2. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser
som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 8.3. En sammanställning
över remissyttrandena finns tillgänglig i miljödepartementet.

Regeringen har den 17 januari 1991 beslutat inhämta lagrådets yttrande
över ett förslag om lagstiftning om miljökonsekvensbeskrivningar. Det
remitterade lagförslaget fogas till propositionen som bilaga B. 1. Lagrådet
har avgett yttrande den 25 januari 1991 över det remitterade förslaget, se
bilaga C.l till propositionen. Regeringen har beaktat lagrådets erinringar.
Lagrådsremissen motsvaras i propositionen av kapitel 8 samt avsnitt 19.1.
Av avsnitt 19.1 framgår närmare hur lagrådets erinringar har beaktats.

Naturvårdsverket överlämnade i anslutning till sin fördjupade anslags-
framställning for budgetåren 1991/92—1993/94 bl.a. följande särskilda
rapporter Miljöövervakning inför 2000-talet, Sektorisering och decentrali-
sering av miljövårdsarbetet, Kunskapsöverföring genom information, ut-
bildning och biblioteksservice, Laboratorieverksamhet och Det internatio-
nella arbetet. En sammanfattning av resp, rapport fogas till propositionen
som bilagalO.l, 10.3, 10.5, 10.7 resp. 10.9. Samtliga rapporter har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas till
propositionen som bilaga 10.2, 10.4, 10.6, 10.8 resp. 10.10. Sammanställ-
ningar av remissyttrandena finns tillgängliga i miljödepartementet.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har i samband med den fördjupa-
de anslagsframställningen för budgetåren 1991/92 — 1993/94 inkommit
med rapporten Verksamhetsöversyn av koncessionsnämnden för miljö-
skydd. En sam-manfattning av rapporten fogas till propositionen som bilaga
10.11. Rap-porten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-

ser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 10.12. En samman- Prop. 1990/91: 90
ställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljödepartementet.

Miljöavgiftsutredningen har överlämnat betänkandet (SOU 1990:59)
Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. En
sammanfattning av betänkandet fogas till propositionen som bilaga 13.1.
De författningsförslag som lagts fram i betänkandet fogas till propositio-
nen som bilaga 13.2. Betänkandet har remissbehandlats. En forteckning
över remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga
13.3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljöde-
partementet.

Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har avlämnat rapporten
Begränsningsuppdraget — Redovisning av ett regeringsuppdrag. En sam-
manfattning av rapporten fogas till propositionen som bilaga 13.4. Rap-
porten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser som
yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 13.5. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i miljödepartementet.

Kemikalieinspektionen har i anslutning till sin fördjupade anslagsfram-
ställning för budgetåren 1991/92—1993/94 avlämnat en särskild rapport
om Kemikalieinspektionens övergripande ansvar för kontrollen av kemi-
ska produkter. En sammanfattning av rapporten fogas till propositionen
som bilaga 13.6. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 13.7. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljödepartemen-
tet.

Kemikalieinspektionen har till regeringen i oktober 1989 lämnat ett
förslag till förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. En sam-
manfattning av kemikalieinspektionens förslag fogas till propositionen som
bilaga 13.8. Det författningsförslag som lagts fram av kemikalieinspektio-
nen fogas till propositionen som bilaga 13.9. Förslaget har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas till
propositionen som bilaga 13.10. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i miljödepartementet.

Regeringen beslöt den 17 januari 1991 inhämta lagrådets yttrande över
förslag om lag om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel.
Det remitterade lagförslaget fogas till propositionen som bilaga B. 2. Lag-
rådet har i yttrande den 18 januari 1991 lämnat förslaget utan erinran.
Lagrådets yttrande fogas till protokollet som bilaga C. 2. Vissa redaktionel-
la ändringar har gjorts i lagtexten. Lagrådsremissen motsvaras i proposi-
tionen av avsnitt 13.3 i den allmänna motiveringen och 19.7 i specialmo-
tiveringen.

Arbetarskyddsstyrelsen har inkommit med rapporten (1989:4) Minska-
de risker med träskyddsmedel. En sammanfattning av rapporten fogas till
propositionen som bilaga 13.11. Rapporten har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen
som bilaga 13.12. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig
i miljödepartementet.

Naturvårdsverket har överlämnat rapporten Återvinning och omhän-
dertagande av CFC i samband med skrotning av kyl- och frysskåp m. m.

En sammanfattning av rapporten fogas till propositionen som bilaga Prop. 1990/91:90
13.13. En hearing anordnades den 30 november 1989. Dokumentation i
ärendet finns tillgänglig i miljödepartementet.

Naturvårdsverket har överlämnat rapporten 3 716 Åtgärder till skydd
för ozonskiktet. En sammanfattning av rapporten fogas till propositionen
som bilaga 13.14. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 13.15.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljödeparte-
mentet.

Ändringar i och tillägg till det s. k. Montrealprotokollet om ämnen som
bryter ned ozonskiktet har gjorts. Den engelska texten till ändringarna och
tilläggen och den bilaga som avser direktiven för den multilaterala fonden
tillsammans med en översättning till svenska fogas till propositionen som
bilaga 13.16.

Den engelska protokollstexten samt en översättning till svenska av Ba-
selkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slut-
ligt omhändertagande av farligt avfall fogas till propositionen som bilaga
13.17.

Förpackningsutredningen har överlämnat delbetänkandet (SOU
1990:85) Översyn av skatten på dryckesförpackningar. En sammanfatt-
ning av betänkandet fogas till propositionen som bilaga 13.18. Betänkan-
det har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som
yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 13.19. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i finansdepartementet.

Vindkraftsutredningen har överlämnat betänkandet (SOU 1988:32)
Läge för vindkraft. En sammanfattning av betänkandet fogas till proposi-
tionen som bilaga 14.1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga
14.2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljöde-
partementet.

Naturvårdsverket och energiverket har överlämnat rapporten Ett miljö-
anpassat energisystem. En sammanfattning av rapporten och remissin-
stansernas synpunkter har redovisats i rapporten (Ds 1991:4) Energiutred-
ningar åren 1989 och 1990.

Sjöfartsverket har överlämnat rapporten Sjöfartens miljöeffekter — en
inventering med förslag till åtgärder. En sammanfattning av rapporten
fogas till propositionen som bilaga 15.1. Ärendet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna fogas till propositionen som bilaga
15.6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i kommu-
nikationsdepartementet.

Statens järnvägar har överlämnat rapporten Järnvägen och miljön —
Strategi och åtgärder för SJs miljöarbete. Banverket har överlämnat rap-
porten Program för miljövänligare tågtrafik. En sammanfattning av rap-
porterna fogas till propositionen som bilaga 15.2. Rapporterna har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna fogas till propositionen
som bilaga 15.6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig
i kommunikationsdepartementet.

Vägverket har till regeringen avlämnat rapporterna Miljövänligare vägar

och trafik och Ökad miljöhänsyn i vägplanering och vägprojektering. En Prop. 1990/91:90
sammanfattning av rapporterna fogas till propositionen som bilaga 15.3.
Ärendet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna fo-
gas till propositionen som bilaga 15.6. En sammanställning över remissytt-
randena finns tillgänglig i kommunikationsdepartementet.

Luftfartsverket har överlämnat rapporten Flyget och miljön. En sam-
manfattning av rapporten fogas till propositionen som bilaga 15.4. Ären-
det har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna fogas till
propositionen som bilaga 15.6. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i kommunikationsdepartementet.

Transportforskningsberedningen har inkommit till regeringen med rap-
porten Ett miljöanpassat transportsystem. En sammanfattning av rappor-
ten fogas till propositionen som bilaga 15.5. Ärendet har remissbehand-
lats. En förteckning över remissinstanserna fogas till propositionen som
bilaga 15.6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
kommunikationsdepartementet.

Storstadstrafikkommittén har överlämnat betänkandet (SOU 1990:16)
Storstadstrafik 5. En sammanfattning av betänkandet fogas till propositio-
nen som bilaga 15.7. Ärendet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna fogas till propositionen som bilaga 15.8. En samman-
ställning av remissyttrandena finns tillgänglig i kommunikationsdeparte-
mentet.

Statens väg- och trafikinstitut har överlämnat rapporten Trafik- och
avgasutsläpp — utblick mot 2015. En sammanfattning av rapporten fogas
till propositionen som bilaga 15.9. Ärendet har remissbehandlats. Doku-
mentation i ärendet finns tillgänglig i kommunikationsdepartementet.

Transportrådet har avgivit rapporterna Framtida trafik 1995 — 2000 —
2020, Trafik, energi och koldioxid samt Trafik, miljö och kostnader.
Sammanfattningar av rapporterna fogas till propositionen som bilaga
15.10—15.11. En hearing anordnades den 9 november 1990. Dokumenta-
tion i ärendet finns tillgänglig i kommunikationsdepartementet.

Naturvårdsverket har överlämnat rapporten System för certifiering av
avgasrelaterade komponenter och tillbehör. En sammanfattning av rap-
porten fogas till propositionen som bilaga 15.12.

Naturvårdsverket har överlämnat rapporten Natur 90 Aktionsprogram
for naturvård. En sammanfattning av rapporten fogas till propositionen
som bilaga 16.1. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga 16.2. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljödepartemen-
tet.

Naturvårdslagsutredningen har i maj 1990 överlämnat betänkandet
(SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen m. m. En sammanfattning av
betänkandet samt utredningens författningsförslag fogas till propositionen
som bilaga 16.3 resp. 16.4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteck-
ning över remissinstanser som yttrat sig fogas till propositionen som bilaga
16.5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i miljöde-
partementet.

Regeringen beslöt den 13 december 1990 att inhämta lagrådets yttrande

över förslag till vissa ändring i naturvårdslagen, m. m. Förslagen grunda-
des på naturvårdslagsutredningens betänkande. De remitterade lagförsla-
gen fogas till propositionen som bilaga B. 3. Lagrådet har den 21 december
1990 yttrat sig över förslagen. Yttrandet fogas till propositionen som
bilaga C. 3.

I det följande motsvarar avsnittet 16.5 samt avsnitten 19.11 — 15 Special-
motivering protokollet från det sammanträde då regeringen beslöt inhämta
lagrådets yttrande. Avsnittet 8 i lagrådsremissen har dock utgått och mot-
svaras i propositionen av avsnittet 16.2. Vidare har det inledande avsnittet
2.2 i lagrådsremissen omarbetats.

Lagrådet har inte haft några principiella invändningar mot de remittera-
de lagförslagen. I några fall har lagrådet föreslagit ändringar i lagtextens
utformning. Lagrådets synpunkter tas upp i samband med att de enskilda
paragrafer behandlas som berörs av yttrandet. Regeringen godtar i huvud-
sak lagrådets förslag till ändringar i de remitterade lagförslagen. Därutöver
föreslås vissa redaktionella ändringar av lagtexten.

Lantbruksstyrelsen har till regeringen inkommit med rapporterna
(1990:3) Grön mark — Utvidgad höst- och vinterbevuxen mark, (1990:4)
Förslag till typgodkännande av gödselspridare Utredningen TYP 90 samt
(1990:2) Lagring och spridning av stallgödsel — Ytterligare restriktioner till
skydd för miljön. Sammanfattningar av dessa rapporter fogas till proposi-
tionen som bilaga 17.1, 17.2 resp. 17.3. Rapporterna har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna fogas till propositionen som bilaga
17.4.

Statens livsmedelsverk härtill regeringen överlämnat rapporten Kartlägg-
ning av dricksvattensituationen i Sverige. En sammanfattning av rapporten
fogas till propositionen som bilaga 17.5.

Vidare har förslag och synpunkter till åtgärder förts fram i skrivelser
från myndigheter, organisationer, företag och enskilda personer.

Prop. 1990/91:90

1 Den miljöpolitiska inriktningen

Målet med miljöpolitiken är att skydda människors hälsa, bevara
den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser
så att de kan utnyttjas långsiktigt samt skydda natur- och kultur-
landskap.

En god livsmiljö, arbete åt alla, välfärd, social omsorg och rättvis fördel-
ning är grundstenarna i regeringens politik. Ansvar för miljö och resurs-
hushållning skall prägla samhällslivets alla områden. 1990-talets uppgift är
att ställa om samhällets alla verksamheter i ekologisk riktning. I Sverige
finns goda förutsättningar att förena god miljö med välstånd och full
sysselsättning.

Erfarenheter och nya kunskaper visar att miljöskadorna går att hejda.

De flesta av de miljöproblem som började bearbetas för 20 — 25 år sedan är 11

till stora delar på väg att lösas. Flertalet av utsläppen från s. k. punktkällor, Prop. 1990/91: 90
exempelvis från processindustrin och energisystemet, är trots mång-
dubblad produktion tillbaka på 1940- och 1950-talsnivåer. Även på trafik-
området har insatta åtgärder börjat ge effekt.

Miljöproblemen har förändrats under de senaste 20 — 30 åren. Huvudde-
len av belastningen på svensk miljö kommer nu från andra länder eller andra
källor. Från att ha varit lokala och påtagliga har utsläppen blivit diffusa och
globalt spridda. Västvärldens miljöproblem beror i allt större utsträckning
på ökade utsläpp från många små föroreningskällor, men med sammantaget
stor volym. I Öst- och Centraleuropa är de stora punktutsläppen från
industri- och energianläggningar fortfarande de dominerande problemen.
Utvecklingsländernas miljöproblem är i hög grad kopplade till fattigdom-
sproblemen och exploateringen av naturresurser.

Människors verksamhet och användning av naturresurser har i alla tider
inneburit miljöpåverkan. Inte någonstans är mark, luft och vatten längre
opåverkade. Genom de insatser som gjorts hittills har dock föroreningar-
nas effekter på folkhälsan kunnat begränsas. Föroreningar som påverkar
människors hälsa är i första hand ett problem i våra tätorter.

Miljöpolitiken i dag och i framtiden handlar om att begränsa de miljö-
skador som vårt sätt att leva och att utnyttja naturresurser och energi för
med sig. Mot denna bakgrund räcker det inte med reningsinsatser i efter-
hand.

Den förebyggande principen skall vara kännetecknet för det framtida
miljöarbetet. Lika självklart som att det är bättre och billigare att göra rätt
från början skall det vara att göra rent och resurssnålt från början. Om
exempelvis framtida avfallsproblem skall kunna undvikas måste detta få
genomslag redan i utformningen av produkterna.

Det gäller också att skapa miljöanpassade trafiksystem, en miljöanpas-
sad energiförsörjning och avfallshantering samt att bedriva ett jord- och
skogsbruk som hushållar med naturresurserna och bevarar mångfalden av
arter och naturtyper. Samhällsbyggandet måste ske så att miljöproblemen
förebyggs eller begränsas och att en långsiktigt god resurshushållning främ-
jas.

Det svenska miljöskyddsarbetet har till stora delar varit framgångsrikt.
De problem som har identifierats under senare tid kommer att delvis
kräva nya metoder för att kunna bemästras. Miljöpolitikens uppgifter har
utvidgats och dess medel behöver därför utvecklas och skärpas.

I regeringens proposition våren 1988 om miljöpolitiken inför 1990-talet
lämnades för första gången en samlad redovisning av miljöpolitiken. Den-
na godkändes i allt väsentligt av riksdagen. I propositionen lades bl. a. fram
planer och åtgärdsförslag för att skydda ozonskiktet, begränsa långväga luft-
föroreningar och skydda havsmiljön. Miljöskyddssystemets regelsystem
och organisation stärktes. Baserat på propositionen har omfattande åtgär-
der genomförts. I propositionen aviserades en uppföljning inom tre år. Re-
geringen presenterar i denna proposition förslag till ytterligare åtgärder.

Enligt regeringens uppfattning skall den framtida miljöpolitiken utveck-
las längs följande huvudlinjer:

— Ökat internationellt samarbete för att begränsa gränsöverskridande och Prop. 1990/91: 90
globala miljöproblem. I detta ingår att stödja en miljöanpassad utveck-
ling i tredje världens länder och i Öst- och Centraleuropa.

— Förbättrad kunskapsuppbyggnad och uppföljning av miljötillståndet
för att få ett bra underlag för det förebyggande arbetet.

— Ökat sektorsansvar och ökad decentralisering i vid mening för att få en
bred förankring av miljöarbetet. Det gäller det personliga ansvaret,
företagens och kommunernas insatser liksom medverkan av myndighe-
ter inom alla samhällssektorer. Arbetet med att utvärdera resultat av
insatta medel ges ökad tyngd.

Ansvaret för att förbättra miljön vilar på oss alla. Principen att förorena-
ren betalar gäller såväl företag och myndigheter som individer och omfat-
tar samtliga aktiviteter. Tillämpningen av denna princip skall utvecklas
ytterligare.

Genom åren har miljön försämrats eller allvarligt skadats i vissa områ-
den. Även om huvudprincipen är att förorenaren betalar är det vårt
gemensamma ansvar att återställa miljö som har skadats under tidigare
decennier. Regeringen föreslår därför att de statliga insatserna för kalkning
av försurat vatten byggs ut kraftigt och utökar programmet för återställning
av skadade områden. Regeringen föreslår också ett nytt program för över-
vakning av miljökvalitet med kraftigt förstärkta resurser.

De stora uppgifterna på 1990-talet för en god livsmiljö är följande:

(1) En värld inför gemensamma problem och möjligheter

För att nå framgång i arbetet för en god livsmiljö krävs ett intensifierat
internationellt samarbete. Den politiska utvecklingen i Öst- och Central-
europa och integrationen i Västeuropa skapar sådana möjligheter.

Sverige skall aktivt medverka i en internationell strategi för en varaktigt
hållbar utveckling. De rika länderna utnyttjar merparten av naturresurser-
na och orsakar direkt och indirekt de största miljöproblemen. Huvuddelen
av ansvaret för de nödvändiga omställningsprocesserna skall därför bäras av
dessa länder. Dessa måste också gå före när det gäller att utveckla ny teknik
och ställa den till förfogande för mindre utvecklade länder. Fattiga länder i
öst och syd måste ges nödvändigt stöd för att de skall få möjlighet att lyfta sig
ur fattigdom och nöd utan ytterligare miljöförstöring. Resursöverföringen
måste göras på det sätt som bäst främjar u-ländernas utveckling. Bistånds-
politiken är därför sammankopplad med miljöpolitiken.

Trots att Sverige är ett litet land har svensk miljöpolitik ett högt interna-
tionellt förtroende. Sverige har också i hög grad bidragit till att driva på det
internationella arbetet och teknikutvecklingen.

Vårt land har ett utsatt läge för miljöförstöring. Jordarterna är exempelvis
mer känsliga för försurning än vad som är fallet i många andra länder.
Övergödning av havet är ett annat exempel. Regeringen ger därför särskild
prioritet åt arbetet med regionala luftföroreningar och att återställa Öster-
sjöns ekologiska balans. Nya internationella överenskommelser skall där så
är möjligt utgå ifrån vad naturen tål.

Gemensamma regler och insatser på en hög ambitionsnivå är nödvän-

diga förutsättningar for att skapa en god livsmiljö. Genom internationella Prop. 1990/91: 90
överenskommelser kan likvärdiga konkurrensvillkor skapas for svenska och
utländska företag. Sverige kommer att driva på internationellt för renare
varor och för bättre kunskap om deras hälso- och miljöfarlighet. Samarbetet
EG-EFTA är i detta avseende av särskild betydelse. De internationella
handelsreglerna bör utvecklas så att vi kan förbättra miljön och samtidigt
undvika handelshinder.

Inför FNs miljökonferens år 1992 kommer Sverige att arbeta för ett
klimatavtal och för överenskommelser om att bevara den biologiska mång-
falden och ett ansvarsfullt utnyttjande och utveckling av världens skogar.
Den klimatstrategi regeringen nu lägger fram skall ligga till grund för vårt
nationella och internationella agerande. EG och EFTA bör så långt möjligt
driva gemensamma krav på reduktioner av växthusgaser.

(2) Ekonomi och miljö

Åtgärder för att säkra en uthållig ekonomisk tillväxt är en viktig del av den
ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken skall bidra till att ställa
om produktion och konsumtion för att säkra en långsiktig balans mellan
ekonomisk tillväxt och miljö.

För att kunna fatta riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utveckling
måste vi veta mer om samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det gäller på
såväl företags- och hushållsnivå som på samhällsnivå. Det är viktigt att
den ekonomiska statistiken, som används bl. a. för att mäta tillväxten, är
så utformad att den belyser miljöpåverkan och resursanvändning. På rege-
ringens initiativ utreds nu dessa frågor. Ett första underlag beräknas vara
klart under år 1991. Dessutom undersöks möjligheterna att återspegla kva-
litativa förändringar i miljötillståndet med hjälp av ekologiska indikatorer.

Beslut och planering skall i ökad utsträckning ta hänsyn till vilka
konsekvenserna blir för befolkningens hälsa, miljö och naturresurser. Även
propositionerna om näringspolitik för tillväxt och energipolitiken till årets
riksmöte präglas av detta synsätt. Regeringen föreslår också att
miljökonsekvensbeskrivningar införs i planerings- och beslutssystemen för
alla större projekt som påverkar miljön. De nationella miljömålen måste få
ett tydligt genomslag i den kommunala och regionala samhällsplaneringen.

Sparandet är en uppgift för alla i samhället. Återhållsamhet i offentlig
och privat konsumtion är nödvändig. Utrymme skapas på så sätt för
förnyelse av infrastrukturen i form av vägar, järnvägar m. m. Utgångs-
punkten för dessa investeringar är att de både skall bidra till en bättre
miljö och till att förbättra näringslivets konkurrenskraft.

Regeringen anser att ekonomiska styrmedel i många fall är effektiva
instrument för att förmå företag och konsumenter att beakta miljökostna-
der i sina beslut. Vi har under de senaste åren lagt flera förslag om nya
miljöavgifter och miljöskatter, vilka förutses ge stor miljöeffekt. Sverige är
internationellt sett redan ledande i detta arbete och regeringen föreslår nu
att ytterligare miljöavgifter införs.

(3) Miljöbalk och skärpt miljölagstiftning

Miljölagstiftningen skall utgå från vad hänsynen till människor och miljö
samt en god hushållning med naturresurser kräver. Lagarna skall samord-
nas, skärpas och samlas i en miljöbalk. Lagstiftningen skall utvecklas till ett
fullgott styrmedel för de problem som vi förutser under 1990-talet och bör-
jan av nästa sekel.

(4) Rena industriprocesser

Utsläppen från industriprocesserna skall vid sekelskiftet ha nått ned till
ofarliga nivåer. Då skall vi ha kommit till rätta med de problem som en
gång var upprinnelsen till den moderna miljödebatten och miljöskyddsar-
betet. Utsläpp av klorerade organiska ämnen, kolväten, svavel- och
kväveoxider skall därför minskas kraftigt. Arbetet för rena industriproces-
ser kopplas samman med arbetet for att skapa bättre arbetsmiljö. Tillsynen
av anläggningar skall effektiviseras ytterligare.

(5) Rena varor

Samtliga de varor som används i vardagslivet — t. ex. bilar, kylskåp, batte-
rier, lysrör, rengöringsmedel, mjölkförpackningar och kosmetika — blir förr
eller senare avfall eller går ut i avloppen. Reningsteknik och återvinnings-
teknik som medel för att begränsa avfallets negativa effekter är därför inte
tillräckliga. Miljöskador från varor kommer i framtiden att få relativt sett
större betydelse. Metoder for att begränsa varornas hälso- och miljöpåver-
kan i alla led skall därför utvecklas och åtgärder skall vidtas.

Regeringen anser att tillverkarens ansvar för produkterna gäller under
hela deras livstid. Kemikaliekontrollen stärks ytterligare genom att för-
handsanmälan införs för nya kemiska ämnen och genom att produktregist-
ret byggs ut. Användningen av vissa tungmetaller, klorerade organiska
lösningsmedel och tillsatsämnen i plaster avvecklas eller begränsas.

Den plan för avveckling av ozonnedbrytande ämnen som regeringen
lade fram i den förra miljöpropositionen utvidgas.

(6) Bättre avfallshantering

Hårdare krav redan vid tillverkning av varor och avveckling av farliga äm-
nen ger ett mindre miljöfarligt avfall. Mängden avfall skall begränsas genom
återanvändning och återvinning samt minskad användning av engångsma-
terial och emballage. Mycket hårda miljökrav ställs på det avfall som slut-
ligen måste tas om hand.

För att underlätta en effektiv och miljöriktig avfallshantering skall allt
avfall som uppkommer källsorteras. Kommunerna får en vidgad rätt att
differentiera sina avfallstaxor. Införande av ytterligare ekonomiska styrme-
del övervägs.

Flödet av miljöfarligt avfall skall minskas och omhändertagandet för-
bättras. Reglerna för export av miljöfarligt avfall har skärpts.

Prop. 1990/91:90

(7) Rent trafiksystem

Goda kommunikationer är en viktig förutsättning för näringslivet och
möjligheterna till arbete och välfärd. Utsläppen från trafiksystemet måste
minskas till vad hälsan och miljön tål.

Effekterna av redan fattade beslut blir allt tydligare. Blyutsläppen från
bensin har minskat kraftigt och renare bilar ersätter nu de gamla i snabb
takt. Trots detta minskar inte utsläppen tillräckligt.

Arbetet i de tre storstäderna prioriteras. Under 1990-talet skall omfat-
tande investeringar göras i bl.a. modern kollektivtrafik för att skapa
bekväma och lättillgängliga alternativ till dagens biltrafik. Regeringen har
reserverat ett utrymme på 5,5 miljarder kronor inom ramen for infrastruk-
turfondens 20 miljarder för åtgärder i det samlade trafiksystemet, för att
förbättra miljösituationen och framkomligheten i storstadsregionerna. Mil-
jöanpassade fordon behövs för distributions- och kollektivtrafiken i tätor-
ter. I kombination med renare bränslen kan de kvarvarande hälsoriskerna
därmed nedbringas väsentligt.

Järnvägssystemet byggs ut mellan stora befolkningscentra. I dag växer ett
livskraftigt järnvägsföretag fram som kan ta hand om allt större transport-
volymer.

Avgaskraven skärps för personbilar, bussar och lastbilar. Ett system med
ekonomiska styrmedel införs som bygger på att nya fordon indelas i
miljöklasser. De nya avgaskraven får störst effekt för Sverige om de införs
tidigt och samordnat i hela Europa. Regeringen avser därför att inom
ramen för EES-processen aktivt verka för att avgaskraven skärps inom
EFTA och EG senast år 1996 och att de kan införas i hela Europa.

(8) Rent energisystem

Målet är ett energisystem utan kärnkraft där sektorns bidrag till försurning
och klimatpåverkan minskar kraftigt och där de orörda älvarna inte byggs
ut. En sådan omställning tar tid och kräver internationellt samarbete. Rikt-
linjerna för detta kommer att återfinnas i regeringens proposition om ener-
gipolitiken.

El- och värmeproduktionens utformning är en viktig del i regeringens
strategi för att minska klimatpåverkan. Ytterligare insatser görs nu också i
form av skärpta utsläppskrav, åtgärder mot utsläpp från småpannor och
för lokalisering av vindkraft för att minska el- och värmeproduktionens
miljöpåverkan.

(9) Uthålligt jordbruk och skogsbruk

Riksdagen beslutade år 1990 om en ny livsmedelspolitik som förenar
konsumenternas krav på livsmedel av god kvalitet och till låga priser med
ett miljövänligt, livskraftigt och rationellt jordbruk.

Användningen av bekämpningsmedel har halverats från 1985 fram till
i dag och skall halveras ytterligare en gång till strax efter mitten av 1990-
talet. Kväveläckaget skall halveras mellan åren 1985 och 1995. Detta skall

Prop. 1990/91:90

ske genom jordbrukets omställning och genom skärpta krav på spridning
och hantering av gödsel. Utsläppen av ammoniak skall minskas.

Det öppna landskapet skall hävdas och natur- och kulturmiljövärden
säkras genom stöd till landskapsvårdande åtgärder.

En av utgångspunkterna för skogsbruket är att skogsmarkens långsiktiga
produktionsförmåga skall upprätthållas och att arter och naturtyper skyd-
das. Det pågår en översyn av skogspolitikens mål och medel, vilken bl. a.
syftar till att stärka miljöhänsynen.

Skyddet for fjällskogar och sumpskogar har successivt förstärkts. Regler-
na för avvattning av skogsmark skärps nu för att slå vakt om naturtyper
och hotade arter.

Naturvårdens mål är dels att långsiktigt hushålla med naturresurserna
genom att bevara mångfalden av arter och naturtyper, dels att ge alla
möjlighet till rekreation och friluftsliv i ett varierat landskap. Regeringen
föreslår att naturvårdslagen skärps, bl. a. införs ett generellt biotopskydd.
Anslagen till vård av naturreservat ökas och stödet för att skydda hotade
arter byggs ut.

Prop. 1990/91:90

(10) Det personliga ansvaret

1 ett läge där många små utsläpp står för en allt större del av miljöpåverkan
krävs att både företag, myndighetert och enskilda människor tar ansvar för
skyddet av miljön. Det är summan av alla de små utsläppen och slöseriet i
vår vardag som kan skapa stora risker för den framtida miljön.

Detta ställer ökade krav på var och en personligen. Tidigare var upp-
märksamheten riktad mot de 1 000 största industrierna och deras utsläpp.
Nu måste arbetet i nriktas mot 100 OOO-tals varor som används i 100 OOO-tals
verksamheter av 8,5 miljoner människor. För att ändra beteendet i miljö-
vänlig riktning krävs väsentligt ökade kunskaper och förändrade attityder
även i vardagslivet.

Det kommer att bli allt mer betydelsefullt att alla sorterar sopor, håller
hastighetsbegränsningarna, åker mer kollektivt, inte slösar med energi
eller skräpar ner. Arbetet för att trygga en god livsmiljö för oss själva och
kommande generationer påkallar sålunda nya konsumtionsmönster och en
omläggning av livsstilen.

Regeringen föreslår att miljöfrågorna får en starkare ställning i utbild-
ningssystemet. Miljöundervisningen skall byggas ut på samtliga nivåer och
miljöaspekter skall integreras i all utbildning. Möjligheterna att försörja
samhället med specialistkompetens förbättras genom en kraftig utbyggnad
av antalet utbildningsplatser bl. a. inom miljö- och hälsoskyddslinjen.

Positiv miljömärkning håller redan på att införas. Den kommer att göra
det lättare för konsumenterna att välja mindre miljöskadliga varor. Miljö-
farlighetsmärkning utvecklas så att också de farligaste ämnena kan väljas
bort.

Det kommer att ta tid innan effekterna av insatta åtgärder blir påtagliga.

De senaste 20 årens framgångar med att minska olika utsläpp visar samti- 17

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

digt att naturen kan återhämta sig. Miljöarbetet måste därför drivas med Prop. 1990/91: 90
styrka under lång tid. Med de förslag som regeringen redovisar i de miljö-,
energi- och näringspolitiska propositionerna anges hur Sverige kan byggas
starkt för framtiden. Regeringen kommer också att i det internationella
arbetet verka för en långsiktigt hållbar global utveckling som förenar eko-
nomisk tillväxt med rätten till arbete, välfärd och en god livsmiljö. Rege-
ringen avser vidare att lämna årliga redovisningar om utvecklingen på mil-
jöområdet.

2 Miljöpolitikens mål och strategier

Tillståndet i miljön och hur människan genom olika aktiviteter påverkar
bl. a. atmosfären, klimatet, naturen, sjöar och hav redovisas kortfattat i
detta kapitel. I Sverige finns stora naturvärden och en lång tradition att
skydda och bevara värdefulla miljöer.

I många avseenden har miljötillståndet förbättrats avsevärt under de
senaste åren. Resultatet av hittills genomförda åtgärder redovisas. Trots
att goda resultat har uppnåtts måste föroreningarna begränsas ytterligare
för att människors hälsa och miljön skall skyddas varaktigt. Regeringen
redovisar de miljöpolitiska mål och strategier som föreslås som riktlinjer
för det fortsatta arbetet. De medel och de åtgärder som föreslås för att
uppnå miljömålen redovisas senare i sammanfattning i kapitlen 3 och 4.

2.1 Atmosfären och klimatet

Regeringens förslag: Som riktlinjer för det fortsatta arbetet med att
begränsa påverkan på atmosfären och klimatet skall följande gälla.

Uttunningen av ozonskiktet hejdas så att människors hälsa och de
ekologiska systemen inte skadas. Avvecklingsplanen för CFC-för-
eningar fullföljs, samtidigt som den utvidgas till andra ämnen med
liknande negativa effekter på ozonskiktet.

Regeringen föreslår en samlad strategi för minskad klimatpåver-
kan. Utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser begränsas inom
alla samhällssektorer. Sverige skall verka för att de totala koldi-
oxidutsläppen i Västeuropa år 2000 inte överstiger nuvarande nivå
för att därefter minska. Detta mål kan senare utsträckas till övriga
industriländer.

2.1.1 Skydd av ozonskiktet

Ozonskiktet i atmosfären skyddar livet på jorden mot solens skadliga
ultravioletta strålar. Huvuddelen av ozonet finns i stratosfären på 10 — 50
km höjd. Ozonskiktet kan påverkas och brytas ner av ämnen som har vissa
kemiska egenskaper och som dessutom är tillräckligt beständiga för att
kunna nå till stratosfären. Till de ämnen som påverkar ozonskiktet hör

klorerade och bromerade fluorkarboner (CFC och haloner), vissa klorera- Prop. 1990/91: 90
de kolväten och dikväveoxid (lustgas). CFC säljs bl.a. under handelsnam-
net freon.

Under en följd av år har det stratosfäriska ozonskiktet tunnats ut kraf-
tigt över Antarktis under de antarktiska vårmånaderna. Den viktigaste
orsaken anses vara ökande halter av klor och brom i atmosfären. Även
över Arktis har forskare uppmätt höga halter klor i s.k. aktiv form.
Orsaken till de ökande halterna är utsläpp av klorfluorkarboner (CFC),
haloner och andra klorerade eller bromerade ämnen.

När ozonskiktet tunnas ut ökar intensiteten hos en viss typ av ultravio-
lett strålning (UV-B) vid jordytan. Denna strålning har skadliga effekter på
människor, djur, växter och material. Den leder till fler fall av hudcancer
och ögonsjukdomen grå starr.

Regeringen redovisade våren 1988 för riksdagen en plan för avveckling
av CFC-användning. Riksdagen lämnade redovisningen utan erinran.
CFC-användningen skall enligt planen avvecklas till år 1995. Planen var
den första i sitt slag i världen. Genom tydligt angivna åtgärdskrav och ett
effektivt arbete från såväl myndigheterna som näringslivet har ny teknik
utvecklats och bidragit till att motsvarande planer har utarbetats i andra
länder. Genom aktiva insatser från näringslivet följer den svenska avveck-
lingen den fastställda planen. Användningen av CFC-föreningar vid rengö-
ring, avfettning, sterilisering och som blås- och jäsmedel i mjuk och hård
skumplast har därför i stort sett upphört från och med år 1990. Använd-
ningen som köldmedium och kemtvättvätska har minskat med ca 25%
räknat från 1988 års nivå. Totalt sett har de svenska utsläppen av CFC
halverats, från 5 350 ton år 1986 till ca 2 700 ton år 1990.

Användningen av CFC kommer att begränsas kraftigt i världen genom
de nationella och internationella beslut om avveckling som hittills har
fattats. Dessa åtgärder är emellertid inte tillräckliga för att helt och hållet
hejda förstöringen av det skyddande ozonskiktet i stratosfären. För att
hejda nedbrytningen måste användningen av CFC, haloner, 1,1,1-triklore-
tan och koltetraklorid helt upphöra. Användningen av andra ozonnedbry-
tande ämnen, t. ex. HCFC-föreningar måste också begränsas. Dessa åtgär-
der måste vidtas i global skala. Åtgärder till skydd av ozonskiktet är
exempel på ett snabbt internationellt agerande när kunskaper om miljöef-
fekter väl finns tillgängliga.

Målet är att hejda uttunningen av ozonskiktet så att människors hälsa
och de ekologiska systemen inte skadas. För att nå målet måste åtgärder
vidtas både i Sverige och internationellt.

Regeringen kommer i det följande att redovisa ytterligare åtgärder så att
användningen av CFC kan avvecklas enligt tidigare fastlagd plan som
också skärps på vissa områden. Avvecklingen utvidgas till att omfatta
också andra klorerade och bromerade ämnen med liknande negativa effek-
ter på ozonskiktet.

2.1.2 Internationellt samarbete

Ett stort antal länder, däribland Sverige, har förbundit sig att vidta åtgär-
der som skyddar ozonskiktet. Åtagandena har formaliserats genom Wien-
konventionen for skydd av ozonskiktet från år 1985 och det därtill knutna
Montrealprotokollet från år 1987. Enligt protokollet åtar sig parterna att
halvera användningen av de kontrollerade CFC-föreningarna till år 1998.
Vid ett möte i London år 1990 beslutade parterna om skärpningar i
protokollet. Länderna åtog sig vid denna förhandling att, efter en stegvis
nedtrappning, totalt avveckla användningen av CFC, haloner och koltet-
raklorid till år 2000. För 1,1,1-trikloretan bestämdes att en avveckling
skall ha skett till år 2005. Samtidigt uppmanades länderna att om möjligt
gå fram i snabbare takt. Den industrialiserade världens ansvar för att göra
det möjligt för u-länder att delta i protokollet har lagts fast och en fond för
stöd till tekniköverföring har etablerats. Sverige bidrar till denna fond.

Sveriges agerande i det fortsatta internationella arbetet inriktas mot att
ytterligare påskynda avvecklingstakten för samtliga ämnen, att begränsa
den användning av haloner och HCFC som bedöms nödvändig till ett
absolut minimum och att verka för att ny teknik och alternativ utan
skadliga effekter på ozonskiktet eller på klimatet tas fram.

2.1.3 Minskad klimatpåverkan

Jordens atmosfär fungerar på ett liknande sätt som glaset i ett växthus.
Den håller årsmedeltemperaturen vid jordytan kring 15 plusgrader, i stäl-
let för de 18 minusgrader som skulle rått om jorden saknat atmosfär.
Denna naturliga växthuseffekt förstärks nu av människans aktivitet, som
ökar halten klimatpåverkande gaser (s. k. växthusgaser) i atmosfären och
därmed bidrar till en ökad uppvärmning. En sådan förändring av det
globala klimatet är ett av de mest allvarliga miljöhoten. De viktigaste
växthusgaserna är koldioxid, CFC, metan, ozon och dikväveoxider.

Regeringen tog hösten 1990 initiativ till överläggningar med företrädare
för riksdagspartierna folkpartiet liberalerna och centerpartiet, i syfte att
skapa ett underlag för långsiktigt hållbara beslut om energipolitiken. Över-
läggningarna slutfördes den 15 januari 1991 med en överenskommelse om
riktlinjer för energipolitiken. I överenskommelsen ingår förslag till en
strategi för minskad klimatpåverkan. Regeringen föreslår att de i överens-
kommelsen angivna riktlinjerna om minskad klimatpåverkan antas av
riksdagen. Överenskommelsen återges i det följande:

"Inledning

Människans påverkan på klimatet genom utsläpp av s. k. växthusgaser är
ett av de mest allvarliga miljöhoten. Enligt expertgruppen IPCC är risken
stor för utbredd torka i vissa områden och översvämningar i andra. Hund-
ratals miljoner människor kan behöva flytta, ekosystem förstöras och
allvarliga sjukdomar spridas över vida områden. Utsläpp av koldioxid
svarar för ungefär hälften av klimatpåverkan från svenska källor. Reste-

Prop. 1990/91:90

rande del utgörs huvudsakligen av freoner, metan och gaser med indirekt
men betydande påverkan på klimatet (kväveoxider, kolväten m. fl.).

Jordbruksutskottet gjorde år 1988 ett uttalande om koldioxidutsläppen
med följande lydelse:

”Utskottet vill i sammanhanget erinra om att koldioxidproblemet är av
global natur. Det kan icke lösas genom nationella åtgärder. En internatio-
nell reglering är nödvändig. Det är emellertid först nödvändigt att vinna
internationellt erkännande av problemet. Som ett led i ansträngningarna
härför och mot bakgrund av vad som framkommit ansluter sig utskottet
till förslaget i motion Jo30 om att regeringen bör klarlägga energianvänd-
ningens effekter på koldioxidhalten i atmosfären och utarbeta ett program
för att minska utsläppen till vad naturen tål. Som ett nationellt delmål bör
anges att koldioxidutsläppen icke bör ökas utöver den nivå de har i dag.”

Riksdagen ställde sig bakom detta uttalande.

Sedan år 1988 har ett stort antal utredningar genomförts om möjlighe-
terna att minska klimatpåverkan. Den internationella expertgruppen
IPCC har lagt fram en rapport, som bl.a. pekar på att en strategi för
minskad klimatpåverkan bör behandla samtliga växthusgaser. Förhand-
lingar om en klimatkonvention inleds i februari 1991. Flera ministerkonfe-
renser med deltagande från ett stort antal länder har uttalat sig i frågan.
Det västeuropeiska samarbetet har ökat och får en allt större betydelse. I
Sverige har framför allt biltrafikens och flygets snabba ökning inneburit
ökningar av koldioxidutsläppen.

Mot denna bakgrund bör riksdagen på nytt ta ställning till klimatfrågan.
En samlad svensk strategi för att minska klimatpåverkan bör behandlas av
riksdagen under innevarande riksmöte. Därmed kan riksdagens begäran
om ett program mot klimatförändringar tillgodoses. I det följande anges
förslag till en sådan strategi.

Allmänt

Klimatfrågan intar en särställning i miljöarbetet.

Utsläppen av klimatpåverkande gaser har samma effekt oavsett var de
sker. Problemet är således globalt.

Det är också långsiktigt. Effekterna uppträder gradvis, men det är möj-
ligt att de mest dramatiska effekterna uppstår först om 50—100 år. På
grund av att den globala uppvärmningen fördelas ojämnt kommer utsatta
regioner att kunna påverkas redan under första hälften av 2000-talet.

Trögheten i klimatsystemet innebär tidsfördröjningar mellan åtgärder
och deras resultat. De utsläpp som sker i dag påverkar klimatet hundratals
år framåt. Det finns visserligen fortfarande osäkerhet bland vetenskaps-
männen om tidsskalan och den exakta storleken av de befarade klimatfö-
rändringarna, liksom om effekterna i olika regioner. Försiktighetsprinci-
pen (precautionary principle), som Sverige hävdat i en rad internationella
sammanhang, innebär dock att åtgärder måste vidtas redan innan kunska-
pen är fullständig. Det behövs därför ett aktivt arbete mot klimatföränd-
ringar redan nu.

Internationellt arbete

Sverige bör aktivt delta i internationella diskussioner om möjligheter och
sätt att klara ett långsiktigt mål som innebär att klimatförändringarna
begränsas till en för samhället och naturen hållbar nivå. Det fordrar

Prop. 1990/91:90

åtgärder för att såväl begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthus- Prop. 1990/91: 90
gaser som öka upptaget av kol i skog och annan växtlighet.

Industriländerna svarar för den dominerande delen av utsläppen av
klimatpåverkande gaser. Dessa länders utsläpp fram till i dag har redan
skapat en stor risk för förändringar av det globala klimatet. Inget fram-
gångsrikt arbete mot klimatförändringar kan bedrivas utan konkreta åtgär-
der av dessa länder. Industriländerna har därför en särskild roll och ett
särskilt ansvar för att minska klimatpåverkan.

Det internationella samarbetet för att uppnå globala mål för begräns-
ningar av klimatpåverkan bör utgå från ett internationellt rättvist synsätt.
Detta gäller mellan i-länder och u-länder men även inom den industrialise-
rade världen. Kraven på länderna bör ställas så att åtgärder kan vidtas på
ett kostnadseffektivt och rättvist sätt med hänsyn till bl.a. nuvarande
utsläpp per invånare och till tidigare åtgärder som har minskat utsläppen.

Sverige bör lägga särskild vikt vid möjligheterna till en gemensam
EG/EFTA-linje inför de förhandlingar om en klimatkonvention som in-
leds i februari. Det finns fördelar med att de västeuropeiska länderna enas
om en strategi för minskad klimatpåverkan och driver den inom OECD.
Strategin bör omfatta koldioxid och andra klimatgaser. Ett gemensamt
EG/EFTA-mål, som senare kan breddas till övriga Europa och OECD, bör
vara att de samlade koldioxidutsläppen år 2000 för de berörda ländergrup-
perna inte får överstiga nuvarande nivå för att därefter minska. Sverige
har tillsammans med övriga EFTA-länder nått en principöverenskommel-
se med EG om att utarbeta en gemensam position vad gäller stabilisering
av koldioxidutsläpp. Åtaganden inom denna ram bör fördelas kostnadsef-
fektivt och rättvist mellan länderna. Formerna för detta blir föremål för
senare förhandlingar inom EG-EFTA.

Ett samarbete mellan västeuropeiska länder kan även innehålla förslag
till samordnade ekonomiska styrmedel, stöd till åtgärder i Östeuropa
m.m. De insatser Sverige gör som stöd till omställningen i Östeuropa
bidrar till en mer effektiv energianvändning och därmed till minskad
klimatpåverkan. Utvecklingen mot en alltmer internationell elmarknad
nödvändiggör att åtgärder mot koldioxidutsläppen från elproduktion sam-
ordnas med övriga länder i Västeuropa, så långt detta är möjligt. Sverige
bör i detta sammanhang verka för att prissättningen av el avspeglar de
verkliga kostnaderna inkl, miljöpåverkan.

Utvecklingsländerna är särskilt utsatta för klimatförändringar och har
en betydelsefull roll i det internationella arbetet. Åtgärder mot avskogning,
ökenspridning och ineffektiv energianvändning i dessa länder är nödvän-
diga för en långsiktigt hållbar utveckling. Ett ökat stöd från industriländer-
na är viktigt för att skapa förutsättningar för en utveckling där sådana
åtgärder inte ställs mot andra kortsiktiga behov. Sverige bör verka för att
samtliga industriländer uppfyller FNs biståndsmål. Insatser för skogsvård
och återbeskogning bör spela en viktig roll inom ramen för den svenska
biståndspolitiken.

Nationellt arbete

Det nationella arbetet mot klimatförändringar bör utformas så att Sverige
tillsammans med övriga västeuropeiska länder kan vara pådrivande i det
internationella arbetet. En svensk klimatstrategi måste vara åtgärdsinrik-
tad. Den skall omfatta samtliga klimatpåverkande gaser och samtliga
samhällssektorer. Sverige skall aktivt verka för begränsningar av utsläppen
även från sektorer som är beroende av att konkurrera på en internationell

marknad. Långtgående sådana begränsningar förutsätter internationellt Prop. 1990/91:90
samarbete.

1 Sverige innebär den beslutade avvecklingen av freoner en snabbare och
kraftigare minskning av den nuvarande klimatpåverkan än vad som regle-
ras i internationella överenskommelser (Montrealprotokollet).

Användningen av andra ozonnedbrytande ämnen, som haloner, måste
upphöra. Detta innebär ytterligare minskningar av klimatpåverkan. Kol-
dioxidutsläppen måste begränsas och utsläppen av kväveoxider, kolväten
och koloxid minska kraftigt.

I det följande redovisas ett antal tänkbara åtgärder för att minska
utsläppen av dessa växthusgaser. Rangordningen mellan åtgärderna bör
bestämmas av deras effekt för att minska klimatpåverkan i förhållande till
kostnaderna.

Om ett tillräckligt antal av de åtgärder som redovisas i det följande
genomförs blir resultatet en kraftig minskning av klimatpåverkan från
svenska källor till år 2000, jämfört med nuvarande nivå. Många åtgärder
innebär även andra miljöfördelar än minskad klimatpåverkan, som mins-
kad försurning, förbättrad tätortsmiljö och skydd av ozonskiktet.

Riksdagens beslut år 1988 innebar dels en begäran om ett program för
att minska utsläppen av koldioxid, dels ett delmål om att de svenska
koldioxidutsläppen inte bör öka utöver 1988 års nivå. Det senare målet
har dock redan överskridits och torde med hänsyn till bl.a. en ökande
trafik vara svårt att uppnå under de närmaste åren. Beträffande målet om
ett program för minskning på längre sikt under 1988 års nivå bör här
redovisade åtgärder utgöra en god grund. En rad faktorer — råoljepris,
priskänslighet hos konsumenter, framtida energibehov etc — gör det svårt
att ange i exakt vilken takt utsläppen kan minska.

För att koldioxidutsläppen från energisektorn skall kunna hållas på en så
låg nivå som möjligt, måste energiförsöijningen på sikt klaras genom ett
effektivt utnyttjande av varaktiga och miljövänliga, helst förnybara, ener-
gikällor. Hushållning med energi och en ökad användning av förnybara .
energikällor är därför avgörande inslag i en strategi för minskad klimat-
påverkan.

Åtgärder

Effektiv energianvändning är ett viktigt instrument för minskad klimat-
påverkan. Energihushållningsarbetet måste, som här har föreslagits, för-
stärkas. Nedsättningsreglerna för energiintensiv industri utreds för närva-
rande bl.a. för att åstadkomma incitament för energihushållning och
minskade koldioxidutsläpp.

Miljöanpassad energiproduktion med låg klimatpåverkan måste stimu-
leras. Det är miljömässigt motiverat att stödja bl. a. vindkraft, solenergi
och biobränslebaserad kraftvärme. Biobränslen är från klimatsynpunkt
generellt sett bättre än fossila bränslen. I ett val mellan fossila bränslen bör
naturgas användas hellre än kol och olja. Kraftvärme bör gynnas framför
kondenskraft.

Insatser för hushållning med energi och en satsning på miljöanpassad
energiproduktion, tillsammans med den koldioxidskatt riksdagen beslutat
införa, gör det möjligt att begränsa koldioxidutsläppen från bostäder,
service och fjärrvärme så att de inte överstiger nuvarande nivå år 2000.

Det är angeläget att minska trafikens klimatpåverkan. Det kan ske t. ex.
genom kollektivtrafik med låga koldioxidutsläpp, ökad bränsleeffektivitet
hos nya personbilar, motoralkoholdrivna tätortsfordon och sänkta medel-

hastigheter på landsväg. Koldioxidutsläppen från flyg och sjöfart bör be-
gränsas.

Denna typ av åtgärder kan göra det möjligt att begränsa koldioxidutsläp-
pen från trafiken så att de inte överstiger nuvarande nivå år 2000. Med
hänsyn till att trafiken även bidrar till utsläpp av andra växthusgaser
innebär detta att sektorns samlade klimatpåverkan kan minskas. Resulta-
tet av åtgärderna är beroende av den ekonomiska utvecklingen och av
drivmedelspriserna. Höjda bensinpriser första halvåret 1990 som ett led i
skattereformen bidrog till att koldioxidutsläppen från biltrafiken minska-
de från att tidigare ha ökat med 4 — 5 % per år.

Ett bättre omhändertagande av avfall kan bidra till att minska klimat-
påverkan. Ett exempel är energiåtervinning genom förbränning av metan
från soptippar. Åtgärden minskar behovet av fossila bränslen och redu-
cerar metanutsläppen. Metan är en kraftfull växthusgas. Åtgärder inom
jordbruket har en stor betydelse i en klimatstrategi.

Freonavvecklingen kan breddas till andra ämnen med liknande effekt
(haloner, koltetraklorid, HCFC etc). Utöver redan fattade beslut kan ett
antal åtgärder vidtas, med hänsyn till bl. a. den internationella utveckling-
en. Det kan gälla begränsningar av t. ex. HCFC (mjuka freoner), haloner,
koltetraklorid och 1,1,1-trikloretan.

Åtgärder av detta slag kan innebära att utsläppen av klimatpåverkande
gaser minskar kraftigt.

Även åtgärder mot flyktiga organiska ämnen (t. ex. vissa lösningsmedel)
har betydelse för att minska klimatpåverkan.”

Partiöverenskommelsen om energipolitiken innebär kraftfulla satsningar
på energihushållning och miljöanpassad kraftproduktion. Regeringen före-
slår i propositionen om energipolitiken riktlinjer för energipolitiken.

Regeringen tar i denna proposition ställning till en rad åtgärder för
minskad klimatpåverkan. Inom trafikområdet gäller det bl. a. miljöklasser
för nya fordon. I 1991 års proposition om näringspolitik för tillväxt, har
regeringen föreslagit en kraftig satsning på kollektivtrafik och järnväg samt
ytterligare försök med automatisk hastighetsövervakning. Regeringen fö-
reslår i propositionen om energipolitiken stöd till demonstrations- och
utvecklingsinsatser för motoralkoholdrivna fordon.

I denna proposition redovisar regeringen också en breddad avvecklings-
plan för ozonnedbrytande ämnen. Regeringen anmäler att krav skall infö-
ras om återvinning och destruktion av CFC och haloner.

Regeringen har tidigare redovisat åtgärder för att minska avfallshante-
ringens miljöpåverkan. Den pågående omställningen av det svenska jord-
bruket bidrar till en minskad klimatpåverkan. Regeringen anger i denna
proposition att utsläppen av flyktiga organiska ämnen skall halveras till år
2000, räknat från 1988 års nivå.

Dessa åtgärder innebär en kraftig minskning av det svenska bidraget till
klimatförändringarna.

Det är dock angeläget att kostnader och effekter av möjliga åtgärder
utreds ytterligare. Det gäller i synnerhet åtgärder mot utsläpp av andra
växthusgaser än koldioxid. Regeringen har för avsikt att ge naturvårdsver-
ket i uppdrag att i samarbete med berörda myndigheter redovisa en fördju-
pad analys av klimatfrågan som underlag för Sveriges politik nationellt och
internationellt. Statistiska centralbyrån redovisade i slutet av januari 1991

Prop. 1990/91:90

utsläppen av koldioxid för år 1988 och preliminärt för år 1989. Enligt redo- Prop. 1990/91: 90
visningen var utsläppen i stort sett oförändrade mellan åren 1988 och 1989

(62,8 milj, ton koldioxid år 1988, 62,2 milj, ton år 1989).

År 1989 var ett betydligt varmare år än 1988. Trots detta minskade
utsläppen av koldioxid endast marginellt. Detta illustrerar svårigheterna
att vid normala temperaturförhållanden klara delmålet om att utsläppen
inte bör överstiga 1988 års nivå. I partiöverenskommelsen understryks att
detta mål, bl.a. med hänsyn till trafikutvecklingen, torde vara svårt att
klara under de närmaste åren.

2.2 Gränsöverskridande luftföroreningar

Regeringens förslag: Som riktlinjer för det försatta arbetet gäller att
nedfallet av svavel- och kväveoxider samt av flyktiga organiska
ämnen begränsas till nivåer som inte skadar naturen eller männi-
skors hälsa.

Riksdagens uttalanden från år 1988 innebär att de svenska svavel-
utsläppen skall minska med 80% mellan åren 1980 och 2000. Tidi-
gare uttalanden från riksdagen innebär att kväveoxidutsläppen skall
minska med 30% till år 1995 räknat från 1980 års nivå. Dessa
utsläppsmål skall även i fortsättningen vara vägledande för arbetet.
Omfattande åtgärder behövs för att uppnå kvävemålet.

Ammoniakutsläppen bör minska med 25% till år 1995. Möjlighe-
terna att halvera utsläppen i södra och västra Götaland till sekelskif-
tet undersöks. Utsläppen av flyktiga organiska ämnen bör minska
med 50% till år 2000 räknat från 1988 års nivå.

Sveriges insatser i det internationella arbetet de närmaste åren
inriktas främst på att få till stånd skärpta bilavgaskrav i Europa.
Nya internationella överenskommelser för att minska utsläppen av
svavel- och kväveoxider skall också prioriteras. Utgångspunkten
skall vara kritiska belastningsgränser för miljön. Sverige skall verka
för att en överenskommelse om minskning av utsläppen av flyktiga
organiska ämnen kommer till stånd.

2.2.1 Bakgrund

Markerna i södra Sverige har försurats i stor omfattning under de senaste
decennierna. I Skåne, Elalland och södra Småland har markförsurningen
trängt ner till flera meters djup och påverkar grundvattnet. Försurningen
har medfört att markens lättillgängliga förråd av bl.a. näringsämnena
kalcium och magnesium minskat med 30—70% i sydligaste Sverige. Sam-
tidigt frigörs metaller, t.ex. aluminium, som under vissa omständigheter
är giftiga för växter och djur.

Den fortsatta försurningen av skogsmarker utgör ett ökande hot mot
miljön och skogarnas värde. Skogsmarken i delar av södra Sverige närmar
sig s. k. kvävemättnad med markförsurning, kväveläckage och näringsoba-

lans hos skogsträden och minskad tillväxt i skogen som följd. Betydande Prop. 1990/91:90
områden i Sydsverige kan bli kvävemättade inom 10 — 20 år om inte
nedfallet av kväve minskas.

Försurningspåverkat grundvatten har rapporterats framfor allt från de
södra delarna av landet under hela 1980-talet. I områden med stort nedfall
av försurande ämnen förekommer grundvatten med påtagligt förhöjda
aluminiumhalter. Till följd av att ledningar korroderar är kopparhalterna
starkt förhöjda i dricksvatten från många enskilda brunnar i hela Sverige.
Riskerna for att kopparhalterna i dricksvatten kommer att öka i takt med
den tilltagande försurningen är uppenbara. Koppar och aluminium i
dricksvattnet kan innebära hälsorisker.

I början av 1980-talet var 16000 av Sveriges ca 85000 sjöar så allvarligt
skadade av försurning att känsliga arter hade minskat kraftigt i antal eller
försvunnit. I närmare 6000 av dessa sjöar har situationen för växt- och
djurlivet förbättrats genom kalkning. Åtminstone en fjärdedel av sjöar och
vattendrag nedströms de kalkade sjöarna skulle utan kalkning ha varit
utan de allra flesta former av liv som en följd av försurningen.

Försurningssitutationen i sjöar och vattendrag i Götaland, Svealand och
Norrlands kusttrakter har i allmänhet inte förändrats i någon större om-
fattning de senaste 25 åren. I fjällen och de fjällnära trakterna har försur-
ningen däremot fortsatt att öka de senaste 10—15 åren.

En betydande del av den svenska skogen har nedsatt vitalitet. Ungefär
var femte gran och var sjunde tall har förlorat mer än 20% av sina barr.
Lövträden bok, ek och björk uppvisar mer omfattande skador i form av
utglesning och förändrad tillväxt i kronan än tall och gran. Den tilltagande
markförsurningen och den medföljande utarmningen av skogsmarken
framstår på sikt som de största hoten mot den svenska skogen.

Ozon på hög höjd i atmosfären utgör ett livsnödvändigt skydd mot farlig
ultraviolett strålning. Ozon som förekommer på marknivån kan däremot
medföra skador på växtlighet och människors hälsa. Det marknära ozonet
bildas genom inverkan av solljus när halten av vissa luftföroreningar blir
för hög (fotokemisk smog).

Halterna av ozon vid markytan i södra Sverige ligger under sommar-
halvåret nära eller över de halter som skadar hälsa och grödor. I västra
Sverige beräknas de nuvarande ozonnivåerna minska skördarna av vårve-
te med ca 10%. Grödor som vall, havre och potatis påverkas också nega-
tivt.

De viktigaste föroreningarna som bidrar till försurning, kvävemättnad
och bildning av fotokemisk smog är svaveldioxid, kväveoxider och flyktiga
organiska ämnen.

Svavelutsläppen i Sverige har minskat kraftigt sedan början av 1970-talet
till följd av vidtagna åtgärder. Både utsläppen från förbränning och från
industriprocesser har begränsats. Utsläppen är i dag mindre än hälften av
1950 års nivå. Sedan år 1980 har de totala svavelutsläppen minskat med
drygt 60 %.

Svavelnedfallet i Sverige överskrider dock i större delen av landet den
s.k. kritiska belastningsgränsen, som är den gräns över vilken det är
vetenskapligt belagt att långsiktiga skador på miljön uppstår. I sydvästra

Sverige skulle nedfallet behöva minska med mer än 75% räknat från 1980 Prop. 1990/91: 90
års nivå. Modellberäkningar visar att svavelnedfallet under 1980-talet har
minskat med mellan 15 och 25% i hela landet. Utsläpp som kan hänföras
till utländska källor, tillsammans med sådana utsläpp som inte kunnat
hänföras till ursprungsländer, svarar för i genomsnitt 90% av svavelned-
fallet i Sverige. År 1988 var svavelnedfallet från Polen och dåvarande
Östtyskland lika stort som eller större än det svenska. Också i andra delar
av Nordeuropa överskrids de kritiska belastningarna. För att minska ned-
fallet till de kritiska belastningsgränserna krävs således långtgående åtgär-
der i Europa. Ett stort antal länder i Västeuropa arbetar nu på att minska
sina utsläpp, bl. a. i enlighet med överenskommelser inom ECE och EG.
Den ekonomiska förändringen i östra Tyskland samt i Polen och Tjecko-
slovakien kan komma att innebära kraftiga minskningar av utsläppen.
Situationen ser följaktligen betydligt ljusare ut nu än vid tiden för 1988 års
miljöpolitiska proposition.

För att minska de svenska svavelutsläppen har införts en svavelskatt och
i energiskattelagen miljöklasser för oljor. Det senare innebär att svavelin-
nehållet i dieselbränsle minskar kraftigt. Regeringen har i ett antal överkla-
gade ärenden enligt miljöskyddslagen skärpt utsläppskraven på svavel.
Regeringen har ändrat förordningen om svavelhaltigt bränsle så att krav
på högsta tillåtna svavelhalt nu omfattar samtliga svavelhaltiga bränslen.

Kväveoxidutsläppen kommer huvudsakligen från olika förbränningspro-
cesser och växte snabbt i Sverige under 1950- och 1960-talen. Under 1980-
talet har de totala utsläppen i stort sett varit konstanta. Utsläppen från
energianläggningar har minskat med ungefär en tredjedel. Utsläppen från
trafiken har ökat under 1980-talet.

Kvävenedfallet överskrider de kritiska belastningsgränserna, bl. a. i syd-
västra Sverige. Nedfallet behöver minska med minst 50% i Götaland, mest
i de kustnära områdena i sydväst. Luftburet kväve har också betydelse för
kvävetillförseln till haven. Nedfallet består i Skåne och på västkusten till
ungefär 60% av kväve från kväveoxider och till ca 40% av kväve från
ammoniak från jordbruket. Utländska källor svarar för 75 — 80% av
kvävenedfallet i sydvästra Sverige. En stor del av ammoniaknedfallet
kommer från Danmark.

Riksdagen har beslutat om en avgift på kväveoxidutsläpp från större
förbränningsanläggningar. Avgiften beräknas dels minska utsläppen med
3000 — 5000 ton per år, dels leda till att miljöförbättrande åtgärder ge-
nomförs tidigare än som annars planerats. Riksdagen har på regeringens
förslag också tagit ställning till avgaskraven för tunga fordon och beslutet
om hållbarhetskrav för dessa fordon. Regeringen har ändrat bilavgasfor-
ordningen så att avgaskraven för lätta lastbilar och bussar skärpts i enlig-
het med vad som tidigare redovisats för riksdagen.

Utsläpp av flyktiga organiska ämnen bidrar tillsammans med kväve-
oxider till bildningen av höga halter av fotokemiska oxidanter (främst
ozon). Detta är ett storskaligt fenomen som beror på utsläpp över större
geografiska regioner. Problemen är särskilt stora på kontinenten, i tri-
angeln Hamburg-Paris-Munchen. Ozonhalterna i Sverige påverkas främst
av ozon från kontinenten. Ozon som bildas lokalt, framför allt över tätor-

ter, kan dock ge betydande tillskott till oxidanthalterna. Höga halter av Prop. 1990/91:90
fotokemiska oxidanter kan skada grödor och skog och påverka människors
hälsa. Trafiken är den största källan till utsläpp av flyktiga organiska
ämnen i Sverige. Bensinhantering och användning av lösningsmedel ger
också betydande bidrag. Vissa organiska ämnen, som klorerade lösnings-
medel, ger också direkta effekter på hälsa och miljö. Utsläppen av flyktiga
organiska ämnen i Sverige uppgick till ca 460000 ton år 1988.

Regeringen har i samband med beslut i ärenden enligt miljöskyddslagen

i november 1988 uttalat att begränsning av lösningsmedelsutsläpp bör
prioriteras högre i miljöskyddsarbetet på alla nivåer. Enligt denna pro-
gramförklaring bör rekommenderade skyddsavstånd följas och möjlighe-
terna att helt avveckla användningen av klorerade lösningsmedel undersö-
kas.

2.2.2 Mål för gränsöverskridande luftföroreningar

Det övergripande målet för arbetet mot de regionala luftföroreningarna är
att begränsa utsläppen till en sådan nivå att skador på naturen inte upp-
kommer och att människors hälsa skyddas. Detta innebär att produktions-
förmågan i ekosystemen skall upprätthållas och att antalet naturligt före-
kommande arter inte skall påverkas märkbart. Mark och vatten skall
kemiskt och biologiskt utgöra ett balanserat system. Djur och växter skall
kunna utnyttjas som föda utan risk för människors och djurs hälsa.

Dessa mål innebär att svavelnedfallet behöver minska med 75% i syd-
västra Sverige och med 50% i Svealand räknat från 1980 års nivå. Kväve-
nedfallet behöver minska med 50% i södra och västra Götaland. Bak-
grundshalterna av ozon bör minska med 10 — 30% och de episod vis höga
halterna med 50% i södra och mellersta Sverige. Ytterligare minskningar
kan vara nödvändiga för att skydda de mest känsliga naturtyperna.

I det av riksdagen år 1985 beslutade programmet mot luftföroreningar
och försurning ingår att de svenska svavelutsläppen skall minska med 65 %
mellan åren 1980 och 1995. Kväveoxidutsläppen bör enligt riksdagsbeslu-
tet år 1985 minska med 30% mellan åren 1980 och 1995. Riksdagen har år
1988 uttalat, med anledning av regeringens miljöpolitiska proposition, att
svavelutsläppen bör minska med 80% mellan åren 1980 och 2000, samt att
möjligheterna att minska kväveoxidutsläppen med 50% mellan åren 1980
och 2000 bör utredas.

Regeringen gör den bedömningen att de beslut som redan fattats torde
vara tillräckliga för att minska de svenska svavelutsläppen med 65 % till år
1995, räknat från 1980 års nivå. Med de åtgärder som regeringen nu
föreslår kommer utsläppen att kunna minska med 80% till år 2000.

Utvecklingen vad gäller kväveoxider är mer problematisk, framför allt
på grund av en större ökning av trafiken än vad som beräknades år 1985 då
målet lades fast. Nya bedömningar visar att utsläppen från sjöfart och
arbetsfordon är betydligt större än vad som tidigare varit känt. En minsk-
ning av utsläppen med 30% till år 1995 är därför en större utmaning än
vad som stod klart när detta mål formulerades. Det krävs ett omfattande
åtgärdsprogram för att nå målet. För att minska nedfallet till sådana nivåer

att människor och naturen inte skadas kommer Sverige att arbeta aktivt Prop. 1990/91:90
for att få till stånd gemensamma åtgärder inom EFTA och EG. Endast
därigenom kan nedfallen i Sverige bringas ned under de kritiska nivåerna.

Regeringen anser att det av riksdagen tidigare beslutade utsläppsmålet
for kväveoxider bör vara vägledande för det fortsatta arbetet. Det finns
tekniska möjligheter att kraftigt minska trafikens bidrag till försurning och
övergödning till år 2010. De åtgärder som anges i denna proposition
innebär att förutsättningarna skapas för en sådan utveckling. Regelsyste-
men inom luft- och sjöfarten är internationellt förankrade och kräver
samfällda åtaganden med andra länder. Även för arbetsfordon krävs ett
internationellt arbete för att skärpa kraven. Angivande av ett mål för år
2000 bör därför enligt regeringens uppfattning anstå till dess att en minsk-
ning med 30% har säkrats, och acceptans har kunnat nås i de internatio-
nella förhandlingarna.

Regeringen anser att åtgärder bör vidtas för att minska utsläppen av
ammoniak. Målsättningen för det fortsatta arbetet är att ammoniakutsläp-
pen i södra Sverige minskas med 25 % till år 1995. Möjligheten att halvera
utsläppen till sekelskiftet utreds.

Regeringen föreslår vidare ett nytt delmål för utsläppen av flyktiga
organiska ämnen. Dessa bör minska med 50% till år 2000, räknat från
1988 års nivå. Redan beslutade avgaskrav för fordon innebär ett betydan-
de steg för att uppnå detta mål. Regeringen kommer i det följande att
redovisa åtgärder för att begränsa användningen av lösningsmedel.

En stor del av nedfallet av svavel och kväve i Sverige kommer från
utländska källor. Vidare sprids utsläpp från Sverige till andra länder. En
strategi för att minska försurning och kvävemättnad måste därför förena
utsläppsbegränsningar i Sverige med internationellt arbete för minskade
utsläpp.

En rad åtgärder redovisas senare i denna proposition för att ytterligare
minska svavelutsläppen, framför allt från industriprocesser och energian-
läggningar och i bränslen. Regeringen bedömer att dessa åtgärder tillsam-
mans leder till att de totala svenska svavelutsläppen minskar med mer än
80% fram till år 2000, räknat från 1980 års nivå.

En effektiv strategi mot kväveoxidutsläppen innebär ytterligare åtgärder
inom trafiksektorn. Vidare behöver utsläppen av kväveoxider minska från
industrier och från stora förbränningsanläggningar. Regeringen redovisar
sådana åtgärder i de följande avsnitten.

Det omfattande åtgärdsprogram som regeringen nu föreslår beräknas
leda till en minskning av kväveoxidutsläppen med omkring 30 % till år 1998.

Ammoniak sprids kortare sträckor än svavel och kväveoxider. Åtgärder
i Sverige får därför relativt sett större betydelse för att minska nedfallet i
vårt land än åtgärder mot utsläpp av svavel och kväveoxider.

För att hälso- och miljöeffekter av höga ozonhalter vid markytan skall
begränsas behöver utsläppen av flyktiga organiska ämnen minst halveras i
stora delar av Europa. Trafiken står för över 40% av utsläppen. De
åtgärder som regeringen i det följande föreslår för trafiksektorn medför
tillsammans med tidigare beslut om avgaskrav att utsläppen från denna
sektor minskar med 70% till år 2000. Användningen av vissa lösningsme-

del inom industrin och i varor och produkter bör också begränsas kraftigt. Prop. 1990/91: 90
Tillsammans beräknas dessa åtgärder vara tillräckliga för att nå målet att
halvera utsläppen av flyktiga organiska ämnen till år 2000, räknat från
1988 års nivå.

Regeringen anser att användningen av hälsofarliga organiska lösnings-
medel skall upphöra före den 1 januari år 1995. En avveckling av de
klorerade lösningsmedel som används i större utsträckning genomförs
därför, i första hand genom europeiskt samarbete.

Vid sidan av utsläppsbegränsningar behövs åtgärder i miljön genom
kalkning, som ett försvar mot försurningens skadeverkningar. Kalkningen
kan dessutom bidra till att minska halten av kvicksilver och radioaktivt
cesium. Kalkning av sjöar och vattendrag kan behövas under en lång tid.
Försöksverksamheten med skogsmarkskalkning och vitaliseringsgödsling
fullföljs. Regeringen föreslår senare i denna proposition att kalkningspro-
grammet byggs ut kraftigt.

2.2.3 Internationellt samarbete

Enligt regeringens uppfattning behöver utsläppen av de gränsöverskridan-
de luftföroreningarna begränsas kraftigt i hela norra Europa. Internatio-
nellt samarbete är därför nödvändigt. Det internationella arbetet bedrivs
formellt i det europeiska samarbetet inom ramen för 1979 års konvention
om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Inom ramen för Gené-
vekonventionen från år 1979 finns bindande protokoll om minskning av
svavel- och kväveutsläpp, som Sverige godkänt. Svavelprotokollet från år
1985 innebär att utsläppen av svavel skall minska med 30% mellan åren
1980 och 1993. Kväveprotokollet från år 1988 innebär att utsläppen av
kväveoxider skall stabiliseras på 1987 års nivå senast år 1994. Ett stort
antal västeuropeiska länder, däribland Sverige, har gjort betydligt mer
långtgående åtaganden. Sverige har tillsammans med elva andra länder i
en särskild deklaration, som antogs i anslutning till konventionens möte i
Sofia år 1988, utfäst sig att minska utsläppen av kväveoxider med i
storleksordningen 30% till år 1998 med valfritt basår 1980— 1985. Arbetet
inom konventionen inriktas för närvarande på reviderade protokoll om
begränsningar av utsläppen av svavel och kväveoxider samt på ett nytt
protokoll om begränsningar av utsläppen av flyktiga organiska ämnen.
Regeringen anser att målformuleringarna måste baseras på kritiska belast-
ningsgränser till skillnad från tidigare överenskommelser. Detta innebär
att nya åtaganden om utsläppsminskningar blir olika for enskilda länder
eller grupper av länder. Kraven kan därmed skilja mellan Nord- och
Sydeuropa.

Svavelnedfallet i såväl södra Sverige som på kontinenten kan därigenom
nå ned under de kritiska belastningsgränserna. Överslagsberäkningar visar
att utsläppsnivåerna per capita motsvarande de som beräknas uppnås i
Tysklands västra delar skulle vara tillräckliga för att nå detta mål. De mest
långtgående minskningarna skulle krävas i östra delen av Tyskland och
Polen. Dessa minskningar beräknas till stor del komma till stånd som följd
av en ekonomisk förändring och avskaffade subventioner på inhemskt kol.

I Västeuropa är det främst Storbritannien som kommer att få vidta mer Prop. 1990/91:90
långtgående åtgärder än de som hittills planerats för att nå ned till de
kritiska belastningsgränserna.

Regeringen avser att verka för att ett nytt avtal mellan de europeiska
länderna om begränsningar av svavelutsläppen undertecknas senast år
1993. Sverige skall också verka för att ett avtal om flyktiga organiska
ämnen undertecknas snarast.

För att begränsa kvävenedfallet behövs skärpta bilavgaskrav i hela Euro-
pa. Regeringen avser att fortsätta att arbeta för att få till stånd överens-
kommelser om detta. Sverige skall verka för att krav motsvarande de krav
som införs federalt i USA för lätta och tunga fordon omkring år 1994
införs i EG och EFTA senast år 1996. Krav på utsläppsgränser, motsvara-
de vad som kan erhållas genom katalytisk avgasrening, behöver införas i
Östeuropa. Åtgärder vad gäller traktorer och dieseldriven järnväg behöver
vidtas i hela Europa före år 2000. Inom ramen för internationella avtal bör
åtgärder inom flyg- och sjöfarten också vidtas.

2.3 Miljön i tätorterna

Regeringens förslag: Som riktlinjer för det försatta arbetet gäller att
luftkvaliteten förbättras så att de återstående riskerna för männi-
skors hälsa till följd av utsläpp av luftföroreningar från trafik, indu-
stri och energianläggningar undanröjs. Den värdefulla kulturmiljön
i städerna skall bevaras.

Behovet av grönområden i tätorter och tätortsnära områden skall
tillgodoses i den kommunala planeringen.

Vid år 2000 skall halterna av koloxid, kväveoxid, svaveldioxid,
sot och partiklar underskrida de riktvärden som utarbetats av na-
turvårdsverket. Riktvärdena syftar till att undanröja akuta hälsoef-
fekter.

Utsläppen av cancerframkallande ämnen bör minskas med 90% i
tätorterna för att de långsiktiga hälsoeffekterna skall vara på en
acceptabel nivå. Ett delmål är att halvera utsläppen till år 2005.

Buller i tätorter bör minska så att det kommer att ligga under
naturvårdsverkets nuvarande riktlinjer.

2.3.1 Bakgrund

De luftföroreningar som bidrar till globala och regionala miljöproblem
härstammar huvudsakligen från trafiken, industriprocesser och energian-
läggningar. Genom att miljöstörande verksamhet har koncentrerats till
tätorterna uppstår dessutom i vissa fall lokala problem på grund av luftför-
oreningar.

De svenska tätorterna har i ett internationellt perspektiv en god miljö.
Viktiga utsläpp med hälsoskadliga effekter har minskat kraftigt sedan
början av 1970-talet, bl. a. sot och svaveldioxid.

Arbetet med att minska utsläppen från stora fasta källor som energipro- Prop. 1990/91:90
duktion och industriell verksamhet har varit framgångsrikt. Införande av
fjärrvärme och elvärme har härvid varit av stor betydelse. Detta förhållan-
de, i kombination med att transporterna ökar, innebär att trafiken har
blivit den största kvarvarande källan till föroreningar i tätorterna. Utsläp-
pen per bil av framför allt kväveoxider och kolväten från personbilar har
dock minskat kraftigt under de senaste åren som ett resultat av att stränga
avgaskrav har införts.

Regeringens bedömning är att hittills beslutade åtgärder kommer att
leda till att halterna av svaveldioxid, kväveoxider och koloxid i tätorterna
kommer att minska ytterligare. Sothalterna är jämfört med riktvärdena
låga i svenska tätorter, men bör minskas ytterligare med hänsyn till cancer-
risken.

Många människor i tätorter och då främst i storstadsområdena är utsat-
ta för luftföroreningshalter som är högre än vad som kan betraktas som
god miljö. Naturvårdsverkets riktvärden för luftkvalitet för vissa förore-
ningar överskrids vid trafikerade gator i tätorter där ett stort antal männi-
skor bor och vistas. Riktvärdet för kväveoxider överskrids också för hela
stadsdelar i t. ex. Göteborg och Sundsvall.

Den allvarligaste hälsorisken av luftföroreningar i tätorter är enligt
nuvarande bedömningar den förhöjda cancerrisken. Naturvårdsverkets
forskning om tätortsmiljön har bl.a. givit som resultat att i storleksord-
ningen 1 000 cancerfall per år bedöms uppkomma på grund av luftförore-
ningar.

Allergi och annan överkänslighet har ökat hos befolkningen de senaste
årtiondena. Orsaken är oklar men olika miljöfaktorer har sannolikt bety-
delse. Luftföroreningar är en av dessa miljöfaktorer.

Buller från olika källor kan störa arbete, sömn och vila och även ge
upphov till psykosomatiska besvär. Medicinska undersökningar visar att
buller bl. a. kan påverka hjärtat och kärlsystemet. Trafiken står för den helt
övervägande delen av bullerstörningarna i tätorter.

Föroreningarna leder också till snabbare nedbrytning av många materi-
al, som i sin tur leder till korrosion och andra skador på byggnader och
anläggningar. Det innebär att kulturminnen och kulturföremål av sten,
metall och glas hotas av förstörelse. Som exempel kan nämnas att flera av
portalerna till våra medeltida kyrkor, liksom huvuddelen av utsmyckning-
en till slott och privathus, under 1600-talet skulpterades i Gotlandssand-
sten. Denna kalkbundna sandstenstyp är känsligare än de flesta bergarter
för kemiska angrepp. Trots att halten svaveldioxid i svensk tätortsluft
minskat kraftigt under 1980-talet är läget allvarligt i många tätorter.

Utbyggnaden av tätorterna kan i vissa fall medföra att det blir svårare
för människor att nå olika rekreationsområden. God fysisk planering
behövs därför för utbyggnad av bostäder, serviceanläggningar och trans-
portanordningar, samtidigt som värdefulla kulturmiljöer kan bevaras.
Tillgången till parker, större sammanhängande grönområden och gröna
korridorer mellan olika områden säkerställs också därigenom.

Större områden i närheten av tätorter med möjlighet till ostördhet, även
i fråga om bullerstörningar, och höga naturkvaliteter skall så långt som

möjligt ges ett långsiktigt skydd i den kommunala och regionala planeringen. Prop. 1990/91:90

Omsorgen om bebyggelsens estetiska, historiska och funktionella kvali-
teter bör vara vägledande i den kommunala planeringen. Genom att
förena dessa planeringens mer traditionella uppgifter med de nya och
hårdare kraven på rena system kan en god livsmiljö skapas i våra tätorter.

2.3.2 Miljömål for tätorterna

De övergripande miljömålen för tätorterna är att skydda befolkningen mot
skadliga hälsoeffekter på grund av t. ex. luftföroreningar och buller och att
forma en god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö för alla människor.
Den värdefulla kulturmiljön skall så långt som möjligt bevaras. Avfall skall
kunna tas om hand på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.

Regeringen anser att naturvårdsverkets riktlinjer för luftkvalitet efter
sekelskiftet skall uppnås i alla tätorter. Som riktlinjer för det fortsatta
arbetet bör gälla att utsläppen av cancerframkallande ämnen som ett första
steg halveras.

Kommunerna har ett stort ansvar för den lokala miljön. Naturvårdsver-
kets riktlinjer för acceptabel luftkvalitet är ett viktigt planeringsinstrument
som redan används. Tätorterna bör enligt regeringens uppfattning i framti-
den planeras allt tydligare utifrån uppsatta miljökrav. Genom god plane-
ring kan bl. a. behovet av transporter minska. Industrier som kan påverka
människors hälsa lokaliseras så att tillräckliga skyddsavstånd erhålls till
områden där människor bor och vistas. Områden för friluftsliv och rekrea-
tion bör avsättas i tillräcklig omfattning. Den kommunala samhällsplane-
ringen enligt bl. a. plan- och bygglagen har en grundläggande betydelse för
vilken miljö som kan uppnås i tätorterna. Ökad fjärrvärmebaserad upp-
värmning är ett effektivt sätt att minska halterna av svaveldioxid i tätorts-
luften och har redan gett goda resultat.

Vägtrafiken har ökat kraftigt de senaste 10—20 åren. Skärpta avgaskrav
och införandet av blyfri bensin innebär stora förbättringar inom vägtrafi-
ken. Ett ökat trafikarbete kan motverka den förväntade miljöeffekten.
Regeringen har därför tillsatt särskilda förhandlare för Stockholm, Göte-
borg och Malmö för att få till stånd lösningar på trafikens miljö- och
framkomlighetsproblem i dessa områden. Förhandlarna har presenterat
förslag till överenskommelser med åtgärder som rör trafiksystemet och
lokal trafikplanering. Förslagen behandlas i propositionen om näringspoli-
tik för tillväxt. För att överenskommelserna skall få full effekt skall de
följas upp med skärpta krav på fordon och bränslen. Regeringen föreslår
därför att kraven på fordon och bränslen skall skärpas ytterligare i ett brett
europeiskt samarbete, dels generellt, dels speciellt för tätortstrafik.

Regeringen föreslår att miljöklassindelningen av motorbrännolja ändras
så att miljövänligare bränslen ytterligare stimuleras. Renare bränslen har
störst betydelse i tätorterna. Ekonomiska styrmedel kommer också att
införas för att ytterligare stimulera utvecklingen av ren teknik och renare
fordon.

Buller är i första hand ett problem i bostadsområden där bullerstörning-
ar från olika verksamheter har ökat successivt. Bullerdämpande åtgärder 33

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

vid källan medför minskade störningar. Sådana åtgärder är därför ofta Prop. 1990/91:90
kostnadseffektiva, men har nackdelarna att de får full effekt först efter lång
tid. 1 många befintliga miljöer är det inte möjligt att med tillgänglig teknik
reducera bullret från fordonen tillräckligt för att uppnå god miljökvalitet.
Andra åtgärder som hindrar bullret att nå bostäder och känsliga områden
kommer därför att vara nödvändiga under överskådlig tid. Denna typ av
åtgärder får vägas mot andra typer av hälso- och miljöinsatser som är
angelägna. Genomförandet får ske inom ramen för befintliga resurser.

Myndigheterna bör ha ett utökat sektorsansvar för att begränsa buller. Alla
sektorer måste enligt regeringens uppfattning arbeta vidare för att förebyg-
ga och minimera bullerstörningar.

Partikelhalten i luften har minskat under senare år, men är fortfarande
relativt hög i tätorter. De mätningar som finns visar att förekommande
halter ligger i nivå med föreslagna riktvärden. Eftersom partiklar är bärare
av cancerframkallande ämnen och kan framkalla allergier är det väsentligt
att ytterligare minska halterna i tätortsluft. Regeringen anser därför att
som riktlinjer för det fortsatta arbetet skall gälla att utsläppen i ett första
skede skall halveras till år 2005.

De åtgärder som regeringen nu föreslår för att förbättra tätortsmiljön
kommer att få full effekt i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet.
Vägtrafiken kommer att ha ett avgörande inflytande på luftkvaliteten i
tätorter under de kommande 10 — 20 åren. Naturvårdsverkets riktvärden
för luftkvalitet (koloxid, kväveoxid, sot och partiklar) kommer sannolikt
att kunna uppnås efter sekelskiftet genom de åtgärder som nu föreslås.

En kraftig minskning av partikelutsläppen är svårast att genomföra.

Med ytterligare skärpta krav på såväl avgasrening som dieselbränsle kan
dock en sådan reduktion nås. Ytterligare åtgärder är möjliga genom sam-
hällsplanering, utbyggnad av kollektivtrafik och förbättrad trafikplane-
ring.

Avfallshanteringen är ett särskilt problem i tätorterna. Genom de åtgär-
der som regeringen tidigare har vidtagit har ett inventerings- och plane-
ringsarbete påböijats på kommunal nivå, inte bara för hushållsavfall utan
för alla typer av avfall. Målet är att senare utvidga det kommunala ansva-
ret. Ytterligare åtgärder krävs i kommunerna, framför allt för separering
och insamling av olika slags avfall samt för återvinning och annat lämpligt
omhändertagande av avfallet.

Ökad återanvändning och återvinning krävs för att uppnå en bättre
resurshushållning och för att minska avfallsmängderna. Avfallet innehåller
också i vissa fall gifter som kan läcka ut i naturen med risk för allvarliga
störningar i miljön som följd. Avfallsdeponeringen innebär dessutom i sig
ett volymmässigt och estetiskt problem i landskapet och skapar ofta kon-
flikter vid markanvändningen, främst kring tätorterna.

Tätorternas vattenmiljö har förbättrats under de senaste årtiondena. Så
gott som alla städer i Sverige som ligger i närheten av sjöar och vattendrag
eller vid kuster kan erbjuda friluftsbad av god eller mycket god kvalitet.
Ytterligare krav på rening av avloppsvatten kan behövas i vissa områden.

2.4 Naturresurser och naturvård

Regeringens förslag: Som riktlinjer för användningen av naturresur-
ser och vård av naturmiljön gäller följande:

Förnybara resurser skall utnyttjas inom ramen för ekosystemens
produktionsförmåga. Användning av icke förnybara naturresurser
skall i ännu högre grad präglas av en ansvarsfull hushållning.

Den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall
säkerställas. Växt- och djursamhällen bevaras så att i landet natur-
ligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att fort-
leva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.

Införande av främmande arter eller genetiskt modifierade orga-
nismer skall ske med stor restriktivitet och under betryggande kon-
troll så att förutsättningarna för den inhemska floran och faunan
inte äventyras.

Utöver förslagen till riktlinjer föreslår regeringen att naturvårds-
lagen ändras. Regeringen föreslår också att resurserna för vård och
förvaltning av naturreservat samt för arbetet med hotade arter
förstärks med 30 milj. kr. för nästa budgetår.

2.4.1 Bakgrund

Sverige är ett från många synpunkter rikt land, med bl. a. stora tillgångar
på naturresurser. Skogen är en del av vår kultur och ger naturupplevelser
som är betydelsefulla för en stor del av det svenska folket. Den formar
landskapet genom att uppta hälften av Sveriges areal. Jordbruket står för
produktionen av huvuddelen av våra livsmedel och bidrar till att göra
kultur- och naturlandskapet varierat.

Landets välfärd är i hög grad beroende av de naturresurser som är
knutna till marken, vattenkraften och den fysiska miljön i övrigt i form av
t. ex. jordbruksmark, sjöar och vattendrag. Dessa resurser kan dessutom
vara av intresse för turism, rekreation och kulturmiljövård. Ett mångsidigt
utnyttjande av dessa resurser skall så långt som möjligt eftersträvas. Be-
stämmelser om hur avvägningar skall göras mellan bevarande- och exploa-
teringsintressen finns i naturresurslagen.

En av de viktigaste naturresurserna är skogen, som utgör basen för en
stor del av industriproduktionen och för vår export. Skogens långsiktiga
produktionsförmåga hotas dock av försurning och övergödning. Skogs-
och jordbruksproduktionen påverkar i sin tur ekosystemen i sjöar och
vattendrag, t. ex. genom läckage av näringsämnen.

En internationellt antagen målsättning för hushållningen med världens
naturresurser och naturvården är att bevara den biologiska mångfalden,
bevara genetisk variation och att möjliggöra ett långsiktigt nyttjande av
arter och ekosystem. Denna strategi har formulerats gemensamt av Inter-
nationella naturvårdsunionen, FNs miljöprogram och Världsnaturfonden.

Sambanden mellan naturvårdsarbetet och miljöskyddsarbetet har blivit

Prop. 1990/91:90

allt tydligare under de senaste åren i takt med att nya kunskaper har Prop. 1990/91:90
erhållits om ekosystemens känslighet för olika slags störningar. Ett stort
antal fungerande ekosystem är förutsättningen for den mänskliga överlev-
naden på sikt.

Det svenska landskapet är i stor utsträckning en produkt av människans
sätt att hantera naturen genom seklerna. Genom odlingslandskapet inför-
des en ökad variation i landskapet, vilket också lett till en ökad artrike-
dom. De senaste årtiondenas utveckling inom jordbruket i riktning mot
storskalighet och intensivare kemikalieanvändning har lett till att denna
variation delvis gått förlorad och att små, för den biologiska mångfalden
värdefulla livsmiljöer (biotoper) försvunnit. Detta har medfört att många
arter nu hotas av utrotning. Denna utveckling bryts genom den nya livsme-
delspolitiken.

Ungefär 3 milj. hektar våtmarker i odlingslandskapet i södra och mellersta
Sverige har torrlagts sedan början av 1800-talet. En stor del av de hotade
djur- och växtarterna i Sverige är direkt beroende av våtmarker som livs-
miljö. Torrläggningen av våtmarker är också en starkt bidragande orsak till
läckage av kväve till havsområden och bidrar direkt till att många djur- och
växtarters överlevnad är hotad. I vissa landskap har ända upp till 90% av
våtmarkerna torrlagts.

I enlighet med intentionerna i naturresurslagen skall större områden
som är relativt opåverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i
miljön bevaras. De outbyggda älvarna åtnjuter särskilt skydd enligt denna
lag.

För att garantera markens långsiktiga produktionsförmåga och en bibe-
hållen biologisk mångfald krävs både att den externa påverkan från exem-
pelvis föroreningar upphör och att miljöansvaret inom skogs- och jord-
bruksproduktionen ökar. Metoder som medger en bättre anpassning till de
ekologiska systemen samt till geologiska och andra lokala förhållanden
måste utvecklas för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras. En
ökad återföring av näringsämnen och mineraler krävs för att jordbruks-
marken inte på sikt skall utarmas.

Naturvårdsarbetet är en viktig uppgift för alla samhällssektorer för att
uppnå en bättre anpassning till de ekologiska systemen. Omsorgen om
landskapet och den biologiska mångfalden är inte bara en fråga om land-
skapets skönhet eller kulturhistoriska värden utan även en faktor av bety-
delse för bl. a. de areella näringarnas egna långsiktiga produktionsmål. Ett
intensivt arbete har inletts för att åstadkomma en sådan utveckling. Som
exempel kan nämnas de omfattande utbildningsinsatser som görs inom
skogsbruket för att öka kunskaperna om de ekologiska sambanden och om
natur- och kulturvärden i skogsbruket.

Naturvårdsarbetet i landskapet har ett nära samband med kultur-
miljövården. Från bl.a. kostnadssynpunkt är det angeläget att insatserna
för natur- och kulturmiljövård samordnas.

Tillgången till rent vatten har i Sverige hittills inte begränsats i någon
avgörande omfattning av miljöstörningar. Sverige har, med några få un-
dantag, inga stora sammanhängande grundvattenmagasin. Magasinen är

ofta små, beroende på de geologiska förutsättningarna. Föroreningar får Prop. 1990/91:90
därför ofta en ganska begränsad utbredning.

Av Sveriges befolkning är ca 15 % beroende av enskild vattenförsöijning
med vatten som ibland är av sämre kvalitet än kommunalt tillhandahållet
vatten. Grundvattnet har generellt sett god kvalitet men problem har på
senare år uppmärksammats till följd av bl. a. försurningen.

I vissa områden tränger saltvatten in i brunnsvattnet. Detta förekommer
främst i bergborrade brunnar i kustområden. Orsaken är bl. a. att vattenut-
vinningen bedrivs på ett felaktigt sätt t. ex. genom för stora vattenuttag och
felaktig lokalisering av brunnar.

Riksdagen beslutade år 1988 i enlighet med regeringens förslag i 1988
års miljöpolitiska proposition om målen för det fortsatta naturvårdsarbe-
tet. Enligt dessa bör representativa områden av alla förekommande natur-
typer säkerställas, skyddet av naturtyper såsom urskogar, våtmarker och
vissa odlingslandskap prioriteras samt mark för friluftsliv säkerställas,
särskilt runt våra tätorter.

Ett samlat handlingsprogram för hotade arter har utarbetats av na-
turvårdsverket. I dag är totalt 121 ryggradsdjur hotade eller särskilt hän-
synskrävande, jämfört med 105 år 1980. 38 av landets 475 arter av rygg-
radsdjur och 284 av ca 2000 arter av blom- och ormbunksväxter knutna
till odlingslandskapet är hotade.

Under treårsperioden 1988—1990 har betydande arealer särskilt
skyddsvärda naturtyper, framför allt urskogar, säkerställts. Sammanlagt
75% av den areal urskog av högsta klass som finns kvar i Sverige är eller
kommer inom kort att vara skyddad med stöd av naturvårdslagen eller på
annat sätt.

Totalt är ca 100000 hektar produktiv skogsmark skyddad nedanför
skogsodlingsgränsen samt ytterligare ca 530000 hektar fjällnära produktiv
skog. Dessutom är ytterligare minst 250000 hektar fjällnära skog av sådan
karaktär att de inte kan få avverkas på grund av mycket stora föryngrings-
problem.

2.4.2 Mål för naturvården och naturresurshushållningen

Arbetet med att hushålla med våra naturresurser måste bedrivas på flera
olika nivåer. Den fysiska planeringen utgör ett centralt instrument för att
påverka den långsiktiga användningen av mark och vatten. Införande av
miljökonsekvensbeskrivningar, som regeringen föreslår i denna proposi-
tion, kommer bl. a. att förbättra förutsättningarna för naturvården och den
allmänna naturresurshushållningen.

En varaktigt hållbar utveckling förutsätter att myndigheter och företag
som är verksamma inom alla samhällssektorer ansvarar för och bekostar
det nödvändiga miljövårdsarbetet som en naturlig del av verksamheten.
Regeringen avser att förstärka sektorsmyndighetemas ansvar på dessa
områden. Ett gemensamt mål bör i enlighet med intentionerna i naturre-
surslagen vara att slå vakt om den biologiska mångfalden och nyttja
naturresurserna på ett långsiktigt hållbart sätt.

För att uppnå målsättningarna i naturvårdsarbetet krävs bl. a. att målen

konkretiseras för att säkra de hotade och sårbara arternas fortlevnad i syfte Prop. 1990/91:90
att bevara den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket är som central
miljömyndighet ansvarig för att sådana mål utarbetas. Sektorsmyndighe-
terna för jordbruk, skogsbruk och fiske är ansvariga för att utarbeta sek-
torsvisa delmål och genomföra åtgärder.

Odlingslandskapet skall nyttjas och hävdas så att en rik variation i
naturtyper, biotoper och arter kan bibehållas. Den nya livsmedelspolitiken
med avreglering och stärkt stöd för bl. a. naturvårdens behov har som mål
bl. a. att slå vakt om ett varierat och rikt odlingslandskap och att bevara en
biologisk mångfald.

Regeringen anser att bidrag till landskapsvård är ett ändamålsenligt
medel som medverkar till att bevara de för samhället kollektiva värden som
är förknippade med odlingslandskapet.

För områden i odlingslandskapet med särskilda natur- och kulturvärden
som hotas av en förändrad markanvändning inom jord- och skogsbruket
skall framför allt det ovan redovisade bidragssystemet användas. I enlighet
med naturresurslagens intentioner bör även lokala värden som kommer
till uttryck i de kommunala översiktsplanerna tillvaratas genom ett kom-
munalt engagemang.

Den parlamentariska kommittén för utvärdering och översyn av skogs-
politiken har nyligen inlett sitt arbete och skall enligt sina direktiv lägga
stor vikt vid miljöfrågorna. Det ingår således i kommitténs uppgifter att
formulera ett miljömål för skogsbruket.

Inom fiskets område är målsättningen att fisk och skaldjur och deras
näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, naturliga reproducerande
bestånd. Av de vattenlevande organismer i vårt land som kräver särskilda
åtgärder för sitt skydd kan nämnas den naturligt reproducerade laxen,
malen och flodkräftan.

Täktverksamhet och gruvbrytning kan innebära stora belastningar på
miljön och förstöra livsmiljöer för djur och växter. Tillgången till täktma-
terial, såsom sorterat naturgrus och torv liksom tillgången på mineral är
begränsad. Ändliga naturresurser skall utnyttjas försiktigt så att även fram-
tida generationer får tillgång till råvaror. Tillstånd till torvtäkter skall
prövas restriktivt i områden som i den kommunala planeringen angetts
vara av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet.
Grushushållningsplaner upprättas för områden med materialförsörjnings-
problem eller markanvändningskonflikter. 1 sådana områden inriktas ma-
terialförsörjningen i första hand mot bergtäkter och andra alternativa
material till naturgrus.

I det arbete som pågår inom naturvårdsverket för att skydda hotade
arter och naturtyper ingår bl. a. att förbättra kunskapsunderlaget genom
inventeringar av olika naturtyper, investeringar i olika skyddsvärda områ-
den samt vård och förvaltning av naturvårdsobjekt.

Det är regeringens uppfattning att arbetet med att kartlägga hotade arter
måste fortsätta och inventeringar av vissa värdefulla biotoper fullföljas.
Kartläggningen skall utgöra underlag för att därefter bedöma behovet att
säkerställa ytterligare områden med stöd av naturvårdslagen.

Regeringen föreslår i denna proposition att naturvårdslagen skärps med

bl. a. nya skyddsbestämmelser för vissa värdefulla småbiotoper och skärp- Prop. 1990/91:90
ta regler för markavvattning. Dessa regler kommer att utgöra en viktig del i
det fortsatta naturvårdsarbetet.

De huvudsakliga insatserna i arbetet med att säkerställa skyddsvärda
naturområden skall för den närmaste treårsperioden avse skogsområden,
våtmarker och vissa odlingslandskap. Naturvårdsverket redovisar att yt-
terligare drygt 100000 hektar skogsbiotoper med särskilt höga värden bör
skyddas. Därigenom kommer även betydande delar av de särskilt skydd-
svärda våtmarksbiotoperna att skyddas. Med anledning av ökade kostnader
för vård och förvaltning av naturreservat m. m. samt behov av förstärkta
insatser i arbetet med hotade arter föreslår regeringen att resurserna för-
stärks med 26 resp. 4 milj. kr. för nästa budgetår.

Mark- och vattenområden med särskilt höga naturvärden liksom ekolo-
giskt särskilt känsliga områden skall så långt som möjligt undantas från
exploatering. Behovet av obebyggda områden för såväl människors som
djurs och växters behov skall tillgodoses vid bl.a. tillämpningen av de
lagar som är anknutna till naturresurslagen.

Regeringen utgår från att kommunerna utnyttjar möjligheten enligt
plan- och bygglagen att göra översiktsplanen till ett strategiskt instrument
för en kommunal utveckling som är förenlig med kraven på en god miljö
och en långsiktig hushållning med naturresurserna. Länsstyrelserna har en
uppgift att bevaka att regionalt viktiga naturvärden beaktas i kommunala
översiktsplaner.

Den snabba utvecklingen av genteknik ökar behovet av samhällelig
insyn, prövning och kontroll. En ingående analys av de ekologiska riskerna
krävs i samband med att genetiskt förändrade organismer släpps fria i
omgivningen. Kunskaperna om dessa risker är i dag mycket begränsade.
Det är en grannlaga uppgift att formulera en etiskt godtagbar balans
mellan ekologin och olika gentekniska tillämpningar inom exempelvis
jordbruket och industrin. Regeringen tillsatte våren 1990 en parlamenta-
risk beredning för frågor rörande användning av gentekniken. Översynen
omfattar bl. a. kunskapsläget beträffande de ekologiska risker som är för-
bundna med ett frisläppande av genetiskt förändrade organismer, vilka
etiska principer som skall gälla vid användning av genteknik och hur
anmälningsplikt och prövning av sådan verksamhet skall organiseras.

Sedan den 1 april 1990 gäller att den som odlar gentekniskt förändrade
växter i växthus eller utomhus skall ha tillstånd till verksamheten. Vid
prövningen skall särskilt beaktas att odlingen inte får innebära risker för
omgivningen eller för miljön eller risk för utarmning av den genetiska
mångfalden.

2.4.3 Internationellt samarbete

Sverige skall genom ett kraftfullt internationellt agerande verka för att den
internationella målsättningen för naturvård och hushållning med naturre-
surser uppfylls.

Ett intensifierat samarbete med de nordiska länderna inleds med syfte
att arbeta fram ett nordiskt aktionsprogram för naturvård och hushållning

med naturresurser. Överenskommelser skall om möjligt ingås om arbets-
fördelning mellan de nordiska länderna för att effektivisera arbetet.

Vidare skall samarbetet med Öst- och Centraleuropa inriktas mot att
förhindra att den förväntade moderniseringen inom de areella näringarna
ställer alltför höga krav på naturresursanvändningen eller sker på bekost-
nad av de stora naturvärden som är knutna till t. ex. våtmarker, sjöar och
vattendrag, skogar eller det äldre kulturlandskapet i dessa länder. Samar-
betet skall också medverka till att miljöanpassad teknik överförs.

Den europeiska naturskyddskonventionen (Bemkonventionen) syftar
till att skydda europeiska arter av vilda djur och växter och deras levnads-
områden. Särskild vikt läggs vid skyddet av arter som är hotade och
sårbara. Konventionen om flyttande vilda djur (Bonnkonventionen) har
som övergripande syfte att skydda de arter som regelbundet korsar natio-
nella gränser. Konventionen om skydd av våtmarker av internationell
betydelse (Ramsarkonventionen) syftar till att skydda våtmarker globalt,
särskilt som levnadsområden för vattenlevande fåglar. Washington-
konventionen reglerar den internationella handeln med utrotningshotade
växt- och djurarter. Konventionerna har medfört ett bättre och integrerat
kunskapsutbyte mellan staterna. Uppbyggnaden av en svensk artdatabank
är en viktig förutsättning för våra internationella åtaganden.

I förberedelserna inför FN-konferensen för miljö och utveckling, som
kommer att hållas under år 1992, behandlas den övergripande frågan om
bevarande av den biologiska mångfalden. Syftet med FN-arbetet i denna
del är att nå legalt bindande globala överenskommelser om den biologiska
mångfalden. Sverige deltar aktivt i detta arbete som ett led i att uppfylla
målsättningen för det internationella naturvårdsarbetet.

Prop. 1990/91:90

2.5 Vatten och hav

Regeringens förslag: Som riktlinjer för det fortsatta arbetet skall
gälla att naturligt förekommande arter i havs- och vattenområden
skall kunna bevaras i livskraftiga, balanserade populationer. Förore-
ningar skall inte begränsa användningen av vatten från sjöar och
vattendrag samt grundvatten som vattentäkt.

Återställningen av Östersjön prioriteras under den närmaste tiden
i det internationella arbetet. Sverige skall bidra aktivt till att konkre-
ta handlingsprogram för samtliga Östersjöstater utarbetas och ge-
nomförs.

De vattenburna utsläppen av kväve från mänskliga verksamheter
skall halveras mellan åren 1985 och 1995.

Det långsiktiga målet är att stabila organiska och miljöskadliga
ämnen inte skall få förekomma i miljön. Utsläppen av stabila orga-
niska ämnen skall begränsas, så att de till sekelskiftet nått en sådan
nivå att miljön inte tar skada. Åtgärder för att minska utsläppen av
klorerade organiska ämnen från skogsindustrin prioriteras.

Utsläppen av kvicksilver, kadmium och bly skall minskas med
70% mellan åren 1985 och 1995. Utsläppen av övriga viktiga metal-
ler skall halveras under samma tid.

Användningen av miljöskadliga ämnen begränsas kraftigt.

2.5.1 Bakgrund

Tidigt uppmärksammade miljöproblem i svenska sjöar och vattendrag var
igenväxning, syrebrist och fiskdöd, orsakade av utsläpp av i första hand
syreförbrukande ämnen och närsalter från industrier och samhällen. Ge-
nom den stora satsningen på reningsverk för kommunala och industriella
avloppsvatten och miljöanpassad processteknik har påtagliga förbättringar
uppnåtts. Problem med övergödning av sjöar är i dag begränsade till
vattensystem med stora tätbebyggda områden och en stor andel jordbruks-
mark. Det är emellertid ofta i sådana områden som det finns vattentäkter
och rekreationsområden som kan drabbas. Av störst betydelse för över-
gödningen i sjöarna är fosfor. Kväve kan vara ett problem i vissa delar av
Sydsverige, där nedfallet av kväveföreningar är omfattande samtidigt som
avrinningen är stor från jord- och skogsbruksmark. Också transporter av
humusämnen, slam och erosion utgör problem.

Grundvattnet påverkas också av föroreningar. Detta medför att möjlig-
heten att utnyttja grundvattnet som dricksvatten försämras. Kväveläckage
från jordbruket kan ge upphov till förhöjda nitrathalter i grundvattnet i
vissa jordbruksbygder, särskilt de med lätta jordar. På grund av den stora
tidsfördröjning som sker innan vissa bekämpningsmedel når ner till
grundvattnet, väntas sådana medel i grundvatten bli ett problem som kan
öka. Ytterligare hot mot god eller bibehållen grundvattenkvalitet är t.ex.
föroreningar från avfallsdeponier, förorenad mark och grustäkter samt

Prop. 1990/91:90

läckage från avloppsledningar, oljecisterner under mark, flygplatser samt Prop. 1990/91:90
förorenat dagvatten från tätorter.

Övergödningen i marin miljö har lett till en rad effekter som mass-
utveckling av alger, syrebrist, utslagning av bottenfaunan, förekomst av
giftalger och förstörda fiskodlingar. Detta har varit vanligt förekommande
i lokala områden, t.ex. Laholmsbukten, Skälderviken och Hanöbukten.
Särskilt allvarlig var situationen år 1988, när omfattande algblomning
förekom, framför allt i Västerhavet.

Förhållandena längs Östersjökusten i de baltiska länderna, Polen och
östra Tyskland är särskilt allvarliga. Tecken på övergödning finns också i
de öppna havsområdena i Östersjön och Kattegatt. Utsläppen av kväve
och fosfor är den dominerande orsaken till övergödning. Bakgrundshalten
är 5 — 10 gånger högre än vid seklets början. För att återställa den ekologi-
ska balansen i Östersjön måste den totala kvävebelastningen minska ytter-
ligare, kanske med 60 — 70%.

Svåmedbrytbara, naturfrämmande ämnen, t.ex. DDT och PCB före-
kommer i större eller mindre grad i alla vattenmiljöer. Förekomsten i
levande organismer har minskat sedan användningen förbjöds. En förhöjd
nivå kan dock fortfarande konstateras i svenska vatten. Kunskapen om
den totala spridningen av organiska miljögifter och deras effekter är ännu
begränsad. Utsläppen av stabila organiska miljögifter måste på sikt upphö-
ra helt.

Värdefulla natur- och rekreationsområden kan skadas for lång tid vid
tillfällen med akut förorening av olja. Förmågan att bekämpa stora mäng-
der olja har successivt förbättrats, bl.a. genom ett nära samarbete med
övriga länder omkring Östersjön och Nordsjön. En fortsatt utveckling av
metoder for bekämpning av olja under svåra förhållanden och av system
for en effektiv flygövervakning pågår. Bl.a. flygövervakning har redan
medfört att de avsiktliga oljeutsläppen till havs har minskat betydligt i hela
Nordeuropa.

De diffusa, kontinuerliga utsläppen tillför dock haven avsevärt större
mängder olja och andra kolväten. Effekterna av sådana utsläpp är av en
mer kronisk karaktär och uppstår först efter en långvarig påverkan och kan
därigenom vara svåra att upptäcka. Den absolut största tillförseln till
haven av olja och andra kolväten sker via floder och luftföroreningar.
Exempel på stora punktkällor är bensinstationer, dagvattenledningar,
kommunala reningsverk, fartyg och oljeborrplattformar. Även raffinaderi-
er och annan industri tillför havet olja.

Utsläppen av näringsämnen och metaller har ökat sedan böljan av seklet
till för bara ett par årtionden sedan. Metallutsläppen har därefter minskat
kraftigt under senare år. Sedan mitten av 1900-talet har vi haft samma
utveckling för stabila organiska ämnen.

Sverige med omgivande hav tillförs också föroreningar från andra län-
der. Dessa föroreningar kan med hjälp av atmosfären eller havsströmmar-
na transporteras långa sträckor. Tillförseln från andra länder är i allmän-
het betydligt större än den från Sverige.

Regeringen har i 1988 års miljöpolitiska proposition angivit inriktning-
en för åtgärder mot havsföroreningar. Riksdagen lämnade redovisningen

utan erinran. I första hand skall åtgärder vidtas för att begränsa övergöd- Prop. 1990/91: 90
ningen samt upplagringen av svårnedbrytbara organiska ämnen, framför-
allt klorerade sådana från skogsindustrin. Som mål lades fast att dels skall
utsläppen av närsalter halveras i de mest påverkade områdena mellan åren
1985 och 1995, dels skall utsläppen av stabila organiska ämnen på sikt
upphöra. För skogsindustrin, som är den dominerande källan för utsläpp
av klorerade organiska ämnen, angavs att åtgärder skall påbörjas före 1992
års utgång för att minska utsläppen av klorerade organiska ämnen med
60 — 70%. Dessutom angavs att utsläppen av metaller, i första hand kvick-
silver och kadmium, skall halveras mellan åren 1985 och 1995.

Av den totala kvävebelastningen på haven från Sverige kommer ungefär
hälften från naturlig avrinning från marken och hälften från mänsklig
verksamhet.

Jordbruket är en stor källa för närsaltsutsläpp. Åtgärder har vidtagits för
att begränsa närsaltläckage från framför allt djurhållning och gödselsprid-
ning.

Enligt regeringens proposition år 1988 om vissa miljöförbättrande åtgär-
der i jordbruket, som riksdagen lämnade utan erinran, är målet att kväve-
läckage till haven skall halveras före sekelskiftet i vissa områden. Närsalt-
läckaget från mark är fortfarande betydande. De kommunala reningsver-
ken är en annan källa till närsaltutsläpp. Kvävereduktion med upp till 50%
håller på att införas vid sådana reningsverk, som är lokaliserade vid
särskilt påverkade kustavsnitt.

En stor del av det kväve som tillförs haven kommer via atmosfären. I
södra Sverige har en övervägande del av kvävenedfallet sitt ursprung i
jordbruket, genom att ammoniak avges vid hantering och lagring av stall-
gödsel. Av den totala depositionen av kväve i Sverige kommer ca 60 % från
kväveoxider och ca 40% från ammoniaken från jordbruket. Åtgärder för
att begränsa utsläppen av kväveoxider har således också stor betydelse för
att förbättra miljön i havet.

Stränga krav för utsläpp av klorerade organiska ämnen har lagts fast för
samtliga fabriker som tillverkar klorblekt sulfatmassa i samband med
prövning enligt miljöskyddslagen. Regeringen bedömer att utsläppen där-
igenom begränsas till den nivå som beslutats av riksdagen. Med hänsyn till
utsläppens miljöeffekter anser regeringen att de nu bör begränsas ytterliga-
re genom de åtgärder som redovisas i det följande.

De åtgärder som vidtagits sedan miljöskyddslagens tillkomst för att
minska utsläppen av metaller har varit effektiva. Regeringens bedömning
är att de av riksdagen antagna riktlinjerna i stort sett kommer att uppnås
genom hittills vidtagna åtgärder.

Ytterligare åtgärder måste emellertid vidtas om påverkan av metaller på
miljön slutgiltigt skall kunna nedbringas till en acceptabel nivå. De metal-
ler som i första hand bör begränsas är kvicksilver och kadmium, som har
de allvarligaste hälso- och miljöeffekterna.

2.5.2 Miljömål för vatten och hav

Miljömålen för vatten och hav innebär att i havs- och vattenområden skall
naturligt förekommande arter kunna bevaras i livskraftiga, balanserade
populationer. För sjöar och vattendrag skall anges kvalitetsmål som grund
för åtgärder och framtida planering inom tillrinningsområdet. De utsläpp
som i första hand måste begränsas för att uppnå detta är närsalter, stabila
organiska ämnen och tungmetaller, i första hand kvicksilver och kad-
mium, samt försurande ämnen.

Regeringen föreslår att det mål om halvering av utsläppen av kväve som
riksdagen tidigare beslutat om skall omfatta alla utsläpp till haven förorsa-
kade av mänsklig verksamhet längs med hela väst- och sydkusten upp till
och med Stockholms skärgård. Åtgärder som begränsar utsläppen till Ös-
tersjön skall prioriteras.

För att begränsa kvävebelastningen redovisar regeringen i det följande
dels åtgärder inom jordbruket, dels åtgärder för att begränsa kväveoxidut-
släppen. Mål och strategier för att begränsa kväveoxidutsläppen har be-
skrivits tidigare. För jordbruket kommer hittills beslutade åtgärder, till-
sammans med den omställning av jordbruket som riksdagen beslutat om,
att leda till att kväveläckaget minskar väsentligt. Ytterligare åtgärder kom-
mer att redovisas i denna proposition. Våtmarker bidrar också till att
dämpa kväveläckaget och skall därför i större utsträckning än tidigare
återställas.

Även för de större kustbaserade reningsverken längs södra Sveriges
kuster måste ambitionsnivån höjas.

Genom nu aktuella åtgärder bedömer regeringen att de vattenburna
utsläppen av kväve till haven som beror på mänsklig verksamhet kan
halveras till år 1995.

Genom de åtgärder, som hittills beslutats, beräknas utsläppen av giftiga
stabila organiska ämnen att mer än halveras mellan åren 1985 och 1995.
Utsläppen från skogsindustrin kommer att begränsas med 60—70% under
motsvarande period. Regeringen föreslår att ytterligare åtgärder nu vidtas
för att begränsa utsläppen. Målet är att utsläppen av stabila organiska
ämnen på sikt skall upphöra.

Regeringen gör den bedömningen att utsläppen av tungmetaller måste
begränsas ytterligare för att nå för miljön ofarliga nivåer. Regeringen
föreslår att kvicksilver, kadmium och bly prioriteras och begränsas med
70% mellan åren 1985 och 1995. Utsläppen av övriga viktiga metaller
halveras under samma tidsperiod.

Kvicksilver och kadmium är de från hälso- och miljösynpunkt farligaste
tungmetallerna. Regeringen anser att all användning, som kan medföra att
de sprids till naturen, på sikt skall avvecklas. Särskilda avvecklingsprogram
för användning av kvicksilver, kadmium och även bly läggs fast.

De åtgärder som här har redovisats ger, enligt regeringens bedömning,
tillsammans med en omprövning av villkoren för miljöfarlig verksamhet,
goda möjligheter att uppfylla målen vad gäller metaller.

Åtgärder har vidtagits för att minska riskerna med sjöfart och oljeutvin-
ning till havs. Det är angeläget att arbetet fortsätter. Sverige skall i intema-

Prop. 1990/91:90

tionella förhandlingar verka för att samma miljökrav för transporter och Prop. 1990/91: 90
oljeutvinning, som i dag gäller i Östersjön, också tillämpas i Nordsjön.
Med utgångspunkt i de övergripande miljömålen har naturvårdsverket
formulerat kvalitetsmål för sjöar och vattendrag. Naturvårdverket har
också utarbetat bedömningsgrunder för sötvatten för de viktigaste metal-
lerna. För att kunna uppnå och bibehålla en god vattenkvalitet i Sverige
bör kvalitetsmålen ingå som en del i länsstyrelsernas beslutsunderlag.

Genom att bryta ner de nationella kvalitetsmålen till regionala och
lokala mål för olika vattenavrinningsområden kan ett förebyggande och
förbättrande åtgärdsarbete startas. Länsstyrelsernas regionala miljöanaly-
ser kommer därvid bl.a. att utgöra viktiga underlag för prioritering av
åtgärder och för kommunernas planeringsarbete.

2.5.3 Internationellt samarbete

Det övergripande internationella arbetet för att skydda haven i Nordeuro-
pa sker inom ramen för ett antal marina konventioner. Helsingforskon-
ventionen reglerar skyddet i Östersjöområdet, Pariskonventionen reglerar
utsläpp från landbaserade källor i Nordsjön och Nordostatlanten, medan
Oslokonventionen reglerar dumpning och förbränning av avfall till havs i
samma havsområde. Andra konventioner om bl.a. sjöfarten har också
betydelse för miljön. Miljöministrarna i länderna runt Nordsjön har dess-
utom hållit tre särskilda s.k. Nordsjökonferenser och därvid enats om
gemensamma åtgärdsprogram för att begränsa föroreningen av Nordsjön.
Dessutom finns en lång rad överenskommelser om mera avgränsade vat-
tenområden, med i många fall stor betydelse för Östersjön och Nordsjön.
Som exempel kan nämnas överenskommelser om Rhen, Elbe och Öre-
sund.

I september 1990 hölls på initiativ av de svenska och polska regerings-
cheferna en särskild konferens i Ronneby på regeringschefsnivå. Rege-
ringscheferna enades om målet att återställa Östersjöns ekologiska balans.
En arbetsgrupp har bildats för att utarbeta ett gemensamt åtgärdsprogram
baserat på nationella program. Världsbanken och andra internationella
finansieringsinstitut deltar i detta arbete.

Genom internationella överenskommelser har Sverige även åtagit sig att
minska utsläppen av närsalter, stabila organiska ämnen och vissa metaller
med ca 50% mellan åren 1985 och 1995.

Vid den tredje Nordsjökonferensen höjdes ambitionsnivån jämfört med
överenskommelsen från andra Nordsjökonferensen. De totala utsläppen
till Nordsjön av kvicksilver, kadmium och bly skall minskas med 70%
eller mer mellan åren 1985 och 1995. Tillförseln av ytterligare ca 30 ämnen
skall halveras under samma period. Till dessa hör klorerade lösningsme-
del, metaller och deras föreningar samt tjugotalet olika bekämpningsme-
del. Genom de åtgärder som hittills har vidtagits och nu föreslås kommer
Sverige enligt regeringens bedömning att kunna leva upp till sina interna-
tionella åtaganden.

Det fortsatta internationella arbetet bör inriktas på att genomföra nu
beslutade program och att finna effektiva arbetsformer för att följa upp

arbetet. Ett utökat samarbete behövs också for att följa miljötillståndet i Prop. 1990/91:90
havet. Den viktigaste åtgärden blir att effektivt stödja arbetet i Östeuropa
för att snarast få till stånd kraftiga utsläppsminskningar i Östersjön.

För närvarande pågår arbete med att revidera såväl Helsingforskonven-
tionen som Paris- och Oslokonventionema. Medlemsländerna överväger
för närvarande möjligheten att slå samman Paris- och Oslokonventionema
till en gemensam konvention för Nordsjön och Nordostatlanten.

På inbjudan av FNs sjöfartsorganisation, 1MO, hölls i november 1990 en
internationell konferens i London beträffande åtgärder mot oljeförore-
ningar ur ett globalt perspektiv. Vid konferensen enades länderna om en
konventionstext om beredskap för samt insatser och samarbete vid förore-
ning genom oljeutsläpp. Regeringen har beslutat att konventionen skall
undertecknas. Regeringen kommer senare att föreslå att riksdagen godkän-
ner att Sverige ratificerar konventionen.

Marina miljöfrågor blir en viktig fråga på FNs konferens år 1992 om
miljö och utveckling. Det regionala konventionsarbetet för att skydda
känsliga havsområden behöver förstärkas på många håll. Frågan om att
komplettera de globala konventioner som gäller endast vissa typer av
utsläpp med en mer komplett global mekanism kommer därvid att be-
handlas.

3 Miljöpolitikens medel och instrument

Lagstiftning och olika typer av ekonomiska styrmedel utgör grunden för
att genomföra intentionerna i miljöpolitiken. Genom att miljöproblemen
på senare tid har ändrat karaktär behöver de medel och instrument som
används ses över och göras så effektiva som möjligt. Samtidigt skall svens-
ka regler anpassas till internationella i så stor utsträckning som möjligt.
Därigenom underlättas det internationella samarbetet.

Den enskilda människan och hennes livsföring kommer att spela allt
större roll för att undvika framtida miljöproblem. Miljöutbildning på alla
nivåer är en av förutsättningarna för att underlätta en ansvarsfull hushåll-
ning med naturresurserna.

De mål och strategier som regeringen föreslagit i kapitel 2 relateras till
förhållandena i miljön. Detta ställer stora krav på en effektiv övervakning
och uppföljning av miljötillståndet.

3.1 Internationellt samarbete

De för Sverige svåraste miljöproblemen orsakas direkt eller indirekt av
verksamhet i andra länder. Föroreningar transporteras genom luft och
vatten över stora områden. Varor och kemiska produkter förs mellan olika
länder genom den ökande internationella handeln. Klimatförändringar
har betydelse för hela jorden. Andra globala miljöproblem t. ex. ökensprid-
ning, avskogning och skydd av världshaven och färskvattentillgångarna
har stor betydelse för utvecklingen i många länder. Det internationella
samarbetet får därför allt större betydelse.

Sverige bör i så stor utsträckning som möjligt utnyttja sådana medel och Prop. 1990/91:90
instrument i miljöpolitiken som underlättar en internationell samordning.

I takt med att miljöfrågorna fått ökad betydelse har det mellanstatliga
samarbetet stärkts. De flesta etablerade mellanstatliga organisationer har
numera miljöfrågor på sina arbetsprogram. Ett omfattande nätverk av
konventioner och andra överenskommelser har förhandlats fram.

Sverige har tagit initiativet till FNs konferens om miljö och utveckling i
Brasilien i juni 1992 och har från början arbetat för att konferensen skall
behandla miljöfrågorna i ett brett utvecklingsperspektiv. Regeringen efter-
strävar en handlingsinriktad konferens som fastställer konkreta åtgärds-
program med precisa mål och tidtabeller samt finansieringsformer. Rege-
ringen arbetar för att 1992 års konferens bl. a. skall anta legalt bindande
konventioner om skogen, klimatförändringar och biologisk mångfald. Ett
syfte med den senare konventionen är att samordna det arbete som sker i
andra konventioner på naturvårdens område, t.ex. våtmarker, samt att
förstärka det nationella naturvårdsarbetet bland världens länder.

Inom det övergripande målet för utvecklingsbiståndet, nämligen att
höja de fattiga folkens levnadsnivå, kompletterar och förstärker miljömå-
let de övriga målen för det svenska utvecklingssamarbetet. U-ländernas
miljöproblem är förbundna med grundläggande utvecklingsproblem. Fat-
tigdomen är i sig ett av de största miljöhoten i u-länderna. För att tillfreds-
ställa behov av livsmedel och bränsle tvingas fattiga människor till en
överexploatering av de naturresurser som den framtida utvecklingen är
beroende av.

För att kunna hantera den egna miljön och de egna naturresurserna på
ett långsiktigt hållbart sätt och dessutom vidta åtgärder som bidrar till
globala miljöförbättringar är det nödvändigt att u-länderna får ett ökat
tekniskt och finansiellt bistånd från i-länderna. Resursöverföringen måste
göras på det sätt som bäst främjar u-ländernas utveckling.

Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet på miljöområdet kommer
FNs utvecklingsprogram, UNEP, och de internationella finansieringsor-
ganen att få betydelsefulla roller. De finansiella institutionernas betydelse
bottnar dels i deras omfattande finansiella överföringar, dels i den för-
stärkta roll de fått som rådgivare inom miljöområdet.

De pågående förhandlingarna om ett europeiskt ekonomiskt samarbets-
område, EES, omfattar också miljöfrågorna. Inom EES ram kommer Sve-
rige att få nya möjligheter att agera i miljösamarbetet i Västeuropa och
därigenom uppnå positiva miljöeffekter. Sverige bör således tillsammans
med övriga EFTA-länder och EG så långt som möjligt försöka utarbeta
gemensamma planer och lösningar, särskilt på sådana områden som har
betydelse för den internationella handeln. Mot bakgrund av Sveriges tidi-
gare arbete på miljöområdet är det naturligt att Sverige skall ha en på-
drivande roll i detta arbete.

Sverige har ett starkt intresse av miljösamarbete med länder med likar-
tad social och ekonomisk utveckling. Arbetet i t. ex. OECDs miljökommit-
té är i hög grad inriktat på att stödja medlemsländernas miljöpolitik
genom erfarenhetsutbyte, påverkan och samordning. Sverige arbetar ak-
tivt för att påverka andra länder att öka ansträngningarna i miljöpolitiken.

En framgång i detta arbete kan leda till att belastningen på den svenska Prop. 1990/91:90
miljön minskar. Ett annat motiv for att påverka andra länder har varit att
deras industri inte skall få konkurrensfördelar genom att regeringarna i de
länderna ställer mindre kostsamma krav än den svenska regeringen. Sveri-
ges ekonomi är mycket utlandsberoende, och konkurrensfrågorna har där-
för stor betydelse.

Det nordiska samarbetet har spelat en stor roll i Sveriges internationella
miljöarbete. De nordiska länderna driver oftast gemensamma krav i olika
internationella organ, vilket medfört en betydande genomslagskraft. Det
ökande internationella arbetet innebär att de nordiska länderna i allt större
utsträckning bör fördela insatserna mellan sig med utgångspunkt i en
gemensam linje. Mot bakgrund av de stora politiska förändringarna i
Europa är det även naturligt att det nordiska samarbetet sätts in i ett
vidare europeiskt perspektiv.

För att utforma den svenska miljöpolitiken och delta i det internationel-
la miljösamarbetet blir det allt viktigare att noga följa hur miljöfrågorna
behandlas i andra länder och i mellanstatliga organisationer. Bl. a. kom-
mer två tjänster som miljöattachéer/råd att inrättas.

Det är vidare angeläget att förbättra informationen till utlandet om
svensk miljöpolitik. Regeringen kommer därför att utarbeta ett särskilt
informationsprogram.

Regeringen föreslår dessutom att 2 milj. kr. avsätts som stöd för ideella
organisationers internationella verksamhet.

3.2 Övervakning av tillståndet i miljön

Sammanfattning av avsnittet: Regeringen föreslår att ett nytt pro-
gram införs för att övervaka miljötillståndet i landet. Regeringen
föreslår att resurserna för miljöövervakning ökas med 75 milj. kr.
under en treårsperiod för ett nytt och effektivare program.

Programmet byggs inledningsvis ut för att motsvara nationella
och internationella behov av information om miljötillståndet. En
successiv utbyggnad sker senare på regional nivå som stöd för läns-
styrelsernas och kommunernas arbete med miljöfrågorna.

Lokala program, t.ex. för övervakning av speciellt belastade om-
råden och övervakning av luftkvalitet i tätorter, kommer att kunna
anslutas till det nya övervakningssystemet.

3.2.1 Inledning

En väl fungerande övervakning av tillståndet i miljön, liksom tillgång till
bl. a. geologisk och annan landskapsinformation, är en viktig förutsättning
för arbetet med att förbättra miljön. Den bidrar till att ge ett gott besluts-
underlag för att lägga fast miljömål och för att ange nödvändiga nivåer på
försiktighetsmått och åtgärder, liksom för att följa upp effekterna av dessa.
Detta gäller både i ett nationellt och ett internationellt perspektiv.

Redan i dag bedrivs en omfattande övervakning av miljökvalitet och Prop. 1990/91:90
kontroll av miljösituationen i olika påverkade områden. Ett stort antal
myndigheter, institutioner och foretag är inblandade. Naturvårdsverket
svarar för programmet för övervakning av miljökvalitet, PMK. Program-
met har sin tyngdpunkt i övervakning av miljöer utan lokal miljöpåver-
kan. Programmet består av delar som är nationellt beslutade och delar som
ingår i internationellt samarbete.

Som exempel på övervakningsinsatser av mer specifik karaktär kan
nämnas naturvårdsverkets program för uppföljning av kalkningsverksam-
heten, Sveriges geologiska undersöknings grundvattennät, lantbruksuni-
versitetets ståndortskartering för skog och skogsstyrelsens uppföljning av
skogsskador. Hit hör även observationsnätet hos statens meteorologiska
och hydrologiska institut för klimat, hydrologi och oceanografi.

Övervakning av tillståndet i miljön bedrivs på länsnivå huvudsakligen i
form av s. k. samordnad recipientkontroll för vatten och regional luftkvali-
tetsövervakning. Dessa program bedrivs ofta genom vatten- och luftvårds-
förbund där bl. a. myndigheter och industrier är representerade. Framför
allt för vattenkontrollen styrs verksamheten i stor utsträckning genom
tillämpning av miljöskyddslagens bestämmelser om kontroll av miljöstö-
rande verksamheters verkningar i omgivningen. Länsstyrelserna spelar en
aktiv roll vid utformningen av programmen och har i flera fall medverkat
till en ändamålsenlig miljöövervakning på länsnivå. Många kommuner har
efter hand utvecklat egna övervakningsprogram. I första hand är dessa
inriktade på luftkvalitet i tätorter.

Samordningen mellan de olika programmen på nationell, regional och
lokal nivå kan förbättras. I dag finns svårigheter att göra de övergripande
utvärderingar av utvecklingen i miljön som får en ökande betydelse för ett
framgångsrikt miljöarbete. Vidare är de resurser som avsätts för utvärde-
ring ofta otillräckliga, samtidigt som stora administrativa insatser krävs
för att få till stånd särskilt regionala övervakningsprogram.

3.2.2 Internationellt samarbete

Miljöövervakningen är en av grundstenarna i det internationella miljöar-
betet. Av betydelse i detta sammanhang är bl. a. följande:

• Inom ramen för ECEs konvention om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar bedrivs miljöövervakning som avser direkta mätningar
av föroreningar i nederbörd och i atmosfären. Verksamheten omfattar
också övervakning av skador på skogen, mark- och vattenförändringar
samt korrosion och effekter av luftföroreningar på grödor. Sverige deltar
aktivt i det löpande programmet och har ett särskilt ansvar för de delar
av programmet som syftar till att bedöma effekterna i miljön av de
åtgärder som vidtas inom ramen for konventionen. Programmet utgör
en del av underlaget vid den förestående revideringen av protokollen
om begränsningar av svavel- och kväveutsläpp, eftersom detta arbete
kommer att utgå från kritiska belastningsgränser.

• Inom ramen för Helsingforskonventionen till skydd av Östersjöområ- 49

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

dets marina miljö och Oslo- och Pariskonventionerna till skydd av Prop. 1990/91:90
miljön i Nordostatlanten och Nordsjön inkl. Skagerrak och Kattegatt
bedrivs ett omfattande samarbete avseende utformning och genomfö-
rande av övervakningsprogram för berörda havsområden. Dessutom
görs vissa mätningar av luftföroreningar för att göra det möjligt att
beräkna den totala depositionen av luftburna föroreningar i haven.

• Inom ramen för Nordsjökonferensen skall bl. a. den vetenskapliga för-
ståelsen av miljön i Nordsjön ökas genom forskning och övervakning.
Miljöövervakningsprogrammet bedrivs inom en särskild arbetsgrupp
som stiftats inom ramen för Oslo- och Pariskonventionerna gemensamt
med Internationella havsforskningsrådet.

• EGs miljöbyrå EEA beräknas under året inleda sin verksamhet. Byrån
har inledningsvis som ett av sina främsta syften att få till stånd ett
europeiskt miljöinformations- och observationsnätverk. EEA är öppen
för samarbete med EFTA-länder och Östeuropa. Sverige har förklarat
sin avsikt att delta i EEA, liksom övriga EFTA-länder.

• Inom ramen för Nordiska ministerrådets verksamhet pågår ett arbete
att samordna övervakningen av miljön i Norden. Ministerrådet har
initierat ett stort antal olika projekt som tillsammans bildar en nordisk
plan för övervakning av tillståndet i miljön. Till år 1992 skall en sam-
ordnad redovisning ske av miljötillståndet i Norden.

• En utveckling kan förväntas mot ökad användning av information från
olika satelliter inom miljöövervakning och forskning. Sverige deltar
aktivt i det internationella samarbetet för att tillgodose behoven inom
miljöområdet.

3.2.3 Miljöövervakningens uppgift

Uppgiften för miljöövervakningen är att följa växlingarna i miljöns till-
stånd och visa på förändringar till följd av människans aktiviteter. Över-
vakningen skall bilda underlag för att identifiera och visa på miljöproblem
från den lokala till den globala skalan. Resultaten skall utnyttjas för att
sätta mål för att miljöanpassa samhällsutvecklingen i Sverige och omvärl-
den och för att prioritera och besluta om åtgärder samt för att följa upp
effekterna av beslutade åtgärder.

Det nuvarande programmet för miljöövervakning innehåller delpro-
gram för luftkvalitet, landmiljö, sötvatten, havsvatten och miljögifter.
Regeringens bedömning är att programmet behöver utvidgas till att även
omfatta effekter av markanvändning och hälsoeffekter. Arbetet med fysisk
planering och det fortsatta miljövårdsarbetet kommer att i ökande omfatt-
ning baseras på mål för olika geografiska områden liksom för arter, bioto-
per och olika ekosystem. Naturmiljön utsätts för kraftig påverkan, som
måste kunna följas upp genom metodisk övervakning.

Behovet av samordning ökar i takt med den totala omfattningen av
miljöövervakningsinsatsema. Regeringen arbetar för att få till stånd inter-
nationell samordning på de områden där sådan saknas. En samordning
kommer att innebära ett bättre resursutnyttjande och främja helhetssynen
inom miljöområdet. En bättre integrering av miljöövervakningen ökar

förutsättningarna att följa såväl effekter av föroreningsbelastningen som Prop. 1990/91:90
effekter av andra åtgärder som påverkar miljön, t. ex. förändrad markan-
vändning. Därigenom ökar vår kunskap om samspelet mellan olika åtgär-
der för att förhindra en utarmning av miljön.

Miljöövervakningen är till sin natur en långsiktig verksamhet. Den
måste därför enligt regeringens mening ges tillräckliga resurser för att
garantera kontinuitet och stadga och samtidigt vara så flexibel att den kan
anpassas till förändringar med hänsyn till kunskapsläge och problembild.

Inom den samlade miljöövervakningen produceras redan i dag mycket
stora datamängder, som emellertid inte kan utnyttjas i tillräcklig grad på
grund av bristande samordning av de olika systemen. Behovet av samman-
ställd och utvärderad information är samtidigt mycket stort hos beslutsfat-
tare på alla nivåer i samhället. Regeringen anser att det är självklart att
även allmänheten har rätt att kunna få bättre information om tillståndet i
miljön.

Regeringen föreslår därför att de nuvarande programmen ersätts av ett
system med mer ändamålsenlig struktur, samtidigt som samordningen
förstärks. Den samordnade recipientkontrollen, PMK, och programmen
för olika vatten- och luftvårdsförbund omformas därför och integreras i ett
nytt samordnat övervakningsprogram. Den framtida miljöövervakningen
får därvidlag en mer ändamålsenlig struktur och inriktning.

Som en gemensam bas kommer att finnas ett nationellt övervaknings-
program som svarar mot behoven av nationell information och rapporte-
ring till internationella organisationer. Programmet skall kunna ge under-
lag för återkommande översikter över tillståndet i miljön. Skilda samhälls-
sektorer har därvid ett ansvar för att följa utvecklingen i miljön. Regering-
en föreslår vidare att länsstyrelserna blir ansvariga för de regionala över-
vakningsprogram som successivt byggs ut i vaije län. Programmen skall ge
de kunskaper som behövs om regionala miljöförhållanden och miljöför-
ändringar och kan utgöra underlag för kommunal och regional planering
samt för miljökonsekvensbedömningar. De regionala programmen sam-
ordnas med det nationella programmet i så stor utsträckning som möjligt.
Den nuvarande recipientkontrollen kring enskilda utsläppskällor bör, där
så är möjligt, samordnas med den regionala övervakningen. För övervak-
ning av luftkvalitet i tätorterna skall, där så är påkallat, finnas särskilda
program, i huvudsak i enlighet med nuvarande struktur.

Särskilda centra för marin forskning har inrättats vid universiteten i
Göteborg, Stockholm och Umeå. Regeringen anser att dessa centra skall
utnyttjas även för övervakning av miljöförändringar i haven. Regeringen
föreslår att länsstyrelserna i län med ett marint centrum får ett resurstill-
skott för att effektivt kunna fullgöra informations- och andra insatser i
samband med akuta hot mot havsmiljön såsom algblomning, kemikalieut-
släpp m.m. Regeringen kommer vidare att inrätta en jourcentral hos
SMH1 för att underlätta miljöövervakningen.

Regeringen föreslår att det nya programmet för övervakning av tillstån-
det i miljön finansieras med statliga medel. Resurserna för miljöövervak-
ning föreslås därför förstärkas med 75 milj. kr. under en treårsperiod.

3.3 Ekonomiska styrmedel

Sammanfattning av avsnittet: Sverige är ett av de internationellt
ledande länderna när det gäller användning av ekonomiska styrme-
del i miljöpolitiken.

1 samband med skatteomläggningen infördes vissa nya miljöskat-
ter, t.ex. koldioxidskatt, svavelskatt och en differentiering av olje-
skatten. Samtidigt infördes en mervärdeskatt på energi.

Den 1 januari 1992 infors miljöavgifter på utsläpp av kväveoxider
från stora förbränningsanläggningar.

Regeringen anser att ekonomiska styrmedel bör komma till ökad
användning i fortsättningen. Ekonomiska styrmedel bör införas när
det gäller nickel/kadmiumbatterier. Ett system med miljöklasser in-
förs på nya fordon. Miljöklasserna på dieselbränsle skärps. En ökad
skattedifferentiering på blyad och blyfri bensin föreslås också.

3.3.1 Inledning

Ren luft och rent vatten är s. k. kollektiva nyttigheter. De är inte prissatta
och det finns därför inga ekonomiska motiv för enskilda aktörer inom
marknadsekonomin att ta hänsyn till de miljöskador som deras aktiviteter
kan förorsaka.

En uppgift för miljöpolitiken är att se till att kostnader i form av
miljöeffekter beaktas när företagen och hushållen väljer mellan olika hand-
lingsalternativ. Detta kan i princip göras genom ekonomiska styrmedel i
form av miljöskatter, miljöavgifter eller miljösubventioner. Därmed
undviks den felaktiga produktionsstruktur och resurshantering som upp-
kommer om kostnaderna för miljöförstöring inte drabbar de företag eller
de hushåll som ger upphov till olägenheterna.

Enligt den internationellt accepterade principen om att förorenaren
skall betala bör miljöskatter eller miljöavgifter användas snarare än miljö-
subventioner.

1 vissa fall kan det dock vara motiverat med styrmedel som innehåller
även komponenter av bidrag, t. ex. bidraget till installation av katalysato-
rer i gamla bilar eller bidrag till investeringar i kollektivtrafik.

3.3.2 Kort historik

Miljöskyddslagen, som trädde i kraft i slutet av 1960-talet, var utformad
för att reglera utsläppen från stora och relativt få punktkällor, vilka då var
de dominerande utsläppskällorna. Individuell tillståndsprövning och till-
syn enligt miljöskyddslagen har också varit hörnstenar i miljöstyrningen.
Under 1970-talet kombinerades prövningen med subventioner till miljö-
investeringar inom industrin och i kommunala reningsverk.

Miljöproblemen har emellertid ändrat karaktär. De diffusa utsläppen
från ett stort antal små källor har ökat i betydelse. Det innebär ett ökat
behov att kunna angripa problemen mer generellt.

Prop. 1990/91:90

Genom lagen om kemiska produkter finns möjligheter att ingripa mot Prop. 1990/91:90
kemiska ämnen och produkter, liksom mot varor som innehåller sådana
produkter, om de bedöms vara hälso- eller miljöfarliga. PCB, kadmium,
asbest, bly i bensin är exempel på ämnen som har reglerats med stöd av
lagen om kemiska produkter.

Andra exempel på generell reglering for att minska miljöpåverkan är
bilavgaslagen som innehåller krav på avgasrening for bilar samt svavel-
lagen och förordningen om svavelhaltigt bränsle som anger högsta tillåtna
svavelhalt i eldningsolja och dieselolja.

Dessa regleringar har i ökande utsträckning kombinerats med ekonomis-
ka styrmedel, bl. a. inom energiområdet. Motivet for energiskatterna har
bl.a. varit att ge incitament för att gå över till användning av mer
miljövänliga energislag.

Ett annat exempel är den differentierade punktskatten på bensin. Skat-
ten på blyfri bensin är lägre än på annan bensin och ger därmed kunden
motiv dels till att gå över till blyfri bensin för bilar som kan drivas med båda
kvaliteterna, dels till att tidigare byta till bilar som drivs med blyfri bensin.
Skatteskillnaden innebär således att de miljökostnader som uppkommer
genom användning av blyad i stället för blyfri bensin åtminstone delvis får
betalas av de personer som använder blyad bensin.

För att stimulera till en tidigare övergång till avgasrenade bilar minska-
des bilaccisen för 1987 och 1988 års modeller om dessa uppfyllde de
skärpta avgasregler som infördes från och med 1989 års modeller. Detta är
ett exempel på hur en reglering kan kompletteras med ett ekonomiskt
styrmedel i form av en subvention för att tidigarelägga och därmed förstär-
ka effekten.

Sedan år 1989 finns en miljöskatt på inrikes flygtrafik som utgår med
12kr. per kg kväveoxider och kolväten. Skatten har bl.a. bidragit till att
Linjeflyg AB bytt brännkammare i Fokker F28-motorerna, vilket minskat
kolväteutsläppen med ca 90 %.

Avgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel är liksom förpack-
ningsskatten andra exempel på miljöpolitiska ekonomiska styrmedel som
leder till att användaren får betala åtminstone en del av de miljökostnader
som medlen orsakar.

I takt med att miljöproblemen förändrar karaktär växer behovet att
utforma och pröva nya styrmedel som kan komplettera eller ersätta de
hittillsvarande.

3.3.3 Internationell utveckling

Många andra länder har också infört miljöavgifter. I allmänhet har de inte
införts i styrande syfte utan för att finansiera någon viss typ av verksam-
het. I vissa fall har avgifterna ändå fått en styrande effekt. Det gäller t. ex.
miljöavgifterna på vattenföroreningar i Tyskland och i Nederländerna.

På senare tid har i vissa länder även introducerats avgifter och skatter
med det uttalade syftet att ge en miljöstyrning. Nederländerna, Tyskland
och Grekland har, med gott resultat, infört differentierade försäljnings-
skatter för att styra mot köp av bilar med mindre utsläpp. Skattedifferen-

tiering mellan blyad och oblyad bensin tillämpas av ett stort antal länder Prop. 1990/91:90
och har bidragit till ökat utbud och försäljning av oblyad bensin. Andra
exempel är en miljöavgift på CFC i Danmark och miljöavgift på icke
biologiskt nedbrytbara plastpåsar i Italien.

System med överlåtbara utsläppskvoter har hittills tillämpats i USA.
Överlåtbara utsläppskvoter innebär möjligheter att handla med områdesvis
eller ämnesvis reglerade tillstånd. Möjligheten att införa sådana system
måste studeras vidare innan de kan övervägas i Sverige. Ökad effektivitet i
företagsledet måste vägas mot administrativa problem och rättvisekrav.

Möjligheten att använda ekonomiska styrmedel inom miljöpolitiken har
under senare år rönt stort internationellt intresse. Internationella organisa-
tioner som FN och OECD har uttalat sig för en ökad användning av
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.

Vid Bergenkonferensen ”Handling för vår gemensamma framtid” år
1990 uttalades i en resolution att skatter och avgifter bör användas i större
utsträckning på miljöskadliga verksamheter och produkter liksom på ut-
släpp. Samtidigt angavs att subventioner till resursintensiva och miljö-
skadliga verksamheter bör minskas eller upphöra.

OECDs miljöministrar beslutade i januari 1991 att ekonomiska styrme-
del bör användas i större utsträckning som ett komplement till eller ersätt-
ning för andra styrmedel som regleringar. Miljöministrarna antog också
vissa riktlinjer för användningen av ekonomiska styrmedel.

EGs miljöministrar uttalade vid rådsmöte hösten 1990 att det, för att
kunna uppnå en hållbar utveckling, är nödvändigt att överväga ekonomis-
ka styrmedel i syfte att ge företag och konsumenter motiv att undvika
slösaktiga, miljöförstörande processer och produkter genom att gynna
teknologier och produktionsprocesser anpassade till ett resursbevarande.
Kommissionen gavs i uppdrag att ta fram förslag till riktlinjer och konkre-
ta tillämpningar av ekonomiska styrmedel inom miljöpolitiken. Klimat-
frågor, vattenföroreningar, avfall och jordbruksområdet utpekades som
prioriterade områden.

EG-kommissionen har föreslagit att skatterna på tobak, alkohol och mi-
neralolja skall harmoniseras. Förslaget innebär också att medlemsländerna
för övriga varor har rätt att behålla eller införa nya skatter, särskilt om så sker
av miljöskäl, under förutsättning att skatt inte debiteras vid import eller
avlyfts vid export och inte ger upphov till gränskontroll.

Sverige förhandlar tillsammans med övriga EFTA-länder om en anknyt-
ning till EG genom ett EES-avtal. Det är redan överenskommet att ett
sådant avtal inte skall omfatta indirekta skatter. Efter riksdagens beslut i
slutet av år 1990 är det sannolikt att Sverige kommer att ansöka om
medlemskap i EG. Det är mot denna bakgrund angeläget att noga följa
utvecklingen inom EG vad gäller skatter och ekonomiska styrmedel. Nya
skatter och styrmedel måste utformas så att de inte försvårar en integra-
tion med EG.

3.3.4 Nya ekonomiska styrmedel i Sverige

I samband med 1988 års miljöpolitiska proposition aviserade regeringen
en utredning om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Regeringen till-
satte därefter miljöavgiftsutredningen. Utredningen har lämnat förslag till
miljöavgifter som utgjort underlag för regeringens tidigare beslut och nu
aktuella förslag.

Ett viktigt inslag i regeringens ekonomiska politik är att skattekvoten
inte får öka utan att denna i stället skall minska på lång sikt. Höjda miljö-
skatter och avgifter måste därför finansiera andra skattesänkningar och ger
således inget utrymme för ökade offentliga utgifter.

Genom reformeringen av skattesystemet flyttas totalt ca 18 miljarder kr.
från skatten på arbetsinkomster till olika typer av energi- och miljöskatter.
Denna överflyttning av skatteuttaget är väsentlig ur energi- och miljöpoli-
tisk synvinkel, eftersom den på ett varaktigt sätt bidrar till lägre energi-
förbrukning och en bättre miljö. Betydelsefulla inslag är att koldioxidskatt
och svavelskatt införs varvid en viss sänkning av punktskatterna genomförs.

Samtidigt beslutades om en differentiering av oljeskatten i syfte att
framför allt stimulera användningen av från miljösynpunkt bättre diesel-
kvaliteter. Miljöskatterna infördes i huvudsak den 1 januari år 1991.
Riksdagen har också år 1990 på regeringens förslag beslutat om en miljö-
avgift på utsläpp av kväveoxider från större förbränningsanläggningar från
den 1 januari 1992. Samtliga dessa miljöskatter/avgifter har styrande
effekter genom att miljökostnader beaktas vid företagens och hushållens
ekonomiska val.

Koldioxidskatten tas ut på olja, kol, naturgas, gasol och bensin och
motsvarar 25 öre per kg utsläppt koldioxid. En motsvarande avgift på
koldioxid har integererats i miljöskatten på inrikes flyg.

Svavelskatten motsvarar 30 kr. per kg utsläppt svavel och tas ut på kol,
torv och olja.

Omläggningen och ökningen av den totala energibeskattningen förstär-
ker motivet för olika typer av energisparande och stimulerar i ökad ut-
sträckning till användning av förnybara bränslen som innebär mindre
miljökostnader. Koldioxidskatten ger stimulans till att gå över till energi-
slag med låga utsläpp av koldioxid. Svavelskatten innebär en övergång
från högsvavliga till mer lågsvavliga kvaliteter av olja och andra energislag
liksom till reningsåtgärder. Sedan förslaget om svavelskatt presenterats
har utbudet av lågsvavliga oljor ökat så att det nu också finns tjockolja
med mycket låga svavelhalter.

Den avgift på utsläpp av kväveoxider från energianläggningar som in-
förs från år 1992 blir den första avgift i Sverige som baseras på mätning av
de faktiska utsläppen. Eftersom installation av mätutrustning inte kan
krävas för mindre energianläggningar är avgiften begränsad till de totalt ca
200 anläggningar som har en tillförd effekt på minst 10 megawatt och en
energiproduktion som överstiger 50 gigawattimmar per år. Avgiften upp-
går till 40 kr. per kg utsläpp räknat som kvävedioxid.

För att inte snedvrida konkurrensen i förhållande till företag som står
utanför systemet och för att stimulera till en effektivare energiproduktion

Prop. 1990/91:90

återförs intäkterna från avgiften till kollektivet av betalningsskyldiga efter Prop. 1990/91: 90
producerad energimängd.

Därmed missgynnas inte de stora anläggningarna, vilka från miljösyn-
punkt oftast är att föredra då de är mer energieffektiva och klarar högre
reningskrav.

De beslutade miljöskattema/avgifterna beräknas leda till att de årliga
svavelutsläppen minskar med 10000 — 25000 ton till slutet av 1990-talet,
att koldioxidutsläppen blir 5—10 milj, ton lägre per år vid 1990-talets slut
än de annars skulle ha blivit samt att de årliga kväveoxidutsläppen mins-
kar med 3 000 — 5 000 ton.

Regeringen avser att kraftigt höja miljöavgiften på slutna nickel/kad-
miumbatterier fr. o. m. år 1992. För att stimulera till återlämning av förbru-
kade nickel/kadiumbatterier skall återlämningspremier lämnas. Även fast
monterade batterier omfattas av systemet.

Miljöklasser skall införas på nya fordon fr. o. m. 1993 års modeller i
kombination med ekonomiska styrmedel. Skattedifferensen mellan blyfri
och annan bensin höjs.

Avgifterna på bekämpningsmedel och handelsgödsel bör konstrueras om
i samband med att prisregleringsavgifterna avvecklas. En miljöskatt på kad-
mium i handelsgödsel bör också övervägas i detta sammanhang. En miljö-
skatt på krom och arsenik i träskyddsmedel kommer att övervägas som
komplement till de föreskrifter som nyligen utfärdats av kemikalieinspek-
tionen för det fall att föreskrifterna ensamma inte ger avsedd styreffekt.
Vidare föreslås en ökad möjlighet för kommunerna att differentiera av-
fallstaxor i syfte att stimulera källsortering och minska avfallsmängden.

Genom de miljöavgifter/skatter som beslutades av riksdagen i juni 1990
och som nu delvis införts och genom de miljöavgifter/skatter som regering-
en föreslår i denna proposition tas väsentliga steg mot en förnyelse och
effektivisering av styrmedlen inom miljöpolitiken.

De ekonomiska styrmedlen måste anpassas till förändringarna i miljösi-
tuationen. Nya styrmedel måste utvecklas för att miljöhänsyn skall tas
även vid diffus spridning från många små utsläppskällor. Ekonomiska
styrmedel är i detta sammanhang väl lämpade för att miljöeffekter skall
beaktas på ett rationellt och kostnadseffektivt sätt.

Ekonomiska styrmedel inom miljöpolitiken bör utformas med hänsyn till
olika typer av krav för att ge tillfredsställande resultat ur miljöpolitisk,
administrativ, allmänt ekonomisk- politisk och internationell synvinkel.
När dessa krav kan uppfyllas utgör ekonomiska styrmedel ett ofta lämpligt
alternativ eller komplement till andra miljöpolitiska åtgärder. Vidare bör
beaktas att om miljöskadan i Sverige uppkommer som en följd av konsum-
tion av miljöskadliga varor i Sverige och det av administrativa eller andra
skäl endast är möjligt attbeskatta produktion i Sverige så kan miljöskatter
/avgifter vara mindre lämpliga om de i huvudsak innebär att produktionen
flyttas från Sverige till andra länder. Sådana pålagor på produktionen i
Sverige är mera lämpliga om miljöskadan i Sverige bestäms av produktio-
nen i Sverige även om sådana pålagor kan leda till viss utflyttning av pro-
duktion. Andra länder har i sådana fall motsvarande möjligheter att införa
miljöskatter/miljöavgifter för miljöskadlig produktion i det egna landet.

Ekonomiska styrmedel har många fördelar genom att de ger motiv till Prop. 1990/91: 90
utsläppsminskningar och därmed starka motiv för en fortgående teknisk
utveckling. De ger också en flexibilitet för förorenaren att välja hur förore-
ningen skall begränsas och en möjlighet att välja den metod där utsläppen
begränsas till minsta möjliga kostnad. Vidare tenderar ekonomiska styr-
medel att bli allt mera verkningsfulla över tiden efter hand som de påver-
kar valet mellan olika produkter samt teknikutvecklingen. Jämfört med
bl. a. kvantitativa regleringar är ekonomiska styrmedel ofta att föredra ur
handelspolitisk synvinkel.

Mot denna bakgrund anser regeringen att ekonomiska styrmedel bör
komma till ökad användning inom miljöpolitiken samtidigt som de måste
uppfylla högt ställda krav i olika avseenden för att kunna utgöra ett
framgångsrikt och varaktigt inslag i den svenska miljöpolitiken.

Svenska erfarenheter kan vara vägledande i det internationella samarbe-
tet på detta område i framtiden.

3.4 En ny miljöbalk

Sammanfattning av avsnittet: En parlamentarisk kommitté tillsattes
i maj 1989 för att se över miljölagstiftningen. Kommitténs fortsatta
arbete skall ta sikte på att samla miljölagarna, bl. a. naturresurslagen,
miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter och naturvårdslagen,
i en miljöbalk.

Omsorgen om människors hälsa och miljön skall bilda utgångs-
punkten för miljölagstiftningen. Lagstiftningen skall också omfatta
bestämmelser om en ansvarsfull hushållning med gemensamma re-
surser.

Tillåtlighetsreglerna skall skärpas. Regleringen av trafikens
miljöfrågor skall harmoniseras med annan miljölagstiftning. Förhål-
landet mellan Sveriges internationella åtaganden och den svenska
miljölagstiftningen skall utredas särskilt.

3.4.1 Inledning

Miljöskyddslagen, som trädde i kraft 1969, utformades efter de då aktuella
förutsättningarna. Den syftar till att reglera miljöstörningar som uppkom-
mer från fasta anläggningar. Miljöskyddslagen har varit förutsättningen
för arbetet att kraftigt begränsa utsläppen från industrier och andra punkt-
källor. Flera olika lagar som har stor betydelse för miljöarbetet har tillkom-
mit efter miljöskyddslagen, bl.a. lagen om kemiska produkter. Samtliga
lagar har, var och en inom sitt område, anpassats till utvecklingen och till
de specifika problem som de var avsedda till att lösa. Regeringen kan
konstatera att arbetet i mycket har varit framgångsrikt, men att det nu är
befogat att göra en samlad genomgång både av miljölagstiftningen och
myndigheternas verksamheter inom miljöområdet.

Det var bl. a. mot denna bakgrund som regeringen i maj 1989 tillsatte en

kommitté med parlamentarisk sammansättning för att se över miljölag- Prop. 1990/91:90
stiftningen. Ändamålet med utredningen är att utforma förslag till en
lagstiftning som bidrar till att miljöhänsynen genomsyrar alla samhällssek-
torer. Detta skall bl. a. åstadkommas genom att samordna lagstiftningen.

Kommittén har nu lämnat sitt principbetänkande. Regeringen anser att
det fortsatta arbetet bör löpa enligt de ursprungliga direktiven. Vidare bör
följande utgångspunkter gälla för kommitténs fortsatta arbete.

3.4.2 Samordning av miljölagstiftningen

Det är lagstiftningens uppgift att säkerställa de miljöpolitiska målen.

En framtida miljölagstiftning måste utformas med utgångspunkt i de
miljöproblem som är kända i dag. De måste också ha en nära anknytning
till hur problemen konkret skall angripas. Alla lagar som avser att bevara,
skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten
till en ren och hälsosam miljö och att säkerställa ett hänsynsfullt tillvarata-
gande av naturresurserna skall därför samlas i en miljöbalk.

Föreskrifter som motsvarar naturresurslagen, som brukar betecknas
som en paraplylag, bör i en samlad lagstiftning överordnas de olika i lagen
behandlade verksamheterna. Härigenom får man också en naturlig kopp-
ling mellan de olika intressen som kan stå mot varandra i fråga om
miljöhänsyn och exploatering. Denna intressemotsättning har alltid fun-
nits som en bakgrund i all lagstiftning som syftat till att värna miljön.

Miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter och
renhållningslagen är alla lagar av skyddskaraktär. Lagarna sammanfaller i
fråga om skyddsområden och till stor del när det gäller tillämpande myn-
digheter. Även lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten, lagen om
svavelhaltigt bränsle och lagen om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark har samma skyddssfar. Om dessa lagar tillsammans med andra
miljölagar av mer begränsad omfattning sammanförs i en miljöbalk kan
betydande samordningsvinster uppnås. Kravnivåerna skulle kunna höjas
och eventuella motsägelser i lagarna skulle kunna undanröjas.

Naturvårdslagen innehåller särskilda regler som nära anknyter till
miljövårdens intressen. Även här bör det alltså vara befogat att föra in
lagen i en samlad miljöbalk. Detta blir ytterligare förtydligat genom de
förstärkningar av miljövårdens intressen som föreslås i denna proposition
genom ändringar i naturvårdslagen. De ändringar som nu föreslås i na-
turvårdslagen skall inte ses som ett hinder för framtida samordning.

Regeringen gör den bedömningen att lagen om kemiska produkter bör
ingå i en miljöbalk. Detta är av fundamental betydelse när det gäller att
betona hur viktigt det är att produkterna redan vid tillverkningen anpassas
till miljön. Regeringen anser att den s.k. substitutionsprincipen, dvs.
principen att en kemisk produkt skall bytas ut mot en mindre hälso- och
miljöfarlig när en sådan finns på marknaden, måste få ökad genomslags-
kraft. I princip måste ett sådant system bygga på att produktens miljöfar-
lighet klassificeras på samma sätt som i dag sker i fråga om hälsofarlighe-
ten.

Trafiklagstiftningen skall anpassas till övrig miljölagstiftning. Förutsätt- 58

ningarna att öka det lokala inflytandet på trafikmiljön skall utredas av Prop. 1990/91:90
kommittén.

3.4.3 Skärpta miljökrav

Tillåtlighetsreglerna bör skärpas i den nya miljölagstiftningen, så att det
klart och tydligt framgår att all verksamhet som riskerar att påverka
omgivningen skall bedömas mot människors hälsa och förhållandena i
miljön. Miljöhänsynen skall ha ökad tyngd. Frågan om hur kriterier for
miljökvalitet skall vägas in i lagstiftningen skall ingå i översynsarbetet.

Omprövningsreglema bör, som all tillståndsprövning, utformas med
den utgångspunkten att utsläppen från industrier och andra större verk-
samheter skall nedbringas till sådana nivåer att människor och miljö inte
tar skada. Kommittén skall studera om omprövningsreglema behöver
ändras.

Möjlighet att meddela föreskrifter med generell räckvidd finns i dag i
mycket begränsad utsträckning enligt miljöskyddslagen. Däremot är den-
na lagstiftningsteknik utmärkande för lagen om kemiska produkter och
anslutande andra lagar och förordningar inom kemikalielagstiftningen,
liksom också för arbetsmiljölagstiftningen. Regeringen gör den bedöm-
ningen att i en ny, samlad miljöbalk bör ett betydligt vidare utrymme ges
åt generella föreskrifter. Generella föreskrifter kan vara ändamålsenliga,
särskilt för sådana verksamheter som finns i stort antal och har likartad
teknisk utformning.

Den individuella prövningen av större miljöfarliga verksamheter skall
emellertid finnas kvar. Där är det motiverat att ta hänsyn till lokala
förhållanden. Endast härigenom tillförsäkras också enskilda intressen möj-
ligheter att påverka utgången i ett ärende.

Generella föreskrifter om skyddsåtgärder bör i huvudsak komma till
användning för sådana verksamheter som inte omfattas av tillståndsplikt.
De generella föreskrifterna utgör minimikrav som i det enskilda fallet skall
kunna skärpas i samband med tillståndsprövning. I vissa speciella fall skall
det vara möjligt att meddela generella föreskrifter även för tillståndspröva-
de verksamheter.

3.4.4 Internationell samordning

Genom det ökande internationella samarbetet och olika internationella
överenskommelser har behovet av samordning av lagstiftningsregler blivit
alltmer uppenbart. Vid utformningen av förslag till en miljöbalk skall
särskilt beaktas hur förslagen förhåller sig till miljölagstiftningen i andra
länder och gällande produktkrav i de andra nordiska länderna och inom
EG.

I vissa länder utgör ett internationellt avtal automatiskt en del av den
interna rättsordningen så snart det har trätt i kraft. För Sverige och de
andra nordiska länderna tillämpas en annan ordning, som förutsätter en
nationell rättsakt, varigenom avtalets regler införlivas med den interna
rättsordningen för att reglerna skall bli tillämpliga på nationell nivå. Detta

gäller också på miljöpolitikens område. I samband med översynen av Prop. 1990/91:90
lagstiftningen måste en kartläggning ske i vad mån den svenska lagstift-
ningen täcker innehållet i de konventioner på miljörättens område som

Sverige har anslutit sig till eller om det krävs komplettering.

Förhållandet mellan svensk miljölagstiftning och internationella åtagan-
den aktualiseras också genom den lagharmonisering som blir en följd av
ett närmande till EG. Även om nivån i miljökraven behålls intakt kan en
viss teknisk anpassning av lagstiftningen bli nödvändig.

Från rättslig synpunkt kräver en EG-anpassning samma arbete som
övrig anpassning till internationella åtaganden. Lagstiftningsarbetet görs
därför i ett sammanhang och ligger inte naturligt inom miljöskyddskom-
mitténs arbetsområde. Kommittén bör därför befrias från detta arbete.

3.5 Samhällsbyggande för en god miljö

Sammanfattning av avsnittet: Regeringen föreslår att miljökon-
sekvensbeskrivningar införs i planerings- och beslutssystemet.

Naturresurslagens tillämpning skall följas upp i planerings- och
beslutssystemet. Miljöhänsyn skall ges ökad tyngd i det kommunala
planarbetet.

Rättsfrågor om uttag och fördelning av grundvatten för enskild
vattenförsörjning utreds.

Omställningen av energiförsörjningen understöds av en utvecklad
kommunal och regional energiplanering, som särskilt uppmärksam-
mar den ökande betydelsen av biobränslen och vindkraft.

Buller som ett växande problem skall uppmärksammas av berör-
da myndigheter. Hänsyn tas till buller och andra miljöstörningar vid
planering av bl.a. trafikleder, industriområden och bostadsområ-
den.

3.5.1 Inledning

I den process då planer eller beslut växer fram om hur marken och vattnet
och den fysiska miljön i övrigt får användas kan det uppstå konflikter
mellan dem som vill värna om det pågående utnyttjandet av naturresurser-
na och dem som har önskemål om förändringar. Statsmakterna har sedan
lång tid ställt upp regler för hur olika intressen och önskemål skall vägas
mot varandra i sådana situationer. Bestämmelser om detta finns i naturre-
surslagen och i en rad andra lagar. Hushållningsbestämmelserna i naturre-
surslagen ger en för olika lagar gemensam grund för att avgöra konkur-
rensfrågor i samband med beslut om användning av mark- och vattenre-
surserna. Hittills tyder dock erfarenheterna på att naturresurslagens hus-
hållningsbestämmelser inte tillämpats i den omfattning som avsågs vid
lagens tillkomst.

Ansvaret för många av de nödvändiga besluten för att genomföra miljö-
politiken har delegerats till länsstyrelser och kommuner. Länsstyrelserna

har lämnat en redogörelse för de viktigaste miljöproblemen i vaije län i de Prop. 1990/91: 90
regionala miljöanalyserna. Kommunerna håller på att färdigställa kom-
muntäckande översiktsplaner enligt plan- och bygglagen. En fungerande
planeringsprocess är betydelsefull för det decentraliserade miljöarbetet.
Dessutom krävs en återföring av kunskap om hur tillståndet i miljön
förändras. Detta kommer att bli möjligt genom den effektivisering av
arbetet med miljöövervakning som tidigare nämnts.

3.5.2 Miljökonsekvensbeskrivningar

Som ett led i arbetet med att värna om miljön, hushålla med naturresurser-
na och att komma till rätta med den pågående miljöförstöringen skall en
miljöanpassad beslutsteknik utvecklas och tillämpas i ökad utsträckning.
Det innebär att besluten skall grundas på en genomlysning av miljökon-
sekvenserna av den aktuella åtgärden. Detta gäller beslut om åtgärder som
var för sig eller sammantagna med andra åtgärder har en stor betydelse för
miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.

En mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar kan
medverka till att främja en användning av mark och vatten samt en
hushållning med naturresurser som ligger i linje med de grundläggande
välfardspolitiska målen. Införandet av miljökonsekvensbeskrivningar ut-
gör också en anpassning till situationen i EG.

Regeringen föreslår att miljökonsekvensbeskrivningar införs i det svens-
ka planerings- och beslutssystemet, att metoderna utvecklas för de regiona-
la miljöanalyserna och att naturresurs- och miljöaspekterna ges ökad tyngd
i den fysiska planeringen.

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar förs in i naturresurs-
lagen. Miljöskyddslagens och vattenlagens bestämmelser om vad en till-
ståndsansökan skall innehålla utvidgas med krav på miljökonsekvensbe-
skrivning. Detsamma gäller lagen om kommunal energiplanering. Rege-
ringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att det i
ett ärende enligt någon av de lagar som är anknutna till naturresurslagen
skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. En sådan beskrivning skall
göra det möjligt att få en samlad bedömning av inverkan på miljön av en
planerad anläggning, verksamhet eller åtgärd. Även konsekvenserna för
hushållningen med naturresurser skall kunna bedömas.

3.5.3 Planering for en bättre miljö

Naturresurslagens regler för hushållning med mark och vatten har stor
betydelse i det förebyggande miljöarbetet. Reglerna skall tillämpas vid
prövning av exploateringsfrågor enligt plan- och bygglagen och en rad
andra lagar, t.ex. väglagen och miljöskyddslagen. Den kommunala över-
siktsplanen är ett viktigt medel för att konkretisera naturresurslagens
syften. Myndigheter som skall fatta beslut om ändrad användning av mark
och vatten skall hämta information från översiktsplanen.

Under första halvåret 1991 kommer de flesta av landets kommuner att
ha antagit en kommunomfattande översiktsplan. Planen skall redovisa de

allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om användningen av mark-
och vattenområden och om bebyggelseutvecklingen, samt hur kommunen
avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen.

Regeringen anser att den fysiska planeringen skall inrikta markanvänd-
ningen och samhällsbyggandet så att statsmakternas mål avseende miljö-
och resurshushållning samt ekonomisk tillväxt beaktas. Kommunerna har
med plan- och bygglagen fått självständigt ansvar för den fortsatta utveck-
lingen av den lokala miljön. De statliga myndigheternas ansvar begränsas i
huvudsak till att bevaka riksintressen, mellankommunala intressen och
olika hälso- och säkerhetsfrågor. Samverkan mellan stat och kommun är
ofta viktig i planeringen av utbyggnad av infrastrukturer. I regel behöver
sådana frågor belysas i ett regionalt perspektiv. Länsstyrelsernas arbete
inom den fysiska planeringen skall därför inriktas mot sådana frågor.

Regeringen anser att kopplingen mellan nationella miljömål och regio-
nala och lokala beslut skall bli tydligare. De regionala miljöanalyserna
utgör därvid ett värdefullt underlag för kommuner och länsstyrelser såväl i
det förebyggande miljövårdsarbetet som för beslut om enskilda åtgärder.
Utvecklingsarbetet bör ske i nära samverkan med centrala myndigheter.
De åtgärdsförslag som redovisats av de särskilt tillsatta miljödelegationer-
na bör följas upp av berörda länsstyrelser i det fortsatta miljöarbetet.

I och med den nyligen införda naturresurslagen och plan- och bygglagen
har länsstyrelserna delvis fått en ny roll där de långsiktiga planeringsfrå-
gorna framhävs. En ökad decentralisering till kommunerna och ett vidgat
ansvar för sektorsmyndighetema att i sin egen verksamhet beakta miljö-
och hushållningsintressen är viktiga inslag i detta förändrade system. En
viktig uppgift för bl. a. boverket och naturvårdsverket är att stärka naturre-
surs- och miljöfrågornas roll i den fysiska planeringen genom erfarenhets-
återföring, metodutveckling och utbildningsinsatser. Även riksantikvarie-
ämbetet och andra berörda myndigheter bör delta i detta arbete.

3.5.4 Bebyggelse och trafik m. m.

Sambanden mellan bebyggelse och trafik har fått ökad betydelse för kom-
munernas och de statliga myndigheternas arbete för en god miljö. Genom
att utveckla kunskaperna om dessa samband skapas en grund för de
åtgärder som behövs för en samhällsutveckling som minskar behovet av
transporter. Det gäller således att vända den utveckling som inneburit ett
kraftigt ökat transportarbete, bl. a. till följd av att stora småhusområden
byggts i perifera lägen. Detaljhandelns utveckling mot externa, storskaliga
köpcentra och koncentrationen av arbetsområden har också påtagligt ökat
bilresandet.

De planer på investeringar i järnvägar, vägar och flygplatser som nu
aktualiseras kommer att ställa stora krav på samordning mellan uppbygg-
nad av infrastruktur och övrig planering. Regeringen föreslår i propositio-
nen om näringspolitik för tillväxt att investeringar i järnvägar, vägar och
storstäder skall fördubblas under 1990-talet, bl.a. med syfte att minska
miljöproblemen. Boverket har regeringens uppdrag att senast i september

Prop. 1990/91:90

1991 redovisa vilka konsekvenser trafikinvesteringar får på hushållningen Prop. 1990/91:90
med naturresurser och på bebyggelseutvecklingen.

När det gäller lokalisering av bebyggelse i närheten av miljöstörande
verksamheter bör särskild hänsyn tas till risken för lokala störningar föror-
sakade av buller, luftföroreningar m. m. Härvid är avståndet till bostäder
ofta av stor betydelse. Statens naturvårdsverk, f. d. statens planverk och
socialstyrelsen har utarbetat rekommendationer för skyddsavstånd till oli-
ka typer av industrianläggningar. Regeringen anser att dessa rekommenda-
tioner bör tillmätas stor vikt i kommunernas planeringsarbete och normalt
tillämpas vid prövning enligt bl. a. plan- och bygglagen och miljöskydds-
lagen. Kommunerna m. fl. bör således tillämpa rekommenderade skydds-
avstånd och undvika att bebyggelse tillåts komma närmare etablerade
industriområden samt undvika att miljöstörande verksamheter tillåts
komma närmare etablerade bostadsområden.

3.5.5 Vattenresursernas nyttjande och skydd

De regionala miljöanalyserna ger kommunerna stöd för hur vattenfrågor-
na skall hanteras. De av naturvårdsverket utarbetade nationella miljömå-
len för sötvatten bör utvecklas till regionala mål som kan vägleda det
kommunala arbetet för vattenresursernas nyttjande och skydd. Kommu-
nen bör vidare i översiktsplanen kunna redovisa sin inställning till hur en
god vattenkvalitet skall kunna behållas både i yt- och grundvatten.

Det är en uppgift för länsstyrelserna att i ett regionalt perspektiv belysa
hur en god vattenkvalitet skall kunna nås och bibehållas. Kommunerna
bör vid planeringen av bebyggelse, infrastruktur m. m. ta hänsyn till vat-
tenförsörjningen och möjligheterna till miljöanpassade lösningar av av-
loppsfrågan.

Sverige är i förhållande till många andra länder rikt på vatten. På grund
av vårt lands specifika klimat- och markförhållanden är emellertid en stor
del av landets yt- och grundvatten känsligt för påverkan från miljöstörande
verksamheter.

Myndigheternas arbete för långsiktigt skydd av grundvattnet bör sam-
ordnas. Formerna för en sådan samordning bör gemensamt övervägas av
berörda myndigheter.

Kvaliteten på grundvattnet försämras i bl. a. vissa kustområden till följd
av att saltvatten tränger in, vilket i sin tur beror på för stora vattenuttag
och felaktigt lokaliserade brunnar. Den enskilde fastighetsägaren har rätt
att ta upp grundvatten för husbehov, dock med de begränsningar som
följer av bl. a. vattenlagens allmänna aktsamhetsregler. För att säkra till-
gången på grundvatten av god kvalitet kan det i vissa fall krävas en bättre
reglering än vad som i dag är möjlig med gällande lagstiftning. Regeringen
avser därför att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor om hur
rätten till rent grundvatten skall kunna säkras bl. a. genom lagreglering av
vattenuttag ur enskilda brunnar. Utredaren skall också se över myndig-
hetsansvaret i detta sammanhang.

3.5.6 Energi

De förnybara energikällorna kommer i framtiden att spela en större roll
inte minst för elproduktionen. Kännetecknande för t. ex. vindkraft och
biobränsle är att de är arealkrävande och att förutsättningarna för energi-
utvinning varierar regionalt. Den fysiska planeringen bör utformas så att
dessa energikällor skall utnyttjas optimalt och föranleda så begränsade
konflikter som möjligt med andra markanspråk. Kommunernas över-
siktsplaner får stor betydelse för att uppnå dessa mål.

På regional nivå är det en uppgift för länsstyrelserna att stödja kommu-
nerna och kraftföretagen när det gäller att utnyttja de regionala energitill-
gångarna på ett från miljö- och hushållningssynpunkt riktigt sätt.

Prop. 1990/91:90

3.5.7 Buller

Buller utgör en påtaglig miljöstörning som drabbar ett stort antal männi-
skor i vårt land. Många utsätts för buller såväl på arbetsplatser som i
bostäder och dess omgivningar. Ofta förekommer buller av olika slag även
i våra rekreationsområden.

I de regionala miljöanalyserna uppger samtliga länsstyrelser att buller är
ett betydande miljöproblem. Allt fler människor i vårt samhälle lider av
bullerstörningar i en sådan omfattning att deras hälsa riskerar att påver-
kas. Bullerstörningar orsakas framför allt av vägtrafik, flygtrafik och in-
dustrianläggningar. Lokalt kan även skjutbanor och motorsportbanor upp-
fattas som störande.

Trafikverken har i sina miljöanalyser redovisat sin syn på bullerproble-
men och utifrån sina målsättningar föreslagit vissa åtgärder. Det är en
uppgift för de berörda myndigheterna att ansvara för att bullerbegränsan-
de åtgärder vidtas. De mest utsatta boendemiljöerna och arbetsplatserna
åtgärdas först.

Kommuner bör på motsvarande sätt behandla bullerfrågorna i den
översiktliga planeringen och i program för hälso- och miljöskyddsarbetet.

Det fortsatta arbetet bör inriktas på att nå ned till de bullernivåer som
kan betecknas som god miljökvalitet.

Ett problem som skall uppmärksammas särskilt är behovet av helt
bullerfria miljöer, t. ex. i fjäll- och i skärgårdsområdena. Regeringen kom-
mer därför att ge naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med boverket
lämna förslag till åtgärder mot buller i sådana områden. Målet är att det
även i framtiden skall vara möjligt att uppleva tystnaden i vissa natur-
miljöer.

3.6 Miljövårdsorganisationen

Sammanfattning av avsnittet: I det fortsatta miljöarbetet kommer
sektorsmyndighetemas miljöansvar att vara av stor betydelse. De-
centralisering av arbetet inom miljömyndigheterna har inletts och
fortsätter. Kommunernas roll i miljöarbetet ökar successivt.

De miljömål som formulerats skall överföras till sektorsmål och
åtgärdsprogram av sektorsmyndighetema för olika samhällssektorer.
De nationella målen bryts ner för olika geografiska områden. Häri-
genom ökar möjligheterna att prioritera och genomföra de åtgärder
som behövs för att förbättra miljön.

De centrala miljömyndigheternas roll att samordna, driva på och
följa upp åtgärderna inom olika sektorer görs tydligare.

Miljömyndigheternas arbete effektiviseras. Naturvårdsverkets or-
ganisation ses över, liksom socialstyrelsens roll vad gäller hälso-
skyddsarbetet. De regionala myndigheternas ansvar stärks i sam-
band med att länsstyrelserna omorganiseras.

3.6.1 Inledning

I arbetet med bl. a. planering, prövning och tillsyn enligt olika miljölagar
har länsstyrelserna och kommunerna en framträdande roll. Redan i sam-
band med 1988 års miljöpolitiska proposition genomfördes en decentrali-
sering i miljöskyddsarbetet. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommu-
nerna fick ett obligatoriskt tillsynsansvar enligt miljöskyddslagen. Kom-
munerna har också fått ökat ansvar på avfallsområdet. Länsstyrelserna
fick ett större ansvar för prövning av miljöstörande verksamheter och
ökade resurser. Samtidigt fastställdes att alla samhällssektorer har ett
miljöansvar inom sitt verksamhetsområde. Såväl länsstyrelserna som mil-
jö- och hälsoskyddsnämnderna har sedan år 1973 haft ett omfattande
tillsynsansvar enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor resp, lagen om
kemiska produkter.

Verksamheten inom så gott som alla samhällssektorer påverkar tillstån-
det i miljön. Genom att tydligare miljömål nu formuleras ökar förutsätt-
ningarna för olika sektorer att omforma generella miljömål till sektorsmål
för sina resp, verksamhetsområden. Därigenom stärks sektorsansvaret
ytterligare, samtidigt som förutsättningarna för att genomföra miljöpoliti-
ken förbättras.

På samma sätt måste miljömålen också brytas ned till konkreta mål och
åtgärdsplaner för olika geografiska områden, vilket ger en grund för de
regionala och lokala myndigheternas arbete.

3.6.2 Sektorsansvar och decentralisering

Inom vissa områden finns förvaltningsmyndigheter, som är inriktade på
tillämpning av lagstiftning, utredningsverksamhet och främjande av forsk-
ning och utveckling. Inom andra områden finns företrädesvis affärsdrivan-

Prop. 1990/91:90

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

de verk, som närmast kan ses som utövare av en viss verksamhet. Flera Prop. 1990/91:90
statliga myndigheter har i uppgift både att driva vissa verksamheter och att
svara för myndighetsutövning.

Ett sektorsansvar för miljön och för vården av naturresurserna innebär
ett ansvar för såväl näringsidkare som myndigheter som driver verksamhe-
ter att anpassa sig till de fastlagda miljömålen.

Trafiken är ett exempel på ett område där ett tydligt uttalat sektorsan-
svar har börjat införas. Samtliga trafikverk har på regeringens uppdrag
redovisat miljöanalyser för verksamheten och för de utbyggnadsplaner
som finns för de olika trafikslagen. Miljöanalyserna kommer att utgöra en
viktig del av beslutsunderlaget för den framtida trafikplaneringen. Sektors-
ansvaret blir också tydligt bl. a. genom de fortsatta åtgärder för sjöfarten,
flyget och vägtrafiken som nu genomförs. Ett annat exempel på sektorsans-
var finns hos lantbruksstyrelsen, som sedan den 1 juli 1989 ansvarar för att
utfärda föreskrifter om hur gödselhantering m. m. skall ske för att begränsa
störningarna i den yttre miljön. Regeringen avser nu att förstärka sektors-
myndighetemas miljöansvar ytterligare genom att detta ansvar skrivs in i
instruktionen för bl.a. trafikverken, de centrala fiskeri- och jordbruks-
myndighetema och skogsvårdsorganisationen. Till sektorsansvaret hör
också att ta hänsyn till kulturvården i de miljöer som berörs av sektorsor-
ganens verksamhet. I sektorsansvaret bör ingå att utarbeta sektorsplaner
och åtgärdsprogram med preciserade mål för miljövården och naturskyd-
det som omsätter nationellt fastlagda mål på det mest kostnadseffektiva
sättet. Naturvårdsverket och kemikalieinspektionen har som centrala
myndigheter på miljöområdet ett ansvar att tillhandahålla kunskap och
vara pådrivande och bör därför delta i arbetet att utforma och följa upp
sektorsplanerna.

För att förstärka miljöarbetet inleddes ett arbete med ökad decentralise-
ring av ansvar och arbetsuppgifter för miljömyndigheterna i samband med
1988 års miljöpolitiska proposition. Samtidigt tillfördes myndigheterna
ökade resurser för tillsynsarbetet.

Tillsynsverksamheten har därigenom ökat kraftigt. Länsstyrelserna ge-
nomförde år 1986 ca 3 600 besök eller inspektioner. En undersökning har
genomförts av naturvårdsverket, som visar att under andra halvåret 1989
genomfördes eller initierades ca 2 700 besiktningar eller inspektioner av
länsstyrelserna, vilket på årsbasis motsvarar 5400 besiktningar eller in-
spektioner. Antalet handläggare hos länsstyrelserna som arbetar med pröv-
ning och tillsyn har ökat under den senaste treårsperioden. Ökningen av
antalet handläggare är dock större i de kommunala miljö- och hälsoskydds-
nämnderna, som sedan år 1989 byggt upp sin verksamhet med tillsyn
enligt hälsoskyddslagen och miljöskyddslagen.

Det är ännu för tidigt att utvärdera resultatet av denna förändring.
Prövnings- och tillsynsverksamheten är viktiga delar i det kommande
arbetet med att begränsa utsläppen från industrin och andra punktkällor
till sådana nivåer att miljön inte tar skada. Regeringen bedömer förutsätt-
ningarna för att genomföra den planerade omprövningen av prioriterade
verksamheter som mycket goda.

Regeringen anser att arbetet med att förbättra den yttre miljön skall ske i

samverkan med strävandena att förbättra arbetsmiljön. Regeringen kom- Prop. 1990/91:90
mer därför att ge arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket och kemikalie-
inspektionen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en ökad samver-
kan i tillsynsverksamheten.

3.6.3 De centrala miljömyndigheterna

En förutsättning för att sektorsansvaret och decentraliseringen skall leda
till ett gott miljöskyddsarbete är också att de centrala miljömyndigheterna
samordnar verksamheten genom att ta fram kunskapssammanställningar
som underlag för olika beslut och genom att utarbeta allmänna råd och
föreskrifter för olika verksamheter.

Statens naturvårdsverk är den centrala myndigheten på miljöområdet.
Naturvårdsverket, kemikalieinspektionen och koncessionsnämnden för
miljöskydd utgör tillsammans med länsstyrelserna och kommunerna kär-
nan i miljövårdsorganisationen. Det finns också en rad andra myndigheter
som har viktiga uppgifter med anknytning till hälso- och miljövård. Bover-
ket har ett särskilt ansvar när det gäller att främja en långsiktigt god
hushållning med naturresurserna.

Regeringen har i 1988 års kompletteringsproposition redovisat riktlinjer
för en övergång till en mera långsiktig styrning av den statliga verksamhe-
ten. Avsikten med den nya budgetprocessen är att åstadkomma en mer
resultatorienterad styrning och budgetdialog inom staten, bl. a. genom att
myndigheter och verksamheter skall genomgå en fördjupad prövning vart
tredje år.

Statens naturvårdsverk, kemikalieinspektionen och koncessionsnämn-
den för miljöskydd har redovisat fördjupade anslagsframställningar den 1
september 1990.

Statens naturvårdsverks roll i miljöarbetet har förändrats under senare
tid. Naturvårdsverkets roll som central miljömyndighet kräver en stor
kontaktyta med de andra organ som har betydelse i miljöarbetet. Na-
turvårdsverket skall samordna arbetet för ett miljöanpassat samhälle —
nationellt och internationellt. Naturvårdsverket har ett centralt ansvar för
att på olika sätt stödja länsstyrelser och kommuner i deras arbete med
miljöfrågorna.

Regeringen underströk i propositionen om miljöpolitiken inför 1990-
talet naturvårdsverkets centrala roll i miljöarbetet. Som särskilt viktiga
uppgifter framhölls att utforma strategier, handlingsprogram samt råd och
riktlinjer inom miljöområdet.

Den förändrade ansvarsfördelningen och förändringen i inriktningen av
miljöarbetet har lett till en rad organisatoriska översyner av naturvårds-
verket. Den nuvarande organisationen är enligt regeringsbeslut tidsbegrän-
sad till den 30 juni 1991.

Regeringen beslöt den 1 november 1990 att tillkalla en särskild utredare
för att utreda naturvårdsverkets framtida uppgifter och organisation. Ut-
gångspunkter för arbetet är att naturvårdsverkets centrala roll i det samla-
de miljövårdsarbetet skall stärkas och att verkets organisation anpassas till

en mål- och resultatorienterad styrning, en utökad decentralisering samt Prop. 1990/91: 90
integrering av miljöarbetet i olika sektorer.

Kemikalieinspektionen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
hälso- och miljörisker med kemiska ämnen och produkter. Kemikaliein-
spektionen har ett övergripande ansvar for kontrollen av kemiska produk-
ter.

Kemikalieinspektionens mål och inrikting bygger på tre grundläggande
förutsättningar. Den första förutsättningen är att tillverkare och importö-
rer har huvudansvaret for de kemiska produkter de levererar, vilket inne-
bär att de bl.a. har ansvaret att utreda kemikaliernas egenskaper och
informera om skaderisker och förebyggande åtgärder av betydelse ur häl-
so- och miljöskyddssynpunkt. Den andra förutsättningen är att internatio-
nell samverkan är nödvändig och strategiskt viktig för kemikaliekontrollen
och den tredje förutsättningen är att även användarna av kemiska produk-
ter, dvs. både företag, offentliga organ och enskilda konsumenter, har ett
ansvar och en uppgift i kemikaliekontrollen.

Kemikalieinspektionen skall se till att den som tillverkar, importerar
eller levererar en kemisk produkt tar sitt ansvar och vet vilka effekter
produkten har på hälsa och miljö. För att förbättra kunskapen om kemiska
produkter kommer ett system for fÖrhandsanmälan av nya kemiska ämnen
att införas samt produktregistret att byggas ut. Kemikalieinspektionen har
i samarbete med statens naturvårdsverk inlett ett arbete med en systema-
tisk genomgång av kemikalier som kan påverka miljön negativt i syfte att
få till stånd en avveckling av användningen av sådana ämnen.

Regeringen föreslår nu att kemikalieinspektionen förstärks méd 8,6
milj. kr. för att kunna utvidga sitt arbete, framför allt med förhandsan-
mälan av nya kemiska ämnen och fortsatt uppbyggnad av produktregistret
samt systematisk genomgång av miljöfarliga kemikalier, och för ökat inter-
nationellt samarbete.

Koncessionsnämndens verksamhet bestäms i sin helhet av nämndens
uppgifter enligt miljöskyddslagen. Den pågående översynen av miljölag-
stiftningen kan leda till förändrade uppgifter på sikt. Verksamheten förut-
sätts bli oförändrad under treårsperioden.

3.6.4 Det regionala och lokala miljöarbetet

Genom den nya länsstyrelseorganisation som träder i kraft den 1 juli 1991
samlas kompetens och resurser på regional nivå till länsstyrelserna. Detta
skapar ytterligare förutsättningar för ett samlat miljöarbete. Länsstyrelsen
får härmed ansvaret för att den regionala utvecklingen sker i former som
är förenliga med en god miljö och en långsiktig hushållning med naturre-
surserna.

Länsstyrelsen har dels genomförandeuppgifter, dels samordningsansva-
ret för det samlade miljöarbetet i länet. Länsstyrelsernas verksamhet och
organisation ses nu över för att skapa en samordnad länsförvaltning.

Översynen av naturvårdsverkets uppgifter och organisation har också
beröringspunkter med verksamheten vid länsstyrelserna. En av utgångs-
punkterna för utredningen är att miljöarbetet skall decentraliseras. Detta 68

ställer särskilda krav på de regionala myndigheternas arbete med Prop. 1990/91:90
miljövård och naturresurshushållning. Om en decentralisering skall vara
möjlig måste således dessa myndigheter och kommuner ta ett ökat ansvar
for dessa frågor.

I 1988 års miljöpolitiska proposition betonades bl. a. vikten av regionala
bedömningar i miljöarbetet. Uppdraget om de regionala miljöanalyserna
är ett exempel på detta. Tillsättande av vissa regionala miljödelegationer
är ett annat.

Delegationernas uppgift har varit att initiera åtgärder för att göra regio-
nerna väsentligt renare på tio år. Delegationer har tillsatts för följande
områden: Göteborg, Dalälven, västra Skåne och Sundsvall-Timrå. Samtli-
ga delegationer utom den för Dalälven har avlämnat sina slutrapporter.
Delegationernas förslag berör alla nivåer i samhället.

Regeringen konstaterar att erfarenheterna av delegationernas arbete är
goda. De har visat att det genom en stor satsning under en begränsad tid är
möjligt att få fram sektorsövergripande förslag, vinna en bred förankring
hos allmänheten, företag, forskningsinstitutioner och lokala och regionala
organ samt att initiera åtgärder. Resultatet av delegationernas arbete utgör
ett underlag för vissa av förslagen i denna proposition. Merparten av
delegationernas förslag utgör grund för regionala och lokala beslut.

Kommunerna har tilldelats en mer aktiv roll i miljöarbetet bl.a. genom
att miljö- och hälsoskyddsnämnderna sedan den 1 juli 1989 har övertagit
tillsynsansvaret för alla verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt
miljöskyddslagen. Härigenom tillförs miljöskyddsarbetet en betydande
resurs. Kommunernas kompetens och ansvar i hälso- och miljöskyddsar-
betet har gett ökade förutsättningar för en kommunal miljövårdsplanering.
Kommunernas tillsynsarbete befinner sig fortfarande i många kommuner i
ett uppbyggnadsskede. I samband med 1990 års budgetproposition beslu-
tade riksdagen om ökat kommunalt ansvar på avfallsområdet. I flertalet av
landets kommuner har ambitionerna på miljöområdet ökat. Detta rör
bl. a. trafikplanering och förebyggande åtgärder i den egna verksamheten.
En förutsättning för att denna verksamhet snabbt skall kunna byggas ut är
att det finns tillgång till kompetent personal.

3.7 Miljömedvetande och utbildning

Sammanfattning av avsnittet: Utbildning är en av förutsättningarna
för att miljöfrågorna skall kunna genomsyra alla verksamheter.

Miljöfrågorna skall integreras i grundutbildningen på alla nivåer.
Miljöutbildning införs i läroplanerna för grundskolan och gymnasi-
et. Regeringen tillkallar en läroplanskommitté med uppgift att se
över hur miljöutbildningen skall utformas.

Miljöfrågorna ges också ökad vikt i all grundläggande högskoleut-
bildning. Särskilda medel avsätts för lärarfortbildning och utveck-
lingsarbete. Universitets- och högskoleämbetet får i uppdrag att
tillkalla en särskild referensgrupp för att initiera och följa detta ar-
bete.

Kopplingen mellan arbetsmiljö och yttre miljö bör behandlas i bl. a.
skyddsombudsutbildningen.

Regeringen föreslår nu att antalet antagningsplatser på miljö- och
hälsoskyddslinjen vid universitetet i Umeå utökas från 62 till 90
fr. o. m. budgetåret 1991/92. Regeringen föreslår också att den ett-
åriga kompletteringsutbildningen för naturvetare och tekniker ge-
nomförs under ytterligare tre år fr. o. m. budgetåret 1991/92 med
sammanlagt 90 antagningsplatser per år.

3.7.1 Inledning

Att genomdriva en i grunden miljöanpassad och långsiktigt hållbar utveck-
ling är en stor utmaning. Trender måste brytas och vanor måste ändras.
Detta kommer att ställa stora krav på oss alla personligen. Som kollektiv
och som individer måste vi ta ansvar för de negativa miljöeffekter som
utvecklingen också medför.

Utbildning är en grundläggande förutsättning för att varaktigt kunna
förändra attityder och handlingssätt. Alla måste få de grundläggande kun-
skaperna och förståelsen för kretslopp, orsakssamband och miljökon-
sekvenser.

Miljöproblemen har i stor utsträckning flyttat närmare individen och
har blivit svårare att lösa. En förändrad problembild kräver nya lösningar.
För att rätt kunna bedöma olika valmöjligheter och påverka utvecklingen i
rätt riktning är tillgången till korrekt information om miljöförhållanden
och miljöpåverkan nödvändig. Positiv miljömärkning, som nu införs på
nordisk bas, miljödeklarerade produkter och miljöfarlighetsmärkning är
hörnstenar i kunskapsuppbyggnaden. Tillverkare och importörer har ansvar
för att kunskap om olika varors miljöegenskaper finns tillgängliga. För kon-
struktörer och produktutvecklare skall det vara naturligt att värdera olika
komponenters miljöfarlighet redan på konstruktionsstadiet.

En särskild satsning i syfte att höja den allmänna kunskapsnivån på mil-
jöområdet kommer att genomföras i Skåne under år 1991, i enlighet med
miljödelegationen för västra Skånes förslag.

Kunskaperna om hur olika verksamheter påverkar miljön ökar genom

Prop. 1990/91:90

forskningen. I 1990 års proposition om forskning förstärktes såväl den
grundläggande miljöforskningen som den sektorsinriktade miljöforskning-
en. Båda syftar till att underlätta en omställning till ett mera miljöanpassat
jord- och skogsbruk, ett avfallssnålt samhälle och miljöanpassade trans-
port- och energilösningar. I propositionen slogs också fast att miljöfrågor-
na bör inta en central roll i all forskning och att miljökonsekvenser skall
analyseras och redovisas.

3.7.2 Utbildning

Alla medborgare skall erbjudas grundläggande kunskaper i miljöfrågor.
Skolan måste förmedla den grundläggande förståelsen för sambanden mel-
lan människan och hennes omgivning. Det innebär att förskolan och
grundskolan skall ge en allmänbildning om miljön. Därutöver krävs sär-
skilda utbildningsinsatser för olika yrkeskategorier som har viktiga roller i
produktions- och produktutvecklingen. Denna utbildning skall ges av
gymnasium och högskola. Olika yrkesgrupper, t. ex. ekonomer, jurister,
ingenjörer, naturvetare och miljö- och hälsoskyddsinspektörer kommer att
ha centrala roller i miljöarbetet, men miljöaspekterna måste föras in även i
andra utbildningar än dessa.

Inom skolväsendet pågår ett omfattande reformarbete. Utöver ändrade
regelsystem för användning av resurser kommer läroplanerna att föränd-
ras. Utgångspunkterna för de mål som skall uttryckas i läroplanerna finns i
1 kap. 2 § skollagen: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överens-
stämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som
verkar i skolan skall främja aktning för vaije människas egenvärde och
respekt för vår gemensamma miljö.”

För skolan innebär detta bl. a. att miljöfrågorna inte längre skall ses som
skilda från annan verksamhet utan integreras i skolans hela arbete. Miljö-
frågorna kommer att få en framträdande roll i den reformerade gymnasie-
skolan och inom vuxenutbildningen. Denna förändring av skolans verk-
samhet kommer att ställa stora krav på såväl grundutbildningen av lärare
som fortbildningen.

Också inom den grundläggande högskoleutbildningen ges miljöfrågorna
ökad vikt. Regeringen anser att särskilda fortbildnings- och utbildningsin-
satser för lärare inom högskolan skall genomföras. En särskild referensgrupp
med uppgift att aktivt följa det fortsatta arbetet med dessa frågor kommer att
tillkallas.

Speciell utbildning är också nödvändig inom avfallsområdet. Avfalls-
och återvinningsfrågorna utgör en del av de samlade miljöproblemen. Det
är särskilt viktigt att avfalls- och återvinningsfrågor blir en del av den
grundläggande tekniska högskoleutbildningen både i fråga om konstruk-
tion och produktion.

Den ökande efterfrågan under de senaste åren på miljöutbildad specia-
listpersonal — inte minst från industrins sida — har lett till en brist på
främst kommunala miljö- och hälsoskyddsinspektörer. Antalet utbild-
ningsplatser på miljö- och hälsoskyddslinjen vid universitetet i Umeå
utökas därför från 62 till 90 fr. o. m budgetåret 1991/92.

Prop. 1990/91:90

Regeringen föreslår att den ettåriga påbyggnadsutbildning av naturveta- Prop. 1990/91:90
re som har startat i Kalmar, Stockholm och Göteborg fortsätter och ut-
vecklas till ett alternativ för naturvetare och tekniker. Den ettåriga kom-
pletteringsutbildningen genomförs under ytterligare tre år fr. o. m. budget-
året 1991/92 med sammanlagt 90 antagningsplatser per år.

I det fria och frivilliga folkbildningsarbetet finns speciellt goda möjlighe-
ter att nå ut med kunskaper till mycket breda folkgrupper. Samtliga elva
studieförbund och ett trettiotal av landets folkhögskolor anordnar korta
och/eller längre kurser med miljöstudier utifrån olika perspektiv.

3.7.3 Miljöfrågorna i arbetslivet

Arbetet med att främja säkerhet och hälsa i arbetsmiljön är en viktig del i
politiken för en god livsmiljö. De anställdas medverkan liksom de fackliga
organisationernas engagemang har varit centrala inslag i detta arbete, som
har varit mycket framgångrikt.

Enligt regeringens mening finns det skäl att öka samverkan i arbetet för
att förbättra arbetsmiljön och den yttre miljön bl. a. mot bakgrund av det
gemensamma målet att skydda människors hälsa och öka deras välbefin-
nande. Internationella arbetsorganisationen, ILO, antog i juni 1990 en
resolution som uppmanar medlemsländernas regeringar att i samarbete
med arbetsmarknadens organisationer formulera och genomföra en inte-
grerad politik för god hälsa och miljö.

Det är enligt regeringens uppfattning av stor vikt att arbetstagarna och
deras fackliga organisationer får möjlighet att delta aktivt i arbetet med att
bl. a. nedbringa industrins utsläpp och avveckla användningen av farliga
kemikalier. Härigenom skapas också bättre förutsättningar för att samtidigt
lösa både miljö- och arbetsmiljöproblem.

På arbetsmiljöområdet bedrivs en omfattande utbildningsverksamhet
riktad till skyddsombud, arbetsledare, tekniska planerare och andra som
är med om att utforma arbetsmiljön. Arbetsmiljöfonden stöder sådan
utbildning genom att ge bidrag till arbetsmarknadens organisationer,
branschförbund och andra sammanslutningar av företag.

Utbildningens innehåll utformas närmare av de organisationer som
bedriver utbildningen, vilket medger en anpassning till de specifika arbets-
miljöproblem som finns i olika delar av näringslivet. De fackliga organisa-
tionernas utbildning lägger stor vikt vid det förebyggande arbetsmiljöarbe-
tet t.ex. sådana insatser som kan göras i samband med planering och
beslutsfattande på arbetsplatserna. Under senare år har arbetsmiljöaspek-
terna i samband med teknisk utveckling och datorisering blivit ett natur-
ligt inslag i många fackliga organisationers skyddsombudsutbildning.
Övergången till lösningsmedelsfria lacker och färger, som är motiverad
både från miljö- och hälsosynpunkt, har också underlättats genom särskil-
da utbildningsinsatser från de fackliga organisationernas och branschorga-
nisationernas sida.

Enligt regeringens uppfattning är det värdefullt att kopplingen mellan
arbetsmiljö och yttre miljö behandlas i skyddsombudsutbildningen och i
andra arbetsmiljöutbildningar. 72

Arbetsmiljöinstitutet ansvarar for vidareutbildningen av företagshälso- Prop. 1990/91:90
vårdens personalgrupper, bl.a. företagsläkare, företagssköterskor och
skyddsingenjörer. Företagshälsovården har en betydelsefull roll som stöd
för arbetsgivare och anställda vid t. ex. planering och forändring av verk-
samheter samt vid val av olika produkter. Hos företagshälsovården samlas
också kunskap om hur olika produkter och ämnen påverkar människors
hälsa.

Frågor om yttre miljö tas upp i samtliga av institutets vidareutbildning-
ar i företagshälsovård. Därutöver ger institutet särskilda kurser i bl.a.
kemisk produktkontroll och bekämpningsmedelshantering.

Regeringen anser att den kompetens som företagshälsovården på detta
sätt byggt upp i miljömedicinska och miljötekniska frågor bör tas till vara.

4 Åtgärder inom olika områden

4.1 Miljö och ekonomisk utveckling

Välfärd, trygghet och rättvis fördelning är viktiga hörnstenar i det svenska
samhällsbyggandet. De sociala trygghetssystemen har kunnat byggas ut
och den materiella välfärden har ökat i takt med tillväxten i ekonomin.
Målet om en hög tillväxt är centralt för en ekonomisk politik med sikte på
ökad välfärd, social trygghet och en god miljö.

Miljösituationen påkallar en förändring av grundläggande attityder i vår
livsföring. I ett längre perspektiv hotas såväl den materiella tillväxten som
vår allmänna välfärd av en pågående miljöförstöring. Konsumtion på
bekostnad av investeringar leder till såväl långsiktiga ekonomiska problem
som miljöproblem.

Ekonomisk tillväxt måste vägas mot andra mål i politiken. Tillväxt inne-
bär ökad kapacitet att tillverka varor och tillhandahålla tjänster. En ökad
varu- och tjänsteproduktion till priset av försämrad hälsa eller miljö är inte
en önskvärd utveckling i ett välfärdssamhälle.

En kortsiktig syn på tillväxt som inte beaktar miljöeffekter försämrar
tillväxtmöjligheterna på längre sikt eftersom resurser förbrukas och kost-
naderna för att återställa och bekämpa uppkomna miljöskador i ett senare
skede kan öka.

För att säkerställa tillväxtmöjligheterna på sikt måste vi vårda samhäl-
lets tillgångar, inklusive naturresurserna. En hållbar utveckling är med
detta synsätt en utveckling där framtida generationer får ta över en natio-
nalförmögenhet som är minst lika stor som i dag.

Möjligheterna att förena ambitionerna om ekonomisk tillväxt med må-
let om en god livsmiljö har ibland ifrågasatts. Erfarenheter visar dock att
avsevärda miljöförbättringar har kunnat åstadkommas genom de resurser
den ekonomiska tillväxten skapat.

Ökade miljökrav har härigenom framgångsrikt kunnat mötas med ny
produktions- eller reningsteknik och industriproduktionen har kunnat öka
samtidigt som utsläppen har minskat. Ekonomisk tillväxt och miljökrav
initierar investeringar i exempelvis miljöanpassad produktions-, energi- 73

eller transportteknik som behövs för att driva utvecklingen i riktning mot
ett miljövänligare samhälle.

Miljökraven får dock inte ses för snävt. Miljöskydd är inte bara fråga om
reningsteknik vid själva tillverkningen. God miljö- och resurshushållning
måste tillgodoses i alla led från råvara till slutligt avfall. Detta blir allt mer
tydligt ju bättre reningstekniken blivit. Framtidens miljöproblem kom-
mer, som vi tidigare framhållit, mer och mer att relateras till varornas
innehåll och utformning, samt till konsumtionen.

Den ekonomiska tillväxten har stor betydelse för våra möjligheter att
lösa miljöproblemen. Det är därför viktigt att förutsättningarna för ekono-
misk tillväxt säkerställs genom att olika insatser görs för att främja främst
en utveckling och förnyelse av näringslivet. Regeringen redovisar i propo-
sitionen om näringspolitik för tillväxt förslag som främjar en sådan ut-
veckling. Eftersom ökade ambitioner inom miljö- och näringspolitiken
ömsesidigt påverkar varandra är långsiktighet, förutsägbarhet och omställ-
ningstid väsentliga i detta sammanhang.

För att hålla omställningskostnaderna på en rimlig nivå behöver indu-
strin och andra aktörer erforderlig tid för att genomföra nödvändiga inves-
teringar och utveckla nya miljöanpassade tekniker, processer eller produk-
ter. Längre omställningstider kan också möjliggöra längre gående miljö-
krav. Det är vidare väsentligt, såsom nämns i avsnitt 3.1, att ambitionerna
för miljöpolitiken undviker handelspolitiska svårigheter samt står i sam-
klang med strävan mot en internationell harmonisering av miljökraven.

Ett långsiktigt mål är att all produktion skall vara ren från början. Det
kommer dock under överskådlig tid, bl. a. vid energiproduktion, behövas
satsningar på efterhandsrening. I det perspektivet blir det nödvändigt att
lägga allt större vikt vid att reningskraven riktas mot de områden där
reningskostnaderna är lägst.

En god ekonomisk tillväxt förutsätter en anpassning av ekonomin till
nya villkor och förändrade förutsättningar. Ineffektiv verksamhet måste
bereda plats för ny, effektiv och efterfrågad produktion. En ekonomisk
politik som utformas för att underlätta strukturomvandling och skapa
gynnsamma tillväxtförhållanden i allmänhet har stor betydelse även för att
förbättra miljön. Det kan dock inte uteslutas att kommande miljökrav kan
ge upphov till betydande kostnader för vissa enskilda företag eller bran-
scher för anpassning och strukturell omställning till miljöanpassade verk-
samheter. Ambitionen måste därför vara att minimera dessa kostnader.

Vårt sätt att uttrycka välfärd genom att mäta ekonomisk tillväxt efter
förändringar i bruttonationalprodukten, bör vidareutvecklas. Välfärdsbe-
greppet bör representera mer av helhetssyn och uttrycka andra kvalitativa
faktorer, vilka inte utan vidare kan uttryckas i traditionella ekonomiska
termer.

För att kunna använda oss av det vidare begreppet nationalförmögenhet
måste nya metoder utvecklas för att värdera naturtillgångarna. Vidare bör
underlag för ekonomiska beslut utformas på ett sätt som även innefattar
och tar hänsyn till förändringar i miljön samt exploateringen av naturre-
surserna. Mot denna bakgrund har regeringen under år 1990 tillsatt en
särskild utredare, med uppgift att utreda frågan om hur nationalräkenska-

Prop. 1990/91:90

perna skall kunna kompletteras. Avsikten är att de skall utgöra ett bättre Prop. 1990/91:90
underlag när det gäller att ge miljön en större vikt vid ekonomiska bedöm-
ningar. Miljöräkenskapsutredningen, MIR, kommer att redovisa resulta-
ten av sitt arbete senast den 1 april 1991.

Miljöhänsyn skall genomsyra samhällets alla sektorer, samtidigt som
förutsättningar skall skapas för en långsiktigt uthållig tillväxt. Regeringen
har i årets finansplan understrukit att den ekonomiska politiken skall
bidra till att ställa om produktion och konsumtion for att säkra balans
mellan ekonomisk tillväxt och miljö.

4.2 Jordbruket och skogsbruket

Sammanfattning av avsnittet: Riksdagen beslutade våren 1990 om
en ny livsmedelspolitik. Prisregleringen och exportstödet avskaffas.
Ett av syftena med reformen är att få en bättre miljö. Miljömålet i
den nya livsmedelspolitiken är att slå vakt om ett rikt och varierat
odlingslandskap och att bevara den biologiska mångfalden. Värde-
fulla natur- och kulturmiljövärden skall bevaras. Ett nytt stöd for
landskapsvård har införts. Stödet uppgår till 550 milj. kr. under en
treårsperiod.

Läckaget av närsalter från jordbruket skall halveras mellan åren
1985 och 1995. Ammoniakavgången begränsas i ett första steg med
25% till år 1995. En rad åtgärder har redan genomförts. Komplette-
rande åtgärder föreslås nu så att målen kan uppfyllas.

Kadmiuminnehållet i handelsgödselmedel måste begränsas. En
särskild utredare tillkallas för att bl. a. utreda behovet av ett avgifts-
system for kadmium i handelsgödsel.

Användningen av bekämpningsmedel har halverats under den
senaste femårsperioden och skall ytterligare halveras till strax efter
mitten av 1990-talet.

En översyn av skogspolitiken har inletts. I översynen ingår att
precisera ett miljömål for skogsbruket.

Regeringen föreslår nu att ett reservationsanslag på 58,1 milj. kr.
anvisas för miljöskyddande åtgärder i jordbruket. Regeringen före-
slår vidare att en miljöavgift införs på flytande ammoniak. Skärpta
regler om markavvattning införs i naturvårdslagen.

4.2.1 Inledning

Livsmedelspolitikens inriktning ändrades genom beslut i riksdagen våren
1990, i huvudsak i överensstämmelse med regeringens proposition om
livsmedelspolitiken. Riksdagsbeslutet hade föregåtts av ett intensivt utred-
ningsarbete som bl. a. syftade till att få en livsmedelspolitik som förenar
den moderna konsumentens krav på hälsosamma och billiga livsmedel
med ett miljöanpassat och rationellt lantbruk. Riksdagens beslut innebär i
korthet tre viktiga saker. Prisreglering och exportstöd avvecklas med bör-

jan från den 1 juli 1991. Gränsskyddet sänks i enlighet med ett framtida Prop. 1990/91:90
GATT-avtal. Genom åtgärder riktade direkt till enskilda lantbrukare kom-
mer vissa allmänna mål att kunna uppfyllas och tillgodoses på en fri
marknad. Detta gäller miljöhänsyn, beredskapsfrågor och regional sprid-
ning av livsmedelsproduktionen. Den nya livsmedelspolitiken har som
mål att slå vakt om ett varierat och rikt odlingslandskap, bevara den
genetiska variationen och biologiska mångfalden och att minimera växtnä-
ringsläckage och användningen av bekämpningsmedel. Ett rikt och vari-
erat odlingslandskap är av central betydelse för flora och fauna. Miljö- och
landskapsvården har därför fått stor tyngd i den nya livsmedelspolitiken.
Det öppna landskapet skall där detta anses väsentligt från kultur- och
naturvårdssynpunkt, hävdas med landskapsvårdande stöd.

Jordbruket i Sverige har genom seklerna bidragit till att utforma en
levande landsbygd och ett öppet landskap. Jordbruket har bidragit till att
artrikedomen i Sverige har förändrats och i vissa fall ökat. Under de
senaste decennierna har emellertid det mekaniserade och kemikalieinten-
siva jordbruket fört med sig en rad negativa miljöeffekter. Användningen
av bekämpningsmedel utgör t.ex. ett hot mot djur och växter i odlings-
landskapet. Genom de åtgärder som regeringen tidigare vidtagit minskar
nu användningen av bekämpningsmedel. Användningen av handelsgödsel
och stallgödsel har lett till ökande läckage av närsalter till vattendragen och
avgång av ammoniak till luften. En ökad stordrift och utdikning av våt-
marker leder till en utarmning av biotoper.

Riksdagen beslutade år 1988 i enlighet med regeringens proposition om
miljöförbättrande åtgärder inom jordbruket m. m. bl. a. om åtgärder för
att minska närsaltläckage från jordbruket. Dessa åtgärder avsåg huvudsak-
ligen krav på ökad lagringskapacitet på stallgödsel, skärpta regler för
spridning av gödsel på åkrarna, regler för odling av fånggröda samt höjda
miljöavgifter på handelsgödsel för att stimulera till minskad användning.
De skärpta reglerna infördes i första hand i kustområden vid de mest
påverkade havsområdena. Målet var att uppnå en halvering av närsaltläc-
kaget i belastade områden till år 2000. Ytterligare åtgärder behövs emeller-
tid för att nå detta mål och för att begränsa påverkan på haven. Målet har i
internationella överenskommelser skärpts till att halvera närsaltläckaget
från jordbruket till år 1995 för att det skall vara möjligt att uppnå den
halvering av den totala tillförseln av närsalter till haven genom mänsklig
påverkan.

Regeringen har tidigare angivit att målet är att hälso- och miljöriskerna
vid användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket skall minska.
Som första steg har en halverad användning i princip uppnåtts mellan åren
1985 och 1990. Enligt riksdagens beslut i enlighet med den livsmedelpoliti-
ska propositionen år 1990 skall användningen av bekämpningsmedel hal-
veras ännu en gång till strax efter mitten av 1990-talet.

Regeringen bedömer att den livsmedelspolitiska reformen ytterligare
kommer att begränsa jordbrukets negativa miljöpåverkan. Reformen ger
utrymme för ett framtida miljöanpassat jordbruk.

I samband med reformen kommer det att ske en omläggning av jordbru-
kets växtproduktion. Regeringen har beslutat om stödåtgärder för åker-

mark som ställs om till annan varaktig användning än livsmedelsproduk- Prop. 1990/91: 90
tion, t.ex. plantering av energiskog eller lövskog eller anläggning av våt-
marker.

Regeringen har givit naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med lant-
bruksstyrelsen och riksantikvarieämbetet följa och utvärdera miljöeffek-
terna av den nya livsmedelspolitiken. I uppdraget skall även effekterna,
behovet, och omfattningen av samt formerna för landskapsvårdsersätt-
ningen utvärderas, liksom tillämpningen av vissa delar av lagen om skötsel
av jordbruksmark.

Odling av biobränslen i slättbygder och anläggning av våtmarker bidrar
till att närsaltläckaget från jordbruksmark minskar. Det s.k. anläggnings-
stödet kan erhållas för plantering av löv- och energiskog. Stödet till odling
av biobränslen i slättbygder minskar jordbrukets närsaltläckage och natur-
och kulturvärden i landskapet bibehålls.

4.2.2 Närsalterm.m.

För den svenska belastningen av närsalter på havs-, yt- och grundvatten
utgör jordbruket fortfarande en betydande källa. För vissa jordbruksinten-
siva områden kan det t. o. m. vara den dominerande källan.

De regler för lagring och spridning av stallgödsel som tidigare införts,
samt höjningen av miljöavgiften för handelsgödsel har redan bötjat ge
effekt. Det är emellertid inte tillräckligt för att uppnå en halvering av
kväveutsläppen. Den omställning av jordbruket som den livsmedelspoliti-
ska reformen leder till beräknas också kraftigt bidra till minskat närsaltläc-
kage.

Regeringen anser att föreskrifter skall utfärdas avseende krav på utökad
andel höst- och vinterbevuxen mark. Detta är en av de mest kostnadseffek-
tiva åtgärderna för att minska närsaltläckaget. Regeringen föreslår att
medel anvisas för information och försöksverksamhet rörande höst- och
vinterbevuxen mark.

En annan viktig källa till kvävebelastningen är ammoniakavgången.
Dessa utsläpp är i första hand ett nationellt problem eftersom ammoniak
sprids över betydligt kortare avstånd än t.ex. kväveoxiderna. Ca 40% av
nedfallet av ammoniak kommer från svenska källor och då främst från
jordbruket i samband med hantering av stallgödsel. Åtgärder kan vidtas
för att begränsa ammoniakavgången till luften från gödselhanteringen.
Genom teknisk utveckling av gödselspridare kan ammoniakavgången
minskas ytterligare. Målet är att i första hand begränsa ammoniakavgång-
en med 25% till år 1995, räknat från dagens nivå. Möjligheterna att
begränsa utsläppen med 50% till sekelskiftet utreds.

Ett kompletterande åtgärdsprogram för att minska kväveutsläppen till
mark, vatten och luft från jordbruksföretag, utarbetas av lantbruksstyrel-
sen i samråd med naturvårdsverket. Regeringen föreslår att sammanlagt
58,1 milj. kr. anvisas för miljöskyddande åtgärder i jordbruket. I detta
ingår bl.a. försök och utveckling främst med avseende på hantering av
stallgödsel och utsläpp av ammoniak. Utveckling av metodik för typgod-
kännande och serieprovning av gödselspridare ingår också.

Ytterligare ett led i att minska kväveläckaget kan vara att utnyttja Prop. 1990/91:90
ekonomiska styrmedel så att användningen av handelsgödsel minskar.
Den totala användningen av gödselmedel i jordbruket har minskat med
12% under den senaste femårsperioden. Regeringen föreslår nu att en
miljöavgift tas ut på flytande ammoniak i likhet med vad som gäller övriga
handelsgödselmedel. I samband med att prisregleringsavgiften på handels-
gödsel avskaffas kommer regeringen att överväga om en miljöskatt är en
kostnadseffektiv åtgärd för att få till stånd ytterligare begränsningar av
närsaltläckage från för stor användning av handelsgödsel.

Kadmiuminnehållet i handelsgödsel måste begränsas kraftigt, främst av
hälsoskäl. En särskild utredare tillkallas för att utreda behovet av ett
avgiftssystem på kadmium i handelsgödsel. I uppdraget ingår också att
redovisa ett förslag till högsta tillåtna kadmiumhalt i handelsgödsel.

4.2.3 Landskapsvård

För att skydda det svenska odlingslandskapet har en rad åtgärder genom-
förts. Ett särskilt stöd för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet, det s. k.
NOLA-bidraget, infördes år 1986. Riksantikvarieämbetet tilldelades år
1987 vissa medel för kulturbevarande åtgärder. Genom det livsmedelspo-
litiska beslutet år 1990 har ett nytt stöd för landskapsvårdande åtgärder
införts som under en treårsperiod beräknas uppgå till 550 milj. kr.

I skötsellagen föreskrivs att jordbruksmark, innefattande betesmark, skall
anmälas till länsstyrelsen innan den får tas ur produktion. I de fall sådan
areal är av väsentligt intresse för kultur- eller naturmiljön kan samhället
avtala med brukaren att han mot viss ersättning fortsätter med jordbruk-
sproduktion. Det finns även möjlighet att träffa avtal i frågor om omkring-
liggande mark när länsstyrelsen bedömer att marken är betydelsefull för att
skapa den helhetsbild av landskapet som natur- eller kulturmiljövården
kräver. Grunden för att landskapsvården skall fungera är att det finns eko-
nomiskt bärkraftiga jordbruksföretag. För sådana naturvårdsåtgärder dis-
ponerar myndigheterna särskilda medel. Genom ersättningarna för land-
skapsvård, i kombination med de möjligheter som naturvårdslagen ger och
frivilliga åtgärder från bl. a. kommunerna, finns det goda möjligheter att för
framtiden säkerställa värdefulla områden i odlingslandskapet.

4.2.4 Bekämpningsmedel

Regeringen föreslår att miljöavgiften för bekämpningsmedel konstrueras
om i samband med att prisregleringsavgiften inom jordbruket omvandlas
till miljöavgifter. Den bör anpassas till prisregleringsavgiftens nuvarande
utformning, dvs. en omläggning av avgiften från per kilo aktiv substans till
en dosavgift som relateras till medlens risker.

Kemikalieinspektionen ges i uppdrag att undersöka möjligheten att infö-
ra differentierade avgifter efter bekämpningsmedlens farlighet och risken
med deras användning. Därmed skapas bättre förutsättningar för att kun-
na styra mot miljömålen, dels genom övergång till bekämpningsmedel
med mindre risker, dels genom minskad användning av bekämpningsme-

del. Syftet är att åstadkomma den beslutade halveringen av bekämpnings- Prop. 1990/91:90
medelsanvändningen från år 1990 till strax efter mitten av 1990-talet.

För närvarande råder förbud mot att använda stråförkortningsmedel.
Förbudet gäller inte rågodling. Användningen av stråförkortningsmedel
ger möjlighet att öka kvävegivan utan att risker för liggsäd ökar. Detta
medför risk för ökat växtnäringsläckage och förorening av vattensystem.
För närvarande finns inte rågsorter som ger acceptabel avkastning och
kvalitet utan att stråförkortningsmedel används. Undantaget för rågodling
kommer därför att förlängas.

Biologisk bekämpning med utnyttjande av naturligt förekommande or-
ganismer pågår i viss utsträckning i Sverige men är än så länge mycket
begränsad. Bl. a. har konkurrensen från de väletablerade och relativt sett
billiga kemiska medlen hämmat introduktionen av biologiska bekämp-
ningsmedel. Under de senaste åren har bilden dock förändrats bl.a. som
en följd av en kritisk inställning till kemiska medel och på grund av
utvecklingen av genteknik. I den mån de biologiska bekämpningsmedlen
erbjuder fördelar från hälso- och miljösynpunkt kan de bli ett viktigt
alternativ till de kemiska medlen. Introduktion av biologiska bekämp-
ningsmedel kan dock medföra risker för miljön. Ett system införs därför
för förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel.

4.2.5 Jordbrukets bevattningsbehov

Vid en omläggning av växtproduktionen och odling av energigrödor är det
särskilt angeläget att beakta tillgången på vatten, då energigrödorna kan
vara mer vattenkrävande än den nu odlade grödan. Redan i dag är jord-
bruket den tredje största vattenförbrukaren i landet. Under de senaste
årens torra somrar har det förekommit konkurrens om vattnet inom ett
flertal områden i Sverige. I många fall har konflikterna och problemen
skärpts bl. a. till följd av mindre vattentillgång under sommarhalvåret och
ökade behov under de senaste åren. I de jordbruksintensiva områdena
ökar nu behovet av att anpassa grödorna med hänsyn till befintlig vatten-
tillgång samt att tillförsäkra sig att det finns vatten genom att ordna för
uppsamling och lagring.

Mot denna bakgrund avser regeringen att ge lantbruksstyrelsen i upp-
drag att närmare utreda jordbrukets bevattningsbehov i framtiden samt
redovisa lösningar för hur vattenbehovet kan täckas.

4.2.6 Skogsbruket

Nuvarande skogspolitik beslutades år 1979.1 den betonas bl. a. behovet av
hänsyn till naturvårdens intressen. Förutsättningarna för skogsnäringen
har sedan dess förändrats i flera olika avseenden, t. ex. i fråga om dess
betydelse för landets ekonomi och energiförsörjning samt i fråga om för-
hållandena internationellt. Samtidigt hotas våra skogar på olika sätt av
luftföroreningar, bl.a. svavel- och kväveoxider. Dessutom har insikten
ökat om behovet av att bevara en biologisk mångfald i naturen och av ett
skogsbruk som bygger på de naturgivna förutsättningarna. Regeringen har

mot denna bakgrund tillkallat en kommitté med parlamentarisk samman-
sättning för att utvärdera skogspolitikens mål och medel och föreslå de
förändringar som behövs. Kommittén skall bl. a. precisera ett miljömål för
skogsbruket.

Prop. 1990/91:90

4.2.7 Dikning av våtmarker

Ett särskilt problem som uppmärksammas inom såväl jordbruket som
skogsbruket gäller skyddet av våtmarkerna. Våtmarker bidrar effektivt till
att förhindra avrinningen av kväve och utgör samtidigt livsmiljö för ett
stort antal djur- och växtarter, av vilka många är hotade. Totalt sett har
ungefar en tredjedel av landets våtmarker dikats ut sedan böljan av 1800-
talet, varav ca 25% för skogsbruksändamål. I vissa jordbruksområden har
90% av våtmarkerna försvunnit. Årligen markavvattnas i skogsbruket ca
15000 hektar och skyddsdikas ytterligare ungefär 30000 hektar.

Utvecklingen måste hejdas eftersom våtmarker tillhör de viktigaste bio-
toperna i landskapet och är av stor betydelse för att minska näringsläcka-
get till havet. Det är viktigt att återskapa våtmarker både för naturvården
och för ett minskat växtnäringsläckage. Regeringen föreslår att naturvårds-
lagen ändras och att en möjlighet införs att föreskriva om förbud mot
markavvattning i områden där det från naturvårdssynpunkt är särskilt
angeläget att bevara våtmarker. Skyddsdikning skall enligt förslaget anmä-
las till skogs vårdsstyrelsen. Det av riksdagen beslutade anläggningsstödet
kan utnyttjas för att återskapa våtmarker i jordbrukslandskapet.

4.3 Trafiken

Prop. 1990/91:90

Sammanfattning av avsnittet: Hälsofarliga effekter begränsas kraftigt
till början av 2000-talet. Trafikens miljöstörande effekter skall kraft-
igt begränsas. Regeringen bedömer att miljöeffekter förorsakade av
den svenska trafiken kommer att vara undanröjda till år 2010. Trafi-
kens klimatpåverkande effekter skall begränsas i enlighet med stra-
tegin för minskad klimatpåverkan.

Trafikens kostnadsansvar ses över. Investeringar i infrastrukturen
skall öka för att minska miljöskadorna och för att öka tillgänglighe-
ten. Ett program för att minska trafikens miljöeffekter och förbättra
framkomligheten genomförs i tre storstäder.

Regeringen är beredd att avsätta 5 500 milj. kr. som bidrag till
finansieringen av åtgärder i storstadsområdena.

Det internationella samarbetet intensifieras. Regeringen avser att
inom ramen för EES-processen verka för att avgaskraven för per-
sonbilar, lätta lastbilar och bussar skärps snarast men senast fr. o. m.
år 1996. Regeringens ambition är att genom ett brett nordiskt sam-
arbete införa skärpta regler för svavelhalt i bränslen som används i
färjor och andra fartyg. Internationella avgaskrav bör införas för
flyget.

Utsläppen från enskilda fordon skall minskas ytterligare, bl.a.
genom att miljöklasser införs för att ge ekonomisk stimulans till
miljövänliga fordon. Miljöklasser kommer att införas för personbi-
lar, bussar och lastbilar fr. o. m. 1993 års modeller. Miljöklassindel-
ningen skärps för dieselbränsle.

Vid projektering av nya spårsystem skall miljökonsekvensbeskriv-
ningar upprättas. Inom vägplaneringen introduceras miljökonsek-
vensbeskrivningar redan i planeringen.

Regeringen föreslår i propositionen om energipolitiken att 30
milj. kr. om året avsätts under fyra år för utvecklings- och de-
monstrationsprojekt rörande användning av motoralkoholer.

4.3.1 Inledning

Möjligheter till transporter och kommunikationer har i alla tider varit en
grundpelare för samhällsutvecklingen. Det är genom kommunikation mel-
lan människor och orter som samhällen bildas, fortlever och utvecklas.

Utvecklingen av transporter har också genom hela historien gått hand i
hand med samhällsutvecklingen i övrigt. De tekniska och ekonomiska
förutsättningar som i olika utvecklingsskeden begränsat transportmöjlig-
heterna har samtidigt satt bestämda gränser för vad som kunnat åstadkom-
mas på andra samhällsområden och starkt påverkat möjligheterna att
tillgodose olika materiella, sociala och kulturella behov.

Transportpolitikens övergripande mål är att landets medborgare och
näringslivet i landets alla delar skall erbjudas en tillfredsställande, säker

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

och hälso- och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällseko- Prop. 1990/91: 90
nomiska kostnad. Ett av de viktiga delmålen för trafikpolitiken är således
att bidra till en god miljö. Inriktningen skall vara att radikalt minska de
skadliga utsläppen från transportsystemet.

Det kan finnas motsättningar mellan miljömålet och övriga trafikpoliti-
ska mål. När kostnaderna för att resa ökar, minskar människors möjlighet
att resa och därmed t. ex. tillgängligheten till arbetsplatser.

Det fortsatta arbetet med trafikens miljöanpassning baseras på en av-
vägning mellan behovet av att utveckla transportsektorn för att möta
1990-talets transportbehov och behovet av att kraftigt minska sektorns
miljöpåverkan.

Trafikens kostnadsansvar är i det här sammanhanget en viktig utgångs-
punkt. Det innebär att samtliga trafikslag och samtliga fordon skall bära
sina samhällsekonomiska kostnader. Som ett steg i denna riktning beslöt
riksdagen med anledning av regeringens trafikpolitiska proposition år
1988 om vissa höjningar av bensinskatten liksom av kilometerskatten.
Miljöskatter har bl. a. i samband med skattereformen införts för vägtrafik
och luftfart. För närvarande genomförs en översyn av kostnadsansvaret.

Hittills har miljömotiverade åtgärder som beslutades på 1970- och 1980-
talen i mycket hög grad koncentrerats till det enskilda fordonet. Men även
andra åtgärder, såsom sänkt hastighetsgräns på vissa vägar samt ökade
krav på miljöhänsyn i investeringsplaneringen, har genomförts. Dessa
åtgärder har nu börjat ge resultat. Blyutsläppen från vägtrafiken har mins-
kat radikalt. De åtgärder som vidtagits för att begränsa främst personbilar-
nas, men i någon mån även lastbils- och busstrafikens utsläpp av bl.a.
kväveoxider, kolmonoxid och kolväten börjar också ge resultat. För att nå
de långsiktiga målen föreslår regeringen ytterligare åtgärder.

Samtidigt har andra problem fått ökad uppmärksamhet. Det gäller
främst transportsektorns koldioxidutsläpp, vars betydelse bara för några år
sedan inte hade uppmärksammats, men som i dag ägnas stor uppmärk-
samhet. Ett annat exempel är sjöfartens utsläpp av bl.a. svavel- och
kväveoxider, som är väsentligt större än vad som tidigare beräknats.
Storstadstrafikutredningen har samtidigt kastat nytt ljus över de problem
som storstadstrafiken ger upphov till. De skador som uppstår på männi-
skors hälsa på grund av trafikens utsläpp är särskilt viktiga i sammanhang-
et.

Stora insatser krävs för att lösa problemen och för att uppnå redan
fastlagda mål. Insatser krävs inom transportsektorn, liksom inom andra
sektorer. Regeringen föreslår därför att följande eftersträvas vad gäller
trafiksektorns miljöarbete:

• Hälsofarliga effekter begränsas kraftigt till början av 2000-talet. Härvid
krävs åtgärder i de större städerna och för att begränsa i första hand
partikelutsläppen från dieseldrivna fordon och skärpta avgaskrav för
andra fordon.

• Trafikens miljöstörande effekter skall kraftigt begränsas. Regeringen
bedömer att effekter som försurning och övergödning förorsakade av
den svenska trafiken kommer att vara undanröjda till år 2010. De
svenska utsläppen av kväveoxider, svaveldioxid och kolväten från trafi-

ken kan minskas kraftigt genom skärpta avgaskrav. Prop. 1990/91:90

• Trafikens bidrag till klimatpåverkan skall begränsas i enlighet med

klimatstrategin.

Åtgärdsbehovet är således stort. Detta kräver en strikt prioritering av
insatserna. Regeringen anser att arbetet bör inriktas på åtgärder beträffan-
de storstadstrafiken, investeringar i järnvägen samt skärpta krav på fordon
och bränsle. Det närmare västeuropeiska samarbetet ger möjlighet till en
sådan samlad insats.

4.3.2 Internationellt samarbete

Sverige har lagt ner ett betydelsefullt arbete inom den s. k. Stockholms-
gruppen som kom till på svenskt initiativ år 1985. I gruppen ingår alla
EFTA-länder utom Island samt Danmark, Tyskland, Nederländerna och
Kanada. Genom detta samarbete har överenskommelser utarbetats röran-
de bilavgasföreskrifter, vilka fungerar som utgångspunkt for de nationella
regler som länderna infor.

Det internationella intresset for arbetet med att begränsa trafikens
miljöpåverkan ökar nu kraftigt. I november 1989 antog t.ex. den perma-
nenta europeiska transportministerkonferensen, CEMT, en särskild trafik-
och miljöresolution. Resolutionen pekar på behoven av att vidta ytterliga-
re åtgärder för att förbättra energianvändningen och miljöanpassningen i
trafiken. En särskild internationell hearing med bil- och bränsleindustrin i
världen anordnades hösten 1990. På svenskt initiativ behandlades trafik-
och miljöfrågorna vid det miljöministermöte som hölls gemensamt för
EG-EFTA i november 1990. Avgörande för framgången på detta område
är att Europas regeringar samfällt medverkar till skärpta krav för alla
utsläpp av skadliga ämnen. Inom EG finns förslag om att skärpta avgas-
krav skall införas på personbilar år 1993.

Regeringen anser att Sverige i framtiden i ökad utsträckning skall agera
för att uppnå internationella överenskommelser på detta område. Förut-
sättningarna att nå framgångar i ett sådant arbete förbättras genom det
närmare västeuropeiska samarbete som nu håller på att växa fram. Nya
möjligheter erbjuds att driva på i miljöarbetet och ger därmed förbättrade
möjligheter att motverka de storregionala och globala miljöproblem som
transportsektorn bidrar till. De krav på gemensamt handlande tillsam-
mans med övriga EFTA-länder och med EG, som detta innebär, kan och
skall utvecklas för att förbättra miljön.

4.3.3 Storstads- och tätortsfrågor

Biltrafikens expansion har medfört allt större påfrestningar på miljön och
hälsan och allt sämre framkomlighet på vägar och gator framför allt i
storstadsregionerna. Trafiken är nu den avgjort största källan till miljöstör-
ningar. Värst är luftföroreningarna och de lokalt höga bullernivåerna
utmed trafikleder och hårt trafikerade gator.

Regeringen har tillsatt särskilda förhandlare för de tre storstadsområde-

na. Deras uppgift har varit att tillsammans med lokala och regionala Prop. 1990/91:90
aktörer förhandla fram åtgärdspaket för att komma tillrätta med miljö-
och framkomlighetsproblemen i resp, region. Regeringen är beredd att
avsätta 5 500 milj. kr. som ett bidrag till finansieringen av åtgärder som
storstadsförhandlama kan träffa överenskommelse om. Förslaget redovi-
sas i propositionen om näringspolitik för tillväxt.

De särskilda miljöprojekt för Göteborg, Sundsvall-Timrå och västra
Skåne, som regeringen tidigare tillsatt, har samtliga redovisat behov av
kraftfulla insatser för att begränsa hälso- och miljöproblemen från trafiken
i dessa regioner. Det material som projekten utarbetat kommer att utgöra
underlag för det fortsatta åtgärdsarbetet inom resp, region. En särskild sam-
ordnare för Sundsvall-Timråregionen kommer att tillkallas för att arbeta
vidare med förslagen om regionens kommunikationsnät.

Det står klart att ytterligare åtgärder behöver vidtas för att komma till
rätta med trafik-, miljö- och hälsoproblemen i främst storstadsområdena.
Regeringen anser att rekommendationen om låg-emitterande tunga tät-
ortsfordon, LETT-rekommendationen, som utarbetats som vägledning för
köpare av sådana fordon, bör följas i största möjliga utsträckning. Na-
turvårdsverket och trafiksäkerhetsverket bör i samarbete med kommers-
kollegium, och med hänsyn till utvecklingen inom EG, utarbeta förslag till
speciella krav för dieseldrivna tätortsfordon, med mycket låga utsläpp av
avgaser och buller. Bullerstörningar från trafik i tätorter skall uppmärk-
sammas i ökad utsträckning.

Framkomligheten för kollektivtrafiken och distributionstrafiken skall
förbättras genom de åtgärder som genomförs med anledning av storstads-
förhandlamas förslag. Regeringen bedömer att 40 miljarder kr. kommer
att investeras i storstädernas trafiksystem under 1990-talet. Detta innebär
bl. a. investeringar i moderna kollektivtrafiksystem, rena fordon och förbi-
farter. Förslagen behandlas i regeringens proposition om näringspolitik för
tillväxt.

Den kommunala och regionala planeringen bör ta till vara möjligheterna
att förbättra trafikunderlaget för kollektivtrafiken. Planhandlingar bör
redovisa tydliga konsekvensbeskrivningar med avseende på trafiken och
miljön. Kommunerna skall ges legala möjligheter att begränsa miljöstöran-
de trafik i stadskärnorna.

4.3.4 Fordon och bränsle

Åtgärder i alla typer av fordon och bränslen inom alla trafikslag skall
framöver vara den viktigaste komponenten i strategin för att uppnå ett
miljöanpassat transportsystem.

Riktlinjerna för att minska utsläppen från motorfordon lades fast genom
1988 års miljöpolitiska beslut. Avgaskraven skärptes för personbilar
fr.o. m. 1989 års modell. För lätta lastbilar och bussar gäller de skärpta
kraven obligatoriskt fr. o. m. 1992 års modell. De nya kraven infördes på
frivillig väg och med ekonomiskt stöd redan fr. o. m. 1990 års modell.
Kraven för tunga lastbilar och bussar skärps fr. o. m. 1993 års modell.

Principiellt kan man påverka bränslets egenskaper, förbränningen, av-

gasreningen eller fordonets rull- och luftmotstånd på ett sådant sätt att Prop. 1990/91:90
utsläppen från fordonet minskar. Utvecklingen hittills visaratt jämförelse-
vis lite gjorts vad gäller bränslets egenskaper. Successiva förbättringar har
gjorts i fråga om förbränningsteknik, liksom rull- och luftmotstånd. De
mest betydelsefulla förbättringarna har under senare år emellertid skett
genom direkta reningsåtgärder, som t.ex. trevägskatalysatom.

Strävan skall även fortsättningsvis vara att de miljökrav som ställs på
fordon är teknik- och konkurrensneutrala. Miljökraven skall således inte
ange vilka tekniker som skall användas, eller hur utvecklingsinsatserna
skall fördelas mellan åtgärder på bränsle, förbränning, rening eller annat.
Kraven skall i stället ange acceptabla utsläppsnivåer. För bränsle finns
dock skäl att införa vissa krav som anger en lägsta godtagbar kvalitetsnivå.

Utvecklingen mot ökad användning av blyfri bensin är ett exempel på
en positiv utveckling inom området. Regeringen ser dock skäl att driva på
utvecklingen ytterligare och föreslår därför att skatten på blyfri bensin
sänks, medan en höjning sker för annan bensin.

Genom att använda mer miljövänliga dieselbränslen kan de hälsovådli-
ga utsläppen begränsas väsentligt. Regeringen föreslår därför att miljöklas-
serna för dieselbränsle förändras så att dieselkvaliteterna i klass 1 och 2
blir renare. Dämtöver bör, samordnat med EG, högsta tillåtna svavelhalt i
dieselbränsle sänkas.

Miljövinster kan också uppnås om traditionella bränslen, dvs. främst
bensin och diesel, ersätts med alternativa drivmedel. Det kan gälla motor-
alkoholer, gas och el. För att driva på utvecklingen av alternativa drivme-
del kommer regeringen inom kort, i propositionen om energipolitiken, att
föreslå att 30 milj. kr. per år anvisas under fyra år som stöd till utvecklings-
och demonstrationsinsatser rörande användningen av motoralkoholer.

Flera färjerederier har, till följd av frivilliga överenskommelser, gått
över till lågsvavlig, mer miljöanpassad bunkerolja. Generellt sett innehål-
ler dock sjöfartens bränsle stora mängder svavel och andra föroreningar.
Detta orsakar förbränningstekniska problem och ger upphov till stora
utsläpp av luftföroreningar. Sverige skall därför inom International Mari-
time Organization, 1MO, verka för förbud mot tillsatser av kemiska sub-
stanser som är skadliga för miljön. Det är regeringens bestämda ambition
att genom ett brett nordiskt samarbete införa gränsvärden för högsta
tillåtna svavelhalt i bränslen i fartyg som frekvent anlöper svenska ham-
nar, dvs. i huvudsak den nordiska faijetrafiken. Som ett första steg kan
bilaterala överenskommelser träffas med inriktningen att senare all inom-
nordisk färjetrafik skall omfattas av överenskommelser om högsta tillåtna
svavelhalt. Även utsläppen av kväveoxider från sjöfarten bör minska. För-
slag till åtgärder bör utarbetas av berörda myndigheter redan under år 1991.

Beträffande bilarnas utsläpp av bl.a. kväveoxider, kolväten och kol-
monoxid, klarar befintlig teknik mer än vad dagens utsläppskrav anger.
Det framgår av tester av befintliga fordon, liksom det faktum att man på
andra håll i världen, särskilt i Kalifornien, ställer högre krav på fordonen.

Regeringens ambition är att tillsammans med övriga länder i Västeuro-
pa skärpa avgaskraven för personbilar och lätta lastbilar och bussar snarast
men senast fr. o. m. år 1996 till den nivå som införs federalt i USA med 85

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

böljan från 1994 års modeller. Miljöeffekten blir störst om sådana krav Prop. 1990/91:90
införs tidigare och samordnat med övriga länder i Västeuropa. Regeringen
avser därför att aktivt inom ramen för EES-processen verka for att kraven
inom EFTA och EG skärps till denna nivå snarast men senast fr. o. m. år
1996.

Regeringens ambition är att tillsammans med övriga länder i Västeuro-
pa skärpa avgas- och bullerkraven för tunga fordon fr. o. m. år 1996 så att
de ungefär motsvarar de federala kraven i USA för 1994 års modeller.
Regeringen bedömer att det finns goda möjligheter att genomföra detta
samordnat med EFTA och EG.

För att påskynda introduktionen av mer miljöanpassade fordon kom-
mer regeringen att föreslå att ett system med miljöklassning av nya fordon
införs fr. o. m. 1993 års modeller. Genom ett sådant system kommer
introduktion av fordon med goda miljöegenskaper att stödjas.

Inom luftfarten har vissa förbränningstekniska förbättringar skett till
följd av de miljöskatter som infördes i samband med 1988 års trafikpoliti-
ska beslut. Utvecklingen av flygmotorer har ännu inte kommit så långt att
utsläppskrav kan ställas för ett ikraftträdande i början av 1990-talet. Men
flygmotorindustrin är för närvarande inne i ett intressant utvecklingsarbe-
te. Sannolikt kommer teknik att finnas tillgänglig i slutet av 1990-talet som
ger avsevärda utsläppsminskningar av framför allt kväveoxider. Sverige
agerar för att skärpta avgaskrav införs på flygplan senast mot slutet av
1990-talet.

Avgaskrav för dieseldrivna järnvägsfordon utformas i samband med ut-
vecklingen av nya lätta motorvagnar, i första hand för persontrafik på järn-
väg. Regeringens ambition är att införa dessa krav tillsammans med andra
länder i Europa.

Tidigare har inga krav ställts på utsläppen från arbetsfordon. De har
visat sig bidra med relativt stora utsläpp av bl. a. kväveoxider. Naturvårds-
verket skall därför utarbeta förslag i samråd med andra berörda myndighe-
ter till avgaskrav på arbetsfordon. Regeringen avser att verka för att
samordnade krav för traktorer och arbetsmaskiner införs inom EFTA och
EG fr. o. m. år 1995. Miljöklasser bör prövas även för denna typ av fordon.

Ambitionen att begränsa utsläppen av koldioxid kräver åtgärder även
inom transportsektorn, som svarar för drygt en tredjedel av dessa utsläpp.
Det ankommer på naturvårdsverket i samarbete med kommerskollegium,
konsumentverket samt andra berörda myndigheter och med hänsyn till
utvecklingen inom EG att utreda möjligheten att införa gränsvärden för
koldioxidutsläpp från vägfordon.

4.3.5 Infrastruktur

Samtliga transportslag och trafiksystem är förknippade med utsläpp av
luftföroreningar och andra miljöstörningar. Påverkan sker dels i form av
miljöeffekter vid byggande, drift och underhåll av trafiksystemen, dels
genom att dessa påverkar trafiken och transporternas fördelning mellan
olika trafikslag.

Järnvägssystemet skall byggas ut för att kunna utgöra ett konkurrens-

kraftigt alternativ inom såväl person- som godstrafiken. Även vägsystemet Prop. 1990/91:90
måste successivt anpassas i miljövänlig riktning. Regeringen har redan
föreslagit riksdagen att anslagen över statsbudgeten för investeringar i
järnvägstrafik under den kommande tioårsperioden höjs från 10 miljarder

kr. till 15 miljarder kr. En särskild infrastrukturfond inrättas som tillförs
sammanlagt 20 miljarder kr. under 1990-talet. Medlen skall användas för
samfinansiering av järnvägar, vägar och kollektivtrafikanläggningar. Reg-
eringen bedömer att 30 miljarder kr. kommer att investeras i järnvägar
under 1990-talet.

Vid projektering av nya spårsystem, liksom vid väsentliga ombyggna-
der, skall miljökonsekvensbeskrivningar upprättas. Inom vägplaneringen
kommer miljökonsekvensbeskrivningar att introduceras redan i planering-
en. Luftfartsverket bör ta fram planer för miljöåtgärder för de större flyg-
platser som verket ansvarar för.

4.4 Energiförsörjning

Sammanfattning av avsnittet: Miljömålet är ett energisystem utan
kärnkraft där sektorns bidrag till försurning och klimatpåverkan
minskar kraftigt och där de orörda älvarna inte byggs ut.

Miljöpåverkan från el- och värmeproduktionen har minskat kraf-
tigt sedan 1970-talets mitt genom bl.a. successivt skärpta utsläpps-
krav. Genom de ekonomiska styrmedel som redan har beslutats
minskar utsläppen ytterligare.

Utsläppskraven för svavel skärps ytterligare med början år 1993 i
storstäderna och södra Sverige.

Riktlinjerna för svavel- och kväveoxidutsläpp från nya stora för-
bränningsanläggningar skärps.

4.4.1 Inledning

Betydande steg har tagits i riktning mot ett miljöanpassat energisystem.
Miljöpåverkan från el- och värmeproduktionen i Sverige har minskat
kraftigt under 1970- och 1980-talen. Svavelutsläppen från denna sektor
har minskat med ca 70% och kväveoxidutsläppen med ca 35% sedan år
1980. Koldioxidutsläppen har under samma period minskat med ca
35%. Sektorn har bidragit till en förbättring av luften i våra tätorter,
minskad försurning och minskad påverkan på det globala klimatet.

Ytterligare åtgärder behövs dock för att minska el- och värmeproduktio-
nens miljöpåverkan. Ingen av de i dag globalt sett dominerande metoderna
för energitillförsel — fossila bränslen, kärnkraft eller tredje världens an-
vändning av vedbränslen — är långsiktigt hållbar. En förändring av värl-
dens energisystem kommer att kräva stora insatser och industriländerna
måste vara föregångare. Den fortsatta omställningen och miljöanpassning-
en av det svenska energisystemet skall ses mot denna bakgrund. Miljömå-
len är ett energisystem utan kärnkraft där sektorns bidrag till försurning

och klimatpåverkan minskar kraftigt och där de orörda älvarna inte byggs Prop. 1990/91:90
ut. En sådan omställning tar tid och kräver internationellt samarbete.

Regeringen har tidigare (avsnitt 2.1.3) redovisat en samlad strategi for
att minska klimatpåverkan. El- och värmeproduktionens utformning har
stor betydelse för att denna strategi blir framgångsrik. Regeringen avser att
inom kort lägga fram förslag till riktlinjer för energipolitiken. I det följande
redovisar regeringen sin syn på skärpta utsläppskrav, åtgärder mot utsläpp
från småpannor och lokalisering av vindkraft.

4.4.2 Miljöpåverkan från el- och värmeproduktion

Luftkvaliteten i tätorterna har förbättrats bl. a. genom utbyggnad av fjärr-
värme och genom övergång till lågsvavligt bränsle och mer effektiva för-
bränningsanläggningar. I Stockholm har halterna av svaveldioxid minskat
med omkring 80 % sedan år 1970. Sothalterna i Göteborg och Stockhom har
halverats under samma tidsperiod. Förbränning i villapannor, särskilt äldre
vedpannor utan modern förbränningsteknik, kan dock lokalt bidra till ut-
släpp av hälsoskadliga föroreningar. Eldning med olämpliga material, som
impregnerat virke, kan ge utsläpp av starkt cancerframkallande ämnen.

Utsläppen av svavel kommer att minska ytterligare genom de skärpta
utsläppskraven och svavelskatten. Enbart genom den svavelskatt som
infördes den 1 januari i år beräknas utsläppen från denna sektor till år
2000 minska med ytterligare 10000 — 25 000 ton svavel per år jämfört med
vad som annars skulle vara fallet.

Kväveoxidutsläppen från denna sektor har också minskat. Den
kväveoxidavgift som införs den 1 januari 1992 beräknas minska utsläppen
med ytterligare 3 000 — 5 000 ton per år.

Utsläppen av koldioxid från el- och värmeproduktionen har minskat
med en dryg tredjedel sedan år 1980 och med nära 60% sedan år 1970.
Huvudorsakerna är förbättrad energihushållning, ökad användning av
förnybara bränslen och användning av el baserad på vatten- och kärnkraft
för att ersätta fossila bränslen i värmeförsörjningen. Den koldioxidskatt
som infördes vid årsskiftet bedöms få stor betydelse för att begränsa
koldioxidutsläppen från värmeproduktionen.

4.4.3 Åtgärder för minskad miljöpåverkan

Regeringen har tidigare redovisat sin avsikt att ändra förordningen om
svavelhaltigt bränsle så att utsläppskraven skärps med början i storstads-
länen och sydligaste Sverige år 1993. Förändringen skall vara genomförd i
hela Sverige senast år 1997. Det innebär en tidigareläggning med två år
jämfört med tidigare planer. De nya kraven innebär att årsmedelvärden
för utsläpp av svavel från större anläggningar blir 50 mg svavel per me-
gajoule tillfört bränsle och för mindre anläggningar 100 mg svavel per
megajoule tillfört bränsle. Utsläppsvärdena tillämpas som genomsnitt för
samtliga förbränningsanläggningar i ett fjärrvärmenät eller en kraftstation
eller för flera pannenheter inom en industri.

I samband med prövning enligt naturresurslagen och miljöskyddslagen

har det på senare tid framkommit att utsläppen av svavel från nya stora Prop. 1990/91:90
förbränningsanläggningar kan minskas ytterligare. Som riktlinjer for pröv-
ningen enligt miljöskyddslagen anges därför nu, att utsläppen från nya
förbränningsanläggningar med en tillförd effekt över 500 megawatt får
uppgå till högst 30 mg svavel per megajoule tillfört bränsle, räknat som
årsmedelvärde.

Utsläppen av kväveoxider från nya förbränningsanläggningar med en
tillförd effekt över 500 megawatt bör inte överstiga 30 mg per megajoule
tillfört bränsle, räknat som årsmedelvärde.

Kraven för utsläpp av svavel och kväveoxider skall baseras på bästa
tillgängliga teknik. Det kan, med hänsyn till den tekniska utvecklingen,
innebära att kraven i vissa fall sätts lägre än de riktvärden som angivits.

Buller från energiproduktionsanläggningar skall inte överstiga de nivåer
som anges för nyetablering av industri i naturvårdsverkets riktlinjer för
externt industribuller.

För avfall från förbränning av olja och fasta bränslen gäller att mängden
restprodukter som måste deponeras skall begränsas. Restprodukter som
inte kan nyttiggöras skall deponeras på ett sådant sätt att utlakningen av
föroreningar minimeras. Askan från förbränning av biobränslen bör han-
teras på ett ekologiskt hållbart sätt.

Det fortsatta arbetet för att minska el- och värmeproduktionens miljö-
påverkan, utöver de åtgärder regeringen i dag redovisar, inriktas i första
hand på att begränsa klimatpåverkan och på att minska utsläppen från
småpannor. Regeringen fäster stor vikt vid naturvårdsverkets arbete med
information och utbildning om småskalig vedeldning. Det är viktigt att
undersöka förutsättningarna för att minska utsläppen från villapannor.
Det gäller bl. a. att analysera möjligheterna att införa positiv miljömärk-
ning, överväga system för obligatoriskt typgodkännande, system med ut-
släppsdeklarationer och åtgärder som leder till bättre drift och underhåll.
Det ligger inom naturvårdsverkets ansvarsområde att efter samråd med
berörda myndigheter bedriva ett sådant arbete.

Det är angeläget att utnyttja de goda förutsättningar för vindkraft som
finns i vårt land. De närmare förutsättningarna för lokalisering av storskalig
vindkraft för bedömas i kommunernas fysiska planering.

4.5 Industrin m. m.

Prop. 1990/91:90

Sammanfattning av avsnittet: Ett program för översyn av ut-
släppsvillkoren för miljöstörande verksamheter genomförs genom
omprövning enligt miljöskyddslagen. Målet är att till år 2000 be-
gränsa industrins utsläpp till en sådan nivå att miljön inte tar skada.

Åtgärder inom skogsindustrin är särskilt angelägna. Utsläppen av
klorerade organiska ämnen begränsas ytterligare, så att de till sekel-
skiftet nått en nivå där miljön inte märkbart påverkas.

Utsläppen av svavel och kväveoxider från industrin begränsas
kraftigt.

Kloralkaliindustrier skall i samband med omprövning av villkor
enligt miljöskyddslagen lägga fast en plan för övergång till kvick-
silverfri teknik.

Vid kustbaserade kommunala reningsverk införs en kvävereduk-
tion med minst 50%.

Regeringen föreslår att miljöskyddslagen ändras så att det klart
framgår att utövaren av en miljöfarlig verksamhet är skyldig att ta
fram det underlag som behövs vid en omprövning av villkoren.

4.5.1 Inledning

Svensk industri är basen för det materiella välståndet i landet. På grund av
exportberoendet måste svensk industri i hög grad ta hänsyn till den inter-
nationella marknadens krav. Bättre miljöegenskaper hos en produkt kan
numera i många fall vara en konkurrensfördel — men det har inte alltid
varit så.

På sikt kommer ingen gren av det svenska näringslivet att förbli opåver-
kad av de ökande miljökraven. Den strukturomvandling som skedde un-
der 1970- och 1980-talen förenades med höga miljöskyddsambitioner.
Även i framtiden förväntas omfattande förändringar som kan påverka
nuvarande produktion och sysselsättning. Samtidigt kommer många nya
avsättningsmöjligheter att uppstå. En långsiktigt hållbar produktion kom-
mer också att visa sig vara företagsekonomiskt fördelaktig.

Den industriella produktionen i Sverige leder fortfarande till betydande
störningar i de ekologiska systemen. Ändå har ett omfattande och fram-
gångsrikt miljöarbete lett till att utsläppen av föroreningar från de stora
punktkällorna — industri, förbränningsanläggningar och reningsverk —
minskat mycket kraftigt. Orsakerna till detta ligger dels i miljöskyddsla-
gens tillkomst år 1969 och de miljökrav som därefter har kunnat ställas
med lagens hjälp, dels i en strukturomvandling som har inneburit att äldre
anläggningar har lagts ned. Det företagsintema arbetet med processför-
bättringar och övergång till energi- och resurssnålare processer har haft
stor betydelse för förbättringar i miljön. I många industrier har produktio-
nen kunnat öka, samtidigt som råvaruåtgången och utsläppen har minskat.
Exempel på detta är att produktionen av blekt pappersmassa har ökat,

medan användningen av klor i blekningsprocessema drastiskt har mins-
kat.

Arbetet med att begränsa den svenska processindustrins utsläpp måste
fortsätta så att utsläppen kommer ned till nivåer som inte ger upphov till
en märkbar påverkan på miljö och hälsa. Det innebär att ett program för
omprövning av gällande utsläppsvillkor skall upprättas. Dessutom skall
miljöpåverkan från användningen av varor och uppkomsten av avfall
begränsas till en nivå som är förenlig med en långsiktigt hållbar utveckling.
Det innebär att miljökonsekvenserna skall beaktas redan på utvecklings-
stadiet i produktionen och att miljöpåverkan från en varas hela livscykel
skall vägas in från början.

4.5.2 Miljöskyddsarbetet

Kvaliteten och ambitionerna i miljöarbetet varierar mellan branscher och
mellan enskilda anläggningar. Många foretag arbetar aktivt med utbild-
ning av personal och teknisk utveckling för att minska utsläppen och
undvika villkorsöverträdelser. Andra har inte samma framförhållning och
saknar kunskapen om produktionens miljöeffekter.

Miljöskyddslagens regler med individuell prövning kan i vissa fall leda
till att likartade s. k. miljöstörande verksamheter har tillstånd med olika
krav på skyddsåtgärder. Skillnaderna kan bero på vid vilken tidpunkt
verksamheten har prövats. En kompetent och rättvis myndighetsprövning
är en viktig del av arbetet med att nå de framtida miljömålen. Därutöver
behövs ett kontrollprogram för verksamheten som är så utformat att det
blir ett stöd såväl för företagen som för tillsynsmyndigheterna.

Den som ansöker om tillstånd till miljöfarlig verksamhet är skyldig att
ge in den utredning som behövs för att ansökan skall kunna bedömas. I
miljöskyddslagen saknas dock uttryckliga bestämmelser om utrednings-
skyldighet vid omprövning av villkor. Regeringen anser att miljöskydds-
lagen bör kompletteras så att det klart framgår att utredningsskyldigheten
också vid omprövning åligger utövaren av verksamheten.

Regeringen kommer att uppdra åt naturvårdsverket att upprätta ett
tioårigt program för en översyn av utsläppsvillkoren för miljöstörande
verksamheter genom omprövning. Syftet är att systematiskt införa sådana
villkor som måste uppfyllas för att de nationella och internationella miljö-
målen skall kunna uppfyllas och de regionala miljöproblemen kunna un-
danröjas. Vid översynen av en viss bransch bör anläggningar som har stora
utsläpp prioriteras, särskilt sådana där tydliga miljömål finns, och sådana
som har utsläpp till känsliga recipienter. Länsstyrelsernas regionala miljö-
analyser kan användas som underlag vid prioriteringarna av behov och
åtgärder. 1 programmet bör förutom industrier även ingå andra viktiga
punktkällor som t. ex. energianläggningar och kommunala reningsverk.

Den som utövar miljöfarlig verksamhet och som har tillstånd enligt
miljöskyddslagen är skyldig att lämna en årlig miljörapport till tillsyns-
myndigheten. Det är utövarens ansvar att miljörapporterna är korrekta
och fullständiga. De bör vara möjliga att utnyttja som underlag för priori-
tering av omprövningsinsatser.

Prop. 1990/91:90

I det löpande uppföljningsarbetet är det viktigt att både de som utövar Prop. 1990/91:90
miljöfarlig verksamhet och myndigheterna arbetar på ett effektivt sätt så
att utsläppen fortsättningsvis kan hållas på en låg nivå. Detta kräver en väl
utbyggd egenkontroll hos utövaren i kombination med en effektiv extern
tillsyn från myndigheternas sida. Det arbete med intern miljörevision som
har påbörjats inom industrin är ett steg i rätt riktning.

4.5.3 Begränsning av utsläpp

Den dominerande källan till stabila organiska föreningar är skogsindustri-
ernas utsläpp av klorerad organisk substans. Riktlinjerna för att minska
dessa utsläpp angavs i 1988 års miljöpolitiska proposition. Genom de
åtgärder som nu genomförs kommer utsläppen att begränsas med 60—
70% från 1985 års nivå. Utsläppen kommer därefter att uppgå till 1,5-2
kg organiskt bunden klor, räknat per ton producerad blekt sulfatmassa.
Med den process- och reningsteknik som finns tillgänglig i dag kan utsläp-
pen minskas ytterligare, till 0,5 — 1 kg organiskt bunden klor per ton massa.
Skogsindustrierna bör därför prioriteras i naturvårdsverkets omprövnings-
plan. Vid omprövningen bör villkoren fastställas med hänsyn till bästa
tillgängliga teknik. Vid den individuella prövningen måste hänsyn samti-
digt tas till det enskilda företagets produktion och dess förutsättningar att
minska utsläppen.

1 samband med prövningen av pappersmassafabrikerna skall även andra
utsläpp av miljöfarliga ämnen från tillverkning av såväl blekt som oblekt
massa behandlas. Målet är att skogsindustrins utsläpp minskas till början
av 2000-talet till en sådan nivå att miljön inte märkbart påverkas. Vad
detta innebär i fråga om storleken på utsläppen måste klarläggas genom
fortsatt forskning och miljöövervakning.

Utsläppen av stabila organiska ämnen bör begränsas också från andra
branscher. Naturvårdsverket och kemikalieinspektionen bör fortsätta sitt
arbete med att identifiera nya källor och initiera åtgärder mot utsläppen
därifrån.

Industriella utsläpp av flyktiga organiska ämnen kommer framför allt
från raffinaderier, organisk kemisk industri och ytbehandlingsanläggning-
ar. Här har utsläppen minskat först under senare år. Utsläppen från
processindustrier begränsas bl.a. genom byte till tätare utrustning och
bättre övervakning avseende läcksökning och utsläpp till omgivningen.
Utsläpp av lösningsmedel m. m. skall också begränsas, i första hand genom
övergång till lösningsmedelsfria processer där så är möjligt.

Den stora källan för utsläpp till vatten av olika metaller är gamla
gruvavfallsupplag. Även utsläpp från pågående gruvbrytning och från vis-
sa industrier är betydande. Diffusa utsläpp från bl. a. avfallsdeponier är en
annan källa vars betydelse kan öka.

Utsläppen av metaller har minskat kraftigt sedan 1970-talets början. För
att nå utsläppsmålen för metaller måste dock ytterligare åtgärder vidtas för
att begränsa utsläppen till framför allt luft, som är helt dominerande. En
rad åtgärder har redan vidtagits, och genom det fortlöpande arbetet med

prövning och tillsyn bör det vara möjligt att halvera utsläppen av de Prop. 1990/91:90
viktigaste metallerna under perioden 1985 — 1995.

För att minimera utsläppen av kvicksilver skall bl. a. åtgärder vidtas vid
de kloralkalifabriker som använder sig av kvicksilverceller. Kvicksilverfri
teknik finns tillgänglig och tillämpas redan av två fabriker. Redan i 1988
års miljöpolitiska proposition angavs att kvicksilverfri teknik bör inforas
på sikt. Regeringen anser nu att en plan skall läggas fast i samband med
omprövning av kloralkalifabrikerna för att infora kvicksilverfri teknik vid
samtliga fabriker. Även kvicksilverutsläppen från andra branscher, t.ex.
järn-, stål- och metallverk, minskas genom villkor vid prövning enligt
miljöskyddslagen. En avvecklingsplan för användningen av kvicksilver
redovisas i det följande. Regeringen bedömer att dessa åtgärder samman-
taget minskar utsläppen av kvicksilver med 70% mellan åren 1985 och
1995.

Industriprocesser svarar för en betydande del av de svenska utsläppen
av försurande ämnen även om utsläppen totalt sett har minskat kraftigt
under senare år. Ungefär 40% av svavelutsläppen kommer från industrin.
Andelen kommer att öka när den beslutade svavelskatten minskar utsläp-
pen inom andra sektorer.

Industriprocessernas utsläpp av svavel och kväveoxider måste minska
ytterligare för att uppfylla de miljömål som riksdagen formulerat. Som
riktlinjer för prövning enligt miljöskyddslagen av dessa utsläpp skall gälla
att åtgärder vidtas upp till en kostnad av 30 kr. per kg svavel och 40 kr. per
kg kväveoxider. Därmed ställs samma krav på industriprocesserna som på
övriga samhällssektorer.

Utsläppen av närsalter bör begränsas från vissa industrier och framför
allt från kommunala reningsverk. Många av de kommunala verken har i
dag både biologisk och kemisk rening. Fortfarande saknar de flesta dock en
fullgod kvävereduktion. Regeringen anser att som riktlinje vid prövning
enligt miljöskyddslagen skall gälla att en reduktion av kvävet med minst
50% införs för de större reningsverken. I första hand åtgärdas de renings-
verk som är lokaliserade vid eller nära kusten vid de mest påverkade
havsområdena. Hit räknas hela väst- och sydkusten samt Östersjökusten
upp till och med Stockholms skärgård. I vissa kraftigt påverkade områden,
som Laholmsbukten, Skälderviken, Öresund och Hanöbukten, eftersträ-
vas en högre reningsgrad.

Många kommuner har omoderna och ålderstigna avloppsledningssys-
tem. Det får till följd att grundvatten i stora mängder läcker in i systemen
och förorsakar problem, såsom bräddning och störning av reningsproces-
ser. I många fall kan också avloppsvattnet läcka ut och förorena grundvatt-
net. Allt detta innebär att utbyte och renovering av ledningssystemen i
många av landets kommuner måste påskyndas. Detta är ett kommunalt
investeringsansvar.

Innehållet av metaller i det slam som uppstår vid kommunala renings-
verk har minskat under senare år. Halterna av metaller och stabila organi-
ska föreningar kan dock för vissa anläggningar fortfarande vara så höga att
slammet inte kan användas som jordförbättringsmedel utan särskilda vill-

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Särtryck

kor. Genom olika åtgärder som för närvarande vidtas skall slammet senast Prop. 1990/91:90
år 1995 åter kunna användas mer allmänt.

Utsläpp av kväve och fosfor från enskilda avloppsanläggningar och små
reningsverk i glesbygd och fritidshusområden behöver också uppmärk-
sammas. En infomationskampanj för övergång till fosfatfria tvättmedel
kan bidra till att minska fosforutsläppen.

4.6 Varor och kemiska produkter

Sammanfattning av avsnittet: Miljöhänsyn måste genomsyra ut-
formningen av alla de varor och produkter vi använder i samhället.
Inom kemikaliekontrollen ökas insatserna för att minska tillför-
seln och användningen av miljö- och hälsoskadliga ämnen och pro-
dukter. Förhandsanmälan för nya kemiska ämnen införs och kemi-
kalieinspektionens produktregister byggs ut. Kemikalieinspek-
tionen och naturvårdsverket får utvidgat bemyndigande att förbju-
da import och hantering av skadliga kemiska produkter.

Regeringen föreslår att en ny lag införs om förhandsgranskning av
biologiska bekämpningsmedel.

Avvecklingsplanerna för ozonnedbrytande ämnen utvidgas. Re-
geringen föreslår att riksdagen godkänner tilläggen till Montrealpro-
tokollet om ozonnedbrytande ämnen.

Nya avvecklingsplaner fastställs för användning av klorerade lös-
ningsmedel, kvicksilver och bly. Kadmiumanvändningen begränsas
ytterligare.

Internationell samordning, särskilt inom Västeuropa eftersträvas.
För att stimulera till återlämning av förbrukade nickel/kadmium-
batterier införs återlämningspremier. Regeringen avser att höja bat-
teriavgiften för slutna nickel/kadmiumbatterier.

4.6.1 Inledning

Produktionen av en vara innebär alltid att naturresurser utnyttjas. Miljö-
påverkan kan uppstå vid utvinning av råvaror, transport av insatsvaror
och varor, i produktionsledet, under konsumtionen och senare, när varan
efter användningen blir avfall. En mycket stor mängd ämnen och kemika-
lier används i olika varor. En rad av dessa ämnen kan orsaka skada om de
sprids okontrollerat i naturen.

Som tidigare framhållits blir det därför allt viktigare att skärpa kraven
på olika varor och kemiska produkter för att uppnå de miljöpolitiska mål
som lagts fast. Genom att utforma varorna på ett miljöanpassat sätt kan
miljöproblemen inom alla samhällssektorer minskas. Fordon med mindre
och renare avgaser minskar föroreningarna från transportsektorn. Genom
att ta bort t.ex. asbest ur bromsbelägg och kvicksilver ur strömbrytare
undviks utsläpp under produktionen och när bilarna skrotas. Användning-
en av allt mindre farliga bekämpningsmedel och handelsgödsel med lägre

kadmiumhalt begränsar jordbrukets negativa miljöpåverkan. Genom Prop. 1990/91:90
tvättmedel, färger och limmer där skadliga ämnen bytts ut slipper yrkes-
mässiga användare och privata konsumenter att utsättas for hälsorisker
(allergier, nervskador) under användningen och de diffusa utsläppen av
skadliga ämnen till miljön via avloppssystem och soptippar minskar.

Arbetsmiljön förbättras för dem som tillverkar dessa produkter och för
dem som använder dem i industriell tillverkning av andra varor.

Regeringen anser att en strategi skall utvecklas för att utforma en miljö-
anpassad varuproduktion, dvs. en varuproduktion där miljöhänsyn och
miljöpåverkan vägs in i alla faser av varans livscykel från råvaru- till
avfalls- och återvinningsled. En arbetsgrupp under miljödepartementets
ledning arbetar med att utforma en sådan strategi.

Vad avser åtgärder mot problemen med användning av byggmaterial,
som innehåller flyktiga kemiska ämnen, avser regeringen att senare i år
förelägga riksdagen en proposition. Denna behandlar olika åtgärder för en
bättre inomhusmiljö.

Det är särskilt angeläget att begränsa användningen av miljö- och hälso-
farliga kemiska ämnen. Det årliga inflödet av miljöfarliga ämnen i varor
och i fasta anläggningar överstiger flerfaldigt de nuvarande utsläppen till
naturen. Därmed ackumuleras en växande mängd miljöfarliga ämnen som
förr eller senare via avfallsdeponier eller på annat sätt riskerar att läcka ut i
miljön. Det innebär ett stort potentiellt miljöhot i framtiden.

Insatser krävs från ett stort antal aktörer för att arbetet för en miljöan-
passad varuproduktion skall bli framgångsrikt. Genom substitutionsprin-
cipen i lagen om kemiska produkter har den som hanterar eller importerar
en kemisk produkt ett grundläggande ansvar för att byta ut farliga ämnen
och produkter mot mindre farliga.

Medvetna konsumenter och yrkesmässiga användare som får god infor-
mation inför sina produktval och sin hantering av kemikalier är liksom en
utvecklad kemikaliekontroll viktiga faktorer för att ansvaret att byta ut
farliga ämnen och produkter i praktiken verkligen skall avkrävas produ-
center och leverantörer.

Systemet med frivillig positiv miljömärkning är ett steg att förbättra
konsumentens möjligheter att påverka. Den positiva miljömärkningen
samordnas mellan de nordiska länderna och syftar till att genom samma
märkning, en svan, stimulera försäljningen av produkter som är bättre från
miljösynpunkt.

Bättre utbildning, särskilt av yrkesmässiga användare, och fortsatt arbe-
te med obligatorisk klassificering och märkning av hälso- och miljöfarliga
produkter är andra sätt att förbättra konsumentens och den yrkesmässige
användarens möjligheter att påverka produktutvecklingen.

Ett viktigt steg är att införa obligatorisk miljöfarlighetsmärkning av
kemiska produkter. Klassificering, märkning och registrering av kemikali-
er har hittills huvudsakligen avsett hälsofarlighet. 1 nordiskt samarbete har
tagits fram kriterier även för miljöfarlighet. EG har utvecklat kriterier som
i huvudsak överensstämmer med de nordiska. Inom Norden har även ett
system för klassificering och märkning av miljöfarliga kemiska ämnen och

produkter utarbetats, baserat på de nya kriterierna för miljöfarlighet. Prop. 1990/91:90
Diskussioner med EG pågår för att uppnå en harmonisering av kraven.

4.6.2 Kemikaliekontrollen

Kemikaliekontrollen stärks genom viss utbyggnad av kemikalieinspek-
tionen. Förhandsanmälan med krav på god dokumentation av nya kemi-
ska ämnen införs och produktregistret byggs ut. Bättre kontroll och uppgif-
ter över kemiska ämnen och produkter är grunden för en förbättrad
kemikaliekontroll vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna förebyg-
ga miljö- och hälsoproblem genom att begränsa eller avveckla skadliga
ämnen och produkter.

Förhandsanmälan innebär en skyldighet för tillverkare och importörer
att anmäla nya kemiska ämnen innan de börjar saluföras i Sverige. Anmä-
lan skall åtföljas av en dokumentation om ämnets hälso- och miljöeffekter.
Systemet är i princip det samma som redan finns inom EG. Regeringen
bemyndigar kemikalieinspektionen att utarbeta de föreskrifter som krävs
för att systemet skall kunna införas.

Kemikalieinspektionens produktregister utvidgas genom bl. a. krav på
särskilda uppgifter om miljöfarliga ämnen, bättre information om cancer-
och allergiframkallande ämnen och uppgifter om produktens samtliga
huvudkomponenter.

Sverige har i olika internationella sammanhang drivit krav på mer
tillförlitliga analyser av och bättre kunskaper och dokumentation om
kemikalier. Sverige har också arbetat för begränsningar av farliga ämnen.
Inom ramen för OECDs kemikaliearbete har stora framgångar uppnåtts.
För sammanlagt 147 ämnen skall före utgången av år 1993 kunskap ha
tagits fram om bl. a. ämnenas egenskaper och miljö-och hälsoeffekter. En
långt driven arbetsfördelning mellan länderna gör det möjligt att på rela-
tivt kort tid få fram omfattande dokumentation och samtidigt öka förut-
sättningarna för enighet om bedömning av ämnenas hälso- och miljöfarlig-
het, vilket har stor betydelse om och när skyddsåtgärder skall vidtas.

De kemiska bekämpningsmedlen har sedan lång tid reglerats genom ett
system för förhandsgranskning och godkännande. Regeringen föreslår nu
att de biologiska bekämpningsmedlen förhandsgranskas och kontrolleras
på samma sätt som de kemiska bekämpningsmedlen. En ny lag föreslås
som skall vara tillämplig på biologiska bekämpningsmedel. För saluföring
och användning av biologiskt bekämpningsmedel skall krävas godkännan-
de från miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Godkännandet sker efter för-
handsgranskning av kemikalieinspektionen. Inspektionen bemyndigas
meddela de föreskrifter och försiktighetsmått som behövs för framställ-
ning och användning av biologiska bekämpningsmedel.

Även den övriga tillsynen i fråga om de biologiska bekämpningsmedlen
föreslås handhas av samma myndigheter som för de kemiska medlen.
Kostnader för förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel före-
slås täckas genom avgifter enligt samma principer som för de kemiska
bekämpningsmedlen.

4.6.3 Awecklingsplaner Prop. 1990/91:90

Arbetet med att avveckla användningen av hälso- och miljöfarliga ämnen
går nu in i ett intensivare skede.

Användningen av ozonnedbrytande ämnen måste upphöra. Globala
awecklingsplaner för ozonnedbrytande ämnen har utarbetats inom det
s. k. Montrealprotokollet. Drygt 60 stater har skrivit under protokollet,
som fastställer minimikrav för avveckling men samtidigt uppmuntrar
enskilda länder att gå fram snabbare.

Redan genom 1988 års miljöpolitiska beslut införde Sverige som första
land en fullständig avvecklingsplan för CFC. Därmed stimulerades ut-
vecklingen av alternativa tekniker vilket varit positivt i det internationella
arbetet. Regeringen föreslår nu att avvecklingsplanen utvidgas så att an-
vändningen av samtliga ämnen som bryter ned ozonskiktet avvecklas eller
kraftigt begränsas.

Regeringen kommer att införa ett system för att ta hand om CFC ur
kasserade kyl- och frysskåp. Kommunerna görs ansvariga för omhänder-
tagandet av CFC-innehållet. Kommunernas ökade kostnader finansieras
genom renhållningstaxan.

Regeringen avser att införa ett förbud mot halon i portabla brandsläcka-
re och i fasta installationer från den 1 juli 1991. Sverige har notifierat
GATT och EFTA om denna åtgärd. Den yrkesmässiga användningen av
halon i befintliga installationer skall ha upphört senast år 1998. Krav på
insamling och återvinning eller destruktion av halon införs också. Använd-
ningen av HCFC-föreningar begränsas från år 1994.

Klorerade lösningsmedel har mycket god lösande förmåga och är inte
brandfarliga. Dessa egenskaper tillsammans med hög flyktighet är grunden
till att ämnena fått en omfattande användning de senaste decennierna. De
viktigaste användningsområdena är för avfettning och färgborttagning
inom verkstadsindustrin, för rengöring inom elektronikindustrin, inom
läkemedelsindustri och kemisk industri samt för klotterborttagning och i
kemtvättar.

Klorerade lösningsmedel är cancerframkallande och påverkar det cen-
trala nervsystemet. De misstänks vidare ge direkta skador på växtligheten.
Vissa nedbrytningsprodukter är stabila och lagras upp i organismer.

Regeringen anser därför att användningen av klorerade lösningsmedel
skall avvecklas. Som ett första steg bör förbud införas mot försäljning av
konsumentprodukter som innehåller hälso- och miljöskadliga klorerade
lösningsmedel från den 1 januari 1993. Användningen av dessa lösnings-
medel skall med något undantag upphöra helt till år 1995.

Användningen av vissa hälso- och miljöskadliga tillsatsmedel i plaster,
bl.a. klorparaffiner, bromerade flamskyddsmedel, ftalater och organiska
tennföreningar, bör också kraftigt begränsas. Målet är att användningen av
sådana tillsatsämnen som har en negativ påverkan på hälsan och miljön
skall avvecklas. Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har påbörjat
ett arbete med att ta fram ett samlat förslag om begränsningar av vissa
tillsatsämnen. Arbetet inriktas mot en snabb avveckling av de ämnen inom
ämnesgrupperna som är mest skadliga för miljön. Även användningen av
nonylfenoletoxylater bör avvecklas.

Det finns anledning att se särskilt allvarligt på tungmetallerna kvicksil- Prop. 1990/91: 90
ver, kadmium och bly. Regeringen lägger nu fast den avvecklingsplan för
kvicksilver som naturvårdsverket och kemikalieinspektionen har föresla-
git. Till år 1995 skall 25 % av den nuvarande användningen vara avvecklad
och till år 2010 skall 75% ha upphört. Slutmålet är att användningen
upphör helt. En rad åtgärder genomförs. Sedan den 1 februari 1990 är det
förbjudet att sälja batterier med högre kvicksilver- och kadmiumhalt än
0,025 viktprocent. Febertermometrar med kvicksilver bör förbjudas från
år 1992. Övriga termometrar med kvicksilver liksom kvicksilverhaltiga
strömbrytare, sjukvårdsinstrument och industriella mätinstrument bör
förbjudas från år 1993. Kvicksilver i lysrör och lampor skall på sikt inte
förekomma. Användningen av kvicksilver i laboratorier begränsas genom
information. Utsläppen av kvicksilver från punktkällor reduceras kraftigt
genom nya villkor efter omprövningar enligt miljöskyddslagen. Socialsty-
relsen får i uppdrag att utreda en avveckling av amalgam inom tandvår-
den.

Också användningen av bly bör på sikt avvecklas. Som tidigare redovi-
sats införs en större skattedifferens mellan bensin med resp, utan blytill-
sats. All läggning av blymantlad jordkabel skall ha upphört till år 1995.
Övergång från blyhagel för jakt till hagel som är bättre från miljösynpunkt
skall med stöd av informationskampanjer och frivilliga åtaganden kunna
vara helt genomförd i början av 2000-talet. Myndigheterna genomför
åtgärder för minskad användning av bly i olika konsumentprodukter
m. m.

Riksdagen har nyligen godkänt regeringens förslag om ett åtgärdspro-
gram mot blybatterier. Enligt programmet skall alternativa batterityper
och startsystem utvecklas för att ersätta blybatterierna. Insamlingen av
blybatterier permanentas och riksomfattande informationskampanjer ge-
nomförs. Programmet finansieras med en avgift, som betalas av tillverkare
och importörer av blybatterier.

Användningen av arsenik- och kromföreningar i träskyddsmedel måste
minskas kraftigt. Om kemikalieinspektionens föreskrifter beträffande trä-
skyddsmedel inte ger en tillräcklig minskning kommer regeringen att över-
väga en miljöskatt för att minska användningen av dessa ämnen.

Även användningen av kadmium bör på sikt upphöra. Sverige har tidigt
infört begränsningar för stora användningsområden. De största använd-
ningsområdena är nu i batterier. I fosforgödselmedel förekommer kad-
mium som förorening. Möjligheterna att begränsa kadmiuminnehållet i
gödselmedel skall, som tidigare redovisats, utredas.

Kadmium i laddningsbara nickel/kadmiumbatterier svarar för över
hälften av kadmiumanvändningen i Sverige och ökar dessutom mycket
snabbt. Ett system för omhändertagande av sådana batterier införs för att
förhindra att de sprids i naturen. En återlämningspremie införs för att
stimulera till återlämningav förbrukade batterier. Regeringen avseratt höja
batteriavgiften för nickel/kadmiumbatterier fr. o. m. år 1992 till 0,30 kr. per
g batterivikt. Fast monterade batterier beläggs också med avgift. Avgiften
skall finansiera insamling, omhändertagande, informationskampanjer och
återlämningspremier. Fr. o. m. år 1994 förbjuds fast monterade nickel/kad-

miumbatterier. Då infors motsvarande förbud inom EG.

Internationell samordning är en viktig del av begränsningsarbetet. Rege-
ringen avser att driva frågan om avveckling av de aktuella ämnena interna-
tionellt. Myndigheterna skall systematiskt fortsätta sitt arbete med att
identifiera ämnen som bör begränsas. Myndigheterna skall också vidta de
åtgärder som behövs för att begränsningarna skall genomföras i praktiken.
Regeringen avser att utvidga kemikalieinspektionens och naturvårds-
verkets bemyndigande enligt lagen om kemiska produkter till att meddela
förbud enligt denna lag.

Inom OECD har på svenskt initativ ett projekt satts i gång för att
identifiera ämnen vilkas användning starkt bör begränsas eller avvecklas
helt. Fem ämnen är hittills utpekade för överväganden om riskreduceran-
de åtgärder, nämligen kvicksilver, bly, kadmium, metylenklorid och bro-
merade flamskyddsmedel.

Överenskommelser har också träffats vid bl. a. den tredje Nordsjökonfe-
rensen för att begränsa användningen och utsläppen av de ämnen som
redan nu har utpekats som så skadliga att de bör avvecklas.

4.7 Avfall

Sammanfattning av avsnittet: Ekonomiska styrmedel kan användas
för att stimulera till källsortering. Därför anser regeringen bl. a. att
kommunerna skall få ökad rätt att differentiera avfallstaxorna för att
stimulera källsortering av avfall.

Programmet att minska avfallets volym och farlighet, öka källsor-
tering, återtagning och återvinning enligt riksdagens beslut håller på
att genomföras. Kommunerna har fått ett vidgat ansvar för avfalls-
hanteringen.

Regeringen föreslår också att riksdagen godkänner att Sverige
ratificerar Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande
transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall.

4.7.1 Inledning

Riksdagen godkände i maj 1990 regeringens förslag till avfallsprogram.
Övergripande mål i programmet är att avfallets volym och farlighet måste
begränsas och att behandlingen av det avfall som ändå uppkommer måste
förbättras. Uppkomsten av miljöskadligt avfall skall undvikas genom att
innehållet av skadliga ämnen i produkter och varor minskas. Genom
förebyggande åtgärder kan problemen lösas effektivt.

Tillverkare och importörer av varor och produkter har det yttersta
ansvaret för den miljöpåverkan och misshushållning med resurserna som
kan bli följden av såväl tillverkning och användning som slutbehandling i
avfalls- och återvinningsledet. Under 1980-talet har det blivit alltmer
uppenbart att reningsteknik eller återvinningsteknik som främsta medel

Prop. 1990/91:90

för att begränsa avfallets negativa effekter inte är tillräcklig. Det behövs
åtgärder som tar sikte på att förebygga uppkomsten av avfall och förore-
ningar. Den högsta prioriteten måste ges till sådana produkt- och process-
ändringar som ger miljöanpassade varor i alla hanteringsled och som gör
det möjligt att dels minimera uppkomsten av avfall, dels minska avfallets
innehåll av skadliga ämnen. Den som ger upphov till avfall skall stå för
kostnaderna i samband med avfallshanteringen.

Mängden avfall utgör ett ökande problem i det moderna samhället.
Riksdagen har tidigare beslutat om ett treårigt program med en samman-
lagd ram om 87 milj. kr. för stöd till forskning för ett avfallssnålt samhälle.
Forskningen skall avse dels miljöanpassad produktutveckling, dels avfalls-
hantering. Regeringen har inrättat en ny myndighet, programrådet för
forskning för ett avfallssnålt samhälle, som skall fördela medel till en
miljöanpassad produktutveckling.

Avfallsprogrammet innebär att kommunerna får ett vidgat ansvar för
avfallshantering och planering av denna. Alla som yrkesmässigt bedriver
verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter
som behövs för avfallsplaneringen. Detta skall ge en bättre överblick och
kunskap samt möjlighet att styra avfallshanteringen till de mest lämpliga
behandlingsmetoderna.

Källsortering utvecklas med sikte på att allt avfall fr. o. m. år 1994 skall
gå till en sådan slutbehandling, som möjliggör ett från miljö- och resurs-
hushållningssynpunkt lämpligt omhändertagande. Målet är att förbrän-
ning och deponering av osorterat avfall skall ha upphört vid slutet av år
1993. Programmet innebär vidare att kommunerna redan från den 1
januari 1991 har rätt att med lagstöd föreskriva om källsortering. Samti-
digt har statens naturvårdsverk fått rollen som central tillsynsmyndighet
enligt rehållningslagen. Därmed skall kommunerna kunna få stöd i sitt
arbete och en samordning kan ske på nationell nivå.

Regeringen bedömer emellertid att avfallsprogrammet behöver kom-
pletteras med ekonomiska styrmedel. Enligt regeringens mening bör det
göras helt klart att kommunerna har rätt att differentiera avfallstaxan i
syfte att styra mot källsortering av avfall. Ytterligare styrmedel övervägs.

4.7.2 Miljöfarligt avfall

Vid sidan av arbetet med att begränsa de farliga ämnena i produkter och
varor måste arbetet fortsätta med att reducera och ta hand om det miljö-
farliga avfallet. Regeringen har tillsatt en utredning i syfte att bl. a. visa hur
flödet av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas under 1990-talet vid
olika förutsättningar. Utredningen skall också klarlägga olika möjligheter
och kostnader för att ta hand om sådant avfall. Arbetet skall vara avslutat
före utgången av år 1991.

Genom insamling av miljöfarliga batterier har årligen ca fyra ton kvick-
silver och drygt tre ton kadmium hindrats från att tillföras naturen.

Under hösten 1990 skärpte regeringen reglerna för export av miljöfarligt
avfall. Ändringarna innebär att naturvårdsverket skall begära in uppgifter
om hur miljöfarligt avfall som exporteras från Sverige slutligt tas om hand

Prop. 1990/91:90

100

i det mottagande landet och kontrollera att avfallet tas om hand på det sätt Prop. 1990/91:90
som överenskommits. Samtidigt slås fast att miljöfarligt avfall bara får
föras ut ur landet om det kan visas att avfallet slutligt kommer att tas om
hand på ett sätt som är godtagbart från miljö- och hälsosynpunkt i Sverige.
Hädanefter måste alla, inkl. Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB)
ansöka hos naturvårdsverket för att få föra miljöfarligt avfall ur landet.

Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna Baselkonventionen om
kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande
av farligt avfall som därefter skall ratificeras av Sverige. Konventionen
innehåller bl. a. bestämmelser som syftar till att skydda utvecklingsländer
mot giftdumpning. Sverige kommer även att vara pådrivande så att fler
länder följer efter med en ratifikation. Det är dessutom viktigt att konven-
tionen efterlevs och stärks. Konventionen behöver särskilt stärkas avseen-
de uppföljning av destruktionsåtgärder utomlands.

4.7.3 Förpackningarm.m.

För att komma till rätta med de miljöproblem som uppkommer inom
förpackningsområdet har regeringen tillsatt en kommitté med uppdrag att
föreslå bl. a. åtgärder som kan främja retursystem. Utredningen skall läm-
na sin slutrapport senast den 1 september 1991. Regeringen har för avsikt
att uppdra till utredningen att utarbeta ett principförslag om ett fullstän-
digt ansvar för tillverkare, handel och distributörer vad gäller returhante-
ring och återvinning av förpackningar.

Ett förslag till lag om återanvändning av vissa dryckesförpackningar
behandlas för närvarande i riksdagen. Förslaget innebär att flaskor som är
tillverkade av PET-plast och som innehåller konsumtionsfärdig dryck
fr. o. m. den 1 juni 1991 får säljas endast om de ingår i ett retursystem.

Glas används inom många olika områden. Några viktiga produktkatego-
rier är emballageglas, planglas, glasfiber och glasull. Försök med kommu-
nal glasinsamling påbörjades år 1970. Antalet kommuner som bedriver
insamling samt mängden insamlat glas har ökat under senare år. Kommu-
nerna svarar för investeringar i insamlingsbehållare, tömning och mellan-
lagring. Motiven för glasåtervinning är att medverka till en bättre hushåll-
ning med samhällets energi- och råvaruresurser. Dessutom bidrar den till
minskad nedskräpning och till minskade avfallsvolymer, minskade skade-
risker för renhållningspersonal samt lägre slitage i maskinutrustning och
mindre slagg i avfallsförbränningsanläggningama. Glaset i avfallshante-
ringen medför betydande kostnader.

Regeringen anser att återtagningsverksamheten är viktig och bör utökas.
Det bör åligga producenterna att ta ett ökat ansvar för återvinning av glas
och att utforma system som kan bli ekonomiskt lönsamma.

Intresset för återvinning av returpapper har ökat markant i Västeuropa
under de senaste 15 — 20 åren. Likaså har returpapper blivit en alltmer
betydelsefull råvara för svenska pappersbruk. Av det papper som konsu-
meras i Sverige återvinns ca 44%. Förbrukningen av returpapper har
sedan början av 1970-talet ökat trefaldigt. För år 1990 beräknas 1 miljon
ton returpapper komma att användas inom pappersmassaindustrin och 101

prognosen för de närmaste fem åren pekar på en fortsatt kraftig ökning, Prop. 1990/91:90
särskilt för tidningar och liknande. Ökningen i returpappersanvändningen
har möjliggjorts genom att pappersmassaindustrin har investerat i retur-
pappersanläggningar samtidigt som returpappersinsamlingen har utveck-
lats positivt.

För både returglas och returpapper gäller att möjligheterna till avsätt-
ning skiftar. Det är viktigt att de system som finns for källsortering och
därpå följande insamling för återanvändning eller återvinning kan fortsät-
ta att fungera.

4.8 Återställningsåtgärder

Sammanfattning av avsnittet: Regeringen föreslår att ytterligare me-
del avsätts för kalkning av sjöar och vattendrag. För nästa budgetår
utökas programmet med 40 milj. kr.

4 milj. kr. tillförs ytterligare för att skydda och återställa värde-
fulla kulturminnen som skadas av luftföroreningar.

25 milj. kr. per år avsätts för att sanera och återställa miljöskada-
de områden. Programmet är femårigt och skall utvärderas mot
slutet av programperioden.

4.8.1 Åtgärder i miljön

Vid sidan av utsläppsbegränsningar behövs åtgärder i miljön, bl. a. kalk-
ning, som ett uppehållande försvar mot försurningens skadeverkningar.
Kalkningen kan dessutom bidra till att minska halten av kvicksilver och
radioaktivt cesium. Kalkning av sjöar och vattendrag kan behövas under
en lång tid.

De beslut som hittills fattats i Europa om att begränsa de försurande
utsläppen är inte tillräckliga för att komma ner till de kritiska belastnings-
gränserna för nedfall av försurande ämnen i de känsliga delarna av Skandi-
navien. Även om länderna i Europa lyckas begränsa utsläppen väsentligt
mer än vad som nu planeras kommer det att ta decennier innan effekterna
av utsläppsbegränsningarna slår igenom i mark- och vattensystemen.
Kalkning kommer därför att behöva fortsätta i flera år, framför allt i sjöar
och vattendrag.

Erfarenheterna av kalkning av sjöar och vattendrag är omfattande och
visar att insatserna är positiva och effektiva. Statsbidrag har hittills läm-
nats för kalkning av ca 5 500 sjöar och ett hundratal vattendrag.

Regeringen föreslår nu att kalkningsinsatsema förstärks. Huvuddragen
bör vara att klara alla omkalkningar och att öka kalkningsinsatsema i Norr-
lands inland och fjälltrakter. Dessutom bör ombyggnaden av reningsverk till
kalkfällning fortsätta. Genom utökade kalkningsinsatser kan också cesium-
halten i fisk komma att minska.

Det är främst i Norrlands inland som kalkningsbehovet är eftersatt. Det

102

är vattendrag och fjällsjöar, flera klassade som riksintressanta för veten- Prop. 1990/91:90
skaplig naturvård, som är försurade.

Vid sidan av kalkningen av sjöar och vattendrag behövs insatser mot
luftföroreningarnas effekter på kulturminnen och kulturföremål. Den ned-
brytning som i dag sker av särskilt äldre byggnadsdetaljer i sandsten och
kalksten i de äldre stadskärnorna måste hejdas. Även andra materialgrup-
per såsom hällristningar, runstenar, medeltidskyrkornas stenskulpturer
m. fl. utsätts i dag för en snabb förstörelse. För att långsiktigt komma till
rätta med den nedbrytning som sker krävs att utsläppen av svavel- och
kväveföreningar minskar.

Det krävs också direkta skydds- och konserveringsarbeten på de vikti-
gaste grupperna av värdefulla kulturminnen för att effekterna av nedbryt-
ningen inte skall bli alltför omfattande. Regeringen föreslår att ytterligare
medel avsätts för skydd och restaurering av kulturminnen.

Försöksverksamheten med kalkning och vitaliseringsgödsling av för-
surad skogsmark fullföljs. Den skogspolitiska kommittén har till uppgift
att närmare granska denna fråga.

4.8.2 Sanering och återställning av miljöskadade områden

På ett stort antal platser i Sverige finns gamla avfallsupplag, förorenade
markområden och förorenade bottensediment. Dessa områden utgör ett
hot mot människors hälsa och mot miljön, eftersom risken för att farliga
ämnen skall lakas ut och spridas i miljön på många platser är mycket stor.

Särskilda medel avsattes i statsbudgeten för tre år sedan för åtgärder mot
miljöskador. Medlen skulle användas för sådana återställningsåtgärder där
det inte fanns någon i övrigt som var ansvarig för att genomföra sådana
åtgärder. Huvudregeln är annars att den som skadar miljön också skall
svara för återställning. Konkreta återställningsåtgärder har påböljats bl.a.
beträffande gruvavfall, fiberbankar och gamla impregneringsanläggningar.
Särskilda medel har också avsatts för liknande insatser i Dalälvens tillrin-
ningsområde. De viktigaste åtgärderna i detta område är att begränsa
metallutlakning från gamla gruvavfallsupplag. Belastningen av metaller på
Östersjön från svenska källor kan till stor del härledas till gammalt gruvav-
fall i Dalälvens tillrinningsområde.

I den kommunala planeringen är det viktigt att uppmärksamma behovet
av återställningsåtgärder inom och i nära anslutning till tätortsområden
med tanke på möjligheter att utnyttja marken för nya lämpliga ändamål i
samhällsbyggandet.

Regeringen anser att det arbete med att åtgärda gamla miljöskador som
nu påbörjas bör fortsätta. Regeringen föreslår därför att ytterligare medel
anvisas för återställningsarbetet. Det ingår i naturvårdsverkets uppgifter
att ansvara för prioritering och genomförande av återställningsprojekten i
samverkan med berörda kommuner och industrier.

103

18 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som anförts har inom regeringskansliet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m. (kapitel 8),

2. lag om ändring i lagen (1991:46) om ändring i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m. m. (kapitel 8),

3. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) (kapitel 8 och avsnitt

12.2),

4. lagom ändring i vattenlagen (1983:291) (kapitel 8 och avsnitt 16.5.6),

5. lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn (kapitel 8),

6. lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering
(kapitel 8),

7. lag om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel (avsnitt

13.3),

8. lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter (avsnitt

13.3),

9. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) (avsnitt 13.7.2 och

13.8.2) ,

10. lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervak-
ning (avsnitt 15.2.5),

11. lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt (avsnitt 15.4.1),

12. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt (avsnitt

15.4.2) ,

13. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) (avsnitt 7.2 och 16.5),

14. lagom ändring i terrängkörningslagen (1975:1313) (avsnitt 16.5.11),

15. lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark
(avsnitt 16.5.6),

16. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429) (avsnitt 16.5.8),

17. lag om ändring i ädellövskogslagen (1984:119) (avsnitt 16.5.14),

18. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) (avsnitt 16.5.6),

19. lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel (avsnitt
17.6.1).

Förslagen 1—9 samt 13—18 har upprättats inom miljödepartementet;
förslagen 4 och 5 i samråd med justitiedepartementet, 6 i samråd med
industridepartementet, 15—17 i samråd med jordbruksdepartementet
samt 18 i samråd med bostadsdepartementet. Förslag 10 har upprättats
inom kommunikationsdepartementet i samråd med civildepartementet.
Förslagen 11 och 12 har upprättats inom finansdepartementet och förslag

19 inom jordbruksdepartementet.

Förslagen 1, 2, 3 (såvitt avser kapitel 8), 4 —8, 13—15, 16 (gäller inte
19 c §), 17 samt 18 har granskats av lagrådet. Övriga lagförslag är av den
beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1990/91:90

104

Innehåll

Prop. 1990/91:90

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3

Inledning.................................................... 6

1 Den miljöpolitiska inriktningen............................. 11

2 Miljöpolitikens mål och strategier........................... 18

2.1 Atmosfären och klimatet............................. 18

2.1.1 Skydd av ozonskiktet ........................ 18

2.1.2 Internationellt samarbete..................... 20

2.1.3 Minskad klimatpåverkan..................... 20

2.2 Gränsöverskridande luftföroreningar.................. 25

2.2.1 Bakgrund .................................. 25

2.2.2 Mål för gränsöverskridande luftföroreningar .... 28

2.2.3 Internationellt samarbete..................... 30

2.3 Miljön i tätorterna .................................. 31

2.3.1 Bakgrund .................................. 31

2.3.2 Miljömål för tätorterna ...................... 33

2.4 Naturresurser och naturvård.......................... 35

2.4.1 Bakgrund .................................. 35

2.4.2 Mål för naturvården och naturresurshushåll-
ningen ..................................... 37

2.4.3 Internationellt samarbete..................... 39

2.5 Vatten och hav ..................................... 41

2.5.1 Bakgrund .................................. 41

2.5.2 Miljömål för vatten och hav .................. 44

2.5.3 Internationellt samarbete..................... 45

3 Miljöpolitikens medel och instrument........................ 46

3.1 Internationellt samarbete ............................ 46

3.2 Övervakning av tillståndet i miljön.................... 48

3.2.1 Inledning................................... 48

3.2.2 Internationellt samarbete..................... 49

3.2.3 Miljöövervakningens uppgift ................. 50

3.3 Ekonomiska styrmedel............................... 52

3.3.1 Inledning................................... 52

3.3.2 Kort historik ............................... 52

3.3.3 Internationell utveckling ..................... 53

3.3.4 Nya ekonomiska styrmedel i Sverige........... 55

3.4 En ny miljöbalk..................................... 57

3.4.1 Inledning................................... 57

3.4.2 Samordning av miljölagstiftningen............. 58

3.4.3 Skärpta miljökrav ........................... 59

3.4.4 Internationell samordning.................... 59

3.5 Samhällsbyggande för en god miljö.................... 60

3.5.1 Inledning................................... 60

3.5.2 Miljökonsekvensbeskrivningar................ 61

3.5.3 Planering för en bättre miljö.................. 61

3.5.4 Bebyggelse och trafik m.m.................... 62

3.5.5 Vattenresursernas nyttjande och skydd......... 63

3.5.6 Energi ..................................... 64

3.5.7 Buller...................................... 64

3.6 Miljövårdsorganisationen............................ 65

3.6.1 Inledning................................... 65

3.6.2 Sektorsansvar och decentralisering............. 65

3.6.3 De centrala miljömyndigheterna .............. 67

3.6.4 Det regionala ocli lokala miljöarbetet .......... 68

105

3.7 Miljömedvetande och utbildning...................... 70 Prop. 1990/91.90

3.7.1 Inledning................................... 70

3.7.2 Utbildning ................................. 71

3.7.3 Miljöfrågorna i arbetslivet.................... 72

4 Åtgärder inom olika områden............................... 73

4.1 Miljö och ekonomisk utveckling ...................... 73

4.2 Jordbruket och skogsbruket .......................... 75

4.2.1 Inledning................................... 75

4.2.2 Närsalter m. m............................... 77

4.2.3 Landskapsvård.............................. 78

4.2.4 Bekämpningsmedel.......................... 78

4.2.5 Jordbrukets bevattningsbehov ................ 79

4.2.6 Skogsbruket ................................ 79

4.2.7 Dikning av våtmarker........................ 80

4.3 Trafiken ........................................... 81

4.3.1 Inledning................................... 81

4.3.2 Internationellt samarbete..................... 83

4.3.3 Storstads-och tätortsfrågor................... 83

4.3.4 Fordon och bränsle.......................... 84

4.3.5 Infrastruktur ............................... 86

4.4 Energiförsörjning ................................... 87

4.4.1 Inledning................................... 87

4.4.2 Miljöpåverkan från el- och värmeproduktion .... 88

4.4.3 Åtgärder för minskad miljöpåverkan........... 88

4.5 Industrin m.m...................................... 90

4.5.1 Inledning................................... 90

4.5.2 Miljöskyddsarbetet.......................... 91

4.5.3 Begränsning av utsläpp....................... 92

4.6 Varor och kemiska produkter......................... 94

4.6.1 Inledning................................... 94

4.6.2 Kemikaliekontrollen......................... 96

4.6.3 Awecklingsplaner........................... 97

4.7 Avfall ............................................. 99

4.7.1 Inledning................................... 99

4.7.2 Miljöfarligt avfall ........................... 100

4.7.3 Förpackningar m. m.......................... 101

4.8 Återställningsåtgärder ............................... 102

4.8.1 Åtgärder i miljön............................ 102

4.8.2 Sanering och återställning av miljöskadade om-
råden ...................................... 103

18 Upprättade lagförslag...................................... 104

Innehållsförteckning.......................................... 105

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

106

The Swedish Government Bill

1990/91:90

A living environment

Main proposals

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

(7) Save the soil

@ Nature belongs to every-
one

(3) Sort your waste

(4) The best things in life are
free

(5) Environmental awareness

(6) Live for the future

(7) No toxins in the kitchen

(ä) Safe food is good food

(9) Healthy meals

@ Join the fight for tomor-
row

® Save us

@ Don't spoil our future

@ Combat mental acidifica-
tion

@ Take more trains

@ Let us live

@ Think globally, act locally

@ Don't fuss, do something

@ Down with lead

Cover: Helga Henschen. A living environment

Swedish Government Bill on
Environmental Policy
1990/91:90

A Living Environment

Prop.

1990/91:90

The Government hereby submits this Bill to the Riksdag.

The Minister of Environment and the Ministers of Transport and Com-
munications and Agriculture, the Assistent Minister of Education and
Cabinet Minister Åsbrink have all served as rapporteurs at the preparatory
cabinet meetings,

Stockholm 7 February 1991

For the Government of Sweden

Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl

Summary of the Bill

This Bill contains the Government report on measures implemented in the
field of the environment, objectives and guidelines for future environmen-
tal policy, and a presentation of the ways in which the ambitions of the
Government in terms of environmental policy are being brought to fulfil-
ment through comprehensive, well-integrated, and decentralized efforts.
The Government also proposes concrete measures to achieve these objec-
tives.

Regulations on environmental impact assessments (MKB) are to be
integrated into the Natural Resources Act, the Environment Protection
Act, the Water Act and the Act on Municipal Energy Planning.

A new Action Plan for Monitoring the State of the Environment in
Sweden is to be introduced, and SEK 13 million is to be allocated to it for
the 1991/92 budget year. The budget for environmental monitoring is to be
increased by a total of SEK75 million for the coming three-year period.

Environmental issues are to be integrated into the educational system at
all levels. Environmental education will be an important feature of the
curriculum in compulsory and secondary schools. The number of students

accepted annually into the programme for environmental health and safe-
ty officers is to be expanded from 62 to 90. The one-year supplementary
programme for natural scientists and technologists will be offered for three
more years.

SEK2 million is to be allocated for the intemational activities of non-
profit environmental organizations.

An additional SEK58.1 million is to be allocated for measures to im-
prove the environment in agriculture for a three-year period of trial and
development work and for information to reduce plant nutrient leaching,
particularly from farmyard manure. There is to be an additional allocation
of SEK 100 million for nature conservation in agriculture for the 1991/92
budget year.

A new law is to be introduced containing stipulations requiring that a
biologicalpesticide be approved before it may be sold or used.

Work on conservation and preservation of nature reserves, etc. is to
receive an additional allocation of SEK26 million, and SEK4 million extra
is to be allocated for work with threatened species.

A total of SEK48 million is to be allocated to complete the restoration of
Lake Hornborga.

The amendments to the Natural Resources Act being drafted include the
following:

— Stricter regulations on land dewatering,

— increased potential for the protection of biotopes,

— increased protection for threatened species

The High-grade Deciduous Forest Act is to be amended so that all forest
comprising more than 70% deciduous trees is to be considered high-grade
forest, if at least 50% of the forest is made up of hardwood deciduous trees.

New vehicles are to be divided into environmental categories to which a
series of economic instruments is attached, beginning in the 1993 model
year.

New, more highly-differentiated tax rates are to be introduced for differ-
ent qualities offuel oils (diesel) and for leaded and unleaded petrol.

A programme to review the conditions for industrial emissions is to be
carried out by means of permit reviews pursuant to the Environment
Protection Act. The obligation of organizations conducting industrial ac-
tivities to investigate their emissions is to be elucidated through an amend-
ment to the Environment Protection Act.

The budget for the Chemicals Inspectorate is to be raised by SEK9
million for the 1991/92 budget year.

In order to facilitate and hasten the implementation of the waste man-
agement programme adopted by the Riksdag in 1990, new provisions are
to be introduced into the Sanitation Act, giving municipalities greater
scope to differentiate their waste charges.

Increased efforts are being proposed for the restoration of damaged
environment. The programme for powdered limestone treatment of lakes
and watercourses will be completed and expanded. The programme is
being allocated an additional SEK40 million for the Corning budget year.

Prop. 1990/91:90

An additional SEK4 million is being proposed for the protection and
restoration of valuable historical monuments affected by air pollution.

SEK25 million is being allocated for the restoration of environmentally-
damaged areas. The programme will be evaluated after five years.

Prop. 1990/91:90

This Bill has been written in a new format, used for the first time in ,
the Government Bill on Research Policy (1989/90:90). The new
format has been introduced in order to facilitate the reader’s orien-
tation in major Government Bills containing proposals emanating
from several Ministries, and to make them easier to read.

Thus, in Chapters 1 to 4 of the Bill, the Government presents the
objectives, strategies and most important areas covered in the Bill,
as well as a brief summary of the proposals it contains1. Chapters
5—17 contain a detailed description of the Govemmenfs proposals.
The items the Government is requesting the Riksdag to consider can
be found under the heading “Items for the Riksdag” which thus
corresponds to the heading “Application” in other Bills. This sec-
tion is followed by the draft legislation being presented in the Bill,
the draft legislation which has been submitted to the Draft Legisla-
tion Advisory Committee, and their comments. The proposals have
been drawn up by the Ministries of Environment, Transport and
Communications, Agriculture, Education and Finance.

A detailed report on the State of the environment in Sweden may
be found in Annex A to this Bill: “How is Sweden feeling?”.2

1 The focus of the environmental policy

The main objectives of Swedish environmental policy are to protect
human health, maintain biological diversity, manage natural re-
sources to ensure their long-term use, and preserve both the natural
and cultural landscapes.

A good living environment, work for all, welfare, social services and fair
distribution of wealth are the cornerstones of Swedish Government policy.
All aspects of society should be characterized by a sense of responsibility
for the environment and the management of resources. The 1990s will be
the decade in which all sectors of society must alter course to become
ecologically sustainable. Sweden is in a strong position to unify a good
environment, social welfare and full employment.

Past experience and new facts indicate that environmental destruction
can be halted. Most of the environmental problems which we began to

This English translation compries chapters 1 to 4 of the Bill.
Available in Swedish only.

work on 20 or 25 years ago are in the process of being solved. Most point Prop. 1990/91:90
source emissions, such as those from industry and the energy system, have
been reduced to the levels of the 1940s and 50s, despite multiple produc-
tion increases. In the field of traffic, too, the measures which have been
implemented have begun to take effect.

In the last two or three decades environmental problems have shifted
from being primarily local in nature to being diffuse and globally dissemin-
ated. Most of the pollutant loads on the Swedish environment today
originate in other countries. The environmental problems of the western
world are becoming increasingly attributable to emissions from many
small sources which have a substantial combined volume. In Eastem and
Central Europé, emissions from industry and power stations are still the
dominant problem. The environmental problems of the developing na-
tions are closely associated with the problems of poverty and exploitation
of natural resources.

Human activities and use of natural resources have affected the environ-
ment since time immemorial. Nowhere, today, is air, land or water unaf-
fected. The efforts made to date have successfully limited the effects of
pollutants on the public health in Sweden. The effects of pollution on
human health are primarily a problem in our urban areas.

Environmental policy, now and in the future, must focus om limiting
the means by which our way of life, and our use of natural resources and
energy cause harm to the environment. Against, this background, it is clear
that retrospective cleanup and treatment are not enough.

Future environmental work must be characterized by the principle of
prevention. Just as it is obviously best and cheapest to do things right from
the outset, it must become obviously correct to do things in a clean and
resourceminimizing way from the outset. If, for example, it is to be
possible to avoid waste management problems in the future, this must be
reflected from the product design stage onwards.

It is also necessary that we develop environmentally-adapted traffic,
energy supply and waste management systems, and operate agricultural
and forestry sectors which manage natural resources well and maintain a
diversity of species and natural environments. Strategies are to be devel-
oped for national and intemational nature conservation. Our social struc-
ture must focus on preventing or minimizing environmental problems and
promoting good, long-term resource management.

To date, Swedish environmental protection work has been quite success-
ful. Mastering recently-identified problems will require developing some
new methods. For this reason the tasks of our environmental policy and
the instruments at its disposal will have to be extended, developed and
tightened up.

The 1988 Swedish Government Bill on Environmental Policy con-
tained, for the first time, a comprehensive presentation of Swedish envi-
ronmental policy. It was adopted by the Swedish Parliament (the Riksdag)
with only minor modifications. The Bill presented, among other things,
measures and concrete Action Plans to protect the ozone layer, limit
transboundary air pollution and safeguard the marine environment. The

Bill augmented the regulations and organization for environmental protec- Prop. 1990/91:90
tion. Numerous measures have been implemented on the basis of this Bill.

It also stated that there was to be a follow-up within three years. The
present Bill contains proposals for additional measures.

In the opinion of the Government, future environmental policy should
develop along the following main lines:

— Increased intemational cooperation to limit transboundary and global
environmental problems. This includes aid to environmentally-adapted
growth in developing nations and the nations in Eastern and Central
Europé.

— Improved access to and structuring of information and statistics, and
better follow-up of the State of the environment in order to facilitate
preventive work.

— Increased sectoral responsibility and decentralization in the broad
sense of the term, in order to make environmental work as deeply-
rooted as possible. This includes personal responsibility, and corporate
and municipal participation as well as participation from the author-
ities at all levels. Evaluation of investments and efforts will be highlight-
ed.

We all bear a shared responsibility for improving the environment. The
Polluter Pays Principle applies to everyone — companies, public author-
ities and individuals, and to all activities. The Principle will be expanded
on.

Over the years the environment has degenerated or been severely da-
maged in many areas. Although the general principle is that the Polluter
Pays, it is our common responsibility to restore the damage which has
been inflicted on the environment in previous decades. For this reason the
Government is proposing that national investments in powdered lime-
stone treatment of acidified bodies of water be radically increased, as well
as the programme for restoration of damaged areas. The Government is
also proposing a new programme for monitoring environmental quality,
with greatly increased resources.

The main focus in working for a good living environment during the

1990s will be:

(1) A world of common problems and potential

Intensification of intemational cooperation is essential if we are to succeed
in working for a good living environment. The political developments in
Eastern and Central Europé as well as Western European integration all
facilitate this intensification.

Sweden will participate actively in developing intemational strategies
for sustainable development. The OECD nations exploit the majority of
the world’s natural resources and thus, directly and indirectly, cause most
of the environmental problems. Most of the responsibility for the neces-
sary restructuring processes should, thus, be shouldered by the wealthy
nations. These nations must also be at the forefront in developing new
technologies and making them available to less developed nations. The

poorer nations to the south and east must be given the aid they need to be
able to rise out of poverty and misery without further destruction of the
environment. Resources must be transferred in the ways that best serve the
needs of the developing countries. For this reason, foreign aid policy and
environmental policy must be integrated.

Although Sweden is a small nation, Swedish environmental policy is
internationally highly esteemed. Sweden has also been on the cutting edge
in furthering intemational cooperation and development of technology.
We are also vulnerable to environmental destruction. For example, the soil
here is more sensitive to acidification than the soil of many other nations.
Eutrophication of the sea is another example. For this reason, the Govern-
ment is giving particular priority to work with regional air pollution and
restoration of the ecological balance of the Baltic. New agreements are to
be based, wherever possible, on what the environment can withstand.

Joint action and harmonization of regulations at a high level of environ-
mental protection are vital prerequisites to the development of a good
living environment. Intemational agreements can create equivalent terms
of competition for Swedish and foreign companies. Sweden will put on
intemational pressure for cleaner products and more information about
their health and environmental hazards. The EC-EFTA cooperation is of
special importance in this respect. International trade regulations should
be formulated so as to allow individual nations to progress without being
seen as creating technical barriers to trade.

In preparation for the 1992 UN Conference on Environment and Devel-
opment, Sweden will work towards agreements on the climate and on
maintaining biological diversity and responsible use of the forests of the
world. The strategy for the climate now being presented will serve as the
basis for our national and intemational actions. Wherever possible, the EC
and EFTA nations should promote the same restrictions with regard to
reductions of greenhouse gases.

Prop. 1990/91:90

(2) The economy and the environment

Measures to ensure a sustainable economic development are an i m portant
aspect of economic policy. Economic policy must contribute to converting
production and consumption to safeguard a long-term balance between
economic growth and the environment.

In order to make decisions which will favour sustainable development,
we need to better understand the interaction between the economy and
ecology at all levels of society from corporations to individual households.
It is essential that the economic statistics used, for example, to measure
growth take environmental changes and the use of natural resources into
account. This problem is now being studied, at the request of the Govern-
ment. A preliminary report is expected to be available before the end of
1991. The potential for using ecological indicators to reflect qualitative
changes in the State of the environment is also being investigated.

Decisions and planning are to take increasing account of impacts on
public health, the environment and natural resources. The Government

Bills on Industrial Policy for Growth and Energy Policy being presented Prop. 1990/91: 90
during this year’s Riksdag session will also reflect this view. The Govern-
ment is also proposing that environmental impact assessments be integrat-
ed into the planning and decision-making processes for all major projects
which affect the environment. National environmental objectives must be
clearly reflected in municipal and regional planning.

Efficiency must increase in all sectors of society. Restrictive public and
private consumption is a necessity. This will free resources for renewal of
the infrastructure, including building new roads, railways, etc. Such in-
vestments will contribute to improving both the environment and the
competitive power of trade and industry.

The Government considers economic instruments to be an effective
means of encouraging business and consumers to take account of the
environmental impact of their decisions. In recent years we have presented
many proposals for new environmental charges and taxes, and these are
expected to have substantial environmental effects. Sweden is already at
the intemational forefront of such activities, and the Government is now
proposing the introduction of new environmental taxes.

(3) An Environmental Code and more stringent environmental legislation

Environmental legislation is to be based on consideration for the demands
of humanity, the environment and the management of natural resources.
Legislation is to be coordinated, tightened up and brought together in an
Environmental Code. Such legislation will provide satisfactory Controls
for the problems we anticipate for the 1990s and the early twenty-first
century.

(4) Clean industrialprocesses

Emissions from industrial processes are to have been reduced to harmless
levels by the end of this century. By that time we are to have solved the
problems which once triggered the contemporary environmental debate
and today’s environmental protection work. Emissions of chlorinated
organic substances, hydrocarbons, sulphur and nitrogen oxides must
therefore be reduced. Work towards clean industry must be integrated
with efforts to improve the work environment. Plant monitoring must be
made even more effective than it is today.

(5) Clean products

All goods used in everyday life, such as cars, refrigerators, batteries,
fluorescent tubes, detergents, milk cartons, and cosmetics will, sooner or
later, become waste products or enter the sewage system. Treatment tech-
nology and recycling technologies alone are, thus, insufficient. The envi-
ronmental damage caused by products is going to be an increasing problem
in the future. For these reasons, methods to limit the environmental effects
of consumer goods are to be developed, and measures implemented.

In the opinion of the Government, manufacturers are responsible for the Prop. 1990/91:90
products they make throughout their life cycles. The monitoring of Chemi-
cals will be improved through the introduction of a requirement of prior
notification for new Chemical substances and through expansion of the
product register. The use of heavy metals, certain chlorinated organic
solvents and additives in plastics will be phased out or restricted.

The plan for the phasing out of ozone-destroying substances presented
by the Government in the previous Bill on Environmental Policy will be
expanded.

(6) Better waste management

Tougher restrictions on the manufacture of goods and the phasing out of
hazardous substances will lead to smaller amounts of environmentally-
hazardous waste. The quantities of waste are to be limited through reuse
and recycling, and less use of disposable materials and packaging materi-
als. Extremely stringent environmental restrictions will be placed on the
waste which must ultimately be treated.

In order to facilitate efficient, environmentally-sound waste manage-
ment, all waste is to be separated at source. Municipalities are to be given
greater scope to differentiate their waste collection charges. The use of
additional economic incentives are being considered.

The flow of environmentally-hazardous waste is to be decreased, and its
management improved. The regulations on export of environmentally-
hazardous waste have been made more stringent.

(7) Clean traffic systems

Good Communications are indispensable to trade and industry, and to
employment and welfare. Emissions from traffic systems must be reduced
to levels human health and the environment can withstand.

The effects of previously-made decisions are becoming increasingly evi-
dent. Emissions of lead from petrol have decreased substantially, and
cleaner vehicles are now rapidly replacing older ones. This has not, howev-
er, brought down emission levels sufficiently.

Work on this problem in Sweden’s three major cities is being given
priority. During the 1990s, extensive investments will be made in up-to-
date public transportation systems, to present convenient, readily-accessi-
ble altematives to contemporary automobile traffic. The Government has
earmarked SEK5,5OO million, of the SEK20,000 million allocated in the
form of an infrastructure fund, for measures to be implemented in the
traffic system as a whole, to improve the environmental situation and
accessibility in the major metropolitan areas. Environmentally-adapted
vehicles for distribution and public transport in urban areas are needed. In
combination with cleaner fuels, this should substantially reduce the re-
maining risks to human health.

The railway system is to be expanded between metropolitan areas. A

viable railway Corporation is developing and will be able to deal with Prop. 1990/91:90
increasing volumes of traffic.

Exhaust emission requirements are being tightened up for cars, buses
and trucks. A system of economic charges is being introduced, with an
environmental classification system for new vehicles. The new exhaust
emission requirements will have the greatest effects in Sweden if they are
introduced early, and are coordinated throughout Europé. It is also the
intention of the Government to work actively, within the framework of the
European Economic Area, towards greater stringency in exhaust require-
ments in the EFTA and EC nations by 1996, and their application through-
out Europé.

(8) Clean energy systems

The objective with regard to energy policy in Sweden is to achieve an
energy system without nuclear power, and with substantially reduced
inputs of acidifying substances, as well as reductions of climate effects
from the energy sector. In addition, the unexploited rivers are to remain
so. It will take time and require intemational cooperation to achieve this
objective. The guidelines for accomplishing it are set out in the Govern-
ment Bill on Energy Policy.

The Swedish Government strategy to reduce climatic effects hinges
largely on structuring the production of electricity and heat. New efforts
are to include more stringent emission requirements, measures to counter-
act emissions from household boilers, and placement of wind power gener-
ators where they will help to reduce the environmental impact of electric-
ity and heat production.

(9) Sustainable agriculture and forestry

In 1990, the Riksdag passed a new agricultural policy which brings con-
sumer demands for inexpensive food of good quality into line with an
environmentally-sound, viable and rational agricultural system.

Use of pesticides was reduced by 50% between 1985 and this year, and is
now to be halved again by the mid-1990s. Nitrogen leaching is to be cut
back by 50% between 1985 and 1995. This is to be done through restruc-
turing of agriculture and more stringent requirements on the spreading
and handling of fertilizer. Ammonia emissions are to be reduced.

The open landscape is to be promoted, and valuable aspects of the
natural and cultural landscape ensured, through subsidies for nature con-
servation.

One of the points of departure for forestry is that the long-term viability
of forest soil is to be maintained, and species and natural environments
protected. The instruments and strategies of forestry policy are to be
reviewed in order, for example, to strengthen environmental interests.

Protection of forests in the mountains and marshes has been successive-
ly reinforced. The regulations for dewatering of forest land are currently

being tightened up, in order to safeguard natural environments and threat- Prop. 1990/91: 90
ened species.

The objectives of nature conservation are both to improve long-term
management of natural resources by maintaining biological diversity of
species and natural environments and to ensure the accessibility of recrea-
tional areas and outdoor environments in varied landscapes to all. The
Government is proposing increased stringency in the Nature Conservation
Act, including the introduction of general protection of biotopes. Alloca-
tions for conservation of nature reserves will be increased, and the subsidy
system for protection of threatened species extended.

(10) Individual responsibility

Today, when the millions of small emissions are becoming increasingly
important, it is essential that both industries and public authorities, as well
as each individual take responsibility for environmental protection. The
sum total of all these small emissions and our everyday waste may pose a
tremendous threat to the environment of the future.

This places increasing demands on each individual. In the past, atten-
tion was focused on the 1000 largest factories and their inputs. Now the
focus must be on the hundreds of thousands of products used in endless
numbers of ways by 8.5 million people. Shifting behaviour in a more
environmentally-sound direction will require increased information and
changed attitudes also in our everyday life.

A movement in the direction of everyone sorting their waste, not ex-
ceeding the speed limit, travelling more by train and less by car, not
wasting energy or littering is going to be increasingly important. If we are
to work for a good environment, we will have to change our lifestyles and
our pattens of consumption. There will have to be more education about
the environment and how our lifestyles affect it, and more facts made
available.

The Government is proposing that environmental issues be emphasized
in the school system. Environmental education is to be extended at all
levels, and environmental issues integrated into all types of education. The
possibilities of supplying society with specialist expertise are being im-
proved through, for example, substantial expansion of the numbers of
people who may be accepted into the courses in the program for environ-
mental health and safety officers.

Eco-labelling of products is already being introduced. This will make it
easier for the consumer to select less environmentally-damaging goods.
Labelling of products hazardous to the environment will also be devel-
oped, to make it possible to choose not to purchase products containing
the most hazardous substances.

It will take time before the effects of implemented measures will be
tangible. Yet the progress made in reducing various emission in the last 20
years proves that nature is capable of recovery. This makes it all the more
important to pursue environmental work with determination over long

periods of time. The proposals being presented by the Government in its Prop. 1990/91: 90
Bills on policies for the environment, energy and an industrial policy for
growth all describe ways in which Sweden can be made strong for the
future. It is also the intention of the Government to promote intemational
work for long-term sustainable developments that reconcile economic
growth with the rights to employment, welfare and a good living environ-
ment. It is also the intention of the Government to submit annual reports

on developments in the field of the environment.

2 The objectives and strategies of the
environmental policy

This chapter contains a brief survey of the State of the environment and
the ways in which various anthropogenic activities affect, for example, the
atmosphere, the climate, nature, lakes and seas. There are many areas of
natural value in Sweden, and Sweden has a long tradition of protecting and
maintaining valuable environments.

In many respects, the State of the environment has improved substan-
tially in recent years. The results of the measures implemented to date are
described below. Although results have been good, there will have to be
further restriction of pollution if we are to achieve sustainable protection
of human health and the environment. The Government reports on the
objectives and strategies of environmental policy which are being pro-
posed as guidelines for future work. The instruments and measures being
proposed to satisfy the environmental objectives are described in the
summaries of Chapters 3 and 4.

2.1 The atmosphere and the climate

Government proposals: The following guidelines are to apply to
future work on limiting effects on the atmosphere and climate.

Depletion of the ozone layer is to be halted so as not to harm
human health and ecological systems. The phase-out plan for CFC
compounds is to be completed and also extended to cover other
substances with similar deleterious effects on the ozone layer.

The govemment is now proposing an overall strategy to reduce
dimatic impact. Emissions of all gases affecting the climate are to be
limited in all sectors of society. Sweden will work towards total carbon
dioxide emissions in Western Europé not exceeding current levels in
the year 2000, and subsequently declining. This objective can later be
extended to other industrialized nations as well.

2.1.1 Protection of the ozone layer

The ozone layer in the stratosphere at an altitude of 10 - 50 km protects life
on earth from the harmful ultra-violet radiation of the sun. The ozone
layer can be affected and depleted by substances with certain Chemical
properties, sufficiently inert to reach the stratosphere. Substances which
affect the ozone layer include fluorocarbons (CFCs and halons), some
chlorinated hydrocarbons and nitrous oxide (laughing gas). One of the
trade names under which CFCs are sold is freon.

For many years the stratospheric ozone layer above Antarctica has been
thinning out rapidly during the Antarctic spring months. The main reason
is the increasing levels of chlorine and bromine in the atmosphere. Over
the Arctic region, too, scientists have found high levels of chlorine in
“active” form. These raised levels are attributed to the emission of chloro-
fluorocarbons (CFCs), halons and other chlorinated substances or sub-
stances containing bromine.

When the ozone layer is depleted, the intensity of a certain type of ultra-
violet radiation (UV-B) increases at the surface of the earth. This type of
radiation has harmful effects on man, animals, plants and materials. It has
led to increased numbers of cases of skin cancer and cataracts.

During the spring of 1988, the Govemment presented a plan to the
Riksdag for phasing out the use of CFCs. The Riksdag adopted plan,
pursuant to which the use of CFCs is to be phased out by 1995. This plan
was the first of its type in the world. Because the requirements are stipulat-
ed in great detail, and because both the public authorities and trade and
industry have been working efficiently, it has been possible to develop new
technologies. This has facilitated the adoption of similar plans by other
nations. The active participation of trade and industry has made it possi-
ble for the Swedish phasing-out process to move forward according to the
plan. This means that the use of CFC compounds virtually ceased in 1990
in cleaning, degreasing, and sterilization processes, and as expansion and

Prop. 1990/91:90

foaming agents in soft and hard foam rubber. Their use as refrigerants and Prop. 1990/91:90
dry cleaning detergents has decreased by approximately 25% from the
1988 level. Totally, Swedish emissions of CFCs have been halved, from
5,350 tonnes in 1986 to approximately 2,700 tonnes in 1990.

Global use of CFCs will be limited through the national and internation-
al phase-out decisions passed to date. However, these measures are insuffi-
cient to completely halt the destruction of the protective stratospheric
ozone layer. In order to prevent its breakdown, the use of CFCs, halons,
1’ 1’ 1’trichlorothane, and carbon tetrachloride must cease entirely. The use
of other ozone-depleting substances, such as HCFC compounds, must also
be limited. These measures must be implemented on a global scale. Mea-
sures to protect the ozone layer are one example of prompt intemational
action, once scientific proof of environmental effects has become avail-
able.

The objective is to halt the depletion of the ozone layer so that no harm
comes to human health and ecological systems. In order to achieve this
objective, measures must be implemented both in Sweden and interna-
tionally.

Below, the Government reports on additional measures which will make
it possible to phase out the use of CFCs pursuant to the previously adopted
plan, and to tighten up stipulations in certain areas. The phase-out plan is
to be extended to apply to other chlorinated compounds and compounds
containing bromine with similar detrimental effects on the ozone layer.

2.1.2 International cooperation

A large number of nations, including Sweden, have undertaken to imple-
ment measures to protect the ozone layer. These measures were formalized
in the 1985 Vienna Convention and its 1987 annex, the Montreal Protocol.
According to this Protocol, the contracting parties undertook to reduce
their levels of controlled CFC compounds by 50% by 1998. At a meeting in
London in 1990, the parties passed stipulations makingthe Protocol more
stringent. At those negotiations, the nations also pledged to completely
phase out their use of CFCs, halons and carbon tetrachloride by the year
2000, after a stepwise phasing out process. It was decided that 1’1’1’
trichlorothane was to be phased out by 2005. The nations were also
encouraged to proceed more rapidly where possible. It was established that
the industrialized world bears responsibility for enabling the developing
nations to become contracting parties to the Protocol. A foundation for
financial aid to technology transfer, to which Sweden contributes, was
created.

Sweden’s role in future intemational cooperation will be focused on
further hastening the pace of phasing out all the relevant substances,
limiting the uses of halons and HCFCs to an absolute minimum, and
working towards the development of new technologies and alternatives
which have no harmful effects on the ozone layer or the climate.

2.1.3 Reducing effects on the climate

The earth’s atmosphere works similarly to the glass on a greenhouse. It
maintains the annual mean surface temperature at about 15° C, instead of
minus 18° C, which it would be if the earth had no atmosphere. This
natural greenhouse effect is being enhanced at present by human activities
which increase the levels of activity of gases with climatic impact (known
as greenhouse gases). In doing so, they contribute to increased warming.
This change in the global climate is a severe environmental threat. The
main greenhouse gases are carbon dioxide, CFC, methane, ozone and
nitrous oxides.

In the autumn of 1990, the Government initiated negotiations with
representatives of two of the parties represented in the Swedish Riksdag —
the Liberal party and the Centre party - with a view to facilitating the
passing of a sustainable energy policy. These negotiations were concluded
on 15 January 1991, with an agreement on guidelines for energy policy.
The agreement contains proposals for a strategy to reduce effects on the
climate. The Government is proposing that the guidelines stipulated in the
agreement for decreased effects on the climate be adopted by the Riksdag.
The agreement is given below:

Introduction

The impact on the climate of anthropogenic emissions of greenhouse gases
is one of the gravest threats to our environment. The IPCC expert group
perceives a major risk of extensive drought in some areas and of flooding
in others. Hundred of millions of people may be forced to migrate, ecosys-
tems may be destroyed, and serious diseases may spread over wide areas.
Emissions of carbon dioxide account for roughly half the climatic effects
from Swedish sources. The other half is mainly caused by freons, methane,
and gases with an indirect but significant climatic impact (nitrogen oxides,
hydrocarbons, etc).

In 1988, the Riksdag Standing Committee on Agriculture made the
following statement on carbon dioxide emissions:

The Standing Committee wishes to recall in this context that the
carbon dioxide problem is global in nature. It cannot be solved by
implementing national measures. International regulation is called
for. However, we must begin by achieving intemational recognition
of the problem. As a step towards this end, and in light of what has
emerged, the Standing Committee supports motion Jo30, which
States that the Government should elucidate the effects of energy use
on atmospheric carbon dioxide levels and draw up a programme to
reduce the emissions to levels nature can withstand. A national
interim objective should be to keep carbon dioxide emissions from
exceeding current levels.

The Riksdag endorsed this statement.

Since 1988, a large number of studies have been presented on the
potential for reducing climate change. The IPCC group of intemational
experts has issued a report which indicates, for example, that a strategy to
reduce climate change should deal with all the greenhouse gases. Negotia-
tions on a climate convention will begin in February 1991. Several minis-
terial conferences, attended by delegates from a large number of nations,

Prop. 1990/91:90

have issued statements on this subject. Western European cooperation has Prop. 1990/91: 90
increased, and is becoming steadily more important. In Sweden, rapid
expansion of motor traffic and aviation are the main sources of increased
carbon dioxide emissions.

Against this background, the Riksdag should reconsider the issue of
climate change. A concerted Swedish strategy to reduce climatic impact
should be debated by the Riksdag during the current session. This would
satisfy the Riksdag’s call for a programme to combat climatic change. One
such strategy is outlined below.

Background

The issue of climate change occupies a special status in environmental
policy. Emissions of gases which affect the climate will have their effects
irrespective of where the emissions take place. The issue is thus a global
one.

It is also a long-term issue. The effects appear gradually, and it is
conceivable that the most dramatic ones will not be evident until after 50
or 100 years. Since global warming occurs unevenly, some vulnerable
regions will already be affected during the first half of the twenty-first
century.

Inertia in the climatic system means that there are time lags between the
implementation of measures and practical results. Today’s emissions will
affect the climate for hundreds of years to come. Scientists are not yet
certain as to the time scale, the exact magnitude of the anticipated climatic
changes, or what the effects will be in different regions. The precautionary
principle, asserted by Sweden in various intemational contexts, does,
however, call for action to be taken even before all the facts have been
scientifically demonstrated. This means that we already need to be work-
ing actively to counteract climatic change.

International cooperation

Sweden should participate actively in intemational discussions on the
potential for satisfying a long-term target implying limitation of climate
changes to a level sustainable for society and the environment. This would
require taking measures both to limit emissions of carbon dioxide and
other greenhouse gases and to increase carbon uptake of forests and other
vegetation.

The industrialized nations emit the majority of gases which affect the
climate. These emissions to date have already given rise to a serious risk of
global climate change. No successful work to counteract climate change
can be carried out without concrete measures being implemented by these
nations. Thus the industrialized nations will play a crucial role and bear
particular responsibility in reducing climatic effects.

International cooperation to achieve global targets regarding the limita-
tion of climatic effects should be based on an internationally equitable
approach, both between industrialized and developing nations and among
the industrialized nations. The demands placed on any nation should
stand in relation to the potential of that nation to implement cost-effective
measures and to a fair distribution of measures among nations in relation
both to current per capita emissions and previously implemented mea-
sures which have curbed emissions.

Sweden should attach special importance to the possibilities of having a 17

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

United EC/EFTA front in the negotiations for a climate convention which Prop. 1990/91:90
begin in February. It would be advantageous for the Western European
nations to agree on a strategy to reduce climatic effects, and to secure its
acceptance in the OECD. This strategy should cover carbon dioxide and
other climate gases. A joint EC/EFTA target, which can later be enlarged to
include the rest of Europé and the OECD, should be for the total carbon
dioxide emissions of the relevant groups of nations not to exceed current
levels in the year 2000, and to decline thereafter. Sweden and the other
EFTA nations have achieved an agreement of principle with the EC to
draw up a common stand for the stabilization of carbon dioxide emissions.

Undertakings in this area should be distributed cost-effectively and fairly
among the nations. The form for these commitments will be subject to EC/
EFTA negotiations.

Cooperation amongst the Western European nations may also include
proposing coordinated economic policy levers, aid to the implementation
of measures in Eastern Europé, etc. Swedish aid to change in Eastern
Europé will be a contribution to more effective use of energy, and thus to
lessening of climatic effects. The trend towards the increasing internation-
alization of the electricity market makes it vital for the Western European
nations to coordinate measures to counteract carbon dioxide emissions
from the generation of electricity wherever possible. In this context, Swe-
den should work to ensure that the pricing of electricity reflects true costs,
including environmental impact.

The developing nations are particularly vulnerable to climatic change,
and play a key role in intemational cooperation. To attain sustainable
development, it will be necessary to implement measures to counteract
deforestation, desertification, and inefficient uses of energy in these na-
tions. Increased aid from the industrialized nations will be important in
order to create conditions in which these measures do not come into
conflict with other, short-term needs. Sweden should work towards the
attainment of the UN intemational development assistance target by all
industrialized countries. Silvicultural and reforestation measures should
be an important part of Swedish foreign aid policy.

Work at national level

National policy to combat climate change should be formulated so that
Sweden will be able to give added impetus to intemational cooperation,
working with the other Western European nations. A Swedish strategy to
counteract climate change must be action-oriented. It is to cover all gases
affecting the climate, and all sectors of society. Sweden is to work actively
to bring about limitation of emissions even from sectors which have to
compete on the intemational market. Far-reaching restrictions of this kind
call for intemational cooperation.

The plan adopted in Sweden to phase out CFCs requires more rapid and
more extensive reduction of the current climatic effects than are required
in intemational agreements (the Montreal Protocol).

The use of other ozone-depleting substances, including halons, must
cease. This will bring about further reduction of climatic effects. Carbon
dioxide emissions must be limited, and inputs of nitrogen oxides, hydro-
carbons and carbon monoxide must be sharply reduced.

A number of possible measures to reduce emissions of these greenhouse
gases are described below. Priority amongst the measures should be deter-
mined by their efficacy in reducing climate change in relation to their
costs. 18

If a sufficient number of the measures described below are implemented,
the result will be a drastic decrease in climatic effects originating in
Sweden by the year 2000, in comparison with current levels. Many mea-
sures are also environmentally beneficial in respects other than reducing
climate change. They may, for instance, reduce acidification, improve
urban environments or protect the ozone layer.

The 1988 Riksdag decision included both the requirement for a pro-
gramme to decrease emissions of carbon dioxide and stated the interim
goal that Swedish emissions of carbon dioxide should not increase beyond
1988 levels. However, this target level has already been exceeded and, in
the light of increasing traffic etc., it will probably be difficult not to
continue to exceed it in the coming years. The measures described here
should form a good point of departure for a programme for long-term
reductions to a level below the 1988 level. A number of factors — the price
of crude oil, consumer price sensitivity, future energy requirements, etc.
make it difficult to State the exact pace at which emissions can be reduced.

To keep carbon dioxide emissions from the energy sector as low as
possible, the long-term energy supply must be secured through effective
utilization of sustainable, environment-friendly, preferably renewable
sources of energy. Energy management and increased use of renewable
sources of energy will, therefore, be decisive elements in a strategy to
reduce climatic impact.

Measures

Efficient energy use is one important instrument to decrease climatic
effects. Energy management must, as has been proposed above, be height-
ened. The rules of tax reduction for energy-intensive industry are undergo-
ing review in order, for example, to find incentives for energy conservation
and reduced carbon dioxide emissions.

Environmentally adapted energy production with low climatic impact
must be encouraged. There is environmental justification, for economic
support to wind power, solar power and bio-fuelled CHP, for example.
From the point of view of the climate, bio-fuels are generally better than
fossil fuels. In choosing among fossil fuels, natural gas is preferable to coal
and oil. CHP should be given preference to back-pressure power.

Investments in energy conservation and environmentally adapted ener-
gy production, along with the carbon dioxide tax passed by the Riksdag,
will make it possible to limit carbon dioxide emissions from housing,
services and district heating plants so that they will not exceed current
levels in the year 2000.

It is essential to reduce the effects of traffic on the climate. This can be
done through public transportation with low carbon dioxide emissions,
increased fuel-efficiency in new cars, motor alcohol-fuelled vehicles for
urban areas, and reduction of average speeds on highways. Carbon dioxide
emissions from aviation and shipping should be limited.

Such measures could make it possible to restrict carbon dioxide emis-
sions from traffic so that they do not exceed current levels in the year 2000.
As traffic accounts for emissions of other greenhouse gases as well, this also
means that the total effect of the traffic sector on the climate can be
reduced. The results of these measures will be contingent on economic
developments, and on fuel prices. Increases in the price of petrol during
the first half of 1990, which was one aspect of the tax reform, helped
reduce carbon dioxide emissions from vehicular traffic, following a period
with annual increases of 4 — 5%.

Prop. 1990/91:90

Improved waste management can help to reduce climate change. One
example is energy recovery through combustion of methane from waste
landfills, which reduces the need of fossil fuels and has also reduced
methane emissions. Methane is a powerful greenhouse gas. Measures in
agriculture will represent a significant part of a climate strategy.

Phasing out of CFCs can be extended to other substances with similar
effects (halons, carbon tetrachloride, HCFC and others). In addition to
decisions already adopted, a number of measures can be taken in view of
the intemational situation, for example. These could include limitations
on HCFCs, halons, carbon tetrachloride and 1’1’1’ trichlorothane.

Measures of this type can lead to substantial reductions of emissions of
climate-changing gases.

Measures to counteract the use of volatile organic compounds (some
solvents, for example) are important in terms of reducing climatic effects.

This inter-party agreement on energy policy will mean major investments
in energy management and environmentally adapted power generation.
The Government is proposing guidelines for energy policy in its bill on
Energy Policy.

In this Bill, the Government is recommending the implementation of a
number of measures to reduce climatic effects. In the field of traffic, for
example, measures will include an enviromental classification system for
new vehicles. In the 1991 Govemment Bill on Industrial Growth Policy,
major investments in public transport and railways, and further pilot
projects using automatic speed limit monitoring are proposed. In its Bill
on Energy Policy, the Government is proposing allocations for testing and
development of alcohol-fuelled vehicles.

The Govemment is also reporting in this Bill that the plan to phase out
ozone-depleting substances is to be extended. The Government is an-
nouncing that regulations will be introduced on the recovery and destruc-
tion of CFC and halons.

The Government has previously described measures to reduce the envi-
ronmental effects of waste management. The on-going restructuring of
Swedish agriculture will help reduce effects on the environment. The
Govemment is announcing in this Bill that emissions of volatile organic
compounds (VOCs) are to be halved in relation to the 1988 level by the
year 2000.

These measures will mean a substantial reduction of Swedish inputs to
climatic change. However, further investigation of the costs and effects of
possible measures is essential. This is particularly true in the case of
measures to counteract emissions of greenhouse gases other than carbon
dioxide. It is the intention of the Government, in collaboration with the
relevant authorities, to present an in-depth analysis of issues on the cli-
mate which will form a basis for Swedish policies, both nationally and
intemationally.

In late January, 1991, Statistics Sweden reported the 1988 carbon diox-
ide emissions, and the preliminary figures for 1989. These statistics indi-
cate that emissions were basically unchanged between 1988 and 1989 (62.8
million tonnes of carbon dioxide in 1988 and 62.2 million tonnes in 1989).
Although 1989 was a much warmer year than 1988, there were only

Prop. 1990/91:90

marginal reductions in carbon dioxide emissions. This illustrates the diffi- Prop. 1990/91:90
culty of keeping to the 1988 emissions levels under normal weather condi-
tions. It is emphasized in the inter-party agreement, not least in light of
traffic developments, that this interim target will probably be difficult to
meet in the coming years.

2.2 Transboundary air pollutants

Government proposals: Guidelines for future work are that deposi-
tions of sulphur and nitrogen oxides and volatile organic com-
pounds are to be limited to levels at which neither the environment
nor human health is harmed.

According to the 1988 statement of the Riksdag, Swedish sulphur
levels are to be reduced by 80% between 1980 and 2000. According
to previous Riksdag statements nitrogen oxide levels are to be
reduced by 30% by 1995, in relation to the 1980 level. These emis-
sion targets are to serve as guidelines in future work. Extensive
measures will have to be implemented to achieve this objective for
nitrogen oxides.

Ammonia emissions should be reduced by 25% by 1995. The
potential for reducing emissions by 50% in the Southern and western
parts of the province of Götaland before the year 2000 is to be
examined. There should be a 50% reduction in emissions of volatile
organic compounds by the year 2000 in relation to the 1988 levels.

Sweden’s contribution to intemational cooperation in the next
few years should be focused mainly on bringing about more strin-
gent requirements for vehicle exhaust emissions in Europé. New
intemational agreements to reduce emissions of sulphur and nitro-
gen oxides are also to be given priority. They should be based on the
critical loads the environment can withstand. Sweden is to work
towards achieving an agreement on reductions of emissions of vola-
tile organic compounds.

2.2.1 Background

The soil in southem Sweden has become severely acidified in recent
decades. In the regions of Skåne, Halland and southem Småland, soil
acidification has reached depths of several meters, and is affecting the
groundwater. One effect of this process is that the readily accessible store
of nutrients such as calcium and magnesium in the soil has decreased by
30 — 70% in southem Sweden. Metals which may be toxic to plants and
animals, such as aluminium, are also released from the acidified soil.

Continued acidification of forest soil is an increasing threat to the
environment and to the value of our forests. Forest soil in parts of South-
ern Sweden is approaching the nitrogen saturation limit. The results of this
are soil acidification and nitrogen leaching as well as both a nutrient

imbalance in the trees in the forests and decreased forest growth. Unless Prop. 1990/91:90
nitrogen deposition is reduced, substantial portions of southem Sweden
may be nitrogen saturated within 10 to 20 years.

Groundwater affected by acidification was reported, particularly in the
Southern part of Sweden, throughout the 1980s. In areas with heavy acid
rain, there are substantially raised levels of aluminium in the groundwater.
As the pipelines are corroding, copper levels are also sharply raised in the
drinking water from many private wells all over Sweden. There is a clear
risk that the copper levels in drinking water will increase in step with
increasing acidification. Copper and aluminium in drinking water may
give rise to health risks.

In the early 1980s, 16,000 of the approximately 85,000 lakes in Sweden
were so severely acidified that sensitive species had substantially de-
creased in number or died out. In nearly 6,000 of these lakes, treatment
with powdered limestone has resulted in improvements in the situation of
the plant and animal life. Without liming, acidification would have meant
that most forms of life would have been dead in at least one-fourth of the
lakes and watercourses downstream of the lakes which have been limed.

During the last 25 years, there have been no substantial changes in the
acidification situation in the lakes and watercourses in the provinces of
Götaland and Svealand or the Coastal areas of Norrland. However, in the
mountains and the adjacent areas, the last 10 to 15 years have seen
continuing increased acidification.

Large parts of the Swedish forests are suffering from impaired vitality.
Approximately every fifth fir and every seventh pine has lost more than
20% of its needles. Deciduous trees, including beech, oak and birch,
exhibit more extensive damage, expressed as thinning out and disturbed
growth in the crowns, than is found in firs and pines. Increasing soil
acidification and the consequent impoverishment of forest soil stand as
the greatest long-term threats to the Swedish forests.

Stratospheric ozone provides indispensable protection against hazard-
ous ultra-violet radiation. However, ozone at the surface of the earth may
harm plant growth and human health. Superficial ozone develops in inter-
action with sunlight when the levels of certain air pollutants become too
high (photochemical smog).

The superficial levels of ozone in southem Sweden during the summer
half of the year are near or above the levels at which health and crops are
harmed. In western Sweden, it is estimated that current ozone levels are
causing an approximately 10% poorer yield of the crops of spring wheat.
Crops such as grazing grass, oats and potatoes are also being negatively
affected.

The compounds which contribute most to acidification, nitrogen satura-
tion and the formation of photochemical smog are sulphur dioxide, nitro-
gen oxides and volatile organic compounds.

Emissions of sulphur in Sweden have decreased substantially since the
early 1970s as a result of implemented measures. Emissions from both
combustion and industrial processes have been limited, and today they are

less than half of the 1950 levels. Since 1980, total sulphur emissions have Prop. 1990/91:90
decreased by more than 60%.

Sulphur deposition in most of Sweden does, however, exceed the critical
load, which is the limit above which it has been scientifically proven that
long-term effects on the environment occur. To be brought below this
limit, sulphur deposition in south-western Sweden would have to be de-
creased by more than 75% of the 1980 level. Simulations indicate that
during the 1980s sulphur deposition in all of Sweden decreased by between
15 and 25%. Emissions from foreign sources and diffuse emissions for
which no country of origin can be determined account for about 90% of the
sulphur deposition in Sweden. In 1988, inputs of sulphur from Poland and
the then GDR to sulphur deposition in Sweden were of the same order of
magnitude as the Swedish inputs, if not larger. Critical loads are being
exceeded elsewhere in Northern Europé as well. Thus, in order to bring
this deposition down to the critical loads, extensive measures will have to
be implemented in Europé. A large number of Western European nations
are now working towards decreasing their emissions, pursuant, for in-
stance, to agreements in the UN-ECE and the EC. The on-going processes
of economic change in eastern Germany, Poland and Czechoslovakia may
mean substantial emission reductions, and thus the situation is consider-
ably brighter today than when the 1988 Swedish Government Bill on
Environmental Policy was presented.

A sulphur tax and an environmental classification system for oil have
been introduced in The Energy Tax Act, in order to bring about reductions
in sulphur emissions in Sweden. The classification system will lead to
substantial reductions in the sulphur content of diesel fuel. In reviewing a
number of permit appeals pursuant to the Environment Protection Act,
the Government has tightened up sulphur emission requirements. The
Government has amended the Ordinance on fuels containing sulphur so
that a maximum sulphur level has now been set for all fuels containing
sulphur.

Emissions of nitrogen oxides come primarily from various combustion
processes, and they increased rapidly in Sweden in the 1950s and 60s.
During the 1980s, total emission levels have basically remained constant.
Emissions from energy generation plants have decreased by about one-
third. Emissions from traffic have increased in the 1980s.

Nitrogen deposition exceeds the critical loads in Southern Sweden and
elsewhere. This deposition needs to be decreased by at least 50% in the
province of Götaland, primarily in the south-western Coastal areas. Air-
borne nitrogen is also a significant source of marine nitrogen pollution. In
the region of Skåne and on the Swedish west coast, about 60% of the
nitrogen deposition comes from nitrogen oxides and about 40% from
nitrogen in ammonia from agriculture. Foreign sources account for 75 -
80% of the nitrogen deposition in south-western Sweden. A large propor-
tion of ammonia deposition comes from Denmark.

The Riksdag has passed a charge on nitrogen oxide emissions from large
combustion plants. It is estimated that this charge will both decrease
annual emissions by 3,000 - 5,000 tonnes, and bring forward the imple-

mentation of environmental improvement measures. On the basis of a Prop. 1990/91:90
Government proposal, the Riksdag has also, at the proposal of the Govem-
ment, considered exhaust regulations and adopted durability requirements
for heavy vehicles. The Govemment has amended the Automobile Ex-
haust Ordinance, tightening up the exhaust requirements for light trucks
and buses, in accordance with a previous presentation to the Riksdag.

Emissions of volatile organic compounds and nitrogen oxides contribute
to the occurrence of high levels of photochemical oxidants (primarily
ozone). This is a widespread phenomenon attributable to emissions in
large geographic regions. The problem is particularly great on the Europe-
an continent, in the triangle formed by Hamburg-Paris-Munich. Ozone
levels in Sweden are primarily affected by ozone from the continent.
However, local formation of ozone, primarily over urban areas, also leads
to substantial raising of the oxidant levels. High levels of photochemical
oxidants may harm crops and forests and affect human health. Traffic is
the main source of emissions of volatile organic compounds in Sweden.
Petrol distribution and the use of solvents are also major contributors.
Certain organic compounds, such as chlorinated solvents, also have direct
effects on health and the environment. Swedish emissions of volatile
organic compounds were approximately 460,000 tonnes in 1988.

In reviewing a number of permit applications pursuant to the Environ-
ment Protection Act in November 1988, the Government stated that
limitation of solvent emissions should be given higher priority in environ-
mental protection work at all levels. Pursuant to this statement, recom-
mended safety distances should be observed, and the potential for phasing
out the use of solvents entirely should be investigated. This statement has
been referred to in a large number of cases reviewed by the Govemment.

2.2.2 Objectives for transboundary air pollutants

The overall objective in working with regional air pollutants is to limit
their emissions to a level at which no damage to nature occurs and human
health is protected. This means that the production capacity of ecosystems
is to be maintained, and that the number of naturally occurring species is
not to be markedly disturbed. Soil and water are to constitute a chemically
and biologically balanced system. It must be possible to use animals and
plants as food, at no risk to human or animal health.

These objectives necessitate a 75% reduction in sulphur deposition in
south-western Sweden and a 50% reduction in the province of Svealand, in
relation to the 1980 levels. Nitrogen deposition must be reduced by 50% in
the Southern and western parts of Götaland. Background levels of ozone
should be reduced by 10—30%, and the episodically high levels by 50% in
Southern and mid-Sweden. Further reductions may be necessary in order
to protect the most sensitive types of natural environments.

In the Action Plan to counteract air pollution and acidification adopted
in 1985 by the Riksdag, it is stated that Swedish sulphur emissions should
be reduced by 65% during the period from 1980 to 1995. Nitrogen oxide
emissions should, pursuant to the Riksdag’s decision, be reduced by 30%

between 1980 and 1995. A 1988 Riksdag statement in response to the Prop. 1990/91:90
Government Bill on Environmental Policy stipulated that sulphur emis-
sions should be decreased by 80% between 1980 and 2000, and that the
potential for decreasing nitrogen oxides by 50% between 1980 and 2000
should be investigated.

In the assessment of the Government, the decisions which have been
implemented to date should be sufficient to decrease Swedish sulphur
emissions by 65% by 1995, in relation to the 1980 level. The measures
being stipulated here should make it possible to reduce emissions by 80%
by the year 2000.

Nitrogen oxide developments are more problematical, particularly as
there has been a greater increase in traffic than was estimated in 1985 when
the target value was set. New estimates indicate that emissions from
shipping and off-road and utility vehicles are considerably greater than was
previously known, and thus a 30% decrease by 1995 poses a greater
challenge than was apparent when the target values were set. Extensive
measures need to be taken to achieve this target. Sweden is going to work
actively for common programmes in EFTA and the EC, in order to reduce
deposition to levels at which human health and nature are not harmed.
This is the only way to bring levels in Sweden below the critical loads.

In the opinion of the Govemment, the emission target set previously for
nitrogen oxides by the Riksdag should remain the guideline for future
work. It is technically feasible to reduce inputs of nitrogen oxides from
traffic to acidification and eutrophication substantially by the year 2010.
The measures being proposed in the present Bill provide a point of depar-
ture from which this development can take place. The regulations for air
traffic and shipping are internationally rooted, and require the implemen-
tation of measures jointly by many nations. An intemational agreement is
also necessary for off-road and utility vehicles in order to make the regula-
tions more stringent. The establishment of an emission target for the year
2000 should therefore, in the opinion of the Government, be postponed
until both 30% reduction and acceptance in intemational negotiations
have been ensured.

The Govemment considers that measures should be taken to reduce
emissions of ammonia. The objective for future work is a 25% reduction of
ammonia emissions in Southern Sweden by 1995. The potential for cutting
back emissions by half before the year 2000 is being investigated.

The Government is also proposing a new interim objective for emissions
of volatile organic compounds, i. e. a 50% reduction by the year 2000, in
relation to the 1988 level. The requirements for vehicle exhaust emissions
which have already been adopted are a major step towards achieving this
objective. Below, the Government presents measures to limit the use of
solvents.

A substantial proportion of the sulphur and nitrogen deposition in
Sweden comes from foreign sources. Swedish emissions are also dissemin-
ated to other countries. For these reasons, a strategy to decrease acidifica-
tion and nitrogen saturation must encompass both emission limits in
Sweden and intemational cooperation to reduce emissions.

A number of measures are presented in this Bill to bring about further Prop. 1990/91: 90
reductions of sulphur emissions, particularly from industrial processes,
energy generation plants, and fuels. It is the assessment of the Government
that the sum of these measures will lead to a more than 80% reduction in
total Swedish sulphur emissions by the year 2000, in relation to the 1980
level.

An effective strategy to combat nitrogen oxide emissions requires the
implementation of additional measures in the traffic sector. Emissions of
nitrogen oxides from industries and large combustion plants will also have
to be reduced. Below, the Government presents such measures.

The extensive Action Plan being proposed by the Govemment is expect-
ed to lead to an approximately 30% decrease in nitrogen oxide emissions
by 1998.

Ammonia spreads over shorter distances than sulphur and nitrogen
oxides. This means that there will be a greater relative effect of measures
taken in Sweden to reduce ammonia deposition here than of correspond-
ing measures for sulphur and nitrogen oxides.

Emissions of volatile organic compounds must be reduced by at least
50% in most of Europé in order to limit the health and environmental
effects of high ozone levels on the surface of the earth. More than 40% of
these emissions are attributable to traffic. In addition to existing measures,
the measures being proposed by the Government in this Bill for the traffic
sector will bring about a reduction of emissions of at least 70% from the
traffic sector by the year 2000. Use of certain solvents in industry and in
goods and products should also be sharply restricted. It is estimated that
the total effect of all such measures would be sufficient to achieve the
emission target of a 50% reduction of volatile organic compounds by the
year 2000 in relation to the 1988 levels.

In the opinion of the Government, the use of environmentally-hazard-
ous organic solvents must cease by 1 January 1995. The chlorinated
solvents in widespread use today must, therefore, be phased out, primarily
through European cooperation.

In addition to emission limits, liming is needed in the environment as a
defense against the deleterious effects of acidification. Liming may also
contribute to reducing the levels of mercury and radioactive caesium.
Powdered limestone treatment of lakes and watercourses may be necessary
for a long period of time. The pilot projects for liming of forest soil and
fertilization to improve the vitality of the forests are to be completed.
Below, the Government proposes substantial expansion of the liming
programme.

2.2.3 International cooperation

In the opinion of the Government, there needs to be sharp limitation of
transboundary air pollutants all over Northern Europé. This requires
intemational cooperation. The forum for intemational cooperation is the
European cooperation under the 1979 Convention on Long-Range Trans-
boundary Air Pollution. Under the 1979 Geneva Convention, there are

binding Protocols on reductions of sulphur and nitrogen emissions, which Prop. 1990/91:90
Sweden has ratified. The 1985 Sulphur Protocol establishes a minimum
30% reduction of sulphur emissions between 1980 and 1993. The 1988
Nitrogen Protocol establishes a stabilization of nitrogen oxides at the 1987
level no later than in 1994. A large number of West European nations,
including Sweden, have made a separate declaration, adopted in conjunc-
tion with the 1988 Convention meeting in Sofia, in which they have
undertaken to reduce emissions of nitrogen oxides by roughly 30% by
1998, with optional baseline years between 1980 and 1985. Work under
the Convention is currently focused on amendment of the Protocols on
sulphur and nitrogen oxide emissions, and on a new protocol on limitation
of emissions of volatile organic compounds. In the opinion of the Govern-
ment, in contrast to previous agreements, these target levels must be
formulated on the basis of critical loads. This means that new measures
implemented to achieve emission reductions will be different for different
nations or groups of nations, and that requirements for Northern and

Southern Europé will not have to be the same.

This will make it possible to bring sulphur deposition levels in southem
Sweden and Continental Europé down below the critical loads. Estimates
indicate that the per capita emissions corresponding to those reached in
western Germany would be sufficient to achieve this target, with the most
extensive measures needing to be implemented in eastern Germany and
Poland. It is anticipated that these reductions will be brought about as a
result of economic change, and as a consequence of the discontinuation of
subsidies on domestic coal. In Western Europé, Great Britain is the nation
which will have to implement more extensive measures than have been
planned to date in order to bring levels below the critical loads.

It is the intention of the Government to work towards the signing of a
new agreement among the European nations on the limitation of sulphur
emissions no later than 1993. Sweden will also work towards the signing of
an agreement on volatile organic compounds as soon as possible.

More stringent regulations on vehicle exhaust emissions will be neces-
sary throughout Europé in order to limit nitrogen deposition. The Govern-
ment intends to continue working towards achieving such agreements.
Sweden will work towards the implementation of standards for light and
heavy vehicles in the EC and EFTA nations, no later than 1996, corre-
sponding to those being implemented federally in the USA in 1994. In
Eastern Europé, regulations on emission limits corresponding to those
which can be achieved through catalytic exhaust purification need to be
implemented. It is necessary to implement measures for tractors and
diesel-fuelled railways throughout Europé by the year 2000. Measures on
aviation and shipping should also be taken within the framework of
intemational agreements.

2.3 The environment in urban areas

Government proposals: The guideline for future work is that the air
quality is to be improved so as to eliminate remaining risks to
human health resulting from emission of air pollutants from traffic,
industry or energy generation. The valuable cultural environments
of our cities are to be maintained.

Municipal planning is to satisfy the need for green belts in and
near urban areas.

By the year 2000, the levels of carbon monoxide, nitrogen oxides,
sulphur dioxide, soot and particles are to be below the target loads
set by the Swedish Environmental Protection Agency. The objective
of these target loads is to eliminate acute health effects.

Emissions of carcinogens should be reduced by 90% in urban
areas, if the level of long-term health effects is to be reasonable. As
an interim goal, they are to be halved by 2005.

Noise in urban areas should be brought below the current guide-
lines of the Swedish Environmental Protection Agency.

2.3.1 Background

Most of the air pollutants which contribute to global and regional environ-
mental problems originate from traffic, industrial processes and energy
generation. This extensive concentration of environmentally-disruptive
operations to urban areas also leads, in some cases, to local problems
owing to air pollution.

In an intemational perspective, the environment in Swedish urban areas
is good. Major emissions with health-endangering effects, such as soot and
sulphur dioxides, have been substantially reduced since the early 1970s.

Work to reduce emissions from major stationary sources, such as energy
generation plants and industries, has been successful. The implementation
of district heating systems and electric heating have been important
contributing factors. The concomitant increase in transportation has
meant that traffic is now the largest remaining source of urban pollution.
Emissions per vehicle, particularly of nitrogen oxides and hydrocarbons
from passenger cars, have, however, decreased substantially in recent
years as a result of the implementation of strict regulations on vehicle
exhaust emissions.

In the assessment of the Government, decisions taken to date will lead
to decreases in the levels of sulphur dioxide, nitrogen oxides and carbon
monoxide in urban areas. Soot levels are low in Swedish urban areas as
compared with target loads, but should still be further decreased in light of
the risk of cancer.

Many individuals in urban areas, mainly in the large cities, are exposed
to levels of air pollution above those which are considered to characterize a
good environment. The target loads for air quality set for certain pollu-
tants by the Swedish Environmental Protection Agency are being exceeded

Prop. 1990/91:90

on heavily-trafficked roads in urban areas where large numbers of people Prop. 1990/91:90
live and work. Target loads for nitrogen oxides are also being exceeded in
whole parts of Göteborg and Sundsvall, for example.

The most severe health risk from air pollution in urban areas, according
to current estimates, is the increased risk of cancer. The research being
carried out by the Swedish Environmental Protection Agency on the
environment in urban areas indicates for instance, that the number of
cases of cancer caused by air pollutants is in the order of magnitude of
1,000 per year.

Allergies and other types of over-sensitivity have increased in the gener-
al population in the last few decades. The reasons for this are uncertain,
but it is probable that various environmental factors play a role. Air
pollutants constitute one such environmental factor.

Noise from different sources may disturb people’s work, sleep and
relaxation, as well as cause psychosomatic disorders. Medical studies
indicate that noise can, for instance, affect the cardiovascular system.
Traffic accounts for the vast majority of the noise disturbances in urban
areas.

Pollution also causes many materials to degenerate rapidly, which leads
in turn to corrosion and other damage to buildings and facilities. This also
means that cultural monuments of stone, metal and glass are being threat-
ened with destruction. For example, several of the porticos on our medi-
eval churches, and most of the seventeenth century omamentation on
palaces and private homes, were sculpted in sandstone from Gotland. This
lime-bound type of sandstone is more sensitive to Chemical corrosion than
most types of rock. Despite radical reductions in the level of sulphur
dioxide in Swedish urban air in the 1980s, the situation is serious in many
urban areas.

The build-up of urban areas sometimes makes it more difficult for
people to get to recreational areas. Good physical planning is necessary in
order to expand residential areas, service facilities and transportation
arrangements and at the same time to preserve both valuable cultural
monuments and ensure access to parks, large recreational areas and green
belts between different city areas.

Large areas near cities, offering seclusion, even from noise disturbance,
and spots of outstanding natural beauty, are to be given long-term protec-
tion in municipal and regional planning wherever possible.

The aesthetic, historical and functional properties of buildings should
serve as guidelines for municipal planning. Bringing this traditional kind
of planning into line with newer, tougher requirements for clean systems
will make it possible to create a good living environment in our urban
areas.

2.3.2 Environmental objectives for the urban areas

The overall environmental objectives for the urban areas are to protect the
population from harmful health effects attributable, for instance, to air
pollution and noise, and to give all people a good housing, work, traffic

and recreational environment. Valuable cultural environments are to be Prop. 1990/91:90
maintained wherever possible. Waste must be managed expediently and
effectively.

It is the opinion of the Government that the guidelines established by
the Swedish Environmental Protection Agency for air quality in the next
century must be satisfied in all urban areas. A guideline for future work
should be the reduction by half of the emission of carcinogens, as a first
step.

Municipalities bear a great deal of responsibility for local environments.
The guidelines for acceptable air quality established by the Swedish Envi-
ronmental Protection Agency are already in use, and are an important
planning instrument. In the future, urban planning should, in the opinion
of the Government, be more explicitly based on existing environmental
regulations. Good planning can, for instance, lead to a decreased need for
transportation. Industries which may affect human health should be locat-
ed at suitably safe distances from residential areas and public places.
Sufficient areas should be earmarked for recreation and outdoor activities.
Municipal planning, pursuant to the Planning and Building Act, for exam-
ple, will fundamentally determine what kind of environment we will have
in our urban areas. Increased use of district-based heating is one effective
way of decreasing levels of sulphur dioxide in urban air, and has already
produced good results.

Road traffic has increased greatly in the last 10 to 20 years. More
stringent exhaust regulations and the introduction of unleaded petrol are
improving motor traffic greatly. However, increased amounts of traffic
may counteract the anticipated environmental improvements. The Gov-
ernment has therefore appointed special negotiators for Stockholm, Göte-
borg and Malmö, to find Solutions to the environmental and accessibility
problems caused by traffic in these areas. These negotiators have presented
their proposals for agreements to implement measures affecting the traffic
system and local traffic planning. The proposals are dealt with in terms of
industry and trade in the Government Bill on an Industrial Policy for
Increased Growth. So that these agreements will be able to attain their full
effects, they will be followed up with stricter regulations on vehicles and
fuel. For this reason, the Government is proposing a tightening up of
regulations on vehicles and fuel in extensive European cooperation, both
generally and specifically for urban traffic.

The Government is proposing that the environmental classes of fuel oils
be changed to provide even greater incentives to using environment-
friendly fuels. Cleaner fuels make the biggest difference in urban areas.
Economic incentives will also be implemented to further stimulate the
development of clean technologies and of cleaner vehicles.

Noise is primarily a problem in residential areas, where noise distur-
bances from different activities have increased successively. Noise-reduc-
tion measures implemented at the source alleviate such disturbances.
These measures are often cost-efficient, but their disadvantage is that it
takes a long time for them to reach full effect. In many existing environ-
ments it is not possible to reduce noise from vehicles sufficiently to obtain

a good quality environment, using the best available abatement technol- Prop. 1990/91:90
ogy. For the foreseeable future, it will therefore be necessary to use other
means of preventing noise from reaching residential areas and other sensi-
tive areas. Such measures must be considered in light of other pressing
environmental improvement measures, and will have to be carried out
with the existing financial resources. The authorities should be given
broader sectoral responsibility for noise reduction. All sectors must, in the
opinion of the Government, go on working to prevent and minimize noise
disturbance.

Particulate levels have decreased in recent years, but are still relatively
high in urban areas. The readings that are available indicate that current
levels are equivalent to the proposed target loads. As particles are the
bearers of carcinogens and can also cause allergies, it is vital to further
decrease their levels in urban air. For this reason, it is the opinion of the
Government that the guideline for future work should, as a first step, be to
achieve a 50% reduction of emissions by 2005.

The measures now being proposed by the Government to improve the
urban environment will take full effect in the late 1990s and at the begin-
ning of the next century. For the next 10 to 20 years, road traffic is going to
have a decisive effect on air quality in urban areas. The guidelines on air
quality (carbon monoxide, nitrogen oxides, soot and particles) established
by the Swedish Environmental Protection Agency will probably be attain-
able early in the next century on the basis of the measures now being
proposed.

The most difficult target to attain will be a substantial reduction of
particulate emissions. It will be possible, however, with more stringent
regulations on both exhaust purification and diesel fuel. City planning,
improvements in public transportation and traffic planning will also en-
able the implementation of further measures.

Waste management is a particular problem in urban areas. Measures
already taken by the Government have made it possible to initiate inven-
tory and planning work at the municipal level not only for domestic waste,
but for all types of waste. The ultimate objective is to increase municipal
responsibility for waste management. Further municipal measures need to
be taken, especially with regard to separation and collection of different
waste fractions, and for recycling and other suitable management of waste
products.

Increased reuse and recycling will be necessary to achieve better re-
source management and reduce waste quantities. Sometimes, too, waste
contains toxins which, if they are leached out into the natural system, can
severely disturb the environment. Waste landfills also pose actual spatial
and aesthetic problems in the landscape, and often stand in conflict with
other types of land use, particularly in and around urban areas.

The aquatic environment in urban areas has been improved in recent
decades. Almost all cities in Sweden near lakes or watercourses or along
the coasts have good or excellent opportunities for outdoor bathing. There
may be a need for further regulations on effluent treatment in some areas.

2.4 Natural resources and nature conservation

Government proposals: The following guidelines are to apply to use
of natural resources and conservation of the natural environment:

Renewable resources are to be used within the framework pro-
vided by the production capacity of the ecosystem. Use of non-
renewable resources is to be characterized, even more than at pre-
sent, by responsible management.

Biological diversity and genetic variation are to be ensured. Ani-
mal and plant communities are to be maintained so that species of
plants and animals occurring naturally in Sweden have the potential
to survive in their natural habitats and in quantities that will ensure
their continued procreation.

Foreign species or organisms subjected to genetic mutation are
only to be introduced with great restriction, and under satisfactory
conditions to ensure that the conditions required by the indigenous
flora and fauna are not jeopardized.

In addition to guidelines, the Govemment is also proposing
amendment of the Nature Conservation Act. Resources for care and
maintenance of nature reserves and for work with threatened spe-
cies will be allocated an additional SEK30 million for the coming
budget year.

2.4.1 Background

Sweden is a wealthy nation in many respects, for instance in terms of the
great availability of natural resources. Our forests are part of our culture,
and give many of the inhabitants of Sweden important opportunities to
enjoy nature. The forests shape the landscape, and occupy half the land
area of Sweden. Agriculture accounts for production of most of our food,
and contributes to variation in the cultural and natural landscapes.

The welfare of the nation is highly dependent on natural resources
associated with the soil, hydropower, and other aspects of the physical
environment. These include, for example, agricultural land, lakes and
watercourses which are also of interest for tourism and recreation, and
conservation of the cultural (i.e. man-modified) landscape. Every effort is
to be made to achieve multifaceted use of these resources wherever possi-
ble. The Natural Resources Act contains stipulations as to how priorities
are to be decided when there are conflicts of interest between preservation
and exploitation.

Our forests are among our most vital natural resources, as they form the
basis of a large proportion of Sweden’s industrial production and exports.
The long-term production capacity of the forests is, however, under threat
from acidification and excess fertilization. Production from forestry and
agriculture, in tum, affects the ecosystems of lakes and watercourses, for
example through nutrient leaching.

One internationally adopted objective in terms of management of the

Prop. 1990/91:90

natural resources of the world and nature conservation is to maintain Prop. 1990/91:90
biological diversity and genetic variation, and facilitate long-term preser-
vation of species and ecosystems. This strategy has been formulated jointly
by the International Union for the Conservation of Nature and Natural

Resources (IUCN), UNEP and the World Wildlife Fund.

The interaction between nature conservation and environmental protec-
tion work has become increasingly distinct in recent years, as new facts
about the sensitivity of ecosystems to various types of disturbances have
become available. The maintenance of a large number of well-functioning
ecosystems is a long-term prerequisite for human survival.

The Swedish landscape is basically a product of man’s way of managing
nature through the centuries. Cultivation of the land brought variation in
its wake, and this led to an increase in the numbers of species. Agricultural
developments in recent decades, with the trend towards large-scale pro-
cesses and intensified use of Chemicals has led to losses in this variation,
and the disappearance of small living environments (biotopes) valuable to
biological diversity. This has resulted in the situation today, where many
species are being threatened with extinction. The new agricultural policy
will break this trend.

Three million hectares of wetlands in the cultivated landscape of South-
ern and mid-Sweden have been drained since the early nineteenth century.
A large proportion of the threatened species of animals and plants in
Sweden are directly dependent on wetland biotopes. The drainage of
wetlands is also one of the major causes of nitrogen leaching to the seas,
and contributes directly to threatening the survival of many species of
animals and plants. In some regions up to 90% of the wetlands have been
drained.

Pursuant to the intentions underlying the Natural Resources Act, large
areas which have remained relatively unaffected by exploitation and other
types of interference in the environment are to be maintained. The unex-
ploited rivers enjoy special protection pursuant to this Act.

In order to guarantee the long-term production capacity of the soil and
retain biological diversity, external effects from pollution and elsewhere
must cease and the pulp and paper industry and agriculture must shoulder
their responsibility. Methods which increase potential for adapting to the
ecological systems to geological and other local conditions must be devel-
oped in order to retain biological diversity. Increased replacement of
nutrients and minerals will be necessary if farmland is not to be depleted in
the long term.

Nature conservation work is an important task in all sectors of society if
we are to adapt better to the ecological systems. Conscientious use of the
landscape and awareness of biological diversity are needed not only to
maintain the beauty of the landscape or its cultural and historical value.
They are also significant factors in the long-term production goals for
agriculture and forestry. Intensive efforts have been initiated to bring
about such developments. These include extensive investments in training
in the pulp and paper industry to increase awareness of ecological relation-
ships, and of the natural and cultural value of our forests. 33

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

Nature conservation in our countryside is closely associated with safe- Prop. 1990/91:90
guarding the cultural environment. For example, from the point of view of
expenses, it is vital that work on the natural and cultural environments be
coordinated.

To date in Sweden, the availability of clean water has not been markedly
limited by environmental disturbances. With very few exceptions, Swe-
den’s groundwater storage system is not interlinked. Owing to the geologi-
cal conditions, the natural reservoirs are often small, which means that the
spread of pollution can be limited.

Some 15% of the population of Sweden is dependent upon private water
supply, with water which is sometimes of poorer quality than the water
supplied publicly. Generally speaking, the groundwater quality is good,
but problems have arisen in recent years, for example as a result of acid
deposition.

In some parts of Sweden, primarily in Coastal areas where wells have
been drilled in the bedrock, salt water seeps into the well water. This
occurs partly because of unsuitable methods of water extraction, for exam-
ple excessive water removal, and also because wells are incorrectley sited.

In 1988, the Riksdag established objectives for future nature conserva-
tion work, pursuant to the proposal of the Government in the 1988 Bill on
Environmental Policy. According to these goals, the survival of representa-
tive areas of all types of natural environments must be ensured, natural
environments such as virgin forest, wetlands and certain aspects of the
cultural landscape must be safeguarded, and priority given to areas for
outdoor recreation, particularly in and near cities.

A central Action Plan for threatened species has been drawn up by the
Swedish Environmental Protection Agency. Today, 121 species of verte-
brates are threatened or require extra consideration, as compared with 105
species in 1980. Thirty-eight of the 475 species of vertebrates in Sweden
and 284 of the approximately 2,000 species of wild flowers and fems in the
cultivated landscape are threatened.

During the three-year period from 1988 to 1990, sizeable proportions of
the natural environment deemed especially worth saving, particularly
virgin forest, have been secured. A total of 75% of the remaining first-class
virgin forest in Sweden is or will be safeguarded in some way.

A total of 100,000 hectares of productive forest land has been secured
below the forest cultivation line, plus an additional approximately 530,000
hectares of forest in areas adjacent to the mountains. At least a further
250,000 hectares of forest land adjacent to mountain areas cannot be
felled, owing to extremely severe reforestation problems.

2.4.2 Objectives for nature conservation and management of natural
resources

Work on the management of our natural resources must be carried out on
many levels. Physical planning is one of the central instruments for affect-
ing long-term land and water use. The use of environmental impact assess-

ments, for instance, as is being proposed by the Govemment in this Bill, Prop. 1990/91: 90
will facilitate the carrying out of nature conservation work and other
efforts for better management of natural resources.

In order to achieve sustainable development, public authorities and
industries in all sectors of society bear the responsibility for and the
expenses associated with environmental protection work as a natural as-
pect of their operations. It is the intention of the Government to allocate
greater responsibility to the sectors for this work. One of their joint goals
should be, pursuant to the intentions of the Natural Resources Act, to
safeguard biological diversity and utilize natural resources in a way that
makes them sustainable in the long term.

In order to fulfil the objectives of nature conservation work it is neces-
sary, for instance, to concretize the goals for ensuring the survival of
threatened and vulnerable species in order to maintain biological diversi-
ty. As the national environmental authority, the Swedish Environmental
Protection Agency must see to it that these goals are drawn up. The
sectoral authorities for agriculture, forestry and fisheries are responsible
for drawing up sectoral interim targets and implementing measures.

The cultural landscape is to receive priority and be utilized so as to
maintain a rich variety of natural environments, biotopes and species. The
aims of the new agricultural policy, with deregulation and allocation of
considerable funds for nature conservation, include safeguarding the vari-
ety and wealth of the cultivated landscape, and preserving biological
diversity.

It is the opinion of the Government that subsidies for protection of the
landscape is a suitable instrument for contributing to the maintenance of
the collective values of society associated with the cultivated landscape.

This subsidy system is to be used primarily for aspects of the cultivated
landscape of special natural and cultural value which are being threatened
by altered land use in agricultural and forestry. Pursuant to the intentions
underlying the Natural Resources Act, areas of local value, as described in
the municipal master plans, are also to be safeguarded through municipal
involvement.

A Swedish parliamentary committee for assessment and review of for-
estry policy has recently begun its work. Its directives are to emphasize
environmental issues, and thus its tasks include the formulation of an
environmental objective for forestry.

In the area of fishing, the goal is the maintenance and survival of
healthy, naturally-reproducing stocks of fish, shellfish and the organisms
on which they feed. Aquatic species in Sweden requiring special protective
measures include naturally-reproducing salmon, wels and crayfish.

Pits, quarries and mines may be stressful to the environment, and
destroy the living environments of animals and plants. There is a limited
availability of materials excavated from pits, such as natural gravel and
peat, and there is also a shortage of minerals. Non-renewable natural
resources are to be used with caution, so that natural resources will also be
available for future generations. In areas mentioned in the municipal
master plans as being of national nature conservation interest, or of

interest in terms of the cultural landscape or recreation, permits to break Prop. 1990/91:90
peat are to be issued restrictively. Gravel management plans are to be
drawn up for areas where there are material supply problems or land use
conflicts. In such areas, material supply should primarily be concentrated
on rock quarries and other materials altemative to gravel.

The on-going work to protect threatened species and natural environ-
ments includes making more facts and figures available by making inven-
tories of various areas deemed worthy of protection, through conservation
and preservation of areas of natural interest, etc.

In the opinion of the Government, work on surveying threatened species
should continue, and the inventories of specific valuable biotopes should
be completed. These inventories are meant to provide a basis for subse-
quent determination of the need to safeguard additional areas with the
support of the Nature Conservation Act.

In this Bill, the Government is proposing tightening up of the Nature
Conservation Act to include new protective stipulations for certain valu-
able small biotopes and greater stringency in the regulations for land use.
These regulations will be an important aspect of future nature conserva-
tion work.

The main efforts in work to safeguard environments worth protecting in
the coming three-year period are to be concentrated on forest land, wet-
lands, and parts of the cultivated landscape. The Swedish Environmental
Protection Agency has reported that an additional area of over 100,000
hectares of particularly valuable forest biotope needs to be protected. This
will include protection of large parts of the particularly valuable wetland
biotopes as well. In light of the increased expense for conservation and
administration of nature reserves, etc. and the need to extend efforts to
protect threatened species, the Government is proposing increased alloca-
tions for these purposes of SEK26 and 4 million, respectively, for the
coming budget year.

Land and water areas of great natural value and especially sensitive
ecological areas are to be exempted from exploitation wherever possible.
The necessity of having undisturbed areas to satisfy the needs of man,
animals and plants is to be satisfied when, for instance, the laws relating to
the Natural Resources Act are applied.

The Government assumes that the municipalities are taking advantage
of the opportunity they have been given, pursuant to the Planning and
Building Act, to draw up master plans to serve as strategic instruments in
making municipal developments compatible with the requirements for a
good environment and long-term management of natural resources. It is
the task of the County Administrative Boards to see to it that important
areas of natural value are drawn attention to in the municipal master
plans.

Rapid development of genetic engineering has brought an increased
need for monitoring, testing and control in its wake. There must be
detailed analyses of the ecological risks involved when organisms subject-
ed to genetic mutations are released into the environment. Today, we have
very little knowledge of these risks. Finding an ethically acceptable balance

between ecology and various applications of genetic engineering in, for Prop. 1990/91:90
example, agriculture and industry is a delicate task. During the spring of

1990, the Govemment appointed a parliamentary commission on issues
relating to genetic engineering. Their task includes reviewing the available
facts on ecological risks associated with the release of organisms subjected
to genetic mutations, the ethical principles to be applied when genetic
engineering is used, and the organization of compulsory notification pro-
cedures and testing of these activities.

Since 1 April 1990, anyone growing plants developed through genetic
mutation in greenhouses or outdoors must have a permit to do so. In
reviewing permit applications, special attention is to be paid to the fact
that such cultivation must not imply risks to the immediate or greater
environment or a risk of depletion of genetic diversity.

2.4.3 International cooperation

By forceful intemational action, Sweden is to work towards the fulfilment
of the intemational objective of nature conservation and management of
natural resources.

Intensified cooperation with the Nordic nations is being initiated, with
the aim of developing a Nordic Action Plan for nature conservation and
the management of natural resources. Agreements are, if possible, to be
entered into with regard to the division of labour amongst the Nordic
nations with a view to working effectively.

Cooperation with Eastern and Central Europé is to focus on prevention
of undue exploitation of natural resources in conjunction with the antici-
pated modernization of agriculture and forestry, and to ensure that this
process does not take place at the expense of the areas of great natural
value associated with wetlands, lakes and watercourses, forests or the
traditional cultural landscape in these nations. This cooperation should
also strive to facilitate the transfer of environmentally adapted technology.

The purpose of the Bem Convention on the Conservation of European
Wildlife and Habitats is to protect European species of wild animals and
plants and their habitats. Particular emphasis is placed on the protection
of species which are threatened and vulnerable. The main aim of the Bonn
Convention on migrant wild animals is to protect species which regularly
cross national borders. The Ramsar Convention is aimed at the global
protection of wetlands of intemational importance, particularly as habi-
tats for aquatic birds. The Washington Convention regulates intemational
trade in species of plants and animals threatened with extinction. These
Conventions have entailed an improved and integrated exchange of infor-
mation between nations. The establishment of a Swedish data bank of
species is one important prerequisite for our intemational undertakings.

In preparation for the 1992 UN Conference on Environment and Devel-
opment, the general issue of maintenance of biological diversity is being
studied. The aim of this UN work is to achieve legally binding global
agreements on biological diversity. Sweden is participating actively in this

work as part of our efforts to satisfy the objectives of intemational nature Prop. 1990/91:90
conservation work.

2.5 Waters and the seas

Government proposals: The guidelines applicable to future work are
to be to ensure the survival of healthy, balanced populations of
naturally occurring species in the seas and other waters. Pollution is
not to limit the use of water, either from lakes and watercourses or
from groundwater, as water supplies.

Restoration of the Baltic will be given priority in upcoming Inter-
national cooperation. Sweden will work actively towards the draw-
ing up and implementation of concrete Action Plans for all the
nations bordering on the Baltic.

Waterborne anthropogenic emissions of nitrogen are to be halved
between 1985 and 1995.

The long-term target is that there will be no persistent organic and
environmentally-harmful substances in the environment. Emissions
of toxic persistent organic compounds are eventually to cease alto-
gether. Emission of chlorinated organic compounds from pulp and
paper industries are to be given priority.

Emissions of mercury, cadmium and lead are to be reduced by
70% so that, by the turn of the century, they are at a level which does
not harm the environment. Emissions of other important metals are
to be reduced by 50% during the same period.

The use of environmentally-harmful substances is to be strictly
limited.

2.5.1 Background

Overgrowth, oxygen depletion, and fish death were three of the environ-
mental problems in Swedish lakes and watercourses to which attention was
drawn at an early stage. These were caused primarily by emission of
oxygen-consuming substances and nutrients from industries and commu-
nities. Major investments in plants to treat municipal waste water and
industrial effluents and the use of environmentally adapted technology
have led to significant improvements. Today, the problem of eutrophica-
tion of lakes is limited to water systems in densely-populated areas with
proportionately large amounts of farmland. However, these are also the
areas where the easily affected water catchment and recreational areas are
located. The most important substance in terms of eutrophication of lakes
is phosphorous. Nitrogen may be a problem in parts of Southern Sweden,
where there is extensive deposition of nitrogen compounds and substantial
runoff from agricultural and forest land. Other problems include transport
of humus and sludge, and erosion.

The groundwater is also affected by pollutants, which may make it
unusable as drinking water. Nitrogen leaching from agriculture may lead

to increased levels of nitrates in the groundwater in some farming areas, Prop. 1990/91:90
particularly where the soil is light. Owing to the long period of time which
passes before pesticides reach the groundwater, the occurrence of pesti-
cides in the groundwater is expected to pose future problems. Other
threats to good or unchanged groundwater quality include, for example,
pollution from waste landfills, polluted soil and gravel pits, underground
oil cisterns, airports and polluted urban storm water.

Eutrophication of the marine environment has had effects such as mass
algae blooms, oxygen depletion, killing of the seabed fauna, toxic algae
blooms and ruined fisheries. These effects have been locally frequent in
some areas, such as the bays at Laholm, Skälderviken and Hanöbukten.
The situation was particularly grave in 1988, when there were extensive
algae blooms, particularly in the North Sea.

The conditions along the Baltic coast of the Baltic nations, Poland and
eastern Germany are particularly severe. There are also indications of
eutrophication in the open seas of the Baltic and the Kattegat. Emissions
of nitrogen and phosphorous are the dominant cause of eutrophication.
Background levels are 5 to 10 times higher today than at the beginning of
this century. The total nitrogen load in the Baltic must be further reduced,
perhaps by 60 - 70%, if the ecological balance in the Baltic is to be restored.

Substances not naturally occurring in the environment and which de-
grade very slowly, such as DDT and PCB, occur to some extent in all
aquatic environments. Although the levels of these substances in living
organisms has decreased since their use was banned, the levels in Swedish
waters are still raised. We still have only limited knowledge of the total
dissemination of organic environmental toxins and their effects. Emissions
of persistent organic compounds must eventually cease altogether.

Valuable natural and recreational areas may be disturbed for long per-
iods of time by acute oil spills. Our ability to combat large oil spills has
improved over time, not least in close cooperation with other nations
around the Baltic and North Sea. There is on-going development of meth-
ods to combat oil spills under difficult conditions and of systems for
effective aerial monitoring. The aerial monitoring and other measures
implemented to date have already resulted in considerable reductions of
intentional oil discharges at sea throughout Northern Europé.

Diffuse, continuous emissions account, however, for substantially great-
er inputs of oil and other hydrocarbons to the seas. As the effects of such
emissions are more chronic, and do not become evident until they have
long been influential, they may be difficult to discover. The greatest source
of inputs of oil and other hydrocarbons to the marine environment is, by
far, transport from rivers and airborne pollution. Examples of major point
sources include petrol stations, discharges of storm water, municipal
sewage treatment plants, ships and oil rigs. Refmeries and other industries
also account for inputs of oil to the sea.

Emissions of nutrients and metals increased from the early part of this
century, continuing until only a couple of decades ago. Since that time
emissions of metals have decreased considerably. Since the mid-twentieth

century the same development has applied to persistent organic com- Prop. 1990/91:90
pounds.

Sweden and the surrounding seas are also subject to pollution originat-
ing in other countries. These pollutants may be transported, via the atmo-
sphere and the sea currents, over long distances. In most cases, the pollu-
tant load from other countries is often greater than the load from Sweden.

In the 1988 Govemment Bill on Environmental Policy, the Govemment
stated the focus of measures to counteract pollution of the seas. The
Riksdag adopted this report. The primary thrust of the measures is to be to
limit eutrophication and accumulation of organic compounds which de-
grade very slowly, particularly chlorinated organic compounds from the
pulp and paper industry. The objectives established were that nutrient
emissions should be halved between 1985 and 1995 in the areas suffering
the worst effects and that emissions of persistent organic substances are to
cease entirely in the long term. For the forestry industry, which is the
dominant source of emissions of chlorinated organic compounds, mea-
sures to reduce these emissions by 60 - 70% were to be implemented before
the end of 1992. Emissions of mercury and cadmium, were also to be be
reduced by half between 1985 and 1995.

Of the total nitrogen load on the seas from Sweden, approximately half
comes from natural land runoff, and half from anthropogenic activities.

Agriculture is a major source of nutrient emissions. Measures have been
implemented to limit nutrient leaching, particularly from livestock hus-
bandry and fertilization. Pursuant to the 1988 Government Bill on Specif-
ic Measures to Improve the Environment in Agriculture, which the Riks-
dag adopted, the objective is to reduce nitrogen leaching by half during
this century in some areas. There are still substantial inputs of nutrients
from land-based sources. Measures to reduce nitrogen by at least half are
being implemented at sewage treatment plants located near severely affect-
ed Coastal zones.

A large proportion of the nitrogen entering the seas falls via the atmo-
sphere. In Southern Sweden most of the nitrogen precipitation comes from
agriculture, when ammonia evaporates in the use and storage of farmyard
manure. Some 60% of the total nitrogen deposition in Sweden comes from
nitrogen oxides, and approximately 40% comes from ammonia from agri-
culture. Thus measures implemented to limit emissions of nitrogen oxides
will also have a major impact on improvements of the marine environ-
ment.

Strict regulations on emissions of chlorinated organic compounds have
been imposed upon all plants manufacturing chlorine-bleached sulphate
pulp, in conjunction with permit reviews pursuant to the Environment
Protection Act. In the assessment of the Government, it will thus be
possible to reduce these emissions to the level stipulated by the Riksdag. It
is the opinion of the Government that these emissions should be further
limited, in light of their environmental effects, using the measures de-
scribed below.

Measures implemented to reduce emissions of metals since the adoption
of the Environment Protection Act have been effective. It is the assessment

of the Government that the guidelines established by the Riksdag will thus Prop. 1990/91:90
be able to be satisfied through these measures.

However, additional measures must be taken if the ultimate effects of
metals on the environment are to be reduced to an acceptable level. The
metals which should initially be limited are mercury and cadmium, as they
have the most severe health and environmental effects.

2.5.2 Environmental objectives for waters and the seas

The focus of the environmental objectives for waters and the seas is that
the survival of healthy, balanced populations of naturally occurring species
must be maintained. Quality goals must be established for lakes and
watercourses on the basis of which decisions can be made as to measures to
be implemented and future planning in the catchment area. Emissions
which must initially be limited to achieve this include nutrients, persistent
organic compounds and heavy metals, primarily mercury, cadmium, and
acidifying substances.

The Govemment is proposing that the objective of a 50% reduction of
nitrogen emissions previously adopted by the Riksdag now be extended to
cover all anthropogenic emissions to the seas along the entire west and
south coast, up to and including the Stockholm archipelago. Priority is to
be given to measures limiting emissions to the Baltic.

Measures being presented by the Government in this Bill to achieve
limitation of the nitrogen load include both agricultural measures and
measures to limit emissions of nitrogen oxide. Goals and strategies to limit
emissions of nitrogen dioxide have previously been described. Measures
adopted to date for agriculture, in conjunction with the restructuring of
agriculture passed by the Riksdag, will lead to a substantial decrease in
nitrogen leaching. Additional measures are described below. Wetlands
also contribute to suppressing nitrogen leaching, and there will therefore
be more extensive wetland recovery than in the past.

The level of ambition must also be raised for the large coast-based
sewage treatment plants along the Southern coasts of Sweden.

It is the assessment of the Govemment that application of the current
measures will make it possible to halve water-borne anthropogenic emis-
sions of nitrogen to the seas by 1995.

The Govemment believes that application of the current measures will
make it possible to reduce emissions of toxic, persistent organic com-
pounds by half between 1985 and 1995. Emissions from the pulp and
paper industry will be limited by 60 - 70% during the same period. The
Govemment is proposing additional measures to reduce these emissions.
The objective is that emissions of persistent organic compounds will
eventually cease altogether.

It is the assessment of the Government that emissions of heavy metals
must be further limited in order to reach levels that do not endanger the
environment. The Govemment is proposing that emissions of mercury,
cadmium and lead be given priority, and be reduced by 70% between 1985

and 1995. Emissions of other important metals will be halved during the
same period.

Mercury and cadmium are the most hazardous heavy metals from the
point of view of health and the environment. In the opinion of the
Government, all use which may imply their dissemination in the environ-
ment is to be phased out gradually. Special phase-out programmes for the
use of mercury, cadmium and lead are to be established.

The measures described here will, in the assessment of the Government,
make it quite possible to fulfil the objectives for metals, if such measures
are implemented together with a review of the permit conditions for
environmentally-hazardous operations.

Measures have been taken to decrease the risks associated with shipping
and oil extraction at sea. It is vital that these efforts be pursued. In
intemational negotiations, Sweden should work towards application of the
same environmental requirements for extraction and transportation of oil
applicable in the Baltic today also to the North Sea, through intemational
agreements. On the basis of its overall environmental objectives, the
Swedish Environmental Protection Agency has formulated quality object-
ives for lakes and watercourses. The Swedish Environmental Protection
Agency has also devised criteria for determining the main metals in fresh
water. These quality objectives should be integrated with the facts and
figures reviewed by County Administrative Boards before they make their
decisions, in order to attain and maintain good water quality in Sweden.

By breaking down the national quality objectives into goals applicable at
regional and local levels for different water catchment areas, it will be
possible to begin preventive work and better implement measures. The
regional environmental analyses made by the County Administrative
Boards will thus serve as important contributions to factual information
when priority must be given to certain measures, and in municipal plan-
ning.

2.5.3 International cooperation

The general intemational cooperation on protection of the seas of North-
ern Europé takes place within the framework of a number of marine
conventions. The Helsinki Convention regulates protection in the Baltic
area, the Paris Convention regulates emissions from land-based sources
into the North Sea and the North Atlantic, and the Oslo Convention
regulates dumping and incineration of waste at sea in those areas. The
Ministers of the Environment from the nations around the North Sea have
held three North Sea Conferences, at which they have adopted joint Action
Plans for limitation of pollution in the North Sea. In addition, there are a
large number of agreements on more limited aquatic areas, many of which
are significant to the Baltic and the North Sea, such as the agreements on
the Rivers Rhine and Elbe, and the Sound.

Sweden has also undertaken, in intemational agreements, to reduce
emissions of nutrients, persistent organic compounds and certain metals
by approximately 50% between 1985 and 1995.

Prop. 1990/91:90

At the Third North Sea Conference, the level of ambition was raised in
relation to the agreement from the other North Sea Conferences. Total
emissions of mercury, cadmium and lead are to be decreased by 70% or
more between 1985 and 1995. It is anticipated that the measures imple-
mented to date and those now being proposed will make it possible for
Sweden to live up to her intemational commitments. These include chlor-
inated solvents, metals and their compounds, some twenty different pesti-
cides.

Future intemational cooperation should focus on implementing the
plans adopted to date and finding working forms for follow-up. Increased
cooperation will also be necessary to monitor the environmental status of
the sea. The most important measures will be effective support to Eastern
Europé so as to implement substantial emission reductions into the Baltic
as rapidly as possible.

Work is under way to amend the Helsinki, Paris and Oslo Conventions.
The contracting nations are now considering the possibility of merging the
Paris and Oslo Conventions into a joint Convention on the North Sea and
the North-East Atlantic.

In November 1990, the Intemational Maritime Organization hosted an
intemational conference in London on oil pollution in a global perspec-
tive. The participating nations agreed upon a Convention text on prepar-
edness, contingency measures and cooperation in cases of pollution from
oil spills. The Swedish Government has decided to ratify this Convention,
and will later be proposing this ratification to the Riksdag for approval.

Issues about the marine environment will be important at the 1992 UN
Conference on Environment and Development. Regional Convention
work to protect sensitive sea areas needs to be strengthened in many
places. The question of supplementing the global Conventions, which only
apply to certain types of emissions, with a more complete global mecha-
nism will be considered in this context.

3 The strategies and instruments of environmental
policy

Legislation and different types of economic instruments provide the basis
upon which to implement the intentions of environmental policy. Since
environmental problems have changed in character in recent years, the
strategies and instruments applied need to be reviewed and to be made as
effective as possible. At the same time, Swedish regulations must be
adapted to intemational regulations insofar as is possible. This will facili-
tate intemational cooperation.

Individuals and individual lifestyles will play an increasingly important
role in the avoidance of future environmental problems. Environmental
education at all levels is one of the prerequisites to facilitate responsible
management of natural resources.

The goals and strategies proposed by the Government in Chapter 2 are

Prop. 1990/91:90

related to the State of the environment. This requires highly effective Prop. 1990/91:90
monitoring and follow-up of the State of the environment.

3.1 International cooperation

The most serious environmental problems in Sweden are caused directly
or indirectly by operations in other countries. Pollution is transported by
air and water across large areas. Goods and products are transported
between different countries as a result of increased intemational trade.
Climatic change concems the entire world. Other global environmental
problems, such as the spread of the deserts, deforestation and protection of
the world’s seas and fresh water assets are of great significance to the
development of many countries. International cooperation is therefore
increasing in importance.

Sweden should, insofar as is possible, apply strategies and instruments
in environmental policy that facilitate intemational coordination.

In pace with the increasing significance of environmental issues, par-
ticularly in the industrialized nations, cooperation between States has been
strengthened. Most of the established inter-governmental organizations
now have environmental questions on their agendas. An extensive net-
work of conventions and other agreements has been negotiated.

Sweden took the initiative for the UN Conference on Environment and
Development in Brazil in June 1992, and has worked from the very
beginning for environmental issues to be discussed from a broad develop-
mental point of view. The Government is seeking to turn this into an
action-oriented conference which will establish concrete Action Plans with
precise goals, timetables for achieving these goals and means of financing
them. The Government is also working for the 1992 Conference to adopt,
among other things, legally binding conventions on the forests, climatic
change and biological diversity. One of the purposes of the latter is to
coordinate the work which takes place under other environmental protec-
tion conventions, in areas such as wetlands, and to strengthen the national
environmental protection work among the countries of the world.

Within the overall goal of foreign aid to developing nations — i. e. to
raise the living standards of the poorer nations — the environmental goals
supplement and support the other goals of Swedish development aid. The
environmental problems of the developing nations are closely associated
with fundamental development problems. Poverty itself is one of the
greatest threats to the environment in these countries. In order to satisfy
their food and fuel needs, the poor are forced to over-exploit the natural
resources upon which future development depends.

In order to be able to manage their own environments and their own
natural resources in a sustainable manner, while also taking measures to
contribute to global environmental improvements, it is essential that the
developing nations receive increased technical and financial aid from the
industrialized nations. The transfer of resources must be performed in a
manner that best serves the needs of the developing nations.

The UN development programme UNEP will, together with the intema-

tional financing bodies, play an important part in multilateral cooperation Prop. 1990/91:90
in the field of environmental development. The importance of the finan-
cial institutions depends both on their extensive fmancial transfers and on
their increased advisory capacity in the field of the environment.

The current negotiations on a European Economic Area (EEA) also
include environmental issues. Within the framework of the EEA, Sweden
will have new potential for playing an active part in environmental
cooperation in Western Europé, and thereby for achieving positive envi-
ronmental impact. Sweden should, therefore, together with the EFTA
countries and the EC, try insofar as is possible to work out joint plans and
Solutions, particularly in areas of importance to intemational trade. In the
light of Sweden’s earlier work in the area of the environment, it is natural
that we should play a leading role in this work.

Sweden considers that environmental cooperation with other countries
with similar social and economic development is vital. The work of the
OECD Environmental Committee, for example, is firmly aimed at sup-
porting the environmental policies of member nations through experience
exchanges, influence and coordination. Sweden is making every effort to
persuade other countries to increase their efforts in terms of environmen-
tal policy. Success in this work will lead to a reduction in the pollutant load
on the Swedish environment. Another reason for influencing other coun-
tries is to prevent their industries from gaining competitive advantage
through the introduction by their governments of requirements that are
less cost-intensive than in our country. Sweden’s economy is extremely
dependent on other countries, and our competitive ability is therefore of
particular importance.

Nordic cooperation has played a major part in Sweden’s intemational
environmental work. The Nordic countries usually pursue joint demands
in intemational fora, and this has had a considerable impact. The increase
in intemational work means that the Nordic countries should, to a greater
extent, divide measures among themselves on the basis of joint principles.
In the light of the major political changes in Europé, it is quite natural for
Nordic cooperation to be placed in a broader European perspective.

In order to shape Swedish environmental policy and participate in
intemational environmental cooperation, it will be increasingly important
to monitor carefully the way in which environmental issues are treated in
other countries and inter-governmental organizations. Two posts as envi-
ronmental attachés are therefore to be established.

It is also essential to improve information to other countries concerning
Swedish environmental policy. The Government will therefore be drawing
up a special information programme.

The Government is also proposing that SEK2 million be allocated as
support for the intemational activities of non-profit making organizations.

3.2 Monitoring the State of the environment

Summary:

The Government is proposing that a new programme be introduced
with the purpose of monitoring the environmental situation in the
country. The Govemment is also proposing that resources for envi-
ronmental monitoring be increased by SEK75 million over a three-
year period in order to promote a new and more effective pro-
gramme.

Initially, the programme will be designed to meet national and
intemational information needs concerning the State of the environ-
ment. The programme will subsequently be developed at a regional
level to provide support for County Administrative Boards and
municipalities in their work on environmental issues.

It will be possible to include local programmes in the new moni-
toring system, for monitoring particularly polluted areas or the
quality of the air in urban areas, for instance.

3.2.1 Introduction

Successful monitoring of the State of the environment is an important
prerequisite for work on improving the environment, as is access to geo-
logical information, and other information about the land. It will help to
provide good material upon which to base decisions and to establish
environmental goals, as well as to stipulate the necessary precautions and
measures and follow up their effects. This applies both in a national and in
an intemational perspective.

Extensive monitoring of environmental quality and inspection of condi-
tions in various affected areas are already carried out today. A large
number of authorities, institutions and companies are involved. The
Swedish Environmental Protection Agency is responsible for the pro-
gramme for monitoring environmental quality (PMK). The emphasis of
the programme is on the monitoring of environments without any local
pollution. The programme consists of sections which have been decided at
a national level and sections which are included in intemational coopera-
tion.

Examples of monitoring efforts of a more specific nature consist of the
Swedish Environmental Protection Agency programme for following up
liming activities, the groundwater observation network of the Swedish
Geological Survey, the forest site survey by the Swedish University of
Agricultural Science, and the National Board of Forestry’s follow-up of
forest damage. The observation network of the Swedish Meteorological
and Hydrological Institute for climate, hydrology and oceanography also
comes into this category.

Monitoring of the State of the environment is primarily carried out at
county level in the form of coordinated inspection of receiving waters and
regional monitoring of air quality. These programmes are often conducted

Prop. 1990/91:90

through air and water associations in which authorities and industry are Prop. 1990/91:90
represented. For water inspection in particular, activities are largely con-
trolled through the application of the provisions of the Environment
Protection Act with respect to the impact on their surroundings of envi-
ronmentally disruptive operations. The county administrative boards play
an active part in drawing up programmes and have in several cases
participated in appropriate environmental monitoring at county level.
Many municipalities have successively developed their own monitoring
programmes. These are primarily aimed at the quality of air in urban
areas.

There is room for improvement in the coordination of the different
programmes at national, regional and local levels. Today there are difficul-
ties in performing the comprehensive evaluation of environmental devel-
opments that is becoming increasingly important to successful environ-
mental work. Moreover, the resources allocated for evaluation are often
inadequate, at the same time as major administrative efforts are required
in order to implement special regional monitoring programmes.

3.2.2 International cooperation

Environmental monitoring is one of the cornerstones of intemational
environmental work. Some of the important bodies in this context are as
follows:

• Under the ECE Convention on Long-range Transboundary Air Pollu-
tion environmental monitoring work in the form of direct measure-
ments of pollutants in precipitation and in the atmosphere is carried
out. Activities also include monitoring of damage to forests, soil and
water changes, corrosion and the impact of air pollution on crops.
Sweden is participating actively in this on-going programme and has
special responsibility for the areas of the programme which are aimed at
assessing the impact on the environment of the measures taken within
the framework of the Convention. The programme will provide some of
the material for the coming revision of protocols on the limitation of
sulphur and nitrogen emissions, since this work will be based on critical
loads.

• Within the framework of the Helsinki Convention on the Protection of
the Marine Environment of the Baltic area, and the Oslo and Paris
Conventions for the Protection of the Environment in the North-East
Atlantic and the North Sea, including the Skagerrak and Kattegatt,
extensive cooperation is under way in drawing up and implementing
monitoring programmes for the sea areas concerned. In addition to this,
certain measurements of air pollution are being performed in order to
make it possible to calculate the total deposition of airborne pollutants
into the seas.

• One of the aims of the North Sea Conference is to increase scientific
understanding of the environment in the North Sea through research
and monitoring. The environmental monitoring programme is also

being conducted by a special working group set up jointly by the Oslo Prop. 1990/91:90
and Paris Conventions, together with the International Council for the

Exploration of the Sea.

• The European Environmental Agency is to commence work during this
year. One of the main initial aims is to build up a European network for
environmental information and observation. The Agency is open to
cooperation with the EFTA countries and Eastern Europé. Sweden, like
other EFTA nations, has declared its intention to participate in the
European Environmental Agency.

• Within the framework of the Nordic Council of Ministers, work is under
way on the coordination of environmental monitoring in the Nordic
Area. The Council of Ministers has initiated a large number of different
projects which together form a Nordic plan for monitoring the State of
the environment. By 1992, a coordinated report on the State of the
environment in the Nordic Area is to be presented.

• Increased use of information from various satellites can be expected in
the field of environmental monitoring and research. Sweden is playing
an active part in intemational cooperation aimed at satisfying the
requirements in the environmental field.

3.2.3 The purpose of environmental monitoring

The purpose of environmental monitoring is to follow fluctuations in the
State of the environment and to identify changes resulting from human
activities. Monitoring is to provide the data required in order to identify
and demonstrate environmental problems, both on a local and on a global
scale. The results are to be used to set targets for the environmentally
sound development of society, both in Sweden and in the surrounding
world, to draw up priorities and decide on measures, as well as to follow up
the effects of such measures.

The current programme of environmental monitoring covers air quality,
the land environment, fresh water, sea water and environmental toxins. In
the opinion of the Government, the programme should be augmented to
include the impact of land use and effects on health. Physical planning and
continued environmental protection work will increasingly be based on
targets for different geographical regions, species, biotopes and ecosys-
tems. The natural environment is under serious pressure and the situation
must be followed up through methodical monitoring.

The need for coordination is increasing as environmental monitoring
measures become more comprehensive. The Government is working to
achieve intemational coordination in areas where such coordination is
lacking. This will lead to better utilization of resources and promote a
holistic approach in the environmental field. Better integration of environ-
mental monitoring activities will make it increasingly possible to follow
the impact both of the pollutant load and of other measures which influ-
ence the environment, such as changes in the use of land. This will increase
our knowledge of the interplay between various measures taken to prevent
depletion of the environment. 48

Environmental monitoring is by its very nature a long-term activity. The Prop. 1990/91:90
Government believes, therefore, that monitoring must be allocated ade-
quate resources in order to guarantee continuity and stability, while being
sufficiently flexible that it can be adapted to changes in the amount of data
available and the nature of the problems.

Environmental monitoring as a whole is already generating large quanti-
ties of data which, however, cannot be utilized adequately because of a
lack of coordination among the different systems. At the same time,
decision-makers at all levels of society urgently need compiled and evalu-
ated information. The Government also believes that the general public
has an obvious right to be given better information on the State of the
environment.

The Govemment is therefore proposing that the current programme be
replaced by a better-structured system, at the same time as improving
coordination. PMK, the coordinated inspection of receiving waters and
the programmes for different water and air protection associations are
therefore being rearranged and integrated in a new coordinated monitor-
ing system. The structure and approach of future environmental monitor-
ing will thus be more suited to their purpose.

As a common basis, there will be a national monitoring programme
which meets the needs both of national information and reporting to
intemational organizations. The programme should provide data for regu-
lar surveys of the State of the environment. This will mean that different
sectors of society will be responsible for monitoring environmental devel-
opments. The Government is also proposing that the County Administra-
tive Boards be made responsible for the regional monitoring programmes
which are successively being developed in each county. These programmes
are to provide the necessary data conceming regional conditions and
constitute the basis for municipal and regional planning and environmen-
tal impact assessments. The regional programmes should be coordinated
with the national programme insofar as is possible. The current inspection
of receiving waters in the vicinity of individual sources of effluent should,
where possible, be coordinated with regional monitoring. Special pro-
grammes, along the general lines of the present structure, should exist for
monitoring air quality in urban areas where required.

Special marine centres for research on the marine environment have
been set up in conjunction with the universities of Stockholm, Göteborg
and Umeå. These centres should also be used for monitoring environmen-
tal change in the seas. The Govemment is proposing that County Adminis-
trative Boards in counties with marine centres be allocated extra resources
in order to enable them to produce information effectively and to carry out
other measures in conjunction with acute threats to the marine environ-
ment, such as algae blooms, Chemical spills, etc. A duty centre is to be set
up at the Swedish Meteorological and Hydrological Institute in order to
facilitate environmental monitoring.

The Government is proposing that the new programme for monitoring
the State of the environment be financed with State funds. It is therefore

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

proposing that resources for environmental monitoring be augmented by Prop. 1990/91: 90
SEK75 million over a three-year period.

3.3 Economic instruments

Summary:

Sweden is at the intemational forefront when it comes to the appli-
cation of economic instruments in environmental policies.

Certain new environmental taxes were introduced in conjunction
with the Swedish tax reform. These include the carbon dioxide tax,
the sulphur tax and a differentiation of the oil tax. At the same time,
VAT was imposed on energy.

On 1 January 1992, environmental charges will be introduced on
nitrogen oxide emissions from major combustion plants.

The Govemment considers that economic instruments should be
used to an increasing extent in the future. Such instruments should
be introduced for nickel-cadmium batteries. An environmental clas-
sification system is to be introduced for new vehicles. Increased tax
differentiation is also proposed for leaded and unleaded petrol.

3.3.1 Introduction

Clean air and clean water are collective resources. There is no price on
them, and there is therefore no economic incentive for individual actors in
a market economy to consider the environmental damage which their
activities can cause.

One task of environmental policy is to ensure that the cost in the form of
environmental damage is taken into account when companies and house-
holds choose different courses of action. This can, in principle, be achieved
through environmental charges, taxes or subsidies. These can be used to
avoid the poor production structure and deficient handling of resources
which arise if the cost of pollution is not charged to the operations or
households which cause it.

According to the intemationally accepted principle that the polluter
pays, environmental taxes or charges should be used rather then environ-
mental subsidies.

In certain cases, however, environmental motives may justify instru-
ments which include different types of subsidy, such as subsidies for the
installation of catalytic converters in older cars or for investments in
public transport.

3.3.2 Brief background

The Environment Protection Act, which was introduced in the late 60s,
was designed to regulate emissions from large and relatively few point
sources, which at that time were the major sources of pollution. Individual

consideration of permit applications and supervision according to the Prop. 1990/91:90
Environment Protection Act have also been cornerstones of environmen-
tal control. During the 70s, the consideration of permit applications was
combined with subsidies for environmental investments in industry and at
municipal treatment plants.

Environmental problems have, however, changed in nature. Diffuse
emissions from a large number of small sources have increased in impor-
tance. This means that there is an increased need to approach the problem
from a more general angle.

The Act on Chemical Products makes it possible to take action against
Chemical substances and products, as well as against goods that contain
such products, if they are considered to be a danger to health and the
environment. PCB, cadmium, asbestos, and lead in petrol are examples of
substances which have been regulated under the Act on Chemical Pro-
ducts.

Other examples of general regulation aimed at reducing environmental
effects are the Automobile Exhaust Act, which requires purification of car
exhaust emissions, the Sulphur Act and the Ordinance on Fuels Contain-
ing Sulphur, which State the highest permissible levels of sulphur in fuel oil
and diesel oil.

These forms of regulation have increasingly been combined with eco-
nomic instruments, in the field of energy, for example. The objective of
energy taxes has, among other things, been to provide incentives to trans-
fer to more environmentally sound sources of energy.

Another example is the differentiated point tax on petrol. The tax on
unleaded petrol is lower than on other types of petrol, and thus gives the
customer an incentive to start using unleaded petrol on cars that can be run
on both types of petrol, or to exchange his car sooner to one that can run on
unleaded petrol.

In order to encourage earlier transfer to cars with exhaust purification,
the excise tax on cars was reduced for 1987 and 1988 models if they met
the stricter emission requirements which were to come into force from the
1989 model year. This is an example of how regulation can be supplement-
ed with economic instruments in the form of subsidies in order to bring
forward and thus increase the impact.

Since 1989 there has been an environmental tax on domestic air travel
amounting to SEK 12/kg of nitrogen oxides and hydrocarbons. The tax has,
among other things, prompted Linjeflyg AB (the domestic Swedish airline)
to change the combustion chambers of its Fokker F28 engines. This has
reduced hydrocarbon emissions by about 90%.

The charges on fertilizers and pesticides are, like the packaging tax,
other examples of economic instruments that mean the user must pay at
least a part of the environmental cost the use entails.

In pace with the changing character of environmental problems, there is
a growing need to design and test new instruments to supplement or
replace existing ones.

3.3.3 International developments Prop. 1990/91:90

Many other countries have also introduced environmental charges. In
general they have not been introduced as instruments, but in order to
finance certain types of activity. In certain cases, the charges have still had
the effect of an instrument. This applies, for instance, to the environmen-
tal charges on water pollution in Germany and the Netherlands.

In recent times, certain countries have also introduced charges and taxes
with the express purpose of exercising environmental control. The Nether-
lands, Germany and Greece have, with good results, introduced differenti-
ated sales taxes in order to encourage the purchase of cars with lower levels
of exhaust emissions. Tax differentiation between leaded and unleaded
petrol is applied by a large number of countries and has contributed to
greater availability and higher sales of unleaded petrol. Other examples are
environmental charges on CFCs in Denmark and on non-biodegradable
plastic bags in Italy.

In the USA, systems of transferable emission quotas are used, making it
possible to apply regulations to particular regions or substances. The
viability of such a system must be studied before it could be introduced in
Sweden. The increased efficiency at corporate level would have to be
considered in the light of administrative problems and the need for equi-
table application of the system.

The possibility of using economic instruments as a part of environmen-
tal policy has attracted great intemational interest during recent years.
Important intemational organizations such as the UN and the OECD have
expressed support for the increased use of economic instruments in envi-
ronmental policy.

The 1990 Bergen Conference, on the theme of Action for a Common
Future, passed a resolution that taxes and charges should be used to a
greater extent on environmentally damaging activities and products, in-
cluding emissions. At the same time, it was said that subsidies to resource-
intensive and environmentally damaging activities should be reduced or
discontinued.

The Environmental Ministers of the member countries of the OECD
decided in January 1991 that economic instruments should be used to a
greater extent as a complement to or replacement for other instruments,
such as regulations. The Ministers also adopted certain guidelines for the
application of economic instruments.

The Environmental Ministers of the EC nations issued a statement at a
Council meeting in the autumn of 1990 to the effect that economic instru-
ments must be considered if sustainable development is to be achieved;
companies and consumers must be given reason to avoid wasteful and
environmentally harmful processes and products, so that resource-con-
serving technologies and production processes can be favoured. The Com-
mission was given the task of proposing guidelines and concrete applica-
tions of economic instruments in environmental policy. The climate,
water pollution, waste and agriculture were cited as priority areas.

This proposal also means, in terms of other products that the member

nations have the right to retain existing taxes or introduce new ones, Prop. 1990/91:90
particularly for environmental reasons, on the conditions that such taxes
neither be levied at the time of import nor lifted at the time of export, and
that they do not give rise to border Controls.

Sweden is negotiating, together with other EFTA countries, on coopera-
tion with the EC through an EEA agreement. It has already been stated
that an agreement of this sort will not include indirect taxes. Following the
decision of the Riksdag at the end of 1990, it is likely that Sweden will
apply for membership of the EC. In the light of this, it is important to
monitor developments in the EC with regard to taxes and economic
instruments. New taxes and instruments must be designed so not to
impede integration with the EC.

3.3.4 New economic instruments in Sweden

In conjunction with the 1988 Bill on Environmental Policy, the Govern-
ment announced a Commission on economic instruments in environmen-
tal policy, and subsequently appointed the Government Commission on
Environmental Taxes. The Commission has submitted proposals for envi-
ronmental charges, which have provided the basis for the Governmenfs
earlier decisions and current proposals.

These increased environmental taxes and charges must, consequently,
serve as financing for other tax reductions, which means that they provide
no new leeway for public expenditures.

By virtue of the recent reform of the tax system, a total of SEK18,000
million is being transferred from income tax to different types of energy
and environmental tax. This transfer of tax revenue is important from the
point of view of energy and environmental policies, since it contributes to
lower energy use and a better environment. The most important aspects of
this are that a carbon dioxide tax and a sulphur tax are introduced at the
same time as point taxes are reduced somewhat.

At the same time, a decision was taken on differentiation of the oil tax in
order to stimulate the use of environmentally superior grades of diesel oil.
The main environmental taxes were introduced on 1 January 1991. The
Riksdag has also, at the proposal of the Government, passed an environ-
mental charge on emissions of nitrogen oxides from large combustion
plants as of 1 January 1992. All these environmental taxes and charges
have a regulatory effect since the environmental costs are taken into
consideration when companies and households make economic choices.

The carbon dioxide tax is imposed on oil, coal, natural gas, LPG and
petrol, and corresponds to 25 öre/kg of carbon dioxide emitted. A corre-
sponding charge on carbon dioxide has been integrated in the environmen-
tal tax on domestic air travel.

The sulphur tax corresponds to SEK30/kg of sulphur emitted and is
imposed on coal, peat and oil.

The reorganization of taxes and increase in total energy taxation have
encouraged different forms of energy-saving and are stimulating the in-
creased use of renewable fuels, which entails lower environmental cost.

The carbon dioxide tax provides an incentive to transfer to types of energy Prop. 1990/91:90

with lower carbon dioxide emissions. The sulphur tax entails a transfer
from high-sulphur to lower-sulphur grades of oil and other types of energy,
together with the adoption of purification measures. Since the sulphur tax
proposal was presented, the availability of low-sulphur oils has increased
so that heavy oil is now available with extremely low sulphur content.

The charge on nitrogen oxide emissions from energy generation plants,
which is to be introduced from 1992, will be the first charge in Sweden
based on measurement of actual emissions. Since the installation of meas-
urement equipment cannot be required of smaller energy plants, the
charge is limited to the two hundred or so plants that have an input of at
least 10 MW and generate more than 50 gigawatt hours per year. The
charge amounts to SEK40 per kg of nitrogen dioxide emitted.

To avoid unfair competition in relation to companies outside the system
and to promote more efficient energy production, the income from the
charge is to be refunded collectively to those required to pay the tax,
according to the amount of energy produced in each case. This avoids
discrimination against large plants, which are often preferable from the
environmental point of view since they are more energy-efficient and meet
higher purification standards.

The environmental taxes and charges that have been adopted will lead to
a reduction in annual emissions of sulphur by 10,000 - 25,000 tonnes by
the end of the 1990s. Carbon dioxide emissions will be 5 - 10 million
tonnes lower per year than they otherwise would have been at the end of
the 1990s. Annual nitrogen oxide emissions will also decline by 3,000 -
5,000 tonnes.

The Government intends to raise the environmental charge on encased
nickel-cadmium batteries considerably as of 1992. Incentives are to be
introduced in order to promote the retum of used nickel-cadmium batter-
ies. Fixed re-chargeable batteries are also to be included in the system.

Environmental classes are to be introduced on new vehicles in combina-
tion with economic instruments as of the 1993 models. The tax difference
between unleaded and other types of petrol is to be increased.

Charges on pesticides and fertilizers should be re-devised in conjunction
with the discontinuation of the price control charges. An environmental
tax on cadmium in fertilizers should also be considered in this context. An
environmental tax on chromium and arsenic in wood impregnation agents
is to be considered in order to supplement the regulations recently issued
by the Chemicals Inspectorate in cases where the regulations alone fail to
achieve the desired effect. It is also being proposed that the municipalities
be given increased scope to differentiate their waste collection charges in
order to encourage source separation and reduce waste.

By virtue of the environmental charges and taxes passed by the Riksdag
in June 1990 and now partially introduced, as well as the environmental
charges and taxes proposed by the Government in this Bill, important
steps are being taken towards renewing the instruments applied under
environmental policies and making them more effective.

Economic instruments must be adapted according to changes in the

environmental situation. New methods must be developed in order to take Prop. 1990/91:90
the environment into account in the case of diffuse dissemination from
many small pollutant sources. In this context, economic instruments are
well suited to realizing the goals of environmental policy as rationally and
cost-effectively as possible.

Economic instruments should be tailored to different requirements and
should yield satisfactory results in terms of environmental and economic
policy, as well as in administrative and intemational terms. If these re-
quirements can be met, economic instruments can frequently offer a
suitable alternative or complement to other instruments of environmental
policy. A further point to be taken into account is that if the environmental
damage in Sweden were to arise in consequence of the consumption of
environmentally hazardous goods in Sweden, and if — for administrative
or other reasons — it were only possible to tax production in Sweden, then
environmental taxes or charges would be less suitable if their main effect
were that production would be transferred from Sweden to other coun-
tries. Such charges and taxes on production in Sweden would be more
suitable if the environmental damage were to be determined by production
in Sweden, even if such taxes and charges might lead to some areas of
production being transferred to another country. In such cases, other
countries also have the corresponding ability to introduce environmental
taxes and charges for environmentally hazardous production.

Economic instruments have many advantages in that they provide the
incentive to reduce emissions and thus stimulate on-going technical devel-
opment. This also provides the polluter with the flexibility to choose how a
pollutant is to be limited and to select the method by which the emissions
can be reduced at the lowest possible cost. Economic instruments also tend
to be increasingly effective as time goes on, since they affect the choice
between different products and the development of technology. Compared
with quantitative instruments, for example, economic instruments are
often preferable from the trade policy point of view.

In the light of this, the Govemment considers that economic instru-
ments should be used increasingly in environmental policy. They must,
however, meet stringent requirements in various respects in order to
constitute a successful and lasting factor in Swedish environmental policy.

Swedish experience in this area can lead the way for future intemational
cooperation.

3.4 A new Environmental Code

Summary:

A parliamentary committee was appointed in May 1989 in order to
review environmental legislation. The future work of the committee
will be to aim at bringing the various environmental laws, i. a. the
Natural Resources Act, the Environment Protection Act, the Act on
Chemical Products and the Nature Conservation Act, together into
an Environmental Code.

The point of departure for environmental legislation is to be
concern for human health and the environment. Legislation is also
to include provisions concerning conscientious management of our
common resources.

The regulations concerning permitted limits are to be tightened
up. Regulation of environmental issues related with traffic is to be
harmonized with other environmental legislation. The relationship
between Sweden’s intemational undertakings and Swedish environ-
mental legislation is to come under particular scrutiny.

3.4.1 Introduction

The Environment Protection Act came into force in 1969 and was de-
signed to meet the requirements at that time. Its purpose was to regulate
environmental disruptions arising from fixed facilities. The Environment
Protection Act has enabled authorities to work on sharply reducing dis-
charges from industries and other point sources. Several different Acts of
major environmental importance, such as the Act on Chemical Products,
have followed the Environment Protection Act. All these Acts were adapt-
ed to developments in their respective areas and to the specific problems
they were intended to solve. The Government has found that the work has
been successful to a great extent, but that there is now good reason to
perform an overall review, both of environmental legislation and of the
activities of the various authorities in the environmental field.

It was in the light of this that the Government appointed a parliamen-
tary committee in May 1989 to review environmental legislation. The
purpose of this committee is to draw up proposals for legislation intended
to promote environmental consideration throughout all sectors of society.
One way in which this is to be achieved is through the coordination of
legislation.

The committee has now submitted a statement of principles. The Gov-
ernment considers that future work should follow the original directives,
and that points of departure for the committee’s future work should be as
follows.

3.4.2 Coordination ofenvironmental legislation

The function of legislation is to ensure that the objectives of environmen-
tal policy are attained.

Prop. 1990/91:90

Future environmental legislation must be drawn up on the basis of the Prop. 1990/91:90
environmental problems known today, and must be realistic in its ap-
proach to the concrete handling of the problems. All laws whose intention
is to preserve, protect and improve the State of the environment, to
guarantee citizens the right to a clean and healthy environment and to
ensure that natural resources are utilized with awareness are therefore to
be brought together in an Environmental Code.

Provisions corresponding to the Natural Resources Act, which is gener-
ally seen as the principal Act, should cover the activities dealt with in the
Code. This will also provide a natural connection between different con-
tradictory interests in terms of environmental awareness and exploitation.
This conflict of interests has always existed in the background for all
legislation aimed at safeguarding the environment.

The Environment Protection Act, the Health Protection Act, the Act on
Chemical Products and the Refuse Collection Act are all laws of a protec-
tive nature. These Acts coincide in terms of the areas they protect and also,
to a great extent, in terms of the supervisory authorities. The Marine
Dumping Prohibition Act, the Act on Fuels Containing Sulphur and the
Use of Pesticides on Forest Land Act also have the same protective sphere.
There is now considerable coordinative advantage to be gained by bringing
these Acts together with other more limited Acts in an Environmental
Code. Standards could be coordinated and possible contradictions in the
Acts could be eliminated.

The Nature Conservation Act contains special regulations which are
closely associated with the interests of environmental conservation. Here
too, there would be good reason to include the Act in a comprehensive
Environmental Code. This is further highlighted by the strengthening of
environmental interests proposed in this Bill in the form of changes to the
Nature Conservation Act. The changes to the Nature Conservation Act
now being proposed should not be seen as an obstacle to future coordina-
tion.

The Govemment considers that the Act on Chemical Products should
also be included in an Environmental Code. This is of fundamental impor-
tance when it comes to stressing how important it is that products should
already be made environmentally sound in manufacture. The Government
considers that the substitution principle, i. e. the principle that a Chemical
product should be replaced by another, less hazardous to health and the
environment, when a substitute is available on the market, should be given
greater force. In principle, such a system should be based on the classifica-
tion of the danger to the environment presented by a product, in the same
way as is done today when it comes to health hazards.

Traffic legislation is to be harmonized with other legislation. The possi-
bility of increasing the influence of local bodies on the traffic environment
is to be looked into by the committee.

3.4.3 Stricter environmental requirements

Regulations stating permitted levels should be made more strict in new
environmental legislation in order to make it quite clear that all activities
which risk affecting their surroundings are to be assessed in the light of
human health and the environment. More emphasis is to be placed on
environmental awareness. The review is also to look into the way in which
environmental quality standards can be taken into account in legislation.

Like all permit consideration, the regulations for permit reviews should
be drawn up on the basis that all discharges from industries and other
major activities should be reduced to such levels that people and the
environment come to no harm. The committee is to consider whether the
regulations for permit reviews need to be changed.

The possibility of issuing regulations of a general nature is very limited
under today’s Environment Protection Act. However, this legislative tech-
nique characterizes the Act on Chemical Products and other related laws
and regulations in legislation on Chemicals. This also applies to work
environment legislation. The Government considers that in a new, com-
prehensive Environmental Code, a considerable amount of extra space
should be devoted to general regulations. The introduction of general
regulations can serve a useful purpose, particularly for activities which
exist in large numbers and are technically similar.

Individual consideration of permits for extensive activities which pre-
sent an environmental hazard is to remain, however, and there is good
reason to take local conditions into account. This is the only way, more-
over, to ensure that individual interests are able to influence the outcome
of a case.

General regulations concerning protective measures should mainly be
used for activities for which permits are not required. The general regula-
tions represent minimum requirements which can be tightened up in
individual cases in conjunction with the consideration of permit applica-
tions. In certain special cases, it should be possible to issue general regula-
tions for operations whose permits have already been granted.

3.4.4 International coordination

Increased intemational cooperation and different intemational agree-
ments have accentuated the need for coordination of legislative rules.
When drawing up proposals for an Environmental Code, particular atten-
tion should be paid to how the proposals reläte to environmental legisla-
tion in other countries, as well as to current product requirements in the
other Nordic countries and the EC.

In certain countries, an intemational agreement automatically becomes
a part of the internal legal system as soon as it comes into force. A different
procedure is applied in Sweden and the other Nordic nations, however,
requiring a national law to be passed in order for the provisions of the
agreement to be incorporated in the internal legal system and thus to be
applicable at national level. This also applies to the sphere of environmen-

Prop. 1990/91:90

tal policies. The review of legislation should examine whether Swedish Prop. 1990/91:90
legislation embraces the content of conventions in the field of environ-
mental law to which Sweden is a signatory, or if supplementary laws are
required.

The relationship between Swedish environmental legislation and Inter-
national undertakings is also highlighted in the context of the harmoniza-
tion of laws which will result from closer ties to the EC. Even if the level of
environmental requirements remains intact, certain adaptation of legisla-
tion may be necessary.

From the legal point of view, EC harmonization requires the same work
as other harmonization to intemational undertakings. This means that the
legislative work does not fall naturally into the committee’s sphere, and the
committee is therefore freed from this task.

3.5 Building a good environment in Sweden

Summary:

The Government is proposing that environmental impact assess-
ments be included in the planning and decision-making system.

The application of the Natural Resources Act is to be followed up
in planning and decision-making. Environmental considerations are
to receive greater emphasis in municipal planning work.

Legal questions concerning the utilization and distribution of
groundwater for individual water supplies are to be studied by a
Commissioner.

The restructuring of the energy supply will be facilitated by devel-
opment of municipal and regional energy supply plans, placing
particular emphasis on the increasing importance of bio-fuels and
wind power.

The growing problem of noise is to be looked into by the authori-
ties concerned. Noise and other environmental disruptions are to be
taken into account in the planning of main roads, industrial areas
and residential areas.

3.5.1 Introduction

In the planning and decision-making process concerning the use of land
and water and the physical environment in general, conflicts may arise
between those who wish to maintain the present utilization of natural
resources and those who want change. There have long been regulations on
how interests and wishes are to be weighed against each other in such
situations. Regulations in this respect are to be found in the Natural
Resources Act and a number of other Acts. The resource management
provisions of the Natural Resources Act provide common ground for other
laws in determining competitive issues in conjunction with decisions on

the use of land and water resources. To date, however, experience suggests Prop. 1990/91:90
that the resource management provisions of the Natural Resources Act
have not been applied to the extent intended when the Act was passed.

The responsibility for many of the necessary decisions required to im-
plement environmental policy has been delegated to the County Adminis-
trative Boards and municipalities. The County Administrative Boards
have submitted reports on the most important environmental problems in
each county in the regional environmental analyses. The municipalities
are completing municipal master plans pursuant to the Planning and
Building Act. A functioning planning process constitutes an important
part of decentralized environmental work. In addition to this, feedback is
required on how the State of the environment is affected. This will be made
possible by more efficient environmental monitoring as described above.

3.5.2 Environmental impact assessments

As a step in the work of protecting the environment, managing natural
resources and tackling current environmental damage, an environmental-
ly-adapted decision-making technique is to be developed and applied to an
increasing extent. This means that decisions are to be based on a study of
the environmental impact of the measure in question. This is to apply to
measures which, separately or in conjunction with other measures, are of
major significance to the enviroment, health and the management of
natural resources.

More systematic use of environmental impact assessments could also
help to promote management of natural resources in line with the basic
goals of welfare policies. The introduction of environmental impact assess-
ments also constitutes an adaptation to the EC.

The Government is proposing that environmental impact assessments
be made a part of the Swedish planning and decision-making system, that
methods be developed for regional environmental analyses and that natu-
ral resources and environmental aspects be given greater importance in
physical planning.

Provisions concerning environmental impact assessments are to be in-
corporated in the Natural Resources Act. The provisions of the Environ-
ment Protection Act concerning what a permit application should contain
are to be extended to require environmental impact assessments. The
same applies to the Municipal Energy Planning Act. The Government, or
the authority appointed by the Govemment, may ordain that an environ-
mental impact assessment be drawn up in any case coming under any of
the laws related to the Natural Resources Act. An environmental impact
assessment should make it possible to obtain an overall impression of the
impact of a planned plant or measure on the environment, on human
health and on the management of natural resources.

3.5.3 Planning for a better environment Prop. 1990/91:90

The provisions of the Natural Resources Act concerning the management
of land and water are of great importance in preventive environmental
work. The regulations are to be applied when considering development
pursuant to the Planning and Building Act and a number of other Acts,
such as the Road Act and the Environment Protection Act. The municipal
master plan is an important implement for putting the objectives of the
Natural Resources Act into practice. Authorities which must reach deci-
sions concerning the changed use of land and water are to draw their
information from the municipal master plans.

During the first half of 1991 most of the country’s municipalities will
have adopted their master plans. The plans are to State the public interests
that should be taken into account when reaching decisions on the use of
land and water areas and the development of built-up areas. They are also
to State the way in which the municipalities intend to meet national
interests pursuant to the Natural Resources Act.

The Govemment considers physical planning to be a tool for determin-
ing the use of land and water as well as the physical development of the
community in such a way as to take into account the Govemmenfs
objectives as regards the management of natural resources and the envi-
ronment and economic growth. The Planning and Building Act has given
the municipalities independent responsibility for the continued develop-
ment of the local environment. The responsibility of the national authori-
ties is primarily restricted to monitoring national interests, inter-munici-
pal interests and questions relating to health and safety. The interplay
between State and municipality often constitutes an important part in
plans to develop the infrastructure. Such issues often need to be viewed in
a regional perspective.

The Govemment considers that the link between national environmen-
tal goals and regional and local planning and decision-making should be
made clearer. The regional environmental analyses provide valuable mate-
rial for municipalities and County Administrative Boards in this respect,
both in their preventive work on the environment and in decisions con-
cerning individual measures.

Development work should take place in close cooperation with national
authorities. The measures presented by the specially-appointed environ-
mental delegations should be followed up by the County Administrative
Boards concerned in future environmental work.

The recently adopted Natural Resources Act and Planning and Building
Act have given the County Administrative Boards something of a new role
with the emphasis on long-term planning questions. Important aspects of
this changed system consist of increased decentralization to the municipal-
ities and extended responsibility on the part of the sectoral authorities to
take environmental and resource management interests into account in
their own activities. An important task for the National Board of Housing,
Building and Planning and the Swedish Environmental Protection Agency
is to strengthen the role played in physical planning by questions concern-

ing natural resources and the environment, through feedback of experi- Prop. 1990/91:90
ence, methods development and training. The National Board of Antiqui-
ties and other relevant organizations should also participate in this work.

3.5.4 Built-up areas and traffic

The connection between built-up areas and traffic is playing an increasing-
ly important part in the work of the municipal and State authorities
towards a better environment. This will provide a basis for the measures
required for, among other things, the development of a society which is
less dependent upon automobile transport. The trend towards increased
dependence on transport, resulting from extensive housing areas being
built peripherally, for instance, must therefore be reversed. The develop-
ments in the retail trade towards large-scale external shopping centres and
the concentration of workplaces have also brought a considerable increase
in car travel.

The plans now being considered for investments in railways, roads and
airports will require extensive coordination between the build-up of the
infrastructure and physical planning. The Govemment is proposing, in the
Government Bill on Industrial Policy for Growth, that investments in
railways, roads and major cities are to double during the 1990s. One of the
purposes of this is to reduce environmental problems. The Government
has given the National Board of Housing, Building and Planning the task
of reporting not later than September 1991 on the consequences of traffic
investments on the management of natural resources and on the develop-
ment of built-up areas.

When it comes to the siting of built-up areas in the vicinity of environ-
mentally disruptive activities, special consideration should be taken of the
risk of local disturbances in the form of noise, air pollution, etc. In this
respect the distance to housing is often of great importance. The Swedish
Environmental Protection Agency has, together with the former National
Board of Physical Planning and Building and the National Board of Health
and Welfare, drawn up recommendations for minimum safety distances to
different types of industrial plants. The Government considers that these
recommendations should receive close attention in municipal planning,
and that they should normally be applied when considering permit appli-
cations pursuant to the Planning and Building Act and the Environment
Protection Act. The municipalities should therefore apply recommended
safety distances to a greater extent and avoid residential building closer to
established industrial sites, or environmentally-disruptive activities being
allowed to come closer to established residential areas.

3.5.5 The use and protection of water resources

The regional environmental analyses provide support for the municipal-
ities in handling questions relating to water management. The national
environmental goals for fresh water worked out by the Swedish Environ-
mental Protection Agency should be developed into regional goals that can

serve to guide municipal work on the use and protection of water re- Prop. 1990/91: 90
sources. The municipalities should also be able to present an account in
their master plans of how good quality is to be maintained in both surface
and ground water.

It is up to the County Administrative Boards to show, in a regional
perspective, how good water quality can be attained and maintained. The
municipalities should, when planning built-up areas and infrastructure,
pay increasing attention to the water supply and the possibility of environ-
mentally sound Solutions to the question of sewage.

Compared with many other countries, Sweden is rich in water. Because
of our country’s specific climatic and land conditions, however, a large
proportion of the country’s surface and groundwater is sensitive to the
impact of pollution.

The work being carried out by the authorities for the long-term protec-
tion of groundwater should be coordinated. The forms which such coordi-
nation should take should be considered jointly by the authorities con-
cerned.

The quality of groundwater is deteriorating in certain Coastal areas,
among other places, because of the seepage of salt water, which in turn
depends on excessive extraction of water and incorrectly sited wells. The
individual property owner has the right to draw water for household
requirements subject to the limitations of the Water Act regarding due care
and attention. In order to secure access to groundwater of good quality,
better regulation is required than is possible with current legislation. The
Government therefore intends to appoint a special commissioner to study
the question of how the right to clean groundwater is to be assured
through, among other things, regulating the extraction of water from
individual wells by law. The responsibility of authorities is also to be
reviewed in this context.

3.5.6 Energy

Renewable energy sources will play a greater part in the future, particularly
in the production of electricity. One characteristic of wind power and
biofuels is that they require a large amount of space and that the potential
for generating energy varies from region to region. Physical planning
should be designed so that the optimum use can be made of these energy
sources and so that they conflict as little as possible with other land
requirements. The municipal master plans are of great importance in
achieving these goals.

At regional level, it is an important task for the County Administrative
Boards to support the municipalities and power companies in utilizing
regional energy assets in a manner that is correct from the point of view of
the environment and the management of resources.

3.5.7 Noise

Prop. 1990/91:90

Noise represents a considerable environmental problem aflecting a large
number of people in our country. Many are exposed to noise both at work
and in their homes and the surrounding areas. Noise of various sorts also
occurs frequently in our recreational areas.

All County Administrative Boards State in their regional environmental
analyses that noise is a major environmental problem. An increasing
number of people in our society are affected by noise to such an extent that
their health is threatened. Noise is mainly caused by road traffic, air traffic
and industrial facilities. Locally, shooting ranges and motor racing tracks
can also be perceived as a disturbance.

The traffic authorities have presented their view of the noise problem in
their environmental analyses, and propose certain measures on the basis of
their own goals. It is up to the authorities concerned to draw up action
programmes which can be carried out in stages, so that the most exposed
residential areas and workplaces are dealt with first.

In a corresponding manner, the municipalities should deal with noise
problems in their master plans and in their health and environmental
protection programmes.

Future work should be aimed at reducing noise to levels that can be
considered good from the point of view of environmental quality.

One problem that should be given particular attention is the need for
completely noise-free environments, in the mountain and archipelago
areas, for instance. The Government will therefore be giving the Swedish
Environmental Protection Agency, in consultation with the National
Board of Housing, Building and Planning, the task of submitting proposals
for measures to tackle noise in such areas. The goal should be that it should
continue to be possible to experience silence in certain natural environ-
ments.

3.6 The organization ofenvironmental protection

Summary:

In future work on the environment, the environmental responsibil-
ity of the sectoral authorities will increase. Decentralization of the
work of the environmental authorities has been started and will
continue. The role of the municipalities in environmental work is to
be successively increased.

The national environmental goals that have been formulated are
to be transferred to sectoral targets and action plans by the sectoral
authorities for different sectors of society. The national goals are to
be broken down for different geographical areas. This will make it
easier to determine priorities and to carry out the measures required
to improve the environment.

The role of the central environmental authorities in coordinating
and following up measures in the different sectors is to be clarified.

The work of the environmental authorities is to be made more
efficient. The organization of the Swedish Environmental Protec-
tion Agency is to be reviewed, as is that of the National Board of
Health and Welfare as regards the protection of health. The respon-
sibility of the regional authorities is to be strengthened in conjunc-
tion with the reorganization of the County Administrative Boards.

3.6.1 Introduction

The County Administrative Boards and the municipalities have an impor-
tant role to play in work on planning, the consideration of permit applica-
tions and supervision pursuant to the different environmental laws. De-
centralization of environmental protection work was introduced in the
1988 Government Bill on Environmental Policy. The municipal environ-
mental and health protection boards were given compulsory supervision
responsibility pursuant to the Environment Protection Act. The respon-
sibility of the municipalities in the field of waste has also been increased.
The County Administrative Boards took on greater responsibility for the
consideration of permit applications for environmentally disruptive ac-
tivities, as well as increased resources. At the same time, it was clearly laid
down that all sectors of society are responsible for the environment in their
own areas of activity. Both the County Administrative Boards and the
environment and health protection boards have, since 1973, held compre-
hensive supervisory responsibility pursuant to the Act on Products Haz-
ardous to Health and the Environment and the Act on Chemical Products.

Activities in practically all sectors of society affect the State of the
environment. Now that clearer environmental goals are being formulated,
the potential for different sectors to re-formulate general environmental
goals as sectoral goals will increase. This will bring a further strengthening
of sectoral responsibility, at the same time as improving the potential to
implement environmental policies.

Prop. 1990/91:90

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

Likewise, environmental goals must also be broken down into concrete Prop. 1990/91: 90
goals and action plans for different geographical areas, in order to facilitate
the work of regional and local authorities.

3.6.2 Sectoral responsibility and decentralization

In certain areas there are administrative authorities whose work concen-
trates on the administrative application of legislation, on performing stud-
ies and on the promotion of research and development. In other areas
there are public service corporations whose work is more in the nature of
business and which carry out a certain activity. Several State authorities
represent a combination of the two.

Sectoral responsibility for the environment and for the protection of
natural resources implies taking responsibility both for trade and industry
and for public service corporations to adapt to the environmental goals
that have been laid down.

Traffic is an example of an area in which a more clearly pronounced
sectoral responsibility has been introduced. All the traffic authorities have,
as instructed by the Government, submitted environmental analyses for
their activities and for the expansion plans that exist for the different types
of traffic. These environmental analyses will constitute an important part
of the decision-making material for future traffic planning. Sectoral re-
sponsibility will also be clarified through, for instance, the implementation
of on-going measures for shipping, aviation and road traffic. Another
example of sectoral responsibility is that the National Board of Agricul-
ture, which has been responsible for issuing regulations for the handling of
manure since 1 July 1989, is to ensure that disturbances to the extemal
environment are limited. The Government also intends to strengthen the
environmental responsibility of the sectoral authorities further by includ-
ing this responsibility in the instructions issued to, among others, the
traffic authorities, the national agriculture and fishery authorities and the
forestry organization. Sectoral responsibility should also take cultural val-
ues into account in the environments affected by the activities of the
sectoral body concemed. It should also include working out sectoral plans
and action programmes with specific goals for protection of nature and the
environment which implement goals laid down for the nation as a whole in
the most cost-effective manner. The Swedish Environmental Protection
Agency and the Chemicals Inspectorate, as the central authorities in the
area of environmental protection, have a responsibility to take the lead,
and should therefore take part in the work of drawing up the sectoral plans.

In order to promote environmental protection efforts, work on increased
decentralization of responsibility among the environmental protection
authorities was initiated in conjunction with the 1988 Government Bill on
Environmental Policy. At the same time, the authorities were given in-
creased resources for supervisory work.

Supervisory activities have thereby increased sharply. The County Ad-
ministrative Boards performed 3,600 visits or inspections during 1986. A
study has been carried out by the Swedish Environmental Protection

Agency which shows that about 2,700 surveys or inspections were carried Prop. 1990/91: 90
out by the County Administrative Boards during the second half of 1989,
representing 5,400 surveys or inspections per year. The number of people
at the County Administrative Boards working on permit applications and
supervision has increased sharply during the past three-year period. This
increase is, however, greatest among the municipal environment and
health and safety agencies, which have built up their supervisory activities
in accordance with the Health Protection Act and the Environment Pro-
tection Act since 1989.

It is still too early to evaluate the result of this change. The consideration
of permit applications and supervisory activities is an important aspect of
future work on restricting discharges from industry and other point
sources to such levels that the environment is not harmed. In the opinion
of the Govemment, there is good potential for carrying out the planned
review of priority activities.

The Government considers that work on improving the extemal envi-
ronment should be carried out in conjunction with efforts to improve work
environments. The Government will therefore be giving the National
Board of Occupational Safety and Health, the Swedish Environmental
Protection Agency and the Chemicals Inspectorate the task of studying the
conditions for closer coordination of supervisory activities.

3.6.3 The national environmental authorities

If increased sectoral responsibility and decentralization are to lead to
successful environmental protection the national environmental authori-
ties must serve as coordinators, making facts and statistics available to be
used as the basis for decisions, and drawing up general guidelines and
regulations for various operations.

The Swedish Environmental Protection Agency is the central authority
in the field of the environment. The core of the Swedish environmental
protection organization includes, in addition to the Swedish Environmen-
tal Protection Agency, the Chemicals Inspectorate, and the National Fran-
chise Board for Environment Protection, together with the County Admin-
istrative Boards and the municipalities. Another group of authorities with
important functions in terms of environmental protection includes the
National Board of Housing, Building and Planning, the National Food
Administration, the National Board of Health and Welfare, the Swedish
Customs Department, the National Rescue Services Board, and the Cen-
tral Board of National Antiquities. Many other authorities also perform
important tasks in conjunction with health care and environmental protec-
tion. The National Board of Housing, Building and Planning has special
responsibility to promote good, long-term management of natural re-
sources.

In the 1988 Supplementary Budget Bill, the Government reported the
guidelines for a transition to more long-term control of national oper-
ations. The intention underlying the new budget process is to achieve more
result-oriented control and greater national dialogue on the budget. The

methods for doing this include subjecting authorities and operations to Prop. 1990/91:90
detailed review of permit applications every third year.

The Swedish Environmental Protection Agency, the Chemicals Inspec-
torate, and the National Franchise Board for Environmental Protection
presented in-depth budget allocation requests on 1 September 1990.

The role played by The Swedish Environmental Protection Agency in
environmental protection work has changed over the years. As the nation-
al environmental authority, the Swedish Environmental Protection Agen-
cy must have an extensive contact network with the other main environ-
mental protection organizations. The Swedish Environmental Protection
Agency is also the coordinating body, both nationally and intemationally,
in Swedish work for an environmentally-adapted society. One of the main
tasks of the Swedish Environmental Protection Agency is to aid County
Administrative Boards and municipalities in their work on environmental
issues.

In the Bill on Environmental Policy for the 1990s, the Government
emphasized the key role of the Swedish Environmental Protection Agency
in environmental work. Its central tasks were described as developing
strategies, action plans and advice and guidelines in the field of the
environment.

The shifting distribution of responsibility and changes in the focus of
environmental work have led to a number of organizational reviews of the
work of the Swedish Environmental Protection Agency. The present orga-
nization will apply, pursuant to a Government decision, until 30 June
1991.

On 1 November 1990, the Government decided to appoint a special
Commissioner to study the future work and organization of the Swedish
Environmental Protection Agency. The point of departure for this study is
to strengthen the key role of the Swedish Environmental Protection Agen-
cy in the overall work on the environment, and to make the organization of
the Agency result-oriented, adapted to greater decentralization and integ-
ration of environmental work in various sectors of society.

The Chemicals Inspectorate is the central administrative organization
for cases relating to health and environmental risks with Chemical sub-
stances and products. The Chemicals Inspectorate has the overall responsi-
bility for monitoring Chemical products.

The objectives and focus of the work of the Chemicals Inspectorate are
based on three fundamental presuppositions. One is that companies and
importers bear the main responsibility for the Chemical products they
supply which means, for instance, that they are responsible for investigat-
ing the properties of the Chemicals and distributing information about the
associated risks of damage, and the necessary preventive measures from
the point of view of health and the environment. A second presupposition
is the necessity of intemational cooperation, and its strategic importance
in terms of monitoring the use of Chemical products, and the third presup-
position is that the users of Chemical products, be they companies, public
authorities or individual consumers, acknowledge and shoulder their re-
sponsibility for monitoring the use of Chemical products.

The Chemicals Inspectorate is to ensure that anyone manufacturing, Prop. 1990/91:90
importing or supplying a Chemical product takes his responsibility, and
knows the effects of the product on health and the environment. Measures
being taken to improve the availability of information on Chemical pro-
ducts include the introduction of a system of prior notification of new
Chemical substances, and expansion of the product register. The Chemi-
cals Inspectorate, in cooperation with the Swedish Environmental Protec-
tion Agency, has initiated work on a systematic survey of Chemicals which
may have deleterious effects on the environment, with a view to bringing
about the phasing out of such substances.

The Government is now proposing that the Chemicals Inspectorate be
allocated additional funds of SEK.8.6 million to expand their work, par-
ticularly in terms of the system of prior notification of new Chemical
substances and the continued build-up of the product register, as well as a
systematic inventory of environmentally hazardous Chemicals, and to
extend intemational cooperation.

The work of the National Franchise Boardfor Environment Protection is
determined entirely by the tasks designated to it pursuant to the Environ-
mental Protection Act. The on-going survey of environmental legislation
may lead to long-range changes in the responsibilities of the Board, but its
operations are anticipated to be unchanged during the coming three-year
period.

3.6.4 Regional and Local Environmental Work

The new County Administrative Board organization which takes force as
of 1 July 1991 will mean that expertise and resources at the regional level
will be coordinated by the County Administrative Boards. This improves
the prerequisites for well-integrated environmental work. The County
Administrative Boards are now responsible for ensuring that regional
development takes forms which are compatible with a good environment
and long-term management of natural resources.

The County Administrative Boards both implement measures and
coordinate environmental work at the county level. The activities and
organization of the County Administrative Boards are currently being
reviewed in order to better coordinate the county administrations.

The results of the review of the work and organization of the Swedish
Environmental Protection Agency begun pursuant to a decision of the
Government on 1 November 1990 will, of course, also affect the County
Administrative Boards. One of the underlying objectives of this study is
the decentralization of environmental work. This places special demands
on the regional authorities in their work with the environment and man-
agement of natural resources. If decentralization is to be successful, Coun-
ty Administrative Boards and municipalities must shoulder increased
responsibility for these issues.

The importance of regional assessments in environmental work was one
of the factors emphasized in the 1988 Govemment Bill on Environmental
Policy. Examples of such regional assessments include regional environ-

mental analyses and the appointment of regional environmental delega-
tions for some areas.

These delegations have been assigned the task of initiating measures to
make their regions substantially cleaner in ten years. Delegations have
been appointed for the areas of: Göteborg, Dalälven, western Skåne and
Sundsvall-Timrå. All the delegations have presented their final reports,
with the exception of the Dalälven delegation. Their proposals affect all
levels of society.

The Government considers this delegation work to have been very
positive. The delegations have shown that intensive concentration on a
specific area for a short time can generate trans-sectoral proposals, win
widespread acceptance with the general public, industry, research insti-
tutes and local and regional organizations, and make it possible to initiate
measures. Some of the proposals in this Bill are based on the results of the
delegations’ work, and many of the delegations’ proposals will result in
decisions at regional and local levels.

As of 1 July 1989, responsibility for monitoring all activities for which
permits are not required pursuant to the Environmental Protection Act
has been delegated to the municipal health and environmental protection
committees, thus giving the municipalities a more active role in environ-
mental protection work. The municipalities will now be a valuable re-
source in environmental protection work. The environmental expertise
and responsibilities of the municipalities have also made them better able
to plan their environmental work. In many municipalities, monitoring
work is still at the organizational stage. In conjunction with the 1990
Government Bill on the Budget, the Riksdag allocated increased munici-
pal responsibility for waste management. Most municipalities have raised
their levels of ambition for environmental work, including traffic planning
and preventive measures for municipal operations. If these operations are
to be built up quickly, there must be competent personnel available.

Prop. 1990/91:90

3.7 Environmental awareness and education Summary

Education is one of the most important measures for enabling
environmental awareness to permeate all types of activities.

Environmental issues are to be integrated into basic education at
all levels, and to be added to the curricula used in compulsory and
upper secondary schools. The Government is appointing a curricu-
lum committee to review the structure of environmental education.

Environmental issues are also to be given increasing emphasis in
all basic higher education. Funds are being earmarked for further
education for teachers and for developing teaching materials. The
National Board of Colleges and Universities is being authorized to
appoint a special reference group to initiate and follow this work.
The relationship between the work environment and the external
environment should be discussed in courses for occupational health
and safety officers and others.

The Government is now proposing that the number of students
accepted into the program offered at the University of Umeå leading
to the degree of Bachelor of Science in Environmental Health and
Safety be expanded from 62 to 90 as of the 1991/92 budget year. The
Government is also proposing that the one-year supplementary
program for natural scientists and technologists be offered for three
more years, beginning in the 1991/92 budget year, with a total of 90
students accepted per year.

3.7.1 Introduction

It is a great challenge to succeed in attaining a fundamentally environmen-
tally-adapted and long-term sustainable development. Trends will have to
be broken, and habits changed. This will place great demands on each of
us, personally. As a society and as individuals, we must take responsibility
even for the negative environmental effects of development.

Education and training are among the prime prerequisites for bringing
about lasting changes in attitude and behaviour. A basic knowledge and
understanding of cycles, cause-and-effect relationships and environmental
impact must be available to all.

To a large extent, environmental problems have both moved closer to
the individual, and become more difficult to solve. As the picture of the
problem alters, so must the possible Solutions. If we are to be able to weigh
our options and move developments in the right direction, we must have
access to correct information on environmental effects. Eco-labelling, now
being introduced on a Nordic basis, listing the ingredients on products
from an environmental point of view, and labelling of products hazardous
to health and the environment will serve as basic tools for making the facts
available.

Manufacturers and importers are responsible for making facts about the

Prop.1990/91:90

environmental properties of their various products available. Designers Prop. 1990/91:90
and product developers must begin to assume that they must assess the
hazardous nature of various components from the design phase onwards.

As was proposed by the environmental delegation for the western part of
the region of Skåne, funds have been allocated to carry out a special project
in 1991, focussing on raising the public awareness of environmental issues.

Research increases the availability of information on how various activi-
ties affect the environment. The 1990 Government Bill on Research Policy
strengthened the position of both basic and sectoral research on the envi-
ronment. The aim of both these types of research is to facilitate the process
of restructuring for better environmental adaptation of agriculture and
forestry, a society that minimizes waste production, and environmentally-
sound Solutions to transportation and energy problems. This Bill also
stated that environmental issues should play a key role in all research, and
that environmental impact is to be analyzed and reported on.

3.7.2 Education

All citizens shall be offered basic facts on environmental issues. The school
system must mediate a basic awareness of the relationship between man
and the environment. This implies that a general education on the envi-
ronment must be integrated into pre-school and compulsory school educa-
tion. Special training will also have to be given to various vocational
groups which play important roles in production process and product
development. Such education must be made available at upper secondary
schools and in higher education. Economists, lawyers, engineers, natural
scientists and environmental and health and safety officers will play key
roles in environmental work, but the environment must be included as an
aspect of other programmes as well.

Extensive reform of the educational system is in progress. In addition to
changing the regulations for the use of resources, the curricula will also be
amended. The points of departure for the objectives to be expressed in the
curricula may be found in chapter. 1 section 2 of the Education Act:
“Activities in school shall be formulated in agreement with basic democ-
ratic values. All those who work in the schools are to promote respect for
the unique value of each individual and respect for our common environ-
ment.”

This means that schools must no longer see environmental issues as
separate from other activities, but integrate them in all school work.
Environmental issues will be prominent in the new upper secondary school
curriculum and in adult education. This change in the role of the school
will place great demands both on teacher training and on further education
for trained teachers.

Environmental issues will also be given greater weight in basic higher
education. Special courses and further education courses should, in the
opinion of the Government, be offered for teachers at institutes of higher
education. A working group will be appointed by the Government to
actively monitor work in this field.

Special courses will also have to be offered on the subject of waste. Issues Prop. 1990/91:90
of waste and recycling are an aspect of overall environmental problems. It
is particularly important that issues of waste and recycling be included in
undergraduate courses in technology in the fields of both design and
production.

Increasing demand in recent years for specialists on the environment —
particularly in industry — has led to a shortage, particularly of municipal
environmental and health and safety officers. The number of students
accepted into the program for environmental and health and safety officers
offered at the University of Umeå is therefore being expanded from 62 to
90, beginning in the 1991/92 budget year.

The Government is proposing that the one-year supplementary pro-
gramme for natural scientists which has begun in Kalmar, Stockholm and
Göteborg should continue, and be expanded into a course for natural
scientists and technologists. This one-year supplementary programme will
be offered for three more years, beginning in the 1991/92 budget year, with
a total of 90 students accepted annually.

Free, voluntary populär education, is an extremely good platform for
reaching widespread parts of the population with factual information. All
eleven of the Swedish adult education study organizations and some thirty
of the folk high schools in Sweden offer short and/or longer courses in
aspects of environmental studies.

3.7.3 Environmental issues in working life

Promoting health and safety in the work environment is a central aspect of
the policy for a living environment. Efforts in this area have been highly
successful in Sweden, owing to the participation of both individual em-
ployees and the trade unions.

In the opinion of the Government, there is good reason to increase
cooperation efforts for improvement of the work environment and the
external environment, not least in light of our common objective of
protecting human health and enhancing human well-being. In June 1990,
the ILO adopted a resolution calling on the Governments of the member
nations, in cooperation with the parties on the labour market, to draw up
and implement integrated policies for clean air and a healthy environ-
ment.

In the opinion of the Government, it is essential that employees and
their trade unions be given the opportunity to contribute actively to efforts
to cut down industrial process inputs and phase out hazardous Chemicals,
for example, which would also better enable simultaneous solution of
problems in the work environment and the external environment.

Extensive training programs are available today for industrial safety
officers, foremen, technical planners and others who help to shape the
work environment. The Swedish Work Environment Fund subsidizes
these courses, with grants to the parties on the labour market, branch
federations and other corporate associations.

The details of each course are worked out by the organization offering it,

and thus courses can be adapted to specific, relevant aspects of the work Prop. 1990/91:90
environment. Trade union courses emphasize prevention in the work
environment, concentrating for example on measures which can be imple-
mented in local planning and decision-making at a given workplace. In
recent years, issues of the changing work environment in conjunction with
computerization and the new technologies have become a natural aspect of
trade union courses for industrial safety officers. Special courses organized
by trade unions and branch federations have also facilitated the transition
to the use of paints and varnishes containing no solvents. This transition is
justified from the point of view of both the environment and human
health.

In the opinion of the Govemment, it is valuable to discuss the relation-
ship between the work environment and the extemal environment in
courses for industrial safety officers and in other training courses on the
work environment.

The National Institute of Occupational Health organizes further educa-
tion courses for personnel in occupational health services, including com-
pany physicians, nurses, and occupational safety engineers. The occupa-
tional health services are important supportive organizations for employ-
ers and employees, for instance when it comes to operational planning and
changes, and choice of products. Personnel in occupational health services
also often possess considerable expertise on the effects of products and
substances on human health.

Issues about the external environment are included in all further train-
ing courses for personnel in occupational health services offered at the
Institute. The Institute also offers special courses in, for example, Chemical
product monitoring and pesticide management.

In the opinion of the Govemment, the competence available among
personnel in occupational health services should be considered an asset
and utilized as such.

4 Measures in specific areas

4.1 The environment and economic development

Welfare, social security, and a fair distribution of wealth are comerstones
in the structure of Swedish society. It has been possible to extend the social
security systems and increase material welfare in step with economic
growth. Rapid growth is a central objective of any economic policy aimed
at greater welfare and social security and a good environment.

Today’s environmental situation calls for fundamental changes in our
attitude toward life. In the longer perspective, both material growth and
our general welfare are being threatened by the on-going environmental
degradation. Consumption at the expense of investment gives rise to long-
term problems of both an economic and an environmental nature.

Economic growth must be weighed against other political objectives.
Growth implies an increased capacity to manufacture goods and provide

services. Increased production of goods and services at the expense of Prop. 1990/91:90
deteriorating health or a degenerating environment is not a desirable
development in a welfare society.

A short-term view of growth, which does not take environmental effects
into account, has an undermining long-term effect on growth potential,
since it leads to the consumption of resources and increases the expense of
rectifying environmental damage at a later stage.

To ensure long-term growth potential, we must preserve the resources of
society, including the natural resources. Applying this view, sustainable
development is defmed as development which secures a national wealth
for future generations, at least as great as that we have today.

At times it has seemed doubtful that it would be possible to reconcile the
ambition of economic growth with the objective of a good living environ-
ment. Today, however, experience indicates that substantial environment-
al improvements have been achieved thanks to the resources economic
growth has made available.

Increased demands for environmental protection have been successfully
met to date by implementing new production or treatment technology, and
industrial production has increased at the same time as emissions have
declined. Economic growth and environmental requirements trigger in-
vestments in environmentally-sound production, energy and transport
technologies, etc. which are essential if we are to move towards a more
environment-friendly society.

We must, furthermore, not see environmental regulations in too narrow
a perspective. Environmental protection is more than just purification
technologies in production processes. Now that we have better treatment
technologies, we must focus on environmental and resource management
at all stages, from raw materials to final waste. As we have previously
stated, future environment problems will be increasingly related to the
contents and design of products, and to consumption.

Economic growth is an important aspect of our ability to solve environ-
mental problems. Thus it is important that we safeguard the potential for
economic growth by taking measures to encourage development and re-
newal, particularly in trade and industry. In its Bill on Industrial Policy for
Growth, the Government presents a policy to encourage further growth.
Long-term planning, predictability and time for adjustment will be central
in this context, since the effects of higher levels of ambition in environ-
mental policy and industrial policy are reciprocal.

In order to keep restructuring costs at a reasonable level, industry and
other actors need sufficient time to carry out the necessary investments
and to develop new, environmentally-sound technology, processes or pro-
ducts. Longer adjustment times also make it possible to impose more
stringent environmental requirements. Other important factors, discussed
in chapter 3.1 above, are that the ambitions expressed in our environmen-
tal policy do not to create obstacles in relation to trade policy, and that
they are compatible with working toward intemational harmonization of
environmental requirements.

One long-term goal is for all production to be clean from the outset. But

for the foreseeable future, in energy generation and elsewhere, investments Prop. 1990/91:90
in post-production treatment processes will remain necessary. This also
makes it vital to place increasing emphasis on imposing treatment require-
ments at the point where the costs of the treatment will be lowest.

Good economic growth requires that the economy adapt to new circum-
stances and altered conditions. Inefficient operations must make way for
the new, effective production being demanded. Thus economic policies
formulated to facilitate structural transformation and pave the way for
positive growth will also be of considerable importance in improving the
environment. The possibility cannot be excluded, however, that future
environmental regulations may lead to considerable expense for specific
companies or branches of industry, which will have to re-adapt, and make
structural transformations to environmentally friendly operations. For
this reason, our ambition must be to attempt to minimize such expenses.

Our definition of welfare, which measures economic growth in terms of
changes in the GDP, needs to be enlarged. The concept of welfare should
be represented more holistically, and should express other qualitative
factors which cannot easily be expressed in traditional economic terms.

In order to make use of the wider concept of the national wealth, new
methods must be developed to assess the value of natural resources.
Furthermore, statistics on the basis of which economic decisions are made
should reflect and take account of changes in the environment and the
utilization of natural resources. In light of all this, the Government has
appointed a Commissioner to study the question of with what information
the national accounts can be supplemented. The intention is that the
national accounts should then constitute a better point of departure for
emphasizing the environment in economic decision-making. The Com-
mission on Environmental Accounting (MIR) will present the results of its
study by 1 April 1991.

Environmental awareness must permeate all sectors of society, and a
good foundation must be laid for sustainable growth. In its draft budget for
this year, the Govemment has emphasized that our economic policy must
contribute to conversion of production and consumption in order to
ensure the balance between economic growth and the environment.

4.2 Agriculture and forestry

Summary:

During the spring of 1990 the Govemment established its new
agricultural policy. Price Controls and export subsidies will be lifted.
One of the objectives of the reform is to improve the environment.
The environmental objective of the new agricultural policy is to
safeguard wealth and variety in the cultivated landscape and main-
tain biological diversity. Valuable aspects of the natural and cultural
landscapes are also to be protected. There will be a three-year
subsidy of SEK550 million for nature conservation.

Nutrient leaching from agriculture is to be reduced by half be-
tween 1985 and 1995. Ammonia emissions are to be reduced by
25%, as a first step, by 1995. A number of measures have already
been implemented, and supplementary measures are now being
proposed to make it possible to achieve these goals.

The cadmium content of artificial fertilizer must be restricted. A
special Commissioner will be appointed to determine, inter alia, the
need of a tax system for cadmium in artificial fertilizer.

The use of pesticides has been cut back by half in the last five
years and will now be reduced by an additional 50% by the mid-
1990s.

A review of the forestry policy has been initiated, and will include
the detailing of an environmental objective for forestry policy.

The Government is proposing allocation of reserve funds of
SEK58.1 million for environmental protection measures in agricul-
ture. The Government is also proposing the introduction of an
environmental tax on liquid ammonia. The Nature Conservation
Act is to be made more stringent in terms of regulations on dewater-
ing.

4.2.1 Introduction

The focus of agricultural policy was changed in the decision passed by the
Riksdag during the spring of 1990, with minor modifications in relation to
the Government Bill on Agricultural Policy. The parliamentary decision
was preceded by many years of intensive commission work, one of the
aims of which was to develop an agricultural policy bringing the demands
of the contemporary consumer for healthful, inexpensive food into line
with a rational, environmentally-adapted agricultural system. The deci-
sion of the Riksdag contained three main points. Price Controls and export
subsidies will be lifted as of 1 July 1991. Border Controls are to be reduced,
to be compatible with the projected GATT agreement. Measures oriented
towards the individual farmer will make it possible to fulfil certain general
goals on the free market. These include issues of environmental awareness,
contingency readiness, and regional distribution of agricultural produc-
tion. The objectives of the new agricultural policy are to safeguard the

Prop. 1990/91:90

variation and wealth of the cultivated landscape, maintain genetic vari- Prop. 1990/91:90
ation and biological diversity and minimize plant nutrient leaching. The
wealth and variety of the cultivated landscape is a key factor for preserving
the flora and fauna. For these reasons, environmental protection and
nature conservation have been emphasized in the new agricultural policy.
The open landscape is to be maintained in areas where it is considered
important from an environmental point of view.

Throughout the centuries, agriculture in Sweden has shaped the rural
landscape and contributed to its openness. Agriculture has also impacted
on the changes in, and sometimes the expansion of, the numbers of
species. However, in recent decades, the increasing mechanization of
agriculture and the intensive use of Chemicals has brought a number of
negative environmental effects in its wake. For example, the use of pesti-
cides poses a severe threat to animals and plants in the cultivated land-
scape. Implementation of measures previously adopted by the Govern-
ment means that the use of pesticides is decreasing today. The use of
artificial fertilizers and farmyard manure has led to increased nutrient
leaching to watercourses and ammonia evaporation to the air. Increased
large-scale farming and drainage of wetlands is resulting in depletion of the
biotopes.

In 1988 the Riksdag passed regulations to reduce nutrient leaching from
farming, pursuant to the Government Bill on Measures to Improve the
Environment in Agriculture, etc. Most of these measures dealt with re-
quirements of increased storage capacity for farmyard manure, more strin-
gent requirements for fertilization of fields, regulations for the growing of
catch crops, and a raising of the environmental tax on artificial fertilizer,
as an incentive to reduce its use. The more stringent regulations were
initially imposed in Coastal zones adjacent to the most severely-affected
sea areas. The objective was to achieve a 50% reduction of nutrient
leaching in highly-polluted areas by the year 2000. Additional measures
will, however, be necessary if this objective is to be attained, and if effects
on the seas are to be limited. In intemational agreements, this objective
has been tightened up, and there is now to be a 50% reduction of all
agricultural nutrient leaching by 1995, to make it possible for Sweden to
reduce anthropogenic emissions of nutrients by 50%.

The objective, as previously stated by the Government, is to reduce risks
to health and the environment from the use of Chemical pesticides in
agriculture. The first step, to attain a 50% reduction between 1985 and
1990, has basically been accomplished. According to the Riksdag decision
pursuant to the 1990 Government Bill on Agricultural Policy, the use of
pesticides will be reduced by a further 50% by early in the second half of
the 1990s.

It is the opinion of the Government that the agricultural reform will
further limit the negative impact of agriculture on the environment. The
reform will make it possible to better adapt agriculture to the environment
in the future.

In conjunction with the reform, crop production will be restructured.
The Government has allocated funding for subsidies for farmland convert-

ed to other sustained uses than agricultural production, such as the cultiva-
tion of energy forest or deciduous forest, or the establishment of wetlands.

The Government has assigned the Swedish Environmental Protection
Agency, in consultation with the National Board of Agriculture and the
Central Board of National Antiquities, the task of monitoring and assess-
ing the environmental impact of the new agricultural policy. They have
also been assigned to evaluate the effects, demand for and scope of subsi-
dies for nature conservation, as well as the form they should take, and to
review the application of parts of the Act on the Maintenance of Agricul-
tural Land.

Cultivation of bio-fuels in plains areas and establishment of wetlands
contribute to reduction of nutrient leaching from agricultural soil. An
“establishment subsidy” may be granted for planting deciduous or energy
forest. Subsidies for cultivation of bio-fuels in plains areas is to be struc-
tured so that nutrient leaching from agriculture is reduced and valuable
natural and cultural aspects of the landscape are retained.

4.2.2 Nutrients, etc.

Agriculture is still one of the main sources of Swedish inputs to the
nutrient load on the seas, the surface water and groundwater. In some
areas with intensive agriculture, it may even be the main source.

The regulations on storage and management of farmyard manure imple-
mented to date, in conjunction with the increased environmental tax on
artificial fertilizers, have already begun to be effective. Yet they are not
sufficient to achieve a 50% reduction in nitrogen emissions. The restruc-
turing of agriculture is also expected to contribute markedly to decreased
nutrient leaching.

The Government has determined that stipulations are to be issued
including stricter requirements for autumn and winter crop raising, which
is one of the most cost-effective means of reducing nutrient leaching. The
Government is proposing that funds be earmarked for information and
pilot projects on autumn and winter crop raising.

Another major source of the nitrogen load is ammonia emissions. These
emissions are basically a national problem, as ammonia disseminates
across far smaller areas than, for example, nitrogen oxides. Some 40% of
the ammonia deposition comes from Swedish sources, primarily from
agriculture in conjunction with farmyard manure management. Measures
can be taken to limit ammonia evaporation to air originating from manure
handling. Development of manure spreading equipment technology will
lead to additional improvements. The initial objective is to limit ammonia
evaporation by 25% before 1995, in relation to current levels. The poten-
tial for limiting emissions by 50% before the year 2000 is being investigat-
ed.

A supplementary program for limitation of nitrogen emissions from
agriculture to the soil, water and air is being drawn up by the National
Board of Agriculture in consultation with the Swedish Environmental
Protection Agency. The Government is proposing allocation of an addi-

Prop. 1990/91:90

tional SEK58.1 million for environmental protection measures in agricul- Prop. 1990/91: 90
ture. This funding is for testing and development of manure management
techniques and other measures to reduce ammonia emissions, as well as
the development of methods for type approval and serial testing of fertil-
ization equipment.

Another means of reducing nitrogen leaching would be economic instru-
ments to reduce use of artificial fertilizers. The total quantities of fertiliz-
ers used in agriculture in the last five years has decreased by 12%. The
Government is proposing an environmental tax on liquid ammonia corre-
sponding to the tax already levied on other artificial fertilizers. In conjunc-
tion with the lifting of the price control on artificial fertilizers, the Govern-
ment will consider whether an environmental tax is a cost-effective means
of achieving further limitations of nutrient leaching from excessive use of
artificial fertilizers.

The cadmium content of artificial fertilizer must be sharply limited,
primarily owing to its effects on human health. A Government Commis-
sioner is being appointed to investigate the need for a tax on cadmium in
artificial fertilizer. His assignment is also to present a proposal for a
maximum permissible cadmium content in artificial fertilizer.

4.2.3 Nature conservation

Many measures have been taken to protect the cultivated landscape in
Sweden. A special subsidy for the conservation of the cultivated landscape,
referred to as the NOLA subsidy, was introduced in 1986. In 1987 the
National Board of Antiquities was allocated funds for the implementation
of measures for maintenance of the cultural landscape. The 1990 decisions
on agricultural policy included the introduction of a new subsidy for such
conservation, of roughly SEK55O million for three years.

The Act on Maintenance of Farmland stipulates that before farmland,
including pasture, is taken out of production notification must be submit-
ted to the County Administrative Board. In cases where this land is of key
interest from the point of view of the natural or cultural environment, an
agreement may be entered between the farmer and the State that the farmer
will be reimbursed for continuing to farm the land. It is also possible to
enter into similar agreements about adjacent land when, in the assessment
of the County Administrative Board, such land is important in creating the
holistic view of the landscape required from the point of view of the
natural or cultural landscape. Conservation of this kind can only be
meaningful if there are economically self-sustaining farms. The authorities
have special funds for nature conservation. Reimbursement for landscape
conservation, in combination with the instruments made available pursu-
ant to the Nature Conservation Act and voluntary measures implemented
by the municipalities, etc. all mean that there is good potential for ensuring
the maintenance of valuable aspects of the cultivated landscape for the
future.

4.2.4 Pesticides

Prop. 1990/91:90

The Govemment is proposing that the environmental tax on pesticides be
restructured in conjunction with the transformation of price Controls to
environmental taxes. It should be adapted to the structure of the current
price Controls, which would mean that the tax would be levied in a dose-
related fashion, depending on the risks associated with the agent, rather
than being levied per kilo used.

The Chemicals Inspectorate is to be authorized to investigate the possi-
bility of establishing differentiated taxes in relation to the hazardous
properties of the pesticides and the risks associated with their use. This
would facilitate steering developments in the direction of the environmen-
tal objectives, both in terms of a transition to pesticides with fewer risks
and through less use of pesticides. The point of this restructuring is to be
able to achieve the required 50% reduction in use of pesticides between
1990 and the early part of the second half of the 1990s.

At present there is a ban on the use of growth regulation agents, with the
exception of use for rye cultivation. The use of growth regulation agents
makes it possible to increase the amount of nitrogen used without increas-
ing the risk of lodge stands, but it increases the risk of plant nutrient
leaching and pollution of aquatic systems. As there are no types of rye
available today which yield acceptable crops and qualities without growth
regulation agents, however, rye will be exempted from the ban in the
future as well.

Biological pesticides containing naturally-occurring organisms are used
to some, but to date only a very limited, extent in Sweden. One inhibiting
factor to the introduction of biological pesticides has been competition
from the well-established, relatively inexpensive Chemical agents. In recent
years, however, the picture has changed, owing to the criticisms levelled
against Chemical agents, developments in genetics, etc. If biological pesti-
cides are preferable from the point of view of health and the environment,
they may become an important alternative to Chemical agents. The intro-
duction of biological pesticides may, however, imply risks to the environ-
ment. For this reason, a system for prior inspection of biological pesticides
will be introduced.

4.2.5 The need for agricultural irrigation

In restructuring crop production and the cultivation of energy crops, it is
particularly important to take access to water into account. Energy crops
may require more water than the crops currently being cultivated. Today,
agriculture is already the third largest source of water consumption in
Sweden. There has been competition for water in many parts of Sweden
during the dry summers of recent years. Existing conflicts and problems
have often been brought to a head over water shortages in the summer,
especially with the increased demand for water in recent years. In areas
with intensive agriculture, it is now essential to adapt crop cultivation to
the existing availability of water, and to ensure that, when necessary, water
will be collected and stored.

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

In light of the above, the Govemment intends to assign the National Prop. 1990/91:90
Board of Agriculture the task of examining in detail the future demand for
irrigation in agriculture, and to propose Solutions to solving the problem of
access to water where needed.

4.2.6 Forestry

The current Swedish forestry policy has been in effect since 1979. It
emphasizes, for example, the need to take interests of nature conservation
into account. Since that time, many aspects of forestry have changed,
including the importance of forestry to the Swedish economy and energy
supply, as well as the intemational situation. Our forests are also now
under threat from various air pollutants, including sulphur and nitrogen
oxides. We also have greater awareness today of the need to maintain
biological diversity in nature, and to allow our forestry activities to build
on their natural prerequisites. In view of all this, the Government has
appointed a parliamentary committee to reconsider the objectives and
instruments of our forestry policy and propose the necessary amendments
to it. One of the tasks of the committee is to present a detailed environ-
mental objective for forestry.

4.2.7 Wetland drainage

One particular problem noted in both agriculture and forestry is protection
of wetlands. Wetlands contribute effectively to the prevention of nitrogen
runoff, as well as being the natural habitat of a large number of animal and
plant species, many of which are threatened with extinction. Totally speak-
ing, approximately one-third of the wetlands in Sweden have been drained
since the early nineteenth century, and 25% of this land has been used for
forestry. In some farming areas 90% of the wetlands are gone. Some 15,000
hectares are dewatered annually for forestry purposes, and another 30,000
hectares are ditched.

This development must be stopped, as wetlands are amongst the most
important parts of the forest landscape and are a highly significant means
of reducing nutrient leaching to the sea. Wetland restoration is vital both
in terms of nature conservation and to reduce plant nutrient leaching. The
Government is proposing amendment of the Nature Conservation Act,
and introduction of the possibility of prohibiting ditching of areas where,
from a nature conservation point of view, it is especially important to
maintain wetlands. Pursuant to this proposal, the County Administrative
Boards are to be notified of all ditching. It is possible to grant the new
establishment subsidies passed by the Riksdag for restoration of wetlands
from agricultural land.

4.3 Traffic

Prop. 1990/91:90

Summary:

Hazards to health are to be drastically reduced by the early part of
the coming century. The environmentally-disruptive effects of traf-
fic are to be sharply limited. The Govemment expects the environ-
mental effects caused by Swedish traffic to be done away with by the
year 20 i 0. The effects of traffic on climatic change are to be limited
in accordance with the strategy for reducing climatic impact.

Responsibility for the cost of traffic is to be reviewed. Invest-
ments in the infrastructure are to increase in order to reduce envi-
ronmental damage and to increase accessibility. A programme
aimed both at reducing the environmental impact of traffic and at
improving accessibility is to be implemented in Sweden’s three
largest cities.

The Government is prepared to allocate SEK5,500 million for the
financing of measures in the large city areas.

Intemational cooperation is to be intensified. The Government
intends, within the framework of the EEA (European Economic
Area) process, to work towards limiting the exhaust emission re-
quirements for cars, light trucks and buses as soon as possible and
not later than 1996. The Governmenfs ambition is also to introduce
stricter regulations concerning the sulphur content of fuels used in
ferries and other vessels through wide-ranging Nordic cooperation.
Intemational exhaust emission requirements should be introduced
for aviation.

Measures are to be taken to reduce emissions from individual
vehicles. Such measures include the introduction of an environmen-
tal classification system aimed at providing economic incentives for
more environmentally sound vehicles. An environmental classifica-
tion system will be introduced for cars, buses and trucks from the
1993 model year. The environmental classification of diesel fuels is
to be made more distinct.

A requirement for environmental impact assessments in the plan-
ning of new roads is to be imposed. Environmental impact assess-
ments are also to be drawn up when projecting new track-bound
systems. In road planning, environmental impact assessments are to
be introduced at the planning stage.

In the Govemment Bill on Energy Policy, the Government is
proposing that SEK30 million per year be allocated for four years
for the testing and development of motor alcohols.

4.3.1 Introduction

Access to transport and Communications has been a cornerstone of the
development of societies throughout the ages. It is through communica-
tion between people and places that societies are formed, survive and
develop.

Throughout history, the development of transportation has gone hand in Prop. 1990/91: 90
hand with the development of society in other respects. The technical and
economic conditions which have restricted access to transport at different
stages of development have also imposed clear limits on what could be
achieved in other areas of society, severely restricting the ability to meet
various material, social and cultural needs.

The overall objective of transport policies is to offer the nation’s citizens
and trade and industry in all parts of the country satisfactory, safe, healthy
and environmentally sound transportation at the lowest possible cost to
the nation. One of the important goals of traffic policy is thus to contribute
to a good environment. The objective should be to radically reduce harm-
ful emissions from the transport system.

There may be conflicts between the environmental goal and other goals
of traffic policies. When the cost of a trip increases, the possibility for
people to travel is reduced and with it their access to places of work, for
instance.

The objective of future work on the environmental adaptation of traffic
is to achieve a balance between the need to develop the transport sector in
order to meet the transportation requirements of the 1990s and the need to
sharply reduce the sector’s impact on the environment.

The responsibility for the cost of traffic is an important point of depar-
ture in this context. It implies that all types of traffic and all vehicles are to
bear their own cost to the nation’s economy. As a further step towards this
objective, the Riksdag decided in connection with the Government Bill on
Transport Policies in 1988 to make certain increases in the petrol tax and
kilometre tax. Environmental taxes have, for instance, been introduced for
road traffic and aviation in conjunction with the tax reform. A review of
responsibility for costs is currently being carried out.

The environmentally-motivated measures that were adopted during the
70s and 80s concentrated to a large extent on individual vehicles. Other
measures such as reduced speed limits on certain roads and increased
requirements for the environment to be taken into consideration in invest-
ment planning have also been implemented, however. These measures are
now beginning to show results. Emissions of lead from road traffic have
declined sharply. The results of measures taken to restrict emissions of,
among other things, nitrogen oxides, carbon monoxide and hydrocarbons,
mainly from cars but also from trucks and buses, have also begun to
emerge. In order to achieve the long-term goals, the Govemment is pro-
posing further measures.

At the same time, other problems are receiving increasing attention.
This applies mainly to the transport sector’s emissions of carbon dioxide.
Only a few years ago, the significance of these emissions was not realized,
but they are now receiving a great deal of attention. Another example
consists of emissions of sulphur and nitrogen oxides by the shipping
industry, which are considerably higher than was previously estimated.

The City Traffic Commission has also shed new light on the problems
caused by traffic in the large cities. The harm caused to human health by
emissions from traffic is particularly important in this context.

Far-reaching measures will be required in order to solve these problems Prop. 1990/91:90
and to achieve existing objectives. Efforts will be required in the transport
sector, as in other sectors. The Government is therefore proposing that
environmental objectives in the traffic sector should be as follows:

• Effects on health are to be sharply reduced by the beginning of the next
century. This means that measures must be taken in the large cities,
alongside measures to reduce emissions of particulates from diesel-
driven vehicles and stricter exhaust emission regulations for other vehi-
cles.

• The environmentally detrimental impact of traffic is to be sharply
limited. The Government considers that effects such as acidification
and eutrophication caused by Swedish traffic can be drasticially reduced
by the year 2010. The emissions of nitrogen oxides, sulphur dioxide and
hydrocarbons from Swedish traffic can be sharply reduced through
stricter fuel and exhaust emission requirements.

• The contribution of traffic to climatic change is to be limited in accor-

dance with the climate strategy.

There is thus a pressing need of measures, which requires a strict
ordering of priorities. The Government considers that work should con-
centrate on measures aimed at traffic in the large cities, investments in the
rail network and stricter requirements concerning vehicles and fuel. Closer
cooperation with Western Europé is making coordinated effort of this sort
possible.

4.3.2 International cooperation

Sweden has performed significant work through the Stockholm Group,
which was formed in 1985 on the initiative of Sweden. The group includes
all the EFTA countries except Iceland, together with Denmark, Germany,
the Netherlands and Canada, and has worked out agreements on car
exhaust emission regulations which provide the basis for the national
regulations introduced by each individual country.

International interest in work to limit the impact of traffic on the
environment is now increasing sharply. In November 1989, for instance,
the permanent European Conference of Ministers of Transport, ECMT,
adopted a special traffic and environment resolution. This resolution
underlines the need of taking further action in order to improve environ-
mental adaptation and the use of energy in traffic. A special intemational
hearing with the world’s car and fuel industries was arranged in the
autumn of 1990. At Swedish initiative, traffic and environmental issues
were taken up at the joint EC/EFTA meeting of Environment Ministers in
November 1990. It is crucial to success in this area that the governments of
Europé work together for stricter requirements regarding all emissions of
harmful substances. The EC is considering proposals on the introduction
of stricter exhaust emission requirements for cars from 1993.

The Government considers that Sweden should play an even more
active part in achieving intemational agreements in this field in the future.
The chances of success in such work have been improved by virtue of the

closer cooperation which is emerging in Western Europé. New opportuni-
ties are emerging to further environmental work and to improve the
possibilities of counteracting the regional and global environmental prob-
lems caused by the transport sector. The demands for joint action together
with other EFTA countries and with the EC which this implies can and
must be developed in order to improve the environment.

4.3.3 Large cities and urban areas

The expansion of motor traffic has entailed increasing hazards to the
environment and health and deteriorating accessibility on roads and
streets, particularly in the major city areas. Traffic is now without doubt
the greatest source of environmental damage. The worst aspects of this
consist of air pollution and the locally high levels of noise along main roads
and streets with heavy traffic.

The Government has appointed special negotiators for the three large
city areas. Their task has been, together with local and regional actors, to
negotiate programmes of measures in order to tackle the environmental
and accessibility problems in each region. The Government is prepared to
allocate SEK.5,500 million as a contribution to the financing of measures
agreed by these “metropolitan negotiators”. The proposal is presented in
the Government Bill on Industrial Policy for Growth.

The special environmental project groups for Göteborg, Sundsvall-
Timrå and western Skåne which the Government has previously initiated
have all described a need for determined measures in order to limit health
and environmental problems from traffic in these regions. The material
produced by the project groups is to provide the basis for work on further
measures in this region. A special coordinator will be appointed to go on
working with proposals for the Communications network in the Sundsvall-
Timrå region.

It is clear that further measures are necessary in order to tackle problems
associated with traffic, the environment and health, particularly in the
large city areas. The Government considers that the recommendation
concerning low-emission heavy urban vehicles which has been drawn up as
a guideline for purchasers of such vehicles should be followed as closely as
possible. The Swedish Environmental Protection Agency and the National
Road Safety Office should, together with the Swedish Chamber of Com-
merce —taking account of developments within the EC —draw up propos-
als concerning special requirements for diesel-driven vehicles used in
urban traffic in terms of extremely low levels of exhaust emissions and
noise. Problems caused by traffic noise in urban areas should receive
increased attention.

Accessibility for public transport and distribution traffic is to be im-
proved as a result of the measures now being implemented pursuant to the
proposals of the metropolitan negotiators.

The Government expects SEK40,000 million to be invested in the traffic
systems of the major cities during the 90s. This will include investments in
modern public transport systems, clean vehicles and by-passes. The pro-

Prop. 1990/91:90

posal is discussed in the Government Bill on Industrial Policy for Growth. Prop. 1990/91:90
Municipal and regional planning should take advantage of the potential
for improving the basis of public transport. Plans should include clear
impact assessments regarding traffic and the environment. The municipal-
ities should be given the legal means of limiting environmentally-hazard-
ous traffic in town and city centres.

4.3.4 Vehicles and fuels

The most important element in the strategy for achieving an environmen-
tally-adapted transport system is to consist of measures aimed at all types
of vehicle and fuel, for use in all types of traffic.

Guidelines for reducing emissions from motor vehicles were laid down
by virtue of the 1988 decision on environmental policy. Stricter exhaust
emission requirements for cars came into force as of the 1992 models. For
light trucks and buses, the stricter requirements are compulsory from the
1992 model year. The new requirements were introduced on a voluntary
basis, with fmancial incentives as of the 1990 models. Stricter require-
ments for heavy trucks and buses will apply as of the 1993 model year.

The fuel properties, combustion characteristics, exhaust purification,
rolling resistance and wind resistance of a vehicle are all parameters that
can be altered in order to reduce exhaust emissions. Development to date
shows that comparatively little has been done in terms of fuel properties.
Successive improvements have been made in terms of combustion tech-
nology, rolling resistance and air resistance. The most important improve-
ments during recent years, however, have been achieved by way of direct
purification measures such as the three-way catalytic converter.

In future, environmental requirements on vehicles should continue to be
neutral in terms of technology and competition. This means that the
environmental requirements should not State the technology to be used or
how development work should be divided between measures concentrat-
ing on fuel, combustion, or purification, etc. The requirements should
instead State acceptable emission levels. As regards fuel, however, there is
reason to introduce certain requirements which State the lowest acceptable
level of quality.

The development towards the increased use of unleaded petrol is one
positive example in this area. The Govemment does, however, see reason
for further measures to promote development in this respect and is there-
fore proposing that the tax on unleaded petrol be reduced, and the tax on
other petrols be raised. The use of more environmentally sound diesel fuels
can lead to a significant reduction in hazardous emissions. The Govern-
ment is therefore proposing that the environmental classes for diesel fuel
be changed so that the grades of diesel fuel in Classes 1 and 2 are cleaner.
In addition to this, the maximum permitted sulphur content of diesel fuel
should be reduced in cooperation with the EC.

Environmental benefits can also be achieved if traditional fuels —mainly
petrol and diesel —are replaced by alternative fuels such as motor alcohol,
gas and electricity. In order to promote the development of alternative

fuels, the Govemment will be proposing, in the Bill on Energy Policy, that Prop. 1990/91:90
SEK30 million be allocated per year for four years to support pilot projects
concerning the testing and development of motor alcohols.

As a result of voluntary agreements, several ferry companies have begun
to use more environmentally sound low-sulphur bunker oil. In general,
however, the fuel used by shipping contains large quantities of sulphur and
other pollutants. This causes technical problems in combustion and leads
to major emissions of pollutants to the air. Through the Intemational
Maritime Organization, IMO, Sweden is therefore working to prohibit
additives of Chemical substances which are harmful to the environment.
The Governmenfs ambition is to introduce limits, in broad cooperation
with the other Nordic countries, on the maximum sulphur content of fuels
used by ferries and other vessels which frequent Swedish ports, mainly
Swedish ferry traffic. Bilateral agreements could be reached as a first step
with the objective that all Nordic ferry traffic should be included in the
agreement on maximum sulphur content at a later date. Emissions of
nitrogen oxides from shipping should also be reduced. Measures should be
proposed by the relevant authorities during 1991.

As regards the emission of nitrogen oxides, hydrocarbons and carbon
monoxide from vehicles, existing technology is able to fulfil today’s emis-
sion requirements. This is clear from tests of existing vehicles, and from
the fact that in other parts of the world — particularly in California —
stricter regulations are in force with respect to emissions from vehicles.

The Governmenfs ambition is, together with other countries in Western
Europé, to introduce stricter exhaust emission requirements for cars, light
trucks and buses as soon as possible, and from 1996 at the latest, to meet
the levels introduced by the federal authorities in the USA as of the 1994
model year. The environmental impact will be greatest if such require-
ments are introduced earlier and in coordination with other countries in
Western Europé. The Govemment therefore intends to work actively
within the framework of the EEA process towards stricter limits in EFTA
and the EC as soon as possible, and not later than 1996.

The Governmenfs ambition is, together with other West European
nations, to make requirements concerning exhaust emissions and noise
from heavy vehicles stricter as of 1996, so that they correspond roughly to
the federal requirements in the USA for the 1994 models. The Govern-
ment feels that there is good potential for achieving this in coordination
with EFTA and the EC.

In order to hasten the introduction of more environmentally-adapted
vehicles, the Government will be proposing that a new system of environ-
mental classification be introduced for new vehicles as of the 1993 models.
A system of this sort will promote the introduction of vehicles with good
environmental properties.

In aviation, certain improvements have taken place in combustion
technology as a result of the environmental charges that were introduced in
conjunction with the 1988 decision on traffic policy. The development of
aircraft engines has not yet progressed to the point that emission require-
ments can be imposed for the early 1990s. However, the aviation industry

is currently engaged in interesting development work and it is likely that
technology will be available by the end of the 90s to permit considerable
reductions in emissions, particularly of nitrogen oxides. Sweden is calling
for stricter emission requirements for aircraft not later than the end of the
90s.

Emission requirements for diesel-driven locomotives are being drawn
up in conjunction with the development of new light rail motor coaches,
particularly for passenger traffic. The Governmenfs ambition is to intro-
duce these requirements jointly with other European countries.

To date, no limits have been set for emissions from utility and off-road
vehicles, which have been found to make a relatively high contribution to
emissions of nitrogen oxides, among other things. Together with the other
authorities concemed, the Swedish Environmental Protection Agency is
therefore to draw up proposals concerning exhaust emission requirements
for these vehicles. The Government intends to work towards the introduc-
tion of coordinated requirements for tractors and construction site ma-
chinery whithin EFTA and the EC from 1995. An environmental classifi-
cation should also be introduced for this type of vehicle.

The ambition of limiting emissions of carbon dioxide also requires
measures in the transport sector, which is responsible for over one-third of
emissions. It is for the Swedish Environmental Protection Agency, in
cooperation with the Swedish Chamber of Commerce, the National Board
for Consumer Policies and the other authorities concerned, to look into
the possibilities of introducing limits on carbon dioxide emissions from
road vehicles, taking into account developments in the EC.

4.3.5 Infrastructure

All types of transport and traffic system are associated with emissions of
air pollutants and other environmental damage. This takes place in the
form of environmental impact in the construction, operation and mainten-
ance of traffic systems, as well as through the fact that they affect the flow
of traffic and the distribution of transport among different types of traffic.

The rail system is to be extended in order to provide a competitive
alternative both for passenger and for freight traffic. The road system must
also be successively modified from the environmental point of view. The
Government has already proposed to the Riksdag that allocations for
investments in rail traffic be increased beyond the national budget during
the coming ten-year period from SEK 10,000 million to SEK 15,000 mil-
lion. It is proposed that a special infrastructure fund be set up, and that a
total of SEK20,000 million be put into this fund during the 1990s. It is to
be used for joint financing of railways, roads and public transport systems.
The Government expects that SEK30,000 million will be invested in
railways during the 1990s.

In the planning of new rail systems, as in extensive rebuilding of such
systems, environmental impact assessments are to be carried out. Environ-
mental impact assessments are to be introduced at the planning stage of

Prop. 1990/91:90

road projects. The Board of Civil Aviation should draw up plans for Prop. 1990/91:90
environmental measures at the major airports under its responsibility.

4.4 The energy supply

Summary:

The environmental goal is to have an energy system without nu-
clear power, while sharply reducing the contribution of the sector
to acidification and climate change without developing the unex-
ploited rivers.

The impact on the environment of the production of electricity
and heat has decreased considerably since the mid-70s as a result of
successively stricter emission requirements. The economic instru-
ments which have already been adopted will reduce emissions fur-
ther.

Limits for emissions of sulphur will become stricter as of the
beginning of 1993 in the large cities and in southem Sweden.

The guidelines for emissions of sulphur and nitrogen oxides from
large new combustion plants are to be made much stricter.

4.4.1 Introduction

Significant steps have been taken towards an environmentally-adapted
energy system. The environmental effects of the production of electricity
and heat in Sweden declined considerably during the 70s and 80s. Emis-
sions of sulphur from this sector have declined by approximately 70% and
nitrogen oxide emissions by approximately 35% since 1980. Carbon diox-
ide emissions have declined by approximately 35% during the same peri-
od. The sector has contributed to an improvement of the air in our urban
areas, less acidification and reduced effect on the global climate.

Further action is required, however, in order to reduce the environmen-
tal effects of the production of energy and heat. None of the main methods
of energy supply at a global level —fossil fuels, nuclear energy or the
burning of wood in developing countries —are sustainable in the long term.
A change in the world’s energy systems will require far-reaching measures
and the industrialized countries must be at the forefront. The future
conversion and environmental adaptation of the Swedish energy system
should be seen in this light. The environmental goal is to achieve an energy
system without nuclear power, while sharply reducing the contribution of
the sector to acidification and climatic change and without developing the
unexploited rivers. This would take time and will demand intemational
cooperation.

The Govemment has already (see 2.1.2) presented a Consolidated strate-
gy aimed at reducing effects on the climate. The way in which electricity
and heat are produced will play a major part in securing the success of this
stragety. The Government intends to introduce guidelines for energy poli-

cy in the near future. In the following pages, the Government presents its Prop. 1990/91:90
view on stricter emission requirement, measures against emissions from
small boilers and the siting of wind power.

4.4.2 The environmental impact of electricity and heat production

The quality of air in the urban areas has been improved through the
expansion of district heating networks and through the transfer to low-
sulphur fuel and more efficient combustion plants. In Stockholm, levels of
sulphur dioxide have declined by about 80% since 1970. The levels of soot
in Göteborg and Stockholm have been halved during the same period.
Combustion in boilers in private houses, particularly older wood-fired
boilers without modern combustion technology, can contribute locally to
emissions of hazardous pollutants, however. The burning of unsuitable
materials such as impregnated timber can cause emissions of extremely
carcinogenic substances.

Emissions of sulphur will decline further as a result of stricter require-
ments and the sulphur tax. The sulphur tax, which was introduced on
January 1 of this year, is alone expected to lead to reductions of emissions
in this sector by a further 10,000 — 25,000 tonnes of sulphur by the year
2000, compared with what they otherwise would have been.

Nitrogen oxides from this sector have also declined. The nitrogen oxide
charge which is to be introduced on January 1, 1992 is expected to reduce
emissions by a further 3,000 — 5,000 tonnes per year.

Emissions of carbon dioxide from the generation of electricity and heat
have declined by over a third since 1980 and by almost 60% since 1970.
The main reasons for this are improved energy efficiency, increased use of
renewable fuels and the use of electricity based on hydro-electric and
nuclear power in order to replace fossil fuels in the generation of heat. The
carbon dioxide tax introduced at the tum of the year is expected to be of
great significance in limiting the emission of carbon dioxide from heat
production.

4.4.3 Measures to reduce environmental impact

In the Bill on Energy Policy, the Government is presenting proposals
concerning the future strategy for energy. The Government has previously
stated its intention to change the Ordinance on Fuels Containing Sulphur
so that the emission limits are made stricter, starting in 1993 with Southern
Sweden and the counties in which Sweden’s three major cities are situated.
The change is to have been implemented throughout Sweden not later than
1997. This means that the date has been brought forward by two years. The
new requirements mean that the annual average emissions of sulphur from
large plants will be 50 mg sulphur/MJ of input fuel and 100 mg sulphur/MJ
input fuel for smaller plants. The emission limits are to be applied as an
average for all the combustion plants in a district heating network or
power station or for several boiler units in an industry.

Consideration of permit applications pursuant to the Natural Resources

Act and the Environment Protection Act has shown in recent years that Prop. 1990/91:90
emissions of sulphur from major new combustion plants can be reduced
further. As a guideline for consideration of permit applications pursuant to
the Environment Protection Act, it is now being stated that emissions
from new combustion plants with a power input of over 500 MW may not
exceed 30 mg/MJ of fuel, as an annual average.

The emission of nitrogen oxides from new combustion plants with an
input exceeding 500MW should not exceed 30 mg/MJ input fuel, calculat-
ed as an annual average.

Requirements concerning emissions of sulphur and nitrogen oxides are
to be based on the best available technology. Taking technological develop-
ment into account, this may mean that in certain cases the requirements
are set lower than the guidelines stated above.

Noise from energy generation plants is not to exceed the levels stated in
the Swedish Environmental Protection Agency’s external industrial noise
guidelines for new industrial facilities.

Residual products that must be disposed of as a result of the burning of
oil and solid fuels are to be limited. Residual products that cannot be
utilized are to be deposited in such a way that the leaching of pollutants is
minimized. Ash from the combustion of bio-fuels should be handled in an
ecologically sound manner.

Continued work on reducing the environmental impact of electricity
and heat generation, in addition to the measures presented by the Govern-
ment today, is primarily to be aimed at limiting climatic impact and
reducing emissions from small boilers. It is important to study the possi-
bilities of reducing emissions from boilers in private homes. This includes
analysing the possibilities of introducing eco-labelling, considering sys-
tems of compulsory certification, systems of emission declarations and
measures leading to better operation and maintenance. This work falls
within the sphere of responsibility of the Swedish Environmental Protec-
tion Agency, after consultation with the authorities concerned.

It is important to utilize the good potential for wind power that exists in
our country. More detailed possibilities for large-scale wind power should
be taken into account in the physical planning of the municipalities.

4.5 Industry, etc.,

Summary:

A programme for a review of the conditions for discharges by
environmentally damaging activities is being implemented in con-
junction with the renewal of permits pursuant to the Environment
Protection Act. The objective is to limit discharges from industry by
the year 2000 to such a level that no harm is done to the environ-
ment.

The pulp and paper industry is being given priority in the review
plan. Emissions of chlorinated organic substances are to be further
limited, in order to reach a level at which the environment is not
noticeably affected by the end of the century.

Emissions of sulphur and nitrogen oxides from industry are also
being limited.

At municipal treatment plants on the coast, a nitrogen reduction
of at least 50% is to be introduced.

The Government is proposing a change to the Environment Pro-
tection Act to make it quite clear that the operator of environmen-
tally hazardous activities is obliged to produce the material required
when reconsidering permit conditions.

4.5.1 Introduction

Swedish industry constitutes the foundation of the nation’s material wel-
fare. Because of dependence upon exports, Swedish industry must take the
intemational market into account to a high degree. Improved environmen-
tal properties in a product can represent a competitive advantage today,
but this has not always been the case.

In the long term, no area of Swedish trade and industry will remain
unaffected by the increased environmental requirements. The structural
change that took place during the 70s and 80s was accompanied by high
environmental ambitions. Extensive changes that can affect current pro-
duction and employment are also expected in the future. At the same time,
much new business potential will arise. Production that is tenable in the
long term will also prove to be an advantage in business terms.

Industrial production in Sweden still leads to extensive disruption of the
ecological system. Even so, extensive and successful environmental work
has meant that emissions of pollutants from the main point sources —
industry, combustion plants and sewage treatment plants —have declined
sharply. The reasons for this are to be found in the Environment Protec-
tion Act of 1969 and the environmental demands that could subsequently
be made with the help of the Act, partly in the form of a structural change
in which older plants were closed. The work within companies on improv-
ing processes and converting to processes that use less energy and re-
sources has been of major significance to improvements in the environ-
ment. In many industries, it has been possible to increase production at

Prop. 1990/91:90

the same time as reducing discharges and the consumption of raw materi- Prop. 1990/91:90
als. One example of this is that it has been possible to increase the
production of bieached pulp while drastically reducing the amount of
chlorine used in the bleaching process.

The work of limiting emissions from Swedish Processing industry must
continue in order to bring them down to levels which do not give rise to
noticeable effects on health and the environment. This means that a
programme for the review of current discharge conditions is to be started.
The environmental effects of the use of goods and the generation of waste
must also be limited to a level that is compatible with long-term sustain-
able development. This means that environmental consequences are al-
ready to be taken into account in the development of production and that
the environmental impact of the entire life cycle of a product is to be
considered from the very beginning.

4.5.2 Environmental protection work

The quality and ambitions of environmental work vary considerably be-
tween different branches of industry and different plants. Many companies
are working actively on the training of personnel and on technical develop-
ment in order to reduce discharges and avoid infringement of their permit
conditions. Other companies do not have the same degree of foresight and
lack knowledge of the environmental consequences of their production.

The provisions of the Environment Protection Act with respect to indi-
vidual permit consideration can in certain cases mean that similar envi-
ronmentally harmful operations have different permit conditions in terms
of protective measures. Such differences may depend upon when the
operations came under consideration. Competent and fair consideration
by the authorities is an important part of work to achieve future environ-
mental goals. In addition to this, a control programme is required for the
operations in question. This must be designed in such a way as to provide
support both for the company and for the supervisory authority.

A company applying for permission to pursue environmentally hazard-
ous operations is obliged to submit the study required for the permit
application to be considered. The Environment Protection Act lacks ex-
press provisions, however, as to who is required to carry out the study
when permit conditions are to be reviewed. The Govemment considers
that the Environment Protection Act should be supplemented to make it
quite clear that it is also the operator who is required to perform the study
when permit conditions are under review. This will improve the position
of the Swedish Environmental Protection Agency and the County Admin-
istrative Boards when handling such reviews.

The Government is giving the Swedish Environmental Protection Agen-
cy the task of drawing up a ten-year programme for an overhaul of the
conditions for industrial discharges through reviews of existing permits.
The purpose is to systematically introduce permit conditions in order to
meet national and intemational environmental goals and to eliminate
regional environmental problems. When reviewing the conditions for a 94

given branch of industry, priority should be given to plants with high levels Prop. 1990/91:90
of discharges, particularly those where clear environmental goals exist, as
well as to sensitive receiving waters. The regional environmental analyses
of the County Administrative Boards may be used when drawing up
priorities concerning needs and measures. In addition to industries, the
programme should also include other important point sources such as
power plants and municipal waste water treatment plants.

Any operator of environmentally harmful activities who possesses a
permit pursuant to the Environment Protection Act is obliged to provide
an annual environmental report to the supervisory authority. It is up to the
operator to ensure that the report is complete and correct. It should thus be
possible to use the reports as documentation when determining permit
review priorities.

In the on-going follow-up work, it is important that companies and
authorities both work as efficiently as possible in order to maintain dis-
charges at a low level in the future. This requires well-developed internal
Controls at the operations concemed, in combination with effective exter-
nal Controls on the part of the authorities. The work that has been started
on internal environmental audits in industry is one step in the right
direction.

4.5.3 Limitation ofdischarges

The main source of persistent organic pollution consists of discharges of
chlorinated organic substances from the pulp and paper industry. The
guidelines for reducing these discharges were stated in the 1988 Govem-
ment Bill on Environmental Policy. As a result of the measures now being
implemented, discharges will be limited by 60 — 70% from the 1985 levels.
Discharges will then amount to 1.5 — 2 kg of organically bound chlorine per
tonne of bieached sulphate pulp.

With the Processing and treatment technology available today, the dis-
charges can be further reduced to 0.5— 1 kg of organically bound chlorine
per tonne of pulp. The pulp and paper industries should therefore be given
priority in the review plan drawn up by the Swedish Environmental
Protection Agency. In the review, the conditions imposed should take the
best available technology into account. In individual reviews, considera-
tion must also be taken of the production of the individual company and
the possibilities of reducing discharges.

In conjunction with the review of pulp and paper plants, other dis-
charges of environmentally hazardous substances from the manufacture of
both bieached and unbleached pulp are also to be dealt with. The goal is
that discharges from the pulp and paper industry should be reduced by the
beginning of the next century to such a level that the environment is not
noticeably affected. The implication of this in terms of the extent of
discharges must be clarified through continued research and environmen-
tal monitoring.

Discharges of persistent organic substances should also be limited from
other branches of industry. The Swedish Environmental Protection Agen- 95

cy and the Chemicals Inspectorate should continue their work on identify- Prop. 1990/91: 90
ing new sources and initiating measures against discharges from such
sources.

Industrial emissions of volatile organic compounds primarily come
from refmeries, the organic Chemical industry and surface treatment
plants. In these cases, a reduction of emissions has only started during
recent years. Discharges from Processing industries are being limited
through the use of equipment which is better sealed, together with better
monitoring in terms of identifying leakage and emissions to the surround-
ing area. Emissions of solvents, etc., are also to be limited, primarily by
way of a transfer to solvent-free processes where possible. Otherwise,
emissions are to be limited through the installation of recycling or purifica-
tion equipment.

Disused mine waste deposition sites are the major source of discharges
of a number of metals into water. There are also considerable discharges
from current mining operations and from certain industries which release
metals. Diffuse discharges from landfills are another source which may
increase in significance.

Discharges of metals have declined sharply since the early 70s. In order
to attain the goals in this respect, further measures must be taken to limit
emissions, primarily to the air. A number of measures have already been
taken, and through the on-going work on supervision and issuing of per-
mits it should be possible to halve discharges of the most important metals
during the 1985—1995 period.

As one of several measures to minimize the discharge of mercury,
measures are to be taken at the chloralkali plants that use mercury cells.
Mercury-free technology is available and is already applied by two plants.
The 1988 Government Bill on Environmental Policy already stated that
mercury-free technology should be introduced in the long term. The Gov-
ernment now considers that a plan should be laid down for the introduc-
tion of mercury-free technology at all plants. Mercury discharges from
other sources, such as iron, Steel and metalworks, are to be reduced by the
imposition of conditions when considering permit applications pursuant
to the Environment Protection Act. A plan for phasing out mercury is
presented below. The Government considers that these measures taken
together will lead to a reduction of mercury discharges by 70% between
1985 and 1995.

Industrial processes are responsible for a large part of the Swedish
emissions of acidifying substances, although total emissions have declined
sharply during recent years. About 40% of the emissions of sulphur come
from industry. This proportion will increase when the sulphur tax that has
been adopted leads to a reduction of emissions from other sectors.

The emission of sulphur and nitrogen oxides from industrial processes
must be reduced further in order to meet the environmental goals that the
Riksdag has formulated. The guidelines for consideration of permit appli-
cations are that measures are to be taken amounting to a cost of at least
SEK30/kg of sulphur and SEK40/kg of nitrogen oxides. This will impose
the same demands on industrial processes as on other sectors of society.

Discharges of nutrients should be limited from certain industries and
particularly from municipal treatment plants. Many of the municipal
treatment plants have both biological and Chemical purification today.
However, most of them still lack satisfactory nitrogen treatment. The
Govemment considers, as a guideline when considering permits pursuant
to the Environment Protection Act, that the limit should be reduced by at
least 50% for the major treatment plants. Initially, measures should be
directed at the treatment plants that are located on or near the coast in the
most affected sea areas. This includes the entire south and west coast of
Sweden and the Baltic coast up to and including the Stockholm archipela-
go. In certain severely affected areas, such as the bays of Laholm, Skälder-
viken and Hanö, and Öresund, a higher degree of purification is required.

Many municipalities have old and out of date sewage systems. The result
is that large quantities of groundwater leak into the systems and cause
overflows and other disruptions in the treatment processes. In many cases,
waste water can also leak out and pollute groundwater. All this means that
sewage systems in many of the country’s municipalities must be modern-
ized or replaced as soon as possible. This investment responsibility rests
with the municipalities.

The content of metals in the residual sludge from municipal treatment
plants has declined during recent years. Levels of metals and persisent
organic compounds can, however, still be so high that the sludge can only
be used as a fertilizer under certain conditions. As a result of the measures
that are currently being taken, it should once again be possible to spread
the sludge more generally not later than 1995.

Emissions of nitrogen and phosphorus from individual sewage plants
and small treatment plants in spacely populated areas also require atten-
tion. An information campaign to persuade people to transfer to phos-
phate-free detergents would contribute to reducing the discharges of phos-
phorus.

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

Prop. 1990/91:90

4.6 Goods and Chemical products

Summary:

Environmental awareness must permeate the design of all the goods
and products we use in society.

Chemical monitoring efforts are increasing in order to reduce the
supply and use of substances and products that are hazardous to
health and the environment. Regulations for the prior notification
of new Chemical products are being introduced and the product
register of the Chemicals Inspectorate is to be expanded. The
authorization of the Chemicals Inspectorate and the Swedish Envi-
ronmental Protection Agency to prohibit the import and handling of
hazardous Chemical substances and products will be increased.

The Government proposes that a new law be introduced requiring
the prior inspection of biological pesticides.

Plans to phase out ozone-depleting substances are being brought
forward and extended in scope. The Govemment is proposing that
the Riksdag approve the annex to the Montreal Protocol on ozone-
depleting substances.

New phase-out plans are being approved for chlorinated solvents,
mercury and lead. The use of cadmium is to be further restricted.

Intemational cooperation is to be sought, particularly within
Western Europé.

Incentives are to be introduced for the return of used nickel-
cadmium batteries. The Government intends to raise the environ-
mental charge for nickel-cadmium batteries.

4.6.1 Introduction

The production of goods always entails the utilization of natural resources.
Effects on the environment may arise in the extraction of raw materials,
the transport of input goods and goods at the production stage, during
consumption and, later, when the product becomes waste after its use. An
extremely large number of substances and Chemicals are used in different
products. A number of these substances may cause damage if their spread
in the environment is uncontrolled.

As has been stated previously, it is therefore becoming increasingly
important to impose stricter requirements on different goods and Chemical
products in order to attain the environmental goals that have been laid
down. By designing products in an environmentally sound manner, envi-
ronmental problems can be reduced in all sectors of society. Vehicles with
fewer and cleaner exhaust emissions would reduce pollution from the
transport sector. By removing asphalt from brake linings and mercury
from Circuit breakers, etc., emissions can be avoided during production
and when the cars are scrapped. Less dangerous pesticides and fertilizers
with lower levels of cadmium will limit the effect of agriculture on the
environment. By replacing hazardous substances in detergents, paints and

Prop. 1990/91:90

glues, professional users and consumers can be spared health risks (aller- Prop. 1990/91:90
gies, nerve damage) when using them, and the diffuse discharges of hazard-
ous substances into the environment via sewage systems and landfills can
be reduced. At the same time, the working environment can be improved
for those who manufacture these products and for those who use them in
the industrial manufacture of other goods.

The Govemment considers that a strategy should be developed for the
environmentally-adapted production of goods, i.e. production in which
environmental awareness and impact are taken into consideration at all
phases of the life-cycle of the product, from raw material to waste and
recycling. A working group under the Ministry of the Environment will
draw up such a strategy. As regards measures to tackle the problem of
building materials containing volatile substances, the Government intends
to present a Bill to the Riksdag later this year. This will deal with various
measures to improve the indoor environment.

It is particularly urgent to limit the use of Chemical substances which are
hazardous to health and the environment. The annual input of environ-
mentally hazardous substances in goods and stationary facilities far ex-
ceeds the current emissions into the environment. This implies an increas-
ing accumulation of environmentally hazardous substances which sooner
or later risk being leaked into the environment via landfills. This repre-
sents a major threat to the environment in the future.

Efforts are required on the part of a large number of actors in order to
ensure successful environmental adaptation in the production of goods. By
including the substitution principle in the Act on Chemical Products,
whoever handles or imports a Chemical product has a fundamental respon-
sibility for replacing hazardous substances and products by less dangerous
ones.

Consumers and professional users must be aware and well informed in
their choice and handling of products and Chemicals. Like well-developed
monitoring of Chemicals, this represents an important factor in ensuring
that the responsibility for replacing hazardous substances and products
really is laid at the door of producers and suppliers in practice.

The system of eco-labelling is one step towards improving the consum-
er’s ability to exert an influence. Eco-labelling is being coordinated be-
tween the Nordic countries with the purpose of stimulating the sale of
more environmentally sound products, indicated by a label showing a
swan.

Better training, particularly by professional users, and further develop-
ment of the requirements concerning compulsory classification and label-
ling of products which are hazardous to health and the environment are
other ways of improving the possibilities of the consumer and the profes-
sional user to influence product development.

One important step is the introduction of compulsory environmental
hazard warning labels on Chemical products. Classification, labelling and
registration of Chemicals have hitherto mainly concerned dangers to
health. Criteria for dangers to the environment have also been drawn up in
Nordic cooperation. The EC has laid down criteria which in principle

accord with those of the Nordic countries. In the Nordic Area, moreover, a
system of classification, labelling and product information sheets for envi-
ronmentally hazardous Chemical substances and products has been drawn
up on the basis of the new criteria for environmental hazards. Discussions
with the EC are under way in order to harmonize these requirements.

4.6.2 The monitoring of Chemicals

The monitoring of Chemicals is to be improved through the expansion of
the Chemicals Inspectorate. Prior notification and good documentation
will be required for new Chemical substances, and the product register is to
be expanded. Better inspection of and information on Chemical substances
and products constitutes the basis for improved monitoring of Chemicals,
which in turn is a prerequisite for preventive measures against environ-
mental problems, by limiting or phasing out substances and products that
are environmentally hazardous.

Prior notification implies that manufacturers and importers must report
new Chemical substances before such substances are marketed in Sweden.
The notification should be followed by documentation of the effects of the
substance on health and the environment. This is basically the same as the
system which is already in existence in the EC. The Govemment is
authorizing the Chemicals Inspectorate to work out the application regula-
tions required for the introduction of the system.

The Chemicals Inspectorate’s product register is to be expanded, and
will require special information about environmentally hazardous sub-
stances, better information about carcinogens and allergens and informa-
tion on all the main components of a product.

In various intemational contexts, Sweden has called for better and more
reliable analyses, information and documentation concerning Chemicals.
Sweden has also worked towards the limitation of hazardous substances.
Considerable progress has been made within the framework of the OECD’s
work on Chemicals. By the end of 1993, information is to have been made
available on the properties of a total of 147 substances and their impact on
health and the environment. The well-organized allocation of work be-
tween countries will make it possible to produce comprehensive documen-
tation in a relatively short time and, at the same time, promote agreement
on the assessment of the danger of the substances to health and the
environment. This is of major significance in deciding if and when protec-
tive measures are to be taken.

Chemical pesticides have been regulated for some time through a system
of prior inspection and approval. The Government is now proposing that
biological pesticides be inspected in the same way. A new law is proposed
which is to be applicable to biological pesticides. Approval will be required
from the point of view of health and the environment before a biological
pesticide can be sold and used. This approval will be obtained through
prior inspection by the Chemicals Inspectorate. The Inspectorate is
authorized to issue the regulations and precautions required for the pro-
duction and use of biological pesticides.

Prop. 1990/91:90

100

It is also proposed that other aspects of biological pesticides be handled Prop. 1990/91: 90
by the same authorities as handle the Chemical agents. It is proposed that
the cost of prior inspection of biological pesticides be covered through
charges according to the same principles as apply to Chemical pesticides.

4.6.3 Phase-out plans

Work on phasing out the substances which are most dangerous to health
and the environment is entering an increasingly intensive stage.

The use of ozone-depleting substances must cease. Global phase-out
plans for such substances have been drawn up in the form of the Montreal
Protocol. Over 60 States have signed the protocol, which lays down mini-
mum phase-out requirements and also encourages individual countries to
make faster progress.

In the environmental decision of 1988, Sweden was the first country to
reach a decision on the complete phasing out of CFCs. This stimulated the
development of alternative technologies, which has facilitated internation-
al work. The Government is now proposing that the phasing-out plan for
CFCs be extended in scope and that the use of all ozone-depleting sub-
stances be discontinued or sharply limited.

The Government will be introducing a system for recovering discarded
refrigerators and freezers which contain CFCs. The municipalities will be
made responsible for disposing of the CFCs they contain. The increased
costs are to be financed with the help of the sanitation charge.

The Government intends to introduce a ban on halons in portable fire
extinguishers and in fixed installations from 1 July 1991. Sweden has
notified GATT and EFTA of this measure. Use of halon gases in existing
installations in trade and industry should be phased out not later than
1998. Recovery and destruction of halon gases is also being introduced.

Chlorinated solvents have extremely good solvent properties and are not
flammable. These properties, combined with extreme volatility, are the
reason for the extensive use of the substances during recent decades. The
most important areas of application are for de-greasing and the removal of
paints in the engineering industry, for cleaning in the electronics industry
and in the pharmaceutical and Chemical industries, for the removal of
graffiti and for dry cleaning.

Chlorinated solvents are carcinogens and affect the central nervous
system. It is also suspected that they cause direct damage to vegetation.
Certain of the fractions into which these solvents decompose are persistent
and are stored in organisms.

The Government is therefore of the opinion that chlorinated solvents
should be phased out. As a first step, the sale of consumer products
containing chlorinated solvents which are hazardous to health and to the
environment is to be prohibited as of 1 January 1993. The use of these
solvents is to cease entirely by 1995 with certain exceptions.

The use of certain hazardous additives in plastics, including chlorinated
paraffins, flameproofing agents containing bromine, phtalic compounds
and organutin compounds, is to be limited sharply. The goal is that the use 101

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Main proposals

of additives that have a negative effect on health and the environment is to Prop. 1990/91:90
be discontinued. The Chemicals Inspectorate and the Swedish Environ-
mental Protection Agency are to draw up a joint proposal concerning
limitations. Work is to concentrate on rapid phasing out of the substances
in the groups that are most harmful to the environment. Use of nonyl-
phenol epoxides should also be phased out.

There is good reason to view the heavy metals mercury, cadmium and
lead particularly seriously. The Govemment is now to approve the phase-
out plan for mercury proposed by the Swedish Environmental Protection
Agency and the Chemicals Inspectorate. By 1995, 25% of current use is to
have been phased out, and 75% by the year 2010. The objective is that use
is to cease entirely. A number of measures are to be implemented. Since 1
February 1990, the sale of batteries with a mercury and cadmium content
exceeding 0.025 per cent by weight has been prohibited. Medical ther-
mometers containing mercury should be prohibited from 1992. Other
thermometers containing mercury, together with Circuit breakers, medical
instruments and industrial measuring equipment should be prohibited
from 1993. Mercury in fluorescent lamps and other lamps is to be phased
out successively. The use of mercury in laboratories is to be restricted
through the dissemination of information. The discharge of mercury from
point sources is to be reduced sharply, through the imposition of new
conditions when permits are reviewed pursuant to the Environment Pro-
tection Act. The National Swedish Board of Health and Welfare is to be
given the task of investigating the possibility of phasing out amalgam in
dental care.

The use of lead should also be discontinued in the long term. As has been
stated above, a greater tax differentiation is to be introduced between
leaded and unleaded petrol. All laying of lead-sheathed underground ca-
bles is to have ceased by 1995. The transfer from lead shot to more
environmentally sound shot for hunting is to be achieved through informa-
tion campaigns and voluntary undertakings early next century. Authorities
are to implement measures for the reduced use of lead in, among other
things, different consumer products.

The Riksdag has recently approved the Governmenfs proposal concem-
ing a programme of measures to deal with batteries containing lead.
According to this programme, alternative types and alternative starting
systems should be developed to replace lead batteries. The recovery of lead
batteries is to be made permanent and nationwide information campaigns
are to be carried out. The programme is to be financed by a charge to be
paid by manufacturers and importers of lead batteries.

The use of arsenic and chrome compounds in wood impregnating agents
must be reduced sharply. If the regulations issued by the Chemicals Inspec-
torate with respect to wood impregnating agents do not lead to a sufficient
reduction, the Government will consider whether to introduce an environ-
mental tax in order to reduce the use of these substances.

The use of cadmium is also to cease. Sweden has previously introduced
restrictions on major areas of application. The main areas of application
are now in batteries. Cadmium also occurs as a contaminant in fertilizers

102

containing phosphates. As has previously been mentioned, the possibilites Prop. 1990/91:90
of limiting the cadmium content in artifical feritlizers is to be looked into.

The cadmium content of fertilizers used in Sweden is to be sharply
limited through the use of available technology. The Government intends
to investigate the needs, possibilities and consequences of introducing an
environmental charge on cadmium in fertilizers when the current price
control system ceases. Proposals are also being looked into concerning the
highest permitted levels of cadmium in fertilizers

The use of cadmium in rechargeable nickel/cadmium batteries repre-
sents more than half of the cadmium used in Sweden and is also increasing
rapidly. A system for recovering such batteries is to be introduced in order
to prevent their spread in the environment. An incentive should be intro-
duced for the return of used batteries. The Government intends to raise
the environmental charge on nickel-cadmium batteries to SEK0.30/g bat-
tery weight. A charge will also be payable for fixed re-chargeable batteries.
The charge is to finance collection, disposal, information campaigns and
incentives. Fixed re-chargeable nickel-cadmium batteries are to be prohib-
ited as of 1994. Corresponding regulations will then be introduced in the
EC.

International coordination plays an important part. The concrete meas-
ures proposed in these phase-out plans are to be coordinated insofar as is
possible with other EFTA countries and the EC, and are to be implement-
ed after the normal notification. The authorities are systematically to
continue their work on identifying substances which should be restricted.
They are also to take the measures required in order to implement the
restrictions in practice. The Government intends to extend the authoriza-
tion of the Chemicals Inspectorate and the Swedish Environment Protec-
tion Agency pursuant to the Act on Chemical Products under this Act.

At Swedish initiative, a project has been started in the OECD in order to
identify the substances whose use should be strictly limited or completely
phased out. Five substances have to date been identified for possible risk-
reducing measures, i. e. mercury, lead, cadmium, methylene chloride and
flame-proofing agents containing bromine.

Agreements have also been reached at the Third North Sea Conference
in order to limit the use and discharges of the substances which have
already been identified as so hazardous that they should be phased out.

103

4.7 Waste

Prop. 1990/91:90

Summary:

Economic instruments can be used as an incentive to source separa-
tion. For this reason, the Government intends to give the munici-
palities should have the right to impose diflerentiated waste charges
in order to stimulate source separation of waste.

The programme for reducing the volume and hazardous nature of
waste and increasing source separation, recovery and recycling is
being implemented according to the decision of the Riksdag. The
municipalities have been given increased responsibility for the
handling of waste.

The Govemment is also proposing that the Riksdag should ap-
prove the ratification by Sweden of the Basel Convention on the
Control of Transfrontier Shipment and Final Disposal of Hazardous
Waste.

4.7.1 Introduction

In May 1990, the Riksdag approved the Governmenfs proposed waste
management programme. Overall goals in the programme are that the
volume and hazardous nature of the waste must be limited and that the
treatment of the waste that does arise should be improved. The generation
of environmentally hazardous waste is to be avoided by reducing the
content of harmful substances in products and goods. The problem can be
solved effectively through preventive measures.

Manufacturers and importers of goods and products have the ultimate
responsibility for the environmental impact and mismanagement of re-
sources that can result from manufacture, use, final disposal or recycling.
During the 1980s, it became increasingly clear that purification technology
or recycling technology is inadequate as the prime means of limiting the
detrimental effects of waste. Measures are required which are aimed at
preventing the generation of waste and pollution. The highest priority
must be given to changes in products and processes that make the products
environmentally sound at all stages of their life cycle and which make it
possible to reduce the generation of waste and to reduce the content of
hazardous substances in the waste. The generator of the waste is also to
bear the cost of handling the waste.

The volume of waste constitutes an increasing problem in modern
society. The Riksdag has previously passed a three-year programme with
an overall framework of SEK87 million to support research into a society
with low levels of waste. The research is to be directed both at environ-
mentally sound product development and at the handling of waste. The
Government has established a new authority, the Research Programme
Council for Waste Minimizing in Society, which is to allocate funds for
environmentally sound product development.

The waste management programme means that the municipalities are to

104

be given increased responsibility for the handling and planning of waste Prop. 1990/91:90
disposal. All those who conduct commercial operations that generate
waste are to provide their municipality with the information required for
waste planning. This is intended to provide a better overview and im-
proved information, at the same time as ensuring that the most suitable
treatment methods are used for handling the waste.

As of 1994, source separation is to be developed with the aim that all
waste should be sent to appropriate final treatment from the point of view
of the environment and resource management. The goal is that inciner-
ation and deposit of unseparated waste is to have ceased by the end of
1993. The programme also means that the municipalities will also have the
right, from 1 January 1991, to require source separation with the support
of the law. At the same time, the Swedish Environmental Protection
Agency has been given the role of central supervisory authority pursuant to
the Refuse Collection Act. This will provide the municipalities with sup-
port in their work and enable coordination at a national level.

However, the Government considers that the waste programme should
be complemented with economic instruments. In the opinion of the Gov-
ernment, it should be made completely clear that the municipalities have
the right to differentiate waste charges as an incentive to source separation
of waste. Further instruments are under consideration.

4.7.2 Environmentally hazardous waste

Alongside the work of limiting hazardous substances in goods and pro-
ducts, work must continue on reducing and dealing with the hazardous
waste. The Government has appointed a commission to investigate how
the flow of hazardous waste is likely to develop during the 1990s on the
basis of different assumptions. The commission is also to clarify the
various possibilities and costs of handling such waste. The work of the
commission is to have been concluded by the end of 1991.

The recovery of hazardous batteries has meant that approximately four
tonnes of mercury and over three tonnes of cadmium have been prevented
from entering the environment each year.

During the autumn of 1990, the Government also tightened up the rules
for the export of hazardous waste. The change meant that the Swedish
Environmental Protection Agency is to require information on how
hazardous waste exported from Sweden is to be disposed of in the receiv-
ing country and to ensure that waste is disposed of in the agreed manner.
At the same time, it is made clear that hazardous waste may only be taken
out of the country if it can be demonstrated that the waste will be finally
disposed of in a way which is acceptable from the point of view of health
and the environment in Sweden. From now on, all exporters, including
Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) must apply to the Swedish Envi-
ronmental Protection Agency in order to be permitted to remove hazard-
ous waste from the country.

The Government is proposing that the Riksdag should approve the Basel

Convention on the Control of Transfrontier Shipments and Final Disposal 105

of Hazardous Waste, which will then be ratified by Sweden. The Conven- Prop. 1990/91:90
tion includes regulations aimed at protecting developing countries from
the dumping of poisons. Sweden will also take the lead so that more
countries may follow in ratifying the Convention. We should also work to
ensure that the Convention is observed and strengthened. The Convention
particularly needs strengthening in terms of the follow-up of destruction
measures abroad.

4.7.3 Packaging, etc.,

In order to tackle the environmental problems generated in the area of
packaging, the Government has appointed a committee with the task of
proposing, among other things, measures to promote return systems. The
committee is to submit its report not later than 1 September 1991. The
Government intends to instruct the committee to draw up outline propos-
als which will give manufacturers, distributörs and the retail trade full
responsibility for return systems and the recycling of packaging.

The proposed Recycling of Beverage Packaging Act is currently before
the Riksdag. The proposal entails that as of 1 July 1991 bottles made of
PET plastic containing beverages for direct consumption may only be sold
if they are subject to a return system.

Glass is used in many different areas. Some important product cate-
gories are packaging glass, plate glass, glass fibre and glass wool. Pilot
projects concerning municipal glass collection began in 1970. The number
of municipalities that collect glass and the amount of glass collected have
increased significantly in recent years. The amount of glass recovered has
increased over the years. The municipalities are responsible for invest-
ments in bottle banks, emptying, and intermediate storage. The reason for
recycling glass is to contribute to better management of society’s energy
and raw materials resources. It also contributes to a reduction in litter and
reduced volumes of waste, reduced risk of injury to refuse collection
personnel, lower wear in machinery and equipment and less slag in the
waste incineration plants. Glass in the waste handling process entails
considerable cost.

The Govemment considers that glass recovery is important and should
be increased. The producers should bear an increased responsibility for the
recycling of glass and for designing systems that are profitable.

Interest in recycling paper has increased markedly in Western Europé
during the past 15 — 20 years. Recycled paper has also become an increas-
ingly important raw material for Swedish paper milis. Of the paper which
is consumed in Sweden, about 44% is recycled. The use of recycled paper
has increased by a factor of three since the beginning of the 70s. An
estimated one million tonnes of recycled paper were used in the pulp
industry in 1990 and the forecast for the next five years indicates a
continued sharp increase, particularly for newspapers and the like. The
increase in the use of recycled paper has been made possible by the pulp
and paper industry investing in recycled paper plants at the same time as
the collection of used paper has developed positively.

106

The possibilities of finding uses for recycled glass and paper vary. It is Prop. 1990/91:90
important that existing systems for source separation and subsequent
collection for reuse or recycling can continue to function.

4.8 Restoration measures

Summary:

The Government is proposing further funds for the liming of lakes
and watercourses. The programme is being increased by SEK40
million for the coming budget year.

A further SEK4 million is being allocated in order to protect and
restore valuable monuments that have been damaged by air pollu-
tion.

SEK25 million per year is to be reserved for the clean-up and
restoration of polluted areas. This is a five-year programme and will
be evaluated towards the end of the period.

4.8.1 Measures in the environment

Alongside the limitation of effluents, measures such as liming are required
in the environment to stave off acidification. Liming can also contribute to
reducing the levels of mercury and radioactive caesium. Liming of lakes
and watercourses may be required for a long time.

The decisions reached to date in Europé concerning limitation of acidi-
fying emissions are not enough to reduce loads to the critical limits for
precipition of acidifying substances in the sensitive areas of Scandinavia.
Even if the countries of Europé succeed in limiting discharges considerably
more than is now planned, it will take decades before the effects of reduced
discharges are seen in land and water systems. Liming will therefore have
to continue for several years, particularly in lakes and watercourses.

There is an extensive body of information from the liming of lakes and
watercourses which shows that the measures taken have been positive and
effective. To date, State grants have been provided for over 5,500 lakes and
about one hundred watercourses.

The Government is now proposing that the liming programme be
stepped up considerably. The main objective should be to handle all the re-
liming and to increase liming in the inland of Norrland and the mountains.
The rebuilding of treatment plants for lime precipitation should also
continue. The extended liming programme can also mean that the levels of
caesium in fish will decline.

The need for liming is most pressing in the inland of Norrland, where
watercourses and mountain lakes, several of them classed as being of
national scientific interest in terms of nature conservation, have become
acidified.

Alongside the liming of lakes and watercourses, measures also need to be
directed at the effects of air pollution on monuments and cultural objects.

107

The damage that is taking place today, particularly to sandstone and Prop. 1990/91:90
limestone ornaments on buildings in the older town centres, must be
halted. Other groups of materials, such as rock-carvings, runestones, stone
sculptures in mediaeval churches and the like are rapidly being destroyed.

In order to tackle the damage in the long term, the emission of sulphur and
nitrogen pollutants must be reduced.

Direct protection and conservation work on the most important groups
of valuable monuments is also required if the damage is not to be too
extensive. The Govemment is proposing that further funds be allocated
for the protection and restoration of monuments.

Pilot activities involving liming and fertilization in order to re-vitalize
acidified woodlands are to be completed. The Forestry Policy Committee
has been instructed to look more closely into this matter.

4.8.2 Clean-up and restoration of polluted areas

There are old waste deposit sites, polluted soils and polluted bottom
sediments in many places in Sweden. These areas represent a threat to
health and the environment, since the risk of hazardous substances leach-
ing out and spreading in the environment is very great in many places.

Two years ago, special funds were allocated in the State budget for
measures against environmental damage. The funds were to be used for
clean-up measures in cases where no other body was responsible for
carrying out such measures. The main rule is otherwise that the polluter
should also be responsible for restoration. Concrete clean-up action has
been started with regard to mining waste, fibre deposit sites and disused
impregnation facilities. Special funds have also been allocated for similar
measures in the Dalälven River catchment area. The most important
measures in this respect are to limit the leaching of metals from disused
mining waste sites. The load of metals on the Baltic from Swedish sources
is to a large extent attributable to old mining waste in the Dalälven River
catchment area.

In municipal planning it is important to highlight the need of restoration
measures in urban and adjacent areas, considering the potential for utiliz-
ing the land for new and appropriate purposes in the construction of the
community.

The Government considers that the work already started on existing
environmental damage should continue. The Government is therefore
proposing that further funds be allocated for restoration measures. It is
one of the duties of the Swedish Environmental Protection Agency to be
responsible for ordering priorities and implementing clean-up projects in
cooperation with the municipalities and industries concerned.

108

Legislation being proposed Prop. 1990/91:90

The cabinet has proposed the following draft legislation pursuant to the
information in this bill

1. Amendment of the Act (1987:12) on Natural Resource Management,

etc. (section 8),

2. Amendment of the Act (1991:000) on the amendment of the Act

(1987:12) on Natural Resource Management, etc. (section 8),

3. Amendment of the Environment Protection Act (1969:387) (sections

8 and 12.2),

4. Amendment of the Water Act (1983:291) (sections 8 and 16.5.6),

5. Amendment of the Act (1987:12) on the Establishment, Expansion

and Closure of Public Channels and Public Ports,

6. Amendment of the Act (1977:439) on Municipal Energy Planning
(section 8),

7. The Act on Prior Notification of Biological Pesticides (section

13.3.4),

8. Amendment of the Act (1985:426) on Chemical Products (section

13.3.4),

9. Amendment of the Refuse Collection Act (1979:596) (sections 13.7.2

and 13.8.2),

10. Amendment of the Municipal Parking Surveillance Act (1987:24)

(section 15.2.5),

11. Amendment of the Petrol Tax Act (1961:372) (section 15.2),

12. Amendment of the General Energy Tax Act (1961:372) (section

15.2),

13. Amendment of the Nature Conservation Act (1964:822) (sections

16.5.1-16.5.3),

14. Amendment of the Off-road Driving Act (1975:1313) (section

16.5.11),

15. Amendment of the Maintenance of Farm Land Act (1979:425)

(section 16.5.6),

16. Amendment of the Forestry Act (1979:429) (section 16.5.8),

17. Amendment of the High-grade Forest Act (1984:119) (section

16.5.14),

18. Amendment of the Planning and Building Act (1987:10) (section

16.5.6),

19. Amendment of the Fertilizer Tax Act (1979:429) (section 16.5.8).

Amendments 1-9 and 13-18 were drafted at the Ministry of Environment,
amendments 4 and 5 in consultation with the Minister of Justice, 6 in
consultation with the Minister of Industry, 15-17 in consultation with the
Minister of Agriculture, and 18 in consultation with the Minister of Hous-
ing and Physical Planning. Amendment 10 was drafted at the Ministry of
Transport and Communications in consultation with the Minister of Pub-
lic Administration. Amendments 11 and 12 were drafted at the Ministry of
Finance, and amendment 19 at the Department of Agriculture.

109

The amendments under items 1,2, and 3 (with regard to section 8), 4-8, 13- Prop. 1990/91:90
15. 16 (with the exception of section 19c), 17 and 18 have been considered
by the Drafts Legislation Advisory Committee. The other amendments
being proposed do not require the approval of the Committee.

110

Swedish Government Bill on Environmental Policy
1990/91:90 A Living Environment

Summary of the Bill .......................................... 3

1 The focus of the environmental policy......................... 5

2 The objectives and strategies of the environmental policy........ 13

2.1 The atmosphere and the climate.......................... 14

2.1.1 Protection of the ozone layer ....................... 14

2.1.2 International cooperation .......................... 15

2.1.3 Reducing effects on the climate ..................... 16

2.2 Transboundary air pollutants............. 21

2.2.1 Background ...................................... 21

2.2.2 Objectives for transboundary air pollutants........... 24

2.2.3 International cooperation .......................... 26

2.3 The environment in urban areas.......................... 28

2.3.1 Background ...................................... 28

2.3.2 Environmental objectives for the urban areas ......... 29

2.4 Natural resources and nature conservation................. 32

2.4.1 Background ...................................... 32

2.4.2 Objectives for nature conservation and management

of natural resources................................ 34

2.4.3 Intemational cooperation .......................... 37

2.5 Waters and the seas..................................... 38

2.5.1 Background ...................................... 38

2.5.2 Environmental objectives for waters and the seas...... 41

2.5.3 International cooperation .......................... 42

3 The strategies and instruments of environmental policy ......... 43

3.1 International cooperation................................ 44

3.2 Monitoring the State of the environment................... 46

3.2.1 Introduction...................................... 46

3.2.2 International cooperation .......................... 47

3.2.3 The purpose of environmental monitoring............ 48

3.3 Economic instruments .................................. 50

3.3.1 Introduction...................................... 50

3.3.2 Brief background.................................. 50

3.3.3 Intemational developments ........................ 52

3.3.4 New economic instruments in Sweden ............... 53

3.4 A new Environmental Code.............................. 56

3.4.1 Introduction...................................... 56

3.4.2 Coordination of environmental legislation............ 56

3.4.3 Stricter environmental requirements................. 58

3.3.4 International coordination ......................... 58

3.5 Building a good environment in Sweden................... 59

3.5.1 Introduction...................................... 59

3.5.2 Environmental impact assessments.................. 60

Prop. 1990/91:90

111

3.5.3 Planning for a better environment................... 61

3.5.4 Built-up areas and traffic........................... 62

3.5.5 The use and protection of water resources ............ 62

3.5.6 Energy........................................... 63

3.5.7 Noise............................................ 64

3.6 The organization of environmental protection.............. 65

3.6.1 Introduction...................................... 65

3.6.2 Sectoral responsibility and decentralization........... 66

3.6.3 The national environmental authorities .............. 67

3.6.4 Regional and Local Environmental Work............. 69

3.7 Environmental awareness and education................... 71

3.7.1 Introduction...................................... 71

3.7.2 Education........................................ 72

3.7.3 Environmental issues in working life................. 73

4 Measures in specific areas ................................... 74

4.1 The environment and economic development .............. 74

4.2 Agriculture and forestry ................................. 77

4.2.1 Introduction...................................... 77

4.2.2 Nutrients, ect..................................... 79

4.2.3 Nature conservation............................... 80

4.2.4 Pesticides........................................ 81

4.2.5 The need for agricultural irrigation .................. 81

4.2.6 Forestry ......................................... 82

4.2.7 Wetland drainage ................................. 82

4.3 Traffic ................................................ 83

4.3.1 Introduction...................................... 83

4.3.2 International cooperation .......................... 85

4.3.3 Large cities and urban areas ........................ 86

4.3.4 Vehicles and fuels................................. 87

4.3.5 Infrastructure..................................... 89

4.4 The energy supply ...................................... 90

4.4.1 Introduction...................................... 90

4.4.2 The environmental impact of electricity and

heat production................................... 91

4.4.3 Measures to reduce environmental impact............ 91

4.5 Industry, etc........................................... 93

4.5.1 Introduction...................................... 93

4.5.2 Environmental protection work..................... 94

4.5.3 Limitation of discharges ........................... 95

4.6 Goods and Chemical products............................ 98

4.6.1 Introduction...................................... 98

4.6.2 The monitoring of Chemicals ....................... 100

4.6.3 Phase-out plans................................... 101

4.7 Waste................................................. 104

4.7.1 Introduction...................................... 104

4.7.2 Environmentally hazardous waste................... 105

4.7.3 Packaging, etc..................................... 106

Prop. 1990/91:90

112

4.8 Restoration measures ................................... 107

4.8.1 Measures in the environment....................... 107

4.8.2 Clean-up and restoration of polluted areas............ 108

Legislation being prposed...................................... 109

A translation of the main proposals of the Swedish Government Bill on
Environmental Policy presented to the Swedish Parliament (the Riksdag)
on 18 February 1991. Translation by Linda Schenk and Michael Johns.
Swedish State Authorized Translators.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

Prop. 1990/91:90

113

Regeringens proposition
1990/91:90
En god livsmiljö
Bilagedel
Bilaga D 2.1-17.5

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

Omslag: Helga Henschen

Bilageförteckning Miljöpolitikens mål och strategier

2.1 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Hav 90 Ak-
tionsprogram mot havsföroreningar

2.2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks rapport Hav 90 Aktionsprogram mot havsforore-
ningar

2.3 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Luft 90 Ak-
tionsprogram mot luftföroreningar och försurning

2.4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks rapport Luft 90 Aktionsprogram mot luftförore-
ningar och försurning

2.5 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Sötvatten 90
Aktionsprogram för god vattenkvalitet

2.6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks rapport Sötvatten 90 Aktionsprogram for god vat-
tenkvalitet

Prop. 1990/91:90

Mål och riktlinjer för det internationella miljösamarbetet

5.1 Sammanfattning av utredningens om Sveriges internationella
miljösamarbete slutbetänkande (SOU 1990:80) Sveriges interna-
tionella miljösamarbete Nya mål och nya möjligheter

Samhällsbyggande för en god miljö

7.1 Sammanfattning av rapporten MARK & VATTEN år 2010 —
Framtidsbedömningar om kulturlandskapets utveckling (Ds
1988:35)

7.2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över rapporten
MARK & VATTEN år 2010 — Framtidsbedömningar om kultur-
landskapets utveckling (Ds 1988:35)

7.3 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Regionala
miljöanalyser

7.4 Sammanfattning av rapport från statens lantmäteriverk, boverket,
utvecklingsrådet för landskapsinformation, Svenska kommunför-
bundet och statskontoret Handlingsprogram för ökat utbyte av
geografiska data

7.5 Sammanfattning av rapport från delegationen for samordning av
havsresursverksamheten, statens naturvårdsverk och statens plan-
verk Fysisk planering av kustvatten och hav (1985:4)

7.6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över rapport från
delegationen för samordning av havsresursverksamheten, statens
naturvårdsverk och statens planverk Fysisk planering av kustvat-
ten och hav (1985:4)

7.7 Sammanfattning av Miljödelegationen Västra Skånes betänkande
(SOU 1990:93) Miljön i Västra Skåne — År 2000 i våra händer

7.8 Sammanfattning av delegationen for miljöprojekt Sundsvall-Tim-
rås slutbetänkande (SOU 1990:102) Rent till 2000

Miljökonsekvensbeskrivningar

8.1 Sammanfattning av statens naturvårdsverks och plan- och bostads-
verkets rapport Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i det
svenska planerings- och beslutssystemet

8.2 Lagförslag i naturvårdsverks och statens plan- och bostadsverkets
rapport Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i det svenska pla-
nerings- och beslutssystemet

8.3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks och plan- och bostadsverkets rapport Miljökonse-
kvensbeskrivningar (MKB) i det svenska planerings- och besluts-
systemet

Återställning av miljöskadade områden

10.1 Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda rapport
Miljöövervakningen inför 2000-talet

10.2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks särskilda rapport Miljöövervakningen inför 2000-
talet

10.3 Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda rapport Sek-
torisering och decentralisering av miljövårdsarbetet

10.4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks särskilda rapport Sektorisering och decentralisering
av miljövårdsarbetet

10.5 Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda rapport
Kunskapsöverföring genom information, utbildning och biblio-
teksservice

10.6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks särskilda rapport Kunskapsöverföring genom infor-
mation, utbildning och biblioteksservice

10.7 Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda rapport La-
boratorieverksamheten

10.8 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks särskilda rapport Laboratorieverksamheten

10.9 Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda rapport Det
internationella arbetet

10.10 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks särskilda rapport Det internationella arbetet

10.11 Sammanfattning av koncessionsnämndens för miljöskydd särskil-
da rapport Verksamhetsöversyn av koncessionsnämnden for mil-
jöskydd

10.12 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över koncessions-
nämndens för miljöskydd särskilda rapport Verksamhetsöversyn
av koncessionsnämnden for miljöskydd

Prop. 1990/91:90

Varornas miljöpåverkan

Prop. 1990/91:90

13.1 Sammanfattning av miljöavgiftsutredningens slutbetänkande
(SOU 1990:59) Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra
ekonomiska styrmedel

13.2 Författningsförslag i miljöavgiftsutredningens slutbetänkande
(SOU 1990:59) Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra
ekonomiska styrmedel

13.3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över miljöavgifts-
utredningens slutbetänkande (SOU 1990:59) Sätt värde på miljön!
Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel

13.4 Sammanfattning av kemikalieinspektionens och statens natur-
vårdsverks rapport Begränsningsuppdraget

13.5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över kemikaliein-
spektionens och statens naturvårdsverks rapport Begränsnings-
uppdraget

13.6 Sammanfattning av kemikalieinspektionens rapport Kemikaliein-
spektionens övergripande ansvar för kontrollen av kemiska pro-
dukter

13.7 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över kemikaliein-
spektionens rapport Kemikalieinspektionens övergripande ansvar
för kontrollen av kemiska produkter

13.8 Sammanfattning av kemikalieinspektionens förslag till förhands-
granskning av biologiska bekämpningsmedel

13.9 Författningsförslag i kemikalieinspektionens förslag till förhands-
granskning av biologiska bekämpningsmedel

13.10 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över kemikaliein-
spektionens förslag till förhandsgranskning av biologiska bekämp-
ningsmedel

13.11 Sammanfattning av arbetarskyddsstyrelsens rapport 1989:4 Mins-
kade risker med träskyddsmedel

13.12 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över arbetar-
skyddsstyrelsens rapport 1989:4 Minskade risker med träskydds-
medel

13.13 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Återvinning
av CFC i samband med skrotning av kyl- och frysskåp m. m.

13.14 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Åtgärder
till skydd för ozonskiktet

13.15 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks rapport Åtgärder till skydd för ozonskiktet

13.16 Ändringar i och tillägg till Montrealprotokollet om ämnen som
bryter ned ozonskiktet

13.17 Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transpor-
ter och slutligt omhändertagande av farligt avfall

El- och värmeproduktion

Prop. 1990/91:90

14.1 Sammanfattning av vindkraftsutredningens betänkande (SOU
1988:32) Läge för vindkraft

14.2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
(SOU 1988:32) Läge för vindkraft

Trafik

15.1 Sammanfattning av sjöfartsverkets rapport Sjöfartens miljöef-
fekter — en inventering med förslag till åtgärder

15.2 Sammanfattning av statens järnvägars rapport Järnvägen och mil-
jön — Strategi och åtgärder för SJs miljöarbete och banverkets
rapport Program för miljövänligare tågtrafik

15.3 Sammanfattning av vägverkets rapport Miljövänligare vägar och
trafik och Ökad miljöhänsyn i vägplanering och vägprojektering

15.4 Sammanfattning av luftfartsverkets rapport Flyget och miljön

15.5 Sammanfattning av transportforskningsberedningens rapport Ett
miljöanpassat transportsystem

15.6 Förteckning över remissinstanser som anmodades/bereddes tillfäl-
le yttra sig över: sjöfartsverkets rapport Sjöfartens miljöeffekter —
en inventering med förslag till åtgärder, statens järnvägars rapport
Järnvägen och miljön — Strategi och åtgärder för SJs miljöarbete,
banverkets rapport Program för miljövänligare tågtrafik, vägver-
kets rapporter Miljövänligare vägar och trafik och Ökad miljöhän-
syn i vägplanering och väg projektering, luftfartsverkets rapport
Flyget och miljön samt transportforskningsberedningen rapport
Ett miljöanpassat transportsystem

15.7 Sammanfattning av storstadstrafikkommitténs slutbetänkande
SOU 1990:16 Storstadstrafik 5 — Ett samlat underlag

15.8 Förteckning över remissinstanser som anmodades/bereddes tillfäl-
le yttra sig över storstadstrafikkommitténs slutbetänkande SOU
1990:16 Storstadstrafik 5 — Ett samlat underlag

15.9 Sammanfattning av statens väg- och trafikinstituts rapport Trafik-
och avgasutsläpp — utblick mot 2015

15.10 Sammanfattning av transportrådets rapport Framtida trafik
1995-2000-2020

15.11 Sammanfattning av transportrådets rapporter Trafik, energi och
koldioxid, Trafik, miljö och kostnader

15.12 Sammanfattning av statens naturvårdsverks förslag till system för
certifiering av avgasrelaterade komponenter och tillbehör

Naturvård

16.1 Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Natur 90 Ak-
tionspogram för naturvård

16.2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens na-
turvårdsverks rapport Natur 90 Aktionsprogram för naturvård

16.3 Sammanfattning av naturvårdslagsutredningens betänkande SOU rOP" '

1990:38 Översyn av naturvårdslagen m. m.

16.4 Lagförslag i naturvårdslagsutredningens betänkande SOU 1990:38
Översyn av naturvårdslagen m. m.

16.5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över naturvårds-
lagsutredningens betänkande SOU 1990:38 Översyn av natur-
vårdslagen m. m.

Miljöfrågor for jordbruket, skogsbruket och fisket

17.1 Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport 1990:3 Grön
mark — Utvidgad höst- och vinterbevuxen mark

17.2 Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport 1990:4 Förslag till
typgodkännande av gödselspridare Utredningen TYP 90

17.3 Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport 1990:2 Lagring
och spridning av stallgödsel — Ytterligare restriktioner till skydd
för miljön

17.4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över lantbruks-
styrelsens rapporter 1990:3 Grön mark, 1990:4 Förslag till typ-
godkännande av gödselspridare och 1990:2 Lagring och spridning
av stallgödsel

17.5 Sammanfattning av statens livsmedelsverks rapport Kartläggning
av dricksvattensituationen i Sverige

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Hav 90
Aktionsprogram mot havsföroreningar

HUR MÅR HAVET?

Vi har i flertalet länder runt våra havsområden, och inte minst i Sverige,
under flera decennier genomfort åtgärder mot och åstadkommit betydan-
de begränsningar av utsläppen av olika föroreningar. Trots detta mår
havsområdena runt Sverige idag inte särskilt bra. Vi, och andra länder, har
allt for länge belastat havet med for stora mängder av olika föroreningar.
Sedan början av 1900-talet och till för några år sedan ökade utsläppen av
näringsämnen och metaller. Sedan mitten av 1900-talet har vi haft samma
utveckling for olja och, framför allt, for organiska miljögifter.

Våra omgivande havsområden är sinsemellan mycket olika. Salthalten
varierar kraftigt från Bottniska vikens utsötade vatten till Skagerraks rent
marina karaktär. Känsligheten inom olika havsområden mot miljöpåver-
kan är också olika. Vattnets uppehållstid varierar från flera decennier for
Östersjön till enstaka månader for Öresund.

Bottniska viken är relativt näringsfattig och i första hand känslig for
tillförsel av organiska miljögifter och toxiska metaller. Föroreningarna till
havsområdet kommer till största delen från Sverige och Finland, även om
en del också kommer från Östersjön och Finska viken med havsströmmar-
na.

I egentliga Östersjön är övergödningen idag det klarast uttalade proble-
met, men de tydligt förhöjda halterna av organiska miljögifter utgör en på
sikt allt allvarligare miljörisk. Föroreningarna tillförs från flera länder runt
Östersjön, framför allt genom stora utsläpp av otillräckligt renade avlopps-
vatten från städer och industrier i det östeuropeiska tillrinningsområdet
till Östersjön. Det svenska bidraget är som regel tämligen litet.

Även i Kattegatt är övergödningen det tydligaste problemet, men det
finns lika stor anledning som for Östersjön att uppmärksamma miljöhoten
från de organiska miljögifterna. Vartefter man kommer ut i Skagerrak och
närmar sig öppna Nordsjön, blir atlantvattnets påverkan, främst på grund
av de naturligt höga närsalthalterna, allt mera påtaglig. Stora utsläpp av
föroreningar sker till södra Nordsjön. Dessa föroreningar transporteras
delvis upp mot våra västra havsområden.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.1

MILJÖMÅL

Övergripande mål for svenska och angränsande havsområden bör vara att
där

— skall i havsområdena naturligt förekommande arter kunna vidmakthål-
la livskraftiga, balanserade populationer;

— skall den naturliga flora- och faunazoneringen eftersträvas;

— skall områden med av människan orsakad, störande syrebrist i bot-
tenvattnen ej förekomma;

— skall fiske kunna bedrivas uthålligt;

— skall fisk och skaldjur kunna utnyttjas som föda utan hälsorisk;

— skall föroreningar i och på vattnet icke utgöra en begränsning av
havsområdenas rekreationsvärden.

De åtgärdsstrategier vi utformar måste karakteriseras av uthållighet och
långsiktighet. Detta beror inte minst på att de naturliga variationerna i
våra hav är så stora att det tar lång tid innan vi med säkerhet kan fastställa
att en förändring skett och åt vilket håll den går. Våren 1988 hade vi t. ex.
den mycket allvarliga blomningen av giftalgen Chrysocromulina. Den
därpå följande sommaren var från algblomningssynpunkt mycket gynn-
sam, med endast små blomningar. Havsbotten återhämtade sig förvånans-
värt snabbt i de tidigare drabbade områdena. Trots detta har hotbilden
inte förändrats mellan de båda åren, och åtgärder är fortfarande lika
angelägna.

NÄRSALTER

Det svenska belastningsbidraget av närsalter är numera jämförelsevis litet,
och ensidiga begränsningsåtgärder vid svenska källor torde ha liten bety-
delse för miljösituationen i stort i öppna havet.

Genom internationella överenskommelser, i Helsingforskommissionen
och Nordsjökonferensen, har det tidigare (i det första aktionsprogrammet
mot havsföroreningar) angivna målet om en halvering av närsaltbelast-
ningen på våra havsområden till sekelskiftet flyttats fram till att gälla år
1995. Med denna förändring kvarstår målet som ett delmål på vägen mot
de övergripande miljömålen som redovisats ovan. Vid sidan av skyldighe-
ten att genomföra åtgärder som överenskommits internationellt och Sveri-
ges ambitioner att gå före och visa på tekniska lösningar, måste de regiona-
la och lokala förhållandena i våra egna kustzoner bli styrande för de
nationella åtgärdskraven.

Jordbruket står fortfarande för den dominerande tillförseln av närings-
ämnen från Sverige till våra havsområden. De åtgärdskrav som redan lagts
på jordbruket håller nu på att genomföras. Mycket talar för att effekten på
lång sikt kan bli betydligt större än den reduktion på 15-20% som ur-
sprungligen beräknats. Lantbruksstyrelsen räknar med att det, med de
åtgärder som redan beslutats och som nu föreslås, går att komma en god
bit på väg mot 50-procentsmålet.

För de kommunala reningsverken är det i första hand fråga om att
fullfölja det program som tidigare lagts fast. En detaljerad genomgång har
gjorts av 85 kustförlagda reningsverk, som betjänar omkring 4,5 miljoner
personekvivalenter. Behovet att praktiskt prova ut lämplig reningsteknik
för kväverening och de stora behoven av konstruktions- och byggkapacitet
kan innebära svårigheter att få hela programmet genomfört fullt ut till
1995. Problemanalysen pekar vidare på att det fortsättningsvis är mer
angeläget att åtgärda läckande ledningssystem och s. k. bräddning på nätet
än att ytterligare trappa upp reningskraven i själva reningsverket.

När det gäller de diffusa källorna pekas i första hand på behovet av att
förbättra reningen av avloppsvatten från de många fastigheterna i glesbygd
som inte är anslutna till samlade kommunala avloppsnät, samt att införa

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.1

tvättmedel med lågt eller inget fosfatinnehåll i områden där effektiv fosfor-
rening av avloppsvatten inte finns.

I det internationella arbetet med havskonventionerna utarbetas hand-
lingsprogram för närsalter, som för samtliga länder avses ge en minskning
med ca 50%. De internationella åtgärderna är desamma som finns i vårt
nationella program.

STABILA ORGANISKA ÄMNEN

Det långsiktiga målet är att eliminiera all tillförsel av antropogena (av
olika samhällsaktiviteter orsakad) stabila organiska miljögifter till havs-
miljön. Detta mål kvarstår oförändrat sedan den första havsaktionsplanen
och framstår idag som allt angelägnare att förverkliga. Som ett delmål har i
Helsingforskommissionen och Nordsjökonferensen överenskommits att
tillförseln av sådana ämnen till havsmiljön skall halveras till 1995 jämfört
med 1987 respektive 1985. Arbetet att definiera vad detta beslut konkret
innebär och att peka ut vilka industrier, övriga samhällssektorer och
kemiska ämnen/produkter som i första hand bör åtgärdas pågår både
nationellt och internationellt. Arbetsområdet är komplext och mycket
omfattande.

Principen att överallt vidta de förebyggande åtgärder som över huvud
taget är möjliga är särskilt viktig när det gäller arbetet med organiska
miljögifter. Överlag krävs en betydligt restriktivare hållning mot använd-
ningen av svårnedbrytbara ämnen. Det praktiska genomförandet av ett
sådant program måste dock ske stegvis.

Betydande metodologiska svårigheter föreligger, främst vad gäller att
precist definiera vad som egentligen inryms under begreppet svårned-
brytbar, samt hur man skall kunna bestämma toxicitet och risk för bio-
ackumulation för komplexa produkter och utsläpp. Internationellt intresse
finns för de olika åtgärds- och utvecklingsprogram som för närvarande
drivs i Sverige.

Sedan den första aktionsplanen har möjligheterna att begränsa de tidiga-
re så stora utsläppen från skogsindustrin ytterligare studerats. Branschen
kommer att klara det mål om utsläpp av klorerade organiska ämnen som
sattes upp. Det bör också vara möjligt att omkring sekelskiftet ha påbörjat
åtgärder vid samtliga fabriker för att nå en utsläppsnivå motsvarande 25 %
av den som fastställdes i den första aktionsplanen. För detta krävs dock en
viss utveckling av tekniska metoder, som ännu inte är klar. Med den tid
som står till buds bör detta inte vara något avgörande hinder.

En viktig fråga i detta sammanhang är att de åtgärder som skogsindu-
strin genomför inte bara kommer att förändra den totalt utsläppta voly-
men, utan även utsläppets egenskaper. Parallellt med att utsläppsbegräns-
ningarna genomförs är det därför nödvändigt att ta reda på bl. a. om (och i
så fall hur) andelen stabila organiska ämnen i utsläppet ändras samt hur
miljöegenskaperna hos avloppsvattnet i övrigt förändras (kemisk samman-
sättning samt toxicitet och ackumulerbarhet).

Att närmare precisera vid vilken tidpunkt det kan vara möjligt att nå

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.1

ännu längre på väg mot målet att helt eliminera utsläppen är idag inte
möjligt, eftersom någon teknik för detta inte finns.

Vad gäller utsläppen från övriga industribranscher kan konstateras att
det påbörjade arbetet med att identifiera och åtgärda utsläpp av stabila
organiska ämnen från den kemiska industrin pågår. Inventeringen av
användningen av kemiska produkter inom ett antal industribranscher,
med syftet att göra utbyten mot miljövänliga alternativ, har kommit igång,
men mycket återstår. Det är ett kunskaps- och resurskrävande arbete med
starka kopplingar till produktutveckling och internationell harmonisering.
Framstegen tar tid.

Arbetet med att minska tillförseln till havet av stabila organiska ämnen
från den allmänna kemikalieanvändningen i samhället har kommit igång,
och listor med förteckningar över olika kemiska ämnen, som i första hand
bör undantas från användning, har tagits fram i samarbete mellan kemika-
lieinspektionen och naturvårdsverket. Flera olika åtgärdsprogram pågår,
exempelvis för avveckling av PCB, klor, paraffiner i verkstadsoljor och
1.1.1-trikloretan.

METALLER

Metaller är naturligt förekommande ämnen i miljön som dock kan vara
toxiska vid allt för höga koncentrationer. Det långsiktiga målet för tillför-
seln av metaller till våra omgivande hav bör anges som ett procentuellt
påslag på den beräknade naturliga bakgrundstillförseln. Det ”tillåtna”
procentuella påslaget varierar för olika metaller och också beroende på till
vilket havsområde utsläppet sker, men torde normalt ligga i området 50 —
200%.

För metaller som är toxiska och kan bioackumuleras finns genom Nord-
sjöarbetet och i Helsingforskommissionen internationellt antagna mål att
minska tillförseln till havsområdena med 50%. Vid den tredje Nordsjö-
konferensen fattades dessutom beslut om att höja denna ambitionsnivå till
70% för metallerna kvicksilver, kadmium och bly, samt för dioxiner. De
åtgärder som genomförs i olika samhällssektorer i Sverige, bl. a. ett särskilt
åtgärdsprogram för kvicksilver, beräknas leda till att detta mål uppfylls.

Kvicksilver och kadmium bedöms vara de metaller som generellt bör
prioriteras högst i åtgärdsarbetet. Dels sprids de snabbt i miljön, både med
havsströmmar och som luftspridning, dels kan kvicksilver anrikas i fisk i
halter som begränsar fiskens användbarhet som livsmedel (svartlistning). I
Sverige har redan kraftiga utsläppsbegränsningar genomförts, vilket bl. a.
lett till att antalet svartlistade områden längs våra kuster minskat. Sverige
bör i framtiden lägga ökad vikt vid att få till stånd åtgärder i andra länder,
inte minst med hänsyn till lufttransportens stora andel av tillförseln.

Utöver kvicksilver och kadmium bör särskild uppmärksamhet, åtmins-
tone inom vissa havsområden, ägnas åt zink och arsenik.

För övriga metaller bör den svenska åtgärdsnivån bestämmas av den
regionala eller lokala föroreningssituationen.

Prop.1990/91:90

Bilaga 2.1

OLJA

Sedan det första aktionsprogrammet mot havsföroreningar har ett förbätt-
rat underlag när det gäller olja och oljeförorening tagits fram. Det visar att
kontinuerlig tillförsel av olja till ett havsområde, om än i förhållandevis
små mängder per tidsenhet, har väl så allvarliga effekter som ett större
engångsutsläpp.

De viktiga vägarna för denna oljetillförsel till havet är flod- och luftde-
position. Beräkningarna är ännu osäkra, men tyder på avsevärt större
tillförsel än tidigare bedömningar. Såväl omfattningen av denna tillförsel
som källorna behöver utredas ytterligare.

Oljeutvinningen i Östersjön är idag mycket begränsad, men kan under
de närmaste decennierna komma att öka väsentligt. Mycket strikta krav på
utsläppsbegränsningar vid en sådan exploatering har ställts inom ramen
för Helsingforskommissionen. Det är viktigt att denna stränga kravnivå
verkligen uppfylls i framtiden. Som lika viktigt framstår att försöka över-
föra motsvarande höga kravnivå till den oljeutvinning som pågår i Väster-
havet och Nordsjön. De utsläppsnivåer som där fortfarande accepteras
ligger betydligt högre, samtidigt som oljeutvinningen där har en mycket
stor omfattning.

BEREDSKAP INFÖR AKUTA MILJÖHOT MOT HAVET

Händelserna i Västerhavet 1988 med giftalgblomning, säldöd och en
mycket omfattande syrebristsituation aktualiserade på ett påtagligt sätt
behovet av en ökad beredskap.

Från beredskaps- och larmsynpunkt bör man särskilja tre olika typer av
händelser som kan tänkas inträffa:

— Händelser som orsakas av storskaliga förändringar i miljön, t. ex. eut-
rofiering med algblomning och syrebrist som följd. Hit kan också
räknas säldöden, även om något miljösamband ej påvisats.

— Händelser som orsakas av någon akut form av olycka eller haveri med
fartyg med olja eller kemikalier.

— Händelser som orsakas av någon akut form av olycka eller haveri vid
fast anläggning såsom större industri, lagringsanläggning, anläggning
för energiproduktion eller avloppsreningsverk.

Det är framför allt inom tre områden som beredskapshöjande åtgärder
kan sättas in:

— Intensivare kustmiljöövervakning.

— Fastare bevaknings- och ledningsorganisation.

— Förbättrad informationsverksamhet.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.1

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens
naturvårdsverks rapport Hav 90 Aktionsprogram mot
havsföroreningar

Efter remiss har yttranden kommit in från kommerskollegium, kustbevak-
ningen, statens räddningsverk, sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, universitets- och högskoleämbetet, lantbruksstyrel-
sen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, plan- och
bostadsverket, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, sty-
relsen for teknisk utveckling, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrel-
sernas organisationsnämnd, koncessionsnämnden för miljöskydd, kemi-
kalieinspektionen, Forskningsrådsnämnden, Naturvetenskapliga forsk-
ningsrådet, Sveriges lantbruksuniversitet, skogs- och jordbrukets forsk-
ningsråd, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Centralorga-
nisationen (SACO), Dalälvsdelegationen (ME 1987:02), Fiskebranschens
riksförbund, Greenpeace, Göteborgs universitet/Kristinebergs marinbio-
logiska station, Hushållningssällskapens förbund, Kungl. Skogs- och Lant-
bruksakademien, lantbrukarnas riksförbund, Landsorganisationen i Sveri-
ge, Naturskyddsföreningen, Näringsfrihetsombudsmannen, Skogsindust-
rierna, statens energiverk, statens livsmedelsverk, statens väg- och trafik-
institut, statistiska centralbyrån, Svenska hamnförbundet, Svenska vatten-
och avloppsverksföreningen, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges indu-
striförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges Petroleuminstitut,
Sveriges redareförening, Sveriges turistråd, Transportforskningsbered-
ningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Åtgärdsgrupp Väst, Åtgär-
dsgrupp Syd, Åtgärdsgrupp Nord, länsstyrelsen i Östergötlands län, läns-
styrelsen i Blekinge län, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i
Hallands län, Strömstads kommun, Göteborgs kommun, Stockholms
kommun, Luleå kommun, Överstyrelsen för civil beredskap, Svenska ma-
skinbefälsförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) Svenska
Gruvföreningen, Boliden Mineral AB, Skogsägarnas riksförbund, Lunds
universitet Institutet för miljö- och energisystem.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.2

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Luft 90 Aktionsprogram mot luftföroreningar och försurning

De riktvärden som naturvårdsverket fastställt med hänsyn till allmäntox-
iska effekter, överkänslighet och olägenhet överskrids i dag vid trafikerade
gator där ett mycket stort antal människor bor eller arbetar. Överskridan-
dena gäller kvävedioxid och koloxid. Riktvärdet för kvävedioxid över-
skrids i vissa fall for hela stadsdelar. Situationen kommer att förbättras
bl. a. genom de skärpta avgaskrav som inforts för personbilar och som
kommer att införas för lastbilar och bussar. Problem kommer dock att
kvarstå i områden kring stora trafikleder och i orter med dåliga ventila-
tionsförhållanden.

Cancerkommittén uppskattade år 1984 att luftföroreningarna i våra
tätorter orsakar 100—1 000 cancerfall per år. Senare uppskattningar pekar
mot ett intervall på 300 — 2000 fall med ett sannolikt värde kring 800.

Den uppskattade cancerrisken av luftföroreningar på 300-2000 fall per
år svarar mot 50—250 dödsfall i cancer per år och miljon tätortsinvånare.
Denna risk ligger kraftigt över den risk som eftersträvas inom strålskyddet.
Där anges 1 — 10 dödsfall i cancer per år och miljon invånare.

I de flesta tätorter ger trafiken det dominerande bidraget till cancerris-
ken från luftföroreningar. Både partiklar och gasformiga ämnen i avgaser-
na spelar roll. Denna katalytiska rening som nu används på bensindrivna
bilar minskar sannolikt utsläppen av cancerframkallande ämnen kraftigt
från dessa bilar. Det blir därmed allt betydelsefullare att söka minska
utsläppen av cancerframkallande ämnen — både i partikel- och i gasfas —
från de dieseldrivna bilarna.

Kulturminnen och kulturföremål angrips av luftföroreningarna framför
allt svaveldioxiden. Många objekt i förorenad stadsmiljö är allvarligt ska-
dade.

Närmare 3 miljoner människor bor utmed gator eller vägar där na-
turvårdsverkets föreslagna riktvärden för trafikbuller överskrids.

Miljömål

Utgångspunkterna för de åtgärder vi föreslår är:

— Halterna av koloxid, kvävedioxid, svaveldioxid, sot och partiklar skall
senast år 2000 ligga under de riktvärden som fastställts av naturvårds-
verket. Detta skall gälla överallt i landet även i storstäderna.

— Den totala cancerrisken till följd av luftföroreningar bör minskas kraf-
tigt. Långsiktigt bör den minska till samma nivå som eftersträvas inom
strålskyddet i fråga om allmänhetens risker. Där anges högst 1 — 10
dödsfall i cancer per år och miljon invånare.

— Korrosionen av värdefulla byggnader och minnesmärken minskas mer
än vad som följer av riktvärdena för luftkvalitet. Tekniskt möjliga
åtgärder avseende bl. a. fordon, bränslen och trafikplanering bör vidtas
såvida det inte är uppenbart ekonomiskt orimligt.

— Bullret från vägtrafiken bör på lång sikt inte överstiga de nivåer som
anges i naturvårdsverkets förslag till riktvärden avseende vägtrafikbul-
ler.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

Förslag

Många åtgärder är motiverade med hänsyn till såväl lokala som storskaliga
miljöproblem. Utöver de skärpta generella avgaskrav, ekonomiska styrme-
del m.m. som föreslås i andra delar av aktionsprogrammet förordar vi
följande åtgärder med hänsyn till tätortsmiljön:

— Svavelhalten i dieselbränsle sänks till högst 0,05% från den 1 juli 1993.
Svavelhalten sänks ytterligare och kvaliteten förbättras även i övrigt
med stöd av ekonomiska styrmedel.

— Miljöklasser för fordon införs i huvudsak enligt miljöavgiftsutred-
ningens förslag. Bullerkrav bör ingå för såväl lätta som tunga fordon i
klassen med mest avancerade miljöprestanda.

— En särskild norm för tunga tätortsfordon infors under 1990 som vägled-
ning för köparna av sådana fordon. Normen läggs till grund for miljö-
klassning av fordon från och med 1992 års modeller.

— Storstadstrafikkommitténs förslag genomförs. Det innebär bl.a. för-
bättrad kollektivtrafik, bilavgifter och begränsning av reseavdragen i
storstäderna.

— Teknikutveckling för att nå lägre utsläpp från småskalig vedeldning
stimuleras. Målet bör vara att nå lika låga utsläppsnivåer som vid
gaseldning.

— Information och utbildning om småskalig vedeldning förbättras.

— Miljömärkning införs för villapannor som eldas med olja och gas.

— Drygt 20 milj. kr. per år avsätts under de kommande tre åren för
fortsatt arbete med att skydda och restaurera kulturminnen och kultur-
föremål.

Vi har bedömt den samlade effekten av skärpta generella avgaskrav,
kvalitetskrav på dieselbränsle, införande av en särskild norm för tätorts-
fordon samt miljöklassning av fordon. Bedömningen innebär att vägtrafi-
kens kväveoxidutsläpp — om alla dessa åtgärder genomförs — skulle
minskas med totalt 40—50% räknat mellan år 1990 och år 2000 om man
utgår från transportrådets prognos över trafikarbetet.

Kolväteutsläppen i tätorterna bedöms kunna minska med ca 50% mel-
lan år 1990 och år 2000 om de nämnda fordonskraven genomförs och även
utsläppen från bensindistributionen minskas.

Partikelutsläppen med avgaser från vägtrafiken i tätorterna bedöms
kunna minska med minst 50% mellan år 1990 och år 2000 till följd av de
angivna fordonskraven, starka styrmedel for att kunna utnyttja LETT-
normen samt en förbättring av dieselkvaliteten. Bedömningen förutsätter
att det obligatoriska partikelkravet for tunga fordon blir 0,4 g/k kWh från
och med 93 års modeller.

Bullret i tätorterna — i första hand toppnivåerna — kommer att minska
om LETT-normen tillämpas. Om den får stort genomslag kan man räkna
med att de maximala ljudnivåerna ligger upp till 8 dBA lägre år 2000 än år
1990.

Utsläppsreduktionerna förstärks av de föreslagna åtgärder som påverkar
trafikarbetet och valet av trafikslag. Dessa åtgärder är väsentliga även med
hänsyn till regionala och globala miljöproblem.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

Kostnaderna för skärpta generella fordonskrav redovisas under forsur- Prop. 1990/91: 90
ning, kvävemättnad m.m. Ett dieseldrivet fordon — med en vikt över 7 Bilaga 2.3
ton — som klarar den föreslagna tätortsnormen kan uppskattas kosta
omkring 100000 kr mer än ett konventionellt fordon. Kostnaden for att
klara avgasdelen av tätortsnormen kan komma att bli betydligt lägre om
motsvarande krav införs obligatoriskt 1996. Merkostnaden för diesel-
bränsle som klarar kraven i de båda kvalitetsklasser som föreslås få lägre
skatt än ordinärt dieselbränsle kan uppskattas till 10 —20 öre respektive ca
50 öre per liter.

GLOBALA MILJÖPROBLEM Uttunning av ozonlagret

Det är ökande halter av klor och brom i atmosfären som i första hand
ligger bakom uttunningen av det stratosfariska ozonskiktet. Den ökande
halten av dessa ämnen härrör från utsläpp av klorfluorkarboner (CFC) och
andra klorerade eller bromerade ämnen.

De forskningsresultat som kommit fram under de senaste åren tyder på
att man helt måste sluta använda CFC och haloner och även 1,1,1 -triklore-
tan och koltetraklorid för att förstöringen av ozonskiktet skall kunna
hejdas. Användningen av andra ozonnedbrytande ämnen bör begränsas
kraftigt.

Naturvårdsverket har lämnat förslag till åtgärder i en särskild utredning

i december 1989. Dessa förslag innebär

— att CFC-avvecklingen fullföljs,

— att användningen av haloner så gott som helt avvecklas till 1995,

— att koltetrakloriod inte får användas efter 1991 och 1,1,1-trikloretan

inte efter 1994,

— att användningen av ofullständigt halogenerade föreningar (HCFC)
begränsas till de områden där HCFC-föreningarna är nödvändiga för
att snabbt ersätta CFC.

Påverkan av klimatet

Om utvecklingen inom energisystemen och andra delar av ekonomin
skulle fortsätta i ungefär samma banor som hittills måste man befara en
kraftigt ökad växthuseffekt. De senaste uppskattningarna pekar mot en
höjning av den globala medeltemperaturen med ca 1,8 grader fram till år
2010 och ca 3,5 grader till år 2070 att jämföra med förändringar på högst
1 — 2 grader under de senaste tusen åren. En sådan temperaturstegring
skulle få omvälvande effekter så som svåra översvämningar, starkt föränd-
rade betingelser för livsmedelsproduktionen och långtgående förändringar
av ekologiska systemen.

En avveckling av användningen av CFC bidrar till att minska klimat-
påverkan men inte tillräckligt. Tillskotten till atmosfären av i högsta grad
koldioxid måste också minskas. Forskningsresultat som finns tillgängliga i
dag tyder på att de globala koldioxidutsläppen måste mer än halveras för 17

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

att temperaturstegringen skall begränsas till en takt som människorna och
naturen kan anpassa sig till.

Vi har mot denna bakgrund formulerat följande åtgärdsmål för svensk
del vad gäller klimatpåverkande luftföroreningar:

— Användningen av CFC och andra ozontärande ämnen skall avvecklas
enligt vad som nyss sagts.

— Riksdagens mål att inte öka koldioxidutsläppen skall klaras.

— Om internationella överenskommelser om mer långtgående åtgärder för
att begränsa utsläppen av koldioxid kommer till stånd, skall utsläppen i
Sverige minskas i enlighet med dessa överenskommelser.

— Utsläppen av övriga klimatpåverkande ämnen skall begränsas där så är
möjligt.

— Sverige bör aktivt verka för att stoppa skövlingen av den tropiska
regnskogen.

— Ackumulation av koldioxid i biomassa (skog) bör ses som en positiv
åtgärd för att begränsa nettoflödet av koldioxid till atmosfären.

De svenska koldioxidutsläppen väntas öka med ca 20% till slutet av
1990-talet och med 100 % eller mer till år 2015 om inte motåtgärder vidtas.
Tillväxten i den svenska skogen är för närvarande större än avverkningen
vilket innebär att det binds kol i biomassan och i skogsmarken. Denna
bindning motsvarar ungefår hälften av de svenska koldioxidutsläppen från
förbränning av fossila bränslen och från industriprocesser. I ett längre
perspektiv kommer denna ackumulation att minska när avverkningen
kommer i balans med virkesproduktionen.

Vi föreslår beträffande energisektorn

— att det framtida elpriset skall anpassas till marginalkostnaden för att
producera el inkl, miljöavgifter. Den koldioxidskatt på 25 öre per kg
som regeringen föreslagit bör således också omfatta elproduktionen. De
omställningsproblem som därvid kan uppstå bör kunna lösas genom att
den elintensiva industrin får en återbetalning motsvarande koldioxid-
skatten i elproduktionen,

— att naturgasnät inte skall byggas ut i områden med goda förutsättningar
för användning av biobränslen,

— att fjärrvärmens konkurrensförmåga i förhållande till individuell eld-
ning skall vidmakthållas. Skatteomläggningens effekter på fjärrvärmens
konkurrenskraft bör följas noga och vid behov bör staten justera be-
skattningen. Reglerna för den kommunala taxesättningen bör anpassas
så att det blir möjligt att i viss utsträckning låta intäkter från elproduk-
tion i kraftvärmeverk täcka kostnader för distribution av fjärrvärme,

— att teknisk utveckling rörande bl.a. vindkraft och andra utsläppsfria
energislag, förgasning av biobränslen samt småskalig kraftvärme får
ökat stöd,

— att teknisk utveckling stimuleras i syfte att modifiera förbränningspro-
cesser (t. ex. fluidiserande bädd) med förhöjda utsläpp av dikväveoxid,

— att metan bör utvinnas ur avfallsdeponier.

Beträffande trafiken föreslår vi:

— Utbyggd och förbättrad kollektivtrafik, bilavgifter och begränsning av

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

reseavdrag i storstäder genomfors enligt storstadstrafikkommitténs för-
slag.

— Mer miljövänliga transportslag stimuleras även utanför tätorterna.

— Utveckling och försäljning av bränsleeffektiva fordon stimuleras. Na-
turvårdsverket avser att bistå miljöavgiftsutredningen med att ta fram
förslag härom.

— Utveckling av elbilar m. m. ges ökat stöd.

— Det framtida systemet med hastighetsgränser på våra vägar utformas så
att det bidrar till att minska trafikens koldioxidutsläpp.

Våra förslag rörande begränsning av koldioxidutsläppen är inriktade på
att riksdagens mål om oförändrade koldioxidutsläpp skall kunna klaras.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

FÖRSURNING, KVÄVEMÄTTNAD, EFFEKTER AV FLYKTIGA
ORGNISKA ÄMNEN OCH OXIDANTER

Utsläpp av deposition av svavel och kväveföreningar

Det underlag som tagits fram för detta aktionsprogram visar att kväveox-
idutsläppen från arbetsfordonen och från sjöfarten är väsentligt större än
vad som tidigare antagits. De totala svenska kväveoxidutsläppen fördelade
sig år 1988 på följande sätt på olika källor.

vägtrafik 49 %

sjöfart 9%

flyg 3 %

arbetsfordon 19 %

energiproduktion 16 %

industriprocesser 4 %

De svenska kväveoxidutsläppen väntas minska under 90-talet till följd av
bl.a. skärpta avgaskrav på lätta och tunga vägfordon. Nuvarande och
beslutande miljökrav räcker dock inte till att minska utsläppen med mer
än ca 15% till slutet av 90-talet.

De europeiska kväveoxidutsläppen väntas enligt nuvarande elplaner
minska med 15% till senare hälften av 1990-talet.

Ammoniak som släpps ut till luften härrör framför allt från stallgödsel.
Utsläppen är särskilt stora i södra och västra Götaland. Ungefar 30% av
ammoniakutsläppen från stallgödsel kommer från dessa områden.

Flyktiga organiska ämnen — utsläpp och omvandling

Trafiken och användningen av lösningsmedel är de dominerande källorna
till utsläpp av flyktiga organiska ämnen. Trafikens utsläpp kommer att
minska till följd av de skärpta kraven på lätta fordon och åtgärder i
bensinhanteringen. Användningen av lösningsmedel tenderar också att
minska både inom industrin och inom hushåll och service. Vägtrafikens
utsläpp väntas minska med omkring 70% i Sverige till år 2000 till följd av
redan fattade beslut. 19

I Europa har bl. a. Nederländerna, Frankrike och Västtyskland beslutat Prop. 1990/91: 90
att minska utsläppen. Bilaga 2.3

Miljömål

Svaveldepositionen i Sverige överskrider den kritiska belastningsgränsen i
större delen av landet. Nedfallet skulle behöva minska med ca 75% i
sydvästra Sverige och med 50% i Svealand jämfört med 1980. En påtaglig
minskning behövs också längs Norrlandskusten. I Norrlands inland är det
främst syraflödet under snösmältningen på våren som ger upphov till
problem.

Kvävenedfallet överskrider den kritiska belastningsgränsen i södra Sve-
rige. Nedfallet behöver minskas med ca 50% i Götaland, mest i de sydväst-
ra delarna.

Sommarmedelvärdena av ozon i Sverige överskrider i dag de kritiska
halterna för såväl växtskador som hälsoeffekter. Sommarmedelvärdena
behöver minskas med minst 10 — 30%. De episod vis höga halterna skulle
behöva minskas med 50% i södra och mellersta Sverige.

Vi har utgått från de mål som riksdagen har ställt upp för begränsning av
de svenska utsläppen dvs. att svaveldioxidutsläppen skall minskas med
80% mellan år 1980 och år 2000 och att kväveoxidutsläppen — som ett
första steg — skall minskas med 30% mellan år 1980 och år 1995. Vi har
utrett möjligheterna att minska kväveoxidutsläppen med 50% till år 2000.

Utsläppen av organiska ämnen av betydelse för ozonbildningen bör
begränsas med 50% före år 2005. Begränsningar av de mest miljö- och
hälsofarliga ämnena bör ges förtur.

Förslag till begränsning av svaveldioxidutsläppen

Regeringen har föreslagit en svavelskatt på olja, kol och torv på 30 kr. per
kg svavel.

Vi föreslår härutöver:

— Fortsatt minskning av svaveldioxidutsläppen från industrins processer
med sikte på minst 80% reduktion av dessa utsläpp räknat mellan år
1980 och år 2000. Kostnaden för en sådan reduktion kan på marginalen
uppskattas till omkring 15 kr. per kg svaveldioxid (30 kr. per kg svavel)
dvs. samma nivå som för den föreslagna svavelskatten på bränslen.

— Minskning av sjöfartens svaveldioxidutsläpp. Ekonomiska styrmedel
bör utnyttjas för att minska sjöfartens utsläpp av luftföroreningar.
Miljöavgiftsutredningen skall lämna förslag om sådana styrmedel i sitt
slutbetänkande sommaren 1990. Härutöver bör Sverige försöka få till
stånd en nordisk överenskommelse om att begränsa svavelhalten i
bunkeroljor.

— Begränsning av svaveldioxidutsläppen från förbränning enligt riksda-
gens beslut från år 1988. De skärpta generella svavelkraven bör införas
successivt med början i sydligaste Sverige och i storstadslänen år 1993.
Från år 1997 bör kraven omfatta hela landet.

Våra förslag innebär — tillsammans med den föreslagna svavelskatten

— att svaveldioxidutsläppen bör kunna minskas med 80% till år 2000. De
lokala störningarna i känsliga skärgårds- och stadsmiljöer minskar. Kost-
naderna för att minska utsläppen från industriprocesserna kan uppskattas
till omkring 300 milj. kr. per år.

Förslag till begränsning av utsläppen av kväveföreningar och flyktiga
organiska ämnen

För trafiken föreslår vi:

— Skärpta obligatoriska krav för personbilar och lätta lastbilar/bussar
med maximilast på 690 kg bör införas i två steg. Från och med 1994 års
modeller bör gränsvärdena för kväveoxidutsläpp skärpas och från och
med 1995 års modeller bl.a. gränsvärdena för kolväteutsläpp. I det
andra steget bör även kraven på bl. a. hållbarhet bli strängare.

— För lätta lastbilar/bussar med maximilast över 690 kg bör kraven skär-
pas från och med 1995 års modeller för fordon med en totalvikt på
högst 2 700 kg och från och med 1996 års modeller för fordon med
högre totalvikt.

— Sverige bör inom den s. k. Stockholmsgruppen, vid kontakter med EG
m. m. agera med sikte på att skärpta krav för bl. a. kväveoxidutsläppen
skall kunna bli obligatoriska från och med 1996 års modeller av tunga
fordon.

— De obligatoriska kraven bör kompletteras med miljöklassning av både
lätta och tunga fordon från och med 1992 års modeller. Systemet med
avgifter/bidrag relaterade till miljöprestanda bör utformas i huvudsak
enligt miljöavgiftsutredningens förslag. Definitionen av vissa miljöklas-
ser bör justeras något med hänsyn till de obligatoriska krav vi föreslår.
Vidare bör bullerkrav införas för såväl lätta som tunga fordon i klassen
med mest avancerade miljöprestanda.

— Hamnavgifterna för sjöfarten bör differentieras med hänsyn till farty-
gens miljöprestanda. Avgiftsbeloppen bör relateras till de beräknade
svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp i Sveriges närområde givet den
reningsteknik/typ av motor som är installerad och givet svavelhalten i
bunkeroljan.

— Miljöavgiftsutredningen skall lämna förslag rörande ekonomiska styr-
medel för att begränsa sjöfartens utsläpp av luftföroreningar i sitt slut-
betänkande sommaren 1990. Naturvårdsverket räknar med att bistå
avgiftsutredningen i detta arbete.

— Ett system med landningsavgifter baserade på miljöprestanda bör
tillämpas för såväl inrikes flygtrafik som för internationell flygtrafik.
Landningsavgiftema bör differentieras med hänsyn till buller och
bränsleeffektivitet samt utsläppsegenskapema vad gäller kväveoxid och
kolväten.

— Också vad gäller flygets utsläpp skall miljöavgiftsutredningen lämna
förslag till sommaren 1990. Naturvårdsverket avser att bidra med un-
derlag m. m. till utredningen. Härutöver bör flygets utsläpp begränsas
via koncessionsprövningen av flygplatser.

— Krav på utsläppen från arbetsfordon bör förberedas med sikte på att

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

inforas snarast med stöd av ekonomiska styrmedel och göras obligato-
riska omkring år 1995.

— Frågan om avgaskrav måste från svensk sida väckas internationellt
bl.a. inom Stockholmsgruppen, i överläggningar med EG och i det
nordiska samarbetet.

De åtgärder vi föreslår med hänsyn till lokala och globala problem bl. a.
förändrade reseavdragsbestämmeler och utbyggnad av miljövänlig kollek-
tivtrafik kommer också att bidra till minskade kväveoxidutsläpp.

För energiproduktionen räknar vi med att den kväveoxidavgift på 40 kr.
per kg kväveoxider som regeringen föreslagit kommer att ge starka incita-
ment att minska utsläppen från de större pannorna. Vi föreslår inte några
ytterligare åtgärder för dessa pannor.

Det system med förbättrad information, miljömärkning av vissa pannor
m. m. som vi föreslår under lokala miljöproblem bör på sikt kraftigt
minska utsläppen av flyktiga organiska ämnen från de mindre pannorna
och även minska kväveoxidutsläppen från dess pannor.

De åtgärder som vi förordar för att begränsa energiproduktionens kol-
dioxidutsläpp kommer också att minska kväveoxidutsläppen. Det gäller
speciellt de åtgärder som ökar incitamenten att hushålla med el och att
använda utsläppsfria energislag som vindkraft.

För industriprocesserna föreslår vi:

— Begränsning av kväveoxidutsläppen med stöd av miljöskyddslagen.

— Åtgärder upp till en kostnad av ungefärligen 40 kr. per kg minskad
kväveoxidemission bör normalt genomföras.

— Fortsatt begränsning av utsläppen av flyktiga organiska ämnen med
stöd av miljöskyddslagen.

För användningen av lösningsmedel inom industrier och hushåll före-
slår vi:

— Målet för åtgärder rörande klorerade lösningsmedel bör vara att an-
vändningen i huvudsak upphör. Naturvårdsverket och kemikaliein-
spektionen kommer att lämna förslag då de båda myndigheternas upp-
drag rörande åtgärder för att begränsa användningen av särskilt hälso-
och miljöfarliga ämnen skall redovisas till den 30 juni 1990.

— Utsläppen av övriga lösningsmedel bör fortsätta att minskas med stöd
av miljöskyddslagen. Utsläppen bör i första hand reduceras genom
övergång till lösningsmedelsfria eller lösningsmedelsfattiga material. I
andra hand bör de reduceras genom rening.

— Förbättrad information bör utnyttjas för att stimulera tillverk-
ning/användning av miljövänligare produkter.

För jordbruket föreslår vi följande åtgärder för att begränsa ammoniak-
emissionen:

— Lantbruksstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram med
målet att minska avgivningen av ammoniak till atmosfären med 25%
till 1995 i södra och västra Götaland. Programmet bör redovisas till
regeringen i december 1991.

— Ytterligare åtgärder i stallar och vid lagring av gödsel och urin får
övervägas när resultaten från pågående utredningar i främst Nederlän-
derna och Danmark föreligger. Lantbruksstyrelsen bör ges i uppdrag att

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

senast i januari 1993 redovisa möjligheter till och konsekvenser av en Prop. 1990/91: 90
minskning av ammoniakemissionen med 50% till år 2000 i södra och Bilaga 2.3
västra Götaland.

— Informationen och rådgivningen m. m. om motiven för och möjlighe-
terna till att begränsa avgivningen av ammoniak från stallgödsel för-
bättras. Forskning och försök i syfte att pröva och utveckla olika meto-
der for att begränsa utsläppen genomfors.

— Ett särskilt övervakningsprogram etableras i syfte att följa upp om
vidtagna åtgärder ger förväntad effekt.

De åtgärder vi föreslår för att begränsa kväveoxidutsläppen bör —
tillsammans med de åtgärder vi föreslår med hänsyn till lokala och globala
miljöproblem — göra det möjligt för Sverige att minska sina kväveoxidut-
släpp med 30% till år 1998 jämfört med något av åren 1980— 1985. Det
betyder att utsläppen kan minskas i enlighet med vad Sverige deklarerat
internationellt tillsammans med ett antal andra länder. Vi vill stryka under
att enbart de tekniska åtgärder vi föreslagit inte är tillräckliga. För att den
önskade utsläppsminskningen skall nås krävs att också energipolitiken och
trafikpolitiken — så som vi föreslår under lokala och globala miljöproblem

— inriktas på att främja mer miljövänliga energi- och trafiksystem än
hittills.

Vi har — med hänsyn bland annat till den förändrade bedömningen av
vissa utsläpps storlek — inte ansett det möjligt att rikta in åtgärderna på
30% reduktion till år 1995.

För att minska kväveoxidutsläppen med 50% till år 2000 krävs utöver
tekniska åtgärder mycket långtgående trafikpolitiska och energipolitiska
åtgärder. Vi anser att en reduktion med 30% bör säkras innan ett nytt mål
sätts upp.

Utsläppen av flyktiga organiska ämnen bedöms minska med 50% före år
2005 till följd av de åtgärder vi föreslår.

Flera av de åtgärder vi föreslagit för att minska kväveoxidutsläppen
kräver ytterligare utredning innan de kan preciseras. Det gäller t. ex. skärp-
ta krav på tunga fordon och arbetsfordon samt åtgärder för att minska
utsläppen från flyget och sjöfarten. Vi kan inte bedöma de samlade kostna-
derna av dessa åtgärder ännu även om vi gjort uppskattningar i vissa delar.

De totala årliga kostnaderna till följd av skärpta krav på lätta fordon kan
uppskattas till ca 35 milj. kr. när kraven introduceras och uppemot 400
milj. kr. när de slagit igenom i hela bilparken.

En minskning av kväveoxidutsläppen från industrins processer — upp
till en kostnad av 40 kr. per kg kväveoxider — kan väntas kosta omkring
150 milj. kr. per år.

De totala årliga kostnaderna för att minska utsläppen av flyktiga organi-
ska ämnen från fasta anläggningar kan uppskattas till omkring 700 milj. kr.

TUNGMETALLER OCH STABILA ORGANISKA ÄMNEN

Tungmetaller och stabila organiska ämnen påverkar både landmiljön,
sötvattnen och haven. Behovet av att minska den regionala belastningen

av dessa ämnen bestäms i hög grad av effekterna i havsmiljön. Metaller Prop. 1990/91:90
och stabila organiska ämnen behandlas mot denna bakgrund utförligt i Bilaga 2.3
aktionsprogrammet mot havsfororeningar.

Vi har valt att behandla kvicksilver i detalj i detta aktionsprogram.
Förslag till åtgärder rörande övriga metaller samt stabila organiska ämnen
lämnas i Hav 90.

Kvicksilver släpps ut från förbränning av bl. a. kol, torv och avfall samt
från vissa industriprocesser. Därtill kommer diffus spridning främst ge-
nom produktanvändning och läckage från avfallsupplag. Utsläpp av kvick-
silver från mänsklig verksamhet (antropogena utsläpp) dominerar i tättbe-
byggda områden på jorden. I Europa beräknas de antropogena utsläppen
utgöra 90% av de totala.

De förhöjda halter av kvicksilver i fisk som vi har i dag beror i hög grad
på det samlade nedfallet från luften under många decennier. Depåerna i
marken ökar även med nuvarande nedfall, om än i långsam takt. Om
kvicksilvernedfallet förblir lika stort som i dag kommer situationen i
vattnen fortsätta att försämras.

I dag utgör kvicksilverutsläppen i andra länder i Europa huvudorsaken
till depositionen av kvicksilver i Sverige. De förhöjda oxidantnivåer som
förekommer i Europa är också betydelsefulla.

Miljömål

Miljömålet med hänsyn till kvicksilvrets hälsoeffekter kan formuleras:

— Metylkvicksilverhalten i söt vattenfisk bör på längre sikt ej överstiga 0,5
mg/kg.

För att kvicksilverhalterna i fisk i berörda sjöar skall kunna minska mot
denna nivå måste kvicksilvernedfallet i Sverige minska med uppskatt-
ningsvis 80%. Med hänsyn till havsekosystemen behöver den antropogena
tillförseln minska med 75 —90% i de havsområden som omger Sverige.

Förslag

Insatserna hittills för att komma till rätta med kvicksilverproblemet har
inriktats mot att reducera punktutsläppen. Dessutom har stora ansträng-
ningar Bgjorts för att få en bättre kontroll över vissa slag av kvicksilverhal-
tiga restprodukter.

Kvicksilverbalansen för Sverige visar emellertid att den årliga tillförseln
av kvicksilver i råvaror och produkter är väsentligt större än de kända
utsläppen. Vi bygger upp stora förråd av kvicksilver som förr eller senare
kan komma att nå miljön.

Vi föreslår av användningen av kvicksilver och kvicksilverhaltiga pro-
dukter i Sverige skall begränsas till minsta möjliga. Avvecklingsplanen
innebär:

— Kvicksilverbaserade metoder inom kloralkaliindustrin skall vara ersat-

ta med kvicksilverfria senast år 2010.

— Försäljning av kvicksilverbatterier förbjuds från och med år 2000.

— Försäljning av kvicksilverhaltiga febertermometrar förbjuds från och

med den 1 januari 1992 och försäljning av övriga kvicksilvertermo- Prop. 1990/91:90
metrar från och med den 1 januari 1993. Bilaga 2.3

— Socialstyrelsen ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för att av-
veckla amalgam som fyllnadsmaterial.

— Användningen av kvicksilverhaltiga strömbrytare i bilar upphör från
och med 1992 års modeller. Försäljningen av kvicksilverhaltiga ström-
brytare i övrigt liksom kvicksilverhaltiga sjukvårdsinstrument, indu-
striella mätinstrument m. m. förbjuds från och med den 1 januari 1993.

— Användningen av kvicksilver i lysrör, kvicksilverlampor m. m. får fort-
gå tills vidare. Ett system med märkning bör övervägas. På lång sikt bör
också denna kvicksilveranvändning avvecklas.

— Användningen av kvicksilver i laboratorier begränsas med stöd av
information. En viss användning måste få finnas kvar av forsknings-
skäl.

Begränsningen av kvicksilveranvändningen kompletteras med

— åtgärder för att förbättra återtagning och slutlig deponering av kvick-
silverhaltiga produkter,

— fortsatt begränsning av utsläppen,

— åtgärder i miljön för att minska kvicksilverinnehållet i fisk.

I det internationella arbetet bör Sverige verka för motsvarande åtgärder,
dvs. sträva efter överenskommelser som reducerar inte bara utsläppen
utan även användningen av kvicksilver.

Den minskade användningen och den förbättrade återtagningen av
kvicksilverhaltiga produkter bör bidra till att minska de kända utsläppen
redan på kort sikt. Den största effekten uppkommer på lång sikt inte minst
genom att diffusa utsläpp av olika slag och läckage från avfallsupplag kan
minska.

Åtgärderna kommer på sikt att innebära att kvicksilverhalterna i fisk
begränsas och att vi kan nå målet, ingen eller obetydlig påverkan i kust-
och havsområdena. De förutsätter dock att vi får till stånd omfattande
åtgärder även i andra länder.

ÅTGÄRDER I MILJÖN AVSEENDE SKOG OCH MARK, FLORA
OCH FAUNA SAMT GRUNDVATTEN Skogsmarkskalkning

Under den gångna försöksperioden har inga nya resultat kommit fram som
förändrar den tidigare bedömningen att kalkning kan användas för att
motverka försurningens effekter i skogsmark. Riskerna för negativa miljö-
effekter bedöms som små. Det är inte sannolikt att kalkning av försurad
mark totalt sett leder till minskad skogstillväxt, vilket vissa forskningsre-
sultat tidigare pekat mot. Nya försöksresultat tyder snarast på en viss
positiv effekt även på kort sikt.

För de allra mest försurade delarna av Sverige kan vi därför rekommen-
dera kalkning som ett skydd mot försurningsskador på mark. Hyggen och
slutavverkningsmogen skog bör undvikas med hänsyn till riskerna för
kväveläckage. Kalkning måste ske ståndortsanpassat och restriktivt. Om-
rådena med känsligt växt- och djurliv skall ej åtgärdas.

Vi föreslår: Prop. 1990/91:90

— Skogsstyrelsen ges i uppdrag att i samarbete med naturvårdsverket Bilaga 2.3
utarbeta råd och anvisningar för skogsmarkskalkning.

— Skogsstyrelsen ges i uppdrag att

a) fortsätta sin försöksverksamhet med praktisk skogsmarkskalkning

till och med 1992/93

b) under 1992/93 lämna förslag till en eventuell storskalig skogsmarks-
kalkning

c) tillsammans med naturvårdsverket utarbeta ett kontrollsystem för
övervakning av kalkningens effekter.

Skogsvitalisering

Markförsurningen för med sig en tilltagande växtnäringsobalans i marken.
Dessa markförändringar är ett hot mot skogens långsiktiga produktions-
förmåga i flertalet skogstyper i belastade områden.

Vi föreslår:

— Naturvårdsverket skall fortsätta och utvidga den forskningsinriktade
försöksverksamheten avseende vitalisering av skog och mark.

Trädslagsval

Möjligheterna att praktiskt motverka luftföroreningarnas effekter på mar-
ken genom ändrat trädslagval framstår ännu som osäkra. Ett byte av
trädslag tar dessutom mycket lång tid då inte mer än ungefär 1 % av
skogsmarken föryngras varje år. Lövträd inverkar positivt på marktillstån-
det men många satsningar på lövträdsplantering har spolierats genom
kraftiga viltskador. Erfarenheterna från Västtyskland pekar mot att barr-
träd i biandbestånd med löv drabbas hårdare av direkta luftförorenings-
skador än rena barrbestånd.

Vi föreslår:

— Åkermark som tas ur bruk bör så långt möjligt beskogas med lövträd.
Självföryngrad björk i ungskog av barrträd bör utnyttjas för virkespro-
duktion i större utsträckning. Ett ökat utnyttjande av lövträd som
ridåer i bryn och kantzoner bör eftersträvas. Självsådd björk bör även i
övrigt ges ökat utrymme i skogsskötseln som ett led i en ökad ståndorts-
anpassning.

Skogsvård

Skogliga skötselåtgärder kan i olika grad förstärka eller motverka luftföro-
reningarnas effekter på skog och mark.

Vi föreslås:

— Skogsvårdsorganisationen fortsätter sitt arbete för att göra det svenska
skogsbruket mer ståndortsanpassat. I denna anpassning måste även
luftföroreningarna beaktas. I övrigt bör bl.a. gödslingen av skogsmark
med kvävegödselmedel även i fortsättningen begränsas i östra Sverige

samt en fortsatt övergång från försurande till icke försurande gödselme- Prop. 1990/91:90
del stimuleras. Bilaga 2.3

Flora och fauna

Luftföroreningarna utgör ett betydande hot mot växt- och djurlivet såväl
på land som i vatten. Vi föreslår att försöksverksamheten rörande åtgärder
för att motverka förändringar av flora och fauna skall fortsätta.

Jordbruksmark

Luftföroreningarnas bidrag till syrabelastningen på åkermarken är relativt
litet, ungefärliga 10—15%, och kan inte i sig lastas för de låga pH-värden
som finns i delar av den svenska jordbruksmarken. Skörd, gödsling och
markprocesser står för den dominerande delen av syratillförseln.

Kadmiumupptaget i jordbruksgrödorna och därmed i livsmedlen ökar
långsamt till följd av att tillförseln av kadmium till den svenska åkermar-
ken överstiger förlusterna samtidigt som kalkningen är otillräcklig. Detta
är en oacceptabel utveckling även om problemet i dag inte är akut.

Åtgärder för att begränsa kadmiumutsläppen tas upp i annat samman-
hang. Här föreslår vi bl.a. att lantbruksstyrelsen skall ges i uppdrag att
utarbeta ett program för övervakning av åkermarkens tillstånd i Sverige.

Åtgärder avseende brunnar

Det är angeläget att få fram bättre tekniska åtgärder mot surt brunnsvat-
ten. Vi föreslår en fortsatt verksamhet vid livsmedelsverket inriktad på
teknikutvecklingen, testning av utrustningar, uppföljning av utrustningar-
nas funktion hos hushållen samt information.

KALKNING AV SJÖAR OCH VATTENDRAG

Den samlade erfarenheten visar att kalkning av försurade sjöar och vatten-
drag är en effektiv och väl fungerande metod för att vidmakthålla en god
vattenkvalitet och en god livsmiljö för växter och djur.

Kalkning av sjöar och vattendrag bör fortsätta med inriktning på

— att alla omkalkningar klaras,

— att de mest angelägna nykalkningama i Götaland, Svealand och Norr-
lands kustland kan genomföras,

— att kalkningsinsatserna i Norrlands inland och fjälltrakter byggs ut
successivt under perioden,

— att kalkningsåtgärder för att minska halterna av kvicksilver och cesium
i fisk ryms inom kalkningsprogrammet.

FORSKNING, ÖVERVAKNING, INFORMATION

Ett FoU-program har drivits på grundval av förslag i tidigare aktionspro-
gram. Detta arbete bör fortsätta med följande inriktning:

— Luftkvalitetsövervakning speciellt vad gäller ozon och flyktiga organi-
ska ämnen.

— Fortsatt övervakning av stratosfärens ozonskikt vid två stationer i
Sverige samt etablering av två mätstationer för övervakning av metan-
halterna i luften.

— Inventering av skogsskador genom riksskogstaxeringen och permanenta
provytor.

— Forskning om luftföroreningarnas effekter på mark och grundvatten,
skog samt fauna och flora. Forskningen om effekter av försurning och
kalkning i vatten bör fortsätta.

— Medverkan i internationellt forskningssamarbete inom ramen för

a) EUROTRAC, ett stort samordnat program kring transport och om-
vandling av luftföroreningar,

b) FoU-samarbete under konventionen om gränsöverskridande luftför-
oreningar

c) stöd och samarbete mellan Östeuropa och Sverige.

Informationsinsatserna rörande dels luftföroreningar och försurning
dels CFC-avvecklingen bör fortsätta. Överföringen av kunskaper till Öst-
europa bör intensifieras inom ramen för dessa insatser.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.3

INTERNATIONELLT ARBETE

De storskaliga problem som orsakas av luftföroreningarna måste lösas i
internationell samverkan. Under 90-talet kommer det internationella sam-
arbete som gäller bl.a.

— skyddet av ozonskiktet

— begränsning av klimatförändringar

— åtgärder mot gränsöverskridande luftföroreningar i Europa att ställa
stora krav på svenska insatser.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens
naturvårdsverks rapport Luft 90 Aktionsprogram mot
luftföroreningar och försurning

Efter remiss har yttrande avgetts av kommerskollegium, överbefälhava-
ren, socialstyrelsen, statens järnvägar, banverket, vägverket, trafiksäker-
hetsverket, transportforskningsberedningen, sjöfartsverket, Sveriges mete-
orologiska och hydrologiska institut, luftfartsverket, statens väg- och tra-
fikinstitut, transportrådet, riksantikvarieämbetet, universitets- och hög-
skoleämbetet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk,
fiskeristyrelsen, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning,
styrelsen för teknisk utveckling, statskontoret, riksrevisionsverket, statis-
tiska centralbyrån, länsstyrelsernas organisationsnämnd, näringsfrihets-
ombudsmannen, statens pris- och konkurrensverk, koncessionsnämnden
for miljöskydd, kemikalieinspektionen, statens energiverk, statens vatten-
fallsverk, Göta hovrätt, Tekniska högskolan i Stockholm, Institutionen for
Miljö- och energisystem vid Lunds universitet, Göteborgs universitet,
naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lantbruksuniversitet, skogs-
och jorbrukets forskningsråd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen
i Östergötlands län, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Hal-
lands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Örebro kommun, Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen, Grossistförbun-
det Svensk Handel, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Svenska kraftverksföreningen, Värmeverksföreningen, Skogsindu-
strierna, Svenska petroleum institutet, Tjänstemännens Centralorganisa-
tion, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, AB
Svensk Bilprovning, Bilindustriföreningen, Svenska Bioenergiföreningen,
Boliden Mineral AB, Sveriges Civilingenjörsförbund, Sveriges Fiskevat-
tenägareförbund, Svenska Gruvföreningen, Hyresgästernas Riksförbund,
Svenska Kalkföreningen i Malmö, Sveriges Kemiska Industrikontor,
Svenska Lokaltrafikföreningen, Motormännens riksförbund, Sveriges
skogsägares riksförbund, Stor-Stockholms Energi AB, Telge Energi AB,
Svenska Åkeriförbundet, Ångpanneföreningens kolsektion.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.4

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport
Sötvatten 90 Ationsprogram för god vattenkvalitet

MÅL OCH STRATEGI

Övergripande miljömål för sjöar, vattendrag och grundvatten bör vara att

— naturligt förekommande arter finns i livskraftiga balanserade popula-
tioner. Föroreningar begränsar inte vattenområdets värde för fiske, för
friluftsliv eller som vattentäkt, inkl, användning av grundvatten för
direkt konsumtion,

— hushållning med naturresurser karaktäriserar allt nyttjande av mark
och vatten — förnybara resurser utnyttjas inom ramen för ekosyste-
mets produtkionsförmåga och användning av icke förnybara resurser
präglas av anvarsfull hushållning.

Dessa övergripande mål anger vad som är nödvändigt ifråga om de
ekologiska förhållandena för att nå ett långsiktigt uthålligt nyttjande.
Skyddet av de ekologiska funktionerna ställer alltid högre krav på vat-
tenkvaliteten än vad som följer av användningen för att tillfredsställa
mänskliga behov, t. ex. dricksvatten och bevattning.

De långsiktiga kvalitetsmålen för sjöar och vattendrag anges som grad av
påverkan, dvs. nuvarande situation i förhållande till det naturliga tillstån-
det.

Som kvalitetsmål för sjöar och vattendrag bör gälla påverkan motsva-
rande högst påverkansgrad 1 enligt naturvårdsverkets Bedömningsgrunder
för sjöar och vattendrag (SNV AR 90:4). Dessa mål bör uppnås så snart
som möjligt, men när särskilt stora hinder föreligger bör målen vara
uppnådda inom 30 år.

Naturvårdsverket avser att utarbeta långsiktiga kvalitetsmål för
grundvatten. Som grundläggande regel gäller att grundvattnet inte ska
förorenas ytterligare.

Länsstyrelserna bör anpassa de långsiktiga kvalitetsmålen till operativa
mål både på kort (2—10 år) och lång sikt (10 — 30 år) med beaktande av
regionala förhållanden i avrinningsområdena. Naturvårdsverket avser ge
utgångspunkterna för denna regionalisering av kvalitetsmålen som allmän-
na råd.

Strategin för att nå och bibehålla god vattenkvalitet innefattar åtgärder
nationellt, regionalt och lokalt. 1 många fall är också åtgärder internatio-
nellt en förutsättning för att miljömålen ska kunna nås.

Generella miljökrav för olika verksamheter/områden — t. ex. utsläpps-
krav för fordon och krav på svavelutsläppen från förbränning av olika
bränslen — måste utformas nationellt. Det samma gäller till exempel
grundläggande hänsynskrav inom jordbruk och skogsbruk och åtgärder för
att begränsa flödet av miljöfarliga kemikalier.

De åtgärdsprogram för att begränsa belastningen av bland annat försu-
rande ämnen, metaller, närsalter och stabila organiska ämnen — från både
svenska och utländska källor — som föreslagits i Luft 90, Hav 90 och i
begränsningsuppdraget är viktiga inslag i strategin för en god vattenkvali-
tet. Förslagen i Natur 90 om bland annat den minskade markavvattningen

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.5

inom skogsbruket och vissa andra åtgärder som rör jordbruket och skogs- Prop. 1990/91: 90

bruket är också centrala.

På regional nivå bör kvalitetsmålen anpassas regionalt och utgöra rikt-
linjer för det förebyggande och förbättrande åtgärdsarbetet inom miljö-
vårdsarbetet och den fysiska planeringen.

Kvalitetsmålen ska tjäna som riktlinjer för detta arbete. Kvalitetsmålen
föreslås inte ges rättsligt bindande verkan. De bör emellertid kunna be-
traktas som ett uttryck for allmänna intressen som ska beaktas vid pröv-
ning enligt de till lagen om hushållning med naturresurser (NRL) anknutna
lagarna.

Länsstyrelsens regionala miljöanalyser (RMA) blir viktiga instrument i
arbetet att omsätta och revidera mål och planer. Naturvårdsverket bör
som hittills sammanställa och ge förslag med utgångspunkt från RMA.

I RMA redovisar länsstyrelsen de regionalt/lokalt anpassade kvalitets-
målen och ger sin syn på behovet av åtgärder av skilda slag inom länet.
Prioriteringar görs till ledning for såväl förebyggande som förbättrande
åtgärder. Prioriteringar i åtgärdsarbetet bör göras utifrån vattenområdets
föroreningsgrad och betydelse från naturvårdssynpunkt och för olika nytt-
janden.

Tiden for att nå kvalitetsmålen får avvägas från område till område och
är beroende av bland annat påverkansgrad, bakgrundsnivåer, källfordel-
ning, tekniska möjligheter och kostnader.

Generellt ska ”bästa teknik” användas, dvs. bästa internationellt till-
gängliga teknik. Undantag bör endast göras om det framstår som uppen-
bart onödigt eller orimligt. Detta bör gälla även för transportsektorn och
brukningsmetoder inom jord- och skogsbruk .

RMA kan vara ett bra instrument att samordna arbetet med kunskapsin-
samling genom miljöövervakning och inventeringar. Länsstyrelsen upprät-
tar för särskilt angelägna avrinningsområden s. k. genomförandeplaner för
åtgärdsarbetet.

RMA bör vara aktuell. Vi föreslår att nästa är klar 1993 såsom Natur-
vårdsverket redovisade i sammanställningen av tidigare RMA och därefter
förnyas vart sjätte år.

RMA bör utgöra underlag för den kommunala planeringen enligt NRL/
PBL (plan- och bygglagen) av användningen av marken och vattnet.

Kommunerna tar ställning till miljömålen och anger i översiktsplanen
sin syn på vattenkvalitetsfrågor till vägledning för lokaliseringsprövningar
och tillståndsprövningar enligt de NRL-anknutna lagarna och det kommu-
nala miljöarbetet och sektorplanering som rör vattenfrågor. I detaljplaner
eller områdesbestämmelser kan kommunerna fastlägga nyttjandet för att
nå och bibehålla god vattenkvalitet.

Kommunerna bör utveckla översiktsplanen till ett instrument for strate-
gi och samordning av den kommunala utvecklingen i långsiktiga frågor,
t.ex. miljökvalitet. I översiktsplanearbetet bör planerade verksamheter
konsekvensbedömas med hänsyn till påverkan på yt- och grundvatten och
för dessa uppställda mål.

Naturvårdsverket tar fram aktionsprogram och tillsammans med andra
sektorsmyndigheter sektorsplaner; arbetar för att få till stånd en begräns-

ning av depositionen från atmosfären genom internationellt samarbete;
arbetar med utsläpp från vattendrag till havsområden i internationellt
samarbete; och driver vattenvårdsintressena i ärenden hos koncessions-
nämnden.

MILJÖSITUATIONEN

Sverige är i förhållande till många andra länder rikt på vatten. På grund av
klimat och markförhållanden är en stor del av landets sjöar och vattendrag
känsliga för påverkan. Detta har resulterat i att ett stort antal vattenområ-
den drabbats av försurning och för höga kvicksilvernivåer i fisk. I områden
med större bördighet har vattnen en större motståndskraft mot påverkan.
Här är emellertid markanvändningen intensiv och befolkningstätheten
ofta stor med åtföljande hög belastning av vattenresurserna. Sammantaget
är därför en stor del av landets vatten mer eller mindre allvarligt påverka-
de av föroreningar och andra ingrepp.

Reglering av vattenföringen har medfört stora ingrepp i naturen. Oregle-
rade sjöar och vattendrag är mycket sällsynta i hela landet.

Försurningen framstår som det svåraste miljöproblemet för sjöar och
vattendrag. Orsakerna är att främst den geografiska utbredningen, men
också att försurningen allvarligt påverkar de grundläggande kemiska förut-
sättningarna för många ekologiska funktioner. Försurning innebär också
långvarig åverkan genom utarmningen av marksystemen. Den är emeller-
tid kostsam att åtgärda, samtidigt som åtgärdsbehoven till betydande del
finns utanför landets gränser och därmed bortom vår egen bestämmande-
rätt.

I rang efter försurningen kommer eutrofieringen av sjöar och vattendrag

1 de tättbefolkade områdena, där ofta viktiga vattentäkter och rekreations-
områden drabbas. Den geografiska omfattningen är betydande. Effekterna
är i många fall långsiktiga genom att vattenområdena laddats upp med
näring i sedimenten. Eutrofieringen av sjöar och vattendrag drabbar också
indirekt marina ekosystem.

Effekterna av miljögifter av olika slag är allvarliga framtidsproblem. De
organiska miljögifter som uppmärksammats mest (PCB, DDT, dioxiner,
m. fl.) är bara toppen av ett isberg. Endast en del av de ämnen som tillförs
miljön har identifierats. Kunskapen om förekomst och framförallt långsik-
tiga effekter av organiska miljögifter är synnerligen begränsad.

De flesta stabila organiska ämnena är fettlösliga och anrikas därför i
levande organismer. Förr eller senare kommer flertalet sådana ämnen att
någonstans i ekosystemet ge negativa effekter. Geografiskt är påverkans-
området sannolikt stort. När effekterna väl visat sig återstår ett tids-
krävande arbete att dels identifiera vilka ämnen som förorsakat skadan,
dels genomföra åtgärdsprogram. Detta scenario ger anledning till stor
restriktivitet i användningen av sådana ämnen.

För flera metaller finns effekter dokumenterade vid halter som ligger

2 — 5 gånger över de naturliga bakgrundshalterna. En jämförelse mellan
livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvattenkvalitet och naturvårdsver-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.5

kets ”ekologiska” bedömningsgrunder visar att vattenlevande organismer Prop. 1990/91:90
är mycket känsligare for metallhalter i vatten än människan. Bilaga 2.5

Inga säkra uppgifter finns i dag på att normala tungmetallförekomster i
svenska vatten är skadliga för flora och fauna; däremot ger höga kvick-
silverhalter hälsoeffekter på människan. I vatten som tar emot direktut-
släpp från gruvor, metallindustrier och dylikt kan tungmetallhaltema bli
mycket höga och där är skadorna i många fall uppenbara.

Förekomsten av höga halter av kvicksilver i fisk är ett av de allvarligaste
problemen i våra näringsfattiga sjöar. Uppskattningsvis 10000 sjöar i
Sverige har kvicksilverhalter i gädda över svartlistningsgränsen.

Avfallsupplag och förorenade markområden läcker eller riskerar att
läcka föroreningar till yt- och grundvatten och de utgör stora potentiella
föroreningskällor i ett långsiktigt perspektiv.

Sverige avviker i många hänseenden från de flesta länder på kontinenten
när det gäller grundvattnets kvalitet, förekomst och användning för
dricksvattenförsöijning. Sverige saknar med några få undantag riktigt
stora sammanhängande grundvattenmagasin vilket är vanligt i Europa. I
Sverige är grundvattenmagasinen oftast små, beroende på en oregelbun-
den, småskuren jordartsgeologi och kristallint urberg. Föroreningar får
därmed begränsad utbredning och sprids inte inom stora, sammanhängan-
de magasin. Å andra sidan kan påverkan bli mycket intensiv inom de
områden som utsätts för påverkan.

Grundvattnets generellt sett relativt goda kvalitet i Sverige, jämfört med
ytvatten, sammanhänger bland annat med att grundvattnet skyddas av
marklager, som fungerar som biokemiska filter. En annan viktig faktor är
de långsamma förloppen av såväl grundvattnets bildning och transport
som föroreningarnas transport genom marken till grundvattnet. Detta
medför att det kan ta lång tid innan föroreningar upptäcks och innan de
kan åtgärdas. Det långsiktiga skyddet av grundvattnet är därför mycket
viktigt.

Grundvattnet förorenas genom punktkällor som avfallsupplag av skilda
slag, från trafikanläggningar, industri, tätorter och cisterner, men framför-
allt storskaligt genom försurningen och jordbrukets kväveläckage. Annan
påverkan är mer lokalt betingad såsom saltvatteninträngning i berg-
brunnar och vattenbrist i områden som överexploaterats vad gäller uttag
av grundvatten för bland annat dricksvattenförsöijning. Sverige har pro-
centuellt sett en stor andel (ca 15%) enskild vattenförsörjning baserad på
grundvatten utan rening, med en vattenkvalitet som i många fall är sämre
än det kommunalt distribuerade vattnet.

NYTTJANDE

Sammantaget används ca 2 300 miljoner kubikmeter sötvatten i landet
inom industri, hushåll och jordbruk. 20% av vattnet utgörs av grundvat-
ten.

Några drastiska framtida förändringar i behovet av vatten eller konkur-
rensen om vattentillgångarna förutses inte. Behovet av vatten för bevatt-
ning av jordbruksgrödor och energigrödor förväntas dock öka. 33

3 Riksdagen 1990/91. 1 sand. Nr 90. Bilagedel

Dricksvatten

— Grundvattnets betydelse för försörjningen med dricksvatten kommer
även fortsättningsvis att vara stor. Brist på vatten för enskild försörj-
ning föreligger i vissa delar av storstadsområdena.

— Skyddet av vattentäkterna är bristfälligt. Endast ca 40% av kommuna-
la grundvattentäkter har skydd enligt vattenlagen. Vi föreslår därför att
kommunerna upprättar särskilda vattentäktplaner, i vilka särskilt de
långsiktiga skyddsaspekterna vägs in. Naturvårdsverket avser att ge ut
vägledning för denna planering och i detta sammanhang kommer frå-
gan om områden av riksintresse för vattenförsörjning att tas upp.

— Mot bakgrund bland annat av att grundvattnets kvalitet påverkas ge-
nom inträngning av saltvatten orsakat av felaktiga uttag, bör en utred-
ning tillsättas för att utreda möjligheterna till bättre reglering och
effektivare fördelning av grundvatten för enskild vattenförsörjning
främst i bristområden. Utredningen bör även belysa myndighetsansva-
ret för enskild vattenförsörjning. Kommunala avloppsreningsverk sva-
rar i dag för knappt 8% av de totala fosforutsläppen till sötvatten. Det
finns nu inte skäl till generellt ökade krav på fosforrening.

Jordbruksbevattning

- Jordbruket har i vissa områden svårigheter att under torrår tillgodose
sitt vattenbehov. Lokalt görs nu olagligt uttag i sådan omfattning att
vattendrag tidvis torrläggs. Lantbruksstyrelsen bör ges i uppdrag att
utreda jordbrukets framtida vattenbehov och ange hur detta kan tillgo-
doses.

Vattenkraft

— Vattenkraften, innefattande även minikraftverk, bör inte byggas ut
över de av riksdagen beslutade 66 TWh/år. Kvarvarande oreglerade
vattendrag bör skyddas. I samband med den förestående omprövning-
en av vattenkraftsdomar enligt vattenlagen avser Naturvårdsverket att
ta upp frågor om ökade vattenflöden. Noll-tappningar bör upphävas.

Friluftsliv och fiske

— Efterfrågan på vattenområden för friluftsliv och fiske bedöms öka och
ökad hänsyn bör tas till dessa intressen i den fysiska planeringen.
Särskilt bör behovet av närrekreation uppmärksammas.

ÅTGÄRDER FÖR ATT MINSKA PÅVERKAN

Förebyggande åtgärder vidtas bland annat genom den fysiska planeringen
av mark- och vattenanvändningen, varvid skydd av särskilt värdefulla
områden och lokalisering av skilda verksamheter behandlas. Av särskild
vikt är att ge grundvattnet ett långsiktigt skydd i den fysiska planeringen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 2.5

Särskilda samhällssektorer bör så långt möjligt minska sin miljöpåver- Prop. 1990/91:90

kan. Följande föreslås utöver vad som framgår av Hav 90, Luft 90, Natur Bilaga 2.5

90 och begränsningsuppdraget:

Jordbruk

— Det är angeläget att minska spridningen av bekämpningsmedel från
jordbruket till yt- och grundvatten. Naturvårdsverket avser att tillsam-
mans med Lantbruksstyrelsen presentera förslag våren 1991.

— Fosforutsläppen genom erosion av åkerkanter bidrar till övergödning.
Naturvårdsverket och Lantbruksstyrelsen avser att våren 1991 i utred-
ning belysa möjligheterna att begränsa kanterosionen.

— Prövningen av uttag för bland annat jordbruksbevattning bör ses
över, omgående bör dock vattenlagen (VL) ändras så att föreläggan-
de om förbud mot uttag gäller med omedelbar verkan. Samråd
enligt 20 § naturvårdslagen (NVL) bör aktualiseras för de uttag för
bevattning i näringssyfte som inte prövas enligt VL. Länsstyrelser-
na bör få ökade resurser för tillsyn och rådgivning enligt VL. Na-
turvårdsverket avser ta fram råd för denna tillsyn och prövning.

VA-frågor

— Med hänsyn till förhållandena i havet kommer kväverening att införas
även på vissa reningsverk vid de stora sjöarna. Utifrån sötvattenkvali-
tetsynpunkt bedöms inte någon generell skärpning av kraven vara
nödvändig.

— För att kunna ställa större krav på avloppsledningssystem kommer
bättre underlag att tas fram rörande förorenande utsläpp från läckande
avloppsledningar och genom bräddningar. De föroreningsmängder
som släpps ut via bräddningar och utläckage från ledningar kan i
många tätorter i dag vara större än de som släpps ut via reningsverket.

— Bättre rening bör införas genom förstärkt tillsyn av de enskilda avlopp-
sanläggningar som endast har slamavskiljning. Detta är särskilt angelä-
get i områden där belastningen av fosfor från glesbebyggelse ger upp-
hov till övergödningar. Forskning och utveckling av alternativa meto-
der för behandling av avloppsvatten bör stödjas.

— Verket har i uppdrag att i två etapper 1992 och 1993 redovisa åtgärds-
program för att minska tillförseln av organiska miljögifter till kommu-
nala avloppsreningsverk och därmed halterna i slam.

— Naturvårdsverket avser att förbättra kunskapsunderlaget om dagvatt-
nets innehåll av föroreningar som underlag för en översyn av åtgärds-
policyn.

Transporter

— Stor hänsyn bör tas till olycksrisker och beredskapen vid olyckor i
beslut om sjötransporter i Göta Älv-Vänern och Södertälje kanal-

Mälaren. 35

— Arbetet med vägvalsstyrning av miljöfarliga transporter bör ges hög Prop. 1990/91:90
prioritet i kommunernas planering och bör tas upp i lokala trafikfö- Bilaga 2.5
reskrifter.

— Det är angeläget att åtgärda flygplatsernas utsläpp till vatten av bland
annat urea.

Avfall

— Avfallsupplag, bl.a. från gruvverksamhet, och förorenade områden,
t. ex. kvicksilverhaltiga sediment, läcker eller riskerar att läcka förore-
ningar till yt- och grundvatten och de utgör stora potentiella förore-
ningskällor i ett långsiktigt perspektiv. Naturvårdsverket avser att även
i fortsättningen aktivt verka för att lösa dessa frågor.

— Arbete pågår för att minska föroreningsspridning från avfallsupplag.
Kunskapen om metallernas rörlighet och läckaget av organiska miljö-
gifter i ett längre (100-tals år) tidsperspektiv är bristfällig. Förstärkta
förebyggande åtgärder kan behövas. Naturvårdsverket avser att succes-
sivt utarbeta allmänna råd i denna fråga. I projekt Depå 90 utreds
miljöpåverkan från deponier. Lokalisering och drift av dessa kommer
att behandlas i detta projekt.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens Prop. 1990/91:90
naturvårdsverks rapport Söt vatten 90 Aktionsprogram för god Bilaga 2.6
vattenkvalitet

Efter remiss har yttrande över rapporten avgetts av överstyrelsen för civil
beredskap, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, lantbruks-
styrelsen, skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen, plan-
och bostadsverket, Sveriges geologiska undersökning, koncessionsnämn-
den för miljöskydd, Sveriges lantbruksuniversitet, kustbevakningen, sta-
tens räddningsverk, sjöfartsverket, kemikalieinspektionen, statens strål-
skyddsinstitut, statens energiverk, statens vattenfallsverk, Svea hovrätt
Vattenöverdomstolen, forskningsrådsnämnden, länsstyrelsen i Stock-
holms län, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Hallands län,
länsstyrelsen i Gävleborgs län, Svenska kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas
Riksförbund, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Vättern-
vårdsförbundet, Skara kommun, Norrköpings kommun, Göteborgs stad
samt Norrtälje kommun.

Sammanfattning av utredningens om Sveriges
internationella miljösamarbete slutbetänkande
(SOU 1990:88) Sveriges internationella
miljösamarbete: Nya mål och nya möjligheter

Direktiven innehåller fyra frågor, som speciellt bör besvaras. Vi utgår i vår
sammanfattning från dessa frågor.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 5.1

1) Vilken avvägning bör i stort göras mellan nationellt och internationellt
miljöarbete?

Möjligheterna till ett både breddat och fördjupat internationellt miljösam-
arbete har aldrig varit så goda som nu. I Europa är de två viktigaste
faktorerna det allt tätare västeuropeiska samarbetet och den östeuropeiska
demokratiseringen. Utvecklingen går just nu mycket snabbt. Avvägningar
kan bara göras för de närmaste två, tre åren.

Avvägningen mellan nationellt och internationellt miljöarbete bör utgå
från tydligt definierade mål för miljön. Exempel på sådana miljömål kan
vara att sälarna skall kunna fortleva i Östersjön, att försurade marker i
sydvästra Sverige skall återhämta sig, att de samlade utsläppen av tungme-
taller skall hålla sig inom den naturliga variationen. Belastningarna från
olika föroreningar måste bringas ned under de kritiska belastningar där,
ekosystemen skadas.

Från miljösynpunkt är Sverige en del av Nordeuropa, dvs. Europa norr
och väster om Alperna och Karpaterna. Floderna och vindarna för förore-
ningar från dessa länder mot Sverige och svenska vatten. Hela Nordeuropa
påverkas, om än i varierande grad, av de utsläpp som också påverkar
Sverige. När de kritiska belastningarna underskrids i de länder, vars ut-
släpp i dag påverkar Sverige, kommer de kritiska belastningarna också att
underskridas i Sverige. De nordeuropeiska ländernas egenintressen
sammanfaller i allt väsentligt med svenska intressen.

Nedfallet av svavel måste minskas med åtminstone 75% i sydvästra
Sverige. Detta kräver åtgärder i såväl Sverige som i hela Nordeuropa. Hela
Nordeuropa påverkas av svavelbelastningen, och det är ett gemensamt
intresse att utsläppen skärs ned kraftigt. Per capita-utsläppen bör högst
vara de, som Förbundsrepubliken Tyskland nu har som mål. Flera för
Sverige viktiga länder kommer att uppnå lägre utsläpp. Storbritannien är
det viktigaste undantaget: utsläppen måste reduceras med ca 2/3 utöver
hittills gjorda åtaganden. De mycket stora svavelutsläppen för det central-
europeiska kolbältet i Polen, Tjeckoslovakien och det förutvarande DDR
kommer sannolikt att minska kraftigt som en kombinerad följd av ekono-
misk omstrukturering och kraftigt höjda energipriser. Först om några år
kan det bedömas vilka ytterligare åtgärder som kan krävas i dessa länder för
att varaktigt bringa ned belastningen under kritiska nivåer.

Svavelutsläppen i Sverige måsta fortsätta att minska. Ju mer nedfallet
minskar, desto snabbare sker återhämtningen av försurade marker och
vatten.

Sverige bör under de närmaste åren:

• uppfylla gjorda nationella åtaganden

• tillsammans med andra länder kräva att Storbritannien skärper sina
åtaganden kraftigt

• uppmärksamt följa utvecklingen i det centraleuropeiska kolbältet och
skapa beredskap för framtida åtgärder

Nedfallet i Sverige av kväveoxider måste också minska kraftigt.
Kväveoxiderna bidrar till försurning, övergödning och bildningen av foto-
kemiska oxidanter i Sverige och i andra länder. Ozonbildningen är särskilt
hög i triangeln Paris-Hamburg-Munchen. Det är ett gemensamt nordeuro-
peiskt intresse att utsläppen av kväveoxider åtminstone halveras. Detta
kräver framför allt en god avgasrening av såväl person- som lastbilstrafik.
Den faktiska reningen måste ligga väsentligt under de krav som nu ställs i
Väteuropa. Också olika förbränningsanläggningar måste förses med re-
ning.

Sverige bör under de närmaste åren driva krav på:

• samordnade skärpningar av avgasrening från trafiken i Västeuropa

• katalytisk avgasrening i Östeuropa

• minskade utsläpp från förbränningsanläggningar

Kraftigt minskade utsläpp av kväveoxider bör ges hög prioritet i Sveriges
internationella miljöarbete.

Övergödningen av Nordsjön måste begränsas kraftigt. Ett rimligt mål är
att reducera de årliga utsläppen av näringsämnen till de nivåer som gällde i
början av 1950-talet. När Waddenzees och Helgolandsbuktens ekologi har
återhämtat sig bör också näringstillförseln till Skagerrak med Jutska
strömmen vara nere i acceptabla nivåer. Detta kräver omfattande åtgärder
i bland annat de stora nordvästeuropeiska floderna Rhen, Maas och Elbe
samt i Storbritannien och Frankrike i stort sett enligt gjorda åtaganden.
Danska, tyska och nederländska intressen sammanfaller med svenska, och
de närmaste årens utveckling kan därjor avvaktas.

Situationen i Östersjön är mycket allvarlig. Näringstillförseln är svår-
uppskattad, men måste minskas med mellan hälften och två tredjedelar,
för att nå ned till det tidiga 1950-talets nivåer. De omfattande åtgärder
som krävs i framför allt Leningradområdet, Baltikum och Polen kan inte
ses isolerade från den allmänekonomiska situationen. Ett omfattande mul-
tilateralt stöd kommer att bli nödvändigt.

Sverige bör under de närmaste åren:

• arbeta för att skapa en stabil multilateral plattform för framtida stödin-
satser

• tillsammans med andra strandstater göra upp en investeringsplan för
vilka åtgärder som erfordras

Målet att återställa Östersjöns ekologi bör ha den högsta prioriteten i
Sveriges internationella miljöarbete.

Nedfallet av tungmetaller har minskat markant under senare år. Upplag-
ringen fortsätter dock, om än i en lägre takt av framför allt kvicksilver och
kadmium. Både svenska och utländska källor ger bidrag. Atmosfärsnedfal-
let härrör sannolikt till stor del från Östeuropa och bör minska i takt med
den ekonomiska omvandlingen. Omfattande insatser krävs också i Sveri-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 5.1

ge, både for att reducera läckage från gruvavfall och för att reducera den
diffusa spridningen från olika produkter. En redan pågående minskning i
användningen av tungmetaller i olika produkter måste drivas på ytterliga-
re. Det är särskilt viktigt att bryta ökningen av kadmiumanvändning i
batterier.

Upplagringen av stabila, toxiska och bioackumulerande organiska
ämnen härrör dels från olika produkter och dels från industriella utsläpp.
Den svenska och finska massa- och pappersindustrins utsläpp av klororga-
niska föreningar, som spelar en mycket stor roll för Bottniska vikens och
Östersjöns ekologi, har minskat under senare år och måste skäras ned
ytterligare till ofarliga nivåer. Hårda miljökrav har här drivt på den teknis-
ka utvecklingen och gjort industrin till tekniskt ledande. En lång rad olika
produkter innehåller också ämnen, som är eller kan vara skadliga. Det
gäller inte minst olika rengöringsmedel, som ofta innehåller fettlösande,
stabila ämnen, med ofta industriell användning.

Arbetet med att minska utsläppen av toxiska ämnen måste fortsätta,
både vad gäller industriella processer och olika produkter. Sverige bör
under de närmaste åren ge hög prioritet åt kemikaliekontrollen.

Sverige bör inte satsa resurser i andra länder för att minska belastningen
på svensk miljö. Ingenting talar för att de svenska miljökraven hittills har
åsamkat den svenska samhällsekonomin orimliga kostnader. Det är inte
heller möjligt att genom internationellt arbete driva fram sådana minsk-
ningar av belastningen på svensk miljö att fortsatta egna insatser blir
mindre nödvändiga. Avvägningen mellan nationellt och internationellt
miljöarbete bör i stort fortsätta som hittills.

2) Vilken avvägning bör göras mellan olika former av internationellt
miljöarbete?

Det internationella miljöarbetet har utvecklats mycket kraftigt sedan 1972
års miljökonferens i Stockholm. De senaste årens förändringar i Europa
har dessutom skapat nya förutsättningar. Avvägningarna bör gälla mellan
arbetet i konventioner omfattande ett större antal länder; direkta överens-
kommelser mellan ett litet antal länder; direkta stöd till miljöåtgärder i
ekonomiskt svaga länder, som i Östeuropa samt mellanstatliga organ som
OECD, ECE, EG, Nordiska rådet.

De viktigaste konventionerna som rör skyddet av den svenska miljön är
luftvårdskonventionen, Paris- och Oslokonventionema för skyddet av
Nordostatlanten samt Helsingforskonventionen för skyddet av Östersjön.
Dessutom finns de så kallade Nordsjökonferenserna.

Luftvården har koncentrerat sig på ett litet antal problem, medan vat-
tenvården arbetar med en mycket lång rad olika problem.

Vattenvården måste utveckla nya former for sitt arbete. Rhenkommissio-
nens arbete är en lämplig förebild, där Förbundsrepubliken Tyskland,
Nederländerna, Schweiz och Frankrike har kommit överens om en plan
för att återställa flodens ekologi. Vi föreslår en decentralisering, baserad på
tydliga miljömål för väl definierade jloder eller havsområden, där de när-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 5.1

mast berörda länderna gör preciserade åtaganden. Konventionernas roll
blir då att formulera de övergripande miljömålen. Ronnebykonferensen
om Östersjöns miljö öppnar möjligheterna att utifrån miljömål for Öster-
sjön som helhet formulera preciserade mål för Östersjöns olika delar av
flodsystem, som Bottniska viken, Finska viken, Wisla, Oder osv. De
multilaterala finansinstitutens deltagande skapar förutsättningar för ett
mera långsiktigt åtagande mellan olika länder.

Bilaterala kontakter mellan olika länder kommer att spela en större roll i
framtiden, i takt med att de miljöpolitiska ambitionerna ökar, målen blir
mera preciserade och överenskommelser därigenom mera decentralisera-
de. Det bilaterala samarbetet med Finland om Bottniska viken, med
Danmark om Öresund och Kattegatt och med Norge kommer att vara
fortsatt viktigt. På det nordeuropeiska planet är särskilt Förbundsrepubli-
ken Tyskland viktigt.

De östeuropeiska länderna har stor betydelse för den nordeuropeiska
miljön och belastningen på Sverige. Detta gäller både luft- och vattenför-
oreningar. Som alla länder som drabbas av utsläpp från andra länder har
Sverige rätt att ställa krav på minskade utsläpp. Samtidigt har de östeuro-
peiska länderna ett stort behov av stöd, och Sverige har, i likhet med andra
länder, utformat särskilda program för detta. I miljösamarbetet med de
östeuropeiska länderna tar Sverige därför på sig två roller: kravställarens
och stödjarens.

Dessa roller bör så långt möjligt skiljas åt. Stödjarrollen måste utgå från
det stödda landets miljöpolitiska prioriteringar, medan kravställarrollen
måste utgå från det kravställande landets prioriteringar. Stödet bör i hu-
vudsak organiseras på multilateral bas. Världsbanken, Nordiska investe-
ringsbanken, Europeiska Investeringsbanken samt den nya Europeiska
Utvecklingsbanken har här centrala uppgifter. Bilaterala stödinsatser bör,
så långt det över huvudtaget är möjligt, samordnas med de multilaterala
insatserna.

Det kommande samarbetet mellan EFTA och EG kommer att vara det i
särklass viktigaste miljöarbetet på det mellanstatliga planet. Detta gäller
såväl skyddet av svensk miljö som ett gemensamt västeuropeiskt agerande
gentemot globala miljöproblem. Också OECD kommer att ha fortsatt
viktiga funktioner.

Kemikaliearbetet bygger på både det västeuropeiska samarbetet och
OECD. Det vetenskapliga arbetet sker inom OECD för att bedöma risker
och olika vägar att reducera dessa. Det västeuropeiska samarbetet definie-
rar standarder för olika produkter. Dessa standarder utgår i hög grad från
EG:s direktiv. Det västeuropeiska samarbetet har därför mycket stor bety-
delse för arbetet med att minska upplagringen av stabila, bioackumuleran-
de och toxiska ämnen i den svenska biosfären. Eftersom olika åtgärder för
att reducera riskerna med olika ämnen kan ha handelspolitiska effekter bör
kemikalieinspektionen, naturvårdsverket och kommerskollegium utveckla
en gemensam strategi.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 5.1

3) Hur bör arbets-och kompetensfördelningen mellan regeringskansliet och Prop. 1990/91:90
centrala myndigheter samt inom regeringskansliet se ut för att på bästa sätt Bilaga 5.1
driva det internationella miljöarbetet?

Arbetet i regeringskansliet med t. ex. Nordsjöns miljö eller med kemikalie-
frågorna kännetecknas idag av en betydande detaljrikedom. En mera
tydlig utveckling mot miljömål bör kunna göra både myndigheterna och
regeringskansliets roll mera entydig. Samtidigt ställs stora krav på kun-
skapsunderlag. Dessutom krävs en gemensam syn mellan olika myndighe-
ter på vilken roll handelspolitiska instrument skall ha i miljöpolitiken.

Det svenska miljöstödet till Östeuropa bör så långt som möjligt skiljas
från de krav som Sverige kan ställa utifrån sin egen miljöpolitik. Miljöde-
partementet och tillhörande myndigheter bör ansvara för att formulera
svenska krav på andra länders miljöpolitik, i öst såväl som väst. Stödet till
östeuropeiska länder bör kanaliseras genom utrikesdepartementet och till-
hörande myndigheter. Åtskillnaden kan dock inte göras glasklar.

Både miljödepartementet och utrikesdepartementet har i dag betydelse-
fulla uppgifter i det internationella miljöarbetet. Ansvarsfördelningen kan
göras tydligare. Miljödepartementets sakenheter bör, som nu, ha fortsatt
ansvar för de internationella frågor, som berör skyddet av svensk miljö.
Miljödepartementets internationella enhet bör ansvara för övergripande
policy-utformning. Enheten bör därför förstärkas. Utrikesdepartementets
politiska avdelning bör ha ansvaret för miljöpolitikens roll i själva utrikes-
politiken.

Sverige bedriver också ett aktivt arbete inom de globala miljöfrågorna.
Dessa är intimt sammanflätade med utvecklingsfrågorna. Här är flera
departement och avdelningar direkt berörda. Utrikesdepartementets poli-
tiska avdelning ansvarar för de globala miljöfrågorna i den utsträckning
som de hanteras inom FN-systemet. Utrikesdepartementets u-avdelning
ansvarar för de globala miljöfrågorna i den utsträckning de berör bi-
ståndsfrågor. Finansdepartementet har ett ansvar gentemot Världsbanken,
och utrikesdepartementets handelsavdelning i den utsträckning som han-
delspolitiken och GATT berörs. Sekretariatet för 1992 års FN-konferens
om utveckling och miljö spelar också en viktig om än tidsbegränsad roll.
Vissa globala miljöfrågor återverkar också direkt på Sverige och svensk
politik. Klimatfrågan är det i särklass viktigaste exemplet.

Det är inte möjligt att bryta loss de globala miljöfrågorna från utveck-
lingsfrågorna. Ansvaret måste allstå vara fortsatt delat mellan flera depar-
tement. Samordningen vad gäller miljöpolitiken bör dock ske inom miljö-
departementet, där dess internationella enhet bör få ansvaret att utforma
de riktlinjer, som bör gälla i varje särskilt fall.

Miljödepartementet bör dessutom få vidgade resurser för att bevaka
utvecklingen i vissa länder. Särskilda miljöattachéer bör utses i Bonn/Ber-
lin, Bryssel samt Tokyo, med uppgift att följa den miljöpolitiska utveck-
lingen samt knyta närmare kontakter. Attachéerna skall i normalfallet
rekrykteras inom departementet och tillhörande myndigheter. Det skall
vara en naturlig del i departementskarriären att arbeta utomlands. En

översyn av specialattachéernas roll är välkommen. Jordbruksdepartemen- Prop. 1990/91:90
tet har idag fem lantbruksattachéer. Bilaga 5.1

Information om svensk miljöpolitik måste förbättras.

4) Vilka övergripande principer bör vägleda Sveriges agerande inom de
internationella organ som har störst betydelse för den svenska miljön?

Det västeuropeiska samarbetet måste vara utgångspunkten for skyddet av
den svenska (och nordeuropeiska) miljön. Detta gäller också stödet till
Östeuropa, som samordnas genom EG-kommissionen och där dessutom
den nya Europeiska Utvecklingsbanken kommer att kunna spela en central
roll.

OECD är det naturliga organet för att hantera frågor som måste samord-
nas mellan industriländerna. OECD:s kanske viktigaste funktion är att
vara ett samtalsforum för frågor, som exempelvis kemikaliekontrollen,
klimatfrågorna, handeln med toxiskt avfall etc. Dessutom bör OECD
kunna vara ett forum för jämförande utvärderingar av olika länders miljö-
politik, statistik osv.

En lång rad organisationer är viktiga i skyddet av den globala miljön.
Inom FN-systemet är de viktigaste FAO, WHO, UNDP och UNEP. Dess-
utom spelar Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna viktiga
roller. Också andra organ, som WMO är viktiga.

I det globala arbetet är det viktigt att skilja ut olika roller: den normativa
rollen (UNEP, WMO, WHO, FAO), den förhandlande (UNEP, FAO), den
stödjande (UNDP, FAO), den finansierande (Världsbanken, de regionala
utvecklingsbankerna, UNDP) och till sist den kunskapsskapande rollen
(t. ex. IPCC).

Globala miljöfrågor består av en lång rad olika frågor. Vi har valt att
skilja mellan egentligt globala miljöfrågor, som skyddet av atmosfären,
miljöfrågor som finns i de flesta länder, som avskogning, och miljöfrågor
som beror av internationell handel, som handeln med toxiskt avfall. De
måste hanteras på olika sätt. Det är viktigt att en klar rollfördelning
utvecklas för hur dessa olika frågor skall hanteras. Sverige bör driva
miljöfrågorna i FN:s olika fackorgan och inom bankerna och arbeta för att
en tydlig rollfördelning skapas.

I en mera tydligt definierad rollfördelning bör UNEP:s roll sannolikt
renodlas till att handla om de egentligt globala miljöfrågorna, med särskilt
ansvar för förhandlingar och konventioner därom.

Sammanfattning av rapporten MARK & VATTEN år 2010 Prop. 1990/91:90 — Framtidsbedömningar om kulturlandskapets utveckling Bilaga 7.1 (Ds 1988:35)

Under 1987 startade ett utredningsarbete inom regeringskansliet som en
beredskap för att bedöma det långsiktiga behovet av förändringar av de
regler som rör hushållningen med naturresurser bl.a. i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m. m. En arbetsgrupp med deltagare från
berörda departement har studerat vad som i ett långsiktigt perspektiv kan
hända med kulturlandskapet. Som ett led i detta utredningsarbete presen-
terades rapporten MARK & VATTEN ÅR 2010 — Framtidsbedömningar
om kulturlandskapets utveckling (Ds 1988:35).

Innehåll, syfte m. m.

MARK & VATTEN år 2010 är ingen traditionell utredning som avslutas
med förslag till lagändringar eller andra åtgärder. Rapporten innehåller ett
tiotal fristående uppsatser och ger historiska perspektiv, framtidsbilder
och synpunkter på vilka möjligheter det finns att påverka utvecklingen.

Syftet med rapporten är dels att försöka belysa de förändringar som är
aktuella i kulturlandskapet och att öka beredskapen när det gäller den
långsiktiga hushållningen med naturresurser, dels att stimulera framtids-
tänkandet i kommunerna inför deras arbete med de första översiktsplaner-
na enligt plan- och bygglagen (1987:10).

Några slutsatser m. m.

— Nya förutsättningar och förändrade anspråk på olika naturresurser
medför konsekvenser för mark- och vattenanvändningen och miljöför-
hållandena. Landskap formas i sina huvuddrag av den tekniska, ekono-
miska och sociala utvecklingen. Utvecklingen inom tre politikområden
är särskilt avgörande för hur framtidens landskap kommer att gestalta sig
och vilka miljöförhållandena kommer att vara år 2010. Det gäller infra-
strukturen förproduktion och teknisk försörjning, det gäller utvecklingen
i jord- och skogsbruket och det gäller vår energiförsörjning.

— Miljösituationen är av grundläggande betydelse för livsbetingelser och
utvecklingsförutsättningar år 2010. Miljöarbetet måste bedrivas paral-
lellt på internationell och nationell nivå.

— Den regionala utvecklingen i Sverige bestäms inte bara av förhållande-
na inom landet. Vi är i hög grad beroende av den internationella
utvecklingen inom ekonomi och handel.

— Energiplaneringen och den kommunala översiktliga fysiska planeringen
bör bedrivas så att de stödjer varandra. Trots alla osäkerheter om bl. a.
energipriser och teknikutveckling gäller det att klarlägga de lokala ener-
giresurserna och att bygga upp en handlingsberedskap.

— Den svenska genomsnittskommunen riskerar att mista en tredjedel av
sin åkermark. Kommunernas åsikter uttryckta i de kommunomfattande

översiktsplanerna kan spela en viktig roll, när det gäller att hantera de Prop. 1990/91: 90
kommande omvälvningarna inom jordbruket. Bilaga 7.1

— Den svenska skogen kommer år 2010 att vara systematiskt genomarbe-
tad och utgöra en kulturskog. Naturskog kommer endast att finnas kvar
inom reservat och i delar av den fjällnära skogen. Samtidigt kommer
lövinslaget att öka. Kunskapsnivån och intresset for naturvårdssyn-
punkter kommer att öka både inom bondeskogsbruket och storskogs-
bruket.

— Avgörande faktorer för det framtida odlingslandskapet är utvecklingen
av de globala miljöproblemen, skogsindustrins avsättningsmöjligheter
samt möjligheterna att odla och avsätta energi- och industrigrödor.

Det svenska kulturlandskapet år 2010

Den bild uppsatserna redovisar av kulturlandskapet år 2010 pekar mot
ungefär den här utvecklingen:

• Det geografiska mönstret i stort kommer inte att förändras påtagligt. Ett
spritt nätverk av orter av skiftande storlek kommer fortfarande att vara
kännetecknande för Sverige. Befolkningen förväntas inte öka, om inte
invandringen ökar. Folktätheten kommer i stort att motsvara dagens
mönster, även om storstadstriangeln eventuellt kommer att öka sin
dominans något. Miljöfaktorer kommer att få större betydelse för män-
niskornas val av bostadsort.

• Infrastrukturutbyggnaden kommer att innebära en satsning på bland
annat snabbtåg, kombitransporter och ökad flygverksamhet. Miljövänli-
ga transportalternativ kommer att utvecklas och prioriteras. Storstäder-
nas problem kommer att bli särskilt uppmärksammade.

• Omställningen av energisystemet leder till avveckling av kärnkraften
och till introduktion av naturgas samt till satsning på inhemsk förnybar
energi i form av vindkraft och energiodlingar. Bebyggelsestrukturen
kommer därför inte att förändras med hänsyn till energifaktorerna.

• Den åkerareal, som behövs för att klara landets behov av livsmedel,
kommer att vara väsentligt mindre än i dag. Nya former av jord-
bruksföretag kommer att utvecklas, och deltidsarbete blir vanligare i
jordbruket.

En del av åkermarken kommer att användas för energigrödor eller för
nya odlingsformer, till exempel agroforestry. Dessutom kommer en del
åkermark att skogsplanteras, dels för ökad virkesproduktion, dels för att
skapa nya rekreationsområden i tätbefolkade områden.

Den ekologiska funktionen i odlingslandskapet kan komma att behöva
restaureras genom miljö- och landskapsvårdande åtgärder såsom återska-
pande av tidigare våtmarker och vattendrag.

Fastighetsägarna kommer liksom nu att ha stor betydelse för vården av
vardagslandskapet, varför nya stimulerande incitament kan behövas.

Hävden av odlingslandskapet kommer att vara beroende av de ekono-
miska möjligheterna att erbjuda produkter som efterfrågas på marknaden
(träfibrer, livsmedel, energiråvaror, ekologisk nytta och rekreation).

• Huvuddelen av skogen kommer att vara en kulturskog med ett väsent-

ligt ökat virkesförråd. Den kan väntas ha ökad lövträdsinblandning Prop. 1990/91:90
samt ökad lövskogsareal. Bilaga 7.1

Avsättningen och efterfrågan på skogsindustrins produkter kommer att

få stor betydelse för skogens utseende.

• Det behövs mycket arbete för att behålla en levande landsbygd och för

att utveckla resurserna och skapa bärkraftiga foretag.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
rapporten MARK & VATTEN år 2010 -
Framtidsbedömningar om kulturlandskapets utveckling (Ds
1988:35)

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av riksantikvarieämbe-
tet, lantbruksstyrelsen (som bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i
Uppsala, Östergötland, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län), statens naturvårdsverk,
statens energiverk, socialstyrelsen, televerket, statens järnvägar, sveriges
meterologiska och hydrologiska institut, luftfartsverket, statens geotekni-
ska institut, naturhistoriska riksmuseet, universitets- och högskoleämbetet
(som bifogat yttranden från universiteten i Göteborg, Linköping, Lund
och Umeå samt tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola), forskningsrådsnämnden, humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, statens kulturråd, fiskeristyrelsen, sveriges lantbruksuni-
versitet, skogs- och jordbrukets forskningsråd, statens råd for byggnads-
forskning, statens institut för byggnadsforskning, statens lantmäteriverk,
centralnämnden för fastighetsdata, delegationen for glesbygdsfrågor (I
1977:02), expertgruppen for forskning och regional utveckling (I 1979:E)
sveriges geologiska undersökning, statskontoret, statistiska centralbyrån,
energiforskningsnämnden, statens vattenfallsverk, statens kämkraftin-
spektion, Sydvästra skånes kommunalförbund, Nordvästra skånes kom-
munalförbund, Göteborgsregionens kommunalförbund, Kungliga veten-
skapsakademin, Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien,
Ingenjörsvetenskapsakademien, Institutet för framtidsstudier, Länsmuse-
ernas samarbetsråd, Riksförbundet för hembygdsvård, Svenska kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Svenska hamnförbundet, Svenska natur-
skyddsföreningen, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund,
Sveriges fiskares riksförbund, Svenska turistföreningen, Sveriges riks-
idrottsförbund, Centralorganisationen SACO/SR, Kraftverksföreningen,
Sveriges Arkitekters Riksförbund, Föreningen för samhällsplanering, Hy-
resgästernas riksförbund, SABO, Näringslivets byggnadsdelegation,
Svenska fjällklubben, Svenska samernas riksförbund och Folkpartiets
länsförbund i Uppsala län.

Vidare har yttranden inkommit från länsstyrelserna i Uppsala län, Kro-
nobergs län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län (som bifogat yttran-
de från skogsvårdsstyrelsen i länet), Värmlands län, Västmanlands län,
Gävleborgs län, Västernorrlands län och Västerbottens län samt från
landstingen i Stockholms län, Östergötlands län och Västernorrlands län.
Dessutom har yttranden inkommit från följande kommuner Bräcke, Es-
kilstuna, Falkenberg, Falköping, Gotland, Göteborg, Halmstad, Helsing-
borg, Höganäs, Jokkmokk, Kungälv, Lerum, Linköping, Ljusdal, Lomma,
Luleå, Lund, Malmö, Mark, Munkedal, Nässjö, Rättvik, Skellefteå, Sol-
lentuna, Sotenäs, Strömsund, Tierp, Timrå, Tomelilla, Täby, Uddevalla,
Vallentuna, Vilhelmina, Vårgårda, Västerås, Ystad, Åmål, Älmhult, Ödes-
hög, Örnsköldsvik och Östhammar.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.2

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Regionala miljöanalyser

— rapport från naturvårdsverket 1989-09-12

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.3

Bakgrund

Regeringen gav genom beslut den 17 juni 1988 länsstyrelserna i samtliga
län i uppdrag att analysera och redovisa det regionala miljötillståndet.
Samtidigt uppdrogs åt statens naturvårdsverk att ställa samman länsstyrel-
sernas redovisningar och att med eget yttrande redovisa dessa till regering-
en senast den 15 september 1989.

Till uppdraget fogades en promemoria med vissa riktlinjer betr, arbetets
bedrivande och redovisningens innehåll.

Av promemorian framgår bl. a. att man bör

— ange de viktigaste miljöproblemen och deras orsaker

— redovisa förväntade miljöbelastningar

— analysera orsakerna bakom de redovisade miljöproblemen

— diskutera tänkbara åtgärder inkl, översiktliga bedömningar av kostna-
der och ansvarsfördelning

— redovisa vilken prioritering av egna erforderliga arbetsinsatser som
man finner motiverad

— bedöma vilka åtgärder som kan behöva vidtas av andra myndigheter på
central, regional och lokal nivå

— utforma redovisningen så att den kan ligga till grund for bedömningar
av resursbehov m.m.

Ett antal exempel nämns på vad redovisningen kan innefatta:

• miljöpåverkande verksamheter och påverkade områden

• miljöpåverkan från verksamheter utanför regionen

• områden utsatta for stark landskapsforändring

• verksamheter och områden som är särskilt känsliga for miljöpåverkan

Vidare sägs att länsstyrelsernas arbete bör

— bygga på befintliga uppgifter

— ske i fortlöpande kontakt med naturvårdsverket samt

— i kontakt med kommuner, mellankommunala planeringsorgan och
landsting.

Uppdraget till länsstyrelserna är med andra ord mycket brett formule-
rat. Möjligheterna att på den tid som stått till förfogande åstadkomma en
fullständig miljöanalys är självklart begränsade.

Vad gäller naturvårdsverkets insatser sägs bl. a.

— att verket i viss utsträckning bör kunna medverka med råd och vägled-
ning i olika avseenden bl. a. vad gäller den tekniska utformningen av
länsstyrelsernas redovisningar (i samråd med boverket)

— att verkets sammanställning bör vara utförd så att den kan ligga till
grund for bedömningar och prioriteringar av redovisade åtgärds- och
resursbehov.

Samråd

Boverket har avgett sam rådsyttrande över naturvårdsverkets samman-
ställning i vilket verket för det fortsatta arbetet vill framhålla vikten av att
miljöanalyserna planeringsanpassas och att rapportering inordnas i läns-
styrelsernas regionala underlagsmaterial för kommunernas översiktsplane-
ring. Boverket påpekar också att det är viktigt att ”miljöfrågor” inte görs
synonymt med ”miljöproblem”, dvs. att man enbart får missförhållanden,
skador och konflikter i tankarna. Det är viktigt att styra uppmärksamheten
även i positiva banor, att lyfta fram sådana miljövärden och ekologiska
kvaliteter som det finns skäl att ta tillvara och som annars riskerar att gå
förlorade.

Naturvårdsverkets sammanställning av länsstyrelsernas redovisning med
vissa kommentarer

Samtliga länsstyrelser har lagt ned ett omfattande arbete på att beskriva
miljösituationen i resp, län och olika hot mot miljön. Därmed har man för
första gången fått en bred och sammanhållen miljöbeskrivning för varje
län.

Att upprätta och förankra en dokumentation av det här slaget är mycket
tidsödande. Det är därför inte förvånande att flertalet länsstyrelser haft
svårt att hinna med i vissa led i arbetet. Det gäller speciellt kontakterna
med kommuner m. fl. organ i länet och utarbetandet av konkreta åtgärds-
program.

Miljöredovisningarna har disponerats efter olika miljö- och problemty-
per. Luftföroreningarna har inte fått någon separat behandling utan redo-
visas där deras effekter gör sig märkta, t. ex. under mark, vegetation och
grundvatten eller tätorter.

Mark, vegetation och grundvatten

Till följd av en hög deposition av försurande ämnen — i huvudsak av
utländskt ursprung — är marken försurad i stora delar av Syd- och Mellan-
sverige. Nedfallet tycks ha börjat att minska något men ligger i Syd- och
Västsverige ofta långt över den s. k. kritiska belastningen. De låga pH-
värdena i marken frigör olika metaller som påverkar växtligheten negativt,
bl. a. skogen. Lågt pH och hög kvävemättnad i marken medför ökat läcka-
ge till omgivande vatten av både metaller och växtnäringsämnen.

Försurningens påverkan på skogen belyses bl. a. med hjälp av trädens
barrförluster i olika delar av landet. Stora barrförluster konstateras i både
norr och söder. I norr torde dock klimatfaktorer spela en större roll än
luftföroreningar. Flera länsstyrelser ser vitaliseringsgödsling av skogen
som en adekvat åtgärd i avvaktan på kraftigt minskade utsläpp av försu-
rande ämnen.

Utlandets bidrag till försurningen betonas av många län. Åtskilliga
konstaterar att de svenska nationella utsläppsmålen kan bli svåra att nå

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.3

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

utan ytterligare åtgärder (utöver de beslutade). Det gäller spec. kväveox- Prop. 1990/91: 90
iderna. Bilaga 7.3

Luftdepositionen av metaller har halverats i Syd- och Mellansverige.
Mycket mer deponeras i söder än i norr. Det mönstret bryts ibland av stora
punktutsläpp (t.ex. Rönnskär).

I områden med sura marker förekommer också problem med surt
grundvatten, främst i privata brunnar. Flera län förespråkar en fortsatt
bidragsgivning for att stimulera innehavarna till åtgärder. I jordbruksbyg-
derna har grundvattnet ofta höga nitrathalter, inte sällan högre än gällande
riktvärden. Här föreslås inga särskilda åtgärder.

Åtskilliga län redovisar läget vad gäller radon och cesium.

Sjöar och vattendrag

Omkring 15000 sjöar och upptill 100000 km rinnande vatten är skadade
av försurning med bl. a. stora skador på fiskfaunan som följd. Försurning-
en har främst drabbat län i Syd- och Mellansverige men också delar av
flera nordliga län.

Många länsstyrelser betonar att kalkningen av vatten och mark måste
fortsätta i stor skala till dess att nedfallet av försurande ämnen når ned till
den kritiska belastningen.

Bland föreslagna åtgärder märks fortsatta begränsningar av punktut-
släpp och av avgaser från trafiken.

Malmöhus, Kristianstads, Skaraborgs och Södermanlands län anger
eutrofieringen som ett av de allvarligaste miljöproblemen. Tack vare ut-
byggnaden av de kommunala reningsverken har en av de viktigaste källor-
na för fosfor kraftigt strypts. Belastningen ligger dock ofta kvar på hög
nivå, bl. a. på grund av det stora bidraget från odlad mark. Kvävehalten
har fortsatt att öka inom stora delar av Syd- och Mellansverige.

I ca 10000 svenska sjöar har gäddorna kvicksilverhalter som överskrider
svartlistningsgränsen. Försurningen bidrar starkt till att kvicksilver fri-
görs. Gamla punktkällor ( gruvor m. m.) läcker stora mängder metaller till
bl.a. Dalälven och Bottenhavet.

Länen relaterar ofta halterna av olika ämnen i vatten till SNV:s (prel.)
bedömningsgrunder för vattenkvalitet. Dessa utgår ifrån ”naturlig bak-
grund” och indelar vattnen i olika klasser, alltefter hur förhöjda halterna
är.

Radioaktivt cesium anrikas kraftigt i fisk och är därför ett problem även
i sjöar och vattendrag. Halterna väntas avta långsamt och nå gränsvärdet
först om 10 — 40 år.

På allt fler ställen i jordbrukslänen påvisas olika bekämpningsmedel i
vattendrag.

Miljösituationen i de fyra stora sjöarna (Vänern, Vättern, Mälaren och
Hjälmaren) särredovisas. Flera förbättringar kan konstateras. Det gäller
bl.a. förekomsten av kvicksilver, fosfor och organiska ämnen. Miljöarbe-
tet samordnas av vattenvårdsförbund, kommittéer eller liknande. Därige-
nom blir det lättare både att sätta upp mål for vattenkvalitén och att
planmässigt åtgärda olika utsläppskällor.

En förstärkning av resurserna för arbetet med de stora sjöarna föreslås. Prop. 1990/91: 90
Bilaga 7.3

Kust och hav

Länens miljöredovisning inriktas mer på kustområdena än på det öppna
havet, där mätdata finns i mindre grad.

Eutrofieringen är mest uttalad i Östersjön och på västkusten. I Botten-
havet och Bottenviken är det i huvudsak fråga om lokal påverkan. En stor
del av belastningen av växtnäringsämnen på Östersjön härrör från utsläpp
till havet från andra kuststater och från nedfall via luften.

Bottniska viken uppvisar en förhållandevis stor påverkan av metaller
och klorerade organiska ämnen.

Miljökvalitén i Kattegatt bestäms i hög grad av tillförseln av förorenat
vatten från Östersjön och Öresund. Skagerrak påverkas i hög grad också av
strömmar från södra Nordsjön. I Västerhavet sätter överfiskningen tydliga
spår i havet.

Från de två Skånelänens sida föreslås långtgående åtgärder i syfte att
drastiskt minska utsläppen av bl.a. växtnäringsämnen till Hanöbukten,
Öresund och Skälderviken.

Östersjön hör som nyss nämnts till de havsområden som är mest påver-
kade av eutrofiering. Härtill kommer överlag förhöjda metallhalter och
(ställvis) höga halter av klorerade organiska ämnen. De senare härrör bl. a.
från massaindustrin men även från andra utsläpp samt långväga transpor-
terade föroreningar. Effekterna av DDT och PCB på örnar och sälar är
kända sedan länge. Bland metallerna framhålls särskilt kvicksilver, som
pga. försurningen riskerar att tillföras havet i ökade mängder.

Tätorter

Tätortsluften har på senare år förbättrats väsentligt när det gäller svavel-
dioxid. Det har kunnat ske tack vare minskad kol-/oljeeldning och omlägg-
ningen till fjärrvärme. Även sothalterna har reducerats.

SNV:s (föreslagna) riktvärden för kvävedioxid och koloxid överskrids i
25 — 30 tätorter. Utsläppen härrör mest från biltrafiken och märks främst i
tätorternas centrala delar. Riktvärdet för svaveldioxid överskrids endast i
Skåne och då mycket till följd av importerade föroreningar.

På grund av inversion vintertid uppträder höga luftföroreningshalter
även i mindre orter i Norrlands inland.

Flertalet länsstyrelser behandlar inte luftföroreningarnas eventuella häl-
soeffekter. Några anser att sådana effekter förekommer. Ett par länsstyrel-
ser pekar också på behovet av skärpta gränsvärden med hänsyn till att
hälsoeffekter bedöms uppstå även vid lägre halter.

Av länens redovisningar framgår att ett stort antal människor störs av
buller, de flesta pga. biltrafiken. Förslagen till mål och åtgärder är oftast
försiktigt formulerade. Ansvaret anses i första hand vila på kommunerna
(trafiksaneringsplaner o. d.) De län som kommenterar generella riktvärden
för buller (inne resp, ute) stöder de förslag, SNV lämnat till regeringen.

Speciellt förorenade områden

Länsstyrelsens miljöplanegrupp i Malmöhus län föreslår att hela länet
förklaras som miljöskyddsområde i miljöskyddslagens mening.

Tätortsregionen Göteborg — Lysekil — Trollhättan behandlas av de två
berörda länsstyrelserna, som finner anledning att utreda förutsättningarna
för att inrätta ett miljöskyddsområde. SNV anser förslaget vara motiverat.

Även för andra förorenade områden behandlas behovet av särskilda
bestämmelser. Det gäller bl. a. Skälderviken, Hanöbukten och Sundsvalls
— Timråområdet.

Landskaps- och biotopförändringar

Samtliga länsstyrelser rapporterar en fortgående storskalig förändring av
det svenska landskapet i huvudsak till följd av den utveckling som sker
inom de areella näringarna.

Landskapet utarmas alltmer på såväl naturliga biotoper som på vissa
kulturpåverkade biotoper. Därmed försvinner också en mängd växt- och
djurarter.

Skogslandskapet förändras främst av moderna skogsbruksmetoder som
kalkhyggesbruk, monokulturer, markavvattning, skogsbilvägar och mark-
beredning. Bland de biotoper som är mest hotade nämns oftast urskogar,
sumpskogar, ädellövskogar och blandskogar. Fjällänen tar alla upp hoten
mot den fjällnära skogen.

Till de motåtgärder som omnämns mest frekvent hör införandet av mer
bindande regler i skötsel- och skogsvårdslagen, vidgad tillståndsplikt/
samråd och avskaffande av olika bidrag för exploatering (t.ex. skogs-
bilvägar). Vidare framhålls bristen på bl.a. personalresurser för natur-
vårdsfrågorna vid miljövårdsenheterna.

Jordbrukslandskapets förändring består dels av igenväxning av öppen
mark dels i undanröjande av olika odlingshinder. Länsstyrelserna i Norr-
land betonar särskilt mycket vikten av att bibehålla det öppna landskapet
medan man i sydligare län särskilt slår vakt om det gammaldags odlings-
landskapet med dess särskilt rika fauna och flora. Många län pekar på
nyttan av det s. k. NOLA-anslaget och vill ha mer pengar för direkt stöd
(kompensation) till de bönder som åtar sig att hävda bl.a. ängs- och
hagmarker.

De flesta länsstyrelser hänvisar också till bristen på kunskap om olika
biotoper som ett hinder både när det gäller att ställa krav i samband med
olika arbetsföretag och när det gäller arbetet med att mer permanent
skydda hotade naturtyper.

Naturvård

Bara en mindre del (ca 30%) av de områden som är av riksintresse för
naturvård och friluftsliv har för närvarande skydd enligt naturvårdslagen.
Bland särskilt skyddsvärda områden nämns urskogar/naturskogar, natur-
ligt gräsbärande marker och våtmarksområden. Med nuvarande bestäm-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.3

melser och resurser kommer det ta decennier att tillgodose skyddsbehovet. Prop. 1990/91:90

Då har endast de s. k. riksobjekten beaktats. Vissa särskilt hotade biotoper Bilaga 7.3

behöver ett generellt skydd t. ex. bäckraviner, små naturliga vattendrag,
hagar, strandängar m. fl.

Naturresurser och hushållning

De naturresurser som behandlas av länen är grus, torv och vattenkraft.
Några län tar också upp tillgångarna på vatten och deras användning.

Grusbristen framhålls som ett problem i flera län. Regionala grushåll-
ningsplaner ses som en hjälp att klara försörjningen och undvika konflik-
ter. En ökning av bergtäkterna anses kunna bidra till minskade konflikter
om kvarvarande grus.

Torvtäkterna behandlas främst av Norrlandslänen. Man pekar både på
konflikter med naturvården och negativ påverkan på kvalitén av omgivan-
de vatten.

Flertalet län tar upp frågor om vattenkraft och regleringar. I norra
Sverige är man särskilt bekymrad över det hot som minikraftverken utgör
för smärre vattendrag.

Friluftsliv

Problemen för friluftslivet finns framför allt i närheten av större tätorter
och i områden med stor andel jordbruksmark (t. ex. Malmöhus län). Bul-
lerstörningar från skjut- och motorbanor omnämns av många länsstyrelser
som en negativ faktor.

På större avstånd från tätorterna medför det moderna skogs- och jord-
bruket försämringar för friluftslivet genom bl. a. olämpligt upptagna
hyggen, försvinnande ängs- och hagmark o. d.

En bättre fysisk planering omnämns som ett medel att minska konflik-
terna rörande friluftslivet, t. ex. samlokalisering av bullrande friluftsaktivi-
teter.

Kommunal miljövård

Hälften av länsstyrelserna behandlar den kommunala miljövården och då
särskilt läget beträffande kommunernas övertagande av miljötillsynen,
deras resurser och förekomsten av kommunala miljövårdsproblem. Poli-
tiskt beslutade miljövårdsprogram finns nu i närmare hälften av alla
kommuner.

Utsläpp m. m.

För några län finns en rätt detaljerad genomgång av de miljöstörande
verksamheterna (punktkällorna).

Flertalet länsstyrelser har försökt uppskatta de samlade utsläppen i länet
av vissa viktiga ämnen, främst svavel- och kväveoxidutsläpp till luft och

av fosfor och kväve till vatten. I ett antal fall anges också hur utsläppen Prop. 1990/91:90
fördelas sektorvis. Bilaga 7.3

Förslag till åtgärder

Länsstyrelserna föreslår eller skisserar en mängd åtgärder för att motverka
miljöproblemen. Många av förslagen utgår från de målsättningar som
fastlagts på nationell nivå, andra härrör från resp, läns egen problembe-
skrivning. Behovet av att på olika sätt verka för en minskad import av
föroreningar framhålls av de flesta. I övrigt riktar sig åtgärdsförslagen ofta
med tydlig adress till olika nivåer i den svenska miljöadministrationen.

Biltrafikens roll som källa till olika luftföroreningar betonas av de flesta.
Bland åtgärderna nämns bl. a. förbättrad kollektivtrafik, planering av be-
byggelse, överföring av godstransporter till järnväg.

Åtgärder mot luftutsläppen (svaveldioxider, kväveoxider och kolväten)
står oftast i centrum när det gäller åtgärder mot industrins och energipro-
ducenternas utsläpp. Här har länsstyrelserna själva en viktig roll som
prövnings- och tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen.

Utsläppen av kväve och fosfor från kommunala avloppsreningsverk
behandlas relativt ingående. Åtgärderna gäller såväl skärpta krav på
kväve- och fosforreduktion som restaurerade ledningsnät och minskad
bräddning, men även införande av fosforfria tvätt- och diskmedel.

Åtskilliga förslag förs fram inom avfallsområdet, men de är ofta av en
mer allmän karaktär (ökad källsortering, återvinning, en utvidgning av
kommunernas ansvar o. d.) Kalmar län föreslår en nationell plan för att
reducera avfallsmängderna med 50% till år 2000.

För jord- och skogsbruket finns en mängd förslag till åtgärder. Många
går ut på att reducera utsläpp av olika näringsämnen till vatten och luft.
Andra inriktas på att bevara landskapsbilden och hotade biotoper inklusi-
ve djur och växter. I en del fall föreslås åtgärder som har båda dessa syften
t. ex. etablering av våtmarker som ”kvävefällor” och olika begränsningar
av markavvattningsprojekt (i syfte att bevara biotoper och förhindra läc-
kage av näringsämnen).

Bullerstörningar belyses av alla länsstyrelser, särskilt bullret från biltra-
fiken. Två länsstyrelser anser att en övergripande aktionsplan bör utarbe-
tas mot buller. Flertalet åtgärdsförslag riktar sig mot kommunerna.

Många län efterlyser ökade insatser och ett bättre stöd från central nivå
när det gäller kemikalieanvändningen.

En stor del av de förslag som lämnas i fråga om skärpt lagstiftning gäller
just naturvården, framför allt skogs- och jordbruket.

Åtskilliga länsstyrelser framhåller behovet av en förstärkt och samord-
nad regional miljöövervakning.

Som särskilda åtgärder till följd av arbetet med de regionala miljöanaly-
serna föreslår naturverket att en större satsning (i form av aktionsplaner
e. d.) görs beträffande kemikalieanvändningen, bullerstörningarna och
landskapsförändringar orsakade av i första hand skogs- och jordbruket.

Vidare föreslås en upprepning av de regionala miljöanalyserna med ett Prop. 1990/91: 90

3 — 6 årigt intervall. En uppdelning av rapporterna i en tjänstemannadel Bilaga 7.3

och en politiskt förankrad del av den typ som lämnats av länsstyrelsen i
Västernorrland förefaller lämplig.

Sammanfattning av rapport från statens lantmäteriverk,
boverket, utvecklingsrådet för

landskapsinformation, Svenska kommunförbundet och
statskontoret Handlingsprogram för ökat utbyte av
geografiska data — med utgångspunkt från fysisk planering
och naturresurshushållning

Regeringen gav i september 1988 uppdrag till lantmäteriverket, boverket,
Utvecklingsrådet för landskapsinformation, Svenska kommunförbundet
och statskontoret att utreda olika delfrågor kring hantering av lägesbe-
stämd information. Uppdraget skulle dels utföras genom utredningsinsat-
ser, dels som försöksverksamhet på länsstyrelser.

En utgångspunkt för uppdragen är informationsbehovet för fysisk plane-
ring och hushållning med naturresurser. Under arbetet konstaterade utred-
ningen att vissa problem inom detta område bara går att komma tillrätta
med genom lösningar som gäller användning av lägesbestämda data över-
huvudtaget. Flera förslag har därför större räckvidd än området fysisk
planering och naturresurshållning.

Eftersom uppdragen har ett starkt inbördes samband bildades en gemen-
sam samrådsgrupp. Till denna knöts även naturvårdsverket. Samråds-
gruppen beslutade att samlat redovisa de delar i uppdragen som är av
samrådskaraktär. Resultatet av samrådsgruppens arbete redovisades i ett
handlingsprogram.

Utredningens förslag

Med förslaget till nationellt handlingsprogram läggs en grund för hur
lägesbestämda data i ADB-form ska kunna hanteras på ett mer effektivt
sätt. Handlingsprogrammet ska ses som ett första steg mot en infrastruktur
för utbyte av geografiska data. Förslagen syftar till att aktörer inom detta
område ska handla så att en samverkan kring utbyte av lägesbestämda data
underlättas. Det är också angeläget att fortsatt utveckling inom området
sätts i relation till det nationella handlingsprogrammet.

Förslagen handlar om att utifrån gemensamma principer:

— undanröja grundläggande hinder för datautbyte,

— visa på en organisation som främjar datautbytet,

— skapa klarare principer för finansiering vid utbyte av lägesbestämda
data,

— öka datautbyte på olika ambitionsnivåer,

— föreslå fortsatt försöks- och utvecklingsverksamhet

I de gemensamma principerna skisseras utgångspunkterna för en infra-
struktur. En av dessa är att de största samhällsekonomiska vinsterna finns
att hämta genom en samverkan kring de kostsammaste momenten, data-
fångst och ajourhållning. Detta utesluter självfallet inte att samverkan är
intressant även för andra moment.

Några grunddrag i infrastrukturen är:

— registrering vid källan

— registrering sker för den egna användningen eller som tilldelad myndig-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.4

hetsuppgift. Samverkan baseras på databaser som byggts upp på detta
sätt.

— databaserna struktureras enligt gemensamma standarder och normer.

— data hålls tillgängliga från den egna databasen eller förs över till gemen-
samma databaser.

Utredningen pekar också på vikten av tydliga och logiska ansvarsförhål-
landen vad gäller datafångst, ajourhållning, distribution, drift, systemut-
veckling och systemförvaltning.

Undanröja grundläggande hinder för datautbyte

• Teknisk standardisering

För utbyte av lägesbestämda data blir tillämpningen av begreppet ”öppna
system” viktig. Utredningen rekommenderar att geografiska informations-
system (GIS) ska byggas upp efter vissa standarder, som i möjligaste mån
ansluter till SPTM (statsförvaltningens portabla tillämpningsmiljö).

Genom att välja ett leverantörsoberoende operativsystem kan man få
program som går att anpassa till många olika datorer.

Utredningen föreslår att statliga myndigheter och kommuner aktivt bör
verka för att begreppen öppna system/SPTM tillämpas vid specifikation,
upphandling och användning av GIS-verktyg.

Vidare föreslås att statskontoret kartlägger befintliga GIS-programvaror
där främst möjligheterna till datautbyte mellan olika system studeras.
Kommunikation mellan stat och kommun bör särskilt uppmärksammas.

• Innehållsmässig standardisering

Arbetet med innehållsmässig standardisering bör bedrivas skyndsamt.
Först bör standarder rörande datahanteringen (s. k. innehållsmässig stan-
dardisering och standardisering av överföringsformat) utvecklas.

Strategin är att ansluta till en internationellt accepterad överföringsstan-
dard.

Inga färdiga standarder finns för närvarande. Förslagen till strategier
som rör standardiseringen kan därför inte avse val av standarder utan
måste i stället främst avse viljeyttringar och vägval utgående från den
standardiseringsverksamhet som nu pågår.

Myndigheter med egen GIS-utveckling bör eftersträva en samordning
med standardiseringsprojektet. Det är också viktigt att en uppslutning sker
kring ULI/SIS-STGs arbete inom standardiseringsområdet.

Utredningen föreslår att statskontoret och ULI/SIS-STG samverkar
kring standardiseringslösningar och införandestrategier. Även berörda de-
partement föreslås ålägga sina myndigheter att följa ULI/SIS-STGs stan-
darder, likaså att Svenska kommunförbundet rekommenderar kommuner-
na att göra detta.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.4

• Säkerhet och sårbarhet

De nya möjligheter ADB-tekniken ger i hanteringen av lägesbestämda data
innebär också ökade problem vad gäller säkerhet och sårbarhet. Särskilt
gäller det vid sammanställningar av data från olika databaser. Tre frågor
kräver enligt utredningen särskild uppmärksamhet vid GIS-användning:

— sekretess

— kommunikation

— personlig integritet

En utredning har arbetat fram forslag om hur sekretessfrågorna ska
hanteras vad gäller landskapsinformation. Klara ansvarsförhållanden är
här av central betydelse. Beslut med anledning av utredningen kommer att
följas av anvisningar från överbefälhavaren.

Statskontoret och Svenska kommunförbundet föreslås få i uppdrag att
utarbeta anvisningar för hur säkerhetsfrågor som inte har att göra med
sekretess ska hanteras i GIS-sammanhang. Om behov finns att komplette-
ra lagstiftning och ÖB:s anvisningar vad gäller sekretess bör detta också
ingå i uppdraget.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.4

Organisation som främjar ökat datautbyte

Utredningen föreslår att SamGIS-organisationer skapas för regional sam-
verkan mellan intressenter på frivillig grund. Det är mycket viktigt att
intressenter inom fysisk planering och naturresurshushållning är anknutna
till organisationen, främst då länsstyrelsen och kommuner. Den regionala
lantmäteriorganisationen bör också finnas med bland intressenterna. Del-
tagande bör också vara öppet för t. ex. försvarsmyndigheter, ledningsdra-
gande verk och andra affärsverk, FoU-organ samt privata intressenter.

Den regionala organisationen bör ha tillgång till kommunikationsmöj-
ligheter för dataöverföring, datorutrustning och GIS-program samt en
katalog över befintliga register. Den bör som en miniminivå också ha
tillgång till kompetens kring:

• översikt över befintliga register,

• kommunikationskompetens,

• kunskap att hantera GIS-verktyg

• beställarkompetens på GIS-programvara och databaser,

• sakområdeskompetens för analys och bearbetning.

I handlingsprogrammet föreslås:

att medel anslås till statliga intressenter i 2 - 3 län inom fysisk planering
och naturresurshushållning som vill delta i SamGIS-organisationer

att en nationell samverkansorganisation bildas för att stödja de regionala
organens verksamheter samt för samordning av nationell utvecklings-
verksamhet

Klarare finansiella principer vid utbyte av lägesbestämda data Prop. 1990/91:90

Finansiering vid utbyte av lägesbestämda data rymmer idag ett flertal Btlaga 7.4
problem. T. ex. bedriver många myndigheter sina verksamheter med blan-
dad finansiering, dvs. både med anslag från staten och med inkomster från
tjänster och produkter på en marknad. Detta innebär

— oklara ansvars- och konkurrensförhållanden myndigheter emellan och
mellan myndigheter och privata foretag

— ”hårdare” relationer mellan blandfinansierade och anslagsfinansierade
myndigheter. De anslagsfinansierade har svårare att få tillgång till data

— att de blandfinansierade myndigheterna får olika roller att hantera
inom samma myndighet

För att reda ut den nu oklara situationen vad gäller finansiering föreslås
följande:

— att en uppdelning görs mellan anslagsfinansierade basdata och övriga
data som intäktsfinansieras

— Regeringen avgör, på förslag från resp myndighet, vilka data som ska
räknas till anslagsfinansierade basdata

— Myndigheter ska fastställa kostnader för produktion, lagerhållning och
distribution av sina data. Även finansieringskälla ska härledas

— Generella avtal mellan olika aktörer bör prövas som ett sätt att under-
lätta datautbytet.

Öka datautbytet

Åtgärder på tre nivåer föreslås för ett ökat datautbyte:

— katalog över databaser,

— söksystem för planeringsinformation,

— utbyte av detaljerade data.

• Katalog över databaser

Utredningen föreslår att kataloger över register med lägesbestämda data
skapas centralt och regionalt. I första hand ska katalogerna innehålla ADB-
baserade register, men om möjligt även manuella register.

Lantmäteriverket bör få ansvaret för systemutveckling av katalogerna i
nära samarbete med den nationella samverkansorganisationen. Driftsan-
svar bör för den centrala katalogen ligga på LMV, medan SamGlS-organi-
sationerna bör ansvara för driften av resp, regional katalog.

• Söksystem för planeringsinformation

För de som arbetar med fysisk planering och naturresurshushållning finns
ett stort behov att få överblick över vad som gäller i bestämda områden.
Det handlar då om att samlat kunna se uppgifter från många sektorer och
verksamheter. I dag krävs mycket arbete för att åstadkomma denna över-
blick.

En lösning på detta är att samla sökinformation i vad som i utredningar

kallas söksystem. Med sökinformation menas sådan information som för Prop. 1990/91:90
ett bestämt geografiskt område: Bilaga 7.4

— talar om vilken typ av uppgift som berör området (t. ex. vilka bestäm-
melser, vilka anspråk och planeringsöverväganden som finns på mark-
och vattenanvändningen),

— ger hänvisning till det dokument där detaljerad information finns och
upplysning om vilken myndighet, organisation eller databas som har
denna information.

Söksystemet kan bygga på att data lagras i olika databaser, men via
kommunikation och gemensam meny fås de olika databaserna att samver-
ka.

Söksystem kan ha olika inriktning och omfattning. Antingen kan de vara
rent alfanumeriska register med lägesbeteckningar som t. ex. fastighetsbe-
teckning, kommun och län eller också ingår även geometriska data (karta).
Vilka data som ska ingå kan också övervägas. Dessa och ett antal övriga
frågor återstår innan underlag finns för ett beslut. Därför föreslås försöks-
och utvecklingsverksamhet kring söksystem (se nedan).

Information lämplig att på sikt redovisa i ett söksystem för fysisk plane-
ring och naturresurshushållning är

— planer, bestämmelser och beslut,

— planeringsöverväganden,

— sektorsanspråk,

— faktaunderlag,

Boverket har ett särskilt ansvar för att försöksverksamhet med söksy-
stem kommer igång.

• Utbyte av detaljerade data

Behovet av utbyte på denna nivå kommer på sikt att öka kraftigt. I
rapporten anges några frågor med anknytning till utbytet av detaljerade
data, utan närmare förslag till hur denna kommunikation i detalj ska
ordnas.

Detaljerade datan kan överföras på tre sätt:

1. Via postbefordrade datamedia som diskett, magnetband, optisk skiva
eller motsvarande.

2. Via nät och med hjälp av modem mellan databas och användare.
Användaren tar själv reda på var data finns och etablerar kontakt med rätt
databas.

3. Via data- eller telenät där data går via en växelfunktion som kan
koppla upp användare mot flera databaser samtidigt. Användaren behöver
i förväg inte veta var data är lagrade.

Ju mer utbytet är automatiserat, desto större behov av standardisering

— både tekniskt och innehållsmässigt.

På sikt bör utbytet kunna ske enligt det tredje sättet.

För att främja ett utbyte av detaljerade data föreslås:

— att statskontoret ges i uppdrag att utarbeta riktlinjer för tillämpningen
av SOSIP och andra tekniska normer vid datakommunikation av detal-
jerade data inom GIS-området - LMV ges i uppgift att öka tillgänglighe-

ten till detaljerade data på konventionella datamedia, i synnerhet på Prop. 1990/91:90
s. k. basdata, Bilaga 7.4

— att dataproducerande myndigheter i möjligaste mån gör sina lägesbe-
stämda data GIS-anpassade,

— att möjligheterna att överfora detaljerade data via den föreslagna växel-
funktionen särskilt beaktas i den fortsatta försöks- och utvecklingsverk-
samheten.

Fortsatt försöks- och utvecklingsverksamhet

Utredningen föreslår att regeringen avsätter 4 Mkr. per år under en treårs-
period för att utveckla utbytet av geografiska data genom

— stöd till bildandet av SamGIS-organisationer i 2 —3 län

— utveckling av katalog över databaser

— försök och utvecklingsverksamhet med söksystem för planeringsinfor-
mation.

• Stöd till bildande av SamGIS-organisationer

Regeringen bör ge stöd till statliga regionala myndigheter i 2 — 3 län för att
de ska gå in och aktivt delta i SamGIS-organisationer.

Utredningen anger inte vilka regioner som bör få detta stöd. Stödet
förutsätter dock ett aktivt intresse från ett tillräckligt antal intressenter och
att dessa har kompetens och resursmässiga möjligheter att driva en stadig-
varande verksamhet.

I ett inledningsskede bör den nationella samverkansgruppen stödja bil-
dandet av SamGIS-organisationer.

• Utveckling av katalog över databaser

Lantmäteriverket föreslås få i uppdrag att systemutveckla katalog för
databaser.

• Försök och utvecklingsverksamhet med söksystem för
planeringsinformation

I dag saknas tillräckligt underlag för beslut att införa ett sådant söksystem
som beskrivits ovan. Ett antal frågor behöver därför enligt utredningen
studeras vidare inför ett beslut i denna fråga. Detta vill vi ska ske dels
genom centrala utredningsinsatser, dels genom försöksverksamhet i 2 — 3
län. De föreslagna aktiviteterna kan ses som förberedelser inför en system-
utveckling.

Några frågor som behöver studeras närmare är att:

— precisera intressentbilden,

— göra kostnads/nyttoanalys,

— ta fram infologisk modell,

— klarlägga ansvarsförhållanden,

— ta fram finansieringsförslag.

— testa tänkbara komponenter i systemet för att precisera användarkrav

— studera söksystemets kopplingar till andra databaser med t. ex. miljöda-
ta.

GSD-FI med dess kopplingar till fastighetsdatasystemet och länsstyrel-
sernas länskataloger/RUM-register är möjliga delar i ett söksystem. Dessa
system och register bör vara utgångspunkt för försöken.

Utredningen har enligt regeringsuppdraget haft samråd med:

— Centralnämnden för fastighetsdata (CFD)

— Sjöfartsverket

— Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. (SMHI)

— Riksrevisionsverket (RRV)

— Statistiska Centralbyrån (SCB)

— Sveriges Geologiska undersökning (SGU)

— Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON)

Vidare har följande instanser inkommit med synpunkter till utredning-
en.

Överbefälhavaren, riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer,
skogsstyrelsen, kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet,
länsstyrelsen i Stockholms län tillsammans med lantmäteriet, regionplane-
och trafikkontoret samt Botkyrka kommun, länsstyrelserna i Söderman-
lands, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, lantmäteriet i Öster-
götlands, Värmlands och Norrbottens län, Halmstad kommun, Köpings
kommun och Västerås kommun samt Kommundata.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.4

Sammanfattning av rapporten Fysisk planering av kustvatten
och hav (Havsresursdelegationen, naturvårdsverket,
planverket 1985:4) Utvärdering av en försöksverksamhet om
utveckling av metoder för fysisk planering i kustvatten och
havsområden

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten har i samråd
med statens naturvårdsverk och statens planverk bedrivit en försöksverk-
samhet under åren 1980—1984 för att ta reda på hur frågor om havets
utnyttjande och skydd kan behandlas i kommunernas fysiska planering.
Arbetet har utförts tillsammans med Strömstads, Kävlinge, Landskrona
och Oxelösunds kommuner i samarbete med länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus län, Malmöhus län och Södermanlands län. Arbetet har bedri-
vits mot bakgrund av att förslaget till ny plan- och bygglag och naturresurs-
lag ger kommunerna större möjligheter att behandla frågor om utnyttjande
och skydd av naturresurserna i den kommunala planeringen.

I rapporten redovisas inledningsvis anspråk som riktas mot kustvatten
och behovet av planering av kust- och vattenområden. I anslutning härtill
anges de viktigaste havsresursfrågorna. Lagstiftning, ansvariga myndighe-
ter och gränsfrågor berörs ingående.

En relativt omfattande beskrivning lämnas av själva försöksverksamhe-
ten. Erfarenheter från de olika områdena samt slutsatser och förslag till
åtgärder redovisas. Stor vikt har lagts vid att redovisa kommunernas, läns-
styrelsernas och de centrala verkens roll i verksamheten. I ett särskilt avsnitt
redovisas en specialstudie om havsenergifrågor. Ett särskilt avsnitt har li-
kaledes ägnats åt beskrivningar av miljöförhållanden.

Parallellt med försöksverksamheten har naturvårdsverket genomfört ett
forskningsprojekt ”Den marina kustzonen - bedömningsgrunder för plane-
ring”. (Arbetet har slutredovisats i rapporten ”Praktisk kustekologi”.) I
detta arbete visas hur man med generella metoder kan arbeta fram vissa
delar av ett naturvetenskapligt planeringsunderlag.

Avslutningsvis sammanfattas slutsatserna av den bedrivna verksamhe-
ten samt lämnas förslag till olika åtgärder bl. a. anges ett stort antal redo-
visningar av sektorintressen som bör göras av olika myndigheter.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.5

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
rapporten Fysisk planering av kustvatten och hav
(Havsresursdelegationen, naturvårdsverket, planverket
1985:4)

Efter remiss har yttranden kommit in från vattendomstolen Stockholms
tingsrätt, vattendomstolen Vänersborgs tingsrätt, överbefälhavaren, sjö-
fartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, generaltull-
styrelsen, riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
statens planverk, statens lantmäteriverk, Sveriges geologiska undersök-
ning, statens energiverk, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs- och Bohus, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommun-
förbundet, följande kommuner: Stockholms, Haninge, Östhammars, Ox-
elösunds, Norrköpings, Kalmar, Gotlands, Karlskrona, Malmö, Landskro-
na, Halmstads, Varbergs, Göteborgs, Kungälvs, Gävle, Sundsvalls, Örn-
sköldsviks och Umeå samt Svenska hamnförbundet.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.6

Sammanfattning av Miljödelegationen Västra Skånes Prop. 1990/91:90 betänkande (SOU 1990:93) Miljön i Västra Skåne — År 2000 Bilaga 7.7
i våra händer

Delegationen för miljöprojekt Västra Skåne föreslår att bindande kvali-
tetsmål och utsläppsgränser för luft och vatten skall prövas för västra
Skåne, att åtgärder skall vidtas för att minska kväveläckaget från jord-
bruksmarken och att ett regionalt luftövervakningsprogram skall upprät-
tas.

Delegationen föreslår vidare en omfattande satsning på fördjupad miljö-
utbildning, både nationellt och regionalt. Vidare uppmärksammas konflik-
ter som uppstår då vissa miljöåtgärder genomförs som resulterar i svårig-
heter för funktionshandikappade, t. ex. åtgärder som försvårar biltranspor-
ter och byte till svagare rengöringskemikalier.

Stödåtgärder föreslås för att skydda hotade biotoper och för att minska
granplanteringen. Expropriationslagen föreslås ändras så att dess regler
kan användas för att expropriera mark som behövs för återställande av
våtmarker. Delegationen föreslår att särskilda skäl måste finnas för att
våtmarksdikning skall kunna beviljas i södra Sverige.

26 § naturvårdslagen föreslås ändras så att ersättning då ”pågående
markanvändning avsevärt försvåras ” åter skall relateras till hela bruk-
ningsenheten.

De s. k. CW-områdena på den internationella våtmarkslistan, som Sve-
rige internationellt har åtagit sig att skydda, föreslår delegationen blir
avsatta som naturreservat. En nationalpark och ett antal marina reservat
samt speciella naturskogsreservat föreslås också. Utökade rekreationsytor
skapas.

Två regionala organ med statlig delfinansiering ”Skånes Miljö-och Na-
turvärn” och ”Skånes Havsvärn” inrättas, det senare med tydlig forsk-
ningsinriktning. Ett kommunalförbund för Malmöhus län där nuvarande
landstinget ingår skapas.

Miljödelegationen föreslår en stor satsning på biobränsle. Stöd ges enligt
förslaget till Malmö Energis planerade biobränsleanläggning, till förbrän-
ningsanläggningar för energigräs/halm/säd och till biobränsleodlare. Här-
utöver föreslås att elpriserna och reglerna för elmarknaden ses över.

Hela trafiksystemtet ses över. Västkustbanans upprustning anses som
viktigast men en utbyggnad av stomjärnvägarna föreslås också. En analys
av miljöeffekterna bör göras om Öresundsbron kommer till stånd. Infarts-
parkeringar byggs. Nationellt föreslås hårdare avgas- och bullerkrav, regler
om maximal bränsleförbrukning samt skattelättnader för elbilar.

Radongränsvärdet bör enligt delegationen halveras. En regionalt sam-
ordnad kemikalietillsyn med möjlighet till lokala/regionala förbud och
föreskrifter föreslås. För att minska kvicksilverutsläppen föreslås rökgasre-
ning vid krematorier, förbud mot kvicksilvertermometrar och pant på
lysrör.

Avfallstaxorna bör enligt delegationen användas som styrmedel och en
avgift skall kunna tas ut för utveckling av nya avfallssystem. Kommunerna
bör utnyttja möjligheterna att stänga av speciellt miljöfarliga avlopp och

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

utnyttja differentierade avloppstaxor för att styra mot en bättre kvalitet på Prop. 1990/91:90
avloppsslammet. Åtgärdsprogram för sanering av gamla tippområden Bilaga 7.7
samt markreservationer för framtida avfallsanläggningar är andra kommu-
nala åtgärder som föreslås.

Ändringar föreslås i miljöskyddslagen så att även produkternas miljöfar-
lighet och trafikalstringen av en etablering skall kunna beaktas vid konces-
sionsprövningen. Miljökonsekvenserna av nya trafikanläggningar bör en-
ligt delegationen prövas enligt miljöskyddslagen i stället för enligt väg-
lagen.

Sammanfattning av delegationen för miljöprojekt
Sundsvall —Timrås slutbetänkande (SOU 1990:102)
Rent till 2000

Delegationen för miljöprojekt Sundsvall-Timrå föreslår att trafikleder
byggs ut för att avlasta Sundsvalls centrum, kombinerat med lokala trafik-
åtgärder i centrum. Kommuner bör ges större rättsliga möjligheter att
reglera trafiken. Avgaskraven skärps för tunga fordon och vid kallstarter. I
Sundsvall inleds försök med biogas, el, miljödiesel och gasol som drivme-
del. Kollektivtrafiken omorganiseras och förbättras. En kabinbana byggs
över Sundsvalls dalgång. Gång- och cykelvägnätet byggs ut.

Snabbtåg bör införas mellan Stockholm och Umeå och en allmänt ökad
satsning på järnvägstransporter föreslås. E4:an överdäckas där den passe-
rar Timrå centrum.

En rad åtgärder, undersökningar och omprövning av gällande tillstånd
föreslås för regionens större industrier. Gamla slam- och fiberbankar i Sund-
svallsbukten åtgärdas liksom bräddningar av kommunalt avloppsvatten.
Kartläggning av och forskning kring vissa miljögifter föreslås.

Miljöskyddslagen föreslås bli ändrad så att länsstyrelser och miljö-och
hälsoskyddssnämnder ges rätt att ta initiativ till omprövning av tillstånden
för de verksamheter som ligger under dessa myndigheters tillsynsansvar.
Gamla industriområden saneras och snyggas upp. En gemensam av-
fallsplan görs för Sundsvall och Timrå. Användandet av returprodukter
föreslås ges statlig stimulans. Professurer i resurs- och avfallssnål teknik
samt i processkemi föreslås vid högskolan Sundsvall/Härnösand.

En kraftig satsning på bioenergi föreslås bli genomförd i regionen med
bl.a. odling av växten rörflen som energigröda. Miljöavgifter införs på
fossila bränslen för el- och värmeproduktion.

Skogsbrukets metoder föreslås tillämpas med större ekologiskt hänsyns-
tagande. Alternativ till markavvattningsmetoderna tas fram och reservat
inrättas för bl. a. gammal skog.

Kalkningar genomförs för att minska höga halter av cesium- och kvick-
silver. Ett räddningsprojekt genomförs för att rädda Ljunganlaxen.

En ny miljöorganisation införs i Timrå kommun och interna miljörevi-
sioner föreslås regelbundet bli genomförda vid större industriella och
kommunala anläggningar.

Den lokala kemikalietillsynen förbättras och en satsning görs för att öka
kunskaperna på fältet. Skydds- och fackombud ges ökade befogenheter
även för den yttre miljön.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt delegationen tillämpas i högre
utsträckning än i dag.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 7.8

Sammanfattning av statens naturvårdsverks och plan- och
bostadsverkets rapport Miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB) i det svenska planerings- och beslutssystemet

Slutsatser och förslag till hur krav på miljökonsekvensbeskrivningar kan
införas i nuvarande lagstiftning

Miljökonsekvensbeskrivningars syfte och allmänna förutsättningar som
styrmedel

Syftet med en mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskriv-
ningar bör ytterst vara att skapa förutsättningar för ett ökat hänsynstagan-
de till miljön och hushållningen med naturresurser i samband med beslut
inom olika delar av samhället, där väsentliga miljö- och naturresursintres-
sen berörs. Krav på miljökonsekvensbeskrivningar i lämpliga former kan,
genom att bl.a. tydliggöra konsekvenserna av olika beslut bidra till att
främja ett mer miljöinriktat beslutsfattande i samhället i sin helhet.

Samtidigt betonas i rapporten att krav på miljökonsekvensbeskrivningar
vare sig löser miljöproblemen eller garanterar ett mer miljöinriktat besluts-
fattande. Miljökonsekvensbeskrivningar utgör underlag för beslut. I själva
beslutsfattandet ingår miljöhänsyn som ett bland flera andra hänsyn som
blir bestämmande för det beslut som kommer att fattas, såväl vad gäller
”offentliga” beslut som olika typer av ”marknadsbeslut”. Direkta garantier
för ett mer miljöinriktat beslutsfattande förutsätter således mer genomgri-
pande ändringar i nuvarande regelsystem än vad som kan åstadkommas
genom att enbart ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar. En mer sy-
stematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar kan dock i vissa
beslutssituationer och i lämpliga former bidra till att främja ett mer mil-
jöinriktat beslutsfattande.

Vad bör ingå i en miljökonsekvensbeskrivning?

En viktig fråga i samband med diskussionen om förutsättningar och for-
mer för en mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar
i Sverige, är hur miljökonsekvensbegreppet närmare bör avgränsas. Under
utredningsarbetets gång har möjligheterna övervägts att närmare precisera
vad som bör ingå i en miljökonsekvensbeskrivning.

Mot bakgrund av den lösliga och i vissa fall otydliga innebörd som getts
åt miljöbegreppet i nuvarande lagstiftning, samt mot bakgrund av bl. a. det
breda tillämpningsområde som föreslås i rapporten, har slutsatsen blivit, att
en mer precis och generellt tillämpbar avgränsning av vad en miljökonse-
kvensbeskrivning skall innehålla inte är meningsfull.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla får istället bestäm-
mas med hänsyn till de verksamheter, åtgärder och geografiska områden
som är berörda, samt vad som i övrigt kan bedömas som rimligt och
befogat mot bakgrund av bl. a. gällande beslutsregler. En miljökonsekvens-
beskrivning kan sålunda från fall till fall ges en snävare eller en vidare
innebörd. Den skall dock alltid inbegripa en redovisning av den inverkan
en verksamhet eller åtgärd har på marken, vattnet och luften.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 8.1

Införandet av krav på miljökonsekvensbeskrivningar i den svenska
lagstiftningen

Prop. 1990/91:90

Bilaga 8.1

Rent författningstekniskt kan regler om användningen av miljökon-
sekvensbeskrivningar inforas i lagstiftningen på flera olika sätt. Tre hu-
vudalternativ har övervägts. Alternativ 1 innebär att en ”MKB-regel”
införs i nuvarande NRL. Alternativ 2 innebär att en ”MKB-paragraf’
införs i samtliga lagar och andra författningar där så anses motiverat.
Alternativ 3 innebär att en särskild ”MKB-lag” infors.

På grundval av en samlad bedömning av for- och nackdelar med olika
alternativ förordas alternativ 3 i rapporten, dvs. införandet av en särskild
”MKB-lag”. Den lag som föreslås gör det möjligt att stegvis införa mer
preciserade krav på miljökonsekvensbeskrivningar, på grundval av succes-
sivt vunna erfarenheter. Därigenom undviks den risk för en onödigt omfat-
tande formalisering, som är förknippad med införandet av preciserade krav
på miljökonsekvensbeskrivningar i ett stort antal lagar på en gång.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde är avgränsat till sådana pla-
nerings- och beslutsprocesser som regleras i nuvarande plan- och miljölag-
stiftning eller på annat sätt är direkt författningsreglerade. I rapporten
redovisas också vissa överväganden om hur man kan gå fram för att
påverka vissa ”marknadsbeslut” som idag inte är föremål för någon direkt
reglering enligt nuvarande plan- och miljölagstiftning, bl.a. beträffande
varor/produkter.

Förslag till vissa ytterligare åtgärder

Utöver förslaget om en särskild MKB-lag, föreslås vissa ytterligare
åtgärder, vars syfte är att snabbt främja utvecklandet av lämpliga former
för en mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar i
nuvarande planerings- och beslutssystem.

övergripande politiska beslut — miljödirektiv m. m.

Enligt rapporten är det särskilt viktigt att en systematisk användning av
miljökonsekvensbeskrivningar som beslutsunderlag sker i samband med
övergripande politiska beslut. Det kan gälla beslut om inriktningen av de
statliga insatserna inom olika samhällsområden, statlig bidragsgivning
m. m.

Mot denna bakgrund föreslås att riksdagen och regeringen inför en
särskild ”MKB-ruta” i sina beslutsdokument, dvs. i propositioner, ut-
skottsbetänkanden etc., i vilken redovisas bl.a. den hänsyn som tagits till
bedömda miljökonsekvenser. Syftet är att främja en öppen och tydlig
redovisning av hur riksdag och regering värderar inverkan på miljön i
relation till andra viktiga samhällsintressen som exempelvis sysselsättning
och ekonomi.

Vidare föreslås att riksdagen beslutar att myndigheter med föreskrifts-
rätt alltid skall göra en miljökonsekvensbeskrivning som underlag för
beslut om aktuella föreskrifters utformning.

Dessutom föreslås införandet av särskilda ”miljödirektiv” för samtliga 69

statliga utredningar, som innebär att i varje betänkande skall redovisas en Prop. 1990/91:90
bedömning av konsekvenserna för miljön och hushållningen med naturre- Bilaga 8.1
surser om lagda förslag genomförs.

Miljökonsekvensbeskrivningar inom NRL/PBL-området

I rapporten görs den bedömningen att en introduktion av de föreslagna
reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar bl. a. bör avse plansystemet.

Därigenom ges förbättrade möjligheter att på ett tidigt stadium påverka
beslutsfattandet vad gäller val mellan olika beslutsaltemativ inom
NRL/PBL-området.

Mot denna bakgrund föreslås att krav införs på miljökonsekvensbeskriv-
ningar som underlag för kommunernas översiktsplanering och beslut om
detaljplaner enligt plan- och bygglagen.

Vidare föreslås införandet av krav på miljökonsekvensbeskrivningar
som underlag för lokaliseringsprövning av större industrianläggningar en-
ligt 4 kap. naturresurslagen.

Offentlig upphandling av varor/produkter

Införandet av en bestämmelse i upphandlingsförordningen föreslås, inne-
bärande att statliga myndigheter i samband med sin upphandling alltid
skall göra en miljökonsekvensbeskrivning. Myndigheterna skall vidare
redovisa miljökonsekvenserna av det valda upphandlingsaltemativet i
förhållande till andra aktuella alternativ.

Därutöver föreslås ett förtydligande i upphandlingsförordningen och i
föreskrifterna i anslutning till förordningen, innebärande att statliga myn-
digheter vid sin upphandling skall ta vederbörlig miljöhänsyn. Förslaget
innebär bl. a. att varor/produkter märkta med miljösymbol (grön svan),
enligt regler fastställda av den av regeringen inrättade partssammansatta
miljömärkningsstyrelsen, alltid bör ges företräde i myndigheternas upp-
handling.

Statliga myndigheters och affärsdrivande verks ”verksamhetsförändrande”
beslut

1 rapporten föreslås införandet av en särskild ”MKB-paragraf” i instruktio-
nen för samtliga trafikverk, samt vissa övriga myndigheter, bl. a. skogssty-
relsen, domänverket, lantbruksstyrelsen, statens energiverk och statens vat-
tenfallsverk, innebärande att alla ”verksamhetsförändrande” beslut som
kan väntas få en betydande inverkan på miljön och/eller hushållningen med
naturresurser, skall föregås av en miljökonsekvensbeskrivning.

Frågor som kräver ytterligare utredning

Det finns ett antal frågor som boverket och naturvårdsverket av olika skäl
inte har haft möjlighet att belysa närmare i rapporten, men som verken anser
bör övervägas inför det fortsatta arbetet med att hitta konkreta former för en
mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar i det
svenska planerings- och beslutssystemet.

Samordningen mellan NRL/PBLoch övrig NRL-anknuten lagstiftning
m.m.

I rapporten föreslås att boverket och naturvårdsverket ges i uppdrag att
närmare överväga förslag till en bättre samordning av NRL/PBL och övrig
NRL-anknuten lagstiftning. Detta skall ske i samverkan med de centrala
verk och myndigheter som enligt sina instruktioner har uppsiktsansvar i
anslutning till naturresurslagen.

Beträffande miljöskyddslagen förutsätts att miljöskyddskommittén i sin
utredning överväger hur kraven på miljökonsekvensbeskrivningar lämpli-
gen bör utformas i anslutning till de eventuella ändringar i nuvarande
lagstiftning, vad avser prövnings- och tillståndsregler, som kommittén
kommer att föreslå.

Därutöver föreslås att det uppdras åt boverket och naturvårdsverket att i
samverkan med berörda myndigheter överväga behov av och förutsätt-
ningar för användningen av miljökonsekvensbeskrivningar som underlag
för beslut enligt vissa andra lagstiftningar (skogsvårdslagen, skötsellagen
osv.).

Miljökonsekvensbeskrivningar i samband med beslut om produktion och
saluförande av varor/produkter

En stor del av de nuvarande miljöproblemen hänför sig till olika typer av
s. k. diffusa utsläpp. Ett viktigt bidrag till denna typ av miljöföroreningar
utgörs av varor/produkter sammansatta av miljöskadliga komponenter.
Olika styrmedel kan användas för att främja en mer miljöinriktad produk-
tion och konsumtion av varor/produkter, där användningen av någon
form av miljökonsekvensbeskrivningar kan ingå som en del eller ett alter-
nativ.

En form av miljökonsekvensbeskrivningar för produkter kan utgöras av
ett utvecklat system med miljövarudeklarationer, där olika varors egen-
skaper och påverkan från produktions- till avfallsledet analyseras. Utfallet
av sådana genomlysningar av olika produkter/produktgrupper kan bilda
underlag för överväganden och beslut av riksdagen och regeringen beträf-
fande val av mer direkta styrmedel för att främja en produktutveckling
som ligger i linje med de miljö- och naturresurspolitiska målen. I rapporten
föreslås att frågan om de närmare förutsättningarna och formerna för ett
utvecklat system för miljökonsekvensbeskrivningar med denna inriktning
utreds i särskild ordning.

”Miljökonsekvenstänkande” inom olika samhällssektorer

I rapporten understryks behovet av att utveckla ”sektorsanpassade” regler
och former för användningen av miljökonsekvensbeskrivningar. Det är an-
geläget att det bedrivs ett aktivt sådant utvecklingsarbete särskilt inom tra-
fiksektorn, skogs- och jordbrukssektorn samt energisektorn.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 8.1

Samtliga sektorsmyndigheter har genom uttalande av riksdag och rege-
ring getts ett miljöansvar. Mot denna bakgrund bör lämpliga former för
miljökonsekvensbeskrivningar och uppföljning av miljöarbetet utvecklas
inom ramen för det nya treåriga statliga budgetsystemet.

Sådana miljökonsekvensbeskrivningar kan användas som underlag både
för åtgärder i Sverige och i det internationella arbetet beträffande gräns-
överskridande miljöproblem hänförliga till bl. a. trafiken och energiför-
söijningen. I rapporten anses att regeringen bör, inom ramen för bl.a.
EFTA- och EG-arbetet, aktivt verka för systemövergripande miljökonsek-
vensbeskrivningar som kan läggas till grund för internationella överenskom-
melser om förbud eller begränsningar av verksamheter och åtgärder som
leder till gränsöverskridande miljöproblem.

Försöksverksamhet och utvecklingsarbete

I rapporten föreslås en treårig introduktionsperiod med försöksverksamhet,
metodutveckling och kompetensutveckling kopplat till användningen av
miljökonsekvensbeskrivningar inom NRL/PBL-området m.m. Boverket
och naturvårdsverket bör ges i uppdrag att i samverkan med berörda sek-
torsmyndigheter och Svenska Kommunförbundet administrera och utvär-
dera försöksverksamheten.

Viktiga frågor som bör övervägas inom ramen för försöksverksamheten
är bl. a. lämpliga former för vem som slutligt skall avgöra hur miljökon-
sekvensbeskrivningen i aktuella beslutsärenden skall göras och när den kan
anses ge tillräckligt underlag, dvs. vem som skall ”godkänna” miljökon-
sekvensbeskrivningen. Det bör uppdras åt boverket och naturvårdsverket
att särskilt utreda dessa frågor.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 8.1

Lagförslag i statens naturvårdsverks och plan- och Prop. 1990/91:90 bostadsverkets rapport Miljökonsekvensbeskrivningar Bilaga 8.2 (MKB) i det svenska planerings- och beslutssystemet

Förslag till MKB-lag

1§

I samband med verksamhet eller åtgärd, som kan få väsentlig inverkan
på miljön och/eller hushållningen med naturresurser, skall verksamhetens
eller åtgärdens konsekvenser för miljön övervägas och redovisas.

2§

Regeringen får föreskriva att det vid tillämpningen av viss av regeringen
särskilt angiven lag eller annan författning skall föreligga en miljökon-
sekvensbeskrivning som underlag för beslut om verksamhet eller åtgärd
som kan antas ha en väsentlig inverkan på miljön och/eller hushållningen
med naturresurser.

3§

Miljökonsekvensbeskrivningen skall belysa den samlade inverkan på
miljön av den aktuella verksamheten eller åtgärden. Den skall innehålla en
beskrivning av inverkan på marken, vattnet och luften av en verksamhet
eller åtgärd och de konsekvenser denna inverkan får för miljön och/eller
hushållningen med naturresurser, liksom för människors hälsa och säker-
het.

Om det behövs, skall en miljökonsekvensbeskrivning innefatta en redo-
visning av andra lokaliseringar eller alternativ till den planerade verksam-
heten eller åtgärden och bedömda miljökonsekvenser av olika alternativ.

4§

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om vad en miljökonsekvensbeskrivning skall omfatta
och innehålla samt former för hur den skall utföras och offentliggöras.

5§

Miljökonsekvensbeskrivningen skall bekostas av den som ansvarar för
verksamheten eller skall genomföra åtgärden ifråga.

Ändring i PBL

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 1 §

1 översiktsplanen skall redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid
beslut om användningen av mark- och vattenområden.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av
bebyggelse, 73

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1990/91:90

Bilaga 8.2

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.

I översiktsplanen skall kunna re-
dovisas de krav på en miljökon-
sekvensbeskrivning enligt MKB-
lagen (xx.xx) som behövs för att be-
döma verksamhetens eller åtgär-
dens inverkan på miljön och hus-
hållningen med naturresurser.

4 kap. 2 §

Översiktsplanen skall utformas så,
svårighet.

Till planen skall fogas en sådan
planbeskrivning som avses i 8 § och
länsstyrelsens granskningsyttrande
enligt 9 §.

att dess innebörd kan utläsas utan

Till planen skall fogas en sådan
beskrivning av planen och dess kon-
sekvenser med avseende på miljön
enligt MKB-lagen (xx.xx) och som
avses i 8 § samt länsstyrelsens
granskningsyttrande enligt 9 §.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i viss del, skall det anmärkas i
planen.

5 kap. 10 §

Till detaljplanen skall fogas en
sådan planbeskrivning som anges i
26 § och en sådan genomförande-
beskrivning som anges i 6 kap. 1 §.

Till detaljplanen skall fogas en
sådan beskrivning av planen och
dess konsekvenser med avseende på
miljön enligt MKB-lagen (xx.xx) el-
ler enligt översiktsplanen, och som
avses i 26 § samt en sådan genomfö-
randebeskrivning som anges i 6
kap. 1 §.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens
naturvårdsverks och plan- och bostadsverkets rapport
Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i det svenska
planerings- och beslutssystemet

Efter remiss har yttranden kommit in från kommerskollegium, socialsty-
relsen, banverket, vägverket, sjöfartsverket, statens väg- och trafikinstitut,
transportrådet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, lant-
bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
statens råd for byggnadsforskning, Sveriges geologiska undersökning,
nämnden för statens gruvegendom, styrelsen för teknisk utveckling, do-
mänverket, statens energiverk, statens vattenfallsverk, statskontoret, riks-
revisionsverket, konsumentverket, koncessionsnämnden för miljöskydd,
kemikalieinspektionen, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tings-
rätt, kammarrätten i Göteborg, Tekniska högskolan i Stockholm, Universi-
tetet i Uppsala, Universitetet i Lund, Chalmers tekniska högskola, SIS-
Standardiseringskommissionen i Sverige, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Väster-
bottens län, Uppsala kommun, Växjö kommun, Karlshamns kommun,
Kävlinge kommun, Göteborgs kommun, Umeå kommun, Kungl. Veten-
skapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska Kommunför-
bundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation TCO, Landsorganisationen i Sverige
LO, Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska Vägföreningen och Svens-
ka Lokaltrafikföreningen. Dessutom har yttranden inkommit från statens
lantmäteriverk, Svenska Kraftverksföreningen, Värmeverksföreningen
och Företagens uppgiftslämnardelegation (FUD).

Prop. 1990/91:90

Bilaga 8.3

Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda
rapport Miljöövervakningen inför 2000-talet

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.1

I utredningen lämnar vi förslag som syftar till att utveckla miljöövervak-
ningen i Sverige inför 2000-talet. Utredningen innehåller förslag om bl. a.
struktur, innehåll, resultatredovisning, organisation och finansiering av
miljöövervakningen. Den är det första steget i en process som beräknas
vara slutförd inom den närmaste två-årsperioden. De följande stegen i
denna process omfattar

— utvärdering av befintliga resultat från programmet för övervakning av
miljökvalitet (PMK), den samordnade recipientkontrollen och vissa
andra program med syfte att ge underlag för konkreta förändringar
inom olika delprogram och projekt,

— utformning av nationellt program för miljöövervakning,

— utformning av allmänna råd för regional miljöövervakning,

— utformning av förslag till länsvisa program för regional miljöövervak-
ning.

Nuvarande miljöövervakning

En samlad miljöövervakning på den nationella nivån bedrivs inom ramen
för PMK. Verksamheten bedrivs inom följande delprogram:

• Luft

• Sötvatten

• Landmiljö

• Havsvatten

• Miljögifter

PMK har sin tyngdpunkt i övervakning av miljöer utan lokal påverkan.
Programmet ger underlag för huvudparten av Sveriges rapportering av
miljödata till internationella konventioner m. m.

Andra former av nationell miljöövervakning ingår i verksamheten vid
vissa myndigheter och organisationer t.ex. inom SNV, SGU, SMHI,
skogsstyrelsen och SLU.

Miljöövervakning på den regionala nivån bedrivs huvudsakligen i form
av samordnad recipientkontroll vatten och i form av regional luftkvalitets-
övervakning.

På sötvattensidan täcks landet idag i stort sett av samordnade recipient-
kontrollprogram. På kustvattensidan finns samordnade recipientkon-
trollprogram för vissa kustavsnitt medan de fortfarande saknas inom
andra avsnitt.

Den regionala luftkvalitetsövervakningen har delvis kommit till stånd
inom ramen för regionala luftvårdsförbund, som nu finns i ett tiotal län i
södra hälften av landet. Även andra former av luftvårdssamarbete före-
kommer. I flera län har regionala miljöövervakningsprogram börjat ta
form med inriktning även på mark-grundvatten och skog.

Den totala årliga kostnaden för den samlade miljöövervakningen i lan-
det kan beräknas uppgå till minst 100 miljoner kronor. Lokal miljööver-
vakning förekommer i form av traditionell recipientkontroll (omgivnings-

kontroll av enskilda utsläpp) och i form av övervakning av luftkvaliteten i
tätorter. I det förra fallet bekostas övervakningen av förorenaren och i det
senare normalt av den enskilda kommunen. Olika former av samarbete
förekommer dock mellan kommuner när det gäller tätortsövervakningen.
Den objektsbundna recipientkontrollen har under den senaste 10-15-
årsperioden alltmer övergått i en allmän miljöövervakning inom ramen för
den tidigare nämnda samordnade recipientkontrollen.

Miljöövervakningen spelar en viktig roll i det internationella samarbetet
bl.a. mot bakgrund av miljöproblemens alltmer storskaliga karaktär. Det
viktigaste internationella organet när det gäller luftfrågor är ECE genom
konventionen om gränsöverskridande föroreningar. När det gäller vatten-
frågor är PARCOM och HELCOM de viktigaste organen.

I framtiden kommer EGs nyligen beslutade ”miljömyndighet”, EEA att
spela en betydande roll. Miljöövervakning är inledningsvis ”myndighe-
tens” viktigaste arbetsområde.

Utgångspunkter

De närmaste 10 — 20 åren kommer att präglas av stora behov av att med
utgångspunkt från miljöns krav modifiera och miljöanpassa utvecklingen
inom olika samhällsområden. Parallellt med arbetet inom landet måste
också ett mycket aktivt internationellt arbete bedrivas.

Vi anser att miljöövervakningen är ett grundläggande strategiskt instru-
ment i miljövården — för kunskapsförsörjning, for att sätta upp miljömål
och for att ange nödvändiga och riktiga försiktighetsmått och åtgärder,
liksom för att följa upp effekter av dessa. Detta gäller både i ett nationellt
och i ett internationellt perspektiv.

Tillståndet i miljön skall ytterst vara styrande för de beslut som måste
fattas. En effektivare miljöövervakning ger underlag för utformning av
kostnadseffektiva åtgärdsprogram. Den leder därigenom till att stora kost-
nader för samhället kan sparas. Miljöövervakningen blir en av grundste-
narna för miljövårdsarbetet. Den bör också fungera som ett säkerhetsnät
som larmar där vi inte lyckats med preventiva åtgärder.

Om miljöövervakningsverksamheten skall kunna leva upp till denna roll
kommer det oundvikligen att krävas relativt omfattande förändringar av
det befintliga systemet. Förändringsbehovet gäller bl. a. följande punkter:

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.1

Målsättning, struktur och innehåll

Det behövs en bättre samordning och integration inom miljöövervakning-
en. Behovet gäller samordning och integration mellan den nationella och
den regionala nivån, det gäller mellan olika delprogram och mellan forsk-
ning och övervakning. En ökad samordning bör ge effektivitetsvinster.
Den är också en nödvändig förutsättning för att en samlad redovisning av
miljötillståndet i landet — av ”Hur Sverige mår” — skall kunna göras. I
samordningen ligger även att den miljöövervakning som utförs skall ske
med en enhetlig målsättning och på ett enhetligt sätt. Stora ansträngningar

måste också göras för att få till stånd internationell samordning. Detta är
mycket väsentligt eftersom många miljöproblem är av internationell ka-
raktär.

Miljöövervakningen är till sin definition en långsiktig verksamhet. Mät-
ningen måste därför ges erforderlig kontinuitet och stadga. Miljöövervak-
ningen måste dock ha en sådan flexibilitet att den kan anpassas till föränd-
ringar i problembild och kunskapsläge. Som exempel på frågor och pro-
blem som bör ges utrymme inom miljöövervakningen kan nämnas driv-
husgasema, stratosfärens ozonlager, miljögifter, hälsofrågor och naturre-
sursfrågor. PMK-programmet avsågs ursprungligen bli rikstäckande men
har på grund av otillräcklig finansiering i huvudsak inskränkts till opåver-
kade (utan lokal påverkan) områden. Ambitionen bör nu vara att nå upp
till den ursprungliga målsättningen och alltså även inkludera kulturpåver-
kade områden.

För att tillgodose här nämnda behov föreslår vi att följande övergripan-
de målsättning skall gälla för den samlade miljöövervakningsverksamhe-
ten såsom den beskrivs här, dvs. även omfattande den miljöbetingade
hälsoövervakningen:

• följa växlingarna i miljöns tillstånd och visa på antropogent betingade
förändringar (beskriva tillståndet),

• lämna underlag för att identifiera och visa på miljöproblem från den
lokala till den globala skalan (bedöma hotbild),

• lämna underlag för att formulera mål, för att miljöanpassa samhällsut-
vecklingen i Sverige och omvärlden och för att prioritera och besluta om
åtgärder (lämna underlag för åtgärder),

• följa upp beslutade åtgärder (följa upp).

Vi föreslår att miljöövervakningen inför 2000-talet får följande struktur
och benämning:

Ett nationellt övervakningsprogram som svarar mot behoven av nationell
information och behov av rapportering till internationella organisationer.
Programmet motsvarar närmast dagens PMK-nät, utvidgat till att omfatta
även kulturpåverkade områden och till att omfatta ytterligare delprogram,
t.ex. hälsa och naturresurser. Därutöver omfattar det även vissa andra
pågående program.

Regionala miljöövervakningsprogram i varje län. Programmen skall ge
erforderliga kunskaper om regionala miljöförhållanden och kunna utgöra
underlag för regional och kommunal planering. De utgör också en väsent-
lig komplettering till det nationella övervakningsprogrammet genom bl. a.
större areell upplösning. Programmen motsvarar närmast dagens samord-
nade recipientkontrollprogram och de regionala luftövervaknings- och
miljöövervakningsprogrammen.

Lokala miljöövervakningsprogram. Begreppet reserveras för den nuva-
rande recipientkontrollens specialprogram, dvs. för övervakning av ut-
släpp av mer speciell karaktär eller där förhållandena i övrigt kräver mer
inträngande kontroll än det regionala programmet ger. De lokala program-
men utformas individuellt i varje särskilt fall.

övervakning av luftkvalitet i tätorter. För tätortsövervakningen föreslås

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.1

inga förändringar jämfört med nuvarande övervakning. Den avviker till
sin karaktär från den övriga miljöövervakningsverksamheten.

De nationella och regionala programmen kan sägas motsvara allmänna
behov av miljöövervakning. För att erforderlig samordning och integration,
ekonomi och kontinuitet skall säkras föreslår vi att det allmänna behovet
av miljöövervakning beslutas i särskilda former och budgetramar. De av
allmänna behov motiverade programmen kommer att behöva komplette-
ras med program som tar hänsyn till andra behov och önskemål. Sådana
kompletterande särskilda miljöövervakningsprogram bör normalt kunna
bygga på och kopplas samman med de allmänna programmen och härige-
nom förbilligas. Finansieringen av dessa program bör normalt ske av
berörda intressenter.

Gränsdragningen mellan det nationella och de regionala miljöövervak-
ningsprogrammen bör preciseras i samband med det fortsatta arbetet
under det närmaste året.

Vi föreslår vidare att de regionala miljöövervakningsprogrammen får
samma indelning i delprogram som det nationella nätet och att båda
programtyperna utvidgas med delprogram för hälsa/miljömedian och na-
turresurser/landskap. Det slutliga innehållet i olika delprogram kommer
att preciseras under det fortsatta arbetet. I utredningen identifieras olika
utvärderingar som bör genomföras som ett underlag för detta arbete och
möjliga programförändringar som dessa kan leda fram till. För verksamhe-
ter där gränsdragningen mellan olika myndigheter är oklar är det angeläget
att ansvarsfördelningen mellan myndigheterna klaras ut inom ramen för
utvärderings- och programarbetet.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.1

Datahantering och resultatutvärdering

Den samlade miljöövervakningsverksamheten avkastar betydande data-
mängder. Dessa utnyttjas idag inte i den utsträckning som borde ske och
som behövs. Behovet av sammanställd och utvärderad information är
mycket stort hos olika intressenter från det internationella till det lokala
planet.

Både datahanteringen och analys- och resultatutvärderingen inom
miljöövervakningen måste därför stärkas.

Behov finns av att kunna sammanställa uppgifter om t.ex. miljöns
tillstånd som underlag för beslut, om trender och om måluppfyllelse gent-
emot olika miljömål och åtgärdsbeslut. Andra behov är kopplade till den
fysiska planeringen och till behovet av att kunna informera allmänheten.
Prognoser över den framtida utvecklingen måste kunna göras. Dessa mås-
te baseras på en god beskrivning av aktuellt miljötillstånd och av hur detta
utvecklas.

Samtidigt bör här framhållas att möjligheterna att göra övergripande
utvärderingar av insamlat datamaterial är starkt beroende av tillgänglighe-
ten till data och av kvaliteten hos dessa.

Vi föreslår att samlade utvärderingar och redovisningar bör ske årsvis av
såväl den nationella som den regionala miljöövervakningen. För att för-
stärka värdet av redovisningarna från regionala övervakningen bör SNV

lämna närmare anvisningar om utformningen av årsredovisningarna. Vart
tredje år bör fördjupade utvärderingar göras som ett underlag bl.a. for
länsstyrelsernas regionala miljöanalyser, for olika aktionsplanearbeten och
for arbetet med fördjupade anslagsframställningar. Den regelbundna redo-
visningen bör kompletteras med olika tematiska sammanställningar för att
belysa speciella frågor.

Vi lämnar vidare en redovisning av olika former för ADB-stöd för
hanteringen av data inom miljöövervakningen samt en redovisning av de
krav som ställs på datahanteringen. Vi föreslår att användningen av data
för miljövård skall vara kostnadsfri.

Vi föreslår att krav på ackreditering eller tillämpning av kvalitetssäk-
ringsrutiner motsvarande kraven på ett ackrediterat laboratorium bör
gälla även inom miljöövervakningen. Vidare föreslår vi att arbetet initie-
ras på att successivt utarbeta regler för kvalitetskontroll även inom andra
områden än vattenområdet. I första hand bör regler utarbetas för luft- och
markområdena.

Administration och finansiering

Orimligt stora administrativa insatser krävs idag för att få till stånd miljö-
övervakningsinsatser. Särskilt gäller detta den regionala övervakningen.
Starten av de samordnade recipientkontrollprogrammen och olika regio-
nala övervakningsprogram har ofta föregåtts av långa förhandlingar och
diskussioner om främst finansieringen. Detta har inneburit att samordna-
de recipientkontrollprogram idag saknas i delar av landet, t. ex. längs vissa
kuststräckor och för vissa ämnesområden. Det har också inneburit att det i
regel är svårt att garantera önskvärd kontinuitet i övervakningen.

När det gäller finansieringen av den regionala miljöövervakningen bör
även framhållas att en liten grupp av finansiärer idag står för kostnaderna
för den samordnade vattenrecipientkontrollen (sammanlagt ca 700 intres-
senter) vilket kan jämföras med att minst 15 000 anläggningar idag omfat-
tas av tillsyn enligt ML.

Den regionala luftövervakningen finansieras huvudsakligen på frivillig
väg. Alternativa former för att finansiera miljöövervakningen bör därför
sökas. Finansieringsformen bör säkerställa att övervakningen kan bedrivas
med erforderlig geografisk och ämnesmässig täckning, kontinuitet, jämför-
barhet och på kostnadseffektivt sätt.

Förorenarens ansvar för finansiering av miljöövervakningen bör vidgas
till att gälla flertalet förorenare, inte som idag ett relativt fåtal. Detta kan
endera uppnås genom att myndigheterna ges ökade möjligheter att före-
skriva ökat ansvar för miljöövervakningen eller genom att även övervak-
ningen av den yttre miljön inkluderas i olika miljöavgiftssystem.

Vi föreslår att miljöövervakningen finansieras över statsbudgeten via
avräkning mot förekommande miljögifter. Statsfinansiellt utrymme har
skapats genom den rad av miljögifter som införts eller är på väg att införas.

Både befintliga och nya avgifter kan övervägas vid avräkningen. I prin-
cip möter inga hinder att använda vare sig finansieringsavgifter (t. ex. för
prövning och tillsyn enligt ML, kemikalieavgifter, skogsvårdsavgifter) eller

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.1

styrande avgifter/produktavgifter (t.ex. handelsgödsel/bekämpningsme- Prop. 1990/91:90
delsavgifter, kväveoxid och koldioxidavgifter). Valet är i sina detaljer en Bilaga 10.1
politisk fråga och inget närmare förslag lämnas därför i det hänseendet.

Rent allmänt borde därför den aktuella avräkningen kunna klaras genom
att redan beslutade/uttagna avgifter återförs till miljöområdet för att möj-
liggöra en angelägen upprustning av den vitala del av miljövården som
miljöövervakningen bör vara.

En betydande del av föroreningsbelastningen på den svenska miljön
kommer från andra länder liksom svenska utsläpp belastar miljön i våra
grannländer. Hittills har övervakningen av den internationella belastning-
en och av dess effekter varit en dominerande uppgift för PMK. Den har
alltså finansierats via statsbudgeten. Vi föreslår att statsbudgeten även
fortsättningsvis belastas med kostnader för den del av övervakningen som
avser internationella influenser. Ofta är denna övervakning också kopplad
till internationella överenskommelser.

Miljöövervakningen bör ges en stark och tydlig organisation. Vi föreslår
att det övergripande ansvaret för den samlade miljöövervakningsverksam-
heten läggs på SNV. I detta inkluderas också att budgetprocessen förläggs
till naturvårdsverket och att olika intressenter ges möjlighet att medverka i
denna process. Vi ser budgetprocessen som ett av de starkaste instrumen-
ten för att stärka och samordna en effektivare miljöövervakning och när
det gäller prioritering och dimensionering av olika delar av verksamheten.
SNV bör vidare svara för planering, administration och resultatredovis-
ning från den nationella miljövervakningen. Motsvarande ansvar när det
gäller den regionala miljöövervakningen bör läggas på länsstyrelserna.

Vi föreslår också att PMK-rådet i dess nuvarande form upplöses och att
det ersätts av ett nytt organ med uppgift att biträda SNV i den centrala
ledningen av miljöövervakningen inklusive medverkan i budgetprocessen.
En parallell kan här göras med SNVs forskningsnämnd. Det nya organet
bör ges en bred sammansättning med representation för lokala, regionala
och centrala myndigheter och för forskningen.

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens Prop. 1990/91:90
naturvårdsverks särskilda rapport Miljöövervakningen inför Bilaga 10.2
2000-talet

Efter remiss har yttranden inkommit från lantbruksstyrelsen, skogsstyrel-
sen, statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, plan-
och bostadsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån, koncessions-
nämnden för miljöskydd, kemikalieinspektionen, Sveriges lantbruksuni-
versitet, samtliga länsstyrelser, Kungliga Vetenskapsakademien, Ingen-
jörsvetenskapsakademien, Svenska Kommunförbundet, Sveriges industri-
förbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Landsorganisationen i Sverige.

Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda
rapport Sektorisering och decentralisering av
miljövårdsarbetet

1988 års miljöpolitiska proposition innebär en ambitionshöjning på
miljövårdsområdet.

Miljöproblemen måste angripas på bred front.

Den utvecklade rollen innebär att mer tid skall ägnas förebyggande,
vägledning, uppbyggnad och spridning av kunskap, internationellt arbete
och uppföljning.

Miljövårdsarbetets volym är för liten i förhållande till miljöproblemen
och miljövårdsambitionerna. Miljövårdens intressenter måste bli fler.

Miljövårdsarbetet skall i ökad utsträckning bedrivas i samarbete med
och av sektorsorgan.

Sektorisering innebär inte mindre arbete för SNV utan mer arbete för
sektorsorganen.

Sektorsorganen måste vara beredda att göra större arbetsinsatser i fråga
om miljövård.

Sektorsorganen har olika roller och är sinsemellan olika. Detta påverkar
deras samarbete med SNV och deras miljövårdsarbete.

Det tar tid innan alla sektorsorgan byggt upp tillräcklig miljövårdskom-
petens.

Aktionsprogram/sektorsplaner är en god modell för sektorisering av
miljövårdsarbetet.

Aktionsprogram/sektorsplaner bör utgöra underlag för politiska beslut
och sektorernas miljövårdsarbete.

Sektorsorganen måste få tydliga signaler om vilka miljövårdsåtgärder de
skall vidta av regering och riksdag.

Aktionsprogram/sektorsplanearbetet erbjuder tillfällen att diskutera och
utarbeta förslag om vem som skall göra vad på miljövårdsområdet.

Verket skall prioritera strategiskt viktiga ärenden (sådana som innebär
policyändringar, stora utsläppsreduktioner, koncessionsnämndsärenden).

Det är befogat att verket svarar för vissa ”mindre viktiga” ärenden.

Miljöskyddslagen bygger på individuell prövning.

ML, LKP och NVL tillhör de bästa verktygen i miljövårdsarsenalen.

Verket tilldelas arbetsuppgifter i 75 författningar.

Hälften av resurserna vid linjeavdelningarna används för arbetsuppgif-
ter enligt olika författningar.

Verket måste slå vakt om sin åtgärdskunskap.

Åtgärdskunskap behövs för såväl arbetet med riktlinjer etc som för det
internationella arbetet.

Verket måste tillgodogöra sig kompetens på olika nivåer i miljövårdsfa-
miljen.

Det är inte helt lätt att finna myndigheter som med fördel kan ta över
arbetsuppgifter från SNV.

I fjol genomfördes en omfattande decentralisering på miljöskyddsområ-
det, varför ytterligare decentralisering bör anstå tills vidare.

Det s. k. miljöskyddsregistret bör läggas ned och i stället bör register

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.3

över miljöfarliga verksamheter skapas inom ramen for KRUT-systemet,
fört av resp, länsstyrelse.

Översändande av handlingar till SNV enligt 12 § och 22 § i miljöskydds-
förordningen bör upphöra. Uppgifterna förs regelmässigt in i KRUT-
systemet, varför SNV fortlöpande har tillgång till uppgifterna.

Reglerna för miljöskyddsavgifter bör ses över.

Verket har inlett arbete för att förenkla naturvårdsforvaltningen, inkl,
hanteringen av anslag for vård och förvaltning.

Verket framför några förslag om förenklingar inom naturskyddet (remis-
ser om naturreservat, enligt torvforordningen; riksregistret, markavvatt-
ning m. m.).

Implementeringen av bestämmelserna om naturvårdshänsyn i jordbru-
ket bör undersökas.

Verket kommer att föreslå förenklingar av älgjaktsadministrationen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.3

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens
naturvårdsverks särskilda rapport Sektorisering och
decentralisering av miljövårdsarbetet

Efter remiss har yttranden inkommit från statens järnvägar, banverket,
vägverket, trafiksäkerhetsverket, sjöfartsverket, transportrådet, lantbruks-
styrelsen, skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk, plan- och bostadsverket,
kammarkollegiet, statskontoret, konsumentverket, koncessionsnämnden
för miljöskydd, kemikalieinspektionen, statens energiverk, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs
samt Västernorrlands län, Norrköpings kommun, Kungliga Vetenskaps-
akademien, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige och
Skogsägarnas Riksförbund.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.4

Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda Prop. 1990/91:90 rapport Kunskapsöverföring genom information, utbildning Bilaga 10.5
och biblioteksservice

Bakgrund

Utredningen om informationsverksamheten är en av de särskilda rappor-
ter som naturvårdsverket har utarbetat på regeringens uppdrag i anslut-
ning till arbetet med den fördjupade anslagsframställningen för budget-
åren 1991/92-1993/94.

I rapporten redovisar naturvårdsverket sin syn på informationsverk-
samheten utifrån verkets utvecklade roll i miljövårdsarbetet. Redovisning-
en omfattar huvudsakligen den informations- och utbildningsverksamhet
som kräver att särskilda personella och ekonomiska resurser avsätts.

Informationsverksamheten vid naturvårdsverket — bakgrund och nuläge

Inom naturvårdsområdet har naturvårdsverket sedan lång tid arbetat
med olika informations- och utbildningsåtgärder. När det gäller forskning
resulterar i princip varje projekt i någon form av informationsmaterial.
Produktionen av forskningsrapporter har varit och är omfattande. Inom
området tekniskt miljöskydd har kanske den största förändringen skett
vad gäller informationsarbetet. Decentralisering och sektorisering av
miljöskyddsarbetet har lett till ändrade krav på att genom informationsin-
satser föra ut kunskaperna.

Den viktigaste målgruppen har varit den s.k. miljövårdsfamiljen. Också
massmedia räknas hit.

I prioritetsgrupp två finns sektorsmyndigheterna, industri som bedriver
miljöstörande verksamhet, ideella organisationer, skolan samt, vad gäller
försurningsinformation, särskilda grupper utanför landets gränser.

Till prioritetsgrupp tre räknas allmänheten, medborgarna, som ju egent-
ligen är verkets slutliga kund.

I informationsverksamheten har naturvårdsverket hittills arbetat efter

en strategi i fyra ambitionsnivåer:

1. Tillgängliggöra, dvs. se till att alla berörda får kunskap om det infor-
mationsmaterial som verket producerar.

2. Förstärka informationen genom utbildning i form av korta kurser och
konferenser.

3. Sammanställningar av fakta och kunskap i lättillgänglig form.

4. Acceptans, dvs. att utveckla scenarier, framtidsversioner av de stora
miljöproblemen.

Verkets medel för kunskapsöverföring genom information/utbildning är

för närvarande följande:

Presstjänst

Internationellt informationsarbete

Biblioteks- och dokumentationsverksamhet

Extern miljöutbildning

Skolinformation

Tidningsproduktion 86

Produktion av informationsmaterial

Marknadsföring, försäljning och distribution.

Miljövårdsfamiljens uppfattning om kunskapsförmedling från
naturvårdsverket

Hösten 1988 gjordes en undersökning av reaktionerna på naturvårdsver-
kets satsning på extern miljöutbildning. Tre av fyra chefer i kommunerna
och en något mindre andel av länsstyrelsernas chefer ansåg att kursutbudet
till stor del motsvarade deras behov. Samtliga ansåg att naturvårdsverket
skall gå ut med utbildning på det här sättet och av det här slaget.

Under 1989 genomfördes en serie intervjuer med företrädare för länssty-
relsernas miljövårdsenheter och kommunernas miljö- och hälsoskydds-
kontor för att få deras synpunkter på naturvårdsverkets kunskapsförmed-
ling.

Den allmänna uppfattningen om naturvårdsverkets informationsmate-
rial är att det är ganska bra. Materialet är trovärdigt och användbart, men
kommer oftast inte i tid. MiljöAktuellt är den facktidskrift inom miljöom-
rådet som de flesta läser regelbundet (70%).

Man tycker att naturvårdsverkets information i större utsträckning kun-
de innehålla mer om miljövänliga produkter, allmänt om nyheter och ny
lagstiftning. Intrycket man för det mesta har av naturvårdsverkets infor-
mation är att den är trovärdig (100%), riktad till rätt person och använd-
bar (80%), lätt att hitta i och på rätt detaljeringsnivå (ca 60%), väcker
intresse (50%) och i rätt tid (30%).

En långsiktig strategi för naturvårdsverkets miljöinformation

Utifrån verkets övergripande verksamhetsplan och utifrån de viktigaste
slutsatserna i föregående avsnitt kan ett antal strategiska punkter för
informationsverksamheten formuleras.

1. Miljöfrågorna kommer att fortsätta att vara i centrum av samhällsde-
batten. Naturvårdsverkets förmåga att dela med sig av sina kunskaper och
värderingar till allmänhet, beslutsfattare och politiker avgör om verket
skall lyckas och hur verkets arbete kommer att värderas.

2. Naturvårdsverkets kunskapsroll är grundläggande, kunskaperna skall
genom informationsinsatser förmedlas till olika målgrupper.

3. Informationsåtgärder är ett medel bland andra att uppnå de mål som
gäller för verksamheten. Verkets kunskapsförmedlande roll i ett decentra-
liserat och sektoriserat miljöarbete gör att primära målgrupper är
miljövårdsfamiljen och sektorsmyndigheter med miljöpåverkande an-
svarsområden.

4. Vi har en grundläggande skyldighet att informera allmänheten.

5. De fyra ambitionsnivåerna i informationsarbetet som verket redan
idag arbetar efter gäller som riktmärke för det fortsatta arbetet.

6. Naturvårdsverkets övergripande informationsmål är att göra verkets
samlade faktakunskaper tillgängliga för alla som behöver ta ställning i
miljöfrågor. Sedan avgör var och en hur kunskaperna skall användas.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.5

7. En viktig informationsstrategisk utgångspunkt är att kommunicera Prop. 1990/91:90
med nyckelpersoner och nyckelgrupper i samhället. Att successivt analyse- Bilaga 10.5

ra vilka dessa är och var de finns är en huvuduppgift.

8. Naturvårdsverket har en skyldighet att medverka till att enskilda
människor får del av kunskaper, information i bearbetad form, så att de
motiveras till handling, ställningstagande och ges valmöjligheter. Männi-
skors naturliga informationskanaler skall prioriteras.

9. Naturvårdsverket skall arbeta med information före beslut. Denna
syftar till att beskriva miljöproblem och dess orsaker, att uppmärksamma
vår omvärld på miljösituationen. Att förmedla de kunskaper verket besit-
ter är ofta nödvändigt för att förbereda politiska beslut.

10. Informationen efter beslut är viktig för att förmedla kunskap om
uppsatta miljömål, ange åtgärder m. m.

11. Naturvårdsverket måste ha ett utpräglat användarorienterat synsätt

i sin informationsverksamhet. Samtidigt skall verket föra ut kunskaper
inom områden där man har identifierat brister.

12. Den internationella efterfrågan på kunskaper blir allt större. Verket
skall arbeta med informationsverksamhet dels om vissa globala miljöfrå-
gor, dels mot de länder vars gränsöverskridande föroreningar påverkar
svensk miljö.

13. Arbetet med intressenter kräver information till, samverkan med
och kompetensuppbyggnad hos dessa.

14. Intressenter främst inom milj vårdsfamiljen, sektorsmyndigheter och
skolan behöver, förutom kunskaper för att agera, stöd och hjälp för att
förmedla informationen till nästa led.

15. Informationssystem måste finnas för att tillgodose behov av att hålla
sig å jour inom olika kunskapsområden (veta vad som är nytt) och av att få
kunskaper för att lösa mer eller mindre akuta, konkreta problem.

16. Naturvårdsverket skall sträva efter att bibehålla objektiviteten i
informationsarbetet. Trovärdighet och saklighet får inte sättas på spel.

17. Det är ofta svårt att informera, få förståelse och acceptans för nya
miljöproblem. I initialskedet har naturvårdsverket sin främsta informa-
tionsuppgift i att vara en spjutspets i miljöarbetet. När väl miljöfrågor har
”etablerats” och blivit kända för åtgärdsansvariga kan verket dra ner på
sina informationsinsatser.

18. Information är en angelägenhet för hela verket — alla medarbetare
har ett informationsansvar och dito skyldighet. Chefer har ett särskilt
ansvar för att se till att kunskaperna inom det egna verksamhetsområdet
når ut till dem det berör. Det är också varje chefs ansvar att identifiera
brister och behov av kunskaper.

19. Utvecklingen inom dataområdet går snabbt. Det är viktigt att verket

i sitt informationsarbete följer denna utveckling och utnyttjar de nya
datoriserade informationssystem som byggs upp.

20. En väl fungerande intern informationsförsörjning lägger grunden till
ett bra utåtriktat informationsarbete.

21. En förutsättning för framgångsrikt arbete med kunskapsöverföring
är att avdelningar/enheter internt avsätter resurser för detta.

22. Det är mycket viktigt att med jämna intervaller ta reda på omvärl- Prop. 1990/91: 90
dens uppfattning om vårt informationsarbete. Bilaga 10.5

Resursanalys

Naturvårdsverket gör kontinuerligt omprövningar och prioriteringar inom
informations- och utbildningsområdet. Verket anser också att de verksam-
heter som idag bedrivs bör vara kvar i ungefär den omfattning som de nu
har.

Styrkan i verkets informationsarbete är tillgången till ett brett register av
”verktyg” och väl upparbetade informationskanaler ut till viktiga mål-
grupper.

Naturvårdsverkets möjligheter att på ett verkningsfullt sätt arbeta med
opinionsbildande åtgärder varierar. En förutsättning är att resurstilldel-
ningen blir av en omfattning som vida överstiger vad verket hittills erhål-
lit.

För en del av de verksamheter naturvårdsverket har för avsikt att
bedriva i fortsättningen står ambitionerna i något så när samklang med
resurserna.

Verksamheter som är viktiga enligt planer och strategier men där det
idag saknas möjligheter att klara av situationen är:

• Produktion av bearbetade kunskapssammanställningar

• Handbokssystem

• Opinionsbildande kampanjer, seminarier m. m.

• Intäktsfinansiera helautbildningsverksamheten

• Upplysningstjänst

• Vidareutveckling av databassystem

• Översättningar av info-material för internationellt bruk.

Beträffande framtida uppgifter har verket redan idag en central roll i
kunskapsförsörjningen på miljöområdet. En roll som med hänsyn till den
miljöpolitiska inriktningen för 1990-talet med ökad decentralisering, sek-
torisering och internationalisering av miljöarbetet kommer att accentu-
eras.

Mycket talar för att naturvårdsverkets möjligheter, i form av mandat,
kompetens och resurser, att förmedla kunskaper kommer att få stor bety-
delse för det fortsatta miljöarbetet.

För att alla skall kunna medverka och ta miljöansvar krävs kunskaper
hos de medverkande om tillståndet i miljön, miljöeffekter av verksamheter
och om möjliga åtgärder.

Att förmedla sådana kunskaper på ett för varje målgrupp anpassat sätt
är en mycket viktig uppgift för verket.

Tjänstemän med ansvar för miljöfrågor i län och kommuner måste för
att kunna ta sitt ansvar få kunskaper, vägledning och stöd genom informa-
tions- och utbildningsinsatser.

Naturvårdsverket måste därför bl. a. satsa mera på att få fram rådgiv-
ning i tid, göra flera faktasammanställningar och handböcker, öka omfatt-
ningen av den externa miljöutbildningen samt ge underlag för regionala/
lokala informationskampanjer. En mycket viktig insats är också att genom

uppbyggnad av databaser och en miljöupplysningstjänst underlätta sökan-
det efter kunskaper på miljöområdet.

Tjänstemän på sektorsmyndigheter med miljöpåverkande ansvarsområ-
den behöver på ett likartat sätt kunskaper i tillgänglig form för att kunna ta
sitt miljöansvar.

Politiker, inte bara de med direkt ansvar och intresse för miljöfrågor,
behöver i allt högre grad både bredare och djupare kunskaper i miljövårds-
frågor. Här behöver verket arbeta mera med översiktsmaterial som förkla-
rar, förenklar och ger helhetsbilder samt framtidsscenarier.

Allmänheten och skolbarn efterfrågar och behöver i allt högre utsträck-
ning kunskaper i miljöfrågor. Kunskaper för att visa på valmöjligheter och
för att ge människor en möjlighet att ta sitt ansvar för miljön. Här krävs
stora insatser framöver från naturvårdsverket när det gäller att öka männi-
skors miljömedvetande och förståelse för framtida miljöbeslut. Om infor-
mation/utbildning skall vara ett aktivt styrmedel även gentemot dessa
grupper krävs kraftigt ökade resurser till verket.

Det internationella arbetet med att bl.a. föra ut kunskaper och ställ-
ningstaganden blir allt viktigare inte bara mot Östeuropa utan till världen i
övrigt.

För att klara alla viktiga uppgifter krävs ekonomiska resurser långt
utöver vad naturvårdsverket hittills har haft tillgång till. Resursernas stor-
lek har ett direkt linjärt samband med förväntade resultat.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.5

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens
naturvårdsverks särskilda rapport Kunskapsöverföring
genom information, utbildning och biblioteksservice

Efter remiss har yttranden kommit in från transportforskningsberedning-
en, universitets- och högskoleämbetet, statens råd för byggnadsforskning,
statens lantmäteriverk, statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Västmanlands, Älvsborgs och Västerbottens län, Stiftelsen
Svenska institutet, Svenska Kommunförbundet, Sveriges industriförbund,
Lantbrukarnas Riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation och
Landsorganisationen i Sverige.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.6

Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda
rapport Laboratorieverksamheten

SNVs verksamhet bygger i betydande utsträckning på riskbedömningar
och kvalificerad uttolkning av olika mätunderlag, framtagna främst genom
utsläpps- och recipientkontrollprogram samt i olika forsknings- och under-
sökningsaktiviteter. Miljöproblemen blir alltmera komplicerade, och be-
sluten tas nära forskningsfronten. Detta gäller for SNVs olika aktionspro-
gram, vid ärendehandläggningen, i tillsynsarbetet och, inte minst, i det
internationella arbetet.

Inom verket finns en mycket god vetenskaplig kompetens inom område-
na miljögifter och ekotoxikologi. Verket avser satsa på att konsolidera och
utveckla denna kompetens.

Även när det gäller kvalificerad övervakning av söt- och kustvatten,
finns en mycket god kompetens uppbyggd vilken bör behållas, åtminstone
delvis, inom verket.

Kompetens och kapacitet för att ge ett aktivt laboratoriestöd i verkets
tillsynsverksamhet krävs, förutom inom ovan avgivna områden, också när
det gäller de mera traditionella luft- och vattenparametrarna för utsläpps-
och recipientkontroll. Naturvårdsverkets egna laboratorier har goda förut-
sättningar för att täcka en tillräckligt stor del av detta behov.

Den kustfiskeinriktade gruppen i Öregrund, samt verkets fartyg Ancy-
lus, bör överföras till fiskeristyrelsen.

I samband med utredningen om lantbruksuniversitetets framtida orga-
nisation bör för- och nackdelar med ett gemensamt institut för miljööver-
vakning mellan bl. a. naturvårdsverket och lantbruksuniversitetet utvärde-
ras. Om fördelarna överväger bör till ett sådant institut knytas kustvatten-
och sötvattenövervakningen vid naturvårdsverkets Uppsalalaboratorier.

Omfattningen av den verksamhet som eventuellt skulle kunna föras till
ett gemensamt institut är i stor utsträckning beroende av resultatet av
verkets särskilda utredning om miljöövervakningen. Verket avser åter-
komma i frågan i samband med den fördjupade anslagsframställningen.

Särskilda skäl finns för att undersöka en närmare knytning mellan
verkets landenhet och lantbruksuniversitetet, för att klara den långsiktiga
kunskapsförsörjningen inom området.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.7

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens Prop. 1990/91:90
naturvårdsverks särskilda rapport Laboratorieverksamheten Bilaga 10.8

Efter remiss har yttranden inkommit från statens livsmedelsverk, fiskeri-
styrelsen, Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt, sta-
tens mät- och provstyrelse, statskontoret, Sveriges lantbruksuniversitet
och Kungl. Vetenskapsakademien.

Sammanfattning av statens naturvårdsverks särskilda
rapport Det internationella arbetet

Utredningsuppdraget

Regeringen har 1990-02-15 inkallat en särskild utredare for att värdera det
svenska deltagandet i det internationella miljösamarbetet. I ljuset av det
uppdraget har SNV tolkat sitt uppdrag så, att de externa faktorerna som
påverkar SNVs internationella arbete ges en mer översiktlig beskrivning.
Rapporten får sin tyngdpunkt i en redovisning av det internationella
arbetets nuvarande omfattning, inriktning och organisatioriska struktur
inom SNV samt i förslag till förändringar av arbetets fortsatta bedrivande.

SNVs nuvarande uppgifter och resurser i det internationella arbetet

Verkets resursanvändning för det internationella arbetet är starkt koncen-
trerat till insatser mot luft- och havsföroreningar (ca 60%).

De resterande resurserna används för naturvård, övrigt miljöskydd
(framför allt kemikalieanvändning) och avfallshantering samt basverk-
samhet. Informationsverksamheten är av stor betydelse i det internatio-
nella arbetet.

Prioriteringar

I ett 3 — 5-årsperspektiv måste verket beakta i första hand följande förvän-
tade anspråk på dess resurser för internationellt arbete:

• De krav som kan komma att ställas på verket i det svenska förberedelse-
arbetet inför 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling. Sådana
krav har ännu inte preciserats av den nyligen tillsatta nationalkommit-
tén eller dess sekretariat. Den substansagenda som antagits av konferen-
sens förberedande kommitté gör det dock troligt att SNV kommer att bli
involverad i förberedelsearbetet för konferensen.

• Harmoniseringsarbetet inom EFTA och med EG. Detta arbete motsva-
rar redan nu ca 3 personår. Utformningen av ett kommande avtal om
EES, EEA samt STEP kommer att bestämma anspråken på verkets
resurser. Omfattningen av dess anspråk kan för närvarande inte beräk-
nas.

• Det vidgade samarbetet med Östeuropa ställer ytterligare, förmodligen
omfattande, anspråk på verkets personella resurser. Hanteringen av nu
löpande bilaterala avtal binder 1,5 — 2 personår av verkets personalre-
surser. Verket kan för närvarande inte beräkna vidgade anspråk på
personresurser och andra kostnader för detta ändamål i avvaktan på att
samarbetsprogram utformas av verket och godkänns av regeringen.
SNV utgår emellertid från att de ökade kostnader som kan uppstå för
verket kommer att kunna finansieras av de medel som statsmakterna
kan avsätta för det vidgade samarbetet.

Slutligen anmäler verket att det europeiska integrationsarbetet (EFTA/
EG) kan hanteras så länge statsmakternas anspråk på verkets insatser inte

Prop.1990/91:90

Bilaga 10.9

allvarligt överstiger hittillsvarande nivåer. Skulle dessa anspråk öka kraf- Prop. 1990/91:90
tigt, vilket inte kan uteslutas, måste verket tillföras motsvarande resurser. Bilaga 10.9

Organisatoriska överväganden

Naturvårdsverkets insatser i det internationella arbetet berör flertalet av
verkets enheter. Grundprincipen är att de internationella aspekterna av de
olika sakområdena behandlas inom resp, avdelning. Omkring 150 perso-
ner är i varierande utsträckning berörda. Inom administrativa avdelning-
en finns en internationell enhet. Enheten biträder verksledningen i inter-
nationella frågor. Det krävs en central kapacitet och kompetens for att leda
verkets deltagande i de många internationella grupperingarna.

Särskilda sekretariat bör inrättas för luftfororeningsfrågor och natur-
skyddsfrågor. Motsvarande lösning finns idag för havsresursfrågorna. Det
vidgade samarbetet med Östeuropa kommer att ställa stora krav på resur-
ser och verket avser att lösa detta genom att utse en ledningsgrupp med
företrädare för främst berörda enheter och tillsätta en projektledare, som
inom den internationella enheten ansvarar för detta arbete.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens Prop. 1990/91:90
naturvårdsverks särskilda rapport Det internationella arbetet Bilaga 10.10

Statskontoret, kemikalieinspektionen, styrelsen for internationell utveck-
ling, beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete,
universitets- och högskoleämbetet, Styrelsen för teknisk utveckling,
Kungl. Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien.

Sammanfattning av den särskilda rapporten Prop. 1990/91:90 Verksamhetsöversyn av koncessionsnämnden för Bilaga 10.11 miljöskydd.

I koncessionsnämndens rapport redovisas en översyn och analys av nämn-
dens verksamhet som har gjorts under hösten 1989. På grundval av detta
har därefter vissa förändringar i organisationen och arbetsrutiner genom-
förts. Sålunda har nämnden indelats i fem fasta avdelningar för den
operativa verksamheten och en administrativ avdelning för stödfunk-
tioner såsom ekonomi, personal och registratur/expedition. Ytterligare
åtgärder för förbättringar av ärendehanteringen och de administrativa
rutinerna redovisas. I en särskild del i rapporten redovisas det befintliga
ADB-stödet i verksamheten och en strategi för en förbättring och utökning
av detta. Slutligen redovisas i rapporten vissa överväganden rörande kon-
cessionsnämndens resultatredovisning- och uppföljningssystem.

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över den
särskilda rapporten Verksamhetsöversyn av
koncessionsnämnden för miljöskydd

Efter remiss har yttranden inkommit från statskontoret, kemikalieinspek-
tionen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergöt-
lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hal-
lands, Göteborgs och Bohus, Älsvborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens samt Norrbottens län, statens naturvårdsverk och Sveriges
industriförbund.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 10.12

Sammanfattning av miljöavgiftsutredningens
slutbetänkande (SOU 1990:59) Sätt värde på miljön!
Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.1

Miljöavgiftsutredningens uppdrag har varit att analysera förutsättningar-
na för att i ökad omfattning utnyttja ekonomiska styrmedel i miljöpoliti-
ken. I april 1989 lämnade utredningen delbetänkandet (SOU 1989:21)
Sätt värde på miljön! Miljöavgifter på svavel och klor med förslag om
miljöavgifter på svavelinnehållet i olja och utsläpp av klororganisk sub-
stans från massaindustrins blekerier till vatten. I oktober 1989 lämnade
utredningen delbetänkandet (SOU 1989:83) Ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken — Energi och trafik jämte en bilagedel (SOU 1989:84) med
förslag om avgifter på koldioxid, svavel och kväveoxider inom energi- och
trafikområdena. Betänkandet innehöll vidare förslag till miljöklasser som
grund för ett avgifts/bidragssystem för nya fordon. Dessutom förordades
höjd beskattning på förmånsbilar och höjda skrotningspremier för bilar av
1975 års eller tidigare års modeller.

I detta slutbetänkande redovisas utredningens allmänna överväganden
om användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken samt förslag
om nya miljöavgifter för att begränsa miljöfarliga utsläpp och användning-
en av miljöfarliga ämnen. Utredningens arbete har omfattat ett flertal
miljöproblem och sektorer.

I vår omvärld har miljöavgifter hittills kommit till användning i relativt
blygsam omfattning. Utredningen konstaterar dock att intresset hos
många länder att använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken har ökat
påtagligt under senare år, vilket klart framgår av aktiviter inom FN-
organen, OECD, EG och inom det nordiska samarbetet. Stor enighet finns
om att miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel behövs som kom-
plement till andra åtgärder för att lösa miljöproblemen kostnadseffektivt
och för att åstadkomma en bättre hushållning med begränsade naturresur-
ser. Såväl handelspolitik som miljöpolitik syftar i grunden till en effektiv
resurshushållning. Ökade ambitioner inom miljöområdet kan medföra
vissa störningar i handeln på kort sikt. På lång sikt behöver dock inte
ökade miljökrav ses som problem för handelspolitiken. En gemensam
strävan i både miljö- och handelspolitik är att de verksamheter som skadar
miljön skall belastas med de verkliga miljökostnaderna. Detta synsätt
finns också inom EG inför genomförandet av den inre marknaden.

Utredningen har tillämpat ett antal kriterier vid bedömningen om ett
ekonomiskt styrmedel är lämpligt att förorda som komplement eller alter-
nativ till andra styrmedel. Till dessa hör måluppfyllelse, kostnadseffektivi-
tet, flexibilitet, incitament till teknisk utveckling och fördelningseffekter.
Vidare har styrmedlen bedömts utifrån handelspolitiska aspekter.

Utredningens förslag visar att det är möjligt att tillämpa ekonomiska
styrmedel som syftar såväl till att begränsa föroreningsutsläpp som att
minska användningen av skadliga ämnen i produkter etc. Möjligheterna
att tillämpa utsläppsavgifter kan begränsas bl.a. av höga mätkostnader.
Miljöavgifter på insatsvaror kan vara lämpliga då avgiftsuttaget kan göras
enkelt. Generella avgifter bör främst användas i sådana fall då miljörisker-

na är någorlunda lika för skilda användningsområden. Det är också möj-
ligt att utforma miljöavgifter enbart för ett visst användningsområde.
Ekonomiska styrmedel som omfattar ämnen ingående i många olika pro-
duktgrupper blir i regel administrativt betungande för både avgiftspliktiga
och uppbördsmyndigheter. Detta uppvägs i regel inte av de andra fördelar
som är förknippade med ekonomiska styrmedel, t.ex. kostnadseffektivitet
och flexibilitet.

Med utgångspunkt i tidigare förslag i de båda delbetänkandena har
utredningen prövat möjligheten till en ökad tillämpning av ekonomiska
styrmedel för att begränsa utsläpp av svavel- och kväveoxider från indu-
striprocesser, flygtrafik och sjöfart. Utredningen har vidare prövat om det
med ekonomiska styrmedel går att påverka bränsleförbrukningen hos nya
fordon i syfte att nedbringa bl.a. koldioxidutsläppen från trafiken.

Utredningen har undersökt möjligheten att tillämpa ekonomiska styr-
medel för att begränsa användningen av tungmetaller, vissa organiska
lösningsmedel och HCFC-föreningar. Därutöver har utredningen också
övervägt behovet av ekonomiska styrmedel inom jordbruksområdet och
på avfallsområdet.

Utredningens förslag sammanfattas i det följande.

Trafikområdet

Utredningen föreslår ett system med miljörelaterade landningsavgifter som
bestäms utifrån internationella certifieringsdata för civila flygplansmoto-
rer. Vid beräkningen av avgifterna har kolväten och kväveoxider värderats
till 25 kr/kg och koldioxid till 25 öre/kg. Avgiftssystemet omfattar även
buller. Innan förslaget genomförs kan ytterligare analyser behöva göras av
de begränsningar som internationella avtal innebär.

Utredningen föreslår att ett avgiftssystem för sjöfarten införs som syftar
till att minska svavelutsläppen i Sveriges närområde. Förslaget bygger på
förutsättningen att det inte under den närmaste tiden går att träffa över-
enskommelser internationellt om en direkt reglering för att begränsa sva-
velutsläpp från sjöfarten. Avgiften på svavel baseras på merkostnaden för
olika fartygstyper att använda lågsvavlig olja. Systemet föreslås omfatta
både inrikes och utrikes sjöfart. Även i detta fall förutsätts emellertid
internationella överläggningar innan systemet kan införas.

Utredningen föreslår att försäljningsskatten på motorfordon som tas ut
för nya bilar kompletteras med en särskild skatt för personbilar som vid
blandad körning förbrukar mer än 0,90 liter bensin per mil. Vid en
förbrukning mellan 0,90 och 0,95 liter per mil utgår skatt med 300 kr. för
varje hundradels liter per mil. Därefter höjs uttaget till 400 kr. för varje
hundradels liter per mil t.o. m. 1,05 liter per mil. För varje hundradels
liter per mil därutöver blir uttaget 500 kr., dock högst 20000 kr samman-
lagt per bil. Samtidigt föreslås att den nuvarande försäljningsskatten som
är 6,40 kr. per kg tjänstevikt sänks med 10 öre per kg för personbilarna så
att det sammanlagda skatteuttaget för alla nya personbilar blir oförändrat.

Utredningen föreslår dessutom att försäljningsskatten kompletteras med
en skatt på bilar som har hög motorstyrka i förhållande till vikten. En

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.1

100

sådan skatt drabbar främst sportbilar och bilmodellar i s. k. GTI-utföran- Prop. 1990/91:90
de. Skatten föreslås utgå med 600 kr. för varje kilowatt som kvoten mellan Bilaga 13.1
motoreffekt och tjänstevikt överstiger 80 kW per 1 000 kg tjänstevikt.
Ändringarna i försäljningsskatten föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Kadmium i batterier

Kadmium i laddningsbara nickel/kadmiumbatterier svarar numera för
över hälften av kadmiumanvändningen. Utredningen föreslår att slutna
nickel/kadmiumbatterier beläggs med en avgift på 0:50 kr. per gram
batteri vikt. Avgifterna bör införas den 1 januari 1992 och bör fr. o. m. år
1995 höjas till 1 krona per gram. För att stimulera till återlämning av
förbrukade nickel/kadmiumbatterier och apparater bör återlämningspre-
mier utgå fr. o. m. år 1992. Batterierna används bl.a i trädgårdsredskap och
sladdlösa telefoner.

Träimpregneringsmedel

Arsenikanvändningen vid svensk träimpregnering är betydligt större än de
samlade arsenikutsläppen från svensk industri. Utredningen föreslår en
avgift på 200 kr. per kg arsenik och 100 kr. per kg krom i träimpregnerings-
medel. Avgifterna föreslås gälla från den 1 januari 1992.

Klorerade lösningsmedel

Användningen av klorerade lösningsmedel inom bl. a. verkstads- och läke-
medelsindustri och kemtvättar medför betydande miljö- och hälsorisker.
Utredningen föreslår därför att en avgift införs på 50 kr. per kg för
metylenklorid (diklormetan), perkloretylen (tetrakloreten) och triklorety-
len (trikloreten). För att användarna skall få möjlighet till omställning
föreslår utredningen att avgiften införs den 1 januari 1993.

HCFC-föreningar

Utredningen redovisar ett system med miljöavgifter på HCFC-föreningar.
Samtidigt menar utredningen att förslaget först kan bli aktuellt att genom-
föras när frågan om ersättningsmedel till CFC-föreningar (freoner) har
behandlats inom ramen för Montrealprotokollet.

J ordbruksområdet

Utredningen föreslår att miljöavgiften på kväve i handelsgödsel höjs till 2
kr. per kg kväve. Avgiften utgår också på handelsgödsel som används inom
skogs- och trädgårdsnäringarna m.fl. Utredningen föreslår att avgiften
träder i kraft den 1 juli 1991.

Utredningen föreslår att miljöavgiften på fosfor i handelsgödsel tills
vidare bibehålls på nuvarande nivå, dvs. 1:20 kr. per kg fosfor. I samband

101

med att en avgift på kadmium i fosforgödselmedel infors bör fosforavgif- Prop. 1990/91:90
ten omprövas. Bilaga 13.1

Utredningen förordar att en avgift införs på kadmium i handelsgödsel så
att den styr mot en kadmiumhalt på mindre än 5 gram per ton fosfor.
Kadmiumavgiften införs först efter så lång tid att tillverkarna dessförin-
nan haft möjlighet att installera utrustning för kadmiumrening eller vidta
andra åtgärder för att kraftigt minska kadmiumhalten. En sådan anpass-
ning bör ha skett till år 1993.

Utredningen anser att miljöavgiften bör konstrueras om för de bekämp-
ningsmedel som för närvarande belastas av både prisreglerings- och miljö-
avgiften. Avgiften bör relateras till fastställd dos per hektar för resp,
bekämpningsmedel. Utredningen föreslår att denna avgift under en över-
gångsperiod sätts till 40 kr/dos. Avgiften omfattar all användning av dessa
bekämpningsmedel, dvs. även de inom skogs- och trädgårdsnäringarna
m.fl. För de bekämpningsmedel som inte kan inordnas i systemet med
dosavgifter föreslår utredningen att den nuvarande avgiftskonstruktionen
och avgiftsnivån tills vidare bibehålls, dvs. 8 kr. per kg aktiv substans.
Utredningen föreslår att avgifterna träder i kraft den 1 juli 1991.

Vidare föreslår utredningen att kemikalieinspektionen ges i uppdrag att
närmare precisera ett principförslag till differentierade avgifter efter be-
kämpningsmedlens farlighet. Ett sådant avgiftssystem bör träda i kraft
senast år 1995.

Utredningen har också belyst frågor som gäller miljöavgifter på obevux-
en åker, ammoniakemissioner från stallgödsel och stråförkortningsmedel.
Utredningen föreslår att berörda myndigheter arbetar vidare med dessa
styrmedel.

Avfallsområdet

Utredningen föreslår att en avgift införs på osorterat hushålls- och indu-
striavfall fr. o. m. den 1 januari 1992. Avgiftsnivån bör inledningsvis vara
50 kr. per ton avfall. En höjning av avgiftsnivån föreslås fr. o. m. 1994.
Utredningen föreslår att avdrag medges bl. a. för sorterade fraktioner, t. ex.
glas och papper som går till materialåtervinning, rent trä för förbränning
samt ren kompost.

Visst slag av s.k. branschspecifikt avfall, bl.a. från gruvbrytning, pap-
pers- och massatillverkning och metallurgiska processer, undantas inled-
ningsvis från avgiften.

Utredningen föreslår att avgiftsmedlen tillförs en särskild fond, avfalls-
fonden, och att medlen i sin helhet används för åtgärder inom avfallsområ-
det.

Det är enligt utredningens mening av största betydelse att marknadsför-
utsättningarna inom återvinningsbranschen stimuleras genom att premie-
system skapas för att säkerställa avsättningen för vissa typer av material.
Därigenom gynnas också framväxten av nya återvinningsindustrier för
omhändertagande av t. ex. glas, plast och metallskrot.

Fondmedlen bör i övrigt användas för att stödja utvecklingen mot ökad

102

källsortering av avfall samt ökad återvinning och återanvändning i resurs- Prop. 1990/91:90
flödets alla led. Bilaga 13.1

Vidare bör fondmedlen kunna användas for att underlätta for kommu-
ner och renhållningsbolag att bygga upp en bättre infrastruktur för ökad
källsortering, bättre avfallshantering och återvinning, lokalt och regionalt.
Även prototyper till nya fordon och insamlingssystem bör kunna stödjas.
Likaså bör medlen kunna användas för att utveckla teknik för att omhän-
derta sorterade fraktioner, t.ex. förgasningsteknik för en torr energirik
fraktion och rötningsteknik för den våta fraktionen ur avfallet.

Avfallsavgifterna kan inledningsvis öka både hushållens och företagens
kostnader för avfallshanteringen (30 — 50 kr. per hushåll och år). En effek-
tivisering av avfallshanteringen, ökad återvinning och ett bättre tillvarata-
gande av återvunnet material leder emellertid till bättre resurshushållning
och lägre kostnader. En sådan förbättrad resurshushållning kan ses som en
lönsam investering som på sikt gynnar både hushåll och företag.

Utredningen föreslår att renhållningslagens avgiftsbestämmelser komp-
letteras så att kommunerna ges rätt att avvika från självkostnads- och
likställighetsprincipema. Avfallsavgifterna kan då utformas på ett sätt som
stimulerar återanvändning och återvinning. Självkostnadsprincipen bör
dock fortfarande gälla för den totala avfallshanteringen i kommunal regi,
dvs. att ingen vinst får uppkomma.

Klororganisk substans

Ett kompletterande förslag lämnas också till det tidigare förslaget om
avgift på utsläpp av klororganisk substans från massaindustrins blekerier.
Det nya förslaget innebär att avgiften på 50 kr. per kg tas ut endast på
utsläpp som överstiger nivån 0,5 kg klororganisk substans (mätt som
AOX) per ton massa.

Två nya miljöfonder

För att stärka miljöarbetet föreslår utredningen bildandet av två nya
fonder, avfallsfonden och kemikaliefonden. Avfallsavgiften kommer att
som ovan redovisats att tillföras avfallsfonden. Kemikaliefonden tillförs
enligt utredningens förslag intäkterna från avgifterna på arsenik, krom,
klorerade lösningsmedel, och klororganisk substans samt nettointäkten av
avgiften på kadmium i batterier. Kemikaliefonden skall utnyttjas främst
för att påskynda avvecklingen av farliga ämnen. Fondema kommer under
den första tvåårsperioden att tillsammans disponerna över en miljard kr.

Miljöeffekter

Utredningens förslag kan förväntas leda till följande effekter i form av
minskad användning av miljöfarliga ämnen eller minskade utsläpp av
föroreningar.

103

1. Minskad tillförsel av skadliga ämnen

De föreslagna avgifterna på träimpregneringsmedel kommer att tillsam-
mans med övriga åtgärder på området att minska användningen av arsenik
och krom vid impregnering av trä. Arsenikanvändningen bedöms minska
från ca 400 ton/år till ca 50 ton/år och kromanvändningen från ca 250
ton/år till ca 25 ton/år.

Kadmiumtillförseln med batterier ökar för närvarande med 30% per år.
Utredningen räknar med att de avgifter som föreslås kommer att bryta
denna ökande trend så att förbrukningen av dessa batterier i stort sett
upphör före sekelskiftet. Utredningen föreslår dessutom höga premier för
att få in batterier som redan sålts i Sverige.

Målet med en avgift på kadmium i handelsgödsel är att minska kadmi-
umtillförseln med gödselmedel till åkermarken från nuvarande ca 3 ton/år
till ca 0,2 ton/år.

De föreslagna bekämpningsmedelsavgifterna kan tillsammans med bl. a.
avregleringen på jordbruksområdet förväntas bidra till en halvering av
bekämpningsmedelsanvändningen under en femårsperiod.

2. Utsläpp till vatten

Utredningen räknar med att miljöavgiften på kväve i handelsgödsel, efter
avregleringen av livsmedelsmarknaden, kommer att leda till att kväveför-
brukningen i jordbruket minskar med ca 20% eller med 20 kg per ha. Detta
leder till att jordbrukets utsläpp av kväve till vatten sjunker med ca 3000
ton/år (ca 7 %).

Avgiften på utsläppen av klororganisk substans från massaindustrin
kommer att påskynda åtgärdsarbetet så att utsläppen kan reduceras från ca
14 000 ton (1988) till ca 2000 ton, beräknat som AOX.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.1

3. Utsläpp till luft

Ett miljöavgiftssystem för sjöfarten skulle snabbt kunna minska utsläppen
av svaveldioxid från fartyg med två tredjedelar jämfört med 1988 års nivå,
dvs. från ca 17 000 till ca 7 000 ton per år.

Användningen och därmed även utsläppen av de tre avgiftsbelagda
klorerade lösningsmedlen kommer att sjunka, dels till följd av de avgifter
utredningen föreslår, dels till följd av administrativa regleringar. Förbruk-
ningen kan beräknas minska från nuvarande 9 000 ton/år till 500 ton/år vid
sekelskiftet.

Kväveavgiften på handelsgödsel bidrar till en väsentlig minskning av
ammoniakavgången från grödorna till luften. Dessutom minskar avgången
av lustgas (N2O) från åker.

Kan ett nytt miljöavgiftssystem för flygtrafiken införas, kommer en
befarad mycket ogynnsam utveckling av utsläppen till följd av ökad tra-
fikvolym att motverkas. Det gäller främst utsläppen av kväveoxider,
kolväten och koldioxid.

104

Förslagen omfattas i regel av en bred majoritet i utredningen. I vissa Prop. 1990/91:90
delar föreligger reservationer. Ledamöterna från (c), (fp), (m) och (mp) har Bilaga 13.1
på olika områden anfört reservationer. Experten från (v) har på motsva-
rande sätt avlämnat särskilt yttrande.

105

Författningsförslag i miljöavgiftsutredningens
slutbetänkande (SOU 1990:59) Sätt värde på miljön!
Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel 1 Förslag till Lag om miljöavgift vid landning med motordrivna flygplan

Härigenom föreskrivs följande

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag för ut-
släpp av kolväten, kväveoxider och koldioxid samt buller som förorsakas
vid landning på svensk flygplats vid flygtrafik i förvärvssyfte.

Avgift tas inte ut för landning med flygplan vars högsta tillåtna startvikt
understiger 5 700 kilogram.

Med flygplats avses såväl allmän flygplats enligt 6 kap. 4 § luftfartslagen
(1957:297) som flygplats som inte är avsedd för allmänt bruk.

2 § Avgift tas vid varje landning ut för utsläpp av kolväten, kväveoxider
och koldioxid samt för det buller som flygplanet förorsakar.

Avgift för kolväten, kväveoxider och koldioxid skall beräknas i första
hand med ledning av luftfartsverkets uppgifter om utsläpp av sådana
föreningar för den aktuella flygplansmotortypen, under start och stigning
till 915 meters höjd, inflygning från 915 meters höjd samt normalt anslu-
tande markrörelser och tomgång, i förhållande till motorns maximala
dragkraft.

För flygplan som ankommer från ort i Sverige skall för varje motor
avgift tas ut för kolväten med 2 kronor för vaije gram per kilonewton, för
kväveoxider med 4 kronor för vaije gram per kolonewton och för koldiox-
id med 27 kronor för varje gramper kolonewton för de enligt andra stycket
beräknade värdena.

Avgift för buller för flygplan som ankommer från ort i Sverige tas ut med
22 kronor för varje EPNdecibel som summan av ljudnivåerna i de tre
internationella mätpunkterna, som anges i ett flygplans miljövärdighets-
bevis, överstiger 270 EPNdecibel. Har flygplanet fyra motorer tas avgift
dock ut med 19 kronor för varje EPNdecibel som summan av de nämnda
ljudnivåerna överstiger 270 EPNdecibel. Har de nämnda ljudnivåerna inte
uppmätts på sätt som anges i kapitel 3 och 5 i annex 16 till Chicago-
konventionen, i dessa kapitels lydelse den ljuli 1990, skall de aktuella
ljudnivåerna räknas om med ledning av uppgifter från luftfartsverket så
att de svarar mot värden som uppmätts på detta sätt. Avgift som tas ut
efter omräknade värden får dock inte understiga 19 kronor och inte
överstiga 33 kronor för varje decibel som summan av de nämnda ljudnivå-
erna överstiger 270 EPNdecibel.

För flygplan som ankommer från utrikes ort skall avgifter för kolväten,
kväveoxider, koldioxid och buller tas ut med samma belopp som hade
tagits ut om flygplanet hade kommit från en ort i Sverige om flygplanets
maximala startvikt inte överstiger 35000 kilogram. Om flygplanets max-
imala startvikt

1. överstiger 35000 men inte 65000 kilogram tas avgifterna ut med 1,5
gånger de avgifter som hade tagits ut om flygplanet hade kommit från
en ort i Sverige,

2. överstiger 65000 men inte 100000 kilogram tas avgifterna ut med 2
gånger de avgifter som hade tagits ut om flygplanet hade kommit från
en ort i Sverige,

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

106

3. överstiger 100000 men inte 200000 kilogram tas avgifterna ut med 2,5 Prop. 1990/91:90

gånger de avgifter som hade tagits ut om flygplanet hade kommit från Bilaga 13.2

en ort i Sverige,

4. överstiger 200000 kilogram tas avgifterna ut med 4 gånger de avgifter
som hade tagits ut om flygplanet hade kommit från en ort i Sverige.

3 § Finns inte tillförlitliga uppgifter om utsläpp av kolväten, kväve-
oxider och koldioxid som avses i 2 § andra stycket för flygplanstypen i
fråga, beräknas miljöavgiften för den aktuella landningen såvitt gäller
dessa utsläpp med ledning av flygplanets högsta tillåtna startvikt enligt
dess luftvärdighetsbesvis.

Avgiften for utsläpp av kolväten och kvävedioxider skall i sådant fall tas
ut för varje landning med 30 kronor och för utsläpp av koldioxid med 90
kronor för varje landning om den högsta tillåtna startvikten uppgår till
högst 10000 kilogram. Om den högsta tillåtna start vikten är större, tas
avgift ut för utsläpp av kolväten och kväveoxider med ytterligare 120
kronor för varje påböljat femtusental kilogram till och med högst 35000
kilogram och med ytterligare 60 kronor för vaije påböijat femtusental
kilogram däröver. För utsläpp av koldioxid tas avgift ut med ytterligare
360 kronor för vaije påböijat femtusental kilogram till och med högst
35000 kilogram och med ytterligare 180 kronor för varje påbörjat femtu-
sental kilogram däröver.

4 § Finns inte tillförlitliga uppgifter som erfordras för beräkning av bul-
leravgiften tas den ut med 20 kronor jämte 4 kronor för varje påbörjat
tusental kilogram av flygplanets maximala startvikt.

5 § Avgiftsskyldig är den som driver en flygplats som omfattas av av-
giftsplikt enligt denna lag.

6 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när ett flygplan landar.

7 § Den som är avgiftsskyldig enligt 5 § skall vara registrerad hos riks-
skatteverket.

8 § I deklaration får avdrag göras för sådan del av avgiften enligt denna
lag vid landning som använts till att reducera landningsavgift, passagerar-
avgift, undervägsavgift eller annan flygplatsavgift. Sådant avdrag medges
dock endast för landning med flygplan som ankommer från ort i utlandet.

Avdrag för bulleravgiften får dessutom göras för åtgärder som flygplats-
ägaren vidtar för att minska bullerstörningar kring flygplatsen.

9 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Denna lag träder i kraft den.......

107

2 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1988:1567) om miljöskatt på
inrikes flygtrafik

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrives att lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes
flygtrafik skall upphöra att gälla vid utgången av år ..

Lagen tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till
tiden före den 1 januari..

108

3 Förslag till Lag om miljöavgift på hamnar för utsläpp av svaveloxider
från fartyg

Härigenom föreskrivs följande

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag för fartyg,
vars huvudmaskineri som anlöper svensk hamn och då använder olja med
mer än 0,5 viktprocent svavel för drift av fartygets huvudmaskineri eller
använder olja med mer än 0,1 viktprocent svavel för drift av de hjälpma-
skiner som används när fartyget ligger i hamn. Avgift skall dock endast
betalas för fartyg i yrkesmässig verksamhet.

2 § Avgift tas ut med följande belopp för varje enhet av fartygets brutto-
dräktighet och tillryggalagd kilometer:

I. 0,5 öre för färjor från utrikes hamn vars bruttodräktighet inte översti-
ger 8 000,

2. 0,4 öre för färjor från utrikes hamn vars bruttodräktighet överstiger
8000 men inte 20000,

3. 0,25 öre för färjor från utrikes hamn vars bruttodräktighet inte över-
stiger 20000,

4. 0,25 öre för färjor från inrikes hamn vars bruttodräktighet inte över-
stiger 8 000,

5. 0,2 öre för färjor från inrikes hamn vars bruttodräktighet överstiger
8000 men inte 20000,

6. 0,13 öre för färjor från inrikes hamn vars bruttodräktighet överstiger
20000,

7. 0,2 öre för handelsfartyg vars bruttodräktighet inte överstiger 3000,

8. 0,16 öre för handelsfartyg vars bruttodräktighet överstiger 3 000 men
inte 8000,

9. 0,12 öre för handelsfartyg vars bruttodräktighet överstiger 8000 men
inte 14000,

10.0,1 öre för handelsfartyg vars bruttodräktighet överstiger 14000 men
inte 22000 och

II. 0,08 öre för handelsfartyg vars bruttodräktighet överstiger 22 000.

Med bruttodräktighet avses fartygets bruttodräktighet enligt gällande
mätbrev. För fartyg som saknar mätbrev anses ett ton av deplacementet
motsvara en bruttodräktighet av en enhet.

Med färja avses ett fartyg som är specialbyggt för transport av såväl
passagerare som bilar, tåg eller liknande.

Med handelsfartyg avses ett fartyg som är avsett för transport av varor
eller passagerare eller bådadera och som inte är en färja.

3 § Avgiftsskyldig är ägare av hamn som tar emot fartyg för vilka av-
giftsplikt föreligger enligt denna lag.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när ett avgiftspliktigt fartyg
anlöper svensk hamn.

5 § Den som är ägare till hamn i Sverige skall vara registrerad hos
riksskatteverket.

6 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

109

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:69) om försäljningsskatt1
dels att 8 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§2

Skatten utgår för personbil, buss
och lastbil med 6 kronor och fyrtio
öre per kilogram tjänstevikt. Skat-
ten beräknas till helt tiotal kronor
så att överskjutande krontal bort-
faller.

Skatten för personbil beräknas för
tjänstevikt, motoreffekt och koldiox-
idutsläpp. Skatten tas ut med följan-
de belopp.

Tjänstevikt: 6 kronor och 30 öre
per kilogram tjänstevikt.

Motoreffekt: 600 kronor för varje
kilowatt per 1000 kilogram tjänste-
vikt som motorns effekt i förhållan-
de till tjänstevikten överstiger 80 ki-
lowatt per 1000 kilogram tjänste-
vikt.

Koldioxidutsläpp: 300 kronor för
varje hundradels liter per mil som
bränsleförbrukningen, beräknad en-
ligt 8a§ denna lag, överstiger 0,90
liter per mil men inte 0,95 liter per
mil;

1500 kronor samt 400 kronor för
varje hundradels liter per mil som
bränsleförbrukningen överstiger
0,95 liter per mil men inte 1,05 liter
per mil;

5 500 kronor samt 500 kronor för
varje hundradels liter per mil som
bränsleförbrukningen överstiger
1,05 liter per mil, dock högst 20000
kronor.

Finns inte tillförlitliga uppgifter
om tjänstevikt, motoreffekt eller
bränsleförbrukning för fordonstypen
i fråga skall vikten, effekten eller för-
brukningen uppskattas med ledning
av dessa uppgifter för samma eller
liknande slag av fordon i färdigut-
rustat skick.

Skatten för buss och lastbil tas ut
med 6 kronor och 40 öre per kilo-
gram tjänstevikt.

1 Lagen omtryckt 1984:159.

2 Senaste lydelse 1989:1031.

110

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skatten enligt första och tredje
styckena beräknas till helt tiotal
kronor så att överskjutande krontal
bortfaller.

Skatten utgår för motorcykel med 1 340 kronor om tjänstevikten inte
överstiger 75 kilogram, med 1 760 kronor om tjänstevikten är högre men
inte överstiger 160 kilogram, med 2 700 kronor om tjänstevikten är högre
än 160 kilogram men inte överstiger 210 kilogram, samt i annat fall med
4480 kronor.

8a§

Skatt för koldioxidutsläpp enligt
8 § denna lag tas endast ut för per-
sonbil som är avsedd för förbruk-
ning av bränslen som är skatteplik-
tiga enligt lagen (1990:582) om kol-
dioxidskatt. Förbrukningen beräk-
nas som ett vägt medelvärde av för-
brukningen vid stads- och lands-
vägskörning, varvid stadskörning
skall tillmätas vikten 55 procent och
landsvägskörning 45 procent. För
andra bränslen än bensin omräknas
det erhållna förbrukningstalet med
hänsyn till bränslets skattesats jäm-
förd med bensinens skattesats enligt
lagen om koldioxidskatt.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

111

5 Förslag till Lag om miljöavgift på slutna nickel-kadmiumbatterier

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag för slutna
nickel-kadmiumbatterier.

2 § Avgift tas ut med 50 öre per gram batterivikt.

Med batterivikt avses hela vikten av ett batteri eller batteripaket, inklu-
sive hölje.

Batterivikten vid tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde skall ligga
till grund för beräkningen av avgiften.

3 § Avgiftsskyldig är

1. den som inom landet yrkesmässigt tillverkar avgiftspliktiga batterier,

2. den som till landet inför avgiftspliktiga batterier för yrkesmässig
återförsäljning eller användning i yrkesmässig verksamhet inom landet. En
verksamhet anses som yrkesmässig när inkomsten därav utgör skatteplik-
tig intäkt av näringsverksamhet enligt kommunalskattelagen (1928:370)
eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Som yrkesmässig verksam-
het räknas även sådan verksamhet som sker i former jämförliga med
näringsverksamhet.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när avgiftspliktiga batterier

1. levereras till en köpare,

2. används eller monteras i någon teknisk utrustning. Avgiftsskyldighet
inträder även när den avgiftsskyldige avregistreras, varvid avgiftsskyldig-
heten omfattar avgiftspliktiga batterier som då ingår i hans lager.

5 § Den som är avgiftsskyldig enligt 3 § skall vara registrerad hos riks-
skatteverket.

6 § I deklaration får avdrag göras för avgift på avgiftspliktiga batterier
som

1. förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse och för
vilka avgift har betalats,

2. återtagits i samband med återgång av köp,

3. av den avgiftsskyldige eller för den avgiftsskyldiges räkning utförts ur
landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas
där,

4. försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning från köpare.

Avdrag enligt första stycket 4. får göras med belopp som svarar mot så
stor del av avgiften som förlusten visas utgöra av batteriernas försäljnings-
pris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter betalning skall redovis-
ning åter lämnas för avgiften på de batterier som betalningen avser.

7 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

112

6 Förslag till Lag om premie för återlämning av slutna nickel-
kadmiumbatterier m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Premie betalas ut vid återlämning av slutna nickel-kadmiumbatteri-
er och varor med fastmonterade sådana batterier. Premien är 10 kronor
per styck för batterier och 50 kronor per styck för batteripaket och varor
med fastmonterade batterier.

2 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om villkoren i öv-
rigt för utbetalning av premien. Regeringen får överlåta åt förvaltnings-
myndighet att meddela föreskrifter för utbetalning av premien.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

113

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

7 Förslag till Lag om miljöavgift på vissa träimpregneringsmedel m. m.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag for ar-
senik- och kromföreningar som används for impregnering av trävirke samt
for trävirke som har impregnerats med sådana ämnen och införts till
landet.

2 § Avgift tas ut med 200 kronor per kilogram arsenik och 100 kronor
per kilogram krom.

Mängden arsenik och krom som ingår i impregnerat trävirke vid tid-
punkten for avgiftsskyldighetens inträde skall ligga till grund för beräk-
ningen av avgiften.

3 § Avgiftsskyldig är

1. den som inom landet yrkesmässigt använder arsenik- eller kromför-
eningar för impregnering av trävirke,

2. den som till landet inför trävirke som har impregnerats med arsenik-
eller kromföreningar för yrkesmässig återförsäljning eller användning i
yrkesmässig verksamhet inom landet.

En verksamhet anses som yrkesmässig när inkomsten därav utgör skat-
tepliktig intäkt av näringsverksamhet enligt kommunalskattelagen
(1928:370) eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Som yrkesmäs-
sig verksamhet räknas även sådan verksamhet som sker i former jämförli-
ga med näringsverksamhet.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när

1. arsenik- eller kromföreningar används for impregnering av trävirke,

2. med arsenik- eller kromföreningar impregnerat trävirke, som förts in
till landet, levereras till en köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än
försäljning,

3. den avgiftsskyldige avregistreras, varvid avgiftsskyldigheten omfattar
det avgiftspliktiga trävirke som då ingår i hans lager.

5 § Den som är avgiftsskyldig enligt 3 § skall vara registrerad hos riks-
skatte verket.

6 § I deklaration får avdrag göras för avgift på såväl i landet impregnerat
som hit infört trävirke som

1. av den avgiftsskyldige eller för den avgiftsskyldiges räkning utförts ur
landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas
där,

2. försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning från köpare.

Avdrag enligt första stycket 2. får göras med belopp som svarar mot så
stor del av avgiften som förlusten visas utgöra av trävirkets försäljnings-
pris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter betalning skall redovis-
ning åter lämnas för avgiften på det trävirke som betalningen avser.

7 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

114

8 § Har någon som inte är avgiftsskyldig ut ur landet fört i landet
impregnerat éller hit infört trävirke, som avgift betalats för enligt denna
lag, medger riksskatteverket efter ansökan av denne kompensation med
200 kronor per kilogram arsenik och 100 kronor per kilogram krom.

9 § Ansökan om kompensation enligt 8 § görs skriftligen hos riksskatte-
verket. Den skall omfatta en period om ett kalenderår och ges in till
riksskatteverket inom ett år efter kalenderårets utgång.

Kompensation medges inte för belopp som understiger 4000 kronor för
ett kalenderår.

10 § Har kompensation för avgift skett med för högt belopp på grund av
oriktig uppgift, som sökanden lämnat, eller på grund av felräkning, miss-
skrivning eller annat uppenbart förbiseende, är mottagaren skyldig att till
statsverket återbetala vad han sålunda oriktigt erhållit. Beslut härom med-
delas av riksskatteverket.

Åtgärd för att ta ut oriktigt erhållet kompensationsbelopp får inte vidtas
senare än fem år efter utgången av det kalenderår under vilket beloppet
erhållits.

11 § Beslut enligt 8 eller 10 § överklagas hos kammarrätten.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

115

8 Förslag till Lag om miljöavgift på klorerade lösningsmedel

Härigenom föreskrivs följande

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag för di-
klormetan (metylenklorid), trikloreten (trikloretylen) och tetrakloreten
(perkloretylen). Avgift skall även betalas för dessa lösningsmedel då de
ingår i andra kemiska produkter.

2 § Avgift tas ut med 50 kronor per kilogram lösningsmedel. Avgift tas
inte ut om halten av avgiftspliktigt lösningsmedel i en kemisk produkt är
högst en viktprocent.

Innehållet av lösningsmedel vid tidpunkten för avgiftsskyldighetens in-
träde skall ligga till grund för beräkningen av avgiften.

3 § Avgiftsskyldig är

1. den som inom landet yrkesmässigt tillverkar avgiftspliktiga lösnings-
medel,

2. den som till landet inför avgiftspliktiga lösningsmedel eller andra
kemiska produkter som innehåller sådana lösningsmedel för yrkesmässig
återförsäljning eller användning i yrkesmässig verksamhet inom landet.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när avgiftspliktiga lösningsme-
del eller andra kemiska produkter som innehåller sådana lösningsmedel

1. levereras till en köpare,

2. tas i anspråk för annat ändamål än försäljning.

Avgiftsskyldighet inträder även när den avgiftsskyldige avregistreras,
varvid avgiftsskyldigheten omfattar medel och produkter som avses i
första stycket som då ingår i hans lager.

5 § En avgiftsskyldig är redovisningsskyldig enligt 2 kap. lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter endast om han en-
ligt 2 § är skyldig att under beskattningsåret erlägga avgift som överstiger

5 000 kronor.

6 § Den som är avgiftsskyldig enligt 3 § och inte är befriad från redovis-
ningsskyldighet enligt 5 § skall vara registrerad som avgiftsskyldig enligt
denna lag hos riksskatteverket.

7 § I deklaration får avdrag göras för avgift på lösningsmedel eller på
lösningsmedel som ingår i andra kemiska produkter

1. som har förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse
och för vilka avgift har betalats,

2. som har återtagits i samband med återgång av köp,

3. som av den avgiftsskyldige eller för den avgiftsskyldiges räkning
utförts ur landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att
förbrukas där,

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

116

4. som har försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i den mån Prop. 1990/91:90
förlusten hänför sig till bristande betalning från köpare. Bilaga 13.2

Avdrag enligt första stycket 4. får göras med belopp som svarar mot så
stor del av avgiften som förlusten visas utgöra av lösningsmedlets eller
produktens försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter
betalning skall redovisning åter lämnas för avgiften på det lösningsmedel
eller den produkt som betalningen avser.

8 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

9 § Har någon som inte är avgiftsskyldig ur landet fört lösningsmedel
eller annan kemisk produkt, som avgift betalats för enligt denna lag,
medger riksskatteverket efter ansökan av denne kompensation med 50
kronor per kilogram lösningsmedel.

10 § Har avgift tagits ut för lösningsmedel eller andra kemiska produk-
ter som ingår i miljöfarligt avfall som förts ut ur landet eller i landet
omhändertagits för destruktion, medger riksskatteverket efter ansökan av
den avgiftsskyldige återbetalning med 50 kronor per kilogram lösningsme-
del i avfallet. Återbetalning medges dock endast för den mängd lösnings-
medel som överstiger 25% av den mängd som sökanden förvärvat under
ett år.

Har någon som inte är avgiftsskyldig förfarit på sätt sägs i första stycket
medger riksskatteverket efter ansökan av denne kompensation i enlighet
med vad som gäller för återbetalning.

11 § Ansökan om återbetalning eller kompensation enligt 9 eller 10 §
görs skriftligen hos riksskatteverket. Den skall omfatta en period om ett
kalenderår och ges in till riksskatteverket inom ett år efter kalenderårets
utgång.

Återbetalning eller kompensation medges inte för belopp som understi-
ger 4 000 kronor för ett kalenderår.

12 § Har återbetalning eller kompensation för avgift skett med för högt
belopp på grund av oriktig uppgift, som sökanden lämnat, eller på grund
av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, är mottaga-
ren skyldig att till statsverket återbetala vad han sålunda oriktigt erhållit.
Beslut härom meddelas av riksskatteverket.

Åtgärd för att ta ut oriktigt erhållet återbetalnings- eller kompensations-
belopp får inte vidtas senare än fem år efter utgången av det kalenderår
under vilket beloppet erhållits.

13 § Beslut enligt 9, 10 eller 12 § överklagas hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

117

9 Förslag till Lag om miljöavgift på bekämpningsmedel

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag för be-
kämpningsmedel.

Med bekämpningsmedel avses i denna lag en kemisk produkt som är
avsedd som skydd mot att egendomsskada, sanitär olägenhet eller annan
liknande olägenhet förorsakas av växter, djur eller mikroorganismer.

Som bekämpningsmedel anses också kemiska produkter som är avsedda
som medel för tillväxtreglering i odlingar av stråsäd. Som bekämpnings-
medel enligt denna lag anses inte

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda
att huvudsakligen användas för annat ändamål än som avses i andra
stycket första meningen, om de inte genom särskild benämning eller på
annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel,

3. träskyddsmedel.

2 § Avgift tas ut med 40 kronor per dos för de bekämpningsmedel som
anges i bilaga till denna lag.

För övriga bekämpningsmedel tas avgift ut med 8 kronor per kilogram
verksam beståndsdel i bekämpningsmedlet.

3 § Avgiftsskyldig är

1. den som inom landet yrkesmässigt tillverkar avgiftspliktiga bekämp-
ningsmedel,

2. den som till landet inför avgiftspliktiga bekämpningsmedel för yrkes-
mässig återförsäljning eller användning i yrkesmässig verksamhet inom
landet.

Som tillverkning enligt första stycket 1 anses även blandning av olika
bekämpningsmedel och sådan benämning eller dylikt av en vara som anges
i 1 § tredje stycket 2 som medför att varan anses utgöra bekämpningsme-
del.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när

1. ett bekämpningsmedel levereras till en köpare,

2. ett bekämpningsmedel tas i anspråk för annat ändamål än försäljning,

3. den avgiftsskyldige avregistreras, varvid avgiftsskyldigheten omfattar
de bekämpningsmedel som då ingår i hans lager.

5 § Den som är avgiftsskyldig är redovisningsskyldig enligt 2 kap. lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter endast om han en-
ligt 2 § är skyldig att under beskattningsåret erlägga avgift beräknad för
minst 60 doser eller 300 kilogram verksamma beståndsdelar.

6 § Den som är avgiftsskyldig enligt 3 § och inte är befriad från redovis-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

118

ningsskyldighet enligt 5 § skall vara registrerad som avgiftsskyldig enligt
denna lag hos riksskatteverket.

7 § I deklaration får avdrag göras for avgift på bekämpningsmedel

1. som har förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse
och för vilka avgift har betalats,

2. som har återtagits i samband med återgång av köp,

3. som av den avgiftsskyldige eller för den avgiftsskyldiges räkning
utförts ur landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att
förbrukas där,

4. som har försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i den mån
förlusten hänför sig till bristande betalning från köpare.

Avdrag enligt första stycket 4 får göras med belopp som svarar mot så
stor del av avgiften som förlusten visas utgöra av bekämpningsmedlets
försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter betalning
skall redovisning åter lämnas för avgiften på det bekämpningsmedel som
betalningen avser.

8 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

119

Bilaga

Bekämpnings- medel	Kemikalieinspektionens registreringsnr.	Dos kilogram
Actril-P	3784	3,02
Actril S	3397	2,27
Afalon	2400	2,00
Ally 20 DF	3706	0,03
Apron 35 SD	3541	1,00
B Apron 200 LS	3699	1,00
Arelon flytande	3519	3,02
Astix DP	3769	2,00
Astix MP	3768	2,00
Avadex 480	2333	4,03
Avenge150 L	3180	7,63
Avenge SP	3393	3,54
Badipon	2812	5,00
Barnon Plus	3347	3,02
Basagran 480	3123	2,00
Basagran MCPA	3122	3,54
SF BASF CCC 460	3554	1,76
SF BASF CCC 750	3553	1,20
SF BASF Cycocel P	3272	1,76
BASF 2,4-D-500	3500	2,00
BASF Diklorpro	3599	2,50
BASF Diprop 64	3501	3,02
BASF Diprop MC	3501	4,03
BASF Forbel 75	3615	1,00
BASF MCPA 750	3345	2,00
BASF Mekprop 6	3499	3,02
BASF Mekprop 7	3598	2,50
Bavistin	3128	0,50
SF Bayer Mercaptodim.	3242	1,00
Bayfidan	3639	0,50
B Baytan universal	3636	1,00
Baytroid 050 E	3723	0,50
Benasalox	3275	1,25
Benasalox Flytande	3779	0,80
Benlate	2773	0,40
Betanal	2415	4,03
Betaren Flowable	3792	4,03
Bladex 500	3475	2,00
Bravo 75 WP	3338	2,00
Bravo 500 F	3512	2,00
Butisan S	3595	2,50
Camp10 EC	3678	0,80
Cabict	3533	4,03
Calixin	2786	0,60
SF Cerone	3571	0,76
Cetrol Tetra	2895	3,54
Cetrol Tetra-P	3785	4,53
Cetrol Trippel	2139	3,54
Cetrol Trippel-P	3786	4,53
B Cevex vår	3608	1,00

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

120

Bekämpnings- medel	Kemikalieinspektionens registreringsnr.	Dos kilogram
B Cevex vår 400	3773	2,00
Cybolt 100 E	3681	0,50
SF Cycodel Plus	3250	1,76
Cymbush DG	3569	1,25
Decis	3546	0,50
Delsene 50 DF	3673	0,00
Dezäta Granulat	3789	3,02
Dezäta LF	3549	5,00
Dezäta M-45	2441	3,02
Dezäta RH	3239	3,02
Dikamba Trippe	3136	3,02
Dimethoat NA 4	2901	1,25
Diprop 640	2882	3,02
Diprop MCPA 60	3355	4,03
Dipterex SL	2281	0,50
Dosanex	2880	3,02
Du Pont CCC	3600	1,60
Du Pont Linuron 50	2401	2,00
Duplosan DP	3734	2,00
Duplosan DP/MCPA	3735	3,54
Duplosan MCPA	3733	2,00
Elosal	2373	8,06
Eptam	2954	6,59
Expand	3612	4,03
Faneron 50 Slampulver	2782	3,02
Fastac	3705	0,35
Fenition 500	2890	1,00
Folithion E	2282	1,00
Formothion-Sandoz 25	2285	0,75
Fungiman 85	2440	3,02
Fungitox	2323	3,02
Glean 20 DF	3592	0,02
Goltix WG	3297	3,02
Goliath	3793	4,03
Harmony 75 DF	3794	0,03
Harmony M	3795	0,03
Herbavex Plus	2452	3,02
Herbex DPM 600	3379	4,03
Herbin	2609	4,03
Herboprop	2426	5,00
Hormoblend Trippel	3245	3,02
Hormo-Cornox 640	2246	3,02
Hormo DP	2213	3,02
Hormostar	2212	2,00
Hormotex 750	3247	2,00
Igran 500 Fw	3573	3,02
Kemifam	3791	4,03
Kemira Triforin	3394	2,00
KenoGard 2,4-D-amin	3057	2,00
KenoGard Diklorprop	3048	3,02
KenoGard Forbel 750	3614	1,00
KenoGard Maneb PVA 800	3039	3,02

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

121

Bekämpnings- medel	Kemikalieinspektionens registreringsnr.	Dos kilogram
KenoGard MCPA 750	3293	2,00
KenoGard Mekoprop 640	3294	3,02
KenoGard Metoxyklor	3105	4,03
Kerb	3201	1,00
Klorex lantbruk	2330	3,02
Kumulus S	3022	8,06
KVK 2,4-D-amin 500	2608	2,00
KVK Diklorprop 640	2298	3,02
KVK MCPA 750	3226	2,00
KVK Mecoprop 640	2297	3,02
KVK Plus	3389	3,02
Lantmännens 2,4-D 500	2884	2,00
Lantmännens MCPA 750	3236	2,00
Lantmännens Mekoprop	2826	3,02
Lantmännens Metoxykl.	2892	4,03
Lontrel Kombi	3420	3,54
Lontryx	3684	2,50
Marshal 25 EC	3657	2,50
B Marshal 40 DB	3646	1,00
B Marshal MUP	3754	1,00
Marvel	3737	5,00
Matrigon	3273	1,20
Mesurol Snigelgift	2412	4,03
Metasystox forte	2815	0,60
Metasystox R 100	3601	1,00
B Oftanol T	3244	1,00
Optima Diklorp	3758	2,42
Optima Mekopro	3757	2,00
Oxitril 4	2617	3,54
Oxitril-P	3783	4,53
B Panoctine 15	3752	2,00
B Panoctine 25	3557	1,00
B Panoctine 35	3141	1,00
B Panoctine Plus	3260	1,00
B Panoct 400	3726	2,00
B Panolil 60	3584	1,00
B Pano-Ram 37 FS	3593	1,00
Pencozeb PVA	3736	3,02
Pirimor G	3262	0,25
Plantect	3325	4,03
B Pomarsol forte	2817	1,00
Pronto	3725	5,00
Protekt	3518	0,25
Pyramin DF	2545	4,03
Pyramin Fl	3406	5,00
Radinex Fl	3543	0,60
Radinex WP	3509	0,60
Reglone	3367	3,02
Ridomil MZ 63 WP	3537	3,02
Ripcord	3567	0,80
B Rizolex 10 pud	3661	4,03
Roundup	3220	4,03

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

122

Bekämpnings- medel	Kemikalieinspektionens registreringsnr.	Dos kilogram
Roundup Plus	3738	3,02
Roxion S	2284	1,00
Semcron 25	2493	0,50
Sencor	3020	0,75
B Sibutol FS	3628	1,00
Sportac 45 EC	3708	1,00
Stam F-34 A	2110	4,03
Starane M	3762	1,50
Starane Mixer	3761	1,00
Stomp	3565	6,04
Sumicidin alfa	3717	1,00
Sumicidin alph	3753	0,50
Sumicidin 20 E	3425	0,50
Sumicidin 10 F	3468	1,00
Sumithion NA 2	3580	2,00
Sumithion NA 5	2076	1,00
B Tachigaren 70	3513	1,00
Talcord	3622	0,40
TCA Hoechst NA	2137	2,00
Tecto flytande	3282	0,25
Teridox 500 EC	3377	2,76
SF Terpal	3539	1,50
Thiovit	2396	8,06
Tilt CB	3669	1,50
Tilt 250 EC	3572	0,50
Tilt Top 500 E	3709	1,00
Tolkan	3556	3,02
Topsin FL	3666	0,50
Tramat	3354	4,03
Treflan	2772	2,00
Tribunil	2439	3,02
Triagran	3395	4,03
Trimangol flyt	3676	5,00
Trimaton	3526	3,02
Trinulan	3434	4,03
Tritex	3538	1,76
Tromb	3516	3,02
Vegoran 500	3588	2,00
Venzar	2071	0,70
B Vitavax 75 W	2771	1,00
Volaton Granul	2770	1,00
Vydate 10 G	3568	3,54

Denna lag träder i kraft den ..

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

123

10 Förslag till Lag om upphävande av lagen (1984:410) om avgift på
bekämpningsmedel

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs att lagen (1984:410) om avgift på bekämpnings-
medel skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad år 1991.

Lagen tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till
tiden före den 1 juli 1991.

124

11 Förslag till Lag om miljöavgift på gödselmedel

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag for inne-
hållet av kväve och fosfor i kaliumnitrat och kalciumnitrat ur tulltaxenr
28.34 tulltaxelagen (1987:1068) samt varor hänförliga till tulltaxenr 31.02,
31.03 och 31.05 tulltaxelagen, i det följande benämnda gödselmedel.

2 § Avgift tas ut med 2 kronor per kilogram kväve och 1 krona 20 öre per
kilogram fosfor i gödselmedlet. Avgift för kväve eller fosfor tas inte ut om
andelen kväve respektive fosfor understiger två procent.

Avgift skall inte erläggas for gödselmedel i form av tabletter, pastiller
eller dylikt och inte heller for förpackningar med en bruttovikt som inte
överstiger 10 kilogram.

3 § Avgiftsskyldig är

1. den som inom landet yrkesmässigt tillverkar gödselmedel,

2. den som till landet inför gödselmedel för yrkesmässig återförsäljning
eller för användning i yrkesmässig verksamhet inom landet.

En verksamhet anses som yrkesmässig när inkomsten därav utgör skat-
tepliktig intäkt av näringsverksamhet enligt kommunalskattelagen
(1928:370) eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Som yrkesmäs-
sig verksamhet räknas även sådan versamhet som sker i former jämförliga
med näringsverksamhet.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när

1. ett gödselmedel levereras till en köpare,

2. ett gödselmedel tas i anspråk för annat ändamål än försäljning,

3. den avgiftsskyldige avregistreras, varvid avgiftsskyldigheten omfattar
de gödselmedel som då ingår i hans lager.

6 § Den som är avgiftsskyldig enligt 3 § och inte är befriad från redovis-
ningsskyldighet enligt 5 § skall vara registrerad som avgiftsskyldig enligt
denna lag hos riksskatteverket.

7 § I deklaration får avdrag göras för avgift på sådana gödselmedel som

1. har förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse och
för vilka avgift har betalats,

2. har återtagits i samband med återgång av köp,

3. av den avgiftsskyldige eller för den avgiftsskyldiges räkning utförts ur
landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas
där,

4. har förbrukats eller sålts för förbrukning för ändamål som inte medför
något växtnäringsläckage,

5. har försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning från köpare.

Avdrag enligt första stycket 5. får göras med belopp som svarar mot så

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

125

stor del av avgiften som förlusten visas utgöra av gödselmedlets försälj- Prop. 1990/91:90
ningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter betalning skall Bilaga 13.2
redovisning åter lämnas för avgiften på det gödselmedel som betalningen

avser.

8 § Regler för förfarandet vid uttag av avgift enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

126

12 Förslag till Lag om upphävande av lagen (1984:409) om avgift på
gödselmedel

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom fbreskrives att lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel
skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad år 1991.

Lagen tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till
tiden före den 1 juli 1991.

127

13 Förslag till Lag om ändring i lagen (19xx:OOO) om miljöavgift på
gödselmedel

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (19xx:000) om miljöavgift på
gödselmedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Avgift (miljöavgift) skall betalas
till staten enligt denna lag för inne-
hållet av kväve och fosfor i kalium-
nitrat och kalciumnitrat ur tulltaxe-
nr 28.34 tulltaxelagen (1987:1068)
samt varor hänförliga till tulltaxenr
31.02, 31.03 och 31.05 tulltaxe-
lagen, i det följande benämnda göd-
selmedel.

Avgift (miljöavgift) skall betalas
till staten enligt denna lag för inne-
hållet av kväve, fosfor och kadmi-
um i kaliumnitrat och kalcium-
nitrat ur tulltaxenr 28.34 tulltaxe-
lagen (1987:1068) samt varor hän-
förliga till tulltaxenr 31.02, 31.03
och 31.05 tulltaxelagen, i det föl-
jande benämnda gödselmedel.

2§

Avgift tas ut med 2 kronor per
kilogram kväve och 1 krona 20 öre
per kilogram fosfor i gödselmedlet.
Avgift för kväve eller fosfor tas inte
ut om andelen kväve respektive
fosfor understiger två procent.

Avgift tas ut med 2 kronor per
kilogram kväve, 1 krona 20 öre per
kilogram fosfor och X kronor per
gram kadmium i gödselmedlet. Av-
gift för kväve eller fosfor tas inte ut
om andelen kväve respektive fosfor
understiger två procent. Avgift för
kadmium tas inte ut om andelen
kadmium understiger en miljondel.

Avgift skall inte erläggas för gödselmedel i form av tabletter, pastiller
eller dylikt och inte heller för förpackningar med en bruttovikt som inte
överstiger 10 kilogram.

Denna lag träder i kraft den ..

128

14 Förslag till Lag om miljöavgift på avfall.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgift (miljöavgift) skall betalas till staten enligt denna lag vid slut-
ligt omhändertagande av hushållsavfall eller annat avfall. Avgift skall även
betalas för sådant avfall som slutligt omhändertas i anslutning till den
anläggning där avfallet uppkommit.

Avgift skall inte betalas för miljöfarligt avfall som inte ingår som be-
ståndsdel i hushållsavfall. Avgift skall inte heller betalas för avfall från
gruvanläggning, metallurgiska processer, tillverkning av mineralull, till-
verkning av svavelsyra, tillverkning av porslin och keramik samt tillverk-
ning av massa av ved eller andra fibrösa cellulosahaltiga material som
omfattas av 47 kap. tulltaxelagen (1987:1068).

Restprodukter som behandlas på ett sätt som är jämställt med slutligt
omhändertagande anses som avfall enligt denna lag.

2 § Avgift tas ut med 25 kronor per ton avfall som slutbehandlas genom
förbränning med energiåtervinning och med 50 kronor per ton för avfall
som slutbehandlas på annat sätt.

3 § Avgiftsskyldig är den som driver förbränningsanläggning eller annan
anläggning för slutligt omhändertagande av avgiftspliktigt avfall.

4 § Skyldighet att erlägga avgift inträder när avfall ankommer till för-
bränningsanläggning eller annan anläggning för slutligt omhändertagande.

5 § Den som är avgiftsskyldig enligt 3 § skall vara registrerad hos riks-
skatteverket.

6 § I deklaration får avdrag göras för avgift på

1. utsorterade avfallsfraktioner som använts för materialåtervinning,

2. rent trä som använts till förbränning med energiåtervinning,

3. sand, grus, tegel, betong eller annat oorganiskt material, som inte är
lakningsbenäget, vilket använts för utfyllnad, täckskikt i deponier eller
liknande ändamål,

4. kompost, rötrester, slam och liknande organiskt avfall som åter-
använts,

5. avfall som i övrigt visas ha återanvänts på sätt som inte medför större
utsläpp av föroreningar än sådant material som normalt används för
ändamålet i fråga,

6. utsorterat miljöfarligt avfall som överlämnats för hantering enligt
gällande bestämmelser. Avdrag enligt punkt 1 — 5 första stycket medges
dock endast om de utsorterade fraktionerna fyller de krav på renhet som
fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

7 § Regler för förfarandet vid uttag av avgifter enligt denna lag finns i
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

129

9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

15 Förslag till Lag om ändring i renhållningslagen

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen (1979:596) att 16 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §‘

Avgiften skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk. Om avgiften
avser bortforsling och slutligt om-
händertagande vid enstaka tillfäl-
len får kommunen besluta att avgif-
ten skall erläggas särskilt för tillfal-
let i fråga. Avgiften skall bestäm-
mas till högst det belopp som be-
hövs för att täcka nödvändiga pla-
nerings-, kapital- och driftskostna-
der för renhållningen. Från dessa
kostnader skall avräknas kostna-
derna för vad som kan belöpa på
användning av anläggningar eller
utrustning för annat ändamål än
renhållning.

Avgiften skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk. Om avgiften
avser bortforsling och slutligt om-
händertagande vid enstaka tillfal-
len får kommunen besluta att avgif-
ten skall erläggas särskilt för tillfal-
let i fråga. Avgiften skall bestäm-
mas till högst det belopp som be-
hövs för att täcka nödvändiga pla-
nerings-, kapital- och driftskostna-
der för renhållningen. Från dessa
kostnader skall avräknas kostna-
derna för vad som kan belöpa på
användning av anläggningar eller
utrustning för annat ändamål än
renhållning. Avgiften får tas ut på
sådant sätt att återanvändning och
återvinning stimuleras.

Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, får avtalet
med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden
därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållning-
en.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Senaste lydelse 1990:235.

130

16 Förslag till Prop. 1990/91:90 Lag om miljöavgift på utsläpp av organiskt bundet klor vid Bilaga 13.2
bleknirig av massa

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgift skall betalas till staten enligt denna lag for utsläpp av orga-
niskt bundet klor vid tillverkning av blekt massa av ved eller andra fibrösa
cellulosahaltiga material som hänförliga till 47 kap. tulltaxelagen
(1987:1068).

2 § Avgift skall betalas med 50 kronor per kilogram organiskt bundet
klor.

Avgift skall endast betalas for den del av utsläppet som överstiger 0,5
kilogram organiskt bundet klor räknat per ton torr massa. Vid beräkningen
av avgiften jämförs därvid utsläppsmängden med tillverkad mängd massa
som blekts med klor eller klorinnehållande kemiska föreningar under en
redovisningsperiod.

3 § Avgiftsskyldig är den som vid tillverkning av blekt massa släpper ut
organiskt bundet klor.

4 § Den som är avgiftsskyldig skall vara registrerad hos riksskatteverket.

5 § Avgiftsskyldigheten inträder när utsläpp sker av organiskt bundet
klor.

6 § Regler for förfarandet vid uttag av avgift finns i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter.

7 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
de mätföreskrifter och övriga föreskrifter som behövs för tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

131

17 Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1§'

Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt

1. lagen (1928: 376) om skatt på
lotteri vinster, lagen (1941: 251) om
särskild varuskatt, lagen (1957:
262) om allmän energiskatt, lagen
(1961: 372) om bensinskatt, lagen
(1961: 394) om tobaksskatt, lagen
(1972: 266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972: 820) om
skatt på spel, lagen (1973: 37) om
avgift på vissa dryckesförpackning-
ar, lagen (1973: 1216) om särskild
skatt för oljeprodukter och kol, bil-
skrotningslagen (1975: 343), lagen
(1977: 306) om dryckesskatt, lagen
(1978: 69) om försäljningsskatt på
motorfordon, lagen (1978: 144) om
skatt på vissa resor, lagen (1982:
691) om skatt på vissa kassettband,
lagen (1982: 1200) om skatt på vi-
deobandspelare, lagen (1982: 1201)
om skatt på viss elektrisk kraft,
lagen (1983: 1053) om skatt på om-
sättning av vissa värdepapper,
(1983: 1104) om särskild skatt för
elektrisk kraft från kärnkraftverk,
lagen (1984: 351) om totalisator-
skatt, lagen (1984: 355) om skatt på
vissa dryckesförpackningar, lagen
(1984: 405) om stämpelskatt på ak-
tier, lagen (1984: 410) om avgift på
bekämpningsmedel, lagen (1988:
1567) om miljöskatt på inrikes flyg-
trafik,

1. lagen (1928: 376) om skatt på
lotteri vinster, lagen (1941: 251) om
särskild varuskatt, lagen (1957:
262) om allmän energiskatt, lagen
(1961: 372) om bensinskatt, lagen
(1961: 394) om tobaksskatt, lagen
(1972: 266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972: 820) om
skatt på spel, lagen (1973: 37) om
avgift på vissa dryckesförpackning-
ar, lagen (1973: 1216) om särskild
skatt för oljeprodukter och kol, bil-
skrotningslagen (1975: 343), lagen
(1977: 306) om dryckesskatt, lagen
(1978: 69) om försäljningsskatt på
motorfordon, lagen (1978: 144) om
skatt på vissa resor, lagen (1982:
691) om skatt på vissa kassettband,
lagen (1982: 1200) om skatt på vi-
deobandspelare, lagen (1982: 1201)
om skatt på viss elektrisk kraft,
lagen (1983: 1053) om skatt på om-
sättning av vissa värdepapper,
(1983: 1 104) om särskild skatt för
elektrisk kraft från kärnkraftverk,
lagen (1984: 351) om totalisator-
skatt, lagen (1984: 355) om skatt på
vissa dryckesförpackningar, lagen
(1984: 405) om stämpelskatt på ak-
tier, lagen (1984: 410) om avgift på
bekämpningsmedel, lagen (1988:
1567) om miljöskatt på inrikes flyg-
trafik, (1983: 1104) om särskild
skatt för elektrisk kraft från kärn-
kraftverk, lagen (1984: 351) om to-
talisatorskatt, lagen (1984: 405) om
stämpelskatt på aktier, lagen (1988:
1567) om miljöskatt på inrikes flyg-
trafik, lagen (1990: 000) om miljö-
avgift på hamnar för utsläpp av

Senaste lydelse 1988: 1570.

132

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. lagen (1967: 340) om prisregle-
ring på jordbrukets område, lagen
(1974: 226) om prisreglering på fis-
kets område, lagen (1984: 409) om
avgift på gödselmedel.

svaveloxider från fartyg, lagen
(1990: 000) om miljöavgift på nic-
kel-kadmiumbatterier, lagen (1990:
000) om miljöavgift på vissa trä-
skyddsmedel, lagen (1990: 000) om
miljöavgift på klorerade lösnings-
medel, lagen (1990: 000) om miljö-
avgift på bekämpningsmedel, lagen
(1990: 000) om miljöavgift på göd-
selmedel, lagen (1990: 000) om
miljöavgift på avfall, lagen (1990:
000) om miljöavgift på utsläpp av
organiskt bundet klor vid blekning
av massa.

2. lagen (1967: 340) om prisregle-
ring på jordbrukets område, lagen
(1974: 226) om prisreglering på fis-
kets område.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Har i författning som anges i första stycket eller i författning som
utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker
från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

133

18 Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha följan-
de lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1§*

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebo-
lags tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1933:395) om
ersättningsskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen
(1946:324) om skogsvårdsavgift, lagen (1947:576) om statlig inkomst-
skatt, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt, lagen (1983:1086)
om vinstdelningsskatt, lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt, lagen
(1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser, lagen (1989:346) om särskild
vinstskatt, lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbe-
ten,

2. lagen (1928: 376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941: 251) om
särskild varuskatt, lagen (1957:
262) om allmän energiskatt, lagen
(1961: 372) om bensinskatt, lagen
(1961: 394) om tobaksskatt, stäm-
pelskattelagen (1964: 308), lagen
(1968: 430) om mervärdeskatt,
lagen (1972: 266) om skatt på an-
nonser och reklam, lagen (1972:
820) om skatt på spel, lagen (1973:
37) om avgift på vissa dryckesför-
packningar, vägtrafikskattelagen
(1973: 601), lagen (1973: 1216) om
särskild skatt för oljeprodukter och
kol, bilskrotningslagen (1975: 343),
lagen (1976: 338) om vägtrafikskatt
på vissa fordon, som icke är regist-
rerade i riket, lagen (1977: 306) om
dryckesskatt, lagen (1978: 69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspela-
re, lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:
1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:

2. lagen (1928: 376) om skatt på
lotteri vinster, lagen (1941: 251) om
särskild varuskatt, lagen (1957:
262) om allmän energiskatt, lagen
(1961: 372) om bensinskatt, lagen
(1961: 394) om tobaksskatt, stäm-
pelskattelagen (1964: 308), lagen
(1968: 430) om mervärdeskatt,
lagen (1972: 266) om skatt på an-
nonser och reklam, lagen (1972:
820) om skatt på spel, lagen (1973:
37) om avgift på vissa dryckesför-
packningar, vägtrafikskattelagen
(1973: 601), lagen (1973: 1216) om
särskild skatt för oljeprodukter och
kol, bilskrotningslagen (1975: 343),
lagen (1976: 338) om vägtrafikskatt
på vissa fordon, som icke är regist-
rerade i riket, lagen (1977: 306) om
dryckesskatt, lagen (1978: 69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspela-
re, lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:
1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:

Senaste lydelse 1990:148.

134

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1104) om särskild skatt för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984: 351) om totalisatorskatt,
lagen (1984: 355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:

404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen (1984:

405) om stämpelskatt på aktier,
lagen (1984: 409) om avgift på göd-
selmedel, lagen (1984: 410) om av-
gift på bekämpningsmedel, lagen
(1984: 852) om lagerskatt på viss
bensin, vägtrafikskattelagen (1988:
327), lagen (1988: 328) om vägtra-
fikskatt på utländska fordon, lagen
(1988: 1567) om miljöskatt på inri-
kes flygtrafik,

1104) om särskild skatt för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984: 351) om totalisatorskatt,
lagen (1984: 355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:

404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen (1984:

405) om stämpelskatt på aktier,
lagen (1984: 852) om lagerskatt på
viss bensin, vägtrafikskattelagen
(1988: 327), lagen (1988: 328) om
vägtrafikskatt på utländska fordon,
lagen (1988: 1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen (1990:
000) om miljöavgift på hamnar för
utsläpp av svaveloxider från fartyg,
lagen (1990: 000) om miljöavgift på
nickel-kadmiumbatterier, lagen
(1990: 000) om miljöavgift på vissa
träskyddsmedel,lagen (1990: 000)
om miljöavgift på klorerade lös-
ningsmedel, avfall, lagen (1990:
000) om miljöavgift på bekämp-
ningsmedel, lagen (1990: 000) om
miljöavgift på gödselmedel, lagen
(1990: 000) om miljöavgift på av-
fall, lagen (1990: 000) om miljöav-
gift på utsläpp av organiskt bundet
klor vid blekning av massa.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

3. lagen (1981: 691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande
skatt som avses i uppbördslagen (1953: 272).

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i
den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande restavgift,
skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

135

19 Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

!§'

Förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979) följer med ford-
ran på

1. skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördslagen
(1953:272), samt skatt enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter, lagen (1958:295) om sjömansskatt,
kupongskattelagen (1970:624), lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt
och lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbo-
lag, understödsföreningar och pensionsstiftelser,

2. skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

3. skatt eller avgift enligt lagen
(1928: 376) om skatt på lotterivins-
ter, lagen (1941: 251) om särskild
varuskatt, lagen (1957: 262) om all-
män energiskatt, lagen (1961: 372)
om bensinskatt, lagen (1961: 394)
om tobaksskatt, stämpelskattelagen
(1964: 308), lagen (1972: 266) om
skatt på annonser och reklam, lagen
(1972: 820) om skatt på spel, lagen
(1973: 37) om avgift på vissa dryc-
kesförpackningar, lagen (1973:
1216) om särskild skatt för oljepro-
dukter och kol, bilskrotningslagen
(1975: 343), lagen (1977: 306) om
dryckesskatt, lagen (1978: 69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspela-
re, lagen (1982: 1201) om skatt på
visss elektrisk kraft, lagen (1983:
1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:
1104) om särskild skatt för elektrisk
kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984: 351) om totalisatorskatt,
lagen (1984: 355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:
404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen (1984:

3. skatt eller avgift enligt lagen
(1928: 376) om skatt på lotteri vins-
ter, lagen (1941: 251) om särskild
varuskatt, lagen (1957: 262) om all-
män energiskatt, lagen (1961: 372)
om bensinskatt, lagen (1961: 394)
om tobaksskatt, stämpelskattelagen
(1964: 308), lagen (1972: 266) om
skatt på annonser och reklam, lagen
(1972: 820) om skatt på spel, lagen
(1973: 37) om avgift på vissa dryc-
kesförpackningar, lagen (1973:
1216) om särskild skatt för oljepro-
dukter och kol, bilskrotningslagen
(1975: 343), lagen (1977: 306) om
dryckesskatt, lagen (1978: 69) om
försäljningsskatt på motorfordon,
lagen (1978: 144) om skatt på vissa
resor, lagen (1982: 691) om skatt på
vissa kassettband, lagen (1982:
1200) om skatt på videobandspela-
re, lagen (1982: 1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:
1053) om skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen (1983:
1104) om särskild skatt för elektrisk
kraft för kärnkraftverk, lagen
(1984: 351) om totalisatorskatt,
lagen (1984: 355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1984:
404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen (1984:

Senaste lydelse 1988:1569.

136

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

405) om stämpelskatt på aktier,
lagen (1984: 410) om avgift på be-
kämpningsmedel, lagen (1984: 852)
om lagerskatt på viss bensin, lagen
(1988: 1567) om miljöskatt på inri-
kes flygtrafik,

405) om stämpelskatt på aktier,
lagen (1984: 852) om lagerskatt på
viss bensin, lagen (1988: 1567) om
miljöskatt på inrikes flygtrafik,
lagen (1990: 000) om miljöavgift på
hamnar för utsläpp av svaveloxider
från fartyg, lagen (1990: 000) om
miljöavgift på nickel-kadmiumbat-
terier, lagen (1990: 000) om miljö-
avgift på vissa träskyddsmedel,
lagen (1990: 000) om miljöavgift på
klorerade lösningsmedel, lagen
(1990: 000) om miljöavgift på be-
kämpningsmedel, lagen (1990: 000)
om miljöavgift på gödselmedel,
lagen (1990: 000) om miljöavgift på
avfall, lagen (1990: 000) om miljö-
avgift på utsläpp av organiskt bun-
det klor vid blekning av massa.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.2

4. skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1976:339) om
saluvagnsskatt, vägtrafikskattelagen (1988:327), lagen (1988:328) om
vägtrafikskatt på utländska fordon,

5. tull, särskild avgift enligt 39 § tullagen (1973:670) och avgift enligt
lagen (1968:361) om avgift vid införsel av vissa bakverk,

6. avgift enligt lagen (1967:340)
om prisreglering på jordbrukets
område, lagen (1974:226) om pris-
reglering på fiskets område och
lagen (1984:409) om avgift på göd-
selmedel,

6. avgift enligt lagen (1967:340)
om prisreglering på jordbrukets
område, lagen (1974:226) om pris-
reglering på fiskets område,

7. avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare.

Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid
försummelse att redovisa eller betala fordringar och ej heller skatte- eller
avgiftstillägg och förseningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

137

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
miljöavgiftsutredningens slutbetänkande (SOU 1990:59)
Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra ekonomiska
styrmedel

Efter remiss har yttranden avgivits av kommerskollegium, trafiksäker-
hetsverket, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportrådet, generaltullstyrel-
sen, riksskatteverket, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, bover-
ket, statens industriverk, statskontoret, riksrevisionsverket, statens na-
turvårdsverk, kemikalieinspektionen, koncessionsnämnden för miljö-
skydd, statens energiverk, statens järnvägar, vägverket, Sveriges meteoro-
logiska och hydrologiska institut, statens väg- och trafikinstitut, universi-
tet- och högskoleämbetet, arbetarskyddsstyrelsen, statens råd för bygg-
forskning, styrelsen för teknisk utveckling, statens pris- och konkur-
rensverk, konsumentverket, universitetet i Linköping, Transport, ekono-
mi och miljö vid universitetet i Lund, Sveriges lantbruksuniversitet, läns-
styrelsen i Hallands, Örebro och Västernorrlands län, Stockholms stad,
Linköpings kommun, Göteborgs stad, Borlänge kommun, Svenska kom-
munförbundet, Landstingsförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Lantbrukar-
nas Riksförbund, Svenska kraftverksföreningen, Föreningen Skogsindu-
strierna, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Redareföre-
ning, delegationen (ME 1987:02) för ett åtgärdsprogram för Dalälven,
Bilindustriföreningen AB Bilstatistik, Företagens Uppgiftslämnardelega-
tion, HSB:s Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Linjeflyg, Motor-
männens Riksförbund, Riksbyggen, Riksförbundet Vi i Småhus, Scandi-
navian Airlines System, AB Svensk Bilprovning, Svenska Renhållnings-
verks-Föreningen, Svenska Träskyddsföreningen, Svenska Träskyddsinsti-
tutet, Svenska Vägföreningen, Svenska Åkeriförbundet, Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Färgfab-
rikanters Förening och Sveriges Villaägareförbund.

Svenska Petroleum Institutet och Batteriföreningen avstår från att avge
egna remissvar. De ansluter sig i stället till de svar som lämnats av Sveriges
Industriförbund resp. Grossistförbundet Svensk Handel.

Marknadsdomstolen, Stiftelsen Institutet för vatten- och luftvårdsforsk-
ning, hovrätten för nedre Norrland, Örebro kommun och utredningen
(ME 1989:04) om översyn av miljöskyddslagstiftningen avstår från att
yttra sig.

Synpunkter har vidare lämnats av Tetra Pak AB, Svenska Sågverks- och
Trävaruexportföreningen, Sveriges Stuvareförbund, Svenska Hamnför-
bundet, Hydro Supra AB, Sveriges Tvätteriförbund, Philipson Bil AB,
Movium, AB Volvo, Kemira Kenwood AB m.fl., Kemikontoret, statens
vattenfallsverk, Motorföramas Helnykterhetsförbund, Ragn-Sellsföre-
tagen AB, Skånes Naturvårdsförbund, Domän, Industrin för växt- och
träskyddsmedel och Nordvästra Skånes Renhållnings AB.

Remissinstanserna har i stor utsträckning begränsat sina yttranden till
de områden som rör den egna verksamheten. Redovisningen av utfallet av
remissopinionen i det följande utgår från detta förhållande.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.3

138

Sammanfattning av kemikalieinspektionens och statens
naturvårdsverks rapport Begränsningsuppdraget

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.4

Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har i Begränsningsuppdraget

— Redovisning av ett regeringsuppdrag — redovisat förslag till åtgärder
för att begränsa användningen av sådana ämnen som kan ha särskilt
skadlig inverkan på miljön.

Kapitel 1. Långsiktiga mål för miljön

Alla skadliga effekter av kemikalier på hälsa eller miljö har sin grund i
kemikaliernas inneboende egenskaper. De miljömål vi har och den
miljökvalitet vi eftersträvar måste utgå från människans och miljöns tole-
ransgränser mot föroreningar och andra ingrepp i miljön. För svårnedbryt-
bara naturfrämmande ämnen, syntetiska kemikalier, bör miljömålet vara
att halterna av sådana ämnen i miljön är noll. För svåmedbrytbara men
naturligt förekommande ämnen bör miljömålet vara att detta knyts till
ämnets naturliga halt i miljön. För andra typer av ämnen bör miljömålen
utformas utifrån kända ekologiska effekter.

I begreppet miljökvalitet ingår också bevarandet av biologisk mångfald.
För hälsoeffekter blir utgångspunkterna delvis annorlunda. För cancer-
framkallande och genotoxiska ämnen bör utgångspunkten vara att trö-
skelvärde saknas, dvs. säker exponeringsnivå saknas. För allmäntoxiska
ämnen räknar man ofta med att det finns ett tröskelvärde. En acceptabel
exponeringsnivå kan beräknas utgående från den högsta nivå där ingen
påverkan noterats med hjälp av säkerhetsfaktorer. Samtidig exposition
från många ämnen måste här beaktas.

Genomgångar av flödena av olika giftiga metaller och stabila organiska
ämnen visar att vi sen många år tillbaka tillför långt mer sådana ämnen till
samhället än vad vi finner i avfallsledet. Vi håller på att skaffa framtida
generationer ett betydande avfalls- och miljöproblem. Denna utveckling
måste brytas.

Kapitel 2. Strategier och styrmedelför att minska användningen av hälso-
och miljöskadliga ämnen

Kemikaliekontrollen har flera medel:

— att öka kunskaperna om produkterna,

— att förbättra informationen,

— att byta ut farliga produkter mot mindre farliga,

— att se till att hanteringen inte leder till en exponering som kan skada
hälsa eller miljö för de produkter som inte kan bytas ut.

Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har i olika sammanhang
tidigare påpekat att det redan nu finns tillräckligt med uppgifter om många
ämnen med avseende på deras hälso- och miljörisker så att åtgärder bör
vidtas för att användningen av dessa kemikalier skall begränsas. Den
långsiktiga målsättningen, nämligen att eliminera eller minska använd-
ningen av vissa ämnen, bör styra även kortsiktiga mål.

139

I kapitel 4 redovisas myndigheternas ställningstaganden till ett antal
ämnen, som utvalts för särskild granskning. 1 sitt arbete har myndigheter-
na haft att överväga olika styrmedel för att uppnå de uppsatta målen, t. ex.
tvingande regler, frivilliga restriktioner, ekonomiska styrmedel, kunskaps-
överföring till användare/kund, upphandlingssystem, prövning av enskil-
da verksamheter, internationell påverkan m. m. Styrmedlen kan användas
ensamma eller tillsammans för att främja en övergång till mindre farliga
ämnen.

Kapitel 3. Förslag till styrning av kemikalieanvändningen i hela samhället
mot mindre farliga produkter

Några generella krav enligt miljöskyddslagen (ML)på kemikalieområdet
finns inte. Enligt lagen om kemiska produkter (LKP) kan föreskrifter som
syftar till begränsning av användningen och/eller expositionen utfärdas av
kemikalieinspektionen eller naturvårdsverket. En motsvarande före-
skriftsrätt bör även gälla för ML. Ett förtydligande bör göras i upphand-
lingsförordningen och i föreskrifterna i anslutning till förordningen. I fråga
om inverkan av kemiska ämnen bör en hänvisning införas till 5 § LKP och
den substitutionsprincip som gäller i sådana fall. Dessutom bör ett tillägg
ske till tredje paragrafen i nuvarande upphandlingförordning med inne-
börden att myndigheterna också skall beakta den inverkan upphandlingen
skall ha på miljön.

En utveckling av tillämpningen av substitutionsprincipen hos tillverka-
re/importörer/leverantörer är nödvändig för att kemikaliekontrollens mål
skall uppnås. Kemikaliekontrollen hos tillverkare och importörer av varor
måste utvecklas avsevärt.

Kraftiga insatser måste ske hos kemikalieanvändare för att höja nivån
på kemikaliekontrollen från miljösynpunkt. Övergång till och utveckling
av kemikaliesnål och på annat sätt miljöanpassad teknik måste komma till
stånd, liksom en effektiv uppsamling av kemiskt avfall som kan skada
miljön.

Kemikalieinspektionen avser att påbörja arbetet med föreskrifter om
klassificering och om märkning av miljöfarliga produkter samt om miljö-
farlighetsinformation i varuinformationsblad. Naturvårdsverket avser att
ta fram generella råd/föreskrifter enligt LKP för hur användare av kemiska
produkter bör hantera kemikalier. En viktig del i myndigheternas verk-
samhet är att initiera undersökningar och utredningar. Ett viktigt stöd för
företagen och tillsynsmyndigheterna är s. k. branschutredningar.

Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket avser att tillsammans fort-
sätta arbetet med utredningar och förslag om begränsning av användning-
en av olika ämnen och funktionskemikalier.

Myndigheterna avser att ta upp frågan om man kan få in information
om de tillverkade varornas miljöfarlighet i de årliga miljörapporterna
enligt ML. En annan fråga som behöver utredas är miljövarudeklarationer.
En försöksverksamhet med utveckling av producentansvaret bör komma
igång. Myndigheterna stöder planerna på att tillsätta en särskild utredning
för varuområdet. Myndigheterna föreslår att en utredning görs för att

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.4

140

klarlägga i vilken utsträckning standardisering, kvalitets- och säkerhets-
krav och andra tekniska krav har en väsentlig styrande effekt på kemikalie-
användningen.

Kapitel 4. Förslag till begränsning av användningen av vissa farliga ämnen

Utgångspunkter för myndigheternas arbete har varit följande. Myndighe-
terna vill begränsa användningen av ett antal farliga ämnen. Man vill göra
insatser som är mätbara i efterhand. Användningen av farliga ämnen
måste begränsas. Ett systematiskt angreppssätt måste tillämpas för att så
långt möjligt begränsa riskerna vid användningen. Riskbegränsning kan
ske genom olika metoder. Det är ofrånkomligt att metoder som enbart
riktar sig mot att begränsa utsläpp i arbetsmiljö eller yttre miljö av kemika-
lier viika senare återfinns i produkter, har en begränsad verkan. I många
fall måste därför begränsningar övervägas i form av förbud eller avveck-
ling.

Det är viktigt att de insatser som görs utformas på ett sätt att största
möjliga effekt på miljön erhålls, att myndighetsresurserna utnyttjas opti-
malt för största möjliga miljövinst.

Ett ämnes inneboende egenskaper såsom toxicitet för människa och
ekosystem liksom vissa fysikalisk-kemiska egenskaper är exempel på fak-
torer som ligger till grund för bedömning av behovet att begränsa använd-
ningen.

Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har valt ut 13 ämnen/äm-
nesgrupper för närmare utredning av behovet att begränsa användningen.
Ämnena är metylenklorid, trikloretylen, tetrakloretylen, bly och blyför-
eningar, tennorganiska föreningar, kadmium och kadmiumföreningar,
kvicksilver och kvicksilverföreningar, klorparaffiner, ftalater, nonylfenol-
etoxylater, kreosot, arsenik och bromerade flamskyddsmedel. Urvalet av
de tretton ämnena får inte ses som identifiering av de farligaste ämnena
som används i samhället. Någon sådan bedömning är inte möjlig att göra i
dag. Ämnena representerar exempel på ämnen som myndigheterna funnit
skäl att närmare utreda vad gäller behovet att begränsa användningen.

På basis av de gjorda utredningarna föreslås begränsningar av använd-
ningen av vissa ämnen. I vissa fall rör det sig om total avveckling, i andra
fall en begränsning av vissa användningsområden. För vissa ämnen har
det i utredningen framkommit att otillräcklig kunskap finns om ämnets
egenskaper och spridning i miljön för att nu kunna ta ställning till behovet
av en begränsning av användningen. För några andra ämnen har det av
tidsskäl inte varit möjligt att inom ramen för uppdraget slutföra utredning-
arna. En redovisning av arbetet med dessa ämnen kommer att ske vid en
senare tidpunkt.

Myndigheterna föreslår avvecklings/begränsningsåtgärder för metylen-
klorid, trikloretylen, tetrakloretylen, bly och blyföreningar, tennorganiska
föreningar, kvicksilver och kvicksilverföreningar, klorparaffiner och no-
nylfenoletoxylater.

För arsenik, kreosot, kadmium och kadmiumföreningar, ftalater samt
bromerade flamskyddsmedel pågår eller planeras aktiviteter från myndig-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.4

141

hetemas sida. Som exempel på sådana aktiviteter kan nämnas att kemika-
lieinspektionen kommer att driva frågor om riskreducerande åtgärder for
ftalater i internationella organ. Vidare kan nämnas att kemikalieinspek-
tionen och naturvårdsverket gemensamt kommer att utarbeta ett samlat
förslag om begränsningar för plastadditiv (ftalater m. m.).

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.4

142

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
kemikalieinspektionens och statens naturvårdsverks rapport
Begränsningsuppdraget

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av kommerskollegium,
socialstyrelsen, sjöfartsverket, lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk,
arbetarskyddsstyrelsen, plan- och bostadsverket, statens industriverk,
styrelsen för teknisk utveckling, statskontoret, statistiska centralbyrån, kon-
sumentverket, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens energiverk, in-
stitutet för miljömedicin, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Gö-
teborgs län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, institutet för vatten- och
luftvårdsforskning, Grossistförbundet Svensk Handel, Jägarnas
Riksförbund-Landsbygdens Jägare, Kemisk-Tekniska Leverantörförbun-
det tillsammans med Sveriges Limleverantörers Förening, Landsorganisa-
tionen i Sverige, Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Jägareför-
bundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Sveriges Kemiska Industrikontor
tillsammans med Plast- och Kemikalieleverantörers Förening samt med
Svenska Petroleuminstitutet och Sveriges Plastförbund, Svenska Trä-
skyddsinstitutet, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Sveriges
Verkstadsförening, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Tjänstemännens
Centralorganisation, Svenska Sportskytteförbundet.

Därutöver har yttranden inkommit från Sveriges Ornitologiska För-
ening, Sveriges Vapenhandlareförening, Sågverken-Basindustri (Såbi).

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.5

143

Sammanfattning av kemikalieinspektionens rapport Prop. 1990/91:90 Kemikalieinspektionens övergripande ansvar för kontrollen Bilaga 13.6
av kemiska produkter

Kemikalieinspektionens rapport inleds med en beskrivning över viktiga
aktörer av betydelse för kemikaliekontrollen. I denna del ges också syn-
punkter på samordningsfrågor, behov av ändrat agerande, behov av för-
ändringar av lagstiftningen samt på vissa svårigheter vid kemikalieinspek-
tionens tillämpning av lagen om kemiska produkter (LKP). Kemikaliein-
spektionen har funnit det nödvändigt att gå utanför den aktörskrets som
omfattas av LKP för att ge en bild av alla verksamheter som inverkar på
kemikalieanvändningen i samhället.

I de två följande avsnitten redovisas synpunkter på samarbetet mellan
de tre centrala tillsynsmyndigheterna enligt LKP, kemikalieinspektionen,
arbetarskyddsstyrelsen och statens naturvårdsverk, samt vägledningen till
regionala och lokala tillsynsmyndigheter enligt LKP.

I nästa avsnitt redovisas en analys av kemikalieinspektionens egen in-
spektionsverksamhet, nuvarande grad av decentralisering samt behov av
och möjligheter till ytterligare decentralisering.

Rapporten avslutas med ett avsnitt med kemikalieinspektionens syn på
hur inspektionen bör fylla sin uppgift som myndighet med övergripande
ansvar för kemikaliekontrollen.

Sammanfattning av kemikalieinspektionens synpunkter

Importörer och tillverkare av kemiska produkter

De primära leverantörerna behöver hög kompetens och effektiva rutiner
för att få önskvärd kvalitet på utredningar och på risk- och skydsinforma-
tion. 1 många företag behövs förbättringar härvidlag.

Företagens utredningar och bedömningar av samt information om ke-
miska produkters miljöfarlighet behöver utvecklas.

Utveckling av tillämpningen av substitutionsprincipen är nödvändig.

Andra leverantörer än tillverkare /importörer

Detaljhandeln och andra leverantörer som säljer direkt till brukarna behö-
ver utveckla sin kemikaliekontroll. De måste bättre bevaka att den risk-
och skyddsinformation som följer produkterna är riktigt utformad och
tillräcklig. De måste också i större utsträckning än f. n. tillämpa substitu-
tionsprincipen och erbjuda de privata och yrkesmässiga användarna från
hälso- och miljösynpunkt bättre alternativ.

Användare av kemiska produkter

Kraftiga insatser måste ske hos kemikalieanvändare för att höja nivån på
kemikaliekontrollen från miljösynpunkt. Företag, förvaltningar och andra
yrkesmässiga användare måste utveckla sin interna organisation och sina
rutiner för kemikaliekontroll så att miljöaspekter beaktas bättre än f. n.

144

Kravet på att använda så ofarliga produkter som möjligt (substitutions-
principen) måste lyftas fram. Övergång till och utveckling av kemikalie-
snål och på annat sätt miljöanpassad teknik måste komma till stånd liksom
bättre rutiner för hantering av miljöfarliga kemikalier och en effektiv
uppsamling av kemiskt avfall som kan skada miljön.

Tillsynsmyndigheterna enligt LKP

Det är angeläget att kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering
och märkning av miljöfarliga produkter kan färdigställas så snart som
möjligt och att tillsynen mot leverantörer av sådana produkter utvecklas.

Tillsynen från miljösynpunkt över användningen av kemiska produkter
måste utvecklas till att omfatta alla kemikalieanvändande verksamheter.
Naturvårdsverket bör utarbeta generella krav och restriktioner från miljö-
skyddssynpunkt mot användningen av kemiska produkter samt utveckla
sin vägledning för länsstyrelsernas och miljö- och hälsoskyddsnämndernas
tillsyn. Länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnemas tillsyn över
kemikaliehanteringen behöver öka kraftigt.

Ett sätt att starkare fokusera miljöskyddsarbetet på kemikaliekontroll
skulle kunna vara att ändra miljöskyddslagen så att den blir produktinrik-
tad med ett ansvar för dem som hanterar kemiska produkter att söija för
att omgivande miljö inte skadas och med bemyndigande till naturvådsver-
ket att utfärda generella föreskrifter till miljöskyddslagen.

Förordningen om kemiska produkter och andra regeringsförordningar
bör ses över med syftet att så långt möjligt ge kemikalieinspektionen
sammanhållet ansvar för reglering och tillsyn riktad mot överlåtelseledet.

Andra skyddsmyndigheter

Myndighetsansvaret vad gäller skyddet av människor eller djur på vilka
kemiska eller medicintekniska produkter appliceras bör klargöras och
nödvändiga justeringar göras i berörd lagstiftning.

Sverige bör verka för att det internationella samarbetet rörande högsta
tillåten halt bekämpningsmedel i livsmedel utvärderas och utvecklas.

Aktörer som fastställer tekniska krav, säkerhetskrav och kvalitetskrav

En utredning bör göras för att klarlägga i vilken utsträckning standardise-
ring, kvalitets- och säkerhetkrav och andra tekniska krav har en väsentlig
styrande effekt på kemikalieanvändningen. Utredningen bör också studera
vilka möjligheter det finns att för aktuella beslutsfattare införa en skyldig-
het att beakta kemiska hälso- och miljörisker. En utredning av detta slag
bör kunna samordnas med den planerade utredningen avseende bättre
kontroll av varor.

Kemikaliekontroll av varor

Kemikaliekontrollen hos tillverkare och importörer av varor som innehål-
ler eller behandlats med kemiska ämnen måste utvecklas avsevärt. Myn-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.6

145

10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

dighetskontrollen av sådana varor behöver utvecklas och ansvarsfördel- Prop. 1990/91:90
ningen mellan olika myndigheter klargöras, liksom behov av ändringar i Bilaga 13.6
lagstiftningen. Kemikalieinspektionen stöder planerna på en utredning för
att allsidigt belysa varuområdet.

Fördjupat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna enligt lagen om
kemiska produkter

Ett väl fungerande samarbete om verksamhetsplanering är en förutsätt-
ning för att ytterligare utveckla det löpande samarbetet mellan myndighe-
terna. På så sätt skapas förståelse för behovet av samarbete och för det
angelägna med tidiga kontakter innan en aktivitet påbörjas. Sådana kon-
takter bör tas redan i planeringsstadiet.

146

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
kemikalieinspektionens rapport Kemikalieinspektionens
övergripande ansvar för kontrollen av kemiska produkter

Efter remiss har yttranden över kemikalieinspektionens rapport om det
övergripande ansvaret för kontrollen av kemiska produkter avgetts av
kommerskollegium, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd, arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmiljöinstitutet, statens industriverk, sprängämnesinspektionen,
statskontoret, konsumentverket, statens naturvårdsverk, koncessions-
nämnden for miljöskydd, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Lantbrukarnas riks-
förbund (LRF), Kemisk-tekniska leverantörsförbundet, Sveriges Grossist-
förbund, Sveriges Kemiska Industrikontor och Hushållningssällskapens
förbund.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.7

147

Sammanfattning av kemikalieinspektionens förslag till
förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel

Biologiska bekämpningsmedel kan vara bakterier eller andra mikroorga-
nismer men också virus och insekter som används for att kontrollera
skadegörare. En organism kan t.ex. introduceras i en miljö där den inte
funnits tidigare, sprida sig och bidra till en varaktig effekt. På detta sätt
kan en skadegörare under längre tid undertryckas.

Biologisk bekämpning med utnyttjande av naturligt förekommande or-
ganismer pågår redan i viss utsträckning i Sverige. Användningen av
biologisk bekämpning mot växtskadegörare är än så länge mycket begrän-
sad. Medlen är ofta dyra att producera och har en begränsad efterfrågan.
Konkurrensen från de väletablerade och relativt sett billiga kemiska med-
len har hämmat introduktionen av biologiska bekämpningsmedel. Bilden
har förändrats under de senaste åren som en följd bl.a. av en allt mer
kritisk inställning till kemiska medel och av utvecklingen av genteknik.

Levande organismer är svåra att begränsa till ett visst område. De kan
ha en egenförökning och deras förökningskapacitet kan vara stor. Från
risksynpunkt är det därför viktigt att känna till deras överlevnadsförmåga i
jord och vatten. Riskerna med användningen av ett biologiskt bekämp-
ningsmedel påverkas också av faktorer som medlets selektivitet för målor-
ganismen och dess möjlighet att sprida sjukdomar.

De kemiska bekämpningsmedlen har sedan lång tid omfattas av rigorösa
bestämmelser, åtminstone i industriländerna. Behovet av ett kontrollsy-
stem är starkt också när det gäller biologiska bekämpningsmedel. Andra
länder reglerar i allmänhet de biologiska bekämpningsmedlen på samma
sätt som de kemiska.

1 den mån de biologiska bekämpningsmedeln erbjuder fördelar från
hälso- och miljösynpunkt kan de bli ett viktigt alternativ till de kemiska
medlen. Länder som saknar förhandsgranskningssystem riskerar att bli
testområden för dem som vill pröva nyutvecklade biologiska bekämp-
ningsmedel i full skala. Det står klart att det gällande regelsystemet i
Sverige inte på långt när täcker alla biologiska bekämpningsmedel och inte
heller alla hälso- och miljöeffekter av dem.

Kemikalieinspektionen anser att de biologiska bekämpningsmedlen i
fråga om förhandsgranskning, kontroll och tillsyn bör tas om hand på
samma sätt som de kemiska bekämpningsmedlen.

Kemikalieinspektionen föreslår:

— att lagen om kemiska produkter tillförs ett bemyndigande så att den kan
göras tillämplig på beredningar av organismer

— att regeringen gör den sålunda utvidgade lagen om kemiska produkter
tillämplig på sådana beredningar av organismer som är avsedda för
bekämpning. De övergripande föreskrifter som idag gäller för förhands-
granskning, tillsyn m.m. av kemiska bekämpningsmedel kommer där-
igenom att gälla även för biologiska bekämpningsmedel

— att kemikalieinspektionen blir den myndighet som prövar frågorna om
godkännande också för de biologiska bekämpningsmedlen

— att tillsynen i fråga om de biologiska bekämpningsmedlen handhas av
samma myndigheter som för de kemiska medlen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.8

148

Kemikalieinspektionens författningsförslag till
förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter;

Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (1985:426) om kemiska produkter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.9

Denna lag är tillämplig på hante-
ring och import av kemiska bered-
ningar (kemiska produkter). La-
gens syfte är att förebygga att ska-
dor på människors hälsa eller i mil-
jön förorsakas av kemiska ämnens
inneboende egenskaper.

Om det är påkallat från hälso-
eller miljöskyddssynpunkt får rege-
ringen eller den myndighet som re-
geringen bestämmer föreskriva att
lagens bestämmelser om kemiska
produkter skall tillämpas på varor,
som innehåller eller har behandlats
med en sådan produkt.

Denna lag är tillämplig på hante-
ring och import av kemiska bered-
ningar (kemiska produkter).

Lagens syfte är att förebygga att
skador på människors hälsa eller i
miljön förorsakas av kemiska äm-
nens inneboende egenskaper eller av
egenskaper hos organismer.

Denna lag träder i kraft den

149

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1985:836) om
bekämpningsmedel;

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.9

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1985:836) om bekämpnings-
medel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

I fråga om bekämpningsmedel gäller utöver förordningen (1985:835)
om kemiska produkter bestämmelserna i denna förordning.

Med bekämpningsmedel förstås i
denna förordning en kemisk pro-
dukt som är avsedd som skydd mot
att egendomsskada, sanitär olägen-
het eller annan liknande olägenhet
förorsakas av växter, djur eller mik-
roorganismer.

Med bekämpningsmedel förstås i
denna förordning

1. kemiska produkter,

2. beredningar som innehåller or-
ganismer,

som är avsedda som skydd mot att
egendomsskada, sanitär olägenhet
eller annan liknande olägenhet för-
orsakas av växter, djur eller mikro-
organismer.

Som bekämpningsmedel enligt förordningen skall inte anses

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda
att huvudsakligen begagnas for annat ändamål än som avses i andra
stycket, om de inte genom särskild benämning eller på annat sätt anges
vara avsedda som bekämpningsmedel.

Denna förordning träder i kraft den

150

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
kemikalieinspektionens förslag till förhandsgranskning av
biologiska bekämpningsmedel

Efter remiss har yttranden kommit in från försvarets forskningsanstalt,
statens bakteriologiska laboratorium, naturvetenskapliga forskningsrådet,
lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens veterinärmedicinska an-
stalt, Sveriges lantbruksuniversitet, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmiljöin-
stitutet, delegationen for hybridDNA-frågor, statens naturvårdsverk,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, Agri-
fack inom Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska arbetsgivare-
föreningen, Industrin för Växt- och Träskyddsmedel, Grossistförbundet
Svensk Handel, Lantbrukarnas riksförbund, Trädgårdsnäringens riksför-
bund.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.10

151

Sammanfattning av arbetarskyddsstyrelsens rapport 1989:4 Prop. 1990/91:90 Minskade risker med träskyddsmedel Bilaga 13.11 Uppdraget

Arbetarskyddsstyrelsen, kemikalieinspektionen, lantbruksstyrelsen och
statens naturvårdsverk har haft i uppdrag av regeringen att utreda och
lämna förslag om åtgärder för att ytterligare minska riskerna med använd-
ning av bekämpningsmedel. Uppdraget har genomförts genom två separa-
ta utredningar. Föreliggande rapport gäller den del av uppdraget som avser
förberedande åtgärder för att begränsa användningen av bekämpningsme-
del inom träindustrin. Arbetarskyddsstyrelsen, kemikalieinspektionen och
statens naturvårdsverk har utrett möjligheterna att minska användningen
av och riskerna med bekämpningsmedel för tryck-/vakuumimpregnering
respektive blånadsskyddsbehandling/doppning av trä.

Effektivitet hos och behov av träskyddsmedel

Trä är ett i Sverige mycket använt byggnadsmaterial. Under vissa förhål-
landen kan trä dock angripas av skadeorganismer som mögel-, blånads-
och rötsvampar, insekter (t. ex. husbock och hästmyra) eller havslevande
organismer som t. ex. skeppsmask och borrgråsugga. I en del fall kan skydd
av träet erhållas genom lämplig utformning av de konstruktioner där träet
ingår (konstruktivt träskydd). I andra fall används kemiskt träskydd, vil-
ket innebär att träet behandlas med bekämpningsmedel som motverkar
angrepp av skadeorganismer. Kemiskt träskydd kan endera syfta till lång-
tidsskydd mot tränedbrytande organismer eller till temporärt skydd mot
mögel och missfärgning under torkning, lagring och transport.

Under krävande förhållanden kan varaktigheten av trä behandlat med
impregneringsmedel bli 3—15 gånger längre än av oimpregnerat trä. An-
vändning av impregnerat trä är i vissa fall av betydelse från personsäker-
hetssynpunkt, t. ex. vid användning av trä i trappor utomhus.

Blånad och mögel på virke föranleder kvalitetsnedklassning och vid
omfattande angrepp kassering. Detta medför givetvis ekonomiska förlus-
ter. Ändrade metoder för torkning av virke har dock medfört minskat
behov av kemisk behandling.

Alternativ till kemisk träskyddsbehandling

Alternativen till nuvarande kemiska träskyddsbehandling är: användning
av obehandlat trä istället för behandlat, användning av nya typer av
träskyddsmedel, användning av andra material än trä samt utnyttjande av
konstruktiva lösningar och hanteringsteknik som inte medför behov av
träskyddsbehandling av virke.

Alternativen har prövats främst utifrån kostnadssynpunkt.

En total övergång från behandlat trä till obehandlat skulle medföra
mycket stora kostnader på sikt (i storleksordningen ca 10 miljarder kronor
per år enligt en grov uppskattning). De största kostnaderna gäller sågat

152

virke (på grund av den stora volymen sågat virke) och de minsta snickerier
som fönsterbågar samt trädgårdsmöbler och ledredskap.

Utveckling och provning av nya typer av träskyddsmedel kommer att ta
tid. Först om något tiotal år kan dessa tänkas komma i användning. De
nya medlen kommer att medföra högre kostnader än dagens och vissa
negativa miljöeffekter kommer att finnas kvar.

Alternativa material är främst betong, stål och plast. En övergång till
alternativa medel i de fall detta är praktiskt möjligt skulle (enligt grov
uppskattning) ge fördyringar på i storleksordningen 3 miljarder kronor per
år. I vissa fall kan övergång dock ske utan betydande kostnader. Detta
gäller bl. a. fortsatt övergång till slipers av betong och till lekredskap och
trädgårdsmöbler i stål och plast.

Alternativa konstruktioners tekniska lösningar kan avse inkorporering
av fuktspärrande material, ”torrhållande” konstruktioner och konstruk-
tioner som medger utbyte av angripna trädelar. I vissa fall medför sådana
lösningar betydande kostnadsökningar. Alternativ hanteringsteknik be-
träffande bl. a. avverkning, transport och torkning används (och kan an-
vändas i större utsträckning) för att minska behovet av blånads- och
mögelskyddsbehandling.

Användning av träskyddsmedel

De bekämpningsmedel for träskydd som volymmässigt helt dominerar
(räknat som aktiv substans i medlen) är medel baserade på kreosot respek-
tive koppar, krom och arsenik. Dessa medel används för impregnering
(långtidsskydd) av virke.

Ungefär 570000 m3 trä impregnerades i Sverige 1987. Av detta har ca
220000 m3 redovisats som export (sannolikt är denna siffra för låg).
Mängden doppningsbehandlat virke uppskattas till ca 400000 m3 per år.
Exportandelen av detta uppskattas till ca 300000 m3.

1987 var totalt 186 impregneringsanläggningar i drift i Sverige (merpar-
ten använde medel baserade på koppar, krom och arsenik). Antalet ”dopp-
nings”-anläggningar uppskattas till ca 100.

Vad avser volym behandlat virke dominerar sågat virke behandlat med
koppar, krom och arsenik helt.

Volymen försålda träskyddsmedel 1987 (räknat som aktiv substans var
5 722 ton (den totala volymen försålda bekämpningsmedel var 8681 ton).
Den försålda mängden träskyddsmedel varierar avsevärt år från år.

Arbetsmiljörisker

Hälsoriskerna vid hantering av träskyddsmedel och virke behandlat med
träskyddsmedel beror dels på medlens inneboende farliga egenskaper och
dels på riskerna att komma i kontakt med medlen. Flera medel innehåller
komponenter som är cancerframkallande (kreosot, arsenik och krom). En
hel del medel innehåller komponenter som är allergiframkallande. Exem-
pel på andra förekommande hälsorisker är risk for frätskada, hudirritation
eller toxiskt eksem. I arbetsmiljön sker exponering för träskyddsmedel

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.11

153

främst genom hudkontakt och inandning. Exempel på arbetsmoment som Prop. 1990/91:90
kan medföra hög exponering för träskyddsmedel är: beredning av impreg- Bilaga 13.11
neringslösning, öppning av lucka till impregneringstub efter avslutad im-
pregnering, rengöring av impregneringstub eller doppningskar samt torr-
sopning av lokal där bearbetning av behandlat virke skett. På samma
ställen har riskerna minskat genom tekniska förbättringar. En ökad an-
vändning av personlig skyddsutrustning har också minskat riskerna. De
yrkeshygieniska mätningar som utförts indikerar att riskerna för överskri-
dande av de hygieniska gränsvärdena för komponenter i medlen är små
och i allmänhet lätta att åtgärda. Ett problem är dock exponering för
lösningsmedel vid användning av lösningsbaserade inpregneringsmedel.

Mindre än 1 000 arbetstagare bedöms exponeras för träskyddsmedel i
samband med arbete med träskyddsbehandling. Ett stort antal arbetstaga-
re kommer däremot i kontakt med behandlat virke.

Risker för den yttre miljön

De största riskerna för miljön är förorening av mark och grundvatten
genom läckage och oavsiktligt utsläpp från impregnerings- eller doppnings-
anläggning, spill från nybehandlat trä samt urlakning från behandlat trä.
Risker uppkommer också genom luftförorening från verksamhet med lös-
ningsmedelsbaserade medel och kreosot. Avfall från träskyddsmedel och
behandlat trä medför också risker för miljön.

För tryck- eller vakuumimpregneringsverksamhet krävs tillstånd enligt
miljöskyddslagen. För doppningsanläggningar gäller skyldighet att göra
anmälan till länsstyrelsen innan verksamheten påbörjas. För impregne-
rings- och doppningsanläggningar skall kontrollprogram upprättas.

Kreosot har en hög akut toxicitet för vissa vattenlevande organismer. En
del ämnen som ingår i kreosot bedöms ha en klar bioackumuleringsten-
dens i ekosystem. Även komponenter i de s.k. saltmedlen har betydande
akut toxicitet gentemot vissa vattenlevande organismer.

Lösningsmedel i lösningsmedelsbaserade medel medverkar vid bildning

av fotokemiska oxidanter som är skadliga för växtligheten.

Vissa ämnen i doppningsmedel har klara ekotoxiska egenskaper.

Spridningen av koppar, krom och arsenik från saltimpregnerat virke är
betydande i förhållande till andra emissioner av dessa ämnen. Spridningen
sker dels genom urlakning vid användningen och dels i samband med
kvittblivningen av avfall av impregnerat virke. Det är sålunda viktigt att
kvittblivningen sker under väl kontrollerade former för att undvika sprid-
ning av koppar, krom och arsenik i miljön.

Anläggningar, utrustningar och lokaler

Från yttre miljösynpunkt är lokaliseringen av impregnerings- och dopp-
ningsanläggningar viktig. Avstånd till sjöar och vattendrag liksom till
bostadsområden, odlingar, lekplatser och dylikt är av betydelse. Även
markens beskaffenhet är av betydelse (genomsläppligheten för aktuella
medel). 154

Det senaste decenniet har en betydande utveckling skett vad gäller
anläggningarnas tekniska utrustning, bl. a. fjärrmanövrering av lucköpp-
ning, lutning av virkespaket för att reducera spill och dopp samt nya
leveranssystem som minskar riskerna vid tillblandning av impregnerings-
vätskan. Ytterligare utveckling av anläggningarnas utrustning pågår. Bl. a.
behövs åtgärder för att reducera utsläppen av luftföroreningar till yttre
miljön vid användning av lösningsbaserade medel och kreosot.

Innan komponenterna i saltimpregnerat virke fixerats kan salterna lätt
urlakas ur virket genom nederbörd. Detta kan motverkas med utrustning
för snabbfixering av saltmedel i virket. I avsaknad av sådan utrustning
måste virket skyddas mot nederbörd tills fixeringen är färdig.

Information, utbildning och rådgivning

Information till dem som arbetar med träskyddsbehandling sker genom
många kanaler. Bekämpningsmedelsleverantörerna lämnar information
bl.a. genom varuinformationsblad. Branschorgan, arbetsmiljöorganisa-
tioner och myndigheter lämnar också information på olika sätt. Institutet
för vatten- och luftvårdsforskning har utarbetat åtgärdsblad (9 st) för olika
riskmoment i hanteringen av träskyddsmedel. Sveriges Kemiska Industri-
kontor har utarbetat gruppskyddsblad (14 st) för träskyddsmedel. Det är
betydligt större brister med informationsutbudet till användare av be-
handlat virke. Särskilda insatser behövs för information till enskilda kon-
sumenter som använder impregnerat virke.

Utbildning om träskyddsbehandling sker i kurser inom diverse högsko-
leutbildningar. Ett visst utbud av kurser finns även på lägre nivå.

Sedan en del träskyddsmedel placerats i behörighetsklass 1 bedriver
arbetarskyddsstyrelsen ”behörighets”utbildning för användare av sådana
medel. Diskussion har förekommit om krav på utbildning även vid an-
vändning av träskyddsmedel i behörighetsklass 2.

Forskning och utveckling

Inom Sverige pågår forskning bl. a. om hur impregneringsprocessen kan
modifieras vid impregnering med kreosot för att minska virkets benägen-
het att senare ”svettas ut” kreosot. Forskning pågår även för att få fram
nya effektivare och mindre farliga blånads- och mögelskyddsmedel.

Internationellt pågår forskning på en rad områden såsom utveckling av
impregneringsteknik, provningsmetoder, nya bekämpningsmedel och bio-
logisk bekämpning.

Det är önskvärt med framtida svensk forskning som tar sikte på hur trä
ska kunna skyddas utan användning av bekämpningsmedel. Utveckling av
träskydd genom vattenavvisande system bör prioriteras.

Ytterligare studier om träskyddsmedlens hälso- och miljöeffekter be-
hövs också.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.11

155

Förslag Prop. 1990/91:90

Utredningen föreslår bl. a. att följande åtgärder vidtas. Bilaga 13.11

— Förordningen om bekämpningsmedel ändras så att kemikalieinspek-
tionen kan föreskriva att särskilda kunskapskrav skall gälla för använd-
ning av bekämpningsmedel klass 2 för träskydd. Arbetarskyddsstyrel-
sen utarbetar föreskrifter om vilka kunskapskrav som skall gälla samt
vidtar åtgärder för att få erforderliga utbildningsaktiviteter till stånd.

— Miljöskyddsförordningen ändras så att tillståndskrav kommer att gälla

för anläggningar för doppning/blånadsskyddsbehandling.

— Frågan om införande och konstruktion av miljöavgift för impregnerat
sågat virke utreds i särskild ordning. I detta sammanhang bör även
undersökas hur influtna avgifter skall användas för att på bästa sätt
Crhålla gott träskydd med mindre risker än i dag.

— Kemikalieinspektionen utarbetar föreskrifter och allmänna råd om in-
formation om bekämpningsmedelsbehandlat virke. Medel från influtna
miljöavgifter (jfr avsnitt 10.5) används för rådgivning och information
om bl. a. konstruktivt träskydd.

— Banverket och andra användare av jämvägsslipers får i uppdrag att
redovisa i vilken takt och omfattning användningen av impregnerat
träslipers kan minskas.

— Användare av impregnerade stolpar uppmanas att markförlägga kabel/
ledningar respektive att samnyttja stolpar så långt detta är praktiskt/
ekonomiskt möjligt. Åtgärder vidtas för att få till stånd en selektiv
impregnering av stolpar. Jfr. avsnitt 10.5 om miljöavgifter och använd-
ning av influtna avgifter.

— Statens naturvårdsverk utarbetar vägledning till kommunerna angå-
ende deras information till kommuninvånarna om kvittblivning av
impregnerat virke samt angående kommunernas slutliga omhänderta-
gande av avfall bestående av impregnerat virke.

— Satsningar görs på forskning och utveckling avseende processteknik och
utrustning för träskydd, konstruktivt träskydd, effektiva träskyddsme-
del med mindre risker än dagens samt metoder på avfallshanterings-
och destruktionsområdet. Medel från de i avsnitt 10.5 föreslagna miljö-
avgifterna används för forskning och utveckling på träskyddsområdet.

156

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
arbetarskyddsstyrelsens rapport 1989:4 Minskade risker med
träskyddsmedel

Efter remiss har yttrande över rapporten avgetts av kommerskollegium,
banverket, lantbruksstyrelsen, plan- och bostadsverket, styrelsen för tek-
nisk utveckling, statskontoret, riksrevisionsverket, statistiska centralby-
rån, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens energiverk, skogs- och
jordbrukets forskningsråd, televerket, institutet för vatten- och luftvårds-
forskning, institutet för träteknisk forskning (Trätek), centralorganisa-
tionen SACO/SR, Kemikontoret tillsammans med Industrin för växt- och
träskyddsmedel, Landsorganisationen i Sverige tillsammans med Svenska
kommunalarbetareförbundet och Svenska träindustriarbetareförbundet,
Svenska naturskyddsföreningen, Plast- och kemileverantörers förening,
Svenska arbetsgivareföreningen tillsammans med Sveriges skogsindustri-
förbund, Träindustriförbundet, Byggentreprenörerna och Elektriska ar-
betsgivareföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska träskyddsin-
stitutet, Svenska trävaruexportföreningen, Tjänstemännens centralorgani-
sation.

Därutöver har yttranden inkommit från Sveriges lantbruksuniversitet,
Svenska träskyddsföreningen, statens provningsanstalt, Rentokil Svenska
AB tillsammans med Kemira Kemwood AB och Hickson Scandinavia AB,
Vattenfall, Svenska elverksföreningen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.12

157

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport
Återvinning av CFC i samband med skrotning av kyl- och
frysskåp m. m.

I Sverige kasseras årligen ca 440000 kyl- och frysskåp, fortsättningsvis
kallade kylmöbler. Dessa innehåller totalt ca 275 ton CFC 11 i isoleringen
och ca 62 ton CFC 12 i kylsystemen. Idag går drygt hälften av kylmöblerna
till särskild skrotning i syfte att utvinna metaller. Resten torde i huvudsak
deponeras med grovavfall på kommunala avfallstippar etc. Omhänderta-
gandet av kylmöblerna genomfors idag på ett sådant sätt att all CFC 11
förr eller senare tillförs atmosfären och även praktiskt taget all CFC 12.
Några kommuner har börjat verksamhet i begränsad skala där man försö-
ker suga ur köldmediet på kasserade kylmöbler. Den totala mänged CFC
12 som på detta sätt återvinns är dock ännu mycket blygsam.

Genom besluten om avveckling av CFC i Sverige skall nya kylmöbler
som tillförs marknaden vara CFC-fria från och med år 1995. De kasserade
kylmöbler som faller som avfall kommer dock att vara CFC-haltiga i vart
fall fram till år 2010, eftersom livslängden på kylmöblerna är upp till 15 år.
Kasserade kylmöbler kommer därmed att under lång tid framöver innebä-
ra betydande svenska CFC-utsläpp även om nytillförseln stoppas år 1995.
Av de ca 6 000 ton CFC som kan beräknas finnas i den samlade mängden
kasserade kylmöbler under perioden fram till år 2010 bör ca 70% kunna
återvinnas och destrueras om åtgärder enligt redovisning i denna skrivelse
omgående initieras. Sett till den totala effekten är därmed ett utvecklat
system for skrotning av kylmöbler en viktig åtgärd for att ytterligare
långsiktigt minska totalutsläppet av CFC från Sverige utöver de åtgärder
som redan beslutats i det svenska avvecklingsprogrammet. De flesta i-
länder har motsvarande situation.

En rad tekniska alternativ till utvecklat omhändertagande och skrotning
av kylmöbler har utvärderats. Mest lovande är en ny teknik som håller på att
utvecklas i Västtyskland. Den innebär att kylmöbler — sedan köldmediet
(CFC 12) avsugits — i en sluten process klipps, mals och valsas ned varefter
olika material genom separationsprocesser fås ut for återanvändning. CFC

II från isoleringen återvinns genom kondensation av utluften från process-
maskineriet. Det finns dock ännu ingen sådan fullskaleanläggning byggd
(september 1989). Åtminstone två företag är beredda att omgående ta order
på sådana anläggningar.

Naturvårdsverket föreslår att en första anläggning för miljöriktig skrot-
ning av kylmöbler så fort som möjligt uppförs i Sverige. Den skulle kunna
fungera tidigast från år 1992 och ha kapaciteten 100000 — 200000 enheter
per år. Baserat på erfarenheterna från denna anläggning bör därefter beslut
om ytterligare anläggningar tas så att i princip alla kasserade kylmöbler
som faller i Sverige kan behandlas. Detta torde därmed bli möjligt tidigast
från och med år 1995.

Förutsättningen för att en första anläggning skall komma till stånd är att
en säker marknad för dess tjänster tillskapas. Det kan ske genom att
regeringen beslutar om ett obligatoriskt krav på insamling och återvinning/
destruktion av kylmöbler. Således bör kommunerna få ansvaret att se till

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.13

158

att kasserade kylmöbler insamlas och tranporteras till en godkänd anlägg-
ning for återvinning/destruktion. Det är nödvändigt att verksamheten
kan byggas upp successivt. Verket räknar med att 30 — 50% av kylmöbler-
na bör kunna tas om hand tidigast år 1992. Skyldigheten för kommunerna
att leverera samtliga kylmöbler bör gälla fr. o. m. år 1995.

Kostnaderna för denna utvecklade avfallshantering bör betalas av den
som genererar avfallet, dvs. i huvudsak hushållen. Den genomsnittliga
kostnaden per hushåll och år for att driva ett sådant här system fullt ut
beräknas till 37 kr. Resp, kommun bör integrera dessa kostnader i sina
renhållningstaxor så att full kostnadstäckning erhålles.

Möjligheterna att minska CFC-utsläppen från kasserade kylmöbler un-
der perioden fram till dess de nya skrotningsanläggningarna finns är be-
gränsade. Köldmedier kan sugas ut men en effektiv verksamhet fordrar
investeringar, särskilt avdelad personal och utbildningsinsatser. En effek-
tiv sådan verksamhet beräknas kunna tillvarata 10 till 15% av CFC-
mängden i en kylmöbel. Att utbytet inte blir större beror på att större delen
av CFC-mängden i ett kylskåp finns oåtkomlig i isolerskummet i skåpens
väggar.

I vad mån enskilda kommuner vill satsa på avsugning av köldmedier
under mellanperioden bör avgöras av kommunen. Då rikssystemet böljar
fungera sker avsugningen av köldmedia effektivast och billigast (räknat per
ton utvunnet CFC) vid centrala anläggningar, varför kommunernas inves-
teringar och verksamhet då sannolikt avvecklas.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.13

159

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport
Åtgärder till skydd för ozonskiktet

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.14

Naturvårdsverket har i samråd med kemikalieinspektionen och statens
industriverk redovisat en uppföljning av den plan för avveckling av CFC-
föreningarna CFC 11, CFC 12, CFC 113, CFC 114 och CFC 115, som
föreslogs av regeringen i proposition 1987/88:85 ”Miljöpolitiken inför
1990-talet” vilken antogs av riksdagen den 7 juni 1988.1 uppdraget låg bl. a.
att föreslå eventuella justeringar i avvecklingsplanen.

Förslag till preciserad avvecklingsplan när det gäller användningen av
halonerna 1211, 1301 och 2402 samt förslag till åtgärder för att så snabbt
som möjligt minska användningen av ofullständigt halogenerade CFC-
föreningar (s. k. HCFC-föreningar) och andra ämnen som bryter ner ozon-
skiktet — främst 1,1,1-trikloretan (metylkloroform) och koltetraklorid
redovisas.

Underlaget till förslagen om åtgärder beträffande koltetraklorid har
utarbetats av kemikalieinspektionen. För 1,1,1-trikloretan har underlaget
utarbetats av kemikalieinspektionen och naturvårdsverket i samarbete. I
fråga om övriga avsnitt har underlaget tagits fram av naturvårdsverket.

Läget beträffande CFC-avvecklingen och förslagen till åtgärder inom
resp, område sammanfattas här nedan.

1. CFC-awecklingen

För de flesta användningsområden har de förbud mot användning av CFC
som föreskrivits i förordningen (1988:716) om CFC och halon m.m.
(FCH) ännu inte trätt i kraft. Det är därför för tidigt att med någorlunda
säkerhet bedöma utvecklingen. För vissa användningsområden bestäms
förutsättningarna för att hålla tidplanen också av den internationella ut-
vecklingen av alternativa kemikalier. Med dessa reservationer bedömer
naturvårdsverket att förutsättningarna är goda för att kunna hålla avveck-
lingsplanen vad gäller CFC-användningen i svensk produktion.

För att avvecklingen av CFC-användningen enligt den av regeringen
beslutade planen skall vara effektiv är det inom de flesta områden dock
nödvändigt att motsvarande produkter inte heller kan importeras. Efter-
som CFC-fria produkter blir dyrare, kommer annars importerade CFC-
tillverkade produkter att på många områden helt ersätta den svenska
tillverkningen utan någon vinst för miljön. Om importförbud av handels-
tekniska skäl inte kan genomföras bör avvecklingsplanen omprövas i sin
helhet.

Följande ändringar och tillägg föreslås till förordningen om CFC och
halon m.m.

1. Förbudet i 5 § 5 p. FCH mot användning av CFC i hård polyuretan bör
ges en sådan utformning att förbudet träder i kraft för fjärrvärmerör
1991-01-01 i stället för 1995-01-01. Detsamma bör gälla importerade
rör.

2. För att begränsa användningen av CFC för luftkonditionering i person-

160

bilar bör försäljning av luftkonditionering med CFC-köldmedier för
personbilar i Sverige förbjudas fr. o. m. 1993 års modell (inklusive
eftermontering fr. o. m. 1993 års modell).

3. Förordningens tillämpningsområde bör utvidgas så att föreskrifterna
om CFC också omfattar övriga flyktiga, fullständigt halogenerade klor-
fluorkarboner som kan påverka ozonskiktet, förslagsvis fr. o. m. 1993-
01-01.

4. Vid prövning av ansökningar om undantag för användning av CFC i
medicinska sprayförpackningar enligt 4§ FCH bör socialstyrelsen sam-
råda med naturvårdsverket i stället för med kemikalieinspektionen,
alternativt med både naturvårdsverket och kemikalieinspektionen.

5. Naturvårdsverkets bemyndigande att utfärda föreskrifter för att be-
gränsa utsläppen av CFC- och HCFC-köldmedier enligt 8 — 9 §§ FCH
bör utvidgas till att även omfatta HFC-köldmedier.

2. Avvecklingsplan föranvändningen av halon 1211,1301 och 2402

En avvecklingsplan för haloner bör genomföras i enlighet med nedanståen-
de.

1. Import, tillverkning och försäljning av handbrandsläckare med halon
1211, 1301 och 2402 förbjuds efter 1990-07-01.

2. Nyinstallation av fasta halonsläckanläggningar med halon 1211, 1301
och 2402 förbjuds fr. o. m. 1990-07-01.

3. Fullskaletexter med halon förbjuds efter 1990-07-01.

4. Kravet på revisionsbesiktning av tryckkärl med halon ändras från vart
femte till vart tionde år (arbetarskyddsstyrelsen är ansvarig myndig-
het).

5. Användning av halon 1211, 1301 och 2402 som brandsläckningsme-
del förbjuds fr.o.m. 1995-01-01. Vid avvecklingen av befintliga an-
läggningar skall halonet tas om hand för återvinning eller destruktion.
Även handbrandsläckare skall tas om hand för destruktion.

6. Undantag från ovanstående bestämmelser görs för halonanvändning
på luftfartyg och i u-båtar. Motsvarande undantag görs för import,
tillverkning och försäljning av handbrandsläckare för denna använd-
ning.

7. Räddningsverket får medge ytterligare undantag och dispenser om
andra brandsläckningsalternativ saknas och halonskydd är nödvän-
digt ur personsäkerhetssynpunkt. Undantag och dispenser ges efter
samråd med naturvårdsverket. Vad gäller sjöfarten ges undantag och
dispenser av sjöfartsverket efter samråd med naturvårdsverket.

8. SAKAB får i uppdrag att ombesörja insamling och destruktion av
haloner. Halonanläggningar med mer än 20 kg halon skall anmälas till
SAKAB av anläggningens ägare.

9. Destruktionsavgiften tas ut i förväg som en årlig avgift, baserad på
installerad mängd halon. SAKAB får i uppdrag at administrera av-
giftssystemet, vars syfte är att täcka destruktionskostnaderna.

10. Förbrukad mängd, orsak till utsläpp samt skrotning och leverans för
destruktion skall rapporteras årligen till SAKAB. Rapporteringen skall
ligga till underlag för uttag av avgifter från anläggningens ägare.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.14

161

11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

SAKAB skall också årligen tillställa naturvårdsverket en sammanställ- Prop. 1990/91:90
ning av inkomna rapporter, samt redovisa destruerad respektive kvar- Bilaga 13.14
varande mängd halon i anläggningar i Sverige.

3. Avvecklingsplan för 1,1,1-trikloretan och koltetraklorid

Föreskrifter av följande innebörd bör införas med stöd av lagen om kemi-
ska produkter.

1. Koltetraklorid får efter 1991-12-31 inte användas eller exporteras yr-
kesmässigt, varken som sådant eller som ingående ämne eller förore-
ning i halter över 0,1 % i beredningar.

2. 1,1,1 -trikloretan får inte tillverkas, importeras, saluföras eller användas
yrkesmässigt, varken som sådant eller i beredningar, efter 1994-12-31.

Om exporten vid regleringstillfallet inte kan angripas med stöd av lagen
om kemiska produkter, bör istället lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel utnyttjas.

4. Åtgärder för att begränsa HCFC-användningen

Förordningen om CFC och halon m. m. bör kompletteras med föreskrifter
av följande innebörd.

1. Ofullständigt halogenerade klorfluorkarboner (HCFC) får fr. o. m.
1993-01-01 endast användas som isolergas i skumplast och som köld-
medium.

Aerosolförpackningar och förpackningsmaterial som innehåller eller
tillverkats med HCFC får inte heller importeras efter 1993-01-01. Det-
samma skall gälla produkter av skumplast, där inte HCFC används som
isolergas.

Naturvårdsverket bör få bemyndigande att besluta om generella un-
dantag for kemtvätt och sprayförpackningar for rengöring, smörjning
och felsökning av elektronisk utrustning. I fråga om aerosolforpack-
ningar för medicinska ändamål bör undantag kunna beviljas av social-
styrelsen.

2. HCFC-köldmedier och isoleringsmaterial med HCFC som isolergas
skall omhändertas vid service och destruktion i samma utsträckning
som för motsvarande produkter med CFC.

3. Miljöavgiftsutredningen bör ges i uppdrag att utreda en lämplig ut-
formning av avgifter på HCFC som syftar till att utjämna den ekono-
miska fördelen av en HCFC-användning for produkter där samma
ändamål kan uppnås med andra i stort sett likvärdiga produkter som
finns tillgängliga på marknaden.

Sverige bör i de internationella förhandlingarna också driva linjen att
HCFC-föreningarna skall utnyttjas endast för produktområden där de
bidrar till en snabb avveckling av CFC-användningen i världen. Använd-
ningen bör därför i princip begränsas till användning som köldmedier, i
skumplast för isoleringsändamål och i medicinska produkter. Inom dessa
områden bör använda mängder omhändertas for återvinning eller destruk-
tion där så är möjligt. Produktion och användning bör upphöra senast år
2010-2020.

162

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens
naturvårdsverks rapport Åtgärder till skydd for ozonskiktet

Efter remiss har yttranden över regeringsuppdraget avgetts av kommers-
kollegium, överbefälhavaren, statens räddningsverk, socialstyrelsen, te-
leverket, sjöfartsverket, arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för teknisk ut-
veckling, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens energiverk, statens
vattenfallsverk, vägverket, universitets- och högskoleämbetet, statens pris-
och konkurrensverk, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Gö-
teborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges industriförbund, Småföreta-
gens Riksorganisation, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Värmeverksföreningen, Svenska brandförsvarsföreningen, Tjänste-
männens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsor-
ganisationen i Sverige, Sveriges Redareförening, Miljöavgiftsutredningen
(ME 1988:03), Svensk Avfallskonvertering AB, Bilindustriföreningen,
Svenska Brandredskapsföreningen, Svensk Bilprovning, Försäkringsbran-
schens Service AB, Sveriges Kemiska Industrikontor, Kemisk-Tekniska
Leverantörförbundet, Sveriges Färgfabrikanters förening, Läkemedelsin-
dustriföreningen, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Plastförbund, Plast-
och Kemikalieleverantörers Förening, AB Electrolux Manufacturing Faci-
lities.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.15

163

Prop. 1990/91:90

Adjustments to the Montreal
Protocol on substances that
deplete the ozone layer

The Second Meeting of the Parties to the
Montreal Protocol on Substances that Deple-
te the Ozone Layer decides, on the basis of
assessments made pursuant to Artide 6 of the
Protocol, to adopt adjustments and reduc-
tions of production and consumption of the
controlled substances in Annex A to the Pro-
tocol, as follows, with the understanding
that:

(a) References in Article 2 to ”this Artide”
and throughout the Protocol to ”Article 2”
shall be interpreted as references to Artides
2, 2A and 2B;

(b) References throughout the Protocol to
”paragraphs 1 to 4 of Article 2” shall be in-
terpreted as references to Artides 2A and 2B;
and

(c) The reference in paragraph 5 of Article
2 to ”paragraphs 1, 3 and 4” shall be interpre-
ted as a reference to Article 2A.

A. Article 2A: CFCs

Paragraph 1 of Article 2 of the Protocol shall
become paragraph 1 of Article 2A, which
shall be entitled ”Article 2A: CFCs”. Parag-
raphs 3 and 4 of Article 2 shall be replaced by
the following paragraphs, which shall be
numbered paragraphs 2 to 6 of Article 2A:

2. Each Party shall ensure that for the peri-
od from 1 July 1991 to 31 December 1992 its
calculated levels of consumption and produc-
tion of the controlled substances i Group 1 of
Annex A do not exceed 150 per cent of its
calculated levels of production and consump-
tion of those substances 1986; with effect
from 1 January 1993, the twelve-month cont-
rol period for these controlled substances
shall run from 1 January to 31 December
each year.

3. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 1995, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group I

Bilaga 13.16
Ändringar i Montrealprotokollet om
ämnen som bryter ned ozonskiktet

Det andra mötet mellan parterna i Montreal-
protokollet om ämnen som bryter ned ozon-
skiktet beslutar, på grundval av utvärdering-
ar som gjorts enligt artikel 6 i protokollet, om
följande justeringar och minskningar av pro-
duktionen och förbrukningen av de kontrol-
lerade ämnena i bilaga A till protokollet var-
vid skall gälla att:

(a) Hänvisningar i artikel 2 till ”denna arti-
kel” och i hela protokollet till ”artikel 2”
skall tolkas som hänvisningar till artiklarna
2, 2A och 2B;

(b) hänvisningar i hela protokollet till
”punkterna 1 till 4 i artikel 2” skall tolkas
som hänvisningar till artiklarna 2A och 2B;
och

A. Artikel 2A: CFC

Artikel 2, punkt 1 i protokollet skall beteck-
nas artikel 2A, punkt 1, vilken skall benäm-
nas ”Artikel 2A: CFC”. Punkterna 3 och 4 i
artikel 2 skall ersättas med följande punkter,
vilka skall numreras punkterna 2 till 6 i arti-
kel 2A:

2. Varje part skall tillse att under perioden
från den 1 juli 1991 till och med den 31
december 1992, dess beräknade nivå avseen-
de förbrukning och produktion av de kontrol-
lerade ämnena under grupp I i bilaga A inte
överstiger 150 procent av dess beräknade
nivå avseende produktion och förbrukning
av dessa ämnen år 1986. Med verkan från
den 1 januari 1993 skall tolvmånaders-kon-
trollperioden för dessa kontrollerade ämnen
löpa från den 1 januari till och med den 31
december varje år.

3. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
1995 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av de kontrollerade ämnena under

164

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

of Annex A does not exceed, annually, fifty
per cent of its calculated level of consump-
tion in 1986. Each Party producing one or
more of these substances shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of
production of the substances does not exce-
ed, annually, fifty per cent of its calculated
level of production in 1986. However, in or-
der to satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of Artic-
le 5, its calculated level of production may
exceed that limit by up to ten per cent of its
calculated level or production in 1986.

4. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 1997, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group I
of Annex A does not exceed, annually, fifteen
per cent of its calculated level of consump-
tion in 1986. Each Party producing one or
more of these substances shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of
production of the substances does not exce-
ed, annually, fifteen per cent of its calculated
level of production in 1986. However, in or-
der to satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of Artic-
le 5, its calculated level of production may
exceed that limit by up to ten per cent of its
calculated level of production in 1986.

5. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 2000, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group I
of Annex A does not exceed zero. Each Party
producing one or more of these substances
shall, for the same periods, ensure that its
calculated level of production of the substan-
ces does not exceed zero. However, in order
to satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of Artic-
le 5, its calculated level of production may
exceed that limit by up to fifteen per cent of
its calculated level of production in 1986.

6. In 1992, the Parties will review the situa-
tion with the objective of accelerating the
reduction schedule.

grupp I i bilaga A inte årligen överstiger fem-
tio procent av den beräknade förbruknings-
nivån år 1986. Varje part som producerar ett
eller flera av dessa ämnen skall under samma
period tillse att dess beräknade nivå avseen-
de produktion av ämnena inte årligen över-
stiger femtio procent av den beräknade pro-
duktionsnivån år 1986. För att tillgodose de
grundläggande inhemska behoven hos parter
som avses i artikel 5, punkt 1 får dock en
parts beräknade produktionsnivå överstiga
denna gräns med upp till tio procent av den
beräknade produktionsnivån år 1986.

4. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
1997 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av de kontrollerade ämnena under
grupp I i bilaga A inte årligen överstiger fem-
ton procent av den beräknade förbruknings-
nivån år 1986. Varje part som producerar ett
eller flera av dessa ämnen skall under samma
period tillse att dess beräknade nivå avseen-
de produktion av ämnena inte årligen över-
stiger femton procent av den beräknade pro-
duktionsnivån år 1986. För att tillgodose de
grundläggande inhemska behoven hos parter
som avses i artikel 5, punkt 1 får dock en
parts beräknade produktionsnivå överstiga
denna gräns med upp till tio procent av den
beräknade produktionsnivån år 1986.

5. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
2000 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av de kontrollerade ämnena under
grupp I i bilaga A inte överstiger noll. Varje
part som producerar ett eller flera av dessa
ämnen skall under samma period tillse att
dess beräknade nivå avseende produktion av
ämnena inte överstiger noll. För att tillgodo-
se de grundläggande inhemska behoven hos
parter som avses i artikel 5, punkt 1 får en
parts beräknade produktionsnivå överstiga
denna gräns med upp till femton procent av
den beräknade produktionsnivån år 1986.

6. Parterna kommer att under 1992 se över
situationen i syfte att påskynda avvecklings-
planen.

165

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

B. Article 2B: Halons

Paragraph 2 of Article 2 of the Protocol shall
be replaced by the following paragraphs,
which shall be numbered paragraphs 1 to 4 of
Article 2B:

B. Artikel 2B: Haloner

Punkt 2 i artikel 2, i protokollet skall ersättas
med följande punkter, som skall numreras
punkterna 1 till 4 i artikel 2 B:

Article 2B: Halons

1. Each Party shall ensure that for the twelve-
month period commencing on 1 January
1992, and in each twelve-month period there-
after, its calculated level of consumption of
the controlled substances in Group II of An-
nex A does not exceed, annually, its calcula-
ted level of consumption in 1986. Each Party
producing one or more of these substances
shall, for the same periods, ensure that its
calculated level of production of the substan-
ces does not exceed, annually, its calculated
level of production in 1986. However, in or-
der to satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of Artic-
le 5, its calculated level of production may
exceed that limit by up to ten per cent of its
calculated level of production in 1986.

2. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ari 1995, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group II
of Annex A does not exceed, annually, fifty
per cent of its calculated level of consump-
tion in 1986. Each Party producing one more
of these substances shall, for the same peri-
ods, ensure that its calculated level of pro-
duction of the substances does not exceed,
annually, fifty per cent of its calculated level
of production in 1986. However, in order to
satisfy the basic domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of Article 5, its
calculated level of production may exceed
that limit by up to ten per cent of its calcula-
ted level of production in 1986. This parag-
raph will apply save to the extent that the
Parties decide to permit the level of produc-
tion or consumption that is necessary to sa-
tisfy essential uses for which no adequate
alternatives are available.

Artikel 2B: Haloner

1. Varje part skall tillse att under den tolvmå-
nadersperiod som börjar den 1 januari 1992
och under varje tolvmånadersperiod däref-
ter, dess beräknade nivå avseende förbruk-
ning av de kontrollerade ämnena under
grupp II i bilaga A inte årligen överstiger den
beräknade forbrukningsnivån år 1986. Varje
part som producerar ett eller flera av dessa
ämnen skall under samma period tillse att
dess beräknade nivå avseende produktion av
ämnena inte årligen överstiger den beräkna-
de produktionsnivån år 1986. För att tillgo-
dose de grundläggande inhemska behoven
hos de parter som avses i artikel 5, punkt 1,
får dock en parts beräknade produktionsnivå
överstiga denna gräns med upp till tio pro-
cent av den beräknade produktionsnivån år
1986.

2. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
1995 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av de kontrollerade ämnena under
grupp II i bilaga A inte årligen överstiger
femtio procent av den beräknade forbruk-
ningsnivån år 1986. Varje part som produce-
rar ett eller flera av dessa ämnen skall, under
samma period, tillse att dess beräknade nivå
avseende produktion av ämnena inte årligen
överstiger femtio procent av den beräknade
produktionsnivån år 1986. För att tillgodose
de grundläggande inhemska behoven hos de
parter som avses i artikel 5, punkt 1, får dock
en parts beräknade produktionsnivå översti-
ga denna gräns med upp till tio procent av
den beräknade produktionsnivån år 1986.
Denna punkt skall tillämpas utom i den ut-
sträckning som parterna beslutar att tillåta
den produktions- eller forbrukningsnivå som
är nödvändig for att tillgodose viktiga an-
vändningsområden där det inte finns lämpli-
ga alternativ.

166

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

3. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ari 2000, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group II
of Annex A does not exceed zero. Each Party
producing one or more of these substances
shall, for the same periods, ensure that its
calculated level of production of the substan-
ces does not exceed zero. However, in order
to satisfy the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1 of Artic-
le 5, its calculated level of production may
exceed that limit by up to fifteen per cent of
its calculated level of production in 1986.
This paragraph will apply save to the extent
that the Parties decide to permit the level of
production or consumption that is necessary
to satisfy essential uses for which no adequ-
ate alternatives are available.

4. By 1 January 1993, the Parties shall
adopt a decision identifying essential uses, if
any, for the purposes of paragraphs 2 and 3 of
this Article. Such decision shall be reviewed
by the Parties at their subsequent meetings.

Annex II

Amendment to the Montreal Protocol on
substances that deplete the ozone layer

ARTICLE 1: AMENDMENT

A. Preambular paragraphs

1. The 6th preambular paragraph of the Pro-
tocol shall be replaced by the following:

Determined to protect the ozone layer by
taking precautionary measures to control
equitably total global emissions of substances
that deplete it, with the ultimate objective of
their elimination on the basis of develop-
ments in scientific knowledge, taking into ac-
count technical and economic considerations
and bearing in mind the developmental
needs of developing countries,

2. The 7th preambular paragraph of the
Protocol shall be replaced by the following:

Acknowledging that special provision is
required to meet the needs of developing co-
untries, including the provision of additional

För att tillgodose de grundläggande in-
hemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5, punkt 1 får dock en parts beräknade
produktionsnivå överstiga denna gräns med
upp till femton procent av den beräknade
produktionsnivån år 1986. Denna punkt
skall tillämpas utom i den utsträckning som
parterna beslutar att tillåta den produktions-
eller förbrukningsnivå som är nödvändig för
att tillgodose viktiga användningsområden
där det inte finns lämpliga alternativ.

4. Parterna skall senast den 1 januari 1993
anta ett beslut som identifierar eventuella
viktiga användningsområden för tillämpning
av punkterna 2 och 3 i denna artikel. Beslutet
skall ses över av parterna vid senare möten.

Bilaga II

Tillägg till Montrealprotokollet om ämnen
som bryter ned ozonskiktet

ARTIKEL 1: TILLÄGG

A. Inledande stycken

1. Det sjätte inledande stycket i protokollet
skall ersättas med följande:

som är fast beslutna att skydda ozonskiktet
genom att vidta förebyggande åtgärder syf-
tande till kontroll på ett rättvist sätt av de
globala utsläppen av ämnen som bryter ned
det, med det slutliga målet att eliminera des-
sa utsläpp med stöd av den vetenskapliga
utvecklingen, varvid hänsyn skall tas till tek-
niska och ekonomiska synpunkter och ut-
vecklingsländernas behov av utveckling,

2. Det sjunde inledande stycket i protokol-
let skall ersättas med följande:

som erkänner att särskilda åtgärder erford-
ras for att uppfylla utvecklingsländernas be-
hov, innefattande tillhandahållande av addi-

167

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

financial resources and access to relevant
technologies, bearing in mind that the magni-
tude of funds necessary is predictable, and
the funds can be expected to make a substan-
tial difference in the world’s ability to add-
ress the scientifically established problem of
ozone depletion and its harmful effects,

3. The 9th preambular paragraph of the
Protocol shall be replaced by the following:

Considering the importance of promoting
intemational co-operation in the research,
development and transfer of alternative tech-
nologies relating to the control and reduction
of emissions of particular the needs of deve-
loping countries.

B. Article 1: Definitions

1. Paragraph 4 of Article 1 of the Protocol
shall be replaced by the following paragraph:

4. ”Controlled substance” means a subs-
tance in Annex A or in Annex B to this Proto-
col, whether existing alone or in a mixture. It
includes the isomers of any such substance,
except as specified in the relevant Annex, but
excludes any controlled substance or mixture
which is in an manufactured product other
than a container used for the transportation
or storage of that substance.

2. Paragraph 5 of Article 1 of the Protocol
shall be replaced by the following paragraph:

5. ”Production” means the amount of
controlled substances produced, minus the
amount destroyed by technologies to be app-
roved by the Parties and minus the amount
entirely used as feedstock in the manufacture
of other Chemicals. The amount recycled and
reused is not to be considered as ”produc-
tion”.

3. The following paragraph shall be added
to Article 1 of the Protocol:

9. ”Transitional substance” means a subs-
tance in Annex C to this Protocol, whether
existing alone or in a mixture. It includes the
isomers of any such substance, except as may
be specified in Annex C, but excludes any
transitional substance or mixture which is in

tionella finansiella resurser och tillgång till
relevanta tekniker, med beaktande av att
storleken på de medel som behövs går att
förutsäga samt att dessa medel kan förväntas
väsentligt förändra världens förmåga att ta
itu med det vetenskapligt belagda problemet
med ozonnedbrytning och dess skadliga följ-
der,

3. Det nionde inledande stycket i protokol-
let skall ersättas med följande:

som beaktar vikten av att främja interna-
tionellt samarbete i fråga om forskning, ut-
veckling och överföring av alternativa tekni-
ker för kontroll och minskning av utsläpp av
ämnen som bryter ned ozonskiktet, varvid
särskild hänsyn skall tas till utvecklingslän-
dernas behov.

B. Artikel 1: Definitioner

1. Punkt 4 i artikel 1, i protokollet skall ersät-
tas med följande punkt:

4. ”Kontrollerat ämne” ett ämne i bilaga A
eller B till detta protokoll, vare sig det före-
kommer isolerat eller blandat med andra
ämnen. Det inbegriper isomerer av ett sådant
ämne, med undantag av vad som anges i
tillämplig bilaga, men avser inte ett kontrol-
lerat ämne eller en blandning som förekom-
mer i en tillverkad produkt annat än i en
behållare som används för transport eller för-
varing av detta ämne.

2. Punkt 5 i artikel 1, i protokollet skall
ersättas med följande punkt:

5. ”Produktion” mängden av kontrollera-
de ämnen som produceras minus mängden
som förstörs med hjälp av teknik som skall
godkännas av parterna och minus den mängd
som helt och hållet används som råmaterial
vid tillverkning av andra kemikalier. Åter-
vunnen eller återanvänd mängd skall inte an-
ses som ”produktion”.

3. Följande punkt skall läggas till artikel 1 i
protokollet:

9. ”Övergångsämne” ett ämne i bilaga C
till detta protokoll, vare sig det förekommer
isolerat eller blandat med andra ämnen. Det
inbegriper isomerer av sådant ämne, med un-
dantag av vad som kan komma att anges i
bilaga C, men avser inte ett övergångsämne

168

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

a manufactured product other than a con-
tainer used for the transportation or storage
of that substance.

C. Article 2, paragraph 5
Paragraph 5 of Article 2 of the Protocol shall
be replaced by the following paragraph:

5. Any Part may, for any one or more con-
trol periods, transfer to another Party any
portion of its calculated level of production
set out in Artides 2A to 2E, provided that the
total combined calculated levels of produc-
tion of the Parties concerned for any group of
controlled substances do not exceed the pro-
duction limits set out in those Artides for
that group. Such transfer of production shall
be notified to the Secretariat by each of the
Parties concerned, stating the terms of such
transfer and the period for which it is to
apply.

D. Article 2, paragraph 6

The following words shall be inserted in para-
graph 6 of Article 2 before the words ”con-
trolled substances” the first time they occur:

Annex A or Annex B

E. Article 2, paragraph 8 (a)

The following words shail be added after the
words ”this Article” wherever they appear in
paragraph 8 (a) of Article 2 of the Protocol:

and Artides 2A to 2E

F. Article 2, paragraph 9 (a) (i)

The following words shall be added after
”Annex A” in paragraph 9 (a) (i) of Article 2
of the Protocol:

and/or Annex B

G. Article 2, paragraph 9 (a) (ii)

The following words shall be deleted from
paragraph 9 (a) (ii) of Article 2 of the Proto-
col:

eller en blandning som förekommer i en till-
verkad produkt annat än i en behållare som
används för transport eller förvaring av detta
ämne.

C. Artikel 2, punkt 5

Punkt 5 i artikel 2, i protokollet skall ersättas
med följande punkt:

5. En part kan under en eller flera kontroll-
perioder till en annan part överföra en del av
sin beräknade produktionsnivå enligt artik-
larna 2A till 2E, förutsatt att summan av de
berörda parternas beräknade produktions-
nivåer för någon grupp av kontrollerade
ämnen inte överstiger de produktionsgränser
som anges i dessa artiklar för ifrågavarande
grupp. En sådan överföring av produktion
skall meddelas till sekretariatet av varje part
som berörs, med uppgift om villkoren för
överföringen samt under vilken period den
gäller.

D. Artikel 2, punkt 6

Följande ord skall inforas i punkt 6 i artikel
2, efter orden ”kontrollerade ämnen” första
gången de förekommer:

i bilaga A eller B

E. Artikel 2, punkt 8 (a)

Följande ord skall läggas till efter orden
”denna artikel” där de förekommer i punkt 8
(a) i artikel 2, i protokollet:

och artiklarna 2A till 2E

F. Artikel 2, punkt 9 (a) (i)

Följande ord skall läggas till efter ”bilaga A” i
punkt 9 (a) i artikel 2, (i) i protokollet:

och/eller i bilaga B

G. Artikel 2, punkt 9 (a) (ii)

Följande ord skall utgå från punkt 9 (a) i
artikel 2, (ii) i protokollet:

169

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

from 1986 levels

H. Article 2, paragraph 9 (c)

The following words shall be deleted from
paragraph 9 (c) Article 2 of the Protocol:
representing at least fifty per cent of the
total consumption of the controlled sub-
stances of the Parties

and replaced by:

representing a majority of the Parties oper-
ating under paragraph 1 of Article 5 present
and voting and a majority of the Parties not
so operating present and voting

I. Article 2, paragraph 10 (b)

Paragraph 10 (b) of Article 2 of the Protocol
shall be deleted, and paragraph 10 (a) of Arti-
cle 2 shall become paragraph 10.

J. Article 2, paragraph 11

The following words shall be added after the
words ”this Article” wherever they occur in
paragraph 11 of Article 2 of the Protocol.

and Artides 2A to 2E

K. Article 2C, Other fully halogenated CFCs

The following paragraphs shall be added to
the Protocol as Article 2C.

Article 2C: Other fully halogenated CFCs

1. Each Party shall ensure that for the twelve-
month period commencing on 1 January
1993, and in each twelve-month period there-
after, its calculated level of consumption of
the controlled substances in Group I of An-
nex B does not exceed, annually, eighty per
cent of its calculated level of consumption in
1989. Each Party producing one or more of
these substances shall, for the same periods,
ensure that its calculated level of production
of the substances does not exceed, annually,
eighty per cent of its calculated level of pro-
duction in 1989. However, in order to satisfy

utifrån 1986 års nivåer

H. Artikel 2, punkt 9 (c)

Följande ord skall utgå från punkt 9 (c) i
artikel 2, i protokollet:

som svarar för minst femtio procent av
parternas totala förbrukning av de kontrolle-
rade ämnena

och ersättas med:

som representerar en majoritet av vid mö-
tet närvarande och röstande parter som avses
i artikel 5, punkt 1 och en majoritet av övriga
närvarande och röstande parter

I. Artikel 2, punkt 10 (b)

Punkt 10 (b) i artikel 2, i protokollet skall
utgå och punkt 10 (a) i artikel 2, blir punkt

10.

J. Artikel 2, punkt 11

Följande ord skall läggas till efter orden
”denna artikel” där de förekommer i punkt
11 i artikel 2, i protokollet:

och i artiklarna 2A till 2E

K. Artikel 2C: Andra fullständigt
halogenerade CFC

Följande punkter skall läggas till protokollet
som artikel 2C:

Artikel 2C: Andra fullständigt
halogenerade CFC

1. Varje part skall tillse att under den tolvmå-
nadersperiod som börjar den 1 januari 1993
och under varje tolvmånadersperiod däref-
ter, dess beräknade nivå avseende förbruk-
ning av de kontrollerade ämnena under
grupp 1 i bilaga B inte årligen överstiger åttio
procent av den beräknade förbrukningsnivån
år 1989. Varje part som producerar ett eller
flera av dessa ämnen skall, under samma pe-
riod, tillse att dess beräknade produktions-
nivå avseende ämnena inte årligen överstiger
åttio procent av den beräknade produktions-
nivån år 1989. För att tillgodose de grundläg-

170

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

the basic domestic needs of the Parties oper-
ating under paragraph 1 of Article 5, its cal-
culated level of production may exceed that
limit by up to ten per cent of its calculated
level of production in 1989.

2. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 1997, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group I
of Annex B does not exceed, annually, fifteen
per cent of its calculated level of consump-
tion in 1989. Each Party producing one or
more of these substances shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of
production of the substances does not ex-
ceed, annually, fifteen per cent of its calculat-
ed level of production in 1989. However, in
order to satisfy the basic domestic needs of
the Parties operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of production
may exceed that limit by up to ten per cent of
its calculated level of production in 1989.

3. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 2000, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Group 1
of Annex B does not exceed zero. Each Party
producing one or more of these substances
shall, for the same periods, ensure that its
calculated level of production of the sub-
stances does not exceed zero. However, in
order to satisfy the basic domestic needs of
the Parties operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of production
may exceed that limit by up to fifteen per
cent of its calculated level of production in
1989.

L. Article 2D: Carbon tetrachloride

The following paragraphs shall be added to
the Protocol as Article 2D:

Article 2D: Carbon tetrachloride

1. Each Party shall ensure that for the twelve-
month period commencing on 1 January
1995, and in each twelve-month period there-

gande inhemska behoven hos de parter som
avses i artikel 5, punkt 1, får dock en parts
beräknade produktionsnivå överstiga denna
gräns med upp till tio procent av den beräk-
nade produktionsnivån år 1989.

2. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som böljar den 1 januari
1997 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av de kontrollerade ämnena under
grupp 1 i bilaga B inte årligen överstiger fem-
ton procent av den beräknade förbruknings-
nivån år 1989. Varje part som producerar ett
eller flera av dessa ämnen skall, under sam-
ma period, tillse att dess beräknade produk-
tionsnivå avseende ämnena inte årligen över-
stiger femton procent av den beräknade pro-
duktionsnivån år 1989. För att tillgodose de
grundläggande inhemska behoven hos de
parter som avses i artikel 5, punkt 1, får dock
en parts beräknade produktionsnivå översti-
ga denna gräns med upp till tio procent av
den beräknade produktionsnivån år 1989.

3. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
2000 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av de kontrollerade ämnena under
grupp 1 i bilaga B inte överstiger noll. Varje
part som producerar ett eller flera av dessa
ämnen skall, under samma period, tillse att
dess beräknade produktionsnivå avseende
ämnena inte överstiger noll. För att tillgodo-
se de grundläggande inhemska behoven hos
de parter som avses i artikel 5, punkt 1, får
dock en parts beräknade produktionsnivå
överstiga denna gräns med upp till femton
procent av den beräknade produktionsnivån
år 1989.

L. Artikel 2D: Koltetraklorid

Följande punkter skall läggas till protokollet
som artikel 2D:

Artikel 2D: Koltetraklorid

1. Varje part skall tillse att under den tolvmå-
nadersperiod som börjar den 1 januari 1995
och under varje tolvmånadersperiod däref-

171

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

after, its calculated level of consumption of
the controlled substance in Group II of An-
nex B does not exceed, annually, fifteen per
cent of its calculated level of consumption in
1989. Each Party producing the substance
shall, for the same periods, ensure that its
calculated level of production of the sub-
stance does not exceed, annually, fifteen per
cent of its calculated level of production in
1989. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating un-
der paragraph 1 of Article 5, its calculated
level of production may exceed that limit by
up to ten per cent of its calculated level of
production in 1989.

2. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 2000, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substance in Group II
of Annex B does not exceed zero. Each Party
producing the substance shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of
production of the substance does not exceed
zero. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating un-
der paragraph 1 of Article 5, its calculated
level of production may exceed that limit by
up to fifteen per cent of its calculated level of
production in 1989.

M. Article 2E: 1,1,1-trichloroethane
(methylchloroform)

The following paragraphs shall be added to
the Protocol as Article 2E:

Article 2E: 1,1,1-trichloroethane

(methylchloroform)

1. Each Party shall ensure that for the twelve-
month period commencing on 1 January
1993, and in each twelve-month period there-
after, its calculated level of consumption of
the controlled substance in Group III of An-
nex B does not exceed, annually, its calculat-
ed level of consumption in 1989. Each Party
producing the substance shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of
production of the substance does not exceed,
annually, its calculated level of production in

ter, dess beräknade nivå avseende förbruk-
ning av det kontrollerade ämnet under grupp

II i bilaga B inte årligen överstiger femton
procent av den beräknade förbrukningsnivån
år 1989. Varje part som producerar ämnet
skall, under samma period, tillse att dess be-
räknade produktionsnivå avseende ämnet
inte årligen överstiger femton procent av den
beräknade produktionsnivån år 1989. För att
tillgodose de grundläggande inhemska beho-
ven hos de parter som avses i artikel 5, punkt
1, får dock en parts beräknade produktions-
nivå överstiga denna gräns med upp till tio
procent av den beräknade produktionsnivån
år 1989.

2. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
2000 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av det kontrollerade ämnet under
grupp II i bilaga B inte överstiger noll. Varje
part som producerar ämnet skall under sam-
ma period tillse att dess beräknade produk-
tionsnivå avseende ämnet inte överstiger
noll. För att tillgodose de grundläggande in-
hemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5, punkt 1 får dock en parts beräknade
produktionsnivå överstiga denna gräns med
upp till femton procent av den beräknade
produktionsnivån år 1989.

M. Artikel 2E: 1,1,1-trikloretan
(metylkloroform)

Följande punkter skall läggas till protokollet
som artikel 2E:

Artikel 2E: 1,1,1-trikloretan (metylkloroform)

III i bilaga B inte årligen överstiger den be-
räknade förbrukningsnivån år 1989. Varje
part som producerar ämnet skall, under sam-
ma period, tillse att dess beräknade produk-
tionsnivå avseende ämnet inte årligen över-
stiger den beräknade produktionsnivån år

172

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

1989. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating un-
der paragraph 1 of Article 5, its calculated
level of production may exceed that limit by
up to ten per cent of its calculated level of
production in 1989.

2. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 1995, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substance in Group III
of Annex B does not exceed, annually, seven-
ty per cent of its calculated level of consump-
tion in 1989. Each Party producing the sub-
stance shall, for the same periods, ensure that
its calculated level of production of the sub-
stance does not exceed, annually, seventy per
cent of its calculated level of consumption in
1989. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating un-
der paragraph 1 of Article 5, its calculated
level of production may exceed that limit by
up to ten per cent of its calculated level of
production in 1989.

3. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 2000, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substance in Group III
of Annex B does not exceed, annually, thirty
per cent of its calculated level of consump-
tion in 1989. Each Party producing the sub-
stance shall, for the same periods, ensure that
its calculated level of production of the sub-
stance does not exceed, annually, thirty per
cent of its calculated level of production in
1989. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating un-
der paragraph 1 of Article 5, its calculated
level of production may exceed that limit by
up to ten per cent of its calculated level of
production in 1989.

4. Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing on 1 Janu-
ary 2005, and in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of consump-
tion of the controlled substance in Group III
of Annex B does not exceed zero. Each Party
producing the substance shall, for the same
periods, ensure that its calculated level of

1989. För att tillgodose de grundläggande in-
hemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5, punkt 1, får dock en parts beräkna-
de produktionsnivå överstiga denna gräns
med upp till tio procent av den beräknade
produktionsnivån år 1989.

2. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
1995 och under vaije tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av det kontrollerade ämnet under
grupp III i bilaga B inte årligen överstiger
sjuttio procent av den beräknade förbruk-
ningsnivån år 1989. Varje part som produce-
rar ämnet skall, under samma period, tillse
att dess beräknade produktionsnivå avseende
ämnet inte årligen överstiger sjuttio procent
av den beräknade produktionsnivån år 1989.
För att tillgodose de grundläggande inhemska
behoven hos de parter som avses i artikel 5,
punkt 1, får dock en parts beräknade produk-
tionsnivå överstiga denna gräns med upp till
tio procent av den beräknade produktions-
nivån år 1989.

3. Vaije part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som börjar den 1 januari
2000 och under varje tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av det kontrollerade ämnet under
grupp III i bilaga B inte årligen överstiger
trettio procent av den beräknade förbruk-
ningsnivån år 1989. Varje part som produce-
rar ämnet skall, under samma period, tillse
att dess beräknade produktionsnivå avseende
ämnet inte årligen överstiger trettio procent
av den beräknade produktionsnivån år 1989.
För att tillgodose de grundläggande inhemska
behoven hos de parter som avses i artikel 5,
punkt 1, får dock en parts beräknade produk-
tionsnivå överstiga denna gräns med upp till
tio procent av den beräknade produktions-
nivån år 1989.

4. Varje part skall tillse att under den tolv-
månadersperiod som böljar den 1 januari
2005 och under vaije tolvmånadersperiod
därefter, dess beräknade nivå avseende för-
brukning av det kontrollerade ämnet under
grupp III i bilaga B inte överstiger noll. Varje
part som producerar ämnet skall, under sam-
ma period, tillse att dess beräknade produk-

173

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

production of the substance does not exceed
zero. However, in order to satisfy the basic
domestic needs of the Parties operating un-
der paragraph 1 of Article 5, its calculated
level of production may exceed that limit by
up to fifteen per cent of its calculated level of
production in 1989.

5. The Parties shall review in 1992, the
feasibility of a more rapid schedule of reduc-
tions than that set out in this Article.

N. Article 3: Calculation of control levels

1. The following shall be added after ”Arti-
des 2” in Article 3 of the Protocol:

2A to 2E

2. The following words shall be added after
”Annex A” each time it appears in Article 3
of the Protocol:

or Annex B

O. Article 4: Control of trade with non-Parties

1. Paragraphs 1 to 5 of Article 4 shall be
replaced by the following paragraphs:

1. As of 1 January 1990, each Party shall
ban the import of the controlled substances
in Annex A from any State not party to this
Protocol.

1 to. Within one year of the date of the
entry into force of this paragraph, each Party
shall ban the import of the controlled sub-
stances in Annex B from any State not party
to this Protocol.

2. As of 1 January 1993, each Party shall
ban the export of any controlled substances
in Annex A to any State not party to this
Protocol.

2 bis. Commencing one year after the date
of entry into force of this paragraph, each
Party shall ban the export of any controlled
substances in Annex B to any State not party
to this Protocol.

3. By 1 January 1992, the Parties shall,
following the procedures in Article 10 of the
Convention, elaborate in an annex a list of

tionsnivå avseende ämnet inte överstiger
noll. För att tillgodose de grundläggande in-
hemska behoven hos de parter som avses i
artikel 5, punkt 1, får dock en parts beräkna-
de produktionsnivå överstiga denna gräns
med upp till femton procent av den beräkna-
de produktionsnivån år 1989.

5. Parterna skall under år 1992 se över om
det är möjligt att tillämpa en snabbare av-
vecklingsplan än den som anges i denna arti-
kel.

N. Artikel 3: Beräkning av kontrollnivåer

1. Följande skall läggas till efter ”artiklarna
2” i artikel 3 i protokollet:

2A till 2E

2. Följande ord skall läggas till efter ”bilaga
A” varje gång det förekommer i artikel 3 i
protokollet:

eller B

O. Artikel 4: Kontroll över handel med
icke-parter

1. Punkterna 1 till 5 i artikel 4, skall ersättas
med följande punkter:

1. Från och med den 1 januari 1990 skall
varje part förbjuda import av kontrollerade
ämnen i bilaga A från stat som inte är part i
detta protokoll.

1 bis. Inom ett år efter det att denna punkt
trätt i kraft skall varje part förbjuda import
av kontrollerade ämnen i bilaga B från stat
som inte är part i detta protokoll.

2. Från och med den 1 januari 1993 skall
varje part förbjuda export av kontrollerade
ämnen i bilaga A till stat som inte är part i
detta protokoll.

2 bis. Från och med ett år efter det att
denna punkt trätt i kraft skall vaije part för-
bjuda export av kontrollerade ämnen i bilaga
B till stat som inte är part i detta protokoll.

3. Parterna skall till den 1 januari 1992, i
enlighet med det förfarande som anges i arti-
kel 10 i konventionen, utarbeta en bilaga

174

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

products containing controlled substances in
Annex A. Parties that have not objected to
the annex in accordance with those proce-
dures shall ban, within one year of the annex
having become effective, the import of those
products from any State not party to this
Protocol.

3 bis. Within three years of the date of the
entry into force of this paragraph, the Parties
shall, following the procedures in Article 10
of the Convention, elaborate in an annex a
list of products containing controlled sub-
stances in Annex B. Parties that have not
objected to the annex in accordance with
those procedures shall ban, within one year
of the annex having become effective, the
import of those products from any State not
party to this Protocol.

4. By 1 January 1994, the Parties shall de-
termine the feasibility of banning or restrict-
ing, from States not party to this Protocol,
the import of products produced with, but
not containing, controlled substances in An-
nex A. If determined feasible, the Parties
shall, in an annex a list of such products.
Parties that have not objected to the annex in
accordance with those procedures shall ban,
within one year of the annex having become
effective, the import of those products from
any State not party to this Protocol.

4 bis. Within five years of the date of the
entry into force of this paragraph, the Parties
shall determine the feasibility of banning or
restricting, from States not party to this Pro-
tocol, the import of products produced with,
but not containing, controlled substances in
Annex B. If determined feasible, the Parties
shall, following the procedures in Article 10
of the Convention, elaborate to the annex in
accordance with those procedures shall ban
or restrict, within one year of the annex hav-
ing become effective, the import of those pro-
ducts from any State not party to this Proto-
col.

med en förteckning över produkter som inne-
håller kontrollerade ämnen i bilaga A. Parter
som inte har anmält invändningar mot bila-
gan i enlighet med nämnda förfarande skall,
inom ett år efter det att bilagan har trätt i
kraft, förbjuda import av dessa produkter
från stat som inte är part i detta protokoll.

3 bis. Inom tre år efter det att denna punkt
har trätt i kraft skall parterna, i enlighet med
det förfarande som anges i artikel 10 i kon-
ventionen, utarbeta en bilaga med en förteck-
ning över produkter som innehåller kontrol-
lerade ämnen i bilaga B. Parter som inte har
anmält invändningar mot bilagan i enlighet
med nämnda förfarande skall, inom ett år
efter det att bilagan har trätt i kraft, förbjuda
import av dessa produkter från stat som inte
är part i detta protokoll.

4. Senast den 1 januari 1994 skall parterna
avgöra huruvida det är möjligt att förbjuda
eller begränsa import från stater som inte är
parter i detta protokoll av produkter som
tillverkas med, men inte innehåller, kontrol-
lerade ämnen i bilaga A. Om detta bedöms
som möjligt, skall parterna, i enlighet med
det förfarande som anges i artikel 10 i kon-
ventionen utarbeta en bilaga med en förteck-
ning över sådana produkter. Parter som inte
anmält invändningar mot bilagan i enlighet
med nämnda förfarande skall, inom ett år
efter det att bilagan trätt i kraft, förbjuda
import av dessa produkter från stat som inte
är part i detta protokoll.

4 bis. Inom fem år efter det att denna
punkt har trätt i kraft skall parterna avgöra
huruvida det är möjligt att förbjuda eller be-
gränsa import från stater som inte är parter i
detta protokoll av produkter som tillverkas
med, men inte innehåller, kontrollerade
ämnen i bilaga B. Om detta bedöms som
möjligt, skall parterna, i enlighet med det
förfarande som anges i artikel 10 i konventio-
nen, utarbeta en bilaga med en förteckning
över sådana produkter. Parter som inte an-
mält invändningar mot bilagan i enlighet
med nämnda förfarande skall, inom ett år
efter det att bilagan trätt i kraft, förbjuda
eller begränsa import av dessa produkter från
stat som inte är part i detta protokoll.

175

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

5. Each Party undertakes to the fullest
practicable extent to discourage the export to
any State not party to this Protocol of tech-
nology for producing and for utilizing con-
trolled substances.

2. Paragraph 8 of Article of the Protocol
shall be replaced by the following paragraph:

8. Notwithstanding the provisions of this
Article, imports referred to in paragraphs 1, 1
bis, 3, 3 bis, 4 and 4 bis, and exports referred
to in paragraphs 2 and 2 bis, may be permit-
ted from, or to, any State not party to this
Protocol, if that State as determined by a
meeting of the Parties to be in full compli-
ance with Article 2, Artides 2A to 2E, and
this Article and have submitted data to that
effect as specified in Article 7.

3. The following paragraph shall be added
to Article 4 of the Protocol as paragraph 9:

9. For the purposes of this Article, the term
”State not party to this Protocol” shall in-
clude, with respect to a particular controlled
substance, a State or regional economic inte-
gration organization that has not agreed to be
bound by the control measures in effect for
that substance.

P. Article 5: Special situation of developing
countries

Article 5 of the Protocol shall be replaced by
the following:

1. Any Party that is a developing country
and whose annual calculated level of con-
sumption of the controlled substances in An-
nex A is less than 0.3 kilograms per capita on
the date of the entry into force of the Protocol
for it, or any time thereafter until 1 January
1999, shall in order to meet its basic domestic
needs, be entitled to delay for ten years its
compliance with the control measures set out
in Artides 2A to 2E.

2. However, any Party operating under
paragraph 1 of this Article shall exceed nei-
ther an annual calculated level of consump-
tion of the controlled substances in Annex A
of 0.3 kilograms per capita nor an annual
calculated level of consumption of the con-
trolled substances of Annex B of 0.2 kilo-
grams per capita.

5. Varje part förbinder sig att i största möj-
liga utsträckning motverka export till stat
som inte är part i detta protokoll av teknik
for produktion och användning av de kon-
trollerade ämnena.

2. Artikel 4, punkt 8 i protokollet skall
ersättas med följande punkt:

8. Utan hinder av bestämmelserna i denna
artikel kan import som avses i punkterna 1, 1
bis, 3, 3 bis, 4 och 4 bis samt export som avses
i punkterna 2 och 2 bis tillåtas från eller till
stat som inte är part i detta protokoll, om en
sådan stat av ett möte mellan parterna anses
till fullo uppfylla bestämmelserna i artiklarna
2, 2A till 2E och i denna artikel samt har
insänt vederbörliga uppgifter enligt artikel 7.

3. Följande punkt skall läggas till artikel 4 i
protokollet som punkt 9:

9. Vid tillämpningen av denna artikel skall
uttrycket ”stat som inte är part i detta proto-
koll”, med avseende på ett särskilt kontrol-
lerat ämne, innefatta en stat eller en regional
organisation för ekonomisk integration som
inte har samtyckt till att vara bunden av de
kontrollåtgärder som gäller for ifrågavarande
ämne.

P. Artikel 5: Utvecklingsländernas särskilda
situation

Artikel 5 i protokollet skall ersättas med föl-
jande:

1. En part som är ett utvecklingsland och
vars årliga beräknade förbrukning av de kon-
trollerade ämnena i bilaga A understiger 0,3
kg per capita, dagen för ikraftträdandet av
protokollet eller vid en senare tidpunkt fram
till 1 januari 1999, skall, för att tillgodose
sina grundläggande inhemska behov, ha rätt
att i tio år uppskjuta fullgörandet av de kon-
trollåtgärder som anges i artiklarna 2A till
2E.

2. För part som avses i punkt 1 i denna
artikel får dock den årliga beräknade förbruk-
ningen inte överstiga 0,3 kg per capita av de
kontrollerade ämnena i bilaga A eller på 0,2
kg per capita av de kontrollerade ämnena i
bilaga B.

176

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

3. When implementing the control mea-
sures set out in Artides 2A to 2E, any Party
operating under paragraph 1 of this Article
shall be entitled to use:

(a) For controlled substances under Annex

A, either the average of its annual calculated
level of consumption for the period 1995 to
1997 inclusive or a calculated level of con-
sumption of 0.3 kilograms per capaita,
whichever is the lower, as the basis for deter-
mining its compliance with the control mea-
sures;

(b) For controlled substances under Annex

B, the average of its annual calculated level of
consumption for the period 1998 to 2000 in-
clusive or a calculated level of consumption
of 0.2 kilograms per capita, whichever is the
lower, as the basis for determining its compli-
ance with the control measures.

4. If a Party operating under paragraph 1 of
this Article, at any time before the control
measures obligations in Artides 2A to 2E
become applicable to it, finds itself unable to
obtain an adequate supply of controlled sub-
stances, it many notify this to the Secretariat.
The Secretariat shall forthwith transmit a
copy of such notification to the Parties,
which shall consider the matter at their next
Meeting, and decide upon appropriate action
to be taken.

5. Developing the capacity to fulfil the ob-
ligations of the Parties operating under para-
graph 1 of this Artide to comply with the
control measures set out in Artides 2A to 2E
and their implementation by those same Par-
ties will depend upon the effective imple-
mentation of the Financial co-operation as
provided by Article 10 and transfer of tech-
nology as provided by Article 10A.

6. Any Party operating under paragraph 1
of this Article may, at any time, notify the
Secretariat in writing that, having taken all
practicable steps it is unable to implement
any or all of the obligations laid down in
Artides 2A to 2E due to the inadequate im-
plementation of Artides 10 and 10A. The
Secretariat shall forthwith transmit a copy of
the notification to the Parties, which shall
consider the matter at their next Meeting,
giving due recognition to paragraph 5 of this

3. Vid tillämpning av de i artiklarna 2A till
2E angivna kontrollåtgärderna skall en part
som avses i punkt 1 i denna artikel ha rätt att
utgå från:

(a) i fråga om kontrollerade ämnen i bilaga

A, den mängd som är lägst av medeltalet for
dess årliga beräknade förbrukning under pe-
rioden 1995 till och med 1997 eller en beräk-
nad förbrukning på 0,3 kg per capita, som
grund för att fastställa om kontrollåtgärderna
har fullgjorts;

(b) i fråga om kontrollerade ämnen i bilaga

B, den mängd som är lägst av medeltalet för
dess årliga beräknade förbrukning under pe-
rioden 1998 till och med 2000 eller en beräk-
nad förbrukning på 0,2 kg per capita, som
grund för att fastställa om kontrollåtgärderna
har fullgjorts.

4. Om en part som avses i punkt 1 i denna
artikel vid någon tidpunkt innan kontrollåt-
gärderna i artiklarna 2A till 2E blir tillämpli-
ga för parten, finner att tillgången till de kon-
trollerade ämnena är otillräcklig, kan den
meddela detta till sekretariatet. Sekretariatet
skall omedelbart sända en kopia av sådant
meddelande till parterna, som skall behandla
ärendet vid sitt nästa möte och besluta om
lämpliga åtgärder.

5. För de parter som avses i punkt 1 i
denna artikel kommer utvecklingen av möj-
ligheterna att efterleva och genomföra de i
artiklarna 2A till 2E angivna kontrollåtgär-
derna att bli beroende av ett effektivt för-
verkligande av det finansiella samarbete som
avses i artikel 10 och den teknologiöverföring
som avses i artikel 10A.

6. En part som avses i punkt 1 i denna
artikel kan vid vilken tidpunkt som helst
skriftligen meddela sekretariatet att parten,
även om alla praktiskt möjliga åtgärder vid-
tagits, inte kan fullgöra något eller alla de
åtaganden som avses i artiklarna 2A till 2E på
grund av brister i tillämpningen av artiklarna
10 och 10A. Sekretariatet skall omedelbart
sända en kopia av meddelandet till parterna,
som skall behandla ärendet vid sitt nästa
möte med beaktande av punkt 5 i denna arti-

12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

177

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

Article and shall decide upon appropriate ac-
tion to be taken.

7. During the period between notification
and the Meeting of the Parties at which the
appropriate action referred to in paragraph 6
above as to be decided, or for a further period
if the Meeting of the Parties so decides, the
non-compliance procedures referred to in Ar-
ticle 8 shall not be invoked against the notify-
ing Party.

8. A Meeting of the Parties shall review,
not later than 1995, the situation of the Par-
ties operating under paragraph 1 of this Arti-
cle, including the effective implementation
of financial co-operation and transfer of tech-
nology to them, and adopt such revisions that
may be deemed necessary regarding the
schedule of control measures applicable to
those Parties.

9. Decisions of the Parties referred to in
paragraphs 4, 6 and 7 of this Article shall be
taken according to the same procedure ap-
plied to decision-making under Article 10.

Q. Article 6: Assessment and review of control
measures

The following words shall be added after ”Ar-
ticle 2” in Article 6 of the Protocol:

Articles 2A to 2E, and the situation regard-
ing production, imports and exports of the
transitional substances in Group I of Annex
C

R. Article 7: Reporting of data

1. Article 7 of the Protocol shall be replaced
by the following:

1. Each Party shall provide to the Secretar-
iat, within three months of becoming a Party,
statistical data on its production, imports
and exports of each of the controlled sub-
stances in Annex A for the year 1986, or the
best possible estimates of such data where
actual data are not available.

2. Each Party shall provide to the Secretar-
iat statistical data on its production, imports
and exports of each of the controlled sub-
stances in Annex B and each of the transi-
tional substances in Group I of Annex C, for

kel och besluta om lämpliga åtgärder.

7. Under tiden mellan meddelandet och
mötet mellan parterna, vid vilket beslut skall
fattas om de lämpliga åtgärder som avses i
punkt 6 ovan, eller under en ytterligare tid,
om mötet med parterna beslutar detta, får
inte de förfaranden vid icke-uppfyllelse som
avses i artikel 8 åberopas mot den part som
lämnat meddelandet.

8. Ett möte mellan parterna skall senast år
1995 se över situationen för de parter som
avses i punkt 1 i denna artikel, häri inbegri-
pet förverkligandet av det finansiella samar-
betet och överföringen av teknik till dem, och
anta sådana ändringar som kan bedömas
nödvändiga beträffande tidsplanen för kon-
trollåtgärder som gäller for dessa parter.

9. Beslut av parterna som avses i punkter-
na 4, 6 och 7 i denna artikel skall fattas med
tillämpning av det förfarande som avses i
artikel 10.

Q. Artikel 6: Utvärdering och översyn av
kontrollåtgärder

Följande ord skall läggas till efter ”artikel 2” i
artikel 6 i protokollet:

2A till 2E, och situationen beträffande pro-
duktion, import och export av övergångs-
ämnen under grupp I i bilaga C

R. Artikel 7: Uppgiftsrapportering

1. Artikel 7 i protokollet skall ersättas med
följande:

1. Varje part skall, inom tre månader efter
det att den blir part, till sekretariatet lämna
statistiska uppgifter om sin produktion, im-
port och export under 1986 av vart och ett av
de kontrollerade ämnena i bilaga A eller, där
faktiska uppgifter inte finns att tillgå, så kor-
rekta uppskattningar som möjligt.

2. Varje part skall, senast tre månader efter
den dag då bestämmelserna i protokollet av-
seende ämnena i bilaga B träder i kraft för
parten, till sekretariatet lämna statistiska
uppgifter om sin produktion, import och ex-

178

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

the year 1989, or the best possible estimates
of such data where actual data are not avail-
able, not later than three months after the
date when the provisions set out in the Proto-
col with regard to the substances in Annex B
enter into force for that Party.

3. Each Party shall provide statistical data
to the Secretariat on its annual production
(as defined in paragraph 5 of Article 1), and,
separately,

— amounts used for feedstocks,

— amounts destroyed by technologies ap-
proved by the Parties,

— imports and exports to Parties and non-
Parties respectively,

of each of the controlled substances listed
in Annexes A and B as well as of the transi-
tional substances in Group I of Annex C, for
the year during which provisions concerning
the substances in Annex B entered into force
for that Party and for each year thereafter.
Data shall be forwarded not later than nine
months after the end of the year to which the
data reläte.

4. For Parties operating under the provi-
sions of paragraph 8 (a) of Article 2, the re-
quirements in paragraphs 1, 2 and 3 of this
Article in respect of statistical data on im-
ports and exports shall be satisfied if the re-
gional economic integration organization
concerned provides data on imports and ex-
ports between the organization and States
that are not members of that organization.

port under 1989 av vart och ett av de kontrol-
lerade ämnena i bilaga B och vart och ett av
övergångsämnena under grupp I i bilaga C
eller, där faktiska uppgifter inte finns att till-
gå, så korrekta uppskattningar som möjligt.

3. Varje part skall till sekretariatet lämna
statistiska uppgifter om sin årliga produktion
(som den definieras i artikel 1, punkt 5) och
särskilda uppgifter om

— mängder som använts som råmaterial,

— mängder som förstörts genom av parter-
na godkända tekniker,

— import och export till parter respektive
icke-parter

av vart och ett av de kontrollerade ämnena
upptagna i bilagorna A och B samt av över-
gångsämnena under grupp I i bilaga C under
det år då bestämmelserna angående ämnena i
bilaga B trädde i kraft för den parten och för
varje år därefter. Uppgifterna skall avlämnas
senast nio månader efter utgången av det år
som uppgifterna avser.

4. För parter som avses i punkt 8 (a) i
artikel 2, skall kraven i punkterna 1, 2 och 3 i
denna artikel beträffande statistiska uppgif-
ter om import och export anses uppfyllda,
om berörda regionala organisation för ekono-
misk integration lämnar uppgifter om import
och export mellan organisationen och stater
som inte är medlemmar av ifrågavarande or-
ganisation.

S. Article 9: Research, development, public
awareness and exchange of information

Paragraph 1 (a) of Article 9 of the Protocol
shall be replaced by the following:

(a) Best technologies for improving the
containment, recovery, recycling, or destruc-
tion of controlled and transitional substances
or otherwise reducing their emissions;

T. Article 10: Financial mechanism

Article 10 of the Protocol shall be replaced by
the following:

S. Artikel 9: Forskning, utveckling,
allmänhetens uppmärksamhet och

informationsutbyte

Artikel 9, punkt 1 (a) i detta protokoll skall
ersättas med följande:

(a) de bästa teknikerna för att förbättra
inneslutning, återvinning eller förstöring av
de kontrollerade ämnena och övergångsäm-
nena eller i övrigt minska utsläppen därav;

T. Artikel 10: Finansiell mekanism

Artikel 10 i protokollet skall ersättas med
följande:

179

Article 10: Financial mechanism

1. The Parties shall establish a mechanism
for the purposes of providing financial and
technical co-operation, including the transfer
of technologies, to Parties operating under
paragraph 1 of Article 5 of this Protocol to
enable their compliance with the control
measures set out in Artides 2A to 2E of the
Protocol. The mechanism, contributions to
which shall be additional to other financial
transfers to Parties operating under that
paragraph, shall meet all agreed incremental
costs of such Parties in order to enable their
compliance with the control measures of the
Protocol. An indicative list of the categories
of incremental costs shall be decided by the
meeting of the Parties.

2. The mechanism established under para-
graph 1 shall include a Multilateral Fund. It
may also include other means of multilateral,
regional and bilateral co-operation.

3. The Multilateral Fund shall:

(a) Meet, on a grant or concessional basis
as appropriate, and according to criteria to be
decided upon by the Parties, the agreed incre-
mental costs;

(b) Finance clearing-house functions to:

(i) Assist Parties operating under para-
graph 1 of Article 5, through country specific
studies and other technical co-operation, to
identify their needs for co-operation;

(ii) Facilitate technical co-operation to
meet these identified needs;

(iii) Distribute, as provided for in Article
9, information and relevant materials, and
hold workshops, training sessions, and other
related activities, for the benefit of Parties
that are developing countries; and

(iv) Facilitate and monitor other multilat-
eral, regional and bilateral co-operation
available to Parties that are developing coun-
tries;

4. The Multilateral Fund shall operate un-
der the authority of the Parties who shall
decide on its overall policies.

Prop. 1990/91:90
Bilaga 13.16

Artikel 10: Finansiell mekanism

1. Parterna skall upprätta en mekanism i syf-
te att erbjuda finansiellt och tekniskt samar-
bete, däri inbegripet teknologiöverföring, till
parter som avses i artikel 5, punkt 1 i detta
protokoll, för att göra det möjligt for dem att
fullgöra de kontrollåtgärder som anges i ar-
tiklarna 2A till 2E i protokollet. Denna meka-
nism, skall täcka alla överenskomna tilläggs-
kostnader for sådana parter, i syfte att göra
det möjligt för dem att fullgöra kontrollåtgär-
derna i protokollet, genom bidrag som skall
vara utöver andra finansiella överföringar till
parter enligt ifrågavarande punkt. En indika-
tiv förteckning över olika kategorier av till-
läggskostnader skall beslutas av mötet mellan
parterna.

2. Den mekanism som upprättas enligt
punkt 1 skall innefatta en multilateral fond.
Den kan även omfatta andra former av mul-
tilateralt, regionalt och bilateralt samarbete.

3. Den multilaterala fonden skall

(a) täcka överenskomna tilläggskostnader
enligt kriterier som parterna beslutar om; ge-
nom bidrag eller genom fördelaktiga villkor,
allt efter omständigheterna,

(b) finansiera funktioner for spridande av
kunskap s. k. clearing-house, med syfte att

(i) bistå parter som avses i artikel 5, punkt

1, genom landspecifika studier och annat tek-
niskt samarbete för att identifiera deras be-
hov av samarbete;

(ii) underlätta tekniskt samarbete för att
tillgodose dessa identifierade behov;

(iii) skicka ut information och relevant ma-
terial enligt artikel 9 och anordna arbetsmö-
ten, seminarier och andra närbesläktade akti-
viteter till gagn for parter som är utvecklings-
länder; och

(iv) främja och övervaka annat multilate-
ralt, regionalt och bilateralt samarbete vilka
är tillgängliga for parter som är utvecklings-
länder;

4. Den multilaterala fonden skall vara
underställd parterna, som skall besluta om
fondens allmänna inriktning.

180

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

5. The Parties shall establish an Executive
Committee to develop and monitor the im-
plementation of specific operational policies,
guidelines and administrative arrangements,
including the disbursement of resources, for
the purpose of achieving the objectives of the
Multilateral Fund. The Executive Committee
shall discharge its tasks and responsibilities,
specified in its terms of reference as agreed
by the Parties, with the co-operation and as-
sistance of the International Bank for Recon-
struction and Development (World Bank),
the United Nations Environment Pro-
gramme, the United Nations Development
Programme or other appropriate agencies de-
pending on their respective areas of exper-
tise. The members of the Executive Commit-
tee, which shall be selected on the basis of a
balanced representation of the Parties oper-
ating under paragraph 1 of Article 5 and of
the Parties not so operating, shall be en-
dorsed by the Parties.

6. The Multilateral Fund shall be financed
by contributions from Parties not operating
under paragraph 1 of Article 5 in convertible
currency or, in certain circumstances, in kind
and/or in national currency, on the basis of
the United Nations scale of assessments.
Contributions by other Parties shall be en-
couraged. Bilateral and, in particular cases
agreed by a decision of the Parties, regional
co-operation may, up to a percentage and
consistent with any criteria to be specified by
decision of the Parties, be considered as a
contribution to the Multilateral Fund, pro-
vided that such co-operation, as a minimum:

(a) Strictly relätes to compliance with the
provisions of this Protocol;

(b) Provides additional resources; and

7. The Parties shall decide upon the pro-
gramme budget of the Multilateral Fund for
each fiscal period and upon the percentage of
contributions of the individual Parties there-
to.

8. Resources under the Multilateral Fund
shall be disbursed with the concurrence of the
beneficiary Party.

5. Parterna skall inrätta en exekutivkom-
mitté for att utveckla och övervaka genomfö-
randet av särskilda program, riktlinjer och
administrativa arrangemang, innefattande
utbetalning av resurser, i syfte att uppnå den
multilaterala fondens målsättningar. Exeku-
tivkommittén skall fullgöra sina uppgifter
och skyldigheter enligt de direktiv som par-
terna kommit överens om i samverkan med
och med bistånd av Internationella återupp-
byggnads- och utvecklingsbanken (Världs-
banken), Förenta nationernas miljöprogram,
Förenta nationernas utvecklingsprogram el-
ler andra lämpliga organ beroende på deras
respektive kompetensområden. Medlemmar-
na av exekutivkommittén, vilka skall väljas
på grundval av en väl avvägd representation
av de parter som avses i artikel 5, punkt 1 och
av övriga parter, skall godkännas av parter-
na.

6. Den multilaterala fonden skall finansi-
eras med bidrag från parter som inte avses i
artikel 5, punkt 1, i konvertibel valuta eller,
under vissa omständigheter, i natura och/el-
ler i nationell valuta på grundval av Förenta
nationernas bidragsskala. Bidrag från andra
parter skall uppmuntras. Bilateralt, och i sär-
skilda fall som parterna kommit överens om,
regionalt samarbete, kan till en del och i över-
ensstämmelse med de kriterier som parterna
beslutar om anses som ett bidrag till den mul-
tilaterala fonden, förutsatt att sådant samar-
bete som ett minimum:

(a) har nära samband med fullgörandet av
bestämmelserna i detta protokoll;

(b) tillhandahåller additionella resurser;
och

7. Parterna skall besluta om den multilate-
rala fondens programbudget för varje räken-
skapsperiod och om de enskilda parternas
procentuella bidrag till fonden.

8. Den multilaterala fondens medel skall
utbetalas i samverkan med den mottagande
parten.

181

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

9. Decisions by the Parties under this Arti-
cle shall be taken by consensus whenever pos-
sible. If all efforts at consensus have been
exhausted and no agreement reached, deci-
sions shall be adopted by a two-thirds major-
ity vote of the Parties present and voting,
representing a majority of the Parties operat-
ing under paragraph 1 of Article 5 present
and voting and a majority of the Parties not
so operating present and voting.

10. The financial mechanism set out in this
Article is without prejudice to any future ar-
rangements that may be developed with re-
spect to other environmental issues.

U. Article 10A: Transfer of technology

The following Article shall be added to the
Protocol as Article 10A:

Article 10A: Transfer of technology

Each Party shall take every practicable step,
consistent with the programmes supported
by the financial mechanism, to ensure:

(a) That the best available, environmental-
ly safe substitutes and related technologies
are expeditiously transferred to Parties oper-
ating under paragraph 1 of Article 5; and

(b) That the transfers referred to in subpar-
agraph (a) occur under fair and most favoura-
ble conditions.

V. Article 11: Meetings of the Parties
Paragraph 4 (g) of Article 11 of the Protocol
shall be replaced by the following:

(g) Assess, in accordance with Article 6, the
control measures and the situation regarding
transitional substances;

W. Article 17: Parties joining after entry into
force

The following words shall be added after ”as
well as under” in Article 17:

Artides 2A to 2E, and

9. Beslut av parterna enligt denna artikel
skall fattas enhälligt, när så är möjligt. Om
alla ansträngningar att nå enhälligt beslut har
varit förgäves och ingen överenskommelse
nåtts, skall beslut antas med två tredjedels
majoritet av vid mötet närvarande och rös-
tande parter, som representerar en majoritet
av de parter som avses i artikel 5, punkt 1 och
en majoritet av övriga parter som är närva-
rande och röstar.

10. Den finansiella mekanism som avses i
denna artikel inverkar inte på eventuella
framtida arrangemang som kan komma att
utvecklas avseende andra miljöfrågor.

U. Artikel 10A: Teknologiöverföring
Följande artikel skall läggas till protokollet
som artikel 10A:

Artikel 10A: Teknologiöverföring

Varje part skall vidta varje praktiskt möjlig
åtgärd, i överensstämmelse med de program
som får stöd genom den finansiella mekanis-
men, för att säkerställa:

(a) att de bästa tillgängliga och miljömäs-
sigt säkra ersättningsämnena och därmed
sammanhängande teknologi skyndsamt över-
förs till parter som avses i artikel 5, punkt 1;
och

(b) att överföringar som avses i (a) sker på
rättvisa och de mest förmånliga villkoren.

V. Artikel 11: Möten mellan parterna

Punkt 4 (g) i artikel 11, i protokollet skall
ersättas med följande:

(g) i enlighet med artikel 6 utvärdera kon-
trollåtgärderna och bedöma situationen be-
träffande övergångsämnen;

W. Artikel 17: Parter som ansluter sig efter
ikraftträdandet

Följande ord skall läggas till efter ”artiklarna
2” i artikel 17:

2A till 2E

182

X. Article 19: Withdrawal

Article 19 of the Protocol shall be replaced by
the following paragraph:

Any Party may withdraw from this Proto-
col by giving written notification to the De-
positary at any time after four years of as-
suming the obligations specified in paragraph
1 of Article 2A. Any such withdrawal shall
take effect upon expiry of one year after the
date of its receipt by the Depositary, or on
such later date as may be specified in the
notification of the withdrawal.

Prop. 1990/91:90
Bilaga 13.16

X. Artikel 19: Uppsägning

Artikel 19 i protokollet skall ersättas med
följande punkt:

En part kan säga upp sitt deltagande i detta
protokoll genom skriftlig underrättelse till
depositarien när som helst efter fyra år från
antagande av de förpliktelser som anges i ar-
tikel 2A, punkt 1. En sådan uppsägning skall
träda i kraft ett år efter den dag då den mot-
tas av depositarien eller vid den senare tid-
punkt som anges i underrättelsen om uppsäg-
ning.

Y. Annexes

The following annexes shall be added to the
Protocol:

Y. Bilagor

Följande bilagor skall läggas till protokollet:

Annex B

Bilaga B

Kontrollerade ämnen

Controlled substances

Group	Substance	Ozonedepleting potential	Grupp	Ämne	Ozonnedbrytande potential
Group I			Grupp I
CF3C1	(CFC-13)	1.0	CF,C1	(CFC-13)	1.0
C2FC15	(CFC-111)	1.0	C2FC1s	(CFC-111)	1.0
c2f2ci4	(CFC-112)	1.0	c2f2ci4	(CFC-112)	1.0
C3FC17	(CFC-211)	1.0	c3fci,	(CFC-211)	1.0
c,f2ci„	(CFC-212)	1.0	c3f2ci6	(CFC-212)	1.0
C,F,C1,	(CFC-213)	1.0	c,f,ci5	(CFC-213)	1.0
C3F4C14	(CFC-214)	1.0	c3f4ci4	(CFC-214)	1.0
c3f5ci3	(CFC-215)	1.0	c3f5ci3	(CFC-215)	1.0
c3f6ci2	(CFC-216)	1.0	c3f„ci2	(CFC-216)	1.0
c3f7ci	(CFC-217)	1.0	c3f,ci	(CFC-217)	1.0
Group II			Grupp II
CC14	carbon tetrachlo		CC14	koltetraklorid	1.1
	ride	1.1
			Grupp III
Group III			C2H3C13*	1,1,1-trikloretan	0.1
C2H3C13*	1,1,1-tricholoro-			(metylkloroform)
		0 1
	(methyl chloroform)		* Denna formel avser inte 1,		1,2-trikloretan.

* This formula does not refer to 1,1,2-trichlo-
roethane.

183

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

Annex C

Transitional substances

Group Substance

Bilaga C

Övergångsämnen

Grupp Ämne

Group I

CHFC12
CHF2C1
CH2FC1
C2HFC14
c2hf2ci3
c2hf3ci2
c2hf4ci

C2H2FC1j
c2h2f2ci2
c2h2f3ci
c2h3fci2
c2h3f2ci
c2h4fci
c3hfci„
CjHFjCIs
C3HF3C14
c3hf4ci3
c3hf5ci2
c3hf6ci
c3h2fci5
c3h2f2ci4
c3h2f3ci3
c3h2f4ci2
c3h2f5ci
c3h3fci4
c3h3f2ci3
c3h3f3ci2
CjH3F4C1
c3h4fci,
CjH4F2C12
c3h4f3ci
c3h5fci2
c3h5f2ci
c3h„fci

(HCFC-21)
(HCFC-22)
(HCFC-31)
(HCFC-121)
(HCFC-122)
(HCFC-123)
(HCFC-124)
(HCFC-131)
(HCFC-132)
(HCFC-133)
(HCFC-141)
(HCFC-142)
(HCFC-151)
(HCFC-221)
(HCFC-222)
(HCFC-223)
(HCFC-224)
(HCFC-225)
(HCFC-226)
(HCFC-231)
(HCFC-232)
(HCFC-233)
(HCFC-234)
(HCFC-235)
(HCFC-241)
(HCFC-242)
(HCFC-243)
(HCFC-244)
(HCFC-251)
(HCFC-252)
(HCFC-253)
(HFCF-261)
(HCFC-262)
(HCFC-271)

Grupp 1

CHFClj
CHF2C1
CH2FC1
C2HFC14
c2hf2ci3
C2HF3C12
c2hf4ci
c2h2fci3
c2h2f2ci2
c2h2f,ci
c2h,fci2
c2h,f2ci
c2h4fci
c3hfci6
c3hf2ci5
c,hf3ci4
c,hf4ci3
c,hf5ci2
c3hf6ci
c3h2fci5
c,h2f2ci4
c3h2f,ci3
c3h2f4ci2
C3H2FsC1
c,h,fci4
c,h3f2ci3
c3h3f3ci2
c3h,f4ci
c3h4fci3
c,h4f2ci2
c3h4f3ci
c,h,fci2
C,HsF2CI
C3HfiFCl

ARTICLE 2: ENTRY INTO FORCE

1. This Amendment shall enter into force
on 1 January 1992, provided that at least
twenty instruments of ratification, accep-
tance or approval of the Amendment have
been deposited by States or regional econom-
ic integration organizations that are Parties
to the Montreal Protocol on Substances that
Deplete the Ozone Layer. In the event that
this condition has not been fulfilled by that
date, the Amendment shall enter into force
on the ninetieth day following the date on
which it has been fulfilled.

ARTIKEL 2: IKRAFTTRÄDANDE

1. Detta tillägg träder i kraft den 1 januari
1992, förutsatt att minst tjugo instrument av-
seende ratifikation, godtagande eller godkän-
nande av tillägget har deponerats av stater
eller regionala organisationer för ekonomisk
integration som är parter i Montrealprotokol-
let om ämnen som bryter ned ozonskiktet.
Om detta villkor inte är uppfyllt ovannämn-
da datum, träder tillägget i kraft den nittion-
de dagen efter den dag då villkoren har upp-
fyllts.

184

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

2. For the purposes of paragraph 1, any
such instrument deposited by a regional eco-
nomic integration organization shall not be
counted as additional to those deposited by
member States of such organization.

3. After the entry into force of this Amend-
ment as provided under paragraph 1, it shall
enter into force for any other Party to the
Protocol on the ninetieth day following the
date of deposit of its instrument of ratifica-
tion, acceptance or approval.

2. Vid tillämpningen av punkt 1 skall ett
instrument som deponeras av en regional or-
ganisation för ekonomisk integration inte
räknas som ett tillägg till de instrument som
deponeras av en sådan organisations med-
lemsstater.

3. Efter det att detta tillägg trätt i kraft
enligt punkt 1 skall det träda i kraft för annan
part till protokollet den nittionde dagen efter
den dag då dess ratifikations-, godtagande-
eller godkännandeinstrument deponerades.

Appendix IV

Terms of reference for the interim
multilateral fund

A. Establishment

1. An interim Multilateral Fund. of $160
million, which could be raised by up to $80
million during the three-year period when
more countries become Parties to the Proto-
col, hereinafter referred to as ”the Multilater-
al Fund”, shall be established.

Appendix IV

Direktiv för multilaterala interimsfonden

A. Upprättande

1. En multilateral interimsfond på 160 miljo-
ner USD, som kan ökas med upp till 80 mil-
joner USD under treårsperioden, då fler län-
der blir parter i protokollet, nedan kallad
”multilaterala fonden”, skall upprättas.

B. Roles of the implementing agencies

2. Under the overall guidance and supervi-
sion of the Executive Committee in the des-
charge of its policy-making functions:

(a) Implementing agencies shall be request-
ed by the Executive Committee, in the con-
text of country programmes developed to fa-
cilitate compliance with the Protocol, to co-
operate with and assist the Parties within
their respective areas of expertise; and

(b) Implementing agencies shall be invited
by the executive Committee to develop an
inter-agency agreement and specific agree-
ments with the Executive Committee acting
on behalf of the Parties.

Implementing agencies shall apply only
those considerations relevant to effective and
economically efficient programmes and pro-
jects which are consistent with any criteria
adopted by the Parties.

3. Specifically,

(a) The United Nations Environment Pro-
gramme shall be invited by the Executive

B. De verkställande organens roller

2. Under exekutivkommitténs övergripande
ledning och övervakning vid utförandet av
dess policyskapande funktioner

(a) skall de verkställande organen, av exe-
kutivkommittén uppmanas att samarbeta
med och bistå parterna inom sina respektive
kompetensområden i samband med de land-
specifika program som utarbetats för att un-
derlätta efterlevnaden av protokollet; och

(b) skall de verkställande organen av exe-
kutivkommittén ombedjas att utarbeta en in-
bördes överenskommelse mellan organen och
särskilda avtal med exekutivkommittén, som
företräder parterna.

De verkställande organen skall tillämpa
endast de överväganden som är relevanta för
verksamma och ekonomiskt effektiva pro-
gram och projekt, vilka är förenliga med av
parterna antagna kriterier.

3. Särskilt

(a) skall Förenta nationernas miljöprogram
av exekutivkommittén ombedjas att samar-

185

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

Committee to co-operate and assist in politi-
cal promotion of the objectives of the Proto-
col, as well as in research, data gathering and
the clearing-house functions;

(b) The United Nations Development Pro-
gramme and such other agencies which, with-
in their areas of expertise, may be able to
assist, shall be invited by the Executive Com-
mittee to co-operate and assist in feasibility
and pre-investment studies and in other tech-
nical assistance measures;

(c) The World Bank shall be invited by the
Executive Committee to co-operate and as-
sist in administering and managing the pro-
gramme to finance the agreed incremental
costs;

(d) Other agencies, in particular regional
development banks, shall also be invited by
the Executive Committee to co-operate with
and assist it in carrying out its functions.

4. The Executive Committee shall draw up
reporting criteria and shall invite the imple-
menting agencies to report regulary to it in
accordance with those criteria.

5. The Executive Committee shall invite
the implementing agencies, in fulfilling their
responsibilities in respect of the Multilateral
Fund, to consult each other regularly. It shall
also invite the heads of the agencies, or their
representatives, to meet at least once a year
to report on their activities and consult on
co-operative arrangements.

6. The implementing agencies shall be enti-
tled to receive support costs for the activities
they undertake having reached specific agree-
ments with the Executive Committee.

beta och bistå vid främjandet av protokollets
syften, liksom i fråga om forskning, insam-
ling av uppgifter och i funktionen för spri-
dande av kunskap, s. k. clearing-house;

(b) skall Förenta nationernas utvecklings-
program och andra liknande organ som kan
bistå inom sina respektive kompetensområ-
den av exekutivkommittén ombedjas att
samarbeta och bistå i samband med genom-
förbarhets- och förinvesteringsstudier och
andra åtgärder för tekniskt bistånd;

(c) skall Världsbanken av exekutivkommit-
téen ombedjas att samarbeta och bistå vid
administrering och förvaltning av program-
met för att finansiera de överenskomna till-
läggskostnaderna;

(d) skall andra organ, i synnerhet regionala
utvecklingsbanker, även ombedjas att av exe-
kutivkommittén att samarbeta med och bistå
kommittén då den utför sina uppgifter.

4. Exekutivkommittén skall utarbeta krite-
rier för rapportering och skall ombe de verk-
ställande organen att regelbundet lämna rap-
porter till den i enlighet med sådana kriterier.

5. Exekutivkommittén skall ombe de verk-
ställande organen, då de utför sina uppgifter
för multilaterala fonden, att regelbundet
samråda med varandra. Kommittén skall
även ombe organens chefer eller deras före-
trädare att träffas minst en gång om året för
att rapportera om sin verksamhet och samrå-
da om samarbetsåtgärder.

6. De verkställande organen skall ha rätt
att erhålla ersättning för sin verksamhet en-
ligt särskilda avtal med exekutivkommittén.

C. Budget and contributions

7. The Multilateral Fund shall be financed in
accordance with paragraph 7 of decision 11/8.
In addition, contributions may be made by
countries not Party to the Protocol, and by
other governmental, intergovernmental, non-
governmental and other sources.

8. The contributions referred to in para-
graph 7 above are to be based on the scale of
contributions set out in Appendix III. Bi-
lateral, and in particular cases, regional co-
operation by a country not operating under

C. Budget och bidrag

7. Multilaterala fonden skall finansieras i en-
lighet med beslut 11/8, punkt 7. Därutöver
kan bidrag ges av länder som inte är parter i
protokollet och av andra statliga, mellanstat-
liga, icke-statliga och andra källor.

8. De bidrag som avses i punkt 7 ovan skall
baseras på bidragsskalan i appendix III. Bila-
teralt, och i vissa fall, regionalt samarbete av
ett land som inte avses i artikel 5, punkt 1,
kan enligt av parterna antagna kriterier anses

186

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

paragraph 1 of Article 5 may, according to
criteria adopted by the Parties, be considered
as a contribution to the Multilateral Fund up
to a total of twenty per cent of the total con-
tribution by that Party set out in Appendix
III.

9. All contributions other than the value of
bilateral and agreed regional co-operation re-
ferred to in paragraph 8 above shall be in
convertible currency or, in certain circum-
stances, in kind and/or in national currency.

10. Contributions from States that become
Parties not operating under paragraph 1 of
Article 5 after the beginning of the financial
period of the mechanism shall be calculated
on a pro rata basis for the balance of the
financial period.

11. Contributions not immediately re-
quired for the purposes of the Multilateral
Fund shall be invested under the authority of
the Executive Committee and any interest so
earned shall be credited to the Multilateral
Fund.

12. Budget estimates, setting out the in-
come and expenditure of the Multilateral
Fund prepared in United States dollars, shall
be drawn up by the Executive Committee
and submitted to the regular meetings of the
Parties to the Protocol.

13. The proposed budget estimates shall be
dispatched by the Fund Secretariat to all Par-
ties to the Protocol at least sixty days before
the date fixed for the opening of the regular
meeting of the Parties to the Protocol at
which they are to be considered.

14. After entry into force of the Amend-
ment to the Protocol, the Financial Mecha-
nism shall be established by the Parties at
their next regular meeting and any resources
remaining in the interim Multilateral Fund
shall be transferred to the multilateral fund
established under that mechanism.

D. Administration

15. The World Bank shall be invited by the
Executive Committee to co-operate with and
assist it in administering and managing the
programme to finance the agreed increment-
al costs of Parties operating under paragraph

som bidrag till den multilaterala fonden upp
till tjugo procent av partens totala bidrag en-
ligt appendix 111.

9. Alla andra bidrag än värdet av bilateralt
och överenskommet regionalt samarbete som
avses i punkt 8 ovan skall ske i konvertibel
valuta eller, under vissa omständigheter, i
natura och/eller i nationell valuta.

10. Bidrag från stater som blir parter men
inte avses i artikel 5, punkt 1, skall efter det
att mekanismens räkenskapsperiod böljat be-
räknas pro rata för återstoden av räkenskaps-
perioden.

11. Bidrag som inte omedelbart erfordras
för multilaterala fondens syften skall investe-
ras under överinseende av exekutivkommit-
tén och eventuell ränta skall tillskrivas den
multilaterala fonden.

12. Budgetberäkningar som anger den mul-
tilaterala fondens inkomster och utgifter i
amerikanska dollar skall utarbetas av exeku-
tivkommittén och underställas parterna i
protokollet vid deras ordinarie möten.

13. De föreslagna budgetberäkningama
skall av fondens sekretariat skickas ut till alla
parter i protokollet minst sextio dagar före
det datum som fastställts för öppnandet av
ordinarie möte mellan parterna i protokollet,
vid vilket de skall behandlas.

14. Efter det att tillägget till protokollet
trätt i kraft skall den finansiella mekanismen
upprättas av parterna vid deras nästa ordina-
rie möte och återstående resurser i den multi-
laterala interimsfonden överföras till den
multilaterala fond som upprättats enligt ifrå-
gavarande mekanism.

D. Administration

15. Världsbanken skall av exekutivkommit-
tén ombedjas att samarbeta med och bistå
den vid administrering och förvaltning av
program för att finansiera överenskomna till-
läggskostnader för parter som avses i artikel

187

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

1 of Article 5. Should the World Bank accept
this invitation, in the context of an agree-
ment with the Executive Committee, the
President of the World Bank shall be the
Administratör of this programme, which
shall operate under the authority of the Ex-
ecutive Committee.

16. The Executive Committee shall en-
courage the involvement of other agencies, in
particular the regional development banks,
in carrying out its functions effectively in
relation to the programme to finance the
agreed incremental costs.

17. The Fund Secretariat operating under
the Chief Officer, co-located with the United
Nations Environment Programme (UNEP)
at a place to be decided by the Executive
Committee, shall assist the Executive com-
mittee in the discharge of its functions. The
Multilateral Fund shall cover Secretariat
costs, based on regular budgets to be submit-
ted for decision by the Executive Committee.

18. In the event that the Chief Officer of
the Fund Secretariat anticipates that there
may be a shortfall in resources over the Finan-
cial period as a whole, he shall have discre-
tion to adjust the budget approved by the
Parties so that expenditures are at all times
fully covered by contributions received.

19. No commitments shall be made in ad-
vance of the receipt of contributions, but in-
come not spent in a budget year and unimple-
mented activities may be carried forward
from one year to the next within the financial
period.

20. At the end of each calendar year, the
Chief Officer of the Fund Secretariat shall
submit to the Parties accounts for the year.
The Chief Officer shall also, as soon as prac-
ticable, submit the audited accounts for each
period so as to coincide with the accounting
procedures of the implementing agencies.

21. The Fund Secretariat and the implement-
ing agencies shall co-operate with the Parties
to provide information on funding available
for relevant projects, to secure the necessary
contacts and to co-ordinate, when requested
by the interested Party, projects financed

5, punkt 1. Skulle Världsbanken acceptera
denna framställan skall Världsbankens verk-
ställande direktör, inom ramen för en över-
enskommelse med exekutivkommittén, vara
administratör av detta program, som skall
bedriva sin verksamhet under exekutivkom-
mitténs överinseende.

16. Exekutivkommittén skall uppmuntra
medverkan av andra organ, särskilt regionala
utvecklingsbanker, då den effektivt utför sina
uppgifter i samband med program för att fi-
nansiera de överenskomna tilläggskostnader-
na.

17. Fondens sekretariat, som utövar sin
verksamhet under ledning av högste tjänste-
mannen och med lokaler tillsammans med
Förenta nationernas miljöprogram (UNEP)
på en plats som bestäms av exekutivkommit-
tén, skall bistå exekutivkommittén då den
utför sina uppgifter. Den multilaterala fon-
den skall täcka sekretariatskostnader på
grundval av ordinarie budget som underställs
exekutivkommittén för beslut.

18. Om högste tjänstemannen vid fondens
sekretariat förutser att resurserna kanske inte
kommer att räcka till under räkenskapsperio-
den som helhet, skall han ha rätt att justera
den av parterna godkända budgeten så att
utgifter alltid helt täcks av erhållna bidrag.

19. Inga åtaganden får göras innan bidrag
mottagits, men inkomster som inte används
under ett budgetår och verksamheter som
inte genomförs kan skjutas upp till följande
år inom räkenskapsperioden.

20. Vid slutet av varje kalenderår skall
högste tjänstemannen vid fondens sekretariat
underställa parterna räkenskaper för året.
Högste tjänstemannen skall även, så snart
som möjligt, lägga fram de reviderade räken-
skaperna för varje period så de stämmer
överens med de verkställande organens re-
dovisningsförfaranden.

21. Fondens sekretariat och tillämpnings-
organen skall samarbeta med parterna för att
tillhandahålla information om vilka medel
som finns tillgängliga för relevanta projekt,
för att säkerställa nödvändiga kontakter och
för att, på berörda parts begäran, samordna

188

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.16

from other sources with activities financed
under the Protocol.

22. The financing of activities or other
costs, including resources channelled to third
party beneficiaries, shall require the concur-
rence of the recipient Governments con-
cerned. Recipient Governments shall, where
appropriate, be associated with the planning
of projects and programmes.

23. Nothing shall preclude a beneficiary
Party operating under paragraph 1 of Article
5 from applying for its requirements for
agreed incremental costs solely from the re-
sources available to the Multilateral Fund.

projekt som finansieras från andra källor
med aktiviteter som finansieras inom ramen
för protokollet.

22. Finansieringen av aktiviteter eller and-
ra kostnader, inklusive resurser som kanali-
seras till tredje part, skall kräva medverkan
av berörda mottagande regeringar. Motta-
gande regeringar skall, där så är lämpligt,
vara med vid planering av projekt och pro-
gram.

23. Ingenting skall hindra en mottagande
part som avses i artikel 5, punkt 1 från att
begära medel för att täcka överenskomna till-
läggskostnader endast från de resurser som
står till buds i den multilaterala fonden.

189

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Basel Convention on the control of
transboundery movements of
hazardous wastes and their disposal

Preamble

The Parties to this Convention,

Aware of the risk of damage to human
health and the environment caused by haz-
ardous wastes and other wastes and the trans-
boundary movement thereof,

Mindful of the growing threat to human
health and the environment posed by the in-
creased generation and complexity, and
transboundary movement of hazardous
wastes and other wastes,

Mindful also that the most effective way of
protecting human health and the environ-
ment from the dangers posed by such wastes
is the reduction of their generation to a mini-
mum in terms of quantity and/or hazard po-
tential,

Convinced that States should take neces-
sary measures to ensure that the management
of hazardous wastes and other wastes includ-
ing their transboundary movement and dis-
posal is consistent with the protection of hu-
man health and the environment whatever
the place of their disposal.

Noting that States should ensure that the
generator should carry out duties with regard
to the transport and disposal of hazardous
wastes and other wastes in a manner that is
consistent with the protection of the environ-
ment, whatever the place of disposal,

Fully recognizing that any State has the
sovereign right to ban the entry or disposal of
foreign hazardous wastes and other wastes in
its territory,

Recognizing also the increasing desire for
the prohibition of transboundary movements
of hazardous wastes and their disposal in
other States, especially developing countries,

Convinced that hazardous wastes and other
wastes should, as far as is compatible with
environmentally sound and efficient manage-
ment, be disposed of in the State where they
were generated,

Baselkonventionen om kontroll av
gränsöverskridande transporter och
slutligt omhändertagande av
farligt avfall

Inledning

Parterna i denna konvention,

som är medvetna om den risk för skada på
människors hälsa och miljön som farligt av-
fall och annat avfall samt gränsöverskridande
transporter av detsamma innebär,

som inser det växande hot mot hälsa och
miljö som den ökande produktionen av och
komplexiteten hos farligt avfall och annat av-
fall samt de gränsöverskridande transporter-
na av detsamma utgör,

som också inser att det effektivaste sättet
att skydda människors hälsa och miljön från
de faror som sådant avfall utgör är att reduce-
ra produktionen av detsamma till ett mini-
mum både vad gäller kvantiteter och/eller
riskpotential,

som är övertygade om att stater bör vidta
nödvändiga åtgärder for att säkerställa att
hanteringen av farligt avfall och annat avfall,
inklusive gränsöverskridande transporter och
slutligt omhändertagande av detsamma, sker
på ett sätt som är förenligt med skyddet av
människors hälsa och miljön oavsett var om-
händertagandet sker,

som påpekar att stater bör tillse att produ-
centen bör utföra uppgifter med avseende på
transport och slutligt omhändertagande av
farligt avfall och annat avfall på ett sätt som
är förenligt med skyddet av miljön oavsett
platsen för slutligt omhändertagande,

som oreserverat erkänner varje stats suve-
räna rätt att förbjuda införande eller slutligt
omhändertagande av utifrån kommande far-
ligt avfall och annat avfall på sitt territorium,

som också erkänner den allt mer utbredda
önskan att förbjuda gränsöverskridande
transporter och slutligt omhändertagande av
farligt avfall i andra stater, särskilt utveck-
lingsländer,

som är övertygade om att farligt avfall och
annat avfall bör, så långt detta är förenligt
med ur miljövårdshänseende riktig och effek-
tiv hantering, slutligt omhändertas inom den
stat där det producerades,

190

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Aware also that transboundary movements
of such wastes from the State of their genera-
tion to any other State should be permitted
only when conducted under conditions which
do not endanger human health and the envi-
ronment, and under conditions in conformi-
ty with the provisions of this Convention,

Considering that enhanced control of
transboundary movement of hazardous
wastes and other wastes will act as an incen-
tive for their environmentally sound manage-
ment and for the reduction of the volume of
such transboundary movement,

Convinced that States should take meas-
ures for the proper exchange of information
on and control of the transboundary move-
ment of hazardous wastes and other wastes
from and to those States,

Noting that a number of intemational and
regional agreements have addressed the issue
of protection and preservation of the envi-
ronment with regard to the transit of danger-
ous goods,

Taking into account the Declaration of the
United Nations Conference on the Human
Environment (Stockholm, 1972), the Cairo
Guidelines and Principles for the Environ-
mentally Sound Management of Hazardous
Wastes adopted by the Governing Council of
the United Nations Environment Pro-
gramme (UNEP) by decisison 14/30 of 17
June 1987, the Recommendations of the
United Nations Committee of Experts on the
Transport of Dangerous Goods (formulated
in 1957 and updated biennially), relevant
recommendations, declarations, instruments
and regulations adopted within the United
Nations system and the work and studies
done within other intemational and regional
organizations,

Mindful of the spirit, principles, aims and
functions of the World Charter for Nature
adopted by the General Assembly of the
United Nations at its thirty-seventh session
(1982) as the rule of ethics in respect of the
protection of the human environment and
the conservation of natural resources,

Affirming that States are responsible for
the fulfilment of their intemational obliga-

som också är medvetna om att gränsöver-
skridande transporter av sådant avfall från
den stat där det producerades till någon an-
nan stat endast skall tillåtas när en sådan
transport företas under förhållanden som
inte utgör fara for människors hälsa och mil-
jön och under förhållanden som står i över-
ensstämmelse med stadgandena i denna kon-
vention,

som beaktar att skärpt kontroll av gräns-
överskridande transporter av farligt avfall
och annat avfall kommer att verka som ett
incitament till en miljövänlig hantering och
till en reducering av volymen av sådana
gränsöverskridande transporter,

som är övertygade om att stater bör vidta
lämpliga åtgärder för utbyte av information
om och kontroll av gränsöverskridande
transporter av farligt avfall och annat avfall
från och till dessa stater,

som noterar att ett antal internationella
och regionala överenskommelser har riktat
uppmärksamheten på frågan om skydd och
bevarande av miljön med avseende på transi-
tering av farligt gods,

som tar hänsyn till den av Förenta Natio-
nernas konferens om människans miljö av-
givna deklarationen (Stockholm 1972), the
Cairo Guidelines and Principles for the Envi-
ronmentally Sound Management of Hazar-
dous Wastes (Kairoriktlinjerna och -princi-
perna för en miljövänlig hantering av farligt
avfall) antagna av styrelsen för Förenta Na-
tionernas Miljöprogram (UNEP) genom be-
slut 14/30 av den 17juni 1987, Rekommen-
dationerna från Förenta Nationernas Expert-
kommitté angående transport av farligt gods
(avfattade 1957 och uppdaterade vartannat
år), relevanta rekommendationer, deklaratio-
ner, dokument och bestämmelser som anta-
gits inom Förenta Nationernas ram samt ar-
bete och studier som utförts inom andra in-
ternationella och regionala organisationer,

som besinnar andan, principerna, målsätt-
ningarna och plikterna i Världsnaturdeklara-
tionen, vilken antogs av Förenta Nationernas
generalförsamling vid dess trettiosjunde ses-
sion (1982) som det etiska rättesnöret för
skyddet av människors miljö och bevarandet
av naturtillgångar,

som bekräftar att stater är ansvariga för
fullgörandet av sina internationella åtagan-

191

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

tions concerning the protection of human
health and protection and preservaton of the
environment, and are liable in accordance
with intemational law,

Recognizing that in the case of a material
breach of the provisions of this Convention
or any protocol thereto the relevant interna-
tional law of treaties shall apply,

Aware of the need to continue the develop-
ment and implementation of environmentai-
ly sound low-waste technologies, recycling
options, good house-keeping and manage-
ment systems with a view to reducing to a
minimum the generation of hazardous wastes
and other wastes,

Aware also of the growing intemational
concern about the need for stringent control
of transboundary movement of hazardous
wastes and other wastes, and of the need as
far as possible to reduce such movement to a
minimum,

Concerned about the problem of illegal
transboundary traffic in hazardous wastes
and other wastes,

Taking into account also the limited capa-
bilities of the developing countries to manage
hazardous wastes and other wastes,

Recognizing the need to promote the trans-
fer of technology for the sound management
of hazardous wastes and other wastes pro-
duced locally, particularly to the developing
countries in accordance with the spirit of the
Cario Guidelines and decision 14/16 of the
Governing Council of UNEP on Promotion
of the transfer of environmental protection
technology,

Recognizing also that hazardous wastes
and other wastes should be transported in
accordance with relevant intemational con-
ventions and recommendations,

Convinced also that the transboundary
movement of hazardous wastes and other
wastes should be permitted only when the
transport and the ultimate disposal of such
wastes is environmentally sound, and

Determined to protect, by strict control,
human health and the environment against
the adverse effects which may result from the
generation and management of hazardous
wastes and other wastes,

den beträffande skyddet av människors hälsa
och skydd och bevarande av miljön i enlighet
med internationell lag,

som erkänner att i händelse av ett väsent-
ligt brott mot bestämmelserna i denna kon-
vention eller något protokoll till detta skall
tillämplig internationell fördragslag gälla,

som är medvetna om behovet av att fortsät-
ta utvecklingen och realiserandet av miljö-
vänlig teknik för låggradigt avfall, återvin-
ningsalternativ, god hushållning och drifts-
metoder som syftar till att reducera produk-
tionen av farligt avfall och annat avfall till ett
minimum,

som också är medvetna om det växande
internationella engagemanget for behovet av
sträng kontroll av gränsöverskridande trans-
porter av farligt avfall och annat avfall och
behovet att såvitt möjligt reducera sådana
transporter till ett minimum,

som är oroade över problemet med illegal
gränsöverskridande trafik med farligt avfall
och annat avfall,

som också tar hänsyn till utvecklingslän-
dernas begränsade möjligheter att hantera
farligt avfall och annat avfall,

som inser behovet av att främja överföring-
en av miljövänlig teknik for hantering av far-
ligt avfall och annat avfall som produceras
lokalt, speciellt till utvecklingsländerna i en-
lighet med andan i Kairo-riktlinjerna och sty-
relsens för Förenta Nationernas miljöpro-
gram (UNEP) beslut 14/16 om befrämjande
av överföring av miljövårdsteknik,

som också inser att farligt avfall och annat
avfall bör transporteras i enlighet med
tillämpliga internationella konventioner och
rekommendationer,

som vidare är övertygade om att gräns-
överskridande transporter av farligt avfall
och annat avfall endast bör tillåtas när trans-
porten och det slutliga omhändertagandet av
sådant avfall sker på ett miljövänligt sätt,

som är fast beslutna att genom sträng över-
vakning skydda människors hälsa och miljö
mot skadliga effekter som kan uppstå till
följd av produktionen och hanteringen av
farligt avfall och annat avfall,

192

Have agreed as follows:

Article 1

Scope of the Convention

1. The following wastes that are subject to
transboundary movement shall be ”hazard-
ous wastes” for the purposes of this Conven-
tion:

a) Wastes that belong to any category con-
tained in Annex I, unless they do not possess
any of the characteristics contained in Annex
III; and

b) Wastes that are not covered under para-
graph (a) but are defined as, or are consid-
ered to be, hazardous wastes by the domestic
legislation of the Party of export, import or
transit.

2. Wastes that belong to any category con-
tained in Annex II that are subject to trans-
boundary movement shall be ”other wastes”
for the purposes of this Convention.

3. Wastes which, as a result of being radio-
active, are subject to other intemational con-
trol systems, including intemational instru-
ments, applying specifically to radioactive
materials, are excluded from the scope of this
Convention.

4. Wastes which derive from the normal
operations of a ship, the discharge of which is
covered by another intemational instrument,
are excluded from the scope of this Conven-
tion.

Prop. 1990/91:90
Bilaga 13.17

har överenskommit om följande:

Artikel 1

Konventionens omfattning

1. Följande avfall som är föremål för gräns-
överskridande transport skall i denna kon-
vention anses vara ”farligt avfall”:

a) Avfall som tillhör någon kategori som
finns upptagen i bilaga I, såvida det inte sak-
nar samtliga egenskaper uppräknade i bilaga
III; och

b) Avfall på vilket punkt a) inte är tillämp-
lig men som enligt den exporterande, impor-
terande eller transiterande partens egen lag-
stiftning definieras som eller anses vara far-
ligt avfall.

2. Avfall som faller under någon kategori
upptagen i bilaga II och som är föremål for
gränsöverskridande transport skall i denna
konvention anses vara ”annat avfall”.

3. Avfall som till följd av att det är radioak-
tivt faller under andra internationella kon-
trollsystem, inklusive internationella instru-
ment, som gäller speciellt för radioaktivt ma-
terial, omfattas inte av denna konvention.

4. Avfall härrörande från normal drift av
fartyg, vars utsläpp täcks av ett annat inter-
nationellt instrument, omfattas inte av denna
konvention.

Article 2

Definitions

For the purposes of this Convention:

1. ”Wastes” are substances or objects
which are disposed of or are intended to be
disposed of or are required to be disposed of
by the provisions of national law;

2. ”Management” means the collection,
transport and disposal of hazardous wastes or
other wastes, including after-care of disposal
sites;

3. ”Transboundary movement” means
any movement of hazardous wastes or other

Artikel 2

Definitioner

I denna konvention avses med

1. ”Avfall” ämnen eller föremål som slut-
ligt omhändertas, som är avsedda för slutligt
omhändertagande eller som enligt bestäm-
melser i parternas egna lagar skall bli föremål
för slutligt omhändertagande.

2. ”Hantering” uppsamling, transport och
slutligt omhändertagande av farligt avfall el-
ler annat avfall inklusive efterbehandling av
platserna där slutligt omhändertagande ägt
rum.

3. ”Gränsöverskridande transport” vaije
transport av farligt avfall eller annat avfall

13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

193

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

wastes from an area under the national juris-
diction of one State to or through an area
under the national jurisdiction of another
State or to or through an area not under the
national jurisdiction of any State, provided
at least two States are involved in the move-
ment;

4. ”Disposal” means any operation speci-
fied in Annex IV to this Convention;

5. ”Approved site or facility” means a site
or facility for the disposal of hazardous
wastes or other wastes which is authorized or
permitted to operate for this purpose by a
relevant authority of the State where the site
or facility is located;

6. ”Competent authority” means one gov-
ernmental authority designated by a Party to
be responsible, within such geographical
areas as the Party may think fit, for receiving
the notification of a transboundary move-
ment of hazardous wastes or other wastes,
and any information related to it, and for
responding to such a notification, as pro-
vided in Article 6;

7. ”Focal point” means the entity of a Par-
ty referred to in Article 5 responsible for re-
ceiving and submitting information as pro-
vided for in Artides 13 and 16;

8. ”Environmentally sound management
of hazardous wastes or other wastes” means
taking all practicable steps to ensure that haz-
ardous wastes or other wastes are managed in
a manner which will protect human health
and the environment against the adverse ef-
fects which may result from such wastes;

9. ”Area under the national jurisdiction of
a State” means any land, marine area or air-
space within which a State exercises adminis-
trative and regulatory responsibility in accor-
dance with intemational law in regard to the
protection of human health or the environ-
ment;

10. ”State of export” means a Party from
which a transboundary movement of hazard-
ous wastes or other wastes is planned to be
initiated or is initiated;

11. ”State of import” means a Party to
which a transboundary movement of hazard-

från ett område som står under en stats natio-
nella jurisdiktion till eller genom ett område
under en annan stats nationella jurisdiktion
eller till eller genom ett område som inte står
under någon stats nationella jurisdiktion, för-
utsatt att minst två stater är engagerade i
transporten.

4. ”Slutligt omhändertagande” varje förfa-
rande som specificeras i bilaga IV till denna
konvention.

5. ”Godkänd plats eller anläggning” en
plats eller anläggning för slutligt omhänderta-
gande av farligt avfall eller annat avfall som
godkänts eller fått tillstånd att fungera för
detta ändamål av berörd myndighet i den stat
där platsen eller anläggningen är belägen.

6. ”Behörig myndighet” en statlig myndig-
het utsedd av en part till att inom sådana
geografiska områden som parten anser lämp-
liga ansvara för mottagandet av underrättelse
om en gränsöverskridande transport av far-
ligt avfall eller annat avfall och all informa-
tion i samband därmed och till att svara på
en sådan underrättelse enligt vad som stadgas
i artikel 6.

7. ”Samordnande myndighet” det organ
hos en part som omnämns i artikel 5 och som
är ansvarig för att motta och lämna informa-
tion enligt vad som stadgas i artiklarna 13
och 16.

8. ”Miljövänlig hantering av farligt avfall
eller annat avfall” vidtagande av alla genom-
förbara åtgärder för att säkerställa att farligt
avfall eller annat avfall hanteras på ett sätt
som skyddar människors hälsa och miljön
mot de skadliga verkningar som kan följa av
sådant avfall.

9. ”Område under en stats nationella juris-
diktion” vaije territorium, marint område el-
ler luftrum inom vilket en stat har admini-
strativt ansvar och ansvar för att utfärda fö-
reskrifter i enlighet med internationell rätt
vad avser skyddet av människors hälsa och
miljön.

10. ”Exporterande stat” en part från vilken
en gränsöverskridande transport av farligt
avfall eller annat avfall planeras inledas eller
inleds.

11. ”Importerande stat” en part till vilken
en gränsöverskridande transport av farligt

194

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

ous wastes or other wastes is planned or takes
place for the purpose of disposal therein or
for the purpose of loading prior to disposal in
an area not under the national jurisdiction of
any State;

12. ”State of transit” means any State,
other than the State of export or import,
through which a movement of hazardous
wastes or other wastes is planned or takes
place;

13. ”States concerned” means Parties
which are States of export or import, or tran-
sit States, whether or not parties;

14. ”Person” means any natural or legal
person;

15. ”Exporter” means any person under
the jurisdiction of the State of export who
arranges for hazardous wastes or other wastes
to be exported;

16. ”Importer” means any person under
the jurisdiction of the State of import who
arranges for hazardous wastes or other wastes
to be imported;

17. ”Carrier” means any person who car-
ries out the transport of hazardous wastes or
other wastes;

18. ”Generator” means any person whos
activity produces hazardous wastes or other
wastes or, if that person is not known, the
person who is in possession and/or control of
those wastes;

19. ”Disposer” means any person to
whom hazardous wastes or other wastes are
shipped and who carries out the disposal of
such wastes;

20. ”Political and/or economic integration
organization” means an organization consti-
tuted by sovereign States to which its mem-
ber States have transferred competence in
respect of matters govemed by this Conven-
tion and which has been duly authorized, in
accordance with its intemal procedures, to
sign, ratify, accept, approve, formally con-
firm or accede to it;

21. ”Illegal traffic” means any transboun-
dary movement of hazardous wastes or other
wastes as specified in Article 9.

avfall eller annat avfall planeras eller äger
rum i syfte att slutligt omhändertas där eller i
syfte att lastas före slutligt omhändertagande
i ett område som inte står under någon stats
nationella jurisdiktion.

12. ”Transitland” varje annan stat än ex-
porterande eller importerande stat, genom
vilken en transport av farligt avfall eller an-
nat avfall planeras eller äger rum.

13. ”Berörda stater” parter som är exporte-
rande eller importerande stater eller transit-
länder, vare sig de är parter eller inte.

14. ”Person” vaije fysisk eller juridisk per-
son.

15. ”Exportör” varje person under expor-
terande stats jurisdiktion som ombesörjer ex-
port av farligt avfall eller annat avfall.

16. ”Importör” varje person under impor-
terande stats jurisdiktion som ombesörjer
import av farligt avfall eller annat avfall.

17. ”Fraktförare” varje person som utför
transport av farligt avfall eller annat avfall.

18. ”Producent” varje person vars verk-
samhet frambringar farligt avfall eller annat
avfall eller, om denna person inte är känd,
den person som är i besittning av och/eller
har tillsynen över detta avfall.

19. ”Avfallsmottagare” vaije person till
vilken farligt avfall eller annat avfall sänds
och som ombesörjer slutligt omhändertagan-
de av sådant avfall.

20. ”Organisation för politisk och/eller
ekonomisk integration” en organisation som
bildats av suveräna stater och till vilken dess
medlemsstater överlåtit sin kompetens vad
gäller angelägenheter som regleras av denna
konvention, och som blivit vederbörligen be-
myndigad i enlighet med organisationens in-
terna förfaranden att underteckna, ratificera,
godtaga, godkänna, formellt bekräfta eller
ansluta sig till den.

21. ”Illegal trafik” varje gränsöverskridan-
de transport av farligt avfall eller annat avfall
i enlighet med vad som anges i artikel 9.

195

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Article 3

National Definitions of Hazardous Wastes

1. Each Party shall, within six months of
becoming a Party to this Convention, inform
the Secretariat of the Convention of the
wastes, other than those listed in Annexes I
and II, considered or defined as hazardous
under its national legislation and of any re-
quirements concerning transboundary move-
ment procedures applicable to such wastes.

2. Each Party shall subsequently inform
the Secretariat of any significant changes to
the information it has provided pursuant to
paragraph 1.

3. The Secretariat shall forthwith inform
all Parties of the information it has received
pursuant to paragraphs 1 and 2.

4. Parties shall be responsible for making
the information transmitted to them by the
Secretariat under paragraph 3 available to
their exporters.

Artikel 3

Inom det egna landet gällande definitioner av
farligt avfall

1. Varje part skall inom sex månader efter att
den blivit part i denna konvention informera
konventionens sekretariat om huruvida an-
nat avfall än det som är upptaget i bilagorna I
och II betraktas eller definieras som farligt
enligt partens egen lagstiftning och om even-
tuella krav beträffande åtgärder i samband
med gränsöverskridande transporter som gäl-
ler for sådant avfall.

2. Varje part skall därefter informera sek-
retariatet om alla ändringar av betydelse i
den information den lämnat i enlighet med
punkt 1.

3. Sekretariatet skall skyndsamt informera
alla parter om den information den mottagit
enligt punkterna 1 och 2.

4. Parterna har ansvaret för att göra den
information tillgänglig för sina exportörer
vilken i enlighet med punkt 3 vidarebeford-
rats till dem av sekretariatet.

Article 4

General Obligations

1. (a) Parties exercising their right to prohib-
it the import of hazardous wastes or other
wastes for disposal shall inform the other
Parties of their decision pursuant to Article
13.

(b) Parties shall prohibit or shall not per-
mit the export of hazardous wastes and other
wastes to the parties which have prohibited
the import of such wastes, when notified pur-
suant to subparagraph a) above.

(c) Parties shall prohibit or shall not permit
the export of hazardous wastes and other
wastes if the State of import does not consent
in writing to the specific import, in the case
where that State of import has not prohibited
the import of such wastes.

2. Each Party shall take the appropriate
measures to:

(a) Ensure that the generation of hazardous
wastes and other wastes within it is reduced
to a minimum, taking into account social,
technological and economic aspects;

Artikel 4

Allmänna skyldigheter

1. a) Parter som utövar sin rätt att förbjuda
införsel av farligt avfall eller annat avfall för
slutligt omhändertagande skall informera de
andra parterna om sitt beslut i enlighet med
artikel 13.

b) Parter skall förbjuda eller inte lämna
tillstånd till export av farligt avfall och annat
avfall till parter som förbjudit införsel av så-
dant avfall när de underrättats i enlighet med
punkt a) ovan.

c) Parter skall förbjuda eller inte lämna
tillstånd till export av farligt avfall och annat
avfall om importerande stat inte lämnar
skriftligt medgivande till den speciella im-
porten i fall då importerande stat inte har
förbjudit import av sådant avfall.

2. Varje part skall vidta lämpliga åtgärder
för att

a) tillse att produktionen av farligt avfall
och annat avfall inom dess område ned-
bringas till ett minimum med hänsyn till
samhälleliga, teknologiska och ekonomiska
aspekter,

196

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

(b) Ensure the availability of adequate
disposal facilities, for the environmentally
sound management of hazardous wastes and
other wastes, that shall be located to the ex-
tent possible, within it, whatever the place of
their disposal;

(c) Ensure that persons involved in the
management of hazardous wastes or other
wastes within it take such steps as are neces-
sary to prevent pollution due to hazardous
wastes and other wastes arising from such
management and, if such pollution occurs, to
minimize the consequences thereof for hu-
man health and the environment;

(d) Ensure that the transboundary move-
ment of hazardous wastes and other wastes is
reduced to the minimum consistent with the
environmentally sound and efficient manage-
ment of such wastes, and is conducted in a
manner which will protect human health and
the environment against the adverse effects
which may result from such movement;

(e) Not allow the export of hazardous
wastes or other wastes to a State or group of
States belonging to an economic and/or po-
litical integration organization that are Par-
ties, particularly developing countries, which
have prohibited by their legislation all im-
ports, or if it has reason to believe that the
wastes in question will not be managed in an
environmentally sound manner, according to
criteria to be decided on by the Parties at
their first meeting;

(f) Require that information about a pro-
posed transboundary movement of hazard-
ous wastes and other wastes be provided to
the States concerned, according to Annex V
A, to State clearly the effects of the proposed
movement on human health and the environ-
ment;

(g) Prevent the import of hazardous wastes
and other wastes if it has reason to believe
that the wastes in question will not be man-
aged in an environmentally sound manner;

(h) Co-operate in activities with other Par-
ties and interested organizations, directly
and through the Secretariat, including the
dissemination of information on the trans-
boundary movement of hazardous wastes

b) tillse att adekvata anläggningar for slut-
ligt omhändertagande på ett miljövänligt sätt
av farligt avfall och annat avfall, som så långt
möjligt är skall förläggas inom dess eget om-
råde, finns att tillgå oavsett platsen for det
slutliga omhändertagandet,

c) tillse att personer engagerade i hante-
ringen av farligt avfall eller annat avfall inom
dess område vidtar sådana åtgärder som är
nödvändiga for att förhindra förorening orsa-
kad av farligt avfall och annat avfall som
härrör från sådan hantering och att, om så-
dan förorening inträffar, konsekvenserna
härav för människors hälsa och miljön be-
gränsas till ett minimum,

d) tillse att gränsöverskridande transporter
av farligt avfall och annat avfall begränsas till
det minimum som står i överensstämmelse
med en miljövänlig och effektiv hantering av
sådant avfall och sköts på ett sätt som
skyddar mänsklig hälsa och miljön mot de
skadliga verkningar som kan bli en följd av
sådana transporter,

e) inte tillåta export av farligt avfall eller
annat avfall till en stat eller grupp av stater
som tillhör en organisation for ekonomisk
och/eller politisk integration som är parter,
speciellt utvecklingsländer, vilka i sin lag-
stiftning har förbjudit all import, eller om
den har anledning tro att avfallet i fråga inte
kommer att hanteras på ett miljövänligt sätt i
enlighet med kriterier som skall fastställas av
parterna vid deras första möte,

f) kräva att information om en föreslagen
gränsöverskridande transport av farligt avfall
och annat avfall skall lämnas till berörda sta-
ter enligt bilaga V A for att klargöra den före-
slagna transportens verkningar på männi-
skors hälsa och miljön,

g) förhindra import av farligt avfall och
annat avfall om den har anledning tro att
avfallet i fråga inte kommer att hanteras på
ett miljövänligt sätt,

h) samverka i strävanden tillsammans med
andra parter och berörda organisationer, di-
rekt eller genom sekretariatet, innefattande
spridande av information om gränsöverskri-
dande transporter av farligt avfall och annat

197

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

and other wastes, in order to improve the
environmentally sound management of such
wastes and to achieve the prevention of il-
legal traffic;

3. The Parties consider that illegal traffic
in hazardous wastes or other wastes is crimi-
nal.

4. Each Party shall take appropriate legal,
administrative and other measures to imple-
ment and enforce the provisions of this Con-
vention, including measures to prevent and
punish conduct in contravention of the Con-
vention.

5. A Party shall not permit hazardous
wastes or other wastes to be exported to a
non-Party or to be imported from a non-
Party.

6. The Parties agree not to allow the ex-
port of hazardous wates or other wastes for
disposal within the area south of 60° South
latitude, whether or not such wastes are sub-
ject to transboundary movement.

7. Furthermore, each Party shall:

(a) Prohibit all persons under its national
jurisdiction from transporting or disposing of
hazardous wastes or other wastes unless such
persons are authorized or allowed to perform
such types of operations;

(b) Require that hazardous wastes and oth-
er wastes that are to be the subject of a trans-
boundary movement be packaged, labelled,
and transported in conformity with generally
accepted and recognized intemational rules
and standards in the field of packaging, label-
ling, and transport, and that due account is
taken of relevant internationally recognized
practices;

(c) Require that hazardous wastes and
other wastes be accompanied by a movement
document from the point at which a trans-
boundary movement commences to the point
of disposal.

8. Each Party shall require that hazardous
wastes or other wastes, to be exported, are
managed in an environmentally sound man-
ner in the State of import or elsewhere. Tech-
nical guidelines for the environmentally
sound management of wastes subject to this

avfall i avsikt att förbättra den miljövänliga
hanteringen av sådant avfall och att uppnå
att illegal trafik förhindras.

3. Parterna anser att illegal trafik med far-
ligt avfall eller annat avfall är kriminell.

4. Varje part skall vidta lämpliga rättsliga,
administrativa och andra åtgärder for att för-
verkliga och genomdriva bestämmelserna i
denna konvention, vilket innefattar åtgärder
för att förhindra och bestraffa uppförande
som strider mot denna konvention.

5. Part skall inte tillåta att farligt avfall
eller annat avfall exporteras till eller importe-
ras från icke-part.

6. Parterna är överens om att inte tillåta
export av farligt avfall eller annat avfall för
slutligt omhändertagande inom området sö-
der om 60° sydlig bredd, vare sig sådant av-
fall är föremål för gränsöverskridande trans-
port eller ej.

7. Vidare skall varje part

a) förbjuda alla personer som står under
dess nationella jurisdiktion att transportera
eller slutligt omhänderta farligt avfall eller
annat avfall såvida dessa personer inte är
auktoriserade eller tillåtna att utföra denna
typ av verksamhet;

b) fordra att farligt avfall och annat avfall
som skall bli föremål för gränsöverskridande
transport förpackas, förses med märkning
och transporteras i överensstämmelse med
allmänt godtagna och erkända internationel-
la regler och normer vad gäller förpackning,
märkning och transport och att vederbörlig
hänsyn tas till tillämplig internationellt er-
känd praxis;

c) fordra att farligt avfall och annat avfall
åtföljs av ett transportdokument från det att
en gränsöverskridande transport tar sin bör-
jan till det slutliga omhändertagandet.

8. Varje part skall kräva att farligt avfall
eller annat avfall som skall exporteras, hante-
ras på ett miljövänligt sätt i den importeran-
de staten eller på annat håll. Tekniska rikt-
linjer för en miljövänlig hantering av avfall
som omfattas av denna konvention skall be-

198

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Convention shall be decided by the Parties at
their first meeting.

9. Parties shall take the appropriate mea-
sures to ensure that the transboundary move-
ment of hazardous wastes and other wastes
only be allowed if:

(a) The State of export does not have the
technical capacity and the necessary facili-
ties, capacity or suitable disposal sites in or-
der to dispose of the wastes in question in an
environmentally sound and efiicient manner;
or

(b) The wastes in question are required as a
raw material for recycling or recovery indus-
tries in the State of import; or

(c) The transboundary movement in ques-
tion is in accordance with other criteria to be
decided by the Parties, provided those crite-
ria do not differ from the objectives of this
convention.

10. The obligation under this Convention
of States in which hazardous wastes and
other wastes are generated to require that
those wastes are managed in an environmen-
tally sound manner may not under any cir-
cumstances be transferred to the States of
import or transit.

11. Nothing in this Convention shall pre-
vent a Party from imposing additional re-
quirements that are consistent with the pro-
visions of this Convention, and are in accor-
dance with the rules of intemational law, in
order better to protect human health and the
environment.

12. Nothing in this Convention shall affect
in any way the sovereignty of States over
their territorial sea established in accordance
with intemational law, and the sovereign
rights and the jurisdiction which States have
in their exclusive economic zones and their
Continental shelves in accordance with inter-
national law, and the exercise by ships and
aircraft of all States of navigational rights
and freedoms as provided for in internation-
al law and as reflected in relevant intema-
tional instruments.

13. Parties shall undertake to review peri-
odically the possibilities for the reduction of
the amount and/or the pollution potential of

slutas av parterna vid deras första möte.

9. Parterna skall vidta lämpliga åtgärder
for att säkerställa att gränsöverskridande
transport av farligt avfall och annat avfall
endast tillåts om:

a) den exporterande staten saknar teknisk
kapacitet och nödvändiga anläggningar, för-
måga eller lämpliga platser för slutligt om-
händertagande av avfallet i fråga på ett
miljövänligt och effektivt sätt; eller

b) avfallet i fråga behövs som råmaterial
for materialåtervinnings- eller andra återvin-
ningsindustrier i den importerande staten; el-
ler

c) den gränsöverskridande transporten i
fråga är i överensstämmelse med andra krite-
ria som skall fastställas av partema, förutsatt
att dessa kriteria inte avviker från målen för
denna konvention.

10. Den förpliktelse som enligt denna kon-
vention åvilar stater i vilka farligt avfall och
annat avfall produceras och som går ut på att
fordra att detta avfall hanteras på ett
miljövänligt sätt får inte under några omstän-
digheter överlåtas på de importerande eller
transiterande staterna.

11. Ingenting i denna konvention skall
hindra en part från att införa ytterligare krav
som är förenliga med bestämmelserna i den-
na konvention och är i överensstämmelse
med reglerna i internationell rätt i avsikt att
bättre skydda människors hälsa och miljön.

12. Ingenting i denna konvention skall på
något sätt påverka staternas suveränitet över
sitt territorialvatten, fastställd i enlighet med
internationell rätt, eller deras oinskränkta
rättigheter och den jurisdiktion som stater
har i sin särskilda ekonomiska zon och på sin
kontinentalsockel i enlighet med internatio-
nell rätt eller utövandet av de navigationsrät-
tigheter och privilegier som stadgas i interna-
tionell rätt för fartyg och flygplan från alla
stater och som återspeglas i relevanta inter-
nationella instrument.

13. Parterna skall åta sig att med jämna
mellanrum granska möjligheterna att reduce-
ra mängden av och/eller föroreningspotentia-

199

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

hazardous wastes and other wastes which are
exported to other States, in particular to de-
veloping countries.

len hos farligt avfall och annat avfall som
exporteras till andra stater, särskilt till ut-
vecklingsländerna.

Article 5

Designation of Competent Authorities and
Focal Point

To facilitate the implementation of this Con-
vention, the Parties shall:

1. Designate or establish one or more com-
petent authorities and one focal point. One
competent authority shall be designated to
receive the notification in case of a State of
transit.

2. Inform the Secretariat, within three
months of the date of the entry into force of
this Convention for them, which agencies
they have designated as their focal point and
their competent authorities.

3. Inform the Secretariat, within one
month of the date of decision, of any changes
regarding the designation made by them un-
der paragraph 2 above.

Artikel 5

Utnämning av behöriga myndigheter och
samordnande myndighet

För att underlätta genomförandet av denna
konvention skall parterna

1. Utse eller inrätta en eller flera behöriga
myndigheter och en samordnande myndig-
het. Då det gäller en transiterande stat, skall
en behörig myndighet utses att ta emot
underrättelsen.

2. Informera sekretariatet inom tre måna-
der efter det att denna konvention trätt i
kraft för dem om vilka myndigheter de har
utsett som sin samordnande myndighet och
som behöriga myndigheter.

3. Informera sekretariatet inom en månad
efter datum för beslut om eventuella ändring-
ar beträffande de utnämningar som de gjort
enligt punkt 2 ovan.

Article 6

Transboundary Movement between Parties

1. The State of export shall notify, or shall
require the generator or exporter to notify, in
writing, through the channel of the compe-
tent authority of the State of export, the com-
petent authority of the States concerned of
any proposed transboundary movement of
hazardous wastes or other wastes. Such noti-
fication shall contain the declarations and
information specified in Annex V A, written
in an language acceptable to the State of im-
port. Only one notification needs to be sent
to each State concerned.

2. The State of import shall respond to the
notifier in writing, consenting to the move-
ment with or without conditions, denying
permission for the movement, or requesting
additional information. A copy of the final
response of the State of import shall be sent
to the competent authorities of the States
concerned which are Parties.

Artikel 6

Gränsöverskridande transport mellan parter

1. Exporterande stat skall underrätta eller
skall fordra att producenten eller exportören
skriftligen, genom den kanal som exporteran-
de stats behöriga myndighet utgör, underrät-
tar den behöriga myndigheten i berörda sta-
ter om varje gränsöverskridande transport av
farligt avfall eller annat avfall. Sådan under-
rättelse skall innehålla de försäkringar och
den information som specificeras i bilaga
V A, avfattade på ett språk som kan godtas av
den importerande staten. Endast en under-
rättelse behöver sändas till varje berörd stat.

2. Den importerande staten skall skriftli-
gen svara avsändaren av underrättelsen, ge
sitt medgivande till transporten på vissa vil-
kor eller villkorslöst, vägra tillstånd för trans-
porten eller begära ytterligare information.
En kopia av den importerande statens slutgil-
tiga svar skall sändas till behöriga myndighe-
ter i de berörda stater som är parter.

200

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

3. The State of export shall not allow the
generator or exporter to commence the trans-
boundary movement until it has received
written confirmation that:

(a) The notifier has received the written
consent of the State of import; and

(b) The notifier has received from the State
of import confirmation of the existence of a
contract between the exporter and the dispos-
er specifying environmentally sound manage-
ment of the wastes in question.

4. Each State of transit which is a Party
shall promptly acknowledge to the notifier
receipt of the notification. It may subse-
quently respond to the notifier in writing,
within 60 days, consenting to the movement
with or without conditions, denying permis-
sion for the movement, or requesting addi-
tional information. The State of export shall
not allow the transboundary movement to
commence until it has received the written
consent of the State of transit. However, if at
any time a Party decides not to require prior
written consent, either generally or under
specific conditions, for transit transboundary
movements of hazardous wastes or other
wastes, or modifies its requirements in this
respect, it shall forthwith inform the other
Parties of its decision pursuant to Article 13.
In this latter case, if no response is received
by the State of export within 60 days of the
receipt of a given notification by the State of
transit, the State of export may allow the
export to proceed through the State of tran-
sit.

5. In the case of a transboundary move-
ment of wastes where the wastes are legally
defined as or considered to be hazardous
wastes only:

(a) By the State of export, the requirements
of paragraph 9 of this Article that apply to the
importer or disposer and the State of import
shall apply mutatis mutandis to the exporter
and State of export, respectively:

(b) By the State of import, or by the States
of import and transit which are Parties, the

3. Den exporterande staten skall inte tillåta
producenten eller exportören att påbörja den
gränsöverskridande transporten förrän den
har erhållit skriftlig bekräftelse på att

a) avsändaren av underrättelsen erhållit
skriftligt medgivande från den importerande
staten och

b) avsändaren av underrättelsen erhållit
bekräftelse från importerande stat på att kon-
trakt, som specificerar en miljövänlig hante-
ring av avfallet i fråga, föreligger mellan ex-
portören och avfallsmottagaren.

4. Varje transiterande stat som är part skall
ofördröjligen lämna bekräftelse på mottagan-
det av underrättelsen till avsändaren av den-
samma. Den transiterande staten kan senare,
inom 60 dagar, skriftligen svara avsändaren
av underrättelsen och lämna sitt medgivande
till transporten på vissa villkor eller villkors-
löst, vägra tillstånd till transporten eller begä-
ra ytterligare information. Exporterande stat
skall inte tillåta att den gränsöverskridande
transporten påbörjas förrän den har erhållit
den transiterande statens skriftliga medgi-
vande. Om en part emellertid vid någon tid-
punkt beslutar att inte fordra skriftligt för-
handsmedgivande, antingen generellt eller
under angivna omständigheter, för gräns-
överskridande transittransporter av farligt
avfall eller annat avfall eller modifierar sina
krav i detta hänseende, skall den skyndsamt
informera övriga parter om sitt beslut i enlig-
het med artikel 13. Om den exporterande
staten i detta senare fall inte erhållit något
svar inom 60 dagar efter det att den transite-
rande staten mottagit en viss underrättelse,
kan den exporterande staten tillåta exporten
att fortsätta genom den transiterande staten.

5. När det gäller en gränsöverskridande
transport där avfallet i lag är definierat som
eller anses vara farligt avfall enbart:

a) av exporterande stat, skall de krav i
punkt 9 av denna artikel som gäller för im-
portören eller avfallsmottagaren och den im-
porterande staten mutatis mutandis gälla för
exportören och den exporterande staten, re-
spektive

b) av importerande stat eller av importe-
rande och transiterande stater, vilka är par-

201

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

requirements of paragraphs 1, 3, 4 and 6 of
this Article that apply to the exporter and
State of export shall apply mutatis mutandis
to the importer or disposer and State of im-
port, respectively; or

6. The State of export may, subject to the
written consent of the States concerned, al-
low the generator or the exporter to use a
general notification where hazardous wastes
or other wastes having the same physical and
Chemical characteristics are shipped regularly
to the same disposer via the same customs
office of exit of the State of export via the
same customs office of entry of the State of
import, and, in the case of transit, via the
same customs office of entry and exit of the
State or States of transit.

7. The States concerned may make their
written consent to the use of the general noti-
fication referred to in paragraph 6 subject to
the supply of certain information, such as the
exact quantities or periodical lists of hazard-
ous wastes or other wastes to be shipped.

8. The general notification and written
consent referred to in paragraphs 6 and 7
may cover multiple shipments of hazardous
wastes or other wastes during a maximum
period of 12 months.

9. The Parties shall require that each per-
son who takes charge of a transboundary
movement of hazardous wastes or other
wastes sign the movement document either
upon delivery or receipt of the wastes in
question. They shall also require that the dis-
poser inform both the exporter and the com-
petent authority of the State of export of re-
ceipt by the disposer of the wastes in question
and, in due course, of the completion of dis-
posal as specified in the notification. If no
such information is received within the State
of export, the competent authority of the
State of export or the exporter shall so notify
the State of import.

ter, skall de krav i punkterna 1, 3, 4 och 6 i
denna artikel som gäller för exportören och
exporterande stat mutatis mutandis gälla for
importören eller avfallsmottagaren och im-
porterande stat, respektive

c) av transiterande stat som är part, skall
föreskrifterna i punkt 4 gälla för sådan stat.

6. Exporterande stat får under förutsätt-
ning av berörda staters skriftliga medgivande
tillåta producenten eller exportören att an-
vända en generell underrättelse i fall då far-
ligt avfall eller annat avfall som har samma
fysikaliska och kemiska egenskaper levereras
regelbundet till samme avfallsmottagare via
samma utresetullkontor i den exporterande
staten och via samma inresetullkontor i den
importerande staten samt, när det gäller tran-
sitering, via samma inrese- och utresetullkon-
tor i transiterande stat eller stater.

7. Berörda stater får göra sina skriftliga
medgivanden beträffande användning av de
generella underrättelser som omnämns i
punkt 6 beroende av att viss information
lämnas, såsom exakta kvantiteter eller perio-
diskt återkommande förteckningar över far-
ligt avfall eller annat avfall som skall trans-
porteras.

8. Den generella skriftliga underrättelsen
samt det skriftliga medgivande som om-
nämns i punkterna 6 och 7 får täcka ett flertal
transporter av farligt avfall eller annat avfall
under en period av högst 12 månader.

9. Parterna skall fordra att varje person
som tar hand om en gränsöverskridande
transport av farligt avfall eller annat avfall
undertecknar transportdokumentet antingen
vid utleveransen eller vid mottagandet av det
aktuella avfallet. De skall också fordra att
avfallsmottagaren informerar både exportö-
ren av ifrågavarande avfall och den behöriga
myndigheten i den exporterande staten om
att han mottagit avfallet i fråga och i sinom
tid om verkställigheten av det slutliga om-
händertagandet i enlighet med vad som spe-
cificerats i underrättelsen. Om ingen sådan
information erhålls inom den exporterande
staten, skall den behöriga myndigheten inom
denna eller exportören meddela den importe-
rande staten härom.

202

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

10. The notification and response required
by this Article shall be transmitted to the
competent authority of the Parties concerned
or to such governmental authority as may be
appropriate in the case of non-Parties.

11. Any transboundary movement of haz-
ardous wastes or other wastes shall be cov-
ered by insurance, bond or other guarantee as
may by required by the State of import or any
State of transit which is a Party.

10. Den underrättelse och det svar som
fordras enligt denna artikel skall överlämnas
till den behöriga myndigheten inom berörda
parter eller till lämplig statlig myndighet i
fråga om icke-parter.

11. Varje gränsöverskridande transport av
farligt avfall eller annat avfall skall täckas av
försäkring, borgen eller annan garanti som
kan krävas av importerande eller transiteran-
de stat som är part i denna konvention.

Article 7

Transboundary Movement from a Party
through States which are not Parties

Paragraph 2 of Article 6 of the Convention
shall apply mutatis mutandis to transbound-
ary movement of hazardous wastes or other
wastes from a Party through a State or States
which are not Parties.

Artikel 7

Gränsöverskridande transport från en part
genom stater som inte är parter i denna
konvention

Punkt 2 i denna konventions artikel 6 skall
gälla mutatis mutandis för gränsöverskridan-
de transport av farligt avfall eller annat avfall
från en part genom en stat eller stater som
inte är parter.

Article 8

Duty to Re-import

When a transboundary movement of hazard-
ous wastes or other wastes to which the con-
sent of the States concerned has been given,
subject to the provisions of this Convention,
cannot be completed in accordance with the
terms of the contract, the State of export shall
ensure that the wastes in question are taken
back into the State of export, by the exporter,
if alternative arrangements cannot be made
for their disposal in an environmentally
sound manner, within 90 days from the time
that the importing State informed the State
of export and the Secretariat, or such other
period of time as the States concerned agree.
To this end, the State of export and any Party
of transit shall not oppose, hinder or prevent
the return of those wastes to the State of
export.

Artikel 8

Skyldighet att återimportera

När en gränsöverskridande transport av far-
ligt avfall eller annat avfall, till vilken berör-
da stater lämnat medgivande i enlighet med
bestämmelserna i denna konvention, inte
kan slutföras i enlighet med kontraktets vill-
kor, skall den exporterande staten ansvara
för att avfallet i fråga av exportören återförs
till den exporterande staten om alternativa
åtgärder inte kan vidtas för avfallets slutliga
omhändertagande på ett miljövänligt sätt
inom 90 dagar från den tidpunkt då den im-
porterande staten informerade den exporte-
rande staten och sekretariatet eller inom nå-
gon annan tidsperiod som de berörda stater-
na överenskommit. Därför skall den exporte-
rande staten och eventuellt transiterande part
inte motsätta sig, hindra eller stå i vägen för
återsändandet av detta avfall till den exporte-
rande staten.

203

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Article 9

Illegal Traffic

1. For the purpose of this Convention, any
transboundary movement of hazardous
wastes or other wastes:

(a) without notification pursuant to the
provisions of this Convention to all States
concerned; or

(b) without the consent pursuant to the
provisions of this Convention of a State con-
cerned; or

(d) that does not conform in a material way
with the documents; or

(e) that results in deliberate disposal (e.g.
dumping) of hazardous wastes or other
wastes in contravention of this Convention
and of general principles of intemational law,
shall be deemed to be illegal traöic.

2. In case of a transboundary movement of
hazardous wastes or other wastes deemed to
be illegal traffic as the result of conduct on
the part of the exporter or generator, the
State of export shall ensure that the wastes in
question are:

(a) taken back by the exporter or the gen-
erator or, if necessary, by itself into the State
of export, or, if impracticable,

(b) are otherwise disposed of in accordance
with the provisions of this Convention, with-
in 30 days from the time the State of export
has been informed about the illegal traffic or
such other period of time as States concerned
may agree. To this end the Parties concerned
shall not oppose, hinder or prevent the return
of those wastes to the State of export.

3. In the case of a transboundary move-
ment of hazardous wastes or other wastes
deemed to be illegal traffic as the result of
conduct on the part of the importer or dispos-
er, the State of import shall ensure that the
wastes in question are disposed of in an envi-
ronmentally sound manner by the importer
or disposer or, if necessary, by itself within
30 days from the time the illegal traffic has

Artikel 9

Illegal trafik

1. I denna konvention skall varje gränsöver-
skridande transport av farligt avfall eller an-
nat avfall

a) utan underrättelse i enlighet med be-
stämmelserna i denna konvention till alla be-
rörda stater eller

b) utan en berörd stats medgivande enligt
bestämmelserna i denna konvention eller

c) med medgivande som utverkats från be-
rörda stater genom förfalskning, oriktig fram-
ställning eller bedrägeri eller

d) som på något väsentligt sätt inte över-
ensstämmer med dokumenten eller

e) som resulterar i slutligt omhändertagan-
de (till exempel dumpning) som avsiktligt
sker i strid mot denna konvention och mot
allmänna principer i internationell rätt anses
vara illegal trafik.

2. I händelse av en gränsöverskridande
transport av farligt avfall eller annat avfall,
som bedöms vara illegal trafik till följd av
exportörens eller producentens uppförande,
skall den exporterande staten ansvara för att
avfallet i fråga

a) återförs till den exporterande staten av
exportören eller producenten eller, om så är
nödvändigt, genom den exporterande statens
egen försorg, eller om detta är ogenomförbart

b) på annat sätt slutligt omhändertas i en-
lighet med bestämmelserna i denna konven-
tion inom 30 dagar från den tidpunkt då den
exporterande staten informerats om den ille-
gala trafiken eller inom en annan tidsperiod
som berörda stater kan enas om. Därför skall
berörda parter inte motsätta sig, hindra eller
stå i vägen för återsändandet av detta avfall
till den exporterande staten.

3. När det rör sig om en gränsöverskridan-
de transport av farligt avfall eller annat avfall
som bedöms vara illegal trafik till följd av
importörens eller avfallsmottagarens uppfö-
rande, skall den importerande staten ansvara
för att avfallet i fråga slutligt omhändertas på
ett miljövänligt sätt av importören eller av-
fallsmottagaren eller, om så är nödvändigt,
genom den importerande statens egen försorg

204

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

come to the attention of the State of import
or such other period of time as the States
concerned may agree. To this end, the Parties
concerned shall co-operate, as necessary, in
the disposal of the wastes in an environmen-
tally sound manner.

4. In cases where the responsibility for the
illegal traffic cannot be assigned either to the
exporter or generator or to the importer or
disposer, the Parties concerned or other Par-
ties, as appropriate, shall ensure, through co-
operation, that the wastes in question are
disposed of as soon as possible in an environ-
mentally sound manner either in the State of
export or the State of import or elsewhere as
appropriate.

5. Each Party shall introduce appropriate
national/domestic legislation to prevent and
punish illegal traffic. The Parties shall co-
operate with a view to achieving the objects
of this Article.

inom 30 dagar från den tidpunkt då den im-
porterande staten fått kännedom om den ille-
gala trafiken eller inom en annan tidsperiod
som berörda stater kan komma överens om.
Därför skall berörda parter samarbeta på er-
forderligt sätt när det gäller slutligt omhän-
dertagande av avfallet på ett miljövänligt
sätt.

4.1 fall då ansvaret för den illegala trafiken
inte kan tillskrivas varken exportören eller
producenten och inte heller importören eller
avfallsmottagaren, skall berörda parter eller
andra parter i den mån det är lämpligt till-
sammans ansvara för att avfallet i fråga slut-
ligt omhändertas så snart som möjligt på ett
miljövänligt sätt antingen i exporterande el-
ler importerande stat eller på annan plats
allteftersom det är lämpligt.

5. Varje part skall införa lämpliga lagar för
att förhindra och straffa illegal trafik. Parter-
na skall samverka i syfte att uppnå målen för
denna artikel.

Article 10

International Co-operation

1. The Parties shall co-operate with each
other in order to improve and achieve envi-
ronmentally sound management of hazard-
ous wastes and other wastes.

2. To this end, the Parties shall:

(a) Upon request, make available informa-
tion, whether on a bilateral or multilateral
basis, with a view to promoting the environ-
mentally sound management of hazardous
wastes and other wastes, including harmoni-
zation of technical standards and practices
for the adequate management of hazardous
wastes and other wastes;

(b) Co-operate in monitoring the elfects of
the management of hazardous wastes on hu-
man health and the environment;

(c) Co-operate, subject to their national
laws, regulations and policies, in the develop-
ment and implementation of new environ-
mentally sound low-waste technologies and
the improvement of existing technologies
with a view to eliminating, as far as practic-
able, the generation of hazardous wastes and

Artikel 10

Internationell samverkan

1. Parterna skall samarbeta med varandra för
att förbättra och uppnå en miljövänlig hante-
ring av farligt avfall och annat avfall.

2. För detta ändamål skall parterna

a) på begäran göra information tillgänglig,
antingen på bilateral eller multilateral basis, i
syfte att befrämja en miljövänlig hantering av
farligt avfall och annat avfall, innefattande
harmonisering av tekniska standards och me-
toder för en fullgod hantering av farligt avfall
och annat avfall;

b) samarbeta när det gäller att följa effek-
terna av hanteringen av farligt avfall på män-
niskors hälsa och miljön;

c) samarbeta, under förutsättning att ve-
derbörande lands egna lagar, förordningar
och politik tillåter det, i utvecklingen och
realiserandet av ny miljövänlig, avfallssnål
teknik och förbättringen av existerande tek-
nik i avsikt att så långt det är möjligt elimine-
ra produktion av farligt avfall och annat av-

205

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

other wastes and achieving more effective
and eflicient methods of ensuring their man-
agement in an environmentally sound man-
ner, including the study of the economic, so-
cial and environmental effects of the adop-
tion of such new or improved technologies;

(d) Co-operate actively, subject to their na-
tional laws, regulations and policies, in the
transfer of technology and management sys-
tems related to the environmentally sound
management of hazardous wastes and other
wastes. They shall also co-operate in develop-
ing the technical capacity among Parties,
especially those which may need and request
technical assistance in this field;

(e) Co-operate in developing appropriate
technical guidelines and/or codes of practice.

3. The Parties shall employ appropriate
means to co-operate in order to assist devel-
oping countries in the implementation of
subparagraphs a, b, c and d of paragraph 2 of
Article 4.

4. Taking into account the needs of devel-
oping countries, co-operation between Par-
ties and the competent intemational organi-
zations is encouraged to promote, inter alia,
public awareness, the development of sound
management of hazardous wastes and other
wastes and the adoption of new low-waste
technologies.

fall och uppnå verksammare och ändamåls-
enligare metoder för att garantera att de han-
teras på ett miljövänligt sätt, inklusive analys
av de ekonomiska och sociala effekterna
samt miljöpåverkan av införandet av sådan
ny eller förbättrad teknik;

d) samarbeta aktivt, under förutsättning
att vederbörande staters egna lagar, förord-
ningar och politik tillåter det, i överförandet
av teknik och system för en miljövänlig han-
tering av farligt avfall och annat avfall. De
skall också samarbeta när det gäller utveck-
lingen av den tekniska kapaciteten bland par-
terna, speciellt bland dem som kan komma
att behöva och begära tekniskt bistånd på
detta område;

e) samverka i fråga om utveckling av lämp-
liga tekniska riktlinjer och/eller regler för
praxis.

3. Partema skall begagna lämpliga samar-
betsmetoder för att bistå utvecklingsländerna
då det gäller att förverkliga punkterna 2 a, b,
c och d i artikel 4.

4. I betraktande av utvecklingsländernas
behov rekommenderas samarbete mellan
parterna och vederbörande internationella
organisationer för att främja bland annat all-
mänhetens medvetenhet, utvecklingen av en
miljövänlig hantering av farligt avfall och an-
nat avfall och införandet av ny avfallssnål
teknik.

Article 11

Bilateral, Multilateral and Regional Agree-
ments

1. Notwithstanding the provisions of Article
4 paragraph 5, Parties may enter into bilater-
al, multilateral, or regional agreements or ar-
rangements regarding transboundary move-
ment of hazardous wastes or other wastes
with Parties or non-Parties provided that
such agreements or arrangements do not
derogate from the environmentally sound
management of hazardous wastes and other
wastes as required by this Convention. These
agreements or arrangements shall stipulate
provisions which are not less environmental-

Artikel 11

Bilaterala, multilaterala och regionala
överenskommelser

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 4,
punkt 5, kan parterna ingå bilaterala, multi-
laterala eller regionala avtal eller träffa andra
uppgörelser beträffande gränsöverskridande
transport av farligt avfall eller annat avfall
med parter eller icke-parter, förutsatt att så-
dana avtal eller uppgörelser inte gör avkall på
den miljövänliga hantering av farligt avfall
och annat avfall som krävs i denna konven-
tion. Dessa avtal eller uppgörelser skall stipu-
lera åtgärder som inte är mindre miljövänliga
än de som föreskrivs i denna konvention,

206

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

ly sound than those provided for by this Con-
vention in particular taking into account the
interests of developing countries.

2. Parties shall notify the Secretariat of any
bilateral, multilateral or regional agreements
or arrangements referred to in paragraph 1
and those which they have entered into prior
to the entry into force of this Convention for
them, for the purpose of controlling trans-
boundary movements of hazardous wastes
and other wastes which take place entirely
among the Parties to such agreements. The
provisions of this Convention shall not affect
transboundary movements which take place
pursuant to such agreements provided that
such agreements are compatible with the en-
vironmentally sound management of hazard-
ous wastes and other wastes as required by
this Convention.

speciellt med avseende på utvecklingsländer-
nas intressen.

2. Parterna skall underrätta sekretariatet
om alla bilaterala, multilaterala eller regiona-
la avtal eller uppgörelser som omnämns i
punkt 1 samt om sådana avtal som de träffat
innan denna konvention trätt i kraft för dem,
i och för kontroll av gränsöverskridande
transporter av farligt avfall och annat avfall
som sker uteslutande mellan parter i sådana
överenskommelser. Bestämmelserna i denna
konvention påverkar inte gränsöverskridan-
de transporter som sker i enlighet med såda-
na avtal under förutsättning att sådana avtal
är förenliga med en miljövänlig hantering av
farligt avfall och annat avfall enligt kraven i
denna konvention.

Article 12

Consultations on Liability

The Parties shall co-operate with a view to
adopting, as soon as practicable, a protocol
setting out appropriate rules and procedures
in the field of liability and compensation for
damage resulting from the transboundary
movement and disposal of hazardous wastes
and other wastes.

Artikel 12

Överläggningar om ansvar

Parterna skall samarbeta i avsikt att så snart
det är genomförbart anta ett protokoll som
uppställer lämpliga regler och förfaranden
inom området ansvar och ersättning för ska-
da som uppkommit genom gränsöverskri-
dande transport och slutligt omhändertagan-
de av farligt avfall och annat avfall.

Article 13

Transmission of Information

1. The Parties shall, whenever it comes to
their knowledge, ensure that, in the case of an
accident occurring during the transboundary
movement of hazardous wastes or other
wastes or their disposal, which are likely to
present risks to human health and the envi-
ronment in other States, those States are im-
mediately informed.

2. The Parties shall inform each other,
through the Secretariat, of:

(a) Changes regarding the designation of
competent authorities and/or focal points,
pursuant to Article 5;

Artikel 13

Vidarebefordran av information

1. Parterna skall, närhelst det kommer till
deras kännedom, ansvara för att i händelse
en olycka inträffar under en gränsöverskri-
dande transport av farligt avfall eller annat
avfall eller under det slutliga omhändertagan-
det av detsamma och avfallet i fråga sanno-
likt utgör en risk för människors hälsa och
miljön i andra stater, dessa stater omedelbart
informeras.

2. Parterna skall via sekretariatet hålla var-
andra underrättade om:

a) ändringar beträffande utnämning av be-
höriga myndigheter och/eller samordnande
myndighet enligt artikel 5;

207

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

(b) Changes in their national definition of
hazardous wastes, pursuant to Article 3;

and, as soon as possible,

(c) Decisions made by them not to consent
totally or partially to the import of hazardous
wastes or other wastes for disposal within the
area under their national jurisdiction;

(d) Decisions taken by them to limit or ban
the export of hazardous wastes or other
wastes;

(e) Any other information required pursu-
ant to paragraph 4 of this Article.

3. The Parties, consistent with national
laws and regulations, shall transmit, through
the Secretariat, to the Conference of the Par-
ties established under Article 15, before the
end of each calendar year, a report on the
previous calendar year, containing the fol-
lowing information:

(a) Competent authorities and focal points
that have been designated by them pursuant
to Article 5;

(b) Information regarding transboundary
movements of hazardous wastes or other
wastes in which they have been involved,
including:

(i) The amount of hazardous wastes and
other wastes exported, their category, charac-
teristics, destination, any transit country and
disposal method as stated on the response to
notification;

(ii) The amount of hazardous wastes and
other wastes imported, their category, char-
acteristics, origin, and disposal methods;

(iii) Disposals which did not proceed as
intended;

(iv) Efforts to achieve a reduction of the
amount of hazardous wastes or other wastes
subject to transboundary movement;

(d) Information on available qualified stat-
istics which have been compiled by them on
the effects on human health and the environ-
ment of the generation, transportation and

b) ändringar av inom det egna landet gäl-
lande definition av farligt avfall enligt arti-
kel 3;

och så snart som möjligt

c) beslut som de tagit att helt eller delvis
vägra medgivande till import av farligt avfall
eller annat avfall för slutligt omhändertagan-
de inom område som befinner sig under de-
ras nationella jurisdiktion;

d) beslut som de tagit att begränsa eller
förbjuda export av farligt avfall eller annat
avfall;

e) all annan information som fordras enligt
punkt 4 i denna artikel.

3. Parterna skall, genom sekretariatet och i
överensstämmelse med respektive lands
lagar och förordningar, till den samarbets-
konferens som stadgas i artikel 15 före ut-
gången av varje kalenderår överlämna en re-
dogörelse för föregående kalenderår som
skall innehålla följande information:

a) behöriga myndigheter och samordnande
myndigheter som de utsett enligt artikel 5;

b) information beträffande gränsöverskri-
dande transporter av farligt avfall eller annat
avfall som de varit engagerade i, omfattande

i) mängd farligt avfall och annat avfall som
exporterats, avfallskategori, egenskaper, be-
stämmelseort, eventuell transiterande stat
och metod för slutligt omhändertagande i en-
lighet med vad som angetts i svaret på under-
rättelsen;

ii) mängden importerat farligt avfall och
annat avfall, avfallskategori, egenskaper, ur-
sprung och metoder för slutligt omhänderta-
gande;

iii) slutliga omhändertaganden som inte
förlöpt på avsett sätt;

iv) ansträngningar att uppnå en minskning
av mängden farligt avfall eller annat avfall
som är föremål för gränsöverskridande trans-
port;

c) information om åtgärder som de vidtagit
för att genomföra denna konvention;

d) information om tillgänglig, tillförlitlig
statistik som de sammanställt över effekterna
på människors hälsa och miljön av produk-
tion, transport och slutligt omhändertagande

208

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

disposal of hazardous wastes or other wastes;

(e) Information concerning bilateral, mul-
tilateral and regional agreements and ar-
rangements entered into pursuant to Article
11 of this Convention;

(f) Information on accidents occurring dur-
ing the transboundary movement and dispos-
al of hazardous wastes or other wastes and on
the measures undertaken to deal with them;

(g) Information on disposal options operat-
ed within the area of their national jurisdic-
tion;

(h) Information on measures undertaken
for development of technologies for the re-
duction and/or elimination of production of
hazardous wastes and other wastes; and

(i) Such other matters as the Conference of
the Parties shall deem relevant.

4. The Parties, consistent with national
laws and regulations, shall ensure that copies
of each notification concerning any given
transboundary movement of hazardous
wastes or other wastes, and the response to it,
are sent to the Secretariat when a Party con-
siders that its environment may be affected
by that transboundary movement has re-
quested that this should be done.

av farligt avfall eller annat avfall;

e) information om bilaterala, multilaterala
och regionala avtal och uppgörelser som de
träffat i enlighet med artikel 11 av denna
konvention;

f) information om olyckshändelser som in-
träffat under gränsöverskridande transport
och slutligt omhändertagande av farligt avfall
och annat avfall och om de åtgärder som
vidtagits för att bemästra dem;

g) information om olika alternativ for slut-
ligt omhändertagande som tillämpas inom
området för respektive lands jurisdiktion;

h) Information om åtgärder som vidtagits
för utveckling av teknik för reducering
och/eller eliminering av produktion av farligt
avfall och annat avfall och

i) sådana andra ärenden som samarbets-
konferensen kan komma att anse relevanta.

4. Parterna skall, så långt det är förenligt
med respektive lands lagar och förordningar,
tillse att kopior av varje underrättelse angå-
ende en given gränsöverskridande transport
av farligt avfall eller annat avfall och svaret
på densamma sänds till sekretariatet då en
part, som anser att dess miljö kan påverkas
av denna gränsöverskridande transport, har
begärt att så skall ske.

Article 14

Financial Aspects

1. The Parties agree that, according to the
specific needs of different regions and subre-
gions, regional or sub-regional centres for
training and technology transfers regarding
the management of hazardous wastes and
other wastes and the minimization of their
generation should be established. The Parties
shall decide on the establishment of appro-
priate funding mechanisms of a voluntary
nature.

2. The Parties shall consider the establish-
ment of a revolving fund to assist on an inter-
im basis in case of emergency situations to
minimize damage from accidents arising
from transboundary movements of hazard-
ous wastes and other wastes or during the
disposal of those wastes.

Artikel 14

Ekonomiska aspekter

1. Parterna är ense om att alltefter de speci-
ella behoven i olika regioner och delar av
regioner bör centra för utbildning och överfö-
ring av teknik för hantering av farligt avfall
och annat avfall samt för reducering av avfal-
let till ett minimum upprättas i dessa regio-
ner respektive delar av regioner. Parterna
skall besluta om inrättandet av lämpliga
finansieringsmekanismer av frivillig karak-
tär.

2. Parterna skall överväga införandet av en
stående kassa för bistånd på interimsbasis i
händelse av en krissituation för att minimera
skadorna som uppstår på grund av olycks-
händelser i samband med transporter av far-
ligt avfall och annat avfall eller under det
slutliga omhändertagandet av sådant avfall.

14 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 90. Bilagedel

209

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Article 15

Conference of the Parties

1. A Conference of the Parties is hereby es-
tablished. The first meeting of the Confer-
ence of the Parties shall be convened by the
Executive Director of UNEP not later than
one year after the entry into force of this
Convention. Thereafter, ordinary meetings
of the Conference of the Parties shall be held
at regular intervals to be determined by the
Conference at its first meeting.

2. Extraordinary meetings of the Confer-
ence of the Parties shall be held at such other
times as may be deemed necessary by the
Conference, or at the written request of any
Party, provided that, within six months of
the request being communicated to them by
the Secretariat, it is supported by at least one
third of the Parties.

3. The Conference of the Parties shall by
consensus agree upon and adopt rules af pro-
cedure for itself and for any subsidiary body
it may establish, as well as financial rules to
determine in particular the financial partici-
pation of the Parties under this Convention.

4. The Parties at their first meeting shall
consider any additional measures needed to
assist them in fulfilling their responsibilities
with respect to the protection and the preser-
vation of the marine environment in the con-
text of this Convention.

5. The Conference of the Parties shall keep
under continuous review and evaluation the
effective implementation of this Convention,
and, in addition, shall:

(a) Promote the harmonization of appro-
priate policies, strategies and measures for
minimizing harm to human health and the
environment by hazardous wastes and other
wastes;

(b) Consider and adopt, as required,
amendments to this Convention and its an-
nexes, taking into consideration, inter alia,
available scientific, technical, economic and
environmental information;

Artikel 15

Parternas samarbetskonferens

1. En samarbetskonferens for parterna upp-
rättas härmed. Det första mötet med denna
konferens skall sammankallas av verkställan-
de direktören för Förenta Nationernas
Miljöprogram (UNEP) senast ett år efter den-
na konventions ikraftträdande. Därefter skall
ordinarie möten med parternas konferens
hållas med jämna mellanrum som ska be-
stämmas av konferensen vid dess första
möte.

2. Extra sammanträden med parternas
samarbetskonferens skall hållas vid de andra
tidpunkter som konferensen kan komma att
bedöma nödvändiga eller efter skriftlig hem-
ställan av någon part, förutsatt att denna
hemställan inom sex månader efter det att
sekretariatet tillställt parterna densamma
stöds av minst en tredjedel av parterna.

3. Parternas samarbetskonferens skall en-
hälligt komma överens om och anta proce-
durregler för sin egen verksamhet och för
varje underordnat organ som det kan komma
att inrätta liksom regler för finansieringen, i
synnerhet för att fastställa parternas delta-
gande i finansieringen enligt denna konven-
tion.

4. Vid sitt första möte skall parterna över-
väga eventuellt ytterligare åtgärder som be-
hövs för att hjälpa dem att fullgöra sina för-
pliktelser med avseende på skydd och beva-
rande av den marina miljön inom ramen för
denna konvention.

5. Parternas samarbetskonferens skall fort-
löpande övervaka och utvärdera konventio-
nens effektiva genomförande och skall vida-
re:

a) främja harmoniseringen av lämpliga
handlingsprogram, strategier och åtgärder för
att nedbringa till ett minimum farligt avfalls
och annat avfalls skadliga inverkan på män-
niskors hälsa och miljön;

b) överväga och efter behov anta ändringar
och tillägg till denna konvention och dess
bilagor under hänsynstagande till bland an-
nat tillgänglig vetenskaplig, teknisk, ekono-
misk och miljörelaterad information;

c) överväga och vidta varje ytterligare åt-

210

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

action that may be required for the achieve-
ment of the purposes of this Convention in
the light of experience gained in its operation
and in the operation of the agreements and
arrangements envisaged in Article 11;

(d) Consider and adopt protocols as re-
quired; and

(e) Establish such subsidiary bodies as are
deemed necessary for the implementation of
this Convention.

6. The United Nations, its specialized an-
gencies, as well as any State not party to this
Convention, may be represented as observers
at meetings of the Conference of the Parties.
Any other body or agency, whether national
or intemational, governmental or non-gov-
ernmental, qualified in fields relating to haz-
ardous wastes or other wastes which has in-
formed the Secretariat of its wish to be repre-
sented as an observer at a meeting of the
Conference of the Parties, may be admitted
unless at least one third of the Parties present
object. The admission and participation of
observers shall be subject to the rules of pro-
cedure adopted by the Conference of the Par-
ties.

7. The Conference of the Parties shall un-
dertake three years after the entry into force
of this Convention, and at least every six
years thereafter, an evaluation of its effec-
tiveness and, if deemed necessary, to consid-
er the adoption of a complete or partial ban
of transboundary movements of hazardous
wastes and other wastes in light of the latest
scientific, environmental, technical and eco-
nomic information.

gärd som kan erfordras for uppnåendet av
denna konventions syften i ljuset av den erfa-
renhet som vinns under arbetet med den och
med de avtal och uppgörelser som förutses i
artikel 11;

d) överväga och anta protokoll när så er-
fordras och

e) tillsätta de underställda organ som be-
döms nödvändiga för förverkligandet av den-
na konvention.

6. Förenta Nationerna, dess fackorgan lik-
som varje stat som inte är part i denna kon-
vention kan låta sig representeras som ob-
servatörer vid sammanträden med parternas
samarbetskonferens. Organisation eller or-
gan, vare sig nationellt eller internationellt,
regeringsorgan eller icke som har kompetens
inom områden relaterade till farligt avfall el-
ler annat avfall och som har meddelat sekre-
tariatet sin önskan att låta representera sig
som observatör vid ett av samarbetskonfe-
rensens sammanträden, kan få tillstånd att
närvara såvida inte minst en tredjedel av de
närvarande parterna motsätter sig det. Till-
träde och deltagande av observatörer är
underkastade de av samarbetskonferensen
antagna procedurreglerna.

7. Tre år efter denna konventions ikraftträ-
dande och därefter minst vart sjätte år skall
parternas samarbetskonferens företa en ut-
värdering av hur verkningsfull konventionen
är och, om det bedöms nödvändigt överväga
införandet av ett totalt eller partiellt förbud
mot gränsöverskridande transporter av far-
ligt avfall och annat avfall i ljuset av de senas-
te vetenskapliga, miljörelaterade, tekniska
och ekonomiska rönen.

Article 16

Secretariat

1. The functions of the Secretariat shall be:

(a) To arrange for and service meetings
provided for in Article 15 and 17;

(b) To prepare and transmit reports based
upon information received in accordance
with Artides 3, 4, 6, 11 and 13 as well as
upon information derived from meetings of
subsidiary bodies established under Article
15 as well as upon, as appropriate, informa-

Artikel 16

Sekretariatet

1. Sekretariatets uppgifter skall vara:

a) att ordna och assistera vid de möten som
stadgas i artiklarna 15 och 17;

b) att sammanställa och vidarebefordra
rapporter baserade på information som er-
hållits i enlighet med artiklarna 3, 4, 6, 11
och 13 såväl som på information som härrör
från möten med underställda organ tillsatta
enligt artikel 15 samt i tillämpliga fall infor-

211

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

tion provided by relevant intergovernmental
and non-governmental entities;

(c) To prepare reports on its activities car-
ried out in implementation of its functions
under this Convention and present them to
the Conference of the Parties;

(d) To ensure the necessary coordination
with relevant intemational bodies, and in
particular to enter into such administrative
and contractual arrangements as may be re-
quired for the effective discharge of its func-
tions;

(e) To communicate with focal points and
competent authorities established by the Par-
ties in accordance with Article 5 of this Con-
vention;

(f) To compile information concerning au-
thorized national sites and facilities of Par-
ties available for the disposal of their hazard-
ous wastes and other wastes and to circulate
this information among Parties;

(g) To receive and convey information
from and to Parties on;

— sources of technical assistance and train-
ing;

— available technical and scientific know-
how;

— sources of advice and expertise; and

— availability of resources

with a view to assisting them, upon re-
quest, in such areas as:

— the handling of the notification system of
this Convention;

— the management of hazardous wastes and
other wastes;

— environmentally sound technologies relat-
ing to hazardous wastes and other wastes,
such as low- and non-waste technology;

— the assessment of disposal capabilities and
sites;

— the monitoring of hazardous wastes and
other wastes; and

— emergency responses;

(h) To provide Parties, upon request, with
information on consultants or Consulting
firms having the necessary technical compe-
tence in the field, which can assist them to
examine a notification for a transboundary
movement, the concurrence of a shipment of

mation som lämnats av berörda mellanstatli-
ga och icke-statliga organ;

c) att sammanställa rapporter om sin egen
verksamhet, bedriven i syfte att fullgöra dess
uppgifter i enlighet med denna konvention
och framlägga dem för parternas samarbets-
konferens;

d) att svara för den nödvändiga koordine-
ringen med berörda internationella organ och
i synnerhet träffa sådana uppgörelser av ad-
ministrativ och kontraktsenlig natur som kan
vara nödvändiga for ett effektivt fullgörande
av dess uppgifter;

e) att kommunicera med samordnande och
behöriga myndigheter utnämnda av parterna
enligt artikel 5 i denna konvention;

f) att sammanställa information angående
parternas godkända platser och anläggningar
som finns att tillgå för slutligt omhänderta-
gande av deras farliga avfall och annat avfall
och sprida denna information bland parter-
na;

g) att ta emot och förmedla information
från och till parterna om

— tillgång till tekniskt bistånd och utbildning
ning

— tillgänglig teknisk och vetenskaplig know-
how

— tillgång till råd och expertis och

— tillgängliga resurser

i syfte att på begäran bistå dem inom så-
dana områden som

— handläggning av underrättelserutinerna
enligt denna konvention

— hantering av farligt avfall och annat avfall

— miljövänlig teknik för farligt avfall och an-
nat avfall, till exempel avfallssnål och ren
teknik

— värdering av kapacitet och platser for slut-
ligt omhändertagande

— övervakning av farligt avfall och annat av-
fall samt

— agerande i krissituationer;

h) att på begäran iämna parterna informa-
tion om konsulter eller konsultfirmor som
besitter den nödvändiga tekniska kompeten-
sen inom området och kan hjälpa dem att
granska en underrättelse om en gränsöver-
skridande transport, överensstämmelsen

212

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

hazardous wastes or other wastes with the
relevant notification, and/or the fact that the
proposed disposal facilities for hazardous
wastes or other wastes are environmentally
sound, when they have reason to believe that
the wastes in question will not be managed in
an environmentally sound manner. Any such
examination would not be at the expense of
the Secretariat;

(i) To assist Parties upon request in their
identification of cases of illegal traffic and to
circulate immediately to the Parties con-
cerned any information it has received re-
garding illegal traffic;

(j) To co-operate with Parties and with rel-
evant and competent intemational organiza-
tions and agencies in the provision of experts
and equipment for the purpose of rapid assis-
tance to States in the event of an emergency
situation; and

(k) To perform such other functions rel-
evant to the purposes of this Convention as
may be determined by the Conference of the
Parties.

2. The secretariat functions will be carried
out on an interim basis by UNEP until the
completion of the first meeting of the Confer-
ence of the Parties held pursuant to Article
15.

3. At its first meeting, the Conference of
the Parties shall designate the Secretariat
from among those existing competent inter-
govemmental organizations which have sig-
nified their willingness to carry out the secre-
tariat functions under this Convention. At
this meeting, the Conference of the Parties
shall also evaluate the implementation by
the interim Secretariat of the functions as-
signed to it, in particular under paragraph 1
above, and decide upon the structures appro-
priate for those functions.

Article 17

Amendment of the Convention

1. Any Party may propose amendments to
this Convention and any Party to a protocol
may propose amendments to that protocol.
Such amendments shall take due account,

mellan en leverans farligt avfall eller annat
avfall med underrättelsen om densamma
och/eller att de föreslagna anläggningarna för
slutligt omhändertagande av farligt avfall el-
ler annat avfall är miljövänliga, när de har
anledning tro att avfallet i fråga inte kommer
att hanteras på ett miljövänligt sätt. Kostna-
derna för en sådan granskning skall inte bäras
av sekretariatet;

i) att på begäran bistå parterna med identi-
fiering av fall av illegal trafik och att omedel-
bart vidarebefordra all information det har
erhållit beträffande illegal trafik till de berör-
da parterna;

j) att samarbeta med parterna och med re-
levanta och kompetenta internationella orga-
nisationer och organ när det gäller att få fram
experter och utrustning för att kunna lämna
snabb hjälp till stater i händelse av en krissi-
tuation och

k) att uföra andra uppgifter med relevans
för denna konventions syften som kan kom-
ma att beslutas av parternas samarbetskonfe-
rens.

2. Sekretariatets uppgifter kommer att in-
terimistiskt handläggas av UNEP till dess att
det första sammanträdet med parternas sam-
arbetskonferens hållits i enlighet med artikel
15.

3. Parternas samarbetskonferens skall vid
sitt första möte utse sekretariatet bland be-
fintliga kompetenta mellanstatliga organisa-
tioner som uttryckt sin beredvillighet att ut-
föra sekretariatets uppgifter enligt denna
konvention. Vid detta möte skall parternas
samarbetskonferens också utvärdera inte-
rimssekretariatets fullgörande av de uppgif-
ter som uppdragits åt detsamma, i synnerhet
vad gäller uppgifterna under punkt 1 ovan,
och fatta beslut om lämpliga strukturer för
dessa funktioner.

Artikel 17

Ändring av konventionen

1. Varje part får föreslå ändringar av denna
konvention och varje part i ett protokoll får
föreslå ändringar av det protokollet. Sådana
ändringar skall ta vederbörlig hänsyn till

213

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

inter alia, of relevant scientific and technical
considerations.

2. Amendments to this Convention shall
be adopted at a meeting of the Conference of
the Parties. Amendments to any protocol
shall be adopted at a meeting of the Parties to
the protocol in question. The text of any pro-
posed amendment to this Convention or to
any protocol, except as may otherwise be pro-
vided in such protocol, shall be communicat-
ed to the Parties by the Secretariat at least six
months before the meeting at which it is pro-
posed for adoption. The Secretariat shall also
communicate proposed amendments to the
Signatories to this Convention for informa-
tion.

3. The Parties shall make every effort to
reach agreement on any proposed amend-
ment to this Convention by consensus. If all
efforts at consensus have been exhausted,
and no agreement reached, the amendment
shall as a last resort be adopted by a three —
fourths majority vote of the Parties present
and voting at the meeting, and shall be sub-
mitted by the Depositary to all Parties for
ratification, approval, formal confirmation
or acceptance.

4. The procedure mentioned in paragraph
3 above shall apply to amendments to any
protocol, except that a two—thirds majority
of the Parties to that protocol present and
voting at the meeting shall suflice for their
adoption.

5. Instruments of ratification, approval,
formal confirmation or acceptance of amend-
ments shall be deposited with the Depositary.
Amendments adopted in accordance with
paragraphs 3 or 4 above shall enter into force
between Parties having accepted them on the
ninetieth day after the receipt by the Deposi-
tary of their instrument of ratification, ap-
proval, formal confirmation or acceptance by
at least three —fourths of the Parties who ac-
cepted the amendments to the protocol con-
cerned, except as may otherwise be provided
in such protocol. The amendments shall en-
ter into force for any other Party on the nine-
tieth day after that Party deposits its instru-
ment of ratification, approval, formal confir-
mation or acceptance of the amendments.

bland annat relevanta vetenskapliga och tek-
niska faktorer.

2. Ändringar av denna konvention skall
antas vid ett möte med parternas samarbets-
konferens. Ändringar av ett protokoll skall
antas vid ett möte med parterna i protokollet
i fråga. Texten till en föreslagen ändring av
denna konvention eller till ett protokoll, om
inget annat stadgas i ett sådant protokoll,
skall tillställas parterna av sekretariatet se-
nast 6 månader före det möte, vid vilket det
föreslås till antagande. Sekretariatet skall
också tillställa signatärmakterna av denna
konvention föreslagna ändringar för känne-
dom.

3. Parterna skall bemöda sig till det yttersta
för att komma fram till ett enhälligt beslut
beträffande varje föreslagen ändring av den-
na konvention. Om alla bemödanden att nå
ett enhälligt beslut har uttömts och ingen
enighet uppnåtts, skall ändringen i sista hand
antas med tre fjärdedelars röstövervikt av de
vid mötet närvarande och röstande parterna
och skall av depositarien underställas samtli-
ga parter för ratificering, godkännande, for-
mell bekräftelse eller godtagande.

4. Det under punkt 3 ovan nämnda förfa-
randet skall tillämpas vid ändringar av proto-
koll bortsett från att två tredjedelars röst-
övervikt av de vid mötet närvarande och rös-
tande parterna i protokollet skall räcka för
antagande av detsamma.

5. Instrument avseende ratificering, god-
kännande, formell bekräftelse eller godtagan-
de av ändringar skall deponeras hos deposita-
rien. Ändringar som antagits i enlighet med
punkterna 3 och 4 ovan skall träda i kraft
mellan de parter som godtagit dem den nit-
tionde dagen efter det att depositarien motta-
git instrument avseende ratificering, godkän-
nande, formell bekräftelse eller godtagande
från åtminstone tre fjärdedelar av de parter
som godtagit ändringarna av protokollet, så-
vida inget annat stadgas i ett dylikt protokoll.
För varje annan part skall ändringarna träda
i kraft den nittionde dagen efter det att denna
part deponerat sitt instrument avseende rati-
ficering, godkännande, formell bekräftelse el-
ler godtagande av ändringarna.

214

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

6. For the purpose of this Article, ”Parties
present and voting” means Parties present
and casting an affirmative or negative vote.

6. I denna artikel avses med ”närvarande
och röstande parter” parter som är närvaran-
de och avger en jaröst eller nejröst.

Article 18

Adoption and Amendment of Annexes

1. The annexes to this Convention or to any
protocol shall form an integral part of this
Convention or of such protocol, as the case
may be and, unless expressly provided other-
wise, a reference to this Convention or its
protocols constitutes at the same time a refer-
ence to any annexes thereto. Such annexes
shall be restricted to scientific, technical and
administrative matters.

2. Except as may be otherwise provided in
any protocol with respect to its annexes, the
following procedure shall apply to the pro-
posal, adoption and entry into force of addi-
tional annexes to this Convention or of an-
nexes to a protocol:

(a) Annexes to this Convention and its pro-
tocols shall be proposed and adopted accord-
ing to the procedure laid down in Article 17,
paragraphs 2, 3 and 4;

(b) Any Party that is unable to accept an
additional annex to this Convention or an
annex to any protocol to which it is party
shall so notify the Depositary, in writing,
within six months from the date of the com-
munication of the adoption by the Deposi-
tary. The Depositary shall without delay no-
tify all Parties of any such notification re-
ceived. A Party may at any time substitute an
acceptance for a previous declaration of ob-
jection and the annexes shall thereupon enter
into force for that Party;

(c) On the expiry of six months from the
date of the circulation of the communication
by the Depositary, the annex shall become
effective for all Parties to this Convention or
to any protocol concerned, which have not
submitted a notification in accordance with
the provision of subparagraph (b) above.

3. The proposal, adoption and entry into
force of amendments to annexes to this Con-
vention or to any protocol shall be subject to

Artikel 18

Antagande och ändring av bilagor

1. Bilagorna till denna konvention eller till
ett protokoll skall utgöra en integrerande del
av denna konvention eller ett sådant proto-
koll alltefter omständigheterna, och såvida
inte annat uttryckligen föreskrivits, utgör en
hänvisning till denna konvention eller dess
protokoll samtidigt en hänvisning till eventu-
ella bilagor till desamma. Sådana bilagor
skall begränsas till vetenskapliga, tekniska
och administrativa ämnen.

2. Såvida inte annat föreskrivits i något
protokoll med avseende på dess bilagor, skall
följande förfaringssätt tillämpas för förslag
till, antagande och ikraftträdande av nya bi-
lagor till denna konvention eller bilagor till
ett protokoll:

a) Bilagor till denna konvention och dess
protokoll skall föreslås och antagas i enlighet
med det förfarande som fastställs i artikel 17,
punkterna 2, 3 och 4.

b) Varje part som inte kan godtaga en ny
bilaga till denna konvention eller en bilaga
till något protokoll i vilket den är part, skall
skriftligen underrätta depositarien härom
inom sex månader från datum för depositari-
ens meddelande om antagandet. Depositari-
en skall utan dröjsmål meddela alla parter
om varje sådan erhållen underrättelse. En
part kan när som helst ersätta en tidigare
anmälan om invändning med ett godtagande,
och bilagorna skall därefter träda i kraft för
denna part.

c) Efter utgången av sex månader från da-
tum för depositariens översändande av med-
delandet skall bilagan träda i kraft för alla
parter i denna konvention eller i ett berört
protokoll vilka inte lämnat in någon anmälan
om invändning i enlighet med vad som före-
skrivs under b) ovan.

3. Förslag till antagande och ikraftträdande
av ändringar av bilagor till denna konvention
eller till något protokoll skall bli föremål för

215

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

the same procedure as for the proposal, adop-
tion and entry into force of annexes to the
Convention or annexes to a protocol. An-
nexes and amendments thereto shall take due
account, inter alia, of relevant scientific and
technical considerations.

4. If an additional annex or an amendment
to an annex involves an amendment to this
Convention or to any protocol, the addition-
al annex or amended annex shall not enter
into force until such time as the amendment
to this Convention or to the protocol enters
into force.

samma förfarande som förslag till antagande
och ikraftträdande av bilagor till konventio-
nen eller bilagor till ett protokoll. Bilagor och
ändringar av desamma skall ta vederbörlig
hänsyn till bland annat relevanta vetenskap-
liga och tekniska faktorer.

4. Om en ny bilaga eller en ändring av en
bilaga medför en ändring av denna konven-
tion eller av ett protokoll, skall den nya bila-
gan eller ändrade bilagan inte träda i kraft
förrän vid tidpunkten för ikraftträdandet av
ändringen av denna konvention eller av pro-
tokollet.

Article 19

Verification

Any Party which has reason to believe that
another Party is acting or has acted in breach
of its obligations under this Convention may
inform the Secretariat thereof, and in such an
event, shall simultaneously and immediately
inform, directly or through the Secretariat,
the Party against whom the allegations are
made. All relevant information should be
submitted by the Secretariat to the Parties.

Artikel 19

Påstående om åsidosättande av förpliktelser
enligt konventionen

Varje part som har anledning tro att en an-
nan part åsidosätter eller har åsidosatt sina
förpliktelser enligt denna konvention, kan
underrätta sekretariatet om detta och skall i
så fall samtidigt och omedelbart, direkt eller
genom sekretariatet, underrätta den part mot
vilken anklagelserna riktas. All relevant in-
formation bör tillställas parterna av sekreta-
riatet.

Article 20

Settlement of Disputes

1. In case of a dispute between Parties as to
the interpretation or application of, or com-
pliance with, this Convention or any protocol
thereto, they shall seek a settlement of the
dispute through negotiation or any other
peaceful means of their own choice.

2. If the Parties concerned cannot settle
their dispute through the means mentioned
in the preceding paragraph, the dispute, if the
parties to the dispute agree, shall be submit-
ted to the International Court of Justice or to
arbitration under the conditions set out in
Annex VI on Arbitration. However, failure to
reach common agreement on submission of
the dispute to the International Court of Jus-
tice or to arbitration shall not absolve the
Parties from the responsibility of continuing
to seek to resolve it by the means referred to
in paragraph 1.

Artikel 20

Biläggande av tvister

1. I händelse tvist uppstår mellan parterna
rörande tolkningen, tillämpningen eller upp-
fyllelsen av denna konvention eller tillhöran-
de protokoll, skall de eftersträva ett biläggan-
de av tvisten genom förhandlingar eller några
andra fredliga medel som de själva väljer.

2. Om berörda parter inte kan bilägga tvis-
ten på sätt som nämns under föregående
punkt, skall tvisten, om parterna i densamma
går med på det, hänskjutas till Internationella
domstolen eller till skiljedom på de villkor
som anges i bilaga VI rörande skiljedom. Ett
misslyckande att nå fram till en överenskom-
melse om att hänskjuta tvisten till Internatio-
nella domstolen eller till skiljedom fritar
dock inte parterna från ansvaret att fortsätta
försöken att slita tvisten genom de medel
som omnämns i punkt 1.

216

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

3. When ratifying, accepting, approving,
formally confirming or acceding to this Con-
vention, or at any time thereafter, a State or
political and/or economic integration organi-
zation may declare that it recognizes as com-
pulsory ipso facto and without special agree-
ment, in relation to any Party accepting the
same obligation:

(a) submission of the dispute to the Inter-
national Court of Justice; and/or

(b) arbitration in accordance with the pro-
cedures set out in Annex VI.

Such declaration shall be notified in writ-
ing to the Secretariat which shall communi-
cate it to the Parties.

3. Vid ratificeringen, godtagandet, godkän-
nandet, den formella bekräftelsen av eller an-
slutningen till denna konvention eller vid nå-
gon senare tidpunkt kan en stat eller organi-
sation för politisk och/eller ekonomisk inte-
gration förklara att den erkänner som obliga-
toriskt och liggande i sakens natur utan sär-
skild överenskommelse, i förhållande till nå-
gon annan part som erkänner samma förplik-
telse:

a) hänskjutande av tvisten till Internatio-
nella domstolen och/eller

b) skiljedom i enlighet med de i bilaga VI
angivna förfaringssätten.

En sådan deklaration skall förmedlas
skriftligen till sekretariatet, som skall tillstäl-
la parterna den.

Article 21

Signature

This Convention shall be open for signature
by States, by Namibia, represented by the
United Nations Council for Namibia, and by
political and/or economic integration organi-
zations, in Basel on 22 March 1989, at the
Federal Department of Foreign Affairs of
Switzerland in Beme from 23 March 1989 to
30 June 1989 and at United Nations Head-
quarters in New York from 1 July 1989 to 22
March 1990.

Artikel 21

Undertecknande

Denna konvention skall vara öppen för
undertecknande av stater, av Namibia, före-
trätt av Förenta Nationernas Råd för Nami-
bia, och av organisationer för politisk och/
eller ekonomisk integration i Basel den 22
mars 1989, på Schweiz’ utrikesdepartement i
Bern den 23 mars 1989 till den 30juni 1989
och i Förenta Nationernas högkvarter i New
York från den ljuli 1989 till den 22 mars
1990.

Article 22

Ratification, Acceptance, Formal Confirma-
tion or Approval

1. This Convention shall be subject to ratifi-
cation, acceptance or approval by States and
by Namibia, represented by the United Na-
tions Council for Namibia, and to formal
confirmation or approval by political and/or
economic integration organizations. Instru-
ments of ratification, acceptance, formal
confirmation or approval shall be deposited
with the Depositary.

2. Any organization referred to in para-
graph 1 above which becomes a Party to this
Convention without any of its member States
being a Party shall be bound by all the obliga-

Artikel 22

Ratificering, godtagande, formell bekräftelse
eller godkännande

1. Denna konvention skall ratificeras, godta-
gas eller godkännas av stater och av Namibia,
företrätt av Förenta Nationernas Råd för Na-
mibia, och formellt bekräftas eller godkännas
av organisationer för politisk och/eller eko-
nomisk integration. Instrument avseende ra-
tificering, godtagande, formell bekräftelse el-
ler godkännande skall deponeras hos deposi-
tarien.

2. En organisation av det slag som åbero-
pas i punkt 1 ovan som blir part i denna kon-
vention utan att någon av dess medlemssta-
ter blir part skall vara bunden av samtliga

217

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

tions under the Convention. In the case of
such organizations, one or more of whose
member States is a Party to the Convention,
the organization and its member States shall
decide on their respective responsibilities for
the performance of their obligations under
the Convention. In such cases, the organiza-
tion and the member States shall not be en-
titled to exercise rights under the Conven-
tion concurrently.

3. In their instruments of formal confirma-
tion or approval, the organizations referred
to in paragraph 1 above shall declare the ex-
tent of their competence with respect to the
matters governed by the Convention. These
organizations shall also inform the Deposi-
tary, who will inform the Parties of any sub-
stantial modification in the extent of their
competence.

Article 23

Accession

1. This Convention shall be open for acces-
sion by States, by Namibia, represented by
the United Nations Council for Namibia,
and by political and/or economic integration
organizations from the day after the date on
which the Convention is closed for signature.
The instruments of accession shall be depos-
ited with the Depositary.

2. In their instruments of accession, the
organizations referred to in paragraph 1
above shall declare the extent of their compe-
tence with respect to the matters governed by
the Convention. These organizations shall
also inform the Depositary of any substantial
modification in the extent of their compe-
tence.

3. The provisions of Article 22 paragraph

2, shall apply to political and/or economic
integration organizations which accede to
this Convention.

Article 24

Right to Vo te

1. Except as provided for in paragraph 2 be-
low, each Contracting Party to this Conven-
tion shall have one vote.

åtaganden enligt denna konvention. När det
gäller sådana organisationer och en eller flera
av dess medlemsstater är part i konventio-
nen, skall organisationen och dess medlems-
stater besluta om vars och ens ansvar for
fullgörandet av sina åtaganden enligt kon-
ventionen. I sådana fall skall organisationen
och dess medlemsstater inte ha rätt att utöva
rättigheter enligt konventionen samtidigt.

3. Organisationer som åsyftas under punkt
1) ovan skall i sina instrument rörande for-
mell bekräftelse eller godkännande uppge
omfattningen av sin behörighet i ärenden
som regleras av konventionen. Dessa organi-
sationer skall också underrätta depositarien,
som meddelar parterna om väsentliga for-
ändringar i omfattningen av deras kompe-
tens.

Artikel 23

Anslutning

1. Denna konvention skall vara öppen for
anslutning av stater, av Namibia, företrätt av
Förenta Nationernas Råd för Namibia, och
av organisationer för politisk och/eller eko-
nomisk integration från och med dagen efter
sista datum för undertecknande av konven-
tionen. Anslutningsinstrumenten skall depo-
neras hos depositarien.

2. I sina anslutningsinstrument skall de or-
ganisationer som åsyftas i punkt 1 ovan upp-
ge omfattningen av sin behörighet vad gäller
de angelägenheter som regleras av denna
konvention. Dessa organisationer skall även
underrätta depositarien om väsentliga för-
ändringar i omfattningen av sin behörighet.

3. Bestämmelserna i artikel 22, punkt 2,
skall gälla för organisationer för politisk
och/eller ekonomisk integration som ansluter
sig till denna konvention.

Artikel 24

Rösträtt

1. Med undantag för vad som stadgas i punkt
2 nedan skall varje avtalsslutande part i den-
na konvention ha en röst.

218

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

2. Political and/or economic integration
organizations, in matters within their compe-
tence, in accordance with Article 22, para-
graph 3, and Article 23, paragraph 2, shall
exercise their right to vote with a number of
votes equal to the number of their member
States which are Parties to the Convention or
the relevant protocol. Such organizations
shall not exercise their right to vote if their
member States exercise theirs, and vice
versa.

2. Organisationer för politisk och/eller eko-
nomisk integration skall i angelägenheter
inom sina kompetensområden och i enlighet
med artikel 22, punkt 3 och artikel 23, punkt
2 utöva sin rätt att rösta med ett antal röster
som motsvarar antalet medlemsstater i ve-
derbörande organisation som är parter i kon-
ventionen eller i relevant protokoll. Sådana
organisationer skall inte utöva sin rätt att
rösta om deras medlemsstater utövar sin och
vice versa.

Article 25

Entry into Force

1. This Convention shall enter into force on
the ninetieth day after the date of deposit of
the twentieth instrument of ratification, ac-
ceptance, formal confirmation, approval or
accession.

2. For each State or political and/or eco-
nomic integration organization which rati-
fies, accepts, approves or formally confirms
this Convention or accedes thereto after the
date of the deposit of the twentieth instru-
ment of ratification, acceptance, approval,
formal confirmation or accession, it shall en-
ter into force on the ninetieth day after the
date of deposit by such State or political and/
or economic integration organization of its
instrument of ratification, acceptance, ap-
proval, formal confirmation or accession.

3. For the purposes of paragraphs 1 and 2
above, any instrument deposited by a politi-
cal and/or economic integration organization
shall not be counted as additional to those
deposited by member States of such organi-
zation.

Artikel 25

Ikraftträdande

1. Denna konvention träder i kraft den nit-
tionde dagen efter depositionen av det tju-
gonde instrumentet avseende ratificering,
godtagande, formell bekräftelse, godkännan-
de eller anslutning

2. För varje stat eller organisation för poli-
tisk och/eller ekonomisk integration som ra-
tificerar, godtar, godkänner eller formellt be-
kräftar denna konvention eller ansluter sig
till den efter depositionen av det tjugonde
instrumentet avseende ratificering, godta-
gande, godkännande, formell bekräftelse el-
ler anslutning, träder den i kraft den nittion-
de dagen efter det datum då sådan stat eller
organisation för politisk och/eller ekonomisk
integration deponerat sitt instrument avseen-
de ratificering, godtagande, godkännande,
formell bekräftelse eller anslutning.

3. Med avseende på punkterna 1 och 2
ovan skall ett instrument som deponerats av
en organisation för politisk och/eller ekono-
misk integration inte räknas som ett tillägg
till dem som deponerats av medlemsstater i
en sådan organisation.

Article 26

Reservations and Declarations

1. No reservation or exception may be made
to this Convention.

2. Paragraph 1 of this Article does not pre-
clude a State or political and/or economic
integration organization, when signing, rati-
fying, accepting, approving, formally con-
firming or acceding to this Convention, from

Artikel 26

Reservationer och förklaringar

1. Ingen reservation och inget undantag får
göras med avseende på denna konvention.

2. Punkt 1 i denna artikel hindrar inte en
stat eller organisation för politisk och/eller
ekonomisk integration från att, då den
undertecknar, ratificerar, godtar, godkänner,
formellt bekräftar eller ansluter sig till denna

219

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

making declarations or statements, however
phrased or named, with a view, inter alia, to
the harmonization of its laws and regulations
with the provisions of this Convention, pro-
vided that such declarations or statements do
not purport to exclude or to modify the legal
effects of the provisions of the Convention in
their application to that State.

konvention, avge förklaringar eller deklara-
tioner, formulerade och benämnda efter eget
skön, i syfte att bland annat harmonisera dess
lagar och förordningar med bestämmelserna i
denna konvention, förutsatt att sådana för-
klaringar eller deklarationer inte går ut på att
förhindra eller förändra de rättsliga verk-
ningarna av denna konventions bestämmel-
ser vad gäller deras tillämpning på denna
stat.

Article 27

rVithdrawal

1. At any time after three years from the date
on which this Convention has entered into
force for a Party, that Party may withdraw
from the Convention by giving written notifi-
cation to the Depositary.

2. Withdrawal shall be effective one year
from receipt of notification by the Deposi-
tary, or on such later date as may be specified
in the notification.

Article 28

Depository

The Secretary-General of the United Nations
shall be the Depository of this Convention
and of any protocol thereto.

Artikel 27

Frånträdande

1. Part får när som helst efter utgången av tre
år räknat från dagen för denna konventions
ikraftträdande för parten i fråga frånträda
konventionen genom skriftlig underrättelse
till depositarien.

2. Frånträdandet träder i kraft ett år efter
det att depositarien mottagit underrättelsen
eller vid sådan senare tidpunkt som kan kom-
ma att anges i underrättelsen.

Artikel 28

Depositarie

Förenta Nationernas generalsekreterare skall
vara depositarie för denna konvention och
för alla protokoll till densamma.

Article 29

Authentic texts

The original Arabic, Chinese, English,
French, Russian and Spanish texts of this
Convention are equally authentic.

IN WITNESS WHEREOF the under-
signed, being duly authorized to that effect,
have signed this Convention.

Done at...........................

on the ........................ day

of........................... 1989

Artikel 29

Autentiska texter

De arabiska, kinesiska, engelska, franska,
ryska och spanska originaltexterna till denna
konvention äger lika giltighet.

Till bekräftelse härav har undertecknade,
därtill vederbörligen befullmäktigade, under-
tecknat denna konvention.

Som skedde i ............. den ............ 1989

220

Annex I

Categories of wastes to be controlled

Waste Streams

Yl Clinical wastes from medical care in
hospitals, medical centers and clinics

Y2 Wastes from the production and prepa-
ration of pharmaceutical products

Y3 Waste pharmaceuticals, drugs and med-
icines

Y4 Wastes from the production, formula-
tion and use of biocides and phytophar-
maceuticals

Y5 Wastes from the manufacture, formula-
tion and use of wood preserving Chemi-
cals

Y6 Wastes from the production, formula-
tion and use of organic solvents

Y7 Wastes from heat treatment and temper-
ing operations containing cyanides

Y8 Waste mineral oils unfit for their origi-
nally intended use

Y9 Waste oils/water, hydrocarbons/water
mixtures, emulsions

Y10 Waste substances and artides contain-
ing or contaminated with polychlorinat-
ed biphenyls (PCBs) and/or poly-
chlorinated terphenyls (PCTs) and/or
polybrominated biphenyls (PBBs)

Yll Waste tarry residues arising from refi-
ning, distillation and any pyrolytic treat-
ment

Y12 Wastes from production, formulation
and use of inks, dyes, pigments, paints,
lacquers, vamish

Y13 Wastes from production, formulation
and use of resins, latex, plasticizers,
glues/adhesives

Y14 Waste Chemical substances arising from
research and development or teaching
activities which are not identified and/
or are new and whose effects on man
and/or the environment are not known

Yl5 Wastes of an explosive nature not
subject to other legislation

Prop. 1990/91:90
Bilaga 13.17

Bilaga I

Avfallskategorier som skall kontrolleras
Avfallstyp med hänsyn till ursprung

Yl Sjukvårdsavfall från läkarvård på sjuk-
hus, läkarmottagningar och kliniker

Y2 Avfall från tillverkning och beredning
av läkemedelsprodukter

Y3 Rester av läkemedel, droger och medici-
ner

Y4 Avfall från produktion, formulering och
användning av biocider och phytofar-
maka

Y5 Avfall från tillverkning, formulering och
användning av organiska lösningsmedel

Y6 Avfall från produktion, formulering och
användning av organiska lösningsmedel

Y7 Avfall från värmebehandlings- och
härdningsprocesser innehållande cyani-
der

Y8 Mineralspillolja som är oduglig för det
ändamål den ursprungligen var avsedd
för

Y9 Spillolja/vatten, kol vät en/vattenbland-
ningar, emulsioner

Y10 Avfallsämnen och artiklar som innehål-
ler eller förorenats av polyklorerade bi-
fenyler (PCB) och/eller polyklorerade
terfenyler (PCT) och/eller polybromera-
de bifenyler (PBB)

Y11 Tjäravfall härrörande från raffinering,
destillering och pyrolysbehandlingar

Y12 Avfall från produktion, formulering och
användning av tryckfärger, färgämnen
(för textilier, läder papper etc.), pig-
ment, målarfärg, lacker, fernissa

Y13 Avfall från tillverkning, formulering och
användning av hartser, latex, mjuk-
ningsmedel, lim/adhesiver

Y14 Kemiska avfallsämnen härrörande från
forskning och utveckling eller undervis-
ningsverksamhet som inte är identifiera-
de och vars verkningar på människor
och/eller miljön inte är kända

Yl5 Avfall av explosiv beskaffenhet som inte
är föremål för annan lagstiftning

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Y16 Wastes from production, formulation
and use of photographic Chemicals and
Processing materials

Yl7 Wastes resulting from surface treatment
of metals and plastics

Y18Residues arising from industrial waste
disposal operations

Yl6 Avfall från tillverkning, formulering och
användning av kemikalier för material
och processer i fotograferingsverksam-
het

Y17 Avfall som härrör från ytbehandling a
metaller och plast

Y18 Restprodukter från processer för slutligt
omhändertagande av tillverkningsavfall

Wastes having as constituents:

Y19 Metal carbonyls

Y20 Beryllium: beryllium compounds

Y21 Hexavalent chromium compounds

Y22 Copper compounds

Y23 Zinc compounds

Y24 Arsenic; arsenic compounds

Y25 Selenium; selenium compounds

Y26 Cadmium; cadmium compounds

Y27 Antimony; antimony compounds

Y28 Tellurium; tellurium compounds

Y29 Mercury; mercury compounds

Y30 Thallium; thallium compounds

Y31 Lead; lead compounds

Y32 Inorganic fluorine compounds exclu-
dingcalcium fluoride

Y33 Inorganic cyanides

Y34 Acidic Solutions or acids in solid form

Y35 Basic Solutions or bases in solid form

Y36 Asbestos (dust and fibres)

Y37 Organic phosphorous compounds

Y38 Organic cyanides

Y39 Phenols; phenol compounds including
chlorophenols

Y40 Ethers

Y41 Halogenated organic solvents

Y42 Organic solvents excluding halogenated
solvents

Y43 Any congenor of polychlorinated di-
benzo-furan

Y44 Any congenor of polychlorinated di-
benzo-p-dioxin

Y45 Organohalogen compounds other than
substances referred to in this Annex (eg.
Y39, Y41, Y42, Y43, Y44).

Avfall som har som beståndsdelar:

Yl9 Metallkarbonyler

Y20 Beryllium, berylliumföreningar

Y21 Sexvärdiga kromföreningar

Y22 Kopparföreningar

Y23 Zinkföreningar

Y24 Arsenik, arsenikföreningar

Y25 Selen, selenföreningar

Y26 Kadmium, kadmiumföreningar

Y27 Antimon, Antimonföreningar

Y28 Tellur, tellurföreningar

Y29 Kvicksilver, kvicksilverföreningar

Y30 Tallium, talliumföreningar

Y31 Bly, blyföreningar

Y32 Oorganiska fluorföreningar med undan-
tag av kalciumfluorid

Y33 Oorganiska cyanider

Y34 Sura lösningar eller syror i fast form

Y35 Basiska lösningar eller baser i fast form

Y36 Asbest (damm och fibrer)

Y37 Organiska fosforföreningar

Y38 Organiska cyanider

Y39 Fenoler, fenolföreningar inklusive klor-
fenoler

Y40 Eter

Y41 Halogena organiska lösningsmedel

Y42 Organiska lösningsmedel utom halogena
lösningsmedel

Y43 Alla polyklorerat dibensofuran kemiskt
närstående substanser

Y44 Alla polyklorerat dibens-p-dioxin ke-
miskt närstående substanser

Y45 Andra halogena organiska föreningar än
de ämnen som omnämnts i denna bilaga
(t.ex. Y39, Y41, Y42, Y43, Y44)

222

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Annex II

Categories of wastes requiring special consid-
eration

Y46 Wastes collected from households

Y47 Residues arising from the incineration
of household wastes

Annex III

List of Hazardous Characteristics

UN
Class* Code Characteristics

1 Hl Explosive

An explosive substance or waste
is a solid or liquid substance or
waste (or mixture of substances
or wastes) which is in itself ca-
pable by Chemical reaction of
producing gas at such a tempe-
rature and pressure and at such
a speed as to cause damage to
the surroundings.

3 H3 Flammable liquids

The word ”flammable” has the
same meaning as ”inflamm-
able”. Flammable liquids are
liquids, or mixtures of liquids,
or liquids containing solids in
solution or suspension (for ex-
amples, paints, varnishes, lac-
quers, etc., but not including
substances or wastes otherwise
classified on account of their
dangerous characteristics)
which give off a flammable va-
pour at temperatures of not
more than 6O.5°C, closed-cup
test, or not more than 65.6°C,
open-cup test. (Since the results
of open-cup tests and of closed
cup tests are not strictly compa-
rable and even individual re-
sults by the same test are often

* Corresponds to the hazard classification system
included in the United Nations Recommedations
on the Transport of Dangerous Goods (ST/SG/
AC.10/l/Rev.5, United Nations, New York, 1988).

Bilaga II

Avfallskategorier som fordrar speciell behand-
ling

Y46 Hushållsavfall

Y47 Restprodukter som uppstår genomför-
bränning av hushållsavfall

Bilaga III

Förteckning över egenskaper som innebär
risker

FN-
klass* Kod Egenskaper
1 H1 Explosivt

Ett explosivt ämne eller avfall är
ett fast eller flytande ämne eller
avfall (eller blandning av ämnen
eller avfall) som har förmåga att
genom en kemisk reaktion i sig
själv alstra gas vid sådan tempe-
ratur och sådant tryck samt med
sådan hastighet att det förorsa-
kar skada på omgivningen.

3 H3 Brandfarliga vätskor

Brandfarliga vätskor är vätskor
eller vätskeblandningar eller
vätskor innehållande fasta
ämnen i lösning eller suspension
(till exempel målarfärger, fernis-
sor, lacker etc., dock inte inklu-
derande ämnen eller avfall som
på annat sätt klassificeras på
grund av sina farliga egenska-
per) vilka avger en brandfarlig
gas vid så låga temperaturer
som 60,5° C vid test i sluten bä-
gare och 65,6° C vid test i öppen
bägare. (Eftersom resultat från
tester med öppen bägare och
med sluten bägare inte är exakt
jämförbara, och då även indivi-
duella resultat vid samma test
ofta skiljer sig från varandra, är
bestämmelser som avviker från

* Överenstämmer med det riskklassificeringssys-
tem som är upptaget i Förenta Nationernas Recom-
mendations on the Transport of Dangerous Goods
(ST/SG/AC.10/1 5:e omarbetade upplagan, Fören-
ta Nationerna, New York 1988).

223

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

variable, regulations varying
		from the above figures to make allowance for such differences would be within the spirit of this definition.)
4.1	H4.1	Flammable solids Solids, or waste solids, other than those classed as explosives, which under conditions encoun- tered in transport are readily combustible, or may cause or contribute to fire through fric- tion.	4.1
4.2	H4.2	Substances or wastes liable to spontaneous combustion Substances or wastes wich are liable to spontaneous heating under normal conditions en- countered in transport, or to heating up on contact with air, and being then liable to catch fire.	4.2
4.3	H4.3	Substances or wastes which, in contact with water emit flam- mable gases Substances or was- tes which, by interaction with water, are liable to become spontaneously flammable or to • give off flammable gases in dangerous quantities.	4.3
5.1	H5.1	Oxidizing Substances or wastes which, while in themselves not necessa- rily combustible, may, generally by yielding oxygen cause, or contribute to, the combustion of other materials.	5.1
5.2	H5.2	Organic Peroxides Organic substances or wastes which contain the bivalent-o-o- structure are thermally unstable substances which may undergo exothermic self-accelerating de- composition.	5.2
6.1	H6.1	Poisonous (Acute) Substances or wastes liable ei- ther to cause death or serious injury or to harm human health	6.1

ovanstående siffror for att ta
hänsyn till sådana skillnader i
övererensstämmelse med ande-
meningen i denna definition.

H4.1 Brandfarliga fasta ämnen

Andra fasta ämnen eller annat
fast avfall än sådana/sådant som
klassificeras som explosiva/ex-
plosivt som under förhållanden
vilka kan förekomma under
transport är lätt brännbara eller
kan förorsaka eller bidraga till
brand genom friktion.

H4.2 Ämnen eller avfall som har lätt
för självantändning

Ämnen eller avfall som har lätt
för självupphettning under nor-
mala omständigheter som före-
kommer under transport eller
for att hettas upp vid kontakt
med luft och som då tenderar att
fatta eld.

H4.3 Ämnen eller avfall som vid kon-
takt med vatten avger brandfar-
liga gaser

Ämnen eller avfall som genom
reaktioner med vatten kan bli
självantändande eller avge
brandfarliga gaser i farliga
mängder.

H5.1 Oxiderande

Ämnen eller avfall som, fastän i
sig själva inte nödvändigtvis
brännbara, kan, vanligen genom
att producera syre, orsaka eller
bidraga till förbränningen av
andra material.

H5.2 Organiska peroxider

Organiska ämnen eller avfall
som innehåller den tvåvärdig O-
O-sturkturen är termiskt insta-
bila ämnen som kan undergå
värmeavgivande, självaccelere-
rande sönderdelning.

H6.1 Giftiga (akut)

Ämnen eller avfall som kan or-
saka antingen död eller allvarlig
skada eller skada människors

224

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

if swallowed or inhaled or by skin contact.				hälsa om de sväljs eller inandas eller kommer i kontakt med hu- den.
6.2	H6.2	Infectious substances Substances or wastes containing viable micro organisms or their toxins which are known or sus- pected to cause disease in an- imals or humans.	6.2	H6.2	Smittämnen Ämnen eller avfall innehållande livskraftiga mikroorganismer el- ler deras toxiner vilka man vet eller misstänker orsakar sjuk- domar hos djur eller människor.
8	H8	Corrosives Substances or wastes which, by Chemical action, will cause se- vere damage when in contact with living tissue, or, in the case of leakage, will materially dam- age, or even destroy, other goods or the means of transport; they may also cause other ha- zards.	8	H8	Frätmedel Ämnen eller avfall som genom kemisk verkan orsakar svår ska- da när de kommer i kontakt med levande vävnad eller, i händelse av läckage, avsevärt skadar eller till och med förstör andra varor eller transportmed- len. De kan även orsaka andra vådor.
9	H10	Liberation of toxic gases in con- tact with air or water Substances or wastes which, by interaction with air or water, are liable to give off toxic gases in dangerous quantities.	9	H10	Frigörande av toxiska gaser i kontakt med luft eller vatten Ämnen eller avfall som genom samverkan med luft eller vatten kan avge toxiska gaser i farliga mängder.
9	Hll	Toxic (Delayed or chronic) Substances or wastes which, if they are inhaled or ingested or if they penetrate the skin, may in- volve delayed or chronic effects, including carcinogenicity.	9	Hll	Toxiska (fördröjda eller kronis- ka) Ämnen eller avfall som, om de inandas eller sväljs eller om de tränger genom huden, kan med- föra fördröjda eller kroniska verkningar, inklusive cancer- ogena.
9	H12	Ecotoxic Substances or wastes which if released present or may present immediate or delayed adverse impacts to the environment by means of bioaccumulation and/ or toxic effects upon biotic sys- tems.	9	H12	Ekotoxiska Ämnen eller avfall som om de frigörs leder till eller kan leda till omedelbara eller fördröjda ogynnsamma effekter på miljön genom bioackumulering och/el- ler toxiska effekter på biotiska system.
9	H13	Capable, by any means, after disposal, of yielding another material, e.g., leachate which possesses any of the characteris- tics listed above.	9	H13	I stånd att på något sätt efter slutligt omhändertagande fram- bringa ett annat ämne, t ex lakvatten, som har någon av de egenskaper som tagits upp ovan.

15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

225

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Tests

The potential hazards posed by certain types
of wastes are not yet fully documented; tests
to define quantitatively these hazards do not
exist. Further research is necessary in order
to develop means to characterise potential
hazards posed to man and/or the environ-
ment by these wastes. Standardized tests
have been derived with respect to pure subs-
tances and materials. Many countries have
developed national tests wich can be applied
to materials listed in Annex I, in order to
decide if these materials exhibit any of the
characteristics listed in this Annex.

Annex IV

Disposal operations

A. Operations wich do not lead to the possi-
bility of resource recovery, recycling, recla-
mation, direct re-use or alternative uses

Section A encompasses all such disposal ope-
rations which occur in practice.

Dl Deposit into or onto land, (e.g., landfill,
etc.)

D2 Land treatment, (e.g., biodegradation of
liquid or sludgy discards in soils, etc.)

D3 Deep injection, (e.g., injection of pum-
pable discards into wells, salt domes or
naturally occurring repositories, etc.)

D4 Surface impoundment, (e.g., placement
of liquid or sludge discards into pits,
ponds or lagoons, etc.)

D5 Specially engineered landfill, (e.g., pla-
cement into lined discrete cells which
are capped and isolated from one an-
other and the environment, etc.)

D6 Release into a water body except seas/
oceans

D7 Release into seas/oceans including sea-
bed insertion

D8 Biological treatment not specified else-
where in this Annex which results in
final compounds or mixtures which are

Prov

De potentiella risker som vissa avfallstyper
innebär är ännu inte fullständigt dokumente-
rade — prov för att kvantitativt bestämma
dessa risker existerar inte. Ytterligare forsk-
ning är nödvändig för att utveckla metoder
för att beskriva de potentiella risker som des-
sa avfall utgör för människor och/eller mil-
jön. Standardtester har framtagits för rena
substanser och material. Många länder har
utvecklat tester som tillämpas inom det egna
landet och kan användas på ämnen upptagna
i bilaga 1 för att konstatera om dessa ämnen
uppvisar någon av de egenskaper som uppta-
gits i denna bilaga.

Bilaga IV

Metoder för slutligt omhändertagande

A. Metoder som inte leder till möjligheter till
resursåtervinning, materialåtervinning, åter-
vinning, direkt återbruk eller alternativa an-
vändningsområden.

Avdelning A omfattar alla de metoder för
slutligt omhändertagande som förekommer i
praktiken.

Dl Deponering i eller på marken (till exem-
pel avfallsupplag)

D2 Jordbehandling (till exempel biologisk
nedbrytning av flytande eller slammiga
utsläpp i jord, etc.)

D3 Djupinjektion, (t.ex. injektion av
pumpbara utsläpp i brunnar, konforma-
de saltformationer och naturliga före-
kommande förvaringsrum)

D4 Ytdeponering i avfallsdammar (t.ex.
placering av flytande eller slammigt av-
fall i gropar, dammar eller laguner)

D5 Särskilt anordnade avfallsupplag (t.ex
placering i från varandra avgränsade
upplagsrum, täckta och isolerade från
varandra och omgivningen, etc.)

D6 Dumpning i annat vattensystem än
hav/oceaner

D7 Dumpning i hav/oceaner inklusive lag-
ring i havsbotten

D8 Biologisk behandling, ej upptagen någon
annanstans i denna bilaga, som resul-
terar i slutliga föreningar eller samman-

226

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

discarded by means of any of the oper-
ations in Section A

D9 Physico Chemical treatment not speci-
fied elsewhere in this Annex which re-
sults in final compounds or mixtures
which are discarded by means of any of
the operations in Section A, (e.g., evapo-
ration, drying, calcination, neutralisa-
tion, precipitation, etc.)

D10 Incineration on land

Dl 1 Incineration at sea

D12 Permanent storage (e.g., emplacement
of containers in a mine, etc.)

Dl3 Blending or mixing prior to submission
to any of the operations in Section A

D14 Repacking prior to submission to any of
the operations in Section A

Dl5 Storage pending any of the operations in
Section A

B. Operations which may lead to resource
recovery, recycling, reclamation, direct re-
use or alternative uses.

Section B encompasses all such operations
with respect to materials legally defined as or
considered to be hazardous wastes and which
otherwise would have been destined for ope-
rations included in Section A

R1 Use as a fuel (other than in direct incine-
ration) or other means to generate ener-
gy

R2 Solvent reclamation/regeneration

R3 Recycling/reclamation of organic subs-
tances which are not used as solvents

R4 Recycling/reclamation of metals and
metal compounds

R5 Recycling/reclamation of other inorga-
nic materials

R6 Regeneration of acids or bases

R7 Recovery of components used for pollu-
tion abatement

R8 Recovery of components from catalysts

sättningar som kasseras med hjälp av
någon av processerna i avdelning A

D9 Fysikalisk-kemisk behandling, ej uppta-
gen någon annanstans i denna bilaga,
som leder till slutliga föreningar eller
sammansättningar som kasseras medelst
någon av processerna i avdelning A
(t.ex. förgasning, torkning, kalcinering,
neutralisering, fällning, etc.)

D10 Förbränning på land

Dl 1 Förbränning till havs

Dl2 Permanent förvaring (t. ex. placering av
behållare i en gruva etc.)

Dl3 Blandning innan avfallet underkastas
någon av processerna omnämnda i av-
delning A

D14 Ompackning innan avfallet underkastas
någon av processerna omnämnda i av-
delning A

Dl5 Lagring i avvaktan på slutligt omhän-
dertagande genom någon av processerna
omnämnda i avdelning A.

B. Metoder som kan leda till resursåtervin-
ning, materialåtervinning, återvinning, di-
rekt återbruk eller alternativa användnings-
områden.

Avdelning B omfattar alla sådana metoder
för material som lagenligt definierats eller
betraktas som farligt avfall och som i annat
fall skulle ha varit bestämda för metoder
upptagna i avdelning A.

R1 Användning som bränsle (för andra än-
damål än direkt förbränning) eller andra
sätt för energiutvinning

R2 Återvinning av lösningsmedel/regenere-
ring

R3 Materialåtervinning/återvinning av or-
ganiska substanser som inte används
som lösningsmedel

R4 Materialåtervinning/återvinning av me-
taller och metallföreningar

R5 Materialåtervinning/återvinning av
andra inorganiska material

R6 Regenerering av syror eller baser

R7 Återvinning av beståndsdelar som an-
vänts för minskning av förorening

R8 Återvinning av beståndsdelar från kata-
lysatorer

227

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

R9 Used oil re-refining or other reuses of
previously used oil

RIO Land treatment resulting in benefit to
agriculture or ecological improvement

RllUses of residual materials obtained
from any of the operations numbered
R1-R10

R12 Exchange of wastes for submission to
any of the operations numbered Rl-Rl 1

R13 Accummulation of material intended
for any operation in Section B

R9 Omraffinering av använd olja eller and-
ra återanvändningar av tidigare använd
olja

RIO Jordbehandling som resulterar i fördelar
för lantbruket eller ekologiska förbätt-
ringar

R11 Användning av restmaterial som erhål-
lits från någon av processerna R1 — RIO

R12 Byte av avfall för behandling enligt nå-
gon av processerna R1 - R11

R13 Ackumulering av material avsedd för
någon av metoderna i avdelning B.

Annex VA

Information to be provided on notification

1. Reason for waste export

2. Exporter of the waste1

3. Generator (s) of the waste and site of
generation'

4. Disposer of the waste and actual site of
disposal'

5. Intended carrier (s) of the waste or their
agents, if known'

6. Country of export of the waste Compe-
tent authority2

7. Expected countries of transit Competent
authority2

8. Country of import of the waste Compe-
tent authority2

9. General or single notification

10. Projected date (s) of shipment (s) and
period of time over which waste is to be
exported and proposed itinerary (inclu-
ding point of entry and exit)3

11. Means of transport envisaged (road, rail,
sea, air, inland waters)

12. Information relating to insurance4

13. Designation and physical description of
the waste including Y number and UN
number and its composition5 and infor-
mation on any special handling require-
ments including emergency provisions in
case of accidents

14. Type of packaging envisaged (eg. bulk,
drummed, tanker)

15. Estimated quantity in weight/volume6

Bilaga VA

Information som skall ämnas i samband med
underrättelse

1. Skäl för export av avfall

2. Exportör av avfallet'

3. Producent(er) av och produktionsplats
för avfallet'

4. Avfalls mottagare och exakt plats för
slutligt omhändertagande'

5. Tilltänkta fraktförare av avfallet eller de-
ras ombud om de är kända'

6. Exportland för avfallet

Behörig myndighet2

7. Tilltänkta transitländer

Behörig myndighet2

8. Importland för avfallet
Behörig myndighet2

9. Generell eller särskild underrättelse

10. Planerade datum för leverans(er) och
tidsperiod under vilken avfallet skall ex-
porteras samt föreslagen transportväg
(inklusive plats för in- och utresa)3

11. Tilltänkta transportmedel (väg, järnväg,
sjö, luft, inländska vattenvägar)

12. Information om försäkring4

13. Beteckning och fysikalisk beskrivning av
avfallet, inbegripet Y- och UN-nummer,
och dess sammansättning5 samt upplys-
ningar om eventuella särskilda hante-
ringsföreskrifter inklusive nödåtgärder i
händelse av en olycka

14. Planerad typ av förpackning (t.ex. lös
last, fat eller tanker)

15. Uppskattad kvantitet i vikt/volym6

228

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

16. Process by which the waste is generated7

17. For wastes listed in Annex I, classifica-
tions from Annex III: hazardous charac-
teristic, H number, and UN class

18. Method of disposal as per Annex IV

19. Declaration by the generator and expor-
ter that the information is correct

20. Information transmitted (including tech-
nical description of the plant) to the ex-
porter or generator from the disposer of
the waste upon which the latter has
based his assessment that there was no
reason to believe that the wastes will not
be managed in an environmentally
sound manner in accordance with the
laws and regulations of the country of
import

21. Information concerning the contract be-
tween the exporter and disposer.

16. Process genom vilken avfallet genere-
rats7

17. För avfall förtecknat i bilaga I, klassifice-
ringar enligt bilaga III: egenskap som in-
nebär risk, H-nummer och UN-klass

18. Metod för slutligt omhändertagande en-
ligt bilaga IV

19. Producentens och exportörens försäk-
ringar att informationen är korrekt

20. Information (inklusive teknisk beskriv-
ning av anläggningen) översänd från
mottagaren av avfallet till exportören el-
ler producenten, på vilken den förre
grundar sin bedömning att det inte fanns
anledning tro att avfallet inte kommer
att hanteras på ett miljövänligt sätt i en-
lighet med importlandets lagar och för-
ordningar.

21. Information om kontrakt mellan expor-
tör och avfalls mottagare.

Notes

1 Full name and address, telephone, telex or telefax
number and the name, address, telephone, telex
or telefax number of the person to be contacted.

2 Full name and address, telephone, telex or telefax
number.

3 In the case of a general notification covering
several shipments, either the expected dates of
each shipment or, if this is not known, the expec-
ted frequency of the shipments will be required.

4 Information to be provided on relevant insurance
requirements and how they are met by exporter,
carrier and disposer.

5 The nature and the concentration of the most
hazardous components, in terms of toxicity and
other dangers presented by the waste both in
handling and in relation to the proposed disposal
method.

6 In the case of a general notification covering
several shipments, both the estimated total quan-
tity and the estimated quantities for each indivi-
dual shipment will be required.

7 Insofar as this is necessary to assess the hazard
and determine the appropriateness of the propo-
sed disposal operation.

Anmärkningar

' Fullständigt namn och adress, telefon-, telex- eller
telefaxnummer samt namn på och adress, tele-
fon, telex- eller telefaxnummer till den person
som skall kontaktas

2 Fullständigt namn och adress, telefon-, telex- eller
telefaxnummer

3 När det gäller en generell underättelse som täcker
flera leveranser fordras antingen beräknat datum
för varje leverans eller, om dessa inte är kända,
beräknad frekvens för leveranserna

4 Information skall lämnas om tillämpliga bestäm-
melser om försäkring och hur de uppfyllts av ex-
portör, fraktförare och avfallsmottagare

5 Beskaffenheten och koncentrationen av de be-
ståndsdelar som innebär störst risk i fråga om
giftighet och andra faror som avfallet utgör både i
samband med hantering och föreslagen metod för
slutligt omhändertagande

6 När det gäller en generell underrättelse som täcker
flera leveranser, skall både den uppskattade totala
kvantiteten och de uppskattade kvantiteterna för
varje särskild leverans anges.

71 den mån som detta är nödvändigt för att bedö-
ma risken och bestämma lämpligheten av den fö-
reslagna metoden för slutligt omhändertagande

229

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Annex V B

Information to be provided on the move-
ment document

1. Exporter of the waste'

2. Generator (s) of the waste and site of
generation1

3. Disposer of the waste and actual site of
disposal1

4. Carrier (s) of the waste1 or his agent (s)

5. Subject of general or single notification

6. The date the transboundary movement
started and date (s) and signature on re-
ceipt by each person who takes charge of
the waste

7. Means of transport (road, rail, inland
waterway, sea, air) including countries of
export, transit and import, also point of
entry and exit where these have been
designated

8. General description of the waste (phys-
ical State, proper UN shipping name and
class, UN number, Y number and H
number as applicable)

9. Information on special handling require-
ments including emergency provision in
case of accidents

10. Type and number of packages

11. Quantity in weight/volume

12. Declaration by the generator or exporter
that the information is correct

13. Declaration by the generator or exporter
indicating no objection from the compe-
tent authorities of all States concerned
which are Parties.

14. Certification by disposer of receipt at
designated disposal facility and indica-
tion of method of disposal and of the
approximate date of disposal.

Bilaga V B

Information som skall lämnas i transportdo-
kumentet

1. Exportör av avfallet1

2. Producent(er) av och produktionsplats
för avfallet1

3. Avfallsmottagare och exakt plats för slut-
ligt omhändertagande1

4. Fraktförare av avfallet1 eller dennes (de-
ras) ombud

5. Föremål för generell eller särskild under-
rättelse

6. Datum då den gränsöverskridande trans-
porten inleddes samt datering och under-
skrift av varje person som tar hand om
avfallet vid mottagandet av detsamma

7. Transportmedel (väg, järnväg, inländska
vattenvägar, sjö, luft) samt export-, tran-
sit- och importland ävensom platser för
inresa och utresa då dessa har bestämts

8. Allmän beskrivning av avfallet (fysika-
liskt tillstånd, riktig UN-leveransbeteck-
ning och klass, UN-nummer, Y-nummer
och H-nummer enligt vad som tillämp-
ligt)

9. Information om särskilda hanteringsfö-
reskrifter inklusive nödåtgärder i händel-
se av olyckor

10. Typ och antal kollin

11. Kvantitet i vikt/volym

12. Producentens eller exportörens försäk-
ran att informationen är korrekt

13. Försäkran av producenten eller exportö-
ren utvisande att ingen invändning före-
ligger från behöriga myndigheter i samt-
liga berörda stater som är parter

14. Intygande av avfallsmottagaren om mot-
tagande vid avsedd anläggning för slut-
ligt omhändertagande med angivande
metod och ungefärligt datum för slutligt
omhändertagande.

1 Full name and address, telephone, telex or telefax
number and the name, address, telephone, telex or
telefax number of the person to be contacted in case
of emergency.

1 Fullständigt namn och adress, telefon-, telex- eller
telefaxnummer och namn på, adress, telefon-,
telex- eller telefaxnummer till den person som
skall kontaktas i händelse en krissituation skulle
uppstå.

230

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Notes

Anmärkningar

The information required on the movement docu-
ment shall where possible be integrated in one do-
cument with that required under transport rules.
Where this is not possible the information should
complement rather than duplicate that required un-
der the transport rules. The movement document
shall carry instructions as to who is to provide
information and fill-out any form.

Den i transportdokumentet erforderliga informa-
tionen skall, där sä är möjligt, sammanställas i ett
gemensamt dokument med den information som
fordras enligt transportreglema. Där detta inte är
möjligt, bör informationen komplettera snarare än
upprepa de upplysningar som fordras enligt trans-
portreglema. Transportdokumentet skall innehålla
instruktioner beträffande vem som skall ämna in-
formation och fylla i varje formulär.

Annex VI

Arbitration

Article 1

Unless the agreement referred to in Article 20
of the Convention provides otherwise, the
arbitration procedure shall be conducted in
accordance with Artides 2 to 10 below.

Bilaga VI

Skiljedom

Artikel 1

Såvida inte annat föreskrivs i den överens-
kommelse som omnämns i artikel 20 av den-
na konvention, skall skiljedomsförfarandet
ske i enlighet med artiklarna 2—10 nedan.

Article 2

The claimant party shall notify the Secretar-
iat that the parties have agreed to submit the
dispute to arbitration pursuant to paragraph
2 or paragraph 3 of Article 20 and include, in
particular, the Artides of the Convention the
interpretation or application of which are at
issue. The Secretariat shall forward the infor-
mation thus received to all Parties to the
Convention.

Artikel 2

Kärandeparten skall meddela sekretariatet
att parterna är överens om att hänskjuta tvis-
ten till skiljedom enligt punkt 2 eller 3 i arti-
kel 20 och speciellt inkludera de artiklar i
konventionen, vars tolkning eller tillämpning
är omstridd. Sekretariatet skall vidarebeford-
ra den sålunda erhållna informationen till
alla parter i konventionen.

Article 3

The arbitral tribunal shall consist of three
members. Each of the Parties to the dispute
shall appoint an arbitrator, and the two arbi-
trators so appointed shall designate by com-
mon agreement the third arbitrator, who
shall be the chairman of the tribunal. The
latter shall not be a national of one of the
parties to the dispute, nor have his usual
place of residence in the territory of one of
these parties, nor be employed by any of
them, nor have dealt with the case in any
other capacity.

Article 4

1. If the chairman of the arbitral tribunal has
not been designated within two months of the
appointment of the second arbitrator, the

Artikel 3

Skiljedomstolen skall bestå av tre ledamöter.
Vardera parten i tvisten skall utnämna en
skiljedomare och de två sålunda utnämnda
skiljedomarna skall gemensamt utse den
tredje, som skall vara domstolens ordföran-
de. Den senare skall inte vara undersåte till
någon av parterna i tvisten, inte heller vara
permanent bosatt inom någon av dessa par-
ters territorier, ej heller vara anställd av nå-
gon av dem eller ha befattat sig med målet i
någon annan egenskap.

Artikel 4

1. Om skiljedomstolens ordförande inte ut-
setts inom två månader efter utnämnandet
av den andre skiljedomaren, skall Förenta

231

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Secretary-General of the United Nations
shall, at the request of either party, designate
him within a further two months period.

2. If one of the parties to the dispute does
not appoint an arbitrator within two months
of the receipt of the request, the other party
may inform the Secretary-General of the
United Nations who shall designate the
chairman of the arbitral tribunal within a
further two moths’ period. Upon designa-
tion, the chairman of the arbitral tribunal
shall request the party which has not appoint-
ed an arbitrator to do so within two moths.
After such period, he shall inform the Secre-
tary-General of the United Nations, who
shall make this appointment within a further
two months’ period.

Article 5

1. The arbitral tribunal shall render its deci-
sion in accordance with intemational law
and in accordance with the provisions of this
Convention.

2. Any arbitral tribunal constituted under
the provision of this Annex shall draw up its
own rules of procedure.

Article 6

1. The decisions of the arbitral tribunal both
on procedure and on substance, shall be ta-
ken by majority vote of its members.

2. The tribunal may take all appropriate me-
asures in order to establish the facts. It may,
at the request of one of the parties, recom-
mend essential interim measures of protec-
tion.

3. The parties to the dispute shall provide all
facilities necessary for the effective conduct
of the proceedings.

4. The absence or default of a party in the
dispute shall not constitute an impediment to
the proceedings.

Nationernas generalsekreterare på endera
partens begäran utse honom inom ytterligare
en tvåmånadersperiod.

2. Om en av parterna i tvisten inte ut-
nämner en skiljedomare inom två månader
efter mottagandet av anmodan, kan den and-
ra parten underrätta Förenta Nationernas ge-
neralsekreterare, som skall utse skiljedomsto-
lens ordförande inom ytterligare en tvåmåna-
dersperiod. Efter utnämningen skall skilje-
domstolens ordförande anmoda den part
som inte utnämnt någon skiljedomare att
göra detta inom två månader. Efter utgången
av denna period skall han underrätta Förenta
Nationernas generalsekreterare, som skall
verkställa utnämningen inom ytterligare en
tvåmånadersperiod.

Artikel 5

1. Skiljedomstolen skall meddela sitt beslut i
enlighet med internationell rätt och bestäm-
melserna i denna konvention.

2. En skiljedomstol tillsatt enligt bestäm-
melserna i denna bilaga skall själv utarbeta
sin rättegångsordning.

Artikel 6

1. Skiljedomstolens beslut både vad gäller
processordning och innehåll skall fattas med
enkel majoritet bland ledamöterna.

2. Domstolen kan vidta alla lämpliga åt-
gärder för att fastställa fakta. Den kan, på
begäran av endera parten, rekommendera
nödvändiga intermistiska skyddsåtgärder.

3. Parterna i tvisten skall ställa allt materi-
al till förfogande som är nödvändigt för ett
effektivt genomförande av förhandlingarna.

4. Utevaro eller försummad inställelse av
part i tvisten skall inte utgöra hinder för för-
handlingarna.

Article 7

Artikel 7

The tribunal may hear and determine coun
ter-claims arising directly out of the subject-
matter of the dispute.

Domstolen kan höra och avgöra genkäromål
som härrör direkt från tvisteföremålet.

232

Prop. 1990/91:90

Bilaga 13.17

Article 8

Unless the arbitral tribunal determines other-
wise because of the particular circumstances
of the case, the expenses of the tribunal, in-
cluding the remuneration of its members,
shall be borne by the parties to the dispute in
equal shares. The tribunal shall keep a record
of all its expenses, and shall fumish a final
statement thereof to the parties.

Artikel 8

Såvida inte skiljedomstolen beslutar annat på
grund av målets speciella omständigheter,
skall kostnaderna för domstolen, inklusive
ersättningen till dess ledamöter, till lika delar
bäras av parterna i tvisten. Domstolen skall
föra bok över alla sina utgifter och tillställa
parterna slutredovisning över dessa.

Article 9

Artikel 9

Any Party that has an interest of a legal natu-
re in the subject-matter of the dispute which
may be affected by the decision in the case,
may intervene in the proceedings with the
consent of the tribunal.

Varje part som har intressen av rättslig natur
i tvisteföremålet, vilka kan påverkas av be-
slutet i målet, kan intervenera i förhandling-
arna med domstolens samtycke.

Article 10

1. The tribunal shall render its award within
five months of the date on which it is estab-
lished unless it finds it necessary to extend
the time-limit for period which should not
exceed five months.

2. The award of the arbitral tribunal shall be
accompanied by a statement of reasons. It
shall be final and binding upon the parties to
the dispute.

3. Any dispute which may arise between the
parties concerning the interpretation or ex-
ecution of the award may be submitted by
either party to the arbitral tribunal which
made the award or, if the latter cannot be
seized thereof, to another tribunal constitu-
ted for this purpose in the same manner as
the first.

Artikel 10

1. Domstolen skall meddela sin dom inom
fem månader från det datum då den fast-
ställs, såvida den inte finner det nödvändigt
att flytta fram tidsgränsen, vilket inte bör ske
med mer än fem månader.

2. Skiljedomstolens utslag bör åtföljas av
en redogörelse för domskälen. Den skall vara
slutgiltig och bindande för parterna i tvisten.

3. Varje tvist som uppstår mellan parterna
beträffande tolkning eller verkställighet av
domen kan av någondera parten hänskjutas
till den skiljedomstol som avkunnade do-
men, eller om denna inte kan bemyndigas
därmed, till en annan domstol tillsatt för det-
ta ändamål på samma sätt som den första.

233

Sammanfattning av vindkraftsutredningens betänkande
(SOU 1988:32) Läge för vindkraft

1 betänkandet behandlas förutsättningarna för och konsekvenserna av
lokalisering av stora vindkraftverk i grupper både på land och till havs.

Den energipolitiska bakgrunden, vindkraftens möjliga roll i det svenska
elsystemet samt vindkraftsutredningens uppgift i relation till annat ut-
vecklingsarbete inom vindkraftsområdet behandlas. En så långt gående
behandling av lokaliseringsfrågor m. m. som förutsatts i direktiven (dir.
1985:42) har utredningen bedömt ännu inte vara möjlig. Detta gäller
enligt utredningen framför allt i fråga om landlokalisering. Avgörande
härvidlag har varit:

• att det behövs ökade kunskaper om konsekvenserna av en vindkraftsut-
byggnad, vilka bara kan erhållas genom en faktisk utbyggnad av stora
kraftverk i grupp,

• att den tekniska utvecklingen m. m. inom de samhällssektorer som i dag
står i konflikt med vindkraftsutbyggnad kan leda till förutsättningar för
ökad anpassning och minskade konflikter,

• att de konflikter som är förknippade med en stor vindkraftsutbyggnad
bör ställas i relation till de konsekvenser en elproduktion grundad på
fossila bränslen eller vattenkraft skulle medföra,

• att en kommunal förankring av de tänkbara områdena för en vindkrafts-
utbyggnad måste hanteras i en regelrätt planeringsprocess.

En översikt av de tekniska förutsättningarna lämnas i utredningen.
Avgörande för om stora vindkraftverk kommer till stånd blir den tekniska
utvecklingen och vindkraftens ekonomi. Elproduktion och elöverföring i
samband med vindkraftverk i grupp behandlas. Frågor om sysselsättning,
drift och underhåll beskrivs och i ett avslutande avsnitt tas de tekniska
miljökonsekvenserna upp. Vindkraftverkens bullerproblem och möjlighe-
terna att begränsa dem behandlas liksom säkerhetsmässiga aspekter och
risken för störningar på bl. a. TV-mottagning, radio och radar.

Enligt utredningen kommer vindkraftverk i grupper att ha en genomgri-
pande påverkan på landskapsbilden. Utredningen belyser detta bl. a. med
vissa fotomontage. De viktigaste naturgivna lokaliseringsförutsättningar-
na såsom vind-, mark-, djup- och bottenförhållanden redovisas. För att ett
område skall vara av intresse för energiproduktion behöver energiinnehål-
let i vinden ha ett årsmedelvärde av minst 4 MWh/m2 och år. För landområ-
den har utredningen bedömt 5 MWh/m2 och år eller mer som goda vind-
förhållanden. Till havs har motsvarande gräns dragits vid 6 MWh/m2 och
år.

Till havs är djupförhållandena avgörande vid val av lokaliseringsområ-
den. Relativt jämna bottnar på mellan 6 och 30 m djup är mest lämpliga.
Vindförhållanden och djupförhållanden är de lokaliseringskriterier som
ligger till grund för avgränsningen av de områden inom vilka vindkraftsut-
byggnad över huvud taget bör övervägas. Dessa områden har utredningen
benämnt bruttoområden.

Utredningen behandlar vidare vindkraften och bebyggelsen. Vind-
kraftverken orsakar bl. a. buller, som kan vara störande. Det finns också

Prop. 1990/91:90

Bilaga 14.1

234

säkerhetsrisker för den närmaste omgivningen. Det måste därför finnas ett Prop. 1990/91: 90
skyddsavstånd mellan ett vindkraftverk och närmaste bebyggelse. Utred- Bilaga 14.1
ningen har i lokaliseringsstudiema arbetat med två skyddsavstånd till
bebyggelse nämligen 300 m och 500 m. Bruttoområdena på land reduceras
genom hänsyn till den befintliga bebyggelsen till vad utredningen benämnt
nettoområden. Dessa skulle teoretiskt kunna rymma vindkraftverk för en
energiproduktion om 70 resp. 35 TWh/år vid 300 resp. 500 m skyddsav-
stånd.

Valet av skyddsavstånd till bebyggelse påverkar alltså i hög grad den
tillgängliga arealen. Ökas skyddsavståndet från 300 m till 500 m minskar
den tillgängliga arealen på land med hälften. Enligt utredningens bedöm-
ning är en förutsättning för vindkraftens framtida utbyggnad i stor skala på
land att bl. a. bullernivån blir acceptabel på ett skyddsavstånd till bebyg-
gelse på 300 m. Med hänsyn till den osäkerhet avseende störningar från
buller som råder, har utredningen bedömt att 500 m skyddsavstånd till
bebyggelse bör tillämpas i ett inledningsskede.

I arbetet har hushållningsaspekterna enligt naturresurslagen haft stor
betydelse. Många mark- och vattenanvändningsintressen kommer att be-
röras vid en vindkraftsutbyggnad. En genomgång görs av de intressen som i
första hand konkurrerar om användning av mark och vatten med en vind-
kraftsutbyggnad. Det är naturvård, kulturminnesvård, friluftsliv, försvar,
flyg, sjöfart och fiske. Övriga motstående intressen är jordbruk, telekom-
munikationer, vägar, järnvägar och råvaruutvinning.

Utredningen redovisar bedömningar och förslag till fortsatta handlings-
linjer för vindkraftens utbyggnad, bl. a. var en utbyggnad i första hand bör
komma till stånd. Det gäller 37 områden på land och 17 till havs. Energi-
produktionen i dessa områden blir på land, om de tas i anspråk i sin
helhet, 2,9 TWh/år (ca 490 vindkraftverk) med 500 m skyddsavstånd till
bebyggelse och 6,7 TWh/år (ca 1 150 vindkraftverk) med 300 m skyddsav-
stånd. Motsvarande energiproduktion i de 17 områdena till havs är 22,5
TWh/år (ca 2 740 vindkraftverk). De områden för en vindkraftsutbyggnad
som utredningen bedömt lämpliga utgör en mycket liten andel av de
potentiellt möjliga områdena, främst på land, men även till havs.

Konsekvenser för motstående intressen av en utbyggnad av de ovan
nämnda områdena behandlas, liksom den möjliga exploateringsgraden
inom dem. Även om det är tekniskt möjligt att placera ett visst maximalt
antal aggregat i ett område, har utredningen bedömt att man i praktiken
måste reducera antalet aggregat bl.a. med hänsyn till lokala intressen.
Denna reduktion har bedömts bli större för landområden än till havs.
Enligt utredningens bedömning bör den möjliga exploateringsgraden på
land kunna ligga mellan den teoretiska utbyggnadsnivån och 50% av
densamma, medan reduktionen till havs bör kunna begränsas till högst
25%.

Det behövs enligt utredningen ytterligare kunskaper om olika konse-
kvenser av en vindkraftsutbyggnad i stor skala. Det gäller särskilt konse-
kvenser av grupper av vindkraftverk. Utredningen har därför föreslagit tre
områden på land och tre till havs, som lämpliga för försöksgruppstationer.

235

På land bör Näsudden på Gotland, den s.k. Gipsön i Landskrona och Prop. 1990/91:90

Ringhals på Väröhalvön i första hand övervägas som platser för sådana Bilaga 14.1

försöksgrupper. Till havs föreslås området utanför Näsudden på Gotland,
Hanöbanken i Blekinge och Klåback utanför Väröhalvön i Halland.

De områden som bedömts ligga närmast till att bygga ut på land efter
försöksgrupperna har redovisats som en introduktionsfas. Den samman-
lagda teoretiska utbyggnadsnivån inom dessa områden skulle bli 1,3
TWh/år.

Utredningen behandlar vidare möjligheterna och vissa konsekvenser av
att på kortare resp, på längre sikt fullt ut nå den i direktiven angivna årspro-
duktionen 10 TWh/år på land och ge ytterligare marginaler för att uppnå 20
TWh/år eller mer till havs. En jämförelse görs mellan land och hav. Utred-
ningen bedömer att det med hänsyn till motstående intressen och konse-
kvenser för närboende finns större förutsättningar att förverkliga en stor
vindkraftsutbyggnad till havs än på land. En avvägning och anpassning
måste dock ske mellan fiskenäringens intressen och en omfattande vind-
kraftsutbyggnad till havs.

Utöver en länsvis genomgång lämnar utredningen en mer detaljerad
beskrivning av vaije enskilt område.

I redovisningen om planering och säkerställande ges bl. a. en översikt av
de rättsliga frågor som kan uppkomma vid en etablering av större vind-
kraftsprojekt. Vissa förslag till ändringar av gällande regler diskuteras
också.

Utredningen lämnar avslutningsvis förslag om fortsatt kunskapsupp-
byggnad rörande lokaliseringsfrågor bl.a. i samband med att försöks-
gruppstationer byggs. Förslag till fortsatt kunskapsuppbyggnad lämnas
angående buller, telestörningar, säkerhetsaspekter, kollisionsrisker för flyg
och sjöfart, påverkan på fågel, fisk och fiske.

1 bilagor till betänkandet redovisas, förutom vissa inhämtade remissyn-
punkter och områdesvisa kommentarer, även en mer ingående genomgång
av de rättsliga frågorna och försvarets synpunkter på konsekvenserna av en
vindkraftsutbyggnad i stor skala.

En del av det material som legat till grund för utredningens bedömning-
ar har samlats i en särskild serie av underlagsmaterial. I denna serie ingår
sex rapporter. Av dessa behandlar Nr 1: Vindarna över Sverige, Nr 2:
Vindkraft till havs — teknik och utvecklingsläge, Nr 3: Vindkraft — Tele-
störningar, Nr 4: Vindkraft — Buller, nr 5: Vindkraften i landskapet och Nr
6: Vindkraft — Fåglar.

236

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet (SOU 1988:32) Läge för vindkraft

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomsto-
len Svea Hovrätt, vattendomstolen Stockholms tingsrätt, vattendomstolen
Vänersborgs tingsrätt, vattendomstolen Växjö tingsrätt, överbefälhavaren,
försvarets materielverk, försvarets radioanstalt, försvarets forskningsan-
stalt, flygtekniska försöksanstalten, socialstyrelsen, televerket, vägverket,
sjöfartsverket, Sveriges meteorlogiska och hydrologiska institut, luftfarts-
verket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museér, universitets-
och högskoleämbetet (som bifogat yttranden från universiteten i Göte-
borg, Lund och Uppsala samt tekniska högskolan i Stockholm) lantbruks-
styrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, plan- och bostadsverket, general-
tullstyrelsen, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, sta-
tens energiverk, statens vattenfallsverk, statens naturvårdsverk, länsstyrel-
serna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus och Gävleborgs län, forskningsrådsnämnden, energiforsknings-
nämnden, Landstingsförbundet, regionplanekontoret Stockholms läns
landsting, Svenska kommunförbundet, Nordvästra Skånes kommunalför-
bund, Sydvästra Skånes kommunalförbund, följande kommuner: Tierps,
Älvkarleby, Oxelösunds, Ödeshögs, Borgholms, Mörbylånga, Oskars-
hamns, Torsås, Gotlands, Karlshamns, Karlskrona, Ronneby, Sölves-
borgs, Bromölla, Kristianstads, Simrishamns, Tommelilla, Åstorps, Es-
lövs, Helsingborgs, Höganäs, Kävlinge, Landskrona, Lomma, Lunds,
Malmö, Skurups, Svalövs, Trelleborgs, Ystads, Falkenbergs, Halmstads,
Kungsbacka, Laholms, Varbergs, Kungälvs, Orusts, Tanums, Tjörns, Öc-
kerö och Gävle, Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges Turistråd, Sveri-
ges redareförening, Sveriges fiskares riksförbund, Friluftsfrämjandet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Sydkraft Aktiebolag, KRAFTSAM, Svenska
kraftverksföreningen, Föreningen för Sveriges energirådgivare, Svenska
elverksföreningen, Riksförbundet energileverantörema, Svenska natur-
skyddsföreningen, Sveriges ornitologiska förening, Folkkampanjen mot
kärnkraft, Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SA-
CO/SR, Sveriges industriförbund och Svenska byggnadsarbetareförbun-
det.

Vidare har skrivelser kommit in från Skånes naturvårdsförbund, Ölands
ornitologiska förening och Rubert Siemerling.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 14.2

237

Sammanfattning av Sjöfartsverkets rapport Sjöfartens
miljöeffekter — en inventering med förslag till åtgärder

Historiskt sett har det förebyggande miljöarbetet inom sjöfarten både
nationellt och internationellt varit inriktat på att minska vattenförorening-
ar förorsakade av utsläpp av olja och andra miljöfarliga ämnen. Det nu
redovisade arbetet har ett betydligt bredare anslag och innebär samtidigt
att man i många fall ger sig in på helt nya problemområden.

Sålunda har sjöfartens luftföroreningar av olika slag utgjort en betydel-
sefull del av arbetet, liksom andra föroreningsområden, som tidigare inte
uppmärksammats i någon högre grad när det gäller sjöfarten.

I samverkan mellan sjöfartsverket, SNV, Sveriges Redareförening och
transportforskningsberedningen (TFB), har ett projekt initierats för att
kartlägga den del av sjöfartens miljöpåverkan som bedömdes vara minst
känd, men likväl av betydelse, nämligen rökgasemissioner. Vissa resultat
av detta projekt redovisas integrerat i den fullständiga underlagsrapporten
under resp, områdesrubrik.

Det samlade arbetet har lett till ett mycket omfattande och brett under-
lagsmaterial, som bedöms vara av värde för olika intressenter.

Tyngdpunkten i redovisningen till regeringen utgör emellertid den sam-
manfattning som utarbetats. Detta för att möjliggöra en rimlig överblick
över detta stora och komplicerade ämnesområde. Sammanfattningen re-
dovisar en kortfattad bakgrund och beskrivning av resp, område åtföljd av
de förslag till åtgärder som sjöfartsverket lägger fram.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.1

238

Sammanfattning av statens järnvägars rapport Järnvägen och
miljön — Strategi och åtgärder för SJs miljöarbete och
banverkets rapport Program för miljövänligare tågtrafik

SJ:s och banverkets utgångspunkt är att miljöproblem skall förebyggas —
inte åtgärdas i efterhand, dvs. ”Tänk efter före”. Målsättningen i miljöfrå-
gorna skall vara så generell, genomarbetad och förutseende att den inte
behöver förändras eller uppdateras för varje nytt myndighetskrav eller
lagändring. För att nå detta mål skall miljökonsekvensbeskrivningar göras
vid ny projektering av spårsystem och miljökvalitetskrav/-kriterier bör
upprättas och nyttjas vid upphandling av produkter.

För de befintliga miljöproblemen inom järnvägssektorn bör åtgärdspro-
gram upprättas. Järnvägens miljöproblem är följande:

— CFC/freoner

Freoner återvinns med särskild pumputrustning. Freonläckage kan mins-
kas genom att utrustningen ses över och förbättras eller att nya köldmedier
tas i bruk. Freonhaltiga material kommer ej att inköpas.

- PCB

Inga inköp av produkter som innehåller PCB. Sanering har genomförts av
de lok som visade sig ha PCB så förhoppningsvis slipper SJ PCB-proble-
met.

— Kadmium

Färg — Kadmiumhaltiga färger ersätts med färger utan kadmium.
Skyddsåtgärder tas vid underhållsarbeten.

Batterier — Kontroller görs för att kontrollera att insamling av batterier-
na verkligen sker på tillfredsställande sätt. Upphandlings-
krav och kriterier för dessa kommer att ställas så att tungme-
tallsnåla eller helt tungmetallfria batterier kommer att före-
dras framför traditionella.

— Buller

Bullerreducerande åtgärder har vidtagits och kommer att vidtas i framti-
den. Detta gäller gamla fordon och vid inköp av nya fordon men även vid
nybyggnad av banor.

— Vibrationer

Vibrationspolicy upprättas för störningar från spårbunden trafik.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.2

239

— Träimpregnering Prop. 1990/91:90

Gamla impregneringsplatser skall saneras. Man skall försöka koncentrera bilaga 15.2
verksamheten till en enda anläggning (Nässjö). De nya tekniska lösningar-
na skall följas för att finna ev. miljövänligare alternativ till kreosot.

— Vegetationsbekämpning

Besprutningen är nödvändig. I väntan på en alternativ metod kan förebyg-
gande åtgärder vidtas, som leder till att besprutningsbehovet minskar
(användande av makadam), men även preparatförbättrande åtgärder, som
leder till att nya, miljömässigt bättre bekämpningsmedel utnyttjas.

— Asbest

Ett heltäckande saneringsprogram har antagits. Inga asbesthaltiga produk-
ter kommer att upphandlas.

— Farligt gods

Förbättring av banorna genom ny- och ombyggnad.

240

Sammanfattning av vägverkets rapporter Miljövänligare
vägar och trafik och Ökad miljöhänsyn i vägplanering och
väg projektering

— En samlad nationell och regional infrastrukturplanering utvecklas ytter-
ligare. Det innebär att en vision av ett framtida miljöanpassat trans-
portsystem utvecklas.

— Nationella, regionala och lokala miljömål formuleras och görs mer
operativa och styrande. De trafik- och miljöpolitiska målen bör i inrikt-
ningsplaneringen brytas ned i väghållningsmål vilka ska styra åtgärds-
planeringen. De nationella väghållningsmålen och inriktningarna skall
vara styrande för de regionala målen och transportvisionema. Konkreta
och mätbara mål är en förutsättning för konsekvensbeskrivningar och
uppföljning av måluppfyllelse.

— Kraven på miljöhänsyn tidigt i vägprojekteringen formaliseras. Vägver-
ket föreslår vidare att en förstudie alltid görs innan projekteringen
startar. I denna ingår en miljökonsekvensbeskrivning (MKB).

— Även kommunala översikts- och detaljplaner ska innefatta konsekvens-
beskrivningar avseende trafik och miljö.

Vägverket föreslår att regeringen genomför följande förändringar i för-
ordningen om riksvägplan och planen för länstrafikanläggningar (SFS
1988:1015).

— I flerårsplanen får endast redovisas vägbyggnadsföretag som genomgått
en förstudie, vilken ska innefatta en MKB.

— För flerårsplanens första tre år ska vägbyggnadsföretagen ha genomgått
en förprojektering i den mån förstudien anger att sådan erfordras. I
denna ska en MKB redovisas.

— Vägverket ges mandat att i samråd med Svenska kommunförbundet
närmare föreskriva om MKB i olika projekteringsskeden.

Många vägobjekt som genomförs gagnar en god lokal miljö. Det gäller
förbifarter, miljöprioriterade genomfarter, ringvägar, infarts- och termi-
nalparkeringar, terminaler, gång- och cykelvägar, utbyte av signalanlägg-
ningar, bullerskyddsåtgärder och estetisk upprustning av belastade tätorts-
miljöer. Det totala behovet på statliga vägar av investeringar i infrastruk-
tur har i en inventering gjord av vägverket visat sig vara omkring 125
miljarder kronor.

Ökad miljöhänsyn i vägplanering och vägprojektering

Uppföljningen visar att MKB liksom övrig miljöhänsyn i vägplaneringen
och vägprojekteringen successivt blir allt bättre. När det gäller vägprojek-
teringen bör perioden mellan år 1987 och år 1989 betraktas som en över-
gångsperiod. Även om arbetsplanerna har innehållit en MKB var många av
objekten redan projekterade när kraven på MKB infördes.

För ökad miljöhänsyn vid utformning av vägnät och vägar är det nöd-
vändigt att miljöhänsyn ingår som en integrerad del i både vägplanering
och vägprojektering. Genom att miljön behandlas i planeringsskedet kan

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.3

241

16 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

många frågor lösas innan låsningar uppstår. Vidare kan nationella och Prop. 1990/91:90

regionala mål, på ett bättre sätt än i dag, komma med i planeringen. Bilaga 15.3

Detaljprojekteringen kan därmed begränsas till utformnings- och skydds-
frågor.

Mot bakgrund av resultat av de analyser, som gjorts i utredningen,
kommer vägverket att vidareutveckla kompetensen i hela organiationen
samt utveckla de planerings- och projekteringshjälpmedel som erfordras.
Dessutom föreslår vägverket vissa förändringar i de regler som styr plane-
rings- och projekteringsarbetet.

Målsättningen är att bättre samordna och utveckla de två beslutsproces-
serna så att miljöhänsyn, miljökonsekvensbeskrivning och medverkan av
myndigheter och allmänheten ingår i olika skeden och beslut på olika
nivåer i vägplaneringsprocessen.

242

Sammanfattning av luftfartsverkets rapport Flyget och
miljön

Luftfartsverkets mål beträffande avgasemissionema är att den civila flyg-
trafikens utsläpp av kväveoxider och koldioxid år 2010 inte är större än år
1990.

— Internationellt arbete

Målet är att genom internationell påverkan bl. a. påskynda utvecklingen av
miljömässigt bättre anpassade motorer.

För att samordna de svenska internationella aktiviteterna i denna och
andra frågor skall en samrådsgrupp under LFV:s ledning bildas med repre-
sentanter för berörda departement och SNV samt observatörer från flyg-
operatörerna.

— Koldioxidavgift

Om den planerade koldioxidskatten infors bör den endast gälla fossila
bränslen och kopplas till bränslepriset. Sverige bör i sådant fall emellertid
arbeta för att koldioxidavgifter införs internationellt innan ett ensidigt
svenskt beslut fattas.

— Avgasskatter och avgasrelaterade landningsavgifter

Landningavgifter som är differentierade efter avgasutsläpp (och buller)
bör införas. Dessa skall gälla både inrikes och utrikes trafik och ersätta den
nuvarande avgasskatten på inrikesflyget.

— Buller: Sänkta landningsavgifter för tysta flygplan

För flygplan certifierade efter ICAO:s kapitel 2-bestämmelser skall lägre
landningsavgifter tillämpas än för mer bullrande plan.

— Åtgärder vid flygplatser

Genom överenskommelser mellan flygplatshållare och kommuner om
markanvändningsplanering vid flygplatser, som t.ex. förbud mot bebyg-
gelse i bullerutsatta områden, genom att använda bullerreducerande flyg-
procedurer och justera ut- och inflygningsvägarna skall miljöpåverkan
minskas.

Vattenföroreningarna skall minskas genom att de ämnen som används
vid flygplans- och banavisning, brandövningar och övrig flygplansverk-
samhet tas till vara.

Luftfartsverket föreslår slutligen att ett sanktionssystem införs för flyg-
bolags överträdelser av t. ex. bullervillkor eller påbjudna flygvägar.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.4

243

Sammanfattning av transportforskningsberedningens
rapport Ett miljöanpassat transportsystem

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.5

Denna kortfattade sammanfattning sker i form av kommenterade tabeller.
En mer fullständig sammanfattning finns i rapporten från projektet.

Syftet med projektet är att bedöma hur stora luftföroreningar transport-
sektorn kommer att stå för fram till år 2015 om inga ytterligare åtgärder
vidtas samt att diskutera möjliga ytterligare åtgärder.

Beräkningar visar att vägtrafikens utsläpp av bl. a. kväveoxider kommer
att sjunka väsentligt. Utsläppen från luft- och sjöfart kan däremot väntas
öka om inga ytterligare åtgärder vidtas. Beräkningarna indikerar att trans-
portsektorn som helhet inte kommer att uppnå en 30-procentig reduktion
av kväveoxidutsläppen, i enlighet med den generella målsättningen.

TRANSPORTSEKTORNS KVaVEOXIDUTSLaPP

Figur 3. Transportsektorns kväveoxidutsläpp 1980 till 2015. Beräkningarna avser
utsläpp givet de beslut som hitills fattats om emissionskrav på fordon samt trafikut-
veckling enligt Transportrådets basprognos.

Vägtrafikens utsläpp av kolväten och kolmonoxid minskar särskilt kraf-
tigt. Behovet av ytterligare åtgärder för att begränsa dessa utsläpp framstår
som mindre angeläget. Koldioxidutsläppen påverkas däremot inte av den
förbättrade avgasreningen. Dessa utsläppen växer istället, trots att anta-
ganden görs om en spontan energieffektivisering av fordonsflottan. Kol-
dioxidutsläppen ökar särskilt snabbt för luftfarten.

244

KOLDIOXIDUTSLÄPP

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.5

Figur 7. Koldioxidutsläpp från olika trafikslag 1980 till 2015, enligt basalternativet.
Beräkningen av luftfartens utsläpp avserendast en del av perioden.

I rapporten konstateras att det råder betydande osäkerheter om den
faktiska utsläppsutvecklingen. Ekonomisk tillväxt (som avsevärt påverkar
trafiktillväxten) och framtida fordons faktiska emissionsprestanda nämns
som kritiska faktorer.

För att illustrera de tekniska åtgärdsmöjligheterna inom vägtrafiken
analyseras två teknikalternativ, ett som förutsätter en satsning på renings-
teknik (i nivå med USA-kraven) och fortsatt användning av bensin och
diesel (”konventionella bränslen”) samt ett som förutsätter en mer omfat-
tande satsning på utvecklad fordonsteknik och på alternativa drivmedel
(”alternativa drivmedel”).

Beräkningarna visar att emissionerna av kväveoxider på detta sätt kan
begränsas väsentligt.

245

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.5

□ GAGENS TEKNIKKRAV + BASTA TEKNIK

Figur 15. Kväveoxidutsläpp från lastbilstrafik 1980 till 2015 enligt basalternativet
(”dagens teknikkrav”) samt vid tekniksatsning med konventionella bränslen (”bästa
teknik”), jämfört med skilda miljömål.

Koldioxidutsläppen påverkas i princip inte av en tekniksatsning enligt
alternativet ”konventionella bränslen”. Vid en satsning på ”alternativa
drivmedel” minskar de däremot kraftigt. Jämfört med den spontana ut-
vecklingen blir de ca 60 procent lägre år 2015, vilket motsvarar utsläpp
som är ca 45 procent lägre än de var år 1987/88.

Avgifter på miljöstörande transporter

I rapporten presenteras två avgiftsalternativ. Det förstnämnda följer ett
förslag från MIA och omfattar även förändringar i enlighet med KIS och
R1NK, bl.a. moms på resande vilket antogs höja priserna för kollektivt
resande med 20 procent. Priserna för bilresande antogs till år 2000 stiga
med 17 procent för privatresande och med 31 procent för tjänsteresande. 1
ett mer miljöinriktat avgiftsalternativ förutsätts priserna för biltrafik stiga
med ytterligare 30 procent.

Dessa beräkningar visar att kväveoxidutsläppen år 2015 vid alternativet
MIA blir ca 90000 ton och vid det mer miljöinriktade avgiftsalternativet
blir ca 85000 ton. Detta att jämföra med basalternativets 95000 ton.

En avsevärd begränsning i de här beräkningarna av miljöavgifternas
effekter är att endast s. k. statiska effekter behandlas, dvs. effekter till följd
av minskad trafik. Däremot behandlas inte de dynamiska effekterna, dvs.
effekter till följd av att fordonsparkens miljöegenskaper förbättras.

Utbyggnad av kollektivtrafik m. m,

1 rapporten illustreras också hur transportmönstren och därmed även
transportsektorns utsläpp av luftföroreningar kan påverkas av bl. a. inves-

246

teringar i kollektivtrafik och satsningar på infrastrukturutbyggnad. Åtgär- Prop. 1990/91:90

der som har diskuterats och var för sig bedömts som rimliga har inklude- Bilaga 15.5

rats. De har genomgående dimensionerats relativt kraftigt.

Alternativet innebär förbättringar avseende kväveoxid- såväl som kol-
dioxidsynpunkt. Påverkan på transportsektons koldioxidutsläpp illustre-
ras nedan.

”1000-TALS TON KOLO IOXIO

TRANSPORTSEKTORNS KOLDI OX IDUTSLaPP

Figur 20. Koldioxid från vägtrafik 1980 till 2015 vid skilda beräkningsalternativ,
jämfört med olika miljömål. För 2015 återges också utsläpp vid satsning på ny teknik
och alternativa drivmedel

247

Förteckning över remissinstanser som anmodades/bereddes
tillfälle yttra sig över sjöfartsverkets rapport Sjöfartens
miljöeffekter — en inventering med förslag till åtgärder,
statens järnvägars rapport Järnvägen och miljön — Strategi
och åtgärder för SJs miljöarbete, banverkets rapport Program
för miljövänligare tågtrafik, vägverkets rapporter
Miljövänligare vägar och trafik och Ökad miljöhänsyn i
vägplanering och väg projektering, luftfartsverket rapport
Flyget och miljön samt transportforskningsberedningens
rapport Ett miljöanpassat transportsystem

Anmodades avge yttrande:

1. Socialstyrelsen

2. Televerket

3. Statens Järnvägar

4. Vägverket

5. Trafiksäkerhetsverket

6. Transportforskningsberedningen

7. Sjöfartsverket

8. Sveriges meteologiska och hydrologiska institut

9. Luftfartsverket

10. Statens väg-och trafikinstitut

11. Transportrådet

12. Banverket

13. Riksskatteverket

14. Lantbruksstyrelsen

15. Skogsstyrelsen

16. Statens energiverk

17. Statens vattenfalls verk

18. Statens naturvårdsverk

19. Koncessionsnämnden for miljöskydd

20. Boverket

21. Lantmäteriverket

22. Statens industriverk

23. Statskontoret

24. Riksrevisionsverket

25. Näringsfrihetsombudsmannen

26. Konsumentverket

27. Hovrätten över Skåne och Blekinge

28. Länsstyrelsen i Stockholms län -

29. Länsstyrelsen i Malmöhus län

30. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

31. Länsstyrelsen i Östergötlands län

32. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

33. Länsstyrelsen i Västerbottens län

Bereddes tillfälle att avge yttrande

34. Göteborgs kommun

35. Stockholms stad

36. Sundsvalls kommun

37. ABB Sverige

38. Bilindustriföreningen

39. Centralorganisationen SACO/SR

40. Fältbiologerna

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.6

248

41. Greenpeace

42. Kommerskollegium

43. Kungliga Automobilklubben

44. Landsorganisationen (LO)

45. Landstingsförbundet

46. Lantbruksstyrelsen

47. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

48. Linjeflyg

49. Miljöförbundet

50. Motormännens Riksförbund

51. OK-Bilistema

52. SAAB-SCANIA AB

53. Svenska Arbetsgivareföreningen

54. Svenska Busstrafikförbundet

55. Svenska Kommunförbundet

56. Svenska Lokaltrafikföreningen

57. Svenska naturskyddsföreningen

58. Svenska vägföreningen

59. Svenska Taxiförbundet

60. Svenska Åkeriförbundet

61. Svenska Transportarbetareförbundet

62. AB Svensk Bilprovning

63. Sveriges Industriförbund

64. Sveriges Redareförening

65. Tjänstemännens Centralorganisation

66. Universitetet i Linköping

67. Universitets- och Högskoleämbetet

68. Volvo

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.6

249

Sammanfattning av storstadstrafikkommitténs
slutbetänkande (SOU 1990:16) Storstadstrafik 5 — Ett samlat underlag

Slutsatsen av STORK:s analyser är att trafik- och miljöproblemen i stor-
städerna måste bekämpas genom ett stort antal samverkande åtgärder
bestående av t.ex. kollektivtrafikförbättringar, trafikledsutbyggnader,
ekonomiska, administrativa och trafiktekniska styrmedel samt miljö-
skyddsåtgärder.

STORK föreslår i sitt slutbetänkande följande åtgärder:

— bygg ut kollektivtrafiken rejält

— bygg trafikleder som löser lokala miljöproblem

— inför bilavgifter och regionala miljöavgifter

— inför skärpta avgaskrav på personbilar och tunga fordon

— begränsa reseavdragen i storstäderna och skärp förmånsbeskattningen
av fri bil

— begränsa den tunga dieseltrafiken i stadskärnorna

— skärp bullerkraven på fordonen

— höj felparkeringsavgifterna

— förstärk den översiktliga regionala och kommunala planeringen
Finansieringen föreslås ske genom bilavgifter, regionala miljöavgifter på

drivmedel och ökad näringslivsmedverkan.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.7

250

Förteckning över remissinstanser som anmodades/bereddes Prop. 1990/91:90
tillfälle yttra sig över Storstadstrafikkommitténs Bilaga 15.8 slutbetänkande (SOU 1990:16) Storstadstrafik 5 — Ett samlat underlag

Anmodades avge yttrande:

1. Riksåklagaren

2. Hovrätten i övre Norrland

3. Kammarrätten i Jönköping

4. Statens järnvägar

5. Vägverket

6. Trafiksäkerhetsverket

7. Statens väg- och trafikinstitut

8. Transportforskningsberedningen

9. Transportrådet

10. Banverket

11. Plan- och bostadsverket

12. Riksrevisionsverket

13. Rikspolisstyrelsen

14. Datainspektionen

15. Statens naturvårdsverk

16. Koncessionsnämnden for miljöskydd

17. Länsstyrelsen i Stockholms län

18. Länsstyrelsen i Uppsala län

19. Länsstyrelsen i Malmöhus län

20. Länsstyrelsen i Hallands län

21. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

22. Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Bereddes tillfälle att yttra sig:

23.	Botkyrka	kommun
24.	Danderyds
25.	Ekerö
26.	Haninge
27.	Huddinge
28.	Järfälla
29.	Lidingö	99
30.	Nacka
31.	Norrtälje	99
32.	Salems
33.	Sigtuna	99
34.	Sollentuna	99
35.	Solna
36.	Stockholms
37.	Sundbybergs	99
38.	Södertälje	99
39.	Tyresö	99
40.	Täby	99

251

41. Upplands-Bro ”

42. Upplands-Väsby ”

43. Vallentuna

44. Vaxholms

45. Värmdö

46. Österåkers

47. Ale

48. Alingsås

49. Göteborgs

50. Härryda

51. Kungsbacka

52. Kungälvs

53. Lerums

54. Mölndals

55. Orusts

56. Partille

57. Stenungssunds

58. Tjörns

59. Öckerö

60. Bjuvs

61. Burlövs

62. Eslövs

63. Helsingborgs

64. Kävlinge

65. Landskrona

66. Lomma

67. Lunds

68. Malmö

69. Staffanstorp

70. Svedala

71. Trelleborgs

72. Vellinge

73. Borås

74. Linköpings

75. Sundsvalls

76. Uppsala

77. Örebro

78. Stockholms läns landsting

79. Sydvästra Skånes kommunalförbund

80. Nordvästra Skånes kommunalförbund

81. Mellanskånes planeringskommitté

82. Göteborgsregionens kommunalförbund

83. Hallands Länstrafik AB

84. Göteborgs och Bohus läns Trafik AB

86. Göteborgsregionens Lokaltrafik AB

87. Göteborgs spårvägar AB

88. Malmöhus Läns Trafik AB

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.8

252

89. Malmö Lokaltrafik

90. AB Storstockholms Lokaltrafik

91. Svenska kommunförbundet

92. Landstingsförbundet

93. Svenska Lokaltrafikföreningen

94. Sveriges Köpmannaförbund

95. Grossistförbundet Svensk Handel

96. Sveriges Industriförbund

97. Svenska Åkeriförbundet

98. Svenska Taxiförbundet

99. Svenska Busstrafikförbundet

100. Bilindustriföreningen

101. Biluthyrningsbranschens Riksförbund

102. Tjänstemännens centralorganisation

103. Centralorganisationen SACO

104. Landsorganisationen i Sverige

105. De handikappades Riksförbund

106. Handikappförbundens Centralkommitté

107. Synskadades Riksförbund

108. Motormännens Riksförbund

109. KAK

110. OK Bilisterna

111. Motormännens helnykterhetsförbund

112. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

113. Svenska vägföreningen

114. Stockholms handelskammare

115. Göteborgs handelskammare

116. Sydsvenska handelskammaren

117. Miljöförbundet

118. Svenska naturskyddsföreningen

119. Elproducenternas förening

120. Miljöprojekt Västra Skåne

121. Storstadsutredningen

122. Riksskatteverket

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.8

253

Sammanfattning av statens väg- och trafikinstituts rapport
Trafik- och avgasutsläpp — utblick mot 2015

— ”Att rena vid källan” dvs. forsdonsrelaterade förändringar är det cen-
trala inslaget i arbetet mot trafikens avgasutsläpp. Därutöver skall man
också beakta de miljövinster som kan erhållas via trafikreglering, plane-
ring av väg- och gatuleder, bättre utnyttjande av fordonen (högre be-
läggningsgrad) m. m.

— Genom att ta tillvara de möjligheter som erbjuds, dels via känd teknik
vid utformningen av fordonet — drivsystem, avgassystem, kaross m. m.

- delsgenom en övergång till biobränslen, kan vägtrafikens avgasut-
släpp reduceras kraftigt och komma att ligga under riksdagens miljö-
mål.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.9

254

Sammanfattning av transportrådets rapport Framtida trafik Prop. 1990/91:90
1995-2000-2020 Bilaga 15.10

Prognosresultaten visar bl.a. att

— Bilinnehavet ökar från 420 bilar/1 000 invånare år 1989 till 468 år 2000
och 525 år 2020,

— bilinnehavet ökar mer i Stockholmsregionen än i övriga Sverige,

— persontransportarbetet for samtliga transportmedel ökar från 112 mil-
jarder personkm år 1989 till 143 år 2000 och 157 år 2020. Detta
motsvarar en årlig ökningstakt på 1,4% mellan åren 1987 och 2000 och
0,5% mellan åren 2000 och 2020,

— persontransportarbetet för de långväga resorna med bil (> 10 mil) mel-
lan åren 1989 och 2000 ökar med 25% järnväg med 50% och flyg med
65%,

— bilens andel av det långväga resandet år 2020 uppgår till 65 %,

— persontransportarbetet för de kortväga resorna mellan åren 1989 och
2000 ökar med 9 %,

— det kortväga resandet kommer under de första åren på 90-talet att vara
lägre än under 1989 på grund av bensinprishöjning och moms på
kollektivtrafiken,

— godstransportarbetet för samtliga transportmedel ökar från 73 miljar-
der tonkm 1987 till 82 år 2000 och 114 år 2020. Detta motsvarar en
årlig ökningstakt på under 1% mellan åren 1987 och 2000 och 1,6%
mellan åren 2000 och 2020,

— transportmedelsfördelningen endast kommer att ändras marginellt mel-
lan åren 1987 och 2020,

— det blir en kraftig ökning av godstransporterna från, till och genom
Sverige,

— Godstransportarbetet för de långväga transporterna mellan åren 1987
och 2020 för sjöfart ökar med 47% järnväg 70% och lastbil 64%,

— importen av olja- och kol fördubblas mellan åren 1987 och 2020,

— järnvägen tar marknadsandelar på längre avstånd medan lastbilen tar
marknadsandelar på kortare avstånd.

255

Sammanfattning av transportrådets rapporter Trafik, energi och koldioxid Trafik, miljö och kostnader

I det följande redovisas samlat resultaten av de båda projekten.

— Arbetet med miljö- och energifrågorna inom tranportsektom bör sam-
ordnas och utgå från av statsmakterna tydligt fastlagda mål. I de fall
mål inte kan anges är det värdefullt om statsmakterna kan meddela
riktvärden eller normer.

— Det krävs en bred satsning inom ett stort antal åtgärdsområden.

— Valet av åtgärder och hur stor del av åtgärdernas potential som bör
utvinnas skall baseras på ett samhällsekonomiskt synsätt. De mest
kostnadseffektiva åtgärderna för att åstadkomma en viss utsläppsreduk-
tion skall väljas.

— En avvägning måste göras mellan hur angeläget det är att nå de energi-
och miljöpolitiska målsättningarna i förhållande till andra samhällsmål,
såsom mål beträffande ekonomisk tillväxt och tillfredsställande trafik-
försörjning samt fördelningspolitiska och regionalpolitiska mål.

— Miljö- och energiproblemen bör lösas samtidigt som efterfrågan på
transporter tillgodoses och en tillfredsställande transportförsörjning
upprätthålls.

— En systemsyn måste tillämpas vid val av åtgärder, dvs. det måste
beaktas att olika åtgärder kan komplettera och förstärka varandra.
Åtgärderna kan också motverka varandra.

— Det föreligger behov av åtgärder som medför krav på betydande inves-
teringsmedel och starka styrmedel.

— Fortsatt stöd till forskning och utveckling av bl. a. tekniska lösningar är
angeläget.

— Internationellt samordnade lösningar bör eftersträvas.

— Alla måste ta sitt ansvar och medverka till att ett mer miljö- och
energianpassat transportsystem skall utvecklas.

Mot bakgrund av den beräknade trafikutvecklingen måste ett stort antal
åtgärder vidtas för att de energi- och miljöpolitiska målsättningarna skall
kunna uppnås. Den spontana utvecklingen som kan förväntas inom t. ex.
teknikområdet och hittills beslutade åtgärder kommer inte att vara till-
räckliga för att de uppsatta målen skall kunna nås.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.11

256

Sammanfattning av statens naturvårdsverks förslag till
system för certifiering av avgasrelaterade komponenter och
tillbehör

Statens naturvårdsverk fick i juni 1989 regeringens uppdrag att utarbeta
ett förslag till certifieringssystem för avgasrelaterade komponenter och
tillbehör.

De krav på bilars utsläppsegenskaper som ställs framgår av BAL —
bilavgaslagen — och BAF — bilavgasförordningen. Naturvårdsverket har i
enlighet med de direktiv som anges i uppdraget utarbetat ett förslag till
certifieringssystem som avgasrelaterade ersättningsdelar och tillbehör som
säkerställer att kraven i BAL och BAF uppfylls även om andra komponen-
ter än originaldelar används. Förslaget bygger på de regler som tillämpas i
USA.

Liksom i USA är systemet ”frivilligt”. Något krav på att komponenter
måste vara certifierade för att kunna säljas skulle alltså inte föreligga.
Däremot skulle användandet av ocertifierade komponenter betraktas som
om bilägaren (konsumenten) inte uppfyllt sin skyldighet enligt BAF. Syste-
met kan utnyttjas av komponenttillverkare, en auktoriserad representant
för denna eller en part som marknadsför komponenter i sitt eget namn.

Samhället svarar enbart för kontroll och tillsyn av systemet. Tillhanda-
hållandet av provningsresurser som behövs för att ta fram underlag för en
ansökan överlåts åt marknaden.

För kontroll och uppföljning av systemet svarar AB Svensk Bilprovning.

Certifiering av komponenter baseras på den standardiserade provmetod
som gäller för lätta bilar enligt verkets Al 3-Regulation. För vissa specifice-
rade komponenter gäller dock att detta prov kan ersättas av underlag som
visar att komponenten konstruktionsmässigt är jämförbar med original-
komponenten.

Certifierade ersättningskomponenter likställs med originalkomponenter
i samband med fordonskontroll dvs. biltillverkarens särskilda åtagande
enligt BAL skall gälla oförändrat.

Under den period en bil omfattas av biltillverkarens åtagande får det
avgasrenande utförandet inte ändras dvs. certifierade tillbehör kan monte-
ras först sedan bilen passerat denna period.

Under förutsättningen att den som utnyttjar systemet skall stå för samt-
liga kostnader kan därför varje ansökan antas belastas med utgifter mot-
svarande mellan 100000 och 300000 kr. per ansökan för ersättningsdelar
och ungefar 550000 kr. för tillbehör.

Vad gäller finansieringen av de kostnader som direkt berör samhällets
kontroll och tillsyn föreslås dels att ASB tar ut en fast avgift för vaije
ansökan som behandlas och dels att en rörlig avgift, baserad på försälj-
ningsvolym, införs för att täcka övriga kostnader.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 15.12

257

17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

Sammanfattning av statens naturvårdsverks rapport Natur Prop. 1990/91:90 90 Aktionsprogram för naturvård Bilaga 16.1

Naturvården är en integrerad del av miljövården. För att uppnå de över-
gripande målen för naturvården — att bevara den biologiska mångfalden,
genresurserna och naturresursernas funktion — krävs en offensiv strategi.
Miljövård och hushållning med naturresurser behöver integreras med
andra samhällsinsatser. Problemen måste förebyggas och motverkas.
Miljövården bör inte bara se till att natur- och kulturmiljön inte skadas
eller förstörs — den måste se till att ”miljön mår bra”.

Det behövs ökad samverkan mellan fysisk planering och miljövårdsar-
bete i såväl den lokala och regionala som nationella samhällsplaneringen.
Miljöplaneringen är angelägen. Dess olika instrument bör vara samstäm-
miga. En förstärkt miljöplanering är beroende av goda kunskaper om
mark- och vattenförhållanden, miljöns tillstånd och känslighet samt pro-
blem — inte bara i nuet utan främst i framtiden.

En ekologiskt grundad strategi är nödvändig for att nå uppsatta miljö-
mål med hänsyn till samhällsekonomin. Strategin utgår från förutsättning-
en att samhällsnyttan är störst om natur- och kulturvärdena bevaras.
Samhällsutvecklingen skall präglas av en bärkraftig utveckling och hushåll-
ning med naturresurserna.

Med hänsyn till kostnader och nytta för miljövården och samhällseko-
nomin är det i längden billigare och bättre att bibehålla naturresurser eller
natur i oförbrukat eller oskadat skick än att behöva återskapa eller nyskapa
dem. På så sätt räddas också kulturarvet.

Landskapet kan liknas vid en pyramid med följande tre nivåer vad
beträffar natur- och kulturvärden samt behov av åtgärder, fördelning av
kostnader och ansvar for naturvårdsinsatsema, vilket framgår av
Hur miljövård och hushållning med naturresurser kan åstadkommas.

1.1 ”vardagslandskapet” — hela landskapet — bör god hushållning med
naturresurser och miljövård förverkligas inom alla verksamhetsområden
främst genom hänsynstagande.

2. I områden med högre värde bör hushållningen med naturresurser och
naturvården kännetecknas av bevarande snarare än utnyttjande.

3. Områden med särskilt höga värden bör säkerställas genom särskilda
skydds- och vårdåtgärder med stöd av naturvårdslagen for att tillgodose de
biologiska aspekterna av naturvårdsintresset.

För att nå de uppsatta målen i "vardagslandskapet” krävs särskilt följan-
de:

Hushållningsbestämmelsema enligt naturresurslagen måste föras in i all
lagstiftning som berör användning av mark och vatten. NRLs hushåll-
ningskrav måste omfatta även pågående markanvändning.

Gränser måste dras for vad som skall anses som ”normal och naturlig
rationalisering” inom jord- och skogsbruket. Utvecklingen av medel och
metoder som slår sönder ekosystem och som bidrar till utarmning av
biotoper, flora och fauna kan inte tillåtas ske med motiveringen att det är
en normal och naturlig rationalisering.

258

Bestämmelser och föreskrifter måste klart ange vad som innebär normal
och naturlig rationalisering av pågående markanvändning.

I den av regeringen tillsatta skogspolitiska utredningen bör följande mål
framhållas: Den grundläggande målsättningen med den nya lagen bör vara
att åstadkomma god hushållning med hela naturresursen skog. Hushåll-
ningen skall gälla hela skogliga ekosystem. Mångbruk skall tillämpas.
Skogsbruket måste bedrivas ståndorts- och naturvårdsanpassat. Befintliga
och nya skogsbruksmetoder måste granskas med avseende på miljöeffek-
ter. Metoder och trädslag får inte införas om de har negativa effekter för
mark, vatten, flora, fauna och friluftsliv.

Miljökonsekvensbeskrivningar skall gälla för införande av skogsbruks-
metoder, varvid t. ex. risk för markskador, erosion, utlakning av närsalter
och metaller och påverkan på sjöar, vattendrag, biotoper i övrigt, växt- och
djurarter bör belysas.

Alternativa metoder till slutavverkning skall tillåtas och tillämpas.

Särskilda skyddsbestämmelser bör utvecklas på mark som lätt kan ska-
das genom skogsavverkning, t. ex. i erosionsbenägna raviner.

Skogsbruk bör i princip inte bedrivas på skogsimpediment, såsom våt-
marker och hällmarker.

Tillståndsplikt bör införas i naturvårdslagen för byggande av skogs-
bilvägar.

En särskild lag om fjällskog och lag om skärgårdsskog måste stiftas
liksom särskilda bestämmelser för tätortsnära skog.

Skogsodling med för landet eller regionen främmande trädslag måste
begränsas.

Skogsstyrelsens inventering av sumpskogar (våtmarksskogar) är mycket
angelägen att genomföra i samarbete med naturvårdsverket och måste
tilldelas tillräckliga resurser.

Naturvårdshänsyn skall redovisas tydligt i alla skogsbruksplaner.

Hänsynsreglerna enligt skötsellagen har i än mindre grad än enligt
skogsvårdslagen medfört någon nämnvärd naturvårdsnytta.

Omläggningen av livsmedelspolitiken med dess konsekvenser för land-
skapet måste följas av en effektivisering av bl. a. hänsynsreglerna. Skötsel-
lagen måste förstärkas med tvingande regler om naturvårdshänsyn.

Förbud bör införas mot att ta bort restbiotoper i jordbruksområden.

Det är synnerligen angeläget att bevara våtmarker i jordbrukslandska-
pet. Markavvattningen i jordbrukslandskapet måste begränsas avsevärt.
Våtmarker bör återskapas eller nyskapas i bl.a. torrlagda jordbruksområ-
den.

Rennäringens krav på mark för renbete och på teknisk utveckling måste
vägas mot miljövårdens intressen.

Naturvårdsverket stöder förslaget att hänsynsregler måste föras in i
rennäringslagen. Renskötselrättens markanspråk bör preciseras i en mark-
och utvecklingsplan. Regler måste utformas för att begränsa antalet renar
med hänsyn till mark och vegetation.

Restriktionerna mot barmarkskörning med motorfordon i fjällområde-
na bör skärpas enligt naturvårdsverkets förslag 1987.

Jaktlagstiftningen bör renodlas till en lagstiftning som reglerar jaktutöv-

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.1

259

ningen. Bestämmelserna i jaktlagstiftningen om bl. a. fredning av viltet bör
föras över till naturvårdslagen for att reglera skyddet av faunan i sin
helhet.

Skyddet av fisk och övriga vattenlevande djur är splittrat på fiske- resp,
naturvårdslagstiftningen och bör föras in i naturvårdslagen.

De naturligt reproducerande bestånden av fisk måste bevaras, vilket i
första hand bör ske genom fiskevård, innefattande biologiska, juridiska
och ekonomiska åtgärder.

Ny vattenkraftutbyggnad — även minikraftverk — bör inte få företas
utöver de av riksdagen beslutade 66 TWh med tanke på de få återstående
vattendragen som har kvar naturligt strömmande vatten, forsar och fall,
naturliga biotoper i övrigt och naturliga artbestånd. Bevarandeintressena
måste i fortsättningen gå före exploatering av vattendragen.

Endast en bråkdel av vattenuttagen för bevattning har prövats enligt
vattenlagen. Situationen i många jordbruksområden är mycket svår vad
gäller vattendragen som biotoper. Bättre hushållning med vattendragen i
södra Sverige bör åstadkommas med ledning av vattenplanering och råd-
givning. Den rättsliga regleringen av vattenuttag för näringsändamål, t. ex.
jordbruksbevattning, bör ses över.

Naturvårdslagen (NVL) behöver ge uttryck för en helhetssyn på natur
och landskap. Lagstiftningen måste vara ett medel att bevaka och begränsa
den samlade inverkan på natur- och kulturmiljön av många enskilda
arbetsföretag, som har liten inverkan var för sig men som tillsammans
innebär betydande påverkan på natur och naturresurser. Vidare bör ekolo-
gisk grundsyn — att samhällsutvecklingen måste ske inom naturresurser-
nas och naturmiljöns ramar — och hushållning med naturresurser komma
till klart uttryck. NVL bör ange skyldighet för den enskilde och för företag
som utnyttjar naturen att ta hänsyn till och undvika skador på natur-
miljön.

Bevisbördan för att skador på naturmiljön inte inträffar bör åligga den
som tar naturresurser i anspråk eller eljest påverkar naturmiljön. Miljö-
konsekvensbeskrivningar är ett viktigt första steg i denna riktning.

Det bör framgå att ansvaret för naturvården och skyddet av mark och
vatten även är en kommunal skyldighet.

Kraven på tillstånd till markavvattning måste skärpas inom stora delar
av landet. Generellt förbud bör i vart fall införas mot markavvattning i
södra och mellersta Sverige till Norrlandsgränsen med vissa begränsade
möjligheter till undantag.

Strandskyddet genom NVL bör inte bara innebära skydd för tillgången
till strandområden för allmänhetens friluftsliv utan också skydd av natur-
miljön.

Plan- och bygglagen. Det bör utredas, om miljö, markerad i miljömål,
fastställda enligt lag, kan utgöra grund för överprövning av PBL-beslut
som strider mot miljömål, tillsammans med hälsa och säkerhet, mellan-
kommunala intressen och riksintressen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.1

260

Ekonomiska styrmedel

Vad beträffar tillämpning av principen ”förorenaren betalar” vid för-
brukning av naturresurser är det för närvarande inte aktuellt att föreslå
några nya system eller åtgärder för en förbättrad hushållning med naturre-
surser utöver vad som bör tålas vid ett ökat biotop- och artskydd enligt de
bestämmelser som naturvårdslagsutredningen föreslagit. Det borde vara
möjligt att utan höjda avgifter skapa finansiellt utrymme för sådan ersätt-
ning som eventuellt kan bli aktuell till följd av ett utökat biotopskydd. I
vilken utsträckning olika ekonomiska styrmedel kan vara en hjälp i att
uppnå målen för naturvård och hushållning med naturresurser bör utredas
närmare.

Statligt bidrag eller annat stöd bör inte förekomma till företag som
påtagligt skadar natur- och kulturmiljön i områden av betydelse för na-
turvården, friluftslivet eller kulturmiljövården enl. 2 kap. 6§ naturresurs-
lagen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.1

Säkerställande av naturtyper och arter m.m.

I Naturvårdsplan för Sverige görs en samlad bedömning beträffande mål,
omfattning av och riktlinjer för det framtida arbetet med säkerställande av
områden, som behöver särskilt skyddas/vårdas.

Med säkerställande och skydd/naturskydd avses ett långsiktigt och rätts-
ligt bindande skydd av ett visst område (naturvårdsobjekt) med stöd av
naturvårdslagen, som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde, na-
turminne eller djurskyddsområde.

Naturvårdsplan for Sverige är naturvårdens strategi och långsiktiga plan
för det fortsatta säkerställandearbetet. De mål som redovisas i planen är
naturvårdens långsiktiga mål. De kortsiktiga målen för den närmaste
treårsperioden redovisas i åtgärdsprogrammet.

I naturvårdsplanen redovisas vad som hittills skyddats som naturvårds-
objekt. Det finns (1990) 20 nationalparker med en areal av ca 6 266 km2,
varav 5 779 km2 land, 1 363 naturreservat om 19 093 km2 land, 88 natur-
vårdsområden om 1 807 km2, varav 1 154 km2 land, 1 425 naturminnen om
7,1 km2 och 853 djurskyddsområden om 581 km2 landareal. Det finns bara
skäl att upphäva skyddet för 48 naturvårdsobjekt.

De största kostnaderna för säkerställande gäller skydd av skogar, särskilt
urskogar. Det för närvarande kända behovet av medel för skydd av riksin-
tressanta skogar med nuvarande kunskaper, ersättningsregler och kost-
nadsnivå under en 5-1 O-årsperiod beräknas uppgå till 750 milj.kr. i 1990
års penningvärde.

För att skydda en procent av den produktiva skogsmarken i landet skulle
kostnaden bli av storleksordningen tre miljarder kr. under förutsättningen
att marken är bevuxen med äldre skog.

Det framtida behovet av särskilt skydd för skogar och myrområden
beror i hög grad på skogsbrukets utveckling och på den generella natur-
vårds- och skogsvårdslagstiftningen.

För överskådlig tid behövs under nuvarande förutsättningar ett infla-

261

tionsskyddat anslag på storleksordningen 100 — 200 milj.kr. per år för det
fortsatta skyddet av riksintressanta skogsområden. Härtill kommer beho-
vet att säkerställa skogs-myr-områden och odlingsbygder.

Det stora flertalet objekt i åtgärdsprogrammet för säkerställande är eller
ligger i områden av riksintresse för naturvård och/eller friluftsliv.
Sammanfattningsvis är medelsbehoven för 1990/91 ca 120 milj.kr. (tillde-
lade medel: 100 mkr.), 1991/92 140 mkr., 1992/93 143mkr. och 1993/94
153 mkr. Kostnaderna beror till övervägande delen på förvärv av urskogs-
områden.

Programmet för vården och förvaltningen av naturvårdsobjekt syftar till
att i görligaste mån bibehålla objektens befintliga värden. Målet är att se
till att ändamålet med naturvårdsobjekten tryggas genom att vårda deras
biotoper och artbestånd samt främja förutsättningarna för friluftsliv.

Vårdanslaget har urholkats dels på grund av inflationen, dels på grund
av nya, stora naturvårdsobjekt. I 1978 års penningvärde var det 22 milj.kr.
1978 (1.35 milj, ha naturvårdsobjekt), ca 18 mkr. 1982 (1.42 milj, ha) och
ca 26 milj, kr 1990 (ca 2.7 milj. ha).

Kostnaderna för vården och förvaltningen av naturvårdsobjekt beräk-
nas till ca 85 milj.kr. 1990/91 (59mkr. tilldelade), 119mkr. 1991/92,
129 mkr. 1992/93 och 135 mkr. 1993/94. Vården och förvaltningen kräver
tillgång till kvalificerad personal. Behovet av ytterligare personalresurser
regionalt, främst genom förstärkning av länsstyrelserna, bedöms till totalt
10 milj, kr per år.

Om erforderliga medel för vården och förvaltningen av naturvårds-
objekt uteblir måste säkerställandet av betydelsefulla naturområden upp-
höra tills balans mellan säkerställda områden och vårdresurser uppnåtts.

Det långsiktiga handlingsprogrammet för hotade arter är publicerat i
Hotade arter — Naturvårdsverket INFORMERAR (april 1990). Det inne-
håller naturvårdsverkets målsättning och riktlinjer för arbetet med hotade
växt- och djurarter.

Internationellt samarbete

Samarbetet mellan de nordiska länderna inom naturvårds- och friluftsom-
rådet bör intensifieras. I framtiden bör ökad tyngd ges åt projekt med
uttalad operativ inriktning, vilket bör komma till uttryck i ett nordiskt
aktionsprogram för naturvård och hushållning med naturresurser.

Samarbetet med Sovjet inklusive de baltiska republikerna, Polen och
Tyskland bör utökas. Ett huvudsyfte skall därvid vara att förhindra att den
förväntade moderniseringen inom näringarna i östländerna sker på be-
kostnad av de stora naturvärden som är knutna till t.ex. våtmarker, sjöar
och vattendrag, skogar eller det äldre kulturlandskapet. Det är också
angeläget att utöka och samordna insatserna vad gäller miljöövervakning-
en så att resultaten blir jämförbara inom en så stor del av östersjöområdet
som möjligt.

De viktigaste åtgärderna även i utvecklingsländerna för att motverka en
alarmerande miljöförsämring och förbrukning av naturresurser är att be-
driva jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk på naturens villkor, tillämpa

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.1

262

markvård och begränsa skogsskövlingen. Det är angeläget att Sverige
bidrar till att motverka markförstöringen och vattenpåverkan, främst ge-
nom kunskapsutbyte om ekologiskt anpassad markanvändning och mark-
vård.

De existerande konventionerna inom naturvårdsområdet bör ges en
starkare ställning i Sverige. Detta kan i första hand ske genom att regering-
en utfärdar förordningar för konventionerna samt att ökade resurser ställs
till förfogande för tillämpning av och information om konventionerna och
deras syfte. Konventionerna bör kopplas tydligt till bl. a. naturvårdslagen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.1

Organisation och administration

Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör ges större möjligheter att stödja
utveckling av samordnad miljövårds- och översiktsplanering i län och
kommuner.

Ett viktigt medel för att bredda och öka engagemanget i miljövårdsarbe-
tet är att delegera till kommunerna. Förutsättningarna härför förbättras i
takt med att kommunerna vidgar sin kompetens och utvecklar sitt plane-
ringsunderlag.

Naturvårdsverket bör få en starkare stödjande, samordnande, utveck-
lande och utvärderande roll.

Länsstyrelserna bör ha överblick över läget i länet och informera om
detta till naturvårdsverket och kommunernas miljövårdsorgan, till sek-
torsorgan såsom lantbruks- och skogsvårdsorganisationen och till allmän-
heten.

Länsstyrelserna ger råd och rekommendationer till andra regionala och
till kommunala organ i miljövårdsfrågor.

Länsstyrelserna upprättar och ajourhåller länsomfattande miljövårds-
program med regionala miljöanalyser (RMA) som utgångspunkter och
underlag. Nästa RMA föreslås redovisas 1993 och förnyas vart sjätte år.

Länsstyrelserna upprättar och ajourhåller naturvårdsplaner som bör
integreras med miljövårdsprogrammen.

Kommunerna bör ställa upp kommunala mål for miljövård och hushåll-
ning med naturresurser. Kommunala miljövårdsprogram och naturvårds-
program bör upprättas med anknytning till översiktsplanen.

Naturvårdsverket formulerar efter samråd med respektive sektorsmyn-
dighet de övergripande nationella naturvårdsmålen. På länsplanet bör de
övergripande målen översättas till regionala mål. Sedan dessa fastställts av
länsstyrelsen bör ansvaret för att de uppfylls helt vila på sektorsmyndighe-
ten, som for sin del har att beskriva problem, mål, medel, insatser, uppfölj-
ning, värdering och analys. Ansvaret för uppföljning och utvärdering av
hur miljömålen uppfylls bör ligga på miljövårdsmyndigheterna. Lämpliga
instrument härför är en systematisk rapportering av resultaten samt den
regionala miljöövervakningen.

Betydligt mer resurser än i dag behövs om målen skall kunna förverkli-
gas.

263

Kunskaper, information Särskilda forskningsinsatser behövs på områdena Det framtida landskapet
— bevarande av den biologiska mångfalden, Referensforskning och Stor-
skaliga miljöförändringar.

Miljöövervakningen måste byggas ut så att den bättre tillgodoser beho-
ven för naturvård och naturresurshushållning, vilket bl. a. innebär bevak-
ning av landskaps- och biotopförändringar och naturresurskartering. Pro-
grammet for övervakning av miljökvalitet behöver kompletteras med refe-
rensytor i nationalparker och naturreservat och med ett program for över-
vakning av storskaliga landskapsförändringar.

Naturresurskartering med stöd av fjärranalys, särskilt av satellitbilder,
bör vidareutvecklas till naturresursräkenskaper. Dessa kan med fordel
ingå i ett nytt system för nationalräkenskaper (kompletterad 3NP).

För att hålla all betydelsefull lägesbestämd miljöinformation tillgänglig
behöver ett geografiskt informationssystem (GIS) för naturvård och hus-
hållning med naturresurser vidareutvecklas.

Det är väsentligt att befintlig kunskap hålls levande och tillgänglig
genom kunskapsöversikter. Resultaten från forskning, undersökningar,
miljöövervakning, inventering etc. måste göras tillgängliga för att komma
miljövårdsarbetet och utbildningen tillgodo.

Redan på kort sikt är det mycket viktigt med intensifierad utbildning
och information om hur miljölagarna kan och bör tillämpas. I utbildning-
en bör även andra frågor tas upp, där integreringen av naturvården i det
samlade miljövårdsarbetet är särskilt angelägen. Regional miljöövervak-
ning är en sådan mycket betydelsefull gemensam arbetsuppgift där kraft-
full information och utbildning behövs, likaså miljökonsekvensbeskriv-
ning.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.1

264

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över statens Prop. 1990/91:90
naturvårdsverks rapport Natur 90 Aktionsprogram för Bilaga 16.2 naturvård

Efter remiss har yttranden inkommit från riksantikvarieämbetet, lant-
bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, plan- och bostadsverket,
domänverket, riksrevisionsverket, koncessionsnämnden for miljöskydd,
vattenöverdomstolen, länsstyrelsen i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands och
Norrbottens län, kommittén för utvärdering och översyn av skogspolitiken
(Jo 1990:03), kommittén för översyn av miljöskyddslagstiftningen (ME
1989:04), statens råd för byggnadsforskning, statens lantmäteriverk,
Sveriges geologiska undersökning, statistiska centralbyrån, statens energi-
verk, statens vattenfallsverk, Stockholms universitet, Lunds universitet,
Sveriges lantbruksuniversitet, skogs- och jordbrukets forskningsråd,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska
Naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet, Lantbrukarnas Riksför-
bund och Skogsägarnas Riksförbund (gemensamt), Svenska kraftverksföre-
ningen, Föreningen Skogsindustrierna, Föreningen för ekologi och plane-
ring, Grus- och Makadamföreningen, Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens
Jägare, Sveriges Fiskares Riksförbund.

265

Sammanfattning av naturvårdslagsutredningens betänkande Prop. 1990/91:90
(SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen m. m. Bilaga 16.3

Naturvårdslagsutredningens främsta uppgift har varit att undersöka om
den nuvarande naturvårdslagen tar till vara naturvårdens intressen i till-
räcklig omfattning och om lagstiftningen på ett effektivt sätt bidrar till att
de riktlinjer for naturvårdspolitiken som statsmakterna har antagit kan
genomföras.

Utredningen har vid sin översyn av lagstiftningen funnit att det främst
är hotade arter och deras biotoper som behöver ett förstärkt skydd genom
naturvårdslagen.

Utredningen föreslår att ett nytt skyddsinstitut för biotoper införs i
lagen. Enligt en ny paragraf (21 §) får regeringen meddela föreskrifter om
att arbetsföretag som kan skada naturmiljön inte får utföras inom sådana
mindre mark- eller vattenområden (biotoper) som utgör livsmiljö för
hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda på
grund av ringa förekomst eller sällsynt beskaffenhet. Detta skydd kan
komma att exempelvis omfatta mindre våtmarker, ängs- och hagmarker
samt mindre skogsbiotoper. Naturvårdsverket föreslås få i uppdrag att
tillsammans med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen utarbeta förslag till
vilka slag av biotoper som framledes skall skyddas enligt den föreslagna
paragrafen.

Utredningen föreslår även en förstärkning av samrådsförfarandet enligt
20 § naturvårdslagen. Enligt nuvarande lydelse skall samråd ske med läns-
styrelsen innan ett arbetsföretag utförs som kan komma att väsentligt
ändra naturmiljön.

Länsstyrelsen kan i samband med samrådet för närvarande inte förbju-
da företaget eller hänvisa det till annan plats. Utredningen föreslår att
sådana möjligheter nu införs. Dessutom föreslår utredningen att möjlighet
öppnas att införa en samrådsskyldighet för alla arbetsföretag som kan
skada naturmiljön inom särskilt skyddsvärda områden. Även i dessa fall
skall det vara möjligt att förbjuda arbetsföretaget.

Om föreskrifter eller beslut som meddelas med stöd av de nya reglerna i
20 § eller 21 § medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras
skall markägaren enligt utredningen ha rätt till ekonomisk ersättning enligt
nuvarande ersättningsregler.

För att förbättra skyddet av växtarter föreslår utredningen att en befo-
genhet införs att meddela tillträdesförbud för att skydda känsliga växtarter
på samma sätt som nu finns för att skydda djurlivet inom ett visst område.
Till skydd för såväl djur- som växtarter föreslår utredningen vidare att det
tydligt skall framgå av fridlysningsreglerna att dessa kan användas även för
att skydda arter som ännu inte är akut hotade i landet.

En annan fråga som utredningen särskilt uppmärksammat är skyddet av
våtmarker och olika dikningsföretags påverkan på dessa, 1986 infördes en
särskild tillståndsplikt i naturvårdslagen för markavvattningsföretag för
att stärka skyddet av våtmarkerna. Trots detta är markavvattning inom
skogs- och jordbruket ett påtagligt hot mot våtmarkernas fauna och flora
inom vissa delar av landet. Enligt utredningens uppfattning bör till-

266

ståndsprövningen vara mer restriktiv än för närvarande. För att ytterligare
stärka skyddet av de känsliga våtmarkerna föreslår utredningen därför att
en särskild bestämmelse införs (18d §) som ger möjlighet för regeringen att
inom vissa delar av landet, t.ex. i södra och mellersta Sverige, meddela
föreskrifter om vilka särskilda skäl som skall föreligga för att tillstånd till
markavvattning skall kunna medges. Genom sådana föreskrifter kan t.ex.
en nydikning av jord- eller skogsbruksmark förhindras. Dessutom föreslår
utredningen att en särskild anmälningsskyldighet för skyddsdikning införs
i samband med slutavverkning av skog.

Utredningen har också studerat om skyddet av ädellövskogarna är till-
fredsställande enligt nuvarande lagstiftning. Utredningen har funnit att
det finns skäl att förbättra skyddet av dessa skogar och föreslår en ändring
i ädellövskogslagen. Förslaget innebär att andelen ädellövträd i ett skogs-
bestånd i de sydligaste landskapen bara skall behöva vara 50%, i stället för
som nu 70%, för att lagen skall vara tillämplig.

Utredningen anser att behovet av att stärka naturvårdens ställning har
accentuerats under de senaste decennierna. Detta har kommit till uttryck i
riksdagens riktlinjer för naturvårdspolitiken men också i det dagliga na-
turvårdsarbetet. Påföljderna för brott mot naturvårdslagen har dock varit
oförändrade sedan naturvårdslagens tillkomst. Utredningen anser att sam-
hällets förändrade syn på naturvården också bör avspeglas i påföljderna
för brott mot lagen. Av den anledningen föreslår utredningen att
straffmaximum höjs från nuvarande sex månaders fängelse till två års
fängelse. Detta får också till följd att preskriptionstiden förlängs från två år
till fem år. Vidare föreslår utredningen att den generella samrådsplikten
enligt 20 § liksom den nya bestämmelsen om särskilt skydd för biotoper
straffsanktioneras.

Översynen har vidare lett fram till förslag om flera andra skärpningar
och förtydliganden i lagstiftningen. Här skall bland annat följande näm-
nas.

— Genom ett tillägg till 2 § naturvårdslagen framhävs att naturvården
även omfattar kulturmiljöer i landskapet.

— Genom en förändring av 6 § blir det möjligt att inskränka samernas
rättigheter i nationalparkerna om det är av väsentlig betydelse för na-
turvården. Dessutom föreslås en särskild bestämmelse om naturvårdshän-
syn i rennäringslagen.

— Med hänsyn till utvecklingen inom jordbruket och till förslaget till ny
livsmedelspolitik föreslås att naturreservat även skall kunna bildas för ett
område i odlingslandskapet som är av väsentlig betydelse för landskapsbil-
den.

— Tillstånd till täktverksamhet föreslås endast få meddelas om sökan-
den ställt säkerhet för efterbehandlingsåtgärder. Tillstånd skall även kunna
vägras den som inte fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd.

— Ett med stöd av 20 § meddelat förbud mot ett arbetsföretag föreslås
enligt 39 § kunna förenas med vite. I dessa fall liksom vid överträdelse av
föreskrifter som meddelas med stöd av 21 § om särskilt biotopskydd skall
möjlighet finnas att meddela beslut om rättelse. Det skall också vara
möjligt att åstadkomma rättelse när arbetsföretag utförts utan att samråd

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.3

267

skett enligt 20 § eller företaget utförts i strid med föreläggande om åtgärder
som meddelats enligt 20 §. Om någon påbörjat utförandet av ett arbetsfö-
retag som är samrådspliktigt enligt 20 § innan samråd skett, föreslås läns-
styrelsen få meddela föreläggande vid vite att upphöra med verksamheten
tills samrådsärendet avslutats.

— En kommun skall få möjlighet att efter delegation besluta om natur-
minnen samt ta över prövningen av ett enskilt samrådsärende.

— Underlagsmaterial som skall finnas vid en ansökan om tillstånd eller
anmälan om samråd enligt naturvårdslagen måste vara så fullständigt att
myndigheten med hjälp av detta material och sina egna kunskaper kan
bedöma arbetsföretagets konsekvenser för naturmiljön. En bestämmelse
härom föreslås bli införd i lagen.

— Enligt utredningen bör särskilda tillsynsmän utses för att sköta över-
vakningsuppgifter inom naturvårdsobjekten och angående terrängkör-
ningen.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.3

268

Lagförslag i naturvårdslagsutredningens betänkande
(SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen m. m. 1 Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)

dels att 2, 6, 7, 14, 16, 18, 18 c, 20, 26,31,33, 37, 39, 40 och 43 §§ skall
ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 18 d§, 21 §, 36 a §, 36
b §, 37 a § samt 41 a §, av följande lydelse.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Naturvården är en såväl statlig Naturvården, som även omfattar
som kommunal angelägenhet. kulturmiljöer i landskapet, är en så-

väl statlig som kommunal angelä-
genhet.

Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet.

Statens naturvårdsverk har överinseende över naturvården i riket.

Enligt 5 § meddelade joreskrifter
skola ej lända till inskränkning i re-
dan uppkommen enskild rätt.

Enligt 5 § meddelade föreskrifter
får ej inskränka sådana rättigheter
som tillkommer samerna enligt ren-
näringslagen (1971:437) i andra
fall än när det är av väsentlig bety-
delse från naturvårdssynpunkt.

Ej heller skola sådana föreskrifter
föranleda inskränkning i samerna
enligt rennäringslagen (1971:437)
tillkommande rättigheter till bete,
skogsfång, fiske eller jakt efter and-
ra djur än björn, lo, varg, järv, älg
och örn eller innebära hinder for sa-
merna att eljest uppehålla sig inom
nationalparken eller att där medfö-
ra hundar jor bevakning av
renhjordar.

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller el-
jest märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig be-
tydelse för allmänhetens friluftsliv,
må av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Länstyrelsen får inte
avsätta ett område till naturre-
servat, om syftet med åtgärden i allt

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller el-
jest märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig be-
tydelse för allmänhetens friluftsliv,
kan av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Ett område i odlings-
landskapet kan också avsättas som
naturreservat, om det är av väsentlig

269

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

väsentligt kan tillgodoses genom att
området i stället med stöd av 19 §
förklaras som naturvårdsområde.

betydelse för landskapsbilden. Läns-
styrelsen får inte avsätta ett område
till naturreservat, om syftet med åt-
gärden i allt väsentligt kan tillgodo-
ses genom att området i stället med
stöd av 19 § förklaras som natur-
vårdsområde.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

14 §

Är fara att växtart försvinner eller
utsättes för plundring, äger rege-
ringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela förbud
att inom landet eller del därav bort-
taga eller skada växt av den arten
där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner,
äger regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer medde-
la förbud att inom landet eller del
därav döda, skada eller fånga vilt
levande djur av den arten, då det ej
sker till försvar mot angrepp på
person eller egendom, så ock att
borttaga eller skada sådant djurs
ägg, rom eller bo. Beträffande djur,
vars dödande eller fångande är att
hänföra till jakt eller fiske, skall
dock gälla vad därom särskilt stad-
gas.

Behövs utöver fredning enligt
jaktlagstiftningen särskilt skydd for
djurlivet inom visst område, får re-
geringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela före-
skrifter som inskränker rätten till
jakt eller allmänhetens eller mark-
ägarens rätt att uppehålla sig inom
området.

Är fara att växtart kan komma
att försvinna eller utsättas for
plundring, yar regeringen eller myn-
dighet som regeringen bestämmer
meddela förbud att inom landet el-
ler del därav borttaga eller skada
växt av den arten där den växer
vilt.

Är fara att djurart kan komma
att försvinna, får regeringen eller
myndighet som regeringen bestäm-
mer meddela förbud att inom lan-
det eller del därav döda, skada eller
fånga vilt levande djur av den ar-
ten, då det ej sker till försvar mot
angrepp på person eller egendom,
så ock att borttaga eller skada så-
dant djurs ägg, rom eller bo. Beträf-
fande djur, vars dödande eller
fångande är att hänföra till jakt el-
ler fiske, skall dock gälla vad därom
särskilt stadgas.

Behövs utöver förbud enligt förs-
ta eller andra stycket eller fredning
enligt jaktlagstiftningen särskilt
skydd for djur- eller växtart inom
visst område, får regeringen eller
myndighet som regeringen bestäm-
mer meddela föreskrifter som in-
skränker rätten till jakt eller fiske
eller allmänhetens eller markäga-
rens rätt att uppehålla sig inom om-
rådet.

16§

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig
byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det,
vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings-
och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i
annat fall inom strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning,
varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat
sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt
att färdas fritt.

270

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Regeringen eller myndigheten som regeringen bestämmer får meddela
sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strand-
skyddsområde som behövas för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Länsstyrelsen får medgiva un-
dantag från bestämmelserna i förs-
ta stycket, när särskilda skäl före
ligga. Medgives undantag, skall
länsstyrelsen bestämma i vilken ut-
sträckning mark får tagas i anspråk
såsom tomt eller eljest användas för
det avsedda ändamålet.

Första stycket gäller inte anlägg-
ningar eller åtgärder som behövs
för jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller renskötseln och ej tillgodoser
bostadsändamål. Första stycket gäl-
ler inte heller företag till vilka till-
stånd har lämnats enligt 4 kap.
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., vatten-
lagen (1983:291) eller miljöskydds-
lagen (1969:387).

Länsstyrelsen får medge undan-
tag (dispens) från bestämmelserna i
första stycket, när särskilda skäl fö-
religger. Om dispens medges, skall
länsstyrelsen bestämma i vilken ut-
sträckning mark får tagas i anspråk
såsom tomt eller eljest användas för
det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att
gälla om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom
två år eller avslutats inom fem år
från dagen för beslutet.

Första stycket gäller inte

1. anläggningar eller åtgärder som
behövs för jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller renskötseln, och
ej tillgodoser bostadsändamål,

2. företag till vilka tillstånd har
lämnats enligt 4 kap. lagen
(1987:12) om hushållning med na-
turresurser m.m., vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969:387), e/ter

3. byggnad eller anordning på en
tomtplats som utgör komplement
till befintlig bebyggelse på tomtplat-
sen och som förläggs längre från
stranden än huvud byggnaden.

18 §

Täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat
ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt i vattenområde vartill tillstånd
lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller fordras enligt lagen (1966:314)
om kontinentalsockeln eller täkt av torv vartill bearbetningskoncession
har meddelats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Länsstyrelsen får förelägga den
som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas,
lägga fram utredning som belyser
behovet av täkten samt en täktplan
av erforderlig omfattning. Tillstånd
skall förenas med de villkor som
behövs för att begränsa eller mot-
verka företagets menliga inverkan
på naturmiljön. Om ej särskilda
skäl föranleder annat, skall tillstånd
för sin giltighet göras beroende av

Länsstyrelsen får förelägga den
som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas,
lägga fram utredning som belyser
behovet av täkten samt en täktplan
av erforderlig omfattning. Tillstånd
skall förenas med de villkor som
behövs för att begränsa eller mot-
verka företagets menliga inverkan
på naturmiljön. Täkttillstånd får
beviljas endast om sökanden ställt
säkerhet för de villkor som skall gäl-

271

Nuvarande lydelse

att säkerhet ställs för sålunda före-
skrivna villkor. Visar sig sådan sä-
kerhet otillräcklig, får länsstyrelsen
föreskriva att tillståndet skall gälla
endast om ytterligare säkerhet
ställs.

Föreslagen lydelse

la för tillståndet. Visar sig sådan sä-
kerhet otillräcklig, får länsstyrelsen
föreskriva att tillståndet skall gälla
endast om ytterligare säkerhet
ställs. Om särskilda skäl föreligger,
får länsstyrelsen befria sökanden
från kravet på säkerhet. Staten,
kommuner och landstingskommu-
ner behöver ej ställa säkerhet.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Om fullgörande av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens
innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Täkttillstånd får vägras den som
inte fullgjort sina skyldigheter enligt
tidigare tillstånd.

Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får
länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet
med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den ut-
sträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inver-
kan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden
förena tillståndet med de ytterligare villkor som behövs.

18 c §

Åtgärder som utförs för att av-
vattna mark, för att sänka eller tap-
pa ur en sjö eller för att skydda mot
vatten, när syftet med åtgärden är
att varaktigt öka en fastighets lämp-
lighet för något visst ändamål
(markavvattning), får inte vidtas
utan länsstyrelsens tillstånd. Ett
tillstånd till markavvattning skall
förenas med de villkor som behövs
för att begränsa eller motverka
menlig inverkan på naturmiljön av
företaget.

För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det
föreligger sannolika skäl att företaget medför menlig inverkan på natur-
miljön. Tillstånd behövs inte för markavvattning som sker i samband med
täkt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter m. m. Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar
för att bibehålla vattnets djup eller läge.

Om en markavvattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på
naturmiljön inom ett område, får regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, länsstyrelsen beträffande detta område föreskriva undantag
från skyldigheten att söka tillstånd enligt första stycket.

18 d §

Om det i fråga om viss del av landet
är särskilt angeläget att våtmarker
bevaras, får regeringen i fråga om

272

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

den delen meddela föreskrifter om
vilka särskilda skäl som skall före-
ligga för tillstånd till markavvatt-
ning.

20 §

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Kan arbetsföretag, som ej omfat-
tas av tillståndstvång enligt 18, 18 c
eller 19 § komma att väsentligt änd-
ra naturmiljön, skall, innan företa-
get utföres, samråd ske med läns-
styrelsen. Regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer kan
föreskriva att inom landet eller del
därav anmälan för samråd alltid
skall göras i fråga om särskilda slag
av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som
sägs i första stycket får länsstyrel-
sen förelägga företagaren att vidta-
ga de åtgärder som behövs för att
begränsa eller motverka skada på
naturmiljön.

Kan arbetsföretag, som ej omfat-
tas av tillståndstvång enligt 18,
18 c, 18 d eller 19 § komma att vä-
sentligt ändra naturmiljön, skall,
innan företaget utföres, samråd ske
med länsstyrelsen.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att anmälan för
samråd alltid skall göras

1. inom hela eller delar av landet i
fråga om särskilda slag av arbetsfö-
retag,

2. inom särskilt skyddsvärda områ-
den i fråga om alla slag av arbetsfö-
retag som kan skada naturmiljön.

Beträffande arbetsföretag som
sägs i första eller andra stycket får
länsstyrelsen förelägga företagaren
att vidtaga de åtgärder som behövs
för att begränsa eller motverka ska-
da på naturmiljön eller, om sådana
åtgärder inte är tillräckliga från na-
turvårdssynpunkt, meddela förbud
mot företaget.

Bestämmelserna i denna paragraf omfattar inte företag till vilka tillstånd
har lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969:387).

21 §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att arbetsföre-
tag som kan skada naturmiljön inte
får utföras inom sådana mindre
mark- eller vattenområden (bioto-
per) som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som an-
nars är särskilt skyddsvärda på
grund av ringa förekomst eller säll-
synt beskajfenhet.

26 §

Medför föreskrifter enligt 8 eller
9 § att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del
av en fastighet eller att mark tas i

Medför föreskrifter enligt 5, 8, 9
eller 21 § eller föreläggande eller
förbud enligt 20 § att pågående
markanvändning avsevärt försvå-

273

18 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 90. Bilagedel

Nuvarande lydelse

anspråk, är fastighetsägaren och in-
nehavare av särskild rätt till fastig-
heten berättigade till ersättning av
staten for den skada de härigenom
lider. Har föreskrifterna efter för-
ordnande enligt 43 § tredje stycket
beslutats av en kommunal myndig-
het, skall ersättningen i stället beta-
las av kommunen.

Innebär föreskrift enligt 8 § för-
bud att vidta viss åtgärd utan läns-
styrelsens eller en kommunal myn-
dighets tillstånd, utgår ej ersättning
i anledning av den föreskriften om
inte tillstånd vägrats eller förenats
med särskilda villkor.

Föreslagen lydelse

ras inom berörd del av en fastighet
eller att mark tas i anspråk, är fas-
tighetsägaren Qch innehavare av
särskild rätt till fastigheten berätti-
gade till ersättning av staten för den
skada de härigenom lider. Har före-
skrifterna efter förordnande enligt
43 § tredje stycket beslutats av en
kommunal myndighet, skall ersätt-
ningen i stället betalas av kommu-
nen.

Innebär föreskrift enligt 5 eller
8 § förbud att vidta viss åtgärd utan
länsstyrelsens eller en kommunal
myndighets tillstånd, utgår ej er-
sättning i anledning av den före-
skriften om inte tillstånd vägrats el-
ler förenats med särskilda villkor.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Har förbud meddelats enligt 11 § och vägras tillstånd som där avses,
äger vad i första stycket stadgas om föreskrifter enligt 8 eller 9 § motsva-
rande tillämpning.

31 §

Ersättning enligt 26 § tredje stycket skall bestämmas att utgå med visst
årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å
gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket
eller 27 §.

Om det finns särskilda skäl, kan jämväl ersättning enligt 26 § första
stycket eller 30 § på begäran av staten, kommunen, fastighetsägaren eller
annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för
staten eller kommunen samt den ersättningsberättigade att erhålla om-
prövning vid ändrade förhållanden.

Utgår ersättning enligt 26 § till följd
av skada eller olägenhet för ren
skötseln tillämpas 28 § andra styc-
ket rennäringslagen (1971:437).

33 §

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26 eller 30 § eller
om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk
på ersättning eller fordrar inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin
talan, åligger det honom att väcka talan hos fastighetsdomstolen mot
staten eller kommunen inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket
grundas har vunnit laga kraft, vid påföljd att han annars förlorar rätten att
kräva ersättning eller inlösen.

Staten eller kommunen får, då
fråga uppkommit om meddelande
av föreskrifter enligt 8 eller 9 §, vid
fastighetsdomstolen väcka talan
mot sakägare om fastställande av
de villkor som, därest föreskrifter-
na meddelas, skall gälla beträffande

Staten eller kommunen får, då
fråga uppkommit om meddelande
av föreskrifter enligt 5, 8 eller 9 §,
vid fastighetsdomstolen väcka ta-
lan mot sakägare om fastställande
av de villkor som, därest föreskrif-
terna meddelas, skall gälla beträf-

274

Nuvarande lydelse

ersättning eller inlösen. Meddelas
ej föreskrifter av det innehåll, som
förutsatts vid fastighetsdomstolen,
inom ett år från det att målet har
avgjorts genom lagakraftägande
dom, skall domen ej längre vara
bindande for parterna.

Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes den som upp-
såtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot förbud eller
föreskrift som meddelats enligt 5,
8, 10, 11 eller 14 §, 16 § andra styc-
ket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket

Föreslagen lydelse

fande ersättning eller inlösen. Med-
delas ej föreskrifter av det innehåll,
som förutsatts vid fastighetsdom-
stolen, inom ett år från det att må-
let har avgjorts genom lagakraftä-
gande dom, skall domen ej längre
vara bindande för parterna.

1§

För tillsyn över efterlevnaden av
förbud eller föreskrifter för områden
och naturföremål för vilka förord-
nanden enligt denna lag har medde-
lats (naturvårdsobjekt), får regering-
en eller myndighet som regeringen
bestämmer utse tillsynsmän med de
befogenheter som följer av andra
och tredje styckena.

Om någon uppehåller sig inom
naturvårdsobjekt, där han ej har
rätt att vistas, får han avvisas från
området av en tillsynsman.

Ertappas någon på bar gärning
då han begår brott som avses i 37 §
första stycket 1 får tillsynsman ta i
beslag jakt- och fångstredskap, fort-
skaffningsmedel eller andra föremål
som kan antas ha betydelse för ut-
redning om brottet.

Har föremål tagits i beslag, skall
anmälan om detta skyndsamt göras
till polis- eller åklagarmyndigheten.
Den som tar emot anmälan skall
förfara som om han själv gjort besla-
get.

>§

Den som medgivits undantag från
föreskrift för naturvårdsobjekt är
skyldig att inom det område där un-
dantaget gäller medföra beslutet
härom och vid anfordran uppvisa
det för en tillsynsman.

Till böter eller fängelse i högst två
år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller före-
skrift som meddelats enligt 5, 8, 10,
11 eller 14 §, 16 § andra stycket,
19 § eller 21 §,

2. bryter mot 16 § första stycket

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

275

Nuvarande lydelse

första punkten eller, om ej gärning-
en är ringa, mot 16 § första stycket
andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket,
om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt eller åtgärd för
markavvattning utan att ha behöv-
ligt tillstånd enligt 18 eller 18 c §
eller bryter mot villkor eller före-
skrift som har meddelats i samband
med sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra skyldig-
het som föreskrivits med stöd av 18
a § eller 20 § första stycket,

Föreslagen lydelse

första eller andra punkten,

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

3. bryter mot 17 § andra stycket,

4. utför täkt eller åtgärd för
markavvattning utan att ha behöv-
ligt tillstånd enligt 18, 18 c eller
18d§ eller bryter mot villkor eller
föreskrift som har meddelats i sam-
bandmed sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra skyldig-
het enligt 20 § första stycket eller
skyldighet som föreskrivits med
stöd av 18 a § eller 20 § andra styc-
ket.

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket,

7. åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, till
vilken allmänheten icke äger tillträ-
de eller har insyn, eller gärningen är
ringa, eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §,
om ej gärningen sker på plats, till
vilken allmänheten inte äger tillträ-
de eller har insyn eller

8. uppför vilthägn i strid mot 24 a § eller åsidosätter villkor som är
förenat med tillstånd till vilthägn.

/ ringa fall döms inte till ansvar.
Utbyte av brott som avses i första stycket 4 skall förklaras förverkat, om
det ej är uppenbart oskäligt.

37 a §

Till böter högst ettusen kronor
döms den som åsidosätter skyldig-
het enligt 36 b §.

39 §

Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får länssty-
relsen förelägga honom att åstad-
komma rättelse. Har i fråga om en
viss fastighet eller byggnad, anord-
ning eller anläggning på annans
mark ägaren till egendomen begått
överträdelsen och övergår egendo-
men till ny ägare, får denne föreläg-
gas att vidta rättelse, om det inte är
oskäligt. Är fråga om överträdelse
av beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd med
stöd av överlåtelse enligt 18 b § ut-
övar tillsyn, tillkommer det i stället
nämnden att meddela sådant före-

Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får länssty-
relsen förelägga honom att åstad-
komma rättelse. Föreläggande om
rättelse får också meddelas när ar-
betsföretag har utförts utan att sam-
råd har skett enligt 20 § första eller
andra stycket eller företaget har ut-
förts i strid med föreläggande eller
förbud som meddelats enligt 20 §
tredje stycket. Har i fråga om en
viss fastighet eller byggnad, anord-
ning eller anläggning på annans
mark ägaren till egendomen begått
överträdelsen och övergår egendo-
men till ny ägare, får denne föreläg-

276

Nuvarande lydelse

läggande. I beslut om föreläggande
får vite sättas ut. Vidare får tings-
rätten meddela handräckning för
att åstadkomma rättelse. Ansökan
om handräckning får göras av all-
män åklagare, statens naturvårds-
verk, länsstyrelsen, den kommuna-
la nämnd som handhar naturvårds-
frågor eller, i fall där kommunal
nämnd har att meddela föreläggan-
de, av den nämnden. Beträffande
sådan handräckning finns bestäm-
melser i 17 § handräckningslagen
(1981:847).

Vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § första stycket, 20 § eller
22 § andra stycket får länsstyrelsen
utsätta vite. Efterkoms ej sådant fö-
reläggande, skall på anmodan av
länsstyrelsen kronofogdemyndighe-
ten föranstalta om att åtgärden vid-
tages.

Föreslagen lydelse

gas att vidta rättelse, om det inte är
oskäligt. Är fråga om överträdelse
av beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd med
stöd av överlåtelse enligt 18 b § ut-
övar tillsyn, tillkommer det i stället
nämnden att meddela sådant före-
läggande. I beslut om föreläggande
får vite sättas ut. Vidare får tings-
rätten meddela handräckning för
att åstadkomma rättelse. Ansökan
om handräckning får göras av all-
män åklagare, statens naturvårds-
verk, länsstyrelsen, den kommuna-
la nämnd som handhar naturvårds-
frågor eller, i fall där kommunal
nämnd har att meddela föreläggan-
de, av den nämnden. Beträffande
sådan handräckning finns bestäm-
melser i 17 § handräckningslagen
(1981:847). Har någon påbörjat ut-
förandet av ett arbetsföretag, som
omfattas av samrådsskyldighet en-
ligt 20 § innan samråd har skett, får
länsstyrelsen meddela föreläggande
vid vite att upphöra med verksamhe-
ten till dess att samrådsärendet har
avgjorts.

Vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § första stycket, 20 § eller
22 § andra stycket eller förbud en-
ligt 20 § får länsstyrelsen utsätta
vite. Efterkoms ej sådant föreläg-
gande, skall på anmodan av läns-
styrelsen kronofogdemyndigheten
föranstalta om att åtgärden vidta-
ges.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande en-
ligt 17 § tredje stycket. Miljö- och hälsoskyddsnämnden får utsätta vite vid
meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,
äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärder på den försumliges bekost-
nad.

I beslut om föreläggande som av-
ses i första, andra eller tredje stycket
får förordnas att beslutet skall gälla
utan hinder av att det inte har vun-
nit laga kraft.

I beslut om föreläggande som av-
ses i denna paragraf får förordnas
att beslutet skall gälla utan hinder
av att det inte har vunnit laga kraft.

40 §

En kommunal myndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsstyrelsen genom besvär.

Beslut av annan statlig myndig- Beslut av annan statlig myndig-

277

Nuvarande lydelse

het än regeringen i ärende enligt
13 §, 17 §, 20 § andra stycket, 22 §,
24 §, 39 § såvitt avser annat än
handräckning eller 47 § får överkla-
gas hos kammarrätten genom be-
svär. Beslut i övrigt enligt denna lag
av annan statlig myndighet än rege-
ringen får överklagas hos regering-
en genom besvär.

Föreslagen lydelse

het än regeringen i ärende enligt
13 §, 14 §, 17 §, 20 § tredje stycket,
22 §, 24 §, 24 a §, 39 § såvitt avser
annat än handräckning eller 47 §
får överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Beslut i övrigt enligt
denna lag av annan statlig myndig-
het än regeringen får överklagas hos
regeringen genom besvär.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Statens naturvårdsverk får överklaga beslut enligt denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Finner myndighet att den ej kan helt bifalla framställning från fortifika-
tionsförvaltningen eller statens vägverk om undantag som avses i 16 §
tredje stycket, hänskjutes ärendet till regeringens prövning.

41 a§

Ansökan om undantag enligt 16 §
tredje stycket eller om tillstånd en-
ligt 17 § andra stycket, 18, 18 c, 18
d, 19, 22 eller 24 a § samt anmälan
om samråd enligt 20 § första eller
andra stycket skall allt efter omstän-
digheterna i det särskilda fallet vara
åtföljd av karta, skiss eller ritning
samt den ytterligare utredning som
behövs för att företagets eller åtgär-
dens inverkan på det skyddade in-
tresset skall kunna bedömas.

43 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller
naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt, skall läns-
styrelsen samråda med kommunen.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att befogenhet som enligt 16 § tred-
je stycket, 17 § samt 39 § första och
andra styckena ankommer på läns-
styrelse, skall ankomma på kom-
munal myndighet

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att de befogenheter som enligt 7-9,
11, 72 och 19 §§ tillkommer länssty-
relsen även skall tillkomma en
kommunal myndighet.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att befogenhet som enligt 16 § tred-
je stycket, 17 och 39 § första och
tredje styckena tillkommer länssty-
relsen, skall tillkomma en kommu-
nal myndighet

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får förordna
att de befogenheter som enligt 7-9,
11-73, 19 och 20§§ tillkommer läns-
styrelsen även skall tillkomma en
kommunal myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Bestämmelserna i 37 § tillämpas endast i fråga om överträdelser som
skett efter bestämmelsernas ikraftträdande. Beträffande överträdelser som
skett före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

278

2 Förslag till Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Härmed föreskrivs att det i rennäringslagen (1971:437) skall införas en ny
paragraf, 65 a §, av föjande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65 a §

Regeringen eller myndighet som re-
geringen bestämmer får meddela fö-
reskrifter om den hänsyn som skall
tas till naturvårdens intressen vid
renskötselns utövande såsom i fråga
om skyddet av växt- eller djurlivet.
Detta bemyndigande medför inte
befogenhet att meddela föreskrifter
som är så ingripande att avsevärd
olägenhet för renskötseln uppkom-
mer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

279

3 Förslag till Prop. 1990/91:90 Lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313) Bilaga 16.4

Härigenom föreskrivs att i terrängkörningslagen (1975:1313) skall införas

en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3a§

För tillsyn över att bestämmelserna
i denna lag efterlevs inom de delar
av fjällområdet som regeringen med
stöd av 1 § andra stycket bestämt,
får regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer utse tillsyns-
män med den befogenhet som följer
av andra stycket.

En tillsynsman får avvisa den
som kör i terräng med motordrivet
fordon inom ett område som sägs i
första stycket utan att ha rätt därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

280

4 Förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 17, 19 och 21 §§ skogsvårdslagen (1979:429)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Skogsmarkens ägare är skyldig
att enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om avverkning
som skall äga rum på hans mark.

Skogsmarkens ägare är skyldig
att enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om

1. avverkning som skall äga rum på
hans mark,

2. åtgärd för att avvattna mark i
samband med avverkning, om krav
på tillstånd för åtgärden inte gäller
enligt naturvårslagen (1964:822).

I svårföryngrad skog eller skydds-
skog får avverkning inte ske utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

19 §

I svårföryngrad skog eller skydds-
skog får avverkning inte ske utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Vad
nu sagts gäller dock inte om avverk-
ningen skall ske för att möjliggöra
täktverksamhet, vartill tillstånd be-
viljats enligt naturvårdslagen
(1964:822).

I samband med att tillstånd ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om
åtgärder för att begränsa eller motverka olägenhet och trygga återväxten.

Tillstånd behövs inte för röjning eller gallring som främjar skogens
utveckling.

21 §

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om den hänsyn som
skall tas till naturvårdens intressen
vid skötseln av skog, såsom i fråga
om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning, kvarlämnande
av trädsamlingar och skogsbilvä-
gars sträckning.

Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är
så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

281

5 Förslag till Lag om ändring i ädellövskogslagen (1984:119)

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.4

Härigenom föreskrivs att 3 § ädellövskogslagen (1984:119) skall ha föl-
jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§

Med ädellövskog avses i denna lag:

1. Skogsbestånd i Blekinge, Kris-
tianstad, Malmöhus och Hallands
län som utgörs av ädla lövträd till
minst 70 procent och vars areal är
minst ett halvt hektar.

2. Skogsbestånd i övriga delar av
landet som utgörs av lövträd till
minst 70 procent och av ädla lövträd
till minst 50 procent och vars areal
är minst ett halvt hektar.

3. Trädbestånd på betesmarker,
som inte är att anse som jordbruks-
mark, om beståndet utgörs av
lövträd till minst 70 procent och av
ädla lövträd till minst 50procent. Av
de ädla lövträden skall minst tio
träd per hektar ha en diameter av
minst 30 centimeter på en höjd av
1,3 meter över marken. Markens
areal skall uppgå till minst ett hek-
tar.

1. Skogsbestånd som utgörs av
lövträd till minst 70 procent och av
ädla lövträd till minst 50 procent
och vars areal är minst ett halvt hek-
tar.

2. Trädbestånd på betesmarker,
som inte är att anse som jordbruks-
mark, om beståndet utgörs av
lövträd till minst 70 procent och av
ädla lövträd till minst 50 procent. Av
de ädla lövträden skall minst tio
träd per hektar ha en diameter av
minst 30 centimeter på en höjd av
1,3 meter över marken. Markens
areal skall uppgå till minst ett hek-
tar.

Har skogsvårdsstyrelsen enligt 7 § beslutat viss trädslagssammansätt-
ning vid föryngring av ädellövskog, skall skogen betraktas som ädellövskog
även om andelen lövträd under en tid är lägre än som anges i första
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

282

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
naturvårdslagsutredningens betänkande (SOU 1990:38)
Översyn av naturvårdslagen m. m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren,
generaltullstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantbrukstyrelsen, skogssty-
relsen, fiskeristyrelsen, statens lantmäteriverk, hovrätten över Skåne och
Blekinge, kommittén om översyn av miljöskyddslagstiftningen (ME
1989:4), boverket, domänverket, kammarkollegiet, statskontoret, rikspo-
lisstyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd,
kammarrätten i Sundsvall, samtliga länsstyrelser utom Östergötlands län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, Sveriges lantbruksuniversitet,
Svenska kommunförbundet, Lunds universitet, Lantbrukarnas Riksför-
bund och Skogsägarnas Riksförbund, Tjänstemännens centralorganisa-
tion, Landsorganisationen i Sverige, Kraftverksföreningen, Naturskydds-
föreningen, Riksförbundet för hembygdsvård, Friluftsfrämjandet, Svens-
ka Samernas Riksförbund, Skogsindustrierna, Sveriges Skogsvårdsför-
bund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Jägarnas Riksförbund-Landsbyg-
dens Jägare, Sveriges Jordägarförbund, Grus- och Makadamföreningen,
Sveriges Campingvärdars Riksförbund och Svenska Turistföreningen.

Yttranden har vidare inkommit från Agrifack, Föreningen för Ekologi
och Planering, Lennart Gustafsson, Entomologiska föreningen i Uppland,
Nordiska Förbundet för Kulturlandskap, Föreningen Sveriges länsan-
tikvarier. Folkpartiets kulturförening i Uppsala, Sveriges Ornitologiska
Förening, Naturskyddsföreningen Södra Älvsborg. Hälsinglands museum,
Skogskommittén för Dalarnas Ornitologiska förening och Naturskyddsför-
eningen i Dalarna samt från följande kommuner: Skellefteå, Mora, Härry-
da, Malmö, Hultsfreds, Sorsele, Sjöbo, Höganäs, Lidköpings, Aijeplogs,
Mönsterås, Karlstads, Tierps, Sollentuna, Tingsryds, Marks, Bengtsfors,
Norrköpings, Österåkers, Krokoms, Ludvika, Emmaboda, Partilie och
Helsingborgs.

En del länsstyrelser har inhämtat yttranden från kommuner, länsorgan
m. m. Lantbruksstyrelsen redovisar yttranden från åtta lantbruksnämnder.
Riksåklagaren bifogar yttranden från fem överåklagare.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 16.5

283

Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport 1990:3
Grön mark — Utvidgad höst- och vinterbevuxen mark

Arbetsgruppen redovisar i rapporten sitt förslag till utvidgning av höst-
och vinterbevuxen mark. I rapporten används uttrycket grön mark för att
beteckna höst- och vinterbevuxen mark.

Arbetsgruppen föreslår att krav på 60% grön mark införs i K, L, M och
N län och på 50% i E, F, G, H, I, O, P och R län omfattande företag med
mer än 5,0 ha åker.

Gruppen föreslår att kraven på grön mark införs enligt nedanstående
tidsplan.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 17.1

K, L, M	1992	40%	Övriga Götaland 1992	40%
N län	1993	50%	1993	45%
	1994	60%	1994	50%

Följande grödor föreslås att ingå i begreppet grön mark: vall, höstoljeväx-
ter, höstsäd, rotväxter (sockerbetor, foderbetor, morötter, rödbetor och
liknande), fleråriga frukt- och bärodlingar, energiskog och fånggrödor.

Höstgrödor ska vara sådda senast den 15 oktober i K, L, M och N län
och senast den 5 oktober i övriga Götaland för att få räknas som grön
mark. Fånggrödor som ska köras upp under hösten ska sås före den
1 augusti för att få räknas som grön mark. Om fånggrödan körs upp under
efterföljande vår föreslås samma såtidpunkter som för höstsådd.

Vallar och fånggrödor föreslås att få brytas tidigast den 20 oktober i K,
L, M och N län och den 10 oktober i övriga Götaland om de ska få räknas
som grön mark.

I rapporten redovisas behovet av rådgivning och information till följd av
kraven på utökad grön mark. Vidare redovisas behovet av forsknings- och
försöksverksamhet som behövs för att tillgodose det ökande kunskapsbe-
hovet om grön mark.

Genomförs förslaget krävs en utökning av grön mark omfattande
229 000 ha åker. Kväveutlakningen beräknas härmed minska med
3 300 ton. Kostnaden för jordbruket att genomföra förslaget beräknas till
57 — 86 milj.kr. per år beroende på till hur stor del utökningen kommer att
ske genom odling av fånggrödor. Utslaget per kg kväve minskat läckage
blir kostnaden 17 — 26 kr.

284

Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport 1990:4 Prop. 1990/91:90 Förslag till typgodkännande av gödselspridare Utredningen Bilaga 17.2 TYP 90

• TYP 90 framlägger förslag till krav för typgodkännande av konstgödsel-

och stallgödselspridare. På många punkter saknas dock ännu viktigare
typgodkännandefakta.

• En viktig förutsättning för genomförande av typgodkännande är därför

att de vetenskapliga undersökningar som pågår för att få fram underlag

får fortsätta och andra nödvändiga undersökningar utförs. TYP 90 har

gjort en översiktlig kartläggning av dessa. TYP 90 uppskattar medelsbe-
hovet för fortsatt metodutveckling för typgodkännandet till 20 milj.kr.

• En annan viktig förutsättning är att typgodkännandet kan accepteras

internationellt. Det krävs ett omfattande arbete för att ta fram standar-

der för gödselslagens specifikation, provningsmetoder m. m.

• Typgodkännande av gödselspridare kommer på sikt att leda till maski-

ner med bättre egenskaper för jämn spridning av gödsel vid optimal

tidpunkt och därigenom till minskat närsaltläckage.

• Typgodkännande av gödselspridare medför minskad markpackning,

bättre gödselutnyttjande och luktreduktion.

• Typgodkännande innebär att instruktionerna för handhavandet förbätt-

ras och därigenom utnyttjandet av maskinerna. Typgodkännandet för

med sig kunskapsuppbyggnad som genom kraftfulla rådgivningsinsatser

kan användas för att förbättra förarkompetensen.

• Typgodkännande innebär förbättrad kontroll av att krav på säkerhet

mot personskada uppfylls.

• Resultatet av åtgärderna typgodkännande, intensiv rådgivning, ökad
förarkompetens tillsammans med den allmänna teknikutvecklingen blir
minskad miljöbelastning. Effekten på närsaltutlakningen blr ca

4 800ton N per år i Sverige. Värdet av detta kväve är ca 31 milj.kr.

• Utöver miljöeffekterna har den jämnare spridningen inverkan på ut-

nyttjandet av gödseln. Bättre utnyttjande framför allt av stallgödseln

leder till ekonomiska fördelar för jordbruket.

• Tidsplanen för genomförandet av typgodkännandet innebär att det

tidigast kan träda i kraft år 2000 och att det når full effekt år 2010 när
flertalet gödselspridare bytts ut.

• Den framtida marknaden för gödselspridare uppskattas till ca

1 000 stallgödselspridare och 1 500 konstgödselspridare per år under

perioden 2000-2009. Kostnaden för typgodkännande av dessa maskiner

uppgår till 850 kr. per såld konstgödselspridare och 3000kr. per såld
stallgödselspridare och totalt 3,5 milj.kr. per år.

• Kostnaderna för genomförandet av typgodkännandet bör delvis bestri-

das med statsmedel (gödselmedelsavgifter). En typgodkännandeavgift

bör betalas av tillverkare eller importör.

285

Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport 1990:2
Lagring och spridning av stallgödsel - Ytterligare
restriktioner till skydd för miljön

Arbetsgruppen redovisar i rapporten sitt förslag till ytterligare områden
med restriktioner i spridningstidpunkt for stallgödsel och generella före-
skrifter gällande lagringskapacitet för stallgödsel. Förslaget är enligt följan-
de:

Inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
skall lagringskapaciteten vara 8 månader för nötkreatur, hästar, får eller
getter samt 10 månader vid annan djurhållning.

Inom områden i Östergötland, Älvsborgs och Skaraborgs län där jord-
bruket är av större omfattning skall lagringskapaciteten vara 8 månader för
nötkreatur, hästar, får eller getter samt 10 månader vid annan djurhåll-
ning. Spridningsrestriktioner enligt 7 § första stycket 2 i skötselförordning-
en skall gälla i dessa områden.

I övriga delar av landet skall lagringskapacitet vara 6 månader för
nötkreatur, hästar, får eller getter samt 8 månader vid annan djurhållning
såvida inget annat gäller enligt 8 § skötselförordningen.

Förslaget tar hänsyn till skillnader i klimat, andel jordbruksmark av
totala landarealen, driftsinriktning ifråga om djurhållning och djurtäthe-
ten i olika delar av landet.

Ett statsbidrag motsvarande det idag befintliga statsbidraget för utbygg-
nad av gödselvårdsanläggningar enligt förordningen (1989:12) om miljö-
förbättrande åtgärder i jordbruket föreslås utgå. Kostnaden för detta har
beräknats av arbetsgruppen till 213 milj. kr. och bör tas från de miljöavgif-
ter som utgår på handelsgödsel och bekämpningsmedel.

Förslaget innebär beträffande krav på lagringskapacitet för stallgödsel
att jordbrukets totala investeringskostnader blir 2,9 miljarder kr. och
årskostnaden efter avräknad gödselintäkt 382 milj. kr.

Genomförs förslaget beräknas läckaget minska med knappt 1 400 ton
kväve. Kostnaden för att minska kväveläckaget genom ökad lagringskapa-
citet blir 274 kr./kg N. Detta är mycket höga kostnader i förhållande till
kostnader för utökad höst- och vinterbevuxen mark och utökad kvävere-
ning vid de kommunala reningsverken. En god lagringskapacitet har dock
även betydelse för minskning av punktutsläpp av gödsel, stallgödselsprid-
ning vid olämpliga tidpunkter, luftproblem och etiska aspekter som kan
uppstå i samband med spridning.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 17.3

286

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
lantbruksstyrelsens rapporter 1990:3 Grön mark, 1990:4
Förslag till typgodkännande av gödselspridare och 1990:2
Lagring och spridning av stallgödsel

Efter remiss har yttranden kommit in från kommerskollegium, skogssty-
relsen, statens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd, statens växtsort-
nämnd, statens utsädeskontroll, statens maskinprovningar, Sveriges lant-
bruksuniversitet, skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), styrelsen
for teknisk utveckling, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, stats-
kontoret, Alternativodlarnas riksförbund, lantbruksnämnderna i Malmö-
hus, Skaraborgs och Södermanlands län, Centralorganisationen SA-
CO/SR, Hushållningssällskapens förbund, Jordbrukstekniska institutet,
Kontrollföreningen för alternativ odling, Landsorganisationen i Sverige,
Lantbrukarnas riksförbund, Samarbetsgruppen för alternativ odling, Sva-
löf AB och Svenska naturskyddsföreningen.

SJFR hänvisar till yttrandet avgivet av Jordbrukstekniska institutet,
SACO/SR avstod från eget remissyttrande och hänvisade till Agrifacks
yttrande.

Styrelsen för teknisk utveckling och statskontoret hänvisar delvis till de
remissvar de kommit in med på miljöavgiftsutredningens slutbetänkande
SOU 1990:59 Sätt värde på miljön!

En del remissinstanser har endast behandlat den eller de rapporter som
de anser höra till deras eget arbetsområde.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 17.4

287

Sammanfattning av statens livsmedelsverks rapport
Kartläggning av dricksvattensituationen i Sverige

Under senare delen av 1980-talet har flera händelser inträffat där jämförel-
sevis många människor blivit sjuka av förorenat dricksvatten. Detta har
riktat intresset mot dricksvattnet som livsmedel och motiverat en samlad
redovisning och analys för klarläggande av dricksvattensituationen i Sveri-
ge.

Enligt regeringsbeslut 1989-09-07 har statens livsmedelsverk (SLV) fått i
uppdrag att kartlägga dricksvattensituationen i Sverige. Förutom SLV har
i en arbetsgrupp ingått representanter från Svenska Vatten- och Av-
loppsverksföreningen (VAV) samt Svenska kommunförbundet (SK).

Föreliggande rapport behandlar ansvarsfrågor, råvattnet och dess bered-
ning till dricksvatten, kvalitetsfrågor samt behov av åtgärder och forsk-
ning. EG-normer och det internationella samarbetet belyses och dessutom
diskuteras beredskapsfrågor.

1 framställningen har tyngdpunkten främst lagts på förhållanden med
anknytning till de hälsomässiga aspekterna, under det att frågor kring
vattentillgångar, förbrukning och tekniska lösningar för distributionen fått
träda i bakgrunden.

Prop. 1990/91:90

Bilaga 17.5

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

288

Proposition 1990/91:90

Avsikten medHur mår Sverige?

Hur många kanleva som vi?

Teknisk utveckling vidgargränserna

Nya och gamla problem

Målen förmiljöarbetet

2

Ozonskiktet ochväxthuseffekten

Uttunning avozonskiktet

Ämnen som bidrar tillproblemen

Växthuseffektenförstärks

Sveriges bidrag tillväxthuseffekten

Internationellaöverenskommelser^

3

Långväga och lokalaluftföroreningar

Luftföroreningarfrån andra tänder

Kväve från väst ochsvavel från öst

Förändringar av svavel-och kväveutsläppen

Försurningenfortsätter_____________

Sjöförsurningenobserverades först

Marken tio gånger surare

Skador på skogen

Växt- och djurlivet förändras

Syror ger korrosionsskador

Ozonbildning näramarken

Svavelutsläppenminskar

Kväve ger näring

- och försurning

Mesta utsläppen frånbiltrafiken

Flyktiga organiskaämnen

Metallutsläppenminskar

Kvicksilver

Kadmium

Bly

Strålning - nyttigoch skadlig

Risk för ökad solstrålning

Radon tränger in i bostäder

Tjernobylföroreningenkvar länge

Ofullständig kunskapom magnetfält

Luftföroreningar itätorterna

Cancer, allergier, astma

Både lokala och långvägaföroreningar

Byggnader ochkulturminnen vittrar

Buller stressar ochstör sömnen

Trafiken bullrar mest

Internationellaöverenskommelser

Markanvändning

och naturvård

De stora mönstrenkänns igen

Fler tätorter och vägar

Skogen har blivit rutig

Mångfalden hotas

Marken som soptipp

Konkurrens omma rka n vä nd ningen

Mark för jordbruk,skogsbruk och renskötsel

--------------►

Mark för bebyggelse

Mark för täktverksamhet

Mark för friluftsliv

Miljöeffekter avmarkanvändning

Effekter på våtmarkerna

Effekter på skogen

Effekter påjordbrukslandskapet

Effekter påkulturmiljöer

Konsekvenser förflora och fauna

Skydd av natur

Skyddad natur i Sverige

Hur mycket behöverskyddas?

Skydd av skogar

Skydd av våtmarker

Skydd av sjöar, vattendragoch havsområden

Skydd av fjällområden

Skydd av odlingslandskapet

Internationellaöverenskommelser

Vatten, sjöar,hav och kust

Sjöar, vattendragoch grundvatten

Påverkan på sjöaroch vattendrag

Försurning

Övergödning,humuspåverkan, erosion

Stabila organiska ämnen

Avsikten med
Hur mår Sverige?

Hur många kan
leva som vi?

Teknisk utveckling vidgar
gränserna

Målen för
miljöarbetet

Ozonskiktet och
växthuseffekten

Uttunning av
ozonskiktet

Ämnen som bidrar till
problemen

Växthuseffekten
förstärks

Sveriges bidrag till
växthuseffekten

Internationella
överenskommelser^

Långväga och lokala
luftföroreningar

Luftföroreningar
från andra tänder

Kväve från väst och
svavel från öst

Förändringar av svavel-
och kväveutsläppen

Försurningen
fortsätter_____________

Sjöförsurningen
observerades först

Ozonbildning nära
marken

Svavelutsläppen
minskar

Mesta utsläppen från
biltrafiken

Flyktiga organiska
ämnen

Metallutsläppen
minskar

Strålning - nyttig
och skadlig

Tjernobylföroreningen
kvar länge

Ofullständig kunskap
om magnetfält

Luftföroreningar i
tätorterna

Både lokala och långväga
föroreningar

Byggnader och
kulturminnen vittrar

Buller stressar och
stör sömnen

Internationella
överenskommelser

De stora mönstren
känns igen

Konkurrens om
ma rka n vä nd ningen

Mark för jordbruk,
skogsbruk och renskötsel

Miljöeffekter av
markanvändning

Effekter på
jordbrukslandskapet

Effekter på
kulturmiljöer

Konsekvenser för
flora och fauna

Hur mycket behöver
skyddas?

Skydd av sjöar, vattendrag
och havsområden

Internationella
överenskommelser

Vatten, sjöar,
hav och kust

Sjöar, vattendrag
och grundvatten

Påverkan på sjöar
och vattendrag

Övergödning,
humuspåverkan, erosion

Grundvatten-
tillgången varierar

Olika djup, salthalt och
vattenomsättning

Belastning på
havsmiljön

Övergödning
ger syrebrist

Svenska utsläpp av
näringsämnen

Stabila organiska
ämnen

Varifrån kommer stabila
organiska ämnen?

Metallutsläppen
har minskat

Olja från många
källor

Internationella
överenskommelser

Miljön i fyra
delar av Sverige

Varuproduktion,
kemikalier, avfall

Industriutsläppen
minskar

Ökad användning
av kemikalier

De flesta kemikalier
importeras

Kemikaliekontrollen i
Sverige

Minskad användning av
skadliga ämnen

Avfall och
återvinning

Användningen av
energi

Transportsystemets
miljökonsekvenser

Långa transporter
harökatmest

• ••
miljon

Ökad produktion i
jordbruket

Handelsgödsel ändrade
förutsättningarna

Begränsning av
kväveläckaget