Partnerskapsavtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater och staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet Prop. 2001/02:6

Proposition 2001/02:6

Regeringens proposition 2001/02:6 Partnerskapsavtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater och staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet Prop. 2001/02:6 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 6 september 2001 Göran Persson Maj-Inger Klingvall (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, det s.k. Cotonou-avtalet. Avtalets övergripande mål är att minska och på sikt utrota fattigdomen, att åstadkomma en hållbar utveckling och att gradvis integrera AVS-staterna i världsekonomin. Avtalet omfattar en politisk dimension, handelssamarbete och utvecklingssamarbete. I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner två interna avtal mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet. Det ena avtalet rör finansieringen och förvaltningen av biståndet inom ramen för det finansprotokoll som utgör en del av partnerskapsavtalet. Genom detta interna avtal inrättas en nionde europeisk utvecklingsfond. Sveriges bidrag till fonden kommer att uppgå till 376,74 miljoner euro, vilket motsvarar en andel om 2,73 %. Det andra avtalet rör åtgärder och förfaranden för genomförande av Cotonou-avtalet. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Ärendet och dess beredning 4 3 Bakgrund 4 3.1 Historisk utveckling 4 3.2 Erfarenheter av samarbetet 6 4 Förhandlingarna om det nya avtalet 7 5 Partnerskapsavtalets innehåll 11 5.1 Ingressen 11 5.2 Mål, principer och aktörer 12 5.3 Den politiska dimensionen 12 5.4 Institutionella bestämmelser 15 5.5 Samarbetsstrategier 15 5.5.1 Utvecklingsstrategier 15 5.5.2 Ekonomiskt samarbete och handelssamarbete 17 5.6 Utvecklingssamarbetet 19 5.7 Allmänna bestämmelser för de minst utvecklade AVS-staterna, AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna 21 5.8 Slutbestämmelser 21 5.9 Bilagorna 22 6 Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet 24 7 Det interna avtalet om åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet 27 8 Provisorisk tillämpning av avtalen 28 9 Godkännande av partnerskapsavtalet och de interna avtalen 29 Bilagor återfinns i papperstrycket Bilagor 1. Partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å den andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000..................................................31 2. Internt avtal mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd........................805 3. Internt avtal mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet AVS-EG........865 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 september 2001.........................................................878 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen: 1. godkänner partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000, 2. godkänner det interna avtalet mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet, 3. godkänner det interna avtalet mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet. 2 Ärendet och dess beredning Lomé-konventionen har under tjugofem år reglerat gemenskapens utvecklings- och handelssamarbete med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS). Den fjärde Lomé-konventionen, reviderad år 1995, löpte ut i mars 2000. Förhandlingarna om ett nytt avtal inleddes i september 1998 och pågick till februari 2000 och har gällt en omfattande revidering av samarbetet. Fyra ministerkonferenser ägde rum och däremellan förde Europeiska kommissionen förhandlingar med AVS-staternas Brysselrepresentanter i samråd med medlemsstaterna. Sverige deltog aktivt under hela förhandlingsarbetet. Synpunkter inhämtades löpande från främst Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) och Kommerskollegium. Det nya avtalet undertecknades i Cotonou, Benin, den 23 juni 2000. Partnerskapsavtalet, även kallat Cotonou-avtalet, är ett blandat avtal ingånget mellan den Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och AVS-staterna å den andra sidan. Det skall godkännas av parterna i enlighet med varje avtalsslutande parts konstitutionella bestämmelser. Genom ett beslut av ministerrådet för AVS-EG, tillämpas avtalet provisoriskt sedan den 2 augusti 2000, med undantag främst för de bestämmelser som rör frigörandet och användningen av medel ur den nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Som komplement till partnerskapsavtalet har EU:s medlemsstater enats om två interna avtal. Det ena avtalet är en överenskommelse om finansieringen och förvaltningen av biståndet inom ramen för det finansprotokoll som utgör en del av partnerskapsavtalet. Det andra avtalet reglerar åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet. De två interna avtalen skall godkännas av varje medlemsstat i enlighet med dess konstitutionella bestämmelser. Avtalen tillämpas provisoriskt, med undantag för de bestämmelser som rör de finansiella åtagandena. Partnerskapsavtalet, jämte slutakten till avtalet, bifogas som bilaga 1 till propositionen. Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd samt det interna avtalet om åtgärder och förfaranden bifogas som bilaga 2 respektive 3 till propositionen. 3 Bakgrund 3.1 Historisk utveckling Den Europeiska gemenskapens samarbete med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, de s.k. AVS-staterna, går tillbaka till den europeiska integrationens början. Den första Europeiska utvecklingsfonden (EUF) tillkom i samband med bildandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) genom Romfördragets undertecknande år 1957. Då bestod större delen av de nuvarande AVS-staterna av europeiska besittningar. Den fjärde delen av Romfördraget innehöll därför bestämmelser om "Associering av utomeuropeiska länder och territorier". Målet för associeringen var att försäkra sig om nära ekonomiska relationer mellan gemenskapen och de utomeuropeiska länderna och territorierna genom frihandel och stöd för ländernas ekonomiska och sociala utveckling. Stödet finansierades utanför gemenskapsbudgeten genom EUF. I början av 1960-talet hade många av besittningarna blivit självständiga och 18 afrikanska stater söder om Sahara förhandlade gemensamt med EEG. Detta ledde till att den första Yaoundé-konventionen slöts år 1963. Konventionen reglerade handel och bistånd mellan dessa länder och EEG för perioden 1963-68. Även nu finansierades biståndet genom en särskild fond, EUF 2. År 1969 slöts den andra Yaoundé-konventionen och EUF 3 tillkom. Storbritanniens anslutning till EEG år 1973 och de nya staternas önskan om en mer jämlik struktur för samarbetet med gemenskapen ledde till förhandlingarna om Lomé-konventionen. Den första Lomé-konventionen undertecknades mellan EEG:s nio medlemsstater och 46 självständiga AVS-stater i Togos huvudstad Lomé år 1975. Konventionen omfattade både handelspreferenser och utvecklingssamarbete. Lomé-konventionen förnyades vart femte år och till varje konvention skapades en ny utvecklingsfond. Den fjärde Lomé-konventionen löpte emellertid på tio år (1990-2000), men en halvtidsöversyn ägde rum år 1995. Den resulterade i det ändringsavtal och den överenskommelse om finansiering och förvaltning inom ramen för den åttonde EUF, som lades fram för riksdagens godkännande i prop. 1995/96:36 (bet. 1995/96:UU24, rskr. 1995/96:257). Syftet med Lomé-konventionerna var att främja och påskynda AVS-staternas ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och stärka och bredda förbindelserna mellan parterna i en anda av solidaritet och intressegemenskap. Med konventionerna avsåg parterna att skapa en modell för förbindelser mellan i- och u-länder. Samarbetet byggde på principerna om likställdhet mellan parterna, varje stats rätt att själv bestämma sin politik samt stabilitet i relationerna, bl.a. genom förutsägbara och stabila biståndsflöden. Efterhand har kretsen av AVS-stater vidgats och den fjärde reviderade Lomé-konventionen omfattade 71 stater. Sydafrika anslöt sig år 1997. Sydafrika har emellertid inte omfattats av Lomé-konventionens handelspreferenser och utvecklingssamarbete. I stället har ett särskilt bistånds- och handelsavtal förhandlats mellan Sydafrika och gemenskapen och dess medlemsstater (prop. 1999/2000:80, bet. 1999/2000:UU08, rskr. 1999/2000:203). Dock är ännu inte sektorsavtalen om vin- och spritdrycker samt fiske färdigförhandlade. Över tiden har inte bara kretsen av samarbetsländer vidgats, utan även nya element tillkommit och inriktningen av utvecklingssamarbetet förändrats. Den fjärde reviderade Lomé-konventionen fastslog bl.a. att respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstaten skall utgöra en väsentlig del ("essential element") av konventionen. Lomé-konventionen har utgjort ett unikt avtal mellan en grupp givarländer och en bred grupp u-länder omfattande både handelspreferenser, utvecklingssamarbete och gemensamma institutioner. Lomé-samarbetet har haft en särställning i EG:s utvecklingssamarbete av historiska skäl bl.a. genom samarbetets bredd och dess finansiering. EUF finansieras genom särskilda bidrag från medlemsstaterna och inte över gemenskapens budget, till skillnad från utvecklingssamarbetet med länder i Asien, Latinamerika och Medelhavsområdet. Biståndet till AVS-staterna från EUF uppgick år 2000 till ca 3 750 miljoner euro i termer av beslutade åtaganden, varav 1 000 miljoner euro i form av skuldlättnadsåtaganden inom ramen för det internationella skuldinitiativet för de fattigaste och mest skuldtyngda länderna. Utbetalningarna uppgick till ca 1 550 miljoner euro under år 2000. Dessutom kan AVS-staterna komma i åtnjutande av EG:s budgetfinansierade bistånd genom de budgetposter som finns för olika ändamål, exempelvis skydd av miljö och HIV/AIDS-bekämpning. 3.2 Erfarenheter av samarbetet Lomé-samarbetet har ofta lyfts fram som en modell för partnerskap mellan i- och u-länder. Detta partnerskap har emellertid inte helt motsvarat förväntningarna. Inom ramen för utvecklingssamarbetet har betydande finansiella resurser kanaliserats till AVS-staterna över åren. Samtidigt har biståndet ofta kritiserats för att vara ineffektivt. AVS-biståndet har drabbats av den generella bristen på effektivitet i gemenskapens utvecklingssamarbete. Detta tar sig bl.a. i uttryck i långa beredningstider, förseningar i genomförandet av projekt och program, otillräcklig förmåga att integrera aktuell policy och resultat av utvärderingar i biståndet samt svag samverkan med partnerlandets myndigheter och andra biståndsgivare. När det gäller Lomé-samarbetet har också mängden olika biståndsinstrument försvårat ett effektivt utvecklingssamarbete. Ett annat problem har varit automatiken i resursallokeringen genom de fasta femåriga landramarna, vilket dock delvis ändrades genom revideringen av den fjärde Lomé-konventionen år 1995. Systemet med fasta biståndsåtaganden främjade inte en effektiv resursanvändning och har ofta inneburit att resurser låsts till länder med vilka samarbetet av olika skäl inte fungerat väl. Vidare har samarbetet varit alltför fokuserat på samarbete med de centrala myndigheterna och endast i liten utsträckning involverat andra aktörer, såsom lokala myndigheter, det civila samhället eller den privata sektorn. Under senare år har en rad initiativ för att effektivisera gemenskapens hela utvecklingssamarbete tagits. Rådet och kommissionen har antagit en ny utvecklingspolitik som sätter fattigdomsbekämpningen i fokus. En omfattande metoddiskussion har också förts som bl.a. resulterat i att landstrategier skall utgöra det huvudsakliga styrinstrumentet för samarbetet med alla länder. Partnerskapsavtalet har varit en förebild för dessa reformer, framförallt inom policyområdet. Vidare är den tungrodda förvaltningen under reformering, exempelvis genom inrättandet av ett särskilt organ för genomförande av det samlade utvecklingssamarbetet (European Aid Co-operation Office) och förstärkning av den Europeiska kommissionens delegationer i fält. Inom ramen för Lomé-konventionen har AVS-staterna länge erhållit EU:s mest generösa handelspreferenser. Lomé-regimen har givit tullfritt tillträde för all export med ursprung i AVS-staterna med undantag för vissa jordbruksprodukter och textilier. Särskilda protokoll om bananer, socker, nötkött samt rom har givit tullfritt tillträde till EU-marknaden för bestämda kvantiteter. Trots handelspreferenserna har AVS-staterna totalt sett inte lyckats öka eller ens bibehålla sin andel av EU:s import. Under de tjugofem år som löpt mellan Lomé I och Lomé IV, har AVS-staternas andel av EU-marknaden sjunkit från 8 % till 3 %, medan andra u-landsregioner, som Sydostasien, ökat sina marknadsandelar. Ett annat problem är att Lomé-konventionens ensidiga handelspreferenser till AVS-staterna inte är förenliga med principen om icke-diskriminering enligt artikel 1 i GATT-avtalet (General Agreements on Tariffs and Trade). Inför förhandlingarna om ett nytt avtal presenterade kommissionen år 1996 ett diskussionsunderlag, en s.k. "grönbok", vars syfte var att skapa en bred debatt om de framtida förbindelserna mellan EU och AVS-staterna. Seminarier om grönbokens frågeställningar arrangerades i både EU- och AVS-stater. Diskussionerna bidrog till det förslag till förhandlingsdirektiv som kommissionen lämnade till rådet i februari 1998. 4 Förhandlingarna om det nya avtalet Parterna var överens om att ge nytt liv åt partnerskapet, men gick in i förhandlingarna med något olika utgångspunkter. EU ville skapa en ny ram för samarbetet, som var bättre anpassad till framtidens och globaliseringens krav och som främjade en effektivisering av utvecklingssamarbetet. Enligt EU:s förhandlingsdirektiv, som antogs av rådet i juni 1998, var EU:s mål att fattigdomsbekämpning skulle vara det övergripande målet, att respekten för mänskliga rättigheter och för demokratins och rättsstatens principer skulle bekräftas samt att god samhällsstyrning skulle betonas. Vidare skulle samarbetet i större utsträckning omfatta icke-statliga aktörer, biståndet i högre grad fördelas på basis av både behov och resultat samt minska antalet biståndsinstrument. Dessutom ansåg EU att en ny handelsordning som var förenlig med Världshandelsorganisationens (WTO:s) regelverk skulle införas. AVS-staterna uttalade också en politisk vilja att förnya och modernisera samarbetet, men var samtidigt angelägna om att bevara de fördelar och förmåner som Lomé-konventionen innehöll. AVS-staterna kom därför i praktiken att framstå som mindre förändringsbenägna. Förhandlingarna inleddes officiellt i september 1998 och pågick till februari 2000. Under perioden ägde fyra ministerkonferenser rum, under vilka parterna enades om övergripande mål och principer och mot slutet även löste utestående problem i förhandlingarna. Däremellan förhandlade Europeiska kommissionen med AVS-staternas representanter. Inom rådet följdes förhandlingarna av en särskild rådsarbetsgrupp som preciserade EU:s förhandlingspositioner. Avtalet undertecknades i Cotonou, Benin, den 23 juni 2000. Sex nya AVS-stater i Stillahavsområdet har anslutit sig till avtalet, som därmed omfattar 77 AVS-stater. Av dessa tillhör 40 stater de minst utvecklade länderna. Partnerskapsavtalet är ett långsiktigt avtal som löper på tjugo år, med möjlighet till revidering vart femte år. Avtalet omfattar en politisk dimension, ekonomiskt samarbete och handelssamarbete samt utvecklingssamarbete. Dess struktur är enklare och mer lättillgänglig i jämförelse med Lomé-konventionen. Avtalets övergripande mål är fattigdomsbekämpning, som skall vara förenligt med målen om AVS-staternas integration i världsekonomin och hållbar utveckling (ekonomiskt, socialt och miljömässigt). Under förhandlingarna uttryckte parterna en vilja att fördjupa den politiska dimensionen av samarbetet. Parterna var överens om att en regelbunden och fördjupad dialog utgjorde ett viktigt instrument för att uppnå avtalets mål. Ökad tonvikt läggs i avtalet vid respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatssprincipen och god samhällsstyrning ("good governance"). Under förhandlingarna var parterna eniga om att dessa aspekter utgör en väsentlig del av hållbar utveckling. Parterna enades om att respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen skulle utgöra partnerskapsavtalets grundsatser ("essential elements"). Misstankar om brott mot dessa grundsatser kan leda till samråd i enlighet med artikel 96, en klausul som möjliggör ett avbrytande av stöd och annat samarbete i händelse av kränkningar av grundsatserna. Under förhandlingarna verkade EU för att även god samhällsstyrning skulle inkluderas som en av avtalets grundsatser. AVS-staterna delade uppfattningen att god samhällsstyrning är en viktig princip, men motsatte sig att principen jämställdes med de andra tre elementen. Ett av skälen till AVS-staternas motstånd är grundsatsernas koppling till artikel 96, då de befarade att en svag statsförvaltning skulle kunna resultera i åtgärder från EU:s sida. Genom aktivt svenskt agerande kunde en kompromiss nås enligt vilken god samhällsstyrning omnämns i avtalet som ett grundläggande element ("fundamental element") vilket aktivt skall främjas genom samarbetet. Av avtalet framgår vidare att allvarliga fall av korruption skall vara föremål för det särskilda samrådsförfarande som regleras i artikel 97, och skall inte enbart begränsas till sådana fall där EUF-finansierade insatser är involverade. Denna bredare ansats var angelägen för EG som ger betydande budgetstöd till AVS-staternas statsbudgetar. Om inte en tillfredsställande lösning kan nås vid samrådsförfarandet enligt artikel 96 eller 97 får åtgärder vidtas, vilket kan innebära att samarbetet avbryts. En artikel om migration var länge en utestående fråga i förhandlingarna. Oenighet förelåg främst i frågan om en särskild klausul om återtagande av illegala invandrare. Frågan gällde huruvida särskilda avtal om återtagande skulle kunna inkludera återtagande av andra länders medborgare och statslösa personer som anlänt till en EU-medlemsstats territorium från ett AVS-land eller vice versa. AVS-staterna accepterade slutligen en återtagandeklausul när garantier givits för att samarbetet på det här området måste utgå från respekten för individers mänskliga rättigheter, asylrätten, humanitet och värdig behandling. En viktig nyhet och utmaning är att partnerskapet, i mycket större utsträckning än under Lomé-konventionen, skall omfatta icke-statliga aktörer, såsom det civila samhället och den privata sektorn. Frågan om dessa aktörers roll och inflytande i samarbetet var länge en utestående fråga i förhandlingarna. Den överenskommelse som nåddes innebär att AVS-staternas ansvar för att fastställa sina utvecklingsstrategier bekräftas, men att parterna erkänner de icke-statliga aktörernas kompletterande roll i utvecklingsprocessen. De icke-statliga aktörerna skall inte bara engageras i genomförandet av utvecklingssamarbetet, utan också informeras om och inbegripas i samråd om utvecklingsstrategier och om den politiska dialogen. Partnerskapsavtalet lägger grunden för en ny handelsregim. I förhandlingarna var båda parter överens om att behålla en handelsdimension i samarbetet, men hur handelsordningen skulle se ut var länge en utestående fråga. EU:s förhandlingsmandat förutsåg en femårig övergångsperiod med bibehållande av Lomé-konventionens handelspreferenser under perioden, som därefter skulle ersättas med regionala frihandelsavtal mellan EU och regioner av AVS-stater. AVS-staterna krävde en tioårig övergångsperiod under vilken man ville att marknadstillträdet till EU inte bara skulle bibehållas utan även förbättras. AVS-staterna krävde vidare att förhandlingarna om nya handelsarrangemang skulle inledas tidigast år 2006 och ske helt förutsättningslöst utifrån då rådande förutsättningar. En kompromiss kunde nås vid ministerkonferensen i december 1999, som innebär att Lomé-konventionens handelspreferenser förlängs fram till och med den 31 december 2007, under förutsättning att undantag beviljas från GATT (General Agreements on Tariffs and Trade). Det innebär också fortlevnad av varuprotokollen för socker och kött under denna period. Bananprotokollet förändrades emellertid i syfte att möjliggöra förhandlingar om en lösning i banankonflikten. Kravet på Europeiska gemenskapen att ge samma fördelaktiga marknadstillträde för AVS-bananer som tidigare togs bort. I september 2002 skall förhandlingar om WTO-förenliga s.k. ekonomiska partnerskapsavtal (regionala frihandelsavtal) inledas mellan EU och de regioner eller enskilda AVS-stater som så önskar. Målsättningen med dessa ekonomiska partnerskapsavtal är att successivt avlägsna handelshindren mellan parterna i syfte att främja regional integration, handel inom AVS-regionerna och ökat deltagande i världshandeln. Inom ramen för dessa förhandlingar åtar sig gemenskapen att förbättra AVS-staternas nuvarande marknadstillträde. De föreslagna avtalen är ömsesidiga vilket innebär att även AVS-regionerna och AVS-staterna successivt förbättrar marknadstillträdet för EG:s export. Hänsyn skall dock tas till AVS-staternas utvecklingsnivå, de socioekonomiska effekterna i dessa länder av handelsliberaliseringen samt AVS-staternas kapacitet att anpassa sina ekonomier till liberaliseringsprocessen. Avtalen skall träda i kraft senast den 1 januari 2008 och genomföras under en övergångsperiod. Förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal innebär en utmaning både för EU och för AVS-staterna och kommer att kräva omfattande stöd för att stärka AVS-staternas analys- och förhandlingskapacitet. De länder som väljer att inte ingå ekonomiska partnerskapsavtal kommer att erbjudas samma förmånliga behandling som ges andra utvecklingsländer genom det allmänna preferens-systemet (General System of Preferences, GSP). De minst utvecklade länderna (MUL) är garanterade tull- och kvotfritt tillträde till EG:s marknad för alla varor utom vapen genom rådets beslut den 26 februari 2001 ("Everything But Arms", förordning 416/2001). De kan därmed behålla sitt förmånliga ensidiga marknadstillträde utan att sluta frihandelsavtal med EG. De minst utvecklade AVS-staterna får därmed en särställning i förhållande till andra AVS-stater. Detta kan bli ett försvårande förhållande i förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal. Emellertid kan frihandelsavtal innehålla även andra dimensioner än bara tullsänkningar, vilket kan göra dessa intressanta även för MUL. Omfattande reformer har också beslutats inom utvecklingssamarbetet. Under förhandlingarna var parterna eniga om behovet av att effektivisera biståndet. Från EU:s sida var det bl.a. angeläget att skapa ett mer flexibelt system för fördelning av biståndsmedlen på basis av både behov och resultat. AVS-staterna underströk betydelsen av ett förutsägbart resursflöde och var också angelägna om att behålla Lomé-konventionens instrument för kompensation för fluktuationer i exportinkomster av jordbruksprodukter och mineraler (System for the stabilisation of export earnings from agricultural commodities system, STABEX, respektive Special financing facility for the mining sector, SYSMIN). Överenskommelsen på utvecklingssamarbetets område innebär att såväl behov som resultat skall ligga till grund för fördelningen av biståndsmedlen. Antalet biståndsinstrument har minskats till ett samlat anslag för gåvobistånd och ett särskilt anslag för stöd till näringslivsutveckling att hanteras av den Europeiska Investeringsbanken (EIB). Landstrategier och regionala strategier skall utgöra det centrala styrinstrumentet för utvecklingssamarbetet och utarbetas gemensamt av EU och respektive AVS-stat eller AVS-region. Varje land ges en indikativ finansiell ram för samarbetet för en femårsperiod, vilken kan revideras mot bakgrund av uppnådda resultat. Biståndsinstrumenten STABEX och SYSMIN ersätts av en mekanism för kompensation av fluktuationer i exportintäkter inom ramen för respektive landprogram. I samband med ministerkonferensen i december 1999 kunde EU:s medlemsstater enas om volymen för utvecklingssamarbetet. Uppgörelsen om finansieringen återfinns i det finansiella protokoll som utgör bilaga 1 till partnerskapsavtalet. Av det finansiella protokollet framgår att det sammanlagda stödet till AVS-staterna skall uppgå till 15 200 miljoner euro, varav 13 500 miljoner euro utgörs av gåvobistånd från den nionde europeiska utvecklingsfonden och upp till 1 700 miljoner euro av lån från EIB:s egna resurser. Tillsammans med outnyttjade medel från tidigare utvecklingsfonder skall dessa medel täcka perioden 2000-2007. Frågan om kriterier för anslutning till avtalet var också en fråga i förhandlingarna. För AVS-staterna var det angeläget att bibehålla den samlade AVS-gruppen och begränsa samarbetet till Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, medan EU ansåg det olyckligt att på förhand utesluta möjligheten att andra länder skulle kunna ansluta sig till avtalet. Frågan löstes genom en gemensam förklaring om att varje anslutning av nya stater skall ske i överensstämmelse med de bestämmelser och mål som fastställs i artikel 1 och 2 i det av AVS-statsgruppen ingångna Georgetown-avtalet, i vilket bl.a. principen om solidaritet mellan AVS-staterna fastslås. 5 Partnerskapsavtalets innehåll Avtalet omfattar en ingress och sex delar: allmänna bestämmelser (I), institutionella bestämmelser (II), samarbetsstrategier (III), samarbete för utvecklingsfinansiering (IV), allmänna bestämmelser för de minst utvecklade AVS-staterna, AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna (V) samt slutbestämmelser (VI). Avtalet omfattar dessutom sex bilagor och tre protokoll, som utgör en integrerad del av avtalet. Det har avgivits 43 förklaringar som har bilagts slutakten. Bilaga I utgörs av det finansiella protokollet. 5.1 Ingressen I avtalets ingress åtar sig parterna att tillsammans verka för att målen att utrota fattigdomen, att åstadkomma en hållbar utveckling och att uppnå en gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin förverkligas. Parterna uttrycker sin beslutsamhet att genom sitt samarbete ge ett väsentligt bidrag till AVS-staternas utveckling, underlätta för dessa stater att möta globaliseringens utmaningar samt fördjupa partnerskapet. Parterna bekräftar sin vilja att ge ny livskraft åt förbindelserna dem emellan på grundval av en strategi som integrerar politisk dialog, utvecklingssamarbete, ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser. Parterna erkänner att ett politiskt klimat som garanterar fred, säkerhet och stabilitet, respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och rättsstatsprincipen samt god samhällsstyrning är nödvändiga förutsättningar för långsiktig utveckling. Parterna erkänner även att en sund och långsiktig ekonomisk politik är en förutsättning för utveckling. Ingressen hänvisar till principerna i Förenta nationernas stadga och andra grundläggande konventioner om bl.a. mänskliga rättigheter och flyktingars rättsliga ställning. Parterna anser att de mål och principer som antagits av FN-konferenserna och det mål som uppställts av OECD:s utvecklingskommitté (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) om en halvering av den andel av världens befolkning som lever i extrem fattigdom senast år 2015 är mål och principer som också skall ligga till grund för samarbetet mellan EU och AVS-staterna. Parterna erinrar om sina åtaganden inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO). 5.2 Mål, principer och aktörer Artiklarna 1-3 - Mål och principer Partnerskapet skall ha sin tyngdpunkt på målet att minska och på sikt utrota fattigdomen i överensstämmelse med målen att åstadkomma en hållbar utveckling och att uppnå en gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin. Avtalet skall främja AVS-staternas ekonomiska, kulturella och sociala utveckling för att därigenom bidra till fred och säkerhet och till främjandet av en stabil och demokratisk politisk miljö. Målen skall nås genom en strategi som integrerar såväl politiska och ekonomiska som sociala, kulturella och miljömässiga aspekter. Kapacitetsuppbyggnad, jämställdhet och ett hållbart utnyttjande av miljö och naturresurser skall integreras på alla nivåer av partnerskapet. Avtalet fastställer fyra grundläggande principer för samarbetet: - likställdhet mellan parterna och AVS-ländernas egenansvar för sin utveckling; - främjande av brett deltagande av olika aktörer; - dialog och ömsesidiga skyldigheter; - differentiering och regionalisering av samarbetet på grundval av partnerlandets utvecklingsnivå, behov, uppnådda resultat och långsiktiga utvecklingsstrategi. Artiklarna 4-7 - Partnerskapets aktörer Parterna bekräftar AVS-staternas suveränitet att fastställa principer och strategier för sin utveckling, men erkänner också att icke-statliga aktörer spelar en kompletterande roll i utvecklingsprocessen och kan bidra till den. Avtalet definierar icke-statliga aktörer som den privata sektorn, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer och det civila samhället i alla dess former. Icke-statliga aktörer skall därför underrättas och inbegripas i samråd om riktlinjer och strategier för samarbetet, om prioriteringar och om den politiska dialogen. De skall tilldelas finansiella resurser, engageras i genomförandet av utvecklingssamarbetet och ges stöd för kapacitetsuppbyggnad. 5.3 Den politiska dimensionen Artikel 8 - Politisk dialog Avtalet föreskriver att parterna regelbundet skall föra en allsidig, balanserad och djup politisk dialog som leder till att båda parter ikläder sig förpliktelser. Dialogen skall bl.a. syfta till främjande av ömsesidig förståelse och underlätta fastställande av gemensamt överenskomna prioriteringar. Den skall också syfta till att förhindra att det uppstår situationer där någon av parterna anser det nödvändigt att tillgripa den särskilda suspensionsklausulen (se artikel 96 och 97). Dialogen skall bidra till fred och säkerhet samt främja ett stabilt och demokratiskt politiskt klimat. Den politiska dialogen skall omfatta alla syften och mål som anges i avtalet och alla frågor av gemensamt, allmänt, regionalt eller subregionalt intresse. Dialogen skall också omfatta en regelbunden bedömning av utvecklingen vad gäller respekten för mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstatsprincipen samt god samhällsstyrning. Dialogen skall föras i flexibla former. Den kan vara formell eller informell allt efter behoven. Den kan äga rum inom eller utom partnerskapets institutionella ram och ske på lämplig nivå, t.ex. regional, sub-regional eller nationell nivå. Regionala organisationer samt företrädare för det civila samhället skall knytas till dialogen. Artikel 9 - Grundsatser och grundelement Artikel 9 fastställer avtalets grundsatser och grundelement. Respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet respekt för grundläggande sociala rättigheter, demokrati grundad på rättsstatsprincipen och en öppen och ansvarsfull förvaltning av offentliga angelägenheter är en oskiljbar del av en hållbar utveckling. Parterna hänvisar till sina internationella skyldigheter och åtaganden vad gäller respekt för de mänskliga rättigheterna och förbinder sig att främja och skydda alla grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Parterna framhåller i detta sammanhang jämlikhet mellan män och kvinnor. Parterna bekräftar att demokratisering, utveckling och skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är förbundna sinsemellan och ömsesidigt förstärkande. Det erinras om att demokratins principer är globalt erkända och att varje land, på grundval av dessa principer, utvecklar sin egen demokratiska kultur. Statens struktur och olika myndigheters befogenheter skall grundas på rättsstatsprincipen. Respekten för de mänskliga rättigheterna, för demokratiska principer och för rättsstatsprincipen skall ligga till grund för parternas interna och externa politik och utgöra avtalets grundsatser ("essential elements"). Avtalet innehåller vidare en definition av god samhällsstyrning, innebärande bl.a. att mänskliga resurser, naturresurser och ekonomiska och finansiella resurser förvaltas på ett öppet och ansvarsfullt sätt så att en rättvis och hållbar utveckling kan uppnås. Detta inbegriper bl.a. åtgärder för att förhindra och bekämpa korruption. Principen om god samhällsstyrning är avtalets grundelement ("fundamental element"). Främjandet av mänskliga rättigheter, demokratiseringsprocesser, rättsstatsprincipen och god samhällsstyrning skall aktivt understödjas av partnerskapet. Artikel 10 - Andra element i den politiska miljön Parterna anser att en hållbar och rättvis utveckling och ett ökat deltagande av det civila samhället och den privata sektorn bidrar till att befästa ett stabilt och demokratiskt politiskt klimat. Parterna erkänner vidare att marknadsekonomiska principer bidrar till förverkligandet av partnerskapets mål. Artikel 11 - Fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning Parterna förbinder sig att bedriva en aktiv, vittomfattande och samlad politik för fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Denna politik skall bygga på principen om egenansvar och framför allt inriktas på utveckling av regional, subregional och nationell kapacitet och på förebyggande av våldsamma konflikter i ett tidigt skede. Artikel 12 - Samstämmighet Avtalet innehåller en klausul om samstämmigheten mellan gemenskapspolitiken på olika områden och politikens inverkan på genomförandet av avtalet. Den Europeiska gemenskapen skall, om den avser att vidta en åtgärd som skulle kunna påverka AVS-staternas intressen vad beträffar detta avtals mål, i god tid i förväg underrätta dessa stater. På AVS-staternas begäran skall samråd omgående äga rum. Om gemenskapen inte godtar AVS-staternas förslag, skall den snarast möjligt underrätta dem om detta och ange sina skäl. Artikel 13 - Migration Avtalet innehåller en särskild artikel om migration. Migrationsfrågan skall vara föremål för en fördjupad dialog mellan AVS-staterna och EU. Parterna bekräftar sina skyldigheter och åtaganden enligt internationell rätt att garantera respekt för de mänskliga rättigheterna och att undanröja alla former av diskriminering på grundval av ursprung, kön, ras, språk eller religiös övertygelse. Parterna anser att strategier som syftar till att lindra fattigdom, förbättra levnadsförhållanden och arbetsvillkor, skapa sysselsättning samt förbättra utbildning, på lång sikt bidrar till normalisering av migrationsflödena. Inom ramen för utvecklingssamarbetet skall parterna stödja ekonomisk och social utveckling av de regioner som migranterna kommer ifrån och stödja utbildning av AVS-staternas medborgare. Parterna bekräftar varje lands skyldighet att återta sina egna medborgare, som olagligen befinner sig på en annan stats territorium. För detta ändamål skall parterna förse sina medborgare med identitetshandlingar. Om någon av parterna begär det, skall förhandlingar upptas om ingående av bilaterala avtal om särskilda skyldigheter i fråga om återtagande av deras medborgare och om dessas återvändande. Om någon av parterna anser det nödvändigt, skall dessa avtal också innehålla bestämmelser om återtagande av medborgare från tredje land och statslösa. 5.4 Institutionella bestämmelser Artiklarna 14-17 Detta avsnitt behandlar de gemensamma institutioner som finns för att hantera frågor som rör partnerskapsavtalet: ministerrådet för AVS-EG, ambassadörskommittén för AVS-EG och gemensamma parlaments-församlingen. Ministerrådet skall bl.a. ha till uppgift att föra den politiska dialogen, anta de policyriktlinjer och de beslut som krävs för genomförandet av bestämmelserna i avtalet samt undersöka och lösa problem som hindrar ett effektivt genomförande av avtalet. Ministerrådet skall föra en löpande dialog med företrädare för näringslivets och arbetsmarknadens parter och med andra aktörer i det civila samhället i AVS-staterna och EU. Ambassadörskommittén skall biträda ministerrådet i fullgörandet av dess uppgifter och övervaka genomförandet av avtalet. Den Gemensamma parlamentsförsamlingen, som skall bestå av ledamöter av Europaparlamentet och ledamöter av parlamenten i var och en av AVS-staterna, är ett rådgivande organ som genom dialog, debatt och samråd bl.a. skall främja den demokratiska processen och underlätta ökad förståelse mellan EU:s och AVS-staternas befolkningar. 5.5 Samarbetsstrategier Samarbetsstrategierna skall grundas på utvecklingsstrategier och på ekonomiskt samarbete och handelssamarbete, vilka är förbundna med varandra och kompletterar varandra. 5.5.1 Utvecklingsstrategier I detta avsnitt redogörs för de utvecklingsstrategier som skall stödjas av utvecklingssamarbetet. Artiklarna 19-20 - Den allmänna ramen De övergripande målen är fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och AVS-staternas integration i världsekonomin. Slutsatserna från Förenta nationernas konferenser och de internationella utvecklingsmål som antagits av OECD:s utvecklingskommitté skall vara vägledande för samarbetet. Målen för utvecklingssamarbetet skall uppnås genom integrerade strategier omfattande lokalt förankrade åtgärder på det ekonomiska, det sociala och det kulturella området, miljöområdet och det institutionella området. Ramarna och riktlinjerna för samarbetet skall anpassas till förhållandena i varje enskild AVS-stat och utformas så att de främjar lokalt egenansvar och deltagande av icke-statliga aktörer i utvecklingsprocessen. Jämställdhetsfrågor, miljöfrågor samt institutions- och kapacitetsuppbyggnad skall systematiskt beaktas och integreras inom samtliga samarbetsområden. Kvalitativa och kvantitativa resultat-indikatorer skall införas. Artiklarna 21-24 - Ekonomisk utveckling Avsnittet om ekonomisk utveckling omfattar utveckling av den privata sektorn, makroekonomiska och strukturella reformer, infrastruktur och näringslivsutveckling samt utveckling av turism. Stödet till den privata sektorns utveckling skall bl.a. syfta till att stödja ekonomiska och institutionella reformer på nationell eller regional nivå, som är nödvändiga för skapandet av ett gynnsamt klimat för privata investeringar och utvecklingen av en dynamisk och livskraftig privat sektor. Stödet till ekonomiska reformer skall främja AVS-staternas ansträngningar att uppnå makroekonomisk tillväxt och stabilisering och genomföra strukturella reformer. AVS-staterna skall ha huvudansvaret för utformningen och genomförandet av makroekonomiska reformprogram. Dessa skall utformas så att de beaktar situationen i varje AVS-stat och har en positiv inverkan på fattigdomsbekämpningen och tillgången till sociala tjänster. Samarbetet inom infrastruktur och näringslivsutveckling skall omfatta stöd till reformer och investeringar som främjar tillträde till produktionsmedlen på rättvisa villkor. Artiklarna 25-27 - Social och mänsklig utveckling Stödet till social utveckling skall inriktas på att stödja AVS-staternas ansträngningar att utforma generella och sektorsinriktade strategier och reformer som syftar till att förbättra grundläggande infrastruktur och grundläggande sociala tjänster med avseende på täckning, kvalitet och tillgänglighet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att säkerställa att de offentliga utgifterna inom de sociala sektorerna ligger på en tillräcklig nivå. Samarbetet skall vidare omfatta kultur samt barn- och ungdomsfrågor. När det gäller barn och ungdomar skall samarbetet bl.a. inriktas på att skydda barns och ungdomars rättigheter och stödja rehabiliteringsprogram för barn i områden som genomlevt en konflikt. Artiklarna 28-30 - Regionalt samarbete och regional integration Samarbetet skall inbegripa stöd för att uppnå de mål och prioriteringar som AVS-staterna själva har fastställt för regionalt samarbete och regional integration. Stödet skall bl.a. syfta till att främja en gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin, påskynda det ekonomiska samarbetet inom och mellan AVS-staternas regioner, påskynda diversifieringen av AVS-staternas ekonomier och främja handeln mellan och inom AVS-staterna och tredje land. Artiklarna 31-33 - Tematiska och horisontella frågor De tematiska frågorna omfattar jämställdhetsfrågor, miljö och naturresurser och institutions- och kapacitetsuppbyggnad. Samarbetet skall stödja strategier och program som möjliggör för kvinnor och män att delta på lika villkor i det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella livet. Jämställdhetsaspekter skall integreras på alla nivåer av utvecklingssamarbetet. Samarbetet när det gäller miljöskydd och hållbart utnyttjande av naturresurser skall syfta till integrering av principen om miljömässig hållbarhet i alla aspekter av utvecklingssamarbetet, kapacitetsförstärkning hos alla aktörer på miljöområdet och understödjandet av särskilda åtgärder och program. Stödet till institutionsuppbyggnad skall bl.a. bidra till att främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Vidare skall stödet bidra till utveckling och förstärkning av rättsstaten samt säkerställande av en öppen och ansvarsfull förvaltning. Samarbetet skall även främja kapacitets-uppbyggnad hos icke-statliga aktörer och stärka strukturer för dialog mellan dessa aktörer och myndigheter. 5.5.2 Ekonomiskt samarbete och handelssamarbete Artiklarna 34-35 - Mål och principer Det ekonomiska samarbetet och handelssamarbetet skall syfta till att främja en smidig och gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin och därigenom främja utveckling och bidra till att eliminera fattigdomen. Samarbetet skall syfta till förstärkning av AVS-staternas produktions- och handelsförmåga och deras möjligheter att dra till sig investeringar. Det skall också syfta till upprättande av en ny handelsdynamik mellan parterna och en förstärkt handels- och investeringspolitik i AVS-länderna. Det ekonomiska samarbetet och handelssamarbetet skall genomföras i full överensstämmelse med Världshandelsorganisationens (WTO:s) bestämmelser. Samarbetet skall grundas på principen om partnerskap. Det skall vidare bygga på AVS-staternas initiativ till regional integration, eftersom regional integration är ett av de viktigaste medlen för att uppnå integrering av AVS-staterna i världsekonomin. Artikel 36-37 - Ny handelsordning Parterna är överens om att sinsemellan upprätta en ny, med WTO-reglerna förenlig, handelsordning, varigenom hindren för handeln mellan dem gradvis undanröjs och samarbetet inom alla för handeln relevanta områden byggs ut. Handelsordningen skall införas gradvis och föregås av en förberedande period. För att underlätta övergången till den nya handelsordningen skall de icke ömsesidiga handelsförbindelser som tillämpats inom ramen för den fjärde Lomé-konventionen bibehållas under den förberedande perioden. Parterna bekräftar i detta sammanhang på nytt betydelsen av de råvaruprotokoll som är bifogade till bilaga V till avtalet. De är överens om att protokollen måste ses över i ljuset av den nya handelsordningen, särskilt med avseende på deras WTO-förenlighet, för att de fördelar som protokollen ger skall kunna bibehållas. Förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap skall föras under den förberedande perioden, som skall löpa ut den 31 december 2007. Formella förhandlingar skall, såvida parterna inte har enats om en tidigare tidpunkt, inledas i september 2002 och den nya handelsordningen träda i kraft senast den 1 januari 2008. Parterna skall regelbundet granska framstegen i förhandlingarna. Under år 2006 skall en heltäckande översyn göras av de handelsordningar som planeras för de olika länderna för att säkerställa att det inte kommer att krävas ytterligare tid för förberedelser eller förhandlingar. Av artikel 37 framgår att förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal skall inledas med de AVS-stater som anser sig redo att föra sådana förhandlingar med beaktande av AVS-staternas regionala integrationsprocess. Gemenskapen kommer under år 2004 att göra en bedömning av situationen beträffande de AVS-stater som inte tillhör gruppen minst utvecklade länder och som efter samråd med gemenskapen konstaterar att de inte är i stånd att ingå ekonomiska partnerskapsavtal. Gemenskapen kommer att pröva alla alternativa möjligheter att ge dessa länder en ny ram för handeln som är likvärdig och WTO-förenlig. Förhandlingarna skall leda till att en tidsplan fastställs för ett gradvis undanröjande av handelshindren mellan parterna. Förhandlingarna skall syfta till att förbättra AVS-staternas tillträde till gemenskapens marknad, bl.a. genom en översyn av ursprungsreglerna. Hänsyn skall tas till AVS-staternas utvecklingsnivå, de socio-ekonomiska effekterna av handelsliberalisering samt AVS-staternas förmåga att anpassa sina ekonomier. Inom ramen för WTO:s regelverk, skall förhandlingarna således vara så flexibla som möjligt bl.a. när det gäller fastställandet av en tillräckligt lång övergångsperiod och slutlig produkttäckning. Genom avtalet inrättas en gemensam ministerkommitté för handel, som har till uppgift att följa de multilaterala handelsförhandlingarna och som skall undersöka hur vidare liberaliseringar påverkar utvecklingen i AVS-staterna liksom handeln mellan AVS-staterna och EU. Samarbete i internationella fora - Artiklarna 39-40 Parterna understryker behovet av att de deltar aktivt i WTO och andra relevanta organisationer. De erkänner behovet av bättre fungerande internationella råvarumarknader och bekräftar att de är villiga att i ökad utsträckning samråda i internationella organisationer där råvarufrågor behandlas. Artiklarna 41-43 - Handel med tjänster Avsnittet om handel med tjänster inkluderar allmänna bestämmelser. Parterna bekräftar på nytt bl.a. sina åtaganden inom ramen för allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) och understryker behovet av särskild och differentierad behandling av leverantörer av tjänster i AVS-länderna. Avsnittet täcker även bestämmelser om sjötransport och informations- och kommunikationsteknik. Artiklarna 44-54 - Handelsrelaterade områden och samarbete på andra områden I detta avsnitt finns bestämmelser om konkurrenspolitik, skydd av immateriella rättigheter, standardisering och certifiering, åtgärder på det sanitära och fytosanitära området, handel och miljö, handel och arbetsnormer, konsumentpolitik och skydd av konsumenters hälsa samt undantagsbestämmelse på skatteområdet. Inom ramen för immaterialrätten betonar partnerskapsavtalet vikten av att parterna tillträder TRIPS-avtalet (Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) och konventionen om biologisk mångfald. Vidare understryker avtalet vikten av att främja utvecklingen av handel och miljö på ett sådant sätt att en hållbar och god förvaltning av miljön, i enlighet med internationella konventioner och åtaganden på området, kan säkerställas. Inom området för handel och arbetsnormer bekräftar parterna uppslutningen kring de internationellt erkända arbetsnormerna sådana de slagits fast i de relevanta ILO-konventionerna (Internationella arbetsorganisationen). Samarbetet på andra områden täcker fiskeriavtal och tryggad livsmedelsförsörjning. 5.6 Utvecklingssamarbetet Artiklarna 55-61 - Mål och principer Utvecklingssamarbetet skall syfta till att tillhandahålla tillräckliga finansiella resurser och tekniskt bistånd för att stödja AVS-staternas ansträngningar att nå avtalets mål. Samarbetet skall grunda sig på AVS-staternas mål, strategier och prioriteringar för sin utveckling. Det skall främja lokalt ansvarstagande, bygga på ett partnerskap grundat på ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt vara flexibelt och effektivt. De minst utvecklade länderna skall beviljas särskild behandling och de kustlösa staternas och ö-staternas situation beaktas. Avtalet innehåller riktlinjer för beredningen och genomförandet av utvecklingssamarbetet och information om stödberättigade organ. Avtalet ger AVS-staterna huvudansvaret för att identifiera, förbereda och genomföra projekt och program. Finansieringen kan bl.a. ske i form av finansiering av projekt och program, krediter och tillskott till eget kapital, importstöd och budgetstöd till stöd för makroekonomiska reformer eller sektorsinriktade reformer. Artiklarna 62-78 - Finansiellt samarbete Nivån på det finansiella stödet samt de närmare villkoren för finansieringen anges i bilagorna till avtalet. Avtalet möjliggör samfinansiering med andra givare. I detta avsnitt anges former och instrument för utvecklingssamarbetet: - skuldlättnader och strukturanpassningsstöd; - stöd vid kortvariga fluktuationer i exportinkomster; - stöd till sektorpolitik; - mikroprojekt och decentraliserat samarbete; - humanitärt bistånd och katastrofbistånd; - investeringsstöd och stöd till utveckling av den privata sektorn. De tidigare systemen för kompensation för fluktuationer i exportinkomster, STABEX och SYSMIN ersätts av ett system för tilläggsstöd inom ramen för stödet till långsiktig utveckling för att lindra effekter av fluktuationer i exportinkomster. Stödet skall syfta till att möjliggöra fullföljandet av makroekonomiska och sektorsinriktade reformer. Artiklarna 79-80 - Tekniskt samarbete Det tekniska samarbetet skall bl.a. inriktas på att stödja AVS-staternas utveckling av arbetskraftsresurser och utveckling av nödvändiga institutioner. Det tekniska samarbetet skall främja kunskapsöverföring och kompetens på nationell och regional nivå. Det tekniska biståndet skall vara efterfrågestyrt och anpassas till mottagarens behov. Artiklarna 81-83 - Biståndets genomförande Detta avsnitt innehåller bestämmelser för hur utvecklingssamarbetet skall genomföras. Genomföranderutiner skall vara öppna och lätta att tillämpa och skall möjliggöra decentralisering av arbetsuppgifter och ansvar till samarbetsländerna. Genomförandet skall vara öppet för icke-statliga aktörer inom områden som berör dem. Närmare bestämmelser om programmering och genomförande av det finansiella och tekniska samarbetet återfinns i bilaga 4 till partnerskaps-avtalet. Dessa bestämmelser kan omarbetas eller ändras av ministerrådet för AVS-EG på grundval av en rekommendation av AVS-EG-kommittén för utvecklingssamarbete. Kommittén har bl.a. till uppgift att sörja för att målen och principerna för utvecklingssamarbetet förverkligas och för att undersöka problem i genomförandet. 5.7 Allmänna bestämmelser för de minst utvecklade AVS staterna, AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna Artiklarna 84-90 För att de minst utvecklade AVS-staterna, AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna skall kunna dra fördel av de möjligheter som avtalet erbjuder och kunna öka sin utvecklingstakt, skall de minst utvecklade länderna beviljas särskild behandling inom ramen för samarbetet och hänsyn tas till inlandsstaternas och ö-staternas sårbarhet. Behoven i länder som genomgått en konflikt skall också uppmärksammas. 5.8 Slutbestämmelser Artiklarna 91-95, 98-100 I detta avsnitt anges bestämmelser om bl.a. ratificering, ikraftträdande, anslutning, giltighetstid och lösning av tvister om tillämpningen eller tolkningen av avtalet. Avtalet träder i kraft då instrumenten för ratifikation från samtliga EU:s medlemsstater och åtminstone två tredjedelar av AVS-staterna samt instrumentet med anmälan av gemenskapens godkännande av avtalet har deponerats. Avtalet ingås för en period av tjugo år, med början den 1 mars 2000. Avtalet innehåller en översynsklausul, som vart femte år möjliggör för endera parten att begära översyn av bestämmelserna i avtalet och förhandla med den andra parten om eventuella ändringar. Finansprotokollen skall fastställas för fem år i taget. Beslut om anslutning av nya stater till avtalet fattas av ministerrådet för AVS-EG. Artikel 96 - Samrådsprocedur vid brott mot avtalets grundsatser Artikel 96 anger ett samrådsförfarande vid brott mot avtalets grundsatser. Om en part, trots den regelbundna politiska dialogen mellan parterna, anser att den andra parten har underlåtit att fullgöra en förpliktelse avseende respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer eller rättsstatsprincipen enligt artikel 9, skall den inbjuda den andra parten till samråd i syfte att söka finna en lösning som är godtagbar för båda parterna. Samrådet skall i första hand inriktas på åtgärder som den inbjudna parten har vidtagit eller skall vidta för att komma tillrätta med situationen. Samrådet skall inte pågå längre än 60 dagar. Om samrådet inte leder till en för bägge parter godtagbar lösning får lämpliga åtgärder vidtas. Vid valet av åtgärder skall de som minst stör avtalets tillämpning prioriteras. Avbrytande av avtalets tillämpning skall ses som en sista utväg. Artikel 97 - Samrådsprocedur vid korruption Artikel 97 innehåller ett motsvarande samrådsförfarande avseende korruption. Det framgår att parterna anser att allvarliga fall av korruption bör föranleda samråd mellan parterna i de fall gemenskapen är en viktig partner vad gäller finansiellt stöd till ekonomiska eller sektorsinriktade strategier eller program. Det innebär att det räcker att gemenskapen är en viktig givare av t.ex. budgetstöd för att den skall kunna ta upp generella problem med korruption i landet, även om inte gemenskapens egna biståndsmedel är inblandade. Om samrådet inte leder till en för bägge parter godtagbar lösning skall parterna vidta lämpliga åtgärder. Även här gäller att avbrytande av avtalets tillämpning är att betrakta som en sista utväg. 5.9 Bilagorna Till avtalet finns sex bilagor. För att undvika att själva huvudtexten blir alltför omfattande, har så mycket som möjligt av de detaljerade bestämmelserna lagts i bilagor. Därmed ökas också flexibiliteten genom att bilaga II, III, IV och VI kan omarbetas eller ändras vid behov genom ett beslut av ministerrådet för AVS-EG i enlighet med artikel 100 i avtalet. Bilaga I Bilaga I utgörs av det finansiella protokollet, som anger omfattningen av det finansiella samarbetet för en period om fem år med början den 1 mars 2000. Gemenskapens totala stöd skall uppgå till 15 200 miljoner euro. Av detta belopp skall 13 500 miljoner euro komma från den nionde Europeiska Utvecklingsfonden (EUF 9) och upp till 1 700 miljoner euro från Europeiska Investeringsbanken i form av lån från bankens egna resurser. Det finansiella protokollets volym, tillsammans med outnyttjade resurser från tidigare EUF, skall täcka perioden 2000-2007. De 13 500 miljoner euro från EUF skall fördelas på: - 10 000 miljoner euro i gåvobistånd för stöd till långsiktig utveckling. Anslaget skall användas för finansiering av nationella indikativa program i enlighet med artiklarna 1-5 i bilaga IV; - 1 300 miljoner euro i gåvobistånd för finansiering av stöd till regionalt samarbete och regional integration av AVS-staterna; - 2 200 miljoner euro för finansiering av ett investeringsanslag i enlighet med de villkor som framgår av bilaga II till partnerskapsavtalet. Bilaga II Bilaga II innehåller bestämmelser om finansieringsvillkor. I bilagan anges bl.a. villkor för investeringsfinansiering och för finansiering av fluktuationer i exportinkomster. Bilagan innehåller även ett kapitel om investeringsskyddsavtal. Bilaga III Bilaga III innehåller bestämmelser om institutionellt stöd, Centrum för företagsutveckling och Centrum för jordbruksutveckling. Bilaga IV Bilaga IV innehåller bestämmelser om programmering, projektgenomförande, upphandling och ansvarsfördelning. Landprogrammeringen inleds med att en landstrategi utarbetas. Landstrategin skall utarbetas av den berörda AVS-staten och EU efter samråd med berörda aktörer. Landstrategin utgör ett instrument för prioriteringar av samarbetet och för att främja lokalt ägarskap för utvecklingssamarbetet. I landstrategin skall framgå hur EU kan stödja landets utvecklingsstrategi. Komplementaritet med AVS-landets egna och andra givares aktiviteter skall eftersträvas. Biståndsmedlen skall fördelas på grundval av både behov och resultat. Varje land skall ges en indikativ ram för samarbetet under en femårsperiod. Denna landram skall ligga till grund för framtagandet av ett indikativt program för utvecklingssamarbetet. Bilaga IV fastställer även att en årlig översyn skall göras av det indikativa programmets genomförande. Vidare skall en halvtidsöversyn och en slutöversyn göras av landstrategin och det indikativa programmet i ljuset av behov och resultat. Som ett resultat av halvtids- eller slutöversynerna kan EU revidera den finansiella ramen för landet ifråga. För programmering och översyn av stödet till regionalt samarbete finns motsvarande bestämmelser. Huvudansvaret för upphandlingen skall ligga hos den berörda AVS-staten i nära samråd med Europeiska kommissionen. All upphandling och tilldelning av kontrakt skall ske inom AVS-staterna eller EU, men undantag kan beviljas. Bilaga V Bilaga V fastställer den handelsregim som gäller under den övergångsperiod som löper medan de ekonomiska partnerskapsavtalen förhandlas i enlighet med enligt artikel 37 i avtalet. Enligt artikel 36 i avtalet skall man under perioden som ekonomiska partnerskapsavtalen förhandlas tillämpa de ensidiga handelspreferenser som gällt under den fjärde Lomé-konventionen. Bilagan fastställer att flertalet produkter med ursprung i en AVS-stat skall importeras till gemenskapen tullfritt. För jordbruksprodukter med ursprung i en AVS-stat skall gemenskapen vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa mera gynnsam behandling än den som medges tredje land som har förmånen av en mest gynnad nation-klausul för samma varor. Till bilaga V fogas protokoll om socker, nöt- och kalvkött och bananer. En gemensam förklaring om rom återfinns i förklaring XXV i slutakten. Bilaga VI Bilaga VI utgör en förteckning över de minst utvecklade AVS-staterna, AVS-inlandsstaterna samt AVS-ö-staterna. 6 Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens utvecklingssamarbete innehåller bestämmelser om finansiering, programmering och genomförande av utvecklingssamarbetet och reglerar bl.a. frågor om roll- och ansvarsfördelning mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna. I förhandlingarna om avtalet betonade Sverige vikten av att programmeringen av biståndet ges en tydlig och strategisk roll och att landstrategier utgör det centrala styrinstrumentet. Sverige betonade att arbetet med landstrategier måste vara en kontinuerlig process i vilken mål och strategier för samarbetet fastställs, uppnådda resultat analyseras i förhållande till uppsatta mål och erfarenheterna utnyttjas i det fortsatta samarbetet. Sverige framhöll även betydelsen av att medlemsstaternas insyn i samarbetet skulle ges en mer strategisk roll. Artiklarna 1-10 - Finansiella medel I avtalet anges i artikel 1 att medlemsstaterna inrättar en nionde Europeisk utvecklingsfond. Denna tillförs ett belopp om 13 800 miljoner euro. Fonden skall finansieras av medlemsstaterna enligt följande fördelning: Medlemsstat Bidrag i miljoner euro Belgien 540,96 Danmark 295,32 Tyskland 3 223,68 Grekland 172,50 Spanien 805,92 Frankrike 3 353,40 Irland 85,56 Italien 1 730,52 Luxemburg 40,02 Nederländerna 720,36 Österrike 365,70 Portugal 133,86 Finland 204,24 Sverige 376,74 Storbritannien 1 751,22 Totalt 13 800,00 Av detta totalbelopp skall - 13 500 miljoner euro tilldelas AVS-länderna - 175 miljoner euro tilldelas de utomeuropeiska länderna och territorierna - 125 miljoner euro tilldelas Europeiska kommissionen för kostnader förknippade med genomförandet av EUF 9. Artikel 2 anger i enlighet med bilaga IV till partnerskapsavtalet hur de 13 500 miljoner euro som tilldelats AVS-staterna skall fördelas. Tillsammans med outnyttjade medel från tidigare EUF skall medlen från EUF 9 täcka perioden 2000-2007. Avtalet fastställer vidare att innan EUF 9 löper ut, skall medlemsstaterna göra en bedömning av i hur stor utsträckning som åtaganden och utbetalningar har genomförts. Mot bakgrund av denna bedömning skall behovet av nya resurser för samarbetet fastställas. Utöver finansieringen genom EUF tillkommer högst 1 720 miljoner euro i form av lån från EIB ur bankens egna medel, varav 1 700 miljoner euro för AVS-staterna och 20 miljoner euro för de utomeuropeiska länderna och territorierna. Medlemsstaterna förbinder sig att gå i borgen för banken i proportion till sin respektive insats av bankens kapital. Borgensförbindelsen begränsar sig till 75 % av totalbeloppet för alla de krediter som banken beviljat enligt samtliga låneavtal. Borgen omfattar alla risker. Artiklarna 11-13 - Kommissionens och bankens skyldigheter Avtalet fastställer Europeiska kommissionens och EIB:s skyldigheter vad gäller genomförandet av projekt och program. I fråga om utvärderingar skall kommissionen och banken säkerställa att kvaliteten och effekten av biståndet skall vara föremål för grundliga oberoende utvärderingar. Artiklarna 14-20 - Programmering Avsnittet om programmering preciserar principerna i bilaga IV till partnerskapsavtalet och klargör kommissionens respektive medlems-staternas roller och ansvar. I början av programmeringsprocessen skall kommissionen tillsammans med den berörda AVS-staten och efter samråd med EIB lokalt utarbeta landstrategin. Strategin skall utarbetas i samråd med medlemsstaternas representationer i den berörda AVS-staten. Genom samråden skall det säkerställas att landstrategin och det indikativa programmet är förenligt med landets egna initiativ. Gemenskapens bistånd skall koncentreras till ett begränsat antal sektorer och utgöra ett komplement till de åtgärder som finansieras av AVS-staten själv, av medlemsstaterna och av andra givare. Det indikativa programmet skall innehålla resultatindikatorer och en tidsplan för genomförande. Landstrategin och det operativa indikativa programmet skall presenteras i ett samlat dokument som skall granskas av medlemsstaterna inom ramen för den s.k. EUF-kommittén. Det indikativa programmet skall antas gemensamt av kommissionen och AVS-staten och vara bindande för parterna. I enlighet med bilaga IV till partnerskapsavtalet skall kommissionen tillsammans med varje AVS-stat, och i nära samordning med medlemsstaterna, göra en årlig översyn av genomförandet av det indikativa programmet. Efter halva tiden samt efter utgången av finansprotokollets tillämpningsperiod skall en översyn och anpassning göras av landstrategin för nästa femårsperiod. Halvtids- och slutöversynerna skall utgöra en integrerad del av programmeringen och innehålla en utvärdering av effekten av gemenskapens utvecklingssamarbete i förhållande till de mål och indikatorer som anges i landstrategin. Dessa översyner kan föranleda kommissionen att föreslå en revidering av medelstilldelningen för landet i fråga för kommande femårsperiod. Genom denna s.k. rullande programmering bibehålls ett kontinuerligt femårsperspektiv i programmeringen av utvecklingssamarbetet. Artiklarna 21-28 - Beslutsförfaranden En särskild kommitté har ansvaret för hanteringen av EUF-biståndet, den s.k. EUF-kommittén. Kommittén består av medlemsstaternas representanter och leds av kommissionen. En representant för EIB deltar arbetet. EUF-kommittén har tre uppgifter: - programmering av gemenskapens stöd, inklusive översyner av strategier; - deltagande i beslutsprocessen avseende finansiering från EUF; - uppföljning av genomförandet av gemenskapens stöd. EUF-kommitténs strategiska roll stärks genom ökad fokus på landstrategiprocessen och mindre tonvikt vid granskning av enskilda projekt. Gränsen för vilka projekt och program som kommittén skall yttra sig över höjs från 2 miljoner euro till 8 miljoner euro. Om kostnaderna för finansieringsförslagen ligger mellan 8 och 15 miljoner euro skall projekten godkännas medelst skriftligt förfarande. För humanitärt bistånd gäller särskilda regler. EUF-kommittén skall fatta beslut med kvalificerad majoritet, vilket innebär minst 145 röster från minst 8 medlemsstater. Medlemsstaternas röster i kommittén fastställs i förhållande till storleken på bidragen till EUF. Sverige har 6 röster av totalt 221. Artiklarna 29-30 - Kommittén för investeringsanslag En särskild kommitté inrättas inom EIB:s ram för hantering av investeringsanslaget. I denna ingår medlemsstaterna och en representant för kommissionen. Investeringskommittén skall fatta beslut med kvalificerad majoritet med samma röstfördelning som för EUF-kommittén. Kommittén skall bl.a. fastställa operativa riktlinjer för investeringsanslaget och godkänna investeringsstrategier och verksamhetsplaner för anslaget. Vidare anges när kommittén skall yttra sig om konkreta investeringsförslag. Artiklarna 31-36 - Slutbestämmelser Genomförandet av avtalet skall regleras i en budgetförordning som skall antas av ministerrådet för AVS-EG. Slutbestämmelserna innehåller även bestämmelser om finansiell rapportering och ansvarsfrihet för kommissionen och EIB för förvaltningen av EUF 9. 7 Det interna avtalet om åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet EU:s medlemsstater undertecknade den 18 september 2000 ett internt avtal om åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet, det s.k. proceduravtalet. Avtalet skall godkännas av varje medlemsstat i enlighet med dess konstitutionella bestämmelser. Artiklarna 1-2 Av avtalet framgår att de gemensamma ståndpunkter som gemenskapens företrädare skall inta i ministerrådet för AVS-EG och ambassadörskommittén, när dessa behandlar frågor som omfattas av medlemsstaternas behörighet, skall fastställas av rådet med enhällighet på grundval av ett utkast från kommissionen eller från en medlemsstat efter samråd med kommissionen. Vidare anges att de beslut och rekommendationer som antas av ministerrådet för AVS-EG och ambassadörskommittén på områden som omfattas av medlemsstaternas behörighet skall genomföras genom rättsakter som skall antas av medlemsstaterna. Artikel 3 med bilaga Denna artikel med bilaga innehåller bestämmelser för hur rådet skall fatta beslut om tillämpning av artiklarna 96 och 97 i partnerskapsavtalet. När rådet anser att en AVS-stat underlåtit att fullgöra en förpliktelse med avseende på respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstatens principer eller att det föreligger ett allvarligt fall av korruption, skall rådet fatta beslut med kvalificerad majoritet om inledande av samråd. Vid samråden skall gemenskapen företrädas av rådets ordförandeskap och kommissionen. Om en lösning inte kan nås, kan rådet fatta beslut om lämpliga åtgärder. Om beslutet gäller att delvis avbryta tillämpningen av avtalet, skall beslut fattas med kvalificerad majoritet. Beslut skall fattas med enhällighet om det gäller att helt avbryta tillämpningen av avtalet. Artiklarna 4-9 Avtalet innehåller även en informationsplikt avseende andra avtal ingångna mellan en eller flera medlemsstater och en eller flera AVS-stater och som täcker frågor som behandlas i partnerskapsavtalet. Avtalet innehåller även bestämmelser om förfaranden för att lösa tvister som kan uppstå dem emellan angående partnerskapsavtalet. 8 Provisorisk tillämpning av avtalen Det fanns hos både EU och AVS-staterna ett starkt önskemål om ett snabbt ikraftträdande av partnerskapsavtalet. Samtidigt visar erfarenheterna från de tidigare Lomé-konventionerna att ratificeringen är en process som med nödvändighet tar tid. Parterna var därför överens om att avtalet borde tillämpas provisoriskt med undantag för de finansiella åtagandena. Av särskild vikt ansåg parterna det vara att programmeringen av utvecklingssamarbetet kunde ske i enlighet med det nya avtalets principer och bestämmelser. Genom att provisoriskt tillämpa avtalet skulle arbetet med att utarbeta landstrategier och indikativa program kunna påbörjas innan de finansiella medlen blir tillgängliga. Enligt artikel 366.3 i den fjärde Lomé-konventionen skall ministerrådet för AVS-EG anta de övergångsbestämmelser som krävs innan det nya avtalet träder i kraft. Ministerrådet beslutade den 27 juli 2000 om provisorisk tillämpning av partnerskapsavtalet från och med den 2 augusti 2000, med undantag för finansprotokollet och de bestämmelser som rör frigörande och användning av medel ur den nionde Europeiska utvecklingsfonden. Samarbetet under övergångsperioden kommer därför att finansieras med outnyttjade medel ur tidigare utvecklingsfonder. Medlemsstaterna ansåg det vara angeläget att också de interna avtalen kunde tillämpas provisoriskt. Den 18 september 2000 beslutade rådet om provisorisk tillämpning av det interna avtalet om åtgärder och förfaranden. Den 3 oktober fattade rådet beslut om provisorisk tillämpning av delar av det interna avtalet om finansiering och förvaltning. Beslutet gäller främst de bestämmelser som rör programmeringen av utvecklingssamarbetet. 9 Godkännande av partnerskapsavtalet och de interna avtalen Regeringens förslag: Riksdagen godkänner partnerskapsavtalet mellan AVS-staterna, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet samt det interna avtalet om åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet. Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att partnerskapsavtalet, även kallat Cotonou-avtalet, utgör en bra grund för förbindelserna mellan gemenskapen och dess medlemsstater och AVS-staterna. Partnerskapsavtalets mål ligger väl i linje med svenska och internationella utvecklingsmål. Fattigdomsbekämpning, som tidigare inte varit ett entydigt mål, är nu det övergripande målet för samarbetet. Detta skall uppnås samtidigt som integration av AVS-staterna i världsekonomin och hållbar utveckling säkerställs. Partnerskapsavtalet lägger stor vikt vid respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstatens principer och god samhällsstyrning. Dessa principer utgör en gemensam värdegrund och skall främjas av samarbetet. Vidare bygger avtalet på ett antal grundläggande principer som är viktiga för att främja ett samarbete mellan parterna som bygger på partnerskap, såsom lokalt ansvarstagande, brett deltagande av olika aktörer samt dialog och ömsesidiga skyldigheter. För utveckling krävs ett långsiktigt perspektiv. Ett viktigt inslag i partnerskapsavtalet är tidsaspekten. Eftersom avtalet löper på 20 år ges goda möjligheter att stödja processer som bäst främjas med ett långsiktigt perspektiv. I partnerskapsavtalet slås fast att samarbetet har en politisk dimension och att denna dimension är viktig för att nå avtalets mål. Den politiska dialogen är ett viktigt instrument i detta sammanhang. Artikel 8 i avtalet innefattar ett positivt och ömsesidigt åtagande om kontinuerlig dialog utan hot och sanktioner. Dialogen kan spela en viktig roll när det gäller att främja demokratiska processer, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Den politiska dialogen är också ett viktigt instrument för att skapa och vidmakthålla en samsyn kring avtalets grundläggande värderingar. Utgångspunkten är att problem skall lösas med dialog, men om inte den gemensamma värdegrunden för partnerskapet respekteras får åtgärder vidtas, inbegripet avbrytande av samarbetet. En öppen och ansvarsfull förvaltning av offentliga resurser betonas och möjligheterna att föra en dialog om korruption har stärkts. Det innebär att EU kan begära samråd om korruptionsproblem i samarbetsländerna, även om inte biståndsmedel är direkt inblandade. När det gäller migration möjliggör avtalet ett öppnare samarbete på migrationsområdet, där såväl destinationsländernas intresse av ordnad migration som situationen i ursprungsländerna och migrationens ekonomiska och sociala betydelse för utvecklingsländerna kan diskuteras. Partnerskapsavtalet lägger grunden för en ny handelsordning i överensstämmelse med WTO:s regelverk. De ekonomiska partnerskapsavtalen kan spela en viktig roll för att främja regional integration mellan AVS-staterna som ett led i deras integration i världsekonomin. Ökad regional handel har stor betydelse för att stärka konkurrenskraften och främja ekonomisk tillväxt och utveckling. Dessa avtal utgör också en möjlighet för AVS-staterna att långsiktigt behålla och förbättra sitt förmånliga tillträde till EG:s marknad. För att förhandlingarna skall kunna genomföras på ett för AVS-staterna tillfredsställande sätt, är det mycket viktigt att AVS-staterna ges stöd för att bygga upp sin analys- och förhandlingskapacitet och att hänsyn tas till AVS-staternas utvecklingsnivå och förmåga att anpassa sina ekonomier till handelsliberaliseringen. Partnerskapsavtalet skapar förutsättningar för att höja utvecklingssamarbetets effektivitet och kvalitet. Biståndsresurser skall fördelas på grundval av både behov och resultat, vilket bör kunna bli en drivkraft för reformer och effektivt resursutnyttjande. Landstrategier och regionala strategier skall utgöra de centrala instrumenten för programmering av utvecklingssamarbetet. I såväl partnerskapsavtalet som det interna avtalet om finansiering läggs stor vikt vid att landstrategiarbetet är en process i vilken inriktning och prioriteringar för samarbetet fastställs och resultat regelbundet utvärderas i förhållande till uppsatta mål. Medlemsstaternas inflytande över gemenskapens bistånd skall i större utsträckning fokuseras på övergripande och strategiska frågor. Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av biståndet inom ramen för den nionde europeiska utvecklingsfonden anger storleken på fonden samt de enskilda medlemsstaternas bidrag. Sveriges bidrag uppgår till 376,74 miljoner euro. Sverige bibehåller därmed sin andel från tidigare utvecklingsfond (EUF 8) om 2,73% av fondens finansiering. I partnerskapsavtalet är det Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater som är avtalsparter på den ena sidan. Avtalet är därmed ett s.k. blandat avtal. Detta innebär att avtalet även reglerar förhållanden som ligger utanför gemenskapskompetensen och därmed inom ramen för den nationella lagstiftningsmaktens kompetens. Medlemsstaterna åtar sig förpliktelser bl.a. genom den politiska dialogen och genom det finansprotokoll som är en del av partnerskapsavtalet. Medlemsstaterna åtar sig även förpliktelser genom de interna avtalen. Med hänsyn till de finansiella åtagandena och då partnerskapsavtalet är av större vikt skall det enligt 10 kap. 2 § regeringsformen godkännas av riksdagen. Prop. 2001/02:6 2 1 3 28