om vissa livsmedelspolitiska frågor

Proposition 1990/91:191

Regeringens proposition
1990/91:191

om vissa livsmedelspolitiska frågor

Prop.

1990/91:191

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 19 april 1991 för den åtgärd och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana tekniska och nivåmässiga anpassningar av
gränsskyddet som behövs för att avvecklingen av den interna marknadsreg-
leringen för jordbruksprodukter skall få avsedd effekt. För gränsskyddade
produkter föreslås att referenspriser införs, mot vilka gränsskyddet skall
avvägas. För att ta bort en del av det överskydd som bildas till följd av den
livsmedelspolitiska reformen föreslås att referenspriserna anpassas mot de
marknadspriser som bildas efter en intern avreglering. Detta innebär en
nedjustering med i genomsnitt 5 %, vilket motsvarar ca 10 % på gränsskyd-
det. Prisövervakningen intensifieras för att följa att effekterna når fram till
konsumenterna.

Vidare föreslås att tillfälliga och riktade justeringar av gränsskyddet skall
användas i syfte att bibehålla en import.

Vidare föreslås också att 555 milj.kr. anvisas för att betala av den rörliga
kredit som finansierar 1990 års spannmålsexport, att 60 milj.kr. tillförs
skördeskadefonden och att ramen för anläggningsstödet höjs med 100
milj.kr.

Dessutom läggs förslag om att en rörlig kredit på 50 milj.kr. skall
disponeras för jordfondsändamål under budgetåren 1990/91 och 1991/92.

Även vissa lagstiftningsfrågor tas upp. Bl.a. föreslås i en särskild lag
bestämmelser om uppgiftsskyldighet för näringsidkare inom livsmedels-
området.

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 191

1 Förslag till

Lag om uppgiftsskyldighet för näringsidkare inom
livsmedelsområdet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Med stöd av denna lag får uppgifter samlas in för att belysa
förhållandena och följa effekterna av avregleringen på livsmedelsområdet.

2 § Regeringen bemyndigas att föreskriva att uppgifter om verksamhe-
ten skall lämnas av näringsidkare som tar befattning med sådana varor som
avses i 1 — 12, 15 —25, 28, 31,35 och 38 kap. tulltaxelagen (1987:1068) eller
levererar varor som används vid framställning av sådana varor.

Uppgifterna skall lämnas till den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela före-
skrifter om uppgiftsskyldigheten.

3 § Uppgiftsskyldigheten får avse import, export, inköp och försäljning
samt de uppgifter i övrigt som behövs för de ändamål som anges i 1 §.

4 § Den myndighet som en uppgift skall lämnas till får meddela de
förelägganden som behövs för att föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen skall följas. I beslut om föreläggande får myndigheten sätta ut vite.

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte lämnar uppgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen, eller

2. lämnar oriktig uppgift.

I ringa fall skall den skyldige inte dömas till ansvar. Detsamma gäller om
den skyldige kan dömas till ansvar enligt brottsbalken.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte heller till ansvar för
gärning som omfattas av föreläggandet.

Allmänt åtal får väckas bara efter anmälan av den myndighet som
uppgiften har eller skulle ha lämnats till.

Prop. 1990/91: 191

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990: 615) om avgifter på vissa
jordbruksprodukter m. m.

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1990:615) om avgifter på vissa
jordbruksprodukter m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bilaga

Prop. 1990/91:191

ur 19.04 Spannmål, annan än majs, i form av korn, förkokt eller på annat
sätt beredd

ur 19.05 Bakverk, även innehållande kakao (med undantag av biscuits och
wafers)

ur 20.04 Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13, be-
redda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller ättik-
syra, frysta

Föreslagen lydelse

Bilaga

ur 19.04 Spannmål, annan än majs, i form av korn, förkokt eller på annat
sätt beredd

ur 19.05 Bakverk, även innehållande kakao, undantag av kex, småkakor
o.d., våfflor och rån (wafers)

ur 20.04 Potatis och produkter av ärter och bönor enligt nr 07.13, be-
redda eller konserverade på annat sätt än med ättika eller ättik-
syra, frysta

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

3 Förslag till Prop. 1990/91:191

Lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel

skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9§

Jordbruksverkets beslut enligt 8 §
får överklagas hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

I fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdan-
det gäller äldre föreskrifter.

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 1991

Prop. 1990/91:191

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Dahl,
R. Carlsson, Hellström, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Lööw, Ås-
brink

Föredragande: statsrådet Hellström

Proposition om vissa livsmedelspolitiska frågor

1 Inledning

Riksdagen fattade i juni 1990 beslut om en ny livsmedelspolitik (prop.
1989/90:146, JoU25, rskr. 327). En utgångspunkt för livsmedelspolitiken
skall enligt riksdagens beslut vara att jordbruksproduktionen i princip skall
vara underkastad samma villkor som andra näringar. Producenterna skall
ersättas endast för efterfrågade varor och tjänster. I de fall efterfrågan gäller
kollektiva varor och nyttigheter är offentliga ingripanden befogade. Dessa
varor och tjänster bör därför betalas med offentliga medel.

Vidare beslutade riksdagen att de interna marknadsregleringarna på
jordbrukets område skall avskaffas. Priserna på jordbruksprodukter skall
skyddas endast med hjälp av ett gränsskydd. För att uppnå regionalpoli-
tiska mål, beredskapsmål och miljömål beslutades att gränsskyddet skall
kompletteras med riktade åtgärder.

Statens jordbruksnämnd har kommit in med en utredning angående
gränsskyddet i den nya livsmedelspolitiken. Till protokollet i detta ärende
bör fogas utredningens avsnitt 7.2 Konkreta system samt avsnitt 9.10
Förslag som bilaga 1.

I det följande lämnar jag förslag till vissa tekniska förändringar av
gränsskyddet som bör genomföras den 1 juli 1991. Detta gäller ändringar
som bör göras med anledning av riksdagens beslut att avskaffa de interna
marknadsregleringarna. Jag tar även upp frågan om gränsskyddets nivå.

Vid de förhandlingar som i början av april 1989 hölls inom ramen för
den pågående GATT-rundan enades deltagande länder bl. a. om en frys-
ning av jordbruksstödet fr. o. m. tidpunkten för överenskommelsen intill
dess att förhandlingarna på jordbruksområdet avslutades. Förhandling-
arna beräknades då vara avslutade i december 1990. Med anledning av
överenskommelsen beslutade riksdagen (prop. 1988/89:140, JoU21, rskr.
322) att jordbruket under regleringsåret 1989/90 skulle ersättas för ökade
kostnader m. m. i huvudsak genom direktbidrag. Sådana bidrag lämnas
även under innevarande budgetår. De höjningar av stödet till jordbruket i
norra Sverige som har gjorts under dessa år har utgått på samma sätt.
Regeringen har tidigare i år lämnat förslag till stödnivå för jordbruket i
norra Sverige (prop. 1990/91:99). Jag tar i det följande upp hur frågan bör
hanteras under budgetåret 1991/92. 5

I de kontakter som förevarit med näringen under utarbetande av mina Prop. 1990/91:191
förslag har näringen lämnat synpunkter på bl. a. gränsskyddet, direktbi-
drag, finansieringen av spannmålsexporten och ramen för anläggningsstö-
det.

Statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen har, på regeringens upp-
drag, utrett kostnaderna for jordbruket till följd av den skärpta miljö- och
djurskyddslagstiftningen. I det följande kommer jag att ta upp frågan om
den fortsatta hanteringen av dessa frågor.

Riksdagen har i sitt beslut om livsmedelspolitiken begärt att en översyn
av arrendatorernas situation görs mot bakgrund av de beslutade föränd-
ringarna av livsmedelspolitiken. Regeringen uppdrog den 21 juni 1990 åt
lantbruksstyrelsen att genomföra en utredning i enlighet med riksdagens
beslut. Jag kommer i det följande att redovisa resultatet av hittills gjorda
bedömningar.

Regeringen uppdrog i december 1990 åt en särskild utredare att lämna
förslag avseende den framtida finansieringen av jordbrukets skördeskade-
skydd. Till protokollet i detta ärende bör fogas rapporten Utredning om
olika möjligheter att finansiera jordbrukets skördeskadeskydd som bilaga
2. I det följande tar jag ställning också till dessa förslag.

Förutom ovanstående rapporter har även utredningen Gränsskydd för
jordbruksprisreglerade produkter (statens jordbruksnämnd) använts som
bakgrundsmaterial vid utformandet av mina förslag i det följande.

Statens livsmedelsverk har på regeringens uppdrag redovisat ett förslag
om egenkontrollprogram för äggpackerier. Förslaget bifogas protokollet i
detta ärende som bilaga 3. Jag återkommer i det följande med en redogö-
relse för hur den framtida kvalitetskontrollen av ägg bör utformas.

Jag tar i det följande även upp vissa budgetfrågor och vissa lagstiftnings-
frågor.

2 Utgångspunkter

Vi producerar livsmedel för att konsumera dem. Konsumenten är i cent-
rum för livsmedelspolitiken. Det var också en av utgångspunkterna för det
livsmedelspolitiska beslutet våren 1990. Det beslut som då togs, om en
intern avreglering, är ett första viktigt steg i en mer omfattande livsmedels-
politisk reform, där politiken blir mer konsumentinriktad genom att den
skapar direkta kontakter på marknaden mellan konsument och producent
samt leder till ett mer varierat utbud av livsmedel till lägre priser.

För att kunna tillförsäkra konsumenterna positiva effekter av reformen
när det gäller priser och utbud, står vi nu därför inför uppgiften att anpassa
nivån på vårt gränsskydd mot de priser som förväntas uppstå på en
marknad i balans efter den interna avregleringen. Det rör reformens andra
steg.

Vägen från jordbruket till konsumenterna är lång och kantas av olika
former av konkurrensbegränsningar. För att uppnå sänkta priser i konsu-
mentledet krävs därför i ett tredje steg en skärpt konkurrenspolitik. Rege-
ringen har tidigare i år lagt fram förslag om förstärkt konkurrens på

livsmedelsområdet som en uppföljning av den livsmedelspolitiska refor-
men.

Regeringen har beslutat att en särskild konsumentberedning skall tillsät-
tas. En viktig uppgift för beredningen blir att bevaka prisutvecklingen på
livsmedel, agera och informera om effekterna av avregleringen och de
ändringar av gränsskyddet som jag i det följande föreslår.

Den interna marknadsreglering som avskaffas den 1 juli i år har haft
negativa effekter för såväl konsument som bonde. Prisstödet ledde till
produktion av stora överskott, vilka fick placeras på den internationella
marknaden till priser som kraftigt understeg de svenska produktionskost-
naderna. Kostnaderna för detta har burits av såväl producenter som
konsumenter. I år — det sista regleringsåret — kostar enbart spannmåls-
överskottet ca 2,8 miljarder kronor att placera på världsmarknaden. Det är
väsentligt att reformen fullföljs på ett sådant sätt att denna åderlåtning av
samhällsekonomin upphör och resurserna återförs till såväl konsumenter
som producenter.

Under 1980-talet steg livsmedelspriserna i Sverige snabbare än den
allmänna prisnivån. Livsmedelspriserna ökade också betydligt snabbare
än inom t. ex. EG. Denna trend har vi nu brutit. Mellan januari 1990 och
januari 1991 steg konsumentpriserna på prisreglerade livsmedel med
knappt 6 %, samtidigt som den allmänna prisnivån ökade med 11 %. Detta
beror till stor del på GATT-överenskommelsen år 1989 som innebar att
prisstödet till jordbruket frystes vid den då gällande nivån. På vissa
produkter, främst kött, har den livsmedelspolitiska reformen dessutom
medfört prissänkningar under det senaste halvåret.

Den interna avregleringen, som riksdagen redan har beslutat om, kom-
mer att innebära sänkta priser på flertalet jordbruksprodukter. Genom att
vissa produktionskostnader sänks bör — även vid en balans på marknaden
mellan tillgång och efterfrågan inom landet — prisnivån sänkas med drygt
7 %. Genom ökad konkurrens och den slopade kollektiva exportfinansie-
ringen kommer priserna förmodligen att pressas ytterligare. Prissänkning-
arna har— bl. a. inom nötköttsområdet — redan blivit märkbara. I takt
med att regleringarna avvecklas efter den 1 juli i år kommer priseffekten att
slå igenom på marknaden. Anpassningen av gränsskyddet mot denna
prisnivå blir viktig för att se till att prissänkningen permanent kommer
konsumenten till godo i form av lägre matpriser.

Den lägre prisnivån för bonden är en ofrånkomlig och förutsedd effekt
av den interna avregleringen. För enskilda jordbrukare motverkas dock
denna effekt genom såväl permanenta ersättningar till bonden som över-
gångsåtgärder i form av t. ex. inkomststöd och omställningsbidrag. Nu
gäller det att se till att dessa lägre priser också når fram till konsumenten.
En skärpt konkurrenslagstiftning i enlighet med förslagen i prop.
1990/91:147 är en viktig förutsättning för att uppnå dessa resultat. Detta
räcker dock inte enligt min mening utan måste också följas upp genom en
anpassning av nivån på vårt gränsskydd mot de priser som betalas till
bonden.

När de inhemska marknadspriserna sjunker uppstår ett glapp mellan
vårt gränsskydd och den inhemska prisnivån. Gränsskyddets uppgift är att

Prop. 1990/91: 191

skydda den interna prisnivån, men kommer i detta fall att skydda en Prop. 1990/91:191
betydligt högre nivå än den som råder inom landet. Resultatet blir att
importen begränsas genom att importerade livsmedel alltid blir dyrare för
konsumenten än inhemskt producerade livsmedel. En annan effekt av
detta överskydd är att det — i sin helhet eller i vissa delar — kan utnyttjas
för att höja marginaler i mellanled och handel. Sådana effekter av ett
överskydd skulle alltså missgynna konsumenten. En anpassning av gräns-
skyddet mot den prisnivå som uppstår till följd av den interna avregle-
ringen är här grundläggande för att importen skall kunna upprätthållas på
nuvarande nivå.

Lantbruket kommer att tillföras drygt 14 miljarder kronor under den
närmaste femårsperioden i syfte att underlätta omställningen och anpass-
ningen till en fri inre marknad. I vårt reformbeslut förutsattes att stödet till
lantbruket kraftigt kommer att öka under omställningsperiodens första år.
Denna effekt har under år 1990 förstärkts av en mycket god skörd, som
ytterligare bidragit till att stärka jordbrukets ekonomi. Jordbrukets net-
tointäkt beräknades, enligt statens jordbruksnämnd, till 3,3 miljarder
kronor år 1989 och till ca 4,2 miljarder kronor år 1990. Inom OECD-
samarbetet mäts stödnivån i ett enskilt land med hjälp av det s.k. PSE-
talet. För Sveriges del kommer detta tal enligt preliminära bedömningar
från OECD-sekretariatet att öka kraftigare än i de flesta andra länder under
år 1990, vilket bl. a. beror på de omställningsbidrag som lämnas i samband
med avregleringen. Utvecklingen understryker enligt min uppfattning att
reformen är utformad på ett sätt som väl kompenserar lantbruket.

Inkomsterna för jordbruket i dess helhet har alltså utvecklats mer
positivt under år 1990 än vi räknat med. Vid riksdagsbeslutet om en ny
livsmedelspolitik förutsågs en försämrad lönsamhet för exempelvis spann-
mål. Regeringen har i prop. 1990/91:99 lagt förslag till riksdagen som
innebär vissa förbättringar för norra Sverige jämfört med resten av landet.
Riksdagens beslut om livsmedelspolitiken innebär att lönsamheten i jord-
bruket i norra Sverige inte i nämnvärd grad skall få försämras till följd av
den interna avregleringen. I den kompensation som skall utgå för budget-
året 1991/92 kommer också eventuella effekter av mina förslag i det
följande att vägas in.

Enligt min uppfattning är det synnerligen viktigt att också konsumen-
terna nu får del av reformens effekter. De förslag till anpassning av nivån
på gränsskyddet som jag i det följande lägger fram sänker inte priset till
bonden, men tillförsäkrar konsumenterna att en lägre prisnivå också når
fram till dem under det kommande året.

De industrialiserade staternas stöd till jordbruket har, förutom den
negativa inverkan på den egna ekonomin, en rad negativa effekter för den
internationella handeln och för utvecklingsländernas möjlighet att sälja
jordbruksprodukter på denna marknad. Vår livsmedelspolitiska reform
måste också fullföljas i ett internationellt perspektiv genom att Sverige
verkar för multilaterala och ömsesidiga begränsningar av handelssnedvri-
dande stöd och andra former av handelshinder inom ramen för GATT-
rundan. Sverige har inte för avsikt att ensidigt sänka gränsskyddet i syfte
att öka importen och inte heller i övrigt vidta åtgärder inom detta område, 8

utan att andra länder på motsvarande sätt öppnar sina marknader för Prop. 1990/91:191
svenska produkter. Den anpassning som jag nu föreslår syftar inte till att
öka tillträdet till den svenska marknaden för import utan endast till att
upprätthålla nuvarande nivå på importen. Om anpassningen av gränsskyd-
det är otillräcklig för att upprätthålla importen anser jag att restitutioner —
dvs. tillfälliga och riktade sänkningar av gränsskyddet — bör användas.

Frågan om ökat marknadstillträde för import resp, ett ökat utrymme för
svensk export påverkas däremot av utvecklingen inom de pågående
GATT-förhandlingarna och förhandlingarna mellan EG och EFTA om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Jag avser att återkomma
till regeringen med förslag i denna fråga när GATT-förhandlingarna avslu-
tats, vilket beräknas kunna ske under år 1991.

Den livsmedelspolitiska reformen är nödvändig av nationella skäl. Jag
har nyss berört de problem som uppstår till följd av exportstödet. Vid
beslutet rådde också stor enighet om att prisstödet inte förmått uppfylla
våra mål, när det gällde jordbrukets regionala spridning och dess effekter
på vår miljö. Det fanns ett uppenbart behov av att få en bättre samstäm-
mighet mellan medel och mål.

Vid tidpunkten för beslutet gjordes bedömningen att en uppgörelse inom
ramen för GATT-förhandlingarna planenligt skulle kunna träffas vid mi-
nistermötet i december 1990. Detta var inte möjligt på grund av alltför
låsta positioner. Förhandlingarna fortsätter därför på den grundval som
angavs vid ministermötet. De är således försenade i förhållande till den
ursprungliga tidsplanen, men ett viktigt steg har dock tagits genom att de
nu inriktas på separata åtaganden på de centrala områdena gränsskydd,
internstöd och exportsubventioner. Redan vid överenskommelsen om
frysningen år 1989 var deltagarna ense om att förhandlingen skall leda till
betydande neddragningar av subventioner på jordbruksområdet.

Sedan riksdagen fattade det livsmedelspolitiska beslutet år 1990 har
emellertid situationen förändrats ytterligare. Riksdagen har i annat sam-
manhang uttalat sig för ett svenskt medlemskap i EG. Detta innebär att det
svenska jordbruket successivt måste anpassa sig till den lägre stödnivån
inom EG. Marknadspriserna till bonden — för jordbruksprodukter inom
EG — ligger redan i dag på en lägre nivå än den svenska prisnivån. Detta
kommer, inräknat effekterna av vår redan beslutade reform, att medföra
ytterligare krav på anpassning av den svenska jordbruksproduktionen.
Den livsmedelspolitiska reformen verkar här i rätt riktning. Genom denna
tidiga och målmedvetna anpassning kommer de svenska jordbrukarna att
vara väl förberedda vid ett inträde i EGs gemensamma jordbrukspolitik.

EG-kommissionen och ministerrådet har nyligen inlett en omfattande
diskussion om den framtida utvecklingen av EGs gemensamma jordbruks-
politik, CAP. Utgångspunkten är, liksom för den svenska reformen, att
prisstödet inte är ett effektivt medel för att uppfylla de jordbrukspolitiska
målen. En annan utgångspunkt är en övergång från prisstöd till olika
former av stöd och ersättning riktade direkt till producenterna. En reform
av CAP, vilken tidigast kan inledas i samband med prispaketet år 1992,
kommer sannolikt att innebära en fortsatt minskning av prisstöd och
intervention. Såväl när det gäller motiv för reformen som när det gäller

behovet att gå från prisstöd till direkt stöd, är EG-kommissionens tanke-
gångar, i alla väsenliga avseenden, helt i linje med vår svenska reform.
Priset inom EG till bonden skulle således komma att sjunka ytterligare.
Diskussionens stora frågor är omfattningen av denna prissänkning, hur
kompensation skall utgå och hur denna skall fordelas mellan länder och
kategorier av jordbrukare.

EGs stöd till jordbruket ligger redan i dag på en lägre nivå än den
svenska. Därför kommer — oberoende av omfattningen hos en CAP-
reform — ett eventuellt medlemskap att innebära ytterligare behov av
anpassning än de som ligger i det reformbeslut som riksdagen redan tagit.
Enligt prognoser från OECD ligger det PSE-tal, som uttrycker stödets andel
av jordbrukets inkomster, år 1990 på ca 59 % i Sverige mot 48 % i EG.
Denna lägre stödnivå är en verklighet som det svenska jordbruket måste
anpassa sig till vid ett medlemskap. Därför är det av stor betydelse att vår
reform och omställning fortgår enligt planerna. Därmed ges möjligheter att
förbereda det svenska jordbruket på ett sätt som ger det en stark ställning
inom CAP.

En annan del i anpassningen vid ett medlemskap i EG är emellertid att
en marknad som är 40 gånger så stor som den svenska marknaden kommer
att öppnas för svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri. Det är min
övertygelse att svenska producenter kommer att kunna hävda sig väl på
denna marknad. Detta har vi mängder av exempel på när det gäller
produkter som inte är föremål för den typ av regleringar och handelshinder
som finns på livsmedelsmarknaden. Vi har även bland de livsmedel som
inte möter höga handelshinder ett antal exempel på produkter som lyckats
mycket bra. Jag är övertygad om att Sverige har stora möjligheter även för
livsmedel och jordbruksprodukter vid ett medlemskap i EG. Detta gäller
sannolikt i första hand för vissa nischer och för högförädlade produkter. På
en marknad med 340 miljoner konsumenter kan emellertid även en nisch-
produkt få en avsevärd försäljningsvolym. Jag bedömer också att vi kan
konkurrera med kvalitetsprodukter och med våra miljöfördelar, t.ex. med
alternativodlade produkter. Däremot bedömer jag att vi får räkna med att
Sverige kan få svårare att hävda sig när det gäller stapelvaror.

Ett EG-medlemskap innebär alltså dels en anpassning av kostnads- och
stödnivån till EGs nivå, dels en anpassning till en stor marknad utan
handelshinder. Det är enligt min uppfattning angeläget att anpassningen i
båda dessa avseenden inleds snarast möjligt. Detta är också regeringens
utgångspunkt i de samtal om jordbruksfrågorna som för närvarande förs
med EG inom ramen för förhandlingarna mellan EG och EFTA om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Svenskt jordbruk och svensk
livsmedelsindustri måste successivt få större möjligheter att på bättre
villkor än hittills konkurrera på EG-marknaden. En uppgörelse måste vara
värdemässigt balanserad. För att få tillgång till EGs marknad måste vi
också ge EG större möjligheter att komma in på den svenska marknaden.
Även detta är dock ett led i en successiv anpassning till ett medlemskap.
Jag ser därför en ömsesidig uppgörelse med EG om handeln med
jordbruks- och livsmedelsindustriprodukter som ett viktigt steg i en svensk

Prop. 1990/91:191

anpassningsprocess i riktning mot ett EG-medlemskap, vid sidan av de Prop. 1990/91:191
stödsänkningar som avregleringen medför.

3 Bakgrund

3.1 Omställningen av jordbruket

Riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik innebär att den interna
regleringen avskaffas och att övergången till en avreglerad inhemsk mark-
nad skall ske under socialt acceptabla former. Under en femårig övergångs-
period kommer därför jordbruket att ges generösa villkor för omställning
och anpassning till den friare marknad som den nya livsmedelspolitiken
kommer att leda till.

Under övergångsperioden vidtas särskilda åtgärder bl.a. för att stimu-
lera en varaktig omställning till alternativ markanvändning. Ett särskilt
omställningsstöd utgår under budgetåren 1991/92—1993/94 för åkermark
som tas ur produktion och överförs till annan varaktig användning än
livsmedelsproduktion. Stöd lämnas med i genomsnitt 9 000 kr./ha, 6 000
kr./ha och 4 000 kr./ha resp. år. Vidare utgår ett särskilt anläggningsstöd
under budgetåren 1991/92—1994/95 för anläggning av våtmarker samt för
plantering av lövträd och energiskog inom en total kostnadsram på 400
milj.kr. Anmälningarna till omställningsstödet uppgår till ca 400000 ha,
vilket enligt min uppfattning är ett mycket gott resultat. Anmälningarna till
anläggningsstödet är också över förväntan och stödet är redan överinteck-
nat. Jag kommer i det följande att föreslå att ytterligare medel anvisas för
detta ändamål. Ett viktigt steg har nu tagits från en förlustbringande
överproduktion av spannmål till produktion av alternativa grödor.

Riksdagen beslutade också att anvisa 360 milj.kr. för att stimulera
minskad mjölkproduktion samt för att förhindra ett pristryckande över-
skott av nötkött på grund av utslaktningen av mjölkkor. Drygt 2800
ansökningar om omställningsbidrag har inkommit till jordbruksnämnden,
vilket innebär att de medel som avsatts för omställningsbidrag, 250
milj.kr., är intecknade. Antalet ansökningar motsvarar ca 65000 kor.
Producenterna har sex månader på sig att upphöra med produktionen från
det att nämnden behandlat deras ansökning. Ca 1 500 av de som ansökt har
erhållit omställningsbidrag, dvs. de har upphört med mjölkproduktion.
Utbetalningarna uppgår hittills till ca 135 milj.kr.

Nämnden räknar med att av de mjölkkor som anmälts till omställnings-
programmet går 50 % till slakt, 15 % till självrekryterande köttproduktion
och resten, dvs. 35 %, säljs vidare som mjölkkor.

3.2 EG-frågor

Riksdagen uttalade i december 1990 att regeringen, efter en samlad be-
dömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna och efter samråd
i utrikesnämnden, bör kunna lämna in en svensk ansökan om medlemskap
i EG. Riksdagen bedömde att så sannolikt kan ske under år 1991.

Som en förberedelse inför en eventuell medlemskapsförhandling har Prop. 1990/91:191
regeringen satt i gång ett arbete med att kartlägga omfattningen av det
arbete som förestår och konsekvenserna av ett medlemskap inom resp,
område. Redovisningen av denna kartläggning skall i ett första steg ske i
form av en s.k. grönbok som beräknas komma ut i juli 1991. I denna skall
göras en översiktlig genomgång av läget i Sverige och i EG på berörda
områden samt av konsekvenserna av ett EG-medlemskap. I en andra
grönbok skall de rättsregler som är relevanta vid ett medlemskap redovisas.
Denna redovisning skall göras under hösten 1991.

Statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen har fått i uppdrag att
utreda konsekvenserna för jordbruket av en svensk anslutning till EG.
Myndigheternas utredning skall ligga till grund för den del av grönboken
som berör jordbruket.

De pågående EES-förhandlingarna mellan EG och EFTA är en väg för
Sverige — och övriga EFTA-länder — att bli en del av en större europeisk
marknad, där människor, varor, kapital och tjänster tillåts röra sig fritt
över gränserna. EES-avtalet förväntas träda i kraft år 1993.

Förhandlingarna omfattar inte EGs gemensamma jordbrukspolitik,
CAP. Dock ingår vissa delar av jordbruksområdet som direkt påverkar
handeln. I EGs förhandlingsbud till EFTA-länderna ingår förslag till har-
monisering av reglerna för det fytosanitära och det veterinära området. EG
har även föreslagit ett ömsesidigt avskaffande av vissa tullar och kvantita-
tiva restriktioner samt ensidiga koncessioner från EFTA-ländernas sida för
de minst gynnade länderna och regionerna i gemenskapen, den s. k. cohe-
sionen. Dessutom ingår en harmonisering och utvidgning av prisutjäm-
ningssystemet för beredda jordbruksvaror i förhandlingarna.

Sammantaget ansåg EFTA-länderna att EGs bud var alltför långtgående.
Efter diskussioner mellan EFTA-sidan och EG-kommissionen har en över-
enskommelse träffats om att bilaterala konsultationer om jordbruksfrå-
gorna skall inledas mellan EFTA-länderna och EG inom ramen för EES-
avtalet. Sverige har liksom flertalet EFTA-länder haft flera informella
samtal med kommissionen. Vid dessa har bl. a. ömsesidiga tullsänkningar
på jordbruksprodukter diskuterats liksom cohesion.

I dessa samtal är den svenska utgångspunkten att åstadkomma handels-
lättnader för svenskt jordbruk och livsmedelsindustri, så att svenska pro-
dukter får bättre möjligheter att konkurrera inom EG. En tidig och succes-
siv anpassning till EG är, enligt min uppfattning, av värde för jordbruket
och industrin. Sverige har presenterat en lista för EG huvudsakligen
innehållande beredda jordbruksprodukter, för vilka svenskt jordbruk och
livsmedelsindustri uttryckt starka önskemål om handelslättnader på EG-
marknaden. Från svensk sida har i diskussionerna även föreslagits en
breddning av en eventuell framtida bilateral handelsuppgörelse till att även
omfatta ömsesidiga handelslättnader för jordbruksråvaror, innefattande
tullar, införselavgifter och exportsubventioner. Inom ramen för sådana
arrangemang och inom gradvis ökande kvoter skulle således en helt fri
handel med t. ex. nötkött och köttberedningar samt ost kunna äga rum.

De svenska förslagen har mottagits positivt av kommissionen. Så snart
denna erhållit medlemsländernas godkännande kan de formella förhand-

lingarna om ett bilateralt jordbruksavtal inledas. Förhandlingarna beräk- Prop. 1990/91: 191
nas därefter relativt snart kunna leda till konkreta resultat.

3.3 Uruguayrundan i GATT

Den s. k. Uruguayrundan i GATT har jordbruket som en mycket viktig
punkt på dagordningen. I Punta del Este-överenskommelsen, som är ut-
gångspunkten för förhandlingarna, enades de deltagande länderna bl.a. om
att liberalisera handeln, förbättra konkurrenssituationen genom ökad dis-
ciplin och förstärkning av GATTs regler samt att minimera negativa
effekter av sanitära och fytosanitära föreskrifter. I april 1989 enades de
deltagande länderna om att reformen skall ge ”betydande successiva
minskningar” av stöd och skydd liksom om utgångspunkterna för de
fortsatta förhandlingarna på jordbrukets område. I överenskommelsen
ingick dessutom ett kortsiktigt åtagande om att, till förhandlingarnas
avslutande, inte överskrida vid överenskommelsen gällande stöd- och
skyddsnivåer inom jordbrukssektorn. Stödpriser skulle inte ökas samt
tullar och icke-tariffära handelshinder inte höjas eller utvidgas.

Ministermötet i december 1990 kunde inte avsluta Uruguayrundan
sedan det stod klart att positionerna var alltför låsta på jordbruksområdet.
Förhandlingarna fortsätter därför efter ett par månaders uppehåll. De
bedöms kunna komma att avslutas i höst. Genom att parterna nu inriktar
sig på åtaganden som specifikt gäller såväl internstöd som gränsskydd och
exportsubventioner har ett viktigt steg tagits i förhandlingarna.

En reform av EGs gemensamma jordbrukspolitik i den riktning som
kommissionen fört fram, som innebär kraftigt sänkt prisstöd och en ökad
tyngdpunkt på direkta stödformer, kommer att minska stöd- och skydds-
behov, inte minst behovet av exportsubventioner, och kan därigenom
underlätta en uppgörelse i GATT.

4 Gränsskyddet

4.1 Tekniska förändringar av gränsskyddet till följd av det
livsmedelspolitiska beslutet

Mitt förslag: Nuvarande mittpriser och prisgränser avskaffas den
1 juli 1991. Samtidigt införs referenspriser för gränsskyddade pro-
dukter, gentemot vilka gränsskyddet skall avvägas.

Jordbruksnämndens förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande gränsskyddssystemet är något
olika för animalie- resp, vegetabilieprodukter. För flertalet vegetabiliepro-
dukter är införselavgiften rörlig och skall skydda en fast inhemsk prisnivå,
t. ex. ett inlösenpris.

För animalieprodukter och vissa vegetabilieprodukter bygger gränsskyd-

det på ett system med mittpriser och prisgränser. Mittpriset är det admi- Prop. 1990/91: 191
nistrativt satta pris som gränsskyddet syftar till att upprätthålla. Systemet
med prisgränser innebär emellertid att vissa prisrörelser på marknaden
accepteras utan att gränsskyddet ändras. Prisrörelser på världsmarknaden
tillåts alltså få visst genomslag på de svenska marknadspriserna. Systemet
innebär att införselavgifterna justeras först då de inhemska marknadspri-
serna över- eller understiger vissa fastställda gränser (figur 1). Avgiften är
alltså fast så länge priset ligger inom dessa gränser. Dessutom ses gräns-
skyddsnivån över två gånger per år för att anpassas till mittprisnivån.

Det livsmedelspolitiska beslutet innebär att den interna marknadsregle-
ringen avskaffas. Därigenom skall inte längre marknadspriserna upprätt-
hållas med olika stödåtgärder när pristryckande överskott förekommer.
Detta medför att betydligt större prisrörelser än dagens blir möjliga.
Priserna kan i extremfallet komma att röra sig mellan världsmarknadspris-
nivå och gränsskyddad prisnivå (figur 2).

Efter en intern avreglering kan priserna komma att falla under den nedre
prisgränsen på grund av inhemska överskott. I detta läge mister nedre
prisgränsen således sin funktion som utgångspunkt för gränsskyddsjuste-
ringar. Jag föreslår därför att nuvarande mittpriser och prisgränser avskaf-
fas den 1 juli 1991.

Inlösenpriserna för spannmål har redan fr. o. m. innevarande år fått en
annan roll än tidigare. Inlösenpriserna har sänkts, utan att gränsskyddet
har ändrats. De kommer t. o. m. budgetåret 1993/94 att vara lägsta priser,
över vilka marknadspriserna skall kunna variera. Detta innebär att gräns-
skyddet inte längre refereras till det aktuella inlösenpriset, utan till det
inlösenpris som rådde under budgetåret 1989/90, då det livsmedelspolitis-
ka beslutet fattades.

Jag föreslår mot bakgrund av vad jag nu har anfört att ett nytt system
med referenspriser som utgångspunkt införs för jordbruksprodukter som
omfattas av lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter.
Gränsskyddet skall avvägas gentemot dessa referenspriser, som alltså skall
motsvara de priser, exempelvis mittpriser, som gränsskyddet i dag avvägs
mot. I skydd av detta gränsskydd skall marknadspriset tillåtas variera fritt.

Jag vill påpeka att denna förändring inte innebär att några grundläggande Prop. 1990/91: 191
principer för gränsskyddet förändras.

Referenspriserna för spannmål och matpotatis är relaterade till produ-
centledet. Gränsskyddet skall dock avvägas mot priser i det led där den
internationella handeln äger rum. Detta innebär att vid fastställande av
gränsskydd skall ett tillägg till referenspriset göras för handelsledens kost-
nader m.m. För olja skall referenspriset utgöra grund för uttag av tillverk-
ningsa vgift.

Det föreslagna referenspriset kan jämföras med det som i EGs gräns-
skyddssystem kallas tröskelpris. Eftersom Sveriges och EGs system inte är
helt jämförbara anser jag dock att det vore olämpligt att införa begreppet
tröskelpris i det svenska gränsskyddssystemet.

Jag kommer i det följande att föreslå vilken nivå på referenspriserna som
skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1991.

4.2 Anpassning av gränsskyddet till den interna
avregleringen

Mitt förslag: För att säkerställa de prissänkningar som blir effekten
av avregleringen anpassas gränsskyddet mot marknadspriset. De
priser som skall skyddas av ett gränsskydd — referenspriserna —
justeras därför ned med i genomsnitt 5 % i förhållande till nuva-
rande nivå. Detta innebär att gränsskyddet justeras ned med i
genomsnitt ca 10 °/o. Det ankommer på regeringen att fastställa
referenspriserna.

Om denna anpassning av gränsskyddet inte är tillräcklig för att
upprätthålla importen, skall tillfälliga och riktade sänkningar av
gränsskyddet, s. k. restitutioner, användas.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare anfört kommer den av riksdagen
beslutade reformen av livsmedelspolitiken att medföra pris- och kostnads-
sänkningar för jordbruket. Priserna på spannmål och övriga vegetabilie-
produkter kommer att sjunka. Detta medför lägre konsumentpriser och
lägre foderkostnader i animalieproduktionen. Kostnaderna sjunker också
genom att exempelvis slakt djursavgifterna slopas. Kostnadssänkningarna
varierar mycket mellan olika produktionsgrenar. För griskött uppgår de
t.ex. till drygt 3 kr./kg, för nötkött till ca 1:50 kr./kg och för mjölk till ca
0:30 kr./liter. Kostnadsminskningarna bör alltså medföra att priserna
sjunker.

Inlösenpriserna för spannmål har, som jag tidigare nämnt, fått en annan
roll än förut. Inlösenpriserna kommer t.o. m. budgetåret 1993/94 att
utgöra minimipriser, vars nivå successivt sänks. Det pris som skyddas av
gränsskyddet motsvarar emellertid 1990 års inlösenpris. Denna förändring
av inlösenprisernas karaktär medför att det bildas ett överskydd för spann-
mål. Fr. o. m. budgetåret 1994/95 finns inget fastställt inlösenpris, vilket
innebär att även spannmålspriserna fr. o. m. den 1 juli 1994 kommer att

tillåtas variera fritt i skydd av ett gränsskydd. Med den fria prissättning Prop. 1990/91:191
inom landet som kommer att råda fr. o. m. den 1 juli 1991 kan det
förväntas att priset på övriga grödor följer spannmålspriset. Inkomststödet
baserar sig därför på all areal med odling av prisreglerade grödor.

Med oförändrat gränsskydd uppkommer således en differens mellan det
pris som skyddas och marknadspriset, ett överskydd. Summan av pris- och
kostnadssänkningarna kan uppskattas till minst 2,4 miljarder kronor. Till
följd av dessa kostnads- och prissänkningar bör livsmedelspriserna sjunka
med i genomsnitt mellan 4,5 och 7 %, beroende på om handeln behåller
oförändrade öres- eller procentmarginaler. Överskyddet utgör ca 17 °/o av
nuvarande gränsskydd. Jag har därvid utgått ifrån att gränsskyddet mot-
svarar ca hälften av priset i det gränsskyddade ledet.

Om gränsskyddet behålls på oförändrad nivå finns det en risk att
effekten av avregleringen inte når konsumenterna, framför allt för de
produkter där konkurrenstrycket är svagt. Det finns dessutom en risk att
importen utestängs. Som riksdagen förutsatte i det livsmedelspolitiska
beslutet är det viktigt att tillträdet till den svenska marknaden upprätthålls
under övergångstiden. Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att
gränsskyddet bör anpassas i riktning mot de lägre marknadspriser som blir
en effekt av avregleringen. Det överskydd som jag redovisat skulle medge
en nedjustering av gränsskyddet med i genomsnitt ca 17 %. Jag anser
emellertid inte att hela överskyddet bör tas i anspråk. Med hänsyn till att
jordbrukarna måste ha en möjlighet att förbättra lönsamheten, anser jag att
gränsskyddet inte bör sänkas med mer än ca 10 %, vilket motsvarar en
sänkning av referenspriserna med i genomsnitt 5 %. Det totala värdet av
överskyddet är ca 2,4 miljarder kronor, medan 10 % av gränsskyddet
motsvarar ett värde av ca 1,4 miljarder kronor, vilket är drygt hälften av
det totala värdet av pris- och kostnadssänkningarna.

Genom denna anpassning av referenspriserna mot marknadspriserna
erhålls en bestående effekt, som motsvarar ca 4,5 % på konsumentpriset på
gränsskyddade produkter vid oförändrad procentmarginal i efterföljande
led. Vid oförändrad öresmarginal motsvarar den 3 %.

Priserna for jordbrukarna ändras emellertid inte mer än vad som blir en
effekt av beslutet om en intern avreglering.

Genom de förändringar av gränsskyddet som jag föreslår, förbättras
förutsättningarna för att behålla nuvarande import. Eftersom ändringarna
ligger inom ramen för överskyddet medför de dock ingen ökad import och
innebär inte heller någon garanti för att nuvarande marknadstillträde
bibehålls. Om importen inte kan upprätthållas under övergångstiden —
trots anpassningen av gränsskyddet — skall därför restitutioner användas
för att tillfälligt sänka gränsskyddet för aktuella varor.

Som jag tidigare har nämnt har EGs jordbruk för närvarande en betyd-
ligt lägre stödnivå än Sveriges jordbruk. Enligt OECDs preliminära beräk-
ningar för år 1990 var det totala stödet i procent av produktionsvärdet —
mätt enligt den allmänt accepterade metoden att beräkna stödnivå (PSE)
— 48 % för EG och 59 % för Sverige. Avregleringen kommer att medföra en
sänkning av Sveriges stödnivå, bl. a. till följd av tidigare nämnda kostnads-
och prissänkningar. Därmed förväntas större delen av skillnaden gentemot

EG försvinna. Med hänsyn till den stora skillnaden i stödnivå mellan Prop. 1990/91: 191
Sverige och EG är det viktigt att en sänkning av stödnivån består för att
underlätta anpassningen. En sänkning av stödnivån inom jordbruket kom-
mer också att gynna samhällsekonomin genom att produktionen effektivi-
seras och resursallokeringen förbättras. Huvudsyftet med de åtgärder jag
föreslår är att säkerställa avregleringens positiva effekter. Samtidigt under-
lättar de en nödvändig anpassning till EGs stödnivå. Sannolikt är emeller-
tid dessa åtgärder inte tillräckliga för att vår stödnivå skall bli jämförbar
med EGs.

Sammanfattningsvis kommer alltså den anpassning av gränsskyddet
som jag här föreslår inte att innebära att priserna på jordbrukets produkter
sjunker under den nivå som blir en följd av den interna avregleringen.
Mina förslag syftar endast till att säkerställa att reformens positiva effekter
kommer konsumenterna till godo, att vi i enlighet med riksdagens beslut
bibehåller en import under övergångstiden samt att den minskning av
stödnivån som blir en effekt av avregleringen blir bestående. När GATT-
förhandlingarna har avslutats — vilket bedöms kunna ske under år 1991 —
skall en ny bedömning av behovet av gränsskyddsanpassningar göras.

Anpassningen av gränsskyddet för de olika produkterna bör avvägas så
att ändringen motsvarar samma andel av det beräknade överskyddet på
resp, produkt. En förhållandevis mindre justering av gränsskyddet bör
alltså göras för de produkter som får ett mindre överskydd. Som en
information redovisar jag i det följande preliminära beräkningar av de
förändringar gentemot nuvarande gränsskyddade priser som följer av mina
förslag. De referenspriser som skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1991 bör slutligt
fastställas av regeringen.

Vara	Nuvarande mittpris m. m., öre/kg	Ändring öre/kg
Konsumtionsmjölk	492-491'	- 17'
Smör	2 187	-109
Hårdost	3010	-168
Magert mjölkpulver	1 986	- 99
Nötkött	3027	- 70
Kalvkött	3 342	- 70
Får- och lammkött	2 787	- 70
Griskött	2137	-176
Kyckling	2083	- 11
Ägg	1 196	- 11
Vete	139	- 13
Råg	150	- 14
Korn	139	- 13
Havre	139	- 13
Oljeväxtfrö (raps)	350	- 35
Olja	923	- 65
Socker	463	- 20
Potatisstärkelse	418	- 30
Matpotatis	121	- 13
Bruna bönor	840	- 74
Kokärter	345	- 30
Majs	181	- 15
Sojamjöl (oljekraftfoder)	280	- 28

1 Öre per liter.

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 191

I de förändringar som jag nyss har nämnt har jag inte beaktat de gräns- Prop. 1990/91: 191
skyddsändringar som följer av riksdagens beslut. Vissa ytterligare juste-
ringar av referenspriserna kommer således att bli nödvändiga, bl. a. till
följd av avtrappningen av prisstödet till får- och lammkött samt det
förenklade systemet för lönsamhetsutjämning mellan mejeriprodukter.
Det bör ankomma på regeringen att fastställa referenspriserna.

4.3 Prisövervakning i de efterföljande leden

Mina förslag i det föregående syftar till att tillförsäkra att den livsmedels-
politiska reformen får avsedda effekter i det gränsskyddade ledet. Detta ger
dock inga garantier för att prissänkningarna vidareförs genom senare
industri- och handelsled och verkligen kommer konsumenterna till del. En
förutsättning för detta är att industri- och handelsleden inte tar prissänk-
ningar eller uteblivna prisökningar i anspråk. Åtgärderna måste därför
kombineras med en noggrann prisövervakning.

Genom beslut den 20 december 1990 uppdrog regeringen åt statens pris-
och konkurrensverk (SPK) att under omställningsperioden analysera effek-
terna av reformen avseende prisutvecklingen och konkurrensförhållan-
dena i livsmedelskedjans olika led. En avrapportering skall enligt uppdra-
get göras två gånger per år.

Detta uppdrag bör nu kompletteras med anledning av de åtgärder jag i
det föregående har föreslagit. Dessa åtgärder måste kombineras med en
noggrann uppföljning av prisutvecklingen med en avstämning varje må-
nad. Denna skall inriktas på att följa genomslaget av avregleringen och
gränsskyddsanpassningarna i senare led. Prisutvecklingen i olika led måste
följas och analyseras, liksom orsakerna till eventuella differenser i utveck-
lingen mellan leden. SPK bör ges ett uppdrag med denna innebörd.
Avrapportering av uppdraget bör alltså ske varje månad.

Regeringen beslutade den 20 december 1990 att en särskild konsument-
beredning skall tillsättas med uppgift att kontinuerligt följa och utvärdera
den livsmedelspolitiska reformen ur ett brett konsumentperspektiv (dir.
1990:84). En särskild uppgift för beredningen blir att bevaka prisutveck-
lingen på livsmedel mot bakgrund av de ändringar av gränsskyddet som jag
har föreslagit. Beredningen skall med utgångspunkt i SPKs utredningsma-
terial agera och informera om effekterna av avregleringen och ändringarna
av gränsskyddet och följa upp att effekterna verkligen kommer konsumen-
terna till del.

4.4 Vissa konkurrensfrågor

I den proposition som överlämnats till riksdagen angående förstärkt kon-
kurrens på livsmedelsområdet (prop. 1990/91:147) behandlas frågan om
s.k. säljbolag. Utgångspunkten är skrivningarna i prop. 1989/90:146 om
livsmedelspolitiken samt jordbruksutskottets betänkande (1989/90:
JoU25) som behandlar regeringens förslag i denna proposition. Utskottet
skriver att ett riksdagsbeslut om avskaffande av de interna regleringarna
måste innebära att företag inte kan få ta över vissa delar av denna reglering

och administrera den i egen regi. Det innebar en markering att samhället Prop. 1990/91: 191
inte kan godta att monopol eller samverkande företag genomför åtgärder
som innebär att underskott vid export finansieras gemensamt, samtidigt
som den svenska prisnivån kan upprätthållas på en hög nivå. Om ett
säljbolag används för att mellan förädlingsföretag utjämna kostnader för
export, har den statliga prisregleringen ersatts med en privat reglering
utom kontroll för regering och riksdag. Ett grundläggande villkor för s. k.
säljbolag är alltså att de uppträder inom konkurrenslagstiftningens ramar
samt tillåter att överskott — utöver vad som kan säljas inom landet —
direkt påverkar lönsamhet och priser inom det företag som producerar
överskottet. I övrigt vill jag, liksom chefen för civildepartementet, hänvisa
till de krav som bör ställas på ett säljbolag i enlighet med konkurrenskom-
mitténs betänkande SoU 1990:25.

5 Direktbidrag m. m.

5.1 Bakgrund

Riksdagen beslutade våren 1989 att 1 170 milj.kr. skulle tillföras jordbru-
ket under regleringsåret 1989/90 som kompensation för kostnadsökningar
m.m. Till följd av en överenskommelse i GATT i april 1989, som bl. a.
innebar att stödpriserna till jordbruket inte skulle höjas fram till dess att
förhandlingarna avslutats, beslutades att jordbrukets ersättning i huvudsak
skulle lämnas genom ett bidrag per djur av olika slag eller per hektar av
olika grödor. För regleringsåret 1990/91 beslutade riksdagen att höja detta
belopp med 600 milj.kr. till ett sammanlagt belopp på 1 770 milj.kr. Av
dessa medel har jordbruket — med stöd av tidigare beslut — tillförts 56,5
milj.kr. genom höjda priser och 100 milj.kr. genom olika kollektiva åtgär-
der. Resterande medel har utbetalats i huvudsak som ett bidrag per ko
m.m. Därutöver har jordbruket tillförts 730 milj.kr. som en del av in-
komststödet för budgetåret 1990/91. Det totala beloppet uppgår alltså till
2,5 miljarder kronor. Hur ersättningen skall utgå efter innevarande budget-
år skall enligt riksdagens beslut avgöras med hänsyn till resultatet av
GATT-förhandlingarna.

Jag föreslår i det följande att 555 milj.kr. av de nämnda 730 milj.kr. skall
användas för att finansiera innevarande års spannmålsexport. Beloppet
bör således användas för att amortera av den rörliga kredit som ställts till
jordbruksnämndens förfogande för att finansiera exporten. Vidare bör 100
milj.kr. användas för att utöka ramen för anläggningsstödet och 60 milj.kr.
föras till skördeskadefonden. Hur djurbidragen skall hanteras under bud-
getåret 1991/92 får avgöras med hänsyn till GATT-förhandlingarna, som
kan beräknas vara avslutade före 1991 års utgång. Jag har för avsikt att då
återkomma till regeringen i denna fråga. Jag avser att då även ta upp frågan
om i vilken form den höjda ersättningen till jordbruket i norra Sverige skall
lämnas. Regeringen har tidigare i år (prop. 1990/91:99) lämnat förslag om
höjd ersättning för budgetåret 1991/92.

5.2 Finansiering av spannmålsexporten

Prop. 1990/91:191

Mitt förslag: Den kredit som staten ställt till förfogande för att
finansiera exporten av 1990 års spannmålsöverskott skall den 1 juli
1991 amorteras med 555 milj.kr. Medlen skall anvisas över stats-
budgeten inom ramen for det belopp på 730 milj.kr. som tillförts
jordbruket.

Skälen för mitt förslag: Under innevarande budgetår har ett stort under-
skott uppstått inom spannmålsregleringen beroende på en kombination av
en ovanligt god skörd och låga världsmarknadspriser. För att bidra till
finansieringen av underskottet har riksdagen beslutat att den rörliga kredit
som statens jordbruksnämnd disponerar i riksgäldskontoret för ändamål
inom jordbruksprisregleringen och regleringen av sockernäringen för bud-
getåret 1990/91 skulle höjas med 400 milj.kr. (prop. 1990/91:25, JoU19,
rskr. 79). Regeringen bemyndigades att vid behov höja krediten. Rege-
ringen höjde i februari 1991 krediten med ytterligare 650 milj.kr. I sam-
band med kredithöjningarna har prisregleringsavgiften på handelsgödsel
och bekämpningsmedel höjts med 30 resp. 20 %. De medel som flyter in till
följd av avgiftshöjningarna skall disponeras för att betala av den utnyttjade
krediten.

Riksdagen har beslutat att statens jordbruksverk under budgetåret
1991/92 får disponera en rörlig kredit på 400 milj .kr. för finansiering av
underskott i spannmålsregleringen budgetåret 1990/91 samt bemyndigat
regeringen att vid behov höja krediten (prop. 1990/91:100 bil. 11, JoU22,
rskr. 202).

Den goda spannmålsskörden innebär att merintäkterna inom spannmåls-
odlingen uppgår till ca 1000 milj.kr. Finansieringen av underskottet bör
därför belasta de jordbrukare som producerar spannmål, dvs. de som
bidragit till överskottsproduktionen och fått del av merintäkten. Enligt
min uppfattning bör emellertid finansieringen av innevarande års spann-
målsöverskott inte belasta framtida spannmålsodlare längre än nödvän-
digt. Att betala av krediten med enbart inflytande avgiftsmedel tar relativt
lång tid.

Jag anser att 555 milj.kr. av de 730 milj.kr. som för närvarande tillförs
jordbruket som en del av inkomststödet bör användas för att betala av den
rörliga kredit som har ställts till jordbruksnämndens förfogande för att
finansiera exportkostnader for 1990 års spannmålsöverskott. Därmed kan
avbetalningstiden förkortas och finansieringsansvaret för framtida spann-
målsodlare begränsas. Prisregleringsavgifterna på handelsgödsel- och be-
kämpningsmedel bör enligt min uppfattning sänkas med 20 % per den
1 juli 1992. Den återstående höjningen på 30 % bör kvarstå till dess
krediten är avbetald.

5.3 Skördeskadefonden

Prop. 1990/91:191

Mitt förslag: Skördeskadefonden skall tillföras 60 milj.kr. under
budgetåret 1991/92. Medlen skall anvisas över statsbudgeten inom
ramen för de 730 milj.kr. som tillförts jordbruket.

Utredningens förslag: Utredaren föreslår att skördeskadefonden tillförs
175 milj.kr. som ett engångsbelopp avseende perioden den 1 juli 1991 —
den 30 juni 1994. Finansieringen bör enligt utredaren i första hand ske
genom att eventuellt kvarstående införselavgiftsmedel inom fördelnings-
planen och fodermedelsavgifter tas i anspråk. I övrigt bör beloppet finan-
sieras av medel som ställs till förfogande för den övergångsvisa marknadsreg-
leringen av spannmål, mjölkprodukter och oljeväxter. Fördelningen mel-
lan dessa finansieringskällor och tidpunkten för engångsbeloppets erläg-
gande bör helt eller delvis beslutas av statens jordbruksverk efter samråd
med stiftelsen Lantbrukarnas skördeskadeskydd. Utredaren föreslår också
att gränsskyddet för jordbruksprodukter sänks med 56,5 milj.kr. när 175
milj.kr. tillförts fonden.

Skälen för mitt förslag: Enligt överenskommelse mellan staten och Lant-
brukarnas riksförbund (LRF) övertog LRF fr. o. m. 1988 års skörd huvud-
mannaskapet för ett nytt skördeskadeskydd (prop. 1987/88:74, JoU16,
rskr. 130). Enligt riksdagsbeslutet om skördeskadeskyddet skall skördeska-
defonden tills vidare byggas upp med 60 milj.kr. per år. Enligt beslutet skall
jordbruket ersättas för denna fondavsättning. Beloppet skall dels motsvara
de årliga genomsnittliga utbetalningarna för ersättningar och administra-
tion, dels bygga upp skördeskadefonden till erforderlig storlek. Beslutet
innebär att en uppbyggnad av fonden skall ske så att denna inom en
tioårsperiod från att beslutet fattades kommer att uppgå till 500 milj.kr. i
dåtida penningvärde. Under budgetåren 1988/89 och 1989/90 betalades
tillskotten till skördeskadefonden av införselavgiftsmedel utanför fördel-
ningsplanen. För innevarande budgetår har gränsskyddet höjts med 56,5
milj.kr. och fonden tillförts motsvarande belopp av regleringsmedel. Åter-
stående 3,5 milj.kr. tillfördes skördeskadefonden av införselavgifter utan-
för fördelningsplanen. Enligt riksdagsbeslutet om skördeskadeskyddet
skall skördeskadefonden kvarstå hos jordbruksnämnden under en femårig
övergångstid. När denna period har löpt ut, skall fonden föras över till
stiftelsen Lantbrukarnas skördeskadeskydd och därmed övergår ansvaret
för både finansiering och administration till stiftelsen.

Riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146,
JoU25, rskr. 327) innebär bl.a. att möjligheten att tillföra skördeskadefon-
den regleringsmedel upphör. Detta ändrar de förutsättningar som riksda-
gens beslut om skördeskadeskyddet bygger på. En särskild utredare tillsat-
tes för att utreda frågan om alternativa möjligheter att bygga upp skörde-
skadefonden.

Jag anser liksom utredaren att skördeskadefonden bör tillföras ett en-
gångsbelopp på totalt 175 milj.kr. för tiden efter den 1 juli 1991. Under

budgetåret 1991/92 bör 60 milj.kr. avsättas till skördeskadefonden inom Prop. 1990/91: 191
ramen for den ersättning som tillerkänts jordbruket. Gränsskyddet bör

sänkas när hela beloppet på 175 milj.kr. tillförts jordbruket.

5.4 Medel till anläggningsstöd

Mitt förslag: Ytterligare 100 milj.kr., utöver den fastställda ramen
på 400 milj.kr., skall anvisas för anläggningsstöd. Ökningen skall
anvisas över statsbudgeten inom ramen för de 730 milj.kr. som
tillförts jordbruket.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen har beslutat att totalt 400 milj.kr. skall
anvisas för anläggningsstöd under budgetåren 1991/92—1994/95. Stöd
lämnas för plantering av lövträd samt för anläggning av energiskog och
våtmarker.

Intresset för åtgärderna har visat sig vara stort och medelsramen blev
mycket snabbt intecknad.

Med anledning av det stora intresse som kan noteras för de aktuella
åtgärderna anser jag att ytterligare 100 milj.kr., utöver den av riksdagen
tidigare beslutade medelsramen, bör anvisas för ändamålet. Denna ökning
bör finansieras inom ramen för de 730 milj.kr. som är en del av inkomst-
stödet för budgetåret 1990/91.

6 Miljö- och djurskyddskostnader

Riksdagen beslutade våren 1988 om ny djurskyddslag m.m. (prop.
1987/88:93, JoU22, rskr. 327). Enligt beslutet får frågan om ekonomisk
kompensation till jordbrukarna för eventuellt uppkomna merkostnader till
följd av övergång till alternativ djurhållning, liksom övriga produktions-
kostnader i jordbruket, i första hand lösas inom ramen för jordbrukspris-
överläggningarna. På längre sikt medför ett ökat hänsynstagande till dju-
rens förhållanden bättre djurhälsa och därmed förbättrad produktions-
ekonomi. I fråga om omhändertagandet av självdöda djur anförde jag i
propositionen följande: ”Enligt min mening bör en ökad uppsamling av
djuren ske på frivillig väg genom slakteriernas försorg. Såväl Lantbrukar-
nas riksförbund som Sveriges slakteriförbund och Köttbranschens riksför-
bund har förklarat sig beredda att ombesörja uppsamlingen av djuren. De
merkostnader för omhändertagandet av djuren som det föreslagna förbu-
det medför skall emellertid inte belasta den enskilde lantbrukaren. Kost-
naden får i stället tas upp i samband med jordbruksprisöverläggningarna.”

Riksdagen fattade våren 1988 också beslut om krav på utökad lagrings-
kapacitet för stallgödsel och att vissa bidrag skulle utgå till utbyggnaden av
lagringskapaciteten (prop. 1987/88: 128, JoU24, rskr. 374). I propositionen
anförde jag följande: ”Kostnadsökningar och intäktsförändringar — posi-
tiva och negativa — som uppstår för producenterna bör behandlas i

jordbruksprisöverläggningarna i den takt de uppstår och registreras. Den Prop. 1990/91: 191
kostnad som miljöavgiften medför för förbrukarna bör liksom hittills (se
prop. 1983/84:176 s. 7) inte få utgöra skäl för någon kompensation genom
höjda konsumentpriser på livsmedel.”

Enligt förordningen (1988:641) om statsbidrag till lagringsutrymmen för
stallgödsel utgår bidrag till uppbyggnad av lagringsutrymmen för stall-
gödsel fram till utgången av juni 1991. Bidragsmöjligheten har dock endast
utnyttjats i begränsad omfattning. Av anvisade 200 milj.kr. för perioden
1988/89—1990/91 har fram till utgången av år 1990 endast 36,5 milj.kr.
utnyttjats.

Jordbruksnäringen har erhållit kompensation för kostnaderna för att
omhänderta självdöda djur. Förbudgetåret 1990/91 uppgårkostnadskom-
pensationen till 27 milj.kr. Verksamheten har finansierats kollektivt inom
ramen för fördelningsplanen.

Kraven på utökad lagringskapacitet för stallgödsel träder i kraft den
1 januari 1995 för jordbruksföretag som var i drift den 1 juli 1988. Kraven
enligt djurskyddslagen på förbättrad djurhållning i djurstallar som var i
bruk den 1 juli 1988 träder huvudsakligen i kraft den 1 januari 1994 och i
vissa fall inte förrän den 1 januari 1999. Enligt beräkningar utförda av
statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen har jordbruksföretagen
totalt sett t. o. m. den 30 juni 1990 endast i marginell omfattning belastats
med kostnader för gödselvårdsanläggningar och för åtgärder som krävs
enligt djurskyddslagen eftersom huvuddelen av kraven på förändringar
träder i kraft först senare under 1990-talet.

I de beslut om djurskyddslag och om miljöförbättrande åtgärder som jag
nyss nämnt förutsattes att vissa kostnader fick tas upp i jordbruksprisöver-
läggningar. Riksdagens beslut våren 1990 om en ny livsmedelspolitik
(prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327) innebär att nuvarande jordbruks-
prisreglering, med bl. a. en särskild regleringsekonomi och återkommande
prisöverläggningar, upphör. Den nya livsmedelspolitiken innebär även att
kompensationstänkandet i den tidigare prisregleringen upphör. Jordbruket
och livsmedelsindustrin skall alltså inte längre kompenseras för uppkomna
eller registrerade kostnadsökningar, utan för den produktion av varor och
tjänster som efterfrågas. När det gäller offentligt efterfrågade varor och
tjänster skall ersättning lämnas över statsbudgeten. Vad beträffar konsum-
tionsvaror skall ersättningen bestämmas av marknaden, inom ramen för
ett gränsskydd. De yttre ramarna för den möjliga ersättningen avgörs dock,
genom gränsskyddet, av statsmakterna. Eftersom det hittillsvarande syste-
met med kostnadskompensation har medfört överskottsproduktion, kom-
mer en marknadsstyrd ersättning att bli lägre för att överskott skall kunna
undvikas och balans på marknaden skall kunna nås.

Regeringen har beslutat att frisläppa investeringsreserverna från den
10 januari 1991 för investeringar i byggnader, markanläggningar och
inventarier. Hos jordbruksföretagen uppgick vid årsskiftet 1990/91 de
accumulerade avsättningarna till investeringsreserver till 2900 milj.kr. Ett
sådant frisläppande förordades också av Lantbrukarnas riksförbund i sitt
utlåtande över skatteutredningens betänkande för att bl. a. användas för
miljöinvesteringar. Avsikten med att frisläppa investeringsreserverna är

att stödja investeringar. Därigenom har regeringen också skapat förutsätt- Prop. 1990/91:191
ningar för att angelägna miljö- och djurskyddsinvesteringar skall kunna
tidigareläggas, vilket är viktigt för att åstadkomma de förändringar hänsy-
nen till miljö- och djurskydd kräver.

I vissa fall anser jag att det kan finnas skäl att ytterligare stimulera
investeringsverksamheten i djur- och miljöskyddsbefrämjande åtgärder.
Selektiva stödåtgärder kan behöva vidtas, om utvecklingen visar att svå-
righeter föreligger att genomföra åtgärder inom områden, där det är sär-
skilt angeläget att utvecklingen påskyndas, t. ex. för införandet av alterna-
tiva former till hållandet av burhöns. Beslutet att förbjuda hållandet av
värphöns i bur fr. o. m. den 1 januari 1999 innebär en stor fysisk omställ-
ning av en produktionsgren. Jag har för avsikt att föreslå regeringen att
statens jordbruksverk ges i uppdrag att följa utvecklingen. I detta samman-
hang kan erinras om att staten fr.o.m. innevarande budgetår anvisat
ytterligare 3,3 milj.kr. för forskning, försök och utveckling för att skapa
bättre miljö inom animalieproduktionen.

7 Arrendatorernas situation

Enligt riksdagens beslut (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327) om livsme-
delspolitiken bör särskild uppmärksamhet ägnas åt arrendatorernas situa-
tion. Enligt riksdagsbeslutet borde en översyn av arrendatorernas situation
göras. Uppdraget skulle genomföras skyndsamt och redovisas för riksda-
gen.

Regeringen gav den 21 juni 1990 lantbruksstyrelsen i uppdrag att följa
effekterna för arrendatorerna av den interna avregleringen. Lantbrukssty-
relsen har redovisat uppdraget i en rapport i vilken framför allt problem på
kort sikt tas upp. En redogörelse ges för hur stöden under omställningspe-
rioden bör utformas, så att hänsyn tas till arrendatorernas situation.

Lantbruksstyrelsen tog i sitt förslag till utformning av stödåtgärderna
stor hänsyn till arrendatorernas speciella situation som brukare men inte
ägare av marken. Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle startstöd och
stöd till skuldsatta jordbrukare lämnas, oavsett om brukaren äger jorden
eller inte. Arrendatorernas anläggningar på arrendestället skulle behandlas
på samma sätt som fast egendom, när det gäller möjligheterna till inlösen.
Beträffande inkomst-, omställnings- och anläggningsstöden skulle enligt
förslaget stöden tillfalla den som brukar marken. Om en markägare återtar
upplåten mark, för vilken jordabalkens besittningsskydd för jordbruksar-
rendator inte gäller, skulle denne enligt förslaget kunna bli stödberättigad
endast om återtagandet sker efter överenskommelse med arrendatorn eller
om det finns andra omständigheter som gör att markägaren bör få stödet.

Regeringen har i dessa delar utformat de aktuella stöden i enlighet med
lantbruksstyrelsens förslag, och arrendatorerna är därmed i stort sett
likställda med markägande brukare.

Regeringen gav den 20 december 1990 statens jordbruksnämnd och
lantbruksstyrelsen i uppdrag att följa och analysera effekterna av den
livsmedelspolitiska reformen. Också i detta uppdrag ingick att se över 24

arrendatorernas situation. Uppföljningen skulle gälla förändringar i arren- Prop. 1990/91:191
deavgifter och andra arrendevillkor, strukturella förändringar i arrendeför-
hållandena samt jämförelser mellan utvecklingen för helt eller delvis arren-
derade företag och helt ägda företag. I februari 1991 lämnade lantbrukssty-
relsen en första redogörelse för arrendatorernas situation till följd av
omställningen till en ny livsmedelspolitik.

Det är framför allt två typer av arrendatorer som särskilt berörs av de
nya förutsättningarna för jordbruksproduktion. Den första kategorin är de
arrendatorer som under åren närmast före det livsmedelspolitiska beslutet
hade slutit långa avtal. Dessa arrendatorer ingick avtal under andra förut-
sättningar än de som gäller i dag. Den andra kategorin utgörs av arrenda-
torer vars avtal snart löper ut och som därför måste ta ställning till om de
skall sluta nya avtal och hur lång arrendetiden bör vara.

Både vid förlängning av avtal och vid teckning av nya avtal tenderar
arrendatorerna att yrka på kortare arrendeperioder än tidigare, 2 — 3 år i
stället för 10 år, alternativt yrka att avtalet medger rätt till förtida uppsäg-
ning. Efterfrågan på nya såväl gårds- som sidoarrenden har minskat betyd-
ligt. Detta gäller emellertid inte i områden med stor animalieproduktion,
där efterfrågan fortfarande är hög på grund av behovet av ökad areal för
spridning av stallgödsel. Vidare ligger arrendeavgifterna vid förnyelse av
arrendekontrakt ca 10 —15 % högre än enligt tidigare kontrakt, vilket är en
förhållandevis normal höjning. Höjningen är speciellt märkbar på fastig-
heter med bra byggnader och goda förutsättningar för animalieproduktion.
På arrenden med sämre byggnader och produktion inriktad framför allt på
växtodling har avgiftshöjningen varit mindre eller helt uteblivit. Utveck-
lingen av arrendatorernas situation till följd av omställningen skiljer sig,
såvitt nu kan bedömas, inte från vad som gäller för övriga jordbrukare.

För arrendatorerna är framför allt energi- och industrigrödor aktuella
som omställningsgrödor, även om t.ex. trädplantering på omställnings-
arealen är möjlig att utföra efter avtal med markägaren. Någon praxis vad
gäller sådana avtal har emellertid ännu inte vuxit fram och processen har
därför gått trögt. Förmodligen kommer därför främst grödor med korta
omloppstider att planteras under omställningsperiodens första år.

Som jag nyss har nämnt finns en grupp arrendatorer som ingick avtal när
andra förutsättningar rådde. 1 propositionen (1989/90:146) om livsme-
delspolitiken pekade jag på att det, trots indexreglerade avtal och ekono-
miskt stöd under omställningsperioden, kan finnas behov av att få till stånd
en jämkning av ingångna arrendeavtal. Jag framhöll i propositionen att om
en anpassning av arrendevillkoren inte sker på annat sätt, bör 36 § avtals-
lagen kunna åberopas för en jämkning av arrendevillkor som blivit oskäliga
på grund av ändrade förhållanden. Vid riksdagsbehandlingen konstaterade
jordbruksutskottet att det i dagsläget är svårt att till alla delar förutse
konsekvenserna för jordbruksarrendatorerna av en förändrad livsmedels-
politik. Utskottet uteslöt inte att det kan uppstå behov av ändringar i t.ex.
arrendelagstiftningen eller att ytterligare överväganden kommer att krävas
beträffande inriktningen av omställningsåtgärderna.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att arrendatorernas situation i
nuläget kan karaktäriseras som förhållandevis likartad övriga jordbruka-

res, men att fortsatt uppföljning är nödvändig. Översynen av arrendatorer- Prop. 1990/91: 191
nas situation är en del av jordbruksnämndens och lantbruksstyrelsens
uppdrag att följa och analysera effekterna av den livsmedelspolitiska refor-

men.

8 Jordfonden

Mitt förslag: En rörlig kredit på 50 milj.kr. skall disponeras för
jordfondsändamål budgetåren 1990/91 och 1991/92.

Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsen föreslår att en rörlig
kredit på 100 milj.kr. disponeras för jordfondsändamål.

Skälen för mitt förslag: Jordfonden används av lantbruksnämnderna för
fastighetsförvärv i samband med åtgärder för yttre rationalisering på
lantbrukets område. Jordfondsfastigheterna skall främst användas för att
främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling av företag inom jord-
bruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. Därvid skall eftersträvas att
från regionalpolitisk synpunkt ändamålsenliga företag bildas.

Enligt regeringens förslag om ändringar i jordförvärvslagen (prop.
1990/91:155) skall jordfonden även fortsättningsvis användas för inlösen
av fastigheter och därvid främja en lämplig utveckling av framför allt
skogsbruket. Fonden kan också användas för att på den fria marknaden
direkt förvärva fastigheter i konkurrens med andra köpare. Fonden har
således en från jordförvärvslagen fristående funktion. De fastigheter som
tillförs fonden skall säljas ut på ett sådant sätt att fastighetsstrukturen och
arronderingsförhållandena förbättras. En fastighet skall avyttras så snart
ändamålet med förvärvet kan tillgodoses.

Jordfonden skall vidare, i enlighet med beslutet år 1990 om livsmedels-
politiken (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327), disponeras för inlösen av
fastigheter i samband med åtgärder för skuldtyngda jordbrukare. Detta
stöd har införts som en övergångsåtgärd i samband med jordbrukets
avreglering. Denna form av inlösen har ännu inte förekommit, men en
beredskap inför sådana insatser bör finnas. Jordfondens användningsom-
råde kommer således att utvidgas under en femårsperiod. Jordfonden, som
är en s. k. revolverande fond, uppgår för närvarande till 367 milj.kr. Som
en följd av att fonden under en längre tid varit nominellt oförändrad har
verksamhetens omfattning minskat.

Utförsäljningen av fastigheter från jordfonden går för närvarande lång-
samt. Orsaken till detta är inte helt klarlagd. En viss stagnation av fastig-
hetspriserna har också noterats under andra halvåret 1990. Detta har
medfört att jordfondens likviditet snabbt har försämrats. Likviditeten var
vid månadsskiftet februari/mars i år endast 0,5 milj.kr. jämfört med 17
milj.kr. vid januari månads utgång. Lantbruksstyrelsen föreslår att en
rörlig kredit på 100 milj.kr. ställs till lantbruksstyrelsens förfogande som en
förstärkning av jordfondens likviditet.

De nuvarande likviditetsproblemen får inte hindra att jordfonden an- Prop. 1990/91: 191
vänds för sina syften. I regeringens proposition om livsmedelspolitiken,
avsnittet om skuldsatta jordbrukare, anförde jag att en rörlig kredit skall
kunna utnyttjas för att täcka eventuella tillfälliga likviditetsunderskott i
jordfonden. För att motsvara de krav som sedan tidigare ställts på fonden
samt de nya krav som tillkommit bedömer jag att en rörlig kredit på 50
milj.kr. förbudgetåren 1990/91 och 1991/92 bör ställas till lantbruksstyrel-
sens resp, statens jordbruksverks förfogande för jordfondsändamål. Det
motsvarar i genomsnitt 2 milj .kr. per län eller inlösen av 1 —2 fastigheter
per län. Ansvariga myndigheter bör även eftersträva en ökad takt i utför-
säljningen av jordfondsfastigheter för att upprätthålla en tillräcklig likvi-
ditet.

Domänverket och kyrkan planerar att avyttra delar av sitt markinnehav.
Lantbruksstyrelsen anser att försäljningen av dessa jordbruksfastigheter
lokalt kan ha stor betydelse för sysselsättning och bosättning i glesbygd.
Jordfondsinsatser kan enligt lantbruksstyrelsen därvid vara motiverade.

För egen del vill jag anföra att jag ser positivt på de försäljningar av
fastigheter som nu sker av bl.a. domänverket. Dessa fastigheter bör kunna
förbättra det ekonomiska underlaget för lantbruksföretag i olika delar av
landet. Enligt min bedömning behöver emellertid inga särskilda åtgärder
beträffande dessa utförsäljningar vidtas med hjälp av jordfonden, utöver
de som kan motiveras av omarronderingsskäl i ägosplittrade områden
enligt jordförvärvslagen. I syfte att erhålla en beredskap för inlösen av
fastigheter från skuldtyngda jordbrukare samt för inlösen av fastigheter i
ägosplittrade områden bör alltså enligt min mening en rörlig kredit på 50
milj.kr. ställas till jordfondens förfogande budgetåren 1990/91 —1991/92.

9 Äggkontroll

Frågan om utformningen av kontrollen av ägg inom ramen för den offent-
liga livsmedelskontrollen behandlades i 1990 års livsmedelspolitiska beslut
(prop. 1989/90: 146, JoU25, rskr. 327). Jordbruksutskottet anförde därvid
att det finns anledning att behålla en särskild kvalitetskontroll av ägg som
saluförs i butiker. Enligt beslutet skulle därför regeringen återkomma till
riksdagen i frågan om hur en sådan kontroll skall kunna knytas till företa-
gens egenkontroll. Regeringen gav i juni 1990 livsmedelsverket i uppdrag
att utforma förslag till kvalitetskontroll inom ramen för företagens egen-
kontroll. Verket har redovisat ett förslag som innebär att äggpackerier
inordnas i övrig livsmedelskontroll genom krav på att packeri godkänns
som livsmedelslokal och på att egenkontrollprogram skall finnas för alla
packerier. Förslaget innehåller även krav på att alla ägg som säljs skall vara
kvalitetskontrollerade. Förutom en sedvanlig möjlighet till dispens från
reglerna innehåller förslaget ett generellt undantag från kravet på obligato-
risk kvalitetskontroll för sådana ägg som säljs direkt från producent till
konsument, t. ex. vid gårds- och torgförsäljning. Dessa undantag överens-
stämmer med gällande EG-bestämmelser.

En kvalitetsreglering, utöver i dag gällande, är enligt livsmedelsverket

inte motiverad av hygieniska skäl. Vad gäller det viktigaste hygieniska Prop. 1990/91:191
kravet, att äggen inte är infekterade med salmonellabakterier, uppfylls
detta på mest rationella sätt genom kontroll så nära källan som möjligt,
dvs. i djurbesättningarna. En obligatorisk kvalitetskontroll är alltså främst
en ekonomisk fråga för konsumenten. Genom en sådan kontroll behöver
inte konsumenten själv sortera bort ägg som innehåller blodfläckar etc. och
som således sorteras bort i kvalitetskontrollen. Konsumenten får i stället
betala mer för äggen i butik.

Jag har tidigare (prop. 1989/90:146) redovisat min principiella inställ-
ning i frågan. Det föreslagna obligatoriet kan få konsekvenser för konkur-
renssituationen och prisnivån på äggmarknaden. Förutsättningarna för
småskalig produktion och närdistribution kan försämras. SPK har i en
skrivelse framfört invändningar från konkurrenssynpunkt mot livsmedels-
verkets förslag. Liknande synpunkter har framförts från producenter som i
dag står utanför den frivilliga runmärkeskontrollen.

Verkets ställningstagande för en obligatorisk kvalitetskontroll motiveras
framför allt av att en sådan bedömning innebär en anpassning i riktning
mot EGs system. Inför ett eventuellt medlemskap kan det visa sig nödvän-
digt att ha ett fungerande system för obligatorisk kontroll.

Sedan riksdagen behandlade denna fråga i det livsmedelspolitiska beslu-
tet i juni 1990 har situationen förändrats genom att riksdagen uttalat sig for
ett svenskt medlemskap i EG. Mot denna bakgrund bedömer jag därför
livsmedelsverkets motiv, nämligen att anpassa lagstiftningen i riktning
mot EGs, väga så tungt att jag kan godta det förslag som förordats av
verkets styrelse.

Infor de författningsändringar som livsmedelsverket kommer att ge-
nomföra, vill jag dock framföra några principiella synpunkter.

Livsmedelsverket har i sin utredning inte gjort några beräkningar av de
kostnadsökningar som blir följden av förslaget. Det är därför angeläget att
utvecklingen inom äggbranschen noggrant följs, särskilt med avseende på
den konkurrens- och prisutveckling som kan bli effekten av införandet av
den föreslagna kungörelsen.

Organisationen Småbrukare i Väst påtalar i en skrivelse att det finns en
risk att utvecklingen av småskalig produktion och närdistribution motver-
kas av en obligatorisk kvalitetskontroll. Det vore enligt min mening en
mycket olycklig utveckling. Jag ser det därför som mycket viktigt att
reglerna tillämpas på ett sådant sätt att den småskaliga produktionen och
närdistributionen kan fortsätta att verka på marknaden inom ramen för de
krav som livsmedelslagstiftningen uppställer.

Jag vill slutligen beröra tidpunkten för reglernas ikraftträdande. Livsme-
delsverket har föreslagit att reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Representanter för Svensk fjäderfäskötsel har vid uppvaktning och i skri-
velse bl. a. framfört önskemål om ett tidigare ikraftträdande av reglerna
och i fråga om kontrollens organisation. I skrivelse från branschrepresen-
tanter som i dag står utanför den frivilliga kontrollen framför dessa att den
av livsmedelsverket föreslagna övergångstiden i stället borde vara längre.
Det är, menar dessa, inte praktiskt möjligt, med hänsyn till uppfödnings-
förhållanden etc., att uppfylla kraven fr.o.m. den 1 januari 1993.

Mellan 30 och 40 % av de ägg som säljs är i dag inte kvalitetskontrolle- Prop. 1990/91:191
rade. De foretag som producerar dessa ägg står i dag utanför den frivilliga
kontrollen. Enligt min mening behövs en relativt lång övergångstid for att
ge de företag som i dag står utanför den frivilliga kontrollen praktiska
möjligheter att anpassa sig till de nya reglerna och göra de investeringar,
t. ex. i utrustning, som krävs. Övergångstiden måste även göra det möjligt
för livsmedelsverket att utforma tillämpningsbestämmelserna så att den
småskaliga produktionen inte motverkas. Detaljutformning av föreskrifter
och rimliga övergångstider är enligt min mening framför allt en uppgift för
livsmedelsverket. Det är dock angeläget att livsmedelsverket, mot bak-
grund av det jag nu har sagt, överväger en utsträckt övergångstid.

10 Lagstiftningsfrågor

Inom prisregleringens ram har med stöd av lagen (1967:340) om prisregle-
ring på jordbrukets område ett flertal interna avgifter tagits ut. Lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter har gällt för förfa-
randet vid uttag av avgifterna.

Genom uppbörd och kontroll av avgifterna har jordbruksnämnden fått
tillgång till uppgifter om bl. a. produktion, försäljning och lagerhållning av
olika jordbruksprodukter. Lagen om punktskatter och prisregleringsavgif-
ter har också gett nämnden vissa möjligheter till kontroll hos den som utan
att vara avgiftsskyldig bl. a. tillverkar och idkar handel med varor som
används vid framställning av skattepliktiga varor.

Tillgång till sådana uppgifter är en väsentlig förutsättning för att det
skall vara möjligt att följa utvecklingen inom livsmedelskedjan. Genom
uppgifterna har jordbruksnämnden fått underlag bl. a. för sina marknads-
bedömningar. När en stor del av den interna regleringen upphör den 1 juli
1991 får myndigheten inte längre på samma sätt som tidigare tillgång till de
uppgifter som behövs. Samtidigt är det emellertid, som också uttalades
både i propositionen om den nya livsmedelspolitiken och i utskottets
betänkande med anledning av propositionen, av största vikt att man noga
följer den livsmedelspolitiska reformens effekter på olika områden och
utifrån olika aspekter. Statens jordbruksverk har ansvaret för att under
övergångsperioden följa utvecklingen inom sitt ansvarsområde och regel-
bundet redovisa utvecklingen och eventuella behov av åtgärder till rege-
ringen.

För att kunna följa utvecklingen på livsmedelsområdet måste myndig-
heten få tillgång till uppgifter i samma omfattning som före avregleringen.
Jordbruksverket bör kunna kräva att uppgifterna lämnas. En uppgiftsskyl-
dighet som vilar på frivillig grund kan inte anses tillräcklig.

Viss skyldighet att lämna uppgifter föreligger redan enligt förordningen
(1968:111) om uppgifter för lantbruksstatistiken och lantbrukets företags-
register. Uppgiftsskyldigheten enligt den förordningen omfattar emellertid
bara den som inom landet driver jordbruk, skogsbruk, husdjursskötsel,
fruktodling eller trädgårdsodling eller som äger mark där annan driver
sådan verksamhet. Förordningens uppgiftsskyldighet är således inte till- 29

räcklig i det här sammanhanget. En utvidgning av uppgiftsskyldigheten Prop. 1990/91:191
enligt förordningen är heller inte möjlig. Bestämmelser som innebär att
enskilda kan åläggas att lämna uppgifter till en myndighet kräver enligt den
nu gällande regeringsformen lagstöd. Förordningen, som är från 1968,
uppfyller de konstitutionella kraven endast till följd av övergångsbestäm-
melser till regeringsformen.

Bestämmelser om uppgiftsskyldigheten på livsmedelsområdet bör i stäl-
let tas in i en särskild lag om uppgiftsskyldighet för näringsidkare inom
livsmedelsområdet. Lagen bör utformas som ett bemyndigande för rege-
ringen att meddela föreskrifter om det nödvändiga uppgiftslämnandet.
Regeringen bör få delegera sina befogenheter till myndigheten.

Ytterligare ett par lagstiftningsfrågor bör behandlas i det här samman-
hanget.

För att erhålla överensstämmelse med de varubeskrivningar som an-
vänds i bilagan till konventionen den 14 juni 1983 rörande systemet för
harmoniserad varubeskrivning och kodifiering bör bilagan till lagen
(1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. m. ändras.

Vidare bör en fråga om ändrad instansordning tas upp. Enligt 8 § lagen
(1984:409) om avgifter på gödselmedel får statens jordbruksnämnd, eller
fr. o. m. den 1 juli 1991 statens jordbruksverk, i vissa fall medge en
importör återbetalning av erlagd avgift. Lagen innehåller emellertid inte
några bestämmelser om hur sådana beslut får överklagas. Detta innebär att
regeringen i enlighet med bestämmelserna i 30 § verksförordningen får
pröva överklagandena. Beslut i sådana ärenden bör emellertid enligt min
mening få överklagas till kammarrätten. Bestämmelser härom bör tas in i
lagen.

11 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om uppgiftsskyldighet för näringsidkare inom livsmedelsområdet,

2. lag om ändring i lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbrukspro-
dukter m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel.

Lagförslaget under 1 innehåller sakligt sett främst ett bemyndigande för
regeringen att besluta föreskrifter. Bemyndiganden av den arten faller inte
inom lagrådets granskningsområde. I övrigt innehåller lagförslaget endast
bestämmelser om vite och om bötespåföljd. Jag anser därför att lagrådets
hörande i detta fall skulle sakna betydelse. Även lagförslaget under 3 är av
den arten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

12 Hemställan

Prop. 1990/91:191

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

dels att anta förslag till

1. lag om uppgiftsskyldighet för näringsidkare inom livsmedels-
området,

2. lag om ändring i lagen (1990:615) om avgifter på vissa
jordbruksprodukter m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel,
dels att godkänna vad jag har förordat om

4. tekniska förändringar av gränsskyddet (avsnitt 4.1),

5. anpassning av gränsskyddet till den interna avregleringen
(avsnitt4.2),

6. finansiering av spannmålsexporten (avsnitt 5.2),

7. medel till skördeskadefonden (avsnitt 5.3),

8. medel till anläggningsstöd (avsnitt 5.4),
dels att

9. medge att en rörlig kredit på 50 milj. kr. i riksgäldskontoret
får disponeras för jordbruksändamål t.o. m. den 30 juni 1992 (av-
snitt 8).

Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att

10. ta del av vad jag har anfört om miljö- och djurskyddskostna-
der (avsnitt 6),

11. ta del av vad jag har anfört om arrendatorernas situation
(avsnitt 7) samt

12. ta del av vad jag har anfört om äggkontrollen (avsnitt 9).

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

13 Anslagsfrågor för budgetåret 1991

Nionde huvudtiteln

B. Jordbruk och trädgårdsnäring

B 13. Omställningsåtgärder i jordbruket m. m.

Under förevarande anslag har riksdagen beslutat att 5 107 752000 kr.
skall anvisas för omställningsåtgärder i jordbruket m.m. (prop. 1990/
91:100 bil. 11, JoU 22, rskr. 202). Regeringen har i prop. 1990/91:99
föreslagit att 15000000 kr. skall anvisas för potatiskontroll.

Jag har i det föregående föreslagit att 60 milj. kr. anvisas under budget-
året 1991/92 för att finansiera den fortsatta uppbyggnaden av skördeska-
defonden.

I det föregående har jag föreslagit att ytterligare medel anvisas för
anläggningsstöd. I enlighet med vad jag har anfört bör ytterligare 100 milj,
kr. anslås för anläggningsstödet under budgetåret 1991/92.

Jag har i det föregående också föreslagit att 555 milj. kr. anvisas för att Prop. 1990/91:191
under budgetåret 1991/92 amortera den kredit som utnyttjats för att
finansiera export av innevarande års spannmålsexport.

Medel för de åtgärder jag nu har nämnt bör anvisas över detta anslag.

Under anslaget bör således medel anslås enligt följande:

1991/92

Föredraganden

Anslag

Inkomststöd

Omställningsstöd
Anläggningsstöd

Exportkostnad för spannmål
Inlösen av oljeväxter
Omställningsprogram för
mjölkproduktion

Köttexport
Avvecklingsersättning
till möjlkproducenter

Pristillägg får- och lammkött
Sveriges potatisodlares
riksförbund, m. m.

Potatiskontroll

Vallfröstöd, m. m.

Skördeskadefonden

Avbetalning på kredit

Summa

1400000000

2700000000
200000000
1000
600000000

1000

200000000

50000000

23000000

2750000
15000000
32000000
60000000
555000000

5837752000

Detta innebär att ytterligare 715 milj. kr. bör anvisas för omställningåt-
gärder i jordbruket m. m. under budgetåret 1991/92.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Omställningsåtgärder i jordbruket m. m. för budgetåret
1991/92 anvisa 715000000 kr. utöver vad riksdagen har beslutat
(prop. 1990/91:100 bil. 11, JoU 22, rskr. 202) och vad som föresla-
gits i prop. 1990/91:99.

14 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för den åtgärd och de ändamål som han har hemställt om.

Gränsskyddsutredningen

1991-03-04

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 1

7.2 Konkreta system

7.2.1 Anpassning av nuvarande gränsskyddssystem

Enligt det livsmedelspolitiska beslutet skall ett gränsskydd i form av rörliga
införselavgifter behållas i avvaktan på resultatet av GATT-
förhandlingarna. Vidare skall det inte ske någon ensidig neddragning av
gränsskyddet, utan resultatet av GATT-förhandlingarna blir avgörande för
anpassningen av detta.

Om det inte blir någon överenskommelse inom ramen för GATT är ett
alternativ (med stöd i ovanstående beslut) att man i tillämpliga delar
fortsätter med hittillsvarande gränsskyddssystem.

I princip är detta förhållande redan i kraft under 1 :a halvåret 1991. Stora
delar av den interna marknadsregleringen avvecklas successivt fram till
1991-07-01 varvid gränsskyddet enligt redan fattat beslut är avvägt mot
gällande mittpriser eller motsvarande.

Det är fullt möjligt att fortsätta med nuvarande gränsskyddssystem efter
1991-06-30. Genom att fastställa de priser som gränsskyddet skall avvägas
mot i prisregleringsledet (motsvarar i nuvarande system s.k. mittpriser,
inlösenpriser m. m.) kan nuvarande system fortsätta.

När det gäller berörda priser kommer man samtidigt att få ta ställning
till om dessa skall sättas högre än nuvarande mittpriser eller motsvarande
för att ersätta belopp som p.g.a. GATT-överenskommelse inte tagits ut
som prishöjningar utan gått ut som djurbidrag. Andra ändringar följer
genom ändrade pristillägg för får- och lammkött och ändrat utjämningssy-
stem för mjölk.

Vidare kommer andra ev. skäl för revideringar av den nivå som skall
skyddas genom gränsskyddet att behandlas i detta sammanhang. I detta
ryms också hur inflationseffekter ev. skall återverka i framtiden på de
priser som bildar utgångspunkt för gränsskyddsavvägningarna.

Vid övergången är det lämpligt att ev. ändra i gränsskyddets detaljerings-
grad och införa fasta relationer mellan varuslag som i princip är olika
förädlingsgrader av samma råvara.

Ett gränsskyddssystem baserat på nuvarande skulle kunna vara utformat
enligt följande.

Nuvarande prisgränssystem tas bort den 1991 -07-01. Det innebär att för
varor med prisgränser försvinner de s.k. övre och nedre prisgränserna.
Genom att den nya livsmedelspolitiken syftar till ett mer marknadsinriktat
system, än det tidigare systemet, faller i huvudsak motiven för att ha
prisgränser. I stället införs priser mot vilka gränsskyddet skall avvägas.
Priserna som används för att beräkna gränsskyddet benämns i fortsätt-
ningen ”referenspris”. Vid övergången mellan systemen 1991-07-01 kan
t. ex. nuvarande mittpriser, inlösenpriser eller motsvarande omföras till
referenspriser. Som tidigare nämnts kan dock andra överväganden också
göras och som gör att referenspriserna sätts på en annan nivå (jmf. även
avsnitt 9.10).

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 191

Inom EG fyller de s. k. tröskelpriserna samma funktion, dvs. det är mot
tröskelspriserna som gränsskyddet beräknas.

Referenspriserna bör fastställas av statsmakterna och utgöra de nödvän-
diga utgångspunkterna för att kunna bestämma gränsskyddet för alla varor
inom jordbruksprisregleringens ram. (Prisutjämningssystemen bör samti-
digt i nödvändig utsträckning synkroniseras med jordbruksprisregle-
ringen). För vissa varor (spannmål m.m.) krävs även att ränte- och lagrings-
kostnader beaktas via prisstegringsskalor över året. Vidare är det nödvän-
digt att ange vilka kvalitetskriterier som är kopplade till referenspriserna.

För följande varor bör referenspriser fastställas. Nuvarande mittpris
eller motsvarande har förts in som exempel på referenspris i nedanstående
uppställning.

Vara	Referenspris, kr./lOO kg
Vete	139 (164)
Råg	150 (175)
Korn	139 (156)
Havre	139 (157)
Oljeväxtfrö (raps)	350
Bruna bönor	840
Kok (mat-) ärter	345
Majs	181
Sojamjöl (oljekraftfoder)	280
Olja*	923
Potatisstärkelse	418
Socker	463
Matpotatis	121 ( 58)**
Konsumtionsmjölk	378
Smör	2187
Hårdost	3010
Magert mjölkpulver	1986
Nötkött	3027
Kalvkött	3342
Får- och lammkött	2 787
Griskött	2137
Kyckling	2083
Ägg	1 196

* tillverkningsavgift eller motsvarande

** en i princip fast införselavgift föreslås i stället för ett referenspris

Referenspriserna för spannmål och matpotatis är relaterade till producent-
ledet eftersom de motsvarar nuvarande reglerade priser (det s. k. prisregle-
ringsledets priser). Gränsskyddet avvägs dock i praktiken mot priser i led
som den internationella handeln äger rum. Dessa priser innefattar även
handelsledens kostnader, kvalitetsreglering m. m. Om gränsskyddet skulle
avvägas mot producentledets priser kommer faktiskt pris till producent att
bli lägre då handelsleden måste ha täckning för sina kostnader.

Vid omläggningen bör därför referenspriser som är relaterade till partihan-
delsled eller motsvarande fastställas för berörda varor. De priser som f. n.
används som utgångspunkt för gränsskyddet anges därför inom parentes
för spannmål och oljeväxter.

För matpotatis borde i princip också ett referenspris anges. På grund av
den splittrade prisbild som råder i handelsleden är detta svårt att praktiskt
genomföra. I stället föreslås att en i princip fast införselavgift för matpota-

Prop. 1990/91:191

Bilaga 1

tis fastställs av statsmakterna samtidigt med att referenspriserna fastställs Prop. 1990/91:191
för övriga varuområden. Bilaga 1

För mjölkområdet gäller att när referenspriser fastställs måste samtidigt
beaktas de relationer man önskar skapa med det s.k. förenklade utjäm-
ningssystemet.

Vidare kommer man att få ta ställning till hur länge angivna referenspri-
ser skall gälla och enligt vilka grunder ev. revideringar skall göras.

Från gränsskyddssynpunkt får också anges för vilka varor rörliga avgif-
ter skall tillämpas (vissa vegetabilier) och för vilka översynen skall göras
med längre mellanrum t. ex. gränsskyddet fastställas för ett kommande
halvår åt gången (animalier).

I bilaga 2 redovisas alla de varuområden som omfattas av den egentliga
jordbruksprisregleringen. Varuslagen följer den indelning som är gjord
enligt s. k. Harmonized system och enligt vilken utrikeshandeln grupperas.
Varuområden som ur avgiftssynpunkt bildar en enhet eller grupp har
sammanförts (t. ex. nötköttsområdet, veteområdet).

7.2.1.1 Förenklingar av gränsskyddet vid en anpassning av nuvarande
system

I samband med att den nya livsmedelspolitiken träder i kraft 1991-07-01
finns anledning att genomföra möjliga förenklingar och ändringar till följd
av att vissa funktioner blir inaktuella vid omläggningen. Vidare kan det
vara en fördel ur administrativ synvinkel att genomföra förenklingar.
Genom avregleringen försvagas också det tidigare synsättet att gränsskyd-
det kunde användas som medel för att etablera andra prisrelationer inom
landet än på importprisnivå (jmf. avsnitt 9.5.2).

Förenklingsförslagen kräver dock vissa kommentarer kring hur olika
intressenter ser på frågan. För importintressenternas del är det främst fråga
om i fall en mer generell avgiftsnivå kan försämra förutsättningarna för
import av de varor där en omläggning till generell avgift i sig ger en höjning
av gränsskyddet och att därvid risken finns att detta inte uppvägs av de
varor för vilka en sänkning inträder. Frågan är också avhängig vilken
absolut nivå som gränsskyddet slutligen får. Det finns importörer som på
grisköttsområdet är intresserade av en ytterligare differentiering. På pro-
ducentsidan finns det vissa farhågor för negativa effekter av att samman-
föra alla slag av fjärdedels kroppar under en och samma avgift. Detta
synsätt torde bero på att det för fjärdedels kroppar, bakdel, skulle bli fråga
om sänkningar av skyddet.

Animalieområdet

Följande ändringar bör övervägas på animalieområdet.

Nötköttsområdet

Gränsskyddet på nötköttsområdet är f. n. differentierat på följande vis.

Hela och halva kroppar

Prop. 1990/91:191

Bilaga 1

Ko och äldre tjur,

— fjärdedels kroppar, bakdel

— hela och halva kroppar

— fjärdedels kroppar, framdel

Ungtjur, stut, kviga och ungko

— fjärdedels kroppar, bakdel

— hela och halva kroppar

— fjärdedelskroppar, framdel

Normalinfbrselavg. ± 0:00

-0:50

-1:00

-2:50

-3:00

-3:50

Differentieringen har haft den dubbla funktionen att ansluta importpri-
serna till de priser som etablerats i hägn av regleringen inom landet och
samtidigt ge information om importens sammansättning och utveckling. I
den nya livsmedelspolitiken kommer inte att finnas någon intern mark-
nadsreglering i syfte att understödja vissa priser. Från gränsskyddssyn-
punkt bör en enhetlig avgift på hela, halva och fjärdedelskroppar avgift
vara tillräcklig i den nya situationen.

Sammanvägt motsvarar nuvarande differentiering räknat på normal-
slaktens sammansättning i genomsnitt 2 kr./kg. Vid övergång till enhetlig
avgift kan således normalinförselavgiften sättas 2 kr./kg lägre än den
nuvarande.

Nötköttsdetaljer

Nötköttsdetaljerna har ur gränsskyddssynpunkt indelats i fyra olika av-
giftsnivåer. Differentieringen har i detta sammanhang också betydelse från
informationssynpunkt vad gäller utrikeshandelns sammansättning.

Avgiftsuttaget på nötköttsdetaljer ansluter även till omfördelningsfrå-
gan, se avsnitt 9.5.1.

Grupp I

— biff, filé, entrecöte, innanlår

Grupp 11

— fransyska, ytterlär, rulle,
högrev, märgpipa

Grupp III

— bringa, sorteringar

— pistolstyckad bakpart av nötkött

Införselavg. ± 0:00

- 6:00

- 7:00

- 8:70

Pistolstyckad bakpart bör kunna tas bort som egen avgiftsgrupp. Import
av pistolstyckad bakpart var aktuell under år 1988 och nuvarande restitu-
tion kvarstår från den gången. Senast pistolstyckad bakpart importerades
var i mitten av år 1989.

I sammanhanget kan nämnas att EG tillämpar viss differentiering i sitt
gränsskydd på nötköttsområdet genom att man har olika omräkningskoef-
ficienter kopplade till skyddet för en basprodukt.

Kalvköttsområdet Prop. 1990/91:191

Gränsskyddet på kalvköttsområdet är f. n. differentierat på följande vis: Bilaga 1

Hela och halva kroppar

Kalv

Normalinförselavg.

Kalvköttsdetaljer

— biff, filé, entrecöte, innanlår

— fransyska, ytterlår, rulle, högrev,
märgpipa

— bringa, sorteringar

— fjärdedel, bakdel av kalv

— fjärdedel, framdel av kalv

Införselavgift ± 0:00

” - 6:00

” - 12:00

” - 6:00

” - 12:10

Vid övergången till ny livsmedelspolitik kan avgiften för hela och halva
kroppar av kalv sättas lika med motsvarande för övriga nötkreatur. Vid
övergång till enhetlig avgift för hela, halva och fjärdedels kroppar av
nötkreatur blir det inte någon större skillnad i avgift kvar, vilket gör att en
och samma avgiftsnivå bör kunna etableras. Samtidigt bör fjärdedel,
framdel och bakdel av kalv föras till samma avgiftsgrupp. (Detta kräver en
uppdelning av stat.nr. 02.02.201 i två ur-varunummer). Avgiftsuttaget för
bringa och sorteringar bör sättas till samma som för motsvarande nötkötts-
detaljer.

Vidare är det till fördel ur kontrollsynpunkt då det i praktiken är svårt
att avgöra vid besiktning av importpartier i fall det är kalv- eller nötkött.
Dessutom har andra länder definitioner på kalvkött som avviker från de
svenska.

Grisköttsområdet

Nuvarande differentiering är

Griskiittsdetaljer

— skinka, bog m.m.

— hel fläskfilé, färsk

— bacon, skivat förpackat

— spareribs

Införselavg. ± 0:00

” - 5:00

” - 3:00

Avgiftsuttaget för griskött berör också en eventuell ombalansering fast i
mycket mindre grad än för nötköttets del. I dag råder ett omvänt förhål-
lande mot nöttkött då det är värdefulla delar som färsk fläskfilé som
avgiftsnivån är sänkt för.

En enhetlig införselavgift bör införas för alla styckningsdetaljer på
grisköttsområdet. Detta kan göras i kombination med en ändring av nivån,
som motsvarar vägt värde av nuvarande differentiering.

Aktuella grisköttsdetaljer utgör ca 10 % av en genomsnittlig slaktkropp.
Räknat på normalt styckningsutbyte motsvarar aktuella restitutioner ca
0:50 kr./kg på en generell avgiftsnivå för alla grisköttsdetaljer. Import av
spareribs har inte förekommit under år 1990.

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 191

Övrigt — animalier

För mjölkprodukterna existerar en viss indelning efter fettinnehåll. Antalet
grupper är relativt många och bör kunna minskas. Samtidigt bör en ny
indelning ansluta till de gränser med avseende på fettinnehållet som
tillämpas av EG.

På äggområdet råder en mycket begränsad utrikeshandel med ägg, vilket
gör att äggprodukternas gränsskydd inte utan vidare kan relateras till
gränsskyddet for ägg via åtgångstal. På sikt och vid en kontinuerlig import
bör mer fasta samband for gränsskyddet mellan råvaran (ägg) och produk-
ter kunna etableras.

Gränsskyddet för s. k. konsekvensvaror (charkvaror, korvar m. m.) bör i
princip vara relaterade till nivån på gränsskyddet for ingående råvaror.

Vegetabilieområdet

Inom vegetabilieområdet finns också förenklingar som bör övervägas.

Spannmålsområdet

För spannmålsprodukterna bör åtgångstalsbaserade avgifter gälla även
fortsättningsvis, men de mindre manufaktureringsskydd som ingår för
vissa produkter kan tas bort.

Gränsskyddet för en del mjöler är f. n. uppdelat på relativt många
undergrupper. Detta antal bör kunna minskas ner genom att etablera
bredare intervall för respektive mjölkategori.

När viss prisstegringsskala för spannmål m. m. skall utgöra grund för
gränsskyddsbestämningen bör denna anges i statsmakternas beslut.

Foderområdet

Gränsskyddsrelationerna på fodermedelsområdet bör formaliseras, vilket
bl. a. kräver att inhemska referenspriser fastställs för majs och sojamjöl. De
samband som bör existera baseras på fodervärdesberäkningar och bör
anges som grund för gränsskyddsberäkningarna. Grunderna för fodervär-
desberäkningarna kan dock utvecklas och förändras över tiden, vilket bör
kunna beaktas. Möjlighet till att modifiera metod för gränsskyddsberäk-
ningarna bör således finnas.

Uträkningen av införselavgift på fodermedel baseras på en fodervärdes-
beräkning, där man jämför varans innehåll av protein och energi i förhål-
lande till foderspannmål. För vissa fodermedel används havre vid beräk-
ning av energivärde och för andra korn. För beräkning av proteinvärde
används sojamjöl. Metodiken förutsätter att inhemska referenspriser fast-
ställs för havre, korn och sojamjöl.

Övrigt — vegetabilier

På vegetabilieområdet är avgifterna rörliga utom för potatis och stärkelse.
Vid tillämpningen av rörliga avgifter bör man tillämpa tröskelvärden så att
man undviker för täta gränsskyddskorrigeringar.

Prop. 1990/91:191

Bilaga 1

9.10 Förslag

Syftet med gränsskyddet är att upprätthålla en inhemsk livsmedelsproduk-
tion. Avvägningen av gränsskyddets nivå är ytterst en fråga om hur stor
andel av den inhemska livsmedelsmarknaden som skall försörjas med
inhemsk produktion.

Som framgått tidigare är gränsskyddsfrågan på sikt i hög grad avhängig
utvecklingen på det handelspolitiska området. Vad som härvidlag närmast
kan komma att återverka på gränsskyddsfrågorna är ett EES-avtal. På sikt
är dock utvecklingen i GATT-förhandlingarna och frågan om ett eventuellt
EG-medlemskap av än större betydelse. För GATT-förhandlingarnas del
verkar det f. n. som om ett avgörande inte är nära förestående.

EG-frågan och gränsskyddsaspekten är närmast kopplad till om och i så
fall när Sverige inlämnar en ansökan om medlemskap. Eftersom Sverige
redan avgivit en viljeförklaring att bli medlem i EG bör det dock leda till
att ändringar i t. ex. gränsskyddssystem bör utformas så att de inte försvå-
rar eller skapar anpassningsproblem vid ett eventuellt framtida medlem-
skap i EG. Snarare bör det vara en fördel om ändringarna harmoniserar
med EGs förhållanden (kända eller planerade). Det blir mycket angeläget
att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen inom EG från svensk sida.
JN har i samarbete med lantbruksstyrelsen och kommerskollegium påbör-
jat en studie i syfte att analysera konsekvenserna m. m. för jordbruks (inkl,
trädgårds-) sektorerna av ett eventuellt medlemskap i EG.

En långsiktig målsättning bör vara att sträva efter förändringar i gräns-
skyddet i den riktning som diskuteras inom GATT/Uruguayrundan. En
ökad marknadsanpassning kan uppnås genom dels sänkt gränsskyddsnivå,
dels åtgärder i riktning mot fastare och mer genomskådliga mekanismer (i
riktning mot tariffering). Därigenom kommer det svenska jordbrukets
utveckling att i större utsträckning bli påverkat av utvecklingen på världs-
marknaden.

Förändringar och förenklingar i mekanismerna underlättas sannolikt
om samtidigt nivån på gränsskyddet sänks. Om Sverige genomför ensidiga
sänkningar av gränsskyddet kan dock komplikationer uppstå genom dras-
tiska effekter för inhemska producenter (men också med hänsyn till Sveri-
ges förhandlingssituation i GATT).

Den handelspolitiska situationen samt det senaste livsmedelspolitiska
beslutet leder fram till att på kort sikt ett gränsskyddssystem, som är en
modifiering av det nuvarande (jmf. avsnitt 7.2.1) kan framstå som ett
huvudalternativ. Samtidigt bör förenklingsmöjligheterna tas tillvara, vil-
ket i korthet skulle innebära att man,

— skapar enhetligare avgifter genom avveckling av vissa fasta restitutioner
på nötkötts-, kalvkötts- och grisköttsområdena,

— inför förenklad gruppering av mjölkprodukter med avseende på fettin-
nehåll,

— tar bort ett manufaktureringsskydd på vissa spannmålsprodukter,

— minskar antalet avgiftsgrupper för vete- och rågmjöl,

— formaliserar foderområdets gränsskydd,

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 1

— genom att tillämpa tröskelvärden undvikes för täta gränsskyddskorrige- Prop. 1990/91:191

ringar vid användning av rörliga avgifter. Bilaga 1

Som framgått av avsnitt 9.2 bör den nya livsmedelspolitiken utan

marknadsregleringar leda till sänkta priser även vid ett oförändrat gräns-
skydd. Om på kort sikt ändringar i gränsskyddets nivå skall göras är
generella ändringar att rekommendera framför punktvisa ändringar. Detta
sammanhänger med behovet av stabilitet och förutsägbarhet för berörda
aktörer och ytterst med de relativa gränsskyddsnivåer som anses önsk-
värda för olika varuområden.

Gränsskyddsfrågan kan ses från en nominell och en real synpunkt. Så
länge inflation existerar (vilket är en naturlig del i en marknadsekonomi)
kommer ett nominellt belopp att realt sett bli mindre och mindre värt över
tiden. Förr eller senare kommer man att få ta ställning till frågan om en real
avvägning av gränsskyddet. Denna fråga är bl. a. beroende av om och hur
länge det dröjer innan en förändring av situationen kommer genom ett
tänkbart beslut om tariffering, som en del i en GATT-överenskommelse.
För att inte åter hamna i ett system med prisöverläggningar, kompensa-
tionsberäkningar m. m. kan man överväga att i framtiden behöva pröva
nivåändringar på basis av hur jordbruks- och livsmedelsproduktionen
utvecklas över tiden i landet. Produktionsgrenar som tenderar att vika
under önskvärd nivå (här kommer i första hand in de riktlinjer som givits
i det nya livsmedelspolitiska beslutet med utgångspunkt från beredskaps-
motiv) till följd av importtryck skulle man i ett sådant skede kunna
kompensera med höjt gränsskydd i förhållande till andra med stabil pro-
duktionsnivå (förutsatt att inte eventuella handelspolitiska åtaganden läg-
ger hinder i vägen) eller att andra former av åtgärder för att bibehålla
produktionen — t. ex. kontraktsteckning — bedöms som mer lämpliga.
Den uppföljnings- och utvärderingsverksamhet som statens jordbruksverk
skall göra kan därvid utformas för att ge en grund för nämnda avvägningar.

I denna rapport har inte den absoluta nivån på gränsskyddet tagits upp.
Faktorer som är aktuella att beakta i ett sådant sammanhang är bl. a.
följande. I sänkande riktning kan verka

— avveckling av internavgiftsuttag

— lägre foderpriser på kort och lång sikt

— sektorer med överutbud (överskott)

I höjande riktning kan verka

— avveckling av direkta stöd (vars effekter kan jämföras med livsmedels-
subventioner) i form av s.k. djurbidrag

— större prisvariationer kan kräva en högre skyddsnivå för att ett genom-
snittspris skall kunna upprätthållas

— omfördelning av gränsskydd inom mjölkområdet

— kostnadsutveckling på kort och lång sikt.

Gränsskyddssystemet bör präglas av stabilitet och förutsägbarhet. Man
kan dock inte utesluta att marknadsförutsättningarna periodvis kan bli
onormala och med akuta bristsituationer på vissa livsmedel. Statens jord-
bruksverk bör därför liksom hittills statens jordbruksnämnd ha möjlighet
att via tillfälliga sänkningar avhjälpa främst akuta bristlägen. Dock bör
detta instrument användas med viss restriktivitet och utrymme finnas för

en marknadsanpassad prissättning inom landet som i regel bör ge en
balanserad situation.

Enligt det livsmedelspolitiska beslutet bör viss import upprätthållas
även övergångsvis. På grund av de prismässiga reaktioner som kan följa
inom landet till följd av import (när inte längre exportbidrag är i kraft) kan
det för varor där överutbud råder vara svårt att med avgiftssänkningar som
medel generellt upprätthålla import. Om man önskar upprätthålla import
fordras kraftiga åtgärder dvs. i praktiken borttagande av gränsskyddet
(inom ramen för kvoter). Importfrämjande åtgärder torde därför initialt
vara aktuella i första hand för specialsortiment och nischprodukter och vid
lägen med bristande konkurrens inom landet. Användningen av gränsskyd-
det ur konkurrenssynpunkt bör regleras i särskild ordning. Importfrågan
måste vägas mot den stabilitet och förutsägbarhet som önskas från de
inhemska producenternas/livsmedelsindustrins sida för att mer långsiktigt
kunna planera och bedriva verksamhet baserad på antaganden om viss
prisbildning i en marknadsekonomi på livsmedelsområdet. Importfrågan
är också starkt beroende av hur lång perioden med tendens till inhemskt
överutbud blir. Denna period kan bli kortare än förväntat och därvid
kommer i så fall import att fortare ta formen av en kontinuerlig verksam-
het över ett större antal varuområden. Detta kan också ha betydelse för
eventuella handelspolitiska effekter i förhållande till länder med traditio-
nella exportintressen gentemot Sverige.

Vidare bör statens jordbruksverk även ha möjlighet att kunna höja
avgifter i lägen då importpriserna är mycket låga. Sådana situationer kan
inträffa vid dumpingförhållanden eller riktade exportbidrag. I detta sam-
manhang kan det också gälla möjlighet till att göra ytterligare uppdelning
av statistiskt nummer från avgiftssynpunkt.

Olika förädlingsstadier vid tillverkning av icke livsmedels- och foderme-
delsvaror (i regel är de senare nämnda varorna sådana som inte omfattas av
lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m. m.) bör inte
omfattas av gränsskydd. Detta kan lösas med beslut om befrielse från eller
återbetalning av aktuell avgift.

Marknader är sällan statiska eller oföränderliga. Effekterna av männi-
skors värderingar och preferenser växlar över tiden. En fungerande mark-
nadsekonomi förutsätter att dynamiken som finns i det spel som efterfrå-
gan och utbud skapar tillåts ske utan alltför ofta återkommande ingrepp,
som upplevs som oförutsägbara.

En mer marknadsinriktad livsmedelspolitik förutsätter att man accepte-
rar att varuutbudets sammansättning och konsumerade kvantiteter kan
komma att ändras betydligt över tiden. Det leder till att man inte via
ingrepp av olika slag bör försöka behålla vissa relationer, kvantiteter, olika
aktörers marknadsandelar m. m. Effekter som kan beskrivas med priselas-
ticiteter, korspriselasticiteter, inkomstelasticiteter, substitutseffekterm. m.
bör tillåtas slå igenom och ytterst leda till ändringar i resursanvändningen
inom aktuella sektorer.

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 1

1991-01-22

Till Jordbruksdepartementet

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 2

Genom beslut 1990-11-26 förordnade jordbruksdepartementet f.d. gene-
raldirektören Ingvar Widén att med utgångspunkt i en till beslutet fogad
PM utreda olika möjligheter att finansiera jordbrukets skördeskadeskydd.
I anledning härav får jag anföra följande.

1 Utgångspunkter

Enligt överenskommelse 1987-04-21 mellan staten och LRF övertog LRF
genom en särskild stiftelse huvudmannaskapet för ett nytt skördeskade-
skydd fr.o.m. 1988 års skörd (prop. 1987/88:74, JoU16). Detta skydd är
utformat som ett individuellt totalskadeskydd och är öppet för alla jord-
brukare med mer än 5,0 ha åker. Skördeskadeskyddet skall finansieras
genom prisregleringsmedel som jordbruksnäringen tillförs genom årliga
riksdagsbeslut eller genom särskild statlig skördeskadeavgift inom ett årligt
belopp som då beräknades till ca 60 milj.kr. Beloppet avsågs dels motsvara
de årliga genomsnittliga utbetalningarna for ersättningar och administra-
tion, dels bygga upp skördeskadefonden till erforderlig storlek. Det förut-
sattes därvid att en uppbyggnad av fonden skulle ske så att denna inom en
10-årsperiod kom att uppgå till 500 milj.kr. i dåtida penningvärde. Om-
prövning av det årliga beloppets storlek kan aktualiseras när skördeskade-
fonden fått avsedd storlek. Jordbrukets s.k. kompensationsram skulle
fr.o.m. den 1 juli 1988 höjas med ett belopp motsvarande 60 milj.kr. utan
avräkning.

I riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146,
JoU25, rskr. 327) har förutsatts att de åtaganden som gjorts beträffande
skördeskadefonden kommer att fullföljas. Beslutet innebär dock att möj-
ligheten upphör att tillföra skördeskadefonden prisregleringsmedel.

Under regleringsåren 1988/89 och 1989/90 betalades tillskotten till
skördeskadefonden av införselavgiftsmedel utanför den s.k. fördelnings-
planen. För regleringsåret 1990/91 har enligt beslut av riksdagen gräns-
skyddet höjts med 56,5 milj.kr. och fonden tillförs detta belopp av regle-
ringsmedel. Återstående 3,5 milj.kr. tillförs fonden av införselavgifter
utanför fördelningsplanen.

För regleringsåret 1988/89 uppgick kostnaderna för skördeskadeskyddet
till 31,8 milj.kr. varav 28,4 milj.kr. var skadeersättningar. För reglerings-
året 1989/90 varde samlade kostnaderna 2,9 milj.kr., varav 1,2 milj.kr. var
skadeersättningar. För 1990 års skörd beräknas skördeskadeersättningarna
uppgå till 3—4 milj.kr. Skördeskadefonden uppgick 1991-09-01 till ca 417
milj.kr. Intill den 1 juli 1991 kommer ytterligare 35 milj.kr. att tillföras
fonden.

2 Ändrat system för skördeskadeskyddet

I tidigare utredningar har analyserats möjligheterna att infora en individu-
ell skördeskadeförsäkring. Vid en frivillig sådan försäkring skulle jordbru-
karna i princip kunna tänkas betala premien med de ökade intäkter som
det höjda gränsskyddet ger. Någon ytterligare kollektiv finansiering av
skördeskadeskyddet skulle i sådant fall ej behövas.

En sådan genomgripande ändring av nuvarande system for skördeska-
deskyddet, som infördes så sent som år 1988, innebär att 1987 års överens-
kommelse mellan staten och LRF måste omprövas. Förutsättningar för en
sådan omprövning synes för närvarande inte finnas.

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 2

3 Alternativa möjligheter att finansiera
skördeskadeskyddet efter 1991-06-30

Genom den höjning av gränsskyddet, som skett fr.o.m. den 1 juli 1990, har
jordbruket fått kompensation för tiden därefter för ett årligt tillskott till
skördeskadeskyddet på 56,5 milj.kr. Jordbrukarna skulle teoretiskt kunna
individuellt betala motsvarande belopp till huvudmannen. Praktiskt är
dock detta knappast någon framkomlig väg. Ett annat sätt skulle kunna
vara att huvudmannen träffar avtal med den primära förädlingsindustrin,
dvs. spannmålshandeln, mejerier och slakterier om att dessa skall betala in
motsvarande belopp och därefter avräkna detta vid betalningen för pro-
dukterna. Sådana avtal måste i så fall träffas mellan huvudmannen och
samtliga berörda foretag — såväl kooperativa som enskilda — eftersom
skördeskadeskyddet fortfarande bör avse samtliga jordbrukare. Konstruk-
tioner av detta slag — som används inom andra näringar för att finansiera
åtgärder av gemensamt intresse — kommer sannolikt att i framtiden
användas även inom jordbruksnäringen. Metoden är dock enligt min
mening knappast användbar för att redan från 1991-07-01 tillföra skörde-
skadeskyddet ytterligare medel.

Mot bakgrunden av det anförda och den överenskommelse som träffats
mellan staten och LRF om skördeskadeskyddet är det ofrånkomligt med en
viss fortsatt statlig medverkan till skördeskadeskyddets finansiering. Denna
medverkan bör dock så långt möjligt begränsas i fråga om både varaktighet
och belopp. Begränsningen i tiden bör avse övergångstiden för vissa
marknadsregleringar eller fram till 1994-06-30.

Med hänsyn till att gränsskyddet höjts och jordbruket således kompen-
serats för skördeskadeskyddets kostnader bör den fortsatta finansieringen
av skyddet ske med medel som belastar jordbruket. Detta kan ske antingen
genom att avgifter tas ut på produktionen eller genom att medel som skall
tillföras jordbruket tas i anspråk.

1 1987 års överenskommelse har en statlig skördeskadeavgift angetts som
ett sätt att finansiera skördeskadeskyddet. En sådan avgift skulle kunna tas
ut på produktionen av spannmål, oljeväxter osv. Avgiften blir dock mycket
liten i förhållande till produktionsvärdet på vegetabilierna. De samlade
administrationskostnaderna blir mycket betydande i förhållande till av-

giftens storlek. Med hänsyn härtill och att nya avgifter ej stämmer överens
med riktlinjerna för den nya livsmedelspolitiken bör en skördeskadeavgift
inte införas.

Jordbruket har hittills tillförts införselavgifter inom ramen för den s.k.
fördelningsplanen och därutöver intäkter av fodermedelsavgifter m.m. I
vilken utsträckning sådana medel, som inte tagits i anspråk för andra
ändamål, kommer att kvarstå 1991 -06-30 kan ännu inte bedömas. Eventu-
ellt kvarstående sådana medel bör i första hand användas för tillskott till
skördeskadefonden.

Under den av riksdagen beslutade övergångstiden i fråga om marknads-
regleringen för vissa produkter kommer avgifter som belastar produktio-
nen tas ut i form av handelsgödselavgift, förmalningsavgift och utjämnings-
avgifter. Därjämte kommer medel även i fortsättningen att tillföras för att
upprätthålla oljeväxtproduktionen. Detta talar för att medel från den
fortsatta regleringen av spannmål, mejeriprodukter och oljeväxter tas i
anspråk för återstående tillskott till skördeskadefonden. Det är inte möjligt
att nu ange fördelningen mellan dessa finansieringskällor och ej heller
fördelningen mellan olika år av medelstillskotten. Detta bör med hänsyn
till läget inom dessa marknadsregleringar bestämmas av statens jordbruks-
verk efter samråd med Skördeskadeskyddet.

Vad gäller storleken av återstående tillskott till skördeskadefonden bör
beaktas att i anslutning till 1987 års överenskommelse bedömdes att när
skördeskadefonden nått avsedd storlek fondens avkastning skulle vara
tillräcklig för att täcka de genomsnittliga årliga kostnaderna för skyddet.
Med hänsyn härtill bör det vara tillfyllest att statens åtagande efter 1991-
06-30 begränsas till att på sätt som angetts i det föregående tillse att fonden
byggs upp till avsedd storlek. Detta bedömdes vara 500 milj.kr. i dåtida
penningvärde. Vad gäller fondens storlek under övergångstiden bör dess-
utom beaktas att prisutvecklingen på vegetabiliska produkter, som har
betydelse för skadeersättningarnas storlek, är betydligt lägre än den all-
männa inflationen. Vidare bör hänsyn tas till att skadeersättningar kom-
mer att utbetalas under perioden. Mot bakgrund av detta och fondens
nuvarande storlek bör statens åtagande i fråga om tillskott till skördeska-
defonden begränsas till 175 milj.kr. för tiden fram till 1994-06-30. Om
tillskottet till fonden för budgetåren 1991/92 och 1992/93 blir lägre än 60
milj.kr. för ettvart av åren bör ränta utgå på skillnaden mellan 60 milj.kr.
och tillfört belopp. Räntefoten bör vara densamma som erhålls på medel i
skördeskadefonden under resp. år.

4 Förslag

Skördeskadefonden bör genom statens medverkan tillföras 175 milj.kr.
som ett engångsbelopp avseende tiden efter 1991-07-01. Beloppet bör
tillföras fonden under perioden 1991-07-01 — 1994-06-30. Finansieringen
bör ske genom att i första hand eventuellt kvarstående regleringsmedel
inom fördelningsplanen och fodermedelsavgifter tas i anspråk. I övrigt bör
tillskottet till fonden tas ifrån medel som ställs till förfogande för den

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 2

övergångsvisa marknadsregleringen av spannmål, mjölkprodukter och ol- Prop. 1990/91:191
jeväxter. Fördelningen mellan dessa finansieringskällor och tidpunkten för Bilaga 2
engångsbeloppets erläggande helt eller delvis bör beslutas av statens jord-
bruksverk efter samråd med Skördeskadeskyddet. När beloppet tillförts
skördeskadefonden bör gränsskyddet för jordbruksprodukter sänkas med

56,5 milj.kr.

Vid kontakter med företrädare för Skördeskadeskyddet har ej någon

erinran framförts mot förslagen.

Ingvar Widén

STATENS LIVSMEDELSVERK

NATIONAL FOOD ADMINISTRATION
1991-03-15

Till Regeringen

u (Jordbruksdepartementet)

Dnr 1580/90

Saknr139

Prop. 1990/91:191

Bilaga 3

Uppdrag i fråga om egenkontrollprogram för äggpackerier

Inledning

Regeringen uppdrog den 21 juni 1990 åt statens livsmedelsverk att efter
hörande av företrädare för äggbranschen, utreda och komma med förslag
om hur egenkontrollprogram för äggpackerier kan utformas så att från
konsumentsynpunkt motiverade kvalitetskrav kan tillgodoses och så att
kontrollen samordnas med den offentliga kontrollen av livsmedel.

Bakgrunden till uppdraget är att den statliga regleringen av verksamhe-
ten vid Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ)
upphör och att den obligatoriska kvalitetskontrollen vid export slopas.

Under arbetet med uppdraget har livsmedelsverket fört diskussioner
med företrädare för äggpackerier. Vid diskussionerna har särskilt betonats
att det inom hanteringen finns många mindre packerier. Det finns ingen
helt täckande branschorganisation.

Överväganden

Vilka kvalitetskrav bör ställas?

När det gäller att utforma kvalitetskraven har livsmedelsverket utgått från
att dessa så långt möjligt bör överensstämma med de krav som finns inom
EG.

EG har reglerat äggpackeriverksamheten i en särskild förordning. I
denna ställs detaljerade kvalitets- och märkningskrav på konsumtionsägg
delvis beroende på gällande bidragssystem. Äggen indelas i olika kvali-
tetsklasser, nämligen Extra, A, B och industriägg. Samtliga som säljs,
importeras eller exporteras skall vara kontrollerade. Det är dock tillåtet för
en producent att sälja ägg på sin gård direkt till konsument för enskilt bruk,
om inte försäljningen sker under butiksliknande förhållanden. Särskild
auktorisation krävs för äggtransportörer och äggpackerier. Auktoriserade
äggpackerier får inte sälja okontrollerade ägg direkt till konsument.

Skillnaderna mellan EGs kvalitetsklasser Extra, A och B är relativt små.
Det saknas anledning att i Sverige ha så många kvalitetsklasser. Lämpligast
är enligt livsmedelsverket att för svensk del välja EGs klass A som kvali-
tetsnorm.

Kraven på ägg i EGs kvalitetsklass A innebär att

— skal skall vara rena och oskadade

— luftblåsans höjd får inte överstiga 6 mm

— gulan skall ha ett centralt läge och vara i det närmaste orörlig

— vitan skall vara klar och ogenomskinlig

— inga främmande partiklar såsom blod o d får förekomma i ägget och

— ingen främmande lukt får kännas.

Den största hygieniska risken med ägg torde enligt livsmedelsverket vara
att de infekteras med patogena bakterier t ex salmonella-bakterier. Effek-
tivaste sättet att undvika salmonellainfektion är att upprätthålla en god
hygien och kontroll i hönsbesättningarna. En frivillig sådan, där hönsen
kontrolleras i samband med slakt är under uppbyggnad på initiativ av
branschen. Kontroll av salmonella i enskilda ägg är som metodik för att
minska hälsorisker inte särskilt meningsfull. Viss risk för infektion är
förknippad med smutsiga och skadade ägg, särskilt om de tvättas. För att
utesluta den risken måste spruckna och starkt nedsmutsade ägg sorteras
bort.

Luftblåsans storlek är ett mått på äggets ålder och tecken på olämplig
förvaring. Ett nyvärpt ägg saknar synlig luftblåsa vid genomlysning. Luft-
blåsan uppkommer genom att vatten avdunstar från ägget.

Rörlig gula kan också utgöra viss hygienisk risk om gulan kommer i
kontakt med skalet. Normalt skyddas gulan, som är ett bra substrat för
bakterier, av den omslutande äggvitan.

Blod i ägget, liksom oklar äggvita, är kvalitetsfel som knappast beror på
några hygieniska faktorer utan har fysiologiska förklaringar. Genom fram-
gångsrikt avelsarbete har sådana felaktigheter minskat i frekvens.

Främmande lukt på ägget kan ha sin orsak både i bristande hantering av
äggen men också av olämpligt foder.

Prop. 1990/91:191

Bilaga 3

Skall kvalitetsbedömning vara frivillig eller obligatorisk?

En central fråga när det gäller kvalitetsbedömningen av ägg är om denna
skall vara frivillig eller obligatorisk. Inom livsmedelsverket har därför
utarbetats två förslag.

Frivillig kvalitetsbedömning

Livsmedelsverkets förslag, som remissbehandlats, innebär att äggen upp-
delas i kvalitetskontrollerade ägg som motsvarar EG-bestämmelsernas
kvalitetsklass A respektive icke kvalitetsbedömda ägg. För att ägg ska få
säljas under uppgift att de är kvalitetsbedömda måste de uppfylla vissa
närmare angivna krav. Vid saluhållande skall uppgift lämnas om äggen är
kvalitetsbedömda eller inte.

Obligatorisk kvalitetsbedömning

Remissinstanserna har också fått ta ställning till om obligatorisk kvalitets-
bedömning av alla ägg som saluhålls till butik och storhushåll. Äggen skall
uppfylla samma krav som för kvalitetsbedömda ägg.

Hur skall kvalitetskraven kontrolleras?

Kvalitetskraven skall kontrolleras i första hand genom egentillsyn i ägg-
packerierna.

Äggpackeri skall vara godkänd livsmedelslokal eller för mindre verksam-
het godkänd enligt 16 § livsmedelsförordningen. Kontroll av ägg och
äggpackerier skall ske på motsvarande sätt som av andra livsmedel och
livsmedelslokaler dvs att som regel är miljö- och hälsoskyddsnämnden
tillsynsmyndighet och godkänner lokaler, fastställer egenkontrollprogram
och utövar övrig tillsyn. Tillsynsmyndigheten kan i sin tur, vid behov av
provtagningar och undersökningar, anlita ett godkänt livsmedelslaborato-
rium.

Verket tar inte ställning till hur egenkontrollen i detalj skall organiseras
i varje enskilt packeri. Det måste ankomma på varje packeri att föreslå hur
packeriet avser bedriva egentillsynen så att gällande bestämmelser följs.
Allmänna regler om egentillsyn finns i livsmedelsverkets tillsynskungörelse
(SLVFS 1990:10).

Ovanstående förslag innebär att nuvarande kungörelse om ägg och
äggprodukter (SLV FS 1980:12) ändras samt att livsmedelsverkets all-
männa råd om lokaler för förpackning m.m. av ägg upphör att gälla (SLV
FS 1982:11).

Kostnaderna för egenkontrollen har inte gått att uppskatta närmare. Vad
beträffar kvalitetskontrollerade ägg torde kostnaden med stor sannolikhet
inte bli högre än för kontroll av dagens runmärkta ägg. Samma förhållande
torde gälla för icke kvalitetsbedömda ägg jämfört med icke runmärkta ägg.

Ett krav på att alla ägg som saluhålls i butik skall vara kvalitetsbedömda
kommer däremot att verka kostnadshöjande, det är dock svårt att ange hur
mycket.

Livsmedelsverket finner det angeläget att samordna kontrollen av före-
komst av salmonella med kontrollen på hönsbesättningarna. Det torde
vara rationellare att kontrollera förekomsten av patogena bakterier så nära
källan som möjligt.

Prop. 1990/91: 191

Bilaga 3

Remissinstanserna

I remissvaren har följande instanser förordat frivillig kvalitetsbedömning:
jordbruksnämnden, konsumentverket, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Ös-
tergötlands län, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Varberg, DAGAB Dis-
tributions AB, ICA Förbundet, Kooperativa Förbundet (KF), Sveriges
livsmedelshandlareförbund (SSLF) samt vissa enskilda äggpackerier.

Följande instanser har förordat en obligatorisk kvalitetsbedömning:
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Västmanlands och Skaraborgs län,
miljö- och hälsoskyddsnämnderna i Helsingborg, Hässleholm, Göteborg,
Stockholm och Skara, Kommunförbundet, Institutet för Livsmedels- och
Marknadsfrågor (LMi), Lantbrukarnas riksförbund, Dagligvaruleverantö-
rernas förbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Svensk fjäderfäskötsel,
Svenska Lantägg AB, Svenska Kontrollanstalten för Mejeriprodukter och

Ägg (KMÄ), Sveriges Livsmedelsindustriförbund (SLIM), Husmodersför-
bundet Hem o Samhälle samt Kooperativa konsumentgillet.

Argumenten som remissinstanserna for fram för förslaget om en obliga-
torisk bedömning av alla ägg som saluhålls i butik och storhushåll är
följande:

— Anpassning mot EG som har en obligatorisk kontroll och som finansie-
ras av äggpackeribranschen

— Förslaget följer riksdagens rekommendation om kvalitetskontroll av
alla ägg som säljs i butik

— En befintlig och fungerande kontroll kan annars raseras och andelen
okontrollerade ägg på marknaden kommer att öka, och därmed ökar
risken för spridning av sjukdomsframkallande bakterier

— Konsumenterna har små möjligheter att i butik avgöra kvaliteten på
icke kvalitetsbedöma ägg

— Kostnadsökningen för kontrollen uppvägs av större säkerhet för konsu-
menterna.

Argumenten som förs fram för förslaget om frivillig kvalitetsbedömning
är följande:

— En småskalig produktion och förutsättningar för en närdistribution till
butiker bibehålies

— Kvalitetssituationen är idag god trots att en stor andel ägg inte kontrol-
leras med hjälp av genomlysningsutrustning.

Flera remissinstanser har betonat att den offentliga kontrollen av ägg-
packerier måste vara likformig. Livsmedelstillsynen är idag på olika ambi-
tionsnivå i kommunerna. Miljö- och hälsoskyddsnämndernas resurser
kommer inte att klara den ökade arbetsbördan som äggkontrollen kommer
att medföra.

Prop. 1990/91:191

Bilaga 3

Förslag

Livsmedelsverkets styrelse har vid sammanträde den 8 mars 1991 behand-
lat de två alternativen till framtida krav på ägg och äggpackerier. Styrelsen
beslutade att förorda en obligatorisk kvalitetsbedömning av ägg till butiker
och storhushåll.

Motiveringen till beslutet är i första hand

— att ägg som är ett baslivsmedel måste vara av en hög och pålitlig kvalitet
eftersom konsumenterna själva har små möjligheter att bedöma kvali-
teten.

— att om Sverige sluter avtal med EG kan det visa sig nödvändigt att ha ett
fungerande system för obligatorisk kontroll.

I styrelsens beslut deltog ledamöterna Andreasson, Brangmo, Edling,
Holmqvist, Kardell, Krantz, Lundblad, Näslund, Paulsson, Saint Cyr och
Wennström. Ledamöterna Edling, Näslund och Wennström reserverade
sig.

I den slutliga handläggningen har deltagit avdelningschef Rune Henriks- Prop. 1990/91:191
son, avdelningsdirektör Gunilla Henrysdotter, statsinspektör Kerstin An- Bilaga 3
dersson och byråchef Per Mattsson, föredragande.

Rune Henriksson

Per Mattsson

Bilagor1 Förslag till statens livsmedelsverks kungörelse om ändring i kun-
görelsen (SLV 1973:2) om ägg och äggprodukter.

Remissammanställning

Styrelsebeslut

Bilagorna här uteslutna.

Innehåll

Prop. 1990/91: 191

Proposition.................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1

Propositionens lagförslag...................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 1991 ... 5

1 Inledning ................................................ 5

2 Utgångspunkter........................................... 6

3 Bakgrund ................................................ 11

3.1 Omställningen av jordbruket............................ 11

3.2 EG-frågor ............................................ 11

3.3 Uruguayrundan i GATT ............................... 13

4 Gränsskyddet............................................. 13

4.1 Tekniska förändringar av gränsskyddet till följd av det

livsmedelspolitiska beslutet............................. 13

4.2 Anpassning av gränsskyddet till den interna avregleringen .. 15

4.3 Prisövervakning i de efterföjande ledet................... 18

4.4 Vissa konkurrensfrågor ................................ 18

5 Direktbidrag m. m......................................... 19

5.1 Bakgrund ............................................ 19

5.2 Finansiering av spannmålsexporten...................... 20

5.3 Skördeskadefonden.................................... 21

5.4 Medel till anläggningsstöd .............................. 22

6 Miljö- och djurskyddskostnader............................. 22

7 Arrendatorernas situation .................................. 24

8 Jordfonden............................................... 26

9 Äggkontroll .............................................. 27

10 Lagstiftningsfrågor ........................................ 29

11 Upprättande lagförslag..................................... 30

12 Hemställan............................................... 31

13 Anslagsfrågor för budgetåret 1991/92 ........................ 31

14 Beslut ................................................... 32

Bilagor

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

om vissa livsmedelspolitiska frågor

Regeringens proposition1990/91:191